Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m.m.

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 7 : 10 S O CJAIiDE P A R T E MENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

CIVILFÖRSVARETS O R G A N I S A T I O N M. M. A V G I V E T AV

1945 ÅRS CIVILFÖRSVARSUTREDNING

S T O C K H O L M 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk 1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättatbete. Hseggströin. xv, 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 825 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariifer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Heeggström. 126 s. K. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö.

förteckning 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande med förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden va. m. Marcus. 132 s. Jo. 8. Betänkande med förslag angående fiskets administration ni. m. Kihlström. 165 s. Jo. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m.m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. ni. Beckman. 262 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 7 : 1 0

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

CIVILFÖRSVARETS O R G A N I S A T I O N M. M. AVGIVET AV 1945 ÅRS

CIVILFÖRSVARSUTREDNING

STOCKHOLM 1947 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI ri800 46]

w

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse till Herr Statsrådet E. Mossberg

5 Förslag till lag angående ändring i civilförsvarslagen

9 Kap. I Inledning Utredningens uppdrag ni. m Kortfattad redogörelse för gällande organisation Inskränkningar i civilförsvarets verksamhet i samband med krigsslutet.. Utredningens skrivelse den 14 januari 1946

15 15 17 22 26

Kap. II. Erfarenheter från utlandet Luftkriget Anfallsmedel av i krigets början vedertagen typ Robotbomber Atombomber Civilförsvarets organisation och verksamhet Belgien Danmark England Frankrike Holland Norge Schweiz

29 29 29 40 43 49 50 53 55 58 59 60 61

Tyskland Kap. III.

Allmänna

64 behovet av civilförsvarsåtgärder

71 Kap. IV. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta Allmänna synpunkter Civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar Civilförsvaret och polisväsendet Civilförsvaret och brandväsendet Civilförsvaret och sjukvårds väsendet Civilförsvarets övriga tjänstegrenar Frågan om ytterligare någon verksamhet bör hänföras till civilförsvaret Civilförsvaret och bevakningstjänsten Civilförsvaret och den allmänna civila transportledningen i krig Civilförsvarskolonner Kap. V. Civilförsvarets verksamhet under fred Central planläggning Lokal planläggning Utbildning och övning Allmänna synpunkter . Erfarenheter från den hittillsvarande civilförsvarsutbildningen

synpunkter

på det framtida

80 80 82 91 92 96 104 108 113 113 121 127 130 130 133 136 136 138

4 Sid.

Frågan om frivillighet eller tvång Förslag angående utbildningens omfattning och bedrivande Övningar Ersättning för deltagande i utbildning och övning Materielfrågor Förebyggande åtgärder inom stadsplanering m. m Betydelsen av förebyggande åtgärder Stadsplanering m. m Särskilda åtgärder vid industrier, tekniska verk m. m Anordnande av skyddsrum Skyddsrumsbehovet Skadeverkningar Skyddsvärdet Förvarningstiden Skyddsrumskostnader enligt nuvarande principer Kravet på skydd samt omfattningen av skyddsrumsskyldigheten Vissa beredskapsfrågor Vissa tekniska frågor m. m Kap. VI. Organisationen Allmänna synpunkter Centralmyndigheten Länsinstansen Botteninstansen Riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter Civilförsvaret och industrien Kap. VII. Kostnadsfördelningen Nuvarande bestämmelser Kommunernas skyldigheter Enskildas kostnader för civilförsvaret Erinringar mot nuvarande kostnadsfördelning Förslag till ändrade kostnadsbestämmelser Kap.

VIII.

Kap. IX.

Vissa kostnadsberäkningar Specialmotivering till författningsändringarna

Kap. X. Sammanfattning Särskilda yttranden

av utredningens förslag

139 140 1°^ 150 151 154 154 155 162 166 166 168 168 1 ^8 183 184 19^ 200 20 / 207 210 21/ 220 223 227

•

232 232 232 235 236 238 246 254 257 261

Till Herr Statsrådet E. Mossberg. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 har Herr Statsrådet samma dag dels tillkallat ledamoten av riksdagens första kammare, numera landshövdingen Th. Rergquist, ledamoten av riksdagens andra kammare docenten E. AV. Hastad, överstelöjtnanten C. F. R. Lemmel, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören S. H. Linderot, byråchefen S. V. Lundquist, ledamoten av riksdagens första kammare fru Gärda Svenson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren G. F. Thapper och kassörskan Märta Öberg att verkställa översyn av gällande anordningar för civilförsvaret och framlägga därav föranledda förslag, dels uppdragit åt Rergquist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. .De sakkunniga ha antagit benämningen 1945 års civilförsvarsutredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande har samma den 12 oktober 1945 uppdragits åt dåvarande civilförsvarsdirektören, numera assessorn vid öv erstå thållarämbetet G. F. S. Widmark att vara sekreterare åt utredningen, varjämte förste byråsekreteraren L. G. Fernquist den 11 november 1940 förordnats att från och med den 6 i samma månad vara biträdande sekreterare åt utredningen. Vissa av utredningens ledamöter jämte sekreteraren ha med vederbörliga tillstånd företagit studieresor till utlandet. Sålunda ha Lemmel, Lundquist, Thapper och Märta Öberg ävensom sekreteraren besökt brittiska zonen av Tyskland, Holland, Relgien och, i vad gäller ledamöterna, Frankrike. Studieresor ha vidare gjorts av Lundquist och sekreteraren till Danmark, av Lemmel och Lundquist till Schweiz samt av Lundquist till England. Slutligen ha i begränsad omfattning resor företagits inom landet. Den 14 januari 1946 liar utredningen till Kungl. Maj:t avgivit förslagrörande verksamheten inom civilförsvaret under tiden intill dess att det slutliga resultatet av utredningsarbetet föreligger. Genom nämnda förslag ha ansetts besvarade två från socialdepartementet nedannämnda dagar för yttrande remitterade framställningar, nämligen 1) den 17 november 1945 skrivelse från svenska stadsförbundet angående preliminär omprövning av civilförsvarets verksamhet; samt 2) den 29 december 1945 framställning av byggnadsstyrelsen angående bestämmelser för anordnande av skyddsrum i nybyggnader. F ö r att tagas i övervägande vid fullförandet av de sakkunnigas uppdrag

(i

ha nedan angivna dagar från socialdepartementet eller, där i det följande så anmärkes, annat statsdepartement till de sakkunniga överlämnats: 1) den 18 oktober 1945 framställningar av överståthållarämbetet och Stockholms stad med påpekande av behovet av skyndsam revision av civilförsvarslagstiftningen samt av östra mellansveriges distrikt av hyresgästernas riksförbund med begäran om översj^n av gällande bestämmelser angående civilförsvarsanordningar inom fastigheter m. m.; 2) den 29 oktober 1945 skrivelse från arméförvaltningens tygavdelning angående viss utvidgning av civilförsvarschefs förfoganderätt beträffande motorfordon; 3) den 5 november 1945 två framställningar från byggnadstekniska föreningen i Göteborg angående återkallande av de skärpta föreskrifter beträffande skyddsrumsbyggande, vilka utfärdats efter den 7 maj 1945; 4) den 8 november 1945 skrivelse från Nybro stad med hemställan om upphävande av kommuns skyldigheter med avseende å civilförsvarsutbildning m. m. i avvaktan på utredningen angående civilförsvaret; 5) den 12 november 1945 skrivelse jämte promemoria från bevakningsinspektören angående erfarenheter från landstormspolisens verksamhet (hemlig); 6) den 7 december 1945 skrivelse från svenska kommunalarbetarförbundet angående förhållandet mellan fredsbrandväsendet och civilförsvaret m. m.; 7) den 11 december 1945 framställningar från Arvidsjaurs m. fl. kommuner om befrielse från skyldighet att sörja för utbildning och övning av civilförsvarspersonal : 8) den 19 december 1945 av civilförsvarsstyrelsen upprättat förslag angående utfärdande av bestämmelser jämlikt 53 § civilförsvarslagen; 9) den 27 februari 1946 (från justitedepartementet) framställning från överståthållarämbetet angående begränsning av skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, som tagits i anspråk för civilförsvaret; samt 10) den 25 november 1946 skrivelse från överståthållarämbetet med överlämnande av framställning från ordningspolisintendenten i Stockholm angående utnyttjande av personal i civilförsvarets ordningstjänst för fredsmässiga polisuppgifter. Härutöver ha till de sakkunniga från olika myndigheter ävensom sammanslutningar och enskilda överlämnats ett flertal framställningar, berörande det utredningen lämnade uppdraget. I följande från försvars-, social- eller folkhushållningsdepartementet till de sakkunniga remitterade ärenden ha de sakkunniga avgivit utlåtanden: 1) den 22 januari 1946 (till Kungl. Maj:t i socialdepartementet) över civilförsvarsstyrelsens framställning om anslog till civilförsvaret under budgetåret 1946/47; 2) den 14 februari 1946 (till Kungl. Maj:t i socialdepartementet) över framställning från överståthållarämbetet angående föreläggande för aktiebolaget Stockholms spårvägar att anordna fullträffsäkra skyddsrum i samband med byggandet av ny tunnelbana i Stockholm; 3) den 14 februari 1946 (till Kungl. Maj:t i socialdepartement) över fram-

7 ställning av Göteborgs stadskollegium om statsbidrag till kostnaden för anordnande av två full träffsäkra materielskyddsrum i Göteborg; 4) den 25 februari 1946 (till Kungl. Maj:t i försvarsdepartementet) över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet med förslag angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m- m. (SOU 1945:65), såvitt i nämnda betänkande behandlats frågan om viss byggnads- och reparationsberedskap; 5) den 29 mars 1946 (till Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet) över det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet med förslag angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation (SOU 1946: 19); 6) den 25 april 1946 (till Kungl. Maj:t i socialdepartementet) över framställning från civilförsvarsstyrelsen angående utfärdande jämlikt 29 § civilförsvarslagen av bestämmelser om skyldighet att anordna fullträffsäkert skyddsrum i vissa fall; samt 7) den 29 juni 1946 (till Kungl. Maj:t i socialdepartementet) över framställning av överståthållarämbetet angående begränsning av Stockholms civilförsvarsområde. Sedan utredningen numera slutfört sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. Undertecknade Hastad, Lemmel, Linderot, Lundquist, Thapper och Öberg åberopa i vissa delar särskilda yttranden. Stockholm den 10 januari 1947. THORWALD

RERGQUIST

E. HASTAD

CARL LEMMEL

SVEN LINDEROT

SUNE LUNDQUIST

GÄRDA SVENSON

FRIDOLF THAPPER

MÄRTA ÖBERG / Sam

Widmarh

9 Förslag till Lag angående ändring i ciyilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). Härigenom förordas, att ATi § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall upphöra att gälla, samt att 6 och 10 §§, 24 § 1 mom., 26 och 45 §§, 46 § 1 mom., 48—51 §§, 57, 70 och 76 §§, 81 § 1 mom. samt 82 och 85 §§ samma lag ävensom övergångsbestämmelserna till lagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6§. Inom civilförsvarsområde flera ställföreträdare. Civilförsvarschef och — av länsstyrelsen. Refattningshavare vid polis- och brandväsendet äro skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare. Enahanda skyldighet åvilar annan befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst, i den mån hinder för uppdragets fullgörande under civilförsvarsberedskap icke kan antagas föreligga på grund av värnplikt. 10 §. Kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande skola, därest icke i denna lag annat föreskrives, bestridas av statsmedel. De grundläggande — en organisationsplan. Organisationsplan så av länsstyrelsen. 24 §. 1 mom. Inom område [enskilt skyddsrum). 1. hamn, järnvägsstation — allmänna samfärdseln; 2. industriell anläggning, vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta, ävensom anläggning av mindre beskaffenhet än nu sagts, därest densamma genom sitt läge ingår i grupp av anläggningar, inom vilken i regel minst tjugufem personer äro sysselsatta; 3. anläggning som tjugufem personer; 4- byggnad med en sammanlagd lägenhetsyta av minst trehundrasextio kvadratmeter, som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors eller affärslokal; samt 5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. Sammanhängande radhusbebyggelse anses såsom en byggnad. 26 §. Enskilt skyddsrum — mest ändamålsenligt. Enskilt skyddsrum, avsett för högst tjugufem personer, må dock anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länssty-

10 relsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar. 45 §. Kommun åligger under tid då civilförsvarsberedskap icke råder a) att utan kostnad för statsverket genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden; b) att mot ersättning av statsmedel tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets planläggning samt för förvaring av civilförsvarets materiel och utrustning; c) att utan kostnad för statsverket svara för underhåll av allmänna skyddsrum och andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur enligt organisationsplanen för civilförsvarsområdet ävensom för förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrustning för det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst; d) att utan kostnad för statsverket tillhandahålla lämpliga lokaler för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret; e) att utan kostnad för statsverket svara för avlöning och annan ersättning till sådan i civilförsvarsutbildning eller övning deltagande personal som avses i 20 §; f) att, i den mån så erfordras vid civilförsvarsövningar, utan kostnad för statsverket ställa till förfogande sådan kommun tillhörig materiel, som enligt organisationsplanen avses skola tagas i anspråk för civilförsvaret; samt g) att med rätt till statsbidrag till tre fjärdedelar av kostnaden anordna allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur enligt organisationsplanen. Såvitt gäller civilförsvarets genomförande under civilförsvarsberedskap tillkommer ytterligare kommun h) att utan kostnad för statsverket till civilförsvarets förfogande ställa i 20 § avsedd kommunalanställd personal samt av kommunen innehavd materiel eller annan egendom, som enligt organisationsplanen avses skola tagas i anspråk för civilförsvaret; samt i) att med rätt till statsbidrag till två tredjedelar av kostnaden bestrida kostnader för inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur, såframt nämnda åtgärder avse allenast kommunens egna innevånare. 46 §. 1 mom. I varje — sådan nämnd. Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Eljest skall i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden vara civilförsvarsnämnd. H a r kommunalförbund bildats för handhavande av civilförsvaret, må för-

11 bundsdirektionen utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna. Under civilförsvarsberedskap äger Konungen förordna, att för varje kommun skall utses särskild civilförsvarsnämnd. Är civilförsvarschef — — — är tillstädes. 48 §. Statsbidrag, som omförmäles i 45 § under g) eller i), fastställes av länsstyrelsen, där ej Konungen annorlunda förordnar. Statsbidraget må ej i något fall beräknas å högre belopp än det, vartill kostnaden i varje särskilt fall skäligen kan skattas. Ansökan om — göres senare. Länsstyrelsen äger — Konungen meddelar. 49 §. Där särskilda omständigheter det föranleda, äger Konungen medgiva, att kommun må till kostnader som avses i 45 § under g) erhålla statsbidrag med högre belopp än där sägs, dock att statsbidrag i intet fall må utgå med högre belopp än som motsvarar nio tiondelar av kostnaden. 50 §. Har hos kommun anställd personal, tillhörande det allmänna civilförsvaret, tagits i anspråk för tjänstgöring utom den egna kommunen, äger kommunen av statsmedel erhålla skälig gottgörelse för avlöning och annan ersättning, som kommunen på grund av 20 § utgivit för tjänstgöringen. Där under högsta civilförsvarsberedskap till allmänt civilförsvar hörande materiel eller annan egendom, som jämlikt 45 § under h) ställts till förfogande av kommun, avsevärt skadats på grund av fientlig verksamhet eller ock under användning utom den egna kommunen, äger kommunen att av statsmedel erhålla skälig gottgörelse, Gottgörelse enligt — — — är belägen. 51 §. Ingår municipalsamhälle eller del därav i civilförsvarsområde skola följande särskilda bestämmelser gälla: 1. Vad i 45 § under a) och h) sägs skall äga motsvarande tillämpning å municipalsamhället. 2. Municipalsamhället äger enahanda rätt till gottgörelse av statsmedel som beträffande kommun stadgas i 50 §. 57 §. Den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen är beträffande anläggning eller byggnad, som användes för verksamheten, pliktig att vidtaga särskilda anordningar till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd.

12 Civilförsvarsstyrelsen bestämmer i samråd med vederbörande militära och civila myndigheter vilka anläggningar och byggnader, som skola falla inom lagrummets tillämpningsområde. I den — — — särskilda skyddsanordningar. Om rätt — 7 0 §. 70 §. Har någon med stöd av 29 § ålagts att anordna enskilt skyddsrum avsärskild beskaffenhet eller med stöd av 62 § första stycket under c) eller 69 § att vidtaga eller tåla åtgärd som i nämnda lagrum avses, är han för kostnad eller skada som åsamkats honom berättigad till ersättning av statsmedel efter vad skäligt finnes. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning. Vad ovan sagts gäller ock den, som på grund av bestämmelsen i 57 § vidtagit anordning, som i nämnda lagrum avses. Anspråk på — — — krigsmaktens behov. 76 §. I den mån det prövas nödigt för civilförsvarsändamål äger vederbörande civilförsvarschef, därest behovet icke med tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses genom frivillig överenskommelse, att i enlighet med vad i detta kapitel närmare stadgas under civilförsvarsberedskap taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, utrustningspersedlar, materiel och annan egendom, som finnes inom civilförsvarsområdet och innehaves av annan än staten. Såvitt gäller motorfordon må, efter länsstyrelsens bemyndigande, förfoganderätt som nu sagts utövas jämväl inom annat civilförsvarsområde inom länet. Vad nu å länsstyrelsen. 81 §. 1 mom. Har egendom tagits i anspråk jämlikt 76 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 80 §, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning av statsmedel efter vad nedan sägs. Ersättning gäldas av den myndighet, som utövat förfoganderätten. För egendom — — — egendomens nyttjande. Då egendom — — — ersättning härför. H a r åtgärd — — — genom åtgärden. 82 §. Har genom frivillig överenskommelse nyttjanderätt upplåtits till egendom för det allmänna civilförsvarets behov och lider egendomen skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen, äger upplåtaren påkalla ersättningsfrågans prövning. 85 §. Förfoganderätt, som i 76 § sägs, må under civilförsvarsberedskap utövas av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna i den mån så erfordras för full-

13 görandet av dem åliggande uppgift att leda civilförsvaret. Härvid skola i tillämpliga delar bestämmelserna i 76—84 §§ lända till efterrättelse; dock med iakttagande av att vad i dessa lagrum sägs om civilförsvarschef i stället skall gälla den civilförsvarsmyndighet, som utövat förfoganderätten. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom denna — — — annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

15 K a p . I.

Inledning.

Utredningens uppdrag m. in. J ä m l i k t K u n g l . Maj:ts b e m y n d i g a n d e den 12 oktober 1945 tillkallade s t a t s r å d e t E . M o s s b e r g s a m m a dag sakkunniga för a t t verkställa ö v e r s y n av gällande a n o r d n i n g a r för civilförsvaret och framlägga därav föranledda förslag. . Till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t i ä r e n d e t anförde s t a t s r å d e t M o s s b e r g b l a n d a n n a t följande: Vid tillkomsten av gällande civilförsvarslag av den 15 juli 1944 (nr 536) och uppbyggnaden av den därå grundade organisationen betonades, att det moderna krigets totala karaktär medförde, att försvarsanordningarna på det civila området icke finge stå de militära föranstaltningarna efter. Riktigheten av denna uppfattning har vunnit stöd av erfarenheterna icke minst under slutskedet av s-tormaktskriget. Av samma anledning som vi i fortsättningen icke kunna undvara ett militärförsvar måste vi därför allt fortfarande räkna med nödvändigheten av att upprätthålla ett civilförsvar av viss omfattning. I enlighet med riksdagens beslut äger civilförsvarslagen endast en till fem år begränsad giltighet. Anledningen till denna tidsbegränsning var a t t riksdagen hyste den uppfattningen, att en omprövning efter nämnda tids förlopp borde företagas såväl av lagbestämmelsernas innehåll som av organisationens omfattning. Av olika anledningar, vilka jag i det följande kommer att närmare beröra, synes emellertid angeläget, att en omprövning verkställes redan nu. Redan det förhållandet, att världskriget upphört, motiverar, att gällande civilförsvarsanordningar bliva föremål för översyn. Vid uppbyggandet av civilförsvarets nuvarande organisation har givetvis de under kriget aktuella omedelbara beredskapskraven i första hand tillmätts beaktande. Det är därför naturligt, att de förhållanden, som äga samband med civilförsvarets organisation under en fredsperiod, nu påkalla större uppmärksamhet än tidigare. Det är av synnerlig vikt, att civilförsvaret åtnjuter förståelse och intresse från allmänhetens sida. Medan det under krigstid och vid krigsfara torde vara självfallet att påfordra ett aktivt deltagande i civilförsvaret från stora delar av den civila befolkningen, måste under fredstid förutsättningarna härför anses vara mindre. Ett civilförsvar, som under fredstid pålägger medborgarna plikter, vilkas betydelse icke är omedelbart påtaglig, torde löpa fara att icke vinna den förankring i de stora medborgarskikten, vilken är en förutsättning för dess effektivitet. Under en fredsperiod torde därför civilförsvaret böra planläggas så, att allmänhetens aktiva insatser begränsas så långt detta är möjligt med hänsyn till kravet på erforderlig beredskap, samtidigt som organisationen besitter en sådan elasticitet, att den vid ett skärpt läge snabbt kan utbyggas och bringas upp till önskvärd styrka. Krigsteknikens utveckling kräver en fortlöpande anpassning från civilförsvarets sida. Det är sannolikt, att de praktiska erfarenheterna i detta avseende givit de krigförande ländernas civilförsvar ett försprång framför det svenska. Ökade möjligheter att tillgodogöra sig denna utveckling torde erbjuda sig i och med a t t kriget upphört. Det är därför angeläget, att en undersökning nu göres, huruvida de under de sista krigsåren vunna erfarenheterna kunna föranleda mera genomgripande omläggningar av civilförsvaret i organisatoriskt eller tekniskt avseende.

16 Ur de nu anförda synpunkterna bör uppmärksamhet ägnas bland annat utbildnings- och övningsfrågorna. Det gäller härvidlag dels att bilda sig ett omdöme om huruvida utbildnings- och övningsverksamheten under de gångna åren kan sägas motsvara de förväntningar, som man med hänsyn till storleken av nedlagda kostnader och olägenheterna för de enskilda deltagarna kan ha r ä t t hysa, dels a t t söka bedöma i vilken omfattning denna verksamhet bör upprätthållas under en fredsperiod. Det förefaller antagligt, att vid nu antydda bedömanden slutsatserna kunna bliva olika beträffande de särskilda grenarna av civilförsvar (allm ä n t civilförsvar, verkskydd, hemskydd). Då det av skäl som ovan anförts är angeläget, a t t de civilförsvarspliktiga medborgarnas övningar under fredstid icke erhålla större omfattning än som oundgängligen erfordras, böra undersökningarna inriktas på huruvida den sänkning av beredskapen, som ett minskat övningsprogram innebär, kan kompenseras genom åtgärder, som äro ägnade att säkerställa en relativt god tillgång å befäl och specialister för det allmänna civilförsvaret och verkskyddet samt å instruktörer för hemskyddet eller motsvarande organisationer. Möjligheterna att inom civilförsvaret tillgodogöra sig det frivilliga försvarsintresset böra särskilt uppmärksammas. I samband därmed bör riksluftskyddsförbundets framtida ställning och uppgifter övervägas. Därjämte torde utredningen böra upptaga till prövning frågan om omfattningen i olika hänseenden av de skyldigheter beträffande civilförsvarets upprätthållande, som åvila kommuner och enskilda, ävensom frågan om fördelningen av härav föranledda kostnader. Därvid bör uppmärksamhet särskilt ägnas möjligheten att under fredstid begränsa kostnaderna för de enskilda. Beträffande den tekniska sidan av civilförsvaret bör en principutredning kunna göras^ av de erfarenheter, som vunnits i de krigförande länderna under de sista krigsåren. Då sannolikt utvecklingen på detta område kommer att fortgå, bör vid planläggningen av civilförsvarets fredsorganisation beaktas, att civilförsvarets centralmyndighet organiseras på sådant sätt att erforderlig planerings- och experimentverksamhet kan äga rum i samarbete med vederbörande militära organ. Den sakkunnigutredning, som utarbetade förslaget till gällande civilförsvarslag, ägnade ett ingående studium åt frågan, huru sambandet skulle upprätthållas mellan å ena sidan civilförsvaret och å den andra sidan övriga myndigheter och organisationer, som beröras av ifrågavarande verksamhet eller planeringsarbete. P å denna punkt kunna säkerligen erfarenheterna från kriget lämna nya synpunkter. Övergången till mera fredsmässiga förhållanden måste även återverka på lösningen av förevarande problem. Särskilt beaktande bör skänkas frågan, huru under fredsförhållanden sambandet skall upprätthållas mellan civilförsvaret samt brand- och polisväsendet. Spörsmålet om bevakningstjänstens ordnande och landstormspolisens ställning bör även uppmärksammas. Behovet av evakueringsåtgärder samt åtgärder av social natur till civilbefolkningens skydd bör under utredningsarbetet övervägas under hänsynstagande till erfarenheterna på detta område i de länder, som varit indragna i kriget. Vid bedömandet av den organisatoriska sidan av problemet bör även uppmärksammas frågan om den framtida organisationen av den s. k. ekonomiska försvarsberedskapen. Utredning härom verkställes för närvarande av särskilda sakkunniga, tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 juni 1944 (ekonomiska försvarsberedskapsutredningen). Det bör härvid undersökas, huruvida sådana planläggningsuppgifter som undanförsel av varuförråd och evakuering av industrier eller andra anläggningar lämpligen böra i fortsättningen handhavas av civilförsvaret eller överflyttas till ett blivande organ för den ekonomiska försvarsberedskapen. Frågan om möjligheten av ett gemensamt centralorgan för civilförsvaret och för den ekonomiska försvarsberedskapsplaneringen bör jämväl beaktas.

17 Arbetet inom utredningen har i huvudsak bedrivits efter följande linjer. Vid tiden för utredningens tillsättande kunde förutses, att införskaffandet av erfarenhetsmaterial från utlandet, särskilt angående de under krigets slutskede tillkomna nya anfallsvapnen och konsekvenserna för civilförsvarets del av deras tillkomst, skulle möta stora svårigheter. Det kunde därför befaras, att åtskillig tid skulle förflyta, innan statsmakterna bleve i tillfälle att efter förslag från utredningen ånyo taga ställning till frågan om civilförsvaret. I anledning härav fann utredningen sig böra till en början inrikta sitt arbete på att undersöka spörsmålet om verksamheten inom civilförsvaret under utredningstiden. Förslag i detta hänseende framlade utredningen genom skrivelse den 14 januari 1946. För innehållet i nämnda skrivelse redogöres i ett följande avsnitt (s. 26 ff.). Under det fortsatta utredningsarbetet har utredningen naturligen i första hand sökt erhålla del av de erfarenheter man vunnit från civilförsvarets hittillsvarande verksamhet dels i krigsdeltagande länder och dels inom landet. För inhämtande av erfarenheter från utlandet liar utredningen gjort studieresor till ett flertal europeiska länder. Redogörelse för de upplysningar, som härvid kunnat erhållas, lämnas i kap. II. Kännedom om de erfarenheter man under den jämförelsevis korta tid civilförsvarsorganisationen varit i kraft kunnat inhämta inom landet har utredningen förskaffat sig bland annat genom utsändande av frågeformulär till länsstyrelserna samt vissa civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder. Redogörelse för vad härutinnan inhämtats lämnas i samband med behandlingen i det följande av olika i frågeformulären berörda spörsmål. Mot bakgrunden av den kunskap, som på angivet sätt inhämtats angående hittillsvarande erfarenheter samt de nya faktorer, som kunna väntas påverka behovet av civilförsvarsåtgärder och utformningen av desamma, har utredningen härefter tagit ståndpunkt beträffande civilförsvarets allmänna ställning i framtiden. Överväganden ha vidare skett med avseende å dels de verksamhetsgrenar, som under krig och beredskapsförhållanden böra tillhöra civilförsvaret, dels den förberedelseverksamhet under fred, som i olika hänseende måste anses påkallad. Slutligen har utredningen tagit ställning till frågorna om den administrativa organisation, som erfordras för uppgifternas lösande, och om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret.

Kortfattad redogörelse för gällande organisation. Den nu bestående organisationen av civilförsvaret trädde i kraft den 1 december 1944. De författningsmässiga grundvalarna för organisationen och verksamheten äro meddelade i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) och civilförsvarskungörelsen den 14 september 1944 (nr 646). Med hänsyn till den korta tid, som förflutit sedan frågan om civilförsvaret senast behandlades, har utredningen icke ansett erforderligt att utförligt redovisa den tidigare utvecklingen på civilförsvarets område eller innehållet av 2— 1 8 0 6 4fi

18 gällande föreskrifter. Här skall därför endast lämnas den kortfattade översikt i ämnet, som är nödvändig som underlag för den följande framställningen. I samband med behandlingen i det följande av särskilda frågekomplex kommer — i mån av behov — redogörelsen att i vissa hänseenden kompletteras. För det närmare studiet av gällande bestämmelser och bakomliggande överväganden tillåter sig utredningen hänvisa till det av 1943 års civilförsvarsutredning avgivna, till grund för bestående civilförsvarsorganisation liggande betänkandet med förslag till civilförsvarslag m. m. (SOU 1944: 5) samt vederbörliga propositioner (1944:268—270), utskottsutlåtanden (andra särskilda utskottet 1944:5, 6 och 9) och riksdagsskrivelser (1944:472, 474 och 475) i ämnet. Civilförsvaret bildades vid den nya organisationens genomförande år 1944 till huvudsaklig del genom sammanslagning av den gamla luftskyddsorganisationen med organisationen för utrymnings- och socialtjänst. Luftskyddet och utrymningsväsendet hade tidigare såväl författningsmässigt som organisatoriskt utformats fristående från varandra. Socialtjänstens verksamhet, avseende hjälpåtgärder av olika slag åt personer, som genom krigshandlingar blivit hemlösa eller eljest i behov av bistånd, hade före civilförsvarslagens ikraftträdande icke varit i författning reglerad men i viss utsträckning planlagts genom utrymningsorganens försorg. Till den nya civilförsvarsorganisationen hänfördes jämväl uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage vid vissa anläggningar och byggnader. I civilförsvarslagen (1 §) äro civilförsvarets uppgifter mycket allmänt formulerade. Civilförsvaret säges sålunda skola »i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet». Av denna formulering jämte förarbetena till civilförsvarsförfattningarna framgår klart att stridande uppgifter icke åvilar civilförsvaret. I detta sammanhang må omnämnas, att tidigare förslag att till en hemortsförsvarsorganisation hänföra även hemvärnet ansetts icke böra förverkligas. Den — bortsett från avgränsningen mot det militära området — vidsträckta och tänjbara formulering av civilförsvarsuppgifterna, som sålunda givits i civilförsvarslagen, ger uttryck för en önskan att till civilförsvarsorganisationen i möjligaste mån koncentrera den verksamhet på det civila samhällslivets område, som erfordras för att kunna möta det moderna totala kriget med ett totalt försvar, önskemålet att kunna anpassa civilförsvarets verksamhet efter en ytterligare utveckling av den omfattande hemortsbekämpning, som utgör ett av det andra världskrigets mest framträdande drag, ligger jämväl bakom det allmänna uttryckssättet. Genom den i anslutning till civilförsvarslagen utfärdade tillämpningskungörelsen, civilförsvarskungörelsen, ha emellertid civilförsvarets uppgifter närmare preciserats. Till en början må anmärkas, att enligt 88 § civilförsvars-

19 kungörelsen skola beträffande civilförsvaret vid försvarsväsendet tillhörande etablissement och anläggningar samt telegrafverkets och vissa andra likartade förvaltningars anläggningar och byggnader gälla de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t i särskild ordning meddelas. Vidare har i 1 § civilförsvarskungörelsen viss uppräkning skett av civilförsvarets uppgifter. Enligt detta författningsrum tillkommer sålunda civilförsvaret »a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabotage, b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verksamhet, c) att under krig och, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av fientlig verksamhet, d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet, e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström, samt f) att i övrigt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet.» Granskas de sålunda angivna civilförsvarsuppgifterna med avseende å deras natur, finnes anledning att uppdela dem i vissa huvudgrupper, något som utredningen funnit vara av värde med hänsyn till den förskjutning av tyngdpunkten grupperna emellan, som kan bli följden av den senaste utvecklingen på det krigstekniska området. Uppgifterna under a) och till viss del även de under d) angivna kunna betecknas såsom förebyggande. De avse sålunda preventiva skyddsåtgärder med syfte att förhindra eller i vart fall begränsa verkningarna av fientligt anfall, särskilt luftanfall. Exempel å detta slag av civilförsvarsåtgärder äro skyddsrumsbyggande, alarmeringsanordningar, utrymning av tätorter, undanförsel av viktiga varuförråd samt evakuering av industrier. Hit höra även åtgärder, som syfta till att förhindra eller försvåra bombfällning mot avsedda mål, exempelvis mörkläggning och maskering. Såsom skadeavhjälpande kunna betecknas de under b) angivna åtgärderna, som avse att ingripa mot samt begränsa och i möjlig mån avhjälpa de skador, som trots förebyggande anordningar måste med nutida anfallsmedel befaras i betydande omfattning kunna uppstå. Under det att de förebyggande åtgärderna i huvudsak bli av byggnadsteknisk natur eller innefatta en transportuppgift kräva de skadeavhjälpande åtgärderna insats av särskild personal och materiel. Med hänsyn till arten av sin verksamhet, civilförsvarstjänsten, är personalen organiserad på tjänstegrenar, vilka enligt 3 § civilförsvarskungörelsen äro

20 ordningstjänst för upprätthållande av ordning och för bevakning, observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av telefonväxelstationer, brandtjänst för bekämpande av brand, teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt, gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot stridsgaser, sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka, anordnande av förbandsplatser ävensom beredande av sjukhusvård, utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning ävensom meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar, samt undanförsel- och förstöringstjänst för undanförsel och förstöring. På sätt av tjänstegrenarnas verksamhet framgår, äger densamma i vissa fall fredsmässig motsvarighet, under det att i andra fall så icke är förhållandet. Av de återstående i 1 § civilförsvarskungörelsen uppräknade civilförsvarsuppgifterna kunna de under c) och e) angivna sägas gälla åtgärder icke direkt avseende rikets försvar, vilka av praktiska eller organisatoriska skäl likväl tillagts civilförsvaret. Slutligen antyder bestämmelsen under f) civilförsvarets uppgift att vara reservorgan när det gäller att ombesörja sådana civila uppgifter av försvarsnatur, som kunna föranledas av en ytterligare utveckling på krigföringens område. Den centrala ledningen av organisationen inom civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Regionalt ansluter den territoriella indelningen till länen. Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Länsstyrelserna ha för ändamålet tillförts erforderlig personalförstärkning genom inrättande av särskilda försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer. Lokalt bygger organisationen på indelningen i polischefsdistrikt. Varje landsfiskalsdistrikt och stad som ej ingår i landsfiskalsdistrikt utgör sålunda ett civilförsvarsområde, ä'år ej Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda förordnar. Inom civilförsvarsområdena utövas ledningen av civilförsvarschefer, vartill i det övervägande antalet fall polischeferna utsetts. Civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna och civilförsvarscheferna — i det följande benämnda civilförsvarsmyndigheterna — utöva såväl ledningen i administrativt hänseende, inbegripande bland annat tillsyn över att kommuner och enskilda fullgöra vad dem enligt civilförsvarsförfattningarna åligger med avseende å civilförsvarets förberedande under fred, som den operativa ledningen under krig.

21 Inom civilförsvarsområdena gäller jämlikt 7 § civilförsvarslagen en indelning i allmänt och särskilt civilförsvar. Indelningen är av såväl organisatorisk som ekonomisk innebörd. Allmänt civilförsvar skall finnas inom varje civilförsvarsområde och kan sägas innefatta sådana civilförsvarsåtgärder, vilka äga betydelse för hela området eller i vart fall viktigare delar av detsamma och därför äro av allmänt intresse. Ombesörjandet och bekostandet av åtgärderna ankommer i enlighet härmed å det allmänna. Till allmänt civilförsvar hänföres framför allt organiserandet och utrustandet av de förut omförmälda tjänstegrenarna samt anordnandet av s. k. allmänna skyddsrum. Särskilt civilförsvar skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest, vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar och avser i motsats till det allmänna civilförsvaret i första hand det egna skyddet. Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar skall särskilt civilförsvar i regel finnas inom städer, köpingar och municipalsamhällen samt därjämte inom andra områden med en efter vissa schematiska grunder beräknad bebyggelsetäthet ävensom friliggande industrier eller andra viktiga anläggningar av viss storleksordning. Särskilt civilförsvar benämnes hemskydd, om det är avsett för bostadsbyggnader, och eljest verkskydd. Vidtagandet och bekostandet av erforderliga anordningar åvilar vederbörande ägare, i vissa fall nyttjanderättshavare. För tillgodoseendet av civilförsvarets personalbehov stadgas i 11 § civilförsvarslagen en allmän tjänsteplikt, civilförsvarsplikt, för envar i riket bosatt svensk medborgare från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år, till och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år. Civilförsvarsplikten innefattar skyldighet ej mindre att under tid, då beredskapstillstånd gäller inom civilförsvaret, fullgöra tjänst i den omfattning, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst, än även att under annan tid — således även under fredsförhållanden — deltaga i utbildning och övning. Under sistnämnda förhållanden är dock tjänstgöringsskyldigheten begränsad till visst antal timmar årligen. F ö r säkerställandet av civilförsvarets personalbehov i konkurrensen med andra försvarsorganisationer kan inskrivning av civilförsvarspliktiga ske. Sådan inskrivning, som äger rum beträffande all personal i allmänna civilförsvaret och vissa befattningshavare i särskilda civilförsvaret, huvudsakligen befäl, medför ökad skyldighet för de inskrivna i fråga om deltagande i utbildning eller övning. Slutligen böra här beröras gällande föreskrifter om fördelningen av de för' civilförsvaret uppkommande kostnaderna. Dessa föreskrifter innebära en uppdelning av kostnaderna på statsverket, kommuner och enskilda. I huvudsak gäller, att staten och kommunerna svara för det allmänna civilförsvarets

22 kostnader, under det att — på sätt redan tidigare antytts — enskilda äro skyldiga att bestrida utgifterna för särskilt civilförsvar. Vissa kostnader för det särskilda civilförsvarets upprätthållande, bland annat avseende utbildning av personal, åvila dock det allmänna. Förhållandet mellan stat och kommun är reglerat på det sätt, att kommunerna ålagts skyldighet att i enlighet med den organisationsplan för civilförsvaret, som skall finnas för varje civilförsvarsområde, ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av s k. allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana. I gengäld ha kommunerna tillförsäkrats en omfattande statsbidragsrätt för sina kostnader i anledning härav. Samma gäller de kostnader för det särskilda civilförsvaret, vilka enligt vad ovan nämnts bestridas av det allmänna. Kommunernas rätt till statsbidrag avser som regel två tredjedelar av kostnaderna. Från denna huvudregel gälla undantag i två olika riktningar, så att statsbidrag i vissa uppräknade fall utgå med hela kostnaden, under det att i vissa andra likaledes angivna fall statsbidrag icke alls utgår. Inom civilförsvarsområdena sker uppdelning mellan däri ingående kommuner av de kostnader av gemensam natur, vilka icke täckas av statsbidrag Fördelningen skall som regel ske efter skatteunderlag. . De kommun med avseende å civilförsvaret åvilande uppgifterna skola handhavas av en civilförsvarsnämnd. Vidare må påpekas, att jämväl de kommunala beslutande organen kunna öva inflytande på civilförsvarets utformning genom att de tillförsäkrats rätt att avgiva yttrande över förslag till organisationsplan för civilförsvarsområdet eller ändring i denna. Såvitt gäller de enskildas kostnader för civilförsvaret torde här böra framhållas, att ägare av anläggning eller byggnad är pliktig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum, som jämlikt närmare bestämmelser i civilförsvarslagen skall finnas för anläggningen eller byggnaden. Till enskildas kostnader för civilförsvaret utgår regelmässigt icke bidrag av det allmänna. Inskränkningar i civilförsvarets verksamhet i samband med krigsslutet. Det är uppenbart, att en organisation av civilförsvarets natur måste til! sin omfattning och verksamhet avsevärt påverkas av det yttre beredskapsläget. Att upphörandet av kriget i Europa i maj 1945 skulle föra med sig begränsningar i dessa avseenden var därför naturligt. Vid statsmakternas behandling år 1944 av frågan om civilförsvaret förutsattes, att vid inträdande fredsförhållanden en begränsning av civilförsvars•verksamheten skulle ske. I vilken omfattning och på vad sätt sådan begränsning skulle äga rum blev däremot endast i undantagsfall föremål för närmare ståndpunktstagande. Ovan har omnämnts, att en maximering av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övningsändamål under fred skett i civilförsvarsförfatt-

23 ningarna. Ytterligare må anmärkas, att vissa förhandsbedömanden angående fredsorganisationen av länsstyrelsernas försvarsavdelningar gjordes redan i samband med beslutet om den nya organisationen. I det stora hela lämnades emellertid år 1944 frågan om omfattningen av civilförsvarets fredsverksamhet öppen. Att så blev förhållandet synes sammanhänga med vid denna tidpunkt rådande utrikespolitiska förhållanden, vilka i första hand ansågos kräva avhjälpande av rådande brister i den för krigsfall utformade befintliga organisationen. Rehovet av viss förberedelseverksamhet inom civilförsvaret även under fred kom likväl på flera sätt till klart uttryck. Avsaknaden av på förhand utformade planer för civilförsvarets organisation och verksamhet under fred måste uppenbarligen ha varit ägnad att försvåra bedömandet av den avveckling i olika hänseenden, som vid krigets upphörande syntes nödvändig. Svårigheterna ökades därav, att tillkomsten under krigets slutskede av nya vapen, främst atombomben, medförde osäkerhet om ändamålsenligheten av hittills tillämpade åtgärder. De avvecklingsåtgärder, som kommo till utförande, måste betraktas som jämförelsevis genomgripande. Desamma avsågo huvudsakligen utbildningsoch övningsverksamheten, skyddsrumsbyggandet samt den för civilförsvaret anskaffade materielen. Utredningen har ansett sig böra här nedan lämna en redogörelse för vad härutinnan i huvudsak förekommit. . Omfattningen av civilförsvarsplikten för deltagande i utbildning och övning under fred är, som redan nämnts, begränsad i civilförsvarslagen. Enligt 12 § lagen må sålunda under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, civilförsvarspliktig icke för angivna ändamål tagas i anspråk under längre tid för varje kalenderår än trettio timmar. För inskriven personal är dock motsvarande tid bestämd till sextio timmar. Enligt samma lagrum ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga. Den 2 februari 1945, således medan kriget i Europa fortfarande pågick, hade med stöd av nyssnämnda bemyndigande genom särskild kungörelse (1945: 24) föreskrifter utfärdats om civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål under år 1945. Av innehållet i nämnda kungörelse må här endast nämnas, att skyldighet att genomgå s. k. grundläggande civilförsvarsutbildning stadgats för fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt kvinnor i åldern 16, 17, 18 och 28 år, allt i den mån vederbörande hade stadigvarande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skulle vara organiserat. Utbildningstiden föreskrevs skola omfatta högst tio timmar. För 18-åriga kvinnor omfattade utbildningen dock högst tjugo timmar. Särskild utbildning skulle vidare kunna meddelas den inskrivna personalen under tider, som för olika kategorier varierade mellan 25 och 50 timmar. Repetitionsutbildning avsågs skola äga rum under vissa förhållanden, varjämte skyldighet stadgades, att inom

24 ramen för de i civilförsvarslagen fastställda maximigränserna deltaga i övningar, om vilkas hållande beslut av behörig myndighet fattats. Redan den 8 maj 1945 framhöll civilförsvarsstyrelsen, som jämlikt nyssnämnda kungörelse ägde meddela tillämpningsföreskrifter till densamma, genom cirkulärskrivelse till länsstyrelserna att det syntes lämpligt, att tillsvidare under den närmaste tiden civilförsvarsövningar enligt kungörelsen icke anordnades. Sagda anvisning torde utan undantag hava beaktats. Den 18 september 1945 föreskrev civilförsvarsstyrelsen, att all repetitionsutbildning enligt kungörelsen den 2 februari 1945 skulle tillsvidare inställas ävensom att övningar som ovan sagts alltjämt tillsvidare icke skulle anordnas. Den 19 oktober 1945 vidtog Kungl. Maj:t sådan ändring av nyssnämnda kungörelse, att skyldigheten att undergå grundläggande utbildning skulle under återstoden av året föreligga endast beträffande civilförsvarspliktiga, som under året fyllt eller fyllde 16, 17 eller 18 år. 48-åriga män och 28-åriga kvinnor befriades sålunda härigenom från motsvarande utbildningsskyldighet. Angående den ytterligare begränsning av utbildningsplikten, som skett under kalenderåret 1946, hänvisar utredningen till den följande redogörelsen för utredningens skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 januari 1946. Skyldigheten att anordna skyddsrum är i gällande civilförsvarslag icke begränsad under fred. Omfattningen av skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum, vilka för i 22 § civilförsvarslagen angivna ändamål byggas av kommunerna med rätt till statsbidrag, bestämmes i de förut omnämnda organisationsplanerna för civilförsvarsområdena. Skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum är i territoriellt hänseende begränsad till de områden eller platser, där enligt organisationsplanerna särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Inom sådana områden eller platser avser enligt 24 § civilförsvarslagen skyddsrumsskyldigheten anläggningar eller byggnader av viss i lagrummet angiven storlek eller betydenhet. Reskaffenheten av skyddsrummen, allmänna och enskilda, är till sina huvuddrag fastställd i 23 och 26 §§ civilförsvarslagen. Enligt dessa bestäm melser innebära konstruktionskraven sammanfattningsvis, att anläggningarna skola skydda mot splitter, mot rök- och stridsgaser, mot verkningarna av ovanförliggande byggnadsdelars instörtande samt mot s. k. detonationsvågor. Enligt föreskrift i 30 § civilförsvarslagen må ej i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål. Den avveckling som i fråga om skyddsrummen förekommit efter krigsslutet har skett dels genom lämnande av tillstånd enligt nyss anförda bestämmelse till nyttjande av befintliga anläggningar för fredsändamål samt ändring eller borttagande av tekniska anordningar i desamma, dels ock genom i administrativ väg beslutade begränsningar med avseende å skyldigheten att anordna nya skyddsrum. Såvitt gäller rättigheten att utnyttja samt vidtaga ändringar i befintliga

25 skyddsrumsanläggningar meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse den 26 maj 1945 till överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län anvisningar av huvudsakligt innhåll, att samtliga skyddsrum utom vissa ledningscentraler för civilförsvaret finge helt nyttjas för annat ändamål, varvid inredning och anordningar av provisorisk art (bland annat takförstärkningar av trä) samt dörrar, luckor, luftrenare m. m. finge avlägsnas. All materiel, som i enlighet härmed komme att avlägsnas men som lämpligen kunde användas vid lokalernas iståndsättande och utrustande såsom skyddsrum, skulle dock bibehållas och lagras på sådant sätt, att skyddsrummen åter kunde iståndsättas. Efter särskilt tillstånd kunde borttagande eller ändring medgivas även av anordningar av permanent art. Vad härefter angår skyldigheten att anordna nya skyddsrum, vilken enligt civilförsvarslagens bestämmelser under tidigare angivna förutsättningar gäller såväl befintlig bebyggelse som nybyggnad, meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län den 9 juni 1945 vissa anvisningar. Härvid anfördes — bland annat — under hänvisning till att byggnadstillstånd för anordnande av enskilda skyddsrum i befintliga byggnader icke torde komma att beviljas, att åläggande att utföra dylikt arbete — nyinrättande, komplettering eller ändring — ej borde meddelas. I byggnader under uppförande skulle däremot enskilda skyddsrum alltjämt anordnas i enlighet med föreskrifterna i civilförsvarslagen. Den 29 september 1945 lämnade vidare civilförsvarsstyrelsen i liknande skrivelse föreskrifter av innehåll, att vid anordnande av enskilda skyddsrum finge anstå med vissa åtgärder, nämligen anskaffning och insättning av dörrar och luckor, uppförande av inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar och reservutgångar, anskaffning och insättning av luftrenare med tillhörande intags- och fördelningsledningar, anskaffning och insättning av grusfilter i skyddsventiler samt skyddsplåt vid ventilanordningar med skyddsplåt, föi skyddsrumsanläggning erforderlig elektrisk installation samt anskaffning av inredning och utrustning såsom bänkar, torrklosetter m. m. Vissa angivna förberedelseåtgärder för underlättande av senare kompletteringar skulle dock vidtagas. Angående viss ytterligare genomförd begränsning av skyddsrumsskyldigheten återkommer utredningen i samband med redogörelsen för sin skrivelse den 14 januari 1946. Jämväl i fråga om materiel och annan utrustning för civilförsvaret har efter krigsslutet avvecklingsåtgärder vidtagits. Huvudsakligen avse dessa åtgärder statsverket tillhörig materiel, varvid försäljning skett genom civilförsvarsstyrelsen med stöd av särskilda Kungl. Maj:ts bemyndiganden. Vid sådana försäljningar har följts den principen, att materiel som vid fortsatt förvaring löper risk att förstöras eller försämras eller som blivit omodern ansetts böra avvecklas. Jämväl användning eller utlåning av civilförsvarsmateriel för fredsmässigt bruk har i flera fall medgivits.

26 Utredningens skrivelse den 14 januari 1946. P å sätt tidigare berörts inledde utredningen sitt arbete med att verkställa en preliminär översyn av verksamheten på civilförsvarets område till utrönande av, huruvida under utredningstiden begränsningar borde äga rum, samt framlade resultatet av sitt arbete i denna del i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 januari 1946. Utredningen sökte vid angivna översyn för varje slag av åtgärd, innebärande förpliktelser för kommuner eller enskilda, bedöma lämpligheten i det aktuella läget av åtgärdens fortsatta vidtagande. Härvid beaktades, bland annat, i vad mån åtgärden kunde — med föreliggande osäkra utgångspunkter — antagas erhålla bestående värde, i vad mån ett inskränkande skulle medföra skada eller olägenhet i fall av ett senare återupptagande av motsvarande verksamhet, ävensom i vilken omfattning med åtgärden vore förbundna ekonomiska eller andra förpliktelser. Vid ställningstagandet i olika frågor ansågs slutligen böra beaktas, att det minskade beredskapskravet möjliggjorde återhållsamhet beträffande det fortsatta vidtagandet av vissa åtgärder, som tidigare ansetts nödvändiga. Från nu angivna utgångspunkter upptog utredningen till övervägande frågorna om den för civilförsvaret upprättade administrativa organisationen, behovet av fortsatt utbildnings- och övningsverksamhet inom civilförsvaret, byggande av skyddsrum, uppgörandet av organisationsplaner och vidtagandet i samband därmed av materielanskaffningar eller andra kostnadskrävande anordningar samt vidmakthållandet av befintliga förråd av civilförsvars materiel. I fråga om den administrativa organisationen ansåg sig utredningen icke då kunna på grundval av tillgängliga erfarenheter föreslå förändringar. Utökningar av organisationen genom tillskapande av nya befattningar inom administrationen borde emellertid icke förekomma. Vad sålunda anfördes gällde såväl de statliga myndigheterna som den genom kommunerna bekostade administrationen i civilförsvarsområdena. Vidkommande utbildnings- och övningsverksamheten föreslog utredningen, att den grundläggande civilförsvarsutbildningen under högst 10 timmar, som under senare delen av år 1945 avsett de civilförsvarspliktiga, vilka under året uppnått 16, 17 eller 18 års ålder, under år 1946 borde gälla endast dem, som under sagda år uppnådde 16 års ålder. Härjämte borde tilläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar meddelas kvinnor, som under år 1946 uppnådde 18 års ålder. Utbildningsskyldighet under år 1946 skulle vidare föreligga för den, som jämlikt de i slutet av år 1945 gällande bestämmelserna varit pliktig att under nämnda år genomgå grundläggande utbildning men på grund av uppskov eller annan anledning icke erhållit sådan utbildning. Utbildningsplikten borde, liksom under år 1945, vara begränsad till områden eller anläggningar med särskilt civilförsvar. Särskild utbildning för den i civilförsvaret inskrivna personalen skulle en-

27 ligt utredningens förslag inskränkas till personal, som icke tidigare genomgått motsvarande utbildning, samt i fråga om verkskyddet viss befälspersonal. Civilförsvarsplikt för deltagande i repetitionsutbildning borde enligt förslaget icke gälla under år 1946. Ej heller borde civilförsvarsövningar anordnas annat än med frivilligt deltagande. Såvitt gäller anordnandet av skyddsrum föreslog utredningen bibehållandet under utredningstiden av de inskränkningar, som enligt tidigare redogörelse vidtagits på civilförsvarsstyrelsens initiativ. Enskilda skyddsrum borde sålunda anordnas endast i samband med nybyggnad och därvid i den partiella omfattning, som av civilförsvarsstyrelsen provisoriskt medgivits. I fråga om den undre gräns för skyddsrumsskyldigheten, som jämlikt 24 § 1 mom. 5 punkten civilförsvarslagen bestämdes länsvis, föreslog utredningen vidare utfärdande av vissa bestämmelser i förenhetligande syfte. — Allmänna skyddsrum borde tillsvidare icke anordnas annat än efter frivilligt åtagande av kommun. Uppgörandet av organisationsplaner för civilförsvarsområdena hade vid tidpunkten för avgivandet av utredningens preliminära förslag ännu icke påbörjats i avsaknad av sådana anvisningar för upprättandet, som jämlikt 22 § civilförsvarskungörelsen skola av civilförsvarsstyrelsen utfärdas. Oaktat tveksamhet gjort sig gällande, huruvida det vore lämpligt att uppgöra organisationsplaner innan frågan om eventuella omläggningar av civilförsvarsverksamheten blivit prövad, förordade utredningen dylikt uppgörande. Som skäl härtill anförde utredningen, bland annat, att bristen på organisationsplaner vållade oklarhet beträffande omfattningen av vissa kommuner och enskilda åvilande skyldigheter enligt den gällande civilförsvarslagen. Klarhet skulle vidare vinnas om vad civilförsvarsorganisationens utbyggande i hittills avsedd omfattning innebure i ekonomiskt, materiellt och personellt hänseende. Utredningen, som utgick från att materielanskaffning, anordnande av allmänna skyddsrum eller vidtagande eljest av kostnadskrävande anordningar tills vidare icke borde äga rum, föreslog emellertid i enlighet härmed, att planerna icke skulle fastställas av länsstyrelsen i vad gällde utförandet av dylika anskaffningar eller anordningar. Såvitt slutligen gäller förrådshållningen av befintlig civilförsvarsmateriel föreslog utredningen fullföljandet av sådan försäljning av statlig materiel, som enligt vad ovan anförts påbörjats genom civilförsvarsstyrelsen. Redan tillämpade principer härutinnan borde enligt utredningens mening även i fortsättningen gälla. Därjämte borde avveckling även kunna ske av materiel, varav god tillgång funnes inom landet. Utlåning av materiel till kommuner för fredsbruk borde likaledes ske i den ökade utsträckning, som befunnes lämplig. Vissa slag av materiel såsom läkemedel och annan sjukvårdsmateriel syntes kunna omsättas i motsvarande fredsmässiga verksamhet. Utredningen förordade slutligen att uppdrag skulle lämnas åt civilförsvarsstyrelsen att beträffande all statlig civilförsvarsmateriel efter angivna riktlinjer utreda lämpligheten av försäljning, omsättning eller utlåning samt underställa Kungl.

28 Maj:t förslag i ämnet. Liknande utredning förordades beträffande indragning till statliga centrala förråd av viss till kommunerna utlämnad, statsverket tillhörig materiel. Vad angår kommunerna tillhörig civilförsvarsmateriel föreslog utredningen att ovan angivna riktlinjer angående försäljning i vissa fall samt användning i fredsmässig verksamhet av statlig materiel borde äga motsvarande till lämpning. Det av utredningen enligt ovan framlagda förslaget angående verksamheten inom civilförsvaret under utredningstiden har sedermera i huvudsakliga delar vunnit beaktande. Härutinnan må här omnämnas följande. Genom kungörelse den 22 mars 1946 (nr 119) har Kungl. Maj:t utfärdat bestämmelser angående omfattningen under år 1946 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. Härvid har utredningens förslag följts med vissa ytterligare inskränkningar beträffande den inskrivna personalens utbildningsskyldighet. I fråga om skyddsrumsbyggandet har Kungl. Maj:t den 8 februari 1946 förklarat hinder icke möta mot att i civilförsvarsstyrelsens ovannämnda skrivelse den 29 september 1945 angivna åtgärder av teknisk art må vid anordnande av allmänna och enskilda skyddsrum tillsvidare, i avvaktan på resultatet av utredningens arbete, anstå. Samtidigt har förklarats, att sådant virke i skyddsrum, som jämlikt vederbörligt medgivande må avlägsnas, må avägaren fritt disponeras. — Vidare har Kungl. Maj:t den 10 maj 1946 — i överensstämmelse med utredningens förslag till åvägabringande av likformighet beträffande de lokalt utfärdade bestämmelserna angående skyddsrumsskyldigheten — funnit gott förklara hinder icke möta för länsstyrelserna att förordna, att skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum i byggnader med mindre än tre våningar tillsvidare begränsas till byggnader, innehållande minst tolv eldstäder fördelade å minsfc tre bostadslägenheter. Slutligen må här anmärkas, att frågan om civilförsvarets verksamhet under utredningstiden i viss utsträckning blivit föremål för prövning i samband med beviljandet av anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47. I proposition nr 294 till 1946 års riksdag angående dylikt anslag har sålunda redogjorts för utredningens förslag av den 14 januari 1946. Vidare ha redovisats de inskränkningar i fråga om utbildning, skyddsrumsbyggande m. m., som enligt ovan vidtagits jämlikt Kungl. Maj:ts beslut. För innehållet i propositionen, varemot riksdagen i huvudsakliga delar icke gjort erinran, torde här icke böra närmare redogöras. Sammanfattningsvis må endast nämnas, att medelsanvisningen kunnat begränsas från omkring 4 miljoner kronor under budgetåret 1945/46 till i runt tal 2,7 miljoner kronor för innevarande budgetår.

29 Kap. II. Erfarenheter från utlandet. Luftkriget. Efter andra världskriget ligger en stor del av Europa i ruiner. Övervägande delen av denna förstörelse har orsakats genom flyganfall. För att teckna bakgrunden till civilförsvaret kan det vara lämpligt att inledningsvis sammanfatta erfarenheterna från luftkrigföringen under kriget, Anfallsmedel av i krigets början vedertagen typ. Vid krigets början räknade man huvudsakligen med att flyganfall skulle kunna utföras med tre olika slags bomber: brisansbomber, brandbomber och gasbomber. De brisansbomber som då utnyttjades voro i allmänhet av en storleksordning av högst 500 kg. Det visade sig emellertid snart, att dessa bombvikter ej voro i alla avseenden effektiva, och i takt med utvecklingen av flygplanen ökades också bombvikterna. Redan vid de första häftigare anfallen mot England, hösten 1940, använde tyskarna regelmässigt bomber om 1 000 kg, i enstaka fall även bomber om 2 000 kg. När den allierade bomboffensiven sattes in mot kontinenten, ökades emellertid bombvikterna ytterligare. Det var framförallt det engelska flygvapnet som föredrog större bombvikter. Amerikanarna ha enligt uppgift aldrig använt större bomber än 1 000 kg, medan däremot engelsmännen utöver mindre bomber även hade bombtyper om 2 000, 3 600, 5 400 och 10 000 kg. Rombvikten, liksom bombernas detaljutformning, varierades självfallet allt efter anfallsmålets struktur. Mot starka befästningar, exempelvis u-båtshangarer och andra byggnader som utformats med viss grad av fullträffsäkerhet, erfordras särskilt kraftiga bomber. Enligt allierade rapporter skulle sålunda dylika befästningar endast effektivt kunna bombas med de allra största typerna, Mot genomsnittlig bebyggelse — även industribebyggelse — synes däremot effekten av medeltunga bomber relativt sett vara större. Retecknande är, att det övervägande antalet bomber som fällts av amerikanarna mot Europa var av storleksordningen 250—500 kg. De brisanta bombernas allmänna data och användningssätt framgå av tabell 1. De brisanta bombernas verkningar bero av ett flertal faktorer, men kunna uppdelas i följande huvudgrupper. 1. Verkan av bombanslag. 2. Verkan av detonationsgaser. 3. Verkan av splitter. 4. Verkan av detonationsvåg i luft. 5. Verkan av detonationsvåg i mark.

30 Tabell 1. Minsprängbomber

Spvängbomber

Vikt k g

50-10 000

10—100

M i n b om ber mindre

större

50—500

5 0 0 - 5 400

Ungefärlig % sprängämne 50 25-30 10—15 Fördröjd T i d p u n k t för t a n d n i n g Ögonblickligen Varierande Bombens motståndskraft v i d arising: Stabil Varierande Varierande Användes huvudsakligen m o t f ö l j a n d e m å l . . . . Levande mål, tunn- Befästningar, Sambällsmässig väggiga föremål krigsfartyg, bebyggelse såsom oljecister- tyngre motståndsner, gaskloekor kraftigare byggnadskonstruktioHuvudsaklig verkan av: ner o. d. v i d t r ä f f i m å l e t (närDetonationsgaser, Detonationsgaser, Detonationsgaser verkan) splitter splitter Detonationsvåg i Detonationsvåg i v i d träft v i d s i d a n a v Splitter luft och mark, mark ock luft, målet.avståndsverkan) splitter splitter

50-70 Ögonblickligen Ej stabil Sambällsmässig bebyggelse

Detonationsgaser Detonationsvåg i luft

Teoretiskt kunna dessa skilda verkningar tämligen väl hållas isär, men i verkligheten uppvisar skadegörelsen en kombination av olika skadeverkningar, där lokala förhållanden ofta på ett överraskande och svårtydbart sätt påverka slutresultatet. Det torde icke vara möjligt att i exakta formler ange bombernas verkningar, men dessa kunna möjligen sammanställas i ungefärliga erfarenhetsmått, vilka ange storleksordningen. Verkan av bombanslag (genomslagsförmåga). I tabell 2 angives det ungefärliga inträngningsdjupet av olika bombstor lekar i olika material. Det förutsattes att bomben har större motståndskraft än målet, d. v. s. är stabil, och således håller vid anslaget. Fällningshöjd 4 000 m. Värdena för 2—14 kg gälla brandbomber, övriga värden gälla för samtliga bombtyper. Verkan av bombanslag är i allmänhet försvinnande ringa jämförd med de övriga verkningarna, men har en viss betydelse när det gäller skyddstäckningar. Tabell 2. Anslagshastighet i m/sek.

Vikt i kg

2 14 50 100 250 500

>

)

300 Genomslag Inträngning Genomslag Genom- av taklag av i mark av armerad slag av trä eller trä(sand) cm betong i cm granit i cm bjälklag antal

150 200 250 300 600

15 25 40 50 70 12U

— — —

30 70

1 3 4

11 *

31 Verkan av

detonationsgaser.

Sprängladdningen består i allmänhet av trotyl eller andra högbrisanta sprängämnen. Den vid explosionen hastigt utvecklade gasmängden skulle vid normalt tryck och normal temperatur ha en volym som är cirka 1 000 ggr större än sprängsatsen. Sprängverkan förstoras emellertid ytterligare genom detonationsgasernas värmeinnehåll. Utbredningen av detonationsgaserna sker i allmänhet icke likformigt i alla riktningar från sprängningscentrum, i det att bland annat sprängsatsens form och bombhöljets hållfasthetsegenskaper påverka utbredningsriktningarna. Man kan emellertid för praktiskt bruk räkna med att kring sprängningscentrum uppkommer ett gasklot med i stort sett sfärisk form. Genom att de flesta material inom detta område bliva utsatta för en mer eller mindre utpräglad strukturförstörelse, inträder här i allmänhet total förstörelse. Det område som beröres av detonationsgaserna benämnes i allmänhet destruktionszon. Gasutbredningens omfattning för varierande sprängladdningar framgår av tabell 3. Tabell 3.

Verkan av

Sprängladdning i kg

Ungefärlig gräns för gasutbredningen. radie i m

50 100 250 500 1000 2 000

5 7 9 11 14 18

splitter.

Den vid sprängämnets explosion bildade gasmängden spränger bombhöljet och slungar med stor kraft omkring splitter. Splittret når i allmänhet fram till angränsande byggnader eller andra föremål före den i samband med explosionen uppkommande detonationsvågen. Genom verkan av splitter kan sålunda en byggnadskonstruktions motståndsförmåga mot detonationsvågen försvagas. Det enskilda splittret har emellertid liten massa och med hänsyn till luftmotståndet ogynnsam form, varför dess hastighet och genomslagsförmåga snabbt avtar med den tillryggalagda vägen. Splitter ha i stort sett samma utgångshastigheter oberoende av bombvikten. Storleken av splittren varierar däremot och ökar med ökad bombstorlek. Splittertätheten avtar mycket snabbt med avståndet från sprängningscentrum. Enstaka splitter kunna nå betydande avstånd — upp till 1000 m med dödande verkan. De för skador på byggnadskonstruktioner aktuella splittren ha i regel en medelvikt av 20—40 gram och en maximivikt av 200—300 gram. Utgångshastigheten är i medeltal cirka 1 000—1 200 m/sek.

32 Verkan av splitter är i allmänhet för bombvikter över 500 kg av under-j ordnad betydelse jämförd med andra skadeverkningar. I tabell 4 har sammanställts splittervikter och säkerhetsavstånd för splitterskydd vid varierande Tabell 4.

Bombvikt

Sprängladdning kg

Genomsnittlig splittervikt gr

Säkerhetshetsavstånd för splitterskydd enligt civilförsvarsstyrelsens normer i m

12 50 100 250 500

2 13 25 65 125

30 30 100 250 300

2 5 6 8 12

bombtyper. Med splitterskydd avses konstruktioner enligt civilförsvarsstyrelsens normer t. ex.: 25 cm armerad betong, lV2-stens tegel, 30 cm grus i trälåda av 2" späntad plank 35 mm stålplåt. Verkan av detonationsvåg

i luft.

Till följd av gasexpansionen kring sprängningscentrum utbildas i den omgivande luften en vågrörelse kallad detonationsvåg. Trots den vanligen olikformiga utbredningen av detonationsgaserna blir vid fri utbredning på något avstånd från gasens utbredningsområde vågrörelsen symmetrisk kring spräng ningscentrum, d. v. s. vågfronten får formen av en halvsfär. Genom gator, tunnlar och dylikt kan dock även på större avstånd en betydande riktnings verkan hos detonationsvågen uppkomma. På grund av detonationsvågen uppkommer i den omgivande luften tryck variationer. Först uppträder en kortvarig tryckökning, som efterföljea av en tryckminskning av längre varaktighet. Tryckvariationerna uppträda mycket hastigt och kunna vid beräkningen av inverkan på byggnadskonstruktioner icke behandlas som statiska belastningar. Konstruktionen bestämmer nämligen själv i stor utsträckning lastens storlek, därigenom att dess massfördelning, hållfasthet och elastiska egenskaper äro av avgörande betydelse för de uppträdande reaktionskrafternas storlek. Det kan sålunda inträffa, att en och samma bombtyp kan ha avsevärt olika inverkan på olika konstruktioner, som vid statisk belastning äro likvärdiga med hänsyn till brottsäkerhet o. s. v. I tabell 5 har sammanställts de ungefärliga avstånd inom vilka skadeverkningar på grund av detonationsvågen kunna uppkomma för varierande sprängladdningar. Med hänsyn till att en avsevärd dämpning av

33 Tabell 5. Sprängladdning

Instörtningszon: radie i m

Dödlighetszon : radie i m

kg

A

B

A

B

50 100 250 500 1000 2 000

9 14 21 32 45 65

5 7 9 11 14 18

20 25 40 50 70 100

10 10 10 10 15 20

detonationsvågen uppkommer då sprängningscentrum ligger under markytan har åtskillnad gjorts mellan verkan med sprängningscentrum i markytan (A) och verkan med sprängningscentrum minst 1,5 m under markytan (R). Med instörtningszon avses det område inom vilket instörtnmg kan beräknas uppstå av bärande väggar med väggytans plan vänd mot bomben Med bärande väggar avses väggkonstruktioner enligt har i landet genomsnittligt använd typ. Med dödlighetszon avses det område mom vilket — vid fri utbredning av detonationsvågen - dödlig risk föreligger för människor eller diur Lättare byggnadsdelar, såsom fönster och dörrar, kunna givetvis torstöras långt utanför instörtnmgszonen. Med hänsyn till de stora variationer som eventuell riktningsverkan i gator etc. åstadkommer, torde det icke vara möjligt att ens tillnärmelsevis fastställa avstånden för dylik skadeverkan. Det bör framhållas, att genom den kraterbildnmg som sker, nar en bomb exploderar nere i marken, tvingas gasen snett uppåt, varvid en utefter marken mot kratern riktad luftström bildas, som under vissa förhållanden kan forstarka inverkan av detonationsvågen. Vid sidan av vågfronten kan även uppkomma en momentan utsugning av luften i öppna utrymmen med dödlig verkan De fysiologiska verkningarna av detonationsvågen ha först på senare tiden beaktats i tillbörlig grad och äro ännu icke slutgiltigt fastställda. W k a n av detonationsvågen är emellertid dödande på mycket langa avstånd jfr tabell 5) Dödsorsaken är bristningar i lungvävnaderna och i enstaka tall hjärnblödningar. Det kan ännu icke anses fullt utrett om dödsorsaken ar den hastiga tryckstegringen eller det långsammare undertrycket. I vissa tall uppträder en förstärkning av detonationsvågens dödliga verkan som torde bero på en kombination av direkt detonationsvåg och den luftfortunning i »skuggan» av detonationsvågen som tidigare omnämnts. Genom reflexverkan i trånga utrymmen kunna även ökade risker uppkomma. Verkan av detonationsvåg i mark. Vid bombnedslag i mark ger brisaden även upphov till en detonationsvåg i marken. Vågen fortplantar sig med föränderlig hastighet och till olika avstånd från nedslagsplatsen, beroende på markens beskaffenhet. I vissa lösa leror kunna uppkommande svängningsrörelser åstadkomma skador på större 3 —1806 46

34 avstånd än detonationsvågen i luft. Markvågens frekvens är av storleksordningen 1 svängning per sekund, och de verkningar den framkallar äro av samma natur som verkningarna av en jordbävning. I närheten av sprängningscentrum är vertikalamplituden stor, men den avtar hastigt. På längre avstånd ar honsontalamplituden den allvarligare och kan nå betydande storleksordning. I tabell 6 angives horisontalamplituder i lös lera på varierande avstånd från sprängningscentrum för varierande sprängladdning, varvid förutsattes att sprängningscentrum ligger minst 1,5 m under mark. Tabell 6. Sprängladdning kr

50 100 250

Horisontalamplituder i cm på ett avstånd från sprängningscentrum av: 50 m

100 m

200 m

2-5

lo 1-5 2-5

0-5 1-0 1-5

4-o 6-5

Brandbombstyperna ha under kriget föga utvecklats. Huvudsakligen ha lätta stavbrandbomber med hög antändningseffekt kommit till användning Då dessa emellertid med stor framgång bekämpats av hemskyddet, ha de i viss utsträckning försetts med sprängladdningar av varierande storlek, vilket försvårat bekämpandet. Vätskebrandbomber av olika typer ha även använts Särskilt bor bemärkas fosforbrandbomber, vilka på allierad sida användes i standardtyperna 14 och 50 kg. Ifrågavarande bombtyp är synnerligen svår att bekampa, medan däremot antändningseffekten i och för sig är mindre än hos stavbrandbomberna. Stridsgas — vare sig i bomber eller direkt utspridd från flygplan — har som bekant icke kommit till användning under kriget. Man har emellertid varit väl rustad såväl för som mot gaskrig, vilket i synnerhet bekräftats av de stora forråd gasbomber, som efter krigets slut påträffats i Tyskland Utöver ovannämnda bombslag ha lysbomber och målmarkeringsbomber av olika slag kommit till användning. Vissa av dessa bombtyper ha indirekt fungerat som brandanstiftare. Anfallsintensitet och effekt av olika bombslag synas lämpligen kunna belysas genom vissa statistiska uppgifter från olika avsnitt av kriget. England. m ^ e ^ f l y g a n f a l l e n mot England kulminerade under perioden september 1U 194L Anfalle °~T * ^ r d e ha allvarligt skakat imperiet; detta trots den jämförelsevis ringa anfallsintensiteten. Totalt fälldes mot England ungefär 68 000 ton bomber, brisansbomber såväl som brandbomber. Fördelningen under olika tidsperioder framgår av tabell 7.

35 Tabell 7. Totalt

September 1939—september 1940 Oktober 1940—december 1940 1941 1942 1943 1944 1945

20 325 ton 17 135 » 22 208 » 3 312 » 2 335 » 3 177 » 18 »

Per månad

1565 5 710 1850 276 195 265 1-6

ton » » » » » »

Totalt 68 510 ton S t ö r r e delen av anfallen r i k t a d e s m o t s t ä d e r och t ä t t b e b y g g d a samhällen. A v hela i n s a t s e n fälldes s å l u n d a i n e m o t 10 000 t o n m o t L o n d o n . M a n b ö r k u n n a r ä k n a med a t t ungefär 50 000 t o n fällts m o t mål som b e r ö r t civilbefolkningen. U p p g i f t e r n a r ö r a n d e den totala förstörelsen variera. E n l i g t en uppgift skulle intill d e n 1 j a n u a r i 1943 ungefär 2,3 miljoner h u s h a f ö r s t ö r t s eller s k a d a t s . Övervägande delen av förstörelsen tillskrives b r a n d . Siffran får givetvis ses m o t b a k g r u n d e n av a t t den engelska b e b y g g e l s e n till övervägande del u t g ö r e s av små enfamiljshus m e d tämligen ringa m o t s t å n d s k r a f t m o t bombv e r k n i n g a r och b r a n d . F ö r l u s t e r n a i E n g l a n d på g r u n d av b o m b e r fällda från flygplan u p p g å till u n g e f ä r 40 000 d ö d a och 60 000 sårade. H ä r a v utgör av de d ö d a ungefär 4 % och av de sårade ungefär 5 % civilförsvarspersonal. Tyskland. T o t a l i n s a t s e n b o m b e r m o t E u r o p a u t g ö r enligt allierade u p p g i f t e r 2,4 5 m i l j o n e r t o n b o m b e r . Anfallsintensiteten u n d e r olika p e r i o d e r framgår av d i a g r a m 1, där även anfallsintensiteten mot E n g l a n d u n d e r olika p e r i o d e r visas. T o t a l i n s a t s e n s fördelning mellan olika l ä n d e r i E u r o p a framgår av tabell 8. Tabell 8. Tyskland Frankrike Italien Övriga

503 % 21 8 % 137 % 14'2 %

1 230 000 ton 535 000 » 335 000 » 350 000 »

Summa lOO'O %

2 450 000 ton

E n b a r t mot T y s k l a n d fälldes således ungefär 18 gånger så s t o r b o m b v i k t som m o t E n g l a n d . D e n relativt s t o r a i n s a t s e n m o t F r a n k r i k e förklaras av »invasionsuppmjukningen». F ö r d e l n i n g e n mot olika mål i T y s k l a n d är av i n t r e s s e . Ö v e r r a s k a n d e n o g h a r d e n s t ö r s t a delen fällts m o t t r a n s p o r t a n o r d n i n g a r . D e t a l j f ö r d e l n i n g e n av vissa h u v u d g r u p p e r framgår av tabell 9.

-200.000

ALLIERAD MOT

BOMBNING

V 150.000

EUROPA

50.000 25.000 O

11111111 fil I I 11 il I I i Ii I I I I 11 ii 111

2 5.00 O TYSK

B O M B N I N G MOT ENGLAND

V-BOMBER

1111111111111 ] ! 111111111111111111111111111111111111111 I W I 111 r r m

1941 Diagram 1.

Anfallsintensitet i ton per månad under olika perioder av kriget.

1945 Tabell 9. Transportanordningar Militära mål Större städer Industriområden

32"0 % 30"5% 24'0 % 135 %

395 000 ton 375 000 » 295 000 » 165 000 »

Summa 100'0 % 1 2 3 0 000 ton U r civilförsvarssynpunkt är givetvis av särskilt i n t r e s s e a t t söka bedöma, h u r s t o r del av i n s a t s e n som r i k t a d e s mot s a m h ä l l s m ä s s i g b e b y g g e l s e och därigenom m e r eller m i n d r e direkt m o t civilbefolkningen, ö v e r s l a g s v i s s y n e s d e n n a i n s a t s k u n n a b e r ä k n a s enligt tabell 10. Tabell 10. Större städer Industriområden Transportanordningar

295 000 ton 165 000 » 140 000 » Summa 600 000 ton

37 Enligt allierade rapporter räknar man med att enbart mot de 61 stycken tyska städer, som ha över 100 000 invånare, fälldes inemot 0,5 miljon ton bomber. I dessa städer levde 25 miljoner människor, 32 % av hela befolkningen, med en arbetarstyrka av i det närmaste 5 miljoner människor. Det är uppenbart att dessa anfall haft en oerhörd effekt, framför allt materiellt sett. Den samlade effekten av bombanfallen mot Tyskland redovisas i den allierade rapporten enligt uppgifterna i tabell 11. Tabell 11. Döda Sårade Utbombade Förstörda bostadslägenheter Förstörda byggnader Svårt skadade byggnader

305 000 personer 780 000 » 7 500 000 » 3 600 000 stycken 400 000 » 480 000 »

Det mest slående från bombkriget mot Tyskland är den markanta disproportionen mellan materiell förstörelse och personskador. Samtidigt som inemot 900 000 byggnader förstörts eller svårt skadats, ha endast 305 000 människor dödats. Med kännedom om att huvuddelen av anfallen riktades mot Tysklands största städer, bör man kunna utgå ifrån att det genomsnittligt gäller tämligen stora byggnader. Öm byggnaderna beräknas rymma ungefär 33 personer i medeltal — en troligen rätt låg siffra — finner man att samtidigt som bostad eller arbetsplats för 100 personer förstörts, så har endast en person dödats. Detta måste bedömas som en förbluffande låg siffra, som i icke ringa grad torde få tillskrivas civilförsvarsanordningar av olika slag. Från allierat håll har mycket ingående studerats luftkrigets effekt på den tyska produktionen. Man har därvid fått fram synnerligen intressanta erfarenheter. Bland annat konstaterar man att den tyska industrien hade en motståndskraft som vida översteg vad man väntat. Trots intensiva anfall nåddes endast temporära sänkningar av produktionen. En bidragande orsak härtill har varit industriomflyttning — såväl maskiner som arbetare — från en bombad fabrik till en oskadad. Vidare har man genom improviserade åtgärder av olika slag överraskande lätt övervunnit svårigheterna. Endast genom en serie återkommande anfall har en industri definitivt eller för längre tid kunnat sättas ur spel. Särskild omsorg har ägnats studierna av anfall direkt mot stadsbebyggelsen. Man anser sig kunna konstatera, att dessa anfall obestridligen påverkat produktionen därigenom att arbetarna fått sina bostäder förstörda och sin arbetskapacitet nedsatt. Man anser dock icke att effekten av dessa anfall överstiger effekten av anfall direkt mot industrien. Tvärtom framhålles, att anfall direkt mot nyckelindustrier i längden, relativt sett, medföra större effekt än anfall mot stadsbebyggelse. Övervägande delen av den materiella förstörelsen har orsakats av brand. Detaljerade studier ha bekräftat, att mot genomsnittlig stadsbebyggelse effek-

38 ten av en viss bombvikt brandbomber är ungefär 4,8 gånger större än effekten av motsvarande vikt brisansbomber. Mot industrimål äro förhållandena givetvis annorlunda, beroende på målens varierande brandfarlighet. Frankrike. Under det tyska fälttåget mot Frankrike voro flyganfallen av tämligen obetydlig omfattning. Efter ockupationen riktades emellertid från allierat håll betydande anfall mot landet. I all synnerhet före och under invasionen blev flygverksamheten mycket omfattande. Sammanlagt fälldes enligt allierade uppgifter 535 000 ton bomber mot Frankrike. Någon motsvarande fransk siffra föreligger icke. Däremot finnes uppgift på att omkring 555 000 brisanta bomber och cirka 50 000 brandbomber fälldes mot Frankrike. Detta skulle tyda på en medelvikt hos brisansbomberna av cirka 1 000 kg, vilket förefaller högt. Skillnaden mellan uppgifterna är av intresse, då den belyser svårigheterna att få fram exakta, värden. Från allierat håll har givetvis redovisats hela den bombinsats som sänts i väg från allierade baser. En viss del av denna bomblast torde säkerligen ha gått förlorad redan under inflygningen eller fällts under sådan förhållanden att den icke observerats, t. ex. i vattendrag. Det är tämligen svårt att bedöma hur stor del av bombinsatsen som riktats mot samhällsmässig bebyggelse. Man bör emellertid utgå från att det endast är en mindre del, då den huvudsakliga bombinsatsen skedde i samband med invasionen och därvid riktades mot trupper, transportföretag, broar och befästningar. Man bör kunna antaga att ungefär Va — således 180 000 ton — fällts mot sådana mål att civilbefolkningen berörts av anfallsföretagen. De franska förlusterna äro icke oväsentliga, omkring 50 000 döda och 65 000 sårade i samband med allierade bombföretag. Den materiella förstörelsen är också betydande; omkring 100 000 byggnader ha förstörts eller allvarligt skadats på grund av allierade bombanfall. Danmark. Det kan vara av intresse att som komplettering även lämna vissa uppgifter från ett mindre land som endast obetydligt utsatts för bombanfall. De allierade bombföretagen mot Danmark voro i flertalet fall utpräglade precisionsanfall, riktade mot för ockupationsmakten särskilt betydelsefulla anläggningar. Någon siffra från allierat håll angående bombinsatsen mot Danmark föreligger icke. Enligt danska uppgifter skulle emellertid ungefär 2 700 brisanta bomber och 24 000 brandbomber ha fällts. Sammanlagt torde denna bombinsats utgöra ungefär 900 ton. Härav kan man räkna med att omkring 400 ton fällts vid flyganfall som berört civilbefolkningen. Totalt redovisas 280 döda och 750 sårade. Ungefär 670 byggnader ha förstörts eller allvarligt skadats. Sammanfattning. E n sammanställning av effekten av flyganfall mot ovannämnda 4 länder framgår av tabell 12.

39 Tabell 12. Förluster.

Totalinsats

England l . Tyskland . Frankrike 2 Danmark . Ungefärliga värden

ton

ton

68 000 1 230 000 535 000 900

50 000 600 000 180 000 400

Per 10 ton Per 10 insats ton mot civiltotalbefolkinsats

40 000 305 000 50 000 280

8-0 5-1 28 7-1

60 000 780 000 65 000 750

12-0

13-o

6-4 1-2 8-4

3-6

19o 12

2 Enbart allierade anfall.

skador. Förstörda bostadslägenheter

Förstörda byggnader Totalinsats

England

5-9 25 0-9 32

Totalt

Per 10 ton Per 10 insats ton mot civiltotalbefolkinsats ningen

medel-

Exklusive robotbomber.

Materiella

Totalt

d e

S å

D ö d a Insats mot civilbefolkningen

l

..

Insats mot städer

Totalt

Por Per 10 ton 10 ton total mot insats städer

Totalt

Per Per 10 ton 10 ton total mot insats städer

ton

ton

68 000

50 000 2 300 000 340 460 4 000 000 590 880 000 7"2 17-5 3 600 000 29 5-5 100 000 1-9 7-5 16'8 670

T y s k l a n d . . 1 230 000 500 000 Frankrike 2 535 000 180 000 Danmark . . 900 400 Ungefärliga medelvärden Exklusive robotbomber.

800 72

Utbombade

Totalt

7 500 000

Per Per 10 ton 10 ton total mot insats städer

15 2

Enbart allierade anfall.

Av särskilt intresse äro de i jämförelse med de materiella skadorna mycket låga förlustsiffrorna. Att 10 tons bombinsats riktad mot tättbebyggda samhällen, varvid i medeltal ungefär 15 byggnader förstörts, samtidigt endast medfört personförluster om 5 döda och 12 sårade, belyser klart värdet av skyddsanordningar och framförallt nödvändigheten av att människor lära sig att under flyganfall iakttaga självskydd. Utvecklingsmöjligheter. Under krigets gång ha bombkonstruktionerna undan för undan utvecklats. Bombflygets allt mer ökade betydelse och effekt har emellertid mindre orsak i förbättrade bombtyper än i utveckling av flygvapnet. I all synnerhet har den väsentligt ökade numerären varit utslagsgivande. Tunga bombplan med stark jakteskort i stora förband med lång räckvidd ha varit flygvapnets starkaste tillgång. Effektivare siktmedel — ekoradio — ha även ökat möjligheterna till framgångsrikare anfall.

40 Den utveckling, som ytterligare kan förutses när det gäller flygvapen av nu vedertagen typ, torde huvudsakligen komma att hänföras till själva flygplanen och siktmedlen. Av flera skäl torde sålunda knappast större brisansbomber än hittills konstruerade komma till användning. Ökad effekt torde i stället ernås genom ökad insats, eller genom utnyttjande av atombomber. Robotbomber-. Som bekant användes under kriget två .typer av robotbomber: V-l, en bomb av flygplanstyp med i huvudsak horisontell anflygning, samt V-2, en bomb av rakettyp med anflygning på mycket hög höjd. De första robotbomberna (V-l) insattes sommaren 1944 mot England. 1 ett senare läge insattes sådana bomber även i stor utsträckning mot olika mål på kontinenten, främst i Belgien. V-l hade en totalvikt av 2 300 kg med en sprängladdning av ungefär 950 kg. Flyghastigheten var 300—600 km/tim och flyghöjden 50—2 500 m. Dess maximala räckvidd var under kriget 25 mil och uppges kunna utökas till ungefär 50 mil. Med hänsyn till den låga flyghastigheten och den horisontella anflygningen hade försvararna goda möjligheter att nedkämpa bomberna under anflygningen. Sålunda torde ungefär 50 % av de bomber som sändes mot London ha nedkämpats — med jaktflyg och luftvärn — innan de nådde målet. I Belgien räknar man med att inemot 70 % nedskjutits av luftvärnet redan utanför anfallsmålen. V-2 hade en totalvikt av 14 000 kg, varav sprängladdningen endast utgjorde 850 kg. Flyghöjden var 12 mil och den maximala räckvidden 50 mil. Uppgifterna om flyghastigheten variera; 4 800 km/tim som medelhastighet visar storleksordningen, vilket motsvarar en medelhastighet i horisontalplanet av ungefär 2 000 km/tim. Effekten hos robotbomberna är i vad gäller materiella skador helt att jämställa med verkan av brisanta bomber med motsvarande sprängladdning. I vad gäller verkan mot människor är förhållandet något annorlunda, diket bäst belyses av några exempel. England. Totalt fälldes mot England cirka 6 700 robotbomber, med fördelning och effekt enligt tabell 13. Tabell 13. London

Övriga England

Totalt

Antal döda

Antal döda per bomb

V-l V-2

2 419 518

3193 584

5 612 1102

11 68

Totalt

2 937

3 777

6 714

6 000 7 500 13 500

2-o

41 Det är emellertid att märka, att det största antalet dödsoffer torde ha krävts i London, varför medeleffekten för enbart London torde vara avsevärt högre än den ovan angivna. Belgien. Totalt fälldes mot Belgien cirka 8 000 robotbomber. Särskilt utsatta blevo Antwerpen och Liége. Mot Antwerpen med närmaste omgivningar fälldes under tiden 12 oktober 1944—28 mars 1945 över 3 700 robotbomber med fördelning enligt tabell 14. Tabell 14. Mot distrikt Antwerpen

Mot staden Antwerpen

I staden med verkan

V-l V-2

2 448 1261

628 590

363 359

Totalt

3 709

722 Effekten var tämligen stor, vilket framgår av tabell 15. Tabell 15. Totalt i staden Antwerpen

Per bomb fälld inot staden

Per bomb med verkan

2 957 5188 3511 1675 19 356 46 916

2'4 43

4-1 7-2 4-9 2-3 26-8 65-o

Döda Svårt sårade L ä t t sårade Totalt förstörda b y g g n a d e r Svårt skadade b y g g n a d e r . . L ä t t skadade b y g g n a d e r . .

2-9 1-4 15«J 38-5

Mot Liége med omgivningar fälldes under ungefär samma tidrymd som ovan angivits för Antwerpen sammanlagt inemot 1 600 robotbomber med fördelning och effekt enligt tabell 16. Tabell 16. Stor-Liege (exkl. staden)

Arrondissementct Liegc (exkl. StorLiege)

Arrondissementet Liöge Totalt

Antal per bomb

Totalt antal

Antal per bomb

Totalt antal

A ii tal per bomb

Totalt antal

Antal per bomb

201 436 844

2-1 4-2

713 628 1011

0-9 1-4

678 505 703

0-75

l-o

1592 1649 2 558

l-o 1-6

2-3

l-o

2 809

1-75

2 110

13-o

12 899

18-1

5 079

7-6

20 588

12-9

14 748

74-o

33 514

47o

65-5

72 393

455 Staden Liége Totalt antal

Antal bomber. Döda Sårade Helt förstörda byggnader . Svårt skadade byggnader . L ä t t skadade byggnader .

