Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 2,
Hänvisat till av
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 0 : 5)!} SOCIALDEPARTEMENTET
PARLAMENTARISKA
UNDERSÖKNINGSKOMMISSIONEN
ANGÅENDE FLYKTINGÄRENDEN OCH SÄKERHETSTJÄNST
II BETÄNKANDE ANGÅENDE
UTLÄMNANDE AV UPPGIFTER OM FLYKTINGAR
S T O C K H O L M 19 4 7
Statens offentliga utredningar 194(> Kronologisk
förteckning
29. 1943 å r s j o r d b r u k s t a x e t ini-'ssal;kiiiiiiiga. Betänkande B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r u n d r a d i o n i Sverige. Desu aktum e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r i fråga om ella b e h o v och r i k t l i n j e r för dess f r a m t i d a v e r k s a m h e t . taxering av i n k o m s t av j o r d b i u k s f a s t i g h e t samt lag om N o r s t e d t . 167 a. K . j o r d b r u k s b o k f ö r i n g . Marcus. 282 s. 3 bil. F i . D ö d f ö d d h e t e u o c h t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. D e s s 30. S o c i a l n t b i l d n i n g s s a k k u m i i g a . 2. U t r e d n i n g och förslag s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k n i n g e n och d e s s f ö r b i i r ö r a n d e s t a t s v e t e n s k a p l i g a e x a m i n a m . ni. Hieggström. l a n d e v i d olika t o r m e r av f ö r l o s s n i n g s v å r d s a m t degs 127 s. E . s o c i a l m e d i c i n s k a och b e f o l k n i n g s p o l i t i s k a b e t y d e l s e . 31. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . Av C. G y l l e n s w ä r d . B e c k m a n . 115 s. S. 6. S k o l a n s inre a r b e t e . S y n p u n k t e r på fostran och B e t ä n k a n d e m e d förslag till a n d r a d s g r u n d e r för ilottu n d e r v i s n i n g . I d u n . 194 s. E . n i n g s l a g s t i f t u i n g e n n i . m . Hieggström. '.19 s. J o . 32. B e t ä n k a n d e m e d förslag till förordning a n g å e n d e allBetänkande med förslag angående uniformspliktens m ä n t k y r k o m ö t e m . m . HreggstrBm. 161 s. E. o m f a t t n i n g for v i s s p e r s o n a l vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t . V. 33. F B r s ä k r i n g s u t r e d n i u g e u . F ö r s l a g till lag om försäkP e t t e r s o n . 59 s. F ö . ringsrörelse m. m . 1. L a g t e x t . N o r s t e d t , iv, 150 s. H. B e t ä n k a n d e om b a r n k o s t n a d e r n a s fördelning m e d förslag a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m. V. P e t t e r s o n . 34. P ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . F ö r s l a g till lag om försäk351 s. S. . , _ r i n g s r ö r e l s e m . in. 2. Motiv. N o r s t e d t , vj, 441 s. H. B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d tor35. S t a t s m a k t e r n a och f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till s l a g a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g ni. n i . Bilagor. följd av s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 6. B e c k m a n . 153 8. S. " * „ ". , T i d e n j u l i 1944—juni 1945. I d u n . 476 8. Fo. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e å t g ä r d e r for alt be3G. P a r l a m e n t a r i s k a u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n a n g å e n d e g r ä n s a a n t a l e t k o n t r a k t s a u s t a l l t m a n s k a p i n o m krigsn v k l i n g ä r e n d e n oeli s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. B e t ä n k a n d e anm a k t e n . B e c k m a n . 136 s. FÖ. g å e n d e flyktingars b e h a n d l i n g . B e c k m a n . 500 s. S. 1941 a r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d forslag 37. S o c i a l v å r d s k o m n i i t t é n s b e t ä n k a n d e . 13. F ö r s l a g angåt i l l b o s t ä l l s o r d n l n g för f o l k s k o l a n s lärare m . m . M a r c u s . ende f o l k p e n s i o n e r i n g e n s a d m i n i s t r a t i v a h a n d h a v a n d e m. m. V. P e t t e r s o n . 114 8. S. 1945 å r s u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g . 1. D o c e u t i l i s t i t u t i o n e n . 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e officersutbildningen Hreggström. 62 s. .K. i n o m a r m é n m . m. Hseggström. xv, 504 s. F ö . B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n av vag39. Den s v e n s k a v ä x t o d l i n g e n s u t v e c k l i n g s t e n d e n s e r s a m t och vattenbygguadsstyrelseu m. m . Katalog- o. Tidd e s s i n r i k t a n d e efter kriget. Av Å. Åkerman. I d u n . skriftstryck. 217 s. K. 106 s. J o . 1940 a r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 40. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e h a n t v e r k e t s och s m å i n d u s t r i e n s 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . A. Allb e f r ä m j a n d e . M a r c u s . 192 s. II. m ä n d e l . I d u u . 341 s. E. 41. B e t ä n k a n d e m e d förslag till skogsvdrdslag m . m . 12. B e t ä n k a n d e om t a n d l ä k a r u t b i l d n i n g e n s o r d n a n d e in. m . Marcus. 430 s. J o . Del 1. B e c k m a n . 216 s. E. 42. Riktlinjer för den framtida j o r d b r u k s p o l i t i k e n . Del 1. 18. I n v e s t e r i u g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e med u t r e d n i n g I d u u . 282 s. J o . r ö r a n d e p e r s o n a l - och m a t e r i e l r e s u r s e r m . m . for ge 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag till v e r k s t a d s o r g a n i s a t i o n för n o m f ö r a n d e av e t t a r b e t s p r o g r a m enligt av u t r e d n i n g e n väg- och v a t t e u b y g g n a d s v ä s e n d e t . Sv. Tryckeri AB. (2), t i d i g a r e f r a m l a g t förslag. Marcus. 72 s. Kl. 11. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 105 s. K. 44. S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s organisa4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 4. Realskolan. Praktion. Del 1. Den offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n u n d e r t i s k a l i n j e r . , I d u n . 183 s. E. IS. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . k r i g a å r e n . V. P e t t e r s o n . 390 s. F i . 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . B. For- I 45. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för främjande av ridliästaveln m . m . N o r s t e d t . 94 s. F ö . slag till u n d e r v i s n i n g s p l a n e r . I d u n . 25:i s. K. 16. Betänkande, a n g å e n d e forsknings- och försöksverksam40. Riktlinjer för d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . Del 2. I d u n . 606 s. J o . h e t e n p å j o r d b r u k e t s o m r å d e i N o r r l a n d . V. P e t t e r s o n . 47. R a t i o n a l i t e t s v a r i a t i o n e r n a i n o m det svenska j o r d b r u k e t . 133 s. J o . „ Av L . Naunesoii. I d u n . 84 s. J o . 17. Den familjev&rdande s o c i a l p o l i t i k e n . B e c k m a n . 132 s. h. 43. 1946 ars l B n e k o m m l t t é . 1. B e t ä n k a n d e med förslag till 18. P M angående utvecklingsplanering på jordbrukets omstatliga l ö n e p l a n e r ni. ni. M a n u s . 240 s. Fi. 49. Ä r v d a b a l k s a k k u n n i g a s förslag till föraldrabalk. Nor11). r å d e . M a r c u s . 252 s. J o . s t e d t . 192 s. J u . B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n ekonomiska tor50. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y o r g a n i s a t i o n av kyrkos v a r s b e r e d s k a p e n s f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n . I d u n . 92 s. r o . 20, B e t ä n k a n d e a n g å e n d e den c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n e n av det m u s i k e r b e f a t t u i n g a r n a ni. ni. Del 2. Sv. Tryckeri AB. iv, 216 s. E. 21. ••ivila m e d i c i n a l - och veterinär-v.t:i._.ml.-.t I d u n 161 s IV B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e r a t t e n 51 S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s o r g a n i s a 22. till a r b e t s t a g a r e s u p p f i n n i n g a r . N o r s t e d t . 71 s. J u . tion Del 2. Den offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s framB e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av k r e d i t g i v n m g s t i d a o r g a n i s a t i o n . Motiv och förslag. V. P e t t e r s o n . o c h r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t för h a n t v e r k och s m å i n d u 189 s. F l . ,, _. , . 28. stri s a m t b i l d a n d e av f ö r e t a g a m ä m n d e r . Marcus. 144 s. H. 52. S o c i a l v å r d s k o m n i i t t é n s b e t ä n k a n d e . 14. U t r e d n i n g och S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 12. U t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e å l d e r d o m s h e m ni. m . Beckman. 88 s. S. 24. förslag a n g å e n d e m o d e r s k a p e b i d r a g B e c k m a n . 115 s. h . 53. B e t ä n k a n d e om befolkningspolitikens organisation K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e . 1. m . m . B e c k m a n . 70 s. S. F ö r s l a g till effektiviserad k u r a t o r s - och arbetsformed54. U t r e d n i n g a n g å e n d e r e g l e r i n g av d e n territoriella förl i n g s v e r k s a m h e t för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a m . m . Katalogs a m l i n g s i n d e l n i n g e n i S t o c k h o l m . Av E . S c b a l l i n g . o. T i d s k r i f t s t r y c k . 200 8. S. V. P e t t e r s o n . 254 s. 1 k a r t a . E. Betiinkande m e d förslag till lag m e d särskilda bestäm55 U t r e d n i n g r ö r a n d e s e x u a l u n d e r v i s n i n g e n i högre s k o l o r m e l s e r o m u p p f i n n i n g a r m . m . av b e t y d e l s e for r i k e t s j ä m t e förslag till h a n d l e d n i n g i s e x u a l u n d e r v i s n i n g försvar. N o r s t e d t . 37 s. J u . för l ä r a r e i h ö g r e skolor. Hseggström. 103 a. 4 p l . E . B e t ä n k a n d e a n g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n s f o r s a k r i n g e n s or56. 1944 å r s s k a t t e s a k k u n u i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag g a n i s a t i o n . M a r c u s . 71 6. H. a n g å e n d e i d r o t t s s a i n m a n s l u t n i n g a r s b e s k a t t n i n g för B e t ä n k a n d e m e d förslag till i n v e s t e r i n g s r e s e r v for budi n k o m s t . V. P e t t e r s o n . 198 s. F i . g e t å r e t 1946/47 av statliga, k o m m u n a l a och s t a t s u n d e r 57. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e vissa organisations-, u t b i l d n i n g s s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n . M a r c u s , v i j , 378 s. F l . o c h t j ä n s t g ö r i n g s f r å g o r vid d o m s t o l a r n a . Norstedt. Bilagor till b e t ä n k a n d e m e d förslag till investerings330 s. J u . ,_,, r e s e r v för b u d g e t å r e t 1946/47 av statliga, k o m m u n a l a 58. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e u t b y g g n a d av civila och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. flygplatser m . m . I d u n . 163 s. 1 karta, K. 95 s. F l . (Forts, å omslagets 3:e sida)
STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 6 : 9 3 S O C I A L D E P A E T E MENTET
PARLAMENTARISKA UNDERSÖKNINGSKOMMISSIONEN ANGÅENDE FLYKTINGÄRENDEN OCH SÄKERHETSTJÄNST
II BETÄNKANDE ANGÅENDE
UTLÄMNANDE AV UPPGIFTER OM FLYKTINGAR
STOCKHOLM 1947 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [2313 46]
TILL KONUNGEN.
Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst får härmed överlämna betänkande (del II) angående utlämnande av uppgifter om flyktingar.
4 I fråga om de av kommissionen under utredningsarbetet anlitade biträdena får kommissionen hänvisa till sin skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 31 maj 1946 med överlämnande av betänkande (del I) angående flyktingars behandling (SOU 1946: 36). Den förevarande utredningen har föranletts av klagomål över att enskilda utlänningar lidit skada genom att uppgifter om dem lämnats till utländsk myndighet. Då enligt kommissionens mening det allmännas intresse kräver, att det verkliga sakförhållandet härvidlag offentliggöres utan hinder av att utredningsmaterialet i vissa delar hämtats ur handlingar av hemlig natur, får kommissionen hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte medgiva publicering av betänkandet i dess helhet. I likhet med vad som skett i kommissionens betänkande del I ha de i förevarande betänkande berörda utlänningarna i regel ej namngivits utan betecknats med bokstäver. Härigenom torde utlänningarnas intresse av att icke få sina personliga förhållanden offentliggjorda vara tillböiiigen tillgodosett. Stockholm den 20 december 1946. Underdånigst RICKARD SANDLER GEORG BRANTING
GUNNAR HEDLUND
GUST. MOSESSON
IVAR SEFVE / Sven
Romanus
5 I.
Inledning.
I de för undersökningskommissionen lämnade direktiven — vilka återgivits i kommissionens den 31 maj 1946 avgivna betänkande (del I) angående flyktingars behandling 1 — framhölls bland annat, att i den allmänna diskussion, som uppkommit i anledning av upptäckten av e. o. byråinspektören Robert Paulsons förehavanden, uppgivits dels att hemliga handlingar rörande flyktingar kommit utländsk polismakt till hända och dels att handlingar, som haft avseende å flyktingar, förkommit. Åt kommissionen uppdrogs att verkställa utredning rörande bland annat de sålunda angivna förhållandena. Kommissionen skulle emellertid vara oförhindrad att till granskning upptaga jämväl andra frågor rörande svenska myndigheters behandling av flyktingar eller angående säkerhetstjänstens verksamhet än sådana som ägde samband med Paulsons förehavanden. 1 de klagomål över flyktingars behandling, som inkommit till kommissionen, har i tämligen stor utsträckning påståtts, att uppgifter om flyktingar i Sverige kommit till utländska — främst tyska — myndigheters kännedom och föranlett ingripanden mot flyktingarnas anhöriga eller meningsfränder i hemlandet. Därvid ha klagandena ofta lagt skulden på de svenska myndigheter, som suttit inne med de ifrågavarande uppgifterna, och det har alltså gjorts gällande att myndigheterna icke iakttagit den sekretess i flyktingärenden som bort upprätthållas. Dessa anklagelser äro uppenbarligen av mycket allvarlig karaktär. Kommissionen, som i sitt betänkande del I redogjort för sina undersökningar angående flyktingars behandling, har — såsom där omnämnts 2 —• ansett sig böra företaga en grundlig undersökning i anledning av de framkomna påståendena om att uppgifter rörande flyktingar sipprat ut till utländska myndigheter. För att klargöra, huruvida uppgifter om flyktingar utlämnats i strid med gällande föreskrifter, har kommissionen undersökt i vad mån svenska myndigheter, som handlagt flyktingärenden, under kriget upprätthållit förbindelser med utländska myndigheter i ärenden angående flyktingar. Dessa undersökningar ha avsett socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen, säkerhetstjänsten, lokala polis- och passkontrollmyndigheter samt statens kriminaltekniska anstalt. Det har därvid visat sig, att uppgifter om flyktingar i ej obetydlig utsträckning kommit utländsk myndighet till hända genom dylika officiella förbindelser. i Se Betänkandet del I (SOU 1946: 36) s. 7—8. 2 Se Betänkandet de] I s. 14.
6 De till kommissionen inkomna enskilda anmälningarna om läckage av antytt slag ha gått ut på att svenska befattningshavare, som i tjänsten omhänderhaft uppgifter rörande flyktingar, skulle ha upprätthållit olovlig — direkt eller indirekt — kontakt med utländska myndigheter och tillhandahållit dem upplysningar till skada för flyktingarna själva eller deras anhöriga eller meningsfränder. När i det följande begreppet »läckage» användes, syftas på förhållanden av nu angiven karaktär. I den offentliga diskussionen har vidare gjorts gällande att vissa brev eller andra försändelser, som befordrats av svenska postverket, på grund av uppsåtlig feldirigering underkastats obehörig censur av tysk eller tyskkontrollerad myndighet. Ett par anmälningar härom ha också inkommit till kommissionen. Rörande behandlingen inom kommissionen av inkomna anmälningar samt de av kommissionen företagna resorna m. m. må hänvisas till vad som anförts i de inledande kapitlen av kommissionens betänkande del I. I förevarande betänkande lämnas till en början redogörelse för de bestämmelser som gälla rörande utlämnande av uppgifter om utlänningar, främst bestämmelserna i sekretesslagen. Därefter redogöres för behandlingen av hemliga handlingar inom socialstyrelsen och utlänningskommissionen ävensom för det utlämnande av uppgifter om utlänningar som förekommit från dessa myndigheter och den praxis som därvid tillämpats. Härvid behandlas bland annat utlämnandet av uppgifter till utländska beskickningar och konsulat. Utlämnandet av uppgifter om utlänningar från lokala polis- och passkontrollmyndigheter till utländska beskickningar och konsulat behandlas i ett särskilt kapitel. I ett följande kapitel upptages till behandling frågan i vad mån förbindelser upprätthållits mellan svenska och utländska polismyndigheter i ärenden angående utlänningar. Här behandlas särskilt säkerhetstjänstens och statens kriminaltekniska anstalts hithörande förbindelser. De enskilda uppgifter om läckage, vilka ej tidigare behandlats, ha sammanförts i ett särskilt kapitel. Slutligen redogöres för undersökningar, som företagits i frågan huruvida brev, som befordrats av svenska postverket, obehörigen kommit utländska myndigheter till hända. Den sistnämnda redogörelsen innefattar jämväl undersökningskommissionens uttalande i den sålunda behandlade frågan. I anslutning till redogörelsen för varje enskild anmälan om läckage angives kommissionens uppfattning huruvida läckage kan anses konstaterat eller ej. Kommissionens uttalanden i övrigt i anledning av den verkställda utredningen återfinnas i ett avslutande kapitel.
7 II.
Översikt Över gällande sekretessbestämmelser m. m.
Bestämmelser, som avse att trygga flyktingars och andra utlänningars intresse av sekretess, finnas huvudsakligen i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen, jämte vissa därtill anslutna författningar. Denna lag reglerar dock endast frågan om sådant utlämnande av uppgifter, som sker genom att en allmän handling tillhandahålles, och lagen gäller icke utlämnande till myndigheter. Kommissionen återkommer nedan till frågan om vad som gäller beträffande utlämnande i annan form av uppgifter om utlänningar ävensom beträffande förbindelser mellan myndigheter. Angående innehållet i sekretesslagen må lämnas följande redogörelse, vilken begränsats till de bestämmelser som ha betydelse för kommissionens utredningar. En grundprincip i svensk offentlig rätt är att varje svensk medborgare äger fri tillgång till alla allmänna handlingar, som förvaras hos statlig eller kommunal myndighet. Principen finnes fastslagen i § 2 mom. 1 och 2 tryckfrihetsförordningen. Med allmän handling förstås därvid icke blott handling, som inkommit till eller expedierats från en myndighet, utan även myndighetens protokoll efter det de justerats samt hos myndigheten förda diarier, journaler, register och andra dylika förteckningar. Övriga handlingar, som upprättats hos myndighet, äro att anse såsom allmänna, när de hänföra sig till ärende som slutbehandlats av myndigheten. Från den angivna offentlighetsregeln finnas emellertid åtskilliga undantag, vilka påkallats av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. Dessa undantag angivas i sekretesslagen, vilken reglerar i vad mån myndigheterna ha rätt och skyldighet att vägra utlämna allmänna handlingar. Undantagen från offentlighetsprincipen gälla oavsett hos vilken myndighet den ifrågavarande handlingen befinner sig — den myndighet, som upprättat handlingen, eller annan myndighet. De i sekretesslagen gjorda inskränkningarna i offentlighetsprincipen äro olika konstruerade. I en del fall följer sålunda förbudet att utlämna en handling med visst innehåll direkt av lagens bestämmelser, medan i andra fall sekretessen är beroende av huruvida Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet förordnat därom. I vissa fall ger lagen Kungl. Maj:t eller underordnad myndighet befogenhet att meddela undantag från sekretess, medan åter i andra fall utlämnande av en handling gjorts beroende av samtycke från den enskilda person, som beröres av innehållet i handlingen, eller av en diskretionär prövning från myndighetens sida huruvida handlingen bör utlämnas.
8 Av de i sekretesslagen upptagna undantagen från offentlighetsprincipen ha följande särskilt avseende på de förhållanden, vilka kommissionens undersökningar omfatta. I 14 § första stycket sekretesslagen stadgas, att handlingar i ärenden rörande hontroll å utlänningar, som vistas här i riket eller söka tillträde hit, icke må i vad de angå enskilds personliga förhållanden utan hans samtycke utlämnas till annan tidigare än 70 år efter handlingens datum. Även utan sådant samtycke skall dock handling utlämnas, om med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den, vilkens personliga förhållanden avses i handlingen, eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras. Vad sålunda är stadgat har dock enligt 14 § tredje stycket icke avseende å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits. I motiven till ifrågavarande stadgande framhölls, att det i ärenden rörande kontroll å utlänningar, som vistades här i riket eller önskade tillträde hit, ofta företoges undersökningar rörande såväl utländska undersåtars som svenska arbetsgivares förhållanden, vilka undersökningar ej syntes böra hållas offentliga, Utlänningskontrollen har reglerats i de under olika tider gällande utlänningslagarna jämte i anslutning därtill utfärdade författningar. I dessa författningar ha sålunda givits bestämmelser om utlännings in- och utresa samt uppehåll i riket, om rätt till arbetstillstånd, om avvisning, förpassning och utvisning, om anmälningsskyldighet för den som upplåter bostad åt utlänning m. m. Det är alltså i sådana ärenden upprättade handlingar som icke må utlämnas på andra villkor än ovan sagts, i den mån de angå enskilds personliga förhållanden. Det må anmärkas att sekretessbestämmelsen, på sätt framgår av det inledningsvis anförda, omfattar icke endast särskilda angående viss utlänning upprättade handlingar, vilka regelmässigt samlas i akt angående utlänningen, utan även myndigheternas register i den mån de upptaga uppgifter angående den enskildes personliga förhållanden. Någon ovillkorlig rätt för envar att slå i sådana register förefinnes sålunda icke och ej heller någon ovillkorlig rätt att taga del av akterna. I 10 § sekretesslagen föreskrives, att handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller allmän åklagares verksamhet till förekommande eller beivrande av brott ej må utlämnas, såvida skäligen kan befaras att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhet eller för enskild person. Sådan handling må dock icke i något fall hemlighållas längre tid än 70 år från dess datum, och Kungl. Maj:t äger, där särskilda omständigheter påkalla det, medgiva utlämnande utan hinder av vad som stadgats i paragrafen. I fall, som avses i sistnämnda paragraf, kan grunden till sekretessen alltså vara antingen ett allmänt eller ett enskilt intresse. I båda fallen ankommer
9 det på en diskretionär prövning från vederbörande myndighets sida, huruvida exempelvis en polisrapport bör utlämnas. I Kungl. Maj:ts hemliga kungörelse den 10 juni 1938 med särskilda bestämmelser angående den allmänna säkerhetstjänsten vid krig eller krigsfara (allmän säkerhetskungörelse) har föreskrivits, att kungörelsen jämte på grund av densamma utarbetade planer och dylikt äro jämlikt 10 § sekretesslagen att hänföra till sådana handlingar, som skola hållas hemliga. Själva existensen av denna föreskrift har sålunda varit hemlig. I 36 § sekretesslagen upptagas bestämmelser om hemlighållande av domstolsprotokoll och till domstol ingivna handlingar. Hemlighållande skall ske, därest målet i underrätten handlagts inom stängda dörrar och domstolen tilllika, då den skiljer målet från sig, förordnar att utlämnande ej får ske. Tiden för hemlighållandet bestämmes av domstolen i beslutet om hemlighållande och får ej överstiga 70 år räknat från dagen för förordnandet. Att märka är, att om en handling ingivits till domstol och intagits i dess protokoll men detta icke med stöd av 36 § sekretesslagen förklarats hemligt, utlämnande av protokollet ej får vägras även om handlingen skulle vara att anse som hemlig enligt andra bestämmelser i sekretesslagen. I 4 § sekretesslagen givas bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att förordna om hemlighållande av handlingar rörande det militära och civila försvaret samt handlingar rörande den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen och näringslivet under krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Förordnanden i dessa hänseenden ha av Kungl. Maj:t meddelats bland annat genom kungörelse den 25 november 1938 (SFS nr 757) beträffande handlingar angående försvaret och kungörelse den 8 december 1939 (SFS nr 835) beträffande handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Avgörandet, huruvida en allmän handling skall utlämnas eller ej, ankommer i princip på den myndighet hos vilken handlingen finnes, oavsett huruvida handlingen upprättats hos denna eller annan myndighet. I § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen stadgas emellertid, att om vården om handlingen på grund av särskild föreskrift, innehavd tjänst eller givet uppdrag är anförtrodd viss befattningshavare, utlämnandet närmast åligger denne efter egen prövning. Befattningshavaren har därvid att ställa sig till efterrättelse myndighetens föreskrifter beträffande handlingens utlämnande eller hemlighållande samt att, då anledning till tvekan finnes och omgång ej föranledes, hänskjuta frågan om utlämnande till myndighetens avgörande. Från regeln, att det är den myndighet hos vilken handlingen förvaras som har att avgöra huruvida densamma skall utlämnas, finnas vissa undantag. Där det av särskilda förhållanden finnes påkallat till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, äger Kungl. Maj:t — enligt § 2 mom. 4 tredje stycket tryckfrihetsförordningen — beträffande särskilda slag av handlingar,
10 som enligt sekretesslagen skola hållas hemliga, förordna att de skola i viss ordning förses med anteckning därom, d. v. s. hemligstämplas. Har så skett, får frågan huruvida handlingen likväl lagligen bör utlämnas prövas allenast av den myndighet som angivits i Kungl. Maj:ts förordnande. Förordnanden i detta hänseende ha hittills givits i fyra fall, nämligen dels beträffande vissa militära handlingar, vilka skola förses med anteckningen »Hemlig jämlikt kung. 1938 nr 757»1 och därefter icke få utlämnas annat än efter medgivande av chefen för försvarsdepartementet, dels beträffande vissa handlingar rörande folkhushållningen, vilka skola förses med anteckningen »Hemlig. Får ej utlämnas utan tillst. av Ch. för folkhushålln. dep.»2, dels beträffande vissa handlingar angående rikets förhållande till främmande makt m. m., vilka enligt kungörelse den 21 juli 1937 (SFS nr 751) skola hemligstämplas i utrikesdepartementet och därefter icke få utlämnas annat än efter medgivande av utrikesministern 3 , och dels beträffande ovan omnämnda handlingar angående säkerhetstjänstens organisation och dylikt, vilka enligt säkerhetskungörelsen skola hemligstämplas och därefter få utlämnas allenast efter prövning av chefen för socialdepartementet 4 . Hemligstämpel brukas emellertid även i andra fall. Den avser då att göra vederbörande befattningshavare uppmärksam på handlingens natur men har i och för sig icke någon rättslig verkan. Den grundlagsfästa rätten att — med de undantag sekretesslagen föreskriver — utbekomma allmänna handlingar tillkommer endast svenska medborgare. Om och i vad mån utländska medborgare skola erhålla tillgång till allmänna handlingar är sålunda icke reglerat i grundlag. Sekretesslagens förbud mot att utlämna handlingar äro emellertid icke begränsade till att gälla förhållandet till svenska medborgare. En följd härav blir, att en utländsk medborgare i vart fall icke äger få tillgång till allmänna handlingar i större utsträckning än en svensk medborgare. Äro vissa förutsättningar föreskrivna i sekretesslagen för att en handling skall kunna utlämnas till svenska inedborgare, måste alltså dessa förutsättningar vara uppfyllda, även om det gäller att utlämna handlingen till utländska medborgare. Av det förhållandet, att tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelse om rätt att utbekomma allmänna handlingar endast avser svenska medborgare, följer emellertid, att man icke utan vidare kan utgå från att utländsk medborgare har lika vidsträckt rätt att utbekomma allmänna handlingar som svensk medborgare. Utländsk medborgares utbekommande av allmänna handlingar kan sålunda inskränkas mer än som är föreskrivet i sekretesslagen, och det är i och för sig icke nödvändigt att sådana inskränkningar stadgas genom 1
Jfr ovan s. 9. 2 Se den å s. 9 nämnda kungörelsen den 8 december 1939 (SFS nr 835). Dessa handlingar förses i utrikesdepartementet med anteckningen »Hemlig. Eenna anteckning verkställd i utrikesdepartementet jämlikt kungörelsen den 21 juli 1937 nr 751». Under kriget har även en hemligstämpel av mera utförlig lydelse varit i bruk. * Någon särskild, för detta ändamål avsedd hemligstämpel har icke använts av säkerhetstjänsten. 3
11 lag eller förordning. Några särskilda författningsbestämmelser i angivna hänseende eller eljest om utlänningars rätt att få tillgång till allmänna handlingar ha emellertid icke utfärdats. Såsom ovan berörts reglera bestämmelserna i sekretesslagen icke den enskilde tjänstemannens rätt att annorledes än genom utlämnande av allmäfbhandling bringa handlingens innehåll till annans kännedom. I denna fråga anfördes i 1912 års betänkande med förslag till ny tryckfrihetsförordning (s. 209) bland annat följande. Med stadgandenas läggning följer, att desamma icke meddela något omedelbart skydd mot det brytande av sekretessen, som äger rum därigenom, att en tjänsteman eller befattningshavare, i vars vård den från publicering undantagna handlingen befinner sig, eller som eljest på grund av sin tjänst eller befattning äger kännedom om dess innehåll, yppar detta innehåll för obehöriga utan att utlämna själva handlingen till påseende eller avskrift; likasom ej heller mot ett offentliggörande i tryck, som icke innefattar avtryckande av själva handlingen eller del därav utan blott ett relaterande av däri nedlagda fakta eller uttalanden, vilka böra. hållas hemliga. Vad beträffar den förstnämnda möjligheten — ett yppande från tjänstemans eller befattningshavares sida av sekreta saker, varom han på grund av sin tjänst eller befattning är underkunnig — bliva emellertid allmänna eller speciella straffbestämmelser inom annan lagstiftning tillämpliga, såsom de generella stadgandena om ämbetsförbrytelser i 25 kap. 16 och 17 §§ strafflagen och vidare stadgandena i samma lags 8 kap. I 1927 års utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet (SOU 1927: 2 s. 26) anfördes i samma ämne följande. Vid avfattandet av nya bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet har i överensstämmelse med gällande rätt iakttagits, att bestämmelserna endast böra avse upplysningars tillhandahållande och offentliggörande genom handlingar. Huruvida eljest skyldighet att upplysa eller förpliktelse att hemlighålla bör statueras, är ett spörsmål som ansetts böra besvaras i annat sammanhang. Reglerna ha alltså avfattats så, att de icke ålägga myndigheterna att annorledes än genom handlingars utlämnande yppa deras innehåll och å andra sidan ej heller omedelbarligen förplikta dem att hemlighålla upplysningar, som återfinnas i hemliga handlingar, eller förbjuda återgivande i tryck av sådana upplysningar. När det gäller att avgöra i vad mån en befattningshavare äger utlämna uppgifter ur handlingar, som enligt sekretesslagen skola hållas hemliga, är sålunda sekretesslagen icke omedelbart tillämplig. Därest uppgifterna äro av sådan karaktär, att ett utlämnande faller under bestämmelserna i 8 kap. strafflagen om spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, följer redan därav att utlämnande icke får ske. Härutöver har på vissa områden stadgats mer eller mindre långt gående tystnadsplikt i fråga om förhållanden, som befattningshavare erfarit i tjänsten. Sålunda föreskrives i 12 § av den av chefen för socialdepartementet år 1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal, att polisman icke må för obehörig person yppa något, varom han under utövning av sin tjänst erhållit kännedom och som är av beskaffenhet att icke böra över huvud taget
12 eller vid den tidpunkt, varom fråga är, komma till allmänhetens kännedom. I fråga om utlänningsärenden synas några allmänna författningsbestämmelser i dylikt avseende icke ha meddelats. Nämnas må att i 5 § kungörelsen den 21 mars 1941 angående tillämpningen av 1940 års särskilda tvångsmedelslag stadgades, att vad som inhämtats genom granskning av försändelse eller av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av sådant samtal icke finge yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamålet. I övrigt har man att hålla sig till de allmänna bestämmelserna i 25 kap. 16 och 17 §§ strafflagen om straff för tjänstefel. När det gäller att bedöma, huruvida i ett enskilt fall uppgift icke bör utlämnas, och om ett utlämnande som ändock skett skall anses innefatta tjänstefel, torde de i sekretesslagen uttryckta principerna få anses avgörande. Sålunda synes det uppenbart, att ur allmänna handlingar hämtade uppgifter om utlänningars personliga förhållanden icke få utlämnas från utlänningsmyndigheterna annat än under de i 14 § sekretesslagen angivna förutsättningarna, nämligen då trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för vederbörande utlänning eller hans nära anhöriga. Denna princip får alltså anses gälla, oavsett om utlämnandet sker genom tillhandahållande av en hos myndigheten befintlig allmän handling eller om utlämnande sker på annat sätt, såsom genom lämnande av uppgifter, som hämtats ur sådan handling, utan att själva handlingen tillhandahålles. Bestämmelserna i sekretesslagen ha, såsom tidigare nämnts, icke avseende på förhållandet mellan svenska myndigheter. I vad mån en svensk myndighet skall äga rätt att taga del av en hos annan svensk myndighet förvarad handling har huvudsakligen reglerats genom praxis. Någon särskild författning rörande denna fråga finnes icke på det område, som kommissionens granskning omfattar. Av den i § 47 regeringsformen stadgade skyldigheten för myndigheterna att lämna varandra bistånd torde följa att varje svensk myndighet i regel då så erfordras för dess verksamhet äger få del av allmän handling som finnes hos annan myndighet. Sekretesslagen torde icke heller äga tillämplighet å förbindelser mellan svenska myndigheter och utländska myndigheter. Å ena sidan kunna sålunda utländska myndigheter icke på sekretesslagen grunda någon rätt att utbekomma allmänna handlingar, och å andra sidan innebär sekretesslagen ej något direkt förbud mot att utlämna handlingar till utländsk myndighet. Författningsbestämmelser på detta område förekomma mycket sparsamt. I fråga om formen för upprätthållande av dylika förbindelser må erinras om det allmänna stadgandet i § 11 regeringsformen, att i mål, som angå rikets förhållande till främmande makter, alla meddelanden till främmande makt skola ske genom utrikesministern utan avseende på ärendets beskaffenhet, alltså även om det efter sitt sakliga innehåll skulle tillhöra annat departement än utrikesdepartementet.
lo
På vissa speciella områden finnas bestämmelser som reglera förbindelserna med utländska myndigheter. Sålunda stadgas i fördraget den 19 januari 1878 mellan Sverige och Tyska riket angående ömsesidigt utlämnande av förbrytare bland annat, att om det i brottmål, som icke rör politiska förbrytelser, anses nödvändigt eller nyttigt att erhålla del av sådana till bevisning tjänande föremål eller handlingar, som finnas i förvar hos myndigheterna i den andra fördragsslutande staten, skall framställning för sådant ändamål ske på diplomatisk väg och samtycke lämnas därtill, såvitt ej särskilda betänkligheter möta. Om en av de fördragsslutande staterna skulle anse det nödvändigt att förhör anställes med vittnen, som finnas inom den andra statens område, bör begäran därom också framställas på diplomatisk väg. Bestämmelser av likartad innebörd finnas i jämväl andra konventioner angående utlämning av förbrytare. Det må vidare nämnas, att i den mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge den 25 oktober 1928 avslutade fattigvårdskonventionen upptagas bestämmelser om skriftväxling mellan myndigheter i de olika länderna' rörande ersättning för fattigvård, som i ett av länderna lämnats till medborgare i något av de övriga. Viss begränsning av den i konventionen avsedda skriftväxlingen har föreskrivits genom kungl. brev den 29 juli 1943 angående ersättning i vissa fall för fattigvård och barnavård åt norska medborgare. 1 I övrigt torde, i vad angår det område som undersökningskommissionens arbete omfattat, några författningsbestämmelser om förbindelserna mellan svenska och utländska myndigheter icke ha meddelats. Frågan i vad mån uppgifter om utlänningar böra utlämnas till utländska myndigheter lärer därför få bedömas ur mera allmänna synpunkter. Till dessa återkommer kommissionen i sitt uttalande om de förbindelser som förekommit under krigsåren och åren närmast dessförinnan. 1
Se härom nedan s. 34—35.
14 III. Behandlingen av hemliga handlingar samt besvarandet av förfrågningar angående utlänningar hos socialstyrelsen och utlänningskommissionen. För genomförandet av den sekretess, som enligt de i föregående kapitel omförmälda bestämmelserna skall i större eller mindre grad omgärda vissa allmänna handlingar, är det oundgängligt, att särskilda försiktighetsmått vidtagas beträffande behandlingen av dylika handlingar inom ämbetsverken. .Sålunda kan tillses, att de hemliga handlingarna icke hållas tillgängliga för en vidare krets av befattningshavare än nödvändigt. Sekretessens upprätthållande kan främjas också genom att handlingarna förvaras på sådant sätt att de icke lätt kunna åtkommas av obehöriga. Uppenbart är att graden av kontroll över hemliga handlingars behandling måste växla alltefter graden av den sekretess som skall upprätthållas. Det torde nämligen i vart fall inom ett större verk icke vara möjligt att utöva fullständigt effektiv kontroll beträffande varje handling, mot vars utlämnande av en eller annan anledning hinder i visst fall kan möta. Genom en gradering av kontrollen vinnes den fördelen, att åt de så att säga verkligt hemliga handlingarna ägnas den särskilda uppmärksamhet vid sekretessens bevarande, som deras natur bör föranleda. Behandlingen av hemliga handlingar. Flertalet av de handlingar, som inkommit till socialstyrelsens utlänningsbyrå respektive utlänningskommissionen, kan sägas beröra kontrollen å utlänningar och angå dessas personliga förhållanden. Såsom framgår av redogörelsen i nästföregående kapitel gälla enligt sekretesslagen vissa särskilda bestämmelser om utlämnande av dylika handlingar. Det har alltså ankommit på den centrala utlänningsmyndigheten att pröva, huruvida handlingarna skulle få utlämnas eller huruvida några särskilda åtgärder skulle vidtagas för deras hemlighållande. Detta gäller även de olika hos utlänningsmyndigheten förda registren över utlänningar, vilka register upprättats med ledning av uppgifter ur till myndigheten inkomna handlingar angående utlänningar. Beträffande innehållet i dessa register får undersökningskommissionen hänvisa till den redogörelse härför, som intagits i kommissionens betänkande del I. 1 Den övervägande delen av de handlingar, som inkommit till den centrala utlänningsmyndigheten och som berört enskilda utlänningar, ha efter registrering lagts till en för varje utlänning upplagd dossier, den s.k. centraldossieren. i Se Betänkandet del I s. 24—26.
15 Detta aktmaterial har efter hand nått en betydande omfattning. Centraldossiererna ha förvarats på hyllor i korridorerna till utlänningsmyndighetens lokaler och liksom flertalet register varit tillgängliga för varje tjänsteman inom verket. Beträffande vissa handlingar, nämligen sådana som vid inkommandet varit försedda med hemligstämpel eller vilka vid granskning hos utlänningsmyndigheten befunnits böra omgärdas med en större grad av sekretess, ha vidtagits särskilda åtgärder, vilka i princip gått ut på att handlingarna icke skulle kunna åtkommas av obehöriga och ej heller delgivas en vidare krets av befattningshavare än nödvändigt. Det har här huvudsakligen varit fråga om inkomna polisrapporter eller andra handlingar, som rört anmälningar mot utlänningar. Några föreskrifter rörande behandlingen av sådana handlingar finnas icke i socialstyrelsens och utlänningskommissionens instruktioner eller arbetsordningar. Ej heller i övrigt synes någon skriftlig instruktion i ifrågavarande hänseende ha utfärdats förrän den 28 oktober 1944. Behandlingen av de hemligstämplade handlingarna har sålunda intill den senaste tiden bestämts av muntliga instruktioner och på grund därav utbildad praxis. Denna praxis synes ha inneburit följande. De hemligstämplade handlingarna, vilka registrerats i det s. k. ofördelaktiga-registret, ha förvarats i särskilda hemliga dossierer, en för varje utlänning. Ofördelaktiga-registret och de hemliga dossiererna ha förvarats i stålskåp under lås. Överinseendet över handlingarna har ankommit på byråinspektören å socialstyrelsens utlänningsbyrå, sedermera utlänningskommissionens kontrollbyrå, vilken tjänst uppehållits av Paulson intill dess han blev avstängd från tjänstgöring i samband med att åtal väcktes mot honom. Under kriget ökade givetvis de hemligstämplade handlingarna starkt i antal, varför arbetet med deras registrering och ordnande stegrades i motsvarande grad. Detta föranledde en förenkling av förfarandet beträffande de hemliga handlingarna. Det nya systemet, som synes ha införts i början av år 1943 och som alltjämt tillämpas, innebär, att dessa handlingar indelas i tvä grupper alltefter graden av sekretess. Till den ena gruppen hänföras »de i verklig mening hemliga handlingarna», vilka fortfarande förvaras i hemliga dossierer under lås, medan till den andra gruppen hänföras »handlingar av förtrolig natur eller sådana som mera intimt beröra vederbörande utlännings levnadsförhållanden». Handlingar tillhörande denna senare grupp ha icke ansetts behöva förvaras under lås utan ha inbundits i den vanliga, för vederbörande utlänning upprättade centraldossieren. De ha därvid inbundits sist i dossieren efter ett mellanlägg av röd kartong, som försetts med anteckning att handlingarna i denna avdelning icke finge utlämnas till utomstående med mindre vederbörande byråchef givit sitt medgivande därtill. Sådana handlingar ha benämnts B,-skrivelser. De tjänstemän (föredragande), som för sin tjänst hade behov av tillgång
16 till en hemlig dossier, fingo givetvis densamma till sig utlämnad. Enligt uppgift av generaldirektören Ernst Bexelius hade dessa tjänstemän muntligen instruerats, att en hemlig dossier icke finge kvarlämnas på skrivbordet, då tjänstemannen lämnade sitt rum, samt att denne omedelbart efter ärendets handläggning och om möjligt före samma dags slut skulle återställa dossieren. Emellertid hade dessa instruktioner icke alltid blivit följda. Det hade sålunda förekommit, att en hemlig dossier icke varit inlåst under lunchrasten eller ens vid arbetsdagens slut. I en del fall hade det förekommit att en hemlig dossier tillika med centraldossieren överlämnats till maskinskrivningsavdelningen för protokollföring av ärendet. Den 28 oktober 1944 — alltså sedan utlänningsärendena övertagits av utlänningskommissionen — utfärdades såsom förut nämnts den första skriftliga instruktionen i ämnet. I denna instruktion fastställdes till efterrättelse det ovan beskrivna systemet med uppdelning av handlingar i hemliga dossierer och i K-skrivelser. Tillika föreskrevs bland annat, att därest en hemlig handling adresserats direkt till viss tjänsteman, denne hade att omedelbart överlämna handlingen för registrering. Vidare innehöll instruktionen föreskrift att hemlig dossier skulle överlämnas till föredragande endast mot särskild, signerad rekvisition, vilken skulle insättas i dossiersamlingen vid dossierens uttagande. Då dossieren återställdes, skulle rekvisitionen makuleras. Före återlämnandet skulle den tjänsteman, som lånat dossieren, på insidan av dossierkartongen anteckna sitt namn och datum för dossierens mottagande och återlämnande. Överlämnade en föredragande en hemlig dossier till en annan föredragande, skulle den senare på insidan av dossierkartongen anteckna, att han mottagit dossieren. Hemliga handlingar finge icke rekvireras, förrän tjänstemannen vore beredd att handlägga ärendet. Om tjänstemannen lämnade sitt rum för lunch eller föredragning eller av annan anledning och frånvaron kunde beräknas vara någon längre stund, skulle de hemliga handlingarna inlåsas. De skulle av vederbörande tjänsteman återställas omedelbart efter ärendets handläggning. Endast i undantagsfall finge en hemlig dossier kvarligga i en föredragandes rum; den skulle då ovillkorligen förvaras inlåst. Vissa särskilt hemliga handlingar ha behandlats i annan ordning. Det har sålunda förekommit, att sådana handlingar insänts till verkschefen eller vederbörande byråchef personligen, därvid ärendets synnerligen förtroliga karaktär angivits. Det är här fråga om ett ytterst begränsat antal handlingar; även om det exakta antalet icke kunnat utrönas synes så mycket kunna sägas, att de knappast varit flera än något tiotal. Handlingar av denna natur ha icke diarieförts eller förvarats på vanligt sätt. E n del handlingar ha sålunda förvarats i verkschefens eller vederbörande byråchefs enskilda kassaskåp eller skrivbord, medan åter andra förvarats i kassavalv å kontrollavdelningen, varvid de inlagts i särskilda, med sigill försedda konvolut med påteckning att konvolutet finge öppnas endast
17 efter medgivande av verkschefen eller vederbörande byråchef. Undersökningskommissionen har vid besök å utlänningskommissionen genomgått och granskat de i kassavalvet förvarade hemliga handlingarna. Bland handlingar som inkommit och behandlats på detta särskilda sätt märkas rapporter om den danska motståndsrörelsen, grundade på förhör i Malmö och Hälsingborg med sabotörer som flytt från Danmark. 1 Det är emellertid ingalunda utrett, att samtliga rapporter, avseende sistnämnda förhållanden, inkommit och behandlats på nyss angivet sätt. Fastmera synes framgå, att en del sådana rapporter inkommit på vanligt sätt, adresserade till verket. I sådana fall ha de diarieförts och behandlats som övriga handlingar, vilket inneburit bland annat att jämväl byråinspektören och annan personal kunnat taga del av dem. Uteslutet är icke att dessa rapporter sedermera lagts till de särskilt hemliga handlingarna och sålunda placerats i verkschefens eller byråchefens enskilda kassaskåp. Det synes också ha inträffat, att handlingar, som efter diarieföringen befunnits vara av särskilt hemlig natur, inlagts i särskilda konvolut och förvarats i kassavalvet. Det har uppgivits, att i dylika fall konvolutet försetts med anteckning om att det finge öppnas endast efter medgivande av byråchefen eller av byråinspektören, av den sistnämnde på grund av att han ju redan tagit del av handlingen. Omvänt har i ett fall konstaterats, att en rapport angående en grupp danska sabotörer, vilken rapport insänts till socialstyrelsens chef, likväl icke förvarats på särskilt sätt utan inbundits i den hemliga dossieren för en av de berörda danskarna. 2 En viktig åtgärd för att förhindra att upplysningar obehörigen utlämnas från ett verk är kontroll över personalens tillförlitlighet. Inom socialstyrelsen avfordrades viss personal på utlänningsbyrån troligen i februari 1941 en förklaring om i vilken mån vederbörande ägde släktförbindelser med utlänningar eller vore närmare bekant med utlänningar, som vistades i Sverige, eller ock bedreve korrespondens med utlänningar i utlandet. Anledningen härtill var att det under en polisutredning framkommit att en på utlänningsbyrån anställd kvinnlig befattningshavare haft förbindelse med en för olovlig underrättelseverksamhet misstänkt person. Förklaring synes ha infordrats endast från den lägre personalen, troligen blott upp till amanuenser. När befattningshavare därefter nyanställdes, avfordrades dessa icke någon liknande förklaring. I stället synes så småningom den praxis ha införts, att vid nyanställning upplysningar om vederbörande inhämtades från säkerhetstjänsten. När denna praxis införts har icke kunnat utrönas, men den har i vart fall tillämpats från juli 1944. Emellertid avfordrades personalen på socialstyrelsens utlänningsbyrå i april 1944 ånyo en skriftlig förklaring av motsvarande innehåll som den förut1 2
Se härom s. Se s. 146.
2—2313 46
137.
18 nämnda. Anledningen härtill var, att ett nyanställt biträde, beträffande vilket förfrågan gjorts hos säkerhetstjänsten som icke haft någon invändning att göra, visat sig ha utländska förbindelser av beskaffenhet att böra utgöra hinder för tjänstgöring å utlänningsbyrån. Vid detta tillfälle medtogs all personal upp till sekreterares tjänsteställning; dock undantogos Paulson och f. d. kriminalkommissarien A. Thour, beträffande vilka — enligt vad generaldirektören Höjer uttalat — sådan deklaration med hänsyn till arten av deras uppgifter ansågs skäligen meningslös. Det må slutligen anmärkas, att i samband med åtalet mot Paulson hela personalen på utlänningskommissionens kontrollbyrå genomgicks. Enligt uppgift av generaldirektören Bexelius förekommo därvid anmärkningar mot tre tjänstemän, vilket föranledde omflyttning till en annan avdelning i något fall och avsked i ett annat fall. I fråga om möjligheten för obehöriga att bereda sig tillträde till socialstyrelsens eller utlänningskommissionens lokaler må anmärkas, att dessa lokaler varit föremål för bevakning under överinseende av byråinspektören. Det bör emellertid tillika nämnas, att Paulson vid förhör inför undersökningskommissionen uppgivit, att man vid något tillfälle under år 1940 eller 1941 upptäckt, att en person tydligen upprepade gånger använt en telefonapparat i ett rum på nedre botten, då personalen icke varit där — en morgon hade sålunda en mycket solkig tändsticksask legat bredvid telefonapparaten. Vid undersökning hade man funnit, att tillträde till socialstyrelsens lokaler kunde erhållas genom en källaringång, som användes för att forsla ut sopor och dylikt. I anledning härav hade polisbevakning anordnats. Besvarandet av förfrågningar angående utlänningar före krigsutbrottet år 1939. I det följande redogöres för föreskrifter och praxis hos socialstyrelsen och utlänningskommissionen i fråga om utlämnande av uppgifter om utlänningar, d. v. s. om och i vilken mån förfrågningar om utlänningar besvarats. Dessa ärenden handlades av byråinspektören Paulson. Något formellt beslut härom har icke förelegat i annan mån ijn att i vissa från den centrala utlänningsmyndigheten till olika myndigheter utsända cirkulär angivits, att förfrågningar rörande utlännings vistelseort, arbetsgivare, inresor i och utresor ur riket borde ställas till Paulson, som hade den närmaste ledningen av den med tillhjälp av kortregister av olika slag upprätthållna utlänningskontrollen. 1 Under tider, då Paulson åtnjöt semester, omhänderhades hans nu ifrågavarande arbetsuppgifter av kommissarien Thour. Det må erinras om att den centrala utlänningsmyndighetens kortregister i stor utsträckning övertagits från statens polisbyrå för övervakande av utlänningar, vilken den 1 januari 1938 inordnades i socialstyrelsens utlänningsbyrå. Även personalen å polisbyrån överfördes därvid till utlänningsbyrån. i Se Betänkandet del I s. 30 och 408.
10 De normer, som å polisbyrån gällde beträffande besvarandet av förfrågningar, tillämpades i fortsättningen jämväl inom utlänningsbyrån. Några skriftliga instruktioner beträffande besvarandet av förfrågningar rörande utlänningars adresser synas icke ha funnits på polisbyrån. Generaldirektören Bexelius har uppgivit, att muntliga instruktioner varit gällande, vilka tillkommit i det huvudsyftet, att uppgifter ur registren icke skulle utlämnas, med mindre betryggande garantier förelåge att uppgifterna icke skulle komma att missbrukas till skada eller förklenande för vederbörande eller dennes nära anhöriga. Närmare uppgifter om instruktionernas innehåll har icke kunnat erhållas; den regeln skulle emellertid ha gällt, att upplysningar till enskilda personer icke finge lämnas med mindre man förvissat sig om förfrågningens syfte. Vittnesutsagor i målet mot Paulson visa emellertid i viss mån en annan bild av förhållandena. Ett vittne, en kvinnlig befattningshavare, som å polisbyrån handhaft härbärgerarregistret, har sålunda uppgivit, att alla förfrågningar från enskilda personer besvarats. Att döma av detta vittnes uppgifter hade några särskilda restriktioner i fråga om besvarandet av frågor icke förekommit. Ett annat vittne, en kvinnlig befattningshavare, som omhänderhaft in- och utreseregistret, har omtalat att före krigets utbrott upplysningar ur detta register brukat tillhandahållas även enskilda personer, vilka i telefon begärt sådana. Emellertid hade man såsom försiktighetsmått plägat kontrollera den frågandes telefonnummer, innan upplysningen lämnades. I många fall — möjligen halva antalet av samtliga telefonförfrågningar från enskilda personer — hade svar lämnats av den kvinnliga personalen utan att tillstånd därtill inhämtats för varje särskilt fall. I fall, då tveksamhet ansetts föreligga huruvida svar skulle få lämnas, hade de kvinnliga biträdena hänvänt sig till Paulson och inhämtat besked huruvida de begärda upplysningarna finge utlämnas, eller också hade de kopplat in telefonsamtalet till Paulson för besvarande. Besvarandet av förfrågningar angående utlänningar efter krigsutbrottet år 1939. 1 och mod krigsutbrottet eller i tiden närmast därefter genomfördes skärpta restriktioner eller blevo tidigare gällande instruktioner förnyade och kompletterade. Ej heller dessa nya instruktioner blevo skriftligen avfattade. De nya instruktionerna inneburo, att vederbörande befattningshavare icke ägde att ur registren besvara per telefon inkommande eller eljest muntligen gjorda förfrågningar. Undantag från denna regel kunde ske dels beträffande svenska myndigheter och dels i fråga om vissa särskilt angivna institutioner. Muntliga förfrågningar i övrigt skulle icke besvaras. Av utländska legationer och konsulat gjorda skriftliga förfrågningar om enskilda utlänningar skulle besvaras, såvitt anginge medborgare i det ifrågavarande landet vilka icke vistades här i egenskap av flyktingar. På vilket sätt dessa instruktioner bekantgjorts för därav berörda befattningshavare har icke kunnat till fullo utrönas. Att emellertid instruktionerna
20 åtminstone i viss utsträckning blivit delgivna personalen, framgår av vittnes mål av vissa kvinnliga befattningshavare i rättegången mot Paulson. Dessa ha erinrat sig, att skärpta bestämmelser tillkommit i samband med krigsutbrottet, vilka bestämmelser varit av i huvudsak det innehåll som nyss angivits. Det ankom i första hand på de kvinnliga Inträdena, att avgöra huruvida en telefonledes framställd förfrågan skulle besvaras eller icke. De instruktioner, som gällde härför, voro ju också delvis så enkla att någon tvekan hur de skulle tillämpas icke gärna kunde uppkomma. Telefonförfrågningar från enskilda besvarades sålunda icke, utan den frågande hänvisades att inkomma med skriftlig förfrågan eller att vid personligt besök framställa sina frågor. Däremot besvarades alltid telefonförfrågningar från svenska myndigheter, dock ha sådana försiktighetsmått iakttagits som att, då det kvinnliga biträdet icke var säker om att den frågande verkligen var tjänsteman hos det verk han uppgav sig företräda, biträdet genom kontrollringning till verket förvissade sig om riktigheten av denna uppgift. Med myndigheter synas i förevarande avseende ha jämställts vissa bankinrättningar. På en den 6 april 1944 upprättad förteckning över institutioner, som enligt Paulsons direktiv skulle erhålla svar på telefonförfrågningar, ha sålunda upptagits Enskilda Banken, Svenska Handelsbanken och Skandinaviska Banken. Muntliga förfrågningar från främmande makters legationer ha enligt vitt nesmålen icke besvarats av de kvinnliga biträdena efter krigsutbrottet. Dessa ha uppgivit att sådana förfrågningar hänvisades till Paulson. Det må anmärkas, att Paulson enligt vad han själv förklarat icke ansett något hinder i och för sig föreligga att besvara en sådan muntlig förfrågan. Så hade också skett; endast i fråga om tyska legationen hade enligt Paulsons uppgift fordrats att skriftlig förfrågan gjordes. Det må här förutskickas, att förfrågningarna från tyska legationen på ett tidigt stadium blevo föremål för särskild reglering i visst avseende på sätt framgår av det följande. Det må vidare i detta sammanhang nämnas att Paulson redan på polisbyråns tid låtit föra anteckningar rörande telefonförfrågningar angående utlänningar. I målet mot Paulson ha dessa anteckningar även företetts; den första daterar sig från år 1934. Beträffande syftet med anteckningarna ligger det närmast till hands att antaga, att därmed avsetts att åstadkomma något slags kontroll över att rätten att få uppgifter beträffande utlänningar icke från något håll missbrukades. Paulson har också uppgivit, att han i dessa anteckningar kunnat utläsa att tyska legationen gjort ett synnerligen stort antal förfrågningar. Under tiden närmast efter krigsutbrottet synas skriftliga förfrågningar alltid ha underställts Paulson, då de kommit från svenska myndigheter och institutioner samt utländska legationer och konsulat. Det är däremot icke uteslutet att förfrågningar från enskilda rutinmässigt besvarats av den kvinnliga biträdespersonalen, då så ansetts kunna ske, varemot de tveksamma fallen underställts Paulson. Emellertid ger utredningsmaterialet icke något
21 positivt stöd för att så varit fallet. Fastmera ge två av de kvinnliga biträdenas vittnesmål närmast vid handen att alla skriftliga förfrågningar, även från enskilda personer, överlämnats till Paulson. I samband med den danska flyktingströmmen under hösten 1943, alltså vid ungefär samma tidpunkt som den kontorstekniska omorganisationen av utlänningsbyrån genomfördes, upptogos nu ifrågavarande instruktioner till omprövning. Den omedelbara anledningen härtill var, att chefen för utlänningsbyrån av samtal med en dansk flykting fått uppmärksamheten riktad på hur känslig adressutlämningen kunde vara ur flyktingarnas egen synpunkt. Byråchefen upptog därför frågan till behandling och rådgjorde därvid med Paulson om det lämpligaste förfaringssättet. Efter överläggning inom socialstyrelsen, vari även generaldirektören deltog, utfärdades nya instruktioner vilka fortfarande — med visst undantag som skall beröras i det följande — endast voro muntliga och vilka skulle niuntligen vidarebefordras till vederbörande tjänstemän. De instruktioner, som sålunda fastställdes, innehöllo att telefonförfrågningar icke finge besvaras utan att vederbörande skulle hänvisas att framställa skriftlig förfrågan. Gjordes förfrågan av svensk myndighet, t. ex. lokal polismyndighet vid interurbant telefonsamtal, finge dock svar lämnas, liksom till svensk myndighet i Stockholm, då den frågande kunde identifieras. Vid tveksamhet i sistnämnda avseende skulle telefonnumret antecknas och förfrågningen därefter besvaras genom telefonpåringning, sedan numrets riktighet kontrollerats. Vid förfrågan av enskild person vid besök å socialstyrelsen skulle vederbörande uppmanas att nedskriva sin förfrågan med angivande av skalet till densamma. Något svar på en sådan förfrågan eller på annan skriftlig förfrågan av enskild person skulle emellertid icke lämnas, utan förfrågningen skulle översändas till den efterfrågade, som själv finge avgöra huruvida han ville besvara förfrågningen eller icke. Huruvida de nya instruktionerna verkligen också muntligen vidarebefordrats till därav berörda befattningshavare har icke låtit sig utröna. Emellertid blev i samband med instruktionernas antagande eller i tiden närmast därefter en skriftligen avfattad föreskrift anslagen i vederbörande arbetsstations lokal. Denna föreskrift innehöll förbud att besvara adressförfrågningar angående norska och danska flyktingar. Sådana förfrågningar skulle förses med anteckning om senaste adressen och därefter inlämnas till byråinspektören eller dennes ställföreträdare för vidarebefordran till norska eller danska flyktingkontoret. Även efter de nya instruktionernas utfärdande torde telefonförfrågningar ha besvarats icke blott när de kommit från svenska myndigheter utan även när de härrört från vissa andra institutioner. Detta framgår bland annat av den tidigare berörda förteckningen över de institutioner, som skulle äga rätt att få förfrågningar besvarade per telefon. Denna förteckning, som var daterad så sent som den 6 april 1944, upptog ju även tre svenska banker.
22 Den ifrågavarande förteckningen angav även norska legationen som berättigad att få telefonförfrågningar besvarade. Ett i målet mot Paulson hört vittne, som tjänstgjort vid centralregistret och det särskilda norska härbärgerarregistret, uppgiver också att norska legationen hela tiden erhållit telefonledes begärda upplysningar; legationen hade dock icke begärt andra upplysningar än adresser å norrmän. Beträffande de norska flyktingarna liksom de danska är att märka, att dessa ju i första hand blevo föremål för registrering hos vederbörande flyktingkontor, varför de norska myndigheterna hade kännedom om dem alla, alltså även om eventuella quislingar, vilka kommo som flyktingar. Det norska härbärgerarregistret hos utlänningsmyndigheten omfattade dock icke endast flyktingar utan även personer, som rest till Sverige med tillstånd. Jämväl beträffande sådana personer ha uppgifter lämnats till de norska myndigheterna, vilka också beretts tillfälle att låta egen personal gå igenom registren hos utlänningsmyndigheten. Det må nämnas, att det ovan omförmälda förbudet att besvara förfrågningar beträffande norska och danska flyktingar enligt Paulsons uppgift tillkommit med hänsyn till att förfrågningarna lika bra eller bättre kunde riktas till flyktingkontoren. Slutligen må i detta sammanhang redogöras för en skriftväxling, som vid årsskiftet 1943—1944 ägde rum mellan Paulson och utrikesdepartementet och rörde vissa spörsmål om förfrågningars besvarande. I skrivelse den 16 december 1943 översände sålunda Paulson å socialstyrelsens vägnar till chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning, utrikesrådet Gösta Engzell, ett antal förfrågningar från Svenska och Danska Boda Korset med begäran om besked, huruvida förfrågningarna borde besvaras. Dåvarande chefen för rättsavdelningens juridiska byrå, numera generalkonsuln Magnus Hallenborg anförde i svarsskrivelse den 7 januari 1944 till Paulson, att förfrågningar från Svenska Koda Korset syntes kunna besvaras med undantag för sådana enstaka fall, då det vore av särskild betydelse att uppgift om utlännings uppehållsort ej lämnades, samt att Röda Korset i allmänhet torde beakta, att erhållna adressupplysningar icke mot vederbörandes egna önskningar vidarebefordrades på sådant sätt, att olägenheter för utlänningen eller dennes anhöriga riskerades. I Hallenborgs skrivelse framhölls tillika, att därest till socialstyrelsen inginge förfrågningar om enskilda utlänningars adresser direkt från Internationella Röda Korset eller Röda Korset i andra länder, såsom exempelvis Danmark, dessa förfrågningar lämpligen borde åtgärdas genom att svaret tillställdes Svenska Röda Korset för vidarebefordran på tidpunkt och sätt, som sistnämnda organisation funne lämpliga. I nämnda skrivelse av den 16 december 1943 uppgav sig Paulson tillika bifoga förfrågningar från Norge, vilka efter samråd med norska legationen besvarats, varjämte Paulson framhöll, att dessa svar enligt meddelande från säkerhetschefen åsamkat adressaterna stort obehag från de tyska myndig-
heternas sida. Hallenborg framhöll i sitt svar den 7 januari 1944, att till socialstyrelsen direkt från personer i Norge och Danmark ingående förfrågningar om till Sverige flyktade anhöriga eller vänner som regel icke borde besvaras, utan att styrelsen borde kunna inskränka sig till att till den i Sverige vistande flyktingen vidarebefordra förfrågningen med anvisning att, därest han önskade råd i avseende på sättet för förfrågningens besvarande, därom hänvända sig till sin legations flyktingkontor. Slutligen meddelades i Hallenborgs svar, att utrikesdepartementet varit i förbindelse med norska beskickningen i Stockholm samt inhämtat, att en av norska flyktingkontoret den 15 november 1943 framställd anhållan i motsatt riktning tillkommit på grund av missförstånd och borde anses återkallad. Förfrågningar från tyska legationen. Under tiden före och kring krigsutbrottet vände sig tyska legationen i allmänhet till kriminalpolisens i Stockholm utlänningsavdelning eller till socialstyrelsen för erhållande av upplysningar om här i riket vistande utlänningar. Redan före krigets utbrott inträffade det emellertid att tyska legationen i sådana ärenden vände sig till utrikesdepartementet. Anledningen härtill synes ha varit att kriminalpolisen och socialstyrelsen — åtminstone i vissa fall — icke besvarat de gjorda förfrågningarna. Att så varit fallet bestyrkes beträffande kriminalpolisen av uppgifter från vederbörande kriminalkommissarie. I fråga om socialstyrelsens praxis i ifrågavarande hänseende föreligger från en kvinnlig befattningshavare det vittnesmålet, att utländska legationers förfrågningar under någon tid hänvisades till utrikesdepartementet. Emellertid inträdde en förändring i förhållandena under slutet av år 1940. I verbalnote den 25 november 1940 meddelade tyska beskickningen, att dess konsulatavdelning för efterforskningar av tyska eller andra medborgare, vilka befunno sig i Sverige, plägade hänvända sig till kriminalpolisens i Stockholm utlänningsavdelning och att denna i skrivelse den 18 september 1940 förklarat att dylika förfrågningar i fortsättningen måste riktas till utrikesdepartementet. Under hänvisning till att utländska konsulat i Tyskland med vissa undantag ägde träda i direkt förbindelse med tyska inre myndigheter anhöll beskickningen, att utrikesdepartementet måtte utverka att beskickningen jämväl i framtiden finge hänvända sig direkt till kriminalpolisen i Stockholm. 1 verbalnote den 9 december 1940 till tyska beskickningen meddelade utrikesdepartementet som svar på tyska beskickningens framställning, att hinder icke mötte att förfrågningar från konsulatavdelningen rörande tyska eller andra medborgare riktades till socialstyrelsen, vilken myndighet på grund av dess handhavande av utlänningskontrollen för hela riket bäst vore i stånd att lämna ifrågavarande upplysningar. Därjämte framhöll utrikesdepartementet — under hänvisning till tidigare under hand träffad överenskommelse mellan tyska beskickningen och utrikesdepartementet — såsom önskvärt att cle gjorda framställningarna åtföljdes av ett kortare an-
24 givande för varje person av skälen för förfrågningen. Något uttalande om i vilken utsträckning svar på de gjorda förfrågningarna skulle lämnas gjordes däremot icke av utrikesdepartementet. Utrikesdepartementets svar till tyska beskickningen avfattades i samråd med kriminalpolisens utlänningsavdelning och socialstyrelsen. Under överläggningarna överenskoms med socialstyrelsen att, därest tveksamhet om en förfrågnings besvarande uppstod, samråd skulle äga rum med utrikesdepartementet. Så har också skett i särskilda fall. Sålunda har från utrikesdepartementets sida uppgivits, att Paulson vid olika tillfällen rådgjort med tjänstemän i departementet angående besvarandet av gjorda förfrågningar. Därvid hade från utrikesdepartementets sida alltid framhållits, att up23lysningar icke borde lämnas angående politiska flyktingar och i övrigt icke utan skäl. I några fall har även skriftlig begäran om utrikesdepartementets ställningstagande gjorts från socialstyrelsens sida. 1 Avsikten med nu angivna anordning att hänvisa tyska beskickningen att inhämta upplysningar från socialstyrelsen var — enligt vad som uppgivits av byråchefen C. Chr. Schmidt — att söka centralisera förfrågningarna, så att erforderliga försiktighetsåtgärder skulle kunna iakttagas av en central myndighet. Från socialstyrelsen översändes rutinmässigt till utrikesdepartementet en avskrift av varje till tyska beskickningen lämnat svar. Någon uttrycklig överenskommelse härom har icke förelegat. Med översändandet, som verkställts av Paulson, torde ha avsetts att hålla departementet underrättat om den praxis som tillämpades. Utrikesdepartementet — som icke haft tillgång till socialstyrelsens dossierer — har dock icke haft möjlighet att med ledning enbart av de hos departementet tillgängliga handlingarna underkasta svaren någon mera ingående granskning. Legationsrådet Svante Heilstedt, som från och med den 15 oktober 1940 till och med den 30 juni 1944 var föreståndare för departementets expedition för utländska passärenden, har uppgivit, att den tjänsteman, som fått avskrifterna sig tillställda, enligt av Heilstedt lämnade instruktioner skulle lägga avskrifterna till handlingarna, såvida tjänstemannen icke fann innehållet anmärkningsvärt. Om detta var fallet, skulle Heilstedt underrättas. Så torde icke ha skett i något fall. En gång i månaden hade Heilstedt brukat gå igenom den dossier, som innehöll avskrifterna, för att få en uppfattning om antalet förfrågningar. Heilstedt hade därvid ej funnit antalet anmärkningsvärt. Chefen för departementets rättsavdelning, utrikesrådet Gösta Engzell, har däremot uttryckt sin förvåning över svarens mängd, när han sedermera fått kännedom därom. 1 I ett fall, som omnämndes under rättegången mot Paulson, har utrikesdepartementet den 27 december 1943 — efter det socialstyrelsen genom Paulson anhållit om besked huruvida en förfrågan från tyska legationen rörande viss tysk medborgare skulle besvaras — meddelat till tyska beskickningen, a t t den efterfrågade då befunne sig i Sverige samt a t t denne förklarat sig vara politisk flykting, vilken förklaring av vederbörande svenska myndigheter godtagits, varför dessa icke vore i tillfälle lämna n å g r a ytterligare upplysningar om honom. Avskrift av utrikesdepartementets svar överlämnades till socialstyrelsen för kännedom.
25 Inom utlänningskommissionen har verkställts en undersökning angående den centrala utlänningsmyndighetens besvarande av förfrågningar från tyska myndigheter under tiden den 7 november 1940—den 21 december 1944. Denna undersökning har företagits sedan ett uttalande vid rådhusrätten av Paulsons rättegångsbiträde, advokaten Hugo Lindberg, föranlett justitieombudsmannen att infordra yttrande från utlänningskommissionen. I advokaten Lindbergs uttalande gjordes gällande att tyska legationens konsulatavdelning erhållit svar på praktiskt taget alla framställda frågor. Förfrågningarna som angåvos beröra sammanlagt 538 personer — såväl tyska medborgare som medborgare i andra länder ävensom statslösa och judar — skulle ha avsett såväl adresser som familjeförhållanden, utresor från Sverige, medborgarskap, huruvida främlingspass utfärdats m. m. Önskemålet att skäl skulle angivas för varje förfrågan hade enligt advokaten Lindberg tillmötesgåtts med den regelbundet återkommande frasen att legationen skulle tillställa vederbörande en skrivelse. I skrivelse den 28 mars 1945 till justitieombudsmannen har utlänningskommissionen redogjort för den verkställda undersökningen. Denna har granskats av undersökningskommissionen, som jämväl genomgått de skriftliga förfrågningarna och de hos utlänningskommissionen förvarade avskrifterna av utlänningsmyndighetens svar. Av den sålunda företagna undersökningen framgår följande. Enligt utlänningskommissionen har antalet från officiellt tyskt håll efterforskade personer, beträffande vilka socialstyrelsen eller sedermera utlänningskommissionen under ifrågavarande tid lämnat besked, uppgått till 498, därvid dock, då samma person efterfrågats flera gånger, detta räknats som flera fall. Det första svaret lämnades den 10 januari 1941 och svaren fördela sig på åren 1941—1944 med respektive 181, 108, 148 och 61. Förfrågningarna ha till övervägande del avsett de efterfrågades adresser, men även deras familjeförhållanden, nationalitet m. m. [ flertalet frågeskrivelser har såsom skäl för förfrågningen allenast angivits, att legationen skulle tillställa vederbörande en skrivelse. I ett 50-tal fall har någon närmare motivering lämnats, såsom att legationen ämnade tillställa vederbörande ett födelsebevis, ett polisintyg eller liknande handling eller att det gällde ett »polisärende», »stärbhusärende», »en skuld till en tysk medborgare» eller dylikt. I några fall har uppgivits exempelvis att vederbörande efterfrågats av viss angiven anhörig i Tyskland, att vederbörande icke betalat underhållsbidrag till sin frånskilda hustru och makarnas barn eller att vederbörande stode i skuld för obetalda sjukkassebidrag eller till en bostadsförening på angiven plats i Tyskland. I omkring 140 fall har icke någon motivering förekommit. Detta är regelmässigt fallet med förfrågningar som avse vederbörandes familjeförhållanden ävensom förfrågningarna från tyska konsulatet i Göteborg. I frågeskrivelserna ha med några få undantag de efterfrågade personerna betecknats såsom tyska medborgare, »troligen tyska medborgare» eller f. d. tyska medborgare. Då vederbörande i frågeskrivelsen angivits äga annan
26 nationalitet än tysk, har mera preciserad motivering för frågan lämnats, såsom att vederbörande söktes på grund av en skuld eller efterfrågats av någon i Tyskland bosatt anhörig. Flertalet av de tyska myndigheternas frågeskrivelser — nämligen omkring 370 avse vederbörandes adress. Av de till denna grupp hörande personerna ha femton vid undersökning hos utlänningsmyndigheten befunnits vara svenska medborgare. I elva av dessa femton fall har som svar meddelats allenast att vederbörande vore svensk medborgare, i några fall med tillägget att på denna grund adressen ej vore tillgänglig. På återstående fyra förfrågningar — av vilka två voro närmare motiverade — lämnades i tre fall uppgift om adress och i det fjärde fallet uppgift om utresa. En adressförfrågan gällde en såsom »troligen rysk» betecknad dam, som angavs vara efterfrågad av sin i Berlin bosatta syster. I svarsskrivelse i maj 1941 lämnade socialstyrelsen uppgift om adressen. På adressförfrågningar, som avsett tyska eller förmodade tyska medborgare, har svar vägrats endast beträffande två personer. 1 I det ena fallet förklarade socialstyrelsen den 13 januari 1944 efter samråd med utrikesdepartementet, att den efterfrågade vistades här som politisk flykting, varför några ytterligare upplysningar om honom ej kunde lämnas. Det andra fallet avsåg en såsom tysk medborgare angiven sjöman, till vilken legationen uppgav sig vilja sända en skrivelse. Socialstyrelsens svar den 22 mars 1944 innehöll, att någon tysk medborgare med det uppgivna namnet icke funnes intagen i registren. Detta svar hade bestämts av Paulson, sedan vid undersökning befunnits, att den efterfrågade var dansk. I samtliga övriga fall har alltså utlänningsmyndigheten lämnat de adressuppgifter, som med ledning av registren varit tillgängliga. På omkring hälften av adressförfrågningarna har utlänningsmyndigheten sålunda uppgivit den senaste kända adressen, i ett 60-tal fall har svaret innehållit att den omfrågade saknades i registren och i 109 fall har uppgivits att vederbörande utrest ur riket. I den sistnämnda gruppen har beträffande 66 personer angivits, att den efterfrågade utrest till Tyskland, viss ort i Tyskland eller till av Tyskland ockuperat land, och beträffande 18 personer, att utresan skett till allierat område eller i vart fall till område utanför tysk kontroll. Då utresan angivits ha skett till allierat område, har det med ett undantag varit fråga om land, som vid tiden för utresan men icke vid uppgiftslämnandet var neutralt. Beträffande 25 personer har något resemål icke angivits. I 98 fall har från de tyska myndigheternas sida förfrågan gjorts om vederbörandes familjeförhållanden. Förfrågningarna ha gällt, huruvida vederbörande var gift, hustruns namn, födelsedatum och födelseort. Dessa förfrågningar ha undantagslöst besvarats, då så kunnat ske med ledning av registren. Endast beträffande 4 omfrågade personer har utlänningsmyndigheten uppgivit att de saknades i registren. 1 I utlänningskommissionens yttrande till justitieombudsmannen har antalet vägrade fall angivits vara tre. Undersökningskommissionen har emellertid funnit, a t t i ett av dessa fall adressen senare uppgivits efter förnyad förfrågan från tysk sida.
27 I 24 fall har uppgift begärts huruvida vederbörande fortfarande vore tysk medborgare eller erhållit svenskt medborgarskap. Dessa förfrågningar ha i sak besvarats, utom i ett par fall där svaret innehållit endast att vederbörande icke förekom i registren. Tre förfrågningar rörande medborgarskap ha gällt personer, som icke tidigare varit tyska medborgare. I svaren uppgavs, beträffande en person — som i frågeskrivelsen angivits äga »förutvarande tjeckoslovakisk, nu tysk statsanhörighet» — att han icke förvärvat svenskt medborgarskap, och beträffande två medborgare i protektoratet Böhmen-Mähren, att de jämte sina familjemedlemmar blivit svenska medborgare. I dessa tre fall hade i frågeskrivelserna den svenska adressen för de omfrågade angivits. I ett par fall, vilka emellertid icke synas vara av intresse i förevarande sammanhang, ha förfrågningar gjorts, som icke kunna direkt inordnas i någon av de ovannämnda större grupperna. Förfrågningar angående 6 personer — flertalet rymda sjömän — ha dessutom av socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen överlämnats till utrikesdepartementet för besvarande. Efter den 21 december 1944 har utlänningskommissionen den 4 januari 1945 besvarat en förfrågan från tyska legationen angående födelseort och födelsedata för hustru och barn till en tysk medborgare. Den 26 januari 1945 framställde legationen förfrågan om adresserna till tre tyska medborgare. Utlänningskommissionen svarade den 9 februari 1945, att de efterfrågade saknades i kommissionens register. Undersökningskommissionen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan i vad mån lämnandet av ifrågavarande uppgifter har kunnat lända vederbörande utlänning eller honom närstående till skada. Även utlänningskomrmssionen har i sitt yttrande till justitieombudsmannen uppehållit sig vid denna fråga. Såsom ovan nämnts skulle beträffande förfrågningar från utländska legationer och konsulat den instruktionen gälla, att sådana förfrågningar skulle besvaras, när de rörde medborgare i det ifrågavarande landet och vederbörande icke vistades här i egenskap av flyktingar. Frågan huruvida en utlänning var att anse som flykting har många gånger varit svår att avgöra. Någon skriftligen avfattad eller — såvitt av undersökningen framgår — mera preciserad muntlig instruktion härom har icke funnits. Generaldirektören Karl J. Höjer har inför undersökningskommissionen uppgivit, att begreppet flykting i detta sammanhang icke torde ha varit föremål för någon precisering men att man hos utlänningsmyndigheten oupphörligen haft att taga ställning till detta begrepp. Enligt Höjers mening hade en person bort betraktas som flykting sedan han ansökt om främlingspass. Däremot hade en tysk, som rest in i landet efter att ha erhållit inresevisering och därefter undan för undan fått sitt pass förlängt av tyska legationen, icke betraktats som flykting, även om han i själ och hjärta verkligen varit flykting men av vissa hänsyn icke velat framträda som sådan. Många tyskar hade under kriget icke velat bryta med tyska legationen, emedan de fruktade
28 repressalier mot anhöriga i Tyskland. Andra åter torde ha velat behålla möjligheten att återvända till Tyskland, om detta skulle visat sig vara lämpligt. I regel hade vederbörande framträtt som flykting, när han fått kallelse till militärtjänst, och utlänningsmyndigheten hade då haft att pröva frågan om flyktingskapets erkännande. Den omständigheten, att vederbörande önskat kvarstanna i Sverige för att undgå tysk militärtjänst hade icke i och för sig varit tillräcklig för att medföra godkännande av flyktingskapet. Det övervägande flertalet av de från tyskt håll framställda frågorna kunna antagas ha rört värnpliktsärenden. Av de efterfrågade personerna äro nämligen endast omkring en femtedel man, födda tidigare än år 1901, eller kvinnor, varemot samtliga återstående äro män, födda år 1901 eller senare. Vid bedömande av den skada, som kan ha vållats genom att uppgifter utlämnats, är det vidare att märka, att de tyska myndigheterna i regel redan då förfrågningen framställts torde ha känt till att vederbörande vistades i Sverige. T frågeskrivelserna ha nämligen i omkring 400 fall angivits någon svensk adress, där den omfrågade tidigare skulle ha varit anträffbar. Utlänningskommissionen har i sitt yttrande till justitieombudsmannen framhållit, att 85 av de personer, beträffande vilka adressuppgifter lämnats, i mars 1945 varit registrerade såsom statslösa eller av annan nationalitet än tysk. Såsom statslösa hade därvid ansetts alla andra tyska medborgare än sådana som efter legal inresa vistats här på tyska pass. Vidare har utlänningskommissionen anfört, att ett antal politiska flyktingar befunnit sig bland de personer, beträffande vilka uppgift lämnats om utresa, samt att förfrågningarna angående familjeförhållanden i stor utsträckning gällt personer, vilka vistats här på främlingspass. Vid granskning av anträffade dossierer — sammanlagt 82 — för personer, beträffande vilka adressuppgift lämnats, har utlänningskommissionen funnit, att 24 personer varken erhållit eller ansökt om främlingspass vid den tidpunkt då förfrågningen gjordes eller besvarades, medan övriga 58 varit att anse som flyktingar, i regel politiska flyktingar, vid tidpunkten för förfrågningen. Enligt undersökningskommissionens beräkning ha av de personer, om vilka de tyska myndigheterna framställt förfrågningar, omkring 175 varit flyktingar 1 , ehuru några av dessa sökt främlingspass först senare. Härvid är emellertid att märka, att beträffande flertalet, nämligen 141, i frågeskrivelserna angivits vederbörandes tidigare adress i Sverige, varför deras vistelse i landet får anses ha varit i förväg känd för de tyska myndigheterna. På vissa förfrågningar har utlänningsmyndigheten lämnat svar, ehuru redan på grund av frågeskrivelsens formulering kunnat antagas, att den omfrågade var flykting här i landet. H i t höra bland annat ett antal förfrågningar, i vilka det angivits att utlänningen torde ha sökt främlingspass eller av vilka det framgått att han var av judisk börd. 1 Av dessa har i tre fall klagomål framställts hos undersökningskommissionen flyktingarnas behandling här i landet.
