Betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1944: 63 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

DET MILITÄRA UPPSKOVSVÄSENDETS ORDNANDE A V G I V E T AV j

1944 ÅRS MILITÄRA UPPSKOVSUTREDNING

S T O C K H O L M 19 4 4

Statens offentliga ntredningar 1944 Kronologisk 1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lindahl och Ii. Lemne. Marcus. 71 s. Jo. 2. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbefäl m. m. Beckman. 91 s. Fö. 3. Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren. Marcus. 336 s. Fi. 4. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Hseggström. 66 s. S. 5. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Beckman. 262 s. S. 6. Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmänneu i lappbyarna. Marcus. 85 s. Jo. 7. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 1. Marcus. 215 s. F i . 8. Betänkande med förslag angående revision av riksdagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. 9. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. Norstedt. viij, 192 s. Ju. 10. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt. 500 s. Jn. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. Fo. . 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. Marcus. 272 s. Fi. 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. Marcus. 77 s. Fi. 14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering 4. Marcus. 153 s. F i . 15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 360 s. S. 16. Socialvårdskommitténs betänkande. 8. Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 91 s. S. 17. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. Hseggström. 165 s. E. 18. Betänkande med förslag till vägtraflkstadga m. m. Beckman. 84 s. K. 19. Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. Haeggström. 23 s. K. 20. 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. Idun. 188 s. E. 21. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. Idun. 354 s. E. 22. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Idun. 104 s. E. 23. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15— den 17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. Idun. (2), 148 s. E. 24. Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. Ju. 25. Utredningar angåenae ekonomisk efterkrigsplanering. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m. Hseggström. 92 s. E. 26. Befolkningspolitik i utlandet. Beckman. 239 s. S. 27. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till vissa uppfinningar m. m. Marcus. 83 s. H. 28. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbeliandling och konvalescentvård. Sv. Tryckeri AB. 101 s. 6 ritn. S. 29. Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. Hseggström. 192 s. E. 30. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 1 med utredning och förslag angående psykisk barna- och ungdomsvård. Norstedt. 277 s. J u . 31. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag angåendes töd åt ungdomens föreningsliv. Norstedt. 195 s. J u .

förteckning 32. Slututlåtande avgiyet av besparingsberedningens järn vägssakkunniga. Marcus. 169 s. F i . ' 33. Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. Beckman. 69 s. S. 34. Socialvårdskommitténs betänkande. 9. Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Beckman. 296 s. S. 35. Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. Norstedt. 76 s. J u . 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 6. Marcus. 130 s. Fi. 37. Kommunindelningskommittén. 1. Den lantkommunala författningsregleringens historia. Av E. Schalling. Marcus. 108 s. S. 38. Betänkande angående ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret. Beckman. 160 s. Fö. 39. Betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässig automobiltrafik. Idun. 122 s.. K. 40. Promemoria angående socialvården under krig. Idun. 115 s. S. 41. Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i folkskolor. Hseggström. 70 s. 4 pl. E. 42. 1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag angående riksteaterns omorganisation m. m. Blom. 117 s. E. 43. Betänkande med förslag till inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område. Hseggström. 108 s. Jo. 44. Betänkande med förslag rörande utnyttjandet av ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande frågor. Idun. 169 s. Fö. 45. Betänkande med förslag till åtgärder för den jordbrukstekniska forskningens och upplysningsverksamhetens ordnande. Idun. 75 s. Jo. 46. Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet, m. m. Norstedt. 294 s. Ju. 47. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 1. Utredning och förslag rörande den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen. Beckman. 95 s. S. 48. Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. m. Beckman. 184 s. S. 49. Betänkande angående organisationen av gamisonssjukvården i Stockholm. Beckman. 92 s. FÖ. 50. Strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. Marcus. 388 s. J u . 51. Betänkande i abortfrågan. Beckman. 351 s. S. 52. Folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen. Marcus, iv, 413 s. Fi. 53. Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 1. Allmänna grunder. Norstedt. 408 s. 2 bil. S. 54. Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 2. Organisationens utformning, avlöningsfrågor m. m. Norstedt. 248 s. S. 55. Betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande. Haeggström. 214 s. E. 56. Betänkande med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. Hseggström. 307 s. 3 bil. J o . 57. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 7. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. 1. Marcus. 159 s. F i . 58. Utredning och förslag angående förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning för personal vid statens järnvägars smalspåriga bandelar. Beckman. 103 s. K. 59. Betänkande med förslag till ändrad seme.sterlagstiftning. Beckman. 354 s. Fi. 60. Fångvårdsstyrelsens utredning angående fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering m. m. Marcus. 46 s. J u . 61. Betänkande med utredning och förslag angående tandvården vid försvarsväsendet. Beckman. 231 s. Fö. 62. 1944 års allmänna skattekommitté. 1. Betänkande med förslag till förfarande vid avveckling av krigskonjunkturbeskattningen. Marcus. 97 s. Fi. 63. Betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande. Beckman. 143 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 : 6 3 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

DET MILITÄRA UPPSKOVSVÄSENDETS ORDNANDE A V G I V E T AV

1944 ÅRS MILITÄRA UPPSKOVSUTREDNING

STOCKHOLM 1944 K L BECKMANS BOKTRYCKERI r

2246 44]

L*r

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Sknvelse till Konungen Aid. I. Inledande avdelning K&p. 1. Allmänna synpunkter på det militära uppskovsväsendet K&p. 2. Översikt över det svenska uppskovsväsendets utveckling och nuvarande system Kap. 3. Uppskovsväsendet i vissa främmande länder Kap. 4. Militära uppskovsutredningens förutsättningar

5 9 9 12 14 20

Avd. II. Kap. 5. Kap. 6. Kap. 7. Kap. 8.

Vissa principfrågor Uppskovsväsendets frigörande från mobiliseringsbegreppet Innebörden av uppskovsbegreppet Hemförlovning som förutsättning för uppskov Uppskovsvolymen

24 24 26 29 32

Avd. III. Uppskov i egentlig bemärkelse Kap. 9. Uppskovsformerna Nuvarande indelning i uppskovsgrupper Kritisk granskning av den nuvarande indelningen Utredningens principförslag rörande uppskovsformerna Kap. 10. Krigstjänstgöringsfria Kap. 11. Uppskovskategorierna Uppskovskategori 1 Uppskovskategori II Kap. 12. Särskilda bestämmelser rörande uppskov för krigsindustripersonal Allmänna synpunkter Krigsindustripersonalens särställning Systemet med industriuppskovsrätt Industriuppskovsrättens tillämplighetsområde Underlaget för beviljandet av industriuppskovsrätt Industriuppskovsrätt för annan än vid företaget anställd Avvägningen av industriuppskovsrättens omfattning Kap. 13. Särskilda bestämmelser rörande uppskov för personal vid kommunikationsverken m. fl Kap. 14. Vissa inskränkande bestämmelser för uppskovs beviljande Kap. 15. Uppskovsförfarandet Krigstjänstgöringsfria Uppskovskategorierna I och II Industriuppskovsberättigade Personal vid kommunikationsverken m. m Kap. 16. Uppskovsmännens militära registrering Krigstjänstgöringsfria Uppskovskategori I Uppskovskategori II

35 35 35 38 44 47 49 49 51 52 52 53 54 56 58 59 60 61 64 68 68 69 75 76 77 77 78 79

4 Sid.

Industriuppskovsberättigade Personal vid kommunikations verken m. m Avd. IV. Särskilda åtgärder för beredskaps- och krigstillstånd Kap. 17. Anstånd Förfarandet Kap. 18. Kollektiv yrkesledighet Systemet med yrkesledighetskort Andra former av kollektiv yrkesledighet Kap. 19. Utbyte av uppskovsmän. Uppskovsmännens tjänstgöring i omgängar Avd. V. Kap. 20. Kap. 21. Kap. 22.

Kap. 23. Kap. 24. Kap. 25. Kap. 26. Kap. 27. Avd. VI.

80 81 82 82 85 89 90 95 98

Vissa specialfrågor 104 Uppskov och a n s t å n d för reservpersonal 104 Det f. d. fast anställda manskapets uppskovsförhållanden 108 Krigsplacering i civila befattningar 110 Huvuddragen av gällande föreskrifter 110 Kritik av gällande föreskrifter 111 Utredningens förslag 113 De s. k. kortfristiga uppskoven 118 Uppskovsmäns tjänstgöring i hemvärn m. m 121 Utnyttjandet av vissa värnpliktiga med begränsad militär användbarhet 122 Krigsindustriregistret 123 Vissa organisatoriska frågor 124 Författningsförslag 128 Förslag till kungörelse angående uppskov med tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelse) 128 Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. förordningen den 30 december 1941 (nr 969) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen) 142

Bilaga. Sammanställning av uppgifter från vissa verk tillhörande uppskovsgrupp I angående antalet befattningshavare i uppskovsberättigade befattningar och antalet för innehavare av dylika befattningar beviljade uppskov den 30 juni 1944 143

TILL

KONUNGEN.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 mars 1944 har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet tillkallat f. d. statssekreteraren T. G. Wärn, kaptenen K. G. Brandberg, byråchefen N. T. Holmer samt hovrättsassessorn,

6 numera statssekreteraren H. K. E. Mossberg för att inom försvarsdepartementet verkställa en allmän översyn av det militära uppskovsväsendet jämte systemet med direkt krigsplacering i civil befattning samt att till Kungl. Maj:t avgiva det utlåtande med författningsförslag, som av utredningen föranleddes, ävensom uppdragit åt Wärn att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Utredningsmännen hava antagit benämningen 1944 års militära uppsJcovsutredning. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t ovannämnda dag har departementschefen vidare den 24 mars 1944 utsett sekreteraren L. O. Ekeberg till utredningens sekreterare samt den 3 maj 1944 anmodat översten C. A. H . Fahlström och direktören E. E. R. Hagman att såsom experter stå till utredningens förfogande för särskilda utredningsuppdrag. Såsom biträdande sekreterare hos utredningen har tjänstgjort notarien S. H. Lord. I underdånig skrivelse den 6 juni 1944 har utredningen hemställt om vissa ändringar av gällande föreskrifter för handläggningen av ärenden angående anstånd och hempermittering ävensom hemförlovning. Framställningen har föranlett beslut av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1944. En närmare redogörelse för utredningens framställning och Kungl. Maj:ts beslut lämnas i utredningens betänkande. Den 31 juli 1944 har utredningen anmodats att avgiva yttrande över en den 16 augusti 1943 dagtecknad skrivelse från översten C. G. E. Holmgren till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet angående behovet av en utredning av frågan om hur under krig försvarsmaktens behov av personal och behovet av arbetskraft, erforderlig för folkförsörjningen och tillverkningen av krigsmateriel, samtidigt skola kunna tillgodoses. Remissen torde få anses besvarad genom vad utredningen i sitt betänkande anför om hithörande problem. Under tiden 11 december 1942—31 december 1943 hava från försvarsdepartementet till chefen för försvarsstaben överlämnats sammanlagt tolv framställningar avseende ändringar i den vid uppskovskungörelsen (SFS 1940: 717) fogade bilagan från följande myndigheter, institutioner och sammanslutningar, nämligen Sveriges socialvårdsfuuktionärers riksförbund, svenska stadsförbundet, Stockholms norra förorters kommunalförbund för vattenledning, centrala driftledningen, byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, föreningen Sveriges städers kronouppbördsmän, länsstyrelsen i Kristianstads län, föreningen Sveriges landsfogdar, skogsstyrelsen samt överstyrelsen för yrkesutbildning. Ifrågavarande framställningar skulle vara tillgängliga vid ifrågakommet utarbetande av förslag till ändringar i uppskovskungörelsen, i anledning varav de sedermera överlämnats till utredningen. Vidare hava under tiden 31 mars—14 september 1944 från försvarsdepartementet till utredningen överlämnats ytterligare sex framställningar, likaledes avseende ändringar i bilagan till uppskovskungörelsen, nämligen från länsstyrelsen i Hallands län, handelsflottans pensionsanstalt, aktiebo-

7 laget radiotjänst, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, överståthållarämbetet samt luftskyddsinspektionen. Utredningen har dessutom från myndigheter, institutioner, sammanslutningar och enskilda företag fått mottaga ett antal framställningar. Dessa och de ovan nämnda torde få anses för utredningens del besvarade genom vad i föreliggande betänkande anföres. Under sitt arbete har utredningen vid skilda tillfällen haft samråd dels med representanter för olika industriföretag och dels med företrädare för järnvägsstyrelsen. Sedan utredningsarbetet numera färdigställts, får utredningen härmed i underdånighet överlämna betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande. På sätt under kap. 22 i betänkandet förmäles överlämnas samtidigt härmed till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet med särskild skrivelse dels en sammanställning rörande värnpliktiga placerade i civila befattningar och dels ett förslag till ny lydelse av bilaga 1 till den år 1942 i kommandoväg fastställda s. k. personalinstruktionen, del I I . Stockholm den 19 december 1944. Underdånigst: TAGE WÄRN K. G. BRANDBERG

NILS HOLMER

EIJE MOSSBERG / Lar s-Olof Ekeberg

9 Avdelning I.

Inledande avdelning.

Kap. 1. Allmänna synpunkter på det militära uppskovsväsendet. Den allmänna värnplikten i dess nuvarande bemärkelse är en förhållandevis modern företeelse. Visserligen syftade i vårt land äldre tiders indelningsverk och utskrivningsväsende till att skapa en »folkarmé», men först genom den under förra århundradet införda allmänna värnplikten har man sökt att i egentlig bemärkelse uttaga »folkets hela värnkraft» i försvarets tjänst. Värnpliktens innebörd är, att det som en lagfäst medborgerlig skyldighet åligger varje man, som besitter sådan fysisk utveckling och styrka, att han kan förutsättas utan men för sin hälsa tåla de därmed förenade ansträngningarna, att dels underkasta sig erforderlig utbildning för krigets värv och dels efter genomgången sådan utbildning fullgöra den tjänstgöring vid krigsmakten, som enligt statsmakternas bedömande erfordras för uppehållande av respekten för landets utrikespolitik och för avvärjande och bekämpande av fientliga angrepp. Att den allmänna värnplikten innebär en av de mest betungande pålagor som kunna läggas på ett lands medborgare, behöver icke närmare utvecklas. Den innebär en villkorlig skyldighet för en var som omfattas av den att med eftergivande av alla enskilda intressen ställa sig till statens förfogande så fullständigt som överhuvud är möjligt, den innebär offrande, i varje fall temporärt, av invand miljö, utbildningsverksamhet och yrkesutövning, i de flesta fall även av den normala utkomsten. Att den allmänna värnpliktens idé ändock framstår såsom en helt naturlig yttring av statslivet beror förvisso på att den allmänt uppfattas som priset för förmånen att vara medborgare i ett land, vars frihet och självständighet utgör ett självklart livsvillkor för dess invånare. Eftersom de ingrepp som den allmänna värnplikten medför i den värnpliktiga befolkningens normala liv äro av så utomordentlig art, har det framstått som ett naturligt krav, att från statens sida alla åtgärder vidtagas som utan eftersättande av värnpliktens ändamål kunna lätta deras tyngd. Dessa åtgärder ha icke så mycket tagit sikte på den värnpliktstjänstgöring som utkräves för vanlig utbildning i krigets värv. Denna tjänstgöring är i allmänhet förlagd till en levnadsålder, då familje- och yrkesförhållanden m. m. ännu icke alltför mycket påverkas av den. I den mån så är förhållandet finnas dock vissa möjligheter till erhållande av anstånd även med denna tjänstgörings fullgörande, varjämte de som därav äro i behov kunna erhålla bidrag till hemmavarande familjs uppehälle m. m.

10 Annorlunda är förhållandet med den tjänstgöring som utkräves av de värnpliktiga efter fullgjord utbildning: beredskaps- och krigstjänstgöringen. Den kan påkallas när som helst under hela värnpliktstiden och drabbar sålunda även den som för länge sedan bildat familj och som redan intagit sin plats i samhälls- och förvärvslivet. I fråga om detta slag av värnpliktstjänstgöring, som ju under de av det andra världskriget betingade beredskapsförhållandena måst tillgripas i en hos oss förut okänd omfattning, har staten ansett sig böra vidtaga en rad åtgärder i syfte att i möjligaste mån lätta värnpliktsbördorna såväl för de värnpliktiga själva och deras familjer som för de företag eller arbetsfält, inom vilka de ha sin civila verksamhet. I det förra hänseendet må här endast erinras om det synnerligen omfattande och välorganiserade familjebidragssystem som efter hand vuxit fram, om möjligheterna till erhållande av värnpliktslån samt om de olika åtgärder som vidtagits för att söka åstadkomma största möjliga rättvisa i beredskapsinkallelserna, I fråga om de åtgärder till lindrande av värnpliktsbördorna som taga sikte på yrkes- och arbetsförhållandena komma i allmänhet icke de värnpliktigas egna intressen i förgrunden, utan här ha åtgärderna mestadels som orsak ett allmänt intresse, nämligen angelägenheten att hålla uppe statsverksamheten samt produktionen av för landet i gemen viktiga förnödenheter. Det är för detta ändamål som systemet med uppskov från beredskaps- och krigstjänstgöring kommit till. I den mån en värnpliktig anses böra på grund av enbart personliga skäl erhålla befrielse från en beredskaps- eller krigstjänstgöring som eljest bort åvila honom, faller således en sådan befrielse icke under begreppet uppskov i egentlig mening. En dylik befrielse, som aldrig kan ha annat än tillfällig och tidsbegränsad karaktär, meddelas i stället i form av anstånd med anbefalld tjänstgöring eller hempermittering från redan påbörjad tjänstgöring. Uppskov i egentlig mening är sålunda alltid grundat på att ett allmänt intresse kräver, att den värnpliktige i stället för att fullgöra beredskaps- eller krigstjänstgöring enligt värnpliktslagen bibehålies i sin civila sysselsättning. Man kan från en annan utgångspunkt säga, att uppskovssystemet mera nu

än förr sammanhänger med det totala krigets krav på att statens allmänna verksamhet samt industri och näringar i erforderlig omfattning hållas i gång under ett krig. För ett land som vårt med dess ringa folkmängd erbjuder den avvägning, som sålunda måste ske mellan kravet på att krigsmakten skall tillförsäkras största möjliga personella slagkraft och intresset av att statsverksamheten och näringarna hållas i gång under krigstid, särskilda svårigheter. Dessa svårigheter accentueras av att kvalitetskravet genom det moderna krigets tekniska karaktär mer och mer trätt i förgrunden, vilket medfört att sådana värnpliktiga, vilka äro mest behövliga inom krigsmakten, samtidigt ofta bekläda viktiga civila poster. Det är därför endast naturligt, att vissa intressekonflikter uppkomma mellan dem, som närmast ha att vara förespråkare för den ena eller andra synpunkten. Dessa intressekonflikter torde icke kunna

11 genom en aldrig så väl upplagd organisation bringas ur världen. I stället får man söka lösa dem på ett så objektivt och auktoritativt sätt som möjligt. Statens intresse kräver, att den främsta ledstjärnan därvid skall vara att söka tillse, att krigsmaktens personalbehov samt statsverksamhetens och näringslivets oundgängliga krav inom de givna tillgångarna på bästa sätt tillgodoses. Synpunkten av rättvisa de värnpliktiga emellan måste därför komma i andra rummet, låt vara att man naturligen icke bör förringa den psykologiska betydelsen av att en dylik rättvisa eftersträvas i den mån den utan olägenhet kan genomföras. Att märka är emellertid, att rättvisesynpunkterna främst göra sig gällande under ett långvarigt beredskapsläge och att uppskovssystemets uppbyggnad i första hand för att icke säga uteslutande måste taga sikte på förhållandena under krig. För rättvisesynpunkternas tillgodoseende böra därför under ett beredskapsläge särskilda åtgärder vid sidan av det egentliga uppskovssystemet komma i fråga. Dessa åtgärder, vilka upptagas till behandling under avdelning IV i betänkandet, kunna emellertid terminologiskt lämpligen hänföras till uppskovssystemet i vidsträcktare mening. För att de komplicerade frågor som sålunda ligga inom uppskovssystemets område skola kunna på ett tillfredsställande sätt lösas, erfordras först och främst ett intimt och välorganiserat samarbete mellan de militära myndigheterna och det civila samhällslivets företrädare. Eftersträvas bör också, att uppkommande intressekonflikter dem emellan lösas i samförståndets tecken. Först i den mån en sådan lösning icke kan åstadkommas bör, principiellt sett, frågan hänskjutas till avgörande av högre instans, i detta fall Konungen i kommandoväg. För åstadkommande av en dylik ordning erfordras emellertid en noggrant uppbyggd organisation, vilken för sin verksamhet måste ha ledning bl. a. av i förväg utarbetade författningsföreskrifter. Det är denna organisation och systemet för dess verksamhet som med ett gemensamt begrepp benämnes det militära uppskovsväsendet. Av det anförda torde framgå, att uppskovsväsendet, i varje fall i dess egentliga och inskränktare mening, icke såsom någon väsentlig uppgift har tillgodoseendet av mer eller mindre starka enskilda intressen hos de värnpliktiga, utan att det principiellt sett har att verka för rent allmänna intressen av den största betydelse. Uppskovsväsendet är med andra ord att betrakta som en viktig del av den allmänna krigsberedskapen. Härav följer också, att det framstår som en betydelsefull allmän angelägenhet, att uppskovsväsendet fungerar med största möjliga effektivitet. De krav som i sistberörda avseende böra uppställas på det militära uppskovsväsendet torde i korthet kunna sammanfattas i följande satser. Uppskovsväsendet måste vara så organiserat, att det besitter en obestridlig auktoritet såväl ur militärt som civilt betraktelsesätt. Det måste utöva sin verksamhet redan i fredstid, så att dess yttringar omedelbart kunna träda i tilllämpning vid påkommande inkallelser av värnpliktiga till beredskaps- eller krigstjänst. Uppskovsväsendet måste vidare besitta en avsevärd grad av

12 elasticitet, d. v. s. förmåga att vid behov kunna snabbt inrätta sig efter ändrade verksamhetskrav. Det måste också äga en smidighet, som möjliggör verksamhetens anpassande efter olika yrkesgruppers särart m. m. Slutligen framstår det som ett viktigt allmänt krav, att uppskovsväsendet förlänas största möjliga enkelhet och snabbhet i det administrativa förfarandet. Utredningen har låtit sig angeläget vara att i sitt arbete på uppskovsväsendets fullständigande eftersträva, att de nu anförda allmänna synpunkterna i görligaste mån komma till sin rätt.

Kap. 2. översikt över det svenska uppskovsväsendets utveckling och nuvarande system. Uppskovsväsendet i vårt land leder sin utveckling tillbaka till år 1913. Då utfärdades nämligen bestämmelser avsedda att förhindra, att vitala grenar av näringslivet vid mobilisering skulle berövas så stor del av sin arbetskraft att verksamhetens upprätthållande äventyrades. Under åren därefter ha sedan åtskilliga författningar och instruktioner tillkommit i syfte att reglera det civila näringslivets personaltillgång vid mobilisering. De ha uppgjorts enligt två olika principer: uppskovsprincipen och krigsplaceringsprincipen. Enligt den förra beviljas den värnpliktige uppskov — för viss tid eller tills vidare — med inställelse till krigstjänstgöring vid mobilisering eller befrias helt och hållet därifrån; enligt den senare erhåller han order att i krig tjänstgöra i sin civila befattning. Under det första världskriget handlades uppskovsärendena av de militära myndigheterna, som därvid biträddes av representanter för näringslivet. Avgörandet var emellertid i allmänhet förbehållet Kungl. Maj:t. Uppskovsväsendet har sedermera undergått förändringar av skilda slag. År 1931 utfärdades sålunda en uppskovskungörelse, som fördelade avgörandet av uppskovsärendena på icke mindre än sex olika myndigheter. Detta system, som förorsakade åtskilliga svårigheter, bibehölls i de uppskovskungörelser som utfärdades 1934 och 1937 och gällde ännu vid krigsutbrottet 1939. Året dessförinnan hade emellertid igångsatts en omarbetning av uppskovsbestämmelserna. Härvid hade åsyftats närmast att centralisera uppskovsväsendet till en enda myndighet, rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. P å basis av denna utredning utfärdades sedermera den 2 juli 1940 den ännu gällande kungörelsen angående uppskov med inställelse till beredskapstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, den s. k. uppskovskungörelsen (nr 717). I september 1940 överflyttades handhavandet av uppskovsväsendet — i överensstämmelse med tankegången i rikskommissionens generalplan för mobilisering — till statens arbetsmarknadskommission.

18 Den 31 juli 1941 utfärdades kungörelse (nr 692) angående uppskov med inställelse till tjänstgöring för viss reservpersonal m. m. vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Vid sidan av förfarandet enligt de nämnda bägge kungörelserna äger placering av krigstjänstskyldiga i civila befattningar rum i enlighet med en av Kungl. Maj:t i kommandoväg fastställd s. k. personalinstruktion. Denna placering består däri, att till försvaret hörande förvaltningsorgan, fabriker och förband m. m. förfoga över viss personal i civil sysselsättning. Enligt den gällande uppskovskungörelsen indelas de med uppskov försedda värnpliktiga i två uppskovsgrupper, I och I I . Närmare redogörelse för dessa grupper kommer att lämnas under kap. 9, varför deras innebörd här endast i korthet skall antydas. Uppskovsgruppen I omfattar värnpliktiga i vissa befattningar i statliga och kommunala verk, medan till uppskovsgruppen I I hänföras övriga uppskovsmän, i stort sett de som sysselsättas i industri och näringar. Uppskov prövas och beviljas i gruppen I av vederbörande verkschef och i gruppen I I av arbetsmarknadskommissionen, som jämväl äger utöva viss kontroll över gruppen I. Allmän förutsättning för uppskov är den civila befattningens oundgängliga nödvändighet och den värnpliktiges svårersättlighet i densamma med hänsyn till den plan för sin organisation vid mobilisering, som varje uppskovsreglerat verk eller företag är skyldigt att upprätta. Enligt kungörelsen den 31 juli 1941 kan viss reservpersonal erhålla uppskov på liknande grunder som gälla för värnpliktiga. Någon gruppindelning av denna personal förekommer dock ej, utan uppskovsfrågorna prövas i samtliga fall av Konungen i kommandoväg. Yttranden över inkomna framställningar om uppskov avgivas av arbetsmarknadskommissionen, vederbörande försvarsgrenschef och försvarsstabschefen. Vid tillämpningen av uppskovskungörelsens bestämmelser samarbetar arbetsmarknadskommissionen med centrala värnpliktsbyrån och krigsmaterielverket samt med industrikommissionens mobiliseringsbyrå, som tillhandahåller industriell expertis och samarbetar med kommissionen beträffande organisationen av reservarbetskraften. För övrig expertis anlitas de centrala ämbetsverken, kristidskommissionerna och länsstyrelserna samt näringslivets olika sammanslutningar. Praktisk kontroll utövas genom besök på ort och ställe. Uppskov åt värnpliktig, som under förstärkt försvarsberedskap befinner sig i militärtjänst eller är hempermitterad utan att vara hemförlovad, förutsätter för närvarande, att kommissionen hos Kungl. Maj:t utverkat hemförlovning. Det särskilda slag av beredskapsuppskov, som nu gällande uppskovskungörelse anvisar för fall då icke tillika är fråga om uppskov vid mobilisering, har icke kommit till användning. I stället tillämpas ett system med anstånd respektive hempermittering som tillkommit på följande sätt.

14 I samband med militärinkallelserna vid krigsutbrottet år 1939 uppstoclo personalsvårigheter för åtskilliga företag inom olika näringsområden. Många företag som icke avsetts att göras till föremål för uppskovsreglering vände sig då till rikskommissionen med ansökningar om uppskov för sin personal eller med förfrågningar om möjligheterna därtill. Det visade sig efterhand nödvändigt för näringslivets upprätthållande att i stor omfattning utbyta eller hempermittera värnpliktiga som redan inkallats eller att medgiva uppskov åt ännu icke inkallade värnpliktiga. Detta behov framtvingade andra former för ledighet från värnpliktstjänstgöring än de i uppskovskungörelsen och värnpliktslagen angivna. Under det första krigsåret utformades därför, till en början enbart i praxis, det nu tillämpade systemet med anstånd med, respektive hempermittering från värnpliktstjänstgöring. Den 10 juni 1940 meddelade chefen för armén till statens arbetsmarknadskommission vissa anvisningar rörande handläggningen av dylika ansökningar. Nya bestämmelser härom utfärdades 1941, och sedan dessa anvisningar år 1942 reviderats, utfärdade statens arbetsmarknadskommission samma år »Anvisningar angående ingivande av ansökningar om uppskov eller anstånd med respektive hemförlovning eller hempermittering från värnpliktstjänstgöring». I dessa anvisningar angavs anstånd utgöra formen för en värnpliktigs lösgörande från värnpliktstjänstgöring för sådan civil verksamhet, som borde upprätthållas under förstärkt försvarsberedskap men däremot icke vid allmän mobilisering. E n närmare redogörelse för tillämpningen av dessa bestämmelser lämnas i kap. 17, varför här endast må förutskickas, att dessa ärenden beredas av arbetsmarknadskommissionen gemensamt med de militära myndigheterna, i regel efter hörande av länsarbetsnämnderna, kristidskommissionerna, näringslivets sammanslutningar m. fl., samt att de i allmänhet avgöras av Konungen i kommandoväg. Härjämte har beträffande arbetskraft vid lantbruket och i viss mån vid skogsbruket m. m. under säsongerna befrielse från beredskapstjänst satts i system med s. k. uppgiftskort, varigenom befrielsen kunnat ordnas i förväg och automatiskt utlösas med en kort order. Närmare redogörelse härför lämnas

i kap. 18. K a p . 3. Uppskovsväsendet i vissa främmande länder. Under det andra världskriget ha värnpliktiga disponerats i nödvändig civil tjänst på olika sätt i å ena sidan värnpliktsländer sådana som Finland, Schweiz och Tyskland, å andra sidan England och U. S. A., där värnplikten infördes först i samband med kriget. I värnpliktsländerna hade man att göra med på förhand registrerade, utbildade och krigsplacerade värnpliktiga. I den mån de värnpliktiga i krig erfordrades för civila ändamål, kunde de antingen krigsplaceras jämväl i den civila tjänsten, vilket i stor utsträckning synes ha ägt rum i Italien, eller ock kvarhållas medelst på förhand givet uppskov vid sina

15 civila befattningar respektive återföras dit genom ett anstånds- och hempermitteringsförfärande under krigets gång. I England och U. S. A. åter, där värnplikt icke fanns vid krigets början, tillämpades värnplikten successivt, allt efter som utbildningen och uppsättandet av nya förband kunde äga rum. Inskrivning, fredsutbildning och krigstjänstgöring blevo här en enda sammanhängande procedur, varför man åtminstone till en början kunde undantaga hela yrkesgrupper från inskrivning och på så sätt reservera dem för den civila tjänsten. Även i ett annat intressant avseende avvika de forna icke-värnpliktsstaterna från värnpliktsstaterna: inskrivningen av de värnpliktiga i krigsmakten är sammankopplad med den civila arbetsmarknadsregleringen, framför allt med tillämpningen av tjänstepliktsregler. Utredningen lämnar i det följande en kortfattad översikt av uppskovsväsendets organisation i vissa främmande länder. Finland. I Finland synes icke något detaljerat uppskovs väsende ha varit utarbetat redan i fred. Behovet av uppskov fick anmäla sig under krigets gång och fylldes efter hand genom ett anstånds- och hempermitteringsförfarande (reklamationssystem). Nackdelarna av att ett redan i fredstid fullt utbildat uppskovsväsende icke funnits mildrades framför allt av att kriget 1939—1940 var så kort och att kriget 1941—1944 snart stelnade i stabiliserade fronter med icke blott relativt små krav på förbrukningsmateriel utan även helt andra möjligheter att flytta folk mellan fronten och industrien än dem, som erbjuda sig under mera rörliga operationer. Schweiz. I Schweiz ställas värnpliktiga till civilt förfogande medelst ett uppskovssystem. Den uppskovsbeviljande myndigheten (Section fur Dispensation) , som före 1940 haft förvaltningskaraktär, inordnades nämnda år i armékommandots avdelning för underhålls- och inre ärenden, varjämte vissa uppskovsfrågors handläggning överläts till armékårcheferna (3 st.). Anledning till ändringen var påtalad bristande kontakt mellan den uppskovsbeviljande myndigheten och truppförbanden, vilkas chefer krävde mera hänsyn till sina behov. Liksom i Sverige är uppskovsvolymen förskjuten mot de äldre årsklasserna och de icke vapenföra. Det skiljes mellan allmän mobilisering utan krig och krigsfall. Enligt läget sommaren 1944 hade uppskov vid mobilisering beviljats cirka 8 000, varav dock endast 850 voro uppskovsberättigade vid krigsfall. Dessutom åtnjöts säsonguppskov av cirka 6 000 man tillhörande alpbefolkningen och cirka 1 800 vid mjölk- och ostförsörjningen verksamma, av vilka dock sammanlagt allenast 400 voro uppskovsberättigade vid krigsfall. De ovannämnda 8 000 uppskovsmännen fördela sig med 6 000 för militärförvaltning och arméunderhåll (tydligen är krigsindustrien inräknad häri) samt för kantonal och kommunal administration. De återstående 2 000 uppskovsmännen hänföra sig till elektricitets-, vatten- och gasförsörjning, industri (utom armébehov) och mjölkförsörjning. Vid jämförelse med svenska förhållanden bör antalet schweiziska uppskovsmän utökas med de värnpliktiga,

IG som på ett eller annat sätt äro krigsplacerade i sina civila befattningar, nämligen all järnvägspersonal (linjelängden var 1937 mindre än Vs av Sveriges) och annan trafikpersonal, ävensom polis-, tull- och gränsvaktpersonal. Då folkmängden i Schweiz är 2/a av Sveriges, hade man kunnat vänta sig en uppskovsvolym av samma proportion. Emellertid är uppskovsvolymen proportionellt sett vida mindre än i Sverige, särskilt beträffande industrien, även om man beaktar, att produktionen av stora krigsviktiga artiklar är proportionellt sett större i Sverige än i Schweiz. Uppskovsvolymens utomordentliga hopkrympning vid krigsfall får sannolikt förklaras med att man då — jämlikt försvarsplanen — koncentrerar försvaret till alppassen på bekostnad av vissa industridistrikt. Tyskland. Under det första världskriget fingo tyskarna avskräckande erfarenheter av det då tillämpade reklamationssystemet (hempermittering från fronten till civil tjänst). Det tyska uppskovsväsendet var därför vid andra världskrigets början så tillvida uppbyggt efter liknande principiella linjer som det svenska, att uppskov var ordnat på förhand redan i fredstid. Prövningen av uppskov ävensom tvångsförflyttning av arbetskraft underlättades — i jämförelse med andra länder — av att varje tysk arbetare enligt lag av år 1935 har en arbetsbok. Företagaren inför där data för början och slut på anställningen, sysselsättningens art i detalj, yrkesutbildning och kapacitet. Förutsättning härför är en enhetligt genomförd terminologi. Härpå hade före 1938 nedlagts ett tioårigt arbete (Deutscher Ausschuss fur Technisches Schulwesen). E n lista på industrihantverkar- och specialyrkesfack utarbetades 1938. Uppskovsförfarandet var i korthet följande, med åtgärderna angivna i tidsföljd: Ämbetsverk, industriföretag och jordbrukare ingåvo årligen nominella uppskovsförslag till vederbörande Bezirkwirtschaftsoffizier — planeringsofficer — vars område omfattade antingen ett mycket stort eller flera mindre stora eller många små verk, industriföretag eller jordbruksenheter etc. Planeringsofficeren prövade förslagen i samråd med de vid verken etc. av partiet tillsatta Betriebsleiter

(driftkontrollanter) och uppgjorde listor, som insändes till vederbörlig Wehrkreis (militärområde). Militärbefälhavaren var uppskovsbeviljande myndighet. I Tyskland inklusive Österrike finnas 15 militärområden, varför ett områdes folkmängd i medeltal uppgick till cirka 5 miljoner eller 5/e av Sveriges. Militärområdet var med hänsyn till krigshushållningsplaneringen indelat i ett antal Wehrwirtschaftsinspektionen (planeringsområden), vart och ett under en officer som Wehrwirtschaftsinspekteur (planeringsinspektör) av generalmajors eller överstes grad. Planeringsinspektörerna granskade de inkomna listorna och föredrogo dem inför militärbefälhavaren i närvaro av Wehrersatzinspekteur (inskrivningschefen), varpå militärbefälhavaren resolverade. Militärbefälhavarna lydde under OKW, Oberkommando der Wehrmacht (högkvarteret), i vilket fanns infogat en Wehrwirtschaftsstab (krigshushållningsstab). Som synes utgjordes denna planerings- och uppskovshierarki till stor del av

17 militärer, ett förhållande som man sökte modifiera därigenom, att som planeringsofficerare tillsattes huvudsakligen reaktiverade äldre officerare, vilka efter avskedet ur aktiv tjänst haft anställning inom industrien eller andra näringar och därför ägde förkunskaper inom vederbörligt civilt verksamhetsområde. Uppskovsväsendet har som synes varit decentraliserat på regional indelningsgrund. Allmänt bekant är dock, att under det pågående krigets gång behovet av finkamning av folkmaterielet för krigstjänst framtvingat centralt ledda ingrepp i uppskovsväsendets tillämpning. Mot slutet av 1944 skedde förändringar i Wehrkreis-organisationen och det därmed förbundna uppskovsväsendet, åsyftande ökat partiinflytande. Arbetsmarknadens reglering med tanke på det kommande kriget började tidigt i Tyskland. Den 22 juni 1938 utfärdades en förordning angående »tryggande av arbetskraftsbehovet för uppgifter av synnerlig statspolitisk betydelse». I ingressen hänvisades till nödvändigheten att skapa möjlighet att tillfälligtvis tillgripa på annat håll bunden arbetskraft. Förordningen stadgade skyldighet att utföra arbete under begränsad tid på anvisad plats eller undergå bestämd yrkesutbildning. Redan den 13 februari 1939 utsträcktes dessa bestämmelser att gälla även andra än tyska medborgare bosatta i Tyskland, varjämte tidsbegränsningen borttogs. Utbildningsplikt och tvångsförlängning av anställning infördes. De härpå grundade arbetarförflyttningarna berörde 1 400 000 arbetare i månaden. Sedan kriget utbrutit på hösten samma år tillfördes industri och lantbruk ett växande antal tvångsarbetare, bestående av krigsfångar och deporterad civilbefolkning från de ockuperade länderna till ett antal som 1944 uppskattades till 12 å 13 miljoner. England. I England tillämpas det s. k. Schedule-systemet, som ursprungligen närmast var att betrakta som ett kollektivt uppskovsväsen. I september 1939 utgavs en reviderad Schedule of Reserved Occupations (lista på yrken och åldersgränser), inom vilka befattningshavarna icke må tagas i anspråk för värnpliktstjänstgöring. Däri angives att yrkesmän inom vissa uppräknade arbetsområden som uppnått en viss för olika yrken varierande ålder, icke få uttagas till heltidstjänst vid någon gren av försvaret (National Defence). Undan för undan som å ena sidan utbildningen av nya kontingenter skred framåt och nya truppförband uppsattes och å andra sidan ersättare (kvinnor) utbildades reviderades listan i restriktiv riktning. Efter hand har snart sagt hela befolkningen inordnats i krigsansträngningarna på ett effektivt sätt. Härmed har uppskovsväsendet mer och mer övergått från kollektiv till individuell prövning. Ministry of Labour and National Service, vars chef (Mr Bevin) har säte i War Cabinet, utövar den centrala ledningen av inskrivningen och fördelningen av män och kvinnor till såväl militär som civil tjänst, inberäknat uppskov från militärtjänst och disponeringen av reservarbetskraften för olika industri- och andra ändamål, ävensom regleringen i övrigt av arbetsmarknadsproblemen. Man kan säga 2—2246 44

18 att Mr Bevins ministerium skulle i Sverige motsvara en samordning av det militära inskrivningsväsendet och civilförsvarets rekryteringsväsende med statens arbetsmarknadskommission. The National Service (Armed Forces) Act, 1939, stadgade värnplikt för män från 18 till 40 år. En ny lag, nr 2, av december 1941 utökade värnpliktsåldern till och med 50:de året. Inskrivningen (registreringen) äger rum årsklassvis vid the Employment Exchanges i fyra läkarbesiktningsklasser, av vilka normalt I och I I inkallas. I mars 1944 hade antalet inskrivna värnpliktiga födda åren 1900—1926 nått 7 790 000 män eller 16 % av totala folkmängden, vilket i Sverige skulle motsvara 1 024 000 män. Från september 1942 fingo värnpliktiga under 25 år på ansökan utföra sin tjänst i kol- och andra gruvor. I december 1943 infördes lottning vid uttagning till dylik tjänst. Till civilförsvaret (Civile Defence) dirigerades genom ovannämnda Employment Exchanges folk på ungefär samma sätt som till industrien. Detsamma gällde hemvärnet (Home Guard). Vid industrien kvarhöllos värnpliktiga jämlikt ovannämnda Schedule. För att giva större smidighet åt Schedule-systemet infördes jämsides med detta ett verkligt uppskovssystem. I slutet av 1941 påkallade läget — krigsmaktens ökade ersättningsbehov — att tyngdpunkten överfördes från kollektivt uppskov (Schedule) till individuellt uppskov (Deferment) i förening med kvalitativ behovsprövning. Härmed kombinerades förflyttning av arbetskraft från mindre till mera krigsviktig industri. Företagen ha att — som i Sverige — ingiva ansökningar, men icke som här till den centrala myndigheten utan till vederbörligt District Manpower Board, av vilka finnas 44 i hela riket. Varje Board består av en ordförande och en byråchef för vardera arbetskraftsregleringen, industriexpertisen, uppskovsväsendet och den kvinnliga tjänsteplikten. Alla dessa tjänstemän tillhöra ovannämnda Ministry of Labour and National Service. Deras uppgift är att medverka till att krigsmakten hålles vid anbefalld styrka, att handhava uppskovsväsendet samt att tillföra och fördela arbetskraft till respektive inom krigsindustrien. Villkor för uppskov (Deferment) är att företaget är av nationell vikt, att uppskovsmannen utför ett för företaget nödvändigt arbete samt att han icke kan ersättas eller eljest undvaras, även om rationaliseringsåtgärder vidtagas. Det må anmärkas, att lantbrukets behov av säsongarbetskraft tillgodoses huvudsakligen på frivillighetens väg medelst skolungdom etc. I jordbruket äro dessutom ett stort antal italienska krigsfångar sysselsatta. Tillämpningen av kvinnlig tjänsteplikt i vidsträcktaste grad har blivit medlet att hålla uppskovsvolymen inom de snäva gränser som utstakas av krigsmaktens personalbehov. Ovannämnda lag nr 2 av december 1941 bestämde tjänsteplikt för kvinnor i Women's Auxiliary Services och the Civil Defence Forces beträffande ogifta och barnlösa änkor i åldersklasserna 19— 30 år. Av de tjänstepliktiga kvinnorna äro för närvarande inkallade de som äro födda 1918—1923. De hade valrätt mellan ovannämnda tjänster och indu-

19 striellt arbete. Snart nog började denna valrätt att successivt indragas. Sedan januari 1944 äro alla nyinkallade kvinnor tilldelade industrien. Uppskov prövas av ovannämnda Boards. Anställning av arbetskraft skall ske genom arbetsförmedlingsorganisationen, som är underställd Ministry of Labour. Tvångsförlängning av anställningstiden är införd. Anställningstvånget omfattade i maj 1943 alla kvinnor mellan 18 och 40 år, och utsträcktes i augusti samma år till alla män mellan 18 och 64 år samt alla kvinnor mellan 18 och 59 år, gällande både heltids- och halvtidsarbete, såväl betalt som obetalt, Antalet tjänstepliktsregistrerade kvinnor födda 1893—1925 belöper sig till 11 450 000. Av dessa äro 7 750 000 placerade i betald tjänst i industrien, krigsmakten eller civilförsvaret. Av registrerade kvinnor mellan 18 och 40 år äro 90 % av ogifta kvinnor och 80 % av gifta utan småbarn sysselsatta i industrien. 1943 togs på allvar itu med att utöka arbetskraften med sådana kvinnor, av vilka man endast kunde fordra halvtidsarbete på grund av deras husliga skyldigheter. Systemet har lyckats väl på både industriens och andra områden, och antalet i halvtidstjänst sysselsatta kvinnor uppgick i december 1943 till 850 000. I det föregående har angivits hur organisationen för arbetskraftens reglering (Manpower Organisation, underställd the Ministry of Labour) vuxit fram. Organisationen kan sammanfattas sålunda. Det centrala ämbetsverket är förlagt till London. Landet är delat i 11 distrikt och dessa i 1 225 lokala områden. För uppskovsväsendets handhavande och fördelning av reservarbetskraften finnas 44 District Manpower Boards. Ur senast tillgängliga statistiska uppgifter — avseende åren 1943 och 1944 — kunna följande siffror anföras: Total folkmängd (1943, Storbritannien + Nordirland) 48132 000 Arbetsför folkmängd (ålder 14—64 år) 33100 000 Därav: arbetsföra män 15 900 000 kvinnor 17 200 000 Sysselsatta i krigsmakten + industrien: antal män 15 050 000 » kvinnor 7 750 000 Härav har under kriget industrien tillförts förut icke industriellt sysselsatta män 500 000 kvinnor 2 500 000 Procentsiffror: Kvinnor i åldern 18—40 år sysselsatta i a) krigsmakten eller industrien, ogifta gifta b) den egentliga krigsindustrien, mekanisk och därmed sammanhängande industri kemisk och sprängämnesindustri

90 % 80% 35 % 49 %

20 U. S. A. 1942 bildades WMC (War Manpower Commission), den amerikanska arbetsmarknadskommissionen. Härtill anslöts War Production Boards avdelning för arbete och produktion, den militära mobiliseringskommissionen samt Civil Service Commission, som ägde förse de statliga institutionerna med arbetskraft. Allt större krav ställdes på arbetsmarknadskommissionen (WMC) i takt med den ökade tillämpningen av värnplikten. 1943 uppskattades de i militärtjänst inkallades antal till inemot 12 miljoner eller 9 % av U. S. A:s folkmängd. I Sverige skulle samma proportion ha betytt en inkallelse av 580 000 man. Som en slags principiell motsvarighet till en uppskovsorganisation skulle Director of Selective Service mot varandra väga det industriella och det militära behovet och eventuellt frigöra militärpersoner för civilt arbete. Emellertid voro befogenheterna mellan de militära myndigheterna och WMC icke tillräckligt avgränsade, varigenom i praktiken de rent militära synpunkterna fingo för stort företräde till nackdel för krigsindustrien. Dagligen inkallades 20 000 man utan hänsyn till WMC:s uppskovsförslag. I slutet av 1942 utrustades därför WMC:s chef med utomordentliga fullmakter, inbegripet att jämväl avgöra de militära kraven på manskap. Han fick befogenhet att överflytta arbetskraft från civil till krigsindustri, att anbefalla tvång att anlita statens arbetsförmedling och att utskriva kvinnlig arbetskraft årsklassvis. Militärmyndigheterna förbjödos att inkalla eller fast anställa män mellan 18 och 38 år utan att samverka med WMC:s organ. Män över 38 år skulle överhuvudtaget icke inkallas. Brist på industriell arbetskraft, som icke kunde täckas på frivillig väg, skulle täckas med tvång. Tvångsförlängning (förbud att lämna anställning) infördes i april 1943. Den 2 juni 1944 förordnade WMC, att varje man, som söker arbete, skall vända sig till den statliga arbetsförmedlingen, som placerar honom där han bäst behövs. Arbetsgivarna få endast anställa personer som anvisas av arbetsförmedlingen.

Kap. 4. Militära uppskovsutredningens förutsättningar. 1940 års uppskovskungörelse och 1941 års kungörelse om uppskov för viss reservpersonal ha under de senaste åren prövats under förhållanden, då krigsmakten tidtals så gott som helt varit ställt på krigsfot. De under dessa år vunna erfarenheterna ha ansetts motivera en översyn av uppskovsväsendet i dess helhet. Från olika håll ha anmärkningar riktats mot uppskovsväsendets effektivitet. Överbefälhavaren har sålunda framhållit såsom önskvärt, att möjligheterna att minska uppskovsvolymen för värnpliktiga i uppskovsgrupp I undersökas och att åtgärder vidtagas för att få till stånd en rättvisare fördelning av uppskov och inkallelser. Uppskovsväsendet under pågående krig borde upptagas till behandling i syfte att tillförsäkra krigsmakten största möjliga personella

21 kraft i krigets början men möjliggöra en senare ansvällning av krigsindustriens kapacitet. Uppskovskungörelsens bestämmelser om bl. a. beredskapsuppskov syntes böra omarbetas med ledning av den praxis, som utbildats, varjämte revidering borde ske av bestämmelserna rörande s. k. kortfristiga uppskov. Frågan om uppskov för reservpersonal, värnpliktiga officerare m. fl. borde vidare upptagas till granskning. Personalinstruktionens bestämmelser om krigsplacering vore jämväl i behov av granskning, bl. a. i syfte att säkerställa, att militärt sett väl kvalificerad personal icke bundes i civila befattningar, i vilka de med lätthet kunde ersättas. Och slutligen motiverade den nuvarande krigsorganisationen, senast tillkomna värnpliktslag och inskrivningsförordning, det nya registreringssystemet samt omorganisationen av försvarets högsta ledning, att uppskovsförfattningarna i formellt avseende gjordes till föremål för översyn. Vad särskilt angår frågan om rättvisare fördelning av uppskov och inkallelser ha Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt framlagt ett förslag angående anordnande av utbyten av uppskovsmän under längre tids beredskap. Till utredningen har vidare i samma syfte framställningar och förslag inkommit från enskilda industriföretag. Sammanlagt ett 20-tal ämbetsverk och personalgrupper ha under de senaste åren gjort framställningar om ändring av den vid uppskovskungörelsen fogade bilagan. Vanligen avse dessa framställningar en utvidgning av uppskovsgruppen I till att omfatta verk eller personalgrupper som icke tidigare hänförts dit. Slutligen ha 1942 års civilanställningssakkunniga hemställt om vissa lättnader med avseende på möjligheterna att bevilja uppskov för f. d. fast anställt manskap i syfte att underlätta försvarets manskapsrekrytering. I sitt anförande till statsrådsprotokollet i anslutning till denna utrednings igångsättande har statsrådet och chefen för försvarsdepartementet konstaterat, att de anmärkningar som framställts mot uppskovsväsendet icke avsåge dess huvudprinciper. Departementschefen har vidare framhållit, att det torde kunna sägas, att uppskovsväsendet med den utformning det i praxis erhållit i stort sett vore anordnat på ett ändamålsenligt sätt. De återgivna önskemålen syntes, i den mån de icke endast ginge ut på att i gällande författningar inarbeta utbildad praxis eller eljest avsåge mera formella reformer, huvudsakligen vara av den art, att det ankomme på tillämpningsmyndigheterna att tillgodose dem. I anslutning därtill har departementschefen ytterligare anfört följande: »I åtminstone ett par avseenden beröra emellertid anmärkningarna så betydelsefulla frågor, att man icke bör låta sig nöja med de förbättringar, som kunna åstadkommas genom ändrad tillämpning. Jag åsyftar närmast frågorna om uppskovsvolymens begränsning och om uppskovens inverkan på en rättvis fördelning av beredskapsbördorna. För att i dessa och andra hänseenden uppskovsväsendet skall kunna utveckla högsta möjliga effektivitet synes det önskvärt, att en undersökning kommer till stånd rörande formerna för tillgodoseendet av det civila behovet av arbetskraft under förstärkt försvarsberedskap och mobilisering.