42 Sammanfattning. Som framgår av ovanstående tabeller är även för robotbomber den materiella förstörelsen dominerade. Erfarenheterna från Liége framhäva också det i och för sig naturliga förhållandet att effekten stiger med ökad bebyggelsetäthet. Effekten mot människor är också uppenbarligen större vid robotbomber än vid anfall med bomber fällda från flygplan. I all synnerhet gäller detta för V-2. Förhållandet förklaras av svårigheterna att prestera en tillräckligt lång förvarningstid. För bomber av typ V-l kan emellertid en viss förvarning påräknas dels genom offentliga alarmeringsanordningar, dels genom individuella iakttagelser av bomberna. Tiden torde här i allmänhet medge att personer, som vistas ute i det fria, hinna inta skyddsställning under bombens bana ned mot målet. För V-2 är däremot tillsvidare alarmeringsproblemet veterligen tekniskt icke löst. Den genomsnittliga effekten mot människor kan anses vara ungefär 2, o döda per bomb. Det kan vara av intresse att göra en direkt jämförelse med de tidigare på s. 39 lämnade uppgifterna rörande medeleffekten av bomber fällda från flygplan. För att uppgifterna skola kunna bli jämförbara, måste robotbombernas »effektiva bombvikt» först bestämmas. Då dessa närmast kunna jämföras med minbomber synes en »effektiv bombvikt» motsvarande ungefär dubbla sprängladdningen —• alltså ungefär 2 000 kg — kunna antagas. Detta leder till följande jämförelse. Antal döda per 10 ton bombinsats

Bomber fällda från flygplan Robotbomber

5'0 10*0

Robotbomberna äro sålunda ur civilbefolkningens synpunkt ett väsentligt mycket farligare anfallsmedel än bomber, fällda från flygplan. Utvecklingsmöjligheter. Bobotbomberna utnyttjades under kriget i jämförelsevis ringa omfattning. Konstruktionerna voro uppenbarligen ännu i stor omfattning på försöksstadiet. Det kan förutses en betydande utveckling hos dessa vapen, såväl i fråga om precision som räckvidd. Huruvida utvecklingen kommer att inriktas mot typen flygande bomber — V-l — eller raket — V-2 — är svårt att bedöma. Båda alternativen torde vara att förutse. E n utveckling av V-l skulle leda till ett komplement till det strategiska bombflyget där den materiella insatsen kan ökas, utan att därför egna personförluster behöva befaras. E n utveckling av V-2, å andra sidan, ger detta vapen mera karaktären av ett långskjutande artilleri med hittills oanad räckvidd. Under kriget har, såvitt man känner till, robotbomber regelmässigt varit försedda med brisansladdningar. Försök att utnyttja brandladdningar i V-l lär emellertid ha gjorts med framgång. För V-2 däremot har problemet icke

43 kunnat lösas på grund av de höga temperaturer, som orsakas av projektilernas stora hastighet. Med hänsyn till att brandbomber mot genomsnittlig stadsbebyggelse relativt sett ge större effekt än brisanta bomber, är det all anledning förutse att robotbomber i ett kommande krig komma att förses med brandladdningar. En insats mot tättbebyggda orter av robotbomber försedda med såväl brisanta laddningar som brandladdningar, synes vara det ur den anfallandes synpunkt effektivaste anfallssättet, såvid icke atombomber komma till användning. Atombomber. Tillkomsten av atombomben utgör ett markant språng i den eljest tämligen kontinuerliga utvecklingskurvan för anfallstekniken inom luftkriget. Man har här tillskapat en bombtyp som i sig förenar de flesta av de tidigare kända bombtypernas verkningar och som dessutom uppvisar en verkan — den kanske farligaste — av helt ny typ, den radioaktiva strålningen. Med en enda bomb kan man nu åstadkomma lika omfattande skadegörelse som man förut behövde tusentals ton bomber för att åstadkomma. Till en början var atombombens konstruktion och effekt i stort sett en hemlighet. Man kunde emellertid tämligen snart på grundval av fotografier, olika ögonvittnens skildringar m. m. skapa sig en ungefärlig uppfattning om verkningarna, Numera är endast bombens konstruktion en hemlighet; i fråga om verkningarna är man i stort sett väl underrättad. Man har sålunda tillgångtill officiella engelska och amerikanska rapporter från bombfällningarna i Japan, liksom vissa officiella uttalanden efter Bikiniförsöken. Med utgångspunkt från nu kända fakta kan atombombens verkan i grova drag beskrivas på följande sätt. Lufttrycksverkan är avsevärt större än den som erhålles från en vanlig bomb av nu förekommande största typ. Verkningsradien är sålunda vid atombomben ungefär 10 ggr större än vid en trotylladdning om 5 ton. Krossas således en mur av viss konstruktion på 30 m avstånd från en brisansbomb av största typ, krossas samma mur på ett avstånd av cirka 300 m från en atombomb. Direkta detonationsskador på människor torde ej behöva befaras längre från detonationscentrum än 1 km. Däremot torde detonationsvågen kunna kasta omkull en människa på avsevärt längre avstånd med så stor hastighet, att livsfarliga skador kunna uppstå. Riskzonen (max.-gräns) torde ur denna synpunkt kunna uppskattas till 4 km. I Japan har största antalet dödsfall inträffat i samband med husras (i kombination med direkt eller indirekt orsakade eldsvådor). Svåra skador på grund av husras eller målsplitter etc. voro i Japan sällsynta på längre avstånd än cirka 2 km från detonationscentrum men förekommo ända upp till 3 km.

44 Mellan detonationscentrum och målet liggande »skärmar» av bebyggelse, terrängbeklädnad, höjder etc. minska detonationsvågens styrka. Från detonationscentrum utgår en intensiv men relativt kortvarig värmestrålning av samma slag som strålningen från solen. Värmen orsakar dels att luften inom cirka 100—200 m från detonationscentrum upphettas så mycket, att ett intensivt ljus utsändes, dels att föremål, som utsättas för direkt bestrålning från detonationscentrum eller gasklotet, upphettas och till och med antändas. Bestrålningen varar en mycket kort tid, varigenom värmeverkan på bestrålade föremål kommer att inskränka sig till föremålens ytskikt. Med stöd av tillgängliga uppgifter torde man rörande värmeverkan vid direkt bestrålning kunna antaga, att begynnande avsmältning i en metallyta sker högst 500 m från detonationscentrum, alt värmeverkan mot levande mål bakom pansar eller icke alltför tunn plåt är ringa eller ingen, att värmeverkningarna mot betong äro oväsentliga i jämförelse med verkan av tryck, att mycket lättantändliga ämnen antändas inom cirka 2 km från detonationscentrum, att riskzonen för oskyddade människor, utsatta för direkt bestrålning, ur värmeverkansynpunkt torde kunna sättas till högst 4 km från detonationscentrum. (Människor, som ej utsättas för direkt bestrålning, torde icke skadas av värmestrålningen ens om de befinna sig nära bomben. Avståndet 4 km är en maximigräns och många människor närmare bomben komma icke att skadas allvarligt, även om de utsättas för dess direkta värmestrålar. Inom 1,5 km från detonationscentrum torde dock oskyddade människor i regel dödas av värmestrålningen), att värmeverkan mot människor i skyddsrum icke förekommer. Vid detonationen utsändes även strålning av annat slag och av delvis okänd sammansättning, här sammanfattad under benämningen gamma- och neutronstrålning, vilken är förenad med s. k. radioaktiva verkningar på levande mål. Den radioaktiva strålningen medför allvarliga hudskador, som vid stora doser kunna leda till döden inom kortare eller längre tid, eller påverkan av de blodbildande organen särskilt benmärgen, vilket verkar dödande så snart dosen överskrider ett visst kritiskt värde, varvid döden dock kan inträda lång tid efter bestrålningstillfället. Vid bestrålning av könskörtlarna inträffa förändringar av arvsmassan, varjämte sterilitet kan inträda. Utom de sistnämnda förekomma även andra icke dödliga radioaktiva skador såsom lindriga hudskador, håravfall och kraftig nedsättning av allmäntillståndet. Några säkra uppgifter om gamma- och neutronstrålningens styrka på olika avstånd saknas. Enligt den engelska rapporten skulle en oskyddad människa ha haft 50 % chans att överleva den radioaktiva strålningen på ett avstånd av

45 1,5 km från detonationscentrum, medan man på 2 km avstånd endast konstaterat mindre verkningar såsom håravfall etc. Verkan skulle enligt rapporten huvudsakligen ha åstadkommits genom gammastrålning, medan neutronstrålningen sannolikt varit av underordnad betydelse. Innan ytterligare fakta bli kända, synes man dock icke vara berättigad att bortse från neutronstrålningen, bland annat med hänsyn till att olika skydd böra användas mot gammastrålningen och mot neutronstrålningen. Gammastrålningen absorberas i samma grad av lika viktsenheter av valfria ämnen (ett kg bly likvärdigt med ett kg jord), medan neutronstrålningen nedbringas till ofarliga värden effektivast genom passage av ämnen med låg atomvikt t. ex. vatten. I marken kvarvarande ämnen med radioaktiv verkan behöva ej befaras vid bombdetonationer högt ovan markytan. Vid detonationshöjder under några tiotal meter kvarstanna radioaktiva produkter i markytan, 1 men strålningsintensiteten från dessa torde ej vara större, än att man kan taga sig ut ur området utan livsfarliga radioaktiva skador. Man kan dock under den närmaste månaden efter bombfällningen ej vara bosatt inom ett sådant område. Särskilda åtgärder för att lokalisera sådana områden och hjälpa ut inom dessa befintliga personer kunna bli erforderliga, liksom viss efterbehandling av personer i avsikt att befria dem från radioaktiva partiklar i kläder eller på huden. Emellertid synas i regel så låga detonationshöjder som nyss angivits ur många synpunkter ej komma ifråga, varför kvarvarande radioaktivitet i marken ej torde höra till atombombens farligaste verkningar. Vid bombdetonationer i vatten (t. ex. Bikinibomben) torde dock radioaktiva produkter i vattnet kunna åstadkomma allvarliga, ehuru lokalt begränsade skador. V e r k a n mot b e b y g g e l s e . Ovan beskrivna verkningar träffa icke målet samtidigt, emedan deras fortplantningshastighet är olika stor. Den radioaktiva strålningen och värmestrålningen gå med ljusets hastighet och nå därför målet i praktiskt taget samma ögonblick bomben detonerar. Då är ännu målet opåverkat av detonationsvågorna, som fortplanta sig med ungefär ljudets hastighet. Detta förhållande har en viss betydelse. Värmestrålningen från bomben är mycket kortvarig. Den kommer i regel att ha passerat sitt farliga värde, innan detonationsvågen har hunnit fram. Värmestrålningen kommer att träffa oskadade konstruktioner utom mycket nära detonationscentrum, där detonationsvågen kommer att hinna »öppna» byggnaderna och bereda värmestrålningen väg till de eldfarliga träkonstruktionerna i husens inre. Ur skyddssynpunkt innebär detta, att skydd mot värmestrålning i form av skärmar etc, avsedda att hindra värmestrålningen att tränga in i fönster och dylikt i en byggnad, ej behöver dimensioneras för att motstå detonationsvågen från en atombomb för att vara effektivt några hundra meter från bomben. 1 Anm. Försöksbomben i New Mexico detonerade cirka 30 m över marken, varvid ett område med en radie av 400 m från detonationscentrum blev behäftat med kvarvarande radioaktivitet.

46 En faktor med avgörande betydelse för effekten mot samhällsmässig bebyggelse är bombens detonationshöjd, d. v. s. höjden över mark i detonationsögonblicket. I de officiella rapporterna lämnas inga uppgifter rörande detonationshöjderna i Hiroshima och Nagasaki. Genom sammanställning av olika uppgifter, studier av fotografier m. m. kan man emellertid fastställa detonationshöjden i Japan till cirka 400 m. Det är tänkbart, att atombombanfall mot europeisk stadsbebyggelse komma att utföras med lägre detonationshöjd. Härvid ernås nämligen en kraftigare direktverkan, som dock kommer att beröra ett mindre område. Bland annat äro förutsättningarna för avskärmning genom t. ex. kuperad terräng eller byggnader väsentligt större vid lägre detonationshöjd. Den japanska bebyggelsen har varit ett mycket lämpligt mål för atombomber, då byggnadssätt och byggnadsmaterial äga ringa motståndskraft. Det förhållandet, att skyddsrummen icke uppsöktes vid anfallen (bombplanet bedömdes endast utföra fotografering) medförde oerhörda förluster i människoliv. Verkan mot japansk bebyggelse har åstadkommits dels genom lufttrycksverkningar, dels genom brand. Branden synes ha orsakat den största förödelsen och ett stort antal dödsoffer. Ehuru verkningarna mot svensk bebyggelse torde bli avsevärt mindre än mot de japanska städerna, blir dock verkan av en atombomb oerhört mycket större än verkan av en brisansbomb av nu allmänt använd största typ. vilket belyses av tabell 17. Tabell 17.

R a s e r a s all b e b v g g e l s e R a s e r a s s v a g a r e b y g g n a d e r och skadas a n d r a b y g g n a d e r allvarligare Antändas

lättantändliga

byggnader

Lutande avstånd från bomben

Radie på marken vid detioi ationshöjd av 250 m

500 m

750 m

0 - 3 - 0 - 6 km

0 l — 0 5 km

0—0-3 km

0 km

0-0—1 km

0-5—1 km

Oii—0-9 km

2 km

På grund av att husen skärma varandra blir det område, inom vilket bränder uppstå, mindre vid lägre detonationshöjder.

0-0-7

km

1"8 km

Det vidaste verkningsområdet orsakas således av atombombens värmestrålning. Det är dock möjligt att med relativt enkla åtgäder förebygga antänd ning genom strålning vid byggnader av tegel, sten eller betong, som ej ligga alltför nära bombcentrum. Detta förhållande synes göra de lägre detonationshöjderna sannolikare, enär bombens sprängverkan då kommer mer till sin rätt. Ovanstående siffror äro medelvärden. Till synes oförklarliga variationer i verkningarna uppstå emellertid i enskilda fall. Enstaka byggnader kunna raseras eller antändas på längre avstånd än som ovan angivits, och enstaka byggnader kunna komma att stå kvar närmare bombcentrum. Erfarenheterna från Japan ge vid handen, att i marken nergrävda gas- och

47 vattenledningar, kloaker och dylikt icke skadas av atombomber detonerande några hundra meter ovan marken. Däremot kan avbrott i gasdistribution m. m. inträffa på grund av skador på anläggningar ovan jord. I Japan förstördes t. ex. gasklockor upp till ett avstånd av cirka 2 km från detonationscentrum. Elektriska ledningar ovan jord liksom telefon- och telegrafledningar förstördes inom 800—1 500 m. I Nagasaki förstördes en oskyddad transformatorstation 1 600 m från detonationscentrum. Järnvägs- och spårvagnsspår förstördes ej av atombomberna i Japan, men spåren blockerades av rasmassor etc. Broar av järn eller armerad betong skadades ej i Japan utom i ett fall, där bron var av särskilt dålig beskaffenhet. Mindre välbyggda och lätta broar skadades upp till cirka 1 km från detonationscentrum, men i de flesta fall kunde de trots skadorna begagnas utan reparation. Verkan mot människor. Enligt den officiella engelska rapportens uppskattning fördelade sig förlusterna i Japan jämförda med den teoretiskt beräknade effekten mot engelsk stadsbebyggelse ungefär enligt tabell 18. Tabell 18. Avstånd från verkningsområdets centrum 1

0 - 400 4 0 0 - 800 8 0 0 - 1 200 1 200—1 600 1 6 0 0 - 2 400 2 4 0 0 - 3 200

m in m m m m

Sannolik dödsprocent i vederbörlig zon i Japan

95 % 85 % 58 % 35 o/o 13 % 0ö%

D:o i en engelsk stad

95 76 50 27 7

% % % % %

0 2 %

1 Anm. Verknir gsområdet i en stad ir större än området för direkta verknin rar mot människor a v en atombomb. De här återgivna förlus ;sifl'rorna innefatta san ltliga förluster, även de, som uppstå på g rund av indirekta ver min gar.

Omräknas dessa siffror till dödsprocent inom en cirkel med nedan angivna radier från verkningsområdets centrum erhållas värden enligt tabell 19. Tabell 19. Avstånd från verkningsområdets centrum

Sannolik dödsprocent inom en cirkel med angiven radie i Japan

D:o i en engelsk stad

800 m 1 200 m 1600 m 2 400 m 3 200 m

88 % 71 % 55 % 32 % 18 %

83 % 65 % 48 % 25 % 14 %

48 Ovanstående siffror innebära enligt engelsk uppskattning, att en atombomb detonerande över engelsk stadsbebyggelse med cirka 11 000 innevånare per kvadratkilometer på samma höjd som i Japan skulle döda sammanlagt 50 000 människor (mot i Japan 80 000). Det bör observeras, att ovan anförda siffror hänföra sig till den tidpunkt, då gatulivet är livligt, samt förutsätta att allmänheten icke hinner uppsöka skyddsrummen och att utrymning icke härverks fällts. Alla erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet gängse typ redan i sin nuvarande utformning äga ett betydande skyddsvärde även mot atombombens verkningar, varför — om skyddsrummen hinna uppsökas — förlusterna i människoliv sannolikt kunna hållas inom samma storleksordning som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Den materiella skadegörelsen av en atombomb är dock väsentligt större än av vanliga bomber och möjligheterna att under krig skydda bebyggelse från förstörelse ha minskat avsevärt i och med atombombens tillkomst. Atombomben blir sannolikt det verksammaste vapnet mot städer och samhällen i ett kommande krig. Mot japansk bebyggelse, där husen äro lättantändliga och en relativt svag lufttrycksvåg är tillräcklig för att rasera dem, användes höga detonationshöjder med därmed följande större verkningsområde, mot europeisk bebyggelse med större motståndskraft mot värme och tryck äro lägre detonationshöjder mer verksamma. Verkan nära bombcentrum ökas, men verkningsområdet minskas framför allt i kuperad terräng. Vid låga detonationshöjder tillkommer möjligen radioaktiv kvarvarande verkan i närheten av bombcentrum, som kan komma att försvåra räddnings-, släcknings- och röjningsarbeten m. m. Med hänsyn till atombombers stora verkan mot städer och samhällen, torde de i första hand komma att insättas mot dylika mål. Utvecklingsmöjligheter. Förutsättningar för framställning av atombomber av hittills använd typ torde finnas i de flesta större länder under förutsättning att de ha tillgång till uran. Däremot är det icke säkert, att kapaciteten medger framställning av atombomber i större omfattning. Enligt tillgängliga uppgifter synes produktionen 1 av det verksamma ämnet i USA vid krigsslutet ha uppgått till sammanlagt cirka 5 kg om dagen. Fortfarande är vikten per bomb av det verksamma ämnet okänd. Vissa skäl tala emellertid för att detta icke väger mindre än 10 kg, vilket skulle innebära en vid krigsslutet möjlig amerikansk årsproduktion av cirka 180 bomber. Premisserna äro emellertid synnerligen osäkra, men exemplet torde visa, att massfabrikation av atombomber av »japantyp» även för USA ej är något lättlöst problem. Atombomber måste för närvarande anses vara svårframställda och dyrbara. Detta innebär, att de sannolikt endast komma till användning mot viktiga 1

Produktionen kan komma att ökas efter hand.

49 och för vapnets speciella verkningar lämpade mål, samt att den säkerhet, med vilken atombomben kan framföras till målet, måste tillmätas stor vikt. Så länge atombomberna fällas från flygplan, måste därför luftstridskrafterna ha möjlighet att med stor säkerhet framföra bomben till målet. Överlägsenhet i luften medger detta. Man måste emellertid räkna med att även robotbomber (häri inräknas också obemannade radiostyrda flygplan) kunna komma att användas i kombination med atomenergien. Enär utvecklingen på atomfysikens område sannolikt kommer att gå tämligen snabbt och öppna nya perspektiv, kommer varje bedömande av atomenergiens sannolika användning inom krigföringen för närvarande endast att kunna omfatta en kort tidsperiod. Allteftersom forskningen och det praktiska arbetet på detta område går vidare torde dock sannolikt nya premisser bli kända, som möjliggöra frågans fortlöpande bedömande. E n fråga som för närvarande är oklar gäller möjligheterna att ytterligare öka effekten. I de hittills konstruerade atombomberna synes det verksamma ämnet ha förekommit i ett fåtal »delladdningar», vardera av en storlek understigande den kritiska. När dessa delar sammanföras utlöses atomenergien automatiskt. Av allt att döma torde de använda bombernas teoretiska effekt icke väsentligen ha överstigit den effekt, som svarar mot den kritiska minimistorleken för en kedjereaktion av här använd typ. Bomber med nämnvärt mindre verkan synas därför osannolika. Bomber med större verkan torde däremot kunna framställas. Det bör här framhållas, att en ökning av verkningsgraden hos det aktiva ämnet icke leder till en direkt motsvarande ökning av effekten. Kan sålunda verkningsgraden höjas till det tiodubbla, motsvarar detta endast en höjning av effekten med ungefär tredje roten ur tio, alltså en dryg fördubbling.

Civilförsvarets organisation och verksamhet. På grundval av tillgängliga författningar, reseberättelser och erfarenheter från utredningens egna studieresor lämnas i fortsättningen en kortfattad redogörelse rörande civilförsvaret inom vissa europeiska länder. Tyndgdpunkten har härvid lagts vid huvuddragen av organisationen, vissa särskilda erfarenheter samt — där så varit möjligt — framtidsplanerna. Förhållandena i Tyskland ha refererats något utförligare än för övriga länder. Inledningsvis må framhållas att förhållandena självfallet variera länderna emellan på grund av olika lokala förutsättningar. Sålunda har under kriget uppenbarligen organisation och effekt hos civilförsvaret i ockuperade länder starkt påverkats av ockupationsläget. Ett genomgående drag i dylika länder har varit svårigheten att finna förståelse från befolkningens sida för behovet av ett civilförsvar. I många fall har ockupationsmakten sökt politiskt påverka organisationen, t. ex. genom att insätta kollaboratörer på vissa nyckelposter, varigenom förtroendet för civilförsvaret från den lojala befolkningens sida minskats. Vidare har man många gånger ansett att civilförsvarsarbete vore 4—180G

50 en direkt hjälp till ockupationsmakten och därför ur landets synpunkt ovärdigt. Dessa förhållanden torde särskilt starkt ha kommit till uttryck i Holland. Belgien och i någon mån Frankrike. Å andra sidan har rekryteringen, framförallt till det allmänna civilförsvaret, mångenstädes avsevärt underlättats därigenom att även manlig personal i krigstjänstgöringsskyldig ålder kunnat disponeras för civilförsvaret. I vad gäller framtidsplanerna må erinras om att den av den omfattande materiella förstörelsen betingade återuppbyggnaden, försörjningsläget, materiel- och arbetskraftsbristen och andra liknande problem på många håll naturligen i viss mån undanskymt civilförsvarsfrågorna. Mera konkreta planer för det framtida civilförsvaret torde sålunda hittills endast ha framlagts i Belgien, Norge och Schweiz. Belgien. Civilförsvaret i Belgien — Protection Aerienne Passive — var vid krigsutbrottet och fram till ockupationen 1940 mycket obetydligt utvecklat. Under ockupationen utbyggdes det emellertid kontinuerligt och baserades då väsentligen på brand- och polisväsendet. Organisationen var civil och hade central ledning. Verksamheten var emellertid tämligen obetydlig, då Belgien under mellanperioden fram till invasionen endast i ringa grad utsattes för bombanfall. I september 1944 befriades Belgien och den 3 oktober meddelades officiellt att kriget var slut samt att bland annat civilförsvaret skulle demobiliseras. Den 5 oktober insattes de första V-bomberna mot Antwerpen och i stället för att demobiliseras måste civilförsvaret ytterligare utbyggas. Med hänsyn till att robotbomberna orsakade begränsade skadeområden, vilka spriddes över hela samhället, måste taktiken delvis läggas om. Man övergick sålunda från att ha ett fåtal större enheter till ett flertal mindre. Den centrala ledningen av civilförsvaret bibehölls och ansågs särskilt betydelsefull i samband med robotbombningen. Det visade sig möjligt att på förhand någorlunda räkna ut vilka orter som skulle bli utsatta för robotbombning, varför en viss koncentration av rörliga enheter till utsatta orter i förväg kunde genomföras. Huvuddelen av civilförsvarsenheterna förlades till Antwerpen och vidare en betydande del till Liége, medan återstoden placerades som reserv i Briissel. Utöver denna centralorganisation fanns jämväl en lokal organisation. Belgien uppdelades sålunda i 40 regioner vilka icke anslötos till någon administrativ indelning utan helt fastställdes av taktiska skäl. Ledningen av civilförsvaret inom varje region utövades av en civilförsvarschef, vartill i varje fall utsågs den för uppgiften lämpligaste personen, t, ex. en brandchef. en tekniker, en industriman etc. Organisationen inom regionen knöts i huvudsak till den fredsmässiga kårorganisationen. Mot slutet av kriget framlades förslag att ombilda centralorganisationen till fyra rörliga kolonner, varav emellertid endast tre uppsattes. Kolonnerna

51 placerades utanför storstäderna, en i trakten av Brussel, en i trakten av Gent och en i trakten av Namur-Liége. Varje kolonn omfattade ett röjningskompani, ett brandkompani och ett sjukvårdskompani. Varje kompani indelades i minst två sektioner och sammanlagt omfattade varje kolonn ungefär 500 man. Dessa kolonner leddes centralt från Brussel av chefen för centralmyndigheten. Den lokala organisationen bibehölls, varvid emellertid med hänsyn till erfarenheterna enheterna i allmänhet förlades perifert i orterna. Även brandstationer flyttades provisoriskt ut ur städerna. Förebyggande åtgärder ha vidtagits i ungefär samma omfattning som här i landet. Efter krigsslutet ha två kolonner demobiliserats, medan en bibehållits med hänsyn till det fredsmässiga eldsläckningsbehovet. Materiel och utrustning har i största möjliga utsträckning bibehållits. Även den lokala civilförsvarsorganisationen har efter kriget demobiliserats, varvid emellertid materielen i allt väsentligt bibehållits. Skyddsrumsskyldighet föreligger fortfarande vid uppförande av nybyggnader. Vid bedömandet av behovet av civilförsvarsåtgärder för framtiden har man i Belgien räknat med olika möjligheter. Sålunda har centralmyndigheten framlagt en hypotes att skador mot hemorten i ett framtida krig torde komma att orsakas på följande sätt: 70 % av atombomber, 20 % av V-l och V-2, 5 % av stridsgas samt 5 % av ev. nya vapen. Från annat håll har lancerats följande hypotes: 40 % av atombomber, 40 % av V-l och V-2, 10 % av »vanliga bomber» samt 10 % av stridsgas och ev. nya vapen. Av centralmyndigheten har framlagts ett förslag till civilförsvarets organisation för framtiden, vilket ännu icke underställts beslutande myndigheter. Det baseras på huvudsakligen följande synpunkter. I framtida hemortsbekämpning torde skadegörelse ske antingen i ett stort sammanhängande skadeområde (atombomber, massanfall) eller i ett antal smärre lokala skadeområden (robotbomber). Civilförsvaret måste med hänsyn härtill indelas i dels ett lokalt civilförsvar, avsett att bemästra lokala skador, samt ett riksomfattande civilförsvar, avsett att insättas vid katastrofsituationer. För att underlätta fjärrhjälpen och samarbetet mellan det lokala och det riksomfattande civilförsvaret avser man att om möjligt få till stånd ett förstatligat brandväsen. Endast på detta sätt anser man sig kunna nå enhetlig ledning och utrustning av brandkårerna.

52 För att nå ytterligare samordning avser man i fortsättningen att ha gemensam utbildning av brand- och civilförsvarsbefäl, varvid utbildningen för båda kategorierna skulle avse såväl brand- som civilförsvar i övrigt. Härigenom skulle elimineras riskerna för dualism mellan brandväsendet och civilförsvaret i befälshänseende, och möjlighet skulle finnas att låta befälspersonal alternera mellan brandkårer och civilförsvar. En särskild internatskola för detta utbildningsbehov skulle inrättas. Organisationens tyngdpunkt i framtiden skulle läggas vid de centrala kolonnerna, (det riksomfattande civilförsvaret) vilka avses få omfattande specialutbildning och kvalificerad teknisk utrustning. Varje kolonn föreslås orga niserad på sju kompanier med huvudsakligen följande uppgifter och organisation i stora drag: 1. komp. Kolonnens stab med bland annat specialpersonal för indikering av radioaktivitet, driftsingenjörer för tekniska verk, väg- och vattenbyggnadsingenjörer, tekniker för telefon och telegraf samt — en helikopter — vilken skulle utföra observationstjänst. 2. komp. Ordningstjänst. I kompaniet skulle endast ingå rutinerad polispersonal. 3. komp. Brandkår. 4. komp. Sjukvård, evakuering av sjukhus m. m. 5. komp. Förplägnadskompani med uppgift att i viss utsträckning även kunna tillhandahålla kläder, skodon m. m. för utbombade. 6. komp. Specialarbetare, vilka, kunna ställas till 1. komp. förfogande. 7. komp. Kolonnernas transport med tillhörande materiel. Det anses att 4., 5. och 7. kompanierna så långt möjligt böra rekryteras bland kvinnor. Hela kolonnen beräknas få en personalstyrka på cirka 1 400 man. Man utgår från att det icke skall vara möjligt att rekrytera kolonnerna på frivillig väg. Lång utbildningstid anses nödvändig. Värnpliktiga skulle därför erbjudas möjlighet att fullgöra tjänstgöring i civilförsvaret. Kvinnor beräknas i viss utsträckning kunna knytas till kolonnerna på frivillig väg. Personalen avses skola utrustas med uniformer. Man räknar med ett behov av 4 dylika kolonner, varav en kolonn skulle komma att i stort sett utbildas per år. Med hänsyn till sjukdom m. m. torde emellertid de 4 kolonnerna vara fullt utbildade först efter ungefär 6 år. Kostnaderna för kolonnerna avses helt skola bestridas av statsmedel. Den lokala civilförsvarsorganisationen avses i allt väsentligt skola uppbyggas på grundval av befintliga fredskårer med komplettering av speciella civilförsvarsenheter. Inom dessa tänker man sig rekrytering och utbildning på frivillig väg. Kedan nu finns tillsatt ett rådgivande organ för civilförsvaret av permanent karaktär med syfte att följa civilförsvarets utveckling och framlägga därav föranledda förslag. Rådet är sammansatt på följande sätt:

53 G representanter för brandväsendet med erfarenhet från eldsläckning under krig, 5 befäl från civilförsvaret, 1 reperesentant för den högsta militära myndigheten, 1 representant för arméns transportväsen, 1 representant för rekryteringsfrågor (arbetsmarknadsfrågor), 1 representant för spionagefrågor, 4 läkare, varav en för invärtes sjukdomar, en kirurg, en hudläkare och en röntgenspecialist, 5 vetenskapsmän (professorer från den tekniska högskolan, företrädande sakkunskap beträffande betongkonstruktioner, skyddsåtgärder mot radioaktivitet, gasskydd, elektriska frågor och mindesarmering), 1 representant för röda korset, 1 representant för ministeriet för folkhälsa, 1 representant för byggnadsdepartementet. Sammanlagt består sålunda rådet av 27 personer. Ordförande i rådet är generalkommissarien för det belgiska civilförsvaret. Två vice ordförande finnas, av vilka den ene representerar civilförsvaret och den andre brandväsendet. Man planerar vidare att tillsätta ett verkställande utskott, som skulle bestå av ordföranden, de båda vice ordförandena samt rektorn för brandcivilförsvars) skolan. Vid krig avses att ordföranden med det verkställande utskottet skall bilda kärnan i staben för civilförsvarets och brandväsendets centrala ledning. Bland de frågor, till vilka rådet närmast skall taga ställning anföres spörsmålet om nationalisering av brandväsendet, bestämmandet av brandorganisationens omfattning samt brandpersonalens utbildning ävensom motsvarande frågor för civilförsvarets del. I Belgien betonas starkt att civilförsvar är en civil uppgift, som helt måste skiljas från militärförsvaret. Man har även tagit vissa initiativ till att få till stånd en internationell överenskommelse, enligt vilken civilförsvaret skulle jämställas med röda korset och sålunda ha internationellt skydd. P å andra håll har emellertid framkommit en diametralt motsatt uppfattning, där civilförsvarets militärisering och beväpning framställts som önskemål. Danmark. Civilförsvaret i Danmark — Civilt Luftvöern — tog fastare form först omkring 1938 och har sedan organiserats och utvecklats efter i stort sett liknande linjer som här i landet. Det lyder under inrikesministeriet, där en särskild avdelning utgör centralmyndighet för civilförsvaret. Regionalt är landet indelat i två huvudområden, varav det ena i sin tur är delat i 4 underområden. Den regionala indelningen är huvudsakligen av betydelse ur taktisk och inspektionssynpunkt. Lokalorganisationen består av drygt 100 civilförsvarsområden där civilförsvaret ledes av en civilförsvarschef, som regel polis-

54 chefen. För Köpenhamn finnes en speciell organisation med viss distriktsindelning. I detalj organisationen överensstämma förhållandena med de svenska. Man har sålunda allmänt civilförsvar, hemskydd och verkskydd. Det allmänna civilförsvaret har uppbyggts på grundval av kommunala kårer såsom brandkår, polis m. m. Som komplettering till det allmänna civilförsvaret ha inrättats ett antal rörliga kolonner, nio till antalet och förlagda i viss anslutning till den regionala indelningen. I ett par fall ha kolonnerna fördelats på detachement med skilda förläggningsplatser. Kolonnerna äro militärt organiserade och uniformerade samt rekryteras av värnpliktig personal. Varje kolonn omfattar cirka 130 man och har försetts med omfattande specialutrustning för brandförsvar, röjning och sjukvård. Tjänstgöringstiden för personalen är 13 månader. Förebyggande åtgärder ha vidtagits i betydande omfattning. Enskilda skyddsrum ha anordnats i fastigheter och vidare ha friliggande skyddsrum i standardkonstruktion anordnats i alla större orter i landet. Vidare har ett omfattande förbindelsenät upprättats, i stor utsträckning baserat på direkta telefonförbindelser mellan de centrala, regionala och lokala ledningscentralerna. Utbildning har förekommit i betydande omfattning och delvis omhänderhafts av en frivillig organisation motsvarande riksluftskyddsförbundet. Under kriget företogs kontinuerligt viss omläggning av organisationen. Bland annat överflyttades skyldigheten att vara civilförsvarschef, sedan den danska polisen i augusti upplösts av ockupationsmakten, till borgmästarna. Efter kriget ha tidigare befälsförhållanden återställts. Efter kriget har organisationen i vissa avseenden upplösts, såväl i vad gäller allmänt civilförsvar som hemskydd och verkskydd. Vidare har utbildningen i stort sett inställts och materiel får i viss utsträckning disponeras för fredsändamål. Provisoriska anordningar till skyddsrum i källare få avlägsnas, medan däremot de friliggande skyddsrummen alltjämt bibehållas. De rörliga kolonnerna ha emellertid bibehållits i huvudsakligen samma omfattning som under kriget. De utnyttjas för närvarande i fredsmässig verksamhet, huvudsakligen brand- och ambulanstjänst, varvid de bland annat lämna släckningshjälp åt mindre kommuner. Vidare har det allmänna civilförsvaret i viss utsträckning utnyttjats för lösandet av det i Danmark mycket stora problemet med omhändertagandet av tyska flyktingar. Vissa detachement av kolonnerna ha även avdelats för brandbevakning i de större flyktinglägren. Frågan om civilförsvarets framtid är för närvarande föremål för utredning inom en särskild kommitté under inrikesministeriet. Närmare kännedom om kommitténs planer saknas tills vidare.

55 E n g l a n d (England, Skottland och Wales).

Civilförsvaret i England — Air Raid Precaution, senare Civil Defence — tog fastare form år 1935 då en särskild avdelning för civilförsvar tillskapades inom inrikesdepartementet (Home office). Organisationen utformades från början efter civila linjer med i huvudsak samma principiella uppläggning som här i landet, med den skillnaden dock, att polisorganisationen icke ingick i civilförsvaret, ehuruväl den såväl lokalt som centralt anknöts genom vissa förbindelsemän. Den centrala ledningen bibehölls inom inrikesministeriet fram till krigsutbrottet, då den överflyttades till det då inrättade säkerhetsministeriet (Ministry of Home Security). Med hänsyn till invasionsrisken decentraliserades emellertid sedermera ledningen till 12 olika »Regions». Dessa Regions utformades ur strategiska synpunkter men följde delvis även landskapsgränserna. Varje region var en administrativ enhet som i händelse av avbrutna förbindelser med den centrala ledningen i ministeriet skulle kunna fungera på egen hand. Regionen leddes av en »Regional Commissioner» med utomordentliga fullmakter. Denna regionindelning gällde icke blott civilförsvaret utan försvaret i dess helhet, liksom folkförsörjningen m. m. Varje region var indelad i »Groups», tämligen stora enheter, i vissa fall omfattande flera städer eller en stor stad. Inom dessa Groups fanns en ytterligare lokal uppdelning, närmast anslutande till kommunerna. Själva civilförsvarsorganisationen anslöts till denna lokala indelning, som närmast motsvarar våra civilförsvarsområden. Detalj organisationen har i stort sett utformats i överensstämmelse med den svenska, varvid emellertid är att märka att någon direkt hemskyddsorganisation icke fanns. Däremot hade man en särskild »Wardens organisation». Dessa Wardens motsvarade närmast våra hemskyddsledare och fingo en mycket omfattande utbildning och vidsträckta fullmakter. Varje Warden ansvarade för ett område, omfattande ett flertal hus och upp till 500 personer. E t t antal dylika områden sammanfördes till en »Sector» under en »Seniorwarden». E t t antal dylika sektorer sammanfördes i sin tur till »Post Area» under befäl av en »Post Warden». Organisationen fick härigenom mera karaktären av en befälsorganisation, som icke kommit att omfatta så stor del av allmänheten som vår hemskyddsorganisation. Under »Blitzen» 1940—41 konstaterades snart att de lokala enheterna voro otillräckliga och att en betydande fjärrhjälp erfordrades. En konsekvens härav blev, att man mitt under brinnande krig tvingades omorganisera bland annat det brittiska brandväsendet. Detta hade tidigare baserats på kommunala brandkårer av delvis frivillig karaktär. I maj 1941 genomfördes emellertid ett förstatligande av hela brandväsendet genom bildandet av »The National Fire Service». Samtidigt beslöts att denna organisation skulle ställas vid sidan av civilförsvaret samt förses med egen rapportorganisation och egna ordervägar. Det egentliga civilförsvaret omfattade sålunda fram till krigsslutet icke polis- och brandväsen utan endast övriga tjänstegrenar.

56 Genom ett intimt samarbete såväl regionalt som lokalt erhölls emellertid god kontakt såväl i fråga om det lokala arbetet som i fråga om fjärrhjälp. Som en ytterligare förstärkning av fjärrhjälpen inrättades 30 civilförsvarskolonner med en personalstyrka om sammanlagt ungefär 7 500 man. Varje kolonn sammansattes av 3 grupper och varje grupp i medeltal av 8 enheter. Varje enhet förfogade över ett fordon och ungefär 10 man. Personalkadern inom civilförsvaret, brandtjänsten och polisen var betydande och särskilt anmärkningsvärt är, att man ännu så sent som i juni 1944 hade inemot 300 000 personer heltidsanställda inom denna del av totalförsvaret. De officiella engelska uppgifterna angående personalens storlek under olika tidpunkter framgå av tabell 20, vari redovisas personantalet för civilförsvar, brandväsen och polis (Civil Defence General Services, National Fire Service, Regular Police och Auxiliary Police). Tabell 20. 1 000-tal. Totalt

Heltid

Deltid

T i d pu n k t

J u n i 1939 J u n i 1940 J u n i 1941 J u n i 1942 J u n i 1943 J u n i 1944 J u n i 1945

Totalt

Män

Kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

Totalt

Män

Kvinnor

83 1742 1834 1728 1881 1900 411

84 1401 1487 1399 1472 1484 369

341 347 329 409 416 42

83 349 390 391 331 289 131

83 296 330 311 260 231 116

53 60 80 71 58 15

1393 1444 1337 1550 1611 280

1105 1156 1088 1212 1253 253

288 288 249 338 358 27

Som jämförelse kan anföras att det brittiska militärförsvaret vid krigsslutet omfattade drygt 4,5 miljoner personer, varav 789 000 i marinen, 2,9 miljoner i armén och 900 000 i flygvapnet. Maximala personalsiffran inom civilförsvaret i vidsträckt bemärkelse, 1,» miljoner, motsvarar drygt 4 % av befolkningen. En omfattande utbildning har ägt rum, varvid all hemskyddspersonal torde ha utbildats i brandskydd och i frivillig sjukvård. Någon frivillig organisation motsvarande riksluftskyddsförbundet har icke funnits och utbildningen har — med undantag för sjukvårdsutbildning som i stor utsträckning ägt rum inom frivilliga organisationer — i allt väsentligt ombesörjts av myndigheterna. Förebyggande åtgärder ha vidtagits i betydande omfattning. Sålunda rådde under större delen av kriget mycket stränga mörkläggningsbestämmelser, varjämte ett komplicerat alarmeringssystem med olika grader av varning genomfördes. Skyddsrumsbyggandet ägde rum under tämligen speciella förhållanden, vilket får ses mot bakgrunden av den engelska stadsbebyggelsens egenart. Skyddsrum ha sålunda endast i begränsad omfattning kunnat inrättas i byggnader, då dessa till övervägande del utgöras av enfamiljshus med souterrängvåning men utan källare och med tämligen ringa motståndskraft mot bomb-

•57 verkan. Skyddsrumsbyggandet har därför i allt väsentligt inriktats på friliggande anläggningar av varierande typ, varvid särskilt märkes »Andersonshelters», en konstruktion av korrugerad plåt eller eternit, vilken delvis grävdes ned i trädgården bakom huset och därefter täcktes med jord och sandsäckar. Under »Blitzen» med täta och långa nattanfall utnyttjades emellertid dessa kalla friliggande skyddsrum endast i begränsad utsträckning. I stället anordnades s. k. »Morrison-shelters», en mycket enkel anordning avsedd som instörtningssäker sovplats inne i byggnaden. Vidare byggdes i betydande omfattning friliggande skyddsrum av betong eller tegel ovan mark ute på gatorna. Den ursprungliga konstruktionen förbättrades senare och för stärktes i vissa avseenden. Som teknisk norm för dessa skyddsrum fastställdes att de skulle skydda mot splitter och detonationseffekt från en 250 kg minbomb, som slog ned på 15 ra avstånd, samt mot genomslag av brandbomber. I begränsad omfattning anordnades även större fullträffsäkra anläggningar bland annat i anslutning till tunnelbanestationerna i London. Särskilda skyddsrum för industrianläggningar anordnades även varvid man till en början även här utnyttjade friliggande anläggningar. I krigets senare del, då anfallslarm utnyttjades vid krigsviktiga industrier, medgav den korta förvarningstiden icke förflyttning till dessa friliggande anläggningar, varför i all mänhet individuella skyddsplatser anordnades inom industrianläggningarna. Skyddsrummen ha med undantag för industriernas i allt väsentligt bekostats av staten. Man räknar härvid med att staten tillhandahållit materiel eller anordnat skyddsrum för ungefär 28 miljoner personer. De totala skyddsrumskostnaderna, inkluderande även skyddsrum för industrier, beräknas till ungefär 140 miljoner pund. Civilförsvaret i England har under kriget vuxit till en stor och stark organisation, som uppenbarligen, spelat en betydande roll för krigföringen. Här som i så många andra fall är det emellertid framför allt den enskilde individens insats och uppträdande under svåra förhållanden som varit avgörande. Det bör också framhållas att civilförsvarstjänst och civilförsvaret i allmänhet under kriget åtnjöt stor popularitet i England, och att personalen med rätta räknades som soldater på hemmafronten. Efter kriget har civilförsvaret i betydande utsträckning nedlagts. Det är sålunda att märka att personaluppgifterna från juni 1945 i tabell 20 endast omfatta brandväsendet och polisen. Såväl civilförsvarskolonnerna som egentliga civilförsvarsenheter i övrigt ha sålunda upplösts, materielen har i viss utsträckning överlämnats för fredsbruk eller på annat sätt disponerats. Friliggande skyddsrum rivas, och skyddsrumsmateriel som överlämnats till enskilda får fritt disponeras. Man har till och med anordnat särskilda utställningar och demonstrationer för att visa hur materielen lämpligen kan komma till användning. Centralorganisationen finnes emellertid fortfarande kvar och inom denna förberedes förslag till civilförsvarets framtida organisation. Riktlinjer i

58 detta avseende ha ännu icke utformats ens i stora drag. Vissa allmänna synpunkter ha emellertid diskussionsvis framkommit. Sålunda har bland annat framhållits att man kanske för framtiden bör ombilda civilförsvaret till ett »Home Defence» omfattande det förutvarande civilförsvaret, brandväsendet, hemvärnet m. m. Civilförsvarskolonner räknar man med att även i fortsättningen behöva, varvid emellertid ifrågasatts om dessa icke borde ingå i armén eller i vart fall rekryteras från armén. Vidare räknar man med ett visst allmänt utbildningsbehov som i största utsträckning anses böra tillgodoses på frivillig väg, varvid emellertid stat och kommun skulle ta ansvaret för utbildningen. Frankrike. Det franska civilförsvaret — Defense Passive — har legat under inrikesministeriet och varit en civil organisation uppbyggd efter i stort sett samma principer som här i landet. Till en början var emellertid brandväsendet helt skilt från civilförsvaret. År 1943 vidtogs dock en omorganisation på denna punkt, varvid brandtjänsten sammanfördes med civilförsvaret. Centralt har civilförsvaret företrätts av en generalinspektör under inrikesministern med en inspekterande organisation till sitt förfogande. Den regionala indelningen har anknutits till landets 90 departement, där man haft en företrädare för civilförsvaret som ungefär motsvarar civilförsvarsdirektören hos länsstyrelserna här i landet. Den lokala enheten har varit kommunen, där mairen formellt haft ansvaret för civilförsvaret. Han har emellertid till sitt förfogande haft en civilförsvarschef som utövat de verkställande befogenheterna. Organisationen har endast i begränsad utsträckning inrättats för fjärrhjälp. Man har emellertid bland annat haft två järnvägståg utrustade för röjning och sjukvård men icke för brand. Man har vidare haft tre bataljoner för så gott som uteslutande brandtjänst, vilka varit rörliga. Dessa bataljoner, som varit förlagda på skilda platser, ha varit i arbete i bland annat Marseille, Rouen och Le Havre. Den lokala organisationen har bestått av dels allmänt civilförsvar och dels en ungefärlig motsvarighet till vårt verkskydd. Vidare har hemskyddsutbildning förekommit i stor utsträckning, medan däremot någon direkt hemskyddsorganisation knappast förelegat. Förebyggande åtgärder ha vidtagits i viss utsträckning bland annat byggande av skyddsrum, dels friliggande, dels i källare. De lokala förhållandena ha dock mångenstädes försvårat anordnandet av skyddsrum. Endast nybyggnader av offentlig karaktär förses numera med skyddsrum. I övriga fall anordnas dylika endast efter frivilligt åtagande. Framtidsplanerna för civilförsvaret ha i Frankrike ännu icke tagit fastare form. Vissa allmänna synpunkter ha emellertid diskuterats. Sålunda torde civilförsvaret centralt komma att underställas en generalsekreterare, som i sin tur skulle direkt underställas presidenten. Härigenom räknar man med att få en

59 samordning av de civilförsvarsproblem som nu falla under olika ministerier. Generalsekreteraren skulle till sitt förfogande få en organisation som enbart skulle bli rådgivande, men som i krig beräknas kunna svälla ut till ett ledande organ, eventuellt ett nytt ministerium. Den regionala indelningen avses skola förenklas genom att vissa departement sammanföras i regioner där man om möjligt vill söka ansluta till den militära regionindelningen. Varje region beräknas få en inspektör med en mindre organisation till sitt förfogande. Den lokala organisationen beräknas bibehållas med en under mairen lydande civilförsvarschef. E t t önskemål är att få till stånd en rörlig reserv till varje region om sammanlagt 500—600 man. Detta förslag anses dock svårt att genomföra, då det allmänna civilförsvaret i framtiden icke, som fallet varit under kriget, torde kunna rekryteras med militärtjänstskyldig personal. Utbildning torde komma att krävas. Närmare planer ha emellertid icke utformats. Till en början siktar man mot 8-dagarskurser för civilförsvarschefer, vilka sedan i fortsättningen komma att lägga upp den lokala utbildningen. Det har antytts att utbildningen bör omfatta praktiskt taget alla medborgare men inskränkas till ett fåtal timmar om året. Den nya organisationen torde komma att bekostas av staten med undantag för civilförsvaret vid industrien, där dock möjligen krigsindustrien kan få vissa statsbidrag. Förebyggande åtgärder tillmätas stor betydelse. Definitiva förslag ha dock ännu icke framlagts. Man räknar emellertid med skyddsrumsbyggande och utspridning, och vidare studerar man för närvarande möjligheterna att förlägga viss industri under jorden, t. ex. i gruvor. Holland. Civilförsvaret i Holland — Luchtbescherming — är underställt inrikesministeriet och helt civilt organiserat. Centralmyndighet är en inspektion för brandväsen och civilförsvar inom inrikesministeriets avdelning för offentlig ordning och säkerhet. I regionalt hänseende förekommer en distriktsindelning, där civilförsvaret i varje distrikt företrädes av en distriktsinspektör för brandväsendet och civilförsvaret, som till sitt förfogande har en mindre organisation bland annat för utbildning och materiel. Lokalt äro kommunerna civilförsvarsområden, varvid som regel vederbörande borgmästare tjänstgör som civilförsvarschef. Organisationens detaljutformning i övrigt motsvarar i stort sett svenska förhållanden med uppdelning på allmänt civilförsvar, verkskydd och hemskydd. Kommunala kårer ha utgjort grundstommen med en reserv av särskilt uttagna personer, huvudsakligen av yngre och äldre årgångar, enär de tjänstedugligaste åldrarna i allmänhet togos i anspråk av ockupationsmakten. Förebyggande åtgärder ha vidtagits i viss omfattning, dock har t. ex. skyddsrumsbyggande — med hänsyn till grundförhållandena — förekommit i relativt ringa omfattning. Det uppges sålunda att i hela Holland endast

60 fanns tio gastäta skyddsrum under kriget. Enklare skyddsrum torde dock i många fall ha inrättats. I vad gäller den framtida civilförsvarsorganisationen föreligga ännu icke några bestämda planer. Det uppges emellertid att ett lagförslag torde komma, att framläggas under år 1947. Man räknar härvid med att en fast kår — motsvarande det allmänna civilförsvaret — på minst 50 000 man skall komina att organiseras, vilken kår förutom insatser för civilförsvaret även beräknas under fred kunna ingripa vid katastrofer, t. ex. de i Holland stundom förekommande översvämningarna. Likaså räknar man med att ambulanstjänst, särskilt på landsbygden, även i fredstid bör med fördel kunna ombesörjas av denna kår. Man hoppas att kåren skall kunna rekryteras på frivillig väg. I denna fråga är emellertid av allt att döma meningarna delade. Representanter för centralmyndigheten ha sålunda framhållit, att rekrytering icke torde kunna tillgodoses på frivillig väg. Det har vidare framhållits att den lokala indelningen, baserad på primärkommunerna, leder till för många små enheter ur civilförsvarssynpunkt. Man räknar därför med att lokalorganisationen skall förenklas genom bildande av större civilförsvarsområden. Viss distriktsindelning med en kontrollerande mellaninstans torde komma att bibehållas liksom en centralmyndighet under inrikesministeriet. Skyddsrumsplikt för nybyggnader torde komma att föreskrivas. Norge. Civilförsvaret i Norge — Sivilt Luftvern — lyder under Justis- och polisdepartementet, inom vars politiavdelning inrättats en särskild byrå för civilförsvarsfrågor. Den nuvarande organisationen överensstämmelser i stort med den svenska. Frågor rörande industrier handläggas emellertid centralt inom ett under departementets civilförsvarsbyrå lydande, av Norges industriförbund upprättat kontor för industrifrågor. Regionalt är landet indelat i ett 40-tal luftvernskretsr inom vilka en polischef leder civilförsvaret. Inom varje luftvernskrets finnes en lokalorganisation, varvid städer och större samhällen i civilförsvarshänseende organiserats ungefär som i våra förutvarande luftskyddsorter. Någon direkt motsvarighet till vår hemskyddsorganisation finnes icke, däremot en viss motsvarighet till den engelska organisationen. För i regel vari o fastighet utses en »ansvarshavande», närmast motsvarande hemskyddsledare här i landet, dock utan dessas omfattande uppgifter och befogenheter. I större samhällen utses dessutom en »kvartalshavande» för cirka 40 kvarter. Direkt motsvarighet till vår blockorganisation finnes dock icke. Någon motsvarighet till riksluftskyddsförbundet finnes icke. Utbildning har förekommit i begränsad utsträckning. Sålunda ha fyratimmarskurser för allmänheten anordnats, medan däremot specialutbildning för befäl förekommit endast i mindre omfattning.

61 Skyddsrumsbyggande har förekommit i viss omfattning, varvid i allmänhet bestämmelserna varit strängare för industrier än för enskilda fastigheter i övrigt. Ledningscentraler och uppehållsplatser för aktiv personal samt i begränsad omfattning offentliga skyddsrum ha anordnats. Efter kriget har utbildningen helt nedlagts. Gällande planer och personalförteckningar skola dock hållas aktuella och materielen underhållas, »så att full beredskap, om så påfordras, kan intagas på kort tid». Allmänna skyddsrum underhållas även. Hösten 1945 tillsatte justitiedepartementet en kommitté på tre personer, samtliga fackmän, med uppgift att avge ett första förslag rörande civilförsvarets organisation och verksamhet under tiden intill dess slutliga bestämmelser kunde utfärdas. Kommitttén har även att inkomma med förslag rörande organisation i framtiden. Kommittén har den 11 november 1946 avgivit ett provisoriskt förslag, som går ut på att det nuvarande »sivile luftvern» bör omorganiseras till ett effektivt civilförsvar. Utbyggnaden föreslås äga rum i två skeden, nämligen: 1. Utbyggnad av en administrationsapparat, som är tillräcklig för att bevara och utveckla den organisation, som nu finnes, och för att förbereda den slutliga ordningen. 2. Fastställande av en slutgiltig civilförsvarsordning, som bör träda i kraft och vara fullt effektiv senast i juli 1949 — samtidigt som den militära försvarsordningen. Schweiz. Civilförsvaret i Schweiz — Passives Luftschutz — började utbyggas redan 1933 och utformades fram till krigsutbrottet efter huvudlinjer som i allt väsentligt överensstämma med förhållandena i Sverige. Organisationen var redan vid krigsutbrottet väl utvecklad, och Schweiz torde ha varit det land i Europa som då hade den bästa civilförsvarsberedskapen. Under kriget utformades organisationen ytterligare och har därvid i huvudsak haft följande uppläggning. Civilförsvaret har hela tiden varit underställt militärdepartementet men organiserats helt vid sidan av det militära försvaret. I likhet med vad fallet varit här i landet har man skilt mellan allmänt civilförsvar, verkskydd och hemskydd. Landet har varit indelat i luftskyddsorter, vilka klassificerats med hänsyn till anfallsrisker m. m., varvid lagstadgade skyldigheter varierat beroende på riskklassen. Landets 291 kommuner ha sålunda varit indelade i 251 luftskyddsorter. Det allmänna civilförsvaret benämndes luftskyddstrupper, vilka vid krigsutbrottet i stort sett militäriserades i avseende på titlar, uniformering och befälsföring. Luftskyddstruppernas storlek för varje ort bestämdes centralt och varierade mellan 1 till 5 % av invånarantalet. Luftskyddstrupperna ha i stort sett uppbyggts enligt följande schema:

62 Staben Alarmering, obs.- och förbindelsetjänst Polis (ordning, bevakning m. m.) Brand Sjukvård Gasskydd Teknisk tjänst

5% 9 % 15 % 38% 17 % 8% 8% 100 %

De kommunala tekniska verken ha i likhet med statliga tekniska verk i allmänhet stått utanför den aktiva civilförsvarsorganisationen men samordnats med denna i vad gäller förebyggande åtgärder. Rekrytering till det allmänna civilförsvaret har alltigenom skett med icke militärtjänstskyldig personal, vilket med hänsyn till rådande militära system — milis — gjort att luftskyddstrupperna enligt allmän uppfattning blivit underdimensionerade. Detta har i all synnerhet ansetts gälla teknisk tjänst. Verkskyddet har i princip rekryterats på samma sätt men anpassats efter lokala förhållanden. Hemskyddet har varit organiserat i huvudsak som enligt vår förutvarande luftskyddslagstiftning, d. v. s. med namneligen uttagen hemskyddspersonal— Hausbrandwache. Utbildningen under kriget har varit omfattande. För allmänna civilförsvaret har sålunda gällt i huvudsak följande schema: rekrytskola 25 dagar, repetitionskurs 15 dagar, underofficerare sammanlagt cirka 70 dagar, första officersutbildning 40 dagar, sammanlagd officersutbildning 125 dagar. Vissa specialkurser ha även förekommit utöver ovan angivna schema. Personalen har varit kasernerad under utbildningen och förhållandena ha i allt väsentligt följt militära linjer bland annat i vad gäller lön, försäkring m. m. Likaså förekom familjebidrag enligt samma regler som gällde för armén. Verkskyddspersonal har utbildats i betydande utsträckning, nämligen under 5 dagar för personal och ungefär 3 veckor för officerare, varvid emellertid vissa inskränkningar gällt för mindre viktiga industrier. Personalen i hemskyddet har haft 8 timmars utbildning och hemskyddsledare 16 timmar. Av landets 4,2 miljoner invånare äro 2,2 miljoner luftskyddspliktiga, varav cirka 500 000 utbildats. Denna utbildning liksom propaganda och upplysningsverksamhet har i betydande utsträckning omhänderhafts av en frivillig organisation, som ungefär motsvarar riksluftskyddsförbundet. Förebyggande åtgärder ha huvudsakligen bestått i skyddsrumsbyggande och anskaffande av materiel för mörkläggning. I fråga om skyddsrum ha bestämmelserna i tekniskt hänseende delvis varit strängare än här i landet och utbyggnaden har haft stor omfattning. Vidare ha källarmursgenombrott utförts.

63 I fråga om mörkläggning kan framhållas att dylik varit påbjuden under större delen av kriget, varvid emellertid vissa inskränkningar gällt bland annat genom att mörkläggning endast ägt rum mellan kl. 22.00 och gryningen. Med hänsyn till landets speciella administrativa förhållanden ha kostna derna fördelats mellan staten, kantonerna, kommunerna och enskilda efter varierande principer för olika åtgärder. Efter krigsslutet ägde en viss demobilisering rum. Sålunda upplöstes luftskyddstrupperna, varvid emellertid den personliga utrustningen icke återlämnades utan fortfarande förvaras och underhålles av varje man. Specialmateriel förvaras centralt genom kommunernas försorg och under statlig kontroll. Då de allmänna skyddsrummen bibehållits — även provisorier — och materielen förvaras lokalt, innebär demobiliseringen i realiteten att beredskapen troligen redan inom 24 timmar åter kan vara densamma som under kriget. Utbildningen inom det allmänna civilförsvaret har tills vidare i stort sett inställts. Hemskyddet har upplösts och utbildning förekommer tills vidare icke. All materiel skall emellertid förvaras, men får utnyttjas i den mån så låter sig göra för fredsändamål. Enskilda skyddsrum få utnyttjas för annat ändamål, och provisorier få avlägsnas, men materielen skall bibehållas och underhållas. Permanenta anordningar få efter prövning i varje särskilt fall avlägsnas i viss utsträckning. Skyldighet att inrätta skyddsrum i nybyggnader föreligger icke. Efter krigsslutet har en kommission studerat förhållandena i franska zonen av Tyskland, varifrån mycket värdefulla rön för fortsatta bedömanden införskaffats. Hösten 1945 tillsattes en kommitté för översyn av lagstiftningen med uppdrag att framlägga förslag om den fortsatta organisationen. Kommittén hade 13 ledamöter, varav 7 parlamentariker och 6 experter. Den avlämnade ett förslag rörande civilförsvarets framtida organisation i april 1946. Då förslaget emellertid är konfidentiellt, kunna här endast vissa huvudprinciper antydas. Betänkandet är enhälligt och däri framhålles att civilförsvaret fått väsentligt ökad betydelse och därför i framtiden bör jämställas med de militära försvarsgrenarna. Vidare anföres, att det måste nyorganiseras och dess verksamhet författningsmässigt fastställas. Civilförsvarets verksamhet ifrågasattes skola följa två skilda linjer. Den ena omfattar upplysningar till civilbefolkningen och centrala myndigheter m. m. samt förebyggande åtgärder av olika slag såsom skyddsrumsbyggande, mörkläggning, byggnadsföreskrifter, brandskydd, alarmering, evakuering, fysiologiska frågor rörande gasskydd, bakteriekrig, radioaktivitet m. m. Den andra omfattar civilförsvarets aktiva verksamhet, luftskyddstrupper m. m. Man räknar med att luftskyddstrupperna komma att erfordras i större omfattning än tidigare, varför de i viss utsträckning torde komma att rekryteras även med militärtjänstskyldig personal av icke fullt vapenför kategori. Trupperna

64 torde komma att förläggas till bestämda orter men samtidigt få i viss mån rörlig karaktär. Skyddsrumsskyldighet för nybyggnader anses böra genomföras. Förslaget är fortfarande under överarbetning och proposition har ännu icke framlagts. Tyskland. Det tyska civilförsvaret (Luftschutz) började förberedas redan på ett mycket tidigt stadium. Sålunda bildades år 1933 en motsvarighet till vårt riksluftsky ddsförbund med uppgift att driva propaganda och upplysning samt att utbilda allmänheten huvudsakligen i hemskydd. Statsmakterna voro redan på detta stadium intresserade av civilförsvarsfrågor. En bidragande orsak härtill torde ha varit att nazistledarna redan då började sin hemliga upprustning, och att luftskyddet därvid blev ett område, som öppet kunde utnyttjas för allmän försvarspropaganda. De första lagstadgandena tillkommo i juni 1935 och organisationen utbyggdes därefter fram till krigsutbrottet. Under krigets första år utvecklades organisationen ytterligare efter i huvudsak samma linjer som tidigare gällt. Från år 1942, då den allierade bombningen satte in i större skala, vidtogos emellertid vissa organisationsförändringar, vilka betingades av den allt hårdare belastningen på civilförsvaret. Organisationen inordnades från början under luftförsvaret och kom därför att lyda direkt under flygministeriet. Den lokala organisationen uppbyggdes i allt väsenligt under polisens ledning och administrerades därför av inrikesministeriet. Industrien liksom de större statliga verken, såsom järnvägar, post m. m., hade i viss mån fristående organisationer. Sammanhållande, kontrollerande och anvisande myndighet var emellertid en organisation inom flygministeriet. Den tyska civilförsvarsorganisationen kan i stort indelas i 5 grupper. 1. Regionala styrkor uppbyggda och utbildade av flygvapnet och rekryterade med militär personal från flygvapnet (rörliga kolonner). 2. Lokala enheter uppbyggda och utbildade av polisen (allmänna civilförsvaret) . 3. Det tyska riksluftskyddsförbundet med uppgift att utbilda och öva allmänheten och att organisera civilförsvaret i bostäder, affärer etc. (hemskyddet) . 4. Industriens civilförsvar, underställt en särskild avdelning inom ministeriet för ekonomi (verkskyddet). 5. Järnväg, post (som även omfattar telefon och telegraf), kanalväsen m. m. med egna fristående organisationer, vilka voro ansvariga direkt inför flygministern (motsvarar i stort sett organisationen vid vissa av våra statliga verk). I den lokala organisationen var polischefen även chef för civilförsvaret och hade därvid befälsställning över grupperna 2 och 3 samt kunde tillkalla hjälp från övriga grupper. De regionala styrkorna utgjordes till en början endast av mindre enheter

65 bland annat för bombröjning och camouflage. Från och med år 1942 överflyttades emellertid huvuddelen av det allmänna civilförsvarets rörliga reserv till flygvapnet och ingick i de regionala styrkorna. De lokala enheterna indelades i två huvudgrupper: alarmeringstjänst och det allmänna civilförsvaret. Alarmeringstjänsten utbyggdes kontinuerligt till en mycket omfattande organisation. Man gav sålunda mycket detaljerade uppgifter till ledningscentraler och industrier och andra viktiga platser rörande flygföretagens rörelser. Vidare differentierades även de offentliga varningssignalerna. Härjämte utnyttjades radion i stor utsträckning, även för information till allmänheten (Luftlagemeidung). Sammanlagt fanns 7 olika varningssignaler, av vilka 5 berörde allmänheten. Det allmänna civilförsvaret (Luftschutzpolizei, ursprungligen Sicherheitsimd Helfsdienst) organiserades till en början i 100 av de största städerna. År 1940 organiserades även en viss rörlig strategisk reserv på 3 till 4 bataljoner, avsedda att insättas som förstärkning i hårt anfallna städer. Våren 1942 omorganiserades tjänsten (härvid bildades Luftschutzpolizei) och omfattade då följande tjänstegrenar: brandtjänst, röjnings- och räddningstjänst, sjukvårdstjänst, veterinärtjänst samt gassky ddstjänst. Administrationen av denna organisation åvilade rikspolischefen, ehuruväl den operativa ledningen av denna del av civilförsvaret liksom i övrigt låg hos flygvapnet. Vidare må framhållas att Organisation Todt, sjukhus, utrymningsåtgärder och ytterligare vissa delar som mer eller mindre fullständigt samarbetade med civilförsvaret icke ingick i det allmänna civilförsvaret. Som tidigare sagts överfördes vid omorganisationen 1942 viss del av de rörliga enheterna till de regionala styrkorna. Samtidigt skedde en kraftig utvidgning av organisationen. Dessa rörliga enheter voro huvudsakligen avsedda för brand- och röjningstjänst. Organisationens storlek i de olika orterna torde i stort sett ha varit i proportion till folkmängden. Personalen var inordnad i polisen och kasernerad samt bar polisuniform med särskilt emblem. Det tyska riksluftskyddsförbundet hade ansvaret för hemskyddet. Förbundet hade även ansvaret för det s. k. utvidgade hemskyddet, vilket avsåg större kontorsbyggnader och mindre industrier, vilka icke hänfördes till verkskyddet. Förbundet var organiserat efter i stort samma linjer som vår motsvarande organisation men torde haft betydligt större arbetsuppgifter och ansvar. Stor vikt lades tydligen vid hemskyddet och en omfattande upplysningsoch utbildningsverksamhet ägde rum. Hemskyddsorganisationen uppbyggdes efter ungefär samma linjer som här i landet med hemskyddsledare, uttagen personal för hemskydd, blockledare och i viss utsträckning blockgrupper. Vidare O —1806 46

66 medverkade det tyska riksluftskyddsförbundet och dess underorganisationer vid utrustandet av skyddsrum. Verkskyddet intog som tidigare sagts en i viss mån fristående ställning. En bidragande orsak härtill torde ha varit att hela den tyska krigsproduktio nen i tämligen vidsträckt bemärkelse var centralt dirigerad och indelad i olika industridistrikt med viss regional och lokal ledning. Verkskyddsorganisationen uppbyggdes i anslutning till denna ledning. Den aktiva verkskyddsorganisationen anses ha stått på mycket hög nivå, även i vad gäller utbildning och utrustning. Industriernas brandenheter disponerades av civilförsvarschefen och räknades officiellt som reservstyrkor till det allmänna civilförsvarets brandtjänst. De kunde även sändas till angränsande orter. De statliga verkens civilförsvar var organiserat efter samma huvudlinjer som det allmänna civilförsvaret och anses även ha stått på hög nivå. Utrymnings- och socialtjänsten ingick icke i civilförsvaret utan var direkt underställd nazistpartiet. E n omfattande organisation uppbyggdes, där till en början tyngdpunkten lades vid utrymning. Dylik genomfördes redan vid krigets början i stor omfattning, bland annat förflyttades skolbarn från de hotade västra städerna. Senare utvidgades utrymningen att även omfatta äldre, sjuka, havande kvinnor och i övrigt personer som icke kunde deltaga i krigsansträngningarna. I utrymningsorganisationen spelade Hitlerjugend en betydande roll, framför allt i inkvarteringsområdena. Detta anses emellertid ha varit en stor svaghet i organisationen. Senare kullkastades utrymningsplanerna genom att de tidigare säkra östra delarna av Tyskland hotades av den ryska armén. Problemet komplicerades ytterligare när ryssarna trängde in på tyskt territorium. Som bekant överfördes då betydande delar av flyende civilbefolk ning till vissa ockuperade länder, bland andra Danmark. Mot slutet av kriget ändrades principerna för utrymningen, varvid utrymningsavstånden avsevärt förkortades. Härigenom nåddes ett mera smidigt system, och en del tidigare iakttagna svårigheter eliminerades. Socialtjänsten var baserad på mottagningsplatser och härbärgen, vilka i stor utsträckning inrättades i skolor. Det är av intresse, att skolundervisningen i största möjliga omfattning fullföljdes även om skolorna i viss utsträckning utnyttjades för inkvartering av utbombade. Omhändertagandet av utbombade torde mot slutet av kriget — liksom tidigare i England — ha varit ett mycket omfattande problem. Det synes emellertid i allmänhet ha lösts tämligen tillfredsställande men torde ha krävt stor anspänning och stor personal. Särskilt inom denna organisation torde den kvinnliga insatsen ha varit betydande. Förebyggande åtgärder vidtogos på ett relativt tidigt stadium och i stor omfattning. Mörkläggningen var under hela kriget påbjuden i Tyskland, varvid emellertid är att märka att tämligen stora lättnader gällde framför allt för vägledande gatubelysning under anfallslösa perioder. Vid flyglarm var emellertid mörkläggningen fullständig. Maskering av särskilt viktiga anfallsmål utnyttjades framför allt i kriget-

67 början i stor omfattning. Effekten av åtgärderna synes emellertid redan då ha varit tämligen ringa. Åtgärderna torde sedan de anfallande planen fått tillgång till radar ha varit helt betydelselösa. Skyddsrumsskyldighet för nybyggnader infördes redan på ett tämligen tidigt stadium i Tyskland och ungefär vid tiden för krigsutbrottet påbjöds även skyddsrumsskyldighet för befintliga byggnader. Härvid föreskrevs bland annat att hyresgästerna själva måste på olika sätt medverka vid inrättandet av skyddsrum, t. ex. genom ekonomisk insats, avlämnande av materiel eller deltagande i arbetet. De i befintliga fastigheter inrättade skyddsrummen torde delvis på grund härav ha blivit mycket provisoriska, i vissa fall rent av illusoriska. I industrier torde dock i allmänhet ha inrättats tämligen goda skyddsrum. Under krigets gång skärptes de tekniska kraven på skyddsrummen i avsevärd grad, varvid emellertid med hänsyn till materialbristen i stor utsträckning provisoriska anordningar måste tillgripas. Redan år 1940 framlades ett förslag för byggande av fullträffsäkra skyddsrum, huvudsakligen utformade som ovanjordsanläggningar av betong (Hcchbunkers). Som exempel på skyddsrum av denna typ kan anföras två anläggningar på Heiligen Geist Feld i Hamburg. En av dessa anläggningar, som byggdes under en tidrymd av 9 månader, beräknades officiellt för 21400 skyddsrumsplatser, varav 18 000 för luftvärnspersonal — anläggningen var även piäsplats för ett flertal luftvärnsbatterier — och 3 400 för civilbefolkningen. Vid flera tillfällen säges denna anläggning ha tagit emot 60 000 personer utöver militärpersonalen. Denna, liksom andra anläggningar, blev utsatt för flera bombträffar utan att någon mera påtaglig skada uppkom. Utbyggnaden av dessa skyddsrum hann emellertid aldrig genomföras enligt planerna. Vid krigets slut fanns dylika betongskyddsrum, som hade betongtäckning varierande mellan 1 till 2,5 m, för sammanlagt ungefär 8 miljoner personer. Återstoden av befolkningen — enbart i de 60 största städerna ungefär 17 miljoner människor — fick söka skydd i källarskyddsrum och friliggande skyddsrum av enklare be skaffenhet, t. ex. skyddsvärn i parker eller motsvarande. Att dessa skyddsrum trots sin enkelhet varit av stort värde belyses av de i föregående avsnitt framlagda förlustsiffrorna för civilbefolkningen. I detta sammanhang bör även framhållas, att man i Tyskland konsekvent genomförde källarmursgenombrott i all sammanhängande höghusbebyggelse, vilka åtgärder ävenledes enligt samstämmiga rapporter varit av oskattbart värde. Den 5 september 1942 meddelades vissa riktlinjer för byggnadstekniskt luftskydd, vari särskilt behandlades frågor rörande stadsplanering. Bestämmelserna utfärdades av arbetsministeriet och innehöllo riktlinjer för planering av nya stadsdelar bland annat i vad gäller högsta tillåtna boendetäthet, avståndet mellan byggnaderna m. m. Då byggnationen under kriget torde varit mycket obetydlig i Tyskland, torde bestämmelserna knappast ha hunnit tillämpas. Det tyska civilförsvaret utsattes, på sätt de statistiska siffrorna i föregående avsnitt belysa, under kriget för en belastning och ställdes inför arbetsuppgifter i en omfattning som icke hade kunnat förutses. H u r organisationen, med hän-

68 syn härtill, under krigets gång vid flera tillfällen omformades har tidigare framhållits. Trots detta anses den icke i alla avseenden ha fyllt de anspråk man bort kunna ställa. I den officiella amerikanska redogörelsen för erfaren heterna från luftkriget mot Europa (The United States Strategic Bombing Survey, Over-all Report, European War) påpekas sålunda vissa svagheter hos organisationen. Man vänder sig i första hand mot brandtjänsten, som icke anses ha varit tillräckligt effektiv. Det anses sålunda att frågan om tillgodoseende av vattenbehovet icke tillräckligt beaktats, då man från början tydligen allt för mycket litade på det fredsmässiga vattenledningsnätet. De vattenreserver i form av branddammar etc. som senare inrättades voro även otillräckliga, En konsekvens härav blev att brandenheterna i vissa fall icke kunde utnyttjas i full utsträckning. Detta anses sålunda ha varit fallet i Hamburg vid storanfallen i juli—augusti 1942, där, utöver 288 lokala brandenheter och 36 flodsprutor, ytterligare 1 062 brandenheter sattes in för att bekämpa konflagrationen. Vattenförsörjningen till dessa enheter blev icke tillfredsställande trots tillgång till hamnbassänger och kanaler i Hamburg. I redogörelsen framhålles vidare att orsaken till de omfattande brandskadorna var att tunga sprutor saknades och att man icke utnyttjade brandvattenledningar av större dimensioner. Man pekar även på bristande sammanhållning och kontroll, orsakad av att icke radiotelefoni och »walkie-talkies» utnyttjades. Det anses att om dessa svaga punkter i brandförsvaret rättats till skulle man ha kunnat förhindra en hel del av de konflagrationer som orsakades av flyganfallen. Den tyska sjukvårdstjänsten får emellertid högt betyg. En tillfredsställande numerär av vältränad och kompetent personal fanns i varje ort, som var tänkbart anfallsmål. Förbandsplatser voro organiserade och lokaliserade på sådant sätt, att de utgjorde en ryggrad i organisationen. Emellertid framkom en allvarlig brist på sängplatser i tyska sjukhus, främst på grund av bombskador, vilket förklaras av att sjukhusen alltid lågo i hjärtat av de städer, som anföllos. Ett betecknande exempel utgör Hannover. I början av kriget fanns där 30 sjukhus. Efter fyra större anfall i september—oktober 1943 var det bara två som kunde arbeta för fullt. De flesta av de andra hade allvarligt skadats, och platssiffran sjönk från 13 000 till 7 000. I slutet av kriget gjordes ett försök att reda upp denna situation genom inrättande av provisoriska sjukhus utanför tätorterna. Försöket kom dock för sent för att bli effektivt. Identifieringen av sårade och döda försvårades på grund av frånvaron av identitetstecken av något slag. Den svagaste delen av det tyska civilförsvaret var emellertid räddnings tjänsten. Den dåliga planläggningen resulterade i ett fullständigt misslyckande vid försöken att träna och utrusta erforderlig personal för räddande av innestängda under sammanstörtande byggnader. I motsats till de brittiska räddningsenheterna, som voro väl tränade och vars befäl var förbjudet att sluta arbeta på en plats förrän de kunde redovisa för varje person som möjligen kunde befinna sig i en bombskadad byggnad, hade tyskarna icke tillräckligt

69 tränat befäl för dessa arbeten. Det finns bevis för att i många fall tillräckliga ansträngningar ej gjorts att rädda inspärrade som fortfarande voro vid liv och kallsinnigt lämnades att dö i ruinerna. Man lade tydligen större vikt vid att efter anfallen röja upp trafiklederna, I detta avseende lyckades man väl, och det tyska systemet att använda arméförband efter anfallen för detta ändamål var mycket effektivt. Dessa trupper hade ingen civilförsvarsutbilclning utan utnyttjades endast i direkt röjningsarbete. Man kan säga att de utgjorde en strategisk reserv, avsedd att utnyttjas i mån av sin förmåga inom de områden där de voro förlagda. Trots sina bristfälligheter gjorde dock det tyska civilförsvaret en stor och betydelsefull insats. Som avslutning på detta referat må lämnas ett direkt citat ur den ovannämnda officiella amerikanska rapporten. »Den tyska civilförsvarsorganisationen var ursprungligen uppbyggd med utgångspunkt från att de allierade endast skulle kunna genomföra flyganfall i relativt begränsad omfattning. På grund av denna felbedömning ställdes civilförsvaret, såsom det ursprungligen organiserats och under hand utvecklats, inför en situation som det icke kunde bemästra, när de allierade ökade tempot hos sina flyganfall till en omfattning som gjorde att den månatliga bomb insatsen nådde 'mättningsgraden'. Det skulle ha kunnat fungera effektivare om mera vittomfattande planer hade upplagts, ehuru väl ingen planläggning i världen skulle ha kunnat skapa en organisation som i tillräcklig grad kunnat möta dessa anfall. Och ändå, hade inte civilförsvaret funnits, så skulle tillståndet i städer som Hamburg, Köln, Hannover och andra ha varit hopplöst. Hade inte civilförsvarets planläggning och aktiva insatser funnits, trots sin begränsning, så skulle de tyska städer som utsattes för häftiga flyganfall icke haft någon möjlighet att fortsätta att fungera som producerande enheter i den anmärkningsvärt höga grad de verkligen gjorde.»

Utländska erfarenheter tillmätas ofta, och kanske med full rätt, stor betydelse vid bedömandet av försvarsfrågor. Emellertid måste betonas att erfarenheterna måste ses mot bakgrunden av de lokala förhållandena i olika avseenden, såsom administrativa, geografiska och tekniska. Vidare spelar även krigsläget i olika fall en icke oväsentlig roll. Det är därför av vikt att tillgängliga erfarenheter ses mot bakgrunden av de förhållanden som förelegat samt att de vid en eventuell tillämpning här i landet omsättas för våra speciella förhållanden. För att i någon mån underlätta ett bedömande i olika fall har i tabell 21 sammanställts vissa befolkningsförhållanden m. m. dels i Sverige och dels i de ovan behandlade länderna, Siffrorna i tabellen ha i största möjliga mån anslutits till förhållandena under kriget, varvid icke medräknats flyktingar och fångar, utan endast respektive länders egen befolkning. Då siffrorna äro från delvis olika tidpunkter kunna vissa ojämnheter föreligga. De angivna värdena kunna dock anses belysa befolkningsförhållandena i stora drag.