över
29 F ö l j a n d e fall, i vilka uppgifter l ä m n a t s om flyktingar, må anföras. 1. En österrikare hade utvisats från Tjeckoslovakiet och med tyskt visum genomrest, Tyskland till Norge, varifrån han år 1938 kommit till Sverige och fått irämlingspass. År 1941 efterfrågades hans adress av tyska legationen, som i frågeskrivelsen angav fullständiga data om mannen och hans senast kända adress här i landet. Socialstyrelsen uppgav den nya adressen. 2. 1 juni 1941 uppgavs adressen på en som statslös betecknad person, därvid tillika meddelades, alt vederbörande hade appehållsvisering på främlingspass. 3. 1 februari 1942 lämnades som svar på en adressförfrågan rörande en från ett tyskt fartyg här i riket rymd sjöman, född i Berlin men av polskt ursprung och här tilldelad främlingspass, den uppgiften a t t han viss dag under år 1911 avanmälts tili England. I frågeskrivelsen hade angivits mannens riktiga adress här i landet före utresan. 4. 1 mars 1942 utlämnades adressen pä en man, som hade hustru och två barn i Tyskland men själv icke varit där sedan år 1935 utan kommit hit från Norge såsom flykting år 1940. 5. En adressförfrågan år 1943 avsåg en begäran om aktuell bostadsadress på en tysk man, vilken genom brev sökts på tillgänglig adress, varvid brevet återkommit såsom obeställbart. Sedan socialstyrelsen utrönt, att mannen i augusti 1941 rymt från Långmora utlänningsförläggning, uppgav styrelsen i sitt svar i februari 1943, att det ville synas som om utlänningen lämnat Sverige. 6. I en svarsskrivelse i maj 1943 meddelade socialstyrelsen på förfrågan om namn och födelsedata för hustru och barn till en tysk flykting i Sverige, a t t mannen vore gift och skild. Härtill fogades upplysningen: »Barnet och modern vistas i Sovjetunionen.» Någon fråga i detta avseende hade icke framställts. 7. f januari 1944 meddelade socialstyrelsen, att en efterfrågad tysk man anlänt till Sverige som flykting och vore anhållen av svensk myndighet. I detta ärende hade socialstyrelsen begärt direktiv från utrikesdepartementet, och svaret formulerades i enlighet med departementets förslag. Det må framhållas, att tyska legationen i sin frågeskrivelse angivit mannens tidigare adress i Sverige. 8. I en frågeskrivelse begärde tyska legationen uppgift om adressen till en man, vars senaste för legationen kända adress uppgavs vara Långmora utlänningsförläggning. Som motiv angav legationen, att adressen behövdes i ett familjebidragsärende angående mannens hustru, vilken vore bosatt på viss i skrivelsen närmare angiven adress i Tyskland. Mannen var att betrakta som politisk flykting. Uppgift om den nya adressen lämnades i oktober 1944. 9. Så sent som den 2 december 1944 utlämnades adressen på en person med uppgift tillika att han ansökt om främlingspass. 10. P å förfrågningar, huruvida tidigare tyska medborgare erhållit svenskt medborgarskap, svarades i tre fall (oktober och november 1942 samt mars 1944), att vederbörande icke blivit svenska medborgare men att de innehade svenska främlingspass. I ett fall (april 1943) svarades, att vederbörande innehade s. k. danzigerpass. D e u n d e r p u n k t e r n a 1, 4 och 6 h ä r ovan r e l a t e r a d e fallen h a r utlänningsk o m m i s s i o n e n i sitt y t t r a n d e till j u s t i t i e o m b u d s m a n n e n b e t e c k n a t såsom anmärkningsvärda. U t l ä n n i n g s k o m m i s s i o n e n u t t a l a r i sitt y t t r a n d e till j u s t i t i e o m b u d s m a n n e n särskilt beträffande adressförfrågningarna om politiska flyktingar, a t t det h ä r v i d l a g i a l l m ä n h e t varit fråga om personer, som u p p e h å l l i t sig i Sverige p å tyska h e m l a n d s p a s s . N ä r g i l t i g h e t s t i d e n för dessa n ä r m a t sig sin utgång, h a d e v e d e r b ö r a n d e i vanlig o r d n i n g a n s ö k t om tysk p a s s f ö r l ä n g n i n g och där-
30 vid fått besked, att passet icke kunde förlängas annat än för hemresa. 1 sådana fall hade vederbörande stannat kvar här i riket och efter ansökan erhållit svenskt främlingspass. Förfrågningarna torde i vissa fall ha haft sammanhang med ärenden om återställande av det tyska henilandspasset, om mönstringsuppgifter eller om hemkallelse, i andra fall om underhållsbidrag med mera dylikt. I vad mån flyktingarna härav eller eljest kunnat skadas, undandroge sig utlänningskommissionens närmare bedömande. Sammanfattningsvis uttalar utlänningskoimnissionen i sitt yttrande till justitieombudsmannen att, såvitt utlänningskomniissionen genom den verkställda utredningen kunnat finna, sannolika skäl talade för att de av de tyska myndigheterna gjorda förfrågningarna i allmänhet avsett sedvanliga konsulära spörsmål av natur att böra besvaras. Tveksamma eller anmärkningsvärda fall hade emellertid förekommit, där klok försiktighet bort bjuda att förfrågningarna lämnats utan besvarande i sak. Det torde vidare enligt utlänningskommissionens förmenande få anses visat, att förfrågningarna icke schablonmässigt besvarats utan att ärendena bedömts från fall till fall. Bland de till undersökningskommissionen ingivna anmälningarna om att uppgifter om flyktingar lämnats till tyska myndigheter förekommer ett fall, där det konstaterats att uppgifterna utlämnats från den centrala utlänningsmyndigheten på nu beskrivet sätt. Omständigheterna i detta fall voro följande. En statslös sönderjyde, f. d. tysk medborgare, undergick hösten 1944 dansk militärutbildning i Sätra Brunn och mottog därvid ett brev från Hamburg. Sedan han erfarit, att avsändaren erhållit adressen genom tyska legationen i Stockholm, har han hos undersökningskommissionen uttryckt sin förvåning över att adressen utlämnats från svensk myndighet. Samtidigt har han emellertid framhållit, att han icke haft någon olägenhet av att adressen utlämnats. Tyska legationen hade i frågeskrivelsen beträffande den nu ifrågavarande flyktingen anfört, att adressen behövdes på grund av ett stärbhusärende. Härjämte iingavs att flyktingen »lär vistas i Stockholm» under viss uppgiven adress. I utlänniiigskommissioiiens svar, som är daterat den 20 oktober 1944, meddelades endast, att adressen var Sätra Brunn.
31 IV. Utlämnande av uppgifter om utlänningar från lokala polis- och passkon trollmyndigheter till utländska beskickningar och konsulat m. m. I skrivelse den 12 april 1945 till samtliga landsfogdar och till polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Lund har undersökningskommissionen anhållit, att landsfogden (polismästaren) ville — efter att ha inhämtat yttrande från landsfogden underställda landsfiskaler och stadsfiskaler samt passkontrollmyndigheter, där sådana funnes i respektive efter verkställd utredning i vad staden anginge) — till undersökningskommissionen inkomma med uppgifter, avseende tiden efter krigsutbrottet, i bland annat följande hänseenden: I vilken utsträckning ha förfrågningar rörande utlänningar riktats till lokal polis- eller passkontrollmyndighet från dels tyska legationen eller tyska konsulat och dels andra utländska beskickningar eller konsulat och i vad mån ha svar lämnats å dylika förfrågningar? Har i sådana ärenden myndigheten satt sig i förbindelse med utrikesdepartementet, socialstyrelsen eller utlänningskommissionen? Å undersökningskommissionens skrivelse ha svar ingått från samtliga tillskrivna. myndigheter. Av svaren på enquéten framgår följande. I några fall ha landsfogdar utfärdat generell order till underordnade polismyndigheter att icke besvara förfrågningar från utländska konsulat. Förfrågningar hos lokala polismyndigheter från tyska konsulat ha under kriget förekommit i tämligen stor utsträckning. De ha emellertid — oavsett huruvida vederbörande landsfogde meddelat någon instruktion härom eller icke — så gott som undantagslöst blivit obesvarade. Emellanåt har hänvisning skett till utrikesdepartementet eller den centrala utlänningsmyndigheten. Vad nu sagts gäller även de förfrågningar som riktats till passkontrollmyndigheterna. Undantagsvis ha dock tyska konsulat fått positiva svar på sina förfrågningar. Följande fall ha kunnat konstateras. I april 1940 utlämnade polisen i Hälsingborg adressuppgift beträffande en naturaliserad svensk medborgare, tidigare ungersk medborgare, till tyska konsulatet i Malmö. — Vid två tillfällen under år 1941 gjorde samma konsulat förfrågningar hos polisen i Hälsingborg om två tyska medborgares adresser därstädes. Polisen meddelade, att utlänningarna utrest från Sverige, den ene till Tyskland och den andre till Norge. — Polisen i Göteborg lämnade i april 1940 därvarande tyska, konsulat upplysning om att en namngiven tysk medborgare vistades å Smedsbo förläggning. Konsulatet hade fått sin uppmärksamhet riktad på fallet genom en tidningsnotis. Det har utrönts, att den ifrågavarande tyske medborgaren kommit till Sverige som politisk flykting men senare avslöjats som nazist. — I september 1942 synes ha besvarats en förfrågan från tyskt konsulat om adress
32 på en litauisk medborgare, som förklarat, sig icke ha något emot att hans adress utlämnades till konsulatet. I ett par fall har i enquétesvaren uppgivits, att förfrågningar från tyska konsulat besvarats sedan instruktioner inhämtats från utrikesdepartementet. Förfrågningar hos de lokala polismyndigheterna från danskt och norskt håll ha huvudsakligen framställts genom vederbörande legationers olika flyktingkontor, förtroendemän, reseombud, polisavdelningar, länsinspektörer och länstillitsmän. Ändamålet med förfrågningarna har i en del fall uppgivits vara att upprätta förteckningar över de inom respektive områden vistande flyktingarna av dansk och norsk nationalitet. Av enquéten framgår att en del landsfogdar — efter rådfrågning hos den centrala utlänningsmyndigheten eller utrikesdepartementet — företagit åtgärder för att underlätta de danska och norska myndigheternas strävanden i nu berörda avseende. Sålunda ha landsfogdar i flera fall utfärdat cirkulär eller på annat liknande sätt meddelat underordnade polismyndigheter att förfrågningarna kunde besvaras. I vissa fall, då lokal polismyndighet vänt sig till landsfogden för upplysning om dennes inställning till besvarandet av sådan förfrågan, har landsfogden meddelat att hinder för uppgifters lämnande icke mött. I ett par fall ha landsfogdar — då förfrågningar riktats till dem direkt — konfererat med vederbörande övervakningschef. I några fall ha lokala polismyndigheter efter eget övervägande lämnat danska och norska legationsmyndigheter uppgifter i begärt hänseende. I andra fall åter ha polismyndigheter vägrat lämna ut sådana uppgifter eller lämnat skriftliga förfrågningar obesvarade utan att rådgöra med överordnad myndighet. Det har också förekommit, att lokal polismyndighet underställt den centrala utlänningsmyndigheten, utrikesdepartementet, övervakningschefen eller länsstyrelsen frågan om och i vilken mån uppgifter skulle lämnas. Beträffande det hos stockholmspolisens kriminalavdelning förda registret över utlänningar framgår av stockholmspolisens svar på undersökningskommissionens enquéte följande. Under fredstiden hade det ifrågavarande registret betraktats mera såsom ett adressregister över utlänningar, varför under denna tid adresser i allmänhet utlämnats på förfrågan av den som framlade verkliga skäl för att han var i behov därav. Efter krigsutbrottet iakttogs emellertid större försiktighet vid utlämnande av adressuppgifter. Såsom förut omnämnts hade kriminalavdelningen redan före krigsutbrottet i vissa fall vägrat utlämna uppgifter om utlänningar till tyska legationen. Under kriget besvarades från registret icke förfrågningar från utländska legationer eller konsulat, utan frågeskrivelserna överlämnades till utrikesdepartementet. Även beträffande övriga förfrågningar vidtogos restriktiva åtgärder. Telefonförfrågningar besvarades sålunda ej, utan vederbörande uppmanades att framföra förfrågningen vid personligt besök på kriminalavdelningen. Skriftliga förfrågningar från enskilda besvarades, di be-
33 hov ansågs föreligga. Innan uppgift utlämnades på förfrågan av en utlänning, företogs en noggrann undersökning av såväl den frågandes som den efterfrågades förhållanden. I vissa passärenden ha förbindelser förekommit mellan stockholmspolisens utlänningsavdelning (sjunde roteln) och utländska konsulat. Då polisen haft att verkställa ett av socialstyrelsen meddelat beslut om förpassning eller avvisning och det till följd därav gällt att skaffa visering för vederbörande utlänning, har det nämligen inträffat, att en polisman beordrats att vid personligt besök på vederbörande konsulat ordna formaliteterna härför. Sådant samarbete har ägt rum med danska, engelska, norska och tyska konsulaten samt möjligen även med andra konsulat. I vissa fall ha dylika besök även skett i syfte att på begäran av socialstyrelsen ordna förlängning av tyska pass för tyska medborgare, vilka sökte förlängd visering för vistelse i Sverige. Angående sistnämnda förhållande har klagomål framställts hos undersökningskommissionen av en tysk flykting, som vid tiden för polisens begäran hos tyska konsulatet i juli 1940 om passförlängning var omhändertagen i Smedsbo utlänningsförläggning. På kommissionens förfrågan har från polisens sida framhållits, att vid besöket på tyska konsulatet varken vederbörandes egenskap av flykting eller hans vistelse i Smedsbo behövt framkomma. Någon fullständig utredning härom har icke kunnat erhållas. 1 Frågan om utlämnande av uppgifter till tyska konsulat från lokala polismyndigheter har även behandlats i en skriftväxling mellan landshövdingen i Gotlands län Erik Nyländer och utrikesdepartementet. Den 1 april 1942 översände Nyländer — med begäran om meddelande huru vida de önskade uppgifterna skulle lämnas eller ej — till utrikesrådet Engzell en den 23 mars 1942 dagtecknad skrivelse från tyska konsulatet i Visby till samtliga landsfiskaler i länet, i vilken skrivelse meddelades, att alla tyska resepass av äldre formulär för tyska medborgare skulle utbytas mot nya samt att tyske konsuln därför anhölle om uppgift å namn och bostadsadress å do tyska medborgare, som vistades inom vederbörande landsfiskalsdistrikt. Med handbrev den 20 april 1942 översände Engzell till Nyländer en promemoria, innehållande de synpunkter, som utrikesdepartementet ansett böra läggas på besvarandet av dylika förfrågningar. I promemorian, som är dagtecknad samma dag, angavs till en början, att från tysk sida tidigare i olika sammanhang framställts önskemål om erhållande av uppgifter rörande namn och adress på samtliga i Sverige bosatta tyska medborgare, respektive samtliga medborgare av viss angiven kategori, samt att utrikesdepartementet med hänsyn till möjligheten att dylika uppgifter, om de lämnades i obegränsad utsträckning, skulle kunna användas för ändamål, som enligt svensk uppfatt1 Beträffande samma flykting har identifieringsförfrågnn våren 1040 framställts statens kriminaltekniska anstalt hos Reirhskriminnlpnlizeiamt i Berlin, sn s. 127.
av
34 ning vore ovidkommande, intagit den ståndpunkten att lämnande av uppgifter om hela grupper medborgare icke borde ifrågakomma, samt att det över huvud av principiella skäl vore olämpligt att inför främmande makts representanter redovisa för hela grupper av utlänningar. Vidare anfördes i promemorian, att utrikesdepartementet i förekommande fall städse framhållit, att erinran icke vore att göra mot att lokala svenska myndigheter på framställning från utländska konsulära representationer eller liknande i individuella fall och då skälet till förfrågningen angåves samt förefölle legitimt lämnade upplysningar om namn och adress med mera beträffande utlänningar, som vore medborgare i ifrågavarande land. Därest den lokala myndigheten vore tveksam om lämpligheten av att i det särskilda fallet besvara ingången förfrågan, kunde hänvändelse lämpligen göras till socialstyrelsen eller utrikesdepartementet. Vidare framhölls i promemorian, att det i det ifrågavarande fallet uppenbarligen vore ett legitimt önskemål från tysk sida att alla tyska medborgare skulle bliva försedda med pass av den nya modellen, men att då skälen för passutbytet i fråga undandroge sig utrikesdepartementets bedömande, det icke syntes vara anledning att frångå angivna principiella ståndpunkt. I promemorian tillråddes slutligen det förfarandet, att landsfiskalerna instruerades att lämna tyska konsulatets skrivelse utan åtgärd, samtidigt som konsulatet från länsstyrelsens sida muntligen informerades om utrikesdepartementets ståndpunkt. Enligt uppgifter, som undersökningskommissionen införskaffat från ett flertal landsfiskaler på Gotland, ha några uppgifter om tyska medborgare icke lämnats till tyska myndigheter från lokala polismyndigheter därstädes, vare sig i anledning av den nu berörda förfrågningen eller i annat sammanhang. I detta sammanhang vill undersökningskommissionen redogöra för ett för farande, enligt vilket upplysningar om att norska flyktingar befunno sig i Sverige kunnat nå myndigheter i Norge. Genom den nordiska fattigvårdskonventionen den 25 oktober 1928 har avtalats, att om en person, som är medborgare i ett av de fördragsslutande länderna, under vistelse i ett av de andra länderna kommer i nödställd belägenhet, vistelselandet är skyldigt att lämna fattigvård åt denne. Om den lämnade fattigvården är stadigvarande, äger vistelselandet påfordra, att den nödställde mottages i hemlandet eller att ersättning utgives för vården. Framställning om ersättning — som för Sveriges del göres av vederbörande länsstyrelse och som skall innehålla uppgifter om den nödställdes personalia — skall avlämnas snarast möjligt och ger icke rätt till ersättning för vård, som lämnats tidigare än ett år före dagen för framställningen. Fråga om ersättning kan även hänskjutas till behandling på diplomatisk väg. Enligt en i anslutning till konventionen utfärdad kungörelse den 24 november 1928 åligger det länsstyrelse att ofördröjligen granska ärenden av hithörande slag samt pröva huruvida framställning enligt konventionen bör göras.
35 Undersökningskommissionen har icke företagit någon allmän utredning rörande den omfattning, i vilken ersättningskrav enligt konventionen under kriget framförts till de i konventionen angivna myndigheterna i Norge (stiftsdirektionerna). Att åtminstone två länsstyrelser framfört dylika krav har emellertid framgått vid kommissionens granskning av säkerhetstjänstens verksamhet. I ett av dessa fall hade säkerhetstjänstens personal i samband med postkontroll av misstag öppnat en dylik försändelse. Sedan säkerhetschefen fått besked om innehållet, hade han återställt skrivelsen till vederbörande landshövding med upplysning att ett vidarebefordrande av försändelsen till adressaten kunde medföra repressalier av upprörande slag för vederbörande flyktings anhöriga i Norge. Säkerhetschefen hade därefter givit order om att censuren skulle granska även dylika försändelser till stiftsdirektionerna i Norge. Med hänsyn till att säkerhetstjänstens åtgärd att öppna från länsstyrelserna härrörande post från början skett av misstag, lärer det kunna antagas, att de påträffade försändelserna, icke varit allenast en isolerad företeelse. Frågan om säkerhetstjänstens befogenhet att censurera ifrågavarande försändelser var föremål för diskussion vid landshövdingmötet i december 1942. Därvid framhölls från en av de ovannämnda länsstyrelsernas sida, att länsstyrelsen, innan krav enligt konventionen avsändes till Norge, hänvänt sig till norska legationen i Stockholm med begäran om ersättning för sjukhusvård åt en norsk flykting, men att från norsk sida meddelats, att »flyktingkontoret i den norska legationen till följd av gällande praxis aldrig betalar räkningar för sjukhusvård för norska flyktingar utan alltid hänvisar till fattigvårdskonventionen». Sedan norska regeringen i London i slutet av år 1942 förklarat sig beredd att bestrida kostnaderna för sjukvård åt godkända norska flyktingar i Sverige, föreskrevs genom kungl. brev den 29 juli 1943 en ny ordning för utkrävande av nu ifrågavarande ersättningsbelopp, enligt vilken framställningar om ersättning enligt fattigvårdskonventionen icke skulle sändas till Norge utan till socialdepartementet.
36 V. Förbindelser mellan svenska och utländska polismyndigheter i ärenden angående utlänningar. Såsom inledningsvis redan omnämnts ha såväl i enskilda klagomål till kommissionen som i den offentliga debatten framförts påståenden, att svenska polismyndigheter lämnat ut uppgifter om flyktingar och andra utlänningar till utländska polismyndigheter, främst tyska, samt att dessa uppgifter föranlett ingripanden mot flyktingars anhöriga eller meningsfränder i hemlandet. Därvid har gjorts gällande, att svenska polis- och därmed jämställda myndigheter upprätthållit en intim förbindelse med den tyska hemliga polisen (Gestapo) samt med den finska statspolisen och med internationella kriminalpoliskommissionen, oaktat dessa samarbetade med Gestapo. Slutligen har påståtts att statens kriminaltekniska anstalt under kriget stått i ständig radioförbindelse med kriminalpoliskommissioneu. För att få klarhet i dessa förhållanden har undersökningskommissionen verkställt en undersökning, som omfattat icke endast förhållandena under kriget utan även förhållandena under de närmast föregående åren. Med hänsyn till att de angivna svenska myndigheternas förbindelser med utlandet före krigsutbrottet huvudsakligen omhänderhades av polischefen i Stockholm och därefter till övervägande del av säkerhetstjänsten och kriminaltekniska anstalten, har undersökningen av praktiska skäl begränsats till att i huvudsak avse dessa myndigheter. För resultatet av undersökningen lämnas i det följande en redogörelse. Dessförinnan redogöres emellertid i korthet för den tyska polisens organisation med speciell hänsyn till Gestapo ävensom för den internationella kriminalpoliskommissionens tillkomst och uppgifter samt dess ställning i förhållande till Gestapo. Eedogörelsen för förbindelsen med utländska polismyndigheter upptar till en början förhållandena under åren närmast före krigsutbrottet. Därefter behandlas förhållandena under krigsåren. Förbindelsen med de tyska polismyndigheterna har ansetts vara av sådant allmänt intresse att en detaljerad redovisning av densamma i ett särskilt avsnitt ansetts påkallad. Särskilt för sig behandlas vidare den förbindelse, som upprätthållits med de finska polismyndigheterna i vissa för kommissionen anmälda ärenden. Till slut lämnas en redovisning för kriminaltekniska anstaltens uppgifter och det samarbete som förekommit mellan anstalten, å ena, samt kriminalpoliskommissionen och huvudsakligen polismyndigheter i Tyskland och de nordiska grannländerna, å andra sidan.
37 Den tyska polisens organisation
(med speciell hänsyn till Gestapo). 1 Under den s. k. Weimarrepublikens tid fanns icke någon polis, som var gemensam för hela tyska riket, utan de olika delstaterna hade var sin polisstyrka. Det enda gemensamma organ som fanns var en central i Berlin för kriminalpolisen, benämnd Keichskriminalpolizeiamt. De olika delstaternas polisstyrkor omfattade, förutom ordnings- och kriminalpolis, jämväl speciella politiska polisavdelningar. År 1933 skapade Göring ett politiskt polisorgan, som omfattade hela riket, nämligen Die geheime Staatspolizei (Gestapo). Dess lokala avdelningar utgjordes av de tidigare speciella politiska polisavdelningarna. År 1934 fick Keichsfiihrer SS 2 Himmler det faktiska befälet över hela rikets Gestapo.' Genom ett dekret i juni 1936 blev Himmler chef för det tyska rikets samtliga polisstyrkor och som sådan formellt underställd riksinrikesministern dr Frick. Såväl ordnings- och kriminalpolisen som den politiska polisen kommo således under kontroll av SS. År 1936 omorganiserades polisen. Den indelades därvid i ordningspolisen (Ordnungspolizei) samt säkerhetspolisen (Sicherheitspolizei) och säkerhetstjänsten (Sicherheitsdienst, SD). Ordningspolisen omfattade både städernas och landsbygdens uniformerade polis, nämligen Schutzpolizei och Gendarmerie. Säkerhetspolisen utgjordes av kriminalpolisen (Kriminalpolizei, Kripo) och Gestapo. I augusti 1943 avlägsnades Frick från inrikesministerposten och efterträddes av Himmler. Chef för säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten var till år 1941 Beinhard Heydrich. Senare blev österrikiske SS-ledaren Kaltenbrunner chef därför. Direkt under chefen för säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten sorterade säkerhetspolisens huvudkvarter (Sicherheitspolizeiamt), vari ingick Reichskriminalpolizeiamt och Gestapos huvudkvarter (Geheime Staatspolizeiamt), samt SD:s huvudkvarter (Sicherheitshauptamt). Säkerhetspolisens och säkerhetstjänstens huvudkvarter sammanslogos senare av Heydrich till ett organ kallat Reichsicherheitshauptamt, BSHA. I övrigt var Tyska riket indelat i 21 polisområden, vilka från år 1939 sammanföllo med militärområdena. Polischef för varje område var en Höherer SS- und Polizeifiihrer med en inspektör för ordningspolisen eller den uniformerade pobsen samt en inspektör för säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten närmast under sig. Varje inspektorat för i Se tablå s. 38. SS (Schutz-Staffel) upprättades år 1925 oeh var en elitavdelning inom SA (SturmAbteilung). SA var en militärt organiserad nationalsocialistisk kår, i n r ä t t a d å r 1921 med uppgift a t t skydda partimöten. Senare blev SA en maktfaktor för den nationalsocialistiska revolutionen. Ar 1939 blev medlemskap i SA obligatoriskt för alla värnpliktiga. S8:s ursprungliga uppgift var a t t sörja för skyddet av Hitlers person. Efter maktövertagandet år 1933 blev dess uppgift a t t trygga den inre säkerheten i Tyska riket. SS, som efter sommaren 1934 blev ett självständigt organ inom det nationalsocialistiska partiet, indelades i Allgemeine SS, SS Verfugungstruppen och SS Totenkopf Verbände samt efter krigsutbrottet å r 1939 Waffen-SS. 3 Till namnet kvarstod Göring till å r 1936 som chef för Preussens Gestapo, för vilken Himmler endast blev vicechef. 2
38 i» o
£
J2P
-o ra
n v o & -*• S ~ 3
ös s -g »-i p o ^ 7-
-^
O)
to C ,£
s. a
„
O
«
c TO
m
•ji
+^
e ln c/2
•" ^_
DO
in;
sr CD c Cl
w 9 •= rt -ffaS
a a
so o ' «
~!
~ —. o
O
OQ
SM.ti
En
SS
3 02
c»
SÄ
& o-
•=
a
a. bäbi
a
a a
P -5
to b O
ir: o D
Ä
bO o
o a—
Si O
0>
' P=l
T3 -g
-2-<=
39 säkerhetspolisen var indelat i Kripo, Gestapo och SD. Kripos avdelningar inom varje polisområde utgjordes av Kriminalpolizeileitstelle och Kriminalpolizeistellen. Huvudkvarteret för Gestapo i varje polisområde kallades Staatspolizeileitstelle. Dess underavdelningar benämndes Staatspolizeistellen. Befälet inom Gestapo och större delen av befälet inom Kripo voro SS-ledare med grader i förhållande till betydelsen av deras ställning. Chefen för varje polisområdes huvudkvarter var SS Obersturmbannfiihrer (motsvarande överstelöjtnant i tyska armén) och föreståndaren för avdelningskontor SS Sturmbannftihrer (motsvarande major i tyska armén). Gestapo hade till uppgift dels att övervaka den inre politiska oppositionen och dels att i allmänhet vaka över statens inre och yttre trygghet. I en preussisk lag av år 1936 angavs Gestapos uppgifter vara att efterforska och bekämpa alla för staten farliga tendenser, samla och utnyttja resultatet av dessa efterforskningar, underrätta regeringen och hålla andra myndigheter informerade om uppgifter, som voro viktiga för dem, samt avgiva förslag och råd. Gestapo erhöll snart praktiskt taget absolut självständighet och skapade sina egna lagar. SD, som var en hemlig organisation och framsprungen ur SS, hade till uppgift att informera den politiska polisen (Gestapo) och olika statsmyndigheter. Den hade icke någon exekutiv makt, vilken helt var reserverad för Gestapo. SD:s huvudkvarter i de olika polisområdena kallades SD Leitabschnitt. Dess underavdelning benämndes SD Abschnitte. I augusti 1942 utfärdade tyske justitieministern ett dekret av innehåll, att SD var den myndighet som hade att lämna partiet och staten politiska informationer, samt att dess speciella uppgift var att informera rikets myndigheter om folkets reaktion (stimmungsmässige Wirkungen) på regeringens mått och steg. Samarbete mellan SD och de juridiska myndigheterna anbefalldes, och utbyte av informationer dem emellan gjordes obligatoriskt. SD och Gestapo arbetade hand i hand.
Internationella kriminalpoliskommissionen. Den internationella kriminalpoliskommissionen (IKPK) bildades i september 1923 vid en internationell poliskongress i Wien, som sammankallats av dåvarande polispresidenten därstädes, senare Österrikes förbundskansler, Johann Schober. Vid kongressen närvoro polischefer från tjugu olika länder. Sverige företräddes av dåvarande tredje polisintendenten i Stockholm, sedermera underståthållaren Eric Hallgren. Kongressen beslöt att inrätta en permanent internationell kriminalpoliskommission med säte i Wien, såvida ej annan stad bestämdes i plenum. Kommissionen, som omedelbart började sin verksamhet, skulle stå under ledning av ett presidium, bestående av en president och sex vice presidenter, de senare valda för två år i sänder. Presidenten valdes ursprungligen för fem år i taget och kunde omväljas. Genom beslut år 1934 bestämdes att Wiens polispresident skulle vara kommissionens permanent^ president. Val av presidium förrättades av kommissionens ledamöter
40 med två tredjedels majoritet. Kommissionen fick enligt stadgarna till uppgift att söka skapa största möjliga samarbete mellan kriminalpolismyndigheterna i olika länder inom ramen för de olika ländernas lagstiftning samt att skapa och utbygga alla slags inrättningar, som kunde vara ägnade att befordra kampen mot internationella förbrytare. Kommissionen skulle med andra ord vara en internationell clearingcentral vid samordnandet av de olika ländernas kriminaltekniska spanings- och utredningsarbete. Medlemsavgiften för varje anslutet land bestämdes till 1 schweizisk franc för 10 000 invånare. Som medlemmar i kommissionen inträdde omedelbart Tyskland, Österrike, Polen, Jugoslavien, Bumänien, Ungern samt Egypten och Kina. Andra stater anslöto sig så småningom under de följande åren. Sålunda anslöt sig Danmark senare under år 1923, Tjeckoslovakiet år 1925, Spanien och Schweiz år 1926, Frankrike år 1927, Storbritannien, Finland och Belgien år 1928, Nederländerna år 1929, Sverige och Norge år 1931 samt Förenta Staterna år 1939. Under andra världskriget, då förbindelserna mellan kommissionen och de mot Tyskland fientliga staterna voro avbrutna, tillkommo såsom medlemmar i kommissionen de av Tyskland skapade staterna Slovakiet och Kroatien. Sverige erlade medlemsavgift till och med budgetåret 1942/43. Från och med budgetåret 1935/36 utbetalades densamma enligt kungl. brev den 15 maj 1936 av överståthållarämbetet med anlitande av det under riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m. Kommissionen, som till år 1941 hade sitt säte i Wien, sammanträdde alltsedan tillkomsten nästan varje år i olika europeiska huvudstäder fram till år 1938, då sammanträde hölls i Bukarest. Ett sammanträde var planerat att hållas år 1939 i Berlin, men inställdes på grund av kriget. Under kriget höllos ej några sammanträden. År 1943 firades kommissionens tjuguårsjubileum med en »Kameradschaftliche Zusammenkomst» i Wien. Sverige var icke representerat vid denna sammankomst. Såsom redan anförts, blev polischefen i Wien Schober kommissionens förste president. Sedan Schober år 1929 för andra gången blivit förbundskansler, efterträddes han såsom president i kommissionen av en rad olika polischefer i Wien, av vilka den siste före »Anschluss» år 1938 var Michael Skubl. Denne störtades sedermera i samband med »Anschluss» och efterträddes som både polischef i Wien och president i kommissionen av en polisämbetsman Otto Steinhäusl, som av den tidigare regimen dömts till flerårigt frihetsstraff för nazistiska konspirationer. Vid sammanträdet år 1938 i Bukarest, vilket hölls efter »Anschluss», yrkade de närvarande franska och brittiska representanterna att kommissionen skulle flytta till en huvudstad i ett suveränt land. Detta yrkande framkallade stora slitningar inom kommissionen, men till slut nåddes enighet om att denna tills vidare skulle vara kvar i Wien. Förbindelsen mellan kommissionen och de medlemsstater, vilka kommo i krig med Tyskland, upphörde i och med krigsutbrottet.
41 Sedan Steinhäusl den 20 juni 1940 avlidit, översände kommissionens generalsekreterare den 7 juli samma år en rundskrivelse till samtliga medlemmar i kommissionen utom Storbritannien och dess allierade. I denna skrivelse meddelades, att de i Wien vistande ledamöterna och tjänstemännen i kommissionen med anledning av den situation, som uppkommit genom Steinhäusls frånfälle, förenat sig om det förslaget, att chefen för den tyska säkerhetspolisen skulle anmodas att övertaga presidentskapet för kommissionen i Berlin. Chef för tyska säkerhetspolisen var vid denna tid Beinhard Heydrich. I skrivelsen anmodades de till kommissionen anslutna ländernas representanter att inom tre veckor uttala sin mening om förslaget, varjämte meddelades att därest svar ej inkomme inom sagda tid förslaget betraktades såsom tillstyrkt. I svarsskrivelse den 23 juli 1940 förklarade polismästaren i Stockholm Eric Bos, att han i egenskap av representant för Sverige — eftersom frågan om presidentskapet i kommissionen under de dåvarande förhållandena icke kunde upptagas till behandling å ett ordinarie sammanträde med kommissionen och då praktiska skäl talade för den föreslagna åtgärden — anslöte sig till det framlagda förslaget. Bos förklarade sig dock förutsätta att frågan om den närmare utformningen av kommissionens fortsatta ledning upptoges till prövning å kommissionens påföljande ordinarie sammanträde. Den 17 juli 1940 hade Bos föredragit svarsskrivelsen för dåvarande statsrådet Thorwalcl Bergquist, som vid denna tidpunkt var konsultativt statsråd inom socialdepartementet, samt den 19 i samma månad för dåvarande utrikesrådet Staffan Söderblom. Ingendera av dem uppgives ha haft något att erinra mot inne hållet i svarsskrivelsen. I skrivelse den 25 april 1941 meddelades från kommissionen, att den från den 15 april 1941 för fullföljande av det i juli 1940 enhälligt fattade kommissionsbeslutet förlagt sin verksamhet till Berlin. Sedan Heydrich i maj 1942 dödats förordnades chefen för Tysklands kriminalpolis, S S-generalen Nebe att tills vidare fullgöra presidentens åligganden. Nebe, som lär ha tagit aktiv del i attentatet mot Hitler sommaren 1944, försvann efter detta. Då den österrikiske SS-ledaren Kaltenbrunner utnämndes till chef för den tyska säkerhetspolisen, blev han samtidigt automatiskt kommissionens president. Generalsekreterare i kommissionen var till en början vice polispresidenten i Wien dr Bruno Schultz. I början på 1930-talet efterträddes han såsom gene ralsekreterare av kriminalpolischefen i Wien dr O. Dressier. Denne, som vid kongressen i Bukarest uppgives ha uppträtt med nazistmärke, följde jämte en del andra österrikiska kommissionstjänstemän med vid kommissionens förflyttning till Berlin. År 1943 flyttade emellertid Dressier tillbaka till Wien. Han bibehöll dock alltjämt befattningen som generalsekreterare i kommissionen. Hallgren var Sveriges representant i kommissionen till dess han utnämndes till underståthållare med ingången av år 1937. Kedan före år 1931, då Sverige anslöt sig till kommisionen, var Hallgren närvarande vid kommissionens sammanträden men då allenast i egenskap av observatör. Skillnaden mellan obser-
vätor och ett anslutet lands representant var dock ringa. Huvudsakligen bestod den i att en observatör icke kunde väljas in i kommissionens styrelse. Efter år 1937 företrädde polismästaren Bos Sverige i kommissionen. Docenten Harry Söderman, som alltsedan år 1935 var kommissionens sakkunnige för pass- och identifieringsfrågor m. m., utsågs i oktober 1942 att revidera kommissionens räkenskaper. Ungefär samtidigt meddelades från kommisssionen att Söderman »ansågs» vara ledamot av densamma, detta antagligen för att revisionen skulle erhålla en mera stadgeenlig prägel. Kriminalpolisintendenten Alvar Zetterquist har före kriget såsom sakkunnig åtföljt Hallgren till vissa sammanträden. I övrigt ha icke några ytterligare svenska polismän deltagit i kommissionens arbete. Inom kommissionen upprättades bland annat ett kartotek över internationella förbrytare, varmed närmast avsågos internationella tjuvar, svindlare, förfalskare och smugglare av olika slag, varjämte anordnades ett internationellt utbyte av fingeravtryck och fotografier av dylika förbrytare samt en internationell central för bekämpandet av passförfalskningar. Dessutom upprättades genom medel, som ställdes till förfogande av »Verbande österreichischer Banken och Bankiers» under kommissionens ledning och i visst samarbete med Nationernas Förbund en internationell central för bekämpandet av penning-, check- och värdeförfalskningar. Sagda central utsände regelbundet en publikation »Erkennungszeichen», innehållande bland annat avbildningar av falska mynt. Kommissionen utgav vidare en tidskrift »Internationale öffentliche Sicherheit», som innehöll bland annat efterlysning av personer och gods. Sista numret utkom vid årsskiftet 1944—1945. Vid kommissionens sammanträde i Paris år 1931 beslöts enhälligt inrättandet av en internationell polisradioorganisation för att möjliggöra förmedling på ett snabbare sätt av underrättelser mellan de olika ländernas polisorganisationer. Förslagsställare lär ha varit den judiske polisvicepresidenten i Berlin, dr Weiss, som vid »Machtiibernahme» år 1933 måste fly till London. Den internationella polisradion fick till uppgift att mellan polisen i de länder, som anslöto sig till radionätet, förmedla meddelanden av brådskande natur, såsom efterspaningar, upplysningar angående anhållna personer m. m. Såsom framgår av det följande 1 anslöt sig Sverige icke till nätet. Medlemskap i kommissionen gav de facto åtgång till radionätet, och det var närmast ett internt ekonomiskt och administrativt spörsmål för respektive länder, om de ville vara med eller icke. Någon formell anmälan med prövning och åtföljande förpliktelser fordrades icke. Polisradion var organiserad på så sätt, att som ledande station fanns en centralradiostation anknuten till Berlins polis. Denna station var för övrigt sedan år 1929 huvudstation för en centraleuropeisk polisradio, till vilken från början Tyskland, Polen, Österrike och Tjeckoslovakiet voro anslutna. I vart och ett av de övriga till radionätet anslutna 1
Se s. 128 o. f.
länderna fanns elärjämte en huvudradiostation för förbindelse med centralradiostationen. När till exempel polisen i något av de anslutna länderna ville ha en efterlysning spridd, radiotelegraferades denna till centralradiostationen i Berlin, som därefter utsände efterlysningen till övriga stater. Det vid utväxlingen av telegrammen använda språket var tyska. Vid en kongress, som våren 1946 hölls i Bryssel, varvid de flesta av de medlemsstater, som under kriget icke deltagit i kommissionens arbete, voro representerade, beslöts att kommissionen skulle fortsätta sin under kriget delvis avbrutna verksamhet. Kommissionens huvudsäte skulle i fortsättningen förläggas till Paris. Som kommissionens officiella språk antogos franska, engelska, spanska och ryska. Vidare beslöts att till medlem i kommissionen inbjuda Byssland. Kommissionens nya presidium består av chefen för belgiska polisen, som är ordförande, en fransman, som är generalsekreterare, chefen för Scotland Yard, chefen för schweiziska polisen och överdirektören för statens kriminaltekniska anstalt, docenten Harry Söderman. De tre sistnämnda skola tjänstgöra såsom generalrapportörer.
Förbindelser med utländsk polis före krigsutbrottet år 1939. Enligt kungl. brev den 22 november 1929 ålåg det polischefen i Stockholm att med biträde av underlydande personal förmedla utbyte med vederbörande centrala organ i andra länder av meddelanden rörande brottslighet av internationell karaktär, samla inkommande uppgifter angående internationella för brytare samt lämna polismyndigheterna i riket biträde med förmedling av meddelanden till och från utlandet angående begångna brott. Detta åliggande överflyttades å statens kriminaltekniska anstalt (SKA) genom kungl. brev den 30 december 1939. Den förbindelse som polismyndigheten i Stockholm före kriget uppehöll med utländsk polis föll huvudsakligen inom kriminalpolisens område och omfattade väsentligen utbyte av uppgifter och upplysningar rörande internationella förbrytare, särskilt sedelförfalskare, bedragare och inbrottstjuvar, ävensom efterspaning och utlämning av sådana förbrytare. Oftast utväxlades dessa uppgifter med internationella kriminalpoliskommissionen i Wien (IKPK). 1 Det hände emellertid även att kommunikation ägde rum direkt med vederbörande polischef i t. ex. Berlin, Paris, London eller New York. Direkt förbindelse förekom bland annat i ärenden av brådskande natur, exempelvis då här i landet anhållits någon för internationell brottslig verksamhet misstänkt och efterspanad person eller då en sådan person anhållits utomlands såsom misstänkt för här i landet begånget brott. I sådana fall underrättades emellertid i allmänhet I K P K senare. Exempel på direkt samarbete med polismyndigheter i andra länder erbjuder den s. k. Wollweberaffären, ursprungligen avseende fartygssabotage i olika länder. Samarbetet i denna affär började år 1938 med polisen i 1
S<- s. :!!) o. f.
44 Köpenhamn. Kort tid därefter upptogs i samma ärende på tyskt initiativ även kontakt med den tyska polisen, och så småningom utsträcktes det direkta samarbetet i samma ärende att omfatta — förutom dansk och tysk polis — jämväl polismyndigheter i Holland, Norge och Finland. I Wollweberaffaren var förbindelsen icke allenast skriftlig utan fullföljdes även vid konferenser mellan representanter för polisen i de länder, som deltogo i samarbetet. Sålunda hölls år 1938 i Hamburg en konferens, där förutom tysk polis polismyndigheterna i Danmark, Norge, Sverige och Holland voro representerade. Vidare sammanträdde år 1939 i Stockholm representanter för polisen i de nordiska länderna. För omfattningen av förbindelsen i Wollweberaf faren och dess avläggare kommer i det följande att lämnas en särskild redogörelse. 1 Vidare förekom direkt kommunikation med utländska polismyndigheter i fall, där det gällde att fastställa en persons identitet och antecedentia. För prövning enligt bestämmelserna i utlänningslagen om tillstånd för utlänning att vistas här i landet var det ofta av intresse att erhålla upplysning om vederbörandes identitet och antecedentia. Detta gällde främst utlänningar, vilka misstänktes för att vara kriminellt belastade och vilka kunde antagas ha kommit hit huvudsakligen för att undgå straff eller andra menliga påföljder av sin brottsliga verksamhet. Dessutom hade — enligt vad som uppgivits från polisledningen i Stockholm — erfarenheten visat, att av de flyktingar, som före det sista världskrigets utbrott koinmo till Sverige, en del sänts hit såsom spioner eller för att här bedriva förbjuden politisk verksamhet. Därför förelåg ett starkt intresse att i görligaste mån och utan att eftersätta behörigt hänsynstagande till flyktingsynpunkter söka skilja de verkliga flyktingarna från sådana, som kunde tänkas föregiva politiskt flyktingskap som täckmantel för brottslig eller eljest illegal verksamhet här i riket. Vaksamheten från polisens sida skärptes, sedan polisen i Stockholm år 1934 lyckats avslöja en föregiven tysk flykting som nazistagent. Vid sin ankomst till Sverige hade denne uppgivit sig vara socialdemokratisk flykting. Han hade också omhändertagits av Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté och så småningom blivit sekreterare åt en av kommitténs tjänstemän. Någon dag i juni 1934 rymde emellertid nämnde flykting från Sverige medtagande såväl pengar som handlingar tillhörande kommittén. Ytterligare exempel på föregivna politiska flyktingar, som sedermera visat sig ha varit nazistagenter, ha också förekommit. Nu nämnda förfrågningar hos utländska myndigheter ombesörjdes av statens centralbyrå för fingeravtryck. Undersökningskommissionen har dock i ett fall uppmärksammat att polisen i Göteborg år 1938 beträffande tre utlänningar 2 , som anhållits för passförfalskning, vänt sig till tyska konsulatet därstädes med begäran om identifiering. Konsulatet meddelade, att de efterfrågade voro för Gestapo kända såsom »kommunistiska funktionärer, respektive anarko-syndikalister». 1
Se s. 55 o. f. Två av dem äro omnämnda i Betänkandet del I, nämligen deii ene å s. 56 och 309 (flyktingen D) samt den andre å s. 370 (flyktingen L). 2
45 Centralbyrån, som var inrymd i polishuset i Stockholm, stod under chefskap av tredje polisintendenten i Stockholm (chefen för kriminalpolisen i Stockholm). Föreståndaren för byrån, en kommissarie, uppgives ha föredragit alla ärenden av vikt för tredje polisintendenten. Under tiden före och närmast efter nazismens makttillträde i Tyskland förfrågade sig centralbyrån hos utländska polismyndigheter beträffande samtliga utlänningar, som anhållits i Stockholm för polisering eller såsom misstänkta för brott. Uppgift om dessa utlänningar erhöll centralbyrån genom att dagligen gå igenom den liggare, som å polishuset i Stockholm fördes över anhållna personer. Beträffande utlänningar, som anhöllos i övriga delar av landet, framställde centralbyrån förfrågan i den mån vederbörande polismyndighet underrättade centralbyrån om anhållandet. Förfrågningarna, som åtföljdes av fotografi och fingeravtryck av de efterfrågade, ställdes till polismyndigheten i vederbörande utlännings hemland eller senaste vistelseland och innefattade en begäran om fastställelse av dennes identitet och nationalitet samt om meddelande angående allt, som var känt eller gick att utreda om honom. Av förfrågningen framgick, att den efterfrågade uppehöll sig i Sverige. Allteftersom behandlingen i Tyskland av judar och motståndare till den nazistiska regimen blev strängare började centralbyrån iakttaga allt större försiktighet då det gällde förfrågningar hos tyska myndigheter rörande tyska eller f. d. tyska medborgare. Därest det fanns skäl misstänka att vederbörande utlänning flytt från Tyskland av politiska skäl, brukade någon av centralbyråns personal, innan förfrågan sändes till de tyska polismyndigheterna, inhämta tillstånd därtill av vederbörande förhörsledare. Det förekom också att förhörsledarna av egen drift underrättade centralbyrån om att den icke borde framställa förfrågan hos tyska myndigheter beträffande viss utlänning. Härutöver har förekommit att centralbyrån hos utländsk polismyndighet framställt begäran om fastställelse av utlännings identitet och antecedentia, oaktat utlänningen icke varit anhållen. Detta har särskilt förekommit i fall där polismyndighet haft i uppdrag att verkställa utredning i anledning av framställning från utlänning om främlingspass. Dessa förfrågningar ha avsänts på uppdrag av polisbyrån 1 eller den polisman, som haft att verkställa utredningen. Ärendet torde emellertid dessförinnan ha föredragits för kriminalpolisintendenten. Då det gällde att identifiera utlänningar, som uppgåvo sig vara politiska flyktingar från Tyskland, sökte emellertid polisen i första hand kontakt med vederbörande flyktingorganisationer i Sverige. Genom sina förbindelser hade dessa stora möjligheter att skaffa upplysningar rörande flyktingars personliga förhållanden. Denna undersökning var —• enligt vad som uppgivits från polisen — ofta tillräcklig för att visa, huruvida verkligt flyktingskap förelåg eller ej. I sådana fall, då en flykting icke på detta sätt kunde identi1
Angående polisbyrån se Betänkandet del I s. 23.
fieras och legitimeras, eller då på grund av upplysningar från flyktingorganisation eller av andra skäl anledning ansågs föreligga att misstänka flyktingen för att ha varit straffad för grövre brott eller för att här i riket för annan makts räkning bedriva straffbar eller eljest förbjuden verksamhet av politisk natur, framställdes genom centralbyrån förfrågan hos tysk polismyndighet. De svar, som erhöllos på dessa förfrågningar, uppgivas av polisen ha varit av betydelse för fastställande av vederbörande flyktingars identitet och angivas även ha varit av värde för att bedöma syftet med flyktingarnas verksamhet i Sverige. Sålunda uppgives i ett flertal fall ha meddelats att personer, som kommit till Sverige såsom flyktingar, upprepade gånger straffats för brott. I andra fall ha flyktingarna uppgivits vara kända såsom för Komintern verksamma agenter, vilka kunde misstänkas komma att fortsätta sin verksamhet i Sverige. I ett fall slutligen lär av svaret ha framgått, att den efterfrågade skickats till Sverige för att skaffa uppgifter om tyska kommunister i Sverige. 1 I detta sammanhang må följande till undersökningskommissionen anmälda ärende anföras. En f. d. tysk medborgare, omnämnd såsom J å s. 84 i undersökningskommissionens betänkande del I, har hos undersökningskommissionen klagat över att den svenska polisen hos tysk myndighet begärt fastställelse av hans identitet. Vid företagen undersökning har konstaterats, att polisen i Hälsingborg i november 1935, sedan förhör hållits med J, översänt protokollet däröver jämte fotografi och fingeravtryck av J till statens centralbyrå för fingeravtryck, som därefter från Kriminalpolizeiamt i Berlin införskaffat utredning om J:s identitet. Enligt svaret från Kriminalpolizeiamt förekom icke J i dess kriminalregister. För att söka fastställa i vilken omfattning förfrågningar rörande flyktingar från Tyskland före kriget gjordes hos de tyska myndigheterna, har våren 1946 verkställts en undersökning för åren 1937—1939. Enligt vad som framgår av den hos utlänningskommissionen tillgängliga statistiken inkommo till Sverige år 1937 147, år 1938 734 och år 1939 741 flyktingar, vilka vid tiden för undersökningen fortfarande vistades i Sverige. Det totala antalet dessa år till Sverige anlända flyktingar, vilket uppenbarligen är högre än angivna siffror utvisa, framgår icke av utlänningskommissionens statistik. Genom centralbyrån ha förfrågningar hos tyska myndigheter framställts under år 1937 beträffande 2 personer, under år 1938 beträffande 14 personer samt under år 1939 beträffande 17 personer, vilka samtliga uppenbarligen varit att anse såsom politiska flyktingar. Det anförda kan lämna en förklaring till det av några flyktingar hos undersökningskommissionen påtalade förhållandet, att tysk polismyndighet kort tid efter det att flyktingarna underkastats förhör av svensk polis kunnat uppvisa fotografier av flyktingarna för deras anhöriga i Tyskland. Sålunda har en statslös, förutvarande österrikisk medborgare, A, anmält till undersökningskommissionen, att han kort tid efter det han i december 1938 kom1 Sistnämnda uppgift, som lämnats av polisintendenten M. Lundqvist, har ej gått a t t kontrollera, då .svarsskrivelsen från den tyska myndigheten icke k u n n a t återfinnas.
47 mit till Sverige underkastats förhör av svensk polis och därvid fotograferats och daktyloskoperats, samt a t t svenska polisen därefter måste ha lämnat ut fotografier av honom jämte vissa uppgifter till Gestapo. Några veckor därefter hade lian nämligen fått ett brev från sin frånskilda hustru i Österrike, som däri uppgivit a t t Gestapo sökt upp henne och begärt uppgifter om honom. Gestapo hade därvid visat upp ett fotografi av honom samt meddelat, att han tagits i fänealifft förvar i Stockholm. * Vid företagen undersökning har konstaterats, a t t polisen i Stockholm haft kontakt med polisen i Wien angående A, som vid sin ankomst till Sverige saknade pass. Den 18 januari 1939 översände nämligen statens centralbyrå för fingeravtryck till Staatliche Kriminalpolizei, Kiirninalpolizeileitstelle i Wien, en skrivelse med begäran om fastställelse av A:s identitet. Till skrivelsen funnos fogade fotografi och fingeravtryck av A. I skrivelse den 28 februari 1939 meddelade polisen i Wien a t t A:s hustru känt igen sin make å det översända fotografiet. Vidare har framkommit följande. Förhöret, med A, vilket ägde rum den 4 januari 1939, föranleddes av framställning från A till socialstyrelsen om främlingspass. Vid förhöret lämnade A en tämligen fullständig redogörelse för sina personliga förhållanden och anledningen till att han begivit sig till Sverige m. m. A uppgav därvid bland annat följande. Efter februarirevolutionen i Wien år 1934, då A deltagit i striderna på arbetarnas sida, hade A av politiska skäl nödgats lämna Österrike. H a n hade begivit sig till Tjeckoslovakiet, där han vistats legalt såsom politisk flykting till december 1938. Efter det a t t Tyskland sistnämnda år besatt delar av Tjeckoslovakiet hade svårigheter uppstått för vissa politiska flyktingar i Tjeckoslovakiet, varför A beslutat sig för att söka komma till Sverige. Sedan han i början av december 1938 anlänt till Stralsund, hade h a n den 14 i samma månad i motorbåt begivit sig till Sverige. På aftonen påföljande dag hade han anlänt till skånska kusten i närheten av Malmö. Därifrån hade han med första tåglägenhet rest till Stockholm Omedelbart efter ankomsten dit hade han sökt upp Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté, vilken organisation erkänt honom såsom politisk flykting Han hade erhållit ekonomiskt understöd från såväl n ä m n d a kommitté som Svenska metallindustriarbetareförbundet, Vid förhöret uppgav A vidare, att han icke ville återvända till Tyskland, enär han där sannolikt skulle bli straffad för sin politiska verksamhet i Österrike. Av en polisrapport av den 24 februari 1939 framgår bland annat a t t dåvarande sekreteraren i Arbetarrörelsens flyktingshjälp Axel Granath uppgivit, a t t A av sagda organisation erkänts såsom politisk flykting men a t t A av densamma icke orholle ii d got ekonomiskt understöd utan hänvisats till Röda hjälpen samt a t t en sekreterare i Röda hjälpen på förfrågan meddelat, a t t A av denna organisation erkänts såsom politisk flykting men att frågan om vilken organisation, som skulle påtaga sig det ekonomiska ansvaret för A, då ännu icke avgjorts. En annan flykting, en statslös förutvarande tysk medborgare B, har påtalat ett liknande förhållande. H a n hade anlänt till Sverige i november 1938 och omedelbart underkastats polisförhör. 1 anmälan till undersökningskommissionen har B uppgivit, att Gestapo hållit förhör med hans fader i Tyskland angående hans vistelseort och därvid företett fotografier av B, vilka tagits under polisförhör i Sverige. 1 adorn hade i samband därmed anhållits av Gestapo Sistnämnda uppgift har undersökningskommissionen icke kunnat kontrollera Däremot har kunnat konstateras a t t statens centralbyrå för fingeravtryck den 22 november 1938 till Reichskriniinalpolizeiamt, ReiehserkennungsdiensLntrale Berlin, översänt fotografi och fingeravtryck av B med anhållan om uppgift om dennes identitet och levnadsomständigheter. Svar inkom från Berlin i början av
4S
januari 1939. Däri meddelades, att B kunnat identifieras och att hans fader tydligt känt. igen honom på det översända fotografiet. Härutöver har inhämtats följande. Det av B omnämnda förhöret ägde rum den 21 november 1938 och föranleddes av en framställning från B om främlingspass. Vid framställningen fanns fogat ett meddelande från Röda hjälpens flyktingskommitté av innehåll bland annat, att kommittén efter noggrann prövning av skälen för B:s emigration erkände B såsom politisk flykting och även åtoge sig ansvara för hans försörjning samt att kommittén bekräftade B:s uppgifter om sin identitet. Under polisförhöret uppgav B bland annat, att han, som sedan år 1931 tillhört det kommunistiska partiet i Tyskland, den 1 augusti 1933 anhållits av Gestapo, som företagit husrannsakan i hans bostad och där funnit diverse illegalt, kommunistiskt propagandamaterial. B hade i ma.j 1934 dömts till 2Vs års tukthus för högförräderi. Sedan B i februari 193G frigivits, hade han återupptagit sin illegala politiska verksamhet. Dä de tyska polismyndigheterna kom mit hans verksamhet på spåren, hade han nödgats lämna Tyskland samt begiva sig till Sverige. B hade med båt lämnat Stettin samt den 2 november 1938 anlänt till skånska kusten i trakten av Trelleborg. Frän Trelleborg hade 1! över Malmö farit, till Stockholm, där han omedelbart sökt upp Röda hjälpens flyktingskommitté. Vid polisförhöret uppgav B slutligen att han hade skälig anledning förmoda, att han — därest han återvände till Tyskland — skulle ställas till ansvar för sin i Tyskland bedrivna politiska verksamhet. Förbindelsen med polismyndigheterna i de n o r d i s k a g r a n n l ä n d e r n a var före kriget helt naturligt livligare än med övriga länders polis. För att planlägga de allmänna principerna för detta samarbete höllos under 1930-talet i de nordiska huvudstäderna årliga konferenser mellan polischeferna i dessa städer. I övrigt skedde samarbetet huvudsakligen i form av skriftväxling mellan de olika polismyndigheterna. Åren närmast före krigsutbrottet var samarbetet med grannländernas polis särskilt omfattande beträffande spionerioch sabotagebrott. Dessa brott visade sig nämligen ofta vara förgrenade till flera av de nordiska länderna. Den livligaste förbindelsen hade polisen i Stockholm med finska polisen. Detta samarbete avsåg främst mot Finland riktad illegal politisk verksamhet av de finska kommunisterna. Som det kommunistiska partiet var förbjudet i Finland, hade det tidvis sin verksamhet förlagd till Stockholm. Arbetet här för finska polisens räkning bestod huvudsakligen i att de svenska polismyndigheterna på begäran av den finska polisen skuggade vissa finska medborgare under deras vistelse här i landet. Bapporter över skuggningarna sändes sedan till finska polisen. Ytterligare må nämnas, att till den finska polisen utlämnades av den svenska polisen inhämtade uppgifter angående finska personer, som kommit in i Sverige utan legitimationshandling och misstänktes för illegal verksamhet. Det förekom även att represen tanter för finsk polis kommo över hit och fingo besiktiga föremål, som på träffats hos anhållna finnar. På uppmaning av utrikesdepartementet, som fått mottaga framställning därom av finske ministern härstäcles, intensifierade polisen i Stockholm i maj 1937 sitt arbete för efterspanande av finska kommunister, som från Stockholm bedrevo landsförrädisk verksamhet mot Finland, samt böljade även inskrida mot den mot finska myndigheter riktade propaganda, som i form av broschyrer och flygblad översändes från Sverige
49 till Finland. Även om samarbetet med finsk polis närmast rörde kommunister omfattade det före kriget även nazister. Kontakten med utländsk polis ombesörjdes av chefen för kriminalpolisen i Stockholm (före år 1938 tredje polisintendenten och därefter kriminalpolisintendenten). Även om denne ej själv i varje ärende skötte kontakten, upp gives han ha tagit del av alla utväxlade upplysningar. I och med att dåvarande tredje polisintendenten A. Zetterquist sommaren 1937 erhöll tjänstledighet från sin befattning för att upprätthålla annan befattning uppdrog han åt dåvarande kriminalkonstapeln Th. Söderström, vilken tjänstgjorde å den avdelning, som omhänderhade utredningar av brott, riktade mot rikets säkerhet, att tills vidare intill dess mera stadigvarande förordnande för Zetterquists efterträdare meddelades, upprätthålla kontakten med polisen i Finland. Sedan förste stadsfiskalen M. Lundqvist, som från och med den 1 juli 1937 med undantag för vissa kortare tider upprätthöll tjänsten som kriminalpolisintendent, tillträtt detta förordnande, har Söderström såvitt framgår av utredningen föredragit alla utväxlade upplysningar för Lundqvist. Förutom polisens i Stockholm förbindelse med utländsk polis förekom före kriget även direkt förbindelse mellan lokala polismyndigheter i gränstrakterna och närmaste utländska polismyndighet. Sålunda kan nämnas att sedan gammalt en mycket intim kontakt upprätthållits mellan polismyndigheterna i respektive Malmö och Köpenhamn, Hälsingborg och Helsingör samt Haparanda och Torneå.
Förbindelser med utländsk polis efter krigsutbrottet år 1939. I samband med krigsutbrottet år 1939 började allmänna säkerhetstjänsten sin spaningsverksamhet. Denna organisation, som upphörde vid utgången av juni 1946, hade bland annat till uppgift att förhindra och uppdaga spionerioch sabotagebrott jämte vissa därmed jämförliga förbrytelser. I spetsen för säkerhetstjänsten stod säkerhetschefen, underståthållaren Eric Hallgren. Under honom sorterade fram till hösten 1945 tre byråchefer, av vilka en var chef för dell så kallade spaniugsbyrån. I övrigt var landet indelat i sju övervakningsområden med var sin övervakningschef. Till säkerhetstjänsten knöts, förutom ett stort antal polismän av olika tjänsteställning, den avdelning inom polisen i Stockholm, som omhänderhade utredningar av brott riktade mot rikets säkerhet. I fortsättningen kommo samtliga utredningar rörande ifråga varande brott att utföras av säkerhetstjänsten eller under dess ledning. Följden blev att den förbindelse med utländska polismyndigheter, som i dylika ärenden ansågs lämplig, kom att vila å säkerhetstjänsten. Några skriftliga direktiv om hur ett dylikt samarbete skulle ordnas utfärdade säkerhetschefen icke förrän efter den tyska kapitulationen år 1945. Praxis blev emellertid att i. stort sett 1 förbindelsen mellan säkerhetstjänsten och utländska myndig« Vissa undantag ha förekommit i ärenden, som u t r e t t s av övervakningscheferna i Götenorg oeli -Malmö. Jfr s. 52. 4—2313 46
50 heter — med undantag för ärenden tillhörande Stockholms övervakningsområde, sedermera fjärde övervakningsområdet — ombesörjdes av chefen för spaningsbyrån, statspolisintendenten G. Thulin. Anledningen till att Thulin fick detta åliggande var att det var lättare för denne, som vistades i Stockholm och dagligen besökte säkerhetschefen, än för övervakningscheferna ute i landet att föredraga dessa frågor för säkerhetschefen ävensom att vid behov samråda med utrikesdepartementet eller ledamot av statsrådet. Från krigsutbrottet tillämpades nämligen inom säkerhetstjänsten det systemet, att upplysningar som regel icke lämnades till utländska myndigheter utan att dessförinnan medgivande inhämtats, de första åren från utrikesdepartementet och sedan någon gång under år 1943 från ledamot av statsrådet. I ärenden tillhörande Stockholms övervakningsområde, sedermera fjärde övervakningsområdet, upprätthölls förbindelsen med utländska myndigheter av övervakningschefen, t. f. kriminalpolisintendenten M. Lundqvist. Orsaken därtill var att Lundqvist i motsats till övriga övervakningschefer var direkt föredragande inför säkerhetschefen. Efter krigsutbrottet ansågs det inom säkerhetstjänsten såsom uppenbart, att ett samarbete mellan säkerhetstjänsten och motsvarande organisationer i andra länder vore icke enbart eller ens i första hand en polisiär utan en politisk fråga och att avgöranden härutinnan därför borde träffas av de myndigheter, på vilka politiska avgöranden i allmänhet ankomme. Enligt säkerhetschefens uppfattning var utrikesdepartementet rätt instans för bedömande av dessa spörsmål. På anmodan av säkerhetschefen ha därför Thulin och Lundqvist i skilda sammanhang hänvänt sig till olika befattningshavare inom utrikesdepartementet och anhållit om direktiv. 1 I vissa fall har den tjänsteman, som tillfrågats (utrikesråd, legationsråd eller byråchef etc), ansett sig omedelbart kunna besvara förfrågningen, medan han i andra fall sagt sig först skola underställa frågan sin närmaste överordnade eller utrikesministern. Först efter det utrikesdepartementet i omkring tre års tid lämnat av säkerhetstjänsten begärda direktiv tillrådde departementet säkerhetstjänsten att i dylika frågor vända sig till socialdepartementet. Efter vederbörlig anvisning ha dessa spörsmål därefter underställts som regel dåvarande konsultativa statsrådet, sedermera justitieministern Bergquists avgörande. Det anförda gäller dock icke sådana förfrågningar till eller från utlandet, som allenast åsyftat att söka fastställa olika utlänningars identitet och antecedentia. I enlighet med det förut nämnda kungl. brevet den 30 december 19392 gingo under kriget dylika förfrågningar genom SKA. För SKA: s förbindelser med utländska myndigheter såväl i angivet hänseende som i övrigt lämnas i det följande en särskild redogörelse. Säkerhetstjänstens förbindelse med motsvarande organisationer i d e nord i s k a g r a n n l ä n d e r n a var under tiden närmast efter krigsutbrottet mycket » Jfr s. 80 samt s. 87 o. f. 2 Se s. 43.
51 livlig. I motsats till vad som var fallet före krigsutbrottet, då stockholmspolisens samarbete med finsk polis var mera omfattande än förbindelsen med dansk och norsk polis, kommo säkerhetstjänstens förbindelser med motsvarande organisationer i Danmark och Norge att under tiden fram till ockupationen i april 1940 bliva intimare än förbindelserna med samma organisation i Finland, nämligen finska statspolisen. Under denna tid uppgives säkerhetstjänsten ha erhållit mycket värdefulla upplysningar från såväl Danmark som Norge. Mera sällan uppgivas de danska myndigheterna ha haft anledning att här inhämta upplysningar. Detta berodde delvis på att säkerhetstjänsten var ny och icke hade något samlat material. Den danska motsvarigheten till säkerhetstjänsten var dessutom redan före kriget mycket välordnad och arbetade effektivt. Den huvudsakliga förbindelsen med de danska och norska myndigheterna handhades av Thulin. Även Lundqvist hade under denna tid i en del fall förbindelse med dessa myndigheter. Främst gällde detta den s. k. Wollweberaffären samt ett för tysk räkning bedrivet spionage, vilket berörde såväl Norge som Sverige och vilket avsåg bland annat införskaffande av uppgifter rörande malmexporten från Narvik. Sistnämnda brottmålsaffär, som även gällde tyskt militärspionage i Nordnorge, torde ha varit den största spionaffären i Norge före ockupationen. I detta ärende samarbetade såväl Lundqvist som Thulin direkt med polismyndigheterna i Oslo och Narvik. Säkerhetstjänstens samarbete med finska statspolisen var under de första krigsåren också ganska omfattande. Det ombesörjdes huvudsakligen av Lundqvist med biträde av kriminalpoliskommissarien Erik Lönn. Även Thulin hade viss kontakt med finska statspolisen. På grund av krigsutvecklingen kom säkerhetstjänstens förbindelse med å ena sidan dansk och norsk polis samt å andra sidan finsk polis att i fortsättningen gestalta sig helt olika. I samband med ockupationen den 9 april 1940 bröt säkerhetstjänsten enligt vad utredningen utvisar helt förbindelsen med de norska polismyndigheterna. Detsamma gällde i stort sett Danmark. Med de danska polismyndigheterna upprätthöll säkerhetstjänsten emellertid även efter ockupationen viss kontakt i den s. k. Wollweberaffären. Efter ockupationen av Danmark förekom därjämte att danska polisämbetsmän flera gånger besökte Sverige för att söka återupptaga det tidigare samarbetet med säkerhetstjänsten. Dessa ämbetsmän hänvisades emellertid alltid till socialdepartementet, möjligen någon gång även till utrikesdepartementet. Med hänsyn till förhållandena i Danmark, särskilt risken för att de tyska myndigheterna skulle lägga beslag på den danska polisens handlingar, avböjde emellertid chefen för socialdepartementet alltid dylika förslag. Sedan polismän tillhörande den norska hemmafronten och senare jämväl motståndsrörelsen i Danmark såsom flyktingar kommit till Sverige, inledde Lundqvist i början av år 1942 ett med tiden alltmer omfattande samarbete med dessa polismän ävensom med representanter för den militära under-
52 rättelsetjänsten för det fria Danmark och Norge. Särskilt samarbetet med de norska representanterna — i vilket även Thulin deltog — uppgives ha varit betydelsefullt för säkerhetstjänsten. Den lokala förbindelse, som polismyndigheterna i Malmö och Hälsingborg tidigare hade över Öresund i ärenden rörande brott mot rikets säkerhet, övertogs i samband med krigsutbrottet av säkerhetstjänstens avdelningar i dessa städer. Några direktiv därom utfärdades ej av säkerhetschefen. Säkerhetstjänsten i Malmö upprätthöll i början av kriget såväl skriftlig som muntlig förbindelse med Sikkerhedspolitiet och Opdagelsespolitiet i Köpenhamn i syfte att söka inhämta upplysningar om personer, som kunde misstänkas driva spioneri för tysk läkning i Sverige. De danska polisavdelningarna upp givas ha till Sverige lämnat alla för dem tillgängliga upplysningar om förhållanden, som rörde Sverige. Detta samarbete fortgick till den 9 april 1940. Därefter förekom icke någon skriftväxling med de danska polismyndigheterna, utan förbindelsen upprätthölls så gott som uteslutande genom besök i Köpen hamn av svenska polismän och i Malmö av danska polismän. Sedan danska flyktingar börjat anlända till Sverige, gjorde säkerhetstjänsten i Malmö hos danska polismän i Danmark, för vilka man hade fullt förtroende, förfrågningar angående flyktingar, som misstänktes arbeta för tyskarna. Denna kontakt bröts den 29 augusti 1943, då undantagstillstånd infördes i Danmark. Därefter upptog säkerhetstjänsten i Malmö en intim kontakt med danska polismän, som flytt till Sverige. I Hälsingborg upprätthölls även efter ockupationen i april 1940 viss kontakt med de danska polismännen i Helsingör. Genom dessa uppgives därvid ha erhållits synnerligen värdefulla uppgifter om vad som försiggick i Danmark, i all synnerhet i Helsingör och trakten däromkring. För att obehindrat kunna resa in i Danmark över Helsingör sökte och erhöll säkerhetstjänstens avdelning i Hälsingborg sensommaren 1941 jämväl kontakt med deu i Helsingör stationerade tyska gränsbevakningen. Sedan år 1942 upprätthölls denna förbindelse å tysk sida av »gestapomannen» Juhl. Denne besökte vid flera tillfällen Hälsingborg men uppgives då alltid ha varit tillsammans med en eller flera polismän från säkerhetstjänstens avdelning i Hälsingborg. Däremot tilläts personalen från säkerhetstjänsten i Hälsingborg att vid sina besök i Danmark röra sig fritt. Några uppgifter om personer och förhållanden i Sverige ha såvitt framgår av utredningen icke begärts av Juhl eller någon annan tysk. Kontakten med tyskarna upprätthölls för att bereda säkerhetstjänsten i Hälsingborg möjlighet att träffa danska polismän i och för utbyte av informationer om tyskarna och förhållandena i Danmark. Den 29 augusti 1943 bröts kontakten med den tyska gränsbevakningen i Helsingör på grund av undantagstillståndets införande i Danmark. Däremot upprätthöll säkerhetstjänsten i Hälsingborg alltjämt förbindelse med danska polismän, som tillhörde motståndsrörelsen. Denna, kontakt gick till en början genom pålitliga kustpolismän och besättningsmän å färjorna samt senare via
53 de illegala rutterna. Syftet med sistnämnda kontakt var främst att få uppgifter om misstänkta flyktingar. Sedan danska polismän från Helsingör tillhörande motståndsrörelsen anlänt till Sverige såsom flyktingar, fingo de för säkerhetstjänsten i Hälsingborg omhänderha den nödvändiga kontakten med motståndsrörelsen i Danmark. Samarbetet med finsk polis var, såsom redan antytts, intill det andra finskryska krigets utbrott i juni 1941 alltjämt ganska omfattande. Därefter förändrades i viss mån förutsättningarna för samarbetet, ehuru representanter för den finska statspolisen, vilka vid olika tillfällen besökte Sverige, framhöllo att den finska statspolisen fortfarande intog en gentemot Tyskland fullt självständig hållning och att risk icke förelåg för att upplysningar, som lämnades till den finska statspolisen, skulle vidarebefordras till tyskarna. I anledning av förfrågan, som undersökningskommissionen framställt vid sitt besök i Finland i slutet av oktober 1945, har dåvarande chefen för finska statspolisen i skrivelse den 12 november samma år till undersökningskommissionen framhållit, att det honom veterligen icke i något fall förekommit, att den finska statspolisen eller kriminalcentralen i Helsingfors till den tyska hemliga statspolisen (Gestapo) överlämnat upplysningar, som erhållits från svenska myndigheter. Från svensk sida ansågs emellertid vid ifrågavarande tid försiktigheten kräva en viss återhållsamhet i samarbetet. Anledningen till att säkerhetstjänsten icke helt avbröt samarbetet med finska statspolisen var att ur polisiära synpunkter ett starkt intresse ansågs föreligga för Sverige att hålla kontakten med Finland vid liv. Särskilt var så fallet, sedan säkerhetstjänsten under de två åren från mitten av år 1941 upptäckt ett flertal fall av här i landet för rysk räkning bedrivet spionage, som enligt säkerhetstjänstens uppfattning var av delvis mycket allvarlig karaktär. Dessa spionage hade förgreningar till Finland, och samarbete med den finska statspolisen ansågs stundom vara en nödvändig förutsättning för fullständig utredning. Arten och omfattningen av det samarbete, som sålunda förekom, bedömdes emellertid, såsom redan framhållits, ej enbart ur polisiära utan även ur politiska synpunkter. Sålunda tog Lundqvist vid något tillfälle kort efter det andra finsk-ryska krigets utbrott på säkerhetschefens anvisning kontakt med tjänstemän i utrikesdepartementet — i första hand sekreteraren K. G. Lagerfelt, som då tjänstgjorde såsom förbindelseman mellan politiska avdelningen i utrikesdepartementet och säkerhetstjänsten — för att underställa samarbetet utrikesdepartementets prövning. Den korrespondens, som därefter förekom mellan säkerhetstjänsten och den finska statspolisen, uppgives i regel ha granskats och godkänts av någon tjänsteman i utrikesdepartementet. Underställning för sådan granskning har enligt Lundqvist. underlåtits allenast i fall, då korrespondensen ansetts vara av »ofarlig» karaktär. Underställandet har skett antingen skriftligen eller per telefon. Efter inemot två års förlopp — således under år 1943 — meddelades från utrikesdepartementet till Lundqvist, att departementet ansåg frågor av
54 förevarande art rätteligen böra behandlas av socialdepartementet. Efter anvisning av säkerhetschefen underställde Lundqvist i fortsättningen hithörande frågor dåvarande statsrådet Bergquist. Denne har enligt Lundqvist därefter intill hösten 1944, då samarbetet mellan säkerhetstjänsten och den finska statspolisen upphörde, fått sig underställda samtliga avgående skrivelser till Finland av någon betydenhet. De principer, som varit vägledande för samarbetet med finska statspolisen efter juni 1941 och som fastställts av utrikesdepartementet eller dåvarande statsrådet Bergquist, kunna enligt Lundqvist i stort sett sammanfattas på följande sätt. Då upplysningar från Finland till Sverige endast ansågos kunna gagna svenska intressen, har vid flera tillfällen hemställts hos den finska statspolisen att få allt det material, som framkom i Finland rörande förhållanden av intresse ur svensk synpunkt. Någon utfästelse att den finska polisen skulle få del av resultatet av de spaningar, som detta material kunde föranleda i Sverige, har däremot icke lämnats. I vad mån detta borde ske, har bedömts från fall till fall. Meddelandet av upplysningar till finska polisen rörande för den svenska polisen kända förhållanden uppgives regelmässigt ha begränsats till sådana fall, då fråga varit om spioneri- eller sabotageaffärer, som berört såväl Sverige som Finland, och där således utbyte av upplysningar ansetts vara av värde för den svenska polisens spaningar. Förfrågningar från den finska polisen i andra fall uppgivas däremot endast i mindre omfattning ha besvarats och då alltid efter samråd med någon tjänsteman i utrikesdepartementet eller med statsrådet Bergquist. I det följande kommer att i ett särskilt avsnitt lämnas exempel på den förbindelse, som under kriget förekommit mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen i en del för kommissionen anmälda ärenden. Förutom nu angivna förbindelser med polismyndigheterna i grannländerna uppehöll säkerhetstjänsten i början av sin verksamhet icke någon kontakt med p o l i s m y n d i g h e t e r i a n d r a l ä n d e r . På våren 1941 återupptog emellertid säkerhetstjänsten på tyskt initiativ och efter att ha underställt frågan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den vid krigsutbrottet år 1939 avbrutna kontakten med den tyska säkerhetspolisen i den s. k. Wollweberaffären. Detta samarbete fortsatte därefter till i februari 1942, då säkerhetstjänsten avslutade utredningen av nämnda affär. Jämväl därefter har en tysk polisman vid ett par tillfällen besökt Sverige och därvid i tjänsten tagit kontakt med svenska polismän. För dessa förbindelser kommer i det följande att närmare redogöras i ett särskilt avsnitt. Sedan våren eller sommaren 1943 har Lundqvist därjämte under överinseende av någon ledamot av statsrådet haft förbindelse med allierad underrättelsetjänst. Samarbetet har rört det tyska spionaget i Sverige och utlandet. De erhållna upplysningarna uppgivas åtminstone i vissa fall ha varit av värde för säkerhetstjänstens spaningsarbete och delvis bidragit till klarläggandet av vissa utav densamma uppdagade spioneriaffärer.
55 Efter vapenstilleståndet i Europa återupptog säkerhetstjänsten förbindelserna med polismyndigheterna i Danmark och Norge. I en del ärenden har säkerhetstjänsten därjämte samarbetat med de allierade myndigheterna i dessa länder och Tyskland ävensom med andra länders polismyndigheter. För detta samarbete har säkerhetschefen utfärdat vissa anvisningar. Sålunda underrättade säkerhetschefen i cirkulärskrivelse den 14 juli 1945 övervakningscheferna om att enligt direktiv från socialdepartementet förfrågningar och dylikt från främmande länders polismyndigheter (jämväl danska och norska) såvitt rörde säkerhetstjänstens verksamhetsområde icke fingo besvaras direkt av vederbörande svenska polismyndighet utan att de i varje särskilt fall skulle sändas till säkerhetschefen, som hade att underställa dem regeringens prövning. I cirkulärskrivelse den 2 oktober 1945 meddelade säkerhetschefen övervakuingscheferna nya föreskrifter för samarbetet med Danmark och Norge. Enligt dessa föreskrifter voro övervakningscheferna i vissa fall befriade från skyldigheten att underställa frågan om uppgifters utlämnande säkerhetschefens prövning.
Förbindelserna i den s. k. Wollweberaffären m. m. Den av undersökningskommissionen företagna undersökningen av förbindelserna med utländska polismyndigheter har särskilt tagit sikte på de uppgifter, som såväl före som efter krigsutbrottet år 1939 utlämnats till tyska polisen angående enskilda utlänningar. Såsom redan i det föregående angivits har kommissionen funnit förbindelserna med den tyska polisen vara av sådant allmänt intresse att en ingående redovisning av desamma i en särskild avdelning ansetts påkallad. De svenska polismyndigheternas samarbete med den tyska polisen före krigsutbrottet rörde huvudsakligen den s. k. Wollweberaffären. Sagda affär spelade jämväl en dominerande roll i den förbindelse, som säkerhetstjänsten under krigsåren upprätthöll med den tyska polisen. På grund härav kommer redogörelsen över förbindelserna med den tyska polisen att huvudsakligen bliva en beskrivning av samarbetet i Wollweberaffären och dess avläggare. Den lämnade redogörelsen grundar sig väsentligen på — förutom svenska polisens handlingar i Wollweberaffären — de hos polisen i Stockholm bevarade skrivelser, som utväxlats mellan de tyska och svenska polismyndigheterna, ävensom uppgifter från de svenska polisämbetsmän, som handhaft sagda förbindelse. För att bereda möjlighet att bedöma värdet av de uppgifter, som utväxlats med tyska polisen i Wollweberaffären, har kommissionen låtit redogörelsen omfatta jämväl vissa uppgifter om vad som i övrigt förekommit i sagda affär. Bedogörelsen gör dock icke anspråk på att giva en fullständig bild av vad som förekommit i Wollweberaffären. Syftet med redogörelsen är allenast att lämna
56 en beskrivning över det enligt kommissionens mening och ur synpunkten av dess uppdrag väsentliga i förbindelsen. I en första avdelning redogöres för förbindelserna före krigsutbrottet år 1939. Därefter lämnas en redogörelse för vad som förekommit under det första krigsåret fram till ockupationen av Danmark och Norge i april 1940. Nästa avdelning omfattar tiden därifrån fram till juni 1941, då krigstillstånd inträdde mellan Tyska riket och Sovjetunionen. Slutligen redogöres för den förbindelse, som därefter ägt rum. 1 Före krigsutbrottet
år 1939.
