Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:19 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

DEN EKONOMISKA FÖRSVARSBEREDSKAPENS FRAMTD3A ORGANISATION

Avgivet Ekonomiska

S

av

försvarsberedskapsutredningen

T

O C K 1 9

H 4

O 6

L M

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k

1 Betänkande angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 168 s. K. 2. Dödföddhjten och lidigdödlighcten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhallande vid olika former av förlossningsvård samt (.ess socialmedicinska och befolkningspolitiska be.ydelse. Av C. G>llens\vård. Beckman. 115 s. S. 3. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningsagstiftningen m. m. Hoeggström. 9.) s. Jo. i. Betänkanle med förslag angående uniformspliktens omfattnirg för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petteison. 59 s. Fö. 5. Betänkanle om barnkostnadernas fördelning med förslag aigående allmänna barnbidrag in. m. V. Petterson. 351 s. S. G. Be.änkairle om barnkostnadernas fördelning med förslag angiende allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för alt begränsa aitalet kontraktsanstullt manskap inom krigsmakten. Beckman. 13fi s. f ö . S. 1911 ars lärarlönesakkunniga. Belänkande med lurslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. t'4fi s. Fi. 9. 1945 års universiletsberedning. 1. Doccnlinslitulionen. Ha-ggslrcm. 62 s. E.

f ö r t e c k n i n g

10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- o. l i d skriftstryck. 217 s. K. 11 1940 å r s skolutrednings bctänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. ldun. 341 s. E. 12. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E. 13. Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. lor genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fl 14 1910 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktslidens skolformer. 4. Realskolan. 1 raktiska linjer. Idun. 193 s. E. , A• 15 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliklstidens skolformer. 2. Folkskolan 1.. forslag till undcrvisningsplaner. ldun. 253 s. E. lli. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. i etterson. 125 s. Jo. „ 17. Den lamiljevårdande socialpolitiken. Beckman. l.iJ. 18 P.M. ' angående utvecklingsplanering på jordbrukets område. Marcus. 252 s. Jo. 19. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med. fetstil "te°ra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet. Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utcivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 19 FOLK HUS HÅLLNINGS DEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

DEN EKONOMISKA FÖRSVARSBEREDSKAPENS FRAMTIDA ORGANISATION

Ekonomiska

Avgivet av försvarsberedskapsutredningen

STOCKHOLM 1946 1DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG,

ESSELTE

AB

INNEHÅLLSFÖRTECKNING sid. Skrivelse till chefen för folkhushållningsdepartementet Avd. I. Inledande avdelning Utredningens uppdrag m. m Olika former av försvarsberedskap och avgränsningen av dessa

5 7 7 8

Avd. II. Hittillsvarande organisation m. m Förberedelserna för och tillkomsten av den nuvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap Rikskommissionens organisation och arbetsuppgifter Rikskommissionens verksamhet före krigsutbrottet Rikskommissionens verksamhet under kriget Nuvarande ordning för handläggningen av försvarsberedskapsfrågor på det ekonomiska området

18 Avd. III. Utredningens förslag

20 Allmänna principer Den ekonomiska försvarsberedskapens allmänna innebörd Riktlinjer för den framtida handläggningen av frågor rörande ekonomisk försvarsberedskap

11 13 14 17

20 20 27

Vissa särskilda försörjningsområden Försörjningen med arbetskraft Försörjningen med jordbruksprodukter samt därmed sammanhängande frågor Beredskapen på det industriella området Beredskapen på bränsle- och kraftförsörjningens område Beredskapen på transportområdet

32 32

38 47 50

Centralorganets sammansättning och organisation m. m Utkast till instruktion för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Särskilt y t t r a n d e av generaldirektören S. A. E. Ödeen

54 62 68

36 Bilagor. Bilaga Bilaga Bilaga Bilada Bilaga

1. Yttrande av arbetsmarknadskommissionen 2. Yttrande av livsmedelskommissionen 3. Yttrande av industrikommissionen 4. Yttrande av bränslekommissionen -5. Yttrande av reservförrådsnämnden

73 76 79 85 90

Till Herr statsrådet och chefen för Kungl.

folkhiishållningsdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1944 har Herr statsrådet samma dag dels tillkallat numera statsrådet J. A. Ericsson, numera ordföranden i statens livsmedelskommission, direktören T. Å. Hovgård, numera t. f. statssekreteraren i socialdepartementet, hovrättsrådet I. A. Lindeli, vice ordföranden i statens bränslekommission, f. d. överdirektören K-G. Ljungdahl, vice ordföranden i statens priskontrollnämnd, professorn E. F. Lundberg, ordföranden i statens industrikommission, direktören S. G. Schwartz och generaldirektören S. A. E. Ödeen för att inom folkhushållningsdepartementet verkställa utredning och avge förslag rörande den fortsatta planläggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen, dels ock uppdragit åt Schwartz att såsom ordförande leda utredningens arbete. Sedermera har Herr statsrådet dels den 10 mars 1945 tillkallat ledamoten av industrikommissionen, revisionssekreteraren S. L. Hammarskiöld att delta i utredningsarbetet, dels ock den 19 september 1945 entledigat statsrådet Ericsson från det honom lämnade uppdraget och tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare R. V. Persson i Vinberg att i statsrådet Ericssons ställe medverka såsom utredningsman. Utredningen har antagit benämningen ekonomiska försvarsberedskapsulredningen. Såsom sekreterare hos utredningen har enligt Herr statsrådets förordnande den 21 september 1944 numera t. f. förste byråsekreteraren i lantbruksstyrelsen N. G. T. Roupe tjänstgjort till och med den 17 april 1945. Därefter har juris kandidaten Karl-Axel Fagerberg i enlighet med Herr statsrådets därom den 19 april och den 29 augusti 1945 meddelade förordnanden fullgjort sekreteraregöromålen. Utredningen har efter remiss avgivit utlåtande i följande ärenden, nämligen l:o) den 23 februari 1945 angående 1944 års militära uppskovsutrednings betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande; 2:o) den 7 juni 1945 angående ett inom försvarsdepartementet utarbetat förslag rörande förfogandelagstiftningens fortsatta tillämplighet; samt 3:o) den 11 december 1945 angående ett av medicinalstyrelsens materielnämnd upprättat förslag till civil sjukvårdsberedskapsorganisation.

6 Vidare h a r till ekonomiska försvarsberedskapsutredningen för utlåtande remitterats ett av 1944 års drivmedelsutredning i oktober 1945 avgivet förslag angående beredskap på gengasområdet. Denna remiss torde få anses besvarad genom vad ekonomiska försvarsberedskapsutredningen i sitt betänkande anför om hithörande frågor. Till fullföljande av utredningsuppdraget får utredningen härmed vördsamt överlämna bifogade betänkande med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Undertecknad Ödeen åberopar i vissa delar särskilt yttrande. Stockholm den 9 februari 1940. SVEN SCHWARTZ S. HAMMARSKJÖLD

Å.

ERIK L I N D B E R G

HOVGÅRD

INGVAR LINDELL

RAGNAR PERSSON

K-G.

LJUNGDAHL

STIG Ö D E E N

Karl-Axel

Fagerberg.

Avd. I. Inledande avdelning. U t r e d n i n g e n s uppdrag m. m. Till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 22 j u n i 1944 i ä r e n d e t r ö r a n d e t i l l k a l l a n d e t a v u t r e d n i n g s m ä n för fortsatt p l a n l ä g g n i n g a v d e n e k o n o m i s k a f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n a n f ö r d e chefen för f o l k h u s h å l l n i n g s d e p a r t e m e n t e t — efter a t t h a r e d o g j o r t för t i d i g a r e f r a m s t ä l l n i n g a r b e t r ä f f a n d e o m o r g a n i s a t i o n a v r i k s k o m m i s s i o n e n för e k o n o m i s k f ö r s v a r s b e r e d s k a p m. m. — efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d s t a t s r å d e t s övriga l e d a m ö t e r b l a n d a n n a t följande. Utredningen bör givetvis icke begränsas till att avse allenast uppbyggandet av det blivande organet för den ekonomiska försvarsberedskapen. I samband med behandlingen av nämnda organisationsspörsmål och delvis redan för erhållande av en utgångspunkt för bedömandet av detsamma måste nämligen till omprövning upptas frågan på vilka områden särskilda statliga åtgärder för planläggning och genomförande av den ekonomiska försvarsberedskapen böra vidtas. Vidare bör utredas i vad mån arbetsuppgifterna inom dessa områden skola handhas av det nya beredskapsorganet eller av andra myndigheter. Beredskapsuppgifterna på arbetsmarknadsområdet kunna sålunda, åtminstone i viss mån, tänkas böra även i fortsättningen bli behandlade av statens arbetsmarknadskommission. Vidare bör bemärkas, att frågan om omorganiserandet av civilförsvaret i dagarna torde komma att erhålla sin slutgiltiga lösning. Därvid torde vissa uppgifter, sammanhängande med den ekonomiska försvarsberedskapen, komma att anförtros åt de med civilförsvaret betrodda myndigheterna. I fråga om andra uppgifter torde tills vidare komma att lämnas öppet, huruvida de skola handhas av sistnämnda myndigheter eller ej. Slutligen erinras om att den militära förvaltningen å området under den senaste tiden omorganiserats, därvid ett särskilt krigsmaterielverk inrättats. Det är uppenbarligen av vikt, att en gränsdragning sker mellan verksamhetsområdet för det nya beredskapsorganet, å ena sidan, samt för övriga civila och militära myndigheter, å andra sidan. Organisationen av det nya ekonomiska beredskapsorganet bör självfallet så utformas att det kan arbeta så effektivt som möjligt. Härvidlag synes särskilt böra övervägas om icke kommissionsformen bör ersättas av någon annan organisationsform. I sakens natur ligger att beredskapsorganets verksamhet i främsta rummet kommer att avse planläggningsuppgifter. Med hänsyn till vikten av att beredskapsorganet icke förlorar kontakten med den praktiska erfarenheten synes organet emellertid även böra handha åtminstone vissa av de verkställighetsuppgifter, som avse att förbereda ett genomförande av planläggningen. Ett av de många viktiga spörsmål å försörjningsområdet som vid den blivande utredningen måste erhålla ingående prövning är frågan om den statliga lagringsverksamheten; föremålen för densamma samt dess omfattning och genomförande. Vid lösningen av organisationsspörsmålet å denna punkt bör även undersökas huruvida det instrument för statlig lagringsverksamhet, som för närvarande finnes i

8 statens reservförrådsnämnd, bör bibehållas — i oförändrad form eller efter omorganisering — eller om nämndens uppgifter böra övertas av något annat organ. Vid fullgörandet av uppdraget har utredningen haft överläggningar med chefen för försvarsstaben samt representanter för civilförsvarsstyrelsen, statens reservförrådsnämnd och statens trafikkommission ävensom med representanter för 1942 års jordbrukskommitté, 1944 års militära uppskovsutredning och 1945 års civilförsvarsutredning samt slutligen med representanter för en under överbefälhavaren lydande kommitté med uppgift att uppgöra förslag till högkvarterets framtida organisation i krig och fred. Vidare har utredningen för erhållande av ytterligare belysning av de föreliggande frågorna hos de olika krisorganen, statens livsmedelskommission, statens industrikommission, statens bränslekommission, statens trafikkommission, statens handelskommission och statens krigsförsäkringsnämnd ävensom hos statens arbetsmarknadskommission och statens reservförrådsnämnd gjort en förfrågan angående dels de erfarenheter, som inom vederbörande myndighets verksamhetsområde vunnits rörande det av rikskommissionen bedrivna organisations- och planläggningsarbetet, dels ock i stora drag de synpunkter, som ansåges böra vara vägledande för det fortsatta planeringsarbetet på området för den ekonomiska försvarsberedskapen. Av de inkomna svaren ha särskilt arbetsmarknadskommissionens, livsmedelskommissionens, industrikommissionens, bränslekommissionens och reservförrådsnämndens yttranden ansetts vara av så betydande intresse ur ifrågavarande synpunkter, att utredningen funnit sig böra foga dem såsom bilagor till betänkandet (se sid. 73 o. ff). Olika former av försvarsberedskap och avgränsningen av dessa. Enligt gällande språkbruk torde ordet »försvarsberedskap» kunna sägas utgöra en sammanfattande benämning för åtgärder på skilda områden, som åsyfta att göra landet bättre rustat mot de påfrestningar, som kunna väntas uppkomma, därest landet skulle råka i krig eller om dess normala förbindelsevägar på grund av krigshandlingar mellan andra länder skulle bli mer eller mindre fullständigt avskurna. Ordet i fråga betecknar emellertid också i en annan mening själva det tillstånd, vari landet försätter sig inför möjligheten av krig. Om ordets sistnämnda betydelse kommer dock här i fortsättningen icke att bli tal. Utredningen torde icke behöva uppehålla sig vid att söka karakterisera ett krig i modern mening och att närmare poängtera det för all framtida försvarsberedskap avgörande faktum, att krigshandlingarna i ett sådant krig förekomma icke blott vid själva fronterna och mot militära förband utan även i hemorten och mot landets befolkning över lag. Ej heller torde närmare behöva beröras, att kriget kommit att på ett helt annat sätt än tidigare ta i anspråk nationens alla resurser. Emellertid måste framhållas, huru-

9 som sist angivna förhållande i sin tur innebär, att också försvarsberedskapen måste utsträckas till samhällslivet i dess helhet. Olika huvudformer av försvarsberedskap kunna därför urskiljas. I främsta rummet kommer härvid naturligt nog den militära försvarsberedskapen. Eftersom i det moderna kriget, såsom nyss påpekats, krigshandlingarna rikta sig icke endast mot de kämpande styrkorna utan även mot civilbefolkningen, kräver emellertid ett framgångsrikt försvar också åtgärder för hemortens trygghet och skydd. Åtgärder av denna art betecknas numera vanligen med ordet civilförsvar, och förberedelserna på detta område kunna därför benämnas civil försvarsberedskap. För att det militära försvaret och även civilförsvaret skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt måste emellertid förberedelser vidtas såväl för att försvarets behov av förnödenheter skall kunna tillgodoses som för att landets försörjning i övrigt skall kunna tryggas och näringslivets fortgång behörigen säkerställas. Det är förberedelser av denna senare art, som torde kunna sammanfattas under benämningen ekonomisk försvarsberedskap i egentlig mening. Härmed är dock ingalunda hela fältet av beredskapsåtgärder angivet. Särskilda anstalter behöva nämligen också vidtas för att sådana delar av samhällsapparaten, som icke direkt tillhöra näringslivets område, skola kunna fungera under ett krisläge. Såsom exempel på sådana områden kunna anföras domstolsväsendet, skolväsendet, sjukvårdsväsendet och åtskilliga andra statliga och kommunala verksamhetsgrenar. Beredskapsåtgärder av detta slag kunna anses falla inom ramen för en ekonomisk försvarsberedskap i vidaste bemärkelse. Utredningen återkommer i det följande till dessa frågor. Givet är, att även andra indelningsgrunder i fråga om försvarsberedskapen kunna tänkas. Sålunda kunde till civil försvarsberedskap överhuvud taget hänföras alla de beredskapsåtgärder, som icke innefattas i den militära försvarsberedskapen. Motivet härför skulle då i första hand vara, att ett flertal försvarsberedskapsuppgifter otvivelaktigt äro av den art, att de enligt den första indelningen här ovan lika väl kunna anses vara av ekonomisk som av civil natur och att det sålunda överhuvud taget knappast är möjligt att dra en klar gräns mellan dessa båda former. Utredningen kommer emellertid trots dessa och andra gränsdragningssvårigheter att i det följande använda sig av de tre begreppen militär, civil och ekonomisk försvarsberedskap enligt förstnämnda betraktelsesätt. Utredningen har enligt direktiven allenast att behandla den ekonomiska försvarsberedskapen. Enligt instruktionen för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som i fortsättningen av betänkandet närmare kommer att beröras, skulle detta organ ha att verka för att erforderliga förberedelser bleve utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden krigsmaktens behov av förnödenheter kunde tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas, allt med be-

aktande av att landets tillgångar på ändamålsenligaste sätt utnyttjades för ernående av effektivitet och varaktighet i behovstäckningen. Utredningen har för sin del icke funnit anledning till erinran mot denna definition, dock att, enär utredningen vid sidan av »militär» försvarsberedskap även upptagit begreppet »civil» försvarsberedskap, uttrycket »krigsmaktens» behov synes böra utbytas mot »försvarets» behov. Beträffande gränsdragningen mellan de olika formerna av försvarsberedskap må här först framhållas, att, om till ekonomisk försvarsberedskap skola räknas förberedelser överhuvud taget för tillgodoseendet av försvarets behov av förnödenheter, dit också måste hänföras en väsentlig del av de arbetsuppgifter, som instruktionsenligt handhas av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och som på grund därav även kunna anses falla inom den militära försvarsberedskapens ram. Sålunda åligger det bland annat arméförvaltningen att föranstalta om de åtgärder, som erfordras för att armén skall vara försedd med för krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig materiel ävensom övriga förnödenheter m. m., medan motsvarande uppgifter beträffande marinen och flyget handhas av marin- och flygförvaltningarna. I stor utsträckning har för övrigt en samordning av dessa frågor numera skett genom krigsmaterielverkets tillkomst. Detta verk har nämligen bland annat till uppgift alt förbereda och genomföra de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för krigsberedskap erforderlig materiel och övriga förnödenheter i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar på bästa sätt skall kunna tillgodoses. Begreppsmässigt torde det således på grund av vad nu anförts icke vara möjligt att dra en skarp gräns mellan militär och ekonomisk försvarsberedskap. Detta synes dock knappast vara nödvändigt. I stället får man, då frågan om beredskapsuppgifternas fördelning diskuteras, uppdra de gränser mellan olika beredskapsorgans verksamhetsområden, som ur praktisk synpunkt framstå såsom mest lämpliga. Vad nu sagts har, såsom förut nämnts, sin motsvarande tillämpning i förhållandet mellan ekonomisk och civil försvarsberedskap. Vissa uppgifter, såsom utrymning och undanförsel, utgöra sålunda i viss mån sådana åtgärder för civilbefolkningens och hemortens trygghet och skydd, vilka kunna hänföras till civil försvarsberedskap. Å andra sidan förete ifrågavarande uppgifter liksom flera andra av liknande slag sådana drag, att förberedelserna i fråga helt eller delvis också måste anses falla inom den ekonomiska försvarsberedskapens ram. Såsom exempel kan nämnas förberedelsearbete för bortflyttning av industribefolkning från en ort till en annan och den inverkan, som en dylik förflyttning skulle kunna få på möjligheten att upprätthålla den industriella verksamhet, i vilken arbetarna i fråga äro sysselsatta. Ett annat exempel utgör planläggning av undanförsel av maskiner och industriråvaror. Till dessa och andra gränsdragningsfrågor har utredningen för avsikt att i det följande återkomma.

Avd. II.

Hittillsvarande organisation m. m.

Förberedelserna för och tillkomsten av den nuvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Betydelsen av att förberedelser och anstalter vidtas för att under krig eller krigsfara krigsmaktens behov av förnödenheter skall kunna tillgodoses samt folkförsörjning och näringsliv tryggas är ett spörsmål, som i Sverige sedan länge uppmärksammats. År 1915 behandlades frågan i riksdagen på basis av en proposition, vari föreslogs, att en permanent rikskommission för »ekonomisk krigsberedskap» skulle inrättas. Riksdagen fann syftet med propositionen beaktansvärt men ansåg den förebragta utredningen icke vara av sådan beskaffenhet, att riksdagen kunde ta ståndpunkt till frågan om en permanent organisation. En omfattande förberedande undersökning av frågan befanns därför nödvändig. Denna anförtroddes åt en kommitté, den s. k. krigsberedskapskommissionen, som år 1918 avlämnade ett omfattande betänkande, behandlande olika specialområden av »ekonomisk beredskap». I betänkandet avhandlades även de organisatoriska frågorna och framhölls betydelsen av att en permanent rikskommission för den ekonomiska krigsberedskapen inrättades. Enligt betänkandet borde rikskommissionen bestå av en ordförande och fjorton ledamöter, varav fem fast avlönade och nio andra, representerande jordbruk, industri, kreditväsende m. fl. intresseområden. De fast avlönade ledamöterna skulle utgöras av en chef för kommissionens kansli, en avdelningschef för livsmedelsfrågor, en för industriella frågor, en för finans- och kreditfrågor samt för nationalekonomiska och statistiska arbeten ävensom en militär avdelningschef. För vissa frågor skulle särskilda sakkunniga kunna tillkallas. Krigsberedskapskommissionens betänkande föranledde icke omedelbart någon framställning till riksdagen. I betraktande av att en av de viktigaste sidorna av den ekonomiska försvarsberedskapen gällde industriens anpassning efter krigets krav föreslogs emellertid från annat håll, att en särskild industriberedskapskommission skulle tillsättas. Detta förslag vann Kungl. Maj:ts gillande, och industriberedskapskommissionen kom år 1924 till stånd med cheferna för arméförvaltningens artilleri-, fortifikations-, intendenturdepartement och sjukvårdsstyrelse samt cheferna för marinförvaltningen,

generalstaben, marinstaben och kommerskollegium ävensom verkställande direktörerna i ingenjörsvetenskapsakademien och Sveriges industriförbund såsom medlemmar. Enligt sin instruktion hade kommissionen att verka för säkerställandet av den inhemska industriens förmåga att tillgodose de krav, som i krig skulle komma att ställas på densamma ur såväl militär som allmän synpunkt. Till befrämjande av detta syfte skulle kommissionen åvägabringa och understödja planmässigt samarbete mellan de militära förvaltningsmyndigheterna och centralorganen för det industriella näringslivet, dess tekniskt vetenskapliga institutioner och den privata industriens sammanslutningar. I april 1926 tillkallades sedermera tre sakkunniga för att inom försvarsdepartementet biträda med utarbetande av plan för den allmänna ekonomiska krigsberedskapens organisation. Vid ärendets behandling inför Kungl. Maj:t uttalades av föredragande departementschefen, att vad det här gällde att undersöka vore dels frågan om vilka uppgifter på hithörande områden, som borde tilldelas redan befintliga myndigheter och institutioner, ävensom vilka organisationsändringar inom dessa, som därav betingades, dels ock frågan om lämpligaste sammansättningen av det eller de särskilda organ, som kunde befinnas erforderliga för vissa grenar av ifrågavarande verksamhet samt för arbetets ledning och sammanhållning. Organisationen borde icke erhålla större omfattning än som vore oundgängligen nödvändigt. De sakkunniga avgåvo den 28 oktober 1926 betänkande i ämnet (statens offentliga utredningar 1926:22). Betänkandet utmynnade i ett förslag om inrättande av en rikskommission för »ekonomisk försvarsberedskap». Med anledning av att i en del yttranden över förslaget vissa principiella erinringar mot detsamma framställts uppdrog Kungl. Maj:t i april 1927 åt de sakkunnigas ordförande, generalmajoren A. F. Hultkrantz, att i samråd med vissa myndigheter verkställa överarbetning av förslaget. Den 13 september 1927 avgav Hultkrantz betänkande och förslag i ämnet. Sistnämnda förslag lades i allt väsentligt till grund för proposition till 1928 års riksdag. I nämnda proposition, nr 6, hemställde Kungl. Maj:t, att riksdagen måtte medge, att en rikskommission för ekonomisk försvarsberedskap finge organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med de i propositionen angivna grunderna. Sedan propositionen behandlats i vederbörande utskott, vars majoritet avstyrkte bifall, anslöt sig riksdagen till en reservation inom utskottet, enligt vilken propositionen borde bifallas med beaktande dock av vissa anförda synpunkter beträffande kommissionens blivande organisation. Den 11 maj 1928 fastställde Kungl. Maj:t därefter stat för rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap ävensom instruktion för kommissionen att tills vidare provisoriskt lända till efterrättelse. I samband därmed förordnade Kungl. Maj:t, att industriberedskapskommissionens verksamhet skulle upphöra med utgången av juni 1928.

13 Rikskommissionens organisation och arbetsuppgifter. Redan i kommissionens första provisoriska instruktion angavs, att kommissionen skulle under Kungl. Maj:t utgöra det ledande och övervakande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Den skulle verka för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga planläggningsarbeten och andra förberedelser bleve utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden det militära försvarets behov av varor och förnödenheter kunde tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas. Kommissionen ägde att träda i förbindelse med civila och militära myndigheter samt allmänna och enskilda institutioner för att genom dessas medverkan och inbördes samarbete söka nå fram till ett betryggande, planmässigt ordnande av rikets ekonomiska försvarsberedskap samt att till Kungl. Maj:t avge de framställningar och förslag, som kunde främja nämnda beredskap. Sin nuvarande instruktion erhöll rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i samband med 1936 års försvarsbeslut. Enligt gällande instruktion (nr 311/1937, ändrad genom nr 548/1939) består kommissionen av ordförande samt tio ordinarie och ett antal extra ledamöter. Av de ordinarie ledamöterna äro åtta självskrivna, nämligen dels vissa militära chefer (cheferna för armén, marinen, flygvapnet och försvarsstaben), dels cheferna för vissa civila verk (socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium), dels ock verkställande direktören i ingenjörs vetenskapsakademien. Av de två återstående ordinarie ledamöterna, vilka jämte ordföranden förordnas av Kungl. Maj:t, bör en företräda sakkunskap på det industriella området och en representera allmänt medborgerliga intressen. Såsom extra ledamöter skulle ett stort antal statliga befattningshavare på kallelse ta säte och stämma i rikskommissionen, envar då ärende berörande hans verksamhetsområde behandlades. Detta gäller kabinettssekreteraren, generalfälttygmästaren, generalintendenten, generalkrigskommissarien, chefen för fortifikationskåren, generalfältläkaren, chefen för marinförvaltningen och souschefen vid flygförvaltningen samt cheferna för medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och statistiska centralbyrån ävensom bankinspektören, chefen för domänstyrelsen samt luftskyddsinspektören och krigsmaterielinspektören. Vissa angivna institutioner inom finansväsende och näringsliv kunna vidare utse var sin representant att på kallelse såsom extra ledamot delta i kommissionens förhandlingar och beslut, då ärende, som berör vederbörande institutions verksamhetsområde, behandlas. Detta gäller bankofullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening och Svenska bankföreningen. En person med

beprövad juridisk sakkunskap skall därjämte vara utsedd att såsom extra ledamot delta vid behandlingen av författningsfrågor. Ytterligare extra ledamöter kunna på förslag av kommissionen förordnas av Kungl. Maj:t. Rikskommissionens arbetsuppgifter anges i instruktionen, på sätt ovan berörts, i allmänna ordalag, varefter de specificeras i åtta särskilda punkter. Det åligger kommissionen sålunda särskilt: 1) att uppgöra organisationsplaner för erforderliga särskilda förvaltningsorgan, där detta ej ankommer på annan myndighet; 2) att ombesörja utförandet av erforderliga utredningar rörande tillgångar och behov av varor och arbetskraft m. m.; 3) att planlägga och förbereda landets försörjning med råvaror, bränslen och industriella förnödenheter i övrigt samt, i samverkan med vederbörande militära och civila myndigheter och representanter för industrien, såsom det ledande och samordnande organet handlägga frågor rörande utnyttjande och fördelning av landets möjligheter för industriell produktion; 4) att planlägga för folkförsörjningen erforderliga produktionsomläggningar samt varudistributions- och förbrukningsregleringar; 5) att planlägga och förbereda arbetsmarknadens organisation och arbetskraftens ändamålsenliga utnyttjande samt i samband därmed enligt meddelade bestämmelser handlägga ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering; 6) att planlägga erforderlig reglering av utrikeshandeln samt, efter samråd med chefen för försvarsstaben, av transportväsendet, där detta ej tillhör annan statlig myndighets verksamhetsområde; 7) att utföra erforderliga förberedelsearbeten beträffande försäkringsväsendet samt finans- och kreditväsendet; samt 8) att tillse, att behövliga författningar, instruktioner och reglementen m. m. på här berörda områden vederbörligen förberedas. Till sitt förfogande skulle rikskommissionen ha ett kansli, inom vilket skulle finnas en industriavdelning och en allmän avdelning samt en gemensam expedition. Å industriavdelningen skulle handläggas frågor rörande industriens råvaruförsörjning och krigsorganisation samt tekniskt industriella frågor. Andra frågor och ärenden skulle handläggas å allmänna avdelningen. Chefen för kansliet skulle tillika vara föreståndare för kansliets allmänna avdelning. Industriavdelningen skulle förestås av en avdelningschef. Rikskomjniissionens verksamhet före krigsutbrottet. Beträffande det arbete som i anslutning till de angivna särskilda punkterna i instruktionen utförts inom rikskommissionen har huvudsakligen ur en av rikskommissionen framlagd redogörelse rörande det ekonomiska försvarsberedskapsarbetets läge i juni 1939 (Kommersiella meddelanden 1939, häfte 11—12) inhämtats följande.