22 Utgångspunkten vid denna undersökning måste uppenbarligen vara, a t t uppskovsväsendet skall vara genomfört och ständigt aktuellt redan i fred för att kunna automatiskt fungera vid plötsligt krigsutbrott. Vid avvägningen av det militära och det civila personalbehovet bör, i avsikt att tillförsäkra krigsmakten så stor personal som möjligt, den för nödvändiga civila uppgifter avsedda personalen inskränkas så långt ske kan utan att uppgifternas handhavande äventyras. Härvid måste uppmärksammas, att huvudmassan av de i krig inkallade måste ersättas med reservarbetskraft. Syftet med uppskoven i särskilda fall synes därför k u n n a närmare angivas sålunda, att uppskovsmännen vid exempelvis ett industriföretag skola tillsammans med eljest tillgänglig kvalificerad personal bilda den kader, som är oundgänglig dels för att upprätthålla företagets inre organisation, dels för att i början av ett krig möjliggöra slutförandet av viktigare tillverkningar och utförandet av nödiga reparationer m. m., dels ock för att under krigets fortsättning möjliggöra erforderlig nytillverkning genom skolning och ledning av insatt reservarbetskraft. De skilda uppgifter, som alltså under olika skeden åvila uppskovsmännen, innebära tydligen, att behovet av uppskov varierar. Även behovet av uppskov för verk och myndigheter torde vara underkastat liknande variationer. Med hänsyn härtill synas, samtidigt med a t t möjligheterna till begränsning av uppskovsvolymen undersökas, lämpliga anordningar böra övervägas för att uppskovsvolymen smidigt skall kunna anpassas efter den civila verksamhetens behov av uppskov vid olika tidpunkter. Det mellanläge mellan fred och krig, som det nuvarande beredskapstillståndet kan sägas innebära, komplicerar emellertid saken ytterligare. Inom vissa företag och verk kan behov av uppskov icke anses föreligga under förstärkt försvarsberedskap utan först vid mobilisering. I andra fall kunna uppskov befinnas motiverade under förstärkt försvarsberedskap men knappast sedan mobilisering inträtt. Och slutligen måste uppenbarligen uppskov kunna gälla under båda dessa tillstånd. Detta synes leda till att tre olika former av uppskov böra finnas, varje uppskovsform anpassad efter de förhållanden, varunder den avses att användas. Vad särskilt beträffar uppskoven under enbart beredskap, torde det hittills tillämpade systemet med anstånd och hempermittering kunna tagas till utgångspunkt för en närmare reglering. Det må emellertid framhållas, att reglerna för sådana anstånd och hempermitteringar, som motiveras av exempelvis vederbörandes personliga angelägenheter, icke böra inordnas i uppskovssystemet. Särskild uppmärksamhet måste ägnas frågan om frigörande från tjänstgöring av personal, tillhörande lantbruket och skogsbruket m. m. Lämpligheten av det system med hempermittering på grundval av s. k. uppgiftskort, som på detta område enligt det föregående praktiseras, bör undersökas. Ur två, i viss mån sammanfallande synpunkter synes det vara olämpligt, att ett permanent uppskovsbehov tillgodoses genom att en och samma person ständigt erhåller uppskov. Det är sålunda ett militärt intresse, att varje krigstjänstskyldig person blir i tillfälle att fullgöra tjänstgöring och därmed vidmakthålla sin militära utbildning. Även ur rättvisesynpunkt är det angeläget, a t t inkallelser med därav följande olägenheter fördelas på samtliga krigstjänstskyldiga så a t t uppskovsberättigade icke helt undgå dessa. Givetvis kan detta ej genomföras i full utsträckning, men lämpliga åtgärder i sådant syfte måste vidtagas. Det hittills i viss utsträckning genomförda systemet med utbyte av uppskovsmän och uppskovsmäns tjänstgöring i omgångar torde närmare böra utvecklas. Industriförbundets förutberörda förslag om uppdelning av personalen vid varje företag i grupper synes därvid förtjänt att övervägas. Härvid måste emellertid iakttagas, att antalet värnpliktiga, som i första hand böra h a uppskov och som enligt förbundets tanke skulle sammanföras till en särskild uppskovsgrupp, bör nedbringas till ett förhållandevis litet antal personer, vilkas arbetsuppgifter icke kunna på grund av uppgifternas kvalificerade karaktär och nödvändighet utföras på a n n a t sätt.

23 För att ernå säkrare prövning av uppskovsbehoven bör uppskovssystemet helst omfatta all personal. Bland den personal, som hittills icke varit underkastad uppskovskungörelsen, må nämnas reservpersonalen. Beträffande denna personal och annan icke aktiv befälspersonal gäller liksom för värnpliktig personal, att den Uttages för tjänstgöring endast i den mån detta är ur militär synpunkt nödvändigt. Hinder synes därför icke böra föreligga mot att i uppskovshänseende inordna denna befälspersonal under principiellt samma regler som gälla för den värnpliktiga personalen. Vidare förefaller det vara eftersträvansvärt, att direkta krigsplaceringar i civila befattningar så långt ske kan ersättas av uppskov. Givetvis bör dock detta icke ske i sådana fall, då det är förenat med bestämda fördelar att genom krigsplacering tillgodose civilt personalbehov. I samband med den granskning av personalinstruktionens hithörande bestämmelser, som i anledning härav bör ske, synes den närmare regleringen av krigsplacering i civil befattning böra tagas under omprövning, därvid särskilt frågan om militära myndigheters samarbete med civila myndigheter är att uppmärksamma. Det torde böra undersökas, om ej möjligheter numera föreligga a t t finna en form för regleringen av uppskovsväsendet för det fast anställda manskapet, som kan vara ägnad att minska motsättningen mellan de krav på utnyttjande av det f. d. fast anställda manskapet, som ställas av krigsmakten, å ena sidan, och av för försvaret och folkförsörjningen livsviktig civil verksamhet, å andra sidan, något som gynnsamt kunde påverka möjligheterna till civilanställning för ifrågavarande personal och därigenom utsikterna till en tillfredsställande manskapsrekrytering. I fråga om uppskovsväsendets handhavande torde såsom en konsekvens av det sagda böra följa, att uppskovsväsendet ställes under enhetlig ledning. Såvitt nu kan bedömas bör liksom hittills arbetsmarknadskommissionen utöva den högsta ledningen, självfallet under samverkan med vederbörliga civila och militära myndigheter. Vad särskilt beträffar uppskovsärenden, som röra reservpersonalen, bor till övervägande upptagas frågan om skäl alltjämt förefinnas att förbehålla Kungl. Maj:t avgörandet. Slutligen må framhållas, att bestämmelserna på ifrågavarande område synas böra fullständigas med utbildad praxis i den mån denna alltjämt finnes vara av värde ävensom bringas i överensstämmelse med nytillkomna författningar och organisationsföreskrifter.» D e t är m e d u t g å n g s p u n k t från de s å l u n d a föreliggande direktiven och f ö r u t s ä t t n i n g a r n a som de förslag tillkommit, vilka i d e t följande framläggas. F ö r u t r e d n i n g e n s s t å n d p u n k t s t a g a n d e h a e m e l l e r t i d också i åtskilliga s t y c k e n v a r i t v ä g l e d a n d e och b e f r u k t a n d e de ö v e r l ä g g n i n g a r som u n d e r u t r e d n i n g e n s g å n g ägt r u m m e d r e p r e s e n t a n t e r såväl för s t a t l i g a m y n d i g h e t e r som för den privata industrien.

24 Avdelning II. Vissa principfrågor. Kap. 5. Uppskovsväsendets frigörande från mobiliseringsbegreppet. Den nu gällande uppskovskungörelsen handlar om uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid »mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap». Uppskov, som beviljats för fall av mobilisering, gemenligen kallat »mobiliseringsuppskov», gäller enligt förordningen även vid förstärkt försvarsberedskap, såvitt icke annorlunda uttryckligen förordnas. Förordningen upptager även en särskild art av uppskov, som gäller endast under förstärkt försvarsberedskap, »beredskapsuppskov». Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas har emellertid systemet med beredskapsuppskov enligt förordningen icke kommit att tillämpas i praktiken; i stället har man tillgripit systemet med anstånd och hempermittering. Mobiliseringsbegreppet spelar sålunda i den nu gällande uppskovskungörelsen en framträdande roll i systematiskt hänseende; i själva verket ha uppskoven begreppsmässigt anknutits till mobiliseringen. Detta framträder i ett flertal stadganden i författningen. Enligt 4 § gäller sålunda ett beviljat uppskov »för den händelse att mobilisering skulle inträffa under tiden från uppskovets beviljande intill ny handläggnings avslutande nästföljande kalenderår». I 8 § lämnas föreskrifter om vissa åtgärder, som åligga verkschef vid uppskovsreglerat verk »vid anbefalld mobilisering». Vidare stadgas i samma paragraf, att verkschef från och med andra mobiliseringsdagen icke äger utställa, förlänga eller insända uppskovsbevis enligt reglerna för uppskovsgrupp I. I anslutning därtill stadgas i 10 §, att alla uppskovsärenden rörande uppskovsgrupp I från och med andra mobiliseringsdagen underställas rikskommissionen, numera statens arbetsmarknadskommission. Slutligen må erinras om stadgandet i 14 §, att tidsbegränsningen för uppskov, som beviljats för bestämd tid, träder i tillämpning först vid allmän mobilisering, därvid första mobiliseringsdagen eller den dag Konungen särskilt bestämmer räknas som första uppskovsdag. Den starka anknytning av uppskoven till mobiliseringsbegreppet, som den gällande uppskovskungörelsen sålunda utgår ifrån, har emellertid kommit att mer och mer förlora sin betydelse i praktiken. Orsaken härtill är, att begreppet mobilisering under senare år genomgått en sådan förändring, att dess innebörd blivit alltmera svårdefinierad. Man kan till och med ifrågasätta, huruvida begreppet mobilisering numera överhuvud har någon definierbar innebörd. Ursprungligen har väl mobilisering ansetts vara synonymt med det krigsmaktens ställande på »krigsfot», varom regeringsformens § 74 talar.

25 Man har ofta skilt mellan begreppen allmän mobilisering och partiell mobilisering, därvid med allmän mobilisering närmast torde ha avsetts en inkallelse av samtliga värnpliktiga årsklasser, under det att partiell mobilisering endast medförde inkallande av vissa årsklasser eller därmed jämförliga kategorier. Det nämnda hävdvunna mobiliseringsbegreppet var sålunda till sin innebörd nära anknutet till sättet för de värnpliktigas inkallelse till krigstjänstgöring, därvid de värnpliktigas indelning i årsklasser var av fundamental betydelse. I den moderna krigsorganisationen spelar emellertid årsklassbegreppet ringa eller ingen roll. Inkallelse till beredskaps- eller krigstjänstgöring av vissa årsklasser har numera helt övergivits; inkallelserna avse i stället vissa större eller mindre i krigsorganisationen ingående förband, vilka oftast äro sammansatta av värnpliktiga tillhörande olika årsklasser, och äga regelmässigt rum individuellt. Årsklassen har sålunda numera endast betydelse i registreringshänseende och med hänsyn till tjänstgöringsskyldigheten i fred. E n »allmän mobilisering» i den mening, att alla de årsklasser inkallas, som beröras av krigsmaktens sättande på krigsfot, kan sålunda numera näppeligen förekomma. Icke heller synes det finnas något skäl att upprätthålla någon begreppsmässig skillnad mellan en »allmän mobiiisering», som skulle innebära att samtliga krigsorganiserade förband inkallats, och en »partiell mobilisering», vid vilken allenast vissa förband inkallats. Inkallelsebehovet kan nämligen växla såväl under ett krigstillstånd som under ett beredskapstillstånd. Den kritiska tidpunkt, då samhällslivet helt omställes för kriget och då vissa ytterlighetslagar, såsom tjänstepliktslag och krigsartiklar m. fl., ovillkorligen måste träda i kraft, torde i allmänhet sammanfalla med tidpunkten för ett krigsutbrott men kan också tänkas komma att inträffa tidigare. Det är till denna tidpunkt, vars fixerande det är regeringens sak att bestämma, som den begreppsmässiga skillnaden mellan beredskapstillstånd och krigstillstånd bör anknytas. Att det äldre mobiliseringsbegreppet numera förlorat sin ursprungliga innebörd, framgår också därav, att en hel del av de åtgärder som hittills kännetecknat nämnda begrepp kunnat genomföras under den gångna beredskapstiden utan att mobilisering anbefallts. Krigsmakten har sålunda delvis, vissa tider till mycket stora delar, varit »ställd på krigsfot», civilförsvaret har delvis trätt i verksamhet, industrien har i stor utsträckning omlagts för krigsproduktion o. s. v., medan andra kriterier på mobilisering i hävdvunnen mening saknats, exempelvis krigsartiklarnas ikraftträdande. Av det anförda framgår, att ett mobiliseringsbegrepp till vilket organisatoriska åtgärders vidtagande kan i lagstiftningsväg anknytas numera knappast kan anses existera. Man blir därför nödsakad att för nämnda ändamål söka tillskapa en mera modern begreppsindelning. Enligt utredningens mening framstå därvidlag som de mest adekvata begreppen »beredskapstillstånd» och »krigstillstånd». Beredskapstillståndets inträde anknytes då till tidpunkten för förordnandet, att värnpliktiga må inkallas jämlikt 28 § värn-

pliktslagen, och blir sålunda en motsvarighet till det nuvarande mindre lyckligt formulerade begreppet förstärkt försvarsberedskap. Krigstillståndets inträde bör däremot hänföra sig till tiden för ett krigsutbrott eller eventuellt till den tidpunkt dessförinnan, som bestämmes av Konungen. Ur uppskovssynpunkt liksom ur allmän militärorganisatorisk synpunkt överhuvud är det beredskapstillståndets inträdande som får den största betydelsen, eftersom därmed tillskapas möjligheten att inkalla värnpliktiga enligt 28 § värnpliktslagen. I de flesta organisatoriska hänseenden torde skillnaden mellan beredskapstillstånd och krigstillstånd snarast bliva av kvantitativ art. Enligt utredningens uppfattning måste de allmänna synpunkter rörande mobiliseringsbegreppets förändring som ovan anförts vara av betydelse för bedömande av en rad militärorganisatoriska spörsmål, som hittills mer eller mindre uttryckligt varit anknutna till nämnda begrepp. Utredningen har emellertid för sin del allenast att draga de konsekvenser av resonemanget, som hänföra sig till uppskovsbegreppet. Av det anförda följer, att uppskovens i gällande författning förutsatta samband med det hävdvunna mobiliseringsbegreppet numera förlorat sin grund. Skillnaden mellan beredslkapstillstånd och krigstillstånd är också ur uppskovsteknisk synpunkt av imera underordnad betydelse. Den tidpunkt, till vilken uppskovens aktualiserande i allmänhet bör knytas, är i stället den, från och med vilken inkallelser av värnpliktiga jämlikt 28 § värnpliktslagen får äga rum, d. v. s. beredskapistillståndets inträdande. Nämnda tidpunkt blir också av särskild betydelse för uppskovsväsendet i mera vidsträckt bemärkelse, eftersom anståndsinstitutet kommer att få sin huvudsakliga tillämpning just under ett beredskapstillstånd.

Kap. 6. Innebörden av uppskovsbegreppet. Under föregående kapitel har påvisats, hurusom det hittillsvarande begreppet mobilisering genom det förändrade inkallelseförfarandet kommit att helt ändra karaktär eller till ocli med uppkört att vara en realitet, till vilken lagstiftningsbestämmelser begreppsmässigt kunna hänföras. Det begrepp som enligt modern terminologi snarast motsvarar det äldre begreppet allmän mobilisering är snarast begreppet krigstillstånd, medan partiell mobilisering och förstärkt försvarsberedskap närmast motsvaras av begreppet beredskapstillstånd. Det har vidare påvisats, att för uppskovssystemets vidkommande, i varje fall i dess inskränktare mening, skillnaden mellan beredskapstillstånd och krigstillstånd ur principiell synpunkt är av förhållandevis mindre betydelse än övergången från normalt fredsläge till beredskapstillstånd eller eventuellt direkt till krigstillstånd. Det är med andra ord till förordnandet om att värnpliktiga må inkallas jämlikt 28 § värnpliktslagen som de beviljade uppskovens trädande i kraft i främsta rummet bör anknytas. Den anknytning av uppskovsbegreppet till 28 § värnpliktslagen som utred-

27 ningen sålunda funnit vara nödvändig medför, att den i nuvarande uppskovsförordning uppdragna skillnaden mellan mobiliseringsuppskov och beredskapsuppskov i princip bortfaller. Uppskovet i sin renodlade form kommer således att innebära en befrielse från inställelse till all slags tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, vare sig beredskaps- eller krigstillstånd råder. En annan sak är, att man inom uppskovsbegreppets ram kan införa vissa inskränkningar i utnyttjandet av uppskoven, med andra ord tillskapa särskilda uppskovsformer, som medföra, att vissa uppskov komma att huvudsakligen kunna utnyttjas antingen enbart under ett beredskapstillstånd eller enbart under ett krigstillstånd eller att andra uppskov komma att hänföras till en sådan faktor som krigsindustriens aktuella behov av arbetskraft under beredskaps- eller krigstillstånd. Utmärkande för uppskovssystemet i egentlig mening är vidare, att det förutsätter en prövning i förväg av uppskovens behövlighet och berättigande, en prövning som först och främst skall innebära en avvägning mellan de militära och civila intressena. Prövningen skall med andra ord resultera i ett bedömande, huruvida en viss värnpliktig under ett beredskaps- eller krigstillstånd gör den största nyttan i tjänst vid krigsmakten eller i sin civila sysselsättning. Är förhållandet det sistnämnda bör han erhålla uppskov, i annat fall icke. Prövningen måste emellertid företagas allenast ur synpunkten av allmänt intresse; ett rent personligt intresse för den värnpliktige får härvidlag icke spela in. Detta allmänna intresse måste även på det sätt tillgodoses vid prövningen, att icke genom ett alltför frikostigt uppskovsbeviljande krigsmaktens behov av levande kraft trades för nära. För detta ändamål måste samråd alltid äga rum mellan den uppskovsbeviljande myndigheten och den högsta militära ledningen. Principen vid uppskovsprövningen bör dock vara den, att å ena sidan sådana uppskov som befinnas erforderliga för statsverksamhetens och näringslivets behöriga gång också i en eller annan form beviljas, men att å andra sidan inga andra uppskov meddelas än som ur nämnda synpunkt äro nödvändiga. I enlighet med det anförda kommer uppskov i egentlig mening att bli det gemensamma begreppet för sådan befrielse från inställelse till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, som i särskild ordning i förväg prövas ur allmänt intresse böra mer eller mindre stadigvarande tillkomma innehavare av viss befattning eller tjänst eller utövare av visst yrke. I den nuvarande uppskovskungörelsen stadgas, att uppskov gäller antingen tills vidare eller för bestämd tid. Uppskov för bestämd tid räknas då från första mobiliseringsdagen. Redan den omständigheten, att man numera knappast kan tala om någon första mobiliseringsdag gör att för bestämd tid meddelade uppskov erbjuda svårigheter i tillämpningen. Då det dessutom oftast är vanskligt att i förväg på ett något så när rättvist sätt bedöma den erforderliga längden av en dylik bestämd uppskovstid, har utredningen funnit sig böra helt slopa denna uppskovsform. För den stora del av uppskovsmännen som äro hänförliga till krigsindustrien kan den begränsning i upp-

28 skovstiden efter ett krigsutbrott som i vissa fall kan vara påkallad på ett smidigare sätt ske genom en påpasslig tillämpning av det system med industriuppskovsrätt som av utredningen föreslås i det följande. Och för övriga uppskovsmän finnes alltid möjlighet att häva uppskoven om så finnes påkallat. Den förhandsprövning som enligt vad ovan sagts utgör en förutsättning för ett effektivt verkande uppskovssystem innebär en försvarsberedskapsåtgärd av mycket viktigt slag. Den avser i själva verket att redan i fredstid på ett så rationellt sätt som möjligt förebygga, att samhällsmaskineriet under ett krigstillstånd råkar i olag. Det är sålunda krigsförhållandena som de uppskovsprövande myndigheterna först och främst skola taga sikte på. Beredskapsförhållandena måste därvidlag komma i andra rummet. Detta utesluter emellertid icke, att hänsyn vid uppskovsprövningen kan och bör tagas jämväl till förhållandena under ett beredskapstillstånd. Tvärtom har den gångna långa beredskapstiden otvetydigt givit vid handen, att även under en isådan tid uppskovsväsendets smidiga funktionerande är av en mycket framträdande betydelse. E n förutsättning för att uppskovssystemet skall kunna på ett fullt rationellt sätt lösa sina uppgifter är enligt utredningens mening vidare, a t t uppskovsprövningen går hand i hand med bedömandet av den arbetskraft som finnes tillgänglig utanför de värnpliktigas led. De civila behoven av arbetskraft måste nämligen ur allmän effektivitetssynpunkt under krig i så stör utsträckning som möjligt fyllas med icke värnpliktig personal. Detta förutsätter, att åtgärder i god tid vidtagas för att på ett rationellt sätt kunna utnyttja denna arbetskraft. Särskilt framträdande är här angelägenheten att förse krigsindustrien och industrien i allmänhet med reservarbetskraft i ändamål att i största möjliga utsträckning kunna frigöra värnpliktig personal för tjänstgöring vid krigsmakten. Härför erfordras en omfattande och noggrann planering på förhand, eventuellt i förening med utbildning av viss del av den tillgängliga reservarbetskraften. Denna planering innebär ett mycket svårlöst problem, som knappast torde kunna bringas till en fullgod lösning, förrän det sammanhållande organ för planeringen av krigshushållningen i stort, vars tillkomst för närvarande är föremål för särskild utredning, kommit till stånd. Reservarbetskraftens utnyttjande måste nämligen också ses ur andra och vidare synpunkter än enbart uppskovsförhållandenas. Kvar står emellertid, att arbetskraftsproblemet nära sammanhänger med uppskovsprövningen. Härav följer också, att uppskovsprövningen bör handhavas av det organ som har att förbereda arbetskraftens disponerande i detalj, alltså för närvarande statens arbetsmarknadskommission. E n ytterligare förutsättning för att uppskovssystemet skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt är vidare enligt utredningens mening, att en tjänstepliktslag ständigt finnes tillgänglig att vid behov sättas i kraft. Ett effektivt utnyttjande av den befintliga reservarbetskraften lärer nämligen icke kunna åstadkommas utan tillgripande av tjänsteplikt. Särskilt gör sig denna

29 synpunkt gällande i fråga om krigsindustriens förseende med reservarbetskraft. Utredningen förmenar således, att tjänstepliktslagen för att kunna bliva ett verkligt stöd för uppskovsväsendets fungerande bör erhålla permanent karaktär. Vad ovan anförts hänför sig helt och hållet till uppskovssystemet i egentlig mening. I vidsträcktare mening kunna emellertid, i varje fall terminologiskt, till uppskovssystemet räknas jämväl sådana åtgärder som avse mera tillfällig befrielse från inställelse till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Här avses framför allt det system med anstånd med sådan tjänstgöring som i praxis kommit till mycket livlig användning under den gångna beredskapstiden. D å systemet med anstånd alltjämt lärer komma att bli ett betydelsefullt komplement till uppskoven, i varje fall under ett beredskapstillstånd, har utredningen ansett sig böra föreslå, att reglerande bestämmelser om sådana anstånd, som icke kunna meddelas av vederbörande militära chefer, införas i en ny uppskovskungörelse. Till uppskovssystemet i vidsträckt mening synes också böra räknas det system med uppgiftskort — medförande rätt till viss kollektiv befrielse från beredskapstjänstgöring — som kommit till användning under den gångna beredskapstiden och som utredningen i det följande behandlar under benämningen kollektiv yrkesledighet.

Kap. 7. Hemförlovning som förutsättning för uppskov. Enligt den gällande uppskovskungörelsen prövas uppskovsfrågorna beträffande uppskovsgrupp I av vederbörande verkschef och beträffande uppskovsgrupp I I av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (statens arbetsmarknadskommission). De inskränkningar i beslutanderättens omfattning som finnas stadgade för dessa myndigheters prövningsrätt i fredstid hänföra sig dels till uppskovens tidslängd och dels till de värnpliktigas ålder och militära kvalifikationer. I sistberörda hänseende stadgas, att uppskov icke må utan Konungens tillstånd meddelas värnpliktig förrän tidigast under det kalenderår han fyller 26 år samt att uppskov ej heller må utan Konungens tillstånd meddelas värnpliktig, som enligt av chefen för försvarsstaben i samråd med försvarsgrenscheferna utfärdade anvisningar ej må beviljas uppskov. Beträffande åter andra värnpliktiga gäller, att uppskov endast må beviljas i samråd med chefen för försvarsstaben. I fråga om övriga värnpliktiga finnes i fredstid ingen inskränkning i de uppskovsbeviljande myndigheternas rätt att inom angivna gränser besluta om uppskov. För beredskapstillstånd däremot finnes i 14 § 5 mom. av den nuvarande uppskovskungörelsen en bestämmelse av innehåll, att uppskov då må allenast i undantagsfall beviljas värnpliktig, som redan inkallats till krigstjänstgöring, och endast under förutsättning att krigstjänstgöringen icke hunnit taga sin

30 början. Att denna bestämmelse är avsedd att för arbetsmarknadskommissionens del tillämpas jämväl under mobilisering torde få tagas for givet. Den nämnda bestämmelsen i 14 § 5 mom. uppskovskungörelsen har under den beredskapsticl som det andra världskriget medfört fått en tillämpning, som måhända icke kan sägas stå i strid med bestämmelsens innehåll men dock knappast torde ha varit från början avsedd. Denna tillämpning innebär, att den uppskovsprövande myndighetens beslut om att bevilja uppskov för en värnpliktig, som antingen är i tjänstgöring vid eller hempermitterad från sitt förband, blir utan verkan, därest icke den värnpliktige »hemförlovas» av vederbörande militära myndighet. Med »hemförlovning» avses då icke allenast ett medgivande för en i militärtjänst varande värnpliktig att avbryta tjänstgöringen utan även ett frånträdande av innehavd krigsplacering. Som en följd av uppskovet sker sedan beträffande den hemförlovade värnpliktige ett överförande i registreringshänseende av den värnpliktige, vare sig han är inkallad eller ej, från truppregistrering vid förband till dylik registrering vid inskrivningsexpedition. Detta innebär, i varje fall teoretiskt, att den uppskovsprövande myndighetens uppfattning om att uppskov bö>r beviljas en krigsplacerad värnpliktig kan utan att något samråd ägt rum helt åsidosättas av de militära myndigheterna. De uppskovsbeviljande myndigheternas prövningsrätt är sålunda under beredskapstillstånd i hög grad beskuren och i samma mån ersatt med en prövning ur främst militära synpunkter. Visserligen kan det sägas, att detta förhållande icke innebär någon fara för oväld, eftersom den slutliga prövningen av hemförlovningsärendena ansetts böra tillkomma Konungen i kommandoväg, men till grund för denna prövning skall dock först och främst läggas de rent militära myndigheternas yttranden. Att förhållandena i själva verket utvecklat sig därhän, att Konungens prövning av hemförlovningsärendena kommit att få omfatta jämväl själva uppskovsfrågan, är en annan sak. Kvar står, att ett i militär kommandoväg fattat beslut om hemförlovning enligt nuvarande ordning under beredskapstillstånd utgör en förutsättning för beviljande av uppskov åt en krigsplacerad (i tjänst varande eller hempermitterad) värnpliktig.

Enligt utredningens uppfattning är dåima ordning icke tillfredsställande vare sig ur principiell eller saklig synpunkt. Visserligen är det riktigt, att icke de uppskovsprövande myndigheterna skola under ett beredskapstillstånd och än mindre under ett krigstillstånd kunna utan de militära myndigheternas medverkan bestämma om uppskov för värnpliktiga som redan disponerats för tjänstgöring i krigsorganiserade förband, liksom det också torde vara nödvändigt, att Konungen i kommandoväg skall ha att i konflikt fall slutligen avgöra sådana ärenden. Men den fråga som skall prövas och avgöras bör då vara själva uppskovsfrågan och icke frågan om hemförlovning skall beviljas eller ej. Enligt utredningens mening bör sålunda hemförlovningsbeslutet eller, med ett adekvatare uttryck, beslutet om den värnpliktiges frånträdande av sin krigsplacering med därpå följande omregistrering från förband till inskrivningsexpedition icke vara en förutsättning för att uppskov skall kunna

31 meddelas utan tvärtom en följd av ett under betryggande former fattat beslut om uppskov för den värnpliktige. Det inflytande på prövningen av uppskovsansökningar rörande krigsplacerade värnpliktiga, s.om även enligt utredningens uppfattning under beredskapstid bör tillkomma de militära myndigheterna och som nu på ett mindre lyckligt sätt tillskapats genom att uppställa hemförlovning såsom en förutsättning för uppskov, synes utredningen på ett ur alla synpunkter mera tillfredsställande sätt kunna säkerställas genom att de militära myndigheterna redan på ett tidigt stadium inkopplas vid prövningen av dessa uppskovsärenden. Detta synes lämpligast böra ske på det sätt, att den uppskovsbeviljande myndigheten, statens arbetsmarknadskommission, skall ha att i alla uppskovsärenden som röra krigsplacerade värnpliktiga inhämta yttrande direkt från centrala värnpliktsbyrån. Därest byrån, vilken därvid bör äga att handla å vederbörande militära myndighets vägnar, tillstyrker uppskovet, skall det ankomma på arbetsmarknadskommissionen att utan vidare meddela uppskov, därest icke den värnpliktige tillhör sådan årsklass eller äger sådan militär utbildning, att uppskovet under alla förhållanden förutsätter Konungens medgivande. Avstyrker däremot centrala värnpliktsbyrån uppskov, bör arbetsmarknadskommissionen, därest den ändock vill meddela uppskov, ha att inhämta Konungens tillstånd därtill. Med en sådan anordning av uppskovsprövningen under beredskapstid ernås, att ärendenas handläggning kommer att direkt inrikta sig på den primära frågan, uppskovsfrågan, samtidigt som de militära myndigheterna erhålla tillbörligt inflytande på denna frågas avgörande. Allenast i fall av skiljaktig uppfattning mellan den uppskovsbeviljande myndigheten och vederbörande militära myndighet kommer ärendet att hänskjutas till Konungens avgörande, vilket då fattas i kommandoväg. Utredningen vill framhålla, att denna anordning synes ligga helt i linje med Kungl. Maj:ts den 6 oktober 1944 fattade beslut, varigenom efter framställning av utredningen chefen för centrala värnpliktsbyrån bemyndigats att, jämväl för det fall framställning ställts till Kungl. Maj:t, å vederbörande försvarsgrenschefs vägnar efter prövning bifalla framställningar om hemförlovning av värnpliktiga, inkallade till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, då fråga är om hemförlovning i samband med mobiliseringsuppskov för värnpliktig tillhörande uppskovsgruppen I I och arbetsmarknadskommissionen gjort framställningen, dock icke för det fall uppskovet är beroende av Konungens prövning. Genom den av utredningen sålunda föreslagna ordningen för prövning av uppskovsärenden kommer begreppet hemförlovning att förlora den innebörd det hittills haft som regulator från de militära myndigheternas sida på uppskovsprövningarna under beredskapstillstånd. Det militära inflytandet säkras i stället på ett annat och mera följdriktigt sätt i och genom dess inriktande på själva uppskovsfrågan. Efter det ett beslut om uppskov för en viss värnpliktig i den av utredningen föreslagna ordningen fattats, bör såsom en följd därav de registreringsåtgärder företagas, som må föranledas av uppskovsbe-

32 slutet. Någon anledning att giva dessa registreringsåtgärder benämningen hemförlovning synes icke föreligga, så mycket mindre som denna benämning i och för sig synes vara föga lyckad, då det gäller att beteckna en åtgärd som kan avse samtliga värnpliktiga, oavsett huruvida de äro inkallade i tjänstgöring eller icke. Åtgärderna synas därför böra betecknas rätt och slätt som antingen omplacering eller omregistrering. Någon användning för begreppet hemförlovning finnes sålunda icke inom uppskovsväsendets område, och utredningen vill för sin del ifrågasätta, huruvida sagda begrepp, som under nuvarande beredskapstillstånd efter hand kommit att få en innebörd som icke täckes av ordets språkliga valör, överhuvud har någon uppgift att fylla, annat än i samband med sådan tjänstgöring, som avses i 27 § värnpliktslagen.

K a p . 8.

Uppskovsvolymen.

Antalet värnpliktiga, som åtnjuta uppskov •—• uppskovsvolymen — sammanhänger direkt med vissa större frågor av såväl allmän strategisk som organisatorisk natur. Här må främst framhållas det försvarsstrategiska faktum, att vårt land måste kunna åstadkomma en betydande militär kraftutveckling omedelbart vid ett krigsutbrott för att vid mötande av ett angrepp ha utsikter till framgång. För att ernå en dylik omedelbar kraftutveckling är det: ofrånkomligt, att eftergifter göras beträffande anspråken på såväl personal som materiel i vad avser den på längre sikt planlagda ersättningstjänsten. Principen om ernående av en stor bredd i organisationen på bekostnad av dennas djup har konfirmerats av 1941 års försvarsutredning och återspeglas* i den nuvarande krigsorganisationen. För fyllande av samtliga förband i krigsorganisationen kräves en viss tillgång på därför lämplig personal. Härutöver måste en viss reserv beräknas för täckande av avgångar vid de krigsorganiserade förbanden. Dessutom måste tagas i betraktande, att en förhållandevis stor del av det totala antalet värnpliktiga av skilda orsaker icke kan disponeras för tjänstgöring vid de

krigsorganiserade förbanden: f)n mängd yarn pliktiga äro på grund av fysiska eller psykiska defekter mindre fältdugliga (huvuddelen av dem som hänförts till besiktningsgrupp 4). Frågan om ett rationellt utnyttjande av dessa värnpliktiga har av utredningen anssetts äga ett visst sammanhang med uppskovsfrågorna och behandlas därför i ett särskilt avsnitt av betänkandet (kap. 25). Andra värnpliktiga kunna icke räknas med såsom en direkt tillgång vid krig på grund av exempelvis tillfällig oduglighet för krigstjänst, oklara värnpliktsförhållanden, oanträffbarhet och utrikesvistelse. I fråga om armén är en åldersklass, nämligen 20-åringarna, så länge nuvarande inskrivningssystem tillämpas alltid outbildad, under det den därnäst yngsta är under utbildning. Huruvida sistnämnda åldersklass kan anses som en tillgång för krigsorganisationen eller icke, är beroende av den tidpunkt då krigsförbanden skola organiseras. Dessutom må framhållas, att åldersklassernas storlek successivt nedgår under den närmaste tioårsperioden på grund av de låga

33 födelsetalen under åren 1925—1935. Detta förhållande har till följd, att det totala antalet värnpliktiga efter hand minskas. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter anser sig utredningen böra fastslå, att det antal värnpliktiga som vid ett krigsutbrott icke kan avses för fronttjänst måste begränsas till att omfatta allenast de för statslivets gång, krigsindustriens tillgodoseende och folkförsörjningens tryggande oundgängligen erforderliga nyckelmännen. Den stora massan av i övrigt erforderlig personal måste utgöras av icke värnpliktiga. I fråga om den planlagda krigsindustritillverkningens genomförande göra sig i stort sett samma synpunkter gällande, ehuru man här alltid får göra den reservationen, att det måste ligga i försvarsledningens hand att avväga, i vad mån krigsindustriens krav på arbetskraft eller krigsmaktens behov av stridande personal i ett visst läge bör vara avgörande vid uppskovsfrågornas bedömande. I 1940 års uppskovskungörelse åstadkommes en begränsning av antalet uppskov i uppskovsgruppen I direkt därigenom, att i den till kungörelsen fogade tabellen de befattningar uppräknas, för vilka uppskov kan ifrågakomma. Denna begränsning är sålunda till synes konstant. Den är emellertid i tillämpningen fiktiv, enär det är en verkschef obetaget att söka uppskov i uppskovsgruppen I I för sådana värnpliktiga, för vilka icke med stöd av tabellen uppskov i uppskovsgrupp I kan meddelas genom verkschefens försorg. Dylika uppskov ha också i viss utsträckning beviljats av arbetsmarknadskommissionen. Beträffande antalet uppskov i uppskovsgruppen I I stadgas i gällande uppskovskungörelse, att detta årligen skall bestämmas av Kungl. Maj:t på förslag av chefen för försvarsstaben i samråd med arbetsmarknadskommissionen (7 § 1 mom.). Genom denna anordning har möjlighet skapats att årligen reglera uppskovsvolymen. I det uppskovssystem som utredningen i det följande föreslår har det antal uppskov, som angives direkt i författningen, begränsats till ett fåtal (krigstjänstgöringsfria). Huvuddelen av uppskoven skall sålunda enligt förslaget bliva föremål för sådan prövning som för närvarande gäller för uppskovsgruppen I I . Såsom i det följande kommer att närmare utvecklas föreslår utredningen, att de uppskovsberättigade — frånsett järnvägs-, post-, polis- och dylik personal samt personal vid krigsindustrien — efter angelägenhetsgrad indelas i två kategorier, I och I I . Av de värnpliktiga som komma att hänföras till uppskovskategorien I torde flertalet bliva helt undandragna militärtjänstgöring såväl under beredskapstillstånd som i krig. Detta förhållande synes mot bakgrunden av de ovan anförda synpunkterna motivera, att antalet uppskov i uppskovskategorien I icke bör få överstiga en viss maximigräns. Denna maximigräns kan givetvis efter hand komma att undergå vissa förskjutningar beroende på landets allmänna strategiska läge, försvarsorganisationens utveckling och förutsedd omfattning av produktionen i krig. Utredningen har med hänsyn härtill funnit, att den årliga reglering av de allmänna riktlinjerna för uppskovspolitiken, som ovan nämnda förhållanden nödvän3 — 2246 44

34 diggöra, lämpligen bör ske genom samråd mellan överbefälhavaren och arbetsmarknadskommissionen före den ordinarie uppskovsrevisionen. Då denna reglering även synes bora omfatta maximiantalet uppskov i uppskovskategori I, synes det utredningen icke vara erforderligt att bibehålla det för uppskovsgruppen I I nu gällande systemet med ett av Konungen årligen bestämt högsta antal uppskov. I stället bör i den nya uppskovskungörelsen intagas en föreskrift om ett sådant årligt samråd mellan överbefälhavaren och arbetsmarknadskommissionen som nyss nämnts. Utredningen förutsätter även att uppskovsstatistik på sätt som hittills skett årligen tillställes överbefälhavaren genom försorg av arbetsmarknadskommissionen. Uppskov beviljade i den av utredningen föreslagna uppskovskategorien I I äro såtillvida villkorliga, att värnpliktiga med dylikt uppskov skola vid påkommande behov kunna tagas i anspråk för militär tjänstgöring. Ehuru truppregistreringsmyndigheterna i viss utsträckning torde komma att undvika att krigsplacera värnpliktiga, vilka åtnjuta uppskov av detta slag, synes det enligt utredningens mening knappast nödvändigt att i förväg maximera antalet uppskov i denna kategori. Utredningen förutsätter emellertid, att samarbete äger rum mellan arbetsmarknadskommissionen och överbefälhavaren i vad rör den lämpliga omfattningen av kategori I I samt att den årliga uppskovsstatistiken även omfattar denna uppskovskategori. Såsom av kap. 12 närmare framgår föreslår utredningen vissa särbestämmelser för sådan industripersonal, som är erforderlig för genomförande av den planlagda krigsindustritillverkningen. Denna personal föreslås skola erhålla s. k. industriuppskovsrätt, d. v. s. en latent rätt till uppskov som får utnyttjas först då vederbörande myndigheter vid inträdande behov så bestämma. Som det ytterst bör ligga i överbefälhavarens hand att bedöma, huruvida den planlagda krigsmaterieltillverkningens omfattning och därav följande anspråk på uppskovsrätt för värnpliktiga står i överensstHmmelse med kravet på att icke alltför många värnpliktiga undandragas från aktiv krigstjänst, har utredningen funnit det vara riktigast, att ett visst maximiantal icke fastställes för värnpliktiga med industriuppskovsrätt, utan att i stället omfattningen av den planerade materieltillverkningen undergår de jämkningar som enligt överbefälhavarens uppfattning påkallas ur synpunkten av tillgången på personal. Detta förutsätter emellertid, att överbefälhavaren hålles a jour med de krav på värnpliktig personal som den planlagda tillverkningen medför. Vad slutligen beträffar järnvägs-, post-, polis- och viss annan därmed jämförlig personal föreslår utredningen i annat sammanhang, att uppskovsförhållandena för dylik personal skola regleras på sådant sätt, att grunderna för uppskovs meddelande efter förhandlingar mellan därav berörda myndigheter för varje år fastställas av Kungl. Maj:t. De inskränkningar som kunna befinnas påkallade med avseende å antalet värnpliktiga med uppskov förutsättas böra omfattas av de sålunda fastställda grunderna. Någon generell maximering av uppskovsvolymen synes därför icke heller här vara behövlig.

35 Avdelning III. Uppskov i egentlig bemärkelse. Kap. 9. Nuvarande grupper.

indelning

i

Uppskovsformerna. uppskovs-

Enligt 1940 års uppskovskungörelse gäller såsom allmän regel, att uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap kan ifrågakomma endast för sådana värnpliktiga, vilkas användning i civil sysselsättning är oundgängligen nödvändig antingen ur allmänt samhälleliga synpunkter eller av hänsyn till försvaret. De värnpliktiga, som i enlighet härmed kunna erhålla uppskov, indelas jämlikt bestämmelserna i kungörelsen i två olika uppskovsgrupper, benämnda uppskovsgruppen I och uppskovsgruppen I I . Den förstnämnda uppskovsgruppen omfattar värnpliktiga i vissa befattningar vid olika statliga och kommunala verk och företag, angivna i en särskild bilaga till uppskovskungörelsen, medan övriga värnpliktiga hänföras till uppskovsgruppen I I . I nämnda bilaga till uppskovskungörelsen angivas för varje i bilagan upptaget verk de befattningar inom verket, vilkas innehavare äro att hänföra till uppskovsgruppen I. Uppskov inom denna grupp kan sålunda i princip sägas vara anknutet till befattningen och ej till personen. För de olika verken, vilka omfatta bl. a. statsdepartementen, utrikesförvaltningen, domstolarna, de centrala ämbetsverken, de affärsdrivande verken, landsstaten, kommunala och kyrkliga organ m. m., gälla förhållandevis varierande normer i fråga om antalet uppskovsberättigade befattningar. I en del fall avser uppskovsrätten endast chefsbefattningar samt ordinarie tjänster, i andra fall även extra ordinarie och extra befattningar eller andra särskilt angivna personalkategorier. Inom vissa verk må antalet uppskov i lägre befattningar endast utgöra viss del, vanligen hälften, av hela antalet sådana befattningar, medan inom andra, ur försvarssynpunkt särskilt betydelsefulla verk omfattningen av uppskoven bestämmes av den beslutande myndigheten ensam eller i samråd med exempelvis chefen för försvarsstaben. Till uppskovsgruppen I I höra huvudsakligen värnpliktiga vid sådana enskilda verk och företag, vilka äro att betrakta såsom krigsindustriföretag eller eljest äro av synnerlig vikt för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Beträffande denna uppskovsgrupp finnas i kungörelsen icke några detaljerade bestämmelser motsvarande dem, som enligt ovan gälla för uppskovsgruppen I. Frågan om vilka olika kategorier av värnpliktiga befattningshavare eller yrkesutövare som på grund av sin anställning eller sina särskilda kvalifikationer skola erhålla uppskov i uppskovsgruppen I I blir så-

36 lunda helt beroende på den prövning av hithörande uppskovsfrågor, som i enlighet med uppskovskungörelsens föreskrifter företages av det centrala uppskovsorganet. Beträffande uppskovsförfarandet i fredstid gäller för såväl uppskovsgruppen I som uppskovsgruppen II, att uppskovens omfattning årligen skall göras till föremål för prövning. Till grund för denna prövnirg skall läggas den plan, som varje uppskovsreglerat verk är skyldigt att upprätta beträffande sin organisation vid mobilisering. I fråga om handläggningen av uppskovsärendena inom de båda uppskovsgrupperna gälla emellertid väsentligt olika regler. I uppskovsgruppen I ankommer det på vederbörande verkschef eller den myndighet, som angives i bilagan till uppskovskungörelsen, att med ledning av nyssnämnda organisationsplan pröva det oundgängliga behovet av uppskov inom verket samt att på grundval härav utställa erforderliga uppskovsbevis eller uppskovsförnyelser. Härvid gäller dock den allmänna inskränkningen, att uppskov endast får beviljas sådana befattningshavare som innehava eller uppehålla i bilagan till uppskovskungörelsen angivna befattningar. Motsvarande prövning handhaves beträffande värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen I I av den centrala uppskovsmyndigheten, statens arbetsmarknadskommission, vilken efter yttrande från vederbörande militära myndigheter fattar beslut om uppskov och även utfärdar uppskovssedlar respektive uppskovsförnyelser. Kommissionen får dock icke bevilja uppskov i denna grupp utöver det högsta antal, som årligen fastställes av Konungen i kommandoväg. För såväl uppskovsgruppen I som uppskovsgruppen I I gälla även vissa särskilda inskränkningar i fråga om rätten att besluta om uppskov. Då en närmare redogörelse härför kommer att lämnas i kap. 14, skola dessa inskränkningar här endast antydnings vis omnämnas. För båda grupperna har fastställts, att uppskov ej får meddelas värnpliktig, som är skyldig att fullgöra första värnpliktstjänstgöring, förrän denna tjänstgöring fullgjorts eller skyldigheten eljest upphört. Har den värnpliktige inryckt i krigstjänstgöring, får uppskov ej meddelas, förrän hemförlovning skett. Vidare gäller för flertalet av de till uppskovsgrupp I hörande värnpliktiga samt generellt för uppskovsgruppen I I att uppskov icke utan Konungens tillstånd får neddelas värnpliktig, förrän tidigast under det kalenderår denne fyller 26 år. I fråga om uppskovsgruppen I I gäller dessutom, att uppskov för vissa miliiärt särskilt kvalificerade värnpliktiga icke får beviljas utan att Konungens medgivande inhämtats eller, i vissa fall, samråd först ägt rum med chefen för försvarsstaben. Denna inskränkning gäller icke beträffande uppskovsgrrppen I. Uppskoven kunna inom båda uppskovsgrupperna gälla antingen tills vidare eller för bestämd tid. Uppskovens varaktighet inom uppskovsgnppen I har närmare reglerats i bilagan till uppskovskungörelsen, medan tiien för uppskovens giltighet inom uppskovsgruppen I I fastställes genom beslut av arbetsmarknadskommissionen. Uppskov med inställelse till mobilisering

37 gäller inom båda uppskovsgrupperna även under förstärkt försvarsberedskap, varvid uppskov för bestämd tid gäller tills vidare. I detta sammanhang må framhållas, att s. k. beredskapsuppskov, som i praktiken ej kommit att tillämpas, enligt gällande bestämmelser kan beviljas endast av arbetsmarknadskommissionen och sålunda icke, i fråga om värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen I, av vederbörande verkschef. Slutligen må här erinras om att arbetsmarknadskommissionen såsom central uppskovsmyndighet har att förskaffa sig översikt över uppskovsväsendet i dess helhet samt att för detta ändamål föra register över såväl uppskovsgruppen I — med vissa undantag — som uppskovsgruppen II. Enligt kungörelsen äger arbetsmarknadskommissionen också befogenhet att häva uppskov i såväl uppskovsgruppen I som uppskovsgruppen I I . Uppkommer vid mobilisering fråga om hävande av uppskov för värnpliktig tillhörande uppskovsgruppen I skall dock, därest vederbörande verkschef så påfordrar, ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande de åtgärder, som skola vidtagas vid mobilisering, finnas särskilda bestämmelser intagna i uppskovskungörelsen. Dessa innebära i fråga om uppskovsgruppen I, att alla uppskovsärenden rörande värnpliktiga tillhörande denna grupp från och med andra mobiliseringsdagen underställas arbetsmarknadskommissionen. Från nämnda dag få sålunda uppskovsbevis för värnpliktiga tillhörande denna grupp icke längre utställas av vederbörande verkschef, önskas uppskov för värnpliktig, för vilken uppskovsbevis icke tidigare utfärdats eller erfordras förlängning av uppskov, måste ansökan härom göras till arbetsmarknadskommissionen. I och med att mobilisering inträffar, skall sålunda uppskovsgruppen I i likhet med uppskovsgruppen I I helt underställas arbetsmarknadskommissionen, varefter uppskovsärendena för förstnämnda grupp i tillämpliga delar handläggas efter för uppskovsgruppen I I givna föreskrifter. För vissa kategorier av värnpliktiga, nämligen läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer samt personal vid lots- och fyrstaten, gälla i uppskovsavseende särskilda bestämmelser. Genom ett kungl. brev den 3 februari 1939, vilket alltjämt gäller, har förordnats, att hos sjukvårdsinspektionen (numera arméöverläkaren) skall föras ett register över värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare samt att inspektionen i samråd med medicinalstyrelsen samt i förekommande fall jämväl andra särskilt angivna myndigheter skall handhava mobiliseringsplaceringen av ifrågavarande värnpliktiga. Samtidigt har förordnats, att samtliga ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering för värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare tills vidare skola i anslutning till frågan om mobiliseringsplaceringen handläggas av generalfältläkaren (arméöverläkaren) och chefen för medicinalstyrelsen gemensamt, i förekommande fall efter samråd med marinöverläkaren, flygöverläkaren och rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (arbetsmarknadskommissionen). I fall där generalfältläkaren (armé-

38 överläkaren) och chefen för medicinalstyrelsen stanna i olika meningar, skola ärendena hänskjutas till avgörande av Konungen i kommandoväg. Uppskovsärenden beträffande veterinärer och veterinärstuderandie handläggas av överfältveterinären efter samråd med medicinalstyrelsen. För personal vid lots- och fyrstaten ha genom kungl. kungörelse den 30 juni 1943 (nr 567) särskilda bestämmelser meddelats angående denna personals militärtjänstgöring. Av denna kungörelse framgår, bl. a., att värnpliktig vid lotsverket, sedan första tjänstgöring fullgjorts, må inkallas till militärtjänst endast i den mån lotsstyrelsen till chefen för marinen annnält, att vederbörande befattningshavare icke erfordras för sin tjänst vid lotsverket.