Första gången de svenska polismyndigheterna kommo i kontakt med Wollweberaffären var sommaren 1938. I skrivelse den 24 juni 1938 begärde polisen i Köpenhamn vissa uppgifter angående en svensk medborgare, i det följande benämnd A. Denne eller i vart fall en person med hans pass skulle den 28 januari 1938 ha rest från Köpenhamn till Gdynia med polska m/s Batory. Å detta fartyg hade under nämnda resa, enligt vad som under hand meddelades från polisen i Köpenhamn, inträffat ett brandattentatsförsök. Enligt vad som framgår av handlingarna hade polisen i Köpenhamn börjat undersöka sagda affär i anledning av en hänvändelse från den polske handelsattachén i Köpenhamn. Därefter hade jämväl en representant från polska polisen tagit kontakt med köpenhamnspolisen. I svarsskrivelse den 28 juni 1938 meddelade polisen i Stockholm köpen hamnspolisen vad som härstädes var känt angående A ävensom att det utrönts, att A fanns upptagen i passagerarlistan för resenärer, som den 2 februari 1938 anlänt från Åbo till Stockholm. Vidare meddelades, att A den 22 december 1937 tagit ut pass hos överståthållarämbetet. Under tiden närmast därefter hemställde polisen i Köpenhamn hos polisen i Stockholm om fortsatt undersökning angående A:s förehavanden samt om viss utredning angående grängesbergsdynamit och möjligheterna för olovlig åtkomst av sådan. I samband däi med upplystes, att dylik dynamit vid två tillfällen under första halvåret 1938 insmugglats till Danmark. Dylik smuggling skulle åtminstone i ett fall ha ombesörjts av en namngiven dansk medborgare, i det följande benämnd B. Denne hade uppgivit sig ha mottagit dynamiten av en tysktalande man. som misstänktes vara identisk med f. d. tyske medborgaren Ernst Wollweber. Köpenhamnspolisen anhöll dessutom om alla uppgifter som funnos hos svenska polisen angående Wollwebers person, verksamhet, resor m. m. Woll weber misstänktes ha uppehållit sig i Sverige illegalt såsom »instruktör för Komintern». Med anledning av danska polisens förfrågningar angående A hänvände sig polisen i Stockholm till finska polisen med begäran om vissa uppgifter angående A, som från Gdynia skulle ha återvänt till Sverige över Finland. Från 1
Förbindelserna ha redan i vissa delar beskrivits i Betänkandet del I s. 173 o. f.
57 finska polisen meddelades att liknande undersökning begärts från köpenhamnspolisen samt att svar lämnats direkt dit. Den 21 juli 1938 besökte två tyska kriminalpolismän Göteborg, dit de anlänt från Danmark, och därefter Stockholm. De tyska polismännen hade i upp drag att informera olika länders polismyndigheter om den verksamhet, som enligt tyska polisen bedreves i ett flertal länder av en internationell fartygssabotageorganisation. En representant för polisen i Stockholm, kriminalpoliskommissarien S. V. Magnusson, sammanträffade med de tyska polismännen i Stockholm. Därvid berördes bland annat frågan om en konferens i saken mellan olika länders polismyndigheter. Efter några dagar fortsatte de tyska polismännen till Norge. I slutet av juli 1938 erhöll polisen i Stockholm från polisen i Köpenhamn en redogörelse angående de närmare omständigheterna kring dels sabotageförsöket mot m/s Batory, dels ytterligare ett under april 1938 verkställt sabotageförsök mot samma fartyg på resa från Köpenhamn till New York och dels även ett sprängningsattentat i maj 1938 mot två för ett spanskt rederi färdigbyggda trålare 1 i Frederikshavn. Gärningsmännen till attentatsförsöken å m/s Batory hade icke kunnat anträffas. Det tillvaratagna materialet från dessa båda sabotageförsök hade dock enligt danska polisen givit belägg för att de hade ett visst sammanhang med varandra. Omedelbara efterforskningar hade däremot lett till gripandet av gärningsmännen till sprängningsattentatet å de spanska trålarna. Enligt redogörelsen utvisade utredningen, att bakom sistnämnda attentat stått förutnämnde Wollweber, vilken efterspanats utan resultat. Tillika hade enligt danska polisen utrönts, att Wollweber sannolikt stått bakom även de båda sabotageförsöken mot m/s Batory. Av redogörelsen framgick vidare, att — enligt uppgift från tyska polisämbetsmän — i ett italienskt fartyg anträffats ett livbälte, innehållande 7 kilogram dynamit av det svenska märket »Grängesberg», samt att ett tyskt fartyg, som kommit från Göteborg, efter explosion sjunkit i närheten av Kiel. Därjämte redogjordes för uppgifter från belgiska, norska, polska och tyska polismyndigheter angående ett flertal vid samma tid på likartat sätt iscensatta fartygssabotage. Polisen i Köpenhamn ansåg sannolika skäl tala för att det funnes en förbindelse mellan alla de attentat, som förövats i Danmark och andra länder. I anledning därav förordade köpenhamnspolisen ett samarbete mellan de berörda staternas polismyndigheter i syfte att klarlägga omständigheterna kring de inträffade attentaten. Tyska polisen hade enligt redogörelsen för sin del utfäst sig att snarast lämna polisen i Köpenhamn närmare uppgifter angående de fartygsattentat, som vore kända för tyska polisen. I början av augusti 1938 erhöll kriminalpolischefen i Stockholm en längre redogörelse från säkerhetspolisen i Berlin angående de fartygssabotage, som voro kända av denna. Eedogörelsen omfattade uppgifter om tolv sabotagefall. 1 Mellan rederiet, vars aktieägare voro Franeo-vänliga, och den spanska republikanska regeringen pågick vid denna tid rättegång om äganderätten till t r å l a r n a . Sedan Franco segrat i spanska inbördeskriget, nedlades rättegången.
58 Av de fartyg, som utsatts för sabotage, voro enligt redogörelsen fyra tyska, fyra italienska, två japanska, två spanska (attentatet i Frederikshavn) och ett polskt nämligen m/s Batory. Av de tyska fartygen hade ett utsatts för sprängning efter det att detsamma kommit från svensk hamn. I redogörelsen framhölls, att det icke var fråga om fristående företeelser, utan att samtliga sabotageakter utgjorde led i en från »bolsjevikanarkistiska» kretsar organiserad verksamhet. Det anfördes vidare, att ett nära samarbete mellan polismyndigheterna i alla länder var erforderligt för att klarlägga dessa brott, Den 25 augusti 1938 översände säkerhetspolisen i Berlin till kriminalpolischefen i Stockholm ett meddelande om att det i december 1937 i den grekiska hamnen Katakolo utbrutit eld i lasten å det svenska fartyget »Gotland» samt begärde de närmare uppgifter om orsaken till branden, som voro kända. Tillförordnade kriminalpolisintendenten Martin Lundqvist besvarade framställningen den 17 november 1938. I svaret angavs såsom sannolikt att självantändning i lasten varit orsaken till eldsvådan. Med skrivelse den 7 september 1938 till kriminalpolischefen i Stockholm översände tyska säkerhetspolisen en översikt ur kriminologisk och ideologisk synpunkt av den personkrets, inom vilken fartygssabotagens anstiftare och gärningsmän enligt tyska säkerhetspolisen voro att finna. Till denna översikt var fogad en förteckning över ett hundratal personer av olika nationaliteter inom denna misstänkta krets samt fotografier av en del av dessa. Av dessa personer voro ett femtiotal angivna såsom lärare eller elever vid den militärpolitiska skolan i Moskva och återstoden såsom »andra terrorister». I skrivelsen nämndes även, att vid ett av attentaten mot ett italienskt fartyg påträffats en sprängladdning, bestående av bland annat grängesbergsdynamit från år 1937. Enär jämväl den vid sprängningsattentatet i Frederikshavn använda sprängladdningen bestått av dylik dynamit, ansåg tyska polisen sannolika skäl tala för att sprängladdningarna i båda fallen härrörde från samma gärningsmän. I mitten av september 1938 hölls i Hamburg en konferens mellan representanter för polismyndigheterna i Danmark, Holland, Norge, Sverige och Tyskland i och för dryftande av angelägenheter i samband med de inträffade fartygssabotagen. Såsom representanter för den svenska polisen närvoro polismästaren i Göteborg Ernst Fontell och polisintendenten därstädes Janne Westlin samt kommissarien Magnusson. Vid konferensen dryftades vilka åtgärder som fortsättningsvis borde vidtagas för att genom effektivt samarbete klara upp de inträffade fartygssabotagen. Med skrivelse den 3 november 1938 till kriminalpolischefen i Stockholm översände säkerhetspolisen i Berlin en redogörelse Över »die kommuuistische Universität fiir nationale Minderheiten des Westens» jämte en förteckning över lärare och elever vid detta universitet. Denna redogörelse uppgives i skrivelsen bevisa de kommunistiska funktionärernas i Västeuropa skolning genom Komintern i Sovjetryssland. Hänvisande till tidigare skriftväxling i fartygssabotagesaken översände säkerhetspolisen i Berlin till kriminalpolischefen i Stockholm med skrivelse
59 den 7 november 1938 ytterligare material angående en av italienska polismyndigheter verkställd utredning beträffande sabotageförsöket mot ett av de italienska fartygen, vid vilket försök svensk dynamit skulle ha använts. I sistnämnda skrivelse omnämndes vidare, att två svenska medborgare under täcknamnen »Bobert» och »Axel» åren 1930—1931 deltagit i en militärpolitisk kurs i Moskva, vilken omfattat bland annat utbildning i sprängämnesteknik. Signalement lämnades å bägge med begäran om medverkan till deras identifierande. Den 18 november 1938 tillskrev säkerhetspolisen i Berlin chefen för kriminalpolisen i Stockholm och meddelade att en namngiven tysk medborgare, som skulle uppehålla sig i Sverige, hade att skaffa med fartygssabotagen. Vidare meddelades i skrivelsen, att en obekant sovjetagent, av vilken ett fotografi bifogades, skulle uppehålla sig i Sverige. Med skrivelse den 22 november 1938 till kriminalpolischefen i Stockholm översände säkerhetspolisen i Berlin en förteckning över svenska medborgare, vilka deltagit i spanska inbördeskriget och på våren 1938 tagits tillfånga av de spanska nationalisterna. Den 8 december 1938 meddelade polisen i Köpenhamn per telefon till stockholmspolisen att den tidigare omnämnde svenske medborgaren A dagen förut anhållits i Köpenhamn och hörts angående det första attentatsförsöket mot m/s Batory. A hade emellertid förnekat all kännedom om attentatet, liksom att han rest med fartyget till Gdynia. På begäran av kriminalpolischefen i Köpenhamn företog polisen i Stockholm ytterligare utredning angående A, vilken utredning tillställdes kriminalpolisen i Köpenhamn. Om denna utredning informerades tillika polisen i Oslo. Vid besök hos köpenhamnspolisen den 7 januari 1939 erhöll kommissarien Magnusson en redogörelse för den utredning, som verkställts av köpenhamnspolisen angående A:s eventuella delaktighet i attentatet mot m/s Batory. Av redogörelsen framgick, att en okänd utlänning, som använt täcknamnet »Gustav», med A:s pass följt med m/s Batory å den resa, då det första attentatsförsöket mot fartyget företagits, samt att denne utlänning haft förbindelse med Wollweber. »Gustav» antogs av köpenhamnspolisen ha förövat sagda attentatsförsök. I skrivelse den 18 januari 1939 till chefen för kriminalpolisen i Stockholm begärde säkerhetspolisen i Berlin — med anledning av en i svenska pressen synlig uppgift, att en tysk medborgare i Stockholm anhållits för passförfalskning — att för bekämpande av dylika förfalskningar få till sig översänd en fotokopia av det beslagtagna falska tyska passet. I skrivelse den 9 juni 1939 framställde tyska säkerhetspolisen en förnyad begäran om att få det beslagtagna passet till sig översänt. Säkerhetspolisen i Berlin underrättade i skrivelse den 27 januari 1939 chefen för kriminalpolisen i Stockholm, att eld utbrutit den 17 december 1938 i lasten på ett tyskt fartyg, Karpfanger, som den 10 i sistnämnda månad lämnat den svenska hamnen Sprängsviken efter att där ha intagit last av cellulosa-
60 balar. Eftersom det ansågs fastställt, att elden anlagts i Sprängsviken, begärdes undersökning i saken. Vidare underrättades chefen för kriminalpolisen i Stockholm i skrivelse den 28 januari 1939 från säkerhetspolisen i Berlin om att en från Byssland utvisad namngiven kommunistisk funktionär, som var f. d. tysk medborgare, enligt uppgift begivit sig till Stockholm samt därvid använt sig av ett tyskt pass, vilket innehållit felaktiga uppgifter om födelsetid och födelseort. Tyska polisen hemställde om passets beslagtagande och översändande till Berlin. I ytterligare skrivelse av samma datum anhöll säkerhetspolisen i Berlin om underrättelser angående en annan person, som skulle vara bosatt i Stockholm och som den 11 november 1938 i den i Paris utkommande tidningen »Die Zukunft» haft införd en artikel, betitlad »Nach zwanzig Jahren». I skrivelse den 30 januari 1939 meddelade säkerhetspolisen i Berlin till polisen i Stockholm, att en namngiven tysk emigrant var verksam i Stockholm som ledande funktionär för Internationella transportarbetarfederationen och därvid gick under täcknamnet »Heinz». Eftersom det kommit till tyska säkerhetspolisens kännedom, att sagde emigrant sökte kontakter bland sjömän på tyska fartyg, som anlöpte svenska hamnar, begärde tyska polisen meddelande om vad som här var känt angående hans verksamhet. Hänvisande till skrivelsen den 18 november 1938 angående en obekant sovjetagent, som skulle uppehålla sig i Sverige, meddelade säkerhetspolisen i Berlin i skrivelse den 3 februari 1939 namnet å agenten men upplyste att denne, enligt vad som utrönts, uppehöll sig i Belgien och sålunda icke i Sverige, vilket tidigare meddelats. Vidare omnämndes i sistnämnda skrivelse, att en tysk flykting — i det följande kallad C — uppehöll sig i Stockholm och där mot tog post från Tyskland under täckadress. Närmare upplysningar om C och dennes svenska täckadress begärdes. I sistnämnda skrivelse anhölls tillika om uppgift huruvida det vid utredningen av en explosionsolycka vid en ammunitionsfabrik i Stockholms närhet framkommit något, som tydde på sammanhang med sabotageanslagen mot fartyg. Den 4 februari 1939 inställde sig hos polismyndigheten i Luleå en där boonde arbetare — i det följande betecknad D — och anmälde, att han sedan senhösten 1936 varit knuten till en hemlig organisation, som från början sagts ha till uppgift att motarbeta krig och fascism genom spridande av kommunistisk litteratur å fartyg, men som enligt vad D senare kommit underfund ined även var verksam med sabotage på fartyg medelst sprängning. Sedan D fått klart för sig organisationens syfte, hade han — enligt vad han uppgav för polisen — icke längre velat medverka i organisationen utan ansett det vara sin skyldighet att delgiva polismyndigheten vad han sålunda fått reda på. Han hade för organisationens räkning fått sig anförtrodd en väska, innehållande sprängämnen och övrig utrustning för iordningställande av tidsinställda sprängladdningar, avsedda att anbringas ombord å fartyg. Denna utrustning ville han att polisen skulle taga hand om.
61 Väskan visade s i g i n n e h å l l a e t t livbälte, fyllt med b l a n d a n n a t sex kilogram dynamit av m ä r k e t » E x p r e s s d y n a m i t 1937, G r ä n g e s b e r g » , en ask t ä n d h a t t a r , e t t antal elektriska t ä n d a r e , en rulle s t n b i n t r å d s a m t t r e stycken m e t a l l t u b e r ined förskruvuingar i ä n d a r n a , L i v b ä l t e t och t u b e r n a befunnos enligt polisen vara av s a m m a u t s e e n d e och k o n s t r u k t i o n som det livbälte och d e n tidt ä n d a r a n o r d n i n g , som anträffats å e t t flertal av ovan b e r ö r d a fartyg, vilka u t s a t t s för sabotage, b l a n d a n d r a m / s B a t o r y och de b å d a s p a n s k a t r å l a r n a i F r e d e r i k s h a v n . D e t av D till p o l i s e n överlämnade s a b o t a g e m a t e r i a l e t talade enligt polisen s å l u n d a för a t t den organisation, som D p å s t å t t sig tillhöra, var d e n s a m m a som s e d a n år 1937 m i s s t ä n k t s h a förövat e t t flertal b r a n d - och s p r ä n g n i n g s a t t e n t a t m o t fartyg från olika länder. D:s därefter l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e innehöll b l a n d a n n a t följande. Han hade på senhösten 1936 engagerats i organisationen av en norrman med täcknamnet »Nielsen» efter förmedling av en funktionär i det svenska kommunistiska partiet. D:s uppdrag skulle bestå i att föra brev, paket och andra försändelser ombord å fartyg i Luleå hamn. Han skulle i sitt arbete vara underställd »Nielsen» och erhålla order av denne. »Nielsen» skulle ha sitt huvudkvarter i Narvik. I maj 1937 hade D besökts av en person som uppgivit sig heta »Sven». D hade fått den uppfattningen, a t t »Sven» vore ledare för organisationen i Sverige. »Sven» hade uppgivit för D a t t organisationens chef vore en utlänning som kallades »Anton». Vid något tillfälle senare hade »Sven» en tid haft en väska förvarad i D:s bostad. Denna väska hade »Sven», enligt vad han uppgivit för D, överlämnat till en holländsk sjöman, mönstrad å holländska s/s Westplein! Väskan hade innehållit sprängämnen och transporterats till Holland. Vid sistnämnda tillfälle hade »Sven» sagt till D a t t gå ur det kommunistiska partietför a t t detta icke skulle bli komprometterat i händelse organisationen upptäcktes av polisen. På sommaren 1937 hade D fått reda på »Svens» rätta namn. I början av år 1938 hade D fått klart för sig, a t t i organisationens verksamhet ingick a t t utöva sabotage i händelse av krig och därigenom hindra främmande makt a t t få malm från de svenska malmfälten. I sådant syfte skulle sprängningar företagas av järnvägsbroar, anläggningar för den elektriska driften, malmfartyg, inloppet till Luleå hamn m. m. Däremot hade D vid denna tid icke haft reda på a t t dylika sabotage planerats a t t utföras redan under fredstid. D hade dock erfarit av »Sven», a t t denne varit i Por jus och undersökt möjligheterna för en sprängning av kraftverket där. En tid senare hade D fått order av »Sven» a t t anbringa en sprängladdning ombord på något av de i Luleå hamn liggande tyska eller polska malmfartygen. Först då hade D förstått, a t t den hemliga organisationens verksamhet omfattade fartygsspräiigningar även under fredstid. En tid efter det D fått sistnämnda uppdrag hade »Sven» kommit tillbaka och beordrat D a t t tills vidare inställa fartygssprängningen i Luleå, »Sven» hade därvid talat om a t t en tysk båt, som gått från Oslo, sänkts genom sprängning samt a t t en sprängning av två spanska trålare i Danmark uppdagats av polisen, varför organisationsledningen måst flyttas från Köpenhamn till Oslo. På sensommaren 1938 hade D fått besök av »Nielsen», som D icke träffat sedan han på hösten 1937 värvats av denne för den hemliga organisationen. »Nielsen» hade haft sällskap med en norrman, som kallades »Frans» och vilken enligt »Nielsen» skulle övertaga ledningen av organisationens arbete i NordSverige. och Nord-Norge. »Frans» hade bott i Narvik under täckadress. Samtidigt hade D erhållit en täckadress till »Nielsen» i Oslo, nämligen Osvald Jensen, Brinkensgate 2 B, opg. 3, Oslo. Sistnämnda adress hade därjämte sagts utgöra
62täckadress för organisationens ledning därstädes. D hade av »Nielsen» och »Frans» uppmanats att snarast föra ombord en sprängladdning på något fartyg i Luleå för åstadkommande av sprängning. Utöver de angivna personerna ägde enligt D ytterligare några namngivna funktionärer i det svenska kommunistiska partiet kännedom om den hemliga organisationen. Av en utav dem hade D under tiden från sommaren 1938 vid fyra olika tillfällen fått pengar, vilka D haft behov av på grund av sitt hemliga arbete. På D:s fråga, vem som stod bakom sabotageorganisationen, hade samme person vid ett tillfälle sagt, att det säkerligen var det kommunistiska partiet, Med anledning av de uppgifter, som D lämnat, företogos av polisen omedelbart förberedande undersökningar i syfte att söka kontrollera uppgifternas riktighet. Därjämte försökte polisen utforska identiteten hos de personer, vilka D kände endast under täcknamn. Därvid informerades vissa polismyndigheter inom landet. Vidare upptogs samarbete med i första hand den danska och norska polisen, enär av D:s berättelse framgått att den hemliga sabotageorganisationens ledning var förlagd till såväl Danmark som Norge. Sålunda informerades polisen i Köpenhamn och Oslo genom skrivelser den 13 februari 1939 om vad D uppgivit. Hos polisen i Oslo begärdes samtidigt bland annat medverkan till identifiering av »Nielsen» samt efterforskningar angående den adress, som enligt D:s uppgift var organisationsledningens täckadress i Oslo. Hos köpenhamnspolisen hemställdes om undersökning angående den hemliga sabotageorganisationens täckadress i Köpenhamn. Samtidigt därmed begärdes alla de uppgifter, som kunde bidraga till att klarlägga den hemliga organisationens verksamhet. Enligt svenska polisen förelåg anledning antaga, att den av D angivna organisationen var identisk med den som köpenhamnspolisen spårat i samband med uppdagandet av fartygssprängningen i Frederikshavn i maj 1938. I en den 20 februari 1939 dagtecknad skrivelse från polisen i Oslo till statspolisintendenten Thulin meddelades, att undersökningar företagits för fastställande av »Nielsens» identitet. Därvid hade framkommit omständigheter, som möjligen talade för att »Nielsen» vore identisk med norske medborgaren Martin Kasmussen-Hjelmen. Denne, vilkens vistelseort icke kunnat utrönas, hade den 11 januari 1938 erhållit pass för utrikes sjöfart samt då såsom sin bostadsadress uppgivit Yngvar Jensen, Ljabroveien 6, Oslo. Det hade utrönts, att Yngvar Jensen var yngre broder till den Osvald Jensen, Brinkensgate 2 B, Oslo, som D uppgivit vara den hemliga organisationens täckadress därstädes. Vidare upplystes, att Hjelmen var kommunist men att han icke deltagit aktivt i partiet. Hjelmen hade dock agiterat åtskilligt bland sjömännen i hamnstäderna. Fotografi av Hjelmen bifogades. Den 23 februari 1939 meddelades per telefon från polisen i Köpenhamn till stockholmspolisen att företagen undersökning givit vid handen, att »Sven» vid tre tillfällen år 1938 uppehållit sig i Köpenhamn. Samtidigt meddelades, att chefen för kriminalpolisen i Köpenhamn inom några dagar skulle komma till Stockholm för att dryfta frågor i samband med de gemensamma undersökningarna beträffande sabotageorganisationen. Den danska kriminalpolis-
63 chefen anlände till Stockholm den 28 februari samt återvände påföljande dag till Köpenhamn. Den 28 februari 1939 meddelade landsfogden i Norrbottens län till polisen i Stockholm att han från polismästaren i Narvik erhållit ett fotografi av en norsk kommunist Frans Barly Devoid Pettersen. Fotografiet hade förevisats D, som å detsamma känt igen »Frans». Samtidigt hade för D visats ett fotografi av Hjelmen, varvid D förklarat, att sistnämnda fotografi företedde stor likhet med »Nielsen», men att han ej vore säker på att det föreställde »Nielsen». Landsfogden i Norrbottens län meddelade i skrivelse den 4 mars 1939 till polismästaren i Narvik vad D anfört angående fotografiet av Hjelmen. Samtidigt upplyste landsfogden, att »Nielsen» och »Frans» — enligt uppgift av D — sista gången besökt Luleå i mitten av augusti 1938, därvid »Nielsen» bott på ett hotell i Luleå. I hotellets liggare hade emellertid icke kunnat anträffas namnen på andra norrmän, som skulle ha bott på hotellet angivna tid än E. Gram Larsen och Karl Oisen. Undersökning begärdes, huruvida några personer med dessa namn voro kända av polisen i Narvik. I skrivelse den 2 mars 1939 till säkerhetspolisen i Berlin meddelade kriminalpolisintendenten Lundqvist en sammanfattning av de uppgifter, som D lämnat angående den hemliga sabotageorganisationen, ävensom täcknamnen å de ledande personer, som D haft förbindelse med, samt signalementen å dessa. Vidare bifogades fotografier av det tillvaratagna sabotagematerialet. D själv benämndes i redogörelsen »X». Upplysning lämnades vidare om att samarbete upptagits med polismyndigheterna i Danmark, Norge och Finland, varjämte begärdes den medverkan, som tyska polisen kunde lämna för ett fullständigt klarläggande av sabotageverksamheten. Slutligen framhölls i skrivelsen att den tyska polisen jämväl i fortsättningen skulle hållas underrättad om utredningens fortgång. Från säkerhetspolisen i Berlin erhölls den 8 mars 1939 svar å sistnämnda skrivelse. Till en början anfördes att det översända bildmaterialet utvisade stora likheter mellan det sabotagematerial, som anträffats av den svenska polisen och de metallhylsor, som anträffats bland annat å ett av de tyska fartyg som utsatts för attentat. Vidare upplystes, att en namngiven holländsk medborgare den 15 oktober 1937 anhållits i Holland och därvid innehaft en smuggelväst (livbälte), innehållande tre kilogram dynamit, metallhylsor och tändhattar av samma utseende som de till polisen i Luleå överlämnade sabotageföremålen. Beträffande uppgiften att en holländsk besättningsman på s/s Westplein transporterat sprängämnen för organisationens räkning från Luleå 1 , meddelades, att den .24 augusti 1937 i Rotterdam anhållits en holländsk undersåte, i det följande kallad E, kort efter det att denne lämnat s/s Westplein. E hade vid anhållandet medfört ett paket, innehållande övernio kilogram expressdynamit av märket »Grängesberg». Till skrivelsen hade 1
Se s. 61.
64 fogats två fotografier av E med begäran att dessa skulle förevisas för meddelaren i Luleå samt att uppgift därefter skulle lämnas om resultatet därav. Det framgick vidare av skrivelsen, att i anledning av de erhållna uppgifterna. angående sabotageorganisationen undersökningar satts i gång i Tyskland och att tyska polisen skulle lämna meddelande, så snart något kommit fram som kunde vara av intresse för den svenska polisen. Den 10 mars 1939 avlät polismästaren i Stockholm Erik Bos till polismästaren i Rotterdam en sammanfattande redogörelse angående dels den i Sverige uppdagade fartygssabotageorganisationen och dels dess kontakt med bland annat Holland. Eftersom »Svens», »Nielsens» och »Frans'» identitetvid denna tid blivit fastställd, lämnades även uppgift därom. Därjämte bifogades fotografier av tillvarataget sabotagematerial ävensom fotografi av den holländske besättningsman, som skulle ha verkställt transport av dynamit från Luleå till Holland. Den holländska polisens medverkan begärdes i första hand för fastställande av den holländske besättningsmannens identitet. Den 14 mars 1939 översände statspolisintendenten Thulin till polismyndigheterna i Köpenhamn, Oslo, Narvik och Helsingfors samt en del svenska myndigheter en promemoria angående vad som kommit fram vid ytterligare förhör med D. Av promemorian framgick bland annat, att den hemliga organisationen sänt en man till Finland för att där organisera sabotageverksam het. Vidare omnämndes i promemorian att en preliminär undersökning företagits av skriftprov från den person, som i augusti 1938 bott å nämnda hotell i Luleå under namnet Karl Oisen, och erhållet skriftprov från Narvik av Martin Basmussen-Hjelmen. Skriftundersökningen hade enligt promemorian givit vid handen, att med stor grad av sannolikhet samma person skrivit båda jämförelseskrifterna och att sålunda Hjelmen torde ha varit den person, som under namnet Karl Oisen uppehållit sig i Luleå den 22 augusti 1938. Fullständiga identifieringsuppgifter angående »Sven» och Pettersen funnos även intagna i promemorian. Vidare lämnades en redogörelse för möjligheterna till olovlig åtkomst av grängesbergsdynamit vid svenska gruvor. Undersökningen uppgavs ha visat, att de sprängmedel, som funnits i den av D till svenska polisen överlämnade väskan, troligen härrörde från de norrländska gruvorna, På inbjudan av polismästaren Ros hölls den 16 mars 1939 i Stockholm en konferens med anledning av vad som dittills blivit känt angående den hemliga fartygssabotageorganisationen. Syftet var att åvägabringa ett samordnande av de åtgärder, som i de berörda ländernas gemensamma intresse måste vidtagas för att oskadliggöra organisationen. Från Sverige närvoro vid konferensen, förutom Bos, polismästaren Fontell, statspolisintendenten Thulin, kriminalpolisintendenten Lundqvist, landsfogden i Norrbottens län Axel Danielson samt kommissarien Magnusson. Därjämte tillstädeskommo representanter för polismyndigheterna i Danmark, Finland och Norge. Vid konfereu-
65 sen beslöts att polisen i Köpenhamn i fortsättningen skulle ombesörja erforderlig korrespondens i sabotageärendet med tysk polismyndighet. Såväl före som efter konferensen uppsökte Ros överståthållaren T. Nothin, i första fallet för att informera denne om ändamålet med konferensen samt i det senare fallet för att lämna en redogörelse för vad som förekommit vid densamma. Nothin har för kommissionen uppgivit, att han icke har något minne av att han av Ros vid besöket underrättats om förbindelsen med tysk polis. Ros har enligt Nothin förklarat, att han betraktat beslutet, att den danska polisen i fortsättningen skulle uppehålla kontakten med tysk polis, som en rutinmässig fördelning av spaningsarbetet. I samband med konferensen överlämnade den danske representanten till polisen i Stockholm en redogörelse från polisen i Köpenhamn, i vilken redogörelse angavs bland annat, att det på grund av de utav D lämnade upplysningarna icke längre kunde råda tvivel om att den i Danmark verksamma sabotagegruppen tillhörde samma organisation som gruppen i Sverige. Därjämte framhölls såsom sannolikt, att ledningen för det danska kommunistiska partiet liksom ledningen för det kommunistiska partiet i Sverige åtminstone till viss grad varit underkunnig om den hemliga sabotageorganisationens existens och verksamhet. Vidare uppgavs att tvivel icke syntes råda om att Wollweber var ledare för organisationen. B, som av dansk domstol dömts till ansvar för sprängningsattentatet i Frederikshavn, skulle av Wollweber, i samband med att denne beordrat B utföra sprängningen av de båda spanska trålarna i Frederikshavn, ha tillsagts att, om så bleve nödvändigt, efter sprängningen resa till Byssland och där hänvända sig till Kominterns dåvarande generalsekreterare. Från finska statspolisen erhöll kommissarien Magnusson den 12 april 1939 en den 6 i samma månad dagtecknad promemoria jämte bilaga. Av promemorian framgick bland annat, att finska polisen sedan en tid tillbaka haft sig bekant, att krafter voro i verksamhet i Finland för organiserande därstädes av sabotagegrupper med uppgift att medelst sprängning eller eldsåsättande förstöra fartyg, i första hand tyska. Av vad som därom blivit känt hade framgått, att sabotageverksamheten organiserats av International of Seamen and Harbour Workers (ISH), och att det finska kommunistiska partiets relationer utnyttjats för uppbyggande av sabotagegrupper på olika platser i Finland. Även finska fartyg skulle göras till föremål för sprängning, om Finland befäste Åland eller lierade sig med Tyskland. I november 1938 hade enligt vad finska polisen inhämtat direktiv utfärdats till sabotagegrupperna i Finland att förbereda sabotage å tyska fartyg som lämnade finska hamnar. Det angavs, att sabotageorganisationen redan var i verksamhet i Sverige och att dess medlemmar där redan åstadkommit sänkning av tyska fartyg som lämnat svenska hamnar. Av organisationens direktiv framgick enligt promemorian, att icke endast tyska eller andra fascistiska länders fartyg, som anlöpte finska hamnar, skulle utsättas för sabotage, utan att order kunde väntas om dylikt 5—2313 46
66 sabotage även mot andra länders fartyg. Såvitt finska polisen hade sig bekant, var även en sabotagegrupp avsedd att upprättas på Åland. I skrivelse den 13 april 1939 meddelade polismästaren i Rotterdam till polismästaren i Stockholm resultatet av de undersökningar, som i skrivelsen den 10 mars samma år begärts av denne. Först redogjordes för fasttagandet av holländske medborgaren E. Denna redogörelse överensstämde helt med den som erhållits från tyska säkerhetspolisen i skrivelsen den 8 mars 1939. Vidare meddelades namnet å den holländske besättningsman, som från Luleå transporterat sprängämnen ombord å s/s Westplein. Angående den holländare, som enligt tyska säkerhetspolisens sistnämnda skrivelse anhållits den 15 oktober 1937, upplystes bland annat, att denne vid förhör erkänt att han erhållit de av honom vid anhållandet innehavda sabotageföremålen i Antwerpen av en besättningsman på ett engelskt fartyg. Med hänsyn till de i Antwerpen anträffade mässingsrörens likhet med de i Sverige anträffade mässingsrören ifrågasatte holländska polisen om icke även de förra härstammade från Sverige. Säkerhetspolisen i Berlin meddelade i skrivelse den 23 april 1939 till chefen för kriminalpolisen i Stockholm under hänvisning till en framställning av den 10 februari 1939 från statens centralbyrå för fingeravtryck om identifiering av tyske flyktingen C, att dennes identitet kunnat fastställas och att C sedan lång tid tillbaka var känd som en internationell kommunistisk funktionär samt att han tjänstgjort såsom internationell kurir och dessutom starkt misstänktes vara en av de ledande förbindelsemännen inom fartygssabotageorganisationen. Den 10 maj 1939 inkom till polisen i Stockholm en den 2 i samma månad dagtecknad framställning från säkerhetspolisen i Berlin om erhållande av fotografiska kopior av de pass, å vilka ett femtontal kommunistiska agenter i april 1939 skulle ha rest från Paris eller Belgien till Sverige. Syftemålet med framställningen angavs vara att bekämpa passförfalskning. I skrivelse den 5 maj 1939 meddelade polismästaren i Oslo till polismästaren Bos resultatet av vissa i Norge företagna undersökningar i sabotageärendet. I en bilagd promemoria lämnades upplysning om den verksamhet, som Internasjonal Sjömannsklubb i Oslo — en underavdelning av International of Seamen and Harbour Workers (ISH) och enligt uppgift i promemorian »en av kommunistpartiets stötteorganer i Oslo» — bedrivit under åren 19301935, samt uppgavs att Hjelmen under samma tid varit en av de mest framträdande personerna i klubben. Den 5 och den 6 maj 1939 översände kriminalpolisintendenten Lundqvist till polismyndigheterna i Köpenhamn, Oslo och Narvik den från finska statspolisen i april 1939 erhållna promemorian jämte bilaga angående vad som i Finland framkommit om sabotageorganisationens verksamhet där samt dessutom en av den finske representanten vid sammanträdet i Stockholm den 16 mars 1939 lämnad översikt av I S H : s organisation och utveckling.
67 Med skrivelser den 26 maj 1939 till polismyndigheterna i Köpenhamn, Oslo, Narvik och Helsingfors översände statspolisintendenten Thulin en samma dag dagtecknad promemoria angående sabotageärendet. Denna utgjorde en sammanfattning av de underrättelser, som efter sammanträdet i Stockholm den 16 mars 1939 inkommit till kriminalpolisen i Stockholm från danska, norska och holländska polismyndigheter, samt de ytterligare resultat som vunnits genom svenska polisens fortsatta undersökningar. I anledning av det vid konferensen den 16 mars 1939 fattade beslutet, att polischefen i Köpenhamn skulle ombesörja erforderlig korrespondens med tyska polisen i sabotageärendet, översände kriminalpolisintendenten Lundqvist den 27 maj 1939 till polischefen i Köpenhamn för information en redogörelse för de uppgifter, som från polisen i Stockholm redan lämnats den tyska polisen, ävensom avskrift av den skrivelse, som polisen i Stockholm den 2 mars 1939 översänt till tyska polisen i sabotageärendet, samt av den tyska polisens svarsskrivelse därå. I skrivelse den 29 juni 1939 till säkerhetspolisen i Berlin besvarade kriminalpolisintendenten Lundqvist de förfrågningar, som från och med den 7 november 1938 inkommit från tyska säkerhetspolisen. (1) Till en början lämnades med anledning av skrivelsen den 7 november 1938 en redogörelse för olika dimensioner på dynamitpatroner av Grängesbergs tillverkning, varjämte upplystes att denna dynamit huvudsakligen användes vid gruvorna i Nordsverige. Beträffande i sistnämnda skrivelse omnämnda två svenska medborgare med täcknamnen »Robert» och »Axel», vilka skulle ha deltagit i en militärpolitisk kurs i Moskva, meddelades att deras identitet ännu icke kunnat utrönas. (2) Angående den tyske medborgare, som omnämndes i skrivelsen den 18 november 1938, upplystes, att denne icke var känd härstädes, liksom ej heller den i samma skrivelse omnämnde sovjetagenten. (3) I anledning av skrivelsen den 18 januari 1939 angående en för passförfalskning i Sverige häktad tysk medborgare upplystes, att denne i december 1938 anhållits i Sverige, emedan han vid inresa till Göteborg från Holland uppvisat ett förfalskat tyskt pass, varjämte en fotografisk kopia av passet bifogades. (4) Beträffande den i skrivelsen den 28 januari 1939 omnämnde tyske medborgaren, vilken skulle ha utvisats från Ryssland i mars 1938 och därvid använt falskt pass, meddelades att denne inför svenska polisen uppgivit, att han på tyska konsulatet i Warszawa erhållit ett pass, vari hans namn varit rätt angivet men födelsetiden och födelseort felaktiga. Detta hade han dock icke märkt, förrän han kommit till Lettland, där han för polismyndigheten anmält att hans pass var oriktigt. Han hade uppmanats att vända sig till de sovjetryska myndigheterna i Szemgale, vilket han även gjort, dock utan att kunna få rättelse. Anländ till Stockholm hade han besökt ryska konsulatet, där han uppmanats att för rättelse sända passet till inrikeskommissariatet i Moskva. Han hade gjort så men därefter icke fått något svar. (5) Angående den i skrivelsen den 28 januari 1939 omnämnde författaren till artikeln »Nach zwanzig Jahren» upplystes, att någon person med detta namn icke var känd samt att namnet troligen var en pseudonym. (6) Vidkommande därefter i skrivelsen den 30 januari 1939 omnämnde tyske emigranten med täcknamnet »Heinz», meddelades, .att denne bodde i Stockholms
68 närhet och att svenska polisen hade sig bekant, att han vid ett tillfälle tagit sig an flyktingar, som kommit hit till riket. (7) Vad beträffar den i skrivelsen den 3 februari 1939 omnämnde tyske medborgaren montören C upplystes, att C uppgivit att han flytt av politiska skäl från Tyskland till Österrike och sedan därifrån genom Tyskland till Stralsund, varifrån han med en motorbåt tagit sig över till Sverige. Under den täckadress, som C uppgivits ha begagnat, bodde en kommunistisk familj. (8) Med anledning av förfrågan i skrivelsen den 2 maj 1939 beträffande ett flertal kommunistiska agenter, vilka skulle ha anlänt till Sverige från Paris, meddelades slutligen, att härstädes företagna undersökningar icke givit vid handen, att någon eller några av de angivna personerna anlänt till Sverige. Den 29 juni 1939 meddelade finska statspolisen i telefon till polisen i Stockholm, enligt överenskommelse vid konferensen i Stockholm den 16 mars 1939, att en namngiven sjöman skulle komma till Stockholm den 3 juli 1939 för att återknyta vissa förbindelser i Stockholm och Oslo. Sjömannen skulle vid ankomsten hit infinna sig hos kriminalpolisen. Angivna dag anlände sjömannen till Stockholm. Han uppgav därvid, att han sedan år 1937 deltagit i en av Komintern organiserad sabotageverksamhet uti de skandinaviska länderna. Ledaren för densamma skulle vara en lettisk kommunist som i slutet av maj 1939 rest till Rotterdam. Den 7 juli 1939 skrev kriminalpolisintendenten Lundqvist till polismästaren i Rotterdam i anledning av de uppgifter, som framkommit beträffande nämnde lettiske kommunist, och begärde meddelande om vad holländska polisen kände till om denne. Efter krigsutbrottet
år 1939.
Efter krigsutbrottet år 1939 förekom, såsom i det föregående omnämnts, icke någon direkt förbindelse mellan svenska och tyska polismyndigheter förrän i mars 1941. Vissa försök att återupptaga förbindelsen gjordes emellertid såsom framgår av det följande redan tidigare från tysk sida. I skrivelse den 28 oktober 1939 från polismästaren i Rotterdam till kriminalpolisintendenten Lundqvist meddelades, att den lettiske kommunistens identitet kunnat fastställas och att han använt sig av ett flertal täcknamn. Vid skrivelsen voro fogade fotografi och fingeravtryck av honom, vilka erhållits från belgiska polisen. I skrivelse den 4 november 1939 till statspolisintendenten Thulin meddelade Sikkerhedspolitiet i Köpenhamn, att kommunistledaren Ernst August Wollweber, född den 29 oktober 1898 i Tyskland, enligt senast föreliggande upplysningar uppehölle sig i Sverige, där han arbetade såsom framträdande medlem i I S H , som stode under Komintern. Vid ungefär samma tid uppger sig kriminalpolisen i Stockholm ha konstaterat, att Wollweber den 5 september 1939 anlänt till Stockholm med flyg från Moskva och därvid begagnat sig av ett pass för schweiziske medborgaren Hans Koller, född den 31 oktober 1898. Vid ankomsten till Stockholm saknades gällande visering i passet (viseringstvång för schweiziska med-
69 borgare hade inträtt samma dag). Då passinnehavaren uppgivit sig ämna fortsätta resan direkt till Schweiz över Danmark, anmodades han att inställa sig hos kriminalpolisen för erhållande av nödfallsvisering. Passet omhändertogs av passkontrollanten. Emedan passinnehavaren därefter icke lät sig avhöra, företogs en undersökning, som så småningom gav vid handen att han var identisk med Wollweber. Passet överlämnades i skrivelse den 16 januari 1940 till schweiziska konsulatet i Stockholm med begäran om de upplysningar som konsulatet kunde lämna. I början av februari 1940 överlämnades av polisen i Oslo till svenska polismyndigheterna en fotografisk kopia av en den 15 november 1939 dagtecknad, på franska språket tryckt sammanställning över medlemmar i tre olika särskilt namngivna sabotageorganisationer. Sammanfattningen syntes vara grundad på uppgifter från olika länders polismyndigheter. Enligt sammanfattningen hade den tysk-ryska överenskommelsen i augusti 1939 medfört en ändring av föremålen för sabotagen. Tidigare hade fartyg tillhörande de totalitära staterna varit de enda, som utsatts för attentat. I fortsättningen däremot komme enligt sammanfattningen sabotagen att rikta sig mot fartyg med sändningar till de allierade staterna. Sammanfattningen omfattade bland annat vissa uppgifter angående den i Sverige uppdagade sabotageorganisationen, varom tidigare upplysningar lämnats bland annat till Holland och Tyskland. Såväl Wollweber som Hjelmen och Barly Pettersen voro medtagna i sammanställningen. Wollweber, som icke upptogs såsom ledare för någon av de tre namngivna sabotageorganisationerna, angavs vara starkt misstänkt för att leda en viss grupp terrorister i de skandinaviska länderna. I samband med den razzia, som den 10 februari 1940 företogs å kommunistiska partiets olika lokaler och expeditioner i riket samt hos vissa enskilda kommunister, anträffades i Ängby en person, som uppgav sig vara norske medborgaren Fritiof Johannesen, född den 24 januari 1904 i Oslo. Då denne icke i vederbörlig ordning anmälts hos polismyndigheten, togs han i förvar. Mannen visade sig inneha tre av poliskammaren i Oslo utfärdade norska nordiska resekort, varav ett å det av honom uppgivna namnet och utfärdat den 21 oktober 1939, ett å namnet Oswald Jensen, född den 14 december 1902 i Oslo och boende Brinkensgate 2 B, Oslo, och ett å namnet Karl Johan Johannesen, född den 24 januari 1904 i Oslo. Den 13 februari 1940 erkände mannen, att hans rätta namn var Martin Rasmussen-Hjelmen, född den 24 januari 1904, men vägrade att i övrigt lämna några uppgifter om sin person och sin vistelse här i riket. Med anledning härav underrättade säkerhetstjänsten i Stockholm per telefon polisen i Oslo om att Hjelmen anhållits i Stockholm och därvid innehaft tre nordiska resekort, lydande på olika namn men alla försedda med hans fotografi. I svarsskrivelse den 13 februari 1940 meddelade polisen i Oslo, att undersökningar företagits angående resekorten och att därvid framkommit, att de båda korten å namnen Johannesen sannolikt voro helförfalskningar, medan resekortet å namnet Jensen endast blivit
70 föremål för utbyte av fotografi. Det framhölls i svaret, att Hjelmens innehavav resekort för Oswald Jensen gåve ett direkt belägg för samröret med den hemliga sabotageorganisationen, eftersom Oswald Jensen, Brinkensgate 2 B, Oslo, enligt vad D uppgivit sig ha fått reda på av »Nielsen» var organisationens täckadress i Oslo. I skrivelse den 16 februari 1940 till polisen i Oslo meddelade kriminalpolisintendenten Lundqvist, att förhören med Hjelmen icke givit någon klarhet beträffande ändamålet med hans vistelse här i riket. Han hade överhuvudtaget icke medgivit annat än att han hette Martin Rasmussen-Hjelmen. I skrivelse den 29 februari 1940 till polisen i Oslo anhöll statspolisintendenten Thulin om officiellt utlåtande, huruvida det för Fritiof Johannesen utfärdade, av Hjelmen innehavda resekortet utgjorde en förfalskning och om möjligt på vad sätt och av vem den utförts. Det upplystes att anledningen till denna anhållan var att i Sverige ifrågasatts åtal mot Hjelmen för användande av falskt resekort. Samtidigt översändes de tre av Hjelmen innehavda resekorten. Hjelmen överfördes den 1 mars 1940 till Stockholms stads rannsakningsfängelse i avvaktan på beslut angående hans eventuella utvisning ur riket eller anställande av åtal mot honom. Den 1 april 1940 erhöll säkerhetstjänsten i Stockholm från oslopolisen en fullständig redogörelse för en i Oslo företagen undersökning angående de dit översända resekorten. Enligt denna vore de båda resekorten med namnen Johannesen helförfalskningar, under det att resekortet med namnet på Osvald Jensen vore äkta men Jensens fotografi utbytt mot Hjelmens. Den 6 april 1940 häktades Hjelmen och ställdes under åtal för förfalskning. Genom utslag den 18 april 1940 dömdes Hjelmen av Jösse domsagas häradsrätt för brott mot 12 kap. strafflagen samt förseelse mot utlänningslagen till ett gemensamt straff av straffarbete 8 månader 15 dagar. Sedan Hjelmen avtjänat straffet blev han efter utslag den 14 januari 1941 av länsstyrelsen i Älvsborgs län — således efter ockupationen — den 20 i samma månad utvisad ur riket och överlämnad till den norska polisen. 1 Efter ockupationen
av Danmark och Norge i april 1940.
Den 18 maj 1940 anhölls av militärbevakningen vid Ottebols järnvägsstation i Värmland en man och en kvinna, av vilken mannen legitimerade sig med pass för danske undersåten Fritz Koller och kvinnan, i det följande benämnd F, med norskt pass. Vid förhör senare samma dag erkände mannen, att han hette Ernst Wollweber samt att hans pass vore falskt. Hans pass var försett med visering för inresa till Sovjetunionen, utfärdad av sovjetryska beskickningen i Oslo. För fortsatt utredning transporterades Wollweber och F till säkerhets1
Se Betänkandet del I s . 178 o. f.
71 tjänsten i Stockholm. Vid därpå hållna förhör uppgav Wollweber, att han år 1932 valts till »riksledare» i den tyska organisationen »Einheitsverband der Seeleute, Hafenarbeiter und Binuenschiffer», som hade sitt säte i Hamburg, och samma år blivit kommunistisk representant i den tyska riksdagen, samt att han efter det nazistregimen införts år 1933 lämnat Tyskland illegalt och alltsedan dess omväxlande uppehållit sig i Sovjetunionen, Danmark, Norge och Sverige. Beträffande sin tidigare vistelse i Sverige förklarade Wollweber, att denna inskränkt sig till resor genom landet mellan Sovjetunionen och Norge, där han sedan år 1938 haft till uppgift att organisera återtransport till Sovjetunionen av deltagare i spanska inbördeskriget. I sådant ärende uppgav han sig även ha vistats i Norge vid tidpunkten för den tyska ockupationen i april 1940. Wollweber medgav att han vid flera tillfällen rest genom Sverige mellan Sovjetunionen och Norge och därvid begagnat sig av falskt pass. Den 17 juli 1940 dömdes Wollweber av Stockholms rådhusrätt för dessa passförfalskningar till straffarbete 6 månader. Beträffande F, vilkens pass var äkta, framkom under utredningen icke något som kunde föranleda åtal mot henne. Hon blev tagen i förvar jämlikt utlänningslagen. I mitten av juli 1940 anmälde överståthållarämbetet till Kungl. Maj:t, att anledning förelåg till utvisning av Wollweber och F jämlikt 37 § utlänningslagen. Den 9 augusti 1940 beslöt Kungl. Maj:t, att båda skulle utvisas ur riket men att Wollweber dessförinnan skulle avtjäna honom ådömt straff. Då fråga uppkom till vilket land F skulle utvisas, tillråddes hon av Wollweber att begära inresevisering till Sovjetunionen och att, då hon kommit dit, hänvända sig till en namngiven rysk ämbetsman, vilken enligt Wollwebers mening skulle sörja för henne till dess Wollweber själv kunde komma efter dit. Sedan F sökt och av sovjetryska beskickningen i Stockholm erhållit inresevisering till Sovjetunionen, verkställdes Kungl. Maj:ts utvisningsbeslut beträffande henne den 27 september 1940, då hon med flyg reste från Stockholm till Moskva. Under den utredning, som föregick Wollwebers dom den 17 juli 1940 för passförfalskning, erhöll han icke någon gång upplysning om att svenska polisen sedan mitten av år 1938 betraktade honom såsom ledare för en internationell sabotageorganisation. Den huvudsakliga anledningen därtill var, enligt vad som uppgivits, att polismyndigheterna i riket vid denna tid ännu icke kunnat få tillräcklig klarhet angående den hemliga organisationens enskilda medhjälpare i Sverige. Spanings- och utredningsarbetet i saken fortgick emellertid. Något nytt framkom dock icke under de närmaste månaderna. Förutsättningarna för ett inskridande mot organisationen med utsikt att på en gång kunna oskadliggöra densamma voro alltså i stort sett oförändrade ännu i början av januari 1941, då endast en mycket kort tid av WTollwebers strafftid återstod. I skrivelse den 9 januari 1941 till överståthållarämbetet meddelade utrikesdepartementet att tyska beskickningen i Stockholm, under åberopande av
72 artikel 9 i tysk-svenska utlämningsfördraget 1 , begärt att Wollweber skulle hållas kvar i fängsligt förvar i avbidan på att framställning om hans utlämnande till Tyskland kunde göras. 2 I anledning härav blev Wollweber den 20 januari 1941 häktad. Den 28 januari 1941 framställde tyske ministern i Stockholm hos svenske utrikesministern begäran om Wollwebers utlämning till Tyskland. Till stöd för sin begäran åberopade tyske ministern en av åklagarmyndigheten i Hamburg den 10 januari 1941 utfärdad häktningsorder. I häktningsordern angavs, att Wollweber var starkt misstänkt för att vid tre olika tillfällen under år 1938 uppsåtligen ha anlagt brand å fartyg i tysk hamn eller å tyskt fartyg och därigenom vållat människors död. I en senare utfärdad kompletterande häktningsorder angavs, att Wollweber var starkt misstänkt för att ha anstiftat eldsåsättande å ytterligare tre fartyg. I skrivelse den 17 mars 1941 till utrikesministern begärde sovjetryska beskickningen i Stockholm Wollwebers utlämning till Sovjetunionen. Wollweber angavs vara sovjetrysk medborgare och eftersökt av Sovjetunionens judiciella myndigheter på grund av brott, som han år 1939 begått inom Sovjetunionen, och för brott, som han av en främmande stat misstänktes ha förövat. Vid skrivelsen var fogat ett av Sovjetunionens allmänne åklagare den 25 februari 1941 utfärdat häktningsbeslut. Wollweber bestred bifall till den tyska framställningen men förklarade sig villig att låta inställa sig inför rätta i Sovjetunionen. Genom utslag den 6 maj 1941 förklarade Högsta domstolen, att hinder mötte mot Wollwebers utlämnande till Tyskland för vissa i utslaget närmare angivna våldsgärningar, som lagts honom till last, men att hinder, varom i 2—9 §§ lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare 3 sägs, icke mötte mot hans utlämnande för vissa andra honom till last lagda gärningar. Såsom i det föregående redan antytts hade den tidigare inledda förbindelsen mellan polisen i Stockholm och säkerhetspolisen i Tyskland varit helt avbruten från slutet av juni 1939 till mars 1941. Bemödanden från tysk sida att efter krigsutbrottet åter upptaga detta samarbete hade emellertid icke saknats. Sålunda framfördes i början av år 1940 genom översten C. Adlercreutz vid svenska försvarsstaben ett förslag från tyske marinattachén i Stockholm om ett sammanträffande med kriminalpolisintendenten Lundqvist rörande en tysk medborgare, som vid samma tid var häktad i Stockholm för spioneri för tysk räkning. Troligen efter att själv eller genom säkerhetschefen ha underställt frågan utrikesdepartementets bedömande avböjde Lundqvist för1
Jfr Betänkandet del I s. 69. Underrättelse om Wollwebers namn och födelsedatum, det brott, för vilket han dömts, samt strafftiden den 20 juli 1940—den 20 januari 1941 intogs i publikationen »Polisunderrättelser» för den 4 januari 1941. Såvitt framgår av utredningen, översändes exemplar av publikationen sistnämnda dag till bland a n n a t tysk polismyndighet. Se s. 118. 3 Jfr Betänkandet del I s. 66. 2
73 slaget genom skrivelse den 6 februari 1940 till tyske marinattachén under framhållande av att korrespondens i ärendet av principiella skäl borde föras med antingen chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition eller chefen för försvarsstabens underrättelseavdelning. I maj eller juni 1940 förekom ett liknande försök från tysk sida, denna gång från säkerhetspolisen i Berlin, som skriftligen begärde vissa uppgifter i det s. k. Rickman-målet. Efter att ha samrått med säkerhetschefen meddelade Lundqvist i skrivelse den 7 juni 1940 till säkerhetspolisen i Berlin, att eftersom målet vore hemligstämplat, han hos utrikesdepartementet hemställt att saken måtte behandlas på diplomatisk väg.1 Sedermera ankom till Lundqvist en den 3 februari 1941 dagtecknad skrivelse från tyska beskickningen härstädes, i vilken skrivelse framfördes en inbjudan från chefen för tyska säkerhetspolisen Heydrich till Lundqvist och några av hans närmaste medarbetare att för återupptagande av det tidigare inledda tankeutbytet mellan ledande personer inom tyska och svenska polisen under ett par dagar komma till Berlin såsom Heydrichs gäster. Skrivelsen överlämnades omedelbart av Lundqvist till säkerhetschefen Hallgren med hemställan om direktiv. Någon tid senare erhöll Lundqvist av Hallgren muntligen det beskedet, att statsrådet Möller i anledning av skrivelsen meddelat att Lundqvist finge resa till Berlin och där träda i förbindelse med tyska säkerhetspolisen. Hallgren anmodade Lundqvist att jämte de honom underställda befattningshavare, som Lundqvist utsåge, företaga resan. Kommissionen har av statsrådet Möller inhämtat, att hans besked till Hallgren innefattat, att Lundqvist borde kunna acceptera inbjudningen men att Lund1 Den tyska säkerhetspolisens framställning besvarades av utrikesdepartementet genom en den 8 juni 1940 dagtecknad verbalnote till Tyska rikets beskickning härstädes. Noten, som i huvudsak innehöll vad som var k ä n t angående Rickman-målet genom press- och radiomeddelanden, var av följande lydelse: »I skrivelse till chefen för kriminalpolisen i Stockholm den 4 maj 1940 har 'Der Chef der Sicherheitspolizei und des SD' i Berlin t i l l chefen för kriminalpolisen i Stockholm, med förmälan a t t det blivit bekant, a t t engelske medborgaren Alfred F r e d r i k Biekman blivit anhållen samt a t t ett stort lager av brandbomber, minor, sprängmaterial anträffats hos honom, hemställt a t t bliva u n d e r r ä t t a d om resultatet av polisens undersökning. Sedan^ nämnda skrivelse av kriminalpolisen överlämnats till Kungl. Utrikesdepartementet, får Departementet äran till Tyska Beskickningen meddela följande under anhållan a t t meddelandet måtte genom Beskickningens försorg bringas till förutnämnda tyska myndighets kännedom. Riekman anhölls av den svenska kriminalpolisen den 19 april 1940 på grund av mot honom riktade misstankar om innehav av explosiva ämnen, avsedda för sabotageverksamhet i främmande makts intresse. Vid Rickmans anhållande anträffades såväl i hans bostad som i annan av honom förhyrd lokal i Stockholm ett betydande lager av för sprängning avsedda apparater, verktyg och material. Förutom explosiva ämnen påträffades sålunda ett antal brandbomber, tidt ä n d a r u r , elektriska detonatorer m. m. Vid förhör med Riekman har framgått, bland annat, a t t han vid ett par tillfällen innevarande å r besökt Oxelösunds hamn i syfte a t t utröna möjligheterna a t t utföra sabotage å hamnanläggningar därstädes, men a t t han blivit förhindrad företaga några åtgärder till följd av den noggranna vakthållningen vid hamnen. Riekman har jämte fyra a n d r a personer häktats och rannsakning pågår för närvarande vid Stockholms r å d h u s r ä t t . Departementet vill — särskilt med hänsyn till betydelsen av polismyndigheternas forts a t t a övervakningsarbete i ifrågavarande hänseende — hemställa, a t t de lämnade uppgift e r n a behandlas såsom s t r ä n g t förtroliga.»
74 qvist under inga omständigheter finge lämna några uppgifter om tyska flyktingar i Sverige. Hallgren har uppgivit, att såvitt han kunde minnas han icke av statsrådet Möller erhållit några direktiv angående tyska flyktingar. Att uppgifter om sådana icke skulle utlämnas hade Hallgren ansett självklart. Lundqvist besökte Berlin under tiden den 10—den 14 mars 1941 tillsammans med t. f. kommissarien E. Lönn och t. f. överkonstapeln N. Fahlander. Såväl före avresan som efter återkomsten uppsökte Lundqvist dåvarande utrikesrådet Staffan Söderblom i utrikesdepartementet, i förra fallet för att erhålla närmare direktiv rörande vad som ur tjänstesynpunkt lämpligen kunde diskuteras i Berlin, och i det senare fallet för att redogöra för vad som förekommit under besöket. Vid dessa besök hos utrikesrådet Söderblom uppgives dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman stundtals ha varit närvarande. De anvisningar och råd, som därvid lämnades av kabinettssekreteraren Boheman och utrikesrådet Söderblom, inneburo enligt Lundqvist i huvudsak att alla av tyskarna lämnade upplysningar skulle mottagas, att från svensk sida upplysningar kunde lämnas angående Wollweberaffären och den Bickmanska sabotageaffären, för vilken senare affär på sin tid en utförlig redogörelse lämnats i den svenska pressen, att därest frågor gjordes om spioneriaffärer i Sverige, inga upplysningar borde lämnas utöver vad som förekommit i pressen samt att inga utfästelser borde lämnas om framtida samarbete utan att Lundqvist, om antydningar eventuellt skulle göras i detta avseende, skulle besvara dessa med att svar icke kunde lämnas förrän efter samråd med vederbörande myndigheter i Sverige. Till Berlin medfördes enligt Lundqvists utsago endast fotografiska reproduktioner av visst under utredningen i Bickman-målet anträffat sabotagematerial. Under besöket i Berlin avhandlades huvudsakligen Wollweberaffären. Därutöver diskuterades även Bickman-ligans sabotageverksamhet samt spionerifallet Beach-Lind, vilket rörde handelsspionage för brittisk räkning och redan erhållit publicitet i tidningarna. Möjligt är att tyskarna under besöket i Berlin nämnde, att Hjelmen häktats av de tyska myndigheterna i Norge och att han skulle föras till Tyskland för att förhöras. Vidare förevisades för de svenska polismännen en del tyska registerkort över tyska kommunister, vilka som flyktingar vistades i Sverige. De svenska polismännen tillråddes att låta övervaka dessa personer. Därjämte överlämnades till de svenska polismännen en förteckning över 25 tyska kommunister i Sverige med korta upplysningar om deras funktion inom det tyska kommunistpartiet. Dessutom lämnades upplysning om ett par kaféer i Stockholm, vilka utgjorde samlingsplats för kommunister. Slutligen antyddes vid ett par tillfällen, att en tysk polisattaché skulle anknytas till tyska legationen i Stockholm. Den 18 mars 1941 översände tyska säkerhetspolisen till Lundqvist en promemoria angående fartygssabotageorganisationen »Schaap-Wollweber», i vil-
75 ken rjromemoria denna organisations svenska förbindelser särskilt framhöllos. I promemorian uppgavs bland annat följande. Fartygssabotageorganisationen hade tillkommit på initiativ av framstående personer i Sovjetunionen och var verksam icke allenast i Europa utan även i Fjärran Östern. Organisationen hade från början varit avsedd att på den europeiska kontinenten bestå av underavdelningar för Västeuropa, Skandinavien och de baltiska staterna. Den centrala ledningen hade först varit förlagd till Köpenhamn men senare troligen till Paris. Chef för hela den europeiska sabotageverksamheten var Wollweber. Som ledare för Västeuropa fungerade bland andra holländske medborgaren Josef Bimbertus Schaap. En av de mest kända kurirerna inom organisationen för resor mellan de olika länderna var en svenska, i det följade benämnd G. Grängesbergsdynamit hade kommit till användning inom organisationen och från Sverige på skilda vägar transporterats till andra länder, däribland Holland och Danmark. Den 19 mars 1941 begärde kriminalpolisen i Köpenhamn per telefon hos säkerhetstjänsten i Stockholm, att ett fotografi av Wollweber skulle översändas dit, varvid försändelsen skulle adresseras antingen direkt till kriminalpolisen i Köpenhamn eller till tyska kriminalrådet Krauss. 1 För att försändelsen icke skulle bliva fördröjd genom censur föreslog polisen i Köpenhamn, att den dock helst skulle skickas till Krauss. I skrivelse den 23 mars 1941 översändes de begärda fotografierna till Krauss i Köpenhamn, varvid Wollwebers signalement samtidigt meddelades. I början av april 1941 översände Lundqvist till säkerhetspolisen i Berlin en promemoria angående spionerifallet Beach samt över vad som dittills förekommit i Wollweberska utlämningsärendet. Tillika framhölls, att det skulle undersökas om icke Wollweber begått brott, varför han kunde straffas i Sverige. Vidare meddelades, att av de personer, som funnos upptagna i den vid berlinbesöket erhållna förteckningen över 25 tyska kommunister i Sverige, en namngiven person jämte sin hustru avrest till Byssland, tre namngivna personer såvitt kunnat utrönas icke någonsin inrest i Sverige samt av de övriga två tagits i förvar, fyra intagits i förläggning och återstoden vore föremål föl' särskild övervakning av polisen. I anledning av en tysk hemställan om uppgift på samtliga tyska eller f. d. tyska medborgare, som befunno sig i läger i Sverige, meddelades det dåvarande antalet dylika personer samt att de samtliga vore flyktingar. Beträffande namnen å flyktingarna förklarades att upplysning därutinnan icke kunde lämnas. Lundqvist uppgav sig emellertid beredd att upptaga sistnämnda fråga till ytterligare övervägande med de svenska myndigheterna, därvid han dock hemställde om uttalande, för vilket ändamål tyska polisen vore intresserad erhålla dessa upplysningar och huruvida utlämning komme att begäras av någon av dem för bestraffning av brott i Tyskland. Slutligen meddelade Lundqvist, att han rådfört sig med vederbörande svenska myndigheter i frågan om anställande av en tysk polisattaché 1 Krauss var inom t y s k a säkerhetspolisen avdelad för utredningen angående Wollweberaffären i Tyskland och av Tyskland ockuperat område.
76 i Stockholm. Som betänkligheter ansetts möta mot ett dylikt arrangemang, förklarade sig Lundqvist icke kunna tillråda dess genomförande. Från tyska myndigheterna gjordes vid upprepade tillfällen förfrågan rörande resultatet av den förut omnämnda tyska framställningen om Wollwebers utlämnande. Från svensk sida sökte man förhala saken och undvika att lämna definitivt svar. Meddelandet i sistnämnda skrivelse angående Wollweber uppgives ha varit ett led i sagda strävan. En del av de uppgifter, som lämnades angående spionerifallet Beach, hade tidigare offentliggjorts i pressen, medan övriga uppgifter angående detta fall ansågos vara av indifferent natur och därför kunna tillställas de tyska myndigheterna. I början av april 1941 beslöt ledningen inom säkerhetstjänsten — enligt en från säkerhetstjänsten till undersökningskommissionen lämnad promemoria — att inskrida mot den hemliga sabotageorganisationen här i landet och att inskridandet, med hänsyn till vad som framkommit rörande förbindelse mellan medlemmar i sabotageorganisationen och funktionärer inom det svenska kommunistiska partiet, skulle omfatta även kommunistiska partilokaler och i saken komprometterade partifunktionärer. Från danska polisen inkom under hand en kort tid därefter meddelande, att ett stort antal personer, som sedan länge misstänkts ha varit verksamma inom den hemliga organisationens grupp i Danmark, blivit anhållna samt att utredning pågick, vilken redan fortskridit så långt att ett fullständigt klarläggande av de i Danmark under de sista åren inträffade sabotagefallen kunde påräknas. Vidare uppgavs ha blivit utrett, att den danska sabotagegruppens medlemmar haft påvisbara kontakter såväl med förut i Sverige kända svenska organisationsmedlemmar som med personer, vilka såvitt danska polisen kände till icke tidigare kunnat spåras av svenska polisen. Närmare och utförligare uppgifter härom lovade danska polisen att snarast ställa till de svenska polismyndigheternas förfogande. I början av maj 1941 erhöll säkerhetstjänsten i Stockholm från kriminalpolisen i Köpenhamn del av vad som dittills framkommit under förhör med den danska sabotagegruppens medlemmar. Av utredningen framgick, att den danska polisen anhållit ett tjugutal personer. Så gott som samtliga hade erkänt sin delaktighet i sabotageorganisationens verksamhet. Det ifrågavarande danska utredningsmaterialet innehöll utöver vad som redan var bekant för säkerhetstjänsten ytterligare en del uppgifter som ansågos giva vid handen, att de danska och de svenska sabotageorganisationerna voro samordnade och att ett flertal anknytningspunkter funnos mellan dem. Sålunda ansågs framgå, att Wollweber varit ledare för den skandinaviska sabotageverksamheten och att han under sig haft ledare för de olika ländernas sabotagegrupper. I syfte att orientera finska statspolisen om clet av säkerhetstjänsten beslutade ingripandet mot sabotageorganisationen i Sverige och därmed bereda finska statspolisen möjlighet till ett samtidigt ingripande i Finland mot orga-
77 nisationens förgreningar där samt för att inhämta eventuellt ytterligare framkomna uppgifter angående finska kontakter till sabotageorganisationen i Sverige företog kommissarien Lönn i säkerhetstjänsten den 10 maj 1941 en resa till Helsingfors. Det utröntes därvid, att något nytt i saken icke kommit fram i Finland samt att sabotageorganisationens förgreningar där vid tidpunkten i fråga icke syntes vara i verksamhet, varför ett ingripande mot organisationen av finska statspolisen icke ansågs vara aktuellt. Under hänvisning till en av kommissarien Lönn den 9 maj 1941 gjord förfrågan, om det under den danska polisens utredning angående sabotagehandlingar mot fartyg framkommit något ytterligare av intresse för den i Sverige pågående undersökningen, meddelade kriminalpolisen i Köpenhamn i skrivelse den 19 maj 1941 till Lundqvist att det dittills kunnat konstateras 15 olika sabotageanslag, förövade under tiden mellan den 18 november 1937 och den 27 november 1938, samt att av ifrågavarande fartyg enligt vad utredningen dittills visat endast ett anlöpt svensk hamn närmast före inträffad sprängning eller brand. Det uppgavs att, utöver vad som framgått av tidigare översänt utredningsmaterial, något nytt i övrigt icke kommit fram av vikt för undersökningen i Sverige. Ej heller hade framkommit något som tydde på att organisationens verksamhet riktats mot andra objekt än fartyg. I skrivelse den 24 maj 1941 till säkerhetspolisen i Berlin begärde Lundqvist under hänvisning till tidigare skriftväxling uppgift om det i samband med den tyska polisens undersökningar av vissa utav fartygssabotagen kommit fram något nytt, som kunde vara av värde för den i Sverige pågående undersökningen, och om gärningsmännen blivit kända. I skrivelsen framhölls, att det skulle vara värdefullt att veta om det under den tyska polisens undersökning beträffande vissa angivna sabotagehandlingar framkommit något, som kunde ha intresse för svenska polisen, exempelvis om svenskt spriingämne blivit använt eller om någon, som befann sig i Sverige, varit delaktig i dåden. Med skrivelsen överlämnades till tyska säkerhetspolisen numren 16—20 av tidningen »Die Welt» och häfte 4 av tidskriften »Kommunistische Internationale». I avsikt att samordna de svenska polismyndigheternas åtgärder i samband med det beslutade inskridandet hölls den 26 maj 1941 i Stockholm en konferens med berörda svenska polismyndigheter. Tidpunkten för inskridandet fastställdes till den 4 juni 1941, varvid samtidigt bestämdes i vilken omfattning ingripande skulle företagas. Den 30 maj 1941 översände polisen i Malmö till kommissarien Lönn ytterligare rapportmaterial från den danska sabotageutredningen, vilket material erhållits från Köpenhamn, varjämte samtidigt meddelades vissa uppgifter, som inhämtats ur en hos köpenhamnspolisen befintlig rapport från tyska säkerhetspolisen i Hamburg. I enlighet med det tidigare av säkerhetstjänstens ledning fattade beslutet blevo den 4 juni 1941 på olika orter i landet ett flertal personer anhållna och
78 underkastade förhör. Samtidigt därmed företogs husrannsakan inom kommunistiska partiets lokaler i Stockholm samt i sjömansklubbarnas centrallednings lokal i Stockholm. Vid förhören med de anhållna framkommo namn på ytterligare ett flertal medlemmar inom sabotageorganisationen, vilka tidigare icke varit kända för säkerhetstjänsten. Efter hand som kännedom erhölls om dessa blevo de anhållna på olika orter i landet. Jämsides med förhören med de anhållna hölls även förhör med Wollweber, som då alltjämt var häktad i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut om hans utlämnande. Wollweber erkände så småningom, att han haft förbindelse med bland andra Hjelmen samt flera av de anhållna, vilka haft en ledande ställning inom sabotageorganisationen i Sverige. Han erkände sålunda, att han anmodat en av de anhållna att vid gruvorna i Kiruna tillgripa dynamit, som i händelse av krig mot Sovjetunionen skulle användas för sprängning av bland annat kraftverket i Porjus och riksgränsbanan. Däremot erkände Wollweber icke att han intagit en ledarställning inom sabotageorganisationen. Utredningen resulterade i att åtskilliga av de anhållna blevo häktade och sedermera den 12 november 1941 dömda av Jukkasjärvi tingslags häradsrätt till längre eller kortare frihetsstraff. Häradsrätten fann utrett, att Wollweber varit ledare för en hemlig organisation med uppgift att genom våldsdåd, främst sprängning av fartyg med dynamit, motarbeta fascismen, samt att han anstiftat ett flertal tillgrepp av dynamit vid gruvorna i Kiruna i uppsåt att använda sprängämnena för skadegörelse å annans egendom. För dessa brott jämte de passförfalskningsbrott, för vilka Wollweber tidigare straffats, dömdes han till ett gemensamt straff av straffarbete tre år. En del av de dömda — dock ej Wollweber 1 — samt åklagaren överklagade häradsrättens utslag i hovrätten och fullföljde sedan talan hos Högsta domstolen. I den mån de utdömda straffen ej skärptes, fastställdes desamma. I detta sammanhang kan anmärkas att alla rapporterna i målet utom dem, som rörde Wollweber personligen, vid rättegången blevo offentliga. Rättegången följdes av bland andra en dansk journalist. Medan sabotageutredningen pågick på skilda orter inom landet, uppkommo under hand en del spörsmål som ägde samband med tidigare från de danska och de tyska polismyndigheterna erhållna uppgifter angående fartygssabotageorganisationens verksamhet. På grund därav meddelade Lundqvist i skrivelse den 19 juni 1941 till säkerhetspolisen i Berlin, att i samband med igångsatt utredning angående organisationens verksamhet i Sverige anhållits två namngivna svenska medborgare och att vid husrannsakan i deras hem anträffats en hel del föremål, som kunde misstänkas ha varit avsedda för iordningställande av liknande brandbomber och sprängladdningar, som konstaterats ha kommit till användning vid fartygssabotage i bland annat Danmark. Med 1 Den 13 februari 1942 biföll Kungl. M a j : t framställningen om Wollwebers utlämnande till Tyskland, därvid dock skulle gälla, a t t Wollweber icke finge i Tyskland åtalas eller straffas för politisk förbrytelse. Utlämnandet verkställdes emellertid icke. Sedan Wollweber avtjänat det honom ådömda straffet, lämnade han den 15 november 1944 landet för a t t fara till Sovjetunionen.
79 översändande av fotografier av de sålunda anträffade föremålen begärdes att för jämförande undersökning få utlånade till Sverige de sabotageföremål, som anträffats ombord å vissa av de tyska fartyg som utsatts för sabotage. Vidare begärdes de ytterligare upplysningar angående svenska medborgaren G:s verksamhet för sabotageorganisationen, som kunde föreligga. Med omnämnande av att kännedom erhållits om att Martin Hjelmen och en kvinna, i fortsättningen kallad H, anhållits i Norge och transporterats till Tyskland anhölls om uppgift huruvida Hjelmen och H lämnat några uppgifter angående den svenska gruppen av organisationen. Samtidigt meddelades, att det beträffande Hjelmen framkommit, att han under åren 1938—1939 vid flera tillfällen uppehållit sig i Sverige för sabotageorganisationens räkning, att han inom organisationen gått under täcknamnet »Nielsen» samt att han direkt samarbetat med en av de anhållna svenskarna. Beträffande H upplystes, att hon enligt Wollwebers utsago vore gift med denne sedan år 1935. Slutligen gjordes förfrågan om ytterligare två utlänningar, som misstänktes ha haft beröring med den svenska gruppen av sabotageorganisationen. Det framhölls i skrivelsen, att det var angeläget att snart besked i ärendet erhölls för att sabotageorganisationens alla förgreningar i Sverige skulle kunna oskadliggöras. Med skrivelsen översändes häfte 5 av tidskriften »Kommunistische Internationale» och numren 21—24 av tidningen »Die Welt». Efter krigsutbrottet
Tyskland—Sovjetunionen
i juni 1941.
I slutet av juni 1941 erhöll säkerhetstjänsten från polisen i Köpenhamn två rättsböcker från förundersökningen i Köpenhamn angående den danska sabotageorganisationens medlemmar. Böckerna innehöllo stenografiska referat över rättsförhandlingarna. Av referaten framgick bland annat, att de häktade vitsordat sina under polisförhören lämnade uppgifter angående organisationens olika kontakter med medlemmar av den svenska organisationen. Omkring den 1 juli 1941 översände utrikesdepartementet till säkerhetstjänsten ti-ansumt av en den 10 juni 1941 dagtecknad rapport från chefen för den tyska säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten till riksledaren för SS och chefen för tyska polisen angående »Sovjetunionens mot Tyskland och nationalsocialismen riktade upplösningsarbete». Denna rapport innehöll en redogörelse för den sabotageverksamhet, som enligt tyska polisen på Kominterns uppdrag utförts av en vitt förgrenad terroristorganisation, vars huvudsakliga uppgift varit att tillintetgöra fartyg, tillhörande de länder som voro anslutna till antikominternblocket. Organisationens ledare uppgavs ha varit Wollweber. I övrigt innehöll rapporten uppgifter om organisationerna i de olika länderna jämte de ledande personerna inom desamma, vilka uppgifter till största delen redan tidigare voro kända för svenska polisen genom förut erhållna meddelanden från polismyndigheterna i Tyskland, Danmark, Finland, Holland och Norge. Den 3 juli 1941 erhöll säkerhetstjänsten från polisen i Malmö det i Dan-
80 mark tillvaratagna sabotagematerialet, vilket utlånats från danska polisen och översänts till Malmö. Vid ett besök, som en dansk ämbetsman den 5 juli 1941 gjorde i Malmö, överlämnade Lundqvist till honom en promemoria berörande den i Sverige pågående sabotageutredningen. I denna promemoria begärdes en del kompletterande upplysningar med anledning av vissa uppgifter, som de i Danmark dömda organisationsmedlemmarna lämnat angående sin förbindelse med Wollweber och de anhållna svenskarna. Sålunda angavs i promemorian vad bland annat två av de dömda danska medborgarna ytterligare borde höras om. Den 7 juli 1941 erhöll Lundqvist från polisen i Malmö två exemplar av »Köbenhavns Byrets» dombok i målet mot den danska sabotageorganisationen, vilka exemplar översänts från köpenhamnspolisen. Av domboken framgick, att tjugu personer varit tilltalade i målet. Av dessa hade endast sju blivit dömda till ansvar. I rapport den 8 juli 1941 från köpenhamnspolisen erhöll säkerhetstjänsten svar å de frågor, som framställts genom den ovan nämnda promemorian av den 5 juli 1941, jämte en redogörelse för vad två av de dömda danskarna uppgivit vid förnyade förhör angående det vid fartygsattentatet använda sabotagematerialet. Samma den 8 juli översände Lundqvist till säkerhetspolisen i Berlin en skrivelse, i vilken bland annat erinrades om begäran i skrivelsen den 19 juni samma år att få till låns erhållna vissa sabotageföremål. Därjämte framhölls såsom Lundqvists personliga uppfattning, att det vore värdefullt om den svenska polisen någon tid kunde få samarbeta med en tysk polistjänsteman i Stockholm. Lundqvist hemställde på grund därav att kriminalrådet Krauss eller någon annan tysk polistjänsteman snarast möjligt måtte resa till Stockholm för samarbete med stockholmspolisen i sabotageaffären. Samtliga ovannämnda skrivelser, som efter krigsutbrottet översänts till tyska säkerhetspolisen, liksom senare skrivelser dit ha enligt Lundqvist. före avsändandet underställts befattningshavare i utrikesdepartementet, såvitt Lundqvist kan minnas dåvarande utrikesrådet Söderblom, dåvarande byråchefen Bågnar Kumlin eller sekreteraren K. G. Lagerfelt. Samtliga eller i vart fall flertalet skrivelser uppgivas före avsändandet ha översänts till vederbörande i utrikesdepartementet för granskning. I något enstaka fall, då fråga varit om en skrivelse av mindre vikt, kunde dock underställandet ha skett i den formen, att Lundqvist i telefon läst upp skrivelsen för vederbörande, som därvid godkänt densamma, eventuellt med vissa smärre justeringar. De anvisningar, som sålunda lämnats från utrikesdepartementets sida, byggde, såvitt Lundqvist uppfattat, på den grundprincipen att samarbetet — bortsett möjligen från vad som gällde sabotageutredningarna, där samarbetet fullföljde ett positivt svenskt intresse att underlätta avslöjandet av ifrågavarande även ur svensk synpunkt farliga verksamhet — kunde anses innebära en eftergift på grund av det politiska läget och därför borde begränsas i största möjliga
Hl
omfattning. Samtidigt borde emellertid den tyska polismyndigheten bemötas på sådant sätt, att den icke finge den uppfattningen, att Sverige ställde sig helt avvisande till närmanden av ifrågavarande art från tysk sida eller än mindre att de svenska myndigheterna sågo mellan fingrarna med i Sverige förekommande illegalt arbete, riktat mot Tyskland. I skrivelse den 15 juli 1941 till Lundqvist lämnade säkerhetspolisen i Berlin en sammanfattande redogörelse för vad tyska polisen kände till beträffande den internationella sabotageverksamhetens anknytning till Sverige och den här existerande organisationsgruppen. Därjämte innehöll skrivelsen svar på en del i samband med sabotageutredningen i Sverige tidigare gjorda förfrågningar till den tyska polisen. Bland annat lämnades uppgifter beträffande svenskan G. Vidare erinrades i skrivelsen om utlämningsärendet angående Wollweber och begärdes Lundqvists medverkan i detsamma. I skrivelsen upplystes slutligen, att sådant material, som använts vid fartygssabotagen, funnes tillvarataget och att detta komme att medföras av tyska polistjänstemän, som inom kort skulle sändas till Sverige för att i saken taga kontakt med de svenska polismyndigheterna. De i sistnämnda skrivelse avsedda tyska polistjänstemännen, kriminalrådet Horst Kopkow och sekreteraren Erich Mittmann, anlände från Berlin till Stockholm den 26 juli 1941 och stannade i Stockholm till den 1 augusti samma år. De medförde utlovat material, som utlånades till svenska polisen för jämförelse med sabotagematerial som tillvaratagits i Sverige. Dessutom medförde och överlämnade de tyska polistjänstemännen en skriftlig redogörelse för tärtygssabotagen samt fotografier av sabotagematerial, som tillvaratagits i Tyskland, ävensom av fartyg, som utsatts för sabotage. Såväl Kopkow som Mittmann voro experter på undersökningar om sabotagebrott. Däremot voro de enligt säkerhetstjänstens uppfattning icke insatta i den tyska polisens övriga arbetsuppgifter. I anledning härav uppgives det icke ha blivit några mer ingående samtal mellan dem och de svenska polismännen om annat än det Wollweberska sabotagemålet, 1 Innan de båda tyska polismännen den 1 augusti 1941 återvände till Berlin, riktades till dem några frågor, som polisen i Stockholm önskade besvarade för att vinna klarhet i vissa förhållanden rörande eventuellt samband mellan den svenska sabotageorganisationen och de i utlandet inträffade fartygssabotagen. Bedan på ett ganska tidigt stadium av sabotageutredningen uppgåvo flera av de anhållna medlemmarna av sabotageorganisationen, att två utlänningar deltogo i organisationens verksamhet här i Sverige och att de gingo under täcknamnen »Alf» och »Arne». Ingen kände deras rätta namn eller nationalitet, men det antogs att de voro tyska flyktingar. Under utredningens gång verkställdes efterspaningar av dessa personer, och den 13 augusti 1941 blev den 1 Någon uppteckning över vad som avhandlats med de tyska polistjänstemännen finnes icke. Framställningen grundar sig på uppgifter, som under år 1945 lämnats av svenska polisen.
