SOU

1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 9,

Beteckning: SOU 1947:34
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

= djfs National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:34 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

GYMNASIET

S T O C K H O L M 19 4 7

Statens offentliga utredningar 1947 K rono1 ogi 11

1. Kollektiv tvätt. Betänkande med förslag att underlätta hushällens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. Jo. 3. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 4. Betänkande med förslag till standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Haeggström. 126 s. K. 5. 1944 års militärs] uk vårdskommittés betänkande. Del 2. Beckman. 170 s. Fö. 6. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium i Kiruna m. m. Idun. 64 s. K. 7. Betänkande m e d förslag angående lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. Marcus. 132 s. J o . 8. Betänkande m e d försteg angående fiskets administration m. m. Kihlström. 155 s. Jo. 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m . Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. Beckman. 166 s. E. 10. Betänkande med förslag rörande olvilförsvairets organisation m. m. Beckman. 262 s. S. 11. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. Idun. 148 s. E. 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskapsverkets organisation. Marcus. 114 s. Fi. 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. F o . 15. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till lönereglering för övningslärare. S v . Tryckeri AB. 370 s. Fi. 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om erkännande och verkställighet av domar i brottmål m. m. Norstedt. 24 s. Ju. 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 144 s. Ju.

förteckning

18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och kommunala tjänster samt sådana yrken och] befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. V. Petterson. 288 s. S. 20. Elkraftutredningens redogörelse nr 2 : 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning] och förslag angående särskilda barnbidrag och bi<l dragsförskott m. m. V. Petterson. 114 s. S. 22. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med skrot, lump och begagnaU gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med forslad till statens allmänna avlöningsreglemente m. m l Marcus. 289 s. Fi. 24. Betänkande rörande ett centralt arbetsmarknads-I organ. Norstedt. 220 s. S. 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. I 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utred-I ningen. Del 2. Saneringen a v stadssamhäHenaJ bebyggelse. Organisationen a v läne- och bidragsJ verksamheten för bostadsändamål. Idun. 598 s. S. 27. Betänkande med förslag till ändrad ordning b e J träffande vissa helgdagar.. Katalog och Tidskriftstryck. 75 s. E. 28. Stuveriverksamheten i svenska hamnar. Haegg ström. 110 s. H. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Haagg ström. 118 s. H. 30. Betänkande med förslag till lag om regionkommu ner m. m. Beckman. 214 s. S. 31. Betänkande med förslag angående utbildning a\ befäl för handelsflottan m. m. Idun. 264 s. H. 32. Utredning med synpunkter på sågverksdriften Norrland och förslag angående inrättande av er central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta Jo. 33. Redogörelse i sammandrag för utredning rörand planering av jordbruket och skogsbruket i Neder torneå kommun. V. Petterson. 180 s. 6 pl. 1 karta. Jo 34. 1940 års skolutrednings betänkanden och utred ningar. 9. Gymnasiet. Idun. 622 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

1947:34

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH UTREDNINGAR

GYMNASIET

S T O C K H O L M 1947 I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

INNEHÅLL Sid.

Skrivelse till Konungen Kap. I. Gymnasiet som särskild skolform Kap. II. Organisation och lärjungerekrytering Kap. III. Studiegång och studieresultat A. Lärjungar intagna i gymnasiet åren 1934 och 1935 B. Lärjungar i ringarna I4—III* samt I 3 och II 3 vid slutet av vårterminen 1939 C. Lärjungarnas betygsresultat D. Studentexamen E. Arbetstiden på gymnasiet Kap. IV. Fyllnadsprövningar i studentexamen Kap. V. Gymnasieelevernas tillämnade levnadsbanor Kap. VI. Yttranden om den nuvarande gymnasieorganisationen Kap. VII. Gymnasiets utsträckning och mål 1. Gymnasiets gräns nedåt 2. Gymnasiets gräns uppåt 3. Gymnasiets mål Kap. VIII. Gymnasiets linjedelning och differentiering Kap. IX. Intagning, flyttning och kvarsittning Kap. X. Studentexamen A. Historik och nuvarande bestämmelser B. Kritiken mot studentexamen C. Studentexamen i några andra länder D. Skolutredningens förslag Kap. XI. Lärjungarnas fördelning på undervisningsavdelningar Kap. XII. Undervisningsplan A. Allmän motivering till undervisningsplanen B. Kursplaner Förslag och önskemål Bilagor

5 9 28 50 50 60 65 74 84 88 100 113 140 140 153 186 192 255 279 279 287 305 314 368 377 377 422 549 553

Till

Konungen.

Genom nådigt beslut den 22 november 1940 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa utredning rörande skolväsendets organisation m. m. och framlägga därav föranledda förslag. Angående kommitténs sam-

tidigt förordnade ledamöter samt hos kommittén tjänstgörande sekreterare m. m. har uppgift lämnats i den skrivelse, med vilken kommittén, 1940 års skolutredning, den 23 oktober 1945 överlämnat sitt betänkande IV. Skolpliktstidens skolformer. 1. Allmän organisationsplan. I det yttrande till statsrådsprotokollet den 22 november 1940, varmed chefen för ecklesiastikdepartementet inför Kungl. Maj:t anmälde ärendet om tillsättandet av förevarande kommitté och som återfinnas i skolutredningens betänkande I. Skolan i samhällets tjänst, äro angivna åtskilliga frågor, som borde behandlas av skolutredningen. En viktig plats bland dessa intager frågan om gymnasiet. Här stode, säger departementschefen, frågan om gymnasiets organisation i förgrunden. Den nuvarande formen för differentieringen av gymnasiets högre stadium hade utsatts för allvarlig kritik, och förslag hade framkommit, som ginge ut på upprättande av fastare linjer, bland dem en särskild nyspråklig linje. Därutöver förelåge viktiga uppslag, nämligen om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer, syftande till fortsatt praktisk utbildning eller ledande direkt ut i arbetslivet. Dessa frågor borde utredas och i samband därmed även frågan om avgångsexamen övervägas. Vid utredningen rörande gymnasiets organisation borde beaktas de resultat, som skolöverstyrelsen kommit till i framställning om försök med nyspråkliga linjer, liksom även redan verkställda utredningar rörande studentexamen och däröver avgivna yttranden. De sålunda givna anvisningarna ha av skolu I redningen beaktats vid det undersöknings- och utredningsarbete angående gymnasiet, som skolutredningen utfört. För att vid detta arbete biträda skolutredningen i fråga om olika läroämnen ha av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallats följande experter, nämligen: lektorerna G. R. E. Lindeskog (kristendomskunskap), C. G. Larsson (modersmålet) och N. G. Carlsson (latin), numera professorn H. I. During (grekiska), lektorn A. F. Mante (tyska), numera lektorn O. I. Björkhagen (engelska), lektorerna Karin Elisabet Ringenson (franska), W. R. S. Tham (historia med samhällslära) och J. G. Westin (geografi), numera rektorn S. F. P. Silén (filosofi), lektorn A. R. Nyhlén (matematik), numera lektorn K. E. J. Näsmark (biologi med hälsolära), numera rektorn T. V. Wetterblad (fysik), lektorn E. G. R. T. Nordefeldt (kemi), teckningsläraren K. A. R. Bendelius (teckning), musikläraren C. A. Ahlberg (musik) samt gymnastiklärarna G. H. Lindau och Anna (Annickan) Edde (gymnastik med lek och idrott). Sedan professor During på därom gjord anhållan entledigats från det honom lämnade uppdraget, h a r departementschefen uppdragit åt lektor Carlsson att vara expert även för ämnet grekiska. Därjämte har skolutredningen biträtts av rektorn S. K. O. Olsson Nordberg vid behandlingen av vissa med studentexamen sammanhängande frågor, av numera t. f. förste aktuarien T. O. Widstam vid vissa statistiska undersök-

7 ningar m. ni. och av f. d. undervisningsrådet H. Wallin vid utförandet av vLssa kostnadsberäkningar m. m. Sedan skolutredningen nu avslutat sitt arbete i fråga om gymnasiet, får skolutredningen i underdånighet överlämna betänkande IX. Gymnasiet. Stockholm den 31 december 1946. Underdånigst GÖSTA BAGGE ANUR/E

KARIN

GARDELL

ELISABETH

FREORIKSSON

URBAN

HJÄRNE

GUSTAF

IVERUS

SIGRID

JONSSON

BROR

JONZON

BERTIL

KARNELL

MARTIN

KOLMODIN

KARL

KÄRRE

NILS

TOR

VIKTOR

FR.

SANDRERG

ERIK

WELLANDER

DAHR

PERSSON

Kap. I. Gymnasiet som särskild skolform. I tidigare avgivna betänkanden rörande skolpliktstidens skolformer ha vi behandlat jämväl den del av läroverket, som nu betecknas som realskola. Denna skolform faller väl icke helt inom ramen av en 8-årig eller, i sin på 6-årig grundskola byggda gestaltning, ens inom ramen av en 9-årig obligatorisk skola, men den står till arbetsområde och studiemål den allmänna folkskolan i dess högre stadium så nära, att den i en framtida enhetsskola måste infogas som ett led i den för alla barn i ifrågavarande ålder gemensamma obligatoriska ungdomsskolan. Helt utanför skolpliktstiden faller däremot den del av läroverket, som sedan 1904 års skolreform kallats gymnasiet och vars främsta uppgift varit att på den i realskolan lagda grunden meddela den bildning, som erfordras för studier vid universitet och likställda högskolor. Utbildningen i denna skolform, som är helt frivillig och får sin särskilda karaktär främst av det strängare begåvningsurvalet och lärjungarnas större mognad, skall i det följande bliva föremål för närmare utredning. Den uppdelning i realskola och gymnasium, som alltsedan 1904 års skolreform kännetecknar det svenska läroverket, är i och för sig ingenting självklart. Från 1849 års stora omorganisation och fram till denna reform var det svenska »elementarläroverket» en organisatorisk och pedagogisk enhet med en efter år 1869 på nio klasser fördelad sammanhängande undervisningsplan, som nådde sin avslutning först med den nionde årskursen. De fyra högsta klasserna, vanligen kallade sjätte nedre, sjätte övre, sjunde nedre och sjunde övre, betraktades visserligen som tillhörande »gymnasiet», men någon särställning i organisatoriskt hänseende hade denna del av skolan icke. Läroverket som helhet hade till uppgift dels att meddela allmän medborgerlig bildning, dels att förbereda för studier vid universitet och högre tillämpningsskolor. Detta är ingen enastående ordning. De tysktalande ländernas traditionella »Gymnasium» har praktiskt taget motsvarat det svenska odelade läroverket. Om i Schweiz de läroanstalter, som förbinda sekundär- eller distriktsskolan med högskolorna, vanligen bygga på åttonde eller nionde skolåret, har dock den närmast föregående lärogången i stor utsträckning karaktär av »progymnasium».

10 I Norge är gymnasiets huvudtyp 5-årig, byggande på 7-årig folkskola med undervisning i engelska i de två högsta klasserna. Denna skolform motsvarar alltså hela det svenska läroverket, realskola och gymnasium, dock med gränsen mellan folkskola och högre skola annorlunda dragen, i det att grundskolan är längre men vissa till den högre skolan hörande kursmoment nedskjutna i folkskolan. Gymnasiets två lägsta klasser löpa dock parallellt med den 3-åriga realskolans, vilket möjliggör övergång. Men för landsbygdsungdom finnas särskilda 4-åriga landsgymnasier, byggande på landsfolkskola (utan främmande språk) och sex månaders fortsättningsskola eller motsvarande undervisning. I Holland kunna den högre skolans huvudformer sägas förbinda folkskola och högskola genom en sammanhängande 6-årig, i vissa fall 5-årig lärogång. I andra skolorganisationer kan mer eller mindre tydligt urskiljas en uppdelning i realskolstadium och gymnasiestadium, även om gränsen mellan dessa stadier dragés olika. Danmark har 3-årigt gymnasium, byggt på avslutad 4-årig realskola eller mellanskola. Dock kan till realskolan anknytas en realklass, parallell med gymnasiets första ring. Även Finland har i regel 3-årigt gymnasium, byggande på avslutad mellanskola. De klassiska lyceerna sakna dock mellanskola och latinet inträder redan i andra klassen. I Italien för ett lyceum, klassiskt eller modernt, på 5 år från den 3-åriga mellanskolan till högskolan. I vissa länder avtecknar sig ett särskilt gymnasiestadium, om ock avgränsningen mot realstadiet är mindre klart markerad än i Sverige. I Ryssland omfattar det tredje stadiet i den polytekniska skolan, som är avsett för barn i åldern 15—18 år och som bildar underlag för högskolestudier, tre årsklasser, vilkas kurs anges bilda en direkt fortsättning av det andra, för barn i åldern 12—15 år avsedda stadiet. I Frankrike skulle den 3-åriga andra cykeln av lyceet närmast motsvara det svenska gymnasiet, men latinstudiet är obligatoriskt 6-årigt, och även grekiskan griper djupt ned i den 4-åriga första cykeln, med början det tredje lyceiåret. De anglosachsiska länderna ha dels enhetligt läroverk, dels ett gymnasiestadium skilt från ett lägre läroverksstadium och kunna sålunda sägas ge prov på båda grundtyperna. De engelska secondary schools mottaga i regel sina lärjungar i 11-årsåldern och föra dem med obruten lärogång till the School Certificate Examination, som avlägges vid 16 eller 17 års ålder och som under vissa villkor berättigar till inträde vid vissa universitet. Det blir emellertid allt vänligare, att lärjungarna efter denna examen stamia kvar i skolan för ett eller två års specialiserade studier; de kunna därpå avlägga the Higher Certificate Examination, som berättigar till inträde vid universitet utan särskild

11 inträdesexamen. Detta senare skolstadium skulle med hänsyn till arbetsuppgiften närmast kunna jämföras med det svenska gymnasiets differentierade stadium. I Förenta staterna kan undervisningen mellan folkskola och universitet meddelas, om den elementära skolan är 7- eller 8-årig, av en 4-årig High School, men om, såsom nu blir allt vanligare, den elementära skolan är 6årig, antingen av en odelad 6-årig High School eller av en särskild 3-årig Junior High School och en särskild 3-årig Senior High School. Gränsen mellan läroverk och högskola är emellertid dragen på annat sätt än i Sverige, i det att de två första åren vid ett college närmast svara mot det differentierade stadiet i ett svenskt gymnasium. över huvud är det alltid svårt och vanligen omöjligt att draga upp längre gående paralleller mellan skilda länders skolorganisationer, då de olika utbildningsstadierna till omfattning och studiemål endast delvis eller alls icke svara mot varandra. Tydligt är dock, att behovet av tidigare möjlighet till avgång med avrundade och avslutade kurser på skilda håll lett till att läroverket uppdelats i skilda stadier, vanligen ett lägre real- eller mellanskolestadium och ett högre gymnasiestadium. I Sverige utformades redan vid 1870 års riksdag huvudtankarna i det program, som sedan i över trettio år betecknade andra kammarens ståndpunkt i läroverksfrågan: det allmänna läroverkets hela lägre avdelning, närmare bestämt dess fem lägre klasser, skulle göras till en skola för allmän medborgerlig bildning. I en kungl. proposition till 1873 års riksdag föreslogs, att latinets begynnande läsning skulle framflyttas till fjärde klassen samt att till tjänst för de lärjungar, som lämnade läroverken utan att nå fram till studentexamen, lärokurserna skulle bringas till en viss avslutning dels i tredje, dels i femte klassen. »Då undervisningen är till för dem som undervisas och icke tvärtom», säger ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg i sitt anförande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde den kungl. propositionen, »så synes det vara billigt, att samma fördel av en studiernas avslutning till ett visst mått, som lämnas ett fåtal vid dess avgång från läroverkets högsta avdelning, även beredes det flertal, som utgår från en lägre». Propositionen vann riksdagens bifall. De avsedda kursavslutningarna blevo i den sedermera utfärdade nya läroverksstadgan visserligen endast ofullständigt utförda, men det syfte de skulle tjäna var i organisationen erkänt, och ett viktigt steg hade tagits till förverkligande av andra kammarens reformprogram. P å 1890-talet trädde fordran på inrättandet av en examen på läroverkets mellanstadium i förgrunden av reformprogrammet. År 1896 uttalade sig sålunda andra kammarens tillfälliga utskott (nr 1, utlåtande nr 22) för »att en medborgerlig examen, avsedd för dem, som vid ungefär 15—16 års ålder utgå i det praktiska livet, och medförande kompetens till vissa yrken och

statsanställningar samt till inträde i vissa fackskolor, införes», ävensom för »att de allmänna läroverken så ombildas, att de kunna förbereda till avläggande av denna examen». År 1899 enade sig slutligen riksdagens båda k a m r a r om en anhållan hos Kungl. Maj:t »om utarbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önska sluta sin skolgång, samt till de ändringar i läroverkens organisation, som därmed stå i samband». Riksdagsbeslutet föranledde tillsättandet av 1899—1902 års läroverkskommitté. I överensstämmelse med denna kommittés förslag utarbetades den kungl. proposition, som förelades 1904 års riksdag och av denna bifölls, varefter den beslutade omorganisationen brag tes till verkställighet genom läroverksstadgan av år 1905. Beslutet om 1904 års läroverksreform grundade sig å ena sidan på erfarenheten av samhällslivets och näringarnas stigande behov av ökad allmän medborgerlig bildning, å andra sidan p å en klarnande insikt om läroverkets plikt att bättre sörja för flertalet av sina lärjungar. Statistiken visade, att av de allmänna läroverkens lärjungar endast omkring en fjärdedel verkligen avlade studentexamen och alltså fullföljde den enhetliga undervisningsplanen fram till slutmålet. De återstående tre fjärdedelarna försvunno på olika stadier av den nioåriga vägen utan att ha nått det föresätta målet och alltså utan att ha fått en på lämpligt sätt avrundad och avslutad medborgerlig bildning. Genom att dela upp läroverket i två klart skilda »avdelningar», realskola och gymnasium, skulle man få samhällets behov av en allmän medborgarskola ovanför folkskolan tillgodosett och tillika det allmänna läroverket bättre lämpat för flertalet av dess lärjungar. Man skulle därjämte vinna att ett för de ungas framtid avgörande val kunde uppskjutas: först inför gymnasiets tröskel behövde avgörande träffas, om en lärjunge över huvud taget skulle »gå studievägen» och i sådant fall vilken av de två studievägarna, den reala eller den klassiska, han skulle välja. Enligt 1904 års riksdags beslut i skolfrågan delades alltså det då 9-åriga läroverket horisontalt i en enhetlig lägre avdelning, realskolan, med uppgift att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, och en linjekluven högre avdelning, gymnasiet, med särskilt ändamål, utöver realskolans allmänbildande uppgift, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. Då emellertid realskolan gjordes 6-årig och gymnasiet 4årigt, byggt på näst högsta klassen i realskolan, kom dennas s. k. avslutningsklass att gå parallellt med gymnasiets lägsta ring; det högre allmänna läroverket som helhet var alltså enhetligt endast i de fem lägre klasserna.

13 Att utsträcka enhetligheten i läroverkets undervisningsplan till det sjätte året ansågs vid denna tid omöjligt. Den klassisk-humanistiska bildningen krävde ett 4-årigt latinstudium, den matematisk-naturvetenskapliga bildningen ansågs icke kunna lämna plats för något latinstudium alls, läroverket måste alltså fyra år före studentexamen klyvas vertikalt i en latinlinje och en reallinje. Anordningen med en särskild avslutningsklass för realskolans behov gjorde det möjligt att tämligen väl avpassa undervisningsplanen såväl för den 6-åriga som för den 9-åriga studievägen. Realskolans lärogång gjordes sammanhängande genom skolans sex klasser, så att kursen blev en inom sig sluten, med den sjätte klassen avrundad enhet. Syftet var att ge realskolan en självständig ställning i förhållande till gymnasiet, göra den till bärare av ett bestämt bildningsskikt mellan de båda, som fingo sin prägel av den avslutade folkskolan å ena sidan och studentexamen å den andra. Realskolans slutmål skulle markeras genom en examen, som kunde erhålla ett bestämt värde i det allmänna föreställningssättet och berättiga till inträde i vissa fackliga bildningsanstalter och till vissa anställningar i det allmännas tjänst. Även gymnasiets undervisningsplan utformades till en sammanhängande enhet, byggande på realskolans näst högsta klass. Tack vare att den inom sig slutna och enhetliga realskolkursens avrundande och avslutande bildningsmoment förlades till en särskild avslutningsklass kunde gymnasiets lärogång utan menlig dubbelläsning och därav betingad tidsförlust läggas i rak fortsättning av lärogången i realskolans fem lägre klasser. »Då emellertid», säger 1899 års läroverkskommitté i sitt år 1902 avgivna betänkande, »det väsentligaste av de kunskapsmoment, som blivit förlagda till sjätte klassen, i en eller annan form ingår i den lärokurs, gymnasiet i överensstämmelse med nämnda syfte har att bibringa, k a n gymnasiet, med fullföljande av sitt egentliga mål och utan förfång för detsamma, jämväl fylla sjätte klassens ovan angivna uppgift. Den lärjunge, som avlägger studentexamen, bör alltså hava inhämtat såväl den medborgerliga som den grundläggande vetenskapliga bildning, vilkas bibringande är det högre allmänna läroverkets mål». Om frågan, huruvida det nya gymnasiet med hänsyn till åldersstadium och studiegång bildade en lämpligt avgränsad organisk enhet, vid denna tid mindre uppmärksammades, så beror detta främst därpå, att de för riksdagen avgörande motiven för läroverksreformen så gott som uteslutande avsågo realskolan och dess elever. Enligt gängse åskådningssätt betraktades såsom redan nämnts läroverkets fyra högsta klasser sedan gammalt som en enhet för sig, karakteriserad av stadiets högre mognad och strängare elevurval; många lärjungar hade nämligen som mindre bekväma för studier lämnat läroverket före nedre sjätte klassen — avgång just från femte klassen ansågs som naturlig och tillråddes gärna.

14 Att 1904 å r s l ä r o v e r k s r e f o r m a v s å g att g ö r a g y m n a s i e t till e n i n o m sig slut e n enhetlig s k o l f o r m m e d eget m å l f r a m h å l l e s e m e l l e r t i d u t t r y c k l i g e n i l ä r o v e r k s k o m m i t t é n s a l l m ä n n a m o t i v e r i n g för g y m n a s i e t (s. 236 ff.): »Vid ett flyktigt betraktande kan måhända synas, som om den organisation och det mål, som för gymnasiet föreslagits, så nära överensstämde med den nuvarande anordningen av läroverkets högre stadium, att däri nästan ingen annan ändring blivit vidtagen, än att åt de fyra översta årsklasserna återgivits deras gamla, ännu ej helt utdöda namn »gymnasium». Sedan gymnasium och trivialskola år 1849 sammanslogos till en läroanstalt, hava nämligen sjätte och sjunde klasserna, utan att genom någon examen vara skilda från det lägre skolstadiet, dock alltjämt betraktats såsom läroverkets gymnasialavdelning, där företrädesvis lärare med högre kompetens, lektorer, undervisa, och där lärjungarna, i dagligt tal ännu ofta kallade 'gymnasister', speciellt förberedas för akademiska studier. Lägges härtill, att man genom större antal skriftliga arbeten, ävensom genom månadslov, sökt främja självverksamheten hos de äldre lärjungarna, samt att några av de bestämmelser, som röra ordning och tukt, taga hänsyn till den omständigheten, huruvida lärjungen tillhör någon av de fem lägre eller någon av de fyra högre klasserna, torde den huvudsakliga skillnaden mellan nämnda stadier av det nuvarande allmänna läroverket vara angiven. De olikheter, som här blivit påpekade, äro emellertid av yttre och mindre väsentlig art. Någon inre, av själva organisationen betingad gränsskillnad mellan de båda skolstadierna finnes för närvarande ej. Såsom å annat ställe påvisats, upptager den nu fastställda undervisningsplanen för fjärde och femte klasserna åtskilliga till den grundläggande vetenskapliga bildningen hörande ämnen och lärostycken, vadan med avseende på undervisningens mål någon bestämd skillnad mellan nämnda klasser och de fyra följande ej förefinnes. I den av kommittén föreslagna organisationen erhålla däremot det lägre och det högre stadiet skilda bildningsuppgifter. Realskolan har uteslutande till ändamål att bibringa allmän bildning, gymnasiet är alltigenom planlagt i syfte att grundlägga vetenskaplig bildning. I den nuvarande läroverksorganisationen inträder linjedelningen redan i fjärde klassen, vilket tydligt angiver, att specialbildningen redan på denna punkt tagit sin början. Även i detta avseende äro fjärde och femte klasserna för närvarande likställda med de följande. Enligt kommitténs förslag är realskolan däremot alltigenom enhetligt anordnad och sålunda en allmänbildande läroanstalt, varemot gymnasiet är delat i linjer, latin- och realgymnasiet, och redan därigenom att anse som en specialbildningsanstalt. Sålunda är även i detta hänseende en bestämd gräns dragen mellan läroverkets olika stadier. Klart är emellertid, att man med lärjungar, som i medveten uppfattning om stegets betydelse, av håg och anlag därtill förmådda, valt de lärda studiernas väg, kan driva undervisningen på ett helt annat, mera intensivt och för ändamålet direkt lämpat sätt, än om klassen till stor del utgöres av individer, vilkas begåvning och intresse ligga åt helt annat håll, men som av yttre anledningar lockats att söka sträva sig fram till studentexamen. Den maning för praktiskt anlagda lärjungar alt tidigare avgå, som ligger i det av kommittén föreslagna systemet, gör det möjligt att för de å gymnasiet fortsättande, särskilt åt det teoretiska hållet begåvade lärjungarna mera än hittills tilllämpa en på självverksamhet och på uppfostran till vetenskapligt arbete syftande metod. Av det anförda framgår, att i fråga om den nuvarande läroverksorganisationen benämningen gymnasium snarare borde tillkomma de sex än de fyra övre klasserna. I den organisation, kommittén föreslagit, intager däremot det fyraåriga överstadiet en självständigare ställning och skiljer sig från realskolan i flera avseenden, särskilt i fråga om organisation, mål och lärjungematerial.»

15 Gymnasiestadiets särprägel framträdde givetvis starkast på latinlinjen, dar ett mycket krävande nytt huvudämne kom till, men även reallinjens lärogång hade en annan karaktär än de högre realskoleklassernas. Studiets gymnasiala karaktär kännetecknades kanske främst genom de ökade anspråken på eleverna, på aktiv insats från deras sida. Målet var studentexamen, tidigare kallad »mogenhetsprövning», och kurserna lades från studiets början med sikte på detta mål, vilket ju icke rimligen låtit sig göra inom ett 9-årigt läroverk, som flertalet lärjungar lämnade långt före slutexamen. När under det nu gångna tidsskedet påyrkats en mer eller mindre omfattande återgång till läroverkets äldre enhetlighet, så har detta önskemål motiverats med skäl, som uteslutande hänföra sig till gymnasiet och dess slutmål, alltså till det bildningsmål, vars uppnående markeras genom studentexamen. Realskolans och dess lärjungeklientels intressen h a i detta sammanhang skjutits i bakgrunden. Sålunda upptog skolkommissionen i sitt organisationssystem vid sidan av det i realskola och gymnasium delade läroverket även ett lyceum, en omedelbart på grundskolan byggd högre skola, som med obruten lärogång skulle leda direkt till gymnasiets slutmål. Även 1927 års proposition innefattade som en supplementär skolform ett lyceum, som med ett enda spann slog brygga från grundskolan till högskolan. Detta förslag vann i princip riksdagens bifall. Den pedagogiska vinsten med en så anordnad högre skola ligger givetvis just däri, att studiegången k a n anordnas som en sammanhängande enhet med hänsyn uteslutande till gymnasiets slutmål. Fördelarna med det gamla läroverkets enhetliga lärogång återvinnas genom att undervisningsplanen beslutsamt bortser från behovet av en avgångsetapp i 15—16-årsåldern. Skolkommissionen — vars förslag dock innebär att i huvudorganisationen gymnasiet bygges p å avslutad realskola — framhåller sålunda, dels att onödig dubbelläsning av en del kursmoment skulle kunna undvikas och tid sålunda vinnas för andra ändamål, dels att i vissa fall en pedagogiskt fördelaktig omläggning av studiet skulle kunna ske, dels slutligen — och framför allt — att vissa ämnen, som i det ordinarie läroverket måste vara hänvisade till det högre eller det högsta stadiet, kunde inträda tidigare och Utan intrång på andra ämnens rätt vinna en gynnsammare ställning. Särskilt skulle de klassiska språken kunna beredas ett större utrymme — latinet skulle sålunda enligt kommissionens förslag inträda redan i tredje klassen. Vad de detaljerade kursplanerna beträffar finner kommissionen, att dessa i många ämnen kunna ordnas p å ett i vissa avseenden mera rationellt sätt, då man har frihet att uppgöra dem utan hänsyn till den avslutning på mellanstadiet, som realexamen är avsedd att vara. Förslaget ger sålunda lyceet just den enhetlighet i undervisningsplanen, som kännetecknade det gamla elementarläroverket. Den vinst, som denna enhetlighet innebär, har man velat utnyttja på två olika sätt.

16 E n möjlighet är att den sammanlagda studietiden behålles oförändrad och de särskilda fördelarna med den obrutna lärogången tillgodogöras för stuj dieresultatens förbättrande. Kurserna kunna sålunda ökas och studiet bred] das och fördjupas. Det var denna väg som skolkommissionen valde, då den vid sidan av 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium föreslog ett 7-årigt lyceum, som skulle kunna meddela avgjort studiebegåvade lärjungar en ut-! bildning, något avvikande från och i vissa avseenden överlägsen den som förvärvades på den vanliga vägen. Skolkommissionen förbisåg ej, att en anordning av undervisningen, som öppnar en från början utstakad väg till studentexamen som slutmål, bestämt strider mot den år 1904 beslutade ordningen: »Kommissionen åsyftar härvid det sakförhållandet, att de lärjungar, som vinna inträde i en så beskaffad läroanstalt, av organisationen tvingas att göra sitt val av studiebana vid en tidpunkt av livet, då anlagen ännu ej med full bestämdhet eller med samma tydlighet framträtt, som fallet är vid avgången från realskolan. Vidare är det från ekonomisk synpunkt svårt för många föräldrar att nödgas planlägga sina barns studier för en längre tid framåt. Då därtill kommer, att andra praktiska olägenheter av olika slag inställa sig, t. ex. att ett sådant läroverk icke medgiver den särskilda prövning vid övergången till gymnasiet, vilken prövning kommissionen funnit sig böra tillmäta synnerlig betydelse, har kommissionen ansett det icke kunna bliva tal om att bringa densamma i allmännare tillämpning vid den förestående reformen. De anförda ölägenheterna förlora emellertid till stor del sin betydelse, om man räknar allenast med en eller annan läroanstalt av sagda typ och om eventuella sådana läroverk bliva förlagda i samhällen, där den ordinarie typen redan är företrädd. Hittills vunnen erfarenhet giver vid handen, att det om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet i det nuvarande läroverkets första klass kan sägas, att de hava förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Med ännu större säkerhet bör delta kunna bedömas, då inträdet i läroverket kommer att ske först två eller tre år senare, vid en ålder, då anlagen ytterligare preciserats. Emellertid torde varsamhet vara av nöden vid prövandet av nu förevarande organisationstyp, och en nödvändig förutsättning måste därför vara, att anordningar vidtagas, som möjliggöra för de lärjungar, som utan tillräckliga förutsättningar vunnit inträde vid sådan läroanstalt, att efter ett eller annat år övergå till realskolan.»

Allt detta föranledde skolkommissionen att föreslå lyceet allenast som en undantagsform, ett komplement till den normala skolorganisationen. Vid uppgörandet av undervisningsplaner fann kommissionen det »ur olika synpunkter välbetänkt att icke lägga onödiga hinder i vägen för övergång till andra skolformer. I den mån sådant utan frångående av principerna för lyceets anordning varit möjligt, har sålunda överensstämmelse bibehållits med realskolan och gymnasiet, och särskilt hava kurserna för de båda lägsta klasserna gjorts i det närmaste lika med realskolans.» Lyceet skulle alltså enligt detta förslag icke erbjuda en kortare väg till studentexamen än realskolan och gymnasiet, men det skulle erbjuda en bättre väg för de lärjungar, vilkas förutsättningar för teoretiska studier redan vid 13-årsåldern syntes göra det naturligt, att de inriktade sig på studentexamen. Denna plan på ett 7-årigt lyceum med enhetlig lärogång och förbättrade

17 studieresultat har som bekant aldrig blivit förverkligad. Om förklaringen härtill se nedan. De svårigheter, som skolkommissionen mötte, när den sökte att förlika kravet på enhetlig studieplan fram till studentexamen med kravet på en välordnad avgångsmöjlighet under studiegångens lopp, röja sig på karakteristiskt sätt hos alla de skolformer, som avse att förverkliga den obrutna studiegången. Den tidsbesparing, som lyceitypens obrutna lärogång erbjuder, kan också utnyttjas till förkortande av en alltför lång sammanlagd studielid fram till studentexamen. Tanken på ett 6-årigt lyceum med sådant syfte övervägdes ;iv skolkommissionen, men avvisades, då en dylik förkortning av studietiden icke ansågs möjlig. Tanken fullföljdes emellertid av 1924 års skolsakkunniga, vilka konstruerade ett 6-årigt lyceum med obrutet fortskridande studiegång från 6-årig grundskola till studentexamen. Detta lyceum tänktes som en mera utpräglad undantagsform för särskilt väl utrustade elever, vilkas studiegång icke finge hämmas genom nytillkommande lärjungar med annan utbildning. Förutsättning för framgång vore ett lärjungematerial, ulvalt med hänsyn såväl till studiebegåvning som till fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande skolarbete. De sakkunnigas tankegång upptogs i proposition till 1927 års riksdag (nr 116), vari dåvarande departementschefen yttrade bl. a. följande: >Det synes mig uppenbart, att den lyceala skolformen ur ren gymnasial synpunkt erbjuder stora fördelar. Först och främst är det här möjligt att från början inrikta studierna mot studentexamens mål utan den distraktion och den studiearbetet tyngande anordning, som en realexamen måste innebära. Härigenom kunna studierna fördjupas och göras grundligare, och särskilt fördelaktigt kan denna möjlighet verka i fråga om vissa ämnen, som därigenom kunna inträda tidigare på timplanen och således få en gynnsammare ställning. Det bör även i detta sammanhang framhållas, att till ett gott resultat av lyceets arbete bör i sin mån kunna bidraga den större möjlighet till undvikande av dubbelläsning, som ifrågavarande skolform giver och som spar tid för ;mdra ändamål. Vad det sexåriga lyceet beträffar, tillkommer som en speciell fördel den tidsbesparing, som denna Iyceityp medför i jämförelse med såväl det sjuåriga lyceet som kombinationen fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Klart är emellertid, att det väntade resultatet icke kan nås utan förhandenvaron av viktiga förutsättningar. Sådana förutsättningar äro, att lärjungarna äga god studiebegåvning, ådagalagd genom mera krävande inträdesprov och vid inträdesansökan företedda vitsord, samt hava fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande skolarbete, ävensom att anordning vidtagits för att lyceet icke skall nödgas i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor i högre klasser mottaga nya lärjungar. Det torde enligt min mening, icke vara omöjligt att åvägabringa garantier för, att angivna förutsättningar varda fyllda. Och härtill kommer ytterligare, att man torde vara berättigad att även i nu förevarande hänseende fästa stora förhoppningar vid den omläggning av läroverkens arbetsplan, som av mig i det föregående angivits som en grundförutsättning för alla de reformåtgärder, varom nu är fråga. Det synes mig alltså, som skulle starka skäl tala för att man nu, till en början i begränsad ul sträckning, bör realisera tanken på inrättande av sexåriga lyceer, och jag 2—617865 IX.

18 tillstyrker alltså förslag därom. Befinnas dessa försök falla väl ut och läroanstalterna i fråga alltså kunna utan lärjungarnas överansträngande inom den tillmätta tiden föra dessa fram till målet, torde tiden vara inne att undersöka, huruvida lyceiformen bör kunna få en rymligare och fastare plats inom skolorganisationen sig tillmätt.» Riksdagens beslut innebar, att lyceilinjer skulle upprättas vid sex läroverk, och de s. k. specialplanerna upptogo efter genomförd organisation sammanlagt 48 avdelningar. De läroverk, dit lyceilinjer tänktes förlagda, voro nya elementarskolan i Stockholm, som alltigenom skulle organiseras som lyceum med latin-, real- och nyspråklig linje, dåvarande högre latin- och högre realläroverket i Göteborg (latin- resp. reallyceilinje) samt högre allmänna läroverken i Lund, Malmö och Uppsala (latinlinje). Tillströmningen till lyceet blev emellertid icke den väntade. Antalet prövade och godkända inträdessökande blev, där sökande över huvud anmälde sig till inträde, obetydligt, och 1930 års riksdag fann sig med hänsyn till förhållandena föranlåten att besluta, att med upprättande av reallyceilinjen och den nyspråkliga linjen vid nya elementarskolan samt av lyceilinjerna vid högre latinläroverket i Göteborg och läroverken i Uppsala och Lund skulle tills vidare anstå. Tillika beslöts, att för upprättande av en första krets av lyceet skulle erfordras, att minst 8 lärjungar blivit godkända till intagning. År 1934 nedlades den återstående lyceilinjen (latinlinjen) vid nya elementarskolan; under fem år hade endast två lärjungar blivit godkända för intagning. År 1935 beslöts definitivt nedläggande av lyceilinjerna vid högre latinläroverket i Göteborg och högre allmänna läroverken i Uppsala och Lund. Lyceilinjen har sålunda endast vid två av de ifrågavarande sex läroverken över huvud kunnat komma till stånd, nämligen vid högre allmänna läroverket för gossar i Malmö (latinlinje) och dåvarande högre realläroverket, nu Vasa läroverk, i Göteborg (reallinje), i Malmö sedan höstterminen 1928 och i Göteborg sedan höstterminen 1933. Även vid dessa läroverk har emellertid anslutningen varit mindre tillfredsställande, och 1939 års riksdag beslöt att nedlägga reallyceilinjen vid högre realläroverket i Göteborg från och med läsåret 1939/40. Alltsedan läsåret 1940/41 ha icke heller, detta jämväl i överensstämmelse med riksdagens beslut, intagits några lärjungar i första kretsen av latinlyceilinjen vid högre allmänna läroverket för gossar i Malmö. Lyceilinjerna äro sålunda nu samtliga avvecklade. Beträffande orsakerna till den ringa anslutningen till lyceet må återgivas ett av skolutredningen redan i annat sammanhang citerat uttalande av skolöverstyrelsen i skrivelse den 30 januari 1933 angående ifrågasatt omorganisation av statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, vilket uttalande överstyrelsen i ett senare yttrande 1935 fann äga tillämpning på lyceilinjerna i allmänhet: »Det kan synas egendomligt, att i en stad av Stockholms storlek med dess starka lärjungetillströmning till högre läroanstalter ett så försvinnande fåtal skall anmäla sig

19 till inträde å en lyceilinje. Då emellertid de till de allmänna läroverken i Stockholm inträdessökande manliga lärjungarna så gott som genomgående söka vinna inträde i den femåriga realskolan, är det, såsom överstyrelsen nedan får anledning att närmare visa, endast i undantagsfall, som övergång till läroverk efter genomgång av 6-årig folkskola sker. Till kommunala mellanskolan övergår visserligen ett betydande antal, men det visar sig, att i den mån lärjungar där bliva godkända i inträdesprövningen utan att kunna i konkurrensen erhålla plats, de likväl i allmänhet icke söka i stället vinna inträde i fyraårig realskola trots där befintlig platstillgång. Detta torde i sin ordning få anses framför allt sammanhänga med den omständigheten, att undervisningen i den kommunala mellanskolan är helt avgiftsfri. I varje fall äro rekryteringsmöjligheterna för en lyceiorganisation uppenbarligen icke tillräckligt stora, för att någon större tillströmning skulle vara att påräkna och framför allt för att ett sådant urval skulle kunna ske, som förutsattes av läroverksstadgans bestämmelse, att för intagning i lyceum erfordras bland annat, att den inträdessökande kan antagas äga den studiebegåvning och de fysiska förutsättningar, som erfordras för att följa undervisningen i lyceet. Då av sökandena till lyceilinjen vid nya elementarskolan under den ifrågavarande femårsperioden så ytterst få kunnat godkännas, torde anledningen härtill också vara att söka i den av kollegiet anförda omständigheten, att till lyceet i flera fall anmält sig sådana, som tidigare blivit underkända till kommunala mellanskolans första klass eller efter prövning därstädes blivit godkända men under konkurrens med andra ej kunnat intagas.» I vad mån tillströmningen till lyceet skulle ha blivit större, om lyceilinjen i stället hade förlagts till läroverk på orter med billigare levnadskostnader, dit sådana landsbygdslärjungar, som måste vara inackorderade på läroverksorten under studietiden, kunnat söka sig, är en fråga, som undandrager sig bedömande. Det synes dock anmärkningsvärt, att det aldrig visade sig möjligt att upprätta någon lyceilinje i Uppsala eller i Lund, där dock många lärjungar från landsbygden idka studier i högre skola. Till frågans belysning ges här en kort översikt över studiegång och studieresultat för de lärjungar, som tillhört de båda lyceilinjerna i Göteborg och Malmö. Materialet, som omfattar läsåren 1928—1943 vid latinlyceet i Malmö och läsåren 1933—1943 vid reallyceet i Göteborg, är, såsom framgår av det ovan sagda, mycket begränsat. Under nyssnämnda läsår blevo lärjungar inskrivna i lyceets olika kretsar i det antal, som framgår av följande översikt: 1

Latinlyceum Reallyceum

K 2

109 62 Summa 171

s S u m m a

2 — 1 1

— —

111 64

—

1 I genomsnitt inskrevos sålunda årligen icke mer än 9 lärjungar i första kretsen av latinlyceilinjen i Malmö och 10 lärjungar i första kretsen av reallyceilinjen i Göteborg. Undervisningsavdelningarna ha alltså i regel varit mycket små och böra ha möjliggjort en starkt individualiserad och effektiv undervisning.

20 Av de sammanlagt 175 lärjungarna, som sålunda åtnjutit undervisning på lyceet, ha emellertid endast 69 eller 39-4 % fullföljt skolgången där och avlagt godkänd studentexamen, därav 39 på latinlyceet och 30 på reallyceet. De återstående 106 eller 60'6 % ha avbrutit studierna. Möjligen h a r en eller annan övergått till annan läroanstalt. Av dem, som intagits i första kretsen och sedermera avlagt studentexamen, ha 47 icke någon gång varit kvarsitlare, medan 16 varit kvarsittare en gång eller i 4 fall två gånger. Av nämnda 47 lärjungar, som avlagt studentexamen på lyceet utan försening, ha 35 varje läsår flyttats till högre krets vid vårterminens slut, 4 dock med underbetyg vid ett eller två tillfällen. Som jämförelse kan nämnas, att av de lärjungar, som åren 1934 och 1935 intogos på gymnasiet, minst 73-9 % manliga lärjungar avlagt studentexamen, av dessa omkring 70 % ulan försening på gymnasiestadiet. I realskolan nådde av den undersökta lärjungårgången 63 % av sammanlagda antalet gossar det avsedda målet. Av de 71 examinander, som deltagit i studentexamen på lyceet, ha 3 underkänts. Betygsfördelningen har i den skriftliga examen varit sådan, att 38 % av betygen varit AB—A, 57 % B eller Ba och 5 % C. I samtliga abiturienters skriftliga studentexamen vårterminen 1939 utdelades 69 % AB —A, 29 % B—Ba och 2 % C. Medelbetyget utgjorde för lärjungarna i lyceet 1-6, för samtliga abiturienter 2-0. I den muntliga prövningen voro betygsförhållandena i det hela utjämnade och medelbetyget var i båda fallen 1-7. Medelåldern i studentexamen, vilken nu håller sig omkring 20-ö år och vilken för lärjungar från lyceet borde utgöra normalt 19-0 år, har för ifrågavarande lyceiabiturienter utgjort 19-3 år. En jämförelse mellan procenten flyttade i de tre högsta kretsarna av lyceet och i det 3-åriga gymnasiet visar obetydligt lägre siffror för lyceet. Kvarsittningsprocenten är i båda fallen ungefär densamma. Underbetygsfrekvensen företer icke heller nämnvärda skillnader. Om sålunda mera påfallande skillnader i studiegång och studieresultat icke framträtt mellan gymnasiets lärjungar och lyceets på motsvarande stadium, är det dock tydligt, särskilt med hänsyn till de mycket små undervisningsavdelningarna i lyceet, att de pedagogiska erfarenheterna av detta icke varit gynnsamma. Anslutningen har varit mycket liten och avgången allt för stor. Av de i första kretsen på lyceet intagna lärjungarna ha endast 40 % nått fram till studentexamen, under det att i läroverken i övrigt 63 % i realskolan och 74 % på gymnasiet nålt det avsedda målet. Av dem som avlagt studentexamen ha på lyceet 68 % och på gymnasiet 70 % icke någon gång varit kvarsittare. Lyceets lärjungar ha fått något lägre betyg på de skriftliga proven i studentexamen än lärjungarna på gymnasiet. I den muntliga prövningen ha betygen varit lika, och likaså uppvisar lyceet i fråga om underbetyg, flyttning och kvarsittning i det stora hela samma ställning som

21 realskolan och gymnasiet. Dock bör vid dessa jämförelser beaktas, att materialet både i fråga om den begränsade lyceikontingenten och i fråga om gymnasielärjungarna varit alltför knappt för att tillåta några säkra slutsatser. Det synes emellertid uppenbart, att en stor del av de lärjungar, som tillhört lyceet, icke ägt den studiebegåvning eller de förutsättningar i övrigt, som ansetts erforderliga för att följa undervisningen i en skolform, vilken avsett alt på ett år kortare tid än realskolan och gymnasiet tillsammans leda fram till studentexamen. Den främsta orsaken till att försöken med denna lyceiform icke slagit väl ut, är alltså den, att i städer, som i realskola eller mellanskola och gymnasium erbjudit 8-årig studiegång från fjärde folkskoleklassen till studentexamen och 7-årig studiegång från sjätte folkskoleklassen till studentexamen, den enhetliga 6-åriga studiegången från sjätte folkskoleklassen till studentexamen icke för föräldrar och barn tett sig så tilldragande, att de kunnat och velat avslå från den möjlighet till tidigare avgång med examen, som den särskilda realskolan eller mellanskolan osökt erbjuder. Visserligen lämnades vid 1927 års skolreform denna sida av frågan icke obeaktad. Riksdagen ansåg sig särskilt böra framhålla vikten av att godkända avgångsbetyg från mot högsta realskoleklassen svarande stadium av lyceet, förslagsvis fjärde klassen, tillerkändes enahanda kompetensvärde som tillkomme avlagd realexamen. Bestämmelse härom gavs sedermera i läroverksstadgan. Erfarenheten under de gångna åren har emellertid visat, att linjen trots denna åtgärd icke fått väntad dragningskraft. Sannolikt hade utsikterna för ett 6-årigt lyceum varit ljusare, om 6-årig bottenskola varit genomförd och lyceet sålunda haft att tävla endast med skolformer med en sammanlagt 7-årig studiegång fram till studentexamen. Om detta gäller det på 6-årig grundskola byggda 6-åriga lyceum, som i jämförelse med den parallella studiegången genom 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium erbjöd fördelen av en med ett år avkortad studietid, så hade tvivelsutan ett än oblidare öde drabbat ett 7-årigt lyceum av skolkommissionens konstruktion, vilket ju icke kunnat erbjuda lockelsen av ett års förkortning av studietiden fram till studentexamen. En bekräftelse härpå ge erfarenheterna från de s. k. klassiska utbildningslinjerna, som efter initiativ av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Engberg med ingången av läsåret 1935/36 försöksvis upprättades vid dåvarande latinläroverket, nu Hvitfeldtska högre allmänna läroverket, i Göteborg och dåvarande Norra latinläroverket, nuvarande högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm, i Stockholm. På dessa utbildningslinjer, vilka avsågo att ge studiet av de klassiska språken en starkare ställning, inträdde latinet redan i klass 3 5 , d. v. s. under sjunde skolåret, och lästes sedan i sex år till studentexamen. För att en första krets skulle få upprättas av klassisk linje gällde

enligt det kungl. brevet den 31 maj 1935, vilket reglerade dessa linjers verksamhet, att minst åtta lärjungar anmälde sig till linjen i fråga. Den klassiska linjen företedde sålunda en viss likhet med lyceet, nämligen såtillvida, att lärjungarna redan sex år före studentexamen, vid 13 års ålder, fingo välja en linje, som ledde direkt till studentexamen med avsevärd kvalitativ förstärkning av kunskapsmåttet i klassiska språk. Vid Hvitfeldtska läroverket i Göteborg erhöll linjen under flera år god anslutning, medan tillströmningen till linjen vid Norra latinläroverket i Stockholm hela tiden var jämförelsevis klen. Följande översikt visar antalet lärjungar i linjens första krets under höstterminen 1935—1942. Ht 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942

Göteborg 30 34 25 29 33 21 0 0

Stockholm 14 20 13 11 0 0 0 0

Redan efter fyra år blev sålunda den hela tiden ringa tillströmningen till linjen vid högre allmänna läroverket på Norrmalm alltför liten, för att linjen skulle få upprätthållas, och på förslag av skolöverstyrelsen hemställde Kungl. Maj:t i proposition till 1940 års riksdag (nr 154), under hänvisning till de statsfinansiella svårigheterna, att försöket åtminstone tills vidare skulle avbrytas i vad avsåge den till högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm förlagda linjen. Detta blev också riksdagens beslut, och för varje år sedan dess har föreskriften, att intagning av elever i första kretsen av denna klassiska försökslinje icke må äga rum, förnyats. Sedan det för upprättande av en första krets föreskrivna minimiantalet lärjungar under höstterminerna 1941 och 1942 icke heller vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg hade uppnåtts, fattades vid 1943 års riksdag efter därom av skolöverstyrelsen gjord framställning samma beslut beträffande den klassiska försökslinjen jämväl vid sistnämnda läroverk, och föreskrift härom har likaledes för varje följande år förnyats. Försöken med klassiska utbildningslinjer ha alltså i båda de fall, där de företagits, måst tills vidare avbrytas på grund av bristande lärjungetillströmning. Denna utveckling är i själva verket förvånande. Dessa ur flera synpunkter lockande utbildningslinjer upprättades endast i storstäder med mycket goda rekryteringsmöjligheter från realskolor på orten; man väntade att det i dessa städer, där många föräldrar kunde förmodas vilja ge sina barn en klassisk-humanistisk uppfostran, skulle finnas ett tillräckligt klientel av lärjungar, beredda att efter andra realskoleklassen bestämma sig för en linje med sådan syftning. Dessa förväntningar syntes på intet sätt överspända, men linjen kom särskilt i Stockholm att föra ett tynande liv. Huruvida det skall bli möjligt att åter upptaga och fullfölja dessa försök, synes

23 tvivelaktigt med hänsyn till de konsekvenser, som enhetsskoletankens genomförande kommer att ha för dessa linjers lågstadium. Däremot har den Fjellstedtska skolan i Uppsala med en organisation av 7-årig lyceityp kunnat fullfölja sin verksamhet genom en lång följd av år. Skolan består av realskola med tre årsklasser, närmast motsvarande klasserna 1—3 i fyraårig realskola eller 1—4 i femårig realskola, och gymnasium med fyra ringar. Endast klassisk linje med grekiska finnes. Realexamen anordnas icke vid skolan, men avlagd realexamen berättigar, om utrymme finnes, till inträde i gymnasiets första ring. Av ämnena äro samtliga obligatoriska med undantag av fortsatt engelska och frivillig franska i skolans två högsta ringar. I dessa båda ringar läses alltså av alla elever kristendomskunskap, modersmålet, latin, tyska, historia med samhällslära, grekiska och filosofi ävensom hebreiska. Tyska läses obligatoriskt från klass 1, latin och engelska från klass 2, grekiska från ring 1. Matematik läses endast i klass 1—2. Missionskunskap är obligatorisk i klass 1—2. Det är emellertid tydligt, att Fjellstedtska skolan kunnat fortsätta sin verksamhet genom åren icke tack vare sin organisation, med latinundervisningen inträdande redan i andra klassen, utan tack vare sin särskilda karaktär av för eleverna billig internatskola med uppgift att förbereda för teologiska studier. En liknande organisation har Göteborgs enskilda gymnasium för blivande präster, som började sin verksamhet hösten 1944. Denna skola består av två förberedande klasser och ett 4-årigt gymnasium. Endast latinlinje med grekiska finnes. För inträde kräves icke kunskap i främmande språk, men väl grundlig insikt i folkskolans ämnen. Latinet inträder jämte tyskan i första klassen, franska i andra, engelska i första ringen, grekiska i andra. Lärokursen beräknas i sin helhet omfatta i regel sex år. De gjorda erfarenheterna tyda p å att lyceiformen under vissa speciella betingelser kan fylla en begränsad uppgift som undantagsform men att den som normalform icke kan uthärda tävlan med den på vanligt sätt uppdelade utbildningsvägen genom realskola och gymnasium. Förklaringen härtill torde djupast ligga just i de förhållanden, vilka redan vid riksdagen 1870 föranledde utformandet av andra kammarens reformprogram i läroverksfrågan: det allmänna läroverkets lägre stadium måste göras till en skola för allmän medborgerlig bildning. Detta program visar sig allt fortfarande vara grundat på psykologiska och sociala realiteter av bestående art. Lärjungarna kunna icke redan vid grundskolans slut bestämmas för ett så avlägset mål som studentexamen, de behöva en ordnad avgångsmöjlighet på lämpligt avstånd från gymnasiets slutmål. På senaste tid har så tillkommit en omständighet, som tillspetsar problemet och i själva verket utesluter en mera allmän lösning av detta i det nu

24 nedlagda lyceets riktning. Hela denna fråga kommer i ett väsentligen annat läge, i den mån realskolan uppgår i den enhetsskola, vilken enligt utredningens förslag skall innefatta skolpliktslidens alla skolformer. Enhetsskoletanken innebär bl. a., att alla inom den obligatoriska skolans ram befintliga linjer eller bildningsvägar så vilt möjligt skola te sig som likvärdiga med varandra. De måste alltså skänka varje blivande medborgare den allmänbildning, han för sin framtida verksamhet behöver, även om denna allt efter individens olika begåvning och anlagsriktning får olika betoning och läggning. Denna betydelsefulla organisationsprincip skulle på en viktig punkt genombrytas, om inom den obligatoriska skolan utdifferentierades en linje, som toge direkt sikte på det avlägsna och högre liggande mål, som kompetensen för högskolestudier utgör. Tydligt är dock, att vanskligheterna med den obrutna studiegången minskas, i den mån antalet årsklasser i denna kan nedbringas. Behovet av en tidigare avgångsmöjlighet blir mindre kännbart, studiet kan med större säkerhet inriktas på slutmålet, undervisningen kan mera planmässigt läggas tillrätta för detta enda mål. De svårigheter, som visat sig ofrånkomliga vid ett 6-årigt lyceum, skulle alltså lättare kunna övervinnas av en 5-årig undervisningsanstalt av lyceityp. Tanken på en sådan skolform, som med fem årsklasser och obruten studiegång ledde från avslutad 7-årig folkskola till studentexamen, har givetvis kommit att ligga nära till hands, i den mån som folkskolan blivit obligatoriskt 7-årig och frågan om en eventuellt förlängd bottenskola aktualiserats. Frågan har också diskuterats, icke minst med hänvisning till norsk skolorganisation — det norska stadsgymnasiet för ju med 5-årig lärogång från avslutad 7-årig folkskola till högskolekompetens. Ett visst stöd har denna tanke också kunnat finna i en svensk läroanstalt, som under många år fört skaror av svensk ungdom fram till studentexamen. Lunds privata elementarskola omfattar realskola och gymnasium. Realskolan består av följande avdelningar: Nedersta avdelningen (I: 1), närmast motsvarande första och en del av andra klassen i 4-årig realskola, omfattar ett år. Mellersta avdelningen (I: 2), närmast motsvarande en del av andra och hela tredje klassen i 4-årig realskola, omfattar ett år. Från denna avdelning kan lärjunge flyttas antingen till realskolans översta avdelning. som leder till realexamen, eller till gymnasiets nedersta ring. Översta avdelningen (1:3), närmast motsvarande högsta klassen i 4-årig realskola, omfattar ett år. Gymnasiet har latin- och reallinje och omfattar följande ringar: Nedersta ringen (II: 1), närmast motsvarande första och en del av andra ringen i 4-årigt gymnasium, omfattar ett år; för inträde fordras flyttningsbetyg från mellersta avdelningen eller motsvarande kunskaper (inkl. i franska). Mellersta ringen (11:2), närmast motsvarande en del av andra och en del av tredje ringen i 4-årigt gymnasium, omfattar ett år. översta ringen (II: 3), närmast motsvarande en del av tredje och hela fjärde ringen i 4-årigt gymnasium, kan genomgås på två (II: 31) eller tre (II: 32) terminer. Efter

en termins vistelse i översta ringen kan elev flyttas till översta ringens diTiissionsavdelning eller underkännas. Den uppdelning av eleverna på olika ämnesgrupper, som äger rum i statsgymnasiernas två översta ringar, företages efter halva gymnasietiden, alltså vid början av vårterminen i mellersta ringen. Denna organisation möjliggör som synes efter två läsår avgång till en avslutningsklass med realexamen men kan med tanke på den påfallande ringa avgången med denna examen betecknas som ett 5-årigt men för många elever 5y2-årigt lyceum med obruten lärogång från grundskola till högskola. Arbetet inom skolan får emellertid en särskild karaktär genom lärjungeklientelet, som i stor utsträckning består av elever i högre ålder än vad fallet är i motsvarande läroverksklasser. Sålunda skulle av de 432 lärjungar, som vårterminerna 1944, 1945 och 1946 tillhörde skolans avgångsklass, ett stort antal under resp. år uppnå en ålder av 20 år eller mer. Följande siffror belysa detta: 20 år fyllde under resp. år tillhopa 107 elever, 24-8 % » »

» »

105 61

» »

24-3 % 14-1 %

23 » eller mer fyllde »

14-8 %

21 22

» »

De elever, som under resp. år fyllde 19 år och som således kunde väntas under samma år avlägga studentexamen vid en organisatoriskt sett normal ålder, utgjorde tillsammans 72 eller 16-6 %, medan 19 elever (4-4 %) voro yngre. I själva verket bygger skolan icke direkt på sjätte folkskoleklassen utan förutsätter vid lärjunges inträde en större mognad än denna klass vanligen kan skänka. Om emellertid i Sverige ett lyceum av dylik typ icke på allvar föreslagits under den långa tid, då 7-årig folkskola planerats bli eller varit obligatorisk, så torde det väl främst bero på att principen om 6-årig odifferentierad grundskola fasthållits. Å ena sidan har man icke velat förbereda den högre undervisningen genom att inom folkskolan lämna utrymme för ett främmande språk — det norska 5-åriga gymnasiets lärogång förutsätter undervisning i engelska i folkskolans sjätte och sjunde klass —, å andra sidan har man ansett att differentieringen icke borde uppskjutas längre än till del sjunde läsårets inträde. Den lyceityp, som med otvivelaktig framgång företrädes av Lunds privata elementarskola, har haft en viktig uppgift att fylla i det annars alltför likformade svenska undervisningsväsendet, men det har på grund av organisation och elevurval en utpräglad karaktär av undantagsform. Med förslaget om minst 8-årig obligatorisk skola har emellertid även denna fråga kommit i nytt läge. Tanken på en 7-årig odifferentierad grundskola torde nu kunna betraktas som avförd från dagordningen. Teoretiskt skulle man naturligtvis även kunna tänka sig lyceets studie-

gång sammanpressad inom ramen av endast fyra år. En sådan ordning skulle givetvis i hög grad minska de svårigheter, som äro förbundna med den enhetliga undervisningsplanen. Praktiskt finnes denna tanke på visst sätt förverkligad i det 4-åriga norska landsgymnasium, som år 1916 började sin verksamhet med föregångsskolan på Voss. Ett sådant landsgymnasium bygger på avslutad 7-årig folkskola och en särskild fortsättningsskola på 24 veckor. Lägsta ålder vid intagningen i första klassen är 16 år, fyllda före kalenderårets utgång. Mellan avgången från folkskola och inträdet i landsgymnasium ligga alltså i regel minst två år, som till större delen ägnats åt praktiskt arbete. Fordringarna i studentexamen äro desamma som vid stadsgymnasiet. Tvekan kan råda, om ett dylikt landsgymnasium ur svensk synpunkt bör betecknas som ett lyceum med enhetlig lärogång från folkskola till högskola eller som ett gymnasium på en rudimentär realskola. Karakteristiskt för skolformen är emellertid, att den icke organiskt anknyter till folkskolans högsta klass utan i likhet med den svenska folkhögskolan förutsätter en viss tid av mognande och självstudier efter avslutad folkskola. Det är tack vare mognaden och det levande studieintresset, som landsgymnasiet har kunnat föra sina elever fram till examen på endast fyra år efter folkskola och ett halvt års »efterskola». Vissa villkor måste sättas upp, säger den berömde förste rektorn vid Voss' landsgymnasium P. Blix i en redogörelse för skolformen (Tidskifte, Oslo 1927, s. 227 ff.). »Ungdomar som vil gå inn på ein sovoren skule, må ha både gode evner i bokleg leid, sterk helsa og seig arbeidsvilje um dei skal greida skulen i normal tid. Glepp ein av desse 3 fyresetnadene, so treng dei lenger tid eller mäktar det slett ikkje. Serleg hender det nokso ofte at sjukdom (um det so berre er på ein månad) set elevar so långt tilbake at dei taper eit år. Framleis må ein ikkje laegje aldersgrensa som er selt. Raynsla til dessa syner elles at ungdomane sjolve dreg aldersgrensa hegare, mcddi dei fleste som sokjer upptaking, er 17—18 år. Det er denne aldersmunen som heile skuleskipnaden heng i, og som gjev forklåringi på dei gode examensresultati: artianarar på jamtyver 22 år er mognare, sjolvsagt, enn dei på 19. Tok ein upp klassor med elevar i 14 års alderen, so fekk ein dei ikkje fram på 4 år.» En undervisningsanstalt av denna typ lärer sålunda, även om den för äldre elever skulle möjliggöra en förkortning av studietiden, på sin höjd kunna få en uppgift som ren undantagsform, närmast då såsom internatskola för särskilt väl utrustade lärjungar. Frågan är då, hur stort behovet av dylik utbildning av undantagsform kan väntas bli i framtiden. Att ett sådant behov hittills har förelegat, därom vittnar tillfyllest tillströmningen till Lunds privata elementarskola, Fjellstedtska skolan i Uppsala, Göteborgs enskilda gymnasium för blivande präster och andra enskilda undervisningsanstalter med studentexamen som mål. I stor utsträckning rör det sig om ungdom, som först sent, ofta långt efter avgången från folkskolan, kommit under fund med sin lust att studera eller fått möjlighet att tillfredsställa denna lust. I själva verket är det anmärkningsvärt, att från det allmännas

sida så föga har gjorts för att bereda denna ofta starkt utpräglade begåvningstyp möjlighet att avlägga en studentexamen, som för mången endast varit en besvärande spärr på vägen till högre studiemål. Först år 1938 inrättades vid Kungsholmens läroverk i Stockholm en statens aftonskola för real- och studentexamen, som i viss mån kan sägas tillgodose ifrågavarande behov. Tanken på att skapa andra möjligheter i detta syfte har dock icke vilat. Sålunda har, såsom i annat sammanhang närmare klarlägges, framkommit förslag om specialkurser såsom överbyggnad på folkhögskola och förlagda till dylik anstalt. Förläggandet av till studentexamen ledande snabbkurser till folkhögskola synes emellertid ur flera synpunkter mindre lyckligt; en sådan anordning måste vara ägnad att förrycka folkhögskolans egentliga arbete, som ju kännetecknas just av att studiet icke syftar till ett för alla lärjungarna gemensamt, genom en examen markerat mål. I själva verket synes det mindre lämpligt, att det allmänna i nuvarande läge anordnar en undervisning, rörande vilken önskningarna gå vitt i sär utom i frågan om studietidens längd, vilken alla berörda torde vilja begränsa till det allra nödvändigaste. Att märka är vidare, att i den mån möjligheterna att vinna teoretisk skolbildning ökas genom upprättande av nya högre skolor och vidgande av studieunderstödsverksamheten behovet av dylika undantagsformer inom undervisningsväsendet minskas. Detta gäller särskilt realskolestadiet, som mer och mer kommer att falla inom skolpliktstiden. Under sådana omständigheter synes det lämpligare, att de försök, som här böra göras, överlåtas åt det enskilda initiativet, som smidigare kan anpassa utbildningen efter de framträdande behoven. De enskilda undervisningsanstalternas arbete kommer ju hädanefter att i ekonomiskt avseende utomordentligt underlättas genom att verkligt lovande elever få möjlighet till statligt studieunderstöd. Något annorlunda ställer det sig för gymnasiestadiet, som ju allt fortfarande kommer att falla utanför skolpliktstiden. Frågan om avkortade undantagsformer på detta stadium behandlas i kap. VII. Den allmänna erfarenheten av 1904 års skolorganisation synes vara, att gymnasiet synnerligen väl hävdat sig som en särpräglad, organiskt enhetlig skolform. Läroverkets av 1904 års riksdag beslutade uppdelning i två organisatoriskt och pedagogiskt skilda stadier har visat sig vara till gagn icke blott för realskolan och dess stora lärjungeklientel utan även för gymnasiet och dess till högre utbildning siktande elever. Den normala studieväg, som i Sverige sedan gammalt representeras av det allmänna läroverket, synes alltså böra även framgent förbliva uppdelad på två skilda skolformer, vardera med sina avrundade kurser och sitt särskilda studiemål. Gymnasiets huvuduppgift måste därför framdeles såsom hittills vara att utöver den allmänbildning som realskolan meddelar bibringa en högre bildning, lämplig icke minst som grundval för högskolestudier av skilda slag.

Kap. II. Organisation och lärjungerekrytering. 1. Nuvarande organisation. I vårt betänkande II angående Sambandet mellan folkskola och högre skola har å sid. 23—25 samt 34—41 lämnats en redogörelse för gymnasiernas organisation på 3-åriga och 4-åriga linjer samt på latin- och reallinje ävensom en översikt över de olika gymnasieformernas förekomst vid de olika högre allmänna läroverken i landet. I delta sammanhang skall därför endast i anslutning till vad som anförts i föregående kapitel ges en kort sammanfattande översikt över den nuvarande organisationen, sådan den utformats genom 1927 års riksdags beslut angående organisationen av det högre skolväsendet och de i anslutning härtill utfärdade läroverksstadgorna av år 1928 och år 1933. Det genom 1904 års riksdags beslut nyskapade 4-åriga gymnasiet, vars första ring var parallell med realskolans avslutningsklass, ersattes genom 1927 års riksdags beslut med en organisation, omfattande såväl 4-åriga som 3-åriga gymnasier. Det 4-åriga gymnasiet bygger liksom förut på näst högsta klassen av realskolan, medan det 3-åriga bygger på avslutad realskola och alltså förutsätter avlagd realexamen eller motsvarande kunskapsmått. Den längre gymnasieformens företräden ha, såsom i ett senare kapitel kommer att närmare utvecklas, framför allt ansetts vara av pedagogisk art: den egentliga gymnasiekursen kan bredas ut över fyra år, varigenom 2n rationellare fördelning av kunskapsstoffet blir möjlig, med undvikande av dubbelläsning av vissa kurspartier. Det 3-åriga gymnasiet åter har ansetts för lärjungarna och hemmen innebära bestämda praktiska företräden, framför allt för dem, som äro bosatta på ort med real- eller mellanskola men utan gymnasium. Vid fördelningen av de 4-åriga och de 3-åriga gymnasierna har man sökt att så långt som möjligt beakta dessa olika synpunkter: 3-åriga gymnasier ha inrättats framför allt på orter, där lärjungerekryteringen i större utsträckning sker från utanför gymnasieorten belägna skolor. Då de pedagogiska olägenheterna av den kortare gymnasieformen ha ansetts vara särskilt stora på latinlinjen, där den endast 3-åriga kursen i latin erbjuder stora svårigheter, har dock latingymnasiet så långt som möjligt gjorts 4-årigt. Realgymnasiet åter har i flertalet fall organiserats såsom 3-årigt.

29 Sedan vårt betänkande II avlämnats, ha dels nya gymnasier tillkommit, dels för åtskilliga gymnasier organisalionsändringar genomförts. Höstterminen 1945 — och likaså höstterminen 1946 — funnos sålunda 65 högre allmänna läroverk (mot 45 enligt 1927 års riksdags beslut). Därtill kommer försvarets läroverk i Uppsala. Av nämnda 65 läroverk saknade endast ett latinlinje och likaså endast ett reallinje. Vid ett läroverk förekommer en nyspråklig linje med ryska, vilken överensstämmer med latinlinjen utom såtillvida, att latinet ersatts av ryska. Av de 64 läroverk, som äro utrustade med latinlinje, hade höstterminen 1945 flertalet eller 59 4-årig sådan, medan 16 hade 3-årig, däribland 5 endast 3-årig och 11 både 4-årig och 3-årig. Vid ett läroverk med 3-årig latinlinje förekom högsta ringen av 4-årig, och vid ett läroverk med 4-årig latinlinje därjämte högsta ringen av 3-årig: den 4-åriga resp. 3-åriga latinlinjen var således vid dessa läroverk under avveckling. Vad reallinjen beträffar, hade 49 läroverk 3-årig och 24 läroverk 4-årig sådan. Vid 8 läroverk var realgymnasiet organiserat med både 4-årig och 3-årig linje, vid 16 med endast 4-årig och vid 40 med endast 3-årig. Vid sidan av de statliga gymnasierna funnos höstterminen 1945 7 kommunala gymnasier — höstterminen 1946 8 — alla med 3-årigt realgymnasium, två dessutom med 3-årigt latingymnasium. Därjämte funnos 20 enskilda under skolöverstyrelsens inseende stående gymnasier. Före 1927 års skolreform var inom gymnasiet varje särskild linje så till vida enhetlig, att de förekommande läroämnena samtliga i regel lästes ända fram till studentexamen. Denna omfattade sålunda normalt 11 ämnen på latinlinjen och 12 ämnen på reallinjen. Lärjungarna hade dock möjlighet att i de båda högsta ringarna »välja bort» ett eller två ämnen — dock icke kristendom eller modersmålet — med ett sammanlagt veckolimtal av högst 6 timmar i den högsta ringen. Denna rätt begagnades emellertid endast i jämförelsevis ringa utsträckning, vilket i viss mån berodde på villkoren för godkännande i studentexamen. I nämnda examen fordrade man nämligen godkänt betyg i alla i linjens högsta ring förekommande ämnen utom i ett eller två med en sammanlagd lästid av 6 timmar i veckan i högsta ringen. På grund av denna anordning ansågos utsikterna att bliva godkänd i examen minskade för den, som hade valt bort något ämne. Särskilt de på sin framgång mindre säkra eleverna läste därför om möjligt även på det högsta gymnasiestadiet linjens samtliga ämnen. Enligt en mycket utbredd mening kunde detta icke undgå att verka splittrande på lärjungarnas intressen och krafter och motverka önskvärd fördjupning av studierna; »mångläseriet» ansågs utgöra den största svagheten i den då gällande gymnasieorganisationen. I syfte att råda bot för ämnesträngseln på det högre gymnasiestadiet och möjliggöra större samling och koncentration i arbetet omorganiserades genom 1927 års riksdags beslut de båda högsta ringarna till ett »differentierat» stadium med ett mera begränsat ämnesantal. En viss differentiering före-

30 kom visserligen redan förut, i det att lalingymnasiet från och med tredje ringen förgrenade sig i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halvklassisk linje med matematik men utan grekiska. På denna väg gick man nu vidare. I de båda lägsta ringarna av det 4-åriga och lägsta ringen av det 3-åriga gymnasiet bibehöllos alla på resp. linje och stadium förekommande ämnen som obligatoriska — antalet utgör för närvarande 8 (ring L I 3 ), 9 (ring L II 4 ), 10 (ring L I4, R II 4 , R I3) och 11 (ring R I 4 ). I de båda högsta ringarna åter gjordes valet av ämnen i stor utsträckning fritt, samtidigt som antalet på en gång lästa läroämnen starkt begränsades. Endast fem ämnen gjordes till obligatoriska, s. k. fasta ämnen, och därutöver skulle varje lärjunge tillvälja tre ämnen efter fritt val, s. k. tillvalsämnen. Efter medgivande av rektor och klasskonferens kunde lärjunge dessutom under vissa förutsättningar få deltaga i undervisningen i ett nionde ämne, ett s. k. tilläggsämne. En viss ändring i dessa bestämmelser infördes genom 1933 års ännu gällande läroverksstadga, varvid tillvalsämnena sammanfördes till särskilda fasta kombinationer, mellan vilka lärjungarna hade att välja; franska gjordes till obligatoriskt främmande språk på latinlinjen och engelska på reallinjen. Antalet ämneskombinationer är för närvarande på latinlinjen 11 och på reallinjen 7, varjämte vid några läroverk förekomma vissa kombinationer med ryska och finska. En närmare redogörelse för hithörande frågor samt för lärjungarnas val av ämneskombinationer under det rådande systemet lämnas i ett sammanhang längre fram i detta kapitel (mom. 3).

2. Lärjungcrckryteringen. I översiktstabeller å sid. 37 och 39 i Betänkande II. Sambandet mellan folkskola och Högre skola ha vi sökt belysa förskjutningarna i tillströmningen till gymnasiet och till de olika gymnasielinjerna från tiden före 1927 års skolreform till läsåret 1941/42. Det framgår av dessa tabeller, att antalet lärjungar i första ringen av gymnasiet ökats från 2 020 höstterminen 1926 till 4 529 höstterminen 1941, alltså åtskilligt mer än fördubblats; höstterminen 1945 var motsvarande siffra 4 571. Såsom därvid framhölls, äro de huvudsakliga organisatoriska anledningarna till detta förhållande att finna i gymnasiernas öppnande för flickor, upprättandet av flera nya gymnasier samt inrättandet av 3-åriga gymnasielinjer. Ökningen .faller till väsentlig del på de kvinnliga lärjungarna. Medan det året före skolreformen fanns endast ett hundratal flickor i de statliga och kommunala gymnasiernas första ring, utgjorde motsvarande antal höstterminen 1941 icke mindre än 1 556 och hade höstterminen 1945 ytterligare stigit något till 1 606, vilken siffra endast med omkring 400 understeg det totala antalet lärjungar i första ringen omedelbart före skolreformen. Antalet manliga lärjungar har dock

31 också under tiden stigit, nämligen från omkring 1 900 höstterminen 1926 till 2 973 höstterminen 1941 och 2 965 höstterminen 1945. Den ökade tillströmning till gymnasiet, varom de anförda siffrorna bära vittne, fördelar sig icke jämnt på latin- och realgymnasiet. Höstterminen 1926 var majoriteten gymnasielärjungar latinare, numera utgöres majoriteten av realister. Antalet lärjungar i första ringen av latingymnasiet har stigit från 1 141 höstterminen 1926 till 1 557 höstterminen 1945, d. v. s. med 36-5 %, men antalet lärjungar på reallinjen har under samma tid stigit från 879 till 3 014, d. v. s. med nära 243 %. Under läsåret 1945/46 voro siffrorna för latinlinjen likväl gynnsammare än under de närmast föregående läsåren. Särskilt påfallande är, att gossarna i allt mindre utsträckning välja latinlinjen. Från omkring 1 050 manliga lärjungar i ring I höstterminen 1926 har antalet höstterminen 1945 sjunkit till 652, detta alltså trots att gymnasiestudier under tiden underlättals genom inrättande av 3-åriga gymnasier och av flera nya gymnasier och trots att en betydande ökning inträtt av manliga lärjungar på gymnasiet i dess helhet. Under de första åren av 1930-talet ökades ännu antalet gossar något på latinlinjen, men efter några år förbyttes ökningen i minskning, och denna har varit mera markerad under de senare åren. Däremot har antalet gossar på reallinjen ökats från omkring 850 i första ringen höstterminen 1926 till 2 313 höstterminen 1945. Även för flickornas del kan iakttagas en tydlig benägenhet att i ökad utsträckning välja reallinjen. En jämförelse mellan siffrorna för höstterminen 1932 och 1945 visar klart detta: på latinlinjen resp. 615 och 905 flickor i första ringen, på reallinjen resp. 141 och 701, d. v. s. på latinlinjen en ökning på 14 år med 47 % och på reallinjen med 397 %. Följande översikt, vilken avser första ringen i statliga och kommunala gymnasier, visar förskjutningarna år för år från och med höstterminen 1932 till och med höstterminen 1945 (höstterminen 1946). Latinlinjen

Reallinjen

Summa

Höstterminen år Gossar Flickor S u m m a Gossar Flickor S u m m a Gossar Flickor S u m m a

1932. 1933. 1934. 1935. 1936. 1937. 1938. 1939. 1940. 1941. 1942. 1943. 1944. 1945., 19461 1

1 188 1 157 1072 1 101 1056

965 847 830 785 729 706 706 573 652

1 143 1 136 1 200 1 258 1 553 1499 1 556 1419 1 522 1499 1 606

—

3 264 3 469 3 675 3 939 3 979 4 042 4111 4 455 4 390 4 529 4 310 4 379 4 437 4 571 4 515

32 P å latinlinjen sjunker gossarnas antal sålunda år för år —• dock icke näst sista läsåret — medan det i ännu snabbare takt stiger på reallinjen. Flickornas antal har likaledes stigit kraftigt på reallinjen med en särskilt markerad stegring höstterminen 1939, och även på latinlinjen steg det till och med nämnda år men har sedan hållit sig något lägre. Orsakerna till den sålunda konstaterade »flykten från latinlinjen» och den ökade tillströmningen till reallinjen äro säkerligen flera. Den förnämsta torde vara att söka i den tekniska utvecklingen med de krav, som denna ställer på allt fler personer med god förbildning i matematisk-naturvetenskapliga ämnen. Denna utveckling har i sin tur påverkat ungdomens och framför allt den manliga ungdomens intressen, vilka för närvarande i stor utsträckning äro mekaniskt-tekniskt inriktade. Det torde också vara en riktig iakttagelse, att svenskarnas begåvning sedan gammalt företrädesvis legat åt empirisk-teknisk-naturvetenskapligt håll. Reallinjen blir under sådana förhållanden den linje, som bäst motsvarar framför allt den manliga ungdomens intressen och tilltänkta verksamhetsinriktning, som numera öppnar de flesta möjligheterna och som bäst förbereder för olika slags verksamhet inom det moderna praktiska livet. Den omständigheten, att de ojämförligt flesta efterprövningarna i studentexamen avläggas i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena, talar också för att det för närvarande föreligger ett starkt behov av förbildning i just dessa ämnen. Men härtill komma utan tvivel vissa drag i själva den nuvarande gymnasieorganisationen. Framför allt torde det därvid vara av betydelse, att franskan enligt 1933 års förnyade läroverksstadga gjorts till huvudspråk på latinlinjen och engelska på reallinjen. Man finner sig icke ha samma behov av ett fördjupat studium av franska som av engelska. Ofta torde man också finna franskan som skrivspråk svårare än engelskan, och även om kuggningsprocenten i franska på latinlinjen icke är i genomsnitt större än kuggningsprocenten i engelska på reallinjen, hyser man vid tidpunkten för linjevalet större respekt för det franska än för det engelska språkets svårigheter. Å andra sidan har reallinjen genom 1933 års stadga gjorts lättare än tidigare, och den behöver icke nödvändigtvis vara så starkt matematiskt-naturvetenskapligt betonad: matematikkursen har •— för dem som icke frivilligt tillvälja matematik (specialkurs) —• avsevärt minskats, och ämnena fysik och kemi äro helt valfria i de båda högsta ringarna. Denna reallinjens nuvarande konstruktion torde vara en viktig anledning till att de kvinnliga lärjungarna i så starkt ökad utsträckning börjat välja reallinjen, vartill i många fall kommer, att ökade arbetsmöjligheter på senare tid öppnats för flickor med sådan utbildning, som reallinjen ger. Slutligen torde man icke heller kunna helt bortse från det förhållandet, att latinlinjen mestadels är 4-årig, medan 3-åriga reallinjer finnas vid flertalet högre allmänna läroverk. För lärjungar, som icke äro bosatta på gymnasieorten och som icke äro alltför strängt deciderade i fråga om sitt linje-

33 val, kan det under sådana förhållanden bli en lockelse att välja den kortare gymnasielinjen och därigenom förbilliga utbildningen fram till studentexamen. Fördelningen av lärjungarna på i-årigt och 3-årigt gymnasium framgår av följande siffror, avseende förhållandena i första ringen höstterminen 1945: 4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

Lärjungar L

Manliga l ä r j u n g a r . . . . Kvinnliga » ....

502 709

890 203

150 196

1423 498

Summa

1921 Tabellen visar det 4-åriga gymnasiets stora övervikt över det 3-åriga på latinlinjen och det 3-åriga gymnasiets större omfattning på reallinjen. Genom den ökade tillströmningen till realgymnasiet har följaktligen också det 3-åriga gymnasiet fått ett ökat lärjungeklientel. Sammanlagt var antalet lärjungar i första ringen av 4-årigt gymnasium 2 300 och i första ringen av 3-årigt gymnasium 2 267. Tillströmningen till de olika gymnasieformerna betingas här väsentligen av tillgången på 4-åriga och 3-åriga gymnasier på varje ort. Vid de högre allmänna läroverken välja realskolans lärjungar i första hand det 4-åriga gymnasiet, där sådant på den valda linjen finnes tillgängligt, i andra hand det 3-åriga. För lärjungar 1'rån de fristående realskolorna och de kommunala mellanskolorna erbjuder åter det 3-åriga gymnasiet i regel de större fördelarna. I vårt betänkande angående sambandet mellan folkskola och högre skola har likaledes redogjorts för den andel, som realskolans båda linjer ha i gymnasiets elevsiffror (sid. 61 och tab. 13 II och 16). Där uppvisades sålunda, att av den årskull, som höstterminen 1934 inskrevs i 5-årig och höstterminen 1935 i 4-årig realskola (»det reducerade lärjungantalet»), 50-4 % bland gossarna och 36-2 % bland flickorna på 5-årig linje samt 26 % bland gossarna och 16-2 % bland flickorna på 4-årig linje övergingo till gymnasium antingen efter näst högsta klassen i realskolan eller efter avlagd realexamen. Framför allt övergå många lärjungar till gymnasiet från de högre allmänna läroverkens realskolor, medan de fristående realskolorna och mellanskolorna sända jämförelsevis mindre kontingenter till gymnasierna. Följande översikt, hämtad från tabell 16 i nämnda betänkande II, visar härvidlag läget i detalj.

3—61786S IX.

34 från 5-årig linje

från 4-årig linje

Avgångna till gymnasium

Från högre allmänt läroverk »

komm. mellanskolor . .

gossar

flickor

gossar

flickor

54 % 34-4 % 38-2 %

47-1 % 19-3 %

35-9 % 25-6 % 9-3 % 21-4 %

30-9 % 15 % 10-2 %

Sammanlagt ha 38 % av gossarna och 20 % av flickorna (»det reducerade lärjungantalet») samt 31 % av samtliga övergått till gymnasium. Den starkare övergången från 5-årig realskola till gymnasium beror givetvis på att ort med sådan realskola alltid har även gymnasium. Det är den lättare tillgången, som skapar den starkare efterfrågan. Om antalet av en årskull studerande vid de allmänna läroverkens gymnasier sättes i relation icke till antalet ursprungligen intagna i realskolan utan till antalet lärjungar i näst högsta realskoleklassen, varifrån övergång till gymnasiet börjar ske, visar det sig, att i runt tal 40 % av lärjungarna i nämnda realskoleklass övergå till gymnasium vid allmänt läroverk antingen vid slutet av denna klass eller efter realexamen. Omkring 30 % av dem, som avlägga realexamen, fortsätta sina studier i 3-årigt (någon gång 4-årigt) gymnasium. Vi ha även, i motsatt riktning, undersökt, i vilken utsträckning en viss gymnasieårgång, nämligen lärjungarna i högsta ringen av gymnasiet höstterminen 1942 — en ett år senare årskull — kommit från 5-årig respektive 4-årig realskola. I högsta ringen gingo sagda termin sammanlagt 2 947 sådana lärjungar, som intagits i gymnasiet från realskolan, därav 2 143 gossar och 804 flickor. Från 5-årig realskola kommo därvid 1 461 gossar och 277 flickor, och från 4-årig 682 gossar och 527 flickor, vilket innebär, att av gossarna 68-2 % kommo från 5-årig och 31-8 % från 4-årig realskola, medan av flickorna 34-5 % kommo från 5-årig och 65-5 % från 4-årig realskola. Av samtliga hade 59 % tidigare tillhört 5-årig och 41 % 4-årig realskola. Den konstaterade övervikten för kvinnliga lärjungar från 4-årig realskola beror givetvis på det större antalet flickor i denna realskoleform; i den tidigare undersökta årskullen 1934/35 hade 911 flickor intagits i 5-årig och icke mindre än 3 495 flickor i 4-årig realskola, medan motsvarande siffror för gossarna voro 3 390 respektive 3 041. Ett icke obetydligt antal kvinnliga lärjungar kommer till gymnasium från flickskola, kommunal eller enskild. Särskilda anordningar underlätta numera sådan övergång. I kungl. brevet den 21 augusti 1936 har nämligen s k o l o m styrelsen erhålli! bemyndigande att medgiva lärjungar i kommunal och enskild flickskola, vilka söka inträde i gymnasium, att under vissa förut-

sättningar tillgodoräkna sig sina i flickskolan erhållna vitsord för inträde på gymnasium eller, i fråga om vissa naturvetenskapliga ämnen, att tillgodoräkna dem såsom godkända vitsord för sådant inträde, med rätt till prövning enligt § 37 i läroverksstadgan allenast beträffande sådant ämne, varufi lärjunge icke äger till fulla värdet tillgodoräkna sig i flickskolan erhållet vitsord. I cirkulär den 27 augusti 1936 har skolöverstyrelsen på grundval härav utfärdat generella bestämmelser rörande sådan övergång för lärjungar i kommunal flickskola och sedermera i särskilda skrivelser till enskilda flickskolor medgivit i stort sett samma förmåner. Den här berörda övergången sker normalt från femte klassen av flickskolans 7-åriga och fjärde klassen av flickskolans 6-åriga lärokurs till första ringen av det 4-åriga gymnasiet eller från sjätte klassen av flickskolans 7-åriga och femte klassen av dess 6-åriga lärokurs till första ringen av det 3-åriga, eventuellt till andra ringen av det 4-åriga gymnasiet. Studievägen genom 4-årig folkskola, 7-årig flickskola och gymnasium kominer sålunda att normalt omfatta 13 år och studievägen genom 6-årig flickskola och gymnasium 14 år. Till jämförelse må erinras om att studiegången genom 4-årig folkskola, 5-årig realskola och gymnasium normalt omfattar 12 år och studiegången genom 6-årig folkskola, 4-årig realskola och gymnasium 13 år. För dem, som önska avlägga studentexamen, blir följaktligen vägen över flickskolan i viss mån en omväg, som förlänger studietiden med ett år. Därvid bör dock icke förbises, att flickskolan dels haft en avsiktligt långsammare och lugnare studiegång, dels omfattat utbildningsmoment, som icke förekomma eller i varje fall icke på samma sätt tillgodoses i realskolan. Såsom nyss nämnts, är det ett ganska stort antal flickor, som begagnar sig av medgivandet i fråga: av de kvinnliga lärjungarna i gymnasiets högsta ring höstterminen 1942, vilka tillsammans utgjorde 1 238, hade 280 eller 22-G % intagits i första ringen från flickskola. Dessa fördelade sig med 225 på 4-årigt och 55 på 3-årigt gymnasium samt med 210 på latin- och 70 på realgymnasium. De ifrågavarande kvinnliga lärjungarna hade alltså till omkring fyra femtedelar gått till det 4-åriga gymnasiet, medan de kvinnliga lärjungar, som från realskolan övergå till gymnasiet, fördela sig på de båda gymnasieformerna avsevärt jämnare (52 % på 4-årig och 48 % på 3-årig). Sådana flickskolelever, som bestämt sig för studier i gymnasium, önska tydligen övergå till detta, då den första övergångsmöjligheten erbjuder sig, för att få fördelarna av den 4-åriga studiegången. Valet av denna gymnasieform beror dock uppenbarligen också på deras övervägande val av latinlinjen, som ju betydligt oftare är organiserad som 4-årig än som 3-årig: de från flickskolan kommande lärjungarna välja denna linje till och med i större utsträckning än de flickor, som komma från realskolan (75 % mot 64 %), vilket icke är överraskande med tanke på flickskolans ofta utpräglade hu-

36 manistiska läggning. Flickskolorna äro också i regel belägna i städer, där det finnes 4-årigt gymnasium eller i varje fall 4-årigt latingymnasium. Vi ha gjort en fullständig undersökning för att utröna, huru de från olika skolformer kommande lärjungarna fördela sig på 3- och 4-årigt gymnasium på de båda gymnasielinjerna. Av nedanstående tabeller, som upptaga lärjungarna i högsta ringen höstterminen 1942, framgår sålunda, i vad mån dess lärjungar intagits i ring I från 5-årig eller 4-årig realskola eller från flickskola eller i vad mån de intagits i annan ordning eller från annan undervisning.

Rekryteringen av lärjungarna i högsta ringen vid de allmänna läroverken höstterminen 1942 från olika skolformer. Lärjungar intagna från

4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

Latinlinje

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

Summa

389 72

441 122

54 77

577 411

1461 682

172 I . M a n l i g a lärjungar 1. 5 - å r i g r e a l s k o l a i r i n g I 2. 4-årig realskola i ring I 3 . a n n a n u n d e r v i s n i n g eller i a n n a n ordning Summa % av antalet på varje intagna från

2 315

74-5 13-8

71-0 19-7

39-1 55-8

55-8 39-7

63.1 29-5

11-7

9-3

5-1

4-5

7-4

177 180 188

22 40 37

19 135 22

59 172 33

277 527 280

18G

28 28-4 29-7

1S-9 34-5 31-9

10-2 72-6 11-8

19-5 56-8 10-9

224 42-C 226

13-9

14-7

5-4

12-8

12-4

linje

1. 5-årig r e a l s k o l a i r i n g I 2. 4 - å r i g r e a l s k o l a i r i n g I 3 . a n n a n u n d e r v i s n i n g eller i a n n a n ordning Summa I I . Kvinnliga lärjungar 1. 2. 3. 4.

5-årig realskola i ring I 4-årig realskola i ring I flickskola i ring I a n n a n u n d e r v i s n i n g eller i a n n a n ordning Summa % av antalet från varje intagna frän

linje

1. 5 - å r i g r e a l s k o l a i r i n g I 2 . 4-årig r e a l s k o l a i r i n g I 3 . flickskola i r i n g I 4. a n n a n u n d e r v i s n i n g eller i a n n a n ordning Summa

Av de givna översikterna framgår, att de manliga lärjungarna på det 4-åriga gymnasiet övervägande komma från den 5-åriga linjen och detta i ännu något högre grad på latin- än på reallinjen, medan det 3-åriga gym-

nasiets lärjungar visa en jämnare fördelning i berörda avseende, på reallinjen med tydlig övervikt för den 5-åriga men på latinlinjen med lika stor övervikt för den 4-åriga realskolan. Fördelningen står givetvis i nära samband med de olika linjernas förekomst vid olika läroverk. Den 5-åriga realskolelinjen förekommer framför allt vid de högre allmänna läroverken och har där ett större lärjungeklientel än den 4-åriga, medan de fristående realskolorna till större delen ha endast 4-årig realskola och de kommunala mellanskolorna till sin organisation uteslutande äro 4-åriga. Det är under sådana förhållanden endast naturligt, att tillströmningen till gymnasiet i sin helhet skall vara starkast från den 5-åriga realskolan, då övergång till gymnasium från fristående realskola och kommunal mellanskola ofta är förbunden med resor till eller inackordering på främmande ort. Det är också naturligt, att de från sistnämnda realskolor och mellanskolor kommande lärjungarna gärna välja det 3-åriga gymnasiet, där sådant, såsom är fallet på reallinjen, i större utsträckning är tillgängligt. Det är emellertid tydligt, att det 3-åriga gymnasiet i sin helhet till ungefär hälften rekryteras från den 5-åriga och till ungefär hälften från den 4-åriga realskolan, i vad de manliga lärjungarna beträffar, dock med någon övervikt för de från den 5-åriga realskolan kommande. För de kvinnliga lärjungarna är läget ett annat: de komma genomgående företrädesvis från den 4-åriga realskolan, låt vara att lärjungarna i det 4-åriga latingymnasiet till ungefär lika stor del tillhört 5-årig realskola. De från flickskolan kommande kontingenterna äro här i det hela lika stora som de från den 5-åriga realskolan kommande. I det 3-åriga gymnasiet är övervikten för dem, som gått i 4-årig realskola, mycket betydande. Då det gäller att bedöma, i vad mån dessa och andra siffror, som beröra de olika gymnasielinjerna och som avse en Iärjungårgång, kunna anses äga mera generell giltighet, bör iakttagas, att lärjungesiffrorna för det 3-åriga latingymnasiet äro mycket låga och därför näppeligen tillåta några säkrare slutsatser. Detsamma gäller om de kvinnliga lärjungarna på det 4-åriga realgymnasiet, vilka endast utgöra något över 100 i hela landet. Gymnasiets huvudformer äro, såsom ovan nämnts, 4-årigt latin- och 3-årigt realgymnasium, och de siffror, som avse dessa huvudformer, tillåta därför de säkraste slutsatserna. I fråga om här berörda förhållanden beträffande gymnasielärjungarnas rekrytering från skilda skolformer tala dock sannolikhetsskäl för alt de anförda siffrorna, ehuru de endast avse en Iärjungårgång, äro någorlunda signifikativa. Beträffande gymnasielärjungarnas rekrytering från olika yrkesgrupper hänvisas till tabellerna 3—5 i skolutredningens Betänkande III. Ur dessa tabeller må här endast anföras följande översiktssiffror:

38 4-årigt gymnasium Y r k e s g r u p p

A = B = C = D =

Antal

o/ /o

6-0 16-8 32-5

517 1 102 1727

loo 21-2 33-2

1000 2 329 4 105

80 186 328

2 674 556

36-5 7'6

1438 410

27-7 7-9

4 112 966

329 7-7

7 318

5 194

12 5 1 2

483 1227 2 378

....

Summa

E = obestämda yrken

Tillsammans Antal

Antal

jordbruk och skogsbruk industri o c h h a n t v e r k handel och samfärdsel a l l m ä n tjänst och fria

3-årigt gymnasium o/ /o

o/ /o

Det framgår av dessa siffror, sedda i belysning av vad som anföres i vårt betänkande om Bealskolan, Teoretisk linje, s. 19 f., att grupp A och jämväl grupp B äro underrepresenterade, medan grupperna C och D äro överrepresenterade. Den jämförelsevis sparsamma förekomsten i gymnasiet av elever ur yrkesgrupp A beror givetvis i första hand på att ifrågavarande ungdomar äro bosatta utanför gymnasieorterna och på de därav föranledda större kostnaderna för hithörande målsmän att hålla sina barn i gymnasiet. Men den torde också i icke ringa mån bero på yrkesförhållandena och på traditionsbundenhet, icke minst därpå, att gymnasieutbildning är sällsynt bland dessa yrkesidkare själva. Yrkesidkare inom grupp C och framför allt grupp D äro däremot dels oftare bosatta i de större och medelstora städerna, vilka i regel äro utrustade med högre allmänt läroverk, dels i större omfattning själva i besittning av någon form av högre utbildning, varför de gärna önska, att även deras barn skola erhålla sådan. Beträffande yrkesidkare inom grupp D gäller slutligen såsom en viktig faktor, att de icke företräda sådana »fria» yrken, till vilka deras barn kunna utan vidare övergå efter den obligatoriska skoltidens slut, såsom så ofta faller sig naturligt inom t. ex. yrkesgrupperna A och C. Fördelningen på olika yrkesgrupper av målsmännen till eleverna inom de olika gymnasielinjerna står givetvis i nära samband med det förhållandet, att målsmän, som äro bosatta på eller nära ort med realskola men utan gymnasium, företrädesvis välja det 3-åriga gymnasiet, där förekomsten av sådant i övrigt lämpar sig för deras förhållanden och intentioner, särskilt med avseende på linjeval. Ehuru man under alla förhållanden torde få räkna med överrepresentation bland gymnasiets elever av enskilda yrkes- och socialgrupper och underrepresentation av andra, utgå vi ifrån att 1945 och 1946 års riksdagars beslut om studieunderstöd åt landsbygdsungdom och ungdom från mindre bemedlade hem skall medföra en betydande utjämning i här berörda avseenden. Av en annan undersökning i Betänkande III framgår, att antalet gymnasieelever med hemvist inom läroverkskommunen höstterminen 1941 utgjorde 64-6 %, medan 35-4 % hade sin hemvist utanför läroverkskommunen, d. v. s.

39 på mer än 5 km:s avstånd från gymnasieorten. Av nämnda 35"4 % voro 12-7 % från tätbygd utan gymnasium och 22-7 % från den egentliga landsbygden. Av sammanlagt 14 036 gymnasielärjungar voro 4 972 dagligen resande eller inackorderade. Därav voro 1 791 från tätort utan gymnasium, fördelande sig med 625 på 4-årigt och 1 166 på 3-årigt gymnasium. Sedan dess ha åtskilliga nya gymnasier — statliga eller kommunala — inrättats, och en förskjutning i siffrorna är av denna anledning sannolik. Åtskilliga nya ansökningar föreligga också om inrättande av gymnasier, och dessa ansökningar torde i vissa fall vara väl motiverade. Utvecklingen torde sålunda även här gå mot en utjämning, även om någon stark utbredning av gymnasier knappast kan komma i fråga. En rättvis utjämning olika orter emellan torde därför i detta fall i första hand böra ske på studieunderstödens väg.

3. Det differentierade gymnasiet och lärjungarnas ämnesval. 1 anslutning till 1927 års riksdags beslut angående skolväsendets organisation infördes i 1928 års läroverksstadga bestämmelser om fasta ämnen och tillvalsämnen i de båda högsta ringarna av gymnasiet. Varje lärjunge skulle här deltaga i undervisningen i fem obligatoriska s. k. fasta ämnen och tre (i visst fall två) fritt tillvalda ämnen, s. k. tillvalsämnen, varjämte lärjunge av rektor och klasskonferens under vissa förutsättningar kunde beviljas rätt att deltaga i undervisningen i ytterligare ett fritt tillvalt s. k. tilläggsämne. De för alla linjer gemensamma fasta ämnena voro kristendomskunskap, modersmålet, ett främmande levande språk och historia med samhällslära, vartill kommo på latinlinjen latin, på reallinjen matematik och på nyspråkliga lyceet ytterligare ett av de tre främmande levande språken. De tre tillvalsämnena kunde väljas fritt bland övriga på respektive linje förekommande läroämnen. Differentieringssystemet sådant det utformats i 1928 års läroverksstadga visade sig emellertid medföra olägenheter i flera avseenden. Då det för ett ämnes upptagande på schemat fordrades, att minst fem lärjungar anmälde sig till undervisning däri, blev det icke sällan omöjligt för eleverna att få tillvälja vissa ämnen, t. ex. grekiska. Det framträdde även en benägenhet att välja lätta ämnen eller ämnen med lågt timtal, och understundom syntes systemet snarare medföra ett val av lärare än av ämnen. Språkbildningen kunde bliva mycket ensidig, i det eleverna i stor utsträckning valde begynnelsespråket, i regel tyska, såsom det enda främmande språket, i vilket fall deras kunskaper i de båda andra språken, som lästs under kortare tid, blevo otillfredsställande. Slutligen visade sig den alltför obegränsade friheten att välja ämnen bereda rektorerna stora tekniska svårigheter, när det gällde att uppgöra en i olika avseenden lämplig arbetsordning. Redan år 1931 upp-

drogs därför åt särskilda sakkunniga, de s. k. läroverkssakkunniga, vilka inom departementet skulle biträda med utarbetande av förslag till metodiska anvisningar, att underkasta bestämmelserna om tillvalsrälten en granskning. och denna granskning ledde till en omläggning av tillvalssystemet, vilken fastställdes i 1933 års förnyade läroverksstadga. Enligt de sålunda nu gällande bestämmelserna — se läroverksstadgan i dess den 29 juni 1945 fastställda lydelse, § 9 — kunna tillvalsämnena icke väljas isolerade utan endast i vissa planmässigt sammanställda grupper. Dessutom är franska fast språk på latinlinjen, engelska på reallinjen, och båda dessa språk fasta ämnen i det nyspråkliga lyceet. Bestämmelsen all undervisning i tillvalsämne skall anordnas, om minst fem lärjungar anmält sig önska deltaga i denna undervisning, har bibehållits men uppmjukats, så alt det för undervisning i grekiska endast fordras tre och för undervisning i matematik (specialkurs) — ämnet tillkommet genom kungl. kungörelsen nr 626/1934 —, fysik och kemi på real gymnasiet fyra anmälda lärjungar, varjämte skolöverstyrelsen fortfarande kan på grund av särskilda omständigheter medgiva undervisning i tillvalsämne även vid ett mindre antal anmälda lärjungar. Sedan viss ökning i antalet år 1933 fastställda tillvalsgrupper sedermera skett, senast genom kungl. kungörelsen nr 144/1937, äro ämneskombinationerna för närvarande följande: på

latinlinjen:

1) tyska, engelska och geografi 2) lyska, engelska och filosofi 3) engelska, geografi och biologi med hälsolära 4) grekiska och tyska 5) grekiska och engelska 6) grekiska och filosofi 7) tyska, engelska och matematik 8) engelska, matematik och fysik 9) matematik, fysik och kemi 10) tyska, engelska och biologi med hälsolära 11) engelska, biologi med hälsolära och kemi; på

reallinjen:

1) tyska, franska och geografi 2) tyska, franska och filosofi 3) franska, geografi och biologi med hälsolära 4) tyska, franska och fysik 5) franska, fysik och kemi 6) biologi med hälsolära, fysik och kemi 7) matematik (specialkurs), fysik och kemi.

41 För att få en överblick över lärjungarnas val av ämneskombinationer ha vi undersökt förhållandena i dctla avseende under tre av de tretton år, som systemet för närvarande (år 1946) fungerat. Vi ha därvid valt höstterminerna 1938, 1942 och 1944, den sistnämnda den senaste, där materialet föreligger slutbearbetat. Då undersökningen omfattar båda de högsta ringarna och ämnesvalet träffas i näst högsta ringen, ligger bakom 1938 års siffror det ämnesval, som gjorts höstterminen 1937 och 1938. På samma sätt representera 1942 års siffror ämnesvalet höstterminerna 1941 och 1942, 1944 års siffror ämnesvalet höstterminerna 1943 och 1944. Mera anmärkningsvärda förändringar i ämnesvalet från det ena året till det andra ha icke iakttagits, även om smärre förskjutningar skelt. Siffrorna torde under sådana omständigheter kunna anses signifikativa för lärjungarnas ämnesval under det nuvarande systemet. Vissa kombinationer med ryska och finska förekomma för närvarande försöksvis vid några läroverk. Dessa kombinationer, som icke förekommo höstterminen 1938, ha för höstterminen 1942 och 1944 sammanslagits till en grupp för latinlinjen, kallad grupp 12—15, och Ull en grupp för reallinjen, kallad grupp 8—12. Resultatet av undersökningen, som endast avser högre allmänna läroverk och kommunala gymnasier —• däremot icke enskilda gymnasier eller i privatisternas studentexamen förekommande tillvalsgrupper — framgår av i det följande anförda översiktslabeller. Latinlinjen. Av tabellen framgår, att särskilt vissa grupper samlat stort antal lärjungar, medan andra varit mindre eftersökta, samt att tillströmningen till varje särskild grupp hållit sig i stort sett jämn under hela tiden, låt vara alt smärre förskjutningar skett. De båda första grupperna, som innehålla tyska och engelska i förening med geografi eller filosofi, äro de klart ledande med vardera över en fjärdedel av lärjungarna år 1938 och nära en fjärdedel åren 1942 och 1944. Tillsammans upptaga dessa båda grupper alltså omkring hälften av lärjungarna. Närmast kominer grupp 7, som likaledes innehåller tyska och engelska men i förening med matematik: 15-6, 16-2 och 17-5 %. Den fjärde ämnesgruppen med tyska och engelska innehåller tillika biologi med hälsolära, och denna kom åren 1942 och 1944 i fjärde rummet med respektive 9-9 och 8-8 %. År 1938 var procenttalet endast 4-5, tydligen beroende på att ämneskombinationen tillkommit först 1937 och att tillvalsgrupperna för läsåret 1937/38 redan preliminärt bestämts, när kungörelsen om denna kombination och om kombination nr 11 utfärdades. Förändringen har medfört en viss minskning i tillströmningen till grupperna 1 och 2, särskilt uttalad i fråga om flickornas val; dessa ha i viss utsträckning utbytt geografien och filosofien mot biologi med hälsolära. Grupp 11, engelska, biologi med hälsolära och kemi, har också efter sin tillkomst rönt ganska stark anslutning, särskilt bland flickorna, och kommer med 7-5 % åren 1942 och 1944 i femte rummet bland tillvalsgrupperna, se-

42 O

il > H rf

*H - ^ r>. — CO C? «

(C C! N

e o

S ">

CO OJ OJ ^* i ö r^t eo co OJ

ift

: i o ^ M O - * N c n a i « i r . o

W O H t - - * 0

en O

f l O « D r ' C ) H

l Ö ! N CÖ Ö

CM CM

Ö L", ( N C f H Ö

o 6

C B g o

•3

ej — c/1

> •

9 O r-

T-l

*-< C

£ g

c/3

ÖS «

" ^ v

s« w

* - so eo •>* t** co o i t » to oi os »N t S l O i°* *T 0 1 <•*

» j

—>

••o

—>

J3 •C

r i r f O C J H O t O C O O t O M W O O O O C O r H ^ r i M O T - i i M C i C W 0 1 CM T* CM n r H

H 3

£ rf

to s

C O O h O O O ' f l ' O O O G H C O W

cCMoCMM T m c o hCM rinN^to

* • *

T H c o c i c o c i e M e o o t - c n o r -

• • r c ö ^ o J C J ^ t ö o i ^ H Ä i ^ ö

*o in S.

O ) t » rt

CO O ' O r?

OJ LO -T* t>- * J P I i > i > e to OJ eo co ec CÄ

10 »0

co eo ca ** o« «* 50 ^ - OJ

t > - CO

71 ID IS]

rf O

i-l

O D n c ö N i O M l ^ C D H r i l M C C

CM l Ö » n CM C M r > c ö r f CM c ö i n CM CM *H

C O O C M O C M C O C M O C C > S i O t > r H H ^ L N t r m d M H l N M i O ^ T f CO CM W rH

b M

£ a

£ 3

in ••O

CO !>••*«<

£M rf a

CO «5 * i Cft h» l'» Ä OJ 0 1

o CÖ OJ

-i!

i H ^ r f O l f O O O M ' - i O O r H C O ' - ' O C O ^ N W C o ^ O M i " ^ ^ CO 0*3 CM

, e ö i ö c ö r H O i ^ h - o j ^ ^ O J £ *4 rfa— OJ OJ •

t -

CM r H I > CC CM TH r^

in CM

CÖ Ö

tn 0

cd CO LO

b- co »o CO 0 1 l ^ CO ^ H 0 1

rf [/I

£ w

rf ^ n

C O)

CO CO O

d G C

ut o te

"fl W «

«5 ^

L«

cooocor-i'-ojcocoeacs*? O O • - »C M ^ ' O h M N* « 05 CO 0 1 * - l LO r*. t-«

£ £

rf 3

oocoincoeor*-coeor*-oo r s - l ' H H C O n ^ ' T - i C O C ' l i O r f CO T H CM i-»

LO CO

•*•

0 0 O H r j ( T f O f-- C - H Co ^ M O O ^ i O M O Ö C o W ^ ™ -v~ _ TH CO

eo i

"rf

b O M o

a 0

1 — 1

••o

rf •

•*

11 LO

H N C O ^ L l O h O C O l O H M

C/3 _ 1

«t «

ä* *

•**

co CM co

" ^

0 0

1 I— CO

o 03 t» Cl

oo i > r> co «o T H O CO 0 0 C l T H CO l O T CO rH rH

CM CO CM

r f O Cl 00 r r i-^ rf rH

O co

C l 0 0 t ^ - CM r* i o r - co

CO C l c o CO 00 C l

C l r H CO T H

rf CO CO

CÖ OJ

0 9 CÖ

ifl

- t f o>

Ö CM

OJ cö in

e T-l

o OI e» «-i

00 C l

00 l^i Ä * ^ 00 |>i 00 CO 0 1

• * 'O (O

C l

TH Ö Ö CC C l ' t

rf< N

OO r H

00 CM

co t -

CM CM i Ö å> CÖ TH I > 00 CO co

CÖ CM

00 1>

1 1

o n o ci © eo t » eo o i i o 04 • * CO ^ C5 0 1 OJ ^

CO O CO O

CO t - l OJ LO O 0 1 •»? OJ OJ

(O Cl CM

in o t> 00 lO 00 CM

t > m co rH rH rH

00 co o C l C l CO

CM co m co

1 0]

•* *-•

1 rf b

n en O

rf C

C! O

rfcÖinCMCÖl>t>COinrHCM CM C l rH

^H T * I

CO ^ 10 10 E ^ h . io OJ m oi oi oj r« os eo

1-N

1 C

«j

b rf in

a ©

c i n t ^ Ö N H Ö ö i N o b e ö

i tn

OI CM Ö CM rH

b O

73 >

n O 00

e eo

rri

oi sr cö 01

01 01

O 00

fl <

( M O ! t - O O t - - * C N C O O O C l

o » o i

r>. cörj< 6 rt I > C l CM CM

O to

( M

ti v

t»

-C

o o Ei

r«. co co co »o *? »? ©o o co LO oi H O ^ U K N U h k S A I M C I (^, | , — P-. <^> OJ O J

rf fi

ert

C l T T CO r j « TT> i O r f T H

b O c

1q I

o m CM

T-H

en en O

CM CM

Öl

o I > CO l > r f C O t ^ W H O o CO O CO

CM 00 LO O O r f o : oo CTJ LO rH [ > C l CM CO

©eMcOrHrHCOrHT-icorH'Ot'L ^ « 4 ( N « ^ C Ö i H r - i i n d l C i

ti C

OJ 01

b O

, • s ca

»o

I> CM

• H

o te

o CÖ

•a

Cl Ö

CM r H I > l ! 0 T H r H 1 % CO CM CO

CO CO 00 C l o CM r - co o i o CM CM r j * L O m

rH r H

i Cl

* •

S ' a>

-3

rH IO

biologi m. hälsolära fysik . . . . kemi

«.* o

CM w"l O C l

00 10' CÖ

l Ö l > i Å iO o C i CO CM

" * • *

grekiska tyska.... engelska geografi.. filosofi . .

00 o

^ —

01 01 00 ^

ki 3i c

nare året dock jämställd med grupp 3 (engelska, geografi, biologi med hälsolära). Grupperna 10 och 11 tillgodosågo uppenbarligen ett behov, när de för ett tiotal år sedan nyinfördes. De minst eftersökta ämneskombinationerna ha varit grupperna 4, 5, 8 och 9, för vilka siffrorna varierat mellan endast 1*7 och 4-0 %. Detta gäller alltså de båda grupperna med grekiska och ett främmande levande språk samt de båda utpräglat matematisk-naturvetenskapliga kombinationerna med matematik och fysik i förening med antingen engelska eller kemi. Någon starkare anslutning har icke heller den tredje gruppen med grekiska (grekiska och filosofi) samt gruppen med engelska, geografi och biologi med hälsolära, vilken sistnämnda nu på sin höjd är jämställd med gruppen engelska, biologi med hälsolära och kemi, båda dock ingalunda svagt företrädda. Av 11 grupper är det alltså 6, till vilka tillströmningen är jämförelsevis god. Vissa skillnader göra sig märkbara mellan gossarnas och flickornas val av ämneskombinationer. Vid val av grupper med både tyska och engelska välja gossarna i största utsträckning den grupp, som innehåller filosofi, medan flickorna föredraga gruppen med geografi; gruppen med biologi och hälsolära väljes endast undantagsvis av gossarna men i betydande omfattning av flickorna. För den språkgrupp, som innehåller matematik, är skillnaden icke påfallande stor, men gossarnas siffra visar någon övervikt; minskningen i procent för flickornas vidkommande från 16-8 år 1938 till 13-4 år 1942 och 14-2 år 1944 skulle kunna tolkas såsom stående i samband med flickornas på sistone ökade val av reallinjen i stället för latinlinjen. Grupper med grekiska tillväljas oftare av gossar än av flickor, men medan läget för gossarnas del icke visar någon nämnvärd olikhet för de undersökta åren, har en viss ökning inträtt i flickornas tillval av dessa grupper särskilt under det andra av de undersökta åren. De båda grupper, som innehålla ämnet fysik (grupperna 8 och 9), tillväljas ytterst sällan av flickor. Ryskan har huvudsakligen förekommit som tillvalsämne tillsammans med engelska, i ett fall med tyska. Finska har varit förenat med matematik. Kombinationerna ryska och geografi samt ryska och matematik ha icke efterfrågats. Siffrorna äro dock allt för små för att kunna tillerkännas något bevisvärde. Om man särskilt undersöker, i vad mån de enskilda ämnena tillväljas av lärjungarna, erhålles det i tabell b angivna resultatet. Av denna tabell framgår, att engelska är det mest lästa av tillvalsämnena med drygt 90 %, vilken siffra visat någon stegring, och att den närmast följes av tyska med omkring 75 % av samtliga lärjungar, vilken siffra dock varit något fallande. Sammanlagt 71-3 % av latinarna läste höstterminen 1944 tre främmande språk och 94-2 % två främmande språk, däri då inberäknade de, som läste ryska eller finska. De främmande språken äro alltså i särskild grad eftersökta av eleverna. Av siffrorna synes man också vara

44 berättigad draga den slutsatsen, att bredden av latinarnas kunskaper i moderna språk får anses i det hela tillfredsställande, då det endast är ett mindretal på omkring 6 %, som till studentexamen anmäler endast ett främmande språk. Sannolikt är procenten ännu lägre, då åtskilliga elever ha el! språk som tilläggsämne; det gäller över huvud taget för flertalet ämnen, att siffrorna skulle något ökas, om tilläggsämnena medräknades. Siffrorna äro dock något ogynnsammare för gossarnas vidkommande: 68-G % trespråkiga och nära 91 % tvåspråkiga, alltså drygt 9 % enspråkiga. Ogynnsammast ställda i här berörda avseende äro de manliga lärjungar, som läsa grekiska, då dessa i regel kombinera detta ämne med filosofi och då icke få med vare sig tyska eller engelska i sin ämneskombination. Detta är måhända huvudanledningen till de klagomål, som av teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund framställts mot de teologie studerandenas bristande kunskaper i främmande språk. övriga ämnen läsas av betydligt mindre lärjungekontingenler. Mellan 31 % och 20 % läsa vart och ett av ämnena geografi, filosofi, biologi med hälsolära och matematik i nu nämnda ordning, varvid emellertid gossarna välja dessa ämnen i ordningen filosofi, geografi, matematik och biologi med hälsolära, medan ordningen mellan dem hos flickorna är geografi, biologi med hälsolära, filosofi och matematik. Geografien har, såsom redan antytts, av flickorna i rätt stor utsträckning utbytts mot biologi med hälsolära efter tillkomsten av ämneskombinationerna 10 och 11. Minst lästa äro ämnena grekiska, kemi och fysik med endast 8-6, 9-G och 5 % av lärjungarna höstterminen 1944. Anmärkningsvärt är, att kemi tillväljes i större utsträckning än fysik av både gossar och flickor; för flickorna äro procentsiffrorna höstterminen 1944 respektive 3-0 (fysik) och 10-5 (kemi). Man kan räkna med att ytterligare enskilda anmälningar föreligga till deltagande i undervisning i sådana ämnen som grekiska, matematik, fysik och kemi men att önskemålen icke kunna villfaras på grund av för litet antal anmälda till undervisningen i fråga. Reallinjen. Realisternas val av ämneskombination sker efter helt andra linjer än latinarnas. Här dominera de båda sista grupperna, biologi med hälsolära, fysik och kemi, respektive matematik (specialkurs), fysik och kemi med mellan 38 och 29 % vardera av linjens samtliga lärjungar. Dessa grupper äro här betydligt mer förhärskande än språkgrupperna på latinlinjen: omkring två tredjedelar av lärjungarna välja uteslutande dessa rent naturvetenskapliga ämnesgrupper. Närmast kommer grupp 1, tyska, franska och geografi med omkring 20 "o av samtliga, medan de båda språken i förening med filosofi eller fysik locka icke fullt 3 % respektive 3—6 %. Gruppen franska, fysik och kemi är den för närvarande minst eftersökta av samtliga ämnesgrupper på reallinjen med endast 0-5—1 % av lärjungarna.

45 Över 85 % av linjens lärjungar tillhöra sålunda ämnesgrupperna 1, 6 och 7, medan grupperna 2—5 tillväljas av en liten minoritet; grupp 3 r ä k n a r dock rätt många kvinnliga studerande. Någon mera anmärkningsvärd förskjutning från 1938 till 1942 och 1944 kan i det hela icke anses h a ägt rum. Gruppen 1, tyska, franska och geografi, visar dock någon procentuell minskning både för gossar och, framför allt, för flickor, och tillströmningen till de båda exklusivt naturvetenskapliga ämnesgrupperna, framför allt till grupp nr 6, har ökat beträffande de kvinnliga lärjungarna. Efterfrågan på grupp 6 är över huvud taget i stigande. Grupp 5, franska, fysik, kemi, redan från början föga eftersökt, har trätt ytterligare tillbaka och visar sig tydligt icke motsvara något egentligt behov. Jämväl på reallinjen märker man en viss skillnad i avseende på ämnesvalet mellan manliga och kvinnliga lärjungar. Flickorna välja i betydligt större utsträckning än gossarna de tre första grupperna, där fysik eller kemi icke förekommer, medan grupp 4 lockar avsevärt fler gossar än flickor. Bland de 47 % av flickorna, som höstterminen 1944 valde de tre första ämnesgrupperna, funnos säkerligen många, som valt reallinjen i brist på annan för dem lämplig linje; för gossarna var motsvarande siffra endast 24 %. Starkt markerad är skillnaden i ämnesvalet vid grupperna 6 och 7; gossarna fördela sig någorlunda jämnt mellan dessa båda grupper med någon övervikt för matematikgruppen (nr 7), under det att flickorna till mellan 42 och 45 procent välja grupp 6 och endast i ett jämförelsevis ringa antal gå till grupp nr 7 (6 å 9 %). Då grupperna med ryska eller finska endast förekomma vid några få läroverk och omfatta endast ett fåtal lärjungar, kunna några slutsatser icke dragas ur de tillgängliga siffrorna. Ryskan har förekommit tillsammans med tyska, franska, geografi eller fysik, finskan tillsammans med tyska och fysik. Finska i kombination med endast tyska, franska, geografi eller fysik har icke förekommit. De enskilda ämnenas frekvens i elevernas ämnestillval framgår av följande översikt: Ämnena tillväljas sålunda i det hela i ordningen fysik, kemi, biologi med hälsolära, franska, matematik (specialkurs), tyska, geografi och filosofi. Det sistnämnda ämnet intar en särställning, i det att det endast upptages av ett helt ringa fåtal. För gossarnas del kommer matematik (specialkurs) i tredje rummet före biologi med hälsolära och franska, medan ordningen mellan ämnena för flickorna är ganska avvikande, nämligen biologi med hälsolära, fysik, kemi, franska, geografi, tyska, matematik (specialkurs) och filosofi. Att franska tillväljes i större utsträckning än tyska beror, som synes, på att ämnet förekommer i ett större antal kombinationer än tyska; tyska är icke dess mindre på reallinjen ganska vanligt som tilläggsämne och läses sålunda i större utsträckning än de anförda siffrorna ge vid handen. Tyska och frän-

46 CS t

)

o ©

CO 01

ra s

O »

COCMCMCÖÖ*DinÖ

y-l

CO CO

'/> 3

JN l> r*

o m c o i > i n c i © r H

i* o

r n CO CD CO rn

CO O

1 ra t/1

00 I > r f

THOinmcicoCico o c o o ^ ' - ' c n o H

io co

CO CO

CO C l

3 "o

s 1

o o

ra en i» O ÖD

Ii ra ra ~ kl

c 6 Q

a öp

H | « J « ^ C l r - f f l r C D r f C M T H Ö r f O Ö O CM TH r f

O O © CM

SQ i f l M N

>.p

0 Ö C N H t > T H r ^ r j . 6 T* co co

r-t

» O

©*?*?« oi o i co o i

*-< co

cö o i i>> co r* ©

1 1

u; C9 H o CMinCirf CO r f CO

O 00

N O W t > wÖ r f 0»OkO

I 1

rt aj o «) cö 6 6 c i CM CO CM

o é co

a o co CM r- c» co r- co

1 Oi

u O

c s o o

fa ra B

en O

T H H H

*W ;0 CO

rfCOr^rf rn T t t^. TJI 00 r f CO

CD oo

CM OS CO m coci W lO O

U0 co 09

OOrfCMI>C0CM00 mCiCDOCOCMCOrH CD CM i-i CO

O CO 01 CO

T H H

M 3

B "o

ra B en O

5) CM

CO N

• *

rf «

01 0 1 CÖ »^ CÖ 01 TH 01 co CO i ( H a « N 00 H CMrfÖrHrfrHCD CO rf

1 '

o o

o Ö O

3 i

ffi

C l

01 !2

t a

*4 »1

CDCMrfCOCOI>C0 i > CM i n CM CM co rH CM

CO a 1 10

r f n co i n oo H f THI>iom00rf00 CD rH O O

| 1

™

fa O

B o

ra CA

> a

C5 T),

Q O

T H C - M C O

- f

£ co

« W £co r* »

»O

1 t

OJ H • * H l > CM CM r f co m r f

*-i CÖ

T *P *? *"* £ ^ m m in

1 i

to t - rt Hi l > CM CM CM CMCOCM

o CD CO

H - * n CO «Ö Ö COt^C^

1 1

t o M O M O O O M M CS| c^ CN

a B a

tn O ÖD

rf s

1 o

3 E

•i

co CO

H H C O 00 OI 00 Cfl CN C^

ra *2* lis

3 en

B O ÖC

Ämneskombination

)

| ^

fa ra

t o t ^ o CD IO lO

LO £2

co «

C/i

o r»

-<fCSC0 ^ £ ! S

O W O M i - C O N oo©'-*©»-'©^

mr> t o m LoiNt-m COlfii"

» **

i1 M o

CO H

CO CD r^ 00 t^- I >

»^ TH © * H co © © c o

I O C O T H C O O T H C D I > i n r f CM T-I co 00 CM TH rf

"^ CO

IO « 10

1 '

M l

UÖ00*HCM CM Cl CM

•>? CO IO i o co c» co 10 i - o o e o i ^ ^ i o ^ o j j } T < n ? l 10 * "

s s

O C N H l Ö C N H i ö CM CO CO

CA C/1

H l

Ö CM *-« COtf>m

ra —

a £

é8

fa ra

ra ra ra

o o

CÄ

t*4

©OI,,,?'CÖT,H*S,'-,Ö 01 co co

t/i

n »O

3 "o

öl 00

t/3 tn

rf a

ra eB

o w

CD C

O 6}

vi to

o )

3 620

O O

v ,

1 192 2 789 2 527

C G

ir)

CO r f r f

•fa n

CM cö cö cö

> ra

O b

B ÖC ra a

••si

^HlO^Ol^OlCÄh" © CJC5 W ? l C l CO H © H- o i T co co

6 M O

3 552

fa c rf

rf Oi

" *

Antal lärjungar 3 009

1 1

1278 2 559 2 39G

B C

• *

oÖcöiÖÖOincDO CM TH rf

1 - - »*•

eö © r^ • * r>co

1 117

fa £

• *

t>-

eb ci

1023 1 118 723 90

C o o

o i

ffl

1046 1267 900 93

rf rf ©

M O

4 771

3 685

2 083 3 374 3 215

1428 2 803 2 G51

1299 W

1283 1572 1265 125

840 tyska.... 984 franska . . 670 geografi.. 71 filosofi .. matematik (specialkurs) 1084 biologi m. hälsolära 997 fysik .... 2 268 kemi . . . . 2 113

> ra — ra Ofa

T - ; ' i i : r* o

930 1 045 789 90

C Ö£

: : : : : :

:*r s

THCMcorfmcDi>oo

ra o te

ska uppvisa något fallande siffror, medan antalet biologistuderande varit tydligt stigande, över huvud taget synes ämnet biologi med hälsolära kunna glädja sig åt stigande frekvens på både latin- och reallinjen. För fysik och kemi äro siffrorna påfallande konstanta. Alla ämnen måste anses avsevärt efterfrågade med undantag endast för filosofi. Då mer än hälften av flickorna väljer empirisk-naturvetenskapliga ämnen, står detta uppenbarligen i samband med att flickor, som välja reallinjen, ofta träffa detta linjeval med hänsyn till viss begåvning för empirisknaturvetenskapliga ämnen och särskilt med hänsyn till sitt blivande yrkesval. Beträffande språken visar det sig, att höstterminen 1944 icke mindre än 66-9 %, alltså omkring två tredjedelar av samtliga lärjungar, endast deltaga i undervisningen i det fasta språket (engelska), bortsett från de givetvis icke få fall, då ett annat språk, i regel tyska, väljes som tilläggsämne. En tredjedel läser alltså minst två språk och omkring 27 % läsa alla tre språken. Åtskilliga av dessa skulle sannolikt finna en nyspråklig el. dylik linje mera lämpad för sina syften, om en sådan linje funnes tillgänglig. Om slutligen en jämförelse göres mellan tillvalet på latin- och på reallinjen av de ämnen, som äro gemensamma och ha gemensam tim- och kursplan för båda linjerna, nämligen tyska, geografi, filosofi och biologi med hälsolära, erhålles det resultat, som framgår av följande översiktstabell (endast gällande höstterminen 1944):

Ä m n e n

biologi m e d h ä l s o l ä r a

....

Latinlinjen

Reallinjen

Procent a v

Procent av

gossar

flickor

samtliga

gossar

flickor

samtliga

71-3 25-0 31-3 14-6

74-2 35-6 20-9 30-9

72-9 31-4 25-4 23-8

25-2 21-4 2-4 38-8

32-5 43-8 3-2 60-3

26-9 26-5 2-6 43-7

Biologi med hälsolära läses å båda linjerna i markerat större utsträckning av flickor än av gossar, och detsamma gäller geografi å reallinjen. Att tyska och filosofi skola tillväljas så avsevärt oftare på latinlinjen är naturligt, liksom att förhållandet är det motsatta i fråga om biologi med hälsolära, vars tillval h a r större dimensioner på reallinjen. Detta sammanhänger nära med den fortsatta utbildning, för vilka de båda linjerna förbereda. Mindre direkt sammanhang med fortsatt utbildning och yrkesval har säkerligen både tyskans och geografiens starkare frekvens på latinlinjen, och förklaringen till den lägre frekvensen på reallinjen är här uppenbarligen att söka i den större svårigheten för eleverna på denna linje att finna utrymme för ämnena i fråga vid sidan av de för den fortsatta utbildningen oumbärliga naturvetenskapliga ämnena.

48 4. De blivande högskolestuderandenas ämnesval. Statistiska centralbyrån har på skolutredningens framställning utarbetat och överlämnat vissa statistiska översiktstabeller angående ämneskombinationer och ämnen i studentexamen för nyinskrivna studerande vid universitet och vissa högskolor. Denna statistik avser dem, som nyinskrevos vid vederbörande högskolor höstterminen 1938, och grundar sig på upplysningarna i de studiekort, som enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 13 maj 1937 med vissa föreskrifter rörande universitets- och högskolestatistik (Sv. F. S. nr 224/1937) skola ifyllas av varje studerande, som för första gången inskrives vid någon av de i kungörelsen angivna läroanstalterna. Denna statistik upptar de studerandes ämneskombinationer samt jämväl tillläggs- och kompletteringsämnen. Av de nämnda översiktstabellerna framgår bl. a. följande. Studerande inom juridiska fakulteten ha i det stora flertalet fall tillhört latinlinjen, där de i full överensstämmelse med av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar för ämnesvalet företrädesvis tillvalt ämnesgrupp 2: tyska, engelska och filosofi. Icke få ha dock läst geografi i stället för, i några fall vid sidan av, filosofi. Även matematik förekommer i en del fall, medan övriga ämnen valts endast sporadiskt. De, som från reallinjen övergått till juridiska studier, ha i regel läst tyska och franska i förening med något annat ämne. De teologie studerandena ha mestadels läst grekiska och filosofi, i åtskilliga fall dock tyska eller engelska i stället för (vid sidan av) filosofi. Studerande inom den humanistiska sektionen, vilka helt naturligt i regel tillhört latinlinjen, ha som mest lästa ämnen tyska, engelska och filosofi, det senare dock nära följt av geografi. Grekiska och matematik äro icke heller sällsynta som tilläggsämnen. I den mån hithörande studenter gått reallinjen, ha de mestadels läst tyska, engelska och geografi, men andra kombinationer förekomma, även rent naturvetenskapliga, särskilt biologi med hälsolära, fysik och kemi. Den naturvetenskapliga sektionens studenter, vilka givetvis huvudsakligen komma från reallinjen, ha tydligen koncentrerat sig på de båda sista ämnesgrupperna: fysik och kemi i förening med antingen matematik (specialkurs) eller biologi med hälsolära. I en del fall ha de läst ett främmande språk som tilläggsämne. Studerandena inom medicinska fakulteten ha mestadels tillhört reallinjen, men åtskilliga latinare förekomma jämväl. Realisterna ha, i överensstämmelse med anvisningarna för ämnesvalet, starkt koncentrerat sig på ämnesgruppen biologi med hälsolära, fysik och kemi, med tyska och även franska som ganska ofta förekommande tilläggsämne. Latinarna inom demia studiegrupp ha oftast läst tyska, engelska och matematik, med biologi med hälsolära som vanligaste tilläggsämne. Studerande vid veterinär-, tandläkar- och farmaceutiska instituten liksom

49 vid lantbrukshögskola och skogshögskola ha likaledes i regel tillhört reallinjen och studerat ämnesgrupp 7: biologi med hälsolära, fysik och kemi. Dock ha åtskilliga studenter vid tandläkarinstitutet och farmaceutiska institutet gått latinlinjen, där de blivande tandläkarna företrädesvis studerat tyska, engelska och matematik, varvid de efteråt i stor utsträckning avlagt efterprövning i biologi och fysik, och de blivande farmaceuterna läst matematik, fysik och kemi. Studerande vid tekniska högskolor ha, såsom är att vänta, nästan uteslutande tillhört reallinjen och ha i största utsträckning valt matematik (specialkurs), fysik och kemi med tyska och även franska som ofta förekommande tilläggsämnen. Vad slutligen beträffar studerande vid handelshögskolor, synas dessa ha varit någorlunda jämnt fördelade på latin- och reallinjen och ha i båda fallen företrädesvis läst ämneskombinationer med två främmande språk. Näst tyska och engelska resp. franska är geografi det vanligaste tilläggsämnet, men även matematik på latinlinjen och fysik och kemi på reallinjen ha förekommit i viss utsträckning. Av den nämnda undersökningen, vilken omfattat 1 709 studenter eller ungefär tre fjärdedelar av dem, som sagda hösttermin över huvud inskrevos vid någon av högskolorna i fråga, framgår tillika i vilken utsträckning tillläggsämnen förekommit för dessa studerande. För latinlinjen ha därvid erhållits följande siffror (inom parentes anges siffran för tillval av ämnet): biologi med hälsolära 60 (58), filosofi 49 (383), tyska 34 (693), geografi 30 (283), matematik 25 (177), engelska 24 (769), fysik 20 (63), grekiska 5 (132) och kemi 4 (46). För reallinjen ställa sig siffrorna sålunda: tyska 117 (216), biologi med hälsolära 15 (286), franska 50 (216), matematik (specialkurs) 24 (308), geografi 12 (112), kemi 10 (619), filosofi 8 (37), fysik 4 (646). Alt engelska och tyska så sällan förekomma som tilläggsämnen på latinlinjen och fysik och kemi på reallinjen följer helt naturligt av deras höga frekvens som tillvalsämnen. I hög grad eftersökt som tilläggsämne visar sig tyskan vara på reallinjen, vilket sammanhänger med begränsningen i ämnets förekomst bland tillvalsgrupperna och med de blivande högskolestuderandenas behov av goda kunskaper i detta ämne. Biologi med hälsolära är ett rätt efterfrågat tillvalsämne på båda linjerna liksom filosofi på latinoch franska på reallinjen. Biologi med hälsolära förekommer på latinlinjen bland dessa studerande till och med något oftare som tilläggs- än som tillvalsämne. Därvid bör dock märkas, att den ifrågavarande årgångens studenter ännu icke haft tillgång till de båda nya ämnesgrupperna på latinlinjen (nr 10 och 11), vilka innehålla biologi med hälsolära i olika kombinationer. Det hade varit av intresse att undersöka jämväl sådana studerandes val av ämneskombinationer, som fortsatt vid andra utbildningsanstalter, t. ex. folkskoleseminarier, militära högskolor och skolor m. fl., men något bearbetat material har i detta avseende icke stått till förfogande. 4—ense-: IX.

K a p . III.

Studiegång o c h studieresultat.

A. Lärjungar intagna i gymnasiet åren 1934 och 1935. 1. Inledning. Undersökningen av studiegången i gymnasiet omfattar i första hand den årskull lärjungar, som vid de allmänna läroverken intogs i 4-årigt gymnasium höstterminen 1934 och i 3-årigt gymnasium höstterminen 1935 och som således normalt avlade studentexamen vårterminen 1938. Årskullen innefattar 3 366 lärjungar, därav 2 384 manliga och 982 kvinnliga. Hur dessa lärjungar fördela sig på olika gymnasielinjer, framgår av tab. 1. Som helhet betraktad, fördelar sig lärjungegruppen mycket jämnt med omkring halva antalet på 4-årigt och halva på 3-årigt gymnasium och likaså halva antalet på latinlinjen och halva på reallinjen. I andra avseenden visar materialet emellertid betydande ojämnheter. De manliga gymnasisterna utgöra drygt 70 %, de kvinnliga knappast 30 %. av totalantalet. Beträffande de förra dominerar reallinjen, så att omkring 43 % av samtliga gymnasielärjungar äro manliga elever på reallinjen och endast 27 % manliga elever på latinlinjen. Bland de senare dominerar latinlinjen, vars flickor utgöra 22 % av samtliga elever mot reallinjens 7 %. Inbördes lika proportioner visa däremot 4-årigt och 3-årigt gymnasium med vartdera omkring 35 % manliga och 15 % kvinnliga lärjungar. Den största kontingenten manliga gymnasister, 931 eller omkring 28 % av hela lärjungantalet, är att finna i 3-årigt realgymnasium, den minsta, 233 eller 7 %, i 3-årigt latingymnasium. Av de kvinnliga lärjungarna har det 4-åriga latingymnasiet samlat den största kontingenten, 468 eller 14 % av hela lärjungantalet, och det 4-åriga realgymnasiet den minsta, blott 27 lärjungar eller icke fullt 1 % av detta antal. De siffror, som i fråga om studiegång och studieresultat erhållits för de sistnämnda, måste under sådana förhållanden praktiskt taget anses sakna signifikans. E n ingående avvägning av studieresultatet på de skilda gymnasielinjerna blir sålunda redan på grund av lärjungarnas fåtalighet på vissa linjer synnerligen vansklig. Härtill kommer emellertid ännu en ogynnsam omständighet. Av lärjungarna ha 325, därav 240 manliga och 85 kvinnliga, flyttat över till andra gymnasier, statliga, kommunala eller enskilda; vidare ha 73, därav 64 manliga och 9 kvinnliga, gått över till läroanstalter, som meddela specialutbildning av sådan art, att den kan jämställas med gymnasieutbild-

51 ningen: tekniska läroverk och handelsgymnasier. Denna övergång har olika omfattning på olika gymnasielinjer. I vilken utsträckning de överflyttade lärjungarna kunnat fullfölja sina skolstudier, har icke kunnat utrönas. Liksom vid den undersökning, som gjorts av en Iärjungårgång i realskolan (1940 års skolutrednings betänkande II, sid. 99), har med hänsyn härtill de på det totala elevantalet byggda procentberäkningarna kompletterats med beräkningar, gjorda på grundval av det antal, som återstår, sedan de lärjungar, vilkas studiegång icke kunnat följas — de överflyttade samt de under skoltiden avlidna — frånräknats. Detta återstående antal, som i det följande benämnes d e t r e d u c e r a d e l ä r j u n g a n t a l e t , utgör 2 954 lärjungar, därav 2 071 manliga och 883 kvinnliga. Den förutsättning, på vilken dessa senare beräkningar vila — att de uteslutna lärjungarna bilda ett med hänsyn till undersökningens syfte betydelselöst urval — synes dock icke gälla för gymnasiet i samma utsträckning som för realskolan. En i anslutning till tab. 2 meddelad specialundersökning av de överflyttades grupp visar nämligen, att denna, jämförd med andra lärjungegrupper, åtminstone bland de manliga lärjungarna på vissa gymnasielinjer, rymmer relativt många, som genom kvarsittning dokumenterat mindre god studielämplighet. Visserligen är kvarsittningsprocenten i detta fall icke särskilt belysande, då de överflyttade kunna tänkas vilja lämna skolan icke för att de blivit kvarsittare utan på grund av markerad betygssvaghet, som senare möjligen kan resultera i kvarsittning. Men vårt material har icke medgivit en undersökning av underbetygsfrekvensen, vilken annars skulle ha varit mera belysande. En viss signifikans torde dock böra tillerkännas även kvarsittningsfrekvensen. De procenttal, som åskådliggöra de skilda lärjungegruppernas och gymnasielinjernas studieresultat, kunna av här anförda skäl komma att förskjutas mot varandra på ett sätt, som icke närmare kan genomskådas. Värdet av varje mer detaljerad jämförelse blir med hänsyn härtill ganska ovisst. För ett allmänt bedömande av gymnasiets studieresultat torde emellertid den ifrågavarande obekanta lärjungegruppen icke vara av sådan betydelse, att den berövar en jämförelse i stora drag allt intresse. Den synes icke heller alltför starkt minska värdet av en jämförelse mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium, om latin- och reallinje sammanföras. En sådan jämförelse jämte en allmän översikt av studieresultatet lämnas i tab. 3, medan tab. 4 visar, hur detta resultat ter sig på de skilda gymnasielinjerna. I det följande skall, huvudsakligen på grundval av dessa tabeller, lärjungarnas studiegång närmare undersökas, varvid även vissa i annat sammanhang inhämtade uppgifter om 1942 och 1943 års studentårgångar komma att utnyttjas för ytterligare belysning av hithörande frågor. 2. Avgång utan studentexamen inom olika gymnasieformer. Såsom tab. 3 utvisar, ha 13-0 % av de manliga och 17*4 % av de kvinnliga lärjungarna enligt föreliggande uppgifter avbrutit gymnasiestudierna.

52 Det reducerade materialet, som med ovan anförd reservation kommer det verkliga förhållandet närmast, ger procenttalen 14-9 och 19-4. Procenttalen äro tydligt lägre än motsvarande siffror för lärjungar i realskolan; från denna skolform avgingo i den undersökta årgången närmare 30 % av l ä r jungarna i förtid. Därvid bör visserligen beaktas, att realskolan är en ett år längre skolform än gymnasiet och att avgångssiffran redan av denna anledning bör vara något högre för realskolan, men skillnaden visar dock en även proportionsvis större avgång från realskolan. En översikt över avgången från de särskilda ringarna, meddelad i tabell 5, visar, att avgången är störst i de lägre ringarna och blir mycket obetydlig i högsta ringen; de, som hunnit så långt i studierna, avbryta givetvis endast i nödfall skolgången. Tab. 5 lämnar även, på grundval av lärjungarnas egna uppgifter, besked om de avgåendes närmaste framtidsplaner. Ett litet antal, samtliga från 4-årigt gymnasium och alla utom en från dess första ring, ha ämnat återgå till realskolan, tydligen för att avlägga realexamen. Bland flickorna, främst i 4-årigt gymnasium men även i första ringen av 3-årigt, ha åtskilliga förklarat sig ämna övergå till flickskola. De övriga lärjungarna ha, där de överhuvud lämnat bestämda uppgifter, tänkt sig atl omedelbart inträda i förvärvslivet. Naturligtvis kunna ändrade yttre förhållanden, i första hand av ekonomisk art, i vissa fall ha varit bestämmande för lärjungarnas beslut att lämna gymnasiestudierna. I det hela avbryta dock säkerligen gymnasister mindre ofta än realskolelärjungar sin skolgång av dylika skäl. De äro själva äldre och mer målmedvetna; beslutsamheten från hemmets sida att låta de unga fullborda skolgången torde också vara större, när det gäller en av allmänheten så högt skattad examen som studentexamen. Inslaget av lärjungar från högre sociala grupper är också proportionsvis större i gymnasiet än i realskolan. Huvudorsaken till för tidig avgång från gymnasiet torde således vara motgångar i studiearbetet. De kvarsittningssiffror, som erhållits för manliga gymnasister i den undersökta årgången — meddelade i tabell 2 (parentetiska procenttal) — ge också vid handen, att bland de avgångna gossarna finnas förhållandevis ganska många, som haft svårt att tillgodogöra sig gymnasiets undervisning; omkring 1/s ha suttit kvar någon gång, innan de lämnat gymnasiet. Flickornas kvarsitlningsprocent är betydligt lägre; i de avgångnas grupp äro blott mellan en sjättedel och en åttondel kvarsittare. Detta bevisar visserligen icke, att flickorna skulle vara gossarna överlägsna i fråga om lämplighet för studier -— i själva verket torde väl just de sämst utrustade ganska ofta lämna skolan utan kvarsittning, då de finna det lönlöst att försöka denna utväg. Sedd i samband med de något högre procentsiffrorna för avgång hos flickorna, torde den låga kvarsittningsprocenten däremot antyda,

53 att dessa mindre segt än de manliga kamraterna fasthålla vid sina studieplaner, om de finna skolarbetet svårt och pressande. Detta är också väl förklarligt. Studentexamen kan varken ur traditionssynpunkt eller med hänsyn till valet av levnadsbana anses ha lika stor betydelse för flickor som för gossar. Dessutom äga de flickor, som finna gymnasiestudierna betungande, i flickskolan en möjlighet alt vinna avslutad skolutbildning med erkänt kompetensvärde, som icke står gossarna till buds. Att de utnyttja denna möjlighet, visar det föreliggande lärjungematerialet; icke mindre än 27 % av de avgående flickorna ha förklarat sig ämna övergå till flickskola. Som nedanstående utdrag ur tab. 3 visar, är skillnaden i avgångssiffrorna mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium jämförelsevis obetydlig. Lärjungar, som avbrutit uymnasialstudierna. (Procent av hela antalet lärjungar i ringen.) ^ , ,,. , Sannolikt Iran Minst , . omkring m. kv. m. kv. 4-årigt gymnasium 12-6 17-6 15 20 3-årigt » 13-4 17-2 15 19

Linjernas olika längd har således icke märkbart påverkat den totala avgångssiffran. Detta betyder, att avgången i de särskilda ringarna varit större i 3-årigt gymnasium än i 4-årigt. En fullt rättvisande jämförelse mellan dessa båda olika linjer är icke möjlig. Om man jämför ringarna II—IV på 4-åriga gymnasiet med ringarna I —III på 3-åriga gymnasiet, får man följande procenttal för de lärjungar, som övergått till annan med gymnasiet jämförlig skolform eller som avbrutit gymnasiestudierna. (Jämför även tab. 5.) Sannolikt omkring

Från Övergått till annan med gymnasium järnförlig läroanstalt Avbrutit gymnasialstudierna Därav kvarsittare

II 4 — IV 4 I3— I I P II 4 —IV 4 I3-IIP II 4 — IV 4 P-IIP

ni.

kv.

ra.

8'3 10-1 G-1 13-4 3-2 4-5

7-3 6-6 8-1 17-2 1-8 2-3

7-2 14-9 3-8 5-0

—

kv.

—

9-3 18-5 2-1 2-3

Av sammanställningen framgår tydligt, att avbrott av gymnasiestudierna är vanligare och kvarsittningsprocenten bland de avgångna lärjungarna större på 3-åriga gymnasiet än inom motsvarande ringar på 4-åriga gymnasiet. Huruvida begåvningsurvalet på linjerna är olika eller huruvida avgången från dem i olika grad påverkas av sociala och ekonomiska förhållanden inom lärjungeklientelet — bland annat det förhållandevis större antalet resande och inackorderade på det 3-åriga gymnasiet — ger materialet ingen upplysning om. I den mån huvudorsaken till avgången är motgångar i skolarbetet, visa emellertid föreliggande siffror, att de särskilda årsklas-

54 serna i 3-årigt gymnasium äro mer krävande än i 4-årigt, något, som redan på grund av den förstnämnda linjens mer sammanträngda kurser i vissa ämnen får anses troligt. Delas 4-årigt och 3-årigt gymnasium upp på latin- och reallinjer, såsom skett i tab. 4, visar sig bland de manliga lärjungarna latinlinjens avgångsprocent genomgående högre än reallinjens. I vad mån denna skillnad är signifikativ, är svårt att avgöra. På 3-årigt gymnasium är flickornas avgång på latinlinjen obetydligt mindre än på reallinjen. På 4-årigt realgymnasium är deras antal, såsom redan nämnts, för litet för att medge någon slutsats på grundval av de föreliggande procenttalen. 3. Lärjungar, som avlagt studentexamen. Av de undersökta lärjungarna ha enligt tab. 3: 4 minst 739 % manliga och 72-5 % kvinnliga avlagt studentexamen; de mera sannolika talen för det reducerade materialet äro 85*1 och 80-6 %. I realskolan nådde, enligt Betänkande II, tab. 106, av den undersökta lärjungårgången efter samma beräkningssätt blott 63a, respektive (det reducerade materialet) 70-2 % av sammanlagda antalet gossar och flickor det avsedda målet. Den lägre siffran för realskolan sammanhänger visserligen delvis med realskolans större klassantal, men uppenbarligen framstår gymnasiets studieresultat, i här berörda avseende, såsom bättre än realskolans, vilket också synes rimligt redan med hänsyn till gymnasielärjungarnas större mognad och del strängare urvalet av elever, när det gäller gymnasiestudier än i fråga om studier i realskola. Undersökningen av realskolårgången synes visa, att det i första hand är de mer kvalificerade lärjungarna, som övergå från realskola till gymnasium. En jämförelse mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium ger icke fog för antagandet, alt större olikheter skulle föreligga i fråga om den omfattning, i vilken lärjungarna i de båda gymnasieformerna nå sitt studiemål. Uträknade på det totala lärjungantalet, bli procentsiffrorna (tab. 3) för godkända i studentexamen visserligen något högre i 3-årigt än i 4-årigt gymnasium, 76-2 mot 71-7 % för manliga, 76*0 mot 69a för kvinnliga lärjungar. Beräknas siffrorna på det reducerade lärjungantalet, utjämnas emellertid skillnaden helt för manliga och nästan helt för kvinnliga lärjungar; för manliga elever blir siffran på båda linjerna 85-0 %, för kvinnliga i 4-årigt gymnasium 79-7 och i 3-årigt 81-5 %. Förbises får emellertid icke heller här, att det 4-åriga gymnasiet omfattar en klass mera med de ökade avgångsmöjligheter, som föranledas därav. Hithörande förhållanden belysas närmare i avdelning B, flyttning och kvarsittning. Delas lärjungarna ytterligare upp på latin- och reallinjen (tab. 4), visar den senare, vilket beräkningssätt som än användes, för de manliga lärjungarnas del genomgående något högre procenttal godkända än latinlinjen.

55 Bland kvinnliga lärjungar kan i 3-årigt gymnasium ett motsatt förhållande iakttagas; det 4-åriga gymnasiets siffror ge med hänsyn till lärjungarnas fåtalighet på realgymnasiet knappast någon hållpunkt för jämförelser. Alla de här angivna differenserna äro dock så små, att de väl kunna tänkas vara av tillfällig art. De inhämtade uppgifterna tillåta en viss kvalitativ skiktning av de lärjungar, som uppnått gymnasiets slutmål. De, som suttit kvar en eller flera gånger', ha således skilts från dem, som gått igenom gymnasiet p å normal tid. Det visar sig, att de manliga gymnasisternas kvarsittningssiffra är betydligt högre än de kvinnligas (tab. 3 : 4 B), minst 21-9 %, troligen omkring 25 % av samtliga intagna gossar mot minst 9-8, troligen omkring 11 % av intagna flickor. Totalsiffran för manliga godkända i studentexamen är några procent högre än för kvinnliga; sammanställd med kvarsittningssiffran, visar den, att de manliga gymnasisterna visserligen ihärdigare hållit fast vid sina studieavsikter än de kvinnliga, men att de i genomsnitt haft större svårigheter att i vanlig ordning följa gymnasiets undervisning. Jämföras 4-årigt och 3-årigt gymnasium (tab. 3 : 4 B), visar sig för de manliga lärjungarna kvarsittningssiffran på det förstnämnda enligt båda beräkningssätten något högre än på det senare; 23-3 eller 27*6 % mot 20-4 eller 22-8. Hos flickorna är förhållandet omvänt: 8-5 eller 9-8 % mot I l a eller 11-9. Detta gäller den sammanlagda kvarsittningen under tre år på det 4-åriga och två år på det 3-åriga gymnasiet; siffrorna äro alltså icke utan vidare jämförbara. Kvarsittningen på de båda gymnasielinjerna behandlas även i avdelning B. Någon nämnvärd skillnad mellan latin- och reallinje (tab. 4) kan icke iakttagas hos gossarna; flickorna visa något högre kvarsittningsprocent p å realgymnasiet. Uppgifter om kvarsittning på gymnasiet ha emellertid också infordrats beträffande de lärjungar, som undervisades i gymnasiets högsta ring höstterminen 1942 och som således böra ha avlagt studentexamen vårterminen 1943. En sammanställning av gymnasieårgången 1934/35 med detta material, som visserligen icke är komplett, då det icke upptager andra lärjungar i högsta ringen än dem, som komma från real- och mellanskolor, ger nedanstående resultat. Procenttalen för kvarsittare ha beräknats på totalantalet godkända i studentexamen, respektive totalantalet undervisade i högsta ringen — bastalen äro således icke alldeles av samma art. Ehuru kvarsittningssiffrorna i båda årgångarna äro av ungefär samma storleksordning, visa sig de olika linjernas procenttal inbördes så förskjutna, att de inom den äldre årgången iakttagna differenserna bli utan motsvarighet i den yngre, med undantag för den mellan gossar och flickor. Även om hänsyn toges till materialens principiella olikhet, torde på grundval av den gjorda sammanställningen endast denna sistnämnda differens kunna räknas som signifikativ.

56 R IV 4

L IV*

L III»

R III»

Årgång kv. 1934/35 1 : Antal Kvarsittare. 1943 s : Antal Kvarsittare. 1934/35: % Kvarsittare. 1943: 1 8

kv.

485 162

319 39

390 122

23 3

175 47

223 25

712 191

147 29

461 133

357 51

563 166

62 6

131 36

154 21

988 288

231 39

33-4

31-3

13-0

26-9

26-8

19-7

28-8

14-3

29-5

9-7

27-5

13'G

29-1

16-9

3 uttagna i första ringarna 1934 resp. 1935. 1943 års studentårgång.

Båda de undersökta lärjungårgångarna ge stöd för antagandet, att i allmänhet omkring 30 % av de manliga och 15 % av de kvinnliga lärjungar, som avlägga studentexamen, suttit kvar någon gång under gymnasietiden, och att således omkring 70 % av de förra och 85 % av de senare efter 4 resp. 3 år uppnå examen utan försening på gymnasiestadiet. Huruvida dessa gymnasister tillhört den längre eller kortare gymnasielinjen, synes spela en relativt oväsentlig roll för resultatet. Beräknat på del antal, som intagits i gymnasium, blir procenttalet för lärjungar, som avlagt examen utan försening, inom årgången 1934/35 (tab. 3:4 A) minst 52, troligen närmare 60 för gossarnas, och minst 62-7, troligen omkring 70 för flickornas del. Här ger 1942 års material inga hållpunkter för en jämförande beräkning; för en sådan lämpar sig emellertid ett annat material, som för andra syften infordrats från de allmänna läroverken. Detta omfattar dels 2 156 manliga och 732 kvinnliga lärjungar, som intagits i 4-årigt och 3-årigt gymnasium höstterminen 1935 och 1936, dels 1 212 manliga och 490 kvinnliga lärjungar, vilka vid samma läroverk avlagt studentexamen vårterminen 1939 utan att i gymnasiet ha försenats genom kvarsittning. Materialet är visserligen icke komplett, och det är i så måtto heterogent, som i 4-årigt gymnasium endast de studenter medtagits, vilka tidigare gått i real- och mellanskolor, men i det hela torde det kunna anses representativt. En jämförelse mellan de båda materialen ger på de olika gymnasielinjerna nedanstående resultat. Procenttalen för godkända utan försening ha beträffande 1934/35 års material beräknats på det reducerade lärjungantalet (tab. 4). överensstämmelsen mellan de båda årgångarnas genomsnittsresultat är ganska god. Tydligen kan man räkna med att normalt mellan 55 och 60 % av de manliga och mellan 65 och 70 % av de kvinnliga gymnasisterna genomgå gymnasiet utan försening, varvid dock flickorna på 3-årigt realgymnasium visa en något lägre och flickorna på 3-årigt latingymnasium en

57 L IV4 Årgång

R IV4

L III»

Antal

R III»

Summa

kv.

ni.

kv.

271 198 222 173

829 521 890 499

183 118 187 114

2 070 883 1239 616 2 156 732 1212 490

kv.

1934/35 1938 1935/36 1939

Intagna ^Godkända Intagna Godkända

580 323 624 338

403 280 297 185

447 267 450 259

26 ,"214 20 128 26 192 18 116

1934/35 1938 1935/36 1939

Procent godkända Procent godkända

,55-7

69-5

59-7

76-9 59-8 73-1 62-8 64-5 59-8 69-8

5-4-2

02-3

57-5

69-2 60-4 77-9 56-1 61-0 56-2 66-9

något högre procent. Dessa procenttal torde vad de manliga lärjungarna beträffar icke kunna anses som särskilt goda, även om de ligga tydligt över motsvarande procenttal i realskolan. Flickorna visa alltså i gymnasiet, liksom i realskolan, bättre betygsresultat än gossarna. I gymnasiet i dess helhet kan denna överlägsenhet icke i samma grad som i realskolan (och i någon mån det tidigare gymnasiet) sättas i samband med ulvecklingspsykologiska förhållanden. Dess orsak torde snarare vara elt strängare begåvningsurval bland de kvinnliga gymnasisterna. För flickor är alltjämt studentexamen i mycket högre grad än för gossar en de särskilt intresserades och begåvades angelägenhet. Traditionella synpunkter och social ambition driva icke dem i samma utsträckning som gossarna iill att välja gymnasievägen. Tillgången till den särskilda flickskolutbildningen spelar här säkerligen också en icke oväsentlig roll. I båda årgångarna synes, vad de manliga lärjungarna beträffar, reallinjen i allmänhet ge något bättre resultat än latinlinjen, i varje fall på det 4-åriga gymnasiet. I 3-årigt gymnasium visa flickorna på latinlinjen det bättre resultatet; i 4-årigt gymnasium utnyttjas reallinjen av en mycket fåtalig grupp flickor, som dock synes äga goda förutsättningar för de studier linjen erbjuder. Delas lärjungarna i de bada årgångarna endast upp på 4-årigt och 3-årigt gymnasium, erhållas följande procenttal för godkända utan försening: .rgå ni 1938. 1939.

Ring IV4 m. kv.

Ring III» m. k v.

57-4 56-6

62-2 56-8

69-9 62-8

69-G 70-2

Den skillnad till förmån för det 3-åriga gymnasiet, som den tidigare årgången uppvisar hos de manliga lärjungarna, har ingen motsvarighet i den senare. Denna visar i stället en viss skillnad bland de kvinnliga lärjungarna till förmån för 3-åriga linjen, vilken icke har någon motsvarighet i 1938 års årgång. Möjligen kunna siffrorna i 1939 års årgång ha rönt inverkan av alt de flickor, som intagits i 4-årigt gymnasium från flickskolor, icke äro med-

58 räknade; dessa flickor torde utgöra en genomsnittligt mycket god lärjungegrupp. I varje fall visar jämförelsen icke några genomgående differenser mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium, om vardera av dessa gymnasieformer betecknas som en helhet. Till ytterligare belysning av h u r många lärjungar som utan försening i gymnasiet avlägga studentexamen, må anföras några värden ur en av t. f. förste aktuarien T. O. Widstam på uppdrag av skolutredningen utförd undersökning av sambandet mellan lärjungarnas vitsord vid avgången från realskolan och i studentexamen m. m. Undersökningen, som dock omfattar sammanlagt endast 1 052 manliga och 735 kvinnliga lärjungar, avser sådana lärjungar, som intogos i ring I 4 höstterminen 1941 och i ring I 3 höstterminen 1942. (Se bilaga 6.) Enligt denna undersökning flyttades utan kvarsittning nedanstående antal, uttryckt i procent av de intagna. På 4-årigt gymnasium »

Latinlinjen m. kv. 54-5 57-4 48-6 69-1

Reallinjen m. kv. 61-9 51-0 58-7 67-7

Som synes är överensstämmelsen med de förut nämnda årgångarna i väsentliga avseenden ganska god, varvid dock är att märka, att i den av Widstam undersökta årgången det 3-åriga gymnasiets gossar i här berörda avseende visa mindre gynnsamt resultat än det 4-åriga gymnasiets, medan återigen flickorna visa ett avgjort bättre resultat på det 3-åriga än p å det 4-åriga gymnasiet. I 1938 års material kunna vissa kvalitetsgränser dragas upp även mom den lärjungekontingent, som avlagt examen utan försening. Sålunda ha de lärjungar kunnat avskiljas (tab. 3 : 4 A b), som en eller flera gånger flyttats först efter prövning i något ämne vid höstterminens början. De utgöra minst 10-8, troligen omkring 12 % av samtliga manliga, och minst 6-2, troligen omkring 7 % av samtliga kvinnliga gymnasister i årgången. Vidare h a också de lärjungar avskilts, som visserligen flyttats varje vårtermin men som dock en eller flera gånger vid flyttningen haft underbetyg i något läroämne (tab. 3 : 4 A a 2 ) . Dessa utgöra minst 6-7, troligen omkring 8 % av de manliga, minst 7-3, troligen ävenledes omkring 8 % av de kvinnliga lärjungarna i årgången. De, som flyttats varje år utan underbetyg, utgöra (tab. 3 : 4 A a l ) minst 34-5 % av de manliga och 49-2 % av de kvinnliga gymnasisterna; det reducerade materialet ger procenttalen 39-7 för de förra och 54-6 för de senare. Det skulle säkerligen vara oriktigt att betrakta denna sistnämnda grupp som den enda, vilken i grunden gjort sig förtjänt att utnyttja gymnasiets undervisning. De lärjungar, som flyttats med underbetyg i något ämne, ha samtliga förmått täcka bristen genom mer kvalificerade prestationer i andra ämnen. Bland dem kunna finnas specialbegåvningar, som till och med ha

59 större möjligheter att tillgodogöra sig högre utbildning än åtskilliga av de lärjungar, som lyckats genomgå skolan utan underkännande på någon punkt. Underbetyg kunna för övrigt vara av mycket tillfällig art; de kunna bero på sjukdom, på intressefluktuationer och miljöförändringar; de kunna undgås eller icke beroende på om hemmet äger vilja och förmåga att kosta på de unga privatlektioner. I det hela kan nog den årligen vid vårterminens slut flyttade kontingenten, oavsett de underbetyg, som förekomma, karakteriseras som väl lämpad för gymnasiestudier. Denna kontingent, d. v. s. alla icke försenade eller avgångna lärjungar på gymnasiet, utgör inom årgången 1938 (tab. 3: 4 A a) minst 41-2, troligen omkring 48 7o av de manliga och minst 56T>, troligen omkring 63 % av de kvinnliga gymnasisterna. Den grupp, som någon gång erhållit flyttning först efter att ha begagnat sommarferierna till att komplettera sina kunskaper i ett eller annat ämne, får nog i allmänhet räknas som svagare än övriga flyttade, även om också här sjukdom och andra tillfälliga omständigheter kunnat inverka sänkande på skolprestationen — detta kan för övrigt ha varit fallet även bland kvarsittarna; i några fall kan det vara fråga om lärjungar med speciell begåvning åt visst håll men med svårigheter för särskilt ämne eller särskild ämnesgrupp. Icke minst med hänsyn till sådana tillfälligheter skulle det säkerligen vara allt för rigoröst att bedöma dessa höstflyttade lärjungar såsom i allmänhet mindre väl lämpade alt fylla gymnasiets krav. Endast siffrorna för kvarsittning och i viss mån även för tidig avgång torde — utan att kunna läggas till grund för bedömanden i särskilda fall — få anses ge någon upplysning om i vilken utsträckning flera eftersträva skolutbildning än de, som verkligen äga lämplighet för ifrågavarande studier. Med utgångspunkt från ett sådant bedömande skulle således omkring 60 % av de manliga och omkring 70 % av de kvinnliga gymnasisterna för närvarande kunna anses ha dokumenterat någorlunda goda förutsättningar för gymnasiestudier. För en undersökning av frågan om de olika gymnasielinjernas förhållanden ä n de föreliggande kvalitetsdifferenserna i skolprestationen av föga värde. De synas inom här ifrågavarande årgång liksom kvarsittningssiffrorna vira mindre gynnsamma på 4-årigt än på 3-årigt gymnasium, under förutsäl:ning att den 4-åriga linjen i sin helhet jämföres med den 3-åriga linjen i sin helhet. Liksom fallet var med kvarsittningssiffrorna, kunna dock differenserna i underbetygsfrekvensen linjerna emellan vara tillfälliga. I varje fall måste likväl beaktas, att den längre studiegången i 4-årigt gymnasium lämnar större spelrum åt de tillfälligheter, som kunna påverka betygssättningen: sjukdom, miljöförhållanden och fluktuationer i intresse och arbetsvilja — särskilt sannolika på denna gymnasielinjes lågstadium, där lärjungarna ännu befinna sig i pubertetsperioden — och att därför antalet registrerade underbetyg i en Iärjungårgång under skoltidens lopp under i övrigt lika förhållanden måste bli större på denna längre linje. Reallinjerna i såväl 4-årigt som 3-årigt gymnasium visa genomgående

60 något högre procenttal för lärjungar med underbetyg än latinlinjerna, vilket k a n tänkas bero på att vissa ämnen på reallinjen ha särskilt hög underbétygsfrekvens utan att därför starkare påverka kvarsittnings- eller avgångssiffrorna. I det hela synas reallinjerna tvärtom föra procentuellt något flera lärjungar fram till examen än lalinlinjerna. Underbetygsfrekvensen kommer att behandlas mera ingående i en senare avdelning av detta kapitel.

Lärjungar i ringarna I 4 —III 4 samt I 3 och II 3 vid slutet av vårterminen 1939.

Vid slutet av vårterminen 1939 undervisades i de allmänna läroverkens gymnasier med undantag för högsta ringen 9 237 lärjungar, därav i 4-årigt gymnasium 1 928 gossar och 1 576 flickor på latinlinjen samt 1 896 gossar och 191 flickor på reallinjen, i 3-årigt gymnasium 373 gossar och 538 flickor på latinlinjen samt 2 251 gossar och 481 flickor på reallinjen. Detta material har undersökts med hänsyn till flyttning vid vårterminens slut och höstterminens början, till kvarsittning samt till den avgång, som skett från de särskilda ringarna. Vid undersökningen ha gossar och flickor behandlats för sig, uppdelade på såväl 4-årigt och 3-årigt gymnasium som på latin- och reallinje. Med hänsyn till att lärjungantalet på vissa linjer är ganska lågt, kunna smärre differenser mellan linjernas procenttal icke tillmätas någon större betydelse. 1. Flyttning. Såsom tabell 7 utvisar, flyttades vid slutet av vårterminen 1939 mellan 62 och 68 % av de manliga och mellan 73 och 80 % av de kvinnliga lärjungarna i de undersökta gymnasieringarna. De olika linjernas procenttal skilja sig icke mycket från varandra. Latinlinjens flyttningssiffror äro dock, med undantag för flickorna på 3-åriga gymnasiet, högre än reallinjens, i synnerhet i 4-årigt gymnasium, och det 3-åriga realgymnasiets siffror ligga något över det 4-årigas. Flickornas överlägsenhet över gossarna är även i detta material tydligt markerad; i jämförelse med studentårgångarna 1938 och 1939 synes emellertid den fåtaliga liickgruppen i 4-årigt realgymnasium vara något sämre och den ävenledes ganska fåtaliga gruppen i 3-årigt realgymnasium något bättre rustad för studierna på respektive linjer. I föregående avdelning A ha vi vid olika tillfällen jämfört med varandra studiegången och studieresultatet på den 4-åriga och 3-åriga gymnasielinjen. Det tillgängliga materialet har emellertid icke medgivit en jämförelse i detalj mellan de motsvarande ringarna för de lärjungar, som intogos i gymnasiet åren 1934 och 1935. En sådan jämförelse i fråga om lärjungarnas flyttning år 1939 kan däremot göras med tillhjälp av nedanstående sammanställning ur tab. 6.

61 Flyttade 1 procent av hela antalet närvarande lärjungar i ringen vid slutet av vt oeh burjan av ht 1939. Latingymnasict Från

ring

Realgymnasiet

rr t,"

fl.

69-1 62-G 69-9 71-9 71-2 67-G

80-0 75-4 79-0 81-4 79-8 78-3

64-2 62-3 65-8 66-1 65-0 64-1

74-6 78-8 62-8 79-5 69-G 79-1

83-6 72-4 86-1 86-9 S4-9 80-2

90-2 87-2 87-0 90-1 88-8 88-B

82-8 78-6 82-G 81-7 82-7 80-0

86-4 89-2 81-4 87-6 84-3 S8'4

Vid slutet av vt 1939: II' I3 III 4 II» II4+III4 I»+11» Summa flyttade i>t + /i/1939: II 4 I3 III 4 II 3 IP-H-III 4 I3+IP

Av sammanställningen framgår, att flyttningsprocenten såväl vid slutet av vårterminen som i sin helhet är större i ring II på 4-åriga gymnasiet än i ring I på 3-åriga utom beträffande det jämförelsevis mycket fåtaliga antalet flickor på 4-åriga realgymnasiet. I ring II 4 påverkas givetvis flyttningen gynnsamt av att en viss ulgallring ur gymnasiets synpunkt redan skett. För ringarna III 4 och II s äger en utjämning rum med något företräde för 3-åriga gymnasiet. I del hela är flyttningsprocenlen högre på 4-åriga gymnasiet, även om det icke är fråga om någon större skillnad. Av tab. 6 framgår vidare, att gossarnas flyttningssiffror äro bättre högre upp i gymnasiet än i den lägsta ringen, medan flickornas äro ungefär lika eller t. o. m. något sämre på högstadiet utom i 3-årigt latingymnasium. De kvinnliga lärjungarna visa således konstant och de manliga lärjungarna stigande förmåga att fylla gymnasiets krav. I realskolan däremot visade sig vid undersökningen av lärjungemalerialet vårterminen 1939 kraven på lärjungarna i högre klasser alltmer ökade i förhållande till prestationsförmågan, och flyltningsprocenten var både för gossar och för flickor lägre i de högre klasserna. Det må emellertid erinras om att gossarnas betygsresultat i realskolan under skoltidens lopp visade en betydligt mindre relativ försämring än flickornas, vilket tillskrevs den på dessa åldersstadier rådande olikheten i utveckling mellan könen. Det är tänkbart, att samma orsaker äro verksamma även inom den på det hela taget bättre kvalificerade lärjungekontingent, som övergår till gymnasiet. Medan flickorna redan vid början av sin skolgång där uppnå sin fulla prestationsförmåga, nå gossarna denna höjdpunkt först något senare. Deras resultat kan därför successivt bli bättre, medan flickornas bör förbli detsamma som tidigare. Att det 3-åriga | gymnasiet icke lika tydligt kan avspegla en sådan utveckling som det 4-åriga

62 är givet med hänsyn till att även gossarna här i allmänhet från början torde ha hunnit ganska långt i utveckling; det relativt sämre resultat, som dess första ring visar, kan emellertid möjligen förklaras med hänvisning till de stora krav, som ända från början möta lärjungarna i den 3-åriga gymnasieformen. Av de lärjungar, som icke flyttades vårterminen 1939, ha åtskilliga blivit flyttade efter prövning vid höstterminens början. Så är på samtliga linjer fallet med i det närmaste hälften av de underkända kvinnliga lärjungarna. Av de manliga ha omkring hälften flyttats i 4-årigt gymnasium, i 3-årigt gymnasium däremot ett något lägre antal. Reallinjerna visa tydligt högre höstflyttningssiffror än latinlinjerna för gossarnas del. Någon uppgift om antalet underbetyg i de lärjungekontingenter, som flyttats redan på vårterminen, föreligger icke i detta material, såsom i fråga om årgången 1938. Oavsett denna ofullständighet hos materialet finnes intet, som strider mot det på grundval av förhållandena i nämnda årgång gjorda antagandet, att reallinjernas underbetygsfrekvens genomsnittligt är något högre än latinlinjernas men att detta icke avsevärt påverkar flyttningsfrekvensen. Reallinjernas flyttningsresultat i det hela är dock något mindre gynnsamt än vad som med hänsyn till den förutnämnda årgångens förhållanden kunnat väntas. Sammanlagt ha på våren och hösten flyttats av gossarna omkring 82 % i 4-årigt och 80 % i 3-årigt gymnasium och av flickorna omkring 88 % på båda linjerna, varvid dock den fåtaliga gruppen i 4-årigt realgymnasium ligger något lägre. Skillnaden mellan real- och latinlinjer blir i det närmaste utjämnad genom den större höstflyttningen på de förra. Flyttningsprocenten stämmer mycket nära överens med den, som konstaterats i realskolan under samma vårtermin: 82-2 respektive 83-8 för gossar och 88-8 för flickor. 2. Kvarsittning. Av de lärjungar, som icke blivit flyttade, ha en del suttit kvar, medan andra lämnat gymnasiet. Tillsammantagna utgöra dessa båda grupper (jämför tab. 6 rad 9 nerifrån) bland gossarna i 4-årigt gymnasium 17*3 % på latin- och 18-6 % på reallinjen, i 3-årigt gymnasium 19-8 % på latin- och 20-0 % på reallinjen. Det 3-åriga gymnasiets siffror ligga således genomgående något högre än det 4-årigas. Minsta procenttalet avgångna, 6-3 %, visar det 4-åriga realgymnasiet (tab. 8); i övrigt utgöra de avgångna omkring 7 % på samtliga linjer. Kvarsittarprocenten är lägst på 4-årig latinlinje, 10-3 %, och högst på 3-årig reallinje, 12-9 %, på de båda övriga linjerna är den lika, 12-3 % (tab. 6). Bland flickorna utgöra de båda grupperna i 4-årigt gymnasium på latinlinjen 10*5 och på reallinjen 15-2 %, i 3-årigt gymnasium på respektive linjer 11-5 och 11*6 %. Den förhållandevis minsta avgången sker här från 4-årigt latingymnasium, som visar 4-2 % avgångna och 6*3 % kvarsittare; siffrorna för övriga linjer torde på grund av det låga lärjungeantalet knappast ge hållpunkter för jämförelser.

63 Även här torde det vara av intresse att mera i detalj jämföra motsvarande ringar med varandra med tillhjälp av nedanstående sammanställning. Kvarsittare vid början av ht 1939. (I procent av ant. närv. lärjungar.) Latingymnasiet Ring

II« I3 III 4 II» II 4 + III*

i»+n»

Realgymnasiet

fl.

9-1 16-7 9-4 8-5 9-3 12-3

5-1 7-0 9-7 3-6 7-2 5-4

10-3 12-1 14-5 13-7 12-2 12-9

5-1 6-0 14-0 8-1 8-8 7-0

I ring I 3 är kvarsittningsprocenten avgjort större än i ring II 4 . Detsamma gäller även för gossarna i 3-åriga latingymnasiets första och andra ring sammanslagna i jämförelse med motsvarande ringar på 4-åriga gymnasiet. Däremot är flickornas kvarsittningsprocent på 3-åriga gymnasiet i stort sett något mindre än i motsvarande ringar på 4-åriga gymnasiet. I det hela te sig kvarsittningsförhållandena tämligen lika i de olika gymnasieformerna, vilket även visade sig vara fallet vid den tidigare omnämnda undersökningen av lärjungarna i högsta ringen höstterminen 1942. Gossarna ha genomgående icke obetydligt högre kvarsittningssiffror än flickorna. 3. Avgång. Såsom ovan nämnts, ha bland de lärjungar, som icke flyttats, 6 å 7 % av gossarna och 4 a 6 % av flickorna lämnat gymnasiestudierna. Bland de lärjungar, som erhållit flyttning — med eller utan underbetyg — ha, såsom tabell 8 utvisar, ytterst få, 0-6 å 1*8 %, avgått. Procenttalen bekräfta det tidigare gjorda antagandet, att lärjungar på gymnasiestadiet sällan avbryta studierna, om de icke rönt svårigheter i skolarbetet. Av särskilt intresse är att få kännedom om hur många som avgå från de olika ringarna med ett eller flera underbetyg i läroämnen. Detta framgår av nedanstående tabell. Avgångna med underbetyg i läroämnen. (I procent av antalet närv. lärjungar.) Latingymnasiet Ring

Realgymnasiet

fl.

II» I3

7-1 10-9

4-9 6-0

7-1 9-6

8-5 6-4

III* II»

4-4 5-0

3-7 6-7

2-9 5-0

4-7 4-3

II4+III4 I»+II 3

5-7 7-8

4-3 6-3

5-1 7-5

6-9 5-4

64 Av tabellen synes, att avgången med underbetyg i läroämnen från 3-åriga gymnasiet, utom i fråga om flickorna på realgymnasiet, är märkbart större än från motsvarande ringar på 4-åriga gymnasiet. Sammanställer man procenttalen för kvarsittarna med motsvarande procenttal för de med underbetyg avgångna, framträder ännu tydligare det 4-åriga gymnasiets överlägsenhet i här ifrågavarande avseende. Sammanföras alla avgångna i en grupp, såsom skett i tab. 6, synes avgången från varje särskild ring i del 3-åriga gymnasiet vara något större än från närmast motsvarande ring i det 4-åriga, vilket på grundval av förhållandena inom årgången 1938 tidigare angivits som sannolikt. Liksom fallet var inom denna årgång, synas relativt sett något flera avgå från latinlinjen än från reallinjen. Däremot äro flickornas avgångssiffror betydligt lägre än vad som varit att vänta med hänsyn till den relativt stora avgången bland kvinnliga lärjungar i årgången 1938. Rimligt nog avgå i allmänhet förhållandevis flera lärjungar från de lägre ringarna än från de högre. 4. Jämförelse med årgångarna 1941/42. I den förut nämnda undersökningen av aktuarien Widstam (se bilaga 6, tab. 2), avseende de lärjungar, som intogos i ring I4 höstterminen 1941 och i ring I 3 höstterminen 1942, angivas följande procenttal flyttade, kvarsittare och avgångna 1 i de två näst högsta ringarna. Latingymnasiet o'

fl.

Realgymnasiet

fl.

g. •

Summa

flyttade

(ht+vt):

II 4 p

87-2 62-1

81-0 86-2

86-8 80-3

80-9 78-9

III» II»

84-6 82-8

91-7 84-0

90-9 80-5

80'6 89-3

6-7 13-G

8-9 4-1

10-2 8'4

14-0 12-5

7-6 11-3

8-3 16-1

18-0 7-G

Avgångna: II* I»

6-1 24'3

10-1 9-7

3-0 11-3

15-7 17-G

III* II 3

1-4 4-7

0-7 4-7

0-8 3-4

1-4 3-1

Kvarsittare: II 4 I» III II»

3-5

Ehuru procenttalen i denna tabell förete rätt stora avvikelser från motsvarande procenttal i den föregående undersökningen, finnes dock i stort 1

Häri äro ej de lärjungar, som övergått frän ett gymnasium till ett annat, inräknade.

65 sett en tydlig överensstämmelse. Flyttningsprocenten är här för det stora flertalet lärjungar genomgående större på 4-åriga gymnasiet än på 3-åriga. Endast beträffande flickorna såväl i II 4 på latingymnasiet som i III 4 på realgymnasiet är förhållandet motsatt. Procenten kvarsittare är mera växlande. För gossarna är den i det hela större på 3-åriga gymnasiet. Slutligen visar det sig, att avgången på 3-åriga gymnasiet även enligt denna undersökning är betydligt större än på det 4-åriga.

C. Lärjungarnas betygsresultat. 1. Underbetygsfrekvensen i allmänhet. Bland de uppgifter, som vi i samband med våra utredningsarbeten i fråga om realskolan begärde från rektorerna vid de högre läroanstalterna, avsågo vissa lärjungarnas betygsförhållanden vid en bestämd tidpunkt. Uppgifter erhöllos, såsom i det föregående omnämnts, bland annat angående underbetygsfrekvensen i läroämnen i olika realskoleklasser vid slutet av vårterminen 1939. Vissa bland dessa uppgifter visade, hur många lärjungar — fördelade på gossar och flickor — som erhållit underbetyg i ett läroämne, i 2, 3, 4 och 5 ämnen samt i mer än 5 ämnen. Samtidigt med de nu omnämnda uppgifterna lämnade rektorerna på vår anhållan alldeles likartade uppgifter i fråga om lärjungarna på gymnasiet. Uppgifterna äro sammanställda i tab. e och f (absoluta resp. relativa tal) här nedan. De visa alltså — utom antalet närvarande lärjungar i de olika ringarna — hur många bland dessa lärjungar som vid slutet av vårterminen 1939 erhöllo underbetyg i ett eller flera läroämnen. Liksom i fråga om realskolan avse uppgifterna ej avslutningsklassen (högsta ringen). Tabell c.

Antal lärjunoar på gymnasiet med ett eller liera underbetyg i läroämnen vårterminen 1939. Hela ant.

King

i ringen 1T_

fl.

L l* 650 581 II 4 633 529 4 I I I . . . . 640 466 4 RI 709 89 633 58 II' 4 553 43 III .... 3 172 2S5 L I 199 252 II 3 1 199 249 RI3 1 046 233 II 3

'>-ans65 ix.

D ä r a v 1 ämne

2 ämnen

med

3 ämnen

u n d e r b e t y g 4 ämnen

fl.

117 109 132 149 141 117 17 36 228 219

71 81 72 16 10 10 44 •19 39 35

71 58 60 101 70 53 16 23 108 103

35 38 35 8 4 4 20 18 18 20

51 39 26 51 41 33 15 5 94 57

13 13 12 5 2 4 11 1 6 4

35 27 9 29 35 10 15 3 56 27

15 9 4 1 2

5 ämnen tr

20 6 6 17 8 5 6

5 2

43 9

mer än 5 ämnen

Stimma

fl.

9 3 1 2

17 6 1 9 8

4 1

311 147 245 145 234 124 356 32 303 18 218 19 70 85 67 71 509 74 419 61

1 2 2 1

1 30 4

fl.

6-0 7-2 7-5 9-0 6-9 9-3 7-0 7-1 7-2 8-0

7-9 6-2 4-1 7-2 6-5 6-0 8-7 2-5 7-8 5-5

2-2 2-5 2-6 5-6 3-5 9-3 3-9 0-4 2-1 1-7

5-4 4-3 1-4 4-1 5-5 1-8 8-7 1-5 4-7 2-6

2-6 1-7 0-9 1-1 3-5

1-6 0-6 0-2 2-3

2-6 0-9 0-2 1-3 1-3

2-8

3-1 1-0 0-9 2-4 1-3 0-9 3-3

2-0 0-9

3-6 0-9

0-7 47-8 25-3 0-2 38-7 27-4 36-6 26-6 50-2 36-0 47-9 31-0 39-4 44-21 40-7 29-8 0-4 33-7 28-2 2-0 46-6 29-7 40-1 26-2

2-3 0-7 0-8 0-4

0-6 2-5 fO-4

fl.

I här återgivna tab. e och f, omfattande absoluta resp. relativa tal, äro lärjungarna fördelade i grupper allt efter antalet av de underbetyg, som de erhållit. Underbetygsfrekvensen i fråga om de olika ringarna företer, såsom framgår av nämnda tabeller, olikheter, som dock i de flesta fall ej äro synnerligen stora. Man skulle måhända kunna vänta, att antalet underbetyg skulle på detta stadium regelbundet minskas ring efter ring, dels därför att en gallring ju undan för undan sker bland lärjungarna, dels med hänsyn till att dessa utvecklas och mogna under gymnasietiden. En dylik regelbunden minskning kan emellertid ej konstateras. Det visar sig t. ex., att på del 4-åriga gymnasiet det relativa antalet lärjungar med underbetyg i vissa fall är högre i tredje ringen än i första, medan i andra fall nämnda antal är större i andra ringen än i första och tredje. Som exempel kan nämnas, atl den grupp, som innefattar lärjungar med underbetyg i endast ett ämne. visar beträffande de manliga lärjungarna 18 % i första latinringen men 20-6 % i tredje ringen och i fråga om de kvinnliga lärjungarna respektive 12-2 och 15-5 %. Delsamma gäller det 3-åriga gymnasiet. På det 3-åriga latingymnasiet har första ringen 9-9 % lärjungar med ett underbetyg, andra ringen däremot 18-1 %. Följer man åler serien av procenttal för de grupper, som avse antalet ämnen med underbetyg, visar det sig, att — såsom naturligt är — den grupp, som omfattar lärjungar med underbetyg i ett ämne, är jämförelsevis talrikast. I fråga om alla ringar och beträffande såväl gossar som flickor minskas därefter kontinuerligt med något enstaka undantag det procentuella antalet lärjungar med underbetyg, allt efter som antalet ämnen i de olika grupperna ökas. Redan gruppen med underbetyg i två ämnen är i allmänhet jämförelsevis blott hälften så talrik som ettämnesgruppen, och i fråga

67 om de följande grupperna minskas antalet snabbt. Det kan dock påpekas, att i första ringen av det 4-åriga latingymnasiet 2-6 % av de manliga eleverna hade mer än 5 underbetyg och i första ringen av det 3-åriga realgymnasiet 2-5 %. I allmänhet var emellertid antalet lärjungar med underbetyg i mer än 3 ämnen ringa. Sammanfattar man siffrorna för antalet lärjungar med underbetyg på de olika gymnasielinjerna i procent av hela antalet lärjungar inom resp. linjer, får man följande resultat: 4-årigt latingymnasium » realgymnasium 3-årigt latingymnasium » realgymnasium

Gossar

Flickor

41-1 46-3 36-9 43-6

26-4 36-3 29-1 28'0

Därvid bör observeras den särskilt höga underbetygsfrekvensen för gossarna i första ringen av det 4-åriga gymnasiet, vilken motsvarar realskolans avslutningsklass. Man kan iakttaga, att beträffande de manliga lärjungarna reallinjen såväl på 4-årigt som på 3-årigt gymnasium har procentuellt sett större antal elever med underbetyg än latingymnasiet, medan i fråga om flickorna latinlinjen på 3-årigt gymnasium visar en obetydligt högre procent än reallinjen. Siffrorna visa även, att såsom redan tidigare i annat sammanhang påvisats flickornas betygsresultat är avsevärt bättre än gossarnas. Av tab. f, som upptager detaljerade uppgifter i detta hänseende, framgår, att underbetygsfrekvensen för flickorna är lägre än för gossarna i fråga om varje ring och underbetygsgrupp med några få undantag, särskilt märkbara beträffande tredje ringen av det 4-åriga realgymnasiet, där flickorna ha högre underbetygsprocent än gossarna både i det hela och beträffande 1, 3 och 5 ämnen. Det bör dock påpekas, att beträffande flickorna mycket små absoluta tal här ligga bakom de relativa, varför tillfälligheter här kunna spela in och med all sannolikhet ha spelat in. Med ledning av tab. e kunna hopföras procentsiffrorna beträffande underbetygsfrekvensen för de ringar på det 4-åriga gymnasiet och på det 3-åriga, som avse samma gymnasiestadium. Dessa siffror äro givetvis mera belysande, om en jämförelse mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium avses. Sammanställningen ter sig på följande sätt: R i n g 1I

Latingymnasiet Realgymnasiet

4 R i n g I

3 III

4 II3

fl.

S-

fl.

38-7 47-9

27-4 31-0

40-7 46-6

29-8 29-7

36-6 39-4

26-6 44-2

33-7 40-1

28-2 26-2

68 Några större skiljaktigheter mellan de olika gymnasierna kunna icke utläsas ur denna tabell. Endast på en punkt föreligger en mera påfallande olikhet, nämligen den, att 44-2 % av flickorna i det 4-åriga realgymnasiets tredje ring fått något underbetyg, medan blott 26-2 % av deras jämnåriga i andra ringen av det 3-åriga realgymnasiet kommit i samma belägenhet. Såsom nyss anförts, ligga emellertid små absoluta tal bakom dessa procenttal, som sannolikt äro tillfälliga. I nedanstående tabell har sammanförts för varje ring antalet gossar och flickor utan något underbetyg. Tabellen, som alltså kan sägas vara »den andra sidan» av ovannämnda tab. e och f, belyser ytterligare vad i vissa avseenden ovan sagts. Tabell 9

Gymnasium, linje o c h ring

D ä r a v u t a n nå ;ot u n d e r b e t y g

Hela antalet lärjungar i ringen

flickor

gossar O'

ant.

O' ,0

fl.

ant.

650 033 640

581 529 466

339 388 406

52-2 61-3 63-4

434 384 342

74-7 72-6 73-4

1 923

1 576

1 133

58-9

1 160

73-G

172 199

285 252

102 132

59-3 66-3

200 181

70-2 71-8

63 1

70-9

709 633 553

89 58 43

353 330 335

49-8 52-1 60-6

57 40 24

64-0 69-0 55-8

1 898

1 01»

53- 7

63-7

1 199 1 040

249 233

64(1 627

53-1 59-9

175 172

70-3 73-8

2 245

1 2<>7

72-0

Latingymnasium: 4-årigt: »

» ni 3-årigt: »

Realgymnasium: 4-årigt: » »

II III

3-årigt: »

För att i nu ifrågavarande hänseende möjliggöra närmare jämförelse mellan det 4-åriga och det 3-åriga gymnasiet har nedanstående sammanställning gjorts, i vilken angives antalet lärjungar i de två näst högsta ringarna med ett eller flera underbetyg jämte motsvarande procenttal.