Kritisk granskning av den nuvarande indelningen. Uppskovsgruppen I. I direktiven för utredningen har framhållits, bl. a., att det i avsikt att tillförsäkra krigsmakten så stor personal som möjligt vid avvägningen av det militära och civila personalbehovet borde tillses, a t t den för nödvändiga civila uppgifter avsedda personalen inskränktes så långt ske kunde utan att uppgifternas handhavande äventyras. I anslutning härtill har anförts, att behovet av uppskov inom de uppskovsreglerade verken syntes vara varierande under olika skeden av ett krig eller en beredskap. Med hänsyn till dessa förhållanden borde enligt direktiven dels möjligheterna till begränsning av uppskovs volymen undersökas, dels lämpliga anordningar övervägas för att uppskovsvolymen smidigt skulle kunna anpassas efter den civila verksamhetens behov av uppskov vid olika tidpunkter. Frågan om en rättvis fördelning av beredskapsbördorna borde därjämte beaktas. Beträffande uppskovsväsendets handhavande förutsattes vidare i direktiven, att uppskovsväsendet ställes under enhetlig ledning. Under beaktande av de sålunda i direktiven anförda synpunkterna har utredningen funnit sig böra taga under särskilt övervägande, huruvida de nu gällande bestämmelserna om uppskovsmännens uppdelning i uppskovsgrupperna I och I I och uppskovsarendenas handläggning inom dessa grupper kunna anses ändamålsenliga för tillgodoseende av kraven på ett effektivt uppskovsväsende. Utredningen vill härvid till en början uppehålla sig vid frågan om lämpligheten av de särskilda regler, som gälla för uppskovsgruppen I och som i huvudsak innebära, dels att de uppskovsberättigade befattningarna i flertalet hithörande verk i förväg fastställas i en vid uppskovskungörelsen fogad bilaga, dels att uppskovsärendena i denna grupp i fredstid handläggas av olika myndigheter och sålunda icke bliva föremål för någon central prövning. Det torde vara uppenbart, att de förändringar, som i olika avseenden kunna inträda under ett krig eller ett beredskapstillstånd, komma att medföra variationer i uppskovsbehovet även för verk som finnas upptagna i bilagan till uppskovskungörelsen. Sådana variationer kunna jämväl uppstå under freds-

39 tid på grund av ändringar i vederbörande verks arbetsuppgifter eller organisation. Att under sådana omständigheter i förväg i en författning för en följd av år fastställa vilka och huru många befattningar, som skola omfattas av uppskov, erbjuder uppenbarligen betydande svårigheter. Vid utarbetandet av 1940 års kungörelse genomfördes också åtskilliga ändringar i den dessförinnan gällande bilagan, vilken fastställts så sent som år 1937. E t t förhållandevis stort antal verk infördes i bilagan, medan en del verk, exempelvis högskolor, andra undervisningsanstalter samt sjukvårdsanstalter, avfördes ur densamma. För flera verk genomfördes vidare i anledning av gjorda framställningar en ökning av antalet uppskovsberättigade befattningar. Efter utfärdandet av 1940 års kungörelse ha vid tre olika tillfällen ändringar vidtagits i bilagan (SFS 1941:518; 1943:389 och 747). Till utredningen har överlämnats ett avsevärt antal till Kungl. Maj:t från olika verk ingivna ansökningar om jämkningar i bilagan, vilka hittills icke föranlett någon åtgärd. Liknande framställningar ha även avgivits direkt till utredningen. Av det anförda framgår, att det nuvarande systemet att i en särskild bilaga till uppskovskungörelsen angiva de uppskovsberättigade befattningarna inom uppskovsgruppen I medför, att bilagan med förhållandevis korta mellanrum måste underkastas revision, vilket ur författningssynpunkt knappast kan anses lyckligt. E n granskning av den till uppskovskungörelsen hörande bilagan i dess nuvarande lydelse utvisar även, att ojämnheter förekomma olika verk emellan i fråga om uppskovsrättens omfattning. Såsom redan i den inledande redogörelsen framhållits omfattar uppskovsrätten i en del verk endast chefsbefattningar samt vissa ordinarie tjänster, medan den i andra verk även avser extra ordinarie och extra befattningar eller andra särskilt angivna personalkategorier. De förekommande variationerna bero i främsta rummet på verkens olika betydelse och arbetsuppgifter vid krig eller beredskap. Till uppskovsgruppen I höra nämligen dels verk och personalkategorier av utpräglat krigsviktig betydelse, i första hand kommunikationsverken, samt tull-, polis- och brandväsendet, där så gott som all personal måste få uppskov, dels verk av övervägande administrativ karaktär, vilkas verksamhet i krig måste beräknas bliva i hög grad beskuren, såsom de civila domstolarna, statskontoret, kontrollstyrelsen, egnahemsstyrelsen och patent- och registreringsverket m. fl. Även i sådana fall då verkens storleksordning och arbetsuppgifter äro i stort sett jämförliga förekomma emellertid variationer i uppskovsrättens omfattning, vilket sammanhänger med att det vid bilagans upprättande förelegat svårigheter att på ett för de olika verken sinsemellan rättvisande sätt bedöma deras behov av uppskov. De nu nämnda ojämnheterna i uppskovsbestämmelserna för uppskovsgruppen I bliva ännu mer markanta i tillämpningen. Utredningen har funnit det vara av intresse, att genom förfrågningar hos en del verk undersöka, i vilken utsträckning uppskovsmöjligheterna utnyttjats. Resultatet av denna utredning redovisas i en sammanställning, vilken som bilaga bifogas betänkandet. Såsom av sammanställningen framgår, utvisar antalet utställda uppskovs-

40 bevis i procent av antalet värnpliktiga befattningshavare i uppskovsberättigade befattningar betydande variationer inom olika verk (kol. 1—3). Den låga uppskovsprocenten i en del verk (framför allt domstolarna) tyder på en restriktiv tillämpning av bestämmelserna, medan uppskovsprocenten i andra verk visar, att dessa helt och hållet eller i varje fall i stor utsträckning utnyttjat uppskovsmöjligheterna. Totalt ha för sammanlagt 3 027 värnpliktiga i uppskovsberättigade befattningar uppskovsbevis utställts för 1985, motsvarande 65,6 %. I kol. 6 redovisas för de olika verken antalet icke-värnpliktiga (över- eller underåriga; frikallade; kvinnliga) befattningshavare i uppskovsberättigade befattningar. Dessa befattningshavare äro sålunda helt fria från militärtjänstgöring. Det antal befattningshavare i uppskovsberättigade befattningar, som varje verk vid tidpunkten för undersökningen hade till sitt förfogande, framgår av kol. 8, som utvisar summan av värnpliktiga befattningshavare med uppskovsbevis och nyssnämnda icke-värnpliktiga befattningshavare. I kol. 9 slutligen har nämnda antal satts i relation till sammanlagda antalet befattningshavare i uppskovsberättigade befattningar inom varje verk. De procentuellt sett förhållandevis stora variationerna i antalet utfärdade uppskovsbevis inom olika verk torde, såsom redan antytts, dels bero på ojämnheter i den i författningen fastställda uppskovsvolymen för olika verk, dels också sammanhänga med att verken tillämpat olika principer vid bedömandet av sitt uppskovsbehov. Samtidigt som undersökningen sålunda ger belägg för den ovan uttalade svårigheten att genom en författning fastställa den vid olika tidpunkter erforderliga uppskovsvolymen inom hithörande verk, utvisar den också, att det för uppskovsväsendet i dess helhet kan vara förenat med vissa olägenheter att en betydande del av uppskovsfrågorna handläggas av olika myndigheter. Den i 1940 års kungörelse stadgade skyldigheten för verkscheferna att, innan beslut om uppskov fattas, företaga en prövning av det oundgängliga behovet av uppskov inom verket, har visserligen möjliggjort en bättre anpassning av uppskoven till det aktuella behovet än tidigare, då verkscheferna i princip voro skyldiga att utställa uppskovsbevis för innehavarna av de i bilagan upptagna befattningarna, men å andra sidan torde det icke kunna undvikas, att bedömningen inom de olika verken sker efter olika grunder samt att härvid den önskvärda avvägningen av det militära och civila personalbehovet icke blir tillgodosedd i samma utsträckning som vid en central prövning. Det må i detta sammanhang erinras om att man vid utarbetandet av 1940 års uppskovskungörelse i princip syftade till att få till stånd en ökad centralisering av uppskovsärendenas handläggning. I fråga om uppskovsgruppen I I genomfördes detta helt och hållet genom att hithörande uppskovsärenden såväl i fredstid som vid mobilisering underställdes det centrala uppskovsorganet. Beträffande uppskovsgruppen I övervägde man vid kungörelsens utarbetande att helt avskaffa denna grupp och sammanslå den med uppskovsgruppen I I samt därmed låta även dessa uppskovsärenden bliva föremål för

41 central behandling. På grund av att uppskovsbehovet inom uppskovsgruppen I ansågs tämligen konstant och följaktligen samma befattningshavare skulle komma att få uppskov år efter år, fann man det dock mera praktiskt att bibehålla denna grupp än att belasta den centrala uppskovsmyndigheten med dessa uppskovsärenden, oaktat detta kom att innebära ett avsteg från den i förarbetena hävdade principen, att alla uppskovsärenden redan i fredstid borde handläggas av en enda myndighet. I kungörelsen intogs dock den redan tidigare gällande föreskriften, att till uppskovsgruppen I hörande ärenden vid mobilisering skola underställas det centrala uppskovsorganet. Med mobilisering torde i förevarande sammanhang få förstås inträde av krigstillstånd. Under den nu rådande beredskapstiden ha också till följd härav uppskovsärendena för värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen I helt handlagts av de olika myndigheterna var för sig utan någon central prövning. Statens arbetsmarknadskommission har visserligen enligt bestämmelserna i uppskovskungörelsen kunnat utöva en viss kontroll över denna uppskovsgrupp, men denna kontroll har huvudsakligen, förutom att den syftat till att åstadkomma en tillförlitlig statistik över omfattningen av uppskovsgruppen, varit av formell natur. Dock må erinras om att i de fall då vederbörande verk vill utställa uppskovsbevis för värnpliktig som är krigsplacerad, erfordras först hemförlovning av Kungl. Maj:t. Över verkets framställning om hemförlovning har arbetsmarknadskommissionen för varje gång avgivit yttrande och har härigenom haft inflytande på ärendets avgörande. Emellertid har arbetsmarknadskommissionen under den gångna beredskapstiden i annan form måst taga närmare befattning med uppskovsfrågorna för en del av hithörande verk. Det har nämligen i ganska stor utsträckning förekommit att en del verk hos kommissionen begärt uppskov för sådana anställda, vilkas befattningar icke finnas upptagna i bilagan till uppskovskungörelsen och för vilka vederbörande verk sålunda icke fått utställa uppskovsbevis. Dessa uppskovsärenden ha följaktligen måst behandlas enligt de för uppskovsgruppen I I gällande reglerna. E n inom kommissionen företagen undersökning utvisar, att inemot ett 40-tal verk begärt dylika uppskov. I en del fall förekommer det, att verken ha flera uppskov i uppskovsgruppen I I än i uppskovsgruppen I. Nu nämnda förhållande innebär, att antalet uppskovsberättigade befattningar enligt bilagan till uppskovskungörelsen ej ansetts tillräckligt för dessa verk samt att till följd härav deras uppskovsförhållanden måste behandlas av två olika beslutande organ, vilket knappast kan anses vara ändamålsenligt. Arbetsmarknadskommissionen måste å sin sida vid behandling av dessa uppskovsfrågor sätta sig in i vederbörande verks totala uppskovsbehov, oaktat ansökningarna kanske endast beröra ett mindre antal befattningshavare. Det bör vidare framhållas att de centrala krisorganen — med undantag för arbetsmarknadskommissionen — på grund av sin tillfälliga karaktär icke upptagits i uppskovsgruppen I. De ha därigenom varit hänvisade till att hos arbetsmarknadskommissionen söka uppskov för sin värnpliktiga personal i uppskovsgruppen I I .

42 Såsom i den inledande redogörelsen framhållits, gäller för uppskovsgruppen I ingen inskränkning i rätten att utfärda uppskovsbevis med hänsyn till vederbörande befattningshavares militära kvalifikationer. E n inom arbetsmarknadskommissionen på utredningens begäran företagen undersökning, vilken avsett i huvudsak samma verk som angivits i förenämnda bilaga, utvisar, att flertalet av de värnpliktiga, för vilka uppskovsbevis utfärdats inom nämnda verk, äro befälsutbildade. De utgöra sålunda en kategori av värnpliktiga, som ur militär synpunkt är särskilt värdefull. Även om den övervägande delen av dessa på grund av sin civila befattning bör ha uppskov, synes det dock principiellt sett riktigast, att de militära myndigheterna få tillfälle att yttra sig, innan uppskov beviljas dessa kvalificerade värnpliktiga. Det synes ej heller föreligga några särskilda skäl, varför icke denna kategori värnpliktiga skulle vara underkastad samma prövning ur militär kvalifikationssynpunkt som värnpliktiga tillhörande den nuvarande uppskovsgruppen I I . En sådan prövning skulle emellertid otvivelaktigt så komplicera handläggningen av uppskovsfrågorna inom uppskovsgruppen I, att den näppeligen kan förutsättas kunna på ett tillfredsställande sätt handhavas av de särskilda verken själva. Nämnda omständighet talar sålunda också för att handläggningen jämväl av dessa uppskovsärenden hänskjutes till den centrala uppskovsmyndigheten. I anslutning till det anförda torde det böra framhållas, att de gällande reglerna för uppskovsgruppen I icke heller synas ägnade att på ett tillfredsställande sätt tillgodose kravet på en rättvis fördelning av beredskapsbördorna. Den främsta anledningen härtill är uppenbarligen, att hithörande uppskovsärenden handläggas av ett så stort antal olika myndigheter. Ett hänsynstagande till rättvisesynpunkterna — något som i och för sig, synes önskvärt i varje fall under ett långvarigt beredskapstillstånd — torde nämligen förutsätta att uppskovsärendena i största möjliga utsträckning handläggas centralt av en och samma myndighet, som härigenom får den erforderliga översikten över uppskovssystemet i dess helhet. Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att de särskilda regler som enligt 1940 års kungörelse gälla för värnpliktiga tillhörande uppskovsgrnppen I icke synas lämpade att uppfylla de krav, som måste ställas på ett i alla avseenden effektivt uppskovsväsende. Lämpligheten av att i uppskorskungörelsen angiva de befattningar, som kunna berättiga till uppskov, synes rent principiellt sett kunna ifrågasättas. Härtill kommer, att det också torde vara praktiskt taget omöjligt att avfatta en sådan förteckning så att den motsvarar de olika verkens uppskovsbehov vid skilda tidpunkter. Det förhållandet att uppskovsärendena inom uppskovsgruppen I handläggas av de olika myndigheterna var för sig, synes vidare icke vara ägnat att möjliggöra den enhetlighet och den smidighet i uppskovsväsendet, som måste anses erforderlig för att få till stånd den nödvändiga avvägningen mellan det militära och civila personalbehovet vid olika tidpunkter. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har utredningen kommit till den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna angående uppskovsgruppen I

icke böra bibehållas i den nya kungörelsen utan att dessa uppskovsärenden i princip skola handläggas på samma sätt som övriga uppskovsärenden, d. v. s. av den centrala uppskovsmyndigheten. Beträffande de regler som föreslås skola träda i stället för de hittillsvarande bestämmelserna om uppskovsgruppen I återkommer utredningen i det följande. Uppskovsgruppen II. De bestämmelser som enligt 1940 års kungörelse gälla för de till uppskovsgruppen I I hörande värnpliktiga synas till sin principiella innebörd vara i stort sett ändamålsenliga. Genom att handläggningen av hithörande uppskovsärenden centraliserats till statens arbetsmarknadskommission, som vid sin prövning av uppskovsansökningarna har att samråda med olika militära och civila organ, ha uppskovsförhållandena för denna kategori av värnpliktiga kunnat göras till föremål för en enhetlig central bedömning, vid vilken militära och civila synpunkter kunna vägas emot varandra. Såsom tidigare angivits, gälla dock vissa av militära skäl betingade inskränkningar i arbetsmarknadskommissionens rätt att besluta om uppskov. Till den närmare innebörden härav återkommer utredningen under kap. 14. Även om sålunda i det väsentliga intet finnes att erinra emot de nuvarande reglerna om uppskov för värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen II, har utredningen dock funnit sig böra föreslå vissa ändringar i desamma. Sålunda ha bestämmelserna i den nuvarande uppskovskungörelsen om s. k. beredskapsuppskov, vilka i praktiken ej kommit att tillämpas, ansetts böra utgå ur författningen. Detsamma gäller bestämmelserna om uppskov för bestämd tid, vilka snarast tillkommit för sådana fall, där behovet av uppskov ej gör sig så starkt gällande eller endast är av mera tillfällig natur, men som å andra sidan äro av den innebörd, att de tidsbestämda uppskoven under förstärkt försvarsberedskap gälla tills vidare. De nämnda formerna för uppskov böra enligt utredningens mening ersättas med uppskovsbestämmelser, vilka överhuvud möjliggöra, att uppskoven i större utsträckning än som för närvarande är fallet kunna anpassas efter det föreliggande uppskovsbehovet, något som enligt utredningens uppfattning är av synnerlig vikt. Det är nämligen uppenbart, att behovet av uppskov för olika kategorier av värnpliktiga kan göra sig gällande med växlande styrka beroende på vederbörandes större eller mindre oundgänglighet och svårersättlighet i den civila sysselsättningen. Vissa värnpliktiga böra kanske på grund av sin befattning vara helt och hållet befriade från militärtjänstgöring även i krig, medan för andra ett uppskov framstår såsom visserligen synnerligen angeläget men dock icke alldeles oundgängligt. I de sistnämnda fallen bör uppskov överhuvudtaget icke ifrågakomma vid krig eller krigstillstånd, varemot uppskov alltefter angelägenhetsgraden bör kunna ifrågakomma för vissa värnpliktiga även vid en förhållandevis skärpt beredskap och för andra endast vid ett beredskapsläge av mindre skärpa, Ur militär synpunkt synes det väsentliga vara, att dessa värnpliktiga, icke undandragas krigsmakten under krig eller krigstillstånd. Vidare kan

44 behovet av uppskov växla på det sätt, att vissa värnpliktiga behöva uppskov endast under en viss bestämd del av ett kalenderår, medan för andra uppskovet bör omfatta ett helt kalenderår. Vid prövningen av uppskovsärendena bör den uppskovsbeviljande myndigheten taga hänsyn till de olikheter i uppskovsbehovet som enligt vad ovan sagts kunna förefinnas och sålunda differentiera uppskoven i överensstämmelse härmed. Härigenom tillgodoses, i varje fall i viss utsträckning, såväl det militära intresset av att uppskovsmännen ej onödigtvis undandragas från militärtjänstgöring som det civila företagets intresse av att även sådana befattningshavare som ej äro oundgängligen nödvändiga i sin civila sysselsättning men som allenast med svårighet kunna undvaras under vissa omständigheter kunna erhålla uppskov. Till de bestämmelser som erfordras för möjliggörande av en sådan differentiering återkommer utredningen i det följande. För de värnpliktiga, vilka äro anställda i krigsindustrien och för vilka behov av uppskov föreligger vid de tillfällen då vederbörande företag har att fullgöra leveranser till krigsmakten, har utredningen härjämte funnit sig böra föreslå vissa särskilda bestämmelser, vilka komma att närmare behandlas i kap. 12. E n kortfattad redogörelse för huvudprinciperna i förslaget skall dock lämnas redan i detta kapitel.

Utredningens rande

principförslag uppskovsformerna.

rö-

Under hänvisning till vad som i det föregående anförts vill utredningen föreslå, att följande principer läggas till grund för de blivande bestämmelserna rörande de olika former, i vilka uppskov bör kunna meddelas. För värnpliktiga befattningshavare vid flertalet av de verk som finnas angivna i bilagan till nuvarande uppskovskungörelse böra samma bestämmelser gälla som för värnpliktiga tillhörande den nuvarande uppskovsgruppen I I . Av praktiska skäl synas dock särskilda regler böra fastställas för en del av dessa värnpliktiga. I bilagan till 1940 års uppskovskungörelse finnas bl. a. upptagna vissa chefsbefattningar, vilkas innehavare på grund av befattningens vikt måste anses intaga en sådan särställning, att de utan tvekan och under alla omständigheter böra vara helt fria från militärtjänstgöring. Utredningen åsyftar härvid exempelvis ledamöterna av statsrådet, cheferna for de centrala ämbetsverken, de affärsdrivande verken, hovrätterna, landshövdingarna och andra därmed jämförliga befattningshavare i chefsställning. Nämnda befattningshavare böra enligt utredningens mening betecknas såsom »krigstjänstgöringsfria» och i överensstämmelse härmed icke bliva föremål för uppskovsförfarande i vanlig bemärkelse. Det torde i dessa fall vara tillräckligt att ett anmälningsförfarande tillämpas, varigenom centrala värnpliktsbyrån underrättas om att den värnpliktige tillträtt respektive frånträtt nu avsedd

45 befattning. Givet är att omfattningen av denna grupp måste mycket kraftigt begränsas. Utredningen skall i följande kapitel upptaga denna fråga till närmare behandling. De verk som finnas angivna i bilagan till nu gällande uppskovskungörelse omfatta, såsom i det föregående framhållits, dels verk av huvudsakligen administrativ karaktär, dels ock vissa verk av mera speciell men samtidigt för den allmänna samfärdseln och försvaret synnerligen viktig natur. Till den sistnämnda gruppen höra främst postverket, telegrafverket, statens och enskilda järnvägar, väg- och vattenbyggnadsväsendet, statens vattenfallsverk och tullverket. Men därjämte torde polisväsendet, brandväsendet och civilförsvaret böra hänföras hit. De nu angivna verken och organen äro uppenbarligen av en alldeles särskild betydelse för det totala men även för det rent militära försvaret. För krigsmaktens fullgörande av sina uppgifter torde det nämligen vara nödvändigt, att ifrågavarande verk och kårer under ett beredskapstillstånd eller ett krig kunna uppehålla sin normala verksamhet eller i vissa fall rentav öka densamma. Detta medför, att den övervägande delen av personalen måste stanna kvar i sin tjänst vid verket eller kåren och sålunda erhålla uppskov från militärtjänstgöring. Om någon egentlig intressekonflikt härutinnan i förhållande till de militära myndigheterna kan därför knappast bliva tal. Då de personalkategorier det här gäller äro mycket omfattande, skulle dessutom ett Överförande av prövningen av de individuella uppskovsfallen i fråga om dem till statens arbetsmarknadskommission innebära en icke önskvärd belastning för kommissionen. Utredningen har sålunda funnit det lämpligast att handläggningen av dessa uppskovsärenden även i fortsättningen omhänderhavas av vederbörande verk eller chefsmyndighet. Grunderna för uppskovens omfattning vid nu avsedda verk och organ böra emellertid enligt utredningens mening årligen göras till föremål för centrala överläggningar mellan överbefälhavaren, arbetsmarknadskommissionen och vederbörande verk eller chefsmyndighet och därefter fastställas av Kungl. Maj:t. Härvid bör sålunda också avgöras, huruvida några restriktioner i rätten att bevilja uppskov skola gälla med hänsyn till exempelvis den värnpliktiges militära kvalifikationer eller ålder. På vederbörande verkschef eller chefsmyndighet skall det därefter ankomma att med iakttagande av de fastställda grunderna besluta om uppskov och utfärda uppskovsbevis. Utredningen skall i kap. 13 närmare återkomma till bestämmelserna rörande hithörande värnpliktiga. För övriga värnpliktiga i den nuvarande uppskovsgruppen I böra, såsom tidigare angivits, tillämpas samma regler som för de värnpliktiga, vilka nu tillhöra uppskovsgruppen I I . Detta innebär, att dessa värnpliktiga sammanföras till en enda grupp. För denna grupp, vilken kommer att omfatta den större delen av de nuvarande uppskovsmännen, böra i huvudsak tillämpas de bestämmelser angående handläggning och prövning av uppskovsfrågorna m. m., som nu gälla för uppskovsgruppen I I . Emellertid föreslås, att

46 uppskovsmännen efter angelägenhetsgrad indelas i följande två uppskovskategorier, nämligen uppskovskategori I, omfattande sådana värnpliktiga, som på grund av att de anses oundgängligen erforderliga i sin befattning, tjänst eller arbetsanställning, prövas böra vara befriade från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, antingen helt eller allenast från dag då krigstillstånd inträder eller dag som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes; samt uppskovskategori II, omfattande sådana värnpliktiga, vilkas befrielse under hela året eller viss del därav från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen prövas vara av den angelägenhetsgrad, att de i varje fall under ett beredskapsläge av mindre skärpa böra tillgodonjuta sådan befrielse. E n närmare redogörelse för dessa uppskovskategorier lämnas i kap. 11. H ä r må dock framhållas, att avsikten icke är att genom en uppräkning i uppskovskungörelsen angiva vilka värnpliktiga, som skola hänföras till den ena eller den andra uppskovskategorien. Beslut härom bör fattas av statens arbetsmarknadskommission efter samråd med vederbörande myndigheter och företag. I detta sammanhang torde böra anmärkas, att en stor del av de värnpliktiga befattningshavare vid statliga och kommunala verk som för närvarande tillhöra uppskovsgruppen I, torde komma att hänföras till den nya uppskovskategorien I samt att till följd härav utredningens förslag i praktiken icke lärer komma att innebära någon större förändring i hithörande verks uppskovsförhållanden. Beträffande handläggningen av uppskovsfrågorna för värnpliktiga befattningshavare i statsdepartementen torde emellertid, främst av principiella skäl, vissa avvikande regler böra gälla. I detta avseende föreslår utredningen, att inom varje departement en personalredogörelse uppgöres med uppgifter om erforderligt antal uppskov under nästkommande år, fördelat på olika befattningar. Denna personalredogörelse överlämnas därefter till arbetsmarknadskommissionen för granskning och yttrande. Beslut om uppskovens omfattning inom de olika departementen fattas sedermera i konselj på föredragning av vederbörande departementschef. Med utrikesdepartementets personal har i detta hänseende ansetts böra jämställas personalen inom utrikesrepresentationen. För vissa värnpliktiga, som äro anställda i krigsindustrien och som för närvarande hänföras till uppskovsgruppen II, föreslår utredningen vidare i det följande under kap. 12, att vissa särskilda bestämmelser skola tillämpas. Med ledning av en av hithörande företag efter särskilda normer upprättad personalplan skall det ankomma på statens arbetsmarknadskommission att meddela värnpliktiga inom industrien »industriuppskovsrätt», d. v. s. en latent rätt till uppskov, som endast får tagas i anspråk å tid eller för tidsperiod som av arbetsmarknadskommissionen bestämmes. Omfattningen av denna industriuppskovsrätt göres beroende av vederbörande krigsindustriföretags personalbehov för fullgörandet av utlagda krigsmaterielbeställningar.

47 Utredningen har icke funnit sig ha anledning att upptaga till behandling de särskilda regler som enligt den inledande redogörelsen gälla för vissa kategorier värnpliktiga nämligen läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer samt personal vid lots- och fyrstaten. Då dessa bestämmelser torde böra bibehållas även i fortsättningen, synes dock i uppskovskungörelsen böra intagas en hänvisning till dem.

Kap. 10.

Krigstjänstgöringsfria.

Utredningens under föregående kapitel framlagda förslag beträffande de skilda uppskovsformerna innebär bl. a., att för de värnpliktiga, som enligt 1940 års kungörelse tillhöra uppskovsgruppen I, i princip samma regler för uppskovsprövningen skola tillämpas som för värnpliktiga tillhörande den nuvarande uppskovsgruppen I I . Såsom i nämnda kapitel angivits har utredningen emellertid funnit praktiska skäl tala för att särskilda regler fastställas för ett par kategorier av dessa värnpliktiga. Detta gäller bl. a. innehavarna av vissa i bilagan till den nuvarande uppskovskungörelsen upptagna statliga chefsbefattningar. Enligt 1940 års uppskovskungörelse omfattas ledamöterna av regeringen och riksdagen, cheferna för de centrala ämbetsverken, hovrätterna, länsstyrelserna etc. och andra med dem jämförliga befattningshavare i chefsställning av uppskovsförfarandet. Det synes vara uppenbart, att nu nämnda kategori av befattningshavare äro av en sådan betydelse för statslivets behöriga funktionerande i krig och under beredskap, att de under alla omständigheter böra vara helt befriade från militärtjänstgöring. Varje prövning av detta förhållande synes här vara onödigt; de synas i stället redan på grund av att de innehava en dylik befattning böra hänföras till den kategori, för vilken utredningen föreslagit beteckningen »krigstjänstgöringsfria». Detta innebär, att det nuvarande uppskovsförfarandet för dessa befattningshavare ersattes med ett anmälningsförfarande, varigenom vederbörande militära registreringsmyndighet underrättas om att den värnpliktige tillträtt respektive frånträtt en sådan befattning. Detta förfarande har ansetts böra tillämpas även i fall, då vederbörande på annan grund än värnplikt är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten. Krigstjänstgöringsfrihet i här föreslagen bemärkelse kan emellertid endast komma ifråga för sådana befattningshavare i chefsställning, beträffande vilka det framstår såsom självklart, att deras bibehållande i den civila tjänsten är oundgängligen nödvändigt även under krig. Denna förutsättning kan enligt utredningens mening icke anses föreligga annat än för den kategori av befattningshavare, som angivits i det föregående och som i huvudsak kan sägas omfatta innehavarna av de högsta statliga chefsämbetena samt ledamöterna av riksdagen. Skulle man utsträcka begreppet krigstjänstgöringsfrihet längre

48 riskerar man nämligen, att gränsfallens antal skulle bliva så stort, att fördelarna med det föreslagna systemet uppvägdes av praktiska olägenheter. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har utredningen utarbetat en förteckning över de befattningar, vilkas innehavare enligt utredningens mening böra betraktas som krigstjänstgöringsfria, Denna förteckning har utredningen ansett böra få formen av en till det av utredningen utarbetade förslaget till ny uppskovskungörelse fogad bilaga. Rörande förteckningens närmare innehåll får utredningen därför här hänvisa till författningsförslaget. Förslaget att förteckningen över krigstjänstgöringsfria skall fogas som en bilaga till den nya uppskovskungörelsen kan möjligen ur författningssynpunkt anses innebära vissa olägenheter, i den mån ändringar i förteckningen bliva erforderliga. Emellertid gäller det här endast ett mycket begränsat antal befattningar, som uttagits efter synnerligen restriktiva principer, varför ändringar i förteckningen kunna förutsättas bliva förhållandevis sällan förekommande. Uppenbart är, att frågan om vilka befattningshavare som skola upptagas i förteckningen kan giva utrymme åt viss tveksamhet. Sålunda har utredningen exempelvis beträffande länsstyrelserna haft under övervägande, huruvida icke med hänsyn till den mängd av viktiga arbetsuppgifter, som åvilar dessa under ett krig eller beredskapstillstånd, jämväl landssekreterare och landskamrerare borde hänföras till gruppen krigstjänstgöringsfria. Utredningen har emellertid funnit det principiellt sett riktigast att icke medtaga dessa. Även i andra likartade fall har utredningen, med hänsyn till nödvändigheten av att starkt begränsa denna grupp och samtidigt klart markera skillnaden till övriga befattningshavare i chefsställning, intagit en restriktiv ståndpunkt. Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att de befattningshavare i chefsställning, vilka icke ansetts böra hänföras till gruppen krigstjänstgöringsfria, i mycket stor utsträckning torde komma att tillhöra den av utredningen föreslagna uppskovskategorien I och sålunda erhålla uppskov enligt de förmånliga regler, som föreslagits for nämnda kategori. Beträffande utrikesrepresentationen har utredningen av principiella skäl endast upptagit cheferna för svenska beskickningar i utlandet, oaktat även andra befattningshavare inom utrikesrepresentationen torde böra vara helt fria från militärtjänstgöring. Utrikesrepresentationen har emellertid ansetts böra i uppskovshänseende behandlas gemensamt med utrikesdepartementet, vilket medför att dess uppskovsförhållanden i övrigt komma att prövas i den särskilda ordning som föreslagits för statsdepartementen. Cheferna för de centrala förvaltningsmyndigheterna inom försvaret ha icke ansetts böra upptagas i förteckningen över krigstjänstgöringsfria. Dessa chefer förutsättas nämligen bliva krigsplacerade i sina civila befattningar, på sätt under kap. 22 närmare angives. Beträffande själva anmälningsförfarandet får utredningen hänvisa till vad därom anföres under kap. 15.

49 Kap. 11. Uppskovskategorierna. Enligt utredningens under kap. 9 framlagda förslag skola de uppskovsmän, som icke äro krigstjänstgöringsfria eller tillhöra kommunikationsverken och vissa därmed jämförliga institutioner, hänföras till endera av två uppskovskategorier, nämligen uppskovskategori I, omfattande sådana värnpliktiga, som på grund av att de anses oundgängligen erforderliga i sin befattning, tjänst eller arbetsanställning prövas böra vara befriade från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen antingen helt eller allenast från dag då krigstillstånd inträder eller dag som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes; samt uppskovskategori II, omfattande sådana värnpliktiga, vilkas befrielse under hela året eller viss del därav från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen prövas vara av den angelägenhetsgrad, att de i varje fall under ett beredskapsläge av mindre skärpa böra tillgodonjuta sådan befrielse. Utredningen

vill i det följande något närmare utveckla sitt förslag i

denna del.

Vppskovskategori

I.

Till denna kategori böra hänföras värnpliktiga, som prövas böra under alla förhållanden erhålla uppskov under såväl krig som beredskap, utan att de dock innehava befattningar av den självklart riksviktiga karaktär, att de i uppskovsförfattningen kunna angivas som krigstjänstgöringsfria. Till denna kategori komma till en början att höra åtskilliga värnpliktiga, som nu tillhöra uppskovsgruppen I, företrädesvis högre befattningshavare inom statsdepartementen och den civila statsförvaltningen i övrigt samt inom den kommunala förvaltningen, men däremot icke personal vid kommunikationsverken m. fl., för vilka särskilda uppskovsregler i det följande föreslås. Uppskovskategori I kommer vidare att utgöras av nyckelmän inom det enskilda näringslivet, vilka äro oundgängligen erforderliga i sin civila befattning under krig och beredskap, d. v. s. en stor del av de värnpliktiga, som nu tillhöra uppskovsgruppen I I . Krigsindustriens värnpliktiga personal avses emellertid icke skola hänföras till denna kategori annat än i den mån uppskov för sådan personal befinnes påkallat även av annan orsak än för genomförande av vederbörligen utlagda krigsmaterielbeställningar. Uppskovsförhållandena för personal som erfordras för sistberörda ändamål avses nämligen skola regleras i särskild ordning, på sätt närmare angives i följande kapitel. I anslutning till 14 § i gällande uppskovskungörelse har genom kungörelse den 6 augusti 1942 (nr 735) förordnats, att uppskov må, i de särskilda fall då verkschef eller myndighet som äger att pröva eller bevilja uppskov så finner 4— 2 2 4 6 4 4

50 lämpligt, gälla allenast vid mobilisering. Den möjlighet som härigenom yppats att under beredskap minska uppskovsvolymen har emellertid använts i endast obetydlig omfattning. Inom uppskovsgruppen I har uppskov allenast vid mobilisering sålunda endast beviljats av Svea hovrätt och telegrafverket; inom uppskovsgruppen I I har sådant uppskov i begränsad utsträckning tillämpats vid företag med krigsmaterieltillverkning, särskilt ammunitionsfabriker. Utredningen har övervägt, huruvida det föreligger något behov av att bibehålla sistberörda uppskovsform i en ny uppskovsförfattning. Samtliga värnpliktiga inom uppskovsgruppen II, som nu erhållit uppskov allenast vid mobilisering, torde vid genomförande av utredningens förslag komma att tilldelas industriuppskovsrätt. Telegrafverkets personal kommer enligt förslaget att i likhet med personalen vid övriga kommunikationsverk m. fl. beviljas uppskov i särskild ordning, som icke utesluter en tillämpning av denna uppskovsform. Av de verk som nu tillämpa uppskov allenast vid mobilisering skulle i uppskovskategori I endast komma att återstå Svea hovrätt. Emellertid är det utredningens uppfattning, att sådant uppskov i icke ringa utsträckning bör kunna tillämpas inom åtskilliga av de verk tillhörande nuvarande uppskovsgruppen I, vilkas värnpliktiga personal enligt utredningens förslag komma att hänföras till uppskovskategori I. Av detta skäl anser utredningen, att man även vid en omarbetning av uppskovsförfattningen bör bibehålla möjligheten att meddela uppskov allenast vid mobilisering, ehuru i den förändrade form, som betingas av att utredningen, på skäl som utvecklats i kap. 5, funnit mobiliseringsbegreppet numera ha förlorat sin betydelse i detta sammanhang. Ifrågavarande siag av uppskov bör i stället fastställas att gälla från dag då krigstillstånd inträder eller dag som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes. Uppskovet för uppskovskategori I synes som regel böra avse nästföljande kalenderår samt återstående del av löpande kalenderår. Uppskovsprövningen bör liksom nu regelmässigt äga rum vid en årligen återkommande »höstrevision». Den särskilda halvårsrevision som jämlikt 13 § 2 mom. i gällande uppskovskungörelse anordnas i den omfattning rikskommissionen (arbetsmarknadskommissionen) bestämmer har icke visat sig erforderlig. I praktiken har det nämligen befunnits, att resultatet av halvårsrevisionen icke stått i rimlig proportion till det ökade arbete den medfört för den uppskovsbeviljande myndigheten och det besvär den förorsakat uppskovsmännens arbetsgivare. Bestämmelser om sådan revision böra därför icke medtagas i den nya uppskovsförfattningen. Däremot bör i författningen införas en bestämmelse om att handläggning av uppskovsärenden skall kunna äga rum även vid annan prövning än årsprövning, där sådan handläggning av särskild anledning finnes påkallad. Sådan prövning bör kunna avse antingen ett eller flera verk eller uppskovskategori I i dess helhet. I samband med en skärpning i beredskapsläget kan nämligen en allmän revision av de beviljade uppskoven bli nödvändig även vid annan tid än under hösten, då årsprövningen skall äga rum. Om nytt uppskov beviljas vid sådan handläggning som inträffar före höstrevisionen,

51 synes uppskovet endast böra avse återstående del av det löpande kalenderåret. För att uppskovssystemet skall funktionera i ett hastigt påkommet kritiskt läge, är det nödvändigt att det hålles aktuellt även under fredstid, såvitt angår uppskov som skola gälla under krig. Utredningen finner därför att omprövning av uppskovskategori I bör äga rum varje år, även om den förstärkta försvarsberedskapen upphör.

JJppskovskategori

II.

Denna kategori har utredningen avsett närmast skola motsvara det nuvarande beredskapsuppskovet, vilket på sätt i annat sammanhang påpekats i sin nuvarande utformning icke kommit i tillämpning. Denna kategori skall, sålunda omfatta värnpliktiga, för vilka uppskov ur det allmännas synpunkt framstår såsom önskvärt, men vilka dock icke i en allvarlig situation böra undandragas krigsmakten. Till denna kategori kunna hänföras värnpliktiga i lägre befattningar inom de delar av den statliga och kommunala administrationen, vilkas verksamhet under en lindrig beredskap måste bedrivas i full omfattning, men som under krig eller vid en skärpt beredskap få inskränka sin verksamhet till det oundgängligen nödvändiga. I främsta rummet skulle emellertid ifrågavarande kategori komma att bestå av vissa grupper värnpliktiga, som med nuvarande organisation av uppskovsväsendet mer eller mindre regelbundet erhålla anstånd eller hempermitteras. Enligt den nuvarande ordningen meddelas uppskov endast för helt kalenderår eller återstående del av löpande år. Utredningen anser att det skulle vara fördelaktigt om även värnpliktiga, om vilka man med någorlunda stor säkerhet kan förutsäga, att de böra vara fria från krigstjänst endast en viss del av det kommande året, skulle kunna beviljas uppskov. Som ett exempel på personer, som böra kunna komma ifråga till uppskov under viss del av ett kalenderår, kunna särskilt nämnas industriernas samt andra större företags ekonomiska personal, som är oumbärlig för företagen vid tidpunkten för bokslutens uppgörande, samt taxeringsmyndigheternas granskningspersonal — i den mån taxeringsarbetet ej fördelas jämnt över året, vilket numera torde vara fallet åtminstone i de större städerna. Även för vissa näringsgrenar, vilkas verksamhet är säsongbetonad, exempelvis sockerindustrien, skulle ett till viss del av året begränsat uppskov för den högre personalen kunna vara användbart. Med hänsyn till det ovan sagda vill utredningen föreslå, att uppskov för värnpliktiga som kunna hänföras till uppskovskategori I I skall kunna beviljas icke blott för helt kalenderår utan även för del därav, exempelvis för visst kvartal eller för vissa månader. Motsvarande synpunkter göra sig icke med samma styrka gällande i fråga om uppskovskategori I. Behov av uppskov under en del av ett kalenderår under krig torde företrädesvis uppkomma inom krigsindustrien, och dess behov av sådana uppskov kunna tillgodoses inom ramen för den av utredningen föreslagna industriuppskovsrätten.

52 Uppskov bör icke ifrågakomma för sådana grupper av värnpliktiga, vilka nu erhålla uppgiftskort, d. v. s. i första hand jordbrukare. Beträffande dem kan man nämligen icke på förhand förutsäga exakt under vilken tid och i vilken omfattning de äro särskilt behövliga i sitt civila yrke. Detsamma gäller i ännu högre grad andra kategorier av personal som beviljats kollektiv yrkesledighet, såsom skogspersonal, torvarbetare och betskötare. Det synes utredningen vara att föredraga att dessa yrkeskategorier alltjämt i erforderlig utsträckning beviljas ledighet i annan ordning. Till denna fråga återkommer utredningen under kap. 18. Prövning av uppskoven inom uppskovskategori I I synes endast böra äga rum en gång årligen. Uppkommer vid beredskap under ett löpande år behov av tillfällig ledighet för vissa värnpliktiga, bör ledigheten beviljas i form av anstånd och icke i form av uppskov.

Kap. 12. Allmänna

Särskilda bestämmelser rörande uppskov för krigsindustripersonal.

synpunkter.

Det moderna kriget är i långt större utsträckning än tidigare ett rnaterielslukande företag. De stridande förbandens behov av krigsmateriel skall i första hand tillgodoses med anlitande av befintliga, under freds- och beredskapstid upplagda lager. Av skilda skäl kunna dock dessa lager icke vara av sådan storlek, att icke en intensifierad krigsmaterieltillverkning måste äga rum under ett pågående krig. Framför allt gäller detta i fråga om typisk förbrukningsmateriel, exempelvis ammunition. Så långt sig göra låter måste företagens icke värnpliktiga arbetskraft samt särskild reservarbetskraft utnyttjas för denna tillverkning. Företagens värnpliktiga arbetare skola däremot i första hand fullgöra militärtjänstgöring. I den mån emellertid dessa värnpliktiga ha en sådan kvalificerad sysselsättning i krigsindustriföretagen, att de icke kunna ersättas av icke värnpliktig arbetskraft, måste de erhålla befrielse från militärtjänstgöring. Med hänsyn såväl till denna frågas stora betydelse för försvaret i dess helhet som till de speciella problem som här uppresa sig har utredningen ägnat förevarande spörsmål särskild uppmärksamhet. Utredningen har därvid funnit krigsmaterieltillverkningens personalproblem vara av en så speciell natur, att det synts nödvändigt att för huvuddelen av den i krigsindustrien sysselsatta värnpliktiga personalen föreslå uppskovsregler, som i viss mån skilja sig från motsvarande bestämmelser för andra värnpliktiga. De särbestämmelser för uppskoven inom krigsindustriens område, som sålunda synts utredningen påkallade, böra vara så avfattade, att de först och främst tillgodose två var för sig mycket väsentliga krav. Ä ena sidan bör garanti

53 finnas för att krigsindustrien vid varje tidpunkt kan erhålla den värnpliktiga arbetskraft, som erfordras för att de aktuella krigsmaterieltillverkningarna skola kunna utföras med största möjliga snabbhet. Ä andra sidan bör den talrika värnpliktiga personal som sålunda måste finnas tillgänglig för en skärpt krigsmaterieltillverkning icke vara befriad från militärtjänstgöring under andra tider än då så är nödvändigt för krigsmaterieltillverkningens behöriga tillgodoseende. Mot bakgrunden av dessa förutsättningar har utredningen prövat olika vägar att lösa det föreliggande problemet.

Krigsindustripersonalens ställning.

sär-

I de för utredningen gällande direktiven har anförts, att det varierande behovet av uppskov under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap syntes leda till att tre olika former av uppskov borde finnas, nämligen uppskov avseende dels endast mobilisering, dels endast förstärkt försvarsberedskap, dels ock båda dessa tillstånd. Såsom utredningen tidigare framhållit, kan emellertid mobiliseringsbegreppet numera icke läggas till grund för någon principiell distinktion av uppskoven. Lika litet synes övergången från ett° beredskapstillstånd till krigstillstånd vara av någon begreppsmässig betydelse härutinnan, eftersom för krigsindustripersonalens vidkommande det maximala uppskovsbehovet i realiteten kan komma att föreligga likaväl före som efter ett krigsutbrott. Den av utredningen i det föregående föreslagna indelningen av uppskovsmännen i två kategorier allt efter graden av angelägenheten att få behålla dem i civil tjänst passar icke väl in på den värnpliktiga personal, som avses skola sysselsättas i den egentliga krigsindustrien. Det är sålunda knappast möjligt att hänföra ens någon del av denna personal till den föreslagna uppskovskategorien I I . Såsom regel gäller nämligen, i motsats till vad som i stort sett är fallet med övriga uppskovsmän, att angelägenheten av att de värnpliktiga kvarbliva i sin sysselsättning vid krigsindustrien även ur militär synpunkt ökar samtidigt som den militära beredskapen skarpes. Uppskovskategori I I är emellertid avsedd att omfatta sådan värnpliktig personal som vid ett skärpt militärt läge anses vara ur samhällelig synpunkt värdefullare i militär än i civil tjänst. E n lösning kunde då synas vara att hänföra samtliga uppskovsmän inom krigsindustrien till den nya uppskovskategorien I. Därest dessa värnpliktiga därvid skulle meddelas fullständig befrielse från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen komme detta att medföra, att de åtnjöte uppskov såväl under beredskaps- som krigstillstånd. Emellertid kan behovet av denna arbetskrafts utnyttjande för krigsindustriella ändamål växla betydligt under skilda perioder av en beredskapstid. Under vissa perioder av de gångna beredskapsåren ha åtskilliga av de industriföretag som i krig avses för krigsmaterieltillverkning icke alls eller endast i reducerad omfattning haft sådan syssel-

54 sättning. I många fall har under denna beredskapstid arbetarantalet vid krigsindustrierna successivt minskat i den mån det föreskrivna lagerbekovet av krigsmateriel blivit tillgodosett. Man torde vidare kunna förutsätta, att en total omställning till krigstillverkning med drift i flera skift e t c , med därmed förknippade genomgripande konsekvenser för hela näringslivet,' icke kommer till stånd under en beredskapstid utan tidigast i samband med ett krigsutbrott. Även vid ett krigsutbrott kan det för övrigt befinnas ur allmän-militär synpunkt lämpligt att icke omedelbart igångsätta krigsmaterieltillverkningen i full utsträckning utan i stället träffa sådana åtgärder, att de stridande förbanden erhålla största möjliga personella slagkraft. Att låta dessa värnpliktiga erhålla uppskov i uppskovskategori I allenast från dagen för ett krigsutbrott eller den tidigare dag, som av Konungen på grund av inträffade utomordentliga förhållanden bestämmes, skulle också komma att i tillämpningen visa sig mindre tillfredsställande. Lika litet som enligt vad ovan anförts krigsindustriens maximala uppskovsbehov kan hänföras till tidpunkten för ett krigsutbrott, lika litet kan det nämligen anknytas till en dylik av Konungen på grund av inträffade utomordentliga förhållanden bestämd dag. Den erforderliga anpassningen av uppskovsvolymens storlek till det aktuella arbetskraftsbehovet skulle härigenom icke ernås. Då sålunda utredningen funnit den för vanliga uppskovsmän föreslagna kategoriindelningen icke lämpligen kunna tillämpas för krigsindustripersonalen i gemen, har utredningen övervägt möjligheterna att för denna personal tillämpa någon form av det under kap. 18 behandlade systemet med kollektiv yrkesledighet, vilket skulle innebära, att uppskov icke skulle ifrågakomma för denna personal utan i stället »yrkesledighetskort» komma till användning. Systemet med kollektiv yrkesledighet har, såsom under nämnda kapitel närmare utvecklas, ansetts vara särskilt lämpligt för sådana värnpliktiga, vilka på grund av sitt säsongbetonade arbete på förhand kunna förutses vara oundgängligen erforderliga i detta arbete under viss tidsperiod. Emellertid kan, såsom av det föregående framgår, sysselsättningsgraden vid olika krigsindustrier vara högst varierande vid en och samma tidpunkt, ett förhållande som icke på förhand låter sig bedömas. De vid dessa industriföretag sysselsatta arbetarna kunna därför icke sammanföras till sådana kollektiva yrkesenheter, som under viss tidsperiod beräknas vara erforderliga för civil sysselsättning. Utredningen har på den grund icke ansett sig kunna beträda denna väg vid lösandet av det föreliggande spörsmålet.

Systemet

med

industriuppskovsrätt.