82 ene av dem, »Alf», anhållen i Stockholm. Han uppgav sig vara f. d. tyske medborgaren Adolf Andreas Baier 1 samt ha vistats illegalt här i landet sedan april 1940, då han kommit från Norge. Han förnekade, att han tillhörde sabotageorganisationen, men medgav, att han kände några av de i denna sak anhållna svenska medborgarna samt att han för dessas räkning haft hand om två resväskor. Med skrivelse den 31 augusti 1941 översände Lundqvist till säkerhetspolisen i Berlin — under hänvisning till överenskommelse som träffats med de två tyska polismän som i slutet av juli 1941 besökt Stockholm — ett antal tidsschemata angående Hjelmen, uppställda med ledning av uppgifter från de medlemmar i sabotageorganisationen, som samarbetat med denne. Det upplystes i skrivelsen, att fem medlemmar av sabotageorganisationen häktats i Sverige, att rannsakningen med dessa påbörjats samt att meddelande skulle lämnas, om något ytterligare framkom som berörde Tyskland. Vidare meddelades att Baier den 13 augusti 1941 anhållits i Stockholm. Det begärdes att eventuellt föreliggande uppgifter angående Baiers verksamhet skulle meddelas svenska polisen. I samband därmed upplystes, att Baier använt täcknamnet »Alf» och att han säkerligen var en framträdande medlem av sabotageorganisationen, ehuru dittills med säkerhet endast kunnat fastställas att han haft hand om sprängämnen för organisationens räkning. Till ledning för den begärda undersökningen översändes Baiers uppgifter om sina levnadsom ständigheter jämte ett fotografi av honom. Samtidigt begärdes upplysning om i Tyskland något nytt kommit fram i sabotagesaken, som berörde Sverige och därför kunde vara av intresse för den svenska polisen. Under hänvisning till tidigare samtal med en av de tyska polismän, som varit på besök i Stockholm, angående en estnisk styrman, här benämnd I, och en svensk medborgare från Stockholm, kallad K, översändes med skrivelsen en fotokopia av ett brev till K, av vilket framgick att avsändaren önskade träffa K i Stockholm den 17 juni 1941. Enligt skrivelsen till tyska säkerhets polisen hade konstaterats, att brevskrivaren var identisk med I och att denne den 17 juni 1941 med s/s Estonia rest från Stockholm till okänd tysk hamn. Hur I kunnat identifieras, framgick av en vid skrivelsen fogad promemoria, vilken även innehöll uppgift om att I infunnit sig till det avtalade mötet med K men att denne icke kommit till mötesplatsen. Däremot hade enligt promemorian I samma dag, innan han avrest med s/s Estonia från frihamnen i Stockholm, träffat en person, vilken frågat efter I hos frihamnsvakten. Denne person hade konstaterats vara identisk med en sovjetrysk sjöman, i det följande kallad L. Det framhölls slutligen i skrivelsen, att det skulle vara värdefullt att få utrönt, på vilkens uppdrag I handlat och vem som avsågs med K. Med skrivelsen översändes därjämte numren 25—34 av tidningen »Die Welt». Med skrivelse den 12 september 1941, ställd till »chefen för den svenska politiska polisen i Stockholm», översände säkerhetspolisen i Berlin till Lund 1 Identifikationsanhållan beträffande Baier framställdes genom statens niska anstalt till Reichserkennungsdienstzentrale i Berlin. Se s. 125.
kriminaltek-
83 qvist en förteckning över 101 tyska kommunistiska emigranter som uppehöllo sig i Sverige. Med hänvisning till samtal i denna sak mellan tyske polistjänstemannen Kopkow och Lundqvist hemställde säkerhetspolisen i Berlin om meddelande, varest de sålunda förtecknade emigranterna befunno sig, vilka av dem som redan voro internerade, och vad som här var känt om dem. Sedan Lundqvist översänt sistnämnda skrivelse till utrikesdepartementet, framhöll utrikesrådet Engzell i svarsskrivelse den 11 oktober 1941 till Lundqvist — under erinran om att utrikesdepartementet av principiella skäl ej sett sig i stånd tillmötesgå en av tyska beskickningen i Stockholm i maj 1940 framställd begäran att erhålla namnuppgift på de tyska medborgare, som av svenska myndigheter omhändertagits å förläggning — att den principiella ståndpunkt. som sålunda kommit till uttryck och som grundade sig på bland annat det olämpliga i att inför främmande lands representanter redovisa hela grupper av utlänningar, borde beaktas vid besvarande av tyska säkerhetspolisens förfrågan. Engzell tillade, att utrikesdepartementets uttalande emellertid icke vore avsett utesluta utlämnandet av upplysningar efter bedömande av omständigheterna i enstaka fall om personer, som fortfarande voro tyska medborgare. Lundqvist besvarade icke den tyska framställningen. De spaningar, som under sabotageutredningens gång bedrevos för fästtagande av den tyske flykting, vilken under täcknamnet »Arne» på Wollwebers uppdrag skulle ha varit verksam inom sabotageorganisationen, resulterade i att en tysk emigrant anhölls den 28 september 1941 i Stockholm. Han uppgav sig heta Bolf Konrad Hagge. Han förklarade beträffande sin identitet, att polisen kunde få denna bestyrkt av köpenhamnspolisen, där han tidigare blivit fotograferad och fått lämna fingeravtryck. Förfrågan gjordes på grund därav genom statens kriminaltekniska anstalt hos Centralbureauet for Identifikation i Köpenhamn, som i skrivelse den 1 oktober 1941 meddelade att Hagges uppgifter om sin person voro riktiga. 1 Ehuru Hagge till en början förnekade all kännedom om Wollweber och sabotageorganisationen, framkom enligt säkerhetstjänsten genom förhör med de medlemmar inom organisationen, som haft med Hagge att skaffa, att Hagge och Baier under täcknamnen »Arne» och »Alf» övertagit organisationens ledning sedan det stått klart för dem, att Wollweber anhållits av svenska polisen. Så småningom erkände Hagge att han i augusti 1941 sökt spränga ett finskt fartyg, Figge, som legat i Hammarbyhamnen i Stockholm, men att försöket omintetgjorts genom att en besättningsman på fartyget upptäckt honom. Däremot förnekade han, att han tillhörde den Wollweberska sabotageorganisationen samt att han i övrigt planerat sprängningar i Sverige. Baier medgav alltjämt allenast, att han haft kontakt med flera av organisationens medlemmar samt för dessas räkning haft hand om vissa väskor, om vilkas innehåll han dock saknat kännedom. Säkerhetstjänsten ansåg emellertid utrett, att Baier haft vetskap om att väskorna innehållit sprängämnen. Med anledning av vad som utretts om Baiers sam1 Förfrågan gjordes jämväl genom statens kriminaltekniska anstalt hos Reichserkennungsdienstzentrale i Berlin. Se s. 125.
K4 arbete med bland andra Hagge, vilken rannsakades inför Stockholms rådhusrätt, hänskjöts målet mot Baier, vilken till en början åtalats inför Jukkasjärvi tingslags häradsrätt tillsammans med Wollweber, till sagda rådhusrätt för att där handläggas i samband med målet mot Hagge m. fl. Rådhusrätten dömde den 9 februari 1942 Hagge och Baier till straffarbete i sju respektive tre och ett halvt år. Med skrivelse den 13 oktober 1941 översände t. f. kommissarien Lömi i Stockholm till polisen i Malmö vissa handlingar för att överlämnas till förutvarande kriminalpolischefen i Köpenhamn. De översända handlingarna voro dels rapporter från sabotageutredningen i Sverige, dels fotografier av de medlemmar i sabotageorganisationen som blivit kända, dels utlåtande från statens kriminaltekniska anstalt angående jämförande undersökningar av sabotagematerial från Tyskland, Danmark och Sverige och dels slutligen en promemoria angående Komintern. Denna promemoria hade upprättats av en f. d. tysk medborgare. Uppgift därom lämnades emellertid icke. I samband med den pågående utredningen angående det av Hagge förövade sabotageförsöket mot det finska fartyget Figge i Hammarbyhamnen i Stockholm begärde säkerhetstjänsten den 21 oktober 1941 hos den finska statspolisen bland annat förhör med besättningen å fartyget. Med skrivelse den 24 november samma år översände finska statspolisen till polisen i Stockholm protokoll över de begärda förhören. I skrivelse den 30 oktober 1941 besvarade säkerhetspolisen i Berlin skrivelsen av den 31 augusti samma år från Lundqvist. Till en början meddelades vissa uppgifter angående Baier. Därjämte framhölls i skrivelsen, att det för gemensamt fullföljande av hela sabotageaffären vore nödvändigt och ändamålsenligt med en fortlöpande ömsesidig personlig information. I betraktande av denna angelägenhets betydelse föreslogs därför, att Lundqvist ville mottaga Hans-Hendrik Neumann såsom befullmäktigad för säkerhetspolischefen i Berlin. Förutsättande Lundqvists samtycke till förslaget meddelades vidare, att Neumann någon av de närmaste dagarna skulle komma till Stockholm. Det utbads samtidigt, att Neumann skulle hållas underrättad om allt nytt som kunde komma fram i sabotageaffären, varvid även utlovades, att säkerhetspolisen i Berlin omedelbart skulle vidarebefordra varje meddelande till stockholmspolisen genom Neumann, varjämte denne också i andra gemensamma polisiära angelägenheter skulle stå till förfogande. I detta sammanhang omnämndes sprängningen av ett tyskt ammunitionståg såsom exempel på händelser under den sista tiden, vilka likaledes voro värda en gemensam undersökning. 1 I skrivelsen uttrycktes slutligen den förhoppningen, att relationerna mellan de svenska och de tyska polismyndigheterna skulle genom Neumanns vistelse i Stockholm ytterligare förbättras samt därigenom ett effektivt och energiskt bekämpande av de krafter, som hotade de båda länderna, främjas. 1
Troligen var det den s. k. Krylbo-olyckan, som avsågs i skrivelsen.
85 Efter att ha erhållit inresetillstånd av utrikesdepartementet anlände Neumann jämte en annan tysk tjänsteman vid namn Georg Muller till Sverige den 6 november 1941 för att upptaga det föreslagna samarbetet, Därom underrättade Lundqvist säkerhetschefen. Under tiden fram till den 11 februari 1942 kom i sabotageaffären ett direkt samarbete till stånd med dessa tjänstemän i stället för det tidigare medelst skriftväxling uppehållna samarbetet. Muller, som talade svenska, uppehöll sig hela tiden stadigvarande i Stockholm, medan Neumann, som endast talade tyska, reste fram och tillbaka mellan Stockholm, Berlin och Oslo. De tyska polismännen besökte vid upprepade tillfällen polishuset i Stockholm för att diskutera tjänsteärenden. Förhandlingarna mellan de svenska och tyska polismännen uppgivas regelmässigt ha tillgått på så sätt att, sedan med utrikesdepartementet fastställts vilka samtalsämnen som kunde beröras, vederbörande svenske polisman med stöd av polisrapporter eller annat skriftligt utredningsmaterial muntligen lämnade den tyske polismannen en resumé över vad som förekommit i ifrågavarande ärende. Några skriftliga handlingar ha, såvitt Lundqvist och honom underställd personal numera kunna erinra sig, icke överlämnats bortsett från att möjligen signalement och vissa andra upplysningar rörande i sabotagemålen inblandade personer lämnats de tyska polismännen med hemställan om prövning av identiteten i Tyskland. De tyska polismännen ha icke tillåtits att själva genomgå föreliggande handlingar. Under månaderna november och december 1941 samt januari och början av februari 1942 fortgick utredningen i sabotageaffären jämsides med handläggningen inför rådhusrätten av målet mot Hagge och Baier. Härunder blevo Neumann och Muller tid efter annan informerade om nya resultat av den pågående utredningen, som kunde vara av värde för tyska polisen i samband med dess utredning angående den internationella sabotageorganisationen, varjämte, då anledning därtill uppkom, framställningar gjordes till dem om identifiering av sådana tyska emigranter, som under utredningens gång blevo omnämnda under något täcknamn och som deltagit i sabotageverksamheten. Sålunda hade både Hagge och Baier lämnat uppgifter om medhjälpare och uppdragsgivare, som de endast kände under täcknamn. Den 10 december 1941 meddelade Muller muntligen bland annat att Hjelmen ännu icke lämnat några upplysningar angående sabotageorganisationen. Samtidigt uppgav Muller, att Wollwebers hustru H hörts och att hon därvid medgivit, att hon på uppdrag av Wollweber skaffat flera täckadresser för dennes internationella förbindelser och att hon tjänstgjort som sändebud åt Wollweber samt ofta på hans uppdrag arrangerat sammanträffanden mellan honom och ett flertal för henne okända personer. H hade namngivit två norska medborgare, vilka hon anskaffat som täckadresser åt Wollweber och vilka anhållits av tyska säkerhetspolisen och förts till Tyskland för att där höras tillsammans med Hjelmen och H. En av dessa hacle medgivit bland annat att han kände Hjelmen och Wollweber. Vidare meddelade Muller vid samma tillfälle att norske medborgaren Barly Pettersen anhållits i Norge av tyska säker
86 hetspolisen och hörts i saken. Pettersen hade därvid vidgått att han genom Wollweber, vilken han tidigare känt, sammanförts med Hjelmen samt sedan av denne värvats som medlem av sabotageorganisationen och därvid tilldelats täcknamnet »Frans». I anslutning till de sålunda lämnade upplysningarna framställde Muller begäran att de i Sverige dömda medlemmarna i sabotageorganisationen måtte höras angående sin eventuella kännedom om en del uppgivna personer, som voro anhållna i Tyskland, bland andra Pettersen. Muller överlämnade för detta ändamål fotografier av dessa personer. Med anledning därav tillställdes säkerhetstjänstens personal i Luleå de sålunda erhållna uppgifterna och fotografierna med anmodan att föranstalta om förhör med de anhållna, Besultatet blev, att två av de anhållna förklarade sig känna igen organisationsmedlemmen »Frans» å fotografiet av Pettersen, medan de övriga uppgåvo sig icke känna någon av de personer, av vilka fotografier företetts dem. Något besked om resultatet av de nyssnämnda förhören har enligt uppgift icke lämnats till tyska polisen eller annan utländsk myndighet. Den 15 december 1941 överlämnade Muller till säkerhetstjänsten promemorior angående Hagge och den ovannämnde estniske styrmannen I. I promemorian angående Hagge meddelades till en början, att det i Berlin befintliga materialet angående denne överensstämde med den svenska polisens meddelanden om honom. Vidare upplystes, att Hagge i Hamburg beklätt högre funktioner inom kommunistiska partiets självskyddsgrupper och till maj 1933 där innehaft en depå för illegal litteratur samt dessutom lagt upp ett vapenlager. 1 slutet av år 1933 hade han flytt till Danmark, varifrån han utrest år 1934. Enligt vad som blivit känt för tyska polisen hade Hagge sistnämnda år uppehållit sig i Moskva. Han hade emellertid år 1937 lämnat Sovjetunionen och troligen begivit sig till Spanien. Det var nämligen känt att han deltagit i det spanska inbördeskriget på regeringssidan och där fått befordran till kapten men tillfångatagits och sedan erbjudit: Franco-Spanien sina tjänster. Det angavs i promemorian, att ytterligare uppgifter angående Hagges politiska verksamhet senare skulle kunna lämnas, varjämte Hjelmen skulle höras angående sina förbindelser med Hagge. I promemorian angående I meddelades att denne anhållits i Tyskland och hörts där. Han hade därvid uppgivit att han år 1940, då sovjettrupperna besatt Estland, befunnit sig på ett estniskt fartyg i amerikansk hamn men vid underrättelsen om händelserna i hemlandet återvänt dit över Finland. Vid ankomsten till Reval hade han blivit förhörd av NKVD, i promemorian angiven såsom den ryska spionageorganisationen, och fråntagen sitt pass och sin sjöfartsbok för att hans utresa ur Sovjetunionen skulle förhindras. Efter ingående förhör hade I förelagts att arbeta i NKVD:s underrättelsetjänst, varpå han under en tid fått genomgå en politisk kurs, i vilken ett större arttal estniska sjömän deltogo. Därefter hade I erhållit spionuppdrag som nästan uteslutande gått ut på att införskaffa uppgifter om svenska militära förhållanden. Bland annat skulle han skaffa utförliga uppgifter om fästningsanläggningar vid Stockholm och trupprörelser där, om förhållandena i Stockholms hamnar, om fyrar vid svenska kusten, särskilt vilka som voro i bruk eller släckta, samt om folkstämningen i Sverige och om kommunismens utbredning där. I promemorian framhölls vidare att I:s verksamhet tydligt visade, vilket arbete de ryska underrättelseorganen utförde mot Sverige från Balticum. Avslutningsvis förklarades i promemorian, att det under förhören med I icke kommit
S7
fram något som tydde på att denne haft någon förbindelse med sabotageorganisationen i Sverige. I slutet av januari 1942 överlämnade Neumann och Muller en rapport över Hagges politiska verksamhet. Denna promemoria innehöll i stort sett samma uppgifter som den tidigare tillhandahållna promemorian angående Hagge av den 15 december 1941, ehuru betydligt mera detaljerade. I början av februari 1942 erhölls därefter från Neumann och Muller en sammanfattande rapport om de uppgifter, som Hjelmen dåmera vid tyska polisens förhör med honom lämnat angående den svenska gruppen av sabotageorganisationen. I denna rapport redogjordes detaljerat för de förbindelser, som Hjelmen uppgivit sig ha haft med olika svenska organisationsmedlemmar på uppdrag av bland andra Wollweber. De uppgifter, som Hjelmen enligt rapporten lämnat, överensstämde i stort sett med vad som tidigare framkommit vid den svenska polisens utredning i Wollweberaffären. Kort efter det Neumann och Muller i november 1941 anlänt till Stockholm framförde de på ett enträget sätt önskemål om erhållande av upplysningar angående tyska kommunistiska emigranter i Sverige. Detta spörsmål underställde Lundqvist säkerhetschefens prövning, varjämte han meddelade de tyska polismännen att i avvaktan på besked i saken några upplysningar i detta avseende icke kunde lämnas. I skrivelse den 10 november 1941 till säkerhetschefen lämnade Lundqvist en sammanfattande redogörelse för det sedan mars 1941 bedrivna samarbetet mellan tyska säkerhetspolisen och Lundqvist samt för de tyska polismännens besök i Stockholm. Lundqvist anförde i denna redogörelse bland annat följande. De frågor, som från Lundqvists sida berörts under samarbetet hade dittills huvudsakligen avsett den s. k. Wollweberaffären. Dessutom hade även från svensk sida hos den tyska polisen gjorts vissa förfrågningar angående andra utlänningar — däribland en för förberedelse till sabotage häktad förmodligen statslös person vid namn Rom — vilka misstänkts för sabotage eller annan statsfientlig verksamhet. Samarbetet hade från Lundqvists sida skett med iakttagande av de anvisningar som lämnats av utrikesdepartementet. Från Lundqvist avgående korrespondens, vilken befordrats med kurirpost över svenska legationen i Berlin, hade sålunda före avsändandet granskats och godkänts av vederbörande i utrikesdepartementet. Vid de muntliga förhandlingar, som förts med tyska polismän, hade Lundqvist, innan han för sin del gjort något uttalande, rådgjort med utrikesdepartementet angående vad som lämpligen kunde avhandlas. Från tysk sida hade icke saknats antydningar om att samarbetet bort utsträckas utöver det nämnda. Exempelvis hade sålunda den tyska polisen vid upprepade tillfällen framställt skriftliga förfrågningar rörande vad som härstädes vore känt beträffande vissa namngivna politiska flyktingar i Sverige. Med hänvisning till det besked, som av utrikesdepartementet tidigare lämnats på en på diplomatisk väg framställd liknande förfrågan från tyskt håll, hade Lundqvist i princip avböjt att lämna upplysningar i dessa avseenden. I enstaka undantagsfall hade Lundqvist dock med utrikesdepartementets gillande upptagit ett samarbete även på denna punkt, därvid dock fråga varit om personer, vilkas verksamhet i realiteten varit inriktad på att här i Sverige organisera eller på annat sätt främja utförandet »v sabotagehandlingar inom riket.
88 De två polismän, som besökte Stockholm, hade på uppdrtg av sin chef framfört den önskan, a t t det dittillsvarande samarbetet måtte ytterligare intensifieras och utvidgas. På vad sätt detta skulle ske hade de icke nämnt i vidare m å n än a t t de antytt ett gemensamt bekämpande av kommunismen sisom ett ytterligare lämpligt mål för samarbetet. I syfte att åvägabringa en närmare precisering av det o m å d e , inom vilket ur svensk synpunkt ett samarbete kunde anses önskvärt, hade Lindqvist samma dag som redogörelsen upprättats hänvänt sig till utrikesdepartementet med begäran om direktiv och därvid erhållit den upplysningen att ungefärligen följande principer skulle kunna tänkas tillämpas i fortsättningen på samarbetet. I fråga om i Sverige bedriven kommunistisk sabotageveiksamhet mötte icke hinder att samarbete med den tyska polismyndigheten upptogs i den formen a t t förfrågan angående i saken inblandade tyska eller f. d. tyska medborgare gjordes av den svenska polisen hos den tyska samt att den tyska polismyndigheten därefter hölls fortlöpande underrättad om utredningens resultat. F r å n denna princip borde göras de undantag, som betingades dels av Sveriges vänskapliga förbindelser med andra stater än Tyskland (exempelvis borde samarbete icke ske i fråga om en sabotageaffär som hade anknytning till England), dels ock av dämpligt utnyttjande från tysk sida av under samarbetet från Sverige lämnade upplysningar. Skulle det exempelvis visa sig, a t t från tysk sida på ohållbara grunder skulle begäras utlämning av i Sverige vistande utlänning, om vilken upplysning f:ån svensk sida lämnats, borde detta föranleda inskränkningar i samarbetet. Enahanda torde bli förhållandet, om de av den svenska polisen lämnade uppgifterna i Tyskland utnyttjades till ur svensk synpunkt olämplig propagandaverksamhet. I fråga om statsfientlig verksamhet i andra fall, särskilt spionage, skulle från svensk sida principiellt icke lämnas andra upplysningar än sådana som publicerats i pressen. Undantag härifrån skulle ske endast i de fall då utrikesdepartementet därtill lämnat medgivande. Hinder mötte icke a t t den tyska polisen till den svenska lämnade upplysningar, tillgängliga i Tyskland, angående i Sverige bedriven statsfientlig verksamhet av vad slag det vara månde. Frågan huruvida fortsatt samarbete skulle föranledas därav skulle bedömas enligt förut angivna grunder. Dessa principer avsåge icke att genomföra ändring i dittills tillämpat förfaringssätt rörande korrespondens med Tyskland. Då lämpligheten och omfattningen av samarbetet borde bedömas ej enbart ur utrikespolitiska u t a n även ur inrikespolitiska synpunkter, hade utrikesdepartementet rekommenderat att saken underställdes jämväl chefen för socialdepartementet. Lundqvist hemställde a t t säkerhetschefen måtte godkänna de föreslagna principerna för fortsättandet av ifrågavarande samarbete. I a n l e d n i n g av d e n n a skrivelse tillsade s ä k e r h e t s c h e f e n L u n d q v i s t att söka förhala saken och u n d v i k a lämna b e s k e d å framställda frågor. Saken underställdes icke i d e t t a s a m m a n h a n g chefen för s o c i a l d e p a r t e m e n t e t . I en n y skrivelse d e n 20 december 1941 till säkerhetschefen m e d d e l a d e L u n d q v i s t , att N e u m a n n vid sitt b e s ö k i S t o c k h o l m p å u p p d r a g av chefen för t y s k a säkerhetspolisen h e m s t ä l l t -att s a m a r b e t e t m å t t e utvidgas p å så sätt, a t t d e n tyska s ä k e r h e t s p o l i s e n skulle av m o t s v a r a n d e svenska m y n d i g h e t erhålla uppgift om all av a n d r a flyktingar än n o r r m ä n h ä r i Sverige bedriven, m o t T y s k l a n d r i k t a d k r i m i n e l l verksamhet, s a m t om all av » N K V D , d. v. s. den r y s k a spionageorganisationen,» h ä r i S v e r i g e b e d r i v e n , m o t Tyskland riktad verksamhet. I skrivelsen anförde L u n d q v i s t följande.
89 I fråga om det första önskemålet hade Neumann framhållit, att det vore ett tyskt önskemål att erhålla upplysning om samtliga i svenska läger (förläggningar) intagna flyktingar, som vore f. d. tyska kommunister eller misstänktes för illegal verksamhet mot Tyskland, med angivande av namn samt de övriga uppgifter som erfordrades för vederbörandes identifiering, att även framdeles fortlöpande hållas underrättad om vilka dylika flyktingar som intogos i läger samt att för framtiden erhålla upplysning om arten av och syftet med den mot Tyskland riktade verksamhet, som dylika flyktingar befunnes bedriva här i Sverige. Neumann hade vidare uppgivit att det icke vore de tyska myndigheternas avsikt att begära ifrågavarande personers utlämnande till Tyskland. Beträffande det andra önskemålet hade Neumann framhållit, att Sverige på grund av sitt läge och på grund av den relativa frihet, vari det kommunistiska partiet och dess anhängare alltjämt tillätes existera i Sverige, finge antagas utgöra en viktig bas för av Ryssland bedriven, mot Tyskland riktad verksamhet av spionage- eller sabotagekaraktär. Även i de fall, då den av polisen upptäckta illegala verksamheten ej vore direkt riktad mot Tyskland, funnes dock skäl antaga att verksamhetens förgrundsfigurer samtidigt intoge en ledande ställning även i mot Tyskland riktad verksamhet, som ännu ej upptäckts av den svenska polismyndigheten. Jämväl i dylika fall önskade därför den tyska polismyndigheten erfaia namnen å de viktigaste agenterna, särskilt då sådana, som tillhörde den ryska handelsdelegationen i Stockholm, vilken kunde misstänkas vara central för den ryska spionageverksamheten i Sverige. I utbyte mot de uppgifter, Tyskland på grund härav skulle kunna erhålla från Sverige, skulle den tyska polismyndigheten tillhandahålla i Tyskland tillgängligt material rörande personer av enahanda karaktär, angående vilka Sverige önskade upplysning. Under framhållande av att ur politiska synpunkter betänkligheter måhända mötte mot att tillmötesgå angivna önskemål, vilka ur ren polissynpunkt icke gåve anledning till erinran, hemställde Lundqvist i skrivelsen om säkerhetschefens direktiv i saken. Den 22 december 1941 översände säkerhetschef en, som enligt vad han uppgivit för undersökningskommissionen ansåg frågan vara av sådan vikt att den borde prövas av regeringen, sistnämnda skrivelse till utrikesministern med anhållan om meddelande huruvida de av tyska säkerhetspolisen begärda uppgifterna borde lämnas. I skrivelse den 8 januari 1942 till utrikesministern erinrade säkerhetschefen om sistnämnda skrivelse samt upplyste att dåmera från tyskt polishåll meddelats, att i Danzig anhållits en estländare, 1 vilken erkänt att han under den ryska ockupationen av Estland fått i uppdrag av rysk myndighet att i svenska hamnar anordna spioneri på svenska militära anstalter. Den tyska polisen vore emellertid icke villig att lämna närmare informationer om vad vid utredningen i Danzig förekommit förrän den erhållit underrättelse om i vad mån dess tidigare framställda önskemål kommo att tillgodoses. Hallgren hemställde därför om skyndsam underrättelse huruvida ur utrikespolitisk synpunkt hinder kunde anses möta att låta tysk polismyndighet genom svensk polismyndighet erhålla uppgifter om det i Sverige av ryssarna utövade spioneriet mot Tyskland. 1
Den omnämnde estländaron är identisk med I.
90 I anledning av sistnämnda skrivelse lämnade dåvarande utrikesrådet Söderblom den 17 januari 1942 — enligt vad Söderblom uppgivit inför undersökningskommissionen — på uppdrag av utrikesministern, som enligt Söderblom föredragit säkerhetschefens skrivelse i statsrådsberedning, meddelande till säkerhetschefen angående omfattningen och arten av de upplysningar, soin av säkerhetstjänsten kunde lämnas de tyska polismännen. Enligt dessa instruktioner fingo överhuvudtaget icke några uppgifter om flyktingar lämnas tyskarna. Däremot kunde efter prövning i varje särskilt fall vissa upplysningar lämnas rörande rent kriminell verksamhet. I fråga om det ryska spioneriet i Sverige mot Tyskland skulle meddelas, att den svenska polisen ej hade vetskap om annan från sovjetrysk sida mot Tyskland riktad spioneriverksamhet än den som gällde den tyska transitotrafiken. Vad som framkommit i två under år 1941 uppdagade ryska radiospionagefall finge tämligen ingående beskrivas för tyskarna. Redogörelsen till tyskarna skulle avslutas med uttalanden att det som meddelades var vad den svenska polisen för närvarande utrönt om ryskt spioneri på Tyskland i Sverige. Därjämte skulle framställas önskemål om att få del av den sovjetryske medborgaren I:s berättelse. Därest tyskarna gjorde förfrågan om framtida utbyte av underrättelser, finge något bindande löfte därom icke uttalas, utan frågan skulle kringgås med ett uttalande om att den svenska polisen hyste de livligaste förhoppningar om att i framtiden bli i tillfälle att kunna lämna ytterligare upplysningar. Enligt vad som under kommissionens arbete inhämtats från de polismän, som vid ifrågavarande tid handhade förbindelsen med tyska polisen, främst Lundqvist och Lönn, förekom vid Neumanns och Möllers besök följande utbyte av upplysningar. 1 I enlighet med de erhållna direktiven underrättades Neumann om att några upplysningar angående de tyska flyktingarna i Sverige icke kunde lämnas. Däremot erhöll Neumann muntlig orientering rörande — förutom Wollweberaffären med dess avläggare — de väsentliga punkterna i de år 1941 uppdagade radiospionagen i Stockholm och Göteborg; vid kommissionens undersökning har ej kunnat i detalj fastställas vad som i detta hänseende meddelats de tyska polismännen. I enlighet med tidigare medgivanden från utrikesdepartementets sida erhöll Neumann därjämte en muntlig redogörelse för den s. k. Rom-Libersonska sabotageaffären. I fråga om de övriga ryska spioneriaffärer, som intill den 17 januari 1942 upptäckts i Sverige, nämligen fallet Belin (handelsspionage avseende främst Sveriges handelsavtal med Tyskland), fallet L (spionage mot baltiska flyktingar) samt fallet Norgren och Engström (militärspionage mot Sverige), uppgivas upplysningar antingen icke alls ha lämnats eller i vart fall icke ha givits i vidare mån än vad som kunde ha publicerats i pressen. Bemyndigandet rörande samarbetet med Tyskland i fråga om ryskt spio1 Någon uppteckning över vad därvid förekommit finnes icke. Framställningen grundar sig på uppgifter som under år 1945 lämnats av svenska polisen.
91 nage hade, enligt vad Lundqvist uppger, i första hand avsett just radiospionagefallen och även utnyttjats huvudsakligen i detta avseende. Värdet av de upplysningar, tyskarna i sistnämnda avseende erhållit, hade emellertid varit synnerligen begränsat. Att just radiospionagefallén ansetts lämpliga att diskutera med tyskarna hade berott på att det ryska spionaget i dessa fall huvudsakligen var inriktat på den tyska, transitotrafiken genom Sverige, en före teelse som tyskarna förstått vara föremål för ryskt intresse. Vad angår den i instruktionerna omnämnde estländaren I, vilken var misstänkt för spionage mot Sverige, ha enligt Lundqvists utsago, i enlighet med utrikesdepartementets medgivande upplysningar utväxlats med tyskarna. Förutom angivna ärenden berördes vid ett tillfälle under Neumanns och Mullers besök i Stockholm vissa sabotage mot militära flygmaskiner i Ljungbyhed. Upplysningar angående dessa sabotage uppgivas dock icke ha lämnats utöver vad som redan publicerats i pressen. Därjämte begärde Muller uppgift om namnen på de ledande personerna i Sveriges kommunistiska partis styrelse samt detta partis »Politiska byrå» och »Centralkommitté». I anledning därav överlämnades till Muller en förteckning å 15 å 20 ledande kommunister, vilkas namn tagits från ett nummer av tidningen »Ny Dag». Under vistelsen i Sverige lämnade Muller till de svenska polismännen — utöver vad som framgår av det föregående — upplysningar om såväl svenskar som utlänningar, de senare huvudsakligen tyska emigranter. Om de flesta av utlänningarna uppgav Muller endast, att clet kunde misstänkas att de under sin vistelse här i landet arbetade illegalt mot Tyskland. Varifrån de framkastade misstankarna härledde sig, upplyste Muller icke. Om ett par av svenskarna påstods att de uppläto sina bostäder för sammankomster mellan tyska kommunister. Beträffande de övriga upplystes exempelvis, att de voro medarbetare i den kommunistiska tidningen »Die Welt», att de voro organisatörerav kommunistiska celler i svenska hamnstäder, att de voro kommunistagenter m. m. Icke någon av dem angavs såsom spion. LTpplysningarna lämnade Miiller informationsvis till den svenska polisen för att denna skulle bli i tillfälle att närmare undersöka de namngivna misstänkta personernas förhållanden. Beträffande en norrman upplyste Miiller, att denne efterlystes i Norge av den tyska polisen för sabotageverksamhet och att han begivit sig till Sverige. Miiller frågade, om det var känt för den svenska polisen var norrmannen uppehöll sig i Sverige. Efter att ha inhämtat utrikesdepartementets tillstånd meddelade polisen till Muller, att norrmannen befunne sig i Stockholm och att han var föremål för viss kontroll från polisens sida. Samtidigt därmed begärde polisen av Muller de ytterligare upplysningar han kunde lämna angående norrmannen. Några sådana upplysningar erhöllos dock icke. Miiller, som haft reda på att två tyskar 1 anlänt till Sverige illegalt med en svensk båt från Tyskland, frågade vidare vid ett tillfälle vad som här vore känt om dem. Muller fick till svar, att något annat icke var känt om dem än att de voro tyska 1
Den ene av dem omnämnd å s. 51 (A) och den andre å s. 295 (A) i Betänkandet del I.
92 flyktingar och att de nu tagits i förvar av polismyndigheten. Samtidigt därmed förklarade Muller att han skulle försöka taga närmare reda på vad som var känt angående dem i Tyskland. Några upplysningar om dem lämnade han dock icke. För att avvända Neumanns och Mullers intresse från säkerhetstjänstens arbetsfält utöver Wollweberaffären och dess avläggare överenskom Lundqvist med polismästaren Ros att de tyska polismännen under sin vistelse här skulle få studera vissa av ordnings- och kriminalpolisens verksamhetsområden av allmänt intresse. Dessutom ordnades utflykter för de tyska polismännen till orter utom Stockholm. Sålunda besökte Neumann och Muller Göteborg. De anlände dit den 26 januari 1942 på morgonen, men redan dagen därpå återvände cle till Stockholm. Under besöket i Göteborg uppsökte de säkerhetstjänstens lokaler därstädes utan att erhålla några upplysningar. Neumann och Muller återvände till Tyskland den 11 februari 1942, då de dem av utrikesdepartementet meddelade viseringarna utlöpte. 1 Efter den 11 februari 1942 har Muller, vilkens hustru var svenskfödd, ännu en gång besökt Sverige, nämligen julen 1943. Han torde emellertid då icke i tjänsten ha tagit kontakt med någon svensk polisman. Neumann har även efter den 11 februari 1942 gjort kortare besök i Sverige, nämligen fyra gånger under år 1942, en gång i maj 1943 och en gång i april 1944. I ansökningarna om visering för Neumann ha såsom skäl för besöken angivits förhandlingar med antingen Lundqvist eller tyska beskickningen eller bådadera. Av utrikesdepartementets handlingar från denna tid framgår, att Lundqvist på förfrågan från utrikesdepartementet i anledning av att Lundqvist åberopats såsom referens förklarat sig icke alls känna till anledningen till eller behovet av Neumanns hitkomst. Åtminstone inresetillståndet för Neumann år 1943 har tillkommit efter föredragning för utrikesministern. Vid ett par av sina besök i Sverige efter den 11 februari 1942 har Neumann i tjänsteangelägenheter tagit kontakt med säkerhetstjänsten. Därvid har Neu mann lämnat en del ytterligare upplysningar i de tidigare avhandlade sabotageaffärerna. Dessutom översände Neumann i skrivelse den 30 september 1942 till Lundqvist ytterligare uppgifter i Rom-Libersonaffären. I samma skrivelse upplystes även att den tyska polisen den 1 juli 1942 fasttagit en namngiven kvinna, på vilken Neumann i början av år 1942 blivit uppmärksamgjord av den svenska polisen i samband med att Rom-Libersonaffären varit på tal. I övrigt har Neumann vid sina besök i allmänhet förfrågat sig om det svenska kommunistpartiet; särskilt uppgives han ha varit intresserad av huruvida det icke skulle komma att förbjudas. Från svensk sida sökte man Neumanns bistånd i ärenden rörande svenska medborgare i Tyskland och av Tyskland ockuperade områden. Sålunda uppgives Lundqvist i samför1 Neumann och Muller erhöllo i november 1941 av utrikesdepartementet visering a t t vistas här i landet en vecka. Viseringarna förlängdes därefter successivt. Åtminstone den sista förlängningen, som avsåg tiden den 15 januari—den 11 februari 1942. tillkom efter föredragning för utrikesministern.
93 stånd med utrikesdepartementet vid ett tillfälle ha bett Neumann medverka till en skyndsam handläggning av ärendet angående de s. k. Warszawa-svenskarnas hemresa från Tyskland. I detta ärende meddelade Neumann dock senare att eftersom ärendet icke låg inom hans verksamhetsområde han icke kunde göra något. Sista gången Neumann i tjänsten upptog kontakt med svenska polismän, vilket torde ha varit i maj 1943, vidtalade Lundqvist på uppdrag av dåvarande byråchefen Hallenborg i utrikesdepartementet Neumann att söka genomdriva återsändandet till Sverige av en i Norge anhållen svensk medborgare. I sistnämnda ärende skrev också Lundqvist den 21 juli 1943 till Neumann. Skälet till att Neumann fått inresevisum de sista åren uppgives ha varit att man på sätt som här ovan angivits ville söka hans bistånd. Under Neumanns besök i Sverige i januari 1942 och i april 1944 vidtogos av säkerhetstjänsten vissa åtgärder för övervakning av Neumanns förehavanden i Stockholm. Jämväl under tiden efter februari 1942 har Lundqvist stått i kontakt med utrikesdepartementet för bedömande av vad som kunde avhandlas med Neumann. Denna kontakt har liksom tidigare skett antingen vid personliga besök hos vederbörande i utrikesdepartementet eller i telefon. 1 Lundqvist har angående samarbetet med den tyska polisen sammanfattningsvis anfört bland annat följande. Samarbetet i Wollweberaffären inleddes i fredstid och ansågs, så länge fredstillstånd rådde, som en sedvanlig internationell brottmålsutredning. Efter krigsutbrottet lämnades icke några upplysningar i detta ärende av den svenska polisen förrän i samband med resan till Berlin i mars 1941. Dessförinnan diskuterades i utrikesdepartementet lämpligheten av att lämna informationer i detta avseende, varvid det beskedet erhölls att hinder därför ej mötte. Vad angår samarbetet i övrigt utgingo såväl Lundqvist som de av hans underlydande, vilka haft därmed att skaffa, städse från att detta utgjorde en förbindelse, som med hänsyn till det politiska läget var påkallad men däremot icke i och för sig eftersträvansvärd. Man bemödade sig om att noga följa de direktiv som utrikesdepartementet lämnade angående arten och omfattningen av samarbetet, Några strävanden från säkerhetstjänstens sida att utsträcka samarbetet utöver vad ur politiska synpunkter ansetts lämpligt ha, Lundqvist veterligt, icke förekommit. Från utrikesdepartementets sida har för kommissionen vitsordats, att Lundqvist och även andra polismän vid flerfaldiga tillfällen i fråga om förbindelsen med den tyska polisen samrått med departementets ämbetsmän. Dessa ämbetsmän voro dåvarande utrikesrådet Söderblom, utrikesrådet Engzell, dåvarande byråcheferna Kumlin och Hallenborg samt sekreteraren Lagerfelt. Från departementets sida ha emellertid enligt Söderblom de av dessa ämbetsmän gjorda uttalandena betraktats såsom varande av allenast klarläg1 Som det icke g å t t a t t få fastställt om Neumann och Muller alltjämt undersökningskommissionen ej k u n n a t höra dem.
äro i livet, har
94 gande och utredande natur. Söderblom hade alltid rått Lundqvist och de andra polismännen att i första hand vända sig till socialdepartementet. I de fall, då besked lämnats från utrikesdepartementets sida, hade direktiv alltid införskaffats från utrikesministern. Gentemot sistnämnda uttalande av Söderblom ha Lundqvist och statspolisintendenten Thulin framhållit, att det var först under år 1943 som de vid samråd med utrikesdepartementet rörande förbindelserna med finska statspoliseu tillråddes att i fortsättningen vända sig till socialdepartementet. Förbindelse med tysk polis har behandlats i vissa e n s k i l d a a n m ä l n i n g s r till undersökningskommissionen. Sålunda har i en anmälan framförts misstanke om att den svenska polisen, som vid husrannsakan våren 1941 å kommunistiska sjömansklubbarnas centrallednings expedition i Stockholm omhändertagit kartoteket över dess medlemmar, överlämnat uppgifter ur kartoteket till Gestapo. Såsom framgår av det föregående företog säkerhetstjänsten den 4 juni 1941 husrannsakan hos centralledningen, varvid kartoteket över dess medlemmar omhändertogs. Vad som framkommit vid den av kommissionen företagna utredningen ger icke stöd för misstanken att uppgifter ur kartoteket genom säkerhetstjänsten delgivits tyska polisen. I detta sammanhang må framhållas, att vid utredningen i Wollweberaffären säkerhetstjänsten hörde ett flertal sjömän, som voro inblandade i sabotage verksamheten. Namnen på de hörda personerna intogos sedermera i de rapporter som upprättades. Dessa rapporter utom dem, som rörde Wollweber personligen, blevo alla offentliga vid rättegången. Tidningspressen redogjorde utförligt för innehållet i polisrapporterna med däri förekommande namn, varför någon svårighet icke förelegat att efter tidningarna göra upp en komplett förteckning över alla i Wollweberaffären inblandade personer. Vid de tyska polismännens besök i Stockholm i slutet av år 1941 och början av år 1942 förekommo, såsom framgår av det föregående, flera samtal rörande sabotageutredningen. Enligt uppgift från kriminalpolisintendenten Lundqvist och kommissarien Lönn fingo de tyska polismännen i samband därmed upplysning om de svenska sjömän som voro inblandade i sabotageverksamheten, men i övrigt lämnades icke några som helst upplysningar angående svenska sjömän och sålunda icke heller om sjömän som förekommo i nämnda kartotek. I ytterligare ett par anmälningar till undersökningskommissionen har påståtts att den svenska polisen upprätthållit intim kontakt med Gestapo. I den mån de gjorda påståendena icke avsett de förbindelser, för vilka redogjorts i det föregående, har kommissionen, som noggrant undersökt påståendena, icke funnit stöd för desamma.
95 Förbindelser med finsk polis i vissa ärenden. Den följande redogörelsen för den förbindelse, som säkerhetstjänsten under kriget upprätthållit med finska statspolisen i vissa ärenden, vilka bringats till undersökningskommissionens kännedom, grundar sig väsentligen på de hos polisen i Stockholm förvarade skrivelser, som utväxlats mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen, ävensom på uppgifter från de svenska polismän som handhaft sagda förbindelse. I detta sammanhang må erinras om att undersökningskommissionen under tiden den 29 oktober—den 1 november 1945 företagit ett besök i Helsingfors. Syftet med detta besök var väsentligen att erhålla upplysningar angående de förbindelser som under kriget uppehållits mellan svenska och finska polismyndigheter. De upplysningar, som erhållits från finska statspolisen i de olika ärendena, finnas redovisade i slutet av redogörelsen för varje ärende. Det må framhållas att syftet med redogörelsen allenast är att lämna en beskrivning över den förbindelse, som förekommit mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen i de olika ärendena, så att möjlighet finnes att bilda sig en uppfattning särskilt om karaktären och betydelsen av de uppgifter angående enskilda personer, som genom säkerhetstjänsten tillhandahållits den finska polisen. Den här lämnade redogörelsen gör således icke anspråk på att giva läsaren en fullständig bild av vad som förekommit i de olika ärendena. Såsom ett första ärende redogöres för förbindelserna angående den s. k. finska sexmannagruppen. Därefter följa redogörelser för förbindelserna i ett ärende rörande en finsk medborgare, som här i landet dömts för olovlig underrättelseverksamhet, samt i den s. k. Hella Wuolijoki-affaren och dess avläggare. Vidare förekommer en beskrivning över den förbindelse, som förekommit angående en av de ledande personerna i den finska sjömansunionen. Slutligen redogöres för förbindelserna angående en statslös, förutvarande tysk medborgare vid namn Szybilski. 1. I augusti 1940 erhöll säkerhetstjänsten meddelande från finska statspolisen, att medlemmarna i den s. k. finska sexmannagruppen, bland andra finske riksdagsmannen Carl Johan (»Cay») Sundström och Kaisu-Mirjami Rydberg, tillhörde de finska socialdemokrater, som stodo i opposition till den finska socialdemokratiska partiledningen, samt att denna opposition utgav tidningen »Vapaa Sana». Under senare hälften av januari 1941 meddelade finska statspolisen till säkerhetstjänsten, att Kaisu-Mirjami Kydberg den 27 januari 1941 skulle anlända till Stockholm för att underhandla om tryckningen av tidningen »Vapaa Sana», som icke längre finge tryckas i Finland. Samtidigt begärde finska statspolisen att hennes förehavanden i Sverige skulle kontrolleras. Kaisu-Mirjami Bydberg vistades i Stockholm under tiden den 27 januari—
96 den 1 februari 1941. Vid övervakning av henne framgick, att hon huvudsakligen trädde i förbindelse med personer, tillhörande tidnings- och tryckerikretsar i Stockholm. Vid tidpunkten för hennes återresa till Finland förekommo även artiklar i dagspressen, enligt vilka tidningen »Vapaa Sana» skulle komma att tryckas på ett syndikalistiskt tryckeri i Stockholm. Den 11 april 1941 inkom till säkerhetstjänsten per telefon meddelande från finska statspolisen, att Sundström samma dag rest med flyg från Helsingfors till Stockholm. Finska statspolisen begärde, att Sundström måtte övervakas under sin vistelse i Stockholm. Sundström vistades i Stockholm under tiden den 11—den 16 april 1941. Säkerhetstjänsten övervakade honom under denna tid för att kontrollera om han företog sig något som var brottsligt enligt svensk lag. Något dylikt framkom icke därvid. Underrättelse om vad sålunda uppmärksammats vid övervakningen av Kaisu-Mirjami Bydberg och Sundström lämnade säkerhetstjänsten ej till finska statspolisen. I skrivelse den 9 januari 1942 till finska statspolisen meddelade över konstapeln Th. Söderström att en svensk medborgare, i det följande kallad A, syntes ha att skaffa med en spionageverksamhet, som var under uppdagande i Sverige och som föreföll vara för sovjetrysk räkning. Emedan A kort tid dessförinnan utvisats från Finland, där han senast uppehållit sig i Vasa, anhölls om meddelande om vad som var känt om A i Finland, särskilt om han under sin vistelse i Vasa ådagalagt något intresse för militära förhållanden, ävensom i vilka kretsar han rört sig där. Som svar på denna framställning erhöll säkerhetstjänsten från :'inska statspolisen en den 16 januari 1942 dagtecknad promemoria, i vilket lämnades redogörelse över vad som hos finska statspolisen framkomnr.t vid förhör med A i anledning av att denne haft förbindelse med Sundström. Den 22 januari 1942 inkom från finska statspolisen till säkerhetstjänsten en begäran om vissa uppgifter angående åtta namngivna svenska medborgares politiska inställning. Dessa uppgifter skulle användas i ett av vederbörande åklagare mot medlemmarna av sexmannagruppen vid Åbo hovrätt, anhängiggjort mål om ansvar för förberedelse till högförräderi, vilket mål skulle förekomma i slutet av samma månad. I brevet lämnades vissa, uppgifter angående en del av de efterfrågade svenskarna, vilka uppgifter finska statspolisen uppgav sig ha erhållit av en förtrolig meddelare. Med svarsskrivelse den 28 januari 1942 översände kriminalpolisintendenten Lundqvist till finska statspolisen en promemoria angående omnämnda svenska medborgare, i det följande benämnda B—I. I promenorian lämnades om dem — förutom uppgifter om födelsetid — bland anmt följande upplysningar. 1. B är till yrket fabriksarbetare. Han är visserligen icke, så vitt kant är, medlem i Sveriges kommunistiska parti men torde ha starka sympatier fö: kommunismen och Sovjetunionen. B har förbindelser med svenska kommunister och personer, som sympatisera med Sovjetunionen.
97 2. C är visserligen icke, så vitt känt är, medlem i Sveriges kommunistiska parti men har åtminstone tidigare haft sympatier för kommunismen och Sovjetunionen samt förbindelser med personer, som äro kommunister i framskjuten ställning, ävensom med kända sovjetsympatisörer. 3. D är numera ordförande i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund och har sedan minst ett 10-tal år tillbaka verkat som agitator vid en mängd kommunistmöten samt skrivit broschyrer och propagandaskrifter för kommunismen. 4. E är synnerligen aktiv kommunistisk agitator och skribent samt numera redaktionssekreterare i den kommunistiska tidningen »Ny Dag». 5. F är kommunistisk journalist och mångårig medlem i Sveriges kommunistiska parti. Han vistas sedan år 1937 i Sovjetunionen och var vid denna tid gift med den svenska »hallåmannen» i moskvaradion, kallad »Vackra Maj». 6. G är visserligen icke, så vitt känt är, medlem av det kommunistiska partiet i Sverige men synes ha starka sympatier för kommunismen och Sovjetunionen. Tidigare ha kommunistiska politiska flyktingar bott hos honom. 7. H var tidigare en av det svenska kommunistpartiets främsta agitatorer men synes på senare tid ha blivit mindre politiskt verksam. 8. Beträffande I är här visserligen icke med bestämdhet känt, att han är ansluten såsom medlem till det kommunistiska partiet, men han har starka kommunistiska sympatier samt har på olika sätt lämnat sin medverkan i partiets arbete. Slutligen upplystes i promemorian, att det för svenska polisen icke var känt något som motsade antagligheten av de uppgifter finska statspolisen uppgivit sig ha erhållit från en förtrolig meddelare angående en del av de ifrågavarande personerna. I skrivelse den 24 februari 1942 meddelade finska statspolisen, att målet mot sexmannagruppen slutbehandlats vid Åbo hovrätt den 30 januari 1942 och att den svenska polisens promemoria kommit i tid till rättegången. Emedan svarandena företett skriftliga vittnesintyg från ovannämnda E, F och I, hade åklagaren beträffande dessa till rätten ingivit transumter av den erhållna promemorian. Slutligen meddelades, att utslag avkunnats i målet samt att Sundström ådömts åtta års tukthusstraff och de övriga sådant straff varierande mellan två och sju år. Den 17 mars 1942 fick säkerhetstjänsten från finska statspolisen ytterligare en skrivelse angående sexmannagruppen. Däri meddelades, att vid husrannsakan hos en av gruppens medlemmar anträffats ett brevkuvert, som var adresserat till en svenska, här kallad K. På den plats på kuvertet, där frimärkena vanligen anbringades, hade avsändaren med liten stil skrivit, att det i Sverige till förmån för sexmannagruppen borde anordnas protestmöten och antagas resolutioner, vilka av deputationer borde framföras till finska legationen i Stockholm. Det vore ätt antaga att brevet i verkligheten varit avsett för en svensk redaktör, här kallad L, som redan tidigare visat sma sympatier för sexmannagruppen. Förmodligen vore adressaten L:s hustru och hade dylik brevväxling med text dold under frimärken pågått en längre ful och i större omfattning. Slutligen meddelades i skrivelsen, att en finska, i det följande benämnd La, den 25 februari 1942 rest från Helsingfors till Stockholm troligen i sexmannagruppens ärenden samt att hon tidigare haft nära förbindelse med bland andra Sundström och sovjetlegationen i 7 — 2,118 46
98 Helsingfors. Av denna anledning fann finska statspolisen henne kunna misstänkas vara verksam för sovjetrysk räkning. I svarsskrivelse den 26 mars 1942 meddelade Lundqvist beträffande K, att hon med all sannolikhet vore maka till redaktören L. Det ansågs icke osannolikt, att makarna K och L ämnade organisera protestmöten i Sverige till förmån för sexmannagruppen, ehuru något dylikt dittills icke kunnat observeras. La — som bodde i Stockholm — hade tidigare varit uppmärksammad av svenska polisen och även varit föremål för övervakning. Därvid hade emellertid icke kommit fram något anmärkningsvärt, I anledning av förfrågan, som undersökningskommissionen framställt vid sitt besök i Finland i slutet av oktober 1945, har i en promemoria, som i november samma år översänts till kommissionen från dåvarande chefen för finska statspolisen, angivits att åtgärderna mot gruppen »sexlingaraa» på hösten 1941 vidtagits helt på grund av i Finland insamlat material samt att de upplysningar om vissa svenskar, som finska statspolisen erhållit från Sverige, icke haft någon väsentlig betydelse och icke torde ha behövt användas. 2. En finsk medborgare, här kallad M, anlände till Stockholm den 25 E/ugusti 1941. Som skäl för sin hitresa uppgav han att han ämnade dels ledriva journalistisk verksamhet och dels vårda sin hälsa, Vid denna tid var det bekant för säkerhetstjänsten, att M år 1934 stått i spetsen för en opposition inom det finska socialdemokratiska partirt mot dess ledare och riksdagsgrupp, samt att han år 1936 i Finland dömts till 8 månaders fängelse i egenskap av ansvarig utgivare för en tidning, i vilken publicerats artiklar om Antikainen-processen. Dessa artiklar hade aT finsk domstol ansetts innefatta smädelse mot den lagliga samhällsordningen. Den 21 oktober 1941 inkom från e. o. byråinspektören Paulson i socialstyrelsen till säkerhetstjänsten en promemoria, av vilken framgick att M enligt meddelande från finska beskickningen den 18 oktober 1941 aviest till Sverige. Enligt promemorian vore M till sin politiska åskådning »röd radikal» och hade tillhört en organisation som benämndes »Eldbärarna». Med hänsyn till att M långt ifrån vore svenskvänlig hade det väckt visst uppseende att han begivit sig till Sverige. Slutligen framhölls i promemorian att samma uppgifter om M erhållits även från finska statspolisen. I skrivelse den 29 januari 1942 till finska statspolisen begärde kiiminalpolisintendenten Lundqvist uppgift om vad som i Finland var känt om M, samtidigt med att upplysning lämnades om i Sverige uppkomna misstankar att M vore kommunist och här bedreve illegal verksamhet. Den 26 februari 1942 erhöll säkerhetstjänsten svar från finska statspolisen. Av detta framgick, att M vore känd för sin energiska verksamhet oå den vänstra flygeln inom den finska arbetarrörelsen, ävensom att han v>re anhängare av Kominterns folkfronttaktik samt vore att betrakta som dmltur-
99 kommunist» i likhet med Cay Sundström och en annan namngiven finsk medborgare. M hade av denna anledning våren 1937 tillsammans med en del andra blivit utesluten ur det finska socialdemokratiska partiet. M hade varit redaktör för en kulturkommunistisk tidskrift och några gånger dömts till fängelsestraff för smädelse mot finska myndigheter och finskt rätts väsende. Vid brevcensur i Finland hade observerats, att till M i Sverige sänts brev med informationer om läget i Finland bland annat om folkstämningen, livsmedelsförsörjningen m. m., vilka informationer dock varit »avvikande från officiella meddelanden om samma saker». Slutligen meddelades, att finska statspolisen icke ägde någon närmare kännedom om M:s förehavanden i Sverige, men framhölls, att hans tidigare verksamhet i Finland gåve anledning misstänka dess kommunistiska karaktär. Under februari 1942 meddelades från en restaurang i Stockholm till polisen, att en okänd utlänning besökt restaurangen i sällskap med en person, vilken anmälaren kände såsom en svensk kommunist, och att anmälaren på grund av vissa omständigheter misstänkte, att de voro illegalt verksamma, Den 10 mars 1942 erhöll säkerhetstjänsten i telefon meddelande från restaurangen, att samme utlänning återigen befann sig där. Med anledning därav beordrades två kriminalpolismän dit för att verkställa undersökning. Utlänningen, som saknade legitimationshandlingar, uppgav sig vara M. Sin bostadsadress ville han icke uppgiva. Eftersom mannens identitet icke kunde fastställas utan närmare undersökning, blev han anhållen och förd till krimi nalstationen. Enligt förhörsprotokoll uppgav M inför säkerhetstjänsten bland annat följande. I augusti 1941 hade M kommit till Sverige på uppdrag av en i Finland bildad oppositionsgrupp, som arbetade mot Finlands deltagande i kriget och icke hade någon tilltro till Tysklands seger i detsamma. Denna oppositionsgrupp, som räknade medlemmar från alla samhällsklasser, ville få kontakt med Storbritannien för att söka åstadkomma en garanti från detta lands sida för Finlands självständighet inom landets gamla gränser. M hade i oppositionsgruppens ärenden rest till Sverige och där tagit upp kontakt med brittiska legationen i Stockholm. För denna hade M lagt fram oppositionsgruppens förslag att genom förmedling av brittisk diplomati söka åstadkomma en hemlig överenskommelse mellan Ryssland och Finland av innehåll att Finlands försvarsmakt skulle stanna vid sina uppnådda ställningar och därefter ett icke officiellt vapenstillestånd inträda. I avsikt att påverka det finska folket för en sådan lösning hade oppositionsgruppen särskilt uppmanat M att för britterna framhålla nödvändigheten av att få till stånd en med sikte på detta mål lagd radiopropaganda på Finland. M hade åtagit sig att lämna fortlöpande upplysningar angående inre förhållanden i Finland, såsom folkförsörjningsläget, folkstämningen m. m. Efter Storbritanniens krigsförklaring mot Finland den 6 december 1941 hade M erhållit besked genom en kvinnlig finsk kurir, i det följande benämnd N, att oppositionsgruppen icke ville engagera sig i någon hemlig brittisk informationstjänst. N hade emellertid omtalat för M, att det i Finland uppstått en ny tyskfientlig organisation, huvudsakligen bestående av yngre personer, vilken vore villig därtill. N hade begärt att M skulle fungera som mellanhand mellan denna finska organisation och brittiska legationen i Stockholm. M hade åtagit sig detta upp-
100 drag och efter denna tid vidarebefordrat olika informationer tin ekonomiska förhållanden samt tyska militära dispositioner i Finland, bland annat vissa uppgifter som N överlämnat till honom rörande livsmedelsförsörjningen och folkstämningen i Finland ävensom en del militära förhållanden. Den 5 mars 1942 hade M infunnit sig på Nybroplan i Stockholm för att möta en finsk affärsman, här kallad O, vilken underrättat M om sin ankomst med flyg samma dag. O tillhörde, enligt vad M visste, oppositionsrörelsen i Finland. O hade icke medfört några skriftliga meddelanden från Finland men däremot en del muntliga informationer, vilka berörde den finska oppositionsrörelsens inställning till en fredsuppgörelse med Ryssland samt dessutom livsmedelsförsörjningen och tyska militära förhållanden i Finland. Dessa informationer hade den finska oppositionen önskat att M skulle förmedla till brittiska legationen i Stockholm, vilket M även gjort. Med skrivelse den 1 april 1942 översände Lundqvist till finska statspolisen en promemoria angående M:s verksamhet i Sverige. I skrivelsen begärdes att meddelande skulle lämnas till kriminalpolisen i Stockholm, därest något av intresse för denna skulle komma fram vid eventuell utredning i Finland. I den sålunda översända promemorian lämnades en redogörelse för M:s verksamhet i Stockholm, särskilt hans förbindelse med brittiska legationen härstädes. Bland annat framgick av redogörelsen, att M den 23 januari 1942 uppsökts av N, som till honom överlämnat en skriftlig berättelse med allmänna informationer om livsmedelsförsörjningen och folkstämningen i Finland samt dessutom även en del militära uppgifter. Därjämte upplystes, att M häktats den 24 mars 1942 samt att han komme att åtalas vid Stockholms rådhusrätt. Den 8 april 1942 dömdes M av Stockholms rådhusrätt till ett års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet. Den 21 april 1942 inkom från finska statspolisen svar i anledning av den promemoria, som den 1 april 1942 översänts från Lundqvist, I svaret meddelades, att M:s medhjälpare i Finland N och O ställts under observation och inom en snar framtid komme att anhållas för undersökning i saken. Om därvid något av vikt framkomme, skulle meddelande lämnas. För denna undersökning utbad sig finska statspolisen att om möjligt få till sig översänd en avskrift av protokollet i ärendet angående M. Beträffande såväl N som O lämnades därjämte en del uppgifter. Fotografier av N och O samt ytterligare en finsk medborgare voro bifogade skrivelsen. Det omnämndes slutligen i denna, att en släkting till M — i det följande benämnd P som tillhörde samma politiska grupp som M, sannolikt hade för avsikt att med båt resa till Stockholm. Den 5 maj 1942 meddelades från finska statepolisen i telefon till säkerhetstjänsten, att finska statspolisen anhållit N och O samt att båda vid förhör vidgått att de lämnat ut uppgifter om finska förhållanden. Båda hade emellertid bestämt förnekat att detta skett skriftligen. N hade uppgivit, att hon vid sitt besök i Sverige lämnat spionageuppgifter som dock icke i första hand mottagits av M utan av dennes hyresvärd, en österrikisk flykting. här kallad Q. N hade emellertid även träffat M och lämnat honom en
101 del uppgifter. Vid förhören med N och O hade även framkommit att eu naturaliserad finsk medborgare, här kallad B, skulle vara inblandad i saken. Denne, som i januari och februari 1942 vistats i Stockholm men därefter i Finland, skulle snarast anhållas och höras i saken. Vidare meddelades att P uppehölle sig i Stockholm och där bodde hos en namngiven familj. Finska statspolisen hemställde för sin utredning i saken om fullständiga protokoll över förhören med M. Vidare anhöll statspolisen att nya förhör måtte hållas med M angående de närmare omständigheterna, då N och O lämnat uppgifter till M. Därvid skulle särskilt beaktas om uppgifterna lämnats muntligen eller skriftligen. Slutligen begärde finska polisen att få del av de protokoll som komme att upprättas vid eventuellt förhör med Q i anledning av påståendet att han vore huvudman i spioneriverksamheten. Under telefonsamtalet framfördes vidare en förfrågan om det vore möjligt för en representant för finska statspolisen att därest han reste över till Sverige få tillfälle själv förhöra M i saken eller, om detta icke läte sig göra, få närvara vid de förhör, som den svenska polisen eventuellt komme att verk ställa med stöd av de i Finland framkomna uppgifterna. Med anledning av sistnämnda telefonsamtal avsände Lundqvist den 6 maj 1942 till finska statspolisen en skrivelse, i vilken meddelades att finska statspolisens önskemål att genom egen representant få anställa förhör med M eller närvara vid förhör med denne icke kunde tillmötesgås. Emellertid upplystes, att en representant för finska statspolisen vid besök i Sverige kunde beredas tillfälle taga del av vad under utredningen i saken kommit fram av intresse för finska statspolisen och att en sammanfattning därav skulle göras. Representanten i fråga skulle vidare fä av honom framställda önskemål beaktade vid förhör med M. I skrivelse den 6 maj 1942 från finska statspolisen bekräftades de dagen förut per telefon lämnade uppgifterna. En av N avgiven bekännelse samt protokoll över kompletterande förhör med henne bifogades i avskrifter. I skrivelsen meddelades bland annat följande. P:s man — här benämnd S — hade anhållits den 5 maj 1942, emedan det kommit fram att han skulle bliva ledare för spionligans verksamhet i Finland. S hade berättat att verksamheten i Stockholm leddes av Q, som tidigare varit i Finland och 'nu försökte värva alla sina bekanta i Finland för sin verksamhet. S hade emellertid förnekat att verksamheten avsett spionage. Den hade huvudsakligen gått ut på att få till stånd en fredsrörelse i Finland för separatfred med Ryssland. 1 detta syfte hade S fått i uppdrag att taga kontakt med den finska socialdemokratiska, riksdagsgruppen för att inom denna söka vinna anhängare för separatfreden. Vidare hade han sänt O till Stockholm för att närmare utröna vad M egentligen ville få uträttat i Finland. Redan dessförinnan hade S emellertid med en kvinna, som tillfälligtvis rest till Stockholm, sänt ett meddelande till M, i vilket han förklarat sig icke vilja, medverka i »ifrågavarande ruskiga verksamhet». Beträffande O upplystes i skrivelsen, att denne under förhören varit mera förtegen men dock vidgått sin resa till Stockholm och sammanträffandet där med M. Liksom N hade O dock förnekat att han lämnat någon skriftlig redogörelse vid sitt besök i Stockholm. I skrivelsen framhölls, att då såväl N som O förnekat sig ha överlämnat några skriftliga uppgifter vid sina besök i Stockholm, det vore av stor vikt att få denna sak närmare utredd.
102 Den 6 maj 1942 konstaterade säkerhetstjänsten under övervakning av en framträdande finsk politikers hustru, i det följande kallad T, att hon från ett besök hos finska medborgaren författarinnan Hella Wuolijoki, som tillfälligt bodde å ett hotell i Stockholm, begivit sig till en restaurang och där träffat två personer, vilka befunnits vara identiska med Q och dennes hustru. De hade samtalat ungefär en timmes tid på restaurangen. Då de skildes, hade T mottagit ett mindre paket och en mindre resväska, vilka hon tagit med sig till sin bostad, dit hon direkt begivit sig. Såsom framgår av det följande voro Hella Wuolijoki och T vid nämnda tid av säkerhetstjänsten misstänkta för spioneriverksamhet här i riket för sovjetrysk räkning. Dessa misstankar föranledde ej något åtal vid svensk domstol mot någon av dem. På grund av den konstaterade förbindelsen mellan T och makarna Q samt de från Finland erhållna uppgifterna misstänktes makarna Q vara engagerade i spioneriverksamhet här i riket. Den 7 maj 1942 förordnades därför om kontroll av Q:s telefon och till honom ankommande post, varjämte viss övervakning av makarna Q anordnades. Den 12 maj 1942 observerades att makarna Q återigen träffat T. Såsom misstänkta för att ha gjort sig skyldiga till spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet här i riket blevo makarna Q den 16 maj 1942 anhållna för att höras därom. Den 18 maj 1942 överlämnade en högre finsk polistjänsteman, vilken var på besök i Stockholm, till säkerhetstjänsten en del minnesanteckningar, utgörande utdrag ur en sammanställning av vad som i Finland framkommit vid förhör med N och S. Enligt dessa minnesanteckningar hade vid finska statspolisens förhör med S framkommit bland annat följande. Vid något tillfälle mellan den 15 och den 20 januari 1942 erhöll S ett brev från M, i vilket denne lämnade S visst meddelande. S anmodades i brevet att uppsöka en pälsvaruhandlare som skulle giva S arbete. S besökte i anledning därav pälsvaruhandlaren, vilken då talade om för honom att han fått i uppdrag att till S betala ut 15 000 mark, vilket belopp han också överlämnade till S mot kvitto. Sedan N den 26 januari 1942 återkommit till Helsingfors från Stockholm, uppsökte hon S och överlämnade till honom en maskinskriven handling, innehållande direktiv från Q och M angående den fortsatta »fredsverksamheten». På grundval av de i ärendet framkomna uppgifterna höll säkerhetstjänsten under tiden den 16—den 30 maj 1942 förhör med makarna Q angående deras kännedom om och medverkan i den uppdagade underrättelseverksamheten. Båda förnekade att de varit delaktiga i eller överhuvudtaget haft kännedom om M:s olovliga underrättelseverksamhet. Vid förhören med Q:s hustru framkommo icke några bevis för att hon skulle ha haft kännedom om M:s och Q:s ifrågavarande verksamhet. Hon blev därför efter avslutad utredning den 30 maj 1942 försatt på fri fot, medan Q samma dag häktades för brott mot 8 kap. strafflagen. Den 8 juni 1942 meddelade Lundqvist i skrivelse till finska statspolisen, att samma dag en promemoria i ärendet angående M översänts med en representant för kriminalpolisen i Stockholm, kriminalöverkonstapeln Th,
103 Söderström, som rest till Finland. Det framhölls i skrivelsen, att därest fråga skulle uppkomma att överlämna promemorian till domstol eller annan myndighet, meddelande dessförinnan skulle lämnas till kriminalpolisen i Stockholm för att få frågan prövad av vederbörlig myndighet härstädes. Den sålunda överlämnade promemorian innehöll, utöver av M lämnade uppgifter angående sina levnadsomständigheter, en mycket detaljerad redogörelse för M:s verksamhet i Sverige och hans förbindelser med brittiska legationen. Den 11 juni 1942 erhöll säkerhetstjänsten genom överkonstapeln Söderström, som återkommit från Finland, en av finska statspolisen upprättad sammanställning över vad som framkommit vid utredning i Finland angående den av M m. fl. bedrivna verksamheten. Denna sammanställning intogs i en rapport av den 15 juni 1942, vilken ingavs till Stockholms rådhusrätt i samband med målet mot Q. Samtidigt med sistnämnda sammanställning erhöllos från finska statspolisen två protokoll angående förhör med B och en annan finsk medborgare som var inblandad i affären. Den 20 juni 1942 dömdes Q av Stockholms rådhusrätt för det han från siutet av år 1941 till slutet av januari 1942, med insikt om att M i Stockholm för främmande makts räkning i militärt och politiskt syfte drev hemlig underrättelsetjänst, avseende förhållanden i Finland, främjat denna verksamhet för delaktighet i olovlig underrättelseverksamhet till fyra månaders fängelse. Den 14 juli 1942 hemställde finska statspolisen i telefon att få texten till de lagrum, enligt vilka Q och M blivit dömda. Med skrivelse samma dag meddelade kommissarien Lönn uppgift å de ifrågavarande lagrummen, samtidigt med att avskrifter av lagtexterna översändes. Den sista kontakten mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen i denna sak skedde genom en skrivelse från finska statspolisen den 16 oktober 1942, i vilken meddelades att målet mot de i nu ifrågavarande affär i Finland engagerade personerna resulterat i att S ådömts 11, N 9 och O 7 månaders fängelse. En finskspråkig redogörelse för domstolsutslaget var bifogad skrivelsen. I den tidigare omnämnda promemoria, som dåvarande chefen för finska statspolisen i november 1945 överlämnat till undersökningskommissionen i anledning av vissa vid kommissionens besök i Helsingfors framställda frågor, anföres beträffande förevarande ärende bland annat följande. Sedan M den 23 augusti 1941 farit till Stockholm, hade den finska censuren sin uppmärksamhet riktad på brevväxlingen mellan M och hans meningsfränder i Finland. I så gott som varje brev från Finland till M försökte man i förtäckt form lämna upplysningar om förhållandena i Finland, om det politiska läget, livsmedelssituationen, oppositionen mot »krigspolitiken», fredslängtan o. s. v. Efter det att den finska censuren i mitten av februari 1942 underrättat de politiska kontrollmyndigheterna om sagda korrespondens, riktade de finska
104 myndigheterna en allt större uppmärksamhet på denna brevväxling. Man lade snart märke till att ett flertal personer, om vilka man visste att de tillhörde oppositionsgruppen mot krigspolitiken, stodo i skriftlig förbindelse med M. Oppo sitionsgruppens sammansättning hade framgått så tydligt, att finska statspolisen inom kort — redan före det M i Stockholm anhållits — syntes ha väckt frågan om åtgärder mot gruppen, men av någon ännu okänd anledning kommo sådana, ej till utförande. Det syntes som om den från polisen i Stockholm erhållna redogörelsen för M:s bekännelse skulle ha givit en påstöt till att den finska statspolisen i början av maj 1942 anhöll några till oppositionsgruppen hörande personer, N, O och S, vilka stått i förbindelse med M. Lika antagligt var emellertid att den erhållna redogörelsen begränsade de redan tidigare planlagda åtgärderna till att omfatta blott de tre personer, vilka voro närmast anslutna till M:s spionageverksamhet. Bland annat anhöllos icke ett flertal andra oppositionsrörelsen tillhöriga ledande personer trots att statspolisen hade kännedom om deras verksam het. Man skred ej till några åtgärder mot själva oppositionen. 3. Den 19 april 1942 meddelade finska statspolisen i Helsingfors i telefon till säkerhetstjänsten, att finska medborgaren, författarinnan Hella Maria Wuolijoki, den 18 april 1942 avrest med båt från Åbo till Stockholm, samt begärde att Hella Wuolijoki, som misstänktes för spioneri i Finland, vid sin ankomst till Stockholm icke skulle tillåtas stiga i land utan återsändas till Finland. Sedan undersökning givit vid handen att Hella Wuolijoki redan kommit i land, underrättades finska statspolisen därom per telefon. Finska statspolisen begärde då att Hella Wuolijoki skulle anhållas endast under förutsättning att det visade sig att hon ämnade resa till England. Däremot begärdes att hon i stället skulle övervakas under vistelsen i Stockholm samt tillåtas återvända till Finland utan åtgärd från svenska polisens sida. Skälet för de begärda åtgärderna uppgavs icke närmare i telefon, utan utlovades i stället skriftliga informationer i saken. I skrivelse den 21 april 1942 meddelade finska statspolisen, att Hella Wuolijoki misstänktes för spionageverksamhet för Sovjetunionens räkning och att hennes resa till Sverige sannolikt företagits i samband med denna verksamhet. Hella Wuolijoki hade visserligen officiellt uppgivit sig ämna söka läkare i Sverige, men det kunde enligt skrivelsen anses för visst att detta endast var ett svepskäl för hennes resa, Vidare omnämndes att Hella Wuolijoki uppgivit sig ämna stanna i Sverige under omkring tre veckor. Finska statspolisen begärde, att hon under denna tid skulle övervakas, emedan saken även kunde antagas ha intresse för. svenska polisen. Emellertid fram hölls önskvärdheten av att Hella Wuolijoki i sinom tid tillätes återvända till Finland, även om det under mellantiden skulle framkomma skäl för svenska polisen att inskrida, mot henne. Den förut per telefon gjorda framställningen, att hon icke skulle tillåtas utresa till England, upprepades därjämte. Ett fotografi av Hella Wuolijoki var bifogad skrivelsen. I anledning av denna framställning och för att kontrollera om Hella Wuolijoki under sin vistelse i Sverige skulle göra sig skyldig till enligt
105 svensk lag brottsliga handlingar satte säkerhetstjänsten Hella Wuolijoki under övervakning. Denna övervakning fortgick från och med den 21 april 1942 till den 14 maj 1942, då hon återvände med båt till Finland. Frånsett tiden den 22 april—den 6 maj, då hon var intagen å Sofiahemmet, bodde hon under vistelsen i Stockholm på hotell. Enligt uppgift från polisen konstaterades under övervakningen, att hon bland annat umgicks med den förut omnämnda finskan T1, vilken vid samma tid hade kontakt med en tjänsteman vid sovjetryska handelsrepresentationen i Stockholm. Med hänsyn till omständigheterna misstänktes att T var agent i det sovjetryska underrättelseväsendet här i Sverige. Meddelandet från finska statspolisen, att Hella Wuolijoki kunde misstänkas för spionageverksamhet för sovjetrysk räkning, ansåg säkerhetstjänsten genom vad som sålunda kunnat konstateras vara välgrundat, Tillräckliga bevis för denna misstanke ansåg sig säkerhetstjänsten emellertid icke ha erhållit, varför Hella Wuolijoki fick återvända till Finland. I skrivelse den 6 maj 1942 från Lundqvist till chefen för finska stotspolisen meddelades såsom svar på finska statspolisens skrivelse den 21 april 1942, att Hella Wuolijoki sedan den 23 april vore intagen på Sofiahemmet men att hon troligen komme att utskrivas därifrån vilken dag som helst. I samband därmed omnämndes att en högre finsk polistjänstemans planerade besök i Stockholm skulle komma lägligt för vidare resonemang i affären Wuolijoki. Den 15—den 20 maj 1942 vistades den finske polistjänstemannen i Stock holm, varvid han erhöll muntliga informationer angående vad som under Hella Wuolijokis vistelse i Stockholm konstaterats beträffande hennes förehavanden. Sedan Hella Wuolijoki återvänt till Finland, fortsattes övervakningen av r . Därvid konstaterades att förbindelsen mellan henne och den sovjetryske tjänstemannen fortgick såsom tidigare. Deras möten hade enligt säkerhets tjänsten hela tiden omisskännlig karaktär av försiktighet och hemlighetsfullhet, varför misstankarna mot T att vara engagerad i sovjetrysk spioneri- eller underrättelseverksamhet därigenom ytterligare stärktes. På grund härav anhölls hon den 1 juni 1942. Vid förhör uppgav T, att hon uppehållit förbindelse med sovjetryska beskickningen i Stockholm sedan år 1941 och att syfte målet från hennes sida varit att därigenom hålla en väg öppen för Finland att nå direkt kontakt med Sovjetunionen för eventuella fredsunderhandlingar. T frigavs den 13 juni 1942. Sedan under december 1942 misstanke uppkommit att en svensk medborgare, i det följande benämnd U, vore engagerad i den sovjetryska underrättelseverksamheten i Sverige, blev denne föremål för säkerhetstjänstens uppmärksamhet och ställd under övervakning. Därvid konstaterades att han hade kontakt med en annan svensk, här kallad V, som kort dessförinnan an1
Se s. 102.
länt från Finland, där denne vistats en kortare tid. Anledning ansågs föreligga misstänka V för samarbete med U i spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet ävensom till antagande att V:s resa till Finland stått i samband därmed. Då en finsk polisman vid samma tid, cl. v. s. i slutet av januari 1943, befann sig på genomresa i Stockholm, uppdrogs åt honom att till finska statspolisen i Helsingfors vidarebefordra en begäran om undersökning huruvida något där vore känt om U och V. Samtidigt upplystes, att V under tiden den 3—den 15 januari 1943 vistats i Finland samt att syftet med hans vistelse där uppgivits ha varit sociala studier. Med skrivelse den 30 mars 1943 översändes därpå från finska statspolisen i Helsingfors till säkerhetstjänsten en promemoria angående de undersökningar, som i anledning av den gjorda framställningen företagits i Finland. Enligt promemorian hade undersökningen ännu icke kunnat giva någon klarhet i frågan om V under sitt besök i Finland haft kontakt med andra personer än de fackmän, med vilka han trätt i förbindelse. Om U uppgavs slutligen icke något vara känt, Under tiden den 11—den 15 april 1943 var en högre finsk polistjänsteman åter på besök i Stockholm och meddelade därvid säkerhetstjänsten, att i Finland framkommit misstankar om att en del namngivna svenska, medborgare utgjorde täckadresser för personer i Finland som misstänktes stå i sovjetrysk underrättelsetjänst. Vidare omtalade den finske polistjänstemannen, att en rysk fallskärmshopperska blivit tagen i Finland och att man där hade starka skäl misstänka att denna kvinna bedrivit spioneri för sovjetrysk räkning. Den finske polistjänstemannen utlovade närmare informationer därom för det fall att det skulle visa sig att saken hade något med svenska förhållanden att skaffa. Den 14 maj 1943 erhöll säkerhetstjänsten från försvarsstaben en promemoria angående en spioneriaffär, som var under utredning i Finland. Enligt promemorian hade en ryska, här benämnd X, den 30 mars 1942 släppts ned medelst fallskärm från ett ryskt flygplan i trakten av Hella Wuolijokis gård nära Helsingfors. I september 1942 hade X anhållits. Hon innehade då en radiosändare. Promemorian innehåller vidare, att hon så småningom erkänt att hon utbildats i Sovjetunionen för att i Finland utföra spioneri för Sovjetunionens räkning, Innan hon sänts till Finland, hade hon erhållit uppgift på bland andra Hella Wuolijoki, med vilken hon skulle taga kontakt i Finland och som skulle vara X behjälplig i hennes spioncriverksamhet. Av Hella Wuolijoki hade X i augusti 1942 fått ett manuskript, vilket innehöll direktiv för X:s verksamhet. Dessa direktiv hade varit införda med hemlig skrift i manuskriptet, vilket Hella Wuolijoki haft med sig från Stockholm i maj 1942. Direktiven hade givits avsovjetryska legationen i Stockholm, vilken förberett X:s spioneriverksamhet i Finland. På grund av X:s erkännande hade hösten 1942 ett stort antal personer anhållits i Finland såsom misstänkta för delaktighet i hennes spioneriverksamhet, bland dem Hella Wuolijoki. Vidare angavs att Hella Wuolijokis privatsekreterare uppgivit, att Hella Wuolijoki haft en täckadress i Stockholm, till vilken hon skulle sända brev med hemlig skrift. Enligt promemorian kunde slutligen bland andra svenska medborgaren V misstänkas vara inblandad i spioneriaffären, enär han under sin vistelse i Finland i januari 1943 besökt Hella Wuolijoki.