70 Tabell 21.

L a n d

Belgien Danmark England (med Wales och Skottland) Frankrike Holland Norge Schweiz Sverige Tyskland (enbart 'tyska Riket)

Areal 1000 kvm

Folkmängd milioner

31 44 230 551 33 323 41 410 486

8-6 3-9 46-4 42-o 8-9 2-9 4-2 64 78-o

Folkmängd Antal städer i städer med med över över 100 000 invånare 100 000 inv. miljoner

4 2 57 17 7 2 4 3 61

1 0' 17 6 2 0 0 1 25

71 Kap. III. Allmänna synpunkter på det framtida behovet av civilförsvarsåtgärder. Innan utredningen framlägger sina allmänna synpunkter på frågan om civilförsvarets ställning och uppgifter i framtiden, finnes anledning till en återblick på de överväganden och motiveringar, som lågo till grund för 1944 års beslut om den nuvarande organisationens genomförande. De åtgärder på det civila försvarets område, som vidtagits före civilförsvarslagens antagande, hade vuxit fram under trycket av de utrikespolitiska förhållandena samt vetskapen om hemortsbekämpningens framträdande roll i det moderna kriget. Sedan behovet av åtgärder till skydd för civilbefolkning och egendom mot direkta angrepp från luften första gången vitsordats av statsmakterna genom antagandet av luftskyddslagen den 11 juni 1937, innebar den fortsatta utvecklingen ett ytterligare markerande av de civila försvarsåtgärdernas betydelse. Utvecklingen på krigföringens område undanröjde all tveksamhet härvidlag. Luftkriget utvecklades allt mera och ställde i motsvarande mån ökade krav på försvarsåtgärder. Då statsmakterna år 1944 hade att taga ställning till förslaget angående ny civilförsvarsorganisation pågick den nyss omnämnda utvecklingen alltjämt. Nödvändigheten av civilförsvaret som ett komplement till det militära försvaret under krig kom härigenom att framstå som mer eller mindre självklar. Frågan gällde väsentligen huru civilförsvaret borde utformas i organisatoriskt hänseende — särskilt på vad sätt civilförsvarets olika grenar borde samordnas med varandra och med det militära försvaret — i syfte att ernå största möjliga effektivitet. Omfattningen av civilförsvarets verksamhet under fred blev, som i ett tidigare sammanhang berörts, endast i ringa mån föremål för övervägande. Behovet av en civilförsvarsorganisation med viss förberedelseverksamhet även i fred blev emellertid klart vitsordat. Sålunda uttalade andra särskilda utskottet vid 1944 års riksdag (nr 5 s. 13—14), efter att på angivna skäl ha förordat begränsning av civilförsvarslagens giltighet till fem år, att utskottet med sitt förslag härutinnan icke avsåge att uttala den uppfattningen, att civilförsvarslag och civilförsvarsorganisation skulle vara obehövliga efter utgången av nämnda tidrymd. Utskottet utginge fastmer ifrån — och med hänsyn bland annat till kommunernas och enskildas skyldighet och rättigheter vore detta viktigt att framhålla — att ett civilförsvar av den allmänna karaktär som vore i fråga måste framgent uppehållas som komplement till militärförsvaret. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. Vid den nya civilförsvarsorganisationens genomförande år 1944 förutsattes sålunda, att en omprövning av organisationen och lagbestämmelserna skulle

72 ske först efter en tidrymd av fem år. Civilförsvarslagens giltighetstid begränsades i enlighet härmed till och med den 30 juni 1949. Det utredningen lämnade uppdraget innebär därför, såsom jämväl i direktiven för densamma framhållits, att den förutskickade omprövningen kommer till stånd tidigare än avsett varit. Emellertid kunna enligt utredningens mening sådana förhållanden ännu icke ha anses inträtt, att möjlighet föreligger att definitivt uppdraga linjerna för en ren fredsorganisation. Vid överväganden, som nu ske angående civilförsvarsorganisationens omfattning och verksamhet under de närmaste åren, synes därför ett större mått av hänsyn böra tagas till önskvärdheten av god beredskap än som kan anses nödvändigt, sedan de mellanfolkliga relationerna stabiliserats. Å andra sidan har utredningen vid sina bedömanden förutsatt, att förhållanden som kräva ökad beredskap icke tillkomma. Med de i vissa avseenden ofullständiga förutsättningar, som bland annat enligt vad ovan anförts föreligga med avseende å möjligheterna att bedöma civilförsvarets framtida omfattning och utformning, har utredningen övervägt i vad mån i nuvarande situation förslag till omläggningar av civilförsvarets verksamhet överhuvudtaget borde av utredningen framläggas. Utredningen anser sig böra redogöra för de synpunkter, som i denna fråga varit för utredningen vägledande. Som ovan sagts har utredningen till en början ansett, att förutsättningar för ett definitivt fastställande av civilförsvarets verksamhet och organisation under normala fredsförhållanden i nuvarande situation icke föreligga. Skäl häremot utgör icke blott det förhållandet, att civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseenden under de närmaste åren kan komma att undergå avsevärd utveckling med ledning av experimentell och annan forskningsverksamhet, utan även den ovisshet, som alltjämt måste anses föreligga angående den utrikespolitiska utvecklingen. A andra sidan har utredningen ansett det önskvärt att det förnyade ställningstagande av statsmakterna till frågan om civilförsvaret, som avsetts vid de sakkunnigas tillkallande, icke ytterligare uppskjutes. Det språng i den krigstekniska utvecklingen, som markeras av införandet i krigets slutskede av nya vapen, har hos såväl allmänheten som funktionärerna inom civilförsvaret medfört betydande osäkerhet angående ändamålsenligheten av hittills tillämpade civilförsvarsåtgärder. Då sådana åtgärder i ett flertal hänseenden likväl föreskrivas enligt gällande civilförsvarslagstiftning, råder för närvarande ett tillstånd, som icke är tillfredsställande vare sig för kommuner och enskilda, vilka äro underkastade förpliktelser i samband med förberedelseverksamheten, eller för civilförsvarsorganen, som äro skyldiga att tillse att dessa förpliktelser uppfyllas och i övrigt äro pliktiga att fullgöra sina åligganden enligt civilförsvarslagen. Vad nu anförts bör enligt utredningens mening leda till att en allmän omprövning av civilförsvarets organisation och verksamhet sker redan nu med ledning av det erfarenhetsmaterial som finnes. Det bör sålunda vara möjligt att taga ställning till huvudspörsmålet, huruvida man även framgent måste

73 räkna med civilförsvaret som ett nödvändigt komplement till det militära försvaret. Vidare synes möjligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilförsvarsåtgärderna, att ståndpunkt kan tagas beträffande lämpligheten av åtskillig förberedelseverksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga organisationen. Vid bedömandet av ovan framförda huvudfrågor har utredningen funnit följande synpunkter böra vara vägledande. Genom bland annat flygvapnets snabba utveckling före och under andra världskriget har krigstekniken i stor utsträckning skiftat karaktär. Flygplanens ökade storlek, bärkraft och räckvidd har medfört att det strategiska luftkriget blivit en dominerande faktor inom krigföringen. Flygvapnet har möjliggjort för den anfallande att inte bara inrikta sig mot militära mål utan även att rikta dödliga slag mot fiendens hela produktionsapparat. Genom systematisk målspaning och målval har man härvid kunnat rikta anfallen mot de delar av produktionen, som i varje särskilt läge varit för fienden särskilt betydelsefulla. Man har i första hand riktat sig mot den direkta krigsindustrien men också i stor utsträckning mot transportanordningar och försörjningsindustrier och i vissa fall även medvetet direkt mot den arbetande civilbefolkningen, allt i syfte att på olika sätt sänka motståndarens produktionskapacitet för att därigenom indirekt försvaga militärförsvaret. En konsekvens härav har blivit att praktiskt taget alla större tättbebyggda samhällen, som kunnat nås av flygvapnet, även utsatts för anfall. Ehuru anfallen koncentrerats till de större samhällena har dock icke mindre samhällen eller ren landsbygd gått helt fria. Vid anfall mot transportanordningar drabbas sålunda ofta små samhällen, och även ren landsbygd har anfallits i syfte att förstöra olika jordbruksprodukter. Denna utveckling till det totala kriget har medfört att knappast någon del av ett krigförande samhälle gått helt fri från krigshandlingar, och att civilbefolkningen på ett tidigare ej förutsett sätt och i en oanad omfattning kommit att beröras av den direkta krigföringen. Möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna äro, enligt utredningens uppfattning, mycket små. Under alla förhållanden torde även i framtida krigsfall ett lands produktionsapparat — och härvid troligen ej blott den påtagliga krigsproduktionen utan även försörjningsproduktion i vidsträckt bemärkelse — komma att utgöra ett för den anfallande eftertraktat anfallsobjekt. Ett lands försvar måste därför, för att kunna med någon utsikt till framgång möta ett totalt krig, utformas som ett totalt försvar, där hela samhället anspännes och enas i gemensam försvarsvilja. Inom totalförsvaret kunna särskiljas tre olika grupper av försvarsåtgärder, lämpligen benämnda militärförsvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Denna indelning har kommit till uttryck i flera sammanhang, bland annat i ekonomiska försvarsberedskapsutredningens betänkande med förslag

74 rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation (SOU 1946: 19). Någon anledning att, med hänsyn till den senaste tidens utveckling och framtidsutsikterna, för närvarande göra något avsteg från kravet på beredskap inom dessa tre områden föreligger enligt civilförsvarsutredningens mening icke. Snarare understryker utvecklingen det ofrånkomliga behovet av ett komplement av civil karaktär till militärförsvaret. Så länge den utrikespolitiska situationen tvingar oss att hålla ett militärförsvar, måste vi således också vara beredda att hålla motsvarande beredskapsorganisationer på den civila sidan, bland annat ett civilförsvar. För att bedöma behovet av vårt framtida civilförsvar måste man till en början söka skapa en bild av hur ett luftkrig mot vårt land kan komma att föras. Vid en eventuell konflikt kan risk uppkomma för att vårt land blir ett för olika parter eftertraktat territorium, bland annat för basering av flygstridskrafter och robotvapen. Möjligheterna att i ett dylikt läge hålla landet utanför stridshandlingar äro osäkra. Aggression från endera eller båda sidor torde vara tänkbar. I detta sammanhang torde vårt lands långa kuster komma att spela en viss roll. Invasion torde sålunda endast i begränsad omfattning kunna ske över land; den måste i stor utsträckning företagas i luften eller över vatten. E n dylik invasion får säkerligen bedömas föregås av omfattande »invasionsuppmjukning» genom anfall från luften mot hemorten. Dessa anfall torde vid krigets utbrott i första hand riktas mot strategiskt viktiga punkter såsom militära mål och knutpunkter för trafiken. Samtidigt kan tänkas koncentrerade anfall mot några av våra största tättbebyggda orter, närmast i demoraliserande syfte för att söka tvinga oss till snabb underkastelse. Anfall mot industri- och försörjningscentra torde däremot icke direkt vara att förvänta, då fienden troligen önskar i ett senare läge tillgodogöra sig landets produktion i så stor utsträckning som möjligt. Senare kunna flera alternativ tänkas. Skulle vårt land motstå anfallet och tillbakaslå eventuella invasionsföretag — möjligen med hjälp från den andra sidan — torde luftkriget ändra karaktär och övergå till ett »utnötningskrig», i första hand riktat mot produktionen. Anfall direkt mot civilbefolkningen, främst dess bostäder, kunna även förväntas. Skulle invasionen däremot lyckas och vårt land ockuperas, torde anfall av »utnötningskaraktär» vara att förvänta från den andra krigförande partens sida. Risker föreligga alltså för att anfall i olika krigslägen kunna komma att insättas mot snart sagt varje del av samhället. I kap. I I har lämnats en redogörelse för hittills kända anfallsmedel som utnyttjats i hemortsbekämpningen. Som framgår av denna skildring har utvecklingen gått mot ständigt effektivare vapen, vilka med hänsyn till flygvapnets utveckling kunnat insättas med allt större koncentration och allt större räckvidd. Det ligger i sakens natur att några säkra prognoser rörande

75 den framtida utvecklingen icke kunna göras. Man synes emellertid vid bedömningen av hithörande frågor böra räkna med följande möjligheter. Framtidens luftkrig torde i betydande utsträckning komma att föras med fjärrstyrda projektiler med stor träffsäkerhet och eventuellt även försedda med atomladdningar. Anfall mot punktmål såsom kommunikationsleder, transportanordningar, industrier etc. torde dock liksom tidigare komma att utföras av bombflyg med brisansbomber. Inom den närmaste framtiden, innan atomvapnet blivit mera allmänt tillgängligt och ytterligare utvecklats, kunna också förutses koncentrerade anfall med brisans- och brandbomber mot bebyggelsecentra av i huvudsak samma karaktär som anfallen mot Tyskland. Utnyttjande av stridsgaser torde, trots att de icke kommo till användning under det nyligen avslutade kriget, icke få anses uteslutet. Likaså kan tänkas en utveckling av gasformiga sprängämnen. Härtill kommer möjligheten att nya vapen tillskapas. I amerikansk press har flera gånger framhållits att U S. A. äger tillgång till mycket effektiva bakterievapen. Även andra möjligheter kunna vara tänkbara, En omständighet, som icke får förbises, är att t. ex. atombomber — i likhet med vad fallet för närvarande är med stridsgaser -— kunna komma att enligt internationella konventioner förbjudas. Härigenom skulle en viss trygghet kunna skapas. Någon absolut garanti att atombomber icke komma till användning innebär emellertid icke en dylik konvention. Utredningen vill i detta hänseende erinra om att åtgärder till skydd mot stridsgaser, trots förbudet för användning härav, hittills ansetts ofrånkomliga. I sina bedömanden har utredningen därför utgått från att även om förbud mot användande av atombomber skulle framkomma, erforderliga skyddsåtgärder trots detta måste beräknas som om atombomber skulle kunna komma till användning. E n fiende som till sitt förfogande har effektiva vapen för anfall från luften måste utan tvekan i ett krigsläge väntas tillgripa en omfattande hemortsbekämpning. J u effektivare vapen desto större effekt, och desto större anledning att insätta dessa vapen just mot tättbebyggda orter. Utvecklingen pekar sålunda otvetydigt mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. En konsekvens härav är, att civilförsvaret i ett framtida krig får än större betydelse, än det haft under det nyss avslutade. Den efter år 1937 genomförda luftskyddsorganisationen byggde i stor utsträckning på den då riktiga principen, att anfall mot hemorten skulle medföra ett antal begränsade skadefall, vilka var för sig skulle kunna bemästras. Utvecklingen under kriget ledde emellertid, som tidigare sagts, till att anfallen ofta orsakade stora, sammanhängande skadeområden, omfattande hela stadsdelar, till och med hela städer. Denna utveckling påverkade den nu gällande civilförsvarsorganisationen, vilken i viss utsträckning tänkts utformad för fjärrhjälp. Tillkomsten av atombomben understryker än mera denna sida av civilförsvarets verksamhet. Å andra sidan torde anfall med robotbomber — i varje fall av nu kända typer med brisansladdning — or-

76 saka ett flertal skadeställen av mera begränsad omfattning spridda över hela samhället, en bild som mera överensstämmer med vad som uppvisades vid krigets början. Båda alternativen torde i framtiden vara tänkbara och civilförsvaret måste därför uppbyggas för att kunna motsvara båda fallen. Allmänt uttryckt kan civilförsvarets uppgift sägas vara att rädda människoliv, att begränsa skadegörelse och att återställa samhällsfunktionerna snabbast möjligt till högsta möjliga produktionskapacitet. För att åstadkomma detta finnas två linjer att följa, vilka enligt den i kap. I lämnade redogörelsen jämväl kunna spåras i gällande civilförsvarslagstiftning, nämligen a) att genom förebyggande åtgärder stärka samhällets motståndskraft i krig (passiva åtgärder), b) att upprätthålla en slagkraftig beredskapsorganisation för skadeavhjälpande verksamhet (aktiva åtgärder). Båda äro i och för sig lika viktiga. Om samhället genom olika förebyggande åtgärder skänkes en ökad motståndskraft i krig, komma arbetsuppgifterna för den aktiva organisationen att nedbringas. Den aktiva organisationen i sin tur måste genom en elastisk utformning, i stor utsträckning avsedd för fjärrhjälp, vid krigsfall kunna möta även katastrofala situationer. Ett effektivt civilförsvar måste ofrånkomligen medföra stora kostnader. Det är därför av största, betydelse att åtgärderna i fredslid begränsas till vad som ur beredskapssynpunkt är oundgängligen nödvändigt, Alla åtgärder, vilka utan eftersättande av beredskapen kunna anstå för att vidtagas först vid en påtaglig krissituation, måste därför inskränkas till att enbart bli föremål för planläggning. E n bestämmande faktor i detta sammanhang är den förvarningstid, som kan påräknas före ett krigsutbrott. Det under kriget skapade slagordet »blixtkrig» är emellertid en påtaglig realitet. Även i ett mera markant fredsläge torde försiktigheten bjuda att icke bedöma tidsfristen alltför optimistiskt. Utredningen har därför vid sina bedömanden utgått från att förvarningstiden kan komma att bli kort, I detta sammanhang bör framhållas, att civilförsvarets beredskap — i djupaste fred såväl som i ett mera hotande läge — ständigt måste hållas på samma nivå som den militära beredskapen. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att instruktionsvägen fastställa vilka förvarningstider som i olika lägen skola vara normerande för försvarets — det militära såväl som civilförsvarets — beredskap. De ovan under a) redovisade åtgärderna (passiva åtgärder) äro till sin karaktär knutna till samhällsbebyggelsen. Det gäller här stadsplanefrågor, industriens lokalisering, anordnande av skyddsrum m. m. Vissa av dessa åtgärder äro av sådan art, att de oundgängligen måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och omdaning. Beslut i stadsplanefrågor och liknande äro bindande för decennier, och en ombyggnad för krigsändamål kan överhuvudtaget icke ske vid en senare tidpunkt. Andra åtgärder åter, t. ex. skyddsrumsbyggande, kunna i viss utsträckning utan tekniska olägenheter utföras vid en

77 senare tidpunkt. De äro dock i allmänhet av så tidsödande art, att ett anstånd ur beredskapssynpunkt icke är försvarligt. I vad gäller de aktiva åtgärderna, civilförsvarets beredskapsorganisation för avhjälpande av skador, ligger frågan i viss mån annorlunda till. Planläggningsarbetet måste i allt väsentligt vara helt genomfört i fredstid och underhållas och överses i takt med utvecklingen, personalförflyttningar och samhällets ombyggnad. I vad gäller materielanskaffning blir frågan beroende bland annat av tillgången på råvaror, tillverkningstid, tillverkningskapacitet och materielens fredsanvändning. Inom detta område synes genom en förnuftig planläggning en betydande inskränkning i fredsanskaffningen kunna ske. I fråga om utbildning och övning torde förhållandena vara olikartade för olika kategorier personal. För vissa grupper torde oundgängligen utbildning och övning erfordras, medan t. ex. massutbildning för hemskydd i viss utsträckning torde kunna anstå, därest tillgången till instruktörer säkerställes. Frågan har även ett intimt samband med den frivilliga verksamheten. Med hänsyn till det ovan anförda torde under fredstid en förskjutning av verksamhetens tyngdpunkt böra ske till förmån för passiva åtgärder. Som tidigare sagts måste civilförsvarets aktiva organisation utformas elastisk. En bidragande orsak härtill är bristen på personal. Den nu uppbyggda organisationen inom civilförsvarsområdena får bedömas såsom otillräcklig att möta mera omfattande anfall. Med ökad anfallsintensitet och ökad koncentration mot vissa mål — vilket ju kan förväntas med hänsyn till de allt effektivare anfallsmedlen — blir problemet än mera brännande. Även om man genom förebyggande åtgärder stärker samhällets motståndskraft, måste trots detta den aktiva organisationen på olika sätt effektiviseras. Det torde i första hand gälla att genom en förbättrad maskinell utrustning öka kapaciteten hos den tillgängliga personalen. Vidare pekar utvecklingen på behovet av en ökad fjärrhjälp och en ökad samverkan med övriga beredskapsorganisationer. Koncentrerade anfall med förödande verkan mot en-taka orter eller områden kräver sålunda icke endast en operativ rörlighet hos civilförsvarets enheter för att åstadkomma en motsvarande koncentration till bombade områden utan även en tillfällig anspänning av alla krafter inom dessa områden för att begränsa anfallets sekundärverkningar. I detta hänseende måste man räkna med att praktiskt taget all annan verksamhet, med undantag av sådan av utomordentlig riksbetydelse, avbrytes tills katastrofen avvärjts eller begränsats. Det torde icke ens vara tillräckligt att som förstärkning till civilförsvaret utnyttja den till produktionen bundna civila personal, som i vissa lägen kan undvaras eller på grund av driftsavbrott ändå icke kan deltaga i produktionen; man måste troligen gå längre och tänka sig en ökad samverkan med militära förband. Detta motiverar ett ökat behov av civilförsvarsutbildning på den militära sidan. Det är då icke tillräckligt med den hemskyddsutbildning som militär personal för närvarande genomgår. Man får även tänka sig att den militära insatsen skall kunna ske i förband. Förutsättningen för en militär insats är givetvis, att militära uppgifter icke lägga hinder i vägen. Det far dock icke anses uteslutet,

78 att landet kan komma i ett krigsläge med dominerande luftanfall och mera begränsade militära markoperationer. Ett sätt att tillgodose civilförsvarets behov av förstärkning inom särskilt hårt drabbade orter utgöra de rörliga kolonner, vilka enligt den i kap. I I lämnade redogörelsen använts inom ett flertal av kriget berörda länder. Utredningen återkommer till frågan om civiförsvarskolonner under kap. IV. Då civilförsvaret numera får anses vara en oundgänglig del av totalförsvaret är det också nödvändigt att dess slagkraft står i nivå med försvarets i övrigt. Så torde för närvarande icke vara fallet. Utvecklingen på luftkrigets område har gått så snabbt, att det icke varit möjligt att följa med. E n bidragande orsak härtill är att civilförsvaret i så hög grad är beroende av just bebyggelsen och samhällsstrukturen, vilken endast långsamt kan omformas. För att civilförsvaret skall kunna bli jämnstarkt — d. v. s. ha likvärdig motståndskraft och uthållighet — med försvaret i övrigt torde krävas en höjning av dess effekt. En exakt uppskattning av civilförsvarets slagkraft i förhållande till andra försvarsorganisationer är knappast möjlig. Förhållandena äro så pass olikartade att hållbara utgångspunkter för jämförelse icke kunna åstadkommas. Det synes dock berättigat att prövningen av kostnaderna för civilförsvarets omfattning och organisation i högre grad än tidigare sker i relation till militärförsvarets. Ytterligare ett förhållande bör betonas. Eftersom anfallsmedlen ständigt utvecklas, är det ofrånkomligt att även civilförsvaret — organisatoriskt och i all synnerhet i tekniskt avseende — ständigt måste följa med i utvecklingen. Detta är ett förhållande som gäller alla försvarsorganisationer och som måste accepteras. Utvecklingen kan emellertid icke med säkerhet överblickas, utan överraskande omsvängningar kunna när som helst förväntas, överraskningsmomentet är även en fiendes kanske största tillgång, och hans strävan torde ständigt vara att finna nya och oväntade anfallsmedel och anfallssätt. Detta gäller även hemortsbekämpningen. Civilförsvarets aktiva organisation bör därför ha karaktären av en beredskapsorganisation, som är beredd att möta varje slags situation i en framtida hemortsbekämpning. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är, att de myndigheter som ha att handlägga eivilförsvarsfrågor icke bindas av alltför snäva bestämmelser. Såväl organisation som lagstiftning måste göras så elastisk som omständigheterna medgiva. Utredningen föreslår i enlighet med vad nu anförts i det följande vissa riktlinjer för civilförsvarets verksamhet och organisation under de närmaste åren. Till viss del skilja sig dessa riktlinjer från vad hittills varit gällande. I andra hänseenden återigen förutsattes ett bibehållande av nuvarande verksamhetsformer. I den mån det sistnämnda är fallet beträffande viss civilförsvarsåtgärd må emellertid framhållas, att den fortsatta utvecklingen givetvis kan föranleda ändrat bedömande. Som en allmän princip har emellertid utredningen i nuvarande läge ansett böra gälla, att nydaningen på civilförsvarets område bör ske successivt i den mån inhemska och utländska erfarenheter därtill giva anledning. Sannolikheten för att hittills tillämpade anordningar för

79 den civila befolkningens och egendomens skyddande mot verkningarna av det totala kriget komma att fortsättningsvis bestå åtminstone i sina huvuddrag, liksom det krav på skälig beredskap, som alltjämt synes böra upprätthållas, gör det sålunda enligt utredningens mening icke tillrådligt att nu rasera det med stora ekonomiska och andra uppoffringar uppbyggda civilförsvaret i avsikt att vid en senare tidpunkt återuppbygga detsamma från grunden. Den utveckling, som kan förutsättas på civilförsvarets område under de närmaste åren, har hos utredningen framkallat tveksamhet, huruvida densamma borde efter framläggande av vissa riktlinjer av provisorisk karaktär fortsätta sitt arbete i avsikt att på grundval av ytterligare erfarenheter senare avgiva förslag till en mera slutgiltig lösning av civilförsvarsfrågan eller anse sitt arbete avslutat med redovisandet av de nu tillgängliga erfarenheterna samt de slutsatser, som enligt utredningens mening därav böra dragas med avseende på civilförsvarets organisation och uppgifter under den närmaste tiden. Utredningen har funnit sig böra följa det senare alternativet och grundat denna sin uppfattning på följande skäl. De hittillsvarande erfarenheterna på hemortsbekämpningens område utvisa som tidigare påpekats en fortlöpande effektivisering av anfallsmedel och metoder samt en däremot svarande anpassning av de civila försvarsåtgärderna. Ehuru inträdandet av fredliga förhållanden — nu liksom tidigare — måhända kommer att medföra en uppbromsning av utvecklingen, synes likväl sannolikt att densamma kommer att i viss utsträckning fortgå. Icke minst torde på civilförsvarets område en betydande utveckling vara att emotse i syfte att i möjligaste mån inhämta det försprång som anfallsmedlen uppnått. Det nu anförda innebär, att därest utredningen skulle anse sig böra avvakta ytterligare erfarenheter i avsikt att senare framlägga ett mera definitivt förslag till civilförsvarets ordnande, risk föreligger att utredningsarbetet kommer att utsträckas över obestämd tid. Vilken tidpunkt, som än väljes för ett ståndpunktstagande, torde för övrigt alltid få förutsättas, att förnyat behov av omläggningar kan uppstå. Behovet i och för sig av civilförsvarsåtgärder, förberedda redan i fred, måste emellertid som utredningen tidigare framhållit anses ofrånkomligt under överskådlig tid. I så måtto kan civilförsvaret lika litet som militära försvarsanstalter betraktas som en tillfällig företeelse. Huruvida det förslag utredningen i det följande framlägger bör betraktas som ett provisorium eller ej, torde vid här angivna förhållanden närmast vara en terminologisk fråga. Utredningen räknar med att de riktlinjer densamma föreslår skola äga aktualitet för de närmaste åren. Denna beräkning innebär emellertid icke, att utredningen utgår från att en förnyad allmän översyn av civilförsvarsanordningarna under alla förhållanden bör ske efter utgången av en kortare tidsperiod. Det bör ankomma på civilförsvarets centralmyndighet, vars bibehållande efter viss omorganisation utredningen i det följande förordar, att följa utvecklingen och framlägga därav föranledda förslag och anslagsäskanden.

80 Kap. IV. Verksamhetsgrenar, som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas med detta. Allmänna synpunkter. I det inledande kapitlet har utredningen berört de uppgifter, som enligt nuvarande lagstiftning åvila civilförsvaret. Utredningen har därvid påpekat, att uppgifterna i vissa fall äga motsvarighet under fred. Exempel härpå äro framför allt ordningstjänsten och brandtjänsten. Nu angivna förhållande har som naturlig följd medfört, att civilförsvaret, i de hänseenden fredsmässig motsvarighet finnes, uppbyggts med de i fred befintliga organisationerna som grund. Sålunda har ordningstjänsten baserats på den i fred befintliga polisorganisationen — i större orter med differentierad polisverksamhet närmast på den del av poliskåren, som avses för ordningspolistjänst. Brandtjänsten har uppbyggts med det fredsmässiga brandväsendet som grund. Jämväl andra kommunala kårer, exempelvis personal inom gatuförvaltningar samt vid gas-, elektricitets-, vatten- och liknande tekninska verk, ha i den utsträckning så varit lämpligt inordnats i civilförsvarsorganisationen. En återblick på utvecklingen inom civilförsvarets område utvisar, att nyss nämnda kommunala kårer under de första åren intogo en dominerande plats i organisationen. Särskilt gäller detta polisen. Vid förarbetena till 1937 års luftskyddslag uttalades sålunda, att luftskyddsfrågorna — därest dessa icke skulle handläggas av militära myndigheter — närmast hörde till polisen, som hade att svara för ordning och säkerhet. Den ansvällning av civilförsvarsuppgifterna, som förorsakades av luftkrigets utveckling, ledde till att organisationen i såväl personellt som materiellt hänseende måste utbyggas avsevärt utöver den i fred befintliga, Den kärna i organisationen, som alltjämt utgjordes av de kommunala kårerna, kom härigenom — procentuellt sett — att bli allt mindre. Åtskilliga problem av tidigare ej förutsedd omfattning, gällande exempelvis utbildning, materiel, skyddsrumsbyggande och andra tekniska anordningar samt verksamhetens administration i ekonomiska och andra hänseenden, anmälde sig. Den angivna expansionen samt det inom all förvaltning framträdande behovet av koncentration för det totala krigets mötande med ett totalt försvar medförde under krigsåren åtskilliga svårigheter. Frågan om hemortsförsvaret var jämväl under denna tid med korta avbrott föremål för utredning, först genom den dåvarande luftskyddsinspektionen samt därefter genom tvenne kommittéer, nämligen 1941 års hemortsförsvarssakkunniga och den tidigare omnämnda 1943 års civilförsvarsutredning. Av därvid framkomna förslag må här antecknas, att 1941 års hemortsför-

81 svarssakkunniga i sitt den 17 juni 1943 framlagda betänkande (SOU 1943: 27) föreslogo en hemortsförsvarsorganisation — folkskyddet — av blandat civil och militär karaktär, vari skulle ingå från den civila sidan luftskyddet, skogsbrandskyddet för krig och utrymningsorganisationen samt från den militära sidan hemvärnet. Enligt detta förslag skulle å andra sidan polisväsendet såväl i fred som i krig organisatoriskt ställas utanför folkskyddet. Folkskyddet skulle vara helt inriktat på krigsförhållanden och dess uppgifter i fred skulle utgöra de för verksamheten under krig erforderliga förberedelserna, däri inbegripet utbildning och övning. Fredsbrandväsendet skulle sålunda falla utanför folkskyddets ram. Den fortsatta utredning, vilken — sedan hemortsförsvarssakkunnigas förslag på väsentliga punkter mött kritik — verkställdes genom 1943 års civilförsvarsutredning, resulterade, som redan i det inledande kapitlet omnämnts, i ett förslag om en rent civil försvarsorganisation, civilförsvaret, vari skulle ingå luftskyddet och dess tjänstegrenar samt utrymning jämte inkvartering och socialtjänst ävensom uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder vid vissa anläggningar och byggnader till skydd mot spioneri och sabotage. Polisen skulle i viss mening alltjämt ingå i civilförsvaret. Nu gällande civilförsvarsorganisation, vilken i allt väsentligt bygger på 1943 års civilförsvarsutrednings förslag, kännetecknas sålunda av en omfattande koncentration av de civila försvarsåtgärderna. Koncentrationen avser icke blott verksamhetsgrenar, vilka under fred företrädas av särskilda organisationer, närmast ordningstjänst och brandtjänst, utan även sådana tjänstegrenar, som under fredsförhållanden icke äro på dylikt sätt företrädda. Den angivna koncentrationen tar å andra sidan huvudsakligen sikte å förhållandena vid krig och syftar därvid till en gemensam operativ ledning av samtliga till civilförsvaret hänförda verksamhetsgrenar. Under fred saknar civilförsvarsorganisationen andra uppgifter än sådana, som avse förberedelseverksamhet för krig. Polisväsendet och i huvudsak jämväl brandväsendet under fred beröras icke av civilförsvaret i annan mån än som betingas av den gemensamma krigsplanläggningen. Den omständigheten att i flertalet fall polischefer samt i några fall brandchefer förordnats till civilförsvarschefer inom civilförsvarsområdena, ävensom att indelningen i civilförsvarsområden i regel följer polischefsdistriktens gränser, inverkar icke på polisväsendets och brandväsendets principiellt självständiga organisation och verksamhet under fred, vilken helt regleras av särskild lagstiftning. Avsaknaden av självständiga fredsuppgifter har i den diskussion angående civilförsvaret, som förekommit efter krigsslutet, understundom anförts som en brist, ägnad att försvåra civilförsvarets möjligheter att hos allmänheten vinna förståelse för de förberedelseåtgärder med tanke på krigsförhållanden, exempelvis utbildning och skyddsrumsbyggande, som föreskrivas enligt gällande bestämmelser. Sålunda har framhållits, att därest jämväl i fred polis- och brandväsendet sammanhölies med civilförsvaret i en enhetlig orga6 — 1806 40

82 nisation, vilken sålunda skulle få positiva fredsuppgifter vid sidan av förberedelsearbetet för krig, fördelar vore att vinna. Å andra sidan ha givetvis de lugnare förhållanden, som inträtt med krigets upphörande, medfört, att koncentrationsbehovet kommit att på sina håll framstå såsom mindre aktuellt, Utredningen har ansett sig böra göra en allmän översyn av civilförsvarets nuvarande uppgifter med ledning av de erfarenheter, som vunnits inom och utom landet under krigsåren. Vid denna översyn har hänsyn tagits till förhållandena såväl under krig som under fred. Krigsförhållandena ha därvid framstått som det primära. Även om viss verksamhetsgren under krig funnits böra sammanhållas med de övriga i den gemensamma organisationen, har utredningen emellertid ansett sig böra undersöka, huruvida förberedelsearbetet inom samma verksamhetsgren lämpligen kan påläggas någon under fredsförhållanden normalt fungerande myndighet eller organisation. I samband med nu nämnda översyn av civilförsvarsuppgifterna, som i huvudsak skett i anslutning till civilförsvarets nuvarande tjänstegrenar, har jämlikt direktiven övervägts frågan om den s. k. ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation och möjligheterna att därvid åstadkomma samordning med civilförsvaret. Undersökningen har vidare avsett icke blott huruvida anledning funnes att utbryta någon eller några av civilförsvarets nuvarande uppgifter utan även frågan om någon ytterligare verksamhetsgren borde tillföras civilförsvaret. Vid nu avsedda överväganden har utredningen självfallet tagit stor hänsyn till de upplysningar, som enligt den i kap. I I lämnade redogörelsen kunnat erhållas angående under kriget tillämpad och för framtiden avsedd organisation i krigsdeltagande länder. Å andra sidan har utredningen utgått från att civilförsvarsproblemens lösning i betydande mån måste ske under hänsynstagande till vårt lands speciella förhållanden i fråga om exempelvis befolkningstäthet, geografisk utsträckning samt förvaltningens allmänna struktur.

Civilförsvaret och den ekonomiska lörsvarsberedskapen. Frågan om den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation har nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, ekonomiska försvarsberedskapsutredningen, vilka den 9 februari 1946 avgivit betänkande med förslag i ämnet (SOU 1946: 19). Sedan betänkandet remissbehandlats, i samband varmed även civilförsvarsutredningen avgivit yttrande, har Kungl. Maj:t avlåtit den 27 september 1946 dagtecknad proposition (1946: 339) till riksdagen i berörda fråga. Riksdagen har (skrivelse 1946: 511) i huvudsakliga delar bifallit propositionen. Statsmakternas beslut innebär, att ett särskilt centralorgan, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, inrättas från och med den 1 januari 1947. Nämndens uppgifter och befogenheter skola emellertid tillsvidare i vissa hänseenden icke fastställas, utan frågan anses böra göras till föremål för

83 närmare utredning inom nämnden. Riksnämndens uppgifter komma därför till en början att till väsentlig del bli av utredande karaktär. I direktiven för civilförsvarsutredningen har beträffande frågan om civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen uttalats, bland annat, att undersökning borde ske, huruvida sådana planläggningsuppgifter som undanförsel av varuförråd och evakuering av industrier eller andra anläggningar lämpligen borde i fortsättningen handhas av civilförsvaret eller överflyttas till ett blivande organ för den ekonomiska försvarsberedskapen. Frågan om möjligheten av ett gemensamt centralorgan för civilförsvaret och för den ekonomiska försvarsberedskapen borde jämväl beaktas. Oaktat ståndpunkt i berörda frågor i viss utsträckning redan tagits av statsmakterna, har utredningen ansett sig böra redovisa sina synpunkter på frågan om det inbördes förhållandet mellan civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Särskild anledning härtill utgör det ovannämnda förhållandet, att riksnämndens befogenheter och uppgifter hittills icke klart avgränsats mot andra myndigheters —• däribland civilförsvarsmyndigheternas —• kompetensområde. Tillsättandet av riksnämnden, vars personalorganisation tills vidare är jämförelsevis begränsad, torde vidare i och för sig icke innebära hinder för en samordning i organisatoriskt hänseende, därest sådan skulle anses lämplig. I sitt den 29 mars 1946 avgivna yttrande över sakkunnigförslaget angående den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation anslöt sig utredningen till den av de sakkunniga anförda allmänna synpunkten, att en omfattande militär eller civil försvarsberedskap icke finge göras mer eller mindre värdelös genom underlåtenhet att komplettera den med en ekonomisk försvarsberedskap av motsvarande storleksordning. I fråga om m ö j l i g h e t e r n a t i l l o r g a n i s a t o r i s k s a m o r d n i n g m e l l a n c i v i l f ö r s v a r e t och den e k o n o m i s k a f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n anförde utredningen — efter att ha funnit en indelning böra göras i militär, civil och ekonomisk försvarsberedskap — följande. »Om sålunda enligt utredningens mening behov förefinnes av åtgärder inom samtliga tre här avsedda områden av försvarsberedskapen, föreligga likväl stora olikheter mellan desamma. Å den militära beredskapen liksom å civilförsvarets beredskap måste numera erfarenhetsmässigt ställas höga krav såtillvida, att försvarsåtgärder med mycket kort varsel skola kunna igångsättas. I fråga om den ekonomiska försvarsberedskapen synes nämnda krav ej vara lika framträdande. Även om angreppshandlingar kunna få vitt omfattande följder även för den samhällsverksamhet, vars förberedande för krigsförhållanden utgör den ekonomiska försvarsberedskapens uppgift, torde risken för ett lamslående på kort tid av ett lands försvarsmöjligheter och försvarsvilja icke vara lika stor som i vad gäller de angreppsmål, vilkas skyddande ankommer på det militära försvaret och civilförsvaret. Påfrestningarna å den ekonomiska försvarsberedskapen torde kunna sägas verka på längre sikt. Till här ovan anförda skiljaktigheter med avseende å förutsättningarna för och kraven på å ena sidan civilförsvarets beredskap och å andra sidan den ekonomiska försvarsberedskapen kommer, såsom i betänkandet anförts, att själva arbetsupp-

84 gifterna inom de båda beredskapsområdena i stort sett sakna inre sammanhang. Civilförsvaret är, om man bortser från skyddsrumsbyggande och liknande rent förebyggande åtgärder, till sin k a r a k t ä r en utryckningsorganisation med fredsmässiga motsvarigheter närmast i polis- och brandväsen. Även om den fortsatta utredningen rörande civilförsvaret kan komma a t t föranleda omläggningar, synes n ä m n d a karaktär alltfort bliva bibehållen. Den ekonomiska försvarsberedskapens uppgifter däremot sammanhänga nära med den verksamhet på näringslivets område, som normalt äger rum, och innefattar sådana moment, t. ex. lagerhållning och produktionsomläggning, vilka k u n n a ingå som led i dylik verksamhet utan tanke på de särskilda förhållandena vid en krissituation. Vad här ovan anförts torde innefatta, a t t civilförsvarets samt den ekonomiska försvarsberedskapens inbördes förutsättningar och uppgifter allmänt sett icke kunna sägas förete sådana gemensamma drag, a t t skäl för en samordning av den centrala ledningen av uppgifterna under fred föreligger. Å andra sidan är ovedersägligt, att vissa civilförsvaret för n ä r v a r a n d e åvilande uppgifter äro av sådan natur, att ett nära samband föreligger med åtgärderna på den ekonomiska för svarsberedskapens område. I betänkandet har i förevarande hänseende pekats på a t t undanförsel, industrievakuering och utrymning innefatta sådana moment, a t t grundförutsättningarna därför endast k u n n a angivas av det organ, som har den samlade överblicken över den ekonomiska försvarsberedskapen. Beträffande ifrågavarande uppgifter torde emellertid förhålla sig så, att vissa av grundförutsättningarna för åtgärders vidtagande äro av natur att böra bedömas av ett centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, under det att andra lika avgörande faktorer, exempelvis tillgång å inkvarteringsutrymmen för utrymningsklientel, tarva en planläggning av helt annan natur än den, som eljest åvilar n ä m n d a centralorgan. Huruvida förberedelsearbetet i ena eller andra hänseendet beträffande här avsedda och möjligen förefintliga liknande gränsfall bör ankomma å centralorganet för den ekonomiska försvarsberedskapen eller å civilförsvarsorganen synes böra bedömas i varje fall. Något avgörande skäl för samordning av civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens ledning torde förekomsten av dylika gränsfall icke innefatta, Civilförsvarsutredningen har av de skäl, som ovan anförts, ansett sig böra ansluta sig till det i betänkandet framförda förslaget, att civilförsvarets ledning tillsvidare hålles skild från den ekonomiska försvarsberedskapens centralorgan. Ekonomiska försvarsberedskapsutredningen har antytt, a t t därest i en framtid civilförsvarsuppgifterna skulle undergå en mera avsevärd förändring, en annan ordning kunde komma i fråga. H ä r u t i n n a n må anföras, att den nedskärning av personalorganisationen inom civilförsvarsstyrelsen med hänsyn till begränsade fredsuppgifter, som vid ämbetsverkets tillkomst förutsatts och av civilförsvarsutredningen jämväl beräknas bliva möjlig, givetvis ökar förutsättningarna för att organisatoriskt sammanföra civilförsvarets centrala ledning med ledningen av den ekonomiska försvarsberedskapen. P å grund av arbetsuppgifternas olika natur bleve likväl vid en samordning nödvändigt, a t t civilförsvarsärenden i största utsträckning inom det gemensamma organet handlades självständigt utan sammanhang med centralorganets verksamhet i övrigt. E n under fredstid självständig ledning av civilförsvaret synes jämväl till fördel med tanke på en krissituation, då centralorganet förutsattes bliva upplöst och ersatt av vederbörande krisorgan. Vare sig man tänker sig att den föreslagna riksnämnden därvid kvarstår som ett centralorgan för civilförsvaret eller att vid dylikt tillfälle en särskild civilförsvarsstyrelse nyorganiseras, måste uppenbarligen de erforderliga förändringarna av organisatoriskt och annat slag inge betänklig heter med hänsyn till de brådskande uppgifter inom civilförsvaret, som i en sådan situation k u n n a förutses.

85 Oaktat utredningen sålunda för närvarande icke anser skäl föreligga för en gemensam ledning av civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen finner utredningen likväl angeläget, att denna väg hålles öppen och att utformningen av centralorganet sker på sådant sätt, att en samordning kan äga rum, därest den fortsatta utredningen rörande civilförsvaret härtill skulle giva anledning. Med hänsyn till att centralorganet för den ekonomiska försvarsberedskapen kan förutsättas påbörja sin verksamhet, innan frågan om civilförsvarets fredsorganisation vunnit sin lösning, finner utredningen det vidare angeläget, att under mellantiden åtgärder vidtagas för ett nära samarbete mellan centralorganet och civilförsvarsstyrelsen. » Utredningen har, såsom tidigare framhållits, funnit den hittillsvarande utvecklingen icke utgöra något skäl att frångå den år 1944 intagna ståndpunkten, att ett i fredstid förberett civilförsvar måste finnas som ett komplement till det militära försvaret. Några sådana förändringar beträffande arten av civilförsvarsuppgifterna, vilka kunna ge anledning till ändring i den allmänna ståndpunkt utredningen i sitt ovan angivna yttrande intagit beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, kunna icke förutses. En markerad väsensskillnad mellan de båda formerna av försvarsberedskap synes alltfort komma att bestå, även om vissa gränsområden finnas. Förefintligheten av dylika gränsområden samt den omständigheten, att i båda fallen likväl är fråga om försvarsåtgärder av civil natur, skulle givetvis kunna anses innefatta skäl att överväga ett gemensamt centralorgan, även om på grund av den förutberörda artskillnaden beträffande uppgifterna ett sådant organ måste utformas med tanke på en i stort sett självständig handläggning av de båda slagen av beredskapsfrågor. Av betydelse för frågans bedömande synes bland annat vara den beräknade omfattningen av arbetsuppgifterna, För civilförsvarets del måste — på sätt utredningen i samband med organisationsfrågorna i det följande avser att närmare beröra —- förutses, att uppgifterna under de närmaste åren till väsentlig del komma att bestå i att följa utvecklingen, särskilt i tekniskt hänseende, samt att omsätta vunna erfarenheter efter svenska förhållanden. Dessa uppgifter böra uppenbarligen i betydande utsträckning handhas centralt, vilket kräver en personalorganisation av i vart fall sådan omfattning, att en särskild centralmyndighet får anses motiverad. Såvitt gäller den ekonomiska försvarsberedskapen synes riksnämndens uppgifter under den första tiden att bli av jämförelsevis begränsad omfattning. Det kan emellertid förutsättas, att i den mån krisorganen efter hand avvecklas och deras beredskapsplanering i samband därmed övertages av riksnämnden, uppgifterna komma att öka och kräva sådan omfattning av organet, att detsamma lämpligen bör vara självständigt. Utredningen har sålunda ansett sig böra vidhålla sin tidigare intagna ståndpunkt, att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras av skilda centralmyndigheter. E t t nära samarbete i alla frågor av gemensamt intresse måste emellertid självfallet äga rum.

S6 Utredningen övergår härefter att behandla v i s s a g r ä n s d r a g n i n g s f r å g o r , avseende de i direktiven särskilt angivna undanförseluppgifterna, däri inbegripet industrievakuering. Det torde härvid vara erforderligt att i korthet redogöra för gällande bestämmelser om civilförsvarets befattning med undanförsel. Undanförsel såsom civilförsvarsåtgärd avser enligt 40 § civilförsvarslagen förhindrande av att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller eljest gå förlorade. Undanförsel benämnes utspridning, om densamma avser egendoms förflyttning till annan förvaringsplats eller fördelning å flera sådana inom samma civilförsvarsområde, bortförande, om densamma avser förflyttning av egendomen till annat civilförsvarsområde med mindre utsatt läge, samt industrievakuering, om densamma avser förflyttning av industriell verksamhet från ort till annan. Utspridningen avser en decentralisering i syfte att begränsa verkningarna av bombanfall, under det att bortförande och industrievakuering därjämte kunna avse förhindrande av att viss egendom eljest går förlorad, exempelvis genom lantmilitära operationer. Vissa föreskrifter, för vilka här icke torde böra närmare redovisas, ha i civilförsvarslagen eller civilförsvarskungörelsen lämnats, bland annat, om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som skall undanföras, att efter anfordran av civilförsvarsmyndighet själv ombesörja eller biträda vid åtgärdens verkställande, ävensom att biträda vid förberedande åtgärder för undanförsel. Det har förutsatts, att undanförselåtgärdernas verkställande i stor utsträckning måste ske genom civilförsvarsorganens försorg eller under deras medverkan. Inom det allmänna civilförsvaret ombesörj es verksamheten, såsom i ett föregående sammanhang omnämnts, av en särskild tjänstegren med uppgift tillika att svara för de förstöringsåtgärder, vilka skola kunna företagas som alternativ till undanförsel, där sådan icke medhinnes eller eljest kan äga rum. Från undanförselåtgärderna, vilka utmärkas av att desamma vid krig eller krigsfara av myndighet föreskrivas, särskiljes s. k. skyddsplacering, som regleras av en särskild kungörelse den 8 januari 1944 om skyddsplacering av varuförråd m. m. (1944:10; ändrad 1944:657). Av bestämmelserna i denna författning framgår, att skyddsplacering avser uppläggande redan under fredstid — på frivillig väg — av varor på sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot fiendens åtgöranden i händelse av krig. Sådan skyddsplacering avses skola kunna ske redan i samband med produktion eller import av viss vara. Under det att den krigsmässiga undanförseln jämlikt 1 § d) civilförsvarskungörelsen tillkommer civilförsvaret, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet, faller skyddsplacering inom försörjningskommissionernas område. Civilförsvarsstyrelsen utövar emellertid härvid en samordnande funktion.

87 Anledningen till att undanförseluppgifterna, av vilka före civilförsvarsorganisationens genomförande endast utspridning av varuförråd föll inom ramen för det dåvarande luftskyddet, tillförts civilförsvaret sammanhänger — enligt vad av förarbetena till civilförsvarslagen framgår — dels med de tidigare omnämnda koncentrationssträvandena, dels med behovet av att för den krigsmässiga undanförselns verkställande äga tillgång till en organisation av civilförsvarets karaktär. I förstnämnda hänseende må framhållas det nära samband, som föreligger icke blott mellan utspridning och bortförande, av vilka åtgärder den ena kan utgöra alternativ till den andra, utan även det sammanhang, som föreligger mellan undanförselåtgärderna, å ena sidan, samt vissa andra civilförsvarsåtgärder, exempelvis utrymning och inkvartering av civilbefolkning, å andra sidan. I det senare hänseendet -— kravet på en organisation av verkställighetskaraktär — kan påpekas, att undanförselns genomförande i ett kritiskt läge förutsätter möjlighet att vid behov kunna ianspråktaga personal med tjänsteplikt samt lokaler och transportmedel med förfoganderätt, ävensom sådan överblick över verksamheten på det civila försvarets område samt orientering om det militära läget, att en verklig ledning av operativ natur kan utövas. Den nuvarande civilförsvarsorganisationen är uppbyggd i syfte att fylla dessa fordringar. Vad ovan anförts som skäl för undanförselåtgärdernas hänförande till civilförsvaret tar närmast sikte på förhållandena vid undanförselns verkställande samt gäller sålunda ansvaret för den krigsmässiga undanförseln och den operativa ledningen därvid. De planläggande och övriga förberedande uppgifter, som erfordras för att åtgärderna skola kunna vid behov snabbt genomföras, innesluta emellertid moment, beträffande vilka annan sakkunskap än den som innehas av civilförsvarsmyndigheterna måste medverka. Härvid åsyftas exempelvis de bedömanden, efter vilka undanförselobjekten utväljas, samt i viss mån även bestämmandet av de områden, från och till vilka bortförande skall ske. Hithörande problem kunna uppenbarligen bäst lösas av de organ, vilka på grund av sin verksamhet äga överblick över landets produktions- och konsumtionsförhållanden samt betydelsen för försvar och folkförsörjning av olika förnödenheter och arter av industriell verksamhet. Angivna behov av särskild sakkunskap för de försörjningsmässiga och industritekniska frågor, som uppkomma vid undanförselns planering, har jämväl uppmärksammats i samband med åtgärdernas hänförande till civilförsvaret, liksom vid det arbete som efter den nya organisationens genomförande bedrivits på området. Sålunda uttalades under förarbetena till civilförsvarslagen, att det vid industrievakueringens planläggande och verkställande borde tillkomma krigsmaterielverket att beträffande företag, som omfattades av verkets krigsplanläggning, lämna civilförsvarsstyrelsen besked angående åtgärdernas omfattning och inriktning samt i övrigt ombesörja de delar av planläggningsarbetet, som krävde särskild teknisk sakkunskap eller tillverkningserfarenhet. Beträffande företag med uteslutande civil tillverkning borde motsvarande befogenheter tillkomma vederbörande försörjnings-

88 kommission, eller sedan krisförvaltningen avvecklats, det i samband därmed inrättade särskilda planeringsorganet för ekonomisk försvarsberedskap. I civilförsvarsstyrelsen skulle vidare vid handläggning av undanförselärenden ingå en särskild delegation, representerande de myndigheter, som ägde särskild kunskap på förevarande område. Jämlikt särskilt Kungl. Maj:ts beslut består nämnda delegation av representanter för försvarsstaben, krigsmaterielverket och reservförrådsnämnden samt industri-, livsmedels-, bränsle- och trafikkommissionerna. Åtgärder ha sedermera vidtagits för att, i enlighet med vad i 1 § d) civilförsvarskungörelsen förutsattes, under ifrågavarande fackmyndigheters ansvar lägga vissa undanförseluppgifter — såväl planläggning som genomförande. Efter framställning av civilförsvarsstyrelsen har sålunda Kungl. Maj:t den 25 maj 1945 förklarat, att det skall ankomma på överbefälhavaren, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, statens industrikommission, statens livsmedelskommission och statens bränslekommission att — envar inom sitt verksamhetsområde — omhänderhava planläggning och genomförande av sådan undanförsel av egendom, som jämlikt bestämmelserna i civilförsvarskungörelsen tillkommer civilförsvaret, i den mån överenskommelse därom träffas mellan civilförsvarsstyrelsen och vederbörande myndighet. Överenskommelser av nu avsett slag ha emellertid, enligt vad utredningen inhämtat, hittills icke ingåtts. Beträffande de synpunkter, vilka numera böra läggas på frågan om undanförsel, vill utredningen anföra följande. De skäl, vilka legat till grund för den krigsmässiga undanförselns hänförande till civilförsvaret, bestå alltjämt. Den ytterligare utveckling på anfallsmedelns område, som tillkommit efter 1944, synes till och med ge ytterligare anledning att sammanhålla undanförsel med övriga civilförsvarsåtgärder. Sålunda innebär exempelvis det ökade behovet av utrymning av tätorter större krav än tidigare på samordning med undanförselåtgärder avseende livsmedel eller industriell verksamhet. Behovet av att organ med sakkunskap beträffande det allmänna försörjningsläget i en krissituation samt industritekniska förhållanden deltaga i undanförselplanläggningen kvarstår emellertid alltjämt. I fråga om varuförråd torde ifrågavarande sakkunskap främst vara tillfinnandes hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, det särskilda beredskapsorgan, som kan komma att inrättas på jordbrukets område samt det organ, som kommer att bära ansvaret för beredskapen beträffande försörjningen av läkemedel och sjukvårds materiel. Samma myndigheter torde i princip även komma att representera den speciella fackkunskap, som erfordras för planläggning av industrievakuering på det civila området. I fråga om den krigsindustriella produktionen synas, enligt vad av remissyttrandena över ekonomiska försvarsberedskapsutredningens betänkande framgår, delade meningar råda angående fördelningen av planeringsansvaret. Den för närvarande rådande ovissheten om på vad sätt regleringen av dessa frågor, som närmast gälla förhållandet mellan riksnämn-

89 den, krigsmaterielverket samt försvarsgrensförvaltningarna, kommer att ske torde emellertid icke utgöra hinder för att vissa riktlinjer för civilförsvarets verksamhet beträffande undanförsel nu uppdragas. Utredningen anser sig, med reservation för de ändringar, som kunna komma att påkallas av eventuell framtida omorganisation på ifrågavarande område, kunna förutsätta, att den särskilda sakkunskap, varom här är fråga, kommer att i första hand representeras av krigsmaterielverket samt försvarsgrensförvaltningarna, envar inom sitt verksamhetsområde. Utredningen anser som allmän princip böra gälla, att civilförsvarets befattning med undanförselfrågorna bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande uppgifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. I stort sett innebär detta att på riksnämnden samt de ovan angivna myndigheterna — i det följande benämnda fackmyndigheterna — bör ankomma att uppdraga riktlinjerna för vad som skall undanföras och, i viss utsträckning, varthän undanförsel skall planeras. Planeringsarbetet skall vidare av nämnden och fackmyndigheterna fullföljas så långt deras speciella kännedom om försörjningsförhållanden, behov av och tillgång på industriell kapacitet m. m. erfordras för hithörande frågors bedömande. P å civilförsvaret bör därefter ankomma att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet materiel deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomförandet av undanförselåtgärderna i ett verkställighetsläge. Utredningen tänker sig att nu angivna riktlinjer böra innebära i huvudsak följande beträffande förberedelsearbetet för undanförselåtgärderna. Urvalet av objekt, vilka böra ifrågakomma för undanförsel, bör ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller vederbörande fackmyndighet. Vid bestämmandet av undanförselobjekten inverka självfallet vissa allmänna militära och civilförsvarssynpunkter, vilka i erforderlig utsträckning böra av riksnämnden eller fackmyndighet inhämtas samrådsvägen. Riksnämndens och fackmyndigheternas beslut i nu förevarande hänseende torde böra meddelas civilförsvarsstyrelsen i form av förteckningar över ifrågakommande undanförselobjekt. Civilförsvarsstyrelsen bör emellertid efter närmare undersökning angående de lokala förhållandena äga möjlighet att från undanförselplanläggning undantaga visst objekt. Det kan exempelvis inträffa, att dylik undersökning, som bör ske genom civilförsvarets lokala organ, ger vid handen, att objektets belägenhet ur civilförsvarssynpunkt är så gynnsam, att undanförselplanläggning icke kan anses motiverad. Den förutsedda bristen på personal, transportmedel och andra resurser, som erfordras för verkställighet i en krissituation, kan vidare tänkas föranleda, att man anser sig böra avstå från en i och för sig önskvärd planläggning. Å andra sidan böra civilförsvarsmyndigheterna äga möjlighet att själva taga initiativ till utväljande av undanförselobjekt. Härvid bör emellertid förslag ingivas till riksnämnden eller fackmyndigheterna för bedömande. Sedan på angivet sätt urval skett av undanförselobjekt, torde som nästa

90 steg i planläggningen komma utseendet av de lokaler — evakueringslokaler — till vilka undanförsel avses skola ske. Vissa allmänna riktlinjer, avseende de landsdelar vilka böra ifrågakomma, synas böra angivas av riksnämnden eller fackmyndighet. Det närmare utväljandet av evakueringslokaler bör emellertid ankomma på civilförsvarsmyndighet i samråd med vederbörande ägare eller innehavare av undanförselobjektet. För angivet ändamål synes — på sätt försöksvis redan skett inom Kronobergs län — en inventering böra ske av de industrilokaler och större lagerutrymmen, vilka kunna ifrågakomma såsom evakueringslokaler för undanförsel. Resultatet av dylik inventering bör inarbetas i det register över fastigheter, som jämlikt kungörelsen den 26 maj 1939 med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. (nr 414; ändrad 1939: 923; 1940:426, 931; 1944:56, 662) föres av länsstyrelsen. Då de inventerade utrymmena endast delvis kunna beräknas komma att erfordras som evakueringslokaler för undanförselobjekt, kommer den föreslagna kompletteringen av länsstyrelsernas register att erbjuda fördelar även för militära och andra lokalreserverande myndigheter, vilka sålunda kunna från registren erhålla icke blott — såsom hittills — negativa besked utan även, i viss utsträckning, positiva upplysningar. Inventering synes icke böra ske i större tätorter eller strategiskt ofördelaktigt belägna områden, vilka icke kunna ifrågakomma som mål för undanförselföretag. Sedan evakueringslokaler utsetts, torde detaljplaneringen i vad avser industrievakuering böra ankomma på vederbörande företag själva efter närmare direktiv av riksnämnden eller fackmyndighet. Det formella åläggandet för företagare att medverka vid förberedelsearbetet bör dock, jämlikt 66 § civilförsvarslagen, meddelas av civilförsvarsmyndighet med hänsyn till, bland annat, den möjlighet till ersättning för dylik medverkan, som jämlikt 67 § samma lag föreligger och jämväl i fortsättningen bör föreligga, Undanförselplanernas fastställande bör likaledes ske genom civilförsvarsmyndighet. Såvitt gäller planläggningen för bortförande av varuförråd m. m. synes vad nyss anförts angående industrievakuering böra äga motsvarande tillämpning. Under det att detaljplaneringen för industrievakuering, om densamma skall bli av värde, måste bli förhållandevis ingående och exempelvis avse den tekniska inredningen av evakueringslokalerna, bör emellertid planläggningen för bortförande av varuförråd kunna begränsas och i huvudsak avse utväljande av evakueringslokaler samt beräkningar av behov av personal och transportmedel för åtgärdens verkställande. I fråga om utspridningsåtgärderna synes, sedan urvalet av objekt skett centralt, planläggningsarbetet såsom hittills varit förhållandet böra ske genom de lokala civilförsvarsorganen i samråd med ägaren och begränsas på sätt som angivits beträffande bortförande. Beträffande utspridning av varuförråd m. m., vilken åtgärd enligt vad tidigare anförts avser decentralisering inom ett och samma civilförsvarsområde, torde anfallsmedlens utveckling innefatta en begränsning av åtgärdens

91 skyddsvärde. Decentraliseringen synes i fortsättningen böra i betydande omfattning planeras till platser utanför det egna civilförsvarsområdets gränser. Då emellertid enligt gällande begreppsbestämningar undanförselåtgärderna i dylik fall erhålla karaktär av bortförande, som planlägges centralt, men å andra sidan synes fördelaktigt att ansvaret för en dylik utvidgad decentralisering fortfarande handhas lokalt i enlighet med de för utspridning gällande bestämmelserna, synes åtgärd böra vidtagas för möjliggörande härav. Det planeringsarbete i fråga om undanförsel, som hittills handhafts av kommissionerna, synes snarast böra överflyttas till riksnämnden oaktat försörjningskommissionerna tills vidare fortsätta sin verksamhet. Försörjningskommissionerna ha — som tidigare påpekats — verkat för åstadkommande av skyddsplacering av viktigare varuslag på frivillig väg enligt särskild kungörelse av 8 januari 1944. Sedan riksnämnden trätt i verksamhet, synes även denna uppgift böra åvila nämnden. Den samordnande funktion, som civilförsvarsstyrelsen jämlikt kungörelsen haft att fylla, bör i stället ersättas av samråd mellan riksnämnden och civilförsvarsstyrelsen. Den fördelning av planläggningsuppgifterna för undanförsel, som enligt den ovan lämnade redogörelsen bör ske mellan, å ena sidan, riksnämnden och vissa fackmyndigheter samt, å andra sidan, civilförsvarsmyndigheterna, torde lämpligen böra ske jämlikt överenskommelse mellan vederbörande myndigheter. Kungl. Maj:ts tidigare omnämnda beslut av den 25 maj 1945 torde för sådant ändamål böra ersättas av ett nytt sådant, vilket bör innefatta åläggande för riksnämnden och fackmyndigheterna att — envar inom sitt verksamhetsområde — omhänderha planläggning och genomförande av sådan undanförsel av egendom, som jämlikt bestämmelserna i civilförsvarsförfattningarna tillkommer civilförsvaret, i den mån överenskommelse därom träffas mellan civilförsvarsstyrelsen och vederbörande myndighet.

Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar. Utredningen avser att i det följande genomgå civilförsvarets nuvarande verksamhet, i anslutning till gällande indelning i tjänstegrenar, till utrönande av, huruvida omläggningar i något hänseende kunna anses påkallade med hänsyn till utvecklingen å krigföringens område och eljest vunna erfarenheter. Vid denna genomgång kommer att till övervägande upptagas frågan huruvida anledning finnes att i de fall, där viss verksamhetsgren inom civilförsvaret avser uppgifter, som i fred företrädas av en normalt fungerande organisation, på sådan organisation överflytta ansvaret för det erforderliga förberedelsearbetet, eventuellt även handhavandet av uppgifterna under krig. De nu avsedda bedömandena gälla närmast civilförsvarets ordningstjänst, brandtjänst och sjukvårdstjänst. I fråga om de nyss omförmälda tjänstegrenarna föreligger anledning att till övervägande upptaga förhållandet mellan civilförsvaret, å ena sidan, samt

92 polisväsendet, brandväsendet och sjukvårdsväsendet, å andra sidan. Jämväl beträffande andra verksamhetsgrenar kommer emellertid motsvarande undersökning att ske. Civilförsvaret och polisväsendet (ordningstjänsten). Tidigare har påpekats, att polisväsendet enligt 1937 års luftskyddslag intog en central ställning i luftskyddsorganisationen. I samband med civilförsvarsuppgifternas tillväxt har denna dominerande ställning mer och mer kommit att försvagas. Fortfarande råder emellertid ett nära samband mellan civilförsvaret och polisväsendet. Enligt gällande lagstiftning på civilförsvarets område avser detta samband dels den territoriella indelningen av landet i civilförsvarsområden samt chefsförhållandena inom dessa områden, i vilka hänseenden anknytning principiellt skett till polisorganisationen, dels en allmän samordning av polisverksamheten med civilförsvaret under krigsförhållanden. I f r å g a om i n d e l n i n g e n i c i v i l f ö r s v a r s o m r å d e n s a m t ledn i n g e n av d e s a m m a innebära de nuvarande föreskrifterna följande. Enligt 5 § civilförsvarslagen utgör varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall annorlunda förordnar. På grund av denna föreskrift gäller för närvarande i allmänhet, att överensstämmelse råder mellan civilförsvarsområden och polischefsdistrikt. Särskilt förordnande om annan indelning har emellertid av Kungl. Maj:t i ett flertal fall meddelats. Härvid har i regel ifrågakommit att till städer i indelningshänseende lägga angränsande kommuner eller delar av kommuner, vilka i riskhänseende ansetts höra samman med vederbörande tätort. Enligt 6 § civilförsvarslagen föreligger vidare skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare för sådan. Till stod för angivna bestämmelse, som grundas på en principiell uppfattning att polischef i första hand bör ifrågakomma som civilförsvarschef, anfördes under förarbetena till civilförsvarslagen, att polischeferna som regel kunde förväntas fylla de krav på auktoritet och befälsvana, som måste ställas å en civilförsvarschef, samt att enligt gjorda erfarenheter svårigheterna att utanför polisorganisationen uppbringa lämpliga civilförsvarschefer varit betydande. För närvarande upprätthålles befattningen såsom civilförsvarschef i 347 av landets 464 civilförsvarsområden av vederbörande polischef. Så är i regel förhållandet inom de civilförsvarsområden, som utgöras av landsfiskalsdistrikt. Såvitt gäller den nu föreskrivna s a m o r d n i n g e n av p o l i s v e r k s a m h e t e n m e d c i v i l f ö r s v a r e t u n d e r k r i g kan följande anföras. Enligt 2 § civilförsvarskungörelsen tillkommer det civilförsvaret att i avseende å ordning och säkerhet under krig ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter och att eljest handhava ordningsuppgifter,

93 som äga omedelbart samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt. För fullgörande av civilförsvaret tillkommande uppgifter med avseende å upprätthållande av ordning och för bevakning skall enligt 3 § civilförsvarskungörelsen organiseras en särskild tjänstegren, ordningstjänst. Denna tjänstegren består regelmässigt av reguljär polispersonal såsom kärna och inskriven civilförsvarspliktig personal såsom förstärkning. Av nyssnämnda bestämmelser om civilförsvarets uppgifter i förevarande hänseende torde framgå, att uppgifterna i viss utsträckning äro desamma, som skola fullgöras av polisorganen. Vad nu sagts gäller närmast den art av polisverksamhet, som brukar benämnas ordningspolistjänst och under normala förhållanden i större städer och samhällen ombesörjes av patrullerande polispersonal. Å andra sidan förefinnas vissa polisuppgifter, exempelvis kriminalpolistjänst, vilka icke äga något samband med civilförsvarsverksamheten. Den identitet i fråga om uppgifter, som i vissa hänseenden föreligger mellan civilförsvaret och polisväsendet, och det därav följande behovet av samordning av de båda organisationernas verksamhet var föremål för omfattande uppmärksamhet i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande. Av 1943 års civilförsvarsutredning anfördes i detta hänseende bland annat följande. Det framstode för utredningen som uppenbart, att det normala polisväsendet under krig väsentligt måste fortgå vid sidan av civilförsvaret och under i stort sett samma former som under fredstid. Vad saken i stället gällde vore, att polisverksamheten under krig vid behov kunde samordnas med civilförsvaret på sådant sätt, att denna kunde fungera med den effektivitet, som vore nödvändig. Detta förutsatte att i kritiska situationer polisväsendet och civilförsvaret i övrigt stode under gemensam ledning. I denna bemärkelse måste sålunda polisväsendet vara inordnat i civilförsvaret. I enlighet med denna ståndpunkt och efter framhållande av att vissa ordnings- och bevakningsuppgifters lösande direkt påverkades av civilförsvarschefens bedömande framhöll 1943 års civilförsvarsutredning, att därest intressekollisioner uppkomme mellan normala polisuppgifter och av civilförsvarsverksamhet betingade ordningshållningsuppgifter, bestämmanderätten borde tillkomma civilförsvarschefen såsom ägande en vidare överblick över läget. Därest civilförsvarschef och polischef vore samma person, vilket utredningen principiellt förordat, behövde inga komplikationer uppkomma. I syfte att reglera förhållandena i de fall, där civilförsvarschef icke tillika är polischef, ha vissa föreskrifter meddelats i 12 § civilförsvarskungörelsen. Enligt detta författningsrum äger civilförsvarschef sålunda, även om han icke tillika är polischef, under civilförsvarsberedskap förordna, att polismän inom civilförsvarsområdet skola avdelas för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Under sådan tjänstgöring är polisman underställd tjänstegrenschef för ordningstjänsten eller särskilt utsett befäl inom civilförsvaret. Då högsta civilförsvarsberedskap råder, äger civilförsvarschefen tillika meddela föreskrifter beträffande den beredskap, som skall upp-

94 rätthållas inom polisväsendet med hänsyn till möjligheten av att förordnande av nyss omförmält slag kan komma att meddelas. Av det ovan anförda torde framgå att, ehuru civilförsvaret i vissa indelnings- och befälsfrågor anknutits till polisorganisationen samt åtgärder vidtagits för möjliggörande av en enhetlig inriktning av polisverksamheten och civilförsvaret i krig, det för polisväsendets del icke är fråga om något uppgående i civilförsvaret ens under krigsförhållanden. Polisen kvarstår även under dylika förhållanden som principiellt självständig organisation. Under fred är denna självständighet oinskränkt och sambandet med civilförsvaret avser — bortsett från det ansvar polischef kan ha för civilförsvaret i egenskap av civilförsvarschef — endast den gemensamhet i fråga om krigsplanläggningen för civilförsvarets ordningstjänst, som av naturliga skäl måste förefinnas. Anledning torde finnas att i fråga om det fortsatta bedömandet av förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet skilja mellan ordningspolistjänst och bevakningstjänst. Med ordningspolistjänst avser utredningen härvid upprätthållande av ordning på gator och allmänna platser, förhindrande av panik, vidtagande av avspärrningar kring farliga områden, viss trafikreglering i samband med arbete på skadeplatser och liknande i direkt samband med civilförsvarets verksamhet stående uppgifter. Med bevakningstjänst åsyftar utredningen den vakthållning, som av hänsyn till spioneri och sabotage påkallas såväl vid ledningscentraler och andra civilförsvaret tillhöriga inrättningar eller förråd som vid övriga viktigare skyddsföremål. I fråga om bevakningstjänsten föreligga till övervägande åtskilliga gränsdragningsspörsmål, som icke blott gälla förhållandet mellan civilförsvaret och polisen utan även vissa andra i bevakningstjänst engagerade organisationer. Då bevakningsfrågorna icke äro av utslagsgivande betydelse vid bedömandet av det erforderliga sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret utan i stället äro av större intresse för förhållandet mellan civilförsvaret och de andra i bevakningstjänst sysselsatta personalkategorierna, särskilt landstormspolisen, avser utredningen att senare i ett särskilt avsnitt behandla bevakningstjänsten. I det följande bedömes sålunda frågan om civilförsvaret och polisväsendet med utgångspunkt allenast från det nu bestående sambandet i fråga om enhetlig ledning vid krig av ordningspolistjänsten tillhörande uppgifter, ävensom den gällande anknytningen i territoriellt och befälshänseende. Hänsyn kommer därvid att tagas till förhållandena under såväl fred som krig. Vad angår förhållandena u n d e r k r i g äro självfallet av intresse de uppgifter, vilka enligt den i kap. I I lämnade redogörelsen kunnat erhållas från de av kriget berörda länderna. Förhållandena i de ockuperade länderna synas härvid icke böra tjäna till ledning med hänsyn till den politisering av polisväsendet samt obehöriga påverkan på detta i övrigt från ockupationsmaktens sida, som, enligt vad utredningen vid studiebesök i bland annat Danmark. Holland och Belgien inhämtat, förekommit. Äv större intresse är otvivel-

95 aktigt det förhållandet, att man i England under olika faser av luftkriget arbetat med ett från det egentliga civilförsvaret skilt polisväsende. Jämväl brandväsendet har, såsom tidigare påpekats, i England fungerat fristående från civilförsvaret, vilket därmed kommit att i huvudsak bedriva sådan hjälpverksamhet, som icke företrätts av en särskild, normalt fungerande organisation. Emellertid bör å andra sidan påpekas, att, ehuru de tre organisationerna formellt varit fristående från varandra, ett nära samarbete förekommit under anfall. En direkt samordning har för övrigt förelegat i den regionala instansen (Storbritannien var i civilförsvarshänseende indelat i 12 »Regions» under ledning av »Regional Commissioners»), där en enhetlig operativ ledning möjliggjorts. För utredningen står det för vårt lands vidkommande klart, att den nuvarande samordningen innebär påtagliga fördelar i fråga om framför allt möjligheterna av ett gemensamt order- och rapportväsende samt enhetlig inriktning av hela civilförsvarsverksamheten i ett kritiskt läge. Några egentliga betänkligheter mot den nuvarande samordningen gjorde sig icke heller gällande i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande. Den möjlighet civilförsvarschef enligt gällande bestämmelser äger att — även om han icke tillika är polischef — inverka på polisverksamhetens bedrivande genom ianspråktagancle av polismän för särskilda civilförsvarsuppgifter är givetvis icke avsedd att utnyttjas annat än där så ur det gemensamma civilförsvarsarbetets synpunkt är nödvändigt. Det torde vidare vara avsett att, även i de fall då civilförsvarschef, som icke tillika är polischef, anser sig böra ingripa i här avsett syfte, detta ingripande skall begränsas till allmänna direktiv. I här avsedda, fall torde regelmässigt såsom tjänstegrenschef för ordningstjänsten vara utsedd vederbörande polischef eller annat högre polisbefäl, under vilkens ledning de civilförsvaret tillkommande uppgifterna med avseende å ordningstjänsten skola lösas. I detta hänseende gäller för ordningstjänstens vidkommande samma förhållande som beträffande övriga tjänstegrenar, exempelvis brandtjänst, där vederbörande tjänstegrenschef — i det anförda exemplet regelmässigt en brandchef — utövar den direkta ledningen av tjänstegrenens verksamhet. I de fall civilförsvarschef ingriper reglerande i polisens verksamhet, måste självfallet ansvaret för vidtagna åtgärder övergå till denne. Härutinnan gäller sålunda samma förhållande, som när militär direktivrätt utövas gentemot civilförsvarsorganen. Det kan förutsättas, att civilförsvarets befogenhet att inverka reglerande på polisverksamheten endast kommer att äga aktualitet under begränsad tid. Behovet av enhetlig ledning synes sålunda närmast föreligga under luftanfall och det i anslutning därtill igångsatta hjälparbetet. Så snart förhållandena det medgiva, torde den polisiära verksamheten böra ombesörjas av polisorganen själva på eget ansvar. Även i kritiska situationer kommer viss polisverksamhet — exempelvis kriminalpolistjänst — att utövas utan inblandning från civilförsvarsorganens sida. Vid här angivna förhållanden kan utredningen icke finna annat än att de

96 fördelar, som ligga i samordnad ledning i krig och gemensamt utnyttjande av rapport- och ordervägar, helt överväga de olägenheter, som alltid måste vara förenade därmed, att polispersonalens lydnadsförhållanden, i de fall civilförsvarschef är annan person än polischefen, i viss utsträckning måste bli oklara. Den utveckling, som förekommit på luftkrigets område efter civilförsvarsorganisationens genomförande, synes icke föranleda ändring av denna ståndpunkt. Den väntade ökade omfattningen av skadegörelsen föranleder snarast ett understrykande av samordningsbehovet. Vidkommande härefter förhållandet emellan civilförsvar och polisväsendet u n d e r f r e d , skulle givetvis — oavsett en taktisk samordning i krig —• kunna tänkas att ansvaret för de förberedelseåtgärder, som erfordras för upprätthållandet i krig av en civilförsvarets ordningstjänst, lades på polisorganen. I dylikt fall skulle emellertid erfordras sådana författningsmässiga regleringar, att polisorganen finge möjlighet att utöva de befogenheter i fråga om ianspråktagande av personal för utbildning och övning m. m., som nu tillkom mer civilförsvaret. Ävenledes skulle ett avskiljande av förberedelseverksamheten å ifrågavarande område erfordra en central ledning av polisväsendet under Kungl. Maj:t. Utredningen har sålunda ansett sig böra intaga den ståndpunkten, att det bestående sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret icke lämpligen bör brytas. En fråga, som icke äger nödvändigt samband med det allmänna spörsmålet om polisens och civilförsvarets inbördes förhållande, är lämpligheten av polischefsdistrikt som civilförsvarsområden och polischefer som civilförsvarschefer. I fråga om den lokala indelningen ha hittillsvarande erfarenheter meddelats utredningen av länsstyrelserna samt vissa civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder vid besvarandet av de tidigare omförmälda frågeformulären. I de avgivna svaren uttalas tänlligen enstämmigt, att den bestående indelningen är lämplig. De erfarenheter, som kunnat erhållas angående andra länders organisation ge icke heller anledning att överväga ändrad indelningsgrund. — Utredningen har vidare — på sätt i det följande närmare kommer att anges (s. 221) — förutsatt att jämväl i fortsättningen i flertalet civilförsvarsområden kommer att befinnas lämpligt att utse polischefen till civilförsvarschef. Civilförsvaret och brandväsendet (brandtjänsten). Den av luftanfall mot tätorter under det andra världskriget förorsakade materiella skadegörelsen har till väsentlig del skett genom brand. Insikten härom samt om den betydande vjkten av en effektiv eldsläckningsorganisation har återverkat på utformningen av gällande civilförsvarsorganisation, vari brandtjänsten ingår som en av de betydelsefullaste tjänstegrenarna. Eldsvådornas avsevärda andel i förstörelsen genom bombanfall mot bebyggelse kan numera på ett åskådligt sätt redovisas i siffror. Utredningen

97 erinrar härutinnan om den i kap. I I lämnade redogörelsen, enligt vilken i allierade rapporter från luftkriget mot Tyskland konstateras, bland annat, att en viss bombvikt brandbomber mot genomsnittlig stadsbebyggelse visat sig omkring 4,8 gånger effektivare än motsvarande vikt brisansbomber. Av den i samma kapitel givna beskrivningen av atombombernas verkningar framgår att — i den mån dylika vapen komma till användning i ett framtida krig — risken för skadegörelse genom eld ytterligare ökat. Utredningen har tidigare berört, att civilförsvarets brandtjänst bygger på de för det fredsmässiga eldsläckningsväsendet bildade brandkårerna, vilka sålunda under krig ingå i civilförsvarsorganisationen. Brandväsendet under fred däremot står i princip självständigt från civilförsvaret och regleras av särskild lagstiftning. En skillnad i organisatoriskt hänseende föreligger därför mellan fredsbrandväsendet och krigsbrandväsendet. E n närmare redogörelse för gällande reglering av hithörande frågor torde här vara erforderlig. Fredsbrandväsendet. Den nu gällande brandlagen och brandstadgan av den 15 juli 1944 trädde i kraft den 1 januari 1945. Enligt dessa författningar skall varje kommun hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. I varje kommun skall finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstyrkan skall utgöras i stad av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår samt i annan kommun av borgarbrandkår eller frivillig brandkår, vilken gentemot kommunen förbundit sig att svara för brandsläckning. Till kommuns brandstyrka skall därjämte höra reservbrandstyrka, uttagen med tjänsteplikt. Länsstyrelse äger befria kommun från att hålla egen brandkår, såframt kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan kommun, så ock för stad att hålla yrkes- eller borgarbrandkår, såframt i staden finnes frivillig brandkår. Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att taga större omfattning, är annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig hänsyn till dess egen säkerhet åsidosattes. Ersättning skall härvid utgå. Då så erfordras för släckning av brand är envar i åldern 16—65 år, som vistas i orten, pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta medverka vid släckningen. Bland de sålunda tjänstepliktiga skall den förut omnämnda reservbrandstyrkan uttagas, i första hand efter frivillighet. Den som uttagits är skyldig deltaga i brandövning under högst 15 timmar årligen samt är för medverkan vid brandsläckning berättigad till ersättning. Tillsynen över brandförsvaret i riket utövas av en riksbrandinspektör. Enligt instruktionen åligger denne bland annat att förskaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om brandförsvaret i riket, skogsbrandförsvaret däri inbegripet, att med uppmärksamhet följa brandteknikens utveckling i teori och praktik såväl i Sverige som i utlandet, 7 - 1806 40

98 att verka för enhetlighet i fråga om brandförsvarets organisation i olika delar av landet, att verka för standardisering av brandmateriel, att besvara remisser från Kungl. Maj:t, att yttra sig över de förslag till brandordningar eller ändringar däri, som till hans granskning överlämnas, att, därest inom visst län åtgärder erfordras för brandförsvarets stärkande, göra framställning härom hos länsstyrelsen, samt att i övrigt hos Kungl. Maj:t göra de framställningar om förbättring av brandförsvaret, vilka kunna finnas nödiga. Inom länen skola länsstyrelserna tillse, att brandförsvaret är tillfredsställande ordnat. De kommunala brandordningarna, i vilka kommunernas skyldigheter beträffande brandväsendet närmare angivas, skola fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen äger förelägga kommun, som åsidosätter sina skyldigheter, lämpligt vite. Länsstyrelserna ha genom förordnande av länsbrandinspektörer tillförts särskild expertis vid brandärendenas handläggning. Till länsbrandinspektör har i regel utsetts brandchefen i residensstaden eller annan stad inom länet. Statligt arvode utgår. Inom de olika länen ha numera organisationsplaner för brandförsvaret upprättats, angivande kommunernas hänförande till släckningsområden samt förslag huruvida kommun skall basera sitt släckningsväsende på egen brandkår eller avtal med exempelvis annan kommun. En indelning i brandkårskretsar har även skett, syftande till samarbete i fråga om utbildning, materielvård m. m. Meningen är att organisationsplanen skall tjäna till ledning vid upprättandet av brandordningarna. Antagandet av brandordningar torde på flera håll ha skett långsammare än beräknat, främst på grund av den nu beslutade kommunindelningsreformen. Krigsbrandväsendet. Under krig ingå som nämnts de fredsmässiga brandkårerna i civilförsvarets brandtjänst. I konsekvens härmed åligger det enligt civilförsvarskungörelsen civilförsvaret att svara även för släckning av sådan brand, som ej föranledes av stridshandlingar. I motsats till polisen, som i princip kvarstår som självständig organisation under krig, uppgår sålunda brandväsendet, så vitt avser eldsläckningsuppgifterna, helt i civilförsvaret. Med hänsyn till de förändrade förutsättningarna och ökade arbetsuppgifterna under krig avses vissa förändringar av organisationen i krig skola ske i förhållande till den i fred gällande. Härutinnan kan följande anföras. F ö r s t ä r k n i n g av eldsläckningsstyrkorna skall ske. Vad beträffar personalen sker förstärkningen genom uttagning av civilförsvarspliktiga samt tilldelning av vapenfria värnpliktiga, det sistnämnda dock endast vid yrkesbrandkårer. Även en förstärkning av brandkårernas materiella utrustning är i flera fall erforderlig. Beträffande de landsbygdsbetonade områdena anses dock att, sedan fredsbrandväsendets upporganisering skett, anskaffning av ytterligare materiel för krigsfall i allmänhet ej skall behöva ske. Det torde för övrigt ofta icke vara möjligt att uppbringa lämplig personal till eventuellt

99 ytterligare önskvärda släckningsenheter. Särskilt i större städer måste däremot även en materiell förstärkning ske. Denna bestämmes genom civilförsvarets organisationsplan, vilket bland annat innebär, att vederbörande kommun ej är skyldig anskaffa materielen med mindre statsbidrag med två tredjedelar av kostnaderna ställes till förfogande. Utbyggnad av krigsbrandkårerna har i betydande omfattning skett under de gångna krigsåren. O m g r u p p e r i n g av eldsläckningsenheterna kommer att ske. Särskilt de större brandkårerna, vilka icke lämpligen böra vara förlagda i sina fredsmässiga brandstationer, komma att decentraliseras. Enheterna komma så långt möjligt att förläggas i skyddsrum, i vissa större städer tillsammans med andra tjänstegrenars enheter i s. k. gruppstationer. L e d n i n g e n av eldsläckningsstyrkorna kommer att samordnas med civilförsvarets ledning i övrigt. Inom varje civilförsvarsområde skall finnas en tjänstegrenschef för brandtjänsten (regelmässigt en brandchef), som närmast ansvarar för ledningen av tjänstegrenen. Dispositionen av styrkorna blir mera obunden än i fred. På sätt förut nämnts stadgas visserligen i brandlagen skyldighet för kommun att vid hotande bränder lämna släckningshjälp, men denna skyldighet är begränsad och i viss mån beroende av uppfattningen hos den brandchef, från vilken hjälp begäres. Under krig bestämmes styrkornas insättande av civilförsvarsledningen, d. v. s. av civilförsvarschefen eller —• som regel — tjänstegrenschef en inom det egna civilförsvarsområdet och av länsstyrelsen utom detta, S ä r s k i l d a e l d s l ä c k n i n g s e n h e t e r bildas av det särskilda civilförsvaret. De olika hemskydden organisera brandpatruller, närmast med uppgift att bekämpa brandbomber. Inom blocken organiseras brandgrupper med något tyngre materiel än hemskyddens. Industribrandkårerna, som i första hand disponeras för det egna objektets verkskydd, kunna av civilförsvarschefen tagas i anspråk för insättande på annan plats. Av den föregående redogörelsen framgår, bland annat, att vid fredsbrandväsendets organisering i enlighet med den nya brandlagen en indelning i territoriellt hänseende sker i släokningsområden. Dessas storlek och avgränsning bestämmas självfallet närmast med hänsyn till släckningsförhållandena under fred. Då brandväsendet under krig uppgår i civilförsvarsorganisationen följer emellertid att släckningsverksamheten kommer att ledas inom civilförsvarets lokala enheter — civilförsvarsområdena — vilka i regel sammanfalla med polischefsdistrikten. Utredningen har ansett det vara av intresse att undersöka, i vad mån det vid bildandet av släckningsområden varit möjligt att åstadkomma överensstämmelse mellan släckningsområdens och civilförsvarsområdens gränser. I utsänt frågeformulär har utredningen därför hemställt bland annat att länsstyrelserna måtte meddela sina erfarenheter angående möjligheterna att vid fredsbrandväsendets organisering tillgodose krigsbrandförsvarets intressen. Av de inkomna svaren framgår, att det icke kunnat undvikas att i vissa fall låta gränserna för släckningsområden skära civilförsvarsområdes-

100 gränser men att i stort sett samordningsmöjligheter funnits. Jämväl i övrigt synes, trots de i viss mån olika förutsättningarna vid eldsläckning under fred och under krig, det fredsmässiga brandväsendet efter den nya brandorganisationens genomförande komma att utgöra en god grund för en krigsmässig, i civilförsvaret ingående brandtjänst. Uppdelningen i fredsbrandförsvar och krigsbrandförsvar har medfört vissa svårigheter att på ett rationellt sätt lösa frågan om den centrala ledningen. Till en början må påpekas, att vissa olägenheter måste vara förbundna med att inom Kungl. Maj:ts kansli det fredsmässiga brandväsendet sorterar under kommunikationsdepartementet, under det att det i civilförsvaret ingående krigsbrandförsvaret lyder under socialdepartementet. Enahanda dualism utmärker i viss mån jämväl den centrala ledningen under Kungl. Maj:t. Enligt instruktionen för riksbrandinspektören handlägger denne frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. I övrigt är riksbrandinspektören, i den mån ej annat följer av vad särskilt stadgas, direkt under Kungl. Maj:t ansvarig för sin ämbetsförvaltning. Riksbrandinspektören avlönas från anslag under sjätte huvudtiteln, under det att den till hans förfogande stående biträdespersonalen avlönas på civilförsvarsstyrelsens stat under femte huvudtiteln. Den principiella uppdelning i freds- och krigsbrandärenden, som enligt riksbrandinspektörens instruktion avses, synes i praktiken ha blivit svår att upprätthålla. För närvarande utövar civilförsvarsstyrelsen med riksbrandinspektören som föredragande beslutanderätten, förutom i rena krigsbrandärenden, i ett flertal ärenden av mer eller mindre utpräglat fredsmässig karaktär. Hit höra bland annat ärenden angående statsbidrag till kommuner för uppförande av brandstationer, anläggande av branddammar, inköp av motorsprutor och brandslang samt angående upphandling av viss brandmateriel. Jämväl framställningar rörande anslag för brandväsendets behov, däri inbegripet löneoch omkostnadsanslag för riksbrandinspektörens avdelning inom civilförsvarsstyrelsen, göras av styrelsen. I länsinstansen innebär uppdelningen av brandväsendet i en fredsmässig och en krigsmässig del ingen olägenhet, enär ledningen i såväl ena som andra hänseendet utövas av länsstyrelsen. I överensstämmelse med vad i övrigt gäller i fråga om länsstyrelsernas experter äro länsbrandinspektörerna icke föredragande, utan föredragningen sker i stället genom någon av de ordinarie föredragandena. Vid sina överväganden rörande den framtida samordningen av civilförsvaret och brandväsendet har utredningen beaktat förhållandena dels under krig dels under fred. I fråga om brandförsvaret u n d e r k r i g är det av intresse att i England — där emellertid brandväsendet sedan år 1941 är förstatligat och enhetligt organiserat — ledningen av eldsläckningen lokalt utövats fristående från civilförsvaret i övrigt, ehuru givetvis ett nära samarbete med detta ägt rum. Liknande

101 förhållanden synas ha förelegat i Tyskland åtminstone under slutskedet. Det måste också anses uppenbart att brandtjänsten med nutida metoder på luftkrigföringens område ställes inför sådana omfattande uppgifter, att tjänstegrenen bör arbeta i största utsträckning självständigt utan onödiga hämningar i form av överflödiga befälslinjer. Den nuvarande inordningen av brandtjänsten i civilförsvaret har emellertid icke ansetts behöva lägga någon hämsko på brandtjänstens verksamhet, lika litet som gäller övriga tjänstegrenar. Samordningen åsyftar beredande av fördelar, av vilka här kunna nämnas följande. Brandtjänsten behöver tillgång till civilförsvarets order- och rapportorganisation. Det synes icke möjligt för brandtjänsten att bygga sitt rapportväsende på de fredsmässiga anordningarna, såsom brandtelegraf och det allmänna telefonnätet. Brandtjänsten behöver vidare tillgång till de rapporter om andra skador än eldsvådor, som inkomma till civilförsvarscentralerna, exempelvis angående blockerade vägförbindelser. Intressekollisioner kunna uppkomma, såsom om eldsläckningen i ett visst fall bör inriktas på räddning av människoliv eller på räddning av ett för försvaret oersättligt förråd. Avgörandet bör i dylika fall träffas av civilförsvarschefen, som har en vidare överblick av läget än en tjänstegrenschef kan besitta. Vid interlokala hjälpsändningar är det slutligen ofta nödvändigt att skaffa upplysningar om framkomlighet på vägar m. m., vilket förutsätter samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete bör ske genom civilförsvaret över de eljest föreskrivna samrådslinjerna, då de militära organen icke onödigtvis böra belastas med orienteringsskyldighet gentemot flera civila organisationer. De angivna fördelarna synas enligt utredningens mening så betydelsefulla, att en utbrytning av brandförsvaret från civilförsvaret i övrigt under krig icke bör ifrågasättas. Självfallet bör emellertid brandtjänsten, liksom för övrigt andra tjänstegrenar, under krig så långt möjligt ledas självständigt genom tjänstegrenschefen och övrigt i tjänstegrenen ingående befäl. Annat torde icke heller ha ifrågasatts. Den gemensamma civilförsvarsledningen bör sålunda ingripa endast där så med hänsyn till hela hjälparbetets enhetliga riktning är erforderligt. I första hand bör det härvid tillkomma civilförsvarschefen att med ledning av den överblick över läget han i civilförsvarscentralen erhåller genom inkommande rapporter och samråd med samtliga tjänstegrenschefer ingripa reglerande där så erfordras. Men även på skadeplatser, där enheter från flera tjänstegrenar insatts i arbete, bör — såsom jämväl hittills avsetts — en enhetlig ledning kunna säkerställas genom utseende av skadeplatsbefälhavare. Såsom skadeplatsbefälhavare kan enligt utredningens mening ofta vara lämpligt att utse brandbefäl, vilka genom sin fredsmässiga verksamhet måste anses besitta erforderlig rutin för uppgiften i fråga. I fråga om brandväsendets ställning u n d e r f r e d innebär, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, den nu gällande ordningen, att en åtskillnad i princip upprätthålles mellan ärenden, avseende det fredsmässiga brandväsendets ordnande inom kommunerna i enlighet med brandlagstiftningen, och

102 ärenden gällande krigsbrandförsvarets förberedande inom civilförsvarsområdena i enlighet med civilförsvarsförfattningarna. Likaledes framgår av vad tidigare anförts, att denna uppdelning icke är helt tillfredsställande på grund av svårigheten att i praktiken särskilja de båda slagen av ärenden. Utredningen har vid övervägandet av förevarande fråga ansett sig böra undersöka lämpligheten av de två alternativ, vilka — därest ändring av nu gällande bestämmelser anses böra ske — synas kunna komma i fråga beträffande brandväsendets förhållande till civilförsvaret under fred, nämligen antingen att helt bryta det samband, som — huvudsakligen beträffande krigsplanläggningen — föreligger mellan brandväsen och civilförsvar, eller att helt inordna även det fredsmässiga brandväsendet i civilförsvaret. Båda alternativen ha framförts i den diskussion, som förekommit efter civilförsvarsorganisationens genomförande. Vad först angår det fullständiga upphävandet av sambandet mellan brandväsendet och civilförsvaret under fred synes detta i praktiken komma att innebära följande. I fråga om den centrala ledningen under Kungl. Maj:t skulle riksbrandinspektören ges en från civilförsvarsstyrelsen helt självständig ställning och på egen hand ombesörja även krigsbrandärendenas handläggning. Riksbrandinspektören skulle vidare ges egen beslutanderätt i de ärenden angående bland annat statsbidrag till kommuner till kostnader för vissa fredsmässiga brandanordningar, vilka enligt vad tidigare sagts nu föredragas för civilförsvarsstyrelsen. Härvid skulle jämväl den kamerala förvaltningen av brandväsendets statliga anslag ombesörjas av riksbrandinspektören i stället för som nu av civilförsvarsstyrelsens administrativ-kamerala byrå. På grund härav och då riksbrandinspektören vidare själv skulle handhava den försöks- och forskningsverksamhet, som nu sker gemensamt för hela civilförsvarsstyrelsen, torde en utökning av riksbrandinspektörens avdelning (statens brandinspektion) bli nödvändig. — I länsinstansen torde icke finnas skäl ifrågasätta, att länsstyrelsen skulle skiljas från sina nuvarande skyldigheter och befogenheter med avseende å brandväsendet. — I civilförsvarsområdena slutligen synes brandväsendets särställning icke kunna innebära annat än att krigsbrandförsvarets förhållanden icke skulle regleras av civilförsvarslagstiftningen och för civilförsvaret uppgjorda organisationsplaner. I den mån krigsorganisationen likväl angåves i dessa planer, vilket synes nödvändigt med hänsyn till den samordning med civilförsvaret under krig, som enligt utredningens mening i allt fall bör ske, skulle detta angivande endast tjäna som orientering men icke erhålla den förpliktande verkan gentemot kommun, som organisationsplanerna eljest skola äga. Bestämmandet av de särskilda förpliktelserna för kommun med avseende å krigsbrandförsvaret skulle i stället få ske på samma sätt som när det gäller det fredsmässiga brandförsvaret, sålunda närmast genom de i enlighet med brandlagstiftningen fastställda brandordningarna. Vad nu sagts skulle kräva, att brandlagen ändrades dithän, att även krigsbrandförsvaret därav komme att regleras. Det skulle ankomma å de kommunala brandstyrel-

103 serna att antaga brandordningar, avseende även krigsförhållanden, under det att civilförsvarets organisationsplaner såsom hittills bestämts skulle uppgöras av civilförsvarscheferna i samråd med civilförsvarsnämnderna. Utredningen har för sin del icke velat förorda en omläggning enligt ovan angivna linjer. Åtskilliga med krigsbrandförsvarets planläggning sammanhängande åtgärder, exempelvis anordnande av förläggningsutrymmen och verkställande av personaluttagning, äro uppenbarligen av natur att böra vidtagas inom ramen för en gemensam civilförsvarsorganisation. E t t undantagande från civilförsvarets ansvar av den i fred erforderliga krigsplanläggningen och övriga förberedelseverksamheten på brandförsvarets område skulle enligt utredningens mening utgöra ett steg bakåt, medförande avsevärda olägenheter. Vidare synes det böra undvikas att nu vidtaga ändringar i den nyligen genomförda brandlagstiftningen. Vad härefter angår tanken på att helt inordna jämväl fredsbrandväsendet i civilförsvaret, skulle onekligen därigenom skapas klarare linjer i fråga om den centrala ledningen. Då svårighet alltid måste föreligga att fastställa vad som är fredsbranclärenden och krigsbrandärenden, kommer den nuvarande ordningen städse att innebära viss risk för oklarhet om civilförsvarsstyrelsens och riksbrandinspektörens inbördes befogenheter. Å andra sidan är uppenbart, att det ur brandväsendets synpunkt icke kan vara någon fördel att beträffande den centrala ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning inom ett i övrigt icke fackkunnigt ämbetsverk. Snarare måste det för de fredsmässiga brandärendenas handläggning vara till olägenhet, att riksbrandinspektören jämväl beträffande dessa inplaceras i civilförsvarsstyrelsen. För det alltjämt pågående arbetet med uppbyggandet av landsbygdens brandförsvar i enlighet med nya brandlagen skulle brandväsendets ytterligare anknytning till civilförsvaret kunna ge anledning till irritation, vilket bör undvikas. Utredningen har på grund av vad ovan anförts ansett sig böra stanna för ett bibehållande av det nuvarande sambandet under fred mellan civilförsvaret och brandväsendet. Det bör, särskilt om civilförsvars- och brandärendena framdeles komma att hänföras till ett och samma departement, vara möjligt att övervinna de svårigheter, som följa med den nuvarande uppdelningen av brandväsendet i en fredsmässig och en krigsmässig del. Riksbrandinspektören föreslås i enlighet med nyss angivna ståndpunkt alltjämt skola handlägga frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. Utredningen har övervägt lämpligheten av att — oavsett krigsbrandförsvarets bibehållande inom civilförsvarsstyrelsen — överföra den på civilförsvarsstyrelsens stat upptagna personalen inom riksbrandinspektörens avdelning till en fristående statens brandinspektion, vilken härvid skulle anvisas erforderliga personal- och omkostnadsanslag under sjätte huvudtiteln. I samband härmed skulle beslutanderätten i de tidigare omförmäida fredsbrandärendena, avseende statsbidragsgivning till kommuner för vissa till brandväsendet hörande anordningar ävensom viss upphandling för

104 brandväsendets behov, tillerkännas riksbrandinspektören, vilken jämväl skulle förvalta vederbörande anslag. Emellertid har en undersökning visat, att skiljandet av riksbrandinspektörens avdelning från civilförsvarsstyrelsen skulle medföra betydande merkostnader. Å avdelningen sysselsättas för närvarande — förutom riksbrandinspektören — fem heltidsanställda och en halvtidsanställd befattningshavare. Nettolönekostnaderna för denna personal uppgå till omkring 39 000 kronor. Enligt av t. f. riksbrandinspektören utarbetat förslag skulle å en självständig statens brandinspektion erfordras sammanlagt åtta heltidsanställda befattningshavare. Nettolönekostnaderna för angivna personal torde, under hänsynstagande till den lönegradsplacering som förutsatts, kunna beräknas till omkring 67 000 kronor. Det ökade personalbehovet föranledes närmast av de kamerala göromål, som nu bestridas av civilförsvarsstyrelsens administrativ-kamerala byrå men vid en utbrytning skulle kräva anställande av särskild personal. Utredningen har av hänsyn till nu anförda kostnadsökning icke ansett sig böra förorda den berörda utbrytningen. Riksbrandinspektören torde emellertid lämpligen kunna instruktionsmässigt tillerkännas befogenhet att utöva beslutanderätt å civilförsvarsstyrelsens vägnar i ett flertal av de tidigare angivna statsbidrags- och upphandlingsärendena. Civilförsvaret och sjukvårdsväsendet (sj ukvårdstj änsten). Den s l u t n a v å r d e n av skadade och sjuka under krigsförhållanden regieras genom lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara jämte därtill hörande tillämpningsbestämmelser. Då civilförsvarets uppgifter med avseende å sjukvården endast till en ringa del äro att hänföra till sluten vård, torde redogörelse för sjukhusorganisationen vid krig här endast böra i korthet lämnas. Sjukhusvård vid krig eller krigsfara beredes vid dels militära och dels civila sjukhus. Ledningen av cle militära sjukhusen utövas av försvarets sjukvårdsförvaltning. Olika slag av militära sjukhus äro krigssjukhus, garnisons- och fästningssjukhus, marinens sjukhus, fördelningssjukhus, etappsjukhus samt sjukvårdsanstalter, upprättade av svenska röda korset och ställda till försvarsväsendets förfogande. De civila sjukhusen stå under medicinalstyrelsens ledning. De utgöras av dels i fred befintliga civila sjukhus, som fortsätta sin verksamhet utan förändring i fråga om art eller omfattning, dels i fred befintliga civila sjukhus, som fortsätta sin verksamhet med dylik ändring, dels ock nyupprättade sjukhus. De sistnämnda båda kategorierna bruka benämnas beredskapssjukhus, under det att den förstnämnda gruppen kan benämnas kvarvarande sjukhus. För beredskapssjukhusens organisation finnes plan fastställd av Kungl. Maj:t. Enligt denna uppgår totala antalet vårdplatser å beredskapssjukhusen till cirka 68 000. Kärnan i beredskapssjukhusorganisationen utgöres i regel

105 av vissa i fredstid befintliga civila sjukvårdsinrättningar (lasarett, sjukstugor m. m.). Åtgärder ha vidtagits för förstärkning av kärnsjukhusens kapacitet, framför allt genom utseende av närbelägna annexlokaler, i vilka vissa förbe redelsearbeten såsom byggnadstekniska och sanitära anordningar utförts. Utrustningen i sjukvårdshänseende av beredskapssjukhusen har, i den mån kärnsjukhusens materiel icke beräknats kunna förslå härför, skett genom statlig upphandling. Beredskapssjukhus etableras på order av medicinalstyrelsen efter framställning av överbefälhavaren. För upprättandet svara landstingens förvaltningsutskott. — De kvarvarande sjukhusen, som sålunda under krig fortsätta sin verksamhet utan förändring i fråga om art eller omfattning, representera ett platsantal av omkring 45 000. Vårdplatserna vid de militära sjukvårdsanstalterna disponeras av de militära myndigheterna. Platserna å de civila sjukhusen disponeras enligt medicinalstyrelsens bestämmelser, dock att vårdplatserna på sjukhus inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken belägringstillstånd inträtt, eller på Gotland disponeras av den militärterritorielle befälhavaren. Medicinalstyrelsen har föreskrivit, att viss procent av kärnsjukhusens ordinarie platsantal skall stå till chefläkarens förfogande för sådana civila icke-krigsskadade, som oundgängligen äro i behov av sjukhusvård, under det att övriga platser skola disponeras för krigsskadade, varmed avses dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar. Mellan medicinalstyrelsen och vederbörande militära myndigheter har förutsatts ett nära samarbete. Frågor av gemensam natur kunna underställas en av Kungl. Maj:t förordnad sjukhusvårdschef, vilken dock hittills icke blivit utsedd. För en central ledning av platsdispositionen å sjukhusen är avsett, att en beläggningscentral skall upprättas med representanter för medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning och försvarsstaben. Centralen erhåller med jämna mellanrum och därjämte vid större förändringar s. k. tomsängsrapporter och kan med ledning därav dirigera sjukhuståg och andra större transporter. Vid förbindelseavbrott utövas ledningen militärområdesvis från särskilda beläggningscentraler, vari ingå militärbefälsläkaren och den s. k. civilläkaren (en förste provinsialläkare). Därest även förbindelserna inom militärområdet skulle brytas avses ledningen skola övertagas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Jämväl den ö p p n a v å r d e n , som under fredstid meddelas av civila och militära tjänsteläkare av olika slag samt av allmänpraktiserande läkare, underkastas förändringar. Antalet för öppen vård tillgängliga läkare minskas sålunda avsevärt, vilket medför bland annat att tjänsteläkardistrikt i viss utsträckning måste sammanslås. Särskilda svårigheter beräknas uppstå inom sådana områden, som på grund av inkvartering av evakuerade erhålla betydligt ökad befolkningstäthet. Å andra sidan räknas med att militära, läkare i viss utsträckning skola kunna meddela öppen vård även åt civila.