Efter dessa överväganden har utredningen stannat vid att föreslå, att den värnpliktiga krigsindustripersonalens uppskovsförhållanden regleras i enlighet med följande riktlinjer. Den värnpliktiga personal inom ett krigsindustriföretag som intager sådana nyckelpositioner, att den måste anses erforderlig för att driften

55 vid företaget överhuvud taget skall kunna uppehållas, oavsett huruvida krigsmaterieltillverkning är aktuell eller ej, bör erhålla vanligt uppskov och därvid hänföras till uppskovskategori I eller I I . Den värnpliktiga personal åter, som utan att vara av den betydelse som nyss angivits dock prövas oundgängligen erforderlig för utförandet inom förelagd tid av den maximala krigsmaterieltillverkning, som företaget kan få sig förelagt att utföra vid krig eller krigsfara, tillägges en latent rätt till uppskov, som när som helst kan aktualiseras. Denna rättighet, som föreslås erhålla benämningen industriuppskovsrätt, bör endast få tagas i anspråk å tid eller för tidsperiod, då detta nödvändiggöres av aktuella krigsmaterieltillverkningar. Frågan när och i vilken omfattning meddelad industriuppskovsrätt må tagas i anspråk, bör det ankomma på arbetsmarknadskommissionen att efter samråd med eller på framställning från krigsmaterielverket avgöra. Nu ifrågavarande värnpliktiga böra under tid, då de icke utnyttjas för nu nämnda tillverkningar och uppskovsrätten sålunda icke ar tagen i anspråk, kunna mer eller mindre tillfälligt utnyttjas för militärtjänstgöring. Därvid måste emellertid sådana anordningar vidtagas, att deras frigörande för arbete inom krigsindustrien utan svårighet kan äga rum. Till de närmare bestämmelserna härutinnan återkommer utredningen under kap. 16. För att full garanti skall vinnas, att dessa uppskovsmän vid en kritisk situation skola stå till krigsindustriens förfogande, bör vidare i uppskovskungörelsen intagas en bestämmelse av innehåll, att vid intrade av beredskapstillstånd eller vid ett krigsutbrott inkallelse av med uppskovsrätt försedd krigsindustripersonal icke får ske, förrän beslut fattats, i vilken utsträckning krigsmaterieltillverkningen skall igångsättas eller intensifieras. Det skulle eljest vid en plötslig övergång från fred till beredskap eller krig eller från beredskap till krig möjligen kunna inträffa, att så stor del av den med uppskovsrätt försedda värnpliktiga krigsindustripersonalen bleve inkallad till militärtjänstgöring, att en snabb igångsättning eller ökning av krigsmaterieltillverkningen äventyrades. Skulle omständigheterna föranleda till att industriuppskovsrätt kan meddelas i mindre utsträckning än vad ursprungligen skett, kan och bör överflödig uppskovsrätt givetvis hävas. Utredningen är icke omedveten om att det kan vara förenat med vissa komplikationer av praktisk art att på detta sätt för en viss värnpliktig personalkategori införa ett särskilt uppskovssystem vid sidan av det i allmänhet gällande. Krigsindustripersonalen intager dock en sådan särställning, att utredningen funnit detta vara ofrånkomligt. Det nu skisserade systemet skulle dessutom enligt utredningens mening innebära sådana fördelar av saklig art, att de antydda eventuella praktiska olägenheterna bli av underordnad betydelse. Till en början skulle systemet med industriuppskovsrätt medföra den fördelen, att industrien vid krig eller under andra tider, då krigsmaterieltillverkningen måste pågå i en intensifierad utsträckning, bleve tillförsäkrad de för

56 denna tillverkning erforderliga arbetare, som äro i värnpliktsåldern. Från industriellt håll har det önskemålet uttalats, att till grund för beräkningen av krigsindustriens uppskovsvolym måtte läggas det oundgängliga behov av värnpliktig arbetskraft som skulle uppkomma, därest krigsindustrien måste utföra krigsmaterieltillverkning till planerat, maximalt omfång. Genom det föreslagna systemet tillgodoses på ett fullt betryggande sätt nämnda önskemål, samtidigt som möjlighet vinnes att smidigt anpassa uppskovsvolymen i förhållande till krigsmaterielbeställningarnas växlande storlek och det därav föranledda varierande arbetskraftsbehovet under krig och beredskap. Därest industriföretagen, i den mån krigsmaterielbeställningarna under en beredskapstid komme att nedgå i omfattning, skulle önska att övergå eller återgå till tillverkning av annan materiel, ha de att för denna tillverkning i första hand utnyttja de uppskovsmän, som enligt vad ovan sagts i egenskap av »nyckelmän» hänförts till uppskovskategori I. Skulle därvid ytterligare värnpliktig arbetskraft visa sig erforderlig, står alltid den möjligheten öppen att göra framställning om erhållande av anstånd för sådana värnpliktiga. Det bör sålunda icke vara uteslutet att under beredskapstid erhålla anstånd för en med industriuppskovsrätt försedd värnpliktig, som tagits i anspråk för militärtjänstgöring. Med de anordningar, som sålunda föreslagits, synas krigsindustriens berättigade krav på arbetskraft under beredskap och krig vara på ett både smidigt och betryggande sätt tillgodosedda. Jämväl från militär synpunkt torde systemet få anses tillfredsställande, enär möjlighet finnes att under sådana tider, då krigsmaterieltillverkningen nedgått i omfattning, inkalla större eller mindre del av den i krigsindustrien sysselsatta värnpliktiga personalen till militärtjänstgöring. Även om dessa värnpliktiga under krig skulle komma att enbart sysselsättas inom krigsindustrien, torde en dylik militärtjänstgöring under beredskapstid vara betydelsefull, då dessa värnpliktiga kunna tjänstgöra som avlösare. Härigenom skulle önskemålet om en jämn och rättvis fördelning av militärtjänstgöringens bördor i sin mån tillgodoses.

Industriuppskovsrättens hetsomräde.

tillämplig-

Efter denna redogörelse för den föreslagna industriuppskovsrättens principiella innebörd vill utredningen i det följande något uppehålla sig vid vissa därmed sammanhängande detaljspörsmål. Till en början uppställer sig frågan om vilka värnpliktiga som skola kunna ifrågakomma till industriuppskovsrätt. De företag, som i krig avses skola utföra tillverkningar av krigsmateriel, måste regelmässigt erhålla besked om huru stor del av företagets kapacitet, som skall reserveras för sådan tillverkning. Härigenom kan nämligen ett sådant företag vidtaga de planeringsåtgärder, som äro erforderliga för att en eventuell krigsmaterielbeställning skall kunna bli på ett tillfredsställande sätt utförd.

57 Krigsmaterielverket har, jämlikt den för verket den 15 juni 1944 utfärdade instruktionen, att »i samråd med vederbörande myndigheter med hänsyn till förhållandena vid krig eller krigsfara centralt planera utnyttjandet av landets industri samt råvaru- och energitillgångar, i den mån de kunna beräknas stå till förfogande för tillverkning av krigsmateriel». I samma instruktion heter det vidare, att verket skall »vidtaga sådana åtgärder, att den industriella kapaciteten för krigsmaterieltillverkning kan bliva på ändamålsenligt sätt utnyttjad samt vidmakthålles och i mån av behov utökas». I enlighet härmed har krigsmaterielverket bl. a. att tillse, att de industriföretag, som under krig kunna beräknas komma att erhålla beställningar å krigsmateriel, få sig delgivna nyss omförmälda besked om hur stor del av företagets kapacitet som under sådana förhållanden avses bliva tagen i anspråk. I dessa av krigsmaterielverket utfärdade besked (s. k. produktionsbesked) skola upptagas sådana av verket planerade krigsmaterieltillverkningar som ligga inom verkets anskaffningsområde. I den mån anskaffning av viss krigsmateriel ombesörjes av försvarsgrensförvaltningarna och sådan anskaffning planeras skola ske jämväl under krig, avses krigsmaterielverket emellertid att såsom ett i planeringsfrågor för försvaret i dess helhet sammanhållande organ komma att införa även dessa uppgifter i sina produktionsbesked. Intill dess en sådan centralisering genomförts, böra emellertid produktionsbesked även kunna lämnas från försvarsgrensförvaltningarna. De företag som erhålla produktionsbesked komma regelmässigt att utgöras av sådana, som under en beredskapstid kunna ha en kvantitativt avsevärt varierande beläggning av krigsmaterielbeställningar men som i krigstid avses få väsentligt ökade tillverkningsuppgifter. Det av utredningen föreslagna särskilda uppskovssystemet för krigsindustriens personal syftar, såsom av det föregående torde framgå, att reglera uppskovsförhållandena för personal vid krigsindustriföretag av nu angiven karaktär. Industriuppskovsrätten kommer härigenom icke att omfatta värnpliktig personal vid all den industri som har att tillverka krigsmateriel i vidsträckt bemärkelse. Givetvis måste under krigstid även exempelvis gruvor och järnbruk i större eller mindre grad upprätthålla driften för att bl. a. förse de i egentlig bemärkelse krigsmaterieltillverkande industrierna med råmaterial. Det må även framhållas, att jämväl annan industriell tillverkning måste, om än i reducerad omfattning, pågå under ett krig. Sålunda måste exempelvis järnvägarnas, telegrafverkets och andra statliga myndigheters materielbehov delvis täckas genom nytillverkningar. För den civila folkförsörjningens tryggande måste likaledes viss industriell tillverkning pågå. I vidsträckt bemärkelse utgöres därför landets krigsindustri av all den industri, som har att under krigstid utföra en samhällsviktig tillverkning. I och för sig kunde det enligt utredningens förmenande icke vara oberättigat att låta industriuppskovsrätten gälla inom alla de företag, som kunna betecknas såsom krigsindustriföretag i vidsträckt bemärkelse. Någon centralt sammanhållen planering av hela denna industri förefinnes emellertid icke för

58 närvarande. Med hänsyn härtill har utredningen funnit sig böra inskränka det föreslagna institutet industriuppskovrätt till att endast omfatta personalen vid de av krigsmaterielverket planerade företagen. Denna lösning låter sig också väl försvara ur den synpunkten, att driften vid de företag, vilka äro att betrakta såsom krigsindustriföretag i vidsträckt bemärkelse, icke torde komma att förete samma variation i arbetskraftsbehovet som den egentliga krigsmaterielindustrien, vadan industriuppskovsrättssystemet för dem kan sägas vara mindre angeläget. För dessa industriföretag synes därför, i varje fall tills vidare, uppskov av den i det föregående föreslagna regelmässiga typen böra komma till användning.

Underlaget för beviljandet dustriuppskovsrätt.

av in-

Vad angår frågan vilka handlingar som böra läggas till grund för beviljande av industriuppskovsrätt göra sig följande synpunkter gällande. I den nuvarande uppskovskungörelsens 5 § stadgas skyldighet för verk, som är uppfört i krigsindustriregistret, att — på sätt därom särskilt stadgas — i fredstid uppgöra plan för sin organisation vid mobilisering, varvid skall eftersträvas, att behovet av värnpliktig arbetskraft i största möjliga grad nedbringas. Utredningen har funnit, att dessa bestämmelser i vad angår den i detta kapitel avhandlade personalkategorien lämpligen böra ersättas med ett stadgande av innebörd, att företag, som erhållit produktionsbesked, skola lägga dessa besked såsom grund för upprättandet av den personalredogörelse som omförmäles under kap. 15. I denna redogörelse skall angivas storleken och beskaffenheten av den personal, som erfordras för en tillverkning i enlighet med produktionsbeskedet. Den sålunda upprättade redogörelsen avses bliva granskad av krigsmaterielverket, varefter den utgör underlag vid vederbörande myndighets (statens arbetsmarknadskommissions) beslut om meddelande av industriuppskovsrätt. Innan volymen av industriuppskovsberättigade värnpliktiga slutligt fastställes torde det, av skäl som i det följande närmare skola beröras, böra åligga arbetsmarknadskommissionen att underställa frågan överbefälhavarens prövning. Rörande förfarandet i övrigt skall närmare redogörelse lämnas under kap. 15. I detta sammanhang vill utredningen emellertid understryka vikten av att företagen i största mån eftersträva att nedbringa behovet av värnpliktig arbetskraft och att i sådant syfte arbetskraftsbesparande metoder genomföras, pensionsavgången personal återanställes, reservarbetskraft anskaffas etc. Av särskild betydelse är det att reservarbetskraftens utnyttjande av vederbörande myndigheter göres till föremål för en noggrann planering redan i fredstid. Enär uppskov endast kan beviljas i begränsad omfattning, är nämligen möjligheten att upprätthålla produktionen under krig till sin huvudsakliga del beroende på tillgången på reservarbetskraft.

59 Industriuppskovsrätt än vid företaget

för annan anställd.

Utredningen vill här till behandling upptaga en fråga, som för värnpliktig personal av denna kategori kräver sitt särskilda beaktande. Enligt den nuvarande uppskovskungörelsen skall uppskovsanledningen anses ha bortfallit bland annat då den värnpliktige entledigas från det verk han tillhör eller byter sysselsättning inom verket eller övergår till fast anställning vid krigsmakten. Dessa bestämmelser ha befunnits mindre ändamålsenliga i vad avser sådan personal, som skall sysselsättas inom krigsmaterielindustrien. Det har sålunda under de gångna beredskapsåren visat sig, att beställningarna vid vissa industriföretag, framför allt de genom krigsmaterielverkets försorg anlagda s. k. skuggfabrikerna, kommit att successivt nedgå i sådan utsträckning, att stora delar av den vid dessa fabriker sysselsatta personalen måst entledigas. Av den sålunda entledigade personalen har en avsevärd del varit försedd med uppskov under sin anställning. Dessa uppskov ha emellertid i enlighet med ovan nämnda bestämmelser bortfallit i och med entledigandet. Ur beredskapssynpunkt kan detta icke anses tillfredsställande. Därest nämligen tillverkningen vid fabrikerna under ett skärpt militärpolitiskt läge ånyo snabbt måste upptagas i full utsträckning, saknas möjlighet att till fabrikerna återknyta sådan därstädes tidigare utbildad, specialkunnig personal, som tagit anställning vid andra företag. I anslutning till dessa för krigsindustripersonalen särskilda förhållanden bör enligt utredningens åsikt industriuppskovsrätt som sökts och beviljats vid ett visst företag av den värnpliktige bibehållas för tjänstgöring vid detta industriföretag intill tiden för nästa uppskovsprövning, oaktat han icke längre är anställd vid företaget. I vissa fall torde det komma att inträffa, att värnpliktig, som med bibehållen uppskovsrätt slutat sin anställning vid ett företag för att tillträda en plats vid ett annat företag, befinnes så värdefull för det senare företaget, att detta önskar att den värnpliktige i stället må meddelas uppskovsrätt därstädes. Enär uppskovsrätt givetvis endast kan beviljas vid ett företag, får det under sådana förhållanden genom vederbörande uppskovsbeviljande myndigheters försorg ske en avvägning för bedömande av vid vilket av de båda företagen det allmänt sett är mest betydelsefullt att den värnpliktige erhåller uppskovsrätt. De nu gällande uppskovsbestämmelserna medgiva ej heller, att uppskov sökes och beviljas för annan än vid företaget anställd värnpliktig. Även i detta avseende torde, då fråga är om personal avsedd för krigsmaterieltillverkning, vissa avsteg från den hittillsvarande ordningen vara påkallade. Man torde nämligen ha att utgå från att stora delar av industrien under skärpta förhållanden komma att drivas i flera skift. För att därvid tillgodose behovet av bl. a. specialarbetare torde det kunna visa sig nödvändigt att söka dessa utanför de krigsmaterieltillverkande företagen. Enligt utred-

60 ningens mening bör det tillskapas en möjlighet att meddela dylika värnpliktiga arbetare industriuppskovsrätt för att, där situationen så kräver, tjänstgöra inom krigsmaterielindustrien. Utredningen förutsätter emellertid, att en sådan möjlighet att meddela industriuppskovsrätt för en värnpliktig för tjänstgöring vid annat företag än det, i vilket han är anställd, kommer att tillämpas i förhållandevis ringa utsträckning och i regel endast för sådana värnpliktiga, vilka äro speciellt utbildade för eller sakkunniga i vissa tjänster inom ett krigsmaterieltillverkande företag. Sådant uppskov torde böra meddelas av arbetsmarknadskommissionen på initiativ av krigsmaterielverket eller annan behörig myndighet. Inom kommissionen torde böra föras en särskild förteckning över dessa uppskovsmän. Här må även framhållas, att det nu angivna systemet måste grunda sig på en tillämpning av bestämmelserna om tjänsteplikt. Då emellertid reservarbetskraften över huvud icke kan bliva tillfredsställande utnyttjad med mindre än att detta kan ske på grundval av bestämmelserna om tjänsteplikt, förutsätter utredningen att bestämmelserna härom äro i tillämpning vid krig eller överhängande krigsfara.

Avvägningen rättens

av industriuppskovsomfattning.

Industriuppskovsrätt skall endast beviljas i den mån det för krigsmaterieltillverkning föreliggande personalbehovet icke kan täckas genom utnyttjande av icke värnpliktig personal. Lika viktigt är emellertid att, i den utsträckning dylik täckning icke kan ske, industriuppskovsrätt beviljas i sådan omfattning, att vederbörande industriföretag kan fullgöra de maximala krigsmaterieltillverkningar, som enligt uppgjorda planer kunna bliva företaget ålagda vid krig eller krigsfara. Antalet uppskovsberättigade värnpliktiga kan således icke begränsas genom en på förhand fastställd uppskovsvolym. Detta antal måste i stället stå i relation till storleken av de beräknade krigsmaterielleveranserna. Skulle det därvid visa sig, att de med industriuppskovsrätt försedda värnpliktiga komme att uppgå till sådant antal, att det alltför mycket skulle inkräkta på krigsmaktens personaltillgångar, får denna fråga upptagas till särskilt övervägande. Det torde därvid få ankomma på överbefälhavaren och i sista hand på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida de planerade krigsleveranserna skola reduceras och behovet av med uppskovsrätt försedd värnpliktig personal därigenom nedbringas eller om i stället justeringar skola vidtagas i avseende å de upprättade mobiliseringsplanerna, för att på detta sätt värnpliktig personal skall kunna ställas till krigsmaterielindustriens förfogande. Avgörandet blir alltså, enklare uttryckt, ett ställningstagande till frågan: soldater eller materiel.

61 Kap. 13. Särskilda bestämmelser rörande uppskov för personal vid kommunikationsverken m. fl. Den för år 1944 uppskovsbeviljade personalen vid postverket, telegrafverket, järnvägarna, väg- och vattenbyggnadsväsendet, statens vattenfallsverk, tullverket, polisväsendet och brandväsendet uppgick till sammanlagt 90 % av uppskovsgruppen I:s volym och 43 % av uppskovsvolymen i dess helhet (uppskovsgrupperna I + I I ) . Ensamt järnvägarna svara för 55 % av uppskovsgruppen I:s volym. De ovan uppräknade verkens uppgifter sammanhänga särdeles nära med försvarsväsendets funktioner redan vid krigshot och krigs början (underrättelse och orderöverföring, militär varudistribution, mobilisering och koncentrering) samt med civilförsvaret i vad särskilt rör polisväsendet och brandväsendet. P å grund härav måste krav uppstå på att hela eller större delen av deras personal bibehålies vid sin civila tjänst under förstärkt försvarsberedskap och i krig, antingen medelst uppskov eller, såsom i vissa främmande länder, genom krigsplacering. Det kan då med skäl synas onödigt, att en central myndighet år från år individuellt omprövar uppskov för dessa verk. Detta förhållande är anledningen till att i gällande författning verken i fråga hänförts till uppskovsgruppen I och att bestämmandet av uppskovens varaktighet och omfattning i stort sett överlåtits på vederbörande verks egen styrelse, antingen utan inskränkning såsom är fallet med järnvägsstyrelsen och tullverket, eller med viss inskränkning såsom beträffande postverket samt vägoch vattenbyggnadsstyrelsen (uppskovens omfattning bestämmes i vissa fall av chefen för försvarsstaben på förslag av vederbörande verk), telegrafverket och statens vattenfallsverk (uppskovens varaktighet och omfattning bestämmes i vissa fall av vederbörande verk i samråd med chefen för försvarsstaben) samt polis- och brandväsendet (uppskovens varaktighet och omfattning bestämmes av länsstyrelse på vederbörande polischefs förslag; i Stockholm av överståthållarämbetet). Förutom nu nämnda verk intager lotsverket, beträffande personalen vid lots- och fyrstaten, en särställning till försvaret, vilken emellertid är reglerad i 169 § inskrivningsförordningen på sådant sätt, att denna personal jämställes med krigsmaktens fast anställda personal. Uppskov kommer därför icke i fråga. Personalens militärtjänstgöring regleras genom kungl. kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 567). Av ovan givna översikt framgår, att verken i fråga intaga en särställning i jämförelse med såväl övriga verk i nuvarande uppskovsgruppen I som verken i nuvarande uppskovsgruppen I I . Utredningen finner därför skäligt, att vissa särskilda regler bibehållas för kommunikationsverken m. fl. Enär dessa verk numerärt sett konstituera huvuddelen av den nuvarande uppskovsgruppen I, kunde det ligga nära till hands att bibehålla nuvarande bestämmelser i vad rör dessa verk, som alltså skulle bilda en reducerad »uppskovsgrupp I».

62 Häremot talar dock, såsom ovan under kap. 9 framhållits, att nuvarande bestämmelser äro dels i några fall otillfredsställande dels icke lämpliga att fastslå en gång för alla, Härtill vill utredningen anföra ytterligare följande synpunkter. I nuvarande kungörelse har försvarsledningen tillförsäkrats inflytande på begränsningen av uppskovsvolymen beträffande några men icke alla här åsyftade verk. Frågor om uppskov för civilanställd reservpersonal avgöras av Konungen. Däremot ha verkscheferna fullt förfogande över sådan värnpliktig personal, som eljest på grund av sina militära kvalifikationer icke kan erhålla uppskov utan medgivande, i vissa fall av Konungen, i andra fall av chefen för försvarsstaben. Förfoganderätten över vissa sådana värnpliktiga, t. ex. med officersutbildning, kan dock ofta vara diskutabel. I vissa lägen bör även tillfälle givas att dryfta lämpligheten av att under en lång beredskapstid helt befria alla de tusentals värnpliktiga det här är fråga om från varje skyldighet att bära beredskapsbördan. Under en långt uttänjd beredskapstid torde läget stundom tillåta inkallelse till militärtjänst i omgångar av åtminstone en del av den personal det här är fråga om. Detta förutsätter dock att de inkallade uppskovsmännen i viss utsträckning kunna utbytas mot reservarbetskraft. Sådant utbyte kan endast äga rum om reservarbetskraften på förhand är utbildad, antingen frivilligt eller med stöd av utbildningstvång, och att dispositionsrätten över densamma är tryggad genom tillämpning av lagen om tjänsteplikt. Emellertid är det tvivelaktigt, om man kan och bör gå så långt under vanliga fredsförhållanden. Däremot kan såväl en längre beredskapstid som framför allt krig göra reservarbetskraftsfrågan aktuell för kommunikationsverken m. fl. på samma sätt som regel är för industrien, vilken i krig måste drivas med reservarbetskraft så långt ske kan. De antydda frågornas lösning är emellertid väsentligen beroende av det allmänna läget. De synas därför kunna på ett bättre sätt lösas på grundval av vissa tid efter annan (årligen) överenskomna eller i kommandoväg fastställda grunder än genom författningsmässigt fastslagna regler, vilka enligt sakens natur lätt bliva antingen för allmänt hållna eller alltför detaljerade och alternativt utformade. Även nuvarande kungörelse förutsätter, enligt den till kungörelsen fogade bilagan, i vissa fall samråd mellan vederbörande verkschef och chefen för försvarsstaben, avseende begränsning av verkschefens rätt att utställa uppskovsbevis. Följande exempel kunna anföras på resultatet av dessa samråd. Vid telegrafverket har ett stort antal verkstads- och linjearbetare beviljats uppskov allenast, vid mobilisering; dessa utbytas under beredskap årligen mot andra uppskovsmän. Vid statens vattenfallsverk har en viss maximering av uppskovsvolymen fastställts i samråd; vid ett följande årssamråd har maximeringen ändrats i restriktiv riktning. Vad slutligen beträffar järnvägarna, så har, ehuru nuvarande kungörelse icke lämnar någon föreskrift härom, samråd med försvarsledningen dock blivit nödvändigt vid flera tillfällen under pågående beredskap, stundom resulterande i bestämmelser givna i kommandoväg. Av

63 dessa exempel framgår, att ett behov av periodiska samråd även med nuvarande ordning ansetts föreligga. Om sålunda enligt nuvarande ordning försvarsledningens inflytande kan anses vara nöjaktigt tillgodosett, synes det däremot påkallat, att den centrala myndigheten på uppskovsområdet, statens arbetsmarknadskommission, erhåller möjlighet att på ett mera effektivt sätt än hittills följa även denna del av uppskovsväsendet. Det synes icke kunna vara annat än till fördel, att de grunder, enligt vilka uppskoven meddelas vid de ifrågavarande verken, tillkomma under behörigt beaktande jämväl av arbetsmarknadssynpunkter. För uppfattningen att grunderna för uppskovsbeviljandet vid de ifrågavarande verken icke böra fastslås i författningen utan i stället göras till föremål för återkommande överväganden talar också den omständigheten, att dessa verk äro mer än andra föremål för fortlöpande utveckling och organisationsförändringar. Härvid må endast pekas på de enskilda järnvägarnas inkorporerande i statens järnvägar, polisväsendets ifrågasatta förstatligande, vägväsendets infogande i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kompetensområde etc. Utredningen har sålunda med föranledande av de anförda synpunkterna stannat vid den uppfattningen, att detaljerade bestämmelser rörande uppskovens omfattning m. m. icke böra intagas i uppskovskungörelsen beträffande här ifrågavarande verk och organ, nämligen järnvägsväsendet, telegrafverket, postverket, statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsväsendet, tullverket, polisväsendet samt civilförsvaret, däri inberäknat yrkes- och borgarbrandkårerna. I stället böra grunderna för uppskoven vid dessa verk och organ göras till föremål för årligen återkommande överläggningar mellan representanter för försvarsledningen, arbetsmarknadskommissionen och vederbörande verk eller organ, varefter grunderna böra med ledning av vad vid dessa överläggningar förekommit fastställas av Konungen i kommandoväg. Sedermera bör det ankomma på vederbörande verk att inom de gränser som grunderna angiva utfärda uppskovssedlar och förnyelsebevis. Enligt utredningens uppfattning skulle dylika årligen återkommande överläggningar vara till ömsesidig fördel för samtliga parter. De impulser som därvid skulle framkomma till lösning av förekommande intressekonflikter skulle säkerligen i viss mån kunna bidraga till att skapa förståelse för de olika synpunkter som kunna läggas på frågan. Exempelvis skulle möjligheterna att i större eller mindre utsträckning ersätta uppskovsmän med reservarbetskraft på ett formlöst men därför icke mindre givande sätt kunna upptagas till dryftande. Utredningen förutsätter, att de grunder för uppskovens beviljande, som sålunda anses böra fastställas för de ifrågavarande verken och organen, bl. a. komma att innehålla anvisningar om i vilka fall verket skall äga bevilja uppskov och i vilka fall uppskovsfrågorna skulle bli föremål för ytterligare prövning. I de fall då ytterligare prövning anses böra förekomma — detta kan exempelvis finnas lämpligt i fråga om värnpliktiga officerare och underoffi-

64 cerare — bör avgörandet träffas av Konungen i kommandoväg. Frågor om uppskov för reservpersonal böra under alla omständigheter behandlas i den ordning som enligt utredningens förslag förutsattes skola gälla för reservpersonal i allmänhet. Utredningen utgår vidare från att förhandlingarna om grunderna för uppskovens beviljande första gången komma att få karaktären av en ingående granskning av vederbörande verks uppskovsbehov, men att förhandlingarna under kommande år företrädesvis komma att röra detaljproblem, som uppkomma genom förändringar i verkets eller krigsmaktens organisation. Under kap. 15 kommer utredningen att närmare behandla detaljerna i det särskilda förfarandet vid beviljande av uppskov för personal vid kommunikationsverken m. m.

Kap. 14. Vissa inskränkande bestämmelser för uppskovs beviljande. Såsom i annat sammanhang anförts böra endast sådana värnpliktiga m. fl., vilkas användning i civil sysselsättning under krig eller beredskap anses vara antingen oundgängligen nödvändig eller av en viss angiven angelägenhetsgrad, kunna ifrågakomma för uppskov. Den civila sysselsättningens större eller mindre vikt bör emellertid icke ensam vara den avgörande faktorn vid bedömningen av uppskovsansökningar. Tillbörlig hänsyn bör även tagas till de krigstjänstskyldigas större eller mindre värde för den militära organisationen. Detta värde är främst beroende av vederbörandes militära användbarhet, vilken i sin tur grundas på den militära utbildning han bibringats. Dessutom inverka bl. a. ålder och fältduglighet samt tillgången på och behovet av personal med viss särskild militär utbildning på detta bedömande. Den hänsyn till de krigstjänstskyldigas militära förhållanden, som sålunda bör tagas vid prövningen av ifrågasatta uppskov, har i nu gällande uppskovskungörelse kommit till uttryck genom vissa restriktiva bestämmelser för uppskovs beviljande. Dessa bestämmelser äro av olika innehåll för å ena sidan uppskovsgruppen I och å andra sidan uppskovsgruppen I I . Beträffande uppskovsgruppen I stadgas i 6 § 1 mom. tredje stycket, att uppskovsbevis beträffande värnpliktig, som är skyldig att för sin utbildning under fredstid fullgöra första tjänstgöring enligt 27 § värnpliktslagen, icke må utställas förrän denna tjänstgöring är fullgjord eller skyldigheten eljest upphört. Några generella restriktiva bestämmelser förekomma i övrigt icke i fråga om uppskovsgruppen I. I uppskovskungörelsens bilaga stadgas dock beträffande vissa uppskov sådana inskränkningar, som i det följande angivas som gällande uppskovsgruppen II.

65 Den nyss angivna inskränkningen gäller även uppskovsgruppen I I (7 § 5 mom. sista stycket). Härutöver stadgas emellertid beträffande denna uppskovsgrupp i nyssnämnda paragraf, att uppskov i första hand skola beviljas icke vapenföra (till handräckningstjänst uttagna) värnpliktiga, att de, som tillhöra landstormen, därnäst skola ifrågakomma, att utan Konungens tillstånd uppskov icke må meddelas värnpliktig förrän tidigast under det kalenderår han fyller 26 år, att utan Konungens tillstånd uppskov ej heller må beviljas värnpliktig, som enligt av chefen för försvarsstaben utfärdade anvisningar ej må medgivas uppskov, samt att uppskov åt vissa andra i nämnda anvisningar angivna värnpliktiga endast får beviljas i samråd med chefen för försvarsstaben. Av chefen för försvarsstaben utfärdade anvisningar av nyssnämnd innebörd äro bringade till myndigheternas kännedom genom expeditionschefsskrivelse nr 3250/1942, vilken återfinnes i »Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret» (TL) B nr 127/1942. Utredningen har vid granskning av de sålunda nu gällande restriktiva bestämmelserna för uppskovs beviljande funnit, att de principer, efter vilka bestämmelserna i fråga utformats, i huvudsak böra äga giltighet även i fortsättningen. Utredningen anser sig dock böra föreslå vissa smärre ändringar av i huvudsak formell natur. Bestämmelsen att uppskov icke må beviljas värnpliktig, förrän han fullgjort första tjänstgöring eller hans skyldighet att fullgöra dylik tjänstgöring upphört, synes böra bibehållas. Den innebörd, som uppskovsbegreppet av utredningen föreslås skola erhålla, kan visserligen motivera ett övervägande av bestämmelsens fortsatta nödvändighet. Uppskovet hänför sig endast till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Den, som beviljats uppskov, är sålunda skyldig fullgöra all tjänstgöring, vartill han med stöd av 27 § värnpliktslagen kan inkallas. Då emellertid under vissa förhållanden — såsom fallet är under nuvarande förstärkta försvarsberedskap — inkallelse för fullgörande av första tjänstgöring kan komma att ske med stöd av 28 § värnpliktslagen, har utredningen ansett det lämpligt, att en inskränkning av här avsedd art även införes i den nya uppskovskungörelsen. Härför talar även den rent principiella synpunkten, att uppskov i regel icke bör beviljas för outbildade värnpliktiga. Inskränkningen bör gälla oavsett om tjänstgöringsskyldighet jämlikt 27 § värnpliktslagen föreligger under fredstid, under förstärkt försvarsberedskap eller i krig. I detta sammanhang vill utredningen även till behandling upptaga frågan rörande tidpunkten för uppskovs beviljande i förhållande till dels den i 27 § 1 mom. B värnpliktslagen stadgade skyldigheten för vissa värnpliktiga att efter första tjänstgöringens avslutande genomgå utbildning till underofficer eller officer, dels de i samma lag 27 § 2 mom. omnämnda beredskapsövningarna. 5—2246 44

66 Utbildning till underofficer fullgöres under högst 180 dagar i direkt anslutning till första tjänstgöringen, under det att utbildning till officer äger rum antingen i omedelbar anslutning till underofficersutbildningen eller efter omkring ett halvt års uppehåll. Utbildningen till officer omfattar även den högst 180 dagar. Med hänsyn till befälsutbildningens stora betydelse för den militära krigsorganisationen, synes uppskov för värnpliktiga, vilka uttagas för dylik utbildning, böra kunna beviljas först sedan utbildningen i fråga avslutats. Bestämmelse härom föreslås skola inflyta i den nya uppskovskungörelsen. I värnpliktslagen 27 § 2 mom. stadgas, att vissa värnpliktiga kunna åläggas en eller flera s. k. beredskapsövningar om sammanlagt högst 180 dagar. Skyldigheten att fullgöra dylik övning upphör dock då IV2 år förflutit efter första tjänstgöringens (motsvarande tjänstgöring) eller därpå eventuellt följande underofficers- (officers-) utbildnings avslutande. Detta stadgande möjliggör en förstärkning av den omedelbara försvarsberedskapen med utnyttjande av den senast utbildade åldersklassen utan att 28 § värnpliktslagen behöver tilllämpas. Under dylika förhållanden äro ifrågavarande värnpliktiga skyldiga att fullgöra beredskapsövning, även om de erhållit uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 §. Under nuvarande förstärkta försvarsberedskap har den senast utbildade åldersklassen i regel kvarhållits för beredskapstjänstgöring under högst 180 dagar. Detta kvarhållande har emellertid av vissa skäl skett med stöd av 28 §, under det att tjänstgöringen tillgodoräknats de värnpliktiga såsom fullgjord jämlikt 27 § 2 mom. Under sådana förhållanden har vid första tjänstgöringens slut uppskov kunnat beviljas för värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen I, vilka sålunda icke disponerats för den förlängda tjänstgöringen. Detta har bl. a. haft till följd, att äldre värnpliktiga ofta ha blivit inkallade i deras ställe. Utredningen anser, att i fall då i praktiken en dylik i direkt anslutning till första tjänstgöringen fullgjord tjänstgöring är att jämställa med i 27 § 2 mom. omnämnd beredskapsövning, ehuru av formella skäl kvarhållandet stödes på 28 §, uppskov icke böra få beviljas förrän efter den ytterligare tjänstgöringens slut. I den nya uppskovskungörelsen synes därför böra införas en bestämmelse därom, att i fall, då värnpliktiga med stöd av 28 § värnpliktslagen i direkt anslutning till första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring) kvarhållas för sådan tjänstgöring, som avses i 27 § 2 mom. samma lag, uppskov må beviljas först sedan sistnämnda tjänstgöring avslutats. Den i gällande uppskovskungörelse intagna bestämmelsen, att uppskov i första hand bör beviljas värnpliktiga som icke äro vapenföra, synes böra bibehållas, ehuru uttrycket »icke vapenföra» med hänsyn till nu gällande terminologi bör ändras till »mindre fältdugliga». Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till de synpunkter, som i kap. 25 framföras rörande utnyttjandet i krig av vissa värnpliktiga med begränsad militär användbarhet. Principen att uppskov vid eljest lika förutsättningar bör beviljas äldre värnpliktiga framför yngre dylika bör komma till uttryck i den nya upp-

67 skovskungörelsen. I konsekvens härmed synes även föreskriften, att uppskov för värnpliktiga, vilka tillhöra de sex yngsta åldersklasserna (20—25 år), icke må beviljas utan Konungens tillstånd, böra bibehållas. Dessa åldersklasser äro särskilt viktiga för försvaret på grund av deras allmänna militära användbarhet och i allmänhet mindre viktiga i den civila tjänsten. De böra därför utan nämnvärd reducering disponeras för att vid krig eller förstärkt försvarsberedskap kunna ingå i de krigsorganiserade förbanden. De av chefen för försvarsstaben utfärdade, tidigare omnämnda anvisningarna innefatta vissa för försvaret särskilt värdefulla personalgrupper, främst befäl och specialister, för vilka uppskov endast må beviljas antingen efter Konungens medgivande eller i samråd med försvarsstabschefen. Utredningen har funnit, att vissa förbehåll fortfarande böra finnas i vad avser beviljande av uppskov åt militärt särskilt viktig personal. Enär det i dylika fall gäller en avvägning mellan militära och civila intressen och mot den civila myndighetens tillstyrkan ofta står en militär avstyrkan, har utredningen emellertid funnit, att avgörandet i regel bör ligga hos Konungen. I konsekvens härmed böra även de personalkategorier, för vilka dylik inskränkning i beviljande av uppskov kan ifrågakomma, bestämmas i kommandoväg. Föreskrift härom föreslås skola inflyta i den nya uppskovskungörelsen. De nu gällande anvisningarna böra sålunda ersättas med en generalorder. Anvisningarnas nuvarande innehåll synes dessförinnan böra underkastas en överarbetning ur såväl formella som sakliga synpunkter. Det synes böra ankomma på överbefälhavaren att till Konungen inkomma med förslag till ifrågavarande generalorder, i vilken även bestämmelser rörande reservpersonalen torde böra inarbetas. De av utredningen föreslagna inskränkningarna synas även böra gälla vid beviljande av den under kap. 12 föreslagna industriuppskovsrätten. Den personal, som genom denna uppskovsform ställes till krigsindustriens förfogande, bör nämligen i största möjliga utsträckning utgöras av militärt sett mindre viktig personal. Under alla förhållanden bör den militärt sett högt kvalificerade personalen, som kan ifrågakomma, underkastas den prövning, till vilken de föreslagna inskränkningarna syfta. Däremot synes den särskilda form, som av utredningen föreslås för handläggningen av uppskovsfrågorna beträffande personal vid kommunikationsverken m. fl. motivera, att de här anförda inskränkningarna icke i uppskovskungörelsen angivas såsom gällande dessa kategorier. Utredningen finner dock, att föreskriften att uppskov icke får beviljas förrän första tjänstgöring (motsvarande), underofficers- eller officersutbildning ävensom i vissa fall tjänstgöring som avses i 27 § 2 mom. värnpliktslagen fullgjorts, bör gälla även nämnda uppskovskategorier och sålunda intagas i uppskovskungörelsen. De i generalorder angivna inskränkningarna i rätten att meddela uppskov torde däremot kunna tjäna till ledning vid de föreslagna årliga förhandlingarna rörande uppskoven vid nämnda verk. Utredningen utgår vidare från att vid dessa förhandlingar den för övriga värnpliktiga stadgade 26-årsgränsen i all-

68 mänhet uppställes som norm, i varje fall beträffande de värnpliktiga, vilka erhållit officers- eller underofficersutbildning. Utredningen vill slutligen erinra om den inskränkning i rätten att meddela uppskov, som under nuvarande förstärkta försvarsberedskap tillämpas genom kravet på hemförlovning före uppskovs meddelande. I enlighet med vad i kap. 7 anföres bör denna militära inverkan ske på annat sätt, nämligen genom att som förutsättning för att arbetsmarknadskommissionen skall kunna meddela uppskov under ett beredskapstillstånd eller under krig uppställes, att vederbörande militära myndighet, centrala värnpliktsbyrån, tillstyrker uppskov samt att i annat fall Konungens medgivande till uppskovet erfordras. Nämnda inskränkning förutsattes emellertid icke skola gälla i fråga om meddelande av industriuppskovsrätt och icke heller i fråga om uppskov för personal vid kommunikationsverken m. fl. Beträffande sistnämnda personal är det emellertid tänkbart att en dylik inskränkning i fråga om nya uppskov som meddelas under beredskapsförhållanden eller krig kan bliva resultatet av de förhandlingar som förutsättas skola äga rum före fastställandet av grunderna för uppskoven för dylik personal.

Kap. 15.

Uppskovsförfarandet.

I det föregående har utredningen redogjort för de olika uppskovsformer, som enligt utredningens mening äro behövliga. Dessa former äro ganska olikartade till sin karaktär, vilket medför, att förfarandet vid deras tillämpning måste bli i motsvarande mån varierande. I sistberörda hänseende framlägger utredningen här följande synpunkter och förslag.

Kr igstjänstg örings

fria.

Vad till en början angår dem som skola åtnjuta krigstjänstgöringsfrihet må framhållas, att förfarandet beträffande dem synes kunna bliva synnerligen enkelt. I den vid förslaget till ny uppskovskungörelse fogade bilagan angivas de olika befattningar, vilka ansetts så betydelsefulla för statslivets jämna gång, att deras innehavare utan särskild prövning böra vara befriade från skyldighet att på grund av värnplikt eller eljest fullgöra tjänstgöring som avses i 28 § värnpliktslagen. När någon som på grund av värnplikt eller eljest är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten tillträder eller avgår från sådan befattning, bör det åligga vederbörande verk eller den som eljest i förteckningen för varje befattning angives att därom för vederbörlig registreringsåtgärd omedelbart göra anmälan till centrala värnpliktsbyrån. Till den närmare innebörden av registreringsåtgärderna återkommer utredningen under kap. 16.

69 Uppskovskategorierna

1 och

II.

Beträffande de kategoriindelade uppskovsmännen blir förfarandet mer komplicerat, ehuru i huvudsak överensstämmande med förfarandet beträffande nuvarande uppskovsgruppen I I . Såsom villkor för att en värnpliktig skall kunna erhålla uppskov i någon av uppskovskategorierna I eller I I bör gälla, att det verk den värnpliktige tillhör uppgjort en särskild plan för sin organisation under krigsförhållanden. Organisationsplanen skall bygga på statliga direktiv angående verkets uppgifter i krig eller, i den mån sådana direktiv icke givits, på verkets egen uppfattning därom. Planen skall avse samtliga förhållanden av betydelse för verkets organisation i krig. Ur uppskovsväsendets synpunkt behöver planläggningen visserligen endast avse företagets personalorganisation i krig, men för att en någorlunda tillförlitlig personalplan skall kunna upprättas, erfordras att verket även, i varje fall om det är ett industriföretag, åtminstone i stora drag penetrerar de frågor som röra dess råvaruförsörjning, lagerhållning, transporter o. s. v. i krig. Dessutom bör planläggningen avse de inkvarteringsfrågor som uppstå, om företaget i krig beräknas skola tillföras reservarbetskraft från annan ort. De vid planläggningen uppkommande problemen bli väsentligt olika vid industriföretag och vid andra verk, men dessutom avsevärt olika vid skilda industriföretag. Det är därför ej lämpligt eller ens möjligt att i en författning lämna bestämda föreskrifter om hur planen bör vara beskaffad. Sådana föreskrifter ha icke givits i den nuvarande uppskovskungörelsen och icke heller upptagits i utredningens författningsförslag. Det torde vara tillräckligt, att uppskovsförfattningen innehåller en föreskrift om att verket vid organisationsplanens uppgörande bör iakttaga, att behovet av värnpliktig arbetskraft i största möjliga mån nedbringas. För att få till stånd vissa normer för hur industriföretagens planläggning skall tillgå, är det emellertid lämpligt, att branschorganisationerna utarbeta normalplaner för företagen inom den egna branschen. Så har nu i vissa fall skett på initiativ av arbetsmarknadskommissionen, och detta har visat sig synnerligen ändamålsenligt. Trots att företagen under fred naturligen torde komma att visa sig mindre benägna att verkställa planläggning av sin verksamhet under krig, är det dock utredningens bestämda uppfattning, att sådan planläggning åtminstone i grova drag måste äga rum. Detta är nämligen en ofrånkomlig förutsättning för att uppskovsväsendet skall kunna funktionera på avsett sätt i ett hastigt påkommet kritiskt läge. Verket kan uppgöra organisationsplanen på eget initiativ, men det kan också ske på anmodan av arbetsmarknadskommissionen, krigsmaterielverket eller annan behörig myndighet, därest ifrågavarande verk prövas vara av betydelse för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Organisationsplanen bör i mån av behov årligen revideras. Arbetsmarknadskommissionen, krigsmaterielverket eller annan behörig myndighet bör på anfordan äga taga del

70 av planen. Ett verk som meddelats uppskov på grund av här avsedd organisationsplan betecknas liksom för närvarande såsom »uppskovsreglerat». Utredningens förslag innebär vidare, i huvudsaklig anslutning till nuvarande ordning, att uppskovsreglerat verk ävensom annat verk, som önskar bliva uppskovsreglerat, skall före den 1 september varje år till arbetsmarknadskommissionen insända ansökningar om nya uppskov — företag för vilket produktionsbesked utlagts jämväl ansökningar om industriuppskovsrätt — för de värnpliktiga företaget anser böra erhålla uppskov respektive industriuppskovsrätt under nästföljande kalenderår. Ansökningarna skola ingivas på särskilda blanketter vilka, om ansökningarna beviljas, efter påteckning om beslutet gälla som uppskovssedlar. Liksom nu torde ansökningarna böra ingivas i tre exemplar. Uppstår i särskilt fall behov av uppskov i uppskovskategori I under ett löpande år, böra ansökningar kunna insändas jämväl å annan tid. I överensstämmelse med utredningens förslag om olika uppskovskategorier skall beträffande varje värnpliktig i ansökningarna angivas dels den uppskovskategori vartill han anses böra hänföras (avser ansökningen industriuppskovsrätt angives detta i stället), dels beträffande uppskovskategori I huruvida uppskovet bör gälla allenast från krigsutbrott eller den tidigare dag som med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes, dels ock beträffande uppskovskategori I I huruvida uppskovet bör omfatta hela kalenderåret eller allenast viss del därav. Det skall vidare åligga verket att förutom ansökningshandlingarna på sätt som nu sker insända en personalredogörelse avseende verkets personalorganisation i krig. Personalredogörelsen, vilken i allmänhet torde böra upprättas i två exemplar, bör liksom nu även upptaga en redovisning av de ingivna uppskovsansökningarna samt av ansökningar avseende uppskovsförnyelse och utbyte av uppskovsmän. E n påminnelse om skyldigheten att insända uppskovsansökningar och personalredogörelse bör av arbetsmarknadskommissionen före den 1 augusti varje år tillställas samtliga uppskovsreglerade verk. Förfarandet vid förnyelse av uppskov bör kunna göras betydligt enklare än förfarandet vid ansökan om nytt uppskov. Under de senaste åren har arbetsmarknadskommissionen prövat flera olika metoder för att åstadkomma enklast möjliga förfarande vid uppskovsförnyelserna, Den metod som förefaller utredningen mest ändamålsenlig är den vid ett tillfälle tillämpade, att ansökningar om uppskovsförnyelse endast göras i personalredogörelsen och att förnyelsebesluten meddelas verket genom arbetsmarknadskommissionens resolution på det exemplar av redogörelsen som, enligt vad nedan sägs, skall återställas till verket. Den påtecknade personalredogörelsen kommer sålunda att tjäna som uppskovsförnyelsebevis. Det skall sedan åligga verket att på sitt exemplar av uppskovssedeln anteckna, att uppskovets giltighetstid förlängts. Truppregistreringsmyndigheten synes i så fall lämpligast böra erhålla meddelande om uppskovsförnyelserna genom särskilda namnlistor från arbetsmarknadskommissionen, från vilka anteckning göres å de exemplar av uppskovssedlarna som förvaras hos truppregistreringsmyndigheten.

71 Arbetsmarknadskommissionen har att pröva de ingivna ansökningarna och att med ledning av personalredogörelsen besluta om uppskov eller uppskovsförnyelse Vid denna prövning måste kommissionen aga tillgäng till erforderlig expertis. För närvarande tillgodoses detta behov beträffande industriella uppskovsärenden genom industrikommissionens mobilisermgsbyrå, som delar lokal med arbetsmarknadskommissionens uppskovsbyra men i övrigt är fullt fristående i förhållande till denna. Mobiliseringsbyråns uppgift är att tjäna som remissinstans i frågor om uppskov respektive anstånd och hempermittering beträffande arbetskraft inom industrien. Innan mobiliseringsbyrån avgiver yttrande, förekommer ofta samråd med vederbörande tjänsteman vid arbetsmarknadskommissionens uppskovsbyrå eller utredningsbyrå Vid årsprövningen äger städse fortlöpande personligt samarbete rum. Vid behandling av uppskovsfrågor som beröra krigsmaterielverket förekommer vidare personligt samråd mellan mobiliseringsbyrån, uppskovsbyrån och någon representant för krigsmaterielverket. 1 Remiss av uppskovsansökningar sker emellertid icke blott till industrikommissionens mobiliseringsbyrå utan även till andra myndigheter och organisationer, exempelvis kommerskollegium, luftskyddsinspektionen (civilforsvarsstyrelsen), riksblocksmyndigheten, bank- och försäkringsinspektionerna samt rikets länsstyrelser. Det sålunda utbildade remissystemet synes utredningen bora bibehållas och i vissa avseenden ytterligare utvecklas. Härvid må erinras om att enligt utredningens förslag den nuvarande indelningen i uppskovsgrupperna I och I I skall upphöra, vilket medför, att beslutanderätten i uppskovsärenden rörande personalen vid flertalet av de i bilagan till nuvarande uppskovskungörelse upptagna verken övergår från vederbörande verkschef till arbetsmarknadskommissionen. För att kommissionen skall kunna träffa beslut i dessa ärenden erfordras, att kommissionen får tillgång till särskild expertis med omfattande kunskaper om den statliga och kommunala förvaltningens organisation och arbetsuppgifter. Utredningen har därvid tänkt sig den lösningen, att kommissionen erhåller tillfälle till att, på sätt som nu sker beträffande industriella uppskovsärenden, i remissväg eller på annat sätt sami Som underlag för bedömandet av frågor som remitteras till industrikommissionens mobiliseringsbyrå användas dels p e r s o n a l b e s k e d utvisande företagens beräknade personalläge i krig, vilka arbetsmarknads- och industrikommissionerna gemensamt infordra med stöd av lagen den 16 april 1937 om skyldighet för näringsidkare m. fl. a t t b i t r ä d a vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap samt kungörelsen den 5 mars 1941 angående uppgifter rörande inom i n d u s t r i och hantverk sysselsatt arbetskraft m m . d e l s u p p g i f t e r om v i k t i g a r e b e s t ä l l n i n g a r f ö r s t a t e n s r ä k n i n g Såväl personal besked som beställningsuppgifter infordras f. n. två gånger årligen. En igt ^ r e d n i n g e n s förslag skall revision av uppskoven som regel endast ske en gang varje ar, vadan det for framtiden torde vara tillräckligt a t t dessa handlingar infordras en gang ärligen i samband med höstrevisionen. Det bör dock n ä r m a r e undersökas, om det överhuvud ar nödvändigt a t t i fredstid belasta företagen med a t t uppgöra personalbesked. Personalbeskeden användas även som underlag för arbetsmarknadskommissionens planläggning av reservarbetskraftsfrågorna. . ,ni„,o Personalbeskeden, vilka icke få förväxlas med de ovan nämnda personalredogorelserna, innehålla mera detaljerade uppgifter än dessa angående företagens p l a n e r a d e p e r s o n a l organisation i k r i g . I detta sammanhang vill utredningen framhålla, a t t benämningarna pe?sonalbesked och personalredogörelse språkligt sett förefalla synonyma, varför en mera differentierad terminologi synes önskvärd.