107 I s k r i v e l s e den 25 maj 1943 från finska s t a t s p o l i s e n o m n ä m n d e s i korthet, att o v a n n ä m n d a spioneriaffär h a d e t r å d a r över till Sverige i d e t a t t b l a n d a n n a t de av den finske p o l i s t j ä n s t e m a n n e n vid d e n n e s o v a n n ä m n d a besök i april s a m m a år i S t o c k h o l m n a m n g i v n a svenska m e d b o r g a r n a u t g j o r d e täcka d r e s s e r för k o r r e s p o n d e n s mellan de i spioneriaffären i n b l a n d a d e p e r s o n e r n a i F i n l a n d och u p p d r a g s g i v a r n a vid sovjetryska beskickningen i S t o c k h o l m . E n utförligare redogörelse i s a k e n utlovades inom kort. E n s å d a n redogörelse erhöll s ä k e r h e t s t j ä n s t e n med skrivelse d e n 5 j u n i 1943 från finska s t a t s p o l i s e n . V i d d e n n a skrivelse fanns fogad b l a n d annat en p r o m e m o r i a av den 29 maj s a m m a år, s o m i n n e h ö l l i s t o r t s e t t samma uppgifter som tidigare e r h å l l i t s från försvarsstaben i p r o m e m o r i a n av den 14 maj 1943. S t a t s p o l i s e n s r e d o g ö r e l s e var emellertid beträffande d e n u p p g i v n a spioneriaffärens förbindelser med Sverige och svenska m e d b o r g a r e betydligt mer detaljerad. Sistnämnda skrivelse innehåller bland annat, a t t X erkänt a t t hon skulle få närmare direktiv för sin verksamhet och uppgifter om sina agenter medelst chiffer från Sverige. Vidare hade hon uppgivit, att hon före sin avresa från Sovjetunionen fått uppgifter på några täckadresser i Sverige, till vilka hon medelst chifferbrev skulle sända spionerirapporter för vidarebefordran till uppdragsgivarna vid sovjetryska legationen i Stockholm. Sedan X anlänt till Hella Wuolijoki och hjälpts till r ä t t a av henne, hade Hella Wuolijoki några veckor senare rest till Sverige. Då hon återkom till Finland i maj 1942, hade hon från sovjetryska legationen i Stockholm medfört närmare instruktioner för X:s verksamhet och uppgifter på ytterligare agenter, vilka X skulle taga hand om. Allt detta var medelst osynlig chifferskrift anbragt i ett manuskript som Hella Wuolijoki medfört på resan från Stockholm. Vid ankomsten till Finland hade emellertid Hella Wuolijoki anhållits av finska statspolisen. Under sin vistelse hos polisen hade Hella Wuolijoki kommit åt att svälja chiffernyckeln. Sedan hon frisläppts, hade hon överlämnat manuskriptet till X, men eftersom chiffernyckeln fattats, hade X icke kunnat lösa det hemliga chiffret och därför icke heller kunnat taga del av instruktionerna och uppgifterna om ytterligare agenter. De av X uppgivna agenterna samt Hella Wuolijoki hade anhållits den 4 maj 1943 av finska polisen och tagits i förhör angående X:s uppgifter om dem. Vad som dittills framgått av dessa förhör hade sammanfattats i promemorian av den 29 maj 1943. Enligt denna hade Hella Wuolijoki vidgått, a t t T vid ett besök i Finland i februari—mars 1942 medfört en lösen åt henne, under vilken Hella Wuolijoki skulle mottaga X liksom även en kvinna, som från Stockholm skulle komma till Hella Wuolijoki. Då Hella Wuolijoki uppehållit sig i Stockholm år 1942, hade hon flera gånger träffat en tjänsteman vid sovjetryska legationen, med vilken hon talat om fredsmöjligheterna mellan Finland och Sovjetunionen. Av denne hade Hella Wuolijoki mottagit ett manuskript, som innehållit viktiga order till X, skrivna med osynligt bläck, och som Hella Wuolijoki även överlämnat till X. Hella Wuolijoki bestrede a t t hon medverkat i spioneri. En släkting till Hella Wuolijoki, som tjänstgjort som hennes sekreterare, hade enligt promemorian vid förhören uppgivit bland annat att Hella Wuolijoki efter sin återkomst från Stockholm i maj 1942 sagt henne, a t t Hella Wuolijoki kl. 12—13 varje första och femtonde dag i månaden skulle vara anträffbar i sin Helsingfors-bostad, därest någon skulle komma och söka henne från Sverige. Till Jokela gård utanför Helsingfors, där Hella Wuolijoki under mellantiderna bodde, hade i början av januari 1943 anlänt en man, vilken först ringt från Helsing-
fors och sagt sig heta Gustafsson men vilken vid sin ankomst uppgivit sitt namn vara V. Något senare hade på liknande besök från Sverige kommit en fru. här kallad Y, vilken, då hon före ankomsten ringt till Jokela gård, använt sig av fackspråk samt sagt sig heta »Liisa». Hella Wuolijokis släkting hade fått den uppfattningen, att såväl V som Y varit en av de personer, vilka Hella Wuolijoki väntat från Sverige. I den finska statspolisens promemoria meddelades slutligen att X uppgivit, att Hella Wuolijoki till henne sagt att hon träffat en rysk legationstjänsteman två gånger hos T under sitt besök i Stockholm år 1942. Med anledning härav hemställde finska statspolisen att erhålla en sammanställning över de observationer, som den svenska polisen gjort beträffande Hella Wuolijoki och T under den tid, som Hella Wuolijoki i april—maj 1942 vistades i Stockholm, ävensom angående kontakten mellan dessa och en namngiven sovjetrysk tjänsteman. Vidare begärdes protokoll beträffande förhör med T. I skrivelse den 30 juni 1943 lämnade säkerhetstjänsten till finska statspolisen detaljerade uppgifter angående de av säkerhetstjänsten gjorda, här ovan å s. 105 i sammandrag refererade iakttagelserna under Hella Wuolijokis vistelse i Stockholm april—maj 1942. Vidare upplystes att T den 1 juni 1942 anhållits för att höras angående sin förbindelse med den sovjetryska beskickningen i Stockholm. T hacle därvid förnekat att hennes förbindelse med nämnda beskickning haft något att skaffa med spioneri. Förbindelsen hade endast rört möjligheterna att åstadkomma en vapenvila mellan Finland och Sovjetunionen i avvaktan på en fredskongress, som slutgiltigt skulle reglera gränsfrågor m. m. Trots att T vetat att i Finland tillämpades dödsstraff för finska medborgare som på något sätt hade förbindelse med landets fiender, hade hon icke velat avbryta förbindelsen ined sovjetryska beskickningen. Detta hade hon motiverat med att hon längre fram, om icke någon annan möjlighet stode till buds för kontakt mellan Finland och Sovjetunionen, skulle kunna tjäna, sitt land genom vidmakthållandet av förbindelsen med sovjetryska beskickningen* i Stockholm. I mitten av juli 1943 erhöll säkerhetstjänsten från svenska försvarsstaben en från finska språket översatt redogörelse angående spioneriärendet Wuolijoki—X. Denna redogörelse innehöll till största delen en samman fattning av de uppgifter, som X under de fortsatta förhören lämnat angående sin verksamhet och sina agenter i Finland, och utgjorde sålunda till stor del en upprepning av upplysningar, som redan tidigare lämnats svenska polisen bland annat i promemorian den 14 maj 1943 och skrivelsen den 5 juni 194.') från finska statspolisen. Under hela den tid, som den här berörda skriftväxlingen pågick mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen, stodo U och V alltjämt under säkerhetstjänstens övervakning. Vid denna övervakning konstaterades att både b' och V uppehöllo förbindelser med två tjänstemän vid den sovjetryska beskickningen. Detta ägde rum under former som enligt säkerhetstjänsten voro misstänkta. Såsom misstänkta för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet för sovjetrysk räkning anhöllos U och V den 7 juli 1943. Båda förnekade emellertid att de gjort sig skyldiga därtill. Under den fortsatta utredningen
109 uppgav V beträffande siu resa till Finland i januari 1943, att han företagit resan i studiesyfte och att han i sambaud därmed uppsökt Hella Wuolijoki. H a n förnekade att resan och besöket hos Hella Wuolijoki företagits på uppdrag av annan. Besöket hade tillkommit av en tillfällighet och föranletts av att V under resan medfört ett manuskript till en teaterpjäs, som han lovat läsa igenom för författarens räkning för att sedan lämna denne sin kritik av densamma. Då han funnit pjäsen utmärkt, hade han kommit på den idén att söka upp Hella Wuolijoki för att intressera henne för densamma och för att genom hennes medverkan eventuellt finna förläggare för pjäsen i Finland. • Efter avslutad utredning försattes U och V den 22 juli 1943 på fri fot. Beslut om åtal mot dem för olovlig underrättelseverksamhet fattades emellertid kort därefter av åklagarmyndigheten. För att fullständiga, utredningen beträffande V:s finlandsresa och motiven till denna begärde säkerhetstjänsten den 31 juli 1943 hos finska statspolisen, att Hella Wuolijoki jämte hennes förut omnämnda släkting ånyo skulle höras angående omständigheterna kring V:s besök hos Hella Wuolijoki. I skrivelsen lämnades en uttömmande redogörelse för vad V vid förhören uppgivit om sina förehavanden alltifrån sin ankomst till Finland och till sin avresa därifrån, varvid särskilt noggrant meddelades vad som enligt V förekommit under hans besök hos Hella Wuolijoki. Svar å denna framställning erhölls från finska statspolisen med skrivelse den 20 augusti 1943, till vilken var bifogad en den 19 augusti 1943 dagtecknad promemoria, Av denna promemoria framgick bland annat följande. Utredningen i Wuolijoki—X-ärendet hade fortskridit så långt, att den kunnat överlämnas till åklagaren för handläggning inför domstol. Hella. Wuolijoki hade enligt promemorian så småningom medgivit, att X:s vid förhören lämnade uppgifter vore riktiga i vad dessa avsåge deras förbindelse med varandra, men hon hade påstått att hon icke förstått att X kommit till Finland som spion utan fått den uppfattningen, att dennas ärende varit att förmedla, fred mellan Finland och Sovjetunionen. Beträffande V:s besök hos Hella Wuolijoki hade hon bland annat uppgivit, att V förklarat sig ha kommit för att framföra hälsningar från en jugoslavisk legationstjänsteman i Stockholm. Då Hella Wuolijoki vid denna tid icke varit säker på att T fått reda på att hon hösten 1942 åter anhållits av polisen, hade hon, i förhoppning att V skulle förmedla berättelsen till hennes bekanta i Stockholm, för V berättat hela historien om X och sitt anhållande i samband därmed. Promemorian innehöll även en av Hella Wuolijoki lämnad redogörelse för ett besök hos henne under februari 1943 av Y, vilken vid besök hos Hella Wuolijoki framfört hälsningar från hustrun till den ryske legationstjänsteman, med vilken Hella Wuolijoki sammanträffat i Stockholm. I övrigt hade Y frågat Hella Wuolijoki angående hennes uppfattning om möjligheterna för fred mellan Finland och Sovjetunionen. Y hade förefallit vara underkunnig om att Hella Wuolijoki varit anhållen av polisen för historien om X samt sagt, att man i Stockholm på grund därav varnat henne att söka upp Hella Wuolijoki, emedan detta kunde vara farligt, Y hade vid sin avresa fått adressen till en släkting till Hella Wuolijoki, till vilken Y skulle adressera brev som vore avsedda för Hella Wuolijoki.
110 Den 29 oktober 1943 företog kommissarien Lönn en resa till Helsingfors i avsikt bland annat att hos finska statspolisen efterhöra, om något ytterligare framkommit i affären Wuolijoki—X som berörde Sverige och svenska förhållanden, samt begära ytterligare förhör med Hella Wuolijoki angående vad som förevarit vid V:s besök hos henne. Visserligen hade begäran härom redan tidigare framställts och svar därå också erhållits, men eftersom V:s och Hella Wuolijokis uppgifter på flera punkter voro motstridande, ansågs det nödvändigt att på nytt få Hella Wuolijoki hörd härom. Lönn erhöll vid detta tillfälle avskrifter av tre protokoll från förhör med Hella Wuolijoki angående bland andra V. Dessutom utlovades, att en mera sammanfattande redogö relse över utredningsresultatet skulle översändas till Stockholm så snart den hunnit iordningställas. Av de ovannämnda förhörsprotokollen framgick icke något egentligt nytt i sak utöver vad som förut meddelats. Med skrivelse den 15. november 1943 översände finska statspolisen den utlovade sammanfattande redogörelsen angående utredningen mot Hella Wuolijoki och X. Bedogörelsen var relativt omfattande. I densamma återgavs detaljerat vad X uppgivit om det spioneriuppdrag hon ålagts att utföra i Finland. Utöver vad härom tidigare meddelats från finska statspolisen framgick, att X instruerats att efter sin ankomst till Finland brevväxla med sina täckadresser i Sverige. Enligt redogörelsen hade X bland annat förklarat, att hon aldrig talat med Hella Wuolijoki om Finlands fredsmöjligheter, eftersom X varken före eller efter sin ankomst till Finland fått något sådant uppdrag. I skrivelse den 14 december 1943 till finska statspolisen framställde Lönn en förfrågan, huruvida hinder mötte att vid rättegång den 29 december 1943 mot II och V använda de uppgifter ur de från finska statspolisen översända protokollen, som berörde Hella Wuolijokis uppgifter angående V:s besök hos henne. Det upplystes i samband därmed, att rättegången vore hemlig och rättegångsprotokollen på grund därav komme att bliva hemligstämplade. Medgivande att använda ifrågakomna uppgifter erhölls därpå i svarsskrivelse från finska statspolisen den 20 december 1943. Med skrivelse den 19 januari 1944 översände finska statspolisen därefter ett tilläggsprotokoll i Wuolijoki-V-ärendet. Per telefon hade nämligen under mellantiden från säkerhetstjänstens sida begärts ett dylikt med en sammanfattning av Hella Wuolijokis uppgifter rörande V:s besök hos henne. Såsom i skrivelsen framhölls innehöll tilläggsprotokollet i sak icke något nytt. Det hade ursprungligen varit säkerhetstjänstens avsikt att vid rättegången mot U och V ingiva de från finska statspolisen erhållna förhörsprotokollen. Med hänsyn till att protokollen, utöver uppgifterna angående V:s besök hos Hella Wuolijoki, även innehöllo åtskilliga upplysningar om ett flertal andra svenska medborgare, vilka skäligen kunde misstänkas i Sverige ha biträtt Hella Wuolijoki i deu verksamhet, för vilken hon anklagats, ansågos protokol-
Ill len lämpligen icke böra ingivas till rådhusrätten i samband med rättegången mot U och V. Däremot upprättades och ingavs till rådhusrätten en promemoria om vad som meddelats från finska statspolisen angående V:s besök hos Hella Wuolijoki. Den 31 maj 1944 meddelade Stockholms rådhusrätt utslag i målet mot U och V. V dömdes för oaktsam medverkan vid olovlig underrättelseverksamhet till fängelse åtta månader, medan U för förberedelse till olovlig under rättelseverksamhet ådömdes fem månaders straffarbete. Högsta domstolen ändrade sedan i utslag den 7 maj 1945 V:s straff till straffarbete i tre månader för olovlig underrättelseverksamhet och U:s till två månaders straffarbete för förberedelse till dylik verksamhet. I nu ifrågavarande ärende har finska statspolisen icke haft några uppgifter att lämna undersökningskommissionen angående förbindelsen med säkerhetstjänsten. Huruvida de från Sverige lämnade uppgifterna angående Hella Wuolijoki åberopats i rättegången mot henne i Finland är icke känt för kommissionen. 4. En av de ledande personerna i finska sjömansimionen, i det följande kallad Z, anlände den 28 december 1939 med ett finskt fartyg till Stockholm. Fartygets befäl anmälde därvid för passkontrollanterna, att Z borde övervakas, enär han i Finland åtminstone tidigare varit känd som ivrig kommunist. Av äldre anteckningar hos polisen i Stockholm framgick att Z var fackligt verksam inom Finlands sjömansunion. Politiskt vore han vänsterradikal men tydligen i opposition mot kommunismen. Med anledning av nämnda anmälan anhöll säkerhetstjänsten i skrivelse den 19 januari 1940 till finska statspolisen om uppgift angående vad som därstädes var känt angående Z. Av svarsskrivelse framgick, att Z förut varit kommunist och att han såsom sådan blivit utvisad från U.S.A. Efter att ha Htått i ledningen för den offentliga kommunistiska partiverksamheten i Finland hade han brutit med Komintern samt startat ett oavhängigt finskt kommunistiskt parti, vilket emellertid upplösts samtidigt med andra offentliga kommunistiska organisationer åren 1930—1931. Z:s politiska inställning år 1940 vore obekant för finska statspolisen, men det förefölle som om han under vinterkriget tagit ställning mot ryssarna. Slutligen anförde finska statspolisen, att det vore naturligt att en del av den finska handelsflottans befälhavare icke med blida ögon åsåge sjömansunionens verksamhet, vilken Z »med energi handhaft och vilken delvis fått en vänsterbetonacl prägel». Den 25 januari 1940 meddelade e. o. byråinspektören Paulson i socialstyrelsen till säkerhetstjänsten, att finska beskickningen i Stockholm dagen förut ringt upp honom och bett om närmare undersökning av Z:s verksamhet. Det hade nämligen kommit till beskickningens kännedom, att Z nyligen varit i Malmö och att han där bland sjöfolket bedrivit propaganda mot Finland.
112 Den 27 januari 1940 anmälde per telefon en av landets resebyråer till säkerhetstjänsten, att Z skulle vara kommunist samt att han ginge omkring i hamnarna och bedreve agitation bland besättningarna för att förmå dem att lämna fartygen. Uppgifterna hade erhållits av finska fartygsbefälhavare. Den 31 januari 1940 erhöll säkerhetstjänsten från kriminalpolisens i Göteborg utlänningsavdelning en promemoria, enligt vilken en finsk medborgare. här kallad Å, blivit hörd därstädes. Å hade därvid bland annat uppgivit att Finlands sjömansunion på grund av den minskade sjöfarten på Finlands hemmahamnar under finsk-ryska kriget tillsatt två ombudsmän i Sverige. nämligen Z i Stockholm och Å i Göteborg, för att främja de finska sjömännens intressen här i landet och för att söka verka för att sjömännen under rådande förhållanden icke lämnade sina fartyg. På förfrågan från säkerhetstjänsten hos Finlands beskickning i Stockholm den 3 februari 1940 meddelades, att för närvarande icke funnes skäl misstänka att Z sysslade med någon illegal verksamhet som kunde skada finska statens intressen. Den 5 februari 1940 meddelades från hamnbevakningsavdelningen, att befälet på en finsk ångare dit anmält att Z — som enligt förljudande tidigare straffats för spioneri i Finland — varit ombord »och ställt till bråk på båten». Det befanns vid undersökning att uppgifterna emanerade från fartygets förste styrman. Då denne hördes i saken, uppgav han att Z nämnda dag varit ombord för att upptaga fackföreningskontingenterna, Besättningen hade emellertid icke velat betala dessa förrän i Finland, emedan Z »skulle ha varit den som i Moskvaradion hälsat Kuusinenregeringen välkommen till Terijokb. Denna beskyllning hade Z tillbakavisat. Den 9 februari meddelades från finska statspolisen till kommissarien Lönn som svar å en från säkerhetstjänsten tidigare gjord förfrågan angående Z, att det inhämtats att Z möjligen vore kommunist, men att denna uppgift kommit från arbetsgivarhåll, varför den måste tagas med största reservation. Möjligen vore han i Sverige för att arbeta för löneökning åt de finska sjö männen. Den 5 mars 1940 anmälde ledningen vid ett varv i Stockholm, att den av ett par finska fartygsbefälhavare fått höra att Z »tidigare varit anställd i Koda armén och var bolsjevik». Ledningen fann det upprörande att en tvivelaktig utlänning finge tillträde till Stockholms hamnar. Vid denna tid verkställdes så stora arbeten med fartyg för Finlands räkning, att det ej vore lämpligt att ens utsätta sig för risken att dessa arbeten och anordningar kunde komma till Bysslands eller med detta land allierade personers kännedom. Den 9 april 1940 inkom en liknande anmälan till säkerhetstjänsten från försvarsstaben. Enligt denna skulle Z förut ha varit i Sovjetunionen för utbildning. Den 23 april 1940 återvände Z till Finland. I januari 1942 erhöll säkerhetstjänsten i Stockholm från statspolisavdel-
ningen i Luleå en promemoria angående Z och dennes åtgörande under ett be:sök i november 1941 i dåvarande norra övervakningsområdet. Den direkta anledningen till att man där kommit att undersöka Z:s förhållanden under ifrågavarande tid var, att han befanns vara avsändare till ett brev som på avsändningsorten blivit föremål för postkontroll. Brevet, som var dagtecknat i november 1941 och adresserat till en person i Stockholm, innehöll bland annat följande. Z hade föregående torsdag varit i Åbo och på fängelset träffat Gay Sundström, som suttit där 3 veckor. När sexmannagruppens mål skulle behandlas av hovrätten vore ännu ej bekant. Men enär den finska statspolisen översänt undersökningsmaterialet till advokatfiskalen vid hovrätten, vore saken faktiskt redan avgjord. I regel vore de dömda, mot vilka statspolisen fabricerade anklagelseskrift. Av »Sosialistis» redaktörer hade Z hört, att en namngiven ökänd jurist skulle bli domaren i den hovrättssektion, som skulle behandla målet. Denne jurist, som vore känd från de stora kommunistprocesserna efter lappomarschen, vore den skickligaste och fräckaste. Tidigare hade han uppträtt som advokatfiskal. Av Sundström hade Z hört, att en advokat skulle komma från Sverige, men först för andra behandlingen. Målet hade väckt stort uppseende i hela Finland. Arbetarna i allmänhet ansåge sexmannagruppens medlemmar oskyldiga. Även spetsarna i arbetarrörelsen, vilka varit emot sexmannagruppens politiska linje, ansåge dem oskyldiga till lands- eller högförräderi; kanske dock med ett par undantag. I allmänhet betraktades hela processen som ändamålslös och som politisk dumhet. Mottagaren av brevet förbjödes att till annan nämna något om vad som nämnts om redaktörerna i Sosialisti eller om Sundström. I övrigt vore läget utomordentligt svårt. Priserna stege och varorna försvunne till smyghandeln med okontrollerade priser, vilka endast de rika vore i stånd att betala. Ej heller kunde man lita på levnadskostnadsindexen, som under vanliga förhållanden utgjorde grunden för lönerörelserna. Olika fackförbund hade emellertid lyckats genomföra talrika löneförhöjningar. Lönerna hade stigit, men otillräckligt. Den allmänna tankegången i Finland vore att ryssarna skulle besegras först och sedan tyskarna -— liksom åren 1917—1918. Tyskarna hånades och ringaktades av finska frontsoldater och hatades av folket i allmänhet. Vid den av statspolisen i Luleå företagna undersökningen angående Z hade enligt promemorian konstaterats, att denne varit i förbindelse med dels den kommunistiska tidningen »Norrskensflamman» i Luleå och dels en ledande kommunist i Haparanda. Dessa förbindelser syntes säkerhetstjänsten — enligt en från säkerhetstjänsten till undersökningskommissionen lämnad promemoria i ärendet — anmärkningsvärda och ägnade att väcka misstankar att Z eventuellt kunde vara illegalt verksam, då han enligt vad som var känt för säkerhetstjänsten skulle ha intagit en fronderande hållning till den Kominterntrogna kommunismen. Promemorian angående Z — i vilken promemoria det omnämnda brevet varit i dess helhet intaget — översände kriminalpolisintendenten Lundqvist den 15 januari 1942 till finska statspolisen. Denna åtgärd utgjorde enligt Lundqvist ett led i den speciella övervakning av förhållandena i hamnarna, som säkerhetstjänsten då utövade. Hos säkerhetstjänsten fanns den förhoppningen, att den finska statspolisen skulle lämna fullständiga uppgifter om Z och hans 8—2813 46
114 verksamhet för att eventuella anslag i befarad riktning skulle kunna förebyggas. Den 20 oktober 1942 översände finska statspolisen en skrivelse till Lönn, i vilken uppgavs bland annat att den översända promemorian angående Z utgjorde ett stöd för den misstanke, finska polisen redan hade, att Z vore den korrespondent som till tidningen »Arbetaren» sände ofördelaktiga uppgifter om Finland och förhållandena där. Finska statspolisen anhöll att få reda på om denna misstanke ägde grund eller vem korrespondenten annars vore. I skrivelse den 29 oktober 1942 till finska statspolisen meddelade Lönn att icke något annat var känt här än vad som framginge av den tidigare översända promemorian. De anförda misstankarna tycktes Lönn dock så väl grundade att identitet med största sannolikhet finge anses föreligga. Därefter har, såvitt framgår av utredningen, icke ytterligare uppgifter angående Z utväxlats mellan finska statspolisen och de svenska polismyndigheterna. Vid sitt besök i Helsingfors i slutet av oktober 1945 hörde undersökningskommissionen Z, som därvid uppgav bland annat följande. I februari 1942 hade Z blivit kallad att inställa sig hos Finlands dåvarande inrikesminister, som anklagat Z för att ha förbindelser med utländska kommunister. Vidare hade inrikesministern påstått att Z vore ansvarig för en del mot Finland fientligt hållna artiklar i svensk press. Under samtalet hade Z förstått att inrikesministern fått del av innehållet i det förut omnämnda brevet Efter denna händelse hade Z icke vidare under kriget kallats till den finska Landsorganisationens sammanträden. Därjämte hade försök gjorts att få Z avsatt från ledningen för sjömansunionen. Z hade skäl antaga att alla medlemmarna i Landsorganisationens ledning fått del av brevets innehåll. 5. F. d. tyske medborgaren Hans Szybilski anlände till Sverige den 20 februari 1937 såsom agent för en engelsk regnkappsfirma. Szybilski, som var mosaisk trosbekännare, kvarstannade i Sverige utöver den tid uppehållstillståndet avsåg. Sedan han underlåtit att lämna landet efter föreläggande härom, förpassades han den 6 juni 1938 över Trelleborg till Sassnitz. Därifrån reste han omedelbart över Danmark till Oslo, varifrån han sökte och erhöll uppehållstillstånd i Sverige för tiden den 9 september —den 1 december 1938. Den 30 november 1938 avreste han från Stockholm till Finland och sökte därifrån den 18 januari 1939 uppehållstillstånd i Sverige, vilken ansökan avslogs. I en till säkerhetstjänsten överlämnad, den 3 oktober 1939 av e. o. byråinspektören Paulson i socialstyrelsen upprättad promemoria meddelades att. en poliskonstapel, här kallad Ä, den 2 i samma månad inställt sig å kontrollavdelningen i socialstyrelsen och lämnat sådana upplysningar om Szybilski och en annan tysk medborgare, i det följande benämnd Ö, att de enligt Paulsons mening skäligen kunde misstänkas för spionageverksamhet här i riket.
115 Ä har för undersökningskommissionen härom uppgivit bland annat följande. Vid ett tillfälle, sannolikt hösten 1939, hade en av Ä:s bekanta, hos vilken Szybilski varit boende — i det följande kallad AA — berättat för Ä att Szybilski sysslat med flygfotografier, varjämte AA överlämnat ett antal filmer som AA omhändertagit i Szybilskis rum. Några misstankar mot Ö för spionageverksamhet hade AA icke framfört. A hade utan dröjsmål sökt upp Paulson och berättat vad AA uppgivit. Sedan Paulson i socialstyrelsens register inhämtat att Szybilski farit till Finland, hade Paulson ringt upp en hög finsk polistjänsteman i Helsingfors och underrättat denne om att Szybilski i Sverige sysslat mecl flygfotografier. I anledning av förutnämnda promemoria från Paulson företog säkerhetstjänsten utredning, vilken omhänderhades av tillförordnade kriminalkommissarien O. Danielsson. Därvid hördes Ö och dennes hustru samt AA. Enligt en över utredningen upprättad promemoria av den 9 november 1939 uppgav AA bland annat, att Szybilski en tid i maj eller juni 1937 bott hos AA i Stockholm tillsammans med sin fästmö, som var tyska, Szybilski hade sysslat med framkallning och kopiering av flygfotografier, upptagna över fabriksanläggningar, samhällen, hamnar och dylikt, samt befordrat åtminstone en del av dessa fotografier till utlandet. Kort efter fästmöns avresa till Tyskland, hade Szybilski i förtroende talat om för AA, att »det blivit slut» mellan honom och hans fästmö, samt vidare tillagt att fästmön »fått betalt av tyska socialstyrelsen för att resa till Sverige som spion». I anledning av vad sålunda framkommit ansåg säkerhetstjänsten det vara av vikt att om möjligt få Szybilski hörd, dels för att få utrett i vad mån han gjort sig skyldig till spionage och dels för att få uppgifter om eventuella medhjälpare här i Sverige. På uppdrag av Danielsson, som föredragit ärendet för någon av sina överordnade, hemställde överkonstapel Th. Söderström, som vid denna tid omhänderhade kontakten mecl finska statspolisen, i skrivelse den 22 december 1939 till finska statspolisen, att Szybilski måtte höras i saken. I skrivelsen, vilken numera ej kunnat anträffas, inflöt — enligt vad som uppgivits av Söderström — ett av Danielsson upprättat kort sammandrag över vad som i Sverige framkommit angående Szybilski. Vid skrivelsen funnos enligt Söderström fogade de av AA i Szybilskis rum tillvaratagna flygfotografierna. I svarsskrivelse den 29 februari 1940 meddelade finska statspolisen i huvudsak följande. Szybilski, som den 1 december 1938 anlänt från Stockholm till Åbo, hade den 13 juli 1939 förhörts av finska statspolisens Åbo-avdelning. Den 3 oktober 19391 blev Szybilski åter förhörd om sin vistelse i Finland. Szybilski ansågs vara till den grad misstänkt, att han, då läget i landet skärptes, den 17 december 19391 togs i fängsligt förvar. I Ekenäs fångläger blev han den 19 januari 1940 förhörd med anledning av vad som meddelats i skrivelsen av den 22 december 1939 från Söderström. Szybilski nekade emellertid till allt. * Således efter Paulsons telefonsamtal men innan Söderström avsänt sin skrivelse till finska statspolisen.
116 Han påstod att han aldrig i sitt liv fotograferat något, aldrig ens ägt en kamera och icke kunde konsten att fotografera. Han hade aldrig tidigare sett de förevisade fotografierna, visste icke vad de föreställde och ej heller varifrån de härstammade. Ej heller Ö hade någon kamera eller kunde fotografera. Szybilski kunde icke förstå huru fotografierna kunnat komma in i hans rum i Stockholm. Därefter har någon skriftväxling angående Szybilski icke förekommit mellan säkerhetstjänsten och finska statspolisen. I en anmälan till undersökningskommissionen från en person, som icke uppgivit sitt namn, har uppgivits bland annat, att den svenska polisen hos finska statspolisen hemställt att Szybilski måtte anhållas, samt att de finska myndigheterna vid försök från Szybilskis vänner att få honom fri åberopat uppgifter från Sverige. Szybilski, som satts på fri fot i maj 1940, hade vid tiden för utbrottet av det andra kriget mellan Finland och Sovjetunionen åter anhållits av de finska myndigheterna. Tillsammans med åtta andra judiska flyktingar hade Szybilski, enligt vad som slutligen angivits i anmälningen, genom de finska myndigheternas försorg sedermera sänts till Tallin, där Szybilski jämte 2 500 andra judar skjutits. I den tidigare omnämnda skrivelsen i november 1945 till undersökningskommissionen har dåvarande chefen för finska statspolisen lämnat i huvudsak följande upplysningar angående Szybilski. Emedan Szybilski i Finland erhöll sitt uppehälle utan egentligt förvärvsarbete, tilldrog han sig de finska myndigheternas uppmärksamhet och förpassades i början av vinterkriget den 18 december 1939 jämte andra misstänkta utlänningar till skyddshäkte. Efter det Szybilski frigivits från skyddshäktet blev han inkallad som arbetspliktig men var som sådan tredskande och ovillig. Emedan inrikesministeriet den 26 oktober 1942 avslagit hans ansökan om uppehållstillstånd i landet, togs han såsom en olovligen i Finland vistande utlänning i fängsligt förvar och avlägsnades den 6 november 1942 ur landet till Tallin. Handlingarna utvisade ej om de från polisen i Stockholm erhållna upplysningarna om Szybilski skulle ha inverkat vare sig på hans förpassning till skyddshäkte eller på ministeriets avslag på hans ansökan om vistelsetillstånd eller på hans utvisning ur landet. Dock finge medgivas att de varit ägnade att bestyrka de finska myndigheternas uppfattning om det skadliga i Szybilskis verksamhet under krigstid. På begäran av undersökningskommissionen har säkerhetstjänsten hört en finsk medborgare, som med kortare avbrott för militärtjänst tjänstgjort i finska statspolisen i Helsingfors från sommaren 1938 till hösten 1944. Denne har därvid uppgivit bland annat följande. Uppgiften att Szybilski tagits i fängsligt förvar den 17 december 1939, tydde på att denne tillhört någon kommunistisk organisation i sitt hemland. I samband med vinterkrigets utbrott blevo nämligen alla utlänningar i Finland, vilka voro kommunister, hade kommunistiskt förflutet eller misstänktes för illegal verksamhet av något slag, tagna i förvar. Efter prövning inom finska statspolisen och efter beslut av inrikesministeriet blevo senare en del av dessa utlänningar frigivna. Efter vinterkrigets slut frigåvos alla utlänningar utom sådana som blevo åtalade och dömda av domstol. I samband med att andra kriget mot Ryssland utbröt, omhändertogos en hel del utlänningar av skilda nationaliteter, mest
117 ryssar. Efter beslut av inrikesministeriet utvisades i början av november 1942 vissa element av dessa utlänningar till Estland, däribland 6 å 8 judar, av vilka Szybilski sannolikt var en. Orsaken till utvisningen av dessa judar var att de varit särskilt starkt engagerade inom den kommunistiska rörelsen huvudsakligast i hemlandet. Till starkt engagerade hänfördes sådana, vilka varit aktiva medlemmar av kommunistiskt parti och arbetat inom partiet såsom funktionärer. En del hade dessutom bedrivit kommunistisk propaganda i Finland.
Statens kriminaltekniska anstalts förbindelser med internationella kriminalpoliskommissionen och utländsk polis. Statens kriminaltekniska anstalt. Statens kriminaltekniska anstalt (SKA) inrättades genom Kungl. Maj:ts instruktion den 21 augusti 1939 för anstalten och trädde i verksamhet den 1 oktober samma år. Dess uppgift är enligt instruktionen bland annat att åt domstolar, åklagare- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner utföra kriminaltekniska undersökningar, att föra sådana centrala register, vilka ha betydelse för polismyndigheternas spaningsverksamhet, samt att utgiva publikationen »Polisunderrättelser». Därutöver åligger det anstalten att i enlighet med vad därom särskilt stadgas utföra den kriminaltekniska verksamhet, som tidigare åvilat Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå. Genom kungl. brev den 30 december 1939 har anstalten därjämte ålagts att från och med den 1 januari 1940 tills vidare i stället för polischefen i Stockholm förmedla utbyte med vederbörande centrala organ i utlandet av meddelanden rörande brottslighet av internationell karaktär, samla inkommande uppgifter angående internationella förbrytare samt lämna polismyndigheterna i riket biträde mecl förmedling av meddelanden till och från utlandet angående begångna brott. Anstalten, som lyder direkt under socialdepartementet, omfattar kansli, laboratorieavdelning och registraturavdelning samt står under överinseende av en styrelse, som består av högst sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav en tillika förordnas att vara ordförande och en att vara vice ordförande. Styrelsen åligger bland annat att tillse att verksamheten vid anstalten bedrives på ändamålsenligt sätt samt att fastställa arbetsordning för anstaltens befattningshavare ävensom meddela i övrigt erforderliga föreskrifter rörande arbetets planläggning och bedrivande. Föreståndare för anstalten har alltsedan dess tillkomst varit överdirektören docenten Harry Söderman, under tiden fram till den 1 juli 1941 i egenskap av tillförordnad föreståndare. Som ovan nämnts utgives publikationen »Polisunderrättelser», allmänt kallad P.U., av anstalten sedan den 1 oktober 1939 med anstaltens föreståndare såsom ansvarig utgivare. Sagda publikation, som tidigare utkommit alltsedan år 1878 under Stockholms polisstyrelses inseende 1 , skall enligt kungl. cirkulär den 1 juni 1877 huvudsakligen innehålla efterlysningar av persoDer samt uppgifter om häktningar och domar ävensom övriga förhållanden, 1
Tredje polisintendenten har varit ansvarig utgivare.
118 om vilka kunskap synes böra spridas bland rikets polismyndigheter. Därjämte har till och med december 1939 halvårsvis utgivits en porträttbilaga över utvisade utlänningar. Publikationen »Polisunderrättelser», som utkommit med omkring 300 nummer för år och alltsedan år 1940 haft en daglig upplaga av omkring 2 600 exemplar, utsändes till samtliga länsstyrelser, landsfogdar, landsfiskaler och polismyndigheter i städerna ävensom, efter vederbörande landsfogdes hörande, till ett stort antal polis- och fjärdingsman. Dessutom distribueras publikationen till en del andra centrala och lokala myndigheter inom landet. Publikationen utsändes före och under kriget jämväl till svenska legationer och konsulat i utlandet samt till vissa utländska polismyndigheter, bland andra tyska, och till internationella kriminalpoliskommissionen (IKPK). Sistnämnda adressater i utlandet tillställdes publikationen intill dess anstalten genom returnerade försändelser erhöll kännedom om att postförbindelserna med respektive länder avbrutits. 1 Numera tillställes publikationen endast följande myndigheter utom Sverige, nämligen svenska legationer och konsulat samt polismyndigheter i de nordiska grannländerna ävensom svenska konsulatet i Paris. Den år 1939 på anstaltens initiativ indragna porträttbilagan över utvisade utlänningar tillställdes på sin tid samma adressater som tidningen. För att förhindra att uppgifter angående utländska medborgare och s. k. statslösa genom publikationen »Polisunderrättelser» skulle komma utländska myndigheter till hända ha under tiden från och med den 21 mars 1942 till och med den 30 juni 1945 meddelanden angående alla icke svenska medborgare ej publicerats i »Polisunderrättelser» utan i en särskild publikation, kallad »Utlänningsmeddelande». Sistnämnda publikation har tillställts länsstyrelser, landsfogdar, landsfiskaler och städernas polismyndigheter samt ett flertal andra centrala och lokala myndigheter vilka sysslat med utlänningar. De flesta myndigheter och befattningshavare ha erhållit sistnämnda publikation i ett exemplar. En del ha dock fått flera exemplar. I »Utlänningsmeddelande» publicerade notiser beträffande norrmän och danskar ha enligt underhandsmedgivande från socialdepartementet varje vecka genom anstaltens försorg i avskrifter överlämnats till norska legationens rettskontor och till danska flyktingkontorets politiavdelning i Stockholm. I övrigt har publikationen »Utlänningsmeddelande» icke tillställts någon utländsk myndighet. Å anstaltens registraturavdelning föras vissa för polisens spaningsverksamhet erforderliga centrala register, bland vilka här må nämnas personregistret, passregistret, fingeravtrycksregistret och godsregistret. Fingeravtrycksregistret är uppdelat på det s. k. 10-fingerregistret och det s. k. 1-fingerregister. 10-fingerregistret, som omfattar de fingeravtryck vilka jämlikt kungörelse den 10 november 1920 tagas å häktade med flera per1 Postförbindelserna med Tyskland avbrötos praktiskt taget någon tid före kapitulationen i maj 1945.
119 söner, har under tiden den 1 oktober 1939 —den 1 oktober 1945 genom I K P K tillförts 205 fingeravtrycksblanketter avseende internationella förbrytare. Varje sådan blankett har åtföljts av fotografi. År 1942 inkom till anstalten ett av Reichskriminalpolizeiamt i Berlin sammanställt album över »Internationale Verbrecher», vilket album utgjorde komplettering av tvenne år 1936 utkomna liknande album. De i dessa album omnämnda personerna ha icke gjorts till föremål för registrering. Förbindelse med utländska myndigheter. Som redan angivits har det ålegat SKA att från och med den 1 januari 1940 dels förmedla utbyte med vederbörande organ i utlandet av meddelanden rörande brottslighet av internationell karaktär samt samla inkommande uppgifter angående internationella förbrytare och dels lämna polismyndigheterna i riket biträde med förmedling av meddelanden till och från utlandet angående begångna brott. Utbytet med vederbörande utländska organ angående brottslighet av internationell karaktär har — förutom mottagandet av fingeravtryck och fotografier avseende internationella förbrytare — huvudsakligen bestått i utbyte av erfarenheter rörande sedel- och passförfalskningar, av makulerade exemplar av olika länders pass samt av erfarenheter rörande behandlingen av vattenlik. Därjämte har SKA från andra länder erhållit av dem utgivna publikationer över efterlysta förbrytare. Sålunda erhöll SKA den tyska publikationen fram till mars 1945. I gengäld har SKA såsom redan omnämnts tillställt vissa utländska polismyndigheter publikationen »Polisunderrättelser». Denna förbindelse med utländska polismyndigheter har fortgått under hela kriget men minskats under de sista åren. Beträffande förbindelsen med de nordiska grannländernas myndigheter har denna, i nu angivet hänseende, hela tiden varit ringa, även om särskilt från de norska quislingsmyndigheternas sida gjorts vissa försök att intensifiera densamma. Sålunda hemställde politiinspektören i kriminalpolitiet i Oslo i skrivelse den 29 januari 1942 till SKA — under framhållande av att det i Norge vore meningen att skapa ett centralorgan för kriminalpolitiet — att få del av Sveriges erfarenheter i detta avseende. Vidare hemställdes bland annat att få översänt provexemplar av SKA:s kortregister samt ett exemplar av dess publikation över efterlysta förbrytare. Sedan docenten Söderman överlämnat skrivelsen till statssekreteraren i socialdepartementet för kännedom, meddelade denne i februari samma år, att socialministern för sin del vore tveksam om lämpligheten av att de svenska polismyndigheterna trädde i förbindelse med de dåvarande norska polismyndigheterna samt att socialministern helst såge att brevet lämnades obesvarat. Skrivelsen har ej heller besvarats. Förbindelsen med de danska polismyndigheterna upphörde praktiskt taget efter augusti 1943, då undantagstillstånd inträdde i Danmark. SKA:s förmedling av meddelanden till och från utlandet angående begångna brott har bestått i dels besvarande av förfrågningar från utlandet och dels framställande av förfrågningar i utlandet.
120 Sagda förmedling av meddelanden har berört de flesta länder i Europa jämte ett stort antal länder därutanför. Den av kommissionen verkställda undersökningen har emellertid i denna del begränsats till att huvudsakligen avse förbindelserna med myndigheter i Tyskland och de nordiska grannländerna. F ö r f r å g n i n g a r n a f r å n u t l a n d e t ha i det övervägande antalet fall innefattat begäran om fastställelse av uppgiven persons identitet, antecedentia, nationalitet och dylikt. 1 Därjämte ha framställningarna från utlandet innefattat förfrågan, huruvida översända fingeravtryck funnes i S K A s register och i så fall under vilket namn. Förfrågningarna från tyska myndigheter till SKA ha, enligt vad som framkommit vid undersökningen, sedan år 1939 avsett tjugusex personer, därav elva svenska medborgare eller i Sverige födda personer. Av dessa förfrågningar ha tre framställts från IKPK, en från chefen för tyska säkerhetspolisen och de återstående från Reichskriminalpolizeiamt i Berlin. Å förfrågningarna från IKPK, av vilka två framställts år 1941 och en år 1942, har allenast i det sistnämnda fallet lämnats positivt svar. I denna förfrågan, som insänts på begäran av polismyndigheten i Haag, anhölls om besked huruvida en i Sverige född person varit för brott eller förseelse tilltalad eller straffad ävensom om uppgift angående hans politiska förbindelser. Som svar därpå meddelade SKA i skrivelse den 8 augusti 1942, att personen ifråga icke förekomme i SKA:s brottsregister men väl i dess passregister, varjämte för identifiering översändes en kopia av passfotografiet. I övrigt upplystes allenast att personen ifråga icke straffats i Sverige. Förfrågningen från chefen för tyska säkerhetspolisen framställdes i juli 1940 och avsåg en tyska som anhållits i Sverige för passförfalskning. I skrivelsen anhölls om uppgift å det utdömda straffet, varjämte hemställdes att passet eller ett fotografi av detsamma måtte översändas jämte meddelande angående passets ursprung och angående eventuella medbrottslingar. I skrivelse den 30 juli 1940 meddelade SKA, att den ifrågavarande tyskan dömts för förfalskning av svenskt pass till angivet frihetsstraff samt att hon efter dess avtjänande komme att utvisas ur riket. Beträffande frågan om medbrottslingar upplystes allenast att dessa voro boende i Sverige och voro svenska medborgare. Förfrågningarna från Beichskriminalpolizeiamt i Berlin avse tjugutvå personer och fördela sig på åren 1940—1944, därav år 1940 två, år 1941 fem, år 1942 nio, år 1943 fyra och år 1944 två personer. Som typfall på aderton av förfrågningarna må anföras följande exempel. 1. I skrivelse i januari 1941 hemställde Reichskriminalpolizeiamt i Berlin — med bifogande av fingeravtryck och fotografi, tagna av en i Sverige född person som anhållits i Tyskland för otukt mot naturen — om uppgift huruvida och i så fall under vilket namn samma fingeravtryck funnes registrerade hos SKA samt om 1 Före den 1 januari 1940 sändes dylika förfrågningar i allmänhet till krirninalavdelningen vid Stockholms polis.
121 fotografier föreställde den uppgivna personen, varjämte anhölls a t t få del av allt som vore känt beträffande personen ifråga. Sedan SKA från den lokala polismyndigheten införskaffat uppgifter, meddelades till Reichskriminalpolizeiamt i skrivelse den 8 februari 1941, a t t personen ifråga lämnat riktiga uppgifter angående siu person samt att han icke straffats i Sverige. 2. I skrivelse den 9 mars 1942 begärde Reichskriminalpolizeiamt, med bifogande av fingeravtryck och fotografi av uppgiven person, om uppgift huruvida och i så fall under vilket namn fingeravtrycken funnes registrerade hos SKA, varjämte hemställdes att få del av allt som vore känt beträffande personen ifråga, I svarsskrivelse senare samma månad upplystes från SKA, att personen icke förekomme i SKA:s registor samt att- hans identitet icke kunnat fastställas. 3. I november 1943 översände Reichskriminalpolizeiamt fingeravtryck och fotografi av en person, som uppgivit sig vara född i Sverige, med begäran om fastställelse huruvida och i så fall under vilket namn samma fingeravtryck funnes registrerade i SKA:s register, varjämte hemställdes om fastställande av hans identitet. I svarsskrivelse den 11 december 1943 meddelade SKA, a t t personen ifråga uppgivit r ä t t namn, att det översända fotografiet föreställde samme person samt a t t han icke förekomme i SKA:s register. B e t r ä f f a n d e n u ifrågavarande a d e r t o n förfrågningar l ä m n a d e s positiva s v a r a n g å e n d e nio p e r s o n e r , samtliga svenska m e d b o r g a r e eller p e r s o n e r födda i Sverige, m e d a n s v a r e n beträffande nio p e r s o n e r voro negativa. A n g å e n d e de övriga fyra av B e i c h s k r i m i n a l p o l i z e i a m t i B e r l i n efterfrågade p e r s o n e r n a har förekommit följande. I augusti 1942 inkom genom Reichskriminalpolizeiamt en begäran från polisen i Haag om besked huruvida en i Sverige född person varit för brott eller förseelse tilltalad eller straffad, varjämte hemställdes om uppgift å hans politiska förbindelser. Sedan SKA från lokal polismyndighet erhållit uppgift å personens fullständiga namn, födelseort m. m. ävensom å hans politiska inställning (»troligen socialdemokrat»), meddelade SKA i svarsskrivelse direkt till polisen i Haag, a t t personen ifråga icke straffats i Sverige samt a t t icke något ofördelaktigt vore känt om honom. E n av förfrågningarna från Reichskriminalpolizeiamt avsåg en i Sverige född person, som år 1943 häktats i Tyskland och enligt uppgift införpassats i koncentrationsläger därför a t t han vore av mosaisk trosbekännelse. Han hade i slutet av juni 1944 efter inskridande av utrikesdepartementet fått återvända till Sverige, varest han avlidit fjorton dagar senare. I skrivelse den 15 augusti 1944 översände Reichskriminalpolizeiamt fingeravtryck och fotografi beträffande samme person med begäran om fastställande huruvida och i så fall under vilket namn samma fingeravtryck funnos i SKA:s register. Därjämte anhölls om fastställande av hans identitet. I svarsskrivelse den 31 augusti 1944 meddelade SKA, a t t fotografiet föreställde den uppgivna personen, varjämte lämnades upplysning om hans födelsedatum, moderns bostadsadress i Sverige samt dagen för hans bortgång. Den återstående förfrågningen från Reichskriminalpolizeiamt avsåg två av de tyska myndigheterna efterspanade serber, som i Norge skulle ha slagit ihjäl en fångvaktare och därefter flytt till Sverige. Sedan tyska polisen i oktober 1942 till polisen i Stockholm inkommit med begäran om besked huruvida dessa serber befunno sig i Sverige, hade stockholmspolisen efter att ha överlämnat frågan om framställningens besvarande till utrikesdepartementet på dess inrådan meddelat tyskarna, a t t det blivit utrönt a t t ett par jugoslaver med liknande n a m n uppehållit sig i Sverige men a t t de lämnat landet. I skrivelse den 11 december 1942 till kriminalpolisen i Stockholm begärde Reichskriminalpolizeiamt, under uppgift a t t
122 stockholmspolisens svarsskrivelse beträffande serberna förkommit, en avskrift av skrivelsen ifråga ävensom meddelande om det dittills erhållna utredningsresultatet. På kriminalpolisens begäran översände SKA den begärda avskriften samt meddelade att utredningen icke utvisat annat än att personerna ifråga lämnat Sverige. I detta sammanhang kan uppgivas, att SKA den 28 juli 1940 på uppdrag av utrikesdepartementet till Reichskriminaldirektor Nebe i Berlin översänt ett förfalskat tyskt pass, som en tysk judinna innehaft vid ankomsten till Sverige i april 1939, varjämte i skrivelsen upplystes att hon för passförfalskning dömts till visst straff. Enligt en den 12 juli 1940 av kriminalpolisintendenten Zetterquist upprättad promemoria till utrikesdepartementet hade den ifrågavarande judinnan flytt till Sverige på grund av att hon i Tyskland bedrivit kommunistisk verksamhet och för den skull icke vågat stanna kvar i Tyskland. I samband med undersökningen av passförfalskuingen år 1939 hade skriftväxling skett mellan polisen och Reichskriminalpolizeiamt i Berlin, som därvid framställt begäran om besked rörande passförfalskningen och sättet för densamma. Zetterquist hemställde i promemorian att clet begärda svaret jämte passet genom departementets försorg måtte överlämnas till Reichskriminalpolizeiamt. Den 26 juli 1940 överlämnade chefen för utrikesdepartementets juridiska byrå H. Hallenborg promemorian jämte passet till SKA för vidare åtgärd i anslutning till telefonsamtal någon dag tidigare med docenten Söderman. Förfrågningar från polismyndigheter i Norge med begäran om identifiering ha påträffats beträffande tre personer. Sålunda framställde Identifiseringscentralen i Oslo en sådan begäran år 1939 beträffande två svenska medborgare, som anhållits i Norge för att utvisas ur landet, och före ockupationen år 1940 beträffande ytterligare en svensk. Samtliga dessa förfrågningar besvarades omedelbart. I slutet av april 1945 framställde kriminalpolisen i Oslo en dylik förfrågan beträffande en person, men denna förfrågan återkallades efter kapitulationen i maj 1945 genom norska legationen. Förfrågningar från polismyndigheter i Danmark med begäran om identifiering ha, enligt vad som framkommit vid undersökningen, sedan år 1939 framställts beträffande åtta personer. Dessa förfrågningar fördela sig på de olika åren på följande sätt, nämligen år 1939 en, år 1940 efter ockupationen en, år 1942 tre, år 1943 en samt år 1944 två. Av dessa förfrågningar ha tre besvarats, nämligen en år 1940 och två år 1942. Därjämte har politiinspektören i Köpenhamn i skrivelse den 7 mars 1942 hemställt om efterlysning i publikationen »Polisunderrättelser» av en dansk fiskare som drunknat under fiske vid Skagen. I augusti 1944 översände politiinspektören i Köpenhamn en begäran från politimesteren i Frederiksborg om att en uppgiven dansk medborgare måtte, därest han påträffades i Sverige, utlämnas till Danmark. I svarsskrivelse den 16 augusti samma år meddelades från SKA att sagda person vistades i Sverige men å okänd ort.
123 Från kriminalcentralen i Helsingfors har under åren 1940—1944 framställts begäran om identifiering av sammanlagt fjorton personer, därav tre år 1940, en år 1941, två år 1942, tre år 1943 och fem år 1944. Samtliga dessa förfrågningar, vilka jämväl innehållit begäran om upplysningar angående vederbörandes kriminella antecedentia, ha besvarats. Såsom i annat sammanhang redan omförmälts har från finskt håll framhållits att det, såvitt är känt, icke i något fall förekommit, att kriminalcentralen till den tyska hemliga polisen överlämnat upplysningar som erhållits från svenska myndigheter. Utöver vad som framgår av det redan anförda har bland de personer, om vilka myndigheter i Tyskland och de nordiska grannländerna framställt förfrågningar, icke påträffats namnet å någon som för undersökningskommissionen är känd för att ha varit flykting eller politiskt verksam. De f ö r f r å g n i n g a r , som SKA framställt h o s m y n d i g h e t e r i utl a n d e t , ha huvudsakligen åsyftat att söka fastställa identitet och nationalitet hos personer som på grund av olika skäl anhållits i Sverige. I övervägande antalet fall har därjämte anhållits om uppgift huruvida personen ifråga tidigare varit dömd för brott eller varit efterlyst. 1 Dessa förfrågningar ha framställts av SKA på begäran av svenska polismyndigheter. Endast i enstaka fall har SKA för egen räkning riktat dylik begäran till utlandet, och i sådana fall har förfrågningen varit föranledd av felaktiga eller ofullständiga uppgifter i meddelanden från utlandet angående internationella förbrytare. Som exempel därpå kan omnämnas en skrivelse i juni 1943 till I K P K , i vilken SKA framhåller att i en I K P K : s identifikation av år 1933 angående en internationell ficktjuv dennes födelseort angivits vara en icke befintlig ort i Sverige. I anledning därav utväxlades en del skrivelser mellan SKA och IKPK, varvid födelseortens rätta namn så småningom fastställdes. Framställningar till SKA om att förfrågan måtte göras hos utländska myndigheter ha av de svenska polismyndigheterna till en början i allmänhet gjorts muntligen men under de senaste åren på begäran av SKA skriftligen. Dylik framställning har alltid åtföljts av fingeravtryck och fotografi av den person, som skulle identifieras, och som regel icke innehållit annat än namnet å personen ifråga, hans uppgivna födelsedag, födelse- och bostadsort samt namnen å hans föräldrar och deras bostadsort. I en del fall har även uppgivits skälet till att han anhållits, t. ex. stöld. Däremot ha framställningarna sällan innehållit uppgifter om orsaken till att han vistades i landet. Framställningarna till SKA ha i början av kriget behandlats såsom rena rutinärenden och vidarebefordrats till utländska myndigheter utan prövnino-. Senare uppgivas de däremot ha blivit föremål för en alltmer ingående pröv1 Såsom framgår av det föregående framställdes dessa förfrågningar i utlandet före SKA:s tillkomst av polischefen i Stockholm genom statens centralbyrå för fingeravtryck.
124 ning från SKA:s sida för att förhindra att förfrågningar framställdes om personer, som uppehöllo sig här i landet såsom flyktingar. I en del fall säger sig docenten Söderman ha hört sig för hos utrikesdepartementet, i allmänhet hos byråchefen Hallenborg, samt vid ett par tillfällen hos dåvarande statsrådet Bergquist eller dåvarande statssekreteraren Tage Erlander, innan förfrågningen vidarebefordrades. Av det följande framgår också att antalet förfrågningar hos utländska polismyndigheter avsevärt minskats under de sista krigsåren. Beträffande Tyskland ha förfrågningar om personidentifiering fram till och med år 1941 huvudsakligen riktats till Beichserkennungsdienstzentrale, Beichskriminalpolizeiamt, Berlin, och för tiden därefter till I K P K som då flyttats till Berlin. Förändringen uppgives ha föranletts av hemställan från IKPK. Till Reichserkennungsdienstzentrale torde under åren 1939—1941 ha framställts personidentifikationsanhållan beträffande ett femtiotal personer och en avliden person. Förfrågningar framställdes sålunda om åtta personer år 1939, om trettiotvå personer år 1940 samt om tretton personer och en avliden person 1 år 1941. Förfrågningarna hade i allmänhet följande innehåll. »Till Reichskriminalpolizeiamt, Reichserkennungsdienstzentrale, Berlin C 2. Beträffande: X, tysk medborgare, född den i , Tyskland, son av Y och dennes hustru Z och senast boende Begäran: Fastställelse av identitet och nationalitet. Med översändande av bifogade fotografi och fingeravtryck utav ovannämnda person, som den blev daktyloskoperad i för fastställande av identitet, anhålles om meddelande om allt vad som är känt eller går att utreda om honom.» I ett fall har därjämte i identifikationsanhållan upplysts, att personen i fråga anhållits i Stockholm uppgiven dag för misstanke om passförfalskning. Svaren från Beichserkennungsdienstzentrale innehöllo, när identifiering kunde ske, i allmänhet följande. »Till Statens Kriminaltekniska Anstalt,
Stockholm. Begäran: Skrivelse Beträffande: X, född den 1
i
Beträffande den sistnämnde gjordes förfrågan jämväl hos Centralbureauet for Identifikation i Köpenhamn. Liket identifierades av tyskarna.
125 1 Reichskriminalpolizeiamts fingeravtrycksregister finnas icke liknande fingeravtryck. Straff och efterlysning finnas icke här antecknade. Personen i fråga kan identifieras såsom X, född den , son av Y och dennes hustru Z, senast boende Fotografiet har uppvisats för hans föräldrar, som igenkänt sonen.» I en del fall avslutades de tyska svarsskrivelserna med exempelvis begäran om uppgift varför X blivit fasttagen eller om meddelande angående hans nuvarande uppehållsort och framtida behandling. P å en del sådana förfrågningar har SKA svarat exempelvis, att X »uppehåller sig här som politisk flykting», att Y:s »nuvarande adress är , Stockholm», eller att Z »tagits i förvar av polisen i Stockholm, eftersom han gjort sig skyldig till sabotage». Det sistnämnda svaret lämnades hösten 1941 om två personer, nämligen Adolf Andreas Baier och Rudolf Konrad Hagge, vilka av säkerhetstjänsten misstänktes för att vara delaktiga i Wollweberaffären. I denna affär förekom, såsom i annat sammanhang framhållits, vid denna tid ett intimt samarbete mellan bland andra säkerhetstjänsten och tysk polis. 1 Rörande en del personer, som för undersökningskommissionen äro kända för att ha varit politiskt verksamma mot Tyskland, har Reichserkennungsdienstzentrale i svar till SKA jämväl vidrört denna verksamhet. Sålunda har svarats, beträffande en person, att han i ungdomsåren varit kommunist, författat flygblad ooh dömts för utövande av dylik verksamhet samt år 1931 invalts i den tyska riksdagen för det kommunistiska partiet, samt beträffande en annan, att han deltagit i spanska inbördeskriget och vore efterlyst för förberedelse till högförräderi. Beträffande båda dessa hemställde Beichserkennungsdienstzentrale därjämte om meddelande om deras uppehållsort. Därå har SKA ej svarat. Beträffande en tredje person upplystes i det tyska svaret, att han år 1932 misstänkts för att verksamt ha deltagit i kommunistisk verksamhet, att han sedan år 1933 uppehållit sig i Holland, där han år 1934 fasttagits för politisk verksamhet och utvisats till Belgien, samt att han därvid uppgivit sig ha varit kommunist. I något enstaka fall, då Reichserkennungsdienstzentrale ej kunnat identifiera den efterfrågade personen men SKA senare på annat håll fått nya upplysningar om personen i fråga, ha dessa översänts till Reichserkennungsdienstzentrale för ny prövning. För ett par av förfrågningarna hos Reichserkennungsdienstzentrale må här närmare redogöras. f skrivelse den 4 juni 1941 till Reichserkennungsdienstzentrale anhöll SKA på uppmaning av lokal polismyndighet och med bifogande av fotografi och fingeravtryck av en person, här benämnd A, om fastställelse av dennes identitet och nationalitet. Med skrivelse den 9 september samma år inkom svar från IKPK med uppgift, att A uppgivit rätt namn samt att han vore efterspanad för förskingring. Därjämte anhölls i skrivelsen om uppgift om A:s uppehållsort, Sedan SKA sedermera från lokal polismyndighet erhållit meddelande om att A den 11 juni 1
Se s. 82 o. 83.
126 1941 såsom desertör från tyska armén i Norge avvisats över gränsen dit och överlämnats till den tyska gränspolisen 1 , meddelade SKA detta till IKPK i skrivelse den 11 oktober 1941. Samtidigt tillskrev SKA vederbörande svenska polis myndighet med anhållan a t t för framtiden särskild hänvändelse måtte göras till SKA om förfrågningar skulle utföras i utlandet beträffande utlänningars identitet. Därmed avsåg docenten Söderman enligt egen uppgift a t t få ett underlag för a t t kunna avgöra det ur humanitär synpunkt berättigade i dylika förfrågningar. Enligt en den 21 augusti 1941 dagtecknad polisrapport angående en polsk medborgare, här benämnd B, vilken rapport överlämnats till SKA, uppenbarligen i samband med begäran a t t B:s identitet måtte undersökas genom SKA, hade B flytt från ett tyskt krigsfångeläger i trakten av Flensburg över Danmark till Sverige, varest han omhändertagits av polisen. Vid polisförhöret hade B — förutom att h a n l ä m n a t en redogörelse för hur han tillfångatagits av tyskarna i striderna mot Frankrike och hur han sedan flytt — uppgivit a t t h a n ej vore kommunist utan betraktade sig som republikan. H a n ansåge sig själv ej såsom politisk flykting. Med översändande av fingeravtryck och fotografi å B anhöll SKA i skrivelse den 27 augusti 1941 till Reichserkennungsdienstzentrale i Berlin om fastställelse av hans identitet och nationalitet. I skrivelse den 3 januari 1942 meddelade IKPK, a t t B uppgivit rätt namn samt a t t han vore efterlyst av kriminalpolisen i Flensburg för rymning. Till IKPK h a r framställts p e r s o n i d e n t i f i k a t i o n s a n h å l l a n beträffande fyra p e r s o n e r och t r e a v l i d n a p e r s o n e r . T r e av dessa framställningar h a gjorts å r 1942, en år 1943, en år 1944 och två å r 1945. Den första framställningen till I K P K år 1942 avsåg en sjöman från Irak, som den 27 september 1941 omhändertagits i Sverige för avvisning från riket. Beträffande denne sjöman gjordes förfrågan jämväl hos polismyndigheten i Vichy. F r å n såväl Tyskland som Frankrike meddelades a t t mannen i fråga icke förekomme i förda register. Den andra framställningen år 1942 avsåg en statslös, f. d. tysk medborgare, i det följande kallad C. I skrivelse den 16 februari 1942 till SKA anhöll polisintendenten Zetterquist a t t genom skrivelser till vederbörliga polismyndigheter i Tyskland och Norge identiteten måtte fastställas angående C, som häktats i Sverige för tjuvnadsbrott. Vid skrivelsen fanns fogad en den 14 samma månad dagtecknad promemoria, av vilken bland annat framgick, a t t C i augusti 1941 av rädsla för tyskarna flytt till Sverige, a t t han vore efterlyst av norska polisen för inbrottsstöld, begången den 11 augusti 1941, samt a t t han enligt egna uppgifter icke hade några släktingar i Tyskland men väl inom den icke ockuperade delen av Frankrike. Genom skrivelse den 16 februari 1942 översände SKA till I K P K fotografi och fingeravtryck av C med begäran om fastställelse av dennes identitet och nationalitet. I skrivelsen angavs h u r O flytt till Sverige och var hans anhöriga vore bosatta. Skrivelse av samma innehåll översände SKA den 18 februari 1942 till Identifiseringscentralen i Oslo. Den 20 juni 1942 erhölls svar från IKPK, utvisande a t t tillfrågade personer i Mannheim trodde sig på det översända fotografiet kunna känna igen C, vilkens föräldrar u t v a n d r a t till den ockuperade delen av Frankrike, samt a t t C icke vore efterlyst av tyska myndigheter. Identifiseringscentralen i Oslo meddelade, a t t C vore efterlyst för stöld. Sedan kriminalpolisen i Stockholm fått del av upplysningarna från Tyskland och Norge, meddelade kriminalkommissarien Carl Palm i skrivelse den 21 september 1942 till SKA, att C, som erkänt inbrottsstölden i Norge, för liknande stölder i Sverige dömts till frihetsstraff samt a t t överståthållarämbetet förordnat » Se Betänkandet del I s. 248.
127 a t t C skulle utvisas ur riket, varjämte anhölls att SKA ville meddela norska polisen d e t t a med förfrågan om den önskade meddelande om, när C inreste i Norge. SKA avlät emellertid icke någon sådan skrivelse till polisen i Norge. Den tredje framställningen år 1942 till I K P K avsåg en i Sverige anhållen tysk journalist, h ä r kallad I), vilken saknade såväl pass som varje annan legitimationshandling. P å begäran av stockholmspolisen hemställde SKA i skrivelse i februari 1942 om identifiering av D, samtidigt som fotografi och fingeravtryck av denne översändes. I svarsskrivelse den 2 juni samma, år meddelade IKPK, a t t D uppgivit r ä t t n a m n samt a t t fotografiet av honom förevisats för hans moder, som förklarat sig känna igen sonen. Det må i detta sammanhang nämnas, a t t enligt anteckning i polisens akt angående D dåvarande biträdande övervakningschefen i Stockholm i telefon talat med avdelningschefen i utrikesdepartementet Ragnar Kumlin och därvid frågat, om från utrikesdepartementets sida något hinder mötte a t t hos de tyska myndigheterna göra förfrågan angående D och dennes identitet, samt a t t Kumlin ansett hinder därför icke förefinnas. Förfrågningen hos IKPK under år 1943 avsåg ett lik, som anträffats i en statens järnvägar tillhörig tankvagn som över Köpenhamn kommit från Tyskland. P å denna förfrågan erhölls icke något svar. I detta ärende har förfrågan framställts jämväl hos rigspolitichefen i Köpenhamn och polisen i Bukarest ävensom polismästaren i Aabenraa. Svar ha ingått från Köpenhamn och Aabenraa. Framställningen under år 1944 avsåg italienske medborgaren Renato Senise, beträffande vilken förfrågan gjordes jämväl hos polismyndigheterna i Washington och Rom. Svar erhöllos från samtliga tillfrågade myndigheter. De återstående framställningarna om identifiering till I K P K gjordes den 20 januari 1945 och avsågo två lik som anträffats utanför Blekinge. Å dessa, förfrågningar erhöllos icke svar. Förutom dessa framställningar om personidentifiering har SKA i skrivelse den 10 mars 1944 hos IKPK begärt uppgifter om en uppgiven firma i Hamburg och dess firmamärken. Vid k o m m i s s i o n e n s u n d e r s ö k n i n g h a r framkommit a t t av de hos tyska m y n d i g h e t e r framställda frågorna å t m i n s t o n e femton a v s e t t personer, som vid t i d e n för förfrågningens framställande varit flyktingar eller politiskt verksamma mot T y s k l a n d . I vad m å n S K A , u t ö v e r vad s o m framgår av det redan anförda, vid t i d e n för förfrågningens framställande k ä n t till att en efterfrågad p e r s o n vore flykting eller politiskt verksam mot T y s k l a n d framgår ej av h a n d l i n g a r n a . D e n verkställda u n d e r s ö k n i n g e n l ä m n a r förklaring till följande i anmälan till k o m m i s s i o n e n p å t a l a d e förhållande. En tysk pacifistiskt verksam medborgare 1 , här benämnd E, vilken anlänt till Sverige redan år 1934 utan a t t själv angiva sig såsom flykting, har uppgivit att tysk polismyndighet i april 1940, då han var omhändertagen i Smedsbo utlänningsförläggning, för hans föräldrar i Leipzig kunnat uppvisa fotografier över honom, tagna i samband med polisförhör med honom kort före hans omhändertagande i förläggningen. Vid undersökningen har utretts, att statens kriminaltekniska anstalt den 21 mars 1940 till Reichserkennungsdienstzentrale i Berlin översänt fotografi och fingeravtryck av E med anhållan om fastställelse av dennes identitet. I skrivelse den 16 juli 1940 meddelade Reichserkennungsdienstzentrale, a t t E kunnat identifieras och att hans föräldrar känt igen honom å det översända fotografiet. - Jfr s. 33.
128 Hos Identifiseringscentralen i Norge har under översändande av fingeravtryck och fotografi anhållits om identifiering av ett femtiotal uppgivna personer samt hemställts om straffregisterutdrag och prästbevis angående en del av desamma. Dessa framställningar fördela sig på de olika åren på följande sätt, nämligen år 1940 tjugusju, år 1941 sjutton, år 1942 sex, år 1943 en, år 1944 en och år 1945 en. Av förfrågningarna under år 1940 ha tre framställts före ockupationen. E n av dessa avsåg norske medborgaren Martin RasmussenHjelmen 1 . Förfrågningarna efter ockupationen år 1940 avsågo bland andra två personer, som för undersökningskommissionen äro kända såsom flyktingar, och en person, känd för att ha varit politiskt verksam mot Tyskland. Framställningarna till Danmark ha liksom förfrågningarna till Norge avsett identifiering av personer samt begäran om straffregisterutdrag och åldersbevis. Dessa framställningar ha riktats antingen till Centralbureauet i Köpenhamn eller till rigspolitichefen därstädes. Till Centralbureauet ha enligt vad som framkommit vid undersökningen framställts förfrågningar rörande tjugutvå personer. Dessa förfrågningar fördela sig med fyra under år 1939 och nio under vartdera av åren 1940 och 1941. En av förfrågningarna år 1939 avsåg en person, som av Centralbureauet identifierades såsom tyske undersåten Hermann Kniifken 2 . Enligt svaret hade Knufken år 1917 varit arresterad ett år i Tyskland för spridande av politisk propaganda samt år 1919 utvisats från Danmark. I anledning av sagda svar framställde SKA i skrivelse den 28 november 1939 till Reichserkennungsdienstzentrale i Berlin personidentifikationsanhållan angående Knufken. Av de övriga förfrågningarna till Centralbureauet har en, som framställdes år 1941, avsett en person som för undersökningskommissionen är känd såsom flykting. Framställningarna till rigspolitichefen ha rört fem personer, därav efter ockupationen år 1940 en, under år 1942 två, under år 1943 likaledes två samt under år 1945 efter kapitulationen en person. Beträffande dessa fem personer är icke något känt för undersökningskommissionen. Till kriminalcentralen i Helsingfors har under åren 1939—1945 framställts anhållan om upplysning angående ett sextiotal personers identitet och antecedentia. Dessa förfrågningar fördela sig på följande sätt, nämligen år 1939 fyra, år 1940 tjugutvå, år 1941 fjorton, år 1942 en, år 1943 fem, år 1944 tre och år 1945 tolv personer. Ej heller beträffande dessa personer är något känt för undersökningskommissionen. Några uppgifter om påföljderna för hemmahörande anhöriga till de personer, beträffande vilka SKA utlämnat uppgifter till eller framställt förfrågan hos utländska myndigheter, ha utöver vad som framgår av det föregående icke framkommit. Radiotrafiken. I början av juni 1943 anordnade SKA för utprovande av den internationella polisradioförbindelsen, för vilken redogjorts i det föregående 3 , en radiomottagningsstation i Stockholm. De länder som då voro 1 2 3
Se s. 69 o. f. Se Betänkandet del I s. 66 o. f. Se s. 42.
129 anslutna till radionätet voro — förutom Tyskland — Ungern, Rumänien, Frankrike, Schweiz, Tjeckoslovakiet, Italien, Norge, Belgien, Holland, Bulgarien, Jugoslavien och Spanien. På eftersommaren 1943 inlemmades även Danmark i det internationella polisradionätet. De till radionätet anslutna ländernas huvudradiostationer skulle vid denna tid varje dag mellan kl. sex och kl. tjugufyra var tredje timme hålla en halv timmes trafikberedskap. Sändningarna från centralradiostationen i Berlin till samtliga huvudradiostationer företogos kl. 11.00, 18.00 och 24.00. Den svenska mottagarstationen upprättades i Stockholm inom SKA:s lokaler. P å denna station avlyssnades centralradiostationens i Berlin sändningar endast en gång om dagen, nämligen kl. 11.00. Sedan mottagarstationen upprättades, ha från centralradiostationen i Berlin mottagits ett sextiotal telegram, av vilka tolv voro avsedda allenast för SKA. Förfrågningar från SKA hos IKPK, för vilka tidigare redogjorts, ha alltsedan juni 1943 i ett par fall besvarats genom radiotelegram. Genom radion ha vidare ett antal personer begärts efterspanade i Sverige, och angående ett flertal personer, vilka för brott anhållits på olika platser i Europa, har uppgift begärts, huruvida de förekomme i registren hos SKA. I tre fall har begäran framställts om att vissa personer måtte anhållas för angivet brott. Det sista telegrammet uppfångades den 9 april 1945. I de fall, då svar från SKA lämnats till centralradiostationen i anledning av radiotelegrammen, ha svaren for att möjliggöra ett någorlunda snabbt expedierande sänts såsom iltelegram från telegrafstationen i Stockholm till Berlin. Innehållet i samtliga de uppfångade radiotelegrammen från I K P K samt de åtgärder, som SKA vidtagit i anledning av desamma, framgå av följande uppställning jämte noter. 1943 Telegram angående
I- Administrativa ä r e n d e n m . m . II. a) Efterspaningar för b r o t t . . b) Återkallade efterspaningar för b r o t t III. a) Efterspaningar i övrigt . . . . b) Återkallade efterspaningar i övrigt . . . . IV. Begäran om anhållande av uppgivna personer V. Förfrågan om viss person förekommer i register VI. S v a r a förfrågningar från SKA VII. Meddelanden om brott VIII. Meddelande om anhållande av viss person
1945 Till SKA
Till samtliga länder
7'
10 2 55
63 3°
l8
1' 39
Till SKA
6» 41c
1"
—
Till samtliga länder
Till SKA
Summa Till samtliga länder 1*
—
i10
23 12
24 8 1 5
5"
l
7 4 2
l18 219
Summa 9—2313 46
2 2
130 1 Dessa telegram från Berlin innehöllo begäran om kontroll huruvida Berlinstationeu kunde avlyssnas i Stockholm, meddelanden om anropssignaler och tider för sändningar till Stockholm, uppgift om telegramadressen till I K P K , inbjudan till I K P K : s sammankomst år 1943 etc. Två telegram innehöllo därjämte meddelanden a t t paket från docenten Söderman till polismästaren i Oslo Welhaven, vilken förts till Tyskland, mottagits och vidarebefordrats. Dessa paket hade sänts på uppdrag av norska legationen i Stockholm. Telegrammet med inbjudan till sammankomsten föranledde ej någon åtgärd, övriga telegram besvarades med erkännande a t t de uppfattats. 2 Dessa telegram från Berlin och Bratislava innehöllo meddelanden om anropssignaler, frekvenser samt julhälsningar m. m. Telegrammen ha ej föranlett annan åtgärd än a t t mottagandet av ett par av dem erkänts. 3 Telegrammen innehöllo nyårshälsningar samt meddelanden från Berlin, Bukarest och Ziirich om frekvenser, anropssignaler och införande av sommartid. Dessa telegram besvarades ej. « Detta telegram, som mottogs den 9 april 1945 och var det sista som uppfångades, innehöll ett meddelande a t t Berlin på grund av driftstekniska skäl endast kunde sända en gång om dagen. 6 Telegrammen innehöllo begäran från Berlin respektive Bukarest om efterspaning av fyra personer, misstänkta den ene för mord, den andre för bedrägeri samt den tredje och den fjärde för inbrottsstölder, ävensom begäran från Berlin om uppgift var tvä uppgivna ficktjuvar uppehållit sig sedan år 1938. E t t av telegrammen föranledde, a t t ett registerkort över den efterspanade personen insattes i S K A : s personregister samt a t t mottagandet av telegrammet erkändes. Av de återstående telegrammen besvarades två med a t t de uppfattats. I övrigt föranledde telegrammen icke någon åtgärd. 6 Två av telegrammen innehöllo begäran från Budapest respektive Zurich om efterspaning av två personer, misstänkta för bestickning respektive mord. Det tredje telegrammet innehöll begäran om svar å ett av de under 5) här ovan omnämnda telegrammen. Samtliga här avsedda telegram föranledde ej någon åtgärd. » Med telegrammet återkallades en tidigare från Budapest begärd efterspaning. Telegrammet föranledde ej någon åtgärd. 8 Telegrammet innehöll begäran från Bratislava om efterspaning av en kvinna som misstänktes ha begått självmord genom a t t hoppa i Donau. Mottagandet av telegrammet erkändes. 8 Telegrammen innehöllo begäran från Bern respektive Bratislava om efterspaning av t r e försvunna personer. Beträffande två av de efterlysta personerna insattes registerkort i SKA:s personregister. I övrigt föranledde telegrammen icke någon åtgärd. »» Telegrammet innehöll begäran från Bratislava om efterspaning av en kvinna som uppgavs ha försvunnit. Telegrammet föranledde ej någon åtgärd. 11 Med telegrammen, som utsänts på begäran av Lausanne, Haag, Bern, Zurich respektive Bratislava, återkallades efterspaningen av fem tidigare efterlysta personer. Dessa telegram föranledde ej annan åtgärd än a t t i S K A : s register befintliga registerkort å de efterspanade togos bort. « Telegrammet innehöll begäran från Berlin om anhållande av en tysk medborgare K, vilken uppgavs ha flvtt efter bedrägeri och dåmera uppehålla sig å angivet hotell i Stockholm samt meddelande om a t t utlämning komme a t t begäras. Om detta telegram underrättades kriminalpolisen i Stockholm, som anhöll F på det uppgivna hotellet. F, som uppehöll sig illegalt i Sverige, innehade därvid handlingar rörande bland annat tyska befustningsanläggningar utmed norska kusten. F förklarade, a t t han rymt av politiska skäl och a t t hans påstådda bedrägeribrott endast vore en förevändning av den tyska polisen för a t t få honom utlämnad. Sedan Kungl. M a j : t funnit en officiell tysk framställning om F : s utlämnande icke kunna bifallas, blev han tagen i förvar. 13 Två av telegrammen innehöllo begäran från Haag respektive Ziirich om anhållande av två personer, ' m i s s t ä n k t a den ene för smuggling och den andre för hustrumord. Det ena telegrammet föranledde ej någon åtgärd, medan på grund av det a n d r a ett registerkort över den efterspanade insattes i S K A : s register. Det tredje telegrammet innehöll återkallelse av nämnda begäran från Ziirich. 14 Fem av dessa telegram innehöllo förfrågningar från Bratislava, Budapest och Bukarest, huruvida uppgivna personer förekomme i ländernas brottslingsregistraturer, och besvarades av SKA med a t t så ej vore fallet. I det sjätte telegrammet, utsänt på begäran av Bratislava, begärdes radiotelegramsvar å två av de tidigare telegrammen. Sistnämnda telegram föranledde ej någon åtgärd. . . . . . . . . 15 Telegrammet innehöll förfrågan från Ziirich huruvida en angiven kvinna förekom i ländernas brottslingsregistraturer. Telegrammet föranledde ej någon åtgärd. 19 Telegrammen innehöllo svar å tre förfrågningar, som SKA framställt hos I K P K . Den ena förfrågan gällde vilken firma som tillverkat en angiven tändhatt, den andra huruvida
131 en viss pistol levererats till Sverige och den tredje vilka radiostationer som tilldelats vissa anropssignaler. Mottagandet av svarstelegrammen erkändes. 17 Detta telegram innehöll meddelande om en stöld i Bratislava. Mottagandet av teleg r a m m e t erkändes. 18 Telegrammet innehöll meddelande från Briissel om stöld av apoteksvaror, bland annat morfin och kokain. Uppgifter intogos i »Polisunderrättelser», varjämte medicinalstyrelsen och generalpoststyrelsen underrättades. 19 Telegrammen, som innehöllo meddelanden från Brussel respektive Berlin a t t uppgivna personer anhållits, föranledde ej någon åtgärd.