15 1) För den extraordinära förvaltning, som enligt kommissionens uppfattning skulle bli nödvändig under krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden, uppgjordes en generalplan. Förvaltningen tänktes fördela sig på en industrikommission, en folkhushållningskommission, en arbetskommission för arbetsmarknadsförhållanden och social hjälpverksamhet samt en centralkommission för handel, sjöfart och vissa för kommissionerna gemensamma ärenden av administrativ natur. Vidare tänkte man sig en krigsförsäkringsnämnd, en läkemedelsnämnd, en värderingsnämnd, ett rådgivande organ för finansledningen samt en lokal kristidsorganisation med länsorgan och kommunala organ. För samtliga nämnda organ uppgjordes instruktionsförslag. 2) I fråga om försörjningsläget fördes på livsmedelsområdet en fortlöpande statistik. På det industriella området insamlades och bearbetades uppgifter beträffande förbrukning och tillgång av såväl hel- och halvfabrikat som för framställning och beredning härav nödvändiga råvaror och [förnödenheter. Beträffande de statliga behoven lämnades till rikskommissionen fortlöpande uppgifter av de militära förvaltningsmyndigheterna och vederbörande civila myndigheter. Materialet sammanfördes på kort till ett varuregister med tillhörande råvarustatistik. Beträffande förbrukning och tillgång i avseende på flytande bränslen höll sig kommissionen fortlöpande underrättad. Uppgifter rörande lagringsmöjligheter införskaffades. På läkemedelsområdet företogos liknande utredningar. 3) och 4). De under dessa punkter i instruktionen nämnda uppgifterna voro särskilt omfattande. Här verkställdes först utredningar angående jordbrukets inriktande under en kris. På förslag av kommissionen tillkommo bestämmelser avseende frivillig lagring av traktorfotogen hos jordbrukarna och deras organisationer. Försörjningsplan rörande konstgödsel upprättades. De militära myndigheternas uttagning av hästar följdes, och förslag avgåvos lill utjämnande av de ogynnsamma verkningarna härav för jordbrukarna. Planer utarbetades rörande försörjningen med brödsäd, mjöl och mjölprodukter från utbrottet av en eventuell kris. Även beträffande mjölk och mjölkprodukter uppgjordes regleringsplan, avsedd att tillämpas under första delen av en kris. Förslag till överenskommelser med vissa organisationer uppgjordes. Planer för margarinindustriens infogande i en statlig reglering upprättades. Beträffande sockret träffades överenskommelse med sockerbolaget. Olika alternativ uppgjordes för varudistributionens reglering. Vid sidan av den allmänna planläggningen på folkförsörjningens område medverkade rikskommissionen vid förberedandet av de militära försörjningsfrågorna vid och efter mobilisering. På det industriella området har förut nämnts om varuregistret. Ett krigsindustriregister upprättades över fabriker och andra anläggningar, som beräknades behöva tas i anspråk vid krigsfara eller krigstillfälle för tillverkning av krigsförnödenheter. För de företag, som införts i detta register, upp-

Inrättades fabriksplaner. Dessa voro avsedda att tjäna till ledning för vad företagen hade att iaktta i samband med tillverkningens omläggning från freds- till krigsproduktion. Planerna skulle vidare ge vederbörande centrala myndigheter erforderlig översikt över företagens produktionsförhållanden. Viss kapacitet reserverades för folkförsörjningen och för varor avsedda såsom bytesvaror i utrikeshandeln. Planerna innehöllo vidare tekniska data rörande företagens utrustning, personalbehov m. m. Åt en särskild kommitté inom kommissionen uppdrogs att utarbeta grunder för de priser, som skulle tillämpas vid krigsleveranser. I övrigt inriktades beredskapsarbetet inom det industriella området på upprättandet av försörjningsplaner i ändamål att för särskilda varugrupper fastställa förutsättningarna för landets självförsörjning under olika betingelser samt att meddela riktlinjer för hushållningen under krig och avspärrning. Planer uppgjordes rörande försörjningen med flytande bränslen och smörjmedel, överenskommelser träffades med oljebolagen angående distributionsverksamhetens ordnande. Vad beträffar fasta bränslen ingicks med representanter för kolhandeln överenskommelse angående reglering av denna handelsgren, och för vedhushållningen planerades en organisation, enligt vilken ledningen skulle handhas av ett centralorgan, statens vednämnd, med biträde av skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna. Beträffande kraftförsörjningen tog rikskommissionen initiativet till och medverkade vid planläggningen av en organisation i samverkan mellan vattenfallsstyrelsen och de större enskilda kraftföretagen, benämnd centrala driftsledningen. Ett särskilt viktigt moment av kommissionens försvarsförberedelser med hänsyn till varuförsörjningen var den medverkan, som kommissionen lämnade vid tillkomsten av de statliga reservlagren. Enligt en av kommissionen verkställd utredning och väsentligen efter kommissionens planläggning fattades beslut angående denna lagringsverksamhet vid 1937 års riksdag. För ändamålet inrättades ett särskilt organ, statens reservförrådsnämnd, men lagringsköpen under åren före kriget skedde genomgående efter av kommissionen gjorda utredningar och förslag. 5) Vid sidan av planläggningen av de huvudsakliga organen för arbetsmarknadens reglering inskränktes förberedelsearbetet under denna punkt till att åstadkomma vissa författningsförslag, bland annat förslag till lag om allmän tjänsteplikt. Rikskommissionen var dessutom uppskovsbeviljande myndighet. 6) Organisatoriskt tänktes frågor om reglering av utrikeshandeln, sjöfarten och landtrafiken — i den mån desamma icke handhades av annat statsorgan — skola handläggas av den av rikskommissionen föreslagna centralkommissionen. Förslag angående exportförbud vid avspärrning upprättades. Författningsförslag uppgjordes angående sjöfartens reglering, vilka lågo till grund för sedermera tillkomna lagar om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., samt om förbud i vissa fall mot utrikes

17 fraktfart med svenskt fartyg m. m. Vissa beräkningar verkställdes rörande tonnagebehovet m. m. vid olika tänkta krigsfall. 7) En principiell utredning angående försäkringsväsendet vid krig verkställdes. Förslag uppgjordes vidare till lag om statlig krigsförsäkring m. m., vilket lades till grund för lag i ämnet. På kommissionens initiativ utarbetades jämväl förslag angående de inhemska och utländska försäkringsanstalternas verksamhet under krig, vilka föranledde lagstiftning i ämnet. Beträffande finansväsendet utarbetades vissa promemorior. Erforderligt planläggningsarbete ansågs eljest närmast böra ankomma på finansdepartementet. 8) Allmän förfogandelag och maximiprislag, utarbetade på grundval av kommissionens förslag, antogos av riksdagen liksom även ny rekvisitionslag och rekvisitionsförordning jämte militär förfogandelag. Därjämte utfärdades, i huvudsak enligt kommissionens förslag, allmän förfogandeförordning, kungörelse med vissa bestämmelser om krigsleveranser m. m., lag angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser samt förordning angående handel med vissa mineraloljor. Även andra författningar och instruktioner m. m. föreslogos på de olika områdena. De förberedelsearbeten, som rikskommissionen sålunda på olika områden företog, voro helt naturligt vid krigsutbrottet icke i alla avseenden färdiga. Medan vissa av de uppräknade arbetena helt och hållet slutförts, gäller beträffande andra, att arbetena i fråga blott hunnit påbörjas. Räkskommissionens verksamhet under kriget. Efter krigsutbrottet överlogos rikskommissionens arbetsuppgifter, delvis i överensstämmelse med kommissionens egen planering, successivt av andra organ, i första hand de särskilda kristidsorganen. Sålunda förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15 december 1939 (nr 860), att industriavdelningen inom rikskommissionen skulle tills vidare ingå såsom en särskild avdelning, krigsindustriavdelningen, inom den nyinrättade industrikommissionen. I samband härmed föreskrevs, att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut funnes stadgat rörande rikskommissionen skulle — i den mån stadgandena avsåge kommissionens befattning med frågor rörande industriens råvaruförsörjning och krigsorganisation samt tekniskt industriella frågor — i stället ha avseende på industrikommissionen. Med ändring härav förordnades sedermera genom kungörelse den 18 oktober 1940 (nr 888), att frågor rörande livsmedels- och fodermedelsindustrierna i stället skulle handläggas av livsmedelskommissionen. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1939 inskränktes rikskommissionens verksamhet till handläggning av uppskovsärenden ävensom ärenden rörande undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen samt de övriga ärenden, som icke överflyttats å de särskilda kristidsmyndigheterna. Härjämte skulle kommissionen ha att verkställa de utred2 — 616174

18 ningar, som av Kungl. Maj:t uppdrogos åt kommissionen, ävensom att avgiva yttranden i ärenden, som för sådant ändamål överlämnades. Kommissionens kansli skulle vara uppdelat på en uppskovsavdelning och en allmän avdelning. Härefter förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelser den 31 augusti 1940 (nr 799 och 812), att uppskovsärendena skulle överflyttas från rikskommissionen till arbetsmarknadskommissionen, och genom kungörelse samma dag (nr 814), att frågor angående undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen skulle överflytttas på vederbörande länsstyrelse. Efter vad sålunda förekommit består rikskommissionens arbete i huvudsak i utarbetande av översikter beträffande under krisåren vidtagna statliga åtgärder på folkhushållningens område m. m. enligt ett av Kungl. Maj:t den 17 november 1939 meddelat särskilt uppdrag. Nämnda arbete verkställes av kommissionens kanslichef, vilken för närvarande är den ende av kommissionens befattningshavare, som tjänstgör inom kommissionen. Nuvarande ordning för handläggningen av försvarsberedskapsfrågor på det ekonomiska området. Enligt vad i det föregående nämnts ålåg det rikskommissionen att uppgöra organisationsplaner för de särskilda förvaltningsorgan, som kunde komma att behövas under krig. Vid krigsutbrottet 1939 aktualiserades dessa planer, och den av rikskommissionen skisserade krisorganisationen trädde sålunda med vissa av förhållandena påkallade ändringar då i funktion. Härigenom och på grund av de särskilda beslut om bortflyttning av rikskommissionens arbetsuppgifter, som här ovan berörts, fingo beredskapsfrågorna i stor utsträckning sin hemvist hos kristidsorganen. Emellertid är att märka, att dessa organ verkat just under sådana av krig föranledda utomordentliga förhållanden, för vilka beredskapen bland annat är avsedd. Det är därför naturligt, att kristidsorganens övriga uppgifter, vilka i huvudsak varit av mera exekutiv art, kommit att i viss mån undanskymma beredskapsarbetet. Givet är, att den beredskap, som påkallades av att även Sverige kunde komma att indragas i kriget, varit föremål för kristidsorganens synnerliga och oavlåtliga uppmärksamhet. I övrigt har emellertid kristidsorganens verksamhet mera fått inriktas på relativt närbelägna försörjningsproblem än på en långsiktigare beredskapsplanering för kommande tider. I en icke ringa grad gäller dock t. ex., att livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna haft att arbeta även med spörsmål, vilkas lösning icke kunnat bli av betydelse för landets försörjning under nuvarande kristid men däremot för en mer eller mindre avlägsen framtid. Bland annat i denna del har kommissionernas verksamhet således i princip varit av samma slag som en del av de uppgifter, vilka åvilat rikskommissionen. Det är emellertid icke endast kristidsorganen — däribland särskilt livsmedels-, industri- och bränslekommissionerna, medicinalstyrelsens materiel-

19 nämnd, arbetsmarknadskommissionen, riksblockmyndigheten, trafikkommissionen och reservförrådsnämnden — som i sin verksamhet fullgöra försvarsberedskapsuppgifter på det ekonomiska området. Samma förhållande gäller nämligen i stor omfattning jämväl permanenta statsorgan av olika slag såsom postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk samt bland militära organ särskilt krigsmaterielverket. Härtill komma de enskilda företagen, som var på sitt håll ha att utföra den planering, som vederbörande beredskapsmyndighet anbefallt.

Avd. III. Utredningens förslag. Allmänna principer. Den ekonomiska försvarsberedskapens allmänna innebörd.

Av vad ovan sagts framgår, att den ekonomiska försvarsberedskapens uppgift är att verka för att redan i fredstid erforderliga förberedelser bli vidtagna för att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas. För att kunna bedöma vilka åtgärder det är, som böra hänföras till dylika erforderliga förberedelser, skulle det givetvis vara önskvärt att kunna med någon grad av säkerhet fastslå det läge eller de lägen, som kunna komma att uppstå. Av lättförståeliga skäl är detta emellertid icke möjligt. De situationer, som landet bör vara berett att möta, kunna givetvis vara av mycket olikartad beskaffenhet och erfordra helt olika typer av beredskap. En viktig uppgift för den ekonomiska försvarsberedskapen liksom givetvis för all försvarsberedskap kommer därför alltid att bli att fortlöpande söka bedöma sannolikheten för att den ena eller andra situationen kan komma att uppstå. Rent generellt sett torde man emellertid kunna uppdra en gräns mellan å ena sidan det läge, som uppstår, om landet självt blir indraget i ett krig, och det läge, som uppkommer i händelse av krig mellan andra makter, medförande dels en viss fara för ett indragande i kriget och dels en mer eller mindre fullständig avspärrning av landets vanliga tillförselvägar. Den senare situationen är alltså av samma art som den, i vilken Sverige befunnit sig under andra världskriget. Beredskapsarbetet måste givetvis ta hänsyn till båda dessa huvudfall. Det är givet, att det för ett land som Sverige, som i normala tider i så hög grad är beroende av tillförsel utifrån, icke är möjligt att skapa en ekonomisk försvarsberedskap, som kan vara betryggande för alla tänkbara fall. Alla åtgärder, som syfta till att höja den ekonomiska försvarsberedskapen, innebära nämligen uppoffringar på ett eller annat sätt, och det är därför tydligt, att omfånget av dessa åtgärder i sista hand begränsas av storleken av de medel, som ställas till förfogande, och de offer av annan art, som enskilda eller företag i landet avkrävas eller frivilligt ge. Vid bestämmandet

21 av ramen för beredskapen måste givetvis beredskapsorganen själva i första hand framföra sina önskemål. Det är sannolikt, att läget av såväl politiska som andra skäl kommer att bedömas olika från tid till annan och att därför förändringar i ramen kunna komma att framstå såsom önskvärda. En allmän synpunkt vid dessa överväganden måste dock vara, att en omfattande militär eller civil försvarsberedskap icke får göras mer eller mindre värdelös genom att den icke kompletteras med en ekonomisk försvarsberedskap av motsvarande storleksordning. Sedan ramen är bestämd, blir det beredskapsorganens uppgift att ge beredskapen den mest ändamålsenliga utformningen. Utredningen har gjort ett försök att till vissa huvudgrupper sammanställa den mångfald av åtgärder av den mest växlande karaktär, som tillsammans bilda den ekonomiska försvarsberedskapen, och därigenom komma fram till vissa allmänna riktlinjer för beredskapsarbetet. Sålunda är det tydligt, att den grundläggande uppgiften för de organ, som få att syssla med ekonomisk försvarsberedskap, måste bli att skaffa sig ingående kännedom om de anspråk på varor, förnödenheter och tjänster, som försvaret, näringslivet och folkförsörjningen i krissituationer av här ifråga; varande slag komma att ha, samt rörande de möjligheter, som föreligga att I tillfredsställa dessa anspråk. Det blir därför nödvändigt att fortlöpande följa exempelvis förbrukningen av olika viktiga industriråvaror, bränsle, kraft och livsmedel samt behovet av arbetskraft för olika ändamål ävensom anspråken på transportmedel o. s. v. Det blir vidare nödvändigt att följa utvecklingen av den inhemska produktionen på olika områden samt kapaciteten av tillgängliga transportmedel etc. Man måste också följa den fortlöpande förändringen av lagerhållningen inom landet av industriråvaror av olika slag samt av bränsle och livsmedel m. m. Uppgifter om industriell kapacitet, som utnyttjas eller icke utnyttjas, bli också av betydelse. Även prisutvecklingen på viktigare områden torde böra följas. Av det sagda framgår, att en omfattande statistik är av grundläggande betydelse för en rationellt upplagd ekonomisk försvarsberedskap. Härvidlag torde det ma! terial, som de centrala krisorganen insamlat, komma att bli av ett betydande värde. På grund av framtida förändringar, såväl på produktions- som behovssidan, blir det nödvändigt att åtminstone i viss omfattning fortsätta med införskaffande av uppgifter på samma sätt som under kristiden. Då det synes sannolikt, att å ena sidan sådana uppgifter, som insamlas för den ekonomiska försvarsberedskapen, även kunna vara av betydelse för andra grenar av statsförvaltningen, och att å andra sidan den ekonomiska försvarsberedskapen kan ha nytta av uppgifter, som av annan myndighet insamlats, vill utredningen understryka betydelsen av att ett samordnande sker på detta område. Med ledning av den kännedom om de aktuella förhållandena, som sålunda fortlöpande ernås, är det den ekonomiska försvarsberedskapens upp-

22 gift att övervaka, att sådana åtgärder bli vidtagna, som göra utgångsläget på försörjningsområdet så gynnsamt som möjligt i ett akut krisläge. De åtgärder, som erfordras härför, äro av mycket skiftande natur. Utredningen har i sin diskussion av dessa frågor i princip uppdelat åtgärderna i verkställande åtgärder och planläggande åtgärder, även om gränsen mellan dessa grupper mången gång kan vara svår att dra. Bland de verkställande åtgärderna vill utredningen starkt understryka det utomordentliga beredskapsvärde, som ligger i en på ett rätt sätt genomförd lagringsverksamhet. Erfarenheterna inom de organ, som under krisåren haft att svara för landets försörjning på olika områden, ha klart bekräftat detta förhållande. Det är därför utredningens uppfattning, att denna verksamhet även i fortsättningen bör upprätthållas och inta en central plats bland beredskapsåtgärderna. Emellertid är det givet, att lagerhållningen av såväl ekonomiska som andra skäl icke normalt kan ske i en sådan omfattning, att en helt tillfredsställande försörjningsberedskap på alla områden därigenom ernås, åtminstone icke för en så lång avspärrningskris, som andra världskriget medfört. En andra viktig uppgift för beredskapsorganen på det ekonomiska området synes därför böra bli att verka för en sådan inriktning av den inhemska produktionen, att landet i ett avspärrnings- eller krigsläge kan med stöd av sådan produktion i hjälplig omfattning bemästra sina försörjningsproblem. Givet är, att det härvidlag aldrig kan bli fråga om att söka åstadkomma en sådan inriktning av näringslivet, att landet normalt skulle bli ens tillnärmelsevis självförsörjande. Såväl ekonomiska som andra faktorer göra ett sådant program otänkbart. Det är dock för beredskapens del av vikt, att nämnda synpunkt i största möjliga utsträckning beaktas och att man sålunda strävar efter att rikta in produktionen emot en högre grad av självförsörjning, än en friare anpassning av näringslivet efter framtida pris- och produktionsförhållanden i och för sig skulle föranleda till. Givetvis måste man också städse väga emot varandra, å ena sidan, värdet ur beredskapssynpunkt av en viss lagerhållning eller en viss produktionsinriktande åtgärd och, å andra sidan, kostnaderna eller olägenheterna för åtgärdens genomförande. Denna avvägning kommer alltid att bli en viktig uppgift för de ekonomiska försvarsberedskapsorganen. Det blir likaledes en betydelsefull uppgift att bedöma, om man på ett visst område skall tillgodose den erforderliga beredskapen genom upplagring eller genom åtgärder för produktionsinriktning i en eller annan form. Vid sistnämnda bedömning inverkar en mängd olika faktorer, av vilka utredningen här nedan endast skall ange några av de viktigare. I första hand är det givet, att man, då det gäller sådana varor, som överhuvud taget icke, eller i varje fall ej i tillräcklig utsträckning, kunna framställas inom landet och för vilka icke heller någon inhemsk ersättningsvara kan erhållas — detta gäller t. ex. vissa metaller — i huvudsak måste basera beredskapen på lagerhållning. Lika tydligt är. att sådana produkter

av för försörjningen betydelsefull karaktär, som på ett ekonomiskt sätt kunna tillverkas inom landet, i allmänhet också böra tillverkas här. Beredskapsorganen böra därför verka för att sådan tillverkning kommer till stånd eller utökas, om den icke redan finnes eller bedrives i tillfredsställande omfattning. Lagringsbeständigheten hos en vara blir av största betydelse vid bedömandet av dessa frågor. Medan exempelvis metaller och vissa andra varor kunna lagras praktiskt taget hur länge som helst utan att kvaliteten lider skada, tåla andra varor lagring under endast en begränsad tid. Exempel härå äro de flesta livsmedel, oljeprodukter samt i viss m å n stenkol. Då det är fråga om dessa varugrupper, där alltså lagerhållningens storlek av hänsyn till lagringsbeständigheten måste begränsas till kvantiteter, som ur beredskapssynpunkt äro otillräckliga, blir det så mycket viktigare, att lagringen kompletteras med åtgärder av produktionsinriktande art. Det är även tydligt, att det kan vara för beredskapen nödvändigt att stödja en inhemsk tillverkning, även om denna ur rent ekonomisk synpunkt skulle framstå såsom olämplig. Det kan härvid bli fråga om att i fredstid bedriva en kontinuerlig produktion, och stödet i dessa fall kan antingen bestå av mera tillfälliga åtgärder under igångsättningsperioden eller också ta mera beständig form. Åtgärder av denna typ kunna exempelvis visa sig nödvändiga på livsmedelsproduktionens område. Emellertid kan det givetvis också förekomma sådana fall, där ett kontinuerligt uppehållande av inhemsk drift är alltför betungande men nödvändigheten av en snabb beredskap utomordentligt stor, d. v. s. där det är oundgängligen nödvändigt att vid en inträffad kris, framkallad av krig eller avspärrning, omedelbart få i gång en tillverkning. I dylika fall kan det tänkas, att man uppför anläggningar redan i fredstid men icke håller dem i drift i vidare mån än detta erfordras för att tillverkningsmetoderna skola behärskas och fabrikationen vid en inträffad kris snabbt skall kunna sättas i gång. Jämväl sättet för upplagringen blir av stor betydelse vid lagring av icke lagringsbeständiga varor. För att en rimlig lagringskvantitet skall kunna uppehållas inom landet fordras nämligen, att varorna kontinuerligt omsättas, innan kvalitetsförsämring inträder. Det kommer därför att bli viktigt, att lagringen handhas så, att en dylik kontinuerlig förnyelse blir möjlig. Nu anförda synpunkter få i viss mån anläggas även beträffande sådana produkter, som väl i och för sig tåla att lagras men som löpa risk att bli mindre aktuella eller med hänsyn till den tekniska utvecklingen helt omoderna. I anslutning till det nu sagda må vidare framhållas, att det enligt utredningens mening i viss utsträckning k a n vara till fördel att utnyttja de normala handelskanalerna för den lagring, som bedömes erforderlig. Detta system har också tidigare vunnit tillämpning. Lagringsberedskapen kan således till icke ringa del åstadkommas genom att importörer, tillverkare och mellanhänder samt även konsumenter öka sin lagerhållning utöver den normala och alltså utan att de statliga beredskapsorganen behöva anordna lagring i egen regi. Särskilt i fråga om sådana varor, som av en eller annan

anledning måste omsättas, äro fördelarna med det förstnämnda systemet för lagerhållningen uppenbara. Man får emellertid icke bortse från att även vissa olägenheter kunna vidlåda detta system. Svårigheterna att följa och övervaka lagringen kan nämligen därvid bli större än vid en direkt statlig lagerhållning. Här ovan har utredningen angivit en del synpunkter, som synas böra beaktas av beredskapsorganen vid valet mellan lagerhållning och åtgärder för att påverka inriktningen av den inhemska produktionen. Även åtskilliga andra synpunkter torde komma att få betydelse, då det gäller att träffa ett avgörande i de särskilda fallen. Det är tydligt, att det endast undantagsvis blir så, att hela beredskapen beträffande ett visst varuområde fotas på lagerhållning eller att hela beredskapen baseras på en inhemsk produktion att sättas i gång vid ett krisläge. Det vanliga fallet torde i stället bli, att man på sådana områden, där landet normalt icke är självförsörjande, bereder sig genom en viss lagerhållning, som är av en sådan storlek, att den medger en tillräcklig tidsfrist för upptagande av inhemsk ersättningsproduktion. Det gäller då att avväga lagerhållningen på ett sådant sätt, att man får en rimlig försörjning, medan den inhemska produktionen sättes i gång. I fråga om vissa varor kanske en sådan igångsättning kan ske ganska snabbt, i synnerhet om särskilda anläggningar finnas iordningställda. För andra varor kan det ta lång tid att sätta i gång ersättningsproduktionen. I detta sammanhang kan det vara skäl att påpeka, att det i vissa fall kan komma att röra sig icke endast om igångsättande av en ersättningsproduktion. Om det nämligen förhåller sig på det sättet, att den inhemska ersättningsvaran är av väsentligt annan karaktär än den vanligen använda importvaran, kan det också bli nödvändigt att i större eller mindre grad företa omställningar för att kunna använda ersättnings varan. Ett typiskt exempel härpå är den omställning, som under kriget måste företas med landets bilpark, i och med att man övergick från flytande bränsle till gengas. På motsvarande sätt har utbytet av fossila fasta bränslen mot svenska bränslen, i huvudsak ved och i viss utsträckning torv, under kriget nödvändiggjort en väsentlig omställning av förbränningsanordningarna inom såväl industrier som bostäder. Det är tydligt, att kraven på lagerhållningens storlek och på sammansättningen av lagren måste anpassas efter landets produktion. I den mån som nya produktionsgrenar komma till stånd eller gamla eventuellt försvinna, kommer alltså behovet av lagerhållning på dessa områden att minska respektive öka. Det blir en uppgift för beredskapsorganen att vaka över att lagerhållningen sålunda kontinuerligt anpassas efter de växlande produktionsförhållandena. Ytterligare en viktig omständighet, som bör uppmärksammas i fråga om lagerhållning, är den, att lagren böra förläggas till ur strategiska och andra synpunkter lämpliga platser och att lagerlokalerna även i övrigt böra göras tillfredsställande. På samma sätt är det ett önskemål, att också viktiga delar av landets produktionsapparat förläggas till sådana lämpliga områden. Ut-

25 redningen är dock medveten om att, särskilt då det gäller industriens lokalisering, detta önskemål av ekonomiska skäl endast kan bli tillgodosett i en mycket begränsad omfattning. Detta hindrar emellertid icke, att förhållandet bör i görligaste mån uppmärksammas. Liksom under kriget, då särskilt en del betydelsefulla verkstäder förlagts under jord, kan även i fortsättningen i viss utsträckning ett sådant förläggningssätt bli nödvändigt. Det bör slutligen framhållas, att man vid avvägningen av lagerhållningens storlek och arten av de eventuella stödåtgärder, som böra vidtas, måste utgå från varje varas betydelse i den krishushållning, för vilken man planerar, och icke från varans användning i det normala folkhushållet. För att rätt kunna sörja för att landet, i händelse av avspärrning från de naturliga tillförselkällorna eller i händelse av krig, blir så väl förberett som möjligt, är det nödvändigt, att beredskapsorganen med uppmärksamhet följa de framsteg, som vetenskaplig och teknisk forskning kontinuerligt gör. Sådana framsteg kunna exempelvis skapa utvägar för ett ekonomiskt nyttiggörande av nya inhemska råvaror och därigenom öka landets möjligheter till självförsörjning. En mycket livaktig forskning på snart sagt alla områden foedrives ju numera inom landet, och ett stort antal speciella forskningsorgan, statliga såväl som enskilda, äro i verksamhet. Det synes böra bli en uppgift för de statliga beredskapsorganen att hålla kontakt med dessa forskningsorgan och i sin mån verka för att sådana uppslag, som synas vara ur beredskapssynpunkt värdefulla, också fullföljas. Att här närmare gå in på de problem, som sålunda böra bearbetas med sikte på att stärka landets beredskap på försörjningsområdet, torde icke vara erforderligt. Utredningen vill emellertid peka på vissa enligt dess mening viktiga forskningsuppgifter, som på senare tid tagits upp till bearbetning och som få anses ligga inom beredskapsorganens intressesfär och därför åtminstone i viss utsträckning böra fullföljas. Ett bland de främsta av dessa problem gäller utnyttjandet av torv för framställning av högvärdiga såväl fasta som flytande bränslen. Likaså utgöra arbetena för att få fram flytande bränslen och smörjmedel ur andra inhemska råvaror, såsom skiffer och skogsprodukter, en viktig uppgift. Ett annat sådant arbete av stor betydelse synes vara tillverkningen av syntetiskt gummi och måhända även odlingen av gummiförande växter. Utnyttjandet av de inhemska kaliförekomsterna torde också böra uppmärksammas. Givetvis böra beredskapsorganen också med största uppmärksamhet följa utvecklingen av det nu så högaktuella problemet om atomenergiens nyttiggörande; lösningen av den frågan måste av allt att döma medföra utomordentligt genomgripande förändringar för beredskapen i olika avseenden. Här ovan har utredningen exemplifierat några av de ur beredskapssynpunkt viktigaste uppgifter av verkställighetsnatur, som äro avsedda att kontinuer-

26 ligt utföras under fredstid. Det är emellertid också klart, att man för att uppnå den avsedda beredskapen utöver nämnda arbete av verkställande natur, såsom tidigare anförts, redan i fredstid måste utarbeta jämväl vissa planer för hur administrationen och näringslivet skola fungera i en akut krissituation av den art, som beredskapen avser. Utformandet av denna planläggning blir därför den andra stora huvuduppgiften för beredskapsorganen. Dessa planläggningsarbeten synas kunna uppdelas i två huvudavdelningar, nämligen å ena sidan planläggningen av de organ, som i en krissituation avses skola handha ledningen av den nödvändiga statliga regleringen av näringslivet och folkförsörjningen, ävensom förberedandet av de lagar och författningar, som skola utgöra grundvalen för dessa krisorgans verksamhet liksom överhuvud laget för de statliga ingripanden, som komma att erfordras under en kris, samt å andra sidan utformandet av grunddragen till de olika planer, bland annat produktions- och konsumtionsplaner, efter vilka krisorganen åtminstone till att börja med skola utöva sin verksamhet. Ett fullföljande av den första av dessa planläggningsuppgifter innebär alltså utarbetandet av detaljerade planer för hur krisorganisationen skall vara beskaffad. Vidare måste det sörjas för, att den lagliga grundval, på vilken krisorganisationen skall byggas upp och basera sitt handlande, blir utformad. Såsom underlag för planeringsarbetet härvidlag kunna självfallet tjäna de instruktioner för krisorgan och andra myndigheter, förfogandelagar, författningar om export- och importförbud, ransoneringsförfattningar, priskontrollförfattningar och andra föreskrifter, som gällt under denna kristid. Vunna erfarenheter ge emellertid vid handen, att flera av dessa författningar, bland andra allmänna förfogandelagen, böra bli föremål för en genomgripande översyn och revision. Den senare delen av planläggningsarbetet, som bland annat skulle avse utformningen av grundlinjerna för de produktions- och konsumtionsplaner, vilka böra ligga till grund för försörjningsmyndigheternas verksamhet i ett krisläge, torde måhända bli den mest komplicerade av beredskapsorganens alla uppgifter. Härvidlag gäller i särskilt hög grad, att planläggningsarbetet måste präglas av omtanke och verklighetssinne och därjämte smidigt anpassas efter de olika alternativa krislägen och skiftande situationer, som kunna antas uppkomma. I detta sammanhang anser sig utredningen särskilt böra framhålla en erfarenhet från den nuvarande krisperioden, som påpekats av flera av de krisorgan, vilkas rön utredningen inhämtat. De förhållanden, som komma att uppstå under en försörjningskris av den art, beredskapen avser, äro så svåra att på förhand bedöma, att ett alltför detaljerat planeringsarbete på många områden näppeligen kan anses motiverat. Det har därför framhållits, att arbetet i huvudsak synes böra inriktas på ett uppdragande av de principiella linjer, som de blivande krisorganen skola ha att följa. Den mera detaljerade planläggningen bör därefter ankomma på krisorganen själva, som då de träda till kunna förväntas erhålla en säkrare överblick över de på

planernas utformning inverkande förhållandena och ej behöva röra sig med så många olika alternativ och osäkra faktorer, som karakterisera en tidigare planläggning. Att krisorganen alltså själva böra få skapa den detaljerade slutliga regleringen, utgör ett av de skäl, vilka föranlett utredningen att betona den stora betydelsen av en tillfredsställande lagerhållning. Ju mera omfattande lagerhållningen är, desto mera andrum få nämligen de tillträdande krisorganen för den närmare utformning av planerna för sin verksamhet, varmed de i första hand ha att gripa sig an. De av beredskapsorganen upprättade planerna böra emellertid redan de utformas att avse såväl produktion som konsumtion på olika områden, förändringar och omläggningar av tillverkningen av allehanda viktiga förnödenheter både på industriens och jordbrukets område ävensom ett rationellt utnyttjande av bränsletillgångarna, av kraft och transportmedel o. s. v. Riktlinjer för den framtida handläggningen av frågor rörande ekonomisk försvarsberedskap. Utredningen har i det föregående lämnat en redogörelse för den tidigare och nuvarande ordningen för den statliga handläggningen av försvarsberedskapsfrågor på det ekonomiska området. Härav har framgått, att uppgifterna för närvarande ha sin hemvist huvudsakligen hos olika krisorgan men även hos andra statliga myndigheter av mer eller mindre permanent slag. Vid bedömandet av hur arbetet på förevarande område i fortsättningen skall bedrivas, måste till en början beaktas, att kristidsorganen snart nog komma att avvecklas. Det behövs därför ett organ, som kan träda till och fortsätta dessa organs beredskapsuppgifter och därvid också överta sådant av kristidsorganen insamlat och bearbetat material, som kan bli av betydelse för det framtida arbetet. Härjämte erfordras ett organ för de särskilt betydelsefulla uppgifterna att planera den ekonomiska försvarsberedskapen i stort, att samordna beredskapsåtgärderna på olika områden och att därvid tillse, att erforderlig enhetlighet vid frågornas avgörande upprätthålles, ävensom att överhuvud taget övervaka, att beredskapssynpunkterna icke komma i skymundan. För samtliga nu nämnda uppgifter är det enligt utredningens mening ofrånkomligt, att det finnes en särskild central myndighet. Utgår man alltså från att ett dylikt speciellt organ för ekonomisk försvarsberedskap måste finnas, uppställer sig den frågan, huruvida detta organ bör ha hand om de till denna beredskap hörande uppgifterna över lag eller om så ej bör vara fallet. Även om det i och för sig kunde anses naturligt och lämpligt att koncentrera arbetet för att underlätta samordningen och övervakningen, är det emellertid tydligt, att ett sammanförande till ett enda organ av de skiftande arbetsuppgifter, som äro att hänföra till ekonomisk försvarsberedskap, skulle vara olägligt, särskilt ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till andra organs uppgifter. En viss uppdelning