72 råda med och inhämta yttranden från en utanför kommissionen stående myndighet av framstående auktoritet. Denna myndighet har synts utredningen lämpligast böra utgöras av en befattningshavare tillhörande den centrala myndighet för krigshushållningens planering, som lärer bliva resultatet av den pågående utredningen därom. I avvaktan på tillkomsten av ett sådant organ torde befattningen i fråga böra tillhöra rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Under alla förhållanden bör befattningen beklädas med en person med framstående administrativ erfarenhet och skicklighet, exempelvis en förutvarande generaldirektör eller landshövding med förutsättningar att sakkunnigt bedöma de statliga och kommunala administrativa organens uppskovsanspråk. Under kap. 27 återkommer utredningen närmare till frågan om denne befattningshavares anställnings- och avlöningsförhållanden. Arbetsmarknadskommissionen torde även komma att utöver nämnda befattningshavare behöva tillgång till särskild sakkunskap för bedömande av uppskovsärenden beträffande den administrativa personalen i rikets städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner. Det torde emellertid icke vara lämpligt att tillsätta någon särskild expert beträffande denna personal, utan man får i stället tänka sig den lösningen, att i uppskovsförfattningen föreskrives, att personalredogörelse och ansökningar om uppskov från verk som tillhör kommun skola ingivas genom vederbörande länsstyrelse, vilken har att på grundval av sin speciella kännedom om den kommunala förvaltningen inom länet avgiva yttrande över ansökningarna. Arbetsmarknadskommissionens prövning av uppskoven i kategorierna I och I I måste ske från i viss mån olika utgångspunkter. I båda fallen måste i första hand avgöras om den värnpliktige, för vilken uppskov sökes, har en sådan civil sysselsättning, att uppskov för honom överhuvud bör ifrågakomma. Om kommissionen vid sina egna överväganden och med ledning av remissmyndigheternas uttalanden finner detta vara fallet, uppkommer frågan om icke den värnpliktige kan ersättas med annan arbetskraft. När det gäller att anskaffa ersättare, ställer sig frågan emellertid olika för de båda uppskovskategorierna. Avser ansökningen uppskov i kategori I uppkommer ett reservarbetskraftsproblem, avser den uppskov f kategori I I uppstår ett mera renodlat arbetsmarknadsproblem. Om man i och för sig finner det nödvändigt, att den civila verksamhet som bedrives av den värnpliktige för vilken uppskov sökes i uppskovskategori I upprätthålles såväl under krig som beredskap, eller eventuellt endast under krig, gäller det att avgöra, om man bland den icke värnpliktiga delen av landets befolkning kan finna en ersättare för honom. Om ansökningen däremot avser uppskov i uppskovskategori I I och man finner behov av verksamheten föreligga under beredskap, gäller det att på den öppna arbetsmarknaden finna en lämplig ersättare. Prövningen blir således här av liknande slag som prövningen av ansökningar om anstånd. Utredningen har velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande, då det har betydelse för organisationen av det centrala uppskovsorganet (arbetsmarknadskommissionen) .

73 Arbetsmarknadskommissionens beslut i ett uppskovsärende måste vidare föregås av en granskning av uppskovsansökningen ur militär registreringssynpunkt, varjämte under förutsättningar som angivits i annat sammanhang Konungens medgivande eller tillstyrkan av uppskovsansökningen från centrala värnpliktsbyråns sida erfordras för att ansökningen skall kunna bifallas av kommissionen. Rörande beviljade uppskov bör arbetsmarknadskommissionen liksom nu teckna bevis å samtliga tre exemplar av ansökningshandlingen, vilka dessutom påstämplas beteckningen »Uppskovskategori I» eller »Uppskovskategori II», beroende på till vilken kategori uppskovsmannen hänförts. Av de tre exemplaren, vilka därefter tjäna som uppskovssedlar, bör ett tillställas vederbörande inskrivningschef, ett överlämnas till vederbörande verk samt ett behållas av arbetsmarknadskommissionen. Det exemplar av uppskovssedeln som tillställes verket bör i motsats mot vad som nu gäller icke vara avsett för den värnpliktige. Erfarenheterna ha nämligen visat, att det ej är lämpligt att låta de värnpliktiga själva få hand om uppskovssedlarna. Dels har det hänt, att uppskovssedlar förkommit, vilket försvårat hävning av meddelade uppskov, dels föreligger större risk för att uppskovssedlarna komma i orätta händer, om de utlämnas till de enskilda värnpliktiga. Av dessa skäl finner utredningen, att uppskovssedeln bör kvarligga hos verket och aldrig utlämnas till den värnpliktige. När så anses erforderligt bör emellertid den värnpliktige underrättas om meddelat uppskov ävensom om hävning av uppskov, varom underrättelse ägt rum. Uppskovssedlar och uppskovsförnyelsebevis skola beträffande vid årsprövning meddelade uppskov om möjligt utfärdas före den 15 december och beträffande uppskov meddelade vid annan tid snarast möjligt. Verken böra underrättas om de ansökningar om uppskov respektive uppskovsförnyelse, som av kommissionen lämnats utan bifall, varjämte verken skola återfå det ena exemplaret av den insända personalredogörelsen försett med arbetsmarknadskommissionens anteckningar. Detta exemplar tjänar som belysande register till de översända uppskovshandlingarna. Att det eventuellt också kan tjäna som uppskovsförnyelsebevis framgår av det förut sagda. Underrättelse om icke beviljade ansökningar om uppskovsförnyelse bör jämväl tillställas inskrivningschefen. I uppskovsbesluten skall arbetsmarknadskommissionen angiva icke blott till vilken uppskovskategori den värnpliktige hänförts utan även beträffande uppskovskategori I, huruvida uppskovet skall gälla allenast från krigsutbrott eller den tidigare dag som av Konungen bestämmes, och beträffande uppskovskategori II, om det omfattar hela kalenderåret eller viss del därav. Uppskov som icke begränsats på nyss angivet sätt bör, om det beviljas vid årsprövning eller vid senare tidpunkt under året, avse dels återstoden av det löpande året, dels påföljande år, medan uppskov som meddelats vid annan tidpunkt allenast bör avse det löpande året. Dock bör beslutet dessförinnan upphöra att gälla, om uppskovsanledningen bortfaller eller uppskovet av

74 arbetsmarknadskommissionen häves. Liksom enligt gällande uppskovsförfattning bör uppskovsanledningen anses ha bortfallit, då det verk den värnpliktige tillhör upphör med den verksamhet, i vilken den värnpliktige vid uppskovets beviljande sysselsattes, ävensom "då den värnpliktige lämnar verket eller övergår till annan verksamhet inom verket. Arbetsmarknadskommissionen skall vidare alltjämt äga häva beviljat uppskov, då förhållande eljest inträffar som påkallar hävning. Dessförinnan bör dock yttrande inhämtas från verkets chef. Då krigshändelser eller andra inträffade utomordentliga förhållanden påfordra att ögonblickliga militära krav tillgodoses, bör Konungen dessutom, efter framställning från arbetsmarknadskommissionen i samråd med överbefälhavaren, kunna anbefalla hävning av uppskov i större skala. Har meddelat uppskov upphört att gälla, skall uppskovssedeln genom vederbörande verks försorg omedelbart makuleras. Den makulerade sedeln översändes till vederbörande inskrivningschef, som efter makulering av det hos militär myndighet förvarade exemplaret insänder båda exemplaren till arbetsmarknadskommissionen. Kommissionen har därefter att förstöra samtliga exemplar av sedeln. Den kontrollverksamhet beträffande de uppskovsreglerade verken som redan nu förefinnes bör alltjämt bibehållas. Då anledning finnes att kontrollera visst företag, bruka för närvarande tjänstemän från såväl arbetsmarknadskommissionens uppskovsbyrå som industrikommissionens mobiliseringsbyrå gemensamt besöka företaget. Dessa tjänstemän ha att kontrollera, att den personal för vilken uppskov begärts verkligen användes för det ändamål som uppgivits av företaget i dess ansökan ävensom att de i beställningsuppgifterna upptagna beställningarna äro riktigt angivna. Vid dylika besök förekommer ej allenast kontroll av företaget utan även överläggningar om i vilken omfattning uppskov böra sökas av företaget, hur reservarbetskraftsproblemen böra ordnas m. m. Under kap. 9 har utredningen föreslagit, att prövningen av uppskovsärenden för värnpliktiga befattningshavare i statsdepartementen skall ske i särskild ordning. Enligt denna bör inom varje departement en personalredogörelse uppgöras, som även innehåller uppgifter om för vilken personal inom departementet uppskov erfordras under nästkommande år. Utrikesdepartementets personalredogörelse bör även avse utrikesrepresentationen. Personalredogörelsen skall i likhet med verkens personalredogörelse före den 1 september varje år för granskning och yttrande insändas till arbetsmarknadskommissionen i dess egenskap av central uppskovsmyndighet. Utredningen förutsätter, att kommissionen innan den avgiver sitt yttrande inhämtar utlåtande i ärendet från den myndighet, med vilken kommissionen enligt vad förut nämnts skall ha att samråda, då det gäller beviljande av uppskov för personal vid statliga verk i allmänhet. Sedan arbetsmarknadskommissionen avgivit sitt yttrande, bör beslutet angående uppskovens omfattning meddelas av Kungl. Maj:t i statsrådet på föredragning av vederbörande departements-

75 ehef. Arbetsmarknadskommissionen och centrala värnpliktsbyrån böra därefter underrättas om Kungl. Maj:ts beslut. De värnpliktiga, vilka på detta sätt erhålla uppskov, böra i likhet med övriga uppskovsmän tilldelas någon av uppskovskategorierna I eller I I . Uppskov bör upphöra att gälla, om den värnpliktiges anställning hos departementet upphör.

Industriuppskovoberättigade. Förfarandet vid beviljande av industriuppskovsrätt bör så långt möjligt är vara detsamma som för beviljande av uppskov i uppskovskategori I. Industriuppskovsrätt skall kunna ifrågakomma vid företag, till vilket krigsmaterielverket eller annan därtill behörig myndighet lämnat besked om tillverkning av krigsmateriel under krig eller krigsfara (produktionsbesked). Värnpliktiga anställda vid företag som erhållit produktionsbesked skola, såframt de • ej kunna ersättas av reservarbetskraft, i den mån de behövas för den i produktionsbeskedet fastställda produktionen, antingen erhålla uppskov i kategori I eller I I eller industriuppskovsrätt. Uppskov i kategori I förutsattes därvid skola tilldelas värnpliktiga, som under beredskap och krig erfordras vid företaget även av annan orsak än för genomförande av vederbörligen utlagda krigsmaterielbeställningar. Ansökan om industriuppskovsrätt bör liksom uppskovsansökan upprättas i tre exemplar. Därvid användas samma formulär som för ansökan om uppskov eller uppskovsförnyelse i uppskovskategorierna I och I I . Samtidigt med att företaget insänder ansökningshandlingarna bör personalredogörelse, upprättad på grundval av produktionsbeskedet, ingivas till arbetsmarknadskommissionen. Ansökningar om förnyelse av industriuppskovsrätt synas liksom ansökningar om förnyelse av uppskov lämpligen kunna göras i personalredogörelsen utan anlitande av separata blanketter. Sedan ansökningshandlingarna översänts till vederbörlig inskrivningschef för granskning ur militär registreringssynpunkt, beslutar arbetsmarknadskommissionen — efter samråd med krigsmaterielverket och sedan yttrande inhämtats från industrikommissionens mobiliseringsbyrå eller motsvarande remissmyndighet — vilka värnpliktiga som skola tilldelas uppskov i uppskovskategori I eller I I och vilka som skola erhålla industriuppskovsrätt. Om beslutet innebär meddelande av industriuppskovsrätt, förses ansökningshandlingarna i vanlig ordning med bevis om beslutet och påstämplas beteckningen »Industriuppskovsrätt». Med uppskovsrättssedeln förfares därefter på samma sätt som med uppskovssedeln för de kategoriindelade uppskovsmännen. I fråga om uppskovsrättens giltighetstid, förutsättningarna för dess hävande och förfarandet därvid böra samma regler gälla som beträffande de kategoriindelade uppskoven. Dock må här erinras om de särskilda bestämmelser om uppskovsrättens giltighet även efter avflyttning från verket samt om möjlignet att bevilja uppskovsrätt även för annan än vid verket anställd, som utredningen föreslagit under kap. 12. Industriuppskovsrätten innebär en latent rätt till uppskov för värnpliktig

76 som erfordras för fullgörande av tillverkning enligt vederbörligen utlagt produktionsbesked. Den aktualiseras vid tidpunkt som bestämmes av arbetsmarknadskommissionen på framställning från krigsmaterielverket med hänsyn till omfattningen av den aktuella tillverkningen vid vederbörande företag, antingen för viss tid eller tills vidare. Initiativet till uppskovsrättens aktualisering skall sålunda tagas av krigsmaterielverket, som meddelar arbetsmarknadskommissionen när tillverkning enligt utlagt produktionsbesked skall igångsättas. Initiativet till att en gång aktualiserad industriuppskovsrätt åter skall förvandlas till en latent uppskovsrätt bör även tagas av krigsmaterielverket, som bör hava att meddela arbetsmarknadskommissionen när de utlagda beställningarna helt eller delvis effektuerats. I följande kapitel redogöres närmare för verkan i registreringshänseende av uppskovsrättens aktualisering och återgång till latent uppskovsrätt samt för möjligheterna att militärt utnyttja de värnpliktiga, vilkas uppskovsrätt icke aktualiserats.

Versonal verken

vid m.

kommunikationsm.

Utredningen har i det föregående föreslagit, att särskilda regler skola gälla med avseende på uppskov för värnpliktig personal vid postverket, telegrafverket, statens och enskilda järnvägar, statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsväsendet och tullverket samt för polispersonal och civilförsvarspersonal, inklusive personal vid yrkes- och borgarbrandkårerna. För sådana värnpliktiga skall uppskov meddelas icke som för andra värnpliktiga av arbetsmarknadskommissionen utan av vederbörande centrala ämbetsverk samt i fråga om polispersonal och civilförsvarspersonal av vederbörlig länsstyrelse. Vid uppskovens beviljande skola iakttagas de grunder som årligen fastställas av Konungen efter överläggningar mellan överbefälhavaren, arbetsmarknadskommissionen och vederbörliga verk, nämligen generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen samt för civilförsvarspersonalen inklusive brandpersonalen civilförsvarsstyrelsen. Vid överläggningarna rörande grunderna för polispersonalens uppskovsforhållanden böra deltaga, förutom överbefälhavaren och arbetsmarknadskommissionen, av Konungen utsedda representanter för skilda delar av polisväsendet. Överläggningarna böra upptagas senast den 1 september varje år, förslag till grunder för uppskovens omfattning under kommande kalenderår böra ingivas till Konungen senast den 1 oktober, och Konungens beslut i ärendet bör meddelas före den 1 november, så att uppskovssedlarna för det kommande kalenderåret skola kunna utfärdas i god tid före årsskiftet. Förfarandet vid uppskovens beviljande skall i övrigt i tillämpliga delar vara detsamma som vid beviljande av uppskov för de kategoriindelade uppskovsmännen. Även för den personal varom här är fråga torde det vara lämpligt, att uppskoven avse någon av kategorierna I eller II. Det bör åligga arbetsmarknadskommissionen i dess egenskap av centralorgan för uppskovsväsendet att kontrollera, att verken vid uppskovens med-

77 delande följt de fastställda grunderna och i övrigt förfarit formellt riktigt samt att föra statistik över dessa liksom över övriga uppskovsmän. Med hänsyn härtill bör det åligga vederbörande verk att till kommissionen insända ett exemplar av de utfärdade uppskovssedlarna.

Kap. 16.

Uppskovsmännens militära registrering.

Jämlikt 12 § 3 mom. inskrivningsförordningen skola värnpliktiga, som enligt vad därom är särskilt stadgat beviljats uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, truppregistreras vid inskrivningsexpedition. Genom denna föreskrift har man velat undvika, att förbandens register belastas med registreringshandlingar beträffande värnpliktiga, över vilka förbanden icke disponera på grund av meddelade uppskov. En till inskrivningsexpeditionerna centraliserad truppregistrering av uppskovsmännen har även visat sig fördelaktig bl. a. av det skäl, att lokalregistreringen, som är avsedd för de värnpliktigas territoriella redovisning, sker vid inskrivningsexpeditionerna och på grund av inskrivningsexpeditionernas nära kontakt med folkbokföringen. Ett särskilt registreringssystem har tillämpats beträffande värnpliktiga som erhållit uppskov allenast vid mobilisering. De som erhållit sådant uppskov ha visserligen truppregistrerats vid inskrivningsexpedition men dessutom »tjänstgöringsregistrerats» vid vederbörligt förband. I praktiken har detta tillgått så, att truppförbandet bl. a. erhållit en dubblett av registreringsplåten, vilken gjort det möjligt för förbandet att kalla in den värnpliktige till tjänstgöring för viss tid eller tills vidare under förstärkt försvarsberedskap. Sådan tjänstgöring har under nuvarande beredskapstillstånd kunnat fullgöras i krigsbefattning utan att uppskovsmannen därför varit permanent krigsplacerad i befattningen. I fråga om fast anställd personal gäller den ordningen, att sådan personal är truppregistrerad vid förband även om den erhållit uppskov. Utredningen anser det i princip riktigt, att uppskovsmännen — med undantag för dem som äro fast anställda — äro truppregistrerade vid inskrivningsexpeditionerna, och föreslår därför intet avsteg från denna huvudregel annat än beträffande värnpliktiga tillhörande uppskovskategori I I och industriuppskovsberättigade. Skälen härtill angivas i det följande.

Krigstjänstgöringsfria. Krigstjänstgöringsfrihet enligt utredningens förslag innebär, att vederbörande oavsett sin militära ställning är befriad från tjänstgöring som avses i 28 § värnpliktslagen under tid då han innehar befattning, som upptagits i den vid uppskovskungörelsen fogade förteckningen. Utredningen anser det lämpligast, att krigstjänstgöringsfria värnpliktiga skola vara truppregistrerade vid inskrivningsexpedition. Omregistreringen bör tillgå på sådant sätt, att vederbörande verk eller den som eljest angives i bilagan till uppskovskun-

78 görelsen insänder anmälan till centrala värnpliktsbyrån f. v. b. till vederbörande inskrivningschef om att värnpliktig tillträtt eller frånträtt befattning, med vilken följer krigstjänstgöringsfrihet. Det skall sedan åligga inskrivningschefen att från vederbörligt förband infordra den krigstjänstgöringsfries registreringshandlingar eller, då den krigstjänstgöringsfrie frånträder sin befattning, översända dem till vederbörligt förband (omregistrering). En avskrift av verkets anmälan bör vidare sändas till arbetsmarknadskommissionen, som bör vara central tillsynsmyndighet även beträffande de krigstjänstgöringsfria. I fråga om fast anställda krigstjänstgöringsfria bör den olikheten gälla, att de alltjämt böra vara registrerade vid vederbörligt förband. Även i fråga om dem synes anmälan böra göras till centrala värnpliktsbyrån, varefter anmälningen vidarebefordras till det förband den krigstjänstgöringsfrie tillhör.

Uppskovskategori

I.

Den av utredningen föreslagna uppskovskategorien I kommer närmast att motsvara den nuvarande uppskovsgruppen I I . Den omfattar sålunda värnpliktiga, som på grund av att de anses oundgängligen erforderliga i viss befattning, tjänst eller arbetsanställning böra vara befriade från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, antingen helt eller allenast från dag för krigstillstånds inträde eller dag som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes. De helt befriade böra i likhet med dem som enligt nuvarande ordning erhållit uppskov såväl vid mobilisering som vid förstärkt försvarsberedskap, d. v. s. huvuddelen av nuvarande uppskovsgruppen II, vara helt undandragna förbandens dispositionsrätt. Det synes utredningen uppenbart, att de böra vara truppregistrerade vid inskrivningsexpedition. De som erhållit uppskov allenast från krigsutbrott eller den tidigare dag som med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes kunna närmast jämföras med dem som nu erhållit uppskov allenast vid mobilisering, och de böra intill den sålunda bestämda dagen i viss utsträckning kunna disponeras av förbanden. Det nu använda systemet med truppregistrering vid inskrivningsexpedition och »tjänstgöringsregistrering» vid förband bör därför med fördel kunna tillämpas på dem. Sistnämnda slag av registrering synes emellertid bora ske först då beredskapstillstånd inträtt. Under normala fredsförhållanden saknar nämligen denna registrering all betydelse, enär ifrågavarande värnpliktige icke avses för i förväg bestämd krigsbefattning. Handläggningen av uppskovsärenden beträffande värnpliktiga tillhörande den nuvarande uppskovsgruppen I I framgår av diagrammet å s. 79. Utredningen har funnit det vara önskvärt och möjligt, att en viss förkortning av ärendenas gång företages i förhållande till vad som nu gäller. Granskningen hos truppregistreringsmyndigheten av uppskovsansökningen måste alltjämt bibehållas. Granskningen tillgår på följande sätt. Från arbetsmarknadskommissionen sändes uppskovsansökningen till vederbörande inskriv-

79 Diagram över nuvarande system för handläggning av uppskovsärenden i uppskovsgrupp IL

II.

Samråd med ch fst erfordras (för viss personalkategori). i Beslut

^arr.råd

j ^ " - " "

III. Kungl. Maj:ts medgivande erfordras (för viss personalkategori; under förstärkt försvarsberedskap för alla icke hemförlovade vpl).

ningschef. Är den värnpliktige icke truppregistrerad vid inskrivningsexpeditionen, vidarebefordras ansökningen till det förband, där den värnpliktige är truppregistrerad. Vid truppregistreringsmyndigheten, oavsett huruvida denna är inskrivningsexpedition eller förband, granskas riktigheten av de uppgifter, som upptagits på ansökningen, varefter denna förses med avtryck av den värnpliktiges registreringsplåt. Från truppregistreringsmyndigheten återsändes ansökningen direkt till arbetsmarknadskommissionen. Om arbetsmarknadskommissionen finner att ansökningen bör bifallas, men samråd med chefen för försvarsstaben eller Kungl. Maj:ts medgivande fordras för att ansökningen skall kunna bifallas eller hemförlovning äga rum, remitteras ansökningen därefter till centrala värnpliktsbyrån, som i sin tur remitterar ansökningen till vederbörande förband för yttrande. I dessa fall synes det möjligt att förkorta förfarandet. Av registreringsplåten framgår, om den värnpliktige tillhör en kategori för vilken särskilt medgivande fordras för att uppskov skall få meddelas. Under sådana förhållanden synes det ändamålsenligt att truppregistreringsmyndigheten, samtidigt som den verkställer granskningen, även avger yttrande i ärendet. När handlingarna sedermera överlämnas från arbetsmarknadskommissionen till centrala värnpliktsbyrån, behöver förnyad remiss till truppregistreringsmyndigheten icke äga rum.

Uppskovskategori

II.

Uppskovskategori I I kommer närmast att motsvara det beredskapsuppskov som omtalas i nuvarande uppskovskungörelsens 14 § men som aldrig tilllämpats i praktiken. Enligt 12 § 3 mom. inskrivningsförordningen skall värn-

80 pliktig som erhållit uppskov »vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap», truppregistreras vid inskrivningsexpedition. Detta innebär att om bestämmelserna om beredskapsuppskov skulle komma att tillämpas, de som erhållit sådant uppskov skulle registreras vid inskrivningsexpedition och sålunda icke kunna krigsplaceras. Detta finner utredningen icke riktigt. För att en värnpliktig som erhållit uppskov enligt uppskovskategori I I skall kunna tagas i anspråk i krig eller vid en skärpning av beredskapsläget, är det nödvändigt att han även kan krigsplaceras, vilket i sin tur kräver att han måste truppregistreras vid förband. Utredningen föreslår därför, att de uppskovsmän som tillhöra uppskovskategori I I truppregistreras vid förband. Detta medför att ett exemplar av uppskovssedlarna för denna kategori kommer att förvaras vid förbanden och icke vid inskrivningsexpeditionen, vilket innebär en nyhet.

Industri

uppskovsberättigade.

Ett av utredningens motiv för att föreslå införande av bestämmelser om industriuppskovsrätt har varit, att man härigenom skulle få möjlighet att bättre än hittills militärt utnyttja personalen vid företag, vilka av krigsmaterielverket eller annan därtill befogad myndighet erhållit produktionsbesked. Industriuppskovsrätten skall innebära en latent rätt till uppskov, som kan aktualiseras när detta med hänsyn till den planerade tillverkningen vid respektive företag befinnes påkallat. Under den tid industriuppskovsrätten ej behöver tagas i anspråk böra de värnpliktiga tillfälligt kunna utnyttjas vid sina respektive förband, dock endast på sådant sätt att de utan större svårighet kunna lösgöras för att återgå till sin civila verksamhet. För att de i full utsträckning skola kunna utnyttjas militärt så länge uppskovsrätten ej aktualiserats, erfordras att de åtminstone tillfälligt skola kunna krigsplaceras, vilket medför att de måste truppregistreras vid förband. I och för sig vore det visserligen tänkbart att behandla de industriuppskovsberättigade på samma sätt som förut sagts om värnpliktiga tillhörande uppskovskategori I, vilka erhållit uppskov allenast från krigsutbrott eller den tidigare dag som av Konungen bestämmes. Detta lystiul medför emellertid den olägenheten, att man måste föra registreringshandlingar såväl vid truppförbandet som vid inskrivningsexpeditionen. De industriuppskovsberättigade kunna väntas bli så många, att det för deras del skulle bli alltför dyrbart och dessutom ur arbetsteknisk synpunkt olämpligt med dubbla registreringshandlingar, en olägenhet som man kunnat bortse ifrån, då det gäller det förhållandevis ringa antalet värnpliktiga i uppskovskategori I med uppskov allenast från krigsutbrott eller dag som av Konungen bestämmes. Vid förbanden böra de industriuppskovsberättigade hänföras till en särskild grupp inom förbandens icke krigsplacerade personal. För att de skola kunna utnyttjas av förbanden skola de för en tjänstgöringsperiod under beredskap kunna erhålla tillfällig krigsplacering. Genom militära föreskrifter bör man dock tillse, att endast en mindre del (viss procent) av de industri-

81 uppskovsberättigade samtidigt inkallas, och att de i allmänhet då krigsplaceras i befattning, från vilken de beräknas kunna hemkallas om uppskovsrätten skulle sättas i kraft. För dem som icke äro i tjänstgöring då uppskovsrätten sättes i kraft innebär denna åtgärd att de icke längre stå till förbandschefens disposition för dylik tillfällig tjänstgöring. Då krigstillstånd inträder, eller då efter en fredsperiod inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen för första gången äger rum, får inkallelse av industriuppskovsberättigade värnpliktiga icke ske förrän beslut fattats, i vilken utsträckning tillverkning enligt utlagda produktionsbesked skall äga rum, och arbetsmarknadskommissionen med ledning härav beslutat, i vilken omfattning meddelade industriuppskovsrätter skola aktualiseras. Det bör åligga arbetsmarknadskommissionen att, så snart sådan prövning ägt rum, underrätta centrala värnpliktsbyrån om vilka uppskovsrättsmän som fått sin uppskovsrätt aktualiserad, varefter chefen för centrala värnpliktsbyrån å överbefälhavarens vägnar lämnar truppförbandscheferna meddelande härom samt föreskriver att dessa med de begränsningar i förfoganderätten som ovan angivits äga tillsvidare disponera över de återstående uppskovsrättsmännen, vilkas uppskovsrätt icke aktualiserats. På motsvarande sätt underrättas centrala värnpliktsbyrån och truppförbandscheferna om senare av arbetsmarknadskommissionen beslutade förändringar med avseende på antalet aktualiserade uppskovsrätter.

Personal vid m. m.

kommunikationsverken

Enligt utredningens förslag skall uppskov för personal vid bl. a. kommunikationsverken regleras i särskild ordning. Med ledning av grunder för uppskovens omfattning, som efter årliga förhandlingar fastställas av Konungen, skall det åligga vederbörande verk att självt utfärda uppskovsbevis för sin personal. Man torde få räkna med att vid förhandlingarna bestämmes, att huvuddelen av ifrågavarande personal i uppskovshänseende skall behandlas på samma sätt som värnpliktiga som hänföras till uppskovskategori I, d. v. s. att personalen i fråga helt skall undandragas förbandschefernas disposition. Det är även möjligt att förhandlingarna ge till resultat, att viss del av personalen skall behandlas som värnpliktiga hänförliga till uppskovskategori I I . I båda dessa fall bör den militära registreringen ske på sätt som ovan angivits för respektive kategorier. Den enda skillnaden i förfarandet blir den, att uppskovsbeviset sändes från verkschefen direkt till vederbörande inskrivningschef utan att passera arbetsmarknadskommissionen. * * * Utredningens förslag rörande uppskovsmännens militära registrering föranleder en formell ändring av 12 § 3 mom. inskrivningsförordningen. Förslag till denna författningsändring framlägges under Avdelning VI. 6 — 2246 44

82 Avdelning IV. Särskilda åtgärder för beredskapsoch krigstillstånd. Kap. 17. Anstånd.

Bestämmelserna om beredskapsuppskov i 14 § 6 mom. i 1940 års uppskovskungörelse ha aldrig kommit i tillämpning. I stället praktiseras ett system med anstånd och hempermittering, vilket icke närmare reglerats i någon författning. Detta system har vuxit fram till följd av den långvariga förstärkta försvarsberedskap som det andra världskriget medfört. Begreppet anstånd förekommer i värnpliktslagen, vars 29 § handlar om anstånd med första tjänstgöring. I 30 § stadgas vidare, att anstånd med annan i värnpliktslagen föreskriven tjänstgöring — således bl. a. tjänstgöring jämlikt 28 § — må beviljas i den ordning och i den utsträckning Konungen bestämmer. Några bestämmelser härom har Konungen icke utfärdat annat än i fråga om anstånd med tjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen. Frågor om anstånd med sådan tjänstgöring regleras i 118—124 §§ inskrivningsförordningen. I de s. k. krigsledighetsbestämmelserna (SFS 1940: 986) definieras hem- i permittering såsom »avbrott i tjänstgöring under viss tid eller tills vidare ! för återgång till civil verksamhet». Varken i krigsavlöningsreglementet eller i någon annan författning har angivits under vilka förutsättningar hempermittering kan ifrågakomma. Cheferna för armén, marinen och flygvapnet ha senast i högkvartersorder (A nr 55/1942, M nr 28/1942 och F nr A 20/1942) efter samråd med arbetsmarknadskommissionen givit anvisningar om sättet för handläggning av s. k. värnpliktsärenden, till vilka höra ärenden angående anstånd och hempermittering. P å grundval av dessa order har arbetsmarknadskommissionen (cirkulär G 14/1942) utfärdat anvisningar angående ingivande av ansökningar om anstånd med inställelse till eller hempermittering från värnpliktstjänstgöring. Icke heller nämnda högkvartersorder och cirkulär lämna emellertid några upplysningar om under vilka förutsättningar anstånd och hempermittering kan meddelas. Med den utformning uppskovssystemet fått under de senaste åren föreligga åtskilliga olikheter mellan å ena sidan uppskov och å andra sidan anstånd och hempermittering. Uppskov meddelas redan under vanliga fredsförhållanden som en krigsförberedelse; anstånd meddelas på förekommen anledning under beredskap. Uppskovsbeslutet avser alltid helt kalenderår, eller återstående del av kalenderår i de fall då uppskov beviljas under loppet av ett löpande år; anstånd (hempermittering) avser alltid viss tid, vanligen icke

83 överstigande sex månader och icke understigande 14 dagar. Uppskov gäller under mobilisering och beredskap eller endast under mobilisering, medan anstånd (hempermittering) endast gäller under beredskap. Uppskov meddelas endast med hänsyn till det allmännas intresse; för anstånd (hempermittering) kunna även enskilda intressen åberopas. Ansökan om uppskov kan upptagas till prövning oberoende av om den värnpliktige är inkallad till militärtjänstgöring eller icke, varemot en ansökan om anstånd som regel blir föremål för saklig prövning endast om den äger samband med en inkallelse eller förvarning till inkallelse. Slutligen skiljer sig handläggningssättet avsevärt, i det ärenden angående uppskov avgöras av arbetsmarknadskommissionen, medan ärenden angående anstånd (hempermittering) i princip avgöras av Konungen i kommandoväg. Om utredningens förslag beträffande uppskov i egentlig bemärkelse genomföres, komma möjligheterna att bevilja uppskov genom införande av uppskovskategorien I I att utsträckas till att omfatta vissa grupper värnpliktiga som nu endast kunna erhålla anstånd. Särskilt torde härtill bidraga den omständigheten, att uppskov för denna kategori förutsattes kunna beviljas icke blott för helt kalenderår eller återstående del därav utan även för annan del av ett år, exempelvis ett visst kvartal. Oavsett denna föreslagna utvidgning av uppskovsmöjligheterna anser utredningen det emellertid önskvärt, att uppskovsinstitutet kompletteras med ett system med anstånd i huvudsak överensstämmande med det anstånds- och hempermitteringssystem som utbildats under de senaste åren. Särskilt för de mera tillfälliga ledighetsbehov som ofta förekomma under ett beredskapsläge synes en sådan komplettering vara av nöden. Utredningen föreslår sålunda, att bestämmelser härom införas i den nya uppskovsförfattningen. Därvid använder utredningen den gemensamma benämningen anstånd såväl för sådan ledighet som nu betecknas som anstånd som för sådan ledighet som betecknas som hempermittering. För själva sakfrågans bedömande är det nämligen ovidkommande om vederbörande fullgör militärtjänstgöring eller icke. Skillnaden är endast, att den i tjänst varande måste hempermitteras för att kunna tillgodonjuta sitt anstånd. När i det följande redogöres för nuvarande praxis för beviljande av anstånd avses sålunda därmed även hempermittering. I kap. 5 av betänkandet har framhållits, att begreppet mobilisering numera förlorat sin ursprungliga betydelse och att man icke lämpligen till detta begrepp kan anknyta något slag av författningsföreskrifter. Uppskovskungörelsen bör i stället bygga på värnpliktslagens bestämmelser och avse befrielse från värnpliktstjänstgöring jämlikt 28 § i nämnda lag. Med denna utgångspunkt försvinner teoretiskt sett den nu gällande begränsningen av anstånd till att avse endast beredskap. I praktiken torde skillnaden ej bliva av nämnvärd betydelse, då man får förutsätta, att flertalet anstånd komma att hävas i händelse av ett krigsutbrott. Anstånd beviljas nu alltid för viss tid, sällan mer än tre och så gott som aldrig mer än sex månader. Begränsningen motiveras av svårigheten att

84 med någon säkerhet kunna överblicka utvecklingen under ett beredskapsläge för längre tid. Utredningen finner denna övre gräns lämpligt avpassad och förordar därför att i uppskovskungörelsen intages en bestämmelse om att anstånd i regel icke bör beviljas för längre tidsperiod än sex månader. Någon minimitid synes däremot icke behöva stadgas i författningen. Enligt de för utredningen gällande direktiven borde reglerna för sådana anstånd, som motiverades av exempelvis vederbörandes personliga angelägenheter, icke inordnas i uppskovssystemet. Utredningen är visserligen av den uppfattningen, att frågor om ledighet på grund av personliga angelägenheter i allmänhet böra bedömas av vederbörande militära chef, i varje fall beträffande i tjänst varande värnpliktiga, men finner det å andra sidan icke vara rationellt, att sådana ansökningar som icke kunna avgöras av militär chef uteslutas från att regleras i uppskovskungörelsen endast därför att personliga angelägenheter åberopas som anståndsgrund. En av de väsentliga skillnaderna mellan uppskov och anstånd bör enligt utredningens uppfattning vara, att uppskov kan beviljas endast om det ur allmänt intresse prövas nödvändigt att viss värnpliktig befrias från tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, medan anstånd bör kunna beviljas antingen på grund av ett allmänt intresse eller med hänsyn till vederbörandes arbete och utkomstförhållanden eller andra personliga förhållanden. I många fall kunna svårigheter föreligga att uppdraga en bestämd gräns mellan det allmänna och det enskilda intresset av att en viss värnpliktig befrias från värnpliktstjänstgöring. I sådana tveksamma fall bör uppskov icke beviljas men möjlighet finnas att bevilja anstånd. Då det synes lämpligt, att samtliga de bestämmelser som reglera befrielse från militärtjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen (med undantag för bestämmelser som avse militär myndighets rätt att meddela permission, krigspermission eller tjänstledighet) sammanföras till en författning, har utredningen kommit till den uppfattningen, att även anstånd som motiveras allenast med personliga skäl bör regleras i uppskovskungörelsen. Utredningen har i detta sammanhang övervägt frågan, huruvida det anståndsinstitut, som sålunda bör regleras i den nya uppskovskungörelsen, bör komma i tillämpning allenast i de fall, då den värnpliktige erhållit inkallelse eller förvarning om inkallelse till tjänstgöring enligt 28 § vämpliktslagen respektive redan befinner sig i sådan tjänstgöring, eller om anstånd skall kunna komma ifråga även då inkallelse icke ägt rum. Utredningen har därvid av olika skäl funnit sig böra stanna vid det förra alternativet. Bedan den omständigheten, att en författningsenligt stadgad möjlighet till anstånd utan samband med inkallelse kan befaras medföra ett överväldigande stort antal ansökningar om sådant anstånd, talar emot att införa bestämmelser därom i författningen. Vidare skulle de begränsningar i möjligheten att erhålla dylikt anstånd som i så fall med nödvändighet måste stadgas bliva synnerligen vanskliga att klart angiva. Härtill kommer, att behovet av anstånd annat än i samband med inkallelser synes bliva mindre än det till äventyrs hittills varit i och genom tillskapandet av den av utredningen föreslagna möjligheten att meddela uppskov allenast

85 för viss del av ett kalenderår. Över huvud synes det vara ägnat att medföra oklarhet att i författningen införa en sådan mellanform mellan uppskov och anstånd som ett anstånd utan samband med inkallelse skulle innebära. Därest även i fortsättningen, såsom någon gång hittills, behov skulle föreligga av ett anståndsbeviljande för en viss grupp värnpliktiga utan hänsyn till om inkallelse eller förvarning om inkallelse föreligger eller icke, torde bestämmelser härom kunna meddelas av Konungen i kommandoväg vid sidan av författningens stadganden. I fråga om de värnpliktigas militära registrering föreligger en väsentlig olikhet mellan uppskov i egentlig mening och anstånd. Medan uppskov enligt nu gällande ordning förutsätter, att den värnpliktige omregistreras från truppförband till inskrivningsexpedition, medför anstånd ingen ändring i registreringsavseende. E n värnpliktig som erhåller anstånd är således alltjämt registrerad vid sitt truppförband. Utredningen föreslår ingen ändring i sistnämnda hänseende.

Förfarandet. Samtliga anståndsärenden ha intill senaste tid avgjorts av Konungen i kommandoväg. I skrivelse till Konungen den 6 juni 1944 hemställde emellertid utredningen, att sådana ändringar måtte vidtagas i den nuvarande ordningen för dessa ärendens handläggning, att chefen för centrala värnpliktsbyrån erliölle bemyndigande att å vederbörande militära myndighets vägnar i Konungens ställe avgöra ärenden, i vilka arbetsmarknadskommissionen och chefen för värnpliktsbyrån vore ense om att vederbörandes ansökan borde bifallas eller avslås, samt besluta om bifall till framställning om anstånd eller hempermittering i de fall, då yttrande av arbetsmarknadskommissionen icke befunnes påkallat. Med anledning av utredningens framställning har Kungl. Maj:t genom beslut den 6 oktober 1944 bemyndigat chefen för centrala värnpliktsbyrån att, jämväl för det fall ansökning ställts till Kungl. Maj:t, å vederbörande försvarsgrenschefs vägnar efter prövning bifalla ansökningar om anstånd för och hempermittering av värnpliktiga, inkallade till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, under de förutsättningar, som angivits i utredningens framställning. Däremot har icke något bemyndigande givits chefen för centrala värnpliktsbyrån att avslå till Kungl. Maj:t ställda framställningar av ovan angivet slag, vilka avstyrkts av arbetsmarknadskommissionen. I sistnämnda hänseende har utredningen vid sina ytterligare överväganden av frågan om vilken myndighet som bör fatta beslut i anståndsärenden icke funnit anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt. I utredningens ovannämnda skrivelse den 6 juni 1944 redovisades resultatet av en statistisk undersökning avseende till lantförsvarets kommandoexpedition inkomna ärenden angående anstånd och hempermittering under januari 1944. Av utredningen framgick, bl. a., att av de 1 960 ansökningar som passerat såväl arbetsmarknadskommissionen som centrala värnpliktsbyrån 1305 avstyrkts av båda dessa instanser. Endast 3 av de sålunda avstyrkta ansökningarna hade där-

efter bifallits i kommandoväg; de övriga hade avslagits. Undersökningen visade således, att Konungen endast i enstaka undantagsfall sett sig föranlåten att frångå arbetsmarknadskommissionens och centrala värnpliktsbyråns | gemensamma uppfattning om att ansökningen borde avslås. Med hänsyn härtill och då tiden för ärendenas behandling genom en delegering av beslu- j tanderätten i dessa ärenden från kommandoexpeditionerna till chefen för centrala värnpliktsbyrån skulle kunna nedbringas med 2 å 3 dagar och kommandoexpeditionernas arbetsbörda därigenom skulle lättas i väsentlig grad, ] föreslog utredningen att sådan delegering skulle komma till stånd. Som skäl mot en sådan delegering skulle möjligen kunna anföras, att man finge räkna med att ett stort antal ärenden besvärsvägen (rättare genom förnyad ansökan) skulle komma att underkastas Kungl. Maj:ts prövning. Utredningen anser dessa farhågor överdrivna, Då man kan vänta att den förnyade ansökningen i det alldeles övervägande antalet fall icke skulle föranleda bifall till anståndsansökningen, skulle de värnpliktiga snart inse, att ett överklagande av avslagsbeslutet endast kunde väntas föranleda ändring om mycket starka skäl anfördes. Även om besvär till en början komme att anföras i åtskilliga fall, bör man således ha anledning att vänta att antalet överklaganden inom kort blir mycket obetydligt. Detta skäl mot en delegering av beslutanderätten synes därför utredningen föga bärande, och någon annan därmed förenad olägenhet har utredningen icke kunnat finna. Utredningen vill i detta sammanhang erinra därom, att försvarsgrenscheferna sedan år 1942 äga beslutanderätt i vissa värnpliktsärenden, såsom frågor om ändrad j tilldelning och uttagning samt ändring av krigsplacering. Enligt vad utredningen har sig bekant förekommer det ytterst sällan, att avslagsbeslut som i dessa ärenden fattas vid centrala värnpliktsbyrån föranleda förnyade, till Konungen ställda ansökningar (besvär). Utredningen föreslår sålunda, att i den nya uppskovskungörelsen intages ett stadgande av innehåll, att anståndsansökning, som grundas på arbets- eller tjänsteskäl, må av centrala värnpliktsbyrån icke blott bifallas utan även avslås, därest beslutet överensstämmer med arbetsmarknadskommissionens i ärendet uttalade mening. Utredningen har övervägt, huruvida icke en ytterligare delegering av beslutanderätten, nämligen från centrala värnpliktsbyrån till depåchef, skulle kunna äga rum i syfte att ännu mer påskynda ärendenas handläggning. Det har sålunda ifrågasatts, att depåchef skulle få rätt att bifalla en ansökan om anstånd i de fall då personaltillgången vid förbandet medgåve detta. I fall då tjänste- eller yrkesskäl åberopades som grund för ansökningen skulle depåchefen därvid, om han ansåge sig kunna bifalla framställningen, vara skyldig att inhämta länsarbetsnämndens yttrande över ansökningen. Med hänsyn till att depåchefen och länsarbetsnämnden icke kunna äga samma överblick över det militära läget och situationen på arbetsmarknaden i stort som centrala värnpliktsbyrån och arbetsmarknadskommissionen, och då man med hänsyn härtill skulle kunna befara betydande ojämnheter i tillämpningen av en sådan rätt för depåchefen, har utredningen emellertid funnit sig icke böra föreslå en dylik delegering av beslutanderätten i anståndsärenden.

87 Enligt nuvarande ordning anhängiggöres ett ärende angående anstånd eller kempermittering på det sätt, att den värnpliktige till vederbörande militära myndighet ingiver en personlig, till Konungen ställd ansökan om anstånd, vari skälen för ansökningen angivas. Har den värnpliktiges arbetsgivare intresse av att ansökningen bifalles, ingiver dessutom arbetsgivaren i ändamål att påskynda ärendets handläggning en anmälan till arbetsmarknadskommissionen, vari lämnas en utförligt motiverad redogörelse för de förhållanden, som åberopas som grund för ledigheten. Arbetsgivarens anmälan skall även innehålla fullständiga personliga uppgifter angående den värnpliktige och hans militära tjänstgöringsförhållanden. E n avskrift av denna anmälan bifogas den värnpliktiges ansökan, vilken i sådant fall beträffande skälen för ansökningen endast behöver innehålla en hänvisning till arbetsgivarens anmälan. Värnpliktig som är egen företagare kan givetvis även ingiva anmälan till arbetsmarknadskommissionen. Enligt utredningens mening bör ansökan om anstånd alltjämt ställas till Konungen, även om enligt utredningens förslag beslutet i flertalet fall kommer att fattas av underordnad myndighet. Utredningen har haft under ingående övervägande, huruvida icke en anståndsansökan lika väl som en uppskovsansökan borde kunna göras av den värnpliktiges arbetsgivare och icke endast av den värnpliktige sfalv; i ett stort antal fall är nämligen anståndet i första hand betingat av arbetsgivarens och icke av den värnpliktiges intresse. Utredningen har emellertid stannat för att icke föreslå någon ändring härutinnan. Skälet härför är främst — förutom att några allvarligare olägenheter icke försports av det gällande systemet — att enligt utredningens mening ett anstånd med beredskapstjänstgöring icke bör kunna ifrågakomma annat än under förutsättning, att den värnpliktige själv önskar det. Då den värnpliktige sålunda alltid måste medverka i ett anståndsärende, synes det också principiellt riktigast, att han själv står för ansökningen, som ju är att betrakta som ett militärt tjänsteärende. Detta medför också den principiellt tillfredsställande anordningen, att den enda statliga myndighet som en arbetsgivare får att göra med i ett anståndsärende liksom nu blir arbetsmarknadskommissionen. Av det nyss anförda följer, att den anmälan om gjord anståndsansökan som en arbetsgivare enligt nu gällande ordning kan och bör göra till arbetsmarknadskommissionen för att underlätta och påskynda kommissionens arbete alltjämt bör äga rum. Liksom nu bör också en avskrift av anmälningen bifogas den värnpliktiges anståndsansökan och medfölja denna tjänstevägen uppåt. Den värnpliktiges ansökan skall enligt gällande bestämmelser ingivas, om kan är i tjänst till vederbörande kompanichef (motsvarande chef), om han är hempermitterad till det förband (kompani eller motsvarande), varifrån han nempermitterats, samt i annat fall till vederbörande truppregistreringsmyndighet eller till inskrivningschefen vid det inskrivningsområde, inom vilket den värnpliktiges kyrkobokföringsort är belägen.

88 Föreskriften om att ansökan om anstånd för värnpliktig som är hempermitterad skall ingivas till det förband, varifrån han hempermitterats, har visat sig mindre ändamålsenlig och bör därför icke medtagas i den nya uppskovskungörelsen. Ofta utgöres nämligen ett sådant förband av en fältdepä med befäl som är mindre väl förtroget med värnpliktsfrågor. I dessa fall t,r det mer ändamålsenligt att ansökningen ingives direkt till truppregistreringsmyndigheten. Vidare synes det vara onödigt att bibehålla alternativet med ansökningens insändande till inskrivningschefen vid vederbörligt inskrivningsområde; ansökningen bör sålunda för den som icke är i tjänst alltid insändas till truppregistreringsmyndigheten, dock att personal tillhörande arméns lokalförsvarsförband bör insända ansökan till vederbörande försvarsområdesbefälhavare, som har att yttra sig över ansökningen. Vad beträffar anståndsärendenas vidare gång (tjänstevägen) är att märka att denna redan nu så förenklats, att de mellan fältförbanden respektive truppregistreringsmyndigheterna och centrala värnpliktsbyrån liggande instanserna (fördelnings-, brigad-, kårstaber o. s. v. respektive militärbefälsstaber och motsvarande) icke taga någon befattning med anståndsärendenas handläggning. Utredningen har icke heller funnit möjlighet föreligga att förkorta denna tjänsteväg. Beträffande sättet för anståndsärendenas handläggning i övrigt har utredningen funnit, att den praxis som efter hand utbildat sig och som kommit till uttryck i de förut omnämnda högkvartersorderna (A nr 55/1942, M nr 28/1942 och F nr A 20/1942) samt i arbetsmarknadskommissionens cirkulär (G nr 14/ 1942) i stort sett visat sig ändamålsenlig. Utöver vad ovan anförts har utredningen därför icke anledning att föreslå någon ändring därutinnan. Dessa föreskrifter synas också alltjämt böra lämnas i huvudsakligen samma form som nu. I fråga om delgivningen av fattade beslut i anståndsärenden vill utreda ningen dock föreslå, att i författningen intages föreskrift därom, att sådan delgivning skall ske icke blott med den värnpliktige utan även med den värnpliktiges arbetsgivare, därest denne gjort anmälan om ansökningen till arbetsmarknadskommissionen. Delgivningen med arbetsgivaren torde böra ombesörjas av arbetsmarknadskommissionen, som för ändamålet bör på lämpligt sätt erhålla underrättelse om anståndsbesluten från centrala värnpliktsbyrån och, där beslutet fattats av Konungen, från vederbörande kommandoexpedition. I anslutning till behandlingen av anståndsinstitutet vill utredningen erinra därom, att ett visst utrymme för anstånd med inkallelse till tjänstgöring vid sidan av författningens bestämmelser även i fortsättningen kommer att föreligga därigenom, att truppförbandscheferna förutsättas alltjämt skola äga rätt att — i den mån icke särskilda bestämmelser inskränka deras handlingsfrihet — själva bestämma vilka bland de truppförbandet tilldelade värnpliktiga som vid varje tidpunkt skola inkallas till tjänstgöring. En inkallelse av personal till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen omfattar

89 alltid en viss reserv, växlande efter förhållandena, i syfte att täcka på grund av sjukdomsfall eller av annan orsak uppkomna personalbrister. De sålunda som reserv inkallade värnpliktiga som icke tagas i anspråk för att täcka personalbrist hempermitteras efter ett par dagar. Inom ramen för det uppkomna överskottet har depåchefen i samband med organisationen av ett förband vissa möjligheter att göra utbyten mellan reserven och övriga inkallade. Vid inkallelse av personal till ett beredskapsförband, som ej skall uppsättas i sin helhet, exempelvis ett lokalförsvarsförband, äger truppförbandschefen även stora möjligheter att välja vilka värnpliktiga han vill kalla in och vilka han vill låta stanna hemma. Därvid har han alltså en vidsträckt möjlighet att beakta önskemål från de värnpliktiga och deras arbetsgivare om lämpligaste tidpunkten för inkallelse. I detta sammanhang vill utredningen understryka nödvändigheten av att förbåndschefen i värnpliktsärende, som kan avgöras av honom och som angår arbetsmarknadsfrågor, på lämpligt sätt rådför sig med vederbörande länsarbetsnämnd. Vidare förutsätter utredningen att vederbörande militära myndigheter utfärda de bestämmelser om inskränkningar i truppförbandschefens rätt att verkställa utbyte mellan de krigsorganiserade enheterna och reserven, som ur rättvisesynpunkt finnas påkallade, samt att kontroll utövas över att dessa bestämmelser följas. Det är av stor betydelse att truppförbandschefens beslut om inkallelse och utbyte av personal icke ens kunna få sken av godtycke.