69 Gymnasium, 1 n]e och ring

Hela antalet lärjungar i ringen

Därav med ett eller flera underbetyg flickor

gossar

fl. Latingymnasium 4-årigt: ring I I . . . . » III... 3-årigt: ring I i II

633 640

529 466

245 234

38-7 36-G

145 124

27-4 26-6

37-5

27-0

172 199

285 252

70 67

40-7 33-7

85 71

29-8 28-2

36-9

29 1

633 553

58 43

303 218

47-9 39-4

18 19

31-0 44-2

1 186

43-9

36- G

199 046

249 233

559 419

46-6 40-1

74 61

29-7 26-2

2 245

43-B

28-(i

Realgymnasium: 4-årigt: ring II.. . . • III... 3-årigt: ring I » II....

Jämförelsen visar, att underbetygsfrekvensen för gossarna praktiskt sett är lika på del 4-åriga och det 3-åriga gymnasiet. För flickorna är den på 4åriga gymnasiet något mindre på latinlinjen men rätt mycket större på reallinjen, men av redan anförda skäl torde några slutsatser icke kunna dragas ur dessa siffror. Över huvud kan någon utslagsgivande jämförelse här icke göras, då ju uppgifterna avse allenast ett enda år. Uppenbart är dock, att skillnaden mellan gymnasielinjerna i detta avseende icke kan betecknas som stor. Jämför man åter manliga och kvinnliga lärjungar, visar det sig, att det relativa antalet lärjungar med underbetyg genomgående är större bland gossarna än bland flickorna utom i ring R III 4 (tab. f). Skillnaden är här betydlig: i fråga om det 3-åriga realgymnasiet utgör den icke mindre än 15-4 enheter. 2. Antal underbetyg i olika ämnen. a. Det odifferentierade

gymnasiet

(ringarna I*, // 4 och Is).

Till första ringen av det 4-åriga gymnasiet komma lärjungarna från realskolans näst högsta klass (45 och 3 4 ), medan lärjungarna i ring l 3 ha avlagt realexamen. Ring I 4 är sålunda parallell med realskolans avslutningsklass. Betygssättningen i ring I4 torde ske efter i det hela icke obetydligt strängare grunder än i realexamen. I ringarna I4, II 4 och l 3 håller sig antalet underbetyg den undersökta

terminen (vårterminen 1939) mellan 8 och 12 % av alla avgivna betyg för gossarna och vid 5 å 6 % av alla avgivna betyg för flickorna. Underbetygsprocenten är i det hela större på det 3-åriga gymnasiet än på det 4-åriga både på latin- och reallinjen, om man undantager, att flickorna på det 4-åriga och det 3-åriga realgymnasiet uppvisa ungefär samma underbetygsfrekvens (R I 4 5-7, R II 4 5-0, R I 3 5-5 % ) . Därvid bör dock märkas, att antalet flickor på 4-årigt realgymnasium är obetydligt (R l 4 89, R II 4 58), varför de för dem erhållna siffrorna ha föga bevisvärde. I det 4-åriga gymnasiet framträder ingen bestämd skillnad mellan Iatinoch reallinjen i avseende på antalet underbetyg. I första ringen ha gossarna fler underbetyg på latinlinjen än på reallinjen, men i andra ringen är förhållandet det motsatta. Skillnaden är relativt obetydlig och kan vara helt tillfällig, men saknar troligen icke samband med det förhållandet, att ämnet matematik saknas i andra latinringen, vilket otvivelaktigt gör denna ring lättare än den första för denna linjes lärjungar. Flickorna ha fler underbetyg på reallinjen än på latinlinjen, men även här är skillnaden obetydlig. I det 3-åriga gymnasiet däremot är underbetygsprocenten något högre på latinlinjen än på reallinjen, och detta gäller både manliga och kvinnliga lärjungar. Latinet visar sig här vara ett mycket svårt ämne. Följande översikt visar siffrorna i de särskilda fallen: 3-årigt g y m n a s i u m

4-årigt gymnasium Lärjungar

Flickor

latinlinjen ring

reallinjen ring

latinlinjen ring

reallinjen ring

11 I

10-8 4-9

8*3

9-1 5-7

9-2 5-0

12-3 6-2

10-3 5-5

4-8

En närmare granskning av underbetygen i olika ämnen visar, att underbetygsfrekvensen på det odifferentierade gymnasiet väsentligen bestämmes av de främmande språken och matematiken, därnäst av ämnena fysik och kemi på realgymnasiet och av svensk skrivning på båda linjerna. I övriga ämnen förekomma underbetyg endast i ringa utsträckning. För latinlinjen ställa sig underbetygen i de berörda ämnena, procentuellt räknat, på följande sätt: 3-årigt g y m n a s i u m

4-årigt g ymnasium ]

A m nen

Tvska

4 II

gossar

flickor

gossar

flickor

gossar

7-2 16-8 26-0 18-3 20-8 21-9

2-G 7-2 13-1 10-2 7-fi 10-0

5-2 22-8 16-6 12-8 16-1

3-4 14-9 9-5 6-2 11-3

9-3 26-7 20-4 20-9 24-4

flickor 7-4 19-0 8-8 7-7 10-2

—

71 De största svårigheterna erbjuder latinet på det 3-åriga gymnasiet, i det alt mer än en fjärdedel av gossarna och nära en femtedel av flickorna redan första året erhållit underbetyg i detta ämne. Siffrorna bekräfta sålunda den allmänna uppfattningen om svårigheten att sammanpressa latinkursen på tre år, om samma kunskapsresultat skall nås som vid den 4-åriga studiegången. Men även i andra ringen av det 4-åriga gymnasiet är latinet det ämne, där de flesta underbetygen förekomma bland både gossar och flickor. I de moderna språken motsvarar ring I 4 sin parallellklass i realskolan, medan i ringarna I ! och II 4 väsentligen genomgås samma kurser och ställas .samma fordringar. Det är under sådana förhållanden mera anmärkningsvärt, att även i dessa ämnen underbetygen äro så mycket talrikare på det 3-åriga gymnasiet i vad angår de manliga lärjungarna; för flickornas del är läget mera utjämnat. Sannolikt beror delta, åtminstone till en stor del, på den ojämnhet i de språkliga kunskaperna, som de i regel från många olika skolor kommande lärjungarna förete och som tvivelsutan gör sig starkast gällande i engelska och franska, där skillnaden också är störst (21 mot 13 % i engelska och 24 mot 16 % i franska i fråga om de manliga lärjungarna). De 25 3-åriga latingymnasierna förekomma nämligen, med endast sex undantag, tillsammans med -1-åriga vid samma läroverk, och läroverkets egna elever välja därvid företrädesvis det 4-åriga gymnasiet, medan de från fristående realskolor och mellanskolor kommande eleverna i stor utsträckning uppskjuta övergången till gymnasiet till efter realexamen och alltså komma att befolka det 3-åriga gymnasiet. Vid en jämförelse mellan de varandra motsvarande ringarna I 3 och II'1 bör dock beaktas, att en viss gallring av elevmaterialet skett i ring I 4 , vilken har sin motsvarighet i gallringen icke blott i realexamen eller vid flyttningen till det 3-åriga gymnasiet utan även i ring I s ; i första gymnasieringen ställas lärjungarna i åtskilligt inför skärpta krav. I första ringen av det 4-åriga gymnasiet råder, såsom är att vänta, alltjämt samma förhållande som i realskolan, nämligen att tyskan erbjuder de största språkliga svårigheterna med icke mindre än 26 % underbetyg för gossarna och 13 % för flickorna. I följande ring sker där en rätt stark nedgång, och tyskan och franskan visa sig där vara av i det hela samma svårighetsgrad. Den höga underbetygsprocenten i matematik ger stöd åt den ovan uttalade uppfattningen, att andra ringen av det 4-åriga latingymnasiet, vilken saknar matematik, är lättare än den första. Men även de moderna språken visa sig lättare i andra ringen, särskilt för gossarnas vidkommande. Den starkare ämnesbegränsningen i denna ring måste i sig själv vara en gynnsam faktor för de ämnen, som läsas. I fråga om svensk skrivning visar det 3-åriga gymnasiet svagare resultat än det 4-åriga.

72 Underbetygsfrekvensen i de mera krävande ämnena på reallinjen av följande översikt: 4-årigt gymnasium Å

Svensk skrivning Engelska Matematik Fysik

Kemi

in n e n

3-årigt II

framgår

gymnasium I3

gossar

flickor

gossar

flickor

gossar

flickor

6-8 23-4 21-3 18-8 23-G 5-6 5-5

10-1 18-0 14-5 7-9 10-1 1-1 3-4

4-4 18-8 22-1 17-2 20-7 8-2 6-5

3-5 17-2 8-6 3-5 17-2

7-4 19-4 18-6 16-6 26-4 12-3 7-7

3-2 9-2 8-8 5-6 17-7 9-S 5-8

O-o 1-7

De större svårigheterna i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena pä den 3-åriga linjen framträda tydligt i översikten. I alla de ifrågavarande tre ämnena är underbetygsprocenten högre för både gossar och flickor i ring I 3 än i såväl I4 som II 4 . Kravet i realskolans avslutningsklass på dels avrundade kurser, dels hänsyn till dem, som efter realexamen gå direkt till förvärvslivet, vållar givelvis, att arbetet i ring I 3 blir mera forcerat. I de moderna språken framträder däremot ingen påfallande skillnad i underbetygsfrekvens mellan ringarna I8 och II 4 . Det 3-åriga realgymnasiet, som representerar den vanliga organisationstypen för denna linje, får i större utsträckning än det 3-åriga latingymnasiet mottaga lärjungar från de egna realskolorna. Av de 40 3-åriga realgymnasierna förekomma nämligen endast fyra tillsammans med 4-åriga vid samma läroverk. Vad slutligen beträffar ämnet svensk skrivning, tillåla siffrorna knappast några säkra slutsatser. Underbetygen äro i regel något färre på reallinjen än på latinlinjen, och i stort sett äro de båda olika långa gymnasielinjerna tämligen likställda.

b. Det differentierade

gymnasiet

(ringarna

Hl* och

IP),

Endast den lägsta av det differentierade gymnasiets ringar medtages i denna jämförelse, då betygen från högsta ringen i regel utgöras av betygen över avlagd studentexamen. Då olika lärjungar på detta stadium läsa olika ämnen alltefter de valda ämneskombinationerna, synes det lämpligast att inskränka jämförelsen till att gälla de särskilda ämnena. Förhållandena i avseende på underbetyg framgå väsentligen av följande översikt:

73 i. m 4

L II 3

R III 4

R II 3

Ämnen fl. Svensk skrivning Latin Tyska Engelska Franska Matematik » , allm. kurs. . » , spec, kurs. . Fysik Kemi

o-2 20-G

5-2 2-4 18-8 19-7 1-4 1-.',

4-1 17-G 1-8 2-5 11-0 16-8 0-0 4-9

1 Blott 4 elever. — 2 Blott 17 elever. 20 elever. — • Blott 23 elever.

3-5 22-G 2-5 2-3 18-1 14-0 O-O3 O-O2

3-0 14-7 1-8 1-G 13-9 11-7 11-1* 5-06

2-3

6-1

3-9

4-0 18-8

0-0 14-0 8-0

3-9 17-5 9-6

0-0 6-9 1-7

17-9 9-1 15-0 2-5

27-9 0-01 30-4 13-0°

19-8 9-3 19-0 4-7

19-7 0-0* 14-4 0-7

Blott 14 elever. -

4 Blott 9 elever. — 6 Blott

Förhållandena mellan linjerna äro här mera utjämnade än på det lägre gymnasiestadiet. Också mellan könen framträder en starkare tendens till utjämning, även om flickorna alltjämt visa sig ha färre underbetyg, framför allt i de språkliga ämnena. I matematik på reallinjen, allmän kurs, som är obligatoriskt ämne, ha dock flickorna en mycket hög underbetygsprocent. Detsamma gäller fysik på reallinjen liksom kemi på det 4-åriga realgymnasiet, men antalet elever är här alltför litet för att siffrorna skola kunna anses signifikativa. Över huvud taget är elevmaterialet för tillvalsänmena så litet, att resultatet till en del måste vara av tillfällig natur. Tydligt är emellertid, att underbetygsfrekvensen på detta stadium bestämmes på latinlinjen av ämnena latin och franska samt matematik, i den mån detta förekommer, och på reallinjen av engelska och matematik, allmän kurs, samt fysik i den mån detta ämne tillväljes. Fysik har i detta fall tillvalts av 76 % bland gossarna och 56 % bland flickorna i ifrågavarande realringar. Underbetygsfrekvensen i franska på latinlinjen och engelska på reallinjen visar sig vara i stort sett densamma. Latinet visar för gossarna något högre underbetygsfrekvens på latinlinjen än matematiken på reallinjen, vilkens lärjungar dock i regel även ha ämnet fysik med en underbetygsprocent, som är i det närmaste lika stor som för matematiken. För flickorna åter äro underbetygen procentuellt fler i matematik på reallinjen än i latin på latinlinjen. I vad avser underbetygsfrekvensen ge siffrorna sålunda icke stöd för den ej sällan uttalade uppfattningen, att latinlinjen skulle vara »svårare» än reallinjen. En jämförelse mellan underbelygsprocenten i realskolan och i gymnasiet utvisar slutligen, all underbetygen äro procentuellt talrikare i realskolan. Intet ämne har på gymnasiet så hög underbetygsprocent som tyskan uppvisar för de manliga lärjungarna i klasserna 3 5 , 45, 24 och 3 4 av realskolan. Huvudanledningen till detta förhållande är säkerligen att finna i det mera sovrade elevmaterialet på gymnasiet.

74 D . Studentexamen. 1. Allmän översikt för åren 1921—1945. Gymnasiet avslutas med studentexamen. Genom 1927 års skolreform (1928 och 1933 års läroverksstadgor) förändrades undcrvisningsplanen för gymnasiet och i samband därmed bestämmelserna angående studentexamen i flera avseenden. Enligt de föreskrifter, som voro gällande omedelbart före skolreformens genomförande, omfattade högsta ringens timplan elva läreämnen. Lärjunge ägde dock, såsom i kap. II framhållits, rätt att bortvälja ett av dessa ämnen eller ock två av dem, såvida de ej upptoge mer än sex timmar i veckan i högsta ringen. Bortval av läroämnen förekom under de senare åren i jämförelsevis liten omfattning. I den skriftliga prövningen var lärjunge skyldig deltaga i minst tre skriftliga prov. och i den muntliga prövningen skulle han underkasta sig förhör i kristendom och modersmålet samt i minst åtta, i vissa fall sju, av de övriga å högsta ringens timplan upptagna läroämnena. Enligt nu gällande bestämmelser skall, såsom tidigare nämnts, en lärjunge i högsta ringen deltaga i undervisningen i fem fasta ämnen och i tre, i vissa fall två, tillvalsämnen. Därjämte kan han enligt särskilt medgivande få ha med även ett tilläggsämne. I studentexamen är han skyldig att deltaga i minst tre skriftliga prov samt att underkasta sig förhör i samtliga i hans examen ingående ämnen med undanlag av kristendomskunskap. Minskningen av antalet ämnen i gymnasiets två högsta ringar och i studentexamen jämte ett friare tillval av ämnen i förening med omläggning av skolans inre arbete avsåg att begränsa mångläseriet och att bättre tillgodose de olika lärjungarnas individuella läggning. Dessa anordningar förväntades i regel medföra framför allt fördjupade kunskaper men jämväl ett större kunskapsmått. Under tjugofemårsperioden 1921—1945 har studentexamen avlagts av följande antal lärjungar från offentliga och enskilda läroanstalter: A i 1921/25 1 1931/35 1 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1

Medeltal.

Latingynmasiet

Realgymnasiet

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

738 919 1 080 970 904 941 889 788 745 760 693 628

317 567 744 833 852 940 906 889 894 978 962 874

900 830 1 20S 1 261 1 376 1 383 1 574 1 660 1 649 1 773 1 851 1 862

54 101 216 233 216 286 297 334 395 502 520 556

Summa

2 009 2417 3 248 3 297 3 348 3 550 3 666 3 671 3 683 4 013 4 026 3 920

7,")

Därtill kominer ett anta! privatister, under tioårsperioden 1936/46 växlande mellan 102 och 193. 1944 godkändes 178 privatister och 1945 193. I den följande undersökningen behandlas mera ingående endast de lärjungar, som under vårterminen avlagt studentexamen vid de högre allmänna läroverken. För att klarlägga, i vad mån någon skillnad finnes i kuggningsprocenten vid olika tidpunkter eller mellan manliga och kvinnliga lärjungar, mellan latin- och realgymnasiet samt mellan 4-årigt occh 3-årigt gymnasium ha utarbetats tabeller (tab. 9 och tab. 10) över antalet anmälda och godkända m. m. i studentexamen vårterminerna 1921—1925, 1931— 1935 och 1941—1945. En sammanfattning av uppgifterna i dessa tabeller meddelas här. Studentexamen vid högre allmänna läroverken. (Uppgifterna avse endast vårterminen.) 4-årigt gymnasium

3-år gt g y m n a s i u m

1921/25

1931/35

1941/45

Vårterminen 1945

595 4

626 149

466 540

401 570

141 130

123 180

98 122

1 006

95-0 100-0 95-1 92-6 100-0 92-6

95-7 98-7 96-3 92-0 97-0 93-1

94-3 96-4 95-4 92-5 94-5 93-8

93-0 94-6 93-9 91-0 93-2 92-3

95-9 97-9 96-9 93-1 96-9 95-0

93-0 96-0 94-8 91-0 94-9 92-8

88-8 95-9 92-7 87-8 96-7 92-7

2-1

3-j

2-1

2-.'!

3-2

2-8

9.Q

704 1

310 12

577 110

642 151

398 50

981 267

1027 300

32°

«B7

1 327

Skriftlig prövn. m kv.. . . m.o.kv.

96-8 100-0 96-8

90-1 98-2 96-2

96-0 94-9 95-9

95-5 91- 4 94-7

96-5 98-8 96-8

94-3 94-7 94-4

92-6 94-0 92-9

Muntlig prövn. m

94-9 100-0 94-9

92-3 93-1 92-3

93-0 92-7 93-0

92-2 90-7 91-9

91-8 97-2 92-.t

90-9 92-7 91-3

89-3 92-0 89-9

2- 1

3-3

2-1

2-3

3-2

2-8

2-2

Medelvärden LaliiiJiyiimasiel. Antalet

1931/35

1941/45

Vårterminen 1945

Medel värden

anmälda:

manliga kvinnliga Summa (•odkända mälda:

av an-

Skriftlig p r ö v n . m kv m.o.kv. kv. . . . m.o.kv. U n d e r k ä n d a i i n u n t l . pr. i %

a v goclk. i skrift].

Realgymnasiet. Antalet anmälda: manliga kvinnliga Summa Godkända mälda:

an-

kv m.o.kv. U n d e r k ä n d a i m u n t l . pr. i % av godk. i prövn

skriftl.

76 1 de nyssnämnda tabellbilagorna har för varje år angivits, hur många som underkänts av examinatorerna och hur många som underkänts av censorerna. Att summan av godkända och underkända i muntliga prövningen ej stämmer med antalet godkända i skriftliga prövningen beror på att en eller annan examinand uteblivit från prövningen. Sammanföras samtliga lärjungar för var och en av de olika 5-årsperioderna, erhålles det resultat, som framgår av nedanstående tabell. Anmälda och godkända ra. m. i studentexamen vid de högre allmänna läroverken. Medelvärden Samtliga lärjungar

(lodkända i skriftl. prövn. i % av

1931/35

1911/15

1 304

1 821

3 243

96-0

96-j

95-0

93-G

93-9

93-1

92-G

91-3

2-1

3-4

2-5

2-2

Godkända i muntl. prövn. i % av Underkända i muntl. prövn. i % av godkända i skriftl. prövn.

Vårterminen 1945

1921/25

Av de anförda tabellerna framgår i huvudsak följande. Antalet examinander i studentexamen har varierat mycket avsevärt. främst beroende på att flickorna blivit likställda med gossarna i fråga om tillträde till de allmänna läroverken. Sålunda var medeltalet anmälda examinander åren 1921/25 1 304 och hela antalet examinander vårterminen 1945 3 311. Medeltalet anmälda kvinnliga examinander under 5-årsperioden 1921/25 var blott 5, under 5-årsperioden 1941/45 däremot 1097. Antalet manliga examinander på latingymnasiet har minskals frän i medeltal 595 under åren 1921/25 till 499 år 1945. På realgymnasiet ha på samma tid de manliga examinanderna däremot ökats från 704 till 1 669 eller mer än fördubblats. Beträffande examensresultatet föreligger ingen mera framträdande skillnad mellan de olika grupperna eller mellan de olika 5-årsperioderna, även om procenten godkända växlar från år till år. I den skriftliga prövningen har i stort sett 95 å 96 % av de anmälda godkänts, d. v. s. förklarats berältigade att undergå muntlig prövning. Anmärkas bör måhända, att de kvinnliga lärjungarna under perioden 1931/35 hade något bättre ställning med 98 ä 99 % godkända. Under de senare åren har en viss utjämning mellan manliga och kvinnliga lärjungar ägt rum, fastän de senare dock alltjämt ha något företräde. Vårterminen 1945 var antalet godkända något mindre än vanligt för samtliga grupper. Jämför man lärjungarna på latingymnasiet med lärjungarna på realgymnasiet finner man ej heller här någon större skillnad. Procenttalen godkända för de undersökta årsgrupperna följa varandra ganska nära. Ej heller finnes någon påvisbar skillnad mellan 4-åriga och 3-åriga gymnasiets lärjungar.

77 I den muntliga prövningen har i stort sett omkring 93 % av de till examen anmälda lärjungarna godkänts. Hela antalet godkända var vårterminen 1945 relativt sett något mindre än vanligt. På realgymnasiets 3-åriga linje godkändes då endast 899 % av de anmälda. Även här äro procenttalen godkända inom de olika grupperna föga varierande. Aren 1931/35 godkändes dock av flickorna i medeltal respektive 970, 96-9 och 97-2 % på latingymnasiets båda linjer och pä realgymnasiets 3-åriga linje. På realgymnasiets 4-åriga linje deltogo under hela 5-årsperioden endast 58 flickor i studentexamen. Av dessa underkändes 1 i skrivningarna och 3 i muntliga prövningen eller tillsammans 6'9 % av de anmälda. I själva den muntliga examen har i allmänhet 2 ä 3 % av de i muntliga prövningen deltagande blivit underkända. Under 5-årsperioden 1931/35 underkändes dock i medeltal 3-4 %, varierande mellan 3*2 och 3-5 % inom de olika grupperna. Som framgår av nedanstående tabell underkändes under alla de undersökta 15 åren tillsammans 807 examinander, därav 369 av examinatorerna och 438 av censorerna, i den muntliga prövningen. Hela antalet underkända i muntliga prövningen i studentexamen. Vårterminen

1921/25 1931/35 1941/45 Summa 1945

Av examinatorerna

Av censorerna

Summa

45 120 204

84 179 175

129 299 379

69 Under första 5-årsperioden blevo omkring två tredjedelar av de underkända kuggade av censorerna, under sista perioden ej fullt hälften. Underkännandet i den muntliga prövningen har alltså mer och mer överflyttats från censorerna till de examinerande lärarna. 2. Jämförande översikt över betygen i studentexamen vårterminerna 1927 och 1928 samt 1941 och 1942. Som förut är nämnt, avsåg 1927 års skolreform bland annat, att lärjungarna genom minskningen av antalet ämnen i gymnasiets två högsta ringar och i studentexamen skulle vinna fördjupad kunskap i allmänhet och jämväl större kunskapsmått i de medtagna ämnena. Då emellertid å andra sidan reformen icke avsåg någon skärpning av fordringarna eller någon utökning av lärokurserna, synes man kunna vänta, att förenämnda anordningar borde medföra en viss höjning av betygen i studentexamen. Det har därför synts vara av intresse att genom en jämförelse mellan dessa

78 betyg före och efter skolreformen utröna, huruvida och i vad mån en sådan höjning förekommit. Av det bearbetade materialet kan man även jämföra betygen i studentexamen på det 4-åriga och det 3-åriga gymnasiet. För att begränsa undersökningens omfattning ha medtagits endast 20 av de 38 högre allmänna läroverk, som funnos före 1927 års skolreform. Dessa läroverk finnas upptagna i 12 här ej intagna tabellbilagor. Då flickor före år 1927 hade tillträde blott till ett mindre antal läroverk och vid dessa voro jämförelsevis fåtaliga, omfattar undersökningen endast de manliga lärjungarna. Betygen under två år före och två år efter skolreformen ha lagts till grund för jämförelsen. a. Skriftliga

prövningen.

Undersökningen omfattar följande antal lärjungar, vitsord och vitsord per lärjunge. Lärjungar

Vitsord

Vitsord p e r lärjunge

1 041 860

3 826 4 273

3-7 5-0

1 901

4-3

697 1 319

:; 146 6 952

4-5 5-3

2 01B

10 0911

5-0

192G o. 1927.

S:a o. m e d e l v . 19SI o. 1942. Latingymn Realgymn.. . S:a o. m e d e l v .

Vid beräkningarna av medelbetygen ha följande betygsvärden använts: A = 6; a = 5; AB = 4; Ba = 3; B = 2; C = 0. Vill man ha betygen uttryckta i den vanliga belygsskalan ( B = l ; AB = 2; A = 3), behöver man blott halvera de i tabellen angivna värdena. Nedanstående tabell utgör ett sammandrag av tab. 11. Medelbetyg i skriftliga prövningen. Vårterminen

1926 1927 S:a o. m e d e l v . 1941 1942 S:a o. m e d e l v .

4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

Hela gymnasiet

Latinlinjen

Reallinjen

Latinlinjen

Reallinjen

2-5 3-0

3-0 2-7

2-8 2-8

2-7

2-8

3-1 2-9

3-2 3-2

3-0 3-0

3-0 3-1

3-1 3-1

3-0

3-2

3-0

3-1

7'.)

Medelbetygen för samtliga ämnen inom de olika grupperna av läroverk ligga omkring Ba. Även om differenserna äro jämförelsevis obetydliga, är det dock påtagligt, att betygsnivån åren 1941 och 1942 var högre än åren 1926 och 1927. I det hela h a r den stigit från 2-8 före till 3-1 efter skolreformen, d. v. s. med 0-3 av skillnaden mellan två närliggande betyg. Medelbetygen för å ena sidan åren 1926 och 1927 och å andra sidan 1941 och 1942 överensstämma i det hela bra. En undersökning i vad mån frekvensen av de båda högsta betygen (A och a) och underkänt betyg (C) undergått någon nämnvärd förändring sammanfattas i följande tabell. Vårterminen och gymnasium

Hela antalet vitsord

antal

192G oeh 1927. Latingymn Realgymn Hela gvmn.

3 826 4 273

56 108

1-5 2-5

318 387

8-3 9-1

8 099

2-0

»•7

3 146 6 952 10 093

87 353

2-8 5-1

299 727

4-4

363 285 648

9-5 6-7 8o

10-Ö

169 309

5-4 4-4

10-2

1941 och 1912. Latingymn Realgymn Hela gymn.

9-5

Såväl medelbetygsnivån som inslaget av de båda högsta betygsgraderna i den skriftliga prövningen ligger alltså högre för åren 1941 och 1942 än för 1926 och 1927. Beträffande de sannolika orsakerna härtill hänvisas till vad som anföres i sammanfattningen. Någon enhetlig skillnad mellan medelbetygen på 4-åriga och 3-åriga gymnasielinjerna finnes icke. På latingymnasiet voro medelbetygen lika; på 4-åriga realgymnasiet var medelbetyget 3-2 mot 3-1 på det 3-åriga. Inom skolöverstyrelsen har under de senare åren utarbetats statistik över den procentiska fördelningen av de olika betygsgraderna i fråga om de vitsord, som läroverkens egna lärjungar erhållit för de skriftliga proven i studentexamen. Härvid ha samtliga examinander för varje ämne sammanförts till en grupp. Det huvudsakliga av denna statistik beträffande de högre allmänna läroverken för vårterminerna 1941 och 1942 meddelas i efterföljande tabell. Vårterminen 1941 deltogo 3 025 och vårterminen 1942 3 095 lärjungar vid nämnda läroverk i dessa prov. Fördelningen av betygen på de olika betygsgraderna i respektive ämnen företer i det hela god överensstämmelse mellan de båda åren. Detta gäller särskilt i fråga om betyget Ba. I översättningsproven och de matematiska ämnena, för vilka det är svårt att få uppgifterna för de skriftliga proven är för år av samma svårighetsgrad, äro olikheterna beträffande underkänt betyg och de två högsta betygen mera framträdande.

80 Procentisk

fördelning av betygen

i skriftliga

prövningen

m n e n Svensk

skrivning

Svenska

uppsatser

Latin Tysk

översättning

Engelsk

översättning

Fransk

översättning

Matematik

(latinl.)

M a t e m a t i k (allm. k.) M a t e m a t i k (spec, k.) Fysik

1-1 0-8 5-0 4-0 13-1 12-2 7-9 13-7 3-3 3-;> 2-7 7-5 2-9 6-9 11-G 14-0

1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. 1941. 1942. .1941. 1942.

0-J 3-9 3-7

32-4 29-8 34-9 30-4 39-6 38-G 26-5 35-7 27-9 29-3 19-0 33-7 27-1 38-6 38-4 31-1 19-2 18-5 26-4 20-8

i studentexamen.

All

39-9 39-.> 32-8 34-2 22-1 25-0 25-3 25-7 30-G 29-3 25-4 27-1 22-8 27-0 20-8 17-4 21-0 32-3 22-G 21-5

20-G 23-1 20-4 22-j 16-6 17-6 22-6 19-3 25-2 26-2 28-1 21-0 24-4 15-5 15-4 12-9 22-9 29-1 21-9 21-2

5-5 6-3 6-2 7-9 6-9 5-6 13-9 5-3 11-9 10-9 17-1 9-5 26-8 7-G 8-0 11-6 21-3 17-0 16-7 19-1

o-s 0-5 0-G 1-0 1-7 Ml 3-8 0-3 11-1 0-8 6-8 1-2 6-4 4-4 5-8 13-0 13-3 2-G 8-5 13-7

Sammanför man procenttalen för betygen A, a och C för samtliga ämnen vid alla högre allmänna läroverk, får man följande värden: 1941 1942

A 3-3 3-5

10-0 9-G

5-1 5-G

3-4

9-8

5-4

Medelvärde

Dessa värden överensstämma mycket bra med motsvarande procenttal för de 20 specialundersökta läroverken (tab. sid. 79). b. Muntliga

prövningen.

Undersökningen av betygen i den muntliga prövningen omfattar följande antal lärjungar och vitsord. 1926 o c h 1927.

Lärjungar

Vitsord

Vitsord per lärj.

Latingvmn Realgymn

938 826

10 156 8 993

10-8 10-9

1 764

19 159

10-9

674 1275

5 521 10 746

8-2 8-4

16 2 6 7

8-3

S:a o. m e d e l v . 1941 o c h 1942. Latingymn Realgymn S:a o. m e d e l v .

Betygen ha för varje läroverk uppdelats i två grupper: fasta ämnen eller motsvarande ämnen i den ena gruppen och övriga ämnen, inberäknat ev. tilläggsämne., i den andra gruppen. Därjämte har även hela antalet vits-

81 ord, hela betygssumman och medelvärdet av samtliga betyg för varje läroverk beräknats. Sedan ha summorna och medelvärdena för varje år och varje gymnasielinje beräknats (tab. 12). Liksom vid de skriftliga proven ha följande poängvärden använts: A = 6; a = 5; AB = 4; Ba = 3; B = 2; C = 0. Av den gjorda undersökningen k a n man i huvudsak draga följande slutsatser. a) J ä m f ö r e l s e m e l l a n b e t y g e n i f a s t a e l l e r m o t s v a rande ä m n e n och övriga ämnen. Av tab. 12 framgår, att vårterminerna 1926 och 1927 voro medelbetygen i de ämnen, som motsvara de fasta ämnena enligt 1933 års läroverksstadga, obetydligt högre än medelbetygen i de övriga ämnena, nämligen för latingymnasiet 3-17 mot 3-01 och för realgymnasiet 3-04 mot 3-00. För vårterminerna 1941 och 1942 var förhållandet motsatt, i det att medelbetygen för de fasta ämnena i flertalet fall voro något lägre än medelbetygen i övriga ämnen, vilket närmare framgår av följande översikt: 4-årigt latingymn 3-årigt • Hela latingymn 4-årigt realgymn 3-årigt » Hela realgymn

Fasta ämnen

Övriga ämnen

3-25 3-38 3-29 3-19 3-13 3-15

3-36 3-36 3-36 3-54 3-42 3-47

Det är endast i enstaka fall, som ett läroverk i berörda avseende avviker från den angivna regeln. Differenserna mellan medelbetygen för de båda grupperna av ämnen äro emellertid så obetydliga, att man knappast kan draga några säkra slutsatser i fråga om skolreformens inflytande på betygsnivån för olika ämnesgrupper. Då emellertid alla lärjungar nu måste läsa de fasta ämnena, under det att övriga ämnen kunna tillväljas med hänsyn till vederbörande lärjungars intresse och fallenhet, kan man vänta, att betygen skola ligga något högre i »övriga ämnen». Härtill kommer att antalet lärjungar i varje lektionsgrupp i sistnämnda ämnen vanligen är rätt avsevärt mindre än i fasta ämnena, där hela klassavdelningen deltager. Detta bör givetvis medföra en mera ingående handledning av de enskilda lärjungarna. b) J ä m f ö r e l s e m e l l a n b e t y g s n i v å n f ö r e o c h efter 1927 års s k o l r e f o r m . Som synes av tab. 12 äro medelbetygen för samtliga ämnen inom de olika grupperna av läroverk för de fyra år undersökningen omfattar något över Ba utom på realgymnasiet vårterminen 1927, då medelbetyget var något under Ba (2-95). Även om differenserna icke äro så stora, medelbetygen variera mellan 2-95 och 3-43, är det likväl påtagligt, att betygsnivån i stort sett var högre även 1941 och 1942 än 1926 och 1927. Detta gäller 6—617865

IX.

82 både latingymnasiet och realgymnasiet. Undersökningen ådagalägger nämligen, att medelbetygsnivån efter skolreformen höjts på latingymnasiet från 3-09 till 3-32 eller med 0-23 samt på realgymnasiet från 3-02 till 3-29 eller med 0-27 av skillnaden mellan två närliggande betyg, t. ex. AB och Ba. Då studentexamen före skolreformen i regel omfattade 11 ämnen (1926 och 1927 i medeltal 10-9) och numera 8 ämnen (1941 och 1942 i medeltal 8*3) och då medelvärdet av betygssumman för varje lärjunge för åren 1926 och 1927 var 33-16 och för åren 1941 och 1942 var 27*51, kan man också uttrycka höjningen av betygsnivån så, att en lärjunge i den muntliga prövningen i studentexamen före skolreformen hade i genomsnitt t. ex. 1 AB, 9 Ba och 1 B samt efter skolreformen 3 AB och 5 Ba. Det är anmärkningsvärt, att överensstämmelsen mellan de båda åren 1926 och 1927 å ena sidan samt mellan åren 1941 och 1942 å andra sidan är mycket stor. På realgymnasiet var skillnaden mellan medelbetygen 1926 och 1927 blott 0*01 och på latingymnasiet 0'13 av skillnaden mellan t. ex. AB och Ba. Skillnaden mellan åren 1941 och 1942 var på latingymnasiet 0"04 och på realgymnasiet 0-03 av skillnaden mellan två närliggande betygsgrader. En undersökning i vad mån frekvensen av de båda högsta betygen (A och a) och underkänt betyg (C) undergått någon nämnvärd förändring sammanfattas i följande tabellöversikt. Hela antalet vitsord

Antal

197 185 382

1-9 2-1

895 677

8-8 7-5

154 144

1-5 1-6

2-0

8-2

1-6

2-6 2-2

622 1 115

11-3 10-4

41 104

0-T 1-0

1 737

10-7

1926 och 1927. Latingymn Hela gymn.

10 156 8 993 19 149

1941 och 1942. 5 521 10 746 Hela gymn.

16 267

143 348 491

Som synes av tabellen har frekvensen av de båda högsta betygen stigit men av underbetygen fallit efter skolreformen. Jämför man vidare medelbetygen för varje läroverk med medelvärdena för den grupp läroverk, till vilken de olika läroverken höra, finner man, att avvikelserna vårterminerna 1926 och 1927 variera mellan 0*17 och 0-50 samt för vårterminerna 1941 och 1942 mellan 0*26 och 0*71 av skillnaden mellan två närliggande betygsgrader. Som närmare framgår av tab. 13 uppgår skillnaden i betygsnivån för samma läroverk mellan två närliggande år endast i undantagsfall till mer än 0-3 av skillnaden mellan två närliggande betygsgrader.

83 c) J ä m f ö r e l s e m e l l a n m e d e l b e t y g e n p å 4 - å r i g a g y m nasiet och 3-åriga gymnasiet. Någon enhetlig skillnad mellan medelbetygen på de olika gymnasielinjerna finnes icke. 1941 var medelbetyget på 4-åriga latingymnasiet 3*29 och på 3-åriga latingymnasiet 3-32; 1942 voro dessa betyg 3-30 och 3'43. På realgymnasiet ägde ett motsatt förhållande rum. Både 1941 och 1942 voro medelbetygen på 4-åriga gymnasiet något högre, nämligen 3-31 mot 3*28 och 3-37 mot 3-21. Om man tager hänsyn endast till de läroverk, som ha både 4-årigt och 3-årigt gymnasium på samma linje, finner man, att medelvärdet av medelbetygen på det 4-åriga latingymnasiet är 3'40 och på det 3-åriga latingymnasiet 3-50. På realgymnasiet äro motsvarande medelvärden 3-28 och 3-13. Härav framgår, att lärjungarna på latingymnasiets 3-åriga linje äro obetydligt överlägsna den 4-åriga linjens lärjungar men att ett motsatt förhållande äger rum på realgymnasiet. Då motsvarande skillnader i betygsnivån finnas på hela latingymnasiet och på hela realgymnasiet, vill det alltså synas, som om det förhållandet, att ett läroverk har både 4-årigt och 3-årigt gymnasium på samma linje, icke inverkar på betygsnivån.

Sammanfattning.

Till en början må erinras om att de jämförelser, som göras mellan lärjungarnas studieresultat, sådant detta får uttryck i studentexamen, grunda sig på ett jämförelsevis begränsat statistiskt material. Procenttalen för de i studentexamen godkända lärjungarna avse samtliga lärjungar vid högre allmänna läroverken vårterminerna 1921—1925, 1931—1935 och 1941— 1945. Medelbetygen i skriftliga och muntliga proven avse däremot blott de manliga examinanderna vid tjugo högre allmänna läroverk vårterminerna 1927—1928 och 1941—1942. Den utförda undersökningen visar, att i stort sett omkring 93 procent av de till studentexamen anmälda godkännas. Någon större förändring har härvid icke ägt rum under de senaste 25 åren. Medelbetygsnivån för olika grupper lärjungar växlade de undersökta åren för de skriftliga proven mellan 1*3 och 1*6 betygsenheter samt för de muntliga proven mellan 1*5 och l - 8 betygsenheter, då vitsordet Godkänd (B) betecknas med 1 och icke utan beröm godkänd (Ba) med 1*5. För det stora flertalet grupper av examinander var medelbetyget i skrivningarna ett knappt Ba och i muntliga examen något över Ba. Som jämförelse kan nämnas, att enligt en inom skolöverstyrelsens statistiska avdelning år 1933 gjord undersökning var medelbetyget i muntliga prövningen vårterminen 1933 för samtliga manliga examinander vid högre allmänna läroverken U7 och för motsvarande kvinnliga examinander 1-8 betygsenheter, d. v. s. ungefär mitt emellan Ba och AB. Beträffande betygen i den muntliga prov-

84 ningen i studentexamen hänvisas även till den av aktuarien T. O. Widstam utförda undersökningen, bilaga 6. Jämför man det 4-åriga gymnasiet med det 3-åriga, finner man, att relativt sett ungefär lika många godkännas på båda dessa gymnasielinjer. För de år och vid de läroverk undersökningen omfattar föreligger icke heller någon egentlig skillnad mellan medelbetygen på de båda gymnasielinjerna. Likaså ha latingymnasiet och realgymnasiet ungefär lika stor procent godkända i examen och samma medelbetygsnivå. Vad slutligen en jämförelse mellan de manliga och kvinnliga lärjungarna beträffar, är däremot procenten godkända för de förra något mindre än för de senare. Härvid har dock en utjämning ägt rum de senare åren, sannolikt beroende på att även flickor med mindre utpräglad studiebegåvning numera i större utsträckning än förut deltaga i prövningen i studentexamen. Som förut är nämnt, omfattar undersökningen av medelbetygslivån endast de manliga lärjungarna. E. Arbetstiden på gymnasiet. Genom de förändringar i gymnasiets organisation och arbetsförhållanden, som ägt rum från och med reformen år 1927, har den arbetsbörda, som pålägges lärjungarna, på olika sätt förändrats. Någon fullt säker mätare på arbetsbelastningens storlek står ej till förfogande. I fråga om arbetet i skolan finnes intet annat mått än lektionstimmarnas antal under veckan och i fråga om hemarbetet är man hänvisad till lärjungarnas uppgifter om den tid, som använts. Antalet lektioner i veckan var enligt 1905 års timplan: Ring I 34, Ring II 35—37, Ring III 31—39, Ring IV 31—39. Den övre gränsen i ring II uppnås för de lärjungar, som deltogo i frivilliga laborationer, och i ringarna III och IV för dem, som icke begagnade bortvalsrätten och som deltogo i de frivilliga laborationerna. Bortvalsrätten begagnades i regel icke helt och i allmänhet blott av ett mindretal lärjungar. Sålunda utgjorde de lärjungar, som bortvalde något ämne år 1927 på reallinjen, i tredje ringen 17-9 % och i fjärde ringen 34-8 %, medan latinlinjen visade något större värden: 35-4 % i tredje ringen och 55-1 % i fjärde; enligt 1928 års timplan: Ring I 4 33, Ring II 4 36, Ring L III 4 32—40, R III 4 32—36, Ring LIV 4 31—39, RIV 4 31—36-5. Ring L I 3 35, R I 3 36, Ring L II 3 33—40, R I I 3 33—38, Ring L III 3 34 — 4 1 , R III3 34—38; samt enligt 1933 års timplan: Ring I 4 34, Ring II 4 35-5, Ring L III 4 34—44, R III 4 30—32, Ring LIV 4 30—33, R I V 4 30—32-5.

85 Ring I s 34-5, Ring L II 3 32—35, R II 3 32—35, Ring L III 8 31—34, R III s 30—33. År 1933 valde flertalet latinare ämnesgrupperna 1, 2 och 7, vilket gav 31—34 veckotimmar i näst högsta ringen och 30—32 veckotimmar i högsta. Realisterna valde samma år övervägande ämnesgrupperna 1, 5 och 6, vilket gav 30—35 veckotimmar i näst högsta ringen och 30—33 veckotimmar i högsta. Under senare år har valet av ämnesgrupp för latinarnas del icke undergått någon större förändring, medan beträffande realisterna genom tillkomsten av den 7:e ämnesgruppen de flesta valt någon av kombinationerna 1, 4, 6 och 7. I näst högsta ringen betyder detta 30—35 veckotimmar och i högsta 30—32 veckotimmar i skolan. I dessa timtal ha tecknings- och gymnastiklektionerna medräknats men ej musiklektionerna, då deltagandet i musikundervisningen växlar mycket och arbetet alltså icke belastar alla lärjungar. Enligt 1933 års stadga kan i de två högsta ringarna ett tilläggsämne tillkomma med 2—4 veckotimmar. Förändringen sedan år 1905 är i de två lägre ringarna icke så stor men i de högre ringarna kan en tydlig minskning konstateras. Denna är något större än siffrorna ange, då sedan år 1933 vissa lektioner blott omfatta 40 minuter. Minskningen sammanhänger med differentieringen och har givetvis sin grund i en önskan att lämna lärjungarna mera tid till självständigt hemarbete. Det är emellertid en allmän erfarenhet, att det avsedda resultatet ingalunda alltid har uppnåtts. I den mån arbetet under lektionerna — bl. a. genom differentieringen — numera intensifierats i förhållande till tidigare, blir emellertid en jämförelse mellan antalet lektioner vid olika tidpunkter en mindre säker grund för bedömandet av arbetsbelastningens växlingar. I fråga om hemarbetstiden ha vi gjort jämförelse mellan överläsningstiderna läsåret 1926/27 (läsåret före reformen), läsåret 1932/33 (läsåret innan den nuvarande timplanen trädde i kraft), läsåret 1940/41 och läsåret 1945/46. Läsåren 1926/27, 1932/33 och 1940/41, för vilka uppgifterna endast äro lagna ur läroverkens tryckta årsberättelser, ha de läroverk, som blott offentliggjort sammandragna uppgifter, uteslutits. För läsåret 19-15/46 ha även de icke tryckta uppgifter angående hemarbetet, som finnas hos skolöverstyrelsens statistiska avdelning, använts. Av de ur detta material hämtade medeltalen för de olika skolornas respektive ringar ha medeltal beräknats, utan att de ursprungliga medeltalen vägts med hänsyn till del antal lärjungar, som lämnat uppgifter. Under alla åren ha de läroverk, för vilka fullständiga uppgifter saknats, eller för vilka blott en tidsuppgift lämnats för samläsande ringar eller för ringar med såväl gossar som flickor, måst utelämnas. I överläsningstiderna för läsåren 1926/27 och 1932/33 ingår icke tiden för hemskrivningar, men

86 detta är i regel fallet för de två i undersökningen ingående senare läsåren. Om hemarbetstiden i tilläggsämne under dessa senare år är medräknad eller icke framgår blott undantagsvis av materialet. I regel torde den vara medräknad. Hemarbetstiderna för de särskilda läroverken visa under alla fyra läsåren sinsemellan stora olikheter. Sålunda hade exempelvis gossarna i L I läsåret 1926/27 vid ett läroverk en hemarbetstid av 20 tim. 45 min. i veckan och vid ett annat blott 10 tim. 30 min. Läsåret 1932/33 fanns i motsvarande ring vid ett läroverk hemarbetstiden 15 tim. och vid ett annat 4 tim. 10 min., år 1940/41 vid ett läroverk 15 tim. 40 min., vid ett annat 6 tim. 30 min. samt år 1945/46 vid ett 17 tim. och vid ett annat 5 tim. 5 min. Det är icke samma läroverk, som alla fyra åren representeras av den högre respektive den lägre här anförda tiden, men de enskilda läroverkens hemarbetstider äro icke som regel underkastade mycket stora variationer. Däremot äro variationerna ofta stora mellan uppgifterna från olika läroverk. De i tabellen framlagda tiderna äro icke så pålitliga, att de kunna användas som något säkert mått på överläsningstidernas absoluta storlek. Primäruppgifternas pålitlighet har på grund av det sätt, varpå de numera uppsamlas, under den tid undersökningen gäller visserligen ökats, men för att denna omständighet skulle kunna göra sig gällande, borde medeltalen beräknats på noggrannare sätt, vartill vi icke haft tillfälle. Antalet flickor var år 1927 väl litet, och detsamma gällde även 1933, åtminstone på vissa linjer. De för flickorna erhållna talen tillåta redan därför inga jämförelser mellan tiderna för olika år. Uppgifterna medtagas blott för att visa, hur obetydligt deras värde är för frågan om arbetsbelastningen, om de icke bli föremål för en noggrannare bearbetning. För flickornas del visa överläsningstiderna så gott som genomgående en så slumpartad fördelning, att förändringarna icke gärna kunna sättas i samband med några organisatoriska förhållanden. Detta har säkerligen sin förklaring i det under den första tiden ringa antalet lärjungar och däri, att lärjungarnas studieförutsättningar bland annat på grund av olikheter i fråga om deras föregående undervisning varierat starkt. Förhållandena ha i detta avseende ännu knappast stadgat sig, varför man icke kan vänta något resultat av de tillgängliga uppgifterna. I fråga om gossarna är det även vanskligt att draga några slutsatser ur materialet. Medelfelen äro alla åren så stora, att man i allmänhet icke är berättigad att göra jämförelser mellan tiderna för olika tillfällen. I fråga om fjärde ringen har man dock i något fall belägg för en nedgång i hemarbetstiden sedan läsåret 1926/27. Om måndagens läxfrihet inverkat på hemarbetstiden är däremot mera osäkert. De skillnader, som föreligga mellan hemarbetstiderna på de olika gymnasieformerna och mellan gossars och flickors tider, berättiga i intet fall till några slutsatser.

87 Tabell h. överläsningstider på gymnasiet. (Tiderna äro avkortade på 15 min. när.)

Ring

•a »

gossar flickor

91 11

9 15

0 14 0 16 3 0 17 3 0 22 15 14 0 17 30 18 30 23

ating. II resp. II 4 . . . . 31 11 18 ating. III resp. III* . . 35 12 2 0 ating. IV resp. IV*. . . 36 13 24 33 33 ealg. III resp. III*. . . 33 33 ealg. IV resp. IV*

ating

III 3

2 2 gossar flickor •a 3 gossar flickor " 2

4 13 6 17 7 20 9 25

1945/46

1940/41

1932/33

1926/27

2el >'— 2

"M t ni

ii ti

gossar flickor t

15 32 27 11 3 0 32 26 14 0 31 23 16 3 0 31 22 18 0 10 3 11 0 9 5 14 3 0 11 4 14 4 5 11 6 18

30 11 45 14 0 16 15 18 15 8 0 12 3 0 16 30 19

15 26 25 10 45 27 25 12 15 26 21 13 45 25 24 15 45 11 9 9 15 11 10 10 0 10 8 12 45 10 7 14

15 10 30 13 30 14 45 17 0 9 30 11 0 13 45 15

4 5 46 44 9 30 45 44 12 15 45 44 13 4 5 47 44 16 3 0 17 13 9 15 17 13 11 4 5 16 13 11 3 0 16 13 17

15 9 0 12 0 12 0 16 15 9 15 11 45 11 0 18

30 15 45 45 45 30 15 15

13 14 15 13 14 16 13 13 19 23 18 15 21 14 17 21 13 20

30 22 45 16 45 19 15 14 15 16 0 19

30 9 9 12 15 10 10 14 0 10 10 15 0 17 16 11 15 17 17 13 15 17 17 16

30 12 15 15 30 16 45 12 45 15 0 16

45 13 13 12 30 11 12 14 45 10 12 14 30 39 37 12 15 38 30 12 30 30 34 15

30 13 30 15 15 17 0 12 45 13 30 15

45 15 30 15 15 30

Kap. IV. Fyllnadsprövningar i studentexamen. Enligt stadgan angående mogenhetsprövning den 22 mars 1895 kunde fyllnadsprövning försiggå endast i samband med den ordinarie mogenhetsprövningen för läroverkets lärjungar, varvid stadgandena för dylik prövning skulle i tillämpliga delar gälla. I 1905 års stadga fick fyllnadsprövningen en mera självständig ställning och kunde efter ansökan hos rektor och beslut av läroverksöverstyrelsen avläggas vid det läroverk, som överstyrelsen i varje särskilt fall anvisade, samt inför de lärare och på den tid. som rektor efter samråd med ifrågavarande lärare bestämde. Den examinerande läraren skulle undervisa i fjärde ringen. Fyllnadsprövning fick enligt denna stadga icke av någon avläggas mer än en gång i samma ämne och å samma linje. I denna ordning ha gjorts betydande ändringar i de läroverksstadgor, som utfärdats efter 1927 års skolreform. Enligt nu gällande läroverksstadga, paragraf 116, äger den, som avlagt godkänd studentexamen, rätt dels att undergå prövning enligt fordringarna för studentexamen i ämne, som icke förekommit i hans examen, dels ock att undergå förnyad prövning i ämne, som ingått i hans examen. Därest fyllnadsprövningen i sistnämnda fall gäller ämne å samma bildningsiinje, på vilken studentexamen avlagts, må sådan prövning dock icke äga rum samma termin som examen avlagts. Någon begränsning i fråga om det antal gånger, som en examinand kan få undergå fyllnadsprövning i samma ämne, är numera icke föreskriven. Fyllnadsprövning i modersmålet skall alltid omfatta dels en svensk uppsats, dels ock muntlig prövning i svenska språket och litteraturen; prövning i endera av dessa ämnesgrenar är icke tillåten. Fyllnadsprövning i latin, franska och matematik å latingymnasiet och latinlyceet, i engelska, matematik (allmän kurs), matematik (specialkurs) och fysik å realgymnasiet och reallyceet samt i tyska, engelska och franska å det nyspråkliga lyceet skall omfatta även skriftlig prövning i ämnet. I matematik å latingymnasiet och latinlyceet, matematik (specialkurs) och fysik å realgymnasiet och reallyceet samt tyska å nyspråkliga lyceet är skriftligt prov alltså obligatoriskt vid fyllnadsprövning, ehuru det är frivilligt i själva studentexamen: skrivningar i ämnena i fråga äro obligatoriska i undervisningen för studentexamen å vederbörande linje.

89 Uppgifter för de skriftliga proven skola fastställas av skolöverstyrelsen i samma ordning, som gäller för studentexamen. Fyllnadsprövning brukar av skolöverstyrelsen anordnas fem gånger årligen — enligt stadgan minst två gånger varje termin •— nämligen dels samtidigt med prövningarna i studentexamen, dels i januari—februari och augusti, dels slutligen i juni månad. Vid sistnämnda tillfälle förekomma dock endast muntliga prövningar, varför fyllnadsprövning då icke kan avläggas i ämne, som är förenat med skriftligt prov. Skriftligt prov i fyllnadsprövning bedömes samfällt av den lärare, som verkställer prövningen, och en lärare, som kollegiet inom sig utsett. Muntlig prövning, som avser läroämne, förrättas i närvaro av rektor eller annan av rektor utsedd lärare; det avses, att en fackman i regel skall vara närvarande som medbedömare. För undergående av fyllnadsprövning erläggas vissa anmälningsavgifter. Enligt den gällande läroverksstadgan har alltså så stor överensstämmelse som möjligt åvägabragts i fråga om tillvägagångssättet i fyllnadsprövning och formerna för studentexamen, varvid censuren i studentexamen har ersatts med en form av medbedömarskap. Alt en sådan överensstämmelse också bör råda, synes oss uppenbart. Ett betyg erhållet i fyllnadsprövning ger samma formella behörighet som ett betyg erhållet i själva studentexamen. Relygets kvalifikationsvärde kan dock i större eller mindre grad reduceras genom att exempelvis en mottagande fackutbildningsanstalt icke tillmäter det samma poängvärde vid jämförelsen mellan inträdessökandes betygsmeriter som ett betyg erhållet i själva studentexamen. I sistnämnda avseende bör rimligen också viss skillnad göras mellan å ena sidan fyllnadsprövningsbctyg i ett ämne, som icke förut ingått eller ingått i mindre omfattning i vederbörandes studentexamen, och å andra sidan ett i fyllnadsprövning erhållet vitsord, som avser höjning av i studentexamen redan erhållet betyg. Ett på detta sätt genom specialstudier och följande komplettering höjt betyg har såsom mätare på examinandens begåvning i regel icke samma värde som ett betyg, vilket förvärvats direkt i studentexamen samtidigt med betygen i ett avsevärt antal andra ämnen. Elt sådant betyg bör dock såsom vitsord över vederbörandes kunskaper i ett ämne vara likvärdigt med ett i studentexamen erhållet betyg, och den garanti härför, som ligger i så långt möjligt gemensamma prövningsformer för fyllnadsprövning och studentexamen, synes därför böra bibehållas. I den mån ändrade former för studentexamen komina att bestämmas, böra dessa därför i tilllämpliga delar gälla jämväl i fråga om fyllnadsprövning. I detta sammanhang vilja vi närmast lämna en kort redogörelse för fyllnadsprövningarnas förekomst och därvid jämföra förhållandena i detta avseende nu med förhållandena före 1927 års läroverksreform. Om man utgår från det anlal fyllnadsprövningar, som under olika år avlagts i olika ämnen, visar det sig, att frekvensen av fyllnadsprövningar un-

90 Tab. i. Studentexamen. Fyllnadsprövningar Ä m n e

52 19 42 9 66 6

20 9 11 44 6

17 9 11 1 45 3

23 9 2

49 26 22 25 54 5

25 5

38 4 10 2 41 7

16 1 11 3 39 6

— —

23 2 17 1 28 4 1

— —

—

38 6 55 9

1 1 47 9 35 4

10 1 16 2 21 6 23 1 3 4 54 11 38 10

— 37

— 32

Kristendom. . kv Modersmålet . kv

55 29 51 28

32 5 27 9

30 10 13 3

25 2 26 6

kv m kv

— — —

— —

— — — 39 5

— — — —

Tyska kv

L .. R

kv »

, kv

R. . . kv

Historia Geografi

kv m kv

Matematik

kv m kv

L. . . . .

» R (allm. kurs) Matematik R (spec.-kurs), Riologi

kv , kv kv

Fysik L kv •

R kv kv

R kv kv kv

Summa

45 21

39 14

12 4

16 4

15 5

23 5

— — — —

46 22 1

—

64 32 56 28 87 5

— —

72 29 54 21 118 19

— —

186 41 23 1

— — —

kv kv

— — —

1 2 64 3 30 4

•

—

4 2 54 18 39 21

—

435 125 39

455 105 78

536 119 70

— — — — —

1 206 243 1449

1 416 307 1723

1 817 351 2 168

1 952 407 2 359

16 3 17 5 100 10 189 66 217 7

— —

242 63 125 73 323 25

— —

489 117 104 4

12 3 21 5 87 8 150 48 236 9

— —

242 61 107 59 337 18

— —

411 72 70 2

— — — — — — — 1 870 —

2 008 400

2 468

2 202

91 i olika ämnen kalenderåren 1926—45. 1935

3 1 9 1 33 4 1

1 2 9 3 16 1

5 3 12 2 25 4

2 6 8 3 12 7

8 11 15 4 11 10

2 3 5 4 6 3

1 2 9 1 17 7

—

_ —

—

90 12

130 23

1 1 111 23

—

21 5 37 1

2 55 8 29 7

— — — 32 8

— — — 11 4 19 4 97 6 145 58 413 6

— —

1945»

Summa

2 18 6 18 7

9 9 46 2 13 8

13 7 149 19 21 11

22 17 170 19 20 3

—

110 28

53 33

83 30

203 46

1 374 104

512 121

1 559 123

—

36 10 38 5

51 7 46 9

41 19 54 6

23 10 29 13

29 8 37 5

41 11 49 18

150 43 104 16

210 59 217 26

249 74 240 24

—

14 8 23 7 15 2 19

16 7 27 1 9

11 14 16 3 16 8 47 38 40 16 266 179 372 16 421 7 286 171 189 146 510 42 13 22 513 180 113 6 2 2 2

22 10 17 4 11 11 74 56 47 5 233 167 453 55 512 8 278 172 177 159 524 52 14 24 564 189 145 9 3 2 2

10 20 5 3 4 8 37 22 30 6 154 92 397 124 264 10 167 161 62 64 385 100 15 29 353 159 90 3 1

12 8 15 11 10 3 29 14 29 5 136 50 526 183 411 21 250 179 76 77 507 180 15 16 443 237 100 1

16 11 27 12 9 3 36 10 27 3 204 87 669 188 590 20 334 181 153 126 631 175 11 15 609 265 170 6 3

316 141 592 107 555 113 25 1 32 14 2 679 644 343 101 851 246 851 123 290 81 224 131 629 216 312 131 928 471 1 206 196 3 671 1 746 8 606 1 142 5 372 174 4 897 2 259 2 356 1 652 8676 1345 194 264 9 816 2 950 2 078 78 41 23 18 19 55 558 14 368

185 76 71 59 398 33 410 12 406 8 116 7 5 1

— —

11 70 4 184 62 608 23 3

—

213 68 85 76 318 25

— — 409 93 81 3

— — — —

— 38 31 54 3 257 123 410 11 368 3 238 130 143 131 450 20 8 13 517 136 138 6 5 2

2 295 2 925 409 664

2 333

2 704 3 589

1 959

—

35 50 38 24 14 15 103 183 213 36 89 50 10 15 15 8 8 11 101 183 276 39 83 151 46 56 136 6 7 10 348 360 441 139 217 227 934 1 013 1 343 195 157 145 757 995 1 051 35 40 30 496 529 549 245 221 255 268 253 138 150 165 119 717 811 1 055 168 135 174 56 21 37 30 37 66 877 829 815 218 269 221 190 207 237 4 13 11 6 — 2 14 — — — 1 6 9 1 — — 2 4 7 1 — — — — 5 13 — 3 048 3 318 2 095 2 735 3 822 5 603 6 735 7 563 906 1001 867 1038 1 190 1 533 1 658 1 768 3 954 4 319 2 962 3 773 5 012 7 136 8 393 9 331

Pl•elimin.ira siffi or.

69 926

92 dergått en stark stegring. Tab. i sid. 90—91 visar utvecklingen i detta avseende under perioden 1926—1945, varvid siffrorna avse kalenderår samt avse helt eller till en del fullföljda prövningar, däremot icke allenast till fyllnadsprövning anmälda ämnen. Till de här redovisade fyllnadsprövningarna komma under perioden sammanlagt 1 i italienska, 10 i spanska, 7 i ryska och 15 i finska, av vilka 5 i spanska och 2 i ryska avlagts av kvinnliga studerande och de övriga avmanliga. För fyllnadsprövning i dessa ämnen liksom i andra ämnen enligt fordringarna på det nyspråkliga lyceet fordras särskilt medgivande av skolöverstyrelsen. Om det totala antalet fyllnadsprövningar tages i betraktande, visar det sig sålunda, att en i det närmaste oavbruten successiv stegring ägt rum: en mindre tillbakagång från föregående år kunde iakttagas 1928 och 1929 samt 1934 och 1935 och en mera markerad tillbakagång de båda första krigsåren 1940 och 1941, tydligen sammanhängande med förhållandena under den militära beredskapen. Men från att ha utgjort 1 317 kalenderåret 1926 hade antalet fyllnadsprövningar stigit till 2 704 år 1936 och till icke mindre än 9 331 (preliminär siffra) år 1945. Det är framför allt siffrorna för de fyra senaste åren, 1942—1945, som ha sprungit våldsamt i höjden: 5 012, 7 136, 8 393 och 9 331. Om år 1926 väljes som basår, har sålunda fyllnadsprövningarna ökat med 105 % år 1936, 228 % år 1939, 280 7o år 1942, 442 % år 1943, 537 % år 1944 och 609 % år 1945, d. v. s. antalet har mer än sexdubblats under 20-årsperiodens lopp. Att fyllnadsprövningarna också måste gälla ett förhållandevis stort antal personer framgår därav, att antalet fyllnadsprövningar numera avsevärt överstiger antalet årligen avlagda studentexamina. Åren 1931—1935 avlades studentexamen av i medeltal 2 417 lärjungar vid allmänna och enskilda läroverk jämte ett 100-tal privatister; antalet fyllnadsprövningar utgjorde under dessa år i medeltal icke fullt 2 300, var alltså något mindre. Åren 1942 3ch 1945 var antalet studentexamina 3 683 respektive 3 920 jämte icke fulll 200 privatister, medan antalet fyllnadsprövningar hade sprungit upp till 5 012 respektive 9 331. Det är alltså för närvarande mer än dubbelt så många fyllnadsprövningar varje år som studentexamina. Statistiken över antalet fyllnadsprövande personer, som är svår att få tillförlitlig och därför blir mindre värdefull, bearbetas icke numera, men år 1935 var antalet fyllnadsprövande approximativt 1 515 på 2 333 fyllnadsprövningar, vilket innebär, att medeltalet ämnen, vari varje person undergick fyllnadsprövning, var 1-54. Detta medeltal låg obetydligt lägre än de närmast föregående åren. År 1945 var, såsom nyss nämnts, antalet fyllnadsprövningar 9 331, varvid emellertid antalet anmälda fyllnadsprövningar utgjorde 9 742; 411 examinander gingo alltså icke vid tillfället i fråga upp i prövning. Det antal personer, som undergingo fyllnadsprövning, utgjorde 7 322, vilket skulle innebära, att varje examinand prövats i 1-33 ämnen. Därvid måste emellertid beaktas, att siffran

93 fyllnadsprövande otvivelaktigt är åtskilligt för hög, då samma personer ofta äro anmälda till olika perioder samma år och alltså bli dubbelräknade i statistiken. Detsamma gäller visserligen också antalet prövningar, men dubbelräkningarna äro otvivelaktigt större i fråga om de prövande. Medeltalet ämnen per examinand blir alltså säkerligen högre än det nyss angivna. Den utveckling, som de ovan anförda siffrorna bära vittne om, måste betecknas som ytterst betänklig. Den innebär helt enkelt, att för ett stort antal studenter studietiden avsevärt förlängts, ofta med ett helt år, ibland med mer. Då studierna i fackhögskolan icke kunnat påbörjas förrän tidigast följande läsår, har sålunda ett helt utbildningsår i en mängd fall kommit att skjutas in mellan skolans utbildning och fackhögskolans. I viss mån kan detta extra utbildningsår sägas bilda en buffert mellan gymnasiet och fackhögskolan, men såsom framgår av vad nedan anföres, är det en buffert, som i flertalet fall icke i och för sig behöves och icke gör någon större nytta. Om gymnasiestudierna ha lagts riktigt, skall fackhögskolan i flertalet fall kunna bygga direkt på dessa. En närmare granskning av fyllnadsprövningarnas förekomst i olika ämnen visar, att i kristendomskunskap, historia med samhällslära och latin dessa prövningar mot den allmänna regeln ha minskat i antal, och detta icke blott relativt, utan även absolut. Detta torde sammanhänga därmed, att fackhögskolorna tidigare följde en mera mekanisk poängberäkning utan större avseende vid det ämne, vari ett betyg förelåg, medan de numera framför allt fästa avseende vid höga betyg i de ämnen, som äro av särskild betydelse för studierna vid fackutbildningsanstalten i fråga. Fallet visar den betydelse för förekomsten av fyllnadsprövningar, som fackhögskolornas praxis att värdesätta sökandes betygsmeriter utgör. I vissa ämnen började fyllnadsprövningarna kraftigt stiga i antal i början av 1930-talet. Detta gäller matematik på både latin- och reallinjen, biologi med hälsolära och fysik, framför allt på latinlinjen. En mera jämnt fortlöpande stegring med början redan tidigare visa fysik och kemi på reallinjen. Längre fram kan iakttagas en markerad stegring i antalet fyllnadsprövningar i tyska, matematik (allmän kurs) och sedermera matematik (specialkurs). Det är framför allt under de fyra sista åren, 1942—1945, som fyllnadsprövningarna fått en uppenbart orimlig omfattning, och under dessa år beröras så gott som samtliga ämnen mer eller mindre av stegringen. Särskilt uttalad har denna varit i tyska och engelska samt i franska på reallinjen, i matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi samt även i modersmålet, där fyllnadsprövningar tidigare varit sällsynta. Huvudorsaken till den starka ökningen torde vara att söka i den alltmer skärpta konkurrensen om inträde i vissa fackhögskolor. Vi återkomma nedan närmare till dessa frågor. Den ovan anförda statistiken tillåter emellertid icke några långt gående eller säkra slutsatser angående orsaken till fyllnadsprövningarna, även om visst sammanhang med den nya gymnasieorganisationen uppenbarligen rå-

94 Tab. k. Fyllnadsprövninga Kristendomskunskap

Ämnet för fyllnadsprövningen har tidigare

14 ( + 4 )

6 (+2) 1 4

3 (+2) 1 (-!- 3)

11 ( + 2)

<( + 5)

1 Ämnet för fyllnadsprövningen har tidigare

Matematik L

Tillsammans

— — 5 5

34 39

—

1 Matematik (specialkurs) m

7 41 ( + 14) 15 ( +

3) 336 ( + 4 4 0 ) 67 ( + 65) 286 ( + 256)

5 (+3)

— 86 ( + 21) 22 ( +

2) 21 ( + 22)

—

28 — •

Matematik (allmän kurs)

15 ( + 7 )

17 ( + 4 )

11 Geografi

15 ( + 4)

Filosofi

ingått i studentex. på samma linje . . . . 4 på annan linje . . . . — icke ingått i studentexamen 30 Summa

8 Tillsammans

Grekiska

m ingått i studentexamen:

Summa

Latin

Modersmålet

17 ( + 1 4 )

1(+1)

44 ( + 1 ) 14 70 ( + 2 5 ) 37 ( + 23) 30 ( + 34) 27 ( + 8 ) 139 (+ 68) 10 ( + 3 ) 72 ( + 1) 21 197 ( + SO) 74 (+ 28) 387 ( + 496) 111 ( + 87) 426 ( + 325) 15 ( + 6) 93 ( + 1 )

271 ( + 88)

498 ( + 583)

441 ( + 331)

Anm. I ämnen med samma kurser på båda linjerna (kristendomskunskap, modersmålet, tyska, betraktas fyllnadsprövning alltid såsom avlagd på samma linje som studentexamen.

der. Vi ha därför ansett oss böra underkasta fyllnadsprövningarna för ett visst år en särskild undersökning, baserad på de uppgifter, som vid anmälan till fyllnadsprövning lämnas av de sökande. Denna undersökning avser att fastställa, icke blott i vilka ämnen fyllnadsprövningarna företrädesvis avläggas — detta framgår ju redan av den föregående undersökningen, ehuru det nedan närmare utvecklas — utan även och framför allt, i vad mån fyllnadsprövningarna kunna avses vara betingade av den nuvarande gymnasieorganisationen eller bero på förhållanden, som ligga utanför denna och utanför skolans möjligheter att reglera över huvud taget. I sistnämnda avseende är det icke möjligt alt göra en direkt undersökning, men de upplysningar, som lämnas av de till fyllnadsprövning anmälda, medgiva indirekt vissa mycket sannolika slutsatser i berörda hänseende. I tabellen här ovan har alltså sammanförts antalet fyllnadsprövningar un-

95 läsåret 1942/43.

Tyska m

Engelska L kv

Engelska n

Franska L

19 43 ( + 22) 10 ( + 4 ) 1 8 ( + 7 ) 128 ( + 15) 33 ( + 5 ) 35 36 ( + 1 ) 3 7 ( + 2) 2 2 107 ( + 7) 44 ( + 1 ) 14 4 3 1

16 ( + 4 ) 1 8 ( + 1 ) 6 6 9 24 13 2

235 ( + 22) 77 (+ fi) 85 (+ 1) 28 53 ( + 24) 12 ( + 4) 27 ( + 7)

•*«(+<) 51 ( + 7) tå

312 ( + 28)

Biologi med hälsolära

65 ( + 28)

11K+1)

Fysik L

Historia Franska R med samhällslära

Fysik R

39 ( + 1 1 )

76 ( + 1)

2 9

Kemi L

Kemi R

Teckning

Musik

Gymnastik

m kv

19 309 ( + 221) 32 ( + 2 2 )

76 153

—

15 ( + 4 )

— — — —

158 105

.—

83 90 84 ( + 4 3 ) 43 ( + 12) 224 133 425 ( + 280) 90 ( + 38)

709 214 169

32 ( + 1 6 )

515 ( + 318)

— 2

—

2 2

historia med samhällslära, filosofi, geografi, biologi med hälsolära, musik och gy mnastik)

der ett år, nämligen läsåret 1942/43.1 Undervisningen avser alltså i detta fall ett läsår, icke såsom i föregående tabell kalenderår. Av tabellen framgår, hur många fyllnadsprövningar som avlagts i varje särskilt ämne under läsåret, i vad mån prövningen fullföljts eller avbrutits efter det skriftliga provet (på detta sätt avbrutna prövningar anges inom parentes), hur prövningarna fördela sig på manliga och kvinnliga examinander i de olika ämnena, i vad mån prövningen avlagts i ämne, som icke tidigare ingått i vederbörandes studentexamen, eller i ämne, som redan ingått i examen, i senare fallet antingen å samma eller å annan linje. Utöver de å tabellen upptagna prövningarna ha förekommit en fyllnadsprövning i tyska, två i engelska och en i franska enligt fordringarna å nyspråkliga lyceet, varvid det gällt exami§ » Att icke ett senare år valts, beror på att denna undersökning, som krävt tillgång till ett omfattande primärmaterial, gjordes på ett tidigare stadium av skolutredningens arbete.

96 nander, som tidigare avlagt studentexamen å nyspråklig linje. I tabellens siffror ingå icke heller fyllnadsprövningarna vid tre högre allmänna läroverk, då de från dessa läroverk inkomna uppgifterna varit ofullständiga. Likaså saknas de fåtaliga efterprövningarna i finska, ryska och spanska. Läsåret 1942/43 avlades sammanlagt 5 974 fyllnadsprövningar, varav 1 401 dock avbrötos efter skrivningarna och sålunda icke fullföljdes. Då avbrytandet av prövningen i flertalet fall torde ha berott på att examinanden i skrivningen icke erhållit önskat betyg, i några fall kanske helt underkänts, har alltså inemot en fjärdedel av de prövande »misslyckats» redan i det skriftliga provet. Särskilt i matematik samt i fysik på reallinjen har procenten avbrutna prövningar varit hög; i matematik (allmän kurs) fullföljde 498 examinander prövningen, medan 583, d. v. s. flertalet, avbröto. Dessa elever torde i stor utsträckning återkomma under följande prövningsperiod. Fyllnadsprövningarna avse samtliga på högsta ringens timplan förekommande läro- och övningsämnen. I några av ämnena förekomma de dock endast sällan, medan de äro ytterst vanliga i andra. I grekiska, musik och gymnastik avlägges fyllnadsprövning endast i rena undantagsfall, i grekiska i ett enda fall under det undersökta läsåret 1942/43, i musik och gymnastik i vartdera två fall. Fålaliga äro fyllnadsprövningarna likaledes i kristendomskunskap, modersmålet, latin, franska på latinlinjen, historia med samhällslära, filosofi samt kemi på latinlinjen. Att de äro fåtaliga i ett sådant ämne som latin, kan synas egendomligt men sammanhänger uppenbarligen därmed, att kompletteringskurser i latin anordnas vid universiteten och högskolorna, där fyllnadsprövning i detta ämne sedan kan avläggas och avlägges i betydande utsträckning. Talrikast äro fyllnadsprövningarna i ämnena matematik (allmän kurs), kemi och fysik å reallinjen, matematik (specialkurs), biologi med hälsolära samt matematik och fysik å latinlinjen, i här nämnd ordning, om siffrorna för läsåret 1942/43 läggas till grund. De utgjorde sagda år i dessa ämnen, om de ofullbordade prövningarna medräknas, 4 884 av samtliga 5 974 eller nära 82 % och, om endast de fullföljda prövningarna räknas, 3 564 av 4 573 eller nära 78 %. Ett avsevärt antal fyllnadsprövningar avlägges i tyska, och ett icke ringa antal i engelska och teckning. Sammanlagt utgjorde fyllnadsprövningarna i tyska, engelska och franska läsåret 1942/43 drygt 11 %, eller, om endast fullföljda prövningar räknas, 13 %, fyllnadsprövningarna i tyska ensamt inemot 6 % respektive 7 %. 1 det stora hela är fyllnadsprövningarnas procentuella fördelning på ämnena ensartad från år till år. Under det i tab. i senast förekommande året, 1945, med dess särskilt höga siffror för fyllnadsprövningar, har dock fysik R och matematik (specialkurs) ryckt upp framför kemi med resp. 1 229 och 1 081 fyllnadsprövningar mot 1 036 i kemi — matematik (allmän kurs) är h ä r uppe i 1 488 — och tyskan kommer i sjätte rummet med icke mindre än 682 fall, medan fyllnadsprövningar i fysik L avsevärt minskats. Fyllnadsprövningarna i främmande språk ha över huvud ökat starkt under de se-

97 naste åren och utgjorde år 1945 sammanlagt 1 585 eller 17 % av samtliga mot 11 % under läsåret 1942/43; fyllnadsprövningarna i tyska utgjorde 7 % mot 6 % nyssnämnda år. I de ovannämnda naturvetenskapliga ämnen, där fyllnadsprövningarna läsåret 1942/43 utgjorde 82 %, voro de år 1945 endast 69 %, varvid särskilt minskningen för fysik L torde spela en roll. Det är sålunda uppenbart, att det i det alldeles övervägande antalet fall är i de typiska realämnena matematik, fysik och kemi samt i ämnet biologi med hälsolära, som eleverna behöva komplettera sina under skoltiden förvärvade kunskaper. I ett avsevärt antal fall är det dock tydligen samma examinander, som göra upprepade försök att avlägga fyllnadsprövning i ämnena matematik och fysik. I de tre främmande levande språken förekomma jämväl icke sällan fyllnadsprövningar, och de tendera under senare år till stark ökning. I andra ämnen äro fyllnadsprövningar förhållandevis sällsynta, om man bortser från de kompletteringar i latin, som ske vid universiteten och högskolorna; dock ha de på sistone påtagligt ökat i modersmålet, geografi, filosofi och teckning. Fördelningen av fyllnadsprövningarna på manliga och kvinnliga studerande är i detta sammanhang av mindre intresse, men undersökningen visar, att det framför allt är de manliga studenterna, som genomgå fyllnadsprövning. Av 5 974 partiellt eller helt avlagda fyllnadsprövningar kommo det undersökta året 4 758 på manliga och 1 216 på kvinnliga studerande eller respektive 80 och 20 %. Till jämförelse må nämnas, att av 3 649 personer, som vårterminen 1942 godkändes i studentexamen, 2 368 voro gossar och 1 281 flickor eller respektive 65 och 35 %. De kvinnliga studenterna undergå alltså proportionsvis mindre ofta fyllnadsprövning, vilket uppenbarligen sammanhänger därmed, att de icke i så stor utsträckning som de manliga studenterna fortsätta vid vissa fackutbildningsanstalter, där möjligheten att vinna inträde ofta kräver höjning av vissa studentexamensbetyg, t. ex. vid teknisk högskola eller handelshögskola. 1 exempelvis elt sådant ämne som matematik (specialkurs) med dess många fyllnadsprövningar avlades sådan prövning under året i fråga av 751 gossar, av vilka visserligen 325 avbröto examen efter det skriftliga provet, men endast av 21 flickor, av vilka 6 icke fullföljde provet. Det gäller om samtliga ämnen i fyllnadsprövningen, att de manliga examinanderna äro i majoritet, men i t. ex. franska å latinlinjen är skillnaden obetydlig med 28 manliga och 22 kvinnliga fyllnadsprövande under år 1942/43. Talrikast äro dock även flickornas fyllnadsprövningar i ämnena matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi, med undantag allenast för matematik (specialkurs). Av särskild vikt är det att fastslå, i vad mån fyllnadsprövningarna avse ämnen, som examinanderna redan haft med i sin studentexamen, eller helt nya ämnen. Det senare visade sig under det nämnda året vara fallet i 1 662 fall eller närmare 28 % av samtliga. Denna siffra är av särskilt intresse, därför att den på visst sätt kan anses utgöra en mätare på den nuvarande 7—617865 IX.

organisationens förmåga alt tillgodose lärjungarnas behov av förbildning för den följande fackutbildningen eller verksamheten. Den visar nämligen de fall, då fyllnadsprövningen avser ämnen, som eleven med det nuvarande differentieringssystemet i de båda högsta ringarna icke fått med i sin examen och där alltså detta differentieringssystem bidragit alt öka behovet av kompletteringar och därigenom förlänga utbildningstiden. Antalet fall är mer än en fjärdedel av samtliga fyllnadsprövningar. Siffran stämmer rätt väl med en av skolöverstyrelsen för åtskilliga år sedan företagen stickprovsundersökning av efterprövningarna under en enda fyllnadsprövningsperiod: skolöverstyrelsen kom där fram till att omkring en fjärdedel av fyllnadsprövningarna närmast syntes böra tillskrivas differentieringssystemet. Flertalet fyllnadsprövningar avser emellertid ämne, som redan ingått i vederbörandes studentexamen, och beror sålunda icke på att organisationen ej medgivit de ifrågavarande ämnenas upptagande på den enskilde lärjungens studieprogram. De avse höjning av betyget, för att examinanden skall få en starkare ställning i konkurrensen om platser vid vissa fackhögskolor och äro sålunda oberoende av skolorganisationen. Detta gäller alltså de återstående 72 procenten av fyllnadsprövningarna. I åtskilliga eller 557 fall, utgörande drygt 9 %, ha examinanderna läst ämnet i skolan på en linje men sedan avlagt fyllnadsprövning efler fordringarna på en annan linje. Dessa fyllnadsprövningar kunna vara motiverade på olika sätt. Det kan t. ex. förhålla sig så, att ett betyg i matematik på latinlinjen icke är tillfyllest för den tilltänkta utbildningen eller verksamheten, för vilket studentbetyg i matematik på reallinjen kräves. Men det kan också vara så — och är det i icke få fall — att f. d. realister komplettera matematik efter fordringarna på latinlinjen enbart för att därigenom på ett enkelt sätt höja sitt betyg, då det för den fortsatta fackutbildningen föreskrives belyg i matematik i studentexamen men latinlinjens kurs i detta ämne är tillräcklig. Fyllnadsprövningar av detta slag bero emellertid i flertalet fall på ett oriktigt linjeval å elevernas sida och äro alltså också svåra eller omöjliga alt undvika genom själva organisationen. I omkring 63 % av fyllnadsprövningarna äro sålunda dessa direkt betingade av en önskan alt höja ett redan erhållet betyg och därigenom öka konkurrenskraften. Dylika fall kunna alltså, såsom nämnts, icke tillskrivas organisationen. Här kan det emellertid på allvar sättas i fråga, om icke genom åtgärder från fackhögskolornas sida, t. ex. genom minskat hänsynstagande till betyg, som erhållits genom fyllnadsprövning, försök bör göras för att nedbringa antalet dylika fyllnadsprövningar. Fackhögskolorna synas sålunda böra taga under omprövning, huruvida och i vad mån fyllaadsprövningsbetyg skall tillgodoräknas inträdessökande såsom merit utöver själva examensbetyget. Då emellertid, enligt vad vi erfarit, 1946 års skolkommission redan vidtagit åtgärder för att undersöka, i vad mån här berörda olägenheter kunna minskas eller undanröjas, sakna vi för vår del anledning att framställa särskilt förslag i vad avser denna sida av systemet med fyllnadsprövningar.

99 Vad åter beträffar frågan om de fyllnadsprövningar, som äro mer eller mindre beroende på själva skolorganisationen, så blir problemet, i vad mån gymnasiets linjedelning och differentiering skall kunna ordnas så, att fyllnadsprövningar av detta slag bli mindre behövliga. Vi återkomma alltså längre fram i delta betänkande till denna fråga. Det är vår uppfattning, att därest gymnasiet organiseras i enlighet med vad vi därvid komma att föreslå, behovet av fyllnadsprövning i ämnen, som icke ingått i studentexamen, kommer att avsevärt minskas och en viss förkortning av utbildningstiden därigenom kommer att vinnas för ett icke ringa antal studerande. Då möjlighet att undergå fyllnadsprövning emellertid under alla förhållanden även i fortsättningen bör finnas för dem, som avlagt studentexamen, föreslå vi, att detta institut bibehålles, ehuru med sådana modifikationer, som kunna betingas av eventuella ändringar i formerna för studentexamens avläggande.

100 Kap. V. Gymnasieelevernas tillämnade levnadsbanor. I vårt betänkande om sambandet mellan folkskola och högre skola (stat. off. utr. 1944:21) ha vi å sid. 47 ff. samt bil. tabell 1 lämnat en översikt över realexamensabiturienternas tillämnade levnadsbanor, och ett kortare sammandrag av dessa uppgifter återfinnes i betänkande om Realskolan (stat. off. utr. 1945: 61) sid. 42 ff. Vi ha på sistnämnda ställe uttalat, att en överblick över det nuvarande faktiska läget i fråga om realskolabilurienternas sysselsättningar och fortsatta studier efter avlagd examen bör kunna tjäna som utgångspunkt, när det gäller att bilda sig en uppfattning i stort, först om arten, men sedan i någon mån även om omfattningen av de utbildningsbehov, som i det sammanhanget möta. Samtidigt ha vi dock funnit angeläget att betona, att en närmare kvantitativ bestämning av samhällets behov av realskolulbildad arbetskraft icke är på denna väg möjlig, detta redan av den anledningen, att de förändringar och förskjutningar, som ständigt inträda i det rörliga samhället av i dag, snabbt skulle rycka undan grunden för dylika beräkningar. Men därtill kommer, att realexamen icke betecknar ett högre mått av teoretisk utbildning än att denna bör kunna förvärvas och utnyttjas av ett stort anlal personer oberoende av den tilltänkta levnadsbanan. Om detta gäller redan nu, kan det sägas få ökad giltighet i och med att folkskolan förlänges till 8-årig, ev. till 9-årig, och i och med att skillnaden i utbildningstid för genomgång av folkskola och realskola sålunda minskas eller försvinner. Gymnasiet avser visserligen också att bibringa ett högre mått av allmän medborgerlig bildning, men den slutexamen, som det leder fram till, år dock icke på samma sätt som realexamen en allmän medborgarexamen. En så långvarig teoretisk utbildning skulle för det alldeles övervägande flertalet ungdomar allt för mycket försena yrkesutbildningen och därmed inträdet i det praktiska arbetslivet, och den skulle för dessa icke beteckna den lämpligaste förberedelsen för deras arbetsuppgifter inom samhället. Studiemålet för gymnasiet har också sedan gammalt angivits på så sätt, att det — utom bibringandet på grundval av det i realskolan förvärvade kunskapsmåttet av en fördjupad och vidgad allmän medborgerlig utbildning — har till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt. Ehuru

101 man även för gymnasiet måste räkna med förändringar och förskjutningar i uppgiften att ge den allmänt teoretiska förbildningen för vissa levnadsbanor, så är det dock betydligt lättare att i detta fall ange vissa specifika utbildningsuppgifter än det är i fråga om den teoretiska realskolan med dess mera elementärt allmänbildande kunskapsmått. En översikt av den fortsatta utbildning och de levnadsbanor, som gymnasiestudierna avse, är därför i hög grad ägnad att kasta ljus över de utbildningsbehov, som gymnasiet har att tillgodose, och är i själva verket nödvändig såsom utgångspunkt, när det gäller att bestämma gymnasiets bildningsinnehåll och därmed också dess utsträckning i tiden och dess eventuella differentiering på olika bildnings- och utbildningslinjer. Vi ha därför ansett det angeläget att på olika sätt söka utröna, vart de ungdomar taga vägen, som genomgå gymnasiet. När det gäller fortsatt utbildning vid anstalter av högskolenatur, kan det undersökas, hur inånga personer som efter avlagd studentexamen inskrivas vid dessa utbildningsanstalter. En mera allsidig överblick över studenternas utbildnings- och yrkesavsikter erhåller man genom att undersöka, vad de själva vid tidpunkten för sin studentexamen angivit i fråga om sin tilltänkta utbildning eller verksamhet. Dylika uppgifter införskaffas årligen genom rektorerna och överlämnas till skolöverstyrelsen för statistisk bearbetning. Även om dessa uppgifter äro ofullständiga, såtillvida som de saknas för ett icke ringa antal av skolornas abiturienter — omkring 10 % — liksom för alla privatister, och även såtillvida som de deklarerade intentionerna i många fall icke fullföljas, ge de dock en god bild av vad studenterna själva åsyfta med sina gymnasiestudier. I skolöverstyrelsens publikation »Det högre skolväsendet 1935—1936» (Sveriges officiella statistik 1939) har statistik lämnats över abiturienternas uppgifter angående tillämnad levnadsbana för kalenderåren 1928—1935, och vi hänvisa för denna tid till nämnda publikation. För det senaste årtiondet ha vi från skolöverstyrelsens statistiska avdelning inhämtat motsvarande uppgifter, så långt dessa föreligga bearbetade, och dessa uppgifter ha av oss lagts till grund för vissa medeltalsberäkningar. Med hänsyn till de exceptionella förhållanden, som varit rådande under krigsåren och som kunna tänkas påverka tillströmningen till de olika utbildningsanstalterna, ha vi ansett lämpligast att uppdela materialet, vilket omfattar kalenderåren 1937—1943, på två perioder, den första omfattande treårsperioden 1937—1939 och den andra omfattande fyraårsperioden 1940—1943. Materialet ger också vid handen, att en sådan uppdelning har fog för sig, i det att elevernas tillämnade val av levnadsbanor visar sig ha i någon mån förskjutits under den senare av de båda perioderna. Avvikelserna äro dock endast i fråga om några få levnadsbanor mera anmärkningsvärda, och det är svårt att säkert bedöma, i vad m å n förskjutningarna komma att känneteckna även efterkrigstiden.

102 För privatisterna saknas, såsom nedan nämnts, uppgifter av detta slag, varför de falla utanför beräkningen. Följande översikt, vilken även omfattar procentuell fördelning, visar medeltalen för treårsperioden 1937—7:939 (materialets uppställning avviker något från den av skolöverstyrelsen följda): Tillämnad

levnadsbana efter vid allmänna läroverk ock privatläroverk s t u d e n t e x a m e n åren 1 9 3 7 — 1 9 3 9 (medeltal per år). Absoluta tal

Planerad utbildning eller verksamhet

Universitet och motsvarande högskolor Tekniska högskolor (läroanstalter) Skogshögskola (skogsskötsel) . . . . Lantbrukshögskola (-institut). . . . Handelshögskola (-gymnasium). . Gymnastikinstitut Seminarier av olika slag Husmodersskolor, lärlings- och yrkesskolor Musik-, konststudier eller studier av annan art Apotekaryrket Tandläkaryrkct Veterinäryrket Militäryrket Landsstaten (inkl. polisväsendet) Poststaten Telegrafstaten Järnvägsstaten Tullstaten Annan civil tjänst Bank- och försäkringsverksamhet Handel, affärsverksamhet, kon torsarbete Fabriks- och hantverksrörelse. . Lantbruk och trädgårdskötsel . Sjukvård, barnavård, socialt nrb. Journalistyrket Hemmet och husligt a r b e t e . . . . Annan verksamhet Uppgift saknas Summa

Procent av kv.

samtliga

20-8 0-7 0-0 0-4 10-9 2-2 8-6

28-8 11-7 0-8 0-5 9-0 0-9 5-0

1-7

0-6

0-8 2-2 1-9 1-0 16-6 0-3 2-0 0-4 0-5 0-3 0-3 0-9

4-4 5-1 1-2 0-1 0-0 0-1 5-9 0-4 0-2 0-8 1-S

2-0 3-2 1-G 0-7 11-2 0-2 3-2 0-4 0-4 0-3 0-4 1-1

88-7 13-63 9-7 68-7 21 53-3 15-7 343-6

2-3 0-5 0-3 0-2 0-6 0-2 8-5

3-3 0-2 0-2 5-8 0-6 4-8 0-8 13-3

2-6 0-4 0-3 2-0 0-6 1-G 0-4 10-1

3 39»

100-0

kv.

samtliga

300 8 0-3 4 121 (3 25 96-7

976397 271830532 170-

19-3

18-7 49-33 43 22 379 5-7 44 9 12-33 7-3 6 20

49 56-7 13-3 1-3 0-3 1 05-7 5 2 9-3 16-7

67-7 106 56-3 23-3 379-3 6-7 109-7 14 12-33 9-3 15-3 36-7

52 11-33 7 4 14-3 6-4 194-3

36-7 2-3 2-7 64-7 6-7 53-3 9-3 149-3

2 278

1 120

676389 271418473-7

avlagd

29-7 17-1 1-2 0-6 8-1 0-3 3-2

Uppställningen av materialet visar icke utan vidare, hur många av abiturienterna som ämnat övergå till studier av högskolenatur eller i varje fall till studier, för vilka studentexamen bildar organisatoriskt underlag. Till denna grupp måste nämligen räknas icke endast de, för vilka den planerade utbildningen ovan angivits — med undantag för dem, som fortsätta vid husmoders- eller lärlings- och yrkesskola och säkerligen också åtskilliga av dem, som övergå till studier av annan art — utan också de, för vilka apo-

103 lekar-, tandläkar-, veterinär- och militäryrkena ovan angivits såsom planerad verksamhet. De jämförelsevis få abiturienter, mest kvinnliga studerande, som planera »studier av annan art», ha icke förts till högskolegruppen, även om en del av dem med all sannolikhet hör dit. Till »högskolegruppen» räknas sålunda i detta sammanhang de, som ämna övergå till universitet och motsvarande fria högskolor (Stockholm och Göteborg), teknisk högskola, farmaceutiskt institut, tandläkar- och veterinärinstitut, skogshögskola, lantbrukshögskola och lantbruksinstitut, handelshögskola och jämväl handelsgymnasium — det sistnämnda visserligen icke direkt av högskolenatur men med en utbildning, som är baserad på studentexamen och under denna förutsättning ettårig — gymnastikinstitut, seminarier samt slutligen krigsskolor och övriga anstalter för officersutbildning. Däremot ha här icke inräknats de, som övergå till järnväg, post, telegraf och tull eller annan civiltjänst. Då vi räkna dessa olika fackutbildningsanstalter såsom tillhörande högskolegruppen, byggande på studentexamen, ha vi därmed icke velat för vår del göra något uttalande om i vad mån fullständig studentexamen skall vara nödvändigt villkor för inträde vid den ena eller andra av dessa utbildningsanstalter. Denna fråga faller utanför vår utredning. Vi ha endast utgått ifrån nu rådande förhållanden i detta avseende. Antalet av dem, som under den angivna treårsperioden omedelbart före världskriget sålunda ämnade övergå till studier vid universitet och högskolor och med dessa i stort sett jämförliga utbildningsanstalter, utgjorde årligen i medeltal 2 500 av ett sammanlagt studentantal av omkring 3 400 eller omkring 73-5 %. Ungefär tre fjärdedelar av studenterna ha alltså avsett dylik fortsatt utbildning. Procenten är större för de manliga studenterna än för de kvinnliga, nämligen omkring 82 % mot omkring 56 %. Av de 2 278 manliga studenterna per år övergå endast något över 200 till annan sysselsättning eller 9-7 %, medan för 194 eller 8-5 % uppgift saknas. Av de t 120 kvinnliga studenterna gå 362 eller 32-1 % direkt ut i förvärvslivet eller till kortare specialutbildning, medan uppgift saknas för 149 eller 13-3 %. En betydande kontingent, omkring 45 %, av de kvinnliga studenterna synes sålunda icke planera högskolestudier av något slag, under det att detta gäller endast för mindre än 20 % av de manliga studenterna. Dock torde även åtskilliga av dem, för vilka uppgift saknas, övergå till studier av högskolenatur. Den största gruppen av de nämnda studenterna utgöres av dem, som avse övergång till någon av de akademiska fakulteterna. De äro omkring 29 % av samtliga abiturienter, med något lägre procent för de kvinnliga studenterna. Närmast i storleksordningen komma två grupper, dels aspiranterna till tekniska högskolor, nästan genomgående manliga studenter, dels de blivande officerarna med vardera drygt 11 % av samtliga. En stor grupp är även de blivande handelsstuderandena med 8-1 % av manliga,

104 10-8 % av kvinnliga och 9 % av samtliga studenter (jfr nedan dem, som gå direkt till affärsverksamhet). De kvinnliga studerandena nöja sig här i stor utsträckning med genomgång av ettåriga handelsgymnasiekurser, som bygga på studentexamen, medan de manliga oftare gå till handelshögskola. Jämförelsevis stor är slutligen gruppen av till seminarier övergående eller 3-2 % av de manliga, 8-6 % av de kvinnliga och 5 % av samtliga. övriga grupper äro mindre. Om de, som ämna välja apotekar-, tandläkaroch veterinäryrket, sammanslås till en grupp, utgöra de dock ett relativt stort antal eller 5-1 % av de manliga, 6*4 % av de kvinnliga och 5-5 % av alla studenterna. Störst är därvid gruppen av kvinnliga aspiranter till apotekarbanan eller 5-1 % av de kvinnliga studenterna. Bland övriga siffror, som förtjäna beaktande i detta sammanhang, må här blott nämnas de 1-8 % manliga studenter, som ämna söka till lantbrukshögskola (-institut) och skogshögskola, och de 2-2 % kvinnliga studenter, som ämna sig in vid gymnastiska centralinstitutet, samt slutligen de 4-4 % kvinnliga studenter, som övergå till studier av annan art (konst-, musikstudier m. m.). Inga manliga, men ett 20-tal kvinnliga studenter övergå årligen till lärlings- och yrkesskolor eller, i fyra femtedelar av fallen, husmodersskolor. Då övriga studenter sägas övergå direkt till praktiska sysselsättningar av olika slag, innebär detta icke, att icke även dessa ha en på studentexamen byggande fortsatt utbildning. Studenter, som t. ex. övergå i post-, telegraf-, tull- eller järnvägstjänst, ha att inom dessa verk genomgå förberedande utbildning, vilken bygger vidare på gymnasiets grund och vilken därvid kräver goda teoretiska förkunskaper. I t. ex. modersmålet, främmande språk, geografi och ofta matematik ställas fullt lika stora fordringar på dessa elevers kunskaper som på de blivande högskolestuderandenas, och deras förmåga av snabbt kunskapsinhämtande måste vara väl upptränad. Till de fyra nyssnämnda statliga institutionerna ämna sig sammanlagt 3-1 % av de manliga, 6-5 % av de kvinnliga och 4-3 % av samtliga studenter, varvid den största gruppen utgöres av de kvinnliga aspiranterna till poslverkstjänst, 5-9 % av de kvinnliga abiturienterna; även flertalet av de manliga inom den sammanslagna gruppen eller 1*9 % söker till postverket. Till bank- och för säkringsverksamhet syftar omkring 1 % av abiturienterna och till affärsverksamhet och kontorsarbete 2-6 % ; procenten av de kvinnliga, 3*3, är här större än procenten av de manliga, 2-3. Återstående i förvärvslivet utgående studenter utgöras av enstaka personer eller helt små grupper om 10 å 15 årligen, med undantag för kvinnliga studenter, som välja sjukvård. barnavård eller socialt arbete, vilka utgöra omkring 65 per år eller 5-8 % av alla de kvinnliga studenterna. Ett drygt 50-tal eller 4-8 % övergå till hemmet eller husligt arbete. För ungefär en tiondel av studenterna saknas uppgift om tillämnad levnadsbana. Detta gäller om fler kvinnliga studenter än manliga eller om 13-3 % av de förra och 8-5 % av de senare. Det torde vara mest sannolikt,

105 att flertalet av dessa studenter gå ut i förvärvslivet, i många fall säkerligen till arbete i hemmet, i varje fall tills vidare. I samma mån som inslaget av kvinnliga studenter ökar, bör i det hela inträda en viss procentuell minskning i antalet av dem, som övergå till högskolor och liknande utbildningsanstalter. Den utveckling, som ägt rum, sedan de sakkunniga för utredning rörande tillströmningen till de intellektuella yrkena åren 1933—1935 verkställde sin undersökning angående hithörande förhållanden, styrker detta antagande. De beräknade nämligen (stat. off. utr. 1935:52), att i runt tal mellan 80 och 85 % av studenterna årligen övergingo till universitet, fackhögskolor, militära utbildningsanstalter och seminarier, medan den här gjorda beräkningen för åren 1937—1939 stannar vid 73-5 %, varvid dock procenten för de manliga, såsom ovan nämnts, uppgår till omkring 82 och för de kvinnliga till omkring 56. De nämnda sakkunniga ha visserligen kommit till sina resultat från andra utgångspunkter, nämligen från beräkning av vid universitet och fackhögskolor inskrivna studenter, och full parallellism föreligger måhända ej heller i övrigt, varför en exakt jämförelse knappast är möjlig. Dessutom ger den h ä r återgivna läroverksstatistiken en något för låg siffra av till universitet och högskolor verkligen övergående (se nedan). Av intresse är emellertid, att resultatet av de båda undersökningarna, om man ser siffrorna i stort, visar åt samma håll i fråga om dels antalet studenter, som övergå till fortsatt utbildning vid anstalter av högskolenatur, dels antalet av dem, som övergå till arbete inom förvärvslivet. Man kan alltså konstatera, att endast ungefär en fjärdedel av studenterna avslutar sin utbildning med studentexamen och att även av denna fjärdedel åtskilliga efter studentexamen genomgå en på denna examen grundad krävande specialutbildning (post, järnväg o. d.). Förhållandena i berörda avseende under de fyra krigsåren 1940—1943 äro i det stora hela likartade med dem, för vilka nyss redogjorts, men de förete dock på några punkter förskjutningar, som äro av intresse att iakttaga. Följande översikt visar fördelningen av studenterna på tilltänkta levnadsbanor i medeltal under dessa år (absoluta tal och procenttal):

106 Tillämnad levnadsbana eltcr vid allmänt läroverk oeh privat läroverk avla jjd studentexamen åren 1940—1943 (medeltal per år). Procenttal

Absoluta tal

Planerad utbildning eller verksamhet

kv.

Universitet och motsv. högskolor Tekniska högskolor (läroanst.)... Skogshögskola (skogsskötsel) . . . . Lantbrukshögskola (-institut) . . . Handelshögskola (-gymnasium). . Gymnastikinstitut Seminarier av olika slag Husmodersskolor, lärtings- och yrkesskolor Musik-, konststudier eller studier av annan art Apotekaryrket Tandläkaryrket Veterinäryrket Militäryrket (flygaryrket) Landsstaten (inkl. polisväsendet) Poststaten Telegraf st äten Järnvägsstaten Tullstaten Annan civil tjänst Bank- och försäkringsväsendet . . Handel, affärsverksamhet, kontor Fabriks- och hantverksrörelse . . . Lantbruk och trädgårdsskötsel . . Sjukvård, barnavård, socialt arb. Journalistyrket Hemmet och husligt arbete Annan verksamhet Uppgift saknas

580-7 404 38 21-2 146 9-5 33-25

Summa

2456-5

14-5 38-25 61-5 26-5 645 6-5 37-85 6-75 23 4-5 7-5 12 37-25 3-5 8-5 10 21 6-75 248-25

kv.

samtliga

5-75 132-25 30-5 65

907-5 425-5 38 27 278-2 40 98-25

23-6 16-4 1-5 0-9 5-9 0-4 1-4

29-25

34-5

0-2

27-5 71-75 55-5 2-75

42 110 117 29-25 645 7 127-75 13-25 25-75 7 22-75 25-75 74-75 16-25 11-5 137-5 32-5 34-5 35 390-7 5

0-6 1-G 2-5 1-1 26-3 0-3 1-5 0-3 0-9 0-2 0-3 0-5 1-5 0-1 0-3 0-4 0-9

1297-75 3 754-25

326-75 21-5

0-5 90-5 6-5 2-75 2-5 15-25 13-75 37-5 12-75 3 127-5 11-5 34-5 28-25 142-5

samtliga

25 1 0 10 2 5

0-3 10-1 100-0

100-0

Det totala studentantalet är, såsom synes, under dessa år i medeltal 3 754, därav 2 456 manliga och 1 298 kvinnliga, vilket innebär en genomsnittlig ökning mot under föregående treårsperiod med 356 studenter, därav 178 manliga och 178 kvinnliga. Till universitet, fackhögskolor och seminarier ämna av de manliga studenterna 81-6 % övergå (förut 82 %), av de kvinnliga 54-7 % (förut 56 %) och av samtliga 72-3 % (förut 73-5 %) övergå. Till förvärvslivet eller kortare specialutbildning ämna sig 17-3 % av samtliga, därvid 8-3 % av de manliga och 34-3 % av de kvinnliga studenterna. I fråga om de nämnda stora kategorierna ha sålunda icke några nämnvärda förskjutningar gjort sig märkbara. Däremot ha förskjutningar skett inom åtskilliga av de smärre grupperna. Sålunda har bland samtliga studenter inträtt en nedgång i antalet av dem, som ämna övergå till akademiska studier (24-2 % mot förut 28-8 % ) , till handelshögskolor och handelsgymnasier (7-4 % mot förut 9 %) samt till seminarier av olika slag (2-6 % mot 5 %), vilket sistnämnda tydligen står i samband med inskränkningen

107 i folkskoleseminariernas verksamhet vid ifrågavarande tid. Minskningen vid seminarierna har i högre grad gällt manliga än kvinnliga aspiranter, och minskningen i inträdessökande till universitet och fria högskolor har framför allt visat sig i fråga om de manliga studenterna: 23-6 % förut 29-7 %; de kvinnliga inträdessökande ha endast minskats från 26-8 % till 25-2 %, varvid emellertid, absolut räknat, en mindre ökning kan inregistreras. Även bland aspiranter till handelshögskolor och handelsgymnasier är det framför allt de manliga, för vilka nedgång noteras (5-9 % mot 8-1 %). I fråga om aspiranter Lill apotekar- och tandläkaryrkena föreligger likaså en tydlig förskjutning från manliga till kvinnliga studerande; särskilt markerad är ökningen av kvinnliga tandläkaraspiranter: 4-3 % mot 1*2 %. En av tidsläget föranledd, lätt förklarlig förändring har skett i fråga om tillströmningen till militär- och flygaryrket. Under den tidigare av perioderna aspirerade omkring 380 manliga studenter årligen eller 16-6 % av de manliga studenterna på denna levnadsbana, men under den senare perioden hade motsvarande siffror stigit till omkring 645 respektive 26-3 %, innebärande över en fjärdedel av samtliga manliga studenter. Om procenten räknas på samtliga studenter, hade den stigit från 11-2 till 17-2. En annan mindre grupp abiturienter visar också en mycket påtaglig ökning: de kvinnliga studenter, som ämna välja sjukvård, barnavård eller annat socialt arbete. Från omkring 65 per år eller 5*8 % av de kvinnliga studenterna steg denna grupp under den senare perioden till omkring 128 per år eller 9*8 %, vilket innebär icke långt ifrån en fördubbling. Utvecklingen av samhällets socialvård talar för att denna ökning icke är av tillfällig natur. Under loppet av den ifrågavarande fyraårsperioden synes en viss förskjutning ha inträtt såtillvida, att under dess båda sista år handelshögskolor och seminarier lockat något fler aspiranter än under periodens båda första år, under det att militäryrket dragit till sig något färre och de akademiska studierna icke obetydligt färre studenter; i senare fallet 21-7 % mot 26-8 % (under hela fyraårsperioden, såsom nämnts, 24-2 %). Planerna på studier vid fackhögskolorna (tekniska högskolor, handelshögskola, tandläkarinstitut m. m.) påverkas givetvis i betydande grad av begränsningen av i dessa högskolor intagna studenter och de därav betingade högre inträdesfordringarna. I det hela kan det alltså sägas, att under fyraårsperioden 1940—1943 liksom under treårsperioden 1937—1939 inemot tre fjärdedelar av de nyexaminerade studenterna planera fortsatta studier vid universitet och fackhögskolor eller liknande utbildningsanstalter, dock med en obetydlig minskning under den senare av de båda perioderna. Ökningen under den senare jierioden av antalet studerande, för vilka uppgift saknas (för manliga 10-1 % mot 8-5 %) ger möjligen vid handen, att de studerande vid tiden för sin studentexamen med militärtjänstgöringen och beredskapsinkallelserna

108 framför sig varit mera obestämda i fråga om sina framtidsplaner än tidigare. I dylika omständigheter kan i själva verket förklaringen till den obetydliga minskningen av högskolestuderande vara att finna; den har ju närmast drabbat de manliga studerandena (jfr även nedan). Vad de totala procentsiffrorna angår, sammanhänger denna minskning säkerligen också, såsom antytts, med ökningen av de kvinnliga studenternas antal. I vad mån privatisterna fördela sig på olika yrkesbanor och utbildningsvägar i samma proportioner som skolornas abiturienter, kan icke avgöras, men då det knappast finnes anledning antaga några mycket stora olikheter därvidlag och då de under alla förhållanden utgöra en numeriskt liten grupp i förhållande till de många övriga, torde procentsiffrorna vid en inräkning av privatisterna icke undergå mera avsevärd förändring. Ovanstående undersökningar utgå från de uppgifter, som lärjungarna vid avgången från skolan själva lämnat om tilltänkta utbildningsvägar och levnadsbanor. Givetvis ha i många fall förändringar skett och studenter av olika anledningar slagit in på andra banor än de från början avsett. I fråga om studenternas faktiska planer vid tiden för studentexamen ger dock denna läroverksstatistik besked, och den visar sålunda, vad de studerande själva åsyftat med sina gymnasiestudier. Att de ursprungliga framtida planerna i åtskilliga fall ändrats, framträder sålunda tydligt vid en undersökning av universitelsstatistiken. Vi ha underkastat förhållandena i fråga om de vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna under tiden 1937—1945 en sådan undersökning. Tabellen å sid. 110—111 visar dels det totala antalet nyinskrivna studenter under vart och ett av ifrågavarande år, dels också dessa studenters fördelning på de fyra fakulteterna. Om en uppdelning sker på treårsperioder, erhållas följande medeltal av vid de akademiska fakulteterna nyinskrivna under var och en av dessa treårsperioder. Vid universitet nyinskrivna Manliga Kvinnliga Samtliga

1937—1939

1940—1942

1943—1945

1937—1945

986-6 428 1414-6

840-3 504-7 1345

1 159-3 543-7 1703

995-5 492 1 487-5

Den här anförda universitetsstatistiken sammanfaller till tiden endast för den första perioden (1937—1939) med den ovan återgivna läroverksstatistiken, under det att den andra perioden i universitetsstatistiken omfattar de tre åren 1940—1942 och i läroverksstatistiken de fyra åren 1940 —1943; för de båda sista åren av den tredje treårsperioden i universitetsstatistiken saknas bearbetad statistik från läroverken. Vi erinra emellertid om de ovan anförda medeltalen för de läroverks-

109 abiturienter, som under 1937—1939 och 1940—1943 anmält sig ämna bedriva studier vid universitet och fria högskolor: Abiturienter Manliga Kvinnliga Samtliga

1937—1939

1940—1943

676-3 300

580-7 5 326-75

976-3

907-5

Del faktiska antalet vid högskolor nyinskrivna ligger alltså mycket avsevärt högre än de i skolorna meddelade uppgifterna giva vid handen. Åtskilligt fler tyckas alltså övergå till universitet och fria högskolor än som vid tiden för studentexamen deklarerat sådan avsikt. I åtskilliga fall torde studerande, som ämnat fortsätta vid tekniska och andra fackhögskolor men icke kunnat vinna inträde där på grund av den begränsade intagningen, i stället ha tagit upp studier vid universitet. I universitetsstatistiken över nyinskrivna ingå dessutom många privatister, vartill kommer, att åtskilliga skriva in sig vid en senare tidpunkt än omedelbart efter studentexamen. Bland de nyinskrivna befinna sig också några, som bytt högskola och följaktligen icke äro att betrakta som i egentlig mening nyinskrivna. Det är under sådana förhållanden att vänta, att siffran för vid universiteten nyinskrivna under ett visst år skall höja sig betydligt över siffran för dem, som samma år anmält sig ämna fortsätta vid universitet och fria högskolor. Mot 976 abiturienter, som under vart och ett av åren 1937—1939 vid läroverken anmält sig ämna övergå till universitetsstudier, svara sålunda för samma period 1 415 vid universiteten nyinskrivna studenter, och mot 908 abiturienter, som under fyraårsperioden 1940—1943 årligen planera högskolestudier, svara under treårsperioden 1940—1942 1 345 årligen nyinskrivna studenter. I båda fallen visa de tidigare krigsåren en sänkning iv föregående siffror, och nedgången var särskilt markerad höstterminerna 1940 och 1942. Utan tvivel sammanhänger denna nedgång med den genom försvarsreformen och den förstärkta försvarsberedskapen ökade militära tjänstgöringen. Den korresponderar också med det ökade inträdet på offi;ersbanan och innebär sålunda en viss förskjutning i de manliga studenternas val av levnadsbana; för de kvinnliga studenterna är det endast höstterminen 1942 fråga om någon mera nämnvärd nedgång i antalet vid universitet och högskolor nyinskrivna. Höstterminerna 1944 och 1945 visa åter en stark stegring av antalet av universitetsstuderande, och medeltalet sådana nyinskrivna studenter blir under treårsperioden 1943—1945 icke mindre än 1 703. Då följaktligen fler abiturienter övergå till universitet än som deklarerat sådan avsikt, och då likaledes antalet nyintagna i tekniska högskolor, handelshögskolor o. d. nu är större än det ovan under läroverksstatistiken

110 Nyinskrivna studerande vid universitet oeli fria högskolor

kv.

s:a

904 240 130 534

379 38 23 318

1 2 8 3 1 054 471 26 291 278 22 153 151 852 612 369

H t . 1940

H t . 1939

H t . 1938

H t . 1937

Läroanstalter och fakulteter

s:a

kv.

s:a

kv.

s:a

684 134 152 398

570 1 260 46 180 36 188 892 494

S a m t l i g a u n i v e r s i t e t 0. 1 417 1 002 4 8 8 1 490 317 286 31 317 130 150 20 173 586 437 1 023 981

U t o m d e h ä r n ä m n d a f ö r e k o m m e r e t t m i n d r e a n t a l n y i n s k r i v n a s t u d e n t e r i t e o l o giska Teologie s t u d e r a n d e i n s k r i v a s n ä m l i g e n först i filosofiska f a k u l t e t e n .

angivna antalet, är det tydligt, att det i själva verket är en högre procenl av abiturienterna, som övergår till universitet och fackhögskolor än som vid tiden för studentexamen förklarat sig ämna dit övergå. Vad sedan beträffar tillströmningen till de olika fakulteterna — från den teologiska fakulteten bortses här av i samband med ovanstående tab. anförda skäl — så kan en markerad nedgång konstateras i antalet studerande inom den juridiska fakulteten under åren 1940—1942, varefter antalet emellertid stigit, och en motsvarande nedgång för medicinarna under åren 1941—1943. Tillströmningen till den filosofiska fakulteten företer en stigande kurva, dock med undantag för de båda nedgångsåren 1940 och 1942. Särskilt för de båda sista åren, 1944 och 1945, ligger siffran för i filosofiska fakulteten nyinskrivna högt, nämligen omkring 1 350. De nyinskrivna medicinarna utgöra under vart och ett av dessa båda år nära 150, och höstterminen 1945 n ä r m a r sig antalet nyinskrivna jurister 350. Om man utgår från siffrorna för den sista treårsperioden, erhålles alltså följande fördelning på fakulteter av de nyinskrivna studenterna: Mal

Fakultet

Summa

liga

Kvinnliga

Sam tliga

absoluta tal

procent a v manliga

absoluta tal

procent av kvinnliga

absoluta tal

procent av samtliga

262 111 786

22-G 9-6 67-8

49 26 469

9-0 4-8 86-2

311 137 1 255

18-3 8-0 73-7

1 15»

100-0

1 703

109-0

Nära tre fjärdedelar av samtliga till högskolestudier övergående studenter välja således den filosofiska fakulteten — däri inbegripna även de blioch inemot en femtedel den juridiska. De vande teologie studerandena medicine studerandena utgöra icke fullt en tolftedel av samtliga. Den officiella universitetsstatistiken lämnar tyvärr icke uppgift om de till filosofiska fakulteten hörande studenternas fördelning på humanistiska

Ill med

fördelning på fakulteter, åren 1 9 3 7 - -1945. Ht. 1941

kv.

Ht. 1945 s:a

kv.

s:a

1 761 1 257 585 286 280 63 138 128 21 1 337 849 501

1 842 343 149 1 350

fakulteten, men dessa torde i allmänhet tidigare varit inskrivna vid annat universitet.

och matematisk-naturvetenskapliga seklionen, vilket i detta sammanhang vore av värde att känna till. En sådan uppdelning är också förenad med vissa svårigheter, då en del studerande välja ämneskombinationer, där ämnen från båda sektionerna ingå. För Stockholms högskola, som uppvisar det största antalet nyinskrivna och där de ifrågavarande sektionerna betraktas som fakulteter, finnes dock sådan statistik. För nioårsperioden 1937—1945 ha de inom humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Stockholms högskola nyinskrivna studenterna fördelat sig på dessa båda fakulteter (sektioner) på följande sätt. Humanistiska fakulteten Hösttermin

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

kv.

samtl.

kv.

samtl.

121 127 106 73 133 110 127 129 158

100 117 121 134 113 108 110 139 130

221 244 227 207 246 218 237 268 288

58 60 46 51 60 80 81 113 109

10 20 27 30 26 20 33 40 26

68 86 73 81 86 100 114 153 135

Medeltal 1 9 3 7 - 1 9 4 5

120-4

119-1

239-5

73-1

25-8

Medeltal 1 9 4 3 - 1 9 4 5

126-3

264-3

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

98-9 134

Tillströmningen till den humanistiska seklionen har sålunda hållit sig någorlunda konstant under nioårsperioden, dock med stegring under dess båda sista år, medan i stort sett successiv ökning inträtt i tillströmningen till den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, vars antal studerande fördubblats från periodens första till dess sista år. För hela nioårsperioden var proportionen mellan de inom humanistiska och de inom matematisknaturvetenskapliga sektionen nyinskrivna vid Stockholms högskola i runt tal 70 % mot 30 %. Under den sista treårsperioden bli medeltalen för

112 årligen nyinskrivna inom humanistiska seklionen 264 och inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen 134 en proportion således på 66-3 % och 33-7 % eller ungefär 2 : 1 . Därest denna proportion skulle gälla även för de övriga högskolorna, skulle man alltså inom den filosofiska fakulteten kunna räkna med ungefär en naturvetenskaplig studerande på två humanister. Sannolikt äro humanisterna vid de fyra universiteten och högskolorna sammantagna dock proportionsvis fler, bl. a. emedan de även innesluta de blivande teologie studerandena. Om siffrorna för den sista treårsperioden dels vid samtliga fyra högskolor beträffande juridiska, medicinska och filosofiska fakulteten, dels vid Stockholms högskola beträffande den humanistiska och den matematisk-naturvetenskapliga sektionen läggas till grund för en uppdelning på fakulteter och sektioner i det hela, erhålles sålunda följande uppdelning: juridiska fakulteten 18 %, medicinska fakulteten 8 %, humanistiska sektionen 49 % och matematisk-naturvetenskapliga sektionen 25 %. Sannolikt är dock, som nyss nämnts, procentsatsen för studerande inom humanistiska sektionen i det hela något större och för studerande inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen i det hela något mindre än enligt dessa vid Stockholms högskola rådande förhållanden.

Kap. VI. Yttranden om den nuvarande gymnasieorganisationen. Dä de från gymnasium utexaminerade unga till övervägande del (enligt Wicksell—Jernemans utredning om tillströmningen till de intellektuella yrkena 80—85 %, enligt utredningen i föregående kapitel omkring tre fjärdedelar) ämna sig till universitet och högskolor av skilda slag, ha vi ansett det vara av vikt att från dessa liksom även från andra fortbildningsanstalter, som bygga på studentexamen, inhämta de erfarenheter, som under de gångna åren gjorts rörande det nuvarande gymnasiet som grund för högre fackutbildning och vetenskapliga studier, med särskilt beaktande av frågan, huruvida den i gymnasiet meddelade undervisningen visat sig tillräcklig och lämplig som grund för ifrågavarande högre studier samt, i den mån så icke ansetts vara fallet, vilka förändringar i gymnasieutbildningen som ur dessa studiers synpunkt befunnits önskvärda. Yttranden ha avgivits av universitet och högskolor samt av cheferna för arméstaben, marinen och flygvapnet liksom även av rektorer och kollegier vid de folkskoleseminarier, där 2-årig studentlinje under senare år förekommit. 1. Yttranden av universitet och högskolor. Av de inkomna yttrandena framgår, att erfarenheterna av den nuvarande gymnasieutbildningen icke varit gynnsamma. En ganska enhällig mening betecknar den som mindre tillfredsställande som grund för högskolestudier och yrkar på en mer eller mindre genomgripande omläggning. Erinringarna riktas mot brister dels i den allmänna kunskapsnivån, dels och framför allt i behärskningen av de främmande språken. Även mot utbildningsresultaten i modersmålet samt kristendom, historia, geografi, filosofi, matematik och biologi göras anmärkningar. Genomsnittsåldern vid studentexamens avläggande betecknas som för hög, vilket får dess allvarligare följder, då fackstudiernas början ytterligare uppskjules genom de av den alltför starka specialiseringen vållade fyllnadsprövningarna. Dessa omständigheter försena den slutliga avgångsexamen från högskolorna och tvinga till en forcering av studierna och en beskärning av kurserna, som försvaga utbildningens kvalitet. S—617865

IX.

114 Uppenbart är, att alla de sålunda framkomna önskemålen icke kunna förenas och realiseras inom det nuvarande gymnasiets ram utan för sitt förverkligande kräva antingen en förlängning av gymnasietiden eller en skärpning av gymnasiets inträdesfordringar.

Allmänbildning

eller

specialutbildning

gymnasiet?

För den ofta framhållna »dualismen» i gymnasiets arbetsuppgift och bildningsmål ges föga belägg i uttalandena från högskolorna. Vad som från akademiskt håll kräves är ingalunda en specialisering på de områden, som sedermera bli föremål för vetenskapliga studier. Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att medan 1905 års och tidigare stadgor i första hand synas hava tagit sikte på att bibringa eleverna ett visst mått av allmänbildning, varjämte bestämmelsen om gymnasiets delning på tre linjer — den helklassiska eller grekiska, den halvklassiska eller latinlinjen och reallinjen — även ville medgiva en viss anpassning efter elevernas speciella anlag och intressen, så hade 1928 års stadga och än mer den förnyade stadgan av 1933 däremot framför allt tagit sikte på att studentexamen skulle utgöra en förberedelse för fortsatt högre utbildning vid universitet och högskolor. Den genom differentieringen i gymnasiets två högsta ringar möjliggjorda tidigare specialiseringen avsåg givetvis att bereda tillfälle till ett fördjupat studium redan i gymnasiet av vissa ämnen av särskilt värde för fortsatta studier efter skolans slut. I viss mån hade detta även ernåtts. Allmänbildningskravet hade däremot fått starkt träda tillbaka. Dock torde man med visst fog kunna ifrågasätta, om icke skolan i allmänbildningens intresse borde meddela kunskap i just sådana ämnen, som icke senare skola bliva föremål för specialstudium. Med hänsyn till sitt eget arbetsområde fann Karolinska institutets lärarkollegium den nuvarande tidiga specialiseringen med den åtföljande uppsplittringen av gymnasieundervisningen i ett stort antal ämnesgrupper mindre god. »Läkarens arbete är så mångskiftande, att han icke endast bör vara en i vissa naturvetenskapliga fack utbildad specialist. En bredare såväl humanistisk som naturvetenskaplig grund gör honom bättre skickad för sin uppgift.» Den huvudsynpunkt på gymnasieundervisningen, som Karolinska institutet sålunda anlägger, återkommer i andra yttranden. Filosofiska fakulteten i Lund instämmer oförbehållsamt i kritiken mot den alltför långt gående differentieringen. Den medför, »att lärjungar med väl vitsordade kunskaper i visst ämne ofta fullständigt sakna insikter i ämnen, som stå i naturligt sammanhang med det förstnämnda. De akademiska studierna kräva givetvis, som förut framhållits, en så bred och allsidig grundval som möjligt.»

115 Professorn i geografi i Lund H. Nelson framhåller som viktigt, att gymnasieutbildningen är i möjlig mån enhetlig, så att ej en alltför stark uppsplittring i dellinjer sker. Även professorerna R. Anderberg och G. Paulsson i Uppsala, vilka yrka på avkortning av den allmänna högre skolan med två år och det differentierade gymnasiets ersättande med en renodlad förutbildning för högskolestudier, framhålla, att den dubbla uppgift studentexamen föregives ha, att vara en medborgerlig högre bildningsexamen och en behörighetsprövning för fortsatta studier, knappast existerar, utan studentexamen är i övervägande grad ett genomgångsstadium till de s. k. intellektuella yrkena. Enligt stats- och rättsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna i Stockholm är det för en studerande »i de flesta fall av större värde, om han under skoltiden fått inhämta goda grunder även i sådana ämnen, som icke direkt ingå i hans akademiska studier, än om han i något enstaka av dessa ämnen fått läsa en något större kurs». Ur de synpunkter, som närmast göra sig gällande för samhällsvetenskapliga studiers del, påkallas sålunda icke någon mera långt gående differentiering av gymnasiestudierna, utan synes i huvudsak den gamla uppdelningen i latin- och reallinje fylla behoven. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm anser, att »de olika naturvetenskaperna ha så talrika beröringspunkter, att en exclusiv avgränsning i fråga om de ämnen, i vilka en student har grundläggande förkunskaper, mången gång kan bliva ett allvarligt hinder under de fortsatta studierna. För en studerande inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten är del säkerligen i de flesta fall värdefullare, om han under skoltiden fått inhämta goda grunder även i sådana realämnen, som inte direkt ingå i hans akademiska studier, än om han i något enstaka av dessa ämnen fått läsa litet större kurs. Fakulteten skulle därför anse det icke endast möjligt utan också förmånligt att högst väsentligt inskränka den nuvarande differentieringen å reallinjen.» I fråga om de ämnen, som ha den största betydelsen för teologiskt studium vid universitet, alltså modersmål, latin, grekiska, historia med samhällslära, filosofi och de moderna språken, finner teologiska fakulteten i Lund »minsta anledningen till erinran föreligga i fråga om ämnena grekiska, historia och filosofi, då ju dessa ämnen för blivande präster och religionslärare återkomma i själva universitetsstudiet i en eller annan form». När det däremot gällde modersmålet, latin och moderna språk, framlade fakulteten vissa påpekanden och krav, vilka komma att redovisas längre fram i denna redogörelse under de särskilda ämnena. Tandlåkarinstitutets lärarråd finner, att naturvetenskaperna ha givits alltför stort rum i gymnasiets studieplan på bekostnad av de humanistiska ämnena. Biologi- och kemiundervisningen borde, med bibehållande av nuvarande undervisningstid, inskränka sig till att lämna allmänna översikter och

116 inprägla de väsentliga grunderna i dessa ämnen, men bortse från meddelandet av detaljkunskaper. Tekniska högskolans lärarråd framhåller, »att också gedigen humanistisk bildning är av största betydelse för en ingenjör». Göteborgs högskolas lärarråd uttalar, att »den fördjupning av kunskaperna i vissa ämnen, som åsyftas genom differentieringssystemet, icke torde i avsedd grad ha ernåtts. Ä andra sidan har differentieringen medfört en sänkning både i fråga om studenternas allmänbildning och insikter i för de fortsatta studierna nödvändiga ämnen.» Denna allmänna åskådning framträder i ännu starkare relief i vissa särskilda yttranden. Professor C. Forssell vid tekniska högskolan framhåller, »att den humanistiska utbildningen vid gymnasierna för den högskolebildade ingenjören i realiteten är av större betydelse än den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen, som där kan givas. Ur de högskolebildade ingenjörernas krets skall utgå ledare för såväl arbetsplatserna som för intellektuellt arbete. För att rätt kunna ulöva denna ledning kräves förståelse för människan och hennes arbete, och denna kan endast vinnas genom humanistisk bildning. Att vid en teknisk högskola komplettera brister i denna humanistiska utbildning är i det närmaste ogörligt. Man måste därvid hell lita till vad gymnasierna förmått åstadkomma. För de tekniska högskolorna är därför gymnasiernas humanistiska utbildning av större betydelse än den är för sådana universitet och högskolor, där humanistisk utbildning förekommer, som kan ersätta vad som eventuellt brustit vid gymnasierna. Från tekniska högskolans synpunkt bör därför tyngdpunkten i gymnasieutbildningen läggas på den humanistiska utbildningen.» Även professorn vid tekniska högskolan A'. D. Myrbeck varnar för åtgärder, som skulle medföra en sänkning av den specifikt humanistiska bildningsnivån, och finner, att det allraminst vore lyckligt för högskolans vidkommande. »Snarare vore det väl så, att vi här mer än på andra håll äro i behov av allt vad gymnasieutbildningen kan ge i den vägen.» Principiella önskemål om bred grund för de kommande specialstudierna möter man i vissa universitetslärares yttranden om sina respektive ämnen. Som förkunskaper för historiska studier kräver professor E. Hjärne i Uppsala ökade skolkunskaper i språkämnena: latin, om möjligt även grekiska, moderna språk, särskilt franska, och modersmålet. Han säger: »Mindre betydelse för universitetsstudierna i historia äga de kunskaper, som imder skoltiden inhämtas i de s. k. realämnena. Detta gäller enligt min uppfattning och erfarenhet icke blott om de naturvetenskapliga, såsom fysik, kemi och biologi, utan jämväl om de humanistiska, såsom kristendom, historia, samhällslära och litteraturhistoria. Studerande med höga skolbetyg i realämnen och låga i formellt bildande ämnen visa sig i de flesta fall mindre väl ägnade för vetenskapliga studier i historia.»

117 Kritik

nuvarande

differentieringen

på

gymnasiet.

Mot bakgrunden av denna allmänna åskådning kritiseras starkt den nuvarande gymnasiedifferentieringen. Filosofiska fakulteten i Lund framhåller, att »lärjunge vid den ålder, då han skall välja ämneskombination, ej äger vare sig erfarenhet eller förmåga att bedöma, vilken av dessa ämneskombinationer i framtiden kommer att vara till mest gagn för honom. På grund härav följer han ofta det minsta motståndets lag och väljer sålunda den kombination, som förefaller honom vara den lättaste. Det stora antalet fyllnadsprövningar och därmed sammanhängande tidsförlust efter studentexamen har sannolikt en av sina förnämsta orsaker i nämnda förhållande.» Sfärs- och rätisvetenskapliga fakulteten i Stockholm betecknar som en följd av differentieringen, att »många studerande vid påbörjandet av sina universitetsstudier ställas inför nödvändigheten att med stor lidsförlust och till hinder för en planmässig anordning av universitetsstudierna komplettera sin examen med ett eller flera av de för de akademiska studierna erforderliga ämnena, därför att dessa icke förekommit i den kombination av skolämnena som ingått i hans studentexamen». Mindre akademiska konsistoriet i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att ett mycket stort antal studenter efter avlagd examen måste använda en eller flera terminer för att fylla luckor i sina elementära kunskaper, detta så mycket mera som den ålder, vid vilken studentexamen numera avlägges, tenderat att bli högre än förut. Kompletteringssystemet är för universitetet ett problem av synnerligen allvarlig innebörd, då den för olika akademiska examina anslagna normaltiden med nödvändighet kommer att överskridas. Den stora tidsförlusten för de många studerande, som nödgas komplettera ett eller flera ämnen, vilka ej ingått i studentexamen, betonas även av humanistiska fakulteten vid Stockholms högskola. På 1 709 under hösten 1938 vid universiteten och likställda högskolor nyinskrivna studenter kommo, påpekar fakulteten, 313 efterprövningar. Differentieringens mindre lyckliga konsekvenser för universiteten påtalas även av humanistiska sektionen i Uppsala. Fakulteten finner, att det differentierade gymnasiet medför ej ringa ölägenheter för den akademiska undervisningen, detta ulan att gymnasieundervisningen i de enskilda ämnena behöver klandras. De många skilda ämnesgrupperna vålla stora olikheter i studenternas bildning; än saknas ett, än ett annat ämne. Denna ojämnhet drar med sig det mycket omtalade tvånget till komplettering och åtföljande tidsförlust. Kompletteringarna inkräkta på den egentliga studietiden vid universitetet, vilket i sin tur framtvingar det nästan permanenta kravet på minskning av kurserna i sektionens examina, även om dessa kurser i och för sig icke äro orimliga. Där komplettering i felande ämne icke sker, finns

118 en lucka i studentens skolbildning, som ej är lätt alt fylla, och som vållar olägenheter vid undervisning och studium. En större enhet i skolutbildningen vore här till gagn för det akademiska studiet. K r a v på fasta

kunskaper.

På skilda håll framhäves viklen av fasta kunskaper. Teologiska fakulteten i Lund beklagar, att de kunskaper, som förvärvats på skolstadiet, mycket snabbt förflyktigas. »Huvudanmärkningen kan således i detta avseende icke riktas mot omfånget av de kunskaper, som i läroverken meddelas. Tvärtom kunde i många fall till och med mindre kurser än de som för olika ämnen äro upptagna i läroverkens kursplaner sj-nas för fakultetens behov tillräckliga. Det kan sättas i fråga, om det icke vore bättre, att kursernas omfång inskränktes till förmån för ett grundligare inlärande av stoffet. Kravet på bättre kunskapskvalitet gör sig särskilt gällande i sådana ämnen, som äro förutsättningar för ett effektivt bedrivande av universitetsstudier, i första rummet då språken. Universitetsläraren får ofta det intrycket, att exempelvis tyskt och engelskt litteraturspråk först inläras vid universitetet i samband med den nödvändiga läsningen av kurslitteratur på dessa språk. Att så är fallet innebär naturligtvis en icke avsedd belastning av universitetsstudierna. Skolan skulle förfela en väsentlig del av sin uppgift, om slutresultatet av dess arbete skulle bli allehanda allmänna, svävande, suddiga föreställningar om saker och ting i stället för solida insikter på de olika ämnesområdena. — En lagom begränsad och väl sovrad men levande och exakt kunskap borde stå som ideal för skolans undervisande verksamhet.» Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm betonar vikten för vetenskapliga studier av framför allt säkra kunskaper i elementen. »I jämförelse härmed är del av mindre betydelse, om gymnasiets kurser hava en något större eller något mindre omfattning. Önskan alt i gymnasiets undervisning införa kursmoment av mera vetenskaplig karaktär synes böra förverkligas endast i den mån inhämtandet av elementära kunskaper och färdigheter icke därigenom sk jutes över till högskolestadiet.» . . I samma riktning uttalar sig matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm. »Alldeles särskilt olyckligt skulle det enligt fakultetens mening vara», heter det i yttrandet, »om man till skolan ville nedflytta uppgifter, som förr hörde och bättre höra lill universitetsstudierna, medan kanske samtidigt delar av elementen måste tagas upp i de akademiska studierna. Någon gång har nog också detta blivit konsekvensen av det 'fördjupande av studierna' som nuvarande organisation avsåg att medföra, och som bl. a. skulle vinnas genom differentieringen.» Tandläkarinstitutets lärarråd anser, att undervisningen »inriktat sig på en massa detaljer, som snart glömmas, i stället för att innöta de grunder som utgöra fundamentet för en högre bildning».

119 Tekniska högskolans lärarkollegium framhåller beträffande matematik »kravet på att grunderna behärskas på ett sådant sätt, att de alltjämt finnas till hands utan inkopplande av tids- och kraftödande intellektuella prestationer. Dessutom böra de studerande få större vana vid exakt matematisk bevisföring samt bättre träning i utförande av enkel numerisk räkning. Det måste nämligen framhållas, att brister i dessa hänseenden förefinnas bland de studerande vid högskolan. Dessa torde komma att visa sig än tydligare sedan den år 1935 företagna nedskärningen av timantalet för matematiken hunnit helt verka. Särskilt ödesdiger synes nedskärningen av timantalet på realskolan vara. — —• — -—• — För såväl fysik som kemi gäller, att populära framställningar av nyare teorier, med vilka de studerande, som fortsätta vid universitet och högskolor, i alla fall senare få tillfälle att sysselsätta sig, böra offras till förmån för ett noggrannare inlärande av de oundgängliga grunderna.» »En historisk undervisning måste bibringa en stomme kunskaper, som är så fast, att eleverna aldrig glömma den. Något så grundläggande för svensk historia som Sveriges regentlängd från Gustav Vasa borde i läroverken inläras så att de, som utgå med studentbetyg, komma ihåg den, huru många decennier som än förflutit från deras studentexamen», skriver professor Å. Holmbäck i Uppsala. Karolinska institutets lärarkollegium, vars allmänna kritik av differentieringen tidigare anförts, anlägger följande synpunkter på gymnasieundervisningen. Kollegiet finner det påtagligt, att undervisningen i vissa ämnen fått svälla ut alltför mycket på bredden, och anser, att det med skäl kan »ifrågasättas, om icke omfånget och detaljrikedomen i den under skolgången meddelade undervisningen är alltför stor. Mången gång få de studerande under skoltiden inhämta kunskaper, vilka lättare och med större behållning kunde överlåtas till den akademiska studietiden, och samtidigt kan man ofta under detta studium konstatera, att skolan brustit, när det gällt att hos de unga innöta de grunder, som utgöra själva fundamentet för en högre bildning. Särskilt hava de akademiska medicinska lärarna ofla funnit, att studenterna nu mera än förr sakna förmåga att göra egna iakttagelser och att muntligen beskriva, vad de iakttagit.» Likaså »synes biologistudiet under gymnasietiden hava fått en alltför stor omfattning och en delvis ny inriktning. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, om icke studiet blivit alltför ingående och om icke mången gång enskildheter och detaljer måste inläras, vilka lättare och med större behållning kunde överlämnas till universitetsstudierna. En översikt över de fundamentala principerna samt av utvecklingsläran är här av större värde än en detaljrikedom, som skymmer grundbegreppen. Därmed avser kollegiet icke, att det åt biologistudierna tilldelade timantalet skall nedskäras. Detsamma kan sägas om kemiundervisningen. Även här bör gymnasieutbildningen koncentrera sig på att inprägla de väsentliga grunderna, men

bortse från detaljkunskaper. Undervisningen bör illustreras med ett fåtal grundläggande försök. Dessa böra eleverna om möjligt få ulföra själva och under alla förhållanden böra de muntligen få lämna så ingående redogörelser för försöken att läraren blir övertygad, att allt blivit rätt uppfattat av alla.» Kritik

mot

g y m n a s i e l s s p r å k u n d e r v i s n i n g.

De inkomna yttrandena behandla i mycket stor utsträckning differentieringens konsekvenser för gymnasiets språkundervisning. Ganska enstämmigt riktas kritik mot den allmänna nivån liksom mot undervisningens allmänna gestaltning. Det betänkligaste med tillvalssystemet är enligt Göteborgs högskolas lärarråd dess återverkan på kännedomen om de moderna språken. »Utöver det fasta språket innehålla f. n. två av realgymnasiets sju och två av lalingymnasiels elva alternativa ämneskombinationer intet modernt språk. Just de två kombinationer å realgymnasiet, som äro inriktade på exakt naturvetenskap, och som måste väljas av alla, som ämna studera dessa vetenskaper och medicin eller inträda vid tekniska och liknande högskolor, utesluta ett andra främmande språk, såvida det icke frivilligt väljes som tilläggsämne. Detta är en alltför svag språklig underbyggnad för den blivande läkaren. ingenjören och läraren i nalurvetenskapligt-malematiska discipliner. Det ätet! angeläget önskemål, att såväl å latin- som realgymnasiet två moderna språk föras fram till studentexamen. Speciellt för de blivande humanisterna äro icke alltför knapphändiga kunskaper även i ett tredje främmande språk synnerligen önskvärda.» »Med nuvarande examensbestämmelser kan en person avlägga studentexamen utan att i examen medtaga mera än ett främmande språk. All erfarenhet inom de olika fakulteterna visar emellertid, att delta är otillräckligt. Även i de språk som ingått i studentexamen står emellertid färdigheten att läsa språken och tillägna sig innehållet i facklitteraturen icke på den nivå som är önskvärd för universitetsstudier.» (Mindre akademiska konsistoriet i Uppsala.) »För de teologiska studierna liksom för universilelsstudier överhuvud är det självfallet en betydande olägenhet, om skolningen i de levande språken icke är tillräcklig för att medgiva användning av vetenskapliga arbeten på vilket som helst av de tre språken tyska, engelska och franska.» (Teologiska fakulteten i Uppscda.) Teologiska fakulteten i Lund »hyser starka tvivel om att franskans upphöjande till s. k. fast ämne i latingymnasiet i stället för tyskan, eller eventuellt engelskan, i och för sig är ett lyckligt grepp. Från det teologiska universitetsstudiets synpunkt är det odisputabelt, att tyskan är nödvändigare än något annat modernt språk. Därför måste de teologiska fakulteterna kräva, att godkänd sludentexa-

121 men i tyska blir en fordran för inskrivning i den leologiska fakulteten. Men jämte tyskan äro grundliga insikter i minst ett av de båda andra moderna huvudspråken franskan och engelskan nödvändiga. Engelskan kommer visserligen i främsta rummet efter tyskan, men under vissa förhållanden kan även franskan för leologen vara av stort värde. Att fakulteten här med sådan styrka velat framhålla nödvändigheten av en solid och mångsidig språkkunskap för bedrivande av universitetsstudier i teologi, beror på den ej sällan gjorda erfarenheten att studenter söka undvika den eller den läroboken på den grund att språket lägger hinder i vägen. Alltså: godkända insikter i studentexamen i två moderna språk, av vilka det ena är tyska, är det minimikrav som måste ställas, för att det teologiska studiet skall kunna effektivt bedrivas vid våra universitet.» Juridiska fakulteten i Uppsala konstaterar, att åtskilliga studerande icke förmå tillägna sig den utländska litteratur, som anvisas dem, vilket särskilt gör sig kännbart beträffande nationalekonomi i statsvetenskaplig examen. Synnerligen önskvärt vore det därför enligt fakulteten, att de levande språken tyska, engelska och franska kunde beredas en sådan ställning, att gymnasiets lärjungar i regel komme att ända fram till studentexamen åtnjuta undervisning i åtminstone två språk och att undervisningen i vartdera av de sålunda studerade språken komme att framför allt bibringa de studerande förmåga att utan större svårighet tillägna sig en medelsvår text. Även ur allmänna synpunkter gör sig för övrigt detta önskemål med stor styrka gällande. En under många års studium förvärvad säker kunskap i främmande språk torde utgöra en av de värdefullaste tillgångar skolan kan skänka sina lärjungar. Betydelsen av att studenten förvärvat sådana kunskaper torde framträda på vilket område av samhällslivet han än må komma att bliva verksam. Icke minst gäller det sagda emellertid beträffande dem, som skola rekrytera landets juristkår och som, vare sig de bliva advokater, domare eller ämbetsmän i förvaltningens tjänst, i mycket stor utsträckning hava behov av både att kunna läsa och ofta nog även att kunna någorlunda ledigt uttrycka sig på främmande språk. Juridiska fakulteten i Lund finner den på skolstadiet förvärvade språkutbildningen otillräcklig som grund för universitetsundervisningen. Stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm finner det med hänsyn till de samhällsvetenskapliga studierna och den juridiska yrkesutövningen i hög grad önskvärt, att studieplanerna för de olika gymnasielinjerna ordnas sä, att goda kunskaper inhämtas i de tre moderna huvudspråken, därvid särskild vikt bör fästas vid att uppöva elevernas förmåga att förstå och tillgodogöra sig innehållet i en text på det främmande språket. Enligt Karolinska institutets lärarkollegium har den nuvarande studieordningen vid läroverken »i jämförelse med 1905 års läroverksstadga medfört en mycket beklaglig sänkning av de studerandes språkkunskaper. Detta kommer för de flesta att för all framtid försvåra eller omöjliggöra tillgodo-

122 görandet av de erfarenheter och upptäckter, som finnas nedlagda i den medicinska litteraturen på de saknade kulturspråken, vilket i sin tur måste befaras medföra en stark sänkning av läkarkårens framtida standard.» Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller med största eftertryck, att fordringarna på kunskaper som möjliggöra läsandet av tysk, engelsk och fransk litteratur under inga förhållanden böra få eftersättas. Fakulteten har gjort den sorgliga erfarenheten, att vissa årgångar av studenter praktiskt taget icke kunnat tillägna sig innehållet i fransk medicinsk litteratur. För fortsatta vetenskapliga studier vid universitet är det enligt matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala nödvändigt alt utan svårighet kunna läsa samtliga de stora kulturspråken tyska, engelska och franska, och att kunna hjälpligt skriva åtminstone ett av dem. Möjligheterna att läsa dessa ämnen ända upp till studentexamen äro med nuvarande gymnasieorganisation alltför begränsade; i vissa tillvalskombinationer är det t. o. m. praktiskt omöjligt att få med det för universitetsstudier i ett annat av kombinationens ämnen viktigaste språket. För närvarande kan sålunda tyska, på vilket språk en mycket stor del av de vid universiteten använda läroböckerna i naturvetenskapliga ämnen äro skrivna, icke i någon tillvalskombinalion vare sig på real- eller latinlinjen kombineras med kemi och endast i en tillvalskombination, en kemifri latingymnasiekombinalion, med biologi. Detta blir allvarligt i sådana fall, där tyskan icke lästs från början i realskolan. Den biolog, som för närvarande väljer en tillvalskombination, som ger tillräckliga språkkunskaper, måste i stället avstå från tillräcklig utbildning i de för biologiska universitetsstudier grundläggande ämnena kemi och fysik. — Franska språket återigen låter sig icke kombineras med högsta utbildning i matematik (på reallinjen). Undervisningen i levande språk på reallinjen är så lagd, säger medicinska fakulteten i Lund, »att endast en tredjedel av de studerande i studentexamen ha haft mer än ett modernt språk. Då medicinarnas läroböcker i stor utsträckning äro skrivna på något av de stora kulturspråken, är denna lucka i deras utbildning till stort men.» Filosofiska fakulteten i Lund framhåller som en samstämmig uppfattning, att insikterna i levande språk märkbart försämrats. Otillräcklig behärskning av de moderna språken begränsar enligt humanistiska fakulteten i Stockholm mer än tillbörligt valet av en utländsk vetenskaplig litteratur och gör det ofrånkomliga studiet av denna tyngre och långsammare än som kan anses rimligt och riktigt. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm konstaterar beträffande en avsevärd del av studenterna, »att de tydligen endast med svårighet kunna och därför ogärna vilja använda fransk vetenskaplig litteratur. En förbättring i detta avseende anser fakulteten önskvärd.» I fråga om språkundervisningens allmänna gestaltning framhåller filosofiska fakulteten i Lund, >att från dess synpunkt det viktigaste torde vara,

123 att studenterna i skolan tillägnat sig förmågan att läsa de främmande språken». »En förbättring av språkutbildningen för medicinarna är ett trängande önskemål», säger medicinska fakulteten i Lund. »Goda kunskaper i två moderna språk och någon kännedom om det tredje borde eftersträvas. Det väsentligaste torde vara, att språket i fråga kan läsas.» För Karolinska institutets lärarråd ter sig en förbättring av språkutbildmngen vid gymnasierna som »ett trängande önskemål». Därvid bör tyngdpunkten läggas på att skapa förmåga hos eleverna att läsa och hjälpligt tala de tre stora kulturspråken, under det att det betydande grammatikstudiet och skrivövningarna kunna nedskäras väsentligt.» »I jämförelse med 1905 års läroverksstadga har den nuvarande studieordningen vid läroverken medfört en mycket beklaglig sänkning av de studerandes språkkunskaper», säger tandläkarinstitutets lärarråd. »Undervisningen bör enligt lärarrådets mening i huvudsak inriktas på att skapa förmåga hos eleverna att läsa och hjälpligt tala de tre stora kulturspråken.» Tekniska högskolans lärarkollegium medger, »att högskolestudierna i första hand skulle kunna nöja sig med läskunnighet inom den utländska facklitteraturen. Emellertid är det för många ingenjörer nödvändigt att kunna uttrycka sig skriftligt och muntligt på det främmande språket. I första rummet torde det därvid komma an på en grundlig, praktisk språklig träning. Den studerande, som önskar fortsätta vid Tekniska högskolan, bör ha både tyska och engelska med i studentexamen. I jämförelse med dessa språk torde franska språket vara mindre nödvändigt ur teknisk synpunkt.» Vad som kräves är alltså, framhåller mindre akademiska konsistoriet i Uppsala, en förbättrad ställning för de levande språken i gymnasiet. Humanistiska sektionen i Uppsala finner det önskvärt, att åtminstone två — helst alla tre — i skolan lästa språk i någon form vore med i studentexamen. Sektionen vill särskilt belöna kravet på att examinand, som vid muntlig prövning underkänns i det enda i examen medlagna språket (för latinare franska, för realister engelska) icke bör godkännas på grund av kompensation i icke språkliga ämnen. Göteborgs högskolas lärarråd framhåller kraftigt, »hur viktigt det är för gymnasiets bildningsmål och studieresultat, att realskolan icke avkortas. Särskilt angeläget är, att studiet av det förslå levande språket påbörjas på ett så tidigt åldersstadium som möjligt och att den grundläggande undervisningen i de levande språken över huvud icke tränges ihop inom en kortare tidrymd, än som är absolut nödvändigt.» Såsom framgår av det föregående, är högskolemyndigheternas kritik av studenternas språkkunskaper stark och enhällig. Endast i särskilda yttranden av två akademiska lärare företrädes beträffande de språk, som med-

124 tagits i studentexamen, en annan uppfattning. Professor II. Kölder i Uppsala anser, att tyska språket icke är missgynnat i våra skolor. Enligt hans erfarenhet är tyska det enda språk, som aldrig, vad naturvetenskapliga ämnen beträffar, erbjuder några som helst svårigheter att läsa. Professorn i romanska språk i Uppsala J. Melander vill på grundval av sin erfarenhet såsom läroverkslärare och censor som sin mening uttala, att klagomålen över den nutida studentens dåliga kunskaper i de främmande språk, som medtagits i studentexamen, i stort sett äro oberättigade. Han skriver: »Under den tid av mer än 30 år, som jag stått i kontakt med läroverken, ha abiturienternas kunskaper i språken i viktiga punkter betydligt förbättrats. Detta gäller såväl uttalet som förmågan att muntligen uttrycka sig på språken, två viktiga moment, vari tidigare studenters kunskaper voro synnerligen bristfälliga. I översättningen av de förelagda texterna stå de senare abiturientgenerationerna icke tillbaka för årgångarna av äldre datum. Utförandet av de skriftliga proven, som under senare tid mer la sikte på riktig fraseologi än på grammatiska pelitesser. ger heller ingen anledning till klander.» Unde r visningen

mate m a tisk-n a t u r ve ten sk a p 1 iga ä m n e n a.

Utom mot de moderna språkens ställning i den nuvarande gymnasieorganisationen riktas i högskolornas yttranden en allmännare kritik mot en annan ämnesgrupp, nämligen den matematisk-naturvetenskapliga. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala kan beträffande de allmänna principerna för gymnasieorganisationen »icke underlåta att påtala den påfallande underskattning aV det allmänna bildningsvärdet av naturvetenskapliga kunskaper, som tagit sig uttryck i den nuvarande gymnasieorganisationen, i vilken intet enda naturvetenskapligt ämne är 'fast ämne' vare sig på real- eller latingymnasiet, i motsats till samtliga historiska ämnen, vilka äro fasta ämnen på bägge linjerna. Om det är möjligt och önskvärt att meddela omfattande allmänbildande undervisning ända upp till studentexamen, måste enligt sektionens mening delta gälla även de naturvetenskapliga ämnena med deras i det moderna samhället alltmer växande betydelse. — — — Med nuvarande organisation iiro icke ens på det odifferentierade gymnasiet de naturvetenskapliga ämnena något så när tillfredsställande lillgodosedda.» Vilken gymnasieorganisation som än kommer att beslutas, måste ärftlighetslära, växtfysiologi och växtbiologi på grund av sin betydelse och sitt uppenbara bildningsvärde införas som obligatoriska moment i biologiundervisningen. Den stora allmänna betydelsen av ärftlighetslära, växtfysiologi och växtbiologi, de vetenskaper, på vilka del svenska lantbruket, skogsbruket och

125 trädgårdsskötseln främst bygga, ligger ju i öppen dag, lika väl som ärftlighetslärans djupt ingripande och allmänt erkända betydelse för många samhällsproblem — men intetdera av dessa ämnen förekommer på det odifferentierade gymnasiet, vare sig på real- eller latinlinjen, och i växtfysiologi och växtbiologi meddelas över huvud taget ingen som helst gymnasieundervisning. Matematikens ställning inom gymnasiet ger anledning till bestämda anmärkningar. Skolreformen av år 1933 med dess starkt beskurna matematikundervisning vållade sålunda allvarligt avbräck och avsevärd desorganisation av undervisningen inom sektionens matematisk-fysiska ämnesgrupp. Det kan bl. a. nämnas, att de nyinskrivna eleverna tvingas att anslå första studieåret helt eller delvis åt kompletterande studier i matematik för att kunna tillgodogöra sig undervisningen inom andra ämnen, vilket vållar en föga önskvärd förlängning av studietiden. Vad särskilt undervisningen i nationalekonomi beträffar, hade svårigheter uppkommit genom att det för vissa kategorier studerande brustit med hänsyn till nödiga förkunskaper i matematik, säger juridiska fakulteten i Lund. Enligt filosofiska fakulteten i Lund »ha samtliga lärare i de ämnen, för vilkas studium goda förkunskaper i matematik äro av yttersta vikt, i likhet med lärare vid andra högre undervisningsanstalter konstaterat, att den matematiska färdigheten hos många lärjungar betydligt minskats. Det är härvid i mindre grad fråga om kunskapsstoffet än vana vid matematiska tankegångar och behärskandet av den matematiska räkneapparaten.» »Den obligatoriska matematiken på latingymnasiet har efter 1933 års förnyade reduktion av ämnet fått elt alldeles för knapphändigt omfång», yttrar lärarrådet vid Göteborgs högskola. »Till följd härav är det flertal av lalinstudenter, som icke ha matematik som tillvalsämne, ur stånd att röra sig med vissa grundläggande matematiska begrepp, vilka äro nödvändiga för förståelsen av alla vetenskaper, som begagna enkla statistiska metoder. Den obligatoriska matematiken på latingymnasiet borde härför restitueras till det omfång den hade under åren 1928—1933.» Tandläkarinstitutets lärarråd förklarar, »att latinstudenternas matematikkunskaper ej längre kunna anses utgöra en tillfredsställande grund för de odonlologiska studierna. Den allmänna kursen i matematik på reallinjen enligt 1933 års sladga synes skänka endast ett minimimått av kunskaper i ämnet, vilket försvårar användningen av vid undervisningen alltmer förekommande statistiska undersökningsmetoder och grafiska framställningar.» Som sitt förnämsta önskemål vid en gymnasiereform upptar matematisknaturvetenskapliga sektionen i Uppsala en restauration i full utsträckning av matematikundervisningen på realgymnasiet. Filosofiska fakulteten i Lund framhåller som sitt första önskemål beträffande matematiken, »att förbättrad matematisk färdighet bibringas lärjungarna genom ökad träning i problembehandling, såväl räknemässig som geo-

126 metrisk. Framför allt gäller att realskolans övningsmöjligheter på grund av nedskuret timantal och för stora klasser ej äro tillräckliga som förberedelse till gymnasiet. Det är påtagligt, att denna brist hänger efter som en svaghet hela studietiden igenom.» »Klyvningen i allmän matematik och specialmatematik på reallinjen, ursprungligen uppkommen i avsikt alt gottgöra en alltför radikal nedskärning av matematiken, har förfelat sitt syfte och bör upphävas.» Tekniska högskolans lärarkollegium önskar, att matematiken »får en förbättrad ställning i realskolan och att på realgymnasiet den allmänna kursen och specialkursen sammanslås till ett ämne utan någon beskärning av timantalet eller av kursens omfång. Att dessa krav icke äro orimliga belyses av att kursomfattningen t. ex. i dansk studentexamen är betydligt större än för närvarande i den svenska. Även det totala timantalet är större i de danska skolorna än i de svenska.» Undervisningen

i övriga

ämnen.

Gymnasieundervisningen i de moderna språken och de matematisk-naturvetenskapliga ämnena äro sålunda i synnerhet föremål för de akademiska myndigheternas uppmärksamhet, men viktiga uttalanden göras även om andra ämnen, främst m o d e r s m å l e t . Teologiska fakulteten i Lund finner »den färdighet skolan lyckas bibringa i muntlig och skriftlig framställningskonst ofta ganska bristfällig. Man har ej sällan anledning att förvånas över den unge studentens tafatthet, när det gäller att ledigt och korrekt uttrycka sig i tal och skrift.» Juridiska fakulteten i Lund finner de studerandes förmåga att särskilt i skrift behandla svenska språket ofta mycket bristfällig. Karolinska institutets lärarkollegium konstaterar bristande förmåga hos flertalet studenter att behandla modersmålet i tal. Medicinska fakulteten i Uppsala har gjort den erfarenheten, att studenterna som regel äro mycket hämmade även vid de minst krävande former av offentligt framträdande, exempelvis som deltagare i en diskussion med universitetsläraren i undervisningssyfle i övriga kursdeltagares närvaro. Fakulteten anser det möjligt, att denna måhända delvis på blyghet beroende oförmåga att muntligen uttrycka sig skulle kunna mer än vad som nu sker bortarbetas i skolan. Den svenska universitetsungdomens svaghet i nämnda avseende är särdeles slående för den, som har någon erfarenhet av motsvarande förhållanden utomlands, såsom i Frankrike och Amerika. Även humanistiska sektionen i Uppsala påpekar den hos många nyblivna studenter framträdande oförmågan att klart, redigt och någorlunda korrekt behandla modersmålet i skrift; det gäller även det talade språket. Bättre utbildning i ämnets rent språkliga del, i grammatiskt och stilistiskt avseende, är här av nöden. Bristande underbyggnad i det svenska språkets behandling framträder icke

127 sällan hos de studerande vid författande av de uppsatser, som ingå i examensfordringarna, påpekar professorn i statskunskap i Uppsala A. Brusewitz. Professorn i finsk-ugriska språk i Uppsala A. Collinder konstaterar, att många abiturienter sakna förmåga att skriva svenska ens på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Tandläkarinstitutets lärarråd betonar som icke minst viktigt, »att de studerande flitigt övas att klart och tydligt uttrycka sina tankar och att kortfattat och koncist redogöra för vad de se. Deras ordförråd är mycket knappt, vilket visat sig då de skola uttrycka sig såväl muntligen som skriftligen. Talfärdigheten måste därför ökas genom talövningar i skilda ämnen. Dessa talövningar torde ej behöva inskränka sig till modersmålsundervisningen utan även kunna komma till användning vid undervisningen i andra ämnen, såsom vid demonstrationer i biologi, fysik och kemi.» Tekniska högskolans lärarkollegium framhäver vikten av att svenskan väl behärskas i tal och skrift. »I detta hänseende synas vissa brister föreligga hos studenterna. Då den för högskolestudierna tillmätta tiden ej medgiver positiva åtgärder till främjande av språkbehandlingen, vill lärarkollegiet understryka vikten av att en god grund lägges redan på gymnasiet. Uppsatsskrivning och talövningar i form av diskussioner och föredrag äro för studierna vid tekniska högskolan av särskilt stor betydelse. Det är även av stor vikt, att exempelvis vid avfattningen av laborationsprotokoll i fysik och kemi fordran på logiskt sammanhängande framställning och korrekt språkbehandling icke eftersattes.» Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att förmågan av en klar, koncis och ledig muntlig framställning borde i gymnasiet uppövas i långt högre grad, än vad som synes vara fallet. Undervisningen i modersmål bör enligt filosofiska fakulteten i Lund om möjligt anordnas på sådant salt, att lärjungarna uppnå större säkerhet i själva språkbehandlingen. Vid undervisningen i läroverken borde man begränsa andra delar av ämnet modersmålet för att i stället öva eleverna i skriftlig framställningskonst, framhåller juris professor Å. Holmbäck i Uppsala. »Vad l a t i n e t beträffar, så måste det helt enkelt sägas vara ett av den teologiska fakultetens sorgebarn för närvarande», säger teologiska fakulteten i Lund. »Ingen av fakultetens lärare har väl heller kunnat undgå att erfara, hur klen i talrika fall latinkunskapen är hos våra unga teologer. De enklaste ord, termer och fraser vålla svårigheter eller ge anledning till de fatalaste misshugg.» I några uttalanden framhålles önskvärdheten av latinkunskaper för blivande låkare och biologer. Medicinska fakulteten i Uppsala hyser intet tvivel om att det för medicinaren är en stor fördel att äga åtminstone den kännedom om vetenskapens

128 gamla grundspråk, som gör att h a n kan någorlunda behärska formläran vid användandet av den latinska terminologien, vilken aldrig torde komma att avskaffas inom medicinen. A andra sidan, med tanke på de mera bestämda krav, som kunna framföras på kunskaper i andra ämnen, anser sig fakulteten icke kunna förorda ett återupptagande av den gamla bestämmelsen, som gjorde latinet obligatoriskt för tillträde till de medicinska studierna. Professorerna i botanik i Uppsala E. Du Rietz och G. Säve-Söderberg beklaga, med instämmande av professorn i zoologi N. von Hofsten, att varken den nuvarande gymnasieorganisationen eller den gamla linjeuppdelningcn ger någon möjlighet att kombinera de för blivande biologer och medicinare nödvändiga kunskaperna i kemi, fysik, matematik och biologi med någon kunskap i latin, ett språk som för medicinarna och de flesta biologer är nödvändigt för en allmän förståelse av terminologi, nomenklatur och viktig särskilt äldre litteratur. De nämnda professorerna finna det i hög grad påkallat, att vid eventuell återgång till ett fåtal fasta gymnasielinjer, med flertalet ämnen obligatoriska, utöver den tidigare fasla linjeuppdelningens möjligheter tillskapas den för blivande biologer och medicinare viktiga möjligheten att kombinera tillräcklig naturvetenskaplig och nyspråklig utbildning med vissa kunskaper i latin. Till detta önskemål ansluter sig professor von Hofsten. Beträffande de nuvarande kraven på studentbetyg i latin för blivande jurister anser juris professor Holmbäck i Uppsala, att fordran på efterprövning i latin innebär ett slöseri med ungdomens tid och med dess försörjares medel, och ifrågasätter, att realstudenlerna kunde få rätt att avlägga fyllnadsprövning i latin enligt fordringarna på reallinjen i 1928 års läroverksstadga. Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller önskvärdheten av all studerande, som på gymnasiet välja g r e k i s k a , måtte ha större möjlighet att få med de tre moderna språken. Det är därför önskvärt, att största tänkbara lättnader medgivas för möjliggörande av studier i grekiska på gymnasiestadiet. Liknande synpunkter framföras från åtskilliga håll. En akademisk lärare får ofta de mest felaktiga svar, om han i en tentamen ger några enkla h i s t o r i s k a frågor, vartill hans ämne kan giva anledning, till en student, som för tre å fyra år sedan lämnat gymnasiet, säger juris professor Holmbäck i Uppscda. Professorn i geografi i Lund H. Nelson framhåller som en stor svaghet hos det nuvarande gymnasiet, att det ger för liten kunskap om eget land och om yttervärlden. Den g e o g r a f i s k a a l l m ä n b i l d n i n g , studenten får, är för liten. Det är givet, säger han, att denna bristande geografiska orientering är en svag bas för universitetsstudier i allmänhet.

129 Juridiska fakulteten i Uppsala finner det önskvärt, att ämnet f i l o s o f i finge en sådan ställning att det, liksom fallet varit enligt 1905 års läroverksstadga, alltid kunde och i regel även komme att medtagas i studentexamen. Humanistiska fakulteten i Stockholm beklagar, att de flesta studerande inom fakulteten (117 av 180) sakna kännedom om elementerna av logik, psykologi och filosofiens historia, en brist som gör sig kännbar i flertalet humanistiska ämnen. Professorn i teoretisk filosofi i Uppsala A. Karitz framhåller, att stor tidsförlust vållas de studerande, som förbereda sig för teologisk-filosofisk examen, genom att de valt bort filosofien i skolan. Studietidens

längd.

Spörsmålet om studietidens längd före studentexamen och den därmed sammanhängande frågan om fördelningen av visst lärostoff mellan gymnasiet och universitetet behandlas i några yttranden. Medicinska fakulteten i Uppsala framhåller som en ganska viktig generell anmärkning, »att de till universitetet nykomna studenterna hava en så hög genomsnittsålder. Studentexamen avlägges för närvarande i medeltal vid 20-0 års ålder, vilket är mera än vad som tidigare varit förhållandet. Det är antagligt, att de blivande medicinarna som regel något tidigare avlägga nämnda examen, men på grund av studier för de så ofta nödvändiga fyllnadsprövningarna dock i genomsnitt först betydligt senare kunna påbörja sina medicinska studier. Detta förhållande medför, att de svenska läkarna, vilkas specialstudier äro så långa, komma ut i praktisk verksamhet senare, än vad som skulle vara förhållandet, om studentexamen kunde avläggas vid tidigare ålder.» Karolinska institutets lärarkollegium beklagar, att den senaste omläggningen av studietiden medfört en förlängning av studietiden före studentexamen, vilket avgjort vore en nackdel, som borde ändras. I varje fall måste varje ytterligare förlängning av skoltiden förhindras. »Det synes föga konsekvent, att de akademiska studiernas längd ständigt påtalas och krav på förkortning framföras, om man samtidigt undan för undan förlänger den förberedande studietiden.» Humanistiska fakulteten i Stockholm erinrar om att åtgärder övervägas »i syfte att avkorta den genomsnittliga studietiden vid universitet och högskolor, vilken visar en tydlig tendens att förlängas. Vad som gör denna fråga så allvarlig är icke minst den påfallande höga genomsnittsåldern redan vid de akademiska studiernas början. Det synes därför angeläget, att jämväl vid den nu pågående skolutredningen uppmärksamheten riktas på den både ur ekonomisk och social synpunkt viktiga frågan om utbildningens längd och att en grundlig undersökning verkställes rörande åtgärder för att nedbringa abiturienternas genomsnittsålder. Nedskärning i de akademiska studierna får ej berövas sin verkan genom motsatt tendens inom läroverken.» 9—6178(5

IX.

130 Lärarrådet vid Göteborgs högskola framhåller, att en nedskärning av studietiden vid gymnasiet för alla lärjungar icke kan ske, ulan att studietiden för den majoritet, som fortsätter med universitetsstudier, i motsvarande grad kommer att förlängas. »Inhämtandet av de grundläggande kunskaper i moderna språk, latin, matematik och andra ämnen, som måste krävas for högskolestudier, kan, som erfarenheten visat, icke utan allvarlig olägenhet överflyttas från gymnasiet till universitet och högskolor. Gymnasiet ar pa grund av sitt arbetssätt och sina lärarkrafter mest lämpat för att meddela sådan grundläggande undervisning. Universiteten och de fria högskolorna kunna icke fylla en sådan uppgift utan en genomgripande omorgamsation, som avsevärt skulle förändra deras karaktär. Härför skulle fordras ett stort antal nya lärarkrafter av annan art än universitetens nuvarande lärare.» Lärarrådet framhåller även, att det nyligen haft anledning sysselsätta sig med förslag till åtgärder, framkallade av den oroande tendensen till ökning av studietiden för de filosofiska examina. »Denna tendens bör, anser Lärarrådet på allt sätt motarbetas. Men lika självklart är det enligt Lärarrådets mening, att varje åtgärd, ägnad att förlänga den normala skolvägen fram till studentexamen, är ett oting ur rent mänsklig såväl som ur pedagogisk och ekonomisk synpunkt.» Reformförslag:

återgång till enhetligare med fastare linjer.

utbildning

Av de citerade yttrandena framgår således, att den nuvarande gymnasieorganisationen allmänt utdömts. Differentieringen har gått för långt, pa viktiga punkter vållat sjunkande kunskaper och genom de nödtvungna kompletteringarna medfört förlängning av studietiden efter studentexamen. Man understryker allmänbildningens betydelse som grund för den blivande specialutbildningen och yrkar därför återgång till ett enhetligare gymnasium. Med hänsyn till de erfarenheter som vunnits under de gångna aren tramstår för medicinska fakulteten i Lund utbildningen enligt 1907 års läroverksstadga såsom mera ändamålsenlig än den nuvarande mera differentierade undervisningen. Karolinska institutets lärarkollegium förordar, »att gymnasiet i högre grad anpassas för sin allmänbildande uppgift än vad nu är fallet, genom att splittringen ersattes av en förenklad uppdelning i en halvklassisk (latin-) hnje, en reallinje och en nyspråklig linje.» Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala vill som sin uppfattning framhålla, att de krav, som måste ställas på gymnasieundervisningen från dess synpunkter, icke torde kunna tillgodoses på annat sätt än genom en återgång till ett fåtal fasta linjer med flertalet ämnen obligatoriska. Om en nyspråklig linje inrättas, anser sektionen, att även denna linje bör orga-

131 niseras så, att den tillgodoser befogade krav på naturvetenskaplig och matematisk allmänbildning. Filosofiska fakulteten i Lund önskar en återgång till en organisation av gymnasiet med fastare linjer. Denna organisation torde medföra, att antalet ämnen i de högsta gymnasieringarna kommer att något ökas, vilket utan olägenhet kan ske, då ämnesbegränsningen genom den sista skolreformen blivit för stark. Minst ett levande språk borde på reallinjen medtagas i examen. Fakulteten finner det dock synnerligen önskvärt, att även på reallinjen två levande språk medtagas i studentexamen, om detta kan ske utan intrång på det naturvetenskapliga kunskapsstoffets inhämtande. Fakulteten vill inskärpa nödvändigheten av dels att de tre ifrågasatta huvudlinjerna, latinlinjen, reallinjen och den nyspråkliga linjen, ur svårighetssynpunkt bli likvärdiga, dels att inom dessa huvudlinjer ämneskombinationernas antal till det yttersta begränsas. I detta sammanhang vill fakulteten erinra om att från universitetets synpunkt det treåriga gymnasiet är avgjort underlägset det fyraåriga. Även humanistiska fakulteten i Stockholm anser den säkraste vägen att avhjälpa de framträdande bristerna i nu gällande gymnasieordning vara en återgång ungefärligen till den gamla gymnasieorganisationen. Enligt Göteborgs högskolas lärarråd talade erfarenheterna, som vunnits efter år 1927, avgjort för en övergång till en organisation med betydligt fastare linjer. Tandläkarinstitutets lärarråd finner den nuvarande »tidiga specialiseringen» med den åtföljande uppdelningen av gymnasieundervisningen i ett stort antal ämnesgrupper mindre god och förordar, att gymnasiet i högre grad än nu anpassas för sin allmänbildande uppgift genom att splittringen ersattes av en förenklad uppdelning i en halvklassisk (latin) linje, en reallinje och en nyspråklig linje. Tekniska högskolans lärarkollegium finner återgång till ett fåtal fasta linjer, var och en innehållande vissa bestämda ämnen, i hög grad önskvärd. F ö r s l a g till p r a k t i s k a linjer på gymnasiet. Professorerna R. Anderberg och G. Paulsson i Uppsala se i frånvaron av praktiska linjer en av huvudorsakerna till att de intellektuella yrkena överbefolkas. Förslag om införande på gymnasiet av praktiska utbildningslinjer framlägges av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm. Fakulteten anser det otvivelaktigt, att den ökade tillströmningen till universiteten och de fria högskolorna »har medfört en sänkning av de studerandes genomsnittliga nivå. För tillträde till fackhögskolorna fordras kvalificerade, mången gång synnerligen kvalificerade studentbetyg. Universiteten och de fria högskolorna kräva däremot endast studentexamen. För mången student, som inte lyckats komma in på andra banor eller som inte har utpräglad håg för

132 någonting bestämt, blir därför den akademiska studiebanan ett slags sista utväg, även om vederbörande inte har något egentligt intresse eller några egentliga förutsättningar för dylika studier. I många sådana fall skulle en annan utbildning än den, som det nuvarande gymnasiet ger, säkerligen kunnat vara värdefullare. Tanken att vid sidan av de vanliga gymnasielinjerna införa praktiska linjer synes därför vara livligt att förorda även ur synpunkter, som ligga fakulteten närmast.» Examenskontrollen. Frågan om bibehållande eller slopande av den nuvarande examenskontrollen har behandlats i några yttranden. »Värdet med den nuvarande studentexamen från universitetens synpunkt är bl. a. just den kontroll som utövas av universiteten själva i och genom censorsinstitutionen», yttrar teologiska fakulteten i Lund. »Såsom resultat av alla förda diskussioner om studentexamens vara eller icke vara torde ha framgått, att från universitetssynpunkt studentexamen med censorskontroll principiellt sett är oundgänglig.» I fråga om anordnandet av denna examen kunde förbättringar tänkas, och fakulteten framför såsom sitt det förslag, som väckts av 1936 års studentexamenssakkunniga, att en underkänd student under vissa förutsättningar endast skulle behöva göra om sin examen i det eller de ämnen, i vilka han visat särskild svaghet, och vilka eventuellt examinatorn och censorn i varje fall bestämde. Fakulteten ville även föreslå ett förnyat övervägande av frågan om kvalificerad studentexamen såsom villkor för inträde vid universiteten. Avskaffandet av examenskontroll skulle enligt stats- och rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm erhålla betänkliga konsekvenser för universitet och övriga högskolor och väcka till liv frågan om återinförandet av särskilda inträdesexamina vid de högre läroanstalterna. Även den humanistiska och den naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm framhålla, att avskaffandet av denna kontroll säkerligen skulle betyda en allvarlig förlust för läroverken. »Kontrollen utgör en kraftig sporre för lärare och elever att medhinna de fastställda kurserna och ett för lärarna värdefullt stöd vid bedömningen.» För högskolorna skulle kontrollens avskaffande åtminstone i många fall nödvändiggöra införandet av en särskild inträdesexamen. Göteborgs högskolas lärarråd vidhåller bestämt kravet på en enhetligt organiserad och övervakad avgångsexamen från gymnasiet. 2. Yttranden av eheferna för arméstaben, marinen och flygvapnet. Chefen för arméstaben framhåller bl. a. följande synpunkter. Gymnasiets hittillsvarande linjer och det inom dessa tillåtna ämnesvalet ha i stort sett visat sig utgöra en tillfredsställande grund för officersutbildningen.

133 I en eventuell nyspråklig linje bör ingå matematik i minst samma omfattning som nuvarande latinlinjens kurs; kompletteringar, som eljest bliva nödvändiga, ha visat sig svåra att inordna i officersutbildningen. För artilleri- och ingenjörsofficerare är det av stor betydelse, att skolunderbyggnaden i såväl matematik som fysik och kemi är särskilt grundlig. Även tillfredsställande språkkunskaper äro nödvändiga. Undervisningen i levande språk bör mera än hittills taga sikte på att lära eleverna förstå utländskt talspråk och att själva något så när obehindrat tala främmande språk. För att ernå en tillfredsställande rekrytering av officerskåren är det nödvändigt, att officersbanan står öppen för ett så stort antal studenter som möjligt. Ur denna synpunkt är det således icke nödvändigt, att en speciellt på officersyrket inriktad studielinje inrättas vid gymnasiet. För officersutbildningen borde vid en eventuell omorganisation av gymnasiet följande önskemål beaktas: åtminstone en linje bör föra fram till minst det kunskapsmått i matematik (allmän kurs jämte specialkurs), fysik och kemi, som motsvarar nuvarande reallinjens kurser i dessa ämnen; flertalet övriga linjer böra föra fram till minst det kunskapsmått i matematik, som motsvarar nuvarande latinlinjens kurs i detta ämne; samtliga linjer böra föra fram till minst det kunskapsmått i två levande språk, som motsvarar nuvarande reallinjens kurser i tyska och engelska. Chefen för marinen framhåller i anslutning till ett yttrande av chefen för sjökrigsskolan, att »de för sjökrigsskolan lämpligaste ämneskombinationerna förefinnas å reallinjen, men då det visat sig, att rekryteringsbasen med användande enbart av denna linje skulle bliva för liten har även latinlinjen måst tillgripas. Detta i förening med de många olika tillvalsgrupper, som kunna väljas i gymnasiet, försvårar i mycket hög grad såväl nyrekryteringen som möjligheterna att i sjökrigsskolan åstadkomma en homogen utbildning. Nödiga kompletteringar i felande ämnen kunna medföra en förlängning av utbildningstiden med upp till ett år.» »För sjökrigsskolans vidkommande är det av vikt, att den nuvarande splittringen i studentexamen försvinner.» »Förslaget att i stället för den nuvarande organisationen skapa tre fasta linjer i gymnasiet kan därför ur sjökrigsskolans synpunkt hälsas med tillfredsställelse.» Vad beträffar de för sjökrigsskolans del viktiga ämnena matematik och fysik förutsattes, att kursomfånget å reallinjen i matematik kommer att motsvara nuvarande ämnet matematik jämte specialkurs och i fysik nuvarande kursomfång å reallinjen. Då emellertid ett kursomfång i matematik motsvarande den nuvarande reallinjens allmänna kurs för sjökrigsskolans del är godtagbart, är det med hänsyn till behovet av tillräcklig rekryteringsbas ett framträdande önskemål, alt ämnena matematik och

fysik å latinlinjen och å nyspråkliga linjen om möjligt givas kursomfång, som överensstämma eller nära ansluta sig till den nuvarande reallinjens kurs i allmän matematik och i fysik. Ur de särskilda yttranden, som chefen för marinen bifogat sitt yttrande, må citeras följande synpunkter av chefen för sjökrigsskolans aspirantkompani. Han framhåller, att det moderna kriget tager folkens alla krafter i anspråk, varför officeren, som skall laga ledningen av dessa krafter, måste besitta kunskaper i tillräcklig grad för att höja honom över folket i allmänhet. Folket under hans befäl skall i honom se en föregångsman såväl beträffande karaktärsegenskaper som även i boklig kunskap och fysisk spänst. Bildningen bland folket i gemen är i stigande, och det är därför av nöden, att officeren gives tillräckligt god utgångspunkt, då han skall börja sitt ledarkall. För sjöofficeren tillkommer dessutom, att det ej är blott inför sina underlydande han skall uppträda utan även inför främmande nationer. Utöver dessa allmänna synpunkter uttalas vissa önskemål av intresse rörande de särskilda ämnena. Med hänsyn till officerens lärargärning och med tanke på alla de skolor, han själv skall genomgå under sin utbildning, bör den nuvarande gymnasieutbildningen i modersmålet ej minskas. Tvärtom böra vissa saker tillkomma, vilka äro ägnade att göra den studerande ungdomen kunnig i förhandlingsvana och diskussion, båda två detaljer, som den arbetande ungdomen vid samma ålder är fullt hemmastadd i. Det är önskvärt, framhålles del i fortsättningen, att sjöofficeren behärskar de stora kultttrspråken. Han måste ur utlandets facklitteratur hämta mycket av erfarenheter om sitt lands internationella vapen. Han måste vidare i överraskande situationer med främmande örlogsmän kunna göra sig förstådd och sin mening gällande för att hävda landets intressen. Slutligen måste han under besök i främmande länder visa, att landets officerskår är väl skolad, och därigenom höja landets anseende som kulturnation. Mot bakgrunden av dessa allmänna synpunkter framföres i yttrandet krav på kunskaper i första rummet i engelska motsvarande de nuvarande fordringarna på real- och latingymnasiet, vidare kunskaper i tyska motsvarande nuvarande fordringar för flyttning till näst högsta ringen. Beträffande franska och ryska, båda för en blivande sjöofficer lika önskvärda språk — franskan lämnar en del facklitteratur och är fortfarande diplomatspråk, ryskan är dominerande i östra Östersjön — framhålles såsom naturligt, att officeren i fortsättningen ägnar sig åt ett av dem för att kunna rätt utnyttja det för sitt yrke, t. ex. för förbindelsetjänsten, och att det därför vore önskvärt, att ett av dessa språk kunde bli ett tillvalsämne för gymnasisten under de två sista gymnasieåren.

135 Både kristendomskunskap och historia med samhällslära, heter det vidare, böra bibehållas för att bibringa den blivande officeren vidgad livssyn. Önskvärt vore, att samhällsläran finge ökat omfång för att tillsamm a n s med psykologi giva den studerande ungdomen vissa kunskaper om de krafter och tänkesätt, som dominera det samhälle, inom vilket han själv skall verka som ledare och lärare för andra grupper av samhällsmedlemm a r efter en relativt kort militär utbildning. Detta är desto viktigare, framhålles det, som hans underlydande oftast vid inträde i militärtjänsten redan genom praktisk erfarenhet kunnat skaffa sig god kännedom om dessa problem. Samhällslära jämte psykologi borde därför ingå såsom särskilt ämne i den gymnasiegren, som skall dana den stora grupp av ungdom, vilken inom sina blivande yrken skall leda eller lära andra människor. Menige m a n tillhör väl oftast arbetarklassens ungdom, och erfarenheten torde ge vid handen att en av de viktigaste förutsättningarna för ett gott förhållande mellan befäl och underlydande är att de senare ha full vetskap om att deras ledare besitta goda kunskaper om deras egna förhållanden och de stora problemen inom samhället. Viktigt är därför, att redan under skoltiden grundas förutsättningar för en vidgad militär kunskap i karaktärspedagogik och ledarpsykologi. Om man vill bibehålla sjöofficerens höga standard med avseende å kunskapsmåttet, vilket enligt ovan anförda skäl måste anses i allra högsta grad önskvärt, är det nödvändigt, yttras det slutligen, att på gymnasiet skapa en bredare linje, som utan kompletteringsexamina kan föra fram lämpliga ungdomar att fylla rekryteringsbehovet vid flottan. Det stora antalet sökande, som varje år krävas för att fylla rekryteringsbehovet inom armén, marinen och flygvapnet, borde nästan naturligt medföra att vid en eventuell gymnasieomorganisation en linje skapades med ett ämnesval, som lämpade sig för blivande officerare. Men icke endast dessa kunde välja denna linje utan alla som inom sitt blivande kall skulle ha lärarens och ledarens uppgift. Som »fasta ämnen» på en sådan linje föreslås i yttrandet kristendom, modersmål, historia, matematik och engelska, såsom tillvalsämnen fysik, filosofi (samhällslära och psykologi) samt franska eller ryska. Ämnena tyska och fysik borde läsas med nuvarande kursomfång fram t. o. na. andra ringen i det 4-åriga gymnasiet. Chefen för flygvapnet framhåller såsom anmärkningsvärt, att flygvapnets aspiranter och kadetler under sin utbildning ofta visa en ringa grad av mognad vid den skriftliga behandlingen av modersmålet: skriftspråket synes alltmera övergå till på papperet nedskrivet talspråk, ofta försett med slanguttryck, varjämte elevernas förmåga att så disponera ett ämne, att en redig och så vitt möjligt uttömmande behandling kan åstadkommas, är ringa. Vidare framhålles såsom ett önskemål, att elevernas färdighet i att tala och uppfatta utländska språk måtte ytterligare uppdrivas.

136 För utbildning till officer vid flygvapnet kräves en skolunderbyggnad motsvarande fordringarna för studentexamen i modersmål, tyska, historia med samhällslära samt matematik (latinlinjen) och engelska (reallinjen), varjämte det vore önskvärt med skolunderbyggnad motsvarande studentbetyg i fysik (latinlinjen), franska (reallinjen) och geografi. Skriftliga prov borde vara obligatoriska i modersmål, matematik samt tyska eller engelska.