106 C i v i l f ö r s v a r e t s s j u k v å r d s t j ä n s t faller till sin huvudsakliga del inom den öppna vården. Civilförsvarets uppgift är att taga vård om skadade på olycksplatsen, att lämna den första hjälpen, att omhändertaga lindrigare skadefall samt att transportera svårare skadefall till sjukhus. Sjukvårdstjänsten ledes av en tjänstegrenschef, vartill i regel utsetts läkare, och består i övrigt av rörliga och fasta enheter. De rörliga enheterna utgöras av sjuktransportavdelningar, sammansatta av 1—4 sjuktransportgrupper, som kunna vara antingen motoriserade eller försedda med cykelbårar. De rörliga enheterna svara för erforderliga transporter mellan skadeplats, förbandsplats och sjukhus. De fasta enheterna utgöras av förbandsplatser, vilka kunna vara större eller mindre. Vid de större, som äro utrustade med operationsavdelning och en vårdavdelning för 10 patienter, tjänstgör bland annat en läkare som chef. Vid de mindre förbandsplatserna saknas läkare men finnes en mindre vårdavdelning. Förbandsplatsernas huvuduppgift är att tjänstgöra som sorteringsplatser, där enklare vård kan meddelas, varefter svårare skadefall vidarebefordras till sjukhus. Sluten vård meddelas dock i viss omfattning vid förbandsplatsens vårdavdelning. Förbandsplatserna äro att anse som civila sjukhus enligt lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. Härav följer, att de stå under medicinalstyrelsens överinseende. Antalet förbandsplatser bestämmes av Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande av bland annat civilförsvarsstyrelsen. Materiel för förbandsplatser har före civilförsvarslagens antagande bekostats av staten inom ramen för den fastställda planen. Vissa kommuner hava dock på egen bekostnad anskaffat materiel för ytterligare förbandsplatser. Röda korset, som jämväl i stor utsträckning svarat för utbildning av sjukvårdstjänstens personal såväl vid fasta som rörliga enheter, har även ställt materiel till förfogande i vissa fall. Civilförsvarets sjukvårdstjänst omfattar vården av de skadade intill deras eventuella avlämnande vid sjukhus. Med avseende å själva sjukhusvården har civilförsvaret intet ansvar. I 21 § civilförsvarskungörelsen stadgas visserligen, att i civilförsvarets organisationsplaner skola upptagas bland annat mottagningsanordningar vid sjukvårdsinrättningar, vilket synes tyda på att civilförsvarets verksamhet även skulle sträcka sig ett stycke in på sjukhusens område. Den angivna bestämmelsen torde dock icke avse att dylika mottagningsanordningar skola inrättas genom civilförsvarsmyndigheternas försorg och med det kostnadsansvar, som eljest gäller beträffande civilförsvarsåtgärder. Såsom av det föregående framgår är civilförsvarets sjukvårdstjänst till sin karaktär en utrycknings- och förstahjälpsorgaiiisation. Den fredsmässiga motsvarigheten till organisationen är — om man jämför förhållandet inom poliscch brandväsendet — föga utvecklad. Särskilt gäller detta transportmöjligheterna, där de fredsmässiga resurserna till mycket ringa del kunna täcka det omfattande och oftast koncentrerade transportbehovet under krig. I fråga om det första omhändertagandet av skadade inom sådana större skadeområden, som uppkomma vid luftanfall, torde kunna sägas, att en fredsmässig motsvarighet till civilförsvarets organisation helt saknas.

107 Utredningen har vid sina undersökningar angående möjligheterna att på normalt fungerande statsorgan lägga ansvaret för beredskapen beträffande de till civilförsvaret hörande uppgifterna jämväl övervägt, huruvida så skulle kunna ske i fråga om sjukvårdstjänsten. Härvid synes endast kunna ifrågasättas att åt medicinalstyrelsen anförtro berörda uppgift. Den angivna karaktären hos civilförsvarets sjukvårdstjänst torde emellertid ge vid handen, att medicinalstyrelsen icke är lämpligt organ för verksamhetens ledning. Anskaffning och inredning av transportfordon samt rekrytering, utrustning och utbildning av bilförare och samariter äro sålunda sådana uppgifter, som icke lämpligen synas kunna handhas av medicinalstyrelsen och de underlydande organ, tjänsteläkare och landstingens förvaltningsutskott, som härvid kunna tänkas stå till medicinalstyrelsens förfogande. Beredskapen för skadades omhändertagande och transport till sjukvårdsinrättning bör därför som hittills åvila den särskilda civilförsvarsorganisationen. Icke heller förbandsplatserna synas böra skiljas från civilförsvaret. Dessa måste nämligen upprättas lokalt och icke inom ramen för de större kommunala enheter — landsting — på vilka sjukhusvården i fred eljest bygger. Personalrekryteringen — bortsett från medicinalpersonalen — lärer ej heller kunna ombesörjas annat än av civilförsvaret. Av det föregående framgår, att medicinalstyrelsen övar inflytande på förbandsplatsernas upprättande, varigenom garantier finnas för erforderlig samordning med sjukhusorganisationen. Utredningen har emellertid funnit anledning påpeka behovet av reglering av ett par med sjukvårdstjänsten sammanhängande frågor, vilka för närvarande synas utmärkas av oklarhet. P å sätt tidigare nämnts har förutsatts, att sjukvårdsledningen i länet skulle, därest förbindelseavbrott uppstår med de militärområdesvis organiserade beläggningscentralerna, utövas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar. Frågan härom uppmärksammades under förarbetena till civilförsvarslagen, men föranledde därvid icke något slutligt ställningstagande, och länsstyrelserna torde därför för närvarande sakna befogenheter med avseende å platsdispositionen vid sjukhus. Utredningen, som utgår från att länsstyrelserna skola bibehållas vid sina nuvarande uppgifter med avseende å civilförsvaret, förordar att bestämmelser i förevarande ej oviktiga ämne utfärdas. E n ytterligare samordning utöver den redan åstadkomna synes vidare böra eftersträvas mellan civilförsvarets och hemvärnets förbandsplatser. För hemvärnets behov har planerats ett betydande antal förbandsplatser, vartill personal och materiel i stor utsträckning ställts till förfogande genom röda korset. Å de orter, där samtidigt funnits behov av civilförsvarets förbandsplatser, har en dubbelorganisation härigenom uppstått, medförande bland annat konkurrens om personal. 1943 års civilförsvarsutredning föreslog i förevarande hänseende, att civilförsvarets sjukvårdstjänst skulle svara även för hemvärnets sjukvård, men framlade icke något detaljerat förslag utan ansåg spörsmålet böra lösas av civilförsvarets centralmyndighet, berörda militära

108 myndigheter och röda korset. En viss samordning har också kommit till stånd men alltjämt förekommer enligt vad utredningen inhämtat i ett betydande antal civilförsvarsområden parallella sjukvårdsorganisationer. Bland annat med hänsyn till den förutsedda bristen på personal för olika beredskapsuppgifter i ett krigsläge kan en dylik ordning icke vara ändamålsenlig. Samordning bör enligt utredningens mening ytterligare ske i första hand så, att de fasta sjukvårdsenheterna — förbandsplatserna — anordnas i civilförsvarets regi i samtliga orter, där behov av förbandsplatser för civilförsvarsändamål föreligger och icke kan förutses komma att tjäna ett hemvärnets uteslutande behov. Personalen å förbandsplatserna bör i enlighet härmed inskrivas i civilförsvaret och jämte utrustningen upptagas i civilförsvarets organisationsplaner. — I fråga om de för transport av sårade avsedda enheterna torde möjligheterna för samordning vara mindre, i det den sjukvårdspersonal, som avses skola åtfölja hemvärnsförbanden och svara för den första hjälpen i stridslinjen och transporterna därifrån, lämpligen synes böra tillhöra hemvärnet och samövas med detta. Även på detta område bör emellertid enligt utredningens mening visst utrymme finnas för personalbesparande samordningsåtgärder. Civilförsvarets övriga tjänstegrenar. I det föregående har utredningen behandlat de tjänstegrenar inom civilförsvaret — ordningstjänst, brandtjänst och sjukvårdstjänst — vilka äga mer eller mindre direkt motsvarighet i fred. Utredningen har härvid redovisat de synpunkter, som enligt dess mening kunna anföras beträffande möjligheten och lämpligheten av att på normalt fungerande statsorgan lägga ansvaret för den under fred erforderliga förberedelseverksamheten inom berörda tjänstegrenar samt, där så överhuvudtaget kunnat sättas i fråga, för motsvarande civilförsvarsverksamhet under krig. Utredningen har, såsom av det föregående framgår, funnit den nuvarande inordningen av berörda tre tjänstegrenars verksamhet i civilförsvarsorganisationen böra i huvudsak bestå och endast förordat smärre jämkningar beträffande uppgifternas omfattning och samordningen med motsvarande fredsmässiga organ. Såvitt gäller civilförsvarets övriga tjänstegrenar, vilka enligt 3 § civilförsvarskungörelsen utgöras av observations- och förbindelsetjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstörings tjänst, representera desamma för krigsförhållandena mera speciell verksamhet. Anledning torde därför icke finnas, att för någon nu nämnd tjänstegren överväga ändring av densammas anknytning till civilförsvarsorganisationen, vare sig fråga är om förberedelseverksamheten under fred eller verksamhetens handhavande i krig. Utredningen har emellertid, för möjliggörande av bedömandet av de senare behandlade frågorna om bland annat omfattningen av civilförsvarets verksamhet under fred och den härför erforderliga organisationen, ansett sig böra genomgå här avsedda tjänstegrenars nuvarande och i fortsättningen

109 väntade uppgifter. I detta hänseende torde här nedan följande kortfattade redogörelse böra lämnas. Observations- och förbindelsetjänst. Enligt 3 § civilförsvarskungörelsen ankommer å förevarande tjänstegren att svara för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av telefonväxelstationer. I fråga om observationstjänsten har utvecklingen på luftkrigets område och den därmed ökade skadegörelsen under det andra världskriget föranlett, att den huvudsakligen på hemskyddsorganisationen uppbyggda rapporteringen av enskilda skador måst kompletteras med lägesobservation genom å lämpliga utsiktspunkter utplacerad och med speciell utrustning försedd personal. Otvivelaktigt är sådan skadegörelse, som drabbat vissa tyska städer genom massanfall — liksom i än högre grad den ödeläggelse som förorsakas av atombomber — ägnad att förminska värdet av den observationstjänst som inriktas på enskilda skador. E n konsekvens av utvecklingen synes enligt utredningens mening böra bli, att civilförsvarets observationstjänst i högre grad än hittills grundas på lägesobservation. Utredningen anser emellertid icke tillrådligt att överge det nuvarande systemet med rapportering över rapportställen från enskilda hemskydd och verkskydd. Såväl brandbomberna, vilkas effektivitet under kriget tidigare påpekats, samt robotbomberna av hittills använd typ medföra nämligen sådan lokalt begränsad skadegörelse — i händelse av snabbt insättande av motåtgärder — att den lokala skadeobservationen fortfarande synes fylla en betydelsefull uppgift. Förbindelsetjänsten bygger för närvarande å dels trådförbindelser av olika slag, dels ordonnanser, dels ock — i begränsad utsträckning — särskild för civilförsvaret anskaffad radioutrustning. Åtminstone å de ur civilförsvarssynpunkt mest utsatta orterna synes en ytterligare utbyggnad av radioförbindelserna böra ske med utnyttjande av den under kriget kraftigt utvecklade kortvågstekniken. I fråga om alarmeringstjänstens organisation och utrustning förutsätter utredningen ingen principiell ändring. Beträffande de nuvarande förutsättningarna för verkställande av alarmering i tillräckligt god tid före anfall hänvisar utredningen till den följande behandlingen av skyddsrumsfrågan (s. 178 o. f.). Teknisk tjänst. Enligt 3 § civilförsvarskungörelsen har tjänstegrenen till uppgift att ombesörja röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt. Med hänsyn till uppgifternas art kan inom tjänstegrenen skiljas mellan tre underavdelningar, nämligen röjningstjänst (inberäknat oskadliggörande av icke exploderade bomber), reparationstjänst och byggnadstjänst. Tjänstegrenen är regelmässigt rekryterad från gatuförvaltningar, tekniska verk och andra kommunala organ med liknande normal verksamhet. Jämväl åtskillig av kommunerna

110 för fredmässig verksamhet anskaffad materiel, såsom grävmaskiner, pneumatiska verktyg och handredskap av olika slag, avses skola utnyttjas i tjänstegrenens verksamhet. Staten har vidare tillhandahållit viss specialutrustning. Utredningen förutsätter ingen ändring av tjänstegrenens uppgifter och huvudsakliga utformning. I fråga om röjningstjänst har dock utredningen med stöd av utomlands inhämtade erfarenheter ansett sig böra framhålla angelägenheten av att inom röjningsenheter, som avses för hjälp åt under rasmassor innestängda, sjukvårdsutbildad personal finnes tillgänglig. En angelägen uppgift synes vidare vara att från krigshärjade länder inhämta upplysningar om den speciella tekniken vid röjning av här avsett slag och omsätta dessa erfarenheter vid den utbildningsverksamhet inom tjänstegrenen, som i fortsättningen kan komma att äga rum. Gasskyddstjänst. Tjänstegrenen har hittills avsetts för vidtagande av åtgärder mot stridsgas. Då stridsgas icke kommit till användning under det andra världskriget kan givetvis ifrågasättas, huruvida gasskydd i fortsättningen bör förberedas. Tillgängliga uppgifter tyda emellertid på, att de krigsdeltagande länderna städse varit rustade för stridsmedlet i fråga. Det synes icke uteslutet, att bland de faktorer, vilka verkat återhållande i fråga om tillgripande av gaskrig, även befunnit sig vetskapen om att å motsidan vidtagits åtgärder för gasskydd. Vid angivna förhållande och då — såvitt utredningen vid studieresor i andra länder kunnat inhämta — gasskydd därstädes ansetts skola ingå bland ciyilförsvarsåtgärderna, anser sig utredningen icke kunna förorda tjänstegrenens slopande. Det synes icke osannolikt att tjänstegrenen i samband med utexperimenterandet av åtgärder till mötande av vissa verkningar av de nya vapnen — exempelvis indikering och oskadliggörande av radioaktiv strålning från atombomber — lämpligen kan tillföras nya uppgifter. Utrymnings- och socialtjänst. Utrymnings- och inkvarteringsverksamheten ombesörjdes före civilförsvarslagens ikraftträdande av en från det civila luftskyddet skild organisation. Ledningen innehades av statens utrymningskommission. Organisationen lokalt var olika utformad inom utrymningskommuner och inkvarteringskommuner. Inom utrymningskommuner var luftskyddschefen ansvarig för verksamheten och lydde härvid direkt under kommissionen utan länsstyrelsen som mellanled. I inkvarteringskommuner åvilade verksamheten kommunala inkvarteringsnämnder. Som mellanled i förhållandet till kommissionen fungerade inkvarteringschefer, 43 till antalet. I I.—VI. militärbefälsstabema funnos därjämte särskilda av utrymningskommissionen utsedda representanter, stabsutrymningschefer. För utrymnings- och inkvarteringsverksamheten gällde särskild lagstiftning. Socialtjänst började planläggas först i ett senare skede av kriget. Verksamheten var före civilförsvarslagen icke författningsmässigt reglerad utan handhades av utrymningskommissionen enligt ett av Kungl. Maj:t lämnat uppdrag.

Ill Vid den nya civilförsvarsorganisationens genomförande sammanslogs utrymnings- och socialtjänsten med civilförsvaret i övrigt. De olika arterna av verksamhet inom den sammanslagna tjänstegrenen utrymnings- och socialtjänst bestå emellertid alltjämt. Rörande desamma må följande anföras. Utrymning har planerats för tillhopa ett 90-tal städer och andra större orter. Urvalet har skett dels med tanke på befolkningens skyddande mot luftanfall och dels med tanke på lantmilitära operationer. Utrymning omfattar i regel endast de s. k. utrymningsberättigade kategorierna, nämligen barn under eller i skolåldern, blivande mödrar samt åldringar och icke arbetsföra. Dessa kategorier torde i allmänhet omfatta cirka en fjärdedel av det totala befolkningstalet inom utrymningsorterna. Inkvartering har planlagts i så gott som samtliga kommuner, vilka icke utgöra eller ingå i utrymningsorter. Endast några få kommuner (cirka 5 %) med särskilt utsatt läge i gränstrakt eller liknande ha undantagits från inkvarteringsplanläggningen. Planläggningen verkställdes före civilförsvarslagens tillkomst i utrymningskommissionens regi genom kommunala inkvarteringsnämnder. Inkvarteringen omfattar dels internatförläggningar för evakuerade barnhem och liknande kollektiv och dels enskilda inkvarteringsförläggningar för familjer och ensamstående. För närvarande upprätthålles planläggningen i vad avser internaten. Planläggningen beträffande de enskilda förläggningarna hålles däremot icke ä jour. De till socialtjänsten hörande uppgifterna avse omhändertagandet av utbombade samt deras förseende med kläder, mat och övriga nödvändighetsartiklar, förande av upplysningsregister och liknande hjälpverksamhet. Socialtjänst har planlagts i samtliga utrymningsorter och därutöver i ett mindre antal orter, allt som allt å ett 100-tal platser. För det första omhändertagandet av utbombade ha utvalts lämpliga lokaler för s. k. luftskyddshärbärgen. Enligt utfärdade anvisningar skola dessa svara mot cirka 8 % av befolkningen. Utrustning har anskaffats dels på statens bekostnad och dels, frivilligt, genom kommuner. Utrustningen avser förläggningsmateriel (träull, pappersmadrasser, sängvirke m. m.) samt utspisningsmateriel (kokvagnar, porslin, matbestick m. m.). Motsvarande materiel har anskaffats för inkvarteringen av evakuerade. Materialen har använts i den verksamhet för omhändertagande av flyktingar, som jämlikt särskilda Kungl. Maj:ts beslut åvilat civilförsvaret. Personal för utrymnings- och socialtjänsten har delvis rekryterats från institutioner med liknande uppgifter i fred eller med anknytning till utrymningsklientelet. Sålunda har i tjänstegrenen inskrivits lärarpersonal, vårdpersonal från barn- och ålderdomshem samt kommunal socialvårdspersonal. Den nuvarande organisationen för utrymning av tätorter har uppbyggts med utgångspunkt från de förhållanden, som rådde under ett tidigt skede av

112 kriget. De vidtagna dispositionerna förutsätta att en relativt lång tid står till förfogande för utrymningsföretags genomförande. Den administrativa apparaten med registrering, utskrivning av tågbiljetter och liknande är tidsödande. Av vad tidigare anförts framgår, att utrymningsplanläggningen endast avser en mindre del av befolkningen i utrymningsorterna. Planläggning för en mer eller mindre total utrymning har förekommit endast i undantagsfall, gällande vissa gränsorter med utsatt läge vid militära operationer. Å andra sidan har genom Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna den 5 mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig framhållits, bland annat, vådan av panikartade eller eljest okontrollerade befolkningsförflyttningar från områden, som beröras av fientliga invasionsföretag eller från orter, som utsättas för luftanfall. Länsstyrelserna ha i samband härmed anmodats att i samråd med militära chefer samt inom länet verksamma utrymnings- och inkvarteringsorgan vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra befarade okontrollerade befolkningsförflyttningar av berört slag. Den utveckling, som förekommit på luftkrigets område, bör enligt utredningens mening föranleda viss omläggning av utrymningsplanläggningen. Principiellt bör såsom hittills anses, att den för upprätthållande av produktion och samhällsfunktioner i övrigt nödvändiga delen av befolkningen i utrymningsorter skall så långt möjligt kvarstanna samt att i överensstämmelse härmed bortflyttningsförbud skall kunna utfärdas. En planläggning för utrymning av allenast vissa kategorier, som icke äro av nyssnämnd betydelse, torde därför som hittills böra upprätthållas, ehuru vissa förenklingar av det expeditionella förfaringssättet vid utrymning böra eftersträvas. En partiell utrymning av nu avsett slag torde närmast ifrågakomma inför ett överhängande krigshot eller, efter krigsutbrott, från orter, vilka icke utsatts för luftanfall. Det synes emellertid utredningen icke försvarligt att i fortsättningen låta förberedelsearbetet inom utrymningsväsendet avse allenast vissa begränsade kategorier av befolkningen. Situationer kunna utan tvivel uppkomma — exempelvis vid massanfall av den typ som förekommit mot tyska städer — då upprätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade kategorier helt enkelt icke är möjligt. Förödelsen och i samband därmed försörjningsproblem av olika slag kunna vidare tänkas bli av sådan omfattning, att ett kvarhållande av befolkningen, om sådant skulle vara möjligt, icke är önskvärt. Här angivna synpunkter erhålla uppenbarligen än större aktualitet, därest atombomber komma att tillgripas som vapen i ett framtida krig. Massutrymning av här avsett slag kan icke tänkas ske i de former, som avsetts för hittills planerad utrymning. Transportmedel såsom järnvägar, fartyg och motorfordon kunna förutsättas tillgängliga för allenast en ringa del av de utrymmande. I stället måste förutsättas, att dessa själva förflytta sig åtminstone den första vägen från utrymningsorten.

113 Erfarenheterna från kriget i Europa ge åtskilliga exempel på improviserade utrymningar — i samband med luftanfall eller trupprörelser — där de utrymmande till en början varit till stor clel hänvisade till sina egna möjligheter i fråga om förflyttning och uppehälle. Ehuru utrymningsföretag av här avsett slag självfallet innefatta avsevärda umbäranden för den utrymmande befolkningen, synes likväl genomförbarheten av desamma vara större än man skulle kunna förvänta. Det är ställt utom tvivel, att planläggning och annan förberedelseverksamhet för en massutrymning av ifrågavarande slag äro ägnade att avsevärt underlätta genomförandet av densamma, I sådan planläggning synes böra ingå exempelvis bestämmande i samråd med militära myndigheter av de vägar, som i olika alternativ kunna användas — eller med hänsyn till militära transporter icke få användas — för landsvägstransporter, förberedande av upptagningsstationer och uppsamlingsläger på lämpliga avstånd från tätorter samt organisering av rörliga sjukvårdspatruller. En omfattande utrymning av här åsyftat slag torde icke kunna undgå att förorsaka svårigheter beträffande utrönande av utrymmande personers vistelseort. Det synes i anledning härav angeläget, att i förberedelsearbetet ingår planering av samlingsplatser för personalgrupper, vilka snarast böra återgå till sina uppgifter i produktionen. Så bör exempelvis ske beträffande arbetare vid företag vilka planlagts för industrievakuering samt befattningshavare vid stats- och kommunalmyndigheter av vikt för samhällslivet under kri

S... Undanförsel- och förstöringstjänst. Utredningen förutsätter, att forevarande tjänstegren i huvudsak skall bibehållas vid sina nuvarande uppgifter, vilka i det föregående berörts. Emellertid bör den medverkan, som enligt 66 och 68 §§ civilförsvarslagen åligger ägare eller innehavare av egendom, som skall undanföras eller förstöras, i motsats till vad nu torde vara förutsatt, lämnas inom ramen för verkskyddsorganisationen.

Frågan om ytterligare någon verksamhet bör hänföras till civiltörsvaret. Vid sina överväganden, huruvida ytterligare någon verksamhetsgren bör tillföras civilförsvarets verksamhetsområde, har utredningen endast funnit skäl att till närmare behandling upptaga frågan om bevakningstjänsten och därmed sammanhängande spörsmål angående bland annat landstormspolisens ställning samt frågan om den civila trafikledningen i krig. Civilförsvaret och bevakningstjänsten. Vid krig eller krigsfara stegras behovet av bevakning av krigsviktiga anläggningar på grund av dels anläggningarnas därvid ökade betydelse för det allmänna dels den ökade risken för spioneri och sabotage. Åtskillnad kan göras mellan yttre och inre bevakning. Den yttre bevakningen har huvudsakligen till uppgift att avspärra ett område eller en anläggning utåt, d. v. s. att förhindra tillträde av obehöriga. Till begreppet inre bevakning — taget i 8 — 1806 46

114 vidsträckt bemärkelse — hänföres icke blott avspärrning av vitala delar inom en anläggning utan även brandbevakning, övervakning av besökande samt den allmänna kontroll, som arbetsledare och förmän — i vissa fall även andra anställda — utöva. Beträffande skyldigheten att anordna brandbevakning är stadgat i 11 och 16 §§ brandlagen. Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal tillgodoses enligt nu gällande bestämmelser på ett flertal olika sätt, nämligen 1) genom uppsättande av militära markbevakningsförband, 2) genom inkallande av landstormspolismän, 3) genom ianspråktagande för bevakningsuppgifter av i den ordinarie ordningspolisen ingående polispersonal, 4) genom inkallande av i civilförsvarets ordningstjänst inskrivna civilförsvarspliktiga, som icke äro polismän, samt 5) genom anställning av extra polismän. Härutöver tillägges personal vid vissa statens affärsdrivande verk polismans skydd och befogenheter jämlikt de s. k. skadekungörelserna (1939: 584, 585, 761), enligt vilka författningar det åligger järnvägs-, telegrafoch vattenfallsstyrelserna att för sina underlydande anläggningar vidtaga åtgärder till förhindrande av skadegörelse. Här avsedd bevakning torde emellertid — i den mån bevakningen utföres av verkens egen personal — omfatta endast inre bevakning. Den yttre bevakningen torde i regel ombesörjas av militära markbevakningsförband, landstormspolis och extra polismän. Slutligen må nämnas, att länsstyrelse jämlikt 57 § civilförsvarslagen kan ålägga den, som bedriver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, att vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd. Här nämnd bevakning torde åsyfta såväl yttre som inre bevakning bland annat genom s. k. ordningsvakter, vilka jämlikt polisreglementet kunna utrustas med polismans skydd och befogenhet. Beträffande de ovannämnda för bevakningstjänst avsedda personalkategoriernas lydnadsförhållanden m. m. må följande framhållas. De militära markbevakningsförbanden, till vilka personalen inkallas jämlikt värnpliktslagen, stå helt under militärt befäl. — Landstormspolisen, som jämväl inkallas jämlikt värnpliktslagen, uttages, utrustas och avlönas genom försorg av militär myndighet, som jämväl äger inspektionsrätt i vad rör utrustningens vård och personalens allmänna militära uppträdande. I fråga om fullgörandet av sin bevakningstjänst är landstormspolisen underställd de allmänna polisorganen. — I civilförsvarets ordningstjänst inskriven personal — polismän eller eljest på grund av civilförsvarsplikt inskrivna — lyder under vederbörande civilförsvarschef och står under befäl närmast av tjänstegrenschefen för ordningstjänsten. — Extra polismän anställas av länsstyrelse jämlikt kungörelsen den 24 september 1943 (nr 708) och lyda i befälshänseende

115 under de allmänna polisorganen. Kostnader för utrustning, avlöning och dylikt gäldas av statsverket. — Den jämlikt skadekungörelserna för bevakning vid vissa av statens affärsdrivande verk avsedda personalen är, i vad rör bevakningstjänsten, underställd ortens polischef. De vid enskilda företag och anläggningar anställda vakterna ha i stor utsträckning tilldelats polismans skydd och befogenhet och i samband därmed underställts polischefen. Av den ovanstående redogörelsen framgår, att förhållandena beträffande bevakningstjänsten icke äro i önskvärd grad enhetliga. Utredningen är fullt medveten om att fullständig enhetlighet är ogenomförbar, enär bevakningstjänsten vid krig eller krigsfara under alla omständigheter måste ombesörjas av såväl militära som civila organ. Den militära bevakningstjänsten synes emellertid i princip böra inskränkas till yttre bevakning av sådana objekt., där bevakningen lämpligen kan anförtros åt militärt förband eller hemvärn, som på grund av platsens militära betydelse ändock är förlagt dit med försvarsuppgift, eller där platsens belägenhet är sådan, att bevakningen icke lämpligen kan ombesörjas med andra organ. Vid sådana bevakningsobjekt, där dessa omständigheter icke äro för handen, bör bevakningstjänsten ombesörjas genom försorg av civil myndighet. I sistnämnda fallet kan såväl inre som yttre bevakning ifrågakomma. Vad gäller den inre bevakningen synes naturligt att åtgärder för ordnande av dylik bevakning hänföras till ordinarie civilförsvarsåtgärder och att för bevakningsuppgifternas fullgörande avsedd personal inskrives i verkskyddet. Sättet för den inre bevakningens anordnande är emellertid beroende av hur den yttre bevakningen är ordnad och tvärt om. Planläggningen och ordnandet av inre och yttre bevakning böra därför samordnas och så vitt möjligt ske genom försorg av samma myndighet. Vad angår den yttre bevakning, som icke ombesörjes genom militär myndighets försorg, synes därför lämpligt, att ifrågavarande bevakningsuppgifter upptagas i organisationsplanen för vederbörligt civilförsvarsområde. Självfallet måste härvid ett nära samarbete i fråga om planläggning ske mellan vederbörande militära och civilförsvarsmyndigheter. Alla vid krig eller krigsfara uppstående bevakningsuppgifter, som icke ombesörjas genom försorg av militär myndighet, böra sålunda för uppnående av största möjliga enhetlighet planläggas och ombesörjas av civilförsvarsmyndigheterna i nära samarbete med vederbörande militära myndigheter. Enligt nu gällande ordning ombesörjas sådana bevakningsuppgifter, som icke lämpligen kunna fullgöras av militära förband, till väsentlig del genomlandstormspolisorganisationen, som i lydnadshänseende intar en mellanställning mellan militära och civila myndigheter. Härmed sammanhängande spörsmål komma här nedan att något närmare beröras. Frågan om ordnandet av bevakningstjänsten vid krig eller krigsfara blev på sin tid föremål för utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga — bevakningsutredningen — som avgav betänkande den 15 april 1940. Initiativet till utredningen hade tagits av chefen för försvarsstaben i underdånig skrivelse den 30 september 1939. vari bland annat framhållits, att bevaknings-

116 tjänsten, som dittills hade avsetts att bestridas huvudsakligen med militär personal, av vissa angivna skäl till väsentlig del vore att betrakta såsom en polisiär uppgift och därför borde handhas av de allmänna polisorganen. Som resultat av utredningen utfärdades landstormspoliskungörelsen den 25 april 1941 (nr 221). Innehållet i kungörelsen är i huvudsak följande. För att vid krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning biträda polisen vid bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar, kraftverk och industrier, skall inom krigsmakten vara avdelad särskild landstormspolis. Kungl. Maj:t bestämmer när och i vilken omfattning landstormspolisen skall träda i verksamhet. En för hela riket förordnad bevakningsinspektör leder planläggningen av och övar tillsyn å landstormspolisens verksamhet. Omfattningen av den bevakning, som ankommer å landstormspolisen (markbevakningsplan) fastställes av överbefälhavaren efter förslag av bevakningsinspektören och i vissa fall i samråd med vederbörande centrala ämbetsverk. För tjänstgöring vid landstormspolisen uttagas och utbildas värnpliktiga av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Uttagning verkställes av vederbörande militära myndighet, såvitt möjligt inom det polisdistrikt, inom vilket tjänstgöringen är avsedd att äga rum, samt sker i samråd med landsfogden i länet eller, beträffande stad som är undantagen från området för landsfogdens polisverksamhet, polischefen. Landstormspolismannen står i och för polistjänsten under polisbefäl. Han åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Utrustning, beväpning, avlöning och sjukvård ombesörjes av den militära myndighet, hos vilken landstormspolismannen redovisas. Inkvartering och förplägnad ombesörjes av landstormspolismannen själv mot ersättning. I den mån polischefen så finner lämpligare, skall han träffa överenskommelse med militär myndighet om tillhandahållande av inkvartering och förplägnad in natura eller själv draga försorg härom på militär bekostnad. För bevakningsinspektören har Kungl. Maj:t utfärdat instruktion (1941: 222), enligt vilken bevakningsinspektören under Kungl. Maj:t utövar tillsyn å den bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar, kraftverk och industriföretag, som vid krig eller krigsfara ankommer å civil myndighet. Förutom handhavandet av de spörsmål, som sammanhänga med landstormspolisens användning för bevakningstjänst åligger det bevakningsinspektören bland annat att utfärda anvisningar för planläggning och anordnande jämväl av annan bevakning än sådan, som sker genom landstormspolisen. — Som bevakningsinspektör har förordnats statspolisintendenten. Sedan genom 57 § civilförsvarslagen skyldigheten att i vissa fall vidtaga åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage blivit lagstadgad samt övervakningsrätt i berört hänseende enligt 73 § samma lag tillerkänts civilförsvarsmyndighet, har inom civilförsvarsstyrelsen inrättats en särskild bevakningsavdelning. Som chef för denna avdelning har förordnats bevaknings-

117 inspektören, varigenom civilförsvarsstyrelsen tillförts polisiär sakkunskap. I egenskap av avdelningschef ingår sålunda bevakningsinspektören i vad rör ärenden, som sammanhänga med skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage — bland annat bevakning — som adjungerad ledamot av civilförsvarsstyrelsen, som tillhandahåller biträdespersonal, expeditionslokal och materiel jämväl för bevakningsinspektörens handläggning av frågor berörande landstormspolisorganisationen. Inom länen handläggas frågor berörande landstormspolisorganisationen under länsstyrelsen av landsfogdarna eller beträffande stad, som är undantagen landsfogdens polisverksamhet, av polischefen. Inom polisdistrikt ledes landstormspolisens verksamhet vad beträffar bevakningstjänsten av polischefen. Denne är som tidigare framhållits i regel jämväl civilförsvarschef för motsvarande civilförsvarsområde. Där så icke är förhållandet är polischefen eller, i undantagsfall, annan polisman i befälsställning tjänstegrenschef för civilförsvarsområdets ordningstjänst. Av vad nu anförts framgår, att ett nära samband redan nu förefinnes i samtliga instanser mellan landstormspolisens och civilförsvarets ledning. Utredningen övergår härefter att i korthet redogöra för erfarenheterna rörande landstormspolisorganisationen under beredskapstiden från sommaren 1942, då organisationen började sin verksamhet. Dessförinnan vill emellertid utredningen framhålla, att benämningen »landstormspolis» numera icke är tidsenlig, sedan begreppet »landstorm» slopats genom 1941 års värnpliktslag. Enligt vad utredningen inhämtat kan landstormspolisorganisationen, som otvivelaktigt medfört en avsevärd rationalisering i fråga om bevakningstjänstens fullgörande, icke anses ha fungerat fullt tillfredsställande och det med organisationens införande avsedda syftet kan icke anses ha i full utsträckning blivit nått. De anmärkningar, som riktats mot densamma, äro i huvudsak följande. 1) Genom att landstormspolisen intagit en dubbel lydnadsställning ha friktioner uppstått mellan militära och polismyndigheter. Vid uttagningen, som verkställts av militär myndighet i samråd med vederbörande polismyndighet, har det rent militära inflytandet på sina håll varit för stort, varför ur polisiär synpunkt olämplig personal i vissa fall uttagits. — Bestraffnings- och tillrättavisningsrätt har tillkommit uteslutande militär myndighet, under det att vederbörande polisbefäl saknat befogenheter i detta hänseende. — Dualism i lydnadsställning och oklarhet i ansvarsfördelning ha otvivelaktigt menligt påverkat organisationen. 2) Vissa polischefer ha på grund av sina ordinarie och av krisförhållandena orsakade speciella arbetsuppgifter icke kunnat ägna bevakningsfrågorna erforderlig uppmärksamhet. 3) De långa ordervägarna över miltärbefälsstaberna och länsstyrelserna ha understundom visat sig mindre snabba och tillförlitliga. Det har sålunda

118 förekommit, att vederbörande polischefer saknat kännedom om viktiga order, som utfärdats av försvarsledningen eller bevakningsinspektören. 4) Personalens utbildning har i flera fall varit otillfredsställande. Vid utbildningen, som omhänderhafts av militära myndigheter, ha de polisiära synpunkterna ej alltid vunnit tillbörligt beaktande. 5) De militära myndigheterna anses icke ha erhållit den lättnad, som bland annat avsetts med införandet av landstormspolisorganisationen. Rent förvaltningsmässigt synes organisationen ha föranlett olägenheter. 6) Kravet på ett nära samband mellan den yttre och den inre bevakningen har rent lokalt understundom icke i önskvärd grad tillgodosetts genom den ifrågavarande organisationen. För civilförsvarsutredningen står det klart, att en organisation med dubbel lydnadsställning i sig bär fröet till friktioner, som i sin tur måste menligt inverka på organisationens effektivitet. Landstormspolisorganisationen synes därjämte vara alltför komplicerad och brista i smidighet på grund av dess mellanställning i förhållande till militär- och polismyndigheterna. Det delade ansvaret och de delade befogenheterna mellan dessa myndigheter synas också i praktiken ha föranlett betydande svårigheter. Denna mellanställning bör därför elimineras. Detta kan ske på två sätt: att organisationen göres i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. De skäl, som från militär sida på sin tid framfördes för ett avförande från det militära kompetensområdet av bevakningsuppgifter, som väsentligen ha polisiär innebörd, och vilka skäl vunno beaktande av bevakningsutredningen och sedermera av Kungl. Maj:t, synas alltjämt kvarstå. På grund härav och i enlighet med sin tidigare uttalade principiella ståndpunkt föreslår utredningen, att de bevakningsuppgifter, som enligt nu gällande ordning skola bestridas med landstormspolis, övertagas av civilförsvaret, varvid de uppgifter och befogenheter, som nu äro tilldelade bevakningsinspektören, överföras till civilförsvarsstyrelsen. Härmed uppställa sig emellertid vissa problem främst beträffande organisation, rekrytering, utbildning och utrustning, vilka kräva beaktande. Organisationen bör ansluta till civilförsvarets organisation i övrigt. Lämpligen bör emellertid — på grund av det väsentligt ökade utrymme civilförsvarets bevakningsuppgifter med den föreslagna ordningen kommer att få — tjänstegrenen ordningstjänst erhålla benämningen ordnings- och bevakningstjänst. Rekryteringen måste i väsentlig utsträckning ske med anlitande av värnpliktig personal. Detta är också fullt naturligt, då huvudsakligen sådan personal anlitats enligt nu gällande ordning för bestridande av de bevakningsuppgifter, varom här är fråga. Frivilliga ha nämligen endast i mycket ringa omfattning kunnat erhållas. — Personalen bör — i stort sett inom ramen av den nuvarande landstormspolisorganisationen och på grundval av markbevakningsplanen, som i tillämpliga delar bör inarbetas i civilförsvarets organisationsplaner — uttagas av civilförsvarschef i samråd med vederbörande mili-

119 tära myndighet. Vid uttagningen bör behovet av befäl och erforderlig reserv uppmärksammas. Sedan uppskov tills vidare med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap utverkats jämlikt uppskovskungörelsen, bör personalen inskrivas i det allmänna c>\ilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst. Vid krig eller krigsfara inkallas personalen vid behov enligt civilförsvarslagen, sedan Kungl. Maj:t förordnat om intagande av civilförsvarsberedskap. På grund av att värnplikten enligt gällande värnpliktslag upphör det år, under vilket den värnpliktige fyller 47 år, men civilförsvarsplikten sträcker sig utöver denna tidpunkt, kunna personer, som alltjämt anses besitta erforderliga fysiska kvalifikationer för ifrågavarande tjänst, kvarstå i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst efter utträdet ur värnpliktsåldern. Utredningen har icke velat underlåta att peka på den möjlighet till besparing av värnpliktig personal för bevakningstjänst, som härigenom uppstår. Beträffande bevakningspersonalens utbildning har i det föregående framhållits att brister i detta avseende kunnat konstateras under beredskapstiden. Enligt vad utredningen inhämtat, torde en sammanhängande utbildningstid av omkring trettio dagar vara nödvändig för att bibringa personalen erforderliga kunskaper och färdigheter för polisiär bevakningstjänst, under förutsättning att personalen tidigare genomgått militärutbildning. En sammanhängande utbildningstid av så lång varaktighet som trettio dagar kan icke nås på grundval av civilförsvarslagen. Däremot synes värnpliktslagens bestämmelser öppna en möjlighet att genomföra den önskvärda utbildningen. Enligt 27 § sistnämnda lag är nämligen varje värnpliktig — med vissa i detta sammanhang ej aktuella undantag — skyldig att före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret fullgöra en efterutbildningsövning om trettio dagar. Enligt vad utredningen inhämtat sker inkallelse till efterutbildningsövning regelmässigt under något av de sista åren av den sålunda angivna perioden av värnpliktstiden. De värnpliktiga, som enligt utredningens förslag skola uttagas till bevakningstjänst inom civilförsvaret, synas böra hämtas företrädesvis från de äldre årsklasserna. Det är därför naturligt, att dessa värnpliktiga bibringas specialutbildning i polisiär bevakningstjänst just under den nämnda efterutbildningsövningen. Utbildningen synes lämpligen böra bedrivas i militär regi vid militärområdesvis sammandragna utbildningsenheter. De centrala utbildningsbestämmelserna böra utarbetas och fastställas i samråd med civilförsvarsstyrelsen och utbildningen bedrivas med anlitande av polisutbildade instruktörer i erforderlig omfattning. Behovet av repetitionsutbildning, främst beträffande befäl, bör därefter kunna tillgodoses på grundval av civilförsvarslagen. Beträffande utrustningen finner utredningen uppenbart — bortsett från frågan om civilförsvarspersonalens uniformering i övrigt — att den för yttre bevakning avsedda personal, som enligt det ovan sagda uppskovsvägen ställes till civilförsvarets förfogande, bör vara iklädd uniform och bära vapen. Detta betingas bland annat av den omständigheten, att ifrågavarande per-

120 sonal i likhet med befattningshavare vid polisväsendet bör kunna deltaga i rikets försvar. Utrustningsfrågan synes enklast och till minsta kostnad kunna lösas så, att erforderliga uniformspersedlar och vapen överlämnas från armén till civilförsvaret. Uniformerna, på vilka truppslags- och truppförbandsbeteckningar icke anbringas, böra förses med dels civilförsvarets emblem — förslagsvis i form av armbindel och på hjälmen — dels polisemblem till tecken på att bäraren åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Utrustningen bör förvaras i vederbörligt civilförsvarsförråd eller, där så befinnes lämpligt, i anslutning till militära förrådslokaler efter överenskommelse med vederbörande militära myndighet. I detta sammanhang vill utredningen upptaga ytterligare ett spörsmål, berörande o r d n i n g s t j ä n s t p e r s o n a l e n s u t n y t t j a n d e i n o m p o l i s v ä s e n d e t i fred. Ordningspolisintendenten i Stockholm har i en till jiolismästaren ställd, den 8 mars 1946 dagtecknad skrivelse på vissa i skrivelsen angivna skäl hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för en sådan ändring av civilförsvarslagen, att personalen i det allmänna civilförsvarets ordningstjänst kunde inkallas, även om civilförsvarsberedskap icke råder, för att tillfälligt förstärka den ordinarie ordningspolisen. Polismästaren har med tillstyrkan överlämnat framställningen till överståthållarämbetet, som med eget yttrande insänt densamma till chefen för socialdepartementet. Ur överståthållarämbetets yttrande den 9 maj 1946 må följande anföras. »I den mån civilförsvarets ordningstjänst inom ramen för åvilande utbildningsoch övningsverksamhet tillfälligt tages i anspråk såsom ett komplement till den ordinarie poliskåren föreligger givetvis ingen anledning till anmärkning. Det åt polisen lämnade biträdet ingår i sådant fall som ett led i civilförsvarstjänstgöringen. Annorlunda ställer sig däremot frågan om samarbete mellan den ordinarie poliskåren och ordningstjänsten därest avsikten är att åt denna tjänstegren anförtro uppgifter utanför det egentliga civilförsvaret, vilka uppgifter för sin lösning påkalla oinskränkt tjänstgöringsskyldighet i fredstid för tjänstegrenens personal. Härigenom skulle ordningstjänsten komma att i förhållande till övriga tjänstegrenar inom civilförsvaret intaga en särställning, vilken måste framstå såsom obillig, helst som personalen i allmänhet inskrivits i civilförsvaret på annan än frivillighetens väg. Överståthållarämbetet anser sig icke kunna tillstyrka en anordning, som har till följd att en verksamhetsgren i fråga om tjänstgöringsskyldighet i fredstid ställes i sämre läge än övriga grenar. En sådan anordning är så mycket mindre lämplig som utbildnings- och övningsverksamheten i allmänhet inom civilförsvaret befunnits böra i görligaste mån inskränkas, bland annat av den anledningen att civilförsvarspliktens uttagande medför kännbart ingrepp i den personliga friheten. En skärpning av reglerna angående tjänstgöringsskyldighet allenast för ordningstjänstpersonalens vidkommande ingiver betänkligheter jämväl av den orsaken att underlåtenhet att hörsamma kallelse till civilförsvarstjänstgöring kan medföra straffpåföljd. Möjligen skulle i detta sammanhang kunna göras gällande att likaväl som vissa redan i fredstid befintliga organ, såsom brand- och polisväsendet, måste utgöra civilförsvarets stomme bör civilförsvarets för krigsförhållanden utökade organisation kunna vid behov stå till förfogande för utförande av fredsmässiga uppgifter. Av skäl som ovan anförts finner emellertid överståthållarämbetet att en sådan jämförelse icke kan göras.»

121 Utredningen, som ansluter sig till de av överståthållarämbetet framförda synpunkterna, erinrar om, att likartat spörsmål uppkommit i samband med frågan om utnyttjande av hemvärnsmän för efterspanings-, bevaknings- och handräcknings!, jänst. I denna fråga har Kungl. Maj:t genom beslut den 4 oktober 1946 förordnat, att hemvärnsmän i vissa fall må tagas i anspråk för efterspanings-, bevaknings- och handräckningstjänst, då tillgängliga militäreller polisstyrkor bedömas otillräckliga eller dessas medverkan icke utan fara eller större olägenhet kan avvaktas. Ifrågavarande tjänstgöring är dock att anse såsom frivillig. Utredningen vill för sin del förorda, att personalen i det allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst må, ändock att civilförsvarsberedskap ej råder, efter frivilligt åtagande tagas i anspråk för uppgifter som sammanhänga med den ordinarie ordningspolisens verksamhet, dock att sådant -ianspråktagande icke må ske för ordningens upprätthållande vid arbetskonflikter. Civilförsvaret och den allmänna civila transportledningen i krig. Transportväsendets betydelse för civilförsvarets förmåga att lösa väsentliga på civilförsvaret ankommande uppgifter har starkt framhållits av 1943 års civilförsvarsutredning. Härtill vill utredningen endast foga, att den utveckling på luftkrigföringens område, som kännetecknar det andra världskrigets slutskede och som alltjämt kan befaras fortgå med därav följande krav på mera omfattande utrymningsåtgärder och ökad fjärrhjälp, än starkare framhäver ifrågavarande betydelse. Utan tillgång på erforderliga transportmedel bli betydelsefulla åtgärder ogenomförbara. Tillgången på motorfordon i vårt land kommer sannolikt i förhållande till de krigstida transportbehoven att under överskådlig framtid vara knapp. Desto större vikt ligger det uppå, att den fredstida planläggningen för tillgodoseende av transportbehoven tar sikte på utnyttjandet i största möjliga utsträckning av även andra transportmedel än motorfordon. Detta gäller icke minst civilförsvarets planläggning, som därjämte bör sträva till kortast möjliga transportvägar. Men även om alla transportmedel utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt, kommer rnotorfordonsfrågan att utgöra en dominerande faktor. Den fredstida förhandsattagningen av motorfordon för krigsmaktens mobiliseringsbehov verkställes enligt den militära uttagningsförordningen (1942: 832), under det att motsvarande uttagning för civilförsvarets och vissa civila myndigheters förutsedda fasta krigsbehov av motorfordon verkställes enligt den civila uttagningsförordningen (1944:54). Uttagningen grundar sig beträffande antal och typ på dels krigsmaktens mobiliseringsverk, dels för civilförsvaret och övriga uttagningsberättigade myndigheter gällande motorfordonsplaner, vilka fastställas av överbefälhavaren i samråd med statens trafikkommission och efter hörande av vederbörande andra civila

122 myndigheter. Detaljuttagningen av de särskilda fordonen verkställes av arméförvaltningens tygavdelning i egenskap av biluttagningsmyndighet. Denna medverkar jämväl vid motorfordonsplanernas uppgörande och samråder därvid — förutom med vederbörande planerande myndighet — med de olika försörjningskommissioner, som företräda civila transportbehov. Ekonomiska försvarsberedskapsutredningen har i sitt betänkande föreslagit, att det fredstida planläggningsarbetet i stora drag beträffande transportväsendets utnyttjande i krig skulle förläggas till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Enligt förslaget skulle riksnämnden — i nära samverkan med övriga berörda myndigheter — handha den planering i stort av användningen av landets motorfordonspark i ett krisläge, som måste föregå upprättandet av mobiliseringsplaner för krigsmaktens motorfordon och motorfordonsplaner för de viktigaste civila ändamålen, under det att den detaljmässiga planering, som uttagningen innebär, liksom hittills skulle ligga på ett speciellt organ.. Riksnämnden skulle sålunda övertaga bland annat överbefälhavarens nuvarande befogenheter såsom högsta motorfordonsfördelande myndighet. Ehuru inga anmärkningar — så vitt civilförsvarsutredningen har sig bekant — ur civilförsvarets synpunkt kunnat riktas mot den bestående ordningen för motorfordonsfördelningen, finner utredningen — vad civilförsvarets intressen beträffar — icke skäl till erinran mot ekonomiska försvarsberedskapsutredningens förslag i berört hänseende. Enligt 76 § civilförsvarslagen är civilförsvarschefs rätt att under civilförsvarsberedskap taga i anspråk vissa i lagen angivna nyttigheter, däribland transportmedel, begränsad till sådana nyttigheter, som finnas inom civilförsvarsområdet. Denna bestämmelse har ansetts lägga hinder i vägen för att motorfordon, som jämlikt fastställd motorfordonsplan erfordras inom visst civilförsvarsområde, uttagas inom annat område. Härav synas betydande olägenheter ha uppstått, då det gällt att åstadkomma en ändamålsenlig och i möjligaste mån jämn fördelning vid uttagningen av fordon av olika typer. Utredningen finner sålunda starka skäl tala för en uppmjukning av ovannämnda lagbestämmelse i syfte att vidga civilförsvarschefs rätt till att efter länsstyrelsens medgivande taga i anspråk transportmedel jämväl inom annat civilförsvarsområde. De motorfordon, som återstå sedan genom uttagning de förutsedda fasta behoven tillgodosetts, avses vid krig eller eljest vid en akut transportkris stå till en allmän civil transportlednings förfogande. Författningsmässigt är dennas verksamhet reglerad genom kungörelsen den 18 februari 1944 (nr 57) med vissa bestämmelser om utnyttjande vid krig eller krigsfara av landets motorfordonspark m. m. Innehållet i denna kungörelse är i huvudsak följande. Bestämmelserna skola träda i tillämpning allenast i den mån Kungl. Maj:t — i samband med inrättandet vid krig eller krigsfara av en allmän civil trafik-

123 ledning — därom förordnar. Fordon, som uttagits för krigsmaktens behov, får icke tagas i anspråk av civil myndighet. Ej heller får fordon, som enligt civila uttagningsförordningen uttagits för viss civil myndighets behov, tagas i anspråk för krigsmaktens räkning eller av annan civil myndighet. Utan hinder av dessa föreskrifter må dock fordon tagas i anspråk av den allmänna civila trafikledningen för tid, under vilken fordonet icke är taget i anspråk av den myndighet, för vilkens räkning detsamma uttagits. Därest för militär myndighet eller annan civil myndighet än den allmänna civila trafikledningen uppkommer oförutsett eller tillfälligt behov av motorfordon utöver sådana, som uttagits för myndighetens räkning eller eljest står till dess disposition, skall myndigheten hänväncla sig till den allmänna civila trafikledningen. Denna har att, i den mån transport varom är fråga ej finnes lämpligen kunna utföras med annat tillgängligt transportmedel, i enlighet med vad därom kan bliva särskilt stadgat anvisa eller tillhandahålla lämpligt fordon eller eljest låta utföra transporten. Den allmänna civila trafikledningen har givits vissa befogenheter gentemot fordonsägarna. Dessa befogenheter stödas på allmänna förfogandelagen. Trafikledningen kan sålunda antingen bestämma, att fordon skall upplåtas till kronan för transporter, som avses i 4 § allmänna förfogandelagen, eller förordna om skyldighet att verkställa forsling åt kronan för ändamål, som i 5 § nämnda lag sägs, så ock vidtaga därför erforderliga åtgärder. Ett förordnande av sistnämnda slag innebär sålunda tillika krav på en viss arbetsprestation. Organisationen av den allmänna civila transportledning, som jämlikt kungörelsen nr 57/1944 avses skola träda i verksamhet vid krig eller krigsfara, har hittills icke blivit författningsmässigt fastställd. Statens trafikkommission har emellertid den 26 april 1945 till Kungl. Maj:t ingivit förslag i ämnet och hemställt om fastställande av instruktioner för en rikstransportledare samt för länstrafikledarna, vilka jämlikt kungörelsen den 21 januari 1944 (nr 21) skola vara anställda hos trafikkommissionen, en för varje län, och stationerade hos länsstyrelserna. Rörande innehållet i trafikkommissionens ovannämnda förslag, som sålunda hittills icke föranlett någon åtgärd, må följande anföras. Enligt förslaget skulle trafikledningen omfatta icke blott motorfordon och motorredskap utan även sjö- och hästtransportmedel. Ledningen skulle centralt under Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet utövas av en rikstransportledare, vilken skulle erhålla personal och biträde genom trafikkommissionen. Direkt under rikstrafikledaren skulle länstrafikledarna lyda och sålunda alltjämt endast vara stationerade hos länsstyrelserna men icke ingå i dessa. Under länstrafikledarna skulle lyda de lastbilscentraler och av dem bildade länscentraler, vilka omförmälas i kungörelsen den 20 november 1942 (nr 908). Till dessa ha under kristiden varit anslutna praktiskt taget alla lastbilar i yrkesmässig trafik. Enligt förslaget skulle vid krig till centralerna anslutas även icke-yrkesmässiga lastbilar. På

124 detta sätt skulle inom länen bildas en trafikledning med länstrafikledaren jämte länscentralen som ledande organ och lastbilscentralerna som verkställande organ. Verksamheten skulle i ekonomiskt hänseende drivas efter de riktlinjer, som gälla för den yrkesmässiga trafiken. Även ägare eller innehavare av privata lastbilar skulle sålunda förpliktas att utföra körningar på länstrafikledningens uppdrag och den ersättning, som vederbörande härför ägde åtnjuta enligt allmänna förfogandelagens bestämmelser, skulle fixeras med ledning av för orten gällande taxa för yrkesmässig trafik. Den allmänna civila trafikledningens uppgift skulle vara att dels fördela de tillgängliga fordonen på olika transporter, dels bestämma olika transportbehovs förtursrätt vid större efterfrågan än tillgång. I förstnämnda hänseende skulle den gemensamma orderorganisationen erbjuda ökade möjligheter till effektivt utnyttjande av fordon genom samlastning, returfrakter och dylikt. Vad gäller bestämmande av förtursrätt skulle den av trafikkommissionen föreslagna instruktionen för länstrafikledare innebära följande. Transporter för krigsmakten, civilförsvaret samt byggnads- och reparationsberedskapens (BRB) organ skulle tillerkännas viss förtursrätt framför andra transporter. Därest beställning från krigsmakten av transport icke kunde fullgöras utan att viktiga transporter för civilförsvaret eller folkförsörjningen eftersattes, skulle avgörandet hänskjutas till vederbörande försvarsområdesbefälhavare, som efter länsstyrelsens hörande skulle bestämma i saken. Därest länstrafikledaren ansåge, att försvarsområdesbefälhavaren icke i tillbörlig grad beaktat föreliggande civila transportbehov, skulle han anmäla förhållandet till rikstrafikledaren. Denne skulle, om det civila transportbehovet icke kunde tillgodoses genom överflyttning av fordon från annat län eller eljest genom rikstransportledarens försorg, hänvända sig till överbefälhavaren för turordningens fastställande. Utredningen har redan framhållit den stora betydelse transportväsendet har och än mer kommer att få för civilförsvarets förmåga att lösa sina uppgifter vid krig eller krigsfara. Antalet fordon, som förhandsuttagas för civilförsvarets — liksom för andra uttagningsberättigade myndigheters — fasta behov, bör av naturliga skäl inskränkas till det oundgängligen nödvändiga. Mera tillfälligt påkommande behov måste tillgodoses genom försorg av den allmänna civila trafikledningen. För civilförsvarets del kunna sådana behov tidtals bli utomordentligt stora, t, ex. vid utrymnings- och undanförseltransporter, och intaga en dominerande ställning i förhållande till andra civila transportbehov. De kunna därjämte komma att tarva ett mycket snabbt tillgodoseende. I diskussionen rörande den allmänna civila trafikledningens organisation och ställning har därför framförts förslag, att denna trafikledning borde anslutas till civilförsvarsorganisationen och omhänderhas av civilförsvarsmyndigheterna. Utredningen vill i det följande upptaga detta spörsmål till närmare behandling.

125 Då fråga är om reglerande åtgärder på transportväsendets område torde anledning finnas att skilja mellan å ena sidan åtgärder, som syfta till att framskaffa fordon samt förnödenheter för dessa ävensom att verkställa en konsumtionsreglering beträffande förnödenheterna, och å andra sidan åtgärder för att på effektivaste sätt — ur det helas synpunkt — utnyttja de kördugliga fordon, som finnas tillgängliga efter de ovan angivna krishushållningsåtgärderna. Krishushållningsuppgifterna måste uppenbarligen åvila vederbörande krisorgan eller — i den mån särskilt krisorgan icke finnes — riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, även så vitt gäller fordon, som avses skola stå till den allmänna civila transportledningens förfogande. Trafikledningsuppgifterna kunna uppkomma icke blott vid krig och därmed direkt jämförbart förhållande utan även i ett krisläge liknande det alltjämt förhandenvarande. Under den hittillsvarande krissituationen har också trafikkommissionen med tillhjälp av sina organ — länstrafikledarna — utövat en viss trafikledning. Denna har endast i ringa omfattning avsett meddelande av direkta körorder. De till lastbilscentralerna anslutna åkarna ha sålunda i största möjliga utsträckning fått betjäna sina egna kunder. Den trafikledning, som sålunda förekommit under kristiden, har till sin karaktär varit en krisreglering utan närmare anknytning till försvarsanstalterna. Någon anledning att på civilförsvarsorganen lägga över en dylik krismen icke krigsmässig verksamhet finnes icke. Något annorlunda ställa sig förhållandena under krig. I ett krigsläge synas otvivelaktigt vissa skäl tala för att den allmänna civila trafikledningen, vars fungerande härvid är ett framträdande försvarsintresse, bör omhänderhas av de organ, som eljest företräda det civila försvaret. Denna synpunkt gör sig främst gällande då det gäller länsinstansen, där länsstyrelserna inta en central ställning såväl beträffande det egentliga civilförsvaret som inom hela det civila samhällslivet. Det kan icke anses tillfredsställande att en för fullgörandet av deras skyldigheter under krig så viktig faktor som transportväsendet faller utanför länsstyrelsernas behörighetsområde. De uppgifter, varom här är fråga, torde icke heller vara främmande för länsstyrelserna. Dessa föra automobilregistren, av vilka tillgängliga resurser i fråga om motorfordon direkt framgå, tillståndsgivnmgen till den yrkesmässiga automobiltrafiken omhänderhas i regel av länsstyrelserna, o. s. v. Det synes därför mest ändamålsenligt, att trafikledningen i länsinstansen under krig handhaves av länsstyrelserna, så att dessa då det gäller konkurrerande civila transportbehov kunna fatta avgörandet och vid konkurrens mellan civila och militära behov kunna företräda den civila sidan. Vid sådant förhållande böra länstrafikledarna tillhöra länsstyrelserna under krig. Därest länsstyrelserna bli de trafikledande organen inom länen i krig, vilket utredningen för sin del förordar, behöver därför icke trafikledningen anses såsom en civilförsvarsuppgift. Av större betydelse för bedömandet av

126 denna fråga synes däremot vara, hur trafikledningen under och över länsstyrelserna ordnas. Under länsstyrelserna skulle trafikledningen, därest denna inordnades i civilförsvarsorganisationen, omhänderhas av civilförsvarscheferna, som alltså skulle föra befälet över lastbilscentralerna. Emellertid torde civilförsvarsområdena i de flesta fall vara för små enheter för trafikledningen. Många civilförsvarsområden kunna under krig efter uttagningarna vara så gott som helt utan lastbilar. Därför måste till lastbilscentralerna sammanföras fordon från större geografiska enheter än civilförsvarsområdena. Det skäl, som kan anföras till förmån för civilförsvarschefs befälsställning i förhållande till lastbilscentral, nämligen att civilförsvarschef icke skall vara beroende av en lastbilscentralföreståndares omdöme och beslut, torde vara mindre vägande, om ledningen länsvis lägges på länsstyrelserna, som företräda även civilförsvarets speciella intressen och som bära ansvaret för civilförsvarets funktionsduglighet inom länen. Härtill kommer den synpunkten, att civilförsvarscheferna med hänsyn till deras redan tunga arbetsbörda och ansvar icke böra betungas med uppgifter, som icke oundgängligen kräva deras medverkan. Den lokala organisationen synes sålunda icke motivera något överförande av trafikledningen till civilförsvaret. Över länsstyrelsenia skulle, om trafikledningen inordnades i civilförsvaret, civilförsvarsstyrelsen utöva den centrala trafikledningen och rikstrafikledaren sålunda ingå i styrelsen. Utredningen har i det föregående uttalat sig för, att den allmänna civila trafikledningen inom länen omhänderhas av länsstyrelserna. Härav följer att rikstrafikledningen måste äga direktivrätt gentemot dessa. I det ovannämnda av statens trafikkommission till Kungl. Maj:t ingivna förslaget förutsattes, att rikstrafikledaren skall sortera direkt under Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartemenet. Med den av utredningen förordade ordningen skulle detta innebära, att ett nytt topporgan under Kungl. Maj:t med direktivrätt gentemot länsstyrelserna tillskapades.. Detta är icke önskvärt. Vid en krissituation på transportväsendets område, då krigstillstånd icke råder i landet men likväl en rikstrafikledare ansetts böra förordnas, torde emellertid förhållandena vara sådana, att erforderliga direktiv till länsstyrelserna utan olägenhet kunna utfärdas av Kungl. Maj:t på förslag av rikstrafikledaren. Härvid synes det naturligt, att rikstrafikledaren ingår i trafikkommissionen eller — om sådan icke finnes — i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Något annorlunda te sig förhållandena, då krig råder i landet eller bedömes omedelbart förestående. I en dylik situation är det nödvändigt, att rikstrafikledaren ständigt har säkrast möjliga överblick över det militära läget för att på grundval bland annat härav kunna fatta sina beslut. Rikstrafikledaren bör därför vara stationerad i anslutning till högkvarterets operativa del. Utredningen förutsätter — i likhet med 1943 års civilförsvarsutredning — att järn-

127 väl civilförsvarets operativa ledning i krig är förlagd i anslutning till högkvarteret. Vid sådant förhållande erhåller rikstrafikledaren kortast och snabbast möjliga förbindelser med såväl det militära försvarets som civilförsvarets operativa ledning, vilket torde vara en av förutsättningarna för att den centrala trafikledningen skall kunna fungera på ett för det totala försvaret tillfredsställande sätt. Härvid kunna situationer uppstå, då direktivvägen till länsstyrelserna över Kungl. Maj:t kan bli alltför tidsödande för att avsedda åtgärder i tid skola kunna vidtagas. Direktivrätt gentemot länsstyrelserna tillkommer emellertid redan nu civilförsvarsstyrelsen, vars befogenheter i detta hänseende motiveras av civilförsvarets karaktär av försvarsorganisation. De ifrågavarande svårigheterna synas därför enklast kunna lösas genom att rikstrafikledaren i krig ingår i civilförsvarsstyrelsen. Utredningen finner sålunda, att starka skäl tala för att rikstrafikledare n i krig ingår i civilförsvarsstyrelsen. Civilförsvarets ledning tillförsäkras därigenom tillbörligt inflytande på den centrala trafikledningen i en krigssituation, då förhållandena på transportväsendets område äro av utomordentlig betydelse för civilförsvarets förmåga att lösa sina uppgifter, men kommer icke att betungas med trafikledningsuppgifter i en krissituation, då transportväsendet icke har samma aktualitet för civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsens fredsorganisation kommer härigenom icke att påverkas. — Självfallet bör rikstrafikledaren även under tid, då han icke ingår i styrelsen, hålla en nära kontakt med civilförsvarsstyrelsen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, från vilken tidpunkt rikstrafikledaren skall ingå i civilförsvarsstyrelsen.

Civilförsvarskolonner. I skrivelse den 19 september 1942 till Kungl. Maj:t hemställde dåvarande luftskyddsinspektionen, att åtgärder skulle vidtagas för upprättande av s. k. luftskyddskolonner i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna riktlinjer. Förebilden till dessa kolonner hade luftskyddsinspektionen hämtat från Tyskland och Danmark, i vilka länder redan under ett tidigt skede av det senaste stormaktskriget upprättats rörliga luftskyddsavdelningar, avsedda att vid förekommande behov förstärka det lokala luftskyddet. De rörliga luftskyddsavdelningarna hade i nämnda länder sedermera visat sig vara en ovärderlig tillgång inom luftskyddsorganisationen. Luftskyddsinspektionens ifrågavarande förslag remitterades till överbefälhavaren, länsstyrelserna samt enskilda sammanslutningar på brandförsvarets område. I remissyttrandena framhölls så gott som undantagslöst önskvärdheten av särskilda luftskyddsformationer, avsedda att vara verksamma inom större områden för att insättas såsom en förstärkning av det lokala luftskyddet vid särskilt svåra påfrestningar, och i flertalet remissyttranden tillstyrktes förslaget i princip. Med avseende å den närmare utformningen av förslaget framfördes däremot vissa erinringar, varför Kungl. Maj:t anmodade luftskyddsinspektionen att, efter samråd med

128 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, inkomma med förnyat förslag i ämnet. Det nya förslaget angående upprättande av luftskyddskolonner avgavs den 24 mars 1943 och anmäldes i Kungl. Maj:ts proposition 1944: 2. Därvid ansåg sig föredragande departementschefen icke böra framlägga förslag om medelsanvisning för nu angivna ändamål. Luftskyddsinspektionens förenämnda förslag gick i stort sett ut på följande. Luftskyddskolonnerna — till antalet tio — skulle förstärka, det lokala luftskyddet, främst brandskyddet, inom sådana delar av riket, vilka på grund av befolkningstäthet, anhopning av viktiga industrier, anläggningar eller förråd eller av annan anledning ur allmän synpunkt voro av större betydelse. Kolonnernas främsta uppgift skulle därvid bestå i att lämna hjälp vid bekämpande av katastrofskador, antingen dessa förorsakats av luftanfall eller av annan krigshandling. Varje kolonn skulle bestå av 105 man, därav 91 vapenfria värnpliktiga och återstoden specialutbildat befäl, samt vara utrustad med 16 motorfordon av olika slag. Enär kolonnernas huvudsakliga uppgift avsetts vara att förstärka det lokala brandförsvaret under krig, hade såväl personalen som utrustningen anpassats främst med tanke på denna uppgift. Men kolonnerna beräknades komma att få stor betydelse även för röjningstjänsten, gasskyddstjänsten och sjukvårdstjänsten genom att de kunde tillhandahålla viss speciell materiel och utrustning, varjämte deras personal i egenskap av specialister kunde tillhandagå med råd och upplysningar vid skadebekämpningen samt dessutom vid behov tjänstgöra som befäl för den lokala luftskyddspersonalen. Kolonnerna avsågos vara i verklig mening operativa enheter. Sålunda skulle två eller flera kolonner vid uppkommande behov kunna koncentreras till samma del av riket eller till samma plats. Bland annat av ekonomiska skäl förutsattes, att kolonnerna i fredstid icke skulle vara organiserade och sammandragna till utryckningsberedda förband. Först vid krigsfara eller då det utrikespolitiska läget eljest så krävde skulle kolonnerna sammandragas genom att personalen inkallades till vissa, på förhand bestämda orter, s. k. mobiliseringsdepåer, där den för kolonnerna avsedda utrustningen och materielen redan i fredstid skulle finnas placerad. 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, som till ingående behandling upptog jämväl frågan om operativ samverkan inom lokalförsvaret, underströk i sitt betänkande (s. 119) vikten av att speciella hjälpavdelningar (luftskyddskolonner) snarast upprättades och erinrade i samband därmed om att en liknande anordning redan vidtagits, såvitt anginge utspisning i större skala i anledning av följderna av ett anfall. Vad 1943 års civilförsvarsutredning beträffar inskränkte sig denna till att omnämna luftskyddsinspektionens förslag om organiserande av särskilda luftskyddskolonner som ett led i strävan att åstadkomma personella och materiella resurser, vilka möjliggöra bemästrande av skadeverkningarna vid svårare luftangrepp. Som redovisats i kap. II, har man under kriget såväl i England som Belgien och Danmark i betydande utsträckning utnyttjat rörliga kolonner. Dessa ha,

129 med hänsyn till sin kvalificerade utrustning och sin vältränade personal, gjort stora insatser. I Belgien föreslås, enligt en nyligen framlagd plan, civilförsvaret i framtiden skola till största delen uppbyggas med kolonnsystem. Enligt uppgift torde även i England och Danmark systemet komma att bibehållas. Förhållandena i vårt land äro emellertid så avvikande från de nämnda ländernas, att frågan ligger väsentligen annorlunda till. Att helt basera civilförsvaret på kolonner är uteslutet. Härtill äro avstånden orterna emellan alltför stora. Inom vissa delar av landet äro emellertid avstånden mellan större tätorter icke längre, än att man med fördel torde kunna utnyttja kolonner såsom en rörlig förstärkning till det lokala civilförsvaret. Dylika kolonner skulle uppsättas, utrustas och övas redan i fredstid. Med hänsyn till civilförsvarets ökade betydelse kan ifrågasättas, huruvida icke värnpliktig personal bör avdelas för ändamålet. Det årliga behovet av personal torde kunna begränsas, så att avgången från den militära sidan icke behöver bli i avgörande grad besvärande. Vapenfria värnpliktiga böra utnyttjas i största möjliga utsträckning. Emellertid har utredningen icke ansett sig kunna fatta bestämd ståndpunkt i frågan om lämpligheten i vårt land av civilförsvarskolonner. Utredningen vill i stället förorda att åt civilförsvarets centralmyndighet uppdrages att närmare utreda berörda fråga.

9—1806 46

130 Kap. V. Civilförsvarets verksamhet under fred. I det föregående har utredningen behandlat frågan om civilförsvarets allmänna betydelse som komplement till det militära försvaret under krig. Ävenledes har utredningen redogjort för sina överväganden angående omfattningen av de uppgifter, som böra hänföras till en civilförsvarsorganisation. I förevarande kapitel avser utredningen att behandla spörsmålet om de förberedelseåtgärder av olika slag, som böra förekomma på civilförsvarets område under fred i syfte att göra civilförsvaret berett att kunna fylla sina uppgifter vid krig. Utredningen vill här framhålla vad redan tidigare berörts, nämligen att förslaget utgår från att ändrade förhållanden icke föranleda ökade krav i fråga om civilförsvarets beredskap. Tillkomma förhållanden, vilka anses kräva skärpt försvarsberedskap, erfordras uppenbarligen motsvarande intensifiering av civilförsvarsverksamheten i olika avseenden. Det har ansetts vara av vikt, att lagbestämmelser och organisation utformas på sådant sätt, att en anpassning efter nya förhållanden kan äga rum. Önskemålet härom uttalas jämväl i utredningens direktiv. Den gällande lagstiftningen tillgodoser, såvitt utredningen kunnat finna, i allt väsentligt de krav på elasticitet, som i enlighet med det sagda böra ställas. I fråga om de ekonomiska spörsmål, som uppkomma vid skiftningar i civilförsvarets beredskap, förutsätter utredningen att det förslag, som densamma i ett senare avsnitt framlägger om överförande i väsentlig mån av civilförsvarets kostnader på statsverket, kommer att skapa gynnsammare betingelser än hittills för skyndsamma omläggningar av verksamheten, därest så skulle erfordras. Utredningen har funnit förberedelsearbetet inom civilförsvaret under en fredsperiod lämpligen kunna sammanfattas i vissa huvudgrupper, nämligen central planläggning, lokal planläggning, utbildning och övning, materielfrågor, förebyggande åtgärder inom stadsplanering m. m. samt anordnande av skyddsrum och andra byggnadstekniska åtgärder. De olika områdena komma här nedan att behandlas i nu angiven ordning.

Central planläggning. Central planläggningsverksamhet — vilket begrepp här fattas i mera vidsträckt bemärkelse — synes vara erforderlig i tre hänseenden, avseende dels försöks-, forsknings- och anvisningsverksamhet, dels riksomfattande planläggning, dels ock kontroll å lokal planläggning. F ö r s ö k s - , f o r s k n i n g s - o c h a n v i s n i n g s v e r k s a m h e t e n utgör enligt utredningens mening en mycket betydelsefull uppgift för ett centralt civilförsvarsorgan under fredstid. Före utbrottet av det andra världskriget synes

131 också här avsedda verksamhet ha utgjort den dåvarande luftskyddsinspektionens huvudsakligaste sysselsättning. Forsknings- och försöksverksamheten bör avse såväl in- som utländska erfarenheter och ha till syfte att inhämta kunskap på samtliga områden av civilförsvaret. Sålunda bör utrönas, huru civilförsvarets aktiva enheter böra vara sammansatta och utrustade, huru skadebekämpning taktiskt skall tillgå, huru utbildning och övning bör läggas, huru skyddsrum och andra byggnadstekniska anordningar böra utföras m. m. De vunna erfarenheterna böra samlas i anvisningar till lokala organs och allmänhetens ledning. Den inhemska forsknings- och försöksverksamheten bör enligt utredningens mening i enlighet med vad hittills varit fallet bedrivas dels i centralmyndighetens egen regi och dels genom försvarets forskningsanstalt eller annan institution. I förevarande sammanhang föreslår utredningen, att centralmyndigheten medges representation i försvarets forskningsanstalts styrelse. — I fråga om inhämtandet av utländska erfarenheter har av civilförsvarsstyrelsen i samband med anslagsäskandena för de båda senaste budgetåren föreslagits inrättande av en särskild befattning som civilförsvarsattaché. Förslaget har emellertid icke vunnit beaktande. Utredningen anser för sin del, att inhämtandet och bearbetandet av det utländska erfarenhetsmaterialet bäst sker i den formen, att befattningshavare inom civilförsvarets centralmyndrghet företaga studieresor. Civilförsvarsproblemen äro av den omfattande natur och inrymma så olikartade moment — exempelvis å ena sidan organisations- och utbildningsspörsmål samt å andra sidan tekniska frågor — att det fulla utbytet av utlandsstudier endast synes kunna erhållas, därest centralmyndighetens egna experter svara för de utländska kontakterna. R i k s o m f a t t a n d e p l a n l ä g g n i n g . Vissa verksamhetsgrenar inom civilförsvaret äro av den beskaffenhet, att de icke kunna lokalt planläggas. Vad nu sagts gäller närmast utrymnings- och inkvarteringstjänst samt undanförseltjänst. Utrymningsplanläggningen måste ständigt stå i samklang med den militära krigsplanläggningen. I samråd med militära myndigheter böra fastställas de orter och områden, från vilka utrymning anses böra ske, ävensom de områden, inom vilka inkvartering skall planeras. Såvitt gäller utrymningsorterna torde urvalet av desamma komma att hålla sig tämligen oförändrat, enär de faktorer, vilka i huvudsak påverka bestämmandet — såsom karaktär av tätort, industricentrum eller kommunikationscentrum — äro förhållandevis konstanta. Med hänsyn till de omläggningar av utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen, vilka enligt vad utredningen i kap. IV anfört synas böra ske med hänsyn till de ökade skadeverkningarna, måste emellertid förutses att på förevarande område ett förhållandevis omfattande planläggningsarbete förestår, vilket till betydande del synas kräva centralmyndighetens ledning och medverkan. Inkvarteringsplanläggningen har i centralt hänseende hittills avsett dels utarbetande av allmänna riktlinjer, avseende tilldelning till de olika utrymningsorterna av vissa inkvarteringsområden, dels en mera detaljerad planläggning,

132 avseende tilldelning av individuella inkvarteringsutrymmen, s. k. internat, för kollektiv såsom skolor och olika slag av vårdhem. Det allmänna bestämmandet av inkvarteringsområdena måste som hittills ske centralt. Som underlag tjäna för bedömandet härvid dels uppgifter om den militära planläggningen, dels uppgifter från lokala civilförsvarsmyndigheter om antal utrymmande personer respektive tillgång på inkvarteringsutrymmen. Utredningen utgår från att det under fredstid icke skall vara erforderligt att fortlöpande hålla inventeringen av inkvarteringsutrymmen aktuell. Såväl i vad avser internatförläggningar som enskilda förläggningar torde vara tillräckligt att genom återkommande inventeringar — förslagsvis vart annat år av internat och vart femte år av andra inkvarteringsutrymmen — sörja för erforderlig aktualitet. Häravsedda förhållanden synas nämligen icke vara underkastade särskilt hastiga förändringar. Inventeringen bör, såvitt gäller andra inkvarteringsutrymmen än internat, kunna ske uppskattningsvis utan genomgång av enskilda fastigheter. Undanförseltjänsten innefattar, på sätt framgår av den tidigare (s. 82 o. f.) lämnade redogörelsen för civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens inbördes förhållanden, moment vilka kräva central ledning. Angående fördelningen mellan civilförsvarsmyndigheterna, å ena, samt riksnämnden jämte vissa fackmyndigheter, å andra sidan, tillåter sig utredningen här hänvisa till den tidigare framställningen, vilken jämväl torde ge viss ledning för bedömandet av omfattningen av de arbetsuppgifter under fred, som tillkomma centralmyndigheten. K o n t r o l l å l o k a l p l a n l ä g g n i n g . Enligt gällande civilförsvarslagstiftning skola de grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde upptagas i en organisationsplan. I 21 § civilförsvarskungörelsen äro lämnade närmare föreskrifter angående de förhållanden, vilka skola angivas i organisationsplanen. Utredningen förutsätter, att organisationsplaner skola finnas och vidmakthållas jämväl i fortsättningen. Enligt gällande föreskrifter äger civilförsvarets centralmyndighet direkt påverka utformningen av de organisationsplaner för civilförsvaret, vilka upprättas inom civilförsvarsområdena. Uppgörandet av dessa organisationsplaner har — i begränsad omfattning — nyligen påbörjats. För upprättandet har civilförsvarsstyrelsen utfärdat anvisningar av innehåll, bland annat, att länsstyrelsens beslut om fastställande av organisationsplan skall underställas civilförsvarsstyrelsens prövning, såvitt gäller dels vissa territoriella indelningsfrågor, dels utrymnings- och socialtjänstfrågor, dels ock inrättande av ledningscentraler och övriga allmänna skyddsrum samt vidtagande av särskilda mera betydande anordningar i övrigt, vilka stå i samband med den allmänna civilförsvarsverksamheten. Här förutsatt prövning i vissa delar av de lokala organisationsplanerna — vilken prövning utredningen förutsätter alltjämt skola äga rum — innefattar uppenbarligen en betydande uppgift för centralmyndigheten. Sedan organisationsplaner upprättats, torde det löpande arbetet i berörda hänseenden komma

133 att bli av väsentligt mindre omfattning. Självfallet erfordras dock viss revidering av civilförsvarets lokala planläggning med anledning av exempelvis ändrade befolknings- och bebyggelseförhållanden eller nya erfarenheter rörande organisationen. Lokal planläggning. Vid en översikt över de planläggningsuppgifter, som under fredstid böra ankomma å de lokala civilförsvarsorganen, varmed utredningen här åsyftar länsstyrelser och civilförsvarschefer, torde vara lämpligt att skilja mellan särskilt civilförsvar (hemskydd och verkskydd) samt allmänt civilförsvar. Särskilt civilförsvar. I organisationsplanerna för civilförsvarsområdena skola, bland annat, fastställas de områden och anläggningar, för vilka särskilt civilförsvar skall finnas Fastställandet sker efter vissa av civilförsvarsstyrelsen meddelade normer och innefattar en icke obetydlig engångsuppgift, som emellertid i huvudsak redan torde vara slutförd på de flesta håll. E t t visst löpande planläggningsarbete, beroende på ändrade befolknings- och bebyggelseförhållanden, kan emellertid förväntas bli erforderligt. Arbetet åvilar i första hand civilförsvarscheferna, ehuru omfattande medverkan hittills erfordrats och jämväl i fortsättningen kommer att erfordras från länsstyrelsernas sida för åstadkommande av enhetlighet. Att sådan åstadkommes är av största vikt, enär vissa skyldigheter för enskilda i samband med civilförsvarets upprätthållande äro och jämväl i fortsättningen förutsättas skola vara beroende av här avsedda indelning. Inom de områden, för vilka särskilt civilförsvar skall organiseras, kan förekomma en underindelning i block, hemskydd och verkskydd. Uppdelningen i block och hemskydd bestämmes i organisationsplanen och härutinnan gäller vad ovan sagts angående fastställandet av områden med särskilt civilförsvar. Vad ovan berörts avser indelningsfrågor. I anslutning därtill uppkomma personalfrågor, såsom uttagning och inskrivning av blockchefer och blockgruppspersonal, hemskydds- och verkskyddsledare samt viss övrig personal inom verkskydd. Angående detta, planläggningsarbete, som även i vad gäller det löpande arbetet blir rätt omfattande, hänvisas till vad nedan i motsvarande del anföres beträffande det allmänna civilförsvaret. Det ovan anförda gäller de lokala civilförsvarsmyndigheternas omedelbara befattning med det särskilda civilförsvarets planläggning. Även på enskilda faller visst planläggningsarbete, t. ex. uppgörande av planer för de olika verkskydden. Civilförsvarsmyndigheternas uppgift blir här att kontrollera dylik enskild planläggning. Allmänt civilförsvar. De planläggningsuppgifter, som under fred åvila de lokala civilförsvarsorganen med avseende å det allmänna civilförsvaret, äro till viss del av gemensam eller likartad natur för samtliga i det allmänna civilförsvaret ingående tjänstegrenar, under det att i andra delar särskilda tjänstegrenar kräva speciell planläggning.