Av utredningen framgår således, att SKA allenast lyssnat å en del av I K P K : s radioutsändningar, att de därvid uppfattade radiotelegrammen till stor del endast innehållit meddelanden av administrativ natur, samt att de radiotelegram, som innehållit begäran om efterspaning eller anhållande av uppgivna personer eller förfrågan huruvida viss person förekomme i SKA:s register, med ett enda undantag (se noten 12) icke föranlett annan åtgärd från SKA:s sida än att emottagandet av telegrammet erkänts eller att efterfrågad förklarats icke förekomma i SKA:s register. I detta sammanhang må upplysas, att SKA:s styrelse 1 vid sammanträde den 19 juni 1944 på föredragning av Söderman beslöt att till Kungl. Maj:t avlåta en skrivelse med hemställan att Kungl. Maj:t måtte ställa medel till styrelsens förfogande att användas för inköp av en radiosändaranläggning för internationell polisradioförbindelse. Mot detta beslut anmälde en av styrelsens ledamöter, advokaten Hugo Lindberg, avvikande mening under framhållande av att han på grundval av vad som dittills förebragts i ärendet icke kunde dela den uppfattningen att en anslutning till internationella polisradion under dåvarande omständigheter vore önskvärd. Vid förnyat styrelsesammanträde den 17 november 1944 anmäldes att framställningen till Kungl. Maj:t angående inrättandet av en radiosändarstation vid anstalten ännu icke expedierats, beroende på att viss teknisk utredning befunnits erforderlig. Med anledning därav beslöt styrelsen, mecl upphävande av beslutet den 19 juni 1944, att i avvaktan på utredningens slutförande tills vidare skulle anstå med ifrågavarande framställning. T samband med redogörelsen för SKA:s radioförbindelse med I K P K må jämväl antecknas, att säkerhetstjänstens radiokontrollavdelning i en den 21 juni 1943 dagtecknad promemoria till chefen för säkerhetstjänstens centralbyrå meddelat följande. Under radiospaning den 18 juni 1943 hade uppsnappats ett telegram i klartext adresserat till SKA. Den sändande stationen hade befunnits vara SOX, d. v. s. Gestapos radiostation i Berlin. Avdelningen hade tidigare följt denna radiostations trafik, och det vore fullt klarlagt att SOX vore basstation i ett vitt utbrett Gestapo-nät. Vid ett tillfälle hade SOX även hörts upprätthålla förbindelse med en annan radiostation SOW, som med stor sannolikhet vore identisk med den tyska spionradiostationen SOW. 1 Styrelsen utgjordes av landshövdingen Karl Levinson, ordförande, polismästaren Erik Ros, vice ordförande, f. d. kanslirådet Carl Edelstam, dåvarande rådmannen Halvar Lech, advokaten Hugo Lindberg, f. d. överdirektören J . O. Roos af Hjelmsäter, statspolisintendenten Georg Thulin samt docenten Söderman.
132 Vid promemorian fanns fogat ett telegram från stationen SOX till SKA med begäran att SKA skulle så fort som sändningen uppfattades telegrafiskt meddela sig med I K P K . Sedan promemorian delgivits Söderman, upplyste denne i skrivelse den 26 juni 1943 till chefen för centralbyrån, att det påtalade telegrammet tillkommit på anstaltens uppmaning, samt att några direkta bevis för att stationen SOX vore en Gestapo-station icke torde förefinnas, men att det väl icke torde vara osannolikt att stationen, som vore centrum i det sedan lång tid tillbaka existerande europeiska polisradionätet, även användes av Gestapo. I anledning därav meddelades till chefen för centralbyrån från radiokontrollavdelningen, att avdelningen ansett sig kunna fastställa att stationen SOX, som lång tid varit föremål för kontinuerlig avlyssning från avdelningen, utgjorde basstation för ett omfattande nät av agentradiostationer. Vid utredningen har framkommit, att statsrådet Erlander senast genom en den 30 oktober 1944 dagtecknad promemoria av Söderman blivit underrättad om att SKA dagligen avlyssnade IKPK:s radioutsändningar.
133 VI. Utredningar i anledning av framförda misstankar om läckage från svenska myndigheters sida i utlänningsärenden. Undersökningskommissionen har såsom förut nämnts mottagit ett flertal anmälningar, i vilka framförts påståenden eller misstankar om att hos svenska myndigheter tillgängliga uppgifter rörande flyktingar kommit till främmande makts kännedom och föranlett ingripande mot flyktingarnas hemmavarande anhöriga eller meningsfränder. I några av dessa fall har vid undersökningskommissionens utredningar klarlagts, att utlämnandet av de i anmälningarna avsedda uppgifterna utgjort ett led i officiell förbindelse, som förekommit mellan svensk och utländsk polismyndighet. Dessa fall ha angivits i det föregående i samband med redogörelsen för nämnda förbindelser. 1 I förevarande avsnitt behandlas övriga anmälda fall. I dessa har således någon officiell förbindelse icke förekommit med utländsk polis. De i anmälningarna framförda misstankarna gå här ut på att genom obehöriga åtgärder av svenska ämbets- eller tjänstemän, som haft tillgång till uppgifterna, eller genom bristande kontroll från myndigheternas sida uppgifter sipprat ut till främmande makt. Anmälningarna om dylikt läckage avse i det övervägande antalet fall att uppgifter, som lämnats av danska och norska flyktingar vid polisförhör i Sverige, skulle ha vidarebefordrats till Gestapo. Endast i ett fall, vilket beröres i det följande2, har påståtts att annan än tysk underrättelsetjänst erhållit upplysningar genom svenskt läckage. Härjämte har särskilt från danskt håll gjorts gällande, att polisförhören med flyktingarna vid deras ankomst hit varit onödigt utförliga och att i polisrapporterna upptagits personuppgifter och berättelser om förhållanden i flyktingarnas hemland, vilka kunnat vara utomordentligt farliga för frihetsrörelsen eller grupper därav, om uppgifterna kommit i händerna på tyskar eller tyska agenter. Med hänsyn till att flyktingförhören så att säga utgöra bakgrund till åtskilliga misstankar om läckage och dessutom tilldragit sig viss uppmärksamhet i och för sig, har undersökningskommissionen ansett sig böra lämna en översikt över förhören med flyktingarna vid deras ankomst till Sverige och den organisation som tillskapats för denna verksamhet. 1 2
Se s. 30, 33, 46—48 och 127. Se s. 150—151.
134 Flyktingförhören. Förhör med danska flyktingar. Danska flyktingar började inkomma till Sverige kort efter den tyska ockupationen av Danmark. Till en början hördes flyktingarna av polismyndigheten i den ort, där de inkommit till landet. För att ernå enhetlighet vid behandlingen infördes emellertid ganska snart det systemet, att i princip alla förhör med danska flyktingar övertogos av polisen i Malmö och Hälsingborg, dit sålunda flyktingarna fördes utan föregående förhör på annan ort. Efter den 29 augusti 1943, då undantagstillstånd infördes i Danmark, ökade flyktingarnas antal i sådan grad att man kan tala om en flyktingström. Denna kulminerade i samband med judeförföljelserna i Danmark, vilka inleddes i början av oktober 1943 och medförde en sådan ökning och anhopning av flyktingar i Skåne, att systemet med förhör endast i Malmö och Hälsingborg tillfälligt måste uppgivas. Sålunda inrättades mottagningsläger för judiska flyktingar på tio orter i Skåne, vid vilka läger också erforderliga förhör ägde rum. Sedan strömmen av judiska flyktingar avtagit under senare hälften av oktober 1943, återgick man till den tidigare ordningen med förhör endast i Malmö och Hälsingborg. Till mottagningscentralen i Hälsingborg fördes flyktingar, som inkommit på västkusten vid Landskrona eller norr därom, och till mottagningscentralen i Malmö flyktingar, som kommit in söder om Landskrona eller på syd- eller ostkusten. Först i november 1944 tillkom en tredje mottagningscentral, nämligen i Göteborg. Polisbehandlingen av de danska flyktingarna i Skåne stod under ledning av landsfogden i Malmöhus län Otto Rosengren. Denne hade för ändamålet till sitt förfogande säkerhetstjänstens avdelningar i Malmö och Hälsingborg, tidvis förstärkta med personal från annat håll. Avdelningen i Malmö stod under närmaste förmanskap av kriminalkommissarierna O. W. Runerheim och Richard Hansen — i tur och ordning — samt avdelningen i Hälsingborg av polisintendenten Göte Friberg. Samtliga vuxna flyktingar underkastades polisförhör. Ändamålet med dessa förhör var dels att erhålla nödiga uppgifter för flyktingarnas identifiering och registrering och dels att få fram material till bedömande av den enskilde flyktingens person och till urskiljande av sådana flyktingar som krävde särskild behandling. De judiska flyktingar, som hösten 1943 i stort antal inkommo från Danmark i samband med rasförföljelserna, behandlades i förhörsavseende i stort sett likartat och summariskt. Alla hade samma anledning till flykten. Flyktingarnas huvudsakligaste personalia antecknades i korthet på en blankett, som icke kom att innehålla något av intresse för främmande underrättelsetjänst utom möjligen vederbörandes namn. Några klagomål, som rört polisförhören med denna grupp av flyktingar, ha icke framförts till undersökningskommissionen. I den följande framställningen lämnas därför denna flyktinggrupp åsido. 1 1 En judisk flykting har ifrågasatt läckage i samband med ett förhör, som uppgives h a hållits på flyktingförläggningen i Rengsjö. Se härom nedan s. 148—149.
135 I fråga om övriga flyktingar från Danmark har formen för förhören undergått en viss utveckling. Förhörspersonalen utgjordes från början uteslutande av svenska polismän. Efter hand kommo åtskilliga danska polismän över till Sverige såsom flyktingar, och från mitten av oktober 1943 togs ett antal sådana flyktingar i anspråk vid mottagningscentralerna såsom biträden vid förhören. Från den 1 december 1943 anslötos jämväl representanter för danska militärkommandot i Sverige till mottagningscentralerna. Innan de danska befattningshavarna anlitades vid förhören, inhämtades noggranna upplysningar om dem, och full visshet rådde om att de voro pålitliga danska patrioter. Detta omdöme har för övrigt efter krigets slut ytterligare konfirmerats från danskt håll. De svenska funktionärerna vid flyktingförhören tillhörde i regel säkerhetstjänsten och utgjorde således en förbindelselänk mellan mottagningscentralerna och säkerhetstjänsten som sådan. Under den första tiden och fram till mitten av oktober 1943 hördes flyktingarna på motsvarande sätt som vid ett vanligt förhör inför svensk kriminalpolis. över varje förhör upprättades särskild polisrapport eller promemoria, upptagande flyktingens personalia, hans uppgifter om anledningen till flykten samt, i förekommande fall, vad han berättat om sin verksamhet i Danmark mot ockupationsmakten. Från mitten av oktober 1943 kom ett förenklat förhörssystem i tillämpning. Nyheten i detta system bestod däri, att förhören företogos i enlighet med ett tryckt formulär, en blankett, som vid förhöret ifylldes av förhörsledaren, och att flyktingarna endast i särskilda fall därutöver blevo underkastade polisförhör i vanlig bemärkelse. Förhörsblanketten upptog frågor rörande flyktingens person, legitimationshandlingar och tillgångar samt angående tid och sätt för flykten och anledningen därtill. Förhöret försiggick antingen inför både en svensk och en dansk polisman samtidigt eller också först inför en svensk och därefter inför en dansk polisman. Den danske polismannen ifyllde vid förhöret en särskild registerblankett, avsedd för det danska flyktingkontoret i Stockholm, och framställde i regel själv ingående frågor i anslutning härtill, därest han icke förut kände flyktingen såsom patriot. Med denna blankett tog svensk myndighet icke någon befattning. Efter den 1 december 1943 blevo flyktingarna därjämte hörda enskilt av den danska militärens representant vid mottagningscentralerna. De ovannämnda blankettförhören voro i det stora flertalet fall slutgiltiga. Som nyss antytts anställdes emellertid ytterligare förhör med vissa flyktingar. Förebar en flykting att han var dansk frihetskämpe, hördes han å mottagningscentralen — fortfarande i närvaro av en dansk polisman — mera ingående om sina förehavanden i Danmark. Uppgifterna antecknades i en särskild rapport. Patrioter, som uppgåvo sig ha berövat tyskar eller danska nazister livet, överlämnades till säkerhetstjänsten för närmare förhör, i regel med biträde av danska polismän. Förekom anledning misstänka att en person var samarbetsman eller kriminell, överfördes jämväl denne från mottagningscentralen till säkerhetstjänsten för vidare förhör. I allmänhet togs
136 han därvid i förvar hos polisen. Vid sistnämnda förhör var någon dansk funktionär icke närvarande. Den danska flyktingpolisen erhöll emellertid underrättelse om vad som vid säkerhetstjänstens egna förhör framkommit gentemot vederbörande. I detta sammanhang må nämnas, att det ofta var möjligt för polisen att redan vid flyktingens ankomst avgöra till vilken kategori han var att hänföra: patriot, samarbetsman (nazist) eller kriminell. Man betjänade sig av de danska funktionärernas personkännedom, av förhandsupplysningar från patrioter i Danmark angående personer som stodo i begrepp att fly samt av en av polisen upplagd registratur över danska nazister och samarbetsmän, förövade sabotage, sabotörer m. m. Denna, registratur kunde efterhand kompletteras med uppgifter som framkommo vid de mera ingående flyktingförhören och genom underrättelser från Danmark. I september 1943 ämnade socialstyrelsen anordna ett uppsamlingsläger för samtliga danska flyktingar i Snogeholm, Malmöhus län. Förläggningen hann emellertid icke bliva iordningställd för det avsedda ändamålet, innan den stora flyktingströmmen från Danmark kom. Förläggningen i Snogeholm inrättades då i stället som ett slags annex till mottagningscentralerna i Malmö och Hälsingborg. Dit sändes flyktingar, som vid de preliminära förhören befunnits böra underkastas en mera ingående och tidsödande undersökning men likväl icke tillhörde den kategori som ansågs omedelbart böra tagas i förvar. Snogeholm togs i anspråk för nu angivna verksamhet från början av oktober 1943 till början av april 1944, då förläggningen flyttades till Sjöarp i Småland. Lägret var anordnat som en öppen förläggning. Ordningshållningen vid lägret ombesörjdes av dansk personal under befäl av en dansk officer. Polisförhören vid Snogeholmslägret ombesörjdes till en början av endast en polisman, en svensk kriminalöverkonstapel. Omkring mitten av november 1943 fick denne till biträde en dansk polisman, och i fortsättningen fungerade samtidigt både en svensk och en dansk förhörsledare vid lägret. I allmänhet höllos förhören av den svenske och den danske polismannen var för sig, men den svenske polismannen hade ansvaret och kontrollerade den danske förhörsledarens rapporter. Såväl i Snogeholm som i Malmö och Hälsingborg blevo flyktingar, vilka såsom anledningen till flykten uppgåvo att de deltagit i patriotisk illegal verksamhet i Danmark, hörda härom av polisen. Därvid fingo flyktingarna lämna uppgifter angående t. ex. förövade sabotage, medhjälpare vid sabotagen och andra detaljer, som kunde vara till ledning vid bedömande av uppgifternas riktighet. I en del fall har från enskilda flyktingar till undersökningskommissionen framförts kritik mot sådana ingående förhör med patrioter, varvid framhållits i huvudsak att rapporterna över förhören innehöllo uppgifter som kunde vara ytterst farliga för den danska frihetsrörelsen och för åtskilliga av dess medlemmar, om rapporterna kommo i orätta händer
137 Motsvarande synpunkter på ifrågavarande förhör ha tidigare av enskilda flyktingar framförts till danska flyktingkontoret i Stockholm, som emellertid synes varken ha vidarebefordrat kritiken till eller ha tagit upp frågan till diskussion med vederbörande svenska polismyndighet. I undersökningskommissionens betänkande del I har redogjorts för vissa från danskt ledande håll till kommissionen överlämnade klagomål över att förhören skulle, varit alltför utförliga, se Betänkandet del I s. 196, 198 och 207. Från den ansvariga svenska polisledningens sida har framhållits, att en av de mest angelägna uppgifterna vid flyktingförhören varit att söka upptäcka samarbetsmän och kriminella, och att de utförliga förhören därvidlag varit av stort värde. Vid de utförliga förhören med mera framträdande patrioter hade man ofta erhållit material som kunde användas till kontroll av andra flyktingars uppgifter. Nödvändigheten av en sådan kontroll hade enbgt polisen varit påtaglig. Så till exempel hade det visat sig att omkring femtio personer åberopat delaktighet i ett och samma sabotage i Danmark,"vilket i verkligheten utförts av endast tre man. Det hade ofta varit såväl politiskt som socialt mindervärdiga element, som på detta sätt sökt skydd bakom en falsk ursprungsbeteckning. Bapporterna över de utförliga polisförhören med flyktingar hemligstämplades. Huru med dem skulle förfaras bedömdes, i avsaknad av centrala direktiv, av vederbörande polismyndighet. Från polisen i Hälsingborg sändes rapporterna i två exemplar till landsfogden i Malmöhus län och i ett exemplar till socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen. Landsfogden vidarebefordrade ett av rapportexemplaren till säkerhetschefen och behöll det andra i egenskap av övervakningschef. Under någon tid i början av verksamheten sändes från Hälsingborg rapporter jämväl till länsstyrelsen i Malmöhus län och, innan utlänningskommissionen trätt i funktion, även till utrikesdepartementet. Över förhören i Snogeholm upprättades rapporter i tre exemplar, vilka alla överlämnades till landsfogden. Eapporter över förhören i Malmö upprättades i fem exemplar, därav två förvarades hos polisen och tre överlämnades till landsfogden. Av Snogeholmsrapporterna och de i xMalmö upprättade rapporterna sände landsfogden ett exemplar till säkerhetschefen och ett till socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen. I vissa fall blevo rapporterna vid översändandet till vederbörande myndighet icke adresserade till myndigheten som sådan utan till någon viss ämbetseller tjänsteman. Detta skedde av två skäl; dels var det ett önskemål att rapporterna utan omgång skulle komma den avdelning inom verket tillhanda, som hade att handlägga ifrågavarande ärenden, dels hade rapporterna i en del fall sådant innehåll att endast någon eller i allt fall ett mycket begränsat antal högre befattningshavare ansågos böra få del därav. Angående behandlingen i socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen av dessa rapporter må hänvisas till redogörelsen ovan s. 16—17. Som tidigare antytts inrättades i november 1944 en mottagningscentral flyktingar jämväl i Göteborg. Vid denna central mottogos där-
l o r tdanska
138 efter de flyktingar från Danmark, som inkommo på västkusten norr om Halmstad. Mottagningscentralen förestods av t. f. kriminalöverkonstapeln Pehr Synnerman, som i denna egenskap var närmast underställd kriminalpolisintendenten Janne Westlin. Vid mottagnfngscentralen i Göteborg fingo samtliga flyktingar undergå tre olika förhör, nämligen inför svensk polis, inför dansk flyktingpolis och inför dansk militär. Med de danska förhören tog svensk myndighet icke någon befattning. Det svenska polisförhöret, vilket sköttes av föreståndaren, understundom med biträde av dansk polis, hade samma ändamål som förut nämnts i fråga om flyktingförhören i Skåne. De flesta flyktingar som mottogos i Göteborg härstammade från Jylland. Föreståndaren för centralen stod i viss kontakt med motståndsrörelsen på Jylland och erhöll enligt uppgift i de flesta fall förhandsunderrättelser om flyktingarna innan de kommo. På grund härav förekom det endast sällan att utförligt förhör måste anställas med en flykting till kontroll av hans uppgifter om anledningen till flykten. Genom berörda underrättelser från Jylland var det i allmänhet möjligt att omedelbart avskilja misstänkta personer — kriminella och samarbetsmän — från andra flyktingar. De misstänkta togos i förvar av säkerhetstjänsten. Det svenska polisförhöret i mottagningscentralen företogs i enlighet med en tryckt blankett av huvudsakligen samma innehåll som vid förhören i Skåne. Till utlänningskommissionen överlämnades i regel icke några andra protokoll över flyktingförhör än blankettrapporterna. Såsom nyss nämnts nödgades man understundom företaga mera utförliga förhör med flyktingarna för att klarlägga deras ställning. Promemorior över dessa utförliga förhör överlämnades endast till säkerhetschefen, såvida icke anledning förekom att föreslå åtgärd beträffande vederbörande, i vilket fall protokoll eller prome moria överlämnades jämväl till utlänningskommissionen. Förhör med norska flyktingar. Den polisiära behandlingen av flyktingar från Norge ombesörjdes till en början uteslutande av svensk myndighet. En ändring härvidlag inträdde emellertid efter inrättandet på våren 1941 av ett genomgångsläger för norska flyktingar i öreryd, där norska myndigheter verkställde flyktingkontroll. Härvid underkastades samtliga flyktingar — med vissa undantag — polisförhör inför norsk polismyndighet utan biträde av svensk personal. Den 15 juni 1942 inrättades ett nytt genomgångsläger i Kjesäter, varefter flyktingkontrollen överflyttades dit. Lägret i öreryd bibehölls som arbetsförmedlingsläger. I och med de norska myndigheternas övertagande av flyktingkontrollen blevo de svenska gränsförhör som företagits i samma syfte i princip överflödiga, men de upphörde icke helt förrän mot slutet av år 1942. Erforderliga personuppgifter upptogos emellertid liksom tidigare av de svenska gränsmyndigheterna. 1 1
Jfr Betänkandet del I s. 137 samt s. 236 o. f.
139 Protokoll över de svenska flyktingförhören tillställdes socialstyrelsen och säkerhetschefen. Promemorior över förhören i genomgångslägren överlämnades av vederbörande norska myndighet till socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen. I allmänhet innehöllo dessa promemorior huvudsakligen kortfattade anteckningar angående flyktingarnas personliga förhållanden. I fråga om quislingar och kriminella upprättades emellertid utförliga rapporter som utmynnade i förslag till åtgärd mot vederbörande. Patrioter, som varit aktivt verksamma i Norge, hördes visserligen utförligt härom, men berättelserna upptecknades i en särskild promemoria som stannade hos de norska myndigheterna. Undersökning av påstådda läckagefall. Uppgifterna om läckage ha kommit undersökningskommissionen till hända på huvudsakligen två vägar. Dels ha anmälningar inkommit direkt till kommissionen från enskilda flyktingar eller från flyktingorganisationer. Dels har vederbörande polismyndighet till kommissionen överlämnat sådana uppgifter om läckage, som inkommit till polisen, tillika med den polisutredning som i anledning därav företagits. Denna utredning har i vissa fall kompletterats av kommissionen. Av de anmälningar om läckage, som inkommit direkt till kommissionen, ha en del ansetts kunna avskrivas utan närmare undersökning eller efter inhämtande endast av vissa tillrättaläggande upplysningar. Detta gäller sådana fall, då anmälningarna haft formen av allmänt hållna antydningar och saknat uppgifter som kunnat läggas till grund för ett mera ingående undersökningsförfarande. Såsom exempel må anföras följande anmälningar. Från danskt håll har som stöd för uppfattningen, att det »fanns trådar» mellan bverige och Gestapo, anförts bland annat följande. »Av danskar som efter rymning trån tyska fängelser ha kommit till Sverige har det upplysts, att Gestapo har en något sa nar fullständig förteckning över motståndsorganisationen och dess medlemmar.» Från danskt håll har vidare anförts bland annat, att en man — ej namngiven — som i böljan av år 1944 reste tillbaka till Danmark, omedelbart efter sin ankomst dit blivit varnad av sina gamla medarbetare, vilka varit i förhör hos tyskarna som skulle ha sagt: »Vi känner väl till N. N.; han är i Sverige, men vi vet att han inom den närmaste framtiden kommer till Danmark och då gläder vi oss mycket åt att få träffa honom.» Tyskarna skulle dock icke ha funnit N. N. Påståenden av denna art kunna uppenbarligen icke ge någon vägledning vid efterforskandet av konkreta läckagefall. Övriga anmälningar om läckage ha blivit föremål för utredning så långt sig göra låtit. I den följande redogörelsen ha ärendena indelats i tre huvudgrupper, nämligen anmälningar från danska flyktingar, anmälningar från norska flyktingar samt övriga anmälningar. I anslutning till anmälningarna från norska flyktingar lämnas uppgifter om den norska kurirtrafiken, enär generella påståenden gjorts om läckage från svensk sida i samband med denna trafik.
140 D e t må h ä r n ä m n a s , a t t samtidigt m e d p å s t å e n d e n om läckage anmärkn i n g a r r i k t a t s m o t enskilda tjänstemän för åtgärder, som v i s s e r l i g e n icke skulle i n n e b ä r a läckage m e n dock av v e d e r b ö r a n d e a n m ä l a r e a n s e t t s vara avs e d d a att m o t a r b e t a flyktingarnas i n t r e s s e n eller vara farliga för d e r a s säkerhet. F r å n danskt håll har sålunda anförts klagomål över a t t de båtar, som avgingo från svenska kusten för illegal resa till Danmark, nödgats medföra »ett skriftligt tillstånd» av polisen att uppvisas för svenska bovakningsfartyg. I detta avseende har från polishåll upplysts, a t t det för a t t undvika onödig kontroll och tidsutdräkt varit nödvändigt att polisen försåg skepparen på båten med ett passerkort, som dock skulle förstöras efter det båten kommit u t på fritt vatten. Vidare har från danskt håll kritik riktats mot a t t »en överordnad svensk polism a n i en av de städer, varifrån utresor företagits, avkrävt de resande en förklaring om i vems ärende och med vilket uppdrag de reste». Kriminalkommissarien Richard Hansen i Malmö har förklarat att anmärkningen troligen vore riktad mot honom. Han hade nämligen haft den uppfattningen, a t t återresa till Danmark skulle tillåtas endast i fall som ur dansk patriotisk synpunkt kunde anses nyttiga eller nödvändiga, enär risken för upptäckt varit större ju flera personer som trafikerade de illegala linjerna. H a n hade därför brukat höra de resande om deras ärende. Ett sådant skäl som t. ex. att en resande skulle hem till Danmark för a t t fira jul hade han icke godtagit. A n m ä r k n i n g a r av s i s t b e r ö r d a slag h a efter v e r k s t ä l l d u t r e d n i n g icke föranlett u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n till e r i n r a n mot de å t g ä r d e r , som vederb ö r a n d e t j ä n s t e m ä n vidtagit. Anmälningar
från danska
flyktingar.
Revisorn A, född 1917, ankom den 8 december 1943 som flykting från Danmark till Barsebäck i Skåne. I januari 1945 tillställde han »Aftontidningen» en av honom författad artikel, som intogs i tidningen under rubriken: »Polis Paulsons bedrifter: Patriot namngavs i Malmö, blev strax därpå skjuten.» Artikeln innehöll i huvudsak följande. Författaren hade före avresan till Sverige varnats för a t t omtala något för den svenska polisen, enär denna vidarebefordrade uppgifterna till Gestapo. I januari 1945 träffade han i Sverige en kamrat som berättade a t t han vid ankomsten till Sverige av polisen anmodats uppgiva namnet på minst en dansk patriot som han kunde referera till för a t t själv bliva erkänd som politisk flykting. Kamraten hade då omtalat namnet på en sin vän i Danmark, och denne hade en tid därefter blivit skjuten på gatan av tyskt gestapofolk. Tidningsartikeln uppmärksammades av undersökningskommissionen, som i skrivelse till A den 1 februari 1945 begärde ytterligare upplysningar i anledning av innehållet i artikeln. Den 6 februari 1945 besvarade A skrivelsen och anförde då bland annat, a t t han ansåg det antagligt a t t det fanns ett sammanhang mellan polisrapporten från förhöret i Malmö och dråpet på den danske patrioten, samt a t t A efter krigets slut skulle till kommissionen inkomma med en formell anmälan om ifrågavarande händelse. A avreste den 6 juni 1945 till Danmark u t a n a t t dessförinnan sätta sig i förbindelse med kommissionen, och han har ej heller därefter låtit sig avhöra. P å begäran av kommissionen har A den 9 september 1945 i Danmark hörts i saken inför dansk polismyndighet. H a n har därvid anfört följande. Ifrågavarande tidningsartikel utgjorde ett angrepp på den vid tiden för hans ankomst till Sverige tillämpade förhörsmetoden att danska flyktingar tillfrågades om n a m n på kam-
141 rater, med vilka de samarbetat i motståndsrörelsen i Danmark. Det förhöll sig i verkligheten icke så att han erhållit materialet till sin artikel från en kamrat, utan han hade med denna uppgift velat »camouflere sit eget Tilfaslde», d. v. s. maskera vad som förekommit vid förhör med honom själv i Malmö i december 1943. Efter anmodan av förhörsledaren hade A vid förhöret namngivit två danska patrioter, med vilka h a n samarbetat i Danmark, nämligen Leif Bruhn Petersen och B. Av dessa hade den senare flytt till Sverige samtidigt som A. Bruhn Petersen blev nedskjuten på Rådhusplatsen i Köpenhamn i maj 1944. När A erfor detta, misstänkte han a t t det var hans upplysning till den svenska polisen som fört tyskarna på spår efter Bruhn Petersen. Numera kunde A icke tänka sig annan förklaring till det inträffade än att Bruhn Petersen blivit angiven i Danmark (»maa vsere blevet stukket»), ehuru det var okänt vem som angivit honom. A framhöll slutligen a t t h a n vid närmare eftertanke väl kunde inse det osannolika i att en av honom i december 1943 lämnad uppgift om Bruhn Petersen skulle leda till a t t denne i maj 1944 anträffades av tyskarna på Rådhusplatsen. Bekräftelse har från officiellt danskt håll erhållits på att Bruhn Petersen nedskjutits på Rådhusplatsen i Köpenhamn i maj 1944. Däremot har icke kunnat styrkas, a t t A vid ifrågavarande polisförhör i Malmö i december 1943 verkligen namngivit Bruhn Petersen och B. Förhöret hölls inför en svensk och en dansk polisman och företogs med ledning av en tryckt blankett, upptagande ett antal frågor rörande personliga omständigheter m. m. Som svar på fråga om anledningen till flykten finns å blanketten antecknad följande av A lämnade uppgift: »Var med i studenternas efterrättningstjänst. Blev angiven av en stikker och måste resa. Var en gång med som vakt då en sabotagegrupp tömde en dansk militärdepå i Odense.» Någon annan anteckning rörande A:s verksamhet i Danmark finns icke på förhörsblanketten, icke heller någon uppgift om patrioter som samarbetat med A. Undersökningskommissionen. S å s o m framgår av redogörelsen h a r A enligt egen uppgift flytt till Sverige därför a t t h a n blivit angiven av en stikker. D e t ligger n ä r a till h a n d s a t t antaga, att även A:s m e d a r b e t a r e B r u h n P e t e r s e n blivit angiven av n å g o n förrädare. D e i ä r e n d e t förekomna omständigh e t e r n a h a icke givit k o m m i s s i o n e n a n l e d n i n g till a n t a g a n d e att något läckage från svensk s i d a förekommit. En dansk student C har inför säkerhetstjänsten i Malmö uttalat misstanke om att en av honom i november 1943 vid polisförhör i Malmö lämnad uppgift om deltagande i sabotage i Danmark genom läckage från svensk sida kommit till tyskarnas kännedom. Efter vederbörlig undersökning har ärendet delgivits undersökningskommissionen, som jämväl företagit viss utredning i saken. 0 ankom den 3 november 1943 på illegal väg från Danmark. Han underkastades polisförhör två gånger. Den 3 november hördes han å mottagningscentralen i Malmö på vanligt sätt med användande av ett tryckt formulär (blankett). Under rubriken »anledningen till flykten» har på blanketten antecknats följande: »Han uppgav sig inte ha flytt till Sverige utan endast kommit över för a t t lämna uppgifter till överbetjänt Weiss, 1 Malmö, varefter C om cirka 14 dagar ämnar återvända till Danmark. Båt för återresa redan beställd. Han har i cirka två års tid arbetat med sabotage i Danmark (sprängningar m. m.).» Någon ytterligare anteckning om illegal verksamhet förekommer icke på blanketten. Den 5 november hördes C på nytt, närmast i anledning av vissa skriftliga meddelanden som han medfört hit. Därvid omtalade C, a t t han arbetat och fortfarande arbetade som medlem av en studentorganisation, som utgav den illegala tidningen »Studenternes Efterretnings1
En dansk polisman, som tjänstgjorde vid mottagningscentralen i Malmö.
142 tjeneste». över sistnämnda förhör upprättades en hemlig promemoria som icke innehåller någon anteckning om annan illegal verksamhet än nyss nämnts. I slutet av november 1943 infann sig C hos polisen i Malmö och anhöll om tillstånd att illegalt få utresa till Danmark. Som skäl anförde han bland annat att han ville biträda vid reorganisationen av Studenternes Efterretningstjeneste, som blivit illa åtgången genom a t t tyskarna arresterat flera av dess mera betydande medlemmar. C erhöll det begärda tillståndet och avreste den 3 december 1943 illegalt till Danmark. Den 10 maj 1944 anlände C på illegal väg ånyo till Sverige. Om sina upplevelser i Danmark berättade C inför kriminalkommissarien Hansen i Malmö i huvudsak följande. Efter ankomsten till Danmark den 3 december 1943 begav sig C direkt till en av studentorganisationens samlingsplatser i Köpenhamn, där han sammanträffade med en av ledarna för Studenternes Efterretningstjeneste, studeranden Arne Börge Sejr. Den 5 december 1943 vid 19-tiden besökte C i sällskap med Sejr sitt föräldrahem. Vid 20-tiden ringde telefonen och C:s moder svarade. Det var en okänd person som bad a t t få tala med C. Modern svarade, att han icke var hemma men att en k a m r a t till honom just befann sig där på besök och att den okände kunde få tala med honom. C gick då till telefonen och uppgav ett fingerat namn. Den okände uppgav sig heta Skovby. Han förklarade a t t han sluppit u t ur Horserödslägret och a t t han från en där intagen kamrat, som han namngav, mottagit ett brev till C. Samtidigt nämnde Skovby ett av den illegala organisationen använt lösenord. Skovby framhöll att han gärna ville sammanträffa med C under morgondagen, alltså den 6 december 1943, klockan 14 på Nörrebros Rundel. Sejr varnade för den okände, men O ansåg den omständigheten a t t Skovby kände lösenordet utgöra en viss garanti för att man hade att göra med en patriot. Efter samråd med studentorganisationen begåvo sig C och Sejr vid utsatt tid till Nörrebros Rundel. Det visade sig att Skovby var en tysk agent och att han lockat C och Sejr i en fälla. Sejr lyckades undkomma, men C blev gripen av Gestapo. C underkastades förhör bland annat angående ett visst sabotage, i vilket han deltagit. Då C förnekade att han varit med om sabotaget, förelades han av förhörsledaren ett flertal detaljer från dess utförande. Bland annat namngav förhörsledaren de personer, som jämte C förövat sabotaget. C förnekade likväl delaktighet. Vidare blev C misstänkt för att ha medverkat vid likvideringen av ett par tyskar. Efter ytterligare förhör dömdes C mot sitt nekande till döden och fördes till Horserödslägret i avbidan på domens verkställighet. Därifrån lyckades han emellertid fly. C framhöll för Hansen, a t t han icke berättat om sitt deltagande i förenämnda sabotage vid annat tillfälle än vid polisförhöret å mottagningscentralen i Malmö och a t t han därför misstänkte a t t förhörsuppgifterna på något obehörigt sätt kommit till tyskarnas kännedom. Såsom framgår av det föregående har i promemorian över förhöret den 3 november 1943 antecknats a t t C deltagit i sabotage i Danmark. Något visst sabotage har dock icke nämnts. Den ovan omförmälde danske studenten Sejr kom den 17 december 1943 till Sverige som flykting från Danmark. Ingen tvekan rådde om a t t Sejr var patriot och aktiv frihetskämpe. C var vid återkomsten från Danmark i maj 1944 synnerligen uppriven och nervös. För kontroll av hans uppgifter sammanfördes h a n med Sejr. Denne bekräftade i huvudsakliga delar riktigheten av C:s skildring av tilldragelserna på Nörrebros Rundel och händelserna i Köpenhamn omedelbart dessförinnan. Sejr gick vidare i god för att C var den patriot han utgav sig för. F r å n vederbörande danskt håll har framhållits följande. Det kunde icke anses uppseendeväckande a t t den tyska polisen i Danmark kände till förhållanden, vilka C omtalat vid polisförhör i Sverige, under förutsättning a t t berättelsen
143 hade grund i verkligheten, och då Sejr ställt sig som garant för C behövde någon tvekan härvidlag icke råda. Tyskarna hade nämligen anhållit många studenter, tillhörande samma organisation som C, och ägde med säkerhet redan därigenom viss kannedom om deras illegala arbete. Vidare hade man alltid a t t räkna med stikkerverksamhet. Något läckage från svensk sida behövde sålunda icke förutsättas för a t t förklara vad som inträffat. Undersökningskommissionen. V a d som u p p l y s t s i ä r e n d e t t y d e r enligt k o m m i s s i o n e n s m e n i n g p å a t t G e s t a p o p å annan väg än genom läckage från S v e r i g e erhållit k ä n n e d o m om C:s illegala verksamhet. K o m m i s s i o n e n h a r icke funnit a n l e d n i n g a n t a g a förekomsten av läckage från svensk sida. En dansk flykting D, född 1920, har framfört misstanke om att uppgifter, som Dan j ° a t V l d P o l i s f ö r h ö r i Sverige, genom läckage blivit kända för Gestapo i D kom till Sverige som flykting den 8 november 1943. Han blev hörd av polisen i Malmö samma dag på vanligt sätt i enlighet med en tryckt blankett. Under rubriken »Anledning till flykten» har på blanketten antecknats följande: »Spritt illegala skrifter. Frie Danske.» Den 8 mars 1944 erhöll han anställning vid ett industriföretag. I mitten av juli 1944 lämnade han anställningen och reste den 22 i samma månad illegalt tillbaka till Danmark för att utföra ett uppdrag, som han erhållit av dansk myndighet i Sverige. Under besöket i Danmark fick han veta a t t hans moder blivit arresterad av Gestapo i sm bostad den 9 juli 1944. Sedan D den 26 september 1944 återvänt till Sverige avgav han till sm uppdragsgivare en redogörelse för vad han erfarit under besöket i Danmark. Ett utdrag av denna redogörelse överlämnades den 22 mars 1945 till undersökningskommissionen från ett inom danska legationen för kontakt med kommissionen tillsatt Udvalg. 1 I utdraget berättade D bland annat följande. Under förhöret i Malmö uppgav D som orsak till flykten blott a t t han utdelat illegala tidningar. Denna för1 lan ' " g b l e v u PP r epad den 9 mars 1944 inför landsfiskalsassistenten å den ort dar D foregående dag fått anställning. Då D:s moder blev arresterad av Gestapo d ,™ 9 ^ u l 1 ' b l e v h o n tillspord om vem ett fotografi, som fanns i rummet föreställde. Hon svarade a t t det var hennes son och att han uppehöll sig i Sverige Härtill blev svaret, a t t det visste man väl att det förhöll sig så och så därvid man upprepade för henne innehållet i förut omtalade förklaring Då D senare erfarit, a t t landsfiskalsassistenten hade utpräglade tyska intressen, befarade D att det vore därifrån som denna förklaring, vilken blott lämnats på de två förenamnda platserna, nått tyskarna. Undersökningskommissionen h a r utrönt, att svenska polisen redan den 9 oktober 1944 erhållit meddelande från vederbörande danska myndighet om D-s misstanke mot landsfiskalsassistenten. Sistnämnda dag sändes nämligen ett meddelande i saken till stockholmspolisen av huvudsakligen samma innehåll som D-s nyss återgivna redogörelse. Meddelandet föranledde utredning genom landsfogden i Kristianstads län samt förhör med D inför polisen i Stockholm och i Malmö Oni anledmngen till förhöret inför landsfiskalsassistenten upplyste därvid landsi T L 1 1 ! e d e r b ö r a n d e distrikt, a t t utlänningar, som anlände till dirtriktet, i legel fatt lämna en kortfattad berättelse om sina förehavanden från det de lämnade hemlandet tills de ankommo till distriktet samt a t t anteckningarna härom mtorts i distriktets utlänningsregister. Vid förhör inför P ° l i s e n i Stockholm den 15 februari 1945 uppgav D rörande 1
Angående detta se Betänkandet del I s. 11.
144 förhöret inför landsfiskalsassistenten följande. Någon dag efter det han erhållit ovannämnda anställning, hade han kallats till förhör å landsfiskalskontoret i orten. Landsfiskalsassistenten därstädes hade begärt a t t D skulle redogöra för sina levnadsomständigheter samt orsaken till flykten. D hade därvid påpekat att han lämnat noggranna uppgifter därom till polismyndigheten i Malmö vid sin ankomst till Sverige. Landsfiskalsassistenten hade emellertid vidhållit sin begäran, varför D detaljerat fått redogöra för sina förhållanden på samma sätt som i Malmö. I fråga om resan till Danmark sommaren 1944 berättade D vid polisförhöret den 15 februari 1945 följande. I början av augusti träffade han i Köpenhamn sin syster, som omtalade att deras moder natten mellan den 8 och den 9 juli 1944 anhållits av Gestapo, emedan hon misstänktes h a dolt personer, tillhörande motståndsrörelsen. Systern hade vid arresteringen vistats i ett rum intill moderns och hade hört vad som försiggått där. Hon hade förstått a t t en av de tyska polismännen pekat på ett fotografi och hade hört honom fråga modern vem det föreställde. Modern hade omtalat a t t det var hennes son och att han vistades i Sverige såsom flykting. Den tyske polismannen hade då förklarat, att tyska polisen mycket väl kände till a t t sonen flytt till Sverige på grund av medverkan i den illegala tidningen »De Frie Danske». Polismannen hade vidare omtalat, att han kände till namnen på de personer, med vilka D samarbetat. Beträffande frågan hur Gestapo kunnat få kännedom om D:s illegala verksamhet och hans flykt till Sverige uppgav D vid förhöret följande. Han hade före flykten till Sverige i sitt illegala tidningsarbete samarbetat med tre danskar, vilka samtliga anhållits av Gestapo. Den siste av dem hade gripits i januari 1944. D trodde emellertid icke a t t tyskarna fått någon uppgift från någon av dessa hans kamrater om hans delaktighet i den illegala verksamheten. Själv hade D varit tystlåten angående sin illegala verksamhet i Danmark, och han vore övertygad om a t t tyskarna fått ifrågavarande uppgift antingen från polisen i Malmö eller från landsfiskalsassistenten. Han hade visserligen icke någon grundad anledning att misstänka någondera, men han ville framhålla a t t han av kontorspersonalen vid ovannämnda industriföretag hört omtalas a t t landsfiskalsassistenten skulle vara tysksympatisör och nazist-inställd. D kunde emellertid icke erinra sig namnet på någon av de personer som skulle ha y t t r a t detta. Beträffande tidpunkten för D:s flykt till Sverige kunde tyskarna enligt D:s förmenande ha erhållit uppgift därom från den firma där han arbetat, eftersom innehavarna varit tyskvänliga och nazistiskt inställda. Slutligen hördes D den 1 mars 1945 av kriminalpolisen i Malmö, och vad han därvid y t t r a t synes vara av särskilt intresse. D berättade vid förhöret bland annat följande. Orsaken till a t t Gestapo anhållit hans moder hade varit att en dansk patriot, som gripits av tyskarna, haft hennes telefonnummer uppskrivet i sin anteckningsbok. D kände vidare till a t t tre av hans kamrater, som anhållits av Gestapo, blivit angivna av en viss fru från Köpenhamn. Denna fru hade även haft vetskap om D:s illegala verksamhet i Danmark. Hon vore numera likviderad. De upplysningar hon lämnat tyskarna kunde hon enligt D:s förmenande icke ha fått från Sverige. När D på hösten 1944 återkommit från sitt besök i Danmark, hade han sammanträffat med andra danska flyktingar och för dem omtalat vad hans syster berättat om tilldragelserna vid moderns anhållande. Vidare hade han n ä m n t att han av svenskar på den ort, där han en tid haft anställning, erfarit att landsfiskalsassistenten skulle vara nazist. H a n och de andra danskarna hade kommit till den uppfattningen att tyskarna fått sina upplysningar om honom från Sverige, troligast genom berörde landsfiskalsassistent. Numera vore han emellertid icke övertygad därom. Vid närmare eftertanke hade han funnit att systern möjligen missuppfattat vad Gestapomännen y t t r a t vid det tillfälle, då hans moder anhållits. Hon hade nämligen, såsom förut
145 n ä m n t s , befunnit sig i ett a n n a t rum, och dörren mellan rummen hade varit stängd. Vidare hade systern icke — såsom D uppgivit vid polisförhöret i Stockholm den 15 februari 1945 — sagt sig ha hört någon av tyskarna förklara, a t t den tyska polisen kände till a t t D medarbetat i den illegala tidningen »De Frie Danske», u t a n endast a t t D medverkat i »De Frie Danske». Detta vore ett begrepp som kunde tolkas på mera än ett sätt. Sålunda visste D a t t tyskarna i D a n m a r k ofta använde uttrycket »De Frie Danske» om hela den danska motståndsrörelsen. Undersökningskommissionen. E n l i g t k o m m i s s i o n e n s m e n i n g h a omständigh e t e r framkommit, som giva a n l e d n i n g antaga att D blivit angiven av en dansk s t i k k e r . N å g o n g r u n d för m i s s t a n k e om läckage från Sverige föreligger icke. En dansk flykting, fru E, född 1920, har till undersökningskommissionen anmält, a t t tyskarna i Danmark genom läckage på svensk sida erhållit vissa uppgifter angående hennes broder, officersvolontären F. F tillhörde en illegal patriotisk organisation i Danmark. Bland dess medlemmar fanns en dansk fallskärmshoppare G, som av vissa skäl ansågs farlig för organisationen. Efter order från London likviderades G den 29 april 1943 i trakten av Sjaslsö i Danmark. Likvideringen utfördes av F med biträde av två a n d r a medlemmar av organisationen, nämligen H och I. Den 7 maj 1943 anhölls I i sin bostad såsom misstänkt för annan illegal verksamhet. Vid arresteringen anträffades i hans bostad sprängämnen, vapen m. m. F och H fingo genom kamrater i organisationen veta, a t t I efter anhållandet röjt namnen på åtskilliga medlemmar, samt uppmanades att omedelbart »gå under jorden». Efter order av organisationens ledning flydde de den 24 maj 1943 till Sverige. Vid polisförhör i Hälsingborg berättade F och H utförligt om likvideringen av G. Den 30 juni 1943 beslöt Kungl. Maj:t a t t de båda flyktingarna skulle förpassas ur riket (med hemlandsklausul). Båda avreste frivilligt till England den 17 juli 1943. Ovannämnda fru E anmälde den 8 juni 1945 muntligen till kommissionen, att hon genom »pålitliga danska polismän» fått veta a t t tyskarna från Sverige erhållit uppgift om a t t brodern var delaktig i Sjaelsö-mordet. Vidare framhöll hon a t t tyskarna skulle ha begärt broderns utlämnande från Sverige eller i varje fall upptagit förhandlingar därom. Vid sin anmälan nämnde hon icke vilka danska polismän hon åberopade som sagesman. Hon har anmodats sätta sig i förbindelse med kommissionen för a t t lämna upplysning härutinnan men har icke låtit sig avhöra. F r å n den danska polisledningen h a r inhämtats, a t t någon klarhet under kriget icke uppnåddes angående vem eller vilka som förövat Sjselsö-mordet. Vidare har från danskt håll upplysts, a t t den tyska polisen icke velat att vidare undersökning skulle företagas i ärendet, sedan det visat sig a t t den mördade var fallskärmshoppare. Man hade därför misstänkt a t t G mördats av Gestapo. Slutligen har från utrikesdepartementets rättsavdelning inhämtats a t t någon framställning icke inkommit om utlämning till Danmark av vare sig F eller & H. Undersökningskommissionen icke förtjäna tilltro.
h a r funnit uppgiften om läckage från Sverige
Natten till den 10 mars 1943 bemäktigade sig tio danska medborgare, däribland K och L, ett av den danska marinens fartyg, minsveparen »Söridderen», och flydde över till Sverige. Flyktingarna underkastades förhör inför säkerhetstjänsten i Hälsingborg. Häröver upprättades en den 17 mars 1943 dagtecknad rapport, innehållande flyktingarnas uppgifter angående sina personliga omstän10—2313 46
146 digheter, angående deltagande i illegal verksamhet i Danmark och angående omständigheterna vid själva »Söridderen»-kuppen. Bland annat har i rapporten omnämnts huru en sabotagegrupp planerat sabotage mot modellhallen hos Burmeister & Wain — ett varv i Köpenhamn. Detta sabotage kom emellertid icke till utförande förrän efter »Söridderen»-kuppen. Ett exemplar av polisrapporten översändes den 19 mars 1943 till generaldirektören Höjer och inbands i socialstyrelsens hemliga dossier för en av de berörda danska flyktingarna. Omkring ett år senare infann sig L en dag hos säkerhetstjänsten i Hälsingborg och meddelade, a t t vad han och hans kamrater vid nämnda förhör berättat, rörande illegal verksamhet i Danmark vore känt för tyskarna. Tillfrågad varpå han grundade denna uppgift framhöll L, att han sammanträffat med en dansk flykting som deltagit i utförandet av nyssnämnda sabotage och a t t denne flykting för L uppgivit följande. Sagesmannen skulle jämte en viss Knud Madvig, som jämväl deltagit i sabotaget, ha anhållits av tyskarna och underkastats förhör. Då de förnekat all kännedom om sabotaget i fråga, skulle tyskarna ha lagt fram en rapport och meddelat, a t t »här är de uppgifter, vilka edra kamrater som flytt till Sverige med 'Söridderen', lämnat till den svenska polisen», och a t t det därför vore utsiktslöst att neka längre. Under rapporten skulle ha funnits namnteckningar av samtliga deltagare i »Söridderen»-kuppen. I denna situation skulle Madvig ha fallit samman och erkänt samt senare ådömts 10 års frihetsstraff. L:s sagesman skulle emellertid ha fortsatt att neka och endast ådömts ett lindrigare straff, varefter han flytt till Sverige. Sedan L berättat detta, lovade han att inom kort återkomma tillsammans med sin sagesman. Ingendera lät sig emellertid avhöra. L avreste sedermera till England. Säkerhetstjänsten har till undersökningskommissionen överlämnat en promemoria över vad sålunda förekommit, vari tillika meddelats att icke något exemplar av den i saken upprättade polisrapporten undertecknats av någon av kuppdeltagarna. Ovan har nämnts att polisrapporten den 17 mars 1943 innehåller anteckning rörande planläggning av sabotage mot modellhallen hos Burmeister & "Wain. Det avsnitt i polisrapporten som därvid avses är av följande lydelse: » Gruppen hade därefter utarbetat planer på att genom brand förstöra modellhallen hos Burmeister & Wain, där en serie om sexton fartyg för Tysklands räkning skulle byggas. Organiserandet av detta sabotage hade utförts av (ovannämnde K) och en dansk vid namn Knud Madvig, som var anställd i modellhallen hos Burmeister & Wain. Branden hade beslutats äga rum den 13 februari 1943, men på grund av mellankommande omständigheter hade den icke kommit till stånd, varför tidpunkten framflyttats till onsdagen den 10 mars 1943.» Namnet Knud Madvig förekommer icke på något annat ställe i rapporten. Själva sabotageplanen finnes omnämnd endast ytterligare en gång och då med följande ord: »Organisationen hade även planlagt en större brand hos Burmeister & Wain.» På begäran av undersökningskommissionen har polisundersökning företagits i Danmark i anledning av förevarande anmälan om läckage. I skrivelse till kommissionen har från dansk sida meddelats, att vid den företagna utredningen intet. framkommit som kunde giva vid handen att den tyska polisen skulle ha fått kännedom om innehållet i ovan omförmälda polisrapport. Härjämte har upplysts att Knud Madvig — uppenbarligen ett täcknamn — icke kunnat identifieras. Undersökningskommissionen h a r m e d a n l e d n i n g av vad i ä r e n d e t u p p l y s t s funnit uppgiften om läckage från s v e n s k sida icke förtjäna t i l l t r o . En dansk frihetskämpe M uppgav vid ett besök i Sverige i januari 1945 inför en befattningshavare i säkerhetstjänsten, att tyskarna i Danmark hade namnupp-
147 gifter på danska flyktingar som anlände till Sverige och att de erhöllo dessa uppgifter härifrån någon eller några dagar efter flyktingarnas ankomst hit. Säkerhetstjänsten har sedermera vidarebefordrat nämnda meddelande till undersökningskommissionen. På begäran av kommissionen har den danska polisen verkställt utredning i denna sak. Förhör har hållits med M och en annan inom den danska frihetsrörelsen verksam man N, vilken stått i befälsställning i förhållande till M i den kamporganisation det här gäller. Vid denna utredning har framkommit, att N före M:s avresa till Sverige — resan företogs i ett illegalt ärende — vid ett samtal med M sökt framhålla betydelsen av att denne iakttog den största försiktighet samt att han för detta ändamål lämnat M ovan återgivna uppgift. N framhöll vid förhöret, a t t han icke hade någon faktisk grund för sitt ifrågavarande uttalande och a t t hans enda avsikt varit a t t mana M till försiktighet. M uppgav att han vid sitt samtal med den svenske polismannen icke hänfört sig till annan källa än N:s uttalande. Såväl N som M försäkrade, att de i egenskap av funktionärer i motståndsrörelsen med största intresse skulle ha velat bidraga till uppklarandet av en läckagefråga såsom den förevarande, om den haft någon grund i verkligheten. Undersökningskommissionen har i anledning avfört ä r e n d e t från vidare h a n d l ä g g n i n g .
av vad s å l u n d a förekommit
Av likartat innehåll som nyss refererade anmälan är ett meddelande från en dansk flykting O, vilken innehaft viss befattning inom den danska flyktingadministrationen i Sverige. I en till undersökningskommissionen från det förut nämnda danska Udvalget överlämnad skrift framhåller O, a t t han från en annan dansk flykting erfarit följande. Vid ett tillfälle hade den tyska polisen i Danmark arresterat styrmannen och två av manskapet å en dansk ångare »Trondhjem», när den var på väg ut från Köpenhamn. Vid samma tillfälle hade en tysk polisman yttrat, att tyskarna hade förteckning på de personer, som medföljt »Trondhjem» på resor till Norge men l ä m n a t fartyget i Göteborg. För varje sådan resa hade omedelbart efter ångarens ankomst till Göteborg listor sänts till tyskarna på personer som satts i land i Göteborg. Vid den utredning som företagits i anledning av 0:s anmälan har till en början framkommit, a t t tyskarna visserligen vid ett tillfälle arresterat två besättningsmän å »Trondhjem», när fartyget var på väg ut från Köpenhamn, men a t t denna arrestering företagits av sådan anledning, a t t den icke kan ha något samband med läckage från svensk sida. Vidare har upplysts, att ett stort antal flyktingar under krigsåren medföljt »Trondhjem» och satts i land i Göteborg, men att någon särskild förteckning över sådana flyktingar icke upprättats. Undersökningskommissionen. Vid utredningen ha sådana omständigheter framkommit, a t t k o m m i s s i o n e n funnit a n l e d n i n g s a k n a s a t t misstänka läckage. T v ä r t o m h a r u t r ö n t s , a t t v e d e r b ö r a n d e m y n d i g h e t n e d l a g t särskild o m s o r g för att förebygga a t t uppgifter om flyktingar, som medföljt »Trondhjem», skulle komma till obehörigas k ä n n e d o m . Den 16 januari 1944 ankom till Sverige en dansk flykting P . Denne hade i Danmark uppehållit sådan statlig tjänst, som nödvändiggjorde viss kontakt med de tyska myndigheterna. Vid besök hos undersökningskommissionen den 28 februari 1945, alltså mera än ett år efter ankomsten hit, berättade P att han hos en tysk gestapoman Seybolt i Köpenhamn vid flera tillfällen sett fotostatiska kopior av svenska polisrapporter. P framhöll, att han icke kunnat iakttaga något av innehållet i handlingarna men a t t han i allt fall utgått ifrån att kopiorna före-
148 ställde svenska polisrapporter, eftersom han sett sådana förut och kände igen deras »huvuden». På kommissionens begäran har undersökning företagits i Danmark i anledning av vad P uppgivit. P har underkastats förhör, varvid han i huvudsak bekräftat vad han berättat inför kommissionen. I övrigt har emellertid icke framkommit något som kan tjäna till stöd för uppgiftens riktighet. Bland tyskarnas efterlämnade handlingar har icke funnits någon svensk polisrapport eller kopia av sådan. Vid förfrågan hos de befattningshavare inom den danska polisen, som kunde tänkas ha gjort någon iakttagelse av intresse i förevarande avseende, ha samtliga, förklarat a t t de aldrig sett någon svensk polisrapport eller rapportkopia hos någon tysk befattningshavare i Danmark. F r å n den danska polisledningens sida har vidare framhållits, a t t P vore impulsiv och livlig till sin läggning och att det vore tänkbart a t t han dragit felaktig slutsats av en flyktig iakttagelse. Seybolt, som icke vistas i Danmark, har icke kunnat anträffas. Under utredningen rörande förevarande ärende har framkommit, att P vid ett flertal tillfällen före besöket hos undersökningskommissionen sammanträffat med ledande personer inom den svenska säkerhetstjänsten, bland andra säkerhetschefen, men a t t han därvid aldrig fört sin ifrågavarande iakttagelse på tal. Undersökningskommissionen h a r icke k u n n a t draga någon b e s t ä m d sluts a t s r ö r a n d e det faktiska u n d e r l a g e t till P : s uppgifter. M ö j l i g h e t e n för misstag från P : s sida s y n e s icke u t e s l u t e n . I varje fall h a r i n t e t framkommit som b e s t y r k e r h a n s uppgift. Det förutnämnda inom danska legationen för kontakt med undersökningskommissionen tillsatta Udvalget har till kommissionen överlämnat en den 22 februari 1945 dagtecknad rapport rörande en judisk dansk flykting Q 1 , född 1917, vilken i oktober 1943 på grund av rasförföljelse begav sig till Sverige tillsammans med sin hustru och makarnas minderårige son. Av rapporten inhämtas i huvudsak följande, grundat på Q:s egen berättelse inför dansk polismyndighet. Den 28 augusti 1936 hade Q utvisats från Sverige, emedan han uppehållit sig här utan uppehållstillstånd. Vid återkomsten till Sverige i oktober 1943 placerades han i flyktingförläggningen i Nissafors, varpå han efter en tids fängelsevistelse i Jönköping och Kalmar i december 1943 överflyttades till flyktingförläggningen i Rengsjö. En dag i mitten av januari 1944 kallades han till förläggningens kontor, där två svenskar, sekreteraren Strange i socialstyrelsen och förläggningens direktör B. Rydén, underkastade honom ett ingående förhör. Man frågade honom var hans firma var belägen i Köpenhamn, vad firman tillverkade, vem som skötte firman, vad hans kompanjon hette, var denne var bosatt och om denne deltog i illegalt arbete m. m. Man gav inför Q tydligt uttryck för a t t förhöret företogs, emedan man från svensk sida önskade få reda på illegala förbindelser. Q var ganska ovillig att uttala sig om sådana förhållanden, som i orätta händer kunde vara farliga för hans bekanta i Danmark. De båda tjänstemän som ledde förhöret tillsade honom, a t t om han icke villigt lämnade de begärda upplysningarna, saken skulle överlämnas till kriminalpolisen och hans vistelse i förläggningen bliva förlängd. I januari 1945 meddelade danska konsulatet i Göteborg a t t Q:s kompanjon icke kunde anträffas i Danmark. Redan i december 1944 uppsökte en svensk sjöman — på uppmaning av Q —- såväl firmans adress som kompanjonens privata adress i Köpenhamn. Därvid fick sjömannen det beskedet att kompanjonen var försvunnen och att man icke hade 1
Denne är identisk med AA omnämnd a s. 219 i Betänkandet del I.
149 en aning om var denne befann sig. När Q fick reda på att hans kompanjon icke fanns i Köpenhamn, kom han a t t tänka på a t t möjligen någon av de upplysningar, som han lämnat Strange och Rydén, förorsakat olycka för kompanjonen. I rapporten tillägges a t t Q:s uppgift, a t t hans utvisning från Sverige 1936 berott på avsaknad av uppehållstillstånd, är oriktig. Vid svensk polisutredning har nämligen framkommit a t t Q av svensk domstol dömts för koppleri (Q hade i Malmö livnärt sig på en dansk kvinnas skörlevnad) och på grund härav utvisats u r riket efter avtjänande av straffet, två månaders straffarbete. Vid rapporten fanns fogad uppgift angående Q från Danske Politiefterretninger, varav framgick a t t Q under åren 1934, 1935, 1937—1940 samt 1942 efterlysts eller straffats för stölder, bedrägeri och fosterfördrivning m. m. Därj ä m t e har Q den 19 oktober 1943 av Tveta, Vista och Mo domsagas häradsrätt dömts till en månads fängelse för a t t han efter utvisning ur riket återvänt hit utan a t t ha erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. Undersökningskommissionen har i saken verkställt utredning, varvid Strange uppgivit följande. Han erinrade sig väl Q. Han bestrede bestämt a t t han hållit det uppgivna förhöret med Q. Han hade överhuvud icke tillfrågat Q angående de förhållanden som Q uppgivit, och han hade heller icke haft anledning a t t utforska dylika förhållanden. Han hade deltagit i ett förhör som utlänningsnämnden hållit med Q, men detta hade hållits efter det Q gripits i augusti 1944 efter en rymning från Rengsjö. Han ansåge a t t Q:s beskyllningar m o t honom tillkommit av illvilja. Han hade i socialstyrelsen och utlänningskommissionen handlagt ärenden som rörde Q. För a t t belysa Q:s person hänvisade h a n i övrigt till vad som framkommit om Q:s notoriska asocialitet. Vid ansökan om permission i april 1944 hade Q enträget åberopat sin önskan a t t vara samman med sin hustru och son. Då Q gripits i Göteborg, hade han emellertid bott på ett hotell tillsammans med en annan kvinna än hustrun. Denna omständighet hade Strange framhållit vid utlänningsnämndens förhör med Q efter rymningen. Det vore antagligt att Q på den grund fattat antipatier mot Strange. Rydén har vid förfrågan bekräftat det väsentliga i Stränges uppgifter och bestämt förnekat a t t han av Q begärt upplysningar av det slag som påståtts. Undersökningskommissionen h a r icke funnit a n l e d n i n g a n t a g a a t t läckage i d e t t a fall förekommit från svensk sida. D e klagomål, som anförts av Q, finner k o m m i s s i o n e n h a s a k n a t fog. En statslös, f. d. tysk medborgare R, född 1914, kom den 9 december 1942 som flykting från Danmark. H a n blev den 3 maj 1943 anhållen av säkerhetstjänsten i Stockholm såsom misstänkt för illegal verksamhet och underkastad förhör, varöver upprättades en den 10 maj 1943 dagtecknad polisrapport. Något åtal anställdes icke i denna sak. Däremot blev R på grund av senare verkställd utredning åtalad och dömd för grovt bedrägeri m. m. Han har efter krigets slut jämlikt tidigare meddelat utvisningsbeslut förpassats ur riket. I en den 2 juli 1945 dagtecknad, till undersökningskommissionen ingiven skrift anförde R bland a n n a t följande: »Jag kom till Sverige den 9 december 1942 som politisk flykting. Min kamp mot tyskarna, dirigerad av engelska agenter i Danmark, bestod av spionage i Holstein jämte annat. Vad som jag uträttade mot nazismen omtalade jag i stora drag här i Stockholm i maj 1943. Min berättelse skulle enligt uppgift bevaras hemlig, vilket jag trodde på. Icke desto mindre har man senare arkebuserat min äldre broder, det sades a t t han tillsammans med mig hade motarbetat den tyska krigsindustrien. J a g vet a t t bara jag och han kände till v å r t arbete. I dag beklagar jag a t t jag överhuvud gav sådana
150 upplysningar den gången i maj 1943. Jag förstår att det var min oförsiktighet, som i grund och botten var orsaken till min broders död.» Vid polisförhöret i maj 1943 lämnade R bland annat en redogörelse för sina levnadsomständigheter. I samband därmed berättade R a t t han i Danmark deltagit i viss verksamhet mot Tyskland och tyska intressen. Sålunda hade han haft förbindelse med och utfört vissa uppdrag för brittiska legationen i Köpenhamn, och vidare hade han i mars 1943 härbärgerat en fallskärmshoppare från England. I rapporten har emellertid icke antecknats någon uppgift om att R:s broder eller någon annan anhörig till honom deltagit i hans ifrågavarande verksamhet. På begäran av kommissionen har dansk polismyndighet verkställt ytterligare utredning och den 8 september 1945 hållit förhör med R. Denne uppgav därvid, a t t han i augusti 1944 — då han vistades i Sverige — erhöll ett brev från sin moder, som omtalade a t t brodern avlidit i Hildesheim i Tyskland. Efter hänvändelse till svenska Röda Korset fick han uppgift om att en löjtnant med samma efternamn (R) blivit arkebuserad i Hildesheim. Visserligen visste R att hans broder aldrig varit soldat, men han utgick dock från att uppgiften om arkebuseringen måste avse brodern. Slutligen framhöll R, att även om han vid ifrågavarande polisförhör i Stockholm berättat, a t t han i Danmark varit verksam för engelsk underrättelsetjänst och a t t han därvid samarbetat med en nära släkting, så hade han dock icke sagt a t t denne släkting var hans broder, och han ansåg därför numera a t t någon svensk polisman icke kunde känna till hans samarbete med brodern. Undersökningskommissionen icke kvarstå.
finner m i s s t a n k e om läckage från svensk sida
Såsom inledningsvis nämnts har endast i ett fall gjorts anmälan om läckage till förmån för annan makt än Tyskland. Denna anmälan härstammar från en dansk flykting S, född 1915 och till yrket mekaniker. S har inför en polisman i befälsställning vid säkerhetstjänsten i Malmö påstått, att uppgifter om hemliga förhållanden, som han lämnat inför samme polisman, vidarebefordrats till brittiska konsulatet i Malmö. S anlände i början av september 1943 som föregiven politisk flykting från Danmark. Efter några dagar uppsökte han brittiska konsulatet i Malmö, enligt uppgift för a t t anmäla sig som frivillig för resa till England. Han kom därvid i kontakt med en brittisk konsulatstjänsteman T, med vilken han under någon tid synes ha uppehållit viss förbindelse. Härom har S efter hand informerat den förutnämnde polismannen i Malmö, som sammanställt S:s uppgifter i en hemligstämplad promemoria av den 18 mars 1944. Enligt S:s i promemorian antecknade uppgifter erhöll han i september 1943 i uppdrag att för T:s räkning illegalt utföra sprängämnen till Danmark. Tiden för företaget framflyttades emellertid, och i början av december 1943 gjorde S en illegal resa till Danmark i ett annat ärende för T:s räkning. Efter återkomsten från Danmark beordrades S av T att resa till Stockholm för att sammanträffa med en viss utländsk legationstjänsteman för närmare planläggning av sprängämnestransporten. S reste i januari 1944 till Stockholm och uppsökte där amerikanska legationen, brittiska konsulatet, brittiske militärattachén och sovjetryska legationen. Därvid sammanträffade han enligt uppgift med personer som hade med den illegala transporten a t t göra. Det visade sig emellertid a t t andra dispositioner skulle träffas i fråga om transporten, och S fick besked av T att han icke behövdes för den sakens skull. Han erhöll emellertid ett annat uppdrag och gjorde i slutet av januari 1944 en illegal resa till Danmark för T:s räkning. Slutligen reste S till Danmark illegalt den 24 februari 1944, även då på uppdrag av T.
151 S:s illegala resor till Danmark företogos samtliga efter medgivande av säkerhetstjänsten i Malmö. Genom en dansk fiskare fick polisen kännedom om att S den 28 februari 1944 givit sig av från Köpenhamn med en motorbåt och a t t samma båt två dagar senare u t a n passagerare inbogserats till Helsingör av ett tyskt kustbevakningsfartyg. För S:s vidkommande innehåller promemorian av den 18 mars 1944 slutligen en anteckning om a t t han i Malmö varit föremål för kontrollåtgärder från polisens sida samt a t t han jämväl stått under kontroll under sitt ovannämnda besök i Stockholm. Till följd av kontrollåtgärderna i Stockholm framkom, a t t S:s berättelse om besöken vid de förutnämnda utländska myndigheterna var oriktig såtillvida a t t besöken icke företagits på de tider och i den ordning, som S uppgav för polismannen i Malmö vid sin återkomst dit. Därigenom blev sammanhanget i S:s berättelse sönderbrutet. Vidare framkom a t t S jämväl besökt tyska legationen och tyska militärattachén eller åtminstone varit inne i de hus, där vederbörande hade sina lokaler. I juni 1944 återkom S på illegal väg till Sverige. Genom underrättelser från sina förbindelser i den danska motståndsrörelsen visste polisen i Malmö att S, sedan han i slutet av februari 1944 gripits av tyskarna, internerats i Horserödslägret. S uppsökte den ifrågavarande polismannen i Malmö och berättade om sin senaste vistelse i Danmark. Han omtalade a t t han av tyskarna satts i Horserödslägret och a t t han lyckats rymma därifrån. Berättelsen om flykten var mycket fantastisk och innehöll en del detaljer som enligt polismannens uppfattning voro uppdiktade. Polismannen fick den misstanken a t t tyskarna släppt S och sänthonom hit för att arbeta för deras räkning. Han meddelade S att han icke trodde på berättelsen om händelseförloppet vid rymningen från Horserödslägret samt gav S besked a t t han icke vidare ville ha med honom a t t göra, varpå S avlägsnade sig. Den 24 juli 1944 återkom emellertid S. Han uppgav, a t t han samma dag besökt T på brittiska konsulatet för överläggning angående ifrågasatt ytterligare samarbete. Efter någon stunds samtal hade T helt plötsligt yttrat: »Nå," S, hur är det att samarbeta med malmöpolisen?» Då S sagt sig icke förstå vad T menade, hade denne i brysk ton framhållit a t t S med säkerhet visste vad saken gällde och att b också måste känna en polisman vid namn N. N. (ifrågavarande polismans namn). Nar S förnekat även detta, hade T tagit fram en avbildning av en polisrapport från malmöpolisen och därur uppläst vissa delar. S hade igenkänt ordagrant vad han berättat inför polismannen angående sin resa till Stockholm och angående besöket å Sovjetunionens legation. S hade därefter blivit utvisad från konsulatet. Utöver vad som framgår av den nu lämnade redogörelsen ha åtskilliga omständigheter framkommit, som äro ägnade att sätta S:s trovärdighet i starkt tvivelsmål. Bland a n n a t har vid förhör i augusti 1945 med en tysk polistjänsteman erhållits bekräftelse på a t t S släppts av tyskarna från Horserödslägret med uppdrag att arbeta för deras räkning. Undersökningskommissionen tjänar tilltro.
Anmälningar
från norska
anser
a t t S:s uppgift om läckage icke för-
flyktingar.
Två norska flyktingar U och V ha utgått från a t t vissa tilldragelser i hemlandet haft sm grund däri, a t t uppgifter om deras vistelse här i landet eller om deras verksamhet kommit tyskarna tillhanda genom läckage från svensk sida. U, som ankom till Sverige den 30 november 1941, meddelar i sin anmälan att hans kamrater, sedan han flytt från Oslo men medan han ännu var kvar i
152 Norge, spritt u t ett rykte a t t han begivit sig till Sverige. Det syntes dock, säger U, som om Gestapo icke trodde på detta rykte, ty bostaden var bevakad och hans hustru togs flera gånger i förhör. Kort tid efter det U anmälts som flykting till socialstyrelsen hade emellertid Gestapo meddelat hustrun a t t man visste a t t U befann sig i Sverige. Hans egendom och bostad hade tagits i beslag. V meddelar a t t han, sedan han flytt till Sverige, vid ett par tillfällen hösten 1944 företagit illegala resor till Oslo 1 . Hans syster i Oslo skulle i anslutning därtill ha fått besök av en ung man som ville ha hjälp med a t t illegalt resa över till Sverige. Det visade sig a t t mannen stod i förbindelse med quisling-polisen. Vid sammanträde i september 1945 i Oslo mellan representanter för undersökningskommissionen och ett flertal ledande personer inom den norska frihetsrörelsen framhölls från norskt håll, att de händelser som relaterats i förevarande anmälningar, vore tämligen alldagliga och a t t man icke vore berättigad a t t åberopa dem som stöd för misstanke om läckage från svensk sida. Erfarenheten hade visat, framhölls det vidare, att Gestapo företog sina aktioner med stor oregelbundenhet. Undersökningskommissionens u t r e d n i n g ger icke stöd för de u t t a l a d e miss t a n k a r n a om läckage från svensk sida. En norrman X har anmält, att han vid polisförhör i Sverige den 20 juni 1944 uppgivit att hans farbroder varit honom behjälplig a t t föra flyktingar över gränsen till Sverige. Sedermera hade farbrodern anhållits av tyskarna och internerats, vilket X ansåge ha sin grund i läckage från den svenska polisen. X har befunnits vara tysk agent och har dömts till straffarbete här i landet för spioneri för tysk räkning. F r å n norskt håll har framhållits, a t t X med säker het icke fört några flyktingar över gränsen och a t t hans uppgifter i anmälan vore a t t betrakta som rent prat. Undersökningskommissionen
h a r funnit a n m ä l a n
ogrundad.
Säkerhetstjänsten har till undersökningskommissionens förfogande ställt visst material i den s. k. Paulson-saken. Bland detta material förekommer en anmälan från en norsk flykting Y, vilken gör gällande a t t vissa uppgifter, som lämnats av en annan norsk flykting vid polisförhör här i landet, skulle ha kommit till tyskarnas kännedom genom läckage från svensk sida. I sin anmälan, som är ställd till säkerhetschefen, anger Y de närmare omständigheter, på vilka han grundar sina misstankar om a t t läckage skulle föreligga. Vid den undersökning, som företagits av säkerhetstjänsten och delvis kompletterats av kommissionen, har framgått, a t t åtskilliga av Y:s uppgifter äro oriktiga samt a t t vissa av honom såsom särskilt viktiga indicier åberopade omständigheter i verkligheten icke varit för handen. Undersökningskommissionen. M e d h ä n s y n till vad som framkommit vid u t r e d n i n g e n och till u t t a l a n d e n , som från tillförlitligt n o r s k t håll gjorts ang å e n d e Y:s p e r s o n , h a r k o m m i s s i o n e n funnit att h a n s h ä r ifrågavarande uppgifter om läckage från Sverige icke förtjäna tilltro. V i s s a a n d r a från n o r s k t håll framställda l ä c k a g e p å s t å e n d e n b e h a n d l a s n e d a n i s a m b a n d mecl redogörelse för åtalet m o t k r i m i n a l k o n s t a p e l n Carl N o r d h och m e k a n i k e r n T h o r e H a n s e n , se s. 161 o. f. 1
Jfr redogörelsen för den norska lcurirtrafiken 8. 153 o. f.
153 I anledning av påståenden om läckage beträffande d e n s. k. n o r s k a k u r i r t r a f i k e n må lämnas följande redogörelse. Det torde redan vara allmänt bekant att under kriget förekommit en s. k. kurirtrafik mellan norska myndigheter i Sverige och olika motståndsgrupper eller andra representanter för hemmafronten i Norge. Denna kurirtrafik blev särskilt under de sista åren mycket omfattande. Syftet med densamma var att uppehålla kontakten mellan norska legationen i Stockholm och under densamma sorterande avdelningar och kontor, å ena, samt av legationen bestämda personer och grupper i Norge, å andra sidan. Därutöver ha emellertid också svenska myndigheter, främst försvarsstaben, med hjälp av norska medborgare upprätthållit kurirtrafik till Norge. Denna sistnämnda trafik åsyftade från svensk sida närmast att från hemmafronten i Norge inhämta upplysningar angående av de tyska myndigheterna därstädes vidtagna dispositioner, främst militära. Slutligen har också dylik trafik försiggått på uppdrag av enskilda personer och grupper samt på uppdrag av andra utländska myndigheter än norska. Såväl vid offentliga opinionsmöten som i pressen har gjorts gällande att det vore fullt klarlagt, att ett stort antal av de norska kurirerna förolyckats eller gripits på norsk sida av de tyska myndigheterna eller av quislingarna samt att e. o. byråinspektören Bobert Paulson vore ansvarig härför. Därjämte har uppgivits, att några norrman, vilka farit som kurirer, efterspanats i Norge av de tyska myndigheterna eller av quislingarna kort tid efter det de börjat resa såsom kurirer. Även sistnämnda förhållande har ansetts tyda på läckage från Sverige. Skarpa anklagelser ha därför riktats mot de svenska utlänningsmyndigheternas handhavande av ärenden som berörde kurirtrafiken. I anledning av dessa påståenden har undersökningskommissionen företagit en omfattande utredning, vid vilken hörts icke allenast svenska myndighetspersoner, som haft med kurirtrafiken att göra, utan även med de norska myndigheternas välvilliga bistånd all under kriget tjänstgörande personal å norska legationen härstädes och dess underavdelningar, som väntats kunna ha något att anföra om trafiken. Därjämte har kommissionen i denna sakinhämtat upplysningar från ledande håll inom den norska hemmafronten. Vid utredningen har framkommit bland annat följande. Till en början sände norska legationen sina kurirer utan tillstånd av de svenska utlänningsmyndigheterna. I följd därav inträffade vid flera tillfällen att kurirerna togos av de svenska gränsmyndigheterna för att de utan tillstånd vistades inom område, som var förbjudet för utlänningar. För att förhindra detta övergick legationen i början av mars 1943 till att hos socialstyrelsen söka dispens från förbudet att vistas i gränsområde för sådana norrmän, som för legationens räkning skulle sändas illegalt till Norge eller som vid svensk-norska gränsen skulle träffa representanter för den norska hemmafronten. Dessa ansökningar, vilka innehöllo allenast en begäran om uppehållstillstånd för viss tid å angivet område, inlämnades enligt överenskommelse med socialstyrelsen direkt till en bestämd tjänsteman, för vilken
154 norrmännen hyste fullt förtroende. Sedan denne tjänsteman beviljat ansökningen, erhöll legationens rettskontor ett bevis därom. Ansökningen och beslutet registrerades och protokollfördes därefter på samma sätt som i övriga dispensärenden. Oftast medhanns emellertid icke protokolleringen, förrän den i dispensbeslutet angivna tiden utlupit. Om någon före protokolleringen skulle ha försökt att ur registren få uppgift om vilka utlänningar som erhållit dylika dispenser, skulle detta ha fordrat genomgång av mer än 100 000 registerkort. Den enda möjligheten att utan allt för stort arbete få aktuella uppgifter om dessa ärenden var att taga del av ansökningshandlingarna, innan de arkiverades i akterna rörande vederbörande utlänningar. Emellertid har icke något framkommit som tyder på att någon tjänsteman inom socialstyrelsen eller utlänningskommissionen visat obehörigt intresse för dessa handlingar. Uppgift om ifrågavarande beslut sändes till vederbörande länsstyrelse och landsfogde, försvarsstaben samt chefen för Stockholms övervakningsområde, sedermera fjärde övervakningsområdet. Uppgifterna skickades liksom beträffande besluten i övriga dispensärenden efter protokolleringen. På grund av antalet ärenden släpade denna ofta betydligt efter. I slutet av oktober 1944 meddelades från norska legationens rettskontor att några norrmän, vilka foro som kurirer, efterlysts i Norsk Polititidende kort efter det de anträtt en färd till Norge. En läcka föreföll alltså att finnas antingen på svenskt eller norskt håll. I anledning därav beslöt utlänningskommissionen att för sin del nedbringa antalet personer, som sysslade med ifrågavarande dispensärenden. Det ordnades så, att i fortsättningen allenast två personer inom utlänningskommissionen skulle ha att göra med dessa ansökningar från norska legationen, nämligen den tjänsteman som mottog och beviljade ansökningen samt ett och samma skrivbiträde. Förutom norska legationens rettskontor erhöll endast statspolisintendenten del av dispensbesluten. Själva ansökningshandlingarna jämte bevis om dispenserna förvarades under lås hos nämnde tjänsteman å kommissionen. Någon registrering eller protokollering förekom ej. Inom socialstyrelsen och utlänningskommissionen ha endast ett fåtal tjänstemän haft reda på att sagda kurirtrafik försiggick med styrelsens eller kommissionens tillstånd. E. o. byråinspektören Paulson, som ej haft med handläggningen av nu ifrågavarande ärenden att göra, uppger sig i tjänsten ha fått vetskap om att det pågick en kurirtrafik till Norge med socialstyrelsens och utlänningskommissionens tillstånd men ej på vilket sätt detta skett. Han skulle endast ha vetat att denna angelägenhet handhades av den förut berörde tjänstemannen. Dessa Paulsons uppgifter vinna stöd av vad undersökningskommissionen eljest erfarit vid sin utredning. Det må framhållas att dispens från förbudet att vistas i gränsområde gavs för viss tid, i allmänhet en månad, och avsåg ett eller flera landsfiskalsdistrikt. Kännedom om dispensen var därför icke nog för att det skulle vara möjligt att veta när eller var kuriren skulle passera gränsen. Såvitt är känt ha endast ett fåtal av norska legationens kurirer gripits
155 av de tyska myndigheterna eller av quislingmyndigheterna i Norge. Enligt uppgifter från norskt håll har i åtminstone ett av dessa fall gripandet för anletts av oförsiktighet från kurirens egen sida. En annan av dessa kurirer uppgives ha blivit kroppsvisiterad vid en av tyskarna företagen razzia. Enligt uttalande från ledande norskt håll finnes icke i något fall grundad anledning antaga, att det skedda förorsakats av upplysningar från svenska myndigheter eller tjänstemän. Undersökningskommissionen har ej heller för sin del funnit något stöd för ett dylikt antagande. Utöver de nu nämnda, för norska legationen arbetande kurirerna ha socialstyrelsen och utlänningskommissionen i några fall beviljat norska medborgare, vilka gått som kurirer för svensk myndighet, dispens från förbudet att vistas i gränsområde. I dessa fall ha ansökningarna om dispens, av vilka åtminstone ett par inlämnats till Paulson, behandlats såsom vanliga dispensärenden. Av nu nämnda kurirer har icke någon förolyckats eller gripits under sitt uppdrag i Norge. Ej heller i övrigt har framkommit något som tyder på att uppgifter om dessa kurirer kommit ut från socialstyrelsen eller utlänningskommissionen. övriga kurirer ha gått utan tillstånd från de svenska utlänningsmyndigheterna. Ett mycket ringa antal av sådana hithörande kurirer, vilka gått på uppdrag av svensk myndighet, har förolyckats eller gripits i Norge, men då ej på väg till eller från Sverige utan under utförande av uppdrag i Norge för den norska hemmafronten. Icke beträffande någon av dem har uppgivits att förolyckandet eller gripandet skulle ha haft något samband med deras egenskap av kurirer. Undersökningskommissionen. Av det anförda ävensom av övriga vid undersökningen framkomna omständigheter framgår, att påståendena om läckage från svenska tjänstemäns sida i fråga om den av norska eller svenska myndigheter bedrivna kurirtrafiken varit ovederhäftiga. Enligt kommissionens uppfattning måste sålunda Paulson helt fritagas från de beskyllningar som i detta hänseende riktats mot honom. Vidare har kunnat fastställas att allenast ett mycket ringa antal av de norska medborgare, som använts som kurirer för norska legationen eller för svensk myndighet, förolyckats eller gripits i Norge. Vid utredningen har icke framkommit någon omständighet tydande på att uppgifter om trafiken kommit ut från svenska tjänstemän. Däremot har även från norskt håll framhållits hurusom enskilda norska medborgare, som fått vetskap om trafiken, många gånger av tanklöshet vidarebefordrat denna sm kunskap. Beträffande de upplysningar angående existensen av trafiken, som lämnats i den offentliga debatten, torde med säkerhet kunna fastställas att de från början härstamma icke från svenska myndigheter eller tjänstemän utan från annat håll. Uppenbart är emellertid att då trafiken fick en sådan omfattning som under vintern 1944—1945, då utlänningskommissionen i genomsnitt beviljade ett tiotal dispenser om dagen, möjligheterna att hemlighålla trafiken alltmera försvårades.