28 på olika organ måste därför enligt utredningens mening alltjämt vara för handen. Sålunda böra de beredskapsuppgifter, som normalt fullgöras av redan existerande statliga organ av permanent karaktär, alltjämt i princip ankomma på dessa. Detta gäller exempelvis beredskapsåtgärder för järnvägs- och telegrafväsendet, vilka liksom hittills i huvudsak böra ankomma på järnvägarna och telegrafverket. I fall, där statliga organ visserligen icke ha direkta beredskapsuppgifter men andra uppgifter av närliggande art, kan det också ifrågakomma att till dessa organ även lägga försvarsberedskapsuppgifter. Därest, på sätt i det följande förutsattes skola ske, ett centralt organ inrättas för att handha ledningen av landets jordbrukspolitik i stort och ansvara för erforderliga allmänna regleringsåtgärder på detta område, har utredningen i enlighet härmed, såsom av det följande närmare framgår, föreslagit, att fullgörandet av beredskapsarbetet på området ifråga i väsentliga hänseenden skall anförtros åt det sålunda inrättade organet. På arbetsmarknadens område synes med ett liknande betraktelsesätt böra gälla, att försvarsberedskapsuppgifterna skola i huvudsak åvila vederbörande centrala arbetsmarknadsorgan. Den allmänna uppgiften att sammanhålla och övervaka arbetet för ekonomisk försvarsberedskap på olika områden bör emellertid, såsom förut nämnts, ankomma på det centrala organet. Detta organ bör dessutom på sådana områden, där andra myndigheter icke finnas för uppgifternas handhavande, ha att ombesörja även det mera detaljerade beredskapsarbete, som kan bli erforderligt. Utredningen kommer i det följande att behandla vissa av de olika ämnesområden, som böra bli föremål för ekonomisk försvarsberedskap, och i samband därmed närmare gå in på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan det centrala organet och övriga myndigheter. Beträffande de ämnesområden, som i fortsättningen icke särskilt beröras, vill utredningen nu framhålla följande. I fråga om försäkringsväsendet lärer, liksom under kriget varit fallet, även i kommande krislägen särskilda åtgärder behöva vidtas för att näringslivets och samfärdselns behöriga fortgång skall kunna tryggas och befolkningens behov av försäkringsskydd jämväl i övrigt tillgodoses. Enligt utredningens mening böra de erforderliga förberedelsearbetena i dessa avseenden handhas av försäkringsinspektionen. Emellertid bör även här gälla, att centralorganet skall ha den allmänt övervakande tillsynen över att beredskapskraven vederbörligen beaktas. Jämväl vad angår kredit- och valutaförhållanden måste en viss beredskap komma till stånd. Det härför erforderliga arbetet synes i första hand böra åvila riksbanken och bankinspektionen. Många av de finansiella frågorna torde i övrigt få bedömas även ur andra och vidare synpunkter än dem, som centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap har att anlägga. Det måste därför i hög grad ankomma på Kungl. Maj:t i finansdepartementet att själv ombesörja erforderlig beredskap på detta område. Vad angår den beredskap, som kan vara nödvändig för en framtida priskontroll, synas hithörande

29 frågor — ombesörjande av prisregleringsförfattningar, utformning av krisorganisationen m. m. — i princip böra ankomma på centralorganet, ehuru i viss utsträckning även andra myndigheter, såsom exempelvis det ifrågasatta organet för övervakning av monopolistisk prisbildning, böra kunna anlitas. Beträffande slutligen de verksamhetsgrenar av den mest skiftande natur, vilka enligt vad tidigare anförts kunna innefattas under en ekonomisk försvarsberedskap i vidaste bemärkelse, såsom statlig och kommunal förvaltning, domstolsväsendet, skolväsendet, sjukvårdsväsendet, vissa sociala åtgärder m. fl., torde de erforderliga försvarsberedelserna i huvudsak böra anförtros åt de myndigheter, som eljest äro verksamma på respektive områden, dock att centralorganet även här synes böra utöva en allmän övervakning och i mån av behov lämna sin direkta medverkan vid förberedelsernas genomförande. I detta sammanhang vill utredningen också beröra spörsmålet om organisationen av den statliga lagerhållningen i beredskapssyfte. Utredningen avser härvid den lagring, som icke kan komma till stånd genom att importörer, producenter och konsumenter, statliga eller enskilda, samt grosshandelsföretag och andra mellanhänder öka sina lager i sådan utsträckning, att en tillfredsställande beredskap erhålles, utan som måste åvägabringas i statlig regi. För närvarande handhas ifrågavarande lagerhållning av olika organ, nämligen huvudsakligen av reservförrådsnämnden men även i viss utsträckning av Svenska spannmålsaktiebolaget och livsmedelskommissionen. Spannmålsaktiebolagets verksamhet i förevarande hänseende avser framför allt spannmål, men även andra produkter, bl. a. fröer och olika fodermedel, ha blivit föremål för lagring i bolagets regi. Livsmedelskommissionens lagringsverksamhet har i huvudsak avsett animaliska jordbruksprodukter. Utmärkande för spannmålsaktiebolagets och livsmedelskommissionens verksamhet på detta område kan sägas vara, att den bedrivits icke blott såsom en försvarsberedskapsåtgärd utan även i syfte att åstadkomma utjämning mellan goda och dåliga år liksom för mera säsongmässiga fluktuationer. Reservförrådsnämndens lagring har väl icke heller den uteslutande skett av beredskapshänsyn — även handelspolitiska och prispolitiska hänsyn ha i viss mån inverkat — men utan tvivel har densamma haft sin största betydelse just för upprätthållandet av landets beredskap på försörjningsområdet. Reservförrådsnämnden består av högst fem av Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, medan den omedelbara ledningen av verksamheten utövas av en verkställande direktör. Nämnden fick vid sin tillkomst jämlikt då rådande uppfattning en relativt självständig ställning. Såsom en allmän regel för dess verksamhet ha statsmakterna föreskrivit, att reservlagren skola så förvaltas, att en i möjligaste mån affärsmässig avveckling icke äventyras vid den tidpunkt, då avveckling bör ske. Vid bedömandet av frågan om den statliga beredskapslagringens framtida

30 organisation bör till en början uppmärksammas, att reservförrådsnämnden oaktat sin formellt självständiga ställning sakligt sett är ett verkställande organ med uppgift att vidta de affärstransaktioner, som erfordras för att den anskaffning, som ur beredskaps- och försörjningssynpunkt föreslagits av vederbörande organ, d. v. s. i stort sett rikskommissionen samt under kriget försörjningskommissionerna, skall kunna komma till stånd. Enligt utredningens mening intar, såsom ovan framgår, lagringsverksamheten och dess avvägning i förhållande till andra beredskapsåtgärder en mycket central ställning i beredskapsorganens arbete. Mot bakgrunden härav kan det — även om anordningen med ett fristående organ med hänsyn till beredskapsuppgifternas splittring just under kriget varit motiverad — enligt utredningens mening principiellt sett icke anses rationellt, att lagringsorganets självständighet upprätthålles under fredstid. I stället bör enligt utredningens mening lagringsverksamheten såsom sådan ingå i det centrala organets verksamhet. Den fördel, som en djTik direkt kontakt mellan lagringen och beredskapen i övrigt skulle innebära, är uppenbar, och någon olägenhet av den nu förordade anordningen ur affärs- eller andra synpunkter för statens del lärer icke vara att befara. Däremot torde den icke oväsentliga fördelen också ernås, att det centrala organet genom att handha de verkställighetsuppgifter, som lagerhållningen innebär, kommer i en närmare och bättre kontakt med det praktiska livet än som med hänsyn till organets övriga uppgifter eljest vore möjligt. I fråga om lagringsverksamheten gäller slutligen, att densamma på jordbruks- och livsmedelsområdet torde liksom för närvarande böra handhas av andra organ än det centrala beredskapsorganet. Så bör i viss mån även vara fallet beträffande läkemedel. Utredningen återkommer i det följande till dessa frågor. Utredningen vill i detta sammanhang också beröra det bland annat i direktiven för 1945 års civilförsvarsutredning upptagna spörsmålet om möjligheten och lämpligheten av att under fredstid samordna ledningen av civilförsvaret med ledningen av den ekonomiska försvarsberedskapen. Skäl av obestridlig styrka tala för att en sådan samordning bör komma till stånd. Sålunda innefatta, såsom förut antytts, en hel del av de till civilförsvaret nu hörande uppgifterna, exempelvis undanförsel, industrievakuering och utrymning, sådana moment, att grundförutsättningarna därför endast kunna anges av det organ, som har den samlade överblicken över den ekonomiska försvarsberedskapen. Vidare är civilförsvaret för sitt planläggningsarbete i mycket betydelsefulla avseenden, särskilt beträffande arbetskraftens och transportmedlens disponerande samt i fråga om livsmedelsförsörjningen, för sin del starkt beroende av de avgöranden, som organen för ekonomisk försvarsberedskap ha att träffa. Å andra sidan gäller, att de på civilförsvaret för närvarande ankommande uppgifterna i vissa mycket väsentliga delar sakna

31 varje inre samband med centralorganets övriga uppgifter. Detta gäller exempelvis s. k. ordningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, gasskyddsoch sjukvårdstjänst, brandtjänst samt röjningstjänst. Med hänsyn härtill och till den betydande omfattning ifrågavarande uppgifter alltjämt äga har utredningen ansett, att ett fristående centralt civilförsvarsorgan åtminstone tills vidare bör finnas vid sidan av det centrala beredskapsorganet. Skulle emellertid i en framtid civilförsvarsuppgifterna undergå en mera avsevärd förändring, kan givetvis en annan ordning böra komma i fråga. Ehuru utredningen således för sin del icke vill förorda en sammanslagning för närvarande av civilförsvarets ledning med den ekonomiska försvarsberedskapens, måste kraftigt understrykas, att ett mycket intimt samarbete mellan civilförsvarets organisation och de olika myndigheter, som ha att svara för den ekonomiska försvarsberedskapen, kommer att bli nödvändigt. Utredningen hänvisar även i denna del till den följande framställningen. *

* *

Det har i det föregående framhållits, att den beredskapsplanering på det ekonomiska området, som de olika beredskapsorganen skola ombesörja, icke bör göras så, att den med alltför detaljerade föreskrifter binder de organ, som i en kris få att tillämpa de uppgjorda planerna, utan mera bör inriktas på ett uppdragande av de principiella linjer, efter vilka verksamheten i en kris skall bedrivas. Ett motsvarande betraktelsesätt måste emellertid enligt utredningens mening anläggas även vid utformningen av planerna för själva beredskapsarbetet och dess organisation, alltså för planläggningen av beredskapsorganens eget handlande. Utredningen har i enlighet härmed funnit sig icke böra närmare precisera exempelvis omfattningen eller föremålen för den lagring, som skall åvägabringas i beredskapssyfte, eller mera detaljerat ange de arbetsuppgifter, som skola ankomma på de olika beredskapsorganen, utan i stället sökt få fram de allmänna riktlinjer, efter vilka arbetet och organisationen böra uppläggas. De närmare övervägandena angående utformandet och organiserandet av beredskapen synas därför böra ankomma på beredskapsorganen själva, som därvid ha att med utgångspunkt från de vid varje tidpunkt rådande förhållandena bedöma vad som är lämpligast. Emellertid har utredningen i fråga om vissa betydelsefulla försörjningsområden ansett sig böra lämna något mera preciserade förslag än som innefattas i det föregående, och utredningen övergår nu till att behandla dessa frågor.

32 Vissa särskilda försörjningsområden. Försörjningen med arbetskraft. De gångna krigsåren ha även för Sveriges vidkommande på ett synnerligen påtagligt sätt klargjort de genomgripande förändringar, som avspärrning och krig förorsaka med avseende på ett lands arbetskraft, och de svårigheter, som härigenom uppstå för samhällslivet i dess skilda former. Den anspänning, som avspärrning eller krig nödvändiggör, kräver insatser av arbetskraft på helt andra områden än i fredstid. Sålunda karakteriseras ett avspärrnings- och neutralitetsläge av det slag, som rått under den senaste krisen, dels av en utökning av den rent militära verksamheten, dels ock av en kraftig ansvällning av krigsmaterielproduktionen samt ett upptagande av för försörjningen erforderliga nytillverkningar av olika slag såsom ersättning för utebliven import. För samtliga dessa ändamål krävas stora insatser av arbetskraft. Detta möjliggöres genom omplacering av arbetskraft och utnyttjande av de reservtillgångar, som kunna finnas. Följden härav blir, att en mångfald under normala tider tillgodosedda men mindre nödvändiga delar av samhällsapparaten måste vidkännas inskränkningar. I krig bli förskjutningarna än mer markanta. Den militära kraftutvecklingen kräver då största möjliga personella slagkraft, och härav följer, att verksamhet av icke militär art ej kan ta i anspråk mer arbetskraft än som är absolut nödvändigt för krigsmaktens och befolkningens försörjning och samhällsapparatens funktion i övrigt. Omregleringarna på arbetsmarknaden och utnyttjandet av reservarbetskraft bli därför i detta läge långt mera vittgående än i avspärrningsläget. Att de antydda svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen bli stora även i länder med en riklig och i de arbetsföra åldrarna kraftigt utvecklad folkmängd, därom bära erfarenheterna från såväl första som andra världskriget vittne. För ett land som Sverige måste med hänsyn till befolkningens i och för sig ringa storlek och den i nyssnämnda hänseende alltmera ogynnsamma åldersfördelningen problemets lösning medföra ännu större vanskligheter. Att en särskild beredskap på förevarande område måste upprätthållas redan under fredstid torde icke behöva särskilt understrykas. Beträffande frågan om arten av förberedelserna må följande anföras. Grundläggande bör vara en kartläggning av militära och skilda civila behov av arbetskraft och en gradering av dessa efter angelägenhetsgrad. Mot bakgrunden härav bör tillses, att arbetskraften kan utnyttjas så, att i varje läge de vitala behoven för uppnående av högsta möjliga motståndskraft bli tillgodosedda. Härför fordras dels förberedelser för tillvaratagande av i normala tider icke utnyttjad arbetskraft, dels en klumpmässig men i viss utsträckning också detaljerad reservering av arbetskraft för de olika behoven, dels ock åtgär-

33 der för att en sådan reservering vid inträdd kris skall kunna vinna beaktande. Det sagda ger vid handen, att förberedelsearbetet till mycket stor del kommer att bestå i planläggning. Verkställande uppgifter av den art, som utredningen tidigare berört, torde på detta område bli av mera obetydlig omfattning. Vad som i detta hänseende synes möjligt är bland annat åtgärder för utbildning av reservarbetskraft. Den erforderliga planeringen förutsätter grundlig kännedom om föreliggande behov och om tillgången på arbetskraft i olika avseenden. Statistiska utredningar måste, såsom förut nämnts, därför komma till stånd. Förberedelserna för tillvaratagande av under normala tider icke utnyttjad arbetskraft bestå huvudsakligen i tillskapandet av möjligheter att tvångsvis ta i anspråk arbetskraft genom tjänstepliktssystem. För att möjliggöra att den arbetskraft, som i fredstid reserverats för visst ändamål, under en kris också skall komma detta ändamål tillgodo, erfordras förutom anordningen med tjänsteplikt ett uppskovssystem, enligt vilket viss för statsverksamhetens och försörjningens behöriga fortgång nödvändig personal icke får tas i i anspråk för militär tjänstgöring. Såsom tidigare omnämnts ålåg det på sin tid rikskommissionen att planlägga och förbereda arbetsmarknadens organisation och arbetskraftens ändamålsenliga utnyttjande samt att i samband därmed enligt meddelade föreskrifter handlägga uppskovsärenden. Rikskommissionen utarbetade också, enligt vad förut framhållits, förslag till lagstiftning om tjänsteplikt och om vissa andra därmed sammanhängande frågor samt handhade vidare jämte de centrala militära förvaltningsmyndigheterna den uppskovsbeviljande verksamheten. Därutöver påbörjades i samarbete med särskilda sakkunniga en ingående utredning om behoven av arbetskraft inom riksviktiga verksamhetsområden under olika krisalternativ samt om den tillgång på arbetskraft, som såväl kvantitativt som kvalitativt kunde finnas för dessa behov. Sedan kriget hösten 1939 utbrutit, befunnos ytterligare åtgärder böra vidtas på arbetsmarknadsområdet, och såsom ett led häri tillsattes jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 september 1939 en särskild kommission, statens arbetsmarknadskommission, med uppgift att noggrant följa förhållandena på landets arbetsmarknad, såväl i fråga om uppkommande arbetslöshet som beträffande brist på arbetskraft, och att föreslå de åtgärder, som skulle kunna underlätta en nödvändig utjämning. Denna arbetsmarknadskommission skulle allenast äga rådgivande karaktär och sålunda icke ha någon administrativ befogenhet, och den skulle fullgöra sina uppgifter i samråd och samverkan med socialstyrelsen, dåvarande statens arbetslöshetskommission och rikskommissionen samt i erforderlig omfattning med eljest i anledning av krisläget tillsatta kommissioner och nämnder. Emellertid aktualiserades inom kort en ytterligare utbyggnad av organisationen på förevarande område. Sålunda anmälde sig behov dels av ett särskilt närmast 3—616174

34 under Kungl. Maj:t verksamt centralt organ för handhavande av frågor om fördelning av tillgänglig arbetskraft och dels av lokala organ i varje län för samma frågor, särskilt i avseende på arbetsförmedlings verksamhet en. Det ansågs också önskvärt, att tillämpningen av den i slutet av år 1939 antagna tjänstepliktslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter kombinerades med arbetsförmedlingsverksamheten. Mot bakgrunden härav framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 216/1940 förslag i ämnet, därvid förordades en än ytterligare utbyggnad av organisationen, innebärande att det allmännas åtgärder av skilda slag inom arbetsmarknadsområdet organisatoriskt sammanfördes på en hand. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, och den 7 maj 1940 förordnade Kungl. Maj:t, att arbetslöshetskommissionen och den dittillsvarande arbetsmarknadskommissionen skulle upphöra samt att den av dessa kommissioner bedrivna verksamheten skulle övertas av en ny statens arbetsmarknadskommission. Enligt samtidigt utfärdad instruktion (nr 326/1940) anges den nya arbetsmarknadskommissionens allmänna åliggande vara att under Kungl. Maj.t handha ledningen av den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av arbetskraftens användning samt av viss hjälpverksamhet, som därmed äger samband. I instruktionen stadgades ytterligare, att kommissionen skulle vara riksarbetsstyrelse enligt lagen om tjänsteplikt och därjämte utöva den centrala ledningen av statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet samt slutligen vara tillämpningsmyndighet enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Till biträde åt den nya arbetsmarknadskommissionen vid dess verksamhet som central myndighet för den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes länsarbetsnämnder, en för varje län, samt en arbetsnämnd för Stockholm (nr 328/1940). Länsarbetsnämnden är vidare länsarbetsstyrelse enligt lagen om tjänsteplikt. Genom en särskild författning i anslutning till tjänstepliktslagens organisatoriska bestämmelser ställdes den offentliga arbetsförmedlingen i varje län under vederbörande länsarbetsnämnds ledning. Härigenom erhölls ett över hela landet förgrenat nät av institutioner för genomförande av de arbetsmarknadsreglerande åtgärder, som kunde befinnas erforderliga. Arbetsmarknadskommissionen har sedermera fått överta ytterligare uppgifter. Enligt kungörelser den 31 augusti 1940 (nr 799 och 812) stadgades sålunda, bland annat, att uppskovsärendena skulle överflyttas från rikskommissionen till arbetsmarknadskommissionen. Då det gäller att bestämma vilken myndighet, som i fortsättningen skall handha försvarsberedskapsuppgifterna på förevarande område, bör till en början beaktas, att det icke finnes och överhuvud taget icke gärna kan finnas något organ, som ensamt behärskar alla de olika delar av samhällslivet, till vilka hänsyn är att ta vid frågornas avgörande. Vad sålunda först be-

35 träffar den ena huvudkategorien av de för beredskapens utformning avgörande faktorerna, behovet av arbetskraft på skilda områden, kommer detta, därest den av utredningen föreslagna ordningen med ett centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen blir verklighet, att i mycket väsentliga delar direkt representeras av detta centralorgan. Beträffande åter den andra för frågan avgörande huvudfaktorn, tillgången på arbetskraft, gäller, att arbetsmarknadskommissionen är den myndighet, som har ingående kännedom härom. På grund av detta senare förhållande och med hänsyn till den avgörande betydelsen av en dylik kännedom för beredskapsåtgärdernas rätta planläggning har utredningen för sin del ansett, att beredskapen på arbetskraftsområdet även framgent bör handhas av arbetsmarknadskommissionen. Emellertid gäller även här som på andra områden, att det centrala beredskapsorganet jämlikt sin allmänt samordnande och övervakande uppgift bör tillse, att beredskapssynpunklerna icke eftersättas. I detta sammanhang bör särskilt påpekas, att arbetsmarknadskommissionen under en kommande arbetslöshetsperiod kan få sådana uppgifter, att beredskapstanken — vilken innebär en ransonering av arbetskraften i en bristsituation — kan komma att skjutas åt sidan. Vidare bör uppenbarligen ett mycket intimt samarbete äga rum även med de andra myndigheter, som företräda behovssidan på arbetsmarknadsområdet. Såsom nämnts är det härvid bland annat fråga om de militära myndigheterna och civilförsvarsmyndigheten, men vid sidan av de verksamhetsgrenar, som representeras av dessa myndigheter och av det centrala beredskapsorganet, finnas också ett flertal andra grenar av stor betydelse i detta sammanhang, såsom jordbruket och livsmedelsindustrien, sjukvårdsväsendet samt olika statliga och kommunala verksamheter m. fl. Samarbetet mellan arbetsmarknadskommissionen och de behovsföreträdande myndigheterna måste givetvis äga rum såväl vid uppdragandet av de stora linjerna på arbetskraftens område som i detaljfrågor. För detta samarbete kunna speciella samarbetsorgan komma ifråga. Sålunda torde det särskilt för detaljfrågornas behandling vara lämpligt att inom centrala beredskapsorganet inrätta en motsvarighet till industrikommissionens mobiliseringsbyrå. Denna har i daglig kontakt med arbetsmarknadskommissionens uppskovsbyrå under de nu tilländalupna krisåren tillhandahållit arbetsmarknadskommissionen erforderlig industriexpertis och företrätt de av industrikommissionen beaktade försörjningssynpunkterna. Innan utredningen lämnar delta område, må slutligen i korthet beröras den med jordbrukets arbetskraftsproblem sammanhängande frågan om arbetsblockorganisationen och dess framtida ställning. Jämlikt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 639) skall inom rikets jordbruksnäring finnas upprättad en arbetsblockorganisation med syfte att möjliggöra ett utnyttjande i krisläge av vad som för jordbruket finnes till-

36 gängligt av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning på sådant sätt, att bästa möjliga produktionsresultat uppnås. Den centrala ledningen utövas av en riksblockmyndighet. Den lokala ledningen skall inom varje län handhas av en länsblockmyndighet med underlydande överblockledare och blockledare. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för riksblockmyndigheten den 5 februari 1943 (nr 53) skall denna bestå av två ledamöter från arbetsmarknadskommissionen och två från livsmedelskommissionen jämte ersättare till erforderligt antal. Arbetsblockorganisationen är uppbyggd för att träda i verksamhet vid ett krigsutbrott, men den har under den gångna krisen på vissa håll frivilligt satts i kraft vid fall av behov. Det synes tveksamt om riksblockorganisationen bör vidmakthållas även vid en återgång till normala förhållanden. Givet är emellertid, att den tanke, som ligger till grund för organisationen, är av ett väsentligt värde ur beredskapssynpunkt. Försörjningen med jordbruksprodukter samt därmed sammanhängande frågor. Beredskapen på förevarande område handhades före det andra världskriget, såsom tidigare anförts, av rikskommissionen och har under kriget ankommit på livsmedelskommissionen, ehuru i vissa frågor, t. ex. beträffande tillverkning av maskiner för jordbrukets behov och tillverkning av konstgödsel samt beträffande odling av lin och hampa för industriell användning, samarbete ägt rum med industrikommissionen. Vid bedömandet av huru hithörande problem skola handläggas i fortsättningen bör hänsyn tas till de förslag, som 1942 års jordbrukskommitté kan komina att framlägga. Enligt vad utredningen erfarit vid överläggningar med representanter för nämnda kommitté, har kommittén för avsikt att föreslå inrättandet av ett statligt organ, som under Kungl. Maj:t skall handha ledningen av landets jordbrukspolitik och regleringsåtgärderna inom jordbruket. Jordbrukskommittén torde också komma att förorda, att de framtida åtgärderna på detta område avpassas så, att landets försörjning med jordbruksprodukter blir på ett tillfredsställande sätt tryggad även i händelse av flerårig avspärrning från utlandet eller krigsfall. Ehuru några slutgiltiga avgöranden ännu icke träffats i här berörda hänseenden, vill utredningen i fortsättningen utgå från att de sålunda diskuterade riktlinjerna för frågans lösning komma att följas. Om det alltså kommer att finnas ett speciellt organ, som skall vaka över att beredskapen inom jordbruksnäringen tillgodoses, kan det enligt utredningens mening icke vara lämpligt att låta ett centralt beredskapsorgan syssla med samma frågor. Emellertid torde det icke vara möjligt, att sistnämnda organ helt och hållet frigöres från handläggningen av frågor, som kräva sin lösning för

fullföljandet av beredskapen på jordbruksområdet. Dels bör nämligen det centrala beredskapsorganet även på detta område ha att tillse, att den ekonomiska försvarsberedskapen och beredskapsåtgärderna få en med hänsyn till den givna ramen lämplig omfattning i förhållande till andra områden. Dels måste centralorganet också vaka över att åtgärderna på de olika områdena samordnas. Det är således tydligt, att centralorganet måste beredas tillfälle att följa det speciella jordbruksorganets arbete och ha möjlighet att göra ett visst inflytande gällande. Emellertid bör det centrala organet få vissa uppgifter även i andra hänseenden än de nu nämnda. Sålunda bör den del av beredskapsarbetet, som avser planläggningen av det eller de organ, som i händelse av avspärrning eller krig skola ha att verka på nu förevarande speciella område, och förberedandet av denna krisorganisations arbete, ske under ledning av det centrala beredskapsorganet. Också härvidlag möta nämligen avvägnings- och samordningsproblem, som böra ses mot bakgrunden av den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt. Samarbete mellan centralorganet och jordbruksorganet synes erforderligt också i andra avseenden. Detta gäller å ena sidan jordbruksnäringens försörjning med industriprodukter, såsom konstgödsel, maskiner och redskap m. m., samt å andra sidan industriens försörjning med jordbruksprodukter, exempelvis lin, hampa och ull. Enligt utredningens mening bör arbetet för tillgodoseendet av en tillfredsställande försörjningsberedskap ifråga om dessa produkter principiellt sett bedrivas så, att det organ, inom vars verksamhetsområde en viss produkt förbrukas, skall ha att svara för behovsundersökningar och fördelningsproblem, medan det organ åter, inom vars område produkten tillverkas, får svara för att erforderliga kvantiteter kunna ställas till förfogande. I fråga om konstgödsel och andra för jordbruket erforderliga industriprodukter skulle alltså det centrala organet, som enligt vad i det följande närmare utvecklas avses skola ombesörja den ekonomiska försvarsberedskapen på det industriella området, handha planläggningen för produktionsskedet medan jordbruksorganet däremot skulle utföra behovsundersökningar och behandla fördelningsfrågor. Beträffande de för industrien erforderliga jordbruksprodukterna skulle en motsatt ordning tillämpas. När utredningen förut använt uttrycket jordbruksprodukter, har utredningen härmed i främsta rummet avsett livsmedel, som framställas inom jordbruksnäringen. Det skulle således ankomma på jordbruksorganet att handha försörjningsberedskapen på livsmedelsområdet, i den mån detta sammanhänger med jordbruket. Återstår då att besvara frågan vem som skall handha motsvarande uppgift beträffande andra livsmedel än de nu avsedda, t. ex. fisk samt sådana varor, som icke framställas inom landet, såsom kaffe, te och kakao, risgryn, mandel, salt och kryddor m. fl. I fråga om fisket pågår för närvarande, enligt vad utredningen erfarit, en undersökning angående denna närings efterkrigsförhållanden. Möjligt är, att undersökningen får till resultat, att avsättnings- och prisregleringsfrå-

38 gorna på detta område anses böra handhas av jordbruksorganet eller eventuellt av ett särskilt lör ändamålet inrättat organ. Det synes utredningen naturligt, att samma organ, som anförtros de allmänna regleringsuppgifterna, också i huvudsak får ta hand om beredskapen på fiskförsörjningens område. Dock bör härvid, i överensstämmelse med vad nyss sagts, beredskapen med avseende på för fisket erforderliga industriella förnödenheter, såsom brännolja, garn, e t c , handhas av det centrala organet. Vad därefter beträffar de importerade livsmedlen, torde det — även om det åtminstone i fråga om dem, som icke direkt kunna ersätta inhemska jordbruksprodukter, ej kan anses självklart, att beredskapsfrågorna härutinnan skola handläggas av jordbruksorganet — ur enhetlighetens synpunkt vara lämpligast med en dylik anordning. En annan gränsdragning, som påkallar beaktande i detta sammanhang, gäller den speciella livsmedelsindustrien. Frågan är, om denna industri, som under kriget administrerats av livsmedelskommissionen, framgent bör i beredskapshänseende lyda under centralorganet eller det särskilda jordbruksorganet. Med hänsyn till det nära sambandet mellan denna industri och övriga frågor på livsmedels- och jordbruksområdet synes det senare alternativet måhända vara att föredra. För att beredskapen i fråga om livsmedel och andra med jordbruksproduktionen sammanhängande varor skall kunna tryggas torde i stor utsträckning lagerhållning komma att behövas. Detta gäller ej enbart sådana varor, som icke kunna framställas inom landet, såsom kolonialvaror, utan också varor, som normalt framställas h ä r ehuru i otillräcklig utsträckning, såsom margarinråvaror, konstgödsel och kraftfodermedel av olika slag. Även för andra varor, i fråga om vilka landet i normala fall är självförsörjande, torde emellertid en viss lagring behövas, exempelvis i vad gäller spannmål. Jämväl den lagerhållning, som sålunda på livsmedelsområdet i olika avseenden skulle komma i fråga, bör enligt utredningens mening närmast handhas av jordbruksorganet. Vad slutligen angår sådana beredskapsfrågor, som beröra ersättningsproduktionen av livsmedel och av andra förnödenheter på hithörande områden, vill utredningen för sin del förorda, att, i den mån dylik ersättningsproduktion skall ske inom industrien, det centrala organet får ta hand om produktionsplaneringen, medan jordbruksorganet får handlägga behovsundersökningar och fördelningsfrågor. Detta skulle således komma att gälla bland annat för fodercellulosa och sulfitjäst. Beredskapen på det industriella området. Vid krig eller vid avspärrning från länder, med vilka förbindelse i normala fall upprätthålles, inträda betydelsefulla förändringar i industriens produktionsförutsättningar, som kunna påverka såväl produktionens inriktning