134 För tjänstegrenarna gemensamma planläggningsuppgifter. Organisationen av tjänstegrenar samt förband och andra enheter inom dessa skall angivas i organisationsplanerna. Härför erfordras ett omfattande planläggningsarbete, som emellertid väsentligen är av engångsbetonad beskaffenhet och inom flertalet civilförsvarsområden torde slutföras under första halvåret 1947. Behovet av revidering påverkas dels av tillkomsten av nya tätorter och av samhällsbildningen i övrigt, dels av nya erfarenheter som kräva omläggningar. Organisationsarbetet påvilar civilförsvarscheferna med erforderligt biträde, varvid emellertid hjälp och ledning från länsstyrelserna i betydande utsträckning måste förutsättas. Rekryteringen, vilken utredningen här innefattar i begreppet planläggning, kan förutses bliva en av de mera krävande uppgifterna under fred. Personal måste sålunda uttagas och inskrivas för att fylla de fastställda kadrerna. Utredningen anser det uteslutet att med bibehållande av någon grad av beredskap inom civilförsvaret uppskjuta rekryteringen till en senare tidpunkt. Den engångsuppgift, som denna verksamhet innefattar, är till viss del redan fullgjord, i det att den tidigare personalen i luftskyddets tjänstegrenar inskrivits i motsvarande tjänstegrenar av civilförsvaret. I samband med organisationsplanernas uppgörande kan dock påräknas att vissa tjänstegrenar komma att utökas, under det att i andra, fall en minskning kan tänkas. Även löpande uppgifter av betydande omfattning kunna emellertid förutses i samband med rekryteringen, beroende på den förhållandevis kraftiga avgång som äger rum på grund av bortflyttning, sjukdom, havandeskap, åldersskäl, dödsfall m. m. Denna avgång har i vissa orter uppskattats till cirka 10 % av styrkan per år. Rekryteringen medför en betydande men, därest personaluttagningen skall hållas aktuell, oundviklig skriftväxling med bland annat länsarbetsnämnderna, vilka till undvikande av dubbeluttagning föra beredskapsregister över all för beredskapsändamål uttagen personal, samt med dem som äro inskrivna eller skola inskrivas. Rekryteringen måste såsom hittills i huvudsak åvila civilförsvarscheferna. Länsstyrelserna böra dock — likaledes i enlighet med vad nu gäller — inskriva och förordna all högre befälspersonal, såsom distriktschefer, civilförsvarsfogdar, tjänstegrenschefer, verkskydds- och hemskyddsinspektörer samt vissa verkskyddsledare. Utrustningsfrågorna för civilförsvarets del komma att i ett följande avsnitt under detta kapitel särskilt behandlas. Här torde endast böra påpekas, att förvaring och vård av civilförsvarsmateriel kräver de lokala civilförsvarsmyndigheternas medverkan, i den mån centralisering av förrådshållning icke sker. I samband med översikten av de väntade lokala planläggningsuppgifterna torde vidare här böra beröras även fordons- och lokalfrågorna. Såvitt gäller fordon bestämmes, såsom redan i samband med frågan om den civila trafikledningens fortsatta handhavande berörts, ramen för de olika civilförsvarsområdenas fordonspark i fordonsplaner, som fastställas av överbefäl-

135 havaren. Däri angivas endast antal och typer av fordon. Detalj uttagningen av de enskilda fordonen torde under fred såsom hittills i huvudsak tillämpats böra tillgå så, att civilförsvarschef till länsstyrelse ingiver förslag rörande lämpliga fordon. Efter kontroll i automobilregistret, att fordonen icke äro uttagna för annat ändamål samt att fordonen äro av lämplig typ, överlämnas förslaget till biluttagningsmyndigheten, som verkställer uttagning. Lämpligen böra anvisningar angående olika fordonstypers ändamålsenlighet för olika civilförsvarsuppgifter meddelas av centralmyndigheten, vilken härjämte bör utöva viss kontroll över detalj uttagningen. På sätt i samband med redogörelsen för gränsdragningen mellan den ekonomiska försvarsberedskapens och civilförsvarets uppgifter berörts, föras för närvarande vid länsstyrelserna register över samtliga för beredskapsändamål — även militära — reserverade lokaler. Berörda registrering och länsstyrelsens uppgifter i samband därmed regleras genom kungörelsen den 26 maj 1939 med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. I tidigare sammanhang (s. 90) har utredningen förordat en utvidgning av ifrågavarande lokalregister så tillvida, att i detsamma skulle inarbetas resultatet av länsvis företagna inventeringar av större förrådslokaler och för industrievakuering lämpliga utrymmen. Den reservation, som jämlikt förutnämnda kungörelse sker av lokaler för beredskapsändamål genom anteckning i registren, skall jämlikt föreskrifter i kungörelsen årligen revideras. E t t löpande, ehuru endast till viss del av året koncentrerat arbete, uppkommer härigenom för länsstyrelser och — såvitt gäller civiiförsvarslokaler — civilförsvarschefer. För särskilda tjänstegrenar speciella planläggningsuppg i f t e r . Inom observations- och förbindelsetjänsten kan under fred förutsättas uppkomma ett visst löpande arbete för vidmakthållande av förbindelseanordningar. Bland annat för möjliggörande av övningar med personal, som avses för tjänstgöring i ledningscentraler, torde sålunda viss telefonutrustning samt i förekommande fall radioutrustning böra finnas. — Här avsedda uppgifter innebära särskilt i samband med omläggningar av anordningarna planläggningsuppgifter, vilka i huvudsak komma att åvila civilförsvarschcferna, I fråga om brandtjänsten kommer revidering av civilförsvarets planläggning att föranledas av de förändringar, som vidtagas av fredsbrandväsendets organisation. Vad nu sagts gäller om teknisk tjänst, i den mån ändringar förekomma beträffande exempelvis driften vid kommunala tekniska verk. I sistnämnda hänseende synas de lokala civilförsvarsmyndigheterna böra ägna uppmärksamhet åt de möjligheter, som i samband med nyanläggningar eller ombyggnader vid dylika verk finnas att tillgodose civilförsvarets synpunkter, och vid behov taga initiativ till därav föranledda åtgärder. Såvitt gäller sjukvårdstjänsten uppkommer behov av revidering av planläggningen i samband med ändringar i fråga om krigssjukvårdens organisation och hemvärnets planläggning. — Inom utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst uppkomma vissa löpande planläggningsuppgifter,

136 vilka torde framgå av vad under kap. IV anförts rörande ifrågavarande tjänstegrenar. V i s s a för i n d u s t r i e r n a g e m e n s a m m a planläggningsfrågor. Industriföretag och andra anläggningar beröras — på sätt delvis av det föregående framgår — av ett flertal civilförsvarsåtgärder, särskilt i de fall då inom företag bedrives verksamhet av för försvar eller folkförsörjning viktig natur. I förevarande hänseende kan framhållas, att planläggningsverksamhet erfordras beträffande den egentliga verkskyddsorganisationen, beträffande undanförselåtgärder eller förstöring samt i fråga om åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. I likhet med vad hittills varit förutsatt utgår utredningen från att ifrågavarande planläggning skall i betydande utsträckning ske genom ägares eller innehavares försorg. Rörande viss medverkan från Sveriges industriförbunds sida härvid återkommer utredningen i det följande (s. 227 o. f.). Jämväl de lokala civilförsvarsmyndigheterna komma emellertid att belastas med åtskilliga arbetsuppgifter i samband med kontroll av planläggningsåtgärderna. Lämpligt synes vara, att ansvaret härför koncentreras till länsstyrelserna och att civilförsvarscheferna i största möjliga utsträckning befrias från detsamma. I praktiken kommer detta att innebära den förändringen i förhållande till vad nu gäller, att kontrollen över verkskyddsplanläggningen samt viss undanförselplanläggning (utspridningsplaner) överflyttas från civilförsvarscheferna till länsstyrelserna. E n dylik koncentrering av den lokala ansvarigheten i här förevarande avseende torde vara ägnad att medföra bland annat den fördelen, att företagarna i fråga om civilförsvarsåtgärder av med driften mer eller mindre sammanhängande natur få att göra med endast en lokal myndighet, nämligen länsstyrelsen. — Vad nu sagts torde dock icke böra gälla de största städerna.

Utbildning och övning. Allmänna synpunkter. Utredningen har i det föregående framhållit som sin uppfattning, att civilförsvarets beredskap i princip måste stå på en nivå, som motsvarar det militära försvarets. Denna ståndpunkt gäller även beredskapen i personellt hänseende. I samband med redogörelsen för de planläggningsuppgifter, som under fred böra åvila civilförsvarsorganen, har utredningen i enlighet härmed förordat upprätthållande av rekryteringen inom civilförsvaret samt förutsatt, att — i enlighet med vad hittills varit gällande — uttagning och inskrivning skall äga rum av de för organisationen mera betydelsefulla personalkategorierna. Den personella beredskapen kan emellertid uppenbarligen icke tillgodoses enbart genom uttagning och inskrivning av de befattningshavare — för närvarande all personal inom det allmänna civilförsvaret samt viss personal, huvudsakligen befäl, inom hemskydd och verkskydd — som äro av särskild vikt

137 för civilförsvarets aktiva organisation. Behovet av utbildning och övning måste jämväl beaktas. Nämnda behov avser icke blott den uttagna och inskrivna personalen utan även den del av befolkningen, som icke genom inskrivning särskilt engageras för civilförsvarstjänst. Frågan om den omfattning, vari utbildning och övning i civilförsvarstjänst under fred bör äga rum, innefattar uppenbarligen åtskilliga svårlösta moment. I direktiven för utredningen har framhållits, bland annat, att det förefölle antagligt att vid här avsedda bedömanden slutsatserna kunde bliva olika beträffande de särskilda grenarna av civilförsvaret (allmänt civilförsvar, hemskydd, verkskydd). Då av skäl, som anförts, vore angeläget, att de civilförsvarspliktiga medborgarnas övningar under fredstid icke erhölle större omfattning än som oundgängligen erfordrades, borde undersökningarna inriktas på huruvida den sänkning av beredskapen, som ett minskat övningsprogram innebure, kunde kompenseras genom åtgärder, som vore ägnade att säkerställa en relativt god tillgång å befäl och specialister för det allmänna civilförsvaret och verkskyddet samt å instruktörer för hemskyddet eller motsvarande organisationer. Möjligheterna att inom civilförsvaret tillgodogöra sig det frivilliga försvarsintresset borde särskilt uppmärksammas. Vid bedömandet av utbildnings- och övningsbehovet under fredstid kan visserligen göras gällande, att utbildningstidens kortvarighet inom civilförsvaret ställer detta i ett gynnsammare läge än krigsmakten, såvitt gäller möjligheterna att i ett skärpt läge genom forcerad utbildningsverksamhet åstadkomma tillräcklig kunskap och rutin hos personalen. Likaledes kan framhållas, att civilförsvaret i fortsättningen, liksom nu är fallet, måste till väsentlig del uppbyggas kring fredsmässiga organisationer — exempelvis polis- och brandkårer — vilkas verksamhet i fred till viss del tillgodoser kravet på beredskap inom motsvarande tjänstegrenar av civilförsvaret. Å andra sidan föreligga uppenbarligen omständigheter, som måste anses utesluta möjligheterna att med bibehållande av skälig beredskap inom civilförsvaret ställa personalens utbildning och övriga förberedande för sina uppgifter på framtiden. I detta sammanhang må framhållas att, såsom framgår av tidigare redogörelser för erfarenheter från det andra världskriget, civilförsvaret med nutida krigföring måhända kommer i än högre grad än det militära försvaret att befinna sig i första linjen. Några garantier för att den för en forcerad massutbildning inom civilförsvaret erforderliga tiden kommer att stå till förfogande finnes enligt utredningens mening icke. Det kan vidare icke bortses från att det omfattande och till sin karaktär alarmerande företag, som en massutbildning i civilförsvar kommer att utgöra, åtminstone i vissa situationer kan tänkas föranleda statsmakterna att i det längsta dröja med dess igångsättande. I sista hand innebär bedömandet en avvägning mellan, å ena sidan, de risker vilka under alla förhållanden äro förbundna med ett uppskjutande av utbildningen inom civilförsvaret och, å andra sidan, de kostnader och olägen-

138 heter för den enskilde, som äro förbundna med utbildningens bedrivande. Det synes utredningen berättigat att vid övervägande av här avsedda fråga göra jämförelser med de utbildningstider, som gälla inom det militära försvaret. Utbildningstiden under fred är inom civilförsvaret begränsad till högst 30 timmar — för inskriven personal högst 60 timmar — för kalenderår, vilken maximering utredningen anser även i fortsättningen böra gälla. Även nämnda maximitider, vilkas fulla uttagande i regel icke torde komma att erfordras, innebära uppenbarligen en förhållandevis obetydlig uppoffring för den enskilde i jämförelse med de krav, som ställas i fråga om militär utbildning. Godtages den av hittillsvarande krigserfarenheter bestyrkta uppfattningen av civilförsvaret såsom en med de militära försvarsgrenarna i princip jämställd försvarsorganisation, synes icke oskäligt att av de enskilda medborgarna kräva den förhållandevis ringa uppoffring, som deltagande i civilförsvarsutbildning innebär. Utredningen har med beaktande av det anförda eftersträvat att begränsa utbildningsplikten för de enskilda under fred så långt härutinnan kan bedömas såsom försvarligt. Vägledande för utredningen har sålunda varit, huruvida det ur sakliga synpunkter kan anses möjligt att till ett skärpt läge uppskjuta viss utbildningsverksamhet. Det torde finnas anledning förvänta, att upprätthållandet av civilförsvarsplikt för deltagande i sådan utbildning eller övning, som med bibehållande av beredskap inom civilförsvaret icke kan uppskjutas, skall vinna de civilförsvarspliktigas förståelse. Risk för att så icke blir fallet kan däremot befaras, därest under fredstid utbildningsskyldigheten utsträckes till sådana lättförvärvade kunskaper och färdigheter, som av den enskilde med skäl kunna anses möjliga att snabbt inhämta i ett skärpt läge. Utredningen har funnit bedömandena i fråga om utbildnings- och övningsverksamhetens omfattning under fred leda till delvis olika slutsatser inom civilförsvarets olika grenar och avser därför i det följande behandla dessa var för sig. Innan så sker torde emellertid böra redogöras för dels vissa erfarenheter, som vunnits under den hittillsvarande utbildningen inom civilförsvaret, dels ock det samråd som förekommit mellan utredningen och riksluftskyddsförbundet angående möjligheterna att för civilförsvarets utbildning lita till det frivilliga intresset. Erfarenheter från den hittillsvarande civilförsvarsutbildningen. Omfattningen av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övningsändamål har såväl under år 1945 som under år 1946 fastställts genom särskilda av Kungl. Maj:t med stöd av i 12 § civilförsvarslagen utfärdade bestämmelser. Angående innebörden av dessa bestämmelser hänvisar utredningen till den i kap. I lämnade redogörelsen. Här må endast erinras om att utbildningsskyldigheten under angivna båda år avsett dels grundläggande utbildning under högst 10 — i vissa fall 20 — timmar för vissa yngre årsklasser, dels ock särskild utbildning för den uttagna och inskrivna personalen. Den i tidigare sammanhang omförmälda från länsstyrelserna samt vissa

139 civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder begärda redogörelsen angående erfarenheter om civilförsvarsorganisationen har avsett jämväl den hittills bedrivna civilförsvarsutbildningen. De erhållna upplysningarna avse närmast den grundläggande utbildningen; särskild utbildning av inskriven personal har efter krigsslutet förekommit endast relativt obetydligt. Vissa uppgifter ha jämväl erhållits från en av civilförsvarsstyrelsen över verksamheten under år 1945 upprättad statistik. Av det erhållna materialet kan följande utläsas. Vad angår i n s t ä l l e l s e f r e k v e n s e n framgår, att 1945 års grundläggande utbildning i stort sett kunnat genomföras utan större svårigheter. Av den nyss omförmälda statistiken framgår visserligen, att av de under året ursprungligen utbildningspliktiga endast 53,7 % genomgått utbildning. Det må emellertid härvid framhållas, att två årsklasser (48-åriga män och 28-åriga kvinnor), vilka genom författningsändring under året befriades från utbildningsplikt, innan utbildningen i regel hunnit påbörjas, i statistiken redovisats såsom utbildningspliktiga, att uppskov på grund av laga förfall i stor utsträckning medgivits av olika skäl, att kurser i ett flertal civilförsvarsområden ej hunnit påbörjas under året på grund av den allmänna förskjutningen i verksamheten, som föranleddes av bestämmelsernas sena utfärdande, samt att på flera håll kurser icke anordnats på grund av det ringa antalet utbildningspliktiga inom orten. Antalet utan laga förfall frånvarande har sålunda genomsnittligt varit väsentligt mindre än som framgår av ovan angivna procenttal och regelmässigt rört sig om några få procent. I fråga om i n t r e s s e t bland de deltagande äro uttalandena mera varierande. Uppenbarligen har intresset till stor del varit beroende på den olika förmågan hos instruktörerna att göra utbildningen intresseväckande. I ett mycket stort antal yttranden framhålles vikten av att man lägger tyngdpunkten vid praktiska demonstrationer i brandtjänst och sjukvård med anknytning till det fredsmässiga behovet av kunskaper i detta hänseende. Den omläggning av kursplanen i dylik riktning, som genomfördes av civilförsvarsstyrelsen i november 1945, har mötts med tillfredsställelse. En betydande avmattning av intresset i förhållande till krigsåren kan emellertid konstateras. Åtskilliga faktorer torde ha bidragit härtill, ej minst krigsslutet samt igångsättandet av utredning om civilförsvarets ställning och uppgifter under fred. Såvitt gäller utbildningen under året 1946 har utredningen icke på motsvarande sätt inhämtat uppgifter från de lokala civilförsvarsorganen. Enligt vad som erfarits synes emellertid någon försämring i intresset icke ha förmärkts. Frågan om frivillighet eller tvång. Utredningen har ansett sig böra i fråga om möjligheten att beträffande civilförsvarsutbildning lita till det frivilliga försvarsintresset efterhöra uppfattningen inom riksluftskyddsförbundet, som företräder ifrågavarande intresse. — I förbundets till utredningen lämnade svar framhålles bland annat följande. Den obligatoriska grundläggande utbildningen

140 måste enligt förbundets uppfattning bibehållas. Genom denna erinrades den civilförsvarspliktige om sin skyldighet att tillhöra civilförsvaret. Han bibringades vidare ett visst mått av civilförsvarskunskaper, vilka vore av betydelse icke minst såsom grundval för ytterligare utbildning. Även om skyldighet att genomgå grundläggande utbildning ålades endast en årsklass årligen, vore den av av stor betydelse. Ansvaret för denna utbildning borde liksom nu åvila det allmänna. För uppgiften att genomföra utbildningen stode luftskyddsföreningarna till förfogande. Det syntes riksförbundet vidare nödvändigt att all i civilförsvaret inskriven personal ålades skyldighet att genomgå viss första utbildning, för vilken ansvaret likaledes borde åvila det allmänna. Riksförbundet kunde härvid lämna sin medverkan. Därutöver vore riksförbundet berett att genom anordnande av frivilliga kurser och övningar befästa och komplettera den sålunda meddelade obligatoriska utbildningen. Vad angår sådan hemskyddspersonal, som icke särskilt inskrivits, ansåge riksförbundet att under en fredsperiod frivillig utbildning möjligen kunde vara tillräcklig, dock endast under förutsättning att man disponerade det antal instruktörer, som vore erforderligt för att i ett skärpt läge bedriva en forcerad utbildning i stor skala. Utredningen anser det angeläget att det frivilliga intresset för utbildning i civilförsvarstjänst på allt sätt uppmuntras. Det synes emellertid icke möjligt att bygga civilförsvarsorganisationens personella beredskap enbart på frivillighet. I denna sin uppfattning har utredningen bestyrkts genom det samråd som enligt ovan förekommit med riksluftskyddsförbundet. Under tider då det utrikespolitiska trycket icke för den enskilde aktualiserar behovet av utbildning och övning torde ett intresse, liknande det som kommit till uttryck under krigsåren, icke kunna påräknas. En på frivillig grund lagd utbildnings- och övningsverksamhet, som kommer att motsvara behovet inom olika orter, lärer sålunda icke kunna åstadkommas. Ett slopande av all obligatorisk utbildning inom civilförsvaret skulle vidare sannolikt ge stöd för en uppfattning, att sådan utbildning av statsmakterna icke ansåges nödvändig, och därmed indirekt försvaga de frivilliga organisationernas ställning. Den frivilliga utbildningen torde av skäl som nu sagts endast böra påräknas som ett komplement till den obligatoriska utbildning, vilken måste anses nödvändig för ernående av åtminstone ett minimum av beredskap inom civilförsvaret. Utredningen har icke ansett sig böra överväga de möjligheter till en fakultativ civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål under fred, som diskuterades i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande år 1944. Förslag angående utbildningens omfattning och bedrivande. Utredningen övergår härefter till att framlägga sina förslag angående den utbildning, som enligt dess mening bör under fredstid förekomma inom civilförsvarets olika grenar.

141 H e m s k y d d e t . Enligt gällande organisation och bestämmelser på civilförsvarets område förutsattes i princip skyldighet för envar civilförsvarspliktig, som har sin huvudsakliga sysselsättning eller är bosatt eller eljest vistas inom anläggning eller byggnad, för vilken hemskydd är anordnat, att under civilförsvarsberedskap fullgöra tjänst i hemskyddet. Då civilförsvarsplikt föreligger för envar i åldern 16—65 år omfattar skyldigheten att fullgöra tjänst i hemskydd befolkningens stora flertal inom de orter, där organisering av särskilt civilförsvar överhuvudtaget ifrågakommer. En utbildning, som utsträckes till samtliga civilförsvarspliktiga, vilka kunna komma att fullgöra tjänstgöring i hemskydd, blir därför i motsvarande mån omfattande. De förslag, som lågo till grund för 1944 års beslut angående civilförsvaret, utgingo jämväl från, att befolkningens flertal skulle efter hand bibringas en viss grundläggande utbildning i civilförsvar. De utbildningsbestämmelser, som av Kungl. Maj:t utfärdades i början av år 1945, byggde på utbildningsplikt för ett flertal årsklasser. Såsom framgår av den i kap. I lämnade redogörelsen har utbildningsplikten i nu förevarande hänseende i olika etapper begränsats efter krigsslutet, så att under år 1946 skyldighet att genomgå grundläggande utbildning under högst tio timmar endast avsett 16-åringar, varjämte tilläggsutbildning i sjukvård — likaledes under högst tio timmar — meddelats kvinnor i åldern 18 år, allt såvitt vederbörande haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Härjämte har under år 1946 enahanda utbildningsplikt förelegat för den, som under år 1945 varit skyldig undergå utbildning men på grund av uppskov eller annan anledning under nämnda år icke fullgjort denna skyldighet. Vid överväganden angående lämpligheten i fortsättningen av en grundläggande civilförsvarsutbildning torde först böra tagas ställning till frågan om värdet av en dylik utbildning under nuvarande förutsättningar på luftkrigets område. I denna fråga har utredningen för sin del funnit, att de ökade skadeverkningarna av moderna anfallsmedel måste anses understryka vikten av att medborgarna i gemen äga sådan kännedom om de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård — vilkas bibringande utgör den grundläggande utbildningens huvuduppgift — att åtminstone viss förmåga till självhjälp föreligger. Även med en ökad utrymningsverksamhet samt utbyggnad och förbättring av skyddsrummen lärer icke kunna i ett framtida krig undvikas, att ett betydande antal personskador uppstår. Skadegörelsen på bebyggelsen genom brand kan likaledes förutsättas bli omfattande. De hjälpenheter, som organiseras i form av allmänt civilförsvar, kunna icke göras tillräckliga för bekämpande av alla enskilda skador som uppstå i samband med ett omfattande anfall. Det totala kriget förutsätter därför att envar, efter förmåga, bidrager till avhjälpande av de skador, som drabba civil befolkning och egendom. Utredningen har sålunda kommit till den uppfattningen, att sådana omfattande luftanfall, som förekommit under det andra världskriget och som måste påräknas jämväl i framtida krig, medför behov av en grundläggande civilför-

142 svarsutbildning för alla de civilförsvarspliktiga, vilka kunna komma att befinna sig i av luftanfall drabbade orter. Vidtagas icke åtgärder för sådan utbildning under fredsförhållanden måste därför utbildning senast äga rum inför ett hotande krigsläge. Angående de förutsedda svårigheterna att i en krissituation medhinna en massutbildning i civilförsvar hänvisar utredningen till de ovan anförda allmänna synpunkterna. Då av skäl som ovan anförts icke är möjligt att under fredstid bortse från behovet av en grundläggande utbildning i civilförsvarstjänst men å andra sidan av flera skäl är önskvärt, att sådan utbildning i obligatorisk form begränsas så långt möjligt, bör enligt utredningens mening förberedelseverksamheten på förevarande område ta sikte på att skapa förutsättningar för den forcerade utbildning, som kan komma att befinnas påkallad i ett skärpt läge. De åtgärder, som härvid böra komma i fråga, äro d e l s att bibringa befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen — blockchefer och hemskyddsledare — en tillfredsställande utbildning, avseende att göra dem skickade icke blott att fullgöra sina uppgifter som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid behov till övriga civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela den utbildning på kort tid, som påkallas i en akut krissituation, d e l s ock att efter hand meddela den uppväxande ungdomen sådan elementär kunskap om eldsläckning och sjukvård, att åtminstone någon grund finnes att bygga på, därest en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas. Beträffande tillgodoseendet av behovet av instruktörer i civilförsvar inför ett krigshot torde knappast vara möjligt att bygga på en från befälsorganisationen inom hemskyddet fristående kader av instruktörer. Särskilda instruktörer i tillräckligt antal för här avsedda ändamål torde i varje fall inom större städer och samhällen icke kunna uppbringas. Ianspråktagandet av blockchefer och hemskyddsledare för uppgiften medför den fördelen, att av dem ledd utbildningsversamhet kan bedrivas i anslutning till det egna blocket eller hemskyddet, varvid kännedom om lokala förhållanden kan komma till nytta. Utredningen bortser icke från att ifrågavarande uppgifter ställa ej obetydliga krav på befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen. Det måste emellertid förutsättas, att den massutbildning, varom här kan bliva fråga, huvudsakligen måste inriktas på rent praktisk demonstration och övning av eldsläckning och olycksfallssjukvård samt lämnande av upplysningar i frågor angående exempelvis utrymning och innebörden av larmsignaler. Man har anledning utgå från att i ett skärpt läge intresset bland befolkningen för civilförsvaret kommer att underlätta verksamheten. Det är emellertid angeläget, att rekrvteringen och inskrivningen av personal å ifrågavarande befälsbefatningar tar sikte på att för desamma erhålla möjligast lämpliga personer. Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare torde som redan nämnts böra läggas med tanke på här avsedda instruktions- och upplysningsverksamhet. Angående ersättning vid deltagande i utbildning återkommer utredningen i det följande. Instruktörer för hemskyddsutbildning ha under krigsåren och även därefter

143 till betydande antal utbildats på frivillig väg genom riksluftskyddsförbundets försorg. Utredningen finner angeläget, att förbundets verksamhet på förevarande område fortsätter och såvitt möjligt intensifieras. Utredningen återkommer till frågan härom i samband med redogörelsen för riksluftskyddsförbundets framtida ställning och verksamhet. Vad härefter angår den u n g d o m s u t b i l d n i n g , som enligt utrednigens mening bör äga rum under fred, torde till en början böra framhållas vissa olägenheter, som varit förbundna med nu tillämpade system. Som tidigare framhållits har skyldigheten att genomgå grundläggande civilförsvarsutbildning under högst tio timmar hittills endast avsett civilförsvarspliktiga, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom område eller anläggning med särskilt civilförsvar. Särskilt civilförsvar organiseras enligt gällande planläggning å samtliga orter eller för samtliga anläggningar, vilka på grund av befolkningstäthet eller andra förhållanden kunna bedömas bliva föremål för luftanfall. Anknytningen av utbildningsplikten till ifrågavarande teritoriella indelning med avseende å särskilt civilförsvar synes icke ha varit helt lämplig med hänsyn till den stora rörlighet i bosättningshänseende, som utmärker de yngre årsklasserna. Det lärer sålunda ofta förekomma, att en person, vilken under det år han uppnått 16 år varit bosatt på landsbygden eller eljest å plats, för vilken särskilt civilförsvar icke planerats, kort därefter inflyttar till sådan plats, exempelvis i samband med erhållande av arbete. På motsatt sätt förekommer utflyttning av utbildade ungdomar från områden, där särskilt civilförsvar planeras. För de civilförsvarspliktiga svårförståeliga olikheter i fråga om utbildningsskyldighet föreligga ofta. Utväljandet och kallandet av en eller flera bestämda årsklasser för utbildning har ytterligare — särskilt inom större städer — för de för utbildningen ansvariga civilförsvarsmyndigheterna medfört åtskilligt arbete. Även om tillgängliga folkbokföringsregister kunna tjäna till ledning innebär kallelseförfarandet ett icke obetydligt expeditionellt arbete. En omfattande skriftväxling, besvarande av förfrågningar m. m. uppkommer likaledes i samband med de framställningar om uppskov eller anstånd av olika anledningar, som förekomma i stor utsträckning. Särskilt må härvid framhållas, att hänsyn så långt möjligt ansetts böra tagas till dem, som äro elever i undervisningsanstalter, för undvikande av kursernas förläggande till olämplig tidpunkt. — Slutligen har förekomsten av frånvaro utan laga förfall medfört åtskilliga svårigheter med hänsyn till, å ena sidan, angelägenheten av upprätthållandet av respekt för gällande föreskrifter samt, å andra sidan, det mindre tilltalande i att i här avsedda fall utnyttja de möjligheter i fråga om åtal, som författningarna erbjuda. Utredningen har funnit nu angivna olägenheter kunna undvikas, därest en utbildning, motsvarande den som under år 1946 meddelats 16-åringar, förlägges till skolorna. Förslag i denna riktning har framställts i ett stort antal av de yttranden angående hittillsvarande erfarenheter, som inkommit till utredningen

144 från länsstyrelser samt vissa civilförsvarschefer och kommuner. För utbildningen måste det uppenbarligen vidare innebära direkta fördelar att anknyta till skolans arbetsformer. Skolans auktoritet kommer sålunda automatiskt även här avsedda utbildning till godo. Utredningen förordar sålunda att en utbildning motsvarande den som under år 1946 meddelats 16-åringar förlägges till skolorna, varvid densamma bör äga rum i folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt. Utbildningen, som bör avse samtliga elever i vederbörande klass oberoende av om dessa äro bosatta eller skolan är belägen å ort, där särskilt civilförsvar avses skola organiseras, föreslås i enlighet med hittillsvarande bestämmelser omfatta högst 10 timmar. Utbildningen bör ges plats på skolschemat och sålunda icke förläggas till kvällar eller eljest från skolarbetet ledig tid. Lämpligt synes vara att för här avsedda ändamål utnyttja en eller ett par av skolornas friluftsdagar. Utbildningens förläggande till skolorna innebär, att åldern hos dem som skola genomgå densamma sänkes till i vissa fall 13 år. Utredningen har från skolöverstyrelsen inhämtat uppgifter angående antalet lärjungar i folkskolorna till slutet av vårterminen 1944. Lärjungarnas antal och fördelning på olika åldersgrupper och skolformer framgår av tabell 22. Tabell 22. Antal lärjungar i folkskolorna vid slutet ar vårterminen 1914.* (För varje klass angives inom parentes den ålder, som lärjungarna normalt u p p n å under det kalenderår, då de avgå från klassen). Skolform

Klass 6 2 (13 år)

Klass 7 (14 år)

Klass 8 (15 år)

A B 1 B 2 B 3 D 1 C 1 C 2 D 2 -f D 3

30 657 23 260 16 049 5012 3 260 979 99 74

20 953 6311 3 316 517 3 70 3 252 19 8

2 824 8

79 390

2 844

Summa

12 Det må framhållas, att folkskoleväsendets pågående utbyggnad efter hand kommer att medföra en höjning av åldern hos de lärjungar, vilka skola undergå här avsedda utbildning. 1

Hjälpklasser och övriga specialklasser ej medräknade. Då obligatorisk klass 7 förefinnes, är klass 6 icke avgångsklass. Vårterminen 1943 avgingo cirka 34 000 barn från klass 6 med fullständigt avgångsbetyg, vårterminen 1942 45 000. A t t förstnämnda siffra är avsevärt lägre beror delvis därpå, a t t vissa distrikt från och med läsåret 1943/44 infört 7:e klass, men främst troligen därpå, a t t i 6-åriga skolor med v a r t a n n a t å r s i n t a g n i n g avgång i regel icke ägde rum vårterminen 1943 (udda årtal). 3 A t t siffran är så låg beror därpå, a t t lärjungar i klass 7 ofta saknades vårterminen 1944 som följd av den i denna skolform tillämpade vartannatårsintagningen (denna skall 8ke å jämna å r t a l ) . 2

145 Såvitt gäller högre läroanstalter torde det närmare bestämmandet av de klasser, i vilka utbildningen skall äga rum, böra ankomma på skolöverstyrelsen samt överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd med civilförsvarets centralmyndighet. Det är uppenbart, att den skolungdom i de yngre åldrarna, varom här är fråga, icke kan förutsättas vara mottaglig för en utbildning i egentlig civilförsvarstjänst. Utbildningen i skolorna bör därför enligt utredningens mening begränsas till de enklare grunderna för eldsläckning och olycksfallsvård. De speciella förhållandena i samband med luftanfall böra överhuvudtaget icke omfattas av utbildningen och redogörelse för civilförsvarets organisation, innebörden av olika larmsignaler m. m., som nu ingår i den grundläggande civilförsvarsutbildningen, synes icke böra lämnas. Utbildningen bör i enlighet härmed icke benämnas grundläggande civilförsvarsutbildning utan förslagsvis utbildning i brandskydd och olycksfallsvård. Civilförsvarsplikt och därmed skyldighet att vid behov fullgöra tjänst i civilförsvaret uppkommer icke förrän under det kalenderår, under vilket vederbörande uppnår 16 års ålder, varför den ungdom, som på föreslaget sätt erhåller viss utbildning i eldsläckning och sjukvård, icke alltid utgör någon omedelbar tillgång för landets civilförsvarsberedskap. Utredningen är emellertid å andra sidan övertygad om, att den utbildning som här avses, särskilt efter förloppet av några år, kommer att vara av betydande värde för den händelse förhållanden vid en framtida tidpunkt skulle kräva en omfattande utbildning av befolkningen för civilförsvarsuppgifter. Förutsättningarna för en massutbildning i civilförsvar vid en krissituation måste vara betydligt större, därest utbildningen delvis avser färdigheter, som en gång tidigare förvärvats, än om helt nya kunskaper skola meddelas. I beredskapshänseende synes den nedgång härutinnan, som under de närmaste åren måste följa av att här avsedda utbildning förläggas till årsklasser, som ej alltid utgöra någon tillgång för civilförsvaret, icke behöva ge anledning till betänkligheter vid det förhållandet, att under kriget en omfattande utbildning ägt rum, vars beredskapsvärde alltjämt till stor del kvarstår. Meddelandet av en utbildning av här avsett slag i skolorna innefattar enligt utredningens mening jämväl ett icke obetydligt samhälleligt värde. De färdigheter, varom här är fråga, äro till nytta även under fredsförhållanden. En undervisning i de enklare grunderna för eldsläckning, förebyggande brandskydd samt förbandsläggning och annan olycksfallsvård skulle således enligt utredningens mening på samma gång som den tillgodoser ett ur civilförsvarssynpunkt föreliggande behov innefatta ett led i den uppväxande ungdomens utbildning, som icke bör underskattas. I samband med utbildning i skolorna av här avsedda slag torde böra stadgas skyldighet för folkskollärare samt gymnastiklärare vid andra läroanstalter att medverka vid utbildningen. Lämpligt torde vara att utbildningen vid seminarier och gymnastiska centralinstitutet kompletteras på sådant sätt, att den berörda lärarpersonalen kan meddela även här avsedda kunskaper. För redan 10 — 1806 4ft

146 befintlig lärarpersonal synas frivilliga instruktionskurser böra ordnas, förslagsvis genom riksluftskyddsförbundets försorg. Utbildningen torde emellertid åtminstone under de närmaste åren behöva i viss utsträckning bedrivas med anlitande av de instruktörer, som hittills utnyttjats vid den grundläggande civilförsvarsutbildningen. Jämväl i fortsättningen bör det, beroende på förhållanden i varje fall, vara möjligt att utnyttja utanför skolorna stående instruktörer. Vederbörande skolmyndigheter böra vara ansvariga för utbildningens ändamålsenliga ordnande. Ett samarbete bör dock äga rum med civilförsvarsmyndigheterna, vilka böra tillerkännas inspektionsrätt. För erhållande av lärare och instruktörer vid utbildningen, där sådana ej finnas inom skolan, synas skolorna böra hänvända sig till civilförsvarschefen inom orten, vilken i samråd med riksluftskyddsförbundets lokala organ eller annan ifrågakommande frivillig organisation bör anvisa lärare eller instruktör. Kostnader för dylik lärare- och instruktörspersonal böra gäldas genom länsstyrelsen eller civilförsvarschefen, vilken senare jämväl bör tillhandahålla övningsmateriel. Kostnader andra än nu sagts torde icke uppkomma. Enligt gällande utbildningsföreskrifter inom krigsmakten förekommer viss utbildning i civilförsvar (luftskydd) under de värnpliktigas första tjänstgöring. För huvuddelen av den manliga befolkningen kommer på grund härav viss repetition i samband med värnpliktstjänstgöringen att erhållas i de ämnen, som avses med den ovan föreslagna skolutbildningen. Utredningen förordar, att jämväl vid efterutbildningsövningar med värnpliktiga repetition i civilförsvarstjänst inlägges, så att alla de, som lämna värnpliktsåldern, besitta ett minimum av kunskaper rörande civilförsvaret. För kvinnor saknas motsvarighet till vad nu anförts. På sätt tidigare angivits har emellertid i de bestämmelser angående utbildningen inom civilförsvaret, som meddelats av Kungl. Maj:t för åren 1945 och 1946, föreskrivits t i l l ä g g s u t b i l d n i n g i s j u k v å r d f ö r k v i n n o r i å l d e r n 18 å r under högst 10 timmar. Utbildningsplikten har varit begränsad till kvinnor, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom område eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Ifrågavarande sjukvårdsutbildning har, såvitt utredningen kunnat inhämta, visat sig lämplig och av de utbildningspliktiga i stort sett omfattats med intresse. Utredningen föreslår, att ifrågavarande tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år bibehålles. En motsvarighet till den ytterligare utbildning i civilförsvarstjänst, som enligt ovan förekommer för män i värnpliktsåldern, erhålles härmed. I motsats till vad ovan föreslagits angående utbildning i skolor torde emellertid här avsedda sjukvårdsutbildning böra begränsas — på sätt hittills varit gällande — till orter med särskilt civilförsvar. Ur civilförsvarssynpunkt får ifrågavarande sjukvårdsutbildning anses såsom synnerligen betydelsefull, varjämte ur fredsmässiga synpunkter ett beaktansvärt socialt värde får anses ligga i utbildningen. Utredningen har övervägt att föreslå viss

147 utökning av ifrågavarande utbildningsskyldighet utöver nu gällande 10 timmar i syfte att bereda rum för någon undervisning i hemsjukvård. Genom en sådan utökning av utbildningen skulle det samhälleliga värdet av densamma avsevärt höjas. Emellertid har utredningen, som har att grunda sina förslag å vad som ur civilförsvarssynpunkt påkallas, icke ansett sig böra förorda dylik utvidgning av utbildningstiden. I den mån eleverna vid utbildningen frivilligt önska genomgå ytterligare sjukvårdsutbildning — exempel härå ha förekommit vid den hittillsvarande utbildningen — torde emellertid detta böra medgivas, därest särskilda omständigheter icke lägga hinder i vägen. Kostnaderna för dylik extra utbildning torde böra gäldas på sätt eljest gäller för ifrågavarande utbildning. — Det kan påpekas att den sjukvårdsutbildning, som här avses, äger visst samband med frågan om den husliga utbildningens ordnande. I fråga om sättet för utbildningens bedrivande förutsätter utredningen ingen ändring i vad nu gäller, dock att — på grund av de ändrade regler i fråga om kostnaderna för civilförsvaret, som utredningen i ett följande kapitel föreslår — kommunernas medverkan vid utbildningens anordnande icke vidare skall påfordras. Det bör ankomma på civilförsvarschef att — där så anses lämpligt efter överenskommelse med frivillig organisation om kursverksamhetens ombesörjande — svara för att utbildning i vederbörlig omfattning kommer till stånd. V e r k s k y d d . Den grundläggande civilförsvarsutbildning, som under åren 1945 och 1946 bedrivits med vissa årsklasser civilförsvarspliktiga, har avsetts komma även verkskyddsorganisationen till godo. För viss i verkskydd uttagen och inskriven personal ha emellertid gällt föreskrifter om särskild utbildning. Under år 1946 har utbildningsplikten varit begränsad till dem som inskrivits såsom befäl eller såsom ersättare för befäl och härvid icke omfattat den som redan genomgått sådan utbildning, som må vara föreskriven för befälsbefattningen. Utbildningstiden har enligt de av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelserna fått omfatta högst 40 timmar. Enligt uppgjorda normalplaner för utbildning inom verkskydd har utbildningstiden varit något kortare. Därest utredningens förslag angående utbildning i skolorna i brandskydd och sjukvård vinner beaktande, kommer densamma liksom den tidigare grundläggande civilförsvarsutbildningen verkskyddet tillgodo. Samma gäller tillläggsutbildningen i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år. Verkskyddets personella beredskap kan emellertid enligt utredningens mening icke tillgodoses enbart genom ifrågavarande generella utbildning av vissa yngre årsklasser. I första hand bör, i enlighet med vad under år 1946 varit gällande, utbildning meddelas dem som inskrivits såsom befäl inom verkskydd eller ersättare för dylikt befäl. Förutom befäl finnas emellertid inom verkskydd befattningshavare, vilkas uppgifter äro av den kvalificerade natur, att utbildning under fred synes nödvändig. Angående den omfattning, vari dylik särskild utbildning bör äga rum, torde enahanda synpunkter böra gälla

148 som beträffande det allmänna civilförsvaret, och hänvisar utredningen förty till vad nedan härom kommer att anföras. Ansvaret för den särskilda utbildningens genomförande bör såsom hittills åligga ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat. Såvitt gäller verkskyddsledare torde emellertid i enlighet med vad hittills varit gällande utbildning i viss omfattning böra anordnas genom de statliga civilförsvarsmyndigheternas försorg. Utbildning centralt vid statens civilförsvarsskola eller vid av länsstyrelserna anordnade kurser föreslås sålunda skola i mån av behov anordnas i enlighet med tidigare tilllämpade grunder. A l l m ä n n a c i v i l f ö r s v a r e t . 1 Det allmänna civilförsvaret har hittills utgjort och kommer jämväl i fortsättningen att utgöra kärnan i civilförsvarets aktiva organisation. De i allmänhet kvalificerade uppgifter, som åvila den i civilförsvarets tjänstegrenar inskrivna personalen, föranleda i motsvarande mån ett omfattande behov av utbildning. Dylik utbildning har jämväl under krigsåren bedrivits i stor omfattning. Efter krigets upphörande har emellertid enligt vad utredningen inhämtat utbildning inom allmänna civilförsvaret förekommit endast i obetydlig utsträckning, vilket synes sammanhänga med, bland annat, den jämförelsevis goda beredskap, som genom utbildning och övning under krigsåren erhållits. Under år 1946 har utbildningsskyldighet endast förelegat för befäl eller ersättare för befäl. Utredningen föreslår, att skyldighet att genomgå utbildning jämväl i fortsättningen bör gälla samtligt befäl inom allmänna civilförsvaret ävensom ersättare för befäl. Med befäl torde härvid böra avses jämväl befälhavare för grupper och liknande mindre enheter inom civilförsvaret. I direktiven för utredningen har ifrågasatts en begränsning inom civilförsvaret av utbildningen till, förutom befäl, specialister. Utredningen hyser jämväl den uppfattningen — på samma sätt som tidigare framhållits i samband med verkskyddet — att det för ernående av tillfredsställande beredskap inom allmänna civilförsvaret icke är tillräckligt att utbilda endast befäl. Å andra sidan synes det icke nödvändigt att låta utbildningen omfatta all menig personal. Svårigheter ha emellertid yppat sig, då det gällt att angiva de personalkategorier, som ytterligare böra underkastas utbildning. Begreppet »specialister» är uppenbarligen icke tillräckligt klargörande. Utredningen har funnit gränsdragningen i fråga om utbildningsskyldigheten inom den meniga delen av allmänna civilförsvarets personal böra ske på det sättet, att utbildningsskyldighet bestämmes i c k e skola omfatta den personal, som a n t i n g e n på grund av sin verksamhet i fred kan anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter för motsvarande tjänst inom civilförsvaret e l l e r på grund av civilförsvarstjänstgöringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmässiga fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke är i behov av särskild utbildning under fred. Utredningen åsyftar med denna begränsning exempelvis, att utbildning i civilförsvarstjänst under fred icke skall åligga personal inom polis- och brandkårer, arbetare vid gatuförvalt-

149 ningar och tekniska verk samt byggnads- och grovarbetare, vilka avses för liknande tjänstgöring inom civilförsvarets tekniska tjänst. Likaledes torde i utrymnings- och socialtjänst ingå åtskillig socialvårdspersonal, vilken utan särskild i kursform meddelad undervisning torde kunna anses i stånd att fullgöra tjänst inom civilförsvaret. Tjänstgöring av förhållandevis enkel beskaffenhet, vilken icke bör erfordra utbildning under fred, torde bland annat förekomma inom observations- och förbindelsetjänst (ordonnanser) samt undanförsel- och förstöringstjänst. Utbildning inom tjänstegrenen för gasskydd torde, i avvaktan å eventuella omläggningar av verksamheten, tillsvidare böra avse endast befäl. — Det bör ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att i anvisningsform närmare angiva de kategorier av personal, vilka böra undantagas från utbildning under fred. Det kan förutsättas, att på grund av krigsårens verksamhet en icke obetydlig beredskap alltjämt förefinnes inom tjänstegrenarna. Utbildningsverksamheten inom allmänna civilförsvaret torde böra taga sikte på att underhålla den utbildning, som redan meddelats, samt att utbilda nytillkommande personal. I fråga om sättet för utbildningens bedrivande förutsätter utredningen, att i enlighet med vad hittills förekommit civilförsvarschefer och vissa andra befäl och specialister böra utbildas centralt vid statens civilförsvarsskola. I övrigt bör utbildningen anordnas lokalt. På grund av den begränsning, som ovan förordats, liksom redan befintlig beredskap på grund av tidigare bedriven utbildning, torde kunna förväntas, att åtminstone inom ett flertal civilförsvarsområden av landsbygdsbetonad karaktär utbildningsbehovet kommer att under de närmaste åren vara för ringa för att motivera anordnande av kurser inom civilförsvarsområdena. Utredningen förutsätter därför, att det i viss utsträckning är lämpligt att inom det allmänna civilförsvaret bedriva utbildning centralt inom länen. Sammandragning av personal till centrala orter för utbildning under länsstyrelsernas ledning torde därför böra ifrågakomma. Repetitionsutbildning. På sätt framgår av den i kap. I lämnade redogörelsen gällde enligt de i början av år 1945 av Kungl. Maj:t utfärdade utbildningsbestämmelserna inom civilförsvaret viss skyldighet för civilförsvarspersonal att genomgå repetitionsutbildning. Nämnda skyldighet upphävdes i samband med krigsslutet och civilförsvarsberedskapens upphörande. Anledningen härtill torde bland annat ha varit det jämförelsevis begränsade behov av dylik utbildning, som förelegat på grund av den omfattande verksamheten under krigsåren. Nyss anförda skäl äger emellertid uppenbarligen icke fortsättningsvis giltighet. En viss möjlighet till repetitionsutbildning synes därför erforderlig i syfte att vidmakthålla de kunskaper, som meddelats under tidigare utbildning. Bepetitionskurser torde jämväl vara ägnade att skapa kontakt mellan befäl och övrig civilförsvarspersonal och därmed stadga åt organisationen.

150 Repetitionsutbildning bör endast ifrågakomma beträffande den särskilt inskrivna personalen och därvid endast i den mån behovet inom olika orter och för särskilda personalkategorier därtill ger anledning. På grund av de variationer, som härvidlag kunna föreligga, anser sig utredningen icke böra föreslå någon generell bestämmelse. För åtskilliga personalkategorier synes emellertid årlig repetition icke erforderlig. Övningar. En tillfredsställande beredskap på det personella området synes enligt utredningens uppfattning knappast möjlig, därest icke genom anordnande av civilförsvarsövningar kontroll å utbildningsläget inom olika orter kan erhållas samt erfarenheter för det framtida arbetet inhämtas. För här avsedda ändamål synes emellertid tillräckligt, att övningar med inskriven personal anordnas med vissa års mellanrum, förslagsvis så, att under en tioårsperiod inom samtliga i civilförsvarshänseende mera betydelsefulla orter en övning äger rum. Ersättning- för deltagande i utbildning och övning. Bestämmelser angående ersättning vid civilförsvarstjänstgöring äro meddelade i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 15 juli 1944 (nr 546) för personal i det allmänna civilförsvaret. Såvitt gäller den tjänstgöring, som avser egen utbildning eller övning, gäller enligt 5 § reglementet bestämmelsen, att ersättning utgår allenast i den mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår uppgår till mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänstgöring går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Sagda begränsning innebär med de korta utbildningstider, som hittills tillämpats, att ersättning regelmässigt icke kommer i fråga. Reglementet gäller vidare endast personal i allmänna civilförsvaret. Vid de begränsningar av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övningsändamål under fred till endast vissa personalkategorier, som utredningen tidigare föreslagit, synes enligt utredningens mening skäligt att ersättning i viss utsträckning kan utgå. De personalkategorier, som föreslås omfattade av utbildningsplikt, kunna med fog göra gällande, att de satts i en särställning. Ersättning synes böra utgå till all av utbildningsplikt omfattad i n s k r i v e n personal. Förutom till personalen inom det allmänna civilförsvaret, inbegripet blockchefer, bör ersättning sålunda utgå till hemskyddsledare samt inom verkskydd inskrivna befattningshavare. Ersättning bör däremot icke utgå under tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor i sjukvård, liksom självfallet ej under skolutbildningen. Ersättningen bör utgå i form av timlön för hela tjänstgöringstiden med antalet timmar beräknat enligt vad i 6 § avlöningsreglementet sägs. Storleken av ersättningen bör förslagsvis bestämmas till 1 krona 50 öre för timme, dock högst 12 kronor för dag. I den mån utbildning äger rum med civilförsvarsplik-

151 tiga under 18 års ålder föreslås dock ersättningen begränsad till 1 krona för timme, dock högst 8 kronor för dag. Ersättning för förlorad arbetsinkomst intill det för dag medgivna maximibeloppet synes jämväl böra ifrågakomma, ehuru utredningen förutsätter, att utbildning och övning förläggas till sådan tid, att behov av dylik ersättning regelmässigt icke uppstår. Därest utbildning eller övning för personal inom verkskydd förlägges till tid, som avses i 2 § Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 september 1944 (nr 685) om grunder för ersättning för civilförsvarstjänstgöring i verkskydd, bör emellertid ersättning utgå efter vad i nämnda författningsrum sägs.

Materielfrågor. Inom civilförsvaret och dess föregångare har under kriget ägt rum en betydande materielanskaffning. Denna har skett dels genom centrala inköp med anlitande av statsmedel av materiel, som utdelats till kommunerna, dels genom frivilliga inköp av kommunerna, dels genom förfogande på statsverkets bekostnad, dels ock genom frivilliga eller i lag föreskrivna anskaffningar av enskilda. Härjämte har även planläggning för ianspråktagande med förfogande i ett skärpt läge i viss utsträckning verkställts. Totalvärdet av den centralt av staten inköpta materielen uppgår enligt en av civilförsvarsstyrelsen i oktober 1945 verkställd beräkning till ungefär 41,5 miljoner kronor. Beträffande övrig materiel saknas aktuella siffror. Enligt en genom 1941 års hemortsförsvarssakkunniga gjord utredning för tiden intill den 1 oktober 1941 uppgick emellertid sammanlagda värdet beträffande av kommunerna inköpt eller rekvirerad materiel till ett belopp av ungefär 14 miljoner kronor. Kostnaderna för av enskilda anskaffad materiel — huvudsakligen inom verkskydd och hemskydd — torde även vara betydande. För den framtida civilförsvarsorganisationen framstår, med hänsyn till ovan angivna kostnadssiffror, spörsmålet om materielanskaffning och underhåll som en ur ekonomisk synpunkt synnerligen betydelsefull fråga, Största uppmärksamhet bör därför ägnas denna sida av civilförsvarets verksamhet. Härvid uppstå tre huvudfrågor, nämligen: a) frågan om tillgodoseende av civilförsvarets materielbehov, b) frågan om materielens förvaring och underhåll, c) frågan om materielens utnyttjande i fredstid. Vid bedömande av hithörande frågor kan lämpligen skiljas mellan materiel för det allmänna civilförsvaret samt materiel för det särskilda civilförsvaret (industrier, fastighetsägare etc). Det allmänna civilförsvarets materielbehov för den närmaste tiden skall i allt väsentligt fastställas i de blivande organisationsplanerna. Sedan dessa upprättats torde sålunda föreligga större möjligheter än nu att bedöma frågan i detalj. Utredningen anser sig emellertid redan nu kunna göra vissa principiella uttalanden.

152 I fråga om det i organisationsplanerna fastställda materielbehovet finner utredningen det nödvändigt att detta skall i princip vara redan i fredstid tillgodosett eller kunna i ett krisläge genom rekvisition eller tillverkning inom skälig tid tillgodoses. Detta innebär att behovet skall täckas enligt något av följande alternativ: 1. Kedan anskaffad materiel som förvaras i civilförsvarsföriåd. 2. Redan anskaffad materiel som utnyttjas av kommuner eller enskilda. 3. Tillverkad materiel som finnes i lager hos tillverkare, grossister eller detaljhandlare och vilken vid behov kan rekviieras. 4. Materiel som med hänsyn till råvarutillgång, tillverkningskapacitet och tillverkningstid inom fastställd beredskapsram snabbt kan tillverkas vid skärpt läge. 5. Materiel som med hänsyn till i punkt 4 omnämnda förhållanden ej hinner inom rimlig tid tillverkas, och alltså redan i fredstid måste anskaffas (för att därefter hänföras till någon av punkterna ^ — 3 ^ I fråga om civilförsvarsmateriel för enskilda böra i princip gälla samma regler som ovan angivits för det allmänna civilförsvaret. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelsen att på grundval av organisationsplanerna efter en noggrann prövning beträffande olika slag av materiel bestämma till vilken av ovanstående grupper respektive materielslag böra hänföras. En viss generalisering torde härvid vara lämplig, och det bör därför stå länsstyrelserna fritt att i särskilda fall medge undantag från de generella bestämmelserna. Vid detaljprövningen av här föreliggande frågor bör även beaktas materi elens varierande lagringsbeständighet. I den mån denna är ringa, bör övervägas möjligheterna att i största möjliga utsträckning tillgodose behovet enligt punkterna 3 och 4 ovan. Det kan härvid eventuellt visa sig lämpligt att genom en statlig insats öka den fredsmässiga lagringskapaciteten hos tillverkare eller att genom anskaffande av maskiner och verktyg minska den eljest beräknade kortaste tillverkningstiden. I förra fallet skulle viss materiel eventuellt kunna försäljas och civilförsvarets förrådshållning enligt punkt 1 minskas, i senare fallet skulle anskaffningen under fred enligt punkt 5 kunna minskas. I nu avsedda spörsmål synes civilförsvarsstyrelsen böra samråda med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I den mån så låter sig göra torde nämligen viss beredskapslagring m. m. böra kombineras med motsvarande åtgärder inom riksnämndens allmänna verksamhetsområde. I vad gäller materielens förvaring och underhåll synas följande principer böra gälla. Det allmänna civilförsvarets materiel skall enligt nu gällande bestämmelser förvaras och underhållas av kommunerna. Till kostnaderna härför utgår icke statsbidrag. I denna fråga har efter krigets slut framkommit starka önskemål från kommunalt håll att ansvar och kostnader skulle överflyttas på statsverket.

153 Ett generellt överförande av ansvaret för materielens förvaring och underhåll på statsverket kan emellertid knappast ifrågakomma, Bland civilförsvarets materiel finnes sålunda en betydande del som utnyttjas för fredsmässigt bruk inom kommunala organisationer såsom polis- och brandkårer samt tekniska verk. Självfallet bör dylik materiel fortfarande förvaras och underhållas av respektive organisationer. Att göra en exakt åtskillnad mellan den materiel som endast avses för civilförsvar och den som även avses för organisationens fredsmässiga verksamhet torde emellertid stöta på praktiska svårigheter. De ovan angivna kommunala organisationerna bilda stommen i tre av civilförsvarets tjänstegrenar, nämligen ordnings-, brand- och teknisk tjänst. För all materiel inom dessa tjänstegrenar böra gälla enhetliga bestämmelser. Lämpligen bör i dessa fall alltjämt ansvaret för samtlig materiels förvaring och underhåll åvila vederbörande kommuner. I övriga fall bör emellertid ansvaret överföras å staten. Härvid är dock att märka att en mera omfattande centralisering av lagerhållningen stöter på stora svårigheter. Enligt en av civilförsvarsstyrelsen verkställd undersökning torde sålunda större centralt eller länsvis anordnade förråd icke kunna uppläggas annat än genom uppförande av nya förrådslokaler. Kostnaderna bli härvid betydande. Utredningen utgår därför från att i fortsättningen — liksom tidigare — såväl central som lokal förrådshållning erfordras. Då emellertid tillgången till lämpliga lagerlokaler är begränsad, anser utredningen det lämpligt att kommunerna även i fortsättningen åläggas att tillhandahålla, för här ifrågavarande behov erforderliga lagerlokaler. Det är härvid av vikt att lokalerna äro väl lämpade för ändamålet, varvid är att märka att lokalernas fukt- och temperaturförhållanden måste vara olika för olika slag av materiel. Under de gångna krigsåren, liksom därefter ha de av kommuner tillhandahållna lokalernas ändamålsenlighet varit mycket varierande. I många fall har materielen förvarats i mindre lämpliga lokaler, varigenom den i viss utsträckning förstörts. Utredningen anser det med hänsyn härtill av vikt att länsstyrelserna alltjämt beredas möjlighet att ålägga kommun att ställa lämplig lokal till förfogande för förvaring av här ifrågavarande materiel. övervakningen av materielvården bör åvila staten. Lämpligen synes denna i viss utsträckning kunna ordnas länsvis. Största möjliga smidighet i systemet bör dock eftersträvas, så att övervakningen kan ordnas på sätt efter omständigheterna finnes lämpligt. Viss övervakning från centralmyndighetens sida bör jämväl äga rum. I fråga om civilförsvarsmaterielens utnyttjande för fredsändamål bör detta i princip medgivas i största möjliga utsträckning, såvida fråga icke är om ren förbrukningsmateriel. Materielen bör härvid utlånas, varvid särskild hyra icke bör betingas vid utlåning till kommuner, offentliga institutioner eller ideella föreningar. Genom tecknande av kontrakt bör säkerställas, att vederbörande ansvarar för materielens underhåll och nyanskaffning efter

154 eventuell förbrukning. I fråga om ren förbrukningsmateriel av mindre lagringsbeständig art torde viss omsättning genom försäljning och motsvarande inköp — allt enligt tidigare för anskaffning framlagda principer — böra äga rum. För av enskilda anskaffad materiel torde även i fortsättningen ansvaret för förvaring och underhåll böra åvila vederbörande industri, fastighetsägare etc. Principerna för utnyttjande böra överensstämma med vad ovan sagts rörande det allmänna civilförsvarets materiel. I vad gäller k o s t n a d e r för anskaffning m. m. av materiel återkommer utredningen i kap. VII.

Förebyggande åtgärder inom stadsplanering m. m. Betydelsen av förebyggande åtgärder. Effekten av ett bombanfall beror självfallet i första hand på bombinsatsens storlek och utformning. I andra hand spelar emellertid också samhällets struktur en betydande roll. Effekten mot ett samhälle med hopgyttrad och brandfarlig bebyggelse blir naturligen många gånger större än effekten av samma anfall mot ett samhälle med utbredd och mera motståndskraftig bebyggelse. I kap. I I I har framhållits, att civilförsvaret i sin framtida verksamhet har två linjer att följa, av vilka den ena är att genom förebyggande åtgärder stärka samhällets motståndskraft i krig. Betydelsen av dylika förebyggande åtgärder måste starkt understrykas. Redan nu stå utomordentligt effektiva anfallsmedel till en eventuell fiendes förfogande och en ytterligare utveckling kan förutses. Den enda framkomliga vägen att i betryggande omfattning undvika, att civilbefolkning och samhälle i ett eventuellt kommande krig drabbas av katastrof, torde vara radikala åtgärder av förebyggande art, omfattande ej blott vissa objekt och delar av samhället utan samhället i dess helhet. Det gäller sålunda icke blott anordnande av skyddsrum och skydd för vissa särskilt betydelsefulla delar av samhället; det gäller även stadsplanemas utformning, industriens lokalisering och samhällets tekniska uppbyggnad i vidsträcktaste bemärkelse. Hela frågan är synnerligen svårbedömd då värdet av eventuella åtgärder icke kunna exakt fastställas. Genom dylika åtgärder kan förvisso skadegörelse icke förhindras, men dess omfattning kan nedbringas i så betydande utsträckning att även avsevärda kostnader torde få anses motiverade. I många avseenden sammanfalla också de önskemål, som ur krigssynpunkt kunna uppställas på samhällets planering, med vad som ur sociala och sanitära synpunkter ändå anses önskvärt. Detta förhållande bör underlätta genomförandet av eventuella civilförsvarsåtgärder men medför å andra sidan, att de direkta civilförsvarskostnaderna knappast kunna redovisas, då man svårligen kan bedöma hur stor del av dessa kostnader som betingas av sociala och sanitära önskemål.

155 Ett gemensamt drag för de förebyggande åtgärderna är att dessa i allt väsentligt måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och omdaning. Frågor rörande industriens lokalisering, stadsplaner och byggnaders detaljutformning måste — om krigssynpunkterna överhuvudtaget skola beaktas — redan från början lösas även ur civilförsvarssynpunkt. Att vid en senare tidpunkt tänka sig en ombyggnad för krigsändamål är uteslutet. E n omgruppering av människor och verksamhet — evakuering eller omflyttning — kan genomföras, men bebyggelsen kan under ett krig i stort sett varken förbättras eller förnyas. Vissa andra förebyggande åtgärder kunna i viss utsträckning utan teknisk olägenhet utföras vid en senare tidpunkt. Detta gäller t. ex. skyddsrumsbyggande, i den mån skyddsrum avses att anordnas friliggande; skyddsrum i byggnader böra av tekniska skäl utföras samtidigt som byggnaden. Flertalet av dessa senare åtgärder äro emellertid i allmänhet av så tidsödande art, att ett anstånd ur beredskapssynpunkt icke är försvarligt. Till denna fråga återkommer utredningen senare. Stadsplanering m. m. I 15 § byggnadsstadgan, enligt dess lydelse av den 1 mars 1940, stadgas bland annat följande: »Vid uppgörande av stadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till stadens behov av utrymme för olika ändamål och dess förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som ock till markägares berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses: att luftskyddets krav vederbörligen beaktas; —. — — — — — — —. — — _ .— .—, .— —. — — — — -—. — — . _ —» I luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar nr 1 angående planläggning och organisation av det civila luftskyddet, utfärdade i mars 1938, ha vissa riktlinjer givits för stadsplanering och annan planläggning av samhällsbebyggelse ur luftskyddssynpunkt. Vissa kompletteringar ha senare meddelats i luftskyddsinspektionens allmänna anvisningar nr 7 angående industriluftskydd samt allmänna anvisningar nr 14 angående luftskyddets brandtjänst. Anvisningarna ge dock endast allmänna principer och synpunkter rörande bebyggelsens planläggning. På grund av den tidigare berörda utvecklingen i anfallsteknik och anfallsmedel ha emellertid luftskyddsinspektionens ifrågavarande anvisningar i flera avseenden framstått såsom föråldrade, och avsevärda omvärderingar ha måst företagas. Som en följd av dessa delvis nya synpunkter upprättades inom civilförsvarsstyrelsen i slutet av år 1944 ett nytt förslag till »Anvisningar rörande bebyggelsens planläggning och utformning med hänsyn till skadeverkningarna vid luftanfall». Förslaget utarbetades i samråd med byggnadsstyrelsen och utsändes den 28 december 1944 på remiss till ett antal berörda myndigheter och institutioner. Remissvaren inkommo i mars 1945. E n genomgång av svaren visade, att förslaget i stora drag accepterades, ehuruväl från många håll påtalades önskvärdheten av att utländska erfarenheter — främst

156 de krigförande ländernas eget ställningstagande till hithörande problem — först avvaktades, innan anvisningarna slutgiltigt fastställdes. Med beaktande härav ha slutgiltiga anvisningar ännu icke utfärdats. Vid handläggning av stadsplaneärenden inom civilförsvarsstyrelsen ha emellertid, enligt vad utredningen inhämtat, de principer, vilka kommo till uttryck i förslaget, i allt väsentligt varit vägledande. Sagda principer äro i huvudsak följande. a) Lokalisering av olika slags bebyggelse. Härför gäller generellt, att ett sammanförande av byggnader eller anläggningar, vilka äro av särskild krigsbetydelse och sålunda kunna förväntas bliva särskilt utsatta för bombanfall, i största möjliga utsträckning skall undvikas. Likaså bör dylik bebyggelse icke tillåtas att utbreda sig över allt för stora ytor. Slutligen gäller för all bebyggelse den regeln, att lägsta möjliga utnyttjande av mark leder till minskad sårbarhet vid luftanfall, varför bebyggelsen i möjligaste mån bör begränsas till mindre huskroppar på större avstånd från varandra. b) Brandskyddsbälten. För minskande av faran för elds spridning över större områden bör vid planläggningen eftersträvas, att bebyggelsen sektioneras med brandskyddsbälten. Bebyggelseområdenas storlek och brandskyddsbältenas breddmått bestämmas med hänsyn till bebyggelsens brandfarlighet ur spridningssynpunkt. Brandskyddsbälten böra vara obebyggda områden, om möjligt allmänna platser, och helst försedda med plantering av lövträd. Planläggningen bör självfallet ske så, att parkbälten, trafikleder, vattendrag och dylikt i möjligaste mån utnyttjas till brandskyddsbälten. c) Skyddsbälten. För att i möjligaste mån skona civilbefolkningen under krig böra anläggningar, vilka ha karaktär av anfallsmål, skiljas från närliggande bostadsområden genom i huvudsak obebyggd mark, s. k. skyddsbälten. Skyddsbältenas breddmått böra anpassas efter anläggningarnas art och betydelse. Av ovan nämnda huvudprinciper äro de under a) och b) angivna alltjämt giltiga. Sedan förslaget till anvisningar upprättades, ha visserligen förutsättningarna ändrats genom tillkomsten av atombomben. Det bör emellertid framhållas, att behovet av decentralisering endast ökats genom de väsentligt ökade skadeverkningar, som atombomben medför i förhållande till tidigare bombslag. Härtill kommer, att atombomben har utomordentliga brandverkningar, varför behovet av sektionering mot katastrofbrand genom anordnande av brandskyddsbälten ytterligare ökats. I fråga om behovet av skyddsbälten mellan anfallsmål och bostadsbebyggelse synes däremot möjligen någon tveksamhet kunna råda. I denna fråga kan bland annat framhållas, att åtgärderna kunna framstå som mindre ändamålsenliga, om bombkriget, som fallet varit under det senaste kriget, i stor omfattning

157 riktas även direkt mot bostadsbebyggelsen. Det är dock icke slutgiltigt fastställt, att denna del av bombkriget varit krigsavgörande eller ens av väsentlig betydelse. På grund härav är ej uteslutet, att i ett kommande krig krigsviktiga anläggningar komma att utgöra anfallsmål i väsentligt högre grad än bostadsbebyggelsen. Det kan därför knappast för närvarande generellt utsägas, att anordnandet av skyddsbälten kring anfallsmål är utan värde, även cm sådana åtgärder i jämförelse med övriga ovan angivna åtgärder kunna framstå som mindre betydelsefulla. Av det ovan anförda framgår, att man hittills sökt tillgodose civilförsvarets behov genom tillämpning från fall till fall av på administrativ väg utfärdade centrala riktlinjer. Härvid har i största möjliga utsträckning skett en avvägning mellan de framlagda civilförsvarskraven och därav föranledda ekonomiska konsekvenser. Detta förhållande torde många gånger ha bidragit till att åtgärderna blivit ur civilförsvarssynpunkt ej fullt tillfredsställande. Å andra sidan bör erinras om, att civilförsvarets krav på stadsplaneringen i många avseenden överensstämma med vad som ur sundhets-, säkerhets- och trevnadssynpunkt bör iakttagas, vilket stundom underlättat genomförandet av även tämligen kostnadskrävande åtgärder. Frågan har emellertid i vad gäller dess författningsmässiga sida även varit föremål för senare överväganden. I 1942 års stadsplaneutrednings betänkande med förslag till byggnadslag m. m. (SOU 1945: 15) berör utredningen en skrivelse från svenska stadsförbundet till Kungl. Maj:t den 27 juni 1942, vari förbundet fäster uppmärksamheten på önskvärdheten av klart utformade och med hänsyn till praktiska krav anpassade bestämmelser om skyddsbälten mellan industri- och bostadsområden. Utredningen hänvisar härvid till ett den 31 oktober 1942 av byggnadsstyrelsen avgivet utlåtande över skrivelsen, vilket utlåtande avgivits efter yttrande av luftskyddsinspektionen den 15 oktober 1942. Utredningen ansluter sig helt till de principer, som anförts av byggnadsstyrelsen och luftskyddsinspektionen, samt anför följande: »Stadsplaneutredningen finner liksom byggnadsstyrelsen, att ifrågavarande spörsmål icke kan lösas efter schablonmässiga regler. Väl är det angeläget, att från luftskyddshåll lämnas anvisningar angående hur bebyggelsen lämpligen bör planläggas och utformas i syfte att minska skadeverkningarna vid luftanfall, såsom angående utläggande av skyddsbälten mellan industri- och bostadsbebyggelse, brandgator m. m. Förslag till nya anvisningar härom har också nyligen upprättats av civilförsvarsstyrelsen. Detta förslag är för närvarande föremål för närmare prövning. Anvisningar av berörda slag kunna emellertid ej generellt tilllämpas. Visserligen kunde tänkas, att allenast vissa minimikrav angåves, vilka alltid måste fyllas. Därmed vore emellertid föga vunnet. De regler, som utformades efter dessa linjer, måste bli tämligen otillfredsställande ur luftskyddets — numera civilförsvarets — synpunkt, eftersom de praktiska möjligheterna att genomföra ett effektivt sådant skydd merendels torde vara begränsade. Åtskilliga faktorer spela härvidlag in. Framför allt måste de ekonomiska följderna av en planläggning under strängt beaktande av civilförsvarets fordringar uppmärksammas. Förhållandena gestalta sig givetvis olika beroende på vederbörande stads belägenhet, dess topografiska struktur, redan förefintlig bebyggelse m. m. Där

förutsättningar finnas för genomförande av en med hänsyn till civilförsvaret rationell planläggning, bör stadsplanen upprättas under beaktande härav. Ur civilförsvarssynpunkt utarbetade anvisningar rörande planläggningen ha därför sin stora betydelse såsom angivande vart man bör sträva. Men de kunna ej göras tvingande. De få vid upprättande av stadsplan följas i den mån så kan ske utan åsidosättande av andra berättigade intressen. Civilförsvarsfrågorna måste liksom stadsplanefrågor i allmänhet avgöras från fall till fall. Man får, med civilförsvarsanvisningarna såsom utgångspunkt, efter omständigheterna söka sig fram till vad som kan anses vara lämpligt och möjligt.» I utlåtande den 28 december 1945 över stadsplaneutredningens betänkande har civilförsvarsstyrelsen uttalat sig för att hittills tillämpad praxis för handläggande av stadsplanefrågor ur civilförsvarssynpunkt tills vidare bibehålles. Styrelsen anför i denna fråga följande: »I enlighet med vad förut sagts är emellertid icke uteslutet, att ett närmare studium av de erfarenheter, som må komma att erhållas rörande de i slutskedet av kriget insatta anfallsmedlens verkningar, kommer att påkalla skärpta, i vissa fall mera kostnadskrävande åtgärder, än varom här är fråga, Härvid måste antingen enskilda eller kommunala intressen eftersättas eller ock en ekonomisk statlig insats äga rum. Emellertid är denna fråga av så avgörande betydelse för riksförsvaret, att civilförsvarsstyrelsen anser den böra komma till mera ingående utredning. En dylik utredning synes likväl, med hänsyn till att den bör baseras på närmare utländska erfarenheter, ännu ej kunna igångsättas utan bör tills vidare anstå. 1 avvaktan härpå synes intet vara att erinra mot att hittills tillämpad praxis bibehålies. » Civilförsvarsutredningen har icke ansett sig böra närmare ingå på här berörda fråga. Utredningen vill emellertid understryka vikten av att stadsplanefrågor handläggas under hänsynstagande till civilförsvarssynpunkter. Det torde närmast ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att företaga en Översyn av nu tillämpade principer för stadsplanering ur civilförsvarssynpunkt. Skulle denna översyn leda till nya principer, medförande ökade ekonomiska konsekvenser för kommuner och enskilda, torde det ankomma på myndigheten att påkalla eventuell revision av gällande lagstiftning med skyldighet för staten att övertaga en del av kostnaderna. Stadsplaneutredningens ovannämnda förslag till byggnadslag m. m. innebär i princip vissa nyheter, vilka äro av betydelse för civilförsvaret. Nu gällande byggnadslagstiftning bereder icke möjlighet att bringa de detaljplaner, som uppgöras för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra. Det saknas med andra ord ett institut, enligt vilket planläggning kan ske ej blott under hänsynstagande till ett visst samhälle eller annat förhållandevis snävt begränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i dess helhet. För att i någon mån råda bot på detta missförhållande förordar stadsplaneutredningen inrättandet av ett särskilt planinstitut, benämnt regionplan. En dylik plan syftar till att för två eller flera städer, stadsliknande samhällen eller landskommuner åstadkomma en gemensam planläggning beträffande grunddragen för markens användning, såsom

159 i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätare bebyggelse och områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. Jämväl de civilförsvarssynpunkter, som härvid framkomma, böra självfallet vinna beaktande. Mot nu gällande byggnadslagstiftning kan vidare framställas den erinringen, att uppkomsten av okontrollerad och olämplig bebyggelse icke förhindras i den omfattning, som ur allmänna synpunkter är påkallad. Med hänsyn härtill förordar stadsplaneutredningen införande av ytterligare ett planinstitut, nämligen generalplan. Härmed åsyftas en plan till ledning för framtida närmare planläggning beträffande städers ordnande och bebyggande, angivande grunddragen för markens användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Civilförsvarsutredningen övergår härefter till att ange sina synpunkter på förevarande frågor. För civilförsvarets del synes ovannämnda nya planinstitut kunna bliva av stor betydelse. Det bör sålunda framhållas, att såväl i fråga om anfallsmålens gruppering inom ett samhälle som bebyggelsens sektionering genom brandskyddsbälten ett fullgott bedömande av hithörande frågor endast kan ske på grundval av en plan, berörande samhället i dess helhet. De nuvarande planinstituten medge i allmänhet icke ett dylikt bedömande, då de som regel endast omfatta en begränsad del av samhället. Detta är en olägenhet, som vid handläggning av här ifrågavarande ärenden flerfaldiga gånger framkommit. men som torde komma att avlägsnas genom upprättande av generalplaner. Regionplanen, vilken som ovan sagts går utöver det enskilda samhället, avses emellertid beröra endast ett fåtal närliggande samhällen och kan således ej erhålla formen av en riksplanläggning. Vad tidigare sagts rörande bebyggelsens lokalisering ur civilförsvarssynpunkt siktar emellertid ej blott till de enskilda samhällena utan till riket i dess helhet. Alldeles särskilt gäller detta för industrier av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. En r i k s p l a n l ä g g n i n g i v a d g ä l l e r i n d u s t r i e n s l o k a l i s e r i n g är en fråga, som intimt sammanhänger med krigsplanläggningen för undanförsel. Såsom framhållits i kap. IV torde det ankomma på civilförsvaret att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt vissa andra myndigheter verkställa för undanförsel erforderlig planläggning. Det kan emellertid förutses, att icke ens en i ett krigsläge extremt driven undanförsel kan tillfredsställande lösa frågan om skyddet av den för landet i krig viktiga produktionen. Frågan måste därför ses på längre sikt och lösas genom förebyggande åtgärder i samband med samhällsutvecklingen under de närmaste årtiondena. De huvudprinciper i fråga om den ur civilförsvarssynpunkt önskvärdalokaliseringen i stort av för försvaret och försörjningen viktiga industri- och förrådsanläggningar, som kunna uppställas på basis av nu föreliggande premisser, äro lättare att formulera negativt än positivt. Vid förläggning av dylika anläggningar böra sålunda undvikas:

160 1. Större städer. 2. Orter med omfattande krigsindustrier eller andra primärmål för fientliga bomber, exempelvis järnvägsknutpunkter. 3. Orter, där redan en omfattande industri finnes inom samma eller närliggande bransch som den projekterade. 1 4. Vissa delar av landet, som uppenbarligen kunna betraktas som särskilt utsatta. Industriens lokalisering har hitintills diskuterats med utgångspunkt från kravet på skydd för försvars- och försörjningsviktig produktion. Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att industriens lokalisering och därmed befolkningsfördelningen är av största intresse även med hänsyn till skyddet av civil befolkning och egendom. Det kan med hänsyn härtill och mot bakgrunden av krigets erfarenheter samt anfallsmedlens utveckling ifrågasättas i vad mån den fortgående koncentrationen av befolkning och produktion till storstäder och större städer överhuvudtaget kan anses försvarlig ur civilförsvarssynpunkt. Frånsett vilka skyddsmöjligheter mot atombomben som kunna skapas är det uppenbart, att ett lands sårbarhet ökar i hög grad med koncentrationen av befolkning och produktion. Ur civilförsvarssynpunkt måste det sålunda anses önskvärt att den fortsatta tillväxten av storstäderna hejdas och om möjligt vändes i dess motsats. Ett dylikt krav kan kanske betraktas som utopiskt och som sådant knappast förtjänt att närmare diskuteras. Sannolikt skulle det också finnas mycket små utsikter att inom överskådlig framtid realisera detsamma, om det endast kunde baseras på försvarssynpunkter. Men som i fortsättningen skall i korthet antydas, kunna även argument av arbetsmarknadsoch befolkningspolitisk natur åberopas till stöd härför. Det är önskvärt, att industrien inom en ort är tillfredsställande differentierad. Ensidig industriell uppbyggnad medför eller kan medföra olägenheter såsom a) stor konjunkturkänslighet; b) risk för permanent arbetslöshet — s. k. arbetslöshetsöar — vid stagnation inom dominerande industrier; c) vissa industrier sysselsätta huvudsakligen manlig arbetskraft, andra i huvudsak kvinnlig, vilket vid ensidig koncentration inom en ort kan förorsaka allvarliga olägenheter av social och befolkningspolitisk art, ävensom stora svårigheter med arbetskraftsförsörjningen. I olika sammanhang har under senaste åren framhållits de olägenheter och problem, som de moderna storstadsbildningarna ge upphov till. Å andra sidan har påpekats vikten av att den pågående avfolkningen av landsbygden, vilken anses äventyra möjligheterna att göra landsbygden delaktig av de för1 Detta innebär även, att en krigsviktig storindustri inom en ort vid expansion om möjligt bör förlägga nya avdelningar å annan ort. Kravet innebär tydligen också, att det ur civilförsvarssynpunkt måste anses eftersträvansvärt, att näringslivet å en ort är så rikt differentierat som möjligt.

161 bättringar av social och kulturell art, som planeras, motverkas företrädesvis genom att man stimulerar småindustriens utveckling på landsbygden. Vilka möjligheter föreligga då att påverka industriens lokalisering? Industriens utveckling och tillväxt och sålunda även dess lokalisering sker 3 princip på två olika sätt, dels genom nybildning av företag, dels genom utvidgning av befintliga enheter, vari inbegripes filialbildning eller startandet av dotterföretag. Vid nybildning av företag, vilket i allmänhet sker i mindre skala, är valet av ort i de flesta fall givet genom den mindre företagarens lokalkännedom och lokala förbindelser. E t t hinder att starta på ifrågavarande ort torde ofta vara liktydigt med att företagsamheten förkväves. Däremot böra möjligheter finnas att stimulera uppkomsten av småföretag på orter, där ökad industriell verksamhet anses önskvärd. Lokaliseringen skulle därigenom i viss utsträckning kunna påverkas i önskvärd riktning. Sedan ett företag kommit i gång, får det så småningom rotfäste å orten bland annat genom arbetskraftens bosättning. Att då flytta företaget kan uppenbarligen i många fall medföra risker för dess fortsatta existens. Emellertid inträffar allt som oftast, att företag under sin tillväxt icke längre kan utvecklas inom befintliga lokaler eller befintlig tomt, utan att en ny fabrik måste byggas. En omprövning av dess lokalisering kan då bli aktuell. Exempelvis kan, såsom för närvarande är fallet, arbetskraftsbristen å en ort föranleda flyttning av ett foretag. Sålunda uppgivas t. ex. flera mindre konfektionsfabriker av detta skäl ha lämnat Borås. Då utvidgning sker i form av filial- eller dotterföretagsbildning, vilket ju är vanligt vid storföretag och koncerner och inte minst under nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden visat sig nödvändigt, finnas uppenbarligen även vissa möjligheter att påverka lokaliseringen i viss riktning. Sammantaget föreligga alltså flera möjligheter att under en kommande utvecklingsperiod i betydande grad påverka industriens lokalisering. Emellertid är det uppenbart, att vissa speciella önskemål beträffande lokaliseringen av särskilt viktig krigsindustri icke ha något direkt stöd i överväganden av allmänt samhällelig art. Ä andra sidan torde i regel icke föreligga anledning antaga, att i dylika fall någon direkt motsättning mellan civilförsvarets och andra samhälleliga synpunkter behöver uppstå. Möjligheten att i praktiken tillgodose dessa allmänna önskemål är emellertid väsentligen beroende på i vad mån de sammanfalla med eller bryta sig med de krav, som ur företagsekonomisk synpunkt måste ställas på industriens lokalisering. I princip måste sålunda överensstämmelse råda, eftersom kravet på effektivitet inom produktionen i första hand måste vara vägledande såväl för företagarna som samhället. H u r detta krav skall tolkas i praktiken kan dock vara tveksamt. Inom en betydande del av industrien, framför allt den tyngre industrien, måste transportekonomiska överväganden vara utslagsgivande vid val av förläggningsplats. För övrig industri, s. k. lättare industri, är denna synpunkt i regel av mindre betydelse. Inom denna del av 11 — 3 806 46

162 industrien har i stället under de senaste åren arbetskraftsfrågan blivit en avgörande faktor. Likaledes har under senaste tid en markant tendens gjort sig gällande, främst bland industrier som sysselsätta kvinnlig arbetskraft, att söka sig bort från storstäderna. Emellertid kunna de speciella krav, som ur civilförsvarssynpunkt kunna uppställas i fråga om lokaliseringen av speciellt krigsindustrien, icke alltid ha något direkt stöd i företagarnas egna intentioner. I vad mån i dylika fall likväl möjligheter kunna finnas att vinna beaktande för civilförsvarets synpunkter, är naturligtvis icke möjligt att generellt uttala sig om. I detta avsnitt berörda frågor äro emellertid föremål för utredning även i vissa andra sammanhang. Sålunda torde bostadssociala utredningen ha för avsikt att framlägga förslag till en intensifierad och effektiviserad sanering av det undermåliga bostadsbeståndet i städer och andra samhällen. Vidare torde den av chefen för justitiedepartementet den 8 juli 1946 tillkallade utredningen för frågor om utformning av en rationell markpolitik såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, den s. k. markutredningen, bland annat komma att behandla saneringsfrågor och sannolikt även frågor rörande industriens lokalisering. Vidare har frågan om industriens lokalisering för industriledningarna själva framträtt som ett allvarligt problem. Det är främst de växande svårigheterna att förse industrien med arbetskraft, som varit anledningen härtill. I syfte att från denna synpunkt, men även från vissa andra, ge industrien erforderlig vägledning vid bedömandet av dess lokaliseringsproblem ha sålunda industriens egna organ, Sveriges industriförbund samt svenska arbetsgivare föreningen, bildat en särskild kommitté, industriens produktionsråd, med uppgift bland annat att i samarbete med arbetsmarknadskommissionen och dess länsorgan bedriva undersöknings- och konsultationsverksamhet i hithörande frågor. Med hänsyn till de överväganden som sålunda pågå i andra sammanhang har civilförsvarsutredningen icke funnit anledning närmare ingå på hur dessa frågor lämpligen böra lösas för att jämväl civilförsvarets synpunkter skola kunna på ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Utredningen har endast velat fästa uppmärksamheten på att frågorna äro för civilförsvaret av största betydelse samt räknar med att vid de överväganden, som äga rum bland annat i ovannämnda utredningar, jämväl civilförsvarets intressen i vederbörlig grad beaktas. Särskilda åtgärder vid industrier, tekniska verk m. na. Även om bebyggelsens planläggning i stort i hög grad bestämmer skadegörelsens omfattning vid flyganfall, är det dock främst de enskilda objektens utformning, som är avgörande. Den konstruktiva utformningen av byggnaderna tilldrar sig här i första hand intresse. Materiell skadegörelse orsakas i allt väsentligt av två slags bombverk-

163 ningar, nämligen brand och detonationseffekt. Ur civilförsvarssynpunkt bör följaktligen en byggnad utformas med största möjliga brandsäkerhet och största möjliga stabilitet. I vad gäller brandsäkerheten finnas redan i gällande byggnadslagstiftning omfattande stadganden. Dessa ha väsentligen tillkommit ur ren fredssynpunkt. I början av kriget, närmare bestämt den 1 mars 1940, infördes dock vissa av krigshänsyn dikterade skärpningar i lagstiftningen. Dessa stadganden, vilka ursprungligen sammanfördes med skyddsrumslagstiftningen, ha sedermera med vissa smärre justeringar överförts till byggnadsstadgan. I princip torde numera intet vara ur civilförsvarssynpunkt att erinra mot dessa stadganden. Civilförsvarsutredningen har icke funnit anledning närmare ingå på en granskning av här berörda detaljfrågor, vilka som tidigare sagts numera hänförts till byggnadslagstiftningen. Utredningen vill endast understryka, att det ur civilförsvarssynpunkt är av den yttersta vikt att, i varje fall i tätbebyggelse och för byggnader av allmän betydelse, möjligast brandsäkra konstruktioner och icke brännbara material utnyttjas. I vad gäller stabiliteten finnas för närvarande inga författningsmässiga bestämmelser utöver de krav som ur statisk synpunkt resas för byggnadernas bärande konstruktioner. Som framhållits i kap. I I kan emellertid en och samma bombtyp ha avsevärt olika inverkan på olika konstruktioner, vilka vid statisk belastning äro likvärdiga med hänsyn till brottsäkerhet o. s. v. Utländska erfarenheter visa med all tydlighet att byggnader med bärande stomme — i synnerhet helgjutna betonghus, men även skelettkonstruktioner av betong eller järn med betongkringgjutning — ur här berörda synpunkter uppvisa väsentligt mindre skador än byggnader med bärande tegelväggar. Med hänsyn härtill synes det utredningen angeläget att konstruktioner avförstnämnt slag i största möjliga utsträckning komma till användning. Av olika skäl anser sig utredningen dock icke böra påyrka något lagstadgande i frågan. Det bör i stället ankomma på centralmyndigheten att på lämpligt sätt verka för att konstruktörer, arkitekter och byggnadsnämnder i hithörande frågor beakta civilförsvarssynpunkterna. I all synnerhet är det av vikt att för samhällslivet särskilt betydelsefulla byggnader, t. ex. sjukhus samt brand-, polis-, telegraf- och telefonstationer, posthus etc, utföras på ur här berörda synpunkter lämpligaste sätt. Ytterligare en synpunkt må i detta sammanhang beröras. I modern arkitektur utnyttjas ofta stora glasytor, stundom hela fasader av så gott som enbart glas. Ur krigssynpunkt är detta uppenbarligen en farlig tendens. Fönsterglaset sprängs inom stora områden även av relativt små bomber och ger då upphov till splitter av synnerligen elakartat slag. Personskador på grund av glassplitter ha sålunda varit allmänt förekommande i de krigshärjade länderna. Därtill kommer att problemet med fönsterersättningsmateriel i krig är en bekymmersam fråga, detta i all synnerhet under den kalla årstiden. Utredningen är väl medveten om att kraven på ljus och luft i t. ex. arbetslokaler icke böra få eftersättas. Något stadgande rörande begränsning

164 av fönsterytor torde heller icke böra meddelas. Utredningen vill endast uttala sig för ett något moderatare utnyttjande av stora glaspartier i bland annat industrier, än vad numera ofta är fallet. Under kriget ha här i landet i viss utsträckning anordnats i berg insprängda industrilokaler, s. k. bergverkstäder. Det gäller ett relativt fåtal industrier av utomordentlig krigsbetydelse. Jämväl utomlands ha underjordiska industrilokaler kommit till användning i viss utsträckning. Värdet ur krigssynpunkt av dylika anläggningar är uppenbarligen stort, då arbetet kan fortgå ostört av flyglarm och anfall. I det stora flertalet fall kan man också räkna med att dylika anläggningar ha ett mycket stort skyddsvärde. Utredningen vill ifrågasätta huruvida icke bergverkstäder borde inrättas i större omfattning, än vad som nu är fallet. Härigenom skulle en betydande del av den för krigsmakten och folkförsörjningen erforderliga krigsproduktionen kunna säkerställas. Utredningen är dock medveten om att systemet även kan ha vissa nackdelar. Bland annat torde lokalernas »underjordskaraktär» kunna få vissa psykologiska följder för arbetarna. Det är visserligen redan nu tekniskt intet problem att ordna belysning och ventilation så att lokalerna bli fullt likvärdiga med dylika ovan jord. Trots detta kan dock befaras en viss olust av psykologisk art från arbetarnas sida. Erfarenheterna, från hittills anordnade bergverkstäder variera i detta avseende. På vissa håll ha inga erinringar rests, på andra åter ha i smärre utsträckning betänkligheter yppats. Vidare får värdet av bergverkstäderna i och för sig icke överskattas. Även om produktionen i ett antal bergverkstäder kan fortlöpa utan avbrott, kvarstår alltid möjligheterna att störa transporter till verkstaden av råvaror av olika slag, liksom den senare distributionen av hel- eller halvfabrikat. Transporterna framstå här, liksom i flera andra sammanhang, som krigsproduktionens sårbaraste punkt. Frågan äger uppenbarligen nära samband med den ekonomiska försvarsberedskapen. Med hänsyn härtill samt till ovan påtalade ovisshet rörande konsekvenserna för de i verksamheten sysselsatta, anser sig utredningen icke nu böra framlägga något förslag. Utredningen anser dock som nämnts många skäl tala för att bergverkstäder böra anordnas i större utsträckning än hittills. Det bör närmast ankomma på centralmyndigheten att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föra frågan vidare. Något annorlunda är förhållandet i vad gäller anläggningar av icke påtagligt industriell karaktär, t. ex. kommunala tekniska verk. Dessa äro många gånger av stor betydelse för civilförsvaret. Sålunda är vattenförsörjningen i en bombad stad av den yttersta betydelse. Samma gäller även kraftförsörjningen. För här berörda anläggningar, i vilka sysselsättas ett förhållandevis ringa antal anställda, synas icke behöva resas några sociala betänklig heter mot anordnande i berg. Ej heller har transportfrågan någon avgörande inverkan. Alla skäl tala sålunda för att dylika anläggningar — eller i varje fall anläggningarnas mera betydelsefulla delar — anordnas i största möjliga utsträckning fullträffsäkra.