156 Mot d e t sätt, p å vilket de svenska u t l ä n n i n g s m y n d i g h e t e r n a s medverkan till k u r i r t r a f i k e n h a n d h a f t s , t o r d e icke k u n n a framställas n å g o n a n m ä r k n i n g . Dock k a n göras gällande a t t u n d e r t i d e n fram till o k t o b e r 1944 dispensansökn i n g a r n a icke b e h a n d l a t s m e d den h ö g r e grad av sekretess, som kan a n s e s h a varit påkallad för a t t u t e s l u t a varje eventuell m ö j l i g h e t till a t t uppgifter om trafiken s p r e d e s . D e t m å emellertid framhållas, a t t beträffande d e n n a tid lika litet som ifråga om t i d e n därefter framkommit n å g o n oms t ä n d i g h e t som t y d e r p å a t t sagda förhållande m e d f ö r t följder för kurirerna eller a n d r a n o r r m ä n . Övriga anmälningar. En svensk medborgare Z har till undersökningskommissionen anmält en tilldragelse, som enligt hans förmenande tydde på att samarbete förekommit mellan Gestapo och svenska myndigheter, närmast säkerhetstjänsten. Z var anställd som kock på ett fartyg som gick med last mellan Stettin och en svensk hamnstad. H a n anför i brev till kommissionen bland annat följande. Den 1 eller 2 februari 1944 anlände fartyget till den svenska hamnstaden med en fransk löjtnant som fripassagerare. Denne fördes till Stockholm. Vid fartygets ankomst till Stettin nästa gång blevo två av besättningsmännen anhållna av Gestapo, och den ene av dem ådömdes fyra månaders frihetsstraff. Vid förfrågan från kommissionen hos polismyndigheten i hamnstaden upplystes, att ifrågavarande fartyg den 1 februari 1944 inkommit från Stettin medförande som fripassagerare en fransk officer som rymt från ett tyskt fångläger. Kommissionen kom sedermera i kontakt med fartygets befälhavare. Denne fick del av anmälans innehåll men icke anmälarens namn och berättade därefter följande. Fartyget avgick den 30 januari 1944 från Stettin. På morgonen följande dag erhöll befälhavaren rapport om ifrågavarande fripassagerare. Händelsen var ganska allvarlig, då samma sak inträffat en gång tidigare och blivit känd för den tyska polisen. Befälhavaren ansåg risk föreligga för a t t tyskarna skulle vidtaga någon repressalieåtgärd, eventuellt lägga beslag på fartyget. Särskilt kritiskt ansåg han situationen skola bliva, därest den tyska polisen »på omvägar» skulle få kännedom om händelsen. Ombord å fartyget befann sig en kock vid namn Z (anmälaren), som befälhavaren på goda grunder misstänkte för att stå i förbindelse med Gestapo. För a t t förhindra att Z kom med förstahandsupplysningar till tyskarna om ifrågavarande tilldragelse, uppsökte befälhavaren själv omedelbart efter fartygets ankomst nästa gång till Stettin den tyska polisen och anmälde saken. H a n fick lämna några korta formella uppgifter och återvände efter en stund till fartyget. Två av besättningsmännen kallades till förhör men fingo lämna polisen, sedan de berättat vad de visste i saken. Senare samma dag kallades befälhavaren till n y t t förhör hos den tyska polisen och hördes då ganska ingående. Det visade sig a t t förhörsledaren satt inne med upplysningar som måste härstamma från Z. Någon annan åtgärd än nu n ä m n t s vidtogs icke från tyskarnas sida i anledning av det inträffade. Däremot blev en av de besättningsmän, som varit i förhör hos polisen, påföljande morgon klockan fem anhållen för överträdelse av gällande utegångsförbud. Befälhavaren angav slutligen följande omständigheter som visade att Z måste antagas ha haft goda förbindelser bland tyskarna. Z hade ofta iakttagits tillsammans med Gestapo-folk och hade haft speciella förmåner i land. Så t. ex. hade Z haft s. k. Ausweis gällande hela dygnet, under det a t t andra endast haft Ausweis till kl. 23. Z, som avskedats omedelbart efter fartygets ankomst till svensk hamn, hade därvid y t t r a t till befälhavaren bland annat: »Vi träffas hos Gestapo».
157 F r å n säkerhetstjänsten har meddelats, a t t Z åtskilliga gånger hörts av polismyndigheter i Sverige och att han torde ha gått tyskarnas ärenden. Undersökningskommissionen finner av r e d o g ö r e l s e n läckage från svensk m y n d i g h e t s sida icke förekommit.
framgå
att
något
Statslöse, f. d. tyske medborgaren Å, född 1909, inkom som flykting till Sverige den 14 april 1940, närmast från Norge. Han hade lämnat sitt hemland redan år 1933. Första tiden i Sverige tillbringade han på en förläggning i Loka Brunn. År 1941 kom han till en förläggning i Lillsjönäs. Han blev under vistelsen där på grund av vissa omständigheter anhållen av polisen och tagen i förvar under en kortare tid, varefter han internerades i Smedsbo. Efter fyra veckor blev han frigiven från Smedsbo och erhöll uppehållstillstånd för visst begränsat område. Uppehållstillstånd gavs till en början endast för tre månader i sänder. Å har den 24 maj 1945 till undersökningskommissionen anmält att — enligt vad han fått veta — hans moder i Tyskland erhållit upprepade besök av Gestapo. vilka besök börjat vid den tid, då han råkade i svårigheter under vistelsen i Lillsjö näs, och fortsatt till någon gång år 1943, då »motståndet» mot honom i socialstyrelsen upphörde och uppehållstillstånd började meddelas för längre tidsperioder och för större områden än förut. Å säger sig vidare ha kunnat konstatera, att Gestapos besök hos modern ständigt återkommo några dagar efter det han inlämnat sm ansökan om uppehållstillstånd. Enligt Å:s förmenande vore det uppenbart att det rådde något samband mellan socialstyrelsens från början avoga inställning gentemot honom och Gestapos besök hos modern. Å har — enligt egen uppgift — stått i oavbruten korrespondens med sin moder. For meddelanden av den art det här är fråga om hade de använt sig av täckord. En kurator hos socialstyrelsen har för undersökningskommissionen y t t r a t sig angående A och därvid anfört bland annat följande. Å vore en ganska egendomlig man; han hade haft barnförlamning och vore möjligen icke fullt normal. Han hade möjligen en viss fallenhet för att se spöken, men det stode utom tvivel att han själv vore övertygad om a t t besöken hos modern stått i samband med hans ansökningar hos socialstyrelsen. Ändamålet med besöken skulle kunna tänkas vara a t t skrämma modern och därigenom också giva Å själv en viss osäkerhetskänsla. Sedan det visat sig att en annan å Lillsjönäs intagen flykting återvänt till Tyskland, hade ifrågasatts om icke denne möjligen kunde vara Gestapoagent och ha förmedlat underrättelserna. Undersökningskommissionen. D ä r e s t Ä:s uppgift om k o r r e s p o n d e n s e n med m o d e r n i T y s k l a n d ä r riktig, s y n e s r e d a n d ä r i g e n o m en förklaring h a erhållits till a t t G e s t a p o skulle h a haft k ä n n e d o m om A:s vistelse h ä r i landet. E n annan fullt n a t u r l i g väg, p å vilken G e s t a p o skulle ha k u n n a t erhålla upplysning härom, s y n e s h a a n g i v i t s av omförmälde k u r a t o r i d e n n e s ovan refererade y t t r a n d e . E n l i g t k o m m i s s i o n e n s m e n i n g föreligger i d e t t a fall icke g r u n d till antagande a t t läckage från svensk sida förekommit. En svensk medborgare, förutvarande cirkusartisten Ä, har till polismyndigheten i Malmö anmält a t t Gestapo i Danmark kommit i besittning av material" som framkommit vid polisutredning här i Sverige i ett hemligt ärende. Anmälan har delgivits undersökningskommissionen tillika med den utredning som av polisen företagits i ärendet. I huvudsak har förekommit följande. Ledaren för en dansk illegal linje mellan Sverige och Danmark överlämnad? 'len 14 januari 1944 till polisen i Hälsingborg ett kuvert, som han uppgav sig ha
158 mottagit av en svensk medborgare för befordran till Danmark. Kuvertet var märkt med Grand Hotells i Hälsingborg firmateckning och försett med påskrift »Palae 8770 Giersing Antikt Ur». Innehållet i kuvertet utgjordes av fem små paket med sammanlagt tio filmnegativ i storleken 5 X 10 mm. Negativen visade sig vara starkt förminskade avbildningar av maskinskrivna skrivelser, utgörande rapporter till i Danmark arbetande engelska spioner. Ä anhölls och hördes i saken. Efter att ha lämnat flera osanna berättelser erkände han till slut att han i Malmö av en dansk mottagit nyssnämda negativ och överbringat dem till Hälsingborg för vidare befordran till en viss Giersing i Danmark. Under utredningen omnämnde Ä även en annan bekant i Danmark, en man vid namn Herman. Ä försattes på fri fot och åtalades för olovlig underrättelseverksamhet. Målet mot honom förekom vid två rättegångstillfällen. H a n blev dömd till dagsböter. Sedermera hördes Ä inför polisen i Malmö i en annan angelägenhet. Sedan förhöret avslutats, framhöll Ä a t t — enligt vad han erfarit •— den tyska säkerhetspolisen i Köpenhamn vore fullständigt informerad om vad som framkommit vid polisutredningen i målet mot honom rörande olovlig underrättelseverksamhet. Närmare hörd i anledning härav uppgav Ä att en bekant till honom, en dansk disponent ö , vid ett besök i Sverige uppsökt Ä och berättat följande. Under den tid, då Ä satt anhållen såsom misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet, hade förut omförmälde Herman — enligt vad denne uppgivit för Ö — fått besök i Köpenhamn av en person, som uppgivit sig vara dansk legationstjänsteman. Den besökande, som uppenbarligen k ä n t till att Ä satt anhållen i Sverige, hade sökt utforska huruvida Herman haft någon förbindelse eller något samarbete med Ä i dennes illegala verksamhet. Herman hade förnekat detta, varefter den besökande avlägsnat sig. Vidare hade en högre dansk polistjänsteman i Köpenhamn, en gemensam bekant till ö och Ä, anmodat ö att varna Ä, som ofta vistades i Danmark, för a t t återvända dit, enär tyskarna utfärdat häktningsorder på honom och satt spärrkort i passkontrollerna. Den danske polistjänstemannen hade jämväl — enligt vad han sagt till ö — iakttagit att tyskarna i en dossier förvarade vissa handlingar angående Ä, troligen fotokopior av de rapporter som framlagts i målet mot Ä rörande olovlig underrättelseverksamhet. Den danske polistjänstemannen hade icke haft tillfälle a t t närmare taga del av rapporterna, men han hade dock lagt märke till a t t det överst på handlingarna funnits en inramad stämpel med ordet »Hemlig» samt a t t det bland handlingarna funnits en del fotografiska kopior, av vilka den översta föreställt ett brev med texten »Grand Hotell, Hälsingborg», »Giersing», ett telefonnummer samt »Antikt ur». Enligt Ä:s uppgift skulle ö slutligen ha omtalat, a t t Giersing, som finnes omnämnd i den ifrågavarande polisrapporten, blivit anhållen av den tyska säkerhetspolisen. Vad beträffar uppgiften om den »danske legationstjänstemannens» besök hos Herman i Köpenhamn har till en början upplysts följande. Under den tid, då utredning pågick rörande Ä:s olovliga underrättelseverksamhet, vistades i Skåne en dansk officer. Då denne hade ett ärende till Danmark och var bekant med Herman, ombads han av polisen att uppsöka Herman för att söka utröna om denne hade någon förbindelse med Ä. Den danske officeren besökte Herman i Köpenhamn den 7 februari 1944 men erhöll icke någon upplysning av betydelse för utredningen i målet mot Ä. Herman har vid förhör i Sverige bekräftat a t t han vid den angivna tiden uppsökts av den danske officeren, som gjort förfrågningar angående Ä. Herman hade förklarat att han icke kände till om Ä sysslade med illegal verksamhet. Någon annan än denne danske officer hade icke sökt Herman i samma ärende. Herman
159 hade sedermera genom förutnämnde ö meddelat Ä a t t en person förfrågat sig hos Herman angående honom. Vad därefter angår uppgiften om att polisutredningen i målet mot Ä kommit den tyska säkerhetspolisen tillhanda har förhör hållits med bland andra den av A åberopade sagesmannen Ö. Denne förnekade därvid att han berättat för Ä att en »högre dansk polistjänsteman» iakttagit kopia av någon svensk polisrapport hos den tyska, polisen, ö framhöll, a t t han över huvud taget icke kände någon högre dansk polistjänsteman samt att han första gången hört talas om ifrågavarande uppg-ft, när han av en svensk polisman blivit tillfrågad därom. Ö har vidare förklarat att han icke lämnat Ä någon uppgift om a t t dansken Giersing skulle ha anhållits av tyskarna. I förevarande ärende synes slutligen böra anmärkas följande. Svensk polismyndighet ^ har efter tyskarnas sammanbrott beretts tillfälle att höra en i Danmark anhållen tysk polistjänsteman, kriminalsekreteraren H. Juhl, vilken tidigare varit chef för den tyska gränskontrollen i Helsingör. Juhl berättade därvid bland annat, a t t han vid ett tillfälle under år 1944 anhållit Ä i Helsingör. Denne hade då omedelbart refererat till och bett a t t få tala med Kriminalrat Hermansen vid den tyska säkerhetspolisen i Köpenhamn. Hermansen stod i ledningen för kampen mot den danska motståndsrörelsen. På Hermansens order hade Ä förts till Köpenhamn. Han hade frigivits tre dagar senare. Juhl ansåg detta tyda på att A antingen tillhandagått tyskarna eller åtagit sig a t t göra det. Undersökningskommissionen. S å s o m framgår av redogörelsen ha Ä:s uppgifter visat sig ovederhäftiga. N å g o n a n l e d n i n g a t t m i s s t ä n k a läckage från svensk sida föreligger icke. I tidningen »Expressen» för den 5 maj 1945 fanns införd en artikel under rubriken »Paulson-andans offer. Flykting vägrar att äta, vill ej uppge sitt namn». Artikeln innehöll i korthet följande uppgifter. En belgisk undersåte hade av polisen anträffats i en ladugård i närheten av Värnamo. Han hade varit fullständigt apatisk och ej velat svara på frågor. Då han skulle bortföras, hade han blivit desperat och måst beläggas med handbojor Så småningom hade han berättat, a t t han suttit i tyskt koncentrationsläger men yckats fly till Sverige. Efter åtta månaders vistelse i Sverige hade han hos belgiska legationen begärt pass för hemresa, men detta hade vägrats honom. Han hade tidigare genom brev från en vän fått reda på a t t hela hans familj, föräldrar och sex syskon, röjts ur vägen av tyskarna. Uppgifter, som han tidigare lämnat svenska polismyndigheter angående sig själv och sina familjeförhållanden, hade tydligen utlämnats till de tyska myndigheterna. P å grund därav hade han nu beslutat sig for att svälta ihjäl. ° - V l ? 1 " 1 ^ 6 1 1 >>Ny D a g > > f ö r d e n 7 m a J 1 9 4 5 f a n n s i n f ö r d e n a r t i k e l av liknande innehåll under rubriken »Flyktingsfamilj offer för samarbetet med Gestapo». Undersökningskommissionen har konstaterat vem som avses med den åsyftade belgiske undersåten. Han betecknas i det följande AA. AA, som är född 1924, har om sig själv uppgivit bland annat följande. Efter genomgången folkskola fick han anställning hos olika trädgårdsmästare och lantbrukare i Eupen-Malmedy i östra Belgien. Sedan Belgien år 1940 ockuperats av tyska trupper, betraktades Eupen-Malmedy-området, som år 1919 fråntagits Tyskland och tillerkänts Belgien, av tyskarna såsom rikstyskt område. AA blev därför Irantagen sitt belgiska pass och fick i stället ett tyskt pass samt förklarades för tysk medborgare. Sedan han år 1941 undergått frihetsstraff för tjuvnadsbrott intogs han i koncentrationsanstalt för utförande av tvångsarbete. I slutet av år 1942 överfördes han till ett tyskt militärläger för rekrytutbildning och placerades där-
160 efter vid ett tyskt förband i Danmark. I mars 1943 rymde han från sin militärtjänst. Kort tid därefter ådömdes han i Danmark frihetsstraff för cykelstöld, och sedan straffet avtjänats, begick han en ny cykelstöld, varför han på nytt måste undergå frihetsstraff. Vid strafftidens slut överfördes h a n till ett sinnessjukhus, varifrån han i juli 1944 rymde. Sedan han kommit i förbindelse med personer i den danska frihetsrörelsen, anlände han med deras hjälp till Sverige den 15 september 1944. Vid förhör inför polismyndigheten uppgav AA till en början falskeligen a t t han var fransk medborgare. Sedan han vid förnyat polisförhör uppgivit r ä t t namn och nationalitet, förklarade han att han tidigare lämnat falska uppgifter om sin person av fruktan att bliva återsänd till Danmark och utlämnad till tyskarna. Sedan AA i enlighet med utlänningskommissionens beslut omhändertagits för vistelse i Långmora utlänningsförläggning men avvikit därifrån och tagits i förvar i kronohäktet i Falun, uttalade fängelseläkaren i Falun i ett intyg den 18 oktober 1944 bland annat, a t t AA på grund av absolut psykos vore farlig för annans personliga säkerhet och liv och därför vore i trängande behov av intagning å förläggningen i Säter. På grund härav intogs AA å sistnämnda förläggning, men han utskrevs därifrån genom beslut av utlänningskommissionen den 12 februari 1945, sedan läkaren och chefen för förläggningen förklarat, a t t AA icke företett symptom på sinnessjukdom eller grövre nervsjukdom och a t t ur den synpunkten icke förelåge något hinder för utskrivning. Efter utskrivningen erhöll AA skogsarbete i visst landsfiskalsdistrikt. Den 27 februari 1945 avreste han u t a n vederbörligt tillstånd till Stockholm och vände sig till belgiska legationen med anhållan om ekonomisk hjälp, då han icke kunde försörja sig på skogsarbete på grund av ovana vid detta. Legationen gav — enligt vad AA själv uppgivit — honom det beskedet, att han icke kunde få någon hjälp förrän hans identitet konstaterats. Då han saknade husrum för natten, lade han sig i trappan till legationslokalerna., där han senare på natten omhändertogs av polis. Efter kortare vistelse i olika öppna förläggningar lämnade han den 2 maj 1945 sin anställning vid en torvtäkt, vilken han några dagar tidigare erhållit, och påträffades i en ladugård utanför Värnamo. Sedan landsfiskalen därstädes omhändertagit honom, överfördes han efter ett raserianfall i polisarresten till Ryhovs sinnessjukhus, varifrån han vidare på n y t t överfördes till Säters förläggning. Den 25 juli 1945 utreste han ur riket. Vid förhör inför landsfiskalen i Värnamo uppgav AA bland annat, a t t han genom brev från bekanta i Belgien efter sin ankomst till Sverige fått veta a t t Gestapo fört hans föräldrar och syskon till Tyskland, och a t t han med den kännedom han hade om tyskarna trodde sig veta, att ingen av hans familj längre vore i livet, samt a t t han vore övertygad om a t t Gestapo fått reda på hans föräldrar och syskon genom de upplysningar, som e. o. byråinspektören Paulson lämnat vederbörande. Vid polisförhöret uppgav han vidare, a t t han icke innehade något pass samt a t t han av belgiska legationen blivit vägrad sådant. Belgiska legationen har vid förfrågan upplyst, att det senare efter AA:s besök å legationen konstaterats, a t t AA vore belgisk undersåte, samt a t t legationen icke hade sig något bekant om AA:s familjs öden under tyskarnas herravälde i Belgien. Undersökningskommissionen h a r vid s i n u t r e d n i n g icke funnit n å g o t skäl till a n t a g a n d e a t t de av AA till de svenska m y n d i g h e t e r n a l ä m n a d e uppgift e r n a k o m m i t till t y s k a r n a s k ä n n e d o m . AA:s m i s s t a n k e h ä r o m förefaller ej heller vara g r u n d a d p å n å g r a egentliga skäl. D e t m å p å p e k a s , a t t A A varit i t y s k militärtjänst, varför n å g o n s v å r i g h e t för tyska m y n d i g h e t e r a t t konstatera h a n s avvikande icke k a n a n t a g a s h a förelegat. E n b g t k o m m i s s i o n e n s m e n i n g ä r misstanke om läckage från svenska m y n d i g h e t e r s sida i d e t t a fall oberättigad.
161 Slutligen må redogöras för vissa uppgifter om iäckage, vilka äga samband med det mot kriminalkonstapeln Carl Nordh och mekanikern Thore Hansen anställda åtalet angående olovlig underrättelseverksamhet. Såväl Nordh som Hansen ha i viss utsträckning anlitats av säkerhetstjänsten under kriget; Nordh har dock icke varit indelad till tjänstgöring inom säkerhetstjänsten. Undersökningskommissionen avser att i sitt betänkande (del III) angående säkerhetstjänstens verksamhet lämna en redogörelse för samarbetet mellan säkerhetstjänsten samt Nordh och Hansen. I den här följande redogörelsen behandlas de åtgärder av Nordh och Hansen, som inneburit utlämnande av uppgifter om utlänningar, ävensom övriga läckagepåståenden, som framkommit i samband med utredningen i detta ärende. Upprinnelsen till åtalet mot Nordh och Hansen var följande. En kvinnlig tysk medborgare AB, som under kriget tidvis tjänstgjorde vid tyska legationen, erbjöd sig hösten 1944 — efter att ha slutat sin anställning vid egationen — att till säkerhetstjänsten lämna upplysningar angående vissa förhallanden vid legationen. Den 17 oktober 1944 hördes hon av kriminalkonstapeln Otto Holm, varvid hon bland annat uppgav att hon under sin tjänstgöring vid tyska legationens kultur- och informationscentral i Stockholm sett en rapport från en krinimalkonstapel i Örebro. Rapporten hade enligt hennes uppgift innehållit upplysningar om utländska flyktingar i Örebro, men hon kunde icke erinra sig namnet på den som undertecknat rapporten. Med anledning av denna uppgift företog säkerhetstjänsten undersökningar, varvid icke framkom något som kunde föranleda ingripande eller misstanke mot någon viss polisman inom den utpekade poliskåren. Vid nytt förhör uppgav AB, att legationstjänstemannen Heinz Delbriick, som vid den av henne avsedda tidpunkten var1 chef för informationscentralen, uppgivit att rapporten kommit från en s. k. V-man som var kriminalkonstapel i Örebro Rapporten hade icke varit undertecknad, och hon kunde icke närmare erinra si- innehållet. ° Delbriick lämnade Sverige i februari 1945 och begav sig till Köpenhamn. Efter lyskiands kapitulation fick den svenska säkerhetstjänsten tillfälle att höra Delbriick i Danmark. Vid förhöret, som ägde rum den 20 augusti 1945 och leddes av kriminalkommissarien B. G. V. Sandell, blev Delbriick emellertid icke förelagd AB:s ovannämnda uppgift och blev ej heller hörd i anslutning därtill Sedan undersökningskommissionen fått anledning granska säkerhetstjänstens akt angående AB och därvid uppmärksammat hennes uppgift om rapporten från Örebro oyerenskoms att kriminalkommissarien O. Danielsson vid en föreståendp resa till Köpenhamn skulle höra Delbriick med utgångspunkt från AB-s ifrågavarande uppgift. Vid förhöret, vilket hölls den 26 oktober 1945, förnekade Delbriick att lian stått i förbindelse med någon polisman i Örebro och framhöll att uppgiften härom måste bero på missuppfattning. Delbriick hade nämligen kommit i kontakt med en polisman i Stockholm vid namn Nordh, vilken jämte en annan person t. 1 Delbriick överlämnat visst allierat propagandamaterial. Detta uppgavs r i , r d m y i ' Ölt?, ? 6 b f C k k U n d e i G k e t ä n k a s i § a n n a t ä n a t t det var nlmnda tilldragelse som bildade bakgrunden till AB:s här ifrågavarande uppgift n i \ T a L D e l , b r U c k å s e d d a personerna konstaterades vara kriminalkonstapeln Carl Nordh och mekanikern Thore Hansen, vilka båda anhöllos den 4 december l»4ö och häktades den 8 i samma månad. 1
Förkortning för det tyska uttrycket »Vertrauensmann».
11 — 2313 40
162 Den 20 november 1945 hördes AB ånyo av kriininalkoiistapeln Holm. Hon upp gav då i huvudsak följande. Under tiden den 1 mars — den 1 april 1943 tjänstgjorde hon vid tyska legationens kultur- och informationscentral i Stockholm. Den ifrågavarande rapporten var skriven av Delbriick på tyska och på det vanliga tyska papperet av folioformat. Rapporten innehöll följande. En V-man hade meddelat a t t det i Sverige vistades en svensk eller tysk medborgare, försedd med falskt tyskt pass. Vederbörande skulle vara kommunist och möjligen försöka få någon kontakt med kommunistiska kretsar i Tyskland. Uppgifterna skulle V-mannen ha fått från en kriminalkonstapel i Örebro, som skulle handlagt ärendet. Det var enligt AB säkert en kriminalkonstapel i Örebro som stod för uppgifterna, ty hennes första reaktion var en undran över hur informationsavdelningen kunnat få kontakt med denne. Innehållet i rapporten syntes henne icke märkvärdigt utom beträffande källan för densamma, men hon antog, a t t polisen i allmänhet var fientligt inställd till kommunismen, varför hon trodde a t t vederbörande kriminalkonstapel ville hjälpa till i kampen mot kommunismen Hon hade aldrig hört talas om a t t man från kultur- och informationscentralen haft kontakt med polismän i några andra fall. Säkerhetstjänsten höll därefter förhör med el t flertal personer som varit anställda vid tyska legationen. Något som kunde belysa AB:s uppgift om rapporten framkom emellertid ej. F r å n övervakningschefen i Örebro landsfogden Enhörning erhöll undersökningskommissionen meddelande, att endast ett fåtal kriminalkonstaplar i Örebro k ä n t till flyktingärenden och att deras pålitlighet vore höjd över allt tvivel. Den 28 maj 1946 hördes AB av undersökningskommissionen, därvid hon till en början vidhöll sina uppgifter i saken 'vid förhöret den 20 november 1945. När hon närmare tillfrågades rörande sin uppgift om en kriminalkonstapel i Örebro, förklarade hon emellertid, a t t den kommunistiska verksamheten mot Tyskland utgått från flyktingkretsar i Örebro och att V-mannen fått upplysningarna av en kriminalkonstapel. Huruvida denne vore från Örebro eller ej kunde hon icke säga med bestämdhet. I detta sammanhang bör nämnas att Hansen under tiden februari — maj 1943 hade flera sammanträffanden med norska flyktingar i Stockholm. Därvid kom Hansen i kontakt med en f. d. tysk medborgare, vilken var bosatt i Örebro. Denne medverkade vid transport av antityskt propagandamaterial och var synbarligen nära lierad med norska kommunistkretsar i Stockholm. Såväl Hansen som Nordh ha erkänt att de vid olika tillfällen besökt Delbriick å tyska informationscentralen och i hans bostad samt a t t de till Delbriick överlämnat antityskt propagandamaterial, som Hansen erhållit av norska flyktingar för förvaring eller vidarebefordran till Norge. G e n o m k l a r l ä g g a n d e t av N o r d h s och H a n s é n s förbindelse med t y s k a legationen h a r erhållits en förklaring p å A B : s u r s p r u n g l i g e n l ä m n a d e m e n n u m e r a ej vidhållna uppgift att en k r i m i n a l k o n s t a p e l i Örebro l ä m n a t m e d d e l a n d e n till tyska legationen. I s a m b a n d med u t r e d n i n g e n a n g å e n d e N o r d h och H a n s e n h a r v i d a r e beh a n d l a t s ett från n o r s k t håll framfört p å s t å e n d e att uppgifter om en av n o r s k a flyktingar planlagd resa till N o r g e k o m m i t till de tyska m y n d i g h e t e r n a s k ä n n e dom. O m s t ä n d i g h e t e r n a i detta ä r e n d e voro följande. Våren 1943 planlade vissa norska flyktingar i Sverige resor till Norge i syfte att föröva sabotage i Norge. Två resor mot Norge företogos av denna organisation,
163 den första i april 1943 och den andra i maj samma år. Vid den senare resan, som uppgives h a åsyftat sprängning av Lysedalsbron i Norge, stoppades deltagarna av polisen i Mellerud och fördes tillbaka till Stockholm, som var utgångspunkt för resan. I båda dessa resor deltog Hansen. Denne underrättade såväl Nordh som den svenska säkerhetstjänsten om de norska planerna på resor till Norge. Vid undersökningskommissionens besök i Oslo i september 1945 uppgavs från norskt håll, a t t den tyska säkerhetspolisen i Norge i förväg haft kännedom om den resa, som slutade med anhållandet i Mellerud. Vid besöket erhöll kommissionen en den 28 september 1945 dagtecknad rapport över ett av norsk polismyndighet hållet förhör med en numera anhållen norsk medborgare, f. d. politiinspektören AC, vilken under ockupationen tjänstgjort i statspolisen i Norge. AC hördes vidare i saken den 31 oktober 1945 av kriminalkommissarien Danielsson. AC uppgav vid nämnda förhör följande. Vid ett tillfälle våren 1943, antagligen i maj månad, beordrades AC a t t inställa sig hos kriminalkommissarien Hanke i tyska säkerhetspolisen i Oslo. Hanke omtalade att det inom närmaste framtiden skulle komma 3 å 4 norska sabotörer från Sverige. En av dem skulle heta Hansen. Hanke tog samtidigt fram en maskinskriven rapport på svenska och en handskriven tysk översättning. Hanke yttrade därvid, att han fått rapporten från Stockholm och a t t innehållet i densamma härledde sig från ett samtal som avlyssnats på ett hotellrum i Stockholm. Vidare sade Hanke, a t t »vi brukar få rapporter genom svenska statspolisen» och a t t även här ifrågavarande rapport härledde sig från samma statspolis. Sabotörerna skulle komma över gränsen på två ställen, nämligen vid Kornsjö, där Lysedalsbron skulle sprängas, samt vid Meråker i Trondheimstrakten. AC fick av samtalet med Hanke den uppfattningen, att någon polisman avlyssnat samtalet mellan dem, som planlagt sabotaget, och därefter rapporterat detta och att det var den rapporten som nu h a m n a t hos tyskarna, Hanke avreste före kapitulationen från Norge till Budapest. ^ Delbriick har vid förhör i Köpenhamn inför svensk polis uppgivit, a t t han vid något tillfälle före år 1944 erhållit meddelande om att man i Sverige, troligen i flyktingkretsar, planerade ett sabotage mot någon bro i Norge. Rapport härom hade Delbruck överlämnat till den tyska spioncentralen Biiro Wagner i Stockholm, varifrån den sänts vidare till Norge. Vid sammanträffandet med Nordh och Hansen hade dessa berättat a t t det i Sverige skulle finnas norska antityska sabotagegrupper i arbete. Vid ett senare förhör har Delbruck med bestämdhet uppgivit, att det varit Hansen som lämnat detaljerade upplysningar angående den planerade brosprängningen. Den bro det gällt hette Lysedalsbron. Det hade tillgått så, att Nordh berättat för Delbruck att de hade uppgifter om planerat sabotage a t t lämna, varefter Hansen fortsatt och lämnat detaljuppgifterna. Nordh och Hansen ha båda förnekat a t t de lämnat upplysningar till tyskarna angående de h ä r ifrågavarande norska sabotageplanerna. S å s o m förut n ä m n t s å t e r k o m m e r u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n vid sin g r a n s k n i n g av s ä k e r h e t s t j ä n s t e n s v e r k s a m h e t till frågan om säkerhetstjäns t e n s s a m a r b e t e med N o r d h och H a n s e n beträffande den h ä r ifrågavarande sabotageresan till N o r g e . F r å g a n h u r u v i d a N o r d h och H a n s e n t i l l h a n d a g å t t tyska m y n d i g h e t e r med uppgifter om s a b o t a g e p l a n e r n a har, såsom n e d a n omförmäles, u n d e r s t ä l l t s d o m s t o l s p r ö v n i n g . Åklagaren y r k a d e vid S t o c k h o l m s r å d h u s r ä t t a n s v a r å N o r d h och H a n s e n bland annat för olovlig u n d e r r ä t t e l s e v e r k s a m h e t , b e s t å e n d e däri att de u n d e r a r 1943 till tyska l e g a t i o n s t j ä n s t e m ä n dels l ä m n a t u p p l y s n i n g a r om vissa flyktingars v e r k s a m h e t i S v e r i g e för ö v e r b r i n g a n d e av a n t i t y s k t p r o p a g a n d a material till N o r g e , dels ö v e r l ä m n a t s å d a n t material, vilket de k o m m i t i be
164 sittning av genom sitt samröre med norrmännen, och dels överlämnat uppgifter om de planer, som gingo ut på verkställande av sabotage i Norge och vilka utarbetats inom vissa norska flyktingkretsar här i landet. Bådhusrätten meddelade utslag den 16 februari 1946 i den del målet rörde Hansen. Bådhusrätten fann utrett att Hansen — som under samvaro med norska flyktingar i Stockholm fått vetskap om att de innehade mot Tyskland riktat tryckt propagandamaterial, som var avsett att sändas till Norge för utdelning bland befolkningen därstädes — dels en dag på våren 1943 vid besök å viss tyska legationens avdelning i Stockholm till en där anställd tjänsteinan meddelat vad Hansen sålunda erfarit, varvid prov på materialet uppvisats för tjänstemannen, dels ock senare en dag samma vår till tjänstemannen i hans bostad i Stockholm överlämnat två väskor innehållande en mängd propagandamaterial av angivet slag, vilket gods Hansen mottagit av norrmännen för förvaring eller vidarebefordran för deras läkning. Härutöver fann rådhusrätten Hansen icke övertygad om olovlig underrättelseverksamhet. För nu nämnda brott, jämte andra, dömde rådhusrätten Hansen till straffarbete ett år åtta månader. Över utslaget har åklagaren anfört besvär. I utslag den 21 augusti 1946 dömde rådhusrätten Nordh för bland annat olovlig underrättelseverksamhet och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för att gynna annan till straffarbete fyra månader, varjämte Nordh förklarades avsatt från sin befattning såsom kriminalkonstapel. Bådhusrätten fann därvid utrett, att Nordh, som i sin tjänst fått vetskap om att norska flyktingar i Stockholm innehade mot Tyska riket riktat tryckt propagandamaterial, avsett att sändas till Norge för utdelning därstädes, vid olika tillfällen på våren 1943 i Stockholm dels vid besök å viss tyska legationens avdelning till en där anställd tjänsteman meddelat vad Nordh sålunda erfarit, varvid prov på materialet uppvisats för tjänstemannen, dels till denne i hans bostad överlämnat två väskor, innehållande en mängd propagandamaterial av angivet slag, dels till en vid tyska legationens åsyftade avdelning anställd kvinna för vidare befordran till tjänstemannen överlämnat ett konvolut, innehållande sådant material, dels ock till tjänstemannen i hans bostad överlämnat ett paket, innehållande material av samma slag. Härutöver fann rådhusrätten icke Nordh förvunnen till brottslighet i nu ifrågavarande åtalade avseenden. Nordh har anfört besvär över utslaget. Undersökningskommissionen. Att läckage i detta fall förekommit, bestående i att Nordh och Hansen till tysk myndighet utlämnat uppgifter om flyktingars verksamhet här i landet, är sålunda genom utredning inför domstol konstaterat. I samband med åtalet mot Nordh och Hansen åtalades även kriminalkonstapeln Kurt Hellström — förutom för utlämnande av uppgifter om den s. k. ^Kleen-utredningen» 1 — jämväl för det han i syfte att gå främmande makt till hända åtagit sig att medverka till spioneri. Detta ansvarsyrkande avsåg, 1 Härmed avses en år 1041 företagen polisundersökning rörande ett av översten C. W. Kleen hållet föredrag.
165 att Hellström troligen hösten 1943 utfäst sig att till en svensk medborgare, som vid tillfället åtagit sig att skaffa upplysningar åt vissa anställda å tyska legationen, lämna uppgifter dels om de personer som stodo i ledningen för de under utbildning varande norska polisstyrkorna i Sverige, dels ock om frågor som ägde samband med denna utbildning. Hellström bestred att han åtagit sig dylik medverkan, och rådhusrätten, som i utslag den 21 augusti 1946 dömde Hellström för utlämnande av uppgifter om »Kleen-utredningen» till avsättning samt fyra månaders straffarbete, fann i utslaget Hellström i övrigt icke förvunnen till brottslighet i åtalat hänseende. Hellström har anfört besvär över utslaget. Vissa påståenden om att svenska polismän, vilkas identitet icke fastställts, skulle haft obehörig kontakt mecl tyska säkerhetspolisen eller tyska legationen ha framkommit vid polisutredningen i samband med åtalet mot Nordh och Hansen. Dessa påståenden ha blivit föremål för ingående undersökning såväl av polismyndigheten som av undersökningskommissionen. De ha visat sig sakna stöd. I ett fall synas dock uppgifterna om förbindelser ha ett visst verklighetsunderlag. För fullständighetens skull redogöres härför här nedan. Som sekreterare åt kriminalrådet Preiss å Viktoria Terrasse i Oslo tjänstgjorde under ockupationen en norsk medborgare, fru AD1. Vid förhör i Oslo den 17 november 1945 inför kriminalkommissarien Danielsson uppgav AD, att hon kände till att Preiss hade någon kontakt med någon svensk kriminalman. Detta hade hon fått reda på genom att Preiss vid ett tillfälle förklarat, att ett fotoalbum som AD lagt upp över norska kommunister borde kopieras och fotografier över kommunisterna skickas över till Sverige. Några fotografier hade emellertid icke sänts över, enär albumet icke varit helt färdigt och Preiss någon tid därefter fått lämna Norge. Däremot hade förteckningar över norska kommunister skickats till Sverige, men på vilket sätt dessa, förteckningar överbringats kände AD ej till. Vid något tillfälle under hösten 1943 hade Preiss omtalat, att han hade kontakt med »die schwedische Staatspolizei» och att han troligen under en permissionsresa tillTyskland samma höst skulle sammanträffa med en polisman, säkerligen i Malmö där Preiss skulle taga flyg. Rörande Preiss har inhämtats att han lämnat Norge år 1944 och därvid sannolikt rest till Wien. I anledning av uppgiften om Preiss' förbindelse med svenska polismän har undersökningskommissionen inhämtat följande upplysningar från säkerhetstjänsten. Med skrivelse den 1 september 1943 till utrikesdepartementet överlämnade svenske generalkonsuln i Oslo en promemoria med vissa upplysningar angående en norsk kvinna AE. I promemorian, som delgavs säkerhetschefen, uppgavs att hon ämnade bege sig till Sverige tillsammans med en svensk man AF, med vilken hon ämnade ingå äktenskap. I Sverige skulle hon träda i kontakt med tyska legationen och »sjefen för det svenske sikkerhetspoliti, herr Rydholm». Polisintendenten Knut Rydholm, som tydligen åsyftades, hade icke någon befattning med säkerhetstjänsten eller kriminalpolisen. På förfrågan av säkerhetschefen förklarade Rydholm, att han icke kände någon man vid namn AF men att en fru med samma efternamn, av vilken han sedan några år förhyrde sommar nöje, möjligen kunde ha en son. 1 Hon h a r i Oslo åtalats för bland annat landsförräderi och medverkan vid politiska fångar.
166 Den 10 september 1943 uppsöktes Rydholm av AF, som uppgav, a t t han a n l ä n t från Oslo den 9 september 1943 och a t t han ville lämna en del upplysningar. H a n hade, påstod han, under åtskilliga år bedrivit affärer såväl i Tyskland som i Norge. Därunder hade han blivit bekant med AE, med vilken han inom kort ämnade gifta sig. Hon hade emellertid i Norge dåligt anseende, enär hon under några år varit gestapoagent. Hon hade blivit engagerad hos Gestapo, enär hennes far sedan många år varit god vän med den tyske polischefen i Norge, Rediess, samt med därvarande hemliga gestapochef, österrikaren Preiss. Efter äktenskapet ämnade AF och AE bosätta sig i Sverige. Emellertid önskade han och hans blivande hustru lämna svenska myndigheter en del upplysningar, vilka enligt hans förmenande kunde vara av värde. AF lämnade vidare Rydholm vissa upplysningar angående bland annat de svenska kommunisterna samt tyska planer på ultimatum till Sverige. AF utlovade slutligen att han inom de närmaste dagarna skulle lämna ytterligare upplysningar. Säkerhetschefen, som omedelbart underrättades om AF:s besök hos Rydholm, rapporterade saken i en promemoria den 11 september 1943 till statsrådet Möller samt anmodade polisintendenten Lundqvist a t t söka kontakt med AF för a t t dels efterhöra, vilka upplysningar denne i fortsättningen hade a t t lämna, och dels bedöma, om AF borde övervakas av säkerhetstjänsten. Lundqvist sammanträffade med anledning därav vid några tillfällen med A F i närvaro av Rydholm på dennes tjänsterum. A F redogjorde därvid för sina resor i Norge och överlämnade vid ett tillfälle en förteckning över i Sverige vistande norska kommunister, vilken förteckning AF erhållit från Preiss genom förmedling av en person, troligen AE. Uppenbart var, enligt Lundqvist, a t t A F hade i uppdrag a t t söka åvägabringa en kontakt mellan den svenska säkerhetstjänsten och något motsvarande organ i Norge. AF framförde också vid ett tillfälle ett direkt förslag från Preiss rörande ett sammanträffande i Sverige mellan Preiss och någon högre befattningshavare vid den svenska säkerhetstjänsten. Dessa förslag framfördes av Lundqvist till säkerhetschefen och på dennes anmodan till dåvarande statsrådet Bergquist, vilka båda bestämt avrådde från varje slag av samarbete. Däremot ansågs hinder ej möta a t t låta AF fortsätta a t t lämna de upplysningar han hade. Sedan AE och AF, efter a t t i Norge h a ingått äktenskap, i november 1943 anlänt till Stockholm, besökte de Lundqvist på hans tjänsterum, varvid AE förklarade sig beredd a t t lämna upplysningar om för Sverige intressanta militära förhållanden i Norge. Vid samtal med AE gjorde hon vissa frågor, som gåvo anledning misstänka att hon försökte införskaffa informationer om svenska militära förhållanden. Makarna blevo därför redan från sin ankomst misstänkta för a t t vilja syssla med underrättelseverksamhet här i Sverige, av allt a t t döma för tysk räkning. Lundqvist har uppgivit, a t t h a n härefter ej haft annan beröring med AE än a t t hon i sällskap med AF besökt Lundqvist vid ytterligare ett eller två tillfällen. Makarna hade stått under övervakning från säkerhetstjänstens sida alltifrån sin ankomst till Sverige bland annat genom skuggning och genom post- och telefonkontroll. Kort efter makarnas ankomst hade Lundqvist informerat härvarande norska myndigheter i saken. Slutligen har Lundqvist uppgivit a t t några upplysningar från hans sida icke i någon form lämnats till AE eller AF. Kontakten mellan Lundqvist och makarna hade enbart fullföljt syftet a t t tillgodogöra säkerhetstjänsten de upplysningar, som m a k a r n a haft a t t lämna, samt a t t söka följa deras egna förehavanden. AE dömdes den 29 april 1944 av Nordmarks Domsagas häradsrätt för spioneri och olovlig underrättelseverksamhet m. m. till två års straffarbete. E n l i g t undersökningskommissionens m e n i n g kan e r i n r a n ej r i k t a s m o t a t t s ä k e r h e t s t j ä n s t e n p å s ä t t som s k e t t t a g i t k o n t a k t med m a k a r n a A E och A F .
167 Vn.
Fråga huruvida brev, som befordrats av svenska postverket, obehörigen kommit utländska myndigheter tillhanda.
I början av år 1945 publicerades i pressen ett flertal uppgifter om att brev, som befordrats av svenska postverket, obehörigen underkastats kontroll av utländsk myndighet. I anledning härav begärde justitieombudsmannen utredning och yttrande från generalpoststyrelsen. I skrivelse den 31 januari 1945 till chefen för generalpoststyrelsen anhöll undersökningskommissionen att få del av den undersökning, som verkställdes inom postverket. Kommissionen tillställde styrelsen jämväl vissa till kommissionen inkomna handlingar rörande påstådd obehörig postkontroll från utländsk myndighets sida med begäran om undersökning. Kommissionen erhöll sedermera del av generalpoststyrelsens yttrande till justitieombudsmannen den 16 mars 1945 jämte därvid fogade bilagor. Generalpoststyrelsen har i sin utredning medtagit alla hithörande fall, som anmälts till styrelsen eller eljest kommit till dess kännedom under tiden från begynnelsen av den tyska ockupationen av Danmark och Norge år 1940 till och med den 20 januari 1945. Av senare anmälda fall har styrelsen medtagit sådana, som berörts i pressen till och med den 4 februari 1945 eller eljest ansetts erbjuda särskilt intresse eller beträffande vilka uttalats önskan att de måtte inbegripas i utredningen. De under tiden till och med den 20 januari 1945 hos generalpoststyrelsen anmälda ärendena angående av korrespondenter i Sverige inlämnade postförsändelser, som felsänts till utlandet och där underkastats censur, ha av styrelsen redovisats i en särskild förteckning. Denna upptar tillhopa 28 ärenden, avseende sammanlagt 42 försändelser. I anslutning till förteckningen har styrelsen lämnat följande uppgifter. Samtliga ifrågavarande 42 försändelser ha inlämnats på svenska orter, 30 ha varit adresserade till inrikes ort och 12 till utlandet. Av de till inrikes ort adresserade försändelserna ha 8 felsänts till Danmark, 6 till Finland, 11 till Norge och 5 till Tyskland. Av de 12 till utrikes ort adresserade försändelserna ha 3 felsänts till Danmark, en till England och 8 till Norge. I några fall ha klagandena antytt, att flera försändelser än de, som uttryckligen anmälts för undersökning, blivit felsända. I avsaknad av preciserade uppgifter om dessa försändelser har generalpoststyrelsen icke kunnat göra dem till föremål för undersökning. I ett fall är det enligt generalpoststyrelsen sannolikt, att flera än de i anmälan upptagna försändelserna felexpedierats, eftersom omständigheterna i detta fall synas tyda på att en hel brevbunt kommit på villovägar. All utväxling av post med utlandet har ombesörjts av ett fåtal därtill särskilt utsedda postanstalter (utväxlingspostanstalter). Från svenska orter kan post till
168 utlandet sändas (liksom post till svenska orter från utlandet ankomma) endast genom dessa utväxlingspostanstalter. Samtliga nu ifrågavarande försändelser ha sålunda passerat dylik utväxlingspostanstalt. På grund av utväxlingsförhållandena h a av de till inrikes ort adresserade försändelserna 28 passerat vederbörande utväxlingspostanstalt i Stockholm (Stockholm 1 avg. utr.) och de övriga 2 sådan postanstalt i Malmö (Malmö 1 avg. utr.). På grund av särskilda förfoganden från säkerhetstjänstens sida, vilka påkallats av säkerhetstjänstens postkontroll, h a 2 av dessa försändelser sänts till den parallellt med Stockholm 1 fungerande, för den postala kontakten med säkerhetstjänsten upprättade förmedlingspostanstalten (Fmp 1) och 2 försändelser till den parallellt med Malmö 1 fungerande förmedlingspostanstalten. De övriga 26 försändelserna torde däremot felaktigt ha ingått till Stockholm 1 avg. utr./Fmp 1. Antalet felsända försändelser till Tyskland och av detta land ockuperade länder utgör 35 mot en till England felsänd försändelse. Till jämförelse har generalpoststyrelsen nämnt, a t t totalmängden till respektive länder expedierad svensk post utgjort under åren 1940 samt 1942—1944 per år i r u n t tal 4 000 000 brevförsändelser till de förstnämnda länderna mot endast 180 000 sådana till England. Av de i förteckningen upptagna 42 försändelserna äro 40 vanliga brev, en ett vanligt trycksakskorsband samt en ett masskorsband. Ingen försändelse h a r sålunda varit rekommenderad eller assurerad. 39 av breven ha. med säkerhet underkastats censur i det land, till vilket de felsänts. I fråga om det återstående brevet har klaganden icke uppgivit, a t t det skulle ha censurerats, och något sådant har ej heller framkommit under utredningen. De övriga felexpedierade försändelserna ha varit öppna på grund av sin postala natur och bära ej spår av att ha granskats av censurmyndighet. 15 inrikes försändelser (alla brev) synas h a varit avsända av eller avsedda för i Sverige boende flyktingar. Samtliga dessa 15 brev ha felsänts till Danmark eller Norge. Rörande den närmare beskaffenheten av innehållet i breven ha klagandena ej lämnat några särskilda upplysningar. Såvitt nu kunnat av generalpoststyrelsen bedömas med ledning av uppgifterna om avsändare och adressat, torde 14 ha innehållit rena affärsmeddelanden. E t t brev har utgjorts av en s. k. tjänsteförsändelse. Trycksakskorsbandet och masskorsbandet ha författningsenligt ej kunnat innehålla meddelanden av privat natur. Samtliga försändelser ha mer eller mindre försenats till följd av felexpedieringen och censurbehandlingen. Även om förseningarna synts klagandena anmärkningsvärda, har i intet fall meddelats, att förseningen förorsakat vederbörande direkta ölägenheter. I fråga om de försändelser, som berört flyktingar, ha klagandena i vissa fall uttryckt oro för a t t censurgranskningen skulle leda till repressalier mot flyktingarnas anförvanter i de härtagna länderna. Det har icke i något fall bragts till generalpoststyrelseiis kännedom att dessa farhågor besannats 1 . I ett fall har meddelats, a t t den felexpedierade försändelsens innehåll icke varit, av den beskaffenhet, att det funnes anledning befara repressalier mot personer i Danmark (adressatens hemland). G e n e r a l p o s t s t y r e l s e n s u t r e d n i n g a n g å e n d e de nu ifrågavarande 42 försändelserna h a r r e s u l t e r a t i följande. Beträffande 33 av försändelserna angives felexpediering eller felsortering såsom orsak till a t t f ö r s ä n d e l s e r n a k o m m i t u n d e r o b e h ö r i g c e n s u r i a n n a t land. Beträffande 8 b r e v angives som r e s u l t a t av u t r e d n i n g e n , a t t försändelsen s a n n o l i k t häftat fast vid eller förstuckit s i g i en till v e d e r b ö r a n d e land a d r e s s e r a d försändelse u t a n a t t saken u p p t ä c k t s av 1
Se ii ven det nedan s. 176 o. f. refererade ärendet.
169 d e t j ä n s t e m ä n , som i Sverige o m h ä n d e r h a f t expedieringen av försändelsen. I e t t fall h a tillgängliga uppgifter varit så k n a p p h ä n d i g a , att de icke utgjort t i l l r ä c k l i g t u n d e r l a g för en u n d e r s ö k n i n g . Av d e fall, i vilka felexpediering angivits såsom a n l e d n i n g till att förs ä n d e l s e n k u n n a t u n d e r k a s t a s u t l ä n d s k censur, m å följande refereras. I e t t fall har full klarhet vunnits om orsaken till a t t ett brev felsänts till utlandet. Detta brev avsändes den 1 juli 1943 från Lycksele till »Fru Olga Solem, c/o Linton, Brottkärr». Uppgift om vederbörlig postadress — Göteborg 1 — saknades på brevet, vilket föranledde en t. f. förste postiljon — som antog a t t adressen avsäg norsk postanstalt — a t t förse kuvertet mecl beteckningen Norge, dit försändelsen också expedierades. Ifrågavarande tjänsteman blev ålagd disciplinär bestraffning för det oförstånd i tjänsten, som han visat vid behandlingen av ifrågav a r a n d e försändelse. Såsom exempel på fall, i vilka felexpediering skett, må vidare nämnas, a t t sex av breven haft »Björneborg» som adressort, varigenom förväxling skett med Björneborg i Finland. E t t av de ifrågavarande ärendena har anmälts såväl till generalpoststyrelsen som till undersökningskommissionen. Ärendet avsåg ett av författaren Eyvind Johnson, Rotebro, den 27 november 1944 avsänt brev, som ankom till adressaten, författaren Mogens Linck, »Dansk Forlägning, Möckelsnäs pr Diö», efter a t t ha passerat censur i Danmark. Adressaten har emellertid upplyst, a t t brevets innehåll icke var av sådan karaktär, a t t man kunde vänta a t t personer i Danmark skulle ha utsatts för obehag till följd av den tyska censurens kännedom om brevet. Som resultat av utredningen har generalpoststyrelsen angivit »Felexpediering troligast». Härjämte h a r föreståndaren för styrelsens undersökningsavdelning 1 framhållit, att eftersom post till och från flyktingförläggningen i Diö enligt meddelade föreskrifter skulle därifrån expedieras till förmedlingspostanstalten i Malmö för kontroll vid postkontrollanstalten i Malmö, det vore tämligen säkert, a t t brevet ingått till n ä m n d a postkontrollanstalt och där öppnats, samt icke osannolikt, a t t detsamma från Malmö 1 avg. utr. felaktigt expedierats till Danmark. I fråga, om postförsändelser, som i n l ä m n a t s i m o t T y s k l a n d fientligt land m e n vid a n k o m s t e n till v e d e r b ö r a n d e a d r e s s a t e r i Sverige v a r i t försedda med t y s k c e n s u r s t ä m p e l , h a r e n d a s t ett fall a n m ä l t s direkt till postverket. I detta fall gällde anmälningen, som var daterad den 29 maj 1943, ett brev från England till adressat i Hässleholm, vilket brev under befordringen passerat sayal engelsk som tysk censur. I generalpoststyrelsens svar till klaganden meddelades, a t t flygpostförbindelser från Storbritannien liksom från andra delar av Brittiska imperiet funnes bland annat till och över Portugal, och a t t det syntes vara sannolikt a t t det ifrågavarande brevet, på grund av misstag vid sorteringen tillförts någon till Portugal eller Schweiz (via Portugal) ställd post och från något av dessa lander expedierats över Tyskland, varvid brevet granskats av tysk censurmyndighet-. Denna förklaring får enligt generalpoststyrelsen stöd bland annat av ett i svensk press återgivet uttalande från engelska post-förvaltningen, enligt vilket »ett mindre antal brev h a blivit felsorterade i England och av misstag gått till Portugal. F r å n detta land ha de sänts till Sverige i transit o-enom Schweiz och Tyskland.» * Denna avdelning har tillkommit för generalpoststyrelsens direkta kontakt med säkerhetstjänsten. Sålunda har det ålegat föreståndaren för undersökningsavdelningen — vilken samtidigt varit föreståndare för säkerhetstjänstens postkontrollavdelning — att handlägga ärenden, avseende sådana anmälningar om obehörig behandling av postförsändelscr m. m. som kunnat ha sin grund i säkerhetatjänstens verksamhet.
170 I pressen ha vidare omnämnts ett flertal fall av obehörig censur, vilka icke anmälts till generalpoststyrelsen. Styrelsen har upprättat en tabellarisk redogörelse över samtliga de fall av ifrågavarande slag, vilka enligt till styrelsen ingångna tidningsurklipp berörts i svenska tidningar till och med den 4 februari 1945. De i pressen behandlade fallen avse postförsändelser, som inlämnats i Sverige eller i det mot Tyskland fientliga utlandet och uppgivits ha blivit granskade av tysk censurmyndighet. Generalpoststyrelsens nu ifrågavarande redogörelse omfattar 18 ärenden, av vilka två återfinnas i den förut nämnda förteckningen 1 . Flertalet av dessa ärenden refereras närmare under punkterna 1)—8) här nedan; av dessa ha de under punkterna 5)—8) upptagna ärendena anmälts jämväl till undersökningskommissionen, som till generalpoststyrelsen översänt handlingarna i dessa ärenden med anhållan om undersökning i samband med den av justitieombudsmannen begärda utredningen. Beträffande de övriga i generalpoststyrelsens redogörelse omnämnda, i pressen avhandlade fallen ha tidningsuppgifterna icke utgjort tillräckligt underlag för någon noggrannare undersökning från generalpoststyrelsens sida. 1) Beträffande 8 brev, som avsänts från Nord- och Sydamerika samt från England under åren 1942 och 1944 till adressater i Sverige och vilka passerat tysk censur,2 har generalpoststyrelsen yttrat följande. I samtliga dessa fall ha försändelserna säkerligen passerat Tyskland på vägen till Sverige. Under utredningen har intet som helst framkommit, som kan tyda på att försändelserna avsänts till Tyskland, sedan de framkommit till Sverige. Orsaken till att försändelserna befordrats över Tyskland ligger — där icke ren felexpediering förekommit — av allt att döma i att en sådan befordringsväg valts av avgångslandet, att de för vidarebefordran till Sverige måst passera Tyskland. 2) Tidningarna »Ny Dag» för den 24 januari 1945 och »Expressen» för den 25 i samma månad innehöllo meddelanden angående ett vanligt luftpostbrev, avsänt den 31 januari 1944 från en svensk författare i Norrköping till en adressat i Chicago, U.S.A. Brevet hade försetts med beteckningen »Via Tyskland» och granskats av tysk censurmyndighet, trots att avsändaren enligt uppgift sagt ifrån vid inlämnandet av försändelsen att denna icke finge sändas via Tyskland. Generalpoststyrelsen anför härom följande. Vid den tidpunkt, då brevet avsändes, stodo två befordringsvägar till buds för luftpostbrev från Sverige till Amerika, en via Tyskland—Portugal och en via England. Enligt av generalpoststyrelsen utfärdade bestämmelser skulle försändelserna av avsändarna förses med beteckningen »Via Tyskland» respektive »Via England», allt efter den befordringsväg som önskades. Tilläggsportot för luftbefordran var olika för de båda befordringsvägarna. Det är tänkbart att vederbörande kassafunktionär missuppfattat avsändarens önskemål om befordringsvägen. Om denne exempelvis sagt »Inte via Tyskland», så kan »inte» av någon anledning ha gått förlorat för kassafunktionären och endast »via Tyskland» uppfattats. 3) Enligt »Stockholms-Tidningen» för den 19 januari 1945 hade en vanlig korsbandsförsändelse från Stockholm till Arboga kommit adressaten tillhanda efter behandling av tysk censur. Anledningen till att försändelsen blivit tillgänglig 1 Dessa ärenden avse dels det ovan nämnda, av författaren Eyvind Johnson avsända brevet och dels ett brev till en person ined adressen Norsk Eekonvalesenthjem, Kolboryd, Aspen St.; för sistnämnda brev redogöres nedan under p u n k t 6). 2 E t t av dessa brev behandlas även under p u n k t 7) här nedan.
171 för tysk censurmyndighet har kunnat fastställas genom a t t generalpoststyrelsen delgivits ett till adressaten »Herr Ernst Larsson Mek. werkst., Arboga», samtidigt med försändelsen ingånget meddelande från en person i Lugano. Meddelandet hade följande lydelse. »Jag förstår inte hur Edert brev fann vägen till Lugano! Ar abonnerat på tidskriften 'Hembygden' vilken kommer alltid i ett stort öppet kuvert. Edert brev var i detta kuvert. Hoppas a t t Herr Larsson får nu brevet. Hjärtliga hälsningar från en Schweizare, som älskar Sverige.» 4) E t t brev, som den 1 juli 1944 avsändes av en dansk flykting i Stockholm till en a n n a n dansk flykting, bosatt i Malmö, anlände till adressaten inlagt i ett konvolut, försett med firmastämpel för ett affärsföretag i Berlin och med beteckningen »Ab» inom ring. Tidningsreferaten giva icke vid handen a t t brevet censurerats men väl a t t det blivit öppnat. Enligt generalpoststyrelsens utredning har brevet med till visshet gränsande sannolikhet förstuckit sig i ett korsband till den ifrågavarande firman i Berlin och av samma firma återsänts, när misstaget upptäckts. 5) E t t brev från organisationen »Hjälp krigets offer» i Stockholm till »Sekr. E. Baehe, Norska Evakueringsbyrån, Tegnérgatan 12, Stockholm», vilket brev enligt datumstämpeln avlämnats till postbefordran den 15 december 1944, har enligt uppgift mottagits av adressaten först den 8 januari 1945. Det befanns vid mottagandet ha varit underkastat tysk censur. I anmälan till undersökningskommissionen rörande detta fall h a r uppgivits, att det enligt sekreteraren Baches mening varit »meget uheldig at nettop dette brev skal ha pasert tysk sensur». Ingenjören Sandsiö hos »Hjälp krigets offer» har meddelat generalpoststyrelsen, a t t brevet skulle ha avlämnats till postbefordran den 13 december 1944. Han ville emellertid icke hålla för uteslutet, att brevet av någon anledning kunde ha blivit kvarliggande hos organisationen till den dag det enligt datumstämpeln nedlagts i en postverkets brevlåda. I övrigt meddelade ingenjören Sandsiö, att brevet, som enligt gällande bestämmelser finge postbefordras portofritt, inom organisationen av misstag blivit påstämplat beteckningen »Kriegsgef.post», vilken beteckning eljest endast användes för portofria brev till Tyskland eller av Tyskland ockuperade länder (dock icke till Norge och Danmark). Enligt ingenjören Sandsiös åsikt kunde den tyskspråkiga stämpeln ha kommit att vilseleda de sorterande posttjänstemännen så att dessa, som av erfarenhet visste att brev med denna beteckning vore avsedda för Tyskland eller tyskockuperat land, sorteratbrevet därefter u t a n a t t h a uppmärksammat brevadressen. Generalpoststyrelsen uttalar, a t t ingenjören Sandsiös uppfattning onekligen finge ett visst stöd i det förhållandet a t t brevet av censurremsan att döma censurerats i Berlin, medan detsamma, om själva adressuppgifterna på brevet skulle verkat vilseledande, närmast bort ha felsänts till Norge. Att försändelsen skulle ha sorterats på så lättvindigt sätt, som förutsatts i den ovan n ä m n d a förklaringshypotesen, förefölle dock enligt generalpoststyrelsens mening så gott som uteslutet under normala förhållanden. Inom utväxlingspostanstalten hade emellertid vid denna tid rått julbrådska icke minst beträffande utlandsförsändelserna. Med hänsyn härtill vore måhända förklaringen icke så otrolig som den eljest skulle förefalla. Det hade utrönts a t t den vid utväxlingspostanstalten föreskrivna extra kontrollen av sorterad post i viss utsträckning eftersatts just under denna period. Förklaringen syntes alltså icke kunna avvisas såsom osannolik. Generalpoststyrelsen anger vidare vissa tänkbara orsaker till felsändningen utöver den förut n ä m n d a förklaringen. Sålunda framhålles bland annat, att det icke vore oantagligt a t t brevet efter datumstämplingen kunde h a förstuckit sig i någon korsbandsförsändelse till Tyskland och på sådant sätt kommit a t t ingå
172 till detta land. Vid denna tidpunkt hade nämligen icke alla korsband till utlandet granskats, varför ett dylikt missöde kunde ha u n d g å t t upptäckt. Avslutningsvis uttalar generalpoststyrelsen i detta fall: Det är a t t beklaga a t t ingen rekonstruktion av händelseförloppet kan framläggas mecl anspråk på att vara den absolut riktiga. Detta förhindras, såsom torde stå klart för var och en, av brevets karaktär av vanlig försändelse och det expeditionssätt, som tillämpats och måste tillämpas beträffande sådana försändelser, av vilka enbart till utlandet denna dag avgått över 40 000 från ifrågavarande utväxlingspostanstalt. Icke heller i fråga om detta brev har något framkommit som kan ge anledning till misstankar om obehöriga avsiktliga manipulationer från postfunktionärs sida. 6) Ett brev, avsänt den 15 december 1944 från K. Andreassen, Stockholm, tall »Frk Annie Andersen, Norsk Rekonvalesenthjem, Kolboryd, Aspen St.», har felsänts till Norge, där det underkastats censur av ockupationsmakten. I särskild promemoria anför föreståndaren för generalpoststyrelsens undersökningsavdelning följande härom. Enligt utfärdade direktiv skulle brev till utlänningar i flyktingförläggningen i Kolboryd, Aspen, av postanstalten i Aspen överlämnas till en förmedlingspostanstalt- i Göteborg för a t t därifrån överlämnas till postkontrollanstalten i Göteborg för granskning. Efter granskningen återlämnades breven till sagda förmedlingspostanstalt, som insloge dem i särskilt kuvert till poststationsföreståndaren, Aspen, jämte ett meddelande, a t t breven finge utlämnas till adressaterna. Det vore emellertid troligt, a t t brevet gått denna väg först sedan det återkommit från Norge. Brevet vore inlämnat i Stockholm kl. 0-—2 natten mot den 15 december 1944. Förmodligen hade sorteraren vid postkontoret Stockholm 1 i julbrådskan sorterat försändelsen till avdelningen för avgående utrikes post (Stockholm 1 avg. utr.). Detta vore förklarligt mecl hänsyn dels till den »norskbetonade» adressen och dels till adressortens beteckning »Aspen St.». Den svenska postanstalten hette Aspen. 1 Samma fel hade sedan begåtts vid sorteringen å utrikesavdelningen, trots att kontroll över sorteringen fortlöpande ägde rum. Avsiktlig feldirigering till Norge torde få anses utesluten, enär förutsättningen härför skulle vara maskopi mellan tre eller flera tjänstemän på olika tjänsteställen. 7) I dagspressen ha omnämnts tre fall, i vilka brev från England till Sverige uppgivas ha passerat tysk censur. Föreståndaren för geiieralpoststyrelsens undersökningsavdelning har med närmare motivering förklarat, a t t det vore sannolikt a t t felsortering från England ägt rum. 2 Jfr det nedan under punkt 10) behandlade ärendet. 8) Två inrikes brev uppgivas h a felexpedierats, det ena till Norge och det andra till Danmark. Någon utredning härutinnaii har icke kunnat åstadkommas, enär brevomslagen saknats och de tillgängliga uppgifterna varit alltför knapphändiga. f anmälningsskriften till kommissionen har framhållits, a t t dessa fall syntes kunna förklaras av ett tidningsmeddelande om a t t en dansk flykting i Skåne »på skämt» klistrat censurremsor på brev till landsmän i Sverige. G e n e r a l p o s t s t y r e l s e n h a r i sitt y t t r a n d e till j u s t i t i e o m b u d s m a n n e n jämväl r e d o g j o r t för y t t e r l i g a r e två ä r e n d e n , s o m från u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n ö v e r l ä m n a t s till styrelsen. O m s t ä n d i g h e t e r n a i dessa ä r e n d e n voro följande. 1 2
Beteckningen »st» brukar ofta ingå i norska postadresser. Den till undersökningskommissionen inkomna anmälningen omfattade ytterligare två dylika fall, vilka icke refererats i pressen och beträffande vilka uppgifterna äro så obestämda, att generalpoststyrelsen icke kunnat göra något uttalande.
173 9) Ett brev, som nedlagts i brevlåda i Stockholm den 30 maj 1944 (texten i den postala datumstämpeln lyder: »Stockholm 1, 30.5.44, 15—16, avg. Ibr») och adresserats till »Familien Niels Jacobsen, Ljunghus, Villa Somnierbo, Raadhusvägeii», har varit föremål för censurgranskning i Danmark. Oeneralpoststyrelsen anför om detta brev följande. Brevet torde ha öppnats för kontroll även vid säkerhetstjänstens postkoiitrollanstalt i Stockholm. Om brevet öppnats för kontroll i Sverige måste det dessförinnan h a felsorterats från postkontoret Stockholm 1 till utväxlingspostanstalten Stockholm 1 avg. utr./förlnedlingspostanstalten och från förmedlingspostanstalten till postkontrollanstalten. Vid den sortering efter adressländer, som förekommer inom postkontroll anstalten, bör brevet ha sorterats bland post till Danmark och därefter överlämnats till förmedlingspostanstalten för vidarebefordran. Vid förmedlingspostanstalten har brevet därefter felsorterats till Danmark. Detta är förklarligt med hänsyn till följande förhållanden. Brevet har ingått till förmedlingspostanstalten i en brevbunt, som bort innehålla endast post till Danmark. Den på brevet angivna adressortsbeteckningen »Ljunghus» är icke rätta namnet på någon svensk postadressort — den avsedda adresspostanstalten torde vara Ljunghusen i Skåne I Danmark finnas de någorlunda snarlika postadresserna Lyngs och Lyngsaa Adressuppgifterna i övrigt ha rent dansk karaktär (»Familien Niels Jacobsen, Villa Somnierbo, Raadhusvägen»). Om tillräcklig noggrannhet iakttagits vid den särskilda kontroll av sorterad post till utlandet, som är anordnad vid ifrågavarande ut ax m s ostanstalt T I # P ' h a d e felsorteringen emellertid bort uppmärksammas. Det inträffade har därför föranlett, a t t vikten av att största noggrannhet vid sortering och kontroll lakttages på n y t t inskärpts hos vederbörande tjänstemän, liksom lorut skett vid upprepade tillfällen. Någon ytterligare undersökning är icke möjlig att toretaga. Ingen postfunktionär kan erinra sig ett brev, som behandlats för over 8 månader sedan. Även om anmärkning rörande ett brevs behandling skulle lramstallas sa tidigt som samma dag det förekommit till sortering, torde tjänstemannen i regel icke kunna lämna några tillförlitliga upplysningar om detsamma, såvitt det icke pa grund av säreget utseende eller annan orsak särskilt uppmärksammats De mängder försändelser, som dagligen passera genom dessa tjänstemans händer, utesluta i vanliga fall möjligheten av a t t någon viss försändelse kan stanna i deras minne. 10) Kuvertet till ett brev, avsänt den 3 november 1944 från T Lcirud 4 Irevor Sq Kensington, London, till »Frk. Aud Melum-Hansen, Kjesaeter Vingåker, Sweden», var vid framkomsten försett med såväl engelsk som tysk cen• > U. 1 x t? XII o <1 •
I fråga om detta fall har föreståndaren för generalpoststyrelsens undersökmngsavclelmng förklarat, a t t det med hänsyn till flera, närmare angivna förhållanden kunde nästan med visshet antagas att brevet i England felsorterats till annat and an Sverige och att det vidarebefordrats från detta land via Tyskand De anmälningar om felexpediering till utlandet av postförsändelser, 'som förekommit, hade föranlett a t t posten från England underkastats granskning med hänsyn tall sorteringen. Det hade då visat sig att brev, avsedda för andra länder. stor utsträckning felsorterats till Sverige. Vid ett tillfälle hade till och med i lygposten från England till Sverige förekommit två hela brevbuntar och en korsbandsbunt, avsedda för afrikanska länder respektive Portugal. I sitt y t t r a n d e till j u s t i t i e o m b u d s m a n n e n h a r g e n e r a l p o s t s t y r e l s e n redogjort för olika slag av felkällor vid p o s t e x p e d i e r i n g , såsom det förhållandet a t t brev, b r e v k o r t eller a n d r a försändelser i brevformat vid n e d l ä g g a n d e i brevlåda, i s a m b a n d m e d d a t u m s t ä m p l i n g eller vid s o r t e r i n g av p o s t e n lätt
174 försticka sig i ö p p n a k o r s b a n d , a t t försändelser häfta tast vid varandra genom a t t g u m m e r i n g p å tillslutningsflik eller frimärke s p r i d e r sig till kuvertet eller a t t försändelser fastna eller försticka sig i h ö r n e n p å p o s t p å s a r och i sorteringsfack. G e n e r a l p o s t s t y r e l s e n h a r vidare anfört b l a n d a n n a t följande. Rena misstyduingar av adressuppgifter förekomma också, och därvid är risken självfallet större, när adressen är otydligt skriven eller när ortsnamnen äro felstavade eller eljest förete oriktigheter eller egendomligheter. Felsorteringar av denna orsak underlättas ofta av det förhållandet, att utlänningars sätt att ange adressuppgifterna förete vissa särdrag, som äro väl bekanta för den vane sortelaren och automatiskt ställer in honom på visst land. För a t t under normala förhållanden i möjligaste mån förhindra uppkomsten av dylika felsorteringar gäller för vederbörande svenska postpersonal en föreskrift om a t t den sorterade posten i mån av tid skall genomses före buntning och nedläggning i påsar. På grund av det ofta synnerligen brådskande och pressande arbetet medhinnes icke alltid denna kontroll. Särskilt torde detta gälla under nuvarande högtrafik. Med tanke på de svåra följder, felsändningar till framförallt Tyskland, Danmark och Norge kunna medföra under nu rådande förhållanden, har generalpoststyrelsen redan på ett tidigt stadium låtit föranstalta om en extra kontroll av sorterad utlandspost. Vidare har av särskilda, lättförklarliga skäl beträffande de funktionärer, som tjänstgöra vid den postanstalt i Sverige som omhänderhar så gott som all sortering av till utlandet ställd eller från utlandet ankommande post — utväxlingspostanstalten Stockholm 1 avg. utr./förmedlingspostanstalten 1 — genom säkerhetstjänsten gjorts undersökningar för att i möjligaste mån utröna, a t t de icke tillhöra eller sympatisera med någon politisk ytterlighetsriktniug. Med hänsyn till de på senaste tiden anmälda fallen av felexpediering krävas dessutom numera särskilda postala kvalifikationer beträffande de för detta kontrollarbete avdelade tjänstemännen i syfte att så långt som möjligt erhålla säkerhet för a t t deras arbete skall bli effektivt. För närvarande synas några ytterligare åtgärder för att eliminera risken av felexpedieringar icke kunna vidtagas. Uppenbart är att gällande förordnanden om postkontroll genom vederbörlig myndighets försorg medfört en extra postal expedition vad beträffar större delen av utlandsförsändelserna och vissa delar av de inrikes försändelserna, vilken expedition inneburit en omgång för posten som icke förekommer under normala förhållanden. Det bortses här från de ölägenheter i form av förseningar, kvarhållanden o. s. v., som själva kontrollgranskningen och, i förekommande fall, av censurmyndigheten beslutade särskilda åtgärder medföra. Man kan självfallet åtminstone hypotetiskt icke utesluta möjligheten av att inom postverket avsiktliga åtgärder förekommit i syfte a t t möjliggöra kontroll hos utländska censurmyndigheter av post som normalt icke bort passera dessa. I detta sammanhang äro endast tyska, eventuellt danska, norska eller finska dylika myndigheter av intresse. Åtskilliga sädana möjligheter kunna framkonstrueras, och dessa möjligheter ha också noga övervägts av styrelsen. Under utredningen eller eljest har emellertid intet framkommit som kan utgöra stöd för hypoteser i sådan riktning. Tvärtom talar utredningsmaterialet åtminstone på två sätt genomgående mot"alla antaganden om avsiktliga åtgärder från postfunktionärs sida för åstadkommande av felsändningar av nu ifrågavarande slag. För det första äro de anmälda fallen av felsändning alldeles för fåtaliga och, såvitt kan bedömas, för slumpvis förekommande, för att man skall k u n n a på allvar tänka sig någon avsikt bakom felen. Om man rör sig med det till förfogande stående materialet, undgår man knappast intrycket av en nästan hundraprocentig säkerhet i expedieringen. Detta material fördelar sig på ungefär fem år. En
175 beräkning av relationen mellan antalet till Danmark, England, Finland, Norge och Tyskland under åren 1940—1944 expedierade vanliga brevförsändelser d. v. s. i r u n t tal 28 000 000 och antalet under samma tid inträffade felexpedieringar till dessa länder utvisar att de felexpedierade försändelserna utgöra endast omkring 0,002 promille av hela försändelseantalet, motsvarande 2 felsända brev på en miljon. Begränsar man beräkningen till att omfatta endast försändelser till Danmark och Norge, erhåller m a n ett relationstal mellan antalet felexpedieringar och totala antalet brevförsändelser under angiven tidrymd av ungefär 0,oo:; promille eller 3 felsändningar per miljon brev. Dessa siffror äro i själva verket synnerligen tillfredsställande ur praktiskt postal synpunkt, och man kan tryggt säga a t t motsvarande siffror beträffande poster från främmande länder till Sverige icke äro gynnsammare. Den från utlandet inkommande brevposten har undersökts den 21 januari 1945 samt under tiden 24 januari—12 februari 1945 med hänsyn till förekommande felsändningar, varvid antalet felsorterade brevförsändelser dag för dag antecknats. Ehuru fullständiga jämförelsesiffror saknas, torde man icke göra sig skyldig till någon felbedömning, om man påstår, a t t förhållandena för svenskt vidkommande äro väsentligt bättre än vad tillgängliga siffror visa för andra länders del. För det andra visar undersökningsmaterialet, att felsändningarna av allt att döma måste ha skett i blindo. De felexpedierade försändelserna ha i ett stort antal fall utgjorts av rena affärsmeddelanden, och privatbreven ha varit från avsändare av olika kategorier. Reklamenterna ha heller icke anfört, a t t de skulle lidit sådan skada av felsändningarna, som man bort befara, om fråga varit om ett avsiktligt spionage. Endast i ett fall (brevet från »Hjälp krigets offer») kunna verkliga olägenheter befaras ha uppkommit genom felsändningen 1 . Med hänsyn till vad som hittills framkommit i fråga om felsändniiigarnas ringa antal liksom de felsända brevens natur och brevavsändarnas art, förefaller det vara orimligt, a t t någon utländsk institution eller person med sitt sunda förnuft i behåll offrade pengar på att organisera en spiontjänst, som uppenbarligen behövde vara rätt omfattande och alltså dyrbar samt dessutom ytterst utsatt för upptäckt, endast för a t t ernå ett så torftigt resultat. Vill man, trots allt, fasthålla vid tanken att de inträffade felsändningarna, åtminstone till någon del, skulle vara resultatet av någon postfunktionärs avsikt' liga åtgöranden, kan man enligt styrelsens mening icke föreställa sig annat än att en sådan person vore en ren politisk vettvilling, som i blindo begagnade varje möjlighet, en tidigare, oavsiktlig felexpediering gåve honom, för a t t obehörigen vidaresända ett brev till utlandet, utan att därvid taga i betraktande om felsändningen kunde vara till egentlig nytta eller skada för någon part. Det skall ännu en gång uttryckligen betonas, a t t intet som helst framkommit som kan utgöra grund för ett antagande om avsiktliga åtgärder av dylikt slag, under vilken form det vara må. S t y r e l s e n h a r a v s l u t n i n g s v i s i sitt y t t r a n d e påvisat vissa förhållanden — u t ö v e r de t i d i g a r e b e r ö r d a — som k u n n a t ä n k a s ge förklaring till o b e h ö r i g c e n s u r av p o s t f ö r s ä n d e l s e r . S å l u n d a r e d o g ö r e s m e d n ä r m a r e exemplifiering dels för s y s t e m e t med t ä c k a d r e s s e r , vilket s a n n o l i k t i b e t y d a n d e omfattning använts u n d e r kriget, och dels för vissa p å s t å d d a fall av o b e h ö r i g censur av utländsk m y n d i g h e t , som haft sitt u r s p r u n g i r e n a falsarier. L i k a s å framhålles s m u g g l i n g e n av b r e v från Sverige till D a n m a r k och vice versa s a m t b r e v a v s ä n d a r e n s egen oavsiktliga m e d v e r k a n såsom t ä n k b a r a orsaker till att 1
Se även det nedan s. 170 o. f. refererade ärendet.