3. Yttranden av rektorer och kollegier vid vissa folkskolcseminarier. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Göteborg framhåller, att av de studenter, som intagits på seminariets 2-åriga linje under de tre år sådan linje funnits vid seminariet (läsåren 1937—1940), majoriteten (40 av 72) icke ägt i gällande seminariestadga föreskriven kompetens vad angår ämnen i studentexamen, utan måst förvärva dylik kompetens genom fyllnadsprövningar. Då man torde kunna antaga, att den formella kompetensen icke varit gynnsammare för dem, som sökt men icke kommit in, eller för dem, som velat söka men som avstått därifrån, torde man alltså ha rätt att förmoda, att åtminstone under den tidrymd, som beröres av ovannämnda intagningar, flertalet studenter, som efter avlagd studentexamen önskat bli folkskollärare, haft en utbildning som icke varit tillräckligt allsidigt och brett lagd för att göra dem skickade att utan fyllnadsprövningar deltaga i undervisningen å det 2-åriga seminariet. Då fyllnadsprövningar innebära både kostnader och förlängd studietid, blir detta en hämmande och avskräckande faktor för inånga, och seminariet får på så sätt till följd av den nuvarande differentieringen och specialiseringen i gymnasiet ett mindre antal inträdessökande till den 2-åriga linjen att välja på, än önskvärt vore. Särskilt är detta fallet med manliga sökande. Betecknande är, framhåller kollegiet, att ett icke ringa antal studenter föredragit att söka inträde i seminariets 4-åriga linje framför att underkasta sig tidsödande kompletteringar med därpå följande 2-årig seminariekurs. På grund av dessa erfarenheter anser kollegiet önskvärt, att gymnasiet ger en bredare lagd utbildning med mindre utpräglad differentiering. Det är med hänsyn till behovet av ett gott urval vid intagningen nödvändigt för den 2-åriga seminarielinjen, att gymnasieorganisationen ä r sådan, att av de utexaminerade studenterna ett relativt större antal i och med sin examen äga kompetens för denna seminarielinje, än vad nu är fallet. Endast på så sätt kan man vänta, att elevmaterialet på den 2-åriga linjen skall kvalitativt kunna hållas likvärdigt med den 4-åriga linjens, där standarden på grund av den starka konkurrensen utan svårighet kan hållas mycket hög. Kollegiet betonar slutligen, att man, om blott möjlighet till ett gott elevurval finnes, icke behöver vara rädd för kompletteringskurser vid semina-

137 riet i t. o. m. större utsträckning än för närvarande av gällande seminariestadga medgives. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Linköping konstaterar, att den nuvarande studentexamen med sina många möjligheter till ämneskombinationer blott i undantagsfall ger kompetens att vinna inträde i seminariet. De flesta sökande ha måst underkasta sig tidsödande och kostsamma kompletteringar, och kollegiet håller för troligt, att dessa omständigheter hindrat eljest lämpliga studenter att söka sig in på folkskollärarbanan. Fyllnadsprövning kan ej heller, anser kollegiet, anses vara en lämplig form att förvärva för en folkskollärare behövliga kunskaper. Dels blir inläsningen väl i vanligaste fall forcerad, varigenom kunskaperna bli ytliga, dels är den fyllnadsprövande endast sällan i tillfälle att arbeta under lämpliga förhållanden, framför allt i naturvetenskapliga ämnen, där tillfälle att laborera är nödvändigt, om ej inlärandet skall bliva ett enbart inlärande ur bok. Även de för statsverket kostsamma kompletteringskurserna, som seminarierna anordna, äro, fortsätter kollegiet, ej fullt tillfredsställande ur utbildningssynpunkt, förlagda som de äro utom seminariets ordinarie timplan och med alltför litet timtal för att giva ett resultat, som kan mäta sig med vad seminarierna eljest giva. Genomgående har det också visat sig, att studenternas utbildning i övningsämnen är för svag, för att en ytterligare utbildning under den 2-åriga studentkursen skall kunna giva ett tillfredsställande resultat. Detta gäller särskilt instrumentalmusik, frihandsteckning och slöjd. Den nu i gymnasierna gällande specialiseringen borde leda till en större fördjupning och mogenhet. Detla finner kollegiet dock hittills så föga ha framträtt, att man tryggt kan säga, att utbildningsvägen studentexamen + 2-årig studentkurs lämnar i stort sett ett svagare resultat än den 4-åriga linjen, som bygger på realexamens kunskapsmått. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Lund finner de hittills gjorda erfarenheterna giva vid handen, att gymnasieutbildningen i stort sett visat sig tillräcklig som grund för de fortsatta studierna inom den 2-åriga seminarielinjen. De brister, som kunnat konstateras, ha kunnat botas under seminariestudierna. Vad därvid de särskilda ämnena beträffar, nämner kollegiet såsom ett önskemål, att gymnasieutbildningen i filosofi måtte förstärkas såsom varande en viktig grund för studiet av särskilt ämnet psykologi och pedagogik. Kollegiet uttalar dessutom som ett önskemål, att därest nuvarande uppdelning av gymnasieundervisningen på ett flertal ämneskombinationer skulle bibehållas, frågan om inrättande av någon eller några kombinationer, som mera direkt än de nuvarande toge sikte på studenternas fortsatta ut-

138 bildning till folkskollärare, skulle beaktas vid pågående utredningsarbete. Av de sammanlagt 72 studenter, vilka intogos vid seminariets 2-åriga linje läsåren 1937—40, ha över hälften eller 38 måst underkasta sig fyllnadsprövning för att bli formellt kompetenta för inträde. Sammanlagt ha dessa 38 studenter måst undergå 70 nödvändiga fyllnadsprövningar: 20 i vartdera av ämnena matematik och geografi, 15 i biologi med hälsolära, 9 i fysik och 6 i kemi. Med undantag av 3 fyllnadsprövningar i ämnet matematik, vilka erfordrats på grund av att vederbörande varit underkänd i detta ämne i studentexamen, bero samtliga prövningar på att den sökande studentens examensbetyg icke omfattar för inträde direkt lämpad ämneskombination. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå betonar, att de nuvarande ämneskombinationerna i det differentierade gymnasiet äro mycket ogynnsamma för dem, som önska välja folkskollärarbanan. För inträde i första klassen av studentlinje utan efterföljande fyllnadsprövning till studentexamen lämpa sig visserligen å reallinjen 4 tillvalskombinationer av 7 möjliga, men å latingymnasiet endast 1 av 11 möjliga. Då detta förhållande enligt kollegiets erfarenheter varit ägnat att försvåra seminariernas rekrytering med lämpliga och hågade studenter från latinlinjen, fann kollegiet önskvärt, att antalet ämneskombinationer å denna linje utökades eller i varje fall jämkades så, att latinstudenternas inträde på folkskollärarbanan underlättades. Under förutsättning att gymnasiestudierna alltfort komme att bedrivas med fasta ämnen och tillvalsämnen, ville kollegiet föreslå, att de nuvarande kombinationerna på latinlinjen utökades med ytterligare 2 nämligen: nr 12) geografi, matematik och biologi med hälsolära samt 13) matematik, biologi med hälsolära och kemi. Om dessa båda kombinationer bleve tillåtna, skulle på latinlinjen och latinlyceet finnas åtminstone 3 tillvalskombinationer av 13 möjliga, vilka medgåve inträde å folkskoleseminariernas studentlinje utan fyllnadsprövning till studentexamen. Samtidigt ville dock kollegiet understryka önskvärdheten av atl minska antalet ämneskombinationer, då detta redan nu måste anses för stort. Kollegiet förklarade sig med det anförda framför allt vilja påpeka det berättigade i att gymnasiet göres mera dugligt än nu är fallet som grundval för folkskollärarutbildningen. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Uppsala framför först följande önskemål rörande särskilda ämnen. I fråga om kristendomsundervisningen vore en säkrare kännedom om de viktigare bibliska skrifterna önskvärd; i modersmålsundervisningen borde det rent språkliga ägnas större uppmärksamhet, även om detta måste ske på bekostnad av de litteraturhistoriska studierna; beträffande historia vore det av nöden, att en säkrare kunskap

13€ inhämtades i modern historia (tiden efter 1815, resp. 1809) och att den ekonomiska historien uppmärksammades. Undervisningen i psykologi och pedagogik åsamkades svårigheter därigenom, alt ämnet filosofi praktiskt taget ej studeras vid gymnasierna. Ett allmänt intryck är, säger kollegiet, att eleverna ej äga tillräcklig förmåga av självständigt tankearbete, både då fråga är om diskussionsinlägg och om planläggning av skriftliga arbeten. I övrigt och under förutsättning att studentexamen alltid lämnar garanti för goda insikter i två främmande levande språk, anser kollegiet, att gymnasiet erbjuder en god grund för folkskollärarutbildningen, sedan denna numera blivit 2-årig.

Kap. VII. Gymnasiets utsträckning och mål. 1. Gymnasiets gräns nedåt. Ovan har i kap. I behandlats frågan om gymnasiet som särskild skolform samt försöken att skapa ett lyceum, som med enhetlig lärogång skulle föra sina lärjungar från grundskolan direkt till studentexamen. Det väsentliga föremålet för de skolorganisatoriska meningsutbytena på detta område har emellertid icke varit lyceet, som oberoende av antalet årsklasser allmänt betraktats som en undantagsform, utan läroverkets »högre avdelning», alltså det från realskolan skilda, till högskolekompetens siktande gymnasiet. E n hel rad av förslag syftar till att göra läroverkets högre stadium till en rent allmänbildande skolform och att låta på detta stadium följa en särskild förutbildning för högskolorna. Dessa förslag, som utgå från särskilda förutsättningar och som i själva verket sträva att upplösa gymnasiet som enhet, behandlas i nästföljande avsnitt. Här skall närmast upptagas frågan om gymnasiets avgränsning nedåt, mot realskolan och liknande skolformer. Läroverksreformen av år 1904 föregicks av en lång diskussion, varvid icke minst dryftades frågan om hur gränsen skulle dragas mellan realskolan och gymnasiet. På 1890-talet tänktes den nya examen på läroverkets mellanstadium förlagd till 15—16-årsåldern, varmed då i allmänhet icke avsågs femte utan sjätte klassens åldersstadium. Frågan blev då, om organisationen skulle omfatta 4-årigt gymnasium och särskild avslutningsklass för realskolan eller 3-årigt gymnasium och gemensam sjätte klass. Organisationen med 4-årigt gymnasium byggt på realskolans näst högsta klass hade från år 1896 haft sympatier inom riksdagens andra kammare och hade förordats av det tillfälliga utskott, som nämnda år i kammaren behandlade skolfrågan. Ett motsvarande utskott i första kammaren vid samma riksdag hade, utan att vilja avgöra, var gränsen mellan en allmänbildande och en mera vetenskaplig bildningslinje borde dragas, uttalat, att det vid en eventuell uppdelning av läroverket i en högre och en lägre avdelning borde omsorgsfullt undvikas, att den förra sattes i direkt samband med den senares högsta årsklass. Till grund för denna syn på anknytningsfrågan tyckes ha legat en allmän uppfattning, att realskolan borde avslutas med den sjätte årsklassen, att gymnasiet icke kunde fylla sin särskilda uppgift

141 med mindre än fyra årsklasser och att såväl realskolans som gymnasiets undervisningsplan skulle bli ändamålsenligare, om gymnasiet icke byggdes på realskolans högsta klass. E n inom ecklesiastikdepartementet tillsatt kommitté av tre läroverksmän hade emellertid år 1899 avgivit ett bemärkt »Yttrande i läroverksfrågan», vari anordningen med särskild avslutningsklass kritiserades och en organisation med allmän kursavslutning i sjätte klassen och treårigt gymnasium föreslogs. Det avgörande skälet mot särskild avslutningsklass och 4-årigt gymnasium torde ha varit vad dessa sakkunniga anföra om lärjungerekryteringen: »Vill man vidare söka göra sig reda för, vilka lärjungar som komma att inträda i den praktiska avslutningsklassen, så torde man få utgå från det antagandet, att nästan alla de lärjungar, som nöjaktigt följt undervisningen på den gemensamma linjen, och som icke sakna håg och fallenhet för studier, ej heller tillgångar att bestrida en fortsatt skolgång, skulle välja en av de linjer, den klassiska eller den reala, som föra fram till studentexamen och därigenom öppna vida större utsikter för framtiden. Den nya klassen skulle då komma att befolkas, dels av sådana mera bemedlade lärjungar, som sakna tillräcklig fallenhet för studier för att inträda på de andra linjerna, dels av sådana, som visserligen hava tillräcklig fallenhet men sakna tillgångar att bestrida en fortsatt skolgång, dels slutligen av sådana, som sakna både fallenhet och tillgångar. Man tyckes således kunna med visshet förutse, att den nya klassen huvudsakligen skall komma att bestå av sådana lärjungar, som — huru förträffliga de för övrigt än kunna vara — antingen med avseende på studiebegåvning eller med avseende på denna världens goda äro mindre lyckligt lottade. Det särmärke, som klassen redan härigenom ohjälpligen får, förstärkes ytterligare därav, att dess lärjungar redan äro predestinerade att aldrig förvärva den vita mössan och att i framtiden för alltid stanna på samhällets blygsammare platser. Men då har man infört kastväsendet i skolan och brutit mot den idé, som inom skolan sist borde övergivas, jämlikhetens.» I den riksdagsskrivelse, som föranledde tillsättandet av 1899 års läroverkskommitté, uttalades dock i anslutning till 1896 års utskottsuttalande, att vid en uppdelning av läroverket den högre avdelningen icke borde sättas i direkt samband med den lägres högsta årsklass. Inom läroverkskommittén föranledde frågan om anknytningen mellan realskola och gymnasium starka meningsbrytningar; en minoritet anslöt sig till nyss nämnda tremannakommittés tankegång, men flertalet enade sig om den i riksdagsskrivelsen antydda organisationstanken. Den kungliga propositionen till 1904 års riksdag upptog också endast den organisation med 6-årig realskola och på dennas näst högsta klass byggt 4-årigt gymnasium, som på grund av riksdagens beslut förverkligades genom 1905 års läroverkstadga. Diskussionen i denna fråga tystnade emellertid ej, och den fick ny näring i den mån enskilda och kommunala läroanstalter lyckades anordna gymnasieundervisning med endast 3-årig lärogång. Då den så lagda studiegången visade sig kunna leda till avsett resultat, vunno de skäl, som talade för 3-årigt gymnasium på avslutad realskola, mera beaktande. Därtill kom en synpunkt av ideologisk innebörd, som vid tiden för skolkommissionens till-

142 sättande tillmättes stor betydelse: de för olika åldersstadier avsedda skolformerna borde icke i någon del av lärogången arbeta parallellt med varandra utan så vitt möjligt byggas upp den ena ovanpå den andra. Som allmän riktlinje för skolsystemets organisation uppställdes Anders Fryxells ofta citerade ord om »tre olika slags skolor, som böra stå icke bredvid utan över varandra» (se Bet. IV: 1, s. 27). Liksom realskolan borde byggas på avslutad folkskola, så borde också gymnasiet byggas på avslutad realskola. Denna princip var utgångspunkten för skolkommissionens överväganden rörande antalet klasser i realskolan och i gymnasiet: realskolan skulle i sin helhet utgöra grundval för gymnasiet. Då enligt skolkommissionens mening den sammanlagda längden av realskolans och gymnasiets kurs icke finge normalt överstiga sju år, förelåg val endast mellan å ena sidan 3-årig realskola och 4-årigt gymnasium, å andra sidan 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Kommissionen medger, att en fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare än en treårig: »En treårig lärokurs torde under vissa förhållanden lätteligen kunna tänkas leda antingen till gymnasiebildningens försvagande eller ock till lärjungarnas överansträngande . . . Kommissionen vill ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen kursfördelningen lättare låter sig anordnas i ett fyraårigt än i ett treårigt gymnasium. Alldeles särskilt gäller detta de klassiska språken. För ett något så när ingående latinstudium är en treårig gymnasiekurs otillräcklig, vartill kommer, att, vid latinets inträde i första ringen av ett treårigt gymnasium, oövervinneliga svårigheter möta att bereda grekiska och det tredje moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium.» Då skolkommissionen icke dess mindre i sitt val bestämmer sig för 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, så grundas detta val främst därpå, att endast en 4-årig realskola kan bliva »skickad att övertaga den nuvarande realskolans fulla funktioner, både med avseende på bildningsresultat och kompetens». Det är sålunda icke främst ur gymnasiets synpunkt, som skolkommissionen föreslår en så betydelsefull förändring i läroverkets organisation som gymnasiets avkortande med elt år, Kommissionen anser sig kunna förorda det 3-åriga gymnasiet endast under förutsättning, dels att ämnenas antal lämpligen begränsas å de olika bildningslinjerna, dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ändamålsenliga anordningar avlägsnas, särskilt genom åtgärder i syfte att möjliggöra fyra års undervisning i latin. Kommissionens organisationsförslag innebar i själva verket en stark nedskärning av gymnasieundervisningen i moderna språk ävensom införande av latin i realskolans högsta klass, en anordning som skjuter ned linjevalet i realskolan och alltså bryter den av 1904 års riksdag knäsatta principen om realskolans enhetlighet. Redan inom skolkommissionen mötte detta organisationsförslag starka invändningar, som togo sig uttryck i ett särskilt yttrande av ledamöterna

143 Marlin, Samuelsson, Staaff och Söderlindh. Dessa, vilka dock på andra grunder anslöto sig till majoritetens förslag, framhöllo bl. a.: »Den farhågan ligger nära till hands, att ett 3-årigt gymnasium, byggt på en 4-årig realskola, ej skall kunna nå samma resultat som det nuvarande 4-åriga gymnasiet. Enligt vår mening vore ett 4-årigt gymnasium, byggt på 3 realskoleklasser, en från gymnasiets synpunkt i alla avseenden lämpligare organisationsform. Det synes oss självklart, att 1 år i realskolan plus 3 gymnasieår icke äro likvärdiga med 4 gymnasieår. I realskolans högsta klass måste kurserna i många ämnen på grund av den förestående examen avrundas och kunna ej läggas på samma sätt som i en första gymnasiering. Vidare är lärjungematerialet allt för osovrat. Det ligger i sakens natur, att ett bättre resultat kan uppnås i en gymnasiering med efter en gallring av den art, kommissionen tänker sig, sovrat lärjungematerial, med ett enhetligt studiemål och under ledning av bättre kvalificerade lärarkrafter, än vad fallet kan bli i en fjärde realskoleklass. En ytterligare omständighet, som efter vår mening talar för en 4-årig gymnasiekurs, är, att flertalet gymnasier komma att inom sig samla lärjungar från olika realskolor. Ty det är en känd erfarenhet, att ganska rundlig tid åtgår, innan lärjungar, som haft olika lärare och måhända ofta undervisats efter olika metoder och läroböcker, hinna sammanarbetas till en sådan homogenitet, att klassens arbetstakt kan bli normal. Slutligen se vi en brist hos det 3-åriga gymnasiet däri, att latinet, för vars tillfredsställande studium tre år även enligt majoritetens mening äro otillräckliga, måste inträda i den fjärde realskoleklassen, där dess ställning givetvis måste bliva betänkligt svag. Det torde nämligen i många realskolor bliva svårt att anskaffa verkligt kompetenta lärarkrafter i latin. Det kan icke undgås, att man i många fall måste nöja sig med svagt kvalificerade sådana eller rent av alldeles avstå från att lämna lärjungarna det tillfälle till latinstudier, på vilket de ha rättmätiga anspråk. Det bör också i detta sammanhang påpekas, att det krav på en fyraårig kurs i franska, som från så många håll med fog har framställts, genom kommissionens förslag endast i undantagsfall blir tillgodosett. Om den s. k. realskoleklassen bibehölles såsom parallell med den första gymnasieringen och om inträdesprövningen till gymnasiet förlades efter genomgången av realskolans tredje klass, skulle gymnasiet alltjämt kunna bestå såsom fyraårigt.» Bland de myndigheter, som hade att yttra sig över detta förslag, anslöto sig somliga till förslaget om 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, på de av kommissionen anförda skälen. Andra godtogo principen om gymnasiets byggande på avslutad realskola men funno kravet p å 4-årigt gymnasium så oeftergivligt, att de hellre förordade ett system med 3-årig realskola och 4-årigt gymnasium. Sålunda föreslog skolöverstyrelsen, närmare bestämt en majoritet bestående av folkskole- och yrkesskoleavdelningen, att realskolan uppifrån skulle avkortas med en klass och i stället gymnasiet få till sitt förfogande de fyra år, som ur kursfördelningens och undervisningsarbetets synpunkt ansågos önskvärda. Detta innebar givetvis ett försvagande av realskolan, vars konsekvenser närmare belysas i Bet. IV: 3, s. 10 ff. Åter andra funno de anförda skälen såväl för gymnasiets byggande på avslutad realskola som för dess 3-årighet föga bärkraftiga och fasthöllo vid 1904 års riksdagsbeslut i organisationsfrågan. Sålunda ansåg en minoritet

144 inom skolöverstyrelsen, bestående av dess läroverksavdelning, en 4-årig gymnasieorganisation, byggd på realskolans näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de allmänna läroverken. Den på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasieformen kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas även vid allmänna läroverk. Något längre gick generaldirektör Bergqvist i sitt särskilda ytlrande. Även om det för arbetet på gymnasiet vore lyckligast, om det jämväl efter en vidgad linjedelning kunde bibehållas som 4-årigt, ville han dock, under förutsättning av en effektiv förbättring av arbetsmetoderna, förorda, att latingymnasiet gjordes 4-årigt, fotande på realskolans näst högsta klass, och att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggda på realskolans högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades, gärna så, att 3- och 4-åriga gymnasielinjer av samma typ komme till jämförelse vid samma läroverk. En praktiskt förmedlande ståndpunkt intogo även 1924 års skolsakkunniga. De funno principen om avslutad realskola som grund för gymnasiet alltför teoretisk och sammanfattade diskussionen om anknytningen mellan realskola och gymnasium på följande sätt: »Därest en jämförelse mellan ett tre- och ett fyraårigt gymnasium av här ifrågasatt art skall bliva rättvisande, måste det fasthållas, att det kortare gymnasiet icke innebär en kortare lärogång i den högre skolan. Denna har i båda fallen samma längd. Frågan gäller, om det skolår, som i nuvarande läroverksorganisation representeras av sjätte klassen och den därmed parallella första ringen, av samtliga lärjungar skall tillbringas i realskolans avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämna fullfölja sina studier till studentexamen, redan under detta år skola åtnjuta en särskild, på gymnasiets mål inriktad undervisning. En jämförelse måste alltså avse i främsta rummet detta år och de utbildningsresultat, det kan skänka å ena sidan i en sista realskoleklass, å andra sidan i en första gymnasiering. Resultaten av jämförelsen bli givetvis ytterst olika med avseende på de olika ämnena. I latin ger en första gymnasiering mycket, en sista realskoleklass åter, om detta ämne icke skall trängas ned i realskolan, intet; det fyraåriga gymnasiets kurs i latin måste vid treårig gymnasieorganisation i så fall pressas samman inom ramen av tre år. I exempelvis geografi återigen kunna timantal och kursomfattning göras identiska, och skillnaden i arbetsresultat kommer att motsvara allenast den olikhet i undervisningen, som betingas av å ena sidan realskoleklassens, å andra sidan gymnasieringens allmänna förutsättningar. En mellanställning intar ett ämne som modersmålet, där vissa viktiga kursmoment, särskilt övningarna i muntlig och skriftlig framställning, i stor utsträckning måste vara av samma slag, medan exempelvis det litteraturhistoriska studiet i gymnasieringen bedrives efter annan plan och inriktas mot ett högre och avlägsnare mål. Även undervisningen i främmande språk, som ju i stort sett måste fortskrida jämnt från det första undervisningsåret till det sista, röner en påtagligt gynnsam inverkan genom studiets tidigare upplyftande på det gymnasiala planet och inriktande mot gymnasiets högre ställda mål. Givet är också, att de sammanfattningar och återblickar, med vilka i realskolans sista klass kurserna måste avrundas och avslutas, liksom även de direkt för examen avsedda kursrepetitionerna endast i begränsad utsträckning komma gymnasiestudierna till nytta. Man måste räkna med det faktum, att under-

145 visningen i realskolans avslutningsklass icke kan på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gymnasiets berättigade krav, icke kan samtidigt på bästa sätt förbereda en kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori för gymnasiestudier. Om alltså ur gymnasiets synpunkt den högsta realskoleklassen med sitt mera ojämna lärjungematerial och sin karaktär av avslutningsklass med examensmål i närmaste sikte ä r underlägsen en första gymnasiering med dess mera valda och homogena elevmaterial och dess högre studiemål, så är därmed ingalunda sagt, att arbetet i realskolans högsta klass icke skulle vara av värde för gymnasiet. Den kunskap och den mognad, som lärjungarna i denna klass vinna, komma naturligtvis gymnasiets arbete till godo. Men ett år i en första gymnasiering har för gymnasiets speciella syften större värde. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift får disponera även det omstridda året, så kan det rent gymnasiala arbetet utsträckas till fyra år. Detta möjliggör en rationellare fördelning av arbetet, en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt. För det fyraåriga gymnasiet tala alltså framför allt pedagogiska skäl; gymnasiet får mera tid på sig att med lugn planmässighet genomföra sitt krävande utbildningsarbete. Det kan på ett tidigare stadium sammansmälta de i kunskap och erfarenhet olika utrustade lärjungarna till en enhetlig arbetsgemenskap och med lugnare arbetstakt föra dem fram till det föresätta studiemålet. Den rikligare tillmätta tiden medger i större utsträckning det dröjande vid karakteristiska företeelser, som är så värdefullt för studiets fördjupande. Latinundervisningen kan till sitt förfogande få de fyra år, som allmänt erkännas vara erforderliga för att den utan forcering av arbetet skall kunna giva tillfredsställande resultat. Grekiskan behöver icke inträda på timplanen förr än två år efter latinet. Den specialisering av gymnasiestudierna, som skolkommissionen föreslår och av vilken den hoppas så gynnsamma verkningar, kan mera komma till sin rätt och bättre få sin avsedda verkan. Pedagogiskt sett är det fyraåriga gymnasiet alltså att beteckna som avgjort överlägset del treåriga. För det treåriga gymnasiet återigen tala betydelsefulla organisatoriska och praktiska skäl: gymnasiet kan byggas på avslutad realskola; lärjungarnas val av studieriktning kan uppskjutas ett år; deras lämplighet för gymnasiala studier kan vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de elever, som icke ha sina hem inom gymnasieorten, kunna stanna hemma ett år längre. Om alltså det fyraåriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas ett betydande företräde framför det treåriga, så erbjuder ett generellt genomförande av en fyraårig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts till förmån för det treåriga gymnasiet, avse gynnsammare betingelser för realskolan... Särskilt det stora antalet fyraåriga realskolor (mellanskolor) utgör ett starkt skäl för organiserande åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors högsta klass. Jämväl ur de blivande gymnasisternas synpunkt synes här böra framhållas ett skäl, som för en viss kategori är av stor praktisk betydelse: många lärjungar kunna vid treårig gymnasieorganisation stanna i hemmet ett år längre än som är möjligt med en fyraårig gymnasiekurs. Vad detta betyder för hemmets ekonomi och för barnens uppfostran. ligger i öppen dag. Detta för den berörda individen högst betydelsefulla skäl har visserligen en bestämd begränsad räckvidd, i det att det endast avser lärjungar, boende på orter med realskola men utan gymnasium; det berör icke flertalet lärjungar, varken sådana, som bo i städer med gymnasium och som alltså i varje fall stanna i hemmet, eller sådana som bo på rena landsbygden och som måste lämna sina hem redan för att kunna besöka realskola. 10—(17865 IX.

146 Det treåriga gymnasiet har emellertid i detta hänseende genom att det tillmötesgår dessa praktisk-ekonomiska spörsmål ett bestämt företräde framför det fyraåriga. över huvud taget vill det ur här sist anförda synpunkt synas, som om en över hela landet gällande enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda uppoffringar för endera av de båda nu antydda kategorierna av barn. Det fyraåriga gymnasiet vållar vissa lärjungar betydande praktiska och ekonomiska olägenheter, och det treåriga gymnasiet bereder andra lärjungar en utbildning, som enligt erfarenhetens vittnesbörd icke är så god som förhållandena medgiva. Om det synes obilligt, att barn från vissa mindre orter måste vidkännas uppoffringar, som med en för dem bättre tillrättalagd skolorganisation kunde undvikas, så synes det å andra sidan lika obilligt, att barnen från de slörre städerna och från landsbygden skulle få en pedagogiskt mindre tillfredsställande utbildning därför, att skolorganisationen lagts tillrätta för en annan kategori av barn med andra geografiska förutsättningar. I själva verket synes skolorganisationen, om den skall under ifrågavarande förutsättningar tillgodose dessa skilda intressen, icke kunna ordnas efter enhetliga linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassar sig efter de olika orternas faktiska behov.» De sakkunniga funno alltså starka skäl tala för att gymnasiet organiserades dels som 4-årigt, dels som 3-årigt. Frågan i vilken utsträckning de olika gymnasietyperna borde komma till användning på de skilda orterna borde prövas och avgöras i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska svårigheter måste anses vidlåda ett 3-årigt latingymnasium än ett 3-årigt gymnasium utan latin, så borde, om på en ort gymnasielinjer av olika längd ordnades, främst latingymnasiet bliva 4-årigt. Den kungliga propositionen till 1927 års riksdag anslöt sig i det väsentliga till de skolsakkunnigas uppfattning, och organisationen utformades i överensstämmelse därmed. Riksdagen fann de av departementschefen anförda skälen i berörda hänseenden så talande, att den med vissa mindre modifikationer beträffande särskilda orter godtog det i propositionen framlagda organisationsförslaget. I det statliga skolsystemet finnes alltså för närvarande såväl den 3-åriga som den 4-åriga gymnasieformen representerad, den förra förhärskande på realsidan, den senare starkare företrädd på latinsidan. I diskussionen av skolkommissionens organisationsförslag hade även framkastats andra möjligheter än den 7-åriga studiegång, vars fördelning på realskola och gymnasium blivit så ingående dryftad. Förslaget om elt lyceum med obruten studiegång genom sju eller sex årsklasser har i det föregående behandlats. Ett annat förslag avsåg en på realskola och gymnasium fördelad 6-årig lärogång, som med tre eller fyra årsklasser skulle föra fram till realskolans studiemål och med ytterligare tre årsklasser från realskolans högsta eller näst högsta klass till gymnasiets studiemål. E n sådan genom avgångsetapp på mitten bruten lärogång skulle möjliggöras särskilt genom bortrensande av överflödigt lärostoff i läroverket, genom nedflyttande av vissa kursmoment från den högre skolan till folkskolan och genom förbättrande av folkskolans undervisningsmetoder.

147 F ö r s l a g m e d l i k n a n d e i n n e b ö r d h a f r a m f ö r t s ä v e n i 1940-talets d i s k u s sion, d ä r j u särskilt t a n k e n p å en p å 6-årig odifferentierad g r u n d s k o l a b y g g d 3-årig r e a l s k o l a spelat en f r a m t r ä d a n d e roll. T y d l i g t är, a t t m å n g a p å d e n n a 3-åriga r e a l s k o l a t ä n k a sig ett 3-årigt g y m n a s i u m ; g e n o m en s å d a n o r g a n i s a t i o n vore ju p r o b l e m e t o m u n d v i k a n d e av studietidens f ö r l ä n g n i n g löst. F ö r s l a g e t o m en p å r e a l s k o l a och g y m n a s i u m u p p d e l a d 6-årig s t u d i e g å n g b e d ö m e s a v 1924 å r s s k o l s a k k u n n i g a p å följande s ä t t : J Det förra alternativet synes i de framställda förslagen avse att med avkortande av studievägen möjliggöra fasthållande vid både realskolexamens och studentexamens hittillsvarande bildningsmål... I verkligheten komme denna organisation tvivelsutan att leda till ett sänkande av realskolans bildningsmål och därmed till sänkande av bildningsmålet jämväl för det därpå byggda 3-åriga gymnasiet. Skolkommissionen uttalar också om förevarande skolform, att då en 3-årig realskola vore för svag såväl med hänsyn till realskolans särskilda uppgift som ur synpunkten av gymnasiets krav på en säker grundval, den nödgas avvisa en organisation med en 3-årig realskola och ett 3-årigt gymnasium, emedan den vore ägnad att sänka den nuvarande bildningsnivån. Och generaldirektör Bergqvist anser det icke finnas något tvivel därom, 'att en organisation, uppbyggd av en treårig realskola och ett därpå vilande treårigt gymnasium, icke skulle, även om undervisningsplanerna i sovringssyfte reviderades och arbetssättet omlades efter rationella grunder, kunna föra fram till vår nuvarande studentexamen'. Det andra alternativet — 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium anknutet till realskolans tredje klass — avstår från anspråket att förkorta studievägen fram till realskolexamen och begränsar syftemålet till beredande av en 6-årig studieväg fram till studentexamen. I ett hänseende synes detta senare alternativ bereda större möjligheter härför än det första: det undviker att lägga realskolexamen som ett första mål på vägen mot studentexamen. Å andra sidan faller i ögonen, särskilt vid jämförelse med nuvarande läroverksorganisation, att den eftersträvade avkortningen av studietiden här drabbar gymnasiet; inom båda organisationstyperna anknyter gymnasiet till realskolans näst högsta klass, men under det att gymnasiet i nuvarande läroverksorganisation är 4-årigt, skulle del i förevarande alternativa organisationstyp begränsas till 3-årigt. Om man tager i betraktande den arbetsbelastning, som nu utmärker det 4-åriga gymnasiet, särskilt dess båda högsta ringar, inses utan vidare, att där icke särskilda förutsättningar föreligga oövervinneliga svårigheter måste möta att på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt sammanklämma en kurs, motsvarande det 4-åriga gymnasiets kurs, inom ramen av tre skolår.» Skolutredningen. Ordföranden o c h l e d a m ö t e r n a Andra?, Karin Cardell, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander kunna i allt väsentligt a n s l u t a sig till 1924 å r s s k o l s a k k u n n i g a och a n s e sig d ä r f ö r icke b e h ö v a u p p r e p a v a d o v a n s. 144 ff. a n f ö r t s . N å g r a s y n p u n k t e r b ö r a d o c k tillfogas eller u n d e r s t r y k a s . De erfarenheter, s o m efter 1927 å r s r e f o r m gjorts a v det d å i n f ö r d a system e t m e d b å d e 3- o c h 4 - å r i g t g y m n a s i u m , h a b e k r ä f t a t r i k t i g h e t e n a v s t a t s makternas då mera teoretiskt grundade ståndpunkt. De statistiska u n d e r s ö k n i n g a r , s o m s k o l u t r e d n i n g e n företagit b e t r ä f f a n d e

148 studiegång och studieresultat, ge intet alldeles otvetydigt utslag i fråga om det 3- eller 4-åriga gymnasiets företräden. Dels är det undersökta materiaM särskilt för vissa lärjungegrupper begränsat och därför icke t.llräckligt beviskraftigt — i synnerhet gäller dctla om de kvinnliga lärjungarna — dels vha sig förhållandena i vissa fall växla från det ena året till det andra, dels kunna skillnader föreligga i fråga om elevernas studiebegåvning och arbetsförhållanden, som göra det vanskligt att avgöra, i vad mån ett bättre ;ller sämre studieresultat beror på organisationsformen. Men de iakttagna skillnaderna synas dock i det stora hela vittna om en gynnsammare studiegång på det 4-åriga gymnasiet. Arbetsbelastningen, i den mån den kommer till uttryck i antalet undervisningstimmar, visar sig något större på det 3-åriga gymnasiet. Antalet timmar i skolan är nämligen för närvarande för det differentierade stadiet av det 3-åriga gymnasiet på latinlinjen genomgående en timme högre än i motsvarande ringar av det 4-åriga och på reallinjen i näst högsta ringen genomsnittligt tre timmar i veckan högre, medan ringa skillnad föreligger mellan gymnasieformerna i högsta realringen. Vid uppgörandet av vårt förslag till nya timplaner ha vi utjämnat detta förhållande, så att timtalet i skolan blir detsamma i motsvarande ringar av de båda gymnasieformerna. Men det har då visat sig svårt eller omöjligt att i fråga om vissa ämnen nå full likvärdighet mellan 4-årigt och 3-årigt gymnasium. Att detta gäller ett sådant ämne som latin är utan vidare klart. I fråga om matematik på reallinjen är det också uppenbarligen fallet. Här har kursen genom uttunning av vissa moment i första hand anpassats efter det 3-åriga gymnasiet, som är reallinjens huvudform, men dessa moment kunna behandlas fylligare på det 4-åriga gymnasiet, och arbetstempot kan där bli lugnare. Detsamma gäller avgjort ämnet fysik på reallinjen, där det icke går att fullt jämnt balansera kurserna för de båda gymnasieformerna, om man icke vill tillgripa ökad arbetsbelastning i form av längre undervisningstid på det 3-åriga gymnasiet. Man behöver i flertalet ämnen sammanlagt fler timmar vid vägen genom 3-årigt gymnasium, beroende därpå, att kurserna i realskolans avgångsklass icke sammanfalla och icke böra sammanfalla med kurserna i den parallella första ringen av det 4-åriga gymnasiet. En sådan ordning har emellertid endast i några ämnen varit möjlig. Därtill kommer, att lärjungarna på det 3-åriga gymnasiet i större utsträckning komma från skilda skolor och följaktligen ha ojämna förkunskaper och att elevmaterialet i första gymnasieringen är mera sovrat än i realskolans avgångsklass. Alla dessa omständigheter bidraga enligt vår mening till att göra det 4-åriga gymnasiet pedagogiskt överlägset det 3-åriga. Det 4-åriga gymnasiets pedagogiska överlägsenhet är avsevärd. Det gäller ingalunda blott latinet, vars lärokurs ju på det 3-åriga gymnasiet pressas ihop inom den trängre ramen av en treårig kurs. I själva verket vinner varje särskilt ämne på att arbetet redan fyra år före examen kan inriktas på det

149 nya slutmålet: vid den tidpunkt, då första ringen i det 3-åriga gymnasiet sammanföres till gemensamt arbete på gymnasiets krävande uppgift, har andra ringen i det 4-åriga gymnasiet ett helt års samarbete i klassen bakom sig, den är redan sammansvetsad till en effektiv arbetsgemenskap, som kan planmässiga och helt utnyttja de tre återstående årens större mognad för utbildningen. Den längre studiegången i gymnasiet möjliggör också en bättre fördelning av lärostoffet, framför allt så, att mera elementära minnes- och övningsmoment kunna hänvisas till ett lägre stadium och arbetet på de högre stadierna mera helt avses för uppgifter som kräva större mognad. Det 4-åriga gymnasiet är också eftersökt av elever, vilka bo på gymnasieorten och för vilka det alltså är ur praktiska synpunkter mera likgiltigt, om de tillbringa det omstridda skolåret i realskolans avslutningsklass eller i gymnasiets första ring. Allt detta gör det angeläget, att gymnasiet, där de yttre förutsättningarna föreligga, verkligen ordnas efter den pedagogiskt överlägsna undervisningsplanen. Å andra sidan visa föräldrar, som bo på ort med realskola men utan gymnasium, sällan någon tvekan vid valet av gymnasielinje: de föredraga det 3-åriga gymnasiet, som låter dem behålla barnen i hemmet ännu ett år. Det synes icke påkallat att av allmänna organisatoriska eller ideologiska skäl beröva någondera elevkategorien en fördel, som visar sig vara så högt uppskattad. Behovet av 3-åriga och 4-åriga gymnasielinjer på de olika orterna kan emellertid icke en gång för alla fastställas, utan denna fråga måste emellanåt underkastas en omprövning. Sålunda är att förutse ett ökat behov av 3-åriga linjer i den mån som nya möjligheter till utbildning av realskolekaraktär komma att öppnas för landsbygdens ungdom. Det synes utan vidare klart, att dessa successivt framträdande behov böra i erforderlig utsträcknir.g tillgodoses. A andra sidan kommer den starka inflyttningen till större städer och den stora nativitetsökningen i dessa orter att väsentligt öka tillströmningen till gymnasiet av elever från gymnasieorten. Det synes lika klart, att skolan bör bereda dessa elever den lugnare och bättre planerade studiegång, som det 4-åriga gymnasiet möjliggör. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Kameli och Persson ha framlagt sin ståndpunkt i fråga om 3-årigt och 4-årigt gymnasium i följande yttrande. »Skolutredningens förslag, att gymnasiet även framdeles skulle organiseras dels ;om 4-årigt byggt på realskolans näst högsta klass, dels som 3-årigt byggt på avslutad realskola, kunna vi icke biträda. Fördelarna av att gymnasiet får en beträffande antalet ringar enhetlig organisation och bygger på

150 avslutad realskolekurs, äro enligt vår mening så stora, att lösningen av frågan om gymnasiets framtida organisation bör sökas efter denna linje. De skäl, som av skolkommissionen på sin tid anfördes för dess förslag, att realskolan i hela sin utsträckning skulle utgöra grundvalen för ett 3-årigt gymnasium, äro enligt vår mening vägande och ha bekräftats av den erfarenhet, som nu står till buds. Det skulle möjliggöra ett säkrare yrkesval och bidraga till en bättre rekrytering av gymnasiet, om lärjungarna efter den avslutade realskolekursen ställdes inför ett samtidigt val mellan å ena sidan fortsatta studier på gymnasiet eller i fackskola samt å andra sidan en direkt övergång till yrkeslivet. En fördel är givetvis även, att lärjungar, som icke ha sina hem på gymnasieort, utan tidsförlust kunna stanna i hemmet ett år längre före övergången till gymnasium. Även ekonomiska och organisatoriska skäl tala för ett 3-årigt gymnasium. Ur ekonomisk synpunkt är det 4-åriga gymnasiets anordning med första ringen parallell med högsta realskoleklassen ägnad att fördyra såväl realskolan som gymnasiet. Organisationen av gymnasiet underlättas och kommer att te sig enklare och mera överskådlig, om det på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasiet helt genomföres. I vissa andra länder, t. ex. Danmark, är gymnasiet sedan gammalt uteslutande 3-årigt. I det föregående har redogjorts för de statistiska undersökningar, som skolutredningen företagit rörande studiegång och studieresultat på de olika gymnasielinjerna. Det har framhållits, att undersökningarna icke givit något otvetydigt utslag i fråga om det 3- eller 4-åriga gymnasiets företräden. Som totalomdöme kan enligt vår mening sägas, att de resultat, som uppnåtts på de 3-åriga och 4-åriga gymnasielinjerna — varje gymnasieform betraktad som en enhet — framstå som i stort sett likvärdiga. Någon genomgående skillnad i fråga om tiden för lärjungarnas hemarbete på 3- och 4-årig linje utvisas icke av undersökningarna. Timtalet i skolan blir enligt utredningens förslag detsamma i motsvarande ringar i de båda gymnasieformerna, liksom även i realskolans högsta klass och den därmed parallella första ringen i ett 4-årigt gymnasium. Vi finna således övervägande skäl tala för att gymnasiet genomgående anordnas som 3-årigt.» I detta sammanhang böra också omnämnas de försök, som för närvarande göras att genomgå gymnasiets kurs med en endast 2-årig studiegång. Det rör sig här icke om en reguljär studiegång för gymnasiets vanliga lärjungeklientel utan om en lärogång av utpräglad undantagsform, avsedd för mera mogen ungdom med starkt framträdande studiebegåvning och studiehåg. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 juli 1946 framhåller föreståndaren för Lunds privata elementarskola dr N. Kjellman, att i det statliga och statsunderstödda skolväsendet de över medelmåttan begåvade icke beretts möjlighet att erhålla en skolbildning, som bättre än den gängse kunde låta

151 deras studiebegåvning komina till sin rätt. De nödgades deltaga i en klassundervisning, som ej vore avpassad efter deras begåvningsnivå utan efte> de normalt begåvades. Olägenheterna härav framträdde särskilt på gymnasiestadiet. Ungdom av den typ, som nu driver gymnasiestudier per korrespondens och därvid uppnår goda resultat, ofta på utomordentligt kort tid, skulle kunna bättre tillgodoses genom särskilda utbildningslinjer vid statliga eller statsunderstödda läroanstalter. Vid Lunds privata elementarskola funnes för närvarande ordnad en på realexamen med kompletterande studier under nästföljande sommar byggd 2-årig studiegång, som årligen med gott resultat anlitades av många elever. Skolans styrelse träffade nu förberedelser för att från och med höstterminen 1946 inrätta ett 2-årigt gymnasium för särskilt studiebegåvade, avsett att på fyra terminer meddela det 3-åriga gymnasiets kurser. Elevantalet i klasserna borde ej överstiga 15, det önskvärda antalet vore 10—12. Vid linjens planläggning räknades med koncentrationsläsning och ett väsentligt nedsatt antal undervisningstimmar. I vissa ämnen kunde klassen organiseras som studiecirkel. I ämnen med relativt litet timantal borde vid terminens eller läsperiodens avslutning individuell tentamen fordras. Då det vore av vikt, att resultaten av ifrågavarande försök erhölle en rättvis bedömning, anhöll skolans rektor om rätt att under viss period anställa studentexamen med de elever, som genomgått det 2-åriga gymnasiet för särskilt studiebegåvade. Denna ansökan blev den 22 november 1946 av Kungl. Maj:t bifallen. E n liknande ansökan från föreståndaren för Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium att under viss tid få anställa studentexamen med lärjungar, som genomgått en från och med höstterminen 1946 vid läroanstalten nyupprättad 2-årig realgymnasielinje, blev den 6 december 1946 av Kungl. Maj:t beviljad. Som synes är det här icke fråga om en normal skolform för gymnasiets vanliga lärjungetyp utan om en undantagsform för ungdom med utpräglad studiebegåvning. Särskilt borde man få räkna med en typ av mognare ungdom, som först efter den vanliga tiden för övergången till gymnasium kommer till klarhet om sin studiehåg. Som utredningen i annat sammanhang framhållit, är det att förutse, att denna elevtyp i framtiden kommer att bli fåtaligare, men dess påtagliga värde för vårt kulturliv gör det dock angeläget, att särskilda ordningar träffas för dessa begåvningars tillvaratagande på bästa sätt. Det statliga studieunderstödssystemet gör det numera möjligt även för ungdom med svag ekonomi att bedriva högre studier vid enskilda läroanstalter, vilka såsom de ovan nämnda vilja skapa en särskild lärogång för att tillgodose ifrågavarande behov. Icke dess mindre kunna vägande skäl anföras för att även någon statlig anstalt tager sig an den ungdom, varom här är fråga, och prövar nya vägar för att tillmötesgå dessa särskilda stu-

152 diebehov. Vi erinra om de anstalter, som i Norge träffats för att bereda begåvad landsbygdsungdom för dess behov särskilt avpassade studievägar fram till studentexamen: 4-åriga landsgymnasier och 6-åriga vintergymnasier, vilka visserligen bygga på en lägre grundval än realskolan men vilka i motivering och syfte visa stark släktskap med här föreslagna skolformer. I verkligheten är det en liknande tanke, som falt uttryck i en inom riksdagens andra kammare väckt motion (1944: 18). Motionärerna utgå från behovet av stödåtgärder för att underlätta tillträdet till högre skolundervisning för därtill lämpade barn från ekonomiskt svagt ställda familjer i hela riket, landsbygden såväl som städer och skolorter. För alt tillgodose dessa utbildningsbehov skulle erfordras en ny skolform, och motionärerna tänka sig, att man här skulle kunna anknyta till folkhögskolan i form även »specialkurs» eller ett »specialgymnasium» såsom överbyggnad på folkhögskolans nuvarande kurser och förlagd till någon eller några av våra nu existerande folkhögskolor. Specialgymnasier av detta slag skulle kunna tillgodose de senväckta studiebegåvningarnas utbildningsbehov och skapa en kanal mellan det fria och frivilliga folkbildnings- och studiearbetet och den reguljära högre skolundervisningen. Riksdagen förklarade sig i sin skrivelse i anledning av motionen (nr 368) icke vara övertygad om lämpligheten av att anknyta dylika gymnasieår till folkhögskolorna, men önskade en utredning och anhöll, att Kungl. Maj:l måtte uppdraga åt skolutredningen att verkställa utredningen. Sedermera har Kungl. Maj:t överlämnat riksdagens skrivelse i detta avseende till skolutredningen för att tagas i beaktande i samband med dess utredningsuppdrag. Det uppslag, som här givits, är ulan tvivel värt att beaktas med tanke på de ungdomar, som av ena eller andra skälet falt sin högre skolutbildning uppskjuten. Den betydande utvidgning, som det statliga underslödssystemet under de allra senaste åren undergått, gör emellertid behovet av åtgärder i lörevarande syfte mindre starkt. Men under alla förhållanden är det tydligt, att en dylik organisationsförändring kan befaras medföra djupgående konsekvenser för folkhögskolans egen utveckling och att förslaget därför bör göras till föremål för grundligt övervägande. Folkhögskolan i sin nuvarande form synes vara allt för värdefull, för att den skulle utan starka skäl ombildas på ett sätt, som skulle kunna helt ändra dess karaktär. Skolutredningen vill i nuvarande läge, innan de redan igångsatta försöken visat sina resultat, icke framlägga konkreta förslag till lösande av förevarande fråga men kan icke underlåta att påpeka, att vid August Abrahamsons stiftelse på Nääs, vars möjligheter för närvarande endast delvis utnyttjas, enastående förutsättningar föreligga för skapande av ett statligt internat med särskilda pedagogiska uppgifter, bland vilka det här berörda synes böra i första rummet komma i fråga.

153 2. Gymnasiets gräns uppåt. Efter diskussion av realskolans uppgift som särskild skolform uttala 1924 års skolsakkunniga som sin uppfattning, att realskolan under rådande förhållanden är en nödvändig skolform. »Den må reduceras till sin omfattning, den må byta namn eller dölja sig utan benämning i undervisningsplanen, det mellanled mellan folkskola och gymnasium, som den representerar, kommer man icke ifrån i skolsystemet.» Om ordet folkskola fattas i den här avsedda betydelsen av grundskola, torde riktigheten i detta uttalande icke kunna bestridas. Men erkännes detta, så följer därav som en ofrånkomlig slutsals, att man i skolsystemet alltid måste räkna också med det mellanled mellan realskola och högskola, som nu kallas gymnasium. Hur åter detta mellanled skall utformas, därom ha framkommit mycket olika meningar. Medan diskussionen om gymnasiets avgränsning nedåt i det hela har inskränkts till frågan, om skolformen skall byggas 4-årig på realskolans näst högsta eller 3-årig på dess avslutningsklass, så ha rörande gymnasiets avgränsning uppåt framförts många skilda förslag, som syfta till att ge detta mellanled en från den nuvarande helt avvikande karaktär. I regel tankes gymnasiets övre gräns markerad av högskolemognaden: gymnasiet för sina elever fram till högskolans tröskel. Gränsen mellan dessa båda utbildningssladier är emellertid icke självklar, den kan dragas olika. Sålunda är i Förenta staterna en väsentlig del av den allmänbildande undervisning, som meddelas i svenska gymnasier, förlagd till »college». Gränsen mellan läroverket (High School) och högskolan (College) är så dragen, att de två första åren vid ett college ungefärligen motsvara de två högsta ringarna i ett svenskt gymnasium. I Sverige fanns i äldre tider över huvud ingen bestämd gräns dragen mellan gymnasium och universitet. Gymnasiet kunde meddela en undervisning som föga skilde sig från universitetets, och detta mottog även elever i ganska späd ålder. För inskrivning vid universitet krävdes visserligen en inträdesexamen, men de akademiska myndigheterna hade stor frihet och kunde under vissa villkor taga in elever med mycket blygsam förbildning. Efter ett år 1828 avgivet förslag av »stora uppfostringskommitlén» skedde en reglering av universitetens elevintagning, men först genom den kungliga stadgan av 11 april 1862, som trädde i kraft år 1864, organiserades en fast »anknytning» i modern mening mellan gymnasium och universitet. Inträdesexamen vid universitetet avskaffades, avgångsexamen vid gymnasierna gjordes obligatorisk för dem som ämnade driva akademiska studier, och godkänd sådan »mogenhetsprövning» föreskrevs berättiga till inskrivning vid universitet. De akademiska lärarna tillerkändes dock fortfarande en viss kontroll över den examen, som lämnade tillträde till universitetsstudier: gymnasiets mogenhetsprövning skulle övervakas och ledas av censorer, som ägde rätt att underkänna en av lärarna godkänd examen.

154 Därmed var alltså anknytningen mellan gymnasium och universitet enhetligt ordnad: den akademiska undervisningen byggde omedelbart på gymnasiets; kurserna gingo icke om lott men lämnade heller intet mellanrum att utfyllas genom särskild undervisning. Till universiteten ha sedermera sällat sig utbildningsanstalter av skilda slag, vad läroverksstadgorna kallat högre tillämpningsskolor, vilka uppställa samma inträdesvillkor, alltså bygga sin undervisning på avslutad gymnasiekurs. I det följande sammanfattas efter föredöme av bl. a. 1918 års skolkommission för enkelhetens skull dessa på gymnasiet byggande utbildningsanstalter, i tillämpliga fall även exempelvis folkskoleseminariernas 2-åriga linjer, under beteckningen högskolor. Frågan om gymnasiets förhållande till högskolorna var under de närmast följande årtiondena knappast föremål för diskussion. När 1899 års läroverkskommitté föreslog en uppdelning av läroverket på realskola och gymnasium, så föll det självklart på gymnasiets lott att föra läroverkens elever fram till högskolornas tröskel. Denna uppgift ansågs i själva verket vara förenklad och liksom renodlad genom läroverkets uppdelning: »I den av kommittén föreslagna organisationen erhålla det lägre och det högre stadiet skilda bildningsuppgifter», säger 1899 års läroverkskommitté. »Realskolan har uteslutande till ändamål att bibringa allmän bildning, gymnasiet är alltigenom planlagt i syfte att grundlägga vetenskaplig bildning.» I denna anda utformades också 1905 års undervisningsplan. I detta hänseende synes under de följande årens livliga diskussion i gymnasiefrågan ingen starkare omsvängning i opinionen ha inträtt. När den utredning rörande gymnasiets omorganisation, som år 1912 påbörjades inom läroverksöverstyrelsen, omsider ledde till vissa förslag till linjedelning, hade sålunda dessa en självklar utgångspunkt i gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor och i första rummet för fortsatta studier vid universitet och högskolor. För skolkommissionen, vars uppdrag gick ut på en genomgripande omorganisation av läroverken, var anknytningen mellan gymnasiet och högskolorna från början ställd utom all fråga. Gymnasiets uppgift att förbereda sina elever för högskolestudier fick redan i departementschefens direktiv för kommitténs arbete till och med en starkare betoning än förut: »Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande. Gymnasialreformen måste inriktas på en rikare linjeuppdelning, därvid visserligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvinner, men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar.» Om skolkommissionen sålunda knöt gymnasiet med dess olika linjer än fastare till de skilda högskolorna, så förbisåg den därför icke kravet på en högre kvalificerad allmänbildning såsom resultat av gymnasiestudierna:

155 »det måste blott fasthållas, att detta krav endast i mera begränsad omfattning kan förverkligas, om nödig fasthet och fördjupning på de väsentliga punkterna av det för ynglingen eller flickan utstakade sludieområdet skola kunna ernås. En viss studiekoncentration å gymnasiestadiet kräves jämväl av hänsynen till gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rummet för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Lika sant som det är, att högskoleutbildningen för att kunna fylla sin uppgift måste bygga på ett visst mått av allmänbildning, lika ovedersägligt är det, att högskolestudierna såsom en förutsättning kräva grundliga förstudier i de ämnesgrupper, vilka särskilt ingå såsom grundstommar i högskolornas olikartade fackliga utbildningsområden. Därjämte bör alltid fasthållas, att endast en relativ koncentration och fördjupning av de högre skolstudierna kan fostra till den andliga mognad och förmåga av fruktbringande självstudier, som är den kanske viktigaste förutsättningen för högskoleutbildningen.» Den av skolkommissionen föreslagna lösningen av linjedelningsproblemet visar sedan, hur gymnasiets organisation och undervisningsplan i enskildheterna läggas till rätta främst med hänsyn till förutbildningen för högskolestudierna. Denna skolkommissionens stränga och i detalj gående anknytning avgymnasiet till högskolorna framkallade emellertid en bestämd reaktion från skilda håll. Reaktionen mot skolkommissionens förslag riktade sig dels mot den planerade differentieringen av gymnasiet och dess enskildheter, dels mot den förordade organisationen i dess helhet och då främst mot anknytningen uppåt. Den förra frågan kommer att behandlas i samband med gymnasiets linjedelning, den senare måste upptas här. Även om anknytningen mellan gymnasium och högskolor varit mindre utsatt för diskussion än den mellan realskola och gymnasium, för att icke tala om den mellan folkskola och realskola, så har dock både gymnasiets plats i skolsystemet och dess närmare utformning med hänsyn till den följande yrkesutbildningen satts i fråga. Diskussionen har visserligen förryckts genom att den sekundära frågan om studentexamen, alltså om slutredovisningen för gymnasiets kunskapsförvärv, skjutits i förgrunden, men av många har dock själva huvudfrågan, om gymnasiets uppgift som i främsta rummet grundskola för högskolorna, klart fattats i sikte. Det har framhållits, att den genom studentexamen vitsordade kompetensen varit illa avvägd, att den föga passat vare sig som grund för högskolestudier eller som utrustning för det praktiska livet. Medan flertalet av dem som yttrade sig över skolkommissionens förslag utan särskild diskussion godtog kommissionens ståndpunkt beträffande gymnasiets uppgift och mål och sålunda utgick från förutsättningen av en i det hela oförändrad studentexamensnivå, sökte ett fåtal andra, vilka avskilda skäl funno kommissionens förslag oantagbart, anvisa nya utvägar för gymnasieproblemets lösning. En för dessa yttranden gemensam utgångspunkt var den ur det före-

156 gångna meningsutbytet vunna övertygelsen, att gymnasiets organisation icke kunde bringas i ändamålsenlig ordning genom smärre jämkningar och detaljändringar i skolkommissionens förslag. Denna starkt sönderkritiserade plan måste innehålla något fundamentalt missgrepp, något grundfel i själva konstruktionen, som omöjliggjorde en rimlig lösning. Det gällde att först klarlägga detta konstruktionsfel och avlägsna det; sedan kunde man skrida till organiserandet av ett nytt gymnasium med utsikt att funna en tillfredsställande lösning av de många och vanskliga problemen. Kardinalfelet i organisationen skulle enligt dessa kritikers mening ligga just i gymnasiets anknytning till högskolorna, i tvånget för läroverken att förbereda sina elever för vetenskapliga studier på skilda områden. Det befriande greppet skulle bestå i att gymnasiet lösgjordes från detta tvång: dess utbildning måste upplösas i sina bägge grundfaklorer, uppgiften att meddela allmänbildning måste radikalt skiljas från uppgiften att förbereda för högskolestudier. På det sättet finge läroverket fria händer alt bättre tillgodose alla intressen, studietidens förlängning undvekes, och studierna kunde ändå fördjupas för den, som därav vore i verkligt behov. I och för sig skulle väl det så ställda problemet kunna lösas genom en sådan vertikal klyvning av gymnasiet, att den allmänbildande uppgiften anförtroddes åt en särskild linje och förberedelsen för högskolestudierna åt andra linjer, som då måste på ändamålsenligt sätt differentieras. Detta skulle emellertid förutsätta elt tidigt val mellan den längre studievägen genom gymnasium och högskola och den kortare genom enbart gymnasium. De mera klart utformade förslag, som framkallades av skolkommissionens organisationsplan, synas alla gå ut på en horisontal uppdelning avgymnasiet: en lägre avdelning tankes fullfölja realskolans allmänbildande arbete och föra dess slutnivå upp till ett högre plan, motsvarande den gamla sjätte övre eller sjunde nedre klassen; sedan övertar en högre avdelning den förberedande fackutbildningen, som direkt anknytes till högskolorna och helt anpassas efter dessas krav. I fråga om utformningen i enskildheterna gå emellertid förslagen starkt i sär. En utförlig redogörelse för de olika organisationsplanerna ge 1924 års skolsakkunniga (s. 203 ff.). Här kan endast lämnas en kort översikt av de framkomna förslagen. överdirektören P. G. Laurin avvisade skolkommissionens förslag främst därför att det förlängde skoltiden. Denna borde icke förlängas utan tvärtom förkortas. Ungdomen sutte för länge på skolbänken; den behövde tidigare komma ut i självständigt arbete. Om studentexamen finge vara endast en avgångsexamen från läroverket, och en genom en kurs av propedeutisk art förberedd särskild inträdesexamen, förslagsvis kallad preliminärexamen, avlades för tillträde till universitetet och andra högre bildningsanstalter, om vidare studentexamen avlades ett år före preliminärexamen och denna vid samma ålder som den nuvarande studentexamen, lå skulle den egentliga

157 skoltiden förkortas med ett år. Ämneskoncentrationen i den ettåriga kursen för preliminärexamen skulle vara mycket stark och studierna ordnas så, att de ställde stora krav på lärjungarnas begåvning, flit och förmåga av självständigt arbete; de borde mera ha karaktär av universitets- än skolstudier. Ämnena skulle bestämmas efter de tilltänkta högre studiernas art: för den som till exempel ville ägna sig åt matematisknaturvetenskapliga studier vid universitet borde preliminärexamen omfatta endast matematik, fysik och kemi. Med så ordnade studier borde i den ettåriga kursen medhinnas pensa, för vilka skulle fordras flera år i läroverket. Preliminärexamen skulle avläggas vid läroverk, som fått dimissionsrätt, inför censorer, som representerade högskolan, och borde vara en verklig examen rigorosum, så att de för studier obekväma finge svårt att slinka igenom. Under vissa villkor borde preliminärexamen få avläggas utan föregående studentexamen. Genom införandet av preliminärexamen såsom inträdesexamen till högskolorna finge läroverket frihet att bestämma sina kurser och ordna sin undervisning utan andra hänsyn än till uppgiften att giva lärjungarna viss högre bildning, d. v. s. allsidig träning av deras andliga krafter. Förlusten av sista skolåret kompenserades i väsentlig mån av att examensdrillen, som nu toge en så väsentlig del av skoltiden i anspråk, fölle bort; i den mån kurserna till studentexamen dock komme att sättas lägre än nu, uppvägdes detta därav, att skolarbetet bleve mindre jäktat och därför mera fruktbringande för lärjungarnas utveckling och bildning. Trots kursernas sänkning komme därför den allmänna bildningsnivån att höjas.

E n l i k n a n d e t a n k e g å n g f r a m f ö r d e s a v r e k t o r n vid Lidingö s a m s k o l a L. Andersson.

Räddningen undan den för långt drivna specialiseringen vore en enda gemensam linje, möjligen med två dock i mindre grad än nu skilda latin-realavdelningar. Enhetsskoletanken borde utsträckas att gälla även gymnasiet, samma allmänbildning givas åt varje svensk student. Studentexamen skulle under dessa förutsättningar kunna avläggas ett år tidigare än nu, och det därmed vunna året användas till specialutbildning för den valda levnadsbanan; denna högskolestudierna förberedande utbildning skulle kostnadsfritt meddelas vid gymnasierna, och högskolorna skulle befrias från annars nödvändiga preliminära kurser. E n l i g t d e n n a t a n k e g å n g s k u l l e alltså g y m n a s i e t a v s l u t a s ett å r tidigare ä n enligt g ä l l a n d e o r d n i n g o c h det v u n n a året a n v ä n d a s till s ä r s k i l d förutb i l d n i n g för h ö g s k o l e s t u d i e r . Litet v a g a r e u t f o r m a d e s t a n k e n a v professor C. G. B e r g m a n i L u n d : Om man löste gymnasierna från deras beroende av universitetet, kunde gymnasiets läroplan göras upp med endast det målet för ögonen att meddela en högre allmänbildning utan splittring på ett flertal linjer. Studentexamen kunde ersättas med betyg från gymnasiets högsta klass och avgång ske utan vidare ceremonier. Det tidsödande repelitionsarbete, som tyngde undervisningen i gymnasiets högsta ring, kunde i väsentlig grad bortfalla, varigenom kunde vinnas antingen ett fördjupande av studierna eller, kanske hellre, ett förkortande av lärotiden. För studierna vid högre läroanstalt komme väl då i allmänhet att krävas en inträdesprövning, som kunde göras till en verklig prövosten på vederbörandes studiebegåvning för det särskilda facket. H u r stor f ö r k o r t n i n g m a n s k u l l e k u n n a v i n n a a n g e s icke b e s t ä m t . E t t formligt p r o g r a m för e n s k o l r e f o r m f r a m l a d e s a v b o r g m ä s t a r e n A. M u n c k af R o s e n s c h ö l d :

158 Skolorganisationen borde sörja för att strömmen av studenter så vitt möjligt leddes utanför högskolorna. Studietiden till studentexamen borde förkortas och för tillträde till högskolor fordras en särskild förberedelse. Mellanskolan, som tankes 4-.årig, skulle avslutas med en för alla gemensam skriftlig och muntlig examen, realexamen, vilken på visst sätt kvalificerad skulle berättiga till inträde i gymnasiet. Det treåriga gymnasiet skulle organiseras på en linje med begynnande linjedelning i form av bortoch tillval. Studentexamen, med förenklad censorsinstitution, skulle vara skriftlig och muntlig, kontrollen över kunskapsfordringarnas upprätthållande förläggas icke endast till examensdagarna. Den vita mössan och studentromantiken kunde bibehållas. För inträde vid högskolor skulle fordras genomgående av en ettårig som överbyggnad på studentexamen vid de allmänna läroverken anordnad högskolekurs, som med fullt genomförd linjedelning och friare undervisning förmedlade övergången till universitetsstudier. Undervisningsplanerna skulle utan störande inverkan av andra faktorer läggas tillrätta med direkt tanke på fortsatta vetenskapliga studier. Kursen skulle avslutas med skriftlig och muntlig examen, den senare inför akademiska censorer. I ett till överstyrelsens u t l å t a n d e fogat särskilt y t t r a n d e ifrågasatte u n d e r v i s n i n g s r å d e t N. F r e d r i k s s o n , om icke s t u d e n t e x a m e n b o r d e b o r t t a g a s och i n t a g n i n g e n a v s t u d e r a n d e vid universitet och h ö g s k o l o r r e g l e r a s gen o m i n t r ä d e s p r ö v n i n g a r i de ä m n e n , s o m för s t u d i e r n a s f o r t s ä t t a n d e i d e n ena eller a n d r a r i k t n i n g e n vore av särskild betydelse. För avgångsbetyg från gymnasiet borde ej fordras studentexamen av alla, vare sig de ämnade fortsätta vid högskola eller ej; ej heller borde avgångsexamen från gymnasiet under alla omständigheter vara nödvändig för tillträde vid universiteten. Det borde ock övervägas, huruvida icke gymnasierna skulle kunna erhålla större frihet att ordna sin undervisning och studierna möjligen förkortas till tre år. Om gymnasierna befriades från det störande inflytandet av studentexamen och undervisningen omlades på ett med hänsyn till studiearbetet mera ändamålsenligt sätt, skulle måhända den allmänna utbildning, som med genomgången av gymnasiet numera vanligen åsyftas, kunna uppnås på denna tid. De strängare kunskapskrav, som möjligen i vissa ämnen borde gälla för inträde till universitetens olika fakulteter eller vissa högskolor, borde kunna tillgodoses genom grundligare arbete under gymnasietiden eller efteråt på egen hand. L ä n s s t y r e l s e n i H a l l a n d s l ä n f ö r o r d a d e en g r u n d l i g u n d e r s ö k n i n g a v själva f r å g a n o m h u r långt den g e m e n s a m m a a l l m ä n b i l d n i n g e n b ö r s t r ä c k a sig och n ä r den m e r specialiserade u t b i l d n i n g e n för vissa l e v n a d s b a n o r b ö r vidtaga. Skolan finge icke förbli förnämligast en preparationsanstalt för högskolestuderande. Det vore vida riktigare och mera överensstämmande med tidsutvecklingen att låta skolan hava sitt eget viktiga mål i att meddela en lagom avvägd medborgerlig allmänbildning. Studietiden till studentexamen kunde antingen sammanpressas till 11 å r eller ock göras än kortare, varvid dess avslutning givetvis finge lägre värde än nu. »I senare fallet kan man tänka sig en lämpligt avvägd allmänbildande avslutningsexamen, som kunde avläggas efter en normal studietid av inalles exempelvis 10 år och således i värde överträffade såväl den nuvarande realskolexamen som ock till följd av den längre tiden inom läroverket (länsstyrelsen förutsätter fyraårig grundskola) jämväl den av kommissionen ifrågasatta realexamen. — Efter en dylik allmänbildande avslutningsexamen, vilken borde meritera till ett stort antal befattningar,

159 för vilka nu studentexamen alldeles onödigt kräves, skulle följa ett antal speciella; fortbildningskurser, avsedda att ytterligare förbereda för inträde vid universitet och högskolor av skilda slag. Längden av dessa kurser, som borde vara starkt koncentrerade och endast innefatta ämnen av otvivelaktig vikt för fortbildningen, skulle givetvis växla efter behovet. I vissa fall borde en ettårig kurs vara tillfyllest. I andra fall torde kursen behöva vara tvåårig.» Mera b e s t ä m d a k r a v p å en n e d s k ä r n i n g a v l ä r o v e r k e t s k u r s m e d t v å å r ställdes a v b o r g a r r å d e t O s c a r L a r s s o n .

allmänbildande

Både studentexamen och realskoleexamen borde i sin nuvarande form slopas och i stället en allmän medborgerlig examen inrättas, som utgjorde en god förutsättning för medarbetarskap på alla områden, där det behövdes en intellektuell träning utöver den av folkskolan lämnade, men som icke hindrade den unge från att kasta sig in i vilket praktiskt yrke som helst. Denna examen skulle bliva ett slags förbättrad mellanskoleexamen och avläggas ungefär vid slutet av andra ringen. Högskolornas krav på förutbildningen finge sedan tillgodoses genom propedeutiska kurser; denna förberedande specialutbildning finge emellertid på intet sätt förrycka den allmänna medborgerliga examen. Den föreslagna organisationen skulle komma att bättre tillgodose även högskolornas intressen än den nuvarande ordningen; mångläseriet skulle kunna radikalt avskaffas, då kurserna hade ett enda syfte, att vara en förskola för vetenskapliga studier, och studiesättet skulle kunna läggas friare. Den skulle också bättre tjäna det praktiska livets krav, i det den föreslagna allmänt medborgerliga examen vore något mer kvalificerad än den nuvarande realskoleexamen men ej som denna behövde ta upp konkurrens med en ovanför liggande kvalificerad examen. E n l i k n a n d e o r g a n i s a t i o n åsyftade s a n n o l i k t r e k t o r Gösta Ekelöf i en u p p s a t s , d ä r p r o b l e m e t företrädesvis sågs u r de p r a k t i s k a u n g d o m s s k o l o r n a s och det p r a k t i s k a arbetslivets s y n p u n k t . »Det allmänna läroverket bör befrias frän sitt beroende av universiteten och andra högskolor och få sitt bildningsmål avpassat efter sin nuvarande väsentligaste uppgift' att skänka en högre efter det nutida praktiska livets behov avpassad allmänt medborgerlig bildning . . . . Det allmänna läroverket bör som högre allmänt medborgerlig skola uppdelas i en treårig mellanskola (realskola) och ett två- högst treårigt gymnasium, utan starkare differentierad linjedelning . . . . För att tillgodose universitets- och högskoleutbildningens speciella allmänbildningskrav bör •— efter läroverkens avgångsexamen (mogenhetsexamen utan den nuvarande studentexamens rigorösa karaktär) anordnas särskilda studentkurser med mer eller mindre speciell inriktning och förlagda till vissa av våra större läroverk.» S o m av d e n h ä r l ä m n a d e ö v e r s i k t e n f r a m g å r h a de s i n s e m e l l a n m y c k e t olika förslagen det g e m e n s a m t , a t t d e n d i r e k t a a n k n y t n i n g e n m e l l a n l ä r o verk och h ö g s k o l a b r y t e s . T r o t s a t t m o t i v e r i n g e n i vissa a v s e e n d e n ä r väsentligt olika, så synes dock i n o m i f r å g a v a r a n d e m e n i n g s r i k t n i n g a r en viss e n h ä l l i g h e t r å d a d ä r u t i n n a n , att g y m n a s i e t s m å l satts för högt, a t t dess u p p gift alltför m y c k e t b e s t ä m t s a v h ö g s k o l o r n a s b e h o v s a m t a t t d e egentliga s k o l s t u d i e r n a b o r d e avse a l l e n a s t en m e d b o r g e r l i g a l l m ä n b i l d n i n g och avslutas tidigare m e d en e x a m e n i b l y g s a m m a r e f o r m e r ä n d e n n u v a r a n d e studentexamen. Läroverkets allmänbildande undervisning borde avslutas, i n n a n s t u d e n t e x a m e n s n i v å u p p n å s , o c h e n s ä r s k i l d f ö r u t b i l d n i n g för h ö g '

160 skolestadiet i n s k j u t a s m e l l a n l ä r o v e r k e t o c h h ö g s k o l o r n a s egentliga facku t b i l d n i n g . D ä r e m o t gå förslagen i s ä r b e t r ä f f a n d e d e n t o t a l a studietidens fördelning p å d e skilda s k o l f o r m e r n a o c h i c k e m i n s t b e t r ä f f a n d e d e n särskilda f ö r u t b i l d n i n g e n för h ö g s k o l o r n a , dess l ä n g d , a n o r d n i n g och avslutning. D e n t a n k e s 1-årig eller 2-årig, f ö r l a g d till vissa g y m n a s i e r eller till respektive h ö g s k o l o r , a v s l u t a d m e d a v g å n g s e x a m e n f r å n l ä r o v e r k e t eller m e d i n t r ä d e s e x a m e n vid h ö g s k o l o r n a . Dessa olika förslag u n d e r k a s t a s av 1924 års skolsakkunniga en k l a r g ö r a n d e a n a l y s . A r g u m e n t e r i n g e n för e n g e n o m g r i p a n d e g y m n a s i e f o r m sammanfattas så: Förespråkarna för läroverkets avkortande särskilja nämligen gärna inom gymnasiets lärjungeskara tvenne bestämt skilda kategorier: å ena sidan de lärjungar, som efter avlagd studentexamen utbilda sig vidare vid högskolor, å andra sidan de lärjungar, vilka i gymnasiet endast förvärva en högre och vidsträcktare allmänbildning än den realskolan kan meddela och vilka sedan gå ut i det praktiska livet. För båda dessa kategorier vore de långa, i studentexamen utmynnande gymnasiestudierna mindre lämpliga: de blivande högskolestudenternas förutbildning tillgodosåges bättre genom propedeutiska kurser, enkom tillrättalagda efter det sedan följande fackstudiets behov, och för dem som efter studentexamen gå direkt ut i förvärvsarbete vore den alltför omfattande gymnasieutbildningen till ringa eller ingen nytta eller rent av till hinders, i det den minskade deras förmåga att anpassa sig efter det praktiska livets krav. Båda kategorierna skulle vara bättre betjänta med ett kortare läroverk. som avslutades tidigare och sålunda förr gåve tillfälle till specialstudier eller praktiskt yrkesarbete. För dem som gå direkt ut i livet skulle en dylik ordning innebära en ren vinst på ett eller flera år, för högskolestudenterna skulle den tidigare inriktningen på fackstudiet möjliggöra större planmässighet i arbetet, i vissa fall möjligen också någon tidsvinst. Frågan ses emellertid icke endast ur ren utilitetssynpunkt; även pedagogiska och organisatoriska skäl anföras. Argumenteringen utgår därvid gärna från den olösliga konflikt, som förmenas råda mellan gymnasiets hittillsvarande båda uppgifter att meddela dels en högre allmänt medborgerlig bildning, dels de grundläggande vetenskapliga insikter, som vid högskolorna vidare utbildas. Då det icke vore möjligt alt inom en och samma läroanstalt tillgodose denna dubbla uppgift, borde läroverkets arbete inriktas på att meddela allenast den högre allmänbildning, som krävdes på skilda praktiska levnadsbanor och som vore en oundgänglig förutsättning även för högskolestudier. En dylik rationell begränsning av gymnasieundervisningens mål skulle möjliggöra en avkortning av läroverket, vars organisatoriska problem därigenom skulle i hög grad förenklas, i det att varje mera specialiserad linjedelning bleve obehövlig. Då avgångsbetyg från det sålunda avkortade läroverket icke skulle berättiga till inträde vid högskola, komme ej längre samma behov av en strängt kontrollerad avgångsexamen att föreligga, och därmed skulle det starka tryck, som studentexamen nu utövade på skolan, lättas, kravet på minneskunskaper kunde minskas och större möjlighet beredas att tillämpa ett friare och för lärjungarnas personlighetsutveckling mera främjande arbetssätt. Studentexamen kunde i sin nuvarande form avskaffas, den speciella studentexamensromantiken skulle bringas ur världen, den alltför starka lockelsen till studentexamen skulle därmed försvinna, och en ändamålsenlig begränsning av tillströmningen till de s. k. lärda banorna bleve därigenom möjlig. Denna tankegång återfinnes i många uttalanden till förmån för läroverkets beskärande: »Dualismen i gymnasiets bildningsuppgift måste bort. Här måste en verkligt

161 radikal operation företagas. Gymnasiet måste i stort sett avstå från sin uppgift som förberedande fackskola till universitetet och allvarligt ta fasta på att meddela en högre allmänt medborgerlig bildning. Studentexamen skulle i sä fall kunna avläggas ett år tidigare än nu. Efter densamma skulle följa en till läroverken förlagd ettårig kurs med friare studier i ett fåtal ämnen, direkt avsedd att förmedla övergången till universitet och högskolor.' Mot d e n n a t a n k e g å n g göra 1924 å r s s k o l s a k k u n n i g a u r olika s y n p u n k t e r a l l v a r l i g a e r i n r i n g a r . S k ä l e n m o t d e n föreslagna »kategoriklyvningen» s a m m a n f a t t a s p å följande sätt: Svårigheten att på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt genomföra en kategoriklyviing i gymnasiet har ytterst sin grund i de framlagda förslagens organisatoriska förutsättningar. När man på 1890-talet yrkade på »införandet av en allmänt medborgerlig examen, beräknad att avläggas av dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska livet», så förlades övre gränsen för den lärogång, som skulle skänka den önskade allmänna medborgerliga bildningen, till en nivå tre år under studentexamen. De nu aktuella yrkandena innebära ett upptagande av denna tanke men med höjda krav på den allmänna medborgerliga bildningen. Om 1899 års läroverkskommitté ined hänsyn till samhällslivets och näringarnas stigande behov av ökad allmän borgerlig bildning ville skapa ett nytt bildningsskikt mellan de båda, som betecknades av den avslutade folkskolan å ena sidan och studentexamen å den andra, så vill man nu skapa ännu ett bildningsskikt, högre än realskolexamens men lägre än studentexamens och i skolorganisationen markerat genom en examen på en nivå, motsvarande andra eller tredje gymnasieringens. Det är ur detta högre ställda allmänbildningskrav, som svårigheterna härflyta. Genom att förlägga läroverkets avslutningsexamen så nära inträdesexamen till högskolan utan att låta den sammanfalla med denna klyver man gymnasieutbildningen i två delar, av vilka vardera måste göra anspråk på avrundade och avslutade kurser. Gymnasiet blir med denna anordning icke, som från flera håll gjorts gällande, friare i sitt arbete, utan snarare mera bundet genom den egentliga gymnasiekursens korthet. den propedeutiska kursens fullständiga beroende av respektive högskolors fordringar samt genom hänsynen till två tätt på varandra följande examina. En dylik klyvning av gymnasiets lärogång försvårar i vissa ämnen och omöjliggör i andra en rationell läggning av gymnasiets kurser och synes därför ägnad att försvaga de blivande högskolestudenternas förutbildning. Då denna klyvning är konstitutiv för varje läroverksorganisation av ifrågavarande art, så kunna de därmed förbundna pedagogiska olägenheterna väl i viss mån mildras men aldrig helt undanröjas. Som ett a v g ö r a n d e s k ä l för d e n föreslagna r e f o r m e n h a d e a n f ö r t s högskolornas krav p å gymnasierna. Då den av censorer från högskolorna k o n t r o l l e r a d e s t u d e n t e x a m e n t v i n g a d e g y m n a s i e t a t t fullt tillmötesgå högs k o l o r n a s k r a v p å speciella f ö r k u n s k a p e r för s e n a r e f a c k s t u d i e r , så m å s t e den för det p r a k t i s k a livet v ä r d e f u l l a r e a l l m ä n b i l d n i n g e n f ö r s u m m a s . D ä r för b o r d e i g y m n a s i e l först m e d d e l a s e n för alla l ä m p a d a l l m ä n b i l d n i n g . och sedan b o r d e d e n för h ö g s k o l e s t u d i e r n ö d v ä n d i g a s p e c i a l u t b i l d n i n g e n tillgodoses g e n o m s ä r s k i l d a k u r s e r a v p r o p e d e u t i s k a r t . Mot d e n n a a r g u m e n t e r i n g ställa d e s a k k u n n i g a i olika s a m m a n h a n g avgivna y t t r a n d e n f r å n h ö g s k o l e m y n d i g h e t e r , vilka b e s t ä m t h ä v d a , a t t h ö g skolornas a r b e t e i stort sett v o r e b ä t t r e b e t j ä n t m e d en b r e d a r e lagd för11 — 617865

IX.

162 utbildning, som ger de allmänna förutsättningarna för vetenskapligt arb>ele på olika områden, än med en fördjupad undervisning inom de ämnen, s o m sedan skola bliva föremål för vetenskapligt studium. Någon specialisering av gymnasiestudiet utöver den allmänna orientering åt humanistiskt eller naturvetenskapligt håll, som påkallas redan av den under gymnasieåren framträdande bestämdare inriktningen av intresset, påyrkas från högskodehåll icke. De sakkunnigas slutsats blir därför: Det torde vara svårt att med kännedom om denna uppfattning hos högskolornas lärare betrakta högskolornas krav såsom orsaken till en olöslig konflikt mellan gymnasiets båda uppgifter att meddela allmänbildning och att bibringa en för högskolestudier lämplig förutbildning. I själva verket synas dessa båda uppgifter i gymnasiets hela utsträckning låta förena sig överraskande väl. Allmänbildningens och den för högskolestudenter erforderliga förutbildningens intressen synas i allt väsentligt sammanfalla: de ligga i samma linje och följas åt så långt som hänsynen till stoffets mängd och lärjungeindividualitetens utveckling göra en enhetlig utbildning möjlig. En dualism i gymnasiets arbete, beroende på att den bildningsväg som leder till högskolorna och den bildningsväg som leder ut till det praktiska livet skulle redan inom gymnasiets råmärken gå alltför mycket i sär, låter sig knappast påvisa. I regel synas de, som yrka på det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska kurser för de blivande högskolestudenterna, föreställa sig dessas antal som ganska begränsat, medan den andra kategorien av gymnasister tankes utgöra en högst betydande del av det totala antalet. I vissa fall synes man därvid ha utgått från de siffror, som i statistiken upptagas under rubriken »Universitet och dylikt»; dessa siffror avse de båda statsuniversiteten, högskolorna i Stockholm och Göteborg ävensom karolinska institutet i Stockholm. Den förutbildning, som meddelas i gymnasiet och som avslutas med studentexamen, fordras emellertid även för åtskilliga andra banor, och det är uppenbart, att även dessa måste tagas i betraktande, om man vill mäta storleken av den kategori, för vilken gymnasieutbildningen i sin helhet är erforderlig. En av de skolsakkunniga gjord sammanställning ger vid handen, att av de studerande, som genomgå gymnasier och vid dem avlägga studentexamen, under dåvarande förhållanden bortåt tre fjärdedelar vid fortsatta studier verkligen ha behov eller i varje fall användning av den kompetens, som studentexamen skänker. Enligt andra beräkningar, vilkas vanskligheter dock ligga i öppen dag, skulle med den ifrågasatta kategoriklyvningen högst en fjärdedel av de nuvarande abiturienterna kunna på ett tidigare stadium av gymnasiet avskiljas för avgång till det praktiska livet. Därtill kommer den grupp av lärjungar, som utan examen avgår ur gymnasiets högsta ringar och för vilken en avgångsexamen på ett tidigare stadium givetvis i många fall skulle hava ett bestämt värde. Denna grupp är, om en examen ett år före den nuvarande studentexamen avses, till antalet obetydlig men skulle givetvis växa i samma mån som den ifrågasatta medborgerliga examen

163 k o m m e a t t a v l ä g s n a sig ifrån den n u v a r a n d e s t u d e n t e x a m e n och n ä r m a sig r e a l e x a m e n s nivå. I d e n m å n det relativa a n t a l e t gymnasieelever, s o m p å ett t i d i g a r e stad i u m s k u l l e k u n n a b e s t ä m m a s för p r a k t i s k v e r k s a m h e t , visar sig v a r a m i n d r e ä n f ö r s l a g s s t ä l l a r n a r ä k n a t med, i s a m m a m å n m i n s k a s o c k s å värdet a v de fördelar, som m a n g e n o m r e f o r m e n velat v i n n a . De skolsakk u n n i g a a n a l y s e r a de föreliggande m ö j l i g h e t e r n a p å följande s ä t t : Räknar man vid kategoriklyvningen med en förlängd realskola, avslutad med en något höjd realskolexamen, så bleve tillströmningen till denna examen otvivelaktigt mycket stor, då man måste förutsätta, att en väsentlig del av dem som nu avlägga realskolexamen skulle sträva att nå även detta högre mål. Om gymnasiala studier i egentlig mening kunde det under dylika omständigheter givetvis icke bliva tal, så länge denna grupp av lärjungar bildade en väsentlig del av lärjungeskaran, och klyvningen skulle med hänsyn härtill icke heller få karaktär av »gymnasieklyvning» utan te sig som en realskolexamen, från vilken en grupp, i regel de mindre studiebegåvade, ginge ut till praktisk verksamhet och de mera studiebegåvade avginge till en gymnasiekurs. Ur det praktiska livets synpunkt vunnes med en dylik ordning i varje fall icke vad man åsyftat att vinna, nämligen en förkortning av den teoretiska studietiden för ett flertal av läroverkens lärjungar. Om å ena sidan möjligen ett mindretal sådana lärjungar, som för närvarande avlägga studentexamen, skulle åtnöja sig med den lägre ailmänt medborgerliga examen och sålunda få sin skoltid förkortad, så skulle å andra sidan säkerligen ett stort antal sådana, som för närvarande åtnöja sig med realskolexamen, inrikta sig på den i förhållande till realskolexamen högre allmänt medborgerliga examen och därigenom få sin skoltid förlängd. Stora flertalet av dem som avlade den nya medborgarexamen finge alltså längre i stället för kortare studietid. Särskilt menlig vore en sådan utveckling för många lärjungar, som från skolans mellanstadium gå direkt ut i förvärvslivet. Beträffande dessa har överstyrelsens majoritet gjort gällande, att de tidigare än nu, redan vid avgången från den nuvarande femte realskoleklassen, borde lämna skolan: en längre utbildning vore för dem till ringa nytta i arbetet men försvårade en smidig anpassning efter de praktiska levnadsbanornas krav. Om detta är en allvarlig invändning redan mot den nuvarande realskolans längd, så är det tydligt, att den med än större styrka komme att riktas mot en realskola, som vore ytterligare ett år längre och slutade endast två år före studentexamen. Räknar man åter med ett verkligt gymnasiestadium inom läroverket, där studier av gymnasial karaktär skulle kunna bedrivas och där examen avlades endast ett år före den nuvarande studentexamen, så bleve att döma av avgången ur gymnasiets två högsta ringar tillskottet ur dessa ringar till den ovan omtalade strömmen av lärjungar, som skulle tidigare ledas ut i livet, obetydligt; måhända kunde ifrågavarande kategori i sin helhet stiga till omkring en tredjedel av hela abiturientantalet. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att denna kategori, som efter en mera elementär examen skulle sändas ut i det praktiska livet, verkligen skulle utan ekonomiskt nödtvång låta avskilja sig från huvudmassan av kamraterna och åtnöja sig med en lägre examen, avlagd endast ett år före den egentliga mogenhetsexamen, som otvivelaktigt allt fortfarande skulle komma att uppfattas som betecknande den verkliga gränsen mellan skoleleven och högskolestudenten. Det förhåller sig nämligen ingalunda så, att de gymnasister, om vilka här är fråga, gemenligen ha sin levnadsbana klart utstakad och sålunda, om vid slutet av tredje ringen en avgångsexamen öppnade väg ut till det praktiska förvärvslivet, skulle använda den så anvisade vägen ut ur läroverket.

164 Tvärtom, om denna examen endast öppnade vissa vägar ut i det praktiska livet medan en annan examen redan efter ett läsår lämnade tillträde till högre och mera kvalificerad utbildning, så lider det intet tvivel, att där icke hinder av ekonomisk art sftode i vägen det alldeles övervägande flertalet gymnasister redan för att icke veta sig på förhand utestängda från de högre studiebanorna skulle fortsätta sina studier och söka vinna denna ökade frihet i valet. Därtill komme som en högst betydelsefull faktor, att den högre examen, som skulle utgöra villkor för inträde vid universitet och högskolor. givetvis skulle komma att åtnjuta en högre social värdesättning, motsvarande den nuvarande studentexamens, medan den lägre examen i det allmänna medvetandet väl närmast skulle komma att betraktas som ett slags mer eller mindre förstärkt realskolexamen. Med den högre sociala värderingen av en mera krävande examen är oupplösligt förbunden en högre praktisk uppskattning, som ganska tydligt framträder exempelvis i urvalet till de högre posterna vid statens affärsdrivande verk liksom vid banker och enskilda företag av skilda slag, där för närvarande studentexamen icke är ett formellt villkor men väl en betydelsefull merit för vissa befattningar. Många lärjungar, som avlagt den lägre examen och som icke hade tanke på högskolestudier, skulle icke desto mindre fortsätta sina studier fram till den högre examen endast för att med hänsyn till trängseln på de praktiska banorna stärka sina meriter och därmed utsikterna till bättre placering. Dessa omständigheter torde komma att göra antalet av dem, vilka nöja sig med den lägre examen, förhållandevis obetydligt, i varje fall så litet, att den fördel, dessa möjligen kunde vinna genom att ett är tidigare komma ut i det praktiska livet, ingalunda skulle uppväga den försvagning av flertalets utbildning, som en examen med avslutade kurser ett år före övergången till högskolorna skulle innebära. Om den direkta anknytningen mellan gymnasiet och högskolorna löstes, om sålunda den egentliga skolundervisningen upphörde ett eller två år före den nuvarande studentexamen och högskolornas undervisning fortfarande förutsatte en bildningsnivå vid studiets början motsvarande den nu genom studentexamen garanterade, så uppstode ju mellan läroverk och högskola en lucka, som på något sätt måste fyllas ut. När det gäller att närmare angiva, h u r denna lucka i den högre utbildningen skulle utfyllas, alltså hur den för inträde vid högskolor nödvändiga förutbildningen lämpligen skulle ordnas, gå emellertid meningarna i sär. Ibland skymtar tanken på återgång till den gamla ordningen med inträdesprövningar vid universiteten; inträdet vid andra högskolor skulle i så fall regleras på liknande siitt. Förutbildningen för de olika högskolorna skulle då ordnas antingen i form av förberedande kurser vid respektive högskolor eller i form av ett- eller tvååriga kurser vid ett antal större gymnasier. Av dessa båda projekt finna de skolsakkunniga det förra, som ju för universitet och likartade högskolor skulle innebära en utvidgning nedåt av undervisningen med en eller två årskurser för ett ogallrat elevmaterial av högst betydande omfattning, vara förenat med alltför stora praktiska svårigheter för att på allvar kunna komma i betraktande. Vida lättare vore det givetvis att vid ett antal större gymnasier anordna ett- eller tvååriga kurser, avsedda att förbereda för studier vid den ena eller andra högskolan. Mot detta förslag anföra emellertid de skolsakkunniga vägande skäl:

165 Medan stora lärjungeskaror skulle dragas samman vid vissa större gymnasier, skulle flertalet av våra läroverk berövas sitt högsta stadium och därmed möjligheten att föra sina lärjungar ända fram till högskolornas tröskel. En väsentlig del, måhända flertalet, av den studerande ungdomen skulle redan före övergången till högskolan hänvisas till främmande ort för att kunna erhålla en undervisning, som sedan gammalt stått att få i hemorten. Även i andra avseenden bleve anordnandet av de särskilda kurserna förenat med betydande vanskligheter: göras kurserna starkt specialiserade, så flyttas därmed själva yrkesvalet, som under förutsättning av ett rent allmänbildande gymnasium måste träffas utan stöd av erfarenheter från ett efter de särskilda intressena specialiserat studium, ned så långt, all antalet misstag med därav följande tidsödande och kostsamma kompletteringar kommer att väsentligt ökas; göras de åter, i överensstämmelse med högskolornas önskemål, mindre specialiserade, så komma de, därest pedagogiska hänsyn tilllåtas påverka planläggningen, näppeligen att så avsevärt skilja sig från de olika linjerna i ett linjedelat gymnasium, att kursernas koncentrering till ett fåtal läroverk kommer att te sig som tillräckligt motiverad. De sålunda av 1924 års skolsakkunniga anförda skälen mot en gymnasiereform av ifrågavarande slag synas ha varit avgörande för den följande utvecklingen. Ehuru reformförslag av här ifrågavarande art spelade en framträdande roll i den offentliga diskussionen av skolkommissionens organisationsplan, lämnades de helt å sido av propositionen till 1927 års riksdag. Där dryftades utförligt frågan om gymnasiets längd, men det rör sig uteslutande om anknytningen nedåt, till realskolan. Gymnasiet förutsattes bli 3-årigt eller 4-årigt, beroende på om det bygger på en 4-årig eller en 3-årig realskola. Gränsen uppåt förutsattes ligga fast, och något annat än omedelbar anknytning mellan gymnasiet och högskolorna ifrågasattes ej. Jämväl riksdagen ägnade i sin skrivelse stor uppmärksamhet åt frågan om gymnasiets längd, men även här var det avgränsningen nedåt, alltså gymnasiets anknytning till realskolan, som tilldrog sig intresset; anknytningen till högskolorna ansågs självklar. I en motion (i andra kammaren, nr 405) hade herr Järte framhållit, att de framkomna förslagen om det högsta gymnasiestadiets avlägsnande hade förtjänat ett allvarligt beaktande från departementschefens sida. Därest man läte gymnasisterna sluta ett år tidigare utan examen rigorosum med endast ett vanligt avgångsbetyg p å fickan, skulle de därifrån kunna fördela sig på sina olika livsvägar. Den del, som ämnade fortsätta studierna, d. v. s. vid universitet, fackliga högskolor av olika slag och folkskoleseminarier, skulle icke upptagas som lärjungar vid dessa förrän efter avlagd inträdesexamen, då en verkligt individuell differentiering och prövning kunde äga rum. Endast sålunda approberade högskoleelever borde få kallas studenter och ha rätt att bära den vita mössan. Motionen gick ut på att riksdagen skulle begära utredning i syfte att förkorta gymnasiestudierna med ett år och avskaffa studentexamen. Detta yrkande fann riksdagen »stå i strid med riksdagens principiella ståndpunkt beträffande gymnasiets allmänna mål» och ansåg sig därför ej kunna bifalla motionen.

166 Därmed var frågan om gymnasiets gräns uppåt för det dåvarande avgjord. Enligt nu gällande stadga har gymnasiet som nämnts till uppgift att på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte har gymnasiet till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt. Anknytningen till högskolorna är alltså direkt, och fackutbildningen förberedes genom den starka differentieringen i de två högsta ringarna, som förlägger det närmare valet av studieriktning till tiden före inträdet i näst högsta ringen. Men därmed var tanken på gymnasiets frigörande från beroendet av högskolorna icke bragt ur världen. Den levde vidare, gärna förknippad med önskemål om en reform av studentexamen. Redan hos överdirektören P. G. Laurin motiveras planen på en sänkning av gymnasiets slutnivå med skäl, som egentligen avse studentexamen. Trycket av studentexamen vore kännbart ända ned i läroverkets nedre klasser. E n linjeuppdelning, som möjliggjorde en tillräcklig ämneskoncentration, kunde emellertid redan av ekonomiska skäl icke genomföras överallt. Man måste söka en annan väg för att få bort examensdrillen ur läroverken. Om studentexamen finge vara endast en avgångsexamen från läroverket och tillströmningen till universitetet reglerades genom en särskild inträdesexamen, så kunde den egentliga skoltiden förkortas med ett år. Denna tankegång har sedan gått igen i olika reformförslag, och den upptogs i den Järteska motionens yrkande på dels gymnasiets nedskärande med ett år och dels den hävdvunna studentexamens avskaffande. Ett nytt uttryck fick denna tankegång i ett uppmärksammat föredrag av dåvarande statsrådet Arthur Engberg vid 26:e Svenska läroverkslärarmötet i Stockholm år 1935. Föredraget hade titeln »Bör studentexamen reformeras?», men det rörde sig främst om gymnasiets bildningsmål: »huvudfrågan är, huruvida och i vad mån studentexamen av i dag motsvarar eller icke motsvarar dagens svenska samhälles behov av en lämplig förutbildning för fortsatta studier eller en lämplig medborgerlig bildningsexamen.» Tankegången utföres bl. a. så: »För såväl universitet som högskolor av olika slag gäller naturligtvis, att lärjungarna böra äga nödiga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen... Universiteten och högskolorna ha ansett sig ha rätt att på läroverken ställa kravet, att de genom sin undervisning garantera dessa förutsättningar. Det gick bra, så länge våra gymnasier voro endast en förgård till lärdomstemplet och studentexamen följaktligen hade karaktären av en inträdesexamen till universitetet. Men i samma mån uppväxten av fackhögskolorna specialiserat anspråken på läroverkens utbildningsresultat, har det helt enkelt blivit omöjligt att i en vid läroverken avlagd studentexamen kräva redovisning för mera än en begränsad del av de mångskiftande insikter, som de många högskolorna fordra. Om varje högskola anser sig kunna säga till läroverken: »Ni skall vara snälla och sörja för, att edra abiturienter ha nödiga förkunskaper i just mina huvud-

167 ämnen», så ha vi ett läge, där läroverken i naturlig oförmåga att motsvara allas krav nödgas välja mellan att tillgodose någras eller visa ifrån sig uppgiften att överhuvud vara förberedelseskolor för vissa högskolor. Vi stå i dag i det läget. . . En nykläckt svensk student duger till allt och till ingenting. Sammansättningen avhans kunskapsförråd har förryckts just genom det oklara och ofullgångna, som vidlåder själva utbildningsmålet vid våra gymnasier, en oklarhet och en ofullgångenhet sammanhängande med orimligheten i att söka hävda en examen, som på en gång skulle motsvara universitetens och fackhögskolornas skiftande anspråk och kraven på en allmän medborgerlig bildningsexamen. Här har försöket att på en gång tjäna icke bara två utan flera herrar ställt den svenske studenten alldeles för mycket på sidan om den utbildning, som göres oss behov. Med fog kan vidare sägas, att genom studentexamen blir det vid en alltför sen tidpunkt, som kontakten med det praktiska livet nås. Jag ser läget så, att studentexamen icke kan bli en allmän medborgerlig bildningsexamen, med mindre den skiljes från sin uppgift att tjäna universitet och fackhögskolor . . . Jag får emellertid uppriktigt bekänna, att införandet av en allmän medborgerlig bildningsexamen synes mig vara av minst sagt tvivelaktigt värde. Ju mer jag studerat det svenska bildningsväsendets utveckling och historia, och ju mer jag sökt göra detta i ljuset av den sociala omlagring, varom jag redan ordat, desto rimligare och riktigare har jag funnit det vara, att de svenska gymnasierna, som spelat och spela en så stor och betydelsefull roll i vår nationella kulturs historia, allt mer befrias från uppgiften att tjäna universitetens och fackhögskolornas specialiseringssträvanden och i stället fylla en självständig och nödvändig bildningsuppgift på de huvudlinjer, den historiska traditionen och livet själv utpeka som naturliga. Studentexamens avskaffande är för mitt sätt att se ett riktigt och naturligt led i en dylik omdaning.» I s a m m a r i k t n i n g g å r det y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t , v a r i h e r r E n g b e r g s o m f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f å r 1936 föreslog t i l l k a l l a n d e t av d e s. k. s t u d e n t e x a m e n s s a k k u n n i g a . H a n u t t a l a r d ä r bl. a.: »Jag erinrade i början av mitt anförande om den dubbla funktion, vår skollagstiftning tillagt studentexamen och som kan uttryckas sålunda, att nämnda examen skall vara dels en medborgerlig högre bildningsexamen och dels en behörighetsprövning för fortsatta studier vid universitet och fackhögskolor. Enligt min uppfattning förmår icke studentexamen och sannolikt icke heller någon annorlunda beskaffad examen fylla dessa båda skilda uppgifter. Å ena sidan reses kravet på en utbildning, lagd på bred bas, å andra sidan uppställer den alltjämt stegrade specialiseringstendensen sina fordringar. Mellan dessa av olika utgångspunkter betingade skilda anspråk har man sökt kompromissa sig fram. Studentexamen i dess nuvarande skick är ett sådant kompromissförsök. De erfarenheter, som hittills försports, giva icke vid handen, att försöket varit lyckat. Och något annat har knappast varit att vänta, ty den uppgift, man velat ställa sig före, är efter mitt sätt att se saken olöslig. De intressen, som här skola tillgodoses, sammanfalla icke på sådant sätt, att de i behörig grad skulle kunna tillgodoses genom ett och samma prövningsinstrument... Vinsten för gymnasierna av studentexamens avskaffande synes mig uppenbar. De befrias härigenom, såsom jag vid ett annat tillfälle uttryckt saken, från uppgiften att tjäna universitetens och fackhögskolornas specialiseringssträvanden och få i stället möjlighet att fylla en självständig och nödvändig bildningsuppgift på de huvudlinjer, den historiska traditionen och livet självt utpeka som naturliga.»

Även h ä r rör det sig närmast om studentexamen som prövningsinstrument och om dess »dubbla funktion», men ytterst gäller det gymnasiet och den dubbla uppgift, som inom detta vållar den olyckliga »dualismen»; det

168 talas å ena sidan om »en utbildning, lagd på bred bas», å andra sidan om »den alltjämt stegrade specialiseringstendensen». Liknande synpunkter ha sedermera i skilda sammanhang framförts från åtskilliga håll, icke minst som ett led i strävan att avskaffa prövningar och examina. Ej sällan vill det synas, som om argumenten mot gymnasiet i dess nuvarande form hämtade styrka just i motviljan mot en kontrollerad kunskapsredovisning över huvud. Det spörsmål, som gymnasiets avgränsning uppåt innebär, är av avgörande betydelse för frågorna om gymnasiets gestaltning i övrigt, dess arbetsuppgift och målsättning, och det måste därför lösas före dessa frågor. Till och med ett så väsentligt problem som frågan om gymnasiets linjedelning måste alltså tills vidare skjutas undan. Gymnasiets i och för sig mycket invecklade organisationsfråga har som av det ovan anförda framgår onödigtvis komplicerats även genom att den sammankopplats med frågan om studentexamens vara eller icke vara och om formen för denna prövning. I klarhetens intresse synes det nödvändigt att här helt och hållet avskilja detta speciella spörsmål, som sakligt har föga med organisationen att skaffa. Studentexamen är ju endast en form lör gymnasiets avslutning, en kontrollerad prövning av de avgående eleverna och en slutredovisning av arbetsresultaten i denna skolform. En dylik avslutning är icke knuten till en vis.s gymnasieorganisation eller till en bestämd punkt av högskolungdomens utbildningsväg, den kan lill och ined finnas eller saknas, utan att gymnasiets uppgift och karaktär därav i väsentlig mån påverkas. Om en slutprövning bör som avgångsexamen anordnas vid läroverket eller som inträdesexamen förläggas till högskolorna, om den inom läroverket bör anbringas senare eller tidigare, som dimissionscxamen till högskolorna eller som avgångsexamen från en rent allmänbildande skolform, om den bör göras rent formell eller strängt rigorös, om den bör vara helt okontrollerad eller underkastad censur, allt detta är frågor av sekundär natur. Den primära frågan gäller gymnasiets organisation och undervisningsplan, innehållet i dess slutprövning bör ge sig som tämligen självklart resultat, när skolformens utbildningsuppgift och undervisningsplan fastställts. Studentexamenssakkunnigas förslag har otvetydigt visat vanskligheterna av att med studentexamen som utgångspunkt angripa problem, som i själva verket gälla gymnasiets yttre organisation och anknytning till högskolorna, dess undervisningsplan och inre arbete. Här behandlas därför studentexamen i sitt naturliga sammanhang med frågorna om inträde, flyttning och avgång. När det så gäller att la ståndpunkt i den avgörande frågan om gymnasiets avgränsning uppåt, så kan gymnasiet givetvis icke betraktas för sig, isolerat från därpå byggande utbildningsanstalter. Hela vårt undervisningsväsen måste ses som en enhet, ett planmässigt ordnat system av utbildningsvägar

169 för den ungdom, som söker sig fram till skilda uppgifter i arbetslivet. Frågan om gymnasiets övre gräns är i själva verket en anknytningsfråga av samma art som den mycket dryftade frågan om anknytningen mellan folkskolan och realskolan, och en väsentlig svårighet med problemet ligger just däri, att man även här måste räkna med två kategorier av lärjungar, som sikta åt skilda håll. En kategori går vidare till fortsatta studier vid universitet eller annan högre fackutbildningsanstalt, en annan går direkt eller efter kortare specialkurser ut i förvärvslivet. Den senare kategorien antages i gymnasiet söka en högre allmän medborgerlig bildning än den realskolan förmår ge. Hur stor är då denna senare kategori? Enligt våra s. 105 ff. återgivna beräkningar skulle den utgöra högst en fjärdedel av de på gymnasiet intagna lärjungar, vilka fullföljt studierna fram till studentexamen. Vi bortse i detta sammanhang från dem, som avgått från gymnasiet utan att slutföra studierna. Härvid är dock att märka, att ingen av dessa grupper från gymnasiets början tydligt skiljer sig från den lärjungekategori, som efter studentexamen går vidare till högre studier. Ännu vid den starka differentieringens inträde två år före den nuvarande studentexamen torde endast i undantagstall en elev vara beredd att förklara sig icke reflektera på högskolekompetens. Det vanliga torde vara, att gymnasiets lärjungar ända fram till studentexamen vilja åtminstone hålla öppen för sig vägen till en eller helst flera högre fackutbildningsanstalter. Redan detta rent numeriska förhållande gör att frågan om anknytningen mellan gymnasium och högskolor får en helt annan karaktär än de anknytningsfrågor, varom förut varit tal. Av grundskolans elever övergår omkring en fjärdedel till den teoretiska realskola, vars rekrytering givit anledning till så mycken diskussion, av realskolans elever övergår icke hälften till gymnasium, men av gymnasiets elever förklara mer än tre fjärdedelar sig ämna övergå till högre fackutbildning, och de återstående vilja i regel i det längsta behålla denna möjlighet öppen. Under sådana förhållanden kunde det synas högst rimligt, om arten av den utbildning, som beredes högskolornas blivande alumner, bestämdes med hänsyn till högskolornas önskemål på ett helt annat sätt än som kan sättas i fråga beträffande gymnasiet eller realskolan gentemot underliggande skolformer. Om högskolornas starka position som huvudsaklig avnämare av gymnasiebildad ungdom ändå icke föranleder starkare förändringar av gymnasiets undervisningsplan, så beror det icke blott p å att högskolornas krav äro allt för vittgående och allt för skiftande utan framför allt på gymnasiets ställning i skolsystemet och på dess lärjungars utvecklingsstadium. Högskolorna önska, som ovan i kap. VI i detalj visats, alt deras elever skola äga icke endast en god grund för vissa specialstudier utan i första rummet den goda allmänbildning, som gynmasiet men icke högskolan kan ge. Vidare vilja gymnasiets elever merendels så länge som ske kan hålla alla möjligheter

170 öppna, de vilja uppskjuta varje linjeval, som på förhand binder yrkesvalet, och det gör det till ett önskemål för gymnasiet att så länge som möjligt meddela en för alla nyttig allmänbildning. Slutligen måste under de betydelsefulla ungdomsår, som gymnasiet får på sin lott, en allsidig utveckling av de unga främjas, dessa måste få tillfälle att i olika riktningar pröva håg och anlag, de måste få den på insikt i många ämnen grundade orientering och överblick, som är nödvändig för mera krävande uppgifter i samhället. Och även detta nödgar gymnasiet att i främsta rummet inrikta arbetet på att skänka alla sina lärjungar en grundlig allmänbildning. Vad innebär då denna allmänna medborgerliga bildning? De, som yrka på att den i undervisningen skall strängt skiljas från förutbildningen för högskolestudier, ha icke givit någon definition eller någon annan utredning av begreppet. De synas utgå från att »allmänbildningen» är ett klart avgränsat, känt och erkänt begrepp. De kunna därvid åberopa sig på 1899 års läroverkskommitté, som icke utan fog förklarar, att detta bildningsbegrepp »till det väsentliga av sin innebörd förstås av var och en, som ej står främmande för sin tids och sitt lands allmänna kulturförhållanden». I själva verket är »den högre allmänbildningen» ett synnerligen svårfångat begrepp. Man kan avgränsa det negativt genom den pedagogiskt diskutabla fordran, att den skall vara fri från varje yrkesmässighet, vare sig praktisk eller lärd. Svårare är det att positivt bestämma det. Att börja med är det tydligt, att allmänbildningens begrepp icke förblir oförändrat genom tiderna. Det påverkas i hög grad av den vetenskapliga, i viss mån också av den sociala utvecklingen. Den motsättning mellan klassisk och real bildning, som tidigare så starkt präglade utvecklingen på undervisningens område, är för länge sedan övervunnen, i det att båda arterna av bildning ha erkänts som fullvärdiga. Realgymnasiets utbildning är numera fullt lika vetenskaplig som latingymnasiets. Utvecklingen tecknas av 1924 års skolsakkunniga på följande sätt: »Det gamla klassiska gymnasiets styrka låg i dess helgjutenhet: dess mål var enhetligt, ty allmänbildningens och fackbildningens krav sammanföllo i allt väsentligt, den eftersträvade bildningstypen var också enhetlig, och kunskapstillägnelsen harmonierade i det hela väl med den önskade utvecklingen av personligheten. Den moderna kullurens utveckling och särskilt naturvetenskapernas oerhörda expansion har långsamt men säkert sprängt det gamla gymnasiets ram med sitt nya innehåll. Lärostoffets kvantitet har växt till den grad, att den allsidiga behärskning, som förr eftersträvades, icke längre är tänkbar. Det är redan länge sedan gymnasiekurserna svällde till det mått, att de klassiska språken och den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen icke i önskad utsträckning kunde rymmas inom ramen av den enskilde gymnasistens arbetsplan; vid sidan av den klassiska bildningslinjen växte fram en real gymnasielinje, och försöken att förena så mycket som möjligt av de båda stora ämnesgrupperna inom ramen av samma linje resulterade i en kompromisslinje, som strök grekiskan och starkt prutade på matematiken och naturvetenskaperna.» Den linjeklyvning inom gymnasiet, som uppstått på detta sätt, har sålunda sin grund främst i själva lärostoffets oerhörda ansvällning. Som högre

171 allmänbildning måste erkännas även en bildning, som icke inneslöt kunskap i latinet och »antikviteterna»; den uppfattning, som tog sig uttryck exempelvis i det gamla gymnasistrimmet »latinare är finare, realare är skralare», förlorade småningom sitt grepp om sinnena. Det var för att påskynda denna utveckling, som 1905 års stadga emot äldre bruk konsekvent satte reallinjen före latinlinjen i undervisningsplaner o. d. När vid sekelskiftet den reform förbereddes, som i sinom tid fick uttryck i 1905 års stadga, var således problemställningen i grund förändrad. Spörsmålet gällde ej längre den reala bildningens ställning till den klassiska utan avvägningen mellan medborgerlig och lärd bildning. Denna tankegång utvecklas i skolöverstyrelsens yttrande den 16 juni 1938 över studentexamenssakkunnigas förslag ytterligare: »Den lärda bildningens innehåll var dock ett annat vid adertonhundratalets slut än vid dess början. Vetenskapen var icke längre i samma utsträckning en formell, deduktivt systembyggande lärdom. Tidens bildningsbegrepp hade genomsyrats av naturvetenskapernas, den jämförande språkforskningens och den historisk-kritiska undersökningens idéer och metoder. Den lärda bildningen hade ryckt närmare den medborgerliga. Den medborgerliga bildningen hade å andra sidan under trycket av samhällets utveckling riktats med nytt innehåll. Mellan del bildningsinnehav, som krävdes av medborgarna i sekelskiftets Sverige, vilket just beredde sig att öppna dörrarna för demokratien, och de blygsamma kunskapselement, vilka vid adertonhundratalets början ännu voro tillfyllest för dem, 'som vilja i näringarna ingå', fanns en skillnad, som icke var blott kvantitativ. Den medborgerliga bildningen hade från sin sida ryckt närmare till den vetenskapliga. » Under de sedan sekelskiftet förflutna årtiondena har vetenskapernas utveckling i själva verket allt starkare färgat även den allmänna medborgerliga bildningen. Den moderna forskningens viktigaste resultat inom historia, litteraturhistoria, geografi, biologi, kemi o. s. v. ingå efter hand som betydelsefulla element i den högre allmänbildningen, som starkt präglas just av gymnasiets undervisning, sådan denna meddelas av representanter för skilda vetenskapsgrenar. Själva mängden av nytt och fängslande stoff utesluter ett allsidigt studium, och de pedagogiska strävandena drivas därför allt mera i den riktningen, att gymnasiet skall mindre meddela kunskap i alla ämnen än bibringa förmåga att inhämta kunskap i ämnen, där sådan visar sig behövlig. Man nödgas i undervisningen sikta mindre till en allsidig behärskning än till en smidig beredskap, och det blir mer och mer klart, att denna beredskap tillägna sig de unga bäst på områden, där studiet underlättas av anlag och särskilt intresse. Därmed är det gamla allmänbildningsbegreppet med sina krav på enhet och allsidighet helt uppgivet. Den högre medborgerliga bildningen kännetecknas snarare av kunskapens kvalitet än av dess innehåll. Så långt torde alltså enighet få anses råda, att gymnasiets undervis-

172 ning skall ge en grundligare orientering i natur- och kullurlivet än realskolan kan skänka sitt yngre och mindre mogna lärjungeklientel, en större behärskning av främmande språk och andra hjälpmedel att på egen h a n d tillägna sig kunskap och, icke minst, en vidare syn, ett skärpt sinne för sammanhangen, en viss träning i fördjupat studium och därmed en säkrare förmåga att bilda sig ett självständigt omdöme i skilda ämnen. Därtill komma icke minst ökade krav på färdigheten att uttrycka sina tankar i tal och skrift. Inom denna rymligt tilltagna ram äro starka variationer möjliga. Den allmänna orienteringen i omvärlden kan naturligtvis vara mera humanistisk eller mera naturvetenskapligt inriktad. Inom kulturvetenskapernas krets kan huvudintresset vändas åt det historiska eller åt det språkliga, språkstudiet i sin tur kan koncentreras på de klassiska eller på de moderna tungomålen, och i senare fallet kan tyngdpunkten förläggas till engelska, franska eller tyska, ja till och med till spanska eller ryska, utan att allmänbildningens idé på något sätt kan sägas vara lämnad ur sikte. På samma sätt kan inom naturvetenskapernas krets anspråken på allmänbildning fullt tillgodoses, även om tonvikten faller starkare på geografien, på biologien, på fysiken eller på kemien. Om redan på realskolans stadium kravet på en för all ungdom lika och enhetlig utbildning måste avvisas och avsevärda olikheter i kunskapsutrustning och färdighetsförvärv vid skolpliktstidens slut måste godtagas som naturliga och berättigade, så gäller detta i ännu mycket högre grad om gymnasiestadiet, där den starkare differentieringen av lärjungeklientelets läggning och ämneskretsens överväldigande rikedom tvingar till urval och begränsning. Ju högre bildningen är, dess mindre kan den vara »allmän». I själva verket gör den olika inriktningen av individens anlag och intressen, som på gymnasiestadiet ju tar sig synnerligen tydliga uttryck, det rent av olämpligt och i många fall omöjligt alt låta alla vinna den önskade allmänbildningen på samma viig, ined samma metoder, inom samma ämnen. Medan den enes förstånd, uppfattningsförmåga och omdöme bäst utvecklas och odlas genom ingående naturiakttagelse, främjas den andres utveckling naturligast och säkrast genom studiet av historia, språk eller andra humanistiska ämnen. Det är framför allt denna betydelsefulla, psykologiskt och pedagogiskt betingade olikhet i utbildningen som gör, att åt den s. k. högre allmänbildningen icke får ges den enhetliga innebörd, som man fortfarande ej sällan vill tillägga den. Vissa allmänt orienterande ämnen måste ingå i allas utbildning, men den förståndsträning och den omdömets mognad, som gymnasiets skolning framför allt avser att ge, måsle vinnas inom delvis skilda ämneskretsar, och sonr allmänbildning måste därför obetingat godtagas en bildning, som kan vara inriktad åt det ena eller andra hållet och alltså kan få ett ganska skiftande innehåll.

173 Om sålunda allmänbildningens begrepp på det stadium som det här rör sig om måste få en så vid fattning, att det täcker avsevärt olika innehåll, så blir frågan, om de olika högskolornas krav beträffande gymnasiets undervisning gå så starkt i sär, att deras anspråk icke kunna tillgodoses inom de gränser, som allmänbildningens variationsbredd drar upp. Den uppfattning, som finner »dualismen» i gymnasiets arbetsuppgift ödesdiger, besvarar denna fråga med obetingat ja. Så enkel är frågan dock knappast. En specialisering är icke oförenlig med allmänbildningskravet, så länge den endast avser att främja individens utveckling över huvud. Kunna högskolornas krav sägas gå utöver vad som härvid kan anses vara psykologiskt och pedagogiskt rimligt? För högskolestudier krävas dels vissa allmänna förutsättningar, som i det hela äro lika för alla studieformer, dels speciella förutsättningar, som växla för olika högskolor och ämnesområden. Allmänna förutsättningar äro dels den högre medborgerliga bildning, som ju ä r mer eller mindre oumbärlig på varje mera krävande post i samhället, dels den »mogenhet», som tidigare givit namn åt gymnasiets avgångsexamen och som visar sig i en viss andlig kringsynthet och en genom träning vunnen förmåga av intellektuellt arbete. Därutöver behöva de, som ämna sig till högskola av ena eller andra slaget, i många fall en mera speciell förutbildning såsom grund för högskolans fackutbildning. Denna speciella förutbildning, som med hänsyn till ämnenas art och individens utvecklingsgång lämpligast förlägges till gymnasieåren, är givetvis till innehållet olika, beroende på de tilltänkta studiebanornas skilda behov: en blivande ingenjör måste grunda sitt fackstudium på mera omfattande matematiska insikter, en filolog måste även vid studiet av moderna språk bygga på kunskap i latin o. s. v. Men det gäller här icke endast en viss allmän inriktning åt matematisknaturvetenskapligt eller humanistiskt håll, det kräves i somliga fall alldeles bestämda förkunskaper, såsom för blivande läkare, veterinärer och tandläkare i kemi och biologi, för blivande ingenjörer i fysik, för blivande teologer i grekiska o. s. v. Naturligtvis kunna dylika kunskaper inhämtas efter gymnasiestudierna, exempelvis genom propedeutiska kurser vid vederbörande högskola, och så sker som bekant i ej ringa utsträckning, särskilt vid ändring av studiebana eller efter felgrepp i linjevalet inom gymnasiet. Sålunda finnas vid universiteten särskilda kurser i latin för de studenter, som icke hava studentbetyg i latin men som valt en studiebana, för vilken fordras sådant betyg. Det anses emellertid med rätta föga ändamålsenligt, att det mognare åldersstadiet och det kostsammare högskolestadiet belastas med kurser, som med fördel eller åtminstone utan olägenhet kunna förläggas till gymnasiet. Frågan blir då i själva verket: hur stor blir klyftan mellan gymnasiets båda bildningsuppgifter? Är den så stor, att den ohjälpligen spränger gym-

174 nasiet? För bibringande av en fördjupad allmänbildning måste gymnasiets undervisning av många skäl klyvas och riktas åt skilda håll, för meddelande av förutbildning för olika högskolestudier måste därutöver en viss specialisering genomföras — gå dessa intressen så starkt i sär, att, som det påståtts, gymnasiets nuvarande organisationsform icke längre håller? Så mycket synes efter vad här anförls utan vidare klart, att det talet innebär en mycket stark överdrift. Detta intryck förstärkes i hög ^rad vid ett studium av de yttranden, som skolutredningen inhämtat fråa ifrågavarande högskolor och andra fackutbildningsanstalter och för vilka redogörelse lämnas i kap. VI ovan. Vad dessa högskolor i första har.d önska av gymnasiet är ingalunda en stark specialisering av studiet inom respektive läroanstalts eget ämnesområde utan just den breda allmänbildning, som de själva icke äro i tillfälle att bibringa. I själva verket ge dessa yttranden, såsom framgår av den i kapitel VI meddelade sammanställningen, i princip föga stöd för påståendet, att gymnasiet skulle slitas mellan högskolornas anspråk och det praktiska livets krav på en högre allmän medborgerlig bildning. Några karakteristiska uttalanden må här anföras: Karolinska institutets lärarkollegium vill ifrågasätta, om icke skolan i allmänbildningens intresse borde meddela kunskap i just sådana ämnen, som icke senare skola bliva föremål för specialstudium: Enligt filosofiska fakulteten i Lund kräva de akademiska studierna »en så bred och allsidig grundval som möjligt». Enligt stats- och rättsvetenskapliga liksom enligt humanistiska fakulteten i Stockholm är det »för en studerande i de flesta fall av större värde, om han under skoltiden fått inhämta goda grunder även i sådana ämnen, som icke direkt ingå i hans akademiska studier, än om han i något enstaka av dessa ämnen fått läsa en något större kurs.» Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Stockholm finner det »för en studerande inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen säkerligen i de flesta fall värdefullare, om han under skoltiden får inhämta goda grunder även i sådana realämnen, som inte direkt ingå i hans akademiska studier, än om han i något enstaka av dessa ämnen fått läsa litet större kurs. Fakulteten skulle därför anse det icke endast möjligt utan också förmånligt alt högst väsentligt inskränka den nuvarande differentieringen å reallinjen.» Tandläkarinstitutets lärarråd finner, att naturvetenskaperna ha givits alltför stort rum i gymnasiets studieplan på bekostnad av de humanistiska ämnena. Biologi- och kemiundervisningen borde, med bibehållande av nuvarande undevisningstid, inskränka sig till att lämna allmänna översikter och inprägla de väsentliga grunderna i dessa ämnen, men bortse från meddelandet av detaljkunskaper. Tekniska högskolans lärarråd framhåller, »att också gedigen humanistisk bildning är av största betydelse för en ingenjör». Dessa synpunkter äro desamma som tidigare framförts från universitet och högskolor. I en framställning den 6 september 1913 säger sålunda filosofiska fakulteten i Uppsala: »Linjens samtliga ämnen måste förutsättas bilda ett helt och tillsammans tillförsäkra framförallt nödig allmänbildning och även i den mån det ntan eftergivande av kravet på allmänbildning låter sig göra lämplig gemensam förberedelse för en större grupp av speciella studieriktningar vid universitetet eller annorstädes. — Universitetets undervisning i särskilda vetenskapsgrenar måste förutsätta; och bygga på att hos studenterna förefinnes en viss allmänbildning med visst mått av kunska-

175 per även i åtskilliga andra ämnen än dem, varpå universitetsundervisningen direkt inriktas. Denna erforderliga allmänbildning skulle givetvis äventyras genom en för långt driven linjeuppdelning och specialisering vid läroverken, varigenom universitetets undervisning skulle väsentligt försvåras eller förfela sin uppgift.» M e d ö n s k e m å l e t o m en b r e d a r e a l l m ä n b i l d n i n g f ö r k n i p p a s g ä r n a ett k r a v p å f a s t h e t i de e l e m e n t ä r a k u n s k a p e r n a , s o m s t å r i s t a r k m o t s ä t t n i n g till t a n k e n p å specialisering o c h v e t e n s k a p l i g f ö r d j u p n i n g i d e till h ö g s k o l e s t u diet h ö r a n d e ä m n e n a . Teologiska fakulteten i Lund ifrågasätter sålunda, om det icke vore bättre, att kursernas omfång inskränktes till förmån för ett grundligare inlärande av stoffet. Statsoch rättsvetenskapliga fakulteten i Stockholm betonar vikten för vetenskapliga studier av framför allt säkra kunskaper i elementen. I samma riktning uttalar sig matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm: »Alldeles särskilt olyckligt skulle det enligt fakultetens mening vara, om man till skolan ville nedflytta uppgifter, som förr hörde och bättre höra till universitetsstudierna, medan kanske samtidigt delar av elementen måste tagas upp i de akademiska studierna.» Tekniska högskolans lärarkollegium framhåller beträffande fysik och kemi, att populära framställningar av nyare teorier, med vilka de studerande, som fortsätta vid universitet och högskolor i alla fall senare få tillfälle att sysselsätta sig, böra offras till förmån för ett noggrannare inlärande av de oundgängliga grunderna. Karolinska institutets lärarkollegium finner det påtagligt, att undervisningen i vissa ämnen fått svälla ut alltför mycket på bredden, medan skolan brustit, när det gällt att hos de unga innöta de grunder, som utgöra själva fundamentet för en högre bildning. Särskilt hava de akademiska medicinska lärarna ofta funnit, att studenterna nu mera än förr sakna förmåga att göra egna iakttagelser och att muntligen beskriva, vad de iakttagit. S t a r k kritik r i k t a s m o t g y m n a s i e t s u n d e r v i s n i n g i m o d e r n a s p r å k . »Med nuvarande examensbestämmelser», säger mindre akademiska konsistoriet i Uppsala, »kan en person avlägga studentexamen utan att i examen medtaga mera än ett främmande språk. All erfarenhet inom de olika fakulteterna visar emellertid, att detta är otillräckligt. Även i de språk som ingått i studentexamen står emellertid färdigheten att läsa språken och tillägna sig innehållet i facklitteraturen icke på den nivå som är önskvärd för universitetsstudier,» Juridiska fakulteten i Lund finner den på skolstadiet förvärvade språkutbildningen otillräcklig som grund för universitetsundervisningen. Enligt karolinska institutets lärarkollegium har den nuvarande studieordningen vid läroverken i jämförelse med 1905 års läroverksstadga medfört en mycket beklaglig sänkning av de studerandes språkkunskaper. Undervisningen i levande språk på reallinjen är så lagd, säger medicinska fakulteten i Lund, att endast en tredjedel av de studerande i studentexamen ha haft mer än ett modernt språk. Då medicinarnas läroböcker i stor utsträckning äro skrivna på något av de stora kulturspråken, är denna lucka i deras utbildning till stort men. För fortsatta vetenskapliga studier vid universitet är det enligt matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala nödvändigt att utan svårighet kunna läsa samtliga de stora kulturspråken tyska, engelska och franska, och alt kunna hjälpligt skriva åtminstone ett av dem. Otillräcklig behärskning av de moderna språken begränsar enligt humanistiska sektionen i Stockholm mer än tillbörligt valet av utländsk vetenskaplig litteratur och gör det ofrånkomliga studiet av denna tyngre och långsammare än som kan anses rimligt och riktigt. Tekniska högskolans lärarkollegium anser det för många ingenjörer nödvändigt att kunna uttrycka sig skriftligt och muntligt på det främmande språket. I första rummet torde det därvid

176 komma an på en grundlig, praktisk språklig träning. Den siuderanue, som önskar fortsätta vid tekniska högskolan, bör ha hade tyska och engelska med i studentexamen. De anspråk, som från högskolornas företrädare ställas på gymnasiet, gå således i förslå rummet ej ut på en starkare specialisering inom den ämneskrets, som skall bli föremål för fackstudier, ej heller på ett fördjupande av undervisningen, som föregriper de sedan följande vetenskapliga studienia, utan just på en bredare allmän bildning, som ger vad den med nödvändighet starkt specialiserade högskolutbildningen icke kan ge. Denna allmänna inställning får en nästan paradoxal tillspetsning, när det, såsom i yttrandet från karolinska institutets lärarkollegium, sättes i fråga, om icke skolan i. allmänbildningens intresse borde meddela kunskap i just sådana ämnen, som icke skola bliva föremål för specialstudium. Icke heller denna inställning är ny. Karakteristiskt är det särskilda yttrande, som professorn i zoologi vid Uppsala universitet A. Wirén fogade till filosofiska fakultetens yttrande över skolkommissionens förslag: »För blivande biologer är det . . . av vida större vikt att i skolan ha inhämtat grundliga språkkunskaper och humanistisk bildning över huvud ävensom vissa kunskaper i geologi, kemi, fysik och matematik än att hava genomgått utförligare kurser i biologi.» Å andra sidan önskar man naturligtvis även en god och säker grund att bygga på inom den egna ämneskretsen, i klart medvetande om alt den förutan en förlängning av studietiden vid högskolan blir oundviklig. I själva verket är motsättningen mellan allmänbildningen som mål för gymnasiets arbete och den speciella förutbildningen för högre studier i stor utsträckning skenbar, och det starka betonandet av deras oförenlighet h a r varit till hinder för en ändamålsenlig gymnasiereform. Nitälskan för en förment praktisk »allmänbildning» och önskan att befria gymnasiet från beroendet av högskolorna ha framkallat strävanden att sänka gymnasiets studiemål och ge den högre allmänbildningen en mindre tidsenlig inriktning. Men en utbildning, som på detta stadium avstår från att meddela de allmänna förutsättningarna för vetenskapligt studium, har därmed icke ökat sina möjligheter att skänka en högre allmänbildning efter nutidens fordringar utan endast berövat studiearbetet dess högsta och egentliga värde. I grunden rör det sig icke om en motsättning mellan ett medborgerligt krav på allmänbildning och högskolornas speciella krav på förutbildning för facksludicr — högskolorna göra i själva verket främst allmänbildningskravet gällande — utan om överspända anspråk av det slag, som mottagande skolformer pläga ställa på avlämnande. Högskolornas önskemål äro icke vart för sig oberättigade, men de äro delvis oförenliga inom gymnasiets hävdvunna ram. Om de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna och de tekniska högskolorna önska, alt deras alumner vid studiets början skola utom en god medborgerlig bildning och en allmän humanistiisk skolning, innefattande jämväl avsevärd färdighet i modersmålels muntliga och

177 skriftliga behandling, äga både goda förkunskaper i matematik, fysik och kemi och god behärskning av tre främmande språk, så äro dessa önskemål alla helt naturliga och väl grundade; svårigheten är, att de icke alla kunna förverkligas inom ett gymnasium med rimligt antal årsklasser. För en blivande nyfilolog borde en god förutbildning omfatta grundliga studier såväl i de tre moderna språken som i latin och grekiska; en sådan ämneskombination finnes emellertid icke i gymnasiet och lärer icke heller kunna åstadkommas inom en pedagogiskt försvarlig undervisningsplan. Det — förvisso svårlösta -— problem, som gymnasiets ändamålsenliga konstruktion ställer, får alliså ingen särprägel genom en för gymnasiet egendomlig dualism i målsättningen, utan det är samma problem, som varje skolform erbjuder, när det gäller att göra upp kursplaner och precisera slutmål: alla framställda och i och för sig behjärtansvärda önskemål kunna icke förenas, alla »krav» från högre skolformer kunna icke tillgodoses. alla beställningar från avnämare kunna icke effektueras. Lärjungarnas arbetsprestation har en övre gräns, som av pedagogiska och hygieniska skäl icke kan överskridas. En avvägning mellan olika anspråk måste ske, och därvid måste en mångfald hänsyn tagas, till samhällets allmänna och mera speciella behov, till den relativa vikten av olika fackutbildningsanstalters och yrkens krav, till den pedagogiska strävan att trygga ämneskretsens och studiegångens enhet och harmoni samt, icke minst, till de ungas behov av ett allsidigt utvecklande och för yrkesvalet vägledande arbete. Det är framför allt dessa psykologisk-pedagogiska intrssen, som vid en reform av gymnasiet måste bevakas. Målsmännen för den anstalt, som har sig anförtrodd fostran av en utvald ungdomsskara under några dyrbara år, måste naturligtvis med största uppmärksamhet lyssna till de önskemål, som från högskolornas och det praktiska livets talesmän framföras beträffande dessa ungas utbildning under ifrågavarande tid, men de framförda önskemålen kunna tillgodoses endast i den mån de äro förenliga med skolformens allmänna uppgift. En långt gående specialisering på de kommande fackstudiernas ämnesområde är på gymnasiestadiet lika orimlig som en koncentration på de ämnen, som den följande fackutbildningen icke kan omfatta. En för tidig specialisering, som ju i och för sig kan mycket effektivt främja individens utveckling, ger honom icke tillfälle att pröva anlag och krafter på andra områden, där måhända hans gåvor kunde få en ännu rikare utveckling. En koncentration av arbetet på ämnen, som icke ingå i det förestående högskolestudiet, skulle innebära den pedagogiskt orimliga ordningen, att den unge hindrades att fördjupa sig på just det område, som lockade med särskilt intresse. Mottagande utbildningsanstalters önskemål måste sålunda noggrant övervägas, vare sig de syfta till stora krav inom deras egen ämneskrets eller gå ut på ökade krav inom andra ämnesområden. Gymnasiets under12—617865

IX.

178 visningsplan kan icke hänsynslöst belastas med kursmoment, som motiveras icke med deras bildningsvärde utan endast med en viss fackutbildnings behov. E n stark koncentration på det blivande yrkets speciella ämneskrets skulle ju alltför mycket försvaga den allmänna bildningsgrunden. A andra sidan ta sig önskemålen i andra riktningen stundom uttryck i en strävan att på den avlämnande skolformen vältra över allehanda arbete, som i sig är mindre givande: inpräglande av namn och data, inlärande av kronologi och systematik, grammatisk och matematisk träning o. d. Sådana anspråk, som åt den avlämnande skolformen tillmäter en allenast förberedande och tjänande uppgift, måste givetvis helt avvisas, icke blott därför att en dylik fördelning av arbetsmängden på den totala studietiden måhända skulle mindre väl gagna dem som gå direkt ut i förvärvslivet. utan främst därför att skolans undervisningsplan måste smidigt följa de växandes utveckling. Intet skede i de ungas utveckling får förfogas över. som om det vore endast en förberedelsetid för ett annat. En psykologiskt riktig fostran måste under varje särskilt utvecklingsskede ta sikte på hela människan med hennes olika anlag och kan därför icke anslå en utvecklingsperiod företrädesvis åt grammatisk eller matematisk drill e. d. Men om en försiktig avvägning av de skilda intressena sörjer för att den vetenskapliga specialiseringen med sikte på olika högskolestudier icke drives för långt, så bortfaller därmed huvudskälet för särskiljandet av gymnasiets båda arbetsuppgifter. Det är så långt ifrån att den förberedande kontakt med olika vetenskapsgrenar, som en väl avvägd förutbildning för högskolestudiet innebär, skulle i och för sig utgöra ett för den högre allmänbildningen främmande och hinderligt element, att en sådan tvärtom är till största gagn just för den allmänna orientering i nutidslivet, som är så värdefull för en mera kvalificerad medborgarbildning. De båda utbildningsvägar, som leda å ena sidan till högskolestudiet, å andra sidan mera direkt ut i förvärvslivet, gå nu båda genom gymnasiet. Ur samhällets synpunkt vore det synnerligen olyckligt, om dessa båda utbildningsvägar skulle redan på ett tidigt stadium avgrenas från varandra. En sådan tidigare klyvning av undervisningen skulle endast vara ägnad att skapa nya skrankor mellan högskolebildningens företrädare och representanterna för det praktiska arbetslivet, skrankor som tack vare den nuvarande ordningen äro på väg att utplånas. Om sålunda »dualismen inom gymnasiets bildningsuppgift» icke vållar större svårigheter vid uppgörandet av undervisningsplan än som normalt plägar föranledas av mottagande undervisningsanstalters krav på en avlämnande skolform, så återstår att undersöka, huruvida den föreslagna upjdelningen av gymnasiets arbetsuppgift på skilda stadier skulle kunna medföra andra fördelar av allmänt kulturell, organisatorisk eller pedagogisk betydelse.

179 Enligt gällande ordning för gymnasiet fram sina lärjungar till en examen, som numera kallas studentexamen och som anses garantera den för högskolstudier erforderliga kunskapskvantiteten och mogenheten. Gymnasiets avgränsning uppåt får sålunda sin karaktär därav, att den nivå som betecknar läroverkets slutmål är utgångspunkten för studiet vid högskolorna. I denna ordning sker principiellt ingen ändring därigenom, att vid åtskilliga högskolor krävas godkända studentbetyg på viss linje, i vissa ämnesgrupper, i vissa ämnen o. d. De många kompletteringarna, som kunna synas skapa ett avstånd mellan gymnasium och högskola, bero ju dels på att sökande till högskola, på grund av oriktigt linjeval inom gymnasiet eller av andra orsaker, ej i sin studentexamen har fått med alla de ämnen, som fordras för tillträde, dels och främst på att sökande har för låga betyg för alt ha utsikter i konkurrensen om det vid flera högskolor starkt begränsade antalet platser. Icke heller kunna de tentamina för inträde vid vissa naturvetenskapliga institutioner eller andra anordningar i syfte att reservera befintliga studiemöjligheter för de bäst kvalificerade organisatoriskt sett anses skapa ett mellanrum mellan gymnasium och högskola. Anknytningen sker i princip fortfarande så, att högskolornas undervisning bygger på gymnasiets avslutade kurs. En rationell kategoriklyvning skulle nu göra en tidigare åtskillnad mellan de lärjungar, som inom läroverket endast söka en högre allmänbildning, och de lärjungar, som ämna sig till högskolor. Råda dessa kategorier skulle vara bättre betjänta med ett kortare läroverk, som avslutades tidigare och sålunda förr gåve tillfälle till specialstudier eller praktiskt yrkesarbete. För dem som gå mera direkt ut i yrkeslivet skulle en dylik ordning innebära en ren vinst på ett eller två år, för högskolestudenterna skulle den tidigare inriktningen på fackstudiet möjliggöra större planmässighet i arbetet, i vissa fall möjligen också tidsvinst. Med dessa allmänna förutsättningar kan det nödvändiga mellanledet mellan realskola och högskola organiseras på olika sätt. Gymnasiet kan koncentrera sitt arbete på förutbildningen för högskolestudiet och åt en förlängd realskola lämna den allmänbildande uppgiften, och det kan självt lägga beslag på denna uppgift i vad den faller på läroverkets högre stadium och överlåta förutbildningen åt högskolorna eller åt särskilda anstalter för meddelande av erforderlig preliminär kursundervisning. Om de olika förslag, som framkommit, visa sig vara synnerligen vanskliga att till sina verkningar bedöma, så beror det främst därpå, att ingen av förslagsställarna gjort sig mödan att mera konkret i detalj utforma den tänkta organisationen. För att kunna bilda sig ett omdöme om förslagens organisatoriska och pedagogiska värde är det nödvändigt att åtminstone göra sig en ungefärlig föreställning om hur de olika förslagen skulle kunna utgestaltas i enskildheterna. Alla möjligheter, som i de olika fallen yppa sig, kunna givetvis icke in-

180 gående behandlas; h ä r skall endast göras ett försök att skärskåda de två huvudtyper, som företrädesvis fängslat förslagsställarnas intresse och som klarast kännetecknas av att åt den speciella förutbildningen för högskolestudier anslås antingen ett år eller två år. Här anmäla sig först vissa allmänna erinringar. Vanligen synes man tänka sig förutbildningen för högskolestadiet anförtrodd åt särskilda undervisningsanstalter av halvt skolmässig, halvt vetenskaplig karaktär, vilka genom på lämpligt sätt samorganiserade propedeutiska kurser förmedla övergången mellan läroverkets allmänbildande och de skilda högskolornas speciella studier. En dylik högt kvalificerad och starkt specialiserad undervisning med erforderlig materiell utrustning kan tydligen icke anordnas vid varje särskilt gymnasium utan måste koncentreras till ett mindre antal orter. Den enklaste utvägen är givetvis att förlägga den till högskolestäderna och mer eller mindre nära knyta den till respektive högskolor. För en sådan anordning kan åberopas och har också åberopats exemplet från Förenta staterna, där de första åren vid »college» närmast motsvara det differentierade stadiet inom ett svenskt gymnasium. Men man kan också tänka sig ett antal större gymnasier utrustade med lärarkrafter och institutioner för sådan propedeutisk undervisning. Vad då först beträffar skolsystemet i Förenta staterna, så synas överflyttningen av viss undervisning till högskolan och den därmed sammanhängande förlängningen av den sammanlagda studietiden främst betingas av att undervisningen i främmande språk i Förenta staternas skolor vanligen börjar senare än i svenska läroverk. Men även om en sådan förlängning här skulle kunna undvikas, så medför förskjutningen av gränsen mellan läroverk och högskola, att en undervisning, som sedan gammalt erbjudits på ett stort antal orter ute i landet, nu skulle koncentreras till högskolestäderna. De billigare studierna vid hemortens gymnasium skulle ersättas med vida kostsammare kurser vid universitet och liknande fackutbildningsanstalter, som på intet sätt äro utrustade för uppgiften. Det synes utan vidare klart, att en sådan utveckling icke skulle vara till gagn för svenskt bildningsväsen i det hela. Mot en sammandragning av stora lärjungeskaror vid ett fåtal läroverk åter ha 1924 års skolsakkunniga som ovan anförts gjort erinringar, vilkas tyngd icke minskats med de sedan dess gångna åren. Tvärtom ha nya betänkligheter tillkommit. Här må ett par synpunkter särskilt framhållas. Den nu allmänt önskade demokratiseringen av utbildningsmöjligheterna förutsätter, om kostnaderna skola hållas inom rimliga gränser, största möjliga decentralisering av den eftertraktade högre undervisningen. J u mer denna k a n spridas och fördelas över landets skilda delar, dess lättare åtkomlig blir den för ungdomen i det hela, medan en centralisering av de till högskolorna ledande kurserna skulle försvåra och fördyra denna utbildning för mycket stora grupper av dem som sikta till högskolorna. Ur allmän bildningssynpunkt ha de över hela landet fördelade gymna-

181 sterna sedan gammalt spelat en mycket stor roll som bildningshärdar och kulturcentra. Hur högt de var i sin ort skattas ur denna synpunkt framgår icke minst av den offervillighet, som städse visats, när det för en ort gällt att bevara ett gammalt gymnasium eller upprätta ett nytt. Om nu större delen av våra gymnasiestäder skulle berövas sina gymnasier för att i stället högskolestäderna och därutöver några större centra skulle utrustas med väldiga »colleges» för propedeutisk undervisning, så skulle en sådan centralisering av utbildningsmöjligheterna förvisso icke blott uppfattas som ett hårt slag för de av förluslen drabbade orterna utan också innebära en verklig sänkning av den kulturella standarden ute i landet. Men kan då icke en undervisning av gymnasial karaktär uppehållas även om det högre allmänna läroverkets övre gräns flyttas ned ett eller två år? Även de nedre ringarna betraktas ju enligt nu gällande ordning som hörande till gymnasiet, och undervisningen i dem kan väl anses syfta till gymnasiets mål, om ock detta uppnås först med den avslutande ringen? Dessa och dylika frågor föra diskussionen in på en annan sida av huvudproblemet, nämligen den förordade reformens återverkningar på läroverkets organisation. Därvid ställa sig förutsättningarna väsentligt olika, om läroverket avkortas med ett eller med två år. Om det högre allmänna läroverket upptill avkortas med t v å år, så innebär det, att hela det nuvarande differentierade gymnasiestadiet lyftes bort. Att det kvarlämnade odifferentierade stadiet, vare sig det gjordes 1- eller 2-årigt, då skulle kunna sikta till ett gymnasialt mål får anses uteslutet, det måste ansluta sig till realskolan såsom dess avslutning och krön. Denna förlängda realskola får då med sin allmänbildande uppgift nännast karaktären av en för gossar öppnad högre flickskola med något avkortad kurs men utan flickskolans särskilda karaktär. Att under sådana förutsättningar anordna en kursavslutning med den nuvarande realskolans högsta klass ett år före den nya allmänbildande kursens slut synes av praktiska och pedagogiska skäl icke kunna komma i fråga; realskolan måste utsträckas över ytterligare ett år. En dylik förlängning av realskolutbildningen har, såsom av redogörelsen i Betänkande IV: 3, s. 59 ff. framgår, icke önskats eller tillrålts av de företrädare för arbetslivet, som uttalat sig i frågan. Den skulle emellertid få vittgående följder för organisationen av skolpliktstidens skolformer i det hela. Den av 1904 års riksdag beslutade skolreformen, som organiserade den nya realskolan och gjorde den till »en skola för allmän medborgerlig bildning», avsåg som förut framhållits att inom undervisningsväsendet skapa grundval för ett bestämt bildningsskikt mellan de båda, som betecknades av avslutad folkskola och av studentexamen. Den nya skolformens slutmål låg, mätt i skolår, mitt emellan den obligatoriska folkskolans och gymnasiets — folkskolans utbildning var i regel 6-årig, studentexamen avslutades nor-

182 malt efter 12-årig skolgång, och vägen till realexamen var med dåtida organisation 9-årig. Detta nya bildningsmål blev att börja med från skilda håll starkt häcklat men har småningom allt tydligare visat sig motsvara ett verkligt behov. Det h a r också med åren blivit alltmera eftertraktat. Sålunda avlades den år 1905 inrättade realskolexamen, efter år 1928 kallad realexamen, år 1916 av 1 583 elever, år 1925 av 3 513, år 1936 av 6 856 (därav 282 praklisk realexamen) och år 1945 av 8 995 (därav 1 162 praktisk realexamen), och den stigande tendensen är fortfarande omisskännlig. Samtidigt med att realskolekompetensen på delta sätt erövrades av starkt växande ungdomsskaror, höjdes den allmänna bildningsnivån främst genom att skolpliktstiden förlängdes och olika påbyggnader på folkskolan drogo till sig allt större delar avungdomen. Utvecklingen har alltså gått i den riktningen, att den allmänna bildningsnivån sladigt närmat sig realskolekompetensen. En grundläggande tankegång i de moderna enhetsskolesträvandena har, som skolutredningen framhållit i den allmänna organisationsplanens andra kapitel, tagit sig uttryck i strävan att snabbt fullfölja denna utveckling, kraftigt höja den obligatoriska skolan, närma dess slutmål till realskolans och i viktiga hänseenden göra det om icke likformigt så dock likvärdigt med detta. Alla svenska barn skulle på det sättet under skolpliktsåren få tillgång till en i stort sett likvärdig skolning. Denna plan synes med realskolans nuvarande slutmål kunna förverkligas inom överskådlig tid. Men en förlängning av realskolan sådan som den föreslagna skulle höja dess slutmål helt utom räckhåll för den ungdom, vars skolgång avslutas med skolpliktstiden. Därmed skulle enhetskolesträvandena i den mån de avse skolpliktstidens skolformer i ett viktigt hänseende gäckas. Men även för det egentliga läroverket i äldre mening skulle en uppflyttning av den nu genom realexamen markerade avgångselappen få föga önskvärda verkningar. Huvudsyftet med 1904 års läroverksreform var som förut framhållits att för de lärjungar, som lämnade läroverken utan att nå fram till studentexamen, organisera en särskild skolform med avrundad och avslutad undervisningsplan. Utåt skulle den nya ordningen få sitt tydliga uttryck i »en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16-årsåldern önska sluta sin skolgång». Med 15—16-årsåldern avsågs på den tiden icke femte utan nedre sjätte klassens åldersstadium. Sedermera har, bl. a. av skolöverstyrelsen i dess den 14 november 1923 avgivna utlåtande över skolkommissionens betänkande, föreslagits, att realskolans avslutning skulle förläggas icke tre utan fyra år före studentexamen, till den nuvarande realskolans näst högsta klass, och för en sådan uppdelning av läroverket ha givits skäl, som särskilt för den på fjärde folkskoleklassen byggda realskolan ha en viss pedagogisk bärkraft: denna skulle möjligen med avrundade kurser kunna avslutas ett år tidigare

183 utan att det egentliga syftet med avgångsetappen i läroverkets studiegång förfelades. Det avgörande skälet för detta organisationsförslag, bakom vilket stod skolöverstyrelsens flertal, är önskan att basera ett 4-årigt gymnasium på avslutad realskola. Detta mål nås också med en sådan organisation; avkortningen av realskolan kan alltså anses vara till gymnasiets fördel. En förlängning av den allmänbildande realskolan med e n årsklass skulle föra den upp i höjd med det 4-åriga gymnasiets andra och det 3-åriga gymnasiets första ring, alltså till den punkt, där nu den starka differentieringen börjar. Varje förslag med dylik innebörd vänder sin udd mot själva den bärande tanke, som låg till grund för andra kammarens under årtionden framförda läroverksprogram och 1904 års riksdags beslut om en avgångsmöjlighet vid läroverkets mitt. En förskjutning av denna avgångsmöjlighet till endast två år före studentexamen skulle nämligen helt förspilla den egentliga vinsten med 1904 års reform. I själva verket skulle en sådan ordning nödvändiggöra, att ytterligare en avgångsmöjlighet bereddes p å ett tidigare stadium. Då denna som nämnts icke kunde anordnas vid samma tidpunkt som den nuvarande realexamen, d. v. s. endast ett år före den nya avslutningsetappen, och då å andra sidan realskolan måste ha en icke allt folkort sammanhängande följd av år för sin bildningsuppgift, så kan den tidigare avgångsetappen näppeligen insätlas vid någon annan tid än två år före den senare etappen och fyra år före den nuvarande siudentexamen. Denna slutsats dragés mycket riktigt i ett av lektor J. Swenning (i Tidning för Sveriges läroverk 1922, s. 93 ff.) skisserat organisationsförslag, vars grundtankar gå igen på skilda håll. Förslaget innebar en avkortad realskola, ett på dennas högsta klass byggt fyraårigt gymnasium av i huvudsak nuvarande typ samt en på samma klass byggd tvåårig kurs, som i de högre läroverken skulle sammanfalla med gymnasiets, särskilt väl realgymnasiets två första ringar, men som vid mindre läroanstalter väl snarast skulle komma att gestalta sig som en allmänbildande avslutningskurs, från vilken dock övergång åtminstone på realsidan vore möjlig till det differentierade »högre gymnasiet». Denna organisation räddar blott skenbart det 4-åriga gymnasiet. I verkligheten kan det icke bli fråga om en undervisningsplan för ett 4-årigt gymnasiestadium, det blir endast ett 2-årigt propedeutiskt stadium, byggt på en förlängd realskola, vars undervisningsplan i sin tur högeligen försämras genom att kurserna två år före skolformens slut måste avrundas och avslutas för de lärjungar, som vid denna avgångsetapp lämna skolan. Ur pedagogisk synpunkt framkallar, såsom av 1924 års skolsakkunniga betonats, en dylik uppdelning av den totala studietiden givetvis starka betänkligheter. Den innebär, att den högre skolans lärogång sönderstyckas i allt för många och allt för korta stadier. Undervisningsplanen från gymnasiets början fram till högskolans tröskel skulle icke från begynnelsen kunna inriktas på slutmålet, utan kurserna måste först efter två allmänbildande år avrun-

184 das och avslutas för att därpå i ett antal ämnen fullföljas med förnyad och fördjupad behandling under ytterligare två år. För de blivande högskolestudierna skulle uppenbarligen mycket vinnas, om det ifrågavarande stadiet kunde få den enhetliga planläggning, som det 4-åriga gymnasiet möjliggör. Att en sådan planläggning även väl kan tjäna en högre allmänbildning, har tidigare klargjorts. Men även ur en annan synpunkt måste invändningar göras mot ett skolsystem med ett i tvååriga kurser uppdelat gymnasiestadium. Med hänsyn till den överskattning av den s. k. lärda vägen, som man i Sverige måste räkna med, är det angeläget, att ungdom med mindre utpräglade studieanlag icke lockas att fullfölja högre studier längre än som för dem själva och samhället är lämpligt och nyttigt. Ur denna synpunkt är det av vikt, att de skilda skolstadierna icke göras för korta och sålunda avstånden mellan olika avgångsmöjligheter icke för små. Alltför täta pinnar i de lärda studiernas stege uppmuntra till fortsalt klättrande. Den som tvekar inför det treåriga klivet från realexamen till studentexamen känner säkerligen vida mindre tvekan inför ett tvåårigt kliv. Har man offrat så mycket av tid och möda för att nå stegens näst högsta pinne. så vill man gärna offra ännu litet till, om man därmed kan nå den högsta. Slutligen bör här också erinras om den starka sänkning av den s. k. högre allmänna medborgerliga bildningen, som den allmänbildande lärogångens nedskärande med två hela årskurser skulle innebära. Det gäller icke blolt de två år, under vilka läroverkets elever äro mognast och mottagligast för ett mera sammanskådande och orsakssökande studium, det gäller också den preliminära kontakt med vetenskapen på skilda områden, som just förutbildningen för högskolorna avser att ge. Den högre allmänbildningens begrepp har som nämnts aldrig blivit till fyllest klarlagt och definierat, och det är därför svårt att bedöma vad som i detta hänseende kan anses motsvara individens och samhällets behov. Det är möjligt, att en viss avprutning på vissa anspråk kan vara motiverad, men en så stark sänkning som den, varom här är fråga, är dock en mycket vittutseende förändring, vars sociala verkningar borde noggrant övervägas. Annorlunda ställer sig frågan om gymnasiets mål, därest det propedeutiska kursstadiet begränsas till e 11 år och den näst högsta ringen, alltså hälften av det nuvarande differentierade stadiet, behålles vid det egentliga läroverket. Detta får då sin avslutning efter samma antal årsklasser som den sjuåriga högre flickskolan. Frågan blir då närmast, hur ett sålunda avkortat läroverk bör organiseras. Enhetlig lärogång från skolans början till dess slut lärer på förut antydda grunder icke kunna ifrågasättas. En avgångsetapp liknande den av 1934 års riksdag beslutade måste anordnas. Om denna avgångsetapp sättes in ett år tidigare än nu, alltså en klass före den nuvarande realskolans avslutning,

185 så skulle läroverket ganska naturligt sönderfalla i en realskola och ett 3-årigt gymnasium, vilket med tillräckligt gallrat elevmaterial måhända skulle i de allmänt orienterande ämnena kunna sikta mot ett mål, som icke vore allt för underlägset det nuvarande. Mot en sådan organisation av realskolan ha emellertid ur dess egen synpunkt anförts avgörande skäl (se Bet. IV: 3, s. 62 ff.). Vad gymnasiestadiet beträffar, kan undervisningsplanen för en allmänbildande, med ett år avkortad gymnasiekurs följd av en 1-årig specialkurs givetvis just i de företrädesvis allmänbildande ämnena icke ge samma resultat som en 4-årig kurs med en mera harmonisk fördelning av det totala kursinnehållet; den 1-åriga specialkursen ovanför det allmänbildande stadiet innebär ju, att det sista och mognaste året undandrages de ämnen, där själva mognaden har den största betydelsen, för att helt ägnas åt ett mer eller mindre starkt fackbetonat studium. Om åter realskolans avslutning, såsom representanter för det praktiska livet i regel önskat, bibehålies på nuvarande nivå, så blir organisationen föga tillfredsställande. Visserligen kan, såsom i yttrande över skolkommissionens betänkande föreslagits av kollegiet vid Lunds privata elementarläroverk, pa realskolans näst högsta klass organiseras ett 3-årigt gymnasium med en icke alltför hopträngd undervisningsplan, men då man i stor utsträckning måste förutsätta avgång till gymnasiet jämväl från avslutad realskola, har man att räkna även med ett 2-årigt gymnasium, byggande på realskolans avrundade och avslutade kurser. Ett 2-årigt gymnasium som reguljär skolform kunna vi dock ej förorda, även om dess uppgift begränsades till att giva en fördjupad allmänbildning utöver den, som realexamen avser att garantera. En så kort lärogång kan svårligen medgiva tid vare sig till överblick över slörre områden eller till fördjupning i karakteristiska enskildheter. Just som allmänbildande undervisning måste en sådan kurs som generell studiegång anses otillräcklig. Frågan om elt 2-årigt gymnasium som undantagsform för särskilt kvalificerad ungdom behandlas ovan sid. 150 ff. På grund av vad sålunda anförts vill skolutredningen föreslå, att nuvarande anknytning mellan gymnasium och högskolor bibehålies, att alltså gymnasiet med obruten studiegång för sina elever fram till högskolans tröskel. Det innebär att gymnasiet fortfarande såsom hittills får såväl uppgiften att meddela en högre allmänbildning som uppgiften att bibringa en i olika riktningar differentierad förutbildning för högskolestudier. Dessa båda uppgifter måste så sammanjämkas, att med tillgodoseende av både allmänbildningens och tackbildningens intressen arbetet på bästa sätt främjar elevernas utveckling och skänker den mognad, som kräves såväl för mera självständiga studier som på de mera krävande poster inom arbetslivet, för vilka den från gymnasiet utgående ungdomen tages i anspråk.

186 Ledamoten Hjärne har i denna fråga anfört: »I skolutredningens bilaga I: Hygieniska förutsättningar för skolarbetet, sid. 23—28, har jag närmare utvecklat skälen till min åsikt, att gymnasiets avslutande för de manliga lärjungarna bör ske 2 år före värnplikten, d. v. s. i 18-årsåldern. Detta bör enligt min mening bl. a. ske genom en radikal omläggning av sludiesättet i gymnasiet och genom utrensning av numera onödigt stoff i kurserna. De av utredningen föreslagna åtgärderna betraktas av mig som ett första steg på denna önskvärda väg. Detta förslag kan jag biträda under förutsättning, att det klart utsäges, att slutmålet inom en nära framtid bör vara en sänkning av åldern vid gymnasiets avslutande till 18-årsåldern och ett vänjande av lärjungarna vid ett mera självständigt arbetssätt.»

3. Gymnasiets mål. Gynmasiets mål betingas givetvis av dess ställning i skolsystemet. Det gamla svenska elementarläroverket hade i överensstämmelse med då gällande uppdelning av undervisningsuppgifterna en tvåfaldig målsättning. Kungl. Maj:ts förnyade nådiga Skolordning den 16 december 1820 föreskriver sålunda beträffande »Elementarläroverkens indelning» följande (Cap I, § 1): »De på Statens bekostnad inrättade Elementar-Lärowerk ware fördelade i Twänne Glasser: Apologist-Skolor och Lärdoms-Skolor. Underwisningen och öfningarne inom de förra skola åsyfta beredande till allmän medborgerlig bildning: inom de sednare beredandet derutöfwer till den högre Wetenskapsodlingen, samt till den bildning, hwilken såsom wilkor för antagande och befordran till wissa Statens Embeten erfordras, och genom offenteliga prof wid Rikets högsta Lärowerk skall styrkas.» Här anges alltså elt lägre och ett högre mål; det högre målet innefattar dels mogenhet för högskolestudier, dels kompetens för vissa befattningar. När genom det kungl. cirkuläret av år 1849 apologistskolan och lärdomsskolan sammanslogos till en enda läroanstalt, elementarläroverket, efter 1378 kallat det allmänna läroverket, fick den nya helheten som följd av reformen ett enhetligt mål. Stadgan för rikets allmänna elementarläroverk av år 1356 formulerar detta mål så: »De av staten bekostade elementarläroverken hava till ändamål dels att utöver )mfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, dels att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsstola vidare utbildas.» Denna målsättning antyder som synes läroverkets karaktär av högre skola i förhållande till den nytillkomna folkskolan. Den allmänbildande uppgiiten jämställes med den för högskolestudier förberedande; båda skola fyllas av samma skolform. Bestämmelsen om kompetens för viss anställning har bortfallit.

187 I denna ordning skedde en djupgående förändring, när läroverket enligt 1904 års riksdags beslut ånyo delades upp i två för olika ändamål och olika stadier avsedda skolformer, realskolan och gymnasiet. Läroverksstadgan av år 1905 anger klart skilda mål för dessa båda: Realskolan »har till ändamål att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning». Gymnasiet åter »utgår från det i de fem lägre klasserna af realskolan inhämtade kunskapsmåttet och har, utöfver realskolans allmänbildande uppgift, till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Gymnasiet är enligt denna stadga en i förhållande till den allmänbildande realskolan högre skola med förberedelsen för högskolestudierna som särskild uppgift. Iläruti gjordes vid genomförandet av 1927 års läroverksreform ingen saklig ändring. Karakteristisk är det utan tidigare avgångsmöjlighet direkt på studentexamen siktande lyceets målsättning i 1928 års stadga: »Lyceet har till ändamål såväl att meddela den medborgerliga bildning, som realskolan avser att bibringa, som ock att grundlägga de vetenskapliga insikter, vilka vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt.» I 1933 års förnyade läroverksstadga åter är formuleringen ändrad: »Gymnasiet har till ändamål att på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning; därjämte har gymnasiet till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt.» Den här tillkomna bestämmelsen »att på grundvalen av det i realskolan meddelade kunskapsmåttet bibringa en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning» avser enligt stadgans utgivare att »ge uttryck åt det förhållandet, att endast en mindre del av de från gymnasiet utexaminerade studenterna numera går till universitetet eller högre fackutbildningsanstalt». Flertalet skulle alltså gå mera direkt ut i arbetslivet, och det är med hänsyn till detta flertal som allmänbildningssyftet skjutits i förgrunden som gymnasiets allmänna mål. Även för lyceet har målsättningen på motsvarande sätt ändrats: »Lyceet har till ändamål att utöver omfånget för folkskolans verksamhet såväl meddela en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning, som ock att grundlägga de vetenskapliga insikter, vilka vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt. » I verkligheten har väl gymnasiet ända sedan läroverkets omorganisation år 1904 ansetts böra tjäna båda syftena och sålunda tillgodose såväl de lärjungars behov, som efter studentexamen gå direkt ut i förvärvslivet, som de blivande högskolestudenternas. Om gymnasiets mål sålunda angivits vara dels att bibringa en allmän medborgerlig bildning, dels att lägga grunden för högre yrkesutbildning av

188 skilda slag, så ha de, som funnit gymnasiets nuvarande bildningsmål mindre väl avvägt, gärna anknutit sin kritik just till denna dubbelhet i målet. Det har framhållits, att gymnasiet aldrig kan få en ändamålsenlig organisation förrän denna »dualism» i studiemålet på ett eller annat salt övervunnits. Men även de myndigheter, kommittéer och sakkunniga, som ansett sig kunna bibehålla gymnasiets dubbla målsättning oförändrad, åtminstone i formuleringen, ha omisskännligen lagt betoningen rätt olika. Än har allmänbildningen, än förutbildningen för högskolestudier blivit starkare framhävd. Skolkommissionen förklarade sig sålunda i fråga om gymnasiets uppgift och mål kunna helt godtaga den uppfattning, som fått uttryck i 1905 års läroverksstadga, men ville i enlighet med departementschefens direktiv organisera gymnasiet så, att de därifrån utexaminerade ginge kvalitativt bättre rustade till studier vid universitet och högskolor. Detta syfte skulle vinnas genom starkare ämneskoucentration och rikare linjedelning. Sin uppfattning om gymnasiets uppgift med hänsyn till allmänbildningens omfång formule rar kommissionen på följande sätt: »Gymnasiet bör främja allmänbildningen men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan en sådan, där, med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans ämnesområde i det hela, tyngdpunkten förlägges till vissa mera enhetliga ämnesgrupper.» I överensstämmelse därmed uttalar kommissionen »att ingen linje har existensberättigande, som ej bildar underlag för en grupp av närbesläktade speciella studieområden». Tydligen innebär skolkommissionens förslag till linjedelning en förskjutning av gymnasiets mål i riktning från allmänbildning till förutbildning för olika fackstudier. Endast det föreslagna nyspråkliga gymnasiet kan med sin blandade humanistiska och naturvetenskapliga inriktning anses mindre ägnat att förverkliga syftet med den starkare linjedifferentieringen och dessmera att tillgodose allmänbildningskravet. Kommissionen fömtsätter nämligen »att huvudparten av dem, som tänkas komma att fylla linjen i fråga, i första hand åsyfta att för sin kommande bana vinna ett högre mått av allmänbildning över realskolans nivå, och att det i och för sig kan anses lämpligt, att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera koncentrerade studiearbetet bereder möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbildning i mindre grad kräver specialisering av skolstudierna, att bedriva gymnasiestudier å en dylik mer allmänbildande linje*. I de infordrade y t t r a n d e n a över skolkommissionens förslag framhölls, icke minst från universitetens målsmän, alt skolkommissionen alltför starkt gynnat fackutbildningsintresset på allmänbildningens bekostnad. Det låge en fara i att företrädarna för skilda kulturområden finge en så starkt facklig inriktning av sitt kunskapsförvärv och sin intressekrets, att de komme att stå främmande för varandra, i saknad av de beröringspunkter, som krävdes för harmoniskt samarbete och ömsesidig förståelse.

189 Dessa t a n k e g å n g a r u p p t o g o s a v

1924 å r s s k o l s a k k u n n i g a ,

vilka

också

starkare betona allmänbildningen: »De skilda bildningslinjerna inom gymnasiet kunna av praktiska skäl ej bli många och få ej heller gå allt för mycket isär, så alt bildningstypernas olikhet reser skrankor mellan företrädare för kulturens skilda områden, gör dem främmande för varandras tankeliv och försvårar en förståelsefull samverkan dem emellan. Den huvudsakliga delen av gymnasiets arbete synes alltså särskilt pä det tidigare stadiet böra ägnas åt vissa för alla linjer gemensamma ämnen och inom vissa andra ämnen åt kursmoment av allmänt bildande natur, medan studiets tyngdpunkt så småningom i den mån arbetet blir mera krävande förskjutes till den för varje linje karakteristiska ämnesgrupp, vars studium för en större kategori av gymnasiets lärjungar förbereder den kommande yrkesutbildningen. Dessa s a k k u n n i g a f r a m h å l l a emellertid ä v e n en a n n a n s y n p u n k t , s o m icke k o m m e r till u t t r y c k i m å l a n g i v n i n g e n : »Det är icke nog med att förhållandet mellan allmänbildande och specialbildande kursmoment så avväges, att den nationella kulturens utveckling på ett ändamålsenligt sätt främjas. Problemet måste ses också ur individens synpunkt. Att utveckla den åt skolan anförtrodda individen till en självständig personlighet och en arbetsduglig samhällsmedlem är skolans måhända största uppgift. Möjlighet måste beredas de unga alt pröva intresset och försöka krafterna på områden, för vilka de känna sig äga särskild fallenhet, de individuella anlagen måste få tillfälle alt komma till uttryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet, och ett visst, icke alltför begränsat utrymme måste medgivas den enskilde lärjungens eget initiativ för att möjliggöra en fri och självständig utveckling av personligheten.» D e n n a s y n p u n k t k o m i f r å g a n s v i d a r e b e h a n d l i n g a t t spela slor roll. K u n g l . Maj:ts p r o p o s i t i o n till 1927 å r s riksdag a n g å e n d e det h ö g r e skolväsendets omorganisation förutsätter icke n å g o n förändring i gymnasiets h ä v d v u n n a m å l s ä t t n i n g . Även o m d e p a r t e m e n t s c h e f e n t i l l m ä t e r d e för en u t s t r ä c k t linjedelning a n f ö r d a s k ä l e n s t o r vikt, finner h a n det n ö d v ä n d i g i att b e g r ä n s a d e n i f r å g a s a t t a linjedelningen. R i k s d a g e n a n s l ö t sig i p r i n c i p till d e i s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t f r a m k o m n a s t r ä v a n d e n a a t t m e r a ä n förut k o n c e n t r e r a och i n d i v u a l i s c r a s t u d i e r n a p å g y m n a s i e t m e n f a n n de i d e t t a syfte f ö r e s l a g n a å t g ä r d e r n a otillräckliga. I det p r a k t i s k a u t f o r m a n d e t av g y m n a s i e t s differentiering gick riksdagen l å n g t u t ö v e r v a d s k o l k o m m i s s i o n e n f u n n i t möjligt. I själva verket k o m 1927 å r s g y m n a s i e o r g a n i s a t i o n a t t i n n e b ä r a ett s t a r k t u n d a n s k j u t a n d e a v a l l m ä n b i l d n i n g e n s k r a v till f ö r m å n för en tidig specialisering. K ä n n e t e c k n a n d e ä r bl. a. a t t d e n n y s p r å k l i g a linjen m e d sin m e r a a l l m ä n b i l d a n d e k a r a k t ä r avr i k s d a g e n f ö r k l a r a d e s o n ö d i g . I d e n n a a l l m ä n n a s t r ä v a n g j o r d e 1933 å r s f ö r n y a d e l ä r o v e r k s s t a d g a i n g e n ä n d r i n g . Är 1934 b e t o n a d e s s ä r s k i l t g e n o m i n r ä t t a n d e t a v d e n speciella k u r s e n i m a t e m a t i k ä n s t a r k a r e g y m n a s i e t s uppgift a t t ge f ö r u t b i l d n i n g för olika h ö g s k o l e s t u d i e r . A a n d r a s i d a n b e s t ä m m e s 1927 å r s g y m n a s i e o r d n i n g y t t e r s t i c k e a v h ä n s y n till d e olika h ö g s k o l o r n a s b e h o v a v f ö r u t b i l d n i n g . D e n s y n p u n k t , s o m

190 främst har varit ledande för utformningen av det nuvarande gymnasiet, är uppenbarligen den av 1924 års sakkunniga starkt framskjutna önskan att bereda den enskilde lärjungens begåvning och personlighet bästa möjliga tillfälle till fri utveckling. Härom yttrar 1927 års riksdag i sin skrivelse nr 262: »När det gäller att tillse, hur denna specialisering skulle ordnas, bör man ihåg komma, att densamma har till syfte ej blott att giva lärjungarna tillfälle alt förbereda den fackutbildning, som kan vara erforderlig för deras blivande levnadskall, utan även att främja en individualisering av studierna, som kan verka utvecklande på lärjungarna samt deras personliga anlag och intressen. Sistnämnda synpunkt är enligt riksdagens förmenande så viktig, att särskilt beaktande bör givas densamma, då det gäller att utforma undervisningsplan för gymnasiet.» Denna synpunkt är förvisso värd största uppmärksamhet, men 1924 års skolsakkunniga hade dock ansett sig böra uttala en varning för långt gående åtgärder i denna riktning: »Om de betydelsefulla uppgifter, som allmänbildningens och den högskolestudierna förberedande utbildningens krav pålägga gymnasiet, tendera att ganska snävt begränsa möjligheterna till differentiering av undervisningen, så skulle å andra sidan kraven på utrymme för de individuella anlagen och intressena, om de finge oinskränkt råda, spränga sönder den fasta ram, som på gymnasiestadiet är en förutsättning för ett planmässigt undervisningsarbete.» Kritiken mot gällande gymnasieordning riktar sig också i främsta rummet mot det alltför fria och oreglerade ämnesvalet i de båda högsta ringania. Denna kritik är icke ogrundad. Den omständigheten, att av lärjungarna i en klassavdelning somliga läsa filosofi (geografi, franska, biologi o. s. v.), andra icke, lägger otvivelaktigt hinder i vägen för ett planmässigt undervisningsarbete, och den allför starka specialiseringen har givetvis både försvagat den gymnasiala allmänbildningen och försvårat högskolornas arbete genom att låta dem bygga på en all Iför ojämn grund. Om sålunda den pedagogisk-psykologiska uppgiften att främja lärjungarnas egen utveckling och lära dem att känna sig själva icke får så att säga riva upp gymnasiets arbetsplan, så är det å andra sidan klart, att denna uppgift måste tillerkännas stor betydelse vid sidan av de båda andra uppgifter. som i läroverksstadgan på goda grunder angivas som riktpunkter och mål för gymnasiets arbete. Det kan icke bli tal om att skjuta åt sidan någon av dessa tre olika uppgifter, inom gymnasiets ram måste åstadkommas en rationell avvägning mellan dem, vilket givetvis sker lättare och bättre, ju längre de helt låta förena sig. I den mån grundlighet och fördjupning i studiet icke kunna i önskad grad vinnas genom begränsning av ämneskretsen, måste de åstadkommas genom nya, för ändamålet avpassade arbetsmetoder. En given utgångspunkt är naturligtvis det faktum, att mer än 75 % avgymnasiets lärjungar ämna sig till högskolor av skilda slag och att än flera i det längsta vilja hålla även denna väg öppen för sig. Detta ger en särskild

tyngd åt förutbildningskraven. Av synnerlig vikt är vidare universitetens och högskolornas bestämt uttalade mening, att allmänbildningen bör tillgodoses bältre än enligt nu gällande gymnasieordning. Detta tyder på att motsättningen mellan allmänbildningskraven och högskolornas önskemål har överdrivits. Dualismen i bildningsmålet är icke så djupgående, att icke för flertalet gymnasister en syntes kan åvägabringas. Slutligen måste vid planläggningen av gymnasiets arbete slädse hållas i sikte, att gymnasiet har att fostra och utbilda en högt kvalificerad del av svensk ungdom under den betydelsefulla period i dess utveckling, då den skall finna sig själv och sin framtidsväg. Det är därför icke möjligt för gymnasiet att tillmötesgå alla önskemål, som framföras vare sig i allmänbildningens eller i den ena eller andra yrkesutbildningens intresse. De unga måste få utrymme att känna sig för i olika riktningar, de måste få möjlighet att pröva håg och intressen, de individuella anlagen måste, som 1924 års skolsakkunniga framhålla, få tillfälle att komma till uttryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet. Problemet om gymnasiestudiernas specialisering kan därför, för att åter citera 1924 års skolsakkunniga, »lösas endast genom ett försiktigt och måttfullt avvägande mot varandra av fackutbildningens och allmänbildningens krav, under noggrant aktgivande på vad som kan främja arbetsduglighetens utveckling och personlighetens växt. Och problemet måste lösas inom ramen av ett gymnasium, som av ekonomiska skäl icke kan få svälla ut över vissa ganska snäva gränser. Specialiseringen får icke drivas så långt, att den på ett ur ekonomisk synpunkt försvarligt sätt kan genomföras endast vid läroverk med mycket stora lärjungeskaror; den måste göras så begränsad och så smidig, att dess välgörande verkningar i största möjliga utsträckning kunna komma även de mindre läroverkens lärjungar till godo.» Som ett uttryck för denna uppfattning skulle gymnasiets mål kunna angivas så: Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som äro ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen, meddela en vidgad och fördjupad allmän medborgerlig bildning, lämpad att tjäna som grund för högre utbildning.

Kap. VIII. Gymnasiets linjedelning

och

differentiering.

En av gymnasiets viktigaste uppgifter, djupare sett den allra viktigaste, är att bibringa sina lärjungar förutsättningarna för det mera självständiga arbete, som kännetecknar högskolestudiet. Denna uppgift står i bästa överensstämmelse med den allmänbildande uppgiften. De unga, som mera direkt gå ut i arbetslivet, ha alldeles samma behov av att kunna utan handledning i enskildheter självständigt planera och genomföra ett arbete. Den personliga arbetsdugligheten i livet beror ju mindre på att man i skolan inhämta! en viss mängd av kunskaper och färdigheter än på att man lärt sig att arbeta samvetsgrant, självständigt och vid behov kritiskt. I detta hänseende har utbildningen inom det svenska skolväsendet länge brustit. Redan år 1845 klagade de tre världsliga stånden i en riksdagsskrivelse, att »skolan ej numera rätt passar för tiden, att den är för mycket en föreläsnings- och förhörsanstalt och befrämjar för litet självverksamheten, varför ock lärjungarna efter inträdet i allmänna livet ej sällan sakna förmåga att använda de förvärvade kunskaperna». När 1918 års skolkommission sammanställde sina iakttagelser rörande den dåvarande skolans brister, så befanns ingen anmärkning väga tyngre än den, att ungdomen, när den lämnar våra skolor, i allt för stor utsträckning saknar vana vid och förmåga av mer självständigt arbete. Anmärkningen gällde i lika mån högskolornas och arbetslivets ungdom. Kommissionen fastslog, »att undervisningen i vara skolor ännu alltjämt i stor utsträckning bedrives efter metoder, vilka trots det arbete, som ålägges lärjungarna, lämna dessa i en passivitet. som måste ogynnsamt inverka på deras skickliggörande för en framtida verksamhet av mera självständig art. Följderna härav visa sig bland annat däri, att de från skolorna utgående lärjungarna vid sina fortsatta studier vid universitet eller högskolor ej sällan sakna den förmåga av mera självständigt arbete, som utgör en grundförutsättning för sagda studiers framgångsrika bedrivande. Det inträffar därjämte alltför ofta, att lärjungar, som från skolan mera direkt övergå till det praktiska livet, stå mer eller mindre handfallna inför de uppgifter, som där möta dem, och ej sällan i en med deras åldersUtveckling föga överensstämmande grad visa brist på förmåga att reda sig på egen hand.» I själva verket torde den bristande vanan vid och förmågan av självständigt arbete vara ännu menligare för dem, som mera direkt övergå till ar-

193 betslivet; de som gå till fortsatta studier ha ju möjlighet att under denna vidare utbildning mogna och tillägna sig den självständighet i arbetet, som kräves i det praktiska livet. Tydligt är, att anmärkningar av denna innebörd med särskild tyngd drabba gymnasiet, på vars abiturienter med hänsyn till deras åldersutveckling stora krav kunna ställas. Medan den obligatoriska skolan nödgas lämna ifrån sig sina lärjungar vid en tidpunkt i deras utveckling, då personligheten vanligen ännu icke vunnit den stadga och kunskapen den klarhet, som kunna skänka det egna omdömet frihet och säkerhet, så har det helt frivilliga gymnasiet förmånen att få behålla sina elever ända till den ålder, då en viss mognad bör ha inträtt Detta ställer gymnasiet inför en mera krävande uppgift. Abiturienterna få icke därifrån sändas ut som skolbarn i förstorad skala, med vidgad ämnetskrets och ökade kurser men utan den förmåga av planläggning och överblick och utan den vana att arbeta på egen hand, som deras åldersmognad möjliggör. Gymnasiet skall slå brygga mellan den obligatoriska skolan och högskolan även i den meningen, att det bildar en övergång från ett lägre skolstadiums mera bundna till högskolans friare arbetsformer. Den största vanskligheten, när det gäller att åstadkomma en efter elevernas successiva mognande avpassad övergång till självständigare arbetsformer, ligger i ämneskretsens alltför stora omfattning. Denna tvingar till en bred och brådskande mångläsning, vilken hotar att i hög grad försvåra eller rent av omöjliggöra den fördjupning i studiet, som är nödvändig för ett mera grundligt och aktivt arbetssätt. Med genial klarsyn har Tegnér i sitt tal på Växjö gymnasium i juni 1825, närmast med tanke på de reala vetenskapernas framträngande på bekostnad av den klassiska bildningen, tecknat utvecklingen: »Vår tid är för kort, och vara läroämnen för många. Undervisningen magrar av idel överflöd. Våra fäder voro lyckligare än vi, ty deras lärdomskrets var trängre än vår, men bättre beräknad efter vanliga fattningsgåvor och de egentliga läroårens omfång. Nu däremot skjuter kunskapens träd med varje år nya grenar. Var och en utav dem hänger full med frukter, men också drar han näringen ifrån de gamla grenarna. Man är nu mera icke en lärd, icke en gång en bildad man för så gott köp som fordom. Tiderna äro förändrade . . . det gamla får ingalunda åsidosättas. Men det nya. det moderna, får ej heller åsidosättas . . . Men var ta vi tid till allt detta? Huru blir det möjligt att förena den mångkunnighet, som tiden fordrar, med den grundlighet i varje ämne, som utmärkte den forna undervisningen? Våra tillgångar äro i allmänhet ej större nu än förr, men utgifterna äro fördubblade. Finns det intet medel att betäcka bristerna, då är en bankrutt i andans värld oundviklig. ..» Utöver de naturvetenskapliga ämnena var det främst de moderna språken som pockade på plats i den lärda skolan. I samma riktning som Tegnér uttalar sig sålunda Agardh år 1828 i den s. k. stora uppfostringskommittén: »Det huvudfel, som synes vidlåda den i Sverige bestående skolan, är ytlighet eller mångkunnighet på grundlighetens bekostnad. Man torde . . . finna orsaken därtill uti 13—617865 IX.

194 den organisation av läroverket, att varje lärjunge där måste på en gang studera för många heterogena saker, som i stället för att, enligt den allmänna meningen, understödja varandra och giva vad man kallar en allsidig bildning, endast leda till ett blandat kaos av ofullständiga kunskaper. Det är icke möjligt att med lust och intresse studera på en gång tre döda och tre levande språk, matematiska, teologiska, filosofiska och fysiska vetenskaper. Något av dessa ämnen måste företrädesvis älskas av lärjungen, men åt detta får han ej företrädesvis ägna sig. Han tvingas att läsa de övriga med lika kraft, och genom detta tvång på hans intresse och hans håg gör man honom lika likgiltig för alla. Han får numera ej mer än ett mål för sina skolstudier, det att snart genomlöpa skolan. Han lärer sig sina läxor för dagen och inövas tidigt i konsten all lära hastigt, för att glömma. Samma vana att läsa, endast för att genomgå examen. ej av lust till en viss sak, följer honom in i akademien . . . Med akademien har han även lämnat vetenskapernas fält. De klassiska auktorer, han tvingats alt läsa, stå dammiga på hans hylla. Avisläsning är hans lektyr, och ytlighet en stämpel på hela hans levnad. Detta resultat av vårt läroverk är allmänt erkänt. Om orsaken blott kan man vara av olika tankar. . . Det medel, man föreslår, alt inrätta den (vår nuvarande skola) enligare med vår tid, införa däruti en mängd med realia och flera levande språk, utan att dispensera från annat, skall icke hjälpa det onda. Det skall därigenom endast förvärras. Mångkunnigheten skall tilltaga, men grundligheten avtaga i samma mån. Ej heller hjälper det att, som i Tyskland, genom själva skolans mekanism framtvinga två sa stridiga verkningar, som mångkunnighet och grundlighet på en gång.» Dessa o r d ställa m e d full åskådlighet g y m n a s i e t s p r o b l e m , och de gälla i d a g m e d ö k a d s t y r k a . P r o b l e m e t h a r blivit s v å r a r e i s a m m a m å n s o m gren a r n a p å k u n s k a p e n s t r ä d blivit flera och b u r i t y m n i g a r e frukt. D e n s ä r s k i l d a a r t a v bildning, s o m g y m n a s i e t skall s k ä n k a , b ö r p r ä g l a s k v a n t i t a t i v t a v m å n g s i d i g h e t e n och kvalitativt a v f ö r d j u p n i n g e n . D e n fråga, v a r s l ö s n i n g a l l t s e d a n T e g n é r s tid sysselsatt alla, s o m p l a n l a g t r e f o r m e r av det h ö g r e l ä r o v e r k s s t a d i e t s organisation, ä r d ä r f ö r f r ä m s t d e n n a : H u r skall d e n m å n g k u n n i g h e t , s o m tiden fordrar, förenas m e d g r u n d l i g h e t i varje särskilt ä m n e ? H u r skall i n o m den givna t i d s r a m e n d e n alltjämt s v ä l l a n d e ä m n e s k r e t s e n k u n n a m e d g i v a u t r y m m e för det f ö r d j u p a n d e i studiet, som ä r d e n n ö d v ä n d i g a f ö r u t s ä t t n i n g e n för skolgossens u t v e c k l i n g till självständigt a r b e t a n d e h ö g s k o l e s t u d e n t eller p å egen h a n d v e r k s a m m e d l e m a v nationens arbetsliv? P r o b l e m e t h a r hela t i d e n varit k l a r t fattat och riktigt ställt, m e n lösningen h a r sökts i helt olika r i k t n i n g a r . E n k o r t tillbakablick p å de olika lösningar. s o m hittills p r ö v a t s , k a n m å h ä n d a ge en viss v ä g l e d n i n g för f r a m t i d e n . N ä r det gäller a t t m o t v e r k a den alltför stora splittringen, e r b j u d e r sig givetvis s o m n ä r m a s t e u t v ä g en b e g r ä n s n i n g av a n t a l e t s a m t i d i g t l ä s t a ämnen. E n s å d a n k a n n a t u r l i g t v i s vinnas g e n o m a t t för skilda ä n d a m å l ano r d n a s s k i l d a s k o l o r . Den s. k. u p p f o s t r i n g s k o m m i l t é n a v å r 1812, s o m å r 1817 a v l ä m n a d e »Förslag till en f ö r b ä t t r a d S k o l - O r d n i n g » , f a n n det sålunda nödvändigt att »uppdraga en bestämd gräns emellan de skolor, som äro ämnade alt dana velen-

195 skapsidkare och tjänstemän, vilkas ämbeten fordra vetenskaplig bildning, och dem, .i vilka ungdomen skall uppfostras för sådana yrken, som med vetenskaperna icke stå i något egentligt samband. — Kommittén har ansett att de flesta skolor och alla gvmnasier böra, hädanefter som fordom, vara inrättade med avseende på grundläggning till vetenskapernas allvarliga studerande.» Särskilda militärskolor och s. k. elementar-, real- eller borgarskolor böra ej med de lärda skolorna sammanblandas. »Dessa böra! så mycket möjligt är, befrias från alla tillsatser av ämnen, vilka ej förbereda den egentliga vetenskapsodlingen. Grundligheten förlorar alltid genom en överflödig mångfaldighet av föremålen för undervisning.» En annan möjlighet, som måst anlitas allt mera i den mån som dessa olika skoltyper gått upp i »det allmänna läroverket», är att inom detta differentiera ut s ä r s k i l d a l i n j e r med mera begränsat bildningsmål och därefter avpassad ämneskrets. Sedan lärdomsskolan och apologistskolan år 184D sammanslagits till en enhet, organiserades inom denna efter försök i olika riktningar slutligen genom 1878 års skolstadga två från och med fjärde klassen klart skilda bildningslinjer, en med utpräglat klassisk-humanistisk och en med mera matematisk-naturvetenskaplig inriktning. Genom 1905 års skolordning klövs det allmänna läroverket efter femte årsklassen i en 1-årig avslutningsklass med praktisk syftning samt en 4-årig latin- och en 4-årig reallinje, båda av gymnasiekaraktär. Ju mera genomförd uppdelningen på skilda skolformer eller linjer är, dess lättare är det naturligtvis att inom ramen av varje särskild utbildning som en helhet sammanhålla kretsen av ämnen. Men icke ens den gamla lärda skolans ämnetskrets uppfattades som en så sträng enhet, att intet änme kunde utbrytas ur denna. Sålunda tillät 1649 års skolordning, att de, som icke ämnade bliva präster, befriades från hebreiska språket. Den onödigt vida ämneskretsen kunde alltså begränsas genom ett reglerat b o r t v a L I 1693 och 1724 års skolordningar namnes intet härom, men år 1807 medges det åter uttryckligen. De moderna främmande språken ingingo icke på samma sätt i bildningsbegreppet; i den mån inom gymnasierna »varit tillfälle att dessa språken även nödtorfteligen lära», torde det ha rört sig om ett slags t i l l v a l . Medan tidigare skolordningar sålunda medgåvo befrielse från vissa läroämnen, fastslog 1820 års skolordning, vilka ämnen som skulle förekomma i varje särskild form av lärdomsskolan, »kunnandes frihet från undervisning i något ämne, som i de Irenne slagen lärdomsskolor är föreskrivet, icke någon medgivas». Däremot borde tillfälle till enskild handledning i engelska och teckning så vitt omständigheterna tilläte genom efori försorg beredas. Inom lärdomsskolan medgavs alltså visst tillval men icke bortval. Inom apologistskolan åter kunde lärjunge befrias från undervisning i franska och tyska. Mot stadgandet att i lärdomsskolorna ingen befrielse från undervisning i något ämne kunde medgivas riktade sig en opposition, som yrkade, att sådan trihet kunde tillåtas åtminstone i fråga om grekiska och hebreiska, »såsom

196 mindre nyttiga för i framtiden blivande näringsidkare, civila ämbetsmän och militärer». Dessa yrkanden avstyrktes emellertid av 1824 års skolrevision: »då ett större avseende måste fästas på de flesta lärjungarnas behov och vad den bildning, som i en lärdomsskola sökes, i allmänhet kräver, än på någon omedelbar nytta för ett eller annat vrke, synes intet skäl vara till förändring av detta stadgande.. . Sällan bänder att en flitig yngling undandrager sig något läroämne, men val sådana. vilka sky arbete och av ovisa föräldrar understödjas i begäret ml maklighet. Dessa förspilla" icke allenast de från något visst läroämne lediga timmar, utan fa även därigenom en vana till sysslolöshet, som leder till försummelse av andra plikter. Da förra skolordningen tillät befrielse frän vissa läroämnen både i skolor och gymnasier, hunno de ynglingar, som därav begagnade sig, nästan aldrig längre än sina kamrater i de övriga stycken, men väl voro de även i dessa ofta underlägsna... Revisionen skulle även såsom skäl till bibehållande av det överklagade stadgandet kunna anföra, att föräldrar oftast lika så litet som deras söner kunna rätt bedöma vartill dessa av naturen äro ämnade, och att en inskränkning uti undervisningsämnen även inskränkte friheten i valet av ett tillkommande levnadsyrke.» Därtill komme enligt revisionen de mora^ tiska värden, som ginge förlorade »genom en betänklig eftergift för den ena, uti vad lagen ovillkorligen fordrar av den andra lärjungen». Dessa och dylika invändningar mot ett okompenserat bortval av ämnen återkomma ständigt i diskussionen av dessa frågor, ofta under betonande av att det godtyckliga utbrytandet av det ena eller andra ämnet ur skolans ämneskrets lämnade luckor i den helhet, som den vetenskapliga eller allmänna bildningen borde utgöra. Det är mot bakgrunden av denna uppfattning av gymnasiets ämneskrets som ett odelbart helt, som Tegnérs och Agardhs uttalanden skola ses. Den s. k. stora uppfostringskommittén, av vilken både Tegnér och Agardh voro ledamöter, föreslog i sitt år 1828 avgivna betänkande möjlighet till »dispens», på den klassiska linjen från ett eller bägge av grekiska och hebreiska språken, på den icke klassiska från ett av de tre moderna språken. dock »under villkor, att inom skolan samma timme sysselsattes med något främmande språks fullkomligare inhämtande». Det är således ett slags k o m b i n e r a t b o r t v a l s - o c h t i l l v a l s s y s t e m med kvalitativ kompensation, som där föreslås: befrielsen från ett ämne skall uppvägas av en till graden bättre kunskap i ett annat. Enligt det kungl. cirkuläret av år 1849, som lade grunden till en ny organisation av den högre skolan, kunde vid rikets elementarläroverk befrielse från latinska, grekiska och hebreiska språkens läsning medgivas ynglingar. som med föräldrars eller målsmäns bifall det önskade. Den sålunda medgivna rätten till dispens från all undervisning i de tre gamla språken innebar i verkligheten en linjedelning, som tillgodosåg på en gång realbildningens och den medborgerliga bildningens krav. I flertalet skolor torde de. som icke läste de klassiska språken, ha fått ökad undervisning i främmande levande språk och i matematik, vid ett fåtal läroverk även i de naturvetenskapliga ämnena.