165 Vissa åtgärder i här berörda avseende ha på en del håll i landet redan vidtagits. Sålunda har Göteborgs stad vid utbyggnaden av stadens vattenledningsverk, efter framställning från dåvarande luftskyddsmyndigheter och prövning av ett flertal alternativa förslag, utformat anläggningen så att verkets vitalaste del, pumpstationen, jämte vissa andra delar insprängts i berg. Verket har härigenom fått en utformning som ur krigssynpunkt är synnerligen förnämlig. Merkostnaderna för av civilförsvarshänsyn vidtagna åtgärder ha beräknats till 2,1 miljoner kronor. Ett i viss mån liknande fall föreligger i en stad med omkring 50 000 invånare. Stadens kraftförsörjning tillgodoses från flera olika håll. Samtliga ledningar sammanlöpa emellertid i en enda punkt, en omformarstation. Vid mera omfattande bombskador på denna omformarstation, blir sålunda stadens hela kr af t försörjning bruten. Ifrågavarande station skall inom den närmaste framtiden byggas om. Två alternativ till ombyggnad föreligga. Enligt det ena anordnas stationen i stort sett som nu, d. v. s. i en friliggande tegelbyggnad. Enligt det andra inspränges stationen i berg. Ur civilförsvarssynpunkt föreligger självfallet ingen tvekan om att det senare alternativet är att föredraga. Kostnadsskillnaden är emellertid avsevärd. Bergsalternativet beräknas preliminärt kosta cirka 1,2 miljoner kronor, det friliggande cirka 600 000 kronor. Direkta stadganden rörande hithörande frågor saknas i stort sett i gällande civilförsvarslagstiftning. Möjligen kan anses att här berörda åtgärder jämlikt bestämmelserna i 21 § punkt j) civilförsvarskungörelsen kunna införas och fastställas i organisationsplanen för området, varefter kommunen jämligt 45 § civilförsvarslagen blir skyldig svara för åtgärden. Att märka är dock, att kommuns skyldighet jämlikt bestämmelsen i 23 § fjärde stycket civilförsvarskungörelsen endast föreligger i den mån medel finnas anvisade för bestridande av beräknat statsbidrag. Anvisande av medel till statsbidrag blir alltså i sista hand bestämmande för huruvida åtgärder tvångsvis kunna påfordras eller icke. I fråga om kraftförsörjningen föreligger viss lagstiftning av krigskaraktär vid sidan av civilförsvarslagstiftningen, nämligen lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (nr 335/1942). Sagda lag har emellertid giltighet huvudsakligen för den riksomfattande kraftförsörjningen och gäller som regel icke för anläggningar vid kommunala elverk. Som tidigare sagts är det av stor betydelse att driften vid kommunala tekniska verk under krig kan upprätthållas i största möjliga utsträckning. Utredningen finner det därför i hög grad angeläget att — där så av tekniska skäl är möjligt — t. ex. pumpstationer vid vattenverk, transformatorstationer och liknande anläggningar anordnas fullträffsäkra genom insprängning i berg. I undantagsfall bör även fullträffsäkerhet kunna åstadkommas genom anordnande av skyddstäckning av betong med granitmantel. Graden av skydd liksom de ur civilförsvarssynpunkt påkallade åtgärderna böra i varje särskilt fall fastställas av centralmyndigheten. Till täckande av merkostnaderna bör

166 utgå statsbidrag enligt samma normer som nedan föreslås för allmänna skyddsrum. Utredningen är medveten om att här föreslagna åtgärder komma att medföra avsevärda kostnader. Å andra sidan äro åtgärderna av så påtagligt värde ur civilförsvarssynpunkt, att ekonomiska skäl icke böra få stå hindrande i vägen. Utredningen är icke beredd att göra någon mera detaljerad beräkning av det årliga anslagsbehovet. Detta blir i hög grad beroende av den takt i vilken rikets större samhällen ombildas och utvecklas, med därav betingade krav på utvidgning och ombyggnad av bland annat vatten- och elverk. Med utgångspunkt från den storleksordning för kostnader av här berört slag, som framgår av ovan angivna exempel, vill utredningen förorda, att anslagets storlek under första året beräknas till 3 miljoner kronor.

Anordnande av skyddsrum. I kap. I har lämnats en redogörelse för gällande författningsbestämmelser rörande skyddsrumsbyggandet jämte de temporära inskränkningar som i olika avseenden medgivits under utredningstiden. Då med hänsyn till den senaste utvecklingen inom anfallstekniken lämpligheten av hittills tillämpade skyddsrumsbestämmelser i flera avseenden blivit föremål för diskussion, har utredningen ansett sig böra ägna speciell uppmärksamhet åt denna fråga. Skyddandet av civilbefolkningen har, främst genom tillkomsten av atombomben, fått väsentligt okad betydelse. Med de fruktansvärda möjligheter som numera stå en anfallande till buds, torde — åtminstone tills vidare — endast begränsade möjligheter föreligga att skydda eller rädda bebyggelse och produktion. Under dylika förhållanden framstår önskemålet av att åtminstone söka rädda befolkningen som primärt. Skyddsrumsbehovet. Inledningsvis torde vara lämpligt att närmare söka precisera i vilken omfattning behov av skyddsrum föreligger. Skydd för civilbefolkningen kan i princip åvägabringas på två olika sätt, antingen genom en förflyttning från hotade orter till platser som bedömas icke bliva utsatta för bombanfall, eller genom anordnande av skyddsrum på den normala vistelseplatsen. Den första utvägen — utrymning — har, som tidigare framhållits, redan förutsetts i gällande lagstiftning. Tack vare vårt lands vidsträckthet och relativt ringa befolkningstäthet finnas goda möjligheter att sprida befolkningen till mindre samhällen och enstaka gårdar, där riskerna för bombfällning kunna bedömas som synnerligen små. Behovet av utrymning måste också, som i kap. IV framhållits, med hänsyn till krigsutvecklingen för framtiden anses ha väsentligt ökat. Utöver de kategorier, för vilka utrymning redan tidigare förutsetts skola äga rum, nämligen åldringar, sjuka, barn och bli-

167 vande mödrar, torde, i varje fall för de största tätorterna, utrymning numera böra ske jämväl för vissa kategorier arbetande befolkning. Denna senare form av utrymning kan ske på två sätt. I ena fallet förutsattes utrymningen endast ske till ortens perifera områden, sålunda från de mest hotade punkterna till mindre hotade. Härvid förutsattes icke någon mera allmän förflyttning av arbetsplatserna kunna ifrågakomma, utan dessa beräknas —- trots riskerna — kvarligga inom det hotade området, med krav på förflyttning av personal till och från bostäderna. I det andra fallet beräknas utrymning ske till helt andra orter, vilka bedömas icke hotade av flyganfall. Här inträder emellertid en markant begränsning i utrymningsmöjligheterna. E t t absolut villkor för de utrymningsåtgärder som vidtagas är att dessa icke få i väsentlig grad verka hämmande på den i krig oundgängliga produktionen. En förflyttning av arbetskraft inom denna kategori industri måste sålunda ske i kombination med en förflyttning även av produktionen, s. k. industrievakuering. Detta krav innebär en begränsning av möjligheterna så till vida, att industrievakuering endast kan ske till lokaler där produktionen fortfarande kan upprätthållas. Härtill kommer att en förflyttning av arbetare och produktion icke innebär någon tillfredsställande lösning ur skyddssynpunkt. Då anfall i allt väsentligt riktas mot för krigföring och produktion viktiga punkter och sålunda även kan beräknas riktas mot produktion som förflyttats, innebär industrievakuering endast en sänkning av anfallsriskerna; de elimineras däremot icke. Behovet av skydd kan sålunda endast i begränsad utsträckning tillgodoses genom utrymning, även om denna utrymning drives väsentligt längre än vad hittills planlagts. Härtill kommer ytterligare ett förhållande. Som tidigare framhållits, torde ett framtida krigsutbrott kunna komma synnerligen överraskande. Möjligheterna att i ett dylikt läge snabbt genomföra en omfattande utrymning få icke bedömas alltför optimistiskt. Bombfällning kan sålunda i ogynnsammaste fall äga rum innan utrymning hunnit genomföras. Behov att anordna skyddsrum föreligger därför i princip på alla orter som kunna bedömas bli utsatta för bombanfall. I gällande civilförsvarslagstiftning stadgas skyddsrumsskyldighet inom område eller å plats där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat, Härmed åsyftas orter, vilka kunna bedömas bli utsatta för anfall. Med hänsyn till det ovan anförda synes icke finnas anledning till ändrat principiellt ställningstagande i denna fråga. Detta lagstadgande bör sålunda kvarstå oförändrat. Inom OA^annämnda områden föreligga ett flertal skyddsrumsbehov, vilka kunna indelas i följande kategorier. 1. Skyddsrum för civilbefolkningen. a) P å arbetsplatsen (enskilda skyddsrum). b) I bostaden (enskilda skyddsrum). c) Under färd mellan bostaden och arbetsplatsen eller annorstädes (offentliga skyddsrum).

168 2. Skyddsrum för civilförsvarets aktiva personal m. m. (allmänna skyddsrum). Ovan angivna indelningsgrund överensstämmer icke helt med gällande nomenklatur. Sålunda räknas offentliga skyddsrum jämväl till allmänna skyddsrum. Anledning föreligger emellertid icke att ändra hittills vedertagna begrepp, då dessa ur vissa synpunkter äro sakligt motiverade. Begreppen allmänna skyddsrum och enskilda skyddsrum anknyta sålunda till skyldigheten att anordna skyddsrum, i det allmänna skyddsrum anordnas av det allmänna, medan enskilda skyddsrum anordnas av enskilda. Som senare framhålles har utredningen heller icke ansett någon förändring i gällande principer för skyldighet att anordna skyddsrum bör äga rum. För att klarlägga hur ovannämnda skyddsrumsbehov lämpligen kunna tillgodoses, torde till en början vissa fakta kring skyddsrummens tekniska utformning och varierande skyddsvärde böra beröras. Skadeverkningar. I kap. II har lämnats en detaljerad redogörelse för nu kända bombtypers skadeverkningar. Sammanfattningsvis kunna dessa redovisas på nedanstående sätt, varvid de med hänsyn till den följande redogörelsen indelas i direkta och indirekta skadeverkningar. Direkta skadeverkningar: fullträff, detonationsvåg (lufttrycksverkan), bombsplitter, målsplitter (vid detonation kringkastade föremål, bland annat glassplitter), stridsgaser, värmestrålning och radioaktiv strålning. Indirekta skadeverkningar: brand, rökgaser, bland annat koloxid, byggnadsras (även inspärrning) och lysgas eller vatten från sprängda ledningar. Vid bedömande av olika skyddsrumstyper och konstruktioner måste hänsyn tagas till båda kategorierna skadeverkningar, varvid i vissa fall de förra dominera, i andra fall de senare. Skyddsvärdet. I tekniskt hänseende indelas skyddsrum i tre kategorier; nämligen: fullträffsäkra skyddsrum, normalskyddsrum och splitterskyddsrum. Ovanstående indelningsgrund äger sin motsvarighet i gällande civilförsvarslagstiftning. I 23 § civilförsvarslagen stadgas sålunda:

169 »Allmänt skyddsrum skall vara så beskaffat, att det åtminstone skyddar mot. splitter från bomber och mot andra vid explosion kringkastade föremål ävensom mot rök- och stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder skäligt skydd mot andra verkningar av bomber än omedelbar träff verkan. Särskilt skall iakttagas, att allmänt skyddsrum, som är beläget inom eller i omedelbar närhet av bygg aad, skall hava sådan hållfasthet, att det motstår den belastning som kan uppkomma, om byggnaden sammanstörtar. De byggnadstekniska anordningarna i allmänt skyddsrum skola vara av stadigvarande natur. Allmänt skyddsrum skall vara försett med reservutgång.» Jämlikt bestämmelserna i 26 § civilförsvarslagen skall enskilt skyddsrum vara så beskaffat som i 23 § samma lag sägs. I ovannämnda paragrafer framlagda tekniska krav motsvara närmast begreppet normalskyddsrum, vilket nedan närmare kommer att preciseras. I 26 § stadgas vidare: »Enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, må dock anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad, för vilken skyddsrummet är avsett, annorlunda förordnar.» Härmed åsyftas närmast begreppet splitter skyddsrum. I 29 § stadgas slutligen bland annat följande: »Då synnerliga skäl därtill äro, äger Konungen för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad som följer av bestämmelserna i detta kapitel.» Härmed åsyftas fullträff säkert skyddsrum. I vad gäller den tekniska utformningen av skyddsrum har civilförsvarsstyrelsen den 19 juni 1945 med stöd av 3 § civilförsvarslagen utfärdat bestämmelser för anordnande av skyddsrum i nybyggnader (civilförsvarsstyrelsens särskilda anvisningar nr S 7 ) . Ifrågavarande anvisningar gälla för samtliga kategorier skyddsrum i såväl tekniskt som administrativt hänseende. I det följande avhandlas i första hand normalskyddsrum, då denna kategori skyddsrum är den vanligast förekommande och i allt väsentligt grundläggande för problemens bedömning. Normalskyddsrum utföras, enligt ovannämnda av civilförsvarsstyrelsen utfärdade tekniska bestämmelser, med vissa standardkonstruktioner i vad gäller väggar, tak, golv, dörrar, luckor, ventiler etc. Vid fastställandet av dessa normer har styrelsen i första hand utgått från de krav som uppställas i 23 § civilförsvarslagen. Emellertid har man, vilket även framgår av förarbetena till civilförsvarslagen, icke ansett sig kunna i lagtexten inrymma de tekniska begrepp och uttryck som erfordras för att klart kunna definiera de byggnadstekniska kraven. Styrelsen har vid fastställandet av normerna, delvis på grundval av förarbetena till lagen, gjort vissa approximationer. Den belastning, för vilken standardkonstruktionen för normalskyddsrum beräknats, har sålunda antagits vara effekten av en detonationsvåg.

170 från en 300 kg minbomb på 15 m avstånd, eller från en 1 000 kg minbomb på 20 m avstånd, eller från en 4 000 kg minbomb på 30 m avstånd. Ovan angivna avstånd motsvara i stort sett radien i vederbörande bombers fullträffsområden. En vägledande princip har vidare varit att alla konstruktionselement skola ha samma motståndskraft, d. v. s. skyddsrumskonstruktionen skall vara jämnstark. Under kriget utförda försök ha visat att tidigare tillämpade normer tyvärr icke uppfylla detta krav. Sålunda ha bland annat dörrar, luckor och ventiler varit klenare än väggkonstruktionerna, På giundval av försöksresultaten och ovan uppställda premisser ha därför principerna för konstruktionen av dörrar, luckor och ventiler avsevärt förändrats. Det är i första hand senare rön rörande detonationsvågens effekt och natur som härvid varit normgivande. Utredningen har icke ansett sig böra ingå på en detaljerad granskning av dessa rent tekniska problem. Utredningen vill endast framhålla att den ovan omnämnda principen med krav på jämnstarkhet obestridligen måste vara riktig. De av styrelsen fastställda belastningsnormerna synas även i görligaste mån ansluta sig till de krav som uppställas i 23 § civilförsvarslagen. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om ett uttalande i dess tidigare refererade skrivelse den 14 januari 1946. I anslutning till en framställning av den 27 september 1945 från byggnadsstyrelsen, med hemställan att äldre skyddsrumsbestämmelser alltjämt skulle äga tillämpning, anför utredningen följande: »Utredningen har för sin del ansett, att en återgång till äldre konstruktioner, om vilkas otillräcklighet inför nya bombtyper kännedom redan föreligger, icke bör ske, utan att det partiella skyddsrumsbyggande som här ovan föreslagits skola tills vidare fortgå bör grundas på senaste kända erfarenheter.» Vad där anförts torde alltjämt i princip äga berättigande. Vilket skyddsvärde har då konstruktioner av ovan angivna typ mot nu kända skadeverkningar? För att besvara denna fråga, bör lämpligen anknytas till den inledningsvis lämnade indelningsgrunden, direkta och indirekta skadeverkningar. I fråga om direkta skadeverkningar skyddar konstruktionen för alla verkningar från brisansbomber utom fullträff. Detta innebär sålunda betryggande säkerhet på t. ex. 15 m avstånd från en 300 kg minbomb o. s. v. enligt siffrorna på sid. . Härvid är emellertid att märka att förutsättningen är fri utbredning av detonationsvågen. Skyddsrummets placering blir sålunda i hög grad avgörande för dess skyddsvärde. Vid placering i källaren till en byggnad — i all synnerhet mitt i källaren med skyddsrummets begränsningsväggar ej sammanfallande med källarens yttermurar — stiger skyddsvärdet, J u högre och kraftigare byggnaden är, desto större blir säkerheten. Härtill bidrager att själva byggnaden erbjuder ett icke ringa skydd även mot direkt fullträff. I det stora flertalet fall torde brisansbomber ha ögonblicks-

171 tandning eller mycket kort fördröjning — med tandning efter passerandet av två eller tre våningar — varför en hög byggnad i detta avseende skänker ett avsevärt skydd. Med hänsyn härtill torde i realiteten ett normalskyddsrum i den inre delen av en källare till en hög betongbyggnad vara i det närmaste fullträffsäkert även mot stora brisansbomber. Standardkonstruktionen skänker även skydd mot stridsgaser, bland annat genom att gastäta dörrar, luckor och ventiler installeras. För större anläggningar anordnas därjämte kontinuerlig lufttillförsel genom s. k. luftrenare, vilka äro försedda med filteranordningar av samma typ som användas i gasmasker. Utförda försök ha emellertid visat att de gastäta konstruktionerna i och för sig äro relativt lätt sårbara för detonationseffekter. Delvis med hänsyn härtill anordnas numera särskilda detonationsskydd, så att de gastäta konstruktionerna icke vid bombnedslag skola kunna demoleras. Ifrågavarande detonationsskydd — vilka förutom att de skydda de gastäta konstruktionerna jämväl skydda de skyddssökande mot detonationseffekterna — äro emellertid tämligen kostsamma. Med hänsyn härtill har civilförsvarsstyrelsen i sina ovannämnda bestämmelser föreskrivit att detonationsskydd endast behöver anordnas vid anläggningar avsedda för 25 personer eller flera. I vissa sammanhang kan även den på s. 33 omnämnda detonationsvågen i mark vara av betydelse. I lösa jordarter, t. ex. vissa leror, kunna uppkomma allvarliga markrörelser även på betydande avstånd från detonationscentrum. I dylik mark utföras byggnader i allmänhet på pålar. Markvågen är emellertid av sådan intensitet, att pålarna kunna deformeras eller förstöras inom rätt stora områden, varvid sättningar och byggnadsras kunna inträffa. Härtill kommer att själva skyddsrumskonstruktionen kan åverkas. För att skapa skydd mot här berörda skadeverkningar fordras speciella åtgärder. Enligt civilförsvarsstyrelsens bestämmelser skola därför vissa extra åtgärder vidtagas vid skyddsrum i byggnader som grundläggas på pålar. Sålunda utformas golvet kraftigare och hoparmeras med väggarna, så att icke markvågen kan trycka upp golvplattan. Vidare förankras hela skyddsrumskonstruktionen genom hoparmering med byggnaden i övrigt, så att, om vissa pålgrupper slås sönder, för skyddsrummet farliga sättningar i görligaste mån undvikas. Härigenom torde säkerheten mot här berörda verkningar få anses fullt jämställd med vad som åstadkommes mot övriga verkningar från brisansbomber. Atombombers verkningar mot normalskyddsrum av här avsedd typ äro icke med full säkerhet kända. P å grundval av tillgängliga rapporter m. m. kunna emellertid, såsom framhållits i kap. I I , vissa slutsatser dragas. I vad gäller lufttrycksverkan torde ovannämnda standardkonstruktion motstå detonationsvågen på avstånd av cirka 400 m eller mera från detonationscentrum. Mot värmeverkan är konstruktionen betryggande. I fråga om den radioaktiva strålningen äro premisserna något osäkrare. Som tidigare framhållits torde i Japan dödsfall på grund av radioaktiv strålning ej ha förekom-

172 mit på avstånd överstigande 2 km. Å andra sidan förekom sjukdomsfall av icke dödlig art på längre avstånd. Då skyddsrumsfrågor böra bedömas med utgångspunkt från att de skyddssökande icke skola komma till skada, torde riskzonen vid vistelse ute i det fria böra sättas till 4 km. Vid vistelse i skyddsrum minskas denna riskzon. Standardkonstruktionen enbart — 20 cm betong i tak och 25 cm i vägg — torde sänka riskzonen med ungefär 1 km. För skyddsrum under jord — friliggande eller i källare — ökas säkerheten ytterligare. Likaså stiger säkerheten om skyddsrummet ligger under en byggnad, i källarens inre. Sammanfattningsvis torde på cirka 500 m avstånd från detonationscentrum betryggande säkerhet mot gammastrålning nås bakom steneller jordmaterial av en sammanlagd tjocklek om ungefär 1 ni. Detta motsvarar — utöver skyddsrumstak eller vägg — antingen ungefär fyra normala betongbjälklag eller två normala betongbjälklag och en lV«-stens tegelvägg. Detta torde innebära att ett normalskyddsrum av standardkonstruktion i den inre delen av källaren till ett modernt fyravåningshus i allmänhet erbjuder be tryggande säkerhet mot gammastrålning. Den vinkel under vilken strålarna träffar byggnaden spelar en betydande roll. Härvid bör beaktas att strålningen icke kan beräknas utgå från en exakt punkt — detonationscentrum — utan snarare från ett klot med relativt stor radie kring detonationscentrum. Lodrätt under detonationscentrum träffas byggnaderna av strålning som är i huvudsak Vertikal. Härvid medverka samt liga bjälklag i byggnaden i skyddet. J u längre från detonationscentrum byggnaden ligger, under desto mindre vinkel träffa strålarna, Dessa torde då i allmänhet icke passera samtliga bjälklag, men gå i stället genom någon av väggarna. Skyddsvärdet hos byggnaden blir härigenom mindre. Å andra sidan sjunker intensiteten hos strålningen med ungefär kvadraten på avståndet från detonationscentrum. Vid längre avstånd kunna även närliggande byggnader ge avskärmning. Med hänsyn till det ovan anförda torde riskzonen för normalskyddsrum i källaren till moderna fyravåningshus kunna sättas till ungefär 500 m. Som tidigare sagts, tillmätes i rapporterna från Japan gammastrålningen större betydelse än neutronstrålningen. Denna fråga synes emellertid ännu icke vara fullt klarlagd. Under alla förhållanden står emellertid klart att säkerheten i ett normalskyddsrum, även i vad gäller neutronstrålning, är avsevärt större än säkerheten vid vistelse i det fria eller uppe i en byggnad. Ovan har endast berörts direkta skadeverkningar. Sammanfattningsvis kan framhållas att skyddsvärdet, ur här berörda synpunkter, hos normalskyddsrum av standardkonstruktion redan i sig själv är betydande. Placeras skyddsrummet i källaren till en byggnad stiger skyddsvärdet ytterligare, allt efter byggnadens storlek och konstruktion. Skyddsrummets läge spelar härvid en avgörande roll, och placering i källarens inre är att föredraga. Den förmånligaste placeringen är sålunda mitt i byggnadens lägst belägna del eller under dess högsta del. I vad gäller indirekta skadeverkningar ligger frågan väsentligen annor

173 lunda till. De största faromomenten i här berörda avseende uppkomma genom att skyddsrummets ingångar och reservutgångar kunna spärras genom byggnadsras eller brand. I skyddsrum med luftrenare innebär enbart en inspärrning genom byggnadsras i regel icke någon överhängande fara. Luftrenarnas intagsledningar kunna dock blockeras, även om de enligt gällande bestämmelser utformas med två skilda intag. Därjämte kan vatten eller lysgas från sprängda ledningar intränga genom sprickor eller större skador i konstruktionen. Hotas skyddsrummet dessutom av brand i den raserade byggnaden eller dess omgivning ökas faromomenten. I och för sig är standardkonstruktionen brandsäker och torde medge en betydande vistelsetid utan risker, även om temperaturen stiger. Vid omfattande bränder bildas emellertid rökgaser, varvid bland annat kan befaras att koloxid intränger i skyddsrummet. Detta är ett synnerligen allvarligt riskmoment. Sålunda anses numera fastställt, att de tidigare oförklarliga dödsfallen, utan synbara tecken på skador, i en del skyddsrum i Hamburg under storanfallen i j u l i augusti 1943 orsakats av koloxid. 1 Dessa skyddsrum torde i allmänhet icke ha varit försedda med gastätningsanordningar. Gastätning innebär emellertid i och för sig ingen betryggande säkerhet, då koloxid eventuellt kan tränga in genom sprickor eller andra skador på konstruktionen. Vidare ha hittills använda luftrenare icke försetts med filter som skydda mot koloxid. Frågan är under utredning, men dess lösande stöter på vissa praktiska svårigheter. Konsekvensen av det ovan sagda blir att luftrenare, då risk för koloxid föreligger, vilket torde observeras ganom att rök sugs in i skyddsrummet, omedelbart måste stoppas och de gastäta ventilerna på intagsledningen stängas. Härigenom bli de skycldssökande hänvisade till den luftmängd som finnes i skyddsrummet. Samma är förhållandet om ett spärrat skyddsrum icke har luftrenare. Dylika torde i allmänhet endast installeras i anläggningar för omkring 50 personer eller flera. Skyddsrum med luftrenare skola enligt bestämmelserna beräknas för minst 1 kbm volym per person. Med hänsyn till minimibestämmelsen för golvyta — 0,5 kvm per person — och minimihöjden — 2,2 m — blir volymen per person i allmänhet något större. I skyddsrum utan luftrenare kräves enligt bestämmelserna en volym av minst 3 kbm per person. Luftbehovet vid avbruten frisklufttillförsel kan beräknas till cirka 1 kbm per person och timme. Med hänsyn till ovan angivna bestämmelser skulle således för skyddsrum utan luftrenare vistelsetiden från friskluftsavbrottet — i detta fall flyglarm, varvid dock under tiden fram till anfall en viss ventilation kan tänkas förekomma — kunna anges till tre timmar och för skyddsrum med luftrenare vistelsetiden från friskluftsavbrottet — i detta fall upptäckten av risken för koloxid — kunna anges till drygt en timme. Då i förstnämnda fall den friska luften kan ha förbrukats mellan flyglarmet och anfallet, torde försiktigheten bjuda att räkna med kortare tid även i detta fall. Mot övriga indirekta skador, vatten och gas från sprängda ledningar, er1 E n tidigare framförd teori, a t t dödsfallen skulle orsakats av syrebrist — »vacuum» — på g r u n d av bränderna, är felaktig.

174 bjuder standardkonstruktionen i och för sig ett relativt gott skydd. Genom att konstruktionen är gastät, äger den även ett visst mått av vattentäthet. Sprickbildningar vid detonationer kunna dock försämra tätheten. Man synes emellertid berättigad anse att en någorlunda god betongkonstruktion dock skänker ett visst skydd, såvida icke en mer eller mindre fullständig fullträff föreligger. Vatten från sprängda vatten- eller avloppsledningar torde sålunda visserligen kunna under ogynnsamma omständigheter intränga i skyddsrummet, men dock icke med alltför stor hastighet. Samma torde gälla lysgas eller ånga från värmesystem. Det må i detta sammanhang framhållas att enligt gällande bestämmelser för byggnaden erforderliga servisledningar för avlopp, vatten, värme och gas icke få passera genom skyddsrumsanläggning. Sammantaget synes man kunna räkna med att efter inträffad blockering genom byggnadsras en någorlunda riskfri vistelsetid i skyddsrum om ungefär en timme i allmänhet bör kunna påräknas. Vid en fortsatt vistelse bli riskerna beroende av omständigheterna. Skulle brand, vatten eller lysgas hota, bli riskerna uppenbarligen stora. Om däremot endast inspärrning föreligger, bli de väsentligt mindre. Lufttillförseln till skyddsrummet torde i allmänhet kunna tillgodoses med luftrenare, där sådana finnas. Även om så icke är fallet torde i regel en viss lufttillförsel kunna påräknas. Rasmassor äro nämligen i allmänhet icke alltigenom kompakta, och torde sålunda icke helt stoppa lufttillförseln. Under alla förhållanden utgör emellertid inspärrning genom byggnadsras ett stort faromoment. Röjningsenheter från det allmänna civilförsvaret torde heller icke ha möjlighet att särskilt snabbt inskrida och befria de inspärrade, detta i all synnerhet om skadegörelsen har stor omfattning. Man har därför sökt tillgodose kravet på säkerhet genom föreskrift att skyddsrum regelmässigt skola förses med reservutgång. I de fall dessa leda direkt från skyddsrummet till det fria, kunna de emellertid lätt blockeras av byggnadsras. I 32 § civilförsvarslagen har därför lämnats föreskrift om anordnande av s. k. källarmursgenombrott, varigenom skapas förbindelse mellan närliggande källare till byggnader vilka ingå i sluten eller sammanhängande kvartersbebyggelse av minst 40 m längd. Utredningen vill redan här framhålla att enligt samstämmiga erfarenheter från de krigshärjade länderna, källarmursgenombrott varit av utomordentlig betydelse och räddat många människoliv. I den mån skyddsrum anordnas i källare, torde därför källarmursgenombrott få anses oundgängligen nödvändiga. Passagen till källarmursgenombrotten från skyddsrummen bör av naturliga skäl utformas instörtningssäker. Risk för inspärrning torde som regel endast föreligga i samband med byggnadsras. Friliggande skyddsrum, som ligga på betryggande avstånd från byggnader, torde därför som regel icke hotas av indirekta verkningar. Möjligen kan en närträff vid ingången tänkas blockera denna genom att jordmassor vräkas framför dörren. Härvid torde emellertid som regel reservutgången icke blockeras. Risken för två samtidiga närträffar vilka blockera både ingång och

175 reservutgång utan att samtidigt skyddsrummet totalförstöres får bedömas som ytterligt liten. Som framgår av det ovan anförda spelar skyddsrummets läge en avgörande roll för dess skyddsvärde. I vad gäller direkta skadeverkningar ökas skyddsvärdet om skyddsrummet ligger under en byggnad. I vad gäller indirekta verkningar är förhållandet det motsatta. Härvid spelar emellertid strukturen hos bebyggelsen en stor roll. Är denna hopgyttrad med trånga gator och brandfarlig, bli uppenbarligen riskerna för indirekta verkningar stora. Är det däremot modern höghusbebyggelse med stora friytor och hög brandsäkerhet, bli riskerna för indirekta verkningar väsentligen mindre. Vid en avvägning mellan riskerna i olika fall synes i allmänhet en placering i byggnader vara att föredraga. Härtill bidrager att de indirekta verkningarna i hög grad kunna elimineras genom anordnande av effektiva reservutgångar. Konsekvent genomförda källarmursgenombrott med förstärkta gångvägar är här det väsentligaste. Direkta reservutgångar till det fria torde dock, även om källarmursgenombrott finnas, bland annat av psykologiska skäl jämväl böra anordnas. Det bör dock framhållas att vissa speciella stadspartier, t. ex. staden mellan broarna i Stockholm, på grund av sin struktur ge så dominerande risker för indirekta verkningar, att det allvarligt kan ifrågasättas, huruvida skyddsrum här böra anordnas i byggnaderna. Bestämmande för skyddsrummens placering är emellertid även förvarningstiden, till vilken fråga utredningen i det följande återkommer. Splitter skyddsrum skola enligt civilförsvarsstyrelsens bestämmelser skydda mot splitter och vid detonation kringkastade föremål samt i förekommande fall mot belastning av rasmassor. Skillnaden i förhållande till normalskyddsrum är sålunda i princip att splitterskyddsrum ej skydda mot detonationsvågor eller rök- och stridsgaser. I vad gäller direkta skadeverkningar gäller för splitterskyddsrum i stort sett samma synpunkter som för normalskyddsrum. En placering i byggnad ger sålunda bättre skydd än en friliggande placering. Det är dock att märka att avståndsverkningarna, framför allt av detonationsvågen från stora brisansbomber, äro avsevärda. Enligt tabell 5 å s. 33 är sålunda detonationsvågen från en 4 000 kg minbomb dödande på inemot 100 m vid fri utbredning. Detta gör att riskerna i friliggande splitterskyddsrum — framför allt i dylika ovan mark, t. ex. de s. k. rörskyddsrummen — äro allvarliga. Genom att anläggningarna sakna detonationsskydd få riskerna för verkningarna av detonationsvågor bedömas lika stora i anläggningen som utanför. I enstaka fall kunna riskerna till och med vara större i anläggningen. En placering av splitterskyddsrum i byggnad innebär ur här berörda synpunkt endast en begränsad ökning av skyddsvärdet, vilken varierar beroende på hur källargluggar, fönster, trappor etc. äro placerade i förhållande till skyddsrummet.

176 Mot strålningseffekter från atombomber ha .splitterskyddsrum i stort sett samma värde som normalskyddsrum. I vad gäller detonationsvågen är dock värdet väsentligen lägre. Då emellertid riskzonen vid vistelse i det fria är större för strålningseffekterna än för detonationsvågen, torde splitterskydds rum ha ett påtagligt värde jämväl för verkningarna från en atombomb. I vad gäller indirekta skadeverkningar äro riskerna vid placering i bygg nad i jämförelse med normalskyddsrum avsevärt större. Då splitterskyddsrum icke förses med någon form av gastätning, bli uppenbarligen riskerna för t, ex. koloxidförgiftning samt hotet från vatten etc. från sprängda ledningar betydande. Den riskfria vistelsetiden i skyddsrum som spärrats av rasmassor får här bedömas vara väsentligt lägre än vid normalskyddsrum. E n avvägning av riskerna för splitterskyddsrum i olika fall torde i allmänhet leda till att en friliggande placering är att föredraga. I öppen, modern bebyggelse, t. ex. villabebyggelse, få dock riskerna för indirekta skadeverkningar bedömas som relativt små, varför en placering i byggnad i detta fall är att föredraga. Skyddsrum avsedda för 10—24 personer intaga i viss mån en mellanställning mellan splitterskyddsrum och normalskyddsrum. Som tidigare sagts, utformas dessa anläggningar för närvarande ej med detonationsskydd, men väl med gasskydd. Härigenom blir värdet i vad gäller såväl direkta som indirekta skadeverkningar något större än för splitterskyddsrum. Emellertid är att märka att effekten hos gasskyddet allvarligt kan sänkas, genom att de gastäta konstruktionerna icke äro detonationsskyddade. Till denna fråga återkommer utredningen senare. Fullträffsäkra skyddsrum indelas enligt nu gällande terminologi i tkyddsrum med täckande betongkonstruktion och skyddsrum i berg. Förstnämnda slag utformas i princip som en betonglåda under en skyddstäckning av granit och betong. Sidorna skyddas dessutom genom en stenfyllning i kallmur, som förhindrar inträngning av bomber vid sidan av konstruktionen, vilka kunna underifrån .skada denna. Skyddstäckningens tjock lek och utförande varierar, beroende på vilka bombstorlekar den skall skydda mot. Konstruktionsprinciperna ha framkommit efter omfattande försök, huvudsakligen utförda av arméns fortifikationsförvaltning och befästningsinspektionen i samråd med civilförsvarsstyrelsen. Av militära skäl ha upp gifter rörande de bombvikter mot vilka olika täckningar beräknas skydda icke publicerats. I detta sammanhang kan framhållas att den konstruktion, vilken i regel användes inom civilförsvaret, beräknas skydda mot minsprängbomber av den storlek som i allmänhet kan beräknas komma till användning mot samhällsmässig bebyggelse. De skydda däremot icke mot fullträff från största nu kända minsprängbomber, vilka senare dock beräknas användas endast mot starka militära befästningar, kraftstationer etc, således knappast

177 regelmässigt mot bebyggelsecentra. Konstruktionen beräknas även motstå fullträff från mycket stora minbomber. Här ifrågavarande skyddsrumstyp anordnas i allmänhet friliggande. Ur teknisk synpunkt möter emellertid intet hinder att den anordnas i en byggnad, varvid dock av praktisk-ekonomiska skäl bör förutsättas, att detta sker i samband med byggnadens uppförande. Vissa svårigheter föreligga dock, t ex. genom att dragning av ledningar för vatten, avlopp, gas etc. i gatuinark försvåras genom anordnandet av sidomanteln. Som framhållits redan under normalskyddsrum, uppstå vissa speciella problem vid grundläggning på pålar. För fullträffsäkra skyddsrum, vilka kräva tunga konstruktioner, blir grundläggningsfrågan besvärande. Med hänsyn till riskerna för sättningar torde därför fullträffsäkra skyddsrum som regel icke böra anordnas där markförhållandena kräva grundläggning på pålar. Tack vare skyddstäckningens tjocklek torde nu använda konstruktioner skänka betryggande skydd mot atombombers strålningsverkan, i varje fall vid bomber av »japantyp» och med där använda detonationshöjder. Då detonationsskydden, med hänsyn till kraven på fullträffsäkerhet mot brisansbomber, utformas starkare än för normalskyddsrum, torde även skyddet mot detonationsvågen från atombomber enligt ovan angivna betingelser vara betryggande. Sammantaget synes skyddsvärdet mot direkta verkningar vara av mycket hög klass. För indirekta verkningar gäller i allt väsentligt samma synpunkter som ovan angivits för normalskyddsrum. Med hänsyn till konstruktionens styrka få dock riskerna för otäthet på grund av sprickbildningar bedömas som tämligen små. Härigenom ökas säkerheten. Å andra sidan tillgodoses luftbehovet och beräknas utrymmesbehovet på samma sätt för fullträffsäkra skyddsrum som för normalskyddsrum, varför vid avspärrning på grund av byggnadsras eller brand svårigheterna att tillgodose syrebehovet icke få förbises. Vid en jämförelse mellan riskerna i olika fall synes för fullträffsäkra skyddsrum av här avsedd typ i allmänhet en friliggande placering vara att föredraga. Fullträffsäkra skyddsrum i berg kunna — om en tillräcklig bergtäckning kan erhållas — anses ge ett absolut skydd mot samtliga nu kända såväl direkta som indirekta skadeverkningar. Med hänsyn till riskerna för sprickbildningar och utstötning av smärre bergpartier eftersträvas i allmänhet en täckning av minst 8 m. Vid en placering av anläggningen inom tätbebyggda områden, där risk för omfattande bränder föreligger, måste dock hänsyn tagas till att lufttillförseln momentant måste kunna avbrytas. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke alla större fullträffsäkra skyddsrum med en ur brandsynpunkt riskfylld placering borde förses med särskild syrgasinstallation, motsvarande syrgasbehovet vid full beläggning i t. ex. 12 timmar. Denna fråga bör bli föremål för fortsatt utredning inom centralmyndigheten. 12 — 1806 46

178 Förvarningstiden. En faktor av väsentlig betydelse för skyddsrumsfrågans lösande i stort är förvarningstiden, d. v. s. tiden mellan genom offentliga alarmeringsanordningar meddelat flyglarm och bombfällning. Denna tid måste, för att nuvarande skyddsrumssystem skall tillfredsställande fungera, vara minst så lång att civilbefolkningen hinner uppsöka skyddsrum. Till en början erfordras en viss reaktionstid, t. ex. för uppvaknande nattetid. Vidare tillkommer tid för skyndsam klädsel, vissa förebyggande åtgärder i lägenheten såsom stängning av gaskran m. m. Därpå kommer den tid som erfordras för förflyttning från bostad, arbetsplats etc. till skyddsrummet. Enligt nu tilllämpade skyddsrumsprinciper, vilka i stort sett bygga på systemet skyddsrum i varje hus, blir denna förflyttningstid tämligen kort. Skall däremot friliggande skyddsrum uppsökas, torde — framför allt under natten — tiden bli avsevärt längre. Erfarenhetsmässigt synes den minsta förvarningstid, som enligt nu tillämpade skyddsrumsprinciper bör krävas för att skyddsrummen skola hinna uppsökas, böra sättas till 2—4 minuter, varvid den längre tiden avser flyglarm nattetid. Förvarningstiden (t) är beroende av fyra faktorer, nämligen: tiden från observation till meddelandet av flyglarm (T), anfallsföretagets avstånd från observationspunkten vid upptäckten (L 1 ) ) den hotade ortens avstånd från observationspunkten (L2) o c n anflygningshastigheten (h) samt belyses av följande ekvation, Lx + L 2 : —T. h Härvid förutsattes att den hotade orten, observationspunkten och anfallsföretagets läge vid observationen ligga i rät linje. Då detta i praktiken icke alltid blir fallet, måste de i det följande i tabeller och diagram redovisade värdena på förvarningstiden betraktas som maximivärden. Signalerna på det offentliga alarmeringsnätet utlösas, enligt nu tillämpade principer, efter meddelanden från den militära luftbevakningen. Genom tekniska hjälpmedel och en effektiv träning av personalen kan tiden mellan observationen av anfallsföretaget och utlösningen av larmet nedbringas till mindre än en minut. Försiktigheten bjuder dock att icke räkna med för låga värden. Som ett i stort sett betryggande övre värde torde i föreliggande sammanhang kunna räknas med en tid (T) av 90 sekunder. Anfallsföretagets avstånd från observationspunkten vid upptäckten (L x ) är beroende av vilka tekniska hjälpmedel som stå luftbevakningen till buds. Enligt äldre system baseras luftbevakningen i huvudsak på direkta iakttagelser genom syn och hörsel (individuell observation). Observationsmöjligheterna äro härvid tämligen varierande. Vid gynnsamma förhållanden kunna flygplan på lämplig höjd upptäckas på relativt stora avstånd. Vid dålig sikt får bevakningen i allt väsentligt lita till hörsel. E t t avstånd av t =

179 cirka 7 km får här bedömas som tämligen normalt. Vid anflygning från hög höjd med frånslagen motor torde dock möjligheterna att upptäcka flygföretag få anses mycket små. Genom tillkomsten av den s. k. ekoradion ha luftbevakningens möjligheter väsentligt förbättrats. Med modern ekoradioapparatur kan man med god säkerhet lokalisera flygföretag på cirka 150 km avstånd. Vid anflygning på låg höjd, t. ex. omedelbart över vattenytan, försvåras dock lokaliseringen. I detta fall anses den tills vidare kunna ske på ett avstånd av högst 100 km och minst 50 km. Den hotade ortens avstånd från observationspunkten (L2) beror av de geografiska förhållandena, luftbevakningsstationernas lägen och larmområdenas storlek. I ogynnsamma fall, t. ex. längs vissa delar av våra kuster, är detta avstånd obetydligt. I andra fall ger en mer eller mindre vidsträckt skärgård bättre läge. För ett flertal av våra större städer är sålunda avståndet till den yttre luftbevakningskedjan 50 km eller mera. F ö r orter inne i landet bli avstånden väsentligt större. Anflygningshastigheten (h) slutligen är beroende av typ och karaktär hos anfallsmedlet. Moderna bombplan ha redan nu en marschhastighet av omkring 450 km/tim. För jaktplan ha väsentligt högre hastigheter uppnåtts. E n snabb utveckling på detta område är att förutse. Sålunda torde vid övergång till reaktionsdrift redan inom de närmaste åren bombflygets marschhastighet höjas till omkring 600 km/tim. och dess topphastighet till omkring 850 km/tim. Emellertid synes för den fortsatta utvecklingen tills vidare en gräns ligga vid ljudhastigheten, cirka 1 220 km/tim. Huruvida även denna gräns kan komma att överskridas av bemannade flygplan kan icke för närvarande avgöras. Emellertid finnas redan anfallsmedel med högre hastigheter. Som tidigare sagts, har sålunda V-2 av den typ som användes under kriget en medelhastighet i banan av 4 800 km/tim. E n ytterligare utveckling av dessa anfallsmedel kan även förutses. För att belysa vilka förvarningstider som i olika fall kunna presteras vid varierande anflygningstider ha sammanställts nedanstående tabeller och diagram. Tabell 23. Individuell observation, räckvidd 7 km. An

bart

flygningshastighet

km/tim

m/sek

120 280 500 1000 2 280

33 78 139 277 633

Observationspunkt och hotad ort sammanfallande, min. (avrundat)

A_v olika skäl t o r d e i allmänhet teoretiska.

Observationspunkt på 50 km avstånd från hotad ort, min. (avrundat)

2 0

»27

10 3 /4 5V4

2 0 flyglarm

givas senare.

Dessa siffror äro sålunda en-

180 Tabell 24. Individuell observation, räckvidd 20 km. Anflygningshastighet km/ti ITI

m/sek

200 300 342 800 2 800

56 83 95 222 777

Observationspunkt och hotad ort sammanfallande, min. (avrundat)

Observationspunkt på 50 km avstånd från hotad ort, min. (avrundat) 1

4Vi 2V« 2 0

19'/2

12Va 10 3 /4 3 8 /4 0

Tabell 25. Ekoradio, räckvidd 50 km. Anflygningshastighet km/tim

m/sek

500 750 800 2 000 4 000

139 208 222 555 1111

Observationspunkt och hotad ort sammanfallande, min. (avrundat)

Observationspunkt på 50 km avstånd från hotad ort, min. (avrundat)

lOVs 6Vs 6 lVi 0

4Vi 8V« 2 0

Tabell 26. Ekoradio, räckvidd 100 km. Anflygningshastighet km/tim

m/sek

500 750 1000 1220 1700 4 000 6 000

139 208 277 338 472 1111 1 667

Observationspunkt och hotad ort sammanfallande, min. (avrundat)

Observationspunkt på 50 km avstånd från hotad ort, min. (avrundat) 1

lOVi 6Vi 4Vi 3V2 2 0

I6V2 IOV2 7V» 6 3V4 3

/4

0 Tabell 27. Ekoradio, räckvidd 150 km. Anflygningshastighet km/tim

m/sek

500 750 1000 1220 2 000 2 600 6 000 8 000

139 208 277 338 556 722 1 667 2 222

Observationspunkt och hotad ort sammanfallande, min. (avrundat) 1

Observationspunkt på 50 km avstånd från hotad ort, min. (avrundat)

I6V2 IOV2 7V« 5 3 2 0

1 Av olika skäl torde i allmänhet flyglarm givas senare. bart teoretiska.

1 1

22V2 14V2 IOV2 8V2 4V2 8V4 V« 0

Dessa siffror äro sålunda en

kl ^

" or * oft " os+oot u/x os *os>

Diagram 2.

182 tlinuter

FORVARW/iGST/D

V/D

VAR/ERA/VDE

AWLVGMttGSHAST/GHET

PA OL/KA

OBSERVAT/OnSAVSTÅrtD OBS£RWTIONSPUriKT

OCH

HOTAD

ORT

SAtiriANKALUANOe

V^ medelhasiicjhci

3000 WOO

i bana

km/iin

Diagram 3.

Som framgår av ovanstående tabeller och diagram, blir förvarningstiden mycket varierande under olika betingelser. Vid individuell observation kan, redan vid nu aktuella flyghastigheter, den enligt ovan önskade minsta förvarningstiden uppnås endast i gynnsamma fall. Vid övergång till observation med ekoradio bli förhållandena omedelbart väsentligt gynnsammare. Den önskade minsta förvarningstiden kan även i kustorter erhållas för flyghastigheter upp mot ljudhastigheten. Mot bakgrunden av ovan anförda förhållanden framstår behovet av en fullständig övergång till ekoradio inom den militära luftbevakningen som oundgängligt. Hela skyddsrumsfrågan är ofrånkomligt sammanbunden med kravet på alarmering. Med äldre system för luftbevakningen blir förvarningen — framför allt i kustorter — för knapp eller rentav obefintlig. Med hänsyn till riskerna för utnyttjande av atombomber kan ett dylikt förhållande bli katastrofalt. Ovanstående diagram visa emellertid även att förvarning, som tidigare framhållits, icke för närvarande kan åstadkommas för robotvapen av typ V-2. Teoretiskt kan en förvarning om ungefär en halv minut presteras. Förutsättningen är då att projektilen fångas av ekoradion, vilket emellertid på grund av projektilens stora hastighet är ovisst. För den närmaste framtiden måste man därför även räkna med att bombnedslag kunna äga rum i betydande omfattning helt utan förvarning.

183 Skyddsrumskostnader enligt nuvarande principer. En faktor som i detta sammanhang självfallet icke får förbises är den ekonomiska. För att belysa de ekonomiska konsekvenserna av skyddsrumsbyggandet enligt nu gällande bestämmelser har inom civilförsvarsstyrelsen sammanställts vissa skyddsrumskostnader, 1 vilka framgå av tabell 28 samt diagram 4—ö. Styrelsen har vidare i december 1945 gjort vissa beräkningar rörande de totala skyddsrumskostnaderna per år under den närmaste tiden. Härvid har styrelsen utgått från en årlig bostadsproduktion om ungefär 100 000 eldstäder. Med bland annat denna utgångspunkt beräknas antalet nyinrättade skyddsrum — för bostäder, industri och allmänna skyddsrum — vid full utbyggnad i tekniskt hänseende draga en kostnad av i runt tal 9 miljoner kronor. Härav beräknas omkring 1 miljon falla på allmänna skyddsrum TotalTabell 28. Skyddsrumskostnader vid nybyggnad, fullt färdigställd anläggning enligt civilförsvarsstyrelsens bestämmelser. A n t a l

p e r s o n e r

Skyddsrumstyp ni. ni. 5

200 1000

125 1250

75 1500

400 2 000

255 2 550

163 3 250

400 Splitterskyddsrum. 1. Hel källare: Kostnad per person

..

2. Outschaktad källare: Kostnad per person . . Normalskyddsrum. 1. Hel källare: Kostnad per person

..

2. Outschaktad källare: Kostnad per person: a. Jordschakt b. 50 % berg c. 100 % berg

316 333 371

Totalkostnad: a. Jordschakt b . 50 % berg c. 100 % berg Fullträffsäkert

215 122 5 375 6100

132 145 160

112 124 147

7 900 9100 13 200 22 400 8 325 9 800 14 500 24 800 9 275 11250 16 000 29 400

skyddsrum.

1. Friliggande under betongtäckning: Kostnad per person . . 2. I n s p r ä n g t i b e r g : Kostnad per person

182 196 225

83 70 8 000 14 000

..

Bland annat i V. P . M. i december 1945, B 506/45.

400 360 610 450 61000 90 000 120 000 144 000 355 510 51000 71000

283 85 000

242 97 000

184 Kostnader får skyddsrum i nybyggnad'med:/re/ kå//oret kr/p.

Totolk. kr.

300 'ormolsh/ddsrum Total kostnod

100 Normalskyddsrum 'oatnodper pers

200personer

kostnaden beräknas motsvara ungefär 0,9 % av byggnadskostnaderna för den totala årligen tillkommande byggnadsvolymen. Som tidigare anförts gälla tills vidare vissa inskränkningar i tekniskt hänseende vid anordnande av skyddsrum. Härigenom sänkas ovanstående värden med knappt hälften. De reella skyddsrumskostnaderna torde sålunda för närvarande vara ungefär 5 miljoner kronor per år, varav cirka 600 000 kronor avser allmänna skyddsrum. Kravet på skydd samt omfattningen av skyddsrumsskyldigheten. Ideallösningen av skyddsrumsproblemet är att varje människa, inom en ort som kan beräknas bli utsatt för anfall, i varje läge •—• på arbetsplats, i bostad eller annorstädes — har tillgång till skyddsrum på sådant avstånd att detta kan uppsökas inom förvarningstiden, att skyddsrummet motstår alla tänkbara skadeverkningar, samt att det medger säker vistelse en längre tid efter anfall eller kan inom rimlig tid utrymmas, om det hotas av indirekta skadeverkningar. Att denna ideallösning icke kan realiseras är uppenbart. Till en början kan, som tidigare framhållits, erforderlig förvarningstid icke alltid presteras. Vidare måste naturligen graden av skydd alltid bli relativ. Begreppet »full-

kr./p.

Tot

j/k. kr

SOV

Normalskyddsrum

s' •fatal kostnad s

s

zoo rVOvQ

S

^ r s"

\s, tlitte rsky( tdsru m 100

y

'

inn 10

*-

r

s'

Normalskyddsrum kostnod per pen.

S*

*

y

^ '

* 0

-

5 o/ift ersk yddi rum t italA ostn id

1C 0

1i V

200 personer

D Lagr a m 5.

träffsäker», måste alltid knytas till en viss bombtyp och en viss bombstorlek. Även om skyddsrummen konstrueras med en bestämd marginal för en eventuell ökning av i det aktuella läget kända bombverkningar, finnes ingen garanti att denna marginal icke skall överskridas. I vad gäller vistelsetiden och utrymningsmöjligheterna bli dessa i allt väsentligt beroende av de lokala förhållandena. Som tidigare framhållits är emellertid bebyggelsen inom stora delar av våra tätorter sådan att riskerna för storbränder och omfattande byggnadsras äro avsevärda. På lång sikt — sedan bebyggelsen sanerats — bli förhållandena visserligen bättre, men ännu under minst ett par årtionden torde den äldre och ur här berörda synpunkter olämpliga bebyggelsen dominera. Slutligen måste hela frågan uppenbarligen även bedömas ur kostnadssynpunkt. Den slutliga lösning som presteras måste sålunda bli en kompromiss, där avvägningen huvudsakligen kommer att ske mellan skyddsvärdet och kostnaderna. Svårigheten är att fastställa graden av skyddsvärde. Kent tekniskt kan i allt väsentligt presteras en lösning där samtliga skyddsrum erhålla samma skyddsvärde. I praktiken stöter emellertid en sådan lösning på stora svårigheter. Härtill bidrager bland annat att i vissa fall direkta skadeverkningar dominera, i andra fall indirekta. Vidare skulle själva

186 Kostnader för fuIItråffsåkra skyddsrum. kr/p

Toto Ik. 1000 kr.

500 Friliggande skr. totalkostnad.

300 Friliggande skr kostnad per pers Bergsskyddsrum totalkostnad

Sérgsskyddsrum kostnad per pers

200:

400/oersoner.

skyddsrumskonstruktionen få utformas väsentligen olika i olika fall. Medan en friliggande anläggning skulle få utformas med mycket tjocka konstruktioner, skulle en anläggning i källaren till en mindre byggnad få något klenare konstruktioner, och en anläggning i källaren till en stor byggnad väsentligt klenare, då i dessa senare fall byggnadens eget skyddsvärde kan tillgodoräknas skyddsrummet. Skyddsrummets varierande läge i källaren skulle också motivera olika dimensionering i olika fall. Härigenom skulle uppkomma ett flertal skyddsrumstyper, vilket ur administrativ synpunkt vore besvärande. Redan nu möter vissa svårigheter att effektivt kontrollera skyddsrumsbyggandet. Skulle nuvarande tämligen schematiska bestämmelser ytterligare kompliceras, torde situationen knappast kunna bemästras. Det kan vidare diskuteras huruvida icke graden av skydd bör variera olika orter emellan. En dylik uppläggning är uppenbarligen sakligt motiverad. Dels kan anfallsintensiteten genomsnittligt beräknas bli större mot mera betydelsefulla orter, dels torde genomsnittligt större bombtyper och bombvikter användas i dessa fall.

187 Även här möter emellertid administrativa svårigheter. Sålunda skulle ett dylikt system leda till varierande skyddsrumsbestämmelser orterna emellan, vilket ur flera synpunkter är olyckligt. Vidare måste bedömningen från fall till fall orterna emellan bli vansklig. Slutligen måste beaktas att orterna ofta snabbt kunna skifta karaktär. E n ort, som i dag är ur krigssynpunkt av mindre betydelse, kan efter blott ett par år vara en viktig industriort och skulle då plötsligt överföras till en högre riskklass med ökade krav på skyddsrumsstandard. En generell differentiering torde sålunda knappast kunna genomföras. Det bör dock framhållas att en viss differentiering i skyddsvärdet redan nu förefinnes. Som flera gånger framhållits är sålunda detta större för ett skyddsrum under en stor byggnad, än under en mindre. Härigenom blir — åtminstone i stora drag — det genomsnittliga skyddsvärdet högre i våra större tätorter med deras tyngre bebyggelse än i de mindre. Vidare blir skyddsvärdet genomsnittligt högre för stora skyddsrum än för små, eftersom skyddsrummen i allmänhet byggas i proportion till antalet boende och sålunda indirekt i proportion till byggnadernas storlek. I ett avseende kan dock en differentiering möjligen vara motiverad. Då atombombens verkningar, såsom framgår av tidigare uttalanden, äro de avgjort allvarligaste tala sålunda starka skäl för en högre skyddsrumsstandard i de orter som kunna bedömas bli utsatta för anfall med atombomber. Som framhållits i kap. I I torde atombomben tills vidare vara ett i vissa avseenden begränsat vapen. Dels torde dess effekt icke väsentligen kunna minskas, dels torde tillverkningskapaciteten vara relativt begränsad och dels är tillverkningskostnaden mycket hög. Ehuruväl dessa förhållanden möjligen endast gälla den allra närmaste framtiden, torde man dock vara berättigad draga den slutsatsen att atombomber under en relativt överskådlig tid endast torde komma att användas mot de största samhällena. Gränsdragningen blir i detta fall svår. För att belysa befolkningsförhållandena i våra största samhällen har i nedanstående tabell sammanställts invånarantalen i våra större städer etc. Härvid har medräknats icke blott invånarna i städerna, utan i förekommande fall även invånarna i närgränsande områden, vilka bedömas ligga inom riskzonen. Tabell 29. Storlek

Över 500 000 100 000—500 000 50 000—100 000 40 000— 50 000 30 000— 40 000 20 000— 30 000 10 000— 20 000 Övriga Samtliga områden med skyddsrumsskyldighet

Antal städer

Invånarantal i städer (1944)

Invånarantal inkl. angränsande område

Summa

1 2 4 5 6 6 33 66

654 864 464 174 251 192 221 842 195 653 139 621 464 635 345 320

750 000 500 000 280 000 250 000 220 000 150 000 470 000 350 000

— 1 250 000 1 530 000 1 780 000 2 000 000 2 150 000 2 620 000 2 970 000

—

—

—

4 000 000

188 Som framgår av tabellen gäller det här betydande befolkningsgrupper. Även om dessa genom radikala utrymningsåtgärder kunna väsentligt reduceras — knappast dock över 50 % — bli siffrorna höga. Under hänsynstagande till olika synpunkter synes gränsen för orter, som under en överskådlig tid framåt kunna bedömas bli utsatta för anfall med atombomber, böra sättas vid 30 000 invånare. Det totala invånarantalet i dessa orter med angränsande områden uppgår till i runt tal 2 miljoner personer. Utredningen utgår i sina fortsatta överväganden i detta sammanhang från denna gränsdragning. Det bör dock bemärkas, att en viss jämkning vid ett närmare studium av frågan kan visa sig erforderlig i så måtto, att enstaka mindre orter, av t. ex. utpräglad militär karaktär med en anhopning av militära anordningar etc, jämväl böra bedömas som jämnställda med berörda tätorter. Innan kraven på skydd i olika fall närmare preciseras, bör först frågan om skyddsrummens läge, bland annat med hänsyn till förvarningstiden, något beröras. Som tidigare framhållits kan en godtagbar förvarningstid — under förutsättning att luftbevakningen förses med ekoradio — presteras vid anfallsföretag med flygplan. Mot robotbomber av typen V-2 kan däremot tills vidare ingen förvarning ges. Härigenom uppkomma två alternativ, vilka torde leda till delvis olika krav på skyddsrummens läge. I det första alternativet är sålunda utgångspunkten att förvarning kan presteras. Förvarningstiden blir emellertid i många fall kort. Härtill kommer att den med ökade flyghastigheter ytterligare minskas. På skyddsrummens placering ställes därför generellt det kravet att de skola vara snabbt tillgängliga. Skyddsrumsbehov föreligger i och för sig över hela samhället. Den naturliga lösningen blir då att skyddsrum i princip anordnas i varje byggnad där människor vistas, d. v. s. i bostäder, på arbetsplatser etc. Härtill kommer ett mindre behov av skyddsrum för trafikanter, d. v. s. offentliga skyddsrum. Med detta system skapas ett nät av skyddsrum över hela samhället med korta förflyttningsvägar. Ovan angivna lösning är i allt väsentligt överensstämmande med den princip som hittills tillämpats. I det andra alternativet kan däremot icke förvarning presteras. I detta fall föreligger sålunda icke möjlighet att för alla situationer skapa skydd. Den enda acceptabla lösningen synes här vara att såväl arbetsplatser som bostäder i största möjliga utsträckning anordnas som skyddsrum. För trafikanter kan däremot under inga förhållanden — undantagandes tunnelbanor och motsvarande — skydd erhållas. I detta fall tvingas den kvarvarande befolkningen obönhörligen att ta vissa risker. En kombination av arbetsplats och bostad torde även av flera skäl vara olämplig. Helt eliminerar ett dylikt system heller icke trafikbehovet. Ett konsekvent genomförande av ovanstående princip är emellertid av såväl praktiska som ekonomiska skäl otänkbart. I vad gäller arbetsplatser föreligga vissa möjligheter. Tidigare har berörts frågan om bergveikstäder, vilka

189 utredningen i viss utsträckning ur andra synpunkter förordat. Här framförda skäl understryka behovet. Emellertid äro, framför allt av ekonomiska skäl, möjligheterna starkt begränsade. Att utöver bergverkstäder tänka sig att arbetslokalerna skulle utformas med viss säkerhet mot robotbomber är otänkbart. I fråga om bostäderna ligger problemet annorlunda till. Källarskyddsrum kunna självfallet i flertalet fall utnyttjas som bostäder. Så har i betydande utsträckning varit fallet under det senaste kriget. Viss hänsyn härtill har även tagits i gällande civilförsvarslagstiftning. Enligt 25 § civilförsvarslagen skall sålunda skycldsrumsbehovet för bostadshus beräknas för hela antalet i fredstid i fastigheten boende. Då en betydande del av befolkningen skall evakueras, torde härigenom utrymmena i skyddsrum i icke ringa utsträckning medge anordnande av sovplatser. Ytterligare en möjlighet föreligger emellertid. Då vid nu avsedda alternativ förvarningstiden icke har någon inverkan på skyddsrummens placering, kan sovplatser även ordnas i anläggningar i större enheter, vilka då av naturliga skäl torde få anordnas friliggande, t. ex. i parker. Härigenom elimineras de obestridligen stora riskerna för indirekta verkningar. Dessa friliggande skyddsrum måste emellertid självfallet utformas och inredas som sovlokaler, på vilka — då ej minst av ekonomiska skäl stora enheter måste tillgripas — böra ställas stora krav i bland annat hygieniskt avseende. Sjukdomar av olika slag äro uppenbarligen ett allvarligt hot under krig, och denna sida av problemet får icke försummas. Såväl i vad gäller omfattning som utformning torde sålunda de här tänkta anläggningarna väsentligt avvika från hittills anordnade offentliga skyddsrum. Ovan skisserade två huvudalternativ ha framkommit från två olika typer av anfallsmedel. Då båda dessa typer kunna komma till användning redan nu och även för en överskådlig framtid, föreligger sålunda icke något val mellan de två alternativen. Dessa böra i stället i görligaste mån förenas. I båda fallen har räknats med möjligheten att utnyttja källarskyddsrum. Dessa skulle då under dagen tjäna som tillfällig uppehållsplats och om natten som bostäder. Arbetsplatsernas skyddsrum, t. ex. vid industrier, torde, bland annat med hänsyn till skifttjänstgöring, icke kunna utnyttjas som bostäder. De i första alternativet föreslagna offentliga skyddsrummen kunna självfallet även — ehuru i begränsad utsträckning — utnyttjas som bostäder. De i andra alternativet föreslagna stora friliggande skyddsrummen torde däremot endast i ett fåtal fall kunna utnyttjas som offentliga skyddsrum. Vid anordnandet av dessa stora friliggande anläggningar blir man i stor utsträckning bunden av lokala förhållanden, bland annat tillgången till lämpliga öppna platser, bergpartier m. m. De offentliga skyddsrummen däremot skola om möjligt anordnas i anslutning till trafikintensiteten på olika platser. Enligt erfarenheter från det hittills genomförda skyddsrumsbyggandet äro dessa faktorer oftast mycket svårförenliga. De friliggande anläggningarna kunna

190 slutligen icke med hänsyn till kraven på förvarning ersätta skyddsrummen för arbetsplatser. Slutsatserna av det ovan förda resonemanget skulle sålunda bli att det första alternativet i allt väsentligt tillgodoser båda behoven och alltså vore att föredraga. Emellertid måste här åter frågan om kravet på skydd införas i resonemanget. Tidigare har fastställts, att utredningen i detta sammanhang utgår från att atombomber tills vidare endast torde komma till användning mot städer med över 30 000 invånare. För dessa städer föreligger uppenbarligen ett större krav på skydd än för mindre orter. I viss utsträckning tillgodoses detta — i vad gäller källarskyddsrum — genom den högre bebyggelsen, vilket är av särskilt värde i fråga om atombomber. En ytterligare ökning av skyddsvär det hos källarskyddsrum är tekniskt genomförbar. Den kommer dock i allt väsentligt endast att gälla de direkta verkningarna. De indirekta verkningarna få dock icke försummas och torde vara särskilt allvarliga inom vissa partier av våra större städer. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas huruvida en ökning av skyddsvärdet hos källarskyddsrummen verkligen motsvarar merkostnaden. Det förefaller under sådana förhållanden naturligare att överväga det tidigare antydda alternativet med större friliggande anläggningar. Dylika anläggningar torde ej minst med hänsyn till den stora personkoncentrationen böra utföras med högt skyddsvärde. Där lokala förhållanden så medge böra bergskyddsrum inrättas, i annat fall anläggningar under skyddstäckning. Med hänsyn till dessa anläggningars uppenbarligen stora värde anser utredningen starka skäl tala för deras inrättande, i varje fall i viss utsträckning. Då de, som tidigare sagts, icke kunna ersätta skyddsrummen på arbetsplatserna måste dylika dessutom under alla förhållanden inrättas. Likaså torde offentliga skyddsrum erfordras, där behovet av dessa icke täckes av här föreslagna friliggande anläggningar. I vad gäller skyddsrum för bostäderna skulle dessa enligt förslaget i princip ersättas av de friliggande anläggningarna. I hur stor utsträckning så kan ske blir bland annat beroende av utbyggnadens omfattning. För att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av det ovan framlagda förslaget ha fyra alternativ kostnadsberäknats. Härvid har man utgått från en medelkostnad av 500 kronor per skyddad person. Som framgår av tabellen på s. 183 är denna siffra väsentligt högre än nuvarande medelvärden. Det är emellertid att märka att värdena i nyssnämnda tabell beräknats med utgångspunkt från nu gällande utrymmeskrav, nämligen 0,5 kvm per person. I föreliggande fall skola anläggningarna användas som sovplatser. Kravet på utrymme blir härigenom väsentligt större, och kostnaderna per person ökas. Utredningens fyra alternativ innebära att utbyggnaden varierar mellan 10 och 50 % av fredsbefolkningen i tätorter med minst 30 000 invånare, varvid i alternativ I I I procentsatserna orterna emellan varierar enligt tabell 30.

191 Tabell 30. „, , , o Storlek pa orterna 1

Invånarantal ... enligt ovan

SkyddsrumsJ procent

Erforderligt . , , ." antal platser

Över 500 000 100 000—500 000 50 000—100 000 40 000— 50 000 30 000— 40 000

750 000 500 000 280 000 250 000 220 000 2 000 000

20 15 10 10 10

150 000 75 000 28 000 25 000 22 000 300 000

Kostnaderna i de fyra alternativen framgå av följande sammanställning. ...

Utbyggnadsprocent

Antal skyddsrumsplatser

Kostnad i milj. kronor

I II III IV

50 20 10—20 10

1 000 000 400 000 300 000 200 000

500 200 150 100

Alternativet med 50 % utbyggnad innebär att skyddsrummen kunna beräknas rymma hela den efter evakuering kvarvarande befolkningen, då evakueringen enligt vad som tidigare framhållits, beräknas kunna drivas till ungefär 50 % i här berörda orter. I Övriga alternativ rymma skyddsrummen sålunda en procentsats av den kvarvarande befolkningen som motsvarar dubbla den föreslagna utbyggnadsprocenten. Som framgår av sammanställningen bli kostnaderna betydande. Med hänsyn härtill anser sig utredningen icke kunna förorda alternativ I. Skulle detta alternativ genomföras, skulle visserligen skyddsrumsbyggandet i bostäder helt kunna slopas. Härigenom skulle vissa kostnader inbesparas. Den årliga skyddsrumskostnaden i nybyggda bostadshus kan enligt den tidigare omnämnda av civilförsvarsstyrelsen i december 1945 företagna utredningen beräknas till i runt tal 7 miljoner kronor. Härtill kommer kostnaden för att i ett krisläge iståndsätta de redan inrättade skyddsrum, vilka enligt meddelade bestämmelser i viss utsträckning och till vissa delar avlägsnats. Kostnaderna härför äro svårbedömda, men torde under alla förhållanden ej överstiga 30 miljoner kronor. Vidare torde en inskränkning i anordnandet av källarmursgenombrott kunna ske, varigenom ytterligare cirka 5 miljoner skulle kunna inbesparas. Då, som tidigare sagts, skyddsrum även i detta alternativ erfordras vid arbetsplatser, och dessa i stor utsträckning äro i bebyggelsen sammanblandade med bostäderna, blir dock frågan om inskränkningar svårbedömd. Under alla förhållanden torde genom dylika inskränkningar högst 42 miljoner kronor kunna inbesparas. Merkostnaden för alternativ I i förhållande till alternativ I I är 300 miljoner kronor. Vid en jämförelse mellan övriga alternativ uppställer sig först frågan i vilken utsträckning dessa alternativ kunna motivera inskränkningar i skyddsrumsbyggandet i bostadshus. Helt kunna dessa skyddsrum icke slopas, då de friliggande skyddsrummen i dessa fall endast täcka en del av behovet. Vid ett dylikt förhållande kan ifrågasättas huruvida någon inskränkning över-

192 huvud är möjlig. Urvalet blir under alla förhållanden svårbedömt. Härtill komma riskerna vid överraskande anfall. Vidare blir troligen utnyttjandet av de friliggande anläggningarna som bostäder i hög grad beroende av anfallsintensiteten. I ett mera utdraget krigsläge kan i vissa fall förutsättas tämligen långa anfallslösa perioder, varvid enligt krigserfarenheter försiktigheten snabbt sjunker. Det är då i hög grad troligt att stora delar av befolkningen, trots riskerna, föredraga att bo i sina normala bostäder. Med hänsyn till det ovan anförda anser sig utredningen icke kunna förorda några inskränkningar i skyddsrumsbyggandet i bostäder. Vid ett sådant förhållande blir valet mellan de tre alternativen närmast en ren kostnadsfråga. Utredningen är för sin del böjd att stanna vid alternativ I I I , d. v. s. en något differentierad utbyggnad. En differentiering torde vara i viss mån motiverad med att evakueringen av de största samhällena är betydligt svårare och mer tidskrävande än i de något mindre. Skyddsrumsbehovet kan härigenom bli något större, relativt sett, i de största orterna. Det totala här ifrågavarande skyddsrumsbehovet får i viss utsträckning anses täckt genom redan inrättade fullträffsäkra skyddsrum. Dessa äro emellertid, relativt sett, av ringa omfattning. Sålunda finnes t. ex. i Stockholm för närvarande offentliga bergskyddsrum för ungefär 9 000 personer, samt under skyddstäckning för ungefär 2 0Ö0 personer. Vidare har spårvägen bergskyddsrum av i viss mån offentlig karaktär för ungefär 2 000 personer, vartill komma projekterade skyddsrum i berg och under skyddstäckning vid den blivande tunnelbanan för ungefär 4 000 personer. I hur stor utsträckning dessa skyddsrum kunna utnyttjas som bostäder är svårt att bedöma. Härtill kommer att platsbehovet beräknats efter endast 0,5 kvm per person. Sammantaget torde i Stockholm högst 7 500 platser kunna anses redan tillgängliga. Detta utgör endast 5 % av det ovan beräknade behovet. Inom övriga orter torde förhållandena vara i stort sett motsvarande. Med hänsyn härtill synes i förevarande sammanhang kunna bortses från redan befintliga skyddsrum. Vid bedömandet av kostnaderna bör även hänsyn tagas till lokalernas fredsanvändning. I våra största orter föreligger redan nu en mycket stor efterfrågan på bland annat garageplatser och lagerlokaler. Här ifrågavarande skyddsrumsanläggningar kunna självfallet inrättas så att de få full fredstidsanvändning. Härigenom skulle tillskapas utrymmen med ungefär 300 000 kvm effektiv golvyta. Med en beräknad hyresinkomst av 10 kronor per kvadratmeter — en säkerligen låg siffra — motsvarar detta ett kapitaliserat värde efter 5 % ränta, av 60 miljoner kronor, varigenom kostnaderna skulle beräknas nedgå till ungefär 90 miljoner kronor. Det byggnadsprogram, i vad gäller skyddsrum för civilbefolkningen, som utredningen förordar skulle sålunda sammanfattningsvis vara följande. I orter med mindre än 30 000 invånare fullföljes skyddsrumsbyggandet i princip i hittills gällande omfattning. I orter med mer än 30 000 invånare fullföljes skyddsrumsbyggandet även i princip enligt hittills gällande omfatt-

193 ning, varjämte tillkommer anordnandet av fullträffsäkra skyddsrum enligt ovan angivet alternativ I I I . Dessa senare skyddsrum få, ehuru de närmast avses ersätta och komplettera enskilda skyddsrum, betraktas som offentliga skyddsrum. De skulle sålunda anordnas av kommunerna, med rätt till statsbidrag enligt samma normer som gälla för allmänna skyddsrum i övrigt, varvid beräknat värde av fredsanvändningen bör avräknas. Ovanstående resonemang har endast gällt skyddsrum för civilbefolkningen, varvid även offentliga skyddsrum behandlats. Frågan om övriga allmänna skyddsrum måste emellertid även beröras. Allmänna skyddsrum bruka indelas i följande kategorier: civilförsvarscentraler, skyddsrum för aktiv personal, bland annat gruppstationer och rapportställen, förbandsplatser, avgasningsplatser, härbärgen (för utbombade) samt offentliga skyddsrum. I vad gäller de första två kategorierna blir behovet helt beroende av personalorganisationens omfattning. För övriga kategorier varierar behovet med ortens storlek och struktur, trafikintensiteten m. m. Enligt 23 § civilförsvarslagen skall den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas, bestämmas i organisationsplanen. Så torde jämväl i fortsättningen böra bli fallet. Vid upprättandet av organisationsplanerna torde emellertid vissa principiella spörsmål uppkomma, vilka böra närmare beröras. Vid fastställandet av skyddsrummens läge inom orten kunna sålunda olika principer tillämpas. I fråga om den aktiva personalen ha vid den hittillsvarande utbyggnaden de olika anläggningarna fördelats tämligen jämnt över hela orten. Tanken har varit att härigenom skapa kortast möjliga utryckningsvägar för de olika enheterna. Vidare har tillgången på lämpliga lokaler i stor utsträckning varit bestämmande för placeringen. Redan under krigets senare år ifrågasattes emellertid lämpligheten av detta system, i varje fall i de större orterna. Den ökade förödelsen efter varje anfall ledde, som tidigare framhållits, till att ingripande icke längre kunde ske mot enstaka skador, utan mot stora sammanhängande skadeområden. Därtill kom att riskerna för att de i städernas centrum förlagda enheterna skulle sättas ur spel genom brand och byggnadsras påtagligt ökats. En mera perifer förläggning av de aktiva enheterna borde sålunda eftersträvas. Dessa synpunkter ha än mera understrukits genom tillkomsten av atombomben. En omläggning av gällande system torde hittills ha skett endast i begränsad omfattning. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för att en dylik omläggning — i varje fall i viss utsträckning — genomföres redan vid det förestående upprättandet av organisationsplanerna. I fråga om övriga allmänna skyddsrum gäller icke i samma grad ovan 1 3 — 1 8 0 6 46

194 angivna synpunkter. Dessa anläggningar måste i stort sett fördelas över samhället i anslutning till befolkningsfördelningen, trafikintensiteten m. m. De krav på skydd som böra uppställas i olika fall torde, i likhet med vad som gäller för enskilda skyddsrum, i viss mån variera från fall till fall. Hittills ha normalskyddsrum ansetts som ett minimikrav, varjämte fullträffsäkert utförande efter omständigheterna ifrågakommit framför allt för stora och särskilt viktiga anläggningar, såsom centraler. I denna fråga torde i fortsättningen böra i huvudsak gälla samma principer som för enskilda skyddsrum. Sålunda torde i princip alla allmänna skyddsrum, vilka förläggas till ortens centrala delar, i orter med mer än 30 000 invånare böra utföras fullträffsäkra. Undantag från fall till fall böra dock kunna medgivas, t. ex. för små anläggningar såsom rapportställen. Vid perifer placering bör frågan bedömas efter omständigheterna, varvid emellertid normalskyddsrum torde kunna betraktas som regel. Samma bör gälla för orter under 30 000 invånare, varvid emellertid efter omständigheterna, liksom nu är fallet, fullträffsäkerhet bör kunna krävas i särskilda fall. Ytterligare en fråga bör här beröras. Allmänna skyddsrum avses enligt civilförsvarslagen endast för personal. Emellertid äro vissa enheter, t. ex. brand- och teknisk tjänst, ofta utrustade med dyrbar och i viss mån svårersättlig materiel. Vissa åtgärder för att skydda dylik materiel ha redan vidtagits. Sålunda har Stockholms stad inrättat ett antal bergskyddsrum för distriktscentraler, vilka jämväl avsetts för vissa enheter med utrymme beräknat även för fordon och annan materiel. Till kostnaderna för dessa anläggningar har staden erhållit statsbidrag enligt gängse normer genom särskilt riksdagsbeslut 1943. Motsvarande behov har framkommit även för en del andra av våra större städer. Ytterligare medel till statsbidrag ha dock hittills icke anvisats. I vad gäller mindre orter och materiel av mindre värde har hittills räknats med att skydd skulle anordnas vid övergång till höjd beredskap, t. ex. genom provisoriska splitterskydd etc. Frågan har något berörts av 1943 års civilförsvarsutredning, som härom anför följande: »I hemortsförsvarssakkunnigas förslag har bland de kostnader, som skulle till två tredjedelar ersättas av staten, ej uttryckligen upptagits sådana, som avse anordnande av splitterskyddade uppställningsplatser eller förvaringslokaler för under krig svårersättlig materiel, som erfordras för civilförsvaret. Utredningen vill för sin del framhålla, att dylikt skydd i regel bör åvägabringas och att kostnaderna härför böra i likhet med vad som gäller beträffande huvudparten av kostnaderna för det allmänna civilförsvaret gäldas till två tredjedelar av statsmedel. Varest och för vilken materiel dylikt skydd skall anordnas, bör anges i vederbörlig organisationsplan.» 1943 års civilförsvarsutredning har emellertid icke berört frågan om fullträffsäkert skydd, och synes vidare utgå från att enklare anordningar i allmänhet skola vidtagas först i en krissituation.

195 Utredningen vill för sin del understryka behovet av att icke blott personal utan även materiel skyddas. I den mån den aktiva personalen, enligt ovan anförda principer, förlägges till fullträffsäkra skyddsrum, bör därför bedömas i hur stor utsträckning utrymme skall beräknas även för materiel. Utredningen räknar med att så bör bli fallet i tämligen betydande omfattning. I fråga om mindre orter och materiel av mindre värde böra hittills tillämpade principer alltjämt gälla. En beräkning av de ungefärliga kostnaderna för den fortsatta utbyggnaden av allmänna skyddsrum stöter på vissa svårigheter. Som tidigare anförts ha organisationsplaner för civilförsvarsområdena ännu icke upprättats. Även om de förutvarande luftskyddsplanerna kunna ge någon vägledning, saknas dock möjlighet att närmare överblicka skyddsrumsbehovet. Vidare kan för närvarande icke med säkerhet bedömas i vilken omfattning hittills inrättade allmänna skyddsrum böra bibehållas eller ersättas med nya. Samtliga fullträffsäkra anläggningar böra dock bibehållas. I många fall torde även inrättade normalskyddsrum vara av högt skyddsvärde och lämpligt belägna. Motsatsen torde emellertid även mångenstädes vara fallet. En betydande del av de allmänna skyddsrummen iordningställdes redan före och under de första krigsåren. Härvid gällde det framför allt att snabbt få skyddsrummen i stånd, varför i många fall provisoriska åtgärder tillgrepos och mindre lämpliga lokaler utvaldes. Vid upprättandet av organisationsplanerna torde en översyn av förhållandena leda till att en icke ringa del av dessa anläggningar bedömas mindre lämpliga och sålunda böra ersättas med nya. Med hänsyn till det ovan anförda torde för närvarande icke vara möjligt att exakt ange skyddsrumsbehov och kostnader. Utredningen har dock ansett det vara av betydelse att åtminstone söka fastställa storleksordningen och framlägger därför följande överslagsberäkning. Kostnader för allmänna skyddsrum. (Beräknat behov för de närmaste 10 åren.) Orter

med

mer än 30 000

invånare: Miljoner kronor

Centraler Aktiv personal, fullträffsäkra » » , normalskyddsrum » » , materielskydd Förbandsplatser, fullträffsäkra » , normalskyddsrum Avgasningsplatser l Härbärgen Offentliga skyddsrum 2 1 2

3,5 20,0 7,5 10,0 2,5 2,5 1,0 15,0 4,0

gg Q

Beräknas i stor utsträckning upprättas provisoriskt och i rörliga enheter. Behovet beräknas i avsevärd utsträckning täckas av friliggande anläggningar vilka tidigare redovisats.

196 Övriga o r t e r : Centraler Aktiv personal Förbandsplatser Avgasningsplatser l Härbärgen Offentliga skyddsrum

Miljoner kronor 8,0 20,0 8,0 4,0 4,0 15,0 59,0 Summa miljoner kronor

Avgår för h i t t i l l s att bibehållas

anordnade

anläggningar

vilka

125,0

avses

Totalt summa miljoner kronor

25,0 100,0

Ovanstående beräkning är självfallet en uppskattning i mycket grova drag. Den ger dock en bild av storleksordningen. I vad gäller allmänna skyddsrum bör emellertid jämväl kunna ske vissa avdrag för lokalernas fredsanvändning. Detta gäller framför allt skyddsrum för aktiv personal med särskilda utrymmen för materiel samt för de större orterna, överslagsvis torde erhållas en disponibel yta av omkring 100 000 kvm. Det kapitaliserade värdet av dessa utrymmen blir, med samma utgångspunkter som användes för de friliggande anläggningarna, i runt tal 20 miljoner kronor. Skyddsrumskostnaderna skulle härigenom nedgå till 80 miljoner kronor. I ovanstående beräkningar har icke redovisats vissa skyddsrumsbyggen, till vilka enligt nuvarande normer utgår statsbidrag, t. ex. skyddsrum i undervisningsanstalter. Dessa skyddsrum torde emellertid i fortsättningen i största utsträckning komma att disponeras som allmänna skyddsrum, bland annat härbärgen, varför särskilda kostnader icke torde här behöva medräknas. Med hänsyn till dessa skyddsrums värde för civilförsvaret anser utredningen att statsbidrag jämväl i fortsättningen bör utgå till kostnader för anordnande av skyddsrum i undervisningsanstalter m. m., varvid bidrag bör utgå i motsvarande fall som nu tillämpas samt enligt samma normer som komma att tilllämpas för allmänna skyddsrum. Utredningen har vid sina hittillsvarande överväganden helt bortsett från läget på arbets- och materialmarknaden. Det är dock uppenbart att denna sida av saken icke får förbises. Det bör även i detta sammanhang framhållas att arbeten av här ifrågavarande slag i många fall äro synnerligen lämpliga som beredskapsarbeten. Det ovan skisserade utbyggnadsprogrammet kan självfallet icke realiseras på en gång. I stort sett borde det dock kunna realiseras inom en tid av förslagsvis ungefär 10 år, vilket skulle motsvara en utbyggnad för ungefär 25 miljoner kronor årligen. Under de närmaste åren torde dock kvoten bli väsentligt lägre. Utredningen anser det dock angeläget att principerna redan nu fastställas, så att bland annat planläggningen och projekteringen snarast kan igångsättas. Statens del i kostnaden skulle, enligt tidigare angivna Beräknas i stor utsträckning upprättas provisoriskt och i rörliga enheter.

197 premisser och den statsbidragsprocent utredningen senare föreslår, bli ungefär 150 miljoner kronor. För det närmaste budgetåret anser emellertid utredningen att medelsanvisningen på denna punkt kan inskränkas till 1 miljon kronor. Härigenom komma kommunernas skyldigheter i här berörda avseende att i princip fastställas. Vissa beredskapsfrågor. Som tidigare sagts gälla tills vidare vissa inskränkningar i tekniskt hänseende vid anordnande av skyddsrum. Sedan utredningen nu tagit ställning till frågan om det fortsatta skyddsrumsbyggandet och därvid funnit att detta i vad gäller enskilda skyddsrum bör fortgå enligt tidigare gällande principer och i motsvarande omfattning, finnes enligt utredningens mening icke längre anledning att endast partiellt färdigställa skyddsrummen. Ett dylikt förfaringssätt har nämligen ur beredskapssynpunkt allvarliga konsekvenser. I den tidigare omnämnda av civilförsvarsstyrelsen i december 1945 företagna utredningen i vissa skyddsrumsfrågor finnas vissa beräkningar rörande det förefintliga och framdeles uppträdande arbetsbehovet för att i en krissituation färdigställa skyddsrummen. Styrelsen har härvid räknat med följande arbetsbehov: färdigställande av demonterade, år 1945 befintliga skyddsrum, utförande av källarmursgenombrott i år 1945 befintlig bebyggelse, färdigställande av ofullbordade skyddsrum i efter den 29 september 1945 uppförda byggnader. Med en beräknad disponibel arbetsstyrka av 5 000 man på arbetsplatserna och 5 000 man i verkstadsindustrien för tillverkning av bland annat dörrar och luckor, räknar styrelsen med att ovannämnda arbeten skola kunna genomföras på tider som framgå av diagram 7. Sedan ovannämnda utredning gjordes, torde arbetsbehovet ytterligare ha ökat. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 8 februari 1946 få nämligen fastighetsägare och kommuner numera fritt disponera över demonterat virke m. m. från skyddsrum. Detta torde i största utsträckning ha utnyttjats som bränsle, varför arbetsbehovet ökas med anskaffning och tillkapning av virke. Vid årsskiftet 1946—47 föreligger sålunda en beredskapstid om mer än 6 månader, vilken tid sedan skulle kontinuerligt ökas därest det partiella skyddsrumsbyggandet fortsatte. 1955 skulle beredskapstiden vara inemot ett år. Kedan längden av den nu föreliggande beredskapstiden är betänklig. En ytterligare ökning får anses ur civilförsvarssynpunkt utesluten. Utredningen får därför för sin del förorda att de gällande inskränkningarna snarast möjligt hävas. Åtgärder för att sänka den redan föreliggande beredskapstiden torde emellertid även böra övervägas. I och med att utredningen förordar ett fortsatt anordnande av källarskyddsrum måste också oundgängligen kravet på anordnande av källarmursgenombrott kvarstå. Utredningen vill därför förorda att dessa genomföras så snart läget på arbetsmarknaden så medgiver. Härigenom skulle den ovan angivna beredskapstiden sänkas med 2 månader.