39 som omfattning. På efterfrågesidan stegras sålunda vissa anspråk kraftigt utöver det normala. Detta gäller framför allt anspråken för militära ändamål, både i fråga om krigsmateriel i egentlig mening och beträffande annan militär förbrukningsmateriel, såsom t. ex. skor och kläder. Också helt nya anspråk uppkomma, särskilt i fråga om sådana civila och militära behov, som i normala fall bruka tillgodoses genom import. Vidare inträda också förändringar genom att vissa anspråk i stället försvinna, framför allt beträffande exportindustrien, som, då avspärrning från de vanliga marknaderna inträder, i många fall icke kan finna andra sådana och därför antingen måste uppta nya tillverkningar eller ock inställa eller inskränka sin drift. Även i fråga om de för industriell drift erforderliga produktionsmedlen kunna allvarliga förskjutningar uppstå. Sålunda tas arbetskraft från industri till militär eller annan verksamhet, varjämte knapphet uppkommer i fråga om bränsle, råvaror, transportmedel m. m. Vidare måste nya ersättningsvaror utnyttjas, och slutligen kunna industriella anläggningar komma till skada genom krigshandlingar o. s. v. De förändringar i betingelserna för ett lands industriella produktion, som krig eller avspärrning sålunda medför, kräva givetvis djupgående omläggningar av industrien, dess försörjning med produktionsfaktorer, funktion och inriktning. Tydligt är, att förberedelser icke kunna undvaras, om dessa omläggningar över huvud taget skola kunna genomföras och om industrien alltså skall kunna bemästra de ändrade förhållandena. Det krävs därför på detta speciella område beredskapsåtgärder av alla de slag, som utredningen tidigare berört, nämligen lagring och produktionsinriktande åtgärder liksom också planläggning av erforderliga omställningar. Härför erfordras en allmän och tillräckligt detaljerad kännedom om läget och utvecklingstendenserna, som bygger på en fortlöpande statistisk överblick över produktionsutvecklingen på olika områden. Någon anledning att, utöver vad som anförts vid redogörelsen för beredskapens allmänna innebörd, på ett mera ingående sätt här behandla dessa förberedelsearbeten på det industriella området torde icke föreligga. Utredningen vill dock särskilt framhålla följande. På initiativ av bränslekommissionen har under krisen i samverkan med bland andra arbetsmarknads-, industri- och livsmedelskommissionerna, krigsmaterielverket och försvarsstaben upplagts ett register över vissa industriföretag utvalda på så sätt, att de tillsammans representera den alldeles övervägande delen av landets kapacitet på olika produktionsområden. Härvid ha företagen indelats i olika grupper alltefter graden av betydelsen ur försörjningssynpunkt vid krigstillfälle. Denna angelägenhetsklassificering tillkom ursprungligen för att tjäna till ledning vid bestämmandet av tilldelningen åt de olika företagen under en eventuell kraftransonering. Emellertid innebär densamma i själva verket en allmän normering av företagens vikt, och den torde därför överhuvud taget vara lämplig att använda såväl vid bedömandet av erforderliga tilldelningar till företagen beträffande arbets-

40 kraft, bränsle, elektrisk kraft, råvaror och transportmedel som även då det gäller att förse företagen med luftskydd och bevakning m. m. Det är tydligt, att ett register av detta slag är av stort värde även för den planering i olika avseenden, som redan i fredstid skall äga rum beträffande den industriella verksamheten i en kommande kris, och enligt utredningens mening bör registret därför även i fortsättningen föras. För att syftet med registret icke skall förfelas fordras emellertid, att detsamma fortlöpande underkastas sådana kompletteringar och revideringar, att det alltid ger en i möjligaste mån aktuell bild av landets industriella kapacitet på olika områden. Likartade synpunkter kunna anläggas på ett av krigsmaterielverket nu fört register över industriföretagens och närmast verkstädernas maskinpark. Sistnämnda register, som ursprungligen upplades genom rikskommissionens försorg, omfattar emellertid icke endast maskiner och företag, som avses för rent militära tillverkningar, utan inbegriper verkstadsindustriens maskinpark överlag. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening maskinregistret liksom även nyssnämnda företagsregister föras centralt och lämpligast av planeringsorganet för ekonomisk försvarsberedskap. I anslutning till det nu sagda må beträffande det tidigare — vid redogörelsen för rikskommissionens arbete före kriget — omnämnda s. k. krigsindustriregistret framhållas, hurusom detta i främsta rummet avsåg företag av betydelse för krigsindustrien i trängre mening och särskilt sådana, med vilka krigsleveranskontrakt ingåtts. Bland annat på grund härav har värdet av sistnämnda register, åtminstone för industrikommissionens vidkommande, varit begränsat. Beträffande härefter planeringsarbetet inom det industriella området torde allmänt kunna sägas, att i fråga om sådana tillverkningsgrenar, där en betydande inhemsk industriell kapacitet finnes, planeringen synes böra göras schematisk och måhända i stort sett kunna bestå i ett konstaterande av att möjligheter överhuvud taget föreligga att upprätthålla den för landets försörjning erforderliga produktionen. P å områden, där kapaciteten är knapp eller otillräcklig, kan det däremot bli nödvändigt att utforma planeringen mera i detalj och förbinda densamma med utkast till kapacitetsutvidgningar och produktionsomläggningar. För ett krigsläge — då, såsom ovan nämnts, möjligheterna att bedriva produktion kunna antas bli särskilt inskränkta — måste planeringen vara speciellt noggrann och detaljerad. Detta torde gälla tillverkningar såväl för försvarsväsendets räkning som för civila behov. Såsom av den i ett tidigare sammanhang lämnade redogörelsen framgått, ålåg det på sin tid rikskommissionen att såsom det ledande och samordnande organet handlägga det industriella försvarsberedskapsarbetet. Härefter har industrikommissionen övertagit uppgiften i fråga. Vid sidan av rikskommissionen respektive industrikommissionen ha emellertid för handläggning av frågor rörande försvarsväsendets försörjning med industriprodukter speciella organ inom försvarsväsendet verkat. Vidare har, såsom förut

nämnts, livsmedels- och fodermedelsindustrierna under kriget tillhört livsmedelskommissionens område. Vad slutligen beträffar läkemedelsförsörjningen har för dess vidkommande funnits ett speciellt organ, medicinalstyrelsens materielnämnd, som i samverkan med industrikommissionen handhaft dithörande frågor. P å det industriella området finnes alltså icke, såsom utredningen förutsatt skola bli fallet inom arbetsmarknadens och jordbrukets områden, något gemensamt reglerande organ, som lämpligen skulle kunna överta ansvaret för beredskapens upprätthållande. Enligt utredningens mening böra därför de industriella beredskapsuppgifterna i huvudsak åvila det centrala beredskapsorganet. Emellertid förekomma uppgifter av så speciell natur, att det beträffande dessa i viss utsträckning torde vara lämpligt att liksom hittills lägga en del av beredskapsarbetet på annat håll. Det problem, som i sistnämnda avseende främst påkallar uppmärksamhet, gäller planläggningen av försvarsväsendets försörjning med industriprodukter i ett krisläge av här ifrågavarande slag. För handläggningen av hithörande frågor har, såsom förut anförts, vid sidan av rikskommissionen respektive industrikommissionen funnits särskilda till försvarsväsendet hörande organ. Enligt 1936 års försvarsordning ålåg det sålunda arméförvaltningens tygdepartement, intendenturdepartement och sjukvårdsstyrelse bland annat att ombesörja anskaffning av tygmateriel respektive intendenturmateriel och sjukvårdsmateriel ävensom att — envar myndighet inom sitt verksamhetsområde — i samband därmed planera krigstillverkning samt krigsindustriens personalorganisation och därmed sammanhängande frågor. Inom marinförvaltningen handlades liknande frågor dels på de olika avdelningarna och dels på kontoret för industriens krigsorganisation, som hade till uppgift att biträda de olika avdelningscheferna i förberedelsearbetet för nödiga beställningar vid krig och att handlägga allmänna ärenden rörande industriens krigsorganisation. Vad slutligen flygförvaltningen beträffar handlades frågor av hithörande slag främst på materielavdelningen — flygmateriel, vapen, ammunition och flygindustriens krigsorganisation — men även i viss utsträckning på intendenturavdelningen. De olika försvarsgrensförvaltningarna hade sålunda att, envar för sin försvarsgrens behov, verkställa den planering av anskaffningen, som bedömdes erforderlig. I stor utsträckning kommo planerna till uttryck genom upprättandet av s. k. krigsleveranskontrakt, innebärande åtagande från industriföretagens sida att i händelse av krig eller krigsfara fullgöra leveranser av viss omfattning till försvarsväsendet. Rikskommissionens verksamhet på detta område innefattade, såsom i ett tidigare sammanhang framhållits, bland annat upprättandet av krigsindustriregistret, upptagande i första hand de industrier, med vilka krigsleveranskontrakt slutits. För de i krigsindustriregistret upptagna industrierna upplades fabriksplaner med angivande bland annat av beräknade behov av personal, råvaror och andra produktionsförnödenheter, transportmedel m. m.

42 I det läge, som inträdde genom utbrottet av andra världskriget och den i samband därmed ökade militära verksamheten i landet, blev det tydligt, att vissa brister vidlådde den nu skisserade organisationen, då det gällde överblicken över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjligheterna att fylla behoven. En ökad samordning och koncentration av förevarande uppgifter befanns därför böra åvägabringas. På grund härav inrättades i mars 1940 en särskild nämnd, statens ammunitionsnämnd, med uppgift att för hela försvarsväsendets räkning omhänderha anskaffningen av ammunition och för densammas framställning erforderliga förnödenheter samt att vidta samtliga erforderliga åtgärder, däri inbegripet viss planering av industrien, för leveransernas fullgörande. Efter vidlyftiga utredningar och efter det att under någon tid ett visst provisorium tillämpats — ammunitionsnämnden anvisades ytterligare anskaffningsuppgifter. som tidigare åvilat förvaltningarna, och ombildades i samband därmed till en statens krigsmaterielnämnd — inrättades sedermera från och med den 1 juli 1943 krigsmaterielverket. Genom tillkomsten av krigsmaterielverket åstadkoms en ytterligare koncentration av anskaffningsuppgifterna. Verket övertog sålunda icke allenast krigsmaterielnämndens uppgifter i detta hänseende utan även vissa andra av förvaltningarnas tidigare anskaffningsuppgifter. Därjämte innebar emellertid tillskapandet av krigsmaterielverket, att den planering av den industriella produktionen för försvarsväsendets räkning, som förut ankommit på rikskommissionen respektive industrikommissionen samt förvaltningarna och krigsmaterielnämnden, väsentligen övergick på krigsmaterielverket, ehuru verket härvidlag skulle hålla sig inom en av det allmänna planeringsorganet anvisad ram. Vad nu sagts har kommit till uttryck i verkels instruktion dels genom den allmänna föreskriften, att verket har att förbereda och genomföra de åtgärder, som erfordras för att försvarets behov av för dess krigsberedskap erforderlig materiel och övriga förnödenheter på bästa sätt tillgodoses i enlighet med fastställda planer eller vederbörande myndighets anvisningar, dels ock genom den bestämmelsen, att verket har att i samråd med vederbörande myndigheter med hänsyn till förhållandena vid krig eller krigsfara centralt planera utnyttjandet av landets industri samt råvaru- och energitillgångar, i den mån de kunna beräknas stå till förfogande för tillverkning av krigsmateriel ävensom av annan materiel, vars anskaffning åvilar verket, samt därvid jämväl beakta frågor om transportväsende och arbetskraft, vilka sammanhänga med den verksamhet, som är föremål för planläggningen. Krigsmaterielverkets övertagande av anskaffningsuppgifterna har skett successivt, och alltjämt åvila vissa sådana uppgifter förvaltningarna. Eftersom de förberedelser, som erfordras för att vid krig eller avspärrning kunna tillgodose försvarets behov av industriell produktion, torde få anses utgöra den kanske mest betydelsefulla uppgiften för den ekonomiska för-

43 svarsberedskapen, är det av synnerlig vikt, att spörsmålen härom noggrant uppmärksammas. Väl torde i och för sig icke någon för den industriella driften betydelsefull artskillnad föreligga mellan försvarsväsendets anspråk på industrivaror och sådana anspråk från andra håll. Någon anledning att på denna grund utskilja försvarsväsendets industriella försörjning såsom ett specialområde synes därför icke vara för handen. Emellertid blir ett särpräglat förberedelsearbete nödvändigt av andra anledningar. Sålunda må till en början i detta avseende framhållas, att stora svårigheter möta redan vid fastställandet av själva de anspråk på industriella tillverkningar, som vid krig komma att resas från försvarets sida. I stor utsträckning måste nämligen dessa anspråk komma att växla allt efter de skiftande lägen, som uppstå, och allt efter de rön, som under krigets gång göras. Det blir därför nödvändigt att utforma förberedelserna i fråga på ett sådant sätt, att en smidig anpassning efter dessa växlande krav blir möjlig. Vilka än de tillverkningar bli, som i ett akut fall skola ombesörjas, gäller vidare, att den normala fredskapaciteten hos väsentliga grenar av landets industri — framför allt sådan verkstadsindustri, som är inriktad på kvalitetsbetonad mass- och serietillverkning, samt kemisk industri — icke torde vara tillräcklig för att kunna tillfredsställa anspråken från försvarsväsendet. De svårigheter, som därav förorsakas, bli än mer framträdande genom att man måste räkna med att delar av produktionsapparaten komma att falla bort under krig. Följden av nu angivna förhållanden i sin tur är, att förberedelsearbetet på detta speciella område i långt större utsträckning än på andra måste ta sikte särskilt på produktionsinriktande åtgärder av olika slag, såsom anläggning av nya fabriker och anskaffning av nya maskiner, samt i mycket stor omfattning avse omställning av lämpliga industrier för tillverkning av materiel för försvaret. Väl torde det förhålla sig så, att den industriella produktion, som kan äga rum under ett krig, i alldeles övervägande utsträckning måste tas i anspråk just för försvarsväsendets behov. Det kunde därför måhända anses befogat att låta försvarsväsendet obundet handha den industriplanering, som skulle erfordras för ett dylikt läge. Vissa andra vitala behov vid krig än dem försvarsväsendet representerar måste emellertid också de tillgodoses från industrien. Härtill kommer, att den industriella tillverkningen tar i anspråk sådana allmänna produktionsmedel såsom arbetskraft, bränsle och transportmedel, som måste räcka till även för andra ändamål. Det är därför tydligt, att den industriella produktionen för försvaret måste inpassas i ett större program för landets verksamhet under en kris. På grund härav skulle det icke vara lämpligt, att ifrågavarande betydelsefulla produktionssektor helt undandroges det organ, centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap, som skall ha till uppgift att handha den övervakande och samordnande verksamheten i fråga om försvarsförberedelserna på det ekonomiska området samt att därvid också vidta de särskilda förberedelsearbeten, som

44 erfordras för att andra än försvarets anspråk på industriförnödenheter skola kunna tillgodoses. Den lösningen skulle kanske i enlighet härmed kunna tänkas, att centralorganet finge ha hand även om det speciella förberedelsearbetet för att försvarsväsendets anskaffningar från industrien i ett krig skulle kunna tryggas. Förs vars väsendet skulle för sådant fall komma att inta en »kunds» ställning till centralorganet och sålunda ha att till detta framställa sina önskemål om varor, myckenheter och leveranstider, varefter centralorganet i sin tur skulle ha att träffa de föranstaltningar, som erfordrades för att tillverkningarna i fråga i möjligaste mån skulle kunna komma till stånd hos industrien. Emellertid lärer med fog kunna sägas, att en planering av den industriella produktion, som vid krig skall äga rum för försvaret, intimt hänger samman med övriga förberedelser för att trygga försvarsmaktens behov, och att denna planering därför knappast kan bli helt verklighetsbetonad, därest den icke får ingå som ett led i dessa förberedelser överhuvud taget. Det torde särskilt av denna orsak vara angeläget, att även beredskapsplaneringen av industriens tillverkningar i krig för försvaret — dock utan att densamma, såsom förut sagts, helt undandras centralorganet — får ombesörjas av försvarsväsendets eget gemensamma anskaffnings- och planeringsorgan, krigsmaterielverket. Sättet för och omfattningen av samarbetet mellan det centrala beredskapsorganet och krigsmaterielverket torde knappast kunna på förhand i detalj anges; dessa frågor torde därför i huvudsak få lösas efter de linjer, som under arbetets gång i varje fall visa sig vara lämpligast. Följande synpunkter synas dock härvidlag böra vara vägledande. Krigsmaterielverket bör självt ha att ombesörja de undersökningar rörande industriella kapaciteter och resurser i övrigt, som erfordras för försvarets behov, ävensom utröna möjligheterna för åstadkommande av de erforderliga tillverkningarna genom kapacitetsutvidgningar och andra omställningar av industrier samt göra upp planer för kapacitetens utnyttjande under olika betingelser o. s. v. Det bör i enlighet härmed ankomma på verket självt att i detalj undersöka och planlägga, hur de tillverkningar, som befinnas nödvändiga för försvarets räkning, skola kunna komma till stånd. Planerna böra underställas centralorganet, som därefter bör ha att pröva, om de kunna komma till utförande icke blott med hänsyn till annan livsviktig industriell produktion utan även med hänsyn till landets samlade resurser av arbetskraft, råvaror, bränsle, transportmedel och andra produktionsmedel. E n fortlöpande, intim kontakt mellan de båda organen torde på grund av arbetets art under alla förhållanden vara nödvändig. E n viss särställning i det planeringsarbete, varom här är fråga, inta de av staten ägda och delvis av försvarets egna organ, huvudsakligen försvarets fabriksstyrelse, administrerade industrier och verkstäder, som tillkommit i direkt syfte att tillgodose försvarets behov. Givet är, att dessa anläggningar utan vidare få disponeras för detta ändamål. Emellertid måste för verksam-

45 heten vid anläggningarna i fråga tas i anspråk allmänna produktionsmedel, såsom arbetskraft, råvaror, bränsle och transportmedel, och det är på grund härav nödvändigt, att anläggningarna ur nu angivna synpunkter i planeringshänseende behandlas såsom andra dylika. Vad nu sagts om krigsmaterielverkets planering på det industriella området gäller de delar, inom vilka verket redan nu har planeringsuppgifterna om hand. Så är emellertid icke fallet beträffande livsmedels- och läkemedelsindustrierna. Vad livsmedelsindustrien beträffar, handhas nämligen såväl anskaffnings- som planeringsuppgifterna decentraliserat av de tre försvarsgrensförvaltningarna, medan i fråga om läkemedelsområdet motsvarande uppgifter ankomma på försvarets sjukvårdsförvaltning. Utan att beträffande livsmedelsindustrien gå in på spörsmålet om vilket organ inom förI svarsväsendets område, som framgent bör ha uppgifterna i fråga om hand, vill utredningen dock för sin del i detta sammanhang framhålla, att en samordning av uppgifterna på ett enda organ inom försvarsväsendet åtminstone ur det centrala beredskapsorganets synpunkt måste anses vara önskvärd. Beredskapen på läkemedelsförsörjningens område utgör också en speciell fråga, som utredningen finner sig böra gå in på i detta sammanhang. Under andra världskriget har, såsom ovan framhållits, funnits ett särskilt organ, medicinalstyrelsens materielnämnd, som i samverkan bland annat med industrikommissionen svarat för landets läkemedelsförsörjning. Arbetsuppgifterna för dessa båda myndigheter ha härvid varit fördelade i huvudsak så, att materielnämnden haft att göra beräkningarna om behov och tillgång, medan industrikommissionen å sin sida arbetat på att få fram de råvaror och den industriella kapacitet, som för försörjningens tryggande ansetts behövas. Vid sidan av materielnämnden och industrikommissionen har även reservförrådsnämnden verkat genom lagerhållning såväl i vad gäller själva läkemedlen som beträffande råvaror för dessa. Enligt ett av medicinalstyrelsens materielnämnd uppgjort förslag, som utredningen såsom remissinstans för sin del i förevarande hänseende till; styrkt, avses, att materielnämnden skall upphöra men att den av nämnden hittills bedrivna verksamheten för försörjningen med sjukvårdsmateriel och : läkemedel i princip skall fortsätta och därvid handhas av en från det centrala beredskapsorganet fristående myndighet, antingen medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen eller ett särskilt nyinrättat organ. På grund härav och då några erinringar icke synas vara att göra mot den arbetsfördelning härvidlag, som under kriget rått, torde en liknande fördelning av uppgifterna även framgent kunna gälla. I enlighet härmed synes det böra ankomma på sjukvårdsberedskapsorganet att ansvara bland annat för behovsundersökningar och dylikt, medan centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap torde böra ha hand om erforderlig industriell planering. Vad lagerhållningen beträffar synes densamma i fråga om färdiga läkemedel böra handhas av sjukvårdsberedskapsorganet men beträffande råvaror — eftersom dessa

merendels torde vara gemensamma för läkemedel och andra industriprodukter — av centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap. En ytterligare speciell fråga, som vid behandlingen av beredskapsarbetet på det industriella området torde böra uppmärksammas, är spörsmålet om skyddsplacering av varuförråd samt evakuering av anläggningar av olika slag och vad därmed äger samband. Med skyddsplacering av varor förstås uppläggning av varorna på sådan ort eller plats, som erbjuder trygghet mot att de i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Sådan skyddsplacering, som innebär förflyttning av varuförrådet från den ort, där det förvaras, till ort eller område med mindre utsatt läge, benämnes bortförande, medan en förflyttning av varorna inom visst område till annan förvaringsplats där eller en fördelning av varorna å flera förvaringsplatser inom området kallas utspridning. Skyddsplaceringen kan avse icke endast varuförråd utan även annan egendom, som på grund av sin beskaffenhet kan bli föremål för skyddsplacering, såsom boskap, maskiner, transportmedel o. s. v. Den ä r tänkt att komma till utförande såväl vid krig eller krigsfara som under normala fredliga förhållanden och skall i första hand ske frivilligt. Vid krig eller krigsfara kan Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj: t bestämmer förordna om bortförande eller utspridning. Bortförande och utspridning, som sålunda icke sker frivilligt ulan direkt föreskrives, benämnes undanförsel. Till undanförsel hänföres också förflyttning från en ort till en annan av industriell eller annan verksamhet av betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller eljest för det allmänna, s. k. industrievakuering. Uppgiften att verka för att frivillig skyddsplacering i erforderlig omfattning kommer till stånd åligger för närvarande försörjningskommissionerna, varvid emellertid civilförsvarsstyrelsen skall vara samordnande myndighet. Vad undanförseln beträffar handhas därmed sammanhängande planläggning väsentligen av civilförsvarsmyndigheterna. Vid dessa ärendens behandling i civilförsvarsstyrelsen delta av Kungl. Maj:t utsedda representanter såväl för chefen för försvarsstaben som för krigsmaterielverket, reservförrådsnämnden samt industri-, livsmedels-, bränsle- och trafikkommissionerna. Vid bedömandet av hur arbetet för skyddsplacering — en beredskapsåtgärd av verkställighetsnatur, som alltså kan vidtas redan under ett normalt fredstillstånd — ävensom planläggningen för den tvångsvisa undanförseln i fortsättningen skall bedrivas, är till en början att märka, att all sådan verksamhet uppenbarligen måste ske på grundval av en ingående kännedom om varornas betydelse för folkhushållet samt kunskap överhuvud taget om försörjningsläget och om landets industriella kapacitet m. m. Sådan kännedom och kunskap torde i första hand böra antas vara för handen hos de myndigheter, som avses skola handha den ekonomiska försvarsberedskapen, alltså huvudsakligen centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap och det planerade nya jordbruksorganet. Därjämte krävs för planläggningen av in-

dustrievakuering även en viss teknisk tillverkningserfarenhet, som väl dessa organ också få anses besitta. Det är emellertid tydligt, att en planläggning för undanförsel eller för industrievakuering för att bli effektiv icke får begränsas till ett angivande endast av de förråd eller de företag, som böra göras till föremål för undanförseln, och till en rekognoscering av reservlokaler m. m. Härjämte erfordras nämligen också ett förberedande av hela den organisation, som skall finnas till hands för att i ett akut krisläge planerna skola kunna bli verklighet. Denna organisation i sin tur kräver framför allt, att tillgång till transportmedel och arbetskraft finnes, men därjämte också lokala organ, som på platsen och ofta i samarbete med vederbörande militära instanser skola vara i stånd att på mest praktiska sätt ordna den undanförsel, som i ett givet läge är möjlig samt för landet och dess försvar till nytta. Vad sist anförts antyder enligt utredningens mening bestämt, att detaljplaneringen av undanförselåtgärderna icke gärna kan läggas på centralorganet för den ekonomiska försvarsberedskapen utan att den liksom hittills bör anförtros civilförsvarsstyrelsen med dess lokala organ hos länsstyrelserna. Då det centrala beredskapsorganet sitter inne med den för ifrågavarande åtgärder erforderliga kännedomen om försörjningsläget m. m.. torde det böra ankomma på nämnda beredskapsorgan att uppdra de stora linjerna för de önskvärda undanförselåtgärderna. Ett intimt samarbete mellan beredskapsorganet och civilförsvarsmyndigheterna härvidlag är alltså nödvändigt. Huruvida detta samarbete skall ske bland annat i den formen, att civilförsvarsstyrelsen vid sin behandling av undanförselfrågor med sig adjungerar representanter från beredskapsorganen på sätt nu sker i förhållande till försörjningsmyndigheterna, är ett spörsmål, till vilket utredningen för sin del icke ansett sig böra ta någon ställning. Den frivilliga skyddsplaceringen är, såsom ovan nämnts, en beredskapsåtgärd av verkställighetsnatur, som kan vidtas redan under ett fredstillstånd. Det synes därför naturligt, att uppgiften att under normala tider verka för denna beredskapsåtgärd bör ankomma på de myndigheter, som var inom sitt område skola ha att arbeta för lagerhållning i beredskapssyfte. Centralorganet för den ekonomiska försvarsberedskapen liksom det planerade centralorganet på jordbrukets område skulle i enlighet härmed ha att överta den uppgift i skyddsplaceringshänseende, som under de senaste åren åvilat de tre försörjningskommissionerna.

Beredskapen på bränsle- och kraftförsörjningens område. Bränsleförsörjningen. Givet är, att Sveriges nästan totala avsaknad av fossila bränslen ur beredskapssynpunkt utgör en väsentlig nackdel. De skånska stenkolstillgångarna tillgodose endast en mycket obetydlig del av förbrukningen under

48 normala tider, vilken hittills därför till alldeles övervägande del måst tryggas genom import. För att närmare belysa kolimportens betydelse för landet må h ä r blott erinras om att densamma under åren närmast före andra världskriget täckte cirka 80 % av landets totala förbrukning av fasta bränslen och uppgick till i runt tal 8*5 miljoner ton om året. F ö r de flytande bränslenas del är importen av en än mer framträdande betydelse. Några exakta uppgifter om den totala förbrukningen av flytande bränslen under det sista fredsåret finnas icke. Sannolikt torde den emellertid ha uppgått till cirka 1*2 miljoner m 3 , bortsett från bunkerolja för den utrikes sjöfarten. Landets eget bidrag till försörjningen utgjorde 30 000 a 40 000 m 3 motorsprit. Väl har sedermera på detta område en viss ökad självförsörjning kunnat åstadkommas i första hand genom den utbyggnad, som under krisåren ägt rum av landets anläggningar för sulfitsprittillverkning, och genom tillkomsten av skifferoljeanläggningarna i Kvarntorp och Kinnekleva men även genom vissa andra krisbetonade åtgärder. Dessa förbättringar kunna emellertid icke i nämnvärd grad sägas ha minskat landets beroende av import under normala tider. Mot bakgrunden av vad nu sagts torde stå klart, att en väl planerad och väl utförd försvarsberedskap på bränsleområdet icke kan saknas, därest landet skall kunna anses tillfredsställande rustat att möta en ny kris. För beredskapen i fråga erfordras åtgärder av alla de slag, som angivits vid redogörelsen för den ekonomiska försvarsberedskapens allmänna innebörd. I första hand måste således en omfattande statistik föras för kartläggning av behoven av bränsle av olika slag, för skilda ändamål och inom olika delar av landet, varjämte en viss prisstatistik även torde böra föras. Lagring måste förekomma i stor utsträckning, såväl beträffande fasta som flytande bränslen. Åtgärder för ett ökat utnyttjande av inhemska bränsletillgångar, såsom ved, torv och skiffer ävensom sprit, tjära samt skifferolja och skifferbensin m. m., kunna även förekomma. I detta sammanhang må framhållas, hurusom landets torvtillgångar beräknas vara av en sådan storleksordning, att de anses kunna trygga bränslebehovet för århundraden framåt, men att problemet om på vilket sätt dessa tillgångar skola kunna tillgodogöras ännu ingalunda kan anses löst. Framförallt de svårigheter, som alltjämt äro förenade med torvens avvattning, utgöra hinder för ett mera allmänt utnyttjande av torven såsom bränsle. En fortsatt och intensifierad forskning på torvområdet får därför anses vara av största betydelse för landet. Också i andra avseenden är en påskyndad och utvidgad forskning på bränsleområdet av vikt. Sålunda må, utöver vad tidigare anförts, såsom exempel framhållas, hurusom den hittills använda metoden för utvinning av flytande bränsle ur trä — sulfitspritmetoden — icke kan anses ekonomisk, åtminstone icke i ett läge, då landet för sin konsumtion eller för export icke har användning för hela den cellulosakvantitet, som spritframställningen kräver. Det vore därför givetvis av

49 värde, om även andra metoder kunde utfinnas. Även för skifferbränslenas del bör en intensifierad forskning äga rum. Överhuvud taget böra för övrigt givetvis de nu överallt så aktuella frågorna om nya vägar för energiförsörjningen utgöra ämnen även för forskningen i Sverige. Av planläggande beredskapsåtgärder erfordras bland annat förberedelser för produktionsoch konsumtionsregleringar i stora drag. Eftersom den ökning av inhemsk produktion, som blir erforderlig vid en kris, kommer att kräva betydande ; insatser bland annat av arbetskraft och transportmedel, måste även här; utinnan vissa förberedelser vidtas. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att mycket betydelsefulla resultat för beredskapen på bränsleområdet torde kunna ernås genom vissa omläggningar av konsumtionsvanorna. Utan tvivel förekommer nämligen här i landet åtminstone i vissa avseenden stort slöseri med bränsle; sålunda användes ofta bränsle av bättre kvalitet än nödvändigt, bland annat genom att importbränsle användes även då billigare inhemskt bränsle finns att tillgå. I andra fall förekomma olämpliga uppvärmnings- eller förbränningsanordningar eller ock byggnadskonstruktioner, som i uppvärmningshänseende icke äro ändamålsenliga och därför förorsaka onödiga värmeförluster. Någon permanent statlig myndighet, som normalt handlägger försörjningsfrågorna i gemen på bränsleområdet, existerar icke. Visserligen fin! nes domänstyrelsen, som handhar vården av de statliga skogarna, men med hänsyn till arten av denna myndighets huvudsakliga arbetsuppgifter ter det sig främmande att anförtro densamma även mera vidsträckta beredskapsuppgifter på bränsleområdet. Icke heller torde den nyligen tillkomna skogsstyrelsen med sina uppgifter på det enskilda skogsbrukets område böra komma i fråga i detta sammanhang. Det måste därför ankomma på centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap att självt direkt svara för beredskapen på bränsleförsörjningsområdet icke blott såsom samordnande och övervakande organ utan även i detalj. Kraftförsörjningen. Landets förbrukning av elektrisk kraft, vars betydelse för försörjningen icke torde behöva särskilt framhållas, har mer och mer ökat. År 1914 uppgick kraftproduktionen till 1*6 miljarder k W h för att år 1939 ha stigit till cirka 9 miljarder kWh. Under kriget har en särskilt kraftig stegring skett, och produktionen beräknas för närvarande till omkring 13 miljarder k W h per år. Vikten av att förberedelser vidtas för att kraftförsörjningen även under en kris skall kunna tillgodoses är därför uppenbar. De förberedelser, om vilka det här är fråga, avse bland annat att trygga produktionen och distributionen av kraft samt att skapa möjligheter för att i fall av knapphet kunna åstadkomma en reglering av olika konsumenters kraftförbrukning allt efter angelägenhetsgrad. Uppgifterna på förevarande område ha under kriget åvilat bränslekommissionen och den i ett 4—616174