197 På många håll synes dock den ofullständigt organiserade valfriheten ha vållat svårigheter vid undervisningen. Vid debatterna under riksdagen 1853/54 kom det till en strid mellan två principer för begränsningen av ämnenas antal; det gällde utsträckt samläsning med fri dispens eller fast linjedelning. Vid utarbetandet i överensstämmelse med riksdagens önskan av den nya läroverksstadgan, som blev färdig år 1856, kommo i viss mån båda riktningarna till uttryck. Stadgan är att betrakta som en kompromiss: elementarläroverket fick från och med tredje klassen två bestämt skilda linjer, den klassiska och den reala, men arbetet inom linjerna reglerades genom ett långt gående dispenssystem, enligt vilket bortvalet av ett ämne skulle kompenseras genom grundligare studium inom ett eller två andra. Detta dispenssystem visade sig dock omöjligt att praktiskt genomföra. Kritiken riktade sig främst mot splittringen på många olika linjer, för vilka lärurkrafterna icke räckte till, men även mot anhopningen av bildningsstoff, som ledde till mångläseri och överansträngning. Kritiken kom till uttryck vid 1856/58 års riksdag, som i skrivelse år 1858 anhöll, att den nya läsordningen skulle granskas av en kommitté och i så måtto ändras, att dels bildniiigslinjeriias antal behörigen inskränktes, dels »läroämnena inom var klass icke bleve flera eller lärokurserna större, än som av lärjungarna utan skada för deras fysiska och intellektuella utveckling kunde medhinnas». Den år 1858 tillsatia läroverkskommittén, vars ordförande var F. F. Carlson, avgav redan samma år det betänkande, som låg till grund för 1859 års skolstadga. Denna nya stadga fasthöll vid det enhetliga läroverket och den ar 1856 gjorda linjedelningen med en klassisk och en real bildningsgång men upphävde dispensrätten. Inom varje linje blevo nämligen ämnena obligatoriska. Först genom en kungl. kungörelse av år 1869 gjordes häruti ett undantag. i det att befrielse från grekiska medgavs lärjungar, som »med bifall av målsman» önskade sådan. Under de följande årtiondena upphörde frågan om ämnesanhopningen i läroverket och särskilt på dess högsta stadium aldrig att sysselsätta de intresserade. Sålunda beklagade 1870 års läroverkskommitté hos elementarläroverkens lärjungar en viss »brist på uthållighet vid arbetet samt saknad av kraft till självverksamhet och av ungdomlig levnadsfriskhet». I propositionen till 1873 års riksdag uttalade sig dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Gunnar Wennerberg för undervisningens koncentrering kring vissa huvudämnen å det högre skolstadiet och vissa läroämnens avslutande på ett tidigare stadium. Även 1882 års läroverkskommitté behandlade frågan. För att avhjälpa mångläseriet skulle man minska antalet samtidigt lästa språk — å reallinjen skulle exempelvis aldrig mer än två språk läsas i samma klass — och koncentrationsläsning förordas särskilt för de naturvetenskapliga ämnena, i viss mån även för andra. Genom sådana åtgärder skulle ämnesantalet i de högsta klasserna nedbringas till 8 å 9. Men en verk-

198 hg reform kom till stånd först vid sekelskiftet, då frågan togs upp med delvis nya förutsättningar. I 1899 års »Yttrande i läroverksfrågan» åberopas Tegnérs och Agardhs ovan anförda uttalanden såsom vittnesbörd om att mångläseriets skadliga inflytande på ungdomen länge varit erkänt, men, säges det, »några kraftiga åtgärder till dess avhjälpande hava icke vidtagits... En av de behövligaste reformerna på skolans högre stadium är därför att minska antalet av de ämnen, i vilka varje lärjunge är skyldig att följa undervisningen». En sådan åtgärd skulle givetvis underlättas genom den föreslagna examen efter nedre sjätte klassen: undervisningen i nederskolan komme att stärkas genom ett års förlängning och väl även genom examenskontrollen: »Sedan en yngling nöjaktigt genomgått nederskolan och där under en sexårig kurs erhållit en grundläggande allmänbildning, styrkt genom den avlagda examen, torde man, utan fara alt välla någon skadlig ensidighet i hans andliga utveckling, kunna medgiva honom rätt att med målsmans begivande välja bort ett eller annat ämne.» Idén om ämneskretsen som en organisk enhet, varur intet ämne finge godtyckligt utbrytas, erkännes alltså för realskolans men icke för gymnasiets vidkommande. Enligt de tre kommitterades mening vore en tillfredsställande lösning av frågan om valfriheten på gymnasiet icke möjlig, så länge man fasthölle den grundsatsen, att en lärjunge, som befrias från ett läroämne, skall vara skyldig att under de lärotimmar, då sådan befrielse äger rum, begagna annan av läroverket anordnad undervisning; man leddes nämligen därigenom, på samma sätt som 1856, till en ohållbar mångfald av linjer: »Vill man på gymnasiet minska antalet av de ämnen, i vilka varje lärjunge är skyldig att följa undervisningen, torde den enda möjliga utvägen vara att medgiva honom rätt att med målsmans begivande välja bort ett eller annat ämne, utan att han i stället förpliktas till något annat arbete i eller för skolan.» Denna grundsyn på frågan föranleder de kommitterade att föreslå en vittgående rätt till b o r t v a 1, för varje särskild lärjunge dock begränsad till högst två ämnen, detta med hänsyn till att mogenhetsexamen fortfarande skulle medföra rätt till inskrivning vid universitet och därför måste garantera »en icke alltför ensidig bildning». Även för 1899 års läroverkskommitté stod det klart, att inom gymnasiet viss valfrihet måste beredas lärjungarna dels för att höja undervisningen på det högre stadiet, dels för att avhjälpa vissa anmärkta brister. Utom all diskussion stod den a l t e r n a t i v a v a l f r i h e t , som innebär att ämnena utesluta varandra, alltså att lärjunge, som begagnar sig avundervisningen i ett valfritt ämne, går miste om undervisningen i ett annat. Det är denna valfrihet som betingar gymnasiets uppdelning i linjer: den som vill läsa den större matematikkursen måste avstå från latin, den som vill studera kemi kan icke tillika läsa grekiska o. s. v. Men denna linjedel-

199 n i n g k u n d e a v m å n g a s k ä l icke d r i v a s så långt, a t t m å n g l ä s e r i e t s p r o b l e m d ä r m e d löstes. Till t v å n g e t a t t välja linje m å s t e enligt k o m m i t t é n s m e n i n g k o m m a en bortvalsrätt, som »bereder alla lärjungarna inom samma linje tillfälle att, om de så önska, läsa alla å den linjen upptagna ämnen, på samma gäng den medgiver befrielse från ett visst antal ämnen efter lärjungens val. Denna valfrihets företräde ligger just i dess skillnad från den förut omtalade: ingen, som ej sådant önskar, behöver gå miste om undervisningen i något av ämnena; det står lärjungen fritt att läsa eller icke läsa ett ämne, utan att detta drager med sig några följder med avseende på de andra ämnena.» R e t r ä f f a n d e en s å d a n valfrihet a n f ö r k o m m i t t é n : »Genom undervisningsämnenas mera allsidiga tillgodoseende, genom införande av mera krävande metoder och genom bättre tillgång på dugliga och nitiska lärare i samtliga ämnen har det tryck, varunder lärjungarna arbeta, icke blott ökats i det hela utan även utbrett sig tämligen likformigt över alla delar av undervisningen. Det kan ej nekas, att lärjungarnas krafter, intressen och allmänna häg härigenom blivit i hög grad splittrade. Också får man mycket ofta höra läraren klaga över att lärjungarna visserligen i allmänhet korrekt sköta sig i hans ämne, men att han sällan ser någon med särskild lust och iver ägna sig däråt. Med andra ord, skolan är för stereotyp, och lärjungarna för mycket skurna efter samma snitt. Det botemedel, som ligger närmast till hands, är utan tvivel att befria lärjungen från en del av undervisningen, för att han med så mycket större och mera samlad kraft må kunna ägna sig åt den återstående delen. Det synes uppenbart, att, om detta läte sig göra, en förbättrad sakernas ställning skulle inträda. Varje ämne komme att få sin stamtrupp av verkligt intresserade lärjungar, och läraren skulle slippa att arbeta med en del ohågade elever, som verka neddragande på undervisningen och förlamande pa undervisaren. Studierna skulle i allmänhet få en friare, mognare och självständigare prägel, bildande en lämplig övergångsform till undervisningssättet vid universiteten och högskolorna, och de individuella anlagen skulle mera än hittills komma till sin rätt. Detta synes sålunda vara en naturlig lösning av den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration eller mångläseriets inskränkande. B-rån synpunkten av lärjungens blivande uppgift i livet torde även vara i hög grad viktigt, att han redan i skolan mera speciellt får ägna sig åt de ämnen, som komma alt vara för hans framtida kall mest behövliga. Jämväl är att hoppas, att en dylik, tidigare specialisering skall hava en hälsosam inverkan på studiernas bedrivande vid universiteten. Ett sådant system skall nämligen vänja ynglingarna att redan i skolan gå till väga med större urskillning och målmedvetenhet, och den lärjunge, som bestämt sig för avläggande av en viss akademisk examen, kan med särskild kraft ägna sig åt de skolämnen, som med densamma stå i närmare samband, samt sålunda, bättre förberedd i nämnda ämnen, åstadkomma någon avkortning i sina akademiska studier. På detta sätt blir det måhända möjligt för det nya gymnasiet att övertaga en del av de uppgifter, som för närvarande tillhöra de förberedande akademiska examina.» Även n ä r det g ä l l d e a t t b e r e d a d e i andligt eller k r o p p s l i g t a v s e e n d e m e r a klent u t r u s t a d e n å g o n l i n d r i n g i s k o l a r b e t e t å det ö v r e stadiet, bleve valfriheten ett b o t e m e d e l m o t e n m y c k e t ö v e r k l a g a d olägenhet, n ä m l i g e n överansträngningen. Mot d e n ofta g j o r d a i n v ä n d n i n g e n , a t t allsidigheten i d e n b l i v a n d e studentens b i l d n i n g s k u l l e sättas p å spel, e r i n r a r k o m m i t t é n bl. a. d ä r o m , a t t en

för långt driven fordran på allsidighel, såsom icke minst erfarenheterna från universiteten lärt, medförde olägenheter av betänklig art: den som strävar att lära sig allt löper fara att icke lära sig något ordentligt och förlorar, genom vanan vid en mångfrestande och famlande studiemetod i skolan, förmågan av den koncentration, som sedermera blir nödvändig, om han i skälig tid skall kunna intaga sin plats i livet. De farhågor som uttalats, att den allmänna bildningsnivån skulle komma att sjunka genom lärjungarnas befrielse från vissa ämnen, kan kommittén ej dela; värdet för bildningen av en mångfald ämnen vore i någon man överskattat. I den gamla frågan om de s. k. dispenserna ser 1899 års läroverkskommitté endast en annan sida av frågan om frivilliga ämnen. Om en lärjunge kan erhålla dispens från ett ämne eller om ett ämne är frivilligt (t. ex. engelska å dåvarande A-linje), så betyder detta i princip ingenting annat än att ämnet är underkastat valfrihet. Rätten för lärjunge att bortvälja ämnen kunde förverkligas på två olika sätt, nämligen genom v a l f r i h e t m e d k o m p e n s a t i o n och v a l f r i h e t u t a n k o m p e n s a t i o n . Den förra innebure, att lärjungen befriades från ett eller flera ämnen på det villkor, att han åtoge sig ett motsvarande större arbete i andra. Den senare ålade honom ingen sådan förbindelse. Kommittén granskar ingående de möjligheter till kompensation, som erbjuda sig. En kvalitativ kompensation skulle innebära, att befrielse från elt ämne uppvägdes av en till graden så mycket bättre kunskap i ett annat ämne. vilken på vanligt sätt skulle laga sig uttryck i ett högre betyg. En kvanlitativ kompensation skulle bestå däruti, att befrielse från undervisningen i ett ämne beviljades på det villkor, att en viss tilläggskurs lästes i ett annat. De båda arterna av kompensation vore ej alllid bestämt skilda från varandra, då ju inhämtandet av en tilläggskurs borde bibringa sådana kunskaper, att ett högre betyg kunde förvärvas. Båda befinnas emellertid förbundna med så tydliga olägenheter icke minst av praklisk-pedagogisk art, alt kommittén icke anser sig kunna uppställa någon form av kompensation som villkor för medgivande av valfrihet. Den befarar även, att själva syftet med valfriheten skulle kunna äventyras, att det tillfälle till fria studier utom skolan och den uppfordran till självverksamhet, som genom valfriheten gåves lärjungarna, genom en obligatorisk kompensation skulle lida en betänklig inskränkning, samt att dessa studier skulle genom tvånget förlora i värde. Valfriheten borde emellertid på flera sätt begränsas. Den skulle sålunda omfatta endast de två högsta ringarna: »Kommitténs mening är, att ungdomen så småningom skall uppfostras till allt större valfrihet: de fem första aren läsa alla lärjungar gemensamt; därpå få de välja mellan de av skolan utstakade bildningsriktningarna: realskolans sjätte klass, real- eller latin-

201 gymnasium; efter att hava vunnit elt par års stadga inom den valda linjen få de 611 slut komma i åtnjutande av den största frihet, skolan kan meddela: val mellan de olika ämnena.» Antalet ämnen, som kunde bortväljas, begränsades till högst två med sammanlagt högst sex veckotimmar. Från valfriheten undantogos vidare kristendom och modersmålet. Däremot underkastades trots vägande invändningar såväl historien som på latinlinjen latinet och på reallinjen matematiken valfrihet. Historien ansåg kommittén icke intaga en särställning, jämförlig med kristendomens eller modersmålets, och beträffande de för gymnasiets skilda bildningslinjer utmärkande två ämnena anfördes: »Genom latinels och matematikens valfrihet vinnas dessutom tvenne avgjorda fördelar, i det den främjar dels deras intressen, som hava begåvning åt det naturhistoriska hållet, dels deras, som äro fallna för humanistisk-nijspråkliga studier. Båda kategorierna undgå det svåra alternativ, inför vilket i den riktningen begåvade nu äro ställda, nämligen att antingen sträva sig igenom den större matematikkursen eller ägna en dryg del av sin tid åt de klassiska språken. Väl är det sant, att en antydan till en nyspråklig linje är given å båda linjerna redan i nu gällande stadga i och genom möjligheten för lärjungarna att godkännas i mogenhetsprövningen utan godkända kunskaper i respektive latin eller matematik, men valfrihet i de nämnda ämnena torde vara elt mycket verksammare och mera tilltalande medel att främja en sådan studieriktning än medgivandet av underbetyg.» Det var dessa tankegångar, som lågo till grund för 1905 års läroverksstadgas bestämmelser om bortval: i gymnasiets två högsta ringar ägde lärjunge rätt att vid läsårs början välja bort ett eller två av timplanens läroämnen eller teckning, motsvarande sammanlagt högst sex veckolimmar i högsta ringen. Till den sålunda medgivna valfriheten knötos som av det anförda framgår stora förväntningar. Efter förverkligandet mötte den emellertid snart kritik, och betänkligheterna blevo allt starkare i den mån som erfarenhet vanns av den nya ordningen. Redan efter ett par år gjorde sig den meningen gällande, att problemet om gymnasiestudiets individualisering icke lösts genom bortvalsrätten. År 1911 påyrkades i motion inom riksdagens första kammare en lindring av uniformiletstvånget i läroverkens organisation och undervisningsplan, och vederbörande tillfälliga utskott uttalade sig i princip för b o r t v a l s r ä t t e n s e r s ä t t a n d e m e d e n r i k a r e l i n j e d e l n i n g . Samma år förklarade läroverksöverstyrelsen i ett remissutlåtande, att bortvalsrätten i stort sett icke blivit använd på ett sådant sätt alt den motsvarat förvänlningarna, att gymnasiet hade för många ämnen och för få bildningslinjer, och att man följaktligen borde eftersträva en s t a r k a r e ä m n e s k o n c e n t r a t i o n o c h en m e r a i n d i v i d u e l l l i n j e b i l d n i n g . Vid allmänna låroverkslärarmötet i Norrköping år 1912 nåddes full enig-

202 het om grundprincipen: » v a l f r i h e t m e l l a n e t t f å t a l f a s t a , o l i k a utbildningslinjer.» År 1913 påkallade filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala i en framställning till Kungl. Maj:t bl. a. b o r t v a l s r ä t t e n s e r s ä t t a n d e m e d v i s s a b i l d n i n g s l i n j e r och eventuellt t i l l v a l av nya ämnen. Linjens samtliga ämnen måste förutsättas bilda ett helt och tillsammans tillförsäkra framför allt nödig allmänbildning och även, i den mån det utan eftergivande av kravet på allmänbildning läte sig göra, lämplig gemensam förberedelse för en större grupp av speciella studieriktningar vid universitet eller annorstädes. Fakulteten ansåg, att linjerna borde vara så få som möjligt och att åtminstone från universitetens synpunkt icke flera än de nu befintliga krävdes. Vid samma tid arbetades inom läroverksöverstyrelsen på en år 1912 begynt utredning av frågan om gymnasiets organisation, vars närmaste resultat, ett preliminärt organisationsförslag, framlades i ett föredrag vid läroverkslärarmölet i Jönköping år 1915. Utgångspunkt för detta förslag var kravet på ett starkare specialiserande av studierna å det högre skolstadiet. Ett dylikt krav vore enligt överstyrelsens mening starkt motiverat dels av den moderna kulturens fortgående utveckling, dels av hänsyn till lärjungarnas personlighetsutveckling, dels slutligen av gymnasiets ställning såsom förberedelse för kommande levnadsbanor, i första rummet för fortsatta studier vid högskolor och universitet. Den utväg som förordades var en m e r a g e n o m f ö r d l i n j e d e l n i n g . Denna skulle förbindas med en starkare koncentration på vissa studieområden med i huvudsak organiskt samhörande obligatoriska ämnen. Gymnasiet tänktes delat i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymnasiet, det humanistiska gymnasiet i sin tur i en klassisk linje med latin och grekiska och en annan linje med blott latin, den senare i de två högsta ringarna alternativt innefattande en kurs i matematik i stället för tyska, realgymnasiet åter i tre linjer, en nyspråklig linje utan latin, inrymmande alternativt ryska i stället för tyska, en matematisk-naturvetenskaplig linje och en empirisk-naturvetenskaplig linje. Tanken på inrättande av en särskild linje vid sidan av de traditionella latin- och reallinjerna framfördes alltså första gången officiellt i detta av läroverksöverstyrelsen utarbetade preliminära organisationsförslag. Den nya s. k. n y s p r å k l i g a l i n j e n avsåg icke minst att utgöra ett botemedel för den då rådande ämnesträngseln på gymnasiet. Läroverksöverstyrelsen ansåg, att den nyspråkliga linjen borde avgrenas först fr. o. m. andra gymnasieåret. Orsaken härtill var den befarade ökade svårigheten att välja linje, om de unga redan vid inträdet i gymnasiet ställdes inför ett val mellan tre olika linjer. Statistiken visade nämligen, att eleverna efter studentexamen i icke ringa utsträckning valde en levnadsbana, för vilken den av dem valda linjen icke gav den lämpliga förutbildningen.

203 De hade alltså gjort ett oriktigt linjeval. Det vore i hög grad sannolikt, att man ökade antalet felaktiga linjeval genom att ställa ungdomar, vilka vid inträdet å gymnasiet normalt vore endast 15 år, inför ett vidgat och försvårat val. Överstyrelsen ansåg det för övrigt utgöra en pedagogisk fördel, att under det första gymnasieåret så mycket undangjordes inom huvudlinjens ämnesgrupp, att studierna i de högre ringarna kunde mera inriktas på den nyspråkliga linjens speciella bildningsinnehåll. Alt läroverksöverstyrelsen föreslog linjens avgrening från realgymnasiet och icke från latingymnasiet sammanhängde framför allt med den uppfattningen, att de levnadsbanor, för vilka linjen närmast skulle förbereda, icke krävde förutbildning i latin. För dem av reallinjens lärjungar åter, som vid mognare eftersinnande funnit den reala huvudlinjen mindre lämplig för deras framtida levnadsbana eller för deras studieläggning, skulle den tilltänkta linjen bereda en möjlighet att i någon mån justera det tidigare felaktiga valet. Det vore önskligt, att lärjungarna på det högsta stadiet finge tillfälle att studera ämnen, för vilka de hade håg och fallenhet, och detta motiverade, att en linje med i viss mån humanistisk läggning inlades inom realgymnasiet. De vunna erfarenheterna hade alltså framkallat en omsvängning inom den pedagogiska opinionen. Den av 1904 års skolordning knäsatta valfriheten inom den begränsade ramen av de hävdvunna två gymnasielinjerna blir allt mindre uppskattad, och man går allt bestämdare över till principen starkare linjedelning. Med anledning av en motion rörande bl. a. studentexamen uttalade 1918 års lagtima riksdag, att vägen till en reform av studentexamen borde gå genom en differentiering, som, med behörigt avseende fästat vid läroverkens uppgift att meddela ett visst mått av allmänbildning och utan sänkande av studentexamens kvalitet, klöve undervisningsväsendet på det högre stadiet i f l e r a l i n j e r än dittills, på samma gång som antalet ämnen p å varje linje förminskades. Utbildningen i varje linjes ämnesgrupp kunde då bliva gedignare än det ytliga mångläseriet tilläte. Och i föredragande departementschefens direktiv för 1918 års skolkornmissions arbete ställdes problemet på följande sätt: Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande. Gymnasialreformen måste inriktas på en r i k a r e l i n j e u p p d e l n i n g , därvid visserligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvinner, men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Skolkommissionens konkreta förslag utarbetades också i enlighet med dessa riktlinjer. Kommissionen fastslår, att det eftersträvade målet icke uppnåtts på den av 1899 års läroverkskommitté valda vägen. Mångläseriet eller, som skolkommissionen föredrar att säga, ämnesträngseln på gymnasiet

hade icke avlägsnats genom den medgivna valfriheten. Ämneslrängseln vållade en brist på koncentration, som ofta omöjliggjorde tillämpande av den mera självständiga och aktiva, i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken gymnasieorganisationen avsett att bereda rum, och den ledde till en skadlig splittring inom det intellektuella och personliga livet. Den medförde jämväl risk för de ungas överansträngning. Bortvalsrätten. som förväntats ge studierna en friare, mognare och självständigare prägel och låta de individuella anlagen bättre komma till sin rätt, användes icke alls av 43 procent av lärjungarna — bland realisterna användes den icke av 53 procent — och där denna rätt utnyttjades, skedde det p å ett sätt, som ofta vore ineffektivt eller planlöst och tillfälligt. Ej sällan syntes man snarare välja bort lärare än ämnen. Bortvalsrätten kunde drabba en linjes huvudämnen lika väl som de mera perifera ämnena. Bortvalet gjorde också undervisningsavdelningarna alltför heterogena. Då i en och samma avdelning undervisades lärjungar, som valt bort olika ämnen, komme de att studera de icke bortvalda ämnena under alltför olika förutsättningar. Undervisningen i kyrkohistoria och litteraturhistoria försvårades sålunda genom att en del elever valt bort historia, undervisningen i fysik genom att en del valt bort matematik eller kemi. Denna olägenhet måste i stegrad grad framträda vid universitet och högre fortbildningsskolor, där man i följd av det nyckfullt använda borlvalet nödgades mottaga en i fråga om förbildningen ännu mera heterogen skara studenter än förut och hade svårare än någonsin att bygga sin undervisning på förutsättningen av en något så när gemensam fond av allmänbildning. Den enligt 1905 års stadga tillämpade bortvalsrätten hade alltså icke varit ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration, och erfarenheten gåve vid handen, att syftet överhuvud svårligen kunde uppnås med en borlvalsrätt, som icke närmare reglerats. Om sålunda strävan att å det övre skolstadiet medelst bortval individualisera och fördjupa studiearbetet i det hela misslyckats, så måste andra utvägar sökas. Skolkommissionen såg i överensstämmelse med då rådande uppfattning räddningen i e n r i k a r e 1 i n j e d e 1 n i n g . Frågan om denna linjedelning innebure enligt kommissionens mening dels ett kulturellt, dels ett pedagogiskt-psykologiskt, dels ett rent praktiskt-ekonomiskt problem. Skolans differentiering vore en naturlig återverkan av kulturens egen utveckling och främst av vetenskapernas starka expansion och den därav framkallade ökningen av kunskapsstoffet. Den föranleddes av den högre specialutbildningens krav på lämpligt tillrättalagd förutbildning. Varje linje borde bilda underlag för en grupp av närbesläktade speciella studieområden. Även det pedagogiska kravet på studiekoncentration motiverade en linjedelning. Vid linjernas uppbyggande gällde det att så inpassa ämnena, att de organiskt stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad studiekoncentration. Av vikt vore, att

linjevalet förlades till det rätta åldersstadiet och att icke linjemöjligheteroa genom sin brokiga mångfald verkade förvirrande i stället för vägledande. Vissa ekonomiska synpunkter finge också beaktas, så att kostnaderna fölen utvidgad linjeuppdelning i någon mån begränsades genom att samläsning mellan de olika linjerna i viss utsträckning möjliggjordes och genom att färre linjer inrättades vid de mindre besökta gymnasierna. Med ledning av dessa synpunkter och på väsentligen samma grunder som läroverksöverstyrelsen föreslog skolkommissionen, att gymnasiet skulle uppdelas på tre linjer: ett latingymnasium med utdifferentierad helklassisk linje, ett realgymnasium med utdifferentierad empirisk-naturvetenskaplig linje och ett mindre specialiserat nyspråkligt gymnasium med mera allmänbildande syftning. De tre gymnasielinjerna tänktes alla bli 3-åriga, differentieringen skulle omfatta de två sista åren. Då latinstudiet ansågs kräva 4 år, skulle det påbörjas redan i realskolans högsta klass som frivilligt ämne men vara obligatoriskt för dem som ämnade övergå till latingymnasium. Skolkommissionen beräknade, att omkring 25 % av gymnasiets elever hade behov av latinlinjen och 46 % av reallinjen, medan de återstående 29 % av eleverna skulle vara mest betjänta av en nyspråklig linje. Kommissionen sökte även bemöta de invändningar, som kunde göras mot en nyspråklig linje. Framför allt kunde den invändningen emotses, att en linje med denna blandat humanistiska och naturvetenskapliga inriktning rätteligen komme att lida brist på verklig studiekoncentration och följaktligen vore föga ägnad att realisera det pedagogiska syftemål, som avsetts med den starkare liiijedelningen. Utan att förbise detta förhållande hyste kommissionen dock den uppfattningen, att huvudparten av dem, som tänktes komma att fylla linjen i fråga, i första hand åsyftade att för sin kommande bana vinna ett högre mått av allmänbildning över realskolans nivå, och att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera koncentrerade studiearbetet lämpligen borde bereda möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbildning i mindre grad krävde specialisering av skolstudierna, att bedriva gymnasiestudier å en dylik mer allmänbildande linje. Det borde f. ö. icke vara omöjligt att uppgöra en sådan timplan, att en verklig studiekoncentration, åtminstone i högsta ringen, skulle kunna åstadkommas. Beträffande linjens infogande i organisationen fann kommissionen, att linjen borde ingå som självständig linje redan från gymnasiets början. Särskilt under första året borde samläsning mellan linjerna i viss utsträckning kunna förekomma, och därefter borde differenserna mellan de skilda linjerna successivt ökas. På den vägen ansåg kommissionen också, att kravet på mera genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymnasieåren skulle kunna i huvudsak tillgodoses. Skolkommissionens linjedelningsförslag med fler och kraftigare differentierade bildningslinjer innebar i det hela en starkare specialisering av gymnasiestudierna än enligt den dåvarande organisationen: studiet inom varje

gymnasielinje koncentrerades till ett mindre antal ämnen med huvudvikten särskilt på det högsta stadiet lagd på de för linjen karakteristiska ämnena. Latingymnasiet avsågs skola få en mera utpräglat humanislisk-språklig karaktär, medan realgymnasiet kunde vidkännas en motsvarande inskränkning av de humanistiska och språkliga ämnenas timtal — till och med modersmålet hade på reallinjen avsevärt lägre timtal än på latinlinjen, och kristendomens timtal var nedskuret till hälften av latinlinjens. Den nyspråkliga linjen avsåg enligt kommissionen att skänka »ett högre mått av allmänbildning över realskolans nivå» och kännetecknades som »en linje av realskolans mer modernt allmänbildande karaktär med blandat modernspråklig och matematisk-naturvetenskaplig ämnesgruppering». Kommissionen var dock angelägen att betona, att den icke avsåg att skapa några verkliga facklinjer utan att den hade strävat efter att ge de allmänbildande momenten å alla de skilda linjerna skäligt utrymme. Den önskade koncentrationen av studiet genomfördes i synnerhet i gymnasiets högsta ring, där förutsättningarna för ett fördjupat studium äro störst. Antalet läsämnen begränsades där till sju, men även i näst högsta ringen inskränktes ämneskretsen så långt som möjligt. Den sålunda föreslagna linjedelningen ansåg skolkommissionen emellertid icke tillräckligt främja den individualisering i arbetet, som för den mognare ungdomens utveckling vore så viktig. Utöver den specialisering, som den valda linjen i och för sig innebure, borde ett om ock blygsamt utrymme givas åt otvetydigt framträdande särskilda intressen, och detta skedde bäst genom e t t f ö r s i k t i g t r e g l e r a t t i l l v a l . Tillvalet saknade bortvalets särskilda svagheter. Det förutsatte som grundstomme för studieplanen den fasta linjen. Denna fasta linje garanterade planmässighet i arbetet och gåve det minimum av kunskaper, som ovillkorligen måsle inhämtas. Tillvalet bleve närmast uttryck för positivt studieintresse vid sidan av det obligatoriska arbetet. Tillvalskurser skulle enligt skolkommissionens förslag kunna förekomma i de båda högsla ringarna och borde i regel planläggas för helt läsår, med två veckotimmar för varje kurs. Ämnen borde få väljas med största möjliga frihet under förutsättning av tillgång på villiga och för uppgiften intresserade lärare. En tillvalskurs kunde anordnas antingen i ett å den ordinarie timplanen icke upptaget ämne eller i ett specialområde inom ett av linjens ämnen och alltså avse antingen en komplettering av linjens studieområde med ett nytt ämne eller fördjupat studium inom ett av linjens ämnen. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjungarna till m e r a s a m m a n h ä n g a n d e s j ä l v s t ä n d i g a a r b e t e n i form av längre uppsatser eller mera omfattande laboratorieundersökningar. God ledning gåve i detta avseende erfarenheterna från det s. k. enskilda arbetet vid folkskoleseminarierna. Ehuru kommissionen i första hand förordar t i l l v a l som medel för

207 studiernas individualiserande, är kommissionen icke främmande för tanken på en k o m b i n a t i o n m e d v i s s f o r m a v b o r t v a l för underlättande av tillvalsmöjlighelernas utnyttjande. Lärjunge, som i något ämne visade synnerligen goda kunskaper, borde sålunda av rektor kunna helt eller delvis befrias från undervisningen i ämnet, för att erhålla ökad tid för studium av tillvalskurs. Härvid förutsattes lärjungen kunna tillfullo svara för den fastställda lärokursen, trots den medgivna befrielsen, vilken alltså endast skulle avse deltagandet i undervisningen, icke ämnet självt. Som synes, har problemet i vissa detaljer skiftat namn och förutsättningar, men icke grundkaraktär. I stället för splittring och mångläseri vill skolkommissionen i gymnasiets två högsta ringar sätta koncentration och fördjupning. Det rör sig i själva verket fortfarande om svårigheten att inom gymnasiets högre stadium förena mångkunnighet och grundlighet. Skolkommissionens slutsats är närmast, att kravet på mångkunnighet måste uppgivas. Ämneslrängseln måste bort från den enskilde gymnasistens arbetsplan. I den individuella valfrihetens ställe borde träda en starkare linjedelning, som tvingade den enskilda lärjungen att välja mellan olika inriktade ämneskretsar, vilka var och en för sig bildade en helgjuten enhet. Den möjlighet till variation, som den föreslagna tillvalsrätten skulle bereda, var alltför obetydlig för att avsevärt kunna modifiera organisationen i det hela. Skolkommissionens förslag om tillvalskurser blevo också i den följande diskussionen föga uppmärksammade. Däremot blev den av kommissionen föreslagna linjedelningen föremål för en livlig diskussion. Den mötte i flertalet remissinstanser, icke minst bland de av reformen närmast berörda, läroverken och högskolorna, en ganska stark kritik. Denna gick i allmänhet ut på att kommissionen för mycket låtit sig ledas av utilitetssynpunkter och att den i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket vore långt viktigare även för senare specialstudier. Gymnasiets uppgift vore icke alt genom propedeutiska specialkurser föregripa den ena eller andra fackutbildningen utan att lägga en allmän grund för fortsatta studier. Kommissionens förslag sänkte den allmänna bildningsnivån, utan att ett verkligt fördjupande av kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. I den överklagade ämnesanhopningens ställe hade trätt en annan överdrift, ämnesreduktionen. Särskilt fann man inskränkningen i de främmande språkens studium ödesdiger, och man beklagade den otjänliga fördelningen av språken på olika linjer och stadier. Från universitet och högskolor framhölls angelägenheten av att gymnasiet gåve de allmänna förutsättningarna för vetenskapligt studium. Ur dettas synpunkt vore en bredare lagd allmänbildning och framför allt nödiga förkunskaper i språk viktigare än ett och annat plus av fackligt vetande. Språkens svaga ställning innebure en allvarlig fara för hela vår andliga odling.

288 »Om i detta hänseende ändringar ej göras i skolkommissionens förslag», förklarade filosofiska fakulteten i Uppsala, »torde fakulteten se sig nödsakad att fordra komplettering i engelska för latinstudenterna och i tyska för realstudenterna som villkor för studier inom respektive den humanistiska och den naturvetenskapliga sektionen.» I många yttranden framhöllos de praktiska och ekonomiska svårigheter, som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana, risken för ett felaktigt val av studielinje ökades, och då varje linje endast gåve en snävt begränsad kompetens, måste ett felaktigt linjeval oftare än förut rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete. Den rikare linjedelningen förde jämväl med sig krav på ökat utrymme inom läroverket och ökat antal lärarkrafter och komme därför att ställa sig kostsam. Då av landsortsläroverken endast ett fåtal kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina studier vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter. Mot latinlinjen invändes framför allt, att latinets neddragande i realskolan vore en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Mot reallinjen riktades främst den anmärkningen, att den alltför litet tillgodosåge allmänbildningen. De humanistiska ämnena hade försvagats utan att huvudlinjens centrala ämnen i nämnvärd grad förstärkts. Särskilt vore de moderna språken undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med hänsyn till senare specialstudier, för vilka de studerande i största utsträckning vore hänvisade till litteratur på främmande språk. Den differentierade empirisk-naturvetenskapliga linjen stämplades som svag, dess undervisningsplan visade påfallande brister, dess existensberättigande betvivlades eller bestreds. Den nyspråkliga gymnasielinjen betecknades allmänt såsom ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd, å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde motivera en dylik linje. Linjen saknade »ryggradsämnen» och vore i det hela alltför svag. Den komme alt draga till sig lärjungar, som endast tänkte på att med minsta möjliga ansträngning och med minsta bildningsmått bliva studenter, och den komme därigenom att ytterligare förvärra trängseln inom de s. k. lärda banorna. Linjen befarades också bliva kostsam för staten på grund av de nya lektorstjänster, den komme att kräva. Där man ställde sig mera sympatisk till det nyspråkliga gymnasiet, yrkade man på dess stärkande, enligt vissa förslag även genom tilläggande av en kurs i latin, men främst genom höjande av de moderna språkens timtal: alla tre språken borde föras upp i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom

209 grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken. Av 1924 års skolsakkunniga sammanfattas invändningarna så: »Det matematisk-naturvetenskapliga inslaget är starkt, så starkt i själva verket, att linjens huvudämnen, de moderna språken, blivit påfallande klent tillgodosedda; av dessa för linjen karakteristiska ämnen har franskan samma timtal som på latinlinjen men i realiteten svagare ställning, då den saknar det betydelsefulla stöd, som franskan på denna linje har i latinet, tyskan har lägre timtal än på latinlinjen, och engelskan slutar med lågt timtal redan i andra ringen.»

De flesta hörda myndigheter föredrogo framför skolkommissionens förslag bibehållande av dåvarande gymnasieorganisation med en latinlinje och en reallinje; om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom differentiering av ett eller annat slag. Även skolöverstyrelsens majoritet, som ansåg, att frågan om gymnasiets linjedelning borde bli föremål för förnyad prövning, fann den nyspråkliga linjen i behov av en viss omarbetning i syfte att ge den något större fasthet och tyngd. Skolöverstyrelsens minoritet påyrkade en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen för gymnasiet och förordade försök med de nya linjerna. I 1924 års skolsakkunnigas betänkande konstaterades till en början, att den moderna kulturens utveckling och särskilt naturvetenskapernas oerhörda expansion långsamt men säkert hade sprängt det gamla gymnasiets r a m med sitt nya innehåll. I en läroanstalt, som behåller ungdomen fram till 18—19-årsåIdern, vore en mera målmedveten inriktning av studiearbetet i form av en begynnande specialisering på ett mera begränsat område nödvändig såsom förberedelse till en senare fackutbildning. Gymnasiet kunde icke utbilda yrkesmän, men väl förbereda yrkesutbildningen och yrkesutövningen genom att utforma bildningstyper, lämpade för levnadskall av skilda slag. Å andra sidan finge icke glömmas, att de unga studenterna avginge från gymnasiet till ett fackstudium eller en praktisk verksamhet, som i regel lämnade föga tid övrig för en allmännare orientering inom kulturens skilda områden. Det behov av mera mångsidig överblick över vetandets vidsträckta fält, som gjorde sig starkt kännbar särskilt för personer i mera ledande ställning, borde därför så långt möjligt tillgodoses i gymnasiet. Av praktiska skäl kunde bildningslinjerna inom gymnasiet ej bli många, och de finge ej heller gå alltför starkt isär, så att bildningslypernas olikhet reste skrankor mellan företrädare för kulturens skilda områden, gjorde dem främmande för varandras tankeliv och försvårade en förståendefull samverkan dem emellan. Specialiseringen finge icke drivas så långt, att den på ett u r ekonomisk synpunkt försvarligt sätt kunde genomföras endast vid läroverk med mycket stora lärjungeskaror; den måste göras så begränsad och så smidig, att dess välgörande verkningar i största möjliga utsträckning kunde komma även de mindre läroverkens lärjungar till godo. 14— C198ei I X ,

210 De skolsakkunniga funno sålunda de framställda erinringarna mot skolkommissionens förslag i stor utsträckning befogade och tungt vägande men ansågo dem icke drabba den egentliga linjedelningen som sådan utan fastmer det sätt, varpå de särskilda linjerna av kommissionen uppbyggts. En genomgående klyvning av gymnasiet i latin- och reallinje vore ofrånkomlig och en 2-årig differentiering med grekiska motiverad av bestämda om ock begränsade utbildningsbehov. En från reallinjen avgrenad empirisk-naturvetenskaplig linje borde åtminstone försöksvis prövas, men denna differentiering kunde inskränkas till högsta ringen. Även en nyspråklig linje funno de sakkunniga motiverad med hänsyn till de många, som efter avlagd studentexamen gå direkt ut i livet och därvid behöva varken vidsträcktare kunskaper i latin eller djupare insikter i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Svårigheten vore att finna en enhetlig ämnesgrupp med samma inre tyngd och samma formella bildningsvärde som å ena sidan de klassiska språken, å andra sidan matematiken och naturvetenskaperna. Linjen finge nämligen icke bli allenast en kompromisslinje av blandad läggning utan egen karaktär och inre sammanhang, och den finge icke bli så lätt, att den droge till sig svagare element. De sakkunniga funno, alt linjen enligt läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag fått ett alltför starkt inslag av matematisk-naturvetenskapliga ämnen och likaså enligt skolkommissionens förslag, som dessutom påfallande klent tillgodosåge de moderna språken. Lämpligast vore att samla studiet å linjen kring de moderna språken som centrum och bereda dessa ämnen en stark ställning med högre timtal och att kring dem gruppera andra ämnen såsom modersmålet, historia och geografi med på så sätt tillrättalagda kurser, att linjen gåve en orientering i den nya tidens, särskilt de ledande västerländska folkens kultur. Men det vore under sådana förhållanden klart, att linjen borde få en företrädesvis humanistisk läggning. Den borde följaktligen icke ansluta sig i första hand till realgymnasiet; såsom läroverksöverstyrelsen föreslagit, utan till latingymnasiet. •. Av skäl, som läroverksöverstyrelsen anfört, ansågo 1924 års sakkunniga, att linjen normalt ej borde sidoordnas med de andra linjerna ända från början. De föreslogo, att den skulle begränsas till de båda högsta ringarna och alltså bygga p å andra ringens kurs av det 4-åriga latingymnasiet, eventuellt även, med viss organisatorisk åtgärd, på första ringen av 3-årigt latingymnasium. Genom en sådan organisation vunnes även, att det fördjupade nyspråkliga studiet kunde läggas på grundvalen av en låt vara begränsad latinkunskap. För dem, som senare behövde komplettera latin enligt latinlinjens kunskapsfordringar, vore detta jämförelsevis lätt. Emellertid borde det enligt de sakkunnigas mening icke vara uteslutet för realister att övergå till en nyspråklig linje, och de tänkte sig därför vissa anordningar för att upprätta en nyspråklig linje, som byggde p å kurserna i andra ringen av det 4-åriga realgymnasiet. Dessa lärjungar finge visser-

211 ligen inga kunskaper i latin, men de borde i stället få en timme extra i franska, och de borde dessutom få en avrundad kurs i fysik, för att studierna i detta ämne skulle ge ett mera helt resultat. Vid 3-årigt realgymnasium syntes det emellertid nödvändigt att låta den nyspråkliga linjen vara fristående alla tre åren. De sakkunnigas förslag gick alltså ut på en klyvning av gymnasiet i dess helhet, vare sig 4-årigt eller 3-årigt, i en latinlinje med 2-årig helklassisk och 2-årig nyspråklig differentiering, en reallinje med 1-årig empirisk-naturvetenskaplig differentiering och, undantagsvis, en 3-årig eller möjligen 4-årig nyspråklig linje. Om sålunda 1924 års skolsakkunniga icke voro benägna att driva koncentrationen av studiet och därmed begränsningen av ämneskretsen inom varje särskild linje lika långt som skolkommissionen, voro de dess mera böjda för att komplettera en försiktigare linjeuppdelning med den kombination av tillval och befrielse, som skolkommissionen mera antydningsvis förordat. Antalet veckotimmar för varje tillvalskurs behövde icke nödvändigt bestämmas till två; inom ramen av det timtal, som åt ett gymnasium med hänsyn till förekomst av linjer och parallellavdelningar tillmättes, borde förefinnas möjlighet att mer fritt fördela timmarna på de särskilda kurserna. Nödig lättnad i studiet skulle beredas genom att lärjunge befriades från deltagande i viss ämnesundervisning: »Det lider intet tvivel, att för lärjungar med goda kunskaper och studieförutsättningar deltagandet i de vanliga skollektionerna i stor utsträckning tar i anspråk en tid, vilken kunde på ett i sludiehänseende mer fruktbringande sätt utnyttjas. De sakkunniga äro för sin del benägna att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skolarbete därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på egen hand bedrivet och för lärare redovisat specialstudium. Lärjunge, som ådagalagt goda insikter i ett visst ämne och har förutsättningar att i detsamma på egen hand fullfölja sina studier, borde alltså kunna helt eller delvis befrias från bevistande av lektionerna i ämnet under förutsättning, dels att han i delta eller annat ämne deltager i tilläggskurs eller bedriver enskilt specialstudium av lämplig omfattning, vilken för lärare redovisas, dels även att han på lämpligt sätt genom skriftlig eller muntlig prövning eller bådadera redovisar för klassens kurs i det ifrågavarande ämnet.» De sakkunniga vilja rent av vidga denna möjlighet därhän, att tillvalskurserna överhuvud skulle kunna i vissa fall nödtorftigt ersätta linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle äga rätt att vid sitt läroverk avlägga studentexamen även å linje, som vid ifrågavarande läroverk icke förefunnes; han skulle i sådant fall äga rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under förutsättning, att han med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier i de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis redovisade för de föreskrivna kurserna i dessa ämnesområden. Sålunda skulle lärjunge exempelvis å realgymnasiet i högsta ringen kunna bortvälja engelska och matematik mot redovisande av de för den biologiska linjen specifika kurserna i vissa ämnen. Ävenledes kunde tänkas, att lärjunge i. enlighet med vad de sakkunniga antytt rörande möjligheter för ryska språkets stu-

212 dium a latinlinjen finge rätt att i de båda högsta ringarna bortvälja latin mot redovisade studier, eventuellt med stöd av tillvalskurs, i ryska till motsvarande omfång. En sålunda kombinerad anordning med Ull- och bortval syntes de sakkunniga stå i god överensstämmelse med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskilliga håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna uppgift att pä lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Vad 1924 års skolsakkunniga ytterst syfta till, det är i viss mån e t t utp l å n a n d e av den s k a r p a g r ä n s e n m e l l a n l i n j e d e l n i n g och v a l f r i h e t . Genom en o r g a n i s e r a d f ö r e n i n g av b o r t v a l o c h t i l l v a l skulle lärjunge kunna studera och avlägga examen på en linje som icke funnes upprättad inom hans läroverk, och därigenom skulle öppnas en möjlighet till en friare utveckling av gymnasierna under smidig anpassning till framträdande behov. 1 Kungl. Maj.ts proposition till 1927 års riksdag nr 116 framhölls främst kravet på en inskränkning av de i gymnasiet samtidigt förekommande ämnena. En dylik inskränkning påkallade i sin ordning med hänsyn till det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet en fördelning av de olika ämnena på flera linjer. Det vore då en lycklig omständighet, att de kulturella och de pedagogiska synpunkterna kunde samtidigt tillgodoses. Ur pedagogisk synpunkt önskvärd vore en k o n c e n t r a t i o n a v k u n s k a p s s t o f f e t , ägnad att befrämja såväl inhämtandet av kunskaper som personlighetens utbildning. För att de olika gymnasielinjerna skulle kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, borde studiearbetet inom en var av dem koncentreras kring en kärna av ämnen till begränsat antal och med så långt möjligt inre samhörighet. Arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den tids- och kraftödande splittringen i studierna skulle åtminstone i väsentlig grad försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå fram till en arbetsmetod, som ledde till större självständighet och gåve dem, åtminstone i någon mån, en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt och vetenskaplig metod. Men även ur kulturell synpunkt skulle så anordnade gymnasiestudier vara gagneliga, i det att de kunde bättre motsvara det behov av olika slag av bildning, som det nutida rikt förgrenade kulturlivet kräver, och de skulle jämväl få praktisk betydelse för lärjungarnas förberedelse för framtida levnadsbanor. Avvägningen mellan allmänbildning och fackbildning erbjöde svårigheter, men dessa finge icke överdrivas. Om de samtidigt lästa ämnenas antal begränsades både genom en lämplig linjedelning och genom en därmed sammanhängande successivt fortgående inskränkning i antalet läroämnen, skulle också arbetet i gymnasiet i fråga om fördjupning och soliditet göra vinster, vilka komme att visa sig såsom kvalitativt betydande tillskott i en verklig allmänbildning. Man bortsåge alltför ofta från att den, som ordentligt och grundligt arbetat sig in på ett område, också jämförelsevis lätt gör sig förtrogen med andra därmed besläktade områden.

213 Om sålunda övertygande skäl för en utsträckt linjedelning på gymnasiet förelåge, vore det å andra sidan nödvändigt att begränsa den ifrågasatta ytterligare linjedelningen. I propositionen föreslogs därför en latinlinje, som genom differentiering lämnade utrymme även åt grekiskan, och en reallinje, dock utan särskilt differentierad biologisk linje. Även en nyspråklig linje vore motiverad men borde tills vidare inrättas endast vid några större läroverk samt vid de särskilda flickläroverk, som borde komina till stånd. För sistberörda anordning talade särskilt det förhållandet, att den nyspråkliga linjen i avseende å ämnesområde och allmän struktur väl motsvarade behoven hos den begåvningstyp, som i stor utsträckning förefunnes bland kvinnlig ungdom. Skulle det i särskilda fall anses önskvärt att vid läroverk i stället för befintlig latin- eller reallinje upprätta en nyspråklig linje, borde möjlighet härtill beredas. Stor vikt tillmättes den möjlighet till differentiering, som den av skolsakkunniga antydda anordningen med k o m b i n e r a t t i l l v a l o c h b o r tv a 1 skulle bereda. En dylik anordning vore ägnad att befordra den specialisering eller kanske hellre individualisering, som framstode såsom ett viktigt önskemål vid förändringar i gymnasiets organisation. Hur detaljerna i detta hänseende skulle utformas borde prövas i samband med fastställandet av nya undervisningsplaner för ifrågavarande stadium, men tydligen avsågs anordningen få avsevärd räckvidd. Sålunda hänvisades beträffande önskemålet om undervisning i ryska inom gymnasiet till möjligheten att tillämpa ett dylikt tillvals- och borlvalsföriärande, och behovet av en differentierad biologisk linje förklarades tillsvidare kunna tillgodoses genom »en studicanordning med tillval och bortval». 1927 års proposition betecknar alltså en viss förskjutning från enhetligt anordnad linjedelning till friare ämnesval. 1927 års riksdag bekräftade i sin skrivelse (nr 262) riktigheten av de mot gymnasiets organisation framställda anmärkningarna. Denna medförde mångläseri och innebure brist på koncentration och individualisering med därav föranledd oförmåga hos lärjungarna av självständigt arbete. Riksdagen anslöt sig också till de i statsrådsprotokollet framkomna strävandena att mera än förut koncentrera och individualisera studierna på gymnasiet, en strävan, som ej kunde förverkligas så länge lärjungarnas intresse och arbete vore så splittrat genom ämnenas mångfald och heterogena karaktär. »Den koncentration, som gymnasiets tredelning och en samtidigt företagen inskränkning i ämnesanlalet innebal-, leder givetvis till en längre gående individualisering och specialisering i studierna än för närvarande är möjlig. Den nu medgivna bortvalsrätten infördes på sin tid för att befrämja koncentrationen, och det skulle visserligen vara möjligt att ytterligare utvidga denna rätt för alt vinna samma syfte. Borlvalsmetoden har emellertid allmänt underkänts, och det synes riksdagen tydligt, att den i sin nuvarande form ej är alt anbefalla. Skolkommissionen har för alt vinna ökad individualisering i studierna föreslagit användande av tillvalsmetoden, och de skoisak-

214 kunniga hava tänkt sig tillval eventuellt kombinerat med bortval. Riksdagen har kommit till den uppfattningen, att det just är på en liknande väg, som man skulle kunna vinna vad som eftersträvas.» Riksdagen fann emellertid väsentliga modifikationer i de framlagda förslagen nödvändiga. Sålunda vore en ny fast huvudbnje icke behövlig. Däremot kunde ingen tvekan råda därom, att man även framgent borde bibehålla den sedan många år tillbaka stadgade uppdelningen av gymnasiet i en latin- och en reallinje. Härför talade olika skäl. Den grundväsentliga skillnad i dessa båda linjers karaktär, som orsakades av naturen hos de ämnen, vilka vore konstitutiva för linjerna, ej blott motsvarade en tydlig begåvningsdifferentiering hos lärjungarna utan betingades jämväl av de krav, som omsorgen om lärjungarnas val av framtida levnadsbana uppställde. Gymnasiet hade två huvuduppgifter. Det hade att giva lärjungarna den allmänbildning, som en högre elementarundervisning kunde meddela och som med fog kunde fordras av den, som genomgått ett högre allmänt läroverk. Men då gymnasiet ock hade att förbereda sina lärjungar för deras kommande levnadskall, måste det giva dem tillfälle att åtminstone i någon mån inrikta sina studier mot de mångskiftande utbildningsvägar, vilka öppnas genom avgångsbetyg från högre läroverk, och det måste därför ock lämna en viss specialbildning. En dylik begynnande specialisering innebure ju redan gymnasiets hävdvunna tudelning, men den alltjämt fortgående kulturella utvecklingen åinöjdes ej därmed, den krävde i detta hänseende mer än gymnasiet kunde bjuda. Att förändra eller inskränka dessa gymnasiets uppgifter vore enligt utskottets mening uteslutet, och man nödgades alltså att söka fylla dem båda. När det gällde att organisera denna specialisering, borde ihågkommas, att den hade till syfte ej blott att giva lärjungarna tillfälle att förbereda den fackutbildning, som erfordrades för deras blivande levnadskall, utan även att främja en individualisering av studierna, som kunde verka utvecklande på lärjungarna samt deras personliga anlag och intressen. Sistnämnda synpunkt vore så viktig, att den borde särskilt beaktas, då det gällde att utforma undervisningsplan för gymnasiet. A andra sidan finge denna individualisering givetvis ej drivas för långt och i varje fall icke så långt, att hela undervisningsarbetet i skolan så att säga reves upp, eller så, att skolans högsta ringar eventuellt upplöstes i lika många linjer som antalet lärjungar i ringen. I själva verket skulle p å sådant sätt allt ordnat undervisningsarbete kunna helt och hållet omöjliggöras. Individualiseringens betydelse hade framhållits såväl av skolkommissionen som av 1924 års skolsakkunniga, och på båda dessa håll hade man velat främja nämnda syfte dels genom tillvalsrätten, dels genom ytterligare linjedelning på det högsta stadiet. För att främja studiernas individualisering ville riksdagen gå ett steg

215 längre än propositionen, dock icke så, att antalet ämnen alltför mycket inskränktes, men väl så, att det individuella valet finge göra sig gällande, åtminstone inom vissa gränser. Det gällde att skapa ett rörligare system, »att således kring en kärna av kvalitetsämnen, som vore obligatoriska, genom lärjungarnas fria tillval söka gruppera sådana ämnen, som mera återspeglade de individuella anlagen och kunde ha betydelse för en blivande levnadsbana». Den fasta ämneskärnan borde bestå av ämnen, som gåve vederbörande linje dess särskilda karaktär, men ej heller utesluta ämnen, som vore av mera personligt utvecklande och allmänbildande natur. Riksdagen ville icke avgöra, huruvida differentieringen borde omfatta två eller tre år, men utgick från att antalet ämnen i det differentierade gymnasiet borde begränsas till sju. Av dessa skulle fyra vara kärnämnen: modersmål, latin, respektive matematik, historia och ett modernt främmande språk. Härtill skulle komma ytterligare tre ämnen, samtliga genom fria tillval. Uttryckligen betonades nödvändigheten av att valet av ämnen ej gjordes helt fritt och att antalet ämneskombinationer således icke bleve allt för stort. Det syntes därför nödvändigt att, vilket alternativ än valdes, det uttryckligen stadgades, att tillval av ämne ej finge ske, om därigenom särskild undervisning komme att anordnas för ett alltför ringa antal lärjungar. Det vore vidare angeläget att förhindra, att sådana ämneskombinationer gjordes, som medförde, att arbetstiden för en lärjunge allt för mycket understege den för gymnasiet genomsnittliga. Å andra sidan betonades vikten av att en förändrad anordning av gymnasiestudierna ej ledde till en ökad arbetsbelastning för lärjungarna. Det kunde förutsättas, att ämnesvalet komme att stabiliseras till vissa så att säga standardtyper, betingade av i det hela samma faktorer, som tidigare varit avgörande för abiturienternas val av levnadsbana. Organisationens syfte vore ej att åstadkomma en stegring av fordringarna eller en utökning av kurserna. Syftningen vore snarare kvalitativ än kvantitativ. Men klart vore, att den starkare individualisering, som eftersträvades och som i visst hänseende också vunnes i och med den utvidgade valfriheten, kunde förväntas i regeln medföra ej blott en fördjupad kunskap utan även ett större kunskapsmått. Beträffande kristendomsämnets ställning såsom obligatoriskt undervisningsämne på gymnasiet stannade k a m r a r n a i olika beslut. Någon särskild nyspråklig linje ansågs icke erforderlig: »En organisation av gymnasiet i enlighet med de grunddrag, som nu i fråga om berörda alternativ anförts, skulle enligt riksdagens mening kunna giva tillräckligt utrymme åt lärjungarnas personliga önskningar och behov med lanke på deras framtida verksamhet och jämväl tillgodose individuella studieintressen, samtidigt som garantier funnes för att de allmänna krav på gymnasieundervisningens omfattning bleve fyllda, vilka med rätta kunna ställas på densamma. Av det anförda torde ock framgå, varför riksdagen ej ansett del erforderligt, att en fast nyspråklig linje anordnas på

216 gymnasiet. Enligt såväl det ena som det andra av de av riksdagen skisserade alternativen skulle tydligen en ämneskombination kunna lätteligen göras, som upptager de tre främmande levande språken och således reellt motsvarar en nyspråklig linje.»

Enligt dessa allmänna riktlinjer organiserades så, efter förslag av 1927 års skolsakkunniga, det gymnasium, som nu är i verksamhet. Genom den nya läroverksstadgan av år 1928 fastställdes differentieringen att omfatta gymnasiets två högsta ringar. Kärnämnena, till vilka hänfördes även kristendomsämnet, blevo till antalet fem och tillvalsämnena tre, vartill ytterligare kan läggas ett tilläggsämne, fritt valt bland de på timplanen för gymnasiets två högsta ringar upptagna ämnena. I särskilt syfte att utveckla lärjungarnas förmåga alt på egen hand planlägga och bedriva ett arbete under utnyttjande av till buds stående kunskapskällor infördes dessutom på gymnasiets differentierade stadium det s. k. enskilda arbetet. Därmed överfördes till gymnasiets undervisningsplan en helt ny arbetsform, som förut med goda resultat prövats inom seminarierna. I dessa hade redan tidigt förekommit s. k. fria studier, i det att eleverna efter eget val erhållit studieuppgifter till utförande på egen hand. Genom 1914 års seminariereform gjordes denna arbetsform obligatorisk. Som motivering anförde folkundervisningskommittén främst, »att den ifrågavarande arten av arbete just är ägnad att fylla den brist, som den vanliga klassundervisningen med ullhörande hemuppgifter har med sig, bristen på tillräcklig individualisering och självverksamhet i lärjungens arbete. Och det intresse, varmed enligt allmänt vittnesbörd denna studieart omfattas av seminarieeleverna, visar, att den tillmöteskommer ett behov, som hör till deras ålder, behovet av ett i någon mån självständigt, personligen utvecklande arbete.»

Den nya organisationen av gymnasiet innebar som synes en stark förskjutning från linjedelning till valfrihet. En särskild nyspråklig linje förklarades onödig, varje fast differentiering av de båda hävdvunna bildningslinjerna slopades, men i stället medgavs lärjungarna under de båda sista gymnasieåren en mycket långt gående frihet att välja mellan till buds stående ämnen. Därmed realiserades för tillvals- och tilläggsämnenas del i ej ringa mån 1899 års läroverkskommittés dröm, att varje ämne skulle »få sin stamtrupp av verkligt intresserade lärjungar, och läraren skulle slippa att arbeta med en del ohågade elever, som verka neddragande på undervisningen och förlamande på undervisaren». Beträffande kärnämnena, som ju måste läsas av alla, medförde reformen en förbättring endast i så måtto, att timtalet tack vare den starka begränsningen av antalet samtidigt lästa ämnen kunde hållas relativt högt. I själva verket innebar systemet med kärnämnen, tillvals- och tilläggsämnen så tilb vida ett starkt gynnande av de valfria ämnena, som eleverna i dessa voro färre, i åtskilliga fall mycket få, och i stor utsträckning utgjordes av sådana som hade speciellt intresse för ifrågavarande kunskapsområde, medan i kärnämnena läraren alltid hade att arbeta med hel klass. Å andra sidan

217 köptes den större grundligheten i det enskilda tillvals- eller tilläggsämnet för ett mindre antal elever på bekostnad av en mera allsidig bildning för de övriga, som ju helt fingo avstå från ämnet i fråga. Snart riktades emellertid mot denna mycket stora frihet en kritik, som blev så stark, att den, sedan 1931 års läroverkssakkunniga i ett år 1932 avgivet betänkande föreslagit övergång till ett antal fasta tillvalsgrupper, redan år 1933 tvingade fram en ny läroverksstadga, där bestämmelserna rörande ämnesvalet underkastades väsentliga ändringar. Särskilt märkes, att sedan dess tillvalsämnen icke få väljas fritt bland de på timplanen upptagna läroämnena utan endast inom bestämda ämneskombinationer, sammanställda med hänsyn till lärjungarnas blivande yrkesval, att latin utgått som tillvalsämne på reallinjen och att i fråga om de främmande språkens ställning franskan och engelskan gynnats på bekostnad av tyskan. Bland fasta ämnen ha nämligen införts å latingymnasiet franska och å realgymnasiet engelska i stället för ettdera av tyska, engelska och franska. Detta nya system kan med sina fasta ämneskombinationer betecknas som en kompromiss mellan principerna linjedelning och valfrihet. Det är en alternativ valfrihet, som någorlunda jämnt avväger arbetsbördan för de olika linjerna, men linjernas mångfald skiljer systemet från varje tidigare ifrågasatt linjedelningssystem. I verkligheten fördelar sig emellertid lärjungeströmmen så ojämnt på de olika ämneskombinationerna, att en stark begränsning av antalet linjer icke skulle medföra särdeles stor förändring. Men icke heller i denna modifierade form har den utpräglade valfrihetens idé visat sig bärkraftig i praktiken. Den kritik som riktas mot den nuvarande gymnasieorganisationen torde i själva verket vara skarpare än den som p å sin tid vändes mot 1905 års organisation. Den kan kort sammanfattas så, att mångkunnigheten offrats utan att den önskade fördjupningen i studiet vunnits. Från universitet och högskolor anmärkes, dels att den allmänna bildningsbasen ä r för smal och för ojämn, dels att studenterna alltför ofta sakna förmåga att arbeta självständigt. De unga själva liksom deras målsmän klaga över att de med den valda ämneskombinationen icke kunna förena det ena eller andra ämnet, som de för framtida utbildning eller arbete behöva. Det höga timtalet i tillvalsämnena omöjliggör en ändamålsenlig sammanställning av ämnen för ett flertal levnadsbanor. Lärarna synas i regel finna det enskilda arbetet i nuvarande form förfelat. Allmänt betonas, att specialiseringen av studiet börjar för tidigt och drives för långt. Den starka differentieringen ställer, anses det, ungdomen redan två år före studentexamen inför yrkesvalet, vilket vållar många missgrepp, som sedan tvinga till fyllnadsprövningar med därav följande förlängning av studietiden. Den allmänna utrustning i fråga om kunskaper och färdigheter, som behöves ej blott vid direkt utträde i det praktiska livet utan även för högskolestudier, försummas till förmån för en specialisering, som hör fackstudiet till.

218 I det hela kan den kritik, som sålunda framställts mot den gällande gymnasieorganisationen, sägas ha varit riktad mot differentieringssystemet och inneburit ett yrkande p å återgång till ett system med fasta linjer. Därvid ha i olika sammanhang framställts förslag om en utökning av det nuvarande antalet huvudlinjer till tre, en latin-, en real- och en nyspråklig linje. I fortsättningen skola i korthet beröras några sådana förslag om ändrad gymnasieorganisation med inrättande av en nyspråklig linje, i den mån dessa förslag fått en mera konkret utformning. I skrivelse den 28 oktober 1937 framlade skolöverstyrelsen förslag till inrättande på försök av en nyspråklig linje vid tre högre allmänna läroverk. Överstyrelsen fann de av 1924 års skolsakkunniga framförda synpunkterna beträffande behovet av en nyspråklig gymnasielinje ha sedan dess allt mer ökat i aktualitet; behovet av en linje, där de moderna språken vore huvudämnen, gjorde sig än starkare gällande än tidigare. Efter att ha lämnat en detaljerad redogörelse för organisationen av den nyspråkliga linje, som var anordnad vid ett statligt och fem enskilda läroverk och som där vunnit livlig anslutning, framhöll överstyrelsen, att det i varje fall tills vidare, då det gällde att infoga en nyspråklig linje i den rådande organisationen, torde bli nödvändigt att låta den nyspråkliga linjen omfatta allenast de båda högsta ringarna av gymnasiet. Den borde emellertid stå öppen för både latinoch reallinjens lärjungar, även om man finge räkna med att det företrädesvis bleve latinare, som valde linjen, och vissa särskilda övergångsanordningar borde därför vidtagas, imiefattande kompletteringskurser i historia med samhällslära och franska för reallinjens lärjungar under första höstterminen med tillsammans tre veckotimmar samt i vissa fall motsvarande befrielse från undervisningen i matematik. Linjen borde icke upptaga latin, då dess huvuduppgift just vore att bereda en väg till studentexamen, där omfattande latin- eller matematikkunskaper icke fordrades. Det vore också nödvändigt att inskränka antalet ämneskombinationer. Ett medtagande av ämnet latin kunde dessutom befaras föranleda en olämplig flykt från latinlinjen. Matematik och fysik borde upptagas på linjens timplan till samma omfattning som på latinlinjen, däremot icke kemi. Geografi borde förekomma i så många ämneskombinationer som möjligt, då det vore ett viktigt ämne för dem, som ämnade ägna sig åt den merkantila banan. Vidare borde spanska och därnäst italienska beredas plats på timplanen, varemot överstyrelsen ställde sig något tveksam i fråga om ryska, som det vore svårt att ge ett så högt timtal, som behövdes för uppnående av verkligt resultat i detta svåra språk. I varje fall borde endast ett av dessa sistnämnda tre språk förekomma vid varje särskilt läroverk. Skolöverstyrelsens förslag innebar uppenbarligen icke något ställningstagande till frågan om den lämpligaste konstruktionen av en nyspråklig

219 linje vid en fullständig omorganisation av gymnasiet Det avsåg endast att på naturligaste och enklaste sätt infoga en sådan i det för närvarande bestående systemet, för att erfarenheter på detta sätt skulle vinnas för en senare mera slutgiltig utformning av linjen och för att säkrare mönster skulle skapas inom det statliga undervisningsväsendet för de nyspråkliga linjer, som efter i stort sett den angivna planen växt upp vid privatläroverken och som kunde tänkas i fortsättningen ytterligare tillkomma. Vid det 27 :e svenska läroverkslärarmötet i Stockholm 1938 var frågan om organisationen av gymnasiet en huvudfråga vid överläggningarna. Diskussionen utmynnade i en enhälligt antagen resolution, i vilken bl. a. uttalades följande: »Den nuvarande differentieringen av gymnasiets två högsta ringar har icke visat sig motsvara de förväntningar, man ställde pä densamma, utan tvärtom visat sig medföra avsevärda ölägenheter. Lämpligaste sättet att undvika dessa olägenheter synes vara att återgå till en organisation med fastare linjer. Sedan en tid tillbaka har den meningen börjat stadga sig, att man vid sidan av latinlinjen och reallinjen bör inrätta en nyspråklig linje.» Mötet hemställde därför om en skyndsam utredning, åsyftande en översyn av gymnasiets organisation. I det av rektor S. Norrbom hållna föredrag, som låg till grund för mötets uttalande i vad avsåg organisationen av gymnasiet, framhölls, att såväl studentexamenssakkunniga som universiteten och högskolorna och vida kretsar i övrigt icke tillmätte den rådande specialiseringen i gymnasiestudierna något större värde för de fortsatta studierna. Det antal ämnen, som lästes på de olika linjerna, borde utökas, dock utan att man återginge till det gamla systemet med elva ämnen. Två moderna språk borde vara obligatoriska till studentexamen på både real- och latinlinjen och alla tre språken på den nyspråkliga. Däremot mötte det svårigheter att taga upp andra språk såsom spanska eller italienska, och en nyspråklig linje, vilken borde förekomma i samma utsträckning som latin- och reallinjen, borde därför nöja sig med de tre vanliga främmande språken men ha högre kunskapsfordringar i dessa ämnen än de andra linjerna. För övrigt borde kursplanen på den nyspråkliga linjen lämpligen utfyllas med geografi eller matematik såsom alternativa ämnen. I ett särskilt föredrag inom den klassiska sektionen vid samma läroverkslärarmöte behandlade fil. dr E. Ekman frågan om den nyspråkliga linjen och latinet. Han framhöll, att en tvåårig nyspråklig linje skulle få ett mycket heterogent lärjungematerial, sammansatt av både latinare och realister, samt att de föregående två årens — vid 3-årigt gymnasium det föregående årets — latinkurs vore av föga värde för dem, som sedan ej fortsatte med latinet. Den nyspråkliga linjen borde från början löpa parallellt med latinoch reallinjen, och linjevalet försvårades enligt hans mening icke därigenom, då eleverna ändå måste ta ståndpunkt till den framtida levnadsbanan;

många av de tveksamma komme att välja den nyspråkliga linjen, vilket vore naturligt. Ekonomiska hänsyn borde ej spela större roll i vårt land än i Danmark och Norge, där den nyspråkliga linjen vore alltigenom självständig. Latin borde icke förekomma å linjen, då det ändå icke kunde få den omfattning, att studiet kunde läggas till grund för humanistiska högskolestudier. Det vore fara värt, att ett upptagande av latin på denna linje skulle bidraga att avfolka latinlinjen. Om en mindre latinkurs på två år skulle införas, borde denna få en särskild karaktär, skild från latinlinjens, men det vore att befara, att eleverna efter ett så kort studium ej skulle förstå meningen med latinstudiet och att en så uppbyggd linje skulle hos dess elever för framtiden skapa en fientlig inställning geni emot klassiska studier, vilkas betydelse de icke hade lärt sig inse. Anordningen skulle sålunda på olika sätt kunna tänkas skada de klassiska studierna i vårt land. I en artikel i Svensk tidskrift 1938 tog dåvarande lektor /. During upp frågan om gymnasiets problem och vände sig likaledes mot den allt för starka specialiseringen. Till en viss grad vore »mångläseri» nödvändigt, om man ville skaffa sig en någorlunda avrundad allmänbildning. Däremot borde hemarbetet inskränkas och i de Ivå högsta ringarna koncentreras kring sex ämnen på varje linje, medan övriga ämnen studerades på lärorummet under lärarens handledning. Den nuvarande differentieringen borde upphöra och tre språklinjer inrättas, därav en nyspråklig. Denna borde icke upptaga latin men ha ett jämförelsevis högt timtal för moderna språk och geografi, samt även upptaga matematik, fysik och kemi i avsevärd utsträckning, dock med lägre timtal än på reallinjen. Den nyspråkliga linjens undervisning skulle syfta mot rent socialt-praktiska krav, och kunskapsfordringarna på de olika linjerna skulle avvägas så jämnt som möjligt, så att ingen linje finge anseende för att vara »lättare» än de andra. Elt förslag till timplan för de tre linjerna ingick i artikeln. I tidskriften Moderna språk uttalade sig rektor //. Söderbergh år 1939 om den nyspråkliga linjen och biträdde därvid i huvudsak de synpunkter, som vid läroverkslärarmötet 1938 iinfördes av dr Ekman. En tvåårig nyspråklig linje skulle skada latinet och icke ge de moderna språken vad dessa behövde; linjen skulle dessutom försvagas därigenom, att den belastades med latin- och reallinjens svagaste elever, vilka misslyckats på dessa linjer. Den nyspråkliga linjen borde sammanfalla med latinlinjen i alla andra ämnen än de språkliga, där latinets timtal borde uppdelas på de tre moderna språken. Detta vore också ekonomiskt fördelaktigt, då samläsning därigenom i stor utsträckning möjliggjordes. Några helt nya språk borde icke upptagas, då det i så fall bleve fråga om blott elementära färdigheter i dessa, och en sådan anordning alltså skulle sänka den språkliga kunskapsnivån. I tyska, engelska och franska borde man däremot hinna långt och nå verkligt användbara insikter. Ett utförligt förslag till linjedelning har slutligen offentliggjorts i Peda-

221 gogisk tidskrift 1942, där prof. G. Åkerman föreslår en sociallinje såsom sidoordnad med latin- och reallinjen. Här har alltså tanken på en i egentlig mening nyspråklig linje uppgivits och en mellanlinje av annan beskaffenhet insatts i dess ställe. Författaren synes särskilt ha utgått från de behov av förbildning, som föreligga för personer, vilka komma att ägna sig åt socialvetenskap eller komma att utöva social verksamhet. Sociallinjen skulle emellertid erhålla en sådan läggning, alt den lämpade sig som underlag för flera olika slag av högskolestudier, framför allt för handelshögskolestuderande, för många jurister (blivande administrativa jurister och många advokater) och en del humanister. I sin egenskap av mellanlinje skulle den även passa dem, som vid gymnasietidens början icke hade sitt yrkesval klart för sig utan så länge och så mycket som möjligt önskade bevara sin rörelsefrihet. Sociallinjen skulle omfatta 11 å 12 veckotimmars latinkurs ungefär motsvarande latinlinjens halva kurs men för övrigt närmast vara att betrakta som en utbrytning ur reallinjen. Alla ämnena i de 4-åriga realgymnasiernas ring I och II borde sålunda förekomma i motsvarande omfattning på den nya mellanlinjen. Den måste vidare, för att kunna tillfredsställa anspråken på en linje, som förbereder för socialvetenskapliga och andra studier, där statistiska metoder komma till användning, upptaga hela realgymnasiets allmänna matematikkurs. Från Stockholms handelshögskola hade också betonats önskvärdheten av betydligt större matematikkunskaper än latinlinjens matematikkurs meddelar. Dock kunde vissa delar av kursen i allmän matematik utgå, nämligen de geometriska partierna utom likformighetsläran i nuvarande ring I och planimetrin i ring II. Såsom fasta ämnen borde linjen för övrigt upptaga tyska och engelska samt nationalekonomi och geografi. Därjämte skulle finnas möjlighet att välja mellan tre alternativämnen, nämligen specialmatematik, omfattande serieoch funktionslära samt framförallt differential- och helst också någon integralkalkyl (för socialvetenskapliga studier), franska (för handelshögskolestudier) eller filosofi (för juridiska studier). I en senare i dagspressen offentliggjord artikel har Åkerman på några punkter gjort vissa modifikationer i sitt förslag. Minimikursen i matemaj tik kunde sålunda, framhåller han här, upptaga den fullständiga, 13 veckotimmar omfattande kursen på latinlinjen, innan 1933 års kursnedskärningar ägt rum, varjämte specialmatematik med framför allt differentialkalkyl borde kumia tillväljas. Latin skulle läsas med 12 timmar. För övrigt borde förekomma två huvudalternativ, det ena med levande språk, det andra med vissa andra ämneskombinationer, nämligen filosofi, ekonomisk geografi och elementär socialekonomi för blivande jurister, filosofi, geografi och | specialmatematik för blivande socialvetenskapliga studerande och filosofi, 1 biologi och kemi för blivande läkare, som sålunda också kunde hänvisas till den nya mellanlinjen. E n så konstruerad linje skulle enligt Åkerman antag-

ligen komma att frekventeras av ett betydligt större antal elever än del rena latingymnasiet och kanske av lika många som det rena realgymnasiet. Skolutredningen. Då 1927 års riksdag beslöt införandet av nu galande differentieringssystem på det högsta gynmasiestadiet, var syftet med denna åtgärd att råda bot för ett ofta påtalat missförhållande i den då gällande organisationen, nämligen det s. k. mångläseriet. Även i de högsta ringarna hade lärjungarna med praktiskt taget alla de vanliga skolämnena, och detta ansågs hindra den koncentration och den fördjupning i arbetet, som man ville vinna p å ett så högt stadium, samtidigt som arbetsbelastningen gärna ville bli alltför stor. I viss utsträckning kan det avsedda syftet också anses ha vunnits: lärjungarna i de båda högsta ringarna ha efter reformen kunnat koncentrera sig på ett mindre antal ämnen, en viss fördjupning i studierna har här otvivelaktigt skett, särskilt i vissa ämnen, och arbetsförhållandena i det hela förbättrats. Såtillvida har det år 1927 införda systemet medfört obestridliga fördelar. Å andra sidan ha också uppenbara olägenheter framträtt, och differentieringen har icke motsvarat de förväntningar, som knötos till den. Den specialisering, som den innebar, har drivits för långt, och det har visat sig allvarliga brister i de ungas allmänbildning, vilket med skärpa påtalats avuniversitet och högskolor och andra fackutbildningsanstalter (se ovan kap. VI). Icke minst i de ungas språkliga utrustning anse sig dessa ha konstaterat brister. Valet av ämneskombination, som med hänsyn till den starka specialiseringen faktiskt har inneburit ett val av studieriktning och framtida arbetsområde, har måst träffas alltför tidigt. Ej sällan har en viss planlöshet kommit att prägla detta val av ämnen. De olika ämneskombinationerna ha icke varit likvärdiga, ej heller lika med hänsyn till arbetsbördan: somliga ha krävt ett avsevärt mindre antal lektionstimmar än andra och varit avgjort lättare. I alltför många fall har valet därför kommit att ske mera med hänsyn till uppfattningen om ämneskombinationens »lätthet» och fördelaktighet ur skolarbets- och examenssynpunkt än med hänsyn till det verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta h a eleverna vid sitt val även varit försatta i tvångsläge: de ha icke kunnat välja den kombination, som de velat och varav de haft behov, då antalet lärjungar, som önskat tillvälja ämnena i fråga, varit för litet. På grund av dylika omständigheter har differentieringssystemet kommit att i stor utsträckning framtvinga kompletteringar efter studentexamen, vilka varit förenade med stora kostnader för den enskilde och vilka ytterligare förlängt den redan förut långa utbildningstiden. Det har sålunda från olika håll uttalats kritik: mot den nu gällande gymnasieorganisationen med dess två fasta linjer och dess starka differentiering i de båda högsta ringarna. Till belysning av vad här framhållits må ytterligare anföras följande.: Valet av ämneskombinationer har, såsom framgår av vad ovan anförts i

kapitlet om Ämnesvalet i det differentierade gymnasiet, i stort sett koncentrerats till vissa ämnesgrupper, olika på latin- och reallinjen, varutöver det har funnits en mängd smågrupper. På latinlinjen har det av de 11 ämneskombinationerna varit grupp 1 och 2 samt i något mindre mån grupp 7, d. v. s. tyska och engelska i förening med geografi eller filosofi eller matematik, som framför allt tilldragit sig elevernas intresse, i det att icke mindre än sammanlagt omkring hälften av eleverna valt de båda första ämneskombinationerna och över 15 % den nämnda sjunde kombinationen. Den höga frekvensen av de båda första kombinationerna torde ha sin grund i en önskan att få läsa så mycket språk som möjligt jämte ett ämne av högt allmänbildningsvärde, men den torde i någon mån också bero på att dessa kombinationer ansetts såsom de lättaste, övriga ämnesgrupper ha varit små och omfattat från 1*7 % (grupp 9: matematik, fysik och kemi) till 9-9 % (grupp 3 : tyska, engelska och biologi med hälsolära); även bland dessa övriga ämnesgrupper har sålunda den, som erbjudit undervisning i två främmande språk, visat sig som den mest populära. Denna splittring på ämnesgrupper har varit ekonomiskt mindre fördelaktig för det allmänna. På reallinjen har koncentrationen kring linjens huvudgrupper varit starkare: de båda sista grupperna, 6 och 7 (fysik och kemi i förening med biologi med hälsolära eller matematik, specialkurs), ha, trots att de äro svåra och arbetskrävande kombinationer, sammanlagt dragit till sig över 65 % och grupp 1 (tyska, franska och geografi) omkring 20 % av eleverna. De återstående fyra grupperna ha endast lockat mellan 1 och 6 % av eleverna. Av detta lärjungarnas ämnesval har följt, att vissa ur allmänbildnmgssynpunkt viktiga ämnen blivit tillbakasatta. Det gäller ett sådant ämne som filosofi, vari psykologi ingår, vilket höstterminen 1942 tillvaldes av inemot 28 % av latinarna och icke fullt 3 % av realisterna. Endast omkring 22 % av latinarna tillvälja biologi med hälsolära, varav viktiga kursmoment i det differentierade gymnasiet måste i vår tid anses vara av centralt bildningsvärde. Vad de främmande språken beträffar, så är det uppenbart, att realstudenternas språkliga bildning blir otillfredsställande. Endast omkring 29 % av realisterna tillvälja tyska — åtskilliga andra läsa dock ämnet som tilläggsämne — och 34 å 35 % tillvälja franska. Omkring två tredjedelar ha varken tyska eller franska bland sina tillvalsämnen och föra alltså endast ett främmande språk fram till studentexamen. För latinarna är läget gynnsammare och torde i det hela icke ge anledning till allvarligare klagomål, i det att omkring 73 % läsa alla tre språken fram till studentexamen och ytterligare omkring 20 % läsa två främmande språk; det är alliså ett jämförelsevis litet antal, som h ä r endast har ett främmande språk i studentexamen. Vi hänvisa ytterligare till vad härom ovan anförts i kap. II C angående det differentierade gymnasiet och lärjungarnas ämnesval. I de fall, då lärjungarna göra ett oriktigt ämnesval, framtvingas efter studentexamen kompletteringar. Dessa ha också efter 1927 års skolreform sti-

224 git i oroväckande grad. Visserligen är differentieringssystemet icke den främsta av orsakerna till denna stegring, men många fall av sådan komplettering av studentbetyget måste dock skrivas på delta systems konto. Såsom i annat sammanhang närmare utredes, har antalet fyllnadsprövningar stigit från 1317 år 1925 till 9 331 (preliminär siffra) år 1945, vilket innebär en ökning med 609 %, medan de utgående studenternas antal under samma tid stigit från 2 336 till 3 920, d. v. s. med omkring 68 %. Att detta är ett ytterst allvarligt missförhållande, som ökar den redan förut långa utbildningstiden för studenterna, ligger i öppen dag. I första hand är det dock den starka konkurrensen om inträde vid fackhögskolorna, som framtvingar dessa kompletteringar, och så till vida har missförhållandet icke sin grund i differentieringssystemet. Men enligt en av skolöverstyrelsen år 1938 företagen stickprovsundersökning på ett begränsat material av omkring 1 300 fyllnadsprövningar skulle omkring en fjärdedel av samtliga närmast vara beroende på felaktigt ämnesval i det differentierade gymnasiet; mer än hälften eller omkring 57 % avsåg höjning av redan erhållet betyg och ett mindre antal (17 %) hade sin grund i felaktigt linjeval. — Fyllnadsprövningarna falla till sin alldeles övervägande del inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen. Kalenderåret 1942/43 avsågo sålunda icke mindre än «2 % av fyllnadsprövningarna hithörande ämnen eller, om endast fullbordade prövningar räknas, nära 78 %, medan omkring 11 % — o m endast fullföljda prövningar räknas, 13 % — gällde moderna språk; förbättring av språkkunskaperna torde i många fall ha skett utan att betyg över fyllnadsprövning ansetts påkallat. Under år 1945 hade dock fyllnadsprövningarna i främmande språk avsevärt ökat och utgjorde 17 % av samtliga, medan prövningarna i matematisk-naturvetenskapliga ämnen, relativt sett, nedgått till 69 % (se närmare ovan, kap. IV). De anförda omständigheterna tala alltså emot differentieringssystemet i dess hittillsvarande form och omfattning. De synas också kunna åberopas till förmån för en organisation med fastare linjer. Problemet är, hur man med detta system skall kunna vinna den grad av rörlighet, som samtidigt måste anses önskvärd, och kunna bibehålla en rimlig begränsning av antalet samtidigt lästa ämnen för det högsta gymnasiestadiet. En viss utgångspunkt för bedömande av det differentieringsbehov eller linjeklyvningsbehov, som kan föreligga, erhålles genom studium av de siffror, som i ett föregående kapitel anförts rörande studenternas tilltänkta levnadsbanor. Av den där lämnade översikten framgick, att omkring tre fjärdedelar av samtliga studenter och mer än fyra femtedelar av de manliga studenterna använda sin studentexamen såsom underlag för studier vid högskolor eller liknande fackutbildningsanslalter. Det synes under sådana förhållanden ofrånkomligt, att gymnasiet i första hand organiseras med hänsyn härtill. Det bör sålunda erhålla ett sådant bildningsinnehåll, att det så långt som möjligt kan utgöra grund för den fortsatta fackutbildningen utan

225 att vid högskola eller fackskola behöva påbyggas med särskilda kompletteringsanordningar, som förlänga utbildningstiden. Såsom i annat sammanhang påvisas, behöver detta icke betyda något åsidosättande av gymnasiets uppgifter i den allmänt medborgerliga bildningens tjänst, det gäller tvärtom att skapa en sådan organisation, att det icke uppstår någon dualism mellan den allmänbildande och den vetenskapligt förbildande uppgiften. Bortses tills vidare från frågan om den lämpligaste organisationen av gymnasiet med hänsyn till dem, som gå till fortsatt utbildning, har det, såsom ovan nämnts, blivit ifrågasatt, om gymnasiets nuvarande organisation ger den lämpligaste förbildningen för det mindre antal, som mer eller mindre omedelbart går ut i det praktiska livet. Även här gäller det dock ett avsevärt antal elever. Betydligt mer än en tredjedel av de kvinnliga studenterna avsluta de egentliga teoretiska studierna med studentexamen. De gå till hem och husligt arbete eller till husmodersskolor, till sjukvård, barnavård och socialt arbete, till handel och kontorsarbete, till bank- och försäkringsverksamhet, till post och telegraf m. m. Av de drygt 55 %, som gå till fackutbildning, är det en betydande grupp — 10 % av samtliga kvinnliga studenter — som fortsätter vid handelshögskola eller handelsgymnasium, i regel det sistnämnda, och särskilt de senares utbildningsbehov torde komma nära deras, som övergå direkt till praktisk verksamhet. Och även bland de manliga studenterna finnas åtskilliga — mellan 15 och 20 % — som likaledes avsluta studierna med studentexamen. Utom dessa är det en betydande grupp av de till fackutbildning gående manliga studenterna, beträffande vilka det åtminstone kan ifrågasättas, om icke en något annorlunda lagd gymnasieorganisation vore att föredraga. Hit höra de blivande handelshögskolestuderandena och även några av de blivande militärerna (infanteri, kavalleri, träng). Allt som allt torde hithörande grupp av (manliga och kvinnliga) studenter överstiga en tredjedel av samtliga. För närvarande torde reallinjen vara den linje, som passar bäst för flertalet inom här berörda elevgrupper. Här kunna ämneskombinationer väljas, som i det hela lämpa sig ganska väl för olika behov. Men fråga är dock, om reallinjens kurs i allmän matematik, låt vara att den är betydligt mindre omfattande än före 1933, är nödvändig för flertalet av hithörande elever och om icke den tid, som ägnas åt delar av detta ämne, med fördel kunde komina andra studier till godo. Detsamma torde gälla en del av kursinnehållet i fysik och kemi i den icke differentierade delen av realgymnasiet, där dessa ämnen äro obligatoriska. Om elever av denna kategori åter välja latinlinjen, kommer latinstudiet att ta en oproportionerligt stor tid i anspråk. Även med erkännande av detta ämnes stora värde ur allmänbildningens synpunkt synes det tvivelaktigt, om icke ökade kunskaper på vissa andra bildningsområden vore av större värde för dessa lärjungar. Den här berörda lärjungekategorien synes i stort sett sammanfalla med den, som skolkommissionen på sin tid ansåg ha största nyttan av en s. k. 15—617S65 IX.

226 nyspråklig linje och som den då beräknade till omkring 29 %. Då vi nu vilja anslå den hithörande kategorien till en dryg tredjedel av samtliga, beror detta givetvis i första hand på den sedan dess starkt ökade tillströmningen av kvinnliga lärjungar till gymnasiet. Skolkommissionen ansåg det också på goda grunder kunna förutses, att gruppen skulle bli större, sedan tillfälle beretts den kvinnliga ungdomen att på enahanda villkor som den manliga vinna utbildning till studentexamen. I vad mån en sådan ny linje bör väsentligen bli en nyspråklig linje med tonvikten lagd på studiet av de moderna språken eller i första hand en »social» linje, såsom från något håll har framkastats, är en fråga, som här för ögonblicket kan lämnas öppen för att nedan närmare belysas. Någon exakt uppskattning av det antal lärjungar, som kan tänkas komma att frekventera olika linjer, t. ex. en latinlinje, en reallinje och den tänkta nya linjen, är självfallet utesluten. Under det sista årtiondet ha förhållandena snabbt och på oförutsett sätt ändrats i detta avseende, och den kommande utvecklingen kan bli i hög grad beroende på linjernas konstruktion. Från att höstterminen 1933 ha utgjort 57-3 % av samtliga gymnasiestuderande vid allmänna läroverk hade eleverna på latinlinjen höstterminen 1944 nedgått till 36-8 % och höstterminen 1945 till 36-5 %. Majoriteten var sålunda för tio år sedan latinare men är nu realister. En ännu klarare bild av läget ge siffrorna för antalet lärjungar i första ringen, enär fördelningen av latin- och reallinjer på 4-åriga och 3-åriga gymnasier låter latinlinjens elevantal framträda proportionsvis större än det i själva verket är. I första ringen gingo höstterminen 1933 52-9 % av ringens samtliga lärjungar på latinlinjen, höstterminen 1944 utgjorde motsvarande procentsiffra 31*5 (de absoluta talen voro 1 836 lärjungar höstterminen 1933 och 1 396 höstterminen 1944). Nedgången för latinlinjen har därvid varit i stort sett jämn och successiv. För höstterminen 1945 kan dock konstateras en viss omsvängning, i det att latinlinjen då hade 1 557 lärjungar mot 3 014 i första reallinjen, vilket betyder en ökning till 34-5 %. Även om en ny linje inrättas, kvarstår behovet av såväl latin- som reallinje. Sannolikt får man räkna med att latinlinjen komme att till den nya linjen avstå proportionsvis fler lärjungar än reallinjen. De lärjungar, som i fortsättningen ämna bedriva universitetsstudier vid teologisk och juridisk fakultet och vid den humanistiska sektionen av filosofiska fakulteten, torde även i fortsättningen komma att ta vägen genom lalinlinjen och bilda huvudgruppen av latinlinjens elever. Kunskaper i latin fordras för flertalet av dessa studerande. Härvid är dock att märka, att det synes vara en öppen fråga, huruvida fordran på kunskaper i latin kommer att i fortsättningen upprätthållas för studerande inom den juridiska fakulteten. Skulle så icke bliva fallet, minskas icke obetydligt antalet av dem, som äro i ovillkorlig! behov av latinlinjen. I våra beräkningar här ha vi dock utgått från nu rådande förhållanden.

227 Enligt ovan gjorda beräkningar skulle teologer, jurister och humanister utgöra omkring 67 % av universitetsstuderandena, medan omkring 33 % tillhöra medicinska fakulteten och matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Antalet till universitetsstudier inom de fyra fakulteterna övergående uppgick för perioden 1940—1943 enligt läroverksstatistiken till genomsnittligt 908 studenter årligen eller 24-2 % av abiturienterna, men var enligt universitetsstatistiken betydligt större. Höstterminen 1943 nyinskrevos sålunda vid universitet och fria högskolor drygt 1 500 studenter, vilket skulle utgöra 37'5 % av de drygt 4 000, som vårterminen 1943 godkänts i studentexamen. Detta antal av vid högskolor nyinskrivna torde emellertid på grund av dubbelföring m. m. beteckna en något för hög siffra. Men det torde knappast vara att räkna för högt att taga ett ungefärligt medeltal mellan läroverks- och universitetsstatistiken och beräkna det antal studerande, som bör föras hit, till omkring 30 % av en studentårgång eller tillsammans till omkring 1 200 studenter. Om antalet till universitetsstudier övergående beräknas på detta sätt, skulle alltså omkring 800 eller 20 % av samtliga i studentexamen godkända ha behov av latinlinjen och omkring 400 eller 10 % ha behov av reallinjen. Därtill komma sedan 20 %, som lämpligen böra välja reallinjens kurs med hänsyn till blivande studier vid tekniska högskolor, farmaceutiska institutet, tandläkar- och veterinärinstitut m. fl. fackutbildningsanstalter. Bland de 17-2 %, som ämna välja militär- och flygaryrket, är det också många, för vilka fordras studentexamen på reallinjen. Även för vissa andra banor torde reallinjen ge den lämpligaste förutbildningen. Sålunda är det för närvarande lättast för realister att vinna inträde i folkskoleseminariernas studentkurser, detta på grund av bestämmelserna angående de ämnen, i vilka de inträdessökande skola uppvisa studentbetyg. E n viss tillfällig lättnad för latinsludenter får visserligen anses ha inträtt genom kungl. brev till skolöverstyrelsen den 29 mars 1946, varigenom inträde i studentlinjes första klass må beviljas sökande, som i studentexamen å latin- eller realgymnasium eller i fyllnadsprövning till nämnda examen erhållit godkända vitsord i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära och minst ett främmande levande språk, ävensom i minst två av följande fem ämnen, nämligen matematik, geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi, därest sökande i övrigt uppfyller för inträde föreskrivna villkor samt enligt kollegiets beprövande visat synnerlig studiebegåvning och lämplighet för lärarkallet. Denna föreskrift gäller emellertid endast åren 1946—1948. Normalt fordras eljest, att matematik skall ingå i sökandes studentexamen och att han dessutom skall förete godkända vitsord i två av följande fyra ämnen, nämligen geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi. För närvarande äro mellan 42 och 44 % av abiturienterna latinare och 56—58 % realister. Sannolikt kommer, vid inrättande av en ny fast linje, omkring hälften av eleverna att fortfarande välja reallinjen, om också en

228 viss minskning då är sannolik. Däremot är det knappast mer än de nyssnämnda 20 procenten, som för sin fortsatta studiegång äro i oavvisligt behov av latinlinjen såsom förutbildning, ehuru denna linje tvivelsutan kan erbjuda en ur vissa synpunkter lika god förberedelse för åtskillig fri yrkesverksamhet (journalistik m. m.) som andra linjer. Man torde också få ta med i beräkningen, att en ny linje under vissa förutsättningar kan komma att bilda en lämplig grundval för vissa studier inom filosofiska fakulteten, för vilka för närvarande latinlinjen väljes, dock icke exempelvis för studier i moderna språk, där kunskaper i latin äro oumbärliga för varje mera ingående studium. Ur många synpunkter önskvärt vore det, om blivande läkare, tandläkare och apotekare m. fl. kunde beredas tillfälle att helt eller delvis inhämta latinlinjens kurs i latin, men dessa studerandes behov av naturvetenskaplig förbildning är tvivelsutan ännu mera oavvisligt, och för hithörande grupp av studerande synes reallinjen därför även i fortsättningen komma att bli den normala. De ovan anförda siffrorna rörande tillämnad levnadsbana kunna icke utan vidare läggas till grund för någon exakt beräkning av den sannolika proportionen mellan latinare och realister, därest en ny linje skulle komma till stånd. Den nya linjen finge beräknas locka aspiranter från båda de andra linjerna. Då det är troligt, att de kvinnliga gymnasieeleverna, vilka för närvarande i större utsträckning välja latin- än reallinjen —• höstterminen 1944 823 i första ringen å latinlinjen mot 676 i första ringen av reallinjen, alltså i runt tal 55 % latinare och 45 % realister — komme att bilda huvudgruppen av lärjungar på den nya linjen, skulle detta tala för att latinlinjen komme att få avstå proportionsvis fler elever till den nya linjen än reallinjen. Detta är dock icke utan vidare säkert, då många av de kvinnliga studerandena på latinlinjen ämna fortsätta humanistiska studier som förutsätta kunskaper i latin, medan åtskilliga av dem, som nu välja reallinjen, säkerligen göra delta i brist på annan lämplig linje. Tillströmningen till de olika linjerna kommer också, såsom ovan anlytts, att i mycket bero på den konstruktion, som bestämmes för varje särskild linje. I detta avseende är problemet just alt konstruera linjerna så, att de var för sig ge en lämplig förutbildning för den avsedda framtida studieriktningen eller verksamheten. Det är sannolikt, att om t. ex. en ny linje göres lättare än latin- och reallinjen, den kommer att draga till sig flera elever, som annars icke skulle ha reflekterat på gymnasieutbildning, och därigenom öka sugningen till de teoretiska banorna, vilket enligt vår mening icke är ur det allmännas synpunkt önskvärt. Vid ett par enskilda läroverk, som äga nyspråklig linje, tycker man sig ha iakttagit en strömning i motsatt riktning, i det att en viss återhållsamhet visats inför valet av den nyspråkliga linjen, sedan för några år sedan en skärpning skedde i betygssättningen av studentskrivningarna för främmande levande språk på denna linje. Att ett samband består mellan tillströmningen till en linje och linjens svårighetsgrad,

229 synes oss sålunda uppenbart. Detta talar för att vid linjernas konstruktion även den synpunkten bör beaktas, att de olika linjerna böra vara i fråga om svårighetsgrad i stort sett jämställda. I detta sammanhang må något beröras lärjungarnas val av linje vid några enskilda läroverk, där nyspråklig linje varit inrättad. Denna linje har endast omfattat de båda högsta ringarna. Då de särskilda läroverken, vilka till antalet varit sex, icke genomgående ha haft alla tre linjerna och de i regel icke varit samläroverk, torde emellertid erfarenheterna från de sex skolorna, betraktade som en enhet, vara föga vägledande. Vid de två av dessa läroverk, vilka haft alla tre linjerna, ha lärjungarna i näst högsta ringen under nioårsperioden 1937—1945 fördelat sig på linjerna på följande sätt: • Latinli njcn

Reallinjen

II ö s t t e r m i n e n

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 Medeltal Medeltal

samtliga

N y s p r å k l i g a linjen

gossar

flickor

gossar

flickor

gossar

flickor

14 10 2 9 7 15 12 11 10

18 20 12 22 26 22 6 7 6

24 23 23 22 27 21 24 25 33

21 13 25 30 17 19 8 7 12

8 11 13 12 8 3 9 10 8

39 23 3G 33 24 25 19 17 20

35 Det visar sig sålunda, att av flickorna i genomsnitt nära 45 % valt den nyspråkliga linjen, medan de återstående fördelat sig med 26 % på latinoch 29 % på reallinjen. Av gossarna åter ha endast drygt 20 % valt den nyspråkliga linjen, nära 23 % latinlinjen och inte mindre än 57 % reallinjen. I allt ha sålunda ungefär 34 % valt nyspråklig, 25 % latin- och 41 % reallinje. Av dessa totalsiffror torde dock inga vittgående slutsatser kunna dragas, då flickorna vid de båda skolorna utgjort en klar majoritet, varigenom reallinjen blir mindre än den normalt skulle bli, och då materialet för övrigt är alldeles för litet. Det visar emellertid oförtydbart i samma riktning som våra föregående överväganden. Siffrorna visa för övrigt under sexårsperioden för gossarnas vidkommande stora fluktuationer på latin- och nyspråkliga linjen, medan antalet varit i det hela konstant på reallinjen. Delta talar också för att tillkomsten av en nyspråklig eller dylik linje mindre påverkar tillströmningen till reallinjen än tillströmningen till latinlinjen. Vid två flickläroverk, som endast ha latin- och nyspråklig linje, har medeltalet lärjungar per år under sexårsperioden 1937—1942 utgjort för latinlinjen 28-2 och för nyspråkliga linjen 29-8. Den nyspråkliga linjen har där emellertid visat i det hela fallande lärjungesiffror.

230 Med ledning av dessa överväganden hålla vi i det stora hela den siffra av 25 % av samtliga, vartill skolkommissionen beräknade antalet studerande på latinlinjen, för icke osannolik, snarast dock något för hög. Man skulle då komma till en fördelning av de studerande med i avrundade siffror 20— 25 % på latinlinjen, 30—35 % på den nya linjen och 45—50 % på reallinjen. Att dessa siffror äro ytterst approximativa och mycket osäkra, behöver icke särskilt framhållas. De bli för övrigt beroende icke blott, såsom nyss nämnts, på konstruktionen av de tre linjerna, utan också på dessas förekomst vid olika läroverk. De förutsätta, att var och en av linjerna finnes vid varje gymnasium. I åtskilliga fall torde emellertid gymnasiets storlek icke medgiva en uppdelning på tre linjer, och då kan det te sig nödvändigt att i första hand ha latin- och reallinjen företrädda. Dessa båda linjer äro oumbärliga såsom grund för viktiga och tidskrävande högskolestudier och kunna dessutom tjäna som grund även för sådan verksamhet eller fortsatt utbildning, för vilken en helt ny linje visserligen vore bättre tillrättalagd. En komplettering av examen på någon av dessa linjer till examen på den nya linjen bleve för övrigt sannolikt lättare än en komplettering i motsatt riktning, eller mellan lalin- och reallinjen; bl. a. borde den lättare kunna ske genom studier på egen hand. Den nya linjens karaktär av organisatorisk nyhet talar väl också för att en viss försiktighet till en början iakttages, när den skall inlemmas i läroverksorganisationen. En sådan uppdelning av gymnasiet på tre fasta linjer, som förutsatts i ovanstående resonemang, synes oss utgöra den lösning, som motsvarar den fortsatta utbildningens och arbetslivets behov samtidigt som den tar hänsyn till elevernas olika läggning och intresseinriktning och deras utveckling under studietiden. Den råder bot för den nuvarande alltför starka splittringen och möjliggör på samma gång den koncentration och fördjupning av studierna, som allmänt anses som ett önskemål. Med en tredelning kan på högstadiet en viss begränsning ske i antalet samtidigt lästa ämnen i jämförelse med vad som är möjligt vid endast två fasta linjer. I den mån en ytterligare differentiering, låt vara mindre långtgående än den nuvarande, anses av behovet påkallad, ha vi funnit, att den utan större svårighet kan ordnas inom de tre huvudlinjernas ram, och vi föreslå också en viss sådan differentiering. Vi ha sålunda i enlighet med en mycket allmän uppfattning funnit, att det nuvarande systemet med fritt val mellan många ämneskombinationer måste ersättas med ett system med färre men fasta linjer och begränsad ytterligare differentiering. Trots alla ogynnsamma tidigare erfarenheter ha vi efter prövning av alla för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter funnit oss böra söka en väg, som gör det möjligt att bättre än med den nu prövade gymnasieorganisationen förena mångkunnighet med grundlig-

231 het, att inom en något vidare krets av obligatoriska ämnen bereda utrymme för en fördjupning, som verkligen kan fostra till självständighet i arbetet. Skolutredningen vill sålunda föreslå en organisation med tre fasta linjer och med en utökning av antalet ämnen även i de två högsta ringarna, vilken givetvis medför sänkt timantal i varje särskilt ämne. Därmed tillgodoses åtminstone i någon mån högskolekravet på en bredare bildningsbas och de ungas önskan om möjlighet till en vidare ämneskrets. Den gamla och väl kända svårigheten är att inom den vidare ämneskretsen bereda tillfälle till den individualisering och fördjupning av studiet, som är en ovillkorlig förutsättning för att ungdomen skall kunna lära sig arbeta självständigt. På detta mångdiskuterade område, där ingen hittills prövad ordning visat sig föra till målet, måste nya utvägar sökas. En utgångspunkt, när det gäller att bedöma denna svåra fråga, erbjuder det enskilda arbetet, sådant detta bedrivits inom gymnasiet. Det har endast delvis fyllt sitt ändamål, det har endast i gynnsamma fall på avsett sätt utvecklat de ungas förmåga att på egen hand planlägga och bedriva ett arbete, och såväl vid högskoleundervisningen som inom yrkeslivet ha studenternas brister i detta avseende kunnat konstateras. Av dessa erfarenheter kunna slutsatser dragas i olika riktningar. Många finna den naturliga slutsatsen vara, att det enskilda arbetet bör avskaffas. Andra anse, att anordningen missbrukats och att den därför måste reformeras. I stället för att som avsetts vara ett uttryck för ett positivt studieintresse har det enskilda arbetet ofta fullgjorts i det ämne, där lärjungen varit sämst, och således, krasst uttryckt, tjänat icke till att höja ett AB till ett A utan ett C eller ett BC till ett B?. Om effektiv ändring häruti kunde ske, skulle det enskilda arbetet kunna göra avsedd nytta. Skolutredningen finner för sin del, att det enskilda arbetet ofta förfelat sitt syfte ej endast därför, att det i många fall och särskilt i vissa ämnen varit illa planlagt och ordnat, utan även och kanske främst därför, att undervisningsplanen inrymt för l i t e t av enskilt arbete. Denna arbetsform har icke tillämpats så mycket och så intensivt, att de unga kunnat tillägna sig och vänja sig vid de mera självständiga arbetsmetoder, som åsyftas. Av anordningens misslyckande bör alltså dras den slutsatsen, att inom gymnasiet utrymme måste beredas för m e r a enskilt arbete. Men hur skall det göras möjligt att inom ett av ämnesträngseln hårt belastat gymnasium skapa utrymme för det fördjupade studium av valda ämnesmoment, som det enskilda arbetet åsyftar? Skolutredningen har efter många överväganden stannat för en anordning, som ännu är helt oprövad och som tillsvidare måste betraktas som ett försök till lösning av den svåra frågan. Vad som vållat misslyckandet med det enskilda arbetet torde främst vara, att detta som en isolerad anordning kastats in i ett gymnasium, som i övrigt

232 icke anpassats för den nya arbetsformen. Ingen särskild tid har anslagits för det enskilda arbetet, inga anordningar vidtagits för att möjliggöra gruppsamverkan mellan lärjungarna, inga anstalter träffats för att bereda läraren tillfälle att planlägga och övervaka de ungas första trevande försök till självständigt studium. Det nya utbildningsmomentet har härigenom i den enskilde lärjungens skolliv blivit en engångsuppgift, som han ofta sökt att på bekvämaste och »matnyttigaste» sätt avverka, utan att den vunna erfarenheten på något sätt vare sig kommit skolarbetet i övrigt till godo eller i arbetsteknik och -metod avsatt några spår för framtiden. Skall en ändring härulinnan kunna ske, så måste arbetsuppgifterna bli flera, gärna fördelade på flera ämnen, och dessa säruppgifter måste organiskt infogas i det ordinarie skolarbetet. Om detta skall bli möjligt, måste samarbetet mellan lärjungarna sinsemellan och mellan dem och läraren vidgas och utvecklas och bli långt mera effektivt. Lärjungarna måste mer än nu ha möjlighet till individuellt arbete eller grupparbete under lärarens ledning eller tillsyn, de måste ha tillfälle att mera enskilt rådgöra med läraren, och denne måste ha tid alt ordna och leda en studieverksamhet av mera laborativ art, gärna av studiecirkelns typ. Förutsättningen för en sådan utveckling av gymnasiets studieformer är, att utöver de vanliga lektionstimmarna med hela klassen viss möjlighet beredes till grupparbete av ett begränsat antal elever under lärarens ledning. Det innebär kort sagt, att klassen, om möjligt i varje särskilt ämne, under viss tid av undervisningen skall kunna delas i två eller tre undervisningsavdelningar på liknande sätt som nu sker vid lärjungelaborationer i ämnena matematik, biologi med hälsolära, fysik och kemi. I själva verket torde det enskilda arbetet på inlet område ha givit så goda resultat som just i de fall, där dessa laborationer ha letts av intresserade och kunniga lärare. Skolutredningen ser häri en fingervisning: det är på den vägen man bör söka lösningen av det högre gymnasiestudiets problem. Den invändningen kan naturligtvis göras, att ifrågavarande laborativa studiesätt väl är avpassat för de empirisk-naturvetenskapliga ämnena men att metoden icke kan väl tillämpas på övriga ämnen och allra minst på sådana humanistiska ämnen som språk och filosofi. De undersökningar, som utredningen gjort beträffande de enskilda ämnena, ge emellertid vid handen, att elt analogt studiesätt skulle även i fråga om dessa ämnen kunna ge utmärkta resultat. Vi hänvisa i detta avseende till vad som nedan anföres i samband med undervisningsplanerna. Vad beträffar enskildheterna i de tre linjernas konstruktion, skola här endast några huvudpunkter framhållas, då vi återkomma till detaljerna i samband med motiveringen till den av oss föreslagna nya undervisningsplanen. Vissa ämnen böra enligt utredningens mening vara gemensamma för

samtliga linjer. Den förbildning, som gymnasiet avser att meddela som förberedelse för studier vid olika fackutbildningsanstalter, måste visserligen vara i icke ringa grad differentierad, men det finns dock en fond av kunskaper, som bör vara gemensam och där det icke finns anledning att göra någon principiell åtskillnad i kursavseende mellan olika linjer. En viss utvidgad allmänorientering i centrala humanistiska ämnen är behövlig inom alla de utbildnings- och yrkesområden, för vilka gymnasiestudierna avse att förbereda, och själva gemenskapen i kunskapsskatt är här ett värde. Denna tankegång ligger väl också bakom de av 1927 års riksdag fastslagna grundsatserna för differentieringen i de båda högsta ringarna: vissa ämnen äro fasta på alla linjer, gemensamma för alla, som genomgå gymnasium. Vad här sagts gäller i första hand svenska språket och litteraturen. Även om viss anpassning i fråga om stoffurval både kan och bör ske allt efter de skilda intressen, som kunna framträda i olika klassavdelningar, så synes oss studiemålet och därmed också timantal och kursomfång böra sättas lika för alla gymnasiets elever. Detsamma gäller sådana ämnen som kristendomskunskap och filosofi och i huvudsak även historia med samhällskunskap. I sistnämnda ämne har det visserligen varit omöjligt att inom det 3-åriga gymnasiet lägga in samma timantal på reallinjen som på latinlinjen. Språklinjen har i detta ämne fått en timme mer i högsta ringen för att kunna ge en något utvidgad kurs i samhälls- och ekonomikunskap. I det första främmande språket (engelska) och geografi ha vi heller icke funnit anledning till kursskillnad mellan latin- och reallinjen, och biologi med hälsolära har fått samma timtal och kursomfång för alla utom för dem, vilka förbereda sig för vissa särskilda fackstudier och för vilka en utförligare biologikurs är behövlig (blivande läkare, veterinärer, agronomer m. fl. samt jämväl blivande folkskollärare; se ytterligare nedan). Latinlinjen (L) får sin prägel framför allt av studiet av den klassiska kulturen men jämväl av studiet av de moderna språken och övriga humanistiska ämnen. De moderna språken föras här alla upp till studentexamen, och detsamma gäller modersmålet, kristendomskunskap, historia med samhällskunskap och filosofi. I fråga om ämnesramen kommer den klassiska linjens högstadium sålunda att sammanfalla med nuvarande ämneskombination nr 2 på latinlinjen. Ämnena geografi och biologi med hälsolära komma däremot icke att på latinlinjen kunna studeras i sin nuvarande omfattning, om man bortser från den nedan berörda differentieringsmöjligheten för biologi med hälsolära. Men dessa ämnen ha fått ett sådant utrymme på gyrmnasiestadiet före sista ringen, att samtliga elever få bättre kunskaper i båda ämnena än de elever för närvarande få, som icke tillvälja dem i de båda högsta ringarna. Såsom framgår av redogörelsen i kap. II, gäller detta den större delen av latinlinjens elever. Alla få sålunda göra bekantskap med de

kursmoment, som ur allmänbildningens och medborgarbildningens synpunkt måste anses vara av särskild betydelse. De båda ämnena matematik och fysik ha däremot — bortsett från viss rätt att utbyta ämnen •—• icke kunnat beredas utrymme på latinlinjens timplan i större utsträckning än som i stort sett motsvarar realskolans kurs i dessa ämnen. I fysik, som för närvarande endast få elever tillvälja på latinlinjen, skall dock enligt vårt förslag inläggas en allmän orienteringskurs i näst högsta ringen för genomgång av vissa centrala problem. I kemi ges på den 4-åriga linjen en begränsad kurs, så att eleverna i detta ämne få kunskaper, som motsvara fordringarna i realexamen. Men dessutom bar även här föreslagits en allmän orienteringskurs i ämnet, vilken förlagts till högsta ringen, ö v e r huvud taget ha vi sökt undvika, att något ämne på någon linje läses i mindre omfattning än som sker i realskolan. Delade meningar råda otvivelaktigt om malematikens ställning på en klassisk linje. Sålunda kunna beaktansvärda skäl anföras, som tala för en förstärkning av denna i jämförelse med vad vi föreslagit. Omkring 20 % av latinlinjens lärjungar tillvälja för närvarande matematik, och sannolikt vore antalet större, om icke bestämmelserna om visst lärjungeminimum för meddelande av undervisning i tillvalsämne i åtskilliga fall omöjliggjorde detta ämnes upptagande på schemat. Ett behov av kunskaper i detta ämne utöver realskolans kurs har sålunda visat sig föreligga för ett icke ringa antal elever på latinlinjen. Med hänsyn till de ännu mera tvingande kraven på andra kunskapsområden visar det sig deck svårt att på latinlinjen inrymma en sådan kurs i matematik, att den blir av verkligt värde för den ifrågavarande gruppen av dess elever. Förbises bör ej heller, att denna elevgrupp med all sannolikhet kommer att icke obetydligt minskas genom tillkomsten av den nya linjen, där möjligheter beretts för ett vidgat matematikstudium. Med den av oss föreslagna organisationen av gymnasiet torde det sålunda endast bli ett relativt fåtal av den klassiska linjens elever, som i sin fortsatta utbildning få användning för annat än de mera elementära kunskaper i matematik, som meddelas i realskolan. Då det emellertid kan förutses, att ett visst antal elever, som anse sig ha den största nyttan av att få gå latinlinjen, alltjämt önska en något utvidgad matematikkurs, föreslå vi, att sådan matematikkurs även i fortsättningen fakultativt upptages i de båda högsta ringarna. Vi föreslå därvid samma timtal i ämnet som för närvarande och föreslå dessutom, att undervisning i matematik skall anordnas, när minst fyra lärjungar anmält sig önska erhålla sådan. De matematikläsande lärjungarna få lägga ned tyskan, som i de båda högsta ringarna tilldelats samma timtal, och få alltså läsa tyska blott i samma omfattning som eleverna på reallinjen. Ytterligare en differentieringsmöjlighet synes böra övervägas. Det kan beräknas, att, särskilt under de närmaste åren, ett icke ringa antal studenter kommer att söka sig över till folkskoleseminariernas 2-åriga kurs; ett sådant

235 utbildnings- och yrkesval synes i själva verket önskvärt. Med hänsyn till de fordringar, som jämlikt bestämmelserna måste ställas på dessa studenters förbildning, blir latinlinjen i den av oss föreslagna utformningen icke lämplig såsom underlag för denna utbildning, då de naturvetenskapliga ämnena bli jämförelsevis svagt tillgodosedda. Men då å andra sidan bredaste möjliga rekryteringsbas i detta fall är önskvärd, vilja vi ifrågasätta, om icke åtminstone ett naturvetenskapligt ämne utom matematik borde kunna väljas i de båda högsta ringarna även på latinlinjen, liksom f. ö. även på språklinjen. Vi ha därvid i första hand stannat för ämnet biologi med hälsolära. Det bleve i visst avseende organisatoriskt enklast, om latinlinjens liksom språklinjens lärjungar kunde deltaga i den biologiundervisning, som vi nedan föreslå för en grupp av reallinjens lärjungar. I så fall behövde anordningen i regel icke bli förenad med några större kostnader, då samläsning för det mesta torde kunna ordnas med reallinjen. Man finge då också över hela linjen en enhetlig kunskapsnivå i ämnet biologi med hälsolära. Då ifrågavarande lärjungar icke torde vara i behov av samma bredd i den språkliga utbildningen som de till universitet och fackhögskolor övergående, synes det lämpligast att ämnet franska för dessa lärjungar får minskad omfattning, så att sammanlagt 5 av de föreslagna timmarna i franska i de båda högsta ringarna av latinlinjen utbytas mot 5 timmar biologi med hälsolära. Vi förutsätta, att hithörande lärjungar också välja ämnet matematik i de båda högsta ringarna. I franska bleve det måhända önskvärt att anordna särundervisning i högsta ringen för dessa elever, för såvitt det icke blott vore fråga om enstaka elever. E n annan möjlighet kan emellertid övervägas och är ur vissa synpunkter fördelaktig. Det är, att de lärjungar på latin- och språklinjen, som med tanke på blivande studier vid folkskoleseminarium önska en utvidgad biologikurs mot avstående av undervisning i franska, finge denna biologiundervisning koncentrerad till högsta ringen. Sannolikt ha de mera klart för sig, att de efter studentexamen ämna beträda denna utbildningsväg, ett år före studentexamen än de ha två år före den. I så fall kan dock icke ordnas samläsning i biologi med hälsolära med lärjungar på reallinjens biologiska linje. Å andra sidan deltaga lärjungarna i undervisningen i franska i normal ordning till och med näst högsta ringen. Med denna anordning torde det vara lämpligast att sätta timtalet i biologi med hälsolära i högsta ringen till 4, varvid franskan, i den mån den normalt har 5 timmar till förfogande, får nöja sig med 1 veckotimme i högsta ringen, vilken timme då liksom för reallinjens lärjungar synes böra koncentreras med två timmar under första halvåret, varigenom också vinnes en önskvärd begränsning av ämnesantalet under sista terminen för lärjungarna i fråga. Vi ha velat skissera båda dessa alternativ men räkna i timplanerna närmast med det sist nämnda.

236 Ledamoten Kolmodin har anfört: »Om dessa förslag genomfördes, skulle organisationen söndertrasas, vartill kommer att lärjungarna kunde ledas in på för dem oriktig gymnasielinje. De lärjungar, som tro sig behöva latinkunskaper men icke kunna avstå från kunskaper i matematik utöver realskolans, skulle, om de valde latinlinjen med den föreslagna differentieringen, i många fall senare finna sig blott ha fått otillräckliga kunskaper i matematik. För att en på latinlinjen inlagd matematikkurs skall ha något berättigande, måste den vara så omfattande, att den blir en tillräcklig grund för fortsatt utbildning och för inträde i sådana verk och inrättningar, där större matematikkurs än realskolans är behövlig. På den tid, som ansetts kunna anslås åt den ifrågasatta matematikkursen, är det dock icke möjligt att medhinna en kurs av sådant omfång, att den kan bli av någon betydelse för annat än ett obetydligt antal lärjungar. Det kan under sådana förhållanden icke vara lämpligt att bryta sönder den enhetliga uppbyggnaden av latinlinjen och öka valsvårigheterna för lärjungarna. Den föreslagna biologikursen förefaller helt omotiverad på latinlinjen, om den är avsedd för lärjungar, som icke äro i behov av samma bredd i den språkliga undervisningen som de till universitet och fackhögskolor övergående. Sådana lärjungar böra givetvis icke välja latinlinjen.» över huvud taget synes det oss önskvärt, att det nya fasta systemet icke göres så fast, alt icke vid läroverk, där särskilda förutsättningar för speciella differentieringsanordningar föreligga, sådana kunna få prövas. Vi förutsätta, att önskemål, som i detta avseende kunna uppstå och som befinnas väl motiverade, kunna bli föremål för prövning och avgörande i vanlig ordning. Från latinlinjen utdifferentieras i de båda högsta ringarna en grekisk eller helklassisk linje, där grekiska kan läsas med sammanlagt 12 veckotimmar. Dess lärjungar få i stället vidkännas minskning i timtalen för tyska och franska; det förra språket utgår för dem i näst högsta men upptages på nytt i högsta ringen, och franskan nedlägges för dem helt med övergången till högsta ringen. Den nuvarande ordningen med franska såsom s. k. skrivspråk och huvudspråk på latinlinjen kan enligt vår mening knappast anses motsvara vare sig ungdomens eller samhällslivets behov. Vi föreslå engelska såsom huvudspråk i hela gymnasiet liksom i realskolan och utgå ifrån att alla gymnasiets elever skola förvärva goda insikter i detta ämne, även om det i någon mån måste ske på bekostnad av kunskaperna i tyska och franska. Vad reallinjen (R) beträffar, synes det uppenbart, att matematik och naturvetenskap skola utgöra de bärande ämnena. Den nuvarande uppdelningen av matematiken i matematik (allmän kurs) och matematik (specialkurs) är förenad med ölägenheter och bör icke i denna form bibehållas.

237 Men å andra sidan är det uppenbart, att det föreligger en viss skillnad i behovet av matematikkunskaper för olika elevgrupper på denna linje. För närvarande gruppera sig lärjungarna, såsom visats i kap. 3, företrädesvis kring de båda sista av linjens ämneskombinationer: matematik (specialkurs), fysik och kemi samt biologi med hälsolära, fysik och kemi. Denna uppdelning motsvarar alldeles tydligt två skilda utbildningsbehov och två skilda kategorier av studerande, och vi finna det ofrånkomligt, att båda även i fortsättningen tillgodoses. Till den förra gruppen höra framför allt de blivande ingenjörerna av olika slag och till den senare de blivande läkarna, tandläkarna, veterinärerna, farmaceuterna m. fl. Vi föreslå därför, att reallinjen i de båda högsta ringarna differentieras i en matematisk linje (Rm) med fullständig matematikkurs och en biologisk linje (Rb) med inskränkt matematikkurs och i stället en avsevärt utökad kurs i biologi. I övrigt synas oss inga skillnader i den matematiska och den biologiska linjens konstruktion motiverade, om vi undanta, att ämnet teckning ansetts böra få en timme mera i högsta ringen av den matematiska linjen. Konstruktionen av reallinjen erbjuder i vissa avseenden särskilt stora svårigheter. Ämnesträngseln gör sig här starkare gällande än på övriga linjer, och på den biologiska linjen ha vi icke kunnat undgå ett så högt ämnesantal som 9 i högsta ringen. Detta sammanhänger framför allt därmed, att ämnet filosofi, som nu endast läses av omkring 3 % av reallinjens lärjungar, synts oss vara av den betydelse jämväl för de yrkesutövare, som rekryteras från reallinjen, att ämnet bör uppföras som obligatoriskt även på denna linje, ehuru vi blivit nödsakade att inskränka undervisningen i ämnet till tre veckotimmar, förlagda till högsta ringen. Huvudstudiet inom ämne! utgöres av psykologi, och med denna ämnesgren kunna dock icke gärna de blivande läkarna m. fl. eller arbetsledarna, vilka i stor utsträckning rekryteras från reallinjen, få vara helt obekanta. Största problemet ha de främmande språken på reallinjen erbjudit. Det är uppenbart, att jämväl denna linjes lärjungar äro för sin fortsatta utbildning i stort behov av goda kunskaper i främmande språk, och missnöjet med den nuvarande gymnasieorganisationen synes icke minst ha varit grundat i det förhållandet, att den elevmajoritet, som valt de båda sista ämnesgrupperna, matematik (specialkurs), fysik och kemi eller biologi med hälsolära, fysik och kemi, alltså icke minst de blivande högskolestuderandena, icke kunnat föra mer än ett främmande språk upp till studentexamen. Det har emellertid icke synts oss möjligt att på ett tillfredsställande sätt råda bot för detta missförhållande utan att antingen göra allt för starkt intrång på de allmänt orienterande humanistiska ämnena eller sänka standarden för den förberedande fackutbildningen i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena. Enligt det av oss framlagda förslaget kommer engelskan med hänsyn till sin ställning som skolans begynnelsespråk att bliva jämförelsevis väl tillgodosedd — dock knappast nämnvärt starkare än för närvarande,

238 eftersom den i själva verket fått en timme mindre i högsta ringen än nu — medan tyskan måste avslutas två och franskan ett halvt år före studentexamen. Endast de språkligt bäst utrustade eleverna torde till denna tid ha förvärvat förmåga att någorlunda obehindrat läsa litteratur på tyska eller franska. Då emellertid en säker grund hunnit läggas i båda dessa språk, bör det icke vara förenat med alltför stora svårigheter för studenterna att genom litteraturstudium på egen h a n d förkovra sina kunskaper, så att de kunna använda den på tyska eller franska skrivna facklitteraturen. Under alla förhållanden har denna lösning för oss tett sig som den, vilken medför de minsta olägenheterna och de minsta riskerna för förlängning av studietiden genom att den kommande fackutbildningen försvåras. Då det slutligen gäller att bestämma karaktären av den tilltänkta nya linjen, synes man i första hand böra utgå från utbildningsbehovet hos de lärjungekategorier, som närmast kunna beräknas komma att frekventera denna linje. De ifrågavarande kategorierna torde, enligt vad ovan anförts, i huvudsak vara följande: de som efter examen ämna fortsätta studier i handelshögskola eller handelsgymnasium eller övergå mera direkt till affärs-, bank- och försäkringsverksamhet, vidare en stor del av dem, som gå till post-, telegraf- och järnvägsstaten, till sjukvård, barnavård och socialt arbete, en del av de blivande militärerna, vissa begränsade kategorier av blivande högskolestuderande samt över huvud taget de som närmast åsyfta en utvidgad allmänt medborgerlig bildning utan att sedan önska använda denna såsom grundval för fortsatt högskoleutbildning. De universitetsstuderande, som här närmast komma i fråga, torde vara de, som inrikta sig på samhällsvetenskapliga studier, eventuellt även vissa blivande jurister; skulle fordran på latinkunskaper bortfalla för juristerna, torde dessa mera allmänt böra räknas hit. I vad mån linjen blir lämplig för denna uppgift, beror dock givetvis på dess konstruktion. För att den skulle bli den normala linjen för blivande medicinare förutsattes en specialisering av studierna åt det naturvetenskapliga hållet, som knappast torde vara förenlig med linjens huvuduppgifter, och vi ha, såsom framgår av det ovan anförda, räknat med reallinjen såsom den lämpligaste grundvalen för medicinska studier. Allt som allt ha vi räknat med att omkring en tredjedel av samtliga utgående studenter och inemot hälften av de kvinnliga studenterna skulle vara bäst betjänta med en lämpligt konstruerad ny linje. Huvudgruppen av hithörande elever utgöres av dem, som övergå till handelsstudier och affärsverksamhet, socialt arbete, anställning inom de affärsdrivande ämbetsverken samt praktiskt arbete av olika slag, däribland även arbete i hemmet. Dessas utbildningsbehov synas därför i första h a n d böra hållas i sikte. Denna omständighet talar för att linjens allmänbildande karaktär starkt betonas. Att det samtidigt föreligger behov av en linje, som ger lämplig förbildning för socialvetenskapliga och liknande studier, finna

239 vi ådagalagt, och frågan blir, i vad mån det kan visa sig möjligt att samordna de båda här berörda intressegrupperna, av vilka den senare otvivelaktigt är den numeriskt mindre. En grundläggande fråga blir, huruvida latin skall upptagas på linjens schema eller icke. Att vissa elementära kunskaper i detta ämne äro av värde ur rent allmän bildningssynpunkt, torde icke på något håll bestridas. Ett djupare förstående av vårt eget språk och ett mera kvalificerat studium av främmande levande språk främjas i hög grad av kunskaper i latin. Det är en fullt säkerställd erfarenhet, alt latinare under i övrigt lika omständigheter visa bätlre och säkrare rent praktiska kunskaper i ett främmande språk än realister. I sig självt är emellertid latinet icke av den vikt för den grupp studenter, varom här är fråga, att det synes motiverat att upptaga ämnet på den nya linjens timplan. Det är också uppenbart, att de latinkunskaper, som kunde förvärvas på en sådan linje och som på sin höjd skulle kunna motsvara latinlinjens halva kurs, för så vitt linjen över huvud skulle få en från latinlinjen skild karaktär, endast kunna bli tämligen elementära. Och givetvis äro de ur många synpunkter otillräckliga för humanistiska eller teologiska studier. Det är emellertid att befara, att en linje, som erbjöde en latinkurs av denna omfattning, skulle utöva en mycket stark lockelse på olika grupper av studerande, den skulle förespegla dem latinkunskaper, som sedan icke visade sig bärkraftiga och därigenom komme att framtvinga kompletteringar av studentexamen i stor skala för dem, som sedermera ville upptaga humanistiska studier. I rent praktiskt avseende åter skulle den elementära latinkursen icke få samma värde för de nyspråkliga studierna som en motsvarande direkt ökning av tiden för dessa studier. De farhågor, som uttalats av representanter för de klassiska språken, att eleverna efter endast ett helt elementärt studium av språket icke skulle ha kommit till insikt om latinstudiets betydelse och att anordningen därför på längre sikt kunde tänkas skada de klassiska studierna, torde väl också ha visst fog för sig. Slutligen —- och detta betrakta vi som en huvudsynpunkt — skulle den tid, som ägnades åt latinet, komma att inkräkta på tiden för de övriga studier, för vilka man framför allt vill bereda utrymme på linjen i fråga, och i både latin och vissa andra ämnen tvinga till en mera elementär läggning av studierna, varigenom verklig fördjupning inom något särskilt ämnesområde försvårades eller under vissa omständigheter omöjliggjordes. Linjen komme då ej att bli ur utbildningssynpunkt likvärdig med de båda andra. Att de olika linjerna böra vara ur utbildningssynpunkt och även i svårhetsavseende någorlunda likvärdiga, har med särskilt eftertryck brukat framhållas i den tidigare förda diskussionen om en nyspråklig linje. Vi ansluta oss också till denna uppfattning. Annars är det att befara, att en linje med mera elementärt lagd undervisning i flera ämnen och utan något bärande ämne av den art och omfattning, som latinet är på den klassiska och mate-

240 matiken på reallinjen, skulle draga till sig teoretiskt klent utrustade lärjungar, som icke egentligen lämpa sig för gymnasiestudier, varigenom den nya linjens anseende skulle minskas. En linjekonstruktion med dylika verkningar såsom i hög grad sannolika kunna vi icke tillråda. Därest latin skulle medtagas på undervisningsplanen för den nya linjen, borde undervisningen få en något annan karaktär än den grundläggande latinundervisningen i latingymnasiets två lägsta ringar. Detta har också framhållits av representanter för latinlärarna själva. Latinundervisningen på de båda linjerna behöver alltså hållas i sär redan från början, om det för varje särskild linje avsedda målet skall kunna nås, medan samläsning lätt skulle motverka studiets syfte och förrycka undervisningen på båda linjerna. Detta omöjliggör emellertid den besparing, som annars i vissa fall skulle kunna vinnas genom samläsning. Framför allt av de här anförda skälen ha vi stannat vid att helt utesluta latinet från den nya linjen. Därmed ha vi på intet sätt velat bestrida önskvärdheten av en elementär latinkurs för många blivande universitetsstuderande, som icke äro i behov av latinlinjens mera omfattande kurs i ämnet. Till denna grupp av studerande räkna vi även de blivande läkarna. Detta mera begränsade behov torde emellertid få tillgodoses på andra vägar, t. ex. genom inläggande av frivilliga elementära latinkurser på olika stadier av utbildningen. Från så gott som alla de håll, där tanken på en nyspråklig linje förts fram eller erhållit understöd, har betonats vikten av att linjen finge en fast kärna av ämnen, kring vilken studiet kunde koncentreras. Detta är även vår mening. Linjen får icke bli så heterogen, att samling och koncentration i studiet direkt motverkas eller att den icke riktigt passar någon begåvningstyp. Den får, såsom redan framhållits, icke upptaga så mycket elementärt stoff i olika ämnen, att det icke blir möjlighet till fördjupning på någon punkt. Den får slutligen, såsom redan betonats, icke bli lättare än de övriga linjerna, så att den icke blir likvärdig med dessa utan systematiskt drar till sig klent begåvade studerande, vilka på denna väg kunna nå en studentexamen, som de annars icke skulle få. Så gott som allmänt har man också varit ense om att majoriteten av eleverna på den tänkta linjen särskilt eftertraktat goda och användbara kunskaper i moderna språk. Det har även för oss framstått som naturligt, att moderna språk skola få en stark ställning på denna linje. För blivande handelsstuderande eller kontorsfolk av olika kategorier är en sådan anordning uppenbarligen väl tillrättalagd. Men den tillgodoser också önskemål och behov inom vidare kretsar av studerande. Detta utesluter icke, att för vissa av de här ifrågavarande eleverna en breddad och fördjupad utbildning inom något annat ämnesområde med motsvarande begränsning av den språkliga utbildningen skulle vara lämpligare. Särskilt torde detta gälla dem, som planera högskolestudier inom samhällsvetenskapliga och psykologisk-pedagogiska discipliner. För dem vore tvi-

241 velsutan en starkt social inriktning av gymnasiestudierna en värdefull förbildning. Även de andra hithörande elevgrupperna äro otvivelaktigt väl betjänta med en grundlig orientering i det moderna samhällets förhållanden. Strängt taget gäller detta samtliga studerande, och ett visst vidgat utrymme åt en dylik samhällsorienlering är i själva verket önskvärd på samtliga linjer. Detta önskemål ha vi också sökt tillmötesgå, men det är icke möjligt att på latin- och reallinjen med deras ansträngda arbetsordning tillgodose detta önskemål i den utsträckning, som kan genomföras på en linje utan det tidskrävande latinet och utan de likaledes tidskrävande stora matematik-, fysik- och kemikurserna. Vi hålla alltså före, att en grundlig modernspråklig utbildning och en grundlig samhällsorientering äro de mål, som man särskilt bör eftersträva på den nya linjen, så långt möjligt i förening men eventuellt även genom viss differentiering inom linjen. Med en dylik läggning synes linjen väl lämpa sig för de kategorier av studerande, som närmast tänkts skola rekrytera den. Linjen blir framför allt den linje, som inriktar sig på att leda fram till en jämförelsevis bred modern allmänbildning, medan latin- och reallinjen i större utsträckning komme att tjäna som underlag för fackstudier av högskolenatur. Därmed är också den kärna av ämnen given, kring vilken studierna å linjen enligt vår mening böra koncentreras. Den bör utgöras av moderna språk samt det historisk-geografiska ämnesområdet med betoning av de samhällsvetenskapliga, ekonomiska och näringsgeografiska momenten inom det senare. Även litteraturstudiet i de främmande språken bör i stor utsträckning ta sikte på de främmande folkens samhällsliv och allmänt kulturella förhållanden. Ämnet matematik synes icke heller kunna undvaras. Statistiska beräkningar och statistiska metoder spela en allt större roll i det moderna samhällslivet, och icke minst just de högskolestudier, för vilka den nya linjen i övrigt gåve en i det väsentliga lämplig förbildning, använda i stor utsträckning statistik som vetenskapligt hjälpmedel. En matematikkurs tillrättalagd i den riktningen, att den möjliggör eller underlättar arbete med statistiskt material, bör därför enligt vår mening inläggas på den nya linjen. Det får därvid bli en avvägningsfråga, i vad mån det kan vara möjligt eller lämpligt att ge matematikkursen en sådan omfattning och karaktär, att den bildar en fullt tillräcklig grundval för självständigt statistiskt arbete, eller att nöja sig med att ge den ett något mindre omfång men dock en sådan läggning, att den sedan lätt kan vid behov kompletteras till den behövliga omfattningen. Vi ha stannat för alternativa matematikkurser, en utförligare och en mera begränsad. Väljes den utförligare matematikkursen, får en motsvarande inskränkning i språkstudiet ske, men detta blir även i så fall av rätt stor omfattning. För ett stort antal av linjens elever, däribland många av de kvinnliga lärjungarna, torde däremot behov av mera omfattande matematikkunskaper icke föreligga, medan de önska en mycket god utbildning på det modern-språkliga området. I anslutning till 16— 617865 IX.

242 dessa skilda behov har alltså inom den nya linjen utdifferentierats en språklig (Ss) och en matematisk (Sm) linje. Dessutom ha vi på sistnämnda linje räknat med möjlighet för eleverna att i de båda högsta ringarna eller i högsta ringen tillvälja biologi med hälsolära enligt en utvidgad kurs i detta ämne med motsvarande inskränkning av studiet av franska. Med denna jämkning torde linjen blivit lämpad som underlag för studier vid folkskoleseminarium. Då vi förutsätta, att hithörande elever även tillvälja matematik, bör det skriftliga provet i franska för dem utbytas mot skriftligt prov i matematik. Ledamoten Kolmodin har anfört: »Även om en något utvidgad biologikurs icke på denna linje kan förefalla fullt lika omotiverad som på latinlinjen, skulle det dock vara ett ringa antal lärjungar, för vilka den kunde vara av väsentlig betydelse. Det måste därför anses omotiverat, att med hänsyn till dem trassla till organisationen. Vad särskilt blivande folkskollärare beträffar, synes förslaget närmast vara föranlett av den nuvarande lärarbristen och därför möjligen acceptabel som en temporär anordning. För framtiden, då utbildningen av lärare för folkskolan blivit rationellt utformad, torde anordningen sakna betydelse för dem som välja denna utbildnings vä g.» Vad beträffar de moderna språkens ställning på den nya linjen, ha vi i första hand velat tillgodose de tre redan nu på gymnasiet lästa språken, engelska, tyska och franska. Därigenom kunna fördjupade kunskaper vinnas i dessa språk, och linjen blir med avseende på svårighetsgraden jämställd med latin- och reallinjen. Därigenom blir det också möjligt att, såsom redan framhållits, vid litteraturstudiet i dessa språk ägna tillbörlig uppmärksamhet åt arbeten av historisk, kulturhistorisk och geografisk karaktär, arbeten, som äro ägnade att ställa de främmande kulturförhållandena i starkare belysning. Detta bör dock icke hindra, att i den utsträckning, som tillgången p å kompetenta lärarkrafter möjliggör, ett av språken i fråga må på det högsta stadiet kunna utbytas mot framför allt ryska eller spanska, i vilka språk det föreligger ett klart praktiskt behov av utvidgade och till större kretsar spridda kunskaper. För att möjliggöra en sådan anordning av studierna på linjen, att den kan på ett tillfredsställande sätt fylla sin specifika uppgift, ha vi funnit det nödvändigt, att linjen ända från gymnasiets början erhåller en fullt självständig ställning. I annat fall kan det icke undgås, att inrättandet av linjen blir en halvmesyr, som icke tillfredsställer någon av de berörda intressegrupperna. En sådan organisation behöver å andra sidan icke hindra, att i viss utsträckning samläsning kan förekomma, där lärjungenumerären gör sådan motiverad. I vissa ämnen, t. ex. kristendomskunskap och modersmålet, saknas nämligen anledning till väsentlig skillnad i kurserna mellan de tre huvudlinjerna, och i två eller tre andra ämnen synes kursen kunna göras i allt väsentligt gemensam för två av linjerna.

243 De invändningar, som blivit gjorda mot en så tidig utgrening av den nya linjen, sakna icke bärkraft men synas oss icke avgörande. Vid övergången till gymnasiet stå lärjungarna under alla förhållanden inför linjeval. Felaktiga linjeval göras i icke ringa utsträckning redan nu, och även om viss ökad tveksamhet i många fall kommer att göra sig gällande, bli olägenheterna av ett felaktigt val av den nya linjen snarast mindre, då kompletteringar från denna till någon av de andra linjerna bli lättare än kompletteringar mellan latin- och reallinjen. En justering av linjevalet genom övergång från den nya linjen redan efter ett år till någondera av de övriga linjerna, bör heller icke vara förenad med allt för stora svårigheter. Vad slutligen beträffar frågan om den nya linjens namn, så har det i den offentliga diskussionen nästan hela tiden talats om en nyspråklig eller nyspräkig linje. Endast i det av professor G. Åkerman offentliggjorda förslaget har den tanken framförts, alt den nya linjen skulle få karaktär och namn av en sociallinje. Enligt det ovan framlagda förslaget får linjen en dubbel karaktär och blir i de båda högsta ringarna differentierad i två grenar. Det blir sålunda icke i sin helhet fråga om en starkt språklig linje, men å andra sidan får det samhällsvetenskapliga och näringsgeografiska studiet icke heller den omfattning, att benämningen sociallinje synes tillräckligt motiverad. Den mest adekvata benämningen vore måhända den språklig-sociala linjen, men denna benämning är i formellt avseende tung och torde därför få anses opraktisk. Närmast till hands ligger under sådana förhållanden att kalla linjen för språklinjen (S) och därvid betrakta detta namn såsom en av praktiska skäl föranledd förkortning av språklig-sociala linjen. Vi ha även övervägt sådana namn som den moderna linjen och den ny humanistiska linjen, som båda synas acceptabla men som dock av olika skäl synas mindre lämpliga än språklinjen. Språklinjen kommer alltså att förgrena sig i två linjer, av vilka den ena framför allt kännetecknas av ett högt timtal för de moderna språken och den andra av bl. a. en starkare ställning för matematiken, medan det för båda karakteristiska blir den starka betoningen av det moderna samhällets förhållanden. Den förra blir den egentliga språklinjen (Ss) och den senare den språklig-matematiska linjen (Sm), vilken sistnämnda bereder möjlighet till val av en större biologikurs mot minskning av undervisningen i franska. Praktiska linjer inom gymnasiet. Den slarka tillströmningen till vårt undervisningsväsens teoretiska linjer har sedan länge väckt betänkligheter. Både till läroverk och universitet söka sig allt flera ungdomar, vilka visa sig sakna tillräckliga förutsättningar för teoretiska studier och därför endast med svårighet eller icke alls kunna fullfölja dessa, medan de däremot passa bättre för en mindre teoretiskt lagd utbildning, efter vilken de kunna väntas göra en god insats i praktisk verksamhet. För att åstadkomma en bättre fördelning av tillströmningen på de olika

244 utbildningsvägarna har föreslagits bl. a. alt genom ökad yrkesvägledning underlätta för de unga att själva välja lämplig levnadsbana, i varje fall att på ett tidigt stadium söka ett klart svar i huvudfrågan teoretisk eller praktisk verksamhet. Man har även ifrågasatt att försvåra inträdet på de teoretiska utbildningslinjerna, ej minst till gymnasiet, för att därigenom söka förhindra, att elever utan verklig fallenhet för bokliga studier ägna sig åt dessa. Slutligen har man allmänt velat mera positivt påverka utvecklingen genom alt utöka antalet av de praktiska linjerna, vilka borde framstå såsom likvärdiga med de teoretiska. I ett tidigare betänkande (IV. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Praktiska linjer, stat. off. utr. 1946: 14) har skolutredningen utformat förslag till praktiska linjer på realskolans åldersstadium. Utredningen har därvid såsom bakgrund till sitt förslag givit en historisk återblick, väsentligen berörande frågan om praktiska linjer för lärjungar på ett yngre åldersstadium. När skolutredningen nu går att behandla spörsmålet om praktiska linjer inom gymnasiet, vill utredningen först erinra om tidigare överväganden. Frågan om praktiska linjer på gymnasiestadiet behandlades först år 1935 i ett större utredningssammanhang, nämligen i det Wiksell-Jememanska betänkandet om tillströmningen till de intellektuella yrkena (stat. off. utr. 1936:34). Författarna framhöllo, att en avlastning från dessa yrken sannolikt skulle äga rum, om de praktiska linjerna inom vårt skolväsende hastigare utvecklades. De ansågo det önskvärt, att realexamen påbyggdes med kortare, ett- eller högst tvååriga kurser, givande praktisk utbildning, samt att den nuvarande gymnasieutbildningen kompletterades med parallella linjer av handelsgymnasiets typ. Även 1936 års studentexamenssakkunniga upplogo frågan i sitt 1937 avgivna betänkande (stat. off. utr. 1937:45). Med avseende på det av Wiksell-Jerneman framförda förslaget om kortare utbildningslinjer efter realexamen anförde de sakkunniga, att man måhända först borde avvakta erfarenheterna av de nyligen inrättade praktiska real- och mellanskolelinjerna, som äro förlagda till ett åldersstadium, från vilket inriktningen på ett praktiskt yrke skedde med större fördel. Men för dem, som först efter avlagd realexamen komme underfund med att de bättre ägnade sig för praktisk yrkesverksamhet och som av olika skäl icke önskade genomgå en teknisk eller handelsteknisk gymnasielinje, vore kanske en kortare kurs önskvärd, t. ex. en handelskurs. I form av privata utbildningsanstalter funnes redan på vissa håll i landet dylika utbildningsmöjligheter. En mängd elever med realexamen fortsatte nu med gymnasiestudier utan att lämpa sig för dessa. Sådana elever borde erbjudas en annorlunda beskaffad utbildning, ledande antingen till handelshögskolor eller dylika anstalter eller rakt ut i det praktiska livet. Frågan om utveckling av praktiska gymnasielinjer i egentlig mening finge härvid aktualitet. Sådana linjer existerade för närvarande endast i form av fristående handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Det vore lämpligt att till en specialutredning hänskjuta spörsmålet, om icke slatsläroverkens gymnasier kunde utbyggas med linjer av detta slag. Beträffande den handelstekniska utbildningen anse de sakkunniga inga

245 svårigheter möta; däremot vore det tydligt, att den omfattande och relativt dyrbara undervisnings- och laboratorieutrustning, som tillhörde den ingenjörstekniska utbildningen även på ifrågavarande lägre stadium, kunde lägga vissa ekonomiska hinder i vägen för tankens förverkligande på det tekniska området. Inom det nuvarande gymnasiets organisation borde man enligt de studentexamenssakkunniga vidtaga följande åtgärder för att minska tillströmningen till gymnasiet: 1) skärpa flyttningsbestämmelserna till det differentierade gymnasiet; 2) bereda möjlighet till frivillig avgång för de elever, som ej önskade eller kunde fullfölja studierna; dessa lärjungar borde under vissa förutsättningar erhålla realskolekompetens med lägre krav än de nya flyttningsbeslämmelserna; 3) bereda möjlighet för partiell studentexamen i enstaka ämnen för dem, som för sina blivande yrken ej behövde fullständig studentexamen; 4) skapa inbyggda tekniska och handelstekniska gymnasielinjer. Med avseende på den sistnämnda punkten, vilken här påkallar uppmärksamhet, ge de sakkunniga först en kort översikt av de förefintliga möjligheterna till teknisk och handelsteknisk undervisning pä gymnasiestadiet. De konstatera, att dessa möjligheter äro mycket otillräckliga, och de hävda, att lämpligaste sättet att möta elevtillströmningen vore alt inbygga praktiska, tekniska och handelstekniska linjer i gymnasierna. Utvidgningen borde ha en sådan karaktär, att jämbördigheten mellan de praktiskt och de teoretiskt inriktade gymnasielinjerna klart framträdde i allmänhetens ögon. Med avseende på den tekniska linjen erinra de sakkunniga om de ekonomiska svårigheter, som tidigare anförts, och framhålla som sin mening, att en särskild kommitté borde behandla frågan, huru en utvidgning av det tekniska gymnasieväsendet borde ske, varvid den finge väga anförda synpunkter av socialpsykologisk och ekonomisk natur mot varandra. Ett inbyggande av handelslinjer på gymnasiestadiet i statens läroverk skulle däremot, framhålla de sakkunniga, ej på långt när möta samma svårigheter i fråga om lokaler och utrustning och ställde sig säkerligen mycket billigare än upprättandet av ett helt fristående handelsläroverk, Härtill komme den värdefulla socialpsykologiska vinsten av att man i allmänhetens ögon genom en hopkoppling av de båda studielinjerna inom samma läroverk underströke likvärdigheten mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen. De sakkunniga föreslå därför, att en utvidgning av handelsundervisningen pä gymnasiestadiet företages på sådant sätt, att handelslinjer inbyggdes i de statliga gymnasierna på orter, där vid närmare utredning behov av dylika linjer kunde konstateras. Dessa studielinjer skulle träda i stället för planerade teoretiska gymnasielinjer eller möjligen i stället för redan existerande sådana. I sitt d e n 16 j u n i 1938 a v g i v n a y t t r a n d e över de s t u d e n t e x a m e n s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e b e h a n d l a r skolöverstyrelsen ä v e n f r å g a n o m de p r a k t i s k a gymnasielinjerna. Överstyrelsen fäster därvid uppmärksamheten på att praktiska och teoretiska skolformer f. n. ingalunda vore jämställda i vårt skolsystem. Beträffande handelsgymnasierna framträdde skillnader redan i denna skolforms ställning till staten. Allmänna, av staten inrättade och administrerade handelsgymnasier existerade icke. De statsunderstödda handelsgymnasierna vore enskilda eller halvkommunala företag. Terminsavgifterna vore ofta betungande trots anslag för avgiftsreduktioner. Den ur social synpunkt betydelsefullaste olikheten låge dock för närvarande i det faktum, alt platslillgången vid de fackbildande skolorna, både tekniska och kommersiella, ransonerades mycket strängare än vid de allmänna läroverken. Vid de senare hade sedan några ar gymnasieavdelningarnas antal i stort sett automatiskt reglerats

246 efter tillgången av inträdessökande. Kungl. Maj:t ägde befogenhet besluta om upprättandet av nya parallellavdelningar, och sådana hade i regel också kommit till stånd. om i annat fall minst tio kompetenta inträdessökande skulle blivit utestängda. Vid de fackbildande skolorna däremot måste varje höst stora skaror inträdessökande avvisas Vid handelsgymnasiet i Stockholm kunde sålunda höstterminen 1936 av 215 godkända inträdessökande endast 115 mottagas, vid tekniska elementarskolan i Norrköping höstterminen 1937 av 181 inträdessökande cirka 80 och vid tekniska gymnasiet i Göteborg samma termin av 150 inträdessökande blott 60. Trots den utvidgning av den praktiska gymnasieorganisationen, som beslutats av 1938 års riksdag, måste man dock sannolikt räkna med att ett avsevärt antal sökande måste avvisas. De utestängda sökte sig dä andra vägar — gymnasiets portar stode vidöppna. Det vore ett viktigt faktum, ofta förbisett i diskussionen, att de unga, när d< såge sig om efter en chans att slippa ut i det praktiska livet, ofta funne vägen spärrad. överstyrelsen erinrade vidare om att den i sitt den 14 januari 1936 avgivna yttrande över den Wiksell-Jernemanska utredningen angående tillströmningen till de intellektuella yrkena instämt i tanken på ökad praktisk utbildning inom de allmänna läroverkens ram. Beträffande de föreslagna gymnasiala påbyggnaderna hade dock över. styrelsen funnit ytterligare utredning nödvändig. Överstyrelsen hade även tvekat, om tidpunkten ännu vore lämplig att igångsätta en dylik utredning eller om det ej vore klokt att en kortare tid avvakta utvecklingens gång, medan konsolideringen av det inre, rent pedagogiska arbetet päginge och i avvaktan pa erfarenheten från de nyss påbörjade inbyggda praktiska realskolelinjerna. Då nu studentexamenssakkunniga framlagt förslag om inbyggande av handelslinjer i gymnasiet och tillsättande av en specialutredning rörande tekniska gymnasielinjer, ville överstyrelsen erinra om att det inom de praktiska läroanstalterna rådde ganska delade meningar om lämpligheten av de föreslagna utvidgningarna. Medan exempelvis kollegiet vid Malmö handelsgymnasium fann behovet kräva långt flera handelsgymnasier, hyste rektor vid Gävle högre handelsinstitut allvarliga farhågor inför en expansion av handelsundervisningen: utbildningsmöjligheterna borde avpassas efter arbetsmarknadens behov och ej efter antalet inträdessökande. Den specialutredning, som de sakkunniga föreslagit och som skolöverstyrelsen nu ville tillstyrka, »komme utan allt tvivel att konfronteras med ett mycket omfattande komplex av delvis svärutredda frågor. Den måste söka bedöma vårt svenska samhälles förmåga att i skiftande konjunkturer bereda sysselsättning åt ytterligare arbetskraft med kommersiell, teknisk och teoretisk utbildning. Den måste taga ögonsikte även på de situationer, som kunna uppkomma, om på något av dessa områden överproduktion av arbetskraft uppstår, den måste mot varandra väga vådorna för samhället av elt oassimilerat överskott av arbetskraft på det tekniska, det merkantila och det teoretiska området och fördelarna av en arbetskraftsreserv. Måhända skall det befinnas nödvändigt att redan i grundritningarna till den nya organisationen angiva någon mekanism, som kunde reglera dess utvidgning eller sammankrympning efter sig ändrande konjunkturförhållanden.» Denna utredning finge enligt skolöverstyrelsen säkerligen även behandla frågor om handelsgymnasiernas ställning till det allmänna, deras ekonomiska bärkraft och eventuella förstatligande, om de olika konkurrensföreteelser mellan statliga och privata handelslinjer, som kunde befaras, om lärarnas anställningsvillkor och om storleken av lärjungarnas avgifter. Ytterligare måste utrönas, vilken storlek gymnasiala läroanstalter av olika slag måste äga för att i ekonomiskt hänseende försvara sin plats och för att förmå vid sig binda kompetenta lärare även i merkantila och tekniska specialämnen. Först därefter anser överstyrelsen det vara möjligt att bedöma, huruvida de praktiska linjerna, såsom nu, böra i sin helhet förläggas till fristående läroanstalter eller till någon del inbyggas i

247 den allmänna läroverksorganisationen, samt att bestämma linjernas längd, anknytning och ämnesinnehåll. Den föreslagna specialutredningen måste även, framhåller skolöverstyrelsen slutligen, befatta sig med frågan om de nya linjernas återverkningar på gymnasiets allmänna linjedelningsproblem. »Befinnes det lämpligt att inrymma handelslinjer i de högre allmänna läroverkens organisation, komme den gamla frågan om nyspråkliga linjer i ett ändrat läge. Det kan å ena sidan tänkas, att nyspråkliga linjer icke befinnas äga samma relativa existensberättigande vid sidan av handelslinjer som inom ett gymnasiesystem av den nuvarande typen, å andra sidan att de pä ett eller annat sätt kunna anknytas till handelslinjerna såsom en differentiering av samma stam. Skulle åter utredningen utmynna i slutsatsen, att de praktiska linjerna helt böra förläggas till fristående läroanstalter, kvarstår som ett sista mål för utredningen att avgöra, huruvida icke tiden likväl är inne att med de nuvarande linjernas bildningsinnehåll införliva åtminstone något av det stoff de praktiska linjerna förmedla. Mycket tyder på att latinlinjens bildningsinnehåll vid en sådan prövning bleve relativt intakt, medan reallinjen måhända sönderfölle i en nyspråklig linje och en naturvetenskaplig.» I sitt d e n 13 n o v e m b e r 1944 avgivna y t t r a n d e över s k o l u t r e d n i n g e n s bet ä n k a n d e I — I I I i n g å r överstyrelsen för yrkesutbildning även på frågan om p r a k t i s k a linjer p å g y m n a s i e s t a d i e t . överstyrelsen framhåller såsom sin uppfattning, att det »åtminstone vad beträffar gymnasieundervisningen icke torde vara möjligt att genom praktiska linjer inom det allmänna högre skolväsendets ram kunna få till stånd en fullvärdig yrkesundervisning. En praktisk gymnasieutbildning måste i första hand syfta till att leda eleverna direkt ut i näringslivet och kräver en sa långt driven specialisering i undervisningen, som knappast med fördel kan genomföras inom det allmänna undervisningsväsendets ram. Den avlastning från de teoretiska skolformerna, som skulle kunna ske genom införandet av praktiska undervisningslinjer, synes enligt överstyrelsens uppfattning med bättre resultat för undervisningen kunna ernås genom en utbyggnad av de fristående praktiska gymnasier, som sta under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende. Tillströmningen till de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna visar, att därest dessa kunde mottaga flera elever, sannolikt mänga, som nu för sin högre utbildning äro hänvisade till de allmänna gymnasierna, skulle genomgå praktiskt gymnasium. — Den såväl i direktiven som av skolutredningen framförda synpunkten, att social likvärdighet mellan teoretisk och praktisk utbildning bör eftersträvas, anser överstyrelsen vara beaktansvärd. Enligt överstyrelsens uppfattning torde denna synpunkt dock icke i första hand äga tillämplighet pä gymnasiestadiet. Den praktiska gymnasieutbildningen kan leda dugliga elever till synnerligen välavlönade befattningar; tillströmningen till de praktiska gymnasierna är också så stor, att det icke med fog kan påstås, att dessa gymnasier i det allmänna medvetandet skulle intaga en i jämförelse med de allmänna gymnasierna lägre ställning. Behovet att åstadkomma social likvärdighet mellan teoretiska och praktiska skolformer synes alltså enligt överstyrelsens uppfattning främst gälla ett lägre stadium än gymnasiets. Enligt överstyrelsens uppfattning vore det olyckligt, om man i syfte att ernå social likvärdighet mellan teoretisk och praktisk utbildning införde praktiska gymnasielinjer inom det allmänna gymnasiets ram. Enligt överstyrelsens uppfattning kan den antydda anordningen icke motiveras med hänsyn till nämnda syftemål, och den måste dessutom få ödesdigra följder för den praktiska gymnasieundervisningen, i all synnerhet om införandet av praktiska gymnasielinjer på det allmänna gymnasiet skulle ske på bekostnad av en behövlig utvidgning av den under överstyrelsens inseende stående praktiska gymnasieorganisa-

248 tionen, inom vilken yrkesundervisningens speciella behov av flera skäl kunna tillgodo ses på ett mera smidigt och ändamålsenligt sätt än vad fallet är i fråga om i allmänna läroverk inbyggda gymnasielinjer.» Skolutredningen. Vad beträffar åtgärder för yrkesvägledning i olika skob former får skolutredningen hänvisa till utredningens tidigare betänkanden jämte bilagor, särskilt till bilaga V. Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke och betänkande VIII. Socialpedagogiska anordningar (stat. off. utr. resp. 1945:43 och 1947:11). Denna yrkesvägledning måste anses särskilt viktig, när det gäller huvudvalet mellan teoretisk och praktisk utbildningsväg. Ej sällan torde för närvarande hända, att elever, som lyckats mindre väl på den teoretiska utbildningslinjen, övergå till den tekniska utan att deras förutsättningar för tekniska studier särskilt undersökts. De misslyckas även här — tillräckliga tekniska anlag ha saknats eller tillräcklig allmän studiebegåvning eller bådadera. Det är således ett misstag att tro, att elever, som misslyckats på de vanliga gymnasielinjerna, skulle utan vidare med fördel kunna hänvisas till praktiska linjer. Rristande teoretisk begåvning är ofta nog förbunden med bristande praktisk duglighet; klen intelligenskvot är ett minus på alla områden. Tekniska linjer och handelslinjer äro intellektuellt minst lika krävande som vanliga gymnasielinjer och arbetsbelastningen säkerligen vid dem vida större. Skolutredningen, som tidigare i sitt betänkande om praktiska linjer i realskolan hävdat dessa synpunkter, vill därför i detta sammanhang understryka vikten av att ungdomen beredes tillfälle till allsidig anlagsundersökning och yrkesvägledning. Skolutredningen vill även erinra om den tidigare föreslagna tregreningen av enhetsskolan i teoretiska, tekniska och praktiska linjer, varigenom olika arter av begåvning och fallenhet torde i vidgad utsträckning kunna tillgodoses. För realskolans åldersstadium ha länge funnits dels fristående praktiska skolor (tekniska, hushållstekniska och handelsskolor), vilka alla äro kommunala, dels i statliga realskolor (kommunal mellanskola) inbyggda praktiska linjer (tekniska linjer och handelslinjer), vilka gå parallellt med skolornas två högsta klasser och vilkas elever avlägga praktisk realexamen. Skolutredningen har i sitt meromnämnda betänkande om realskolans praktiska linjer föreslagit, att inrättandet av dylika skulle fullföljas och att de nuvarande praktiska linjerna vid de statliga skolorna skulle kunna utökas med kemisk-teknisk, jordbruks- samt försöksvis sjöfartslinje. Förslaget innebär en mycket stark ökning av de praktiska utbildningsmöjligheterna på realskolans (mellanskolans) åldersstadium. Behovet av praktisk utbildning på gymnasiets åldersstadium har, såsom överstyrelsen närmare belyser, varit betydligt sämre tillgodosett. För närvarande finnas elva högre tekniska läroverk, vilkas elever avlägga ingenjörsexamen, nämligen i Stockholm, Eskilstuna, Norrköping, Malmö, Göteborg, Borås, Örebro, Västerås, Härnösand, Skellefteå och Luleå. Riksdagen har även beslutat inrättande av tre nya högre tekniska läroverk, vilka beräknas

249 kunna börja sin verksamhet höstterminen 1947, nämligen i Hälsingborg, Karlskrona och Gävle. Dessutom finnas tekniska läroanstalter med statsunderstöd, kommunalt drivna läroanstalter samt helt privata, utan allmänt understöd upprätthållna tekniska institut. Dessa läroanstalter täcka emellertid ingalunda behovet. I proposition till 1945 års riksdag om inrättandet av ett tekniskt läroverk i Hälsingborg framhöll departementschefen, att antalet elevplatser vid de tekniska läroverken vore i hög grad otillräckligt i förhållande till antalet inträdessökande. Vid intagningen i första klassen höstterminen 1944, då omkring 600 sökande intogos, måste sålunda mer än 1 000 godkända inträdessökande avvisas. Den allmänna utvecklingen inom näringslivet i vårt land hade otvivelaktigt, fortsatte departementschefen, framkallat också ett ökat varaktigt behov av tekniker, särskilt inom industrien, och han ansåge en ytterligare utökning av det tekniska läroverksväsendet påkallad. Ett år senare hade antalet inträdessökande resp. avvisade ytterligare ökats. överstyrelsen för yrkesutbildning uppger i sitt yttrande med anledning av framställningen om inrättande av tekniska läroverk i Gävle och Karlskrona, att av 2 086 godkända inträdessökande till första klassen vid början av höstterminen 1945 plats kunde beredas åt 977. Ej mindre än 1111 hade sålunda måst avvisas, ehuru man genom inrättande av ytterligare parallellavdelningar kunnat mottaga flera inträdessökande än tidigare. Siffrorna innebure, att endast 41 % av de godkända vid början av läsåret 1945/46 kunde beredas plats, 59 % måste avvisas. En stor del av dessa sökte sig till privata utbildningsanstalter, vilka icke stå under överstyrelsens inseende och där lärjungavgifterna äro mycket höga. Enligt uppgift av överstyrelsen för yrkesutbildning har någon förskjutning till det bättre i fråga om intagningsprocenten icke inträffat under senaste läsåret. Även sedan de tre av statsmakterna senast beslutade högre tekniska läroverken (Hälsingborg, Gävle och Karlskrona), trätt i verksamhet, skulle, enligt vad som framgår av de anförda siffrorna, den tekniska gymnasieutbildningen i statlig regi vara otillräcklig i vårt land. Än sämre tillgodosedd är emellertid handelsutbildningen på gymnasiestadiet. Ännu äger staten icke ett enda handelsgymnasium. De av staten understödda 10 handelsgymnasierna i Stockholm (två sådana gymnasier), Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Örebro, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Umeå äro antingen privata eller halvkommunala utbildningsanstalter. Härtill komma tre rent privata handelsskolor i Stockholm och Göteborg, vilka åtnjuta statsunderstöd, samt vid Bar-Lock-institutet i Stockholm handelsgymnasiekurser, som utan att åtnjuta statsunderstöd ställts under yrkesöverstyrelsens inseende. Behovet av vidgade möjligheter till merkantil utbildning är påtagligt. Enligt uppgift från yrkesöverstyrelsen kunna handelsgymnasierna i sin första klass mottaga endast hälften av de godkända inträdessökande.

250 De nuvarande möjligheterna till praktisk utbildning på gymnasiets åldersstadium äro således otillräckliga. Att de länge varit det framgår bl. a. av det Wiksell-Jernemanska betänkandet. Med avseende på frågan, huruvida den nuvarande stora tillströmningen till de tekniska gymnasielinjerna kan tänkas bliva bestående, framhåller dåvarande departementschefen i sitt ovannämnda anförande i proposition till 1945 års riksdag rörande det föreslagna tekniska gymnasiet i Hälsingborg, att den stora tillströmningen av sökande till de tekniska läroverken delvis torde vara att hänföra till krisförhållandena, men att den allmänna utvecklingen inom näringslivet i vårt land otvivelaktigt hade framkallat också ett varaktigt behov av tekniskt utbildade, särskilt inom industrin. Rektorn vid tekniska läroverket i Stockholm A. Nordhult yttrar i en till skolutredningen i april 1946 ingiven promemoria, att industrins snabba utveckling under de senaste decennierna haft till följd, att de tekniska läroverken ej i tillräcklig omfattning kunnat tillgodose det ständigt växande behovet av »läroverksingenjörer» samt att, om man bortsåge från tillfälliga konjunkturfluktuationer, det även kunde väntas, att detta behov alltjämt komme att stegras. Är denna grundåskådning riktig, torde samma krav på utvidgning gälla även handelsutbildningen. Dock vill skolutredningen erinra därom, att det svenska näringslivet alltifrån förra hälften av 1930-talet i stort sett haft högkonjunktur. Det ligger utom utredningens möjlighet att bedöma, huru en eventuell fredskris, liknande den, som inträffade efter förra världskriget, skulle komma att inverka. Såsom skolöverstyrelsen utförligt visat, möter här en mångfald delvis svåröverskådliga ekonomiska och sociala problem. Uppenbarligen bör den praktiska utbildningen utbyggas så snabbt, att den något så när kan täcka det beräknade konstanta behovet, men samtidigt så elastiskt, att vid minskande behov nödiga inskränkningar utan allt för stora svårigheter kunna genomföras. Att den nuvarande organisationen av tekniska läroverk och handelsgymnasier icke är av tillräcklig omfattning, synes skolutredningen uppenbart. I den viktiga frågan, huruvida det sålunda konstaterade behovet av nya praktiska läroanstalter av gymnasiekaraktär skall tillgodoses genom inbyggda praktiska gymnasielinjer eller genom fristående praktiska gymnasier, kunna goda skäl anföras för både den ena och den andra lösningen; frågan måste, såsom redan 1927 års skolsakkunniga erinra i fråga om realskolan, betraktas icke såsom en principfråga utan som en lämplighetsfråga. För inbyggande tala främst vissa nära liggande praktiska hänsyn: inbyggda linjer kunna både snabbare organiseras än en hel skola och vid behov snabbare avvecklas; inbyggda linjer innebära så tillvida en avsevärd besparing, att de — med undantag av specialrum — ha gemensamma lokaler med den övriga skolan och gemensam administration.

251 För praktiska linjer vid högre allmänna läroverk, sidoordnade med de teoretiska, kunna även anföras skäl av mera ideell natur: därigenom markeras likvärdigheten mellan teoretisk och praktisk utbildning. Ligga de båda utbildningslinjerna inom samma skolenhet, blir där även enligt mångas mening lättare att överföra en elev från en linje till en annan, för vilken hans anlag synas mera lämpade. Å andra sidan ha viktiga skäl anförts mot ett inbyggande av praktiska gymnasielinjer vid de nuvarande högre allmänna läroverken och för upprättandet av fristående praktiska gymnasier. Vad den tekniska undervisningen beträffar, framhåller rektor Nordhult i sin tidigare omnämnda, till skolutredningen ingivna promemoria bl. a. ovissheten om lärjungantalet vid en inbyggd linje kunde bliva tillräckligt, så att icke kostnaderna per elev bleve oproportionerligt stora. Rektor Nordhult skriver: »Om tekniska linjer skulle inbyggas i de allmänna gymnasierna, måste organisationen begränsas till en enstaka linje vid vart och ett av de läroverk, som skulle få detta tekniska inslag. Den huvudsakliga fördelen med en dylik inbyggd linje skulle bestå i att ett antal ynglingar i ifrågavarande stad och dess omedelbara omnejd skulle kunna få en ingenjörsutbildning utan att lämna hemorten. För den ungdom, som är bosatt så långt från skolan, att den måste inackorderas, skulle det däremot ej ställa sig nämnvärt dyrare att förlägga studierna till något mera avlägset tekniskt läroverk.» En enkel överslagsberäkning visar enligt Nordhult, att en kemisk-teknisk linje, som torde vara lättast och billigast att åstadkomma, skulle draga en årlig kostnad av cirka 80 000 kronor, om engångskostnaderna för nybyggnad av laboratorier samt undervisningsmateriel, omräknade till årskostnader, medräknas. En dylik kemisk linje kunde taga högst 15 elever per klass. Totala elevantalet i detta treklassiga gymnasium skulle uppgå till cirka 40, och kostnaden per elev och år till ej mindre än omkring 2 000 kronor. Man måste, fortsätter Nordhult, även ställa sig tveksam, om årligen så stort antal som 15 elever i en medelstor landsortsstad skulle önska en utbildning till kemiska ingenjörer. En uppfattning i denna fråga kan man få genom att undersöka förhållandena vid de kemisk-tekniska linjerna i Borås, Norrköping, Skellefteå och Örebro. Under läsåret 1945—46 är här i varje klassavdelning antalet elever med hem i läroverksstaden i medeltal ej större än 3-5. Härav framgår tydligt, att det trots det ökade behovet av ingenjörer i framtiden skulle verka förryckande på ungdomens yrkesval, om så många som 15 elever per år från en enda stad skulle utbildas till ingenjörer i det kemiska facket. Naturligt är, att somliga önska en utbildning i kemi, andra i maskinteknik, elektroteknik, byggnadsteknik o. s. v. Det fria yrkesvalet främjas bättre genom inrättandet av särskilda tekniska läroverk med ett flertal facklinjer vid varje läroverk.» Ett annat viktigt skäl emot inbyggda tekniska linjer ligger i lärarfrågan. Rektor Nordhult anför härom följande: »Att finna en tillfredsställande lös-

252 ning av lärarfrågan torde komma att möta stora svårigheter. Förutom en lektor i kemi skulle erfordras ett antal timlärare i sådana ämnen som ritteknik, projektionslära, mekanik, hållfasthetslära, maskinteknik, elektroteknik, byggnadslära, fältmätning, handelsteknik, nationalekonomi m. m. Det torde knappast bli möjligt att uppbringa kvalificerade lärare inom dessa skilda ämnen med ett fåtal timmar i varje enskilt ämne. Detta kan däremot ske vid de tekniska läroverken, därför att totala antalet klassavdelningar här är större, varigenom elt antal heltidstjänstgörande lärare kunna anställas inom olika ämnesområden. För visso skulle även en enda inbyggd linje i ett allmänt läroverk komma att föra en tynande tillvaro på grund av svag elevrekrytering och svårigheter att knyta kvalificerade lärare till undervisningen. I sin isolation skulle den sannolikt ej kunna på ett tillfredsställande sätt följa den tekniska utvecklingen och ej hävda sig i konkurrensen med de fristående läroverken.» De här anförda skälen emot de inbyggda tekniska linjerna synas skolutredningen avgörande. Uppenbarligen innebure redan inrättandet av en serie klassavdelningar av den relativt billiga kemiska linjen en oproportionerligt stor utgift för statsverket; att införa parallellklasser, vilket skulle betyda att det högre allmänna läroverket skulle ökas med 6 avdelningar, vore ur administrativ synpunkt föga välbetänkt. För en maskinteknisk eller elektroteknisk linje skulle engångskostnaderna flerdubblas. Lärarfrågan skulle tvivelsutan komma att visa sig ytterst svårlöst. Skolutredningen anser sig slutligen även böra erinra därom, att även om ett inbyggande av praktiska linjer i de teoretiska gymnasierna kan tänkas giva vissa ideella fördelar, läroverken, vilka redan nu anses allt för stora, skulle komma att bliva ännu större samt därjämte heterogena och därför ännu svårare att administrera. övervägande skäl synas oss därför tala mot inbyggda tekniska gymnasielinjer och för fristående tekniska gymnasier. De möjligheter, som enligt skolutredningens förslag skapats att finansiera studerandes inackordering genom statens studiestipendier, göra det även ur social synpunkt rimligt att centralisera utbildningen till specialskolor. Behovet av ytterligare tekniska gymnasier synes oss vara tillfullo styrkt. I fråga om praktiska handelslinjer på gymnasiet gäller i mycket vad som redan anförts beträffande de tekniska linjerna. En tvåklassig handelslinje, byggande på realexamen, skulle enligt uppgift från yrkesöverstyrelsen kräva för en normalklass 20 skrivmaskiner å 500 kronor och 10 räknemaskiner likaledes å 500 kronor, tillhopa 15 000 kronor, samt duplikator å 500 kronor, vartill kommer uppsättning av kartor och varuprov etc. Engångskostnaden kan lågt räknat uppskattas till 20 000 kronor. Beräknas undervisningen i maskinskrivning till 3 a 4 timmar per gymnasieklass och vecka, komme ej maskinerna för undervisningens behov

253 att användas mer än högst 8 timmar i veckan. Även om varje undervisningstimme sålunda skulle bliva jämförelsevis dyrbar, kan kostnadsfrågan dock icke vara avgörande, särskilt som maskinutrustningen kunde beräknas komma även någon annan skolform till godo, t. ex. en inbyggd handelsskolelinje. Viktigare är lärarfrågan. Även beträffande handelsundervisningen gälla i stort sett samma synpunkter på lärarfrågan som beträffande den tekniska undervisningen. Undervisningsplanen för handelslinjen upptager följande obligatoriska ämnen: svenska, engelska, franska, tyska, handelslära, handelsräkning, nationalekonomi, ekonomisk geografi med varukännedom, handelsrätt, samhällslära, försäljnings- och reklamteknik, välskrivning, stenografi, bokföring och övrigt kontorsarbete samt maskinskrivning. Följande ämnen förekomma såsom frivilliga: franska, spanska, italienska, ryska, maskinskrivning, textning och reklamteckning, speciell varukännedom, gymnastik och sång. Svårigheterna att för gymnasiets praktiska linjer anskaffa fullgoda lärarkrafter äro mycket större än när det gäller det elementära realskolestadiet. Undervisning i en del av ämnena, t. ex. i de moderna språk, som läsas i de högre allmänna läroverken, bör visserligen kunna bestridas av de vanliga gymnasielärarna, medan däremot för vissa andra ämnen svårigheter måste uppstå att skaffa kompetenta lärare. I en på skolutredningens begäran i april 1946 uppgjord promemoria ägnar ledamoten av handelsulbildningskommittén rektorn I. Larsson stor uppmärksamhet åt lärarfrågan ur olika synpunkter. På de inbyggda handelslinjerna kommer lärarfrågan, befarar han, att erbjuda vissa svårigheter, »speciellt de handelstekniskt utbildade lärarnas inpassning i läroverkels lärarekår. Lektorskompetens i sedvanlig mening torde ej kunna tänkas och erfordras ej heller beträffande lärare i handelstekniska ämnen. Härigenom kan man befara, att de huvudlärare, vilka tjänstgöra inom handelslinje, komma att befinna sig i ett icke önskvärt sämre läge i förhållande till övriga gymnasielinjers lärarekrafter. För att tillfredsställande kunna ordna handelsundervisningen i de inbyggda linjerna skulle vidare erfordras ett tämligen stort uppbåd av speciallärare med timtjänstgöring (speciellt för undervisning i stenografi, maskinskrivning m. fl. ämnen). Undervisning genom timlärare anses för en ändamålsenlig handelsundervisning mindre tillfredsställande, då skolledningen beträffande timlärare icke kan påräkna samma personliga inlresse för elever och utbildning som utmärker de fast anställda lärarna och som alldeles särskilt erfordras inom handelsundervisningen. Dessutom torde på mindre platser anskaffningen av dylika timlärare, om sådana erfordras, innebära mycket stora vanskligheter, då tillgången på pedagogiskt lämpliga lärare av denna typ för närvarande är mycket knapp.» Liksom beträffande den tekniska undervisningen föreslår därför rektor Larsson fristående läroanstalter: »För att en handelsgymnasieundervisning skall kunna genomföras på ett tillfreds-

254 ställande sätt, torde erfordras skolor med ett flertal klassavdelningar, helst 8—12 avdelningar. Först med detta antal klassavdelningar kan skolan sysselsätta så många fast anställda lärarkrafter med specialutbildning och specialisering för olika undervisningsuppgifter att en tillfredsställande undervisning kan meddelas. Det moderna handelsgymnasiet bör därför omfatta minst tre parallellavdelningar i varje klassavdelning, vilket knappast kan tänkas möjligt vid ett allmänt läroverk med inbyggd handelslinje. Som handelsgymnasier representera sålunda de inbyggda linjerna ej tillräckligt stora skolenheter, för att effektiv handelsutbildning skall kunna genomföras.» Skolutredningen, som föreslagit inbyggda praktiska realskolelinjer i ökad utsträckning, skulle ha önskat föreslå sådana praktiska linjer också på gymnasiestadiet för att även därigenom söka motverka den starka tillströmningen till de teoretiska studiebanorna. Med avseende på de tekniska linjerna har utredningen funnit de anförda skälen mot ett inbyggande avgörande, och utredningen har därför förutsatt, att endast fristående tekniska gymnasier upprättas. Beträffande handelslinjerna finner utredningen, att lärarfrågan vållar svårigheter vid ett inbyggande, och att svårigheterna tydligen lättare kunna lösas, om fristående handelsgymnasier upprättas. Därest emellertid på en ort särskilda förutsättningar finnas i det lokala intresset, samhällets lärarkrafter och läroverkets möjligheter i övrigt, anser utredningen det icke uteslutet, att en handelslinje skulle kunna inbyggas i det teoretiska gymnasiet. På orter, där dylika förutsättningar enligt myndigheternas prövning anses föreligga, bör medgivande till en sådan linjes upprättande kunna givas, till en början försöksvis. Skolutredningen utgår härvid från den nuvarande handelsutbildningen. Frågan om dennas omorganisation är emellertid under utredning av särskilda sakkunniga, vilka bl. a. torde komma att taga ställning till linjens längd, kursinnehåll och allmänna plats i skolsystemet. Innan slutgiltig ställning tages till frågan om fristående eller inbyggda handelsgymnasier, behöver klarhet ha vunnits även över dessa frågor.

Kap. IX. Intagning, flyttning och kvarsittning. A. Intagning. 1. Den tidigare diskussionen. Då läroverket före 1904 års riksdagsbeslut var enhetligt så till vida, att organisationen icke avskilde ett från realskolestadiet avgränsat gymnasiestadium, funnos för de högre allmänna läroverkens lärjungar inga särskilda bestämmelser om övergång till »gymnasiet». Men om en lärjunge önskade övergå från ett lägre allmänt läroverks översta klass till ett högre läroverk, exempelvis från klass 5 vid ett femklassigt läroverk till klass 6 : 1 , måste han för att få avgångsbetyg underkasta sig en avgångsprövning inför eforus eller inspektor. I stad, där även högre läroverk fanns, skulle jämväl två lärare från det högre läroverket närvara vid denna prövning. Dessa lärare hade rätt att underkänna avgångsprövningen (k. kung. 1 november 1878). Enligt 1905 års läroverksstadga intogs i — det då fyraåriga — gymnasiets första ring i mån av utrymme utan särskilda villkor envar, som fått flyttning från realskolans näst högsta klass. Härvid hade läroverkets egna lärjungar företräde; därefter kommo de, som tillhörde lärjungområdel, och sist lärjungar från andra delar av riket. En kommunal mellanskola kunde före år 1928 erhålla rätt att efter en avgångsexamen, som censurerades från ett högre allmänt läroverk, dimittera lärjungar till första ringen. Blott ett fåtal av dessa skolor ansökte emellertid om sådan rätt. I direktiven för 1918 års skolkommissions revision av skolorganisationen framhölls som en viktig vägledande synpunkt, att de från gymnasiet utexaminerade borde gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för det dåvarande. Till en kvalitativ höjning av nivån hos de utexaminerade skulle det bidraga, om tillträdet till särskilt gymnasiet i större utsträckning än tidigare gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktning motiverades även av hänsyn till en allt mer tilltagande överproduktion av studenter. Då skolkommissionen av andra skäl föreslog, att gymnasiet skulle förkortas till tre år och byggas på avlagd realexamen, tedde det sig för kommissionen så mycket angelägnare såväl att effektivt motverka en allt för stark lärjungetillströmning till gymnasiet och därmed följande överproduktion av

256 studenter som att befrämja ett sådant resultat av gymnasiets arbete, att de utgående studenterna bleve icke sämre utan bättre kvalificerade än vad då var fallet. Kommissionen tog först upp frågan, om intagningen i gymnasiet kunde grundas på betyget i realexamen, och fann, att då det för ett kvalificerat urval av lärjungar å gymnasiet vore nödvändigt att konstatera icke så mycket ett visst kunskapsmått som fastmera verklig studiebegåvning och studiehåg, syntes det självfallet, att vilket realexamensbetyg som helst icke kunde få berättiga till inträde å gymnasiet. Kommissionen avvisade emellertid också tanken på ett i vissa hänseenden kvalificerat realexamensbetyg såsom inträdesvillkor. Den befarade, att en dylik anordning skulle verka förryckande på arbetet i realskolan, skulle undergräva den självständiga ställning, som borde tillkomma realexamen, och skulle liksom uppdela de från realskolan utexaminerade i en mervärdig och en mindervärdig grupp. Dessutom skulle det möta stora praktiska svårigheter att med ledning av betygen från realexamen verkställa ett tillförlitligt urval av de för gymnasiestudier bäst skickade. Kommissionen föreslog i stället en särskild inträdesprövning till gymnasiet, så anordnad, att den kunde ådagalägga icke blott de sökandes kunskaper utan även och i främsta rummet deras studiebegåvning. Liksom vid intagningen i realskola eller flickskola skulle vid intagningen i gymnasiet stor vikt fästas vid de upplysningar, som kunde erhållas från den avlämnande skolan. Sökanden borde därför förete terminsbetyg från de tre senaste terminerna jämte jämförande betygsstatistik. Dessutom skulle fordras mera allmänt avfattade omdömen om de sökandes studieläggning och studiehåg. Dessa omdömen borde avfattas med ledning av givna formulär. Inträdesprövningen skulle dock icke vara obligatorisk för alla inträdessökande. Om rektor och kollegium på grund av inkomna ansökningshandlingar ansåge sig beträffande vissa av de sökande kunna fastställa, att de otvivelaktigt vore skickade för gymnasiestudier, borde dessa sökande utan vidare kunna inlagas. Prövningen hade icke sitt mål i sig själv utan borde komma till användning endast där den visade sig vara nödvändig. Prövningen skulle vara dels skriftlig, dels muntlig. Någon särskild skriftlig prövning borde dock icke anordnas, utan i detta hänseende borde den skriftliga prövningen i realexamen göra tjänst. Den muntliga prövningen skulle för dem, som avlagt realexamen eller företedde godkänt betyg från realskolans högsta klass, omfatta förhör i 4 a 5 av realskolans läroämnen. Två av dessa ämnen skulle tillhöra ämnesgruppen modersmålet, främmande levande språk och matematik, sistnämnda ämne dock ersatt av latin för de lärjungar, som i realskolans fjärde klass läst detta språk, ett skulle sökande äga rätt att själv välja. För sökande, som ej avlagt realexamen eller företett godkänt betyg från högsta klassen i realskola, skulle prövningen göras mera omfattande. Som regel skulle för inträde fordras godkända vitsord i alla de i

257 prövningen ingående ämnena. Bestämmelserna angående fordringarna för intagning borde dock icke göras allt för bindande utan frihet lämnas kollegiet att intaga sökande, som visat sig äga de erforderliga studieförutsättningarna, även om han ej i allo bestått proven. I de av lärarkollegier, skolstyrelser m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissionens betänkande avstyrktes i mycket stor utsträckning kommissionens förslag om inträdesprövning till gymnasiet. Särskilt framhöllos svårigheterna att med anlitande av inträdesprövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. I ett stort antal yttranden uttalades dock gillande av kommissionens ståndpunkt att för gymnasiet borde krävas ett kvalificerat lärjungeurval. Detta syfte ansåg man emellertid hellre böra vinnas genom krav på kvalificerade betyg från realskolan än genom inträdesprövning. Även skolöverstyrelsens läroverksavdelning förordade en viss skärpning i fordringarna vid övergång från realskolan till gymnasiet, i det att genom fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de i gymnasiet inträdessökande ställdes högre än vad dittills varit fallet, men tillade, att lärjunge, som i sina betyg från vederbörande läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda fordringar. Även 7924 års skolsakkunniga anslöto sig till yrkandet på ett strängare lärjungurval till gymnasiet: »Ett skärpande av fordringarna för tillträde till gymnasiet torde också vara det verksammaste medlet för vinnande av de båda av kommissionen framhävda önskemålen: minskning av lärjungeträngseln i gymnasiet samt höjning av nivån hos de utexaminerade studenterna. Vill man begränsa lärjungeantalet i gymnasierna, torde det både ur samhällsnyttans och rättvisans synpunkt vara riktigast, att de för gymnasiearbetet minst skickade uteslutas. Och skall detta arbete hållas uppe på en högre nivå, måste gymnasiet tydligen befrias från sådana lärjungar, som icke äga förutsättningar för att på ett fruktbringande sätt tillgodogöra sig dess undervisning. Såsom framhållits i kapitlet om gymnasiet och dess organisation, är det i gymnasiet i de flesta ämnen fråga icke blott om ett utvidgat utan ock om ett fördjupat studium. Därtill fordras icke endast en viss åldersmognad utan därjämte förmåga att överblicka större sammanhang och verkligen tränga in i studiematerialet. Och på gymnasiet vill man gärna använda arbetsmetoder, som förutsätta, att lärjungarna icke blott kunna tillägna sig vad läraren eller läroboken bjuder utan jämväl förmå att i viss utsträckning självständigt arbeta med materialet.» Dessa sakkunniga ansågo sig dock även böra varna för allt för kraftiga gallringsmetoder: »Givetvis kunna också betänkligheter resas mot en stark gallring av lärjungematerialet, då det gäller inträde å gymnasiet. Det bör ihågkommas, att studentexamen faktiskt kräves för inträde jämväl å vissa rent praktiska banor: i varje fall komma många, som sedermera ägna sig åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska be17—617865

IX.