198 i

*

-9J

1 Co

i Mi

^ ^ Diagram 7.

199 I vad gäller den tredje gruppen arbeten, färdigställande av demonterade skyddsrum i befintliga byggnader, ställer sig utredningen mera tveksam. En exakt överblick över det rådande beredskapsläget kan icke åstadkommas. Det torde dock, som framgår av den ovan antydda utredning, icke vara särdeles gott. Å andra sidan skulle det ur många synpunkter, ej minst psykologiska, vara av tvivelaktigt värde att åter iordningställa dessa skyddsrum. Som framgått av vad som tidigare anförts, äro sålunda konstruktionerna ej i alla avseenden fullgoda. Detta innebär dock icke att dylika skyddsrum äro värdelösa, ehuruväl skyddsvärdet är lägre än för anläggningar i nybyggnader vilka utföras enligt nu gällande bestämmelser. Skulle de demonterade skyddsrummen åter färdigställas borde detta emellertid ske enligt de nya bestämmelserna. Härvid torde konsekvensen kräva att detta borde gälla alla skyddsrum i befintliga byggnader som ej uppfylla nu gällande krav. De ekonomiska konsekvenserna av ett dylikt beslut äro betydande. Härtill kommer att bland annat anbringandet av detonationsskyddande konstruktioner ställer stora krav på förankringen i väggarna, vilket möter vissa tekniska svårigheter i redan befintliga byggnader. Med hänsyn till det ovan anförda, anser sig utredningen icke böra påfordra att skyddsrum i befintliga byggnader åter iståndsättas. En ytterligare demontering bör emellertid undvikas. I detta sammanhang anser sig utredningen böra i någon mån beröra frågan om utnyttjande av skyddsrumslokaler och genomförandet av därvid erforderliga ändringar i skyddsrum. Enligt 30 § civilförsvarslagen må skyddsrum ej i vidare mån än civilförsvarsstyrelsen medgiver nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ändamål. Efter krigsslutet har civilförsvarsstyrelsen med stöd av sagda paragraf förordnat, att samtliga skyddsrum, med undantag för civilförsvarscentraler, må nyttjas för annat ändamål. I vad gäller tekniska ändringar har styrelsen vidare förordnat, att alla anordningar av provisorisk natur samt inredning må avlägsnas och i viss utsträckning disponeras. När fråga är om konstruktioner av stadigvarande natur äger länsstyrelse, efter prövning i varje särskilt fall, medge tillstånd till ändringar i enskilda skyddsrum, medan för allmänna skyddsrum civilförsvarsstyrelsen själv förbehållit sig prövningen. Enligt vad utredningen erfarit torde tillstånd i senare nämnda fall ha meddelats i tämligen begränsad omfattning. Till utredningen har emellertid framförts, att i våra största städer ett visst behov skulle föreligga att bland annat omändra skyddsrum till garage. Ehuruväl utredningen är medveten om att behovet av garageplatser mångenstädes är betydande, ställer sig utredningen dock tveksam i frågan. Till en början torde möjligheterna att för detta ändamål utnyttja skyddsrum i befintliga byggnader vara mycket begränsade. Vidare skulle åtgärderna medföra att skyddsrummen i ett senare kompletterat skick troligen bleve sämre, varjämte

200 beredskapsläget — om dylika ändringar mot förmodan skulle mera allmänt komma till stånd — bleve ytterligare försämrat. Utredningen anser sålunda icke några generella medgivanden i dylikt hänseende befogade, utan erinrar endast om att tillstånd till ändring, i enlighet med vad tidigare sagts, redan nu kan efter omständigheterna medgivas från fall till fall. Något annorlunda ligger frågan till i vad gäller nybyggnader. Här bör till en början erinras om att skyddsrum i bostadshus i allmänhet kombineras med cykelrum, barnvagnsparkering, torkrum etc, varigenom utrymmenas fredsanvändning visserligen något försvåras men dock icke helt förhindras. I fråga om större kontorsfastigheter, industrier och större allmänna skyddsrum är frågan något mera komplicerad. Skyddsrumsdörrarna äro i sin standardkonstruktion tämligen smala. För här ifrågavarande utrymmen kräves emellertid med hänsyn till fredsanvändningen oftast större dörröppningar, vilka i vissa fall även kräva bredder som medge biltrafik. Antingen kan man då lämna vissa öppningar, vilka i ett krisläge igengjutas, eller också anordna särskilda ur skyddssynpunkt godtagbara större dörrkonstruktioner. Dessa bliva emellertid kostsamma samt torde ej alltid kunna utformas fullt betryggande ur skyddssynpunkt. I förra fallet försämras beredskapsläget, i det senare skyddsvärdet. Utredningen anser sig i denna fråga böra principiellt framhålla att skyddsrummen äro tillskapade ur krigssynpunkt och att sålunda såväl beredskapsläget som skyddsvärdet måste i tillbörlig grad beaktas. Å andra sidan kunna de ekonomiska konsekvenserna ej förbises. Då en merutgift vid anordnandet ofta torde vara försvinnande jämförd med vad som på längre sikt kan vinnas genom en bättre fredsanvändning finner utredningen det fördelaktigaste vara, att skyddsrummen i allt väsentligt färdigställas samt att om möjligt, där så erfordras, speciella dörr- och portkonstruktioner, vilka medgiva en tillfredsställande fredsanvändning, komma till användning. Det bör ankomma på centralmyndigheten att i tekniskt avseende ytterligare utreda denna fråga. Vissa tekniska frågor ni. m. I anslutning till de principdiskussioner, vilka hittills förts, har utredningen även funnit anledning något beröra vissa detaljer i skyddsrumsfrågan. Enligt 26 § civilförsvarslagen må enskilt skyddsrum, avsett för högst tio personer, anordnas utan att det erbjuder skydd för rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen för särskilt fall annorlunda förordnar. Detta innebär att skyddsrum för tio personer eller mindre anordnas som splitterskyddsrum. Som tidigare sagts gäller emellertid även vissa begränsningar för normalskyddsrum. Bland annat kräves enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande bestämmelser särskilt detonationsskydd endast för anläggningar avsedda för 25 personer eller flera. Anläggningar avsedda för 11—24 personer ha härigenom kommit att intaga en mellanställning, i det de skola skydda mot rökoch stridsgaser men ej mot detonationsvågor. Ur teknisk synpunkt är en dylik konstruktion av i viss mån diskutabelt

201 värde. I och för sig kunna skyddsrum av denna typ anordnas med fullt tillfredsställlande gasskydd. Vid bombnedslag i skyddsrummens omedelbara närhet kunna emellertid de gastätande konstruktionerna lätt skadas, då dessa ej äro detonationsskyddade, utan att skyddsrummet i övrigt skadas. Värdet av gasskyddet kan med hänsyn härtill ifrågasättas. Skulle t. ex. stridsgas användas omedelbart efter ett anfall med brisansbomber, kan värdet vara ringa. Samma gäller om rökgaser vid omfattande bränder, vilka regelmässigt torde uppstå genom anfall med brandbomber i kombination med brisansbomber. De gasskyddande konstruktionerna ha dock även ett visst — ehuru begränsat — värde ur detonationssynpunkt, varvid emellertid bör beaktas att detta värde i stort sett endast gäller för ett anfall. Vid en detonationsbelastning av en storleksordning som närmar sig vad skyddsrummets betongkonstruktion tål, komma nämligen de gasskyddsanordningar, vilka ej äro detonationsskyddade, visserligen att sänka intensiteten i vågen så att personer i skyddsrummet ej komina till skada, men de komma samtidigt att förstöras så att de vid en ny belastning ej ha något nämnvärt skyddsvärde. De nu gällande bestämmelserna äro sålunda knappast tillfredsställande. Två alternativ till ändringar föreligga. Antingen böra detonationsskydd krävas för alla anläggningar vilka även skola skydda mot rök- och stridsgaser, eller också bör kravet på gasskydd bortfalla. Anordningar för detonationsskydd äro emellertid kostnadskrävande, i all synnerhet vid mindre anläggningar, vilket belyses av diagram 5—7. Detta förhållande har även varit anledningen till att civilförsvarsstyrelsen i sina bestämmelser ej ansett sig böra kräva detonationsskydd för anläggningar för mindre än 25 personer. Styrelsen har enligt uppgift även varit medveten om ovan angivna svagheter i konstruktionen vid skyddsrum för 11—24 personer, men har med hänsyn till lagens bestämmelser ej kunnat dispensera från kravet på gastäthet. Med hänsyn till det ovan anförda anser sig utredningen, bland annat av ekonomiska skäl, ehuru med en viss tvekan böra förorda att det generella kravet på gasskydd inskränkes till att gälla anläggningar avsedda för minst 25 personer. Kravet på detonationsskydd för dylika anläggningar skulle jämväl bibehållas. Ett visst mått av gasskydd åtminstone mot vissa rökgaser bör för övriga anläggningar i en krissituation kunna tillskapas genom provisoriska anordningar av ett visserligen mindre men dock icke obetydligt värde. Enligt civilförsvarslagen och civilförsvarsstyrelsens bestämmelser gälla ovan berörda inskränkningar endast enskilda skyddsrum. För allmänna skyddsrum ligger saken något annorlunda till. I detta fall har bland annat ansetts att de ekonomiska synpunkterna skulle kunna tillmätas något mindre betydelse. Å andra sidan torde allmänna skyddsrum endast undantagsvis anordnas för så ringa antal som mindre än 25 personer. Med hänsyn till det ovan anförda anser utredningen att här berörda lättnader ej böra gälla allmänna skyddsrum. I anslutning till det ovan anförda anser sig utredningen böra beröra jämväl en fråga av i viss mån annan natur. E t t genomgående drag vid utformningen

202 av hittills gällande skyddsrumsbestämmelser har varit att kraven genomsnittligt skärpts i förhållande till anläggningens storlek. Detta förhållande har bland annat kommit till uttryck i ovan relaterade lättnader för mindre anläggningar. Vidare ha i civilförsvarsstyrelsens bestämmelser föreskrivits vissa begränsningar i skyddsrumsanläggningarnas storlek. Sålunda kräves i bestämmelserna att i en och samma skyddsrumsanläggning — varmed avses ett eller flera skyddsrum, med eller utan gasfång och vindfång, vilka med hänsyn till byggnadsteknisk planläggning och utförande tillsammans bilda en sluten enhet — icke få inrymmas mer än 200 personer, såvida anläggningen icke utföres fullträffsäker. Vidare föreskrives att skyddsrumsanläggningar, där så med hänyn till bebyggelsen är möjligt, skola planeras i förhållande till varandra på sådant sätt, att nedslag av en 1 000 kg minbomb icke kan medföra samtidig fullträff på anläggningar avsedda för mer än 200 personer, vilket innebär att det inbördes avståndet skall vara minst 30 m. Genom bland annat sagda differentiering i bestämmelserna skapas en viss begränsning i katastrofriskerna, vilket ur civilförsvarssynpunkt uppenbarligen är ett önskemål. Jämlikt 29 § civilförsvarslagen kan Konungen för särskilda fall förordna att skyddsrum skall uppfylla större krav på säkerhet och utrymme än vad som i övrigt stadgas. Hittills har denna möjlighet begagnats endast i ringa utsträckning. Civilförsvarsstyrelsen har emellertid i underdånig skrivelse den 27 februari 1945 hemställt om vissa generella förordnanden i frågan, varvid styrelsen i huvudsak åberopat svårigheterna att i det enstaka fallet hinna i tid få genomfört ett förordnande. Utredningen har i yttrande den 25 april 1946 anfört vissa synpunkter i frågan, men därvid icke förordat några generella förordnanden under utredningstiden. Framställningen har heller icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Utredningen finner emellertid, i anslutning till sina ovan framlagda synpunkter på behovet av ökat skyddsvärde i vissa fall, frågan värd att ånyo beaktas. Förutsättningarna äro uppenbarligen olika i olika fall. Alltför differentierade bestämmelser äro emellertid ur bland annat administrativ synpunkt icke önskvärda. En i stort sett lämplig avvägning skulle emellertid ernås, därest ett generellt förordnande meddelades med krav på att samtliga .skyddsrumsanläggningar avsedda för minst 200 personer eller av motsvarande storleksordning — detta senare förslag för att täcka behovet även vid t. ex. förbandsplatser — skulle utföras fullträffsäkra. E t t dylikt förordnande hindrar självfallet icke att ett skyddsrumsbehov för mer än 200 personer tillgodoses genom anordnande av flera mindre normalskyddsrum på ett inbördes avstånd av minst 30 m eller på sätt som eljest med hänsyn till omständigheterna kan av vederbörande myndigheter godkännas. Ovanstående förslag kräver icke någon lagändring. Det torde vara tillfyllest att Kungl. Maj:t meddelar förordnande i frågan med stöd av 29 § civilförsvarslagen.

203 I civilförsvarsstyrelsens meromnämnda bestämmelser föreskrives bland annat följande. »I skyddsrumsanläggning äro endast sådana öppningar tilllåtna, vilka erfordras för dess funktion och vilka med hänsyn till lokalernas användning i fredstid äro oundgängligen behövliga för trafik och ventilation (obs.! ej för ljusintag).» Sagda bestämmelse har, enligt vad utredningen har sig bekant, föranlett vissa diskussioner. Från flera håll har hävdats att framför allt behovet av fönster i källarlokaler ofta vore ett absolut krav för att lokalerna skulle kunna finna en god fredsanvändning. Förståelsen för styrelsens bestämmelser i här berörda avseende har därför varit ringa. Från styrelsens sida hävdas emellertid att kraven äro ur skyddssynpunkt starkt motiverade. Skulle fönsteröppningar anordnas kommer skyddsrumsväggen till en början icke att erhålla önskad styrka. Vid en senare igengjutning -— även om falsar urspårats och armeringsjärn för erforderlig förbindning från början inläggas —• blir väggen klenare än om den gjutes på en gång. Denna försvagning torde emellertid kunna kompenseras genom en viss överdimensionering av väggen. I detta fall kvarstår emellertid beredskapssynpunkten. Som tidigare framhållits kunna icke mera omfattande arbeten kvarlämnas till ett skärpt läge. Härtill framhålles att kravet på dagsljus i källarlokaler ofta torde vara överdrivet och det dagsljus som erhålles av ringa värde. E n ur ljussynpunkt mera tillfredsställande lösning kan erhållas genom installerande av dagsljuslampor, vilka numera äro tämligen prisbilliga. I denna fråga anser sig utredningen böra intaga samma ståndpunkt som i vad gäller dörröppningar. Skyddskravet bör sålunda komina i första hand och styrelsens anvisningar alltjämt äga giltighet. I 24 § civilförsvarslagen 1 mom. stadgas som följer: »Inom område eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara organiserat, skola följande anläggningar och byggnader förses med skyddsrum (enskilt skyddsrum): 1. hamn, järnvägsstation och därmed jämförlig anläggning som är av vikt för allmänna samfärdseln; 2. industriell anläggning vid vilken i regel minst tjugufem personer samtidigt äro sysselsatta; 3. anläggning som inrymmer undervisnings- eller vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst tjugufem personer; 4. byggnad med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal; samt 5. annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller vanligen vistas, så framt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge. Vind anses i denna lag såsom våning, om mer än hälften därav är inredd till bostads- eller arbetsrum.» Som tidigare framhållits har genom kungl. brev den 10 maj 1946 tilllämpningen av punkt 5 i ovanstående paragraf gjorts enhetlig i landet. Skyldigheten har härvid begränsats till byggnader med minst 12 eldstäder fördelade på minst 3 bostadslägenheter.

204 Tillämpningen av denna bestämmelse har emellertid redan givit upphov till viss osäkerhet. Sålunda framhålles bland annat att osäkerhet råder rörande tolkningen av begreppet eldstad samt huru skall förfaras vid radhusbebyggelse. Vidare råder tveksamhet rörande tillämpningen vid blandad bostadsoch affärsbebyggelse samt vid s. k. småindustri. Utredningen har i denna fråga, vilket i viss mån framgår av det föregående, intagit den ståndpunkten att under utredningstiden tillämpade bestämmelser jämväl i fortsättningen böra gälla. En dylik inställning kan emellertid i viss mån anses sakna saklig grund. I och för sig torde även här behovet av differentierade bestämmelser kunna motiveras. Med hänsyn till den tidigare framhållna troliga variationen i anfallsintensitet och bombstorlekar olika orter emellan, torde sålunda skyddsrum i mindre byggnader ha ett relativt sett större skyddsvärde i mindre orter än i större. Å andra sidan äro differentierade bestämmelser, som flera gånger framhållits, icke önskvärda. Vidare få de tekniska förutsättningarna att i en krissituation i mindre byggnader inrätta godtagbara provisoriska skyddsrum, bedömas genomsnittligt bättre än i större byggnader, varjämte beredskapskraven här spela en något mindre roll, då dessa provisoriska skyddsrum i icke ringa utsträckning torde kunna inrättas av fastighetsägare och hyresgäster och alltså icke kräva särskild arbetskraft. Med hänsyn till det ovan anförda har utredningen, ehuru även här med en viss tvekan, stannat vid att nu gällande inskränkningar böra i stort sett bestå. E n genomgång av länsstyrelsernas, i anledning av Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut av den 10 maj 1946, utfärdade kungörelser visar emellertid att alltjämt en viss olikhet föreligger de olika länen emellan. Sålunda ha i vissa fall endast införts skyddsrumsskyldighet för bostadshus enligt tidigare angivna normer, medan i andra fall dels direkt utsagts att radhuslängor i här berörda avseende skola jämställas med byggnad, dels införts en allmän skyddsrumsskyldighet ej blott för bostadshus utan även för byggnader av motsvarande storleksordning vilka till väsentlig del äro avsedda till bostad eller till kontors- eller affärslokal. Vidare ha utfärdade kungörelser i vissa fall gällt hela länet, i andra endast en del orter i länet. Då utredningen, som tidigare sagts, stannat vid att nuvarande inskränkningar kunna bibehållas för framtiden samt att differentierade bestämmelser i stort sett böra undvikas, finnes emellertid enligt utredningens mening ingen anledning att icke införa den generella minimiregeln i lagtexten. Detta skulle innebära att stadgandet i 24 § 1 mom. 4 punkten civilförsvarslagen ändrades till överensstämmelse med ovan angivna regler. Stadgandet i 1 mom. 5 punkten samma lag bör emellertid jämväl bibehållas, för att medge prövning av särskilda fall, där skyddsrumsskyldighet utöver grundregeln kan befinnas erforderlig. Formuleringen av stadgandena i 24 § 1 mom. 4 punkten, enligt dess föreslagna nya lydelse, bör bli så entydig som möjligt. Till en början kan ifrågasättas huruvida uttrycket eldstad är lämpligt. Härmed förstås enligt utred-

205 ningens mening boningsrum eller kök i vilket finnes uppvärmningsanordning (sålunda icke hall, badrum eller kokvrå). Rummens ytinnehåll spelar vid denna tolkning icke någon roll. I vissa sammanhang förekommer emellertid även begreppet normaleldstad, varmed förstås den genomsnittliga storleken på eldstäder inom ett visst bebyggelseområde. Storleken på en normaleldstad varierar sålunda och torde icke kunna användas som norm för att fastställa en viss minimiyta. Ur vissa synpunkter skulle emellertid vara lämpligt att skyddsrumsskyldigheten knötes till ett visst minsta ytmått. Härigenom skulle en formulering som t. ex. »byggnad av motsvarande storleksordning» kunna undvikas. E t t stadgande i denna andemening torde nämligen vara erforderligt för att jämväl tillgodose behovet vid byggnader av blandad bostads-, kontors- och affärskaraktär. Lämpligen skulle då föreskrivas skyddsrumsskyldighet för byggnader med en sammanlagd lägenhetsyta av minst 360 kvm, vilken siffra ungefär torde motsvara ytan av 12 eldstäder jämte därtill hörande våningsutrymmen i övrigt. Med en dylik bestämmelse torde samtliga ovan angivna fall i stort sett inrymmas i skyldigheten. I ytterligare ett fall föreligger emellertid ovisshet. I 24 § 1 mom. 2 punkten stadgas skyddsrumsskyldighet för »industriell anläggning vid vilken i regel minst 25 personer samtidigt äro sysselsatta». Mot sagda stadgande är i och för sig intet att erinra. Emellertid täcker bestämmelsen icke s. k. småindustriområden, i vilka ofta en betydande personkoncentration kan förekomma, men där enskilda småindustrier i allmänhet icke äro av sådan storleksordning att skyddsrumsskyldighet föreligger. Vid en mera påtaglig personkoncentration torde emellertid skyddsrumsskyldighet vara motiverad. Med hänsyn härtill har t. ex. i Göteborgs och Bohus län med stöd av 24 § 1 mom. 5 punkten stadgats skyddsrumsskyldighet jämväl för »industriella anläggningar med mindre än 25 anställda, därest anläggningarna genom sitt inbördes läge bilda en grupp, inom vilken mer än 25 personer samtidigt äro sysselsatta». I Uppsala län har vidare för vissa orter stadgats skyddsrumsskyldighet för industriell anläggning vid vilken i regel mer än 10 personer samtidigt äro sysselsatta. Stadgandet torde vara tillkommet bland annat för att tillgodose ovan berörda behov av skyddsrum för småindustrier. I princip finner utredningen det angeläget att skyddsrumsskyldighet föreligger jämväl för småindustriområden, därest koncentrationen är betydande. Med hänsyn till det ovan anförda vill utredningen förorda att 24 § 1 mom. civilförsvarslagen i viss utsträckning omformuleras, såsom framgår av utredningens förslag till ändring av civilförsvarslagen. Sammanfattning av utredningens förslag i vad gäller skyddsrum. I fråga om skyddsrum för civilbefolkningen föreslås hittillsvarande bestämmelser i allt väsentligt skola bibehållas. Skyddsrumsskyldigheten begränsas dock i vad gäller bostadshus och motsvarande till byggnader med en sam-

206 manlagd lägenhetsyta av minst 360 kvm. Skyldigheten skall tills vidare endast gälla nybyggnader, och skyddsrummen skola i tekniskt hänseende helt färdigställas. I befintliga byggnader erforderliga källarmursgenombrott skola genomföras så snart läget på arbetsmarknaden så medger. I orter med mer än 30 000 invånare skola härjämte anordnas friliggande fullträffsäkra skyddsrum för 10—20 % av fredsbefolkningen. Dessa skyddsrum anordnas som offentliga skyddsrum samt dimensioneras med hänsyn till kraven på att inrätta sovplatser. Anläggningarna beräknas draga en total kostnad av ungefär 150 miljoner kronor, varav emellertid minst 60 miljoner beräknas utgöra det kapitaliserade värdet av anläggningarnas fredsanvändning som garage, lagerlokaler m. m. Allmänna skyddsrum skola anordnas i den omfattning som kräves i de blivande organisationsplanerna. Utbyggnaden bör huvudsakligen äga rum i samband med uppförande av nybyggnader samt genom anordnande av friliggande anläggningar. I orter med mer än 30 000 invånare anordnas i betydande utsträckning fullträffsäkra skyddsrum, vilka även må dimensioneras så att skydd för värdefullare civilförsvarsmateriel kan erhållas. De allmänna skyddsrummen beräknas kosta omkring 100 miljoner kronor, varav enligt ovan nämnda principer ungefär 20 miljoner motsvarar värdet av lokalernas fredsanvändning.

207 K a p . VI. Organisationen. Allmänna synpunkter. En redogörelse för huvuddragen av den nu gällande civilförsvarsorganisationen har lämnats i kap. I. Organisationen är till sin karaktär rent civil. Under högsta civilförsvarsberedskap kan — efter förordnande av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av överbefälhavaren — viss begränsad direktivrätt gentemot civilförsvarsmyndigheterna tillerkännas militär myndighet. Sådant förordnande må meddelas, då så prövas oundgängligt för nödig samordning av civilförsvaret och krigsmakten och skall avse fullgörandet av civilförsvaret åvilande uppgifter i särskilda fall. Någon allmän militär direktivrätt beträffande förberedelsearbete och verkställighet förekommer sålunda icke. I kap. I I I har framhållits, att civilförsvaret allt framgent får anses utgöra en oundgänglig del av det totala försvaret. Därvid har understrukits nödvändigheten av att komplettera det militära försvaret med försvarsåtgärder av civil karaktär. Det finnes, enligt utredningens åsikt, ingen anledning att frångå principen om civilförsvaret såsom en gent emot den militära organisationen fristående försvarsorganisation. Det är emellertid uppenbart att åtgärderna inom det civila och militära försvaret äga ett nära samband i vad rör såväl planläggnings- och annat förberedelsearbete som verkställighet. I den nu gällande organisationen har den nödiga samordningen av åtgärderna säkerställts dels och huvudsakligen genom att militärassistenter tillförts civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, dels genom ovannämnda till verkställighetsskedet begränsade militära direktivrätt. Åtgärderna på civilförsvarets område äga emellertid samband icke endast med de militära försvarsåtgärderna utan även med åtgärderna på det ekonomiska försvarets område. I kap. IV har påvisats, hurusom civilförsvaret och det ekonomiska försvaret i vissa hänseenden gripa in i varandra. Utredningen har av olika skäl ansett — såsom i det föregående även framhållits — att civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens centrala ledning bör anförtros åt skilda organ. Den nödiga samordningen av verksamheten inom dessa organ synes lämpligast kunna ske genom att representanter för civilförsvarsstyrelsen respektive riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap ingå såsom adjungerade ledamöter i nämnden respektive styrelsen. I den mån statliga krisorgan överta riksnämndens uppgifter bör den i det föregående (s. 88) nämnda delegationen träda i verksamhet. — För säkerställande av samordningen på trafikledningens område har utredningen tidigare (s. 127) föreslagit, att rikstrafikledaren i krig skall ingå i civilförsvarsstyrelsen och därvid i den del av styrelsen, som förutsattes bli förlagd i anslutning till högkvarteret.

208 Utredningen håller före, att den här berörda samordningen av olika försvarsåtgärder såväl under förberedelse- som verkställighetsskedet samt samarbetsvilja hos skilda myndigheter och personer äro av utslagsgivande betydelse för effektiviteten av det totala försvaret. I anslutning härtill vill utredningen icke underlåta att framhålla önskvärdheten av att vid en framtida ny departemental indelning frågor av civil försvarsberedskapsnatur i största möjliga utsträckning sammanföras till ett och samma statsdepartement. I detta sammanhang vill utredningen beröra frågan om vissa statliga och enskilda anläggningars m. m. ställning i civilförsvarshänseende. Undantagna från de allmänna administrativa bestämmelserna rörande civilförsvaret äro nämligen jämlikt 88 § civilförsvarskungörelsen försvarsväsendet tillhörande etablissement och anläggningar, telegrafverkets anläggningar och byggnader, statens järnvägar och de enskilda järnvägarna, statens vattenfallsverks anläggningar och byggnader samt anläggningar och byggnader tillhörande vissa icke statliga kraft- och elektricitetsverk, samt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tillsyn stående kanaler och flygplatser. 1 För dessa skola gälla de föreskrifter, som meddelas av Kungl. Maj:t i särskild ordning. Sådana föreskrifter ha emellertid hittills icke lämnats. På grund av de speciella förhållanden, som i vissa avseenden kunna anses råda vid de ifrågavarande anläggningarna, vill utredningen icke föreslå någon ändring av ovannämnda bestämmelser i civilförsvarskungörelsen. Bland annat för att ernå samordning av civilförsvaret vid anläggningarna i fråga och övrigt civilförsvar i orten är emellertid ett nära samarbete oundgängligt mellan civilförsvarsmyndigheterna och de övriga berörda myndigheterna. Därutöver bör civilförsvarsstyrelsen tillerkännas rätt att genom sina organ inspektera de ifrågavarande anläggningarna i vad rör civilförsvarsåtgärderna samt åläggas skyldighet att för Kungl. Maj:t framlägga sina vid inspektionerna gjorda iakttagelser jämte förslag till eventuellt erforderliga åtgärder. Nu framhållna synpunkter böra komma till uttryck i de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t avses skola meddelas. Som redan i tidigare sammanhang berörts gällde det för 1943 års civilförsvarsutredning att under trycket av världshändelserna på kortast möjliga tid skapa underlag för uppbyggandet av en civilförsvarsorganisation, som i möjligaste mån motsvarade kraven under beredskap och krig. Omfattningen av civilförsvarets fredsorganisation och den fredstida verksamheten blevo endast i ringa mån föremål för överväganden. Sett mot bakgrunden av det totala krigets alltomfattande verkningar samt vårt lands stora ytinnehåll och ringa folkmängd är det uppenbart, att hela folkets aktiva medverkan 1

Ifrågavarande flygplatser stå numera under luftfartsstyrelsens tillsyn.

209 kräves för att försvaret med någon utsikt till framgång skall kunna upptagas. Civilförsvarets krigsorganisation måste vara så uppbyggd att denna medverkan på mest effektiva sätt kan utnyttjas. Den gällande organisationen torde i allt väsentligt väl motsvara detta krav, även om anfallsmedlens senaste utveckling medfört en förskjutning av tyngdpunkten mellan olika verksamhetsgrenar inom organisationens ram. I denna sin uppfattning styrkes utredningen av de uttalanden, som på utredningens förfrågan gjorts av länsstyrelserna och ett stort antal civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder, ävensom av de erfarenheter, som hittills kunnat hämtas från krigsdeltagande länder. Utredningen finner därför icke skäl att föreslå någon principiell iindring i fråga om huvuddragen av civilförsvarets krigsorganisation och därmed sammanhängande territoriella indelning. Vid den allmänna konstruktionen av civilförsvarets fredsorganisation måste, förutom till de organisationen i fred åvilande uppgifterna, hänsyn tagas till utformningen av krigsorganisationen och därmed sammanhängande beredskapskrav. Som i annat sammanhang framhållits kan någon längre förberedelsetid i samband med ett framtida krigsutbrott ej med säkerhet påräknas. Djupgående och vittomfattande organisatoriska förändringar i samband med en akut krissituation kunna helt äventyra organisationens möjlighet att fylla sin uppgift under de för folkets motståndsvilja och motståndskraft betydelsefulla första hårda slagen vid själva krigsutbrottet. Härav följer att fredsorganisationen i sina huvuddrag måste överensstämma med krigsorganisationen och bilda stommen till denna. Härav följer också att de befattningshavare, som i krig skola handha civilförsvarets ledning, redan i fred måste beredas tillfälle att noggrant sätta sig in i de uppgifter, som i händelse av krig komma att åvila dem. De personer, som i krig avses skola leda civilförsvarets verksamhet, böra därför även leda motsvarande fredstida verksamhet. Beträffande befattningshavare i statlig, kommunal och enskild tjänst, vilka ha att lösa dem åvilade uppgifter inom civilförsvaret vid sidan av annan ordinarie verksamhet, torde ett fasthållande av ovan angivna principer icke medföra några organisatoriska olägenheter. I dessa fall kunna emellertid svårigheter uppkomma därigenom, att den ordinarie verksamheten så uppfyller vederbörandes arbetstid, att uppgifterna inom civilförsvaret komma att medföra ett betungande merarbete. Då detta merarbete kan bedömas avsevärt inkräkta på befattningshavarens fritid, bör skälig ersättning i form av särskilt arvode tillerkännas vederbörande. Annorlunda ställer sig frågan beträffande befattningshavare i heltidstjänst inom civilförsvaret. I den mån arbetsuppgifterna för dessa befattningshavare i fredstid erhålla mindre omfattning än motsvarande arbetsuppgifter under civilförsvarsberedskap och krig skulle det strida mot sunda ekonomiska och arbetskraftpolitiska principer att till civilförsvaret fast knyta ett större antal befattningshavare, än vad de fredsmässiga arbetsuppgifterna oundgängligen 14—1806 46

210 kräva. I detta fall är det ofrånkomligt att göra avsteg från principen om full överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation. Detaljerna inom fredsorganisationen böra därvid utformas och befattningshavarna placeras till tjänstgöring på sådant sätt att övergången till krigsorganisation underlättas. Å andra sidan böra de befattningshavare, som under överskådlig framtid kunna bedömas vara erforderliga för att på ett tillfredsställande sätt lösa på civilförsvaret ankommande fredsuppgifter, beredas en sådan anställningsform och sådana löneförmåner, att befattningarna te sig lockande för personer med tillräckligt höga kvalifikationer även under en högkonjunktur på den enskilda arbetsmarknaden. Detta gäller främst den personal, som avses skola bekläda ledande befattningar såväl i fred som i krig. Den nu gällande ordningen företer i sistnämnda avseende uppenbara brister. I den mån antalet befattningshavare i fredsorganisationen understiger motsvarande antal i krigsorganisationen är det nödvändigt att i fredstid vidtaga åtgärder för säkerställande av personaltillgången vid olika grader av civilförsvarsberedskap. Den fullständiga krigsorganisationen måste sålunda vara i alla instanser förberedd i fred. Vad beträffar civilförsvarsområdena torde dessa synpunkter komma att bli tillgodosedda vid upprättandet av organisationsplanerna. Jämväl för civilförsvarsst}7relsen och länsstyrelserna föreligger emellertid behov av krigsplanläggning. Det torde därför ankomma på civilförsvarsstyrelsen att själv vidtaga och utfärda erforderliga anvisningar för ifrågavarande förberedelser i vad avser centralmyndigheten och länsinstansen. I det följande komma detaljerna inom organisationens skilda instanser att behandlas ur de synpunkter, som här ovan kommit till uttryck.

Centralmyndigheten. Utredningen har i sitt allmänna principuttalande framhållit, att de riktlinjer, som i det föregående uppdragits för civilförsvarets verksamhet, icke kunna anses i alla avseenden definitiva. Tvärtom förespår utredningen en fortsatt utveckling på civilförsvarets område. Utredningen har förutsatt, att denna utveckling skall noggrant följas av civilförsvarets centralmyndighet, som har att för Kungl. Maj:t framlägga förslag till eller inom ramen av sina befogenheter själv vidtaga av utvecklingen betingade åtgärder såväl beträffande verksamheten som i organisatoriskt hänseende. Denna uppgift jämte den övriga verksamhet, som kan anses i en framtid falla inom civilförsvarets fredsuppgifter, blir av sådan omfattning att ett självständigt centralt ämbetsverk under Kungl. Maj:t erfordras även i fred. Utredningen har sålunda kommit till den uppfattningen att civilförsvarsstyrelsen bör bibehållas även i fortsättningen. Civilförsvarsstyrelsen har att under Kungl. Maj:t centralt leda civilförsvarets verksamhet såväl i krig som i fred. Därest den regionala ledningen även i fortsättningen kommer att ligga hos länsstyrelserna — vilket utredningen utgår ifrån skall bli fallet — följer härav, att länsstyrelserna i civil-

211 försvarshänseende alltjämt komma att stå i viss beroendeställning gentemot civilförsvarsstyrelsen. Vidare torde civilförsvaret i fortsättningen komma att inta en alltmer betydelsefull ställning i förhållande till de militära försvarsgrenarna. Civilförsvarsstyrelsens ställning i förhållande till länsstyrelserna och de militära försvarsgrenarna bör markeras bland annat genom att styrelsens chef gives en tillräckligt hög tjänsteställning. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det väl motiverat, att styrelsens chef även framdeles erhåller generaldirektörs ställning. Med hänsyn till ämbetsverkets relativt begränsade omfattning i fred finner utredningen icke motiverat att generaldirektören placeras i högre lönegrad än C 12, d. v. s. samma lönegradsplacering som nu gäller, även om civilförsvarets stora betydelse för det totala försvaret och därmed förenat ansvar för den ledande personen inom organisationen i och för sig skulle motivera en högre löneställning. Som i direktiven för utredningen framhållits är det av synnerlig vikt, att civilförsvaret åtnjuter förståelse och intresse från allmänhetens sida. I slutet av kriget och framför allt under den närmaste tiden efter krigshändelsernas upphörande kunde en påtaglig nedgång i allmänhetens förståelse och intresse förmärkas, vilken yttrade sig i en tidvis stark reaktion mot utkrävandet av cle ekonomiska och andra förpliktelser för civilförsvarets räkning, vilka äro i lag påbjudna. Reaktionen, som i och för sig får betraktas som en naturlig företeelse, riktade sig självfallet i viss mån mot civilförsvarsmyndigheterna, som ha att övervaka åtlydnaden av gällande lag och administrativa bestämmelser rörande civilförsvaret. Såsom ett led i strävandena att förankra civilförsvaret hos allmänheten finner utredningen önskvärt, att betydelsefulla grupper av samhället tillerkännas medbestämmanderätt i civilförsvarsstyrelsen. Utredningen anser sålunda, att i styrelsen bör ingå viss lekmannarepresentation, varigenom även vinnes, att styrelsens kontakt utåt säkerställes. För att ernå önskvärd balans inom styrelsen och för att denna icke skall svälla ut alltför starkt, bör emellertid lekmannainslaget begränsas till förslagsvis fyra ledamöter, representerande en allmänheten, en de kommunala intressena, en industrien och en det frivilliga civilförsvarsintresset. Dessa ledamöter böra endast deltaga vid avgörandet av viktigare frågor av principiell eller ekonomisk innebörd. Bestämmelse härom bör intagas i den instruktion, som torde böra utfärdas för civilförsvarsstyrelsen. Ledamöterna böra förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid, förslagsvis tre år, och tillerkännas skäligt arvode, förslagsvis 1 200 kronor för år. Civilförsvarsstyrelsen är för närvarande organiserad på fem byråer och tre avdelningar, nämligen första (administrativ-kamerala) byrån, andra (organisations-) byrån, tredje (utbildnings- och övnings-) byrån, fjärde (sociala) byrån och

212 femte (tekniska) byrån samt brandtekniska avdelningen, bevakningsavdelningen och generaldirektörens avdelning. I styrelsens plenum ingå generaldirektören, de fem byråcheferna och två civilförsvarsinspektörer som ordinarie ledamöter samt riksbrandinspektören, bevakningsinspektören, civilförsvarsöverläkaren och militärassistenten såsom adjungerade ledamöter i vad rör dessa befattningshavares speciella verksamhetsområden. Som adjungerade ledamöter ingå dessutom medlemmarna av undanförseldelegationen i vad rör undanförselfrågor. Vid civilförsvarsstyrelsen heltidsanställd tjänstemannapersonal uppgick den 1 december 1946 till 47 tjänstemän, vartill kommer skriv-, vaktmästaroch förrådspersonal om tillhopa 47 personer. Styrelsen sysselsätter sålunda för närvarande 96 heltidstjänstgörande personer, generaldirektören och militärassistenten inräknade, vartill komma riksbrandinspektören, bevakningsinspektören och civilförsvarsöverläkaren, vilka vid sidan av sina ordinarie befattningar företräda speciella verksamhetsområden inom styrelsen. P å övergångsstat i lönegrad C 8 är uppförd förutvarande överdirektören för luftskyddsinspektionen. Motsvarande heltidstjänstgörande personal uppgick den 1 december 1944 till 112 personer och den 1 juni 1945 till 113 personer, vari icke är inräknad den tillfälligt anställda personal, som tagits i anspråk för flyktingsverksamheten. Efter civilförsvarsberedskapens upphörande den 31 maj 1945 har sålunda civilförsvarsstyrelsens personalstyrka reducerats med 17 personer. Av de nuvarande befattningshavarna är generaldirektören placerad i lönegraden C 12, två civilförsvarsinspektörer i lönegraden A 26, varav en är förordnad såsom byråchef och uppbär fyllnadsarvode motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan lönegraderna A 26 och Eo 30, två l:e amanuenser i lönegraden Eo 18 och en registrator i lönegraden Ex 11. Samtliga övriga tjänstemän uppbära avlöning i form av arvoden av varierande storlek. Skrivoch vaktmästarpersonalen är uppförd på löneplanerna Eo och Ex; förrådspersonalen är kollektivanställd. De årliga avlöningskostnaderna för ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän uppgå för närvarande till 58 806 kronor, för arvodesanställda tjänstemän till 433 150 kronor, 1 för extra ordinarie och extra skriv- och vaktmästarpersonal till 171 682 kronor, för förrådspersonal till omkring 37 000 kronor och för personal på övergångsstat till 19 075 kronor, eller tillhopa i runt tal 720 000 kronor. Ovanstående lönebelopp utgöra nettolöner, i förekommande fall innefattande grundlön minskad med pensionsavdrag, rörligt tillägg efter 15 %, kristillägg efter 16 % och provisoriskt lönetillägg, allt jämlikt 1939 års civila avlöningsreglementen. Denna beräkningsgrund har valts för att jämförbara siffror skola kunna uppställas vid kostnadsberäkningarna. 1 Häri inräknat arvode till civilförsvarsöverläkaren (G 000 kronor), bevakningsinspektören (1 200 kronor) och militärassistenten (1 080 kronor).

213 I ett föregående kapitel har utredningen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för civilförsvarsmyndigheternas fredsmässiga verksamhet. Vad beträffar centralmyndighetens verksamhetsfält kan man inom detta särskilja tre i viss mån olikartade områden. Det första området omfattar sådan verksamhet, som huvudsakligen är av organisatorisk och planläggande innebörd, det andra området huvudsakligen verksamhet av teknisk art, det tredje området slutligen verksamhet av administrativ och kameral natur. De båda först nämnda verksamhetsområdena betinga jämväl ett omfattande samarbete med sidoordnade och underordnade myndigheter samt enskilda sammanslutningar och personer ävensom en betydande inspektions- och kontrollverksamhet. Denna gruppering inom civilförsvarsstyrelsens verksamhetsfält överensstämmer också i sina huvuddrag med den sannolika verksamhetsgrupperingen i krig, då inom det förstnämnda området dock tillkommer ledningen av verkställighetsåtgärder av operativ natur. Med utgångspunkt från det ovan sagda och från de allmänna synpunkter, för vilka utredningen i inledningen till detta kapitel redogjort, föreslås följande fredsorganisation av civilförsvarsstyrelsen. Styrelsen organiseras på två avdelningar och en kanslibyrå. Därjämte tillkommer i enlighet med vad i det föregående (s. 104) sagts en riksbrandinspektörens avdelning. Första avdelningen indelas i fem sektioner; inom avdelningen handläggas ärenden rörande organisation, utrymning och socialtjänst, verkskydd, undanförsel och förstöring, bevakning samt utbildning och övningar. Andra avdelningen indelas i fyra sektioner; inom avdelningen handläggas ärenden rörande byggnadstekniska frågor och teknisk tjänst, förbindelser och alarmering, utrustning och förråd samt forskning och gasskyddstjänst. Kanslibyrån indelas i två sektioner, nämligen ett sekretariat för handläggning av administrativa ärenden och en ekonomisektion för handläggning av kamerala ärenden. Sektionsindelning å riksbrandinspektörens avdelning torde icke erfordras. Ärenden rörande krigsbrandväsendet beredas inom riksbrandinspektörens avdelning och föredragas av riksbrandinspektören; på samma sätt beredas och föredragas ärenden, som kräva medicinsk sakkunskap, av civilförsvarsöverläkaren. I styrelsens plenum ingå generaldirektören, de fyra lekmannarepresentanterna, de två avdelningscheferna och byråchefen som ordinarie ledamöter, samt riksbrandinspektören, civilförsvarsöverläkaren, militärassistenten och

214 representanten för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap som adjungerade ledamöter i vad rör deras speciella verksamhetsområden. Militärassistenten skall dock närvara vid alla plenisammanträden. Generaldirektören jämte de båda avdelningscheferna och de direkt under dessa lydande sektionscheferna kommer att bilda civilförsvarets centrala ledning vid civilförsvarsberedskap och krig. Denna personal kommer också, enligt utredningens uppfattning, att under alla förhållanden ständigt erfordras i fred. För att möjliggöra vidtagandet i framtiden av oförutsedda organisatoriska förändringar bör dock endast en del av personalen givas ordinarie anställningsform, under det att den återstående delen bör utgöras av extra ordinarie tjänstemän. Utöver nu angivna högre befattningar erfordras ett antal tjänstemän i lägre lönegrader inom de till de båda huvudavdelningarna hörande sektionerna för att styrelsens fredsuppgifter skola kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Utredningen uppskattar detta antal till tio, vilkas placering i de olika sektionerna icke synes böra låsas fast utan göras beroende av vid olika tidpunkter rådande arbetsförhållanden. Vad beträffar kanslibyrån anser utredningen att utöver byråchefen under alla omständigheter erfordras en förste byråsekreterare såsom chef för sekretariatet jämte en byråsekreterare och registrator ävensom en kamrerare såsom chef för ekonomisektionen jämte en byråassistent och en kassör (tillika bokhållare). De båda avdelningscheferna komma, enligt utredningens uppfattning, att erhålla krävande arbetsuppgifter, som icke lämpligen böra eller kunna fördelas på sektionerna eller utföras av från sektionerna hämtad arbetskraft. Dessa befattningshavare böra därför till sitt direkta förfogande disponera över en biträdande tjänsteman, lämpligen en yngre jurist. Slutligen bör i överensstämmelse med vad nu gäller å riksbrandinspektörens avdelning finnas en byråingenjör, en byråassistent och en amanuens. Jämväl samtliga nu angivna befattningshavare böra beredas ordinarie eller extra ordinarie anställning. Utredningen anser sålunda, att på ordinarie eller extra ordinarie stat böra uppföras generaldirektören och trettiotre tjänstemän. Beträffande tjänstemännens löneplacering vill utredningen framföra nedanstående synpunkter. Avdelningscheferna å de båda huvudavdelningarna komma att intaga nyckelställningar inom den centrala civilförsvarsledningen såväl i krig som i fred. P å avdelningschefernas lott kommer i fredstid att falla dels ledning och samordning av verksamheten inom underlydande sektioner dels ett betydelsefullt samarbete med sidoordnade myndigheter. I krig kommer dessutom den direkta centrala ledningen av civilförsvarets aktiva insatser att åvila chefen för första avdelningen. Som ordinarie ledamöter av styrelsens plenum komma avdelningscheferna att erhålla medbeslutanderätt i alla viktigare frågor. Vidare talar erfarenheten för att verkschefen i högre grad än hittills varit fallet bör avlastas från mindre betydelsefulla arbetsuppgifter. Vissa ärenden böra därför delegeras till avdelningscheferna att av dessa självständigt avgöras på eget ansvar. Befattningarna som avdelningschefer måste uppenbarligen beklädas av högt kvalificerade personer och böra därför placeras i tillräckligt hög löne-

215 grad. Utredningen finner det vara väl motiverat, att de båda avdelningscheferna erhålla tjänsteställning som överdirektör och överingenjör och placeras i lönegraden C 8 (grundlön 16 000 kronor). Chefen för kanslibyrån bör erhålla byråchefs tjänsteställning och placeras i lönegraden A 30 (grundlön 12 000 kronor). Sektionscheferna vid de i huvudavdelningarna ingående sektionerna böra erhålla tjänsteställning motsvarande byrådirektör eller förste byråinspektör (förste byråingenjör, byråintendent) och placeras i 28:e, 26:e eller 24:e lönegraden. Chefen för sekretariatet bör erhålla tjänsteställning som förste byråsekreterare i 26:e lönegraden och kamreraren placeras i 24:e lönegraden. Övriga tjänstemän vid de avdelning tillhörande sektionerna böra erhålla tjänsteställning såsom (förste) byråinspektör, (förste) byråingenjör eller byråassistent och placeras i 24:e eller 21 :a lönegraden. De till avdelningschefernas direkta förfogande stående befattningshavarna böra vara byråsekreterare i 21 :a lönegraden. Utredningen föreslår i enlighet med det anförda följande förteckning över civilförsvars styrelsens tjänstemannakår. Lönegrad.

1 generaldirektör

C 12

Lönegrad.

1 förste byråinspektör Eo 26 1 förste byråingenjör A 24 Första avdelningen. 1 byråinspektör Eo 24 1 överdirektör C 8 3 byråingenjörer Eo 21 1 byråsekreterare Eo 21 x b y r å a s s i s t e n t E o 2 L 2 byrådirektörer A 28 1 byrådirektör Eo 28 Kanslibyrån. 2 byrådirektörer (civilförsvars1 byråchef A 30 inspektörer) A 26 1 förste byråsekreterare A 26 1 förste byråinspektör Eo 26 1 kamrerare A 24 1 förste byråingenjör Eo 24 1 byråassistent A 21 1 byråassistent A 21 1 byråsekreterare Eo 21 2 byråassistenter Eo 21. 1 kassör och bokhållare A 14 1 registrator A 11. i In dra a v delningen. 1 överingenjör C 8 Riksbr andsinspektör ens avdelning. 1 byråsekreterare Eo 21 1 förste b}^råingenjör A 24 1 byrådirektör A 28 1 byråassistent Eo 21 1 byråintenclent Eo 28 1 amanuens Eo 18. Avlöningskostnaderna för den i ovanstående förteckning upptagna personalen, som avses skola utgöra civilförsvarsstyrelsens normala tjänstemannakår i fred och stommen till dess krigsorganisation, uppgå — beräknade efter samma grunder, som valts vid beräkningen av de nuvarande avlöningskostnaderna (s. 212) — till 407 507 kronor. Härutöver tillkommer följande personal, nämligen en civilförsvarsöverläkare, arvode 6 000 kronor, en militärassistent, arvode 1 080 kronor, och en deltidstjänstgörande pressombudsman, arvode 5 000 kronor.

216 Inkvarteringschefer samt representanter för civilförsvaret i militärbefäksstaber torde i fortsättningen icke — på sätt nu sker — böra uppbära fasta arvoden. Styrelsens behov av arbetskraft kan emellertid komma att väsentligt ökas utöver ovan angivna minimiorganisation. Så kan exempelvis bli förhållandet, då läget på arbetsmarknaden medger eller beredskapsläget påkallar en i olika avseenden intensifierad verksamhet. Kravet på elasticitet bör tillgodoses genom att styrelsen, då behov därav föreligger, får möjlighet att anställa arvodesavlönad personal. Härvid bör beaktas möjligheten att bland sådan personal, som under dylika förhållanden tjänstgjort vid styrelsen, rekrytera den erforderliga personalförstärkningen för styrelsens krigsorganisation. Behovet av extra arbetskraft kan icke av utredningen nu överblickas, varför det torde få ankomma på styrelsen att för Kungl. Maj:t i varje särskilt fall motivera det ifrågavarande behovet och begära medel för dess tillgodoseende. Utredningen har emellertid funnit sig böra framhålla, att arbetsuppgifterna för styrelsen under den närmaste tiden torde komma att kräva en större tillgång på arbetskraft, än vad som inrymmes i den föreslagna fredsorganisationen. Mycket arbete torde nämligen återstå, innan civilförsvarets planläggnings- och annat förberedelsearbete kan anses vara framfört till dagsaktualitet. Orsaken härtill får sökas i det förhållandet, att avvecklingsåtgärder och en omfattande flyktingsverksamhet ävensom ovisshet rörande civilförsvarets framtida verksamhet och organisation medfört en viss stagnation i det egentliga förberedelsearbetet. Utredningen förutser sålunda ett övergående behov av extra arbetskraft under nästkommande budgetår. Det normala fredsbehovet av skriv- och vaktmästarpersonal är svårt att överblicka. Ställes denna personalkategori i samma relation till antalet tjänstemän i den föreslagna normala fredsorganisationen som i den nu gällande personalorganisationen, torde emellertid en godtagbar beräkningsgrund erhållas. E n sådan beräkning ger vid handen, att ifrågavarande personalstyrka normalt skulle kunna nedbringas till 30 personer med en sammanlagd lönekostnad av omkring 130 000 kronor. Även inom denna personalkategori kan emellertid en tillfällig utökning visa sig erforderlig. Behovet av förrådspersonal blir beroende av resultatet av den utredning angående viss centralisering av förrådshållningen, som verkställes inom civilförsvarsstyrelsen. Tills vidare bör beräknas samma antal förrådsmän som för närvarande, d. v. s. sju stycken, med en sammanlagd lönekostnad av omkring 37 000 kronor. Inberäknat oförändrade arvoden till civilförsvarsöverläkaren, militärassistenten och pressombudsmannen, fyra nytillkomna arvoden om 1 200 kronor till lekmannarepresentanterna samt lön till överdirektören på övergångsstat komma de årliga nettolönekostnaderna att för civilförsvarsstyrelsens fredsorganisation uppgå till 613 462 kronor. Såsom övergångsbestämmelse för övergången till civilförsvarsstyrelsens fredsorganisation föreslår utredningen att de befattningshavare, som minst ett

217 år varit anställda vid styrelsen i arvodesbefattning och som förordnas i ordinarie eller extra ordinarie befattning med lägre löneplacering än vad som motsvarar det nuvarande arvodet, icke skola vidkännas minskning i sina nettolöneförmåner.

Länsinstansen. Inom länsstyrelserna beredas ärenden rörande civilförsvaret vid en till landskansliet förlagd försvarsavdelning med en civilförsvarsdirektör som chef. Vid försvarsavdelningen beredas jämväl de militära ärenden, som falla inom länsstyrelsens verksamhetsområde. I länsstyrelsernas försvaravdelningar voro, under den tid civilförsvarsberedskap rådde, utöver civilförsvarsdirektören placerade till tjänstgöring en heltidstjänstgörande militärassistent samt regelmässigt en länsnotarie och en landskanslist. Efter civilförsvarsberedskapens upphörande har personalen reducerats och torde nu i regel vara begränsad till civilförsvarsdirektör och militärassistent. Vid den förfrågan angående erfarenheter rörande civilförsvarsorganisationen, som utredningen ställt till samtliga länsstyrelser, har från intet håll riktats någon erinran mot principen att till en särskild försvarsavdelning sammanföra frågor rörande det civila och militära försvaret. Från det övervägande antalet länsstyrelser har direkt uttalats tillfredsställelse med avdelningens sätt att fungera och från flera länsstyrelser har särskilt understrukits att avdelningen bör bibehållas under fredsförhållanden. E n länsstyrelse har uttalat önskemål om försvarsavdelningens utökande. Fråga uppstår, huruvida personalen vid den reducerade försvarsavdelningen — en civilförsvarsdirektör och en militärassistent — kan erhålla full sysselsättning med hithörande uppgifter under en mera utpräglad fredsperiod. Tveksamhet härvidlag har uttalats. Utredningen har visserligen föreslagit en i fred i vissa avseenden — främst beträffande utbildning — begränsad verksamhet men har även funnit att ett fullföljande av verksamheten efter de riktlinjer, som utredningen i det föregående uppdragit, otvivelaktigt kommer att medföra en icke oväsentlig arbetsbelastning för länsstyrelserna. Helt naturligt kommer emellertid arbetsvolymen att te sig olika vid skilda tidpunkter och framför allt inom skilda länsstyrelser alltefter länens storlek och betydelse i civilförsvarshänseende och ur militär synpunkt. Utredningen har därför icke velat underlåta att göra en undersökning av möjligheterna att avveckla eventuellt överflödig arbetskraft eller att utnyttja den för uppgifter inom andra verksamhetsområden. Vad beträffar civilförsvarsdirektörerna har utredningen undersökt möjligheten av gemensam civilförsvarsdirektör för två eller flera län. Härvid har en klassificering gjorts av samtliga län jämte Stockholms stad och en länsordningsföljd bestämts med utgångspunkt från länens storlek och folkmängd samt deras betydelse i avseende på civilförsvaret och de militära förhållandena. Den gjorda undersökningen har givit vid handen att gemensam civilförsvarsdirektör endast vore tänkbar i fråga om Västmanlands och Uppsala

218 län, Jönköpings och Kronobergs län samt Kristianstads och Blekinge län. Gemensam civilförsvarsdirektör i fred för vardera två av de uppräknade länen skulle sålunda möjliggöra indragning av sammanlagt tre civilförsvarsdirektörsbefattningar med en årlig kostnadsminskning i fråga om avlöningar av i runt tal 40 000 kronor. Anordningen kommer emellertid oundgängligen att medföra vissa merkostnader i fråga om rese- och traktamentsersättningar, varför ovanstående besparing kommer att minskas med dessa merkostnader. — Erfarenheter beträffande gemensamma befattningshavare för flera län finnas redan. Dessa erfarenheter peka otvetydigt på att stora praktiska olägenheter äro förenade med en dylik anordning. Utredningen anser icke att den relativt obetydliga besparingen i detta fall uppväger olägenheterna. Utredningen, som sålunda icke funnit skäl eller möjligheter att nu föreslå någon indragning av civilförsvarsdirektörsbefattningar, vill i stället förorda att civilförsvarsdirektörerna, i den mån civilförsvarsgöromålen så tillåta, anförtros andra uppgifter inom länsstyrelsernas arbetsområde. F ö r att skapa förutsättningar härför bör vid tillsättandet av befattningarna, då flera sökande uppvisa lika kvalifikationer i avseende på civilförsvaret, företräde lämnas den av de sökande, som kan bedömas bäst kunna utnyttjas även för uppgifter, vilka icke falla inom det egentliga civilförsvarets ram. Samtliga civilförsvarsdirektörer äro enligt nu gällande bestämmelser extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 28. Detta förhållande kunde vid tillskapandet av befattningarna motiveras därav, att civilförsvarets framtida fredsorganisation då ännu icke kunde överblickas. Avsaknaden av möjlighet att nå ordinarie anställning kan emellertid i längden icke undgå att menligt påverka rekryteringen. Enligt utredningens ovan uttalade åsikt böra civilförsvarsdirektörsbefattningarna bibehållas under överskådlig framtid. Inga principiella skäl kunna därför åberopas för ett bibehållande av den extra ordinarie anställningsformen. Tvärtom tala rekryteringssynpunkterna för en övergång till ordinarie anställningsform. Med hänsyn till de skilda länens olika betydelse ur civilförsvarssynpunkt och önskvärdheten av att hålla möjligheterna öppna för en framtida omorganisation inom de mindre länen synes dock skäligt att befattningarna i de ur sagda synpunkt minst betydande länen alltjämt bibehållas som extra ordinarie tjänster. Förutom i de sex län, som i det föregående diskuterats i samband med frågan om gemensamma civilförsvarsdirektörer, nämligen Västmanlands, Uppsala, Jönköpings, KronobergsKristianstads och Blekinge län, synes extra ordinarie anställning böra tilllämpas i Jämtlands, Södermanlands, Hallands och Gotlands län. Utredningen föreslår sålunda att tio civilförsvarsdirektörsbefattningar bibehållas i lönegraden Eo 28 och femton befattningar överföras till lönegraden A 28. Militärassistenter ha — liksom vad fallet är vid de flesta andra civila myndigheter, där en samordning av civila och militära åtgärder erfordras eller som eljest ha att handlägga ärenden av militär innebörd — tillförts länsstyrelserna. Militärassistenterna äro uppförda på försvarsstabens stat och placerade till tjänstgöring vid vederbörande civila myndigheter. De äro att betrakta

219 dels såsom sambandsmän mellan de civila myndigheterna och militärmyndigheterna dels såsom experter — i vissa fall föredragande — för beredning av de militära ärenden, som falla inom myndighetens verksamhetsområde. I denna sin egenskap ha militärassistenterna bland annat att inom vederbörande myndighet företräda de militära synpunkterna, att hålla myndigheten i erforderlig grad orienterad om militär planläggning och om avsedda eller vidtagna militära åtgärder ävensom att hålla militärmyndigheterna orienterade om motsvarande civila planläggning och åtgärder. Militärassistenterna skola dessutom medverka vid planläggning och genomförande av militära övningar, i vilka civila myndigheters medverkan erfordras. Militärassistenterna åvilande uppgifter betinga en kontinuerlig verksamhet, som i lika hög grad erfordras i fred som i krig. Vidare måste länsstyrelserna anses vara en så viktig sambandslänk mellan den regionala civila och militära försvarsledningen, att vid länsstyrelserna placerade militärassistenter icke kunna undvaras. Utredningen har sålunda funnit att militärassistenter allt framgent böra vara placerade vid länsstyrelserna. För att syftet med militärassistenternas verksamhet skall nås är det uppenbart att dessa måste ha erhållit erforderlig militär utbildning samt besitta erforderliga militära och personliga kvalifikationer. Utredningen anser därför — i likhet med 1943 års civilförsvarsutredning — att militärassistenterna i princip böra vara officerare på aktiv stat, som erhållit modern utbildning i framför allt taktik, stabstjänst och förvaltning. Endast då personalläget inom krigsmakten gör det oundgängligt bör — i undantagsfall — militärassistent vid länsstyrelse hämtas från mindre kvalificerade officerskategorier. Militärassistenternas verksamhet kräver en kontinuerlig kontakt med av länsstyrelsens arbete berörda militärbefäls- och försvarsområdesstaber. Det ligger därför nära till hands, att militärassistenterna, i den mån arbetsuppgifterna inom länsstyrelserna så medgiva, regelmässigt tjänstgöra vid dessa staber, varjämte regelbunden tjänstgöring vid truppförband bör ordnas. Den militära tjänstgöringen utom länsstyrelserna bör instruktionsmässigt regleras av chefen för försvarsstaben i samråd med civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna. Genom en på detta sätt reglerad tjänstgöring utom länsstyrelserna synes risken för icke fullt utnyttjad arbetskraft bli eliminerad. Militärassistenterna på aktiv stat i de civila verken åtnjuta regelmässigt — i likhet med vissa andra militära befattningshavare — utöver ordinarie lön visst fyllnadsarvode utgående av till vederbörande verks förfogande ställda medel. Sålunda uppbär militärassistenten vid civilförsvarsstyrelsen ett årligt arvode om 1 080 kronor av civilförsvarsstyrelsens anslag till avlöningar och ersättningar. Militärassistenterna vid länsstyrelserna av motsvarande kategori officerare uppbära emellertid icke dylikt fyllnadsarvode och inta sålunda i detta avseende en särställning i förhållande till övriga militärassistenter. Frågan om de militära fyllnadsarvodena blev senast föremål för utredning av 1943 års arvodessakkunniga, som emellertid icke funno anledning att till prövning upptaga frågan om fyllnadsarvoden till militärassistenterna vid länssty-

220 relserna bland annat i betraktande av att all praktisk erfarenhet i dåvarande läge saknades angående omfattningen av deras arbetsuppgifter och ansvar. Frågan upptogs i proposition till 1945 års riksdag, där föredragande statsrådet anmälde att förslag om fyllnadsarvoden till militärassistenterna på aktiv stat vid länsstyrelserna icke komme att framläggas, då någon tids erfarenhet om dessa militärassistenters tjänstgöring under fredsmässiga förhållanden ansetts böra avvaktas, innan ställning toges till arvodesfrågan för deras vidkommande. Utredningen är för sin del icke beredd att fatta slutlig ståndpunkt till den berörda arvodesfrågan. Utredningen anser sålunda att frågan bör hållas öppen för inhämtande av ytterligare erfarenheter rörande omfattningen och arten av de ifrågavarande befattningshavarnas tjänstgöring vid länsstyrelserna efter de grunder, som utredningen här ovan har angivit. Det torde få ankomma på civilförsvarsstyrelsen att i samråd med chefen för försvarsstaben framlägga förslag till frågans slutliga lösning, då tillräckliga erfarenheter kunna anses föreligga. Utredningen har i det föregående föreslagit en väsentlig utökning av civilförsvarets bevakningstjänst genom den nuvarande landstormspolisorganisationens överförande till civilförsvaret. Frågor rörande landstormspolisen ha inom länsstyrelserna handlagts av landsfogdarna. Utredningen finner uppenbart, att landsfogdarna som representera länsstyrelsernas polisiära sakkunskap alltjämt måste lämna sin medverkan vid behandlingen av bevakningsärendena. Dessa ärenden böra sålunda beredas inom försvarsavdelningen i samråd med landsfogden och föredragas i närvaro av denne. Författningsmässigt synes en sådan ordning böra fastställas genom tillägg till instruktionen den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna.

Botteninstansen. Frågan om civilförsvarets territoriella indelning i botteninstansen var föremål för överväganden av 1943 års civilförsvarsutredning. Diskussionen gällde i första hand, huruvida indelningen i civilförsvarsområden i princip borde ansluta till polischefsdistrikten eller till primärkommunerna. Härvid stannade man för det förstnämnda alternativet, vilket jämväl blev riksdagens beslut. Som redan i det föregående framhållits har utredningen icke funnit skäl att nu föreslå ett frångående av gällande princip för landets indelning i civilförsvarsområden. Lämpligheten av denna indelningsprincip har också vitsordats av det helt övervägande antalet länsstyrelser, civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder, som vid förfrågan uttalat sig i ämnet. Civilförsvarets ledning inom civilförsvarsområde bör i såväl krig som fred utövas av en direkt under länsstyrelsen lydande civilförsvarschef, som till sitt förfogande bör ha en eller flera ställföreträdare samt för administrationen oundgänglig biträdespersonal. Enligt 6 § civilförsvarslagen äro befattningshavare vid polis- och brandväsendet skyldiga mottaga uppdrag att vara civiiförsvarschef eller ställföreträdare. I omkring 75 % av civilförsvarsområdena

221 ha med stöd av detta lagrum polischefer förordnats att vara civilförsvarschefer. Beträffande lämpligheten av att regelmässigt sammankoppla befattningarna såsom polischef och civilförsvarschef har tveksamhet uttalats av vissa länsstyrelser och ett relativt stort antal civilförsvarschefer och civilförsvarsnämnder. I konsekvens härmed har jämväl uttalats önskemål om sådan lagändring, att skyldigheten för polischef att mottaga förordnande såsom civilförsvarschef bortfaller. Som skäl härför har framhållits polischefernas i regel stora arbetsbörda, vilken befaras omöjliggöra en — i varje fall i krig — effektiv ledning av civilförsvaret. Från vissa håll har å andra sidan föreslagits att den ifrågavarande skyldigheten skall utvidgas att gälla även andra befattningshavare än tjänstemän inom polis- och brandväsendet, detta i syfte att skapa ökade möjligheter till lämpligt personval. Tämligen enstämmigt från samtliga tillfrågade instanser har slutligen framhållits att befattningen som civilförsvarschef bör vara förenad med skäligt arvode. I frågan om skyldigheten för polischefer att mottaga uppdrag som civilförsvarschefer vill utredningen till en början framhålla, att utredningen hyser full förståelse för den tveksamhet, som med hänsyn till polischefernas i regel stora arbetsbörda kommit till uttryck. Med undantag för de största städerna kunna emellertid de med befattningen som civilförsvarschef förenade göromålen icke motivera inrättandet av heltidstjänster. Civilförsvarscheferna måste därför sökas bland personer, som vid sidan av sin ordinarie verksamhet kunna fullgöra åligganden inom civilförsvaret. På civilförsvarscheferna måste ställas fordran på vissa kvalifikationer beträffande befälsföring samt organisationsförmåga och administrativa kunskaper. Det är dessutom oundgängligt, att ifrågavarande personer genom sin ordinarie verksamhet intaga en auktoritativ ställning i samhället. Vid sådant förhållande finner utredningen uppenbart, att polischeferna — särskild på landsbygden — icke kunna undvaras som civilförsvarschefer. Härav följer också, att skyldigheten för befattningshavare inom polisväsendet att mottaga förordnande som civilförsvarschef bör kvarstå. Detta ståndpunktstagande innebär emellertid icke, att polischef regelmässigt bör förordnas såsom civilförsvarschef, därest annan lämplig eller lämpligare person finnes inom civilförsvarsområdet. Utredningen anser att befattningen som civilförsvarschef bör anförtros åt den person, som med hänsyn till kvalifikationer och arbetsuppgifter i varje särskilt fall kan anses mest lämpad för befattningen såväl i fred som i krig. Ofta torde härvid valet med nödvändighet komma att falla på polischefen, vilket emellertid icke hindrar att länsstyrelserna vid förordnande av civilförsvarschefer böra ägna frågan om personvalet en ingående prövning och i större utsträckning, än vad hittills synes ha varit fallet, utnyttja förefintliga möjligheter att välja civilförsvarschef utanför polisväsendet. För att underlätta ett friare personval föreslår uredningen, att skyldigheten att mottaga förordnande som civilförsvarschef utvidgas att gälla samtliga befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst, för vilka militär krigstjänstskyldighet icke lägger hinder i vägen för fullgörandet av ifrågavarande uppdrag.

222 I detta sammanhang vill utredningen fästa uppmärksamheten på, att det i vissa fall kan vara lämpligt att uppdraga befattningen som civilförsvarschef åt enskild företagare eller person i enskild tjänst. Så kan exempelvis vara förhållandet inom ett industribetonat civilförsvarsområde, där industriens verkskydd intar en dominerande ställning i förhållande till övriga anordningar för områdets civilförsvar. I sådant fall synes naturligt, att industrichefen eller verkskyddsledaren är civilförsvarschef under det att polischef får ställning som ställföreträdare. Enligt kungörelsen den 22 december 1944 (nr 817) må till civilförsvarschef, s o m i c k e ä r s t a t s a v l ö n a d b e f a t t n i n g s h a v a r e v i d p o l i s v ä s e n d e t , utgå ett årligt arvode. I avseende på storleken indelas civilförsvarsområdena i fem grupper, varvid arvodet uppgår till i lägsta gruppen 360 kronor och i högsta gruppen 1 800 kronor. Vid civilförsvarsberedskap sker höjning med 50 %. För civilförsvarscheferna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka äro heltidsanställda, gälla särskilda bestämmelser. Genom Kungl. Maj:ts brev den 8 februari 1946 tillerkändes jämväl s t a t s a v l ö n a d e befattningshavare vid polisväsendet, som förordnats till civilförsvarschefer, visst arvode för tiden efter civilförsvarsberedskapens upphörande intill den 1 juli 1946. Bestämmelsen gavs förlängd giltighet genom ett nytt kungl. brev den 22 november 1946, enligt vilket arvode må utgå intill dess arbetet med organisationsplanernas upprättande i det väsentliga slutförts dock längst till och med den 30 juni 1947. Aivode utgår med högst hälften av nettoarvodet enligt den ovannämnda gruppindelningen. Enligt de utfärdade bestämmelserna må arvode utgå även till ställföreträdande civilförsvarschef, vad beträffar statsavlönad person under enahanda villkor och tidsbegränsning som för civilförsvarschef. Arvodets storlek må ej utan Kungl. Maj:ts medgivande överstiga hälften av arvodet till civilförsvarschef. Det är att märka att för det fall arvode utgår till ställföreträdare, skall arvodet till vederbörande civilförsvarschef minskas med motsvarande belopp, såvitt Kungl. Maj:t icke annorlunda bestämmer. Utredningen är av den principiella meningen, att merarbete för civilförsvaret, som pålägges statliga och kommunala befattningshavare eller enskilda personer, skall skäligt honoreras, då detsamma icke är av oväsentlig omfattning. De arbetsupgifter och det ansvar, som även under fredsförhållanden komma att åvila civilförsvarscheferna, bli, enligt utredningens uppfattning, icke oväsentliga. Utredningen anser därför att arvode till civilförsvarscheferna — och i förekommande fall till ställföreträdare — regelmässigt skall utgå även sedan arbetet med organisationsplanernas upprättande slutförts. Beträffande arvodenas storlek anser sig utredningen icke nu kunna fatta definitiv ståndpunkt, enär någon tids erfarenhet av arbetets omfattning efter av utredningen uppdragna riktlinjerna bör avvaktas, innan sådan ståndpunkt fattas. Det torde ankomma på civilförsvarsstyrelsen att, efter länsstyrelsernas hörande, framlägga slutligt förslag i ämnet. I avvaktan härpå böra efter nu

223 gällande grunder beräknade arvoden utgå till samtliga civilförsvarschefer även efter den 30 juni 1947. — Utredningen avser att i annat sammanhang till behandling upptaga frågan om civilförsvarschefernas biträdes per sonat och dennas avlöningsförhållanden. Jämlikt 46 § civilförsvarslagen skola i varje kommun de kommunen med avseende å civilförsvaret åvilande uppgifterna handhas av en civilförsvarsnämnd. Jämlikt föreskrift i samma lagrum skall kommun tillsätta särskild civilförsvarsnämnd, dock att kommun, som har ett invånarantal understigande 3 000, må efter länsstyrelsens tillstånd kunna uppdraga i stad åt drätselkammare och på landet åt kommunalnämnd att vara civilförsvarsnämnd. Har kommunalförbund bildats för handhavande av civilförsvaret må förbundsdirektionen utgöra civilförsvarsnämnd för de i förbundet ingående kommunerna. I det följande föreslår utredningen väsentliga ändringar i fråga om det ekonomiska ansvaret för civilförsvarets upprätthållande. Dessa ändringar innebära, att den nuvarande skyldigheten för kommun att med statsbidrag svara för upprätthållandet av det allmänna civilförsvaret samt vidtagandet av vissa åtgärder inom det särskilda civilförsvaret ersattes med principen, att civilförsvarets kostnader skola gäldas av statsverket i den mån de icke jämlikt särskild föreskrift i lagen skola åvila kommun eller enskild. Vid en dylik omläggning torde civilförsvarsnämndernas ställning väsentligen ändras och deras uppgifter minska. Utredningen anser på grund härav att skyldighet för kommun att utse särskild civilförsvarsnämnd i fortsättningen icke bör gälla. Under högsta civilförsvarsberedskap bör dock Kungl. Maj:t äga möjlighet att förordna om utseende av särskild civilförsvarsnämnd.

Riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter. Möjligheterna att inom civilförsvaret tillgodogöra sig det frivilliga försvarsintresset borde enligt direktiven särskilt uppmärksammas vid fullgörandet av det utredningen lämnade uppdraget. I samband därmed borde riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter övervägas. — I ett föregående kapitel har utredningen redogjort för sina överväganden rörande omfattningen av den utbildning, som i fredstid bör meddelas olika kategorier civilförsvarspliktiga samt framlagt vissa förslag i ämnet. Av den lämnade redogörelsen framgår, bland annat, dels att enbart på frivillighet grundad utbildning icke kan anses tillfyllest, dels att de inskränkningar på utbildningens område, som utredningen föreslagit, förutsatts skola kompenseras genom viss utbildning på frivillighetens väg. Vidare framgår att såsom villkor för de föreslagna inskränkningarna i fråga om grundläggande civilförsvarsutbildning ansetts böra gälla att erforderligt antal kvalificerade instruktörer stå till förfogande för en massutbildning i samband med en skärpt krissituation. Ifrågavarande instruk-* törer ha föreslagits skola i första hand hämtas från den befälspersonal inom hemskyddet — blockchefer och hemskyddsledare — som anses böra utbildas redan i fred. Särskilda instruktörer måste emellertid därutöver — därest en utvidgad obligatorisk utbildning av vissa kategorier civilförsvarspliktiga skall

224 kunna undvikas — uttagas och utbildas på frivillighetens väg. Utredningens förslag bygger sålunda på en frivillig utbildningsverksamhet av icke oväsentlig omfattning och av en delvis mycket hög kvalitet. Härav följer att ett organ för omhänderhavandet av de frivilliga insatserna måste finnas. Biksluftskyddsförbundet med dess underavdelningar — länsförbund och luftskyddsföreningar — utgör ett lämpligt organ härför. Utredningen finner icke anledning föreligga att vidtaga ändring i fråga om den ställning, som riksluftskyddsförbundet för närvarande intager i förhållande till Kungl. Maj:t. Förbundets behov av bidrag från statsmedel till sin verksamhet måste även i fortsättningen tillgodoses, varvid på sätt som hittills skett anvisningar för användningen böra lämnas. Genom av Kungl. Maj:t utsedd representant i förbundets styrelse och revisor synes erforderlig kontroll över verksamheten och användningen av anslagna statsmedel kunna ske. Vad angår förbundets förhållande till civilförsvarsstyrelsen vill utredningen ej föreslå annan ändring än vad förslaget om representant för det frivilliga försvarsintresset kan komma att medföra för förbundets räkning. Förbundets planer för kursverksamheten böra liksom hittills underställas styrelsen för godkännande ävensom erforderliga anvisningar för verksamheten lämnas av styrelsen. Riksförbundets och dess underavdelningars organisation bör vara en förbundets egen angelägenhet för att av förbundet kunna anpassas med hänsyn till växlande förhållanden. Utredningen vill emellertid framhålla betydelsen av att luftskyddsföreningarna bibehållas, icke minst med hänsyn till det värdefulla biträde, som de kunna lämna civilförsvarscheferna vid organisation och administration av snabbutbildning av civilförsvarspersonal. I sammanhang härmed bör framhållas önskvärdheten av att de lokala civilförsvarsmyndigheterna vid rekryteringen till befälsposter inom hemskyddet samråcla med motsvarande frivilliga organisationer. Utredningen övergår härefter att närmare beröra förbundets uppgifter. Utredningen har inhämtat att förbundet är berett att dels åtaga sig obligatorisk utbildning av block- och hemskyddspersonal samt av instruktörer härför, dels medverka vid annan obligatorisk utbildning, dels ock anordna frivilliga kurser och övningar för såväl det allmänna civilförsvarets personal som för hemskyddspersonal. I anslutning härtill vill utredningen vad först angår den obligatoriska utbildningen föreslå att åt förbundet uppdrages att tillhandahålla instruktörer för den grundläggande utbildningen i skolorna, i den mån behovet av sådana instruktörer icke kan tillgodoses genom skolornas egen försorg. P å enahanda sätt bör åt förbundet uppdragas att i mån av behov tillhandahålla instruktörer för tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor samt för utbildningen av i hemskydd och block ingående befälspersonal. Vad vidare angår tilläggsutbildningen i sjukvård och den sistnämnda utbildningen av befälspersonal bör civilförsvarschef medgivas rätt att med luftskyddsförening eller länsförbund sluta avtal om att utbildningen helt

225 skall handhavas av föreningen eller länsförbundet, dock med skyldighet för civilförsvarschefen att övervaka att utbildningen bedrives effektivt och i enlighet med utfärdade bestämmelser. Sådant avtal bör — såsom för närvarande sker vid bland annat den grundläggande utbildningen — för prövning underställas länsstyrelsen, som har att taga ställning till frågan om vederbörande förening eller länsförbund är i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra den avsedda uppgiften. Vad beträffar den obligatoriska utbildningen inom det allmänna civilförsvarets olika tjänstegrenar förutsätter utredningen att denna, skall handhas av länsstyrelsen eller vederbörande civilförsvarschef. Vid ledandet och genomförandet av utbildningen kan emellertid förutses att behov av biträde av därtill kvalificerade instruktörer uppstår för såväl länsstyrelse som civilförsvarschef. Det bör åvila riksförbundet att i mån av möjlighet tillgodose detta behov genom att ställa sina chefs- och områdesinstruktörer till förfogande. Utredningen vill därför förorda att riksförbundet dels bibehåller systemet med minst en chefinstruktör för varje län, dels genomför det våren 1946 av förbundet fattade beslutet att söka tillföra civilförsvarsområden med mera omfattande allmänt och särskilt civilförsvar en områdesinstruktör. Enligt vad utredningen inhämtat har förbundet, som under år 1946 meddelat en första utbildning till omkring 150 sådana områdesinstruktörer, avsett att åt dessa instruktörer bland annat uppdraga att inom vederbörligt område samordna den utbildningsverksamhet, som bedrives av den frivilliga civilförsvarsorganisationen, och att biträda civilförsvarschefen vid den obligatoriska utbildningen. Utredningen anser, att riksluftskyddsförbundet genom instruktörer, varom nu är fråga, under förutsättning att de erhålla för uppgifternas lösande erforderlig utbildning, kan lämna de statliga civilförsvarsmyndigheterna värdefullt biträde och stöd vid genomförandet av den obligatoriska utbildningen. Det synes — för vinnande av effektivt samarbete mellan civilförsvarschefer och lokala luftskyddsorganisationer — ofta vara lämpligt att områdesinstruktörer inlemmas i civilförsvarsorganisationen genom förordnande som hemskyddsinspektörer. Utredningen har — som förut sagts — ansett att med utbildning av i hemskydd och block ingående personal, undantagandes befälspersonalen, tills vidare under en fredsperiod bör kunna anstå. Utredningen har emellertid därvid förutsatt att sådana åtgärder vidtagas att man i ett utrikespolitiskt sett kritiskt läge disponerar erforderligt antal instruktörer för snabbutbildning i stor skala av ifrågavarande personal. Ehuru behovet av instruktörer i första hand ansetts böra tillgodoses genom utbildning under fred aA^ blockchefer och hemskyddsledare, har en intensifierad verksamhet från riksluftskyddsförbundets sida för utbildning av hemskyddsinstruktörer på frivillig väg ansetts önskvärd. Anvisningar angående för ändamålet erforderligt antal instruktörer böra lämnas av civilförsvarsstyrelsen eller efter dennas bestämmande av länsstyrelserna. I den mån de sålunda utbildade instruktörerna icke kunna beredas tillfälle att medverka vid utbildningsverksamheten i fred, böra 15—1806 46

226 de inhämtade kunskaperna underhållas genom frivilligt anordnande repetitionskurser. Riksluftskyddsförbundets instruktörsutbildning bör sålunda omfatta följande kategorier, nämligen: chef instruktörer för varje län, områdesinstruktörer för viktiga civilförsvarsområden, instruktörer för utbildning av befälspersonal tillhörande hemskydd och block, instruktörer för utbildning i brandskydd och sjukvård i skolorna samt tilläggsutbildning i sjukvård och instruktörer utöver de ovan nämnda för snabbutbildning av hemskyddsoch blockpersonal. Därutöver bör riksförbundet genom anordnande av frivilliga kurser sträva efter att åstadkomma en efter förhållandena avpassad komplettering av den obligatoriska utbildningen. Särskilt bör förbundet söka skapa intresse för utbildning i brand- och sjukvårdstjänst, som kan fylla den viktiga sociala uppgiften att meddela allmänheten sådana kunskaper, som var och en även under fredsförhållanden bör besitta, Utbildningen bör läggas upp såsom en repetition och en utökning av under utbildningen i skolorna inhämtade kunskaper. Genom en sådan utbildning skapas en ökad beredskap för hemskyddsorganisationens del. Verksamheten torde väl lämpa sig såsom en uppgift för luftskyddsföreningarna, varvid utbildningen främst bör handhas av de instruktörer, som särskilt utbildats för snabbutbildning av hemskydds- och blockpersonal. Härigenom få dessa tillfälle att tillämpa, och underhålla sina kunskaper. Vid sidan av utbildningsverksamheten skall riksluftskyddsförbundet jämlikt sina av Kungl. Maj:t fastställda stadgar genom upplysning främja civilförsvaret och stimulera det frivilliga arbetet därför. Uppgiften är icke minst under fredsförhållanden synnerligen betydelsefull. Närmast torde det sålunda ankomma på förbundet att hos allmänheten skapa den förståelse för behovet av ett i fred upprätthållet civilförsvar, vilken är en av de viktigaste förutsättningarna för att civilförsvarsorganisationen skall nå full effektivitet. Härför fordras en omfattande saklig upplysningsverksamhet, som främst bör ta sikte på att sprida kännedom om förestående förändringar av civilförsvarets gestaltning samt om de motiv, som ligga bakom besluten härom. Vidare bör upplysningsverksamheten omfatta orientering till allmänheten om utvecklingen i sådana avseenden, som inverka på allmänhetens och civilförsvarspersonalens uppträdande under krig. Sådan upplysning torde även bidraga till att underhålla intresset för civilförsvaret. Slutligen bör det åvila förbundet att enligt anvisningar av civilförsvarsstyrelsen förbereda utgivandet av vägledningar för allmänheten i samband med ett krigshot eller krigsutbrott. Utredningen förutsätter att riksluftskyddsförbundet såsom hittills skall med egna medel bidraga till verksamhetens finansiering. I den utsträckning.

227 som medel för genomförandet av de förbundet ålagda uppgifterna erfordras utöver vad förbundet självt disponerar, måste staten på sätt som hittills bidraga med anslag. Under innevarande budgetår utgår statsbidraget med 126 500 kronor. Utredningens ovan framlagda förslag angående riksluftskyddsförbundets uppgifter kräver i viss utsträckning en utvidgning av förbundets nuvarande verksamhet. En kvalitativ höjning och kvantitativ ökning av instruktörskadern äro — såsom framhållits — nödvändiga för skapandet av erforderlig beredskap. Förbundets verksamhet för utbildning av instruktörer måste sålunda beräknas komma att draga större kostnader än som nu är fallet. Innevarande budgetår bidrager staten med tillhopa 45 000 kronor till utbildnings- och repetitionskurser för instruktörer. Riksluftskyddsförbundet har beräknat att ifrågavarande bidrag under närmast kommande budgetår behöver ökas med 15 000 kronor. Till avlöning av chefinstruktörer och sekreterare inom länsförbunden bidrager staten under innevarande budgetår med 30 000 kronor. Riksförbundet har framhållit att även områdesinstruktörerna, om tanken att tillföra vissa civilförsvarsområden sådana instruktörer skall kunna genomföras, måste tillerkännas visst årligt arvode, vilket av förbundet beräknats till 300 kronor for år och instruktör. Förbundet har ansett att i första hand omkring 150 av landets civilförsvarsområden böra tillföras områdesinstruktörer. Närmare anvisningar härom böra emellertid utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. Det sålunda ifrågasatta antalet områdesinstruktörer, till vilkas arvodering förbundet ansett bidrag av statsmedel böra utgå, skulle med ovan föreslaget arvode medföra en årlig kostnad av 45 000 kronor. Utredningen har förutsatt att förbundet liksom hittills kommer att i fortsättningen medgivas rätt att anordna luftskyddslotteriet, vilket beräknas tillföra förbundet en årlig inkomst av omkring 50 000 kronor.