Kap 18. Kollektiv yrkesledighet. Det system med anstånd och hempermittering efter personlig ansökan, som utbildats under det pågående världskriget, och för vilket redogörelse lämnats i föregående kapitel, har efter hand kompletterats med olika former av kollektiv befrielse från beredskapstjänstgöring för värnpliktiga tillhörande vissa yrkesgrupper. Sådan kollektiv befrielse har som regel beviljats av respektive truppförbandschefer med ledning av en högkvartersorder, utfärdad efter framställning från arbetsmarknadskommissionen. I undantagsfall har sådan befrielse beviljats direkt genom högkvartersorder. Dessa former av kollektiv befrielse från militärtjänstgöring under beredskap ha tillkommit för att tillgodose mera tillfälliga behov av civil arbetskraft antingen inom större yrkesgrupper med starkt säsongbetonat behov av arbetskraft eller vid hastigt påkommande behov av arbetskraft inom annat yrkesområde. Utredningen har utgått ifrån att dylik kollektiv befrielse från beredskapstjänst skall komma att i fall av behov tillämpas jämväl i fortsättningen. I den mån den anses kunna beviljas av de militära myndigheterna själva utan ingripande av eller delegering från Konungen i kommandoväg, höra reglerna för densamma principiellt sett icke hemma i uppskovskungörelsen. Emellertid har utredningen ansett en form av dylik befrielse vara av den betydelse-

90 fulla beskaffenhet, att den lämpligen synes böra bli föremål för reglering i författningen. Utredningen syftar härvid på det system med uppgiftskort som efter hand utbildats i syfte att så verksamt som möjligt förbereda kollektiv befrielse från beredskapstjänst för vissa yrkesgrupper. Detta system har befunnits vara synnerligen ändamålsenligt, framför allt på grund av sin stora smidighet. Utredningen anser därför, att det bör komma i tillämpning även i ett fortsatt eller framtida beredskapsläge och beträffande den viktigaste yrkeskategorien, jordbrukarna, om möjligt förberedas i fred. Uteslutet synes heller icke vara, att systemet kan befinnas böra tillämpas även under krigstillstånd. Utredningen har funnit ifrågavarande former av kollektiv befrielse från krigstjänst lämpligen böra erhålla benämningen »kollektiv yrkesledighet».

Systemet

med

yrkesledighetskort.

S. k. uppgiftskort ha hittills tilldelats dels jordbrukare, dels skogspersonal. Möjligt är, att systemet med sådana kort kan befinnas lämpligt jämväl för andra yrkeskategorier med säsongartat arbete, men utredningen inskränker sig i det följande till att behandla systemets tillämpning på de nämnda kategorierna. Utredningen vill därvid till en början framhålla, att benämningen »uppgiftskort» synes vara intetsägande och oegentlig. För framtiden synes man i stället böra använda benämningen »yrkesledighetskort», eftersom det är den värnpliktiges yrkestillhörighet som är av avgörande betydelse för att han skall kunna erhålla det »kort», som för honom medför en potentiell rätt till viss befrielse från beredskapstjänstgöring. Yrkesledighetskort för jordbrukare. Trots att det är av avgörande betydelse för vårt lands försvarskraft, att jordbruksdriften upprätthålles även under krig, har man icke ansett sig kunna bevilja uppskov för jordbrukspersonal annat än i mycket ringa omfattning för vissa nyckelmän. Delvis sammanhänger detta med att uppskov hittills icke kunnat beviljas annat än för helt år (eller återstod av helt år). Den egentliga jordbruksdriften, sockerbetsodlingen undantagen, är koncentrerad till sommarhalvåret, i stort sett till tiden 15 mars—30 november i de sydligaste länen, 1 maj—30 september i de nordligaste länen och 1 april—31 oktober i övriga län. Trädgårdsskötseln, vilken i detta sammanhang även räknats till jordbruket, bedrives företrädesvis under tiden 15 mars—31 oktober i norra Sverige och under tiden 1 mars —31 oktober i övriga delar av landet. Frihet från militärtjänstgöring för jordbrukspersonal erfordras sålunda i allmänhet icke, utom för ett fåtal nyckelmän, under tiden 1 november—15 mars. Det har därför med nuvarande uppskovssystem icke ansetts riktigt att i större utsträckning meddela uppskov åt jordbrukspersonal. Men även om man i enlighet med utredningens förslag for framtiden kommer att kunna bevilja uppskov för viss del av ett kalenderår, torde uppskov ändock icke böra i någon större utsträckning komma i fråga för värnpliktiga jordbrukare. För att de värnpliktiga jordbrukarna i största möj-

91 liga utsträckning skola kunna utnyttjas i försvarets tjänst, fordras nämligen en smidigare anpassning efter det aktuella arbetsmarknadsläget inom jordbrukets område än uppskovssystemet medger, även om detta modifieras så att uppskov skall kunna avse viss del av ett kalenderår. Vid andra världskrigets utbrott var frågan om hur jordbrukspersonal skulle kunna erhålla ledighet från militärtjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap bl. a. på grund av bristen på lämpliga lokalorgan icke på ett tillfredsställande sätt förberedd. För att 1940 års vårsådd icke skulle äventyras, måste man då i all hast inmprovisera ett system för återkallande av ett stort antal jordbrukare. Från kristidsnämnderna infordrade arbetsmarknadskommissionen genom krigstidsstyrelserna uppgifter på inkallade jordbrukare, som oundgängligen erfordrades för vårbruket. Med ledning av dessa uppgifter utarbetades därefter namnlistor, som via arméstaben distribuerades till truppförbanden, vilka beordrades hempermittera de i listorna upptagna värnpliktiga som fullgjorde beredskapstjänst vid förbandet. Förfarandet var synnerligen otympligt och tidsödande samt föga effektivt, vadan det befanns nödvändigt att bygga ledighetssystemet för jordbrukarna på en fastare grund. Man beslöt sig då för att i anslutning till den vintern 1939—40 påbörjade blockorganisationen införa det ännu tillämpade systemet med uppgiftskort, vilket började användas i praktiken redan under tiden för höskörden 1940. Till en början fördelades uppgiftskorten med biträde av kristidsnämnderna, men från och med 1942, då organisationen av jordbrukets arbetsblock vunnit stadga, fördelas korten på nedan angivet sätt. Enligt det för år 1944 tillämpade systemet med uppgiftskort för jordbrukare, uppdelades de värnpliktiga jordbrukarna i fem grupper, nämligen grupp A, omfattande värnpliktiga som i första hand voro erforderliga för jordbruksdriftens upprätthållande, grupp B för värnpliktiga, som jordbruket ytterligare hade stort behov av och som endast i nödfall kunde undvaras, grupp G för värnpliktiga, som därutöver ansågos behövliga, grupp D för andra än till grupperna A—C hänförliga värnpliktiga jordbrukare med undantag för värnpliktiga, som äro födda 1920 eller senare och vid årsskiftet 1943— 1944 voro inskrivna som värnpliktiga, ävensom under år 1942 efterbesiktigade värnpliktiga, som äro födda före 1920 och icke före den 1 april 1944 fullgjort sin första tjänstgöring, vilka hänfördes till grupp E. Värnpliktiga jordbrukare födda år 1924, vilka ej blivit inskrivna som värnpliktiga vid årsskiftet 1943—44, samt värnpliktiga officerare stodo utanför gruppindelningen. Uppgiftskort utfärdas för de värnpliktiga jordbrukare, som tillhöra grupperna A—C. Överbefälhavaren har i samråd med arbetsmarknads- och livsmedelskommissionerna fastställt det högsta antal uppgiftskort inom var och en av dessa tre grupper som under året må utfärdas. Antalet B-kort har därvid satts 50 % högre än antalet A-kort och antalet C-kort 100 % högre än antalet B-kort. Sammanlagt ha omkring 55 % av landets värnpliktiga jordbrukare erhållit uppgiftskort i grupperna A—C. I samråd med riksblocksmyndigheten bestämmer arbetsmarknadskommissionen huru många upp-

92 giftskort som må utfärdas inom de olika länen. Vid denna tilldelning behåller kommissionen alltid ett mindre antal av varje slag i reserv för oförutsedda behov. Därefter ankommer det på vederbörande länsarbetsnämnd att i samråd med länsblocksmyndigheten fördela det medgivna antalet uppgiftskort på de olika kommunerna inom respektive län. Genom överblockledarnas försorg införskaffas uppgifter rörande personalförhållandena m. m. vid arbetsblock och fristående gårdar. Därvid skola de värnpliktiga angivas tillhöra någon av följande undergrupper, 1) arbetsledare, 2) ensambrukare, 3) andra jordbrukare, 4) traktorskötare, 5) ladugårdspersonal, 6) andra jordbruksarbetare och 7) trädgårdspersonal. överblockledarna ha att granska de inkomna uppgifterna och att å blanketter avgiva förslag till de värnpliktigas placering i angelägenhetsgrupperna A—E. Det är härvid att märka, att endast sådana värnpliktiga få föreslås till placering i angelägenhetsgrupp, vilka på grund av varaktig sysselsättning inom jordbruket eller trädgårdshanteringen kunna hänföras till någon av de här ovan angivna undergrupperna 1—7. Sedan kristidsnämnden granskat överblockledarens förslag till placering i angelägenhetsgrupp, har överblockledaren att till länsarbetsnämnden översända de införskaffade uppgifterna i tre exemplar för varje kommun för sig. Uppgifterna granskas sedan gemensamt av länsarbetsnämnden och länsblocksmyndigheten. Beslutet om placering i angelägenhetsgrupp fattas av länsarbetsnämnden. Därefter utfärdar nämnden uppgiftskort för året för de i angelägenhetsgrupperna A, B och C upptagna värnpliktiga. Uppgiftskorten utfärdas i två exemplar, av vilka det ena översändes till vederbörande inskrivnings expedition och det andra förvaras hos länsarbetsnämnden. Nämnden skall också å särskilda brevkort underrätta de värnpliktiga jordbrukare, som placerats i någon av angelägenhetsgrupperna A—E, om den grupp och undergrupp de tillhöra. I syfte att förbereda den kollektiva yrkesledigheten för jordbrukare under året upptagas före vårbrukets början varje år förhandlingar mellan arbetsmarknadskommissionen, livsmedelskommissionen, riksblocksmyndigheten och försvarsstaben angående behovet av ledighet för värnpliktiga jordbrukare. År 1944 tillgick den fortsatta handläggningen av ärendena angående yrkesledighet för jordbrukare på följande sätt. Med ledning av de förberedande förhandlingarna fastställde överbefälhavaren de allmänna riktlinjerna för ledigheten under sommarhalvåret. Biktlinjerna delgåvos bl. a. samtliga militärbefälhavare med begäran om yttrande angående den inverkan på planlagd utbildning med lokalförsvarsförband m. m. som deras genomförande skulle medföra och de avsteg från dem, som militärbefälhavaren funne oundgängligen erforderliga, Sedan yttranden inkommit från militärbefälhavarna, utfärdade försvarsgrenscheferna allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning värnpliktiga jordbrukare skulle hempermitteras eller, om de icke vore inkallade till tjänstgöring, skulle vara fria från inkallelse. Dessa bestämmelser föreskrevo i princip befrielse för samtliga jordbrukare med A—C-kort, var-

98 vid tiden för befrielsen gjordes beroende av i vilken del av landet den värnpliktige hade sin hemort samt vilken undergrupp den värnpliktige tillhörde. Från denna huvudregel gjordes emellertid vissa undantag. Sålunda föreskrevs, att vid vissa truppförband, där beredskapen måste hållas särskilt hög eller där särskild utbildningsverksamhet pågick, värnpliktiga jordbrukare med uppgiftskort endast till en viss procent av förbandets styrka skulle beredas ledighet från beredskapstjänstgöring, eller att samtliga värnpliktiga med A-kort skulle befrias, medan B- och O-kortsmän skulle kunna inkallas »i de fall så oundgängligen erfordras» eller »i den utsträckning som oundgängligen erfordras för utbildningens genomförande». I de fall då truppförbandschefen själv ägde avgöra om inkallelse av värnpliktig med uppgiftskort skulle äga rum eller icke, föreskrevs dessutom att ett intimt samarbete ovillkorligen skulle äga rum mellan de lokala militära myndigheterna och vederbörliga länsarbetsnämnder. Av denna redogörelse för det senast använda tillvägagångssättet vid meddelande av kollektiv yrkesledighet för jordbrukare framgår, att systemet är synnerligen smidigt. Ledigheten kan beviljas för olika lång tid för olika grupper värnpliktiga; den kan avse antingen samtliga uppgiftskortsmän eller endast dem som placerats i den högsta eller de två högsta angelägenhetsgraderna; den kan begränsas till att avse värnpliktiga från en viss del av landet; den kan vidare göras fakultativ i så måtto att truppförbandschefen får rätt att inom ramen av givna direktiv själv bestämma vilka jordbrukare vid hans förband som skola befrias från tjänstgöring. I fråga om möjligheten att vinna anpassning av ledigheten efter lägets växlande krav fyller systemet sålunda högt ställda anspråk och är avsevärt överlägset uppskovssystemet. Det bör dock ihågkommas, att systemet med uppskov i egentlig bemärkelse har företräden ur vissa andra synpunkter. För den enskilde och hans arbetsgivare liksom för de militära myndigheterna är det av stor vikt att de på förhand veta om de kunna räkna med att den värnpliktige skall kunna disponeras för militärtjänstgöring eller icke. Denna fördel vinner man genom att tillämpa uppskovssystemet, medan systemet med uppgiftskort eller yrkesledighetskort endast ger en potentiell rätt till ledighet från militärtjänst under viss tid. Bedan detta innebär dock en stor fördel. Uppgiftskort ha i allmänhet utställts med hänsyn till folkförsörjningen och endast i begränsad omfattning på grund av den enskilde värnpliktiges behov av ledighet. Skall ledigheten kunna beviljas på grundval av på förhand utfärdade yrkesledighetskort, kan hänsyn som regel icke tagas till den enskilde arbetsgivarens tillfälliga behov av arbetskraft. Yrkesgruppen måste med andra ord vara så homogen, att det ur statens synpunkt är likgiltigt om den ene eller andre värnpliktige ur gruppen erhåller ledighet för att arbeta i sin civila verksamhet. I stort sett torde kunna sägas, att det endast är jordbrukets arbetskraft som är så homogen, att kollektiv yrkesledighet kan förberedas genom utfärdande av yrkesledighetskort. Staten har i en kritisk situation i första hand intresse av att lantbruksprodukter frambringas i tillräckliga kvantiteter, medan frågan om vem som framställer produkterna är av underordnad betydelse.

94 Detsamma kan visserligen sägas vara fallet även med industriprodukterna, men beträffande industrien gäller att produkterna endast kunna framställas vid vissa fabriker och av arbetare med en viss utbildning, vilket medför att yrkesledighetskort där skulle kunna komma till användning endast om korten i vore ytterst starkt differentierade. Man har också funnit svårigheterna att genomföra ett dylikt system för industriarbetare i allmänhet icke kunna uppvägas av fördelarna. E n förutsättning för att systemet med yrkesledighetskort för jordbrukare skall kunna fungera tillfredsställande vid ett hastigt påkommet beredskapsläge är att det är väl förberett. I det föregående har omnämnts vilka svårigheter som uppkommo våren 1940, då frågan om ledighet för jordbrukarna icke var tillfredsställande förberedd. Utredningen hyser den uppfattningen, att man i varje fall måste vidmakthålla en registrering av landets jordbrukare även under en fredsperiod. Då jordbrukarna i allmänhet icke erhålla uppskov, är nämligen en sådan registrering förutsättningen för att vid en plötsligt påkommen ofred jordbrukets behov av arbetskraft skall kunna effektivt tillgodoses. Detta förutsätter att blockorganisationen kommer att bestå i någon form. Trots att arbetsförhållandena inom jordbruket äro mera stabila än inom flertalet andra yrkesområden, torde revision av jordbrukarregistren även under en fredsperiod behöva ske varje år.

Yrkesledighetskort för skogspersonal. Jämväl inom skogsbruket ökades under de tidigare krigsåren arbetskraftsbehovet avsevärt. Sedan man försökt olika utvägar, tillämpas nu ett system med uppgiftskort även för skogspersonalen. Uppgiftskorten avse dock endast ledarpersonal och vissa speciella kategorier av mer kvalificerade skogsarbetare. Den nämnda skogspersonalen uppdelas i fyra grupper, nämligen grupp F, personal hos skogsförvaltningar och milkolare, grupp G, skogsvårdsstyrelsernas personal, grupp H, tumningsföreningarnas personal, och grupp J, flottningsföreningarnas personal. Var och en av dessa grupper är sedan uppdelad i varie- i rande antal undergrupper. Uppgifter beträffande inom skogsbruket sysselsatta värnpliktiga införskaffas genom länsarbetsnämndernas försorg. Uppgifterna vidarebefordras sedan med till- eller avstyrkan till arbetsmarknadskommissionen, som beträffande skogspersonalen själv fattar beslut huruvida uppgiftskort skola utfärdas eller icke och därefter utställer erforderliga uppgiftskort i tre exemplar, varav ett stannar hos kommissionen och de två övriga gå till respektive länsarbetsnämnd och inskrivningschef. Anledningen till att handläggningen av dessa ärenden centraliserats till kommissionen har sin förklaring i att endast ett jämförelsevis ringa antal uppgiftskort för skogspersonal kan komma i fråga och i att de olika företagens verksamhet ofta icke är begränsad till ett län, vilket medför att länsarbetsnämnderna ha svårt att i skaffa sig en säker uppfattning om företagens personalbehov. I motsats mot vad som gäller beträffande jordbrukspersonalen har överbefälhavaren icke bestämt maximiantalet uppgiftskort för skogspersonal, utan arbetsmarknadskommissionen har lämnats frihet att utfärda erforderligt antal kort.

95 Sedan uppgiftskorten utfärdats, har på grundval av dem kollektiv yrkesledighet beviljats i stort sett enligt samma system som tillämpats i fråga om jordbrukarna. Man har även låtit skogsägarna lämna uppgift om under vilket kvartal de helst velat ha sin personal inkallad och i görligaste mån tagit hänsyn till de framställda önskemålen. Även skogspersonalen utgör en tämligen homogen yrkesgrupp, beträffande vilken uppgiftskorts- (yrkesledighetskorts-) systemet har visat sig lämpligt att använda. Behovet av arbetskraft för skogen är dock icke lika konstant som behovet av jordbruksarbetare. Att det under det andra världskriget förelegat ett mycket stort behov av skogspersonal beror som bekant på de svårigheter i fråga om kolimporten, som uppstått genom vårt lands avspärrning från samfärdseln västerut. I ett framtida krig kan emellertid landets bränslesituation bli sådan, att krigstjänstledighet för skogspersonal i större omfattning icke blir nödvändig. Ur denna synpunkt och då frågan om kollektiv ledighet för skogspersonal är av avsevärt mindre storleksordning än frågan om ledighet för jordbrukspersonal, synes det utredningen sannolikt, att utställandet av yrkesledighetskort för skogspersonal icke skall behöva förberedas i fred.

Andra former ledighet.

av kollektiv

yrkes-

Ehuru såsom inledningsvis i detta kapitel nämnts andra former för kollektiv yrkesledighet än sådana som förutsätta tillämpningen av systemet med uppgifts- (yrkesledighets-) kort enligt utredningens mening icke böra bliva föremål för reglering i uppskovskungörelsen, vill utredningen dock till framställningens komplettering redogöra för den form av kollektiv yrkesledighet som av de militära myndigheterna stundom meddelats genom utfärdande av s. k. uppgiftsblanketter. I åtskilliga fall har det visat sig nödvändigt att bevilja kollektiv ledighet från beredskapstjänst för kortare perioder även åt andra grupper av värnpliktiga än de förut nämnda. Bland sådana yrkesgrupper kunna nämnas betskötare och betupptagare, vilka erfordras för sockerbetsodlingen, skogskörare samt viss kvalificerad personal inom tegel- och torvindustrierna. För att undvika ett relativt stort antal likartade framställningar från värnpliktiga inom dessa delar av näringslivet har man utbildat det nämnda systemet med s. k. uppgiftsblanketter. Medan uppgiftskorten kunna användas för att meddela ledighet från beredskapstjänstgöring under flera tidsperioder och därför tillämpas beträffande värnpliktiga, som varaktigt äro sysselsatta inom visst näringsområde, användas uppgiftsblanketterna endast för ledighet vid ett visst tillfälle (engångsledighet) och tillämpas för värnpliktiga, som endast under viss tid av året eller tillfälligt ha arbete inom ett säsongbetonat yrkesområde. I fråga om betpersonalen infordrar vederbörande länsarbetsnämnd på särskilda blanketter vissa uppgifter om de värnpliktiga betarbetarna, Sedan

96 överbefälhavaren efter hemställan från arbetsmarknadskommissionen beviljat den ledighet från värnpliktstjänstgöring som med hänsyn t i l beredskapsläget kan ifrågakomma, överlämnas uppgiftsblanketter, som ifyllas genom länsarbetsnämndens försorg, till vederbörande truppregistreringsmyndighet, varefter ledigheten meddelas av truppförbandscheferna inom en i högkvartersorder angiven ram. Ett analogt uppgiftsblankettsystem har urder sommaren 1944 tillämpats för viss kvalificerad personal inom tegelindusirien. Uppgifter angående värnpliktiga skogskörare inhämtas av länsarbetsnämnderna i vissa län från dels skogsägare, som ålagts en mera betydande produktionsplikt ( i allmänhet minst 1 000 m 3 ), dels domänstyrelsens revirförvaltningar. Anmodan att lämna uppgift göres å särskild blankett, varjämte erforderligt antal »skogsköraruppgifter» översändas. De inkomna uppgifterna granskas av länsarbetsnämnden, som också verkställer gruppering av de inkallade i två grupper, nämligen grupp I, chaufförer, och grupp II, hästkörare. Inom grupperna förekomma sedan underbeteckningarna 1, 2 och 3, angivande i vilken ordning den registrerade bör ifrågakomma vid eventuell hempermittering. För jordbrukare som tilldelats uppgiftskort i någon av grupperna A—C användes därjämte en särskild underbeteckning U. Vid inplacering i någon av undergrupperna 1—3 bor körare med dylikt uppgiftskort vid lika angelägenhetsgrad i övrigt placeras efter körare utan sådant uppgiftskort. Ledigheten beviljas sedan på samma sätt som för betarbetarna. Förfarandet beträffande lednings- och maskinpersonal inom torvindustrien skiljer sig i så måtto från förfarandet i fråga om de förutnämnda kategorierna, att den slutgiltiga granskningen av uppgiftsblanketterna äger rum inom arbetsmarknadskommissionen. Sedan överbefälhavaren efter hemställan från kommissionen medgivit ledighet från värnpliktstjänstgöring under viss tid för ifrågavarande personal överlämnar kommissionen de godkända blanketterna till centrala värnpliktsbyrån, som efter ytterligare prövning ur militär synpunkt vidarebefordrar dem till underordnade truppregistreringsmyndigheter, sedan beslut om ledigheten påtecknats. Även för trafikpersonal vid Petsamoleden och för anläggningsarbetare, som byggnadsstyrelsen sysselsatte vid ammunitionsförråden, ha uppgiftsblanketter kommit till användning. Vidare tillämpades år 1942 beträffande viss krigsindustripersonal på försök ett system med sådana blanketter. Bl. a. på grund av att intresset från de berörda industriernas sida blev mindre än väntat, utföll försöket mindre väl. I detta sammanhang må också omnämnas, att former av kollektiv yrkesledighet utan individuella framställningar och utan föregående registrering å uppgiftsblanketter i vissa fall ifrågakommit efter därom av arbetsmarknadskommissionen till överbefälhavaren gjord hemställan. I högkvartersorder har sålunda anbefallts, att värnpliktiga, som förklarat sig villiga att hjälpa till med betupptagning, i viss utsträckning skulle hempermitteras

97 under ett bestämt antal dagar. I högkvartersorder ha också jordbrukare i de nordligaste länen, vilka icke tilldelats uppgiftskort för jordbrukare och vilka huvudsakligen varit hänvisade till myrslåtter för sin foderförsörjning, beviljats viss hempermittering. På samma sätt har ledighet vid olika tillfällen beviljats för flottläggare, gengasmontörer, vissa chaufförer, sysselsatta med timmer- och vedtransporter, samt för detaljhandlare i och för julhandeln. I här omnämnda fall har för ledighets beviljande föreskrivits samråd mellan truppförbandschefen och vederbörande länsarbetsnämnd. Slutligen må för fullständighetens skull erinras om att i vissa fall en kollektiv yrkesledighet ansetts böra meddelas värnpliktiga tillhörande vissa yrkesgrupper på grundval av personliga ansökningar om anstånd eller hempermittering. Detta har således inneburit ett avsteg från den annars gällande regeln, att anstånd på grund av personlig ansökan endast kan beviljas i samband med en aktuell inkallelse. Som exempel på ledighet av nu nämnt slag kan anföras den ledighet som under senare år beviljats viss del av Svenska sockerfabriksaktiebolagets personal från september eller oktober månad till årets slut. Efter överläggningar mellan bolagsledningen, arbetsmarknadskommissionen och centrala värnpliktsbyrån har bolaget tillställt kommissionen motiverad anmälan beträffande de värnpliktiga bolaget ansett böra komma i fråga för ledighet. De värnpliktiga ha samtidigt på vanligt sätt den militära tjänstevägen insänt underdånig ansökan om anstånd eller hempermittering. Man har funnit detta vara det enklaste sättet att få frågan avgjord. Om initiativet kommit från kommissionen hade dess ansökan måst remitteras till truppförbanden för yttrande, vilket medfört tidsförlust. På liknande sätt har ledighet vid olika tillfällen beviljats ålbottengarnfiskare. Under år 1944 har man även på denna väg medgivit ledighet för personal vid några industriföretag för att möjliggöra forcering av tillverkningen av viss krigsmateriel. Vid ett genomförande av utredningens förslag, att uppskov skall kunna beviljas jämväl för viss del av ett kalenderår, synes lämpligheten av att bibehålla sistberörda form av kollektiv yrkesledighet kunna starkt ifrågasättas. Den innebär nämligen ett icke önskvärt avsteg från den av utredningen på till synes goda grunder förordade regeln, att anstånd efter personlig ansökan endast skall kunna beviljas i samband med en aktuell inkallelse. De intressen man därmed velat tillgodose synas kunna nöjaktigt tillfredsställas genom meddelande av uppskov för viss tid av året. I varje fall synes det icke lämpligt att genom reglering i uppskovskungörelsen bereda denna form av anstånd karaktär av ett normalt förfarande.

7—224G 44

98 Kap. 19. Utbyte av uppskovsmän. Uppskovsmännens tjänstgöring i omgångar. I direktiven för utredningsarbetet har framhållits, att det ur två i viss mån sammanfallande synpunkter syntes vara olämpligt, att ett permanent uppskovsbehov tillgodosåges genom att en och samma person ständigt erhölle uppskov. Det vore sålunda ett militärt intresse, att varje krigstjänstskyldig person bleve i tillfälle att fullgöra tjänstgöring och därmed vidmakthålla sin militära utbildning. Även ur rättvisesynpunkt vore det angeläget, att inkallelser med därav följande olägenheter fördelades på samtliga krigstjänstskyldiga. Om det problem som sålunda i direktiven berörts först betraktas ur militär synpunkt, är det självfallet riktigt, att det förefinnes ett intresse av att varje krigstjänstskyldig under en längre beredskapsperiod blir i tillfälle att genom övning vidmakthålla och förkovra sin militära utbildning. Detta intresse torde delvis kunna tillgodoses genom att uppskovsmännen, på sätt som närmare omtalas i kap. 24 här nedan, framdeles kunna beräknas komma att i större utsträckning än hittills bli tagna i anspråk för hemvärnstjänst eller liknande militär tjänst. Vidare bör önskemålet om fortsatt militär träning av uppskovsmännen liksom hittills i viss mån kunna tillgodoses genom att de inkallas till tjänstgöring i omgångar. I detta sammanhang må även erinras att systemet med industriuppskovsrätt innebär, att de uppskovsberättigade värnpliktiga skola kunna inkallas till militärtjänstgöring under tid då uppskovsrätten icke är aktualiserad. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det å andra sidan föreligger ett militärt intresse av att de enskilda förbandens sammansättning såvitt möjligt förblir oförändrad. Ett förband blir effektivare, om det år från år får behålla samma gruppchefer, kulspruteskyttar eller eldledningspersonal, än om dessa måste utbytas tid efter annan. Ur denna synpunkt är alltså ett utbyte av uppskovsmän en avgjord nackdel. Om man dessutom betänker, att en automatisk omsättning förorsakad av uppskovsmännens flyttning särskilt inom industrien förekommer i icke ringa utsträckning, torde man kunna konstatera, att vinsten av ett organiserat utbyte av uppskovsmän militärt sett är så obetydlig, att den icke uppväges av de störningar som därav åstadkommas hos de militära förbanden. Utredningens uppfattning är således snarast den, att ett organiserat utbyte av uppskovsmän endast kan motiveras ur rättvisesynpunkt. Av psykologiska skäl är det emellertid synnerligen angeläget, att inkallelserna såvitt möjligt drabba alla värnpliktiga lika. Men utredningen vill också med skärpa understryka, att kravet på rättvisa i inkallelserna icke får tillgodoses på bekostnad av den militära och civila beredskapen. Det bör vidare hållas i minnet, att rättvisesynpunkten endast blir av nämnvärd betydelse under en långvarig och hög beredskap. Under den tid av mer än fem år som det andra

99 världskriget nu pågått har vårt land varit nödsakat att hålla en i allmänhet hög beredskap, och det är då helt naturligt, att de önskemål om förbättringar av vårt nuvarande uppskovssystem som framställts från olika håll i särskilt I hög grad gällt bristen på rättvisa i inkallelserna. Härtill vill utredningen emellertid framhålla, att en långvarig och hög beredskap icke bör betraktas i som en normal företeelse. Uppskovsbestämmelserna måste utformas med tanke på de största påfrestningarna, och de inträffa vid en hastig övergång från fredstillstånd eller en låg beredskapsgrad till krig. Först i andra hand kunna de taga sikte på förhållandena under en långvarig och hög beredskap. Såsom av det följande framgår, har utredningen också funnit, att frågan om och på vad sätt utbyte av uppskovsmän skall ordnas icke är av beskaffenhet att böra regleras i uppskovskungörelsen. Det har redan framhållits, att kravet på rättvisa i inkallelserna icke gör sig gällande annat än i samband med en hög beredskap av lång varaktighet. Under vanliga fredsförhåilanclen eller vid låg beredskapsgrad finnes intet motiv för att verkställa utbyten av uppskovsmän eller inkallelser av uppskovsmän i omgångar — de två vägar på vilka man nu sökt tillgodose rättvisekravet — och icke heller vid direkt övergång från fred eller låg beredskap till krig. Det bör observeras, att frågan om omsättning av uppskovsmännen på intet sätt blev aktuell förrän efter den tyska invasionen av Norge och Danmark i april 1940, då den svenska försvarsberedskapen stegrades så, att krigsmakten var nära nog i sin, helhet ställd på krigsfot. Först därigenom blev den i och för sig betydande kontingenten uppskovsmän en så att säga synlig kvantitet i jämförelse med dels den visserligen flera gånger större kontingenten värnpliktiga som gjort eller gjorde beredskapstjänst, och dels det då likaledes flera gånger större antalet värnpliktiga som antingen tillhörde de två ännu outbildade årsklasserna eller ingingo i krigsreserven eller som på grund av sjukdom eller av annan anledning icke kunde inställa sig till tjänstgöring. De tillgängliga jämförelsesiffrorna mellan dessa olika kontingenter utvisa för övrigt, att det för att rättvisesynpunkten skall kunna tillgodoses icke är tillräckligt, att omsättningen av uppskovsmän ordnas, utan att härför även ombyten måste ske mellan förbandens och deras personalreservers personal. Under krig är det uppenbart, att utbyte av uppskovsmän icke kan äga rum under de första krigsmånaderna. Ej heller senare torde ett utbyte kunna organiseras efter samma linjer som under en försvarsberedskaps vida mindre kritiska förhållanden. Under krig torde man i stället få tillgripa hävning av uppskov och utfärdande av nya uppskov i samband med återkallande från fronten (reklamation) såsom två akter, vilka icke direkt korrespondera med varandra. När man undersöker möjligheterna att tillgodose kravet på rättvisa i inkallelserna genom utbyte av uppskovsmän, bör man hålla i minnet, att en automatisk omsättning oavbrutet pågår i fredstid och under beredskap. När en uppskovsman flyttar, upphör nämligen hans uppskov automatiskt att gälla. Omsättning av uppskovsmän till följd av flyttning förekommer framför allt

100 inom industrien, där arbetskraften är synnerligen rörlig. Som belysande härför kan nämnas, att av dem, som den 1 september 1943 voro anställda vid industriföretag, icke mindre än 40 % voro nyanställda efter krigsutbrottet (se statens off. utredn. 1944:7, sid. 13). Det är dock att märka, att denna siffra avser industripersonalen i dess helhet och att det relativa antalet nyanställda i sådan ställning att de erhållit uppskov sannolikt är avsevärt mindre. Trots detta har den automatiska omsättningen, i varje fall inom den nuvarande uppskovsgruppen I I , avgjort större betydelse än det organiserade utbytet någonsin kan tänkas få, ty möjligheterna att tvångsvis genomföra ett utbyte av uppskovsmän äro i hög grad begränsade. Utbyte kan till en början endast ske i mycket begränsad skala vid verk tillhörande den nuvarande uppskovsgruppen I. Vid järnvägarna och övriga verk och organ, som avses i kap. 13 här ovan, äro utbyten helt uteslutna, emedan huvuddelen av personalen vid vissa av dessa verk måste få uppskov. Även vid flertalet ämbetsverk torde utbyten endast kunna äga rum i begränsad omfattning, på grund av personalens specialisering på olika arbetsuppgifter. Undantag utgöra dock exempelvis hovrätterna, vilkas befattningshavare i allmänhet fullgöra likartad tjänstgöring och därför i stor utsträckning kunna ersätta varandra. Inom den nuvarande uppskovsgruppen I I äro möjligheterna att verkställa utbyte i nämnvärd skala begränsade till större företag; vid de mindre saknas i allmänhet likvärdiga bytesobjekt. De sex yngsta årsklasserna äro i princip undantagna från uppskov. Även inom övriga årsklasser äro stora grupper av befälsutbildade och militärt specialiserade värnpliktiga likaledes i princip undantagna, Uppskovsmännen äro vidare med avsikt koncentrerade dels till de äldsta årsklasserna, dels till kategorien mindre fältdugliga. Utbytena kunna till följd härav icke ske fritt, låt vara att det finns bytesobjekt, som ur civil yrkessynpunkt äro likvärdiga; man kan t. ex. icke byta ut en militärarbetare mot en plutonchef eller en stridsvagnsförare, ej heller en 45-åring mot en 23-åring. Även vid större företag kunna därför utbytena icke på långt när drivas så långt som man kunde vara benägen att tro, när man endast betraktar personalstyrkan och dess sammansättning. Dessa förhållanden torde icke vara tillräckligt beaktade av dem, som utan att äga djupare kännedom om arbetsmarknadens och uppskovsväsendets problem, framhålla utbytesmetoden som ett universalmedel för att uppnå rättvisa i inkallelserna. I själva verket kan nämnvärd rättvisa icke nås utan att utbytessystemet kompletteras med ett system med inkallelse av uppskovsmän i omgångar. Detta system kan nämligen tillämpas mera allmänt än utbytessystemet. Det kan dock icke användas i fråga om personalen vid sådana verk, som skola vara beredda på toppbelastning vid en plötslig krigssituation, framför allt järnvägarna. Å andra sidan har utbytesmetoden — inom ramen för sin begränsade tillämpning — större effektivitet än metoden med omgångsinkallelser. Den utbytte mannen kan nämligen placeras i krigsorganiserat för-

101 band och gå i fält med detta, vilket icke kan ske med den som inkallats för att tjänstgöra under en omgång. För att uppskovet verkligen skall ha önskad effekt, måste nämligen den till omgångstjänstgöring inkallade omedelbart hemförlovas vid krigsutbrott. Vidare medför utbytessystemet endast obetydliga produktionsrubbningar, under det att omgångssystemet föranleder en märkbar sänkning av produktionen. Av det ovan sagda framgår, att utbytesmetoden och metoden med uppskovsmännens tjänstgöring i omgångar i den begränsade omfattning de kunna tillämpas dock på ett fördelaktigt sätt komplettera varandra. Båda metoderna ha även, såsom av det följande närmare framgår, med viss framgång prövats under de senaste åren. I detta sammanhang torde böra erinras om att Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivareföreningen den 28 november 1940 avläto en gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t angående möjligheterna att genomföra en sådan ordning vid beviljandet av uppskov, att olika sysselsättningsgrad inom olika industriföretag och inom olika industribranscher därvid beaktades. I skrivelsen föreslogs, att de vid industriföretagen anställda, som vore yrkeskunniga, efter 26 års ålder skulle överföras till en för hela riket gemensam rullföringscentral, ett »industrirullföringsområde», utan att därvid bindas vid något bestämt förband. Det behov av värnpliktiga yrkesarbetare för olika militära ändamål, som vid varje särskilt tillfälle förefunnes, skulle med ledning av •denna speciella rullföring lättare kunna tillgodoses under beaktande av industriens befogade önskemål. De för tillfället mindre sysselsatta företagen och branscherna skulle i första hand få svara för att det militära behovet av värnpliktiga täcktes, under det att företag och branscher med god sysselsättning endast behövde svara för den därefter kvarstående eventuella bristen. Industrirullföringsområdet skulle med andra ord tjäna såsom en utjämningscentral med överblick över såväl det civila som det militära behovet av yrkeskunniga arbetare. I skrivelsen föreslogs även en sådan omläggning av uppskovssystemet, att den yrkeskunniga personalen vid större och medelstora industriföretag i uppskovshänseende skulle indelas i tre grupper, som i viss på förhand bestämd ordning skulle inkallas till militärtjänstgöring, allt efter det behov av dylika värnpliktiga, som vid varje särskild tidpunkt förelåge. I viss utsträckning skulle dessutom utbyte av personal kunna äga rum. Den plan för industriföretags organisation vid mobilisering, som omtalas i 5 § av gällande uppskovskungörelse, borde lämpligen upptaga en grupp (A), bestående av värnpliktiga som i första hand borde ha uppskov och som industriellt sett icke vore utbytbara mot varandra; vidare en andra, betydligt större grupp (B), som likaledes borde ha uppskov men som industriellt och militärt sett vore utbytbar mot en tredje grupp (C), vilken senare icke skulle ha redan i fred ordnat uppskov. Samtliga dessa grupper skulle rullföras centralt, på ovan angivet sätt. Gruppen C skulle därför, trots att den icke hade uppskov, i varje

102 fall icke omedelbart behöva beröras av en mobilisering eller förstärkning av beredskapen. I övrigt skulle gruppen C i uppskovshänseende vara jämställd med all icke yrkeskunnig personal (grupp D). Det i skrivelsen framförda förslaget om central rullföring av den yrkeskunniga industripersonalen avstyrktes av försvarsväsendets rullföiingsnämnd och chefen för försvarsstaben, och det föranledde icke heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Genom utbyte av uppskovsmän i den utsträckning sådant utbyte är möjligt bör man enligt utredningens mening i stort sett kunna tillgodose de önskemål som lågo till grund för förslaget om inrättande av ett för hela riket gemensamt industrirullföringsområde. Det av utredningen föreslagna systemet med industriuppskovsrätt synes även på ett verksamt sätt komma att bidraga härtill. Förslaget att indela industripersonalen i grupper bland annat i syfte att underlätta utbytet av uppskovsmän finner utredningen såtillvida beaktansvärt, som det är önskvärt att företagen i görligaste mån utse och utbilda ersättare för sina uppskovsmän. Det är självfallet därvid ett önskemål, att de utsedda ersättarna icke äro värnpliktiga. I den mån värnpliktiga utses till ersättare, kunna företagen emellertid icke, såsom i framställningen förutsattes beträffande gruppen C, påräkna att dessa kunna undantagas från inkallelse, trots att de icke erhållit uppskov. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till försvarsstabschefens yttrande över förslaget. Han anförde där bl. a.: »Att såsom förberedelser för eventuell avlösning undandraga fältförbanden minst 20 000 man, d. v. s. förslagets C-grupp, kan ur militär synpunkt icke tillstyrkas, särskilt som dessa yrkesmän anses böra vara likvärdiga med de värnpliktiga, för vilka uppskov medgivits.» Systemet med utbyten av uppskovsmän har prövats i praktiken under de senaste åren. Alltsedan augusti 1942 har arbetsmarknadskommissionen sålunda i anslutning till de årliga revisionerna verkställt sådana utbyten. Genom besök hos företagen och cirkulär angående tillvägagångssättet har kommissionen sökt stimulera företagens intresse för att utbyte skall komma till stånd och sökt åstadkomma samverkan mellan företagsledningarna och arbetarorganisationerna vid utbytenas genomförande. På grund av att möjligheterna att verkställa utbyten av skäl som förut angivits varit begaänsade, ha utbyten emellertid ej kunnat ske i någon större omfattning. När utbytesärendena berört värnpliktiga, beträffande vilka Konungens medgivande eller samråd med chefen för försvarsstaben fordrats för att uppskov för utbytesmannen skulle kunna medgivas, ha svårigheterna varit särskilt stora. Kungl. Maj:t och försvarsledningen, som dock varit angelägna att utbytena av rättviseskäl skulle komma till stånd, ha sålunda på grund av militära effektivitetsskäl funnit sig böra avslå icke mindre än cirka 45 % av de utbytesärenden som kommissionen underställt dem. Av de 884 utbytesansökningar som arbetsmarknadskommissionen år 1943 hänsköt till centrala värnpdiktsbyrån

I

103 tillstyrktes och biföllos endast 486, medan 398 avstyrktes och avslogos. Utbyten ha av skäl som tidigare anförts endast ägt rum inom uppskovsgruppen I I och endast undantagsvis tillämpats beträffande värnpliktiga tillhörande uppskovsgruppen I. Inkallelse av uppskovsmän till tjänstgöring i omgångar har också förekommit i praktiken och tillämpades första gången år 1941. Efter överläggningar mellan arbetsmarknadskommissionen, industrikommissionen och Sveriges industriförbund utarbetades ett system, enligt vilket industriens i uppskovsmän av företagen skulle uppdelas i sex omgångar, som i tur och ordning skulle kunna inkallas till tre månaders militärtjänstgöring. Sedan systemet vunnit överbefälhavarens bifall, inkallades den första omgången den 1 oktober 1941. Inkallelserna i omgångar, som ordnades genom samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen och försvarsstaben, pågingo till den 1 juli 1942. Under denna tid inkallades två omgångar vid armén och tre vid marinen, varefter inkallelserna avbrötos på grund av bristande befälstillgång. Av de inkallade uppskovsmännen utbildades en stor del till hemvärnsbefäl vid särskilda skolbataljoner. Utredningen har övervägt, huruvida i uppskovskungörelsen böra intagas bestämmelser om utbyten av uppskovsmän och inkallelse av uppskovsmän i omgångar. Utredningen har därvid funnit, att detta icke är vare sig nödvändigt eller lämpligt. Uppskovssystemet bör nämligen, i den mån förberedelserna för detsamma skola vara författningsenligt reglerade redan i fredstid, vara uppgjort främst med tanke på krig och icke på en långvarig beredskap. Förut har konstaterats, att utbyte av uppskovsmän och inkallelse av uppskovsmän i omgångar endast erfordras under en långvarig och hög beredskap. Något behov av planering i fredstid för dylika åtgärder föreligger icke, då det icke finnes något behov av att ordnat utbyte eller omgångsinkallelse kommer till stånd förrän beredskapstillståndet varat en viss icke alltför kort tid. Man har alltså god tid att förbereda dessa åtgärder, när beredskapstillståndet väl inträtt. Med ledning av erfarenheterna från de gångna beredskapsåren synes det utredningen tillräckligt att här konstatera, att utbyten av uppskovsmän, i den begränsade mån så kan ske, böra äga rum när beredskapen tenderar att bli långvarig, att initiativet härtill bör tagas av arbetsmarknadskommissionen i samband med årsprövningen av uppskovsansökningarna, att de uppskovsreglerade företagen på kommissionens anmodan böra uppdela sin personal i utbyteskategorier samt att utbytessystemet om möjligt bör kompletteras av ett system med inkallelse av uppskovsmän i omgångar, dock icke till tjänstgöring i krigsorganiserade förband. Om krig utbryter eller synes omedelbart förestående efter det utbyten av uppskovsmän ägt rum, bör uppskovsläget fastlåsas, så att återutbyte icke får ske. Uppskovsmän, som i en sådan situation äro inkallade till omgångstjänstgöring, böra omedelbart hemförlovas till sin civila tjänst.

104 Avdelning V. Vissa specialfrågor. Kap. 20. Uppskov och anstånd för reservpersonal.

I kungl. kungörelsen den 31 juli 1941 (i det följande benämnd reservper- I sonalens uppskovskungörelse) meddelas föreskrifter angående uppskov med inställelse till tjänstgöring för viss reservpersonal m. fl. vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Bestämmelserna avse officerare och underofficerare samt civilmilitär personal av motsvarande tjänsteställning, tillhörande krigsmaktens reserver — utom läkare, tandläkare och veterinärer — officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren samt flaggkorpraler i reserven; däremot icke annat underbefäl i reserven. I fråga om sistnämnda personalkategori ha de för värnpliktiga gällande bestämmelserna tillämpats. Tidigare reglerades genom nämnda kungörelse även uppskoven för landstormsofficerare och officerare vid frivilliga automobilkåren. Sedan dessa personalkategorier från och med den 1 januari 1944 utgått ur organisationen, gälla sagda kungörelses bestämmelser för den del av nämnda personal som utnämnts till reservofficerare, medan bestämmelserna i den allmänna uppskovskungörelsen gälla för dem som övergått till att bli värnpliktiga officerare. De allmänna förutsättningarna för att uppskov skall kunna beviljas enligt reservpersonalens uppskovskungörelse äro i stort sett desamma som förutsättningarna för uppskov enligt 2 § i den allmänna uppskovskungörelsen. Liksom beträffande värnpliktiga kan uppskov för reservpersonal beviljas antingen tills vidare eller för bestämd tid. I fråga om handläggningen av uppskovsärenden föreligga däremot vissa skiljaktigheter de båda kungörelserna emellan. De viktigaste skillnaderna äro dels att ärenden angående uppskov för reservpersonal avgöras av Konungen i kommandoväg, medan arbetsmarknadskommissionen är uppskovsbeviljande myndighet i fråga om uppskov för värnpliktiga, dels att ansökningar om uppskov för reservpersonal på den militära sidan beredas inom armé-, marin- och flygstaberna, till skillnad från uppskovsansökningar beträffande värnpliktiga, vilka för alla tre försvarsgrenarna handläggas inom centrala värnpliktsbyrån. Enligt punkten 5 i reservpersonalens uppskovskungörelse skola framställningar om uppskov ingivas årligen före den 1 september till vederbörande försvarsgrenschef, vilken före den 15 i samma månad översänder dem till statens arbetsmarknadskommission. Kommissionen skall därefter med eget yttrande återsända handlingarna till försvarsgrenschefen, vilken har att, likaledes med eget yttrande, skyndsamt översända dem till chefen för försvarsstaben, som, jämte eget utlåtande och förslag, insänder handlingarna till Konungen.

105 Den sålunda föreskrivna gången för ärenden om uppskov för reservpersonal har visat sig onödigt tung, och den tillämpas icke heller i full utsträckning i praktiken. Ansökningar som handläggas av chefen för armén — flertalet ärenden av detta slag angå armépersonal — insändas sålunda direkt till Konungen utan att passera försvarsstaben. I sådana ärenden som beröra krigsindustrien eller annan för försvaret viktig verksamhet avgives dock arméchefens yttrande först efter samråd med chefen för försvarsstaben eller vederbörlig avdelning inom försvarsstaben. Till arbetsmarknadskommissionen remitteras endast sådana ärenden, som beröra näringslivet och arbetsmarknaden. Ansökan om uppskov för den talrika reservpersonal som är anställd inom polis- och brandväsendet remitteras sålunda i regel icke till kommissionen. I enlighet med de för utredningsarbetets bedrivande gällande direktiven har utredningen övervägt frågan, huruvida skäl alltjämt förefinnas att förbehålla Konungen avgörandet i ärenden som röra reservpersonalen. Utredningen har därvid funnit övervägande skäl tala för att Konungen i vad avser uppskov för reservofficerare och reservunderofficerare alltjämt skall utöva den reella beslutanderätten. Reservpersonalen har genom eget åtagande på ett fastare sätt knutits till krigsmakten än de värnpliktiga och inräknas därför också bland »fast anställd personal». Den åtnjuter avsevärda förmåner framför de värnpliktiga i form av högre avlöning och pensionsrätt. Genom sin mera grundliga utbildning är dessutom reservpersonalen av särskilt värde för krigsmakten. Principiellt sett bör därför under beredskap och krig reservpersonalen vara helt förbehållen krigsmakten och den civila sysselsättningen komma i andra hand. Emellertid är, såsom redan framhållits, en stor del av reservpersonalen, särskilt underofficerare och yngre officerare, anställd inom polis- och brandväsendet, således inom grenar av statslivet som äro särskilt betydelsefulla under krig. Bland reservofficerarna finnas vidare inånga, som ha viktiga statliga befattningar eller som intaga nyckelställningar inom det enskilda näringslivet. Med den nyssnämnda principiella utgångspunkten blir därför avvägningen mellan militärt och civilt intresse många gånger särskilt svår och betydelsefull, då fråga är om uppskov för reservpersonal. Det synes då vara befogat och rimligt, att det sakliga avgörandet av dessa ärenden förbehålles Konungen. Det formella uppskovsbeslutet synes emellertid lämpligen böra meddelas av arbetsmarknadskommissionen såsom den centrala myndigheten på uppskovsväsendets område. Konungens bestämmanderätt beträffande officerare och underofficerare i krigsmaktens reserver samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren bör därvid utövas på samma sätt som nu sker i fråga om den i chefens för försvarsstaben anvisningar till uppskovskungörelsen (TL B s. 485/1942) under I upptagna personalen, d. v. s. Konungens medgivande skall inhämtas innan uppskov för sådan reservpersonal kan beviljas. För uppskov åt underbefäl i reserven synes det utredningen tillräckligt, att vederbörande försvarsgrenschefs medgivande inhämtas (jfr nyssnämnda anvisningar I I ) .