176 b r e v r å k a t u t för o b e h ö r i g censurering. E n c e n s u r b e t o n a d kontroll av för p o s t b e f o r d r a n a v s e d d a eller redan p o s t b e f o r d r a d e försändelser torde h a förek o m m i t i flyktingläger g e n o m flyktingarnas egna organ. I fråga om de risker, d e n n a kontroll eventuellt k u n n a t medföra för b o r t k o m s t av brev eller delar av brevinnehåll, liksom för förväxlingar av brevinnehåll, felsändningar och dylikt, har g e n e r a l p o s t s t y r e l s e n icke velat u t t a l a sig. E f t e r det a t t g e n e r a l p o s t s t y r e l s e n avgivit sitt ovan refererade y t t r a n d e av den 16 m a r s 1945 h a r u n d e r s ö k n i n g skett beträffande y t t e r l i g a r e två ä r e n d e n angående fclsändning av brev. D e t inom d a n s k a legationen för k o n t a k t med u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n tillsatta U d v a l g e t 1 h a r till k o m m i s s i o n e n anmält att en brevförsändelse, avsänd från H å t u n a h o l m vid S i g t u n a av en d a n s k flykting i Sverige och adresserad till en i S t o c k h o l m b o s a t t d a n s k m e d b o r g a r e , s y n t e s h a blivit föremål för obehörigt i n g r i p a n d e . I ä r e n d e t h a r g e n e r a l p o s t s t y r e l s e n på begäran av kommissionen verkställt u n d e r s ö k n i n g . V i d a r e har på b e g ä r a n av justitieo m b u d s m a n n e n säkerhetschefen avgivit y t t r a n d e . Av berättelser, avgivna inför dansk m y n d i g h e t i Sverige, framgår följande. Den danske pastorn Poul Borchsenius, Karduansmakaregatan 7, Stockholm, besökte i december 1944 den danska förläggningen i Håtunaholm, varvid han överenskom med en av de danska flyktingarna, assuradören Sigurd Kanst, att denne skulle få ett brev sänt på »illegal» väg till sin hustru Magda Kanst i Köpenhamn genom Borchsenius' förmedling. Kanst hade tidigare några gånger genom Borchsenius fått »illegala» brev sända till Magda Kanst under en täckadress i Köpenhamn. Den 18 december 1944 skrev Kanst ett brev på tre pappersark till Magda Kanst. Brevet lade Kanst in i ett kuvert, på vilket täckadressen skulle skrivas. Detta kuvert tillsammans med ett kortare meddelande till Borchsenius lades i sin tur in i ett ytterkuvert, som adresserades till Borchsenius och den 18 december 1944 lämnades till den danske polismästaren i Håtunaholms förlägg ning för befordran. Brevet gick som expressbrev och var försett med troligen 70 öres porto. Den 19 december 1944 mottog Borchsenius brevet, varvid ytterkuvertet endast innehöll ett ark papper, som uppenbarligen utgjorde en del av Kansts brev till Magda Kanst. Återstoden av innehållet saknades. Borchsenius, som kastade kuvertet i papperskorgen, underrättade omedelbart Kanst om innehållet i kuvertet. Kanst trodde då, att han i distraktion hade glömt skriva täckadressen på kuvertet till hustrun och a t t resten av brevinnehållet möjligen kvarhållits av en eventuell svensk censur. I början av februari 1945 mottog emellertid Kanst ett brev, daterat den 27 januari 1945, från Magda Kanst. I brevet, som befordrats med vanlig postgång från Danmark till Sverige, meddelade Magda Kanst a t t hon råkat ut för obehagligheter på grund av Kansts brev till Borchsenius. Samtidigt uppmanade hon Kanst att avstå från att skriva till henne på sätt som skett. Kanst blev då allvarligt uppskrämd och anmälde saken för danska myndigheter i Sverige under förmenande att tillgrepp ur hans brev skett och att det tillgripna sänts till Gestapo av någon i Sverige, som arbetade för tysk räkning. Vid polisförhör, som Köpenhamns Opdagelsepoliti höll med Magda Kanst i september 1945, uppgav hon att hon den 17 januari 1945 mottagit ett brev från Gestapo med anmodan att påföljande dag inställa sig i Shell-huset. Hon hade i Se Betänkandet del T s. 11.
177 vid förhöret hos Gestapo fått en rad frågor riktade till sig, bland annat om hon kände en pastor Borchsenius. Denna fråga hade hon besvarat nekande. Hon hade därefter fått besked om a t t hon kallats till förhöret, emedan hennes man skrivit ett »illegalt» brev till henne, vilket Gestapo fått i sin besittning. Hon hade fått se på två ark brevpapper, som hållits upp för henne på så sätt att hon kunnat se handstilen men icke läsa innehållet. Det hade icke varit något tvivel om att hennes man hade skrivit de två pappersarken, ett förhållande som hon också vidgått. Slutligen hade man vid förhöret hos Gestapo tillsagt Magda Kanst, att man icke hade något emot a t t hon skrev till sin man på vanligt sätt, men a t t m a n icke önskade någon »illegal» korrespondens. Efter förhöret på Shell-huset hade hon icke hört av Gestapo. Vid tiden för brevets befordran från Håtunaholm tjänstgjorde en av de på förläggningen intagna danskarna som postfunktionär därstädes. Denne har uppgivit a t t h a n icke vid något tillfälle öppnat eller censurerat de brev han mottagit i sin egenskap av postmästare. Enligt hans bestämda uppfattning har Kansts brev av den 18 december 1944 icke öppnats i förläggningen. Generalpoststyrelsen, som föranstaltat om en noggrann undersökning i ärendet, anför i yttrande i juni 1945 till kommissionen bland annat följande F r å n Håtunaholm till Bro bör brevet h a befordrats i en postpåse, i vilken det jämte annan post från förläggningen blivit nedlagt av förläggningens postlunktionar i närvaro av lantbrevbäraren. Vid poststationen i Bro bör brevet omedelbart ha post-behandlats. Under liggetiden där har det enligt inhämtade uppgifter icke kunnat vara åtkomligt för någon obehörig. Vid ankomsten till .-tockholm har brevet överlämnats till den i samband med säkerhetstjänstens postkontrollavdelning i Stockholm fungerande förmedlingspostanstalten Fmp 1 och från denna till n ä m n d a postkontrollavdelning, allt den 18 december 1944 b rån postkontrollavdelningen bör brevet ha återställts till F m p 1 sent på kvällen samma dag samt därifrån överlämnats till postkontoret Stockholm 1 där det genom nämnda postkontors expressavdelning utburits på morgonen den 19 december. ° förutsättnin i *nndei g a t t avsändarens uppgift om att hela det angivna innehållet verkligen av honom inlagts i rätt kuvert, som tillslutet överlämnats till liyktinglagrets postfunktionär, är riktig och a t t sålunda icke något misstag begåtts av avsändaren, t. ex. på så sätt a t t han råkat inlägga en del av brevinnenället i en annan försändelse, kan brevinnehållets hortkomst tänkas ha skett anungen mom flyktingförläggningen eller under den tid brevet befunnit sig i postverkets vård eller medan det befunnit sig hos säkerhetstjänsten eller slutligen etter det brevet överlämnats till adressaten. Poststationen i Bro och lantbrevbäringen Bro—Håtunaholm—Bro lyda under postkontoret i Enköping. Postmästaren därstädes har uppgivit, att poststationsloreståndaren i Bro och lantbrevbäraren vore tillförlitliga och vederhäftiga personer, som åtnjöte det bästa anseende i orten. Det förtjänar nämnas, att samtliga dessa tre postfunktionärer var för sig som sm personliga uppfattning uttalat, a t t den närmaste förklaringsgrunden till det inträffade syntes dem vara, a t t någon förväxling skett under den svenska postkontrollen. ?
Även beträffande personal- och andra förhållanden under brevets övriga postoehandling har undersökning verkställts, särskilt i fråga om postanstalten Fmp 1 och expressavdelningen Stockholm 1. Intet har därvid framkommit av sådan beskaffenhet, a t t det kunnat läggas till grund för något antagande om obehöriga åtgärder med brevet under den tid detta befunnit sig i postverkets vård Ingen av de funktionärer, som k u n n a t ha haft brevet om hand, är såvitt känt opålitlig i något hanseende eller tillhör någon politisk ytterlighetsriktning. Den omstän 12 — 231:1 40
178 digheten, a t t brevet överhuvud kommit adressaten i Stockholm tillhanda med en del av innehållet kvar i kuvertet, synes också enligt styrelsens mening tala mot något avsiktligt obehörigt ingripande och för ett ofrivilligt misstag. E t t sådant misstag synes, om man utesluter förläggningen i Håtunaholm och adressaten i Stockholm och dennes omgivning, icke ha kunnat ske annorstädes an mom säkerhetstjänsten. På anmodan av säkerhetschefen har förutvarande granskningschefen vid säkerhetstjänstens postkontrollavdelning verkställt utredning i ärendet och däröver avgivit en promemoria, i vilken anförts bland annat följande. Icke någon av de befattningshavare, som vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjorde vid postkontrollanstalten, kan erinra sig försändelsen eller något som kan bidraga till a t t klarlägga det inträffade. Detta är helt naturligt dels med hänsyn till det stora antal försändelser av liknande slag som förekommit till behandling vid anstalten, dels på grund av den långa tid som förflutit sedan brevet skulle ha förelegat till granskning, dels ock av den anledningen a t t brevomslaget icke kunnat företes. Efterforskningar h a verkställts även genom granskning av anstaltens kartotek, diarier, arkiv och liggare, men utan resultat. Anteckningar ha fortlöpande verkställts beträffande oregelbundenheter, såsom om saknade innerkuvert, söndriga försändelser m. m. Därest det inträffade berott på något missöde vid postkontrollanstalten i Stockholm, kan detta tänkas h a uppkommit på följande sätt. Granskaren har ur ytterkuvertet tagit fram innehållet och läst såväl brevet till Borchsenius som brevet till avsändarens hustru. När han återplacerat innehållet, h a r h a n dels förväxlat meddelandet till Borchsenius med ett av brevarken till avsändarens hustru, dels ock glömt a t t åter inplacera innerkuvertet. De två kuverten ha därefter såsom två skilda försändelser placerats i kartongen för granskad post. Det framgår icke av den tidigare verkställda utredningen i ärendet, huruvida innerkuvertet varit ofrankerat eller frankerat med svenskt eller danskt frimärke. Huru härmed än förhållit sig, bör, om missödet inträffat på sätt ovan sagts, innerkuvertet h a observerats under den fortsatta behandlingen. En föreskrift har nämligen meddelats, a t t försändelser, som ingå till F m p 1 från postkontrollanstalten och som icke äro vederbörligen datumstämplade, skola genom föreståndaren för Fmp 1 överlämnas till kanslichefen å postkontrollanstalten. (Denna föreskrift har tillkommit närmast med syfte a t t hindra försök av befattningshavare vid anstalten a t t få försändelser till utlandet vidarebefordrade u t a n kontroll.) Därest sådant överlämnande i detta fall skett, skulle brevet h a granskats på n y t t och — med hänsyn till innehållet — säkerligen kvarhållits och registrerats. Då så icke skett, förutsätter ett missöde, enligt beskrivningen här ovan, att frånvaron av datumstämpelavtryck, eventuellt även frankering å försändelsen, icke observerats å F m p 1. Detta är möjligt särskilt på grund av den stora postmängden vid ifrågavarande tidpunkt, veckan närmast före julen. Ehuru vid post-granskningen inom säkerhetstjänsten observerats, a t t post till och från danska och norska utbildningsläger i vissa fall torde ha censurerats inom förläggningarna, är det föga sannolikt, a t t det ifrågavarande brevet varit föremål för sådan censur och att förväxling därvid skett. Detta, av den anledningen, a t t brevet till Köpenhamn ofelbart skulle vid granskningen å postkontrollanstalten i Stockholm ha föranlett anmärkning på grund av sitt innehåll och avsändarens vistelse i utbildningsläger. Därest någon befattningshavare vid postkontrollanstalten bragt ifrågavarande brev i de tyska myndigheternas h ä n d e r med avsikt, kan han antingen ha tillägnat sig det innehåll, som saknades i brevet till Borchsenius, för a t t överlämna det till en representant för tyska underrättelseväsendet, eller också avsiktligt be-
179 handlat försändelsen såsom förut beskrivits, i hopp om att förfarandet icke skulle observeras under den fortsatta behandlingen. I n t e t av dessa alternativ förefaller sannolikt. Om befattningshavaren haft förbindelse med tyska underrättelseväsendet, borde han enklast h a tillgripit brevet, eventuellt för a t t återställa det efter avskrift eller fotografering, vilket han kunnat göra u t a n större risk för upptäckt.. En illegalt arbetande granskare borde nämligen ha all anledning a t t undvika varje handling som vore ägnad att föranleda undersökningar inom postkontrollanstalten, vilka undersökningar kunde resultera i avslöjande av hans verksamhet. Vidare ha alla de granskare, som kunna ha tagit befattning med försändelsen, varit anställda sedan lång tid och ha dagligen granskat försändelser av detta slag. Det finnes icke något som tyder på a t t någon av dessa eller övriga befattningshavare, som kunna ha omhänderhaft brevet, avsiktligt behandlat arbetsmaterialet på obehörigt sätt. Säkerhetschefen har i y t t r a n d e den 3 oktober 1945 understrukit det osannolika i a t t någon befattningshavare vid säkerhetstjänstens postkontroll avsiktligt skulle ha tillägnat sig det saknade innehållet i den ifrågavarande försändelsen. Säkerhetschefen har vidare anfört: Om det saknade innehållet i försändelsen förkommit under behandling vid säkerhetstjänstens postkontroll, kan den möjligheten föreligga a t t det saknade genom ett missöde i samband med granskningen inlagts i någon annan försändelse. Uppmärksamhet bör dock fästas därå, a t t Kanst enligt vad han uppgivit vid några tillfällen tidigare genom förmedling av Borchsenius på illegal väg skickat brev från Sverige till sin hustru i Köpenhamn. Vidare må anföras, att enligt vad som kommit till säkerhetstjänstens kännedom tyska bevakningspatruller vid flera tillfällen prejat båtar, som under ockupationstiden uppehöllo hemlig förbindelse mellan Sverige och Danmark, samt därvid beslagtagit å båtarna medförd post från danska flyktingar i Sverige. Med hänsyn härtill kan man icke bortse från den möjligheten, a t t förhöret med Magda Kanst föranletts av att den tyska polisen kommit i besittning av ett från hennes make vid något tillfälle avsänt brev som genom Borchsenius' försorg vidarebefordrats till Danmark. Beklaghgtvis lämnar ej den av polisen i Köpenhamn verkställda utredningen tillräckligt underlag för bedömande av om ej den sålunda antydda möjligheten i själva verket utgjort anledningen till Gestapos förhör med Magda Kanst. Till u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n h a r vidare uppgivits, a t t e t t a s s u r e r a t milit ä r t t j ä n s t e b r e v , som a v s ä n t s från K a r l s k r o n a , a n k o m m i t till Stockholm efter a t t s y n b a r l i g e n h a p a s s e r a t t y s k censur. Av den i ä r e n d e t verkställda undersökningen framgår följande. Kommendörkaptenen B. Thörn, som tidigare tjänstgjort vid marinförvaltningens sjorevision, har på förfrågan meddelat följande. Då sjörevisionen hade sin lokal i huset Eriksbergsgatan 6 B, Stockholm, inträffade en gång att en månadsredovisning från jagaren Karlskrona inkom till sjörevisionen efter a t t h a varit på ett postkontor i Berlin, där försändelsen öppnats och åter omsorgsfullt förseglats. Alla å inneliggande missiv upptagna handlingar funnos i oskadat skick. Försändelsens omslag utgjordes av ett stort brunt kuvert (folioformat). Kuvertet var forsett med den vanliga tyska censurstämpeln och censurremsor, och dessutom stod stämplat Postamt Berlin eller dylikt. Även den omständigheten, att handlingarna lågo i oordning, tydde på a t t försändelsen öppnats. Brevet var vid ankomsten icke anmärkningsvärt försenat. Kuvertet till försändelsen förkorn i samband med flyttning av sjörevisionens handlingar. De handlingar som funnos i kuvertet, nämligen kassaredogörelse, utdrag av i n k o m s t och utgiftsböcker med verifikationer, proviantlista och missivskrivelse, hade icke hemlig karaktär men
180 voro naturligen endast avsedda för tjänstebruk. Försändelsen var tämligen tjock, 10—15 millimeter. Den ifrågavarande försändelsen avsåg säkerligen månadsredovisning för september 1940, vilken avsändes den 2 oktober 1940 och kom sjörevisionen tillhanda den 10 i samma månad. Försändelsen inlämnades på postkontoret i Karlskrona av kassaredogöraren på jagaren Karlskrona. Som kassaredogörare på jagaren Karlskrona tjänstgjorde vid ifrågavarande tidpunkt flaggförrådskonstapeln Erik Gustafsson. Denne har på förfrågan uppgivit följande. Försändelsen inlämnades någon av de första dagarna i september 1940 på postkontoret Karlskrona 1. Försändelsen assurerades för 500 eller 1 000 kronor och var adresserad till Kungl. marinförvaltningen, sjörevisionen, Stockholm. Enär fartygsbefälet ej kände till a t t månadsredovisningen ej genast kommit sjörevisionen till hända, vidtogos ej några åtgärder från fartygsbefälets sida i anledning av det inträffade. Vid besök å sjörevisionen troligen i slutet av september 1940 fick Gustafsson besked om vad som h ä n t med försändelsen. Undersökningskommissionen h a r hos generalpoststyrelsen begärt utredning i ärendet. Generalpoststyrelsens undersökning har omfattat dels inlämningspostanstalten, postkontoret Karlskrona 1, dels utväxlingspostanstalten Stockholm 1 avg. utr., dels postdirektionen i södra distriktet och dels den parallellt med Stockholm 1 fungerande, för den postala kontakten med säkerhetstjänsten upprättade förmedlingspostanstalten. Vid ifrågavarande tidpunkt var endast postanstalten Stockholm 1 avg. utr. utväxlingspostanstalt för assurerade försändelser till Tyskland. Vid postkontoret Karlskrona 1 ha inlämningsböckerna för assurerade försändelser undersökts såväl för tiden den 1—den 9 oktober 1940 som för tiden den 1—den 10 september samma år. Uppgifter å ifrågavarande försändelser ha tillställts kommissionen. Av dessa uppgifter framgår a t t under en var av dessa tidsperioder inlämnats flera tjänsteförsändelser till marinförvaltningen assurerade för 500 eller 1 000 kronor. Av generalpoststyrelsens utredning har framgått följande. Någon assurerad försändelse från Karlskrona till Tyskland, Danmark eller Norge har icke kunnat påträffas å utväxlingspostanstaltens utgående handlingar för september och oktober månader 1940. Ej heller har någon dylik försändelse kunnat spåras i de handlingar, vara en eventuell returförsändelse till Sverige bort vara förtecknad. Kartorna för växling av post mellan förmedlingspostanstalten 1 och postkontrollanstalten ha likaledes granskats utan a t t försändelsen från jagaren Karlskrona kunnat spåras. Försändelsen kan därför icke utan upprepade felbehandlingar ha v a n t föremål för postkontroll i Sverige. Tjänsteförsändelser voro för övrigt helt undan tagna från kontroll. Generalpoststyrelsen har vidare framhållit a t t det nu icke är möjligt- undersöka, huruvida de särskilt angivna försändelserna från Karlskrona till marinförvaltningen framkommit till adresspostanstalten utan tidsförlust och utkvitterats i vederbörlig ordning. Enligt gällande bestämmelser förvaras nämligen ankomstböcker och övriga handlingar avseende ankomna försändelser endast tre kalenderår efter det år handlingarna avse. Undersökningskommissionen. D e t h a r i vissa fall k o n s t a t e r a t s , a t t inrikes svenska b r e v framkommit efter a t t h a v a r i t föremål för t y s k c e n s u r eller a t t brev från allierade eller n e u t r a l a l ä n d e r till a d r e s s a t e r i Sverige oriktigt passerat tysk censur. I d e n offentliga diskussion, som förts s e d a n s å d a n a fall blivit bekanta, h a framförts m i s s t a n k a r a t t avsiktlig feldirigering av b r e v förekommit från p o s t v e r k e t s eller s ä k e r h e t s t j ä n s t e n s sida. D e t h a r s å l u n d a ifrågasatts, att den o b e h ö r i g a censur, som förekommit från tysk sida, haft sin g r u n d i a t t d e t i Försändelser till sjörevisionen ha bokförts med den kollektiva beteckningen »Marin förvaltningen».
181 tyska underrättelseväsendet haft förbindelser med personer inom det svenska postverket eller säkerhetstjänsten. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har noggrann undersökning verkställts beträffande vart och ett av de kända fall, där obehörig censur av nyss nämnt slag förekommit och där uppgifterna varit så preciserade att de möjliggjort en undersökning. Vid denna utredning har icke framkommit någon omständighet, som berättigar till påståendet att brev från svensk sida uppsåtligen och obehörigen vidarebefordrats till Tyskland eller av detta land ockuperat område. Fastmera synas de inträffade fallen av obehörig tysk censur ha berott på andra förhållanden än avsiktlig feldirigering från svenska myndigheters sida. Generalpoststyrelsen har framhållit att avsändningslandet vore ansvarigt för det förhållandet, att brev från neutrala länder i Sydamerika eller från allierade länder till adressater i Sverige i flera fall underkastats tysk censur, innan de kommit fram till adressaterna. Enligt generalpoststyrelsens mening ha de postala myndigheterna i avsändningslandet antingen felsorterat ifrågavarande post till Sverige — därvid förväxling av Sverige och Schweiz i stor utsträckning förekommit — eller valt en befordringsväg, som medfört transitering av posten genom Tyskland. Enligt generalpoststyrelsen har icke framkommit något som tyder på att ifrågavarande brev efter ankomsten till Sverige sänts till Tyskland eller ockuperat område. Denna generalpoststyrelsens uppfattning synes välgrundad. De inrikes svenska brev, som befunnits ha underkastats tysk eller tyskkontrollerad censur, ha relativt sett varit mycket fåtaliga. Här må erinras om att under åren 1940—1944 postverket expedierat i runt tal 28 000 000 vanliga brevförsändelser till Danmark, England, Finland, Norge och Tyskland. De fall av felexpediering till dessa länder, som konstaterats ha skett under samma tid, uppgå till ett femtiotal, motsvarande omkring två felsända brev på en miljon. I förhållande till Danmark och Norge ha under samma tidrymd konstaterats felsända försändelser i proportionen ungefär 3 brev per miljon. De kända fallen av felsändning synas vidare ha förekommit endast slumpvis. Sålunda ha de felexpedierade försändelserna, vilka i ett flertal fall utgjorts av vanliga affärsbrev, icke haft något inbördes sammanhang beträffande korrespondensens beskaffenhet, Med undantag för brevet från Kanst har i endast ett fall — brevet från »Hjälp krigets offer» — uppgivits, att den obehöriga censuren kunnat medföra skada. I sistnämnda fall har generalpoststyrelsen åberopat ett flertal omständigheter, vilka måste anses berättiga till antagandet att orsaken till felsändningen är att finna i ett förbiseende från postpersonalens sida eller i ett rent missöde, för vilket icke någon särskild tjänsteman kan lastas. De övriga här ifrågavarande inrikes breven ha synbarligen under behandlingen i postverket i åtskilliga fall felexpedierats på grund av vilseledande eller ofullständiga adressuppgifter. I ett begränsat antal fall torde bristande uppmärksamhet vid postens sortering ha föranlett felexpediering.
182 Av de felsändningar som konstaterats synas endast två — de i redogörelsen sist refererade fallen angående breven från assuradören Sigurd Kanst och jagaren Karlskrona — svårförklarade. Beträffande dessa fall vill undersökningskommmissionen anföra följande. Brevet från Kanst till Borchsenius har uppenbarligen varit föremål fölgranskning genom säkerhetstjänsten på postkontrollanstalten i Stockholm. Det synes sannolikt att brevet därvid felbehandlats på så sätt, att efter granskningen av brevet å postkontrollavdelningen en del av dess innehåll lagts in i ytterkuvertet och vidarebefordrats till Borchsenius, medan återstoden av innehållet lagts in i innerkuvertet och vidarebefordrats till täckadressen i Köpenhamn. Den förklaringen, att de brevark, som Gestapo uppgives ha innehaft vid förhöret med Kansts hustru, härrört från en försändelse, som tidigare uppsnappats av tyskarna, synes föga trolig. Efter postkontrollen har av allt att döma innerkuvertet — som ej torde ha varit frankerat med svenskt frimärke —• passerat förmedlingspostanstalten utan att förhållandet uppmärksammats. En sådan bristande uppmärksamhet synes långt ifrån osannolik med hänsyn till den avsevärda ökningen av postförsändelser strax före jul. Vad som givit näring åt misstanken om avsiktlig felbehandling av Kansts brev, är det förhållandet, att Gestapo uppgives därav ha föranletts till förhör med Kansts hustru. Tages samtliga omständigheter i betraktande — bland annat brevets »tudelning» — tala de emellertid enligt undersökningskommissionens mening bestämt för att oavsiktlig felbehandling genom bristande noggrannhet förelegat. Fallet belyser i sin mån postkontrollens vanskligheter. Vad angår det i redogörelsen omnämnda brevet från jagaren Karlskrona föreligger uppgift att brevet anlänt till sjörevisionen försett med tyska cen surremsor och tysk censurstämpel. Brevets karaktär av assurerad försändelse har möjliggjort en detaljerad undersökning angående brevets tänkbara befordringsvägar. Öm de från marinen lämnade uppgifterna angående brevets inlämnande på postkontoret i Karlskrona äro riktiga, är det uteslutet att brevet, behandlat på normalt sätt, kan ha lämnat svenska postverket under sin befordran från avsändaren till mottagaren. Intet tyder på att brevet behandlats av säkerhetstjänstens postkontrollavdelning. Brevets omslag har icke bevarats av sjörevisionen, och denna har underlåtit att anmäla det anmärkningsvärda förhållandet till generalpoststyrelsen, vilket omedelbart bort ske. Denna uraktlåtenhet har väsentligen försvårat möjligheterna att nu förklara, hur obehörigt ingrepp kan ha skett och hur tyska censurmärken kunnat åsättas brevet. Sammanfattningsvis vill undersökningskommissionen framhålla, att den verkställda utredningen icke givit stöd för antagande att befattningshavare inom svenska postverket eller säkerhetstjänsten gått tyska ärenden genom att befordra post från utlandet eller inrikes svensk post till Tyskland eller av Tyskland ockuperat land.
183 VIII.
Undersökningskommissionens allmänna uttalanden.
Under tiden närmast före kriget och under detsamma har vårt land i stor omfattning berett asyl åt flyktingar från andra länder, särskilt Tyskland och tyskockuperade områden. Härigenom ha flyktingarna för egen del erhållit trygghet mot att bli utlämnade till det land, från vilket de flytt. Det har emellertid ofta även varit angeläget för flyktingarna att uppgifter om deras flykt eller om andra förhållanden berörande clem icke skulle nå myndigheterna i hemlandet, enär eljest flyktingarnas anhöriga eller meningsfränder riskerade att bliva utsatta för förföljelser. Påståenden eller misstankar att sådana uppgifter likväl sipprat ut ha i tämligen stor utsträckning framförts, såväl i den allmänna debatten som i enskilda anmälningar till undersökningskommissionen. En av kommissionens främsta uppgifter har därför varit att söka klarlägga om och i vad mån på grund av svenska myndigheters eller befattningshavares åtgöranden skada kunnat uppkomma genom att uppgifter om flyktingar kommit till främmande makts kännedom. I förevarande betänkande redovisas resultatet av kommissionens undersökningar i detta hänseende. Under kommissionens utredningsarbete har endast i enstaka fall kunnat konstateras, att läckage i här avsedd mening förekommit i flyktingärenden eller sålunda att uppgifter om flyktingar på grund av uppsåtligt handlande eller försummelse av svenska befattningshavare, som handlagt flyktingärenden, obehörigen utlämnats till främmande makt. Däremot har det visat sig, att åtskilliga uppgifter om flyktingar utlämnats till utländska myndigheter som ett led i mer eller mindre omfattande officiella förbindelser mellan svenska och utländska myndigheter. Till en början må beröras det rättsläge, som får anses föreligga på detta område. Såsom i kap. I I närmare angivits avse sekretesslagens bestämmelser icke frågan om och i vilken mån utländska myndigheter skola erhålla tillgång till sådana uppgifter om utlänningar, som förvaras hos svenska myndigheter. Ej heller i övrigt har denna fråga författningsmässigt reglerats, frånsett vissa bestämmelser i av Sverige ingångna traktater angående utlämning av förbrytare. Då en svensk myndighet haft att avgöra huruvida en utländsk myndighet bort få tillgång till en viss handling eller en viss uppgift rörande en utlänning, har sålunda avgörandet måst ske utan stöd av meddelade författningsbestämmelser. Undersökningskommissionen vill i det följande något utveckla de allmänna synpunkter som kuuna läggas på nu förevarande fråga. Först upptar kommissionen till bedömning läget under normala förhållanden.
184 Även om det icke — med undantag för de fall då så bestämts i en traktat — föreligger någon skyldighet för svenska myndigheter att tillhandahålla utländska myndigheter här tillgängliga uppgifter om utlänningar, torde det vara ställt utom allt tvivel att ett sådant utlämnande i viss utsträckning bör ske. Om svensk legation i utlandet av myndigheterna därstädes får uppgifter om svenskar, bör i princip motsvarande förmån tillerkännas vederbörande utländska legation i Sverige. Ett sådant samarbete är i själva verket nödvändigt i ett normalt internationellt umgänge. En legation behöver exempelvis få reda på en persons vistelseort för att delgiva honom handlingar i arvseller äktenskapsangelägenheter. Ett visst samarbete erfordras också mellan olika länders polismyndigheter för att komma till rätta med internationella förbrytelser såsom mynt- och sedelförfalskning, vissa bedrägerier och dylikt. Härmed har man ej besvarat frågan i vilken utsträckning uppgifter böra utlämnas. De principer som finnas uttryckta i sekretesslagen kunna emellertid här tjäna till vägledning. Det är sålunda uppenbart att myndigheterna icke få till utländsk myndighet utlämna uppgifter, som kunna skada den egna staten. Därest utlämnandet av en dylik uppgift likväl i det enskilda fallet påkallas av ett annat svenskt intresse, blir det beroende på en avvägning av de motstridiga intressena, om utlämnande skall ske eller ej. Det får anses ligga i sakens natur att en dylik avvägning icke ankommer på underordnad myndighet. Sekretesslagen syftar vidare till att skapa garantier mot att uppgifter om enskilda utlämnas på sådant sätt att de kunna missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde eller hans nära anhöriga. Man har här velat trygga den enskildes intresse av att hans personliga förhållanden ej prisgivas åt offentligheten. Även denna princip bör beaktas när det är fråga om utlämnande av uppgifter till utländska myndigheter. Eftersom det emellertid i dessa fall gäller utlämnande till en myndighet och icke till enskild person, lärer man under normala förhållanden i regel icke behöva räkna med risk för sådant missbruk. Särskilt gäller detta uppgifter om utlännings bostadsadress, familjeförhållanden och dylikt. I de internationella förbindelserna måste man utgå från att utländska myndigheter likaväl som svenska taga tillbörlig hänsyn till enskildas personliga förhållanden. Något missbruk av lämnade uppgifter kan sålunda i angivna läge icke förutsättas. Det kan t. ex. icke betecknas såsom missbruk att uppgifterna begagnas för att möjliggöra anställande av åtal i annat land för stöld eller sedelförfalskning. Emellertid ställer sig saken annorlunda, om det beträffande det allmänna rättsläget föreligger en avgörande standardskillnad mellan olika länder. I sådant fall kunna nämligen uppgifter, som utlämnas angående utlänningar, komma att begagnas för ändamål eller på ett sätt som strider mot vår rättsuppfattning. Sådana särskilda förhållanden, vilka inneburit ett underminerande av den enskildes rättssäkerhet, ha, såsom känt, under den nationalsocialistiska regimen rått i Tyskland och av Tyskland ockuperade områden. Dessa för-
186 hållanden ha medfört, att även utlämnande av enbart en bostadsadress — och till och med redan en bekräftelse på att en utlänning vistades i Sverige — kunnat missbrukas för att skada vederbörande. De tyska myndigheterna eller deras medhjälpare i ockuperade länder ha i stor utsträckning vidtagit repressalier, såsom arrestering och konfiskation av egendom, även gentemot flyktingar närstående. Svårighet föreligger att angiva den tidpunkt, då i olika länder repressalier av nu angivet slag började tillämpas, och när detta kunde anses känt för de svenska myndigheterna. Beträffande själva Tyskland synes man ha bort räkna med risk för repressalier mot flyktingar närstående i vart fall någon tid efter krigsutbrottet. Mot judar hade förföljelser inletts redan före kriget. Den tyska politiken mot judarna, som fram till hösten 1941 främst var inriktad på att framtvinga deras utvandring, övergick vid nämnda tidpunkt till massdeportationer med därefter följande avlivande. 1 I fråga om förföljelserna mot judarna bör vidare framhållas, att de tyska åtgärderna riktade sig mot personer i judiska familjer oavsett huruvida någon inom familjen lyckats fly från Tyskland. Vad angår förhållandena i Norge under ockupationen finnas — frånsett verkningarna av den redan på ett tidigt stadium inträdda allmänna otryggheten — direkta officiella meddelanden om repressalier mot flyktingar I en den 12 oktober 1942 av rikskommissarien Terboven utfärdad förordning stadgades dödsstraff för den, som utan tillstånd lämnade norskt område, och i ett i maj 1943 utfärdat meddelande från polisdepartementet i Oslo tillkännagavs — under hänvisning till nyssnämnda förordning — att man måste räkna med att gisslan togs bland flyktingens familj, släktingar eller närmaste bekanta. Konfiskation föreskrevs genom olika av Quisling utfärdade lagar: agen den 19 mars 1942 om »förmögenhetsindragning på grund av folkfienthg och statsfientlig verksamhet», lagen den 26 oktober 1942 om indragning av judarnas egendom och lagen den 20 maj 1943 om indragning av egendom tillhörande flyktingar. I Danmark lära under ockupationen några motsvarande officiella bestämmelser ej ha utfärdats av de tyska myndigheterna. Man torde emellertid kunna utgå från att risk för repressalier mot flyktingar närstående i vart fall förelegat efter undantagstillståndet i augusti 1943. Beträffande övriga ockuperade länder gäller i stort sett vad som ovan sagts om Tyskland. Om under angivna förhållanden adressen till en flykting utlämnades till tyska myndigheter, innebar väl detta i och för sig icke någon risk för flyktingen själv och ej heller någon ytteriigare risk för honom närstående i hemlandet, därest de tyska myndigheterna redan kände till att han flytt. Emellertid har man bort räkna med att adressuppgift kan ha begärts i syfte att vinna bekräftelse på en misstanke om flykt, och i sådant fall har utlämnandet av 1
Jfr bilagan i Betänkandet del I s. 490 o. f.
186 adressen kunnat lända flyktingen närstående, eventuellt en hel personkrets, till skada. Såväl syftet mecl sekretesslagen som själva principen om asylratt leder här till att uppgifter om flyktingar i dylika fall ej bort utlämnas til de utländska myndigheterna. Det torde också kunna göras gällande att utlämnande av sådana uppgifter, som nu nämnts, ur allmän politisk synpunkt varit olägligt såsom föranledande tyska påtryckningar på Sverige. Det nu sagda har främst avsett uppgifter om flyktingars adresser, familjeförhållanden och dylikt. Vad angår flyktingars verksamhet i hemlandet, såsom deras deltagande i poUtisk verksamhet eller i illegalt arbete mot ockupationsmakten, är det uppenbart att skada kunnat uppkomma för flyktingarnas anhöriga eller meningsfränder i hemlandet, om uppgifter därom tillhandahållits den makt, mot vilket verksamheten var riktad. Beträffande den allmänna praxis, som förekommit hos olika myndigheter angående utlämnande av uppgifter om utlänningar till utländska myndigheter, framgår av undersökningskommissionens utredning följande. Före krigsutbrottet synas i allmänhet uppgifter ha utlämnats, så snart framställning därom gjorts. Sålunda ha exempelvis på tyska legationens förfrågningar svar lämnats till en början från polisbyrån och senare från socialstyrelsens utlänningsbyrå utan några särskilda begränsningar eller någon särskild kontroll av förfrågningarna. Den lokala polisen i Stockholm synes också ha lämnat tyska legationen uppgifter om utlänningar som förekommo i polisens utlänningsregister. Polismyndigheternas förbindelser i övrigt mecl Tyskland torde ha inneburit, att från svensk sida förfrågningar framställdes och uppgifter på förfrågan från tyska myndigheter lämnades om personer, som voro misstänkta för brott eller icke kunde identifieras. Till såväl tyska'polismyndigheter som internationella kriminalpoliskommissionen översändes den tryckta publikationen »Polisunderrättelser», vilken vid denna tid även innehöll uppgifter om utlänningar som efterlysts m. m. Före kriget synes man i allmänhet icke ha ägnat närmare uppmärksamhet åt de risker, som kunde uppkomma genom utlämnande av uppgifter rörande utlänningar när dessa voro politiska flyktingar. Med hänsyn till de redan före krigsutbrottet inträdda och undan för undan skärpta förhållandena i Centraleuropa, vilka medförde en flyktingström till bland annat vårt land, hade större vaksamhet på nämnda punkt varit önskvärd. Såsom belysande för de risker, som här förelegat, må hänvisas till två av statens centralbyrå för fingeravtryck hösten 1938 respektive våren 1939 framställda förfrågningar, för vilka redogjorts å s. 46—48. I anledning av krigsutbrottet aktualiserades på skilda håll frågan huruvida och i vilken utsträckning uppgifter fortfarande skulle lämnas till utländska myndigheter. Tillämpningen utvecklades ej på ensartat sätt hos de olika myndigheterna. De lokala polismyndigheterna synas redan på ett tidigt stadium ha slutat besvara förfrågningar från tyska legationen och i stället hänvisat till social-
187 styrelsen eller utrikesdepartementet, Detta tillvägagångssätt måste enligt undersökningskommissionens mening anses ha varit riktigt och välbetänkt. Förfrågningar från tyska legationen hos socialstyrelsen och sedermera utlänningskommissionen besvarades emellertid ända fram till början av år 1945. Likaså upprätthöllos ända till ett sent skede av kriget genom statens kriminaltekniska anstalt förbindelser med tyska polismyndigheter eller mecl internationella kriminalpoliskommissionen, vilken sommaren 1940 kom under Gestapos ledning. I den av anstalten utgivna publikationen »Polisunderrättelser», som till någon tid före kapitulationen i maj 1945 tillställdes tyska polismyndigheter och internationella kriminalpoliskommissionen, intogos intill våren 1942 uppgifter även om utlänningar. De svenska polismyndigheternas förbindelser i övrigt med tyska polismyndigheter avbrötos vid krigsutbrottet hösten 1939. I mars 1941 återupptogs emellertid av säkerhetstjänsten kontakten med tysk polis i anledning av den s. k. Wollweberaffären. Frånsett vad som förekommit i denna affär och i samband därmed behandlade frågor, synes säkerhetstjänsten icke ha utlämnat några uppgifter om utlänningar till tyska myndigheter. Såsom framgår av det anförda har det förekommit att även under kriget vissa myndigheter lämnat uppgifter om utlänningar till tyska myndigheter. De olika slagen av förbindelser skola här nedan närmare beröras. Med ledning av de hos socialstyrelsen respektive utlänningskommissionen förda registren ha under kriget på förfrågan från bland annat tyska myndigheter lämnats uppgifter om utlänningar, huvudsakligen rörande deras adresser, familjeförhållanden och medborgarskap. I enlighet med det ovan sagda borde uppgifter om utlänningar ej ha utlämnats, om det kunde medföra skada för utlänningarna själva eller deras anhöriga. Att denna princip också stått klar för vederbörande chefer inom den centrala utlänningsmyndigheten framgår av att, enligt vad som uppgivits, i samband mecl krigsutbrottet utfärdats instruktion inom socialstyrelsen av innebörd att uppgifter till tyska myndigheter skulle lämnas allenast såvitt anginge tyska medborgare, vilka icke vistades här i landet i egenskap av flyktingar. Mot innebörden av en dylik instruktion finnes enligt undersökningskommissionens mening icke något att erinra. Den synes emellertid icke ha erhållit en mot sitt innehåll svarande tillämpning. Instruktionen, som icke avfattats skriftligen, framstår mera som en allmänt hållen anvisning. När socialstyrelsen efter överenskommelse med utrikesdepartementet hösten 1940 övertog besvarandet av förfrågningar från tyska legationen och tyska konsulat har i landet, erinrades icke befattningshavarna om instruktionen Någon närmare definition på vad som i detta sammanhang avsågs med uttrycket flyktingar synes icke ha meddelats inom den centrala utlänningsmyndigheten. Generaldirektören Höjer har för undersökningskommissionen såsom kriterium på att en person vore att anse såsom flykting angivit att
188 denne sökt främlingspass. En sådan gränsdragning kan emellertid undersökningskommissionen icke anse riktig. En person, som kommit till Sverige med tyskt hemlandspass, kan ha brutit mecl hemlandet ehuru han, med hänsyn till att giltighetstiden för hemlandspasset ännu ej utgått, icke haft anledning söka främlingspass. Så snart det kommit till utlänningsmyndighetens kännedom, att utlänningen brutit med hemlandet, borde han i nu förevarande hänseende ha betraktats såsom flykting. Härtill kommer, att den av generaldirektören Höjer angivna gränsen inga lunda blivit konsekvent iakttagen i tillämpningen. Vid granskning av de svar, som lämnats på tyska förfrågningar, visar det sig nämligen, att uppgifter i icke obetydlig utsträckning meddelats även angående utlänningar, vilka vistades här på främlingspass. I flertalet av de fall, då uppgifter lämnats om tyska flyktingar, har förfrågningen avsett utlänningens adress här i landet. Därvid har oftast i frågeskrivelsen uppgivits utlänningens tidigare adress i Sverige eller på annat sätt tydligt, framgått, att det för de tyska myndigheterna var känt att flyktingen vistades här i landet. Om svaret i dylika fall endast innehållit uppgift om ny adress, kan i regel någon skada ej antagas ha vållats. Däremot måste uppenbarligen skada anses ha kunnat uppkomma i de fall, då de tyska myndigheterna genom den centrala utlänningsmynclighetens svar fått bekräftelse på att en av dem eftersökt person brutit med hemlandet. Sådan bekräftelse har i flera fall erhållits genom uppgift att den omfrågade vistades här på främlingspass eller »som flykting». Även i de fall, då uppgift om adress eller familjeförhållanden lämnats utan att det av den tyska frågeskrivelsen klart framgått att utlänningens vistelse i Sverige varit på förhand känd, kan det misstänkas att uppgiften givit de tyska myndigheterna upplysning om att utlänningen här i landet sökte undandraga sig kontakt med hemlandet under sådana förhållanden att flyktingskap förelegat. Det torde vara klart, att uppgiftslämnandet i sådana fall kunnat medföra allvarliga konsekvenser för flyktingen närstående och även för hans egna eventuella ekonomiska intressen i Tyskland. I några fall ha upplysningar lämnats även om personer, som icke varit tyska medborgare. Dessa fall ha huvudsakligen rört antingen adressförfrågningar beträffande personer, som vid undersökning visat sig vara svenska medborgare, eller begäran om uppgift huruvida viss person förvärvat svenskt medborgarskap. Vid undersökningskommissionens utredning har icke framkommit något som tyder på att dessa förfrågningar avsett annat än behöriga konsulära angelägenheter. Beträffande den stora mängden av förfrågningar rörande tyska medborgare och statslösa. får utredningen anses ådagalägga, att förfrågningarna endast i undantagsfall underkastats någon kritisk granskning inom den centrala utlänningsmyndigheten. Svaren synas i stället ha lämnats rent rutinmässigt. Bedan detta måste undersökningskommissionen beteckna som otillfredsställande. Det ogynnsamma intrycket förstärkes av det förhållandet,
189 att besvarandet av förfrågningar i den vidsträckta omfattning som förekommit kunnat fortgå ännu under år 1944. Man har alltså underlåtit att beakta de genom årens lopp alltmer dokumenterade förföljelserna i Tyskland mot personer, som voro motståndare till den härskande regimen. Det måste vidare betecknas såsom omotiverat att lämnade svar i åtskilliga fall innehållit mera fullständiga uppgifter än som betingats av de framställda frågorna. Undersökningskommissionen syftar härvid särskilt på de fall, då såsom svar på en adressförfrågan eller en förfrågan angående familjeförhållanden uppgivits, att vederbörande tyske medborgare utrest till annat land än Tyskland. Besvarandet av förfrågningar med ledning av förda register har utgjort ett av Paulsons tjänsteåligganden. Paulson har också undertecknat flertalet av svaren till tyska legationen eller tyska konsulat. Hans överordnade, i första hand chefen för socialstyrelsens utlänningsbyrå respektive utlänningskommissionens kontrollbyrå, ha dock uppenbarligen underlåtit att lämna honom närmare instruktioner och att i övrigt följa hans verksamhet i detta avseende. Med hänsyn till sakens vikt måste det anses anmärkningsvärt, att större uppmärksamhet icke ägnats åt denna fråga. Det må emellertid också framhållas, att det samråd, som i vissa fall ägt rum med utrikesdepartementet, icke varit ägnat att skärpa den centrala utlänningsmyndighetens vaksamhet beträffande ifrågavarande ärenden. Sålunda må erinras, att utrikesdepartementet i januari 1944 i anledning av en adressförfrågan från tysk sida förordat det svaret, att någon uppgift icke kunde lämnas emedan den efterfrågade vistades här såsom politisk flykting. 1 En dylik formulering kunde givetvis i och för sig innebära en upplysning för de tyska myndigheterna, som kunde medföra skada för flyktingen eller honom närstående. Utrikesdepartementet, som med socialstyrelsen träffat överenskommelse om besvarandet av förfrågningar av här avsett slag, har ej heller vidtagit några som helst åtgärder i anledning av de avskrifter av de många lämnade svaren, som tillställts departementet. Enligt undersökningskommissionens mening kan utrikesdepartementet icke undgå att med den centrala utlänningsmyndigheten dela ansvaret för den praxis som tillämpats. Under kriget har statens kriminaltekniska anstalt — som enligt kungl. brev den 30 december 1939 handhar förmedlingen av utbyte med utlandet av meddelanden rörande brott — besvarat förfrågningar från utlandet och framställt förfrågningar därstädes angående utlänningars identitet och antecedentia. Dessa förfrågningar ha främst avsett personer, som anhållits for pohsering eller såsom misstänkta för brott, ävensom avlidna personer. Under de första krigsåren synes anstalten ha fortsatt den praxis som på detta område varit rådande inom den lokala polisen i Stockholm, vilken tidigare handhaft den ifrågavarande förmedlingen. Någon närmare undersök1
Se s. 26; jfr även s. 24 (noten) och s. 29 (referat 7).
190 ning synes icke ha verkställts angående de risker, som i det enskilda fallet kunde uppkomma genom utlämnande till utlandet av uppgifter rörande utlänningar, som voro flyktingar. Krigsutbrottet borde enligt undersökningskommissionens mening ha medfört en skärpt vaksamhet från svensk sida på denna punkt. Biskerna för flyktingar synas ha uppmärksammats från anstaltens sida under hösten 1941 i samband med att anstalten besvarat en förfrågan från Beichserkennungsdienstzentrale i Berlin angående den å s. 125 o. f. omnämnde tyske desertören A. Beträffande denne hade anstalten tidigare på uppmaning av lokal svensk polis hos den tyska myndigheten framställt begäran om identifiering. I ärendet översände anstalten till den lokala polismyndigheten en skrivelse med erinran om att alla förfrågningar till utlandet rörande utlänningars identitet skulle gå genom anstalten. Detta påpekande var, enligt vad anstaltens föreståndare överdirektören Harry Söderman uppgivit för undersökningskommissionen, föranlett av önskemålet att i framtiden få underlag för en prövning av det ur humanitär synpunkt berättigade i en förfrågan till utlandet. Det torde även ha varit vid denna tid som anstalten begärt att framställningar från svenska myndigheter till anstalten om förfrågningar hos utländsk myndighet måtte ske skriftligen. Motivet härtill uppgives också ha varit att anstalten skulle få möjlighet avgöra lämpligheten av förfrågningens framställande. Efter hösten 1941 har anstalten allenast i ett jämförelsevis ringa antal fall besvarat förfrågningar från eller framställt förfrågningar hos tyska eller tyskkontrollerade myndigheter angående personers identitet och antecedentia. Mot anstaltens förfarande under detta senare skede finner undersökningskommissionen anmärkning kunna framställas beträffande två av anstalten i februari 1942 framställda förfrågningar, vilka refererats å s. 126 och 127 (utlänningarna C och D). Dessa förfrågningar gällde två personer, vilka båda voro flyktingar och av vilka den ene dessutom var efterspanad av tyskarna. Det oaktat meddelade anstalten till internationella kriminalpoliskommissio nen, som vid denna tid kontrollerades av Gestapo, uppgifter av vilka framgick att flyktingarna vistades i Sverige. Beträffande den ene flyktingen uppgav anstalten dessutom, att han flytt till Sverige och att hans anhöriga voro bosatta i den icke ockuperade delen av Frankrike. Det bör emellertid uppmärksammas, att i det ena av de nu nämnda fallen — flyktingen D — på fråga i utrikesdepartementet besked erhållits att hinder icke mötte mot förfrågningens framställande. Detta fall utgör ytterligare ett exempel på bristfälligheten i utrikesdepartementets kontroll över av att sådana uppgifter, som kunde skada medborgare i Tyskland eller av detsamma ockuperat område, icke utlämnades genom polismyndigheterna, 1 Undersökningskommissionen måste vidare framhålla det anmärkningsvärda i att anstalten, oaktat hösten 1941 riskerna för missbruk från de tyska 1
Se Betänkandet del I s. 187, jfr även ovan ». 189.
191 myndigheternas sida av uppgifter om utlänningar uppmärksammats, icke förrän i mars 1942 upphörde med att i publikationen »Polisunderrättelser», vilken tillställdes såväl tyska polismyndigheter som internationella kriminal poliskommissionen, intaga uppgifter om utländska medborgare och således även flyktingar. På detta sätt kommo att för de tyska myndigheterna redovisas hela grupper av utlänningar, som vistades eller vistats i Sverige, vilket uppenbarligen var olämpligt. Vad slutligen angår det framkomna påståendet, att anstalten stått i ständig radioförbindelse med internationella kriminalpoliskommissionen, framgår av den förut lämnade redogörelsen att detta påstående är felaktigt. Den befattning, som anstalten haft med den av internationella kriminalpoliskommissionen upprättade internationella polisradioorganisationen, har allenast bestått däri, att anstalten från sommaren 1943 lyssnat på dess radiosändningar. Häremot kan enligt undersökningskommissionens mening icke framställas någon erinran. Utöver den förbindelse, som förekommit med tyska och tyskkontrollerade myndigheter angående fastställande av olika personers identitet och antecedentia, ha — såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen — de svenska polismyndigheterna respektive efter krigsutbrottet säkerhetstjänsten uppehållit kontakt i den s. k. Wolhveberaffären med polisen i övriga nordiska länder och i Tyskland. Att den svenska polisen, i syfte att förhindra sabotageverksamhet i Sverige, före kriget hade förbindelse med polismyndigheterna i övriga nordiska länder måste anses ha varit fullt naturligt. Enligt undersökningskommissionens mening kan ej heller någon erinran göras mot att den svenska polisen — liksom motsvarande myndigheter i Danmark och Norge — före kriget även med de tyska polismyndigheterna utväxlade upplysningar som kunde vara av betydelse mecl hänsyn till det svenska statsintresset att förhindra sabotage i Sverige. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har undersökningskommissionen i samband med utredningen av Wollw-eberaffären konstaterat, att den svenska polisen före kriget till tysk polis utlämnat även vissa uppgifter om utlänningar, som icke voro misstänkta för delaktighet i Wollweberaffären. Enligt undersökningskommissionens mening skulle vid förbindelsen med tysk polis före kriget i några fall en större varsamhet ha varit motiverad än som iakttagits från svenska polisens sida vid utlämnande av uppgifter om enskilda utlänningar. Kommissionen åsyftar därvid närmast en del av de detaljerade uppgifter om enskilda utlänningars verksamhet, som meddelats i skrivelse den 29 juni 1939 till tyska säkerhetspolisen. 1 Mot att säkerhetstjänsten under kriget upprätthöll förbindelse med de tyska myndigheterna i Wollweberaffären och frågor av därmed samman1
Se de å s. 67 och 68 under punkterna 6 och 7 omnämnda fallen.
192 hörande art finner undersökningskommissionen någon erinran ej kunna framställas, i den mån förbindelsen tillgodosåg intresset att förhindra sabotage eller annan grov brottslig verksamhet i Sverige. Av redogörelsen framgår emellertid, att åtminstone i ett fall till tyska polisen lämnats uppgifter om en i Tyskland anhållen enskild deltagare i sabotageverksamheten, oaktat något rimligt skäl för uppgifternas utlämnande icke förelegat och säkerhetstjänsten måste anses ha insett vilken uppenbar fara denne därigenom löpte. Kommissionen avser här de tidsschemata angående norske medborgaren Martin Basmussen-Hjelrnen, vilka med skrivelse den 31 augusti 1941 överlämnades till tyska polisen. Som kommissionen redan framhållit i sitt be tänkande del I 1 borde i detta hänseende ha visats särskild varsamhet, De utlämnade uppgifterna funnos visseriigen intagna i offentliga rättegångsprotokoll och hade delvis även varit refererade i svensk press. Dessa förhållanden borde dock icke ha medfört ätt svensk myndighet på sätt som skett underlättat de tyska myndigheternas åtgärder mot politiska motståndare till den tyska regimen. Ehuru undersökningskommissionen på sätt den förut nämnt icke ansett sig kunna framställa någon principiell erinran mot att förbindelse upprätthållits med tysk polis i Wollweberaffären, hade det dock enligt undersökningskommissionens mening med hänsyn till det allmänna läget varit bäst om förbindelsen med tysk polis icke återupptagits år 1941. Den senare utvecklingen av förbindelsen bestyrker denna uppfattning. Såsom framgår av redogörelsen gjordes från tysk sida under år 1941 kraftiga försök att utvidga förbindelsen mecl säkerhetstjänsten till att omfatta icke allenast Wollweberaffären och i samband därmed stående frågor utan även flyktingar i Sverige, främst tyska kommunister, det svenska kommunistiska partiet och dess verksamhet samt mot Tyskland riktad spionage- och underrättelseverksamhet i Sverige. Undan för undan skedde också en förskjutning av innehållet i den förbindelse som Upprätthölls, så att den till sist kom att i vissa fall innefatta förhållanden jämväl av allmänpolitisk natur. Uppgifter om flyktingar, som ej misstänktes för att vara delaktiga i sabotageverksamheten mot Sverige, ha sålunda i några fall utlämnats till tyskarna. Ett fall rörde de 25 tyska kommunister, vilka voro upptagna å den förteckning, som säkerhetstjänsten erhöll vid besöket i Berlin. Beträffande dessa tyska kommunister meddelades i april 1941 till tyska polisen, att en namngiven person jämte sin hustru avrest till Byssland, att tre namngivna personer icke inrest i Sverige samt att de övriga befunno sig i Sverige. Ett annat fall avsåg en norrman, om vilken tyskarna påstodo sig veta att han flytt till Sverige. Börande denne meddelades till den tyske polismannen Miiller under dennes besök i Stockholm hösten 1941, att norrmannen befann sig i Stockholm och var föremål för viss kontroll från den svenska polisens sida. Slutligen härpå en av Muller under besöket framställd fråga om vad som härstädes var känt 1
Se Betänkandet del I s. 187.
193 beträffande två tyskar, som anlänt hit illegalt, svarats att de voro tyska flyktingar och att de tagits i förvar av polismyndigheten. I den mån tyskarna icke redan förut mecl säkerhet haft reda på att vederbörande flytt till Sverige ha de genom svaren fått bekräftelse därpå, och i sådant fall borde uppgifterna enligt undersökningskommissionens mening icke ha utlämnats. Börande det svenska kommunistiska partiet och dess verksamhet har utlämnats en förteckning över 15 a 20 ledande svenska kommunister, vilkas namn enligt uppgift hämtats från ett visst nummer av tidningen »Ny Dag». Att något polisiärt eller annat svenskt intresse i och för sig skulle ha påkallat utlämnandet av dessa uppgifter, synes icke kunna påvisas. Närmast torde man få uppfatta saken så, att man ansett sig böra visa visst tillmötesgående. Uppgifter om spionage- och underrättelseverksamhet riktad mot Tyskland ha enligt kommissionens mening utlämnats med allt för stor beredvillighet, Sålunda har vid utredningen framkommit, att beträffande de ryska radiospionagefallen uppgift lämnats om förhållanden, som enligt undersökningskommissionens mening bort hemlighållas för tyskarna. Då kontakten mecl tysk polis i Wollweberaffären återupptogs våren 1941, hade frågan underställts chefen för socialdepartementet. Av utredningen har icke framgått att säkerhetstjänsten till de tyska myndigheterna utlämnat uppgifter utan att dessförinnan ha vänt sig till utrikesdepartementet med begäran om anvisningar. Under hela den tid varom nu är fråga har utrikesdepartementet också lämnat de begärda anvisningarna. Även om, såsom för kommissionen uppgivits, dessa anvisningar från utrikesdepartementets sida betraktats allenast som råd av klarläggande och utredande natur, måste det anses rimligt att säkerhetstjänsten funnit sig böra handla i enlighet med utrikesdepartementets uttalanden, varför någon anmärkning mot säkerhetstjänstens befattningshavare enligt undersökningskommissionens mening icke kan framställas. Av vad kriminalpolisintendenten Lundqvist sammanfattningsvis anfört 1 framgår, att man inom säkerhetstjänstens ledning ansett samarbetet mecl tyska polisen betingat ej blott av polisiära hänsyn utan jämväl av det politiska läget. Undersökningskommissionen finner uppenbart, att detta samarbete med en organisation av Gestapos karaktär överskridit ramen för en rent polisiär förbindelse. I den mån detta överskridande föranletts, såsom Lundqvist antyder av pohtrska hänsyn i förhållande till Tyskland, synes det böra uppfattas som ett led i den allmänna politiska hållning, som vid denna tidpunkt intogs Kommissionen begränsar sig till att framlägga vad sålunda förekommit och anser den politiska bedömningen därav ligga utanför ramen av kommissionens uppgifter. Under kriget har säkerhetstjänsten, liksom den svenska polisen före kriget, upprätthållit förbindelse med finska statspolisen. Genom det ändrade läge! som uppkom efter utbrottet av finsk-ryska kriget i juni 1941, erhöll denna för1
Se s. 93, jfr s. 80.
13—2313 4(5
194 bindelse allmänpolitiskt sett en förändrad innebörd. Av kommissionens utredning framgår också, att vissa åtgärder, som i detta samarbete med fmska statspolisen vidtogos från svensk sida, kommo att riktas mot en speciell kategori finska medborgare, vilka stodo i opposition mot den av finska regeringen förda utrikespolitiken. Under nämnda tid har förbindelsen av säkerhetstjänsten underställts till en början utrikesdepartementet och sedan någon gång under år 1943 en ledamot av statsrådet. Med hänsyn härtill kan enligt undersökningskommissionens mening någon anmärkning mot säkerhetstjänstens befattningshavare icke framställas. Den politiska bedömningen av förbindelsen tillkommer ej kommissionen. Vid de förbindelser, som säkerhetstjänsten under kriget upprätthållit med andra utländska polismyndigheter, synes nödig varsamhet i utlämnandet av uppgifter om utlänningar ha iakttagits. Vad härefter angår de polisförhör, som anställdes med flyktingarna vid deras ankomst hit till landet, har från danskt håll gjorts gällande, att dessa förhör och de över förhören upprättade polisrapporterna alltför ingående behandlat flyktingarnas illegala verksamhet i hemlandet, vilket medfört risk för att dylika för den danska frihetsrörelsen ytterst farliga uppgifter kunnat komma till tyska myndigheters kännedom. Av den lämnade redogörelsen framgår, att de detaljerade förhören främst föranletts av önskemålet att kunna frånskilja eventuella samarbetsmän eller tyska agenter från de verkliga flyktingarna, och att förhören i detta hänseende. varit av värde. Något belägg för att skada för den danska frihetsrörelsen vållats av de utförliga förhören har icke framkommit under utredningen. Vid förhören ha för övrigt i stor utsträckning medverkat danska polismän, vilkas tillförlitlighet ur patriotisk synpunkt kommissionens utredning icke givit anledning betvivla. Kommissionen anser någon anmärkning icke kunna riktas mot de av den svenska polisen hållna flyktingförhören, även om det i vissa enstaka fall kan ifrågasättas, om ej förhörsrapporterna varit mera ingående be träffande vederbörande flyktings verksamhet i Danmark än som påkallats avnyss anförda skäl 1 . De vid polisförhör i Skåne upprättade utförliga polisrapporterna angående danska sabotörer ha i en del fall med hänsyn till beskaffenheten av de i rapporterna intagna uppgifterna sänts direkt till den centrala utlänningsmyndighetens chef eller vederbörande byråchef. Dessa rapporter ha i regel förvarats på särskilt sätt. Det må dock erinras, att i ett fall konstaterats att en dylik rapport av särskilt hemlig karaktär, vilken sänts till socialstyrelsens chef, likväl behandlats som en vanlig hemlig polisrapport och alltså lagts till vederbörande utlännings hemliga dossier, vilket genom att handlingen blivit tillgänglig för ett större antal tjänstemän i och för sig inneburit ökad risk 2 . Något stöd för att skada härav uppkommit föreligger emellertid icke. i Jfr avsnittet angående danska klagomål i Betänkandet del I s. 188 o. f. s Se s. 145—146.
195 De till kommissionen inkomna enskilda anmälningarna om läckage ha — i den mån de ej åsyftat sådant utlämnande av uppgifter, som visat sig ha ingått i de officiella förbindelserna mellan svenska och utländska myndigheter —• så gott som undantagslöst visat sig ogrundade. I ett par fall har emellertid konstaterats, att genom obehöriga åtgärder från svenska tjänstemäns sida uppgifter om flyktingar utlämnats till tyska myndigheter. I detta hänseende märkas främst de uppgifter om flyktingar, som av e. o. byråinspektören Paulson utlämnats till Lönnegren och av denne vidarebefordrats till det tyska underrättelseväsendet. För sina åtgöranden härutinnan har Paulson fällts till ansvar av Stockholms rådhusrätt och numera även av Svea hovrätt. En närmare redogörelse för åtalet mot Paulson har lämnats i kommissionens betänkande del I. Vidare har kriminalkonstapeln Carl Nordh av rådhusrätten dömts till ansvar för olovlig underrättelseverksamhet, bestående i att han till tysk myndighet utlämnat uppgifter om flyktingars verksamhet här i landet. I ett par andra fall åter har i nu ifrågavarande hänseende någon bestämd slutsats icke kunnat dragas av den verkställda utredningen. Såsom omnämnts i betänkandet del I har konstaterats, att en sammanställning, uppenbarligen hämtad ur socialstyrelsens ofullständiga exemplar av den s. k. Bickman-rapporten, kommit i härvarande tyska myndigheters händer. Någon klarhet hur detta gått till har emellertid icke kunnat vinnas 1 . Vidare har i ett av de till undersökningskommissionen anmälda läckageärendena — den å s. 147 och 148 refererade uppgiften av flyktingen P att fotostatiska kopior av svenska polisrapporter innehafts av Gestapo i Köpenhamn — den verkställda utredningen varken bekräftat eller vederlagt påståendet. I övriga hithörande, av kommissionen undersökta fall har icke kunnat konstateras att uppgifter om flyktingar genom obehöriga åtgärder från svenska tjänstemäns sida kommit till tyska myndigheters kännedom. De talrika påståenden härom, som framställts såväl i den offentliga debatten som i anmälningar till polisen eller till undersökningskommissionen, torde i flertalet fall ha föranletts av oreflekterad misstänksamhet. Med hänsyn till att — på sätt förut beskrivits — under kriget förekommit officiella förbindelser mellan svenska och tyska myndigheter i ärenden angående utlänningar, om vilka förbindelser allmänheten i stort sett saknat kännedom, framstår emellertid en dylik misstänksamhet i viss mån som förklarlig. Nämnda misstänksamhet har även en annan betydelsefull bakgrund, som kommissionen nu vill beröra. När kommissionen funnit de framkomna misstankarna om läckage i det stora flertalet fall vara ogrundade, är kommissionen naturligtvis medveten om att de tyska myndigheterna kunna ha haft en ingående kännedom om de flyktingar, som under kriget vistats här i landet, och om deras förhållanden. Åtskilliga omständigheter tala för att så varit fallet. Under sitt arbete har undersökningskommissionen i olika sammanhang uppmärksammat, att det tyska underrättelseväsendet haft stora möjligheter att på annat sätt än genom förut 1
Se Betänkandet del I s. 424, 433 och 481,
196 omnämnda officiella förbindelser eller genom läckage från svenska tjänstemäns sida skaffa sig uppgifter om flyktingar. Bland annat ha som bekant åtskilliga enskilda personer dömts för olovlig underrättelseverksamhet under kriget till förmån för Tyskland. Vad angår uppgifter om flyktingars namn och adresser har kommissionen jämväl uppmärksammat, att många flyktingar först under ett sent skede av kriget blivit medvetna om nödvändigheten av sekretess. Kommissionen har sålunda vid sin granskning av säkerhetstjänstens postcensur funnit, att norska och danska flyktingar i stor utsträckning under kriget sänt brev till anhöriga eller bekanta i hemlandet genom den vanliga posten, som där var underkastad tysk censur. Efter att tidigare ha varit underkastad viss gallring stoppades sedan början av år 1943 i regel dylika flyktingbrev av säkerhetstjänsten. De stoppade breven ha vidarebefordrats först efter den tyska kapitulationen i maj 1945. Uppgifter rörande sådan verksamhet i Tyskland eller tyskockuperade länder, som varit riktad mot de tyska myndigheterna, ha vidare i stor utsträckning genom flyktingarnas egna berättelser blivit bekanta för en tämligen vidsträckt krets av personer. Möjligheterna att hemlighålla dessa sakförhållanden ha därigenom begränsats. Kommissionen vill i detta hänseende jämväl hänvisa till vad kommissionen i det föregående 1 uttalat angående den norska kurirtrafiken. Med hänsyn till omständigheter av nu berört slag synes det icke svårförklarligt, att tyska myndigheter genom sitt underrättelseväsen och dess agenter här kunnat skaffa sig understundom mycket ingående kännedom om härvarande flyktingar och om förhållanden i flyktingarnas hemland. Den verkställda utredningen har beträffande utlämnande av uppgifter om flyktingar givit vid handen, att de svenska myndigheterna på vissa, håll för sent beaktat de risker, som upprätthållandet av förbindelser med tyska myndigheter kunde medföra för flyktingar närstående i hemlandet. Ojämnheten i de olika myndigheternas praxis visar, att någon enhetlig princip icke blivit följd, vilket till stor del måste tillskrivas bristen på upplysning och anvisningar från centralt håll. Att enskilda tjänstemän medvetet eller av försummelse brustit i sin sekretessplikt har däremot endast i förut angivna undantagsfall konstaterats. De misstankar i detta avseende som i andra fall riktats mot svenska tjänstemän, vilka handlagt flyktingärenden, ha enligt kommissionens mening visat sig oberättigade. 1
Se s. 155.
197 INNEHÅLLSFÖBTECKNING Sid.
Skrivelse till Konungen 3 I. Inledning 5 II. Översikt över gällande sekretessbestämmelser m. m 7 III. Behandlingen av hemliga handlingar samt besvarandet av förfrågningar angående utlänningar hos socialstyrelsen och utlänningskommissionen 14 Behandlingen av hemliga handlingar 14 Besvarandet av förfrågningar angående utlänningar före krigsutbrottet år 1939 18 Besvarandet av förfrågningar angående utlänningar efter krigsutbrottet år 1939 19 Förfrågningar från tyska legationen 23 IV. Utlämnande av uppgifter om utlänningar ft ån lokala polis- och passkontrollmyndigheter till utländska beskickningar och konsulat m. m 31 V. Förbindelser mellan svenska och utländska polismyndigheter i ärenden angående utlänningar 3g Den tyska polisens organisation 37 Internationella kriminalpoliskommissionen 39 Förbindelser med utländsk polis före krigsutbrottet år 1939 43 Förbindelser med utländsk polis efter krigsutbrottet år 1939 49 Förbindelserna i den s. k. Wollweberaffären m. m 55 Förbindelser med finsk polis i vissa ärenden 95 Statens kriminaltekniska anstalts förbindelser med internationella kriminalpoliskommissionen och utländsk polis 117 VI. Utredningar i anledning av framförda misstankar om läckage från svenska myndigheters sida i utlänningsärenden 133 Flyktingförhören 134 Undersökning av påstådda läckagefall 139 VII. Fråga huruvida brev, som befordrats av svenska postverket, obehörigen kommit utländska myndigheter tillhanda 167 VIII. Undersökningskommissionens allmänna uttalanden 183
r>:>. Betänkande mad förslag angående hemvärnet. Beckman 157 s. 1 bi 1. Fö. CO. Betänkandes med förslag till lag om skya u mot ohälsa och olyckafall i arbete ni. m. Almqvist & Wioksell Uppsala. 8iti7 s. S. 01. Riktlinjer för don framtida jordbrukspolitiken. Del 3 Bilagor. Idun. 149 s. Jo. 82, Betänkandio med förslag til! lag om tryggande aT bygg. nadsarbetajres lönefordran m. in. Norstedt. i v, 229 s. Ju. fi::.Betänkande med furalag till lag om virkesmätnin" m. in. Mar-cns. iv, 128 s. Jo. 01. BetUnkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk. Beckman 100 s. Jo. 05. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkanden Bila«a nr 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården. Av K. Severin Statens Eeproduktiönsanstalt. 54 s. S. 60. Betänkande angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen Del 1. Kontorspersonal och amanuenspersonal. Marcus 188 a. Fl. Betänkande med utredning och förslag angående lönostallningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonoiniporsonal ni. m. V. Petterson. 223 s. Ki. Betänkande och förslag angående det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. Allmänt folkbildningsarbete Beckman. 254. s. K. 89, Förvaltningsförfarandet. Förberedande utredning angående reglering av förfarandet bos förvaltningmyiiibheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. Av N. Herlitz. Marcus. 221 s. Ju Utredningen om föreningsjordbruk. Betänkande med forslag till lag om sambruksföreningar. V. Petterson 198 s. Jo. 71 Betänkande om deltidsarbete i allmän tjänst in. ni Marcus 199 s. Fi. 72. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 7 Kidio och Him i skolundervisningen. Idun. 64 s. F 73. Utlåtande rörande metoder och materiel vid skoasbrandsläcktiing. Marcus. 142 s. K. 74. Betänkande angående socialvetenskapernas ställnin» vid universitet och bögskolorm. m. Hroggströni. 18ns F" 73. Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten in. m Beckman 301 s. ho.
6. De medicinska högskolornas organisationskommitté 1. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk förökning, Idun. (2i 236 s. E. 7. -Naturvetenskapliga torskningskommitten. 2 Förslag till reformer rörande doktorsavhandlingar och annan publiceringsverksamhet inom naturvetenskaperna Den mariobiologiska forskningen. Utbildningen av laboratorn-biträden. Idun. 114 s. F. i. Jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket. Av s. Urundström. Idun. 192 s Jo I. 1945 års stataskatteberedning. Betankande med förslag till omläggning av- den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapaskatt m. m. Beckman. 4.-,is a Fi ). Utredning angående vissa Wgenhetsupplåtelser å kronomark i Norrlands fjälltrakter. Marcus. 87 s Jo . 1945 års uuiversitetsberedning. •>. Akademiska lärarbefattmugar samt anslag till den vetenskapliga ntbildningen m. m. Beckman. 202 s. E. :. Betänkande med förslag angående kommunernas bidrag till folk-pensionskostnaderna. Idun. 95 s $ . Betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten. Norstedt 208 s. Ju. . Betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland. V. Petterson 200 s K . Betänkande med förslag till en utökad köttkontroli 111. m. Idun. 71 s. 1 karta. Jo. " i«*o fös* P ro I"'«, !l " d '»' * Sverige nnder krigsåren 1939—1945. Norstedt. 270 s. S. . Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m m Del 2 Hjälpkrafterna. Beckman 94 s F . Betänkande med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftumgen ni. m. 2. Almqvist Jt Wiksell, Uppsala. 221 s. S. Utredning om utbetalningen av barnbidragen V Pet terson. 100 s. S. " . ' Betänkande med förslag angående den offentliga lönestatistiken. Marcus. 115 s. Fl. Betänkande angående- revision av det militära rättegångsväsendet Norstedt. 28(1 s. Ju. Körslag till omorganisation av justitiokanslersämuetet och inrättande av ett riksåklagarämbete. Norstedt. 54 s. Parlamentariska undersökningskommissionen angående fl.vktmgärenden och säkerhetstjänst. 2. Betänkande angående utlämnande av uppgifter om flyktingar. Beckman. 197 s. S.
^tp'u^t'^^X^Lri&Tit^T^T^fTs
^kSJkd* "T" •*•» *o»»—**•
departementet. Enligt kungörelsen den 3 febr 1922 ™ ?,,V»™ J? ., utredningarna i omslag med enhetligfärg för varje, departement. """"'^
f< ;1 " ,slastl ^departementet, Jo. = jordbruks" t r e d u ' " « a r a * * » anordning ,nr 98) utgivas
Statens offentliga utredningar 1946 S y s te m uti s k förte e kning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.) Allmän lagstlftnlmr. Rättsskipning. Fångvård Arvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk [491 Betänkande ang. vissa organisations-, utbildnings- och tjanstgonngsfrågor vid domstolarna. [07] „ ... , Slatsrörfattning. Allmän statsförvaltning. Betankade med förslag till omorganisation av vä"- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. [10] 1945 års lönekommitté. 1. Betänkande med förslag till statliga loneplaner m. m. [48J Betänkande ang. reglering av anställningsförhållandena för yiss civil personal inom statsförvaltningen. Del 1. Kontorepersonal och anianueuspersoual. [60' Betänkande med utredning och förslag ang. löneställningen for viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m. [07] Förvaltningsförfarandet. Förberedande ntredning ang reglering av förfarandet bos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande Betäukande om deltidsarbete i allmän tjänst m. m. 171' Forslag till omorganisation av justitiekansiersämbetet och inrättande av ett riksåklagarämbete. [92] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas nnansväsen. ] d brnks a fK i f , °;' . ' -«ringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av
b n ok 0 foring aV f23° rlibr ' ,k8 ' aStiBhet
SSmt
lBg 0 m
i™"™**'
1944 års skattesakkunniga. 2. Betänkande med förslå- ang Idrottssammanslutningars beskattning för inkomst. [001 194o års statsskatteberedning. Betänkande mod förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt ang kvarlåtenskapsskatt ni m. [79] Betänkande med förslag ang. den offentliga lönestatistiken. i'oiiti. Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flykting. ärenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande ang. flyktingars behandling. ;3fi; 2. Betänkande ang. utlämnande av upp. gifter om flyktingar. [93| Den t v s | [ ] l propagandan i "Sverige under krigsåren 19391945. [80] Nationalekonomi och socialpolitik. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskuingen och dess förhållande vid olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och befolkmngspolitiska betydelse. [2] Betänkaude om barukostnadernas fördelning med förslag ang. allmänna barnbidrag m. m. [5] Bilagor [6] Investermgsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för genomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. [13] Den familjevårdande socialpolitiken. [17]
(Fortsättning
å omslagets 4:e sida)
Betänkande mod förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och forslag ang. moderskapsbidrag. [23; 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhavande ni. m. 3,1 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [62] Kommittén» för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Forslag till effektiviserad kurators och arbetsförmedlings-verksamhet för partiellt arbetsföra m. ni. [24] Bilaga nr 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården Betänkaude med förslag till investeringsreserv for budgetåret 1940/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27 Bilagor. [28] Statsmakterna och folkhushålluiiigen under den till följd av stormaktskriget U'39 inträdda Urisen. Del 0. iideu juli 1914-juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. De I I . Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [441 Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] Betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. ,a.> Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete ni. m. [60] Betänkande med förslag ang. kommunernas bidrag till folkpenslonskostnadema. [82] Betänkande med förslag till organisation av tillsynen & arbetarskyddslagstiftningen m. m. 2. [88. Utredning om utbetalningen av barnbidragen. [89, Ilälso- och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veteriuärväsendet. [20. Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område, i Norrland, [liv P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. 118] Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. [89] Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1, 142; Del 2. HO] Del 3. Bilagor. [61] . . Betänkande med förslag till åtgärder for främjande av ridhästaveln m. m. 45 BatlonaUtetsvariatlonerna inom det svenska jordbruket. 147, Betänkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt ä jordbruk. et _ . . ... Utredningen ' om föreningsjordbruk-. Betänkande med fol slag till lag om sambruksföreningar. [70: . Jordbruksbefolkningens möjligbeter till sysselsättning utom Utredning ang. "vissa lägenhetsupplåtelser å kronomark i Norrlands fjälltrakter. [80] Betänkande med fiirslag till en utökad köttkontroll m. tn. [85] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen ni. m. [S| , Betänkande med förslag till skogsvardslag m. m. [41] Betänkande med förslag till lag om virkesmatnmg. m. m.[63, Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning. [73] Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivuingsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagaruämnder. 221 Betänkande ang hantverkets och småindustriens befram-
Handel och sjöfart. Koin in unikationsväsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige Dess aktuella behov OCb riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1; Betänkande med förslag til] vcrkstadsorgaliisati.ui förvägoch vatténbyggnadsväsendetr. [43. Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. ni. [58! Betänkande ang. vissa åtgärder till förbättrande av transspuilförhällandena i Norrland. St Bank-, kredit- och pennillgväseri. Försäkringsrätten. Betänkande ang. tjtostepensionjlöréäkringens organisa tion. ,'-0 Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse in. m, 1. Lagtext. [SSj 2. Motiv. [34 Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1941 års lärarlönesaklcunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare ni. m 1945 års universiietsberediiing. 1. Docentinstitutionen. [91 2. Akademiska lärarbcfaitningar sann anslag till den vetenskapliga utbildningen m. m. 1.81] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. 15 . 4. Realskolan. Praktiska linjer. 14 VI, Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [81] VII Radio och fil in i skolundervisningen .2 Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. i 121 Del 2. Hjälpkrafterna. [871 • , Soeiahubildiiiugssakkuuniga. 2. Utredning och forslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. [80] Betänkande med förslag tili förordning ang. allmänt kyrkomöte ni. m. 132] , , Betänkande med förslag till nyorganisation av kjrkomusikerbefattuiugarna m. m. Del 2. [50] Utredning ang. reglering av den territoriella forsamlings" indelningen i Stockholm. [54] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skoloi ' jämte förslag till handledning i sexualundervisning for lärare i högre skolor. Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. Allmänt folkbildningsarbete. [68] Betänkande ang. soclalvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. ni. [74 De medicinska högskolornas organisationskommitté. 1. organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskNauii^veteuskapliga forskningskommittén. 2. FBrslag till reformer rörande doklorsavliandlmgar oeh annan publlceringsvorksamhet inom naturvetenskaperna. Den marinbiologiska forskningen. Utbildningen av laboratoriesträden. 177] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid fOrsvarsväscndei. .4 Betänkande och förslag riirnnde åtgärder for alt begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse for rikets foiBetänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. [38] S a n t
S U
befäl och
B e t ä Ä T e f '^s.'ag'tiir-sSfflistiftniiig
för krigs-
B
4 Betänkande °med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordrau m. m. [02]
Stock
e
Ä
StfÄSSf 5 f Ä Ä
Ä
revision av det militära rättegångsväsen-
det. [91] utrikes ärenden.
i i - • 1. - K- l- Beckmans Boktryckeri. 2313 "1