258 gåvning som för dem är behövlig skulle helt visst icke alltid komma till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omständighet manar till en viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordringarna, och sådan försiktighet motiveras ock av hänsyn till sökande med begåvning av mera ensidig art.» Efter ingående granskning av olika metoder att för gymnasiet åstadkomma önskat elevurval stannade de sakkunniga vid att som inträdesvillkor förorda kvalificerade betyg från realskolans näst högsta klass resp. i realexamen. Förslagsvis antyddes en bestämmelse av innehåll, att inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två betygsenheter, därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik; dock borde en lärjunge kunna intagas i gymnasiet, även om han vore underkänd i ett läroämne, därest vederbörande kollegium funne hans förutsättningar för gymnasiestudier vara genom insikter i andra ämnen otvetydigt ådagalagda. Vid ett fyraårigt gymnasium, vars första ring vore parallell med realskolans högsta klass, bleve det tydligen fråga om kvalificerat betyg från realskolans näst högsta klass. Ville den, som avlagt realexamen, söka inträde i första ringen av ett sådant gymnasium, borde examensbetyg kunna räcka och överbetyg sålunda icke oundgängligen förutsättas. Visserligen avstode man härmed från kraven på kvalificerat betyg, men frånvaron av sådant betyg borde kunna uppvägas av de större kunskaper och den ökade mognad, som måste anses förefinnas hos den, vilken avlagt realexamen. För inträde i gymnasium, som är byggt på realskolans högsta klass, syntes däremot böra fordras, att inträdessökande kunde från realexamen förete betyg, kvalificerat på sätt nyss angivits, eller ock på dylikt sätt kvalificerat avgångsbetyg från realskolans högsta klass. Det syntes nämligen icke vara behövligt att kräva realexamen såsom en nödvändig förutsättning för inträde i sådant gymnasium. Dock borde inträdessökande med endast avgångsbetyg hava deltagit i den skriftliga prövningen. Den av skolkommissionen framförda farhågan, att krav på kvalificerade betyg från den avlämnande skolan skulle mera än en kommande inträdesprövning inför främmande lärare återverka förryckande på realskolans undervisning funno de skolsakkunniga mindre befogad. Viktigare vore invändningen att betygen snarare angåve kunskapsståndpunkten än begåvningen. Mot en bestämmelse sådan som den ovan förslagsvis antydda kunde givetvis riktas den invändningen, att den hade en mekanisk karaktär och att den ej innebure säker garanti för att gymnasiet erhölle för dess arbete väl skickade lärjungar. »Om man än teoretiskt sett bör kunna gå ut ifrån att betygsgivningen vid de avlämnande skolorna skall ske efter enhetliga grunder, torde dock erfarenheten ha ådagalagt, att i verkligheten ett vitsords valör icke är alldeles densamma, vilken skola det än härstammar ifrån. Svå-

259 righeterna med avseende på betygens värdering bliva givetvis större, ju talrikare de avlämnande skolorna äro.» Till närmare belysning av innebörden av den som exempel angivna bestämmelsen om kvalificerade betyg hade de sakkunniga undersökt, huru en sådan bestämmelse kommit att verka, om den tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de allmänna läroverken, för vilka betyg förelågo vid slutet av vårterminen 1925. Resultatet av denna undersökning återfinnes i bil. 38 till de sakkunnigas betänkande. Av tabellen framgår, att i förevarande fall endast något över en tredjedel av lärjungarna i klassen skulle varit kvalificerade för inträde i gymnasium. Procenttalet av de enligt den tänkta bestämmelsen för gymnasiestudier kvalificerade växlade emellertid starkt, vid högre allmänna läroverken från 52-5 (Skara) till 20-7 (Strängnäs), vid realskolor från 64-2 (Varberg) till 14-3 (Oskarshamn), vid samskolor från 58-3 (Vimmerby) till 8-3 (Strömstad). De sakkunniga framhålla också, att en dylik undersökning icke kunde bliva fullt rättvisande, då den avsåge blott ett enda år. De tydligt framträdande skiljaktigheterna mellan olika läroverk i fråga om procenten av lärjungar, som vid en tillämpning av bestämmelsen om kvalificerade betyg skulle vinna inträde i gymnasiet, kunde säkerligen i ej oväsentlig grad anses bero p å tillfälliga olikheter i lärjungematerialet. Det vore ju väl bekant, att begåvningsnivån i skilda klasser kunde vara mycket olika. Det vore dock knappast antagligt, att skiljaktigheterna förklarades av uteslutande denna omständighet. De syntes också vittna om att betygsskalan ej vore densamma vid alla läroverk. Verkningarna av den antydda betygsspärren kunde sålunda icke med säkerhet framgå av den gjorda sammanställningen. Härtill komme, att förefintligheten av en sådan bestämmelse tvivelsutan komme att öva starkt inflytande på betygen. Medvetandet om betygens betydelse skulle säkerligen egga lärjungar, som ämnade söka till gymnasiet, att anstränga sig för att komma upp till den fordrade kvalifikationen. Bestämmelsens förhandenvaro skulle antagligen också öva inflytande i den riktningen, att betygsskalan vid de olika läroverken bleve mera likvärdig, än vad för närvarande syntes vara fallet. Så mycket visade dock den gjorda undersökningen, att krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrågasatta skulle medföra en ganska stark gallring bland de lärjungar, som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymnasierna. För att motverka olägenheten av den olika betygsskalan vid skilda läroverk föreslogo de sakkunniga slutligen jämte kvalificerade betyg att en för skolorna gemensam skriftlig prövning med uppgifter, utfärdade av skolöverstyrelsen, anordnades. Som villkor för intagning å gymnasiet borde gälla, att inträdessökande blivit godkänd i minst två av de skriftliga proven. De skolsakkunniga togo även upp frågan, huruvida ett gallringsförfarande på grundval av kvalificerade betyg borde fullständigas med inträdesprövning

till gymnasiet. De sakkunniga funno en sådan prövning påkallad av hänsyn dels till dem, vilkas betyg icke ulan vidare kvalificerade för inträde, dels till dem, som på grund av annan studiegång saknade betyg från ifrågavarande realskoleklass. Prövningen borde dock icke utsträckas längre än att den sökande komme upp till den föreskrivna betygskvaliteten. I detta sammanhang föreslogo de skolsakkunniga en förändring, som, hur intagningen i gymnasiet än komme att ordnas, under alla omständigheter borde genomföras. Vid intagning i gymnasiet tillämpades som ovan omnämnts för det dåvarande det förfaringssättet, att om antalet för flyttning till gymnasiet godkända sökande var större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar hade företräde framför lärjungar från andra läroverk. Ett sådant förfaringssätt tillfredsställde givetvis icke rättvisans krav och borde icke för framtiden ifrågakomma. Det förelåge ej något rimligt skäl alt på sådant sätt gynna lärjungarna från det egna läroverket. Vid intagning i gymnasium borde i stället alla för inträde kvalificerade lärjungar från lärjungeområdel vara likställda och vid platsbrist en rättvis ordningsföljd fastställas. I Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag angående omorganisation av det högre skolväsendet framhåller departementschefen, att en minskning av studentproduktionen vore eftersträvansvärd. Det syntes dock mindre lämpligt att tillgripa utvägen med en särskild inträdesprövning, detta icke minst med hänsyn till det osunda tryck, en sådan måste komina att öva på de lägre skolformerna. Däremot syntes en skärpning av gällande flyttningsbestämmelser böra ifrågasättas. Någon utformning av sådana nya bestämmelser gjordes dock icke i propositionen. Mot den av departementschefen ifrågasatta skärpningen av flyttningsbestämmelserna såsom ett medel att ernå ett strängare urval av gymnasiets lärjungar hade riksdagen intet att erinra. De uttalanden, som av departementschefen gjorts beträffande förbindelsen mellan realskolan och gymnasiet, fann riksdagen riktiga. Någon starkare skärpning av flyttningsbestämmelserna kom dock icke till stånd vare sig år 1928 eller år 1933. Den väsentliga förändringen bestod i alt enligt 1924 års skolsakkunnigas förslag företrädet för det högre läroverkets egna lärjungar avskaffades. I övrigt synes man ha litat till att konkurrensen om platserna skulle medföra ett tillräckligt gott urval. Enligt 1928 års läroverksstadga gällde för intagning på gymnasiet följande bestämmelse: För intagning i det fyraåriga respektive treåriga gymnasiets första ring fordrades, att lärjunge vid flyttning från realskolas näst högsta klass respektive i realexamen eller i motsvarande prövning erhållit minst vitsordet Godkänd i samtliga å timplanen för vederbörande klass upptagna läroämnen, däri inbegripet även franska; dock att lärjunge, som blivit godkänd i modersmålet och i samtliga läroämnen utom ett kunde, därest hans betygs-

261 summa i de läroämnen, i vilka han erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver, med sammanlagt minst två betygsenheter överstege sistnämnda ämnens antal, av kollegiet förklaras berättigad till intagning. Realexamensbetyg berättigade icke till intagning, om mer än två år förflutit efter examens avläggande. De bestämmelser, som utfärdades år 1933, ha samma innehåll men med det undantaget, att fordran på godkänt betyg i modersmålet ersatts med godkänt betyg i svensk skrivning och att såväl »svensk skrivning» som »svenska språket och litteraturen» medräknats bland de »ämnen», i vilka kompensationen kan föreligga; vidare likställde stadgan kommunala mellanskolor med fyraåriga realskolor. Med kollegiet menades i regel kollegiet vid det avlämnande läroverket. Hade lärjungen blivit underkänd i ett läroämne eller saknade han vitsord däri och hade han för den skull undergått prövning vid det mottagande läroverket, avgjordes emellertid frågan om hans berättigande av kollegiet vid sistnämnda läroverk. Godkänt vitsord för svensk skrivning var ett absolut villkor för inträde på gymnasiet. För övrigt skilde sig intagningen i gymnasiet från flyttning till högsta klassen inom realskolan eller godkännande i realexamen enligt 1933 års bestämmelser i villkoren endast därigenom, att vitsord i franska fordrades och att vid underbetyg kompensationen skulle uppgå till minst två betygsenheter mot en och en halv inom realskolan och i realexamen. Mot gymnasieorganisationen enligt 1933 års bestämmelser har invänts bl. a., att gymnasiet ställde för låga krav på sina lärjungar, att till följd därav utbildningen bleve för omfattande och studentproduktionen alltför stor. Många sökte sig efter erhållen studentexamen in på studiebanor, för vilka de saknade nödig begåvning och nödig förutbildning, vilket bidroge till att öka studietidens längd och antalet av misslyckanden. Dessa misslyckanden vore för individen mera ödesdigra, ju mer av tid, arbete och pengar som offrats på en utbildning som icke kunde fullföljas till slutmålet. Det vore därför angeläget att hejda dessa för högskolestudier mindre lämpade på ett tidigare stadium av utbildningen och leda dem in på banor, för vilka de hade större förutsättningar. Rättre än en hårdhänt gallring vid inträdet till de olika högskolorna vore ur denna synpunkt en effektiv gallring redan inom läroverket. Lättast åstadkommes en sådan gallring genom skärpta flyttningsbestämmelser inom gymnasiet, men bättre vore en effektiv spärr redan vid inträdet i gymnasiet. De för gymnasiala studier mindre lämpade hade då möjlighet att utan tidsförlust söka sig in på andra banor, och gymnasiets arbete skulle kunna försiggå med större planmässighet och framgång. I skrivelser till Konungen framhöll såväl 1939 års som 1941 års riksdag dels önskvärdheten av att tillströmningen till det allmänna gymnasiet mins-

kades, dels behovet av strängare bestämmelser i fråga om flyttning och kvarsittning på gymnasiet. Med anledning av dessa riksdagsskrivelser utfärdade Kungl. Maj:t, sedan skolöverstyrelsen avgivit förslag, år 1945 nya bestämmelser om flyttning och kvarsittning inom läroverk och kommunala mellanskolor. I dessa föreskrives beträffande intagning i gymnasiernas första ring följande. För intagning i det fyraåriga respektive det treåriga gymnasiets första ring fordras, att lärjunge vid flyttning från realskolas eller kommunal mellanskolas näst högsta klass på allmän linje respektive i allmän realexamen eller i motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för näst högsta klassen respektive i högsta klassen på allmän linje upptagna läroämnen, däri inbegripet franska, och att han i läroämnena, däri inbegripet svensk skrivning och franska, erhållit en betygssumma, som med minst en betygsenhet överstiger antalet läroämnen. Samtidigt lämnades föreskrifter om vilka betyg som få tillgodoräknas av lärjunge från praktisk realskolelinje eller praktisk mellanskola respektive med praktisk realexamen, samt föreskrifter om rätt till prövning vid höstterminens början för lärjunge, som icke uppfyller de föreskrivna villkoren. Genom dessa bestämmelser utestängas från flyttning till gymnasiet vid vårterminens slut alla lärjungar med något underbetyg och alla, som icke ha den föreskrivna betygssumman. Ingen rätt att bedöma de enskilda fallen lämnas härvid åt kollegiet. I tillämpningen har bestämmelsen emellertid redan något uppmjukats. Sålunda har Kungl. Maj:t under sommaren 1946 meddelat femton dispenser, under det att tre dispensansökningar avslagits. I universitetens och högskolornas yttranden rörande erfarenheterna av de i det nuvarande gymnasiet inhämtade kunskaperna som grund för högre studier framhålles med stor styrka kravet på en bredare och samtidigt effektivare utbildning i gymnasiet. Brister ha konstaterats såväl i studenternas allmänna kunskapsnivå som i grundvalarna för deras olika specialstudier. Särskilt betonas från skilda håll, att studenterna för sina högskolestudier behöva en säkrare behärskning av modersmålet i tal och skrift och större förmåga att tillgodogöra sig vetenskaplig litteratur åtminstone på två främmande språk. 2. Skolutredningens överväganden. Såsom i annat sammanhang (kap. VIII) utvecklats, ha vi i överensstämmelse med önskningar från olika håll föreslagit en begränsning av differentieringen inom gymnasiet och i stället förordat en bredare gymnasieutbildning, fördelad på tre fasta linjer med vissa differentieringsmöjligheler. Därest en dylik breddning av studiet icke skall medföra en minskning i grundlighet och en sänkning av slutresultatens nivå, synes det nödvändigt, att gymnasiet

263 ända från första ringen får arbeta med ett mera valt lärjungematerial än vad hittills varit fallet. Om antalet ämnen i examen höjes utan att samtidigt åtgärder vidtagas för att åt gymnasiet trygga ett mera kvalificerat lärjungematerial, komma tvivelsutan slutresultaten att sjunka under den nivå, som måste förutsättas som utgångspunkt för högskolestudier. Därtill har som ett skäl anförts den växande produktionen av studenter, som ansetts tidvis ha varit större än behovet. År 1905 avlades studentexamen av 1 322 personer, år 1915 av 1 936, år 1925 av 2 336, år 1935 av 2 925 och år 1946 av 4 159. Gymnasiets undervisning hade ursprungligen till uppgift att lägga grund för fortsatta studier vid universiteten, och dess huvuduppgift är alltjämt att förbereda för inträde vid universitet och högskolor. Därjämte har gymnasieutbildningen i växande grad visat sig behövlig och efterfrågats för skilda tjänstemannabanor och för verksamhet inom näringslivet, där ett högre mått av allmänbildning varit behövlig. Men även om vårt lands behov av gymnasieutbildad arbetskraft under de sista fyrtio åren otvivelaktigt ökats i hög grad, så synes det dock tvivelaktigt, om studentproduktionen varit avpassad efter denna ökning. Den tidigare stora arbetslösheten bland de högskolutbildade har visserligen för närvarande ingen större omfattning, men av dem, som inskrivas vid universitet och högskolor, är det fortfarande ett stort antal, som icke avlägger någon examen. Det framgår av statens arbetsmarknadskommissions undersökningar (stat. off. utr. 1943: 17), att förhållandena i detta avseende i vissa fall förbättrats sedan den Wicksell-Jernemanska undersökningen (stat. off. utr. 1935: 52), men antalet av dem, som icke nå fram till examen, är dock alltjämt avsevärt. Alla, som avbryta sina studier före examen, kunna emellertid icke anses ha misslyckats. I synnerhet bland de studerande inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen förekommer övergång till näringslivet i rätt stor utsträckning, sedan vissa laborativa kurser genomgåtts eller sedan ett visst ämne tenterats, varigenom vederbörande förskaffat sig tillfälle att erhålla rätt goda anställningar. Det förekommer även i icke obetydlig omfattning, att studenter, som ämna söka inträde vid någon fackhögskola och därför behöva höja sina betyg, i stället för att komplettera i studentexamen skriva in sig vid filosofisk fakultet och där tentera ett eller par ämnen för att sedan utan att ha avlagt någon examen övergå till fackhögskola. De kvinnliga studenterna lämna alltjämt i avsevärt antal sina studier för att ingå äktenskap. Avgången utan examen är dock, frånsett dessa mera legitima anledningar, ändock så stor, att den givit anledning till att olika metoder att begränsa tillströmningen övervägas. De nuvarande spärranordningarna vid fackhögskolorna och vid de medicinska fakulteterna torde som urvalsinstrument knappast ha visat sig lämpliga. Slutresultatet torde i allmänhet vara, att den som har råd och tid att underkasta sig erforderliga efterprövningar också kommer in. Det blir då

mindre fråga om ett intellektuellt urval bland de sökande än om en reglering av tillströmningen. Härav föranledda olägenheter ha också medfört, att fackhögskolorna nu på olika sätt söka en bättre grund för urvalet än kompletteringsbetygen. De vid fackhögskolorna hittills använda och föreslagna anordningarna kunna dock knappast användas för att förbättra tillståndet vid de nu fria fakulteterna. Det betonas också, såsom nu senast i yttrande av universiteten, att det vore riktigare atl dämma i bäcken än i ån. För den enskilde liksom för samhället vore det på alla sätt tjänligare, om de för högre utbildning mindre lämpade på elt tidigare stadium av sin studieväg och helst redan före inträdet i gymnasiet kunde ledas in på banor, som bättre passade för deras läggning. Det är anordningar av detta slag, de ovan omnämnda riksdagsskrivelserna syfta till. Vi ha också tidigare föreslagit en sådan organisation av skolväsendet, att de praktiska och tekniska utbildningsvägarna naturligt infogas i skolsystemet och därigenom komma att framstå som med de rent teoretiska linjerna likvärdiga vägar. En sådan organisation lorde medföra den verkan, att tillströmningen till det teoretiska gymnasiet relativt minskas. Men många och starka skäl tala dock alltfort för särskilda villkor vid intagning på gymnasiet. Den under senare år mycket framträdande ansvällningen av gymnasieutbildningen manar till ett snävare urval. Men hur väl det än kan lyckas att öka tillströmningen till andra med det teoretiska gymnasiet parallella skolformer, kan man dock icke för närvarande vänta någon minskning av de inträdessökande till detta. De anstalter, som träffats i avsikt att göra den högre skolutbildningen tillgänglig för alla oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden, komma givetvis att öka tillströmningen på alla utbildningslinjer. Vidtagas inga särskilda åtgärder, kommer denna ökade tillströmning att i sin tur framtvinga en ytterligare ansvällning av den redan nu stora gymnasieorganisationen. Den selektiva verkan, som konkurrensen om platserna i första ringen med nuvarande intagningsförfarande kan ha, kan icke väntas bli större än nu, såvida icke en i längden ohållbar ransonering av platstillgången på gymnasiet försökes, och någon förändring av lärjungematerialets sammansättning på gymnasiet kan sålunda icke utan särskilda åtgärder förväntas annat än temporärt. Att dettas sammansättning för närvarande icke i allo är avönskad beskaffenhet framgår av många förhållanden. Våra undersökningar beträffande underbetygsfrekvensen på gymnasiet (tab. e sid. 65 och f sid. 66) visa en förekomst av lärjungar med flera underbetyg, som är väl stor. Även kvarsittningsfrekvensen på gymnasiet och kuggningen i studentexamen samt förekomsten av jämnstrukna och låga studentexamensbetyg tyda på att gymnasiet för närvarande i sin undervisning har att dras med många för högre studier mindre bekväma. När vi på dessa grunder anse oss böra föreslå en strängare reglering av tillströmningen till gymnasierna, så gäller det alltså att utforma bestämmel-

265 serna så, att lärjungarnas kvalitet höjes och så vitt möjligt endast sådana inträdessökande intagas, som ha förutsättningar för studier av i strängare mening gymnasial natur. Man har då först att taga ställning till frågan, om därvid någon form av prövning normalt bör förekomma. Mot det av 1918 års skolkommission framlagda förslaget om inträdesprövning till gymnasiet ha riktats starka invändningar, som drabba icke blott de då föreslagna bestämmelserna utan varje form av lärjungurval för gymnasiet med inträdesprövning av vanligt slag som hjälpmedel. Skolkommissionen avsåg emellertid med sitt förslag om prövning närmast icke en kunskapsprövning utan ett tillvägagångssätt, som skulle göra det möjligt att bedöma de sökandes begåvning och förutsättningar för gymnasiala studier och som skulle utgöra ett komplement till betygen från realskolan och till de avlämnande lärarnas omdömen. Kritiken synes endera ha förbisett detta eller också utan närmare motivering antagit, att prövningarna icke kunde utgöra en tillräcklig grund för en bedömning av studieförutsättningarna. Här skall icke bestridas, att en sådan åsikt förr kunde vara berättigad, men det bör framhållas, att förhållandena nu såtillvida äro bättre, som psykologiska prov kunna konstrueras, vilka möjliggöra ett någorlunda tillförlitligt omdöme om individens intellektuella förutsättningar. Ett sådant omdöme är ett värdefullt komplement till kunskapsbelygen (se Bil. IV sid. 65 o. ff.). Emellertid finnas ännu inga för svenska förhållanden utarbetade testskalor för detta stadium, varför en intelligensprövning vid sidan av kunskapsbetygen alltjämt måste ställas på framtiden. En inträdesprövning till gymnasiet av vanlig form skulle väl kunna vara berättigad endast om realskolans betyg vore så ojämna, att av sådan anledning en särskild likare vore behövlig för en rättvis jämförelse mellan de inträdessökande. Men om så vore fallet, torde den rationella åtgärden böra vara att rätta detta missförhållande. De undersökningar vi tidigare gjort och våra överväganden beträffande realskolebetygens prognostiska värde (Betänkande V sid. 35 ff.) samt beträffande deras inbördes likvärdighet (Betänkande V sid. 44 ff och sid. 73 ff.) ådagalägga väl, att vissa brister vidlåda realskolans betyg i båda de nämnda avseendena. Dessa brister måste emellertid minskas genom av oss föreslagna anordningar (Betänkande V sid. 73 ff.). En förutsättning för att dessa anordningar helt skola kunna genomföras är emellertid, att en även ur allmänt pedagogiska synpunkter önskvärd rådgivande ämnesinspektion upprättas. Jämte sina direkta verkningar på betygsskalan bör en sådan ämnesinspektion kunna ge den muntliga realexamen ett värde som likare i fråga om betygen i de realskolans ämnen, i vilka centralt utgivna prov icke föreläggas lärjungarna (Betänkande V sid. 75). Skolutredningen föreslår därför, att ämneskonsulenter tillsättas i huvudsaklig överensstämmelse med det i Betänkande och förslag angående skolöverstyrelsens organisation (stat. off. utr. 1938: 14) framlagda förslaget. Det är uppenbart, att dessa konsulenters verksamhet icke skulle inskränkas till realskolan utan i samma omfattning

266 inriktas på gymnasiet. På detta högre stadium blir givetvis deras uppgift övervägande av samma natur som i realskolan, d. v. s. av allmänt pedagogiskt rådgivande och förmedlande art, och deras verksamhet bör här i än högre grad än i realskolan inriktas på att till läroverken förmedla metodiska och pedagogiska tillvägagångssätt, som äro en följd av den fackliga och pedagogiska vetenskapens alltjämt fortsatta utveckling. Realskolans betyg ha dock trots de här förut anmärkta bristerna enligt våra undersökningar en icke ringa grad av pålitlighet. Detta bestyrkes ytterligare av den undersökning av samvariationen mellan betygen i realskolans näst högsta klasser och i realexamen vid intagningen på gymnasium och betygen för samma lärjungar i första ringen och i studentexamen, som för vår räkning utförts av t. f. förste aktuarien Widstam (Bilaga 6). I denna undersökning finnas bland annat uppgifter om hur många av de med visst medelbetyg intagna, som avlagt studentexamen utan kvarsittning. Av dessa värden framgår, »att bedömningen av lärjungarna i realskolan i allmänhet varit god». Flyttningsfrekvensen visar sig vara direkt proportionell mot betygens valör vid avgången från realskolan. De lärjungar, som haft låg betygssumma i realskolan, ha i allmänhet ej kunnat notera några framgångar på gymnasiet. Studieresultatet är för lärjungar med samma medelbetyg tydligt sämre på treårigt än på fyraårigt gymnasium, vilket måste ses mot bakgrunden av den olika betygsnivån i realskolans högsta och näst högsta klass. Lärjungar med slätstrukna betyg i realexamen ha haft mycket små utsikter att genomgå gymnasiet ulan försening. Undersökningen visar, att betygsnivån i gymnasiets första ring är låg och att en ganska markerad sänkning företagits i de betyg, som tilldelats lärjungarna i realskolan. Nedgången i medelbetyg är givet störst för den kategori lärjungar, som ej nått fram till studentexamen efter normal studietid. För eliminering av skiljaktigheter i betygsnivån och samtidig registrering av de individuella förskjutningarna i vitsorden har korrelationsanalys kommit till användning, varvid korrelationskoefficienten r beräknats (Bil. 6). Dennas olika värden framgå av bilagans tabeller 8, 9 och 10. I fråga om korrelationen mellan betygen i realskolan och i gymnasiets första ring visar det sig, att korrelationskoefficienterna oftast ha värden mellan 0-7 och 0-8 beträffande de lärjungar, som kommit fram till studentexamen utan försening. I fråga om lärjungar, som avbrutit studierna eller nödgats gå om en klass, är korrelationen vanligen åtskilligt sämre, men är ej direkt svag utom i fråga om flickorna på latinlinjen. Korrelationen mellan betygen i realexamen eller i realskolans näst högsta klass och i studentexamen är naturligt nog sämre utan att dock med ett undantag kunna betecknas som svag. Sammanfattningsvis anföres, att samvariationen mellan betygen på de här undersökta skolstadierna på det hela taget varit synnerligen god. För jämförelse kan här erinras om skolöverstyrelsens undersökning av samvariationen mellan betygen i folkskolans klass 4 respektive klass 6 och i

267 realskolans första klass för de lärjungar, som intagits utan prövning på grundval av sina folkskolebetyg. Korrelationskoefficienterna, som därvid erhöllos, voro exempelvis för de år 1942 i klass l 5 intagna 0*51 ± 0-024 och för de samma år i klass l 4 intagna 0-62 ± 0-019. För högre klasser var samvariationen givetvis mindre. Man bör alltså i realskolans betyg ha en bättre grund för intagning på gymnasium än vad folkskolebetygen enbart visat sig utgöra för intagning i realskolan. Avgången från och kvarsittningen på gymnasiet är också för lärjungar med goda realskolebetyg icke större, än att den väl k a n ha förorsakats av andra omständigheter än betygens möjligen bristande motsvarighet till de verkliga kunskaperna (bil. 4, tab. 3 och tab. 14). Gallringen kommer visserligen att kunna bli pålitligare, när lämpliga testskalor färdigställts. Det psykologisk-pedagogiska institutet har också erhållit i uppdrag att utarbeta sådana. Tills så har skett, får man nöja sig med realskolans betyg, som enligt ovanstående torde kunna anses besitta en så hög grad av tillförlitlighet, att de tillsvidare kunna läggas till grund för intagningen på gymnasiet, om fordringarna på betygets beskaffenhet väljas lämpligt. Starka skäl för en sådan anordning ha också lämnats redan av 1924 års skolsakkunniga. Den studiebegåvning, som med rätta kan göra anspråk på gymnasieutbildning, kan ge sig tillkänna på två i viss mån skilda sätt. Det kan vara en allmän läggning för teoretiska studier, som yttrar sig i goda prestationer över huvud, och det kan vara en specialbegåvning, som yttrar sig i högre prestationer på ett mera begränsat område. Båda typerna lämpa sig för gymnasiala studier. Av särskild vikt synes det vara, att den mera särpräglade begåvningen kommer till sin rätt, även om den skulle visa svaghet i något ämne, som icke tillhör dess egentliga intressesfär. I Bilaga IV till våra betänkanden har rektor Elisabeth Dahr visat, att vilket urvalsförfarande som än användes, villkoren för intagning böra sättas så, att om möjligt minsta antal lärjungar »felbedömas», d. v. s. summan av antalet orättvist utestängda och antalet intagna, som misslyckas i sina studier, bör ha ett minimum. Hur i detta avseende olika fordringar på betygssumman i avgångs-, respektive realexamensbetygen skulle verkat, om de tilllämpats på det material, som behandlas i bil. 6, framgår av bil. 4: 15. Man kan vidare i denna tabell utläsa, var i detta material ett minimum »felbedömda» erhålles. Tabellen innehåller endast uppgifter för alla de intagna utan hänsyn till kön eller studielinje, då en sådan uppdelning av materialet visade sig leda till väl små grupper. Tagas alla lärjungarna tillsammans, uppnås sålunda minimum felbedömda på fyraårigt gymnasium, om en betygssumma av 16-5 enheter fordras, varvid 30-3 % av de intagna felbedömas och 12-3 % av dem med orätt uteslutas. På treårigt gymnasium erhålles minimum vid en betygssumma av 17 en-

268 heter. Då felbedömas 24-1 % av de intagna och 7-4 % av dem uteslutas med orätt. Dessa minima äro emellertid här icke skarpt markerade. Skall en betygsspärr bestämmas, kan man trots de olikheter, som givetvis finnas, icke gärna för närvarande uppställa olika fordringar för gossar och flickor, särskilt som man för flickornas del måste beakta, att tillströmningen av lärjungar med låg betygssumma ännu är synnerligen liten. Det är dock icke uteslutet, att det i längden kommer att visa sig behövligt med olika bedömningsgrunder för gossar och flickor, så att orättvisor, som ha sin grund i deras olika utvecklingstempo, må kunna undvikas. Möjligen kunna förbättrade metoder redan i en relativt nära framlid ge en säkrare grund för jämförelse av gossar och flickor ur synpunkten av lämplighet för gymnasiestudier än betygen enbart nu utgöra. Däremot kan det böra övervägas, om olika betygsgränser skulle bestämmas för de olika gymnasielinjerna. Intet tyder dock på att dessa linjer skulle vara olika på sådant sätt, att högre betygssumma skulle behöva fordras för tillträde till den ena eller andra av dem. De av oss framlagda kursplanerna och den konstruktion, som vi föreslå för framtidens gymnasielinjer, ha vi sökt utforma så, att lärjungar, som välja den linje, som passar deras begåvning och intressen, inom samma gymnasieform alltid böra möta så vitt möjligt likvärdiga svårigheter och krav, varför olikheter beträffande inträdesfordringarna på grund av linjernas olika svårighetsgrad icke nu kunna ifrågasättas. Men skulle erfarenheten visa, att dessa avsikter icke blivit förverkligade, får frågan upptagas till ny prövning. Det förslaget har även framförts, att för tillträde till en bestämd gymnasielinje skulle fordras överbetyg i några för denna linje viktiga ämnen, så alt ett just för ifrågavarande linje lämpligt urval erhölles. I en del andra länder förekommer vid examinas bedömande, att ämnena tilldelas olika koefficienter, med vilka betygen multipliceras, så att uppnåendet av den föreskrivna poängen blir starkare beroende av betygen i vissa ämnen än av betygen i andra. Den olika tyngd, som tillägges ämnena, kan givetvis komma till synes på många sätt, men vilket tillvägagångssätt som än föreslås, synes det böra avvisas för härifrågavarande stadium. Det skulle fresta till en för tidig specialisering och kunna leda till att somliga ämnen försummades och därigenom påverka arbetet i realskolan på ett sätt, som icke är förenligt med denna skolas allmänna bildningsmål. I regel vore det knappast heller lämpligt, alt kollegiet kunde utestänga en lärjunge från en viss linje på grund av svagheter i ett särskilt ämne. I fråga om val av gymnasielinje måste individen lämnas stor frihet, vilket naturligtvis icke på något sätt får inskränka de råd, som genom lärare och yrkesvägledare redan lämnas och i framtiden i ökad utsträckning böra lämnas lärjungarna. Gäller det åter fordringarna för intagning på de olika gymnasieformerna, fyraårigt eller treårigt gymnasium, ställer saken sig annorlunda. Enligt vad erfarenheten visat, ligger betygsskalan i realexamen högre än i näst högsta

269 realskoleklassen. Härtill kommer alt enligt vårt förslag antalet betyg, som lärjungen erhåller i realskolans högsta klass, från vilken övergång sker till 3-årigt gymnasium, är större än i dess näst högsta, från vilken övergång sker till 4-årigt gymnasium. På grund härav kunna lärjungarna i högsta realskoleklassen erhålla en högre betygssumma än i den näst högsta klassen. Vid bestämmandet av inträdeskraven bör givetvis hänsyn tagas härtill. En rättvis avvägning av fordringarna på de båda elevgrupperna synes kunna erhållas, om man kräver betygssummor, som i båda fallen förhålla sig som antalet läroämnen. Vi framlägga i det följande förslag härom. I nu gällande intagningsbestämmelser (kung. 581/1945 § 37) föreskrives, att för intagning på gymnasiet skall fordras, utom en viss betygssumma, att lärjungen skall vara godkänd i alla på timplanen i vederbörande klass upptagna läroämnen. Härmed har en ny princip införts, som icke medger, att brister kompenseras. Jämföres verkan av denna fordran på godkända betyg i alla ämnen plus en viss betygssumma med verkan av en spärr, som blott beror av betygssumman (bil. 4: 15, 17), så visar det sig, att i det material, som av oss anskaffats, den betygssumma, vid vilken det minsta antalet felbedömda erhålles, icke ändras. Antalet felbedömda är visserligen, om fordran på godkända betyg i alla ämnen uppställes, på treårigt gymnasium genoingående något lägre än om betygssumman ensam vore avgörande för intagningen, men på fyraårigt gymnasium gäller detta, blott då en betygssumma lägre än 14-5 fordras. Viktigare är emellertid, att de med orätt utestängda i allmänhet bli flera. Sålunda skulle, om blott en betygssumma av 13 betygsenheter fordrats, enligt tab. 15 på fyraårigt gymnasium 1-6 % och på treårigt gymnasium 0-2 % av de intagna ha utestängts med orätt. Men om därtill även godkända betyg i alla ämnen fordrats, skulle de med orätt avvisade utgjort 6-1 % respektive 1-0 % av de intagna. Vid fordran på högre betygssumma blir verkan av villkoret om godkända betyg i alla ämnen mindre framträdande, men det gör sig gällande ännu bland dem, som ha uppnått en betygssumma av 18 betygsenheter. Av tab. 17 framgår vidare, att om denna bestämmelse gällt för den grupp, undersökningen avser, skulle på fyraårigt gymnasium sammanlagt 10-8 % av de intagna ha utestängts, och av denna grupp ha dock 43-75 % avlagt studentexamen på normaltid. För treårigt gymnasium äro motsvarande värden blott 5-7 % och 12-5 %. Inom denna grupp med något underbetyg finnes med visshet, och detta är det avgörande, en del mycket värdefulla begåvningar. Det synes oss därför, att en bestämmelse, som föreskriver, alt intet underbetyg får förekomma, icke gärna kan vara tvingande utan att avgörandet, i händelse underbetyg förekommer, i varje fall om en viss betygssumma uppnåtts, bör ligga hos kollegiet, som har möjlighet till ett avgörande med hänsynstagande till lärjungens begåvningstyp och övriga förhållanden. Under det år bestämmelsen varit gällande ha, som tidigare angivits, 18 dispensansökningar ingivits till Kungl. Maj:t, av vilka 15 bifallits. Villkoret har alltså icke resllöst kunnat upprätthällas.

270 I skrivelse till Kungl. Maj:t i september 1946 har även 1946 års skolkornmission föreslagit, att fordran på godkända betyg i alla ämnen måtte eftergivas. Undervisningsrådet H. Wallin har i sina undersökningar (bil. 3) ifrågasatt, att utom en viss betygssumma även skulle fordras minst betyget Ba i två av ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik. Dessa ämnen utgöra i egenskap av skrivämnen och med hänsyn till sin nödvändighet för fortsatta studier i andra ämnen viktiga grundvalar för den gymnasiala undervisningen. Betygen i dem, som grunda sig på både skriftligt och muntligt visade kunskaper, böra också vara tillförlitligare än andra betyg i allmänhet. Om man undersöker, vilken verkan en på sådant sätt skärpt intagningsfordran skulle få, ifall den tillämpats på det material från bil. 6, som vi även tidigare begagnat, så finner man (bil. 4) en verkan av samma natur, som om godkända betyg i alla ämnen fordrats. Gränsen för minsta antalet felbedömda ändras icke, men de med orätt utestängda ökas starkt i antal. På fyraårigt gymnasium skulle dessa, om utom detta villkor fordrades en betygssumma av 13 betygsenheter, utgöra 16-4 % av de intagna mot 1-6 %, om blott betygssumman 13 fordrades; för treårigt gymnasium bleve dessa tal 4-3 % mot 0-2 %. Denna fordran p å överbetyg i skrivämnena h a r givetvis även den mindre framträdande verkningar, då höga betygssummor dessutom fordras. Den drabbar dock ännu några, som uppnått en betygssumma av 18 betygsenheter. Det har också vid andra undersökningar visat sig, att den samlade betygssumman är en bättre grund för ett urval än en kombination av denna summa med vissa utvalda betyg, som därigenom dubbelvärderas. Betygssumman bör vid urvalet, då det gäller de formellt nödvändiga kraven, icke kombineras med enskilda betyg eller med av de betygsgivande lärarna lämnade omdömen utan med uppgifter om de inträdessökande av annat slag avseende egenskaper och förhållanden, som icke redan blivit mätta vid betygsgivningen. Man synes därför böra avstå från att fordra överbetyg inom en viss grupp av ämnen som formell grund för intagningen. Detta hindrar icke, att vid jämförelse mellan inträdessökande hänsyn kan och bör tagas till i vilka ämnen överbetygen föreligga. Även om sålunda vissa överbetyg inom en bestämd ämnesgrupp icke böra föreskrivas som villkor för intagning, är det dock rimligt, att ett underbetyg inom gruppen modersmålet, tyska, engelska och matematik icke i allmänhet bör kunna kompenseras av överbetyg i vilka andra ämnen som helst. I de fall då rätten till intagning blir beroende av kollegiets beslut, torde hänsyn böra tagas icke blott till nyss angivna omständigheter utan även till eventuell svaghet i andra ämnen och till sådana särskilda omständigheter i fråga om lärjungens egenskaper och personliga förhållanden, som anses böra påverka bedömandet. Det torde därvid böra ankomma på kollegiet att i sådana fall träffa avgörandet utan att vara bundet av detaljerade föreskrifter. När ett säkrare objektivt bedömande av lärjungarnas intelligens blir prak-

271 tiskt möjligt, bör avgörandet ske med hänsynstagande till såväl betyg och testningsresultatet som läraromdömen. För närvarande har man blott de två grunderna, betyg och läraromdömen, att taga hänsyn till. Det är emellertid nu lika väl som senare nödvändigt, att avgörandet icke uteslutande grundas på en mekaniskt tillämpad regel — läraromdömen torde exempelvis icke böra ges sådan form att de fresta till poängvärdering — utan att åtminstone i alla icke extrema fall en helhetsbedömning sker, sedan alla omständigheter blivit kända. Ett förhållande, som bör beaktas, då skärpning av intagningsbestämmelserna överväges, är, att som även 1924 års skolsakkunniga framhållit varje sådan skärpning så småningom medför en anpassning av lärjungarnas betyg efter de nya fordringarna. Detta blir följden både av lärjungarnas strävan att motsvara de nya kraven genom ökat arbete och större omsorg vid studierna och av att ojämnheter i skolornas och lärarnas betygsskalor, som tidigare icke haft någon mera märkbar betydelse för intagningen, komma att utjämnas, då ju lärarens betygssättning i denna situation icke kan vara oberoende av hans uppfattning om vederbörande lärjunges lämplighet för gymnasiala studier. De förhållanden, för vilka tab. 15—17 bil. 4 redogöra, kunna därför icke utgöra grund för någon säker bild av ett framtida tillstånd. Ett intagningsförfarande, som grundar sig på betyg, har naturligtvis dock alltid den svagheten, att betygsskalan vid de avlämnande skolorna icke överallt är densamma. Men man har grundad anledning att vänta, att sådana ojämnheter skola bli mindre betydande, då de av oss föreslagna åtgärderna för utjämning av skolornas betygsnivå hunnit verka. Slutligen bör här framhållas, att när gränserna för minsta antalet felbedömda enligt tab. 15 beaktats vid fixerandet av intagningsfordringarna, detta måst ske med hänsynstagande till storleken av gruppen med orätt utestängda och till att enligt våra förslag antalet i realexamen avgivna betyg kommer att vara större än nu, varigenom det blir lättare att uppnå en viss överbetygspoäng, ävensom till att tabellernas minima icke äro skarpt markerade. I betänkandet om den teoretiska realskolan (IV: 3, sid. 225) ha vi på grund av övningsämnenas stora bildningsvärde föreslagit, att betygen i dessa ämnen skulle få en viss inverkan i fråga om godkännande i realexamen. Av samma skäl samt med hänsyn till den något mer teoretiska inriktning, som enligt våra kursplansförslag bör ges åt vissa övningsämnen på gymnasiet, böra dessa ämnens betyg lika väl som i fråga om realexamen i någon utsträckning inverka på intagningen. Intagningen torde dock liksom godkännandet i realexamen icke böra göras beroende av godkända betyg i övningsämnena. Utöver ett kompensationsvärde torde det vara tillräckligt, att kol-

272 legiet vid sin helhetsbedömning av lärjungen även beaktar betygen i övningsämnen. Ordföranden samt ledamöterna Andrce, Karin Gardell, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander föreslå följande intagningsbestämmelser för 4-årigt gymnasium: Lärjunge, som vid flyttning från realskolans eller kommunala mellanskolans näst högsta klass på teoretisk linje eller vid motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd i svensk skrivning och i samtliga på timplanen för näst högsta klassen upptagna läroämnen och därvid i läroämnena, däri inbegripet svensk skrivning, uppnått en betygssumma, som med ett antal betygsenheter, minst lika med en fjärdedel av dessa ämnens antal, överstiger antalet ämnen, är berättigad till intagning i gymnasiets första ring; dock att lärjunge, som icke uppnått den föreskrivna betygssumman eller som uppnått den men erhållit lägre vitsord än Godkänd i ett av sagda ämnen, må förklaras berättigad till inträde, om minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter anse honom lämpad för gymnasiala studier. Motivering för sådant beslut skall antecknas till kollegiets protokoll. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson, vilka föreslagit, att gymnasiet skall vara endast 3-årigt, ha alltså ej anslutit sig till nämnda förslag. Ledamöterna Andra;, Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander föreslå följande intagningsbestämmelser för 3-årigt gymnasium: Lärjunge, som i teoretisk realexamen eller motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd i svensk skrivning, i engelsk skrivning, i problemlösning och i samtliga på timplanen för realskolans högsta klass upptagna läroämnen, däri inbegripet franska, och därvid i läroämnena, däri inbegripna de skriftliga sammanfattningsbetygen och franska, uppnått en betygssumma, som med ett antal betygsenheter, minst lika med en fjärdedel av dessa ämnens antal, överstiger antalet ovannämnda läroämnen, är berättigad till intagning i gymnasiets första ring; dock alt lärjunge, som icke uppnått den föreskrivna betygssumman eller som uppnått den men erhållit lägre vitsord än godkänd i ett av sagda ämnen, må förklaras berättigad till inträde, om minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter anse honom lämpad för gymnasiala studier. Motivering till sådant beslut skall antecknas till kollegiets protokoll. Ordföranden samt ledamöterna Karin Gardell, Fredriksson, Hjärne, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson, vilka för realskolan föreslagit den s. k. timplan B, på vilken ämnet franska ej finnes upptaget, ansluta sig till nyss angivna förslag till intagningsbestämmelser för 3-årigt gymnasium utom i vad det avser franska.

273 Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå slutligen: P'ör lärjunge, som vid flyttning från realskolas eller kommunal mellanskolas näst högsta klass eller i realexamen icke i läroämnen erhållit den för flyttning föreskrivna betygssumman, skola, om hans betygssumma med högst en betygsenhet understiger den föreskrivna, i betygssumman inräknas de belygsenheter, varmed hans betyg i på timplanen för realskolans näst högsta respektive högsta klass upptagna övningsämnen vart för sig överstiger två betygsenheter. Är intagningen i sådant fall beroende av kollegiets beslut, må alla lärare, som avgivit betyg, vilkas värde helt eller delvis ingår i vederbörandes bctygssumma, deltaga i beslutet. Ordningen bland de intagningsberättigade vid intagningen bestämmes avrektor med ledning av anvisningar utfärdade av skolöverstyrelsen. Ordföranden samt ledamöterna Andra\ Karin Cardell, Elisabeth Dahr, Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander föreslå: Lärjunge äger för intagning i det 4-åriga gymnasiets första ring tillgodoräkna sig i realexamen eller vid motsvarande prövning erhållna vitsord. Lärjunge äger för intagning i det 4-åriga gymnasiets andra ring tillgodoräkna sig i realexamen eller vid motsvarande prövning erhållna vitsord i kristendomskunskap, modersmålet, engelska, tyska, franska, geografi och biologi med hälsolära ävensom för inträde på latingymnasium eller språkligt gymnasium i matematik och kemi. Beträffande rätt för inträdessökande från teknisk realskola, med teknisk realexamen eller från kommunal flickskola att tillgodoräkna sig vissa av sina där erhållna betyg hänvisas till våra betänkanden IV: 4 och X.

B. Flyttning i n o m gymnasiet. 1. Historik. Det har framhållits, att flyttningsbestämmelserna ur urvalssynpunkt vore väl så viktiga som intagningsbeslämmelserna; sålunda har riksdagen i de tidigare omnämnda skrivelserna till Kungl. Maj:t med hänsyn till lärjungurvalet uttalat sig för strängare flyttningsbestämmelser på gymnasiet. Om man frånser särbestämmelserna vid flyttning från ett lägre läroverks översta klass till ett högre läroverk, voro flyttningsbestämmelserna före år 3 905 enhetliga för hela läroverket. Genom läroverksstadgan av år 1905 infördes olika flyttningsbestämmelser för å ena sidan realskolans fem lägre klasser och gymnasiets två lägsta ringar och å andra sidan gymnasiets näst högsta ring. Från de förstnämnda ringarna kunde lärjunge, som erhållit ett eller högst två underbetyg, flyttas, om kollegiet på grund av hans insikter i andra läroämnen fann honom böra flyttas. Intet undantag gjordes för underbetyg i modersmålet, och ingen bestämd kompensation angavs. 18—617865 I X .

274 För flyttning till fjärde ringen gällde i tillämpliga delar samma bestämmelser som i fråga om studentexamens godkännande. Detta innebar, att en lärjunge skulle flyttas, om han erhållit vitsordet Godkänd eller därutöver i minst tio av läroämnena på timplanen för hans linje, eller i nio av dessa läroämnen, om de två återstående ämnenas timtal icke uppgick till mer än sex veckotimmar. Läroverksstadgan av år 1928 föreskrev i fråga om flyttning från gymnasiets och lyceets lägre ringar resp. kretsar, att bristande insikter i ett läroämne icke finge utgöra hinder för flyttning, såvida lärjungen blivit godkänd i modersmålet och kollegiet på grund av hans insikter i läroämnena ansåge honom böra flyttas. För flyttning från gymnasiets näst högsta årsklass till den högsta gällde fortfarande i tillämpliga delar samma bestämmelser som för studentexamens godkännande, vilket nu innebar, att lärjunge, som erhållit minst vitsordet godkänd i samtliga läroämnen i hans ämnesgrupp utom ett kunde flyttas, under förutsättning dels att han i de läroämnen, i vilka han sålunda undfått vitsordet Godkänd eller därutöver, erhållit en betygssumma, som med sammanlagt minst två betygsenheter översteg sistnämnda ämnens antal, dock i varje fall vitsordet Med berömd godkänd eller därutöver i minst ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av vederbörande lärare funne honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra flyttas. Genom 1933 års läroverksstadga gjordes ingen annan ändring i bestämmelserna om flyttning från gymnasiets lägre ringar, än att föreskriften om godkänt betyg i modersmålet ersattes med fordran på godkänt betyg i svensk skrivning. Även i bestämmelserna om flyttning från näst högsta årsklassen gjordes inga större förändringar. Kravet på kvalificerad majoritet bland lärarna för flyttning med underbetyg bortföll dock, men för lärjunge med underbetyg i språk, som åtnjöt undervisning i blott ett språk, fordrades, att han vid flyttning till näst högsta ringen skulle varit godkänd i de båda främmande språk, i vilka han icke längre åtnjöt undervisning. I föreskrifterna beträffande flyttning från gymnasiets näst högsta ring gjordes år 1945 inga större ändringar i de särskilda bestämmelserna. Men samma kompensationsbestämmelser, som redan förut gällde för flyttning med underbetyg från näst högsta ringen, infördes nu vid flyttning till denna ring. För flyttning från de lägre ringarna gjordes ingen ändring i de särskilda flyttningsbestämmelserna. För alla klasser, kretsar och ringar föreskrevs emellertid dessutom, att lärjunge, som i annat ämne än tilläggsämne erhållit lägre vitsord än godkänd och som jämväl vid inträdet i klassen, kretsen eller ringen varit underkänd i samma ämne, icke kan flyttas, om icke minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter på grund av särskilda om: ständigheter anse flyttning böra ske. '• Rätten till flyttningsprövning borttogs år 1945 för den, som underkänts i mer än tre ämnen, och för den, som tillbragt två år i samma klass men

275 likväl icke blivit flyttad, såvida icke kollegiet efter skolläkarens hörande på grund av vederbörandes sjukdom eller med hänsyn till andra särskilda skäl finner undantag böra göras. 2. Skolutredningens överväganden. Som inledningsvis anförts, hade riksdagen begärt strängare flyttningsbestämmelser. Även om flyttningsvillkoren icke böra utformas till ett instrument av större betydelse för urvalet, stödes dock elt sådant krav till en del av våra undersökningar om studiegången på gymnasiet. Men i den mån en skärpning är berättigad, kan det dock icke bli fråga om bestämmelser, som skulle förhindra varje flyttning med underbetyg. En sådan bestämmelse är, trots att en dylik förekommer i andra länder, icke lämplig med hänsyn till individernas olikartade intellektuella utrustning och till den berättigade intressekoncentration, som beror av denna utrustning och den miljö, som givit näring åt lärjungens andliga liv. Man kan med hänsyn härtill stå tveksam inför den år 1945 införda bestämmelsen, att flyttning normalt icke får ske, om lärjungen är underkänd i ett ämne, i vilket han var underkänd även vid uppflyttningen till ringen. I vårt betänkande IV: 3 om realskolans teoretiska linje sid. 170 ha vi för realskolans del tagit ställning till denna fråga. För gymnasiet gäller det där sagda knappast. Lärjungar med så ensidigt utpräglad specialbegåvning, att de icke ha möjlighet att bli godkända i ett visst ämne, kunna här väntas förekomma i större utsträckning än i realskolan. Men även om fall finnas, då föreskriften skulle vara berättigad, torde det vara tillräckligt, att kollegiet vid beslut om flyttning med underbetyg även beaktar denna synpunkt vid sitt bedömande. Under sådana förhållanden anse vi oss böra förorda, att föreskriften utgår. Givetvis böra begränsade brister inom ett område kunna kompenseras av goda kunskaper inom andra, men vid avgörandet torde dock hänsyn böra tagas både till i vilket ämne underbetyg föreligger och till eventuella svagheter i andra ämnen, varefter kompensationens storlek och de ämnen, i vilka den föreligger, vägas häremot. Ett helhetsbedömande bör eftersträvas, ett rent mekaniskt summerande av de erhållna betygen undvikas. Kollegiet bör, för att en sådan helhetsbedömning icke skall vara möjlig blott i vissa fall, ha friare prövningsrätt än nuvarande bestämmelser medge. Sålunda bör, då särskilda omständigheter föreligga, flyttning med underbetyg kunna medges, även om den normalt föreskrivna kompensationen icke uppnåtts, exempelvis när på grund av sjukdom eller andra förhållanden, som lärjungen icke kunnat påverka, intet Med beröm godkänd ingår i den föreliggande kompensationen. Bindande detaljbestämmelser böra i detta avseende icke utfärdas. Skolöverstyrelsen torde böra utfärda direktiv, som efter någon tid lämpligen kunna kompletteras eller ändras, om erfarenheten skulle göra detta behövligt. Av samma skäl, som anförts i fråga om realexamen och vid behandlingen

av intagningsbestämmelserna, böra betygen i övningsämnen tillmätas viss betydelse för flyttningen inom gymnasiet och deras värde därvid beräknas på samma sätt som vid intagning. Föreligga flera underbetyg, bör flyttning på gymnasiet liksom nu icke medges utan prövning. Den senast meddelade bestämmelsen, att den som har mer än tre underbetyg normalt icke får undergå flyttningsprövning, förefaller mindre väl anpassad för gymnasiet, där differentieringen möjliggör ett ganska fritt val av studieriktning. Här äro strängare föreskrifter än i realskolan befogade. Prövningsrätten torde normalt böra förvägras den, som har mer än två underbetyg. Undantag kunna visserligen i ett eller annat fall böra göras. Då orsaken till det klena resultatet är sjukdom eller andra omständigheter, som hindrat lärjungen att tillfredsställande fullgöra sitt arbete, och då det är fråga om särfall, där en utpräglad specialbegåvning medfört ur allmän synpunkt alltför ensidigt inriktade studier, bör kollegiet med hänsynstagande till alla på frågan inverkande omständigheter äga rält alt utan hinder av detaljerade föreskrifter kunna medge undantag. På grund av vad sålunda anförts föreslå vi följande bestämmelser i fråga om flyttning på gymnasiet: För flyttning från gymnasiets näst högsta årsklass till den högsta årsklassen skola följande bestämmelser gälla: a) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för näst högsta ringen på hans linje upptagna obligatoriska läroämnen, skall flyttas. b) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för näst högsta ringen på hans linje föreskrivna läroämnen utom ett, må flyttas, om han i läroämnena, däri inbegripet svensk skrivning, äger en kompensation i vitsord över Godkänd uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett läroämne. För flyttning till gymnasiets näst högsta årsklass skall gälla: a) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för närmast lägre ring upptagna läroämnen, skall flyttas. b) Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och i samtliga på timplanen för närmast lägre ring på hans linje föreskrivna läroämnen utom ett, må flyttas, om han i läroämnena, däri inbegripen svensk skrivning, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med berömd godkänd i ett läroämne. För flyttning inom gymnasiet i övrigt skall gälla: Bristande insikter i ett läroämne må icke utgöra hinder för flyttning, så-

vida lärjungen blivit godkänd i svensk skrivning och på grund av sina insikter anses böra flyttas. Utom vad här ovan stadgats skall gälla: a) För lärjunge, som icke uppnått den för flyttning föreskrivna kompensalionsbetygssumman, skall i denna summa inräknas den del av hans betyg i övningsämnen, varmed dessa betyg vart för sig överstiga två betygsenheter. b) Lärjunge, som icke uppnått föreskriven kompensation, eller som erhållit lägre vitsord än Godkänd i svensk skrivning eller i två andra läroämnen, må kunna flyttas, om minst två tredjedelar av kollegiets ledamöter anse flyttning böra ske. Skälen för sådant beslut skola antecknas till kollegiets protokoll. Vid sådant ärendes behandling skall varje lärare, vilken avgivit i kompensationen ingående betyg, anses tillhöra kollegiet. Lärjunge, som vid vårterminens slut icke blivit uppflyttad till högre årsklass, äger vid höstterminens början anmäla sig Ull flyttningsprövning. Dock må lärjunge, som erhållit lägre vitsord än Godkänd i mer än två läroämnen, svensk skrivning däri inbegripen, och lärjunge, som tillbragt två år i samma ring eller i två varandra motsvarande ringar men likväl ej befunnits äga kunskaper, erforderliga för uppflyltning till högre ring, icke deltaga i sådan prövning, med mindre kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra särskilda skäl böra föranleda undantag. I övrigt föreslå vi inga ändringar i nu gällande bestämmelser. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson, vilka föreslagit, att gymnasiet skall genomgående anordnas som treårigt, ha icke tagit ståndpunkt till här ovan föreslagna bestämmelser i vad de avse fyraårigt gymnasium.

Kvarsittning.

Rätten till kvarsittning på gymnasiet var före år 1945 inskränkt blott genom föreskriften, att lärjunge, som tillbragt två år i en och samma ring eller sammanlagt två år i två varandra motsvarande årsklasser vid samma eller annat läroverk, men likväl ej befunnits äga de kunskaper, som för flyttning till högre årsklass erfordras, skulle, såvida icke kollegiet prövade sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undantag, med vederbörligt betyg skiljas från läroverket och att han icke finge mottagas i samma eller motsvarande årsklass vid annat allmänt läroverk. Denna bestämmelse skärptes år 1945, då det föreskrevs, att lärjunge endast en gång på gymnasiet må tillbringa två år i samma ring eller i två varandra motsvarande

årsklasser, avslutningsklasserna oberäknade, såvida ej kollegiet efter skolläkarens hörande finner sjuklighet eller andra särskilda skäl böra föranleda undantag. Avslulningsklassen får lärjunge enligt dessa bestämmelser icke heller tillhöra mer än två läsår. De nu angivna bestämmelserna torde vara i det hela väl avvägda, och de synas oss sålunda böra bibehållas.

Kap. X. Studentexamen. A. Historik och nuvarande bestämmelser. I sitt betänkande med utredning och förslag angående studentexamen (stat. off. utr. 1937:45) lämna 1936 års studentexamenssakkunniga en utförlig översikt över studentexamens historia i vårt land (sid. 1—19). Det synes därför icke behövligt att här ingående redogöra för denna examens historia. En kort sammanfattning torde vara till fyllest. Studentexamen är till sitt ursprung en inträdesexamen till universitetet, vilken från mitten av 1600-talet under 200 år avlades vid universiteten och utgjorde förutsättning för rätten att där vara student, d. v. s. studerande. Före gymnasiernas tillkomst funnos inga bestämt angivna krav för inträdet vid universitetet. 1611 års skolordning föreskrev endast, att då lärjungarna nöjaktigt genomgått sin skolkurs, rektorerna borde uppmana dem att avgå till akademien för att förvärva vidsträcktare kunskaper. Våra äldsta gymnasier grundades på 1620-talet i Västerås, Strängnäs och Linköping, och några år senare tillkommo gymnasier i andra stiftsstäder. De avsågo först att vara ett slags stiftsakademier, och till en början saknades bestämd gränsdragning mot universitetet. Skolordningen år 1649 gjorde emellertid en klar Indelning av studieanstalterna i akademier, gymnasier och trivialskolor, och i de akademiska konstitutionerna av år 1655 stadgades, att för inträde vid universitetet fordrades förhör inför filosofiska fakultetens dekanus. Vid sidan av denna inträdesexamen vid universitet (studentexamen) tillkom genom skolordningen år 1693 även en avgångsexamen vid gymnasierna: »Ingen må flyttas ur trivialskolan och antagas i gymnasiet», föreskrev Karl XI, »ej heller släppas ur gymnasiet och sändas till akademien, med mindre han är vorden noga examinerad, både på den orlen, dädan han sig förfoga vill, och jämväl på den andra, dit han ankommer, och bäggestädes befunnen tjänlig till att sålunda flyttas, förbjudandes Vi härmed, att de, som i otid giva sig ifrån gymnasierne, varest de icke lagt de fundamenta, som de borde och behöva, resandes bort antingen utan testimonium eller med ett ringa, skola icke vid akademierne bliva antagne och ibland studenterne räknade, utan tillbaka viste.» Av dem, som ville från gymnasierna avgå till universitet, avlades sedan dess, till en början ingalunda alltid men så småningom i regel, en sådan examen, men bristen på närmare bestämmelser om avgångsbetygens omfatt-

280 ning och värde vållade under lång lid svårigheter. Vid början av 1800-talet höjdes allvarliga klagomål över bristande samarbete mellan gymnasium och universitet. Detta var bakgrunden lill de reformförslag, som avgåvos av den s. k. stora uppfostringskommittén av ar 1825. Kommittén fann, att den gamla studentexamen icke motsvarade den nya tidens krav, och föreslog därför i den nya studentexamen vid universiteten vissa bestämda fordringar på examinandernas kunskaper i de olika ämnena, varvid man åsyftade en effektivare gallring av universitetens lärjungar och samtidigt en viss standardisering av läroverksundervisningen. Kommittén ansåg vidare, alt vid sidan av studentexamen en dimissionsexamen vid gymnasierna alltjämt skulle beslå. Kommitténs förslag vann statsmakternas gillande och blev genom brevav universitetskanslern påbjudet både för Uppsala och för Lunds universitet (1831 och 1832). De förväntningar, som knutits till reformen, blevo icke uppfyllda. Vid universiteten togs icke den väntade hänsynen till gymnasiernas avgångsbetyg, och inträdessökande fingo i stor utsträckning undergå studentexamen utan godkänt avgångsbetyg från gymnasiet. Examinationen blev på grund av det stora antalet prövande i inånga fall alltför kortfattad och summarisk, och resultatet berodde ofta på ren slump. Kuggningsprocenten var mycket hög: ibland omkring en tredjedel av de prövande. År 1858 tillsattes en kommitté under ledning av professorn, sedermera ecklesiastikministern F. F. Carlson med uppgift att söka skapa en ny examensordning. Kommittén föreslog, att den till universitetet förlagda studentexamen skulle avskaffas och ersättas med den vid gymnasierna redan existerande dimissionsexamen, vilken skulle göras obligatorisk för alla, som önskade studera vid universitetet; godkänd sådan examen berättigade till omedelbart inträde vid universitetet. Förslaget bifölls i sina huvuddrag och stadfästes genom 1862 års stadga angående avgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk. Den nya examen kallades endast avgångsexamen och från 1878 mogenhetsexamen, men det gamla namnet studentexamen användes dock alltjämt och blev 1905 officiell benämning även för den nya examen. Flera av huvudpunkterna i 1862 års stadga äro alltjämt gällande i den nuvarande studentexamen. Enligt kommittéförslaget borde examen väsentligen vara icke en kunskapsprövning utan en mogenhetsprövning. Den nödvändiga enhetlighet i examensfordringarna och kontroll över läroverkens undervisning, som man tidigare sökt vinna genom den centraliserade studentprövningen vid universiteten, avsåg kommittén att uppnå genom censorsinstitutionens införande. 1862 års stadga angående avgångsexamen kom emellertid att på vissa ganska betydelsefulla punkter avvika från de sakkunnigas förslag. Av principiell betydelse var, att den muntliga prövningen utformades icke såsom

281 väsentligen ett mogenhetsprov utan såsom ett kunskapsprov; det muntliga förhöret skulle, för att grundlig examination skulle kunna medhinnas, få utsträckas till tre dagar, och betygen i de olika ämnena skulle enbart avse lärjungarnas vid den muntliga prövningen ådagalagda insikter; endast vid bedömandet av mogenhetsgraden föreskrevs, att hänsyn skulle tagas till de vitsord, som tilldelats lärjunge tidigare. Avgångsexamen, som skulle anställas i läroverkens högsta klass, skulle vara dels skriftlig, dels muntlig. Ämnen för de skriftliga proven skulle utgivas av ecklesiastikdepartementet. Skrivningarna skulle försiggå samtidigt vid alla läroverk och omfatta fyra ämnen: på latinlinjen modersmålet, latin, franska eller tyska och matematik och på den år 1856 tillkomna reallinjen modersmålet, tyska, franska och matematik. Den muntliga prövningen skulle förrättas av vederbörande lärare under ledning av censorer och omfatta alla i högsta klassen förekommande ämnen utom modersmålet. För behörighet alt undergå muntlig prövning fordrades icke i alla skrivningar godkända betyg utan endast i modersmålet och latin på latinlinjen samt i modersmålet och matematik på reallinjen; dock fordrades, om båda de övriga skrivningarna underkänts, omröstning bland lärarna med två tredjedels majoritet för godkännande. Censorerna, som enligt kommittéförslaget skulle tillsammans med lärarna betygsätta de skriftliga proven, uteslötos genom 1862 års stadga från möjligheten att deltaga i bedömandet av studentskrivningarna: varje skriftligt prov skulle betygssättas samfällt av den lärare, som rättat detsamma, och en av kollegiet inom sig utsedd medbedömare, med rektor eller annan därtill utsedd lärare såsom skiljedomare, om bedömarna vore av olika mening. Censorerna uteslötos även från den möjlighet att påverka bedömandet av mogenhelsgraden, som enligt kommittéförslaget tillerkänts dem. Abiturienternas mogenhetsgrad skulle fastställas av de lärare, som deltagit i den muntliga prövningen. I stället tilldelades censorerna befogenhet att i examen underkänna en lärjunge, som examinatorerna ansett mogen. Stadgan sökte sålunda göra en tudelning av ansvaret för bedömningen mellan lärarna och censorerna: lärarna hade ansvaret för resultatet av den skriftliga och muntliga prövningen samt för de mogenhetsbetyg, som kunde framgå därur, censorerna kunde underkänna lärarnas vota. De förändringar av studentexamen, som företagits efter år 1862, ha dels berott på att bildningsmålet ändrats, dels på att man, särskilt från och med 1890-talet och under 1900-talet, velat alltmer humanisera den från början mycket rigorösa examen. I fråga om de skriftliga proven kunna följande förändringar nämnas: Genom 1895 års stadga angående mogenhetsexamen förvandlades det skriftliga latinprovet till en översättning från latin till svenska. På reallinjen infördes samtidigt ett särskilt prov i fysik. Antalet ämnen, som voro föremål för skriftliga prov, blev som förut fyra på latinlinjen men fem på reallinjen, och antalet prov var fyra resp. sex. Genom 1905 års läroverkssladga ändra-

282 des dessa bestämmelser så, att lärjunge skulle på den bildningslinje, examen avsåge, deltaga i minst tre av de för vederbörande gymnasium angivna skriftliga proven. Den muntliga prövningen omfattade enligt 1862 års bestämmelser för latinlinjen följande ämnen: kristendom, latin, grekiska, franska, matematik och fysik, historia och geografi samt filosofisk propedeutik. Realisterna prövades i kristendom, engelska, franska, matematik, fysik och kemi, historia och geografi samt filosofisk propedeutik. Enligt 1878 års kungörelse om ändring i 1862 års stadga, varigenom latinlinjen uppdelades i en helklassisk och en halvklassisk linje, skulle eleverna på den helklassiska latinlinjen prövas i samma obligatoriska ämnen som tidigare men ägde rätt att dessutom frivilligt undergå prövning i engelska och hebreiska; eleverna på den halvklassiska linjen skulle undergå muntligt prov i tidigare för latinlinjen påbjudna ämnen men skulle i stället för i grekiska prövas i engelska; realisterna slutligen fingo sina ämnen i den muntliga prövningen ökade med naturalhistoria. Genom 1895 års stadga angående mogenhetsprövning ökades antalet i den muntliga prövningen obligatoriska ämnen på den helklassiska linjen med tyska; dessutom medgavs frivillig prövning i engelska, varemot den tidigare frivilliga prövningen i hebreiska uteslöts; på den halvklassiska linjen tillades ämnena tyska och naturalhistoria; realisterna fingo antalet ämnen ökat med tyska. År 1905 genomfördes den förändringen, att geografi bortföll men modersmålet i stället tillkom som prövningsämne. Naturalhistoria kallades nu biologi. Antalet ämnen i studentexamen var 11 på båda huvudlinjerna, men ett eller högst två ämnen kunde bortväljas redan vid flyttning till näst högsta ringen. I 1895 års stadga angående mogenhetsprövning bestämdes, att censor kunde för varje examinand efter omständigheterna från prövning utesluta högst två av vissa angivna läroämnen. I 1905 års läroverksstadga bibehölls censors uteslutningsrätt. Dessutom erhöll lärjunge viss bortvalsrätt, för vilken i annat sammanhang redogöres. Censor fick nu från prövning utesluta fyra läroämnen vilka som helst, dock bland dem de av lärjungen redan bortvalda. Muntlig prövning skulle alltså äga rum i minst sju läroämnen. Samtidigt med denna reduktion av antalet ämnen i den muntliga prövningen nedsattes även tiden för examinationen. 1905 års läroverksstadga föreskrev, att den muntliga prövningen icke för någon lärjunge finge utsträckas utöver en dag, ej heller utöver sex timmar. En annan betydelsefull förändring var, att det särskilda mogenhetsbetyget, vid vars avgivande lärarna haft skyldighet att fästa avseende bl. a. vid de lärjungen under de tre näst föregående terminerna tilldelade vitsord, avskaffades genom 1905 års läroverksstadga och att i stället vederbörande lärare ålades att vid betygssättningen taga hänsyn såväl till den skriftliga prövningen, där sådan i ämnet förekommit, som till lärjungens förut, huvudsakligen under de båda sista läsåren, ådagalagda kunskaper. Jämväl för censorerna stadgades, att de vid bedömandet

283 av examinands kunskaper och mogenhet skulle taga hänsyn såväl till den skriftliga prövningen som till examinands under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. För huvuddragen i 1927 års skolreform och för innehållet i de nya läroverksstadgorna av 1928 och 1933 i vad avser gymnasiet har på annat ställe i detta betänkande utförligt redogjorts. Det må här endast i korthet erinras om grunddragen av de yttre organisatoriska förändringarna: det mera rörliga linjesystemet med differentiering i gymnasiets två högsta ringar samt uppdelningen av ämnena i fasta ämnen, tillvalsämnen och tilläggsämnen, tillsammans bildande en lärjunges ämnesgrupp. Med avseende p å det inre arbetet åsyftade reformen större självverksamhet hos eleverna samt en fördjupning av studierna och starkare koncentration kring vissa för lärjungarna centrala uppgifter. Studentexamen undergick icke några principiella förändringar genom den 1927 beslutade skolreformen. Varken 1918 års skolkommission, 1924 års skolsakkunniga eller 1927 års riksdag hade ansett sig böra frångå de dittills tillämpade principerna för examens anordnande, trots den kritik som ur olika synpunkter riktats mot examen. Vissa av skolkommissionen och de skolsakkunniga föreslagna ändringar på enstaka punkter ha dock genomförts i avsikt att minska slumpens roll vid proven och lägga större vikt vid examinandens tidigare prestationer. Vitsordet i svensk skrivning skall sålunda sättas ej enbart på uppsatsprovet i examen utan på grundval av samtliga uppsatser under läsåret, hjälpmedel få användas vid skrivningarna, t. ex. litteraturprov i svenska och formelsamlingar i matematik och fysik, kraven för godkänd skriftlig prövning ha något mildrats, och antalet ämnen i den muntliga prövningen har inskränkts till 4, undantagsvis 5. De nu gällande bestämmelserna för studentexamen med läroverkens egna lärjungar äro i huvudsak följande. (Paragraferna hänvisa till läroverksstadgan enligt den lydelse, bestämmelserna erhållit genom kungörelser den 29 juni 1945 och den 28 juni 1946.) § 91. Vid de högre allmänna läroverken anställcs årligen mellan den 15 mars och den 21 juni studentexamen med de lärjungar i gymnasiets och lyceets högsta årsklass, vilka behörigen därtill anmält sig. Studentexamen avser att ådagalägga, huruvida lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna är angivet som mål för gymnasiets och lyceets undervisning, samt vunnit den mogenhet, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt. § 92. I ledningen av examen deltaga censorer, vilka efter förslag av skolöverstyrelsen för varje år förordnas av Kungl. Maj:t. Vid fullgörande av sitt uppdrag hava •censorerna att ställa sig till efterrättelse den av Kungl. Maj:t för dem utfärdade instruktionen. § 93. Anmälan till studentexamen skall före den 1 februari skriftligen göras hos läroverkets rektor. Därvid skall lärjunge lämna uppgift på de ämnen, vilka han önskar

284 skola ingå i hans skriftliga och muntliga examen. Dessutom skall han anmäla, huruvida han önskar i den muntliga prövningen undergå förhör i kristendomskunskap. § 94. I studentexamen är prövningen dels skriftlig, dels muntlig. Den skriftliga prövningen anställes samtidigt vid alla högre allmänna läroverk och Iyceer på tid, som av skolöverstyrelsen bestämmes. Uppgifter för de skriftliga proven bestämmas av skolöverstyrelsen. Härvid bör, med noggrant beaktande av vad i undervisningsplaner och metodiska anvisningar finnes angivet, tillses, att uppgifterna för de särskilda ämnena till sin svårighetsgrad icke gå utöver de krav, som betingas av det för vederbörande ämne angivna målet. Den muntliga prövningen tager sin början på dag, som skolöverstyrelsen för varje särskilt läroverk utsätter. Vid denna prövning skola närvara, jämte censorerna, även eforus eller inspektor samt dessutom såsom vittnen tre ojäviga personer, av vilka eforus utser två och lokalslyrelsen den tredje. § 95. Skriftlig prövning anordnas på latingymnasiet och latinlyceet i modersmålet, latin, tyska, engelska, franska och matematik; pa realgymnasiet och reallyceet i modersmålet, tyska, engelska, franska, matematik (allmän kurs), matematik (specialkurs) och fysik; på det nyspråkliga lyceet i modersmålet, tyska, engelska, franska och matematik. Prövningen skall i varje ämne försiggå på särskild, för densamma bestämd dag. Proven skola utgöras av: i modersmålet en uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i latin en översättning från latin till svenska; i tyska en översättning frän svenska till tyska eller, om lärjunge sa önskar, en på tyska författad uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i engelska en översättning från svenska till engelska eller, om lärjunge så önskar, en på engelska författad uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i franska en översättning frän svenska till franska eller, om lärjunge så önskar, en pä franska författad uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen; i vart och ett av de matematiska ämnena ett matematiskt arbete; samt i fysik ett fysikaliskt arbete. Lärjunge är skyldig att deltaga i tre skriftliga prov, nämligen på lalingymnasiet och latinlyceet i modersmålet, latin och franska; på realgymnasiet och reallyceet i modersmålet, engelska och matematik (allmän kurs); på det nyspråkliga lyceet i modersmålet, engelska och franska. Utöver de nyssnämnda obligatoriska skriftliga proven må lärjunge efter eget val undergå skriftlig prövning i annat ämne, därest sådan prövning enligt tidigare angivna bestämmelser skall förekomma i ämnet, dock ej i både franska och matematik (specialkurs). § 96. För den svenska uppsatsen må sådana hjälpmedel begagnas, som skolöverstyrelsen med hänsyn till ämnenas beskaffenhet finner lämpligt förordna. För översättningen från latin till svenska och för proven i främmande levande språk må användas av skolöverstyrelsen godkända ordböcker samt för de matematiska och fysikaliska arbetena av överstyrelsen godkända formelsamlingar och logaritmiska tabeller ävensom räknesticka. § 97. För ett vart av proven i modersmålet, latin, matematik pa latingymnasiet och det nyspråkliga lyceet, matematik (allmän kurs) och fysik medgives en tid av sex timmar, för provet i matematik (specialkurs) fem timmar, för ett vart av proven i tyska, engelska och franska fyra timmar, häri dock ej inräknad den tid, som åtgår till uppgifternas delgivande ät lärjungarna (beräknad till en halv timme per prov). Är arbetet vid den föreskrivna tidens utgång icke avslutat, må det ändock kunna god-

285 kännas, om det i sitt ofullbordade skick anses därav förtjänt, börande dock, för att kunna godkännas, arbetena i matematik på latingymnasiet och latinlyceet, i matematik (allmän kurs) och i fysik ett vart nöjaktigt behandla minst tre och arbetet i matematik (specialkurs) minst två av de förelagda uppgifterna. § 98. Den svenska uppsatsen granskas och rättas av vederbörande lärare samt prövas och bedömes därefter samfällt av sagda lärare och en lärare, som kollegiet vid läsårets början inom sig utsett till medbedömare. På grund av lärjungens dels genom nämnda skriftliga prov, dels genom under läsaret i modersmålet utförda skriftliga arbeten, däri inbegripet enskilt arbete, ådagalagda förmåga alt klart och språkriktigt samt med en viss grad av självständighet behandla ett förelagt ämne, skall av läraren i modersmålet jämte medbedömaren avgivas elt sammanfattande vitsord för svensk skrivning. Vart och ett av de övriga skriftliga arbetena granskas och rällas av vederbörande lärare jämte en annan lärare, som kollegiet inom sig utsett till medbedömare. Uppstå olika meningar vid bedömandet av något bland de skriftliga arbetena eller vid avgivandet av vitsord för svensk skrivning, hänskjutes bedömandet till rektor, eller om han redan deltagit i prövningen, till annan av kollegiet utsedd lärare, och gälle den mening, som denne biträder, eller det mellanliggande vitsord, som han må bestämma. § 99. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för två andra skriftliga prov, av vilka minst ett i ämne tillhörande de i hans ämnesgrupp ingående fasta ämnena, äger undergå muntlig prövning på därför bestämd tid. Lärjunge, som erhållit lägst vitsordet Godkänd för svensk skrivning och för endast ett annat skriftligt prov, må kunna förklaras berättigad alt undergå muntlig prövning, såvida sistnämnda prov blivit avlagt i något av de till hans ämnesgrupp hörande fasta ämnena ocli minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, anse sådant böra honom medgivas. I dylikt fall skall anledningen till beslutet antecknas till examensprotokollet. § 101. I den muntliga prövningen är lärjunge skyldig att underkasta sig förhör i samtliga till hans ämnesgrupp hörande ämnen med undantag av kristendomskunskap. Upptager hans anmälan till studentexamen jämväl tilläggsämne, är han skyldig underkasta sig förhör även i detta ämne. Lärjunge, som enligt stadgans bestämmelser varit frikallad från undervisningen i kristendomskunskap, är skyldig att före den muntliga prövningens början till rektor avlämna skriftlig redogörelse för den undervisning, han åtnjutit i religionskunskap, samt intyg över sina insikter i delta ämne. § 102. Vid den muntliga prövningen skola till censorernas kännedom tillhandahållas lärjungarnas under senaste läsaret utförda skriftliga arbeten såväl som deras arbeten i teckning. § 103. Censorerna bestämma, i vilka läroämnen varje lärjunge skall undergå förhör, och skall delta avse fyra, högst fem av de i hans examen ingående läroämnena. Förhöret skall huvudsakligen omfatta de på gymnasiets eller lyceets undervisningsplaner upptagna kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling under de senaste två läsåren. Censorerna skola, såvitt hinder därför icke möter, minst en vecka före den muntliga prövningen meddela vederbörande rektor de ämnen, i vilka förhör skall anställas med de olika lärjungarna, och åligger det rektor att omedelbart underrätta lärjungarna härom. Ordning för den muntliga prövningen bestämmes av vederbörande censorer i samråd med läroverkets rektor, varvid skall iakttagas, att tiden för varje examinands examen så beräknas, alt han i varje ämne må kunna förhöras sammanlagt en fjärdedels intill

286 en halv timme, dock att prövningen icke för någon lärjunge må utsträckas utöver en dag, ej heller ulöver sex timmar. Lärarna i gymnasiets och lyceets högsta årsklass skola, envar i sitt läroämne, verkställa förhöret under den för ämnet enligt examensordningen anslagna tiden. Har under terminen i något ämne undervisning icke förekommit i klassen, förrättas förhöret av den lärare rektor därom anmodar. Censor äger, därest han så finner lämpligt, övertaga förhöret; dock att, därest censor begagnar sig av sagda rått, han skall, oavsett om han övertagit förhöret från dess början eller ej, fortsätta därmed, till dess det blivit avslutat i fråga om enskild lärjunge eller examensgrupp. Censorerna bestämma uppgifterna för förhören. Vid prövningen i främmande levande språk ävensom i latin skola till extemporerad översättning finnas av skolöverstyrelsen för ändamålet bestämda texter. Vederbörande examinator skall i god tid, minst en timme före förhörels början, erhålla meddelande om uppgifterna. Examinator, som erhållit sådant meddelande, må under inga omständigheter till någon, vem det vara må, före förhörels början yppa något därom. § 104. Sedan förhören i den muntliga prövningen blivit förrättade, avgiva vederbörande lärare vitsord över lärjungens insikter i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen och i tilläggsämne, därest sådant anmälts; skolande dessa vitsord företrädesvis avse lärjungens under de bada sista läsåren ådagalagda kunskaper. Vitsordet i modersmålet skall avse lärjungens insikter i svenska språket och litteraturen; vid vitsords avgivande i övriga ämnen skall hänsyn tagas till lärjungens såväl muntligt som skriftligt ådagalagda kunskaper ävensom till examensproven. § 105. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen, skall i examen godkännas, såvida mer än halva antalet censorer finner honom böra godkännas. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga i hans ämnesgrupp ingående ämnen utom elt, må kunna i examen godkännas, under förutsättning, dels alt han i läroämnena, däri inbegripna svensk skrivning och tilläggsämnen, äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till sammanlagt minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett ämne, dels ock att minst två tredjedelar av de lärare, som under terminen undervisat honom i läroämnena, och mer än halva antalet censorer finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas; dock att lärjunge, som till examen anmält endast ett främmande levande språk och i detta erhållit vitsordet Icke godkänd, må kunna i examen godkännas, allenast under förutsättning att han vid flyttning till näst högsta årsklassen eller vid motsvarande prövning erhållit lägst vitsordet Godkänd i de båda främmande levande språk, som icke ingå i hans examen. Har lärjunge blivit av censorerna underkänd, skola skälen härtill upptagas i examensprotokollet. § 106. För lärjunge, vilkens examen blivit godkänd, utfärdas av rektor betyg över avlagd studentexamen i enlighet med av skolöverstyrelsen fastställt formulär. § 107. Lärjunge, som pä grund av avlagda prov varit berättigad att under vårterminen undergå muntlig prövning för studentexamen men på grund av sjukdom eller annat giltigt skäl varit hindrad att på utsatt tid undergå sådan prövning vid det läroverk han tillhör, må efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall kunna samma termin undergå dylik prövning i samband med den muntliga studentexamen vid annat läroverk eller inför någon av de särskilda examensnämnder, som utses för prövning i studentexamen av lärjungar från enskild undervisning.

287 Lärjunge, som varit berättigad att anmäla sig till undergående av studentexamen på den enligt § 93 utsatta tiden men under vårterminen icke undergått sådan examen eller icke blivit i densamma godkänd, må, i den händelse han önskar att under nästföljande hösttermin avlägga denna examen, före den 10 september hos vederbörande rektor därom göra anmälan. — — — Lärjunge, som på grund av avlagda prov varit berättigad att undergå muntlig prövning för studentexamen men icke undergått sådan prövning eller icke blivit i densamma godkänd, mä, i händelse han önskar under nästföljande termin avlägga examen, därvid fritagas från undergående av ny skriftlig prövning och i dess ställe tillgodoräkna sig de vitsord, han i nästföregående examen erhållit för svensk skrivning samt för de av honom då avlagda skriftliga proven i övriga ämnen.

B. Kritiken mot studentexamen. Under lång tid har, såsom förut antytts, mer eller mindre skarp kritik riktats mot examensväsendet vid läroverken i allmänhet och studentexamen i synnerhet. Redan under 1880-talet ägnades stor uppmärksamhet åt vissa av de frågor rörande läroverkens organisation, vilka senare skulle komma att gång på gång framdragas i kritiken mot studentexamen: frågan om överansträngningen vid de allmänna läroverken och frågan om tillgodoseende av kravet på en medborgerlig bildning i stället för eller vid sidan av den »lärda» bildningen; det sistnämnda spörsmålet hade för övrigt redan vid 1870 års riksdag med anledning av en motion dryftats. En av reservanterna mot 1882 års läroverkskommittés förslag, som framlades 1884, ansåg, att den förnämsta källan till missnöjet med de allmänna läroverken låge däri, att dessa hade en dubbel uppgift, dels att förbereda till universitetsstudier, dels att ge ändamålsenlig bildning åt dem, som ginge till praktiska yrken. Under 1890talet yrkades allt ivrigare på inrättandet av en allmän medborgerlig examen, krav, som resulterade i att år 1905 realskoleexamen inrättades. Den mera direkta kritiken mot studentexamen framträdde i stort sett först på 1900talet. Skolutredningen har tidigare till behandling upptagit den generella kritiken samt anmärkningarna mot realexamen (utredningens betänkande IV, 3, stat. off. utr. 1945:61, sid. 207 ff.). De anmärkningar, som under 1900-talets första årtionden framställts mot studentexamen, ha av 1924 års skolsakkunniga (stat. off. utr. 1926:5, sid. 226) sammanfattats i dessa tre: examen inverkade ofördelaktigt på undervisningen i gymnasiet, som särskilt under de sista skolåren till skada för det avsedda fördjupandet av studiet erhölle en starkt framträdande prägel av examens jäkt och detaljerat minnesplugg; utgången av examen hängde alltför mycket på de tillfälliga resultaten av en prövning, som försigginge under särskilda från de normala alltför avvikande förhållanden; studentexamen utövade på grund av den överdrivet höga uppskattning, den ägde i det allmänna medvetandet, en alltför stark lockelse på ungdomen. Vid 1927 års riksdag hade i två likalydande motioner, av herr Möller m. fl. (I kamm.) och av herr P. A. Hansson m. fl. (II kamm.), yrkats på den då-

288 varande studentexamens avskaffande och ersättande med ett annat syslem. I en tredje motion, av herr Lindhagen (I kamm.), yrkades på avskaffande av »examen rigorosum», och i ännu en motion, av herr Järte (II kamm.), krävdes med anledning av förslag om det högsta gymnasiestadiets avlägsnande studentexamens avskaffande (jfr kap. VIII). De friare och mer koncentrerade studiemetoder, som förutsatts skola gälla för det nya gymnasiet, förutsatte också, framhölls det i de båda förstnämnda motionerna, andra kontrollmetoder än en examen rigorosum i alla förekommande ämnen på en gång. Det vid högskolor och universitet praktiserade systemet att tentamensvis avsluta olika ämnen eller kurser ansågs av motionärerna kunna med fördel användas vid gymnasierna. Ett på dylika tentamina grundat avgångsbetyg borde givetvis skänka samma kompetens som motsvarande studentbetyg. Motionerna vunno icke riksdagens bifall. Under riksdagsdebatten försvarades de däri framställda yrkandena bl. a. av dåvarande redaktör Engberg, som sade sig vara övertygad om »att det med hänsyn till skolarbetets inre gestaltning blir en bättre ordning, om man i stället för en sammanträngd studentexamen får mera av successiva tentamina». Såsom ecklesiastikminister erhöll herr Engberg 1936 Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga »för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag angående studentexamen, särskilt frågan om lämpligheten av och förutsättningarna för dess avskaffande och de åtgärder, som i samband därmed kunde anses erforderliga». De direktiv för utredningen, vilka departementschefen gav i yttrande till statsrådsprotokollet, utgöra en klarläggande sammanställning av den kritik, som riktats mot studentexamen och torde därför böra i korthet refereras (jfr även kap. VIII). Studentexamen vore, yttrade departementschefen, en institution med djupa rötter i vår skolhistoria. Den hade också otvivelaktigt under den gamla lärdomsskolans tid fyllt en betydelsefull uppgift, men med skolväsendets utveckling i våra dagar och det förändrade bildningsmålet hade spörsmålet om studentexamens behövlighet eller nytta kommit i ett annat läge; allvarliga anmärkningar hade också under de sista decennierna riklats mot den, och en opinion hade gjort sig hörd, som utmynnat i krav på dess avskaffande. Visserligen hade studentexamen under senare tid både rationaliserats och humaniserats, men den krävde dock ett aktualiserande till några timmar av elevernas kunskapsförråd i ett flertal ämnen, under synnerligen nervpåfreslande former, den medförde störning av studiearbetets lugna och jämna gång samt förorsakade hels och examensjäkt. Följden bleve i de flesta fall ett forcerat mångläseri och tämligen själlöst innötande av minneskunskaper, ej sällan ledande till fysisk och psykisk överansträngning. Examen utgjorde ett hinder för det individualiserade arbetssätt och den större självverksamhet hos lärjungarna, som 1927 års skolreform ville möjliggöra. Studentexamen vore även socialt övervärderad och bidroge därigenom till att locka in på de intellektuella utbildningsbanorna många ungdomar med goda förutsättningar för det praktiska yrkeslivet. Dessa ölägenheter och skadeverkningar vore så allvarliga, att studentexamen borde bibehållas endast under förutsättning att den tillfredsställande fyllde nödvändiga och nyttiga uppgifter, vilka icke kunde tillgodoses på annat sätt. Studentexamen vore numera otjänlig såsom förberedelse för studier vid universitet •och högskolor, vilka genom den stora tillströmningen tvungits kräva kvalificerade be-

289 tyg. Den behörighet till vetenskaplig vidare utbildning, som studentexamen skulle giva, vore således blott och bart en behörighet på papperet. Studentexamen såsom obligatorisk slutakt vid gymnasiestudierna vore knappast längre behövlig. Den borde kunna ersättas med ett vanligt avgångsbetyg. För universiteten och högskolorna borde studentexamens avskaffande medföra, att de sattes i tillfälle att på ett bättre sätt tillgodose sin lärjungerekrytering. Statsrådet sade sig icke åsyfta införande av någon särskild prövning såsom inträdesvillkor men ifrågasatte, om icke ett system med kvalificerade avgångsbetyg för studiet av vissa ämnen kunde göras ändamålsenligt. Betydelsen av att censorsinstitutionen möjliggjorde kontroll över kunskapsnivån och vore garanti för en rättvis och likformig betygssättning samt innebure en samverkan mellan läroverken å ena och universiteten och fackhögskolorna ä den andra sidan ville statsrådet ej underskatta. Men han tänkte sig, att dessa syften kunde vinnas lika väl genom införande av effektiv inspektion över läroverken, varvid emellanåt personer, utsedda på samma sätt som nu censorerna, bereddes tillfälle medverka. Stalsrådet sade sig personligen hava kommit till den uppfattningen, att studentexamen borde avskaffas. En allsidig undersökning av denna fråga borde nu komma Ull stånd. Skulle till äventyrs de sakkunniga finna studentexamens bibehållande erforderderligt, vore det dem obetaget att föreslå de förändringar i nuvarande anordningar, som de ansäge påkallade. D e s a k k u n n i g a ö v e r l ä m n a d e sitt b e t ä n k a n d e i d e c e m b e r 1937. I h u v u d f r å g a n , o m s t u d e n t e x a m e n s b i b e h å l l a n d e eller a v s k a f f a n d e , delade de icke d e p a r t e m e n t s c h e f e n s å s i k t : e x a m e n , v a r s g a m l a n a m n skulle a v s k a f f a s , skulle enligt d e r a s förslag s n a r a s t e r h å l l a e n f ö r s t ä r k t ställning, m e n p å vissa väsentliga p u n k t e r s a m m a n f ö l l d e r a s å s k å d n i n g m e d s t a t s r å d e t s i d i r e k t i v e n u t t r y c k t a m e n i n g , och de föreslogo d ä r f ö r delvis r ä t t b e t y d a n d e o m l ä g g n i n g a r av e x a m e n s f ö r f a r a n d e t . Studentexamen hade visserligen, erinra även de sakkunniga, under senare år rationaliserats och humaniserats därigenom, att prövningarna nu omfattade färre ämnen och större hänsyn toges till lärjungarnas tidigare prestationer. Dock kunde, ansägo de, även med nuvarande modifierade bestämmelser berättigad kritik riktas mot formerna för de högre skolstudiernas avslutning. Enligt de sakkunnigas mening funnes två särskilt vägande anmärkningar. Den ena, speciellt framhävd i statsrådsprotokollet, åsyftade, att examen innebure ett olämpligt sammanträngande av slutprövningen, de skriftliga proven till några få på varandra följande dagar, de muntliga till några få timmar under en enda dag. De sakkunniga funne det icke rimligt att kräva ett aktualiserande till några få timmar av kunskapsförrådet i ett flertal omfattande ämnen, en engängsdemonstration av vetande under synnerligen nervpåfrestande former. Den andra huvudanmärkningen riktade de sakkunniga mot den bestämmelsen, att elev, som underkändes i två, eventuellt endast i ett ämne, tvingades att göra om hela sin examen, således att tentera på nytt i ämnen, där han för sina kunskaper väl vitsordats. En tredje anmärkning, som de sakkunniga ville rikta mot allt examensväsende och i synnerhet mot studentexamen, gällde dess olämpliga inverkan på gången av studiearbetet: del framtvingade ett fortsättande av klassundervisnings- och läxförhörsmetoden ända fram till själva avslutningen och vore därigenom ett hinder för ett individualiserat arbetssätt och elevernas fostran till större självverksamhet, således ett hinder för 'förverkligandet av 1927 års skolprogram. 19— 617i65 I X .

290 Studentexamen i dess nuvarande form vore slutligen präglad av alltför stark dramatisk spänning, varigenom å ena sidan nervositeten ökades, å andra sidan publikintresset bleve större, vilket bidroge till studentexamensromantiken och den sociala övervärderingen av studentexamen. De sakkunniga uppställde följande allmänna krav, som måste uppfyllas vid en studentexamensreform: de vitsord, som abiturienten crhölle, borde rättvist återgiva de enskilda lärjungarnas kvalifikationer; de borde vara avgivna i enlighet med en någorlunda likformig och enhetlig, för rikets alla läroverk gällande fordringsstandard; denna standard borde garantera en tillfredsställande grad av mognad och förhandenvaron av tillräckliga förkunskaper för fortsatta högre studier och för vissa kvalificerade samhällstjänster. I fråga om de muntliga prov, som skulle anställas vid avgången från gymnasiet, föreslogo de sakkunniga, att mcdbedömarsystemet, vilket nu tillämpades vid bedömandet av de skriftliga proven samt vid fyllnadsprövningarna efter studentexamen, infördes även vid den muntliga prövningen. Visserligen hade i de direktiv, de sakkunniga fått, framkastats den tanken, alt en skolas slutliga avgångsbetyg skulle kunna i likhet med de föregående terminernas betyg uteslutande baseras på de omdömen, som respektive ämneslärare bildat sig om eleverna, och de sakkunniga erinra om att det numera funnes andra och bättre förutsättningar för denna tankes förverkligande än i äldre lider, men det syntes dock de sakkunniga med hänsyn till avgångsbetygets vikt behövligt att — såsom också i direktiven ifrågasatts — kringgärda detta betyg med de garantier, som ett kontrollsystem med medbedömare kunde skänka. Den praktiska förutsättningen för att medbedömare skulle kunna användas vore emellertid, att kunskapsredovisningen samlades till muntliga slutförhör, vid vilka medbedömaren kunde närvara. Dessa slutförhör borde emellertid icke sammanträngas till en på en enda dag koncentrerad examen. En sådan examen borde enligt de sakkunnigas mening icke bibehållas utan ersättas med successiva förhör såsom vid universiteten och vid den finska studentexamen. Dessa successiva förhör kunde öppna en väg till ett mera individualiserat arbetssätt och ökad självverksamhet för lärjungarna åtminstone under det sista stadiet av gymnasieundervisningen. Kritiken mot den nuvarande studentexamen gällde enligt de sakkunnigas mening väsentligen den muntliga prövningen, ej den skriftliga. De sakkunniga hade dock övervägt, huruvida de skriftliga proven helt kunde slopas, varvid avgångsbetygen i skrivämnena skulle baseras på exempelvis de två sista lästerminernas sammanlagda skrivningsbelyg. Häremot kunde dock två vägande invändningar göras: dels vore det önskvärt, att icke den enskilda ämneslärarens votum bleve ensamt avgörande, och därför borde medbedömarskapet bibehållas, dels erhölle man genom en central granskning av centralt givna slutprov, sedan dessa av vederbörande lärare rättats och betygsatts, en värdefull och relativt tillförlitlig stomme vid bedömandet av de olika läroverkens undervisningsoch betygsstandard. Enbart systemet med medbedömare hade icke visat sig vara tillfyllest för befordrandet av en likformig och rättvis bedömning av studentskrivningarna. De sakkunniga förordade, att studentskrivningarna bibehölles. De skriftliga proven skulle liksom nu rättas och bedömas vid läroverken av vederbörande ämneslärare samt medbedömare. De betyg, som avgåves, borde emellertid vara förslagsbetyg; skrivningarna skulle nämligen insändas till central granskning och definitiv betygssättning genom centrala granskningsnämnder. Av modersmålsuppsatserna kunde av praktiska skäl endast ett visst antal årligen underkastas central granskning. De sakkunniga föreslogo därför i detta avseende stickprovsgranskning efter vissa regler. För att motverka forcering och nervpåfrestning föreslogo de sakkunniga, att vissa skriftliga prov skulle förläggas till slutet av höstterminen.

291 H u v u d p u n k t e r n a i de s a k k u n n i g a s förslag till r e f o r m e r a d f r å n g y m n a s i e t s h ö g s t a r i n g ä r o följande.

avgångsexamen

Liksom i den nuvarande studentexamen skola prövningarna i den nya avgångsexamen fördelas på skriftliga och muntliga prov. Den muntliga examen, som för närvarande omfattar endast fyra till fem ämnen, skall utvidgas till samtliga ämnen, tillhörande lärjungens ämnesgrupp. Namnet studentexamen skall avskaffas. Examen betecknas som »prövning enligt fordringarna för godkänd avgång från gymnasiets och lyceets högsta årsklass». Samtliga skriftliga arbeten granskas och rättas av vederbörande lärare, varefter denne och en av kollegiet utsedd medbedömare avgiva förslag till vitsord. Sammanfattande vitsord skall liksom hittills givas för svensk skrivning. Vid avgivandet av detta vitsord samt, i tveksamma fall, vid avgivande av vitsorden för de skriftliga arbetena i främmande språk skall hänsyn tagas till tidigare i respektive ämne under läsaret utförda skriftliga arbeten. Sammanfattande vitsord för svensk skrivning skall fastställas av vederbörande lärare och medbedömare, såvida det ej är fråga om underkännande eller bedömarna äro av olika mening, i vilka fall granskningsnämnd skall fastställa det sammanfattande vitsordet för svensk skrivning enligt vissa närmare angivna regler. Kontrollen över examen utvidgas. De skriftliga proven jom skola förekomma i samma ämnen som för närvarande, skola, såsom förut sagts, i betydande utsträckning bedömas av granskningsnämnder, en central och permanent och fyra lokala, intermittent verksamma. Dessas bedömning äger i varje särskilt fall vitsord gentemot lärarna. Den permanenta, till Stockholm förlagda nämnden är avsedd för granskning av privatisternas samt efter- och fyllnadsprövandes skripta. De övriga nämnderna handhava bedömningen av skrivningarna från läroverken. Ledamöterna böra vara dels universitets- och högskolelärare, dels läroverkslärare. Varje skriftligt arbete granskas och bedömes av två ledamöter; vid skiljaktiga meningar fastställes vitsordet av en tredje ledamot. De muntliga avgångsprövningarna, som skola försiggå i form av under vårterminen successivt anordnade slutförhör (tentamina), skola förrättas av vederbörande lärare i närvaro av annan fackkunnig lärare som medbedömare, vilken kan tagas även från kollegiet vid annat, närbeläget läroverk. Förhörsledare och medbedömare fastställa samfällt betygen, varvid hänsyn skall tagas jämväl till tidigare vitsordade kunskaper. Vid skiljaktiga meningar gäller det lägre av de två avgivna vitsorden, såvida ej detta går ut på lärjunges underkännande, i vilket fall förnyad tentamen skall äga rum i rektors eller tredje lärares närvaro. Rektor eller denne lärare äger dä utslagsröst. Den nuvarande censorsinstitutionen avskaffas och ersattes dels av det ovan nämnda medbedömaresystemet, dels av en vidgad allmän inspektion över läroverken, utövad av särskilda läroverksinspektörer, vilka bl. a. vid den muntliga examen kunna inträda i medbedömares ställe och vilkas betygssättning dä äger vitsord gentemot lärarens. Inspektörerna skola fullgöra sin uppgift, en var inom sitt särskilda fack, och arbeta en och en, icke som de nuvarande censorerna i grupper. De utses efter i stort sett samma principer som den nuvarande censorskåren, dock med ett mer vidsträckt anlitande av krafter ur läroverkslärarnas krets. Fordringarna för examens godkännande skärpas. Ingen kan erhålla godkänt avgångsbetyg från gymnasiets högsta ring med mindre han erhållit lägst vitsordet Godkänd i svensk skrivning och för tvä skriftliga prov i andra ämnen än modersmålet samt lägst vitsordet Godkänd i svenska språket och litteraturen ävensom ä latinlinjen i latin, å reallinjen i matematik samt å nyspråkliga linjen i denna linjes huvudspråk. Kompensation för underbetyg i ett av de övriga ämnen, som ingå i lärjungens ämnesgrupp, medgives endast, om lärjungen i två ämnen med närmare angiven samhörighet erhållit lägst betyget Med beröm godkänd, överbetyg i kristendomskunskap kan därvid

292 icke räknas lärjungen till godo som kompensation. Detta ämne avslutas nämligen enligt de sakkunnigas förslag i näst högsta ringen. Jämväl fordringarna för flyttning till gymnasiets differentierade del skärpas. Flyttning med underbetyg förutsätter kompensation av den omfattning, som för närvarande är stadgad för godkännande av studentexamen. Examensproceduren utsträckes i tiden. De skriftliga proven i modersmålet och främmande levande språk försiggå i december, proven i latin, matematik och fysik i början av mars och de muntliga proven under senare delen av vårterminen enligt av rektor fastställd tentamensordning. De förutsättas i normala fall fördelade på tre tentamensperioder under tiden från slutet av mars till omkring den 10 juni. Lättnader föreslås för vissa grupper av lärjungar, som icke förmå att under ovan angiven tid prestera godkänd kunskapsredovisning. Lärjunge, som i de skriftliga proven är godkänd allenast i tvä prov eller som i de muntliga proven är underkänd i högst tvä läroämnen, skall genom ett särskilt efterprövningsinstitut kunna fä tiden för kunskapsredovisningen ytterligare förlängd, dock högst med ett läsår. När efter genomgångna skriftliga och muntliga prov, eventuellt även efterprövning, de för godkännande föreskrivna vitsorden konstaterats uppnådda, utfärdas för lärjungen godkänt avgångsbetyg från gymnasiets högsta ring, respektive lyceets högsta krets. I samband med de föreslagna nya prövningsanordningarna förutsätta de sakkunniga en omläggning av studiearbetet före och mellan tentamina på så sätt, att frihet lämnas abiturienterna att på egen hand bedriva studierna, varvid de dock skola ha tillfälle att, om de efter att ha rådfört sig med vederbörande ämneslärare finna sig vara i behov därav, anlita dennes handledning. För detta ändamål bör denne vara skyldig att enligt viss tillkännagiven ordning vara närvarande pä lärorummet för att tillhandagä de lärjungar, som infinna sig, med råd och handledning. Klassundervisningen nedlägges i slutet av februari. För privatister föreslå de sakkunniga prövningsanordningar i görligaste män liknande dem, som förutsatts komma till användning för läroverkens lärjungar. Vitsord i folkskollärarexamen, avlagd enligt 1937 ärs seminariestadga, förutsättas i viss utsträckning få utan särskild prövning gälla såsom vitsord i privatislprövningarna. De sakkunniga föreslå också, alt generell möjlighet skapas för den, som så önskar, att i för privatistprövning stadgad ordning undergå partiell prövning i ett eller flera valfria ämnen enligt fordringarna för studentexamen. Fyllnadsprövningar förutsättas få äga rum som hittills, varvid emellertid kontrollen säges böra skärpas och skriftliga prov slutgiltigt böra bedömas av den permanenta granskningsnämnden. De s a k k u n n i g a s förslag u t s ä n d e s p å remiss bl. a. till kollegier och r e k t o r e r vid de h ö g r e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n , f o l k s k o l e s e m i n a r i e r n a , de t e k n i s k a l ä r o v e r k e n m. fl. De d ä r i f r å n i n k o m n a y t t r a n d e n a redovisas av skolöverstyrelsen i dess d e n 16 j u n i 1938 till Kungl. Maj:t a v g i v n a u t l å t a n d e över d e s a k k u n n i g a s förslag. N e d a n s t å e n d e redogörelse för r e m i s s y t t r a n d e n a ä r h ä m t a d f r å n överstyrelsens u t l å t a n d e , m e n av u t r y m m e s s k ä l h a r e n d a s t en del a v v a d d ä r a n föres h ä r k u n n a t b e h a n d l a s . S å d a n a väsentliga p u n k t e r i de s a k k u n n i g a s förslag s o m d e n ö k a d e exam e n s k o n t r o l l e n o c h p r ö v n i n g a r n a s u t s t r ä c k a n d e i tiden v u n n o , s å s o m skolöverstyrelsen k o n s t a t e r a r , m y c k e t r i n g a a n s l u t n i n g i y t t r a n d e n a . I n g e n a v

293 d e l ä r o v e r k s r e k t o r e r , s o m y t t r a t sig i frågan, och intet av de h ö r d a lärov e r k s k o l l e g i e r n a h a d e u t a n b e t y d a n d e r e s e r v a t i o n e r k u n n a t a n s l u t a sig till d e s s a t v å h u v u d p u n k t e r i förslaget. Ett kollegium anser det vara den väsentliga behållningen av utredningen, att de sakkunniga med styrka framhållit betydelsen av studentexamens bibehållande såsom en kontrollerad avgångsexamen från gymnasierna och att de framlagt ett statistiskt material, som på ett övertygande sätt bevisade den starka korrelationen mellan studentbetygets valör och examinandens framgång i livet. En reform borde vidtagas, »först då man kunnat leda i bevis, att ett gällande system är föråldrat och ej längre fyller sin uppgift. Om den hittillsvarande studentexamen torde kunna sägas, att den i princip utmärkt väl har fyllt sin uppgift.» I fråga om den ofta framhållna examensncrvositelen, vilken av de sakkunniga ansetts vara en olycklig följd av ett olämpligt examenssystem, anmärkes i ett rektorsyttrande, att de sakkunniga icke gått fram med nödig kritisk skärpa gentemot en del icke sällan förekommande men svagt grundade föreställningar i fråga om studentexamen. Särskilt borde de hava underkastat de gängse föreställningarna om studentexamens nerv-påfrestning och det ödesdigra inflytande, denna examen påstås utöva på gymnasiestudierna, en grundlig förutsättningslös granskning och värdering. »Nu nöja sig de sakkunniga i stort sett med att upprepa dylika påståenden. Och det förefaller snarast, som om de själva utan vidare trodde på den populära skräcklegenden om studentexamens länga och djupa slagskugga. Hade de underkastat den legenden en lika ingående kritisk granskning som den lika populära vanföreställningen om de slocknande skolljusen, så skulle, så långt min 20-åriga erfarenhet som rektor vid läroverk med studentexamensrätt ger mig grundad anledning tro, resultatet också ha blivit på elt lika välgörande sätt upplysande och korrigerande.» Kollegiet vid en flickskola framhåller emellertid, att utan tvivel examensnervositeten kan spela en ödesdiger roll, särskilt vid skrivningarna. De sakkunnigas förslag om betygens ärsgiltighet anses vara ägnat att minska examensnervositeten. I motsatt riktning skulle däremot de muntliga prövningarna, utsträckta över månader, verka. De skulle utgöra en nervtortyr, som måste betecknas som hälsovådlig, såges det i yttrandet. De sakkunnigas uppfattning om hetsen och examensskräcken i nuvarande studentexamen synes i allmänhet icke ha fatt stöd i remissyttrandena. Icke heller tillfälligheter av annat slag anses hava sådant utrymme i det nuvarande examenssystemet, att examensresultatet därigenom blir missvisande. »Själva avslutningsförhöret torde blott i tveksamma fall komma vägskålen att luta över åt den ena eller andra sidan», heter det i ett yttrande. Däremot erkännes från många håll, att den nuvarande studentexamen djupt ingriper i skolans dagliga arbete, både till gagn och till skada. Medan ett kollegium anser, att skadeverkningarna överväga, därigenom att undervisnings- och arbetsmetoderna ensidigt inriktas pä att tjäna examensförhörets krav på snabba och korrekta svar, vilket icke alltid är ur djupare bildningssynpunkt det värdefullaste, hävdas frän andra håll, att det tryck, examen utövar, är i vissa avseenden hälsosamt. »Studentexamen», säges det i ett yttrande, »utövar en viss press på undervisningen i gymnasiet. Denna press är mera till gagn än till skada. Den tvingar till ett visst påtagligt resultat, och möjligheten att nå ett sådant är en nyttig stimulans i varje slag av verksamhet.» Båda riktningarna synas emellertid vara ense om att den av de sakkunniga föreslagna avgångsexamen i lika hög grad som den nuvarande skulle pålägga undervisningen tvång och utgöra hinder för tillämpande av nya och moderna undervisningsmetoder. De flesta förmoda, att de sakkunnigas examensordning skulle stegra examenshetsen.

294 Även i fråga om studentexamens sociala övervärdering råda i yttrandena delade meningar. Medan från ett par håll göres gällande, att orsaken till studentexamens dragningskraft till väsentlig del är vad man kallar social fåfänga, hävdas från andra håll lika bestämt den nutida ungdomens sinne för realiteter: »Ungdomen inser, att studentbetyget har sitt stora värde även för den, som ägnar sig åt praktisk verksamhet. Studentromantik kan detta icke kallas.» Beträffande examensprocedurens föreslagna förlängning i tiden konstateras även stora ölägenheter. Genom den föreslagna anordningen med vissa skrivningar förlagda till höstterminen skulle även denna bliva indragen i examensmaskineriet. Examen skulle mer än nu dominera skolans arbete. Klassundervisningen skulle genom den tidigare avslutningen bliva ur stånd att fylla vissa av sina viktigaste funktioner. Klassundervisningen under vårterminen i högsta ringen har i de flesta fall både annan form och annat syfte än den tidigare undervisningen haft, framhåller ett kollegium. »Till denna termin förläggas ju de översiktliga repetitionerna; härvid sammanfattas det förut inlärda och belyses från synpunkter, som det förut icke varit möjligt att använda. 1 historieundervisningen ar t. ex. tiden kommen atl göra jämförelser mellan utvecklingen i olika länder under olika epoker, och inom fysiken belyser man område efter område med energiprincipen som ledande synpunkt. Dylika översiktliga framställningar kunna icke göras förut, emedan material saknas och lärjungarnas brist på mogenhet lägger hinder i vägen. Man kan icke begära, att lärjungarna skola på egen hand komma fram till dessa synpunkter. Skolkunskapens bildningsvärde beror i icke sä liten grad på undervisningen under denna sista tid med det skiljande mellan väsentligt och oväsentligt, som då äger rum. Mången lärare ger just under denna sista tid det bästa och betydelsefullaste, som hans undervisning över huvud laget kan ge.» Det av de sakkunniga föreslagna arbetssättet med dess lektionsfria studier passar ej alla lärjungar, påpekas det i flera yttranden. Medelmåttorna skulle ej kunna reda sig på egen hand. Deras fria studier skulle sannolikt urarta till ett osjälvständigt tentamensplugg, säkert ofta kompletterat med privatlektioner. Förslaget om ett efterprövningsinstitut med dess rätt för en del av de underkända att förlänga examensproceduren framåt i tiden har däremot mottagits med ett tämligen allmänt gillande. Dock uttalas farhågor för att denna rätt skulle kunna gynna rena obegåvningar, som med släta betyg tagit sig upp i sista ringen: de skulle med hjälp av de successiva tentamina och efterprövningarna sä småningom kunna »snickra ihop ett fullständigt avgångsbetyg». Den examenskontroll, som föreslås, med dess olika former: de lokala granskningsnämnderna, medbedömarinstilulionen och fackinspektionen behandlas utförligt i de flesta yttranden. Nästan alla läroanstalter avstyrka förslaget om de lokala granskningsnämnderna. Det som vinnes genom deras arbete, anses icke stä i proportion till den stora apparaten. Mot bakgrunden av den minutiösa granskningen av de skriftliga arbetena vid läroverken ställes den forcerade bedömningen vid examensnämnderna. De fyra minuter per skrivning, som de sakkunniga ansett tillräckliga vid bedömningen av matematiska skripta, skulle även inrymma nödig tid för memorialanteckningar. Och den 15 minuters genomsnittstid, som beräknats för modersmålsuppsatserna, skulle därjämte inrymma den tid, som i vissa fall erfordras för att sätta betyg i svensk skrivning på grundval av samtliga skrivningar under det sista året. »Någon större respekt från lärarnas sida för en granskning, som utövas av kanske relativt oerfarna bedömare av svenska uppsatser och varvid i medeltal fyra modersmälsskripta avverkas av varje granskningsman på en timme, torde icke kunna förväntas», säger ett kollegium. Bland dem, som avböja de lokala granskningsnämnderna, förorda åtskilliga i stället en eftergranskning, som kunde arbeta i lugnare och mera förtroendeingivande former

295 och genom sin större omfattning tillika mera effektivt sörja för en likformig gradering vid de olika läroverken. Den föreslagna medbedömarinstitutionens syfte att befordra en likformig och rättvis betygssättning erkännes av de flesta, men åtskilliga yttranden betona, att medbedömarens föreslagna befattning med betygssättningen av lärjungarnas kunskaper i de olika ämnena måste oproportionerligt överaccentuera det muntliga provet. »Den enda kunskapskälla i detta avseende, som slär medbedömaren till buds i icke skrivningsämne», säger ett kollegium, »är ju upplysningar, givna av den examinerande läraren, och betyg från föregående terminer, i regel satta av honom. — • Det synes ofrånkomligt, att det är den examinerande läraren, som har de största förutsättningarna att rält bedöma examinandens ståndpunkt och ge honom ett rättvist betyg. Om systemet med medbedömare skulle komma att införas, vore det därför lämpligare, att den examinerande läraren finge bestämma betyget och att medbedömaren hade skyldighet att i förekommande fall till protokollet anteckna avvikande mening.» Den kritik, som i yttrandena framkommit mot fackinspektionen, den tredje av de av .studentexamenssakkunniga föreslagna kontrollåtgärderna, gäller mest ovissheten om huru inspektionen kommer att gestalta sig i praktiken. Men att den, om den kommer till stånd, närmast bör erhålla karaktär av en konsulentorganisation, förefaller — menar överstyrelsen — vara den allmänna meningen vid läroverken. Flera yttranden gä dock ut på att i stället undervisningsrådens antal borde så ökas, att varje läroämne kunde fä sin särskilda företrädare och att överstyrelsens ledamöter med den allsidiga överblick de ha kunde sköta inspektionsverksamheten och följa det pedagogiska arbetet vid läroverken. De föreslagna kunskapsfordringarna i examen ha i stort sett vunnit gillande. Dock betecknas det i flera yttranden som en brist, att helhetsprövningen av lärjungarnas kunskaper bortfaller. De sakkunnigas förslag att lata kristendomsämnet avslutas i näst högsta ringen har avstyrkts av en övervägande majoritet bland de kollegier, som uttalat sig i frågan. I den centrala frågan om studentexamens avskaffande finnes, så vitt framgår av yttrandena, ingen enhetlig opinion. Skäl både för och emot den muntliga studentexamens bibehållande anföras stundom i samma yttrande. Däremot synes enighet rada om den skriftliga prövningens nödvändighet. I yttrande från ett kollegium, där meningarna om censurens betydelse för den muntliga prövningen äro delade, heter det: »De kollegiemedlemmar, som sålunda anse censur gagnelig, önska emellertid en censur, utövad icke av lokala medbedömare utan av 'utsocknes' censorer. Ställas de kollegiemedlemmar, som helst vilja se all censur avskaffad, inför alternativet: 'Vilkendera sortens censorer föredrar Ni, om nu censur måste finnas?' intaga även de denna position. Det påpekas, att utsocknes censorer möjligen kunna vara ett stöd mot lokala påtryckningar, medan lokala medbedömare stundom tvärtom kunna tänkas bli kanaler för dylika påtryckningar. Vidare framhålles, att rekryteringen av den relativt fåtaliga censorskåren kan ske med hänsyn tagen även till sädana personliga kvalifikationer som taktfullhet, förmåga att samarbeta med olika personer o. s. v., medan de vid små och medelstora gymnasier i viss mån självskrivna medbedömarna måste accepteras, sådana de äro.» Ett annat kollegium håller före, att därest en mera omfattande inspektion av undervisningen kommer till stånd och därest vidare den skriftliga prövningen anordnas på ett ändamålsenligt sätt, kunde en muntlig prövning för studentexamen utan olägenhet avvaras. »Den skriftliga prövningen har här ett avgjort företräde. De föreslagna uppgifterna äro desamma för alla arets examinander. Och betygen fastställas i sista hane

296 av ett fåtal granskningsnämnder, där möjlighet finnes för varje ämnes representanter att samräda med varandra och med sina kolleger i de andra nämnderna. Enhetligheten vid bedömandet blir alltså så stor, som gärna är tänkbart.» Rektor vid ifrågavarande läroverk betonar i ett särskilt yttrande, att icke blott kristendomskunskap utan även modersmålet bör undantagas från muntlig prövning. Examenskontrollen gynnar enligt hans mening det litteraturhistoriska minnesplugget och leder därmed in undervisningen på helt andra vägar än dem, som leda till vad som borde vara de verkliga bildningsmälen. Ett kollegium tänker sig ungefär samma förfaringssätt vid avslutningen av gymnasiestudierna som det, vilket användes vid de tekniska gymnasierna, dock med bibehållna skriftliga prov. Två kollegieyttranden gå ännu längre än blott till avskaffande av den muntliga studentexamen. Beträffande förslaget om lättnader i studentexamen för folkskollärare tyckes rada enighet. Många yttranden påpeka dock inkonsekvensen i att seminariernas ocensurerade betyg godtagas, medan censur anses nödvändig vid de allmänna läroverken. I sitt u t l å t a n d e till K u n g l . Maj:t över de s t u d e n t e x a m e n s s a k k u n n i g a s förslag h a r skolöverstyrelsen, s e d a n först förslagets h u v u d p u n k t e r s a m m a n f a t t a t s och d e till överstyrelsen i n k o m n a r e m i s s y t t r a n d e n a över förslaget redovisats, ä g n a t t r e k a p i t e l åt o l i k a g y m n a s i e p r o b l e m . I det första a v dessa, Gymnasiets n u v a r a n d e b i l d n i n g s m å l , gives bl. a. en vid överblick över 1800talets och det b e g y n n a n d e 1900-talets olika p r o b l e m s t ä l l n i n g i fråga o m den h ö g r e s k o l a n s b i l d n i n g s m å l . S k o l u t r e d n i n g e n h a r o v a n (i k a p . V I I : 2) h a f t a n l e d n i n g a t t å t e r g i v a ett k o r t a v s n i t t a v v a d skolöverstyrelsen y t t r a t beträff a n d e f ö r ä n d r i n g e n i g y m n a s i e t s b i l d n i n g s m å l vid 1800-talets slut. Det synes befogat alt y t t e r l i g a r e a n f ö r a ett s t y c k e a v d e t t a k a p i t e l i överstyrelsens yttrande. »Under tidigare, nu tilländalupna skeden av vårt svenska samhälles utveckling kunde den högre skolundervisningen lämpa sitt arbetsmål efter en enhetlig, klassiskt präglad kultur. Under 1800-talet måste den vidga sitt mål till att tjäna även den reala bildningen. Detta skede lever ännu kvar i gymnasiets organisation, i dess uppdelning i latin- och reallinje. I vara dagar, då även näringslivets olika ämnesområden börjat flytta sina råmärken in pä vetenskapens mark, börjar denna organisation kännas otidsenlig och träng. Allt oftare framkomma yrkanden på lärostoffets omgruppering till nya bildningslinjer. I ett par av yttrandena föreslås inrättande av nyspråklig linje. De sakkunniga förorda praktiska linjer av olika slag. Skolan kan för visso ingenting annat vara än en samhällets tjänarinna. Men den får icke fatta sin uppgift sä snävt, att den glömmer, att vetenskapen är en makt i samhällets utveckling. I bildningens pyramid är gymnasiet blott en mellanvåning. Den är utsatt för överbyggnadernas tryck, som gör sig förnimbart i alla delar av skolans arbete. Men skolan kan dock icke neka att uppbära detta tryck, ty det är en följd avskolans ställning och uppgift i samhället, det är samhällets eget tryck på en av sina institutioner.» S e d a n ö v e r s t y r e l s e n r e d o g j o r t för resultatet av den W i k s e l l - J e r n e m a n s k a u t r e d n i n g e n a n g å e n d e t i l l s t r ö m n i n g e n till de intellektuella y r k e n a , v a r a v framginge, att c i r k a 75 % a v alla s t u d e n t e r f o r t s ä t t a vid universitet, fria h ö g s k o l o r eller f a c k h ö g s k o l o r o c h att ytterligare 5 å 10 % d e l t a g a i a n n a n fortsatt u t b i l d n i n g , f r a m h å l l e s , a t t det m e d dessa siffror för ö g o n e n m å s t e

297 te sig ä n m e r a angeläget, a t t b a n d e t m e l l a n g y m n a s i e t och dess ö v e r b y g g n a d e r i c k e göres s v a g a r e ä n n u . I avslutningen av detta kapitel betonar överstyrelsen, att medborgerlig och vetenskaplig insikt ingalunda äro disparata bildningselement, som till ingen del sammanfalla. I verkligheten stödja de skilda bildningselementen varandra ömsesidigt och täcka varandra — icke helt — men dock i avsevärda delar. Den inblick, som skolan t. ex. kan giva sina alumner i religionens, litteraturhistoriens och samhällsutvecklingens historia, gör dem rikare som personligheter och därigenom rikare som medborgare, även om vid skolans undervisning rum beredes jämväl för grundläggande vetenskapliga krav. Detsamma gäller om den insikt, lärjungarna i naturvetenskapliga ämnen förvärva om naturens sammanhang och om det levandes ställning i naturen; den ger fullare förståelse för viktiga sidor av nutidssamhällets komplicerade mekanism. Den vetenskapliga bildningen och allmänbildningen äro i sig själva inga antagonister. D e t v å följande k a p i t l e n b e h a n d l a g y m n a s i e t s ställning i v å r t skolsystem och teoretisk och p r a k t i s k g y m n a s i e b i l d n i n g . D ä r e f t e r k o m m e r överstyrelsen f r a m till b e h a n d l i n g e n av s t u d e n t e x a m e n s uppgift i l ä r o v e r k s o r g a n i s a t i o n e n . D å s k o l a n h a r sina b e s t ä m d a uppgifter i s a m h ä l l e t , finner överstyrelsen det v a r a e n n a t u r l i g sak, »att s a m h ä l l e t p å s k o l a n l i k s o m p å sina a n d r a instit u t i o n e r m å s t e u t ö v a kritik, k o n t r o l l och t r y c k » . »Det har i alla tider fordrats ett visst mått av vaken kritik för att hindra ansamling av ett dött skolvetande, en viss kontroll för att hålla undervisningen vid dess högsta effektivitet och ett visst tryck för att forma skolans arbete efter samhällets behov. Uppgiften just nu — sådan överstyrelsen ser den — är att fastställa, huruvida icke sådana korrektiv alltjämt äro av nöden och, om de befinnas påkallade, giva kontrollen sådana former, att den icke klavbinder, och reglera trycket, så att det icke förkväver skolans fria liv. I den nuvarande skolorganisationen spelar studentexamen tryckregulatorns roll. Den ger på viktiga punkter riktning åt studierna och stadga åt fordringarna och den är därmed även den norm, som ytterst bestämmer, inom vilka gränser gallringen på gymnasiet skall hållas.» Varje eftergift på examenskontrollen, yttrar överstyrelsen, innebär ökad befogenhet för läraren att inom sitt ämne bestämma undervisningens medel och mål. Under gynnsamma förhållanden kan detta vara till nytta. Där de rätta betingelserna finnas, är friheten även i skolan ett livselixir. I sädana fall är det också vanligen blott av sekundär vikt, vilken metod läraren använder. Slutresultaten komma ändå att hålla måttet. Men man måste även räkna med fall, dä en obeskuren frihet — trots all god vilja — kan leda till något annat än glansprestationer. »Varje utbildning, som icke är rent individuell, måste grundas på en plattform av gemensamma kunskaper. Det är icke lyckligt, om denna gemensamma bas är för smal. Redan de erfarenheter, som vid gymnasierna göras av realskolornas trots realexamen skiftande arbetsresultat, vittna om behovet av en viss normaliserande kontroll över den undervisning, på vilken fortsatt utbildning skall bygga. Säkerligen är det för den fortsatta utbildningen i stort en bestämd fördel, om avgångsbetygen från läroverken garantera en viss enhetlighet, kvalitativt och kvantitativt, i studentens kunskapsbeständ i de särskilda ämnena.» Överstyrelsen anser sig kunna konstatera, att studentexamen i sin helhet genom sin stabilisering av gymnasiets kurser och fordringar fyller en positiv uppgift: att utan alltför många påbud och utan alltför mycken uppsikt skapa en någorlunda enhetlig kunskapsstandard i skolans läroämnen.

298 Med en enhetlig kunskapsstandard är upprätthållandet av en enhetlig betygsstandard nära förknippat, fortsätter skolöverstyrelsen. »Betydande personliga intressen knyta sig till att detta lyckas. Betygen i studentexamen kunna vara avgörande för en ung människas levnadsmål. Det blir därigenom även ett allmänt intresse, att betygssättningen ger var och en hans rätt.» »Den ansvarsfulla funktionen att i detta avseende skipa rättvisa är främst lärarens uppgift.» Det kan icke »lida något tvivel, att lärarna i stort sett bemöda sig om att sätta betygen med ofta skrupulös rättvisa». Trots all god vilja har likväl läraren sin begränsning. »År efter år har han hört sin egen röst undervisa, vant sig vid vad hans lärjungar bruka finna lätt eller svårt. Sällan, kanske aldrig har han haft tillfälle att åhöra en kollegas undervisning, på sin höjd att någon gång som vikarie tillfälligt rycka in i en klass, som en annan lärare skött. För mänga, särskilt av landsortens lärare, är läraryrkets isolering ett allvarligt faktum. Lärarens begränsning ligger just i denna hans isolering.» »Som korrektiv inträder enligt det nuvarande systemet studentexamen.» Trots dess begränsning blir dess resultat en någorlunda användbar mätare av examinandens allmänna kunskapsnivå. »Resultatet stämmer icke nödvändigtvis helt med den värdering. som förut gjorts inom klassrummets trängre väggar. Men det är just studentexamens merit, alt den bryter isoleringen genom att införa i bedömningen dessa studentskrivningar, som äro desamma för hela landets abiturientmassa, och dessa censorer, som åtminstone i regel besitta en vidare överblick över den allmänna kunskapsnivån än en enskild lärare kan förvärva.» Som studentexamens andra uppgift i det nuvarande skolsystemet kan man enligt överstyrelsens mening sätta upprätthållandet av en någorlunda enhetlig betygsnivå. »Studentexamen», fortfar skolöverstyrelsen, »har emellertid ännu en tredje uppgift. Den skall i någon mån stävja trängseln till de intellektuella yrkena, i tid sälla ut de för dessa yrken obekväma och bespara dem risken att behöva förnöta dyrbara ungdomsår på för dem ofruktbara akademiska studier.» Kuggningsprocenten i studentexamen är visserligen obetydlig. Men samtidigt försiggår på gymnasiet »en annan gallring av vida större mått. Nästan varje gymnasiering förlorar genom kvarsittning en del av sina medlemmar». Den årliga avgången utan examen från det fyraåriga gymnasiet har av överstyrelsen beräknats till cirka 8 %, på det treåriga till 11 %. »Den samlade effekten av denna gallring är icke obetydlig.' Statistiska undersökningar från femårsperioden 1933—1937 visa, att avgången i stort sett på ett oväntat och överraskande sätt är oberoende av konjunkturerna. »Den är snarare en för skolformen karakteristisk konstant, större för treårigt gymnasium än för fyraårigt och större för gymnasiet än för realskolan. Man har svart att komma ifrån, att den verkligen mäter svårigheten att från startpunkten, realskolan, nå fram till målet, studentexamen. Det kan då icke vara likgiltigt, vilket målet är och huru högt det sättes. Är startpunkten densamma, måste varje höjning av slutmålet avspegla sig i en ökning av avgången utan examen, varje sänkning av målet i en minskning av avgången. Det är i denna mening man kan säga, att studentexamen bestämmer gallringen på gymnasiet.» Examenskontrollen har, anser överstyrelsen, vid de allmänna läroverken en vidsträcktare uppgift att fylla än vid de läroanstalter, som ha ett begränsat antal platser. I de senare kan en examen möjligen motiveras med behovet av garantier för betygsnivåns enhetlighet men icke med något behov av en examen som återhållande kraft. Vid läroverken måste däremot examen tillika vara en hämhake: »Lyftes den av, står vägen genom gymnasiet öppen för mänga av dem, som nu skulle gallras ut, och dessutom för många av dem, som varnade av andras motgångar nu inte våga börja. Det har i den allmänna diskussionen icke sällan påståtts, att det

299 är examens glans och romantik, som lockar de klena att under stora ansträngningar vidhålla ett felbedömt mål. Enligt överstyrelsens uppfattning skulle läget icke nämnvärt ändras genom att examenskontrollen avskaffas. Dessa lärjungar skulle fortfarande söka sig fram till samma mål. Målet skulle blott stå att vinna med mindre ansträngning.» Sedan överstyrelsen undersökt vissa möjligheter att normera skolans arbete på annat sätt än genom examen, framhålles såsom överstyrelsens uppfattning, att det nuvarande gymnasiet med sin studentexamen, som på en gång är kunskapsnorm och gallringsinstrument, är överlägset i jämförelse med andra föreslagna möjligheter. Överstyrelsen undersöker sedan, om någon del av examensproceduren kan undvaras eller ändras. Det erinras därvid om att en, av remissyttrandena att döma, enhällig läroverksopinion anser, att de skriftliga proven böra bibehållas, oförändrade eller med smärre modifikationer, samt att beträffande de muntliga proven en majoritet anser dem påkallade, av samma beskaffenhet som de nuvarande eller på en eller annan punkt modifierade, varemot en minoritet finner den muntliga examen överflödig. Innan överstyrelsen framlägger sin ståndpunkt i fråga om den muntliga studentexamen, uppställer den till besvarande spörsmålet, om examenskontrollen kan begränsas till vissa ämnen, överstyrelsen påpekar, att en inskränkning av examen till enbart skriftliga prov skulle innebära en enkelriktning av kontrollen, som måste ålägga undervisningen ett mer eller mindre ensidigt tvång. Riskerna därav vore dock olika i skilda ämnen. För matematik vore de skriftliga proven utan tvivel examenskontrollens viktigaste det. Inom andra ämnen vore den muntliga prövningen jämställd med den skriftliga, t. ex. i moderna språk, där den muntliga prövningen kontrollerar mycket viktiga delar av ämnet. I fysik skulle elt enbart skriftligt prov överbetona den matematiska delen av fysiken på den experimentellas bekostnad. Sådana exempel visade, att ett avskaffande av den muntliga examen med bibehållande av den skriftliga kunde medföra vådor för undervisningens karaktär och allsidighet. Detta gällde emellertid de ämnen, i vilka skriftliga prov förekomme. Med avseende på läroämnen utan skriftliga prov visade statistiken, alt i vissa av dessa ämnen underbetyg förekomme i så ringa utsträckning, att de spelade mindre roll för gallringen pä gymnasiet. Kunde ej den muntliga prövningen avskaffas i dessa ämnen? Skolöverstyrelsen hävdar, att studentexamens betydelse för upprätthållandet av en likformig bedömningsstandard principiellt gäller alla gymnasiets läroämnen: erfarenheten visade, att studentbetygen i många situationer ägde den största betydelse för individen; för en ung man kunde ett antal kvalificerade betyg vara nyckeln till en levnadsbana. När helst betygen skola användas i konkurrenssyfte, förefunnes enligt överstyrelsens mening ett obestridligt behov av likformighet i kunskaps värderingen. Detta måste gälla alla ämnen; åtminstone för närvarande saknades enligt överstyrelsens mening tillräcklig anledning att frän examenskontrollen utesluta något eller några ämnen, som nu vore underkastade kontroll. Särskilt under terminen före examen komme de examensfria ämnena i en försämrad position i förhållande till de övriga. Det finnes tyvärr skäl att befara, att abiturienterna icke skulle göra vad på dem ankomme för att draga den fulla nyttan av denna termins repetitioner i de examensfria ämnena, och att de överhuvud icke skulle ägna dessa ämnen den tid och det intresse, som rätteligen bör tillkomma dem. överstyrelsen säger sig utgå från att examenskontrollen tillsvidare bibehölles. De sakkunniga hade föreslagit att utbygga denna kontroll, så att den för varje enskild examinand skulle omfatta alla de ämnen, denne till examen uppgivit. Överstyrelsen finner icke detta nödvändigt. »Skärpning av kontrollen bör icke ifrågasättas med mindre otillräckligheten av den nuvarande kontrollen klart uppvisats. Därtill kommer, att då bl. a. frågan om av-

300 skaffande av studentexamen varit en av dem, som föranlett igångsättandet av den utredning, över vars resultat överstyrelsen har att yttra sig, inga yttre skäl synas föreligga för att införa en strängare examen än den nuvarande.» De sakkunniga hade föreslagit, att studentexamens karaktär av mogenhetsprövning skulle utgå, varför ett underkännande av en lärjunge pä grund av bristande allmän mogenhet icke längre skulle förekomma. Skolöverstyrelsen förklarar sig hysa en motsatt mening. För utgestaltningen av examenskontrollen, säger överstyrelsen, är det av fundamental vikt, vilken ståndpunkt man intager till behovet av en helhetsprövning i studentexamen. »Betraktar man gymnasiets läroämnen såsom skilda enheter utan inbördes sammanhang, bör man givetvis utforma examenskontrollen som en fackcensur, där kontrollanten utses huvudsakligen med hänsyn till sina fackmannakvalifikationer inom ämnet. Ser man däremot i helheten något väsentligt, blir uppgiften att finna personer — censorer, kontrollanter eller vad man vill benämna dem — som vid sidan av fackkunskaper inom vissa ämnen äga den vidaste möjliga överblick över de bildningsområden skolans arbete omspänner. Med den förra uppfattningen kommer man följdriktigt fram till de sakkunnigas medbedömare och fackinspektörer. Den senare har funnit sitt uttryck i den nuvarande censorsinstitutionen.» Vid studentexamen böra enligt överstyrelsens mening »behovet av ä ena sidan helhetsprövning av abiturientens ståndpunkt och å andra sidan kunskapskontroll inom olika fack i lika mån beaktas. Därav följer, att överstyrelsen för sin del finner den nuvarande censorsinstitutionen väl värd att bevaras i examenssystemet.» De studentexamenssakkunnigas förslag om inrättande av ett efterprövningsinstitut, som innebär rätt för abiturient, vilken blivit underkänd i högst två ämnen, att under det följande läsåret undergå efterprövning i dessa ämnen och, om han därvid godkännes, erhålla vederbörligt examensbetyg, tillstyrktes av skolöverstyrelsen, vilken emellertid, för att förslaget skulle låta förlika sig med de fordringar på helhetsprövning av examinanderna, som överstyrelsen tidigare uppställt, ansåg sig böra föreslå vissa ändringar. I ett följande kapitel behandlar överstyrelsen examens anknytning till skolarbetet och studentskrivningarna. De sakkunniga hade föreslagit en vittgående uppdelning av prövningarna för examen, med skriftliga prov i december och i början av mars och med muntliga prov i tre perioder, förlagda kring månadsskiftena den 1 april, den 1 maj och den 1 juni. Motivet till förslaget syntes överstyrelsen vara, att den nuvarande examensproceduren förmenats ställa alltför stora krav på de ungas psykiska hälsa och förmåga till själslig aktivitet. Skolöverstyrelsen anför, vad de sakkunniga framhållit om olägenheterna av den nuvarande anordningen av examen. »Den bild, de sakkunniga giva av den nuvarande examen, är pä denna punkt knappast fullt riktig. Det kan enligt överstyrelsens mening svårligen på allvar göras gällande, att tre till fem skriftliga prov förlagda inom en tidrymd av 12 dagar skulle utgöra någon överväldigande börda för nittonåriga abiturienter, om de i kunskapshänseende äro någorlunda väl rustade. Icke heller den muntliga prövningen sätter några orimliga krav på abiturienterna: förhören gälla fyra eller fem ämnen och omfatta vanligen något mer än fyra timmar för varje examensgrupp; varje särskild examinand är i elden föga mer än en timme. Det är icke mycket, men om behov förefunnes, kunde förhören likväl uppdelas ytterligare.» Enligt överstyrelsens mening innebure de sakkunnigas fem examenspcrioder en svårare belastning för abiturienterna än det nuvarande examensförfarandet. Tendensen i

301 examensväsendets utveckling borde ingalunda vara, att examina finge tillvälla sig bredare utrymme i skolans arbete. De borde hellre till sin tidsomfattning inskränkas, sä långt detta av praktiska och tekniska skäl vore görligt, överstyrelsen avstyrkte således den uppdelning av de skriftliga proven på två perioder och den uppdelning av de muntliga proven på tre perioder, som de sakkunniga föreslagit. Enligt överstyrelsens mening vore det avgjort lämpligare, att de skriftliga proven liksom nu i sin helhet förlades till tiden omkring den 1 april och de muntliga proven till en tidrymd inom maj och juni månader, vilkens längd kunde bestämmas bl. a. av antalet för examenskontrollen tillgängliga censorsgrupper. Skolöverstyrelsen avstyrkte även de sakkunnigas förslag om central granskning av de skriftliga examensproven. Behov av förstärkt kontroll över de skriftliga provens bedömning ansågs dock förefinnas. Proven bedömdes nu visserligen av två lärare samfällt, varigenom en viss utjämning av subjektiva moment skedde, men kommunikationen mellan de skilda läroverken vore enligt överstyrelsens mening otillräcklig. Bedömningsnormerna varierade från det ena läroverket till det andra, visserligen icke alltför mycket, men dock i den omfattning, att förhållandena tilldragit sig en viss uppmärksamhet. Utjämnande åtgärder skulle enligt överstyrelsens mening svara mot ett faktiskt förefintligt behov. Överstyrelsen framställde ett nytt förslag till ordnande av eftergranskning av studentskripta. Skolutredningen har anledning återkomma till delta förslag i annat sammanhang. Om de sakkunnigas förslag att låta klassundervisningen under sista terminen ersättas av individuella studier yttrar skolöverstyrelsen: »Verkningarna av ett sådant arrangemang skulle säkerligen i hög grad skifta alltefter lärjungarnas andliga mognad och intellektuella förutsättningar. De som verkligen äga den själsliga utrustning, som individuella studier fordra, skulle fä ett efterlängtat tillfälle att gä raskt fram i sina ämnen utan att behöva hämmas av repetitioner, som för dem äro överflödiga, och av mekaniska övningar, varav de icke hava behov. Andra — lärjungar med ännu icke tillräckligt uppövad förmåga till självstudier — skulle långsamt och valhänt treva sig fram bland läroämnenas staplade minnesgods. För dem skulle en pä detta sätt lagd examensförberedelse icke vara lika effektiv som studier under lärarens ledning, ja måhända förspilld tid. Trots dessa ojämnheter i anordningens verkningssätt måste överstyrelsen deklarera er viss sympati för förslaget. I studentexamen skulle det nogsamt yppa sig, huru lärjungarna förmått begagna sin tid. Om förslaget förverkligades, skulle det innebära en preis på läroverken att giva gymnasisterna just den utbildning de behöva för att gå vidire på egen hand. Ju bättre läraren lyckats därmed, desto mera fruktbärande skulle ienna tid av självstudier bliva. Överstyrelsen kan emellertid icke bortse från de ogynnsamma biverkningar, som lika säkert skulle åtfölja anordningen.» Hade kollegiernas yttranden givit vid handen, att marken varit förberedd för de nya aroetsformerna, skulle överstyrelsen, säger den i sitt yttrande, trots alla belänklighetei måhända icke ställt sig avvisande till ett uppslag, som borde kunna befrämja arbetet; inriktning mot ökad självverksamhet. Med hänsyn till den ställning kollegierna intagit till denna fråga vore det emellertid utan tvivel för närvarande lyckligast at: tills vidare lata anordningen få frivillig karaktär. Rektor borde erhålla bemyndigmde alt efter samråd med vederbörande lärare från klassundervisningen i tillämpig utsträckning frikalla de lärjungar han ansåge kunna draga nytta av fria studier, och han borde jämväl kunna ät lärare, som intresserade sig för försöksverksamhet pä området, giva rätt att ordna undervisningen i dessa friare former, överstyrelser föresloge, att rätten för rektor att medgiva befrielse frän klassundervisningen skille inträda en manad före den skriftliga prövningens början.

302 De sakkunniga hade föreslagit, att kristendomsämnet skulle avslutas i gymnasiets näst högsta ring, där ämnet skulle erhålla tre veckotimmar. Detta skulle enligt de sakkunniga vara till kristendomsämnets fördel, men överstyrelsen påpekar, att det icke angives, varuti denna fördel skulle bestå. Överstyrelsen erinrar om att ingen av representanterna för kristendomsämnet befunnit sig bland de sakkunniga, och det framginge ej heller i vad mån dessa sökt kontakt med representanter för ämnet. Ingångna yttranden från kollegier och ämneskonferenser, framhåller överstyrelsen, gåve utan all tvekan vid handen, att denna fråga bland dem, som ägde erfarenhet av kristendomsundervisning, bedömdes pä annat sätt. överstyrelsen avstyrker pä denna punkt de sakkunnigas förslag. De studentexamenssakkunniga hade föreslagit anställande av elt antal fackinspektörer med uppgift alt, var i sitt ämne, inspektera undervisningen, i synnerhet i gymnasiets högre ringar, kontrollera sluttentamina och om möjligt deltaga i granskningsnämndernas arbete. Tydligen hade, säger skolöverstyrelsen, de sakkunniga tänkt sig tentamenskontrollen såsom huvuduppgiften, åtminstone under en följd av år framåt. Vid sidan av dessa inspektörer skulle det finnas ännu en grupp av inspektörer med inriktning väsentligen på realskolestadiet. överstyrelsen anser, att examenskontrollen fortfarande bör ligga i censorernas händer och att dessa alltjämt till sitt flertal böra utgöras av akademiska lärare. Enligt överstyrelsens mening borde vid upprättandet av en ny inspektörsorganisation huvudvikten läggas på de rådgivande uppgifterna. Överstyrelsen ville hellre begagna beteckningen ämneskonsulenter. Den organisation, överstyrelsen tänkt sig för konsulentverksamheten, skilde sig väsentligt från de sakkunnigas förslag angående inspektörsverksamheten. Överstyrelsen behandlar i nästa kapitel frågorna om underbetyg och kompensation. Beträffande flyttningsbestämmelserna till det differentierade gymnasiet ville skolöverstyrelsen tillstyrka de sakkunnigas förslag om ett kompensationsminimum, sammanfallande med det, som nu gäller i studentexamen, emedan en sådan skärpning av flyttningsbestämmelserna tydligen för kollegierna vore ett stöd. Däremot avstyrkte överstyrelsen de sakkunnigas förslag om skärpta fordringar för studentexamens skriftliga del, emedan förslaget, om det realiserades, skulle leda till ett mycket avsevärt antal uppskjutna examina. Överstyrelsen erinrar om alt de nuvarande bestämmelserna på ett lämpligt sätt äga en elnsticitet, som i speciella fall möjliggör erforderliga jämkningar. När överstyrelsen avstyrkte förslaget om skärpta fordringar för godkännande i de skriftliga proven, så följde därav, att den icke heller ansåg tillräckliga skäl föreligga för att, som de sakkunniga föreslagit, kombinera den skriftliga prövningen med ett efterprövningsinstitut. De sakkunnigas förslag angående fordringarna för godkännande i den muntliga prövningen avstyrktes också av överstyrelsen. Till sist behandlas i skolöverstyrelsens yttrande privatistexamen, fullständig och partiell. De sakkunniga hade bl. a. föreslagit vissa uppmjukningar: De skriftliga proven skulle kunna utföras i tvä avdelningar, i december och mars, med rätt för examinanden att i vissa fall undergå förnyad prövning i ämne, vari han underkänts, inom en ytterligare tidsfrist av ett är. Den muntliga prövningen skulle kunna fördelas på två eller tre avdelningar under loppet av fyra på varandra följande terminer. Examen komme sålunda att kunna uttänjas över drygt fem terminer. Det syntes överstyrelsen vara förenat med stora svårigheter att tillfredsställande ordna examen på av de sakkunniga föreslaget sätt. Överstyrelsen menar, att privatistexamen bör behålla sin nuvarande organisation men att efterprövningsinstilutet i dess av överstyrelsen föreslagna form komme att erbjuda examinanderna möjlighet att fördela de muntliga proven på minst tre avdelningar, vilket borde vara tillfyllest.

303 Beträffande de sakkunnigas förslag om partiell studentexamen hänvisar skolöverstyrelsen till gällande bestämmelser för »särskild prövning efter fordringarna för studentexamen». Tills vidare syntes det överstyrelsen icke förefinnas anledning att anordna partiell examen utöver de för »särskild prövning» gällande bestämmelserna. Mot skolöverstyrelsens beslut att som yttrande över de sakkunnigas förslag avgiva här ovan refererat utlåtande anfördes reservationer i fråga om vissa punkter. Reservationer anfördes av generaldirektör Holmdahl och avdelningschefen undervisningsrådet Kärre mot att efterprövningen föreslagits ske i fyllnadsprövningens form och ej inför censorer, då detta ofta innebure, att en examinand, som godkänts av examinatorerna men underkänts av censorerna, skulle undergå förnyad prövning endast inför dem, av vilka han redan blivit godkänd, av generaldirektör Holmdahl, undervisningsrådet Schenke och t. f. undervisningsrådet Starck, som ansågo, att överstyrelsen bort intaga den ståndpunkten, att kristendomskunskap bör ha samma ställning vid den muntliga examen som övriga ämnen; samt av undervisningsrådet Lundblad, som ansåg, att överstyrelsen varit för återhållsam i fråga om den partiella studentexamen, där överstyrelsen ställt sig avvisande till en utveckling, som syntes reservanten svara mot ett växande behov, men däremot varit för släpphänt vid utformningen av efterprövningsinstitutet. Dessutom avgåvos särskilda yttranden av undervisningsrådet Falck och t. f. undervisningsrådet Ideforss, vari även avdelningschefen undervisningsrådet Engvall instämde, vilka hade önskat, att överstyrelsen föreslagit, att från den muntliga examen skulle undantagas ej blott kristendomskunskap utan även modersmålet, historia med samhällslära, geografi och filosofi samt fysik och kemi på latinlinjen; samt av undervisningsrådet Falck och t. f. undervisningsrådet Starck angående borttagande av det svenska uppsatsprovet i studentexamen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, den 21 oktober 1938 lektor Ivan Pauli för att inom departementet verkställa fortsatt beredning av vissa frågor angående studentexamen på grundval av studentexamenssakkunnigas betänkande och förslag samt de däröver av vederbörande myndigheter m. fl. avgivna yttrandena. Lektor Pauli utarbetade två förslag till ändringar av den nuvarande ordningen för studentexamen. Det ena alternativet (A) åsyftade en mera omfattande examensreform, det andra (R) inskränkte sig till smärre ändringar, som vore möjliga att genomföra med bibehållande i stort sett av det nuvarande examenssystemet. Lektor Paulis betänkande inkom till ecklesiastikdepartementet den 16 augusti 1940. Utredningsmannen ansåg bl. a. följande ändringar kunna genomföras inom ramen för den nuvarande examensorganisalionen (alternativ B): 1) Skärpta fordringar för flyttning till näst högsta ringen jämte realskolekompetens på vissa villkor för dem, som pä detta stadium lämna gymnasiet.

304 2) Rätt till efterprövning för de abiturienter, som i studentexamen blivit underkända i högst tvä ämnen. 3) Partiell studentexamen, d. v. s. möjlighet att avlägga privatistexamen i ett begränsat antal valfria ämnen. 4) Vidgade möjligheter till gymnasial utbildning med praktiskt syfte. 5) Stadgandet av studentkunskaper i tvä främmande levande språk såsom villkor för tillträde till universitets- och högskolestudier. De mera omfattande ändringarna av examensproceduren borde enligt utredningsmannen omfatta följande huvudpunkter (alternativ A): 1) De skriftliga proven bibehållas förlagda liksom nu till vårterminen men äga rum i två etapper med minst en veckas uppehåll däremellan. Modersmålsskrivningen förlägges till den senare etappen. Vid skrivningar i främmande levande språk föreläggas till utförande dels en översättning från det främmande språket till modersmålet, dels en kort och lätt översättning frän modersmålet till det främmande språket, eller också såsom alternativ för lärjungarna elt uppsatsprov på det främmande språket. Skrivningarna rättas och bedömas enligt nu gällande ordning av lärare och medbedömare. I tveksamma fall skall skälig hänsyn tagas till lärjungens övriga under läsåret utförda skriftliga prov i respektive ämnen. I de fall, dä skilda meningar yppats mellan lärare och medbedömare angående godkännande eller underkännande samt då bedömarna endast med tvekan ansett sig kunna godkänna, insändas till en central granskningsnämnd såväl ifrågavarande skriftliga prov som under läsåret utförda skriftliga arbeten i ämnet jämte tillhörande texter. 2) För befrämjande av en såvitt möjligt likformig bedömning föreslås i övrigt följande åtgärder: Eftergranskning verkställes av samtliga skriftliga avgångsprov genom en central granskningsnämnd. Skolöverstyrelsen utarbetar med biträde av sakkunniga lärare inom den centrala granskningsnämnden och utsänder till läroverken normer och instruktioner för rättandet av årets skriftliga prov. Skolöverstyrelsen tillhandahåller samtidigt läroverken, i likhet med vad som sker vid folkskoleseminarierna, en statistisk översikt över de under föregående året i avgångsbetyg givna vitsorden, såväl för skrivämnen som för övriga ämnen. 3) Obligatoriska muntliga prov avskaffas. För varje elev utfärdas vid vårterminens slut ett avgångsbetyg, vari införas vitsord för de ämnen, vari lian erhållit betyget Godkänd eller däröver. Dessa betyg grundas pä de skriftliga proven samt i övrigt på under de två sista åren ådagalagda kunskaper. Vid varje särskilt betyg utsattes vederbörande ämneslärares namn. På varje avgångsbetyg finnes införd en statistik över de inom klassen avgivna vitsorden. 4) Fakultativa tentamina. Varje lärjunge bör vid viss, föreskriven tidpunkt under vårterminen i sista ringen erhålla meddelande, huruvida lärarna ämna godkänna eller underkänna honom i respektive ämnen. Han har därefter rätt att begära tentamen inom viss angiven tid i det eller de ämnen, vari han önskar bliva prövad. Vid tentamen skola rektor samt av honom utsedd medbedömare närvara. Lärare, som är tveksam, huruvida han bör godkänna eller underkänna en lärjunge i visst ämne, äger rätt att efter samråd med rektor anordna dylik tentamen. 5) Fria studier. Rektor äger bemyndigande att fr. o. m. en månad före den skriftliga prövningens början (eller eventuellt under tiden efter de skriftliga prövningarna) efter samråd med vederbörande lärare frän klassundervisningen i lämplig utsträckning frikalla de lär-

305 jungar, som därom uttala önskan och som anses kunna draga nytta av fria studier. Lärjunge, som sålunda frikallals, bör inför ämnesläraren redovisa sina kunskaper. Rektor äger jämväl bemyndigande att under samma period giva de lärare, som sä önska, rätt att efter överenskommelse med lärjungarna ordna undervisningen i friare former, exempelvis genom inställande av lektioner under längre eller kortare tid för att bereda lärjungarna möjlighet att mera självständigt sköta repetitionerna, genom att ge vissa lektioner en mera föreläsningsmässig karaktär, genom uppdelning av lärjungarna i grupper med uppgift att var för sig genomgå och sedan redovisa vissa större men dock begränsade partier av kursen o. s. v. Slutligen har 1946 års skolkommission i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 augusti 1946 hemställt, att i avvaktan på en mera genomgripande gymnasiereform redan nu vissa provisoriska reformer avseende studentexamen måtte genomföras. Kommissionen framhåller, att tvenne av 1936 års studentexamenssakkunniga framlagda men hittills icke förverkligade förslag, nämligen om införande av ett efterprövningsinstitut i samband med studentexamen samt om införande av partiell studentexamen, böra upptagas till förnyad prövning och läggas till grund för sådana provisoriska reformer. Dessutom anser kommissionen ändamålsenligt, att de nuvarande vitsorden för de skriftliga examensproven ersättas med sammanfattande vitsord även i andra ämnen än modersmålet. Slutligen finner kommissionen omedelbara åtgärder påkallade beträffande vissa andra frågor, nämligen tidpunkten för de skriftliga studentexamensprövningarnas början, censorernas vid studentexamen antal samt rörande normer för kompletteringsbetygens värdering vid intagning av studerande vid olika fackhögskolor. Kommissionen hemställer, att Kungl. Maj:t ville vidtaga de ändringar i stadgan för rikets läroverk och i övrigt de åtgärder, som kunna erfordras för genomförande av ifrågavarande provisoriska reformer, samt föreslår utfärdande av vissa bestämmelser, som med anledning därav äro erforderliga.

G. Studentexamen i några andra länder. I betänkande med utredning och förslag angående studentexamen (stat. off. utr. 1937:45) ha 1936 års studentexamenssakkunniga (sid. 152—197) ingående redogjort för studentexamen i utlandet. Då sedan dess ännu icke tio år förflutit, kan det knappast anses motiverat att h ä r lämna en förnyad utförlig redogörelse för studentexamen i andra länder. Det synes fullt tillräckligt att här — med hänvisning i övrigt till ifrågavarande kapitel i studentexamenssakkunnigas betänkande — erinra om hur studentexamen i huvudsak är anordnad i våra nordiska grannländer, Danmark, Finland och Norge samt dessutom, p å grund av under senaste tid genomförda förändringar inom det engelska skolväsendet, lämna en redogörelse för motsvarande examens anordnande i England. 20—617865. I X

306 Studentexamens historia är i Danmark, Finland, Norge och Sverige i åtskilliga avseenden likartad. Examen var från början i alla fyra länderna en inträdesexamen vid universiteten, vad Finland före 1809 beträffar naturligtvis överensstämmande med den svenska. Under 1800-talet ersattes denna examen av en avgångsexamen vid gymnasierna, i Danmark redan 1850, i Sverige, såsom förut framhållits, år 1862, i Norge först 1883 och i Finland 1874; i sistnämnda land bibehöllos emellertid de muntliga förhören vid universitetet ända till år 1917. I alla fyra länderna är den nuvarande studentexamen en prövning, som äger rum vid det läroverk, där examinanderna fått sin undervisning, och som på olika sätt kontrolleras av censorer; examen är dels skriftlig, dels muntlig, och godkännandet av examinanderna sker genom en kombination av lärarnas och censorernas bedömning. De skriftliga proven äro i vart och ett av dessa länder gemensamma för alla landets skolor med studentexamen. I Danmark försiggå de skriftliga proven numera under första veckan i maj månad och de muntliga i juni. För dem, som haft giltigt förfall vid vårexamen (men ej för dem, som underkänts däri), anordnas en höstexamen. De skriftliga proven utgöras av: på den klassisk-språkliga linjen, som numera förekommer endast vid ett fåtal skolor, skrivning i modersmålet och i latin, på den nyspråkliga linjen i modersmålet samt i tyska och engelska, på den matematisk-naturvetenskapliga linjen i modersmålet och matematik. Lärjungarna på sistnämnda linje ha således ingen skriftlig prövning i moderna språk. Prövningarna i latin och moderna språk på den klassiska, resp. nyspråkliga linjen fördelas på två dagar. Vid latinskrivningen få eleverna den första dagen använda ordbok; den andra dagen, då uppgiften skall vara lättare, får ordbok ej användas. I moderna språk översättes första dagen från danska till det främmande språket (utan hjälpmedel); andra dagen förekommer prov av annat slag, t. ex. en reproduktion eller ett referat. Även i matematik fördelas prövningen på två dagar. Examen står under ledning av »Undervisningsinspektoren for Gymnasieskolerne»; skrivningsuppgifterna utgivas av en kommitté under undervisningsinspektörens ordförandeskap. Främmande censorer bedöma proven utan kännedom om annat än skolans, lärarens och lärjungens namn. Då proven återkomma till skolan, har läraren rätt att i fråga om bedömandet göra erinringar, till vilka bedömarna ha att taga viss hänsyn. Under alla förhållanden får lärjungen emellertid två betyg för skrivning i ämnen, vari skriftligt prov förekommit: dels ett av läraren för skrivningarna under läsåret, dels ett av censorerna för det skriftliga provet. Retygen äro likvärdiga vid sammanräkningen av poäng. Censorerna fördelas ej på fasta censorsgrupper utan en censor bedömer uppgifterna från en skola tillsammans med en, uppgifterna från en annan skola tillsammans med en annan censor, ett rörhgt system, varigenom man vill söka undgå sådana ojämnheter i bedömningen, som bero på att en grupp

307 censorer h a strängare bedömningsprinciper än en annan. Censorerna samlas till gemensamt möte under en dag för att diskutera bedömandet av skrivningar, varom olika meningar råda. Formellt sett kan ingen bli underkänd i den skriftliga prövningen, eftersom godkännande eller underkännande i examen sker först efter uträkning av medelbetyget för års- och examensbetygen i både skriftliga och muntliga prov. Även den muntliga prövningen försiggår under censorskontroll. Censorerna äro i regel läroverkslärare; någon gång kan en universitetslärare vara censor. Prövningen sträcker sig över flera dagar med förhör i ett ämne per dag och en examinand i sänder. Tre a fyra ämnen kunna undantagas från förhör. Lärjungarna få en vecka före examen veta, vilka ämnen som skola bli föremål för förhör i examen. I engelska och tyska på nyspråklig linje förelägges eleverna dels en läst text, dels en okänd text, medan i dessa språk på matematisk-naturvetenskaplig och klassisk-språklig linje och i franska på alla tre linjerna förelägges lärjungarna endast okänd text. Även i de muntliga ämnena givas två betyg: en »Aarskarakter» och en »Eksamenskarakter». I Danmark liksom i Sverige är studentexamen en helhetsprövning. Godkännande i examen kan ske även vid underbetyg i något ämne. Ett medelbetyg uträknas enligt en komplicerad men effektiv metod. Kuggningsprocenten är låg. Karakteristiskt för den danska studentexamen är, att censorer förekomma såväl i den skriftliga som i den muntliga prövningen och att båda slagen av prövningar ha ungefär lika stor betydelse. Den danska studentexamen säges i stor utsträckning utan kompletterande prövningar kunna ge direkt tillträde till olika slag av utbildningsanstalter. I Finland reglerades studentexamen genom en förordning år 1919, varigenom huvudvikten avgjort kom att ligga på den skriftliga prövningen. Det har ovan påpekats, att muntlig examen avlades vid universitetet till ganska långt in på 1900-talet. När denna examen avskaffades efter Finlands självständighetsförklaring, fanns det ingen tradition att bygga en kontrollerande institution på av samma slag som censorsinstitutionen hos oss; i stället för kontrollerad muntlig examen infördes så småningom ett skriftligt s. k. realprov, i vilket examinanderna erhålla till besvarande ett antal frågor på olika kunskapsområden (kristendomskunskap och filosofi, historia och samhällslära, biologi och geografi, fysik och kemi o. s. v.). Den muntliga delen av studentexamen kom därefter att bestå av en serie tentamina inför vederbörande lärare under tiden februari—maj. Efter tentamensperiodens slut samlas ämneslärarna enligt gällande bestämmelser till konferens under ordförandeskap av rektor för att bestämma studentbetygen. Anordnandet av realprovet har väckt kritik, som enligt uppgift dock väsentligt mildrats. Den skriftliga prövningen omfattar — med undantag av nyssnämnda real-

308 prov — fyra skrivningsprov: 1) uppsats på modersmålet, 2) översättning från svenska till finska vid finskspråkiga läroanstalter och från finska till svenska samt från svenska till finska vid svenskspråkiga läroanstalter, 3) prov i matematik samt dessutom 4) vid de vanliga lyceerna på nyspråklig linje eller reallinje prov i tyska, engelska, franska eller numera även ryska, utgörande en översättning från och en översättning till det främmande språket, och vid de nu fåtaliga klassiska lyceerna i stället ett översättningsprov från latin till finska, resp. svenska. Hjälpmedel få icke användas vid de skriftliga proven med undantag för logaritmtabeller i matematikprovet. Ledningen och bedömandet av de skriftliga proven omhänderhas av en studentexamensnämnd, bestående av universitetslärare samt medlemmar av skolstyrelsen (som motsvarar skolöverstyrelsen hos oss) eller andra lämpliga personer. Vederbörande lärare ha, innan proven insändas till granskning och bedömning, genomgått desamma och föreslagit betyg. En lärjunge, som av nämnden erhållit godkänt betyg för provet i modersmålet, kan godkännas även med ett underbetyg i annan skrivning, såvida kompensation finnes i andra skriftliga prov. De som underkännas kunna göra om underkända prov i september, utan att nya skrivningar i ämnen, vari vederbörande redan blivit godkänd, behöva förekomma. Vid upprepade underkännanden måste dock enligt vissa föreskrifter hela examen göras om. De muntliga tentamina kunna, där så befinnes påkallat, övervakas av medlemmar av skolstyrelsen men torde i regel icke vara kontrollerade. Den, som underkänts i något ämne, har möjlighet att efterpröva enligt liknande bestämmelser, som gälla för de skriftliga proven. Karakteristiskt för studentexamen i Finland är, att den muntliga examen har ersatts av successiva tentamina samt att efterprövningsrätt finnes foldern, som i vissa prov, skriftliga eller muntliga, blivit underkända. I dessa två avseenden har studentexamen i Finland utgjort mönster för det förslag, som de svenska studentexamenssakkunniga år 1937 avgivit. Studentexamen i Norge, »examen artium» eller endast »artium», som den kallas, har i sin nuvarande form icke många drag gemensamma med den svenska examen utom de allmänna, som förut nämnts, men överensstämmer däremot i väsentliga avseenden både med den finländska och framför allt med den danska examen. Likheterna med den finländska examen bestå däri, att tyngdpunkten avgjort ligger i den skriftliga prövningen, medan den muntliga delen av examen har föga betydelse, samt däri, att möjlighet finnes att under vissa villkor fullfölja examen genom prövning i enskilda ämnen, s. k. kontinuasjonseksamen. Likheterna med den danska äro bl. a., dels att både den skriftliga och den muntliga examen äro censurerade och att som censorer tjänstgöra läroverkslärare, dels att censorerna betygsätta lärjungarnas prestationer i examen. När examen år 1883 förlades från universitetet till skolorna, erhöll den

309 visserligen, som naturligt var, från den tjugo år tidigare inrättade svenska avgångsexamen åtskilliga karaktärsdrag, mest skönjbara i då givna föreskrifter för den muntliga examen, men den behöll många väsentliga drag från inträdesexamen vid universitetet, vilken från början organiserats efter danskt mönster. Den norska inträdesexamen var i själva verket i nästan oförändrad form övertagen från examen artium vid Köpenhamns universitet omkring år 1805. Inträdesexamens gamla namn, examen artium, bibehölls nu i den nya examen vid skolorna. Kravet på anonymitet i fråga om de skriftliga examensarbetenas författare övertogs från universitetsexamen och är fortfarande utmärkande för den norska examen. (I Danmark frångick m a n detta krav redan vid examens överflyttande till läroverken år 1850.) Likaså är tyngdpunktens förläggning till de skriftliga proven ett arv från den gamla examen artium. Den skriftliga prövningen har ej undergått några större principiella förändringar sedan 1883, om man undantar bestämmelserna om i vilka ämnen examensskrivningar skola förekomma. Den nuvarande skriftliga prövningen försiggår under senare delen av maj månad; dock förlägges ett av proven i norska till tiden före skrivningsperioden. Uppgifterna bestämmas och utgivas av undervisningsrådet, motsvarande den svenska skolöverstyrelsen, och bestå av två prov i norsk skrivning, ett i bokmål (riksmål) och ett i nynorska, varav det ena (vilket abiturienten själv väljer) gäller som huvudprov; prov i tyska; prov i matematik; dessutom på latinlinjen prov i latin, på den språklig-historiska linjen, »engelsklinjen», i engelska och på reallinjen i fysik. Några av dessa prov, i olika ämnen för olika linjer, försiggå redan före sista skolåret. Vid skrivningarna få inga andra hjälpmedel användas än tabeller vid matematikoch fysikproven. Skrivningarna jämte namnsedlar insändas till undervisningsrådet, där både skrivningar och namnsedlar numreras, varefter skrivningarna sändas till en censor. Lärarna få icke se proven, och censorn, som efter granskning översänder skripta till en annan censor, får icke göra några anteckningar i skrivningarna. Anonymiteten bevaras under den tid skrivningarna ligga hos censorerna, och den ene censorn vet ingenting om hur den andre bedömer provet. Sedan censorerna avslutat bedömningen och avgivit betyg, samlas de till gemensamt möte i Oslo, varvid betygen definitivt fastställas. Kunna censorerna icke enas, tillkallas ännu en censor. De underkändas skrivningar underkastas särskild kontroll. Efter avgörandet meddelas omedelbart resultatet. Censorerna avgöra således ensamma betygen. Man har emellertid på senare tid låtit lärarna avge förhandsbetyg, som kunna tjäna till jämförelse vid undervisningsrådets betygsundersökningar; något inflytande på abiturienternas betyg ha dock ej dessa förhandsbetyg. Den muntliga prövningen har i motsats till den skriftliga undergått stora förändringar sedan 1883. Till en början examinerades i alla ämnen inför en

310 censor med läraren som examinator. Examinator och censor satte gemensamt betyg. Senare (omkring sekelskiftet) fick censorn avgörandet vid betygssättningen i ämnen, som förekommo i examen. Samtidigt bestämdes, att lärarna före examen skulle ge vitsord över lärjungarnas kunskapsståndpunkt (standpunktkarakter) och att endast fyra ämnen skulle förekomma i examen. Antalet ämnen nedsattes senare till två, och nu avlägges muntlig examen i endast ett ämne inför censor med läraren som examinator. Examinanderna få 48 timmar före examen veta, i vilket ämne examen skall ske. Privatisterna ha dock muntlig examen i alla ämnen. I den skriftliga prövningen och i de ämnen, vari muntlig examen ägt rum, ges »eksamenskarakterer» av censorerna, i muntlig examen dock efter samråd med vederbörande lärare; i de ämnen, vari examen ej förekommit, ges däremot »standpunktkarakterer» av lärarna. På grundval av de givna betygen uträknas efter vässa regler ett huvudbetyg. Den muntliga examen försiggår i juni, i regel efter det att skrivningarna blivit bedömda. I muntlig prövning underkännas praktiskt taget inga examinander; däremot är kuggningsprocenten jämförelsevis hög i de skriftliga proven. Kompensation för ett underbetyg berättigar — utom i visst undantagsfall — icke till godkännande i examen. Under vissa förhållanden kan emellertid examinand erhålla rätt till förnyad prövning under höstterminen i ämne, vari han icke erhållit fullt godkänt betyg; den, som fått betyget Måtelig, d. v. s. näst lägsta betyget (RC), i ett skriftligt huvudämne, kan undergå »kontinuasjonseksamen» i detta på hösten, därest han har vissa överbetyg i andra skrivningsämnen. Karakteristiskt för den norska examen är, att den skriftliga prövningen är rigorös, medan den muntliga icke har stor vikt, att främmande censorer ha väsentlig betydelse för studentbetygen, vilka i de ämnen, vari skriftlig eller muntlig examen ägt rum, sättas enbart med hänsyn till examensprestationerna, samt att någon helhetsvärdering icke förekommer: examen bedömes efter betygen i vart och ett ämne för sig, varvid underbetyg i ett ämne icke uppväges av överbetyg i andra. Till de för examen utmärkande dragen torde också böra räknas de festligheter och upptåg, vilka abiturienterna anordna under den s. k. russetiden, d. v. s. tiden mellan skriftlig och muntlig prövning, och vilka genom sina i ögonen fallande överdrifter väckt betänkligheter. Genom en kunglig resolution år 1938 tillsattes en kommitté med uppgift att underkasta examensordningen, mot vilken stark kritik riktats, en grundlig revision. Framför allt framhölls därvid, att den gällande examensordningen icke toge hänsyn till det arbete, lärjungarna i samarbete med sina lärare utfört i skolan, eller till de kunskaper, de förvärvat sig utöver dem, som genom de begränsade examensuppgifterna komme till synes, samt att lärarna borde ha större inflytande på censuren. Även examens avskaffande ifrågasattes. Kommitténs arbete avbröts genom kriget men återupptogs i december 1945 och avslutades hösten 1946.

311 Huvudpunkterna i kommitténs förslag äro följande: 1) För att stävja den allt för starka tillströmningen till gymnasiet efter avslutandet av de för det femåriga »gymnaset» och den treåriga »realskolen» gemensamma två lägsta klasserna och för alt göra den sista (tredje) realskoleklassen och den nuvarande »realskoleeksamen» mera lockande föreslår kommittén dels en differentiering av den sista realskoleklassen i olika yrkeslinjer, t. ex. kontorslinje, hushallslinje o. s. v., vilka kunna bilda en naturlig övergång till vissa yrkesfackskolor, dels en skärpning av intagningsbestämmelserna för gymnasiets tredje klass samt införandet av vissa psykologiska prov, bestämda och övervakade av ett av kommittén föreslaget pedagogisktpsykologiskt forskningsråd. 2) De s. k. »standpunktkarakterene» skola, såsom i Danmark, kallas »årskarakterer», och, liksom i Danmark, skola både arsbetyg och examensbetyg (i ämne, vari examen hållits) utsättas i examensbetyget och räknas som likvärdiga. Arsbetyg ges även för de skriftliga prestationerna och sättas av lärarna pä grundval av terminsbetyg men skola ej uttrycka ett matematiskt medelvärde; examensbetygen sättas av censorerna. 3) Dä de skriftliga proven i matematik på språklinjerna och i tyska på alla linjerna visat sig i stor utsträckning kräva extra skriftlig preparation utom timplanen och mycken privatundervisning till förfång för övriga ämnen, föreslås, dels att den skriftliga examensprövningen i matematik pä språklinjerna upphäves, varvid emellertid genom vissa bestämmelser garantier tänkas kunna skapas för att ämnets standard ändå uppehälles, dels att tyskan avslutas redan i andra klassen och endast på »engelsklinjen» går upp till tredje klassen, dock ej som skrivningsämne utan enbart som muntligt ämne. I stället för skrivning i tyska i högsta klassen på engelsklinjen föreslås skrivning i samhällslära pä denna linje i enlighet med linjens karaktär av social linje, förberedande för studier i nationalekonomi, juridik och merkantila ämnen. Engelska skall på denna linje liksom nu föras upp till examen både som skriftligt och som muntligt ämne men skall på real- och latinlinjen avslutas med skriftligt prov i tredje klassen, dock eventuellt med muntligt prov i högsta klassen. 4) Muntlig examen skall hållas i två ämnen, ej som nu i endast ett. Av dessa två föreslås det ena skola förekomma i ämne, vari även skriftligt prov avlägges. Den muntliga examen skall hållas i samband med den skriftliga, av praktiska skäl gärna omedelbart före denna. De s. k. orienteringsämnena skola vara examensfria i de lägre klasserna men ej i de högre, där de eljest lätt kunde komma att försummas. Förhören i dessa ämnen fä dock ej bli läxförhör på inlärda minneskunskaper. 5) Alla elever, som genomgått högsta gymnasieklassen, skola få ett avgångsbetyg, vara uppföras de arsbetyg, som vederbörande lärjunge fått, samt de års- och eventuella examensbetyg, han fått i ämnen, som avslutats tidigare. Avgångsbetyget, som alltså även den i kunskaper svagaste lärjunge skall erhålla, skall icke berättiga till inskrivning vid universitet och högskolor. Härför skall fordras betyg över avlagd studentexamen. Avgångsbetygen utdelas till avgångsklassens lärjungar vid en avslutningshögtidlighet efter examensprövningarnas slut. Samtliga skola därefter ha rätt att kalla sig studenter och »gä med duskelue». Vid avslutningen är det ännu ej avgjort, vilka som blivit godkända i examensproven. De avgångna hemförlovas, och skolan sänder, när censorerna blivit färdiga med examensresultaten, examensbetygen till var och en, som blivit examinerad. Genom denna anordning försvinner således den s. k. russetiden. 6) Kommittén uppställer följande normalplan för examensordningen: Första dagen muntlig prövning i ämne, vari även skriftligt prov skall förekomma. Andra dagen det andra muntliga provet. Tredje dagen prov i teckning på reallinjen. Fjärde dagen norsk skrivning (huvudstil). Femte dagen på engelsklinjen engelsk skrivning, på latinlinjen latinsk skrivning, på reallinjen matematisk skrivning. Sjätte dagen pä engelsklinjen eventuellt skrivning i samhällslära, pä reallinjen i fysik. (Till denna dag tankes för-

312 söksvis även prov i norsk tilläggsstil bliva förlagt.) Fridagar föreslås infalla mellan åtminstone vissa av prövningarna. De muntliga proven behöva ej ske samtidigt över hela landet, och ett av dem eller båda kunna också läggas omedelbart efter skriftlig examen. Den nuvarande bestämmelsen om att examensämnet i det muntliga provet skall kungöras 48 timmar i förväg föresläs ändrad därhän, att examinanderna tre dagar förut fä meddelande om i vilka två ämnen de skola examineras. 7) Kommittén föreslår, alt frågan om godkännande i examen skall bli beroende även helhetsvärdering, såsom fallet är i Danmark och Sverige. Härvid tankes emellertid förfaringssättet icke bli det, att arsbetyg och examensbetyg sammanräknas, utan i stället, att avgörandet skall träffas pä grundval av enbart examensbetygen, men sa, att godkännande kan ske även med underbetyg i examen, därest viss kompensation finnes i andra ämnen. 8) Namnet »examen artium» eller »artium» ändras till »studenteksamen», såsom examen länge hetat i de övriga nordiska länderna. Likaså föreslås »realskoleeksamen» heta, såsom numera i grannländerna, »realeksamen». I stället för namnet »reallinje» på gymnasiet föreslår kommittén, bl. a. för att undvika förväxling med realskolan, namnet »matematikklinjen». I England avlägges den examen, the Hiaher Certificate Examination, som närmast motsvarar vår studentexamen, normalt vid 18-årsåldern och normalt två år efter det att the School Certificate Examination avlagts. Vid båda dessa examina lägges huvudvikten vid den skriftliga prövningen, och alla examensämnen äro förbundna med skriftliga prov; ofta äro dessa de enda. I moderna språk och laborativa ämnen förekommer dock vanligen även muntliga prov. The Higher Certificate Examination är en »external examination», d. v. s. den ledes av utifrån kommande examinatorer. Det är därvid icke undervisningsdepartementet (skolöverstyrelsen), som bestämmer examensuppgifterna och genom sina ombud i övrigt leder examen, utan någon av de åtta universitetsexainensnämnder (University Examining Bodies), som godkänts av undervisningsdepartementet på rekommendation av ett centralt examensråd (Secondary School Examinations Council). Detta, som har att svara för en någorlunda stor likformighet i de olika nämndernas examensstandard, beslår av en ordförande, 10 representanter för de godkända examensnämnderna, 10 representanter för de lokala instanserna (LEA) och 10 representanter för lärarkåren. Examen omfattar normalt två, ibland tre, huvudämnen (main eller principal subjects) och ett eller ett par biämnen (subsidiary subjects). Antalet ämnen växlar mellan 3 och 5. De åtta universitetsnämnderna ha sina olika examensstadgar med i viss mån skiftande bestämmelser. Oxford and Cambridge Schools Examination Roard uppdelar examensämnena i fyra grupper: a) Classical studies; b) Modern studies; c) Mathematics; d) Natural Science. Varje examinand skall prestera godkända prov i vanligen två huvudämnen inom den av honom valda gruppen och i minst elt biämne. Under de två åren före examen (the sixlh form) förutsattes han dock studera även andra ämnen än examensämnena. Examenskursen är alltså mycket strängt specialiserad, men i stället äro

313 studierna i examensämnena ingående och fördjupade, och examensuppgifterna ligga i svårighetsgrad över våra. Kuggningsprocenten är mycket hög: omkring en tredjedel av de till examen anmälda synes vanligen falla igenom. Denna examen tjänstgör i regel samtidigt som avgångsprov från den högre skolan och som inträdesprov för universitet samt slutligen och icke minst såsom selektiv examen för erhållande av offentliga stipendier och understöd för fortsatta studier. Den engelska kommitté, som haft att överväga undervisningsplaner och examina i högre skolor (Norwood-kommittén) och som avgav sitt utlåtande år 1941, sammanfattade sin kritik mot den gällande examensordningen i följande fyra punkter: 1) Examen leder allt för ofta genomsnittslärjungen till en otillbörligt specialiserad kurs med alltför hög syftning i specialämnena, medan ämnen, som icke ingå i examenskursen, lätt trängas ut ur den enskilde lärjungens undervisningsplan. Eleverna komma att koncentrera sina studier inom ett alltför trångt område. 2) Examens dubbla karaktär av avgängsprov och tävlingsexamen för erhållande av stipendier vållar lätt överansträngning av de elever, som icke syfta till erhållande av stipendier, för så vilt icke skolan har tillräckligt med lärare för att hålla dessa båda lärjungekategorier åtskilda i undervisningen. 3) En examen som är baserad på fastställda kurser, erkännes ingalunda allmänt såsom bästa sättet att utvälja kandidater till särskilt kvalificerade universitetsstudier. 4) En skriftlig examen är i och för sig icke bästa sättet att utvälja dem som kunna draga största nyttan av universitetsutbildning. Många studerande komma till universitetet med en alltför snäv intellektuell utblick och utan mera utvecklade allmänna intressen. Kommittén föreslår boskillnad mellan vad den kallar avgångsexamen (School Leaving Examination), vilken jämväl skall berättiga till inträde vid universitet, å ena sidan, och tävlingsexamen om stipendier å andra sidan. Avgångsexamen bör alltjämt ledas av universitetsexamensnämnder, eftersom den skall leda till studier vid andra utbildningsanstalter än vanliga skolor, och den bör normalt avläggas vid en ålder av 18 + ; detta bör vara den lägsta ålder, vid vilken inträde vid universitet normalt kan vinnas. Examen skall icke avse att vitsorda någon »all-round» bildning; en sådan dokumenteras bäst av elevens skolprestationer och den allmänna grad av framgång i studierna, som uppnåtts vid 16-årsåldern. Avgångsexamen skall i stället vitsorda, att eleven kan fullfölja sådana särskilda studier, som olika fakulteter vid universiteten eller olika fackliga kårer (Professional Rodies) finna lämpligt att kräva. Examen bör omfatta ett eller flera ämnen, som fakulteten eller facksammanslutningen kräver för sin speciella utbildning. Antalet ämnen bör begränsas och examensstandarden bör ligga mellan vad som för närvarande fordras i huvudämne och biämne. I ett cirkulär den 16 maj 1946 har undervisningsministern förklarat sig dela Norwoodkommitléns uppfattning om lämpligheten av en klyvning mel-

314 lan avgångs- (och universitetsinträdes-) examen å ena sidan och tävlingsexamen om offentliga studieunderstöd å den andra och framhåller, att detaljerna skola utredas av det centrala examensrådet, vilket enligt ett senare cirkulär från undervisningsdepartementet fått en ändrad sammansättning. Den examen, som avlägges vid 16-årsåldern (The School Certificate Examination) och som likaledes ledes av utifrån kommande examinatorer, bör enligt ministerns mening upphöra i sin nuvarande form så snart omständigheterna medgiva. Det bör dock ytterligare övervägas, huruvida den skall helt avskaffas eller i stället omläggas i sådan riktning, att det icke blir en external examination utan i stället en skolans egen prövning med någon form av yttre kontroll, och ministern förklarar sig ämna ytterligare rådgöra med det centrala examensrådet i denna fråga.

D. Skolutredningens förslag. Med avseende på studentexamens berättigande samt formerna för dess anordnande ha i ett väsentligt avseende olika meningar gjort sig gällande inom skolutredningen, nämligen i fråga om censorernas befogenheter. Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson, vilka i övrigt biträda de av Ordföranden och ledamöterna Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre och Wellander här nedan framställda förslagen, h a i särskilt yttrande (sid. 365) framlagt sina synpunkter på denna fråga. Enligt den mening, som företrädes av Ordföranden och sistnämnda fem ledamöter, bör skolutredningens yttrande och förslag i avseende på studentexamen ha följande lydelse. 1. Allmänna överväganden. a. Frågan om studentexamens berättigande. Studentexamens uppgift är enligt gällande stadga »att ådagalägga, huruvida lärjungarna inhämtat det mått av kunskaper, vilket i de stadgade undervisningsplanerna är angivet som mål för gymnasiets och lyceets undervisning, samt vunnit den mognad, som erfordras för bedrivande av studier vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt». I sitt ovan berörda yttrande till statsrådsprotokollet den 8 maj 1936 vid tillkallande av sakkunniga med uppgift att inkomma med utredning och förslag angående studentexamen betonade dåvarande ecklesiastikminister Engberg särskilt olägenheten av den dubbelställning, studentexamen intagit sedan 1864, därigenom att den dels i egenskap av avgångsexamen från gymnasiet tjänar »såsom en kunskapskontroll över läroverkens undervisningsresultat», dels utgör »behörighetsprövning för tillträde till vetenskaplig utbildning», och han förmenade, att studentexamen icke »och sannolikt icke heller någon annorlunda beskaffad examen» förmådde fylla dessa båda skilda uppgifter. Examens bibehållande — menade han — borde

315 ifrågakomma endast under förutsättning, att det kunde visas, att examen på ett tillfredsställande sätt fyllde nödvändiga och viktiga uppgifter och att dessa uppgifter icke lämpligen kunde tillgodoses på annat sätt. Resultatet av den omfattande och uppslagsrika utredning, 1936 års sakkunniga förebragte, innebar i huvudsak, såsom ovan framhållits, förslag om en i realiteten rigorösare och mera omfattande examen, ehuru de sakkunniga önskade avskaffa namnet studentexamen, ersätta censorerna med medbedömare och utbyta examensförhöret mot successiva prövningar. I detta kapitels andra avdelning (sid. 287 ff.) har bl. a. lämnats en redogörelse för de olika skäl, som anförts för studentexamens avskaffande. Dessa skäl kunna sammanfattas i följande punkter: 1) Examens utgång beror alltför mycket på tillfälligheter. 2) Trots att examen alltmer humaniserats, innebär den en skadlig, stundom hälsovådlig nervpåfrestning och förorsakar hets och jäkt i studiearbetet samt själlöst innötande av minneskunskaper. 3) På grund av de högtidliga former, under vilka examen avlägges, har den blivit socialt övervärderad, vilket bidragit till att den lockar in ungdom utan nödiga förutsättningar på de intellektuella utbildningsbanorna. 4) Den ovan berörda dualismen i examens uppgift anses vara ett oövervinnligt hinder för anordnande av en rationell avslutningsexamen; den nuvarande examen påstås också ha visat sig otjänlig som gallringsinstrument för högskolestudier, då fackhögskolorna på grund av tillströmningen av studenter tvingats fordra kvalificerade betyg. 5) De friare studieformer och det individualiserade arbetssätt, som i vår tid anses böra förekomma på gymnasiet, förutsätter en annan form av kontroll än en examen rigorosum; det vid universiteten tillämpade systemet med successiva tentamina skulle bättre motsvara tidens krav. 6) Att en elev, som i studentexamen underkänts i ett par ämnen, tvingas göra om hela examen är en inhuman fordran, vartill numera icke finnes motsvarighet inom universitetens examensväsen. Även av de tidigare i detla kapitel redovisade skälen för examens bibehållande torde här en sammanfattning böra göras. Dessa skäl upptagas för överskådlighetens skull i sådan ordning, att punkterna i här följande och i ovanstående stycke motsvara varandra. 1) En avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet är under alla omständigheter nödvändig som garanti för alt kunskaperna ej må sjunka under en bestämd miniminivå. Examen kan anordnas så, att tillfälligheter få ett starkt begränsat spelrum. Åtgärder i denna riktning ha under årens lopp vidtagits. Slutbetygen avvika endast undantagsvis från den kurva, som den s. k. treterminskatalogen företer. Det h a r statistiskt visats, att det råder stark korrelation mellan studentbetygens valör och studenternas framgång i livet. 2) I remissyttrandena över studentexamenssakkunnigas förslag har från många håll understrukits, att examenspressen i regel icke är till skada och att det tvärtom för karaktärens härdande är av värde, att gymnasisten

316 vid enstaka tillfällen utsattes för en kraftansträngning av sådan art, som senare ej sällan förekommer i livet. Examen blir ett stöd för inövande avvanor av målmedvetet arbete. I den mån examensförhör läggas så, att de befordra endast själlöst innötande av minneskunskaper, äro de av ondo, men en sådan brist kan avhjälpas, utan att examen avskaffas. Det tryck på föregående skolarbete, som examen anses utöva, är i många fall ingalunda till skada och motverkar planlöshet och för långt driven subjektivitet i studiearbetet. 3) Att skoltiden avslutas med en examen under högtidliga former är naturligt och rimligt, även om det måste medges, att firandet av studentexamen tagit överdrivna dimensioner. »I vår tid, då idrottsliga och liknande prestationer tilldraga sig publikintresse och på allt sätt firas, kan man icke ha något att invända mot att också andliga prestationer uppmärksammas.» I den mån tillströmningen till de lärda banorna på grund av den lockelse, studentexamen utgör, är för stark och innefattar även för studier olämpliga, har skolan möjlighet att gallra. Gallringen blir effektiv just genom förekomsten av en examen. 4) De från universitet och högskolor inkomna yttrandena om gymnasiets organisation och mål framhålla, att det för bedrivande av fortsatta studier efter studentexamen är av obestridlig vikt, att eleverna genom sin examen visa sig äga framför allt en gedigen allmänbildning, som är av värde för alla, vare sig de skola fortsätta sina sludier eller icke. (Frågan om den förmenta dualismen, som mera gäller gymnasiets mål och undervisning än studentexamen, har ingående behandlats i kap. VII ovan.) 5) Kontrollen i en examen bör givetvis lämpas efter den inriktning, studierna ha, och behöver ej alltjämt vara av samma art som tidigare. Detta inverkar ej på frågan om examens berättigande. Successiva tentamina passa vid högskolorna, där man läser ett ämne i sänder, men ej på gymnasiet, där de under sista året skulle förorsaka långt större hets och jäkt, än den nuvarande examen gör. 6) Mot examens ytterligare humanisering ha icke förespråkarna för studentexamens bibehållande något att invända, försåvitt icke någon av examens uppgifter därigenom äventyras. Att skriftliga prov äro nödvändiga vid avgången från gymnasiets högsta ring synes allmänt erkännas, och studentexamenssakkunniga föreslogo t. o. m. skärpningar i bestämmelserna angående de skriftliga provens bedömande och i fordringarna för deras godkännande. I fråga om den muntliga studentexamen äro däremot meningarna delade. Om man går till läroverkskollegiernas remissyttranden över studentexamenssakkunnigas förslag, befinnes, alt en majoritet yrkar på att muntliga prov av samma eller ungefär samma slag som de nuvarande bibehållas, medan en minoritet anser den muntliga examen överflödig. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över nämnda förslag starkt betonat vikten av att examen är en helhetsprövning, som icke begränsas till skrivningsämnen eller till vissa huvudämnen. Flera av kollegieyttrandena ha också berört denna synpunkt.