106 Gången av ärenden angående uppskov för reservpersonal av officers eller underofficers grad synes böra vara den, att verket i vanlig ordning — eventuellt på ansökningsblankett av särskild färg — till arbetsmarknadskommissionen ingiver ansökan om uppskov. Sedan ansökningen kompletterats med erforderliga uppgifter från vederbörande truppregistreringsmyndighet, prövas ansökningen preliminärt av arbetsmarknadskommissionen i samband med prövning av övriga uppskovsansökningar från verket och på samma sätt som dessa. Om kommissionen finner att ansökningen bör bifallas, gör kommissionen hos Konungen framställning om medgivande härtill. Denna framställning med tillhörande handlingar bör emellertid översändas via vederbörande försvarsgrenschef, vilken, om så befinnes påkallat efter samråd med chefen för försvarsstaben, avgiver underdånigt yttrande i ärendet. Försvarsgrenschefen insänder därvid handlingarna i ärendet, varefter beslut i anledning av arbetsmarknadskommissionens framställning fattas i kommandoväg. På grundval av detta beslut avgöres därefter ärendet av kommissionen. — Beträffande underbefäl i reserven torde i stort sett böra förfaras så, att sedan arbetsmarknadskommissionen vid den preliminära prövningen funnit uppskovsansökningen böra bifallas, hemställan om medgivande härtill göres hos försvarsgrenschefen, vilken efter ärendets prövning meddelar sitt beslut direkt till kommissionen, varefter kommissionen avgör ärendet i enlighet med detta beslut, eller, om kommissionen anser sig böra mot försvarsgrenschefens avstyrkande bevilja uppskovet, hemställer om Konungens medgivande därtill. Jämför man detta förfarande med det som föreslagits beträffande värnpliktiga, i fråga om vilka Konungens tillstånd erfordras för att uppskov skall kunna meddelas, är den enda skillnaden den, att yttranden över uppskovsansökningar för reservpersonal skola avgivas av försvarsgrenscheferna i stället för av centrala värnpliktsbyrån. Ur arbetsmarknadskommissionens synpunkt skulle det visserligen vara fördelaktigare, om den militära handläggningen av uppskovsärendena kunde koncentreras till centrala värnpliktsbyrån. Som frågor om reservpersonalens fredsplacering samt tjänstgöring och utbildning m. m. handläggas inom respektive försvarsgrensstaber, synes det dock icke lämpligt, att uppskovsfrågorna beträffande denna personal utbrytas för att handläggas vid centrala värnpliktsbyrån. Ansökningar från reservpersonal om anstånd eller hempermittering avgöras nu av Konungen i kommandoväg. Utredningen finner att denna praxis bör stadfästas i uppskovskungörelsen. Frågor om anstånd för och hempermittering av reservpersonal synas nämligen utredningen i alla fall, sålunda även när vederbörande försvarsgrenschef och arbetsmarknadskommissionen äro av samstämmig nppfattning om hur ansökningen bör behandlas, vara av sådan vikt, att avgörandet bör förbehållas Konungen. Den av utredningen sålunda föreslagna ordningen för behandling av uppskovs- och anståndsärenden bör gälla dels all personal tillhörande krigsmaktens reserver, d. v. s. den personal som uppräknas i reservbefälskungörelserna för armén, marinen och flygvapnet (SFS 1943: 815—817) utom

107 läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer, för vilka särskilda regler alltjämt böra gälla, dels officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren. De angivna reglerna för uppskov och anstånd för reservpersonal böra enligt utredningens mening gälla även för personal inom krigsindustrien samt för personal vid postverket, telegrafverket, statens och enskilda järnvägar, statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsväsendet och tullverket ävensom för polispersonal samt brand- och annan civilförsvarspersonal. Även för reservpersonal inom dessa verksamhetsområden, som ha särskilt in: tresse ur krigsmaktens synpunkt, synes nämligen en individuell prövning påkallad. Utredningen vill slutligen i detta sammanhang beröra en fråga, som endast delvis faller inom ramen för utredningsuppdraget, nämligen frågan om uppskovets inverkan på reservpersonalens anställnings- och pensionsförhållanden. Enligt 7 § 3 mom. i reservbefälskungörelserna för armén och marinen och enligt 6 § 3 mom. i reservbefälskungörelsen för flygvapnet skall förtidsavgången, I reservanställd, värnpliktsavgången eller övergångsanställd samt beträffande I marinen även aspirantanställd personal utan ansökan entledigas från anställI ning i reserv i de fall vederbörande under längre tid åtnjutit och, så vitt kan i bedömas, även framdeles kommer att åtnjuta uppskov med inställelse till i tjänstgöring vid mobilisering. Av 23 § 1 mom. respektive 22 § 1 mom. och 21 § 1 mom. i samma kungörelser framgår indirekt, att personal, som av nyssnämnda anledning entledigas, går förlustig sin pensionsrätt, Utredningen finner dessa bestämmelser, vilka icke funnos intagna i de av 1942 års reserv! befälsutredning avgivna förslagen till reservbefälsförordningar, innebära en påtaglig obillighet, Uppskovet är enligt utredningens åsikt icke att betrakta ; som en förmån som »åtnjutes» (jfr 7 § 3 mom. respektive 6 § 3 mom. reserv| befälskungörelserna) av den enskilde individen, även om det i många fall betraktas på detta sätt. Uppskovet medför tvärtom en av staten ålagd skyldighet för den som erhållit det att under krig och beredskap i det allmännas eget intresse fullgöra en civil i stället för en militär uppgift, Om det till nöds må vara befogat att entlediga reservpersonal, om vilken man med säkerhet kan förutse att den icke i krig kommer att kunna disponeras av krigsmakten, kan det dock icke vara riktigt att den sålunda entledigade reservpersonalen berövas den del av pensionen, som kan beräknas ha intjänats genom redan I fullgjord tjänstgöring. Ännu ha de nämnda bestämmelserna ej hunnit verka i praktiken, men när så skett och när bestämmelsernas innebörd blivit allmänt : känd, torde särskilt reservofficersrekryteringen komma att avsevärt försvåras [ bl. a. bland dem som ha för avsikt att bli statstjänstemän eller ingenjörer. A andra sidan kommer även civilanställningen av förutvarande fast anställt manskap att försvåras, om den nu vanliga kombinationen av anställning som polis eller brandman med anställning som underofficer eller underbefäl i reserven icke längre blir tillåten. Med hänsyn till det sagda förordar utredningen, att frågan om entledigande av reservpersonal på grund av meddelat uppskov upptages till förnyad prövning.

108 Kap. 21. Det f. d. fast anställda manskapets uppskovsförhållanden. I en den 1 februari 1944 dagtecknad skrivelse ha 1942 års civilanställningssakkunniga till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet framfört vissa synpunkter och förslag rörande uppskov för f. d. fast anställt manskap. Skrivelsen återfinnes som bilaga nr 7 till de sakkunnigas den 15 augusti 1944 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1944:38). I enlighet med de för utredningsarbetet gällande direktiven har utredningen verkställt en undersökning rörande det f. d. fast anställda manskapets uppskovsförhållanden. Härvid ha de av 1942 års civilanställningssakkunniga i ovan angivna skrivelse framförda synpunkterna blivit föremål för särskild granskning. Utredningen kan i viss mån dela civilanställningssakkunnigas uppfattning rörande svårigheterna i samband med ordnandet av uppskovsförhållandena för f. d. fast anställt manskap. Dessa svårigheter torde under normala fredsförhållanden främst vara beroende av de restriktiva bestämmelser för uppskovs beviljande, som gälla för vissa ur militär synpunkt särskilt viktiga personalkategorier. De ofördelaktiga återverkningarna på möjligheterna till civilanställning vid avgång ur militärtjänsten synas emellertid främst vara beroende av nuvarande beredskapsläge, då det vid nyanställning i civil tjänst av f. d. fast anställda icke alltid för de militära myndigheterna varit möjligt att omedelbart tillmötesgå en framställning om hemförlovning eller annan ledighet från militärtjänstgöring. Motsvarande problem i fråga om civilanställningsmöjligheterna kan i vissa fall även tänkas uppstå beträffande andra värnpliktiga med sådan militär befäls- eller specialutbildning som medför att de falla under de nu gällande restriktiva bestämmelserna i chefens för försvarsstaben anvisningar till uppskovskungörelsen. Civilanställningssakkunnigas förslag innebär, att f. d. fast anställt manskap som uppnått 30 års ålder skulle utan särskilda inskränkningar kunna erhålla uppskov, då så befinnes erforderligt, under det att dylika värnpliktiga före fyllda 30 år i regel skulle — därest de icke tillhöra uppskovsgruppen I eller Kungl. Maj:t beträffande dem som tillhöra uppskovsgruppen I I icke annorlunda bestämmer — disponeras av sina militära förbandschefer för krigsplacering. Beträffande de f. d. fast anställda som på grund av civilanställning komma att hänföras till den nuvarande uppskovsgruppen I föreslå civilanställningssakkunniga sålunda i princip ingen ändring emot vad som nu gäller. Dessa värnpliktiga skulle oavsett åldern kunna erhålla uppskov, därest de äro anställda i uppskovsberättigade befattningar. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om sitt under kap. 13 framlagda förslag angående sättet för reglering av uppskovsfrågorna vid järnvägar, post, telegraf samt polis- och brandkårer etc. Huvuddelen av de f. cl. fast anställda som vunnit statlig

109 civilanställning torde tillhöra nämnda verk eller kårer. Uppskovsförhållandena för denna personal skola enligt utredningens förslag regleras vid årliga underhandlingar mellan å ena sidan militära och å andra sidan vederbörande civila myndigheter. De böra därför icke i detalj fastställas i uppskovskungörelsen. Den av civilanställningssakkunniga föreslagna anordningen med en skiljande åldersgräns mellan militär och civil förfoganderätt skulle sålunda i vad den skulle komma att regleras i uppskovskungörelsen endast avse den nuvarande uppskovsgruppen I I jämte de mindre delar av den nuvarande uppskovsgruppen I som icke faller under nyssnämnda förhandlingssystem. Antalet f. d. fast anställda, för vilka dylika uppskov skulle kunna komma i fråga, torde emellertid enligt utredningens mening vara förhållandevis ringa. Beträffande den senast nämnda personalkategorien skulle en tillämpning av civilanställningssakkunnigas förslag innebära, att de särskilda inskränkningar, som nu gälla för uppskovs beviljande åt vissa befäl och specialister, icke skulle tillämpas för f. d. fast anställda, vilka uppnått 30 års ålder. Dessa skulle sålunda av arbetsmarknadskommissionen kunna beviljas uppskov på samma sätt som nu gäller för meniga icke specialutbildade värnpliktiga. Dessa f. d. fast anställda skulle därmed i uppskovshänseende komma i en bättre ställning än övriga värnpliktiga med motsvarande militär utbildning, något som onekligen i viss mån skulle vara ägnat att underlätta deras vinnande av civil anställning. Utredningen anser sig emellertid icke kunna medverka till en dylik anordning, som alltför ensidigt skulle komma att gynna en viss personalkategori. Utgångspunkterna för avgörande av frågan om uppskov skall meddelas eller icke bör enligt utredningens mening över hela linjen vara dels den värnpliktiges militära användbarhet, dels nödvändigheten av att han i krig upprätthåller viss civil befattning. Uppskovsbestämmelserna synas däremot icke böra påverkas av en sådan uppskovsinstitutet ovidkommande omständighet som de mer eller mindre gynnsamma civilanställningsmöjligheterna för en viss personalgrupp. Personal med samma militära användbarhet bör vid prövningen behandlas efter enhetliga grunder. De f. d. fast anställda böra sålunda vid uppskovsprövningen icke komma i vare sig sämre eller bättre ställning än övriga värnpliktiga med motsvarande militära kvalifikationer. E n konsekvent tillämpning av civilanställningssakkunnigas förslag skulle dessutom enligt utredningens uppfattning i vissa fall leda till praktiska orimligheter. Fall kunna nämligen inträffa, då en f. d. fast anställd, som icke fyllt 30 år, bekläder en civil befattning, i vilken han är mera värdefull än i sin militära placering. E n annan f. d. fast anställd, som fyllt 30 år, bekläder måhända en mindre viktig civil befattning men är synnerligen nödvändig för den militära organisationen. Ätt då vägra den förre uppskov men bevilja uppskov för den senare synes innebära ett alltför stort avsteg från vad som eljest anses vara lämpligt och rättvist. Utredningen finner mot bakgrunden härav att den individuella prövningen

110 liksom hittills i varje fall bör fälla utslaget. Utredningen kan därför icke anse det lämpligt, att i uppskovskungörelsen en så kategorisk bestämmelse som den av civilanställningssakkunniga föreslagna införes. E n dylik föreskrift skulle hindra en smidig anpassning av uppskoven efter de föreliggande behoven. Utredningen vill däremot gärna medverka till att den uppfattningen kommer till uttryck, att de myndigheter, som handlägga uppskovsfrågorna, böra så långt möjligt är tillämpa de gällande bestämmelserna på ett sätt, som icke motverkar det f. d. fast anställda manskapets vinnande av civil anställning.

Kap. 22. Krigsplacering i civila befattningar. Vid försvarets stabs- och förvaltningsorgan samt fabriker, verkstäder och liknande anstalter — i detta kapitel benämnda »militära verk» — liksom vid de enskilda förbanden finnes i fred ett förhållandevis stort antal civilanställda personer. Under beredskap och krig måste vederbörande militäre verkschef förfoga över den civilanställda personal som för verksamhetens bedrivande oundgängligen är nödvändig. Beträffande icke värnpliktig dylik personal måste denna förfoganderätt grunda sig på ingånget avtal eller på eventuellt anbefalld tjänsteplikt. För värnpliktig personal däremot har det visat sig lämpligt och möjligt att tillämpa värnpliktslagens bestämmelser. Ehuru man bör eftersträva att icke värnpliktig personal främst kommer ifråga till civilanställning, torde det vara ofrånkomligt, att en relativt stor del av ifrågavarande civilanställda består av värnpliktiga. Förfoganderätten under förstärkt försvarsberedskap och i krig över vid försvaret civilanställda värnpliktiga är reglerad genom vissa föreskrifter i bilaga 1 till den i kommandoväg år 1942 fastställda Personalinstruktionen (PI) del I I (hemlig). I enlighet med de för utredningen gällande direktiven har utredningen verkställt en översyn över nämnda bestämmelser. Denna har resulterat i ett förslag till nya föreskrifter i förevarande hänseende, avfattade efter delvis andra principer än de nu gällande. Nämnda förslag överlämnas till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet i särskild skrivelse. Utredningen vill dock här framlägga följande synpunkter i ämnet.

Huvuddragen skrifter.

av gällande

före-

De i ovannämnda bilaga 1 till P I intagna föreskrifterna innebära två i princip skilda system för förfoganderättens tekniska ordnande. Det ena hänför sig till värnpliktiga, vilka äro anställda vid de militära förvaltningarna, fabrikerna, verkstäderna och liknande anstalter, det andra till värnpliktiga anställda vid förbanden. I det följande benämnas de två systemen orderkorts- respektive förbands systemet.

Ill I samma bilaga 1 till P I återfinnes härutöver föreskrifter rörande förfogande över vissa för arméns sjötransportväsende eller för tjänstgöring å för kronans räkning ianspråktagna fartyg avsedda värnpliktiga. Utredningen har icke funnit anledning att närmare ingå på dessa senare bestämmelser. Orderkortssystemet. Enligt detta system kan verkschef till inskrivningschefen för det inskrivningsområde, inom vilket den värnpliktige är kyrkobokförd, översända ett s. k. orderkort för civilanställd värnpliktig, över vilken han vid förstärkt försvarsberedskap och i krig önskar förfoga. Värnpliktig, för vilken dylikt orderkort utställts, skall truppregistreras vid vederbörlig inskrivningsexpedition. Han kan inkallas till krigstjänstgöring vid verket av verkschefen. I föreskrifterna angivas i stora drag de verk och anställda för vilka orderkort kan ifrågakomma. Det föreskrives vidare, att anställning av värnpliktiga i civila befattningar skall, såvida icke antalet framgår av mobiliseringsplan, begränsas till det för verksamheten oundgängligen erforderliga. Någon närmare angiven begränsning av antalet orderkort finnes icke. Däremot stadgas, att under beredskap och i krig orderkort för vid förband truppregistrerad värnpliktig får utställas först efter medgivande av överbefälhavaren. Revidering av de utfärdade orderkorten skall årligen äga rum. Vid upphävd anställning skall verkschef snarast anmäla förhållandet till inskrivningschefen i och för makulering av utfärdat orderkort. Orderkortssystemet företer genom att de värnpliktiga truppregistreras vid inskrivningsexpedition och genom sättet för orderkortens utfärdande m. m. vissa likheter med nu gällande uppskovssystem (uppskovsgruppen I). Förbandssystemet. Vid förbanden anställda civila personer utgöras huvudsakligen av dels ekonomi- och expeditionspersonal, dels vid förbandens egna verkstäder anställda förmän och arbetare. Enligt de nuvarande föreskrifterna förfogar förbandschef vid förstärkt försvarsberedskap och i krig över dessa civilanställda. De skola truppregistreras vid vederbörligt förband och förbandschefen kan inkalla dem till krigstjänstgöring. Även beträffande denna kategori civilanställda värnpliktiga föreskrives, att anställning skall begränsas till oundgängligen erforderligt antal. En förutsättning för förfoganderätt beträffande ifrågavarande värnpliktiga är att de skola i denna sin egenskap vara tilldelade det truppslag som förbandet tillhör. Sålunda stadgas, att ändrad tilldelning i förekommande fall skall utverkas i samband med anställning. Fråga om dylik ändring av värnpliktsförhållandena avgöres av vederbörande försvarsgrenschef, dock att ärende i vilket två försvarsgrenar beröras skall hänskjutas till Konungens prövning.

Kritik

av gällande

föreskrifter.

I departementschefens anförande till statsrådsprotokollet vid utredningens tillsättande återgivas i korthet vissa av överbefälhavaren framförda syn-

112 punkter rörande uppskovsväsendet. Därav framgår, att enligt överbefälhavarens mening PI:s föreskrifter om krigsplacering vore i behov av granskning, bl. a. i syfte att säkerställa, att militärt sett väl kvalificerad personal icke bundes i sådana civila befattningar, i vilka de med lätthet kunde ersättas. I syfte att erhålla ett faktiskt underlag för såväl ett bedömande av huru de nuvarande bestämmelserna i praktiken verkat som ett fastslående av förefintliga svagheter hos desamma har utredningen införskaffat vissa uppgifter rörande värnpliktiga, krigsplacerade i civila befattningar. Det insamlade materialet har sammanställts i en hemlig bilaga, vilken med förenämnda särskilda skrivelse överlämnas till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet. Av undersökningsresultatet framgår, att de restriktiva synpunkterna icke fått göra sig gällande i den grad som varit önskvärd. Detta gäller såväl beträffande antalet i civil tjänst krigsplacerade som det förhållandet, att i vissa fall militärt väl kvalificerade personer placerats i enklare civila befattningar. Resultatet av undersökningen bestyrker den uppfattning utredningen bildat sig rörande bristerna i de nuvarande föreskrifterna. Utredningen har funnit de svagheter som vidlåda såväl orderkorts- som förbandssystemet främst bottna i följande förhållanden, nämligen dels bristande föreskrifter för begränsning av antalet i civila befattningar krigsplacerade värnpliktiga, dels frånvaron av egentliga bestämmelser för avvägning mellan krigsplacering i civil eller militär befattning. E n följd av de nämnda bristerna är även att förutsättningar för en effektiv kontroll av systemens tillämpning icke föreligga, Det nu gällande stadgandet, att anställning av värnpliktiga som här avses skall begränsas till det oundgängligen nödvändiga, är alltför allmänt hållet för att kunna utgöra underlag för effektiv kontroll. Under fredsförhållanden kan en verkschef utställa orderkort för varje civilanställd värnpliktig oavsett hans rent militära kvalifikationer. Likaså kan en förbandschef krigsplacera samtliga vid förbandet truppregistrerade och civilanställda värnpliktiga i deras civila befattningar. Föreskriften om överbefälhavarens medgivande för utfärdande av orderkort under förstärkt försvarsberedskap och i krig för vissa värnpliktiga, liksom föreskriften om utverkande av ändrad tilldelning för vid förband civilanställd som tillhör annat truppslag, äga endast en synnerligen begränsad verkan ur kontrollsynpunkt. Beträffande förbandssystemet föreligger för övrigt en särskild nackdel just i kravet på att den vid ett visst förband i civil befattning krigsplacerade i sin egenskap av värnpliktig skall vara tilldelad det truppslag förbandet ifråga tillkör. För en vid t. ex. fältartilleriet utbildad och detta truppslag tilldelad värnpliktig, som civilanställes vid en flygflottilj, skall sålunda flottiljchefen hos Konungen utverka ändrad tilldelning till flygvapnet. Den värnpliktige blir härigenom tilldelad en försvarsgren, vid vilken han knappast är användbar annat än i sin civila befattning. Då hans anställning vid flygflottiljen eventuellt upphör, borde han återföras till sitt ursprungliga truppslag vid armén, fältartilleriet. Bestämmelse om dylik återföring saknas emellertid.

113 Den nämnda föreskriften har på sina håll tillämpats så, att en ledig civil i befattning icke tillsatts, förrän ändrad tilldelning för den sökande utverkats. Den ändrade tilldelningen har med andra ord blivit en förutsättning för an; ställningen. Då det gällt personer med god militär utbildning har denna utbildning sålunda kunnat motverka möjligheten till anställning, enär större sannolikhet för avslag på en framställning om ändrad tilldelning i dylika fall förefunnits. En del av de civila befattningarna vid förbanden besattes med f. d. fast anställt manskap. E n tillämpning på det antydda sättet av föreskriften om ändrad tilldelning kan sålunda även vara ägnad att motverka civilanställningsmöjligheterna för denna personalkategori.

Utredningens

förslag.

Mot bakgrunden av de ovan anförda synpunkterna har utredningen främst undersökt möjligheterna att tillskapa ett sådant system beträffande förfogande under förstärkt försvarsberedskap och i krig över de vid försvaret civilanställda värnpliktiga, att såväl en klar begränsning av placeringarna i civil tjänst som \ en riktig avvägning mellan militär eller civil placering kan åstadkommas. Utredningen har dessutom undersökt möjligheterna att eliminera de olägenheter som äro förenade med det nuvarande kravet på viss tilldelning beträfj fande vid förband anställda värnpliktiga. Utredningen har härvid i första hand haft att taga ställning till frågan om uppskov eller krigsplacering bör förekomma för den ifrågavarande personalen. Utredningen har härvid funnit det lämpligt att var för sig behandla dels de militära förvaltningarna, dels fabriker och verkstäder, dels slutligen förbanden. Den egentliga skillnaden mellan uppskov och krigsplacering hänför sig — under förutsättning att de restriktiva bestämmelserna bliva likartade i båda fallen — till det förhållandet, att uppskoven prövas och beviljas av den centrala civila arbetsmarknadsmyndigheten — statens arbetsmarknadskommission —• under det att krigsplaceringen i huvudsak är en intern militär angelägenhet. Krigsplaceringsförfarandet är på grund härav tekniskt sett mindre komplicerat I än uppskovsformen. Den civilanställda personalen vid de militära förvaltningsorganen utgöres huvudsakligen av tjänstemän. Frågan om huruvida denna värnpliktiga personal i krig skall fylla en civil befattning i vederbörande verk eller en rent militär befattning synes huvudsakligen vara en militär angelägenhet. Dessa ; synpunkter motivera, att krigsplaceringsförfarandet bibehålies beträffande ! denna personalgrupp. De militära fabrikernas och verkstädernas personal utgöres huvudsakligen av arbetare. Det kan beträffande dessa ur vissa synpunkter synas som om uppskovsförfarandet vore den rätta formen för förfoganderättens ordnande. De militära fabrikerna skulle då komma i samma läge som de civila krigsindustrierna. Samma myndighet komme att pröva personalfrågorna ur en enhetlig krigsindustrien synpunkt. Emellertid kunna beträffande de militära fabri8—2246 44

114 kerna och verkstäderna vissa särskilda omständigheter anföras, vilka motivera ett annat förfaringssätt. Dessa särskilda omständigheter äro främst de militära beredskapssynpunkterna. Enskilda företag kunna och böra anpassa sin organisation efter produktionens växlingar. De militära verken måste emellertid även under vanliga fredsförhållanden hålla en viss beredskap. Så skola t. ex. örlogsvarven vara beredda att snabbt möta av en plötslig krigsfara påkallade reparations- och utrustningskrav. Personalen bör då vara tillgänglig utan omgång. I dylika fall medgiver krigsplacering större trygghet än uppskov. E n uppskovsman kan nämligen — därest icke tjänsteplikt åligger honom — lämna sin tjänst när han som bäst behövs. Den krigsplacerade kan däremot i dylika fall stå till förfogande på värnpliktslagens grund. Till denna synpunkt rörande krigsplaceringssystemets större trygghetsgrad kommer det förhållandet, att de militära fabrikerna och verkstäderna tillika äro utbildningsanstalter för viss personal, vilket även kräver en till desamma fast knuten kader av yrkesskickliga föregångsmän. Denna personal avses dessutom skola lämna service vid igångsättande av bl. a. skuggfabriker. De anförda beredskaps- och utbildningssynpunkterna synas utredningen så vägande, att utredningen förordar ett bibehållande av krigsplaceringssystemet även beträffande fabrikerna och verkstäderna. Härvid bör emellertid, såsom nedan närmare utvecklas, nödig samverkan med arbetsmarknadskommissionen äga rum. Även beträffande de vid förbanden anställda äro de nämnda beredskapssynpunkterna i viss utsträckning tillämpliga. Då förbanden skola krigsorganisera och utrusta i mobiliseringsplanerna angivna enheter, måste härför erforderlig och användbar förråds- och verkstadspersonal finnas disponibel. Enär dessutom förbandscheferna i regel redan förfoga över dessa värnpliktiga och de för övrigt utgöra ett förhållandevis ringa antal, förordar utredningen även beträffande denna personalgrupp ett bibehållande av systemet med krigsplacering. Sedan utredningen sålunda funnit, att systemet med krigsplacering i civil befattning i princip bör bibehållas för här avsedd personal, har utredningen närmare undersökt efter vilka grunder denna krigsplacering tekniskt bör ordnas. Härvid har utredningen främst syftat till att åstadkomma förutsättningar för avvägning mellan militär och civil placering och för begränsning av antalet krigsplaceringar. Oavsett hur krigsplaceringsförfarandet tekniskt utformas, synas möjligheter för avvägning mellan militär och civil placering kunna åstadkommas enligt samma grunder som gälla beträffande uppskovsväsendet. Sålunda synes stadgande böra införas, att krigsplacering i civil befattning icke får ske av värnpliktig före det kalenderår, under vilket han fyller 26 år, annat än efter medgivande i varje särskilt fall. Vidare bör som allmän förutsättning för dylik krigsplacering angivas, att första tjänstgöringen (motsvarande tjänstgöring) skall vara fullgjord. Beträffande beviljande av uppskov för viss militärt kvalificerad personal, främst befäl och specialister, föreligga för närvarande vissa restriktiva bestämmelser, utfärdade av chefen för försvarsstaben. Det är, såsom i annat

115 sammanhang anföres, utredningens mening, att dylika restriktioner även i fortsättningen äro nödvändiga. Utredningen finner lämpligt, att motsvarande föreskrifter införas även beträffande krigsplacering i civil befattning. Dylika föreskrifter synas lämpligen böra utfärdas av överbefälhavaren. Medgivande till krigsplacering av i föreskrifterna angivna värnpliktiga liksom av värnpliktiga, vilka föreslås skola krigsplaceras oavsett ovan nämnd åldersbestämmelse, synes böra kunna lämnas av vederbörande försvarsgrenschef. Då krigsplaceringen avser central förvaltning eller annan enhet, som icke tillhör viss försvarsgren, eller berör två försvarsgrenar, synes dock överbefälhavarens medgivande böra inhämtas. Ärendena böra liksom för närvarande handläggas inom centrala värnpliktsbyrån. De ovan föreslagna inskränkningarna synas kunna tillämpas oavsett vilka tekniska former för krigsplaceringsförfarandet som väljas och inverka sålunda icke på valet av dessa former. Möjligheterna för åstadkommande av en tillfredsställande begränsning av krigsplaceringarna torde däremot i hög grad vara beroende av och sammanhänga med formerna för förfarandet. Begränsningen av krigsplaceringarna liksom av uppskoven bör främst taga sikte på vederbörande verks personalbehov i krig samt är delvis beroende av möjligheterna att tillgodose detta personalbehov med icke värnpliktig personal. Under nuvarande beredskapsläge har det förekommit, att dispositionen även över tillfälligt anställd personal reglerats med orderkort. Ett sådant förfarande bör i de nya bestämmelserna förebyggas. I dylika fall är anstånd den riktiga formen. E n begränsning skulle kunna tänkas ske på så sätt, att en högre myndighet, t. ex. överbefälhavaren, årligen för varje verk bestämde det högsta antal värnpliktiga, som finge krigsplaceras i civila befattningar. Utgångspunkten för fastställandet av detta antal borde vara verkets personalbehov i krig. För de äldre militära förvaltningarna finnas sedan länge särskilda mobiliseringsplaner, s. k. sammansättningsplaner, uppställda efter samma grunder som beträffande krigsförbanden vid armén. Dylika planer för de nytillkomna centrala förvaltningsorganen äro enligt vad utredningen erfarit under ] utarbetande. I dessa planer redovisas siffermässigt de befattningshavare etc, som i krig skola ingå i vederbörligt verk. Dessa personer kunna vara militärer eller civila, vilket i regel särskilt angives i en anteckningskolumn. I flera fall förekommer det dock, att i fred civilanställd personal redovisas endast genom en hänvisning till den av Kungl. Maj:t fastställda personalf ör: teckningen. Dylik hänvisning innebär, att i personalförteckningen upptagna befattningshavare även i krig må ingå i organisationen. Utredningen har funnit att beträffande samtliga verk, för vilka sammansättningsplan finnes, den eftersträvade begränsningen lättast ernås genom en noggrann kontroll över att antalet krigsplacerade civilanställda icke överstiger summan av de i planen angivna befattningarna för dylik personal. Beträffande de verk som tillämpa dylik plan synes emellertid även krigsplaceringens tekniska genomförande kunna avsevärt förenklas.

116 De i en sammansättningsplan upptagna befattningarna för militär personal besättas genom att militära personer krigsplaceras i befattningarna i fråga. Även personal, som genom krigsfrivilligavtal förbundit sig att i krig tjänstgöra i vissa befattningar — lottor, rödakorspersonal m. fl. — krigsplaceras. Enligt bestämmelserna i P I del I skall den sålunda krigsplacerade personalen registreras vid viss truppregistreringsmyndighet. Sålunda registreras t. ex. personal krigsplacerad vid de centrala förvaltningsorganen vid centrala värnpliktsbyrån och personal krigsplacerad vid en militärbefälsstab vid ett visst infanteriregemente. Inkallelse till tjänstgöring sker genom nämnda myndigheters försorg. I fred civilanställd värnpliktig personal, över vilken vederbörande verk skall förfoga i krig, krigsplaceras för närvarande enligt orderkortssystemet. Denna personal, som sålunda även den avses för vissa i verkets sammansättningsplan upptagna befattningar, truppregistreras emellertid vid inskrivningsexpedition och inkallas till eventuell krigstjänstgöring på grund av värnplikt av vederbörande verkschef. Följden blir beträffande ett verk som tillämpar sammansättningsplan, att endast en del av den personal som i krig skall fylla de i planen angivna befattningarna är truppregistrerad vid den inkallande myndigheten. E n annan del blir på grund av att den i fred är civilanställd vid verket truppregistrerad och inkallad efter andra grunder. Detta förhållande synes inkonsekvent och är ur flera synpunkter olägligt. Om krigsplaceringen av all personal som avses i sammansättningsplanen ägde rum på samma sätt, skulle man vinna såväl ett enhetligt förfarande beträffande truppregistrering och inkallelse som bättre möjligheter att utöva effektiv kontroll över förfoganderätten beträffande den civilanställda personalen. Utredningen föreslär därför, att krigsplaceringen av den civilanställda personalen i vad rör verk som tillämpa sammansättningsplan i regel sker med användning av samma tekniska förfarande som gäller för den militära personalen. Orderkortssystemet bör sålunda här icke längre tillämpas. I samband härmed vill utredningen framhålla önskvärdheten av att sammansättningsplanerna om möjligt siffermässigt redovisa alla förekommande befattningar. Därest så i vissa fall icke kan ske, synes överbefälhavaren böra bestämma det högsta antal värnpliktiga, som får krigsplaceras utöver de i planen antalsmässigt redovisade befattningshavarna. För de verk som icke tillämpa sammansättningsplan eller i fall, då planen endast upptager en kader av personal i ledande ställning, synes det nuvarande orderkortssystemet böra bibehållas. Detta torde då närmast komma att gälla arbetare vid de militära fabrikerna och verkstäderna. Även om dylik personal i vissa fall skulle vara upptagen i planerna, synes den direkta krigsplaceringen icke här böra tillgripas. Antalet arbetare kan växla allt efter den planlagda tillverkningens omfattning och kan därför i regel icke exakt angivas i en sammansättningsplan. Härtill kommer, att frågor rörande denna personal enligt utredningens mening böra regleras i samråd med arbetsmark-

117 nadskommissionen, vars överblick över möjligheterna att anskaffa icke värnpliktig arbetskraft bör kunna inverka därhän, att antalet med orderkort försedda värnpliktiga kan hållas tillbaka. Begränsningen torde här lämpligen böra ske på sådant sätt, att överbefälhavaren i samråd med arbetsmarknadskommissionen bestämmer det antal krigsplacerade värnpliktiga som får finnas vid varje verk. Utredningen vill i detta sammanhang föreslå, att den krigsplaceringsuppgift, som skall översändas till inskrivningschefen, erhåller en annan och mera adekvat benämning än »orderkort». Utredningen anser att benämningen »civilplaceringskort» i stället bör införas. Utredningen övergår därefter till att behandla frågan om krigsplacering av vid förbanden civilanställda värnpliktiga. Beträffande denna personal vill utredningen framhålla, att kontrollsynpunkten här måste tillmätas mindre betydelse, enär det bör ligga i varje förbandschefs intresse att utnyttja sin personal på bästa möjliga sätt. Formen för krigsplacering vid förbanden är för närvarande och synes även i fortsättningen böra vara den direkta krigsplaceringen. P å grund av de speciella omständigheter som föreligga beträffande denna personal synes emellertid krigsplacering böra ske endast i vissa befattningar. Vissa civila befattningar vid förbanden äro av den art, att de som i fred bestrida desamma i regel böra fortsätta därmed i krig, t. ex. verkmästare och expeditionsföreståndare. Andra civila befattningar kunna däremot i krig skötas av värnpliktiga som icke kunna avses för vapentjänst. Mot bakgrunden härav har utredningen funnit det lämpligt, att de vid förbanden civilanställda indelas i tvenne grupper, nämligen dels de som inneha »civila nyckelbefattningar», dels övriga. Värnpliktiga som inneha civila nyckelbefattningar kunna i regel vara lika värdefulla i dessa som i sina eventuella militära befattningar. Dessa värnpliktiga böra därför enligt utredningens mening truppregistreras vid de förband, där de äro civilanställda. Ändring av värnpliktsförhållandena bör dock icke ske. Vid slutad anställning kan då återregistrering automatiskt ske till det förband, vilket den värnpliktige i denna sin egenskap tillhör. Civilanställda värnpliktiga, vilka icke inneha nyckelbefattningar, böra däremot kvarstå truppregistrerade vid de förband, de som värnpliktiga tillhöra. Under beredskapstillstånd bör truppregistreringsmyndigheten äga att taga dessa värnpliktiga i anspråk för beredskapstjänstgöring under högst tre månader årligen på tid som överenskommes med chefen för det förband, vid vilket de äro civilanställda. Vidare böra dessa värnpliktiga i krig disponeras av truppregistreringsmyndigheten från tidpunkt som överbefälhavaren bestämmer. Vid själva övergången till krigstillstånd behövas de i allmänhet i sina civila befattningar, men efter viss tid, t. ex. 14 dagar, böra de kunna ersättas med därför tidigare utbildade, icke fältdugliga värnpliktiga. De sålunda avlösta civilanställda värnpliktiga böra främst avses för tjänstgöring

118 vid depåförband. Vid dessa kunna särskilt de f. d. fast anställda göra god nytta som trupputbildare, varigenom en ökning av det aktiva befälet vid fältförbanden möjliggöres. E n lösning av frågan om krigsplacering i civil befattning vid förband efter de ovan angivna riktlinjerna finner utredningen ägnad att tillgodose kravet på ett effektivt utnyttjande av dessa värnpliktiga i krig, samtidigt som de enskildas intressen i möjligaste utsträckning tillgodoses. Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda, att krigsplaceringssystemet i princip bibehålles, att motsvarande restriktiva bestämmelser som de för uppskov gällande införas för här avsedd krigsplacering, att krigsplaceringen vid verk, som tillämpa i vederbörlig ordning fastställd sammansättningsplan, tekniskt sett ordnas efter för krigsplacering av militär personal gällande grunder, att undantag härifrån göres för krigsplacering av arbetare vid fabriker och verkstäder, vilken ordnas enligt nu gällande orderkortssystem, att krigsplacering av vid förband civilanställda endast sker i de viktigare befattningarna, under det att övriga civilanställda viss tid efter krigsutbrott skola kunna disponeras för militär tjänstgöring, samt att beträffande samtliga vid förband civilanställda värnpliktiga kravet på att de skola tilldelas det truppslag förbandet tillhör utgår. E n övergång till de sålunda av utredningen föreslagna bestämmelserna innebär bl. a., att ett stort antal värnpliktiga, för vilka för närvarande orderkort finnas utställda, komma att överföras till direkt krigsplacering. I samband härmed bör prövning i enlighet med utfärdade restriktiva bestämmelser äga rum. Beträffande de vid förbanden civilanställda synas åtgärder snarast böra vidtagas för att i registreringshandlingarna i förekommande fall återinföra den tilldelning, vederbörande före civilanställningen innehade. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra framlägga något förslag till bestämmelser för övergången till det nya systemet. Detta synes böra ankomma på vederbörande militära myndigheter.

Kap. 23.

De s. k. kortfristiga uppskoven.

Sommaren 1939 utfärdades en generalorder av innehåll att chefer för högre truppförband (numera militärbefälhavare) kunde bevilja ett av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap (numera statens arbetsmarknadskommission) maximerat antal uppskov i vederbörliga militärområden för att trygga underlydande truppförbands mobilisering. Truppförbandens

119 mobiliseringstid är kort och föranleder en plötslig och avsevärd ökning av vederbörliga garnisonsorters förplägnadsstyrka samtidigt som förbanden förutom sina omedelbara behov behöva upplägga vissa förråd för genomförandet av fortsatt mobilisering och därpå följande koncentrering. De företag som leverera förnödenheter åt förbanden bli vid samma tillfälle av med den del av sin personal som mobiliseras. Avsikten var att för en kort tidrymd (högst 14 dagar) giva andrum att trygga leveransmöjligheterna. Därav härleder sig begreppet »kortfristigt uppskov». Man hade även tänkt sig, att kortfristigt uppskov kunde påkallas för andra mobiliseringsändamål än livsmedelsförsörjningen, vilket emellertid erfarenheten icke har bekräftat. Vid den partiella mobiliseringen under hösten 1939 visade sig institutet med kortfristiga uppskov välbetänkt, vilket främst torde ha berott på att något anståndsinstitut då icke fanns utbildat och att det var tvivelaktigt, om då gällande uppskovsbestämmelser täckte ifrågavarande ändamål; i varje fall hade uppskov icke givits härför. När sedermera den nu gällande uppskovskungörelsen utfärdades sommaren 1940, inarbetades bestämmelserna om kortfristigt uppskov i densamma. I 2 § c) stadgas, att uppskov kan ifrågakomma för värnpliktiga, »anställda och vid mobilisering oundgängligen behövliga vid verk, varmed militär myndighet träffat avtal angående tillhandahållande vid mobilisering av förnödenheter eller tjänstbarheter, avseende krigsmaktens ställande på krigsfot, eller vilkas medverkan eljest befinnes nödvändig för mobiliseringens planenliga förlopp». I 4 § 2 mom. sista stycket föreskrives, att för angivet ändamål endast »kortfristigt uppskov» må komma ifråga. Enligt näst sista stycket i samma moment avses med dylikt uppskov ett till viss bestämd tid knutet uppskov under högst 14 dagar. Förfarandet beträffande de kortfristiga uppskoven regleras i 7 § 4 och 6 mom., 8 § 4 mom. och 13 § 3 mom. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att framställning om kortfristigt uppskov för militärt ändamål göres av förbandschef eller militärt förvaltningsorgan till militärbefälhavaren för det militärområde, inom vilket verket ifråga är beläget, att arbetsmarknadskommissionen kan bevilja uppskoven kollektivt samt att uppskovssedlarna utfärdas av militärbefälhavare. Efter uppskovskungörelsens tillkomst befanns det snart, att metoden med kortfristigt uppskov ej längre var aktuell, enär flertalet truppförband genomgått mobiliseringsproceduren, leverantörerna anpassat sig efter förhållandena och truppförbanden vant sig att med egna medel undanröja uppkomna friktioner. Arbetsmarknadskommissionen hävde därför alla kortfristiga uppskov för militära ändamål och har sedan 1940 icke längre lämnat bemyndigande att utfärda nya dylika uppskov. Utredningen finner det emellertid erforderligt, att även i fortsättningen möjligheter finnas att vid tillfälle, då civilt verk skall fullgöra viss kontrakterad leverans till krigsmakten eller eljest medverka vid övergång till krigsorganisation, sådana vid verket anställda värnpliktiga som oundgängligen

120 erfordras härför icke tagas i anspråk för krigs tjänstgöring förrän då så utan risk för leveransens fullgörande kan ske. Förfarandet synes dock kunna förenklas avsevärt, och de kortfristiga uppskoven för militära ändamål torde icke behöva regleras genom föreskrifter i den nya uppskovskungörelsen. Sådant frigörande av värnpliktiga från krigstjänstgöring varom här är fråga, avser en mycket kort tidsperiod vid leveranstillfället. Tidpunkten då frigörande erfordras avgöres av leverantören och mottagaren av leveransen, d. v. s. den militära myndigheten. Frigörandet kan icke på förhand knytas till viss dag. Ledigheten från militärtjänstgöringen blir av tillfällig natur och sammanhänger icke med planlagd fortlöpande krigsmaterielproduktion. Den är ej heller något egentligt arbetsmarknadsproblem. Under sådana förhållanden har utredningen icke funnit det erforderligt att arbetsmarknadskommissionen tager befattning med ifrågavarande frigörande av värnpliktiga. Militärbefälhavarna äro jämlikt gällande personalinstruktion (PI) befriade från handläggning av bl. a. enskilda värnpliktsärenden. På grund härav synas de nuvarande bestämmelserna om militärbefälhavarnas befattning med de kortfristiga uppskoven böra helt utgå. Bestämmelserna hänföra sig till den tid, då de värnpliktiga icke rullfördes vid förbanden utan vid särskilda rullföringsområden och då inkallelserna skedde årsklassvis. Enär de värnpliktiga numera äro registrerade vid de myndigheter, som skola inkalla dem till krigstjänstgöring, d. v. s. vid förbanden, synes frigörandet av värnpliktiga för sådant ändamål som de kortfristiga uppskoven avse kunna regleras på ett förhållandevis enkelt sätt. Truppregistreringsmyndighet bör nämligen kunna under erforderlig tid meddela anstånd åt sådana vid myndigheten registrerade värnpliktiga, som oundgängligen erfordras vid fullgörande av leverans o. s. v. från visst verk. Därest de erforderliga värnpliktiga tillhöra andra förband än det, dit leverans skall ske, torde anstånd kunna ordnas efter hänvändelse till vederbörliga truppregistreringsmyndigheter. Vid behov ingriper försvarsgrenschef i reglerande syfte. Värnpliktiga som komma ifråga för anstånd av här avsedd karaktär kunna lämpligen krigsplaceras vid depåförband eller placeras i personalreserv. Utredningen har sålunda funnit att några bestämmelser angående kortfristiga uppskov icke äro erforderliga i den nya uppskovskungörelsen, samt att frågan om anstånd för värnpliktiga anställda hos leverantörer till krigsmakten bör regleras genom i kommandoväg utfärdade bestämmelser. Det torde böra uppdragas åt vederbörande försvarsgrenschef att efter föredragning av chefen för centrala värnpliktsbyrån inkomma med förslag till generalorder i ärendet.

121 Kap. 24.

Uppskovsmäns tjänstgöring i hemvärn m. m.

De värnpliktiga, som erhållit uppskov, ha som regel icke själva ansökt därom. Uppskovet grundar sig därpå, att den värnpliktige i sin civila befattning fullgör en ur rikets synpunkt viktigare tjänst än om han vore inkallad | för tjänstgöring i den militära befattning, vartill han i fred blivit utbildad. Det är dock obestridligt, att ett uppskov medför vissa fördelar av personlig | art för den enskilde. Särskilt under ett långvarigt beredskapsläge är det därför ur folkpsykologiska synpunkter nödvändigt att i möjlig utsträckning inkalla uppskovsmän för militärtjänstgöring eller verkställa utbyten enligt de i kap. 19 angivna grunderna. Trots dylika åtgärder blir det emellertid ofrånkomligt, att en relativt stor del av uppskovsmännen icke ens under en långvarig beredskap kommer att kunna tagas i anspråk för någon militärtjänstgöring alls, i synnerhet om beredskapen såsom nu skett och som väl blir regel jämväl framdeles kombineras med en upprustning av större omfattning. Det totala krig, varmed vi måste räkna, berör i nästan lika hög grad hemorten som det område där de militära markoperationerna utspelas. Det är därför nödvändigt att varje vapenför medborgare vid behov kan tagas i anspråk för försvarsuppgifter. För dem, som i likhet med uppskovsmännen i sin civila verksamhet äro bundna till vissa geografiska orter, måste dessa försvarsuppgifter begränsas till att avse den egna orten och dess närhet. Tanken på uppskovsmännens utnyttjande inom hemvärnet ligger här nära till hands. Då uppskovsmännen utgöras av personer med militär utbildning — ofta synnerligen god sådan — synas de som regel kunna göra den bästa insatsen inom hemvärnet. Detta utesluter dock icke, att därför lämpliga uppskovsmän kunna tagas i anspråk i civilförsvaret, särskilt måhända i ledarbefattningar. Hemvärnet rekryteras för närvarande huvudsakligen av manliga medborgare under eller över värnpliktsåldern. Härtill komma frikallade i värnpliktsåldern, vissa i hemvärnet krigsplacerade värnpliktiga samt uppskovsmän. Långt ifrån alla uppskovsmän äro emellertid engagerade i hemvärnet. Huvuddelen av dem torde i stället stå utanför denna organisation. Enär inträde i hemvärnet sker på frivillighetens grund, ha dessa uppskovsmän, som av olika anledningar avstått därifrån, icke kunnat tagas i anspråk för hemvärnstjänst. Utredningen anser att det militära värde, som uppskovsmännen äga, på lämpligt sätt bör utnyttjas för deltagande i den egna arbetsplatsens samt hembygdens försvar. Enär uppskovsmännen äro värnpliktiga, skulle de trots uppskoven kunna åläggas att fullgöra viss militär tjänstgöring i anslutning till arbetsplatsen eller i dess närhet. Denna tjänstgöring skulle fullgöras dels under ett beredskapstillstånd i övningsändamål och dels vid sådana tillfällen under krig, då den egna orten hotas. Genom en dylik anordning skulle man främst vinna ett effektivare försvar men även den fördelen, att den allmänna

122 opinionens krav på rättvisa beträffande militär tjänstgöring under ett beredskapsläge i viss mån skulle tillgodoses. Utredningen har i anslutning till dessa synpunkter diskuterat frågan, huruvida i uppskovskungörelsen borde införas ett stadgande om att uppskov icke befriar från skyldighet att deltaga i arbetsplatsens försvar och att underkasta sig härför nödvändig utbildning. Då emellertid överbefälhavaren i oktober 1944 till Kungl. Maj:t ingivit ett förslag rörande uppskovsmännens beväpning och ianspråktagande för lokalförsvarsuppgifter, har utredningen för sin del icke ansett sig böra framlägga något förslag om ett dylikt stadgande.

Kap. 25.

Utnyttjandet av vissa värnpliktiga med begränsad militär användbarhet.