50 tidigare sammanhang omnämnda centrala driftsledningen (G D L). Centrala driftsledningens uppgift är att vid krig eller krigsfara enligt bränslekommissionens direktiv och beslut h a n d h a den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag i landet. I organet, som har chefen för vattenfallsstyrelsen till ordförande, ingå representanter för landets olika kraftföretag, vilka sammanförts regionalt i block, samt dessutom representanter för försvarsstaben och bränslekommissionen. Vid centrala driftsledningens sida står såsom verkställande och utredande organ den av vattenfallsstyrelsen organiserade riksdriftsbyrån samt ett råd, och inom varje block finnes en viss lokal organisation. Medan centrala driftsledningens uppgift sålunda legat på produktionsoch distributionssidan, har den erforderliga övervakningen och regleringen av konsumtionen däremot helt handhafts av bränslekommissionen. Centrala driftsledningsorganisationen är, såsom av det anförda torde framgå, egentligen tänkt att utgöra en krisorganisation. Emellertid är ett rationaliserings- och samordningsarbete på kraftförsörjningsområdet även under normala förhållanden givetvis av största betydelse, och utredningen kan därför icke finna annat än att det skulle vara av värde att, såsom meningen torde vara, även framgent åtminstone i viss utsträckning bibehålla organisationen i fråga, som både prövats och befunnits lämplig. Åt denna organisation bör då också anförtros att i samråd med det centrala beredskapsorganet handha de beredskapsuppgifter på kraftförsörjningsområdet, som avse produktion och distribution. Förberedelserna för en reglering av konsumtionen torde däremot böra ankomma på sistnämnda centralorgan, vilket därför skulle k o m m a att överta bränslekommissionens hittillsvarande roll härutinnan. Såsom ersättare i centrala driftsledningen för bränslekommissionens representant bör i enlighet härmed, när denna kommission upphör, en representant för centralorganet ingå. Enligt vad av det anförda framgår är det alltså utredningens mening, att centrala driftsledningen i fortsättningen bör bestå och att beredskapsfrågorna på ifrågavarande område böra fördelas på denna organisation och centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap på sätt nu nämnts. Denna fördelning av uppgifterna innebär givetvis icke något åsidosättande av centralorganets uppgift att överhuvud taget svara för beredskapssynpunkternas tillgodoseende. Beredskapen på transportområdet. E n effektiv transportapparat på trafikens olika områden är vid avspärrning och krig ett oeftergivligt villkor såväl för krigsmaktens direkta behov och försvarets tillgodoseende med förnödenheter som för folkförsörjningens tryggande och ett säkerställande av näringslivets fortgång. Emellertid blir

51 beredskapsarbetet på ifågavarande område i viss mån ganska speciellt genom att sådana verkställighetsåtgärder under fredstid som lagring och åtgärder av produktionsinriktande natur i huvudsak komma att avse råvaror och förnödenheter, t. ex. gummi, smörjoljor och flytande bränslen för motorfordonstrafiken, vilka alla äro av synnerlig betydelse även för försörjningen i övrigt och därför måste behandlas i större sammanhang än såsom ett problem för trafikens område enbart. Ett liknande förhållande kan sägas gälla beträffande forskningen, som på förevarande område torde komma att röra sig om spörsmål med en för folkhushållet i gemen vittomfattande syftning. Härtill kommer, att ett avspärrningsläge av det slag, som under de senaste åren rått, knappast torde få en lika kraftig inverkan på transportområdet som på exempelvis industri- och bränsleområdena, detta av den orsaken, att de militära anspråken på transportapparaten få sin fulla omfattning först under krig. Överhuvud taget torde sålunda på nu angivna skäl beredskapsverksamheten på transportområdet mera komma att bestå i planerings- än verkställighetsåtgärder och dessa planeringsåtgärder mera komma att avse en verklig krigssituation än ett avspärrningsläge utan krig. Det är även sannolikt, att arbetet i fråga av samma orsaker och på grund av den naturliga begränsning, som transportområdet i och för sig har, blir av relativt mindre omfattning än i fråga om industri och bränsle. På transportområdet som sådant finnes för närvarande icke något permanent gemensamt organ av den art, att beredskapsfrågorna över lag skulle kunna hänföras till detsamma. Det centrala beredskapsorganet måste därför åtminstone i vissa avseenden träda till. Det gäller då för detta organ i första hand att med biträde av andra myndigheter och med anlitande av de källor, som stå till buds, skaffa sig en ingående kännedom om alla de trafikbehov för landet, som kunna föreligga i ett krisläge och särskilt vid krig. På motsvarande sätt bör centralorganet företa en fullständig inventering av landets trafikmedel. De grenar av transportväsendet, som härvid k o m m a i fråga, äro, så länge flyget icke fått sin fulla kvantitativa betydelse för inlandstrafiken, i första hand järnvägstrafiken, sjöfarten och motorfordonstrafiken. Emellertid gäller beträffande järnvägstrafiken, att beredskapsarbetet där måste bedrivas så pass parallellt med den normalt pågående verksamheten, att det icke kan vara lämpligt att skilja ut beredskapsuppgifterna för handläggning i detalj av annat organ än det, som från statens sida har att svara för trafikgrenens verksamhet i övrigt. Såsom förut nämnts torde därför försvarsberedskapen på järnvägstrafikens område i huvudsak böra bedrivas i järnvägsstyrelsens egen regi. Givetvis måste också såsom hittills en intim samverkan härvidlag finnas mellan järnvägsstyrelsen och de militära myndigheterna, som på transportområdet överhuvud taget i särskilt hög grad ha beredskapssynpunkter att bevaka. Även centralorganet bör dock på denna liksom på övriga delar av transportområdet i kraft av sin allmänt

52 samordnande ocli övervakande uppgift ha möjlighet att ingripa och göra sin röst hörd. Spörsmålet om järnvägarnas råvarubehov under en avspärrning utgör givetvis ett ämne, vari ett speciellt nära samarbete måste äga rum på den grund, att centralorganet kommer att ha (iverblicken över hela landets samlade behov. På sjöfartens område torde kommerskollegium vid beredskapsfrågornas behandling böra ha samma ställning i förhållande till det centrala beredskapsorganet som järnvägsstyrelsen beträffande järnvägstrafiken och därmed sålunda ansvaret i detalj för dessa frågor. Bland annat måste myndigheten i fråga i samarbete med centralorganet på ifrågavarande område i möjligaste mån söka säkerställa, att förefintligt tonnage vid krigs- eller andra avspärrningstillfällen verkligen kommer att stå till buds och sålunda icke undandras landets egna behov. Bestämmelser såsom under världskriget bland annat om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg måste därför alltjämt finnas till hands och erforderliga förberedelser jämväl i övrigt vidtas. Likaså måste, för att transportapparaten till sjöss i en kritisk situation skall kunna fungera, krigsförsäkringsbestämmelser i olika avseenden vara förberedda. Samarbete bör i detta avseende, förutom med det centrala organet, också upptas med försäkringsinspektionen. Beträffande motorfordonstrafiken torde det väl vara så, att landets fordonspark efter de nu tilländalupna krisåren till kvantiteten snart nog kommer att bringas upp till en sådan nivå, att några svårigheter icke skulle behöva föreligga att i ett krigsläge tillgodose både militära och civila behov. Det kan under sådana förhållanden synas som om något egentligt beredskapsarbete härutinnan icke skulle erfordras. Emellertid är att märka, alt motorfordonstrafikens upprätthållande givetvis icke enbart beror på det förhållandet, att själva fordonsparken räcker till. Denna måste nämligen också kunna hållas igång, och erfarenheterna från krigsåren visa, hur svårbemästrade dessa frågor kunna vara och hur viktigt det överhuvud taget är, att tillgången på förnödenheter för motorfordonen, i första hand bränslen, smörjmedel och ringar men också reservdelar av olika slag, kan hållas uppe. Vad nu sagts torde ge vid handen, att ett grundligt beredskapsarbete även på detta område måste komma till stånd. Det torde också framgå, att arbetet i första hand bör inriktas på att fordonsparken genom inhemsk produktion samt genom import och lagerhållning tillförsäkras de råvaror och förnödenheter, som erfordras för att den skall kunna hållas igång. I dessa hänseenden måste det centrala beredskapsorganet verka, i första hand genom att på basis av sin insamlade statistik över trafikbehov och fordonsbestånd precisera de kvantiteter av olika varuslag, som under en avspärrning kunna komma att behövas, och i andra hand genom föranstaltningar om sådan produktion respektive import och lagerhållning, som nyss sagts. Såsom förut nämnts är det emellertid icke endast på transport-

53 området, som ifrågavarande varor behövas. Det är bland annat av denna orsak ingalunda säkert, att det överhuvud taget blir möjligt att åstadkomma den beredskap med avseende på exempelvis gummi och flytande bränslen, som ur trafikens synpunkt vore lämplig och som transportsektorn i konkurrens med andra grenar av samhällslivet därför skulle önska. Den fordonspark, som kan hållas igång i ett krigsläge, kan mot bakgrunden härav trots allt bli för liten för landets sammanlagda behov, varför en nedskärning kan komma att visa sig nödvändig. Det gäller därför att bereda sig även för en sådan situation. Bland annat för detta ändamål måste det centrala organet ha detaljerad kännedom om storleken såväl av de militära behoven som av sådana civila behov, som med hänsyn till försörjningen eller av andra skäl i första hand måste tryggas. Denna kännedom måste avse icke blott behovens totala storlek utan också deras fördelning på motorfordon av olika slag. Landets tillgång på vissa speciella fordonstyper kan nämligen visa sig otillräcklig, så att en nedpressning av önskemålen just beträffande dessa typer måste ske. En dylik omfördelning bör det ankomma på centralorganet att vidta, varvid emellertid, såsom överhuvud taget i organets verksamhet, en nära samverkan med övriga berörda myndigheter bör vara för handen. I detta sammanhang vill utredningen även något beröra en fråga av mera speciell natur, nämligen uttagning under fredstid av motorfordon för krigsmaktens samt civilförsvarets och andra civila behov. Bestämmelser i detta avseende återfinnas, vad gäller krigsmaktens behov, i rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) och militära uttagningsförordningen den 9 oktober 1942 (nr 832) samt, i fråga om samtliga de civila behoven, i civila uttagningsförordningen den 18 februari 1944 (nr 54). Enligt ifrågavarande föreskrifter skall uttagning, som innebär ett förhandsurval av de motorfordon, som under krig eller krigsfara avses skola utnyttjas för krigsmaktens behov eller för luftskyddet, utrymningsväsendet eller andra civila ändamål, som Kungl. Maj:t föreskriver, ombesörjas redan under fredstid. För militära ändamål verkställes uttagningen av arméförvaltningens tygavdelning (biluttagningsmyndigheten). Den skall omfatta det antal fordon och motorredskap, som utöver vad som eljest står till krigsmaktens förfogande erfordras för att fylla behovet enligt gällande mobiliseringsplaner, samt därutöver en viss uttagningsreserv, vars storlek biluttagningsmyndigheten bestämmer. I fråga om uttagningen för civila ändamål gäller, att överbefälhavaren har att i samråd med trafikkommissionen och efter hörande av vederbörande andra civila myndigheter fastställa motorfordonsplaner, upptagande det antal motorfordon och motorredskap, som skall uttas för de olika ändamålen. Själva uttagningen verkställes även i detta fall av arméförvaltningens tygavdelning. Uttagningen tillgår så, att vederbörande fordonsägare tillställes besked om uttagningen, med angivande av vad h a n på grund därav har att iaktta. Byter fordonet ägare eller inträffar a n n a n för-

54 ändring med avseende på fordonet av betydelse för uttagningen, skall anmälan härom — i vissa fall genom vederbörande länsstyrelses försorg — göras hos biluttagningsmyndigheten. Såsom av det ovan anförda torde framgå, är det utredningens mening, att den planering i stort av användningen av landets motorfordonspark i ett krisläge, som måste föregå upprättandet av mobiliseringsplaner för krigsmaktens motorfordon och motorfordonsplaner för de viktigare civila ändamålen, skall handhas av centralorganet för ekonomisk försvarsberedskap i nära samverkan med övriga berörda myndigheter. Härvid bör en viss fördelning av motorfordonsparken på olika ändamål i stora drag komma till stånd. Den detaljmässiga planering, som uttagningen innebär, bör däremot liksom hittills kunna ligga på ett speciellt organ. Emellertid synes det erforderligt, att det centrala planeringsorganet fortgående hålles underrättat om hur uttagningen fördelar sig med avseende på fordon av olika typer och i skilda delar av landet. Därest det härvid skulle visa sig, att uttagningen verkar ojämnt eller till förfång för något betydelsefullt transportintresse, bör centralorganet i kraft av sin samordnande och övervakande befogenhet ha möjlighet att åstadkomma rättelse.

Centralorganets sammansättning och organisation m . m . Såsom av det föregående i olika sammanhang framgår är det utredningens mening, att ett centralt organ för den ekonomiska försvarsberedskapen, liksom tidigare varit fallet, även framgent måste finnas. Detta skall ha till uppgift att på vissa områden ensamt och i detalj men eljest såsom ledande, övervakande och sammanhållande organ i intimt samarbete med andra, detaljplanerande myndigheter handlägga de frågor, som höra nämnda beredskap till. Vid sitt ytterligare övervägande härav har utredningen emellertid funnit, att den utformning, som rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap på sin tid fick, icke kan anses till alla delar lämplig för ett organ med denna uppgift. Väl torde det för ifrågavarande verksamhet med den mångfald av synnerligen skiftande problem, som komma att föreligga, icke heller vara riktigt med ett organ av den vanligaste ämbetsverkstypen, där bestämmanderätten normalt tillkommer verkschefen ensam. En beslutande styrelse, såsom i rikskommissionen, är då enligt utredningens mening bestämt att föredra. Emellertid torde organets styrelse för att få full effektivitet böra vara relativt liten och i varje fall betydligt mindre än den, som rikskommissionen hittills haft. Härmed sammanhänger också det enligt utredningens mening betydelsefulla i att organet i fråga icke, såsom för rikskommissionens vidkommande, från början bygges upp såsom en representation av olika myndigheter och organisationer. Fastmera synes det vara av

55 vikt, att organet och enkannerligen dess ledning kommer att utgöras av personer, vilkas meriter bestå däri, att de på olika samhälleliga områden och särskilt inom näringslivet visat sig allmänt kunniga, omdömesgilla och initiativrika, och om vilka man tillika kan förvänta, att de skola ha håg och fallenhet just för den i mångt och mycket särpräglade planeringsverksamhet, som försvarsberedskapsarbetet i och för sig innebär. Väl har inom utredningen även den synpunkten övervägts, att åtminstone vissa intresseområden borde vara direkt representerade inom styrelsen. Härvid har utredningen särskilt tänkt på det militära området och på arbetsmarknadsområdet. Anledningen skulle då vara, beträffande det militära intresset, att styrelsen vid sina interna överläggningar på ett oförmedlat sätt skulle få del av de militära synpunkterna, synpunkter alltså, som härröra från det för beredskapsarbetet kanske mest betydelsefulla området. På motsvarande sätt skulle arbetsmarknadsorganets representant bli i tillfälle att vid överläggningarna direkt föra talan för den särskilt trånga och därför speciellt betydelsefulla sektor, som arbetskraften vid krig kommer att vara. Utredningen har emellertid slutligen stannat för att även en dylik intresserepresentation bör undvikas. Det synnerligen intima samarbete med ovannämnda båda intresseområden och andra sådana, som det centrala organet måste bedriva och vars vitala betydelse för övrigt icke kan nog understrykas, torde i stället böra åstadkommas dels i form av överläggningar mellan centralorganet och de andra berörda myndigheterna och dels genom att erforderlig specialexpertis på ifrågavarande områden tillföres organet vid ärendenas förberedande handläggning. Härigenom skulle, då ärendena förekomme till behandling i det centrala organets styrelse, den fördelen vara för handen, att alla styrelsens ledamöter bleve i samma situation att obundna kunna pröva uppkommande frågor, medan i motsatt fall vissa ledamöter komme att inta en gentemot de övriga speciell ställning såsom representanter för sina särskilda intresseområden. Det torde för övrigt ligga så till, att om exempelvis det militära intresset bleve representerat i styrelsen, även andra intressen, såsom kommunikationsverksintressena och jordbruksintresset, med fog kunde göra anspråk på motsvarande direkta representation. Det torde icke heller vara behövligt eller ens lämpligt att fastslå, att i organet obligatoriskt skola ingå särskilda representanter för sådana större grupper inom befolkningen som producenter och konsumenter, arbetsgivare och arbetare etc. I detta sammanhang må understrykas, att viktigare förslag, som framkomma såsom resultat av organets verksamhet, för sitt genomförande regelmässigt torde förutsätta granskning och godkännande av vederbörande politiska instanser (regering resp. riksdag). Med utgångspunkt från vad nu i olika hänseenden anförts håller utredningen för sin del före, att den nuvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap bör avlösas av ett helt nytt centralorgan och att detta

56 nya, tills vidare under folkhushållningsdepartementet sorterande organ bör bestå av ordförande och fem andra ledamöter, av vilken en bör vara verkställande. Centralorganets ordförande torde för att med erforderlig auktoritet kunna företräda organet och för att därvid i samarbetet med andra berörda myndigheter kunna hävda de viktiga men i en fredstid mången gång mindre lättförstådda intressen, som organet får att bevaka, böra inneha en framskjuten ställning i samhället. Den frågan har härvid uppkommit, huruvida ordföranden och verkställande ledamoten böra vara samma person eller om så ej bör vara fallet. I förra fallet torde, på grund av vad nyss sagts om ordförandens ställning, befattningen i fråga böra utgöra en generaldirektörspost. Skall däremot ordföranden och den verkställande ledamoten vara olika personer, synes till ordförande böra utses en person, vars framskjutna ställning har sin grund i den bemärkthet och respekt, som flerårig erfarenhet av och under skiftande förhållanden ådagalagd duglighet i allmänna värv förlänar. Den verkställande ledamoten synes i detta fall böra ha samma ställning som en verkställande direktör i förhållande till styrelsen för sitt företag. De båda alternativa former, som utredningen sålunda tänkt sig för centralorganet, motsvara bland annat vad som gäller för å ena sidan vattenfallsstyrelsen, vars ordförande och chef är generaldirektör och vars ledamöter hämtats icke från vattenfalls verket utan från skilda delar av samhällslivet i övrigt, samt å andra sidan, åtminstone i viss mån, reservförrådsnämnden, som har en ordförande i framskjuten ställning och därjämte en verkställande direktör, vilken emellertid hos reservförrådsnämnden icke tillika är ledamot av nämnden. Utredningen har efter en viss tvekan stannat för sistnämnda alternativ, dock att, såsom ovan framgår, verkställande direktören enligt utredningens mening tillika bör vara ledamot. Avgörande har härvid icke varit det, att organet i fråga enligt utredningens mening hellre borde utgöra en nämnd än ett generaldirektörsverk. Skillnaden torde nämligen icke vara stor, eftersom organet även i sin egenskap av nämnd med hänsyn till personalens anställningsförhållanden m. m. realiter måste få karaktären av ämbetsverk. Däremot har utredningen — ehuru den är medveten om att spörsmålet ytterst är en personfråga — för sin del ansett, att en anordning med en heltidsanställd verkställande direktör, som har en styrelse bakom sig med en styrelseordförande i bemärkt ställning, som i verkligt betydelsefulla frågor utåt kan ställa sig i bräschen för nämnden, bör vara bäst ägnad att göra organet effektivt och att därvid tillika ge den rikt facetterade och krävande beredskaps verksamheten den stadga och auktoritet, som oundgängligen måste finnas. Medan verkställande direktören skulle ha heltidsanställning hos nämnden, bör ledamotskapet för nämndens övriga ledamöter allenast utgöra en bisyssla vid sidan om annan verksamhet. Härjämte synes beträffande arbetsfördelningen mellan nämndens styrelse och verkställande direktören böra

57 gälla, att nämnden såsom sådan, d. v. s. dess styrelse in pleno, i huvudsak bör ha alt bestämma i principiella och särskilt betydande frågor, medan verkställande direktören bör ha beslutanderätten i övrigt och i samband därmed åtnjuta stor frihet att i förekommande frågor självständigt representera nämnden. Huruvida en fråga bör avgöras av verkställande direktören eller av styrelsen, synes verkställande direktören i stor utsträckning själv böra ha att bedöma. Särskilda föreskrifter torde emellertid böra finnas om vissa frågors behandling. Av det sagda torde framgå, att stora krav måste ställas både på verkställande direktören och på styrelsens ledamöter i övrigt. En betydande och mångsidig erfarenhet samt beprövad organisations- och ledareförmåga utgöra för verkställande direktörens del några av dessa krav. Då här talats om nämndens sammansättning, har utredningen med nämnden menat dess ledning. Hur nämnden i övrigt skall vara sammansatt och organiserad, är ett spörsmål, som till stor del torde få lämnas åt densamma att själv i sinom tid avgöra, respektive hos Kungl. Maj:t föreslå. Såsom tidigare framgått bör nämligen gälla, att nämnden i betydande utsträckning själv skall ha att utforma sin verksamhet. Preciserade direktiv torde i enlighet härmed icke böra ges, och vad personalen beträffar varken bör eller kan denna i sina detaljer redan i förväg bestämmas. Härvid är också att märka, att nämnden framgent i många fall för lösningen av föreliggande uppgifter torde kunna begagna sig av personer med speciell sakkunskap i vederbörande ämne, vilka fortlöpande eller tillfälligt »lånas» bland annat från näringslivets organisationer, med vilka nämnden överhuvud taget bör stå i en nära kontakt. För nämnden själv måste i enlighet härmed efter dess tillkomst givetvis gälla, att personal endast får rekryteras i mån av verkligt uppkommande behov och alltså icke i större omfattning än handläggningen av de konkreta uppgifterna i beredskapsarbetet i och för sig kräver. Understrykas må, att nämndens verksamhet i vissa delar och i stor utsträckning kommer att få ändrad karaktär, allteftersom särskilda uppgifter få sin lösning och andra i stället uppstå. På grund härav och då nämndens personalbehov i motsvarande mån torde komma att växla, synes det sannolikt, att nämndens organisation icke ens framgent bör omfatta annat än en relativt liten grupp av ordinarie och extraordinarie tjänster men därjämte såväl arvodesbefattningar till erforderligt antal som sakkunnigebefattningar, avsedda främst för personer, vilka antingen fortlöpande eller tillfälligt, enligt vad nyss berörts, anlitas för speciella uppgifter. Arbetet inom nämnden blir säkerligen av en sådan natur, att stora anspråk måste ställas särskilt på rörlighet och förmåga till initiativ hos befattningshavarna. Bland annat av denna orsak synes åtminstone beträffande de högre befattningshavarna böra gälla, att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att utan alltför stor omgång vid behov kunna låta en befattning byta innehavare. För detta ändamål torde vissa i det följande angivna chefsbefattningar böra

58 tillsättas medelst förordnande på viss tid, enligt utredningens mening högst sex år, och sålunda hänföras till löneplan C i civila avlöningsreglementet, övriga befattningar av stadigvarande slag torde, åtminstone tills nämnden genom egen uppbyggnad funnit sin mera definitiva form, böra bli av extraordinarie natur. Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att det särskilt i början av nämndens verksamhet sannolikt kommer att visa sig behövligt med en relativt stor personal, bland annat för övertagande av uppgifter, som under andra världskriget åvilat olika krisorgan, och för att därvid kunna inhämta de erfarenheter, som under krisåren vunnits och vilka till men för det blivande beredskapsarbetet vid krisorganens avveckling eljest skulle kunna skingras och gå till spillo. Utredningen har därför, dock utan några fastare hållpunkter härvidlag, vid sin i det följande lämnade uppskattning av nämndens medelsbehov för dess första verksamhetsår, utgått från ett antagligt personalbestånd av cirka åttio personer. Ehuru, såsom ovan anförts, nämndens personal icke redan nu bör eller kan i detalj anges, är dock enligt utredningens mening behovet av vissa befattningar inom nämnden så självklart, att ett fixerande av dessa såsom ordinarie eller extra-ordinarie redan från början bör ske. I första hand gäller detta befattningen såsom nämndens verkställande direktör. Det rätta handhavandet av denna befattning blir av avgörande betydelse för beredskapsarbetets bedrivande och nämndens framgång. De stora krav på befattningens innehavare, som på grund härav måste ställas, böra därför enligt utredningens mening föranleda, att befattningen hänföres åtminstone till lönegrad C 14, innebärande en årslön av 24 000 kronor jämte dyrtids- och kristillägg. I övrigt torde av vad förut i betänkandet anförts framgå, att det särskilt är fyra ämnesområden, nämligen lagringsverksamheten, den industriella verksamheten, bränsleförsörjningen och transportförsörjningen, som för nämndens vidkommande måste bli föremål för beredskapsarbete i detalj och beträffande vilka områden det därför redan nu kan förutses, att viss fast personal i ledande ställning måste finnas. Vad härvid lagringsverksamheten och den industriella planeringsverksamheten beträffar synas dessa båda grenar, som åtminstone kvantitativt sett för nämndens del torde bli de mest betydande, böra organiseras såsom avdelningar under namn av lagringsavdelningen och industriavdelningen. Befattningarna såsom chefer för dessa avdelningar, som böra vara verkställande direktören direkt underställda, torde komma att bli så krävande, att lägre lönegrad än C 8, motsvarande en årslön av 16 000 kronor jämte tillägg, icke synes böra komma i fråga. Varken bränsleplaneringen eller transportplaneringen, den senare i vad detaljplanläggningen avses skola ankomma på nämnden, lärer behöva bli ens av tillnärmelsevis lika stor omfattning som det industriella beredskapsarbetet. På grund härav och med hänsyn till det nära samband, som åtminstone i vissa delar råder mellan bränsle- och transportförsörjning, synes det utredningen lämpligt, att dessa båda ämnesområden sammanföras till en särskild, verk-

59 ställande direktören direkt underställd byrå, bränsle- och transportbyrån, med en byråchef, som på grund av arbetets kvalificerade natur torde böra vara placerad i lönegraden C 6, innebärande en årslön av 14 000 kronor jämte tillägg. Till denna byrå synas också de delar av planläggningen på kraftförsörjningens område böra hänföras, som nämnden skulle ha att i detalj besörja. Utöver vad nu sagts har nämnden bland annat också den icke minst betydelsefulla allmänna uppgiften att leda, övervaka och sammanhålla försvarsberedskapsarbetet på det ekonomiska området inom sådana delar av samhällslivet, där nämnden icke skall ha att svara för beredskapsarbetet i detalj. I detta hänseende komma sådana ämnesgrenar i fråga som vissa delar av kraft- och transportförsörjningen, jordbruket, försäkringsväsendet, kredit- och finansväsendet samt priskontrollen m. m. ävensom de områden, såsom statlig och kommunal förvaltning, domstolsväsendet, skolväsendet och sjukvårdsväsendet m. m., vilka, enligt vad förut sagts, anses falla inom ramen för ekonomisk försvarsberedskap i vidaste mening. Det torde vara givet, att verkställande direktören i mycket stor utsträckning själv kommer att få ägna sig åt denna uppgift. Icke desto mindre synes emellertid uppgiften uttryckligen böra hänföras till en likaledes verkställande direktören direkt underställd allmän byrå, som enligt utredningens mening måste finnas för handläggning av vissa andra uppgifter och som även den torde böra förestås av en byråchef i lönegraden C 6. Till denna byrå torde i övrigt böra hänföras dels följande till nämndens handläggning hörande ytterligare beredskapsuppgifter, nämligen den kontaktverksamhet i detaljfrågor på arbetsmarknadens område, som förut berörts, samt de för nämndens olika uppgifter gemensamma lagstiftningsärendena, den likaledes gemensamma statistiska verksamheten ävensom ärenden av ransoneringsteknisk natur, dels ock nämndens allmänna sekreterargöromål samt kassaväsendet och andra ärenden av intern administrativ eller kameral natur. Lagstiftningsärendena inom den ekonomiska försvarsberedskapen synas på den allmänna byrån kunna handläggas av en för ändamålet särskilt tillkallad, väl kvalificerad jurist vid sidan av dennes arbete i annan statstjänst. Den statistiska verksamheten torde med hänsyn till den för hela beredskapsarbetet grundläggande betydelsen av densamma böra ledas av en byrådirektör i lönegraden Eo 28. Vidare torde den kamerala verksamheten med kassaväsendet, som på grund av nämndens lagringsuppgifter måste komma att bli av betydande omfattning, böra ha en kamrerare i lönegraden Eo 26 såsom chef. Slutligen torde åtminstone en förste byråsekreterare i lönegraden Eo 26 och en byråsekreterare i lönegraden Eo 21 redan från början böra finnas. Beträffande kontors- och vaktpersonalen m. m. torde nämnden efter sin tillkomst själv böra ha att ta ställning till vad som i dessa hänseenden kan komma att erfordras. Befattningarna böra då åtminstone till en början inrättas såsom arvodestjänster.