317 Om en abiturient — säges det i elt remissyttrande — godkämies eller underkännes, utan att något scrutinium ägt rum, under vilket hänsyn kan tagas till hans allmänna mognad och kunskapsnivå, så kan en sådan ordning medföra, att en abiturient, som i en lång rad av ämnen erhållit ett svagt godkänt betyg, utan vidare godkännes. Vid genomförandet av studentexamenssakkunnigas förslag skulle stadgandet om studentexamen såsom ett mogenhetsprov utgå ur läroverksstadgan. Överstyrelsen opponerar sig i sitt remissyttrande däremot. »Behovet av en helhetsprövning av abiturienternas kvalifikationer är ingen konstruktion. Omfattande statistiska undersökningar både i vårt land och i utlandet ha visat, att korrelationen mellan lärjungarnas resultat i skilda läroämnen är påfallande stark. Det är sällsyntare än man i allmänhet torde föreställa sig, att en lärjunge, som är klart undermålig i ett läroämne, i ett annat hör till klassens elit. Tvärtom torde det vara regel, att den som visar utpräglad svaghet i t. ex. latin, också har att kämpa med svårigheter i franska, och att den som är undermålig i matematik, också möter allvarliga svårigheter i fysik. Ett svagt B i franska, sammanställt med ett C i latin, är ett allvarligt gravamen för en abiturient. Vid en mekanisk sammanräkning av betyg faller emellertid en sådan brist ur räkningen. Det kunde inträffa, att en lärjunge vunne sitt godkända avgångsbetyg på en rad med tvekan godkända ämnesprestationer. Troligen skulle ett sådant förfaringssätt i examen framkalla en liknande praxis vid bedömningen av lärjungarnas resultat i gymnasiets ringar. Det kan allvarligt diskuteras, huruvida det är välbetänkt att i en tid, då tillströmningen till de intellektuella yrkena är stark och kraven på det intellektuella arbetets kvalitet äro i tillväxt, just på denna punkt rasera examensgarantierna. • • Vid studentexamen bör — behovet av ä ena sidan en helhetsprövning av abiturientens ståndpunkt och å andra sidan kunskapskontroll inom olika fack i lika man beaktas.» Den kritik, som i skolöverstyrelsens yttrande i dess helhet riktades mot huvudpunkterna i studentexamenssakkunnigas förslag, innebär, att den nuvarande studentexamen i själva verket bättre än dess föreslagna ersättning måste anses tillgodose de krav, som kunna ställas på en dylik avgångsexamen, ehuru givetvis förbättringar av olika slag i examens anordning kunna och böra göras i överensstämmelse med av de sakkunniga framlagda synpunkter. Skolutredningen har i sitt Retänkande IV: 3 sid. 207 ff. övervägt skälen för och emot en examen vid avgången från realskolan och därvid kommit till den uppfattningen, att tillfredsställande kontroll utan examen icke kan uppnås (sid. 219). Ifrågavarande examen, realexamen, föreslås, även beträffande de muntliga proven, anordnad till väsentlig del i överensstämmelse med den nuvarande studentexamen ehuru med vissa avvikelser, framför allt i fråga om kontrollen utifrån. Den motivering, som på anförda ställe ges för där föreslagna examen, gäller i stort sett även för studentexamen. Det bör dock i detta sammanhang understrykas, att skolutredningen icke anser studentexamen i och för sig ha ett sådant värde, att den borde bevaras, om det vore möjligt att på annat sätt tillgodose de krav, som böra ställas på

318 abiturienternas kunskaper och mogenhet. Vid bedömandet av frågan om studentexamens berättigande måste emellertid erinras om vissa med examen förknippade omständigheter. Avgångsbetyget från gymnasiet berättigar till betydelsefulla förmåner, framför allt den mycket eftertraktade rätten att utbildas för högre kvalificerade yrken. Detta riktar icke blott abiturienternas utan även föräldrarnas och allmänhetens uppmärksamhet på läroverkets slulbedömning av sina elever. Vad man framför allt begär är garantier för en rättvis och likformig bedömning. Det är detta, som ger tyngd åt kravet på en under betryggande former kontrollerad slutprövning. Endast om detta krav blir på ett tillfredsställande sätt uppfyllt, kunna gymnasiets avgångsbetyg komma att mottagas med det förtroende, som nästan måste anses vara en förutsättning för gymnasieutbildningens ändamålsenliga bedrivande. Under åberopande av dessa synpunkter och med stöd av de erfarenheter, som i remissyttrandena över studentexamenssakkunnigas förslag anförts, vill skolutredningen, sedan skäl vägts mot skäl, uttala som sin uppfattning, att studentexamen verkligen kan »på ett tillfredsställande sätt fylla viktiga och nödvändiga uppgifter», under förutsättning alt den anordnas ändamålsenligt. Utredningen anser sig därför böra föreslå, att såväl en skriftlig som en muntlig studentexamen må äga bestånd. Det blir i det följande vår uppgift att söka finna sådana former för examen, att de berättigade synpunkter och krav, som framställts i kritiken mot den nuvarande studentexamen, på ett så rationellt sätt som möjligt vinna beaktande. 6. Censorsinstitutionen. Alltsedan studentexamen genom 1862 års stadga för rikets högre elementarläroverk överflyttades från universiteten till läroverken, ha av Kungl. Maj:t förordnade censorer, utsedda från början undantagslöst, på senare tid huvudsakligen bland de akademiska lärarna, haft att övervaka denna examen, som först kallades avgångsexamen, från 1878 mogenhetsexamen och från 1905 med det gamla namnet studentexamen. Under de mer än åttio år, som förflutit, sedan examen år 1864 första gången avlades vid läroverken, ha censorerna i stort sett haft samma befogenheter, främst bestående däri, att de, sedan examinand blivit av lärarna godkänd, haft att avgöra, huruvida h a n i examen skulle godkännas eller underkännas. Studentexamen har under denna tid alltid varit en intern examen, d. v. s. förhören ledas — såvida icke i enstaka fall censor begagnar sin rätt att helt eller delvis övertaga förhöret — av lärjungarnas egna lärare, icke, såsom exempelvis i England, av främmande examinatorer, och betygen sättas definitivt av lärarna utan möjlighet för censorerna att ändra desamma. Av 1918 års skolkommission ifrågasattes ingen annan förändring av censorsinstitutionen, än att censorerna borde äga befogenhet »att ingå i särskild prövning av jämväl de skriftliga arbetena» (Retänkande I: 1 sid. 405). I den kritik, som särskilt på senare tid riktats mot censorsinstitutionen,

319 har bl. a. framhållits, att vad som var en nödvändig kontrollanordning vid den nya studentexamens införande år 1864, då läroverksorganisationen ännu saknade fasthet och enhetlighet, icke är det numera, då läroverken äro enhetligt organiserade, deras bildningsmål blivit ett annat än förr och deras lärare fått en på annat sätt än tidigare för uppgiften lämpad utbildning. Våra dagars högt stående läroverkslärarkår borde, har det sagts, kunna tillerkännas förtroendet att själv och på eget ansvar avgöra frågan om abiturienternas godkännande eller underkännande utan inblandning från främmande censorer, som representera universitet och högskolor. Det har också anmärkts, att de nuvarande censorerna äro fackmän företrädesvis endast i ett av de ämnen, i vilka de utöva censur, varför kontrollen i övriga ämnen vore av ringa värde, samt att abiturienterna icke höras i mer än fyra, högst fem ämnen. Dessa sistnämnda anmärkningar föranledde 1936 års studentexamenssakkunniga att föreslå censur över betygen i varje särskilt ämne (stat. off. utr. 1937: 45 sid. 31 och 59), varigenom kontrollen alltså skulle komma att skärpas. Man har vid kritiken mot censorsinstitutionen även framfört den meningen, att kontroll från akademiska lärares sida vore mindre påkallad, när gymnasiets mål främst vore att bibringa eleverna en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning och först i andra hand att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet och högskolor. Slutligen har påpekats, att vid fyllnadsprövningar efter studentexamen, som i allt större antal förekomma, censorer icke anses behövliga. Vid bedömande av frågan om censorsinstitutionens bibehållande eller slopande h a r skolutredningen sökt beakta de synpunkter, som kommit till uttryck i yttrandena över 1936 års studentexamenssakkunnigas betänkande, framför allt i skolöverstyrelsens utlåtande till Kungl. Maj:t den 16 juni 1938. I detta säges bl. a.: »I stort sett finner överstyrelsen censorskårens nuvarande sammansättning ändamålsenlig. Det ligger intet oriktigt i att majoriteten av censorerna utgöres av akademiska lärare. Studentexamen är kontaktpunkten mellan läroverk och högskolor. Det kan ej vara annat än nyttigt, om universitelsmän, som skola utbilda blivande läroverkslärare, genom sitt deltagande i examenskontrollen vinna inblick i skolans arbetsbetingelser och möjligheter, och det är likaledes ganska gott, att läroverkslärarna, icke minst i avlägsna landsorter, någon gång få sammanträffa med representanter för de högskolor, som skola bygga vidare på den grund de lagt. Ingen skolform far väl av isolering, minst av allt de högre allmänna läroverken. Det är blott till gagn för skolan, att kontakten med vetenskapens män sä långt möjligt hålles vid liv. De akademiska censorerna med sin erkända auktoritet och oväld utgöra tillika ett gott stöd för de bedömande lärarna gentemot tilltagsna lokala inflytanden.» Detta uttalande innefattar i själva verket huvudskälen även för skolutredningens ståndpunkt beträffande censorsinstitutionens berättigande. Det är för både högskolor och läroverk av stort värde, att det råder kontakt mellan dessa bildningsanstalter och att de icke isoleras från varandra. Högskolorna ha intresse av att den utbildning, som läroverken ge, motsvarar

320 deras krav på de studerandes förkunskaper, och det är likaledes av intresse för högskolorna, vilka skola utbilda blivande läroverkslärare, att äga kännedom om det arbete, som bedrives i läroverken, och de krav, som detta arbete måste ställa på de blivande filosofie magistrarna. Ju bättre kännedom om läroverkens arbetsförhållanden, som universitetens lärare äga, desto större möjligheter ha de akademiska myndigheterna att på lämpligaste sätt utforma kurserna i den för läroverken avsedda filosofiska ämbetsexamen. Å andra sidan ligger det i läroverkens intresse att akta på att icke gymnasieundervisningen blir föremål för oberättigad misstro från högskolornas sida. Det är också av oomtvistlig betydelse, att läroverkens arbete blir bedömt från håll, som allmänt erkännes vara sakkunnigt och opartiskt. Ett önskemål, som i detta sammanhang kan framföras, är, att läroverken få möjlighet till kontakt även med representanter för andra högre utbildningsanstalter än universitet och högskolor eller med exempelvis framstående företrädare för näringslivet. Det har emellertid visat sig vara förenat med praktiska svårigheter att som censorer erhålla sådana representanter; i den mån detta är möjligt bör givetvis samarbete eftersträvas även här. Till vad här ovan framhållits kunna i korthet anföras ytterligare några synpunkter, som varit av vikt för utredningens ställningstagande till denna fråga. Att den muntliga realexamen för närvarande är praktiskt taget okontrollerad har under de gångna åren visat sig medföra vissa olägenheter, och skolutredningen har för denna examen funnit ökad kontroll önskvärd samt för den skull föreslagit, att ämneskonsulenter skulle besöka skolorna och såsom ombud för skolöverstyrelsen i viss utsträckning leda examen. (Skolutredningens betänkande IV, 3, sid. 223.) Anses sådan åtgärd påkallad i realexamen, är det av än större vikt, att kontroll av elevernas kunskaper förefinnes vid avgången från gymnasiet. De för en abiturients framtid ofta avgörande studentbetygen måste vara så rättvisa som möjligt, och enhetligheten i betygsskalan vid de olika läroverken är därför en angelägenhet av största betydelse. Av de under diskussionen om studentexamen framkomna förslagen att ersätta censorsinstitutionen med andra former av kontroll har intet allmänt erkänts såsom överlägset det nuvarande systemet. Den av censorer ledda studentexamens betydelse för skapande av de bästa möjliga garantier för en rättvis betygssättning har också med fog hävdats av skolöverstyrelsen. Även med en utökning av antalet ledamöter av skolöverstyrelsen kan dennas inspektionsverksamhet icke beräknas få den omfattning, att den kan ersätta den jämförande prövning av betyg och fordringsstandard, som nu utövas av censorerna. Härtill kommer att, såsom på annat ställe framhållits, hela undervisningens resultat ställes i förgrunden vid en examen, medan det är det dagliga skolarbetet, som blir föremål för iakttagelse och värdering vid de inspektioner, som förrättas av skolöverstyrelsens ledamöter och konsulenter. Om censorsinstitutionen bibe-

321 hålles, utesluter detta emellertid icke, att även andra åtgärder vidtagas i syfte att kontrollera undervisningens kvalitet och att åstadkomma en alltmera rättvis och likformig betygssättning. I annat sammanhang har skolutredningen behandlat denna fråga. Det b a r ovan sagts, att de, som yrkat på censurens slopande, bl. a. pekat på det förhållandet, att fyllnadsprövningar efter studentexamen utan olägenhet försiggå utan censorer. Därvid bör dock beaktas, dels att det här ej är fråga om en helhetsprövning, såsom i studentexamen, dels att förhöret äger rum i närvaro av en annan lärare, som rektor därtill utsett, dels ock att eventuellt förekommande skriftligt prov bedömes av examinator och en av kollegiet utsedd medbedömare. Slutligen må framhållas ännu en omständighet, som talar för bibehållande av censorsinstitutionen vid läroverken. Om denna borttoges, är det sannolikt, att den vid upprepade tillfällen diskuterade frågan om återgång till förhållandena före år 1864 med inträdesexamen vid universiteten komme att ånyo aktualiseras. Återinförandet av sådan examen vore utan tvivel ett steg tillbaka, och detta även om examen skulle begränsas till att omfatta endast vissa nyckelämnen. Visserligen finnes redan nu s. k. spärr vid ett antal högskolor på grund av nödvändig begränsning av elevantalet, men detta är dock något helt annat än förläggande av en mer eller mindre enhetlig studentexamen till universiteten och högskolorna. Även om åtskilliga av de olägenheter, som vidlådde studentexamen före år 1864, nu skulle kunna undvikas, så skulle en sådan anordning icke blott vara i praktiken ytterst svårgenomförbar utan ock vara från principiell synpunkt olämplig. Allmänt hävdas numera och enligt vår mening med rätta — icke minst gentemot de ännu förekommande inträdesprövningarna till läroverkens första klass —. att icke de mottagande utan de avlämnande lärarna, som väl känna sina lärjungar, böra förrätta förekommande prövningar. Förslag om inträdesexamen vid universiteten ha också hittills med skärpa avstyrkts av myndigheter och sakkunniga, så t. ex. av skolöverstyrelsens läroverksavdelning år 1923 (överstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkande I—V sid. 277), av dåvarande statsrådet Engberg i hans ovanberörda yttrande till statsrådsprotokollet 1936 och av studentexamenssakkunniga i deras betänkande (sid. 85), där de säga: »Vad beträffar tanken på en återgång till det på sin tid så grundligt underkända systemet med en vid universiteten förrättad allmän inträdesexamen, har denna tanke avvisats, icke blott i departementschefens direktiv, utan också, såvitt man har sig bekant, av såväl universiteten som läroverken.» Om skolutredningen sålunda anser starka skäl tala för att censorsinstitutionen blir bestående, utesluter detta dock ingalunda, att förslag om vissa förändringar i den nuvarande organisationen böra övervägas. Det är av vikt, att organisationen göres så smidig och så effektiv som möjligt och att bedömandet av examen blir så långt ske kan rättvist. Åtgärder böra därför 21—C17865. IX

vidtagas för alt så långt som möjligt avlägsna de svagheter, som kunna anses vidlåda den nuvarande censorsinstitutionen. Då kritiken gjort gällande, att censorerna ej alltid vore fackmän i de ämnen, i vilka de vid studentexamen utöva censur, och att de stundom saknade nödig kännedom om gymnasiets arbete, så kan den inte avfärdas som helt ogrundad. Det torde ha förekommit fall, då av sådana anledningar de vid examensförhören givna uppgifterna samt bedömningen av abiturienternas prestationer icke varit alldeles tillfredsställande, och det får ej förbises, att dylika fall kunna menligt inverka icke blott på det förtroendefulla samarbetet mellan censorer och lärare utan även på själva undervisningen i gymnasiet, enär lärarna anse sig behöva räkna med att få förhörsuppgifter i examen, vilka kräva överbetoning av vissa för resp. ämnen mindre väsentliga moment i kurserna. Särskilt i sådana ämnen som modersmålet och historia med samhällslära ha dylika anmärkningar framställts. För att avlägsna missförhållanden av nyssnämnt slag föreslår utredningen vissa ändringar i den nuvarande ordningen. Vad först beträffar kravet på fackmannakvalifikationer hos censorerna, torde visserligen olägenheterna av den nuvarande ordningen vara mindre än på en del håll gjorts gällande, men det synes dock lämpligt, att antalet medlemmar i varje censorsgrupp ökas till fyra, i den män detta av praktiska skäl är möjligt. Redan nu har försöksvis en och annan censorsgrupp fått omfatta fyra i stället för tre censorer, och antalet fyra borde enligt skolutredningens mening förekomma i större utsträckning än nu. Förhören skola, anser utredningen, liksom nu omfatta fyra, högst fem ämnen, och av examenstekniska skäl torde antalet censorer inom varje censorsgrupp icke böra vara större än antalet i examen för varje abiturientgrupp förekommande förhör. Vid läroverk, som besökes av endast en censorsgrupp, skulle alltså censorerna vara fyra. Redan denna tämligen ringa ökning innebär en avgjord förbättring från här ifrågavarande synpunkt. Visserligen är det icke tänkbart, att vid examen, där endast en censorsgrupp fungerar, enbart de fyra ämnen, i vilka censorsgruppens medlemmar äro specialister, skulle komma upp i examen — det vore till förfång för övriga ämnen — men då varje censor i regel kan förutsättas tillräckligt behärska åtminstone två skolämnen, i många fall flera, torde det dock med sådant censorsantal vara ganska väl sörjt för att nödiga fackmannakvalifikationer äro till finnandes hos dem, som skola utöva censuren. (Angående förslag om viss stadgeändring med anledning av utökning av antalet censorer se nedan sid. 358.) Emellertid kunna icke blott — som nu — vid större utan även vid medelstora läroverk lämpligen två (eller flera) censorsgrupper fungera samtidigt. Det vore då möjligt — såsom skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över .studentexamenssakkunnigas förslag framhållit — ätt viss samverkan kunde ske, »så att censorernas fackmannakvalifikationer komma bättre till sin rätt». Enligt utredningens förslag skulle läroämnenas

antal i gymnasiets högsta ring under vårterminen vara på varje linje 8 å 9. Om två censorsgrupper med sammanlagt 8 censorer samverka, kan visserligen icke, såsom man kunde vara frestad att antaga, examen bli i det närmaste till alla delar censurerad av högt kvalificerade fackmän i varje ämne (bl. a. därför att sammanlagda antalet läroämnen i examen icke är 8 a 9 utan 13 å 14), men den skulle kunna bli det nästan till inemot 75 %. Kostnaden för utökningen av antalet censorer kompenseras till icke oväsentlig del av den tidsvinst, som genom denna anordning kan göras: 4, 8 eller i några fall 12 examensgrupper kunna samtidigt vara uppe i examen i stället för 3, 6 eller 9. Vissa — dock säkerligen ej oövervinnliga — svårigheter kunna emellertid föreligga dels att finna ett tillräckligt stort antal för uppgiften lämpliga censorer, som äro villiga att åtaga sig uppdraget, dels att, särskilt vid medelstora och mindre läroverk, där antalet examinatorer är litet, uppgöra en examensordning, som icke allt för tungt belastar examinatorerna. Det komme särskilt att gälla examinatorerna i moderna språk, matematik och fysik samt historia. Reträffande anmärkningen om vissa censorers bristande kännedom om gymnasiets arbete må framhållas, att en förbättring därvidlag kunde åstadkommas, om censorer utsåges vid läsårets början bland för uppgiften intresserade akademiska eller f. d. akademiska lärare samt bland framstående läroverkslärare och f. d. läroverkslärare. Tillfälle kunde därigenom beredas de censorer, som äro mindre bekanta med läroverksundervisningen, att vid ett par dagars besök vid ett läroverk under läsåret få en inblick i det vardagliga arbetet. Det grupparbete i de två sista ringarna, som skolutredningen föreslår, gör det särskilt önskvärt, att censorer besöka läroverken någon gång under läsåret, så att de icke stå främmande för de olika studiemöjligheter, som detta arbete medför. Härigenom borde »uppvisningsförhör» i t. ex. modersmålet och historia onödiggöras och arbetsresultat kunna redovisas i former, som bättre ansluta sig till arbetetsskolans principer. Sådana besök synas emellerlid icke böra vara obligatoriska. Skulle samtliga censorer vid olika tillfällen åhöra vissa lektioner vid de läroverk, de själva utvalde, skulle det förmodligen ej kunna undvikas, att åtminstone vid de läroverk, som bleve mest frekventerade (t. ex. läroverken i universitets- och högskolestäderna), besöken både för lärjungar och lärare skulle skapa nervositet och olust, vilket icke skulle vara gynnsamt för det samarbete mellan censorer och examinatorer, som man vill främja. Lämpligt synes vara, att tillfälle alltid kunde beredas nyutsedd censor att besöka det läroverk, som skolöverstyrelsen ville anvisa, samt att övriga censorer efter egen önskan och om skolöverstyrelsen så ansåge lämpligt, finge, i den mån medel och möjlighet härtill funnes, besöka av överstyrelsen dem anvisade läroanstalter. Ersättning för ett begränsat antal resor jämte traktamente synes böra utgå. I detta sammanhang bör beaktas den i nu gällande läroverksstadga (§ 103) ingående bestämmelsen, att det muntliga förhöret huvudsakligen skall om-

fatla de på gymnasiets och lyceets undervisningsplaner upptagna kursmoment, vilka enligt uppgift av vederbörande lärare gjorts till föremål för särskild behandling under de senaste två läsåren. Sådan uppgift, vilken skall bifogas det till skolöverstyrelsen insända protokollet över den skriftliga prövningen (§ 100), lämnas väl för närvarande i många fall icke, förmodligen beroende på att vederbörande lärare anser sig ha genomgått kursen i huvudsaklig överensstämmelse med kursplanerna och alt det oftast skulle tarvas en synnerligen utförlig och detaljerad redogörelse för genomgångna kursmoment, om uppgifterna skulle ha positivt värde för censors uppgiftsval i den muntliga examen. Proceduren är för omständlig, och lärarens vid examenstillfället lämnade muntliga redogörelse för genomgången kurs brukar av censor godtagas. Restämmelsen torde emellertid få större betydelse, om undervisningen i de två högsta ringarna kommer att läggas så, som skolutredningen föreslagit. För att ifrågavarande redogörelser icke skola bli allt för omfattande och vålla onödigt besvär både för lärarna och för censorerna, bör det i kommande anvisningar påpekas, dels att redogörelse behöver lämnas blott i de fall, då vederbörande lärare i experimenterande syfte eller av annan anledning ansett sig böra lägga undervisningen helt eller delvis på väsentligen annat sätt, än som enligt kursplaner och metodiska anvisningar förutsattes vara det normala tillvägagångssättet, dels att endast kortare upplysningar angående avvikelser av principiell natur äro behövliga. I övrigt torde muntlig komplettering av uppgifterna om läst kurs i framtiden liksom nu böra godtagas av vederbörande censor vid examenstillfället. Rätt utnyttjad kan emellertid omförmälda bestämmelse bidraga till att studentexamen icke blir elt hinder för pedagogiska försök utan ett incitament i undervisningen. Det har i det föregående framhållits, att censorerna i studentexamen bl. a. ha till uppgift att utgöra viktiga förbindelselänkar mellan gymnasium och universitet eller högskola, att kontrollera undervisningens resultat samt att skapa garantier för en rättvis betygssättning. Härtill kan också läggas den betydelsefulla roll, censorerna spela för studentexamen i dess egenskap av nödvändigt gallringsinstrument. Visserligen sker den huvudsakliga gallringen före examen, men just förekomsten av censurerad examen är här utan tvivel av mycket stor betydelse. Om den av censorer kontrollerade studentexamen skulle helt avskaffas, så skulle, såsom också skolöverstyrelsen erinrat, den nödvändiga gallringen bli avsevärt svårare att genomföra. »Avskaffas studentexamen», säger skolöverstyrelsen i sitt ovan citerade remissyttrande »skulle under det första året icke allt för mycket ändras i gymnasiets arbete. Traditionen skulle ännu vara vid makt. Kunskaperna skulle vara litet o jämnare vid läsårets slut; en och annan sak, som brukat ingå i studentexamen, skulle icke innötas som förut; skiftningarna i betygens värde bleve större, huggningarna vid vårterminens slut hela gym-

325 nasiet igenom färre. Så komme vid läslerminens början den dag, som för mången lärare är årets tyngsta, då domen definitivt skall fällas över dem, som vid vårterminens slut icke erhållit flyttning. Läraren har måhända i det tidigare samarbetet lärt sig lita på dessa lärjungar. Han har sett deras redliga bemödanden. De äro litet ointelligenta, det kan inte förnekas, de skulle inte ha så stora utsikter i studentexamen — men den finns ju icke längre . . . Icke kan läroverkets anseende rimligen lida avbräck, därför att man accepterar den nya verkligheten och rättar fordringarna därefter. Så börjar det nya verksamhetsåret. Det finnes fler svaga än vanligt i klassen och proportionsvis färre, som kunna arbeta på egen h a n d . . . Det är icke möjligt att medhinna delsamma som förr, åtminstone icke med samma k v a l i t e t . . . Samvetsgrannhet, plikttrohet och ambition äro för visso inom den svenska skolan starka krafter. De äro uttryck för en tradition, över vilken skolan kan hysa stolthet. De garantera, att lärarna även under ändrade förhållanden skola göra vad de förmå för den ungdom, som står under deras vård, och de äro samtidigt en borgen för att nivån icke kan sjunka huru lågt som helst. Men man behöver icke göra sig skyldig till någon underskattning av dessa skolans bästa tillgångar, om man betvivlar, att de, ensamma för sig och utan stödet av en examen, som ger påtagligt innehåll åt kursplanernas vaga ordalag, förmå vidmakthålla den stränghet i kunskapsfordringarna, som är av nöden, för att tillströmningen till gymnasierna skall hållas inom sina bräddar.» Det synes skolutredningen otvivelaktigt, att denna skolöverstyrelsens livfulla teckning av kunskapsfordringarna på ett gymnasium, som icke avslutas med en effektivt kontrollerad examen, är alldeles riktig. I det föregående ha vi motiverat vårt yrkande på censorsinstitutionens bibehållande och därvid föreslagit vissa åtgärder med avseende på censorsgruppernas sammansättning m. m. Det återstår att behandla frågan om önskvärda förändringar i censorsinstruktionen och därmed i censorernas befogenheter. Härvid anmäler sig i främsta rummet frågan om censorernas rätt att underkänna en examen, som av vederbörande examinatorer blivit godkänd. I nu gällande censorsinstruktion lyder § 5: »Vid bedömandet av examinands kunskaper och mogenhet skall censor taga hänsyn såväl till den skriftliga och muntliga prövningen som till examinands under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. Finner därvid censor, att lärjunge, som på grund av de honom av vederbörande lärare tilldelade vitsord eljest skolat godkännas, saknar de insikter och den mogenhet, som för examens godkännande äro erforderliga, åligger det honom att underkänna dennes prov; ägande dock censor icke att grunda examens underkännande allenast på av examinand i den skriftliga prövningen, i överensstämmelse med gällande föreskrifter, utfört prov, som blivit av vederbörande lärare godkänt.

326 I den mån omständigheterna sådant påkalla, bör censor låta sig angeläget vara att vid examens bedömande samråda med rektor och vederbörande lärare för alt vinna närmare kännedom om examinands förut ådagalagda kunskaper och övriga förhållanden.» Censor är alltså enligt instruktionen under vissa betingelser skyldig att underkänna examen, men å andra sidan begränsa dessa betingelser censors befogenhet att underkänna på så sätt, att han dels har att taga hänsyn till abiturientens under de två sista läsåren ådagalagda kunskaper (d. v. s. i inånga fall är nödsakad att godtaga de av läraren givna terminsbetygen), dels ej får grunda sitt underkännande enbart på svaga skriftliga prov, som av lärarna godkänts, dels slutligen har att samråda med rektor och vederbörande lärare i tvistiga fall. De av censorer underkända examina utgöra också procentuellt sett ett mycket ringa antal: i muntliga vårterminsprövningar vid de högre allmänna läroverken åren 1921—1925 underkändes av censorerna 1-37 % (av examinalorerna 0-73 %, s:ma 2a %) av antalet i muntlig prövning deltagande, åren 1931—1935 av censorerna 2-04 % (av examinatorerna 1'3G %, s:ma 3-4 %), åren 1941—1.945 av censorerna 115 % (av examinatorerna 1-35 %, s:ma 2-5 %) samt enbart vårterminen 1945 av censorerna 115 % (av examinatorerna 1*05 %, s:ma 2-2 %) av antalet i den muntliga prövningen deltagande. Trots ovan nämnd begränsning av censorernas befogenhet och trots den låga kuggningsprocenten är det denna censorernas kuggningsrätt, som blivit mest utsålt för kritik i diskussionen om censorsinstitutionen. • Det viktigaste argumentet vid mångas ställningstagande är», säger Tidning för Sveriges läroverk nr 11, den 25 maj 1946 i en ledande artikel om censorsinstitutionen, »kuggningsprincipernas variabilitet från examensgrupp till examensgrupp. Den hårfina skillnad, som finnes mellan en examen 'godkänd med yttersta tvekan' och en kuggning, är av sådan kaliber, att den individuella uppfattningen av ett bättre eller sämre förhörsutfall icke sällan blir det slutligt avgörande. — En examens godkännande eller ej kan understundom bli beroende på en sådan slumpfaktor som vilken censorsgrupp det blir. Så länge det inträffar fall, då censorernas på 4—5 korta förhör grundade uppfattning väger tyngre och i annan riktning än lärarnas på flera års undervisning baserade värdering, kommer censorsinstitutionen att förlora i prestige.» Gentemot några av de skäl, som här anföras för avskaffande av censorernas kuggningsrätt, torde ett par invändningar kunna göras, nämligen dels att gränslinjen mellan godkänd med tvekan och underkänd alltid måste bli hårfin, även om det skulle överlåtas åt lärarna att dra den, dels att det med den allra största sannolikhet skulle bli betydligt svårare att undvika »variabilitet» i kuggningsprinciperna vid olika läroverk och t. o. m. inom samma läroverk, om icke censorerna utan enbart lärarna hade ansvaret för gränsdragningen. Att det finns strängare och mildare censorer, lärer icke k u n n a bestridas, men i det fallet äro lärarna icke annorlunda skapade än censorerna. Sant är emellertid, att det vore önskvärt med fastare normer. Gränsen för godkännande kan stundom vara allt för relativ. Vid ett

327 läroverk finns det ett år många ungefär jämnsvaga abiturienter, som rätteligen borde underkännas; de godkännas, för att icke allt för m å n g a skola drabbas av underkännande. Vid ett annat läroverk eller ett a n n a t år vid s a m m a läroverk är standarden god, men det finns kanske två eller tre svagare, dock måhända icke så klena som de nyss omtalade; de underkännas. Detta är emellertid, såsom ovan framhållits, ett missförhållande, som icke avhjälpes genom att avgörandet helt lämnas åt lärarna, snarare tvärtom, m e n som däremot skulle allt mer elimineras, i samma m å n som bättre garantier kunde skapas för en enhetlig betygssättning. Denna sistnämnda fråga dryftas närmare nedan. Ett faktum är likvisst, att censorskuggningarna, hur få de än äro, icke blott äro djupt kännbara slag för dem, som drabbas därav, utan också k u n n a utgöra ett irritament för lärarna, vilka lätt uppfatta sådana kuggningar som misstroendevota mot deras förmåga av objektivitet. Av särskilt denna anledning har skolutredningen ansett sig böra taga under övervägande, huruvida någon förändring bör och kan vidtagas i fråga om censorernas rätt att avgöra examens godkännande eller underkännande. Om censorerna icke längre skulle äga denna befogenhet men likväl, på sätt som av oss föreslagits eller förutsatts, skulle utöva vederbörlig kontroll över examen med rätt att på samma villkor som nu själva övertaga förhöret, då de så funne skäligt, kunde följande tillvägagångssätt vid betygssättningen och det slutliga avgörandet angående examens godkännande tänkas vara ändamålsenligt. Sedan förhören i den muntliga prövningen avslutats, vart och ett övervakat av en fackcensor och hållet i överensstämmelse med av denne givna anvisningar, sammanträda censorer och examinatorer för att gruppvis (en censor och de i hans ämne eller ämnen examinerande lärarna) under en kort stund diskutera tveksamma fall i fråga om de betyg, som examinanderna av lärarna skola erhålla, varvid censor kan anmäla avvikande mening men, liksom nu, ej ändra lärarens betyg. Därefter avgiva vid gemensamt sammanträde under rektors ledning vederbörande lärare vitsord över lärjungarnas insikter i de ämnen, som i högsta ringen av vederbörande bildningslinje förekomma. Har lärjunge erhållit godkända betyg i alla läroämnen, är han därmed godkänd i examen; föreligger underbetyg i något ämne men finnes i andra ämnen tillräcklig kompensation häremot, enligt vissa fordringar, skall frågan om examens godkännande avgöras genom omröstning bland de lärare, som avgivit betyg. Erhålles minst 2\s majoritet för godkännande, är lärjunge därmed godkänd, i annat fall är han underkänd. Censorerna äga rätt att till examensprotokollet låta anteckna från examinatorernas beslut avvikande mening samt göra andra uttalanden med anledning av gjorda iakttagelser men ha icke befogenhet att underkänna examen. Är ledamot av skolöverstyrelsen vid examen närvarande, tillkommer dock honom rätten att u n d e r k ä n n a (jfr motsvarande föreslagna bestämmelse för realexamen, skolutredningens

328 betänkande IV, 3, sid. 223). Censorerna skola till skolöverstyrelsen ingiva rapport över examen vid varje läroverk, där de fungerat. Rapporten skall vara avfattad enligt ett föreskrivet formulär, som icke lämnar rum för uttalanden om enskilda lärare men däremot innehåller meddelanden om betygsskalan vid resp. läroverk samt redogörelse för sådana fall, då censorerna ansett, att godkänd lärjunge bort underkännas eller underkänd lärjunge godkännas, med angivande av skälen för den intagna ståndpunkten. Kopia eller avskrift av rapporten skall lämnas rektor. Fördelarna av en sådan anordning av examen kunde anses vara: dels att real- och studentexamen erhölle principiellt samma struktur, dock med den skillnaden, att censorerna i den viktigare studentexamen äro fackmän i resp. ämnen och äga under vissa villkor övertaga förhöret i examen; dels att den examensnervositet hos abiturienterna, som beror på en för dem främmande censors rätt att avgöra deras öde, skulle elimineras eller åtminstone minskas; dels att huvudansvaret för examinandernas godkännande eller underkännande tillerkändes lärarna, vilka genom sin kännedom om abiturienterna kunde anses mest lämpade att bära detta ansvar; dels slutligen att examinatorerna genom censorernas närvaro och uttalade meningar skulle allt fortfarande i censorerna ha ett stöd mot »tilltagsna lokala inflytanden» och att därmed i det närmaste lika goda garantier som nu skulle förefinnas för att åstadkomma enhetlighet i betygsskalan. Censorerna vore visserligen därmed berövade sin mest fruktade befogenhet, men deras betydelse och inflytande skulle icke på väsentliga punkter rubbas. För genomförandet av en sådan ordning i den av censorer kontrollerade studentexamen kunde även den nuvarande anordningen av teknisk studentexamen, numera kallad gymnasiets ingenjörsexamen, synas tala. Denna examen, för vilken närmare redogöres på annat ställe (sid. 353 ff.), kontrolleras av examensombud, som äro antingen högskoleprofessorer, företrädesvis vid de tekniska högskolorna, eller praktiskt verksamma teknici. Ombuden ha en tvåfaldig uppgift: dels att övervaka examen, särskilt de svagare examinandernas prestationer, dels att kontrollera den allmänna undervisningen, jämföra kurser och examensresultat vid de olika gymnasierna och vid behov föreslå ändringar eller ingripa normerande. De sakna kuggningsrätt men kunna göra anteckningar till examensprotokollet och äga skyldighet att inom en m å n a d till yrkesöverstyrelsen avgiva muntlig eller skriftlig rapport om examen. Det tillämpade systemet skall enligt uppgift fungera väl, och de som avlagt ingenjörsexamen mottagas utan särskild prövning vid de tekniska högskolorna och, under förutsättning av minst godkända betyg i tyska och engelska i ingenjörsexamen samt kunskaper i franska motsvarande minst godkänd i realexamen, vid de matematisknaturvetenskapliga sektionerna vid universitet och högskolor. Emellertid äro skillnaderna mellan denna examen och den examen, som måste erfordras vid avgången från de allmänna läroverkens gymnasier,

329 vilka skola bibringa sina lärjungar en fördjupad allmän medborgerlig bildning, så stora, att det icke är rimligt eller ens möjligt att jämställa dem med varandra under nuvarande förhållanden. De fåtaliga tekniska gymnasierna ha hittills i stort sett haft ett utvalt material av intresserade lärjungar. Enligt uppgift kunna endast omkring 2/3 av de anmälda vinna inträde, och medelbetyget för intagen lärjunge är högt (vid tekniska läroverket i Stockholm mellan Ra och AB). De utexaminerades gedigna utbildning i de tekniska huvudämnena behöver alltså ej ifrågasättas. Däremot måsle utbildningen i andra och särskilt i humanistiska ämnen, som ä r o betydligt färre än på allmänt gymnasium samt icke äro föremål för censur i avgångsexamen och delvis icke alls läsas under sista läsåret, vara ojämförligt svagare än en students från ett allmänt läroverk. Speciella examensskrivningar förekomma icke, ej heller centralt utgivna skrivningsuppgifter. Den enhetlighet i uppgifternas svårighetsgrad och i bedömningen av d e utförda prestationerna, som m a n vid de allmänna läroverken avser att vinna genom de för alla gemensamma skrivningarna samt genom de av lärarföreningar i samverkan med överstyrelsemedlemmar utarbetade normerna för rättandet av skripta, söker m a n vid de tekniska gymnasierna nå enbart genom examensombudens och lärarnas erfarenhet av nivån vid de olika skolorna. De tekniska gymnasierna hava emellertid icke gemensamma, för alla skolor gällande kursplaner. Maximiantalet examinander i varje grupp vid den tekniska examen är 15 mot 4 vid de allmänna läroverken. Förhöret i ingenjörsexamen omfattar minst tre ämnen mot minst fyra vid allmänna läroverk, och tiden för förhöret får icke utsträckas längre än till sammanlagt fyra timmar. En censor vid allmänt läroverk kan i examen hinna få ett ganska bestämt intryck av varje examinands kunskapsnivå, vilket däremot ett examensombud vid ingenjörsexamen omöjligen kan få. Examensombuden vid tekniska gymnasier tjänstgöra huvudsakligen som ett slags fackinspektörer. Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, om censorskontrollen i studentexamen vid de för närvarande 89 läroanstalter, där examen avlägges, verkligen kan organiseras efter mönster av den tekniska ingenjörsexamen. I spörsmålet, om censorerna skola bibehålla sin rätt att godkänna eller underkänna examen, äro förhållandena vid gymnasiets ingenjörsexamen knappast förebildliga. Det återstår då att pröva de skäl, som tala för att censorernas nuvarande befogenhet att godkänna eller underkänna examen i stort sett bibehålies. Då enligt för åren 1937—1939 gjorda beräkningar ungefär 75 % (73-5 %) av abiturienterna avse att fortsätta studierna vid universitet och högskolor och därmed jämförliga utbildningsanstalter, måste det te sig som ett rimligt önskemål, att representanter för dessa högre bildningsanstalter genom censuren äga direkt inflytande på utgången av den examen, som berättigar till inträde vid universitet och högskolor. Om nu, såsom skolutredningen

330 föreslagit, censorsinslitutionen göres mera ändamålsenlig genom att kontrollen kommer att utövas av fackmän i de flesta läroämnen, så k a n det sägas vara inkonsekvent och opåkallat att avhända de sålunda för sin uppgift välutrustade censorerna rätten att godkänna eller underkänna abiturienternas examen. Det kan vidare anses tvivelaktigt, om det vore för förhållandet mellan censorer och examinatorer gynnsammare, att motsättningarna dem emellan komme fram i uttalanden till examensprotokollet och rapporter till skolöverstyrelsen, än att de komme till uttryck omedelbart vid examenstillfället i bedömningen av abiturienternas examen. Om det finns lärare, som förfäkta den åsikten, att censorernas vetorätt i studentexamen är obehövlig och att hela ansvaret för examen med fördel kan läggas på de examinerande lärarna, så finns det också med säkerhet många, förmodligen ett ganska stort flertal, som anse det vara ett mycket värdefullt stöd i svårbedömda fall, att censorerna ha avgörandet om examens godkännande. För att avlägsna den anstrykning av misstroende mot de för examensbetygen ansvariga lärarna, vilken — ehuru knappast med full rätt — av åtskilliga lärare anses vidlåda den nuvarande ordningen med befogenhet för censorerna att avgöra examens utgång, kan man tänka sig ändring av nuvarande bestämmelser på en eller annan punkt. Skolutredningen anser för sin del rimligt och skäligt, att examinatorerna erhålla jämförelsevis stort inflytande, när det gäller att avgöra underkänd examinands rätt att efterpröva i ämne, vari han icke blivit godkänd. Därmed komme lärarna att också få en starkare ställning vid själva examensavgörandet. Förslag till bestämmelser angående efterprövningsinstitut framlägges nedan. Det bör i detta sammanhang beaktas, att därigenom en kuggning i examen ingalunda får så k ä n n b a r a följder, som hittills varit fallet, och att åtminstone en del av den dramatiska spänningen i den nuvarande examen därmed försvinner. c. Avgång utan avlagd examen. Skolutredningen har ansett sig böra undersöka, huruvida möjlighet kan och bör beredas dem (ungefär 25 %), som ej ämna fortsätta sina studier vid högskolor eller universitet, att efter avlagda skriftliga prov utan censurerad examen erhålla avgångsbetyg med visst kompetensvärde. Redan enligt nu gällande läroverksstadga finnes formell möjlighet för lärjunge i gymnasiets högsta ring att underlåta att anmäla sig till examen och i stället vid läsårets slut (eller tidigare) begära vederbörligt avgångsbetyg. Sådant belyg begäres och erhålles i praktiken nu endast, då examinand blivit i examen underkänd, men därest en ny form av avgång utan censurerad examen skall sättas i fråga, bör den, om den skall ha utsikter att vinna någon popularitet, icke vara sådan, att den kan direkt likställas med underkänd studentexamen. Under sina överväganden om en sådan ny form av avgång har utredningen haft förmånen att få dryfta vissa examensfrågor med ordföranden i

331 »Eksamensordningskomitéen for de högre almenskolene» i Norge, som i september 1946 avgivit sitt förslag. Härvid visade det sig, att man på båda håll, oberoende av varandra, varit inne på ungefär samma tankegång i fråga om en examensfri avgång. Den norska kommittén föreslår, att alla lärjungar i gymnasiets högsta klass skulle erhålla ett avgångsbetyg, som ges, oavsett vilka betyg lärjungarna erhålla i de olika ämnena, men som icke berättigar till fortsatta studier vid universitet och högskolor. För tillträde till dessa skulle fordras betyg över avlagd studentexamen. Även den svagaste lärjunge skulle ha rätt att få avgångsbetyg. Trots detta skulle de, som erhållit endast avgångsbetyg, få kalla sig »studenter» och få bära »duskelue». I vårt land är ju frågan om rätt att bära studentmössa en studentkårsangelägenhet, varmed skolmyndigheterna icke äga att befatta sig. (Se om studentmössan och dess historia, studentexamenssakkunnigas betänkande sid. 263 ff.) I det följande skall diskuteras, vilka anordningar och bestämmelser som kunde vara lämpliga, om en avgångsform utan examen infördes. Avgörandet, om abiturient skall undergå censurerad examen eller välja en examensfri väg, skulle kunna uppskjutas till tiden för anmälan till studentexamen, d. v. s. liksom nu omkring den 1 februari. Det är troligt, alt de lärjungar, som kände sig säkra och intet hade att frukta av en censurerad examen, under alla omständigheter, oavsett om de ämnade fortsätta vid universitet eller ej, skulle anmäla sig till examen. De, som ej anmälde sig, skulle lätt få en stämpel av underhaltighet sig påtryckt. Detta skulle med största säkerhet bliva förhållandet, om inga som helst kvalifikationer i betygshänseende erfordrades för erhållande av sådant avgångsbetyg, varom här är fråga. Ja, det kunde då förekomma åtskilliga fall, när en i studentexamen kuggad abiturient erhölle ett t. o. m. avsevärt bättre betyg än den, som finge avgångsbetyg enligt den nya ordningen. Därmed skulle i själva verket den nya formen av avgång såsom ett alternativ vid sidan av censurerad studentexamen vara dömd: alla skulle anmäla sig till studentexamen precis som nu, ty även om man bleve underkänd, kunde man ha en minst lika god ställning, som om man beträtt den nylagda vägen utan censurerad examen. Den nya anordningen skulle sålunda knappast erbjuda några fördelar. Det är uppenbart, att en ny form för avgång från gymnasiets högsta ring för att vara brukbar måste vara beskaffad på annat sätt, än som nyss skisserats. Till en början bör framhållas, att saken ställer sig väsentligt annorlunda hos oss än i Norge. Där har det förut varit så, att de lärjungar, som ansågos inkompetenta att anmäla sig till studentexamen vid respektive skolor, ställdes inför valet att antingen flytta ned en klass eller ock anmäla sig som privatister. En ny avgångsform av det slag, den norska kommittén tänkt sig, skulle medföra den förbättrade ställningen för dessa lärjungar, att de finge fortsätta i klassen med samma rättigheter som de övriga och vid läsårets

slut samtidigt med dem erhölle avgångsbetyg. En annan skillnad mellan norska och svenska förhållanden i ifrågavarande avseende är den, att i Norge endast omkring 50 % av dem, som avlägga studentexamen (artium). begagna sitt examensbetyg som grundval för studier vid universitet och högskolor eller därmed jämförliga utbildningsanstaller, medan procenttalet i Sverige är 75. Den norska kommittén menar, att ett avgångsbetyg utan studentexamen visserligen, som förut sagts, ej kan ge tillträde till högskolorna men att sådant avgångsbetyg från en examensberättigad skola dock k a n ge tillräckliga hållpunkter för bedömningen av dem, som skola övergå till praktisk verksamhet eller andra yrken, för vilka universitetsutbildning ej fordras. Det vore sedan skolans och myndigheternas uppgift att arbeta upp avgångsbetygets anseende. Den nya formens anseende är en viktig betingelse för dess användbarhet. Frågan är, om den kan godtagas som kompetens för tillträde till vissa befattningar inom järnvägs-, post-, tull- och telegrafväsen eller kontors- och bankbefattningar, för vilka förut fordrats studentexamen. Det skulle närmast ankomma på vederbörande myndigheter själva att angiva, om de betraktade en sådan avgångskompetens som varande till fydlest såsom grund för respektive specialutbildningar. Troligt är, att de skulle ställa sig tveksamma icke blott från den synpunkten, att aspirantens teoretiska utbildning befunnes för svag, utan även och kanske framför allt, emedan de skulle befara att få ett kvalitativt försämrat aspirantmaterial. Den ifrågasatta avgångsformen måste göras så pass nära jämställd med studentexamen, att den på det hela taget kan anses skänka en någorlunda jämförbar kompetens. Eljest torde den icke kunna vinna anseende, utan den blir, såsom nyss sagts, i varje fall i praktiken obrukbar. Den examensfria form av avgång från gymnasiet, som här ifrågasattes, synes h a sin närmaste motsvarighet i de avgångsbetyg med s. k. normalskolekompetens, som givas vid de kommunala flickskolorna. Vid dessa skolor avlägges icke någon examen, men för att normalskolekompetens skall erhållas, fordras, att lärjungen godkänts i samtliga i ämnesgruppen ingående ämnen, eller, om hon är godkänd i modersmålet och i övriga ämnen utom ett, att två tredjedelar av de undervisande lärarna finna henne förtjänt av sådant betyg. Den, som ej kan erhålla normalskolekompetens, får icke avgångsbetyg utan s. k. utskrivningsbetyg, vilket i denna skolform motsvarar de nuvarande avgångsbetygen vid de allmänna läroverken. På ungefär samma sätt skulle, om den ifrågasatta avgångsformen skulle ha utsikt att vinna någon uppskattning, för erhållande av avgångsbetyg från gymnasiet fordras, att vissa villkor i fråga om betyg uppfylldes. De abiturienter, som ej anmält sig till censurerad studentexamen, skulle i likhet med sina kamrater undergå skriftliga prov med samma villkor för godkännande, som gälla för de till censurerad examen anmälda. De, som ej godkändes i skrivningarna, skulle ej erhålla avsett avgångsbetyg utan nödgas

333 göra om proven, vilket dock kunde ske i samband med de fyllnadsprövningar efter studentexamen, som anordnas under bestämda perioder. De, som godkändes i de skriftliga proven, skulle dock kunna utan muntlig prövning utfå avgångsbetyg. Huruvida eller i vad mån särskilda fordringar .skulle ställas på de i muntliga ämnen givna betygen, kan diskuteras. Om inga villkor alls uppställas för godkännande, kan det icke anses berättigat, att ifrågavarande abiturienter finge kalla sig studenter, därest studentnamnet i fortsättningen komme alt bibehållas för de examinerade. I så fall borde en i censurerad examen underkänd abiturient med samma rätt heta student. Lämpligen kunde i analogi med avgångsbetygen vid kommunala flickskolor fordras, att abiturient skall ha godkända belyg i alla ämnen eller, om underbetyg erhållits i ett ämne, att minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat i högsta ringen, finna honom böra godkännas, övriga kvalifikationer i belyg, som kunde visa sig erforderliga, borde i vederbörlig ordning fastställas efter hörande av vederbörande myndigheler inom de yrken, som avgångsbetygen kunde giva tillträde till. Skulle nu en så reglerad form av avgång från gymnasiet tjäna avsett ändamål? Som redan sagts, skulle de duktigare abiturienterna med all sannolikhet anmäla sig till censurerad examen. De, som icke anmälde sig, skulle åtminstone till en början utgöra ett fåtal och sannolikt höra till de svagare eller medelmåttiga. Allt eftersom den till den nya avgångsformen knutna kompetensen bleve mer känd och dess värde för inträde på vissa levnadsbanor prövat, kunde det tänkas, att flera av de gymnasister, som vore beslutna att icke fortsätta studierna vid högre utbildningsanstalter, skulle beträda denna väg. Några praktiska spörsmål behöva i detta sammanhang beröras. Om en examensfri avgång skulle införas vid sidan av den kontrollerade examen, är det troligt, att några av den ena eller andra kategorien abiturienter efter examensskrivningarna på grund av dessas resultat i ena eller andra riktningen skulle önska övergå från den väg, de vid vårterminens början slagit in på, till den andra. Ett byte torde dock knappast böra ske bl. a. därför, att antalet till muntlig examen anmälda av examenstekniska skäl behöver kunna beräknas tämligen långt i förväg. Det kan också tänkas, att abiturient, som vid tiden för examensanmälningarna icke ämnade fortsätta sina studier vid högskola eller dylik högre utbildningsanstalt, av någon anledning ändrar mening och t. ex. på grund av vackra betyg i de skriftliga proven begär dispens för tillträde till universitet eller högskola. Sådan dispens måste förutsättas komma att vägras; dispenser i detta fall skulle betyda, att den censurerade examen som fordran för tillträde till universitet och högskolor småningom upphörde. Men rimligtvis borde abiturient, som gått den nya vägen, ha möjlighet att skaffa sig kompetens för biträde vid universitet och högskola. Detta skulle kunna ske genom att han inom viss tid underkastar sig förhör inför censor i minst fyra ämnen antingen vid det läroverk, där han varit lärjunge, eller i privatistexamen.

334 Även en annan praktisk fråga anmäler sig. Det bleve onekligen ganska krångligt med tre slag av avgångsbetyg: för de i censurerad examen godkända, för dem, som avgått med godkända betyg utan censurerad examen, och för dem, som ej godkänts. Vad de sistnämnda beträffar, kunde ifrågasättas, om det icke vore skäl att med förebild från kommunal flickskola utbyta namnet avgångsbetyg mot utskrivningsbetyg, vilket liksom vid flickskolorna då skulle användas för alla sådana fall, då lärjunge avgår från läroverk eller kommunal mellanskola utan examen eller utan godkänt avgångsbetyg från gymnasiets högsta ring. Man finge då endast två slag av avgångsbetyg; på det, som medför högre kompetens, kunde angivas, att vederbörande i den inför censorer förrättade studentexamen blivit godkänd. De, som erhållit avgångsbetyg utan censurerad examen, kunde kallas avgångsstudenter eller möjligen approberade studenter till skillnad från examensstudenter eller examinerade studenter. Framställningen av utredningens överväganden i den nu behandlade frågan har måst göras tämligen utförlig, därför att det gällt att klarlägga, under vilka betingelser en avgångsform utan censurerad examen kan anordnas för det mindretal abiturienter, som icke har behov av en av censorer kontrollerad examen. Uppenbart är emellertid, att en sådan form, även om den är möjlig att anordna, har väsentliga svagheter. Det är redan framhållet, att de duktigare lärjungarna icke skulle välja denna väg; under sådana omständigheter skulle avgångsformen ha svårt att vinna anseende. Om den kunde tänkas bli populär, så skulle den bli det därför, att den utan nervpåfrestande examenskontroll förde fram till en ställning, som skulle berättiga abiturienten att kalla sig student, men därmed skulle den locka in för studier obekväma på gymnasiet, vilket icke vore önskvärt. Slutligen måste det befaras, att dispens för rätt till inträde vid universitet och högskolor skulle komma att begäras av studenter av denna kategori, vilket onekligen skulle ställa vederbörande myndigheter inför svåra avgöranden. Under sådana omständigheter och med särskild hänsyn till alt den censurerade studentexamen genom den efterprövningsrätt, som nedan kommer att föreslås, icke får den rigorösa karaktär, den förut haft, anser sig utredningen icke böra förorda, att en ny avgångsform av ovan angivet slag införes. Avgångsbetyg må givetvis, när så önskas, på samma sätt som nu utfärdas för den, som genomgått gymnasiets högsta ring men ej avlagt godkänd studentexamen. Det är i detta sammanhang också anledning alt hänvisa till vad som sägs om partiell studentexamen nedan. d. Hjälpmedel för åstadkommande av enhetlig betygsskala i studentexamen. I det föregående har framhållits, att censorsinstitutionen bland sina uppgifter även har den att skapa garantier för en rältvis betygssättning. Visserligen ha censorerna icke någon formell rätt att öva inflytande på

335 lärarnas betygssättning, och enligt utredningens mening bör ej någon ändring i detta avseende ifrågasättas, men det måste givetvis vara till fördel för enhetligheten i betygsskalan, att belygsfrågor av lärare och censorer gemensamt dryftas. Censorernas betydelse för åstadkommandet av en enhetlig betygsskala torde huvudsakligen ligga däri, att de meddela läroverkens lärare och skolöverstyrelsen sina iakttagelser om betygsskalan vid olika läroverk. Utredningen har ovan framhållit lämpligheten av att censorerna enligt föreskrivet formulär till skolöverstyrelsen insända rapport om betygsskalan. Överstyrelsen skulle sedan lämna de olika läroverken anvisningar på grundval av censorernas rapporter, vilka torde böra i avskrift lämnas också till resp. läroverks rektor. E n självklar förutsättning är, att censorerna iakttaga nödig varsamhet vid avfattande av sina omdömen om betygsskalan och att skolöverstyrelsen i sin tur ägnar de frågor, som i detta sammanhang uppkomma, ingående uppmärksamhet. Censorernas inverkan på betygsskalan är visserligen väsentligen indirekt, men erfarenheten visar, att den redan nu är av stor betydelse; med här förordad anordning skulle censorernas betydelse i detta avseende ytterligare ökas. För den enskilde är det av största vikt, att rättvisa och likformiga betyg givas i studentexamen, och angelägenheten härav måste anses ha ytterligare ökats efter riksdagens beslut om vidgade möjligheter till stipendieunderstöd. Då utdelningen av sådana understöd sker efter de sökandes betyg och konkurrensen torde bli mycket skarp, måste garantierna för en rättvis och likformig betygssättning göras så fasta som möjligt. Det bör beaktas, att även de av skolutredningen i annat sammanhang föreslagna ämncskonsulentemas verksamhet bör vara till stor hjälp för åstadkommande av sådan likformighet. Ett annat medel för målets vinnande är normer och instruktioner för rättningen av de skriftliga proven. Sådana anvisningar förekomma redan nu i latin, moderna språk, matematik och fysik och utarbetas av läroverkslärare eller av ämnesrepresentanterna bland undervisningsråden i skolöverstyrelsen eller av dessa i samråd med lärare. I sin bearbetning av studentexamenssakkunnigas förslag förordar lektor Pauli, att skolöverstyrelsen med biträde av vissa sakkunniga lärare må utarbeta normer för bedömandet av studentskripta. Skolutredningen instämmer i detta förslag med den modifikationen, att det icke torde vara nödvändigt, att överstyrelsen som sådan är ansvarig, men däremot att i regel respektive undervisningsråd böra ansvara för de normerande anvisningar, som utfärdas. Dylika rättningsnormer kunna vara av två slag: dels generella anvisningar för bedömning och markering av olika feltyper, dels speciella anvisningar för rättandet av viss skrivning. Om det finnes generella anvisningar för ett visst ämne, torde det icke vara nödvändigt att vid varje examensperiod eller ens varje år utfärda detaljerade anvisningar rörande rättandet av de särskilda skrivningarna i

336 detta ämne. I fråga om det svenska uppsatsprovet är det av lätt insedda skäl mycket vanskligt att uppställa några speciella normer för bedömningen avuppsatser i de olika ämnen, som ges. För att rätt kunna mot varandra väga förtjänster och fel i en uppsats måste man ha denna i dess helhet framför sig. Därför måste man här inskränka sig till allmänna normer för bedömande av ämnesbehandling, tankesammanhang, språk och stil, och dessa normer torde i huvudsak kunna gälla oförändrade år från år, därest ämnena äro av ungefär samma typ från det ena året till det andra. Ännu en åtgärd för åstadkommande av enhetlig bedömning av de skriftliga proven synes böra diskuteras. I våra grannländer Finland och Norge liksom även annorstädes är det de skriftliga proven, som särskilt underkastas kontroll, medan däremot den muntliga examen anses ha mindre betydelse. Det torde icke kunna förnekas, att med den nuvarande ordningen vid bedömningen av studentskrivningarna i vårt land en viss variation i betygsnormerna vid olika läroverk är svår att undvika. Studentexamenssakkunniga föreslogo med hänsyn härtill en central granskning av de skriftliga proven av ungefär samma slag som i Norge. Skolöverstyrelsen avstyrkte förslaget på denna punkt. »överstyrelsen har», heter det i utlåtandet, »så goda erfarenheter av den omsorg de bedömande lärarna ute vid läroverken nedlägga på sitt arbete, att enligt överstyrelsens mening den väldigt dimensionerade granskningsnämnd, som skulle träda i funktion för bedömning av studentskrivningarna och på kort tid avsluta sitt arbete, knappast torde kunna prestera ett i detaljerna avsevärt bättre arbete.» överstyrelsen tänkte sig i stället, i anslutning till de förslag om eftergranskning, som framlagts i vissa remissyttranden, att en särskild granskningsnämnd skulle tillsättas med uppgift att verkställa en efterbedömning av studentskripta. Den skulle bestå av läroverkslärare och ledas av en läroverksrektor som ordförande. Dess verksamhet kunde börja under försommaren, ungefär vid den tid, då den muntliga prövningen för studentexamen avslutades. Vid det första sammanträdet skulle diskuteras principfrågor, som genom årets skriftliga prov i ett eller annat hänseende fått aktualitet. överenskommelser skulle träffas om erforderliga bedömningsnormer och arbetet av ordföranden fördelas på nämndens ledamöter. Huvuddelen av granskningen skulle utföras under sommaren. Arbetet under denna tid skulle vara en enmansgranskning. Reträffande ett stort antal skripta — enligt en av överstyrelsen uppgjord statistik över eftergranskningen av de skriftliga proven i realexamen troligen mer än hälften — kunde granskningsmannen väntas komma till samma resultat som de bedömande lärarna, och det funnes knappast anledning att därefter ytterligare syssla med dessa prov. Kunde däremot granskningsmannen icke acceptera lärarnas bedömning, skulle ordföranden, när nämnden åter sammanträdde, tillkalla ännu en av nämndens ledamöter, som granskade de prov, om vilka meningsskiljaktig-

337 heter rådde. Dessa båda ledamöter skulle samfällt sätta det betyg, vilket såsom eftergranskningens resultat skulle bringas till vederbörande rektorsämbetes kännedom. Kunde de båda granskningsmännen icke enas, skulle en tredje, av ordföranden utsedd ledamot inträda som skiljedomare, på sätt de sakkunniga föreslagit. »Det är icke de små avvikelserna i betygssättningen», säger överstyrelsen, »utan iögonenfallande bedömningsfel, vilseförande bedömningsprinciper och otillfredsställande rättningspraxis, som det bör ankomma på granskningsnämnden att beivra.» Den skisserade eftergranskningen finge enligt överstyrelsens mening »större auktoritet och större användbarhet än den nuvarande eftergranskningen i realexamen, redan emedan de flagranta fallen skulle underkastas granskning icke av en utan av två erfarna skolman». Att de bedömande lärarna vid läroverken i den riktiga känslan av sakens vikt i regel nedlägga stor omsorg på sitt bedömningsarbete, torde vara allmänt erkänt. Det är gammal god tradition vid läroverken, vilken i sin mån bidragit till att ge examen det anseende, den har. En eftergranskning av skrivningarna i studentexamen skulle förmodligen komma att uppvisa t. o. m. bättre resultat i fråga om överensstämmelse mellan lärarnas och granskarnas betygssättning, än vad som gäller för realexamen. Man kan under sådana omständigheter fråga sig, om en fullständig eftergranskning måste anses behövlig. De skriftliga proven ha liksom realexamensproven bedömts av två läroverkslärare. Dessutom ha de varit föremål för censorernas j granskning; censorerna skola ju vid sin bedömning av abiturienterna taga hänsyn jämväl till den skriftliga prövningen. De centralt utgivna rättningsnormerna bidraga också, ehuru de icke äro bindande, givetvis till att främja enhetlighet i bedömningen. Det är dock för betygsskalans stabilitet av värde, att härutöver en eftergranskning sker, men skolutredningen vill ifrågasätta, om det icke med den kontroll, som skrivningarna dessförinnan blivit underkastade, vore tillräckligt, att denna granskning omfattade ett begränsat antal, av skolöverstyrelsen för varje år utvalda examensarbeten. Samtliga studentskrivningar skulle emellertid insändas till skolöverstyrelsen. Vilka som för varje år skulle eftergranskas, borde självfallet vara för läroverken och deras lärare liksom för censorerna obekant. Granskningen skulle försiggå i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, överstyrelsen framställt i sitt utlåtande över studentexamenssakkunnigas betänkande. Om sålunda den muntliga examen, liksom nu, kontrolleras av censorerna och de skriftliga proven enligt av skolöverstyrelsens representanter uppställda normer granskas och bedömas av två lärare samt därefter, liksom nu, granskas av censorerna, och om dessutom ett av skolöverstyrelsen beI stämt antal skripta varje år blir föremål för särskild eftergranskning, så måste enligt utredningens mening tillräckligt betryggande garantier anses föreligga för en så långt möjligt är rättvis och enhetlig betygssättning i studentexamen. 22—617865.

338 e. De skriftliga proven och deras bedömande. Sammanfattande betyg. De skriftliga proven skola enligt utredningens mening omfatta: på latinlinjen prov i modersmålet, latin, engelska och tyska (frivilligt), på reallinjen prov i modersmålet, engelska, matematik och fysik och på språklinjen prov i modersmålet, engelska, franska och tyska eller matematik. I skolutredningens betänkande IV: 3 sid. 221 f. har utredningen föreslagit, att sådana sammanfattande betyg, som för närvarande ges i svensk skrivning såväl i realexamen som i studentexamen, också skola ges för övriga skrivningsämnen. Av samma skäl, som anförts beträffande realexamen, föreslår utredningen, att sammanfattande betyg införas i samtliga skrivningsämnen även i studentexamen. I skolutredningens betänkande Skolans inre arbete har införandet av sådana sammanfattningsbetyg i studentexamen förordats. Senare har även 1946 års skolkommission, i hemställan till Kungl. Maj:t om genomförande av vissa provisoriska reformer i studentexamen, föreslagit, att sammanfattningsbetyg, som hittills givits i fråga om svensk skrivning, skola ges för skriftlig prövning även i övriga ämnen, vari skriftliga prov förekomma i studentexamen, och kommissionen har därvid understrukit, att sådant sammanfattningsbetyg ej bör vara ett aritmetiskt medeltal utan angiva examinands verkliga förmåga vid avgången från skolan. Detta förslag har emellertid från lärarehåll mött viss kritik. Om varje skrivning under läsåret — säges det — skall ha inverkan på studentbetyget och därigenom få särskild vikt, så medför delta en skadlig överbetoning av den skriftliga delen av resp. ämnen och ökad hets i sista ringen samt vad språkämnena beträffar alltför mycket sysslande med grammatiska frågor. Det har också påpekats, att både i språk och i matematik och fysik ur träningssynpunkt ofta svårare uppgifter ges under läsåret än i examen, vilket skulle menligt inverka på det sammanfattande skrivningsbetyget. Kritiken må till någon del kunna anses berättigad, men det förtjänar att observeras, att även det nuvarande sammanfattningsbetyget i svensk skrivning, som allmänt anses ha varit till fördel, kan ha sina olägenheter. Eftersom kurserna i de olika fackämnena icke äro genomgångna och repeterade förrän vid mitten av vårterminen och översiktsämnen av studentexamenstyp därför endast undantagsvis kunna ges dessförinnan, blir svårighetsgraden hos de uppsatsämnen, som ges under läsåret, icke sällan en lägre än den, som gäller för studentskrivningen, vilket kan inverka oförtjänt »gynnsamt» på slutbetyget. Anmärkningen, att sammanfattningsbetygen skulle bidraga att öka betydelsen av de skriftliga prestationerna på bekostnad av de muntliga, kan skolutredningen icke finna särskilt tungt vägande. Vad de främmande språken beträffar, vilka i kritiken i synnerhet framhållits, beror det närmast på skrivningarnas art, om någon större motsättning mellan skriftliga och muntliga prov skall kunna anses föreligga. Frågan om språkskrivningarnas karaktär är för närvarande föremål för utredning inom skolöverstyrelsen, och det kan förutsättas, att dessa skrivningar komma att bliva av sådan art, att de nära ansluta till den muntliga undervisningen.

339 För skolutredningen har det synts angeläget, att samma princip, som gäller för den muntliga examen, där vid betygssättningen hänsyn skall tagas till lärjungarnas tidigare ådagalagda insikter, även skall gälla för betygssättningen av lärjungarnas skriftliga prestationer. Utredningen har alltså efter att ha övervägt fördelar och nackdelar funnit sig böra, i anslutning till sin redan i tidigare betänkanden uttalade mening och i överensstämmelse med 1946 års skolkommissions provisoriska förslag, förorda, att sammanfattande betyg införas i alla skrivningsämnen. Om det uttryckligen betonas, att det icke är fråga om ett aritmetiskt medelvärde samt att examensprovet, den strängare kontrollerade och sista skrivningen under alla förhållanden bör tillmätas den större betydelsen, så synes knappast någon väsentlig anmärkning kunna riktas mot förslaget. Att betyget för den muntliga delen av matematikämnet kanske ofta — men säkerligen ingalunda alltid — komme att sammanfalla med det sammanfattande betyget för matematisk skrivning, behöver icke betraktas som en olägenhet och motiverar ej, att matematiken skulle undantagas från här föreslagen ordning. Fördelarna med de sammanfattande betygen i alla skrivningsämnen äro påtagliga: tillfälligheternas spel i examensskrivningarna elimineras, så långt detta är möjligt. Då för samtliga skrivningar sammanfattande betyg givas och man således icke behöver räkna med att tillfälliga misslyckanden i examensskrivningarna skola utöva ödesdigert inflytande på examen, synes det berättigat, att fordringarna för godkännande skärpas i förhållande till de nu gällande, mot vilka med fog kan anmärkas, att de i vissa fall lämna allt för svaga abiturienter tillträde till muntlig examen. För godkännande bör enligt utredningens mening fordras lägst sammanfattningsbetyget Godkänd i fråga om alla ämnen med obligatoriska skrivningar eller ock, med hänsyn till specialbegåvningar, godkänt sammanfattningsbetyg i svensk skrivning och i övriga ämnen utom ett under förutsättning av en kompensation av minst en betygsenhet. (Alltså minst Ba i två ämnen eller AR i ett.) Dessutom bör för godkännande med ett underbetyg fordras, att examinanden, såvida icke särskilda skäl, såsom sjukdom, kunna åberopas, har goda betyg vid höstterminens slut, förslagsvis — i överensstämmelse med utredningens uppfattning beträffande realexamen — en betygssumma i läsämnen, som med minst två enheter överstiger antalet ämnen, varvid ett AR måste ingå i summan, samt att minst två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat examinanden, rösta för hans godkännande. De, som underkänts i den skriftliga prövningen och icke äro berättigade att undergå muntlig examen, skola enligt utredningens mening icke ha rätt till efterprövning av det slag, som nedan föreslås för vissa i den muntliga prövningen underkända, utan skola liksom nu göra om de skriftliga proven. Anordnande av både skriftlig och muntlig efterprövning för underkända abiturienter skulle svårligen låta sig förenas med det krav på en helhetspröv-

340 ning inför censorer, som utredningen ansett nödvändigt att uppställa. De lärjungar, vilka godkänts i skrivningarna men underkänts i muntliga prov, ha dock deltagit i en helhetsprövning inför censorer, vilket icke skulle vara fallet med dem, som underkänts i skrivningarna, därest efterprövning medgåves dessa med därpå följande ocensurerad prövning i muntliga ämnen. Visserligen vore det tänkbart, att den, som underkänts i examensskrivningarna, erhölle rätt att under det följande läsårets fyllnadsprövningsperioder skriftligen efterpröva i underkänt ämne och efter erhållet godkänt betyg förklarades berättigad att undergå muntlig prövning inför censorer antingen vid studentexamen i december eller senast vid vårterminens studentexamen, men en sådan möjlighet, varigenom den skriftliga delen av examen förlorade karaktären av en samlad prövning, helhetsprövning, skulle enligt utredningens mening allt för mycket jämna vägen till studentexamen för svaga lärjungar. Någon tidsvinst kunde det i så fall icke bli fråga om, eftersom den muntliga examen ändå icke kunde avläggas förrän vid den i vanlig ordning anställda studentexamen. Med hänsyn härtill och då i den skriftliga prövningen sammanfattande betyg enligt utredningens förslag skola givas i alla förekommande ämnen, varigenom oberäknade misslyckanden elimineras, kan utredningen icke finna det vara motiverat, att i fråga om de skriftliga proven ett efterprövningsinstitut införes. Däremot torde studentexamen vid slutet av höstterminen för i vårterminsprövningarna underkända lärjungar böra bibehållas. Det kan emellertid förutses, att vid avgörandet om de skriftliga provens godkännande stundom en ganska långt gående mildhet komme att visas, för att vederbörande abiturient måtte få tillträde till muntlig examen med efterprövningsrätt. Icke minst av denna anledning har utredningen funnit skäl att här ovan föreslå detaljerade föreskrifter för den kompensation, som bör fordras vid underbetyg i ett ämne. De skriftliga proven skola granskas och bedömas enligt samma föreskrifter, som nu gälla för granskning och bedömning av den svenska uppsatsen. Medbedömare bör alltså utses i samtliga fall vid läsårets början. Beträffande tiden för den skriftliga prövningen har skolutredningen icke ansett sig böra föreslå någon ändring i nuvarande förhållanden. Sedan den för närvarande inom skolöverstyrelsen pågående utredningen rörande skrivningarna i moderna språk slutförts och formen för dessa skrivningar blivit fastställd, kan det dock visa sig lämpligt att taga denna fråga i förnyat övervägande. /. Den muntliga prövningen och införande av ett efterprövningsinstitut. Fyllnadsprövningsinstitutet. Hur den muntliga prövningen är avsedd att försiggå, har behandlats i samband med vad som sagts om censorsinstitutionen. Någon större principiell avvikelse från den nuvarande ordningen har icke åsyftats. Enligt skolutredningens mening skulle emellertid samtliga på högsta ringens timplan å resp. bildningslinje upptagna läroämnen vara för-

341 hörsämnen i examen, dock som nu fyra, högst fem för varje examensgrupp. Kristendomskunskap skulle alltså icke undantagas från examensförhör. Kritiken mot studentexamen och censorsinstitutionen har visserligen, som tidigare antytts, sökt hävda, att undervisningen i speciella bildningsämnen såsom kristendomskunskap, svenska språket och litteraturen samt historia med samhällslära skulle taga skada av att vara förhörsämnen i studentexamen, och liknande synpunkter ha även framförts i vårt grannland Norge. Målsättningen för den moderna skolan kan ju icke vara att ge eleverna största mängd minneskunskaper, som skola samtidigt uppvisas i examen, utan i stället att ge dem en gedigen bildning, som kanske icke så lätt redovisas vid ett förhör men kan ha betydligt större värde. Vid bedömande av sådana argument för att vissa ämnen skulle undantagas från examensförhör bör man emellertid se frågan även från en annan synpunkt. Skolöverstyrelsen har i sitt merberörda yttrande över studentexamenssakkunnigas förslag framhållit, att ämnen, som äro examensfria, löpa risk att bli försummade. Erfarenheten har ock visat, att kristendomsämnet, sedan det upphört att vara förhörsämne i studentexamen, utan tvivel förlorat mycket av elevernas intresse och av dem icke ägnas samma uppmärksamhet som förr; det har också visat sig en tendens att giva det lägre rang som kompensationsämne. Utredningen har tidigare redogjort för de åtgärder, den anser böra vidtagas, för att redovisning av arbetsresultaten i de ifrågavarande ämnena skall kunna ske i studentexamen utan men för studiearbetets lugna bedrivande före examen. Anvisningar om dessa ämnens behandling i examensförhöret kunna också, om så anses erforderligt, inryckas i stadga och censorsinstruktion. Under sådana omständigheter anser utredningen, att den har mycket starka skäl för sitt förslag, att alla läsämnen skola vara förhörsämnen i examen. För godkännande i muntlig examen bör enligt utredningens mening fordras, antingen att abiturient erhållit minst betyget godkänd i alla på vederbörande bildningslinje upptagna läroämnen samt att minst halva antalet censorer anser honom böra godkännas (jfr sid. 359), eller ock att abiturient är godkänd i alla ämnen utom ett och har viss här nedan angiven kompensation i vitsord över godkänd i andra ämnen samt att minst två tredjedelar av de lärare, som undervisat honom i läroämnen, och minst halva antalet censorer anse honom böra godkännas. I nu gällande stadga föreskrives en kompensation av minst två betygsenheter, varav lägst vitsordet Med beröm godkänd i ett ämne, för att uppväga ett underbetyg. Studentexamenssakkunniga, som ju föreslagit muntliga prov av annan art än de nu förekommande, ansågo, att möjlighet bör finnas för lärjunge med ett underbetyg i annat ämne än svenska, latin på latinlinjen och matematik på reallinjen att under förutsättning av tillräcklig kompensation bli godkänd, men föreslogo ett jämförelsevis strängt kompensationskrav: minst två AB inom vissa angivna ämnesgrupper. Detta förslag avstyrktes av

342 skolöverstyrelsen, som emellertid sade sig möjligen kunna reflektera på en minimifordran på två AB utan varje begränsning av det ämnesområde, inom vilket dessa överbetyg skulle falla. Skolutredningen, som anser, att kompensationen för ett underbetyg bör vara åtminstone något större, än den för närvarande är, helst som nedan föreslagen möjlighet till efterprövning gör ett underkännande i examen mindre ödesdigert än nu, har stannat vid att föreslå en kompensation av minst två och en halv betygsenheter, varav minst AB i något läroämne. Vid bedömande av kompensationens värde torde viss hänsyn böra tagas till i vilka ämnen kompensation och underbetyg ligga. På grund av den vikt, som bör tillmätas övningsämnena, anser utredningen skäligt, att även vissa betyg i dessa ämnen få inräknas i kompensationen på så sätt, att betygen över AB erhålla poängvärde ( a = V2, A = l ) . De här föreslagna kompensationskraven innebära således, alt abiturient, som i ett ämne erhållit underbetyg, skulle för att ha möjlighet att godkännas i examen ha antingen minst 1 AB och 3 Ba i läroämnen eller 1 AB i läroämne samt 1 A och 1 a (eller 3 a) i övningsämnen eller 1 AB och 1 eller 2 Ba i läroämnen samt 2 resp. 1 a i övningsämnen. Av 1936 års studentexamenssakkunniga hade föreslagits, att i samband med studentexamen ett efterprövningsinstitut skulle införas, varigenom en abiturient, som underkänts i studentexamen, behövde prövas endast i de ämnen, vari han underkänts, och icke göra om hela examen, om efterprövningen ägde rum inom ett år efter det läsår, då han underkändes. Sådan efterprövning var i viss mån en direkt konsekvens av de sakkunnigas förslag till anordning av examen med tentamina i de olika ämnena. Skolöverstyrelsen tillstyrkte (i likhet med ett flertal läroverkskollegier) detta förslag i vad det avsåg efterprövning i muntlig examen. För att förslaget skulle låta förlika sig med de fordringar på helhetsprövning av examinanderna, som överstyrelsen tidigare uppställt, föreslog överstyrelsen, att censorerna vid det tillfälle, då examen underkännes, skulle till protokollet angiva, vilka brister de funnit vidlåda abiturientens examen, men att det kunde överlåtas åt lärarna att i de former, som för fyllnadsprövningar äro stadgade, fastställa, när dessa brister vore avhjälpta. Särskild höstprövning syntes under sådana förhållanden icke vara påkallad för det fåtal lärjungar, som icke bleve berättigade att undergå efterprövning. Efterprövningarna skulle enligt överstyrelsens förslag försiggå i närvaro av kontrollerande lärare på samma sätt som de nuvarande fyllnadsprövningarna, och de efterprövande borde under respitåret vara berättigade att bevista undervisningen i sina ämnen, så länge behovet därav för dem kvarstode. Troligen komme efterprövningarna att i regel kunna ske relativt snart, vanligen redan i augusti. Verkningarna av underkännandet skulle under sådana förhållanden knappast sträcka sig längre än verkningarna av utebliven flyttning vid vårterminens slut. Då det icke sällan inträffade, att abiturienter underkändes av examinatorerna på

34S grund av tidigare brister, som censorerna icke haft tillfälle att konstatera, föreslog överstyrelsen, att efterprövningen skulle omfatta dels de ämnen — högst två —• varuti examinanden av vederbörande lärare blivit underkänd, och dels de ytterligare ämnen, vilka censorerna funno skäligt föreskriva. I det förslag till reform av studentexamen, som lektor Pauli på uppdrag av departementschefen sedermera uppgjorde, ingick också införande av efterprövningsinstitut enligt samma grunder, som de sakkunniga byggt på. Senast har 1946 års skolkommission i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att sådant efterprövningsinstitut måtte provisoriskt inrättas vid läroverken redan nu, alltså i anslutning till nu gällande bestämmelser för studentexamen. Skolkommissionen har härvid tagit hänsyn till de erinringar, som framställts mot studentexamenssakkunnigas ursprungliga förslag, och i huvudsak följt skolöverstyrelsens ovan refererade anvisningar. Skolutredningen anser sig böra i huvudsak ansluta sig till det av skolöverstyrelsen skisserade och av 1946 års skolkommission framställda förslaget, dock med viss ändring i fråga om förfarandet vid studentexamenstillfället. Såsom i det föregående har framhållits, synes det skäligt, att examinatorerna finge jämförelsevis stort inflytande, när det gäller att bestämma underkänd examinands rätt att efterpröva. Innan utredningen ingår på frågan om hur vid examenstillfället i detta avseende bör förfaras, synes en punkt i de av skolkommissionen föreslagna bestämmelserna böra uppmärksammas. Kommissionen har hemställt, att »rätt till efterprövning må medgivas examinand, som erhållit betyget Icke godkänd i högst två ämnen, tilläggsämne ej inräknat». Här utsäges sålunda icke något om examinand, som ej erhållit något underbetyg i examen men likväl underkänts av censorerna. Det måste emellertid förutsättas, att rätl till efterprövning skall medges även i dylikt fall. Studentexamenssakkunniga hade ej anledning yttra sig härom, eftersom censorer i vanlig mening ej förutsattes förekomma vid de muntliga proven. Skolöverstyrelsens formulering i remissutlåtandet innefattar emellertid även här ifrågavarande fall: »Examinand, som vid examen blivit underkänd men därvid icke av lärarna tilldelats mera än högst två underbetyg, bör vara berättigad att undergå efterprövning, som utom de ämnen, varuti han av vederbörande lärare underkänts, skall omfatta de ämnen censorerna föreskriva.» I lektor Paulis omarbetning av de sakkunnigas förslag, alternativ B, är formuleringen i nämnda avseende fullt klar: »Lärjunge, som blivit i den muntliga prövningen underkänd, äger, därest han erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga i hans ämnesgrupp ingående läroämnen eller i samtliga dessa läroämnen med undantag av högst två, under de närmast följande två terminerna undergå muntlig efterprövning • —, skolande denna prövning omfatta dels de läroämnen, varuti han av vederbörande lärare tilldelats lägre vitsord än Godkänd, dels ock de ytterligare läroämnen, som av vederbörande censor honom föreskrives. Till protokollet skall för varje lärjunge,

344 som befinnes till efterprövning berättigad, antecknas, vilka ämnen efterprövningen skall för honom omfatta.» Sedan de föreslagna bestämmelsernas innebörd i ifrågavarande avseende sålunda klarlagts, får utredningen föreslå följande förfaringssätt vid examenstillfället. När en examinand vid examenssammanträdet underkänts i examen, av lärarna eller av censorerna, skall, därest han icke av lärarna erhållit mera än två underbetyg i läroämnen i den muntliga prövningen, frågan om hans rätt att efterpröva upptagas till behandling vid sammanträdet. De lärare, som undervisat honom under den sista terminen (klasskonferensen), skola efter företagen omröstning genom klassföreståndaren till censorerna framlägga förslag, utvisande dels huruvida lärjungen på grund av sin allmänna ståndpunkt i fråga om kunskaper och mogenhet må anses berättigad att undergå efterprövning, dels — därest så befunnits vara fallet —• i vilka ämnen efterprövning skall ske, varvid hänsyn skall tagas jämväl till av censorerna anmärkta svagheter och brister, som ådagalagts i examen. Censorerna ha därefter att på grundval av klasskonferensens förslag besluta dels angående lärjunges rätt att undergå efterprövning, dels angående de ämnen, i vilka den, som förklarats berättigad att undergå sådan prövning, skall fullgöra densamma. Klasskonferensens förslag skall anses vara av censorerna godkänt och antecknas som deras beslut, därest minst halva antalet censorer biträder detsamma. Anteckning till examensprotokollet skall göras såväl om klasskonferensens förslag som om censorernas beslut. I de flesta fall torde censorernas beslut komma att sammanfalla med lärarnas förslag med eventuella tillägg av ämnen, vari abiturienten bör förklaras prövningsskyldig, men det kan naturligtvis tänkas inträffa, både att examinatorerna vilja tillerkänna lärjunge efterprövningsrätt, medan censorerna på grund av alltför många i examen ådagalagda brister icke anse detta skäligt, och omvänt att censorerna vilja medge sådan rätt, ehuru detta av examinatorerna avstyrkts, eller att censorerna anse sig böra inskränka på det av lärarna föreslagna antalet ämnen, vari efterprövning skall ske. Med här föreslaget förfarande vinner man, dels att ordningen vid avgörandet blir i huvudsak densamma som i fråga om examinands godkännande i examen: lärarna yttra sig först och censorerna ha därefter att fatta beslut i ärendet, dels att de examinerande lärarna, som äga ingående kännedom om lärjungarnas art av begåvning, energi och mogenhet, erhålla inflytande i fråga om underkänd examinands rätt till efterprövning. Efterprövningarna böra äga r u m inom ett år efter examenstillfället vid det läroverk •— allmänt eller enskilt med studentexamensrätt — där del av examen förut avlagts, eller vid den läroanstalt, skolöverstyrelsen bestämmer, och få förekomma högst två gånger i varje ämne. De av skolöverstyrelsen fastställda fyllnadsprövningsperioderna skola också vara efterprövningsperioder; samma avgifter skola erläggas och samma anmälningsförfarande

345 tillämpas som vid fyllnadsprövningar. Skulle särskilda kostnader uppstå därigenom, att, såsom nedan föreslås, examinator eller medbedömare måste tillkallas från annat läroverk, böra sådana kostnader bestridas med statsmedel. Prövningarna skola förrättas av den lärare, rektor utser, och ske i närvaro av rektor (eller ställföreträdare för honom) samt en av kollegiet utsedd ordinarie, i statlig tjänst varande facklärare som medbedömare. Medbedömaren behöver ej tillhöra det egna läroverkets kollegium. Betyget bestämmes av examinator och medbedömare. Äro dessa av olika mening, avgöre rektor, som även i annat fall bör ha rätt att till protokollet låta anteckna sin mening. Att efterprövning i vissa fall tankes kunna ske vid annan läroanstalt än den, där lärjunge undergått muntligt prov i studentexamen, beror på att, såsom skolöverstyrelsen i sitt utlåtande över studentexamenssakkunnigas förslag anmärkt, svårigheter eljest kunna uppstå, om t. ex. familjen byter bostadsort. I regel torde emellertid efterprövning böra försiggå vid samma läroanstalt, där lärjungen deltagit i det muntliga provet för studentexamen. Den förstärkning av kontrollen (i förhållande till motsvarande anordning vid nuvarande fyllnadsprövning), som här förordats, har föreslagits av 1946 års skolkommission — liksom även i huvudsak andra här förordade bestämmelser — och måste med hänsyn till prövningens vikt anses väl motiverad. I en reservation till skolöverstyrelsens remissyttrande över studentexamenssakkunnigas förslag hade föreslagits ännu mer skärpt kontroll, utövad av censorer. Sådan kontroll hade, om den utan praktiska olägenheter låtit sig ordna, visserligen varit att föredraga, särskilt när det gäller efterprövning i ämne, vari examinanden av lärarna erhållit godkänt betyg men på grund av svagheter, anmärkta av censorerna, ålagts efterprövning. Att lärare skola förrätta efterprövningen i ämne, vari examinanden av lärare redan blivit godkänd, kan givetvis betraktas som en otillfredsställande anomali. För sådant fall kan emellertid stadgas, att annan examinator än den vid studentexamen fungerande skall utses för efterprövningen; med den av kollegiet utsedde fackläraren som medbedömare och rektor som skiljeman, då bedömarna äro av olika mening, torde kontrollen då vara till fyllest. Det bör beaktas, att censorerna i sådana fall, då abiturientens brister befinnas vara så stora, att efterprövning icke skulle vara tillräcklig, kunna vägra rätt till efterprövning. I fråga om vilka läroanstalter som skola anordna efterprövning anser skolutredningen, såsom framgår av det ovanstående, lämpligt, att sådan prövning även bör kunna anordnas vid det enskilda läroverk med examensrätt, där vederbörande avlagt tidigare godkänd del av studentexamen, men menar, att medbedömaren under alla omständigheter måste vara ordinarie läroverkslärare i statlig tjänst. De i muntlig prövning underkända abiturienter, vilka icke erhölle rätt till efterprövning, skulle komma att utgöra ett ringa fåtal med så svaga kunskaper, att en studentexamen under höstterminen icke enbart för dem borde anordnas, men då utredningen icke ansett lämpligt eller med den föreslagna

346 organisationen av studentexamen ens möjligt att föreslå efterprövning för de i den skriftliga prövningen underkända, synes det rimligt och rättvist, att studentexamen, såsom redan tidigare sagts, anordnas liksom nu jämväl under höstterminen. Även beträffande realexamen har utredningen (Betänkande IV: 3, sid. 226) föreslagit, att höstexamen skall för vissa lärjungar bibehållas. I fråga om fyllnadsprövningar efter studentexamen ha uppgifter lämnats i kap. IV. Sådana torde alltjämt böra förekomma, men med hänsyn till den oroande stegring i frekvens, som de senaste åren konstaterats, synes det nödvändigt, att åtgärder vidtagas för begränsning av antalet fyllnadsprövningar. Med den gymnasieorganisation, utan den nuvarande starka differentieringen, som av utredningen föreslås, bortfaller visserligen i stor utsträckning behovet av fyllnadsprövning i ämnen, som ej varit med i vederbörandes examen, men sådana fyllnadsprövningar utgöra för närvarande endast något mer än 25 % av samtliga. Det stora flertalet prövningar har till ändamål att höja de i studentexamen erhållna betygen. Vilka åtgärder som böra vidtagas för att begränsa antalet av denna anledning fyllnadsprövande, skall här icke göras till föremål för mera ingående prövning, då denna fråga, enligt vad som meddelats, kommer att närmare undersökas av 1946 års skolkommission. Här må endast pekas på ett par möjliga utvägar till åstadkommande av en begränsning. I skrivelse till skolutredningen har rektorn vid Lunds katedralskola föreslagit, att för att undanröja de talrika okynnesanmälningar till fyllnadsprövning, som nu förekomma, sådan ändring av § 116 i läroverksstadgan borde företagas, att examinand inalles högst två gånger finge anmäla sig till fyllnadsprövning i visst ämne på samma linje. För kontrollens skull borde fyllnadsprövning ske endast vid samma högre allmänna läroverk, där studentexamen avlagts; över de fyllnadsprövande, som avlagt examen vid enskilt läroverk eller inför examensnämnd, skulle kortregister upprättas och kontroll utövas av skolöverstyrelsen. Liknande synpunkter ha framförts av rektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala i skrivelse till skolöverstyrelsen, vari bl. a. påtalas, att fyllnadsprövande i stor utsträckning gå upp i skriftlig prövning ett otal gånger på försök och, då försöket misslyckas, avbryta prövningen. Såsom i kap. IV framhållits, skulle enligt 1895 års stadga angående mogenhetsprövning fyllnadsprövning försiggå i samband med ordinarie mogenhetsprövning; enligt 1905 års stadga fingo fyllnadsprövningar, vilka nu tilllätos äga rum inför lärare på tid, som av rektor i samråd med vederbörande lärare bestämdes, avläggas endast en gång i samma ämne och på samma linje. E n återgång till en så stark begränsning av möjligheterna till fyllnadsprövning, som 1905 års stadga föreskrev, synes knappast vara motiverad, men om antalet bestämdes till två eller högst tre, skulle därigenom å ena

347 sidan tillfälligt misslyckande icke omintetgöra möjligheten att genom fyllnadsprövning komplettera studentbetyget, å andra sidan begränsningen av antalet tillfällen att undergå sådan prövning utesluta okynnesanmälningar av dåligt förberedda examinander, som hoppas på att ha tur. Beträffande höjning av ett redan i studentexamen erhållet betyg brukar, som tidigare påpekats, fyllnadsprövningsbetyget ej alltid tillmätas samma värde som studentexamensbetyget vid tillträdet till fackhögskolor. Det kan också tänkas, att fackhögskolorna för att kunna godtaga sådana höjda betyg i vissa ämnen komme att anse sig böra ifrågasätta strängare kontroll i fyllnadsprövningen än för närvarande, antingen genom föreskrivande av exempelvis samma ordning för ifrågavarande fyllnadsprövningar som ovan föreslagits för efterprövning, eller genom återgång i tillämpliga delar till 1895 års mogenhetsprövningsstadga med muntlig fyllnadsprövning inför censorer i samband med studentexamen. Skolutredningen anser sig icke böra för sin del förorda skärpning av kontrollen vid fyllnadsprövningar. Det har ej visats, att den nuvarande kontrollen är bristfällig eller olämplig för sitt ändamål eller att den starka stegringen av antalet prövningar beror på svag kontroll. Det föreslagna förfaringssättet vid efterprövningar, som med hänsyn till att det där gäller avläggande av godkänd studentexamen må anses berättigat, är onödigt tungt och obekvämt att använda vid fyllnadsprövningar, som även i framtiden kunna beräknas bli rätt talrika i jämförelse med efterprövningarna och som liksom nu böra kunna äga rum även i övningsämnen. Prövning inför censorer för alla fyllnadsprövande, som önska höja sina studentbetyg, skulle fordra en mycket tung och svårskött organisation och skulle kunna förekomma högst två gånger om året. Däremot anser utredningen, att en begränsning av antalet medgivna fyllnadsprövningar i samma ämne på samma linje bör göras på sätt som ovan angivits. Utredningen föreslår, att examinand får anmäla sig till fyllnadsprövning i samma ämne p å samma linje högst tre gånger och att prövningen skall ske vid det statliga läroverk, där examinand avlagt studentexamen, eller eljest vid det läroverk, skolöverstyrelsen bestämmer. De nuvarande avgifterna vid anmälan till fyllnadsprövning böra bibehållas, och även i övrigt böra nuvarande bestämmelser gälla. g. Examen för lärjungar från enskild undervisning. Partiell studentexamen. De nu gällande bestämmelserna angående studentexamen för lärjungar från enskild undervisning äro i sin senaste utformning givna i kungl. kungörelse den 28 juni 1946. Dels genom denna, dels genom kungl. kungörelse ett år tidigare, den 29 juni 1945, ha erforderliga ändringar i och tilllägg till förut gällande stadganden gjorts beträffande studentexamen för privatister. Under dessa förhållanden torde någon ytterligare förändring i fråga om denna examens anordnande och därom givna föreskrifter icke be-

348 höva ifrågasättas. Fordringarna för examens godkännande förutsättas däremot givetvis bliva ändrade i överensstämmelse med vad av oss föreslås för läroverkens lärjungar, varvid emellertid någon motsvarighet till de sammanfattningsbetyg, som enligt vårt förslag skola givas i de skriftliga proven vid läroverken, icke kan komma att förefinnas i privatistexamen; examensproven måste här ensamma vara utslagsgivande. Den, som i den muntliga examen blivit underkänd, bör liksom en läroverkens lärjunge erhålla rätt till efterprövning under samma villkor som denne. Härom torde censorerna böra besluta utan sådant föregående förslag från examinatorernas sida, som förutsatts angående efterprövning vid läroverken under mom. f. Efterprövning bör äga rum inför den examensnämnd, vartill examinanden av skolöverstyrelsen hänvisas. Fyllnadsprövning bör däremot ske liksom nu vid av skolöverstyrelsen anvisat läroverk. Examen för lärjungar från enskild undervisning synes emellertid böra anordnas icke blott för dem, som skola avlägga studentexamen, utan även för dem, som önska undergå prov endast i vissa ämnen enligt fordringarna för studentexamen och därigenom erhålla en partiell studentexamen, motsvarande vad som hittills kallats särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen. Genom kungörelser den 22 juni 1934 (nr 354), den 16 april 1937 (nr 148) och den 26 februari 1943 (nr 97) har möjliggjorts att under vissa villkor undergå s. k. särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen. Sålunda stadgas, att den, som avlagt realexamen, praktisk realexamen, gymnasiets ingenjörsexamen eller godkänd avgångsexamen från folkhögskolans specialkurs (specialgymnasiet) för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande eller som från högre läroanstalt för flickor erhållit avgångsbetyg, medförande s. k. normalskolekompetens, så ock den, som eljest av skolöverstyrelsen prövas äga med realexamen likvärdig utbildning, äger rätt att undergå särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen i ämnena svensk skrivning, tyska, engelska, franska, historia med samhällslära, matematik (allmän kurs), matematik (specialkurs), biologi med hälsolära, fysik och kemi. För sådan prövning skall i tillämpliga delar gälla vad som är ellei kan varda särskilt stadgat rörande fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen. När bestämmelser om särskild prövning först infördes, var syftet att bereda personer, som icke avlagt studentexamen, möjlighet att vinna förutsättningar för studier vid gymnastiska centralinstitutet, och de ämnen, vari prövning då fick avläggas, voro biologi med hälsolära, fysik och kemi. Sedermera tillkom rätten att pröva enligt fordringarna för studentexamen i ämnena svensk skrivning, tyska, engelska, franska, matematik (allmän kurs) och matematik (specialkurs) för att bereda enahanda möjlighet att vinna inträde vid skogshögskolan och lantbrukshögskolan. Rätten att pröva i historia med samhällslära slutligen, vilken infördes först genom kungörel-

349 sen nr 97/1943, avsåg närmast att bereda möjlighet för personer med gymnasiets ingenjörsexamen att bli antagna som sjöofficersaspiranter, då vederbörande före avslutande av kadettskolans högre kurs måste styrka sig äga insikter i ämnet historia med samhällslära motsvarande fordringarna för minst vitsordet Godkänd i studentexamen. Åtskilliga personer begagna sig av den medgivna möjligheten att undergå sådan särskild prövning, varom här är fråga. År 1945 anmälde sig sålunda 189 examinander till särskild prövning, därav 43 i matematik (allmän kurs), 28 i matematik (specialkurs), 27 i kemi (reallinjen), 24 i biologi med hälsolära, 18 i fysik (reallinjen), 15 i engelska, 11 i tyska, 9 i svensk skrivning, 6 i fysik (latinlinjen), 4 i kemi (latinlinjen) samt 2 i vartdera av ämnena franska och historia med samhällslära. 1936 års studentexamenssakkunniga föreslogo, att partiell studentexamen, motsvarande den år 1934 införda särskilda prövningen, skulle äga rum i samband med och under samma former som privatistprövningarna (sakkunnigbetänkandet sid. 118 f. och 132 f.). Privatistexamen skulle därigenom komma att anordnas dels som fullständig, dels som partiell prövning. Den partiella examen skulle under vissa villkor senare kunna utbyggas till en fullständig examen. Skolöverstyrelsen avstyrkte i sitt remissutlåtande de sakkunnigas förslag. överstyrelsen erinrar om att den s. k. särskilda prövningen enligt fordringarna för studentexamen kan omfatta ett flertal ämnen. »Redan nu äro således helt få ämnen uteslutna från prövning. Den kvarstående begränsningen har emellertid en principiell betydelse, som icke bör förbises. Så länge denna begränsning består, kan prövningsinstitutet under inga förhållanden växa ut till mer än en partiell examen. I de sakkunnigas utgestaltning kan däremot den s. k. partiella privatistexamen icke blott erhålla samma omfattning som en fullständig studentexamen utan till och med — åtminstone teoretiskt — möjliggöra en sådan examensbravad som en 'partiell' examen med alla gymnasiets 15 ämnen koncentrerade till en enda examensperiod.» »överstyrelsen», säges det i fortsättningen, »delar icke de sakkunnigas tro, att den partiella studentexamen är en framtidslinje inom vårt examensväsende. Statsmakternas avsikt med de organisationsändringar, som föranlett inrättandet av denna särskilda prövning, har tvärtom varit att öppna nya vägar för dem som ej avlägga studentexamen. Den partiella studentexamen bör hellre hava till uppgift att leda strömmen förbi gymnasiet och förbi studentexamen än att utgöra ett nytt tillflöde till denna examen. Först om odisputabla praktiska behov tala för att ytterligare ämnen böra bliva föremål för prövning i den ordning, som gäller för partiell examen, må detta ske. Tills vidare synes ingen anledning förefinnas att utvidga ämneskretsen. Vid sådant förhållande saknas även anledning att förlägga dessa särskilda prövningar till examensnämnd. Det skulle blott för ett antal av de prövande

350 medföra en onödig ekonomisk belastning, en längre resa i stället för en kortare — .» Mot överstyrelsens uppfattning i denna punkt reserverade sig undervisningsrådet Lundblad. Efter att ha framhållit, att överstyrelsen ställt sig avvisande till en utveckling, som syntes honom svara mot ett växande behov, och att det vore en ganska rimlig begäran, att den enskilde, utan att behöva avlägga en hel examen, finge prövat och intygat, att han i ett eller annat fack ägde kunskaper enligt fordringarna i studentexamen, fortsätter undervisningrådet Lundblad: »Om det sedan i något fall är uppenbart, att en examinand genom sådana prövningar förvärvat det bildningsmått, som studentexamen i sin helhet giver, kan jag inte finna det riktigt att fordra, att han än en gång skall behöva gå igenom hela examensproceduren för att få examenskompetensen.» Undervisningsrådet Lundblad redogör sedan för de villkor, under vilka han för sin del anser rättighet kunna medges den, som avlagt partiell examen, att utbygga denna till fullständig studentexamen. »Anmäler sig sedan studerande, som avlagt partiell studentexamen, till att undergå fullständig sådan, skulle han enligt vad ovan sagts vara berättigad till vissa lindringar; han skulle icke vara skyldig att pröva om i ett ämne, vari han tidigare erhållit överbetyg, förutsatt att betyget förvärvats inom en tid av sex år före anmälningstidens utgång, och han bör i sådant ämne jämväl få tillgodoräkna sig skriftligt prov, även om betyget å detta prov är lägre än betyget i det muntliga. Däremot måste han undergå förnyad prövning i ämne, vari han blott erhållit betyget R. Varje examinand bleve på så sätt underkastad censorskontroll i de ämnen, där kontrollen bäst behöves.» I skrivelse den 6 augusti 1946 har 1946 års skolkommission hemställt, att Kungl. Maj:t ville vidtaga de ändringar i stadgan för rikets läroverk och i övrigt de åtgärder, som kunna erfordras, för att, i stället för s. k. sårskild prövning enligt kungörelserna den 22 juni 1934 och den 16 april 1937, partiell studentexamen må införas, varmed skall förstås prövning enligt fordringarna för studentexamen i ett eller flera, dock högst sex, av de i högsta gymnasieringen förekommande läroämnena, utformad så, att sådan prövning skall stå öppen för var och en, som därtill anmäler sig; att sådan prövning skall äga rum vid samma tidpunkt och under samma former som fullständig studentexamen för lärjungar från enskild undervisning; att, om examinand så önskar, i betyget må medtagas endast de ämnen, vari examinand godkänts; att lärjunge vid läroverk eller lärjunge från enskild undervisning, vilken underkänts i studentexamen och ej heller vid efterprövning godkänts i exa-

351 men, må erhålla vitsord i de ämnen, vari han erhållit godkända betyg, skolande dessa vitsord gälla såsom givna i partiell studentexamen; samt att examinand, som under de senaste fem åren godkänts enligt bestämmelserna för partiell studentexamen, skall, om han önskar avlägga fullständig studentexamen, på egen begäran befrias vad beträffar skrivningsämnena från prövning i de ämnen, i vilka han vid den tidigare prövningen erhållit lägst betyget Godkänd i det skriftliga provet och lägst betyget Icke utan beröm godkänd i det muntliga provet samt vad beträffar övriga ämnen från prövning i de ämnen, i vilka han vid den tidigare prövningen erhållit lägst betyget Icke utan beröm godkänd, dock att examinand för att erhålla fullständig examen skall vid ett och samma tillfälle undergå prövning i minst fyra ämnen. Kommissionens förslag ansluter sig som synes väsentligen till undervisningsrådet Lundblads reservationsyttrande, men hänsyn har härvid tagits även till de synpunkter, som skolöverstyrelsen hävdat. »För att undvika, att examinand genom att avlägga partiell studentexamen i det ena ämnet efter det andra på denna lättare väg uppnår en fullständig examen och därigenom undkommer den samlade prövningens svårigheter», säger kommissionen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t, »bör enligt kommissionens mening rätten till partiell studentexamen begränsas till sex ämnen. Kommissionen är dock av den uppfattningen, att partiell studentexamen bör kunna utbyggas till fullständig studentexamen under förutsättning, dels att så sker inom fem år efter det partiell studentexamen först avlagts, och dels att viss garanti för allmän mogenhet, konstaterad genom överbetyg i samtliga ämnen i den partiella examen, föreligger och att sådan mogenhet har konstaterats i minst fyra ämnen vid ett och samma tillfälle.» Skolutredningen vill i stort sett tillstyrka förslaget om införande av partiell studentexamen och anser, att de av 1946 års skolkommission föreslagna villkoren för utbyggande av partiell examen till fullständig studentexamen lämna betryggande garantier för att en .lättare väg till studentexamen icke öppnas genom den partiella examen, men hyser i vissa detaljfrågor en något avvikande mening. Ehuru fyllnadsprövning, efterprövning och partiell studentexamen avses vara helt skilda begrepp och fyllnadsprövande, efterprövande och examinander i partiell studentexamen skola prövas inför i alla tre fallen på olika sätt sammansatta prövningsnämnder, synas med de föreslagna bestämmelserna områdena för de olika prövningsformerna i vissa fall icke komma att bli tillräckligt avgränsade från varandra. Några exempel skola belysa vår mening. Eftersom partiell prövning skall stå öppen för var och en, som därtill anmäler sig, kan en studerande, som redan avlagt godkänd studentexamen och är i behov av fyllnadsprövning i ett eller annat ämne, fullgöra sådant

352 prov såsom prövning i partiell studentexamen inför censorer, i tro att betyget skall få större värde. Detta vore måhända i och för sig icke till skada, men det skulle säkerligen visa sig olämpligt, att privatistexamen, som genom införandet av partiell examen kommer att kräva en omfattande och tung organisation, ytterligare tyngdes av ett otal fyllnadsprövningar efter studentexamen. Skolutredningen anser, även med bortseende från det principiellt oriktiga i att den, som avlagt fullständig examen, dessutom skall kunna avlägga en partiell sådan, att student icke skall äga rätt att anmäla sig till undergående av partiell studentexamen. Ett annat område, där gränserna ej genom föreslagna stadganden synas ha blivit fullt klara, gäller i studentexamen underkänd lärjunge. Han skall enligt föreslagna bestämmelser i de ämnen, vari han fått godkänt betyg, erhålla vitsord, gällande såsom givna i partiell studentexamen. Partiell examen säges emellertid ej kunna omfatta flera än sex ämnen. Ifrågavarande lärjunge kan vara av examinatorerna godkänd i alla ämnen men vara underkänd av censorerna. Man kan då fråga sig, i vilka ämnen han bör erhålla betyg. Skall han i alla i examen förekommande ämnen ha vitsord i »partiell» examen eller endast i sex? Vilka betyg skola i senare fallet uteslutas? Även en annan fråga kan göras. Om en underkänd lärjunge, som medgivits rätt att efterpröva i exempelvis tre ämnen, varav två på grund av underbetyg, givna av lärarna, och ett på grund av svaghet, som anmärkts av censorerna, efter två försök i vartdera ämnet lyckats bli vid efterprövning godkänd i två men ej i det tredje ämnet och ej kunnat erhålla godkänd studentexamen, skola då de i efterprövning erhållna godkända betygen betraktas som givna i partiell studentexamen, ehuru efterprövning ej försiggår inför censorer, vilket däremot partiell prövning gör? Efterprövning och partiell prövning bleve i så fall här likställda. Enligt utredningens mening äro vissa kompletterande bestämmelser nödvändiga, varigenom sådana fall, som här ovan framdragits, bleve reglerade. Då begränsningen av partiell examen lill högst sex ämnen motiverats med att det borde förhindras, att en studerande, med förbigående av en samlad prövning, genom successiva tentamina nådde fram till fullständig studentexamen, är sådan begränsning icke nödvändig för den, som redan deltagit i en helhetsprövning och där i vissa ämnen blivit godkänd. Den torde icke heller i sådant fall vara avsedd av skolkommissionen. En examinand, som underkänts i studentexamen, bör alltså erhålla vitsord i partiell examen i de ämnen, vari han i examen godkänts, även om antalet ämnen överstiger sex. Men å andra sidan bör en examinand, som underkänts i studentexamen men av examinatorerna godkänts i samtliga ämnen, icke erhålla godkända vitsord i alla ämnen i den partiella examen. Han skulle eljest få en godkänd »partiell» studentexamen fullständig, ehuru han blivit i studentexamen underkänd. Dylik lärjunge bör enligt vår mening icke hava betyg i partiell examen i de ämnen, vari så väsentliga svagheter av censorerna anmärkts, att han på

353 grund därav underkänts, ej heller i sådana ämnen, vari examinatorerna godkänt honom endast med tvekan. Det synes icke heller utredningen skäligt, att de godkända betyg, en studerande får i en efterprövning, som icke lett till godkänd studentexamen, upptagas som givna i partiell examen. Dessa betyg äro nämligen icke givna i censurerad prövning. Ett avgångsbetyg från gymnasiets högsta ring, av rektor utfärdat för lärjunge, som ej godkänts i studentexamen, skulle visserligen under dessa förhållanden kunna innehålla flera godkända vitsord än ett betyg i partiell studentexamen, utfärdat till samma lärjunge, men det torde kunna förutsättas, att betyget i partiell censurerad studentexamen dock skulle komma att anses vara mera värt. I mom. c ovan har undersökts, huruvida särskild avgångsform kunde föreslås för lärjungar, som på grund av sitt yrkesval ej ha behov av fullständig censurerad studentexamen, och utredningen har därvid kommit till det resultatet, att så icke lämpligen kan ske. För denna kategori lärjungar synes emellertid den partiella examen kunna vara till fyllest, och det torde icke föreligga hinder för att en abiturient, som är medveten om svagheter i ett ämne, vilket han icke har behov av för sitt kommande yrke, och som icke vill riskera en kuggning i examen, redan före examen kan anmäla sig till undergående av partiell examen. Åtminstone till en början, innan den partiella examen blivit mera känd och erhållit visst anseende, skulle dock förmodligen sådan anmälan i praktiken bli sällsynt. På grund av vad ovan framhållits angående vissa punkter i föreslagna stadganden om den partiella studentexamen vilja vi förorda, att bestämmelserna kompletteras på följande sätt. Prövning i partiell studentexamen skall stå öppen för var och en, som därtill anmäler sig och som icke avlagt godkänd fullständig studentexamen. Lärjunge, vare sig vid läroverk eller från enskild undervisning, vilken underkänts i studentexamen och vilken, därest han undergått efterprövning, ej heller därvid blivit godkänd i examen, må, utan den begränsning av ämnenas antal till sex, som i övrigt gäller för partiell studentexamen, erhålla vitsord i de ämnen, vari han i censurerad studentexamen erhållit utan tvekan godkända betyg och vari censorerna icke funnit sådana brister i hans kunskaper föreligga, att de därpå grundat sitt underkännande. Skolutredningen anser sig även böra framhålla, att i bestämmelserna för utbyggande av partiell examen till fullständig måste, därest studentexamen komme att utformas enligt utredningens förslag, inryckas en passus om att de i den fullständiga examen ingående ämnena skola överensstämma med dem, som ingå i studentexamen på endera av de tre föreslagna gymnasielinjerna. h. Examen vid tekniska gymnasier. Skolutredningen har i annat sammanhang behandlat frågan om inbyggande av tekniska linjer och handelslinjer i de allmänna läroverkens gymnasier och därvid övervägt de olika 23— 617865. I X

354 skäl, som anförts å ena sidan för inbyggande av praktiska linjer, å andra sidan för upprättande av fristående praktiska gymnasier. Sådana fristående gymnasier finnas för närvarande, såväl handelsgymnasier som tekniska gymnasier, varav dock inga handelsgymnasier äro statliga läroverk. Antalet praktiska gymnasier är emellertid alltför ringa. Utredningen har, såsom på annat ställe framhållits, dock kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl tala för att praktiska linjer i allmänhet icke för närvarande inbyggas i gymnasierna. Under sådana förhållanden torde det icke vara behövligt att här ingå på frågan, hur en studentexamen å inbyggd praktisk gymnasielinje skall utformas. Däremot synes en kort redogörelse böra lämnas för avgångsexamen vid de nuvarande statliga tekniska gymnasierna. De närmare bestämmelserna om denna examen återfinnas i 1919 års stadga för de tekniska gymnasierna samt i 1921 års instruktion angående avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (kung. 365/1919 och 602/1921, i vissa punkter ändrade genom kung. 229 och 230/1941 samt 671/1944). Enligt stadgan anställes årligen vid de tekniska gymnasierna, så vitt möjligt i samband med årsavslutningen, avgångsexamen (gymnasiets ingenjörsexamen) med lärjungarna i högsta, d. v. s. tredje klassen. Tiden för avgångsexamen bestämmes av överstyrelsen för yrkesutbildning. Avgångsexamen skall omfatta förhör och uppvisning i de kunskapsgrenar, i vilka undervisning meddelats under sista läsåret. Vid examen skola jämväl framläggas av lärjungarna utförda ritningar och andra arbeten, som kunna vara ägnade att belysa lärjungarnas kunskaper och färdigheter i de ämnen, som tidigare avslutats. Gymnasiets ingenjörsexamen skall i enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion övervakas och ledas av särskilda personer, som på förslag av överstyrelsen för yrkesutbildning för ändamålet utses av Kungl. Maj:t. Dessa skola jämte läroverkets rektor underteckna examensprotokollet och må i övrigt till samma protokoll göra de anteckningar, vartill den verkställda examen kan föranleda. Det åligger dem jämväl att inom en månad till yrkesöverstyrelsen avgiva muntlig eller skriftlig berättelse angående examen. Retyg över avlagd avgångsexamen vid tekniskt gymnasium tilldelas den, som erhållit minst betyget Godkänd i samtliga obligatoriska undervisningsämnen. Dylikt betyg må dock, där läroverkets styrelse på förslag av läroverkskollegiet finner skäl därtill föreligga, kunna tilldelas lärjunge, som erhållit lägre betyg än Godkänd i något av de ämnen, som i undervisningsplanen icke äro angivna såsom huvudämnen, om han erhållit högre betyg än Godkänd i något av huvudämnena. Betyg över avlagd avgångsexamen utfärdas av rektor enligt fastställt formulär. Lärjunge, som avlagt godkänd avgångsexamen vid tekniskt gymnasium,

355 skall i samband med tilldelande av betyg däröver förklaras hava blivit godkänd i gymnasiets ingenjörsexamen. Lärjunge, som vid läsårets slut undergått avgångsexamen vid tekniskt gymnasium men i densamma icke blivit godkänd, må vid början av därpå följande läsår undergå prövning i det eller de ämnen, vari han erhållit lägre belyg än Godkänd, så framt han av sjukdom eller annat giltigt förfall under en längre tid av läsåret varit förhindrad att deltaga i undervisningen eller läroverkskollegiet av annat skäl anser sådan prövning böra medgivai honom. Anmälan om dylik prövning göres hos yrkesöverstyrelsen, som har att lämna erforderliga närmare anvisningar om prövningens övervakande och ledande. Om betyg över sådan prövning gäller vad om betyg vid avgångsexamen är stadgat. Den, som avlagt godkänd avgångsexamen, må, efter medgivande av yrkesöverstyrelsen, undergå fyllnadsprövning; dock må sådan prövning icke avläggas mera än en gång i samma ämne och vid samma slag av läroanstalt. Enligt den särskilda instruktionen angående avgångsexamen vid tekniskt gymnasium åligger det yrkesöverstyrelsen att årligen före början av december månad till Kungl. Maj:t avgiva förslag å de personer, vilka såsom examensombud skola övervaka och leda avgångsexamen vid de tekniska gymnasierna. Sedan examensombuden blivit av Kungl. Maj:t förordnade, bestämmer yrkesöverstyrelsen närmare deras tjänstgöring vid de olika gymnasierna. Det tillkommer examensombuden att göra sig noggrant förtrogna med gällande stadga och undervisningsplaner för de tekniska gymnasierna samt att vid valet av förhörsuppgifter låta nämnda planer tjäna till vägledning. Likaledes böra examensombuden taga kännedom om läroböcker och övriga undervisningsmedel, vilka användas vid de tekniska gymnasierna. Examensombuden skola närvara och, på sätt som finnes närmare föreskrivet, övervaka och leda de förhör och den uppvisning, som ingå i avgångsexamen. Där yrkesöverstyrelsen finner lämpligt, att examensombud beredes tillfälle att före avgångsexamen besöka läroanstalt, vid vilken ombudet har att övervaka och leda nämnda examen, må enligt överstyrelsens närmare bestämmande ett kortare besök kunna ske en gång under vårterminen. Examensordningen uppgöres av rektor i samråd med det examensombud, som överstyrelsen därtill utsett. Finnas vid läroverket flera än femton examinander, skola de av rektor indelas i förhörsgrupper med högst femton i varje grupp. Förhören skola för varje grupp omfatta 3—5 undervisningsämnen och må icke för någon grupp utsträckas till sammanlagt mer än fyra timmar. Förhören i de olika ämnena verkställas av de lärare, som undervisat i avgångsklassen under sista läsåret. Examensombud bestämmer efter samråd med vederbörande lärare i god tid och senast en timme före för-

356 horet det område av lärokursen, som förhöret skall omfatta. Av examinanderna utförda ritningar och andra arbeten ävensom katalog över lärjungarna tilldelade vitsord skola vara tillgängliga för vederbörande ombud en dag före avgångsexamens början. Vid de i avgångsexamen ingående förhören äger skolans styrelse jämte ett begränsat antal av styrelsen särskilt anmodade personer närvara. Vitsord över lärjungarnas insikter, avgivna med hänsyn till deras under hela lärokursen och företrädesvis under sista läsåret ådagalagda kunskaper och färdigheter, avgivas av vederbörande lärare samt antecknas i föreskriven betygskatalog och tillkännagivas för examensombuden senast omedelbart efter avslutad examen. Det protokoll, som upprättas över avgångsexamen, skall bl. a. innehålla uppgift å de tider, då ombuden för examens ledande och övervakande varit närvarande vid läroverket, å de läroämnen, som ingått i den muntliga prövningen, och å de lärjungar, som undergått avgångsexamen, samt å de lärjungar, vilka i enlighet med stadgans bestämmelser äga rätt att vid början av följande läsår undergå prövning i det eller de ämnen, vari de underkänts i avgångsexamen. Protokollet skall likaledes upptaga de anteckningar, som ombuden äro berättigade att göra. Den berättelse angående avgångsexamen, som ombuden hava att avgiva, skall jämväl innehålla en redogörelse för de besök, som ombuden före avgångsexamen under läsårets lopp avlagt vid läroanstalten. Ombud är skyldig att på kallelse av yrkesöverstyrelsen infinna sig i Stockholm såväl före som efter examen för behandling av frågor rörande examen eller för eventuellt önskad redogörelse för vad i examen förekommit. 2. Sammanfattning av förslagets huvudpunkter. a. Studentexamen för läroverkens lärjungar. Anmälan till examen skall ske liksom nu före den 1 februari. Examen är dels skriftlig, dels muntlig. Den skriftliga prövningen sker samtidigt vid alla läroverk och läroanstalter med studentexamensrätt. Uppgifterna för densamma bestämmas av skolöverstyrelsen på samma sätt som nu. I fråga om tiden för de olika provens förläggande föreslås ingen ändring (jfr dock ovan sid. 340). Den skriftliga prövningen skall utgöras av på l a t i n l i n j e n : svensk uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen, en översättning från latin till svenska, prov i engelska av det slag, som kan komma att i vederbörlig ordning bestämmas, samt (frivilligt) prov i tyska av samma slag som provet i engelska;

357 på

reallinjen: svensk uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen, prov i engelska av samma slag som på latinlinjen, ett matematiskt arbete samt ett fysikaliskt arbete;

på

språklinjen: svensk uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen, prov i engelska av samma slag som på latinlinjen, prov i franska likaledes av samma slag samt antingen prov i tyska av samma slag som i engelska och franska eller ett matematiskt arbete.

Normer och instruktioner för bedömningen av proven utfärdas av skolöverstyrelsen. Samtliga skriftliga prov, såväl de svenska uppsatserna och proven i språk som proven i matematik och fysik, skola granskas och rättas av vederbörande lärare samt därefter prövas och bedömas samfällt av respektive ämneslärare och en för varje skrivningsämne av kollegiet vid läsårets början utsedd medbedömare. Läraren och medbedömaren skola på grund av lärjunges dels genom det skriftliga provet, dels genom de under läsåret utförda skrivningarna ådagalagda kunskaper avgiva ett sammanfattande vitsord, varvid vederbörlig hänsyn skall tagas till det skriftliga provet. Det sammanfattande betyget skall icke baseras på ett beräknat medelvärde av under läsåret givna skrivningsbetyg utan utvisa lärjungens ståndpunkt vid avgången från skolan. Beträffande realexamen har utredningen föreslagit, att läsårets föregående skrivningsbetyg skola bifogas examensprotokollet (Betänkande IV: 3, sid. 221), och konsekvensen kan synas fordra, att samma bestämmelse föreslås här. Då studentexamen i motsats till realexamen ledes av censorer, vilka vid examenstillfället kunna få nödig upplysning om läsårets skrivningsbetyg, och då vidare det sammanfattande betyget icke skall ange ett betygsmedelvärde, synes det emellertid tvivelaktigt, om bestämmelsen bör införas i fråga om studentexamen. Vetskapen härom skulle vid de i högsta ringen ofta förekommande skrivningarna skapa en icke önskvärd nervös stämning, och lärarna skulle dra sig för att ge svårare skrivningsuppgifter, som eljest ur övningssynpunkt vore lämpliga. Det synes kunna vara tillräckligt, att läsårets skrivningsbetyg tagas till protokollet endast då det skriftliga provet är underkänt. Uppstå olika meningar om bedömandet, inträder rektor som skiljeman enligt samma bestämmelser, som nu gälla. Både betyget för det skriftliga provet och sammanfattningsbetyget skola införas såväl i den till examensprotokollet bifogade betygstabellen som i lärjunges studentbetyg.

358 Lärjunge, som erhållit lägst sammanfattningsbetyget Godkänd för alla i examen obligatoriska skrivningar, äger undergå muntlig prövning å därför bestämd tid. Lärjunge, som erhållit godkänt sammanfattningsbetyg för alla i examen obligatoriska skrivningar utom en och därvid blivit godkänd i sammanfattningsbetyget för svensk skrivning samt äger en kompensation i de sammanfattande skrivningsbetygen av minst en betygsenhet, betyg i frivilligt ämne medräknat, må förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, under förutsättning att han vid höstterminens slut i sitt terminsbetyg kunnat uppvisa en betygssumma i läroämnen, vilken överstiger antalet läroämnen med minst två betygsenheter, varvid åtminstone ett AB skall ingå i summan, samt alt minst två tredjedelar av de lärare, som under den sista terminen undervisat honom i läroämnena, rösta för hans godkännande. I den muntliga prövningen är lärjunge skyldig att underkasta sig förhör i samtliga på vederbörande bildningslinje förekommande ämnen. För lärjunge av främmande trosbekännelse skall i fråga om ämnet kristendomskunskap gälla, vad nu är stadgat. I ledningen av examen skola, liksom nu, deltaga censorer, vilka efter förslag av skolöverstyrelsen förordnas av Kungl. Maj:t. Censorernas antal ökas. De olika censorsgrupperna böra i större utsträckning än nu omfatta fyra i stället för som nu i regel tre censorer, och vid förordnande av censorer skall tillses, att varje i examen förekommande ämne så långt möjligt är blir företrätt av ett erforderligt antal fackcensorer. Censorerna utses vid läsårets början. Nyutsedd censor torde böra få tillfälle att under läsåret besöka läroverk, som skolöverstyrelsen anvisar, för att under några dagar skaffa sig en inblick i det vardagliga arbetet på gymnasiet, övriga censorer må efter egen önskan och om skolöverstyrelsen så finner lämpligt på samma sätt besöka av överstyrelsen anvisade läroanstalter. I censorsinstruktionen skall i § 1 inryckas en bestämmelse av nyssnämnda innebörd. Vidare bör § 4, mom. 3 i instruktionen ha följande lydelse: Det åligger censor att i god tid, minst en timme före förhörs början och därest vederbörande examinator har att under examensdagen verkställa flera förhör, senast två eller i förekommande fall tre timmar före det första förhörets början, lämna examinator meddelande om de av censor för förhöret bestämda uppgifterna, för att examinator må hinna övertänka och förbereda de uppgifter, som inom det av censor bestämda ämnesområdet skola föreläggas de särskilda examinanderna. Censorerna bestämma, i vilka läroämnen varje lärjunge skall undergå förhör. Detta skall, liksom nu, avse fyra, högst fem av de på respektive bildningslinje under den senaste terminen förekommande läroämnen; även i övrigt skola för examensordningen nu gällande bestämmelser tillämpas. De förhörsuppgifter, som av censorerna bestämmas, skola vara ägnade att ådagalägga, att examinand i vederbörande ämne besitter grundliga kun-

359 skaper samt, särskilt i vissa bildningsämnen, ett visst mått av självständig uppfattning, och få icke vara av sådan art, att enbart inlärda minneskunskaper bli utslagsgivande för examensresultatet. Vid förhören i moderna språk skall, därest det gäller ett under längre tid läst språk, som på gymnasiets timplan erhållit ett ej allt för begränsat timtal, examinand visa förmåga att någorlunda ledigt muntligt uttrycka sig på det främmande språket. Sedan förhören avslutats och censorer och examinatorer haft tillfälle att gemensamt dryfta de bedömningsfrågor, som genom examen aktualiserats, samt censorerna därefter överlagt, hålles scrutinium, varvid vederbörande lärare avgiva vitsord i enlighet med vad som nu härom föreslagits. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godk ä n d i samtliga på hans bildningslinje i högsta ringen förekommande läroämnen, skall i examen godkännas, såvida minst halva antalet censorer anser honom böra godkännas. Lärjunge, som i den muntliga prövningen erhållit lägst vitsordet Godkänd i samtliga på hans bildningslinje i högsta ringen förekommande läroämnen utom ett och i de vid den muntliga examen erhållna betygen äger en kompensation i vitsord över Godkänd, uppgående till minst två och en halv betygsenheter, därav minst ett AB i läroämnen, med iakttagande av att i fråga om övningsämnen betyget a skall motsvara en halv och betyget A en betygsenhet, må i examen godkännas, under förutsättning att minst två tredjedelar av de lärare, som under den sista terminen undervisat honom, och minst halva antalet censorer finna honom på grund av hans allmänna ståndpunkt böra godkännas. 1 Om examinand blivit i den muntliga prövningen, av lärarna eller av censorerna, underkänd, skall, därest han icke av lärarna erhållit mera än två underbetyg i läroämnen i den muntliga examen, frågan om hans rätt till efterprövning i vissa ämnen för avläggande av godkänd studentexamen upptagas till behandling vid examenssammanträdet. Efter inom vederbörande klasskonferens företagen omröstning skall genom klassföreståndaren för censorerna framläggas förslag, utvisande dels huruvida lärjungen på grund av sin allmänna ståndpunkt i fråga om kunskaper och mogenhet må anses berättigad att undergå efterprövning, dels — därest så befunnits vara fallet — i vilka ämnen efterprövning skall ske, varvid hänsyn skall tagas jämväl till av censorerna a n m ä r k t a brister, som ådagalagts i examen. På grundval av klasskonferensens förslag besluta censorerna angående lärjunges efterprövningsrätt, varvid de kunna göra de ändringar i klasskonferensens förslag, som de finna påkallade. Konferensens förslag skall anses vara av censorerna godkänt och antecknas som deras beslut, därest minst halva antalet censorer biträder detsamma. Det bör uppmärksammas, att underkänd lärjunge, som enligt angivna 1 Om motiveringen för den från nuvarande bestämmelse avvikande lydelsen angående censorernas godkännande av examen se sid. 341.

360 bestämmelser kan medgivas rätt till efterprövning, icke äger denna rätt i och med att han formellt uppfyller de uppställda villkoren; han erhåller den först genom censorernas beslut. En lärjunge, som av examinatorerna tilldelats en rad B? men inga underbetyg och av censorerna underkänts på grund av svagheter i flera ämnen, torde i allmänhet icke böra få rätt till efterprövning. Har lärjunge blivit av censorerna underkänd, skola skälen härtill upptagas i examensprotokollet. Har frågan om lärjunges efterprövningsrätt varit föremål för behandling, skall jämväl anteckning till examensprotokollet göras angående såväl klasskonferensens förslag som censorernas beslut i denna fråga. För lärjunge, vars examen blivit godkänd, utfärdas av rektor betyg över avlagd studentexamen i vanlig ordning. Lärjunge, som blivit underkänd i den muntliga prövningen, må, därest han så önskar, erhålla vitsord i partiell studentexamen (se nedan) i de ämnen, vari han i examen erhållit utan tvekan godkända betyg och vari censorerna icke funnit sådana brister i hans kunskaper föreligga, att de därpå grundat sitt underkännande. Abiturient må även kunna, om han så önskar, anmäla sig till undergående av endast partiell studentexamen i vissa uppgivna ämnen, därest anmälan göres senast två veckor innan den muntliga prövningen skall äga rum. (Jfr vad härom sagts sid. 353.) Över den anställda examen skall rektor upprätta examenskatalog, vilken skall bifogas det protokoll, som över examen blivit fört, allt i överensstämmelse med nu gällande ordning. Avskrift av protokoll och härtill hörande handlingar skola jämte lärjungarnas till den skriftliga prövningen hörande arbeten inom två veckor efter den muntliga prövningens avslutande insändas till skolöverstyrelsen. För lärjunge, som varit berättigad att under vårterminen undergå muntlig prövning för studentexamen men på grund av sjukdom eller annat giltigt skäl varit hindrad att undergå sådan prövning vid sitt läroverk eller som blivit underkänd i den skriftliga prövningen eller underkänd i den muntliga prövningen och därvid icke medgivits rätt till efterprövning, skall i tillämpliga delar gälla, vad därom under nuvarande förhållanden är stadgat. Lärjunge, som under höstterminen underkänts i den muntliga, inför censorer hållna prövningen, synes böra äga samma efterprövningsrätt som den, vilken underkänts i muntlig prövning under vårterminen. För lärjunge, som underkänts i den muntliga prövningen och därvid medgivits efterprövningsrätt, skall gälla följande. Examinand skall anmäla sig till efterprövning vid det läroverk eller den läroanstalt, där han under vårterminen deltagit i den muntliga prövningen för studentexamen. Anmälan skall ske vid samma tid och i samma ord-

361 ning, som är fastställd för anmälan till fyllnadsprövning, och därvid skola avgifter erläggas enligt samma grunder som vid fyllnadsprövning. Efterprövning skall äga rum under av skolöverstyrelsen bestämda efterprövningsperioder vid det läroverk eller den läroanstalt, där examinanden deltagit i den muntliga prövningen för studentexamen, eller eljest vid den läroanstalt, skolöverstyrelsen anvisar, och får förekomma högst två gånger i varje ämne, vari efterprövning skall ske. Examinand, som skall undergå efterprövning i mer än elt ämne, må kunna fördela efterprövningen på flera prövningsperioder. Därest examinand inom det närmaste läsåret efter den studentexamen, då han blivit underkänd, undergått godkänd efterprövning i de ämnen, som av vederbörande censorer bestämts, skall han anses ha avlagt godkänd studentexamen, och skall betyg över avlagd studentexamen för honom av rektor utfärdas. Lärjunge, som inom föreskriven tid icke godkänts i efterprövning, skall erhålla betyg i partiell studentexamen, upptagande vitsord i de ämnen, vari han vid studentexamen inför censorer utan tvekan godkänts av examinatorerna och vari censorerna icke anmärkt så väsentliga svagheter, att hans examen på grund därav underkänts. I efterprövningen eventuellt erhållna godkända betyg skola ej upptagas i betyg över partiell studentexamen. (Jfr sid. 353.) Lärjunge, som är berättigad att undergå efterprövning, är icke skyldig att deltaga i undervisningen. Han är icke heller berättigad att deltaga i undervisningen i andra ämnen än dem, vari han skall undergå efterprövning. Det åligger lärjunge, som h ä r avses, att senast åtta dagar före termins början underrätta rektor, huruvida han önskar deltaga i undervisningen, och i så fall i vilka ämnen. 1 Efterprövning förrättas av den lärare, rektor utser, och sker i närvaro av rektor eller den han i sitt ställe sätter samt en av kollegiet utsedd ordinarie, i statlig tjänst varande facklärare som medbedömare. Betyget bestämmes av examinator och medbedömare gemensamt. Äro dessa av olika mening, hänskjutes bedömningen till rektor eller den han satt i sitt ställe, och gäller den mening, som denne biträder, eller det mellanliggande vitsord, som han må bestämma. Rektor eller ersättare för honom äger, även om examinator och medbedömare äro av samma åsikt om bedömningen, rätt att till protokollet låta anteckna sin mening. ... \ D e t t a fly**! h a r { d e t närmaste samma lydelse, som i skolöverstyrelsens författningslorslag i utlåtandet över studentexamenssakkunnigas betänkande givits åt § 9 mom 10 i laroyerksstadgan. I samma författningsförslag finnas föreskrifter om att till efterpro'vnin" berättigade lärjungars namn och betyg skola antecknas i därför avsedd liggare, varur utdrag årligen av rektor skall insändas till skolöverstyrelsen (§ 106) liksom ock på begäran tillhandahållas lärjunge för att fogas vid hans anmälan till efterprövning (§ 107) samt föreskrift om att därest rektor finner skäl föreligga att för lärjunge, som blivit godkänd i efterprövning, ifrågasätta ändrat vitsord i uppförande, studentbetyg icke må utfärdas, förrän kollegiet fattat nytt beslut angående sagda vitsord (§ 107). Vad i detta författningsförsla* sages i nämnda avseenden gäller ock för skolutredningens förslag angående efterprövning

362 I sådana fall, då vederbörande examinator i studentexamen godkänt examinand, vilken på grund av censorernas anmärkning ålagts efterprövning i ifrågavarande ämne, torde rimligtvis icke samme examinator böra utses vid efterprövningen. Vidare bör uttryckligen föreskrivas, att den fackman, som kollegiet skall utse som medbedömare, bör, därest lämplig fackman saknas inom kollegiet eller därest efterprövningen sker vid enskilt läroverk med studentexamensrätt, väljas bland ordinarie, i statlig tjänst varande lärare utanför det egna kollegiet. b. Studentexamen

för lärjungar

från enskild

undervisning.

De i nu gällande läroverksstadga, senast genom k. kungörelser den 29 juni 1945 och den 28 juni 1946 givna bestämmelserna för studentexamen med lärjungar från enskild undervisning skola enligt skolutredningens förslag äga giltighet i tillämpliga delar. Restämmelserna i läroverksstadgan § 110, mom. 2, där det föreskrives, att den, som anmäler sig till examen, skall genom terminsbetyg eller intyg styrka, att han i de läroämnen på timplanen för vederbörande bildningslinje, i vilka han ej anmält sig till prövning i studentexamen, inom viss tid blivit prövad och godkänd enligt fordringarna för flyttning till gymnasiets näst högsta årsklass, förutsättas, då den nuvarande differentieringen på gymnasiet enligt utredningens förslag skall försvinna, givetvis bliva ändrade därhän, att examinand skall styrka, att han inom viss tid blivit prövad och godkänd i de ämnen, som enligt gymnasiets kursplan för vederbörande bildningslinje avslutas tidigare än under vårterminen i gymnasiets högsta ring, enligt de fordringar, som skola gälla för vederbörande ämne på det stadium, där studierna i ämnet avslutas. Bestämmelsen i läroverksstadgan § 114, mom. 1, att vid delad prövning den första examensavdelningen skall omfatta bl. a. de fasta ämnen, i vilka de skriftliga proven avlagts, förutsattes bliva ändrad så, att vid delad prövning den första examensavdelningen skall omfatta de ämnen, i vilka de skriftliga proven avlagts. Då den delade prövningen innebär en partiell studentexamen, kunde det tänkas, att studentexamen för privatister anordnades helt enligt bestämmelserna för den partiella studentexamen, om vars införande 1946 års skolkommission framlagt förslag, som skolutredningen i huvudsak tillstyrkt. Utredningen har dock icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en sådan ändring av privatistexamen. För godkännande i skriftlig och muntlig studentexamen för privatister skall i tillämpliga delar gälla, vad som föreskrives för godkännande i examen med läroverkens lärjungar. Sammanfattningsbetyg för de skriftliga proven kunna emellertid icke givas, utan examensproven måste ensamma vara utslagsgivande. I fråga om kompensation för ett underbetyg i de skriftliga proven bör stadgas, att examinand, som i sina betyg för de skriftliga proven, betyg i frivilligt ämne medräknat, äger den kompensation, vilken

363 för läroverkens lärjungar föreskrives, skall förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, därest två tredjedelar av de lärare, som deltagit i bedömandet av hans skriftliga arbeten, anse sådant böra honom medgivas. Lärjunge, som i den muntliga privatistexamen blivit underkänd, skall under samma villkor, som gälla för läroverkens lärjungar, äga rätt till efterprövning. Härom böra i denna examen censorerna besluta ulan föregående förslag från examinatorerna. Efterprövning skall ske inför den examensnämnd, vartill examinand av skolöverstyrelsen hänvisas. För efterprövning för privatister skall i tillämpliga delar gälla vad som härom föreskrives för läroverkens lärjungar. c. Partiell

studentexamen.

Skolutredningen har ovan sid. 351 ff. i huvudsak tillstyrkt det förslag om införande av partiell studentexamen, som 1946 års skolkommission i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 augusti 1946 framlagt. För detta förslag har redogjorts sid. 350 ff. Skolutredningen förordar dock några mindre ändringar i och tillägg till förslaget. En sammanfattning av de av utredningen föreslagna ändringarna finnes å sid. 353. d.

Fyllnadsprövningar.

Skolutredningen har sid. 346 f. föreslagit, att fyllnadsprövningar efter studentexamen alltjämt skola anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande föreskrifter för sådana prövningar men med följande ändringar och tillägg: Den, som avlagt studentexamen, äger rätt att anmäla sig till fyllnadsprövning efter studentexamen i samma ämne och på samma linje högst tre gånger. Prövningen skall ske vid det statliga läroverk, d ä r den fyllnadsprövande avlagt studentexamen, eller eljest vid det läroverk, skolöverstyrelsen bestämmer. Kontroll över att det medgivna antalet fyllnadsprövningar icke överskrides, möjliggöres dels genom anteckning i liggare vid läroverken, dels genom av skolöverstyrelsen upprat lat register över de fyllnadsprövande. De nuvarande avgifterna vid anmälan till fyllnadsprövning bibehållas. Skolutredningen har föreslagit en årlig partiell eftergranskning av de skriftliga arbetena i studentexamen såsom hjälpmedel för åstadkommande av en enhetlig betygsskala. Enligt utredningens mening bör en sådan eftergranskning försiggå i huvudsaklig överensstämmelse med ett av skolöverstyrelsen uppgjort förslag, som framlagts i överstyrelsens remissutlåtande över studentexamenssakkunnigas förslag. Härför redogöres sid. 336 f.

364 Med avseende på frågan om censorernas befogenhet att godkänna eller underkänna examen ha Ordföranden samt ledamöterna Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre och Wellander ytterligare velat anföra följande: »Vid bedömandet av tyngden i de olika skäl, som anförts eller kunna anföras för eller emot bibehållandet av censorernas vetorätt i studentexamen, ha vi funnit för vår ståndpunkt avgörande, att de främmande censorerna, oberoende som de äro av alla lokala inflytelser, verkligen kunna, om de behålla denna rätt, utgöra ett mycket starkt stöd för lärarna vid examensfordringarnas upprätthållande. Med hänvisning jämväl till den förändring i examensbestämmelserna, som införandet av efterprövningsrätt (se sid. 342) innebär, vilja vi alltså föreslå, att censorernas rätt att godkänna examen alltjämt bibehålies. Vad som ovan på tal om censur utan vetorätt sagts om lämpligheten av att censorerna till överstyrelsen insända rapport, avfattad enligt ett föreskrivet formulär, över examen vid varje läroverk med särskilt beaktande av betygsskalan vid resp. läroverk, kan givetvis gälla, även om censorerna behålla sin befogenhet att avgöra examen. I censorsinstruktionen bör i § 1 inryckas närmare angivande av censors skyldighet att göra sig förtrogen med undervisningen på gymnasiet i överensstämmelse med vad som ovan sid. 323 föreslagits. Vidare må med anledning av bestämmelsen i § 4, mom. 3, att censor skall i god tid, minst en timme före förhörets början, lämna examinator meddelande om de av censor för förhöret bestämda uppgifterna, erinras därom, att en examinator, som enligt uppgjord examensordning har att examinera under flera förhörstimmar i sträck, t. o. m. kanske under alla examensdagens förhörstimmar, rimligtvis måste erhålla ifrågavarande uppgifter tidigare än en timme före första förhörets början. Då det med föreslaget större antal censorer och därav följande större antal examensgrupper per dag, såsom ovan framhållits, komme att bli tämligen vanligt, att examinatorerna få dryg tjänstgöring i examen, torde en bestämmelse av här nämnd innebörd böra införas i § 4, mom. 3. För abiturients godkännande kräves enligt läroverksstadgan, därest censorerna äro fyra, att minst tre av dem anse honom böra godkännas. Det stadgas nämligen i § 105, att examinand, som blivit godkänd av examinatorerna, skall godkännas i examen, såvida mer än halva antalet censorer finner honom böra godkännas. Med anledning av ökningen av antalet censorer till normalt fyra i varje grupp torde bestämmelsen böra ändras så, att examinand under nämnda förhållanden skall godkännas, såvida icke mer än halva antalet censorer finner honom böra underkännas. Då det fordras en majoritet av 3 mot 1 i stället för som nu, i censorsgrupp med tre, 2 mot 1 för underkännande, synes föreslagna ändring innebära en rimligare avvägning.»

365 Ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson anföra med avseende på studentexamens anordning och bedömande: »Skolutredningen har i det föregående redogjort för de olika skäl, som anförts för studentexamens avskaffande. Det torde icke kunna bestridas, att examensväsendet inom skolan över huvud taget medför bestämda olägenheter i mera än ett avseende. Väsentligast synes härvid vara den ogynnsamma inverkan på läggningen av skolarbetet, som kravet på samtidig redovisning av inhämtade kurser i ett stort antal skilda ämnen måste medföra. En examen torde alltid — mer eller mindre kännbart, beroende på hur den anordnas — komma att försvåra tillämpandet av eftersträvansvärda mera fria och individualiserade undervisningsmetoder, och det kan icke undvikas, att det tryck, som den utövar, gärna framkallar jäkt i arbetet och ofta ger upphov till ett tämligen ofruktbart innötande av minneskunskaper. Det kan emellertid icke förnekas, att examensväsendet innesluter även positiva värden. Medvetandet om den kommande redovisningsskyldigheten kan verka fördelaktigt sporrande på såväl lärjungars som lärares arbete, och den anspänning av krafterna, som kräves vid förberedelserna för examen, är, om den hålles inom måttliga gränser, icke utan betydelse för karaktärsbildningen. Det viktigaste skälet för examinas bibehållande under nuvarande förhållanden är emellertid, att samhället genom dem har ett, låt vara bristfälligt, medel att utöva kontroll över skolans arbetsresultat. Med hänsyn till konkurrensen om utbildningsmöjligheter och arbetsanställningar är det av särskild betydelse, att en kontroll upprätthålles, genom vilken största möjliga garanti skapas för likformiga fordringar och bedömningsgrunder. Så länge en motsvarande eller bättre kontroll icke på annat sätt kan anordnas, synes det nödvändigt att bibehålla skolans examina. Vad särskilt studentexamen beträffar, tillkommer såsom ett skäl härför, att anordnandet av denna examen lämnar möjlighet till en önskvärd regelbunden kontakt mellan gymnasiernas och högskolornas lärare. Bibehållas examina, så är det emellertid av största vikt, att de anordnas på sådant sätt, att deras ofördelaktiga inflytande på skolarbetet blir det minsta möjliga. Ehuru det förslag till studentexamens anordnande, som framlagts i det föregående, innesluter vissa jämkningar i sådant syfte, så innebär förslaget i sin helhet, att examen i huvudsak skulle komma att bibehålla sin rigorösa karaktär. Erfarenheterna från realexamen vid enskilda läroanstalter synas oss emellertid giva vid handen, att denna karaktär icke oväsentligt skulle kunna mildras, utan att examens betydelse därigenom förringades, om censorerna i studentexamen erhölle i det hela samma uppgifter som skolöverstyrelsens ombud i realexamen. Detta skulle också innebära, att studentexamen i detta avseende bleve anordnad på samma sätt som avgångsexamen från de tekniska gymnasierna, vilken examen medför samma rätt som studentexamen till studier vid universitet och högskolor. De skäl,

366 som av utredningens övriga ledamöter anförts mot en sådan anordning av den muntliga studentexamen, synas oss icke övertygande. Att censorernas rätt att underkänna en av vederbörande lärare godkänd examen utgör ett irritament för många av gymnasiernas lärare har i olika sammanhang omvittnats. En sådan huggning uppfattas lätt såsom ett misstroende av lärarens förmåga av objektivitet som ansvarig ämbetsman. Men framför allt skapar denna rätt en osäkerhetskänsla inför examen hos såväl lärare som lärjungar och bland de senare ingalunda endast hos de svagare. Härav framkallas gärna en stämning, som leder till nervöst jäkt och planlöst minnespluggande. Att censorskuggningarna äro jämförelseviss fåtaliga har i detta sammanhang föga att betyda. Det är den omständigheten, att de över huvud taget kunna förekomma och att de någon gång drabbat en lärjunge, vars huggning icke varit väntad, som ger upphov till oro och osäkerhet. Om ansvaret för examinandernas bedömande helt lades på lärarna, så skulle underkännanden i den muntliga examen endast i sällsynta undantagsfall behöva ifrågakomma. Under nuvarande förhållanden tveka lärarna ofta att avråda en svag elev från att taga sin chans i den muntliga examen. Om lärjungen har tur vid de muntliga förhören och censorerna intet ha att invända mot examens godkännande, så bjuder det nog i allmänhet lärarna emot att verkställa en kuggning, som de på grund av sin kännedom om lärjungens kunskaper i det hela eljest skulle finna befogad. Hade ansvaret däremot legat uteslutande på lärarna, så hade denne lärjunge sannolikt avråtts från att gå upp i examen. Å andra sidan skulle ett tillfälligt misslyckande i den muntliga prövningen icke komma att tillmätas någon större betydelse. Lärjungarna skulle i stort sett ha ställningen klar redan före examen. Censorerna skulle vara skyldiga att lämna uppgifter för det muntliga förhöret och att även i övrigt leda och övervaka examen. De skulle däremot icke ha att ingripa i frågor om betygen eller om examens godkännande i de särskilda fallen. Till skolöverstyrelsen skulle de avgiva rapport över examen vid varje läroverk, där de fungerat. Rapporten, för vilken ett särskilt formulär borde fastställas och som kunde avgivas gemensamt av censorerna i en censorsgrupp eller av varje censor för sig, skulle icke innehålla uttalanden om enskilda lärare. Dess huvudsakliga uppgift skulle vara att lämna meddelanden om censorernas intryck av den allmänna kunskapsstandarden samt om den tillämpade betygsskalan. Även uppgifter om särskilt framträdande fall av enligt censorernas mening oriktiga examensbedömanden borde medtagas i rapporten. Kopia eller avskrift av rapporten skulle genom skolöverstyrelsen tillställas rektor. De nu vanliga muntliga rapporterna inför representanter för överstyrelsen synas icke önskvärda. En omläggning efter här angivna linjer synes icke komma att minska censorsinstitutionens betydelse. Kontrollen över gymnasiernas arbetsresultat bleve minst lika effektiv som för närvarande, och det inflytande till förmån för en utjämning av betygsskalorna vid de skilda läroverken, som censo-

367 rerna nu kunna utöva, skulle förbli orubbat. Genom censorernas ledning av examen skulle lärarna allt fortfarande, där så kunde behövas, i censorerna äga ett stöd mot obehöriga lokala inflytanden på examensfordringarna. Många friktionsanledningar skulle undanröjas, tillfälligheternas roll vid examensbedömandet reduceras och examens tryck på det föregående skolarbetet minskas. Vi anse oss således böra förorda, alt bedömandet av de särskilda examinandernas examina helt överlämnas till vederbörande lärare och att censorsinstitutionen erhåller en funktion, som i huvudsak ansluter sig till vad vi här ovan i detta avseende anfört. Då avgörandet i fråga om examens godkännande skulle tillkomma lärarna, så torde härav följa, att dessa ensamma böra ha att pröva och avgöra även i fråga om rätt till efterprövning för examinand, som underkänts i den muntliga prövningen.»

K a p . XI. L ä r j u n g a r n a s fördelning p å undervisningsavdelningar. 1. Klassavdelningarnas storlek. Frågan om klassavdelningarnas storlek har redan behandlats i vårt betänkande om den teoretiska realskolan (stat. off. utr. 1945:61), sid. 234— 246, och vi kunna här i huvudsak inskränka oss till att hänvisa till vad där anförts. I detta sammanhang må blott erinras om att vi där för realskolans vidkommande räknade med två alternativa lösningar. Den ena innebar, att antalet lärjungar i varje klass skulle maximeras till 20, dock att 4 övertaliga lärjungar skulle tillåtas, innan den första delningen fick ske, så alt denna första delning inträdde vid ett lärjungantal i klassen av 25, den andra vid ett antal av 41, den tredje vid ett antal av 61 o. s. v. För ett genomförande av detta alternativ skulle under läsåret 1944/45 antalet klassavdelningar i realskolor, kommunala mellanskolor och praktiska mellanskolor ha ökat med 1 254, innebärande en ökning med närmare 57 % och motsvarande en ökning i lärarantalet med minst 1 300, frånsett ökningen i timtal för övningslärare av olika kategorier. Kostnadsökningen skulle för dessa skolformer ha uppgått till 15-4 miljoner kronor, bortsett från de kostnader, som skulle ha föranletts av ett väsentligt ökat lokalbehov. Den andra lösningen, vilken var den, som skolutredningen närmast förordade, eftersom den första med hänsyn till lärartillgång och kostnader icke syntes genomförbar, gick ut på ett maximiantal lärjungar av 28 i varje klass, med 2 övertaliga lärjungar före första delningen, så att denna skulle ske vid ett antal av 31, den andra delningen vid ett antal av 57, den tredje vid ett antal av 85 o. s. v. För realskolans avgångsklass räknades dock, i enlighet med bestämmelserna i läroverksstadgan (§ 44), med ett lägre elevmaximum, nämligen 24, med 2 övertaliga lärjungar före första delningen. Delning av avgångsklasser skulle alltså komma att ske vid lärjungantal av 27, 49, 73 o. s. v. En lösning av frågan om lärjungemaximum enligt dessa linjer skulle för budgetåret 1944/45 ha medfört behov av ytterligare 489 klassavdelningar — en ökning med 22 % — och 508 nya lärare i läroämnen jämte tim- och övningslärare. Kostnadsökningen för lärarlöner skulle i detta fall ha utgjort 6-1 miljoner kronor.

369 Vad gymnasiet beträffar, där lärjungemaximum för närvarande är 30 lärjungar, ha vi också redan i vårt nämnda betänkande föreslagit en sänkning av den maximala lärjungenumerären i varje ring till samma nivå som vi föreslagit för realskolans avslutningsklass, alltså till 24 lärjungar med 2 övertaliga före första delningen, och vi ha icke anledning att nu framställa något annat förslag. Vi ha emellertid ansett oss böra beräkna, vilken ökning i lärarbehov och vilka kostnader en sådan ändring i grunderna för klassdelning skulle medföra för gymnasiets del och jämväl vad en minskning av lärjungantalet till 20 enligt det först diskuterade alternativet för realskolan skulle innebära i berörda hänseenden. Enligt vad som framgår av bifogade bilaga 1 med de av undervisningsrådet H. Wallin gjorda beräkningarna skulle, därest lärjungemaximum i varje ring varit 24, under höstterminen 1945 ha tillkommit 144 undervisningsavdelningar, vilket skulle ha krävt en ökning av antalet heltidstjänstgörande lärare i läroämnen med 180, vartill i teckning och musik hade tillkommit 267 veckotimmar. Om det beräknas, att 50 % av de nytillkommande ämneslärarna hade varit lektorer, 40 % adjunkter, 7 % e. o. lärare och 3 % extra lärare och att av de tillkommande veckotimmarna i teckning och musik 80 % hade förts på ordinarie och 10 % på e. o. lärare samt 10 % på timlärare, och om det vidare räknas med genomsnittlig lön på E-ort enligt näst högsta löneklassen för ordinarie och extra ordinarie lärare samt med löneklass 18 för extra ämneslärare, så skulle för ifrågavarande år avlöningskostnaderna hava stigit med i runt tal 2 238 000 kronor, alltså med något mer än 21/* miljon kronor. Dock skulle gymnasiernas kapacitet samtidigt ha icke obetydligt ökats och omkring 1 000 lärjungar skulle ytterligare ha kunnat intagas i gymnasiernas första ring. Nya lokaler hade givetvis i avsevärd utsträckning blivit erforderliga: omkring 150 nya lärosalar jämte ett antal nya specialrum. Om lärjungemaximum hade sänkts ända ned till 20 med 4 övertaliga lärjungar före första delningen, skulle antalet nytillkommande avdelningar ha utgjort 205, och det skulle ha uppstått behov av 240 nya lärare i läroämnen jämte 200 timlärartimmar i läroämnen och 363 veckotimmar i teckning och musik. Den totala kostnadsökningen skulle vid detta alternativ ha uppgått till 3 090 000 kronor. Det är uppenbart, att ett omedelbart genomförande av även det minst långtgående av ovan nämnda alternativ till minskning av klassernas storlek på gymnasiet icke är möjligt. Det avgörande hindret synes därvidlag icke vara de ökade kostnaderna, ty den här avsedda reformen är av så genomgripande betydelse för undervisningens effektivitet och för den uppfostrande verksamheten över huvud, att de ökade kostnaderna enligt skolutredningens mening böra tagas. Men tillgången på lärarkrafter är för närvarande allt för knapp — den är i vissa ämnen och ämneskombinationer redan otillräcklig för den nu gällande organisationen — för att möjliggöra 24—617865.

IX.

den angelägna reformens omedelbara realiserande. Under de närmaste åren framåt torde utsikterna för en förbättring av läget icke vara stora med hänsyn till den väntade ökade tillströmningen till skolorna. Såsom vi framhållit i betänkandet om realskolan, finna vi det emellertid i hög grad önskvärt, att ett principbeslut med det snaraste kommer till stånd i här angiven riktning. Ett sådant skulle med all sannolikhet vara ägnat att påskynda utbildningen av lärare i erforderlig utsträckning, och det är nödvändigt för att vid nybyggnader och tillbyggnader av skolor ge fasta hållpunkter för beräkningen av klassrumsbehovet och klassrummens storlek. Vi föreslå alltså, liksom tidigare i fråga om realskolan och med den jämförliga skolformer, att ett principbeslut fattas av den innebörd, som här utvecklats — lärjungemaximum i varje ring 24 med 2 övertaliga lärjungar före första delningen — och att det sedan skall ankomma på skolöverstyrelsen att i samband med de årliga framställningarna om anslag av riksdagen inkomma med utredning och förslag om den utsträckning, i vilken programmet med hänsyn till föreliggande omständigheter kan och bör förverkligas under följande budgetår. Det synes oss nu icke osannolikt, att den i vårt betänkande om realskolan förslagsvis angivna övergångstiden om 10 till 12 år blivit beräknad i kortaste laget.

2 . Gymnastikavdelningarnas storlek. Genom vårt i realskolebetänkandet och ovan framställda förslag skulle i fråga om läroämnen undervisningsavdelningarnas storlek avsevärt minskas i både realskolan och gymnasiet. Så bleve fallet även beträffande övningsämnena teckning och välskrivning, emedan i fråga om dessa ämnen klassavdelning sammanfaller med undervisningsavdelning. Beträffande slöjd för gossar och slöjd för flickor samt hushållsgöromål, i vilka ämnen undervisningsavdelning icke behöver sammanfalla med klassavdelning, finnas redan tillfredsställande bestämmelser om elevantalets begränsning. Vad angår musikundervisningen, har skolutredningen framhållit olägenheterna av de ofta allt för stora köravdelningarna, sammansatta av elever från många olika klasser och från skilda stadier, samt föreslagit, att ett rikligare timtal måtte beviljas dels för att möjliggöra nödig uppdelning i avdelningar, dels för att i högre grad än nu tillfredsställa behovet av flera undervisningstimmar i instrumentalmusik. Ämnet gymnastik med lek och idrott intager en särställning. En minskning av undervisningsavdelningarnas storlek inom läroverken har här länge påyrkats. Inom folkskolan sammanfaller gymnastikavdelning med läraravdelning. I de högre skolorna är detta icke fallet. För läroverken gäller, att elevantalet i gymnastikavdelning i regel motsvarar lärjungantalet i två klassavdelningar och sålunda kan uppgå till 60 i gymnasiet och till 70 i

371 realskolan, dock utan att några bestämdare grunder blivit fixerade för lärjungarnas fördelning på gymnastikavdelningar. F r å g a n har, såsom nyss antytts, under det senaste decenniet dryftats upprepade gånger. I sina petita den 30 augusti 1937 ägnade skolöverstyrelsen spörsmålet om gymnastikavdelningarnas storlek särskild uppmärksamhet. Med exempel från utlandet, där i fråga om gymnastik klassavdelning ofta sammanfaller med undervisningsavdelning, eller, där så icke är förhållandet, lärjungantalet i varje fall är vida lägre än i Sverige, visade överstyrelsen, att de svenska skolorna tvingas att operera med påfallande stora avdelningar. Överstyrelsen påpekade, att orsaken härtill varit ej blott ekonomiska hänsyn utan även att truppsynpunkterna länge fått göra sig för breda på individualiseringens bekostnad. De stora avdelningarna äro, säger överstyrelsen, till förfång för både lärjungar och lärare. Olägenheterna äro speciellt stora, när det gäller nybörjaravdelningar och i fråga om de stora i åldersavseende heterogena avdelningarna — det kan t. o. m. förek o m m a en åldersskillnad på 6 år mellan avdelningens äldsta och yngsta elev i de fall, då alla flickor i ett gymnasium måste sammanföras i en gymnastikavdelning. Överstyrelsen säger sig därför ha allvarligt övervägt, huruvida icke tidpunkten nu vore inne att föreslå en generell nedsättning av gymnastikavdelningarnas storlek till en normalstorlek på t. ex. 50 lärjungar. överstyrelsen hade dock tvekat med hänsyn till att detta skulle medföra, att kommunerna i betydande utsträckning skulle tvingas bygga dubbla gymnastiksalar. Ett sådant steg borde därför föregås av en noggrann utredning, omfattande icke blott kostnaderna för statsverket genom de nytillkommande undervisningstimmarna utan även, åtminstone vad storleksordningen beträffar, kostnaderna för kommunerna för anskaffande av erforderliga lokaler. Överstyrelsen hade emellertid då ej tillfälle att göra denna utredning och föreslog därför tills vidare andra åtgärder för att reducera antalet övertaliga avdelningar. Två år senare upptog överstyrelsen frågan och avgav den 27 februari 1939 i samband med en till Konungen överlämnad redogörelse över klassavdelningarna och gymnastikavdelningarnas storlek förslag till mera preciserade grunder för gymnastikavdelningarnas sammansättning. En normal gymnastikavdelning borde motsvara två klassavdelningar och beslå av lärjungar av samma kön. Undantag härifrån skulle emellertid göras beträffande klasserna l 4 och l 5 , varest klassundervisning skulle ske för att möjliggöra en individualiserande undervisning, som i dessa klasser vore särskilt av nöden. Med avsteg från grundprincipen om normalantalet två klassavdelningar måste vidare av ekonomiska skäl flera klassavdelningar av samma kön sammanslås, om detta kunde ske utan att deltagarsiffran i en gymnastikavdelning å gymnasiet, lyceets tre högsta kretsar och realskolans högsta klass därigenom komme att överstiga 45 och realskolans

372 övriga klasser — utom nybörjarklasserna — 55 lärjungar. Dock borde sammanförande av lärjungar, tillhörande årsklasser med större åldersskillnad än två år, icke förekomma. Under de år, som förflutit sedan 1939, har överstyrelsen så långt anslagna medel medgivit sökt förverkliga dessa principer. Av ekonomiska skäl kunde överstyrelsen icke tillstyrka en framställning från svenska gymnastiklärarsällskapet den 31 oktober 1939, att en gymnastikavdelning skulle motsvara en klassavdelning eller, när delta icke läte sig göra, uppgå till högst 50 lärjungar. De svårigheter, som krigsåren medfört i form av finansiellt trångmål, brist på gymnastiklärare och knapphet på byggnadsmateriel till nya gymnastiksalar, ha gjort, att de yttre betingelserna för gymnastikundervisningen i skolorna med deras hastigt stigande lärjungantal betydligt försämrats. I en till Konungen överlämnad skrivelse den 6 september 1946 belyser svenska gymnastiklärarsällskapet närmare dessa förhållanden. Till grund för framställningen ligger en genom sällskapet gjord sammanställning och bearbetning av de uppgifter för läsåret 1945—1946 rörande gymnastikavdelningarnas storlek m. m., som skolöverstyrelsen infordrat från de högre läroanstalterna. Vid bearbetningen har hänsyn tagits till de lokala förhållandena vid varje läroanstalt, t. ex. gymnastiksalarnas antal och storlek, varvid även beaktats storleken och befintligheten av omklädningsrum med dusch och sanitära anordningar samt möjligheterna att på veckoschemat inlägga 36—42 timmar gymnastik utan hinder av uthyrning till annan skola. Av sammanställningen framgår, att lärjungantalet var över 80 i 14 gymnastikavdelningar, över 70 i 61, över 60 i 255 och över 50 i 489, motsvarande 27 % av hela antalet avdelningar. Tre olika förslag framläggas: »det pedagogiskt riktiga», baserat på klassundervisning och skild undervisning för gossar och flickor, »det nödvändiga» och »det genomförbara» med hänsyn till lärarkrafter och gymnastiklokaler. Innebörden av de olika förslagen framgår av en sammanställning, som utvisar, att om de blandade avdelningarna, som uppgingo till 19 läsåret 1945/1946, uppdelades på gossar och flickor och om samtliga avdelningars storlek reducerades enligt de olika alternativen, antalet avdelningar och undervisningstimmar vid högre allmänna läroverk, (sam) realskolor, kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor och högre folkskolor (praktiska mellanskolor) skulle ökas: vid alternativ I, »det pedagogiskt riktiga», med 784 avdelningar och 2 704 gymnastiktimmar, vid alternativ II, »det nödvändiga», med 538 avdelningar och 1 999 gymnastiktimmar och vid alternativ III, »det genomförbara», med 378 avdelningar och 1 063 gymnastiktimmar. För att få den »pedagogiskt riktiga» lösningen skulle det för de nämnda läroanstalterna fordras 101 nya gymnastiksalar och för »det nödvändiga» 83 nya salar. Framställningen betecknar det som orimligt att

373 under nuvarande förhållanden yrka på företrädesrätt för gymnastikbyggnader men hänvisar till den starka stegringen i födelsetalet (40 %) under den senaste 10-årsperioden och de skrämmande perspektiv för gymnastikundervisningen, som härigenom öppna sig. Framställningen utmynnar i en hemställan, att gymnastikavdelningarna vid de högre läroanstalterna under läsåret 1947/48 måtte nedbringas till den storlek, som med nuvarande lokaltillgångar är möjlig, samt att åtgärder måtte vidtagas för att snarast möjliggöra en gymnastikundervisning vid dessa läroanstalter, som ur pedagogisk synpunkt är oundgänglig. Gymnastiklärarsällskapets skrivelse remitterades till skolöverstyrelsen, som avgav sitt svar i samband med sina petita för läsåret 1947/48. överstyrelsen förklarade sig dela gymnastiklärarsällskapets syn på frågan och erinrade om de faktorer —• lärarbristen och brist på gymnastiksalar — som hittills hindrat ett genomförande av de förslag, som överstyrelsen själv framställt, överstyrelsen underströk särskilt kärnpunkterna i önskemålen: minskat lärjungantal i nybörjaravdelningarna, avskaffande av de blandade avdelningarna och en nedskärning av avdelningarnas storlek över huvud. Gymnastiklärarsällskapets förslag till minskning av gymnaslikavdelningarnas storlek utan nybyggnad innebure, att antalet avdelningar skulle ökas med 227, vilket enligt överstyrelsens beräkning skulle motsvara, att antalet undervisningstimmar ökades med 840. överstyrelsen föreslog, att under de tre närmaste åren de för undervisning i gymnastik med lek och idrott vid de allmänna läroverken anslagna timmarna skulle utökas med 900 utöver vad den automatiska ansvällningen av undervisningen kunde komma att kräva. De föreslagna 900 timmarna borde lämpligen fördelas med 500 timmar budgetåret 1947/48, 200 timmar budgetåret 1948/49 och 200 timmar budgetåret 1949/50. överstyrelsen framhöll det önskvärda i att statsmakterna redan vid riksdagen 1947 i princip godkände treårsplanen i dess helhet, på det att fastare utgångspunkter skulle kunna skapas för planens smidiga genomförande. Skolutredningen vill understryka det mycket otillfredsställande i de såväl av skolöverstyrelsen som av gymnasliklärarsällskapet påtalade allt för stora gymnastikavdelningarna. Under hittillsvarande ogynnsamma förhållanden blir gymnastiken truppgymnastik med allt för liten hänsyn till de individuella behoven. Den kritik, som ur modern pedagogisk synpunkt riktas mot den allt för litet beaktade individuella handledningen redan vid undervisningen i läroämnena i en klass på 30 eller 35 lärjungar, måste med fördubblad styrka vända sig mot sammanförandet i en enda gymnastikavdelning av ända upp till 80 elever och däröver, ofta samlade från olika stadier och med flera års åldersskillnad. Vad skolöverstyrelsen anfört härom och belyst med exempel från gymnasiet, gäller även realskolan, där åldersskillnaden mellan den äldsta och yngsta av flickorna i en och samma avdelning kan uppgå till fyra år.

374 Dessa stora avdelningar innebära icke endast svårighet, ja omöjlighet för gymnastikläraren att ge tillräcklig individuell handledning och att, ej minst ur ren säkerhetssynpunkt, övervaka de på många olika håll i gymnastiksalen arbetande grupperna. De försvåra även ett rationellt genomförande av de av oss föreslagna metodiskt uppbyggda kursplanerna med olika övningar klass för klass i stegrad svårighetsgrad. Om man ett år i en enda gymnastikavdelning sammanhåller exempelvis alla gossar i tre parallellklasser av 3 5 , tillhopa omkring 60, vilka även tidigare under sin skolgång i läroverket bildat gemensam gymnastikavdelning, och påföljande läsår tvingas att sammanföra en avdelning gossar i 4 5 med två avdelningar av 3 5 , måste undervisningen läggas väsentligen efter kraven för sistnämnda klass och eleverna i 4 5 få lära sig föga nytt: de bli ett slags »gymnastikens kvarsittare». Skolutredningen vill även betona vikten av alt i samma avdelning sammanföra elever av samma ålder. Lärjungarna i klass l 4 äro i genomsnitt två år äldre än eleverna i l 5 . I en gymnastikavdelning, sammansatt avelever ur t. ex. 2 4 och 3 5 , äro lärjungarna i 2 4 således ett år äldre än deltagarna från 3 5 . Det är önskvärt, att en gymnastikavdelning är så homogen som möjligt med hänsyn både till deltagarnas ålder och till deras förut erhållna gymnastikundervisning. Betydelsen av att lärjungarna i begynnelseklasserna sammanföras i enhetliga avdelningar har framhållits såväl av skolöverstyrelsen som av gymnastiklärarsällskapet. Detla gäller särskilt klasserna l 5 och l 4 men även ringarna I 4 och l 3 . Även om de av oss föreslagna kursplanerna måste verka i enhetlig riktning med avseende på gymnaslikprogram, kan det ej undvikas, att elever, sammanförda från olika skolor, komma att äga en ganska heterogen gymnastisk förutbildning. Därpå tyda erfarenheterna från läroämnena, där kursplanerna dock länge varit i stora drag enhetliga. Lärjungarna i begynnelseklasserna såväl i realskolan som i gymnasiet böra bli föremål för noggrann handledning även i fysisk fostran, och där är det ett särskilt starkt känt önskemål, att gymnastikavdelning till deltagarantal måtte sammanfalla med klassavdelning. Skolutredningen vill slutligen hävda nödvändigheten av skild undervisning för gossar och flickor i gymnastik med lek och idrott redan i realskolans lägsta klass. Detta krav har, såsom gymnastiklärarsällskapet erinrar i sin ovan omnämnda skrivelse 1939, starkt betonats av ett flertal rektorer, som bl. a. pekat på svårigheterna vid omklädnad och dusch m. m. Utredningen kan helt instämma i vad skolöverstyrelsen yttrar i sitt cirkulär till statens folkskolinspektörer den 10 juni 1941: »Med hänsyn till den i flera avseenden olikartade utveckling, som är utmärkande för gossar och flickor under den tidsperiod, då barnen regelmässigt tillhöra de högre klasserna i folkskolan, är det önskvärt, att undervisningen i gymnastik, lek och idrott bedrives olika för gossar och flickor såväl beträffande valet av öv-

375 ningar som i fråga om dessas styrkegrad. För att ett dylikt krav på undervisningen skall kunna helt tillgodoses erfordras givetvis, att gossar och flickor vid undervisningen i gymnastik uppdelas på skilda avdelningar, gossarna helst under manlig och flickorna under kvinnlig ledning.» Med avseende på det stadium i de högre klasserna, där skild undervisning bör förekomma, anför överstyrelsen skolor av A-form »och då lämpligen från och med folkskolans femte eller sjätte klass». Folkskolans femte klass motsvarar den nuvarande 5-åriga realskolans lägsta klass. Den genom omständigheterna framtvungna samundervisningen i gymnastik i klass l 5 och här och var även i l 4 bör enligt skolutredningens mening så snart som möjligt avvecklas. Det är också ett önskemål för realskolan liksom givetvis för gymnasiet, att gossar undervisas av manliga gymnastiklärare, flickor av kvinnliga. Att nya gymnastiklokaler på många håll komma att krävas, bör icke få vara ett avgörande hinder för genomförande av den nödvändiga pedagogiska reform, som förverkligandet av dessa önskemål innebär. Dubbla gymnastiksalar erfordras redan nu på grund av att de flesta läroverk äro samskolor — det är ur alla synpunkter, icke minst de schematekniska, önskvärt, att flickorna ha gymnastik på samma tid som gossarna. I de flesta fall, d å ett högre samläroverk haft endast en gymnastiksal till förfogande — och dessa fall torde vara ganska många trots den långa tid som förflutit, sedan de allmänna läroverken i princip gjordes till samläroverk — har detta inneburit stora svårigheter. Så ha t. ex. flickornas gymnastiklektioner ibland måst placeras på eftermiddagarna. Även vid samrealskolor, vilka endast förfoga över en gymnastiksal, uppstår det stora vanskligheter att tillfredsställande placera gymnastiklektionerna, i synnerhet för de två högsta klasserna med deras höga veckotimtal. Dubbla gymnastiksalar medföra dock under nuvarande förhållanden ingen förbättring, så länge samrealskolorna förfoga över endast en gymnastiklärare. Om emellertid gymnastiklärarutbildningen, i enlighet med vad som ifrågasatts bl. a. i Betänkande med förslag angående gymnastiska centralinstitutets verksamhet (stat. off. utr. 1926: 10) omlägges på så sätt, att gymnastikläraren även får kompetens att undervisa i ett läroämne, kan gymnastikundervisningen vid en samrealskola bestridas av en lärare för gossarna och en lärarinna för flickorna. Vid sådan förändring aktualiseras behovet av dubbla gymnastiksalar. Skolutredningen har här velat fästa uppmärksamheten vid detta förhållande. Redan under nuvarande förhållanden komma emellertid nya gymnastikinstitutioner att visa sig önskvärda även av andra än skolorganisatoriska skäl. En läroanstalts gymnastiksal utnyttjas numera på ett helt annat sätt än förut även efter den egentliga skoldagens slut för ungdomens fritidssysselsättningar på gymnastikens och idrottens område, exempelvis för handboll, tennis, badminton etc. Vissa av de senaste skolprojekten upptaga

för gymnastikinstitutionen även avdelning för skolbad (simbassäng). Så är fallet bl. a. med planerna för de nya samrealskolorna i Ängby och Enskede i Stockholm. Frågan om skolbad är, såsom utredningen redan i sitt betänkande om socialpedagogiska anordningar berört, nära förenad med frågan om folkbad. Spörsmålet om moderna anläggningar för gymnastik och idrott har blivit en angelägenhet, som berör icke endast skolans ungdom utan även ungdomar, som slutat skolan, ja även samhällsmedlemmar med skoltiden långt bakom sig. Ett ändamålsenligt ordnande av en skolas institution för gymnastik med lek och idrott är för närvarande blott en del av de lokalproblem, som möta, därest folkskola och realskola komma att sambyggas organisatoriskt på ett närmare sätt än nu. När statsmakterna fattat beslut, om och på vilket sätt en sådan sambyggnad skall ske, blir uppgiften att lokalt ordna en orts skolväsen. Skolutredningen har därför här ansett sig böra yttra sig om nuvarande realskola och gymnasium. I det föregående har utredningen framlagt sina huvudsynpunkter på frågan om klassavdelningarnas och gymnastikavdelningarnas storlek. Sammanfattningsvis vill utredningen sålunda uttala, att elevantalet i gymnastikavdelningarna bör sänkas —• målet bör vara, att gymnastikavdelningen ej skall vara större än klassavdelningen. Utredningen anser vidare, att gossar och flickor böra ha skild undervisning samt att begynnelseavdelningarna såväl i realskola som på gymnasium böra så långt möjligt sammanhållas till med hänsyn till elevernas ålder enhetliga gymnastikavdelningar. De nuvarande förhållandena hindra emellertid ett snart förverkligande av dessa planer, i varje fall i full utsträckning. Med hänsyn härtill har skolutredningen ansett, att en närmare beräkning av kostnaderna för genomförandet av ett dylikt framtidsprogram nu ej är möjlig eller i och för sig av större värde, och utredningen har därför ej företagit någon kostnadsberäkning i detta hänseende. Skolutredningen vill emellertid i likhet med överstyrelsen starkt betona, att förbättringar successivt böra vidtagas, så långt tillgängliga lärarkrafter och lokaler medgiva, och vill därför till sist uttala önskvärdheten av att timtalet för gymnastikundervisningen beräknas så pass rikligt, att för de särskilda skolorna den bästa möjliga fördelningen av elever på gymnastikavdelningarna måtte kunna åstadkommas.

Kap. XII. A.

Undervisningsplan.

A l l m ä n motivering till undervisningsplanen.

1. Innebörden av 1928 och 1933 års undervisningsplancr i jämförelse med tidigare gällande. I den allmänna målbestämning, som vid gymnasiets tillkomst hade satts för denna skolform och formulerats i 1905 års läroverksstadga, skedde i samband med 1927 års läroverksreform och 1928 års stadga ingen förändring, men i 1933 års förnyade läroverksstadga betonades starkare än vad förut skett, att gymnasiet har till ändamål att bibringa en fördjupad och utvidgad allmän medborgerlig bildning. Gymnasiets särskilda ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vidare utbildas vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt, framhölls samtidigt även i den sistnämnda stadgan. I fråga om kursinnehållet skedde däremot i de år 1928 utfärdade undervisningsplanerna betydande förändringar. Redan tidigare har i detta betänkande, i kapitel II, redogjorts för den minskning i antalet samtidigt lästa ämnen, som företogs i de båda högsta ringarna, och den starkare specialisering med samtidig fördjupning i de lästa ämnena, som denna minskning innebar. Men därjämte skedde omläggningar och utskiftning av lärostoff i syfte att bringa undervisningens innehåll i närmare överensstämmelse med vad som ansågs vara väsentligt och betydelsefullt för en grundligare orientering i samtidens liv och kultur och som grundval för den fortsatta fackutbildningen. Denna omläggning kom till uttryck redan i själva målbestämningen för de särskilda ämnena. Gamla kursmoment bortföllo och nya kommo till, och omflyttning av kursmoment skedde mellan olika ringar. I kristendomskunskap, såsom ämnet kallades i den nya undervisningsplanen (tidigare kristendom), upptogs i anslutning till vad som skett i realskolan, såsom nytt moment, en mera ingående kännedom om de icke kristna religionerna. Det betonades även starkare än förut, att religionens och kyrkans utvecklingsgång

378 skulle ses i samband med den allmänna kulturella och sociala utvecklingen samt att den kristna tros- och livsåskådningen skulle ses mot historisk bakgrund och i sitt förhållande till det nutida kultur- och samhällslivet. I modersmålet ställdes, i varje fall i målbestämningen, den språkliga sidan av studiet i förgrunden, om ock den litterära och litteraturhistoriska sidan av ämnet allt fortfarande plägar ta den större delen av den anslagna tiden i anspråk. Bestämmelsen, att eleverna skola bibringas någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur och om världslitteraturens mest betydande verk, fick en vidgad tillämpning och rycktes in i själva målangivningen. Vad de främmande levande språken angår, sker målangivningen endast i allmänna ordalag, men en viss närmare precisering för olika språkliga färdigheter skedde i 1928 års undervisningsplaner. Medan det förut endast allmänt föreskrivits, att undervisningen i tyska och engelska skulle göra språkkunskapen i högre grad, än i realskolan kunnat ske, till ett medel att förvärva bildningsvärden från olika områden av den tyska och engelska kulturen, heter det i 1928 års undervisningsplaner, att undervisningen skall vidare utveckla lärjungarnas förmåga att förstå tyskt och engelskt tal- och skriftspråk och giva dem ökad färdighet i språkets muntliga och skriftliga bruk samt en viss kännedom om tysk och engelsk litteratur och kultur. Engelskan erhöll i fråga om tim- och kursplan samma ställning p å latinlinjen som på reallinjen med skrivningar i samtliga ringar, och i tyska och franska bibehölls den redan rådande likställigheten mellan latinoch reallinjen. Ämnet historia fick sitt ämnesnamn utbytt mot historia med samhällslära, och det betonades, att undervisningen skulle införa eleverna i ett historiskt betraktelsesätt ävensom på grundval av de historiska kunskaperna meddela dem kännedom om det nutida samhällets byggnad och verksamhet och för dem klargöra innebörden av vår tids viktigaste sociala och ekonomiska problem. Geografien fördes som lillvalsämne upp i de båda högsta ringarna. Undervisningen i detta ämne skulle bl. a. inrikta sig på att meddela en vidgad och fördjupad kunskap om de stora natur- och kulturområdena på jorden och om de viktigare kulturländerna med huvudvikten lagd på naturtillgångar och näringsliv, särskilt inom vårt eget land. I filosofi tillkom som nytt moment »någon kännedom om filosofiska tankeriktningar i olika tider». För matematiken på latinlinjen reducerades undervisningstiden från 18 till 13 veckotimmar på det 4-åriga gymnasiet, alltså med nära en tredjedel, och av dessa 13 timmar blevo endast 5 obligatoriska; de återstående 8 föllo på det differentierade stadiet, där matematik endast var tillvalsämne. Genom denna försvagning av matematikens ställning kom den obligatoriska delen av ämnet att i det närmaste sammanfalla med realskolekursen. På reallinjen undergick ämnets timtal endast en helt obetydlig minskning. I fysik skedde likaså reduktion av undervisningstid och kurs på latinlinjen, och ämnet blev tillvalsämne i de båda högsta ringarna, där det p å denna linje endast mera sällan tillväljes av eleverna; även på reallinjen

379 blev ämnet tillvalsämne på det differentierade stadiet. Laborationerna gjordes obligatoriska i både fysik och kemi. Kemien fick viss förstärkning på reallinjen och infördes som tillvalsämne på latingymnasiet. För både fysiken och kemien angavs i målbestämningen i de nya undervisningsplanerna, att undervisningen skulle förmedla kännedom om sådana praktiska tillämpningar, som hade allmän betydelse. Biologien förstärktes kraftigt, dock endast för dem, som tillvalde ämnet i de båda högsta ringarna, och utvecklingsoch ärftlighetslära omnämnes i själva målangivningen i de nya kursplanerna såsom vikliga kunskapselement. Lärjungarnas fysiska fostran tillgodosågs bättre än förut genom införande av obligatoriska friluftsdagar, som till större delen tänktes vara idrottsdagar. Den i den nya undervisningsplanen föreskrivna förstärkningen av ämnet musik har delvis stannat på papperet, då föreskrift icke ännu lämnats om att undervisningsplanen för detta ämne skall träda i kraft. Det är alltså uppenbart, att 1928 års undervisningsplaner inneburo en betydande modernisering av kursinnehållet på gymnasiet. Samtidigt inneburo de en avsevärd försvagning av det matematisk-naturvetenskapliga bildningsstoffet på latinlinjen. En försvagning av det humanistiska bildningsstoffet på reallinjen kan också sägas ha ägt rum såtillvida, som ett ensidigt tillval av naturvetenskapliga ämnen blev möjligt och i själva verket i stor utsträckning har skett. Omläggningen medförde otvivelaktigt, att latin- och reallinjen kommo att starkare skilja sig från varandra än vad de tidigare gjort. Å andra sidan öppnades möjlighet till en studiegång, som blev tämligen likartad på båda linjerna, i det att de naturvetenskapliga ämnena (utom matematiken) även på reallinjen blevo allenast tillvalsämnen och ämnesgrupper alltså kunde väljas, som egentligen endast i fråga om latinet och matematiken skilde sig på de båda linjerna. Vid den revision av undervisningens kunskapsstoff, som de år 1933 utfärdade nya undervisningsplanerna inneburo, vidtogos inga mera genomgripande förändringar av själva kunskapsinnehållet i de enskilda ämnena. Däremot skedde en icke oväsentlig förskjutning i de olika ämnenas inbördes ställning på skolschemat. Vissa ämnen, såsom modersmålet, historia med samhällslära och franska, fingo sin ställning förstärkt genom ökning i undervisningstid, medan en motsvarande försvagning skedde av andra ämnen, främst de matematisk-naturvetenskapliga. Även ämnet kristendomskunskap fick vidkännas en minskning i undervisningstid med en veckotimme. Medan engelska och franska hade varit likställda på de båda linjerna, så att samma undervisningsplan gällt för vartdera språket på både latin- och reallinjen, så gjordes tim- och kursplaner nu olika på linjerna. Engelska blev huvudspråk på reallinjen och fick i samband därmed något ökat timtal men fick samtidigt vidkännas någon timminskning på latinlinjen, medan franska blev huvudspråk med ökat timtal på latinlinjen men samtidigt sänkt timtal på reallinjen; gymnasiestudierna i franska kommo i sin helhet att vila på ett

380 avsevärt stärkt underlag i realskolan. Medan det tidigare endast talats om viss övning i franskans muntliga och skriftliga bruk, föreskrevo de nya planerna för latinlinjen en viss färdighet i dessa avseenden. Matematiken på reallinjen nedskärs med 4 veckotimmar från 24 till 20, men på grund av klagomål, framför allt från tekniska högskolan, infördes genom kungl. kungörelse den 21 december 1934 (nr 626) i de båda högsta ringarna ett nytt tillvalsämne, matematik (specialkurs) med sammanlagt 4 veckotimmar, vilket ämne upptog de från reallinjens matematikkurs uteslutna delarna av den äldre kursen; matematik (specialkurs) tillväljes av omkring 35 % av reallinjens gossar och 6 % av reallinjens flickor, tillsammans av omkring 29 %. I biologi med hälsolära utgjorde den totala minskningen i undervisningstid 2-5 veckotimmar, i vartdera av ämnena fysik och kemi på reallinjen 1 veckotimme. För exempelvis ämnet biologi med hälsolära innebar timbegränsningen, att vissa kursmoment bortföllo: översikten över de viktigaste paleontologiska typerna, växt- och djurrikets utveckling under de geologiska tidsskedena, växt- och djurgeografi samt växtfysiologi; studiet av människans fysiologi begränsades till något kapitel. Utvecklings- och ärftlighetsläran, som enligt 1928 års undervisningsplaner hade ingått i gymnasiets för alla obligatoriska biologikurs, flyttades upp till det differentierade stadiet, där den kom att läsas endast av dem, som tillvalde biologi med hälsolära. Mot dessa beskärningar av kunskapsinnehållet på vissa viktiga områden ställdes ett fördjupat och i några punkter även utvidgat studium på vissa andra, framför allt, såsom redan nämnts, på litteraturens, historiens och franskans områden. För samtliga s. k. skrivämnen skedde en avsevärd reduktion av skrivningarnas antal i varje särskild klass och ring. Tyska upphörde att vara skrivämne i de båda högsta ringarna på båda linjerna och likaså engelska på latinlinjen och franska på reallinjen. På gymnasiets nederstadium förekomma således för närvarande skrivningar i två språk, på dess differentierade stadium endast i ett. I fysik förekomma liksom tidigare skrivningar i realgymnasiets båda högsta ringar. För övergången, i samband med utfärdandet av 1933 års läroverksstadga och undervisningsplaner, från tillval av enskilda ämnen till tillval av ämneskombinationer, liksom för dessa ämneskombinationers sammansättning och deras förekomst i elevernas val har redan redogjorts i kap. II.