Civilförsvaret och industrien. E t t välordnat civilförsvar för landets industrier utgör en ytterst betydelsefull länk i åtgärderna mot det totala krigets verkningar. På grund härav har utredningen ansett sig böra ägna denna fråga särskild uppmärksamhet. Till en början skall här lämnas en kort sammanfattning av de civilförsvarsåtgärder, som enligt nuvarande bestämmelser särskilt beröra industriföretagen. Ledningen och kontrollen av åtgärderna åvila civilförsvarsmyndigheterna. Vidtagandet och bekostandet av åtgärderna åvila däremot i regel företagen själva. De ifrågavarande åtgärderna äro delvis sådana som eljest tillämpas inom civilförsvaret, t. ex. brandtjänst, sjukvårdstjänst och liknande till den aktiva civilförsvarstjänsten hänförlig verksamhet ävensom anordnande av skyddsrum. I dessa hänseenden besitta civilförsvarsmyndigheterna sakkunskap. I

228 andra hänseenden återigen äro föreskrivna civilförsvarsåtgärder något för industrien speciellt. Exempel härå utgöra industrievakuering och förstöring. I dessa och liknande fall äro åtgärderna mer eller mindre tekniskt betonade och beroende av driftsförhållandena i de enskilda fallen. Tillräcklig sakkunskap torde härvidlag i allmänhet icke stå till de lokala och regionala civilförsvarsmyndigheternas förfogande för bedömande av vidtagna eller planlagda åtgärders lämplighet. V e r k s k y d d . Härmed åsyftas företagens organisation till skydd mot luftanfall, såsom olika hjälpenheter för aktiv tjänst, skyddsrum, förbandsplatser, alarmeringsanordningar m. m. Verkskyddsorganisationen angives i verkskyddsplan, som uppgöres av företaget med ledning av allmänna anvisningar och underställes civilförsvarschef, i vissa fall länsstyrelse, för godkännande. U n d a n f ö r s e l . Denna kan utgöras av antingen utspridning av varuförråd och andra nyttigheter inom samma civilförsvarsområde eller bortförande av desamma till annat civilförsvarsområde. Utspridning har hittills planlagts i ett flertal fall. Utväljandet av de förråd, vilka äro av sådan betydelse att de böra utspridas, har skett centralt genom civilförsvarsstyrelsen i samråd med bland annat försörjningskommissionerna. Den lokala planläggningen har därefter i allmänhet verkställts av civilförsvarschef med biträde av kristidsnämnder och kristidsstyrelser samt i samråd med vederbörande ägare. De uppgjorda planerna ha godkänts av länsstyrelsen. Bortförande till annat civilförsvarsområde av varuförråd m. m. har hittills planlagts endast i ringa utsträckning, såvitt civilförsvaret därmed haft att skaffa. Samma syfte som avses med bortförandet har eftersträvats genom skyddsplacering, som verkställts på försörjningskommissionernas föranstaltande utan civilförsvarets direkta medverkan. Industrievakuering utgör en speciell form av undanförsel. Åtgärden hänfördes till civilförsvaret genom 1944 års civilförsvarslag. Någon detaljplanläggning genom civilförsvarsmyndighetens försorg har hittills icke skett. Däremot har under kriget viss planläggning verkställts beträffande krigsviktigare anläggningar genom militära förvaltningsmyndigheters försorg. F ö r s t ö r i n g . Planläggning har inom ett stort antal foretag verkställts under militärt överinseende. Förstöringsuppgifterna hänfördes till civilförsvaret genom 1944 års civilförsvarslag men från civilförsvarets sida torde icke annat ha förekommit än att de uppgjorda planerna mottagits av civilförsvarsmyndigheterna från de militära myndigheterna. I n d u s t r i s k y d d . Åtgärder, som avse skydd mot spioneri och sabotage, voro icke rättsligt reglerade före tillkomsten av civilförsvarslagen, ehuru åtskilligt gjorts på frivillig väg under medverkan av försvarsstaben samt länsstyrelser och polismyndigheter (inhägnad, fridlysning, bevakning, passerkontroll och dylikt). Efter krigets upphörande torde icke i något fall industriskyddsåtgärder ha påfordrats tvångsmässigt. E n avveckling av fridlysningar och

229 anordningar för personkontroll m. m. har i stället av naturliga skäl i stor utsträckning ägt rum. De olika här ovan berörda åtgärderna äga ofta ett nära inbördes sammanhang. Vad som inom en anläggning i första hand skall skyddas mot luftanfall är i allmänhet detsamma som skall skyddas mot spioneri och sabotage eller vid behov evakueras eller förstöras. Undanförsel av varuförråd och liknande torde ha hänförts till civilförsvaret på grund av nödvändigheten att äga tillgång till civilförsvarets resurser i fråga om fordon och personal. Utlösningen av de olika åtgärderna i samband med pågående eller befarade luftanfall eller lantmilitära operationer utgör vidare ett direkt led i försvarsåtgärderna och har ansetts böra ankomma på civilförsvaret, som nära samarbetar med de militära myndigheterna. H ä r angivna och i förarbetena till civilförsvarslagstiftningen ytterligare angivna skäl för de uppräknade åtgärdernas hänförande till civilförsvaret torde fortfarande gälla. Å andra sidan äro, som tidigare nämnts, åtskilliga av de föreskrivna åtgärderna av sådan driftteknisk eller för företagen speciell natur att civilförsvarsmyndigheternas ledning av och kontroll över åtgärdernas vidtagande icke varit eller kunnat vara tillfredsställande. Detta gäller i vissa avseenden även det egentliga verkskyddet. E n civilförsvarschef (i regel landsfiskal) har, så snart det blivit fråga om åtgärder sammanhängande med den tekniska driften vid företaget, i regel icke varit kompetent att bedöma lämpligheten av en verkställd planläggning. Även när det gäller sådana områden av civilförsvaret, t. ex. utbildning och övning av personal, där civilförsvarschefen på grund av sin övriga verksamhet varit mer initierad, har denne i vissa fall saknat förmåga att hos företagsledningen vinna gehör för sina synpunkter. För att kunna tillhandagå företagen med sakkunnigt biträde vid uppgörande av verkskyddsplaner och vid utbildning och övning av verkskyddspersonalen har ett särskilt organ — industriens luftskyddsinstitut — inrättats i anslutning till Sveriges industriförbund. Institutet utgör ett fristående med avgifter från de betjänade industrierna finansierat företag, i vars styrelse förutom industriförbundet även äro representerade civilförsvarsstyrelsen, försvarsstaben, riksluftskyddsförbundet och svenska brandskyddsföreningen. Allmänt torde kunna sägas att industriernas civilförsvar utmärkes av betydande ojämnhet. Åtskilliga industrier äga ett synnerligen välordnat verkskydd, under det att andra, ofta lika viktiga företag, i hög grad försummat detsamma. Intresset hos företagsledningen har spelat en dominerande roll, även om civilförsvarsmyndigheternas och luftskyddsinstitutets rådgivande och kontrollerande verksamhet givetvis haft sin stora betydelse, särskilt beträffande personalens utbildning och övning. Av skäl som av det ovan framförda torde framgå har utredningen funnit det i hög grad angeläget att industriförbundet åtager sig en utvidgad rådgivande och kontrollerande verksamhet i vad rör industrien beträffande de

230 civilförsvarsåtgärder, som befunnits erforderliga under fred. E n förebild härtill finnes i Norge, där det norska industriförbundet under krigsåren haft i uppdrag att organisera civilförsvaret vid industriella företag, även sådana som icke varit anslutna till förbundet. Kostnaderna för den administration, som tillskapats för ändamålet, ha utdebiterats på berörda företag efter vissa grunder. Den tillämpade anordningen, vars tillkomst måhända i viss mån sammanhängde med de legala statsmyndigheternas sättande ur spel, har enligt uppgift fungerat väl och torde enligt vad utredningen inhämtat komma att bibehållas. Därest Sveriges industriförbund åtager sig de uppgifter som här i korthet angivits, torde de statliga civilförsvarsmyndigheterna likväl icke kunna helt skiljas från befattningen med industriernas civilförsvar. Medverkan och kontroll synes erforderlig bland annat i följande hänseenden. a) Vissa allmänna riktlinjer och primäruppgifter (t. ex. rörande undanförsel och industrievakuering) måste lämnas av civilförsvars- eller andra statsmyndigheter. b) Den allmänna ledningen under krig av civilförsvaret måste omhänderhas av de ordinarie civilförsvarsorganen. Inbördes hjälpverksamhet mellan allmänt civilförsvar och verkskydd måste som hittills kunna regleras av civilförsvarschefen och utlösningen av sådana åtgärder som undanförsel, industrievakuering, förstöring o. s. v. måste ske genom de ordinarie civilförsvarsorgan, som äga överblick över läget. För att kunna utöva dessa funktioner måste de nämnda organen vara fullt insatta i industriföretagens civilförsvarsorganisation och planläggning. Även om industriens fredsförberedelser till viss del utföras under industriförbundets ledning och på dess ansvar, måste följaktligen civilförsvarsmyndigheterna vara orienterade om planlagda och vidtagna åtgärder. c) Det är antagligt att i många fall erforderliga åtgärder icke komma att vidtagas utan kraftig påtryckning. Därest det behöver gå så långt som till användning av nu gällande tvångsmedel — vitesföreläggande — synes nödvändigt att statliga myndigheter medverka. För den händelse Sveriges industriförbund åtager sig en rådgivande och kontrollerande verksamhet beträffande industriernas civilförsvar, är emellertid antagligt att större intresse och förståelse för behovet av åtgärder och därigenom bättre resultat uppnås än som ofta nu varit fallet. Lämpligheten av en verksamhet från förbundets sida kan befinnas olika starkt motiverat beträffande de särskilda områden av civilförsvaret (verkskydd, undanförsel, industrievakuering, förstöring, industriskydd), varav industrien i civilförsvarshänseende beröres. Nämnas må, att det nuvarande industriens luftskyddsinstitut hittills endast biträtt med det egentliga verkskyddets organiserande, utbildning och övning. Utredningen, som från industriförbundet inhämtat, att förbundet är villigt medverka till en lösning av industriens civilförsvarsfrågor enligt här

231 uppdragna allmänna riktlinjer, föreslår att åt civilförsvarsstyrelsen uppdrages att i samråd med Sveriges industriförbund till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till närmare bestämmelser rörande förbundets medverkan och befogenheter i nu berört hänseende. I detta sammanhang vill utredningen även fästa uppmärksamheten på det oundgängliga behovet av en samordning mellan industriernas verkskyddsoch hemvärnsorganisationer.

232 Kap. VII. Kostnadsfördelningen. Nuvarande bestämmelser. I kap. I har i korthet redogjorts för gällande föreskrifter om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret. Med hänsyn till att utredningen avser att föreslå vissa omläggningar på förevarande område synes här nedan en mera uttömmande redogörelse för de nuvarande bestämmelserna böra lämnas. Av vad tidigare anförts framgår, att nuvarande bestämmelser innebära en uppdelning av kostnaderna för civilförsvaret på stat, kommuner och enskilda. Statens medverkan äger, bortsett från upprätthållandet av den statliga administrationen av verksamheten, huvudsakligen rum i form av statsbidragsgivning till kommunerna, vilka sistnämnda svara i första hand för civilförsvarets upprätthållande i enlighet med organisationsplanerna inom civilförsvarsområdena. Ersättning av statsmedel utgår i vissa fall jämväl till kostnader, vilka i första hand skola bestridas av enskilda. Kommunernas skyldigheter. Enligt civilförsvarslagen åligger kommun att i enlighet med gällande organisationsplan ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana. Föreskrifter ha även lämnats om den ekonomiska ansvarigheten i det fall att två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvarsområde (45 § 1 mom.). I fråga om det särskilda civilförsvaret har kommun att, i den mån skyldighet härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, sörja för att personalen i erforderlig omfattning utbildas och övas, så ock att anordna källarmursgenombrott för enskilt skyddsrum (45 § 2 mom.). Slutligen åligger kommun att i avseende å civilförsvarsområde, till vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden (45 § 3 mom.). Kommunernas sålunda stadgade skyldigheter motsvaras av en omfattande statsbidragsrätt. Densamma avser enligt huvudregeln två tredjedelar av kostnadernas belopp (47 § 1 mom.). Undantag finnas emellertid i två riktningar, i det statsbidrag icke till någon del utgår för vissa uppräknade slag av kostnader, under det att fullt statsbidrag utgår för vissa likaledes uppräknade kostnader. Statsbidrag utgår i c k e för kostnad, som avser (47 § 2 mom.) a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som jämlikt 20 § civilförsvarslagen skall anses fullgjord i den kommunala anställningen; b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kommunen ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan för-

233 väntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvaret; c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter; d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan egendom; e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare och ej avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområden anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa myndigheters föranstaltande; f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen. Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser (47 § 3 mom.): a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet, till civilförsvarschef och ställföreträdare, ävensom under civilförsvarsberedskap till annan civilförsvarspliktig personal än sådan, vars tjänstgöring skall enligt 20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen, b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 2 mom. under a), b), d), e) eller f) sägs, med rätt likväl för Konungen att såframt åtgärderna avse allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två tredjedelar. Bland de kostnader för civilförsvaret, vilka kommunerna enligt det ovan anförda ha att helt eller delvis bestrida, kunna urskiljas vissa huvudgrupper. E n kortfattad redogörelse för desamma jämte den i varje fall förekommande statsbidragsrätten skall här lämnas. Början torde härvid böra göras med kostnader, vilka helt eller i huvudsak avse det a l l m ä n n a c i v i l f ö r svaret. A d m i n i s t r a t i o n . Kommun är skyldig att bekosta den särskilda administration, som erfordras inom civilförsvarsområdena. Av den i kap. VI lämnade redogörelsen framgår, att vissa arvoden utgå till civilförsvarscheferna. Dessa arvoden utbetalas av kommun, som emellertid enligt vad tidigare sagts åtnjuter statsbidrag till i detta fall hela kostnaden. — För de administrationskostnader, som i övrigt förekomma inom civilförsvarsområdena, svara kommunerna enligt de tidigare redovisade statsbiclragsbestämmelserna i regel slutligt utan rätt till statsbidrag. Dessa kostnader bestå i de största och viktigaste civilförsvarsområdena av löne- och andra omkostnader för civilförsvarsbyråer eller liknande inrättningar. I områden av huvudsakligen landsbygdskaraktär bestå kostnaderna som regel endast i utgifter för skrivhjälp. Dylik hjälp torde härvid ofta tillhandahållas i den form, att civilförsvarschef får anlita hjälp från kommunalkontor eller liknande kommunal expedition. Det torde

234 även förekomma, att civilförsvarschef får ett visst anslag för skrivhjälp för att i mån av behov tillfälligt anställa dylik. U t b i l d n i n g o c h ö v n i n g . Viss centralt anordnad utbildning har hittills bekostats direkt av staten i form av kurser vid civilförsvarsstyrelsen (statens civilförsvarsskola) och vid länsstyrelserna. I övrigt gäller i princip huvudregeln om skyldighet för kommun att — bortsett från verkskyddsutbildning — i första hand svara för kostnaderna med rätt att sedermera erhålla statsbidrag till två tredjedelar av desamma. Kostnaderna bestå huvudsakligen i ersättningar till instruktörer och föreläsare samt utgifter för lokaler och övningsmateriel. — Nämnda huvudregel gäller jämväl kostnader i samband med civilförsvarsövningar. Genom särskilt statligt anslag har emellertid möjlighet beretts att å statsverket lägga större andel av kostnaderna för vissa övningar än som föranledes av de eljest gällande statsbidragsbestämmelserna. A v l ö n i n g och a n d r a e r s ä t t n i n g a r t i l l c i v i l f ö r s v a r s p e r s o n a l . Ifrågavarande förmåner, som utgå enligt avlöningsreglementet för civilförsvarspersonal, gottgöras under civilförsvarsberedskap kommunerna helt av statsmedel, medan under fredsförhållanden statsbidrag utgår allenast enligt huvudregeln. Kostnader av nu avsedda slag uppkomma under nuvarande förhållanden endast undantagsvis. Sålunda föreligger, på sätt redan tidigare påpekats, icke rätt till avlöning för tjänstgöring, som avser egen utbildning eller övning, i den mån tjänstgöringen icke överstiger 60 timmar för kalenderår. S k y d d s r u m . Kommun åligger att med rätt till statsbidrag enligt huvudregeln anordna de allmänna skyddsrum, vilka enligt organisationsplan skola finnas för de i 22 § civilförsvarslagen angivna ändamål. Vad nu sagts gäller jämväl anordnande av källarmursgenombrott samt utförande av sådana särskilda mera betydande anordningar — exempelvis anordningar för dricksvattenförsörjning — som jämlikt organisationsplan för civilförsvarsområde erfordras. A n s k a f f n i n g o c h f ö r v a r i n g av m a t e r i e l o c h a n n a n u t r u s t n i n g . I kommuns åliggande att svara för det allmänna civilförsvarets upprätthållande ingår jämväl skyldighet att tillgodose behovet av materiel och utrustning. I den mån kommun i sin fredsmässiga verksamhet innehar materiel, t. ex. brandmateriel, som erfordras för civilförsvaret, fullgöres ifrågavarande skyldighet genom dylik materiels tillhandahållande. Ersättning härför utgår icke annat än i vissa fall av skada å materielen. I den mån särskild anskaffning erfordras skall denna enligt huvudregeln ombesörjas av kommun med rätt till statsbidrag. Det har emellertid vid förarbetena till civilförsvarslagen förutsatts, att staten liksom tidigare under krigsåren skall direkt sörja för anskaffningen av viss för central upphandling lämpad materiel, såsom gasskyddsmateriel och alarmeringsanordningar. Här avsedd anskaffning, vilken till sin omfattning skall bestämmas i organisationsplanerna för civilförsvarsområdena, torde endast undantagsvis ha förekommit efter civilförsvarslagens ikraftträdande. Det kan emellertid

235 förutsättas, att det nu pågående arbetet med uppgörande av organisationsplaner kommer att ge vid handen, att behov föreligger av ytterligare anskaffning av civilförsvarsmateriel. Omhänderhavandet av befintlig materiel medför för kommunerna vissa kostnader, vilka särskilt å större orter äro förhållandevis betydande. Kostnaderna avse såväl tillhandahållande av förvaringslokaler som därjämte tillsyn över materiel. U t r y m n i n g s k o s t n a d e r m. m. Kommun skall enligt huvudbestämmelserna bestrida de kostnader, som uppstå i samband med evakuerades transport och uppehälle liksom vid utbombades förseende med bostäder, kläder, kontantbidrag m. m. Statsbidrag utgår i vissa fall till hela kostnaden. Här avsedda kostnadsgrupp saknar uppenbarligen — i motsats till de tidigare angivna — aktualitet under fredsförhållanden. Jämväl med avseende å det s ä r s k i l d a c i v i l f ö r s v a r e t (hemskydd och verkskydd) ha såsom tidigare nämnts kommunerna att med rätt till statsbidrag svara för vissa kostnader. Dessa avse dels den grundläggande utbildning, som hittills meddelats vissa yngre årsklasser, samt utbildningen av befäl inom hemskyddet, dels ock anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum. P å grund av det anstånd med utförande av källarmursgenombrott, som beslutats i samband med krigets upphörande, ha kostnader hittills i huvudsak endast uppkommit för planläggning. Enskildas kostnader för civilförsvaret. Kostnaderna för utförande av e n s k i l t s k y d d s r u m åvila för närvarande fastighetens ägare, i vissa fall innehavare, utan rätt till statsbidrag (undantag skyddsrum för vissa undervisningsanstalter m. m.) Angående den närmare innebörden av förevarande skyldighet hänvisas till tidigare redogörelse för skyddsrumsfrågan. Vidare åligger ägare av byggnad, för vilken h e m s k y d d skall vara organiserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som erfordras för hemskyddets verksamhet (52 §). I detta hänseende kan ifrågakomma anskaffning av enklare brand- och sjukvårdsmateriel. Efter krigets upphörande torde sådan anskaffning endast undantagsvis ha ägt rum. Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat, är pliktig (53 §) a t t verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet (planerna fastställas av civilförsvarschef, i vissa fall länsstyrelse), a t t anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet (omfattningen bestämmes i de godkända planerna), a t t i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen, a t t enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning av verkskyddspersonalen (utfärdade bestämmelser innebära, att staten utbildar vissa verkskyddsledare, kommunerna ombesörja och bekosta med statsbidrag grundläggande utbildning samt företagen själva ombesörja och bekosta övrig utbildning, s a m t a t t i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som äro erforderliga för verkskyddets verksamhet.

236 Slutligen kan framhållas, att vidtagandet av vissa s ä r s k i l d a å t g ä r d e r på grund av direkt föreskrift i civilförsvarslagen eller av civilförsvarsmyndighet med stöd av dylik föreskrift lämnat åläggande kan ankomma på enskild. Sålunda kan åligga ägare av anläggning eller byggnad a t t anordna skyddsrum av särskild, t, ex. fullträffsaker, beskaffenhet (29§), a t t vidtaga särskilda åtgärder för förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften av och förebyggande av skada inom för försvar eller folkförsörjning betydelsefull anläggning (57 §), a t t vidtaga särskilda anordningar för alarmering under civilförsvarsberedskap av dem, som vistas i eller vid anläggning eller byggnad, a t t vidtaga nödiga anordningar för anläggnings eller byggnads mörkläggning under civilförsvarsberedskap, a t t verkställa maskering av anläggning eller byggnad (62 §), e l l e r a t t vidtaga annan än i 7 kap. civilförsvarslagen särskilt omförmäld åtgärd, som är oundgänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att ombesörja (69 §). Rätt till ersättning av statsmedel efter skälighetsprövning genom lokal värderingsnämnd föreligger beträffande vissa av nu angivna särskilda åtgärder (70 §). Slutligen må i förevarande sammanhang anmärkas, att i samband med undanförsel och förstöring medverkan kan påfordras av egendoms ägare, varvid möjlighet till ersättning av statsmedel likaledes kan ifrågakomma. Erinringar mot nuvarande kostnadsfördelning. Trots den tämligen korta tid civilförsvarslagstiftningen varit gällande samt de delvis speciella förhållanden, som rått i samband med avvecklingen avvissa civilförsvarsanordningar efter krigsslutet, föreligga åtskilliga erfarenheter angående lämpligheten av kostnadsbestämmelserna. Tillämpningen av de nuvarande föreskrifterna har givit vid handen, att ett flertal erinringar kunna göras mot desammas utformning. I detta hänseende kan följande anföras. På grund av det totala kriget har åsikten att c i v i l f ö r s v a r e t ä r en s t a t e n å v i l a n d e a n g e l ä g e n h e t fått allt större fog för sig. Statens intresse av bästa möjliga försvarsanstalter bör rimligen vara lika stort när det gäller civila som militära åtgärder. Det kan icke göras gällande, att en orts civilförsvar är dess ensak. Försvarsanordningar inom industri-, kommunikations- och administrativa centra mot luftanfall kunna med nutida krigföringsmetoder anses vara lika viktiga ur riksförsvarets synpunkt som åtgärder till avvärjande av militära operationer. De nuvarande statsbidragsbestämmelserna äro särskilt o g y n n s a m m a f ö r k o m m u n e r u n d e r en f r e d s p e r i o d . De under fred särskilt fram trädande kostnadsgrupperna administration (planläggning) och materielförvaring äro exempelvis sådana, som i regel icke kunna bli föremål för statsbidrag. Även i andra hänseenden medför civilförsvarsberedskapens upp-

237 hörande försämringar för kommunerna. Några skäl — utom statsfinansiella — kunna svårligen anföras för angivna förhållande. Den nyss anförda synpunkten om civilförsvaret som en i princip statlig angelägenhet torde snarare för kommuner och allmänhet vara än mer aktuell under en fredsperiod. De i civilförsvarslagen angivna k o s t n a d s r e g i e m a h a i p r a k t i k e n o f t a m o d i f i e r a t s . Sålunda har förekommit, att staten från kommunerna avlyft vissa kostnader genom att själv påtaga sig desamma. Exempelvis har åtskillig materiel anskaffats och avses enligt förarbetena till civilförsvarslagen alltfort skola anskaffas direkt av staten utan kommunalt deltagande i kostnaderna. Åtskillig förrådshållning av materiel, som eljest åvilar kommun att utan statsbidragsrätt ombesörja, sker genom statlig försorg, (exempelvis vissa förråd av inkvarteringsniateriel). Underhållet av alarmeringsanordningar skötes delvis av staten och delvis av kommunerna. I samband med uppdraget åt civilförsvaret att ombesörja mottagning och vård av flyktingar sattes genom särskilt beslut civilförsvarslagens ekonomiska bestämmelser ur kraft och förorclnades att kostnaderna skulle direkt bestridas av statsverket utan kommunerna som mellanhand. Statsbiclragsreglerna medföra i många fall en o n ö d i g o m g å n g genom att huvudparten av eller samtliga kostnader slutligen i form av statsbidrag komma att falla å statsverket. Exempel härå utgöra civilförsvarschefernas arvoden, vilka helt gottgöras kommunerna av statsverket och likaväl kunde direkt utbetalas av statsmedel. Även såvitt gäller kostnader berättigande till statsbidrag med två tredjedelar, t. ex. utbildningskostnader, kan ifrågasättas om det kommunala bidraget ur statlig synpunkt kan anses uppväga det ökade förvaltningsarbete, som föranledes av att först kommunerna skola upptaga erforderliga anslag och att därefter statsbidragsansökningar skola upprättas och prövas. — Statsbidragssystemet innebär vidare på grund av bidragsprövningens eftersläpning, att statsverkets kostnader för civilförsvaret för visst budgetår icke kunna tillförlitligen bedömas. Slutligen bör framhållas — och detta torde vara en av de betydelsefullaste invändningarna mot den nuvarande kostnadsregleringen — att bestämmelserna om statsbidrag äro i n v e c k l a d e o c h s v å r t y d b a r a, Särskilt gäller detta de i det föregående angivna undantagen från huvudregeln om statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden. Några exempel kunna här nämnas. Bestämmelsen att statsbidrag icke utgår till anskaffning av materiel och annan egendom, som kommunen ställer till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan förväntas komina att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civilförsvar, ger rum för olika tolkningar. Åtskillig materiel för bland annat teknisk tjänst samt utrymnings- och socialtjänst är sålunda sådan, att fredsanvändning i och för sig är möjlig, medan däremot bedömandet av den faktiska, blivande användningen kan vid statsbidragsprövningen vara oklar. — Tillämpningssvårigheter föreligga vidare beträffande den nuvarande bestämmelsen, att statsbidrag icke utgår till kostnader, som gälla administration av andra åtgärder inom civil-

238 försvaret än sådana, som avse inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter. Då det administrativa arbetet i verkligheten regelmässigt utföres av samma personal för samtliga ifrågakommande civilförsvarsåtgärder, nödvändiggör sagda föreskrift uppdelningar och beräkningar av löne- och andra kostnader, som endast kunna få karaktär av uppskattning. — Slutligen skall här påpekas, att då flera kommuner ingå i civilförsvarsområde, vilket oftast är fallet, de icke statsbidragsberättigade kostnaderna av gemensam natur måste uppdelas å kommunerna, i regel efter skatteunderlag. Härvid måste bedömas i vad mån en åtgärd, t, ex. anordnande av ledningscentral, anskaffning av viss materiel eller anordnande av utbildningskurs inom en tjänstegren av allmänna civilförsvaret, är av gemensam njdta för alla eller till äventyrs vissa av de ingående kommunerna, Dessa bedömanden måste med nödvändighet ofta få en prägel av godtycklighet, särskilt som graden av geniensamhet till och med kan befinnas vara olika för skilda tjänstegrenar av civilförsvaret. De angivna exemplen torde åskådliggöra, att statsbidragsbestämmelsernas tolkning även för civilförsvarsmyndigheterna måste innefatta åtskilliga svårigheter. Än svårare ter sig denna uppgift för kommunerna. Merendels torde jämväl vid statsbidragsansökningar tillgå så att kommun avfattar statsbidragsansökan på vidaste möjliga sätt och överlåter åt den prövande myndigheten att med ledning av verifikationer m. m. skilja ut vad som är statsbidragsberättigat. Vad ovan anförts har närmast gällt den nuvarande utformningen av komm u n e r n a s skyldigheter i samband med civilförsvarets upprätthållande. Såvitt avser e n s k i l d a s ansvarighet i ekonomiskt hänseende för civilförsvarsåtgärder synes i allmänhet någon vägande erinran mot gällande bestämmelser icke kunna framställas. Utredningen återkommer emellertid i det följande till frågan.

Förslag till ändrade kostnadsbestämmelser. Den i det föregående lämnade redogörelsen för vissa brister i den nuvarande kostnadsregleringen synes innefatta skäl till en ändring i sådan riktning att dels reglerna i möjligaste mån förenklas, dels ock en förskjutning genomföres av kostnadsansvaret från kommunerna till staten. Särskilt beaktande bör skänkas att reglerna nu måste taga sikte på de kostnader, som kunna beräknas uppstå under fredsförhållanden, ehuru givetvis bestämmelserna måste vara sådana, att de passa även för ett verkställighetsskede. Önskemål om jämkningar i nu antydda riktning ha uttryckts i ett mycket stort antal av de yttranden angående hittillsvarande erfarenheter, som utredningen inhämtat från länsstyrelser samt vissa civilförsvarschefer och kommuner. Möjligheterna till förenkling äro begränsade därigenom, att civilförsvaret bygger på vissa kommunalt organiserade hjälporganisationer, främst polis-

239 och brandkårer, vilka det uppenbarligen alltjämt bör ankomma på kommunerna att jämte befintlig materiel utan kostnad för statsverket ställa till civilförsvarets förfogande. Vissa civilförsvarsåtgärder äro vidare sådana, att det ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt är fördelaktigast om de utföras av kommunerna med partiellt kostnadsansvar. Bestämmelserna böra emellertid enligt utredningens mening utformas på sådant sätt att det kommunala ansvaret för civilförsvaret begränsas till att i huvudsak gälla vad som ur nyssnämnda båda synpunkter är nödvändigt. Utredningen har till belysande av innebörden av nyssnämnda ståndpunkt ansett sig böra här nedan genomgå de tidigare angivna huvudgrupperna av civilförsvarskostnader. A d m i n i s t r a t i o n e n . Utredningen har tidigare (s. 222) framhållit som sin uppfattning, att särskilda arvoden jämväl i fortsättningen böra utgå till civilförsvarschefer och ställföreträdare för civilförsvarschefer. Dylika arvoden, till vilka redan nu fullt statsbidrag utgår, böra i motsats till vad för närvarande gäller gäldas direkt av statsmedel utan kommun såsom mellanhand. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att jämväl övriga administrationskostnader inom civilförsvarsområdena överföras på statsverket i enlighet med de förut angivna huvudgrunderna. Som tidigare antytts kan förutses, att åtskillig planläggningsverksamhet kommer att erfordras under fredstid inom civilförsvarsområdena, samt att dylik verksamhet — fattad i vidsträckt bemärkelse och inbegripande jämväl exempelvis upprätthållande av uttagningen av personal, lokaler och fordon samt planläggning av utbildning — till viss del kommer att bli av löpande natur. Då på grund härav kan antagas, att administrationskostnaderna åtminstone inom större civilförsvarsområden komma att bli förhållandevis omfattande, synes det icke skäligt att i detta hänseende göra undantag från den av utredningen eljest förordade principen om överförande så långt möjligt på statsverket av civilförsvarskostnaderna. Såvitt l a n d s f i s k a l ä r c i v i l f ö r s v a r s c h e f , vilket är fallet i flertalet civilförsvarsområden, bör därest behov av heltidsanställt biträde föreligger — detta torde i allmänhet icke erfordras — nämnda behov tillgodoses genom motsvarande utökning av de tjänstebiträden, som eljest förekomma inom landsfiskalsdistrikt. Här avsedda befattningshavare böra i löne- och befordringshänseende jämställas med övriga tjänstebiträden. Lämpligt synes emellertid vara, att för civilförsvarsgöromål avsedda befattningshavare avlönas från civilförsvarsanslag. Där behovet av biträdeshjälp endast är tillfälligt synes erforderligt statsanslag böra ställas till länsstyrelsernas förfogande att vid behov ianspråktagas. I fråga om expeditionslokaler samt expensmedel utgår utredningen från att inom nu avsedda civilförsvarsområden särskilt anslag härtill regelmässigt icke påfordras, utan att de av civilförsvarschefen i egenskap av landsfiskal

240 disponerade lokalerna, kontorsinventarierna och expensmedlen skola få utnyttjas även för civilförsvaret. Svårigheter att särskilja vad som erfordras för ena eller andra ändamålet torde för övrigt föreligga. Såvitt härefter gäller de fall, där a n n a n ä n l a n d s f i s k a l f ö r o r d n a t s t i l l c i v i l f ö r s v a r s c h e f , är biträdesbehovet i regel mera omfattande. I här avsedda fall förekomma som civilförsvarschefer exempelvis kommunalt avlönade polischefer, brandchefer eller i enskild tjänst anställda personer. I de största städerna förekomma heltidsanställda civilförsvarschefer. Biträdespersonalen inom nu avsedda civilförsvarsområden är ofta sammanförd till civilförsvarsbyråer eller motsvarande inrättningar. Personalens utbildning och kvalifikationer skifta avsevärt. I stor utsträckning utgöres densamma av polismän, vilka ofta tjänstgjort inom civilförsvaret (luftskyddet) under mycket lång tid. I förevarande sammanhang bör omförmälas, att svenska civilförsvarets tjänstemannaförening i en den 21 oktober 1946 till utredningen ingiven framställning framlagt vissa synpunkter beträffande anställningsförhållandena för administrationspersonalen inom civilförsvarsområdena. Som ett önskemål framhålles från föreningens sida, att personalen efter vissa angivna normer beredes fast anställning med lönegradsplacering, såvitt gäller den mera kvalificerade personalen, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller inom polisväsendet. Utredningen finner starka skäl tala för att, i den mån ett fast behov av biträdespersonal under fredstid visar sig erforderligt inom civilförsvarsområdena, dylik personal beredes däremot svarande anställningsvillkor. Emellertid torde icke vara möjligt eller lämpligt att för närvarande inplacera här avsedda personal i ett enhetligt löne- och befordringssystem. Främst sammanhänger detta med de svårigheter, som nu föreligga att bedöma personalbehovet under en stabiliserad fredsperiod. De nu föreliggande olikheterna beträffande tillämpad lönesättning, vilka ofta i lika hög grad föranledas av personliga förhållanden som av behov av tjänster i visst löneläge, innebära likaledes begränsade möjligheter att nu åstadkomma enhetliga, efter civilförsvarsområdenas betydenhet bestämda avlönings villkor. Sedan förutsättningar erhållits för bedömande av den biträdesorganisation, som under en utsträckt fredsperiod erfordras, föreligga emellertid enligt utredningens mening skäl för en omprövning av här avsedda fråga, Oaktat vad ovan anförts torde emellertid kostnaderna för biträdespersonalen jämväl i här avsedda civilförsvarsområden böra övertagas av statsverket i enlighet med av utredningen eljest förordade principer. Samma gäller omkostnader. Överförandet av administrationskostnaderna inom civilförsvarsområdena å statsverket föranleder behov av en prövning från statligt organs sida av den vid olika tider erforderliga organisationen. Densamma synes efter förslag av civilförsvarscheferna närmast böra ankomma å länsstyrelserna, vilka även tidigare torde ha ägnat här avsedda fråga uppmärksamhet. Ramen för orga-

241 nisationen kommer att i vanlig ordning bestämmas av den statliga medelsanvisningen. Kostnaderna böra gäldas direkt från vederbörligt statligt anslag utan kommun såsom mellanhand. I ett par hänseenden synes dock kommunernas medverkan vid administrationens ordnande i civilförsvarsområdena alltjämt böra påfordras. Sålunda bör den nuvarande skyldigheten för kommun jämlikt 45 § 3 mom. civilförsvarslagen att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden, böra kvarstå. Densamma torde vid förstatligandet i övrigt av administrationen böra utnyttjas i större utsträckning än hittills varit fallet. Sålunda bör exempelvis byggnadsteknisk expertis inom städernas byggnadsväsende kunna anlitas för liknande frågor inom civilförsvaret samt statistiska utredningar anförtros därför lämpade kommunala organ. Den speciella planläggningen inom sådana tjänstegrenar, som uppbyggas kring kommunala kårer, torde likaledes böra ske under medverkan av motsvarande kommunala förvaltningar. Biträde av här avsett slag torde liksom hittills böra lämnas utan kostnad för statsverket. Vidare synes då särskilda lokaler erfordras för civilförsvarets administrativa verksamhet dylika böra tillhandahållas av kommun, varvid emellertid enligt den allmänna principen hyresersättning bör utgå av statsmedel. I samband med här ovan behandlade frågor om den administrativa organisationen i civilförsvarsområden torde böra beröras frågan om civilförsvarstjänstgöringens meritvärde för polispersonal. I skilda sammanhang ha framhållits de olägenheter, som äro förbundna därmed, att till civilförsvarsbyråer och liknande inrättniugar avdelade polismän kommit att vid befordringar inom polisverket få stå tillbaka för konkurrenter, vilka kunnat åberopa oavbruten polistjänst. Utredningen anser det i fortsättningen i och för sig icke vara ett önskemål att polispersonal, vars utbildning icke torde kunna tillfullo utnyttjas inom civilförsvaret, ianspråktages för här avsedda uppgifter. Då emellertid polismän i ett stort antal fall vunnit sådan omfattande kännedom och rutin beträffande civilförsvarsuppgifter, att de icke utan svårighet torde kunna ersättas, utgår utredningen från att det jämväl i fortsättningen kommer att befinnas lämpligt att avdela polismän för administrationen inom civilförsvarsområdena. Härvid synes emellertid åtgärder böra vidtagas för att dylik polispersonal icke sättes i sämre läge än om polistjänstgöring fullgjorts. Utredningen föreslår, att här angivna synpunkter beaktas vid den översyn av reglerna rörande polisverksamheten och polisens rättsliga ställning, som äger rum genom den s. k. polisinstruktionskommittén. U t b i l d n i n g o c h ö v n i n g . Som tidigare nämnts bekostas redan nu viss utbildning direkt av statsmedel. Så är fallet beträffande kurser för viss befäls- eller specialistpersonal vid statens civilförsvarsskola eller vid länsstyrelserna. Jämväl vissa övningskostnader kunna gäldas av statsmedel, utöver vad som följer av den allmänna statsbidragsrätten. 16 — 1806 46

242 I enlighet med av utredningen förordade principer föreslås, med vissa i det följande angivna undantag, att utbildnings- och övningskostnaderna inom civilförsvaret skola bestridas direkt av statsverket. Såvitt gäller utbildning inom det allmänna civilförsvaret torde, på sätt hittills redan skett beträffande viss kvalificerad utbildning, länsstyrelserna, böra tilldelas erforderliga utbildningsanslag att användas vid utbildning antingen i egen regi eller genom civilförsvarschef. Vad nu sagts bör även gälla utbildning av befäl inom hemskyddet samt i ifrågakommande fall inom verkskyddet ävensom civilförsvarsövningar. Såvitt gäller den utbildning i brandskj'dcl och sjukvård, som utredningen föreslagit förlagd till skolorna, torde såsom tidigare påpekats kostnader endast uppkomma för instruktörer, i den mån dylika icke finnas tillgängliga bland lärarpersonalen. Uppkommande kostnader böra gäldas från det till länsstyrelsens förfogande ställda utbildningsanslaget, av vilket — där så befinnes lämpligt — förskott bör lämnas civilförsvarschef för utbetalnings verkställande. De tidigare antydda u n d a n t a g e n från nu angivna huvudregler avse i första hand särskild utbildning och övning inom verkskydd, vars genomförande i enlighet med vad nu gäller bör — bortsett från centralt anordnad utbildning —• ombesörjas och bekostas av ägare eller innehavare av anläggning, för vilken verkskydd skall organiseras. — Vidare föreslår utredningen att det alltjämt bör åligga kommun att tillhandahålla lämpliga lokaler för utbildning. För kursverksamhet torde ofta vara lämpligt att utnyttja exempelvis skollokaler. Det synes icke skäligt att vid ianspråktagande av dylika eller liknande lokaler ersättning skall utgå till kommun. Den föreslagna skyldigheten, vilken jämväl bör omfatta bekostande av uppvärmning, belysning och dylikt, föreslås därför skola fullgöras utan rätt till gottgörelse av statsmedel. På enahanda sätt torde kommun böra vara skyldig att utan kostnad för statsverket vid civilförsvarsövningar ställa till förfogande sådan av densamma innehavd materiel, som enligt organisationsplanen avses för användning inom civilförsvaret. A v l ö n i n g och a n d r a e r s ä t t n i n g a r t i l l ci v i l f ö r s v a r s p l i k t i g p e r s o n a l . Utredningen har tidigare förordat, att vid föreslagen begränsning av civilförsvarsplikten för utbildning och övning under fredsförhållanden till allenast vissa personalkategorier ersättning skall utgå till deltagande personal. Kostnaderna härför liksom för övriga ifrågakommande ersättningar, exempelvis rese- och traktamentsersättningar vid centralt anordnad utbildning, böra gäldas av statsmedel på samma sätt som gäller övriga kostnader för utbildningen. I likhet med vad tidigare anförts beträffande egentliga utbildnings- och övningskostnader förutsattes emellertid att, i enlighet med vad nu gäller, ersättningar till verkskyddspersonal skola bestridas av vederbörande ägare eller innehavare av anläggning, för vilken verkskydd är organiserat. — Vidare torde ersättning till sådan hos kommun anställd personal, som inskrivits i

243 det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma eller liknande slag som i den kommunala anställningen, böra bestridas av kommunen utan rätt till statsbidrag. S k y d d s r u m m. m. Allmänna skyddsrum torde såsom hittills böra i enlighet med gällande organisationsplan utföras av kommun med rätt till statsbidrag för kostnaderna. Praktiska och ekonomiska skäl tala härför. Det torde sålunda ofta vara lämpligt att anordna skyddsrum i samband med uppförande av kommunala byggnader. Vidare innebär det fördelar att utnyttja den sakkunskap i fråga om byggnadsverksamhet, som finnes inom kommunerna. Utredningen har emellertid i enlighet med sin allmänna ståndpunkt i kostnadsfrågan ansett statsbidragsandelen böra höjas och föreslår att bidrag såsom regel utgår med tre fjärdedelar av kostnaden. I särskilda fall synes statsbidrag böra kunna medgivas intill nio tiondelar av kostnaden. Efter uppnåendet av stabiliserade förhållanden på byggnadsmarknaden bör enligt utredningens mening övervägas att standardisera statsbidragsgivningen till att avse visst belopp per skyddad person. Vad ovan sagts torde jämväl böra gälla anordnande av källarmursgenombrott för allmänna och enskilda skyddsrum samt vidtagande eljest av särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med organisationsplan. Jämväl underhållet av skyddsrum eller anordningar som nu sagts torde av praktiska skäl böra ombesörjas av kommun, varvid emellertid ersättning av statsmedel icke synes böra utgå. A n s k a f f n i n g o c h f ö r v a r i n g av m a t e r i e l o c h a n n a n u t r u s t n i n g . Utredningen har tidigare (s. 151 o. f.) redogjort för vissa synpunkter angående omfattningen av m a t e r i e l a n s k a f f n i n g en för civilförsvaret under fred. I den mån nyanskaffning av materiel eller utrustning anses påkallad för det allmänna civilförsvarets räkning bör densamma enligt de av utredningen förordade allmänna grunderna bekostas av statsverket. Kostnader för ianspråktagande med förfoganderätt av materiel under civilförsvarsberedskap bör likaledes gäldas av staten. Av kommunerna ägd materiel, vilken enligt organisationsplanen avses skola ianspråktagas för civilförsvaret, bör såsom hittills tillhandahållas utan kostnad för statsverket. I fråga om f ö r v a r i n g av särskilt för civilförsvaret anskaffad materiel pågår för närvarande inom civilförsvarsstyrelsen utredning angående möjligheterna att i viss utsträckning centralisera förrådshållningen. I den mån centralisering kommer till stånd komma kostnaderna för cle härvid anordnade förråden att falla på statsverket. Jämväl beträffande förråd inom civilförsvarsområdena, vilka bland annat på grund av bristen på större förrådsutrymmen synas bli nödvändiga i betydande omfattning, förordar emellertid utredningen kostnadernas överflyttning på statsverket. I likhet med vad tidigare föreslagits beträffande expeditionslokaler synas emellertid kommunerna böra vara skyldiga att mot ersättning tillhandahålla lämpliga förrådsutrymmen. Kostnader för tillsyn och vård av materiel föreslås skola regleras i

244 samma ordning, som ovan föreslagits beträffande civilförsvarschefernas biträdeshjälp. Undantag från vad nu sagts torde böra gälla sådan materiel som avses för ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och teknisk tjänst. Sådan materiel föreslås skola utan kostnad för statsverket förvaras och vårdas av kommunerna gemensamt med motsvarande fredsmateriel. U t r y m n i n g s k o s t n a d e r m. m. Kostnaderna för åtgärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden, vilka åtgärder enligt 36 § civilförsvarslagen skola vidtagas inom civilförsvarsområde, torde i enlighet med de av utredningen förordade huvudgrunderna böra i fortsättningen såsom regel gäldas direkt av statsmedel. Såvitt gäller inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur, böra emellertid, såframt åtgärderna avse allenast kommuns egna invånare, kommun böra stå för kostnaderna med rätt till statsbidrag med två tredjedelar av desamma. Den översikt, som ovan lämnats angående tillämpningen inom olika kostnadsgrupper av de av utredningen föreslagna principerna om överflyttande i betydande omfattning av kostnaderna för civilförsvaret å statsverket, ger vid handen, att kommunernas medverkan av olika skäl i vissa fall alltfort får anses påkallad. Denna medverkan har emellertid karaktär av undantag från huvudregeln och bör begränsas till de angivna särskilda fallen. Kom munernas medverkan för civilförsvarets upprätthållande under tid d å c i v i l f ö r s v a r s b e r e d s k a p i c k e r å d e r kommer sålunda s a m m a n f a t t n i n g s v i s enligt utredningens förslag att avse a t t genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden; a t t mot ersättning av statsmedel tillhandahålla lämpliga lokaler för administration och förrådsförvaring inom civilförsvarsområde; a t t utan kostnad för statsverket svara för underhåll av allmänna skyddsrum samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur enligt organisationsplan, ävensom för förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrustning för civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och tekniska tjänst; a t t utan kostnad för statsverket tillhandahålla lämpliga lokaler för utbildningsverksamheten inom civilförsvaret; a t t svara för avlöning och annan ersättning åt sådan i civilförsvarsutbildning eller övning deltagande kommunalanställd personal, som avses i 20 § civilförsvarslagen; a t t , i den mån så erfordras vid civilförsvarsövningar, utan kostnad för statsverket ställa till civilförsvarets förfogande sådan kommun tillhörig materiel som enligt organisationsplan avses skola ianspråktagas för civilförsvaret; samt

245 a t t med rätt till statsbidrag till minst tre fjärdedelar av kostnaden anordna allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med gällande organisationsplan. Såvitt gäller c i v i l f ö r s v a r e t s g e n o m f ö r a n d e u n d e r c i v i l f ö r s v a r s b e r e d s k a p åligger ytterligare kommun a t t utan kostnad för statsverket till civilförsvarets förfogande ställa d e l s i 20 § civilförsvarslagen avsedd kommunalanställd personal, d e l s o c k av kommun innehavd materiel, som enligt organisationsplan skall utnyttjas för civilförsvaret; samt a t t med rätt till statsbidrag till tvä tredjedelar av kostnaden bestrida kostnader för inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur, såframt nämnda åtgärder avse allenast kommunens egna invånare. Utredningen har tidigare framhållit, att såvitt gäller e n s k i l d a s s k y l d i g h e t e r med avseende å civilförsvarets upprätthållande några vägande invändningar icke torde kunna anföras mot nu gällande bestämmelser. Fastighetsägare torde sålunda som hittills böra vara skyldig att i de fall så i civilförsvarslagen stadgas inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum. Utredningen har övervägt lämpligheten av att i någon form bereda statligt bidrag till de i sammanhang härmed uppkommande kostnaderna. Bland annat har ifrågasatts, att vissa standarddetaljer, t. ex. skyddsrumsdörrar och -luckor samt luftrenare, skulle tillhandahållas på statsverkets bekostnad. Såväl av hänsyn till de praktiska svårigheterna i samband med tillhandahållandet som av statsfinansiella skäl har emellertid utredningen icke ansett sig böra förorda en dylik åtgärd. Det må framhållas, att skyddsrumskostnaderna även vid fullt utbyggande regelmässigt icke torde uppgå till en procent av byggnadskostnaderna för fastighet. Jämväl nuvarande skyldigheter för ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken hemskydd eller verkskydd skall organiseras torde böra bestå. Likaledes torde skyldigheten att — i vissa fall efter åläggande — utföra vissa särskilda civilförsvarsåtgärder (jfr s. 236) böra bibehållas. 1 fråga om den i 57 § civilförsvarslagen stadgade skyldigheten förordas emellertid viss jämkning i enlighet med vad härom närmare anföres i specialmotiveringen.

246 Kap. VIII. Vissa kostnadsberäkningar. Av vad tidigare anförts framgår, att utredningen förordat en förskjutning av det ekonomiska ansvaret för civilförsvaret från kommunerna till staten. Härigenom uppkommer för statens vidkommande en betydande kostnadsökning i förhållande till vad som nu gäller. Beträffande storleken av de utgifter, som ett genomförande av utredningens förslag kan komma att medföra för statsverket, föreligger i vissa avseenden betydande svårighet att framlägga någon fullständig beräkning, som samtidigt uppfyller tillräckliga krav på tillförlitlighet. Detta förhållande gäller såväl de fredsmässiga kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande som, framför allt, motsvarande kostnader under ett beredskapsläge eller under krig. Utredningen har i det följande begränsat sig till att med utgångspunkt från de av riksdagen för budgetåret 1946/47 till civilförsvaret anvisade anslagen framlägga vissa approximativa beräkningar rörande de statliga utgifterna för civilförsvaret under det närmaste budgetåret. Härvid har utredningen i viss omfattning haft vägledning av från länsstyrelserna införskaffade uppgifter. Vid nämnda beräkningar har hänsyn "icke tagits till kostnaderna för de s. k. civilförsvarskolonner eller liknande rörliga hjälpformationer, beträffande vilka ytterligare utredning förordats. I anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1946:294 framlagda förslag har riksdagen anvisat följande anslag till civilförsvaret för budgetåret 1946/47, nämligen: till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av kronor » Civilförsvarsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Utbildning vid statens civilförsvarsskola samt vid kurser, anordnade av länsstyrelserna, ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Bidrag till riksluftskyddsförbundet ett anslag av » » Civilförsvaret: Övnings- och försöksverksamhet ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Anskaffning av viss förbrukningsmateriel ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Förvaring och underhåll av viss materiel m. m. ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Bidrag till kommuner till kostnaderna för vissa arvoden m. m. ett förslagsanslag av » » Civilförsvaret: Bidrag till kommuner för utbildning m. m. ett förslagsanslag av »

715 000 200 000

125000 126 500 95000 75 000 280 000 300 000 700 000

247 till Civilförsvaret: Gottgörelse till fastighetsägare m. fl. för anordningar och materiel m. m. ett förslagsanslag av kronor 50 000 » Civilförsvaret: Kostnader för avveckling av civilförsvarsberedskapen ett förslagsanslag av * 50000 Summa kronor 2 716 500 I Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1946 (regleringsbrevet) ha närmare bestämmelser meddelats beträffande såväl förenämnda anslag som vissa till civilförsvaret för budgetåret 1945/46 anvisade reservationsanslag. Sistnämnda reservationsanslag, vilka vid ingången av budgetåret 1946/47 endast delvis tagits i anspråk för avsedda ändamål, avse: En gångs anskaffning av materiel m. m., Bidrag till kommuner för anordnande av allmänna skyddsrum m. m. samt Bidrag till kommuner för anskaffande av materiel m. m. Beträffande medelsbehovet för civilförsvaret under budgetåret 1947/48 får utredningen anföra följande. Vad först beträffar civilförsvarsstyrelsens avlöningskostnader beräknas dessa för den i kap. V I angivna minimiorganisationen i fred uppgå till sammanlagt 542 679 kronor årligen. Lönekostnaderna för den av utredningen föreslagna ordinarie och extra ordinarie tjänstemannapersonalen beräknas till 338 179 kronor, vilket belopp fördelar sig med 167 287 kronor å grundlöner åt ordinarie tjänstemän, 126 936 kronor å grundlöner åt extra ordinarie tjänstemän samt 43 956 kronor å rörligt tillägg efter nu gällande procentsats (15 %) å nyssnämnda grundlöner. Såsom utredningen tidigare framhållit är det normala fredsbehovet av skriv- och vaktmästarpersonal för närvarande svårt att överblicka. Utredningen har emellertid ansett sig kunna begränsa ifrågavarande personalkategori till omkring 30 personer, vilka beräknats draga en sammanlagd lönekostnad av i runt tal 130 000 kronor. Ehuru utredningen förutsätter, att jämväl här avsedda personalkategori i viss utsträckning bör beredas ordinarie och extra ordinarie anställning, har utredningen icke ansett sig kunna framlägga något förslag härutinnan, utan torde detta böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Av nu angivna skäl har ej heller beloppet 130 000 kronor kunnat uppdelas i särskilda belopp för grundlöner och tillägg. Lönekostnaderna (grundlön och rörligt tillägg) för överdirektören å övergångsstat beräknas uppgå till 17 620 kronor. De årliga arvodena åt civilförsvarsöverläkaren, militärassistenten och pressombudsmannen ha beräknats till 6 000, 1 080 och 5 000 kronor respektive. Envar av de fyra lekmannarepresentanterna i civilförsvarsstyrelsen har beräknats erhålla ett årligt arvode å 1 200 kronor. Kostnaderna för avlöningar åt styrelsens förrådspersonal samt kostnaderna för arvoden till ledamöter, suppleanter och sekreterare i krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar ha upptagits till samma belopp som för närvarande eller i runt tal 37 000 respektive 3 000 kronor. I enlighet med vad utredningen tidigare framhållit torde för civilförsvars-

248 styrelsens del under vissa förhållanden uppkomma behov av arbetskraft utöver den nu angivna. Så kan exempelvis bliva fallet under övergången från civilförsvarets nuvarande organisation till den rent fredsmässiga organisationen. Beträffande storleken av och kostnaderna för denna tillfälliga arbetskraft, som bör anställas mot av Kungl. Maj:t bestämda årsarvoden, torde förslag böra avgivas av civilförsvarsstyrelsen. Civilförsvarsstyrelsens omkostnader ha beräknats uppgå till i runt tal 200 000 kronor eller samma belopp som för närvarande. Ehuru kostnaden för sjukvård m. m. bör något uppräknas till följd av det ökade antal lönegradsplacerad personal, som utredningen föreslagit, torde denna ökning uppvägas därigenom, att några omkostnader for representanter i militärbefälsstaber i fortsättningen icke uppkomma. Från och med nästkommande budgetår torde till bestridande av kostnaderna för administrationen inom civilförsvarsområdena böra anvisas ett särskilt anslag. Ifrågavarande anslag avses utnyttjas till dels arvoden och annan ersättning till civilförsvarschefer och ställföreträdare för civilförsvarschef, dels arvoden (löner) och annan ersättning till civilförsvarschefernas biträdespersonal, dels omkostnader i samband med civilförsvarets administration, dels ock arvoden och annan ersättning, som jämlikt avlöningsreglementet för civilförsvarspersonal utgår vid annan tjänstgöring än för utbildning och övning. Kostnaderna för arvoden och annan ersättning till civilförsvarschefer jämte ställföreträdare samt, jämlikt avlöningsreglementet, till annan personal beräknar utredningen uppgå till enahanda belopp, som för motsvarande ändamål under rubriken Bidrag till kommuner till kostnaderna för vissa arvoden m. m. beviljats för innevarande budgetår eller 300 000 kronor. E n beräkning av medelsbehovet för kostnaderna för arvoden (löner) till civilförsvarschefernas biträdespersonal samt för omkostnader i samband med administrationen är självfallet förenad med stora svårigheter. Av från länsstyrelserna inhämtade uppgifter, avseende kalenderåret 1945, framgår emellertid, att kommunernas utgifter för nämnda ändamål uppgått till mycket betydande belopp. Sålunda uppgingo de kommunala utgifterna för hel- eller deltidsanställd expeditionspersonal på civilförsvarsbyråer eller liknande inrättningar ävensom för tillfällig skrivhjälp m. m. till i runt tal 1 530 000 kronor, för expeditionslokaler till i runt tal 210 000 kronor samt för övriga kontorskostnader i samband med administrationen till i runt tal 280 000 kronor. Härvid är dock att märka, att nu angivna kostnadsbelopp torde påverkats genom det förhållandet, att civilförsvarsberedskap var rådande intill den 1 juni 1945. I avsaknad av fasta beräkningsgrunder anser utredningen dock försiktigheten bjuda, att för nästkommande budgetår beräknas ett belopp av 1000 000 kronor för arvoden (löner) till civilförsvarschefernas biträdespersonal och ett belopp av 325 000 kronor för omkostnader i samband med administrationen inom civilförsvarsområdena. Sedan organisationsplanerna för civilförsvarsområdena blivit färdigställda, torde ytterligare nedskärning av utgifterna för nyss angivna ändamål bli möjlig.

249 Vad angår civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet anser utredningen lämpligt, att samtliga kostnader, som äga avseende å ifrågavarande verksamhet, sammanföras till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt Utbildning och övningar m. m. Nämnda anslag bör lämpligen uppdelas i följande särskilda anslagsposter, nämligen utbildning vid statens civilförsvarsskola, civilförsvarsutbildning eller övningar inom länen, ersättning till personal under deltagande i civilförsvarsutbildning eller övningar samt utbildning för skolungdom i brandskydd och olycksfallsvård. För budgetåret 1946/47 ha för civilförsvarets utbildnings- och övningsverksamhet beviljats medel dels under rubriken Utbildning vid statens civilförsvarsskola samt vid kurser, anordnade av länsstyrelserna, ett förslagsanslag av 125 000 kronor, dels under rubriken Bidrag till kommuner för utbildning m. m., delposten bidrag till kostnader för viss kommunerna åvilande lokal utbildning och övning av personal för civilförsvarsändamål, ett förslagsvis upptaget belopp av 300 000 kronor. Däremot ha särskilda medel icke beräknats för civilförsvarsövningar i egentlig mening. Av det förstnämnda anslaget å 125 000 kronor har enligt vad utredningen under hand inhämtat civilförsvarsstyrelsen preliminärt beräknat ett belopp av 60 000 kronor erforderligt för utbildningen vid civilförsvarsskolan och återstoden, 65 000 kronor, åtgå för länsstyrelsernas kursverksamhet. Utredningen anser, att för utbildningen vid statens civilförsvarsskola under nästkommande budgetår bör beräknas oförändrat belopp eller 60 000 kronor. Den civilförsvarsutbildning inom länen, för vilken staten förutsatts skola helt bestrida kostnaderna, kommer enligt utredningens tidigare angivna förslag att avse dels befäl jämte ersättare och vissa specialister inom allmänna civilförsvaret, verkskydclsledare samt befäl — blockchefer och hemskyddsledare — inom hemskyddet, dels kvinnor i åldern 18 år, vilka skola erhålla tilläggsutbildning i sjukvård. Härtill kommer i viss utsträckning repetitionsutbildning för särskilt inskriven personal, varjämte enligt utredningens förslag civilförsvarsövningar med inskriven personal skall anordnas med vissa tidsintervaller. Utredningen har vid sina överväganden beträffande kostnaderna under nästkommande budgetår för här avsedda utbildnings- och övningsverksamhet inom länen funnit några mera bestämda beräkningar kunna göras endast i vad avser tilläggsutbildningen i sjukvård för kvinnor. I fråga om sistnämnda gren av utbildningsverksamheten har utredningen med stöd av från länsstyrelserna införskaffade uppgifter beräknat erforderligt ett belopp av i runt tal 100 000 kronor. Beträffande den faktiska utbildningsvolymen i övrigt under nästa budgetår, som kommer att påverkas av flera faktorer — främst det rådande utbildningsläget inom de skilda civilförsvarsområdena — kan endast en uppskattning ske. Ehuru utredningen å ena sidan föreslagit, att en viss begränsning av civilförsvarets övriga utbildnings- och övningsverksamhet i fortsättningen skall äga rum, synes det å andra sidan

250 uppenbart, att utbildningen av personal inom allmänna civilförsvaret alltsedan stormaktskrigets upphörande icke kunnat bedrivas i den omfattning, som bort ske. Utredningen anser därför, att för utbildning av här åsyftade personalkategorier kommer att erfordras åtminstone ett belopp av i runt tal 500 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså för civilförsvarsutbildning och övningar inom länen under nästkommande budgetår erfordras ett anslag av 600 000 kronor. Kostnaderna för ersättning till personal under deltagande i civilförsvarsntbilclning eller övningar uppskattar utredningen till omkring 1000 000 kronor. Vad slutligen beträffar den för skolungdom föreslagna utbildningen i brandskydd och olycksfallsvård torde särskilda kostnader för statsverket uppkomma endast i den mån som för sagda utbildning anlitas andra krafter än skolornas egna lärare. Utredningen anser emellertid att så torde regelmässigt bliva fallet under nästkommande budgetår, varunder åtminstone viss lärarpersonal avses kunna bibringas de kunskaper, som krävas för att meddela eleverna här avsedda utbildning. Till bestridande av kostnaderna för arvoden samt traktaments- och reseersättningar åt nyss omförmälda särskilda instruktörer beräknar utredningen åtgå ett belopp av 100 000 kronor. Utredningen har tidigare anfört, att betydelsefulla uppgifter jämväl i framtiden böra tillkomma riksluftskyddsförbundet samt att förbundet även i fortsättningen bör åtnjuta bidrag av statsmedel för sin verksamhet. Såsom utledningen därvid framhållit erfordras härtill enligt riksförbundets beräkningar, utöver motsvarande belopp som beviljats för innevarande budgetår, 126 500 kronor, ytterligare 60 000 kronor till utökad instruktörsutbildning samt arvoden till s. k. områdesinstruktörer, varför sammanlagda medelsbehovet för budgetåret 1947/48 skulle utgöra 186 500 kronor. Utredningen har tidigare framhållit, att den tekniska försöksverksamheten i framtiden bör tillmätas stor betydelse. De erfarenheter, som numera kunnat och i fortsättningen kunna inhämtas från de tidigare krigförande länderna, öppna möjligheter till intensifierad verksamhet på ifrågavarande område. Utredningen finner det erforderligt, att förutsättningar i viss utsträckning skapas för en sådan ökad försöksverksamhet. Kostnaderna för civilförsvarsstyrelsens försöksverksamhet antingen i egen regi eller genom försvarets forskningsanstalt uppskattar utredningen till 90 000 kronor och för gasskyddslaboratoriernas del till 5 000 kronor. Det totala medelsbehovet för budgetåret 1947/48 blir alltså 95 000 kronor eller detsamma som för innevarande budgetår. Den materiel, till vars anskaffande medel för innevarande budgetår anvisats under anslagsrubriken Anskaffning av viss förbrukningsmateriel, avses huvudsakligen komma till användning för den lokala civilförsvarsutbildningen och övningar. Utredningens tidigare angivna förslag innebär i vad avser civilförsvarsutbildningen, att densamma skall i huvudsak äga rum i motsvarande omfattning som under år 1946, under det att civilförsvarsöv-

251 ningar skola hållas i ökad utsträckning. Till följd härav torde för budgetåret 1947/48 för ifrågavarande materielanskaffning erfordras anslagsmedel i större utsträckning än vad som beviljats för innevarande budgetår. Utredningen uppskattar medelsbehovet för nästkommande budgetår till 100 000 kronor. Den statliga civilförsvarsmaterielen representerar ett ekonomiskt värde avmycket betydande storleksordning. Det är därför av största vikt, att civilförsvar smaterielens förvaring och vård sker på ett betryggande sätt. Det kan förutsättas, att avsevärda kostnader komma att uppstå härför. Såsom ovan i detta kapitel framhållits har för innevarande budgetår till ifrågavarande ändamål anvisats ett belopp av 280 000 kronor. Utredningen föreslår emellertid, såsom tidigare anförts, att utöver den verksamhet, vartill nyssnämnda belopp avsetts, ytterligare förrådsverksamhet skall bestridas av statsmedel. Sålunda skall i huvudsak den av kommunerna utan rätt till statsbidrag bedrivna förrådshållningen av statlig civilförsvarsmateriel — med undantag för materiel till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst — bekostas med statsmedel. Vid beräknandet av de utgifter, som härigenom uppkomma för statsverket, har utredningen haft tillgång till vissa från länsstyrelserna inhämtade uppgifter. Enligt dessa uppgifter, vilka avse kalenderåret 1945, utgjorde kommunernas sammanlagda utgifter för förrådslokaler omkring 470 000 kronor och för förrådspersonal i egentlig mening omkring 260 000 kronor eller tillhopa 730 000 kronor. Häri ingå jämväl utgifter för vård av statlig materiel till ovannämnda speciella tjänstegrenar. Från sistnämnda kategori utgifter kan emellertid i detta sammanhang bortses, enär desamma torde vara synnerligen ringa. Enligt ovan angivna beräkningar skulle medelsbehovet för nu ifrågavarande ändamål uppgå till (280 000 + 73Ö 000 = ) 1 010 000 kronor. Det torde icke vara uteslutet, att ytterligare medel, särskilt för den verksamhet för vilken det ekonomiska ansvaret skall övergå från kommunerna till statsverket, komma att erfordras härutöver. Kommunerna ha nämligen med hänsyn till de betydande utgifter, som förrådshållningen av civilförsvarsmateriel krävt, visat viss återhållsamhet vid beviljandet av medel till nämnda ändamål. Till följd härav har på vissa håll materielens vård icke varit fullt tillfredsställande. Utredningen vill emellertid begränsa sig till att uppskatta medelsbehovet för förvaring och underhåll av viss materiel m. m. under instundande budgetår till i runt tal 1 000 000 kronor. Under anslaget till civilförsvarsmaterielens förvaring och vård torde även böra beräknas medel till bestridande av kostnaderna för översyn och drift av de offentliga alarmeringsanläggningarna. Vad översynen beträffar utföres densamma för närvarande av en av civilförsvarsstyrelsen anställd montör. T och med statens övertagande av hela ansvaret för alarmeringsanläggningarnas underhåll och vård, erfordras en ökning av antalet montörer till fyra. I samband därmed uppkommande behov av ytterligare tre bilar jämte erforderliga verktyg beräknas draga en kostnad av 43 000 kronor. De årliga

252 kostnaderna för de fyra montörerna — avlöning, resekostnads- och traktamentsersättningar samt kostnader för drift och reparationer av bilarna — uppskattar utredningen till 84 000 kronor. Vidare bör beräknas ett belopp av 72 000 kronor för driftkostnader för alarmeringsanläggningarna samt ett belopp av 14 000 kronor för kostnader för reparation och underhåll av samma anläggningar. Under nästkommande budgetår skulle sålunda sammanlagda kostnaderna för översyn och drift av de offentliga alarmeringsanläggningarna uppgå till 213 000 kronor. Av det för innevarande budgetår under ansiagsrubriken Bidrag till kommuner för utbildning m. m. beviljade förslagsanslaget av 700 000 kronor är ett belopp av 300 000 kronor avsett till bidrag till vissa löpande kostnader för civilförsvarets verksamhet inom civilförsvarsområdena. Av Kungl. Maj:ts proposition 1946: 294 (s. 61) framgår, att ifrågavarande belopp å 300 000 kronor avsetts att täcka utgifterna för dels ersättning i vissa fall till ägare eller innehavare av fastighet, i vilken allmänt skyddsrum anordnats, för intrång i skyddsrumslokalens fredsmässiga utnyttjande, dels statsbidrag, som utbetalas enligt 70 § civilförsvarslagen eller utgår på grund av åtgärd enligt 76 § (61 §) samma lag, dels statsbidrag — med 2/3 — för abonnemang av telefoner i centraler, gruppstationer, rapportställen eller å andra platser, dels ock statsbidrag — med 2/3 — för driftkostnader för de offentliga alarmeringsanläggningarna, Nu angivna kostnader har utredningen föreslagit skola i framtiden helt åvila statsverket. Vid sina beräkningar för nästkommande budgetår av ovan omförmälda löpande kostnader för civilförsvarets verksamhet inom civilförsvarsområdena har utredningen, i vad avser ersättningarna till fastighetsägare haft vägledning av länsstyrelsernas till civilförsvarsstyrelsen ingivna anslagsberäkningar för samma budgetår. Enligt länsstyrelsemas beräkningar skulle sålunda nämnda ersättningar uppgå till i runt tal 94 000 kronor. Vad angår abonnemangsavgifterna uppskattar utredningen statens kostnader till i runt tal 70 000 kronor. Utredningen föreslår, att till här avsedda löpande kostnader för civilförsvaret inom civilförsvarsområdena — med undantag för driftkostnader för alarmeringsanläggningarna, vilka kostnader behandlats i samband med kostnaderna för civilförsvarsmaterielens förvaring och vård — för nästkommande budgetår beräknas ett belopp av i runt tal 175 000 kronor. Till gottgörelse till fastighetsägare m. fl. för anordningar och materiel m. m. beräknar utredningen medelsbehovet för budgetåret 1947/48 till samma belopp som för innevarande budgetår eller 50 000 kronor. Enligt utredningens förslag skall nämligen statsmedel alltjämt utgå till de ändamål, vartill ifrågavarande medel anvisats för innevarande budgetår. I detta sammanhang må framhållas, att ytterligare utgifter å detta anslag så småningom torde vara att förvänta med hänsyn till att Kungl. Maj:t med stöd av 29 § civilförsvarslagen ålagt aktiebolaget Stockholms spårvägar att i anslutning till det s. k. tunnelbanebygget anordna fullträffsäkra skyddsrum vid vissa stationer. Ifråga-

253 varande utgifter torde dock endast i begränsad omfattning uppkomma under instundande budgetår. I fråga om engångsanskaffning av materiel har utredningen förutsatt, att materielanskaffning för civilförsvaret i huvudsak skall åvila staten, samt angivit allmänna riktlinjer för ifrågavarande anskaffning. Utredningens ståndpunkt innebär bland annat, att viss materiel skall anskaffas redan under fredstid samt att omfattningen av anskaffningen under fredstid skall med avseende å behov samt materielens art och beskaffenhet närmare utredas av civilförsvarsstyrelsen. Meclelsbehovet för sådan anskaffning kan sålunda icke nu beräknas. I ett avseende torde emellertid behovet av medel för anskaffning av materiel kunna, beräknas, nämligen i fråga om alarmeringsanläggningar. Utredningen anser, att den påbörjade utbyggnaden av beredskapen i fråga om sådana anläggningar bör fortsättas. Under budgetåret 1947/48 torde medel för sådan utbyggnad erfordras enligt följande. Till nyanläggningar inom 50 orter böra beräknas 165 000 kronor. Till komplettering av befintliga anläggningar m. m. beräknas 50 000 kronor. Slutligen erfordras 210 000 kronor för utrustning till telefonalarmering. Det totala medelsbehovet för här ifrågavarande ändamål utgör sålunda (165 000 + 50 000 + 210 000 = ) 425 000 kronor. Inkomsten av viss försäljningsverksamhet tillföres nu förevarande anslag. Dessa inkomster kunna beräknas bliva tillräckliga för bestridande av jämte annat ovan angivna utgifter för alarmeringsanläggningar. Med hänsyn härtill behöver anslag till detta ändamål icke anvisas å riksstaten för budgetåret 1947/48. I ett tidigare avsnitt av detta betänkande har utredningen ingående behandlat frågan om det fortsatta utförandet av, bland annat, allmänna skyddsrum och vissa andra byggnadstekniska anordningar. I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen och däri framlagda förslag på området beräknar utredningen, i betraktande av den odisponerade behållning å det nuvarande skyddsrumsanslaget, som kan beräknas förefinnas vid utgången av innevarande budgetår, att nyanvisningen av medel till bidrag till kommuner för anordnande av allmänna skyddsrum bör kunna begränsas till 1 000 000 kronor. Härutöver bör såsom en särskild anslagspost under nyssangivna anslag i enlighet med utredningens tidigare förslag upptagas ett belopp av 3 000 000 kronor, avseende bidrag till kostnaderna för civilförsvarsåtgärder vid kommunala tekniska verk m. m.

254 Kap. IX. Specialmotivering' till författningsändringarna. 6§Utöver vad i den allmänna motiveringen anförts i förevarande hänseende (sid. 221) må framhållas, att värnplikt ej bör utgöra hinder för förordnande som civilförsvarschef eller ställföreträdare, därest vederbörligt uppskov kan utverkas. 10 §. Det har ansetts lämpligt att i bestämmelserna angående grunddragen av civilförsvaret intaga den av utredningen föreslagna principen om staten såsom i första hand ansvarig för civilförsvarets upprätthållande. Angående motiveringen för nämnda princip hänvisas till det föregående (sid. 236 o. t). 24 och 26 §§. Angående motiveringen för den föreslagna nya lydelsen av dessa lagrum hänvisas till den föregående framställningen (sid. 200 o. f.). 45 §. Utöver vad tidigare (sid. 238 o. f.) anförts beträffande de kommun i fortsättningen åvilande skyldigheterna med avseende å civilförsvaret må anföras följande. E n strävan vid kostnadsbestämmelsernas utformning har — utom önskemålet att genomföra en förskjutning av kostnadsansvaret från kommunerna till staten — varit att i möjligaste mån undvika ett mellan stat och kommun eller mellan flera kommuner delat kostnadsansvar för de olika civilförsvarsåtgärderna. De kostnader för civilförsvaret, som i fortsättningen avses skola bestridas av statsverket — d. v. s. huvudparten av kostnaderna — komma sålunda att direkt gäldas genom civilförsvarsmyndigheterna utan kommun såsom mellanhand. Undantag härifrån utgöra endast kostnader som avses under b), för vilka full ersättning skall utgå till kommun, samt under g) och i), till vilka statsbidrag utgår. Bortsett från nu angivna undantag skola å andra sidan de kommun åvilande skyldigheterna fullgöras utan rätt till gottgörelse av statsmedel. Utredningen har icke heller ansett påkallat med en uppdelning mellan två eller flera i civilförsvarsområde ingående kommuner av kostnader, som föranledas av de alltjämt kvarstående kommunala skyldigheterna med avseende å civilförsvaret. Den i paragrafen gjorda uppräkningen av de kommunala skyldigheterna är att anse som uttömmande. Kommun kan sålunda icke i denna sin egenskap åläggas andra förpliktelser i samband med civilförsvaret än i lagrummet sägs. Självfallet ankommer det jämväl i fortsättningen på kommun att

255 i egenskap av fastighetsägare o. s. v. vidtaga de åtgärder för civilförsvaret, som eljest åligga enskild. Statsbidragssystemet har bibehållits endast såvitt gäller allmänna skyddsrum och övriga under g) särskilt omnämnda anordningar samt inkvartering och därmed sammanhängande sociala åtgärder enligt i). Omfattningen av förstnämnda anordningar bestämmes i organisationsplanen. I likhet med vad hittills förutsatts (23 § fjärde stycket civilförsvarskungörelsen) bör organisationsplanen icke medföra skyldighet för kommun att vidtaga här avsedda anordningar, förrän medel finnas tillgängliga för täckande av beräknat statsbidrag. Statsbidragsgivningen förutsattes skola ske efter hittills tillämpade riktlinjer med undantag för den föreslagna höjningen av statsbidragsandelen. 46 §. Det har vid den begränsning av kommuns skyldigheter med avseende å civilförsvaret, som av utredningen förordats, icke ansetts lämpligt att bibehålla föreskriften om obligatoriskt utseende av särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap synes emellertid möjlighet böra finnas för Kungl. Maj:t att besluta härom (s. 223). 4 8 - 5 1 §§. De i 48 § verkställda ändringarna påkallas av statsbidragssystemets begränsning till endast vissa angivna kostnader. 49—51 §§ ha likaledes underkastats vissa jämkningar i enlighet med de ändrade bestämmelserna för kostnadsregleringen. 57 och 70 §§. Förstnämnda lagrum har i sin hittillsvarande avfattning inneburit skyldighet för vissa företagare att vidtaga anordningar till förhindrande av spioneri och sabotage m. m. först efter länsstyrelsens åläggande. Då rätten till ersättning av statsmedel enligt 70 § i enlighet härmed varit beroende av dylikt särskilt åläggande, torde företagarna i regel icke varit benägna att frivilligt ombesörja erforderliga åtgärders vidtagande. Anledningen till den nuvarande konstruktionen av lagrummet har enligt vad av förarbetena framgår varit svårigheten för den enskilde att avgöra om hans verksamhet vore av sådan väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, som i lagrummet avses. Därest i enlighet med den föreslagna lydelsen urvalet av ifrågakommande företag sker genom civilförsvarsstyrelsen, som därvid torde böra samråda med bland annat riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, äger nämnda skäl icke längre giltighet. Skyldighet att vidtaga här avsedda anordningar torde därför böra föreligga utan särskilt åliggande, såvitt gäller företag som av civilförsvarsmyndighet underrättats om hänförlighet till lagrummets tillämpningsområde. Med hänsyn till möjligheten till ersättning av statsmedel torde vara lämpligt, att åtgärder som i 57 § avses upptagas i särskild plan, som underställes länsstyrelsen för godkännande.

256 76, 81, 82 och 85 §§. Förevarande lagrum ha omarbetats till överensstämmelse med den av utredningen förordade principen om staten såsom i första hand ansvarig för civilförsvarets upprätthållande. Framhållas må, att förfogandekostnader skola gäldas av statsverket jämväl såvitt fråga är om anordnande av allmänna skyddsrum eller vidtagande av övriga i 45 § under g) omförmälda anordningar, vilkas utförande med statsbidrag ankommer på kommun.

257 Kap. X. Sammanfattning av utredningens förslag. Med hänsyn till den hittillsvarande och alltjämt pågående utvecklingen av anfallsmedlen framstår civilförsvaret som en allt betydelsefullare del av totalförsvaret. Så länge den utrikespolitiska situationen tvingar oss att hålla ett militärförsvar, måste vi därför också upprätthålla ett civilförsvar av motsvarande slagkraft. Detta civilförsvar har två huvuduppgifter, nämligen att genom förebyggande åtgärder stärka samhällets motståndskraft i krig främst genom påverkan av samhällsutvecklingen i stadsplanefrågor och dylikt samt genom skyddsrumsbyggande, att upprätthålla en i fredstid förberedd slagkraftig beredskapsorganisation, som är beredd att möta olika situationer i en framtida hemortsbekämpning. I fredstid torde en förskjutning av verksamhetens tyngdpunkt böra ske till förmån för passiva åtgärder.

A. Civilförsvarets omfattning och uppgifter. Dessa förbli i stort sett oförändrade i förhållande till nu gällande lagstiftning. Särskilt må framhållas: 1) det nuvarande sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret bibehålles (sid. 92 o. f.), 2) den nuvarande samordningen av brandväsendet och civilförsvaret bibehålies likaledes (sid. 96 o. f.), 3) ordnings- och bevakningstjänsten utvidgas genom att landstormspolisen överföres till civilförsvaret (sid. 113 o. f.j, 4) utrymmnings- och socialtjänsten tillmätes ökad betydelse och utrymningsplanläggningen förordas i viss mån omlagd (sid. 110 o. f.), 5) rikstrafikledningen föreslås i krig ingå i civilförsvarsstyrelsen och ifred förberedas av trafikkommissionen eller riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (sid. 126 o. f.j, 6) regionalt föreslås trafikledningen i krig ingå i länsstyrelsen (sid. 125), 7) frågan om upprättandet av särskilda civilförsvarskolonner bör bli föremål för fortsatt utredning (sid. 127 o. f.),

B. Civilförsvarets verksamhet under fred. Denna föreslås få följande omfattning i stort: 8) planläggning skall genomföras till alla delar och i regel (gäller ej t, ex. inkvarteringsdetaljer) kontinuerligt underhållas (sid. 130 o. f.), 9) utbildning skall äga rum i viss utsträckning och civilförsvarsplikten härvid bibehållas (sid. 130 o. f.j, 10) 10 timmars utbildning i brandskydd och sjukvård meddelas i folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt (sid. 143 o. f.), 17—1806 tti

258 11) i samband med de värnpliktigas första tjänstgöring meddelas viss utbildning i civilförsvar (sid. 146), 12) i samband med de värnpliktigas efterutbildningsövningar bör jämväl inläggas kortare repetition i civilförsvar (sid. 146), 13) för 18-åriga kvinnor föreskrives 10 timmars tilläggsutbildning i sjukvård, dock endast inom orter med särskilt civilförsvar (sid 146 o. f.j, 14) inom verkskyddet och det allmänna civilförsvaret utbildas allt befäl jämte ställförträdare (sid. 147 o. f.), 15) härjämte utbildas även övrig inskriven personal utom den som på grund av sin verksamhet i fred kan anses besitta erforderliga kunskaper för sin civilförsvarstjänst eller på grund av civilförsvarstjänstens mindre kvalificerade beskaffenhet icke är i behov av särskild utbildning i fred (sid. 148 o. i'.), 16) repetitionsutbildning bör i mån av behov ifrågakomma endast för den särskilt inskrivna personalen (sid. 149 o. f.), 17) utbildningen bör i huvudsak bedrivas på sätt hittills varit fallet, d. v. s. genom civilförsvarsorganens försorg men med insatser jämväl från de frivilliga organisationerna (sid. 143 o. f.), 18) utöver den obligatoriska utbildningen bör jämväl förekomma frivillig utbildning i av riksluftskyddsförbundet anordnade kurser (sid. 140), 19) övningar med i civilförsvaret inskriven personal böra äga rum i viss utsträckning, lämpligen så att under en tioårsperiod inom samtliga mera, betydelsefulla orter en övning äger rum (sid. 150), 20) i samband med utbildning och övning bör, med undantag för skolutbildningen och tilläggsutbildningen för 18-åriga kvinnor, utgå skälig ersättning för förlorad arbetsinkomst samt viss timlön för hela tjänstgöringstiden (sid. 150 o. i'.), 21) stadsplaneringsfrågor tillmätas stor betydelse, och centralmyndigheten bör undersöka möjligheterna att effektivare än hittills i dessa hänseenden tillgodose civilförsvarets krav (sid. 155 o. f.), 22) anordnande av bergverkstäder förordas (sid. 164), 23) fullträffsäkert skydd för vitala delar av kommunala tekniska, verk förordas, varvid statsbidrag till kostnaderna skall utgå (sid. 164 o. t'.), 24) enskilda skyddsrum anordnas enligt hittills gällande normer, men föreslås skola i tekniskt hänseende helt färdigställas (sid. 184 o. f.), 25) skyddsrumsskyldighet anses liksom tidigare böra föreligga inom orter där särskilt civilförsvar organiseras, samt avses endast gälla för nybygg nåder (sid. 184 o. f.), 26) i vad gäller bostadshus och motsvarande begränsas skyldigheten till byggnader med en sammanlagd lägenhetsyta av minst 360 kvm (sid. 203 o. f.), 27) kostnaderna för enskilda skyddsrum bestridas liksom tidigare helt av fastighetsägaren (sid. 245), 28) i orter med mer än 30 000 invånare anordnas friliggande fullträffsäkra skyddsrum för 10—20 % av befolkningen, vilka skyddsrum betraktas som offentliga och bekostas av det allmänna (sid. 190 o. f.),

259 29) allmänna skyddsrum anordnas i den omfattning, som fastställes i organisationsplanerna, och huvudsakligen i samband med uppförande av ny1 > yggnader samt genom anordnande av friliggande anläggningar (sid. 193 o. f.), 30) i orter med mer än 30 000 invånare anordnas även fullträffsäkra allmänna skyddsrum, vilka i viss utsträckning avses till skydd för värdefullare civilförsvarsmateriel (sid. 194 o. f.), 31) källarmursgenombrott skola iordningställas, när läget på arbetsmarknaden så medger (sid. 197), 32) erforderlig materiel för civilförsvaret skall vara redan i fredstid anskaffad eller kunna i ett krigsläge genom rekvisition eller tillverkning inom skälig tid anskaffas (sid. 151 o. f.).

C. Civilförsvaret organisation. Denna föreslås i huvudsak oförändrad i förhållande till nu gällande lagstiftning. Särskilt må framhållas: 33) civilförsvarsstyrelsen bibehålles som en direkt under Kungl. Maj:t verkande centralmyndighet, som utövar ledningen av civilförsvaret, och föreslås få en reglerad personalstat (sid. 210 o. f.), 34) inom länsstyrelselserna bibehållas försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer (sid. 217 o. f.), 35) polischefsdistrikten bibehållas som enhet för civilförsvarsområdena, med skyldighet ej blott för polis- eller brandchef utan även för övriga befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst att mottaga förordnande som civilförsvarschef (sid. 220 o. f.), 36) visst arvode bör utgå även i fredstid till civilförsvarschef och i förekommande fall till ställföreträdare (sid. 222 o. f.) 37) riksluftskyddsförbundet förutsattes fullfölja sin verksamhet i huvudsakligen samma omfattning som hittills (sid. 223 o. f.) 38) Sveriges industriförbund föreslås böra utöva viss rådgivande och kontrollerande verksamhet i fråga om industriens civilförsvar (sid. 227 o. f.). i). Kostnaderna för civilförsvaret. Dessa fördelas på följande sätt: 39) den nuvarande skyldigheten för kommun att med statsbidrag svara för det allmänna civilförsvarets upprätthållande ersattes med principen att staten, där ej annat i civilförsvarslagen särskilt angives, skall stå för civilförsvarets kostnader (sid. 236 o. f.), 40) bland kommunernas åligganden med avseende å civilförsvaret under fredstid märkes skyldighet att anordna, allmänna skyddsrum, källarmursgenonibrott och andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur enligt organisationsplan, varvid statsbidrag med minst tre fjärdedelar av kostnaden skall utgå (sid. 244), 41) under tid, då civilförsvarsberedskap råder, föreslås kommunerna skola utan kostnad för statsverket ställa till civilförsvarets förfogande kommu-

260 nalanställd personal (polis- och brandpersonal m. fl.) jämte av kommun innehavd materiel eller annan egendom, som enligt organisationsplanen avses skola tagas i anspråk för civilförsvaret (sid. 245), 42) kommunernas skyldigheter i övrigt i samband med civilförsvaret, vilka uttömmande uppräknas i civilförsvarslagen, äga karaktär av undantag från*, den under 40) angivna huvudprincipen och motiveras av praktiska skäl t. ex. tillhandahållande av lokaler för utbildning (sid. 244), 43) med avseende å det särskilda civilförsvaret (hemskydd och verkskydd) föreslås de nuvarande skyldigheterna för enskild att bestrida vissa kostnader skola bibehållas (sid. 245).

261 Särskilda yttranden. Särskilt yttrande av herr Thapper och fröken Öberg. Enligt utredningens förslag skall — utöver den grundläggande utbildning i brandskydd och olycksfallsvård, som föreslås äga rum i skolorna — för kvinnor i åldern 18 år ske en tilläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar per år. I motsats till utbildningen i skolorna, som föreslås skola ske för landet i sin helhet, skall utbildningen i sjukvård för de 18-åriga kvinnorna begränsas till orter med särskilt civilförsvar. Utredningen har i betänkandet konstaterat, att clen tidigare grundläggande ungdomsutbildningen, som endast meddelats de civilförsvarspliktiga, vilka haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom områden med särskilt civilförsvar, icke »varit helt lämplig med hänsyn till den stora rörlighet i bosättningshänseencle, som utmärker de yngre årsklasserna». Denna olägenhet synes vidlåda även den nu föreslagna tilläggsutbildningen för de 18åriga kvinnorna. Det finnes sålunda inga garantier för att kvinnor med denna tilläggsutbildning stanna inom områden med särskilt civilförsvar, liksom att inte en inflyttning dit äger rum av kvinnor efter fyllda 18 år, som icke undergått sådan tilläggsutbildning. Värdet av den föreslagna obligatoriska tilläggsutbildningen för kvinnor i denna ålder endast på orter med särskilt civilförsvar synes oss därför på intet sätt motsvara därmed förenade olägenheter och kostnader. Utredningens påpekande i det föregående om att en sådan utbildning eller dess ytterligare utsträckning äger visst samband med den husliga utbildningens ordnande, synes icke böra tillmätas större betydelse, då sist nämnd utbildning bör ordnas i annat sammanhang. Argumentet från utredningens sida, att med denna extra utbildning för kvinnorna skapa motsvarighet till den ytterligare utbildning i civilförsvarstjänst som förekommer för män i värnpliktsåldern, är knappast bärande. Någon verklig likställighet i utbildning för samhällets skydd mellan de unga männen och kvinnorna skapas ej härigenom. Erfarenheterna från det andra världskriget torde å andra sidan ha visat, att cle vuxna kvinnornas insatser — icke minst vid vårdnaden om hem och barn — ingalunda stått männens efter, utan varit om möjligt en ännu betydelsefullare faktor för samhällets motståndskraft vid krig eller därav föranledda förhållanden. Vi äro av den bestämda uppfattningen, att utöver den obligatoriska utbildning, som föreslagits för skolorna, det för civilförsvaret bästa resultatet ernås genom frivilliga insatser från medborgarnas sida och utan påläggande av tvång. Härav följer att vi anse, att utbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år — i den mån den kan anses nödvändig ur civilförsvarets synpunkt eller av andra orsaker — uteslutande bör ske på frivillighetens väg.

262 Särskilt yttrande av herr

Linderot.

Enligt utredningens förslag, vilket av mig biträtts, skall tilläggsutbildning i sjukvård under högst tio timmar meddelas kvinnor i åldern 18 år. I motsats till utreclningsmajoriteten anser jag, att jämväl under denna utbildning rätt till ersättning för de deltagande bör gälla på samma sätt som vid övrig obligatorisk utbildning. De skäl som av utredningen anförts för medgivande av ersättning under civilförsvarsutbildning synas mig äga giltighet jämväl såvitt gäller nu avsedda kategori. Ej minst av psykologiska skäl anser jag det olyckligt, om avsteg från principen om ersättning skulle göras i nu förevarande fall.

Särskilt yttrande från herrar

Md8tad,

Lemmel

och

Lundquist.

Utredningens majoritet har i fråga om den grundläggande utbildningen för kvinnor förordat att denna — utöver den obligatoriska skolutbildningen — skulle omfatta tilläggsutbildning i sjukvård allenast för 18-åriga kvinnor. Krigserfarenheterna visa emellertid att kvinnornas insatser på hemmafronten äro väl så betydelsefulla som männens, icke minst då det gäller omhändertagande och vård av krigsskadade. Då därjämte mera allmänt utbredda kunskaper i fråga om bland annat bibringandet av första hjälp vid olycksfall får anses fylla en viktig social uppgift i fred anse vi att tilläggsutbildning i sjukvård årligen bör meddelas ytterligare en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år. Härigenom skulle även ernås större överensstämmelse mellan männens och kvinnornas civilförsvarsutbildning. Enligt utredningens förslag skola nämligen de värnpliktiga männen bibringas civilförsvarsutbildning — utöver utbildningen i skolorna — i samband med militärutbildningen dels under första tjänstgöringen dels under efterutbildningsövningen, som i regel infaller i 35—38-årsåldern. Genom att tilläggsutbildning i sjukvård meddelas även en äldre årsklass kvinnor kommer jämväl de ölägenheter, som sammanhänga med en i de yngre åren mera omfattande flyttning mellan olika orter, att i icke oväsentlig grad motverkas. Med hänsyn till det ovan anförda anse vi det önskvärt och berättigat att obligatorisk tilläggsutbildning i sjukvård meddelas kvinnor dels i 18-årsåldern, dels i 35—40-årsåldern.

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Statsförfattning.

Rättsskipning.

Vattenväsen.

Fångvård.

Allmän statsförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunikationsväsen.

finansväsen.

Pollti.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvlitt. Betänkande med förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [1]

Försäkringsväsen.

Hälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. [6] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9]

Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [4]

Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 2. [5] Betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. [21 Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [81

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1047. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1806 46