60 Enligt vad av det föregående framgår skulle den s. k. reservförrådslagringen framgent ombesörjas av det nya organet genom en särskild avdelning för denna verksamhet. Det bör då vara naturligt, att härför erforderlig personal åtminstone i viss utsträckning hämtas från det organ, statens reservförrådsnämnd, som för närvarande fullgör motsvarande verksamhet och som alltså i samband med det nya organets tillkomst skulle upphöra. Reservförrådsnämndens personal utgöres nu (december 1945) av ett sjuttiotal befattningshavare. Det nya organets lagringsavdelning torde emellertid åtminstone på något längre sikt icke behöva uppgå ens tillnärmelsevis till samma antal, detta enär vissa av reservförrådsnämndens nuvarande uppgifter måste anses vara av ren kristidsnatur och eftersom de närmast förflutna åren jämväl i övrigt för nämnden inneburit en kraftig ansvällning, som icke torde få någon motsvarighet under mera normala år. Mer än ett tjugotal befattningshavare på lagringsavdelningen torde väl om några år knappast komma att behövas. Här ovan har framgått, att beredskapsuppgifter av skilda slag, som för närvarande handläggas av olika kristidsorgan, enligt utredningens mening böra tillkomma det nyinrättade centralorganet. Likaså skulle reservförrådsnämndens verksamhet överföras till detta nya organ. Härtill måste alltså hänsyn tas vid fastställande av den tidpunkt, då det nya organet bör träda till. Av vikt är, att detta nya organ, förslagsvis benämnt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, verkligen kommer att få ta arv efter kristidsorganen och att nämnden således icke inrättas så sent, att det uppstår en intervall mellan dessas avveckling och nämndens tillkomst, med risk att av kristidsorganen hopbragt material blir skingrat och deras arbetsuppgifter svåra att återuppta. På grund av vad sålunda anförts och då av kristidsorganen åtminstone industrikommissionen redan nu är på god väg att slutligen avvecklas, har utredningen för sin del funnit, att nämnden om möjligt bör komma till stånd redan från ingången av budgetåret 1946/47, samtidigt varmed rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap alltså skulle upphöra. Därefter bör så snart detta av praktiska skäl låter sig göra reservförrådsnämnden avvecklas för att ingå i centralorganet. Kristidsorganens beredskapsuppgifter synas böra överföras successivt och senast vid den tidpunkt, då vederbörande organs övriga verksamhet är så begränsad, att arbetskraft och möjligheter i övrigt icke längre förefinnas att på ett tillfredsställande sätt fullgöra förekommande beredskapsuppgifter. Med utgångspunkt från vad nu anförts har utredningen försökt göra en preliminär uppskattning av den nyinrättade nämndens anslagsbehov för avlöningar och omkostnader under första budgetåret och härvid kommit till, att anslagen, lämpligen förslagsanslag, för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1946/47 böra utgöra för avlöningar 450 000 kronor och för omkostnader 200 000 kronor.

61 Härvid har utredningen i avlöningshänseende i runda tal beräknat: för de fem ledamöterna utom verkställande direktören kr. 18 000 för verkställande direktören » 27 500 för två avdelningschefer och två byråchefer » 70 000 för en befattningshavare i lönegrad Eo 28, två befattningshavare i lönegrad Eo 26 och en befattningshavare i lönegrad Eo 21 . . » 48 500 för övriga till ett sjuttiotal beräknade befattningshavare och särskilda sakkunniga » 420 000 Summa kronor 584 000 Enär emellertid, bland annat vad gäller lagringsverksamheten, alla befattningshavarna icke kunna antas ha tillträtt sina tjänster redan från budgetårets början, har avlöningsbeloppet i fråga, enligt vad ovan framgår, nedskurits till 450 000 kronor.

Utkast till

Instruktion för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. 1 §• Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har till uppgift att under Kungl. Maj:t utgöra det ledande, övervakande och sammanhållande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Härutinnan åligger det nämnden att verka för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga förberedelser bliva utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas, allt med beaktande av att landets tillgångar på ändamålsenligaste sätt utnyttjas för ernående av effektivitet och varaktighet i behovstäckningen. Det åligger nämnden särskilt: 1) att skaffa sig fullständigast möjliga kännedom om landets industri, dess tillgångar och behov av råvaror, produkter, förnödenheter och arbetskraft, om landets tillgångar och behov av bränslen och kraft samt om landets trafikbehov och trafikmedel; 2) att på jordbrukets, arbetsmarknadens och andra områden, där beredskapsuppgifterna i huvudsak skola ankomma på andra organ, befrämja och verka för samordning av beredskapsarbetet; 3) att verka för en allmän lagerhållning av sådana importvaror på industrioch bränsleområdena, vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln är av vikt för landets försörjning, och att i samband därmed handlägga frågor rörande statens inköp och lagerhållning av dylika varor; 4) att verka för en sådan inriktning av inhemsk produktion och konsumtion på industri- och bränsleområdena, att landet vid avspärrning blir i stånd att på effektivast möjliga sätt trygga sin försörjning; 5) att följa och främja forskningen beträffande sådana råvaror för industriellt bruk samt bränslen m. m., vilka kunna användas såsom ersättning för vad som under normala förhållanden brukas; 6) att uppgöra organisationsplaner för erforderliga särskilda förvaltningsorgan, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet;

63 7) att tillse, att behövliga författningar, instruktioner och reglementen m. m. vederbörligen förberedas; samt 8) att, i den mån detta ej ankommer på annan myndighet, utforma riktlinjer bland annat för de planer beträffande produktion och konsumtion m. m., efter vilka de särskilda förvaltningsorganen vid sin tillkomst skola hava att verka. 2§. Till fullföljande av sin uppgift har riksnämnden att dels träda i förbindelse med statliga civila och militära myndigheter samt med allmänna och enskilda institutioner och företag för att genom deras medverkan och under nära samarbete med dem ernå ett betryggande och planmässigt ordnande av landets ekonomiska försvarsberedskap, dels ock till Kungl. Maj:t avgiva de framställningar och förslag, som kunna främja denna beredskap. Nämnden äger att av offentliga myndigheter och institutioner erhålla de upplysningar och det biträde, som för nämndens verksamhet erfordras och av vederbörande kunna lämnas.

3§. Riksnämnden äger träffa uppgörelse med allmänna eller enskilda verk och företag eller med enskilda personer angående uppköp, lagring och omsättning av varor, upplåtande och förhyrande av lagringsutrymmen samt därmed sammanhängande frågor. Nämnden äger vidare själv låta uppföra lagerlokaler, verkställa varuinköp samt vidtaga anstalter för varors behöriga lagring och omsättning. Innan nämnden i dessa hänseenden vidtager åtgärder av större principiell betydelse, bör nämnden underställa frågan därom Kungl. Majrts prövning. Det åligger riksnämnden att varje år inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med de framställningar rörande medelsbehovet för dess verksamhet, som nämnden finner böra göras hos nästföljande års riksdag. Nämnden skall varje år före den 1 oktober till chefen för folkhushållningsdepartementet avgiva berättelse över sin verksamhet under närmast föregående budgetår. 5§Föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgats, erfordras angående arbetet inom riksnämnden, skola av nämnden meddelas i särskild arbetsordning.

6§. Riksnämnden, som har sitt säte i Stockholm, består av en ordförande samt fem övriga ledamöter, av vilka en skall vara nämndens verkställande direk-

64 tör. Ledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t, som därvid tillika bestämmer vem som skall vara verkställande direktör. Förordnande skall gälla viss tid, för verkställande direktören högst sex år och för övriga ledamöter högst tre år i sänder. Bland ledamöterna utser Kungl. Maj:t en att vara vice ordförande. Inom riksnämnden skola finnas en lagringsavdelning, en industriavdelning, en bränsle- och transportbyrå samt en allmän byrå. Avdelningarna och byråerna lyda under verkställande direktören och förestås, avdelningarna av avdelningschefer och byråerna av byråchefer. Dessutom äro hos nämnden anställda befattningshavare i enlighet med gällande personalstat ävensom, i mån av behov, annan icke-ordinarie personal. Nämnden äger jämväl att, likaledes i mån av behov, anlita sakkumiiga för särskilda uppdrag. 8§. Verkställande direktören tillkommer att under styrelsen planlägga och leda riksnämndens arbete. Rörande arbetets fördelning mellan avdelningar och byråer ävensom rörande deras arbetsuppgifter i övrigt meddelar verkställande direktören de föreskrifter, som utöver denna instruktion och av nämnden utfärdad arbetsordning erfordras. 9§Avdelningscheferna och byråcheferna ordna och leda sina avdelningars och byråers arbete samt deltaga jämväl i handläggning av andra frågor enligt verkställande direktörens anvisning. Det åligger i övrigt envar befattningshavare hos riksnämnden att, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgas, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda föreskrifter, som kunna bliva meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman. 10 §. Beslut i de till riksnämndens handläggning hörande ärendena fattas, allt efter deras beskaffenhet och enligt vad av det följande framgår, antingen av nämnden in pleno, eller av ordföranden eller verkställande direktören, eller ock av vederbörande avdelningschef, byråchef eller annan befattningshavare. 11 §• Av riksnämnden in pleno skola i allmänhet följande ärenden avgöras: a) viktigare ärenden, i vilka framställning eller utlåtande skall avgivas till Kungl. Maj.t eller chef för statsdepartement;

65 b) viktigare frågor angående nämndens organisation samt frågor om instruktion och arbetsordning för nämnden; c) framställningar om anslag till nämnden; d) fastställande av utgiftsstater och andra viktigare ekonomiska frågor; e) ärenden angående anställande av högre befattningshavare; f) ärenden angående ledamots eller befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten; samt g) övriga frågor, som ordföranden eller verkställande direktören anser böra handläggas i denna ordning. Nämnden sammanträder in pleno på kallelse av ordföranden så ofta omständigheterna därtill föranleda. Sammanträde må, där så av förhållandena påkallas, hållas jämväl å annan ort inom riket än Stockholm. För beslutmässighet vid plenisammanträde erfordras, att minst fyra ledamöter äro närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal den, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Genom beslut in pleno kan nämnden uppdraga åt ordföranden att ensam eller jämte annan ledamot i särskilda frågor eller grupper av dessa besluta å nämndens vägnar. 12 §. Övriga ärenden avgöras, i den mån ej annat av 15 § framgår, av verkställande direktören; dock att i arbetsordningen eller eljest genom beslut av riksnäinnden in pleno eller av verkställande direktören må bestämmas, att ärenden eller grupper av dessa må avgöras även av vederbörande avdelningschef, byråchef eller annan befattningshavare. 13 §. Vid plenisammanträde skall föras protokoll, upptagande sammanträdesorten, dagen för sammanträdet, de närvarandes namn, ärenden, som varit under behandling, samt fattade beslut. Därest närvarande ledamot har från beslut i visst ärende avvikande mening, äger han få densamma antecknad till protokollet. Djdik rätt tillkommer även avdelningschef och byråchef beträffande ärende från hans avdelning eller byrå och annan befattningshavare, som föredragit ärendet. 14 §. Utgående expedition i ärende, som avses i 11 §, undertecknas av den som fungerat som ordförande vid sammanträdet eller av verkställande direktören. Annan expedition undertecknas av verkställande direktören eller enligt dennes bestämmande av annan befattningshavare. Skrivelser, utlåtanden och yttranden till Kungl. Maj:t eller chef för stats5—616174

66 departement skola innehålla uppgift å dem, som deltagit i ärendets slutliga avgörande, med angivande därvid av den, som varit föredragande. Har vid behandling av sådant ärende skiljaktig mening anförts, skall protokollsutdrag däröver bifogas expeditionen i ärendet eller ock den skiljaktiga meningen i expeditionen angivas. Angående kontrasignation meddelas bestämmelser i arbetsordningen. 15 §. Ordföranden och verkställande direktören samt, efter ordförandens bestämmande, nämndens övriga ledamöter ävensom, efter verkställande direktörens bestämmande, hos nämnden anställda befattningshavare och sakkunniga må företaga de resor inom landet, som med hänsyn till fullgörandet av nämndens uppgifter finnas erforderliga. 16 §. Avdelningscheferna och byråcheferna tillsättas av Kungl. Maj:t efter av riksnämndens ordförande gjord anmälan. Befattningshavare i 24 och högre lönegrader i löneplan Eo civila icke-ordinariereglementet tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av nämnden. Övriga extra ordinarie befattningshavare tillsättas av nämnden, som jämväl antager övrig icke-ordinarie personal. 17 §• Då befattning, som efter förslag av riksnämnden skall tillsättas av Kungl. Maj:t, blir ledig, utfärdar nämnden kungörelse därom i allmänna tidningarna och medelst anslag inom nämndens lokal med föreläggande av tjugu dagars ansökningstid, räknat från den dag kungörandet i allmänna tidningarna sker. Efter denna tids utgång insänder nämnden ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till tjänstens erhållande den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan åt någon bland de sökande lämnas. Ledigbliven extra ordinarie befattning i 21 eller högre lönegrad, vilken tillsättes av nämnden, skall kungöras på sätt förut nämnts med föreläggande av enahanda ansökningstid. Sedan nämnden fattat beslut angående förord till befattnings erhållande eller angående befattnings tillsättande, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås i nämndens lokal. 18 §. Angående rätt till semester för befattningshavare gäller vad därom är eller kan varda särskilt stadgat. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna uppgöres av verkställande direktören. Annan ledighet än semester må av riksnämnden i m å n av behov beviljas

67 verkställande direktören, avdelningscheferna och byråcheferna under högst fyrtiofem dagar årligen samt åt övrig personal efter omständigheterna; skolande vid behov av tjänstledighet för verkställande direktören, avdelningschef eller byråchef under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. Erfordras vikarie för befattningshavare eller är befattning ledig, må nämnden förordna lämplig person att uppehålla befattningen; dock att, där fråga om ledighet jämlikt föregående stycke hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande, jämväl förordnande av vikarie meddelas av Kungl. Maj:t. 19 §. Beträdes ledamot av riksnämnden eller avdelningschef eller byråchef med fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt. Ådagalägger befattningshavare, som icke är ordinarie, försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger nämnden tilldela honom varning eller skilja honom från befattningen eller, beträffande befattningshavare, som tillsatts eller förordnats av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj:t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför vederbörande underrätt; dock att i fråga om den som förordnats att uppehålla befattning såsom verkställande direktör, avdelningschef eller byråchef åtalet sker inför Svea hovrätt. Vidtages åtgärd för anställande av åtal, äger nämnden avstänga den felande från tjänstens utövning, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. 20 §. Den, som icke åtnöjes med riksnämndens beslut, äger, i den mån ej annorlunda är genom särskild författning stadgat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning eller förslag därtill hava inkommit till nämnda departement före klockan tolv å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag inom nämndens lokal. Nämndens beslut om ledamots eller befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av besvärs anförande.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1946.

Särskilt yttrande av generaldirektören S. A. E. Ödeen. i likhet med utredningens majoritet anser jag, att huvudparten av de fredsmässiga arbetsuppgifterna i fråga om den ekonomiska försvarsberedskapen samt uppgiften att samordna verksamheten på detta område i övrigt bör anförtros ett nyskapat statligt organ, vilket jag — ävenledes i likhet med utredningsmajoritelen —• anser måste få ställningen och karaktären av ett Kungl. Maj:t direkt underställt statligt verk. Några skäl för alt därvid, såsom utredningsmajoriteten föreslagit, använda benämningarna »nämnd» och »verkställande direktör» i stället för inom statsförvaltningen sedvanliga benämningar »styrelse» och »generaldirektör» (»överdirektör») synas mig med hänsyn härtill ej föreligga. Jag anser därför, att för nu ifrågavarande uppgifter bör skapas ett centralt ämbetsverk under ledning av en generaldirektör. Frågan om det nya centralorganets benämning torde visserligen vara av underordnad betydelse, men speciellt med hänsyn till den av mig förordade organisationsformen anser jag det av utredningsmajoriteten föreslagna namnet mindre lämpligt och förordar i stället att det nya verket benämnes krishushållningsstijrelsen. Jag delar vidare utredningsmajoritetens uppfattning, att de krav på sakkunskap och synpunkter från andra områden av statsförvaltningen, som kunna anses erforderliga vid besluts fattande inom verksledningen, böra tillgodoses genom samråd och samarbete på inom statsförvaltningen sedvanligt sätt med de myndigheters ledning, som av frågan beröras. Jag anser i delta sammanhang, att det kan bli erforderligt, att i kommande instruktion i vissa fall på särskilt sätt reglera formerna för dylika samråd, speciellt i den mån det gäller sådana myndigheter som överbefälhavaren, krigsmaterielverket, arbetsmarknadskommissionen och det centrala jordbruksorganet. Likaså är jag i princip överens med utredningsmajoriteten, att det kan vara lämpligt, att vid fattande av beslut, av principiell betydelse, som i många fall med nödvändighet måste komma att innebära förberedande av betydande ingrepp i större eller mindre samhällskategoriers intressen, dessas synpunkter och intressen böra på ett mot deras betydelse ur det allmännas synpunkt svarande sätt kunna inverka på dylika beslut. Jag anser därför, att vid avgörande av dylika frågor en medbestämmanderätt från representanter

för viktigare intressen utom statsförvaltningen bör förutses. Jag anser emellertid, att detta lämpligast sker på det sättet, att ärenden av dylik principiell betydelse — vilkas karaktär åtminstone i princip synes böra angivas i en blivande instruktion — skola föredragas och beslutas inom en styrelse, i vilken utom generaldirektören ingå representanter för nyss angivna intressen och synpunkter. Föredragande i styrelsen bör därvid enligt min uppfattning, på samma sätt som vid föredragning till beslut av ärenden i normala fall, vara den eller de byråchefer, inom vilkas område ärendet faller. Huruvida intresserepresentanternas medinflytande skall inskränkas till rådgivning och endast innebära reservationsrätt eller innefatta en större medbestämmanderätt torde däremot kunna diskuteras. Jag förordar därför, att vid avgörande inom verket av större och principiella ärenden, beslut fattas av en styrelse, i vilken ingår representanter för viktigare samhällsgruppers eventuella särintressen. De olika intressekategorier av samhällsmedlemmar, som inom en dylik styrelse skulle vara företrädda, torde närmast vara: de enskilda produktionsföretagen, distributionsföretagen (handeln) samt konsumenterna (hushållen). Då även, såsom utredningens majoritet framhållit, styrelsen (nämnden) om möjligt bör begränsas, föreslår jag, att den av mig förordade styrelsen titgöres av, förutom generaldirektören, fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Utredningens majoritet har ansett, att verkschefen (verkställande direktören) endast bör ingå som ledamot i styrelsen (nämnden) och att denna bör ha en särskild ordförande. Huvudargumentet för detta arrangemang synes enligt utredningsmajoritetens mening vara, att man endast på detta sätt skulle få en person, som med erforderlig auktoritet skulle kunna företräda verket och i samarbete med andra berörda myndigheter hävda de viktiga intressen, verket hade att bevaka. Jag kan icke dela utredningsmajoritetens uppfattning, att en Kungl. Maj:t direkt underställd verkschef inom den svenska statsförvaltningen icke skulle kunna anses ha den ställning och företräda verket med den auktoritet, utredningsmajoriteten och även jag anser erforderlig. Därtill anser jag, att auktoriteten hos en företrädare för verket, som icke är helt insatt i verkets arbete, måste vara mindre än hos en verkschef. Vidare torde knappast några svårigheter för inom statsförvaltningen för närvarande förefintliga verkschefer i dessa hänseenden ha visat sig föreligga. Jag förutsätter givetvis, vid detta resonemang, att såsom ordförande i en n ä m n d enligt utredningsmajoritetens förslag endast kan ifrågakomma en person, som står obunden av särintressen av det slag, som skulle företrädas genom särskilda representanter i styrelsen (nämnden), och att således ordföranden enligt min uppfattning måste sökas inom statsförvaltningen och då närmast bland med verkschefen jämställda eller eventuellt bland landshövdingarna. Jag förordar alltså, att verkets chef skall vara ordförande i den nyssnämnda styrelsen.

70 Beträffande verkschefens löneställning torde kunna diskuteras, huruvida den av utredningsmajoriteten för verkställande direktören föreslagna, för en dylik tjänst (överdirektör) osedvanligt höga löneställningen, C 14, även kunde anses tillräcklig för en verkschef (generaldirektör) enligt mitt förslag. Med hänsyn till de principer, som synas ha följts vid bestämmande av löneställning för en del under de senare åren speciellt inom försvarsväsendet nyinrättade verk, varvid för verkscheferna i allmänhet högre löneställningar valts än vad som tidigare, med undantag för de affärsdrivande verken, varit vanligt inom statsförvaltningen, torde emellertid skäl kunna före•bäras för verkschefens placering i C 16. På denna punkt har jag dock inget särskilt yrkande. I fråga om verkets inre organisation delar jag i stort utredningsmajoritetens uppfattning, att verksamheten bör uppdelas på ett antal byråer, av utredningsmajoriteten i vissa fall benämnda avdelningar, i huvudsaklig överensstämmelse med den uppdelning av uppgiftsområdena, som skett inom den nuvarande krisförvaltningen. Jag anser emellertid till skillnad från utredningsmajoriteten, att bränsle- och transportfrågorna äro av så artskild karaktär och att transportfrågorna i lika hög grad berör industrien, försvarsmakten och civilförsvaret som bränsleförsörjningen, varför bränsle- och transportfrågorna icke lämpligen böra sammanföras. Vidare anser jag, att de i utredningsmajoritetens allmänna avdelning sammanförda ärendena äro så omfattande och ävenledes så ytterst olikartade, att de svårligen låta sig förenas i en gemensam avdelning. Därtill kommer, att jag anser, att förberedelserna för en konsumtionsreglering bör handhavas av ett särskilt organ inom det nya verket. Visserligen kan under den gångna beredskapstiden en fullgod ransoneringsteknik anses ha utvecklats, men å andra sidan komma sannolikt levnads-, produktions- och samhällsförhållanden med tiden att undergå så betydliga förändringar, att ett löpande beredskapsarbete på detta område torde vara oundgängligt. Jag förordar därför, att verket indelas i sex byråer, nämligen industribyrån, förrådsbyrån (lagringsbyrån), bränslebyrån, transporlbyrån, konsumtionsbyrån och administrativa byrån. På de fyra första byråerna skulle i huvudsak ankomma de arbetsuppgifter, utredningsmajoriteten avsett för motsvarande organ. På konsumtionsbyrån skulle handläggas utom det nämnda ransoneringsförberedelsearbetet ävensom allt för verket gemensamt statistiskt arbete, sammanhållet i ett statistiskt kontor. Administrativa byrån skulle handha kansligöromålen samt övriga administrativa uppgifter ävensom kamerala och övriga ekonomiska och närstående uppgifter. Även lagförberedelsearbetet skulle kunna ankomma på denna byrå. Inom byrån torde även erforderlig merkantil och prisgranskningssakkunskap böra tillhandahållas verkets övriga byråer. Cheferna för industri- och förrådsbyråerna (avdelningarna) ha av utredningens majoritet föreslagits i löneställning lägst C 8. Beträffande industribyrån har jag intet att erinra, men i fråga om förrådsbyrån anser jag, att

71 med hänsyn till att viktigare ärenden rörande större förrådsuppläggningar och därmed sammanhängande upphandlingar torde ankomma på verkschefen och med hänsyn till att i stor utsträckning planläggning av behovet av dylika förråd, exempelvis då det gäller råmaterial för industriproduktion samt bränsle, torde ankomma på andra byråer, anser jag icke en så hög löneställning motiverad. Med den av mig förordade uppdelningen av övriga byråer anser jag här ej heller högre löneställningar erforderliga. Huruvida för byråcheferna C-lön eller Eo-lön bör tillämpas torde kunna diskuteras. Jag föreslår därför, att chefen för industribyrån placeras som överdirektör i C 8 och cheferna för övriga byråer i Eo 30 eller eventuellt C 5. Jag delar utredningsmajoritetens uppfattning, att det egentliga planeringsarbetet i fråga om försörjning med jordbrukslivsmedel, arbetskraft och krigsmateriel bör åligga respektive ett centralt jordbruksorgan, arbetsmarknadskommissionen och krigsmaterielverket, dock att detta arbetes inordnande i det totala planeringsarbetet och avvägningen av behovstillgodoseendet på de olika områdena bör ankomma på det centrala planeringsorganet. Till skillnad mot utredningsmajoriteten anser jag dock icke, att dessa ärenden böra inom centralorganet beredas och föredragas av chefen för allmänna avdelningen. Utredningsmajoriteten torde därvid ha tänkt sig, att dessa ärenden i större utsträckning än övriga ärenden inom myndigheten skulle direkt handläggas av verkschefen själv och allmänna avdelningen snarast få ställningen som »stabs»-organ — en anordning som speciellt vid utredningsmajoritetens organisationsförslag kan leda till onödig omgång och tveksamhet om kompetens- och ansvarsområden. Jag anser det därför lämpligare, att den byråchef eller motsvarande, som inom var och en av de angivna tre myndigheterna normalt handlägger beredskapsplaneringsärenden, förordnas att, jämsides med sin tjänst inom ifrågavarande myndighet, inom centralorganet bereda och direkt inför verksledningen föredraga ärenden av denna art, i den mån de ankomma på centralorganet. P å liknande sätt anser jag, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmajoriteten, att för beredning och föredragning av lagärenden inom centralorganet en jurist i högre ställning inom annan statsmyndighet förordnas jämsides med sin normala tjänst. I detta fall torde emellertid denne eventuellt kunna anknytas till den av mig föreslagna administrativa byrån. Med hänsyn till att jag beträffande verkets organisation har en från utredningsmajoriteten skiljaktig uppfattning har jag icke ansett mig böra ingå på det av majoriteten uppgjorda utkastet till instruktion. I likhet med utredningsmajoriteten anser jag, att det nya verkets personalorganisation bör uppbyggas med största försiktighet och utöver de angivna chefsbefattningarna endast ett fåtal övriga från början bestämmas. Till dessa höra i huvudsak de av utredningsmajoriteten förordade: förste byråsekreterarna i lönegrad Eo 26, kamrerare i Eo 26 och byråsekreterarna i E o 2 1 ; samtliga inom administrativa byrån. I fråga om befattningen som kamrerare

förutsätter jag, att med den föreslagna löneställningen på denne tjänsteman icke blott skall ankomma de rent kamerala ärendena utan även övriga ärenden inom byrån av ekonomisk natur, prisgranskning m. m., varför måhända en annan tjänstebenämning, exempelvis förste byråsekreterare, vore lämpligare. Inom den av mig föreslagna konsumtionsbyrån anser jag, med hänsyn till att byråchefen måste förutsättas jämväl behärska det statistiska arbetet, att för chefen för statistiska kontoret ej erfordras högre löneställning än som byråsekreterare i lönegrad Eo 21. Däremot utgår jag ifrån, att det eventuellt kan bli erforderligt att ganska snart binda någon tjänst i högre löneställning, Eo 21—Eo 28, inom övriga byråer för att komplettera byråchefens sakkunskap på något av byråns delområde, exempelvis inom industribyrån beträffande byggnads- och byggnadsmaterielindustrien, inom bränslebyrån beträffande flytande bränsle och inom transportbyrån beträffande sjötransporter. Jag har emellertid i denna del ej något särskilt yrkande. Det bör måhända i detta sammanhang påpekas, att den av mig föreslagna organisationen ej torde medföra högre kostnader än den av utredningsmajoriteten förordade, snarare bliva lönekostnaderna lägre. Det av utredningen föreslagna ämbetsverket erfordrar — därom torde utredningsmajoriteten och jag vara ense — på ledande poster högkvalificerade och därför relativt högt avlönade tjänstemän på grund av arbetsuppgifternas kvalitet. Å andra sidan torde det kunna ifrågasättas om kvantiteten av arbetsuppgifterna blir sådan, att de helt komma att taga i anspråk ifrågavarande tjänstemäns kapacitet. En lösning av detta problem skulle kunna tänkas däri, att med den ekonomiska försvarsberedskapen mer eller mindre närbesläktade arbetsuppgifter inom statsförvaltningen i övrigt skulle kunna sammanföras till det nu föreslagna verket. Inom utredningen har också, såsom framgår av betänkandet, denna fråga bland annat då det gällt civilförsvarets arbetsområde behandlats. Jämväl i fråga om krigsmaterielverkets uppgifter h a r frågan inom utredningen varit föremål för diskussion, men nödvändigheten av att krigsmaterielverkets verksamhet nära — och enligt min uppfattning än effektivare än vad nu är fallet — samordnas med verksamheten inom krigsmaktens ledning, har ansetts utgöra ett hinder för en lösning i antydd riktning. Ehuru det ej torde ligga inom utredningsdirektivens ram vill jag dock såsom min uppfattning framhålla, att det är i högsta grad angeläget för bibehållande av en hög kvalitet hos det nya verkets ledning och tjänstemän, att frågan om ytterligare arbetsuppgifter ingående prövas även i framtiden, exempelvis i samband med att från det allmännas sida jämväl i fred kan komma att erfordras åtgärder på folkhushållningens område.

73 Bilaga 1.

Till Ekonomiska

försvarsberedskapsutredningen.

I anledning av Eder skrivelse till Statens arbetsmarknadskommission den 26 oktober 1944 får kommissionen anföra följande. Tillkomsten av den nuvarande arbetsmarknadskommissionen våren 1940 innebar i viktiga delar realiserande av de förslag rörande en särskild »arbetskommission», som 1938 framlagts av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. En betydelsefull avvikelse från förslaget innefattades emellertid i beslutet om lokalorgan åt den nya kommissionen. Rikskommissionen hade för sin del föreslagit, att för de fyra av kommissionen planerade kriskommissionerna skulle finnas gemensamma läns- och kommunorgan — kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna — och att kristidsstyrelserna bl. a. skulle handhava frågor om fördelning av arbetskraft. Vid den definitiva utformningen av lagstiftningen om tjänsteplikt utsagos icke några läns- och lokalorgan åt den centrala tillsynsmyndigheten för tjänstepliktslagens tilllämpning (riksarbetsstyrelsen); dock föreskrevs i 3 § lagen om tjänsteplikt, att inom varje län ålåge det av Konungen därtill förordnad myndighet (i lagen benämnd länsarbetsstyrelse) att under riksarbetsstyrelsens ledning handhava tillämpningen av lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter. Då det vid den nuvarande arbetsmarknadskommissionens organiserande gällde att förse kommissionen med länsorgan, tillskapades nya dylika organ, länsarbetsnämnderna. Genom en särskild författning i anslutning till tjänstepliktslagens organisatoriska bestämmelser ställdes den offentliga arbetsförmedlingen i varje län under vederbörande länsarbetsnämnds ledning. Genom länsarbetsnämndernas anknytning till den offentliga arbetsförmedlingen erhölls ett över hela landet förgrenat nät av institutioner för genomförande av de arbetsmarknadsreglerande åtgärder, som kunde beräknas uppkomma under en beredskapstid och även för den händelse vårt land skulle råka i krig. Denna organisation har under krigsåren undergått en synnerligen kraftig utveckling; vissa grenar därav sammanhänga direkt med krigsförhållandena, medan andra komma att bliva av stor betydelse även efter ett fredsslut, i första hand med tanke på en ev. fredskris men även med tanke på utvecklingen under fredliga förhållanden på längre sikt. Det statliga övertagandet av ledningen för de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna är av provisorisk natur. Det torde emellertid kunna tagas för givet, att en återgång till det kommunala ansvaret och den kommunala ledningen i fråga om den offentliga arbetsförmedlingen icke kommer till stånd, utan att ett definitivt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen genomföres, även om formerna därför ännu icke äro fullt klara Utredning därom pågår för närvarande genom särskilda sakkunniga. Länsarbetsnämnderna ha emellertid åtskilliga andra arbetsuppgifter än dem, som direkt betingas av ledning över arbetsförmedlingen. Nämnderna ha bl. a. inkopplats såsom utrednings- och verkställighetsorgan beträffande den statliga regleringen av sysselsättningen och användandet av förnödenheter i byggnads- och anläggningsverksamhet. De äro vidare utrednings- och verkställighetsorgan för arbetsmarknadskommissionen jämväl beträffande övriga delar av kommissionens verksamhet.