2. Timplaner för 4-årigt och 3-årigt gymnasium. 1933 års timplan. De nu gällande timplanerna för gymnasiet, vilka utfärdades den 17 mars 1933 och med ändrad lydelse beträffande matematik den 21 december 1934, upptaga för de olika ringarna följande ämnen och timtal för vecka:

381 4-årigt latingymnasium

Ämnen

R i n g

[stendomsLunskap dersmålet. . .

tin ska itoria med lamhällslära. tematik . . . . tematik allm. kurs) . tematik specialkurs). logi med älsolära.... ;ik ni Summa

realgymnasium

III 1 IV*

2 2 6

2 4 G

3 3 3

3 3 4

2 5 6 7 2 2 4

1 4 6 7 2 2 5

7 15 24 14 10 10 16

2 2

4 1-5

3 2 2 4

4 2 2 3

13 7-5 4 10

2 2 28

29-5

3 3 2

iik Tinastik med Ek och idrott

2 1

2 2

1 2

4 Summa

'otalsumma

37-5

R i n g

S:a

I* | II 1

2 3 3

3-å r i g t

7 8 5

1 2

6 7

II 4 | III 4 IV*

2 2

2 4

2 5

1 4

3 3 3

2 3 3

2 2

4 1-5

3 2 2

latingymnasium R i n g

S:a

realgymnasium R i n g

S:a

III 3

7 15

2 4 8

2 4 3

10 13 12

3 3 3

2 5 7 7 2 2 4

1 4 7 7 2 2 5

5 13 22 14 7 7 12

4 2 2

13 7-5 4 9

4 1-5

3 2 2 4

4 2 2 3

11 5-5 4 7

S:a

II2

III 3

2 5

1 4

5 13

3 3 3

2 3 3

2 4 3

7 10 9

3 1-5

4 2 2

11 5-5 4 6

3 4 2

2 7 3-5 12-5 3 9

3 5 3

2 4 3

5 11 8

1 2

4 6 11

2 2 2

3 2

29-5

2 1

2 2

1 2

3 3 2

2 3 3

5 6 5

28-5 1 2

6 7 15

37-5

2 2

29-5 1 2

1 2

4 6

2 2

7 G

36-5

2 2

37-5 -

Såsom framgår av timsumman för gymnasiets odifferentierade stadium och såsom framhållits redan i kap. III, är antalet undervisningstimmar, för vecka räknat, icke detsamma i varje ring: det utgör 35 timmar i första ringen av det 4-åriga gymnasiet, 36-5 timmar i första ringen av det 3-åriga latingymnasiet och 37-5 i första ringen av det 3-åriga realgymnasiet samt andra ringen av det 4-åriga gymnasiet, latin- och reallinjen. Även i det differentierade gymnasiet är antalet lektionstimmar olika på olika linjer, i olika ringar och allt efter den valda ämneskombinationen från lägst 32 (ring B III 4 i ämneskombinationerna 1 och 2) till högst 38 (i B II 3 i ämneskombinationerna 5 och 6). Därtill kan ytterligare komma ett tilläggsämne med 1—5, vanligen 2—3 veckotimmar. På latinlinjen är det totala timtalet på det 3-åriga latingymnasiet genomgående en timme högre än p å det 4-åriga, i andra realringen av det 3-åriga gymnasiet 2—4 (genomsnittligt 3) timmar högre än i tredje realringen av det 4-åriga, medan skillnaden mellan timtalet i ring B III 3 och B IV4 är ingen eller 0-5. Endast i andra

382 ringen av det 3-åriga latin- och realgymnasiet kan dock timtalet, bortsett från eventuellt tilläggsämne, anses överskrida vad som synes skäligt, närmare bestämt i ämneskombinationerna 4)—9) på latinlinjen och 4)—7) på reallinjen. Förslag till nya timplaner. Såsom vi närmare utvecklat i vårt betänkande om den teoretiska realskolan (Betänkande IV: 3, stat. off. utr. 1945: 61) sid. 126 f., har det varit en av utredningens ledande principer att bringa arbetstiden i överensstämmelse med vad som ur allmänt hygieniska synpunkter anses lämpligt. Vi ha där, i anslutning till skolutredningens hygieniske expert, stannat vid en arbetstid i skolan av högst 36 veckotimmar, varje lektionstimme omfattande 45 minuter, och denna arbetstid har befunnits lämphg även för gymnasiet. Därtill bör även för gymnasiets vidkommande läggas en s. k. klasstimme varannan vecka för diskussion, i regel under klassföreståndarens ledning, av frågor rörande allmänna förhållanden m. m., på sätt, som närmare utvecklats i vårt betänkande om skolans inre arbete. Hemarbetet måste givetvis bli något mera omfattande på gymnasiet än i realskolan, men icke minst genom den läggning av arbetet i skolan, som vi föreslå och som längre fram i detta kapitel närmare utvecklas, bör det dock kunna hållas inom sådana gränser, att erforderlig tid erhålles för vila och förströelse och tillgodoseende av den enskilde elevens personliga intressen. Antalet hemuppgifter till varje dag bör så långt möjligt inskränkas och under inga förhållanden överskrida det i skolöverstyrelsens cirkulär den 19 juli 1937 angivna. Även för gymnasiet bör på arbetsordningen angivas, vilka lektioner som äro avsedda att vara förbundna med hemarbete. När skolutredningen haft att uppgöra förslag till de nya timplanerna för gymnasiet, har det först och främst gällt att ta hänsyn till den nya organisation, som i det föregående föreslagits. Vi utgå sålunda från att differentieringssystemet i nuvarande form avskaffas och förutsätta i stället ett system med tre fasta linjer från gymnasiets början med viss mindre differentieringsmöjlighet i de båda högsta ringarna. En dylik omorganisation får givetvis omedelbar betydelse för själva timplanen. Den största förändringen blir den, att på varje särskild linje alla lärjungar läsa samma ämnen. Timtalen bli sålunda icke jämförliga, när det gäller sådana ämnen, som icke för närvarande äro fasta men som enligt vårt förslag äro obligatoriska på linjen. I dessa ämnen blir det då ofta icke möjligt att behålla deras nuvarande timtal, när samtliga elever skola läsa ämnena i fråga. Detta är alltså en ofrånkomlig konsekvens av att individens alternativa tillvals- och bortvalsrätt inom linjen ersattes av ett för alla bindande linjeval. Vi ha, för att anföra ett exempel, ansett nödvändigt, att filosofi blir ett för alla obligatoriskt ämne, medan det för närvarande läses av endast omkring 25 % av eleverna på latin- och icke fullt 3 % på reallinjen. För närvarande har detta ämne 4 veckotimmar åt sig anslagna och kan alltså läsas mera grundligt av det fåtal,

383 som tillväljer ämnet. Men om det skall bli möjligt att infoga ämnet i allas utbildning, har det synts oss ofrånkomligt att inskränka undervisningstiden till 3 veckotimmar; före differentieringssystemets införande med 1928 års stadga hade filosofisk propedeutik som för alla obligatoriskt ämne i själva verket endast 2 veckotimmar till förfogande. Det synes oss uppenbart, att vårt förslag i detta avseende, trots minskningen i undervisningstid, innebär en förstärkning av ämnets möjligheter att göra sig gällande i de ungas bildningsgång. Likaså måste kursen i biologi med hälsolära och i geografi minskas i förhållande till den nuvarande kursen i dessa ämnen i deras egenskap av tillvalsämnen. Men å andra sidan få i fortsättningen alla elever göra bekantskap med vissa viktiga sidor av dessa ämnen, som tidigare icke ingått i den obligatoriska kursen. Vår grundprincip beträffande dessa orienteringsämnen har varit att ge dem de timtal, som synts oss nödvändiga för att lärjungarna skola kunna tillgodogöra sig de ur allmänorienteringens synpunkt väsentligaste kunskaps- och bildningsvärdena hos ämnena i fråga. Någon längre gående specialisering i dessa ämnen ha vi däremot icke funnit möjlig annat än såtillvida, som ämnet geografi fått en betydligt mera omfattande kurs på språklinjen och i ämnet biologi med hälsolära erbjudes en utvidgad kurs för de lärjungar på reallinjen, vilka för sin kommande fackutbildning behöva grundligare insikter däruti. Genom införande av den nedan föreslagna undervisningen i delad ring ökas också möjligheterna till individuell specialisering. E n svårighet vid timplanernas uppgörande har legat i ovissheten, huruvida franska kommer att läsas i den nya realskolan. I vårt betänkande om den teoretiska realskolan ha föreslagits alternativa timplaner, den ena, timplan A, upptagande 3 veckotimmar franska i realskolans avslutningsklass, den andra, timplan B, helt ulan franska. Till förmån för timplan A uttalade sig därvid ledamöterna Andra?, Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander, och till förmån för timplan B Ordföranden och ledamöterna Karin Cardell, Fredriksson, Hjärne, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson. Ledamoten Hjärne förklarade i särskilt uttalande, att han funne båda alternativen godtagbara ur hygienisk synpunkt. Därest timplan A genomföres, blir det möjligt att till studentexamen bereda lärjungarna ett 4-årigt studium av franska med början i realskolans avslutningsklass eller första ringen av det 4-åriga gymnasiet. Genomföres timplan B, kommer franska att läsas tre år med början i första ringen av det 3-åriga och andra ringen av det 4-åriga gymnasiet. I anslutning till dessa alternativa timplaner för realskolan ha också uppgjorts alternativa timplaner för gymnasiet, vilka även här kallas timplan A och timplan B, den förra med, den senare utan franska i realskolan. Det är uppenbart, att om franska icke läses i realskolan och följaktligen måste förläggas helt och hållet till de tre högsta ringarna, detta måste påverka timplanen även för andra ämnen. Därtill kommer, att ämnet musik har en något

384 olika ställning enligt timplan A och timplan B. Olikheterna mellan de båda timplanerna beröra sålunda principiellt och primärt ämnena franska och musik och endast sekundärt vissa andra ämnen. Kursplan har dock utarbetats endast i anslutning till den ena av timplanerna, timplan A. Därest timplan B genomföres, inträda vissa förskjutningar, främst berörande ämnena franska och musik. Beträffande timplanen för ämnen, som ha gemensam kurs på de olika linjerna eller i varje fall på latin- och reallinjen, vilja vi framhålla följande Kristendomskunskap. Detta ämne har för närvarande 2 timmar i varje ring utom den högsta, där det, sedan 1933 års timplaner trädde i kraft, endast har 1 veckotimme. Genom 1933 års förnyade läroverksstadga fastställdes också, att lärjunge icke är skyldig att i studentexamen underkasta sig förhör i kristendomskunskap. Bland lärarna i ämnet har rått missnöje med beskärningen av timtalet i högsta ringen, och på många håll har jämväl ämnets särställning i studentexamen påtalats; denna senare fråga har redan berörts i kapitlet om studentexamen. Enligt vår uppfattning bör kristendomskunskap, icke minst med hänsyn till ämnets natur, disponera 2 veckotimmar i högsta ringen, där eleverna äro mest mogna för att tillgodogöra sig vissa svåra och centrala delar av kursen. Men med den begränsning av timtalet, som av hygieniska skäl ansetts nödvändig, ha vi icke funnit det möjligt att öka ämnets totala timsumma på gymnasiet utan föreslå, att ämnet erhåller 1 veckotimme i andra ringen av det 4-åriga och första ringen av det 3-åriga gymnasiet, så att timfördelningen blir 2 1 2 2 på det 4-åriga och 1 2 2 på det 3-åriga gymnasiet. Även om detta icke betyder någon ökning i sammanlagd undervisningstid, måste det anses innebära en förbättring av ämnets ställning i det hela. Modersmålet. Ämnet har för närvarande sammanlagt 15 timmar på det 4-åriga och 13 timmar på det 3-åriga gymnasiet. I realskolans avslutningsklass har ämnet 3 men i den parallella första ringen av det 4-åriga gymnasiet endast 2 veckotimmar. Detta innebär, att de, som genomgå det 3-åriga gymnasiet, få en timme mera. Med hänsyn till timplanens uppbyggnad i det hela har det blivit nödvändigt att ta bort den överskjutande timmen vid vägen genom 3-årigt gymnasium: modersmålet får enligt vårt förslag 15 timmar på det 4-åriga och 12 timmar på det 3-åriga gymnasiet. Då det i ett så viktigt skrivningsämne som modersmålet är ytterst svårt att disponera endast 2 timmar i en ring, ha vi för första ringen föreslagit ökning till 3 timmar, vilket nödvändiggjort en minskning i näst högsta ringen från 5 till 4 veckotimmar. Timtalet blir sålunda enligt vårt förslag 3 4 4 4 på 4-årigt resp. 4 4 4 på 3-årigt gymnasium. Någon skillnad i modersmålsämnets ställning på latin-, real- och språklinjen har utredningen icke ansett motiverad eller lämplig.

385 Ledamoten Kolmodin har dock med hänsyn till den för olika naturvetenskapliga ämnen grundläggande ställning, som matematiken intar på reallinjen, och med hänsyn till tidigare beskärning av undervisningstiden för detta ämne, icke kunnat tillstyrka någon ytterligare minskning av tiden för matematikundervisningen och har under sådana omständigheter sett sig nödsakad att föreslå en timmes minskning för modersmålet på reallinjen. Enligt detta förslag, som i det följande betecknas som timplan C, skulle modersmålets timplan minskas med 1 timme i tredje ringen av det 4-åriga och andra ringen av det 3-åriga realgymnasiet, varigenom franskan skulle kunna få den föreslagna ställningen, utan att matematikens timtal beskures. Sistnämnda timtal blir alltså enligt detta förslag i tredje ringen av det 4-åriga och andra ringen av det 3-åriga realgymnasiet 1 timme högre än enligt timplan A. Den för modersmålet föreslagna timminskningen komme väl i första rummet alt medföra en avkortning av den litteraturhistoriska kursen på realgymnasiet, vilken, hur värdefull den än kan vara, dock för här ifrågavarande lärjungar måste anses mer umbärlig än den matematikkunskap, som annars skulle försvinna. Engelska. Liksom vi i betänkandet om den teoretiska realskolan föreslagit, att engelskan skall bli begynnelsespråk och huvudspråk i denna skolform, vilja vi även h ä r föreslå, att bland de moderna språken engelskan blir huvudspråk på gymnasiets alla linjer. Visserligen skulle det kunna ifrågasättas, att engelskan, då den såsom begynnelsespråk får en förstärkt ställning i realskolan, kunde få ett minskat timtal på gymnasiet, eventuellt avslutas redan före studentexamen för att bereda bättre utrymme åt de senare inträdande språken. Så räknade exempelvis 1924 års skolsakkunniga, vilka av språkpedagogiska skäl föreslogo, att tyska skulle bibehållas som första språk, med att tyskan med hänsyn härtill skulle avslutas ett resp. två år före studentexamen. Av flera skäl ha vi emellertid icke ansett detta lämpligt i fråga om engelska. I detta språk är det på grund av dess karaktär mera behövligt att ha det högsta gymnasiesladiet till förfogande. Språkets svårigheter framträda först på ett mera framskridet stadium av lärogången, och om språket nedlades ett eller två år före studentexamen, skulle detta komina att i vida högre grad och mera ogynnsamt påverka läsfärdigheten i delta språk än det under motsvarande förhållanden skulle göra i tyska, där begynnelsesvårigheterna äro de mest framträdande. Därtill kommer, dels att engelska i den fortsatta fackutbildningen utan allt tvivel kommer att i framtiden spela en mycket stor roll såsom det språk, varpå facklitteraturen framför allt är tillgänglig, dels att undervisningen i detta språk, som allt mera fått karaktären av ett världsspråk, synes böra särskilt inrikta sig på att även skapa ett visst mått av aktiv språkfärdighet. Lärjungarna böra sålunda icke blott äga en god förmåga att läsa och förstå engelska utan också ledas till en viss egen behärskning av språket i tal och skrift. Under sådana förhål25— 617865. I X .

386 landen ha vi funnit det ofrånkomligt, att engelska läses under hela gymnasietiden. Ur den aktiva språkfärdighetens synpunkt hade det varit önskvärt, att timtalet i någon av de högre ringarna hade kunnat sättas till 4 veckotimmar, men detta har icke låtit sig genomföras, och vi föreslå 3 veckotimmar i engelska i varje ring, med högre timtal endast på språklinjen. Tilllika föreslå vi, såsom redan nämnts i samband med studentexamen, att skriftligt avgångsprov i engelska blir obligatoriskt för samtliga abiturienter, detta sålunda i motsats till nu gällande ordning med skriftligt avgångsprov i franska på latinlinjen och i engelska på reallinjen. Historia med samhällslära har för närvarande 13 veckotimmar på 4-årigt och 11 timmar på 3-årigt gymnasium, vilka siffror exakt motsvara varandra, eftersom ämnet har 2 veckotimmar i realskolans avslutningsklass. Då ämnet i fortsättningen har föreslagits skola få 4 timmar i realskolans avslutningsklass, där en jämförelsevis grundlig orientering i samhällskunskap och ekonomilära tänkts skola ges, bör en motsvarande minskning kunna ske i det på sagda klass vilande 3-åriga gymnasiet. Vi ha emellertid icke kunnat undvika att därutöver minska detta ämnes timtal med en veckotimme på 4-årigt latin- och realgymnasium samt på 3-årigt realgymnasium. För latinlinjens del betyder detta ingen reell minskning i undervisningstid, då kursen i antikens historia, såsom framhållits i betänkandet om realskolan, har flyttals till näst högsta realskoleklassen. På språklinjen har ämnet fått en timme mer än på reallinjen och på den 4-åriga latinlinjen. Denna förlägges på den 4-åriga språklinjen enligt timplan A till högsta ringen, som får 5 timmar, och enligt timplan B till första ringen, som får 3 timmar, och avser att möjliggöra en utvidgning av kursen i samhällskunskap och ekonomilära, som på denna linje bör få en ännu starkare betoning än på övriga. Geografien har för närvarande 3-5 resp. P5 veckotimmar såsom obligatorisk kurs, vartill komma 4 veckotimmar för geografien som tillvalsämne i de båda högsta ringarna, där det för närvarande tillväljes av mellan 26 och 31 % av eleverna. Vi föreslå en ökning av den obligatoriska undervisningstiden till 4 veckotimmar på 4-årigt och 2 veckotimmar på 3-årigt gymnasium. Dessa timmar ha enligt timplan A förlagts till andra och tredje ringen av 4-årigt och andra ringen av 3-årigt gymnasium och enligt timplan B till första och tredje ringen av 4-årigt och andra ringen av 3-årigt gymnasium. Den kurs, som i det 4-åriga gymnasiet motsvarar kursen i realskolans avslutningsklass, har sålunda enligt timplan A av koncentrationsskäl befunnits böra förläggas till andra ringen. På språklinjen, där särskilt den ekonomiska geografien synes böra bli föremål för mera ingående behandling, tillkomma enligt båda timplanerna 4 veckotimmar, förlagda så, att varje ring får 2 veckotimmar geografi.

387 Filosofi. Såsom vi ovan framhållit, ha vi på samtliga linjer ansett oss böra anslå sammanlagt 3 veckotimmar åt detta ämne, inom vilket tyngdpunkten bör läggas på psykologien. De nuvarande 4 timmarna gälla filosofi som tillvalsämne. Ämnet blir i fortsättningen obligatoriskt för samtliga elever, medan det för närvarande läses av endast ett fåtal. Biologi med hälsolära fick genom 1933 års undervisningsplaner den obligatoriska kursen nedskuren till väsentlig överensstämmelse med realskolekursen; ämnet fick t. o. m. en halv timme mindre i första ringen av det 4-åriga gymnasiet (2 veckotimmar) än i realskolans avslutningsklass (2-5 veckotimmar). Däremot har ämnet haft 5 timmar såsom tillvalsämne i de båda högsta ringarna. Tillvalskursen i detta ämne innehåller moment av sådan betydelse för en allmän orientering i modernt liv, att de synts böra ingå i den för eleverna obligatoriska kursen. Vi ha därför dels utökat den undervisningstid, som motsvarar timtalet i realskolans avslutningsklass, till 2-5 timmar, dels tillagt ytterligare 2 timmar, av vilka den ena helt eller till större delen tänkts utgöra en allmän orientering i föredrags- eller studiecirkelform på sätt som närmare utvecklas längre fram i detta kapitel. Dessa 2 tillagda timmar ha i regel förlagts till andra ringen av 4-årigt och första ringen av 3-årigt gymnasium (latin- och språklinjen samt enligt timplan B även reallinjen). Enligt timplan A ha de dock på reallinjen förlagts med 1 timme till dessa ringar och 1 timme till näst högsta ringen. Enligt timplan B har ämnet i första ringen av det 4-åriga realgymnasiet fått 2 veckotimm a r mot 2-5 timmar enligt timplan A. Utom den obligatoriska kursen ha reallinjens lärjungar beretts möjlighet att läsa ämnet under ytterligare 5 veckolimmar mot minskning av matematikkursen och någon minskning av undervisningen i teckning. För reallinjen blir det totala timtalet för ämnet sålunda enligt timplan A 4-5 resp. (biologilinjen) 8-5 timmar på 4-årigt och 2 resp. 6 timmar på 3-årigt gymnasium. Enligt timplan B blir motsvarande totala limtal på 4-årigt gymnasium 4 resp. 9 och på 3-årigt gymnasium 2 resp. 7 timmar. Av skäl, som anförts i kapitlet om linjedelningen, ha vi emellertid ansett oss böra bereda möjlighet att på latinlinjen utan grekiska och språklinjens matematiska gren tillvälja ämnet biologi med hälsolära i den formen, att de lärjungar, som så önska, få 4 timmars biologiundervisning i högsta ringen enligt timplan A och enligt timplan B 3 resp. 4 timmar. Dessa erhålla i stället en motsvarande minskning av timtalet i franska i denna ring. — Ledamoten Kolmodin åberopar här sin i nämnda kapitel framlagda mening. Vad övningsämnena beträffar, har lika litet som i fråga om det stora flertalet läroämnen någon generell ökning i den obligatoriska undervisningstiden varit möjlig. Vissa skiljaktigheter mellan timplan A och timplan B föreligga i fråga om detaljutformningen av timplanen för övningsämnena.

388 Ämnet teckning har för närvarande 6 timmar på 4-årigt och 4 timmar på 3-årigt gymnasium. Enligt timplan A föreslås en differentiering i ämnets ställning på så sätt, alt ämnet i det 4-åriga gymnasiet erhåller 5 timmar på latin- och språklinjen, varvid en timme bortfaller mot för närvarande i andra ringen, 6 timmar på reallinjens biologi- och 7 timmar på reallinjens matemaliklinje. I det 3-åriga gymnasiet får ämnet 3 resp. 4 och 5 veckotimmar p å de nämnda linjerna. De elever, som läsa grekiska, få i ifrågavarande ringar välja mellan teckning och musik. Timplan B sammanfaller h ä r med timplan A i fråga om språklinjen. På latinlinjen bortfaller däremot enligt timplan B teckningen i de båda högsta ringarna helt för dem, som läsa grekiska. P å reallinjen få biologilinjens lärjungar i näst högsta ringen 1 timme mindre teckning enligt timplan B. Däremot stadgas generellt enligt denna timplan, att för de lärjungar i de tre högsta ringarna, som deltaga endast i musikundervisningens teoretiska del, undervisning i teckning anordnas under ytterligare en veckotimme. Liksom i fråga om den teoretiska realskolan — se Betänkande IV: 3, sid. 145 f. — ha vi även i fråga om gymnasiet övervägt, huruvida icke den delning av klass, som medgives för laborationer och vid viss annan undervisning i övningsämnen, borde utsträckas att gälla även vid undervisningen i teckning. En starkare individualisering av denna undervisning vore utan tvivel i hög grad värdefull. Behovet av en sådan klassuppdelning synes oss även starkare i fråga om gymnasiet än i fråga om realskolan. Om den allmänna minskning av klassavdelningarna, som vi i annat sammanhang föreslå, icke skulle komma att tills vidare genomföras, synes denna fråga också böra upptagas till förnyat övervägande. Då vi emellertid räkna med en sådan allmän reform, ha vi icke nu ansett oss böra framställa särskilt förslag om delning av klass vid undervisningen i teckning. Ämnet musik skulle enligt 1933 års undervisningsplaner ha 7 timmar på 4-årigt och 6 timmar på 3-årigt gymnasium, men om ämnet gäller ju, att undervisningsplanerna icke ännu förklarats träda i kraft, varför ämnet i realiteten icke har den angivna ställningen. Genom att anslagen till musikundervisningen successivt ökats, har dock en utveckling skett i riktning mot förverkligande av 1933 års undervisningsplan. De nämnda 7 timmarna ha enligt den nuvarande, icke ännu tillämpade, undervisningsplanen tänkts fördelade så, att ring I 4 har en timme, vilken är obligatorisk för alla, de övriga ringarna vardera 2 timmar, av vilka den ena är avsedd för stämövningar och den andra för gemensam körsång; i båda dessa timmar deltaga sålunda endast de lärjungar, vilka hänvisats till sångundervisning, och endast en timme är i gymnasiet obligatorisk för alla. Enligt timplan A föreslås nu stäm- och körsångövningarna skola ligga utanför schemat och vara frivilliga för gymnasiets lärjungar. Härvid har hänsyn tagits till att endast en del av lärjungarna deltager i sångundervisningen. De timmar, som enligt timplan A

389 upptagits på schemat, äro avsedda att ägnas åt teoretisk undervisning och till någon del åt unison sång (se kursplan) och skola vara obligatoriska för alla. Här avses sålunda en obligatorisk teoretisk musikundervisning i fortsättningen inlagd på gymnasiets schema. På latin- och språklinjen upptar timplan A en sådan för alla obligatorisk timme i varje ring. Däremot har det på reallinjens hårt ansträngda schema icke varit möjligt att bereda någon sådan obligatorisk teoretisk musikundervisning i de båda högsta ringarna. De av utredningens ledamöter, som föreslå timplan A, ha funnit den här skisserade ordningen mest rationell och tro den vara mest ägnad att öka musikintresset och den musikaliska bildningen. De ledamöter, som föreslå timplan B, ha däremot icke funnit sig kunna lägga sångundervisningen (stäm- och körsångövningar) utanför schemat utan anse, att flertalet lärjungar böra deltaga i sångundervisningen. De föreslå därför ett större antal schematimmar för ämnet musik, nämligen 2 timmar i varje ring, lika på alla linjer, utom i första ringen av det 4-åriga gymnasiets lalin- och reallinje, som får 1 veckotimme. Beträffande betygssättningen i ämnet musik har det övervägts, i vad mån det kunde finnas skäl till en uppdelning av betyget i olika grenar, t. ex. ett betyg avseende de teoretiska kunskaperna, ett annat betyg avseende färdighet i sång och ett tredje betyg avseende färdighet i instrumentalmusik, eventuellt med ett sammanfattande betyg för hela ämnet. Skolutredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att icke företaga en sådan uppdelning, som med visst fog kunde ifrågasättas även för andra ämnen. Ämnet gymnastik med lek och idrott slutligen får enligt timplan A 4 timmar i varje ring, dock med undantag av första ringen av det 4-åriga gymnasiet, vilken löper parallellt med realskolans avslutningsklass med dess 3 veckotimmar i detta ämne och vilken också får 3 timmar, samt högsta ringen, vilken ävenledes liksom för närvarande får 3 timmar. Enligt timplan B får ämnet 3 timmar även i näst högsta ringen på reallinjen. Vi förutsätta, att den rätt, som enligt § 11 av nuvarande läroverksstadga tillkommer rektor att bevilja individuell befrielse från viss undervisning i övningsämnen, allt fortfarande skall bestå. Bland sådana särskilda skäl, på vilka dylik befrielse kan grundas, räkna vi även en utpräglad brist på fallenhet för ämnet i fråga. I detta sammanhang vill skolutredningen också betona, att den räknar med en betydande utvidgning av den frivilliga undervisningen i övningsämnen. I anslutning till vad som anförts i betänkandet om den teoretiska realskolan, sid. 137 ff., föreslå vi beträffande denna frivilliga undervisning, att det beräknas 1 timme frivillig teckning för sammanlagt fyra klassavdelningar, samt 1 timmes undervisning i instrumentalmusik för varje klassav-

390 delning. Då deltagande i sångundervisningen (stäm- och körsångövningar) enligt timplan A tänkts som frivilligt, föreslås enligt denna timplan, att det beräknas sammanlagt 5 timmar för sångundervisning på gymnasiet i dess helhet. Likaså föreslår skolutredningen, att anslag skall utgå för frivillig undervisning i gymnastik med lek och idrott, varvid som villkor bör stipuleras, att ett visst minimiantal lärjungar, som kunna bilda en gymnastikgrupp av lämplig storlek, anmält sig önska komma i åtnjutande av undervisningen i fråga. Därvid bör beräknas en timme frivillig gymnastik för gossar för en grupp på högst 10 avdelningar vid samläroverk och för en grupp på högst 5 avdelningar vid gossläroverk. Samma beräkningsgrund torde böra följas för tilldelningen av frivilliga gymnastikavdelningar för flickor vid sam- och flickläroverk, varvid viss reduktion dock kan tänkas vara möjlig för flick grupper vid samläroverk, då antalet flickor i gymnasiet i regel icke oväsentligt understiger antalet gossar. Vidare bör i enlighet med vad som föreslagils för realskolan beräknas vissa timmar för hållningsrättande gymnastik. För flertalet gymnasier torde böra beräknas 2 halvtimmar för gossar och 2 halvtimmar för flickor, för de största gymnasierna dock fler. I vissa fall torde gymnastiklärarna beklagligtvis ännu sakna kompetens för denna uppgift. Som beräkningsgrund föreslå vi 2-5 timmar för varje gymnasium men förutsätta, att dessa timmar få fördelas efter skolöverstyrelsens fria beprövande med hänsyn tagen jämväl till gymnastiklärarnas olika kompetens för uppgiften. Andra ämnen än de ovan behandlade äro specifika för vissa linjer eller ha en markerat olika ställning på olika linjer. Detta gäller sålunda de klassiska språken, latin och grekiska, vilka endast förekomma på latinlinjen. Latinet har i stort sett fått behålla sin ställning på denna linje men har dock på grund av timbegränsningen i det hela och i samband med den nya linjedelningen måst vidkännas en minskning med 1 veckotimme. Om undervisningen i detta ämne skall kunna ge ett sådant resultat, att kunskaperna bli av verkligt värde för de fortsatta fackstudier, för vilka latinkunskaper äro behövliga, torde någon nämnvärd beskärning i studiet av ämnet icke vara möjlig. Timfördelningen för latinet blir 5 6 6 6 på 4-årigt och 7 7 7 på 3-årigt gymnasium. Även om en obetydlig kvantitativ kursminskning skulle bli nödvändig, torde genom metodiska anordningar, till vilka vi återkomma, timminskningen kunna genomföras utan sänkande av kunskapsstandarden. Inom skolutredningen har den frågan varit föremål för ingående överväganden, huruvida latin borde i någon mån eller i någon form införas även på andra linjer än latinlinjen. Enligt 1928 års läroverksstadga och undervisningsplaner kunde latin upptagas som tillvalsämne på reallinjen med sammanlagt 6 veckotimmar, men denna möjlighet, vilken endast obetydligt utnyttjades, borttogs i 1933 års stadga och undervisningsplaner. Att en dylik begränsad latinkurs skulle vara av stort värde för sådana studerande, som

391 i sina fortsatta studier och sin blivande verksamhet ha ständig användning för en terminologi, vilken utgår från latinet och grekiskan, är uppenbart och har i olika sammanhang uttalats av representanter för särskilt den naturvetenskapliga och den medicinska forskningen. En dylik begränsad latinkurs skulle sålunda vara av särskild betydelse för blivande studerande inom matematisk-naturvetenskapliga sektionen och medicinska fakulteten samt besläktade fackutbildningsanstalter. Det har emellertid icke synts oss möjligt att infoga en sådan kurs i reallinjens schema utan att på andra håll låta utgå kunskapsmoment, som för utbildningen äro värdefullare än de, som skulle vinnas genom åtgärden, och det måste enligt vår mening även i fortsättningen bli den enskildes sak, om han vill på egen hand skaffa sig denna elementära klassisk-språkliga utrustning, som utan att vara direkt nödvändig är utomordentligt värdefull för hans fackstudier och i hans arbete. I detta sammanhang har även diskuterats möjligheten att, såsom skett vid Uppsala enskilda gymnasium, införa en 3 timmars kurs i terminologiskt latin. Icke ens för en så kortfattad kurs har det emellertid synts möjligt att bereda utrymme på reallinjen. Vad språklinjen beträffar, kunde en sådan kurs visserligen vara av stort värde för dess lärjungar, men dock knappast i denna form i samma grad som för så många av reallinjens elever; den behövde på språklinjen få en i viss mån annan karaktär. Lämpligheten av att generellt införa en sådan ämnesgren på någon av gymnasiets linjer synes oss också rent principiellt kunna sättas i fråga. Ämnet omfattar huvudsakligen vissa delar av ordbildningsläran och det allra viktigaste av nominas böjningslära, studerad i grammatiska paradigm av typen corpus vitreum, asthma bronchiale, spiritus concentratus etc. men utan samtidig textläsning. Studiet blir därigenom tämligen ensidigt formellt, och det torde bli svårt att bibringa eleverna verkligt bestående kunskaper. Även en dylik kurs i terminologiskt latin torde behöva kombineras med någon textläsning, för att kunskaperna icke skola allt för hastigt förflyktigas, och då lär man komma fram till en kurs av ungefär den omfattning, som latinet hade på reallinjen enligt 1928 års undervisningsplaner. Med erkännande av det stora värdet av de vid Uppsala enskilda läroverk gjorda försöken med terminologiskt latin såsom tillvalsämne på reallinjen ha vi därför stannat vid att icke föreslå det som ämne på real- eller språklinjen i en ny organisation med fasta gymnasielinjer. För grekiskan föreslå vi 6 timmar i var och en av de två högsta ringarna. Med hänsyn till att endast få elever läsa detta ämne och att undervisningen därför kan individualiseras starkt och bli i hög grad effektiv, torde det vara möjligt att nå ett praktiskt användbart resultat med detta timtal, trots att det i jämförelse med nu gällande timplan innebär en minskning med 2 veckotimmar. Denna sänkning synes också göra det ekonomiskt lättare att anordna undervisning i grekiska även med ett ringa antal studerande.

392 Tyska. I detta ämne få eleverna en avsevärt svagare grund i realskolan än de haft tidigare, då tyskan var första språk. Enligt vårt förslag till timplan för realskolan ha de vid inträdet i 4-årigt gymnasium läst tyska 9 — i 5-årig realskola enligt realskoletimplan A 10 —• veckolimmar, mot tidigare 19 timmar i 5-årig och 16 timmar i 4-årig realskola, och vid inträdet i 3-årigt gymnasium 14 —• enligt realskoletimplan A i 4-årig realskola 13 — veckotimmar mot tidigare 23 (5-årig) resp. 20 (4-årig realskola) timmar. Då eleverna äro 1 till 2 år äldre vid studiets början och då de förut läst engelska 1 eller 2 år, måste dock arbetstakten i tyska i den nya realskolan bli raskare än den kunde vara, då tyska var begynnelsespråk, och nedskärningen i kursomfånget blir därför icke fullt så stor, som nedskärningen i undervisningstid kunde ge anledning förmoda. Den blir dock avsevärd både i fråga om textomfång och i fråga om grammatiska insikter. Sannolikt måste man räkna med en sänkning av den grammatiska kunnigheten över huvud. Vi ha under sådana förhållanden funnit oss böra öka ämnets timtal på gymnasiets l a t i n l i n j e från nuvarande 10 (4-årigt gymnasium) resp. 7 (3-årigt gymnasium) till enligt timplan A 14 resp. 11 veckotimmar och enligt timplan B 14 resp. 10 timmar. Under dessa betingelser hålla vi före, att i detta språk tillfredsställande kunskaper skola kunna uppnås vid studentexamen på latinlinjen. Ämnet blir ju också obligatoriskt ända upp till studentexamen — för närvarande läses det under de båda sista gymnasieåren av omkring tre fjärdedelar av eleverna. För de elever, som läsa grekiska. har det dock befunnits nödvändigt att i första h a n d minska tyskans och franskans timtal, varvid tyskan för dessa elever får enligt timplan A 10 resp. 7 timmar och enligt timplan B 11 resp. 7 timmar. Enligt båda timplanerna kommer tyskan därvid att läggas ned i näst högsta ringen, vilket i fråga om detta språk och de få och språkkunniga lärjungar, som det här gäller, icke torde vara förenat med alltför stora olägenheter. Då franskan för de grekiskläsande eleverna tankes nedlagd i högsta ringen, innebär förslaget, att antalet samtidigt lästa främmande språk genomgående begränsas till fyra i vardera av de båda högsta ringarna. Beträffande tyskan på lalinlinjen hänvisas jämväl till vad nedan anföres under ämnet matematik. På r e a l l i n j e n har det tyvärr icke varit möjligt att ge tyskan den ställning, som vore önskvärd. Timtalet har måst stanna vid enligt timplan A 7 timmar (4 plus 3) på 4-årigt och 3 timmar på 3-årigt gymnasium och enligt timplan B 7 timmar (5 plus 2) på 4-årigt och 2 timmar på 3-årigt gymnasium. Ämnet bortfaller i de båda högsta ringarna. Detta innebär, att den nya kunskapsstandarden i tyska i realexamen får den förbättring, som 3 resp. 2 limmars gymnasieundervisning kan medföra. Det synes knappast säkerställt, att den nuvarande kunskapsnivån i tyska i realexamen skall kunna uppnås i det nya realgymnasiet; i varje fall blir detta ett maximum. Sänkningen är givetvis beklaglig, men vi ha funnit den oundviklig, om icke

393 nedskärningar av än allvarligare natur skola göras i andra ämnen. Det bör också beaktas, att en säker grund ändock bör ha hunnit läggas i tyska och att ett uppövande av läsfärdigheten på egen hand i detta svenskan närstående språk icke bör vara förenat med allt för stora svårigheter. Elever med goda kunskaper i ämnet böra också redan ha hunnit förvärva en viss förmåga att läsa på tyska skriven litteratur. Timplanen upptar alltså för tyska på latinlinjen timtalen 4 3 4 3 resp. 4 4 3 enligt timplan A och 5 3 3 3 resp. 4 3 3 enligt timplan B samt på reallinjen 4 3 resp. 3 enligt timplan A och 5 2 resp. 2 enligt timplan B. För grekerna bortfaller som nämnt tyskan i näst högsta ringen. Vad s p r å k l i n j e n beträffar, har ämnet där kunnat ges en starkare ställning med enligt timplan A 17 resp. 13 timmar på linjens språkliga och 14 resp. 10 timmar på dess matematiska gren. Fördelningen på de olika ringarna blir på 4-årigt gymnasium 4 3 5 5 (språkliga linjen) och 4 3 4 3 (matematiska linjen) och på 3-årigt gymnasium 3 5 5 resp. 3 4 3. Enligt timplan B får tyskan på 4-årigt gymnasium 16 resp. 14 veckotimmar, fördelade 5 2 4 5 (språkliga linjen) och 5 2 3 4 (matematiska linjen) och på 3-årigt gymnasium 11 resp. 9 timmar, fördelade 2 4 5 resp. 2 3 4. Franskan har enligt 1933 års läroverksstadga och undervisningsplaner varit huvudspråk och skrivspråk på latinlinjen med 16 timmar på 4-årigt och 12 timmar på 3-årigt gymnasium på en bas av 4 resp. 7 timmars franskstudium i realskolan; ämnet har sålunda haft en svagare ställning på 3-årigt än på 4-årigt gymnasium med 19 mot 20 timmar, om realskolans och gymnasiets timtal sammanslås. Enligt timplan A för realskolan skall franska i fortsättningen få 3 timmar i avgångsklassen — enligt timplan B läses icke franska i realskolan — och i anslutning därtill föreslås likaledes 3 timmar i den med realskolans avgångsklass parallella första ringen av det 4-åriga gymnasiet, latin- och reallinjen. Enligt timplan A föreslås nu franska på l a t i n l i n j e n skola erhålla 17 timmar på 4-årigt gymnasium, fördelade 3 4 5 5, och 15 timmar på 3-årigt gymnasium, fördelade 6 4 5 (plus 3 timmar i realskolan). Ämnet synes om möjligt böra få sammanlagt en timme mer p å vägen genom 3-årigt gymnasium och icke som för närvarande en timme mindre på denna väg; stora ojämnheter föreligga alltid i de franska kunskaperna vid inträdet på det 3-åriga gymnasiet, som det kräver särskild tid att eliminera. Grekerna få nöja sig med en mindre kurs i franska, som för dem helt nedlägges i högsta ringen och i näst högsta ringen får en timme mindre än för de andra eleverna på latinlinjen: sammanlagda timantalet blir för dem 11 resp. 9. Enligt timplan B läses franska endast under de tre sista åren och får då pä såväl 4-årigt som 3-årigt latingymnasium sammanlagt 14 timmar, fördelade 5 5 4, och för grekerna 9 veckotimmar, fördelade 5 4 0. Franskan får sålunda enligt timplan B sammanlagt 3 (på 4-årigt) resp. 4 (på 3-årigt gym-

394 nasium) timmar mindre än enligt timplan A. För grekerna upptager timplan B sammanlagt 2 resp. 3 timmar franska mindre än timplan A. Franskan föreslås av skäl, som anförts i samband med frågan om linjedelningen, icke i fortsättningen vara skrivspråk i studentexamen på latinlinjen. På r e a l l i n j e n blir språkets ställning svagare och kommer enligt timplan A att omfatta 10 (4-årigt) resp. 7 (3-årigt gymnasium) veckotimmar, fördelade 3 3 3 1 resp. 3 3 1. Sammanlagda timtalet blir alltså vid genomgående av vare sig 4-årigt eller 3-årigt gymnasium 10 veckotimmar. Då endast 1 timme upptagits i högsta klassen, har avsetts, att denna skall läggas som 2 timmar under första hälften av läsåret, varefter franskan helt nedlägges för andra hälften av sista skolåret. Det kommer alltså icke att ingå som förhörsämne i själva studentexamen. Sammanlagt får franskan lika många timmar som för närvarande äro obligatoriska på reallinjen, alltså före inträdet i näst högsta ringen, men då ämnet kommer att läsas på ett högre stadium, betyder detta likväl någon förstärkning. Å andra sidan kommer kunskapsnivån i franska i studentexamen icke upp till den, som för närvarande nås av de elever, vilka tillvälja franska i de båda högsta ringarna; dessa utgöra dock endast ungefär en tredjedel av samtliga. Vad ovan anförts i samband med ämnet tyska på reallinjen gäller i stor utsträckning även om franskan. Men om icke en avsevärd försvagning av de matematisknaturvetenskapliga ämnena skall ske eller ämnet filosofi uteslutas på reallinjen, är det oundvikligt, att ämnena tyska och franska få en jämförelsevis svagare ställning. Då schemat är så ansträngt, som fallet är på reallinjen, ha vi ansett viktigast, att eleverna få goda och praktiskt hållbara kunskaper i ett främmande språk, nämligen engelska, och att dessutom en säker grund för fortsatta studier lägges i de båda andra. Enligt timplan B får franska i de tre högsta ringarna på reallinjen 9 timmar på 4-årigt (5 3 1) och 9 timmar på 3-årigt gymnasium (4 4 1). Vad slutligen beträffar s p r å k l i n j e n , får ämnet en stark ställning med enligt timplan A 21 timmar på 4-årigt och 18 timmar på 3-årigt gymnasium (totalt alltså samma timtal) för den språkliga grenen samt 18 timmar p å 4-årigt och 15 timmar på 3-årigt gymnasium för den matematiska grenen. Timfördelningen blir 6 4 6 4 5 (4) resp. 6 6 4 6 (5). Med så många timmar på detta höga stadium bör det vara möjligt för eleverna att nå tämligen goda kunskaper i franska. Enligt timplan B föreslås på både 4-årigt och 3-årigt gymnasium 18 timmar för den språkliga (6 6 6) och 15 timmar för den matematiska grenen (6 5 4). B-planen upptager här alltså 3 timmar mindre franska för den språkliga grenen och 3 timmar mindre för den matematiska grenen än timplan A. Matematik. För l a t i n l i n j e n beräknas enligt både timplan A och B, att normalkursen skall stanna vid realskolans kurs (fullständig kurs), och i enlighet härmed har ämnet fått 4 timmar i första ringen av det 4-åriga

395 gymnasiet eller samma limtal som i realskolans avslutningsklass. Att såsom nu begränsa kursen till 3 timmar har icke synts oss lämpligt. I valet mellan att sedan helt utesluta matematiken i de tre högsta ringarna liksom i hela det 3-åriga latingymnasiet och att bereda möjlighet att i de båda högsta ringarna läsa matematik i utbyte mot annat lärostoff ha vi stannat för det senare alternativet. Såsom framhållits i kapitlet om linjedelningen, torde det visserligen bli mindre behov av matematik för latinlinjen, sedan en språklinje tillkommit, men vissa kategorier av studerande på latinlinjen, t. ex. en del till handelsstudier eller folkskoleseminarier övergående, kunna dock tänkas alltjämt vilja inhämta en för bestämda syften tillrättalagd matematikkurs, och linjen skulle sannolikt utan en sådan möjlighet bli mindre konkurrenskraftig. Samma »lillvalsmöjlighet» som för närvarande kommer alltså att finnas i fråga om matematik och enligt timplan A samma timtal i de båda högsta ringarna (4 3) som för närvarande; enligt timplan B blir timtalet 3 3. Beträffande innehållet i denna matematikkurs hänvisas till vad nedan anföres under momentet om kursplanerna. Det ämne, som synts oss i första hand böra utgå för de lärjungar på latinlinjen, som önska läsa matematik, är tyska. Tyskan kommer därigenom för denna sannolikt tämligen fåtaliga grupp av latinare att få samma ställning som på reallinjen. — Ledamoten Kolmodin har på skäl, som han anfört i kap. om linjedelningen, icke kunnat biträda detta förslag. P å r e a l l i n j e n ha vi föreslagit viss skillnad i matematikkursen för den matematiska och den biologiska grenen, men skillnaden blir mindre än den, som den nuvarande specialkursen utgör. Enligt timplan A föreslås en minskning av 1 timme på 4-årigt och 2 timmar på 3-årigt gymnasium för matematikerna och av 1 timme på det 3-åriga gymnasiet för biologerna, allt i jämförelse med nu gällande undervisningstid, och enligt timplan B samma minskning på 4-årigt men ytterligare 1 timmes minskning på 3-årigt gymnasium för såväl matematik- som biologilinjen. Minskningen i undervisningstid har nödvändiggjort borttagandet av en del kursmoment från realgymnasiets kursplan, varigenom fackutbildningsanstalterna få bygga på er något lägre kunskapsnivå i detta ämne än tidigare. — Ledamoten Kolmodin, som icke ansett sig kunna biträda förslaget om minskning av matematikens timtal under 24 (20) timmar på 4-årigt och 21 (18) timmar på 3-årigt gymnasium, föreslår en något fylligare kurs; skillnaden mellan de båda förslagen framträder icke så mycket i de kortfattade kursplanernas rubricering av de olika avsnitten, den ligger delvis i den olika bredd, som ges åt de särskilda momenten, men innebär även behandling av moment, som vid timminskning måste uteslutas. För s p r å k l i n j e n har den för alla obligatoriska matematikkursen enligt timplan A satts till en åttatimmarskurs på 4-årigt och en femtimmarskurs på 3-årigt gymnasium och enligt timplan B till en sju- resp. fyratimmarskurs. I de båda högsta ringarna har tillfälle beretts att välja mellan en språklig och en matematisk gren av linjen, varvid den matematiska gre-

396 nen får 8 timmar. Såsom framgår av vad nedan under mom. 3 anföres, har matematiken på denna linje framför allt lagts så, att den skall bilda ett lämpligt underlag för fackstudier, där statistiska metoder komma till användning. Fysik har för närvarande på l a t i n l i n j e n icke större kurs än realskolans, men ämnet kan i de båda högsta ringarna tillväljas med sammanlagt 6 timmar; endast ett litet fåtal, omkring 5 %, tillväljer ämnet. Vi ha icke ansett påkallat att bereda latinlinjens elever någon sådan tillvalsmöjlighet, men utöver realskolekursen, vars sista årskurs enligt vårt förslag på det 4-åriga gymnasiet liksom tidigare av koncentrationsskäl förlägges till andra ringen med 2 veckotimmar, har lagts en allmän orienteringslimme i modern fysik i näst högsta ringen, i vilken timme enligt timplan A samtliga latinare deltaga, enligt timplan B endast de latinare, som icke läsa grekiska. Angående arbetssättet vid detta studium hänvisas till vad nedan anföres. För r e a l l i n j e n , där fysik för närvarande har 12*5 timmar på 4-årigt och 11 timmar på 3-årigt gymnasium, föreslås enligt timplan A 13 timmar p å 4-årigt och 11 timmar på 3-årigt gymnasium och enligt timplan B 12 resp. 10 timmar. På s p r å k l i n j e n slutligen har fysiken fått något starkare ställning än på latinlinjen och fått sammanlagt 5 timmar på 4-årigt och 3 timmar på 3-årigt gymnasium. Dessa timmar ha enligt timplan A förlagts till andra och tredje ringen av 4-årigt och andra ringen av 3-årigt gymnasium och även enligt timplan B till andra och tredje ringen av 4-årigt och andra ringen av 3-årigt gymnasium. Vad slutligen ämnet kemi beträffar, ha vi ansett, att realskolekursen bör ingå även i l a t i n l i n j e n s kurs, och vi ha fördenskull lagt in 1*5 timmar kemi i första ringen av det 4-åriga gymnasiet. Detta tillskott bör även avsevärt underlätta undervisningen i biologi med hälsolära i samma ring. Dessutom ha vi ansett, att samtliga gymnasieelever böra få en allmän orientering rörande den moderna kemiens grundfrågor i vår tid, och vi ha därför i högsta ringen av latin- och språklinjen lagt in en orienteringstimme i kemi. Detta gäller enligt båda timplanerna, dock att enligt timplan B grekerna icke få deltaga i denna undervisning. Den nuvarande möjligheten att p å latinlinjen tillvälja kemi med 5 timmar i de båda högsta ringarna, vilken möjlighet begagnas av mellan 9 och 10 % av eleverna, har däremot icke kunnat bibehållas. På s p r å k 1 i n j e n har däremot inlagts en kortare kemikurs motsvarande 2 timmar utöver realskolekursen. P å r e a l l i n j e n , där ämnet för närvarande har 9 timmar på 4-årigt och 8 timmar på 3-årigt gymnasium, föreslås enligt timplan A 10-5 timmar på 4-årigt och 9 timmar på 3-årigt gymnasium och enligt timplan B 9 resp. 8 timmar. Vi föreslå sålunda följande timplaner för gymnasiet, varvid först i ett sammanhang upptages timplan A för dess olika former och linjer och därefter timplan B. Timplan C skiljer sig endast i fråga om reallinjen från timplan A.

397 Timplan A. 4-årig Ä m n e II

Kristendomskunskap Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

l a t i n l i n j e

R i n g III L | III G |

IV L | IV G

2 4 6

3 »(4) 5 3 2 4 2-5

3 i(3) (4)

82 2

1-5

1 Summa

31 Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

2 1 3

1 1 4

«(1) •(1) 4

1 1 3

Summa

5 Summornas summa

8+ 1

IIIL

III G

Antal läroämnen

Kristendomskunskap Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

R i n g II G

2 4 7

3 i(4) 4 3 2

3 i(3) •1(5) 3 3 i(3) (4)

Summa

31 Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

1 1 4

•(1) •(1) 4

1 1 3 5

Summa

5 Summornas summa

8+ 1

5 4 14

4 36

S:arskavsl. kl. + I - I I I

7 5 15 12 21 21 12 12 12 9 4 (11); 7 8(15); 11 11 (15); 9 14(18); 12 13 9 4 2 3 3 4(11) (V) 4-5(8-5) 2(6) 3 1 2-5 1

•1

(1) «(1) 3

S:a

2 4 7

i(4)

32 6

8+ 1 l a t i n l i n j e

3-årig II L

15 23 12 12 7 (14); 10 17(13); 11 12 4 3 4(H) 4-5(8-5) 3 2-5

i(3) =5(1) 4

H4)

S:u

«(1) •(1) 3

3 3 11

4 4 14

36 36 8+ 1 8+ 1 1 Alternativt med matematik (tyska). — * För dem, som önska läsa en utvidgad biologikurs, 1 timme franska, förlagd med 2 timmar till första halvåret. — 3 Därav minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme allmän orienteringskurs. — * Eventuellt 4 timmar biologi (jfr not 2). — ' Allmän orienteringskurs. — « Teckning eller musik efter fritt val. Antal läroämnen

398 Timplan A och C. Där timplan C avviker från timplan A, angives dess timtal inom parentes. 4-å r i

r e a l l i n j e

R i n g

Ä m n e

S:a II

III M

III R

IV M

1 4 3 3 3 3 2

2 4(3) 3

2 4 3

3 3 2

»1 4

(7)

Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia m. samh.-kunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med h ä l s o l ä r a . . . . Fysik Kemi

2-5 3 2-5

6 1 2 2

Summa

2 1

1 1

4 Summa

6 Summornas summa

9+ 1

Teckning Musik Gymnastik idrott

med

lek

5(6) 2 4 2 30

IV B 7 15 (14) 12 7 10 12 4 3 23 (24), 20 (21) 4-5 8-5 13 10-5

3 6 4 4

31 7; 6 2

och

Antal läroämnen

3-årig

r e a l l i n j e

R i n S:a

II M

II B

III M

III B

2 4(3) 3

2 4 3

3 3 2

3 7

Kristendomskunskap . . . Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia m. samh.-kunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära. . Fysik Kemi

7 1 3 3

6(7) H 4 2

5(6) 2 4 2

4 4

3 5 3 4 4

Summa

32 Teckning Musik Gymnastik idrott

1 1 med

lek

och

4 Summa

4 Summornas summa

3 S:a realsk. avsl. kl. + I—III

7 15 (14) 12(11) 12 9 7 3 10 7 12 8 4 2 3 20(21), 17(18) 24(25), 21(22) 4-5, 8-5 2; 6 13 11 10-5 9

5; 4 1

6; 5 2

10 9 10 9 + 1 10 Antal läroämnen i 2 veckotimmar under första hälften av läsåret. — 2 Allmän orienteringskurs.

399 Timplan A. 4-årig

R i n g HIM IIIS

II Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

2 3 3 4 6 2 2

s p r å k l i n j e IV S

IV M 2 4 3 3 i(4) 5 2 3 4 i(4)

1 4 3 3 4 3 2

1-5

4 2 2 2

Summa

31 Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

2 1 3

1 1 4

1 1 3

4 2-5

3 3

1 Summa

5 Summornas summa

8+ 1

9+ 1

Antal läroämnen

3-årig R II S Kristendomskunskap Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi

1 4 3 3 6 2 2

2 4 4 4 4 3 2

4 IIIS

HIM

2 4 3 3 '1(5) 4 2 3 4 «(4)

3 »1

Summa

31 Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

1 1 4

1 1 3

36 Summa

6 Summornas summa

36 Antal läroämnen

7 15 15; 13 17; 14 21 14(18) 13 3 8; 16 4-5; (8-5) 5 4-5

5 4 14

s p r å k l i n j e

n g II M

S:a

5+ 1

S:a

S:arskavsl. kl.+ i - m

5 7 12 15 12; 10 15; 13 13; 10 17; 14 18; 11(15) 21 14(18) 13 9 8 6 3 fc 3 5; 13 fe 9; 17 2(6) 4-5;(8-5)' 3 5 I 3 * 4-5

3 3 11

,4 'i 4 14

36 9+ 1

i Alternativt med biologi (franska). 2 Därav minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme allmän orienteringskurs. 3 Allmän orienteringskurs. 4 För dem, som önska läsa en utvidgad biologikurs, 1 timme franska, förlagd med 2 veckotimmar till första halvåret. 5 Eventuellt 4 timmar biologi.

400 Timplan B. 4-årig Å m n e

B IIIL

Kristendomskunskap . . Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med samhälls kunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära. Fysik Kemi Summa

n g IIIG

3 i(3) 5 2 2

3 2

4 2-5

i(3) »1

29 Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Summa

2 1

1 2

3 6

4 7

Summornas summa

36 10

7 15 23 12 12 8 (14); 11 14 (11); 9

i(3) 4(1)

12 4 3 4(10) 4-5(7-5) 3; 2 2-5; 1-5

3 i(3) 4 (3) »1 30

1 2

4 7

4 6

3 6

3 5

8+ 1

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Summa

IV G

3-årig

Kristendomskunskap . . Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med samhälls kunskap Geografi Filosofi i Matematik Biologi med hälsolära. Fysik Kemi Summa

S:a

IV L

2 4 6

»2 2

Antal läroämnen

latinlinje

n g IIG

latinlinje S:a

IIIL

2 4 7

2 i(3) 5

3 i(3) •4(1)

IIIG

7 i> 15 12 21 21 12 12 12 8 4 (10); 7 9 (15); 12 14 (11); 9 14 (11); 9

3 2

»1 29

1 2

4 7

2 3 (6) 2; (5) 1;0 1;0

3 '(3) «(3)

i(3)

4 6

S:a rsk. avsl. kl. + I—III

1 30

1 2

3 6

3 5

3;1 6

13 4 3 4(10) 4-5; (7-5) 3; 2 2-5; 1-5 5; 3 7 14

36 36 36 36 36 Summornas summa Antal läroämnen 8 8+ 1 8+ 1 i Alternativt tyska eller matematik. — * För dem, som önska läsa en utvidgad bio'ogikurs, 1 timme" franska, förlagd med 2 timmar till första halvåret. — 3 Därav minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme allmän orienteringskurs. — » Eventuellt 3 t i m m a r biologi. — B Allmän orienteringskurs. Anm. För de lärjungar, som deltaga endast i musikundervisningens teoretiska del, ano r d n a s undervisning i teckning under 1 veckotimme utöver vad timplanen angiver.

401 Timplan B. 4-årig

Kristendomskunskap . Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhälls kunskap Geografi. Filosofi Matematik Biologi med hälsolära. Fysik Kemi Summa Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Summa Summornas summa Antal läroämnen

reallinje

R i n g HIM IIIB

IV M

2 4 3

2 2

3 2

6 2 3 2 30

5 2 4 2 30

3 3 29

2 1

1 2

2 2

4 3 3 3 30 1 2

4 7

3 6

3 7

3 6

10 IIM

Summornas summa

R i n g HB

S:a 7 15 12 7 9

3 6

3-årig

Kristendomskunskap . Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära Fysik Kemi Summa Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Summa

3 6

IV B

12 4 3 23; 20 4; 9 12 9 7; 5 7 13

reallinje

HIM

3 7

IIIB

S:a

S:a rsk. avsl. k l . + I—III

5 11 8 2 9

7 14 12 7

12 4 3 23; 20 4-5; 9-5 12 9-5

4 2 29

2 4 2 30

3 3 29

3 5 3 3 3 30

2 2

1 2

2 2

1 2

5:3 6

7; 5 7

4 7

3 7

3 6

3 7

3 6

6 2 3 3 29 2

19:16 2; 7 10

36 36 36 9 10 9 10 10 1 2 veckotimmar under första hälften av läsåret. 2 Därav minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme allmän orienteringskurs. Anm. För de lärjungar, som deltaga endast i musikundervisningens teoretiska del anordnas undervisning i teckning under 1 veckotimme utöver vad timplanen angiver. 26— 617865. I X .

Antal läroämnen

402 Timplan B. 4-årig B

IIIS Kristendomskunskap.. Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhällskunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära.. Fysik Kemi Summa Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott Summa Summornas summa Antal läroämnen

4 2-5

3 -2 2 2 29

n g HIM

15 17; 14 16; 14 18; 11 (15)

3 4 i(4)

12 8 3 7; 15 4-5(8-5) 5 4-5

1 2

29 1 2

1 2

•1

4 7

3 6

8+ 1

9+ 1

R i n g IIM

3 IIIS

HI M 2 4 3 4 i(4)

3 2

3 2 3 4 1(4)

4 •2 3

1 2

1 30 1 2

4 7

3 6

1 2

språklinje

1 4 3 2 6

29 S:a

2 4 3 4 i(4)

30 Summa Summornas summa

IV M

1-5 29

II S

Teckning Musik Gymnastik med lek och idrott

IV S

3-årig

Kristendomskunskap . . Modersmålet Engelska Tyska Franska Historia med samhälls kunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära. Fysik Kemi Summa

språklinje

3 1 30

S:a

S:a rsk. ftvsl. kl. + I—III

7 5 15 12 16; 13 12; 9 16; 14 11; 9 18; 11 (15) 18; 11 (15) 13 9 8 6 3 3 8; 16 4; 12 4-5 2(6) 5 3 4-5 3

1 2 3 6

8+ 1

9+ 1

9 Antal läroämnen i Alternativt franska och biologi. 2 Därav minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme allmän orienteringskurs. » Allmän orienteringskurs.

403 Till de h ä r föreslagna timplanerna vilja de, som föreslå timplan A, ytterligare anföra följande: »Enligt timplan A för realskolan har föreslagits, att franska fortfarande skall ingå som frivilligt ämne i realskolans avslutningsklass, dock obligatoriskt för dem, som ämna fortsätta på 3-årigt gymnasium. Skälen för detta ställningstagande ha angivits i betänkandet om realskolan (IV: 3 sid. 85—88). Härtill n å i detia sammanhang blott tilläggas, att i samma m å n som det 3-åriga gymnasiet får ökad utbredning, kravet på att studiet av franska språket påbörjas i realskolan, gör sig gällande med ökad styrka. Det är i denna anordning — vilken möjliggör ett fyraårigt studium av franska även för lärjungar, som välja 3-årigt gymnasium — som grunden till olikheterna mellan timplan A (C) och timplan B för gymnasiet är att söka. Men de båda timplanernas utformning i fråga om övningsämnena vilar också på en principiellt olikartad syn på dessa ämnen. Denna olikhet framträder tydligt i fråga om musiken. Det nuvarande tillståndet vid läroverken med stora sångavdelningar på gymnasiet, i vilka lärjungarna äro skyldiga att deltaga, om de blott ha förmåga att sjunga, även om lusten saknas, h a r för många lärjungar medfört en tydligt m ä r k b a r vantrivsel. Det åldersstadium är här passerat, då en lärjunge genom att overksam åhöra kamraternas sång kan ryckas med och själv fås alt deltaga i sången. Lärjungarna på gymnasiet ställa redan mer eller mindre medvetet det kravet, att aktivt sjungande liksom varje annan utövad talang måste ske frivilligt. Då antalet av dem, som ha förmåga att förstå och njuta av musik, otvivelaktigt är mycket större än antalet av dem, för vilka det aktiva sjungandet i stämmor är lustbetonat, har det synts ändamålscnligare att göra blott den teoretiska undervisningen, som föreslås vara klassundervisning, obligatorisk och jämställa körsången med undervisningen i instrumentalmusik. En sådan anordning bör bliva till stort gagn både för ungdomen och för musikens ställning i landet. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning finner m a n även däri, att man i ett av våra nordiska grannländer redan ordnat musikundervisningen efter grunder, som äro likartade med detta förslag.» De ledamöter, som föreslå timplan B, anföra: »Av skäl, som närmare utvecklats i betänkandet om realskolan, ha vissa av skolutredningens ledamöter icke ansett sig kunna förorda, att ämnet franska upptages på realskolans undervisningsplan. De skillnader mellan timplan A och timplan B, för vilka i det föregående redovisats, äro närmast föranledda av denna omständighet. Timplan B är utarbetad under den förutsättningen, att franska inträder först på gymnasiet. För att lärjungar, som avlagt realexamen, utan förberedande studier i franska skola kunna erhålla inträde i det fyraåriga gymnasiets andra ring, har ämnet icke upptagits i första ringen av denna gymnasieform.

404 Ytterligare en principiell skillnad förefinnes mellan de båda timplansförslagen. På timplan A har ämnet musik, där det icke helt uteslutits, erhållit endast en veckotimme i varje ring. Härvid har förutsatts, att för lärjungarna frivillig körsång anordnas på tid utom timplanen. För de lärjungar, som vilja deltaga i körsången, skulle det sammanlagda veckotimtalet sålunda k o m m a att överskrida 36 veckotimmar. De ledamöter, som förorda timplan B, äro av den uppfattningen, att sångundervisningen bör vara obligatorisk för de lärjungar, som ha förutsättningar att deltaga i övningarna, och detta gäller, om undervisningen bedrives på lämpligt sätt, det övervägande flertalet lärjungar. Det fåtal lärjungar, som befrias från deltagande, bör hänvisas att under motsvarande tid fullgöra annat arbete, förslagsvis i ämnet teckning. Den närmast för körövningarna avsedda veckotimmen h a r därför på timplan B lagts inom timplanens ram. Ett ytterligare skäl för denna anordning är, att någon bestämd gräns icke torde kunna uppdragas mellan sångövningarna och den mera teoretiska musikundervisningen. I åtskilliga fall kunna musiklärans element först under övningarna fullt klargöras och inläras. Det vore önskvärt, att ämnet musik erhölle en förstärkt ställning såväl på gymnasiet som i realskolan. Då detta icke synes möjligt, torde ämnet i varje fall icke böra erhålla ett lägre veckotimtal inom den fasta timplanens ram än det för närvarande har. Av nu anförda skäl har det varit nödvändigt att tilldela vissa ämnen ett något lägre veckotimtal på timplan B än på timplan A. De justeringar av de föreslagna kursplanerna, som på grund härav kunna påfordras, äro obetydliga och torde kunna vidtagas i samband med den slutliga översyn av dessa planer, som skolöverstyrelsen torde böra verkställa, innan de fastställas. Vad särskilt ämnet fysik på reallinjen beträffar, synes avsevärd tidsvinst kunna uppnås genom förenkling och inskränkning av problemlösningen. De nuvarande högt uppdrivna kraven på färdighet att lösa fysikaliska problem ha betydelse endast för de lärjungar, som ämna fortsätta sina studier vid vissa specialhögskolor. Den för dessa studier erforderliga träningen i lösningen av fysikaliska problem synes lämpligen böra förläggas till högskolorna. Då därvid endast lärjungar med mera utpräglad läggning för detta ämnesområde skulle komma att deltaga, torde man kunna räkna med att den för ändamålet erforderliga tiden bleve väsentligt kortare än om arbetet förlägges till gymnasiet, där många lärjungar med annan intresseinriktning måste deltaga.» Ledamoten Karnell har i fråga om ämnet gymnastik med lek och idrott anfört följande: »Den fysiska fostrans betydelse för ungdomen i gymnasieåldern har icke i tillräcklig utsträckning beaktats i de förslag till timplaner, som av skolutredningen framlagts. Innan timplanerna slutligen fastställas, synes det mig därför nödvändigt, att sådana justeringar vidtagas, att åt ämnet gym-

405 nastik med lek och idrott anslås 4 veckotimmar i varje ring på samtliga linjer. Tidigare har jag förordat, att gymnasiet genomgående anordnas som 3-årigt samt i princip anslutit mig till timplansförslaget B. I detta sammanhang får jag förorda sådan justering av ifrågavarande limplansförslag, i vad detsamma avser 3-åriga gymnasiet, att 4 veckotimmar måtte anslås i högsta ringen åt ämnet gymnastik med lek och idrott, samtidigt som veckotimtalet för ämnet filosofi minskas från 3 till 2. Dessutom bör även på de 3-åriga reallinjerna ämnet gymnastik med lek och idrott erhålla 4 veckotimmar i andra ringen i stället för de föreslagna 3 veckotimmarna, varvid det för ämnet kristendomskunskap föreslagna veckotimtalet bör minskas m e d 1 veckotimme. Då åt ämnet kristendomskunskap torde böra givas samma veckotimtal i andra ringen på samtliga linjer, får jag samtidigt föreslå, att jämväl på latin- och språklinjerna timtalet i ämnet i denna ring minskas med 1 veckotimme, och att den sålunda disponibla veckotimmen anslås åt ämnet biologi med hälsolära (främst hälsolära). De mindre ändringar i de föreslagna kursplanerna, som påfordras på grund av de av mig sålunda förordade justeringarna av timplansförslaget B, torde utan större olägenheter kunna vidtagas.» I ovanstående timplaner har icke beretts utrymme åt andra främmande levande språk än engelska, tyska och franska. För införande på skolschemat i större utsträckning av t. ex. ryska och spanska, vilka äro de språk, som därvid i första hand synas böra komma i fråga, saknas för närvarande förutsättningar, då kvalificerade lärare i dessa ämnen icke finnas utbildade i tillräckligt antal. Såsom i andra sammanhang framhållits, måste det emellertid anses önskvärt, att undervisning i dessa ämnen erbjudes på gymnasiet. Vi förutsätta sålunda, att vid olika gymnasier, där förutsättningar äro för handen, ettdera av dessa språk skall kunna upptagas på timplanen, eventuellt båda dessa språk. Dock bör enligt vår mening för de lärjungar, som önska undervisning i ett sådant språk, ett av de övriga främmande levande språken utgå i stället, då det annars synes bli ett allt för ensidigt språkligt studium. Närmast torde det ligga till hands, att ryska eller spanska införes på språklinjen i de båda högsta ringarna och att i sådant fall franska utgår. Dess höga timtal på denna linje torde göra en sådan anordning mest lämplig. Men särskilt spanska, som icke nödvändigtvis kräver ett lika högt timtal som ryska, synes även kunna utbytas mot tyska. Införandet av något annat främmande levande språk än engelska, tyska och franska synes böra bli beroende på särskilt medgivande av Kungl. Maj:t, varvid det bör ankomma på skolöverstyrelsen att föreslå lämpliga anordningar. För att undervisningsarbetet skall vinna ökad effektivitet, är det nödvändigt, att en minskning av klassernas storlek kommer till stånd. Vi hänvisa i detta avseende till vad som blivit anfört i betänkandet om realskolan samt

406 Antal l i m m a r m e d detail r i n g . Reallinjen

Latinlinjen 4

III» III 3 II 3 II G I.

Ä m n e

Kristendomskunskap . . Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med samhälls kunskap Geografi Filosofi Matematik Biologi med hälsolära. . Fysik Kemi Summa

IV* III» L

S pr åk1 inj en

III* IV* IV* III* III* IV* IV*3 III* 3 3 II 3 II» III II 3 III 3 III III 3 II S B S B M M M G

IV* III»

1 1

(2)

10 (12)|

8(10)

till kap. XI ovan, där frågan om gymnastikavdelningarnas storlek jämväl behandlats. Skolutredningen förutsätter, att den nu gällande rätten till delning av klass vid laborationer kommer alt fortbestå, då dylikt arbete med större grupper är praktiskt taget ogenomförbart och då lokalutrymmet i regel icke heller medger stora arbetsgrupper. Men dessutom föreslå vi, att i samband med genomförande av ett nytt studiesätt delning av klass kommer till stånd i de båda högsta ringarna under ett visst antal timmar. Denna fråga beröres närmare nedan under mom. 4. Den ifrågasatta delningen är tänkt skola ske i den utsträckning, som anges av ovanstående tabellariska översikt. Laborationerna i de naturvetenskapliga ämnena räknas därvid såsom ingående i dessa lektioner med delad klass, varför särskilda laborationstimmar i regel icke beräknats i de ringar och de ämnen, där avdelningen undervisas såsom s. k. delad ring. I vissa fall torde avdelningens storlek göra delad timme överflödig, t. ex. i matematik på språklinjen och understundom i matematik på reallinjen, där uppdelningen i matematisk och biologisk linje åtminstone i ettdera av ämnena bör ge en avdelning av önskad storlek. När endera gruppen överstiger 13, synes dock delning av gruppen under avsett antal timmar böra inträda. 3. Kursplaner för gymnasiet. Beträffande motiveringen för de av oss föreslagna nya kursplanerna för gymnasiet hänvisa vi till de allmänna anmärkningar till kursplanen, som beledsaga kursplanen för varje enskilt ämne.

407 4. Arbetssättet på gymnasiet. I propositionen till 1927 års riksdag angående omorganisation av det högre skolväsendet framhöll dåvarande departementschefen, att han avsåg en nyorientering i skolarbetet, som gick ut på att i största möjliga utsträckning inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande grundsatser. Såsom medel för detta måls vinnande förordade h a n en vidsträckt tillämpning av koncentrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Han förutsatte också en grundlig stoffsovring vid fastställandet av undervisningsplanerna och en kritisk granskning av de vid undervisningen använda läroböckerna. Undervisningssättet borde i det hela omläggas så, att självverksamheten såväl vid inhämtandet som vid redovisandet av kunskaperna i större utsträckning komme till tillämpning. Nödvändigt vore, att den blivande läraren under sin utbildning erhölle erforderlig psykologiskpedagogisk skolning samt gjordes förtrogen med arbetet inom olika skolformer. Vissa ändringar föreslogos i formerna för prövningars och examinas anordnande, så att de skulle naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som borde vara normerande. Slutligen föreslogs också, till främjande av önskad individuell handledning av lärjungarna, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsades ävensom att ökade möjligheter måtte beredas att uppdela klass vid undervisning i vissa läroämnen. I den läroverksstadga, de undervisningsplaner och de metodiska anvisningar, som utfärdades i anslutning till 1927 års läroverksreform, funno dessa grundsatser också uttryck. Kunskapsstoffet moderniserades i samband med de nya undervisningsplanernas fastställande. En särskild läroboksnämnd har numera inrättats, och de använda läroböckenia äro föremål för granskning, innan de fastställas av läroboksnämnden och skolöverstyrelsen. Koncentration i skolarbetet anbefalldes både i själva läroverksstadgan och i de metodiska anvisningarna. I § 15 av läroverksstadgan heter det sålunda bl. a.: »Vid arbetsordningens uppgörande tillses, alt undervisningstimmarna i samma ämne på lämpligt sätt sammanhållas, så att en för undervisningen menlig splittring undvikes. För att dt de särskilda ämnena bereda ett större mått av samlad tid skall, där så prövas lämpligt, anordnas periodläsning, varvid olika ämnen växelvis under viss eller vissa delar av läsåret erhålla ett större timantal och under andra tider läsas under ett mindre antal timmar eller helt nedläggas. Sådan periodläsning bör i regel anordnas, då för något läroämne på timplanen finnes upptaget ett timtal, som understiger två timmar i veckan, ävensom då för årsklass (klass, ring, krets) antalet obligatoriska läroämnen överstiger nio, i vilket fall genom periodläsning antalet samtidigt lästa läroämnen bör nedbringas till högst nio.» Den viktiga frågan om lärarutbildningen har varit föremål för särskild utredning genom 1936 års lärarutbildningssakkunniga, vilka år 1938 avgåvo utlåtande i ämnet med förslag till genomgripande förändringar. Framför allt åsyftade dessa ett närmare sammanförande av den teoretiska och den

408 praktiska lärarutbildningen. Ett utförligt yttrande över detta betänkande har avgivits av skolöverstyrelsen, som därvid framställt vissa egna förslag rörande den praktiska lärarutbildningens ordnande. Dessa förslag ha emellertid icke ännu lett till praktiska resultat, och frågan, som i enlighet med direktiven för skolutredningens arbete varit undantagen dess uppgifter, är för närvarande under övervägande inom en delegation av 1946 års skolkommission. Ett antal fortbildningskurser i olika ämnen har under tiden givits, bl. a. åtskilliga kurser för utbildning av idrottsledare och kurser i sexualundervisning, men av ekonomiska skäl har denna kursverksamhet under långa tider legat nere eller varit starkt inskränkt. Ingenting är ur här angivna synpunkter viktigare än att lärarkrafter finnas i tillräckligt antal och att dessa äro för sin uppgift lämpade och väl utbildade. En nödvändig förutsättning för en framgångsrik omläggning av det inre arbetet är också den av departementschefen vid 1927 års riksdag föreslagna minskningen i klassernas storlek. Vi hänvisa i detta avseende jämväl till vad som anförts dels i vårt betänkande om den teoretiska realskolan, dels i betänkandet om skolans inre arbete med därtill hörande bilagor, t. ex. bilagorna 8 och 9, dels slutligen i bilaga I till skolutredningens betänkanden. Den önskade minskningen har emellertid icke kommit till stånd; tvärtom har en ökning av klassernas genomsniltsstorlek kunnat iakttagas, och ett mycket stort antal klasser har varit av maximal storlek. I detta förhållande är en huvudorsak att söka till att den avsedda omläggningen av det inre arbetet i riktning mot starkare individualisering och självverksamhet endast i begränsad utsträckning kunnat genomföras. E n nyhet i 1928 års läroverksstadga, som särskilt avsåg att främja ett självständigare arbetssätt, var det s. k. enskilda arbetet. I de båda högsta ringarna har varje lärjunge, som icke av särskilda skäl blivit i vederbörlig ordning därifrån befriad, att vid sidan av den vanliga undervisningen med därtill hörande hemuppgifter utföra enskilt arbete i ett av de ämnen, i vilka han erhåller undervisning. Denna bestämmelse har utan tvivel varit ägnad att i avsevärd utsträckning befordra sitt syfte. De enskilda arbetena ha berett lärjungarna en viss övning att undersöka en fråga eller utföra en arbetsuppgift på egen hand ävensom att använda uppslagsböcker och källmaterial för att utreda en fråga. I många fall ha de varit av verkligt värde och vittnat om stor mognad hos vederbörande elev. Då det enskilda arbetet trots detta icke tillvunnit sig någon riktig uppskattning, synes detta bl. a. ha sin grund däri, att det alltför ofta visat sig i hög grad betungande för eleverna. Icke sällan ha uppgifterna för det enskilda arbetet varit mycket omfattande, eller detta har på grund av lärjungens eget intresse och hans ambition fått alltför stora proportioner. Ofta har emellertid ett motsatt förhållande kunnat iakttagas. Trots de metodiska anvisningarnas starka framhållande, att för enskilt arbete främst bör ifrågakomma sådant ämne, vari lärjungen äger goda kunskaper resp. färdigheter, och icke sådant ämne, där han äger nätt

409 och jämnt godkända eller rent av svaga eller underhaltiga kunskaper, har det icke sällan visat sig en tendens hos eleverna att för enskilt arbete välja ämne, där de behöva förkovra sig för att vara säkra om godkänt betyg. Det har i sådana fall ofta fått en sådan läggning, att det framför allt varit ägnat att öka kunskaperna men mindre blivit en förövning för arbete av i viss mån vetenskapligt undersökande natur. I detta avseende ha visserligen gjort sig gällande avsevärda skillnader mellan olika ämnen. Sammanfattningsvis k a n det sålunda sägas, att det enskilda arbetet i många fall har slagit väl eller synnerligen väl ut men att det i många andra fall icke blivit vad det varit avsett att bli. Bland läroverkens lärare synes den uppfattningen i stor utsträckning ha stadgat sig, att det enskilda arbetet icke bör i fortsättningen äga obligatorisk karaktär, då många elever icke anses mogna för detta slags arbete och då det visat sig förenat med stora svårigheter att ge det enskilda arbetet en i allo lämplig uppläggning. Såsom i annat sammanhang anförts, har undervisningsplanen enligt vår mening också inrymt icke för mycket utan för litet enskilt arbete. Detta har varit i allt för hög grad isolerat från det vanliga arbetet i stället för att mera organiskt och konsekvent ingå i detta. Det är emellertid uppenbart, att 1927 års skolreform principiellt innebar en nyorientering i det inre arbetet i riktning mot större självverksamhet och individualisering, varvid icke minst det laborativa arbetet i de naturvetenskapliga ämnena, vilket då gjordes obligatoriskt, spelade en framträdande roll. Skolutredningen finner för sin del de principer, som vid 1927 års skolreform kommo till uttryck i fråga om skolarbetets inre gestaltning, alltjämt äga full giltighet och aktualitet. Vad det nu framför allt gäller är att skapa de nödvändiga ytlre förutsättningarna för en längre gående förnyelse av gymnasiets arbete och så långt möjligt undanröja de hinder, som förelegat för det fulla förverkligandet av de uppställda principerna. Framför allt är det av vikt, alt klassernas storlek nedbringas, då den önskvärda individualiseringen av undervisningen annars icke är möjlig att ernå. E n omläggning av lärarutbildningen bör också så snart som möjligt komma till stånd, och möjlighet till studieresor såväl inom landet som utomlands bör öppnas för lärarna i långt större utsträckning än för närvarande. Vi hänvisa för övrigt till vad vi tidigare anfört i vårt betänkande Skolans inre arbete (stat. off. utr. 1946:31). Det gäller alltså för närvarande mindre utfinnande av nya pedagogiska principer för det inre arbetets utformande än förverkligandet i högre grad än hittills av de grundsatser, som redan tidigare blivit uppställda. De metodiska anvisningarna torde i stort sett motsvara sådana krav — det gäller blott att bringa dem alltmer i tillämpning i praktiken. Alltjämt riktas nämligen icke minst mot gymnasiernas arbete den gamla kritiken, att lärjungarna icke i tillräcklig utsträckning bringas till självständigt arbete. I de yttranden, som av universitet och högskolor m. fl. avgivits till skolutred-

410 ningen med anledning av vår förfrågan om den nuvarande gymnasieutbildningen som underlag för fackstudier av olika slag, ha de nyinskrivna studenternas bristande förmåga att arbeta självständigt starkt påtalats (se ovan sid. 113 ff). Även i den offentliga diskussionen ha liknande åsikter framförts. Orsaken till de anmärkta bristerna har icke sällan tillskrivits det alltför ensidiga läxläsningssystem, som tillämpas ännu på det högsta skolstadiet. Studentexamenssakkunniga ha också i sitt betänkande (stat. off. utr. 1937:45) funnit det berättigat, att man i varje fall under gymnasiets avslutningsperiod uppställer det kravet, att själva läggningen av arbetet skall i någon mån förbereda eleverna på det friare, självständigare och mera samlade arbetssätt, som deras övervägande flertal har att tillämpa under sin strax därefter följande vetenskapliga utbildning. Det positiva förslag, som dessa sakkunniga framlade i syfte bl. a. att nå det här angivna målet, har närmare refererats i kapitlet om studentexamen, där även en kort redogörelse lämnats för den efterföljande diskussionen. Här må i detta avseende blott erinras om att starka skäl ha framförts emot det av studentexamenssakkunniga framlagda förslaget att göra senare delen av vårterminen i högsta ringen till en tentamensläsnings- och tentamensperiod. Samtidigt som det sålunda måste erkännas, att det nuvarande studiesättet särskilt i gymnasiets högre ringar mången gång är mindre lämpat för särskilt de bäst utrustade lärjungarna, vilja vi alltså framhålla, att målet, såsom framgår av de metodiska anvisningarna, just är ett sådant friare och självständigare arbetssätt. Framgångsrika försök göras också i betydande utsträckning av enskilda lärare att införa friare och självständigare arbetsmetoder. Skolöverstyrelsen har både i de metodiska anvisningarna och i särskilda cirkulär bl. a. anbefallt ett sådant arbetssätt, att lärjungarna vid sin kunskapsredovisning skola självständigt redogöra för de fakta och förhållanden, som beröras, och icke endast besvara lösryckta frågor. Annars blir det lätt helt och hållet läraren, som leder arbetet, och elevernas självständiga insats skjutes i bakgrunden; de ha blott att passivt följa med. Vid studentexamen tillämpa också censorerna i ökad utsträckning detta system att ge varje elev en bestämd längre uppgift, som h a n får så långt möjligt självständigt redogöra för. Vi vilja i detta sammanhang betona vikten av att man fortgår på denna väg. En sådan redovisningsform som den här förordade synes i hög grad ägnad att befrämja ett aktivt, självständigt och fruktbart kunskapstillägnande, samtidigt som det ger lärjungarna en värdefull träning i sammanhängande muntlig framställning och i offentligt framträdande över huvud. Men det kan icke väntas, att dessa och andra tillvägagångssätt, som avse ett friare och självständigare kunskapstillägnande, skola kunna i ett slag genomföras över hela linjen och genomföras med framgång. Vad som i detta avseende ligger väl och naturligt till för en lärarindividualitet ter sig för en annan mindre tilltalande. Det enda praktiskt möjliga är här ett sue-

411 cessivt förnyelsearbete, allt eftersom de nya metoderna hinna la fastare form och vinna vidgat förtroende. Den metodiska friheten synes oss vara ett så oförytterligt värde vid all undervisning, att den icke får prisgivas. Utan den skulle för övrigt stagnation inträda i stället för utveckling och förnyelse. Metodiska anvisningar böra alltjämt inskränka sig till att vara anvisningar, att i dessa avseenden ge råd och förslag men icke bindande föreskrifter. Det viktigaste är, att vid lärarutbildningen de blivande lärarna få stifta bekantskap med de modernare metoderna. Utom de redan berörda yttre omständigheter, som försvåra eller ibland utesluta ett mera genomfört självständigt arbetssätt, vilja vi här också peka på en annan faktor, som redan blivit antydd och som spelar en stor roll. Vi åsyfta det ojämna, i stor utsträckning för friare studier icke lämpade lärjungebeståndet. Åtskilliga av oss tillfrågade lärare ha framhållit, alt många av det nuvarande gymnasiets elever icke skulle äga förmåga att vid en dylik friare studiegång med samma resultat som för närvarande tillgodogöra sig de föreskrivna kurserna. Det händer också emellanåt, när enskilda lärare söka tillämpa det friare arbetssättet, alt lärjungarna begära att få återgå till det gamla studiesättet, då de icke känna sig vuxna det nya. Om icke fordran på fasta kunskaper skall uppgivas, föreligger därför risk för att ett helt genomfört självständigt sludiesätt med nuvarande lärjungebestånd i många fall skulle avsevärt försvåra arbetet, leda till ökad arbetsbörda och ökad kuggning bland lärjungarna. En förutsättning för ett väsentligen vidgat tillämpande av här förordade arbetsmetoder är därför ett effektivare urvalsförfarande vid intagningen i gymnasiet. A andra sidan har på några håll gjorts den iakttagelsen, att arbetstakten med det självständigare arbetssättet visserligen blir långsammare, särskilt för de mindre väl utrustade eleverna, men att arbetet blir av större intresse och att en kvalitativ förbättring av kunskapsresultatet vinnes i fråga om de kursmoment, som genomgås. En viss skillnad gör sig också gällande mellan vad som kan kallas orienteringsämnen och färdighetsämnen. I de senare, som avse uppnående av bestämda färdigheter, kräves kontinuerlig och upprepad övning under lärarnas direkta ledning på ett helt annat sätt än i orienteringsämnena, där det ligger lättare till att i stor utsträckning låta de mognare eleverna arbeta på egen hand. E n kontinuerlig kontroll över de gjorda framstegen är också av en helt annan betydelse i färdighetsämnena, där det nya ofta måste direkt bygga på det förut inlärda. Då en gymnasiering även med ett bättre urvalsförfarande icke normalt kan komma att bestå av lärjungar, som alla finna sig lika väl till rätta med ett alltigenom självständigt arbetssätt, och då läraren givetvis icke kan riskera avdelningens och dess enskilda lärjungars framsteg, så lär det icke vara möjligt att helt frångå läxläsningssystemet, särskilt som undervisningsplanen omfattar många ämnen och varje ämne har begränsad tid. Ett fullständigt slopande av läxläsningssystemet skulle otvivelaktigt, framför allt i färdighetsämnena

412 men i icke ringa mån även i orienteringsämnena, resultera i lösligare kunskaper och lämna många, kanske flertalet lärjungar, mindre väl förberedda än för närvarande för studier vid universitet och fackhögskolor. Det bör icke förbises, att dessa själva i betydande och, som det vill synas, ökad utsträckning använda examinatorier och liknande mera skolmässiga undervisningsformer. Under sådana förhållanden framstår det som ett önskemål, att organisatoriska åtgärder vidtagas, genom vilka de moderna strävandena att individualisera undervisningen och göra lärjungarna mera självverksamma effektivt underlättas. Det gäller härvid att det ena göra och det andra icke låta. De bestämmelser, som i detta avseende utarbetas, måste få en sådan form, att de icke uteslutande ta hänsyn till de för teoretiska studier bäst utrustade lärjungarna utan även till ett något bredare klientels berättigade krav, och de måste bli sådana, att de tillgodose kraven både på fasta och säkra kunskaper och på förmåga av självständigt arbete. Skolutredningen har, allt sedan den på ett tidigt stadium till definitiv prövning upptagit hithörande frågor, varit inne på en plan, som sedan ingående dryftats även under konferenser med experter i olika ämnen och därvid vunnit allmänt erkännande. Vi ha tänkt oss, att i de båda högsta ringarna av gymnasiet somliga timmar skulle vara avsedda för klassundervisning, för gemensam genomgång av nya kursmoment och i stort sett kontinuerlig kontroll av studieresultatet, andra för en starkare individualiserad undervisning och för arbete på egen hand med mera samlad kontroll av lösta arbetsuppgifter. En förutsättning för att dessa senare timmar skola bli i olika avseenden effektiva är, att läraren får arbeta med helt små avdelningar. Från början ha vi räknat med en tredelning av klassen under dessa timmar, så att, med nuvarande lärjungantal i varje klass, arbetsgrupper på högst 10 elever i varje ernåddes. I föregående kapitel ha vi föreslagit en sådan allmän minskning av klassavdelningarnas storlek, att gymnasiering skall delas, när antalet lärjungar i ringen överstiger 24, dock med rätt till övertalighet av 2 lärjungar före den första delningen. Därest detta förslag vinner statsmakternas bifall, skulle en tredelning av klass innebära arbetsgrupper på 8 till 9 elever och en tvådelning grupper på 12 lill 13 elever. Från början ha vi också räknat med att antalet timmar, där ringen på detta sätt skulle delas, skulle vara så högt, att de flesta timmarna efter frukostlovet kunde vara delade timmar, medan lektionerna före frukostlovet skulle vara vanliga klassundervisningstimmar. En tredelad klass skulle då undervisas samtidigt i tre ämnen, som varierade från grupp till grupp under de tre veckorna, t. ex. grupp 1 engelska, historia, latin, grupp 2 historia, latin, engelska, grupp 3 latin, engelska, historia. Om det ansåges önskvärt att förlägga en övningsskrivning i ett av dessa gruppämnen till 2 eller 3 timmar i följd, finge grupperna sammanslås den vecka så skedde för att följande vecka eventuellt ha övningsskrivning i ett annat gruppämne.

413 Det skulle dock icke vara regel, att dessa timmar på så sätt användas för övningsskrivningar. 1 Om man utgår ifrån nuvarande lärjungantal i klasserna, skulle det givetvis vara önskvärt, att i klasser med 25—30 elever en tredelning av ringen finge ske under de ifrågavarande timmarna. För vinnande av allsidig erfarenhet vore det lämpligt, om sådan i varje fall kunde medgivas vid ett eller annat läroverk, där de redan disponibla lärarkrafterna kunde utnyttjas för ändamålet. Men av flera anledningar ha vi emellertid sett oss nödsakade alt tills vidare stanna för ett förslag, som innebär vissa modifikationer av den nyss skisserade anordningen. Skälen för en sådan modifikation äro icke blott av ekonomisk art: önskan att nedbringa kostnaderna. Utan det är framför allt den förefintliga bristen på lärare, särskilt i vissa ämnen, och jämväl bristen på erforderliga klassrum, som för närvarande göra en dylik modifikation nödvändig. Även schematekniska skäl tala för ett mera varsamt framgående. Vi föreslå sålunda, att klassavdelning under de delade timmarna i regel endast skall uppdelas i två grupper och att uppdelning sker endast under ett mer begränsat antal timmar, växlande mellan 6 och 10 (12) i veckan i olika avdelningar. Även med denna begränsning kommer det, såsom framgår av kostnadsberäkningarna i bil. 2, att för de delade timmarna erfordras en ökning i personal med 135 lärare och en kostnadsstegring av mellan en och en halv och två miljoner kronor årligen. Enligt vad som ovan anförts under moment 2 (tablå), ha vi räknat med följande uppdelning av timmarna i läroämnen i de båda högsta ringarna på samlad undervisning och delad undervisning, varvid laborationerna i de naturvetenskapliga ämnena ingå i den delade undervisningen.

Ring L III 4 , L I I 3 » RIII 4 , R I P » S III 4 , S I I 3 » LIV 4 , L I I P » RIV 4 , R III 3 » SIV 4 , S III 3

Samlad undervisning (klasstimmar)

Delad undervisning (grupptimmar)

24 (25) 24 24 21 (24) 21 (22) 21 (23)

6 6 6 10 (8) 10 10 (8)

Vid denna anordning av undervisningen skulle alltså varje enskild lärjunge få samma timtal som vid vanlig undervisning, men under grupplektionerna skulle endast den ena hälften av klassen deltaga i undervisningen i varje särskilt ämne. Ringen skulle alltså under en sådan grupplektion vara uppdelad i två avdelningar, som läsle olika ämnen och arbetade i skilda W i Under läsåret 1946/47 har vid Göteborgs högre samskola igångsatts ett försök med ett studiesätt enligt det här skisserade förslaget. Där sker alltså en uppdelning av lektionstimmarna i huvudsak i överensstämmelse med det av oss ursprungligen tänkta, ovan angivna sättet. Givetvis är det ännu för tidigt a t t göra något uttalande om resultatet av detta intressanta försök a t t främja ett friare och sjävständigare studiesätt.

414 rum; undervisningen bör ju helt kunna hållas inom skoldagens vanliga tidsram. Om ett ämne med 5 veckotimmar i ifrågavarande ring uppdelas på 3 klasstimmar och 2 grupptimmar, kommer sålunda varje elev i ringen att fortfarande läsa ämnet under 5 veckotimmar, men läraren får (3 + 2 -f- 2 = ) 7 timmars undervisning i ämnet i denna ring. Av schematekniska skäl bör vid tvådelning av klassen antalet grupptimmar utgöra en med 2 och vid tredelning en med 3 delbar summa. Annars kan det i varje fall icke undvikas, att vissa lektioner få skjutas över den normala 6-timmarsramen. Om i en klass antalet delade timmar utgör exempelvis 6, kan det vara en lämplig anordning, att dessa förläggas fill tre dagar med 2 delade timmar i följd var och en av dessa dagar. I så fall kunna vissa övningsskiivningar i skrivämnen förläggas till sådana dubbeltimmar, som då få växelvis användas för det ena eller andra ämnet. Vid den delade undervisningen böra individuellt arbete och grupparbete få stort utrymme. Enskilda duktiga lärjungar böra kunna få arbeta i avsevärd grad individuellt och även i viss utsträckning på begäran befrias från att deltaga i dessa timmar och i stället arbeta i hemmet, i bibliotek, på laboratorium o. s. v. Om läraren vill använda en sådan timme för genomgång av något, vari hela gruppen enligt hans mening bör deltaga, bör sådan permitterad lärjunge givetvis dock närvara vid lektionen. I ämnen med laborativt arbete användas huvudsakligen de delade timmarna härtill. Men även för andra arbetsuppgifter, exempelvis problembehandling, bör beredas plats under dessa lektioner. I alla ämnen, där sådan gruppundervisning förekommer, bör gruppundervisningen kunna användas till övningsarbeten av olika slag, mer eller mindre självständiga skriftliga arbeten, förklarande återblickar och mera detaljerad behandling av vissa kursmoment, samtal och förhör på längre uppgifter. Det ligger närmast till hands att anordna dylik gruppundervisning i ämnen, som eleverna ha läst under en längre tid eller som ha högt timtal i ringen. Men den bör kunna anordnas jämväl i andra ämnen, och vi föreslå, att den anordnas i praktiskt taget samtliga ämnen antingen i näst högsta eller i högsta ringen eller i båda. i ämnet grekiska finna vi dock lektioner med delad klass icke påkallade, och detsamma gäller matematik på latinlinjen, då antalet i undervisningen i dessa ämnen deltagande elever kan beräknas bli så begränsat, att läraren under alla lektioner kan lägga undervisningen efter gottfinnande. Sannolikt kommer detsamma att gälla om matematik på språklinjen, ehuru vi där upptaga en delad timme i högsta ringen. På reallinjen måste under alla förhållanden antingen matematik- eller biologigruppen få så ringa storlek, att delningen uteblir, men den kan beräknas inträda vid samläsning mellan olika parallellavdelningar. Av ämnenas inbördes olikhet följer, att den närmare utformningen av den delade undervisningen icke kan bli densamma för dem alla. Vid be-

415 handlingen av kursplanerna återkomma vi till närmare detaljer i vad avser denna utformning; vi vilja här endast anföra några exempel för att konkret belysa innebörden av den tänkta anordningen. Modersmålsundervisningen har mycket att vinna på en dylik uppdelning av de båda högsta ringarna i studiegrupper. Vinsten bör främst komma ämnets centrala moment, den skriftliga och den muntliga framställningen samt litteraturstudiet, tillgodo. Många av de önskemål, som komma till uttryck i skolöverstyrelsens metodiska anvisningar men som hittills i stor utsträckning förblivit önskemål, skulle genom en väl planerad gruppundervisning kunna förverkligas. Vad den skriftliga framställningen beträffar, så är att märka, att en uppsats på modersmålet är i högsta grad en individuell prestation. Individualiserad handledning och uppsatsgenomgång måste därför bli överlägsen varje form av klassundervisning. Den enskilde författarens egenart kan på ett helt annat sätt komma till sin rätt, den svage kan stödjas, den begåvade kan föras fram till en stilistiskt mera mogen ståndpunkt, om läraren kan ägna sig åt en lärjunge i taget, medan gruppen i övrigt sysselsattes med exempelvis litteraturstudium. Vad åter den muntliga framställningen angår, innebär det en bestämd fördel, att endast gruppens medlemmar bli upptagna av arbete med lärjungeföredragen; då dessa ofta äro mycket tidskrävande, medför delningen en avsevärd tidsvinst för ringen i övrigt. Den individuella träningen kan därför göras grundligare och effektivare. Tack vare uppdelningen i grupper kan alltså övningen i muntlig framställning bli någorlunda tillgodosedd och därmed en väsentlig förbättring åstadkommas inom detta viktiga men hittills relativt försummade undervisningsmoment. Jämväl för studiet av den moderna litteraturen blir uppdelningen till stor fördel. Denna litteratur är för vidlyftig att läsas i sin helhet. De olika grupperna kunna välja olika författare och verk, något som blir av stort värde vid den översiktliga behandling, som läraren bör giva ringen i dess helhet. Genom grupparbetet blir även den enskildes studium individualiserat. Lärjungarna få en värdefull övning i att läsa på egen hand. Läraren behöver blott ge anvisningar och utöva kontroll. Den sparade tiden bör utnyttjas framför allt till individuell handledning och utveckling av den enskilde lärjungens »författarpersonlighet». När det gäller en dylik delning av klass i språkundervisningen på gymnasiets högstadium, skulle de delade timmarna i första hand tjäna samma syften som det enskilda arbetet i regel kommit att tjäna i ett främmande språk. Den vanligaste formen av enskilt arbete har här varit, att eleverna fått på egen hand läsa en bok eller en del av en bok och i ena eller andra formen redovisa sin genomgång av arbetet. Ibland har en sådan uppgift varit kombinerad med eller ersatts av en undersökning av en författares språkbruk i visst avseende eller av en viss språklig företeelse. Till de delade

416 timmarna skulle med fördel kunna läggas arbetsuppgifter av detla eller liknande slag, att lösas individuellt eller gruppvis och att redovisas i något större sammanhang än i den vanliga engångsläxans form, exempelvis var tredje eller var fjärde vecka. Grupptimmarna komme då att delvis upptagas av handledning av enskilda och grupper, som arbetade med dylika uppgifter, och av lärjungarnas med jämna mellanrum skeende redovisning av sitt arbele, individuellt eller gruppvis. Bland det allra viktigaste i språkundervisningen är, att eleverna vänja sig vid att läsa främmande-språklig litteratur på egen hand. I Danmark föreskrives, att en studerande på nyspråkliga linjen skall till studentexamen i det främmande språk, som han valt till huvudspråk, på egen hand utanför skolkursen ha läst ett arbete eller delar av flera arbeten av sammanlagt omkring 250 sidors omfång, »kun med Vejledning af Laereren for de vanskeligste Steders Vedkommende». En sådan bestämmelse är utan tvivel ägnad att i hög grad öka elevernas förmåga att läsa främmande-språklig litteratur. Vi ha ansett önskvärt, att eleverna på det högsta gymnasiestadiet vänjas vid dylik självständig läsning och att varje elev i de högsta ringarna får att under ett år på egen hand gå igenom ett visst antal sidor, som han har alt redovisa. Antalet sidor kan inom vissa gränser variera allt efler lärjungens intresse och förmåga. För lösande av denna uppgift skulle han i avsevärd utsträckning få använda grupptimmarna eller grupptimmen i ämnet. En textuppgift av detta slag kan av läraren ges individuellt eller åt en mindre grupp lärjungar, som under den delade limmen få samarbela på lösningen. Men i ett främmande språk, där det gäller att bibringa eleverna icke blott kunskaper utan även praktiskt användbara färdigheter, kräves en myckenhet av både individuell och kollektiv övning under lärarens omedelbara ledning. Elt väl organiserat läxläsningssystem är här synnerligen användbart och effektivt. »Förhöret» av en hemuppgift är här på intet sätt blott och bart ett förhör, för att kontrollera att eleverna »läst sin läxa». Det är väsentligen en fortsatt övning på det ord- och frasförråd och de grammatiska och andra språkliga företeelser, som redan förberedelsevis diskuterats i skolan och som eleverna arbetat med i sin hemuppgift och som »förhöret» avser att varaktigt innöta och aktivera. Det grammatiska partiet »förhöres» med en myckenhet nya exempel, till dess företeelserna behärskas med automatisk säkerhet, och därunder övas och befästas samtidigt vanliga ord och uttryck. Den förut i skolan och hemmet förberedda textuppgiften diskuteras till sitt innehåll under en talövning på det främmande språket, varunder ordförrådet innötes. Hur viktigt det än är för lärjungarnas behållning av det hela, att de väl förberett sin hemuppgift i hemmet, är kontrollen härav dock på intet sätt huvudsyftet med »förhöret», utan detta tjänar först och främst det grundliga inlärandet och omvandlingen av kunskaperna i välbehärskade färdigheter. Det är av stor betydelse för arbetets effektivitet, om klassavdelningarna

vid denna undervisning icke äro för stora. Visserligen möter det icke oöverstigliga svårigheter att göra undervisningen effektiv även i klasser av normal storlek, och vanliga klasslektioner äro därför i ett dylikt ämne av mycket stort värde. Men vid sidan av den vanliga klassundervisningen skulle det även ur denna synpunkt för läraren vara utomordentligt värdefullt att under någon eller några timmar få arbeta med mindre grupper, och gruppundervisningen skulle även i detta avseende ha viktiga uppgifter att fylla. Det kan gälla en övning på något svårt parti, där det för eleverna och särskilt för de mindre språkbegåvade skulle vara en stor hjälp och lättnad att få genomgå och i större omfattning individuellt öva den sak, varom det är fråga. Det kan gälla att i en mera intensiv övning söka fylla ut luckor, som konstaterats i elevernas kunskaper på det ena eller andra tidigare behandlade området. Det kan gälla systematiska talövningar, där de enskilda eleverna böra komma till orda i så stor utsträckning som möjligt och utan att känna sig så bundna, som de icke sällan visa sig vara vid dessa övningar i de stora klasserna, där de individuella hämningarna och störningarna ofta stå i direkt proportion till antalet lyssnare i klassen. Här skulle alltså utan allt tvivel en betydande effektivisering av arbetet kunna förväntas genom en anordning i viss utsträckning med delad klass. En kombination av vanlig klassundervisning och gruppundervisning av här antytt slag skulle alltså vara på olika sätt fördelaktig vid undervisningen i främmande språk på högstadiet. Vid dylikt grupparbete — och detta gäller icke blott i språkämnena — vore väl det mest önskvärda att den enskilda gruppens medlemmar vore någorlunda jämnspelta i fråga om kunskaper. Det kan annars ofta vara svårt att undvika, att det aktiva arbetet lägges på den skickligaste eller mest arbetsvillige och de andra förhålla sig mera passivt. Detta är en fara, som hotar vid allt grupparbete och som läraren har att i möjligaste mån söka förebygga. Men en sådan gruppindelning torde stöta på stora praktiska svårigheter, och sannolikt blir det i regel nödvändigt att dela klassen efter mera schematiska grunder. Inom ämnet historia med samhällskunskap blir huvudsyftet att bereda lärjungarna tillfälle att arbeta på egen hand individuellt och i arbetsgrupper. Erfarenheten visar, att historieämnet kan i hög grad fängsla elevernas intresse och stimulera dem till en ofta ganska omfattande bredvidläsning, mången gång på rätt tidigt stadium. Undervisningen i de två högsta gymnasieringarna avser att ytterligare utveckla detta individuella arbete genom att giva eleverna övning att själva följa de stora linjerna i en utförligare skildring, fästa sig vid huvudpunkterna i ett historiskt skeende, studera olika sidor av ett historiskt problem. Vid grupparbetet, ej minst när det gäller historiska översikter eller ämnen ur samhällskunskap, gäller det för deltagarna att på egen h a n d tillgodogöra sig en bredare historisk framställning, 27-^-617865. IX.

418 redovisa huvudpunkterna inför kamraterna inom arbetsgruppen och inordna resultaten i en större framställning, avsedd att i föredrags- eller uppsatsform föreläggas hela ringen. Den större vana vid självständiga studier, som detta grupparbete avser att bibringa, kommer alla lärjungar till godo och måste vara av särskild betydelse för de elever, som senare skola ägna sig åt fortsatta akademiska studier. När det gäller orienteringsämnen, kommer gruppundervisningen, såsom framgår av vad nyss anförts om ämnena modersmålet och historia med samhällskunskap, att i icke ringa utsträckning följa tillvägagångssätt, som bruka känneteckna studiearbete i studiecirkelns form. Vi ha tvekat, om någon grupptimme skulle inläggas i ett sådant ämne som filosofi, som läses endast 3 veckolimmar i högsta ringen, men vi ha stannat för att föreslå, alt även vid en av dessa limmar klassuppdelning sker. 1 anslutning till den psykologikurs, som är avsedd att utgöra ämnets huvuddel, torde det vara önskvärt att till delad undervisning kunna förlägga laborationer och demonstrationer, som belysa de psykiska företeelserna och ge lärjungarna någon kännedom om experimentalpsykologiska undersökningsmetoder och uppöva deras förmåga av psykologisk iakttagelse och bedömning. I anslutning till kursen i logik äro vissa tillämpningsövningar behövliga, särskilt beträffande definition, klassifikation och slutledningar. Och i anslutning till kursen i de filosofiska grundproblemen synes det lämpligt att i delad klass läsa och diskutera avsnitt ur någon eller några klassiska filosofiska texter, valda på sådant sätt, att därigenom dels ett fördjupat studium av något viktigare problem eller problemkomplex möjliggöres, dels eleverna övas i att på egen h a n d läsa och förstå en enklare filosofisk framställning. I de naturvetenskapliga ämnena torde grupplimmarna i stor utsträckning böra upptagas av laborationer och problemlösning. Mera mogna och i ämnet skickliga elever böra kunna i viss omfattning få under den delade timmen p å egen hand syssla med något för dem intresseväckande arbete, som står i anknytning till kursen tillhörande eller närslående område. Genom att eleverna här få åtminstone delvis arbeta med inbördes skilda uppgifter, blir det möjligt att träna och pröva elevernas uppslagsförmåga och experimentella skicklighet. I matematik kunna till de delade timmarna förläggas räkneövningar med uppgifter av mera allmän karaktär. Uppgifterna kunna lämpligen grupperas kring vissa huvudproblem, som förut behandlats. Om grunderna ordentligt inhämtats, bör läraren vid delad ring bättre hinna med att handleda de enskilda lärjungarna. Åtskilliga förhör kunde överföras från de vanliga klasstimmarna och då göras mera sammanfattande och mera effektiva och därigenom tid under de vanliga lektionerna frigöras för andra arbetsuppgifter. Det här anförda må vara nog för att konkret belysa vad som åsyftas med förslaget om delad timme. Vi återkomma till närmare detaljer i fråga om

419 de enskilda ämnena i samband med kursplanerna. Givetvis kan innehållet i gemensamma timmar och grupptimmar icke på förhand klart avgränsas inbördes, och då det gäller en praktiskt taget fullständig nyhet i undervisningen på detta skolstadium, får erfarenheten ge ledning för den mera i detalj gående utformningen och tillämpningen av den föreslagna anordningen. Varje i förväg uppgjord detaljplan kommer säkert snart att visa sig i behov av justeringar i det ena eller andra avseendet. Stor frihet bör givetvis icke minst på denna punkt lämnas den enskilde läraren. Ämneskonferenserna få här en betydelsefull uppgift. Erfarenheter måste planmässigt samlas och till sin innebörd granskas, och ämneskonferenserna få med ledning härav överväga och bestämma, h u r de vilja i de särskilda ämnena fördela stoffet på samlad och delad undervisning. Om de särskilda grupptimmarna på här föreslaget sätt framför allt användas för mera självständiga studier i det individuella arbetets eller grupparbetets form, torde de syften vinnas, som man för närvarande söker vinna med det enskilda arbetet, och det torde icke finnas anledning att upptaga ett sådant enskilt arbete som någon obligatorisk arbetsform för de särskilda lärjungarna. En annan arbetsform, som vi föreslå till införande i begränsad utsträckning, gäller sådana naturvetenskapliga ämnen, som på vissa linjer icke kunna föras fram till skolans slut, alltså biologi med hälsolära, fysik och kemi. Dessa ämnen ha fått en sådan betydelse i det moderna livet, att det vore önskvärt med en jämförelsevis fyllig orientering i dem för alla blivande studenter. På vissa linjer är det emellertid, med hänsyn till den kommande fackutbildningens krav på förbildning, icke möjligt att bereda dem önskligt utrymme, och i både fysik och kemi har kursen på latingymnasiet måst begränsas till kursomfånget i realskolan i dessa ämnen. Vi ha därför funnit oss böra föreslå, att i vart och ett av de tre nämnda ämnena skall på schemat inläggas en allmänt orienterande lektionstimme, vilken icke skulle förbindas med kursläsning utan få föredragets eller studiecirkelns form och varunder läraren sålunda mera föredrags- eller samtalsvis skulle genomgå centrala frågor av stor betydelse icke minst för förstående av den moderna tekniken och nämnda ämnens tillämpning inom denna. Bredden i framställningen och detaljerna böra härvidlag icke fixeras utan överlåtas åt lärarens omdöme, men tämligen utförliga anvisningar böra ges angående uppgifter, vilka kunna vara lämpliga för dylik behandling och bland vilka läraren kan välja. I det hela gäller det att göra ett för lärjungarnas fattningsförmåga och förkunskaper avpassat urval ur de fullständiga skolkurserna i ämnet, men läraren bör särskilt sträva efter att ge lärjungarna föreställning om de problem, som i respektive ämnen äro aktuella inom den moderna forskningen och den moderna tekniken. Lärjungarna böra lämpligen göra anteckningar under lektionerna. Lärobok i egentlig mening synes i regel icke böra

420 användas vid denna orienterande undervisning, och krav på inhämtande av viss kurs böra icke ställas. Men läraren bör genom samtal förvissa sig om att lärjungarna i det stora hela ha tillgodogjort sig framställningen, och det torde åtminstone ofta visa sig nödvändigt för läraren att vid lektionens början övertyga sig om att det sist genomgångna riktigt uppfattats, för att han med behållning för eleverna skall kunna gå vidare. Likaså kan det vara lämpligt att efter varje huvudmoments behandling göra ett överblickande förhör. En läsebok i ämnet, som står till lärjungarnas förfogande, torde vara önskvärd om också icke nödvändig. Om ett ämne i en ring endast förekommer i denna form, synes något annat vitsord icke böra ges i ämnet än en anteckning på betyget, att eleven på ett tillfredsställande (icke tillfredsställande) sätt deltagit i undervisningen. Någon särskild betydelse för elevens flyttning eller godkännande i examen behöver icke tillmätas ett sådant vitsord. I biologi med hälsolära har denna timme förlagts till andra ringen av latin- och språklinjen och enligt timplan B även av reallinjen, resp. vid 3-årigt gymnasium, till första ringen. Enligt timplan A har den förlagts till tredje ringen av 4-årigt och andra ringen av 3-årigt realgymnasium och är endast avsedd för dem, som icke välja den speciella biologiska linjen. På latin- och språklinjen är den sammanförd med en vanlig klasstimme i ämnet. Det torde därvid möjligen visa sig svårt att utnyttja orienteringstimmen under hela läsåret, och vi ha därför tänkt oss en sådan formulering av bestämmelsen på denna punkt, att av ämnets 2 veckotimmar i andra ringen minst 20 lektionstimmar och högst 1 veckotimme skulle användas för den här föreslagna orienterande undervisningen. I detta ämne kommer alltså på latin- och språklinjen betyg i ämnet att ges i vanlig ordning, varvid vi anse lämpligt, att hänsyn jämväl tages till det sätt, varpå eleverna tillgodogjort sig den orienterande undervisningen. I fysik har orienteringstimmen förlagts till näst högsta ringen av latingymnasiet och i kemi till högsta ringen av latin- och språklinjen. För att även här konkret belysa, hur vi tänkt oss användningen av den föreslagna orienteringstimmen, vilja vi anföra några speciella kapitel, som vi i ämnet biologi med hälsolära funnit lämpliga att göras till föremål för dylik behandling. Ur historien om sjukdomarnas bekämpande. Moderna medicinska behandlingsmetoder (hormon-, serum- och kemoterapi). översikt av kulturväxternas farligaste sjukdomar (brist-, virus- och svampsjukdomar). Bakteriernas roll i naturens hushållning och i människans tjänst. Den praktiska och ekonomiska nyttan av diverse växter och djur med särskilt betonande av gränsfall.

421 Ekonomisk skadeverkan av ogräs, vissa djur samt växt- och djursjukdomar. Naturskydd: synpunkter lämpade för vuxen ungdom. Jakt och fiske: fridlysningsbestämmelser, rätt till jakt, jaktvård, vårt lands mest lönande jaktobjekt, fiskerättsbestämmelser, kräftfiske, kräftpest, fiskodling m. m. För ytterligare detaljer i fråga om innehållet i orienteringstimmarna hänvisas till kursplanerna. Om de riktlinjer för arbetet på gymnasiet skola följas, som här skisserats, ställas stora krav på läraren, både på hans personliga lämplighet för läraruppgiften och på hans teoretiska och praktiska utbildning. Icke minst behöver h a n i teoretiskt avseende ha god överblick över sitt ämnesområde och vara väl förtrogen med fakta och problemställningar inom detta. Han skall ständigt vara beredd att besvara de frågor, som eleverna särskilt under grupptimmarna beräknas komma att ställa, och att lämna önskade upplysningar. Men han behöver också ha en god förmåga att på ett naturligt sätt och i lättillgänglig och fängslande form meddela kunskaper och ge behövliga studieanvisningar åt eleverna. Arbetssättet ställer i övrigt stora krav på läroverkets utrustning i biblioteks- och materielhänseende, på tillgången till facktidskrifter och annan facklitteratur. Och det behöver i icke ringa grad finnas tillgång till reservrum. Det torde bliva nödvändigt att med ett dylikt arbetssätt vidga den marginal, som finnes för de enskilda lärarnas tjänstgöring. Att i sakernas nuvarande läge framställa konkreta förslag i detta avseende är icke möjligt. Men det är uppenbart, att detta nya arbetssätt ökar lärarens arbete i avsevärd grad. Denna ökning kommer knappast att likformigt träffa samtliga ämnen på schemat; arbetsbördan torde tvärtom bli rätt olika i skilda ämnen. Den .skrivningsform i främmande levande språk, som för närvarande prövas vid ett och annat läroverk, innebär exempelvis en avsevärd ökning i arbetsbelastningen för de berörda lärarna. En orienteringstimme av den typ, som ovan föreslagits, torde också vara betydligt mer krävande ur lärarens synpunkt än en vanlig lektionstimme. För att skapa så rättvisa tjänstgöringsförhållanden som möjligt bör därför en vidgad latitud uppställas för lärarnas tjänstgöring. Men ökningen i arbetsbördan torde i det hela bli så genomgående, att en sänkning av medel tjänstgöringen kommer att visa sig påkallad. Denna fråga synes böra upptagas till mera slutgiltigt övervägande, sedan formerna för gymnasiets arbete blivit definitivt fastställda. Skolutredningen vill i detta sammanhang även betona vikten av koncentration i undervisningen framför allt just på gymnasiet. De bestämmelser, som för närvarande finnas för att främja en sådan, böra därför alltjämt bibehållas. Då vi i avgångsringen på realgymnasiet upptagit 1 timmes under-

422 visning i franska, avse vi, att denna genomgående utnyttjas så, att ämnet erhåller 2 veckotimmar under förslå hälften av läsåret och därefter nedlägges. De här nämnda orienleringstimmarna torde understundom också kunna koncentreras till en viss period eller vissa perioder av läsåret. I samma mån som en ökning i ämnesantalet sker p å gymnasiets högstadium, ökas i själva verket betydelsen av sammanhållning i studiet av olika ämnen, och vi skulle finna önskvärt, att tämligen omfattande försök med avsevärt vidgad koncentrationsundervisning komme till stånd vid lämpliga läroverk. Det synes även böra undersökas, i vad mån en koncentration k a n vara lämplig och praktiskt genomförbar icke blott inom den enskilda klassens ram utan även inom gymnasiets ram i dess helhet, så alt ett visst ämne icke alltid komme att bredas ut över gymnasiet i dess helhet. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att lämna särskilt medgivande till sådana försök, och skolöverstyrelsen torde därvid ha att föreslå de anordningar, som i det enskilda fallet kunna visa sig lämpliga. Vi vilja i detta sammanhang också hänvisa till de försök med ett friare studiesätt och starkare koncentrerad undervisning, som förekomma vid folkskoleseminarierna i Kalmar och Stockholm. Beträffande försöken vid Kalmar seminarium hänvisa vi särskilt till den tryckta redogörelse, som utgivits av Rostads elevförbund under titeln »Studiesätt vid folkskoleseminarierna. Ett reformförslag», och beträffande försöken vid Stockholms folkskoleseminarium till den redogörelse härför, som finnes bifogad detta betänkande (bil. 5).

Kursplaner.

Kristendomskunskap. 1. Mål. Undervisningen i kristendomskunskap på gymnasiet har till uppgift att på grundval av realskolans kunskapsmått och med hänsyn till elevernas utveckling fördjupa deras bildning i detta ämne samt att tillmötesgå deras behov av klarhet över de stora livsproblemen. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

Ring I (2 timmar). Bibelkunskap: 1. Senjudendomen i dess anknytning till den gammaltestamentliga religionsutvecklingen. 2. Nya testamentet: grundbgt studium av evangelierna, urkristendomen enligt Apostlagärningarna och de övriga skrifterna, Nya testamentets skrifter. 3. Notiser ur den bibliska forskningen. — Kyrkohistoria: gamla tiden. Ring II (1 timme). Kyrkohistoria: medeltiden. — Bibelstudium.

423 Ring III (2 timmar). Kyrkohistoria: från 1500 till nuvarande tid. — Religionshistorisk översikt. — Bibelstudium. Ring IV (2 timmar). 1. Kristen tros- och livsuppfattning. Aktuella världsoch livsåskådningsfrågor. 2. Studium av bibliska texter och religiösa klassiker till belysning av mom. 1. b. T r e å r i g t

gymnasium.

Ring I (1 timme). Kyrkohistoria: fornkyrkan och medeltiden. — Bibelstudium. Ring II (2 timmar) = r i n g III 4 . Ring III (2 timmar) = ring IV4. Detaljerad kursfördelning. Ring I4. Senjudendomen. Senjudendomens förutsättningar i Gamla testamentet. Synagogan. Fariseism och lagfromhet. Messianska strömningar. Den hellenistiska judendomen. Gamla testamentets kanon. Senjudisk litteratur. Nya testamentet. Studium av evangelierna. De karakteristiska dragen i Jesu förkunnelse. Evangeliernas Jesusgestalt. — Synoptikerna och Johannesevangeliet, drag ur evangelieforskningen. — Den äldsta kristendomens historia och trosvärld enligt Apostlagärningarna och de övriga nytestamentliga skrifterna. — Grundlig genomgång av Nya testamentets skrifter. — Nya testamentets uppkomst (text- och kanonhistoria). Kyrkohistoria. Huvuddragen av Gamla tidens historia. Evangeliets värld: Romarriket och hellenismen. Den unga kristendomens ställning i Romarriket. Den gammalkatolska kyrkan. Gudstjänstlivet och kyrkoårets äldsta historia. Den kristna livssynens konsekvenser i etiskt och socialt avseende. Den romerska rikskyrkan. Munkväsendet. Några notiser ur dogmhistorien. Augustinus. Ring II'. Kyrkohistoria. Medeltiden. Den medeltida kyrkans grundläggning. Kyrkan och islam. Missionen i Europa. Västerlandets uppkomst. Den medeltidskatolska kyrkans kungstanke: universalism och enhetskultur. Påvedömets maktutveckling och kyrkans förhållande till den världsliga makten (i stora huvuddrag). Brytningen mellan den grekiska och den romerska kyrkan. Det medeltida klosterväsendet. Franciskus. Kyrkan, vetenskapen, bildningen och konsten. Det sociala livet. Karakteristik av medeltidskatolicismen. Strävanden efter en djupare religiositet: mystiken. Påvedömets förfall. Reformatoriska tendenser. Renässans och humanism. Den svenska medeltidskyrkan (läses helst i sammanhang). Ansgar. 1000- och 1100-talens

424 stora kristningsperiod. Svenska kyrkan blir en romersk kyrkoprovins. Birgitta. Bibelstudium. Läsning av ett par av Gamla testamentets huvuddokument, t. ex. Jobs bok och Psaltaren. Ring III4. Kyrkohistoria. Reformationstiden och ortodoxien. Luther och den evangeliska kyrkan. Reformert reformation. Den anglikanska kyrkan under 1500och 1600-talen. Motreformationen. Protestantisk ortodoxi. Svensk kyrka under 1500- och 1600-talen jämte notiser ur det övriga Nordens kyrkohistoria. Pietismen och herrnhutismen. Upplysningstiden. Metodismen. Svensk kyrka under 1700-talet. — 1800-talet. Romantiken. Schleiermacher och hans syn på religionen. Liberalism, marxism, naturalism och sekularisering. Den engelska kyrkan. Rom. Kyrkan och de sociala problemen i det nya samhället. Frälsningsarmén. Kyrkan och den moderna vetenskapen. Religiösa företeelser i Nordamerikas förenta stater. Den svenska kyrkan under 1800-talet. Wallin och den svenska psalmboken. Geijer. Väckelserörelser. Frikyrkorna. Kyrkan och religionsfriheten. — Danmark, Norge och Finland. Grundtvig och Kierkegaard. 1900-talet. Den romersk-katolska kyrkan. Den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den ryska kyrkan och bolsjevismen. Kyrkan i Tyskland. Den ekumeniska rörelsen. Världsmissionen. Det aktuella läget. Svenska kyrkan i nutiden. Den ungkyrkliga rörelsen. Nya former för kyrklig verksamhet. Kyrkan och folkrörelserna. Svensk ekumenisk insats. Religionshistoria. Primitiv religion. Persisk, grekisk och hellenistisk religion. Islam. Indien. Fjärran östern. Den moderna religionskartan. Bibelstudium. Läsning av ett par av Nya testamentets viktigaste skrifter, t. ex. Johannesevangeliet och Romarbrevet. Ring IV4. 1. Den kristna tros- och livsåskådningen. Religionsbegreppet. Bibeln som grundval för den kristna tron. Olika sätt att tolka Bibeln. Uppenbarelsebegreppet. Tro och vetande. Den kristna gudsbilden. Skapelsetanken. Universalismen. Den kristna människouppfattningen. Det ondas problem. Kristologi och soteriologi. Kyrkobegreppet. Kult och sakrament. Den eskatologiska frågan. — Kristendom och moral. Den kristna etikens karakteristiska drag. Familjen. Äktenskapet. Sexuallivet. Kristendomen och staten. Den sociala frågan. Kulturlivet. 2. Studium av bibliska texter samt religiösa klassiker till belysning av ovanstående. a. Bibeltexter. Helighetsupplevelsen: 1 Mos. 28: 10—22, 2 Mos. 3: 1—6, Jes. 6: 1—7. — Skapelseberättelsen lämpar sig utmärkt som utgångspunkt

425 för studiet såväl av olika sätt att tolka Bibeln som av Bibelns skapelsetanke. — Uppenbarelsebegreppet: Apg. 17:22—31, Rom. 1:18—25. — Tro och vetande: 1 Kor. 1—2. — Den kristna gudsbilden: Luk. 15: 11—32, Joh. 3 : 16; 4: 21—24, 1 Kor. 13. — Universalismen: Gal. 3: 28. — Den kristna människouppfattningen: Rom. 7: 15—25, 1 Kor. 6: 19. — Gudstron och det onda: Ps. 73, Job, Jes. 53, Matt. 4 : 1 — 1 1 . — Kristologi och soteriologi: Mark. 8:27 —33, Joh. 14: 6, Rom. 3: 21—26, 1 Kor. 8: 4—6, Fil. 2: 5—11, Kol. 1: 14—16, Hebr. 1:1—3. — Kyrkobegreppet: Matt. 16:18—19, Joh. 15:1—5, Rom. 12:4—5, 1 Kor. 12, Ef. 4:1—6. — Kult och sakrament: Kol. 3:16—17, Rom. 6, 1 Kor. 11: 23—25. — Den eskatologiska frågan: 1 Kor. 15. — Den kristna etikens kännetecken: Mark. 10: 35—45, Luk. 10: 25—37 (jämte valda delar av Bergspredikan). Äktenskapet: Matt. 19: 4—6. Familjen: Ef. 6: 1—4. — Sexuallivet: 1 Kor. 6:19, Fil. 4 : 8 . Kristendomen och staten: Rom. 13. Den sociala frågan: princip Rom. 13: 10. — Kulturlivet: princip 1 Tim. 4 : 4 . Anmärkning. Ovanstående hänvisningar till bibelställen äro givetvis endast att betrakta som exempel. I regel blir det för varje lärare en personlig angelägenhet att själv utarbeta en samling av lämpliga bibelställen för studium av de frågor, som sammanhänga med de olika kursmomenten. I samband med dessa textstudier, som böra ha karaktären av verklig exeges, bör läraren informera eleverna i den moderna bibelforskningens viktigaste resultat och söka bibringa dem en fördjupad historisk bibelsyn. b. Exempel på religiösa klassiker, som kunna bli föremål för studier: Augustinus, Tomas av Aquino, Birgitta, Luther, Olaus Petri, Bunyan, Pascal, Linné, Geijer, Kierkegaard, Grundtvig, Söderblom. Ring I 3 .

Se detaljerad kursplan i kyrkohistoria för ring I 4 och II 4 . Bibelstudium ring II 4 .

Anmärkning. För att medhinna kursen torde det bli nödvändigt att företaga en yiss gallring av det kyrkohistoriska stoffet. Då 55:s (44:s) kurs i bibelkunskap icke är likvärdig med ring I4:s, komma eleverna å det treåriga gymnasiet att på denna punkt lida av en viss svaghet i jämförelse med eleverna å det 4-åriga gymnasiet. I någon mån kan denna svaghet elimineras, om särskild omsorg ägnas åt det anbefallda bibelstudiet. Ring EP. Se detaljerad kursplan för ring III4. Ring III3.

Se detaljerad kursplan för ring IV4. Anmärkningar till kursplanen. Undervisningen i kristendomskunskap å gymnasiet bör syfta till att bibringa lärjungarna en allmänbildning i religionskunskap, som någorlunda

426 är i nivå med motsvarande insikter i närbesläktade humanistiska ämnen, såsom litteraturhistoria och historia. Om ett så viktigt livsområde som religionens icke nöjaktigt beaktas i den högre skolan, blir följden en bristande balans i den intellektuella ungdomens andliga utrustning med ödesdigra konsekvenser för hela kulturlivet. Det kan i detta sammanhang icke till överdrift betonas, att undervisningen i kristendomskunskap till resultat skall ge en verkligt levande kunskap, så att evangeliets betydelse för det personliga och sociala livet framstår till full evidens. Alt kristendomskunskapen skall vara levande betyder vidare, att den skall kunna bli bestämmande för ungdomens livssyn och karaktärsdaning. Kravet på objektivitet i kristendomsundervisningen, som måste upprätthållas, innebär icke en konflikt med denna synpunkt. Intet får försummas för att åstadkomma en så konkret undervisning som möjligt. Stora områden av stoffet kunna på olika sätt »illustreras». Svarta tavlan är, rätt använd, ett ypperligt och alltid tillgängligt medel för dylik illustration. Kartor, planscher, modeller, arkeologiska föremål, bildförevisning genom skioptikon, balloptikon och liknande samt film ange några av de möjligheter, som varje lärare förfogar över för att göra undervisningen mera fängslande. Elevernas behov av självverksamhet skall på olika sätt tillvaratagas. Nya möjligheter erbjuda sig i detta syfte genom förslaget om delad klass i högsta ringen. Undervisningen skall vara sådan, att den spontant inbjuder till samtal och diskussioner. Kontakt med undervisningen i närstående ämnen, såsom litteraturhistoria, historia och filosofi, är alltid att rekommendera. Obligatorisk filosofi för alla elever i de båda högsta ringarna är av betydelse inte minst för undervisningen i studentklassen. Till grund för de föreslagna kursplanerna ligga följande synpunkter. Den religionshistoriska kursen, som tidigare var utspridd på de tre förslå ringarna, har sammanförts till ett sammanhängande studium. Då detta förlagts till ett så moget stadium som näst högsta ringen, torde även detta kunna fördelaktigt inverka på resultatet. Avsikten med detta studium är att ge en klarare insikt i de religionshistoriska problemen med särskild hänsyn till nu existerande utomkristna religioner. Tillräcklig tid bör reserveras för detta kursmoment. Det kan förutsättas, att insikter i babylonisk-assyrisk, romersk och germansk religion på annat sätt inhämtats. Studiet av Bibeln skall anses såsom kärnan i gymnasiets kristendomsundervisning. Det måste rådas bot på den generande obildningen på detta område. Idealet vore, om den egentliga exegetiska kursen kunde förläggas till tredje ringen och bli grundval för det systematiska studiet i fjärde ringen. Men med hänsyn till realskolans kursplaner synes detta nu mindre ändamålsenligt. Kursen i 4 5 förutsätter, att Gamla testamentet icke behöver ingå i gymnasiekursen. Helt idealisk är icke denna anordning, och det måste åligga läraren, som undervisar i första ringen, att tillse, att vissa

427 viktiga moment av kursen i Gamla testamentet aktualiseras. Kursplanen anger detta genom momentet om senjudendomen, som icke kan förstås utan referens till den gammaltestamentliga religionsutvecklingen. Det h a r redan framhållits, att det exegetiska studiet i det treåriga gymnasiet måste vidkännas en icke obetydlig svaghet, men detta synes ofrånkomligt. Bibelstudiet har hittills ofta så gott som uteslutande varit begränsat till den exegetiska kursen i första ringen. I de övriga ringarna har bibelläsning varit anbefalld i allmänna ordalag men torde i själva verket ha förekommit blott i ringa och sporadisk utsträckning. Delta är dock ett helt otillfredsställande förhållande. Det föreliggande förslaget avser med sina konkreta anvisningar att åstadkomma en kontinuerlig kontakt med Bibeln genom hela gymnasiet. Det exegetiska studiet skall ge till resultat: 1. en systematiskt samlad fond av bibliska huvudställen, 2. en säker kunskap om Bibeln som litteratur, 3. ett grepp om den bibliska grundsynen, varvid ständigt frågeställningen »Bibeln och nutidsmänniskan» bör beaktas, 4. insikter i bibelforskningens väsentliga resultat. Kyrkohistorien har väl hittills betraktats såsom del väsentligaste i gymnasiets kristendomsundervisning, men det torde allvarligen kunna ifrågasättas, om denna synpunkt är riktig, och det förefaller, som om exercisen med årtal och detaljer mer än något annat bidragit till att göra kristendomsämnet impopulärt bland en mycket stor procent av eleverna. Det skall icke bestridas, att kyrkohistorien är ett viktigt ämne, och det är icke tvivel om att den kan göras mycket intressant och på ett betydelsefullt sätt tjäna kristendomsundervisningens centrala syfte. Men härför kräves en omsiktning av stoffet, så att dess egentliga innehåll, evangeliets omskapande makt genom tiderna, kommer till sin rätt på bekostnad av mycket traditionellt stoff av för ungdomen främmande karaktär. Sålunda böra följande rubriker beaktas: fromhetslivets historia, idéhistoria, kristendomen och de sociala problemen, kyrkan och kulturlivet, missionen, de stora gestalterna. En avsevärd utgallring av stoff, särskilt för äldre tid, rekommenderas. Den kyrkohistoriska kursen i ring I 4 måste starkt begränsas, så att huvudparten av detta är ägnas åt den exegetiska kursen. Vid behandlingen av nutidens kyrkohistoria bör särskild uppmärksamhet ägnas åt det aktuella religiösa läget i vårt land. Man får icke heller försumma att orientera om den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan i nutiden. Ett betydelsefullt moment utgöres av den religiösa diktningen och den religiösa litteraturens klassiker. Man kan ifrågasätta, om det inte vore lämpligt att behandla den religiösa diktningen som ett självständigt moment (t. ex. under rubriken »Psalmbokskunskap»). Religionen såsom konstens uppdragsgivare är ett moment, som också är värt att bb föremål för mera beaktande än kanske hittills i allmänhet är fallet. Förmågan av översikt över den kyrkohistoriska utvecklingen torde stärkas genom en förnuftig periodindelning.

428 Inte minst studiet av det aktuella religiösa, kyrkliga och andliga läget över huvud förutsätter, att undervisningen bedrives i en anda av objektivitet, vidsynthet och tolerans mot oliktänkande. Studiet i gymnasiets högsta ring skall syfta till en sammanfattning av de väsentliga momenten i den kristna livssynen på grundval av de kunskaper, som inhämtats i de föregående årskurserna. Nu om någonsin skola lärjungarna kunna bilda sig en uppfattning om vad kristendom är. De skola härvid få tillfälle att konfrontera sina egna frågeställningar med kristendomens principiella innehåll. Likaså bör hänsyn tagas till nutidens karakteristiska ideologier. Timplanen syftar till att bereda utrymme åt ett mera fritt och självständigt studium, enskilt och gruppvis. Kursplanens moment 2 h a r tagit hänsyn till detta. Synpunkter på hur ett dylikt studium bör bedrivas ha givits i skolutredningens betänkande VI. Skolans inre arbete. De i kursplanen givna exemplen på texter och litteratur äro i enlighet härmed avsedda att ge material till studieuppgifter, vilka efter anvisningar av läraren skola antingen å klassrummen eller som hemarbete lösas av eleverna och därefter framläggas för diskussion. Det är här fråga om en ännu tämligen oprövad metod, vars rätta tillämpning den enskilde läraren måste pröva sig fram till. Om muntlig studentexamen återinföres för kristendomsämnets vidkommande, måste undervisningen redan från gymnasiets första ring syfta till säkra kunskaper i de olika momenten. Så som kursplanerna äro upplagda, kan intet väsentligt härifrån uteslutas. Det kommer därvid an på läraren att leda studiet så, att kristendomskunskapen icke förvandlas till ett torrt pluggämne. Modersmålet. 1. Mål. Undervisningen i modersmålet på gymnasiet har till uppgift alt på den grundval, som lagts i realskolan, utveckla lärjungarnas färdighet att klart och språkriktigt framställa sina tankar i tal och skrift, göra dem närmare förtrogna med det viktigaste av den svenska litteraturen ävensom med svenska språkets och litteraturens utveckling samt giva dem någon kännedom om de nordiska frändefolkens språk och litteratur och om världslitteraturens betydelsefullaste verk. 2. Kursfördelning. Fyraårigt

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av svensk litteratur (delvis som hemuppgifter), särskilt prosalitteratur från 1800-talets senare decennier och från 1900-

429 talet, t. ex. två eller tre av följande verk: Strindberg, Hemsöborna, Svenska öden och äventyr (urval); Lagerlöf, Ingmarsönerna, Kristuslegender (urval); Heidenstam, Karolinerna (urval); Engström, någon folklivsskildring; Siwertz, Mälarpirater; Hjalmar Bergman, Flickan i frack; Eyvind Johnson, Romanen om Olov (någon del), Frans G. Bengtsson, Röde Orm (en del). Lyrik, eventuellt även dramatik från samma tid väsentligen i samband med uppläsningsuppgifter. Utländsk litteratur i översättning, något arbete, t. ex. urval ur Uiaden och Odysséen. Muntlig framställning: uppläsningsövningar, talvård, uttalsvanor, särskilt sådana, som äro för orten karakteristiska, den muntliga framställningens form och teknik, föredrag av mera försigkomna lärjungar. Skriftlig framställning: frågor rörande språkbruk, språkriktighet och stilarter. Övningar i insamling, sovring och disposition av uppsatsmaterial. Åtta uppsatser. Ring II (4 timmar). Läsning av svensk prosalitteratur (delvis som hemuppgifter) såsom i föregående ring, något där icke läst arbete. Lyrik, eventuellt dramatik, i samband med uppläsningsuppgifter. Någon isländsk saga och några eddadikter i översättning, några runinskrifter, ett par historiskt och kulturhistoriskt belysande utdrag ur våra medeltidslagar, några medeltida ballader, visan om Engelbrekt och friheten, korta prov p å reformations- och stormaktstidens religiösa litteratur, vis- och psalmdiktning, Stiernhielms Hercules (utdrag), fylligare litteraturprov av Bellman, Kellgren och fru Lenngren, enstaka eller några få av Dalin, Creutz, fru Nordenflycht, Leopold och Thorild eller Lidner. Litteraturhistoria i anslutning till den översiktliga läsningen, litterära strömningar och idéhistoria, upplysningar om vid läsningen förbigångna märkligare författare. Utländsk litteratur i översättning, t. ex. ett drama av Shakespeare, något för fransk klassicism och upplysning representativt arbete. Danska och norska: en kurs om lägst tio timmar i ettdera språket. Korta danska och norska litteraturprov dessutom i lämpligt litteraturhistoriskt sammanhang. Språkhistoria i samband med litteraturläsningen: iakttagelser rörande ljud-, betydelse- och formförändringar, det svenska språkets släktskapsförhållanden med särskilt beaktande av de nordiska språken. Muntlig framställning: uppläsningsövningar, särskilt av lyrik och något dramatiskt verk, korta muntliga redogörelser, även i samband med läxförhör, föredrag; tal vård, något om vulgärspråk och slang. Skriftlig framställning: språkriktighetsfrågor. Sju uppsatser. Ring III. Hela ringen (3 timmar). Läsning av svensk litteratur (delvis som hemuppgifter): fylligare litteraturprov av Wallin eller Franzén, av Atterbom eller Stagnelius, av Geijer, Tegnér, Almquist, Runeberg och Rydberg, mindre omfattande av ovan alternativt nämnda ej utförligare lästa samt några av skandinavismens och realismens författare och Snoilsky. Litteraturhistoria på motsvarande sätt som i föregående ring, delvis i föreläsningsartad framställning. Därvid bör uppmärksamhet ägnas åt Fredrika Bremer och tidningspressen, även om dessa icke ha blivit företrädda vid

430 läsningen. Danska och norska som i föregående ring med koncentrerad kurs i det av språken, som där ej lästes. Språkhistoriska iakttagelser i samband med litteraturläsningen. Muntlig framställning: föredrag, ett par diskussioner. Skriftlig framställning såsom i föregående ring. Sju uppsatser. Delad ring (1 timme per studiegrupp). Läsning av svensk litteratur: större verk av Runeberg, Almquist eller Rydberg, ett par arbeten av prosaförfattare (även dramatik) från 1900-talet, exempelvis Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Elin Wägner, Sigfrid Siwerlz, Gustaf Hellström, Birger Sjöberg, Olle Hedberg, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg. Olika grupper böra välja olika författare, varjämte enskilda lärjungar efter studium p å egen hand av något verk eller någon författare kunna hålla föredrag för gruppens övriga medlemmar eller, då ämnet har större allmänt intresse, för hela ringen. Utländsk litteratur i översättning: verk representerande litteraturer, som ej äro företrädda genom undervisningen i moderna språk, t. ex. finsk och rysk (Kivi, Sillanpää, Dostojevski, Gorkij, Tolstoj). Muntlig framställning: uppläsningar, föredrag i samband med gruppstudiet. Skriftlig framställning: individualiserad handledning och uppsatsgenomgång. Ring IV. Hela ringen (3 timmar). Läsning av svensk litteratur (delvis som hemuppgifter): fylligare litteraturprov av Strindberg, Heidenstam, Selma Lagerlöf, Fröding och Karlfeldt samt efter fritt val minst tre betydande författare från 1900-talet, t. ex. Bo Bergman, Anders Österling, Vilhelm Ekelund, Pär Lagerkvist, Hjalmar Bergman, Albert Engström, Dan Andersson, Erik Lindorm, Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg, Karin Boye, Nils Ferlin, Eyvind Johnson, Arvid Mörne, Bertel Gripenberg, Edit Södergran. (Läsningens omfång kan minskas i den mån dessa författare varit representerade vid läsningen i realskolan, i ringarna I—II och vid gruppstudierna.) Enstaka eller ett fåtal litteraturprov av författare efter 1880, vilka icke upptagils till utförligare behandling, särskilt sådana som belysa den litterära utvecklingen. Litteraturhistoria på samma sätt som i föregående ringar, huvudsakligen i föreläsningsarlad framställning, varvid särskilt beträffande 1900-talslitleraturen författare och verk sammanföras, så att olika problem, litteralurarter eller stildrag översiktligt belysas (sociala frågor, proletärdiktning, folklivsskildring, expressionism, vardagsstil, psykologisk skildring, finlandssvensk litteratur o. d.). Danska och norska: korta litteraturprov i samband med läsningen av svensk litteratur. Språkhistoria: historiska epoker, arvord och lånord i deras sammanhang med kulturutvecklingen, språkrensningssträvanden, dialekter, riksspråkets framväxt i skrift och tal och dess samband med nationell kultur och folkbildning, det svenska språkområdet, allt huvudsakligen i föreläsningsartad framställning. Skriftlig framställning såsom i föregående ringar. Fem uppsatser. Delad ring (1 timme per studiegrupp). Läsning av svensk litteratur: arbeten från tiden 1880 till nutiden, med huvudvikten lagd på lyriken och med beaktande av den finlandssvenska diktningen. Danska och norska: utför-

431 ligare läsning av någon dansk eller norsk författare efter 1850. Muntlig framställning såsom i föregående ring. Skriftlig framställning: individualiserad handledning och uppsatsgenomgång. Treårigt

gymnasium.

Ring I (4 timmar). Läsning av svensk litteratur (delvis som hemuppgifter): arbeten från 1800-talets senare decennier och från 1900-talet, två eller tre av de för ring I 4 nämnda verken, i övrigt lika med ring II 4 med undantag av fru Lenngren. Litteraturhistoria som i ring II 4 med undantag av den sengustavianska tiden. Danska och norska som i ring II 4 . Utländsk litteratur i översättning: ett eller två av de för ring I4 och II 4 nämnda verken. Språkhistoria som i ring II 4 . Muntlig framställning som i ring I 4 och II 4 . Skriftlig framställning som i ring I4 och II 4 . Sju uppsatser. Ring II. Hela ringen (3 timmar). Läsning av svensk litteratur: fru Lenngren, i övrigt lika med ring III 4 . Litteraturhistoria: sengustavianska tiden, i övrigt lika med ring III 4 . Danska och norska, muntlig framställning, skriftlig framställning såsom i ring III 4 . Delad ring (1 timme per studiegrupp). Såsom i ring III 4 . Ring III. Hela ringen (3 timmar), delad ring (1 timme per studiegrupp). Såsom i ring IV4.

Anmärkningar till kursplanen. Det här framlagda förslaget till kursplan för modersmålsundervisningen på gymnasiet syftar icke till någon omläggning av studiet utan snarare till ett fullföljande av de intentioner, som fått uttryck i skolöverstyrelsens metodiska anvisningar för ämnets behandling på gymnasiestadiet. Särskilt viktigt är att den muntliga framställningskonsten verkligen kommer till sin rätt på det sätt som dessa avse. Vår strävan har såsom ovan framhållits främst varit att ordna undervisningen så, att den uppfordrar till självständigt och aktivt arbete. Det är framför allt detta syfte som gruppundervisningen skall tjäna. E n färdig metodik för denna nya arbetsform finnes givetvis icke, den måste experimenteras fram. Av stor betydelse är härvid en planmässig växelverkan mellan klass- och grupparbetet. Sålunda kunna lärarens inför hela klassen mera föreläsningsvis givna översikter av vidare sammanhang och framställningar av karakteristiska detaljproblem tjäna som »hörövningar» och redovisas under grupptimmar — ett ofta återkommande klagomål från högskolarbetet är att de unga studenterna sakna förmåga att effektivt tillgodogöra sig föreläsningar. Å andra sidan böra resultaten av enskilt arbete och grupparbete komma klassen i dess helhet till godo i form av väl förberedda uppläsningar, dra-

432 matiska framföranden, föredrag med inlagda sånger o. d. Ingenting ur litteraturen bör föredragas inför klassen utan att vara så förberett, att varje uppträdande presterar sitt allra bästa. För att lärjungarna skola övas i användning av källor böra skolskrivningar kunna utbytas mot hemskrivningar på sådant sätt, att den för arbetet på skrivningssalen avsedda tiden i stället anslås till utarbetande av hemuppgifter. För lärjungarnas stilistiska utbildning bör den nya formen av grupparbetet kunna få största betydelse. Den individuella genomgången av uppsatser, föredrag o. d. gör det för läraren lättare att urskilja den särskilde författarens egenart och ta hänsyn till denna såväl vid uppgifternas utformande som framför allt vid handledning och korrigering; där en gryende författarpersonlighet skymtar, kan dess utveckling verksamt främjas genom rättelser och varningar men i synnerhet genom positiva råd och anvisningar. Litteraturstudiet får icke skjutas undan till förmån för ett mera litteraturhistoriskt betraktande utan bör, som ordet säger, inriktas på studiet av litteraturen. Modersmålsundervisningens mål är ej minst att lära lärjungarna att läsa, med behållning och där så ske kan med njutning. Om vissa författare särskilt nämnas i kursplanerna, så är det icke för att dessa skola läsas mera än nu i allmänhet sker utan snarare för att de andra skola läsas mindre. Även de alternativt givna kursanvisningarna syfta till att m i n s k a kursfordringarna. Vissa romantiska drag kunna studeras hos Atterbom e l l e r hos Stagnelius, allt efter lärarens intressen och smak, men båda behöva icke bli föremål för en mera ingående litteraturhistorisk analys. Det är icke nödvändigt att just P ä r Lagerkvist eller Vilhelm Moberg ingår i litteraturkursen, men om endera tas upp till behandling, så bör hans verk studeras så grundligt, att studiet får ett verkligt värde för lärjungarnas införande i nutidens litteratur. Olika smakriktningar hos de unga själva kunna tillgodoses genom gruppundervisningen. Lärjungar, som äro mindre mottagliga för estetiska och litterära värden, kunna ej sällan intresseras för de psykologiska frågor, som framkallas av diktarnas öden och verk. ö v e r huvud bör litteraturstudiet verksamt bidraga till att rikta och fördjupa de ungas kunskap om människan och skärpa deras blick för psykologiska faktorer. Kraven på insikter i frändefolkens språk och litteratur måste ökas. Vad som här kan fordras är dock självfallet icke ett vidsträckt glosförråd eller större litteraturhistoriska kunskaper utan snarare den inlevelse, den känsla av förtrogenhet med språk och kynne, som gör det naturligt att läsa litteratur på danska eller norska.

433 Latin. 1. Mål. Undervisningen i latin har iill uppgift att bibringa lärjungarna förmåga all förstå lättare latinsk text och att införa dem i den romerska litteraturen samt att utvidga och fördjupa den kännedom om den antika kulturen över huvud, som de under sina historiska studier ha inhämtat. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t latingymnasium. Ring I (5 timmar). Läsövningar efter elementarbok. Det viktigaste av formläran; behövliga delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Ring II (6 timmar). Läsning av latinsk prosa i urval (omkring 30 sidor) och latinsk poesi (omkring 200 vers). Repetition av formläran; det väsentligaste av syntaxen. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. Ring III (6 timmar). Läsning av latinsk prosa (omkring 30 sidor) och latinsk poesi (omkring 500 vers) jämte läsning av valda partier framför allt ur den senare i svensk översättning. Kursivläsning. Grammatikkursen utvidgad och fördjupad. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. Ring IV (6 timmar). Läsning av latinsk prosa (omkring 35 sidor) och latinsk poesi (omkring 600 vers) jämte läsning av valda partier framför allt ur den senare i svensk översättning. Kursivläsning. Repetition av viktigare delar av grammatiken. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. b. T r e å r i g t latingymnasium. Ring I (7 timmar). Läsövningar efter elementarbok; läsning av lättare prosa i urval eller lämplig bearbetning (omkring 15 sidor). Det viktigaste av formläran; behövliga delar av syntaxen. Tillämpningsövningar. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. Ring II (7 timmar). Läsning av latinsk prosa (omkring 40 sidor) och latinsk poesi (omkring 600 vers) jämte läsning av valda partier framför allt ur den senare i svensk översättning. Kursivläsning. Repetition av formläran; det väsentligaste av syntaxen. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. Ring III (7 timmar). Läsning av latinsk prosa (omkring 40 sidor) och latinsk poesi (omkring 700 vers) jämte läsning av valda partier framför allt ur den senare i svensk översättning. Kursivläsning. Grammatikkunskapen vidgad och fördjupad. Antikviteter i anslutning till den lästa texten. Anmärkningar till kursplanen. a. Klassundervisningen. Grammatik: Då undervisningens mål i språkligt avseende är att giva eleverna förmåga att förstå en latinsk text, ej att översätta en svensk text till 28— 817865. IX.

434 latin, är en stark beskärning av del traditionella lärostoffet i våra nuvarande latinska grammatikor ej blott möjlig utan direkt motiverad. Åtskilligt av detta stoff är nämligen av ringa eller ingen betydelse för en undervisning med nämnda mål som syfte, och den tid, som genom en dylik rationalisering inbesparas, gör det möjligt att bättre tillgodose andra och icke mindre viktiga kursmoment. Textläsning: De författare, ur vilkas verk valda partier framför allt böra läsas på originalspråket, äro, i den ordning de lämpligen böra följa, bland prosaförfattarna: Cornelius Nepos (eller någon annan lättare författare), Caesar, Livius (eller i dennes ställe Sallustius) och Cicero, bland skalderna: Ovidius, Catullus, Vergilius och Horatius. Liksom nu bör emellertid den enskilde läraren äga en viss frihet att utbyta en eller flera av dessa, särskilt inom den förra gruppen, mot någon eller några av »silverålderns» författare, exempelvis Seneca och Tacitus. En i fråga om författarurvalet allt för splittrad lektyr bör undvikas. Läsning av kortare avsnitt på några sidor ur en rad författares verk skänker icke eleverna någon verklig behållning men ökar väl deras arbete, då varje ny auctor ställer dem inför nya svårigheter genom sitt för dem delvis nya språk och framställningssätt. Då litteraturkursen på originalspråket till sitt omfång är starkt begränsad, är det av vikt, att eleverna genom läsning av romersk litteratur i svensk översättning få en vidgad kännedom om denna litteratur. Denna kompletterande läsning kan lämpligen omfatta såväl verk av författare, som studeras på originalspråket, som verk av andra författare, i bägge fallen givetvis blott i utvalda partier. Särskilt viktigt synes vara, att när Vergilius ej kan ingå i litteraturkursen, eleverna åtminstone i översättning få stifta någon bekantskap med denna den romerska litteraturens främste representant. Antikviteter: Behandlingen av vad som traditionellt brukar sammanfattas under denna benämning har föreslagits ske i anslutning till textläsningen. En dylik behandling utesluter ingalunda en viss systematisk undervisning i hithörande ting. Sålunda ger Caesarlektyren osökt tillfälle till en sammanfattande översikt över romerskt krigsväsen liksom Liviuslekfyren till liknande översikter över olika sidor av romerskt stats- och samhällsliv. Gjorda i direkt anknytning till de lästa texterna få dylika översikter också för eleverna en konkret bakgrund och därmed även ett större intresse än om de meddelas dem som självständigt kursmoment. b.

Gruppundervisningen.

Gruppstudierna böra i främsta rummet utgöras av översättning av huvudsakligen lättare texter, jämväl sådana, i vilka eleverna få stifta bekantskap med medeltidslatin, framför allt svenskt sådant. Även här bör tillses, att lektyren ej blir allt för splittrad. Under ett och samma läsår bör elevernas eget översättningsarbete koncentreras till en eller högst ett par författare. Detta arbete bör kunna medge en avsevärd inskränkning i den nuvarande

kursivläsningen i de ringar, som det här gäller. En viss kombination av de båda lektyrformerna är också tänkbar. Det kan vara lämpligt, att läraren först under några egentliga undervisningstimmar med eleverna genomgår ett mindre avsnitt av en text, som dessa därefter få arbeta med på egen hand. Särskilt torde en dylik kombination vara att rekommendera i fråga om medeltida texter, vilkas språk på viktiga punkter avviker från de klassiska författarnas och därför är eleverna mera främmande. Jämte översättningsuppgifter kunna för elevernas självständiga arbete även ifrågakomma studier av romersk historia och romersk kultur i lämpliga framställningar. De böra uppläggas så, att de naturligt anknyta till de författare, som studeras, och därigenom bidraga till en bättre och fullständigare förståelse av dessa och de tider, i vilka de levat. Författarbiografier med ingående miljöskildringar, såsom Boissiers Cicero och hans vänner, äro med tanke härpå särskilt att rekommendera. Grekiska. 1. Mål. Undervisningen i grekiska har till uppgift att införa lärjungarna i det grekiska språkets elementer och att ge dem en inblick i den grekiska litteraturen samt att utvidga och fördjupa den kännedom om den grekiska kulturen i övrigt, som de under sina historiska studier ha inhämtat. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

latingymnasium.

Ring III (6 timmar). Läsövningar efter elementarbok; läsning av lättare grekisk prosa (omkring 20 sidor). Kursivläsning. Den attiska formläran systematiskt genomgången; syntax ävensom antikviteter i anslutning till den lästa texten. Ring IV (6 timmar). Läsning av grekisk prosa (omkring 25 sidor) och grekisk poesi (omkring 450 vers) jämte läsning av valda partier ur den grekiska litteraturen i svensk översättning. Kursivläsning. Homerisk formlära och syntax ävensom antikviteter i anslutning till den lästa texten. b. T r e å r i g t l a t i n g y m n a s i u m . Ring II (6 timmar) och ring /// (6 timmar) = ring III 3 och IV4. - \ Anmärkningar till kursplanen. De för egentlig textläsning närmast ifrågakommande författarna äro för ring III4 och II 3 Xenophon och för ringarna IV4 och III s Platon och Homerus.

436 Den kompletterande läsningen av grekisk litteratur i svensk översättning kan antingen anslutas till de på originalspråket studerade författarnas verk eller också måhända hellre omfatta något helt nytl verk, exempelvis en attisk tragedi. För elevernas mera självständiga studier lämpa sig i främsta rummet lättare texter. Blivande teologer kunna sålunda få genomgå ett parti av nya testamentet, blivande humanister åter exempelvis ett parti av Xenophons Memorabilier. Jämte översättningsuppgifter kan också ifrågakomma studium av Platons filosofi i en mera lättillgänglig framställning, såsom Hans Larssons Platon och vår tid, eller av de homeriska sångerna och den värld, som de återspegla, exempelvis i Martin P:n Nilssons Homeros. För konstintresserade elever slutligen kan studiet av den grekiska konsten i en illustrerad populär framställning rekommenderas. Engelska. 1. Mål. Undervisningen i engelska på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att läsa och förstå engelsk text samt att uppfatta muntlig framställning, att giva dem ökad färdighet att tala och skriva språket samt att bibringa dem viss kännedom om brittisk och amerikansk litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

latin-

och

realgymnasium.

Ring I (3 timmar). Läsning av valda författare (omkring 75 sidor, därav omkring 25 kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatiken i sina huvuddrag avslutad. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring II (3 timmar). Läsning av moderna författare (omkring 90 sidor. därav omkring 25 kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Syntaxen utförligare i anslutning till den lästa texten. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring III (3 timmar). Läsning av modern prosa och några representativa kortare diktverk (omkring 125 sidor, därav omkring 25 kursivt och omkring 50 på egen hand). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat eller föredrag. Diskussioner. Repetition av viktigare partier i grammatiken i anslutning till skrivningarna. Fraseologi och synonymik. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten.

437 Ming IV (3 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av moderna brittiska och (eller) amerikanska författare samt några representativa kortare diktverk och utdrag ur klassiska författares arbeten (c:a 150 sidor, därav ett fyrtiotal kursivt och omkring 60 på egen hand). Språkhistoriska och litteraturhistoriska upplysningar. Brittiska och amerikanska realia. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. I samband med skrivningarna erforderlig repetition av viktigare partier i grammatiken. Fraseologi och synonymik. Stilarter. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sex skriftliga arbeten. Anm. På det 4-åriga latin- och realgymnasiet läsas sammanlagt omkring 450 sidoi text (normalsidor å 30 rader), därav minst ett hundratal kursivt och minst 10C självständigt. b. T r e å r i g t

latin-

och

realgymnasium. 4

Ring I (3 timmar) = ring LII och R1I . Ring II (3 timmar) = ring LIII 4 och RIII 4 . Ring III (3 timmar) = ring LIV 4 och RIV 4 . Anm. På det 3-åriga latin- och realgymnasiet läsas omkring 375 sidor text, därav inemot ett hundratal kursivt och omkring 100 självständigt. c. F y r a å r i g t

språkgymnasium.

a) Den egentliga 4

språklinjen. 4

Ring I (3 timmar) = ring LI och RI . Ring II (3 timmar) = ring LII 4 och RH 4 . Ring III (5 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa och några representativa kortare diktverk samt utdrag ur klassiska författares arbeten (sammanlagt omkring 200 sidor, därav omkring 40 kursivt och omkring 60 på egen hand). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. Repetition av viktigare partier i grammatiken i anslutning till skrivningarna. Fraseologi och synonymik. Stilarter. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (4 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av moderna briltiska och amerikanska författare samt några representativa kortare diktverk och utdrag ur klassiska författares arbeten (omkring 200 sidor, därav omkring 40 kursivt och omkring 75 på egen hand). Brittiska och amerikanska realia. Språkhistoriska och litteraturhistoriska upplysningar. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. I samband med

438 skrivningarna erforderlig repetition av viktigare partier i grammatiken. Fraseologi och synonymik. Stilarter. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sex skriftliga arbeten. Anm. På det 4-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt minst 550 sidor text, därav minst 125 kursivt och minst 125 självständigt. f3)

Matematiklinjen. 4

Ring I (3 timmar) = ring Ll , RI 4 och Ssl 4 . Ring II (3 timmar) = ring LII 4 , RH 4 och SsII 4 . Ring III (4 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa och några representativa kortare diktverk (sammanlagt omkring 160 sidor, därav omkring 30 kursivt ooh omkring 50 på egen hand). I övrigt = ring LIII 4 och RIII 4 . Ring IV (3 timmar) = ring LIV 4 och RIV 4 . Anm. På det 4-åriga språkgymnasiet (matematiklinjen) läsas sammanlagt omkring 475 sidor text, därav omkring 120 kursivt och minst 100 självständigt. d. 3 - å r i g t

språkgymnasium.

a) Den egentliga

språklinjen.

Ring 1 (3 timmar) = ring SsII 4 . Ring II (5 timmar) = ring SsIII 4 . Ring III (4 timmar) = ring SsIV4. Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt omkring 475 sidor text, därav omkring 100 kursivt och minst 100 självständigt. ft)

Matematiklinjen.

Ring I (3 timmar) = ring Smll 4 . Ring II (4 timmar) = ring SmIII 4 . Ring 111 (3 timmar) = ring SmIV 4 . Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (matematiklinjen) läsas sammanlagt omkring 400 sidor text, därav omkring 100 kursivt och minst 100 självständigt.

Tyska. 1. Mål. Undervisningen i tyska på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidare utveckla lärjungarnas förmåga att läsa och förstå tysk text samt att uppfatta muntlig framställning, att giva dem viss färdighet att tala och skriva språket samt att bibringa dem någon kännedom om tysk litteratur och kultur.

439 2. Karsfördelning. a. F y r a å r i g t

latingymnasium.

Ring I (4 timmar). Läsning av valda författare (omkring 60 sidor, därav ett tiotal sidor kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: viktigare partier av syntaxen. Repetition av viktiga delar av formläran. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring 11 (3 timmar). Läsning av moderna författare (omkring 75 sidor, därav omkring 20 sidor kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: viktigare partier av syntaxen; repetition i erforderlig utsträckning. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring III (halvklassisk linje) 1 (4 timmar). Läsning av modern prosa (omkring 100 sidor, därav omkring 25 sidor kursivt). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat, föredrag. Viktigare partier av grammatiken repeteras. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sex skriftliga arbeten. Ring IV (3 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av moderna tyskspråkiga författare samt några representativa kortare diktverk och utdrag ur klassiska författares arbeten (omkring 180 sidor, därav omkring 30 sidor kursivt och omkring 50 sidor på egen hand). Frågor rörande ordbildning, stilistik, språk- och litteraturhistoria i anslutning till läst text. Realia. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner, översiktlig repetition av grammatiken. Tillämpningsövningar. Anm. På det 4-åriga latingymnasiet läsas sammanlagt omkring 400 sidor text (normalsidor å 30 rader), därav minst 75 kursivt och omkring 50 självständigt. För dem, som läsa grekiska, må textkursen utgöra omkring 300 sidor, därav minst 50 kursivt och omkring 50 självständigt. b. T r e å r i g t

latingymnasium.

Ring I (4 timmar). Läsning av moderna författare (omkring 100 sidor. därav omkring 25 sidor kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatik: viktiga partier av syntaxen, repetition i erforderlig utsträckning. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring 11 (halvklassisk linje) (4 timmar) = ring LIII 4 . Ring 111 (3 timmar) = ring LIV 4 . 1

Helklassisk linje = latinlinjc med grekiska. Halvklassisk linje = latinlinje utan grekiska.

440 Anm. På det 3-åriga latingymnasiet läsas sammanlagt omkring 375 sidor text, därav omkring 75 sidor kursivt och omkring 50 självständigt. För dem, som läsa grekiska, må textkursen utgöra omkring 275 sidor, därav omkring 50 kursivt och omkring 50 självständigt. c. F y r a å r i g t

realgymnasium.

Ring I (4 timmar) = ring LI 4 . Ring II (3 timmar) = ring LII 4 . Anm. På det 4-åriga realgymnasiet läsas sammanlagt omkring 135 sidor text, därav omkring 30 sidor kursivt. d. T r e å r i g t

realgymnasium.

Ring I (3 timmar) = ring LII 4 . e. F y r a å r i g t

språkgymnasium.

a) Den egentliga

språklinjen.

Ring 1 (4 timmar) = ring LI 4 . Ring II (3 timmar) = ring LII 4 . Ring III (5 timmar). Läsning av modern prosa (omkring 170 sidor, därav omkring 30 sidor kursivt och omkring 50 sidor på egen hand). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. Viktigare partier av grammatiken. Fraseologi och synonymik. Stilarter. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (5 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av moderna tyskspråkiga författare samt några representativa kortare diktverk och utdrag ur klassiska författares arbeten (sammanlagt omkring 225 sidor, därav omkring 40 sidor kursivt och omkring 60 sidor på egen hand). Språkhistoriska och litteraturhistoriska upplysningar. Realia. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. I samband med skrivningarna erforderlig repetition av viktigare partier i grammatiken. Fraseologi och synonymik. Stilarter. Ordbildningslära. Tillämpningsövningar. Sex skriftliga arbeten. Anm. På det 4-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt omkring 550 sidor text, därav omkring 100 kursivt och minst 100 självständigt. ft) Den matematiska Ring I (4 timmar) = ring LI 4 . Ring II (3 timmar) = ring LII 4 .

linjen.

441 4

Ring III (4 timmar) = r i n g LIII . Ring IV (3 timmar) = ring LIV 4 . Anm. På det 4-åriga språkgymnasiet (den matematiska linjen) läsas sammanlagt omkring 400 sidor text, därav minst 75 sidor kursivt och omkring 50 självständigt. f. T r e å r i g t

s p r å k g y m n a s i u m.

a) Den egentliga

språklinjen.

4 Ring l (3 timmar) = ring SsII . Ring II (5 limmar) = ring SsIII 4 . Ring III (5 timmar) = ring SsIV4. Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt omkring 475 sidor text, därav omkring 100 sidor kursivt och minst 100 självständigt. ft) Den matematiska

linjen.

4 Ring I (3 timmar) = ring Smll . Ring II (4 timmar) == ring SmIII 4 . Ring III (3 timmar) = ring SmIV 4 . Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (den matematiska linjen) läsas sammanlagt omkring 350 sidor text, därav omkring 75 sidor kursivt och omkring 50 självständigt. Franska. A. LATINGYMNASIET. 1. Mål. Undervisningen i franska på latingymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och med gott uttal läsa fransk text samt uppfatta muntlig framställning, alt giva dem någon färdighet att tala och skriva språket samt att bibringa dem någon kännedom om fransk litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

Ring I (3 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (omkring 25 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Viktigare delar av formläran, översättning till franska av lätta franska meningar i nära anslutning till läst text. Ring II (4 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (omkring 40 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Det viktigaste av formläran. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar.

442 Ring III (halvklassisk linje) (5 timmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 100 sidor, därav omkring 20 kursivt och omkring 30 på egen hand). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatik: repetition av formläran; viktigare partier av syntaxen. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Några enkla och korta skrivningar, utförda under lärotimmarna. Ring III (helklassisk linje) (4 timmar) = föregående utom att textkursen beräknas till omkring 80 sidor, därav omkring 15 kursivt). Ring IV (halvklassisk linje) (5 timmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 150 sidor, därav omkring 25 kursivt och omkring 70 på egen hand). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatik: viktigare partier avsyntaxen; repetition. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Några enkla och korta skrivningar, utförda under lärotimmarna. Anm. På det 4-åriga latingymnasiet (halvklassisk linje) läsas sammanlagt omkring 300 sidor text (normalsidor om 30 rader), därav omkring 50 kursivt och omkring 100 på egen hand. På helklassisk linje läsas omkring 150 sidor, därav omkring 15 kursivt. b. T r e å r i g t

gymnasium.

Ring I (6 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (omkring 70 sidor, därav ett tiotal sidor kursivt). Memorering. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och korta referat. Diktamensskrivning. Grammatik: det viktigaste av formläran; viktigare moment av syntaxen. Muntliga och skriftliga tilllämpningsövningar. Under vårterminen ett par enkla och korta skrivningar, utförda under lärotimmarna. Ring II (halvklassisk linje) (4 limmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 90 sidor) därav omkring 20 sidor kursivt och omkring 30 sidor på egen hand. Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatik: viktigare partier av synaxen. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Några enkla och korta skrivningar, utförda under lärotimmarna. Ring II (helklassisk linje) (3 timmar) = föregående utom att textkursen beräknas till omkring 70 sidor, därav omkring ett tiotal kursivt. Ring 111 (halvklassisk linje) (5 timmar) = ring LIV 4 . Anm. På det 3-åriga latingymnasiet (halvklassisk linje) läsas sammanlagt omkring 300 sidor text, därav omkring 50 kursivt och omkring 100 på egen hand. På helklassisk linje läsas omkring 140 sidor, därav omkring 20 kursivt.

443 B. REALGYMNASIET. 1. Mål. Undervisningen i franska på realgymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och med gott uttal läsa lättare fransk text samt uppfatta enkel muntlig framställning, att giva dem såsom övning att tala och skriva språket samt att bibringa dem någon kännedom om fransk litteratur och kultur. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

4 Ring I (3 timmar) = ring LI . Ring II (3 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (omkring 40 sidor). Memorering. Hör- och talövningar. Diktamensskrivning. Det viktigaste av formläran. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Ring III (3 timmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 50 sidor, därav ett tiotal kursivt). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: repetition av formläran; särskilt viktiga delar av syntaxen. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Ring IV (1 timme). Läsning av fransk litteratur (omkring 35 sidor, därav ett tiotal kursivt). Språkliga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hör- och talövningar. Muntliga reproduktioner och korta referat. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Anm. På det 4-åriga realgymnasiet läsas sammanlagt omkring 150 sidor text, därav omkring 20 kursivt.

b. T r e å r i g t

gymnasium.

4 Ring I (3 timmar) = ring RH . Ring II (3 timmar) = ring RIII 4 . Ring III (1 timme) = ring RIV4. .inni. På det 3-åriga realgymnasiet läsas sammanlagt omkring 125 sidor texl. därav omkring 20 kursivt. C. SPRÅKGYMNASIET.

1. Mål. Undervisningen i franska på språkgymnasiet har till uppgift att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och med gott uttal läsa fransk text samt uppfatta muntlig framställning, att giva dem viss färdighet att tala och skriva språket samt att bibringa dem någon kännedom om fransk litteratur och kultur.

444 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

a. Den egentliga språklinjen. Ring I (6 timmar). Uttals- och läsövningar. Läsning av lättare text (minst 50 sidor). Memorering. Hör och talövningar. Diktamensskrivning. Huvuddragen av formläran. Översättning till franska av lättare svenska meningar i nära anslutning till läst text. Andra muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Ring II (4 timmar). Läsning av lättare text (omkring 80 sidor, därav omkring 15 kursivt). Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och korta referat. Grammatik: repetition av formläran; viktigare partier av syntaxen. Muntliga och skriftliga tilllämpningsövningar. Några enkla och korta skrivningar, utförda under lärotimmarna. Ring III (6 timmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 150 sidor, därav omkring 25 kursivt och omkring 40 på egen hand). Språkbga, litterära och kulturella frågor i anslutning till den lästa texten. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner och kortare referat. Grammatiken avslutad. Muntliga och skriftliga tillämpningsövningar. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (5 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av moderna franska författare samt några representativa kortare diktverk och utdrag ur klassiska författares arbeten (175—200 sidor, därav omkring 30 kursivt och omkring 80 på egen hand). Språkhistoriska och litteraturhistoriska upplysningar. Realia. Hörövningar. Talövningar, företrädesvis i anslutning till läst text. Muntliga reproduktioner, kortare referat och föredrag. Diskussioner. I samband med skrivningarna erforderlig repetition av viktigare partier i grammatiken. Ordbildningslära. Stilarter. Tillämpningsövningar. Sex skriftliga arbeten. .4nm. På det 4-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt omkring 450 sidor text, därav omkring 75 sidor kursivt och omkring 125 självständigt. ft. Den matematiska linjen. Ring I (6 timmar) = ring Ssl 4 . Ring II (4 timmar) = ring SsII 4 . Ring III (4 timmar). Läsning av fransk litteratur (omkring 100 sidor, därav ett tiotal kursivt och omkring 40 på egen hand). I övrigt = ring SsIII 4 . Ring IV (4 timmar). Läsning av skönlitterär och annan prosa av i huvudsak moderna franska författare (omkring 120 sidor, därav ett tjugutal kursivt och omkring 40 på egen hand). I övrigt = ring SsIV4. Anm. På det 4-åriga språkgymnasiet (den matematiska linjen) läsas sammanlagt omkring 350 sidor text, därav omkring 50 kursivt och omkring 125 självständigt.

445 b. T r e å r i g t

g y m n a s i u m.

a. Den egentliga

språklinjen.

3 Ring I (6 timmar) = ring LI . Ring 11 (6 timmar) = ring SsIII 4 . Ring III (6 timmar) = ring SsIV4 utom att textkursen bör omfatta omkring 225 sidor, därav omkring 35 kursivt. Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (den egentliga språklinjen) läsas sammanlagt omkring 450 sidor text, därav omkring 75 sidor kursivt och omkring 125 självständigt. ft. Den matematiska

linjen.

3 Ring 1 (6 timmar) = ring LI . Ring 11 (4 timmar) = ring SmIII 4 . Ring III (5 timmar) = ring SmIV 4 , utom att lextkursen bör omfatta omkring 160 sidor, därav omkring 25 kursivt. Anm. På det 3-åriga språkgymnasiet (den matematiska linjen) läsas sammanlagt omkring 325 sidor text, därav omkring 50 sidor kursivt och omkring 75 självständigt. Anmärkningar till kursplanerna i engelska, tyska och franska. I fråga om allmänna metodiska synpunkter rörande undervisningen i främmande levande språk hänvisas till vårt betänkande om den teoretiska realskolan (stat. off. utr. 1945:61), sid. 255—266. Här skola endast framhållas vissa särskilda synpunkter, som avse undervisningen på gymnasiet. Textläsningen på gymnasiet bör bilda ett väl genomtänkt, avrundat helt, en »tre-», resp. »fyraårsplan». Texterna böra väljas så, att de förmedla ett någorlunda allsidigt ordförråd samt belysa det främmande språkområdets litteratur och kultur. Vid sidan av skönlitterära texter böra även läsas skildringar av vetenskapliga, konstnärliga eller andra allmänt kulturella förhållanden, t. ex. populärvetenskapliga uppsatser, reseskildringar, biografiska eller andra essäer o. d. Kortare litteraturprov från klassiska författare (prosa och vers), korta språkhistoriska och andra språkvetenskapliga uppsatser i lättillgänglig form samt någon tidningstext böra ingå i textkursen. Särskilt på språklinjen böra i viss utsträckning förekomma texter, som behandla samhällsförhållanden och näringsliv i respektive land (länder). Det sagda gäller i fråga om alla de lästa språken, men i franska och tyska på sådana linjer, där dessa språk ha ett jämförelsevis lågt timtal, torde det vara lämpligast, att, frånsett läseböckerna, i huvudsak begränsa sig till skönlitterära texter. I gymnasiets första ring kan textkursen utgöras antingen av lättare litterära texter med intresseväckande innehåll eller av en lämplig läsebok med artiklar om vederbörande lands geografi och arbetsliv, viktiga historiska

446 tilldragelser, skildringar av framstående personligheter, kortare berättelser eller noveller, sånger, brev och dialoger. På begynnelsestadiet användes självfallet en lämplig elementarbok. I de högsta klasserna kan med fördel läsas någon antologi med ett urval av skönlitterär prosa, även med kortare utdrag från klassiska författare, samt någon samling av uppsatser, som belysa kulturella förhållanden av olika slag på sätt nyss angivits. I engelska bör på det högsta stadiet och särskilt på språklinjen viss uppmärksamhet ägnas även åt amerikansk engelska. Läraren må därvid efter fritt val förlägga tyngdpunkten av studiet till den ena eller andra formen av engelska. De mest framträdande skiljaktigheterna i brittisk och amerikansk engelska böra påpekas och någon uppmärksamhet ägnas åt amerikanska kulturförhållanden. Liksom för realskolan ha vi även för gymnasiet angivit ett visst antal normalsidor för textläsningen i de främmande språken i varje klass. Vi torde icke behöva särskilt framhålla, att de angivna siffrorna endast äro avsedda att tjäna till ledning. De böra dock i regel snarare betraktas som minimi- än som maximisiffror, och vi finna en viss ökning av den extensiva läsningen önskvärd på läroverkets högre stadier. Det står lärare fritt att här lägga textstudiet efter ännu mera utpräglat extensiva linjer, i vilket fall det dubbla eller i individuella fall ett flerdubbelt antal textsidor kan hinna genomgås. Man bör dock alltid beakta, att kvantiteten icke upphöjs som norm på kvalitetens bekostnad. Kursivläsning bör övas i successivt ökad utsträckning. I vissa fall kan kursivläsning förläggas till hemmet, varvid eleverna få ett större textparti som hemuppgift utan krav på behärskning av varje enskilt ord. Det torde i regel vara lämpligt att använda särskilda böcker för kursivläsningen. Skolradions föredrag i främmande språk utgöra ofta mycket lämpliga texter för detta ändamål. För läsning på egen hand (i de båda högsta ringarna) böra eleverna vid terminens början få en terminsuppgift i form av ett visst antal textsidor, varvid olika lärjungar eller lärjungegrupper anvisas olika texter, som de skola genomgå för sig själva under terminen och redovisa i lämpliga etapper. För denna läsning bör grupptimmen få i avsevärd utsträckning tagas i anspråk, och redovisningen bör likaledes i regel förläggas till själva grupptimmen. Denna text bör läsas noggrant med krav på full behärskning av ordförrådet, men läsningen kan ske gruppvis, varvid lärjungarna få på lämpligt sätt fördela arbetet sinsemellan. Att vissa undervisningsmoment äro särskilt angivna under en viss årsklass, innebär icke, att de ej få förekomma i andra årsklasser. Upplysningar om fraser och synonyma ord skola t. ex. givas under hela skoltiden, även om fraseologi och synonymik upptagits som särskilt kursmoment endast i högsta ringen. Rörande de skriftliga arbetenas form anser sig skolutredningen i nuva-

447 rande läge icke böra framlägga något förslag, då frågan härom för närvarande är föremål för utredning inom skolöverstyrelsen på grundval av de försök med skrivningar av ny typ, som sedan läsåret 1941/42 pågått vid ett antal skolor. En skrivning i främmande språk torde icke böra upptaga mer än tre timmar. Såsom vi uttalat i betänkandet om realskolan, vilja vi även här framhålla, att några skrivningar, exempelvis 2 till 3 i varje språk under ett läsår, böra göras något kortare och utföras under lektionstimmar. Vid grammatikundervisningen bör beaktas, att i språk, där någon egentlig förmåga att tala eller skriva språket icke kan hinna förvärvas, sådana moment framför allt skola uppmärksammas, vilkas behärskning är nödvändig redan för ett säkert förstående av det främmande språket. Vid hörövningarna böra grammofonskivor i viss utsträckning utnyttjas, varjämte lärjungarna böra så vitt möjligt få avlyssna skolradioföredragen i främmande språk. De i kursplanerna upptagna kortare referaten böra i regel avse lätt text. Egentliga föredrag kräva mycket arbete av eleverna och bli lätt mindre självständiga. De böra därför göras enkla, i regel icke ta mera tid i anspråk än fem till tio minuter och mest ha karaktär av redogörelse för något upplevat, sett eller läst. Men det är önskvärt, att eleverna på det högre stadiet få åtminstone ett par tillfällen varje år att framträda inför klassen med en framställning i form av föredrag, redogörelse eller referat. Vid undervisningen i delad klass i de båda högsta ringarna bör samarbete mellan eleverna i större eller mindre grupper anordnas i avsevärd utsträckning. Sålunda kan textläsningen ordnas som gruppstudium, varvid lexikonarbetet delas upp, så att varje gruppdeltagare ansvarar för t. ex. en halv eller en hel sida text. Vid översättning kunna eleverna kontrollera varandra och läraren ingriper endast vid tillfrågan och lämnar erforderlig hjälp. Även kunna under dessa lektioner vissa lärjungar arbeta individuellt och andra gruppvis. Lärarens kontroll av arbetsresultatet sker med exempelvis tre eller fyra veckors mellanrum under själva grupptimmarna med enskilda elever eller med mindre grupper av elever. Talövningar böra förekomma under grupplektionerna. Ett naturligt samtal kommer lättare i gång inom en mindre grupp deltagare än i en stor klass. Gruppen kan därvid konstituera sig som konversationscirkel, varvid en av eleverna utses till ledare och fördelar uppgifterna, som i så fall böra förberedas i hemmet för att ge så stort utbyte som möjligt. Talövningar byggas i första hand på läst text men jämväl på kartor, planscher och annan åskådningsmateriel. Skrivövningar kunna också utföras som grupparbete. Ordboksarbetet uppdelas på deltagarna och diskuteras av dem, och likaså diskuteras andra svårigheter, t. ex. grammatiska. Läraren bistår med erforderliga upplysningar och kontrollerar resultatet.

448 Ur undervisningens synpunkt är det önskvärt, att för gruppundervisningen kunna tillhandahållas särskilda språkrum, utrustade med behövliga hjälpmedel, uppslagsböcker (lexikon), kartor, planscher, grammofon, radio m. m. Historia med samhällskunskap. 1. Mål. Undervisningen i historia med samhällskunskap på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av elevernas i realskolan förvärvade kunskaper, bibringa dem en fördjupad uppfattning av det historiska händelseförloppet och därvid framför allt uppvisa orsak och verkan, sammanhang och överblick ävensom att ge dem en grundlig kännedom om det moderna svenska samhällets livsformer samt sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden mot en bakgrund av dessas historiska förutsättningar. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

latin-

och

realgymnasium.

Ring I (2 timmar). Allmän historia: medeltiden och nya tiden till omkring år 1560. Svensk historia: forntiden, medeltiden, Gustav Vasas tid. Ring II (3 timmar). Allmän historia: från omkring år 1560 till år 1789. Svensk historia: från år 1560 till år 1792. Ring III (3 timmar). Allmän historia: från år 1789 till år 1914. Svensk historia: från år 1792 till år 1914. Ring IV (4 timmar). Allmän historia: från år 1914 till nuvarande tid. Svensk historia: från år 1914 till nuvarande tid. Samhällskunskap: Sveriges författning, statliga och kommunala förvaltning samt rättsväsen i anknytning till den genomgångna historiekursen; befolkningsförhållanden; de stora folkrörelserna; modern sociallagstiftning; ideella och politiska rörelser och organisationsformer; de ekonomiska åskådningarna och de viktigaste företeelserna och institutionerna inom Sveriges moderna ekonomiska liv. b. F y r a å r i g t

språkgymnasium.

4 Ring I (2 timmar) = ring LI och RI 4 . Ring II (3 timmar) = ring L II 4 . Ring 111 (3 timmar). Allmän historia: från 1789 till 1871. Svensk historia: från 1792 till 1865. Ring IV (5 timmar). Allmän historia: från 1871 till nuvarande tid. Svensk historia: från 1865 till nuvarande tid. Samhällskunskap = ring LIV 4 och RIV4. c. T r e å r i g t

latingymnasium.

Ring I (3 timmar). Allmän historia: medeltiden, nya tiden till 1660. Svensk historia: forntiden, medeltiden, nya tiden till 1660.

449 Ring II (3 timmar). Allmän historia: från 1660 till 1871. Svensk historia: från 1660 till 1865. Ä n g / / / (3 timmar). Allmän historia: från 1871 till nuvarande tid. Svensk historia: från 1865 till nuvarande tid. Samhällskunskap — ring IV4. d. T r e å r i g t

realgymnasium.

Ring l (2 timmar). Allmän historia: medeltiden, nya tiden till 1600-talets början. Svensk historia: forntiden, medeltiden och nya tiden till år 1611. Ring II (3 timmar). Allmän historia: från 1600-talets början till omkring 1848. Svensk historia: från år 1611 till år 1844. Ring III (3 limmar). Allmän historia: från omkring år 1848 till nuvarande lid. Svensk historia: från omkring år 1844 till nuvarande tid. Svensk historia: från år 1844 till nuvarande tid. Samhällskunskap = ring IV4. e. T r e å r i g t s p r å k g y m n a s i u m. Ring I (2 timmar) = ring RI 3 . Ring 11 (3 timmar) = r i n g RII 3 . Ring III (4 timmar) = ring RIIl 3 . Detaljerad kursfördelning. Med avseende på innehållet i de olika lärokurserna, vilket endast summariskt angivits i kursfördelningen, synes undervisningen lämpligen kunna koncentreras till följande betydelsefulla avsnitt. Förteckningen hänför sig närmast till det fyraåriga latin- och realgymnasiet samt det treåriga realgymnasiet. Ring F. Allmän historia: De germanska folkvandringarna, deras orsaker och följder. Ostromerska riket och araberna. Det frankiska kejsardömet och feodalismen. Påvedömet. Korstågen: orsaker och följder. Det tyskromerska rikets uppkomst och struktur; kampen mellan kejsare- och påvemakt. Den ekonomiska nydaningen under 1100-talet med särskild vikt lagd vid stadsväsendets uppkomst och utveckling. Nationalstaternas framväxt i västra Europa. De slaviska folken, mongoler och turkar. Andlig och materiell odling under hög- och senmedeltiden. Renässansen. De stora geografiska upptäckterna och deras politiska, ekonomiska och sociala följder. Den habsburgska imperialismen och dess sammanbrott. Svensk historia: Den arkeologiska forskningens metoder. Det arkeologiska treperiodsystemet. Germanerna och Nordens bebyggelse. Vårt äldsta bondesamfund; de viktigaste brons- och järnåldersbygderna. Vikingatågen, deras orsaker och följder. Nordens kristnande. Uppkomsten av de nordiska rikena och deras äldsta historia. Kyrkan och dess organisation. Kampen om den 29 — 617865.

IX.

450 svenska riksenheten och folkungarna. Landskapslagar och rikslagstiftning; ståndsbildningen. Danmarks storhetstid under Valdemarerna. Norge och kung Sverre. Kalmarunionen, förutsättningar och möjligheter; svensk-norsk opposition och den svenska riksdagens framträdande. Hansan, östersjöhandeln och stadsväsendet i Norden; jordbruk och bergsbruk. Andlig odling i Norden under medeltiden. — Kalmarunionens upplösning, Gustav Vasas kungaval och Hansans nederlag. Gustav Vasas kamp med allmoge och stormän; arvkungadömet. Reformationens införande i Norden. Förvaltningens Drganisation. Materiell och andlig odling vid 1500-talets mitt. Det dansknorska väldets omfattning vid samma tid; dess samhällsskick och näringsliv. Ring

IP.

Allmän historia: Spaniens storhet och förfall. Nederländerna under 1500talet; frihetskriget och Hollands storhetstid. England under Tudorer och Stuartar; den stora revolutionen, republiken, protektoratet och restaurationstiden. Frankrike under hugenottkrigens och de stora kardinalernas tid. Del österrikiska Habsburg och trettioåriga kriget. — Ludvig XIV:s Frankrike. det teokratiska kungadömet, merkantilismen, barockkulturen och den franska imperialismen. Frankrike under l'ancien regime. Den tyska statsvärlden: huset Habsburgs yttre politik och kejsarmaktens tillbakagång; Preussens uppkomst och utveckling. Omvälvningarna i östra Europa: Polens förfall och den ryska stormaktens frammarsch under 1700-talet. England efter den ärorika revolutionen: parlamentarismens ursprung och utveckling, jämviktspolitiken, kampen om kolonierna och herraväldet på haven. Nordamerikanska frihetskriget. Vetenskap och konst under 1700-talet. Svensk historia: Striden mellan östersjömakterna under 1500-talets senare hälft. Vasasönernas kamp med adeln och den religionspolitiska krisen under 1590-talet. Karl IX:s styrelse. — Författningen under Gustav II Adolf: konungens, riksrådets och riksdagens roll. Adelns ställning och organisation. Den centrala och lokala förvaltningens samt rättsväsendets organisation under Gustav Adolf och Axel Oxenstierna. Finansväsen och näringspolitik under de yngre Vasarna: skattereformer, jordbruk och bergshantering, städernas utveckling, hantverk, samfärdsmedel och den monopoliserade handeln. Adelsväldet under Axel Oxenstierna och drottning Kristina. Ståndsmotsättningarna; drottningens abdikation. Den yttre politiken under 1600talets första hälft: de danska, ryska, polska och tyska krigen och deras resultat. Det svenska östersjöväldets slutliga gestaltning genom Karl X Gustav. — Karl XI :s förmyndare, deras inre och yttre styrelse. Danska kriget och Karl XI:s makttillträde. Förmyndarräfst, reduktion och envälde: den stora samhällsomdaningen. Stormaktsväldets fall: yttre politik och inre utveckling under Karl XII. — Frihetstidens grundläggningsskede: frederna och författningen. Näringspolitik och lagstiftning under Arvid Horn. Ständerna vid makten: krigspolitik, författningsdebatt och revolutionsförsök;

451 manufakturer och jordbruk, vetenskap och konst. Politiska kriser och sociala motsättning under 1760-talet; näringspolitiska brytningar och deras följder. Sveriges grannar och ständerförfattningen. Gustav III:s statsvälvning och reformer. Oppositionen mot konungen, ryska kriget och 1789 års riksdag; det gustavianska enväldet. — Danmark-Norges historia. Kristian IV:s tid: inre och yttre politik, det danska adelsväldet. Enväldets historia 1660— 1788; enväldets organisation och samhällsomdaningen under Peder Griffenfeld; kampen mot Sverige till 1720. Norge under enväldet. Den danska merkantilismen, det upplysta enväldet under Slruense och de stora bondereformerna på 1780-talet. Dansk 1700-talskultur. Ring

IIP.