Med hänsyn till kroppsbeskaffenhet och psykiska egenskaper hänföras de värnpliktiga jämlikt gällande bestämmelser till skilda besiktningsgrupper (1—4). Grunderna för hänföring till viss dylik grupp återfinnas i besiktningskungörelsen (SFS 1942: 23) och det i anslutning till denna av försvarets sjukvårdsförvaltning utfärdade besiktningsreglementet (SFS 1944: 14). De värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupperna 1—3, äro i regel användbara i befattningar vid stridande förband. Några av fysiska eller psykiska skäl betingade inskränkningar beträffande möjligheterna att krigsplacera dylika värnpliktiga förefinnas sålunda i regel icke. Annorlunda är förhållandet beträffande de till besiktningsgruppen 4 hänförda värnpliktiga. Det stora flertalet av dessa kan endast avses för tjänstgöring i sådana militära befattningar, som icke kräva någon egentlig soldatutbildning. I många fall kunna de endast avses för tjänstgöring vid enheter av mera stationär typ, t. ex. depåer eller fasta sjukhus och verkstäder. De kunna härvid frigöra militärt sett mera kvalificerade värnpliktiga (även civilanställda dylika) för tjänstgöring vid stridande förband. Det förhållandet, att värnpliktiga hänförda till besiktningsgruppen 4 äro militärt sett mindre värdefulla, medför att vid eljest lika förutsättningar dylika värnpliktiga främst böra ifrågakomma för uppskov. Bestämmelser härom finnas i gällande uppskovskungörelse (7 § 5 mom.). Utredningen anser, att en motsvarande bestämmelse bör inflyta även i en ny uppskovskungörelse. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang begagna tillfället till att taga upp frågan om ett eventuellt utnyttjande i krig av den del av ifrågavarande värnpliktiga, som icke krigsmakten tager i anspråk, för allmännyttiga civila ändamål. Enligt vad utredningen underhand inhämtat utgöra de till besiktningsgruppen 4 hänförda omkring 10 % av hela antalet värnpliktiga, I krig torde endast en mindre del av dem samtidigt tagas i anspråk inom krigsmakten inklusive

123 hemvärnet och byggnads- och reparationsberedskapen. Huvuddelen kommer sålunda icke att inkallas, utan får kvarstanna på sin civila arbetsplats. I och för sig kan redan detta vara av värde för produktionens vidmakthållande. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke åtminstone en del av dessa hemmavarande värnpliktiga skulle kunna utnyttjas inom den civila produktionen på ett sådant sätt, att därigenom för vapentjänst dugliga värnpliktiga med uppskov skulle kunna disponeras av krigsmakten. E n stickprovsundersökning har visat, att de flesta yrken representeras bland de till besiktningsgruppen 4 hänförda värnpliktiga. Dylika värnpliktiga med sådana civila kvalifikationer, att de kunna användas inom krigsviktig eller annan allmännyttig verksamhet, borde sålunda i krig i den mån de icke inkallas till militär tjänstgöring disponeras av arbetsmarknadsmyndigheterna för lämplig placering med stöd av lagen om tjänsteplikt i och för frigörande av uppskovsmän. Härför kräves emellertid vissa förberedelser i fredstid. Utredningen har icke funnit sig vara i tillfälle att framlägga något formligt förslag i denna angelägenhet, men vill mot bakgrunden av sin uppfattning, att alla möjligheter för en rationell fördelning av folkkraften i krig böra tillvaratagas, erinra om möjligheten att åtminstone delvis utnyttja denna värnpliktskategori på antytt sätt. Det synes lämpligen böra ankomma på arbetsmarknadskommissionen och de militära myndigheterna att närmare utreda denna icke helt betydelselösa fråga.

Kap. 26.

Krigsindustriregistret.

Enligt 2 § i den nu gällande uppskovskungörelsen kan mobiliseringsuppskov ifrågakomma för bl. a. sådana värnpliktiga, vilkas användning i civil sysselsättning är oundgängligen nödvändig för att upprätthålla verksamheten vid verk, som är uppfört i krigsindustriregistret eller eljest är av synnerlig vikt för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Denna bestämmelse grundar sig på stadgandena i kungörelsen den 2 december 1938 med vissa bestämmelser om krigsleveranser m. m. (krigsleveranskungörelsen). I överensstämmelse med denna kungörelse har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap att uppgöra förteckning, benämnd krigsindustriregister, över fabriker och andra anläggningar, som under tid då militär eller allmän förfogandelag äger tillämpning kunna behöva tagas i anspråk för tillverkning och leverans av förnödenhet, som är användbar för krigsbruk eller kan användas för tillverkning, beredning eller iståndsättande av sådan förnödenhet (krigsförnödenheter). Enligt vad utredningen inhämtat tolkade man vid uppläggandet av registret, som bl. a. avsågs vara ett instrument för att förmå däri upptagna företag att sörja för sin personaltillgång genom uppskov och dylikt, begreppet krigsförnödenhet i dess vidsträckta bemärkelse. Sålunda infördes i registret

124 varje företag, som över huvud taget haft att för försvarets räkning utföra någon tillverkning, av huru ringa omfattning denna tillverkning än varit. Vidare hänfördes till begreppet krigsförnödenheter även sådana produkter, som icke direkt äro att betrakta såsom krigsmateriel, varför bland krigsindustriföretagen även upptogos exempelvis livsmedelsindustrier. Krigsindustriregistret har härigenom blivit mycket omfattande. När sedermera genom kungörelse den 15 december 1939 rikskommissionens industriavdelning överfördes till statens industrikommission för att utgöra dess krigsindustriavdelning, kom sistnämnda avdelning även att övertaga skyldigheten att föra krigsindustriregistret, dock med den modifikationen att statens livsmedelskommission enligt kungörelse den 18 oktober 1940 har att svara för registret i vad avser livsmedels- och fodermedelsindustrierna. Emellertid ha samtidigt härmed åtskilliga andra statliga organ för sina speciella ändamål upplagt register av motsvarande art som det i krigsleveranskungörelsen påbjudna krigsindustriregistret. Detta torde, enligt vad utredningen inhämtat, bl. a, ha medfört att det ursprungliga, alltjämt befintliga krigsindustriregistret kommit att sakna praktisk betydelse och därför måhända icke heller längre blivit i tillförlitlig grad kompletterat och reviderat. Det torde ligga utanför utredningens direktiv att närmare ingå på frågan om krigsindustriregistrets vidare bestånd och nödvändighet. Då denna fråga emellertid intimt sammanhänger med planläggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen vill utredningen ifrågasätta, huruvida icke förevarande spörsmål bör ägnas särskild uppmärksamhet av de sakkunniga, som av chefen för folkhushållningsdepartementet tillkallats för att verkställa utredning ock avgiva förslag rörande den fortsatta planläggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen. Utredningen inskränker sig därför till att för sin del konstatera, att krigsindustriregistret icke, på sätt föreskrives i den nu gällande uppskovskungörelsen, kan läggas till grund för angivandet av de verk, vid vilka uppskov må förekomma. Under kap. 12 kar utredningen framlagt förslag till en med de nuvarande förkållandena bättre överensstämmande lösning av förevarande spörsmål.

Kap. 27. Vissa organisatoriska frågor. Det centrala uppskovsorganet är nu statens arbetsmarknadskommission. I direktiven för utredningsarbetets bedrivande förutsattes ingen ändring kärutinnan. Utredningen kar också för sin del funnit det stå utom diskussion, att arbetsmarknadskommissionen nu är den enda myndigket som äger den överblick över personalbekov ock personaltillgång inom landets näringsliv i dess kelket under krig ock fred som måste fordras av det centrala organet på uppskovsväsendets område.

125 Utredningen vill även i detta sammankang understryka vikten av att uppskovsväsendet ock reservarbetskraftsplaneringen kandkavas av en ock samma myndigket. Den centrala uppskovsmyndigketens strävan måste ständigt vara att i försvarsmaktens intresse kalla uppskovsvolymen så låg som möjligt utan att dock genom alltför stor återkållsamket i uppskovsbeviljandet lamslå den för krigföringen ock folkförsörjningen nödvändiga produktionen ock civila administrationen. Försvarsväsendets, näringslivets ock administrationens personalbekov under ett krig eller i ett skärpt beredskapsläge kunna samtidigt tillgodoses endast om reservarbetskraft, främst kvinnor, i tillräcklig utsträckning utbildas ock placeras i arbete på de värnpliktiga männens platser. För varje uppskovs- eller anståndsansökan som prövas måste undersökas om icke möjligen den värnpliktige, för vilken uppskov sökes, kan ersättas av en icke värnpliktig inom samma yrke eller av en reservarbetare. En sådan undersökning kräver tillgång till sakkunniga lokala organ spridda över kela landet. I länsarbetsnämnderna ock de lokala arbetsförmedlingsorganen äger arbetsmarknadskommissionen den erforderliga lokalorganisationen. Reservarbetskraftsplaneringen kandkaves nu av arbetsmarknadskommissionen ock utredningen finner det naturligt att så kommer att vara fallet även efter krigets slut. Utredningen utgår därvid från den förutsättningen, att arbetsmarknadskommissionen kommer att bestå, även om en ny central myndigket ; för krigskuskållningens planering i stort kommer till stånd. Vidare utgår utredningen från att en viss planläggning av reservarbetskraftsfrågorna även i fredstid måste bedrivas, då i annat fall uppskovsväsendet icke kan funktionera tillfredsställande i ett kastigt påkommet kritiskt läge. E t t annat skäl till att arbetsmarknadskommissionen enligt utredningens uppfattning även framgent bör fungera som centralt uppskovsorgan ligger däri, att prövningen av ansökningar om uppskov i den av utredningen föreslagna kategori I I eller om anstånd förutsätter noggrann kännedom om det aktuella arbetsmarknadsläget. Såsom redan tidigare framkållits är nämligen en av förutsättningarna för att uppskov i kategori I I eller anstånd skall kunna beviljas, att man icke på den öppna arbetsmarknaden kan skaffa ersättare för den värnpliktige, för vilken uppskov eller anstånd sökes. Genom sina lokala organ kan arbetsmarknadskommissionen infordra de upplysningar som erfordras för att bedöma möjligketerna att skaffa ersättare för en inkallad värnpliktig. Enligt vad utredningen i det föregående föreslagit skall det ankomma på det centrala uppskovsorganet, således arbetsmarknadskommissionen, att bevilja uppskov för personal tillkörande uppskovskategorierna I ock I I samt industriuppskovsrätt. Uppskov för personal vid bl. a. kommunikationsverken avses däremot skola beviljas av vederbörande verksckef enligt grunder fastställda av Konungen efter förslag uppgjorda vid gemensamma förkandlingar mellan överbefälkavaren, arbetsmarknadskommissionen ock vederbörande verk. För statsdepartementens personal föreslås uppskovsfrågorna skola prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet på föredragning av vederbörande departe-

126 mentsckef, sedan yttrande dessförinnan inkämtats av arbetsmarknadskommissionen. Slutligen skall s. k. krigstjänstgöringsfriket tillkomma vissa kögre statstjänstemän direkt på grund av stadgande i uppskovsförfattningen. Ekuru arbetsmarknadskommissionen sålunda icke kommer att vara beslutande instans i fråga om alla slags uppskov, bör kommissionen även beträffande övriga slag av uppskov i egentlig mening — men däremot icke i fråga om anstånd — vara centralmyndigket i den bemärkelsen, att kommissionen utövar kontrollen över att uppskovsbesluten fattats i vederbörlig ordning. Därigenom får kommissionen även möjligket att föra statistik över samtliga meddelade uppskov. Med uppskovsväsendet sammankängande frågor kandläggas inom arbetsmarknadskommissionen vid två byråer, uppskovsbyrån ock utredningsbyrån. Vid uppskovsbyrån kandläggas ärenden angående uppskov i egentlig mening ock vid utredningsbyrån ärenden angående anstånd ock kempermittering samt angående reservarbetskraft. Utredningen kar icke anledning att kär ingå på frågan om den framtida organisationen av det centrala uppskovsorganet, men det förefaller utredningen sannolikt att en sammanslagning av byråerna framdeles kan visa sig ändamålsenlig. Den viktigaste remissinstansen som står arbetsmarknadskommissionen till buds i uppskovsfrågor är nu, jämte krigsmaterielverket, industrikommissionens mobiliseringsbyrå, vilken i lokalt känseende är förlagd till arbetsmarknadskommissionen. Såsom redan under kap. 15 anförts, förutsätter utredningen, att denna byrå framdeles kommer att ingå i en eventuell ny central myndigket för krigskuskållningens planering i stort, men anser dock, att den om möjligt alltjämt bör vara lokalt anknuten till arbetsmarknadskommissionen. Utredningen kar vidare under nämnda kapitel föreslagit, att till en dylik central myndigket skall knytas en person med framstående administrativ erfarenket ock skickligket, vilken å myndigketens vägnar skall kava att besvara remisser från arbetsmarknadskommissionen rörande sådana frågor om uppskov för värnpliktiga vid verk tillkörande den nuvarande uppskovsgruppen I, som enligt utredningen skola avgöras av arbetsmarknadskommissionen, ävensom att eljest samråda med kommissionen i dylika frågor. Utredningen anser, att denne befattningsbavare, vilken i avvaktan på tillkomsten av den centrala myndigketen lämpligen torde böra tillköra rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, bör förordnas av Kungl. Maj:t, lämpligen för en tid av tre år. För sitt arbete bör kan uppbära ersättning i form av ett årligt arvode, som enligt utredningens uppfattning icke bör sättas lägre än 5 000 kronor. Utredningen vill slutligen understryka vikten av att ett intimt personligt samarbete äger rum mellan tjänstemännen inom de myndigketer som kandkava uppskovsväsendet. Det goda samarbete som sedan flera år förekommit mellan å ena sidan arbetsmarknadskommissionens uppskovs- ock utredningsbyråer ock å andra sidan industrikommissionens mobiliseringsbyrå kar utredningen med tillfredsställelse uppmärksammat.

127 Även samarbetet mellan arbetsmarknadskommissionen ock centrala värn; pliktsbyrån synes, särskilt på sista tiden, kava utvecklat sig i rätt riktning. I Dock förefaller det som om samarbetet skulle kunna bli än mer befruktande, om personligt samråd ägde rum i större utsträckning än som kittills skett. Det kar nämligen vid undersökningar som utredningen verkställt visat sig, att de båda myndigketerna i anmärkningsvärt många fall stannat i olika uppfattning. Utredningen ifrågasätter, kuruvida icke i de arbetsordningar eller motsvarande föreskrifter som gälla för arbetsmarknadskommissionen ock centrala värnpliktsbyrån borde uttryckligen stadgas, att personligt samråd mellan representanter för de båda myndigketerna skall äga rum, då myndigketernas uppfattningar om kur ett uppskovs- eller anståndsärende bör avgöras befinnas gå i sär.

128 Avdelning VI.

Författningsförslag.

Förslag till

Kungörelse angående uppskov med tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen m. m. (uppskovskungörelse). Allmänna bestämmelser. 1§Innekavare av vissa befattningar äro, på sätt nedan i 6 § stadgas, utan särskild prövning befriade från skyldigket att på grund av värnplikt eller eljest fullgöra tjänstgöring som avses i 28 § värnpliktslagen. Sådan befrielse benämnes krigstjänstgöringsfrihet. 2§Värnpliktig, som innebar viss befattning eller utövar visst yrke eller tjänst, kan, därest så prövas vara ur allmän synpunkt påkallat, i den ordning som i denna kungörelse sägs, på förband erkålla viss befrielse från skyldigketen att på grund av värnplikt fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Sådan befrielse benämnes uppskov.

8§. Efter det förordnande meddelats om inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, må värnpliktig kunna i den ordning nedan sägs erkålla tillfällig befrielse från sådan tjänstgöring. Sådan befrielse benämnes anstånd. 4§Uppskov eller anstånd som ovan sagts kan jämväl beviljas den, som på annan grund än värnplikt är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, dock icke personal på stat, över stat eller på övergångsstat, reservstat eller avgångsstat. 5§För vissa grupper värnpliktiga tillkörande yrkeskategorier med utpräglat säsongarbete kan på förband planlagd tidsbegränsad befrielse meddelas från skyldigket att fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Sådan befrielse benämnes kollektiv yrkesledighet. Krigstj änstgöringsfrihet.

6§Innekavare av befattning, som angives i den såsom bilaga vid denna kungörelse fogade förteckningen, åtnjuter utan särskild prövning krigstjänstgöringsfriket.

129 Det åligger vederbörande verk eller den, som eljest i förteckningen angives, att omedelbart efter det någon, som på grund av värnplikt eller eljest är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, tillträtt eller avgått från sådan befattning, därom göra anmälan till centrala värnpliktsbyrån. Uppskov. A.

Personal, som på grund av värnplikt är vid krigsmakten.

tjänstgöringsskyldig

7§Frågor om uppskov för personal, som på grund av värnplikt är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, prövas ock avgöras av statens arbetsmarknadskommission, som jämväl utövar den allmänna uppsikten över uppskovsväsendet i dess kelhet. Ärenden rörande meddelande av uppskov handläggas av arbetsmarknadskommissionen vid en årligen återkommande prövning av uppskoven för nästföljande kalenderår ( årsprövning). Där så finnes av särskild anledning påkallat, må ock eljest fråga om meddelande av uppskov för värnpliktig i den i 11 § omförmälda uppskovskategorien I upptagas till prövning.

1. Önskar verk, myndighet, företag, anstalt eller institution av statlig, kommunal eller enskild natur (verk), att vid verket anställd personal skall komma i åtnjutande av uppskov, skall verket uppgöra plan för sin organisaj tion under krigsförhållanden. Plan, som i första stycket sägs, skall ock upprättas inom verk, beträffande vilket arbetsmarknadskommissionen eller annan behörig myndighet på grund av verkets betydelse för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap så bestämmer. Vid planens upprättande skall iakttagas, att behovet av värnpliktig arbetskraft i största möjliga mån nedbringas. 2. I 1 mom. omförmäld plan skall årligen revideras i mån av behov. Arbetsmarknadskommissionen samt annan behörig myndighet äga på anfordran taga del av planen. 3. Verk, för vilket uppskov meddelats på grund av ovan omförmäld plan, betecknas som uppskovsreglerat. 9 §• 1. Uppskovsreglerat verk samt annat verk, som önskar bliva uppskovsreglerat, skall före den 1 september varje år till arbetsmarknadskommissionen i det antal exemplar, som av kommissionen bestämmes, insända personalredogörelse, grundad på den i 8 § omförmälda planen, ävensom ansökningar om nya uppskov eller förnyelse av gällande uppskov för de värnpliktiga, vilka anses böra åtnjuta uppskov under nästföljande kalenderår. Påkallas i särskilt fall uppskov under det löpande året, må berörda handlingar insändas jämväl å annan tid. I ansökningarna skall för 9—2246 44

130 varje värnpliktig angivas dels huruvida ansökningen avser uppskov i någon av de i 11 § omförmälda uppskovskategorierna I eller I I eller industriuppskovsrätt jämlikt 15 §, dels ock, beträffande kategori I, huruvida uppskovet bör gälla allenast från dag då krigstillstånd inträder eller som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden av Konungen bestämmes, samt, beträffande kategori II, huruvida uppskovet bör omfatta hela kalenderåret eller viss del därav. Tillhör verket stad, köping, municipalsamhälle eller landskommun, skola under första stycket omförmälda handlingar före den 1 augusti ingivas till länsstyrelsen, som har att före den 1 september med eget yttrande vidarebefordra handlingarna till arbetsmarknadskommissionen. 2. Erinran om skyldigheten att ingiva personalredogörelse som i första stycket sägs, skall genom arbetsmarknadskommissionens försorg före den 1 augusti varje år tillställas uppskovsreglerat verk. 10 §. Efter inhämtande av yttrande från de myndigheter och sammanslutningar, som finnas därtill böra ifrågakomma, meddelar arbetsmarknadskommissionen på grundval av ansökningshandlingarna beslut om uppskov för personalen vid vederbörligt verk för nästföljande kalenderår samt i förekommande fall jämväl för det löpande året. Vid uppskovsprövningen skall iakttagas följande: l:o) Omfattningen av uppskoven skall i största möjliga mån begränsas. Vid i övrigt lika förutsättningar beviljas uppskov i första hand åt värnpliktiga, som äro mindre fältdugliga, och med företräde åt äldre värnpliktiga framför yngre. 2:o) Uppskov må icke beviljas värnpliktig, förrän han fullgjort honom jämlikt 27 § värnpliktslagen åliggande första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring) eller skyldigheten att fullgöra dylik tjänstgöring eljest upphört. För värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer eller underofficer, må uppskov icke beviljas, förrän utbildningen avslutats. I fall, då värnpliktig med stöd av 28 § värnpliktslagen i direkt anslutning till första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring) kvarhålles för sådan tjänstgöring, som avses i 27 § 2 mom. värnpliktslagen, må uppskov beviljas först sedan sistnämnda tjänstgöring avslutats. 3:o) Uppskov må icke utan Konungens medgivande meddelas värnpliktig förrän under det kalenderår han fyller 26 år. 4:o) Ej heller må utan Konungens medgivande uppskov meddelas värnpliktiga, tillhörande vissa i kommandoväg närmare angivna militära personalkategorier. 5:o) Sedan förordnande meddelats om inkallande av värnpliktiga till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, må uppskov beviljas annan värnpliktig än som under 3:o) och 4:o) avses allenast under förutsättning, att han icke är krigsplacerad eller ock centrala värnpliktsbyrån å vederbörlig militär myndighets vägnar tillstyrker uppskovet. Vill arbetsmarknadskommissionen

131 ändock meddela sådant uppskov, skall Konungens medgivande härtill inhämtas. 6:0) Rörande de allmänna riktlinjerna för uppskovs beviljande skall arbetsmarknadskommissionen fortlöpande samråda med överbefälhavaren.

11 §. 1. Värnpliktig, för vilken uppskov beviljas eller förnyas, hänföres därvid till endera av följande uppskovskategorier: Uppskovskategori I, omfattande sådana värnpliktiga, som på grund av att de anses oundgängligen erforderliga i sin befattning, tjänst eller arbetsanställning, prövas böra vara befriade från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, antingen helt eller allenast från dag då krigstillstånd inträder eller som dessförinnan med hänsyn till inträffade utomordentliga förhållanden ' av Konungen bestämmes; Uppskovskategori II, omfattande sådana värnpliktiga, vilkas befrielse under hela året eller viss del därav från tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen prövas vara av den angelägenhetsgrad, att de i varje fall under ett beredskapsläge av mindre skärpa böra tillgodonjuta sådan befrielse. 2. Arbetsmarknadskommissionen skall i beslut om uppskov angiva till vilken uppskovskategori den värnpliktige hänförts samt, beträffande uppskovskategori I, huruvida uppskovet skall gälla helt eller allenast från dag då krigstillstånd inträder eller som dessförinnan av Konungen bestämmes, och, beträffande uppskovskategori II, huruvida uppskovet omfattar hela kalenderåret eller allenast viss del därav. 3. Vid inkallelse av värnpliktiga till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen bestämmer Konungen eller, därest Konungen så förordnar, överbefälhavaren, huruvida värnpliktiga tillhörande uppskovskategorien I I skola äga utnyttja sina uppskov. 12 §. 1. Uppskovsbeslut gäller under kalenderår, för vilket det meddelats, samt därutöver intill dess nytt beslut för nästföljande kalenderår föreligger; dock att beslutet dessförinnan upphör att gälla, om uppskovsanledningen bortfaller eller uppskovet häves. 2. Uppskovsanledningen anses hava bortfallit, då det verk den värnpliktige tillhör upphör med den verksamhet, i vilken den värnpliktige vid uppskovets beviljande sysselsattes, ävensom då den värnpliktige lämnar verket eller övergår till annan verksamhet inom verket. 3. Arbetsmarknadskommissionen äger häva beviljat uppskov, då förhållande eljest inträffar som minskar behovet av detsamma. Dessförinnan bör dock yttrande inhämtas från verkets chef. 4. Där utomordentliga förhållanden det påkalla, äger Konungen förordna, att samtliga eller vissa grupper av meddelade uppskov skola omedelbart eller inom viss tid hävas.

13 §. 1. Rörande beviljade uppskov utfärdar arbetsmarknadskommissionen för en var värnpliktig uppskovssedel eller uppskovsförnyelsebevis i tre exemplar, av vilka ett tillställes inskrivningschefen, ett tillställes vederbörande verk samt ett behålles av arbetsmarknadskommissionen. Nämnda handlingar skola beträffande vid årsprövning beviljade uppskov om möjligt utfärdas före den 15 december och beträffande andra uppskov snarast möjligt. Rörande icke beviljade ansökningar om uppskov och uppskovsförnyelse skall underrättelse samtidigt tillställas vederbörande verk. Underrättelse om icke beviljade ansökningar om uppskovsförnyelse tillställes jämväl inskrivningschefen. Därjämte återställes till vederbörande verk ett exemplar av den insända personalredogörelsen, försett med arbetsmarknadskommissionens anteckningar. 2. För verket avsett exemplar av uppskovssedel (uppskovsförnyelsebevis) skall förvaras av den, som därtill av verket eller dess chef utsetts. Om beviljat uppskov bör den värnpliktige, när så anses erforderligt, av verket eller dess chef underrättas. Har sådan underrättelse skett, skall den värnpliktige, därest uppskovets giltighet sedermera upphör, underrättas jämväl därom. 3. Vid varje uppskovsreglerat verk skall föras uppskovsförteckning i enlighet med fastställt formulär. 4. Har meddelat uppskov upphört att gälla, skall uppskovssedeln genom vederbörande verks försorg omedelbart makuleras. Den makulerade sedeln översändes till inskrivningschefen, som efter makulering av det hos militär myndighet förvarade exemplaret insänder båda exemplaren till arbetsmarknadskommissionen. Kommissionen förstör därefter samtliga exemplar av sedeln. S ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r för p e r s o n a l i n o m s t a t s d e p a r t e m e n t e n och u t r i k e s r e p r e s e n t a t i o n e n . 14 §. I fråga om uppskov för personal inom statsdepartementen gälla i stället för bestämmelserna i 7—13 §§ följande föreskrifter: l:o) Inom varje departement uppgöres årligen en personalredogörelse med uppgifter om den värnpliktiga personal inom departementet, för vilken uppskov anses erforderligt för nästkommande år. Personalredogörelsen insändes före den 1 september till arbetsmarknadskommissionen, som har att däröver avgiva yttrande. 2:o) Sedan arbetsmarknadskommissionens yttrande inkommit, avgöras uppskovsfrågorna av Kungl. Maj:t på föredragning av vederbörande departementschef. Värnpliktig, för vilken uppskov beviljas eller förnyas, hänföres därvid till uppskovskategori som i 11 § sägs. Meddelande om uppskovsbeslut som här sägs tillställes arbetsmarknadskommissionen ävensom centrala värnpliktsbyrån.

133 3:o) Meddelat uppskov upphör att gälla, om den värnpliktige lämnar sin anställning inom departementet. Härom skall meddelande tillställas arbetsmarknadskommissionen ävensom centrala värnpliktsbyrån. 4:o) Med utrikesdepartementets personal likställes i förevarande hänseende personalen inom utrikesrepresentationen. Särskilda

bestämmelser

för v i s s

krigsindustripersonal.

15 §. 1. Industriföretag, som enligt av krigsmaterielverket eller annan behörig myndighet utfärdat besked (produktionsbesked) skall inrätta sig för att under krig eller krigsfara tillverka krigsmateriel, äger att för de vid företaget anställda värnpliktiga, som prövas oundgängligen erforderliga för utnyttjande av den i produktionsbeskedet angivna maximikapaciteten hos företaget, utverka beslut om villkorlig rätt till uppskov i enlighet med vad i denna paragraf sägs. Sådan rätt benämnes industriuppskovsrätt. Prövas värnpliktig, som i första stycket sägs, vara erforderlig jämväl för annan verksamhet inom företaget än som sammanhänger med det utfärdade , produktionsbeskedet, må sådan värnpliktig i vanlig ordning erhålla uppskov | och hänföras till någon av de i 11 § omförmälda uppskovskategorierna. 2. Företag, som i 1 mom. sägs, skall lägga produktionsbeskedet till grund för upprättande av såväl den i 8 § omförmälda planen som den i 9 § angivna personalredogörelsen. I personalredogörelsen skall angivas dels vilka värnpliktiga som böra erhålla uppskov, dels för vilka värnpliktiga industriuppskovsrätt bör meddelas. 3. Personalredogörelsen med tillhörande ansökningar om uppskov och om industriuppskovsrätt insändes enligt bestämmelserna i 9 § före den 1 september varje år till arbetsmarknadskommissionen. Sedan yttrande häröver inhämtats från krigsmaterielverket ävensom från annan myndighet eller , organisation, som finnes därtill böra ifrågakomma, meddelar arbetsmarknadsi kommissionen, med ledning av personalredogörelsen och efter undersökning i vilken mån det i redogörelsen upptagna personalbehovet kan tillgodoses genom icke värnpliktig arbetskraft, i erforderlig utsträckning dels uppskov för den personal, som enligt 1 mom. andra stycket prövas böra erhålla sådant, dels ock industriuppskovsrätt enligt 1 mom. första stycket. 4. Vad i 10 § mom. l:o)—4:o) samt 6:o) stadgas i fråga om uppskov skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å industriuppskovsrätt. 5. Industriuppskovsrätt avser, utom i fall som i 6 mom. sägs, arbete vid visst industriföretag. I fråga om industriuppskovsrätts giltighet m. m. skall i tillämpliga delar gälla vad i 12 § stadgas om uppskov; dock att, därest icke annat bestämmes, värnpliktig, som slutar sin anställning vid det företag industriuppskovsrätten avser, bibehålles vid sin uppskovsrätt intill tiden för nästa årsprövning. Anledningen till industriuppskovsrätt anses hava bortfallit, då det företag uppskovsrätten avser enligt besked från krigsmaterielverket eller annan veder-

134 börlig myndighet icke längre skall inrätta sig för att under krig eller krigsfara tillverka krigsmateriel. 6. Värnpliktig, som är specialutbildad för eller sakkunnig i sådan tjänst inom krigsmaterieltillverkande företag, beträffande vilken brist på arbetskraft kan beräknas uppkomma vid övergång till krigsmaterielproduktion, må av arbetsmarknadskommissionen kunna meddelas industriuppskovsrätt, ändå att han icke är anställd vid företag, som i 1 mom. sägs, eller att han innehar anställning vid annat företag än det, vid vilket hans arbetskraft avses skola under krig eller krigsfara utnyttjas för krigsmaterieltillverkning. Över värnpliktiga, vilka enligt bestämmelsen i första stycket erhållit industriuppskovsrätt, skall särskild förteckning föras hos arbetsmarknadskommissionen. 7. Rörande beviljad industriuppskovsrätt utfärdar arbetsmarknadskommissionen uppskovsrättssedel eller uppskovsrättsförny elsebevis i enlighet med vad i 13 § stadgas om uppskovssedel och uppskovsförnyelsebevis. Jämväl i övrigt skall vad i 13 § stadgas i tillämpliga delar gälla i fråga om industriuppskovsrätt. 8. Industriuppskovsrätt må icke tagas i anspråk annat än å tid eller för tidsperiod, som av arbetsmarknadskommissionen efter samråd med eller på framställning av krigsmaterielverket med hänsyn till omfattningen av den. aktuella krigsmaterieltillverkningen vid vederbörande företag bestämmes. A tider, då industriuppskovsrätt icke tagits i anspråk på sätt i första stycket sägs, utgör industriuppskovsrätten icke hinder för den värnpliktiges inkallande till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Dock må vid inträde av beredskapstillstånd eller vid övergång från freds- eller beredskapstillstånd till krigstillstånd inkallelser av värnpliktiga med industriuppskovsrätt till sådan tjänstgöring icke äga rum, förrän beslut i vederbörlig ordning fattats rörande den omfattning, i vilken utfärdade produktionsbesked närmast skola omsättas i krigsmaterieltillverkning. För värnpliktig med industriuppskovsrätt, vilken inkallats till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, skola tjänstgöringsförhållandena så ordnas, att hans frigörande från tjänsten utan svårighet kan äga rum, därest industriuppskovsrätten tages i anspråk. S ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r för v i s s a a n d r a

personalkategorier.

16 §. Med avseende å uppskov för värnpliktig personal vid postverket, telegrafverket, statens och enskilda järnvägar, statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsväsendet och tullverket ävensom för polispersonal och civilförsvarspersonal, däri inberäknat personal vid yrkes- och borgarbrandkårerna, gälla följande avvikande bestämmelser från vad ovan under 7—13 §§ stadgas: l:o) För uppgörande av förslag till grunder för uppskovens omfattning för personal vid postverket, telegrafverket, statens och enskilda järnvägar,

135 statens vattenfallsverk, väg- och vattenbyggnadsväsendet och tullverket upptagas årligen senast den 1 september förhandlingar mellan överbefälhavaren, arbetsmarknadskommissionen samt vederbörande centrala ämbetsverk. Förslag till dylika grunder för polispersonal uppgöres efter förhandlingar mellan överbefälhavaren och arbetsmarknadskommissionen jämte av Konungen utsedda representanter för skilda delar av polisväsendet. För civilförsvarspersonalen, inberäknat personalen vid yrkes- och borgarbrandkårerna, uppgöres förslaget till grunder för uppskovens omfattning efter förhandlingar mellan överbefälhavaren, arbetsmarknadskommissionen och civilförsvarsstyrelsen. 2:o) De under l:o) omförmälda förslagen skola av arbetsmarknadskommissionen ingivas till Konungen före den 1 oktober. Hava de i förhandlingarna deltagande stannat i olika meningar, skola dessa i handlingarna angivas. 3:o) På grundval av de inkomna förslagen bestämmer Konungen före den 1 november grunderna för uppskovens omfattning för nästföljande kalenderår. 4:o) Därefter ankommer det å generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och generaltullstyrelsen samt, i fråga om polispersonal och civilförsvarspersonal inberäknat personal vid yrkes- och borgarbrandkårerna, vederbörande länsstyrelse att med iakttagande av de fastställda grunderna ävensom av vad i 10 § l:o) och 2:o) finnes stadgat bestämma om uppskoven för respektive personalkategorier samt att utfärda vederbörliga uppskovssedlar (uppskovsförnyelsebevis). 5:o) Det åligger arbetsmarknadskommissionen att utöva tillsyn över tilllämpningen av de grunder för uppskovs beviljande, som i enlighet med vad ovan sagts blivit för ifrågavarande personalkategorier fastställda. Arbetsmarknadskommissionen äger utfärda de föreskrifter för uppskovsärendenas handläggning hos vederbörande myndighet, som må finnas erforderliga för tillsynens utövande. B.

Personal, som på annan grund än värnplikt är vid krigsmakten.

tjänstgöringsskyldig

17 §. 1. Vad i 7 —14 §§ stadgas om uppskov för personal, som på grund av värnplikt är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, skall, med iakttagande av vad nedan sägs, äga motsvarande tillämpning med avseende å personal, som i 4 § omförmäles. 2. Uppskov för personal i krigsmaktens reserver av officers eller underofficers tjänstegrad (tjänsteklass) ävensom för personal i väg- och vattenbyggnadskåren må icke av arbetsmarknadskommissionen beviljas, med mindre Konungen lämnat medgivande därtill. Framställning om sådant medgivande ingives av kommissionen genom vederbörande försvarsgrenschef, vilken därvid har att avgiva yttrande i uppskovsfrågan.

136 För personal i reserv av manskaps tjänstegrad (tjänsteklass) må arbetsmarknadskommissionen meddela uppskov allenast under förutsättning, att vederbörande försvarsgrenschef tillstyrker uppskovet. Vill kommissionen ändock meddela sådant uppskov, skall Konungens medgivande därtill inhämtas. 3. Det enligt 13 § för inskrivningsckefen avsedda exemplaret av uppskovssedel eller uppskovsförnyelsebevis skall i stället tillställas vederbörande militäre ckef. 4. Om beviljat uppskov bör personal, som kär avses, underrättas av vederbörande verk eller dess ckef.

Anstånd. A.

Personal, som på grund av värnplikt är vid krigsmakten.

tjänstgöringsskyldig

§ 18. 1. Önskar värnpliktig, som inkallats till sådan tjänstgöring som avses i 28 § värnpliktslagen, anstånd med fullgörande av tjänstgöringen eller del därav ock kan anståndet icke i form av ledighet från tjänstgöringen eller eljest beviljas av militär chef, äger den värnpliktige därom avgiva till Konungen ställd ansökan, vilken ingives av i tjänstgöring varande värnpliktig till vederbörande kompanichef (motsvarande chef); samt av annan värnpliktig till vederbörande truppregistreringsmyndighet; dock att ansökan från värnpliktig, tillhörande arméns lokalförsvarsförband, ingives till vederbörande försvarsområdesbefälhavare. 2. Önskar arbetsgivare understödja anställds ansökan om anstånd, äger han direkt till arbetsmarknadskommissionen ingiva anmälan om ansökningen med angivande av de skäl, han må vilja åberopa. Avskrift av sådan anmälan bör fogas vid den värnpliktiges egen ansökan. 3. Sedan den värnpliktiges ansökning inkommit till centrala värnpliktsbyrån, prövar byrån ansökningen å vederbörande militära myndighets vägnar. Är ansökningen grundad på arbets- eller tjänsteskäl, skall centrala värnpliktsbyrån dessförinnan inhämta yttrande i ärendet från arbetsmarknadskommissionen. 4. Centrala värnpliktsbyrån äger efter prövning helt eller delvis bifalla ansökning, som grundas på annan omständighet än arbets- eller tjänsteskäl. Ansökning, som grundas på arbets- eller tjänsteskäl, må av centrala värnpliktsbyrån bifallas eller avslås, därest beslutet överensstämmer med arbetsmarknadskommissionens i ärendet uttalade mening. I andra fall än nu sagts skall centrala värnpliktsbyrån med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens avgörande. 5. Anstånd avser bestämd tidsperiod, i regel högst sex månader, men kan efter förnyad ansökning förlängas.

137 19 §. 1. Beslut i anledning av anståndsansökan delgives den värnpliktige genom vederbörlig militär myndighets försorg. 2. Har arbetsgivare ingivit anmälan, som i 18 § 2 mom. avses, skall han genom arbetsmarknadskommissionens försorg underrättas om utgången av ! anståndsansökan som med anmälan avses. 20 §. H a r ansökan om anstånd av centrala värnpliktsbyrån överlämnats till arbetsmarknadskommissionen för yttrande eller har dessförinnan anmälan enligt 18 § 2 mom. inkommit, skall arbetsmarknadskommissionen skyndsamt vidtaga den utredning i ärendet, som erfordras för yttrandets avgivande. 21 §. Därest beredskapsläget därtill föranleder, må Konungen eller, efter Konungens uppdrag, överbefälhavaren förordna, att meddelade anstånd skola upphöra att gälla. JB. Personal, som på annan grund än värnplikt är vid krigsmakten.

tjänstgöringsskyldig

22 §. Vad i 18—21 §§ stadgas om anstånd för personal, som på grund av värnplikt är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, skall äga motsvarande I tillämpning med avseende å personal, som i 4 § omförmäles; dock att ansökan om anstånd för sådan personal ingives genom vederbörande försvarsgren schef, vilken har att, efter inhämtande av arbetsmarknadskommissionens yttrande i ärendet, med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens avgörande. Kollektiv yrkesledighet. 23 §. Frågan huruvida kollektiv yrkesledighet må förekomma för värnpliktiga, tillhörande visst yrke med säsongartade arbetsförhållanden, prövas av arbetsmarknadskommissionen efter samråd med överbefälhavaren. Har vid sådan prövning kollektiv yrkesledighet funnits böra förekomma för värnpliktiga tillhörande visst yrke, bestämmer arbetsmarknadskommissionen, likaledes efter samråd med överbefälhavaren, det antal yrkesledighetskort, som må utfärdas för värnpliktiga inom yrket. A arbetsmarknadskommissionen eller det kommissionen underlydande organ, som därtill bemyndigas, ankommer därefter att bestämma, för vilka värnpliktiga yrkesledighetskort skola utfärdas, samt att, då så finnes lämpligt, underrätta dessa värnpliktiga om kortens utfärdande.

138 24 §. Trkesledighetskorten kunna för varje ifrågakommande yrke på lämpligt sätt uppdelas i undergrupper allt efter graden av den angelägenhet m. m., som betingar yrkesledighetens tillgodonjutande. 25 §. Vid utfärdande av order om värnpliktigas inkallelse till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen eller eljest, då så finnes påkallat, bestämmer överbefälhavaren, efter samråd med arbetsmarknadskommissionen, i vilken mån utfärdade yrkesledighetskort skola medföra kollektiv yrkesledighet för kortens innehavare. 26 §. Närmare bestämmelser rörande tillämpningen av systemet med kollektiv yrkesledighet utfärdas av arbetsmarknadskommissionen i samråd med överbefälhavaren. Särskilda bestämmelser.

27 §. Finner arbetsmarknadskommissionen vid prövning av uppskovsansökan för värnpliktig, vilken inkallats till tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, att uppskov icke kan beviljas, men föreligger anledning att den värnpliktige i stället må komma i åtnjutande av anstånd, äger arbetsmarknadskommissionen med eget yttrande överlämna ansökningen till centrala värnplikts- ; byrån för författningsenlig prövning av anståndsfrågan. 28 §. Vad i denna kungörelse stadgas skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om vapenfria värnpliktiga. 29 §. Angående uppskovsförhållandena för värnpliktiga läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer samt angående personal vid lots- och fyrstaten gäller vad därom särskilt stadgas. 30 §. 1. Närmare anvisningar rörande tillämpningen av uppskovsbestämmelserna utfärdas i kommandoväg ävensom, i förekommande fall efter samråd med överbefälhavaren, av arbetsmarknadskommissionen, som även utarbetar och tillhandahåller erforderliga blanketter och formulär m. m. 2. Det åligger arbetsmarknadskommissionen att föra och snarast efter verkställd årsprövning till överbefälhavaren överlämna statistik över uppskovsverksamheten. 31 §. "Vad i 18—22 §§ stadgas om anstånd äger icke tillämpning å sådant anstånd, varom Konungen, då särskilda omständigheter därtill föranleda, må förordna.

139 32 §. Beträffande straffpåföljd för den, som i uppskovsärende underlåter att lämna av statens arbetsmarknadskommission eller annan därtill behörig myndighet infordrad uppgift eller mot bättre vetande avgiver oriktig sådan eller underlåter att på anfordran fullständiga uppgift, som befunnits vara ofullständig, skola stadgandena i 3 § lagen den 16 april 1937 (nr 159) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap äga motsvarande tillämpning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945, från och med vilken . dag kungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717) angående uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap < (uppskovskungörelse), kungörelsen den 6 augusti 1942 (nr 735) med visst förordnande enligt 14 § uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717) samt kungörelsen den 31 juli 1941 (nr 692) angående uppskov med inställelse till tjänstgöring för viss reservpersonal m. m. vid mobilisering och förstärkt försvarsberedskap upphöra att gälla. Beslut om uppskov eller anstånd, som meddelats med stöd av äldre bestämmelser, skall alltjämt gälla för den tid beslutet avser.

140 Bilaga.

Förteckning utvisande d e l s de befattningshavare, som jämlikt 6 § uppskovskungörelsen äro krigstjänstgöringsfria, d e l s de myndigheter etc., som skola verkställa i nämnda § föreskriven anmälan. Krigstjänstgöringsfria. Ledamot av statsrådet

Anmälan verkställes av: Expeditionschefen i justitiedepartementet Justitieråd och regeringsråd Expeditionschefen i justitiedepartementet Statssekreterare och expeditionschefer Expeditionschefen i vederbörande departement Kabinettssekreteraren,utrikesråd samt Chefen för utrikesdepartementets chefer för svenska beskickningar i personalavdelning utlandet Justitiekanslern Justitiekanslersämbetet Ordföranden i Nedre justitierevisionen Ordföranden i Nedre justitierevisionen Överståthållaren och underståthållaren Överståthållarämbetet Landshövdingar Vederbörande länsstyrelse Ärkebiskopen samt biskopar Vederbörande domkapitel Universitetskanslern Kanslerssekreteraren Rektorer vid universitet och statliga Vederbörande rektor högskolor Cheferna för följande statliga verk: Hovrätterna Vederbörande verk Fångvårdsstyrelsen Sjökar te verket Socialstyrelsen Arbetsrådet Arbetsdomstolen Försäkringsrådet Riksförsäkringsanstalten Pensionsstyrelsen Medicinalstyrelsen Statens arbetsmarknadskommission Civilförsvarsstyrelsen Generalpoststyrelsen Telegrafstyrelsen Järnvägsstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Vattenfallsstyrelsen Byggnadsstyrelsen

141 Krigstjänstgöringsfria. Kammarkollegiet Statskontoret Mynt- och justeringsverket Kammarrätten Generaltullstyrelsen Statistiska centralbyrån Bank- och fondinspektionen Sparbanksinspektionen Riksräken skåp s verket Riksarkivet Kungl. biblioteket Riksantikvarieämbetet Nationalmuseum Skolöverstyrelsen Överstyrelsen för yrkesutbildning Domänstyrelsen Lantbruksstyrelsen Lantmäteristyrelsen Rikets allmänna kartverk S täten s m e te or ologisk-hy drografiska anstalt Egnahemsstyrelsen Skogsstyrelsen Kommerskollegium Lotsstyrelsen Sveriges geologiska undersökning Patent- och registreringsverket Försäkringsinspektionen Statens provningsanstalt Flygtekniska försöksanstalten Ledamot av riksdagen Riksdagens justitieombudsman Riksdagens militieombudsman Riksbankschefen t Riksgäldsdirektören

Anmälan verkställes av. Vederbörande verk

Vederbörande länsstyrelse (Överståthållarämbetet) Byråchefen å justitieombudsmansexpeditionen Byråchefen å militieombudsmansexpeditionen Riksbankens direktion Riksgäldssekreteraren

142 Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. förordningen den 30 december 1941 (nr 969) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring mt m. (inskrivningsförordningen). Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. förordningen den 30 december 1941 (nr 969) angående inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. (inskrivningsförordningen) skall erhålla följande ändrade lydelse: 12 §. 3. Vid inskrivningsexpedition sker följande registrering: dels lokalregistrering kyrkobokförda värnpliktiga; dels truppregistrering av nedan nämnda värnpliktiga, nämligen: a) de som enligt vad därom stadgas i uppskovskungörelsen åtnjuta krigstjänstgöringsfrihet eller som erhållit uppskov med inställelse till tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen och därvid hänförts till uppskovskategori I ; b) de som — statens räkning; c) de som — — — från tjänstgöring; samt d) andra värnpliktiga förbandens krigsorganisering. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1945.

143 Bilaga. (till k a p . 9) Sammanställning av u p p g i f t e r från vissa verk tillhörande uppskovsgrnpp I angående antalet befattningshavare i uppskovsberättlgside befattningar och antalet för innehavare av dylika befattningar beviljade uppskov den 30 juni 1944.

4.

Verkets

namn

Hkesdepartementetl)

,

b Hovrätt Domsagorna Tattendomstolarna ta Hovrätt Domsagorna grätten över Skåne inge omsagorna

, , och Ble

'rätten för övre Norrland omsagorna

..

mahtyrehen Ikyddshem ksförsäkringsanstalten Yrkesinspektionen ^sionssiyrelsen

48-3

56 107 9

10 5 5

17-9 4-7 55'6

6.

)10 4 )5 *)8

9 22 2 1 21

26 54 7

91 183 18

36 59 12

27 80

2 14

7-4 17-5

2 11

14 55

42 156

16 69

21 43

2 4

95 93

1 4

10 17

12 21

8 36 34 80

5 12 29 65

62 5 33-3

4 5

5 9

85-2 81-3

29 65

55 43

18 23

32?

5 15

83-3

4 35

3 24

75-o 68-6

1 12

2 12

lOO-o

60-9

62-6 233 76-7 1168

34 104

489 1092

7 136

10 15 23 6 3 10 1 11

58 29 51 32 27 34 14 40

39 26 48 31 23 30 12 32

ggnadsstyrelsen ii äns arkitekts organisationen 11 .tskontoret VeraltulUtyrelsen 23 |enttaltullkammaren i Stock372 holm vriga Tullverket 1522 2 tmäteristyrelsen

233 1168

53Ö

antmäteristaten

2 75

lOO-o 88-2

2 75

\tens

50o

58-5

45 14 26 26 23 20 11 28

29 11 25 25 20 20 11 21

64-4 78-6 96-1 96i 86-9 lOO-o lOO-o 75-o

29 11 24 25 19 20 11 20

lent- och

5.

KeservI kol. 1 Uppskov ofticerare och 5 för Värn- Upp- Kol. 2 Summa Summa be- m.ti.(l69§ oredovisade kol. 1, kol. plik- skovs- % ay tills inskriv{= ickevidare stämd bevis kol. 1 tiga ningsför- värnplik- 5 och 6 •2 och 6 tid ordningen) tiga)

reproduktionsanstalt.... registreringsverket..

2 2

28 44

31 65 13 48 64 126

16 2

125 15

196 60

14 13

19 48 32 133

10 21 57 109 143 38 54 17 37 30 123

895 722 2 718 2 260 9 9 211 233

ksstyrelsen i ) Itoekholms län fppsala län ([almöhus län Kopparbergs län (karaborgs län Farmlands län Ilekinge län Jorrbottens län

S u m m a 3 027 1985

65 6 1 9 1 3

1 1 1 72

2 546

5 844 4 531

S u m m a u t o m hovrätterna 5197 2

4 275

*) Uppgiften avser endast departementet; ej utrikesrepresentationen. — ) Uppgifterna avse endast själva länsstyrella; ej fögderiförvaltningar och luftskydd. — 3) Samtliga uppskov gälla allenast vid mobilisering. — 4) Därav 1 nast vid mobilisering.

Statens offentliga utredningar 1944 Systematisk förteckning

*

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

VI lm ii 11 lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Processlagberedningens förslå till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m. m. [10] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24] Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. [35] Strafflagberedningens betänkande ang. verkställigheten av frihetsstraff m. m. [50] Fångvårdsstyrelsens utredning ang. fångvårdspersonalens utbildning och rekrytering m. m. [00]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6] Betänkande med förslag till inrättande av ett forskningsråd på jordbrukets område. [43] Betänkande med förslag till åtgärder för den jordbrukstekniska forskningens och upplysningsverksamhetens ordnande. [45] Betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet, m. m. [46] Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. [56]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang revision av riksdagens arbetsformer. [8] Folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen. [52] K om m ii ii al förvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [4] Kommunindelningskommittén. 1. Den lantkommunala författningsregleringens historia. [37] Statens och kommunernas finaiisvnseii. Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3] Betänkande med förslag till allmän ordningsstadga m. ni. [48] Betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Del 1. Allmänna grunder. [53] Del 2. Organisationens utformning, avlöning m. m. [54] Nationalekonomi ocli socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [71 2. [12] 3. [13] 4. [14] 5. [25] 6. [36] 7. [57] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8. Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision.av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [33] Promemoria ang. socialvården under krig. [401 Betänkande i abortfrågan. [51] Betänkande med förslag till ändrad semestcrlagstiftning. [59] Hälso- och sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Ungdomsvårdskommitténs betänkande 1 med utredning och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvård. [30] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 1. Utredning och förslag rörande den förvaltningsekönomiska statistiken vid kroppssjukhusen. [47] Betänkande ang. organisationen av garnisonssjukvården i Stockholm. [49] Betänkande med utredning och förslag ang. tandvården vid försvarsväsendet. [61] Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27]

Vattenvägen.

Skogsbruk. Bergsbruk. Industri.

Handel och sjöfart. Kommiiiiikatioiisväsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [18] Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvägssakkunniga. [32] Betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässig biltrafik. [39] Utredning och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning för personal vid statens järnvägars smalspåriga bandelar. [58] Hank-, kredit- och peuniiigväseii. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdeua. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19]

1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. [29] Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag ang. stöd åt ungdomens föreningsliv. [31] Förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i folkskolor. [41] 1943 års riksteaterutrednings betänkande och förslag ang. riksteaterns omorganisation m. m. [42] Betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den medicinska forskningens främjande. [55] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5] Betänkande ang. ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret. [38] Betänkande med förslag rörande utnyttjandet av ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande frågor. [44] Betänkande med förslag ang. det militära uppskovsväsen, dets ordnande. [63] Utrikes ärenden.

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2246 44

Internationell r ä t t .