74 Enligt kungörelsen om länsarbetsnämnder åligger det sådan nämnd bl. a. att följa utvecklingen inom länet på arbetsmarknaden, att hos arbetsmarknadskommissionen göra de framställningar och förslag, vartill läget giver anledning, samt att utföra de uppgifter, som av kommissionen överlämnas till nämnden. Genom författningsändring innevarande år ha länsarbetsnämnderna även fått till uppgift att efter arbetsmarknadskommissionens bestämmande öva tillsyn över den verksamhet, som bedrives av de kommunala arbetslöshetsnämnderna. Icke blott inom de av krigsförhållandena närmast berörda delarna av kommissionens verksamhet, till vilka kommissionen återkommer senare i denna skrivelse, utan även inom de delar, som avse arbetskraftens utnyttjande på bästa sätt till främjande av användning av arbetskraft, som eljest icke är helt utnyttjad, är det till ovärderlig nytta, att för handläggning av arbetsmarknadsfrågor speciellt organiserande och arbetande länsorgan finnas. Vid överväganden angående den fortsatta planläggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen synes kommissionen stor vikt böra läggas härå. Ävenledes bör betänkas, att de arbetsuppgifter, som lagts på kristidsstyrelser och länsarbetsnämnder, ha varit av en sådan omfattning och sinsemellan av så olika karaktär, att sammanförande av dessa arbetsuppgifter till ett och samma organ inom varje län säkerligen skulle ha medfört mycket stora olägenheter. Arbetsmarknadskommissionen kan förväntas även efter upphörande av nu pågående krig förbliva centralorganet för reglering av arbetskraftens användning — så länge sådan reglering erfordras — och för ledning av statlig och statsunderstödd verksamhet för bekämpande av arbetslöshet. I sistnämnda hänseende må nämnas, att planläggningen av statliga investeringar för motverkande av sysselsättningsbrist i mycket väsentliga delar avses skola handhavas av kommissionen. Kommissionen beräknas sålunda i motsats till de rena krisinstitutionerna komma att bestå även under fullt fredliga förhållanden. Då anledning att vid ett kommande krig eller krigshot eller därmed jämförligt läge uppdraga åt annan myndighet att utöva de befogenheter i avseende å tjänsteplikt m. m., som nu tillkomma arbetsmarknadskommissionen, icke synes föreligga, synes det lämpligt att även det förberedelsearbete på hithörande område, som med hänsyn till möjligheten av krigshändelser och därav föranledda förhållanden bör äga rum under fredstid, utföres av arbetsmarknadskommissionen. Enligt kommissionens åsikt måste jämväl bibehållandet av den nuvarande länsorganisationen på arbetsmarknadens område anses som ett viktigt led i den ekonomiska försvarsberedskapen. Vissa delar av kommissionens nuvarande verksamhet anknyta som tidigare berörts i särskilt hög grad till förhållandena under krig eller under av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden och behandlas därför här nedan mera utförligt. Till förberedelse för arbetsmarknadens reglering under krig hör planläggningen av den icke värnpliktiga arbetskraftens ianspråktagande för krigsviktiga ändamål samt i anknytning härtill upprättande och förandet av register över arbetskraft och företag för underlättande av arbetskraftens uttagande och fördelning för olika uppgifter under kriget. Detta arbete har alltsedan 1940 ombesörjts av kommissionens utredningsbyrå, som ombesörjer planläggningen i stort, samt av länsarbetsnämnderna. Nära sammanhängande med nämnda planläggning står handläggningen av prövning och beviljande av uppskov eller anstånd vid inkallelse till militärtjänstgöring under förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering. Av hithörande ärenden handläggas de, vilka beröra anstånd, å kommissionens utredningsbyrå, medan uppskovärenden handläggas av uppskovsbyrån. Det måste ur de synpunkter, vilka angivas i såsom bil. 1—2X) till denna skrivelse fogade promemorior rörande utrednings*) Ej tryckta.

75 och uppskovsbyråernas verksamhet, anses såsom synnerligen önskvärt, att hithörande arbetsuppgifter allt framgent handläggas under intim kontakt med den institution, som får den största bördan beträffande arbetsmarknadens reglering under förhållanden av ovan angiven art, samt att denna institutions länsorgan kunna utmarknadskommissionen. Hithörande frågor belysas närmare i en såsom bil. 3 X) härFrågor om tillgodoseende av jordbrukels behov av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning i ett krisläge ankomma för närvarande på den s. k. arbetsblockmyndigheten, vilkens kansli lokalt och administrativt är knutet till arbetsmarknadskommissionen samt nära samarbetar med olika delar av kommissionens kansli, främst utredningsbyrån. Skall någon beredskap på detta område kunna uppehållas under fredstid, synes denna organisation böra bibehållas och vara knuten till arbetsmarknadskommissionen. Hithörande frågor belysas närmare i en såsom bil. 3 1 härtill fogad promemoria. J viss mån skild från kommissionens verksamhet i övrigt omhänderhavas på kommissionens värnpliktshjälpsbyrå den centrala ledningen av social verksamhet till stöd för de till militärtjänst inkallade och deras familjer. Denna del av verksamheten har egna kommunorgan. Betänkligheterna mot ett ev. utbrytande av denna del av verksamheten från kommissionen och organiserande på annat sätt äro därför och av andra skäl icke så stora som beträffande förenämnda verksamhetsgrenar. I detta avseende hänvisas till en härtill såsom bil. 4 J ) fogad promemoria. I detta ärendes handläggning hava, jämte undertecknad ordförande, deltagit samtliga ledamöter av kommissionen. Stockholm den 14 december 1944. STATENS ARBETSMARKNADSKOMMISSION A. Waste l

Lingren

) Ej tryckt.

Thomson

76 Bilaga 2.

Till Ekonomiska

försvarsberedskapsutredningen.

Genom skrivelse den 26 oktober 1944 har Ni anhållit att statens livsmedelskommission ville giva Eder del av de erfarenheter, som inom kommissionens verksamhetsområde vunnits rörande det inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap bedrivna organisations- och planläggningsarbetet, ävensom i stora drag angiva de synpunkter som kommissionen ansåge böra vara vägledande för det fortsatta planeringsarbetet på området för den ekonomiska försvarsberedskapen. Med anledning härav får livsmedelskommissionen anföra följande. Beträffande den av rikskommissionen under tiden före krigsutbrottet bedrivna planeringsverksamheten får kommissionen överlämna bifogade av byråchefen Sven Palmi upprättade promemoria.^ Till vad där anförts vill kommissionen foga följande allmänna reflexioner. Erfarenheterna under den gångna krisen ha på ett mycket tydligt sätt ådagalagt svårigheten att i förväg verkställa en detaljplanering av regleringar och förfoganden avsedda att tillämpas under en kris, föranledd av krig eller andra utomordentliga förhållanden. Den praktiska utformningen av sådana ingripanden måste med nödvändighet bliva beroende av det aktuella läget och anpassas efter försörjningskraven vid varje särskild tidpunkt. Det är vidare erforderligt att planerna uppläggas i intim kontakt med näringslivet självt. En sådan kontakt l?an visserligen etableras även då planläggningen sker under fredstid, men erfarenheten har visat, att en dylik samverkan mellan myndigheterna och näringslivet får sitt fulla värde först när de förutsättningar, under vilka planerna äro avsedda att tillämpas, antingen redan föreligga eller under en nära framtid kunna väntas vara för handen. Kommissionen vill tillägga, att det under den hittills gångna kristiden visat sig, att när det aktuella försörjningsläget påkallar en reglering, en sådan mycket snabbt kan åvägabringas, under förutsättning att regleringsmyndigheten äger de befogenheter, som erfordras, samt för regleringens genomförande lämpade organ finnas eller snabbt kunna bildas. Med hänsyn härtill synes det mindre angeläget att efter det nuvarande krigets slut återupptaga den detaljplanering i fråga om reglering av handel och produktion, som på åtskilliga områden förekom inom rikskommissionen. Man synes i stället böra främst inrikta sig på att genom författningsbestämmelser angiva räckvidden av de befogenheter, som i en krissituation i förevarande hänseende böra tillkomma Kungl. Maj:t respektive, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, regleringsorganen. Angeläget är också att den myndighet, som under den första tiden av en kris skall verka såsom sådant organ, på förhand är väl insatt i de uppgifter som i sådant hänseende kunna bli hastigt aktuella. Vad nu sagts innebär emellertid icke, att några förberedelser till handels- eller produktionsregleringar ej alls böra vidtagas. I vissa hänseenden synes detta nödvändigt. Såsom exempel härpå vill kommissionen nämna färdigställande av tryck och andra handlingar för utdelande av s. k. beredskapskort. Det måste, enligt den erfarenhet som numera vunnits, anses vara en brist, att sådana handlingar icke funnos färdiga redan vid krigsutbrottet 1939. De provisoriska åtgärder, som föreslogos av rikskommissionen som skydd bland annat mot hamstring, måste anses ha *) Ej tryckt.

77 på hösten 1939 visat sig mindre effektiva. Ett allmänt intryck från de första krigsåren är för övrigt, att provisorier, som äro avsedda att enbart eller huvudsakligen bygga på lojalitet från allmänhetens sida och som alltså icke ha stöd av straffbestämmelser eller andra sanktioner, äro av ganska liten nytta, ja i vissa lägen kunna verka hindrande. Vid den översyn av författningsbestämmelserna på krisregleringens område, som i samband med planläggningsarbetet må befinnas erforderlig, är det självfallet av stor betydelse att erfarenheterna från tillämpningen av under nu rådande kris gällande bestäminelser beaktas. Ur denna synpunkt är det angeläget att översynen kommer till stånd medan dessa erfarenheter ännu äro i relativt färskt minne. I första hand torde det vara allmänna förfogandelagen, som är i behov av sådan översyn. Om lösningen av de problem som sammanhänga med fördelningen av befintliga varutillgångar på grund av vad ovan anförts i de flesta fall synes kunna anstå, till dess en krissituation inträtt eller håller på att utveckla sig, synes nära nog motsatsen gälla i fråga om de spörsmål, som anknyta till anskaffningen av sådana varor, som ur försörjnings- och försvarsberedskapssynpunkt oundgängligen måste finnas att tillgå i en kris. Denna anskaffning kan ske dels genom s. k. beredskapslagring under fredstid, dels genom att uppehålla en viss beredskapsproduktion under fredstid, dels genom en intensifiering och omställning av den löpande produktionen, sedan krissituationen blivit latent eller akut. En av de viktigaste uppgifterna för planeringsarbetet efter krigets slut synes vara att söka åstadkomma en lämplig avvägning mellan dessa vägar. Man torde vid denna avvägning böra utgå ifrån att beredskapslagren skola vara av sådan omfattning, att de väl förslå för att täcka behovet under den tid, som åtgår för omställningen av den löpande produktionen. Härvid synes böra beaktas såväl rent ekonomiska synpunkter, exempelvis ett bedömande av kostnaden för en beredskapslagring av viss omfattning i jämförelse med kostnaden för att redan under fredstid uppehålla en viss, eljest ej erforderlig produktion i beredskapssyfte, som den omständigheten att konsumtionsbegränsningar under en kris helst böra genomföras i etapper. Mot planläggningsarbetet före kriget synes i nu nämnda hänseenden vissa ganska allvarliga erinringar kunna göras. Vid en bedömning i efterhand kan man icke undgå den reflexionen, att vi på åtskilliga områden skulle ha stått oss relativt dåligt, om vi blivit avspärrade från utlandet redan i början av kriget. Detta gäller icke endast sådana nyckelvaror som brännolja, gummi och konstgödsel utan även sådana varor som textilier, margarinråvaror, oljekakor m. m. På många områden hade man icke ens gjort något försök att utforska de metoder, som kunde komma till användning vid produktion inom landet av ersättningsvaror, och på andra områden hade man icke i tillräcklig grad beaktat, att avsevärd tid erfordrats för omläggningen av produktionen. Beskaffenheten av det centralorgan, som under fredstid bör handha planeringsarbetet för den ekonomiska försvarsberedskapen, kommer självfallet att bliva beroende av de arbetsuppgifter, som tilläggas detsamma. Därest de av kommissionen ovan anförda synpunkterna godtagas, skulle organets arbetsuppgifter i stort sett kunna begränsas till planläggning, ledande och övervakning av det egentliga beredskapsarbetet. Under samma förutsättning skulle det vidare sannolikt vara lämpligast, att utförandet av beredskapsåtgärderna anförtros åt samma institutioner, som ha att utföra likartade uppgifter under fredliga förhållanden. Det forskningsarbete, som må erfordras för alt få fram lämpliga metoder för produktion av ersättningsvaror, torde sålunda kunna anförtros åt de normala forskningsinstitutionerna på vederbörande område. På samma sätt synes lagring av beredskapsvaror i stor utsträckning kunna handhas av dem, som under fredstid bruka vara lagerhållare av liknande varor. I många fall torde det vara lämpligt, att civilrättsliga avtal ingås

78 med dylika lagerhållare eller med deras organisationer, genom vilka avtal lagerhallarna, respektive organisationerna för lagerhallarnas räkning, förbinda sig att mot viss gottgörelse under fredstid hålla ett så stort omsättningslager, att beredskapssynpunkten blir tillgodosedd. I den mån så sker, torde omsättningen av beredskapsvarorna kunna ske utan störande inverkan på den normala handeln. I de fall statliga myndigheter på visst område under fredstid syssla med uppgifter av samma art som de, vilka sammanhänga med försvarsberedskapen, synes det vidare naturligt att dessa myndigheter anlitas även för tryggandet av försvarsberedskapen på området. Över huvud taget synes det vara av stor vikt, att man i möjlig mån söker sig fram till en ordning, varigenom försvarsberedskapen kan tillgodoses så att säga inom ramen för den på mera fredliga förhållanden inriktade verksamheten. I detta sammanhang vill kommissionen framhålla, att försvarsberedskapen med avseende på livsmedelsförsörjningen lämpligen torde, i varje fall såvitt angår jordbruksprodukter, böra ombesörjas av det organ, som närmast kommer att svara för denna försörjning under fredstid. I vad jordbruksproduktionen beträffar kommer med stor sannolikhet en viss statlig reglering av jordbrukspolitiska skäl att bliva nödvändig även efter krigets slut, och det synes naturligt och riktigt, att det organ, som inrättas för denna reglering, även får bära ansvaret för försvarsberedskapen, såvitt angår jordbruksprodukter. Enligt vad kommissionen under hand inhämtat, kommer för övrigt nämnda beredskap att spela en framträdande roll vid uppdragandet av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, och det torde under sådana omständigheter knappast vara möjligt att hålla med försvarsberedskapen sammanhängande frågor på jordbruksområdet skilda från den övriga jordbruksregleringen. Vad nu sagts gäller även lagring i beredskapssyfte av jordbruksprodukter och förnödenheter för jordbrukets behov. Vidare torde här böra nämnas, att ordnandet av försvarsberedskapen på jordbrukets område ingår såsom ett viktigt led i 1942 års jordbrukskommittés arbete och att denna kommitté med Kungl. Majrts tillstånd låtit igångsätta särskilda utredningar härom. Kommissionen anser sig icke i vidare mån än som framgår av vad sålunda anförts böra ingå på frågan om beskaffenheten av det centralorgan, som bör hålla tillsammans och leda planeringsarbetet beträffande den ekonomiska försvarsberedskapen. Kommissionen lämnar således öppet, om rikskommissionen med avseende å dess ställning och sammansättning kan anses utgöra en lämplig form för detta centralorgan, eller om rikskommissionen bör ersättas av ett helt nytt organ eller möjligen sammanslås med något annat försvarsberedskapsorgan. I anslutning till det sist nämnda alternativet vill kommissionen emellertid peka på möjligheten att under fredstid samordna ledningen av civilförsvaret med ledningen av den ekonomiska försvarsberedskapen. Vad slutligen beträffar den av Eder väckta frågan om behovet av ett fortsättande även under fredstid av den inom kommissionens verksamhetsområde bedrivna statistiken vill kommissionen meddela, att även denna fråga är under utredning inom 1942 års jordbrukskommitté. För egen del anser kommissionen, att man med hänsyn till den framtida regleringsverksamheten på jordbruksområdet torde bli nödsakad att i stor utsträckning bibehålla sagda statistik även under fredliga förhållanden. I behandlingen av detta ärende hava deltagit kommissionens ordförande och övriga ledamöter. Stockholm den 13 december 1944. STATENS LIVSMEDELSKOMMISSION Bo R.

Carlson.

Hammarskjöld.

79 Bilaga 3.

Till Ekonomiska

försvarsberedskapsutredningen,

Stockholm.

I skrivelse den 26 oktober 1944 har Ni anhållit, att statens industrikommission måtte giva Eder del av de erfarenheter, som inom kommissionens verksamhetsområde vunnits rörande det inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap på sin tid bedrivna organisations- och planläggningsarbetet, ävensom i stora drag angiva de synpunkter, som borde vara vägledande för det fortsatta planeringsarbetet på den ekonomiska försvarsberedskapens område. Med anledning härav får industrikommissionen anföra följande. Utan tvivel har Sverige i det läge, som nu under drygt fem år rått, i olika hänseenden haft stor nytta av det organisationsarbete samt den utrednings- och planläggningsverksamhet, som ovannämnda rikskommission under åren före kriget bedrev. Sålunda hava, på sätt av rikskommissionens till utredningens skrivelse fogade översikt av det ekonomiska försvarsberedskapsarbetets läge i juni 1939 framgår, icke minst inom industrikommissionens nuvarande verksamhetsområde skilda initiativ tagits, särskilt i fråga om reservförrådslagring, vilka sedermera visat sig vara av avgörande betydelse för landets försörjning. I vissa delar har emellertid vad industrikommissionen angår, den planeringsverksamhet, som rikskommissionen bedrev, icke blivit av samma värde. En av orsakerna till detta förhållande ligger, enligt vad industrikommissionen tror sig förstå, däri, att rikskommissionens ledande och övervakande uppgift för krig och därmed jämförliga förhållanden icke blott avsåg folkförsörjningens tryggande överhuvud taget och ett säkerställande av näringslivets fortgång utan även ett fullgörande av de förberedelser, som erfordras för att krigsmaktens behov av olika förnödenheter må kunna tillgodoses. Sistnämnda del av uppgiften blev för rikskommissionen, säkerligen med all rätt, den väsentliga. Den naturliga följden härav blev dock, såvitt industrikommissionen kunnat bedöma, en viss eftersläpning i fråga om planeringsåtgärder för sådan industri, som, ehuru ej av vikt för krigsmakten i och för sig, likväl i andra hänseenden är av avgörande betydelse för försörjningen. Härjämte måste också konstateras, att rikskommissionens planeringsverksamhet icke heller beträffande den för krigsmaktens behov erforderliga industrien i alla avseenden kom att få en betydelse, svarande mot det omfattande arbete, som i saken nedlagts. Anledningen härtill torde främst vara den, att rikskommissionen baserade sin planläggning på uppgifter, som de militära förvaltningsmyndigheterna lämnat om krigsmaktens behov av olika förnödenheter, medan den upprustning, som efter krigsutbrottet 1939 tog sin början, i väsentliga delar kom att räkna med helt andra, ojämförligt mycket större behovssiffror. Följden var, att rikskommissionens föranstaltningar med avseende å industriell kapacitet, råvaror och personal för militär produktion i kvantitativt hänseende merendels icke blevo till fyllest. Vad nu sagts visar enligt industrikommissionens mening angelägenheten av att de uppgifter, som avses skola åvila ett blivande nytt organ för ekonomisk försvarsberedskap, med största noggrannhet genomtänkas och fixeras. Härvid är i första hand att märka, att Kungl. krigsmaterielverket, som numera tillkommit, bland an-

80 nat fått åligganden, som i sak synas täcka rikskommissionens uppgift att planlägga tillgodoseendet av krigsmaktens förnödenhetsbehov under krig. Härigenom har det blivande nya organets funktion i så måtto förenklats, att det detaljerade planeringsarbete, avseende krigsindustrien i egentlig mening, som torde hava varit rikskommissionens väsentligaste och mest tidskrävande arbetsuppgift, helt fallit bort. Kvar står den mindre detaljerade men synnerligen betydelsefulla uppgiften att för krig och liknande förhållanden förbereda, att landets försörjning och näringslivets behöriga fortgång överhuvud taget tryggas. Gränsdragningen mellan det nya organets och krigsmaterielverkets kompetensområden synes därigenom på sitt sätt bliva väsentligen lika med den, som i nuvarande läge gäller i förhållandet mellan vissa krisorgan, däribland industrikommissionen, å ena sidan, och krigsmaterielverket, å den andra. Sålunda stadgas i krigsmaterielverkets instruktion, att det skall åligga verket att i samråd med vederbörande myndigheter med hänsyn till förhållandena vid krig eller krigsfara centralt planera utnyttjandet av landets industri samt råvaru- och energitillgångar, i den män de kunna beräknas stå till förfogande för tillverkning av krigsmateriel. Sistnämnda uttryck »i den mån de kunna beräknas stå till förfogande för tillverkning av krigsmateriel» lärer, enligt vad industrikommissionen vid förarbetena till instruktionen erfarit, bland annat syfta just på det förhållandet, att industrikommissionen enligt för detta organ gällande instruktion under Kungl. Maj:t skall hava ledningen av den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen — med visst undantag — av råvaruförsörjningen och produktionen på det industriella området. Liksom således krigsmaterielverket vid sin planering i nuvarande läge principiellt sett har att hålla sig inom den ram beträffande råvaror, industrieli kapacitet och arbetskraft, som industrikommissionen respektive statens arbetsmarknadskommission med hänsyn till landets försörjning i stort finner möjligt anvisa, bör alltså enligt industrikommissionens mening detsamma framgent gälla i förhållandet mellan krigsmaterielverket å ena sidan och det nya organet å den andra. Tillämpat på en viss råvara torde i enlighet med vad nu anförts det blivande organets åligganden schematiskt sett kunna sägas bestå däri, att organet — med ledning av uppgifter dels från krigsmaterielverkct rörande den militära åtgången under krigsförhållanden, dels från civila förvaltningar, såsom statens järnvägar och telegrafverket m. fl., rörande dessas behov dels ock från andra håll rörande åtgången i övrigt — i första hand har att konstatera landets totala förbrukning av varan. Jämsides härmed bör också undersökas, huruvida och i vilken omfattning varan produceras inom landet. I enlighet med resultatet av dessa undersökningar och efter periodiska lagerinventeringar i stora drag måste därefter de synnerligen viktiga avgörandena träffas, i vad mån köp från utlandet för reservförrådslagring böra ske och huruvida inhemsk bcredskapsproduktion skall upptagas eller stimuleras. Sålunda kan exempelvis i fråga om en viss vara befinnas lämpligt att under normala fredsförhållanden göra lagringsinköp, motsvarande den kvantitet av varan, som under en avspärrningstid beräknas komma att åtgå, tills en inhemsk ersättningsproduktion av tillräcklig storlek hunnit komma igång. I ett annat fall återigen kan det förhållandet gälla, att en vara överhuvud taget icke lämpar sig för lagring och att det med hänsyn härtill i stället bör övervägas att redan under fredstid upptaga och fortlöpande vidmakthålla en måhända i och för sig dyrbar men av beredskapsskäl betingad inhemsk produktion av varan. — Vidare måste beträffande all inhemsk försörjningsviktig produktion ses till, att arbetskraft samt bilar m. m. vederbörligen reserveras för att produktionen vid krig och därmed jämförliga förhållanden icke skall äventyras. Vad härvidlag arbetskraften beträffar synes själva tilldelningen av sådan böra ankomma på arbetsmarknadskommissionen, som emellcr-

81 tid därvid liksom i sina åtgöranden rörande militärtjänstbefrielse för personalen bör stödja sig på de uppgifter angående erforderligt behov, som det nya organet skall hava att prestera. Beträffande bilarna återigen torde enligt industrikommissionens mening böra sättas i fråga, huruvida icke det nya organet skall hava till uppgift att överhuvud taget fördela landets bilpark på militära och civila behov liksom mellan civila behov inbördes. Slutligen bör det också åligga organet i fråga att i stora drag kartlägga förbrukningens fördelning på olika ändamål, i syfte att, när krig eller därmed jämförliga förhållanden inträda, bästa möjliga underlag skall föreligga för den ransonering av varan, som ur försörjningssynpunkt då kan befinnas motiverad. Uppenbarligen gäller, att en verksamhet som den, för vilken nu redogjorts, för att kunna fungera tillfredsställande, icke får stå utanför eller vara desorienterad om det, som verkligen händer inom det samhälleliga område, som planeringen avser. Nya och livgivande impulser måste tid efter annan tillföras verksamheten. Detta synes kunna ske, om ömsesidiga och förtroendefulla kontakter skapas, kontakter, som giva det nya organet möjlighet att kontinuerligt få del av sådana för dess verksamhet betydelsefulla erfarenheter och undersökningsresultat, som näringslivet självt och dess organisationer kunna prestera. Organet i fråga måste också i verklig mening träda till, där kristidsorganens arbete slutat, och alltså även taga i arv sådant material av bestående värde, som under krisen samlats. I detta hänseende kan såsom exempel nämnas, att industrikommissionen för sin del inom de varuområden, där knapphet förelegat, beträffande såväl råvaror som halv- och helfabrikat skaffat sig en tämligen fullständig bild av nuvarande produktionsmöjligheter inom landet. Dylika för det nya organets verksamhet betydelsefulla rön torde i förening med de uppgifter om inhemsk produktion, som kunna hämtas ur Kungl. kommerskollegiets statistik, böra utgöra en av de olika grundvalar, på vilka ett fruktbart planläggningsarbete framgent bör byggas. Likaså har industrikommissionen, särskilt beträffande sådana råvaror som underkastats ransonering, erhållit en noggrann kännedom om förbrukningens fördelning på olika ändamål. Även dylika uppgifter, som utgöra en långtgående komplettering av den förbrukningsstatistik, som kommerskollegium före kriget på tillskyndan av rikskommissionen börjat upplägga, synas kunna bliva det nya organet till gagn. Det torde emellertid icke vara av nöden eller ens lämpligt, att det blivande nya organet för sin egen del fullföljer den under kriget utvidgade statistik, som sålunda i nu berörda avseenden föreligger. Ett dylikt fullföljande skulle nämligen utan tvivel innebära ett dubbelarbete såväl i förhållande till kommerskollegium som även för de uppgiftslämnande företagen själva. En utvidgning av kommerskollegiets statistik på angivna områden efter de erfarenheter, som krisåren sålunda givit, synes likväl böra övervägas. De periodiska lagerinventeringar, som här ovan antytts böra äga rum, torde, enligt industrikommissionens mening, lämpligen kunna anordnas i kommerskollegiets egen regi. Det må i förbigående nämnas, att det blivande nya organets verksamhet givetvis icke får inriktas på den situationen enbart, att landet kommer i krig. I den mån försörjningsfrågorna och förhållandena i övrigt äro av annan art i ett läge som det, vilket för närvarande råder, då landet ej är i krig men de normala handelsvägarna ändock äro spärrade, måste nämligen också förberedelserna få en däremot svarande karaktär. Rikskommissionen har i sin ovannämnda översikt av år 1939 i olika avseenden exemplifierat sin dittillsvarande verksamhet. Sålunda framgår, att rikskommissionen på sin tid upprättat förslag till den extraordinära förvaltning, som under krig och därmed jämförliga förhållanden borde finnas. Utan att gå in på spörsmålen, huruG—616174

82 vida nuvarande krisförvaltning i organisatoriskt hänseende står i överensstämmelse med vad rikskommissionen sålunda föreslagit och hur krisförvaltningen i fråga kan anses hava fungerat, vill industrikommissionen för sin del endast framhålla, att motsvarande organisationsuppgift givetvis bör tillkomma jämväl det blivande nya organet. Enligt vad rikskommissionen i sin redogörelse vidare anfört har nämnda kommission på sin tid börjat upplägga ett omfattande varuregister med tillhörande råvarustatistik. Industrikommissionen har åtminstone på vissa områden haft nytta av detta register. Även framgent torde ett liknande register böra föras. Detsamma synes dock kunna begränsas till att i huvudsak avse råvaror och halvfabrikat samt bör i varje fall icke göras mera vidlyftigt än vad som syftet med ett dylikt register — att bilda underlag för en bedömning av varuförbrukningen och behovet av industriell kapacitet — i och för sig betingar. Såsom ett led i det blivande organets verksamhet torde enligt industrikommissionens mening även böra ingå att föra vissa andra register, nämligen dels ett register över befintliga industriföretag, innefattande uppgifter om företagens belägenhet, storlek och produktion m. m., dels ock ett register över den maskinpark, som företagen, d. v. s. närmast verkstäderna, besitta. Vad först ifrågavarande maskinregister angår blev ett sådant redan före kriget genom rikskommissionens försorg upplagt. Registret överflyttades sedermera till nuvarande krigsmaterielverket samt torde där hava utvidgats och hållits aktuellt. Industrikommissionen har för sin del haft stor nytta av detta register, i det att krigsmaterielverket fortlöpande lämnat de uppgifter ur registret, som kommissionen begärt. Enär registret emellertid icke endast omfattar sådana maskiner och företag, som avses för den rent militära produktionen, utan överhuvud taget inbegriper verkstadsindustriens maskinpark, synes det industrikommissionen principiellt sett riktigast, att registret liksom uppgiften att hålla detsamma ä jour efter det nya organets tillkomst anförtros detta organ. Även företagsregistret har sin motsvarighet i ett nu befintligt register. I detta hänseende anföres i rikskommissionens redogörelse, att kommissionen på sin tid upplagt ett s. k. krigsindustriregister, upptagande sådana fabriker och andra anläggningar, som beräknats vid krigsfara eller krigstillfälle behöva tagas i anspråk för tillverkning, beredning eller iståndsättande av krigsförnödenheter. Tillvaron av detta register förutsattes uttryckligen i olika författningsbestämmelser m. m. Sålunda stadgas i 5 § Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m., att vissa myndigheter årligen skola lämna länsstyrelserna uppgift å sådana fastigheter inom vederbörande län, som avses skola tagas i anspråk, varvid emellertid i krigsindustriregistret upptagna fabriker och anläggningar utan särskild anmälan skola inräknas i för rikskommissionen avsedd egendom. Vidare stadgas i 5 § Kungl. Maj:ts uppskovskungörelse den 2 juli 1940 (nr 717), att verk, som uppförts i krigsindustriregistret, skall uppgöra plan för sin organisation vid mobilisering. Därjämte har Kungl. Maj:t genom beslut den 17 maj 1940 föreskrivit, att företag, som nämnda dag fanns upptaget i krigsindustriregistret, tills vidare efter industrikommissionens bestämmande skulle vara pliktigt ombesörja, att krigsförnödenhet, som ej vore att hänföra till livsmedel eller fodermedel, bleve tillverkad för kronans räkning. Närmast på grund av det förhållandet, att ifrågavarande register i främsta rummet åsyftat företag av betydelse för krigsindustrien i trängre mening, har registret emellertid icke blivit av någon egentlig betydelse för industrikommissionens verksamhet. Icke heller i övrigt kan registret numera anses hava något sakligt värde. Som stomme för det register, som det nya organet enligt industrikommissionens mening bör hava att föra, torde emellertid i stället det register kunna tjäna, som på till-

83 skyndan av statens bränslekommission numera av kommissionerna gemensamt och under samverkan med andra myndigheter håller på att uppläggas. I sistnämnda register, som omfattar praktiskt taget samtliga industriella företag av vikt för landets försörjning, hava företagen fördelats på fyra olika grupper allt efter sin betydelse i nämnda hänseende. I sin redogörelse anför rikskommissionen, att försörjningsplaner med syfte såväl att för särskilda varugrupper fastställa förutsättningarna för landets självförsörjning under olika betingelser som även att i anslutning därtill meddela riktlinjer för hushållningen under krig och avspärrning av kommissionen upprättats. Såsom av redogörelsen också framgår hade emellertid arbetet med dessa planer vid krigets utbrott icke på alla håll kommit särskilt långt, och det kan knappast påstås, att industrikommissionen generellt sett haft någon större nytta av detsamma. Ej heller kan det sägas, att de utkast till beslagsförfattningar och dyl. samt förslag till deklarationsformulär m. m., som rikskommissionen på vissa områden upprättat, i praktiken kommit till någon egentlig användning för industrikommissionen. På grund av sistnämnda arbetes uppenbart detaljmässiga natur synas förberedelser för utarbetande av dylika beslagsförfattningar m. m. enligt industrikommissionens mening framdeles i allmänhet böra undvikas. Däremot torde ett blivande nytt planeringsorgan icke böra få underlåta att föreslå eller draga försorg om sådan mera allmängiltig beredskapslagstiftning, som i ena eller andra avseendet anses böra komma till stånd. Rikskommissionens uppgift att träffa förberedelser för att tillgodose krigsmaktens behov i förnödenhetshänseende förutsätter även den ett detaljarbete, nämligen en långtgående planering av varje särskilt, för nämnda behov erforderligt företag. I sådant syfte påbörjade rikskommissionen på sin tid en noggrann inventering av industriföretagens tekniska utrustning, kapacitet och normala tillverkning, varjämte för de företag, som infördes i krigsindustriregistret, s. k. fabriksplaner upprättades. I sin redogörelse anför rikskommissionen, att dessa planer voro avsedda, å ena sidan, att tjäna till ledning för vad företagen hade att iakttaga i samband med tillverkningens omläggning till krigsproduktion samt, å andra sidan, att giva myndigheterna en översikt över företagens produktionsförhållanden. I första hand inbegrepos i planläggningen sådana tillverkningar och leveranser av krigsförnödenheter, beträffande vilka s. k. krigsleveranskontrakt ingåtts. Därjämte reserverades emellertid även, enligt vad rikskommissionen anför, kapacitet för sådana tillverkningar, som kunde anses bliva av speciell betydelse för folkförsörjningen i övrigt eller såsom bytesvaror i utrikeshandeln. Fabriksplanerna upptaga också beräknade behov av personal, råvaror och produktionsförnödenheter samt transportmedel m. m. På grund av orsaker, som i början av denna skrivelse beröras, torde beträffande dessa fabriksplaner gälla, att desamma i verkligheten kommo till föga nytta. I ett avseende, nämligen då det gällt att bestämma företagens behov av militärtjänstbefrielse för sin personal, hava dock fabriksplanerna i viss utsträckning fått tjäna till ledning. Givet är, att krigsmaterielverket, som enligt vad ovan sagts har till uppgift att centralt planera utnyttjandet av landets krigsindustri, icke kan underlåta en detaljplanering av ifrågavarande slag. För det nytillkommande organet däremot, som icke skall handhava rikskommissionens uppgift med avseende å krigsmaktens försörjning, synas motsvarande planeringsåtgärder, åtminstone generellt sett, icke böra komma i fråga. Överhuvud taget torde nämligen, vad den civila försörjningen beträffar, i förevarande hänseenden gälla, att de förutsättningar, under vilka ett företag vid krig eller därmed jämförliga förhållanden kommer att drivas, äro så ytterligt skiftande och på förhand obestämbara, att det i vanliga fall endast skulle vara en ren slump, som kunde åstadkomma, att en detaljplanering, hur genom6 f - 616174

84 tänkt denna än vore, i praktiken skulle komma att stå sig. Att under sådana förhållanden nedlägga ett för alla berörda parter både dyrbart och tidskrävande arbete på en dylik detaljerad företagsplanering kan uppenbarligen ej anses befogat. Ett undantag i förevarande avseende bildar emellertid den uppskovsplanering för företagens personal, som, sannolikt genom arbetsmarknadskommissionens försorg, i viss utsträckning även framgent måste ske. Här ovan har nämnts, att det bör åligga ett blivande planeringsorgan att utröna, i vad mån statliga reservförrådsköp successivt böra ske, ävensom att samma uppgift på ett för landets försörjning lyckosamt sätt tidigare handhafts av rikskommissionen. Själva inköpen av dessa reservförråd liksom varornas upplagring hava däremot omhänderhafts av statens reservförrådsnämnd. Det kan enligt industrikommissionens mening ifrågasättas, huruvida denna uppdelning av förevarande uppgifter på olika organ är riktig. Väl har under de avspärrningsår, som nu gått, då det varit av yttersta vikt, att reservförrådsnämndens inköp i största möjliga utsträckning fått just den inriktning, som landets försörjning krävt, någon mera väsentlig skiljaktighet i uppfattningen mellan reservförrådsnämnden och de kommissioner, som under Kungl. Maj:t haft att svara för försörjningen, åtminstone såvitt industrikommissionen kan bedöma, icke försports. Emellertid kan industrikommissionen icke finna annat än att det rent principiellt sett måste anses mindre lyckligt, att med hittillsvarande system den situationen likväl kan inträffa, att det uppköpande organet ur sina synpunkter motsätter sig inköp, som den för försörjningen ansvariga myndigheten funnit nödvändiga. Till förebyggande härav synes det enligt industrikommissionens mening lämpligt, att reservförrådsnämnden framdeles inordnas under det blivande nya planeringsorganet. I avgörandet av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Hammarskiöld, herrar Sohlman, Andersson, Sundfeldt och Carlborg. Stockholm den 6 december 1944. STATENS INDUSTRIKOMMISSION S.

Hammarskiöld.

85 Bilaga 4.

Till Ekonomiska

Försvarsberedskapsutredningen.

I anledning av Ekonomiska Försvarsberedskapsutredningens skrivelse den 26 oktober 1944 angående det fortsatta planeringsarbetet på området för den ekonomiska försvarsberedskapen med mera får statens bränslekommission meddela följande. I de olika avseenden, vari utredningen önskat besked, har kommissionen givetvis under de gångna krigsåren vunnit åtskillig erfarenhet. Här nedan vill kommissionen för vart och ett av de särskilda verksamhetsområden, som här komma i fråga, redogöra för dessa erfarenheter och de slutsatser, som kommissionen av dem dragit beträffande möjligheterna och metoderna att på nytt möta en situation likartad med den, som inträdde vid krigsutbrottet i september 1939. Emellertid måste särskilt på bränsleförsörjningens område räknas med betydligt varierande lägen, allteftersom de utrikespolitiska förutsättningarna kunna tänkas växla. Bränslekommissionen har icke ansett sig i detta sammanhang böra överväga någon annan situation än total avspärrning från all import av såväl flytande som fasta bränslen. Erfarenheter av rikskommissionens planeringsarbete. Försvarsberedskapsutredningen har till en början begärt uppgift i vilken utsträckning det inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap bedrivna organisations- och planläggningsarbetet kommit till användning inom bränslekommissionens verksamhetsområde. I detta hänseende må till en början nämnas att de nämnder, som i krisens början inrättades för handläggning av ärenden rörande fossila bränslen, mineraloljor och ved, hade planerats av rikskommissionen. Utvecklingen nödvändiggjorde emellertid senare en större enhetlighet vid behandlingen av bränsleförsörjningsfrågor, vilket föranledde det nuvarande försörjningsorganets tillskapande. Vad först gäller drift av förbränningsmotorer synes rikskommissionen ha ägnat blott obetydlig uppmärksamhet åt inhemska ersättningsmetoder. Just på detta område, blev emellertid den totala avspärrningen snabbast och hårdast kännbar och arbetet med ransonering av tillgängliga utländska lagervaror kom snart att träda i bakgrunden för de påträngande kraven att sörja för bensinens och mineraloljornas utbytande mot helt andra och nya drivmedel. Under trycket av de yttre händelsernas förlopp kom sålunda bränslekommissionen att på detta område få ägna sig åt väsentligt andra uppgifter än sådana som förberetts inom rikskommissionen. Vad vidare angår importen av fossila fasta bränslen så togs under krigets första månader av dåvarande statens kolnämnd genomgripande initiativ till organisation av införsel, lagerhandel och distribution. Detta skedde i enlighet med av regeringen då angivna direktiv, som särskilt togo sikte på angelägenheten av att genom en subventionering av kolpriserna få en mera långsam anpassning till det efter krigsutbrottet inträdda nya prisläget. Kolnämnden, som hade att arbeta efter de nya förutsättningarna, synes icke ha haft någon vägledning av de planer, som rikskommissionen uppgjort på detta område. Även efter avspärrningen västerut blevo

86 de av kolnämnden tillskapade formerna alltjämt helt normerande för det system med kol- och kokshandelns utnyttjande inom bränsleförsörjningen, som därefter i bränslekommissionens regi varit rådande. För organiserandet av vedförsörjningen vid knapphet på kol hade rikskommissionen utarbetat vissa planer. Redan under den tid, då statens vednämnd hade att i praktiken genomföra ett vedförsörjningsprogram, visade sig emellertid de föreliggande planerna icke kunna följas, särskilt på grund av nödvändigheten att inlemma och samordna anskaffandet och distributionen av ved i en allmän bränsleförsörjning. De nuvarande formerna för planläggning av vedförsörjningen och anskaffning och distribution av ved kunna icke sägas bygga på den planering, som rikskommissionen på sin tid utförde. I samarbete mellan rikskommissionen, militära myndigheter och vattenfallsstyrelsen utarbetades före kriget planer för en organisation för behandling av kraftfrågor i händelse av utomordentliga förhållanden. Arbetet resulterade i en instruktion för den s. k. Centrala Driftsledningen. Detaljplaneringen inriktades därvid i främsta rummet på att säkerställa kraftens produktion. Frågan om konsumtionens reglering berördes icke närmare: man inskränkte sig till att konstatera, att ett centralt organ härför vore nödvändigt. Vid krigsutbrottet trädde CDL-organisationen omedelbart i funktion och har under hela kriget fungerat som elt sammanhållande organ för ett rationellt tillvaratagande av landets krafttillgångar. Det kan tilläggas, att kraftsituationen under kriget i vissa lägen visserligen varit ansträngd men tack vare CDL:s verksamhet för att rationellt tillvarataga de samlade vattenkrafttillgångarna i stort sett varit tillfredsställande. Vad angår konsumtionen av elektrisk kraft gäller, att det sedan några år föreliggande programmet för kraftförsörjningen i olika knapphets- eller bristlägen utarbetats inom bränslekommissionens kraftbyrå. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att man på bränsleförsörjningsområdet i de i september 1939 och april 1940 uppkomna situationerna hade att söka anpassa sig efter praktiska lägen, som tidigare knappast synas ha förutsatts. Krisens långvarighet med därav följande möjligheter dels att uppbygga vissa lager av importerade fossila bränslen, dels att utbygga produktionen av elektrisk kraft och av torv. dels slutligen att åstadkomma olika metoder för tillverkning och användning av inhemska ersättningar för importerade motordrivmedel, ha sedermera fört bränsleförsörjningsfrågan i sin helhet över i helt andra problemställningar än som av naturliga skäl kunnat bliva föremål för rikskommissionens överväganden under tiden före krigsutbrottet. Flytande bränslen. Tyngdpunkten av bränslekommissionens verksamhet beträffande de flytande bränslena kom redan i krisens början att ligga på ersättningsbränslenas område. Kommissionens planläggnings- samt bensin- och oljeavdelning inriktade sig på att finna utvägar för tillgodogörande av den inhemska skiffern samt möjligheterna att genom sprit- och tjärtillverkning skaffa tillskott till försörjningen. Parallellt härmed uppträdde gengasen som drivmedel och vann med stor hastighet en icke tidigare väntad användning främst inom motorfordonsdriften men också i fråga om stationära motorer och i industriellt bruk. Gengasdriften har i den mån det gällt tekniska frågor behandlats inom en kommissionens gengasbyrå, medan en särskild byrå inom vedavdelningen kom att handha anskaffningen av ved för gengasändamål. Det är kommissionens uppfattning, att beredskap bör upprätthållas inom samtliga dessa fyra områden. De särskilda statliga åtgärder, som kommissionen vill förorda, äro följande.

87 En fortsatt forskning måste stödjas, då mycket synes vara att vinna genom kvalitativa tekniska förbättringar. Svenska Skifferolje Aktiebolaget bör fortsätta sin verksamhet även sedan importspärren upphört, i varje fall i sådan omfattning att nödig beredskap upprätthålles. Planläggning av en sprit- och tjärindustri i en avspärrningssituation måste enligt kommissionens mening genomföras och fortlöpande revideras i fredstid. Vad beträffar spriten vill kommissionen erinra dels att en mycket betydande del av spritproduktionen under krisens tidigare år tillkom genom nödvändigheten av att under exceptionella svårigheter inom foderförsörjningen få till stånd tillverkning av kreatursfoder ur sulfitcellulosa dels att planerna i krisens tidigaste skede att genom träförsockringsmetoder framställa alkohol hittills icke givit praktiska resultat. Man bör också notera erfarenheterna, att nedsatta exportmöjligheter för sulfitcellulosa medföra en kännbar minskning av landets normala, fredsmässiga sulfitsprittillverkning samt att tillverkningen av potatissprit är helt beroende av skördeutfallet och livsmedelsproduktionen i stort. I fråga om tjärorna vill kommissionen påpeka, att igångsättandet av en tjärproduktion av tillräcklig omfattning visat sig mycket tidsödande. Även om innevarande kris medfört värdefulla erfarenheter i fråga om metoderna för framställning av tjära och förädling därav, torde dock ett återupptagande av tjärtillverkningen efter en mer eller mindre total nedläggning få förväntas endast komma att äga rum med en viss tröghet. Såväl kravet på fortsatt forskning som planläggningsarbetet på detta område nödvändiggöra tillskapandet och vidmakthållandet av ett centralt statligt organ, beträffande vars utformning och arbetssätt kommissionen här nedan vill återkomma. Kommissionen vill icke underlåta att framhålla, att samtliga de frågor, som beröras i detta avsnitt, äro föremål för särskild behandling inom 1944 års drivmedelsutredning. Det centrala organet synes vidare böra få i uppdrag att följa utvecklingen utomlands av framställningen av syntetiska flytande bränslen, varvid strävan bör vara att noggrannast möjligt penetrera sådana uppslag, som verkligen kunna tänkas bliva användbara inom landet. Härvid måste särskilt hänsyn tagas till såväl de inom landet befintliga tillgångarna av råmaterial som möjligheterna att likaledes inom landet erhålla erforderligt material för uppförande av anläggningar i fabriksmässig skala. Dessutom måste tillgången till behövliga metodbeskrivningar och eventuellt erforderliga licensmedgivanden säkras. Kommissionen utgår från alt det blivande centrala organet kommer att följa handelsföretagens löpande import och lagring av flytande drivmedel. Frågan om storlek och sammansättning av en reservlagring förutsätter kommissionen bliva i sin helhet behandlad inom drivmedelsutredningen, av vilkens resultat jämväl torde bliva beroende, huruvida reservlagring skall ske i privat eller statlig regi. Lagringsproblemen hänga intimt samman med frågan om tillgängligt tankutrymme. I detta sammanhang vill kommissionen framhålla, att särskild uppmärksamhet måste redan i fredstid ägnas åt den motsättning mellan strategiska och merkantila synpunkter på lagerplaceringen, som framkommer under krigsförhållanden. Uppgörandet av de första försörjningsplanerna vid krisens början försvårades av bristen på tillräckligt omfattande statistiskt material. Det synes därför påkallat att en förhållandevis omfattande statistik fuliföljes även under fredstid. Man måste räkna med en ganska avsevärd kontinuerlig förändring av bil- och traktorsbeståndet, antalet fiskebåtar och dessas verksamhetsområde samt konstruktion och motorutrustning etc. En dylik statistik torde icke behöva sammandragas oftare än exempelvis en gång varje halvår. Kommissionen anser sig icke böra här i detalj ingå på statistikens utformning men vill gärna ställa vunna erfarenheter till försvarsberedskapsutredningens förfogande.

88 Kol och koks. Kommissionen förutsätter även beträffande de fasta fossila bränslena, att det centrala statliga organet kommer att följa kolhandelns och gasverkens löpande import av kol och koks, egen framställning av koks samt lagerställning; möjligen kunna dessutom större industrier komma att uppträda som direktimportörer av dessa varor. Organet bör även följa brytningen av svenska kol. Reservlagring av kol och koks bör bringas till stånd. Omfattningen härav bör bedömas på grundval av de erfarenheter, som bränslekommissionen samlat under krisen, samt med hänsyn till förändringar i fråga om industriella förhållanden, kommunikationer och bebyggelse, som det centrala organet förutsattes följa. I fråga om lagerplacering måste samma problem, som ovan berörts vid behandlingen av flytande bränsle, beaktas. Här må endast erinras om de planer, som dryftats rörande lagring av stenkol under vatten. Även i fråga om fasta fossila bränslen har bränslekommissionen under sin verksamhet vunnit erfarenheter om ändamålsenlig utformning av statistik. Nödig fredsstatistik blir här lika oundgänglig som på de flytande bränslenas område. Ved och torv. Hanteringen med ved och torv i nuvarande omfattning måste enligt sakens natur upphöra vid importspärrarnas bortfallande. Dessa bränslen, som ju icke kunna göras till föremål för reservlagring, kunna vid en ny avspärrningskris icke heller ställas till förfogande förrän en delvis av säsongförhållanden betingad betydande tidsperiod förgått. De praktiska erfarenheter, som samlats under innevarande kris, få dock förväntas avsevärt förkorta och förenkla de planläggningsåtgärder, som i ett sådant läge på nytt måste vidtagas. En detaljbeskrivning av de nu tillämpade metoderna är bränslekommissionen beredd att överlämna till försvarsberedskapsutredningen för framtida bevarande hos det centrala statliga organet. Beträffande torven torde fortsatt verksamhet vid det statliga torvbolaget Svensk Torvförädling medföra en betydande vinst för beredskapen inom torvhanteringens område. Elektrisk kraft. Den nu från bränslekommissionens kraftbyrå ledda beredskapen för fall av minskad kraftförsörjning eller överbelastning av näten bör övertagas och fullföljas av det centrala organet, där revision av planerna med jämna mellanrum bör utföras. Den Centrala Driftledningen kommer att fortsätta sin verksamhet även i fredstid. I frågor av här förevarande slag förutsattes ett intimt samarbete mellan det centrala organet och CDL. Förbruknings- och tilldelningsstatistik. På detta område hade tidigare icke sammanbragts något material att användas av bränsleförsörjningsorganen under krisen. Behovens storlek och fördelning kunde endast utrönas genom ganska omständiga förfaranden. Det är av vikt för effektiviteten hos en ny krisförvaltning, att erfarenheterna på dessa områden i görligaste mån utnyttjas. Beredskapen synes här kunna inskränkas till rapportering från statens, landstingens och kommunernas byggnader och anläggningar samt från de c:a 500 större industriföretag, vilka representera ungefär 90 % av hela industriförbrukningen av bränsle i landet. Årliga rapporter om förbrukning av olika slag av bränslen, anläggningarnas pannutrustning, elektriska utrustning m. m. bör sålunda under fredstid samlas hos det centrala organet från här angivna konsumenter. Inom bränslekommissionen har utarbetats ett register över landets industrianläggningar, fördelade efter angelägenhetsgrad. Detta är avsett att i händelse av bränslebrist tjäna till underlag för prioritering vid tilldelning. Den första graderingen, som gjordes summarisk, är för närvarande föremål för detaljerad överarbetning inom

89 en särskild kommitté, sammansatt av representanter för berörda civila och militära myndigheter. Det synes vara av vikt att detta arbete fullföljes av beredskapsorganet under fredstid genom en fortlöpande revision. Bränslekommissionen vill erinra om de brister, som kunna tänkas framträda inom den nuvarande krisförvaltningen i ett skärpt läge, därigenom att exempelvis industrianläggningar graderas olika vid tilldelning av förnödenheter, arbetskraft, transportmedel, bränsle etc. Till statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet har i samband med utarbetandet av nämnda register överlämnats en av civilingenjören Matts O. Westerberg i bränslekommissionen avfattad promemoria, vilken i avskrift bifogas jämte bilagor. 1 ' Prisstatistik. Bränslekommissionen önskar slutligen framhålla önskvärdheten av att en fortlöpande prisstatistik vidmakthålles i det centrala beredskapsorganets regi. Erfarenheterna från innevarande kris ha understrukit behovet av statistiskt material i detta hänseende. Vad slutligen angår den ekonomiska försvarsberedskapens organisation vill bränslekommissionen inskränka sig till att som sin mening uttala endast följande. Som av det anförda framgår, förutsätter kommissionen inrättandet av ett centralt organ. Erfarenheterna inom bränsleförsörjningen under krisen tala för dels att ett sådant organ förlänas permanent karaktär med fast chef och kansli och icke gives formen av mer eller mindre tillfällig kommitté, dels att uppköps- och lagerförvaltning inordnas under detta organ eller — därest övervägande skäl finnas för fortvaron av en fristående organisation av den nuvarande reservförrådsnämndens typ — intimast möjliga samarbete anordnas med denna. Vidare finner bränslekommissionen anledning fästa uppmärksamheten på att beredskapsarbetet under fredstid inom militära instanser måste samordnas med det civila organets verksamhet framförallt i fråga om drivmedel. I detta ärendes handläggning hava deltagit förutom undertecknad ordförande, herrar Carlsson och Nerell. Stockholm den 5 december 1944. STATENS BRÄNSLEKOMMISSION Erik

Lundh Torsten

*) Ej tryckt.

Andersson.

90 Bilaga

Till Ekonomiska

5.

försvarsberedskapsutredningen.

Med anledning av Eder skrivelse den 26 oktober 1944 får Statens reservförrådsnämnd anföra följande. Den i Eder skrivelse omförmälda, av Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap upprättade generalplanen med förslag angående organisation av den extraordinära förvaltningen, som ansågs erforderlig under krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden, färdigställdes före tillkomsten av Statens reservförrådsnämnd, och nämnden är icke upptagen i denna organisation.

Reservförrådsnämndens yttrande. Av historiken över Reservförrådsnämndens tillkomst framgår, att såväl Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap som Kommerskollegium och Statskontoret ansågo det vara av största vikt, att det organ som skulle handhava inköp och lagring av reservvaror finge stor handlingsfrihet och möjligast obundna arbetsformer. Kommerskollegium och Statskontoret framhöllo sålunda, att organet borde vara fullt fristående gentemot andra statens organ men givetvis nära samarbeta med bl. a. Rikskommissionen. Reservförrådsnämnden fick även en självständig ställning och den av de hörda myndigheterna förordade handlingsfriheten. Detta innebär i fråga om inköp av varor, att nämnden äger att utan hinder av upphandlingsförordningen inom ramen för av Kungl. Maj:t fastställda, före kriget i samråd med Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och under kriget i samråd med vederbörande försörjningsmyndigheter upprättade planer verkställa inköp av utländska varor. Den enda inskränkning i denna befogenhet som gjorts, har skett på framställning av nämnden efter genomförandet av allmänt prisstopp i slutet av år 1942. Kungl. Maj:t har sålunda den 26 mars 1943 bestämt, att nämnden, oavsett av Kungl. Maj:t lämnat inköpsbemyndigande, icke må utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t verkställa inköp av någon vara i utlandet, i fall köpet skulle föranleda sådan stegring i nämndens genomsnittliga anskaffningskostnad för varuslaget i fråga, att, vid tillämpning av dittillsvarande regler för prissättningen, nämndens pris vid försäljning skulle komma att överstiga i Sverige gällande marknadspris för samma varuslag. I fråga om försäljning av varor har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut undan för undan medgivit, att högst tjugu procent av vid ingången av varje kvartal lagrade kvantiteten av ett vart varuslag finge under kvartalet försäljas efter tillstyrkan av vederbörande försörjningskommission. Vidare får nämnden, i den mån utlämnad vara återanskaffas, ånyo utlämna motsvarande kvantitet av samma vara. Skulle från nämndens synpunkter tvekan föreligga om lämpligheten av utav försörjningsmyndigheter föreslagen utlämning eller fråga av principiell betydelse uppkomma, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. Försäljning sker i regel direkt till konsumenten, som i många fall även är lagerhållare åt nämnden. En del varor, som skall försäljas i småposter till ett stort antal konsumenter, distribueras dock genom handeln.

91 I fråga om försäljningspriset gäller såsom huvudregel, att priset skall bestämmas till kostnaden för nyförvärv av den försålda produkten men att försäljning till lägre pris, dock lägst självkostnaden, av prispolitiska skäl kan få ske. Nämnda principer för prissättningen angåvos av chefen för Finansdepartementet i statsrådsprotokollet över finansärenden de 29 september 1939 och finnas intagna i Kungl. Maj:ts proposition nr 36 till 1939 års urtima riksdag. Sedermera har Kungl. Maj:t den 20 september 1940 på framställning av Reservförrådsnämnden fastställt vissa regler rörande prissättning å varor, vilka icke kunna återköpas. Dessa innebära i stort sett, att försäljning i sådant fall skall ske till marknadspriset i Sverige, dock lägst självkostnadspriset. Försäljningsfrågor behöva sålunda icke underställas Kungl. Maj:t i andra fall än när nämnden har annan mening än vederbörande försörjningsmyndighet eller kvantiteten överstiger tjugu procent av lagret vid kvartalets början eller försäljningen ifrågasattes skola ske till lägre pris än självkostnadspriset. Reservförrådsnämnden skall till Kungl. Maj:t månadsvis lämna rapport över försålda varor samt om verkställda inköp och därvid betingade inköpspriser samt om gällande marknadspris inom Sverige för de inköpta varorna. Vidare skall nämnden efter utgången av varje budgetår lämna Kungl. Maj:t uppgift om den minskning i inkomster som uppstått genom att nämnden i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter vid försäljning av varor tillämpat priser, understigande gällande marknadspris å vederbörande varuslag. Med stöd av sålunda inkomna uppgifter upptager Kungl. Maj:t årligen till prövning frågan om anvisande av medel från driftbudgetsanslag för ersättning av den inkomstminskning, som uppkommit på grund av försäljningar under gällande marknadspris eller under erlagda inköpspris. Såsom allmän regel för Reservförrådsnämndens verksamhet har riksdagen och Kungl. Maj:t uppställt, att reservlagren skola så förvaltas, att en i möjligaste mån affärsmässig avveckling icke äventyras vid en tidpunkt sådan avveckling bör ske (1939 års urtima riksdags skrivelse nr 67). Erfarenheten har visat, att nämndens fristående ställning och den handlingsfrihet den haft varit av allra största betydelse för en rationell och affärsmässig skötsel av verksamheten. Sålunda ha därigenom underhandlingar kunnat föras och avtal träffas om inköp och lagring smidigare än om avtalens giltighet skulle bli beroende på Kungl. Maj:ts eller annan myndighets godkännande. I många fall torde för staten fördelaktigare villkor härigenom hava uppnåtts. Före kriget samarbetade nämnden såsom ovan nämnts med Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap vid uppgörandet av inköpsplaner. Under kriget har självfallet ett intimt samarbete ägt rum med vederbörande försörjningsmyndigheter och Priskontrollnämnden, både när det gällt inköp och försäljning av varor, och detta samarbete har varit det allra bästa. Det har emellertid ur ekonomisk synpunkt varit en styrka för nämnden att hava en fullt självständig ställning i förhållande till försörjningsmyndigheterna. Nämnden är för sin del övertygad om att även ett framtida organ för reservlagring måste ha en självständig ställning och största möjliga handlingsfrihet för att resultatet av verksamheten för såväl staten som det privata näringslivet skall bliva det bästa möjliga. Vad beträffar organisationen av ett dylikt framtida organ torde nämnden icke behöva nu göra något uttalande härom, innan man vet huruvida reservlagring i statlig regi skall förekomma efter kriget och omfattningen av en event, lagring. Skulle sådan lagring av Eder anses böra äga rum, torde nämnden framdeles böra få tillfälle framföra sina synpunkter i organisationsfrågan. Nämnden vill i detta sammanhang endast framhålla, att ett dylikt organ bör skapas på grundval av den nuvarande organisationen, som visat sig lämplig för sitt ändamål. Av bl. a. skäl som i Kommerskollegii ovan citerade utlåtande anförts synes aktiebolagsformen icke böra tillgripas.

92 Reservförrådsnämnden har icke någon annan erfarenhet av det av Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap bedrivna organisations- och planläggningsarbetet än det ovan omförmälda förslaget till lagring av varor, som kommissionen på sin tid framlade, och de inköpsplaner, som sedermera upprättades. Vad angår det fortsatta planeringsarbetet efter kriget på området för den ekonomiska försvarsberedskapen vill nämnden, utöver vad ovan sagts rörande ett event, organ för fortsatt reservlagring, allenast framhålla vikten av att vid planering av en fortsatt reservlagring principen om affärsmässig drift icke slappes. Vidare bör självfallet ett intimt samarbete äga rum mellan planeringsorganet och lagringsorganet. De planer för inköp och lagring av varor, som planeringsorganet upprättar, böra efter yttrande av lagringsorganet fastställas av Kungl. Maj:t. Framhållas må även att näringslivet bör vara bättre representerat i det kommande planeringsorganet än i den gamla Rikskommissionen. Slutligen bör givetvis vid uppgörandet av planer för event, fortsatt statlig lagringsverksamhet hänsyn tagas till att Krigsmaterielverket tillkommit. Enligt nämndens mening bör detta verk i fortsättningen handhava inköp och lagring av varor, som uteslutande äro avsedda för militära ändamål. Däremot synes det speciella organet för reservlagring böra handhava inköp och lagring av varor, som äro avsedda för såväl civil som militär användning och vilka sålunda skola utgöra en allmän reserv. Med anledning av vad i Eder skrivelse anförts rörande fortsättande även under fredstid av nu bedriven statistik får Reservförrådsnämnden meddela, att nämnden icke för någon annan statistik än lagerrapporter, innehållande uppgift om nämndens lager samt om inköpta och försålda varor. Dessa rapporter upprättas för varje månad, och det är nämndens avsikt att sammanställa dylika rapporter, så länge nämnden fortsätter sin verksamhet. I behandlingen av detta ärende ha jämte undertecknad Gärde deltagit herrar Nauckhoff och Holmberg. Stockholm den 30 november 1944.

STATENS RESERVFÖRRÅDSNÄMND A. B. Gärde Carl

Lamberth.

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flott ningslagsliftningen m. m. [3]

Statsförfattning. Allman statsförvaltning. Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. [10]

Industri.

Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

KoiiniiuiiiUalioiisviit.cn. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet, [l!

Bank-, kredit- och penningväsen.

PoUti.

Försäkrings väsen.

Nationalekonomi ocb socialpolitik. Dödföddheten och lidigdödlighcleu i Sverige. Dess samband med nativilelsminskningeii och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialKyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling I övrigt. medicinska och befolkningspolitiska betydelse. [2] Betänkande oin barnkoslnadernas fördelning med förslag 1911 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag (ill till allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor. [C] boställsordning för folkskolans lärare m. ni. [8] Invesleringsutrcdningens belänkande med utredning rö- 1945 ars universiletsbcredning. 1. Docentinstitutionen rande personal- och matericlresurser m. in. lör genomfö- 1910 års skolutrednings betänkanden och utredningar. rande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidiIV. Skolpliktslidens skolformer. gare framlagt förslag. 1131 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11| B. Förslag till unDen familjevårdande socialpolitiken. [171 dervisningsplaner. [15] Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för1. Realskolan. Praktiska linjer. [11 svarsberedskapens framlida organisation. [19] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del l. [121 Hälso- ocb sjukvård. Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet konlraktsanslällt manskap inom krissmakten. 17]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Utrikes ärenden. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16] P.M. ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område.

[duns lr., Esselte, Sthlm 46 616174

Internationell rätt.