Allmän historia: Upplysningen. Den industriella revolutionen. Den stora franska revolutionen, orsaker och förlopp, revolutionskrigen. Författningsutvecklingen och den inre styrelsen i Frankrike under Napoleon I. Det napoleonska väldets storhet och fall. Wienkongressen. — Det reaktionära systemet; nationella och liberala strömningar 1815—1848. Februarirevolutionen och liberalismens genombrott. Den fortsatta industriella utvecklingen samt ekonomiska och sociala förhållanden till 1870; socialismen. Frankrike under andra kejsardömet. Italiens enande. Tysklands enande och dess följder. Ryssland under 1800-talet: inre utveckling och yttre politik. Förenta staterna under 1800-talet, framför allt inbördeskriget och amerikanska samhällsproblem. — Den andliga och materiella kulturutvecklingen från 1870lalet till 1914: ekonomiska förhållanden och näringspolitik, framför allt industrialismens seger, kommunikationsmedlens framsteg, befolkningsutvecklingen, den moderna pressen och dess betydelse, vetenskapen. Den internationella arbetarrörelsen. De särskilda staternas inre historia till 1914: den europeiska stormaktspolitiken från 1870-talet till 1914; kampen om kolonierna, framför allt utvecklingen av det brittiska kolonialväldet. Kina, Japan och Västerlandet till 1914. Svensk historia: Gustav IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon; finska kriget och 1809 års revolution; den nya författningen. Tronföljarvalen och Sverige under kronprins Karl Johan; freden i Kiel och den svensknorska unionens tillkomst. — Karl XIV Johanstiden: allenastyrande och liberal opposition, begynnande reformarbete. — Liberalismens genombrott 1844—1866: skandinavism och västmaktsorientering, den politiska skandinavismens nederlag, sociala rörelser och liberal reformpolitik, kommunal och kyrklig självstyrelse, representationsreformen. Näringslivets utveckling 1815—1870. — Partier och program efter 1866. De stora inrikespolitiska frågorna: grundskatter och försvar, tullar, den allmänna rösträtten. Befolkningsutvecklingen. Arbetarrörelsen. Brytningar inom näringslivet. Den svensk-norska unionens upplösning. Vetenskapernas utveckling. — Danmark och Norge under revolutions- och Napoleons-

452 tiden. Den danska liberalismen; sociala och ekonomiska reformer vid 1800talets mitt. Den slesvig-holsteinska frågan och enväldets upphörande. — Den konservativa perioden 1866—1901: reformer och vänsteropposition. Parlamentarismens genombrott och vänsterregering: den danska arbetarrörelsen. Näringsliv och andlig odling i Danmark 1815—1914. — Norge under 1800-talet: författningsutvecklingen, partiväsen, materiell och andlig odling. Norges statsskick efter unionsupplösningen. — Finland 1809—1917: storfurstendömets författning och den konstitutionella perioden; förryskningspolitiken; den finsk-nationella rörelsen; krisen kring februarimanifestet; näringslivets utveckling och andlig odling. Ring

1V\

Allmän historia: Stormaktsgrupperingen före 1914; orsakerna till världskriget 1914—19. Krigets förlopp och Versaillesfreden. Nationernas förbund och den internationella politiken 1919—39. De ekonomiska kriserna och deras politiska och sociala följder. De särskilda staternas inre utveckling 1919—39 : England, Frankrike och Förenta staterna; revolutionen i Ryssland och den kommunistiska sovjetrepubliken; Italien under fascismen; Tyskland under Weimarrepublikens och nationalsocialismens tid; Kina och Japan. Orsakerna till världskriget 1939—45; krigels förlopp jämte de viktigaste av dess politiska och ekonomiska följder. Frederna. Svensk historia: Den svenska neutralitetspolitiken. Det nordiska samarbetet. Partiväsendets utveckling; demokratisering och parlamentarisering; regeringsskiften. Befolkningsfrågan. Försvarsfrågan. Det sociala reformarbetet. Näringslivets utveckling mellan världskrigen, framför allt jordbrukspolitiken och industriens expansion. Den fackliga arbetarrörelsen och statlig reglering av arbetslivet. Sverige under andra världskriget: neutralitetspolitik och folkförsörjning; vårt militärpolitiska nuläge. — Danmark, Norge och Island 1914—45: neutralitetspolitik och nordiskt samarbete, demokratisering och partiväsen, social och ekonomisk utveckling. Förhållanden under andra världskriget. — Den självständiga republiken Finland: befrielsekriget och författningen; Ålandsfrågan; partiväsen och inrepolitisk utveckling; den svensk-språkiga minoriteten; näringsliv och social reformlagstiftning. Förhållandet till Ryssland. Finland under och efter andra världskriget. Samhällskunskap: Redan i samband med den föreslagna kursen i historia med samhällskunskap för klass 5 5 och 4 4 i realskolan ges en fullständig och utförlig sammanfattning av de kursmoment, som böra behandlas vid undervisningen i samhällskunskap. Undervisningen i gymnasiet avser i främsta rummet att ge en mera systematisk och fördjupad framställning av motsvarande kursmoment men icke att i några väsentliga avseenden utvidga dessa. Kursen i samhällskunskap för gymnasiet kommer alltså att i huvudsak motsvara de häri redan angivna momenten i överensstämmelse med följande schema:

453 I. Statsskicket: grundlagarna; konungen och hans befogenheter; statsrådet (sammansättning, uppgifter och arbetssätt); riksdagen (sammansättning, val, arbetssätt, utskott, maktbefogenheter, riksbanken, riksgäldskontoret). II. Statsförvaltningen: centralförvaltningen (departementen och centrala ämbetsverken); lokalförvaltningen (länsstyrelsens organisation och verksamhetsområde). Av statsärenden behandlas särskilt: a) rättskipningen (civillagar, olika rättsinstanser och domstolar, statlig övervakning av rättsväsendet, straff och fångvård). b) utrikes ärenden (utrikesrepresentalionens organisation, mellanfolkliga institutioner). c) finansärenden (statens inkomster och utgifter, affärsdrivande verk, statlig beskattning, statlig upplåning, statsskulden, statskontoret). d) försvarsväsendels organisation, frivilliga försvarsrörelser. e) socialförvaltningen (pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, arbetsrådet, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och deras uppgifter). f) undervisningsväsendet. g) den kyrkliga organisationen. h) samfärdsmedlen. III. Kommunalförvaltningen: landstingen (val och befogenheter); landsoch stadskommuner (beslutande och verkställande organ, kommunala val, kommunernas finanser och kommunala beskattningen, de viktigaste kommunala ärendena); den kyrkliga kommunen. IV. Samhällets sociala struktur: befolkningsförhållanden ur olika synpunkter; inkomst och levnadsstandard. V. Ekonomiska, sociala och ideella rörelser: företags- och näringsorganisationer, arbetsmarknadens organisation, samhällsrörelserna. VI. Familjen: äktenskap, föräldrar och barn. VII. En svensk medborgares rättigheter och skyldigheter. Samhällsekonomi: de ekonomiska åskådningarna, produktion och konsumtion, penningen, prisbildningen och konjunkturväxlingarna. Ekonomiska löretagsbildningar (aktiebolag, truster, kooperationen); den nationella och internationella handeln. Den privata hushållningen; sparandet och dess betydelse. Ring

Allmän historia: samma kursmoment som i ring L och RI 4 jämte följande avsnitt: Spaniens storhet och förfall. Nederländerna under 1500-talet; frihetskriget. England under huset Tudor. Frankrike under hugenottkrigens och Henrik IV:s tid. Svensk historia: samma kursmoment som i ring L och RI 4 jämte följande avsnitt: striden mellan östersjömakterna under 1500-talets senare hälft. Vasa-

•154 sönernas kamp med adeln; den rcligionspolitiska krisen på 1590-talet. Karl IX :s styrelse. Ring

IP.

Allmän historia: Hollands storhetstid. England under huset Stuart; den stora revolutionen, republiken, protektoratet och restaurationstiden. Det österrikiska Habsburg och trettioåriga kriget. Frankrike under kardinalerna och Ludvig XIV: det teokratiska kungadömet, merkantilismen, barockkulturen och den franska imperialismen. Frankrike under l'ancien regime. Den tyska statsvärlden; huset Habsburgs yttre politik och kejsarmaktens tillbakagång; Preussens uppkomst och utveckling. Omvälvningar i östra Europa: Polens förfall och den ryska stormaktens frammarsch under 1700-talet. England efter den ärorika revolutionen: parlamentarismens ursprung och utveckling, den första industriella revolutionen, jämviktspolitiken, kampen om kolonierna och herraväldet över haven. Nordamerikanska frihetskriget. I p p l y s ningen. Vetenskap och konst under 1700-talet. — Den stora franska revolutionen, orsaker och förlopp; revolutionskrigen. Författningsutvecklingen och den inre styrelsen under Napoleon I. Det napoleonska väldets storhet och fall. Wienkongressen. — Det reaktionära systemet; nationella och liberala strömningar 1815—48. Den fortsatta industrialiseringen samt ekonomisk och social utveckling till 1800-talets mitt. Svensk historia: för perioden 1611—1792 samma kursmoment som i ring II 1 ; därjämte: Gustav IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon; finska kriget och 1809 års revolution; den nya författningen. Tronföljarvalen och Sverige under kronprins Karl Johan; freden i Kiel och den svensknorska unionens tillkomst. — Karl XIV Johanstiden: allenastyrande och liberal opposition, begynnande reformarbete. — Danmark-Norges historia: samma kursmoment som i ring II 4 ; därjämte Danmark och Norge under revolutions- och Napoleonstiden. Den danska liberalismen; sociala och ekonomiska reformer vid 1800-talets milt. Ring

IIP.

Allmän historia: för perioden 1848—1914 samma kursmoment som i ring III 4 ; för perioden 1914—1945 samma kursmoment som i ring IV4. Svensk historia (jämte de nordiska grannländernas historia): för perioden 1844—1914 samma kursmoment som i ring III 4 , för perioden 1914—45 samma kursmoment som i ring IV4. Samhällskunskap och samhällsekonomi: samma kursmoment som i 4 ring IV . Anmärkningar till tim- och kursplanen. 1. I den nuvarande gymnasieorganisationen är timtalet för historia med samhällslära 13 på den "fyraåriga linjen och 11 på den treåriga. Det före-

455 slagna timtalet i historia med samhällskunskap är på det fyraåriga gymnasiets latin- och reallinje 12, på dess språklinje 13; i det treåriga gymnasiet utgör det föreslagna timtalet 9 på latin- och .språklinjen, 8 på reallinjen. Den minskning av timtalet, som sålunda — av skäl som anföras på annat ställe i detta betänkande — ej kunnat undvikas, kompenseras i viss mån på både det fyraåriga och det treåriga gymnasiet av kursplanens omläggning, varigenom den nuvarande kursen i antik historia i ring I nedflyttats till realskolans näst högsta klass, på det treåriga gymnasiet därjämte av timtalets fördubbling från 2 till 4 i realskolans avslutningsklass, varigenom i synnerhet den moderna historien och samhällskunskapen tillgodosetts. Endast på det fyraåriga gymnasiets språklinje har ämnets nuvarande timtal kunnat bibehållas. Härigenom torde det vara möjligt att särskilt på denna linje genomföra det fördjupade studium av den moderna tiden och av samhällskunskapen, som avsetts genom bl. a. undervisningen med delad ring under de två sista gymnasieåren. Kursplanen är uppgjord så, att i språklinjens två högsta ringar mera tid kan anslås åt de olika perioderna. I den händelse samläsning i historia måste äga rum mellan språklinjen och real- eller latinlinjen, kunna efter ämneskonferensens beprövande kurserna i SIII 4 och SIV4 göras lika med det fyraåriga latin- eller realgymnasiels högsta ringar och den överskjutande timmen i SIV4 användas till särskild behandling av vissa viktigare problem. Detta förutsattes bli fallet i högsta ringen av det treåriga språkgymnasiet vid samläsning exempelvis med RII1 3 . 2. Vid uppgörandet av kursfördelningen har i första hand hänsyn tagits till det obestridliga behov, som föreligger alt kunna ägna jämförelsevis omfattande tid åt den moderna historien (från 1870-talet till våra dagar) samt åt kursen i samhällskunskap. Detta har medfört, att behandlingen av historiens äldre skeden (medeltiden, nya tiden intill 1789) föreslagits få relativt mindre tid till förfogande än enligt nuvarande kursplaner. Ett tillfredsställande resultat torde dock även beträffande dessa skeden kunna uppnås dels genom alt mindre betydelsefulla partier av kursen behandlas genomgångsvis under lektionerna, dels genom att elevernas redan i realskolan förvärvade kunskaper utnyttjas på ett mera effektivt sätt än hittills i allmänhet torde ha skett. 3. För historieundervisningen i gymnasiet gäller — ännu mer än i realskolan — att åtskilligt av det lärostoff, som enligt förslaget ingår i kursen, mer eller mindre ingående behandlas också i andra ämnen. t. ex. kristendomskunskap, litteraturhistoria och geografi. Elt mera effektivt samarbete mellan ämneskonferenserna, än som nu i allmänhet torde vara för handen, skulle här kunna rationalisera undervisningen, varigenom onödiga upprepningar undvekes. I vissa fall torde rent av en verklig uppdelning av kursmomenten vara till påtaglig fördel. För konstens historia, som ingår även i teckningsundervisningen, gäller exempelvis, att dess äldre skeden — medelliden. renässansen, barocken, i viss mån också rokokon och nyklassicismcn

456 — böra behandlas i historieundervisningen, då de äro särskilt ägnade att belysa historiska kulturepokers anda och väsen, medan däremot 1800- och 1900-talens konstriktningar, framför allt inom måleri och skulptur, bättre torde vara ägnade att upptagas i samband med litteraturens historia. Fördelningen av de olika kursmomenten är emellertid beroende även av de olika lärarnas intresseriktning, vartill ämneskonferenserna också böra taga skälig hänsyn. När det gäller vetenskapernas hisloria, är det givet, att i första hand sådant bör belysas, vars direkta roll för det historiska skeendet är tydligt framträdande, t. ex. läror och teorier inom stats- och samhällslärans område. Framför allt torde tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt historieskrivningens egen historia, då ett studium därav är särskilt ägnat att motarbeta elevernas föreställningar om synpunkterna på den historiska utvecklingen såsom en gång för alla fastslagna sanningar. 4. Undervisningen i de nordiska grannländernas historia torde kräva särskild uppmärksamhet, då den har att erbjuda stora problem. Det nuvarande oftast tillämpade systemet — grundat på framställningen i våra gängse läroböcker — med en relativt kortfattad genomgång av framför allt Danmarks historia i anslutning till motsvarande epoker av den svenska historien medför måhända vissa fördelar men också påtagliga nackdelar. Bl. a. är det tydligt, att den dansk-norska historien icke särskilt väl låter inpassa sig i den svenska historiens periodindelning med stormaktstid, frihetstid och gustaviansk tid, och att den vid ett sådant förfaringssätt lätt löper fara att bli betraktad såsom ett bihang till den svenska historien. Den undersökning av Nordens historia i nordiska skolor, som på initiativ av föreningarna Norden företagits av särskilt utsedda granskningsmän, har också visat, att åtskilligt torde vara att göra för att på historieundervisningens område främja förbindelserna mellan de nordiska folken. De talrika interskandinaviska problem, som i historieundervisningen möta eleverna — Kalmarunionen, den svensk-danska rivaliteten från 1500-talets mitt till stormaktstidens slut, skandinavistiska tankegångar under 1700- och 1800-tal, den svensk-norska unionen, de finska självständighetssträvandena för att nämna några av de mest dominerande — och vilka icke sällan torde bli behandlade uteslutande ur svenska synpunkter, kräva en mera allsidig belysning, varvid förutsättningar och orsaker till grannländernas uppträdande i den ena eller andra situationen bättre böra komma till sin rätt. Därvid vinnes i allmänhet också större utförlighet och mera åskådlighet vid framställningen av våra grannländers inre utveckling. Dylika samnordiska synpunkter vid undervisningen i Sveriges historia böra givetvis icke utesluta en samlad genomgång av grannländernas historia med utgångspunkt i en för dem naturlig periodindelning.

45 7 Undervisningen i delad ring. Den föreslagna organisationen av gymnasiets två högsta ringar med undervisning dels i samlad ring, dels i delad ring är tillkommen i avsikt att skapa friare studieformer inom den högre skolundervisningen. Därav följer, att stor frihet måste lämnas de enskilda lärarna att efter sina intressen och med hänsyn till de lokala möjligheterna organisera denna undervisning, blott huvudsyftet därmed — att stimulera eleverna till självständigt arbete, tillvarataga deras individuella intressen samt skärpa deras kombinations- och iakttagelseförmåga visavi historiska problem och samhällsfrågor — hela tiden hålles i sikte. Följande förslag rörande undervisningen med delad ring äro sålunda icke att fatta såsom detaljerade anvisningar utan endast såsom exempel på hur denna undervisning på olika sätt kan organiseras. Enligt den föreslagna organisationen kan undervisningen tänkas äga rum antingen med lja av ringen tre lektioner i följd var tredje vecka eller med halva ringen två lektioner i följd varannan vecka. I båda fallen blir antalet dylika lektioner för varje omgång av ringen under höstterminen 17 till 18 och under vårterminen 18 till 20; skillnaden blir den, att i förra fallet ett mindre antal elever deltar i undervisningen varje gång. I fråga om här ifrågavarande ämne liksom beträffande ett par andra ämnen har man vid utarbetandet av anmärkningarna till kursplanen — i syfte att giva exempel även på anordning med tredelning av ringen — tagit en sådan utgångspunkt. En tvådelning av ringen gör, såsom torde framgå av vad förut sagts, anordningen enklare. a) Gruppstudielektioner. Det naturligaste sättet att använda arbetsleklionerna synes vara att ägna dem åt gruppstudier, vilka då givetvis skola avse att på enskilda punkter fördjupa och utvidga de kursmoment, vilka genomgås under de vanliga klassleklionerna, eller också på något väsentligt område komplettera dem. Dessa grupplektioner kunna organiseras på olika sätt, beroende av om läraren vill låta varje trelektionspass utgöra elt avslutat helt eller önskar ägna terminens samlade arbetslektioner åt en eller ett par fortlöpande uppgifter. I förra fallet indelas varje omgång av ringen lämpligen i tre grupper ined 2 till 3 elever i varje grupp, som vardera får en uppgift att bearbeta och lösa. Uppgifterna inom en grupp böra dock läggas så, att de inbördes belysa varandra, och de böra för alla ringens omgångar hämtas ur det kursavsnitt, som samtidigt genomgås under de vanliga klasslektionerna. Lämpligt torde också vara, att cirka en halvtimme av varje trelektionspass ägnas åt kontroll av gruppernas arbetsprestationer. För att mera konkret belysa, huru denna undervisning kan gestalta sig i praktiken, lämnas här ett exempel, hämtat ur årskursen för ring III 4 (II3). Exemplet avser genomgång av perioden 1815—1848 i den allmänna historien, vilken beräknas ta en tid av tre veckor; klassundervisningen omfattar då sex lektioner och i gruppundervisningen har varje omgång av ringen ett trelektionspass vardera.

458 Klassundervisningen innebär översiktlig genomgång av Lektion 1: Wienkongressens resultat och reaktionen. » 2: Nationella och liberala rörelser 1815—48. » 3: Borgarmonarkien och februarirevolutionen. » 4: Samhällsutvecklingen i England 1800—50. » 5: Ekonomisk och social utveckling 1815—50. » 6: Förhör av kursavsnittet 1815—48, varvid eleverna även böra få tillfälle att för den samlade klassen framlägga de under arbetslektionerna gjorda rönen. Gruppundervisningen

avser lösandet av följande uppgifter.

Omgång I. Grupp 1: Undersök stormaktsförbundets uppkomst och syften och sök ange dess betydelse. Grupp 2: Studera den historiska skolan och sammanfatta vad som avses med konservativ politik. Grupp 3: Studera den äldre liberalismen och ange dess ekonomiska och sociala program. Omgång II. Grupp 1: Studera ångmaskinens historia och ange dess betydelse för den industriella revolutionen. Grupp 2: Sammanfatta järnets och kolels betydelse i den industriella revolutionen. Grupp 3: Studera textilindustriens utveckling 1750—1850. Omgång III. Grupp 1: Studera de sociala förhållandena i England under 1820-talet och sök ange dels en fabriksägares och dels en industriarbetares syn på de politiska, sociala och ekonomiska problemen. Grupp 2: Studera de försocialistiska rörelserna i England och Frankrike. Grupp 3: Studera och sammanfatta den irländska frågans utveckling fram till 1830. R e d a n m e d n u v a r a n d e k u r s p l a n h a r del varit ett ö n s k e m å l att p å ett h ö g r e s t a d i u m av g y m n a s i e t k u n n a giva en återblick p å vissa sidor av d e n a n t i k a historien och k u l t u r u t v e c k l i n g e n . Många l ä r a r e h a ä v e n sökt göra det vid de stora ö v e r s i k t e r n a och i s a m b a n d m e d k u r s e n i s a m h ä l l s l ä r a i h ö g s t a r i n g e n . Ö n s k e m å l e t m å s t e k ä n n a s ä n n u s t a r k a r e , o m a n t i k e n s h i s t o r i a i enlighet m e d s k o l u t r e d n i n g e n s förslag flyttas f r å n g y m n a s i e t s l ä g s t a r i n g till reals k o l a n s n ä s t h ö g s t a klass och således läses ett å r tidigare ä n n u . Speciellt b e t r ä f f a n d e eleverna i latingymnasiet, vilka ä r o i behov av g o d a k u n s k a p e r i a n t i k e n s historia, föreligger ö n s k e m å l e t att p å ett h ö g r e s t a d i u m b e h a n d l a vissa d e l a r av k u r s e n i 4 5 (34) p å elt a n n a t sätt ä n i den episka f o r m , som måste väljas i realskolan. En sådan genomgång skulle kunna möjliggöras genom undervisningen i delad klass och förslagsvis omfatta studium av: a) de olika styrelseformer, under vilka de grekiska staterna existerade, framför allt demokrati och diktatur;

459 b) eden hellenska kulturen i dess olika former med tonvikt på vad som kan sammanfattas under begreppet »arvet från antiken»; c) det romerska världsväldets omfattning; romersk förvaltning och romerskt rätts-väsen; sociala förhållanden i det romerska riket; d) den romersk-hellenistiska kulturen. Vid gruppstudierna är det av vikt, att eleverna genom läsning av samtida skrifter — dokument, skildringar, memoarer, romaner — lära känna samtidens egen syn på problemen och samtidigt få någon uppfattning av det historiska källmaterialet. Litteraturstudiet bör ge någon kännedom om den vetenskapliga diskussionen och om hur uppfattningar och värderingar under tidernas lopp förskjutit sig. Källor och litteratur åligger det givetvis läraren att anskaffa, och därvid är att märka, att ett försiktigt bruk av källskrifter på främmande språk icke synes vara alldeles uteslutet. Genom anvisningar och resonemang med de enskilda grupperna under arbetets fortgång söker läraren leda studierna in på rätt bog, så att elt verkligt resultat uppnås. Avser läraren i stället att låta gruppstudierna omfatta en vidare uppgift och sålunda få en mera fortlöpande karaktär, torde det vara ändamålsenligt att göra grupperna större och indela varje omgång i endast två grupper. I detta fall bör gruppens arbete så småningom också sammanfattas i skriftlig form och vid arbetets slut redovisas inför hela ringen i form av föredrag eller diskussion. De skilda gruppernas redovisningar skola sammantagna gestalta sig till en fullständig genomgång och analys av det behandlade kursmomentet, som ju i detta fall icke närmare berörts av läraren under de vanliga klasslektionerna. Vad angår de kursmoment, som på detta senare sätt kunna göras till föremål för arbetsstudier, böra de icke vara för omfattande men å andra sidan helst beröra väsentliga historiska eller samhälleliga problem. I allmänhet torde kursmoment inom samhällskunskapen eller 1900-talets historia vara särskilt lämpade, då de onekligen äga stora möjligheter att väcka elevernas intresse; som exempel på sådana uppgifter kunna nämnas »Den svenska riksdagens historiska utveckling samt nuvarande organisation och arbetsformer», »Social reformlagstiftning i Sverige under 1900-talet», »Italien under fascismen», »Kina, Japan och Västerlandet». Som helhet gäller beträffande gruppstudierna — i vilken form de än bedrivas — att de måste vara av läraren utomordentligt väl planerade och förberedda för att lämna effektivt resultat. Den kombination av vanlig klassundervisning och gruppundervisning, som här föreslagits, torde i själva verket kräva en preliminär planläggning och organisation av hela terminens arbete. Mycket viktigt är, att arbetsuppgifterna äro klart formulerade och anpassade efter elevernas mogenhetsgrad. Betydande svårigheter torde för närvarande föreligga, när det gäller att anskaffa lämpliga källsamlingar och behövlig litteratur i tillräcklig utsträckning, åtminstone beträffande allmän historia. Ett stort behov kommer också att förefinnas av lämpliga studie-

lokaler, helst läsrum i anslutning till läroverkens lärjungebibliotek, där 2—3 grupper av studerande och diskuterande elever kunna arbeta utan att störa varandra. 1 b) Individuella arbetsuppgifter. I den mån någon eller några av eleverna hysa speciella intressen för något visst område av de kursmoment, som ingå i de två högsta ringarnas årskurser, står det läraren fritt att låta vederbörande slippa gruppstudierna för att i stället individuellt ägna sig åt studiet av detta område. Arbetslektionerna få sålunda här närmast karaktären avett slags enskilt arbete, bedrivet i skolan under lärares ledning, och redovisningen kan lämpligen ske i likhet med vad som därvidlag varit vanligt, skriftligt eller i form av föredrag eller förhör. c) Studiebesök. Ett eller flera av terminens för friare studier avsedda lektionspass äro uppenbarligen särskilt lämpade för studiebesök vid museer, sociala inrättningar, fullmäktigesammanträden av skilda slag, etc. Då studiegruppen icke utgör flera än 8 till 12 elever, böra dylika studiebesök kunna göras avsevärt mera effektiva än under nuvarande förhållanden. Helst bör vid dylika besök en halvtimme eller mer av tiden reserveras för omedelbar diskussion av de erfarenheter, man vunnit, och för en sammanfattning av de lärdomar, besöken givit.

Geografi. 1. Mål. Undervisningen i geografi på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, meddela en vidgad och fördjupad kunskap om de stora natur- och kulturområdena på jorden och om Sverige och våra nordiska grannländer med huvudvikten lagd på näringslivet, dess naturoch kulan-förutsättningar samt dess karaktär och betydelse i olika områden, allt under utvecklande av lärjungarnas förmåga att uppfatta sambandet mellan natur och kultur. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t l a t i n - o c h r e a l g y m n a s i u m. Ring II (2 timmar). A l l m ä n g e o g r a f i : jordens klimat; växtgeografi; folktäthet; bebyggelsetyper. S p e c i e l l g e o g r a f i : Norden; våra nordiska grannländer; översikt av Europa. 1

Den svenska litteraturen rörande grupparbete i ämnet historia med samhällskunskap inom den högre skolundervisningen är ännu mycket obetydlig. Här kan endast hänvisas till E. Boman, Uppfostran genom undervisning (1932), Bj. Beckman, Grupparbete i modersmålet och historia på gymnasiet (Bilaga till Skara högre allm. läroverks årsredogörelse 1932—33), 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. VI. Skolans inre arbete (1946); jfr även É. Söderlund, Arbetsskolemetod vid undervisning i historia och samhällslära (Meddelanden från Svenska bokförlaget 1946, nr 12).

461 Ring / / / (2 timmar). Allmän ekonomisk-geografisk översikt av hela världen. Sverige. — Arbetsövningar och exkursioner. b. F y r a å r i g t

språkgymnasium.

Ring I (2 timmar). A l l m ä n g e o g r a f i : jordens klimat; växtgeografi; folktäthet; en kort översikt av jordens ekonomiska geografi med särskild hänsyn till näringslivets förutsättningar, bebyggelsetyper. S p e c i e l l g e o g r a f i : Norden: berggrund, jordarter, topografi, hydrografi, klimat, växtgeografi; Sverige: natur- och kulturgeografiska områden, befolkningsförhållanden och näringsliv samt en kort sammanfattning; Sveriges nordiska grannländer behandlade på samma sätt som Sverige. — Arbetsövningar och exkursioner. Ring IP (2 timmar). Europa (med hela Sovjetunionen). Medelhavsområdet. De västeuropeiska staternas kolonialområden. — Arbetsövningar och exkursioner. Ring III* (2 limmar). De främmande världsdelarna. Allmän ekonomiskgeografisk översikt av hela världen. — Arbetsövningar och exkursioner. Ring IV (2 timmar). Hembygden. Sverige. Kort översikt av Nordens ekonomiska och sociala geografi. Nordens ställning i ekonomiskt avseende till den övriga världen. — Arbetsövningar och exkursioner. c. T r e å r i g t

latin-

Ring II (2 timmar) = ring LIII d. T r e å r i g t

och 4

realgymnasium.

och RIII 4 . språkgymnasium.

Ring I (2 timmar) = ring SII 4 . Ring II (2 timmar) = ring Sill 4 . Ring III (2 timmar) = ring SIV4. Anmärkningar till kursplanen. a. Latin- och reallinjen. Det ringa timantal, som kunnat tillmätas geografien på latin- och reallinjen, nödvändiggör en koncentrering av kursen till vissa moment. 1 första hand ha medtagits sådana partier, som läsas i realskolans avslutningsklass, t. ex. ring II 4 :s kurs i allmän geografi, kulturgeografi samt de nordiska grannländernas geografi. Dessa kursmoment böra nära sammanfalla med dem i realskolan. Den nödvändiga koncentrationen kan underlättas genom att överföra den väsentliga genomgången av vissa moment, som tidigare behandlats även under geografiundervisningen, från geografien till andra ämnen. Så bör djurgeografien kunna genomgås i biologiundervisningen, kapitlet om människoraser huvudsakligen behandlas i biologien, kapitlet om reli-

gionernas utbredning flyttas till undervisningen i kristendomskunskap, statsförfattningarna likaledes till undervisningen i historia med samhällskunskap. Vid gemensamma konferenser mellan lärarna i berörda ämnen bör närmare fastställas, i vilket ämne de olika momenten skola få sin väsentliga behandling. Språklinjens regionala behandling av Europa samt den relativt utförliga kursbehandlingen av de främmande världsdelarna måste uteslutas på latinoch realgymnasiet. Behandlingen av Europa skall som regel här huvudsakligen omfatta näringsgeografi med uteslutande av socialgeografiska frågor och befolkningsproblem. Då eleverna på latin- och reallinjerna ha ett jämförelsevis svagt regionalt underlag att bygga vidare på, kan den allmänna ekonomisk-geografiska översikten av hela världen icke bli densamma som på den språkliga gymnasielinjen. Detsamma gäller om behandlingen av Sverige på det 4-åriga latin- och realgymnasiet, där kursen blott har att bygga på vad som genomgåtts i folkskolans tredje och fjärde klasser jämte en kort återblick på Sveriges geografi i klass l 5 . Å den 4-åriga gymnasielinjen måste även inläras det väsentliga av det elementära stoff, som behandlas vid geografi undervisningen om Sverige i realskolans avslutningsklass. Det blir därför särskilt viktigt för geografiläraren att noga aktge på de olika gymnasielinjernas skiftande förkunskaper samt att omsorgsfullt disponera tiden. För behandlingen av olika kursmoment hänvisas i tillämpliga fall till språklinjen. b. Språklinjen. Behandlingen av Europa skall omfatta dels en regional genomgång, dels en allmän översikt av hela världsdelen. Europas stora regionala områden äro Nordeuropa (Norden), som behandlas i ring I4 liksom i realskolans avslutningsklass, Östeuropa, Mellaneuropa, Västeuropa samt Sydeuropa. Samtidigt med Östeuropa genomgås Sovjetunionens asiatiska del. I samband med Sydeuropa behandlas hela Medelhavsområdet, omfattande förutom Sydeuropa även Nordafrika och Västasien. I nära anslutning till Västeuropa (England, Frankrike, Belgien och Nederländerna) ges en översiktlig framställning av kolonierna, i synnerhet av deras betydelse för Västeuropas näringsliv. Inom ramen för dessa stora regionala områden böra geografiska typområden mera ingående behandlas, t. ex. Poslätten, Alperna, Ruhrområdet. Englands industriområde. Den allmänna översikten av Europa bör innehålla nytt stoff och nya synpunkter utöver den regionala behandlingen samt bör vara sammanfattande och jämförande. Närings- och befolkningsgeografiska problem utgöra kursens centrala delar. Däri böra ingå näringslivets natur- och kulturförutsättningar, karaktär och lokalisering; produktion, distribution och konsumtion; folkförsörjning.

463 Lantbebyggelsen bör behandlas i samband med jordbruket, stadsbebyggelsen i samband med industri och handel. Likaså böra socialgeografiska problem, t. ex. jordfrågan och industrialismen, anknytas till respektive näringar. Speciella befolkningsproblem skola ur geografisk synpunkt diskuteras, t. ex. »flykten från landsbygden», folktäthets-, minoritets- och rasproblem, folkökning, folkminskning, in- och utvandring, yrkesgruppernas relativa betydelse. Aktuella geografiska problem böra behandlas, t. ex. Europas återuppbyggnad, varigenom vinnes naturlig anknytning till den politiska geografien. Framställningen bör vanligen få formen av ett slags problemlösning. Så mycket av natur- och kulturfaktorerna, som belyser huvudfrågan, behandlas. I ringarna III 4 och II s behandlas de främmande världsdelarna, som studeras på samma sätt som Europa. Kolonisationsmöjligheterna böra särskilt beaktas. Till denna kurs torde böra anslås sex perioder (se avd. c. Undervisningen i delad ring): Nordamerika två, Sydamerika en, Östasien en, Sydasien en samt Australien jämte Afrika utom Medelhavsområdet en. Sedan samtliga världsdelar behandlats, göres en allmän ekonomisk-geografisk översikt av hela världen, omfattande fem perioder. Den skall belysa följande sidor av näringslivet: den ekonomiska geografiens omfattning: konsumtion, produktion, distribution; produktionsfaktorer; prisbildning, börsoch bankväsen, växelkurser, utrikeshandel (allmänt); en kort överblick avnäringslivets utvecklingsstadier (samlarstadiet etc.) och det moderna näringslivets uppkomst; några typiska utvecklingslinjer i produktionen och handeln samt näringspolitiken under de senaste årtiondena; världskonsumtion och konsumtionsområden (folktäthet, levnadsstandard, konsumtionsvanor). Åt nu nämnda moment ägnas lämpligen en period. Världsproduktion och produktionsområden böra ägnas tre perioder, varvid behandlas: världsjordbruket, världens åkerareal, jordbruks- och företagsformer, åkerjordens användning och avkastning; produktionen av viktigare vegetabiliska närings- och njutningsmedel samt därpå grundad industri; husdjursstocken (förutsättningar, omfattning); produktionen av viktigare animala näringsmedel samt därpå grundad industri; havsfisket; industrien, dess organisationsformer; tillgången på och produktionen av stenkol, bergolja och vattenkraft; produktionen av textilråvaror — textilindustri; skogstillgångar — skogsindustri; bergsbruk — metallindustri; kemisk-teknisk industri; sammanfattning av världens råvaru- och industriområden. Varje industrigren bör behandlas så, att sambandet mellan råvara, lokalisering och produktion belyses. Världshandel och världssamfärdsel torde kräva en period, varvid genomgås: världshandelns förutsättningar och världshandeln — export och import — mot bakgrunden av självförsörjningsområden samt överskotts- och underskottsområden för viktigare produkter. Världssamfärdseln bör behandlas med särskild hänsyn till dess betydelse för världshandeln.

464 Sverigekursen i högsta ringen bör omfatta sex perioder. Därtill kommer en kurs om hembygden på två perioder, lämpligen som inledning till Sverigekursen. Kapitlet om hembygden bör vara en syntes av natur, folk och näringar inom ett begränsat enhetligt område och beledsagas av exkursioner. I den kurs, som omfattar Sverige, äro näringsliv, befolkning och bebyggelse undervisningens huvudobjekt. Först ges en översikt av vårt lands naturförhållanden och ekonomiska utveckling under 1930-talet och världskriget. Framställningen kan sedan fortgå näring för näring, som belyses ur såväl natur- som kulturgeografisk synpunkt. Särskilt industri, handel och sjöfart böra få ett ökat utrymme. Observera hemmamarknadsindustrien. Sveriges ekonomiska relationer till ett flertal främmande makter belysas mera ingående. Varje näring bör inledas med en ekonomisk-geografisk återblick. Produktionsområden av skilda slag kunna analyseras, t. ex. Skånes och Mellansveriges jordbruksområden, Sundsvallstraktens industribygd. En del aktuella ekonomiska och socialgeografiska problem beaktas: lands- och stadsbefolkning, yrkesfördelning, befolkningsrörelser, jordbruks- och industrifrågor. c. Undervisningen i delad ring. Den föreslagna nya organisationen av gymnasiets Ivå högsta ringar med dels lektioner gemensamma för alla, dels lektioner för delad ring (7s av ringen med tre timmar i följd varje vecka eller halva ringen med två timmar i följd varannan vecka) kräver en detaljerad kursplan omfattande perioder av tre respektive två veckor. I den föregående och följande exemplifieringen räknas med treveckorsperioder (jfr vad ovan i fråga om ämnet historia med samhällskunskap sagts beträffande tredelning av ringen). Under de för hela klassen gemensamma lektionerna i de två högsta ringarna skola uppgifterna förberedas huvudsakligen av läraren. Undervisningen i delad ring åter avser främst att utveckla elevernas självverksamhet. Samtidigt skola deras kunskaper prövas. Till förhör torde böra anslås högst en lektionstimme för varje period. Förhöret kan vara skriftligt eller muntligt. Kursmomenten böra avvägas så, att eleverna veta, vad som kräves för de olika betygsgraderna. Till arbetsövningar bör anslås halva tiden, med ovannämnda utgångspunkt således IV2 lektionstimme. Hit böra förläggas de obligatoriska arbetsövningar, som kursplanen föreskriver, omfattande näringsgeografiska kartor, diagram, kurvor, profiler, kartmätningar etc. Utan dessa övningar kunna ej lärjungarna tillgodogöra sig det rika statistiska materialet, vilket är nödvändigt, om de skola få en riktig kvantitativ uppfattning om näringslivet. Underlaget till de näringsgeografiska kartorna kunna eleverna själva få göra med hjälp av genomlysningsbord eller pantograf. Där detta ej är möjligt, kan man använda de i handeln förekommande s. k. underlagskartorna. Eleverna böra helst arbeta gruppvis, men samtliga i gruppen måste ha

465 olika uppgifter. Dessa böra emellertid väljas så för gruppen, att de inbördes belysa varandra. Om man exempelvis vill behandla energikällorna i Europa, deras förekomst och ekonomiska betydelse, kan man utdela följande uppgifter: Lägg in på en Europakarta de viktigaste förekomsterna av kol, olja och vattenkraft! Åskådliggör produktionen av kol, olja och vattenkraft i skilda europeiska länder! Åskådliggör konsumtionen av kol, olja och vattenkraft i Europa! Angiv stenkols- och oljeexporten från skilda länder till europeiska konsumenter! Huru fördelar sig den europeiska kol- och oljeimporten på skilda europeiska länder? Förutom att åskådliggöra näringslivets kvantiteter kunna kartor användas för inläggande av klimat-, växt- och produktionsgränser, kommunikationslinjer etc. Diagrammen kunna antingen som ovan vara karlogram eller också frislående, åskådliggörande olika länders produktion. Kurvor ha stor betydelse, när man vill åskådliggöra månadsväxlingar i 1. ex. temperatur, nederbörd, vattenstånd, vattenmängd, vattenkraft, trafikintensitet e t c , eller årsväxlingar, t. ex. en jämförelse mellan tackjärns- och stålproduktionen under 1930- och 1940-talen, uppgång eller nedgång i skilda länders produktion av vissa varor under tiden efter förra världskriget. Som exempel på profiler kunna nämnas flodprofil, höjdprofil, geologisk profil. För utförande av dessa arbetsövningar krävs tillgång till ett större arbetsrum, stora ritbord, genomlysningsbord, pantograf och diverse rilmateriel. Förutom exkursioner böra under dessa timmar förekomma diskussioner, elev föredrag, referat, självständigt litteraturstudium, eventuellt avfattande av kortare uppsatser i ämnet. Exkursionerna böra omfatta åtminstone tre timmar i följd. Någon hel friluftsdag borde kunna disponeras därför med hela ringen. Exkursionerna avse studier i terrängen av t. ex. Sveriges kvartärgeologi, studiebesök på jordbruk, i industrier och kommunikationsföretag samt upprättandet av näringsgeografiska kartor över hembygden, t. ex. läget av Stockholms storindustrier, en beskrivning av kommunikationsnätet mellan två orter med hjälp av karta och terrängstudier. Aktuella geografiska problem och förändringar böra av läraren upptagas till diskussion. Många tillfällen därtill yppa sig vid genomgången av Sverige eller av hembygden. Vissa partier av kursen, t. ex. en del befolkningsproblem, kunna f. ö. genomgås endast diskussionsvis. Under arbetsövningarna böra arbetsuppgifterna flitigt diskuteras, och under exkursionerna kunna en del praktisk-ekonomiska frågor behandlas. Vad litteraturstudiet angår, bör tid beredas eleverna alt läsa självvald geografisk litteratur. Elever, som önska högre betyg, kunde giva sina kamrater del av denna litteratur genom föredrag eller referat eller genom uppsatser. 30— 617865.

IX.

466 Lärjungarna böra uppmanas att referera tidningsartiklar, radioprogram och föredrag av geografiskt intresse. Eleverna måste i alla ringar ha ell visst mått av namnkunskaper, förvärvade genom kartstudier. Filosofi. 1. Mål. Undervisningen i filosofi har till uppgift att giva lärjungarna en i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om viktigare företeelser på själslivets område jämte praktiska tillämpningar av större betydelse för individen och samhällslivet, göra dem bekanta med de elementära reglerna för ett formellt riktigt tänkande, med tillämpning även på vetenskapliga forskningsmetoder, meddela dem någon kännedom om de filosofiska grundproblemen och de viktigaste försök till deras lösande, som framkommit under olika tider, samt att i anslutning härtill uppöva deras förmåga av självständigt och kritiskt ställningstagande i dylika frågor. 2. Kurs. Latin-,

real-

och

s p r å k g y m n a s i u m.

4 Ring /V och IIP (3 timmar). Psykologi. Logik. De filosofiska grundproblemen. Anmärkningar till kursplanen. 1. Allmänna anmärkningar. Då den för undervisningen i filosofi tillgängliga tiden blivit inskränkt i förhållande till vad som gäller enligt 1933 års undervisningsplan, blir en beskärning av den nuvarande kursens omfattning påkallad. Det synes nödvändigt att tillmäta tillräcklig tid för psykologien. Å andra sidan synes det icke lämpligt att helt utesluta varken logik eller filosofihistoria. Under sådana omständigheter återstår endast den möjligheten att lägga om kursen i filosofihistoria från en kronologisk genomgång av de olika filosofiska systemen till ett systematiskt studium av de viktigaste filosofiska grundproblemen. På detta sätt torde behövlig tidsbesparing kunna vinnas. Nackdelen med denna anordning är givetvis, att lärjungarna få svårare att anknyta det filosofiska tänkandets utveckling till sina kunskaper i kyrkohistoria, litteraturhistoria och historia. På denna punkt är därför särskild uppmärksamhet från lärarens sida av nöden. Liksom hittills bör ämneskonferensen ha frihet att i relativt stor utsträckning efter eget och elevernas intresse kunna företa jämkningar inom kursens olika huvudmoment. Undervisningens huvuduppgift bör icke vara, att lärjungarna bibringas så omfattande minneskunskaper som möjligt utan att

de förstå och tillägna sig det stoff som meddelas dem, eller m. a. o. att de bibringas en psykologisk resp. logisk och filosofisk »attityd». Genom undervisningens koncentration och fördjupning på väsentliga punkter bör läraren söka att hos eleverna åstadkomma fasta och säkra kunskaper samt atl väcka deras intresse för de behandlade frågorna och sålunda ge dem en grundval för fortsatta studier och praktisk tillämpning. 2. Psykologien bör anses vara kursens huvudmoment. Undervisningen bör i möjligaste mån följa en empirisk och induktiv metod. S. k. torrläsning av läroboken bör så mycket som möjligt undvikas, och kunskapsinhämtandet bör uppbyggas på experiment och demonstrationer samt analyser av för eleverna väl bekanta situationer och beteenden. Mera tidskrävande experiment och demonstrationer böra förläggas till de laborativa timmarna. Det får förutsättas, att de grundläggande sinnesfysiologiska laborationerna utförts i biologien. Emellertid bör åtminstone synförnimmelsernas fysiologi på ett mera fördjupat sätt studeras inom psykologien såsom grundval för varseblivningsteorien. Som exempel på experiment och demonstrationer, som lämpligen kunna utföras inom psykologien, må nämnas följande: näthinnans färgkänslighet; färgblandningar medelst färgsnurra; efterbilder; undersökning av färgsinnesdefekter; kontrastfenomen; adaptation, dag- och nattseende; retningströskel och åtskillnadströskel (Weber-Fechnerska lagen); sinnesvillor; gestaltuppfattning; minnes- och föreställningstyper; inlärningsprocesser; associationer, logiskt tänkande och begreppsbildning; reflexer och valhandlingar (enkla reaktionsförsök); testningsförfaranden (anlagsundersökningar); suggestionsförsök. Huvudvikten inom psykologiundervisningen måste enligt sakens natur komma att ligga på den allmänna psykologien, och det gäller att här bibringa lärjungarna exakta och vederhäftiga kunskaper. Emellertid är det önskvärt, att i mån av tid också några av de viktigaste problemen inom den differentiella psykologien, abnormpsykologien (nevroser och sinnessjukdomar), barn- och ungdomspsykologien, konstitutionspsykologien (typläran), socialpsykologien och den tillämpade psykologien beröras, varjämte det är värdefullt, om eleverna erhålla någon kännedom om moderna riktningar inom den psykologiska forskningen. Det är självklart, att det icke kan bli fråga om att taga med samtliga dessa forskningsområden i lärokursen, än mindre att behandla dem som särskilda kursmoment. Här gäUer i särskilt hög grad, att vederbörande ämneskonferens bör ha ganska fria händer såväl vid urvalet av lärostoff som beträffande sättet för dess meddelande. Frågor inom barn- och ungdomspsykologien kunna sålunda antingen behandlas som ett sammanhängande kursmoment eller också inskjutas på lämpliga ställen under den fortlöpande kursen i allmän psykologi. Studier över exempelvis utvecklingspsykologiska eller konstitutionspsykologiska frågor kunna överlämnas åt särskilt intresserade lärjungar såsom special-

468 arbeten. Under alla omständigheter böra eleverna få kännedom om elementära fakta beträffande barn- och ungdomspsykologi, nevroser och sinnessjukdomar samt testningsförfaranden (anlagsprövningar). Av stor vikt är, att även inom detta område av kursen ytlighet i kunskapsmeddelandet undvikes och vederhäftighet och exakthet uppställas som oeftergivligt krav. 3. Logiken bör bedrivas med den praktiska användbarheten som främsta mål. Det väsentliga bör alltså icke vara inlärandet av reglerna utan uppövandet av färdigheten att korrekt utföra de elementära logiska operationerna samt av förmågan till kritisk bedömning av egna och andras tankegångar. Definition, klassifikation och slutledningar böra ägnas särskild uppmärksamhet. Eleverna böra få tillfälle att i så stor utsträckning som möjligt självständigt arbeta med olika uppgifter och utföra logiska operationer. Synnerligen viktigt är under sådana omständigheter, att läraren har en tillräckligt riklig och från olika områden hämtad samling av exempel av varierande svårighetsgrad till sitt förfogande. Till de laborativa timmarna kunna lämpligen förläggas logiska övningar av nu antydd art, varvid tillfälle gives till individuell handledning av eleverna. Skriftliga uppgifter av övningsoch provnatur bidraga i hög grad till att befästa kunskaperna och uppöva färdigheten samt utgöra därjämte en kontroll på att undervisningen når avsett resultat. 4. Filosofiens historia. Kursen i de filosofiska grundproblemen bör anknytas till en eller flera av de viktigaste problemgrupper, som uppträtt under filosofiens historia och alltjämt utgör aktuella inslag i det filosofiska tänkandet och i utformningen av världsbilden. Såsom dylika grundproblem kunna nämnas: det kunskapsteoretiska problemet (empirism — rationalism skepticism — kriticism; yttervärldens problem; metafysik — positivism); det ontologiska problemet (materialism — idealism; kropp — själ; jfr även föregående); det etiska problemet (värdeteorien; determinism — indeterminism); det sociologiska problemet (gruppbildningarnas och samhällsformernas teori). Läraren bör även kunna välja den metoden att följa ett enda väsentligt grundproblem genom tiderna. Över huvud taget bör ämneskonferensen (läraren) särskilt inom detta kursmoment äga en betydande frihet att inom rimliga gränser själv planera kursen. Undervisningens mål bör vara att i så stor utsträckning som möjligt vänja eleverna vid självständigt genomtänkande av och ställningstagande till de filosofiska grundfrågorna. De laborativa timmarna böra avses för individuell handledning av eleverna. Fördelaktigt torde vara, om under dessa timmar i den utsträckning som kan vara möjlig avsnitt ur klassiska filosofiska texter i studiecirkelform upptagas till läsning, analys och diskussion. Såsom exempel på texter, vilka helt eller delvis kunna väljas som grundval för ett dylikt studium må nämnas följande: Platon: Sokrates försvarstal; Phaidon; Gorgias; Euthydemos; Theailetos; Lucretius: Om världsalltet; Epiktetos: Handbok i livets konst; Cartesius: Om

469 ineloden; Spinoza: Etiken; Hobbes: Om medborgaren; Locke: Om uppfostran; Berkeley: Första dialogen mellan Hylas och Philonous; Hume: Om det mänskliga förståndet; Rousseau: Samhällsfördraget; Kant: Grundläggning av sedernas metafysik; Mill: Om friheten; Utilitarianism; Nietzsche: Till moralens genealogi; Hans Larsson: Intuitionsproblemet; Poesiens logik; Hägerström: Botanisten och filosofen; Om moraliska föreställningars sanning; Phalén: Hypotesen om det omedvetna i empirisk psykologi; Moore: Vederläggning av idealismen.

Matematik. A. LATINGYMNASIET. 1. Mål. Undervisningen i matematik på latingymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas matematiska kunskaper. 2. Kursfördelning. Ring P (4 timmar) = klass 5 5 (44). För dem, som utbyta tyska mot matematik: Ring IIP och IIs (4 timmar). Repetition och utvidgning av det förut genomgångna i fråga om bokstavsräkning, ekvationer och ekvationssystem av första graden och kvadratrötter. Ekvationer av andra graden samt enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatsen och tredje likformighetsfallet med tillämpningar. Mätetal för polygonytor, cirkeln och cirkelytan. Sex skriftliga arbeten. Ring /V 4 och IIP (3 timmar). Enkla trigonometriska beräkningar i fråga om trianglar och polygoner. Serier och lättare uppgifter rörande samsammansatt ränta. Repetition av viktigare delar av föregående års kurser. Fyra skriftliga arbeten. Detaljerad kursfördelning. Algebra. 1. Räkning med bokstavsuttryck, repetition och utvidgning. 2. Ekvationer och ekvationssystem av första graden, repetitionskurs. 3. Kvadratrötter, repetition och utvidgning. Proportionella tal, medelproportional och aritmetiskt medium. 4. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Grafisk lösning av ekvationer och ekvationssystem av första graden. 5. Ekvationer av andra graden, sambandet mellan rötter och koefficien-

470 ter. Uppdelning av andragradsuttryck i faktorer. Enkla numeriska rotekvationer. Grafisk lösning av ekvationer av andra graden. 6. Enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad. 7. Serier och lättare uppgifter rörande sammansatt ränta. Planimetri och trigonometri. 1. Mätetal för sträckor och vinklar, repetition och någon utvidgning av realskoleframställningen. Koordinater för punkter och riktningstal för strålar. 2. Transversalsatsen och tredje likformighetsfallet med tillämpningar på längdskala, rätvinkliga triangeln, bissektriser (ej ömvändningen), medianer och kordor i en cirkel. 3. Mätetal för polygonytor, repetition och någon utvidgning av realskoleframställningen. 4. Formlerna för om-, in- och vidskrivna cirklar. Endast enkla övningsuppgifter. 5. Mätetal för cirkeln och cirkelytan, fördjupad framställning. 6. De trigonometriska funktionerna i intervallet 0 s « =£ 180. Enkla trigonometriska beräkningar. Anmärkningar till kursplanen. Endast 7 timmar stå till förfogande för utbyggnad av denna kurs. Det är därför knappast lämpligt att skärpa framställningen av den rena plangeometrien. Likformighetsläran bör däremot utbyggas något utöver realskolans kurs. Härtill bör anslutas en enkel framställning av trigonometrien. I algebran kan man icke heller tränga de rationella talen in på livet. En väsentlig svårighet möter därför vid införande av de negativa talen och räkningar med dessa. I fråga om ekvationer och ekvationssystem böra endast ytterst enkla dylika av högre grad medtagas. Den grafiska framställningen bör omfatta endast hela rationella funktioner av första och andra graden. En enkel framställning av rötter och potenser, som syftar till beräkning av enkla sifferuttryck med hjälp av 10-potenser, vore önskvärd. Ett sådant kapitel ingår icke i nuvarande kurs men upptages vanligen i läroböckerna. Om tiden det medgiver, borde detta moment kunna behandlas. Införes momentet, bör man dock nöja sig med definitioner på \fe och a1 (ev. endast IO1), uppställande av de erforderliga räknelagarna, reglerna för användningen av tabell och beräkning av enkla sifferuttryck.

471 B. FYRAÅRIGT REALGYMNASIUM. ;

Timplan

A och B.

1. Mål. Undervisningen i matematik på realgymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas matematiska kunskaper i en omfattning, som motsvarar realgymnasiets allmänna bildningsmål, samt därvid göra dem förtrogna med matematiskt tänkande. 2. Kursfördelning. Ring I (5 timmar). De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. Ekvationer och ekvationssystem av första graden. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal; proportionella tal och räkning med analogier. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Ekvationer av andra graden och enkla rotekvationer. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatserna och likformighetsfallen med tillämpningar på längdskala och rätvinkliga triangeln. Mätetal för polygonytor. Åtta skriftliga arbeten. Ring II (6 timmar). Ekvationer av andra graden fullständigt och enkla uppgifter på olikheter. Enkla ekvationer och ekvationssystem av högre n

grad. Funktionerna x", \lx, ax och "log x. Numeriska beräkningar med logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Likformighetsläran ytterligare tillämpad. Mätetal för cirkeln och cirkelytan. Trigonometri. Sju skriftliga arbeten. a.

Matematiklinjen.

Ring III (5 + 1 timmar). De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella, irrationella och trigonometriska funktioner. Användning av derivatan för studium av dylika funktioner samt konstruktion av motsvarande kurvor; väsentligen mot rationella funktioner svarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri (påbörjad kurs). Sju skriftliga arbeten. Ring IV (4 + 2 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tillämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Härledning av ekvationerna för cirkel, parabel, ellips och hyperbel, konstruktion av kurvorna samt tangent- och normalproblemet. Rymdgeometrien avslutad. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten.

472 b.

Biologilinjen.

Ring III (4 + 1 timmar). De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella funktioner och mot dem svarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri (påbörjad kurs). Sju skriftliga arbeten. Ring IV (3 + 1 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med li 11lämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Rymdgeometrin avslutad. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. C. TREÅRIGT REALGYMNASIUM.

Timplan

A och B.

system av högre grad. Funktionerna x", \/x, cF och "log x. Numeriska beräkningar med logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatserna och likformighetsfallen med tillämpningar. Mätetal för polygonytor, cirkeln och cirkelytan. Sju skriftliga arbeten. a. M a t e m a t i k 1 i n j e n. Ring II (5 + 1 timmar). Trigonometri. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella, irrationella och trigonometriska funktioner. Användning av derivatan för studium av dylika funktioner samt konstruktion av motsvarande kurvor; väsentligen mot rationella funktioner svarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Sju skriftliga arbeten. Ring III (5 + 2 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Härledning avekvationerna för cirkel, parabel, ellips och hyperbel, konstruktion av kurvorna samt tangent- och normalproblemet. Rymdgeometri. Sammanfat-

473 lande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. b. B i o 1 o g i 1 i n j e n. Ring / / (4 + 1 timmar). Trigonomelri. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpningar på enkla rationella funktioner. Användning av derivatan för studium av dylika funktioner och konstruktion av motsvarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Sju skriftliga arbeten. Ring III (4 + 1 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Rymdgeometri. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. D. FYRAÅRIGT REALGYMNASIUM.

Timplan

1. Mål. Lika med timplan A och B. 2. Kursfördelning. Ring 1 (5 timmar). De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. Ekvationer och ekvationssystem av första graden. Kvadratröttcr och begreppet irrationellt tal; proportionella tal och räkning med analogier. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Ekvationer av andra graden och enkla rotekvationer. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatserna och likformighetsfallen med tillämpningar på längdskala och rätvinkliga triangeln. Mätetal för polygonytor. Åtta skriftliga arbeten. Ring II (6 timmar). Ekvationer av andra graden fullständigt och enkla uppgifter på olikheter. Enkla ekvationer och ekvationssystem av högre n

grad. Funktionerna x", \j'x, a* och "log x. Numeriska beräkningar med logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av funktioner. Likformighetsläran ytterligare tillämpad. Mätetal för cirkeln och cirkelytan. Trigonometrien påbörjad. Sju skriftliga arbeten. Ring III (6 + 1 timmar). Trigonometrien repeterad och avslutad. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella. irrationella och trigonometriska funktioner. Användning av derivatan för studium av dylika funktioner samt konstruktion av motsvarande kurvor.

474 Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen, cirkeln och parabeln. Ellipsen påbörjad. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (4 + 2 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Analytisk-geometrisk behandling av ellipsen (fortsatt kurs) och hyperbeln. Rymdgeometri. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. b. B i o 1 o g i 1 i n j e n. Ring 111 (5 + 1 timmar). Trigonometrien repeterad och avslutad. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella funktioner samt mot dem svarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri (påbörjad kurs). Sju skriftliga arbeten. Ring IV (3 + 1 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Rymdgeometrien avslutad. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. E. TREÅRIGT REALGYMNASIUM. Timplan

1. Mål. Lika med det fyraåriga realgymnasiet. 2. Kursfördelning. Ring I (7 timmar). De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. Ekvationer och ekvationssystem av första graden. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal; proportionella tal och räkning med analogier. Ekvationer av andra graden fullständigt samt enkla uppgifter på rotekvationer och olikheter. Enkla ekvationer och ekvationssystem av högre grad. Funktionerna x», fe aT och "log x. Numeriska beräkningar och logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater for studium av enkla funktioner. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatserna och likformighetsfallen med tillämpningar. Matetal för polygonytor, cirkeln och cirkelytan. Sju skriftliga arbeten. a. M a t e m a t i k l i n j e n . Ring II (6 + 1 timmar). Trigonometri. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella, irrationella och trigone-

metriska funktioner. Användning av derivatan för studium av dylika funktioner och konstruktion av motsvarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen och cirkeln. Parabeln påbörjad. Sju skriftliga arbeten. Ring III (5 + 2 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Analytiskgeometrisk behandling av parabeln (fortsatt kurs), ellipsen och hyperbeln. Rymdgeometri. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. b.

Biologilinjen.

Ring II (5 + 1 timmar). Trigonometri. De generella trigonometriska funktionerna. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpningar på enkla rationella funktioner samt mot dem svarande kurvor. Analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Rymdgeometri, påbörjad kurs. Sju skriftliga arbeten. Ring III ( 4 + 1 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Rymdgeometrien avslutad. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten. Detaljerad kursfördclning. Algebra. 1. De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. 2. Begreppen funktion och ekvation. Ekvationer av första graden och ekvationssystem av första graden med två eller flera obekanta. Tilllämpningar på enkla problem; exempelvis talproblem, blandningsproblem, hastighetsproblem, aktier, växlar, obligationer. 3. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal. Närmevärden. Proportionella tal och räkning med analogier. Medelproportional och aritmetiskt medium. Tredje och fjärde proportional utmönstras. 4. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av mot enkla funktioner svarande kurvor (t. ex. y = 3x + 2, y = x2 — 3x + 1, y = kx, y = k--osv.). Grafisk lösning av ekvationer och ekvationssystem av första graden. 5. Ekvationer av andra graden, enkla numeriska rotekvationer. Enkla ekvationssystem av högre grad (en ekvation av första och en av andra graden). Grafisk lösning av ekvationer av andra graden. 6. Samband mellan rötter och koefficienter i en ekvation av andra graden. Omformning av symmetriska funktioner i två variabler. Homogena ekvationer av andra graden.

476 7. Olikheter (företrädesvis av första och andra graden). 8. Enkla ekvationer av högre grad (väsentligen endast enkel uppdelning i två ekvationer av lägre grad); polynoms uppdelning i faktorer och något om sambandet mellan rötter och koefficienter i en högrcgradsekvation (väsentligen tredje graden samt summa och produkt i en fjärdegradsekvation); sats om heltalsrötter samt eventuellt om rationella rötter. 9. Enkla ekvationssystem av högre grad (uppdelning i faktorer, bildande av en homogen ekvation, x + y och xy som nya obekanta). n

10. Funktionerna x", \/x, ax och "log x. Numeriska beräkningar med hjälp av logaritmer. Räknestickan. 11. Aritmetiska och geometriska serier. Oändliga geometriska serier (konvergens och summa). Induktionsbevis. 12. Sammansatt ränta. Funktionslära. 13. Begreppet funktion och funktionernas indelning. Begreppet invers funktion bör genomgås i samband med mom. 10. Den direkta metoden för konstruktion av ett samband i två variabler. 14. De generella trigonometriska funktionerna (definitioner, samband, trigonometriska ekvationer). De cyklometriska funktionerna kunna ev. ställas in i sitt sammanhang med de trigonometriska, om tiden det medger. 15. Gränsvärden för funktioner åk x-* a, x-> + oo och x-* — oo. En för skolan avpassad framställning. 16. Begreppet derivata (aritmetiskt). Derivation av några enkla funktioner. Tangent och normal. 17. Derivationsreglerna för summa, skillnad, produkt, kvot, funktion av en funktion och implicita funktioner. Beräkning av derivatorna av rationella, irrationella och trigonometriska funktioner. I samband med implicita funktioners derivator kan, om tiden det medger, upptagas derivation av er» "log x, are sin x o. s. v. 18. Tillämpningar på begreppet derivata: funktioners stigande, fallande, max och min; konvex, konkav och inflexionspunkt. 19. Kurvkonstruktioner: något om medelpunkt, symmetri, existensområde och period. Enkel teori för asymptoter; något utförligare än för närvarande. 20. Binomialteoremet (kan också föras till algebran). Ren plangeomclri. 21. Kortfattad repetition av den förut genomgångna kursen i ren geometri. 22. Fördjupning (och utvidgning).

477 Planimetri oeh trigonometri. 23. Mätetal för sträckor. Ordningen av punkterna på en rät linje resp. i ett plan ersattes med talordningar; koordinater. 24. Mätetal för vinklar. Ordningen av strålarna, som utgår från en punkt, ersattes med en talordning; riktningstal. 25. Transversalsatserna och likformighetsfallen (3 st) med tillämpningar: längdskala, satsen om rätvinkliga triangeln, bissektriser, medianer, körda- och sekantsatsen. 26. Mätetal för polygonytor (bl. a. Herons formel) jämte satser. 27. Om-, in- och vidskrivna cirklar. 28. Mätetal för cirkeln och cirkelytan. 29. De trigonometriska funktionerna i intervallet 0 < a < 180. Definitioner och samband, som erfordras för användning av tabell. 30. Samband mellan mätetal för vinklar och sidor i en rätvinklig triangel; solvering. 31. Samband mellan mätetal för vinklar och sidor i en godtycklig triangel; solvering. Analytisk geometri. 32. Repetition av koordinatsystem; avståndsformeln; harmonisk delning; ytformeln. 33. Ekvation för en rät linje (man utgår lämpligen från att genom två punkter går en enda rät linje); allmänna formen; skärningspunkter; parallella linjer, vinkelräta linjer och vinklar mellan linjer; normalformen och avståndet från en punkt till en rät linje; eventuellt enkla orter. 34. Cirkeln, parabeln, ellipsen och hyperbeln (se kursplanen). 35. Undersökning av den allmänna andragradsekvationen utan xy-term. Rymdgeometri. 36. Erforderliga nya grundsatser för rymdgeometrin. 37. Begreppen parallell med; vinkelrät mot; vinklar mellan linjer, mellan linje och plan och mellan plan och plan. Geometrisk uppbyggnad. 38. Begreppen polyeder, prisma, pyramid, cylinder, kon och klot. Ett par satser om hörn (se anmärkningar till kursplanen). 39. Mätetal för ytor. 40. Mätetal för volymer. Anmärkningar till kursplanen. Allmän inledning. Före inträdet på gymnasiet böra lärjungarna ha förvärvat säkerhet i utförande av aritmetiska operationer. Hittills har väl också undervisningen i

realskolan varit mest inriktad på de aritmetiska momenten. Geometriundervisningen har däremot i viss utsträckning försummats. En ändring på den punkten är icke endast önskvärd utan nödvändig. Möjligheten att genomföra en dylik ändring sammanhänger bl. a. med lärarutbildningen i geometri. Undervisningen i aritmetik i realskolan är i grunden av experimentell natur. De hela talen uppfattas som antal individer i en klass, bråken som delar av exempelvis ark. Lika tal (t. ex. | = f ) - summa, skillnad o. s. v. hämtas ur operationer med dylika substrat. Den experimentella grunden måste givetvis i olika avseenden bli mycket bristfällig. Bristerna ersättas med en serie regler om addition, förlängning, parentesers borttagande o. s. v. Tydligast framträder detta måhända i samband med multiplikation och division av bråk. I det hela utgår man alltså från individuella tilllämpningar av den ordningsform, som teorien för de positiva, rationella talen avser att ge, för att så småningom övergå till rena räkneoperationer. Den roll, som substraten spela i denna senare fas, varierar givetvis med lärjungarnas benägenhet att tänka konkret respektive abstrakt. Någon gränsdragning mellan rena räkneoperationer och användningarna varken kan eller bör genomföras i realskolan. Först sedan eleverna vunnit förtrogenhet med räkneoperalionerna (med substraten som grund) är det möjligt och lämpligt att tillämpa en i viss mening motsatt metod. Den utformning av den grundläggande geometriundervisningen i realskolan, som skisserats i skolutredningens föreliggande förslag, följer ungefär samma metodiska linje, som ovan berörts i fråga om aritmetiken. De geometriska klass- och relationsbegreppen identifieras från början med individuella utformningar, och satser formuleras på grundval av experiment. Så småningom övergår man till att ersätta experimenten med bevis. I fråga om geometrien gäller liksom om aritmetiken, att någon skarp gränsdragning mellan teorien och användningarna varken kan eller bör genomföras i realskolan. Först sedan lärjungarna på induktiv väg vunnit förtrogenhet med ett antal allmängiltiga satser, är det möjligt och lämpligt att inordna dessa i ett system, vari de framträda som logiska konsekvenser av ett antal grundsatser. Den ovan kort skisserade undervisningsmetoden i aritmetik och geometri kan rubriceras som induktiv med inslag av deduktiva moment. Speciellt i fråga om geometrien böra så småningom de deduktiva momenten framträda klarare. Detta leder naturligt till att man vid undervisningen på gymnasiet mera medvetet använder deduktiv metod. Man utgår från allmängiltiga satser — t. ex. grundsatserna i geometrien — och härleder ur dem de övriga. Detta innebär en ny grundsyn i fråga om den matematiska kunskapen och måste genomföras med känsla för det möjliga. Vid utskiftning av kursmomenten på olika ringar och linjer kan följande kortfattade översikt tjäna som grund. Matematikens två centrala beståndsdelar kunna kallas analys och geo-

479 metri. Analysens grund är de naturliga talen och de räknelagar, som gälla för dessa. Djupare skall man givetvis icke gå på skolstadiet. Ut ifrån de naturliga talen införas successivt hela tal, noll, bråk och irrationella tal jämte erforderliga räknelagar. Över begreppet funktion kommer man till teorien för ekvationer, ekvationssystem, olikheter och satser om hela ration

nella funktioner. Vidare definieras funktionerna x", \]x, ax, "log x, sin x, (are sin x) o. s. v. och härledas räknelagar för dessa speciella funktioner. över begreppen gränsvärde för talföljder och funktioner kommer man till kontinuitet, konvergens, derivata (integral), deriverings- och (integrations)regler. Den här skisserade lärokursen leder fram till studiet av serier och funktioner och utgör en enhetlig uppbyggnad, som kan genomföras utan större uppbåd av geometriska element. Möjligheten finns alltså, att t. ex. på en viss linje genomföra en mera analytisk lärogång, som endast kräver ett minimum av geometriska kunskaper. De centrala begreppen för analysen är tydligen tal, funktion och gränsvärde. Omkring dessa bör gymnasiekursen i analys grupperas. I geometrien utgår man som bekant från ett antal grundsatser, som i hypotetisk form uttala vissa relationer (går genom, mellan, lika ...) mellan vissa begrepp (punkt, rät linje o. s. v.). Ut ifrån dessa grundsatser härledas en serie satser om sträckor och vinklar o. s. v. I avsikt att bl. a. förenkla uppbyggnaden ger man på så tidigt stadium som möjligt den geometriska framställningen aritmetrisk form. Med mätetal för sträckor som grund utvecklas transversalsatserna och likformighetsläran. Med mätetal för vinklar som grund utvecklas trigonometrien, och slutligen låter man i den analytiska geometrien begreppen punkt, rät linje, går genom o. s. v. motsvaras av aritmetiska objekt. Geometrien (ren geometri, planimetri, trigonometri och analytisk geometri) bör alltså på gymnasiet få en sammanhängande framställning av deduktiv karaktär, i vilken de olika momentens organiska sammanhang och därmed de olika stegen vid geometriens aritmetisering tydligt framträda. Detta är en ytterst viktig synpunkt, som bör vara vägledande vid utformningen av gymnasiets kursplan. Utom de för plangeometrien införda grundsatserna erfordras för rymdgeometrien ett antal grundsatser, som förknippa begreppet plan med begreppen punkt och rät linje. Sedan ett antal nödvändiga rent geometriska satser behandlats, övergår man till mätetal för ytor och volymer. Att på realgymnasiet gå utöver ramen för nuvarande kurs (allmän plus special) förefaller icke motiverat. Mest har väl diskuterats möjligheten att som nytt kursmoment införa elementen av integralkalkylen. Detta torde icke vara lämpligt. Resultatet skulle säkerligen ined den tid, som kunde anslås, bli mycket magert. Möjligen skulle man för att nå en bättre avgränsning av funktionsläran — t. ex. med fin stil och endast avsett för de bästa eleverna — i läroböckerna kunna införa de cyklometriska funktio-

480 nerna och medtaga derivatorna för samtliga elementära funktioner. Alltså även derivatorerna av ax, "log x och de cyklometriska funktionerna. Exponential- och logaritmfunktionerna bör man ju redan i algebran införa som inversa funktioner, och m a n erhåller sedan enkelt på motsvarande sätt de cyklometriska funktionerna. Inom ramen för nuvarande kurs böra däremot ändringar vidtagas. Åtskilliga avsnitt böra omformas och därför i vissa fall ägnas mera tid än hittills. Ä andra sidan kunna en rad moment förenklas respektive utmönstras. Fördjupningen i fråga om vissa avsnitt kompenseras alltså avbegränsningar i fråga om andra. För närvarande torde s. k. räkneundervisning i åtskilliga fall bedrivas i väl stor utsträckning. Tyngdpunkten bör nog förskjutas något i riktning mot en mera systematisk framställning av teorien. Som allmän princip bör härvid gälla, att en väl inhämtad mindre kurs är att föredraga framför en till omfånget större, som ej kunnat behandlas grundligt. Algebra. Den i realskolan använda metoden att förankra talen och räknelagarna foldern vid materiella substrat är mindre lämplig vid gymnasieundervisningen. De pedagogiska svårigheterna äro för stora t. ex. i fråga om negativa tal. Det råder för närvarande ett egendomligt motsatsförhållande i fråga om undervisningen i algebra och geometri. Med utgångspunkt i Euklides' Elemenla har man å ena sidan i fråga om geometrien krävt en logisk uppbyggnad redan på realskolans stadium. Då det gäller rationella tal och lagarna för dessa har man å andra sidan i allmänhet inte haft några krav på logisk uppbyggnad ens på gymnasiet. Detta torde kunna anses vara ett olämpligt förhållande. Naturligast är ju, att både geometrien och aritmetiken av psykologiska skäl från början grundas på ett materiellt underlag och att man så småningom i fråga om båda övergår till teorier. Här föreslås alltså, att man i första ringen genomför en enkel framställning av rationella tal. Erfarenheten har visat, att detta icke erbjuder någon svårighet, om man på lämpligt sätt begränsar omfattningen. För de naturliga talen införas begreppen lika, mindre än och de fyra räknesätten. Lagarna för termernas ordning i en summa, faktorernas ordning i en produkt, teckenregler vid kombinerad addition och subtraktion och distribuliva lagen för multiplikation illustreras med talexempel. Ur dessa lagar följa sedan multiplikationslagen för polynom och dignitetslagarna. Sedan införas noll och negativa hela tal. Begreppen lika, mindre än och de fyra räknesätten fås för dessa tal naturligt genom utvidgning av föregående lagar. Motsvarande behandling göres för bråk. Genom att vid varje utvidgning av talområdel införa begreppen lika och mindre än fås ordningen av de rationella talen, vilket är av fundamental betydelse vid geometriens aritmetisering på gymnasiet. En sådan framställning av de rationella talen jämte ett lämpligt

481 införande av de irrationella talen bör ge en tillräckligt fast grund för analysen och den aritmetiserade geometrien. Det torde vara av stor vikt att detta avsnitt av algebran får en klar och redig behandling. Om grunden ar diffus, sätter detta lätt sin prägel på hela gymnasieundervisningen. Någon nämnvärd tid utöver den, som för närvarande åtgår, torde icke behövas. Det vore önskligt, att läroboksförfattarna kunde ena sig om en med hänsyn till teoretiska och pedagogiska krav lämpligt avvägd framställning. Att blott i noter eller på annat sätt ange, att negativa hela tal och bråk kunna införas genom utvidgning av vissa räkneoperationer ger icke tillräckligt. Redan i realskolan skulle (Betänkande IV, sid. 288) en förberedande framställning av funktionsbegreppet ges. Härvid bör man utgå från användningarna. I första ringen däremot bör man börja rent aritmetiskt, d. v. s. med begreppet funktion — varje lag, som definierar en motsvarighet mellan två mängder av tal — införes ut ifrån konkreta aritmetiska exempel och inövas genom uppställande av tabeller, innehållande en serie variabelvärden och motsvarande funktionsvärden. Detta leder nu fram till en enkel framställning av vad som menas med ekvationer och ekvationssystem av första graden. Metoden för algebraisk lösning återföres till lagarna för rationella tal. Att starta lösningen av ekvationssystem med grafisk metod förefaller icke lämpligt på gymnasiet. Det skapar närmast oreda, om grafiska och algebrmska metoder ställes på samma linje. Ät den grafiska metoden bör som längre fram utvecklas, ges en tydlig särställning. Säkerhet i att räkna med enkla algebraiska uttryck (mom. 1) och lösa ekvationer och ekvationssystem av första graden även med bokstavskoefficienter är nödvändig. Det bor icke föreskrivas, vilka tillämpningar på ekvationer och ekvationssystem av första graden, som skola behandlas. På den i mom. 1 lagda grunden utvidgas talområdet till att även omfatta irrationella tal. Härvid uppträder en serie problem, som icke alla kunna bemästras vid undervisningen i skolan. Redan införandet av de nya talen i hela sin omfattning erbjuder för stora svårigheter. Man får därför nöja sig med att införa de nya tal, som tecknas p , fö . . . . och låta de övriga följa med av farten. Metoden för införande av dessa tal är lämpligen att ange en räkneoperation, som inte alltid är utförbar inom det rationella området, och därför leder till den »önskade» utvidgningen (motsvarande snittoperationen i det allmänna fallet). Även om denna mycket viktiga synpunkt på problemet icke direkt framhäves, bör den tjäna som ledande princip vid framställningen. Man utgår från kvadratrotutdragning eller lösning av ekvationen x 2 = a. Inom det rationella talområdet har ju ekvationen x2 = a lösningar, endast om a är kvadraten på ett rationellt tal. Dessa lösningar kallas kvadratrötterna ur a och tecknas ^ 0 ch — v^. För beräkning av y £ införes rotutdragningsmetoden. Denna torde blott 31—617865. IX.

482 böra inläras mekaniskt. Teoretiserande omkring metoden är obehövligt. Man ledes nu naturligt till att låta \ja beteckna ett tal, även då a är etl positivt rationellt tal, som icke är en kvadral. Återstår sedan att genom lämplig definition inordna dessa nya tal »mellan» de rationella. Längre kan man inte komma. Enligt gällande metodiska anvisningar anses det ej behövligt att bevisa giltigheten av räknelagarna för irrationella tal. Detta är icke heller möjligt på detta stadium, där man icke ens kan definiera de fyra räknesätten. Möjligen bör påpekas, att om de fyra räknesätten definieras på lämpligt sätt, gälla alla de lagar (t. ex. minnesreglerna, dignitetslagarna), som härletts för de naturliga talen. Sedan man i samband med framställningen av rationella tal utvecklat dessa i decimalbråk (avslutade och oavslutade periodiska), kunde man möjligen tillgripa metoden att som nya tal — kallade irrationella — införa alla oavslutade icke periodiska decimalbråk. Metoden synes emellertid icke medföra några fördelar. Beräkning av närmevärden, de speciella lagarna för kvadratrötter och förenkling av uttryck innehållande kvadratrötter genomgås på gängse sätt. Vid beräkning av närmevärden till uttryck bildade av irrationella tal med hjälp av de fyra räknesätten bör man nöja sig med att i enkla fall ange största möjliga fel i resultatet, om man ersätter de ingående irrationella talen med närmevärden. Någon mera omfattande framställning med angivande av regler för erhållande av ett resultat med ett visst bestämt antal siffror o. s. v. kan anses överflödigt. Ytterligare utvidgning av talområdet (imaginära tal) bör icke förekomma. Saken är ju rätt komplicerad, och de framställningar, som tidigare förekommo, äro behäftade med brister. Man bör kunna nöja sig med att påpeka — i samband med behandlingen av 2:a grads ekvationer — att för lösning av ekvationer av typen x2 = a (a neg.) erfordras en ny utvidgning av talområdet. Räknelagarna för lika kvoter (invertering, sammansättning o. s. v.) böra härledas i algebran och sedan tillämpas t. ex. i geometrien. För närvarande behandlas dessa lagar vanligen i samband med plangeometrien. Detta är en kvarleva från Euklides' femte bok, i vilken framställning det var fråga om rent geometriska operationer. Definitioner och satser av aritmetrisk natur, böra icke införas ut ifrån speciella geometriska tillämpningar. Så t. ex. bör man icke ge derivatan genom något slags geometrisk definition, varvid man sammanblandar en rent aritmetisk definition med en tillfällig geometrisk användning. Fastlåses begreppet derivata på sådant sätt vid en av dess användningar, leder detta lätt till oreda, då derivatan uppträder med annan geometrisk eller fysikalisk användning. Andra exempel kunna även ges: de trigonometriska funktionerna t. ex. böra icke definieras som motsvarigheter mellan vinklar och tal. I samband med räknelagarna för lika kvoter införas definitioner på pro-

portionella tal, medelproportional och aritmetiskt medium. Begreppen 3:e och 4:e proportional utmönstras. Sedan man behandlat mom. 1—3, övergår man till mom. 21—23. Sedan kopplingen mellan den rena geometrien och analysen getts i mom. 23, behandlas i ett sammanhang konstruktion av enkla samband i två variabler och grafisk lösning av ekvationer och ekvationssystem av första graden. På detta stadium bör man skilja mellan den kurva, som svarar mot en ekvation, och representationen. Polynoms uppdelning i faktorer bör behandlas något utförligare än hittills. Detsamma gäller också sambandet mellan rötter och koefficienter. Men huruvida satsen om rationella rötter bör medtagas, kan vara tveksamt. I fråga om ekvationssystem av högre grad bör man väsentligen nöja sig med de angivna typerna. Konstlade ekvationssystem, som nu icke är ovanliga i läroböckerna, böra utmönstras. En kort och enkel aritmetisk framställning av olikheter bör ingå. De erforderliga satserna i fråga om de fyra räknesätten användes självfallet utan bevis. Framställningen av rötter, potenser och logaritmer erbjuder en del svårigheter och blir lätt kaosartad. Den bör vara överskådlig. Sambandet mellan digniteter och rötter respektive potenser och logaritmer bör framträda klart. Lämpligt torde vara att låta funktionssynpunkten dominera. Sedan funktionerna x" resp. ax definierats, införas de båda övriga som deras inversa funktioner. Framställningen bör omfatta bevis för räknelagar och konstruktion av motsvarande kurvor. Exponential- och logaritmekvationer utöver typen ax = b resp. log x = b kunna förbigås. Säkerhet i fråga om numeriska beräkningar med hjälp av logaritmer måste eftersträvas. Endast grunderna för räknestickan behandlas. Behandlingen av oändliga serier torde böra föregås av en mycket enkel framställning av gränsvärden för talföljder. Man kan t. ex. med hjälp avett antal enkla exempel illustrera de olika möjligheterna. Med hjälp av en sådan framställning av talföljder böra sedan begreppen konvergens och summa i fråga om en oändlig serie definieras. Vid undersökning av konvergensen bör man inskränka sig till att behandla geometriska serier. På språkgymnasiet bör sammansatt ränta o. s. v. behandlas omsorgsfullt. Stor säkerhet i behandlingen av enkla problem måste eftersträvas. På realgymnasiet behandlas detta område mera kortfattat. Ren plangeometri. Den klassiska förebilden för geometriens uppbyggnad är Euklides' Elementa. Utom rent geometrisk framställning av t. ex. kongruens, parallellitet och teorien för cirkeln behandlades därvid bl. a. även polygonytor, räkning med analogier, likformighetsläran o. s. v. rent geometriskt. I avsevärd utsträckning ligger alltfort Elementas numera otidsenliga och brist-

484 fälliga framställning till grund för undervisningen. Detta gäller icke endast den rena plangeometrien ulan även de delar, som numera ges aritmetisk form. En effektiv modernisering av plangeomelrien bör därför genomföras. Av intresse i detta sammanhang är utformningen av den rena plangeometrien. För att nöjaktigt kunna tjäna som grund för gymnasieundervisningen bör man ställa vissa krav på dess behandling — vare sig den har induktiv eller deduktiv karaktär — i fråga om begreppsanalys, axiom, bevisföring, konstruktioner o. s. v. I den serie av begrepp (punkt, rät linje o. s. v.), som behandlas i geometrien, äro givetvis dessa icke oberoende av varandra. Ut ifrån ett antal lämpligt valda s. k. grundbegrepp (de enklaste i fråga om form, storlek och inbördes läge) definieras de övriga. Principen är naturligtvis, att man definierar det komplicerade med hjälp av det enkla. Definitionerna på t. ex. vinkel, rät vinkel och triangel måste återföras till tidigare införda begrepp och ytterst till grundbegreppen. Detla försvårar på intet sätt framställningen utan underlättar den. På det elementära stadiet kan man självfallet gå förbi vissa definitioner. Men att definitionsbyggnaden har denna karaktär är väsentligt och kan påpekas t. ex. vid repetitionen på gymnasiet. Tvingas man av pedagogiska skäl att bryta kedjan, tillgripes explikation (man utpekar en representant för begreppet). Vad man i ett bevis i så fall skall substituera för begreppet i fråga får fattas intuitivt. Däremot är det olämpligt att ge en definition innehållande ett eller flera begrepp, som ej kunna förekomma förrän längre fram i kedjan. Ännu olämpligare är det att gå utanför det omfång av begrepp som över huvud kan förekomma: t. ex. form, storlek och läge. Form, storlek och läge äro ju diffusa begrepp, som användas i dagligt tal. Meningen med geometrien är att ge en teori för just form, storlek och inbördes läge. Följaktligen böra icke dessa ingå i själva teorien, hur enkelt den än utformas. Definitionerna bör vidare ges en lämplig språklig dräkt. Sammanblandning av definitions- och satsformulering måste undvikas. En sats bör med den inskränkning, som betingas av pedagogiska skäl, härledas ur föregående satser och ytterst ur grundsatserna. Dessa måste också väljas så, att framställningen får en lämpligt avpassad logisk karaktär. Man måste å ena sidan utesluta grundsatser av alltför subtil karaktär och å a n d r a sidan sådana, vilkas användning vid bevisföring är komplicerad. Att upptaga grundsatser, som icke kunna användas vid bevisföring, är meningslöst (t. ex. flyttningsaxiomet). Vilken föreställning kan en elev i t. ex. 3 5 förknippa med uttrycket tänkt flyttning? Möjligen uppfattar han tänkt flyttning som ett experiment, som ej utföres. Men med ett experiment, som ej utföres, kan man inte konstatera någonting. Flyttning är användbar i en induktiv framställning, men däremot icke tänkt flyttning. Tolkningen av den tänkta flyttningen som en existenssats i en teori är säkerligen främmande för lärjungen. Problemet om rörelse i geometrien

485 klarlades fullständigt under 1800-talet. Anpassningen till den vetenskapliga och pedagogiska utvecklingen har gått långsamt. De s. k. storhetsaxiomen är 2 000-åriga. Redan i slutet av 1800-talet löstes det problem, som var förknippat med dessa axiom. Bl. a. utmönstrades de fullständigt i fråga om polygonytor och cirkelbågar. Den långa raden av storhetsaxiom har numera endast historiskt intresse. Begynner man geometriundervisningen med ett axiomsystem, förutsätter delta egentligen, att man redan från början drar en gräns mellan begreppen och representanterna. Men det förhåller sig självfallet så, att lärjungarna först så småningom mera medvetet skilja mellan t. ex. begreppet triangel och de på tavlan konstruerade trianglarna. Bl. a. av detta skäl bör man i realskolan gå fram på induktiv väg. Man konstaterar då självfallet med hjälp av de instrument, som införts, att man lyckats med en konstruktion. I samband med övergång till deduktiv metod på gymnasiet låter man sedan de satser (existenssatser) framträda, vilkas innehåll direkt representerats med instrumenten. Kopplingen mellan teorien och användningarna blir då klar från grunden. De s. k. idealkonstruktionerna borde höra till ett övervunnet stadium vid geometriundervisningen. I det föregående har pekats på några önskemål i fråga om den rent geometriska uppbyggnaden. Av fundamental betydelse för gymnasieundervisningen är just, att den enkla framställning, som kan ges i realskolan, utformas så, att man icke på gymnasiet måste kasta det mesta överbord. Planimetri och trigonometri. På gymnasiet genomföres en steg för steg aritmetiserad framställning avgeometrien. Detta förutsätter som grund, att varje sträcka och vinkel tilldelats ett tal. Den första uppgiften m a n ställes inför är alltså att ut ifrån grundsatserna införa mätetal för sträckor och vinklar. Redan till realskolans kurs hör en enkel framställning av mätetal för sträckor och vinklar. Hur man erhåller mätetal för sträckor omnämnes oftast icke i läroböckerna för realskolan. Den framställning av mätetal för sträckor, som vanligen ges i läroböckerna för gymnasiet — man arbetar med storheter av samma slag, storleken av storheter, mätning av storheter o. s. v. — är icke heller användbar. Mätetal kunna ej införas i teorien genom att man med ett måttband företar individuella mätningar. Teorien för mätetal ligger i stället till grund för mätning av sträckor och alltså även för konstruktion av instrument för mätning, t. ex. graderad linjal. Möjligheten att på induktiv väg åstadkomma en fullgod framställning är i fråga om mätetal utesluten. Att perfekt införa mätetal för sträckor erbjuder även på gymnasiet för stora svårigheter, som bl. a. sammanhänga med begreppet irrationellt tal och med vissa komplicerade grundsatser i den rena geometrin. En framställning, i vilken principerna framträda, erbjuder dock inga större peda-

486 gogiska svårigheter. Man utgår lämpligen från en stråle med en punkt O som utgångspunkt och ställer uppgiften att tilldela varje sträcka OT, där T är en punkt på strålen, ett tal. Härvid bör anges på vilket sätt motsvarigheten mellan sträckor och tal etableras (d. v. s. definitioner på mätetal). Att varje sträcka motsvaras av åtminstone ett tal visas ju mycket enkelt utom i det irrationella fallet, som endast omnämnes. Entydigheten och ömvändningen förbigås. En godtycklig sträcka är vidare enligt en sats i den rena geometrien lika med en enda sträcka OT och tilldelas det tal, som motsvarar OT. Därmed har varje sträcka ett mätetal och den för bevisföringen nödvändiga satsen — lika sträckor h a samma mätetal och sträckor med samma mätetal äro lika, — följer omedelbart. På detta sätt fås alltså kopplingen mellan den rena geometrien och planimetrien. Med hjälp av mätetal för sträckor — så som de här införts — ersätter m a n vidare ordningen av punkterna på en linje respektive ordningen av punkterna i ett plan med talordningar (tal respektive talpar). På detta sätt fås kopplingen mellan den rena geometrien och den analytiska geometrien. Kopplingen mellan analysen och geometrien är därmed också klar. Vid mätning av sträckor användas instrument, t. ex. graderad linjal, som konstrueras i och med att mätetal införas för sträckorna OT. Alt mot varje sträcka OT svarar ett tal är nämligen i grunden en existenssats, vars innehåll just representeras med den graderade linjalen. Detta behöver givetvis inte omnämnas vid undervisningen. I den aritmetiserade geometrien är det därför naturligt att även detta instrument användes vid konstruktioner. I fråga om mätetal för vinklar är en ny uppläggning behövlig. För att belysa detta lämnas här en enkel analys av vinkelproblemet. För gemene man erbjuder vinkelbegreppet intet problem. Det vållar honom inga svårigheter, att t. ex. på ett bord utpeka vinklar. Begäres en beskrivning på, vad som menas med vinkel, formuleras denna med från dagligspråket hämtade uttryck med svävande innehåll. Riktningsskillnaden mellan två linjer, som utgå från en punkt t. ex., är en beskrivning, som utan vidare anses fullt tillfredsställande. Frågar man vidare, vad som i så fall menas med riktning och skillnad mellan riktningar, blir svaret ännu mera svävande. Med riktning menas »hitåt» eller »ditåt», varvid armen användes som något slags riktningsvisare. Man vet vad riktning är, det behöver inte beskrivas. Beskrives vinkel med hjälp av t. ex. lutning eller vridning, bör man ju fråga vidare på samma sätt. Svaren bli i dessa fall lika litet upplysande. Ett uttryck av intresse i detta sammanhang är »större än» i fråga om vinklar. Detta begrepp återföres ofta till »större än» i fråga om vridning. Men därmed har man givelvis icke löst svårigheten. Man skiljer vidare inte i någon större utsträckning mellan beskrivningarna av vinkel med hjälp av lutning, riktningsskillnad resp. vridning. Uttryckssätten blandas utan betänkande om varandra. Bakom dessa uttryck döljer sig tydligen något, som knyter dem samman. Som gemensam bas för de olika uttrycken har man

487 kanske systemet av två strålar, som utgå från samma punkt. Vinkelbenen är i alla fall något gemensamt. Den oklara föreställningen om det gemensamma bidrager till uppkomsten av nya diffusa uttryckssätt. T. ex. två linjer, som utgår från en punkt, »bilda» en vinkel »med varandra», och en vinkel »uppkommer» genom vridning. Alltså utan vridning ingen vinkel. Mätning avvinklar erbjuder heller intet problem. Man använder gradskivan. Varifrån man har fått den eller vad man mäter med gradskivan, reflekterar man inte närmare över. Lutning och riktningsskillnad passar här inte så bra, varför man kanske anknyter till vridning. Varv blir nu något slags vinkelenhel. Man inför vidare del av varv, ett fjärdedels varv o. s. v. Allt detla dock utan att man ägnar en tanke åt hur man över huvud kan ange vridning. Med dylika oklara föreställningar rör sig gemene man, och målet för undervisningen är att ersätta virrvarret med ordnad kunskap. Härför erfordras att begreppen vinkel, lika, summa och större än i fråga om vinklar, vridning, riktning (i den mån dessa två senare begrepp behövas) o. s. v. inordnas i en kedja, där varje begrepp definieras med hjälp av de föregående. Man behöver alltså ett eller flera utgångsbegrepp. Utgångssatserna (axiomen) och utgångsbegreppen (grundbegreppen) hänga intimt samman, och endast genom förnuftigt val av båda blir uppbyggnaden enkel och naturlig. Den klassiska förebilden för en dylik uppbyggnad är Euklides' Elementa, och enligt Strömer (15 uppl., 1884) införde Euklides följande definitioner i fråga om vinklar: »En platt vinkel kallas den lutning, som tvenne linier hafva till varandra, vilka äro i samma plan, men icke ligga i rät linje. När en rät linje, som står på en annan rät linje, gör vinklarna på båda sidor om sig lika stora, så kallas var och en av dessa lika stora vinklar en rät vinkel. Trubbig vinkel är den, som är större än en rät. Spetsig vinkel är den, som är mindre än en rät. Att återföra begreppet vinkel till lutning är emellertid icke acceptabelt Man frågar sig ju genast, vad som menas med lutning. Även definitionen av t. ex. trubbig vinkel är oklar (definition på »större än» saknas). Euklides' indelning av vinklarna i spetsiga, räta och trubbiga är däremot naturlig med hänsyn till formuleringen av vinkeldefinitionen (s. k. raka och konvexa vinklar äro uteslutna). I stället för begreppet summa använder Euklides lägga tillhopa resp. tillsammantaga. Vad som menas med summan av två vinklar angives dock icke. Speciella svårigheter uppträda just, om man inför summan av en vinkel och dess sidovinkel. I alla satser, där Euklides i strid med sin definition arbetar med s. k. raka vinklar, är bevisföringen tydligen icke korrekt. Euklides använder däremot icke s. k. konvexa vinklar. Beviset för t. ex. III: 22 — motstående vinklar i en fyrhörning inskriven i en cirkel är tillsammantagna två räta — illustrerar detta på ett utmärkt sätt,

488 I det föregående ha påpekats några brister i Euklides' uppbyggnad av vinkelteorien. För att avhjälpa dessa och andra brister måste man förs! och främst införa en användbar vinkeldefinition, ö n s k a r man en enkel uppbyggnad, stå faktiskt endast två möjligheter öppna, nämligen: två strålar med samma utgångspunkt kallas en vinkel; två icke motsatta strålar med samma utgångspunkt kallas en vinkel. Dessa definitioner förutsätta givetvis, att stråle och motsatt stråle kan återföras till de införda grundbegreppen. Vidare får man i vartdera fallet undersöka, vilka speciella axiom i fråga om vinklar, som erfordras för uppbyggnaden. Väljer man den senare definitionen, erbjuda definitionerna för summa, skillnad och större än i fråga om vinklar, spetsig och trubbig vinkel, inga svårigheter. Bristerna i Elementa, som hänföra sig till användningen av »två räta», kunna också enkelt avhjälpas. Att i detalj för vartdera fallet genomföra den rent geometriska uppbyggnaden skulle här föra för långt. Utgångspunkten för införande av mätetal för vinklar är omedelbart klar. Enklast är att utgå från en rät vinkel. För införande av vinkelenheten — 9lö av en rät vinkel — erfordras satsen, att en rät vinkel kan entydigt delas i 90 lika delar (satsen upptages ej). Med hjälp av definitionerna för summa o. s. v. och satserna om delning av vinklar kan man sedan enkelt genomföra en för realskolan avpassad framställning av mätetal för vinklar. På gymnasiet genomföres en parallellframställning till mätetal för sträckor. Man utgår nu från två motsatta strålar OA och OB samt ställer uppgiften att tilldela varje / \ AOT, där OT är en stråle på ena sidan om linjen AB, ett tal. I fortsättningen utformas framställningen på samma sätt som för sträckor. 7\

Vid mätning av vinklar användes instrument, t. ex, gradskiva, som konstrueras i och med att mätetal införes för vinklarna AOT. I den aritmetiserade geometrien är det därför naturligt, att även detta instrument användes vid konstruktioner, t. ex. vid konstruktion av den regelbundna 10-hörningen. Med hjälp av mätetal för vinklar ersattes på gymnasiet ordningen av strålarna, som utgår från en punkt, med en talordning. Liksom en punkts relation till axlarna i ett koordinatsystem anges med hjälp av tal — koordinaterna — anges strålarnas ordning med hjäJp av s. k. riktningstal (mom. 23 och 24 i detaljkursen för realgymnasiet).

'Kin)

(<P-Oit*o)

Metoden att etablera en motsvarighet mellan strålarna och t. ex. talen 0 < a < 360 erbjuder ju ingen svårighet. Nu först har man lämpliga vapen i sin hand för att behärska vridning, vridningsriktning och varv (i en uppbyggnad av geometrien i anslutning till Elementa har man emellertid ingen som helst användning av dessa begrepp). Vridningen av en stråle (<p = 0 för r = 0) anges och kan inte anges på annat sätt än genom ett samband av typen q> = f (t), d. v. s. man anger för varje t-värde motsvarande cp-värde (riktningstal). För att behärska vridning erfordras alltså att man först infört ett användbart vinkelbegrepp. Bevisen i läroböckerna för transversalsatserna och alltså även likformighetsfallen grundas vanligen på mätetal för ytor, som införas på något sätt ut ifrån Elementas teori för ytor (1:35 o. s. v.). Men denna senare teori är obehövlig och bör utmönstras ur framställningen. För övrigt förefaller det också olämpligt att bevisa dessa satser med hjälp av ytteorin, då man behöver likformighetsläran för att genomföra den aritmetiska teorin för ytor. Bevisen för transversalsatserna torde alltså böra grundas på teorin för mätetal för sträckor. Det irrationella fallet förbigås. Vidare kan man nöja sig med tre likformighetsfall (två vinklar, två sidor och mellanliggande vinkel, tre sidor). Som tillämpningar på likformighetsläran upptagas längdskala, satserna om rätvinkliga triangeln, bissektrissatserna, mediansatsen, parallellogramsatsen, körda- och sekantsatsen). I en deduktiv framställning av mätetal för ytor utgår man icke från individuella mätningar. Framställningen av mätetal utgör i stället den teoretiska bakgrunden till mätning. Ut ifrån definitioner på mätetal och satser i den rena geometrien tilldelas alltså varje yta ett tal. Redan till realskolans kurs hör en enkel framställning av mätetal för polygonytor. Sedan man infört mätetal för sträckor, bör man inte syssla med Elementas rent geometriska teori för ytor, som numera endast har historiskt intresse. De speciella axiomen om ytor äro överflödiga. Liksom man inte väljer samtliga kongruensfall som axiom, bör man inte heller ha en rad axiom om ytor, som kunna bevisas med hjälp av förut införda satser. Ut ifrån Euklides' rent geometriska teori kan man inte heller lämpligen införa mätetal för ytor, vilket är det mål, som man vill nå vid under-

490 visningen. Gängse framställningar i fråga om mätetal för t. ex. rektangelytan synas icke heller ha något samband med den rent geometriska teorien. Realskoleframställningen av polygonytors mätetal kan fördjupas i viss utsträckning genom att definitionerna på mätetal tydligare uttalas, och de satser i den rena geometrien, som användas vid införande av mätetal, klart markeras. Med hjälp av likformighet bevisas att det tal 2< s o m tilldelas en triangelyta, är oberoende av vilken av triangelns baser man än utgår ifrån. En polygonyta tilldelas vidare summan av de tal, som tilldelats delarna (trianglarna) vid given uppdelning. Att man erhåller samma tal vid olika uppdelningar omnämnes endast (entydigheten). Till denna framställning kan man givetvis foga Herons formel (onödig på språklinjen) och några satser om ytor (t. ex. ytskala). Denna typ av framställning höjer sig inte väsentligt över realskoleframställningen och är måhända allt för mager för realgymnasiet. E n annan olägenhet är, att den bryter av mot framställningen av mätetal för sträckor och vinklar. En parallellframställning till dessa är kanske lämpligast för realgymnasiet. Först i en dylik framträda de intressanta problemen i fråga om polygonytor. Man börjar med att tilldela rektangelytan ABCD ett tal. Härvid anges på vilket sätt motsvarigheten mellan ytor och tal etableras D

(definitioner på mätetal). Definitionerna på mätetal för sträckor, vinklar och ytor äro för övrigt identiska (sträcka ersattes med vinkel resp. yta). Det irrationella fallet förbigås. Man visar sedan, att en godtycklig polygonyta är lika — två polygonytor, som kunna delas i parvis kongruenta trianglar, sägas vara lika — med en enda rektangelyta ABCD. Härför erfordras fyra satser. Nöjer man sig med att endast illustrera ett par av dessa satser, blir utformningen mycket enkel. Härmed har man omedelbart tilldelat varje rektangel, triangel o. s. v. ett tal. En framställning av denna typ är bättre än den förut skisserade, men kräver några timmars längre tid för genomgång. I fråga om in-, om- och vidskrivna cirklar (speciellt i fråga om de senare) bör exempelträningen inskränkas till mycket enkla tillämpningar. Framställningen av mätetal för cirkeln, cirkelytan, cirkelbågar o. s. v. bör även omläggas. Man skall givetvis definiera, vad som menas med mätetal för cirkeln, cirkelytan o. s. v. Men att det i fråga om cirkeln och cirkelytan existerar ett enda tal, som uppfyller villkoren, dekreteras endast. Bevis för existensen går långt utöver vanliga lärjungars förmåga. För be-

491 räkning av omkretsen är det lämpligt att uppställa en tabell över omkretsarna av de in- och omskrivna regelbundna 6, 12, 24, . .-hörningarna och sedan nöja sig med att ange ett approximativt ^-värde samt t. ex. de av Archimedes angivna närmevärdena. Cirkelytan erbjuder ju sedan inga större svårigheter. Gränsvärdesberäkningar äro här onödiga och olämpliga. I fråga om cirkelbågar och cirkelsektorer nöjer man sig med det fall, då medelpunktsvinkelns gradtal är ett helt tal. Båggrader utmönstras. Den rena plangeometrien, planimetrien och trigonometrien böra ges en sammanhängande framställning. Den rena geometriens satser komma ju ständigt till användning i planimetrien och trigonometrien. Å andra sidan bör tydligt framträda, att aritmetiseringen i dessa avsnitt av geometrien endast omfattar produkt och kvot av sträckor (summa och skillnad böra däremot definieras rent geometriskt) samt teorien för ytor. Bevisföringen bör vara någorlunda korrekt. Vissa oundvikliga brister i framställningen av den rena plangeometrin följa givetvis med automatiskt. Grunden för användningen av linjal och passare vid konstruktioner i den rena plangeometrien framträder ofta otydligt. De s. k. problemen ge också en mycket dimmig föreställning om sambandet mellan en existenssats i den rena geometrien och representationen. I och med att geometrien aritmetiseras, få existenssatserna en annan karaktär. Att t. ex. en sträcka kan delas i gyllene snittet visas och kan visas endast aritmetiskt. Från teoriens ståndpunkt är det därför naturligast att vid konstruktion använda graderad linjal. Detsamma gäller om alla konstruktioner vid s. k. algebraisk analys. Ulan större olägenhet kan man också utmönstra konstruktioner med blott linjal och passare av sträckor, som svara mot uttryck, bildade av mätetalen a, b, c o. s. v. för sträckor. I några få enkla fall kan man dock föreskriva, att endast linjal och passare få användas. Vid bevisen — om dylika genomföras — bör i så fall framträda, att man endast använder existenssatser, som kunna representeras med hjälp av linjal och passare. Med denna grund kunna de klassiska konstruktionsproblemen (vinkelns tredelning o. s. v.) samt månghörningsproblemet i förbigående omnämnas. Men i övrigt äro dessa moment umbärliga. Man har varken tid eller möjlighet att här ge något av egentligt värde. Ptolemeiska satsen, bissektrisens längd, harmoniska cirkeln, likställighetsläran böra utmönstras ur läroböckerna. De ingå ej heller i nuvarande kurs. När man definierar en s. k. geometrisk ort, erfordras egentligen ett existensbevis — parallellt med detta fås representationen — och ett entydighetsbevis. Detta h a r mången gång vållat svårigheter. Begreppet geometrisk ort kan emellertid lätt undvaras i den rena geometrien och i planimetrien. Det bör därför först upptagas i den analytiska geometrien. Existensfrågan erbjuder då inga svårigheter.

492 I trigonometrien bör man ägna första kapitlet åt studiet av de trigonometriska funktionerna i intervallet 0 < a < 180. Från teoretisk synpunkt vore det bäst att införa funktionerna rent aritmetiskt och sedan tillämpa den i trigonometrien. Av pedagogiska skäl är detta dock knappast möjligt. Att införa definitionerna på olika sätt i trigonometrien och funktionsläran (se Funktionslära) förefaller mindre lämpligt. När man behärskar funktionerna i intervallet 0 < a < 180 (definitioner, samband, funktionsvärden o. s. v.) härledas med hjälp av funktionerna och satser i geometrien gängse samband mellan mätetalen för sidor och vinklar i en rätvinklig triangel

(sin A =

- o. s. v.)

respektive snedvinklig triangel (cosinus-

teoremet, sinusteoremet, omskrivna cirkeln, l:a och 2:a tangentteoremet, ytformeln). Exempelträningen i fråga om snedvinkliga trianglar kan inskränkas något i förhållande till nuvarande omfång. Funktionslära. Vid gymnasieundervisningen bör, som förut påpekats, funktionsbegreppet inta en central ställning. Redan i samband med studiet av algebran införes och studeras en rad funktioner. Då man börjar med den egentliga funktionsläran, böra därför lärjungarna redan vara förtrogna med funkfionsbegreppet. Efter en enkel indelning av funktionerna och repetition av den direkta metoden för konstruktion av motsvarande kurvor övergår man till införande av de generella trigonometriska funktionerna. Dessa funktioner definieras enklast med hjälp av ett geometriskt underlag. Som sådant användes ett rätvinkligt koordinatsystem, cirkeln med origo som medelpunkt och radien en längdenhet samt strålarna med origo som utgångspunkt. En stråle OP skär cirkeln i en enda punkt. Är a strålens riktningstal (mom. 24) samt (x, y) det talpar, som motsvarar skärningspunkten, bev x slammer « talen y, x, och . •" ' x y Mot varje tal a (0 <a < 360) svara på detta sätt fyra tal, och för dessa fyra funktioner av a användas beteckningarna sin a, cos a o. s. v. Utvidgningen till intervallet — °° < « < + ° ° respektive övergång till radiansystemet erbjuder inga svårigheter. Framställningen bör vidare omfatta de vanligaste lagarna för de trigonometriska funktionerna samt lösning av enkla trigonometriska ekvationer. Trigonometriska ekvationssystem respektive trigonometriska rotekvationer behandlas icke. I olika sammanhang framträder i kursen begreppet gränsvärde. Det är därför lämpligt, att innan man går in på den egentliga funktionsläran ge en för gymnasiet avpassad framställning av gränsvärden för funktioner. Ut-

formningen erbjuder många svårigheter. Enklast torde vara att vid definitionen anknyta till talföljder, men självfallet kan man inte ge stränga aritmetiska definitioner. Metoderna för beräkning av gränsvärden bli givetvis därför långt ifrån stränga. I samband med gränsvärden införas lämpligen begreppen kontinuitet och diskontinuitet. Som förut påpekats bör begreppet derivata införas rent aritmetiskt, och till en början härledas derivatorna av ett antal enkla funktioner utan användning av regler. Vidare bör i delta sammanhang derivatan användas för definition av tangent och normal till en kurva. I övrigt behandlas tilllämpningar pä enkla hela rationella funktioner. Endast den direkta metoden för konstruktion av motsvarande kurvor användes. Redan i algebran har man för övrigt konstruerat dessa typer av samband. Det förefaller naturligt, att man sedan utan avbrott går igenom deriveringsreglerna för summa, skillnad, produkt, kvot samt för funktion av en lunktion. För att kunna använda reglerna måste man givetvis först ha direkt härlett derivatorna av vissa grundfunktioner (x", k, sin x och eventuellt ax). Implicita funktioners derivator böra även behandlas i detta sammanhang. Första derivatans användning för undersökning av en funktions stigande eller fallande, av dess maxima eller minima respektive andra derivatans användning för undersökning av konkavitet, konvexitet och inflexionspunkter behandlas även i detta sammanhang. Begreppen stigande, fallande o. s. v. böra härvid få definitioner, som ej äro alltför flytande. Satserna

494 om l:a och 2:a derivatan jämte erforderliga kriterier illustreras lämpligen med hjälp av kurvor. Bevisen kunna icke genomföras. Framställningen bör också omfatta några av de hjälpsatser, som tjäna att förenkla beräkningen av maxima och minima. Man bör från början tillse, att lärjungarna skilja mellan maxima och minima å ena sidan och å andra sidan största och minsta värdet i ett intervall. Gängse framställningar av teorin för asymptoter är icke alltid tillfredsställande. Definitionen t. ex. är svävande — den bör ges aritmetisk form — och teorin är icke användbar i alla erforderliga fall (t. ex. för hyperbeln). Ut ifrån framställningen av gränsvärden är det relativt enkelt att utforma en för realgymnasiet lämpad framställning. På övriga linjer kan man nöja sig med en enklare framställning eller helt förbigå frågan om asymptoter. Vid studiet av funktioner för konstruktion av motsvarande kurvor bör man även undersöka axelsymmetri, medelpunkt (väsentligen origo), existensområde och periodicitet (i fråga om de trigonometriska funktionerna). Definitionerna på parabel, ellips och hyperbel uppfattas vanligen som rent geometriska. Självfallet ligger i sådana fall på vanligt sätt en existenssats till grund för en konstruktion av kurvorna. Representationen fås då parallellt med beviset för existenssatsen. Uppfattar man definitionerna som rent geometriska, bör man alltså antingen föra ett existensbevis eller också endast utföra konstruktionen. Det torde dock vara lämpligare, att definitionerna uppfattas som aritmetiska och konstruktionen av t. ex. en parabel utföres ut ifrån ekvationen med de i funktionsläran genomgångna metoderna. Konstruktioner med linjal, passare, vinkelhake och snören ha därvid litet intresse. Analytisk geometri. Kopplingen mellan den rena och den analytiska geometrien — mot varje punkt i planet svarar ett enda talpar och mot varje talpar en punkt — erhålles naturligt i samband med införande av mätetal för sträckor (mom. 23). Denna motsvarighet representeras på vanligt sätt. Härvid kommer den graderade linjalen till användning. Begreppet riktning för sträckor, negativa sträckor, sammanblandning av sträckor och koordinater, vridning i positiv led o. s. v. böra undvikas. Avståndsformeln, en sträckas delning och ytformeln böra behandlas, men formler för delning av en sträcka i segment kunna uteslutas. Om man startar med den s. k. vinkelkoefficientformen, blir framställningen omständlig och onaturlig. Meningen är ju att liksom förut till varje punkt åstadkomma en aritmetisk motsvarighet till varje rät linje. Det är naturligt att välja den ekvation, som satisfieras av koordinaterna för punkterna på linjen. Enligt satsen: genom två punkter går en enda rät linje, bör

495 man därför från början ange en linjes relation till axlarna med hjälp av koordinaterna {xu y,) och (x», y2) för två punkter. Man får då tre fall, /. Xj = x2, y± 4= y„. 2. xx * x2, yx =y2. 3. xt =*• x2, j/i =*= y,, som representeras på följande sätt.

pr,i */,)

fay,)

(

•

fas)

(**&)

)

I tredje fallet visas, att för varje par av två punkter på linjen kvoten mellan koordinatdifferenserna, d. v. s. u

i — yi _

i —

y 3 — y2 •^Z

•t2

Hi— y 2 X 4, ^

Xn -t-2

= o. s. v. är konstant.

Denna konstant A- kallas linjens vinkelkoefficient. På en gång erhållas nu de s. k. enpunkts-, tvåpunkts- och vinkelkoefficientformerna för linjens ekvation. Mot varje rät linje svarar alltså en ekvation på formen x = a eller y = kxJrl, och omvänt motsvaras varje dylik ekvation av en rät linje, vars relation till axlarna anges av a respektive k och /. Att varje ekvation Ax + By + C = 0 motsvaras av en rät linje följer nu omedelbart. Vidare visas utan trigonometri satsen om parallella linjer (k1 = k1) och ömvändningen samt satsen om mot varandra vinkelräta linjer (k± k2 + 1 = 0) och dess ömvändning. Sedan konstateras också analytiskt att icke-parallella linjer ha en skärningspunkt och att parallella linjer sakna skärningspunkt. Härmed har ett speciellt avsnitt av den rena geometrien — den rent geometriska ordningen av punkterna på en rät linje, satserna om sträckor, parallella linjer och normaler, snittpunktsproblemen i fråga om sträckor respektive linjer — givits analytisk form. För språklinjen torde ovanstående analytiska framställning vara tillräcklig. På realgymnasiet bör även beräkning av vinklarna mellan linjer, normalformen och formeln för avståndet från en punkt till en rät linje ingå. För beräkning av vinklar införas lämpligen lutningstal för linjer. Man utgår härvid från riktningstal för strålar med origo som utgångspunkt. Om en rät linje v. s. h. är parallell eller identisk med en stråle med origo som utgångspunkt och dess motsatta stråle och om a och a + 180 äro riktningstalen för dessa strålar, säges a vara linjens lutningstal. För a =*> 90

496 lås omedelbart tg a = k, och satserna om vinkelräta linjer kunna enkelt visas trigonometriskt. Normalformen för en rät linjes ekvation införes för att enkelt kunna beräkna avståndet från en punkt till en linje. För framställningen erfordras riktningstal för strålar med origo som utgångspunkt. Användningen av konvexa vinklar utmönstras. Även i fråga om teorien för cirkeln är det lämpligt att ställa den rent geometriska och den analytiska metoden emot varandra. På vanligt sätt visas att varje cirkel motsvaras av en ekvation av formen (x — a ) 2 + (v — b)2 = r och omvänt. Satser, som förut bevisats rent geometriskt — bågvinkeln till en halvcirkel är rät; en cirkel och en tangent till cirkeln har en enda punkt gemensam; om en rät linje och en cirkel har en enda punkt gemensam, så är linjen tangent till cirkeln; genom hörnen i en triangel går en enda cirkel o. s. v. — kunna nu enkelt visas analytiskt. Vidare kan man nu enkelt bevisa de sniltpunktssatser i fråga om räta linjer och cirklar, som förut upptagits utan bevis. Självfallet kan man också behandla satser, som ej upptagits i den rent geometriska framställningen. Omfattningen av denna framställning kan icke gärna allmänt fixeras. Radikalaxeln bör dock utelämnas. En framställning av punkten, räta linjen och cirkeln på sätt, som skisserats i det föregående, knyter samman de båda avsnitten av geometrien och ger en god inblick i de två metodernas olika karaktär. Den grundläggande existenssatsen i fråga om parabel, ellips och hyperbel bör, som förut påpekats, visas endast analytiskt; härledningen av t. ex. ekvationen if = 2px innebär just ett existensbevis. Kurvorna konstrueras med hjälp av funktionslärans metoder. I fråga om ellipsen kan även metoden med omskrivna cirkeln medtagas. Framställningen bör vidare behandla parametrar, excentricitet, brännpunktsradier, tangenter (tangenten i en punkt; de tangenter, som ha vinkelkoefficienten Jr), normaler (väsentligen normalen i en punkt) och diametrar. Tangentproblemet bör utredas omsorgsfullt (jämför cirkeln). En allmän utredning om snittpunkter i fråga om rät linje och parabel, ellips eller hyperbel bör däremot icke medtagas. Vidare utföras några få konstruktioner (t. ex. tangenten i en given punkt, tangenten parallell med en given linje, diameter och konjugat diameter) ut ifrån härledda satser. Det är här självfallet viktigt, att man skiljer mellan satserna och deras representationer. Konstruktionsuppgifterna ställas lämpligen in i sitt sammanhang med satserna. Speciella kapitel med konstruktionsuppgifter äro umbärliga. Vid första genomgången behandlas lämpligen vardera kurvan för sig. Vid repetitionen i högsta ringen, som syftar till översikt och fördjupning av kunskaperna, bör däremot ges en sammanfattande framställning av t. ex. tangent-, normal- och diameterproblemet.

497 Invecklade ortproblem undvikas. I de fall, då hjälpvariabler införas, bör elimination av dessa kunna ske på elt enkelt och naturligt sätt. Vid behandlingen av var och en av andragradskurvorna kan man nöja sig med att undersöka den geometriska motsvarigheten till några lämpliga andragradsekvationer med sifferkoefficienter. Som avslutning genomföres sedan en fullständig undersökning av den allmänna andragradsekvationen utan .ry-term. Den framställning, som skisserats i det föregående, syftar till en väsentlig förenkling och innebär vidare en mera omedelbar anslutning av den analytiska geometrien till den rena geometrien. Rymdgeometri. Ett av de besvärligaste problemen i rymdgeometrien är själva starten, d. v. s. framställningen av de grundläggande förknippningarna mellan begreppen punkt, rät linje och plan. På detta stadium böra lärjungarna vara förtrogna med den deduktiva metoden, och man kan därför måhända oförmedlat införa de erforderliga grundsatserna, exempelvis på följande sätt. Gr. 1. Genom två punkter går en enda rät linje. Denna sats utgör sammanfattningen av en existenssats (åtminstone en rät linje) och en entydighetssats (icke mer än en rät linje). För att representera den existens, som uttalats i gr. 1, användes linjal. A B x x Om en punkt ligger på två räta linjer, säges punkten vara gemensam linjerna och linjerna säges skära varandra i punkten.

för

Gr. 2. Genom tre punkter, som ej ligga på en rät linje, går ett enda plan. Denna sats utgör även sammanfattningen av en existenssats (åtminstone ett plan) och en entydighetssats (icke mer än ett plan). För att representera den existens, som uttalas i gr. 2, användes tavlan eller ena sidan av en skiva.

32—617865.

IX.

498 Gr. 3. Om två punkter på en rät linje ligga i ett plan, så ligger varje punkt på linjen i planet. Om punkterna på en linje ligga i ett plan, säges linjen ligga i planet. Om en punkt ligger på en rät linje och i ett plan (resp. två plan) säges punkten vara gemensam för linjen och planet (planen), och linjen och planet (planen) säges skära varandra. G. 4. Om två plan ha en punkt gemensam, så ha de åtminstone ännu en punkt gemensam. Begreppen plan och ett plan går genom en punkt eller en punkt ligger i ett plan uppträda här som nya grundbegrepp. Med hjälp av dessa och de förut införda definieras de övriga begreppen. Ur de införda grundsatserna följer omedelbart t. ex. följande: Sats 1. Genom en linje och en punkt, som ej ligger på linjen, går ett enda plan. Sats 2. Genom två linjer, som skära varandra, går ett enda plan. Sats 3. Om två plan ha en punkt gemensam, ha de en rät linje gemensam. Första satsen utgör sammanfattningen av en existens- och en entydighetssats. Tidigare brukade man upptaga existenssatsen i form av en konstruktionsuppgift. Detta är givetvis icke lämpligt. Konstruktionen erhålles parallellt med eventuellt bevis för existenssatsen. Motsvarande gäller för sats 2 och övriga dylika satser, som upptagas vid den fortsatta framställningen. Om man däremot vill göra en induktiv start, läggas givetvis gemene mans föreställningar om punkt, rät linje och plan samt sambanden mellan dessa objekt som grund för framställningen. Redan på mycket tidigt stadium indelas objekten i bl. a. punkter, räta linjer och plan. Man kan konstatera, att denna indelning t. ex. är klart genomförd redan av lärjungarna i klass 2 5 . Indelningen innebär givetvis en viss primitiv begreppsbildning. Uttrycket rät linje t. ex. uppfattas närmast som något likartat hos en grupp föremål. Individerna i en viss klass av objekt — kanten av en linjal, linjerna i en skrivbok o. s. v. — betecknas därför som exempel på rät linje. Någon skarp gränsdragning mellan begreppet rät linje och individerna i klassen göres inte. Ännu så länge tilldrager sig den individuella utformningen den största uppmärksamheten. På motsvarande sätt är tavlan, en spegelblänk vattenyta o. s. v. exempel på plan; spetsen av en nål och en kritprick o. s. v. exempel på punkt. För att ange samband mellan objekten användes av gemene man uttrycken går genom, ligger på, dra, lägga, bestämma, råka, skära, gemensam o. s. v. På grundval av experiment formuleras så småningom vissa samband mellan objekten. Härvid böra lärjungarna ledas till att formulera satser med hjälp av lämpliga begrepp.

499 För lärjungar, som redan äro förtrogna med den deduktiva metoden, har det visat sig vara både roande och lärorikt att vara med om att genomföra övergången från induktiv till deduktiv framställning. Bl. a. förlora axiomen något av sin mystiska karaktär. Framställningen i läroboken bör dock på detta stadium vara deduktiv. Ät läraren överlåtes att eventuellt leda eleverna fram till formuleringen av de erforderliga grundsatserna. Det erbjuder naturligtvis inga större svårigheter att utforma en hygglig inledande induktiv framställning. Mot en dylik kan och bör dock invändas, att lärjungarna i högsta ringen redan medvetet skilja mellan t. ex. begreppet plan och de plan, som användas vid experimenten. Nästa avsnitt av framställningen skulle behandla teorin för punkter, räta linjer o. s. v., som ligga i ett plan, d. v. s. plangeometrien. Emedan denna del av geometrien förut behandlats, nöjer man sig med att påpeka, på vilket sätt plangeometrien ingår i rymdgeometrien. Vidare bör man kanske upptaga de i plangeometrien införda grundsatserna samt eventuellt några för fortsättningen viktiga satser. Ut ifrån bl. a. satserna om parallella linjer, normaler och vinklar i plangeometrien införas sedan begreppen parallell, normal o. s. v. i rymdgeometrien samt erforderliga satser. I fråga om begreppet parallell erfordras i plangeometrien satsen: 1. Genom en punkt utom en rät linje går en enda rät linje, som är parallell med den förra. och i rymdgeometrien satserna: 2. Genom en punkt utom ett plan går ett obegränsat antal räta linjer, som äro parallella med planet. 3. Om en rät linje är parallell med ett plan, så är den parallell med skärningslinjen mellan planet och ett godtyckligt plan genom linjen. 4. Genom en punkt utom ett plan går ett enda plan, som är parallellt med det förra. 5. Om två parallella plan skares av ett tredje plan, så äro skärningslinjerna parallella. Utredes sats 1 omsorgsfullt, kunna satserna 2 och 4 upptagas utan bevis, men satserna 3 och 5 böra bevisas. I fråga om begreppet normal erfordras i plangeometrien satserna: 1. Genom en punkt på en linje går en enda normal till linjen. 2. Genom en punkt utom en linje går en enda normal till linjen. och i rymdgeometrien: 3. Om en rät linje är vinkelrät mot två räta linjer i ett plan och går genom deras skärningspunkt, så är den vinkelrät mot varje linje i planet, som går genom skärningspunkten.

500 4. Genom en punkt på en linje går ett enda normalplan till linjen. 5. Genom en punkt utom en linje går ett enda normalplan till linjen. 6. Genom en punkt i ett plan går en enda normal till planet. 7. Genom en punkt utom ett plan går en enda normal till planet. 8. Om två linjer äro vinkelräta mot ett plan, så äro de parallella. 9. Om den ena av tvä parallella linjer är vinkelrät mot ett plan, så är även den andra vinkelrät mot planet. 10. Om två räta linjer äro parallella med en tredje, så äro de sins emellan parallella. Utredas satserna 1 och 2 omsorgsfullt, kunna satserna 5—10 upptagas utan bevis. Satserna 3 och 4 böra bevisas. Ut ifrån satsen — om två vinklars ben äro parvis parallella och ligga på samma sida om linjen genom vinkelspetsarna, så äro de lika — bör preciseras, vad som menas med: 1. Vinkeln mellan två strålar O A och O A . 2. Vinkeln mellan två icke motsatta halvplan ABC och ABD. Ut ifrån satsen om projektionen av en rät linje på ett plan bör preciseras, vad som menas med: 3. Vinkeln mellan ett plan OAB och en stråle OP, som ej är normal till planet. Två varandra korsande linjer bestämma fyra vinklar mellan strålar, av vilka två och två är lika. Dessa vinklar kallas vinklarna mellan linjerna eller de vinklar, som bildas av linjerna. Är en av dessa vinklar rät, sägas linjerna vara vinkelräta mot varandra. På motsvarande sätt behandlas varandra skärande plan respektive linje och plan (utom i fall de äro vinkelräta). Begreppen polyeder, prisma o. s. v. böra definieras ut ifrån förut införda begrepp, så att man icke rör sig med uttryck utan något samband med en deduktiv framställning. Gängse framställningar om hörn äro i flera avseenden ofullständiga och borde skärpas, t. ex. genom att bevisa följande satser: 1. I ett tresidigt hörn är summan av mätetalen för två vinklar större än mätetalet för den tredje. 2. I ett konvext hörn är summan av mätetalen för vinklarna mindre än 360. Om detta kan ske är dock beroende på vilken tid, som står till förfogande. Att det icke kan finnas mer än fem slag av regelbundna polyedrar är enkelt att bevisa, men att dessa fem slag också existera, bör ej bevisas. Representationer för begreppen kub, tetraeder o. s. v. införas därför utan vidare. I fråga om polyedrar, cylindrar, koner och sfärer nöjer man sig för övrigt med mätetalsteori för volymer och ytor. För volymer genomföres lämpligen en framställning motsvarande den enklare för polygonytor. Ut ifrån satser

501 och definitioner på mätetal tilldelas alltså volymerna av 1. rektangulärt prisma, 2. rätt prisma med rätvinklig triangel som baspolygon, 3. rätt prisma med triangel som baspolygon, 4. rätt prisma, 5. pyramid, 6. polyeder (snett prisma), 7. cylinder, 8. kon, 9. sfärisk skiva (sfär, sfärisk sektor) tal. Det irrationella fallet i fråga om rektangulärt prisma förbigås. Om Guldins regler upptagas, förbigås bevisen. Utformningen av rymdgeometrien accentuerar ytterligare nödvändigheten av att redan i plangeometrien pä lämpligt sätt behandla existens och entydighet, representationsproblemet, definitionstekniken, mätetal o. s. v. * * * Den ovanstående detaljöversikten och kommentaren till kursplanen hänför sig till timplan C och den med denna timplan samhöriga kursplanen. Skulle timplan A eller B komma att gälla, måste kursen minskas. Detta här icke lämpligen kunnat genomföras genom borttagande av något helt kapitel ur kursplanen, men en uttunning är nödvändig. Denna bör, som angivits redan i kursplanen, i första h a n d bestå i en inknappning av andragradskurvornas behandling. Man måste inskränka sig till att härleda ekvationerna för cirkeln, parabeln, ellipsen och hyperbeln, konstruera kurvorna samt behandla tangent- och normalproblemen — väsentligen tangenten och normalen i en punkt. Dessutom böra några moment i funktionsläran avkortas. Sålunda bör ingen utvidgning av mom. 17 medtagas och mom. 19 inskränkas till att väsentligen omfatta mot rationella funktioner svarande kurvor. De två satserna om hörn i rymdgeometrien böra även utgä. Men trots en sådan minskning av kursen kan den kvarstående delen icke på den tillmätta tiden beräknas bli behandlad utan inknappning i fråga om exempelträningen. Man måste under sådana förhållanden räkna med en märkbar standardsänkning på realgymnasiets matematiska linje. F. FYRAÅRIGT SPRÅKGYMNASIUM. 1. Mål. Undervisningen i matematik på språkgymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, vidga och fördjupa lärjungarnas matematiska kunskaper. 2. Kursfördelning. Ring 1 (4 timmar). De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. Ekvationer och ekvationssystem av första graden. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal. Proportionella tal. Ekvationer av andra graden och enkla ekvationssystem. Användning av rät-

502 vinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatsen och 3:e likformighetsfallet med tillämpningar på längdskala och rätvinkliga triangeln. Mätetal för polygonytor, cirkeln och cirkelytan. Sex skriftliga arbeten. Ring II (4 timmar). Ekvationer av andra graden mera fullständigt. Funkn

tionerna x", \Jx, ax och "log x. Numeriska beräkningar med logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Sex skriftliga arbeten. Matematiklinjen. Ring III (4 timmar). Solvering av rätvinkliga trianglar. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner. Begreppet derivata med tillämpning på enkla rationella funktioner och deras kurvor. Grundläggande analytisk-geometrisk behandling av räta linjen. Sju skriftliga arbeten. Ring IV (3 + 1 timmar). Aritmetiska och geometriska serier med tilllämpningar på enkla uppgifter rörande sammansatt ränta. Aktier, växlar och obligationer. Enkel framställning av mätetal för ytor och volymer. Sammanfattande repetition av viktigare delar av föregående årskurser. Fem skriftliga arbeten.

G. TREÅRIGT SPRÅKGYMNASIUM. 1. Mål. Samma mål som för fyraårigt språkgymnasium. 2. Kursfördelning. Ring I (5 timmar). De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck. Ekvationer och ekvationssystem av första graden. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal. Proportionella tal. Ekvationer av andra graden fullständigt och enkla ekvationssystem. Funkn

tionerna xn, \lx, ax och "log x. Numeriska beräkningar med logaritmer. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Mätetal för sträckor och vinklar. Transversalsatsen och 3:e likformighetsfallet med tillämpningar på längdskala och rätvinkliga triangeln. Mätetal för polygonytor, cirkeln och cirkelytan. Sex skriftliga arbeten. Ring II (4 timmar) = ring S III 4 . Ring III (3 + 1 timmar) = ring S IV4.

503 Detaljerad kursfördelning. Algebra och funktionslära. 1. De rationella talen och i samband därmed de fyra räknesätten med bokstavsuttryck (det senare avsnittet avsevärt förkortat i förhållande till nuvarande realgymnasiekursen). 2. Begreppen funktion och ekvation. Ekvationer av första graden och ekvationssystem av första graden med 2 eller flera obekanta. Räkneträningen kan minskas i förhållande till nuvarande realgymnasiets. Aktier, växlar och obligationer. 3. Kvadratrötter och begreppet irrationellt tal. Räkning med kvadratrötter i mindre omfattning än på nuvarande realgymnasiet. Närmevärden till uttryck innehållande irrationella tal. Proportionella tal. Aritmetiskt medium och medelproportional. Tredje- och fjärdeproporlional utmönstras. 4. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av enkla funktioner (t. ex. y = 3x + 2, y = x 2 — 3 x + l , y = kx, y=

o. s. v.).

Grafisk lösning av ekvationer och ekvationssystem av första graden. 5. Ekvationer av andra graden. a) Algebraisk lösning (2:a gradsekvationer med bokstavskoefficienter uteslutas eller inskränkas). b) Samband mellan rötter och koefficienter. c) Homogena ekvationer av andra graden. d) Enkla numeriska rotekvationer. e) Uppdelning av andragradsuttryck i faktorer. f) Konstruktion av kurvor motsvarande hela rationella funktioner av andra och tredje graden. g) Grafisk lösning av 2:a grads- och enkla 3:e gradsekvationer. 6. Ekvationssystem (en ekvation av l:a graden och en av 2:a graden). 7. Funktionerna .x", vx, ax och "log x. Numeriska beräkningar med hjälp av logaritmer. Räknestickan. 8. Enkel framställning av gränsvärden för funktioner, då x - > a , x -> + oo och x -> — oo. De två senare fallen kunna uteslutas. 9. Begreppet derivata aritmetiskt. Härledning av enkla funktioners derivator. Tillämpningar i fråga om tangent och normal på mycket enkla hela rationella funktioner. 10. Deriveringsreglerna för summa, skillnad, produkt och kvot. Beräkning av enkla rationella funktioners derivator. 11. Funktioners stigande och fallande, max. och min. Enkla tillämpningar på rationella funktioner. Konstruktion av motsvarande kurvor. Eventuellt begreppet asymptot med tillämpningar i mycket enkla fall.

504 12.

Binomialteoremet. Aritmetiska och geometriska serier. Oändliga geometriska serier: begreppen konvergens och summa. 14. Sammansatt ränta, aktier, växlar och obligationer. Ren plangeometri. 15. Kortfattad repetition och fördjupning av den förut genomgångna kursen i ren geometri. Planimetri, trigonometri, analytisk geometri och stereometri. 16. Mätetal för sträckor. Koordinater för punkter på en rät linje och i ett plan. 17. Mätetal för vinklar. Riktningstal för strålar. 18. Transversalsatsen; 3:e likformighetsfallet (lika vinklar), längdskala: satser om rätvinkliga triangeln. 19. Mätetal för polygonytor. Herons formel uteslutes. Ytskala. 20. Mätetal för cirkeln och cirkelytan. 21. De trigonometriska funktionerna i intervallet 0 : £ « < 90. Solvering av rätvinkliga trianglar. 22. Avståndsformeln; ekvationen för en rät linje (trigonometrin kan undvaras); Ax + By + C = 0. Skärningspunkter mellan linjer, parallella och mot varandra vinkelräta linjer. 23. Enkel framställning av mätetal för ytor (rät cylinder, rät kon. klot) och volymer (prisma, pyramid, cylinder, kon, klot). I fråga om a n m ä r k n i n g a r till kursplanen hänvisas till de anmärkningar. som gjorts till realgymnasiets kursplan. * * * Den uppläggning av kursen, som skisseras i de här framlagda anmärkningarna till kursplanerna, syftar till en konsekvent och förenklad framställning, som bör göra det möjligt att nå ett pålitligt resultat. Den är givetvis därför icke avsedd att vara bindande i fråga om detaljer eller tillvägagångssätt. Läraren måste välja den lärogäng, som bäst passar för hans läggning och med vilken han vet sig nå ett gott resultat. Delad ring. Genom införande av delad ring — de för hela avdelningen gemensamma timmarna kallas h ä r A-timmar och de övriga B-timmar — bör det bli möjligt att i större utsträckning än hittills individualisera undervisningen och införa något friare studieformer. Den klassiska metoden med uppdelning av varje lektion i förhör, exem-

505 pellösning och genomgång av nytt lärostoff har ju sina fördelar. Genom lärjungarnas självverksamhet vid läxöverläsningen och den fortlöpande kontrollen befästes då varje moment och kan sedan bilda underlag för nästa. Speciellt för de svagare lärjungarna är detta av betydelse. För mera begåvade och intresserade lärjungar är metoden mindre tilltalande. Speciellt gäller detta i fråga om de två högsta ringarna. Genom den föreslagna uppdelningen i A- och B-timmar och därav följande större möjlighet till kontroll av resultaten bör ett annat, i viss utsträckning redan prövat metodiskt tillvägagångssätt kunna mera allmänt komma till användning. En verkligt individualiserad undervisning kan väl dock endast genomföras för ett fåtal. I stället för förhör varje timme rekapituleras kort de speciella moment, som ha betydelse för genomgång av det nya lärostoffet. Preparationen mäsie därför vara noggrann. Lärjungarna få t. ex. anteckna en kort stomme eller också använda duplicerade framställningar. Under en serie lektioner behandlas på detta sätt ett avsnitt av kursen (begreppet derivata jämte deriveringsreglerna, parabeln, derivatans användning för studium av funktioner o. s. v.). Varje nytt moment belyses givetvis under lektionerna med enkla direkta tillämpningar. Först efter genomgång av ett helt avsnitt hålles ett sammanfattande förhör. Lärjungarna få alltså på detta sätt en större uppgift att penetrera under kanske två å tre veckor. Utom den rent teoretiska uppgiften bör även ingå ett antal belysande exempel. Man når det bästa resultatet, om lärjungarna behandla uppgifterna parallellt med genomgång av de olika momenten. Valet av uppgifter måste bli ganska tidsödande, och ofta fordras duplicering. Genomgång av kursen, erforderliga enkla uppgifter för belysning av de olika momenten och anvisningar för behandling av svårare uppgifter skulle kunna förläggas till A-timmarna och de sammanfattande förhören till Btimmarna, som lämpligen kunna koncentreras på schemat. Genom uppdelningen blir givetvis möjligheten till effektiv kontroll större och förhöret bör för lärjungarna bli mera lärorikt. Till B-timmarna kan man vidare förlägga räkneövningar med uppgifter av mera allmän karaktär. Syftar man vid dessa till mera individuellt arbete, böra uppgifterna grupperas omkring vissa huvudproblem, som förut behandlats. Äro grunderna klara, bör vid delad ring läraren åtminstone i normala fall hinna ge nödiga anvisningar. Avpassas svårighetsgraden lämpligt, torde framgången kunna stimulera till fortsatt arbete i hemmet. Möjligheten till självstudier i fråga om teorien är ganska begränsad, då lämpliga framställningar saknas.

506 Biologi med hälsolära. 1. Mål. Undervisningen i biologi med hälsolära på gymnasiet avser att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en i möjligaste mån på egna iakttagelser grundad kunskap om de levande varelserna, deras organisation och livsyttringar, med särskilt beaktande av sådana kunskapselement, som äro ägnade att giva inblick i sådana förhållanden, som äro av betydelse för människan: människokroppens byggnad och förrättningar, förutsättningarna för och innebörden av ett sunt levnadssätt, biologiens praktiska betydelse i nutidens samhälle samt den biologiska forskningens viktigare landvinningar inom olika områden. 2. Kursfördelning. A. LATINGYMNASIUM OCH SPRÅKGYMNASIUM. a. F y r a å r i g t gymnasium. Ring I (2-5 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Cellen och dess viktigaste livsföreteelser; människokroppens byggnad och förrättningar; i anslutning härtill hälsolära innefattande infektionssjukdomarna och hur man skyddar sig mot dem, sexualupplysning, bostadshygien, arbetshygien och hemsjukvård samt de rusgivande ämnena, särskilt de alkoholhaltiga dryckerna, samt tobaken och kaffet, deras natur och verkningar. Råd vid olycksfall. Ring II (2 timmar). Huvuddragen av de högre växternas byggnad. De viktigaste växtfysiologiska kapitlen och i samband härmed några praktiska synpunkter på nutida jordbruk och skogsbruk. Ärftlighetslärans grunder (ärf tlighetslagarna). En föredrags- och demonstrationskurs om minst 20 timmar, omfattande växt- och djurförädling, människans ärftlighetsförhållanden samt en orienterande framställning av valda biologiska kapitel. För dem, som delvis utbyta franska mot biologi med hälsolära: Ring IV (2 timmar gemensamma lektioner samt 2 timmar delad ring). Samma kurs som ring RIII4 och IV 4 i något sammandragen framställning. b. T r e å r i g t Ring I (2 timmar) = ring LII 4 . Ring III (4 timmar) = ring LIV 4 .

gymnasium.

B. REALGYMNASIUM. a. F y r a å r i g t gymnasium. Ring I (2-5 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) ring LI 4 .

507 Ring II (1 timme). Huvuddragen av de högre växternas byggnad. De viktigaste växtfysiologiska kapitlen och i samband härmed några praktiska synpunkter på nutida jordbruk och skogsbruk. Ärftlighetslärans grunder (ärf tlighetslagarna). Ring III (å den matematiska linjen: 1 timme). En föreläsnings- och demonstrationskurs omfattande växt- och djurförädling, människans ärftlighetsförhållanden samt en orienterande framställning av valda biologiska kapitel; (å den biologiska linjen: 2 timmar, varav 1 timme laborationer). Växt- och djurförädling, människans ärfllighetsförhållanden, arvshygien. Utvecklingsläran, dess skilda bevisfonder och teorier samt ställning till nutida forskning. En översikt av viktigare allmänna biologiska kapitel (påbörjad kurs). Laborationer: studier för vinnande av säker formkännedom om mikroskopiska organismer, kryptogamer i övrigt, fanerogamer samt ryggradslösa djur i övrigt; embryologiska studier. Ring IV (ä den biologiska linjen: 2 timmar gemensamma lektioner samt 1 timme delad ring). En översikt av viktigare allmänna biologiska kapitel (fortsatt och avslutad kurs). En översikt av några viktigare speciella biologiska kapitel. Kompletterande sexualupplysning. Människans fysiologi (några kapitel utvidgad kurs utöver den i ring I 4 meddelade). Kort översikt av biologiens historia. Delad ring: Studier för vinnande av säker formkännedom om ryggradsdjur. Försök, som belysa viktiga sidor av människans fysiologi. b. T r e å r i g t

gymnasium.

4 Ring I (1 timme) = r i n g RH . Ring II (å den matematiska linjen: 1 timme) = r i n g RIII 4 ; (å den biologiska linjen: 2 timmar, varav 1 timme laborationer) = ring RIII 4 . Ring III (å den biologiska linjen: 2 timmar gemensamma lektioner samt 1 timme delad ring) = ring RIV4. Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen. Ring P: om organisk kemi kommer att läsas i näst högsta realskoleklassen, behöver tid icke upptagas med sådana laborationsövningar som: förbränningsförsök (druvsockerupphettning, kopparoxidreduktion, stearinljuset etc), fettemulgering, förtvålning, jodprov, Fehlingsprov på olika sockerarter eller äggvitereaktioner. Endast sådana laborationsövningar behöva förekomma, som innehålla direkta tillämpningar på dessa ovan uppräknade reaktioner. Skulle den organiska kemikursen i realskolan k o m m a att behandlas först i examensklassen, har detta mindre betydelse för biologiundervisningen på latin- och språkgymnasiet, där organisk kemi i sådant fall iäses i första ringen. På realgymnasiet däremot blir det då nödvändigt, att ägna någon tid åt de ovan nämnda i övrigt icke behövliga laborationerna

508 och deras förberedelse. Laborationerna kunna förslagsvis anordnas som 2 timmarsövningar en gång var fjärde vecka och föreslås t. ex. bli: 1 och 2: Mikroskopstudier på celler, ev. encelliga organismer och vävnader. 3 och 4: Försök, som belysa matsmältningen (salivprov, magsaftförsök, undersökning av mjölk), utsöndringen och ev. andningen. 5: Undersökning av blodkroppar; hämolys, stetoskop, puls, blodtryck. 6: Bakteriologi. 7 och 8: Viktigare sinnesfysiologiska försök. Alla övriga ringar utom Rblll 4 och Rbl V1 samt RblF' och Rblll 3 : Allmänna biologiska kapitel: Allmänna betingelser för organismernas liv. Faktorer, som reglera deras utbredning. Spridningsbiologi. Anpassningsföreteelser, parasitism, symbios. De marina organismernas närings- och fortplantningsbiologi. Limnologi. Jämvikten i naturen, biologiska bekämpningsmetoder. »Livet och döden i naturen.» Vissa grundämnens kretslopp i naturen. Generationsväxling inom växt- och djurriket. Speciella biologiska kapitel: Några blad ur de mänskliga sjukdomarnas bekämpningshistoria. Översikt av modernare behandlingsmetoder (hormon-, serum- och kemoterapi). Översikt av kulturväxternas farligare sjukdomar (brist-, virus- och svampsjukdomar). Bakteriernas roll i naturens hushållning och i människans tjänst. Nyttiga varelser. Utredning av den praktiska och ekonomiska nyttan av diverse växter och djur. Särskilt gränsfall böra beaktas. Skadliga varelser. Utredning av ekonomisk skadeverkan av: ogräs, växloch djursjukdomar samt diverse djur. Jakt och fiske: fridlysningsbestämmelser, rätt till jakt, jaktvård, vår! lands mest lönande jaktobjekt, fiskerättsbestämmelser, kräftfiske, kräflpest, fiskeodling, inplantering av fisk, översikt av salt- och sötvattensfiskets ekonomiska betydelse. Våra nationalparker. En redovisning av deras egenart och betydelse. Naturskydd: synpunkter lämpade för vuxen ungdom. Flyttfågelsforskning. Fågelsångsstudier. För föredragskursens vidkommande bör elt lämpligt urval inom dessa bägge områden kunna träffas. Lärarna böra ha helt fria händer att efter eget omdöme och intresse utforma denna kurs. För biologilinjens kursmässiga stoff böra de mest betydelsefulla av de^sa kapitel avhandlas på lämpligt sätt i läroboken och ett sammandrag av de

509 mindre väsentliga delges i läroboken som underlag för självstudier och som uppslag för enskilt arbete. Studierna i delad ring (exempelvis en 3 limmars laboration var tredje vecka) ske oberoende av det kursmässiga stoffets behandling. Huvudändamålet bör vara en säker formkännedom (därvid borlses från högsta ringens fysiologilaborationer). Läraren bör ha full frihet att utforma innehållet i lektionerna efter eget omdöme och de lokala resurserna. Det förutsattes, att i likhet med nu gällande förhållanden friluftsdagarna i lämplig utsträckning få disponeras för exkursioner bl. a. för materialanskaffning. Ifrågavarande timmar kunna förslagsvis få följande utformning: Näst högsta

ringen:

1 och 2: Mikroskopiska studier av lägre organismer, bl. a. baserat på planktonmaterial, insamlat under en heldagsexkursion på friluftsdag. 3, 4, 5 och 6: Studier av kryptogamer i övrigt och fanerogamer. 7, 8, 9 och 10: Studier av ryggradslösa djur. Dissektion av en eller två typdjur (daggmask, hummer el. dyl.). Maskar, leddjur, blötdjur och tagghudingar. Minst 1 å l 1 ^ laboration bör ägnas åt insekter. 11: Studium av grodäggets och fågeläggets utveckling. Högsta

ringen:

1: Studier av fiskar, groddjur och kräldjur. 2 och 3: Studier av fåglar. 4 och 5: Dissektion av däggdjur. Studier av däggdjur. 6, 7, 8 och 9: Försök, som belysa människans fysiologi. Vid dessa studier för formkännedom böra institutionens samtliga tillgångar i form av uppstoppade djur, pressade växter, konserverade preparat, levande material, böcker, tidskrifter, planscher och kartor utnyttjas. Viktigt är att på rimligt sätt begränsa det antal arter, som bör medhinnas, så att dessa bli desto bättre befästa i minnet. Beträffande de ryggradslösa djuren kan en ekologisk uppdelning av materialet vara till fördel. Man låter t. ex. lärjungarna studera de viktigare marina, sötvattens- och landformerna som åtskilda grupper o. s. v. Vidare böra inom rimliga gränser lärjungarnas särskilda anlag och intressen bli beaktade och få k o m m a till sin rätt, så att grupper, för vilka de hysa ett särskilt stort intresse eller äga större förkunskaper uti, kunna bli föremål för en grundligare behandling än genomsnittligt kan medhinnas. Lärjungarna böra också beredas tillfälle att, om de så önska, även utanför laboralionstimmarna ha tillgång till studiematerialet eller lämpliga delar därav. Speciallitteratur bör skolan även kunna ställa till disposition som hemlån.

510 Fysik. A. LATINGYMNASIUM. 1. Mål.

Undervisningen i fysik på latingymnasiet har till uppgift att utöver realskolans kurs giva lärjungarna en experimentellt fotad orientering i mera betydelsefulla avsnitt av den modernare fysiken.

2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

Ring II (2 timmar, varav V* timme laborationer) = klass 5 5 (4 4 ). Ring III (1 timme). Orientering i modernare fysik. b. T r e å r i g t

gymnasium.

4 Ring II (1 timme) = ring LIII .

Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen. Undervisningen bör i III 4 och II 3 i stort sett meddelas i form av föredrag följda av experiment (eventuellt under medverkan av lärjungarna). Som tänkbara moment må nämnas växelströmmar (i samband med generatorer och motorer), elektriska svängningar, elektronröret, urladdningar i gaser, elektromagnetisk strålning, partikelstrålning; optiska instrument (fylligare behandling än i realskolan), vågrörelselära med speciell tillämpning på interferens och böjning (gittret) samt polarisation, spektroskopi; ev. något om ultraakustik. Bredden i framställningen och detaljerna böra icke fixeras utan överlåtas åt den enskilde läraren, som därvid har att i stort sett göra ett efter elevernas fattningsförmåga avpassat urval. Orienteringen måste givetvis hållas på ett plan, där stora krav icke ställas på matematiska kunskaper. Anknytning till de i realskolan inhämtade grundbegreppen måste ske. Någon timme torde kunna anslås — därest sä är behövligt -— till att ge lärjungarna nödvändig kännedom om de trigonometriska funktionerna. Lämpligt är, att lärjungarna göra anteckningar under lektionerna. I kontrollerande syfte bör läraren vid varje lektions början övertyga sig om att det sist genomgångna riktigt uppfattats samt ge lärjungarna tillfälle till diskussion och till att framställa frågor. Likaså kan det vara lämpligt, att han efter varje huvudmoments behandling gör ett överblickande förhör.

511 B. REALGYMNASIUM. 1. Mål. Undervisningen i fysik på realgymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna sammanhängande kännedom om de viktigaste företeelserna, erfarenhetslagarna och teorierna inom fysikens olika områden jämte praktiska tillämpningar av allmännare betydelse och på samma gång göra dem förtrogna med experimentell undersökningsmetod. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

gymnasium.

Ring I (3 timmar, varav Va timme laborationer). Allmän fysik. Huvuddragen av kursen i optik för realskolans avslutningsklass, i anslutning härtill det allmännaste om solsystemet och himlakropparna i övrigt. Värmelära (påbörjad kurs). Ring II (2 timmar, varav x/2 timme laborationer). Värmelära (avslutad kurs). Magnetism och elektricitetslära (påbörjad kurs). Ring III (4 timmar, varav 1 timme delad ring). Magnetism och elektricitetslära (avslutad kurs). Geometrisk optik. Fotometri. Grunddragen av vågrörelseläran. Fem skriftliga arbeten i skolan. Ring IV (4 timmar, varav 1 timme delad ring). Vågrörelselärans tillämpningar på ljudet och den elektromagnetiska strålningen. Kärnfysik (eventuellt). Mekanik. Sammanfattande repetition. Fyra skriftliga arbeten i skolan. b. T r e å r i g t

gymnasium.

Ring I (3 timmar, varav % timme laborationer). Allmän fysik. lära. Magnetism och elektricitetslära (påbörjad kurs). Ring II (4 timmar, varav 1 timme delad ring) = ring RIII 4 . Ring III (4 timmar, varav 1 timme delad ring) = ring RIV 4 .

Värme-

Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen. Det är av största vikt, att den detaljerade kursfördelningen så uppgöres, att forcering och jäkt undvikes. Utrymme måste beredas åt den moderna fysiken. Därav följer, att det är nödvändigt att stryka eller till mera läseboksmässig framställning hänvisa sådana moment inom den klassiska fysiken, som ha övervägande historiskt intresse och icke äro nödvändiga för förvärvandet av den helhetssyn på ämnet, som står i överensstämmelse med undervisningens mål, eller vilka kunna anses vara tillräckligt behandlade i realskolan. Dock får härvid icke bortses från att den klassiska fysiken utgör det fundament, på vilket den moderna fysiken bygger. En avvägning av

512 samtliga önskemål leder dels till att läroboken bör ge en koncentrerad, i stort sett på kraft- och energibegreppen fotad framställning av de viktigaste såväl klassiska som moderna företeelserna och lagarna, dels till att en del av det rikliga stoffet föres över till en läseboksavdelning, avsedd att fylla ut, belysa och delvis sammanfoga detaljerna. Allmän fysik. Enheterna för längd, yta, volym, vikt, täthet samt kraft och tryck; vätskors tryckverkningar (däribland Pascals princip, lagen för kommunicerande kärl och Arkimedes' princip med tillämpningar, i den mån en fastare kunskap om dessa redan i realskolan behandlade moment är behövlig); gasers tryckverkningar; Boyles lag, tryckmätningsmetoder; förberedande rörelselära (hastighet, acceleration, kraft och massa); något om rörelsemotstånd hos vätskor och gaser, något om torsion; arbete och effekt. Vid undervisningen böra kunskaperna från realskolan noga tillvaratagas, icke minst de i 5 5 (44) förvärvade. Gymnasieframställningen av den allmänna fysiken bör i såväl I4 som I 3 mera inriktas på ett samlande och matematiskt befästande av det i realskolan inhämtade än på utvidgning avlärostoffet. För I4 föreligga dock enligt det ovanstående i huvudsak två undantag: starka skäl tala för en förberedande orientering i begreppen hastighet, acceleration, massa och kraft, icke minst av den anledningen att en strikt definition av »kraft» i anslutning till gällande enhetssystem är till fördel vid behandlingen av elektricitetsläran; vidare äro arbets- och effektbegreppen nödvändiga både för värme- och elektricitetsläran. — Det torde vara självklart, att den allmänna fysiken kan genomgås snabbare i I 3 än i I*. Den i gängse läroböcker förekommande distinktionen iryck (kraft per ytenhet) och tryckkraft (totalt tryck) synes lämpligen böra ersättas med trycktäthet resp. tryck. Astronomi (I 4 ). Samma kurs som i 5* (4 4 ), föregången av det viktigaste av optikkursen i samma klass. Värmelära. Temperatur, värmemängd, spec, värme, kalorimetriska huvudmetoder, termisk utvidgning (med huvudvikten lagd vid gaserna), allm. tillståndslagen, absolut temperatur, molekylarrörelsen (därvid något om diffusion), ändring av aggregationstillstånd (smält- och fryspunkt; smältvärme, avdunstning, mättade och omättade ångor, ångbildning, ångbildningsvärme, luftfuktighet), värmets ledning, energiprincipen med särskild vikt lagd vid sambandet mellan värme och arbete. Utvidgningsläran kan, vad beträffar fasta kroppar och vätskor, inskränkas. Det är bortkastad tid att syssla med sambandet mellan längd-, yt- och volymutvidgningskoefficienter ävensom med approximativa, från definitionen något avvikande formler. Man torde kunna inskränka sig till en mera kvalitativ behandling i förening med några till koefficientberäkning ledande laborationer. Större uppmärksamhet bör ägnas åt gasernas

513 utvidgning. En formel för täthetens beroende av tryck och temperatur bör härledas. Värmemotorerna äro behandlade i realskolan till den omfattning, som kan anses erforderlig. En läseboksmässig utökning i fråga om mera energetiskt betonade detaljer behöver dock icke vara utesluten. Detsamma gäller också om kylmaskiner. — En samlad avdelning »meteorologi» är icke nödvändig. Som komplettering av det enligt föreliggande förslag i realskolan inhämtade torde det vara tillräckligt att i samband med behandlingen av vattenångans mättningstryck ge definitioner på »absolut och relativ fuktighet» och ställa dessa i samband med molnbildning och nederbörd (eventuellt även läseboksmässigt). Energiläran (inkl. kalorimetri) har något behandlats i 5 5 (44), varför värmeläran kan snabbare medhinnas i I 3 än i I 4 . Magnetism och elektricitetslära. Kort repetition av de grundläggande magnetiska fenomenen, magnetiskt fält, jordmagnetism, kort repetition av de grundläggande elektrostatiska fenomenen jämte deras elektronteoretiska förklaring; elektriskt fält, potential, kapacitet, kondensatorer; Faraday's elektrolytiska lag, elektrolytisk polarisation, galvaniska element, ackumulatorer; elektromagnetism; ledningsmotstånd, Ohms, Kirchhoffs och Joules lagar, elektrisk effekt och energi, metoder och instrument för mätning av strömstyrka, motstånd, spänning, effekt och energi; termoströmmar; induktion, växelströmmar (periodtal, momentan- och effektivvärden, fasförskjutning, effektlagen, mätinstrument, något om trefasströmmar); generatorer och motorer för lik- och växelström, transformatorer, omformare och likriktare; telefoni; elektriska svängningar; urladdningsfenomen (gasjoner, katod- och kanalstrålar), elektronemission, treelektrodröret. Intet område av fysiken erbjuder på gymnasialstadiet vid undervisningen så stora svårigheter som elektricitetsläran. Detta sammanhänger icke minst med den omständigheten, att lärjungarna vid den tidpunkt, då el-läran behandlas, varken ha tillräckliga matematiska kunskaper eller den fattningsförmåga och tankeskärpa, som krävas för att följa en logisk framställning. För att nå ett någorlunda tillfredsställande resultat måste man här och var falla tillbaka på det redan i realskolan meddelade och dela vissa kapitel i flera delar, vilka fogas in på ställen, där förutsättningar för deras behandling finnas och väga tyngre än kraven på systematiskt sammanhang. Ordningsföljden i nyss uppräknade kursmoment avser således icke att utgöra någon norm för vare sig undervisning eller läroboksframställning. Repelitionen av de grundläggande magnetiska fenomenen bör tagas mycket lätt, med huvudvikt fästad vid fält- och kraftlinjebegreppen. Jordmagnetismen kan såsom trigonometriskt betonad inflikas vid lämpligt tillfälle, då de matematiska kunskaperna äro tillfyllest. El-lärans statik behöver icke den grundliga behandling, som tidigare beståtts den. Efter en kort repetition av det i realskolan behandlade, som på gymnasiet bör erhålla en elektronteoretisk förklaring, måste uppmärksamheten i huvudsak in33—617865. IX.

514 rik! as på det elektriska fältet. Under återblickar på läran öm kraft och energi böra fältstyrke- och potentialbegreppen växa fram (vilande på coulomb, volt och joule). — Åt Faradays's elektrolytiska lag behöver ej större utrymme beredas än vad som kräves för att klarlägga dess betydelse i samband med den elektrokemiska definitionen på enhet för strömstyrka och för elektricitetsmängdsbegreppel. Den teoretiska grunden för läran om coulometrar torde, i den mån den icke är direkt nödvändig och då den snarast hör till kemiundervisningen, kunna i huvudsak hänvisas till ett mera läseboksmässigt delgivande. — Elektromagnetismen bör, därest den berör grundläggande, redan i realskolan kända fenomen och avser strömmätningsinstrument, redan på ett tidigt stadium i mån av behov upptagas till behandling. Den tillhör över huvud laget de områden, som avtidigare nämnda skäl med fördel framläggas »portionsvis». Biot-Savarts lag torde kunna uteslutas; intet skäl föreligger, som nödvändiggör ett behållande av denna lag. Med de olika elektriska enhetssystemen bör man icke syssla så mycket. Det torde räcka med en elekirokemiskt definierad strömstyrkeenhet, en definition på volt ur det energetiska sambandet volt X coulomb = joule (IO7 erg) och en definition på ohm enligt Ohms lag. övriga till bruk eventuellt kommande enheter, såsom farad, henry etc. stå i enkel relation till volt-ampére-joule-systemet. — Möjligen kan i högsta ringen vid ett omnämnande av det moderna MKS-systemet dess definition på strömstyrkeenheten framdragas. Växelströmsläran, sådan den ovan angivits i kursfördelningen, behöver icke behandlas i ett sammanhang. Flera partier kunna uppskjutas till högsta ringen, då elevernas matematiska kunskaper ökats och tankeförmågan skärpts. El-lära och strålningsfysik stå varandra mycket nära. Även om många kursmoment av naturliga skäl i en lärobok placeras i ett mera elektriskt betonat sammanhang, är det möjligt, att de enligt en annan, lika berättigad metodisk tankegång kunna med fördel behandlas i samband med närstående delar av strålningsläran (exempelvis radio). Det mä framhållas, att tidens knapphet icke tillåter större utblickar över elektrotekniken. Åt begreppen magnetiskt flöde, permeabilitet och amperevarv bör någon uppmärksamhet ägnas, däremot icke åt Ohms lag för magnetismen. Läran om generatorer, motorer och transformatorer kan genomgås på samma sätt som hittills, möjligen är en mera läseboksmässig utvidgning tänkbar. Däremot är det nödvändigt, att utrymme under alla förhållanden beredes åt behandling av treelektrodröret. Kännedom om rörets viktigaste funktioner måste såsom numera tillhörande »vardagsfysik» krävas icke minst på reallinjen. Vad som icke kan ges inom den fasta lärokursens r a m bör för vinnande av en bättre helhetssyn överlåtas på läseboksmässig framställning. Geometrisk optik: reflexion vid plana och buktiga ytor; brytning, total-

515 reflexion, prismor, linser; optiska instrument (projektionsapparater, lupp, mikroskop, kikare, spektrometer). Den geometriska optiken har till stor del tidigare behandlats. På realgymnasiet måste huvudvikten läggas vid begreppen stråle, strålknippe, bild och förstoring, såväl fysikaliskt-experimentellt som matematiskt. Återhållsamhet måste iakttagas beträffande matematisk behandling och problemräkning. Den klassiska »teaterkikaren» ävensom »terresterkikaren» böra erhålla blott ett kort omnämnande. — Åt avbildningsförhållandena hos spektrometern bör skälig uppmärksamhet ägnas. Fotometri. Grundbegrepp, belysningslagen. Grunddragen av vågrörelseläran. Grundbegrepp, vågrörelseekvationen, transversella och longitudinella vågor, reflexion, interferens, stående vågor, böjning, Huyghens princip, något om Dopplers princip. Åt de uppräknade momenten bör ges bästa möjliga experimentella belysning (vågrörelseapparater, vatten- eller kvicksilvervågor). Vågrörelselärans tillämpningar på ljud och elektromagnetisk strålning. Ljudets natur, tonhöjd, våglängd, hastighet, svävningar, strängar och pipor, klangfärg. — Ljusets hastighet, interferens, gitter, polarisation, dubbelbrytning, emissions- och absorptionsspektra, solspektrum, spektralanalys, ultraröd och ultraviolett strålning, fluorescens och fosforescens, röntgenspektra, lågfrekvent strålning (radiovågor), sammanfattande översikt av det kända frekvensområdet. Enligt förslag till kursfördelning för realskolan skall akustiken behandlas i 5B (4 4 ). Därest förslaget realiseras, komma det 4-åriga gymnasiets elever att sakna alla förkunskaper på delta område, medan det 3-årigas dock ha gjort någon bekantskap med de elementäraste företeelserna. För balansen mellan de båda linjerna saknar omständigheten i fråga större betydelse, måhända verkar den snarast utjämnande. Läran om strängar och pipor bör genomföras mycket enkelt och leda till matematisk behandling endast i de fall, där vågrörelseekvationen mera strikt kan tillämpas. Ultraljudets egenskaper böra åtminstone läseboksmässigt något belysas. I fråga om ljusets hastighet bör endast Foucault-Michelsons metod omnämnas. Läran om ljusets interferens belyses enklast med Youngs eller Lloyds klassiska försök eller med »Newtons färgringar». Därest tiden så medgiver, böra som förberedelse till framställningen om gittret några belysande försök med böjning bakom en spalt, en fin tråd och en skarp egg (rakklinga) utföras. De ha sin stora betydelse för läran om vågors utbredning. Polarisationen kan huvudsakligen knytas till de moderna polaroiderna. Malus' reflexionspolarisation ävensom det mesta om dubbelbrytning kan meddelas utanför den fasta lärokursen. Av strålningsläran, som befinner sig i snabb utveckling, kunna i stort sett endast åt grunddragen beredas utrymme i läroboken. Nyare rön och de-

516 täljer, som kunna vara av intresse, böra behandlas föredragsvis eller i läseboksform. Kärnfysik, inklusive radioaktivitet, torde såsom varande gränsområden mellan fysik och kemi fördelas mellan dessa båda läroämnen efter samråd mellan resp. ämneskonferenser. Huvudparten är att hänföra till bredvidläsning. Mekanik. Kraft- och momentläran fylligare matematiskt behandlad, jamviktsvillkor för fasta kroppar; hastighet, acceleration, likformigt föränderlig rörelse, kraftekvationen; rörelsers sammansättning, kaströrelse, centralrörelse, pendelrörelse; gravitationen; energilära. Som redan tidigare nämnts bör för undvikande av allt för mycket dubbelläsning det huvudsakligaste av kraft- och momentläran komma på högsta ringens lott. Därvid kan den erhålla den mera trigonometriskt betonade form, som behöves för behandling av fasta kroppars jämviktsvillkor. Rörelseläran och kraftckvationen äro preliminärt berörda i 5 5 (44), I4 och I 3 men måste i högsta ringen tagas upp i matematiskt mera strikt form. Åt centralrörelsen kan exempelvis genom hodografbegreppet en förhållandevis enkel framställning ges. Även om flera detaljer i fråga om pendelrörelse och gravitationen kunna få en läseboksmässig framställning, bör en matematisk och fysikalisk grundstomme bibehållas såsom tillhörande de mera obligatoriska momenten i kursen. Energiläran, d. v. s. växelverkan mellan de olika formerna: arbete — lägesenergi — rörelseenergi e t c , bör få en slutgiltig avshpning med de matematiska hjälpmedel, som slå till buds. Det är önskvärt, att — i den mån tiden så medgiver — vid behandling av optiska instrument, strålningslära och mekanik även deras astronomiska tillämpningar med den betydelse, de ha för modern uppfattning om världsalltet, på något sätt beröras. Den för de båda högsta ringarna på realgymnasiet anslagna timmen, »delad ring», torde främst böra ägnas åt laborationer under lärarens kontroll och medverkan. Mera mogna och försigkomna lärjungar böra dock ges tillfälle att i huvudsak på egen hand därunder syssla med något for dem intresseväckande arbete, som står i anknytning till kursen eller närstående områden. E n del av tiden bör även, då så lämpar sig, kunna användas till räkneövningar. Vid avvägning av kursplaner och arbetstakt för realgymnasiet måste hånsyn även tagas till problemlösningen och skolskrivningarna särskilt på grund av deras intima samband med examensskrivningarnas innehåll och svårighetsgrad Med utgångspunkt i de hittills gällande metodiska anvisningarna har skolöverstyrelsen för att bidraga till hävandet av de besvärligheter, som i ste-rad grad yppat sig beträffande möjligheten att medhinna utstakade kurser, förklarat sig tills vidare icke komma att i det skriftliga examens-

517 provet ge tillämpningsexempel på Wiens och Stefan-Boltzmanns lagar, hydrostatik och vissa därmed analoga delar av aerostatiken, termisk utvidgning för fasta och flytande kroppar samt ljusets interferens och böjning. Åtgärden i fråga har berett en viss lättnad, då den gjort »träningsräkning» på dessa områden mindre nödvändig. Inskränkningen bör bli bestående. Skola sunda arbetsförhållanden för framtiden kunna skapas, synas dock hittills vidtagna tidsbesparande åtgärder icke vara tillräckliga. Det är nödvändigt, att sysslandet med problemlösning under lektionerna får mindre utrymme och att problemens svårighetsgrad såväl vid skol- som examensskrivningar minskas. Hittillsvarande antal skolskrivningar i de båda högsta ringarna föreslås därför nu något beskuret. Det synes också lämpligt, att skolskrivningarna liksom examensskrivningen icke omfatta mer än sex problem och att för betyget Godkänd kräves nöjaktig behandling av endast två problem. Skrivningsresultaten ha utan tvivel fått spela en alltför dominerande roll vid terminsslutens betygssättning. Större vikt bör hädanefter fästas vid lärjungarnas ådagalagda förmåga att logiskt redogöra för fysikaliska tankegångar och förlopp. Det må påpekas, att enkla övningsskrivningar, vilka icke ha karaktär av prov utan snarare av läraren kunna begagnas som kontroll pä elevernas fattningsförmåga och på undervisningens effektivitet, lämpligen då och då kunna förläggas till lektions- eller delad-ringtimme. C. SPRÅKGYMNASIUM. 1. Mål. Undervisningen i fysik å språkgymnasiet har till uppgift att utöver realskolans kurs göra lärjungarna närmare bekanta med viktigare företeelser och lagar inom fysikens mera betydelsefulla områden. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t gymnasium. 1 Ring II (2 timmar, varav ji timme laborationer) = klass 5 5 (4 4 ). Ring III (3 timmar, varav x\i timme laborationer). Något utvidgad kurs i klassisk elektricitetslära och optik, elementen av vågrörelseläran samt orientering i modernare fysik. b. T r e å r i g t gymnasium. 1 Ring II (3 timmar, varav jt timme laborationer) = ring SIII 4 . Detaljerad kursfördelning och anmärkningar till kursplanen. Den utvidgade kursen i klassisk elektricitetslära och optik bör utväljas exempelvis ur följande moment: den elektriska strömmen och dess verk-

518 ningar (Ohms och Joules lagar, metoder och instrument för mätning av strömstyrka och spänning, motståndsmätning med volt-ampéremetoden och Wheatstones brygga, kompensationsmetoder, energi och effekt, termoströmmar); elektromagnetism, induktion; repetition av ljusets reflexion och brytning, prismor och linser i samband med fylligare behandling av de optiska instrumenten; de grundläggande elementen av vågrörelseläran. Momenten i fråga böra genomgås med utnyttjande av lärjungarnas matematiska kunskaper. Någon timme torde eventuellt kunna behöva anslås för att ge dem alla nödvändig kännedom om de trigonometriska funktionerna. För orienteringen i modernare fysik •— genom föredrag med experiment — är avsedd i genomsnitt 1 veckotimme. Med fördel kan den anknytas till den övriga kursen. Tänkbara moment äro desamma som angivits för latingymnasiets näst högsta ring; såväl matematiska som fysikaliska förkunskaper synas dock böra föreligga för ett något djupare inträngande i det fysikaliska skeendet. Lärjungarna böra liksom på latingymnasiet göra anteckningar under orienteringslektionerna. I kontrollerande syfte bör läraren vid varje ny dylik lektion övertyga sig om att det sist genomgångna riktigt uppfattats samt ge lärjungarna tillfälle till diskussion och till alt framställa frågor. Vid avgivande av vitsord i näst högsta ringen böra lärjungarnas insikter i den klassiska fysiken i första hand bedömas, men goda kunskaper inom något modernt område måste givetvis inverka på betyget.

Kemi. 1. Mål. Undervisningen i kemi på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av det i realskolan inhämtade, bibringa lärjungarna en sammanhängande och systematisk kännedom om de viktigare kemiska ämnena och deras omsättningar, om lagarna och teorierna härför samt om kemiens praktiska betydelse. 2. Kursfördelning. a. F y r a å r i g t

latingymnasium.

Ring 1 (1*5 timme, varav 1 timme laborationer varannan vecka) = klass 5 (44). Ring IV (1 timme). Kemiens utveckling i historisk belysning, atomlärans utveckling, materiens struktur. Några viktiga områden av tillämpad kemi, såsom industriella gaser, metallurgi, glas och porslin, gödselämnen, tvättmedel, cellulosa, konstfibrer, jäsningsindustri. Vardagslivets och hushållels kemi. 5

519 b. T r e å r i g t

latingymnasium. 4

Ring III (1 timme) = ring LIV . c. F y r a å r i g t

realgymnasium.

Ring I (2-5 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Materiens struktur. Metalloiderna. Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Praktiska tillämpningar. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Periodiska systemet. Metallerna påbörjade. Lagar och teorier som i föregående ring. Mineral i samband med kursen i övrigt. Praktiska tillämpningar. Ring III (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metallerna avslutade. Mineral som i föregående ring. Radioaktivitet och atomomvandlingar. Reaktionslära. Praktiska tillämpningar. Ring IV (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Organisk kemi. Lagar och teorier i fördjupad form i samband med återblick på den genomgångna kursen i oorganisk kemi. Delad ring (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Kursen fördjupad inom den organiska och allmänna (fysikaliska) kemien. d. T r e å r i g t

realgymnasium.

Ring I (3 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Materiens slruktur. Metalloiderna. Periodiska systemet. Metallerna påbörjade. Kemiska lagar och teorier, i den mån behovet av en närmare kännedom om dem gör sig gällande vid undervisningen. Mineral i samband med kursen i övrigt. Praktiska tillämpningar. Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Metallerna avslutade. Lagar och teorier samt mineral som i föregående ring. Praktiska tillämpningar. Ring III (2 timmar, varav inga obligatoriska laborationer). Radioaktivitet och atomomvandlingar. Reaktionslära. Organisk kemi. Lagar och teorier i fördjupad form i samband med återblick på den genomgångna kursen i oorganisk kemi. Delad ring (2 timmar, varav 1 timme laborationer under höstterminen). Kursen fördjupad inom den organiska och allmänna (fysikaliska) kemien. e. F y r a å r i g t Ring I (1-5 timme, varav klass 5 5 (44).

språkgymnasium.

1 timme laborationer

varannan vecka) =

Ring II (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka). Utvidgning av föregående rings kurs, huvudsakligen med hänsyn till kemiens an-

520 vändning i vardagslivet och hushållet. Kolloider. Radioaktivitet och atomstruktur. Ring IV (1 timme) = r i n g LIV 4 . f. T r e å r i g t

språkgymnasium.

Ring I (2 timmar, varav 1 timme laborationer varannan vecka) — ring SII 4 . Ring III (1 timme) = r i n g LIV 4 . Detaljerad kursfördelning. I. Allmän kemi. A. Kemiska förändringar: a. 1. Grundämnen, föreningar, blandningar. 2. Kemisk och fysisk förändring. 3. Olika typer av kemiska reaktioner. 4. De vanligare metallernas spänningsserie med avseende på utträngningar. b. Balansering av reaktionsformler, c. Kvantitativa samband vid kemiska reaktioner: 1. Betydelsen av kemiska tecken, formler, ekvationer, atom- och molekylvikter. 2. Lagar för föreningars sammansättning: (a) Massans oföränderlighet. (b) Konstanta proportioner, (c) Multipla proportioner. 3. Procentsammansätlning. Räkneuppgifter med avseende på (a) viktsamband, (b) volymsamband vid gaser, (c) ekvivalentvikter, (d) molära lösningar, (e) normala lösningar. B. Fysiska egenskaper hos fasta, flytande och gasformiga ämnen. a. Kinetisk molekylarteori, samband mellan temperatur och molekylhastighet, skillnaden mellan de tre formerna; kolloider. Faktorer som påverka reaktionshastighet (koncentration, temperatur, katalysatorer, partikelstorlek). Jämvikt, massverkans lag, le Chateliers princip vid gasreaktioner. b. Gasernas temperatur-tryck-volymsamband förklaras, partialtryck hos gaser i blandning med hänsyn till vattenånga, omräkning till normaltillstånd (inklusive ångtryck hos vattnet), Avogadros lag, samband mellan grammolekylvolym, täthet och molekylvikt. C. Periodiska systemet. Inledande behandling, angivande variationen i egenskaperna inom halogenerna och inom ädelgaserna. D. Teorier rörande atomemas byggnad, a. Daltons atomteori, b. Modern atomteori. 1. Strukturen: protoner, neutroner, elektroner, bestämda till massa och laddning. 2. Atomnummer, kärnladdning och elektronplacering (väte till kalcium), isotoper (väte, klor). 3. Periodiska systemet förklarat med atomstrukturen, radioaktivitet. 4. Jonvalens och ädelgasstruktur. 5. Kemisk bindning förklarad med atomstruktur: (a) Jonbindning — sammansättande och utträngande, reaktioner förklarade genom elektronförflyttning, oxidation och reduktion, (b) Atombindning — elektronpar vid uppkomsten av ojoniserande molekyler. E. Elektrolyter. a. Fysikaliska bevis för dissociation i smälta Salter och baser samt i vattenlösning, b. Jämförelse mellan egenskaper hos elektrolyter

521 och icke elektrolyter i vattenlösning, c. Fullständig dissociation hos salter och starka baser. d. Jonisation: (1) Jonisation hos syror genom reaktion med vatten. (2) Jonisationsgrad hos svaga syror och svaga baser, jonjämvikt. (3) Inverkan av gemensam jon vid svaga elektrolyter. e. Fullföljande av jonreaktioner genom (1) bildning av en svagt joniserad produkt, (2) bildning av en olöslig gas eller ett fast ämne. f. Hydrolys av salter. g. Elektrolys av vattenlösningar. II. Beskrivande kemi. Studiet av ett grundämne bör innefatta dess historia, förekomst, framställning i laboratoriet och i industrien, fysiska och kemiska egenskaper, användningar och kännetecken. Historisk behandling bör inskränkas till fall av särskilt intresse, såsom vid syre, väte, fosfor. Studiet av viktiga föreningar bör likaledes innefatta framställning, fysiska och kemiska egenskaper, användningar och kännetecken. Som exempel på typiskt studium av ett grundämne och dess viktigaste föreningar anföras nedan kväve och natrium. A. Kemisk behandling av några metalloider och deras vanligaste föreningar. a. Syre. b. Väte. c. Vatten: vikt- och volymsammansättning, rening (filtrering och destillering), kemiska reaktioner med oxider (grund för indelningen i metaller och metalloider), med salter till hydratbildning, prov på närvaro av vatten, lösningar (mättade och omättade), löslighetskurvor. d. Kol: allotropa former, koldioxid och kolsyra, typer av karbonat, prov på karbonat, kolmonoxid, e. Halogenfamiljen: klor (klorväte, klorvätesyra, klorsyrlighet) , brom, jod, fluor och deras väteföreningar, jämförda med klor och klorväte. prov på klorid-, bromid- och jodidjon, frigöringsreaktioner. f. Svavel: svavelväte, sulfider, svaveldioxid, svavelsyrlighet, sulfit, bisulfit, svaveltrioxid (kontaktmetoden), svavelsyra, sulfat, bisulfat, prov på sulfid-, sulfiloch sulfatjon. g. Atmosfären: luften såsom blandning, kväve, ädelgaser. b. Kväveföreningar: ammoniak, prov på ammonium jon, kväveoxid och kvävedioxid, salpetersyra, prov på nitratjon. B. Kväve (exempel på typiskt studium). Historik. Förekomst. Framställning: Atmosfäriskt kväve, rent kväve. Egenskaper: fysiska och kemiska. Användningar. Föreningar: Ammoniak, framställning i laboratoriet, i industrien (Habers metod, cyanamidmetoden, ur stenkol), ammoniumföreningar, prov på ammoniumjon. Kväveoxid, framställning (oxidation av ammoniak, reduktion av salpetersyra), kännetecken. Kvävedioxid, framställning (oxidation av kväveoxid, reduktion av salpetersyra, upphettning av nitrat), kännetecken. Salpetersyra, framställning (i laboratoriet, i industrien genom oxidation av ammoniak eller ur natriumnitrat), egenskaper (fysiska och kemiska) koncentrerad och utspädd syras verkan på metaller, metalloider, salter), prov på nitratjon. Användning av kväveföreningar. Kvävets kretslopp.

522 C. Kemisk behandling av en metall och dess vanligaste föreningar. Natrium och dess föreningar: natriumhydroxid, natriumklorid, natriumkarbonat och natriumbikarbonat (Solvaymetoden), natriumnitrat, natriumhypoklorit. D. Teknisk och industriell kemi. Aluminium, järn, zink, koppar, mangan, deras förekomst, framställning, egenskaper och vanligaste föreningar. Några andra tekniskt viktiga metaller, dock utan närmare kemisk behandling. E. Organisk kemi. Enkla organiska reaktioner. Födoämnenas sammansättning, kolhydrat, fetter, äggviteämnen, vitaminer. Hydrolys. Användning av stärkelse och socker. Jäsning. F. Teoretisk kemi. Metoder för bestämning av ekvivalentvikt, molekylvikt, atomvikt. Detaljer. Anmärkningar till kursplanen. Allmänna synpunkter. 1. Det centrala vid undervisningen i kemi bör såväl i realskolan som pä gymnasiet vara experimentet och dess analys. Endast på denna väg kunna lärjungarna förvärva fast grundade kunskaper i det experimentella ämne, som kemien utgör. För att bilda en fast grundval för studierna måste experimentet vara väl planlagt, ändamålsenligt anordnat och lämpligt infogat i lärogången. Viktigt är, att experimenten göras enkla och anordnas så, att det centrala i försöksuppgiften framträder. 2. Systematisk fullständighet varken kan eller bör eftersträvas, och läraren bör noga undvika alt belasta lärjungarnas minne med för stort mått av fristående detaljkunskaper, men han bör å andra sidan icke förbise, att de allmänna satser och lagar, som kursen innehåller, måste stödjas av ett ej alltför begränsat material av fakta. 3. Vid lärokursens detaljerade planläggning bör samarbete äga rum mellan lärarna i kemi, biologi och fysik med hänsyn till att vissa delar av kemien finna tillämpning inom biologi och fysik, andra delar återigen utgöra gränsområden, särskilt mellan fysik och kemi, t. ex. elektrokemi och atomlära. Att ett sådant gränsområde behandlas vid undervisning i två ämnen, bör i allmänhet undvikas; å andra sidan kan en sträng uppdelning av lärostoffet medföra olägenheter. Det måste anses vara till fördel, om samme lärare undervisar klassen i två av här nämnda ämnen, varigenom också större möjligheter skapas för en ändamålsenlig koncentrationsläsning. 4. I största möjliga utsträckning bör vid undervisningen åskådningsmateriel av olika slag komma till användning, t. ex. mineralstuffer, som böra finnas i flera exemplar, modeller, kartor, planscher, film och annan bildmateriel. 5. Kemiska räkneuppgifter av enkelt slag böra i någon utsträckning förekomma redan vid undervisningen i realskolan, som förberedelse till och tilllämpning av genomgångna lagar. På gymnasiet, framför allt på realgym-

523 nasiet, kunna sådana uppgifter erhålla ett något större, men fortfarande starkt begränsat utrymme. Uppgifterna kunna avse a) bearbetandet av ett genom demonstrations- eller laborationsförsök eller ur litteraturen sammanställt siffermaterial i och för exemplifiering av en allmän lag, b) övningar med tillämpning av genomgångna lagar eller empiriskt vunnen kunskap. De böra således om möjligt på ett osökt sätt anknyta till undervisningen i övrigt och vara på en gång enkla och verklighetstrogna. Invecklade tilllämpningsuppgifter liksom ur matematisk synpunkt svåra uppgifter böra undvikas. Laborationer. 1. De iakttagelser och erfarenheter, som av lärjungarna gjorts vid laborationer eller vid av läraren utförda försök, bilda grundvalen för såväl realskolans som gymnasiets undervisning. För gymnasiets laborationer kräves tillgång till uppslags- och handböcker, dels för komplettering av läroböckernas innehåll, dels för att lärjungarna skola förvärva vana att rätt använda sådan litteratur. 2. I fråga om fördelningen av de åt ämnet anslagna lärotimmarna bör gälla, att den på timplanen upptagna tiden för laborationer är att uppfatta som en minimitid, som ej får underskridas, men att läraren, i den mån lokalerna kunna disponeras, äger frihet att förlägga lektions- resp. laboralionsundervisningen på det sätt, som bäst gagnar undervisningen. Det kan sålunda, då kursen erbjuder möjlighet till laborationsarbete i större utsträckning, vara lämpligt alt öka antalet laborationstimmar på lektionstimmarnas bekostnad, och att till andra tidpunkter koncentrera lektionsundervisningen, nämligen i och för förhör, utförande av demonstrationsförsök och genomgång av allmänna kapitel. 3. Samtliga lärjungar böra experimentellt genomarbeta de delar av kursen, som ägna sig för behandling under laborationerna. Härvid böra lärjungarna erhålla sådana uppgifter, som utveckla deras tankeverksamhet och uppslagsrikedom och som lämna material för deras iakttagande av samband mellan olika företeelser, så att laborationerna för lärjungarna bli en viktig källa till kunskap. 4. Lärjungarna böra i regel på laboratoriet arbeta i grupper om två, undantagsvis i större grupper; på högre stadier kan även individuellt arbete vara lämpligt. Läraren bör tillse, att lärjungarna arbeta med noggrannhet, snygghet och ordning och att de iakttaga sparsamhet med förbrukningsartiklar och tid. Utförliga ordningsregler för laboratoriearbetet böra anslås eller utdelas och deras efterlevnad övervakas. Med hänsyn till de risker, som iiro oundvikliga vid arbete på laboratoriet, är det lärarens plikt att för lärjungarna klargöra vådan av bristande omtanke och noggrannhet vid försökens utförande. Försök, som medföra förgiftnings- eller explosionsrisker, böra undvikas.

524 5. Laborationsuppgifterna böra huvudsakligen avse framställning av preparat och studium av dessas karakteristiska egenskaper samt analysövningar och mätningar. I realskolan ha lärjungarna erhållit blandade uppgifter i samband med kursen; på gymnasiet genomgås, likaledes i anslutning till kursen, ett fortlöpande studium av metalloiders och metallers kemi, varvid lärjungarna utföra försök, ägnade att belysa grundämnenas och deras föreningars egenskaper och som genom enkelhet och den tid de kräva lämpa sig för laboralionsarbete, medan mera omfattande demonstrationsförsök utföras av läraren under lektionerna. Under de fortsatta laborationerna kunna lämpligen utföras några lätta kvantitativa analyser och mätningar ävensom några enkla fysikalisk-kemiska undersökningar samt lätta och typiska organiska synteser. Lärjungar, som arbeta snabbare än kamraterna, och kvarsittare kunna erhålla tilläggsuppgifter utöver de gemensamma. Sättet för en lärjunges utförande av laborationsarbetet bör utöva inverkan på värdesättningen av hans studieresultat i det hela. 6. Över försöken böra lärjungarna avfatta skriftliga redogörelser, som dock böra begränsas till det väsentliga. Vid enklare reaktionsförlopp kan det anses tillfyllest, om lärjungarna medelst formler åskådliggöra försökels gång och resultat, och vid försök med mer invecklad apparatur kan en enkel skissteckning ersätta en utförligare beskrivning. Noggrannhet bör fordras i fråga om tabellerandet och nedskrivandet av data liksom vid beräkningars utförande. Redogörelserna böra av läraren genomses och deras innehåll i mån av behov diskuteras enskilt eller i klassen. 7. Studiebesök vid någon kemisk industriell anläggning, mineralfyndighet, gruva eller museum böra om möjligt anordnas i samband med friluftsverksamheten. Härvid är det en fördel, om läraren är i tillfälle att först orientera sig, så att han kan lämna lärjungarna erforderlig handledning. Ämnets olika grenar. I realskolan ha enligt den föreslagna kursplanen ett begränsat urval av kemiska företeelser experimentellt belysts, så att lärjungarna äro bekanta med de allmänna kemiska begreppen och ha fått någon kunskap om viktigare grundämnen och föreningar. Stoffurvalet har bestämts med hänsyn till vad som ur det dagliga livets synpunkt är av särskilt intresse samt till viktigare tekniska tillämpningar. I oorganisk kemi böra lärjungarna ha förvärvat en klar föreställning om begreppen grundämne, kemisk förening, blandning, oxid, syra, bas och salt och deras inbördes samband, ävensom någon praktisk kännedom om en del sådana ämnen. De böra ha någon förtrogenhet med lagen om bestämda viktsförhållanden och med lagen om multipla proportioner samt någon föreställning om atombegreppet. I samband härmed ha formler för de allmännaste föreningarna och reaktionerna förekommit. Genom enkla

525 försök har förloppet vid elektrolys av syror, baser och salter i vattenlösning åskådliggjorts. Härvid har elementär vägledning rörande begreppet jon lämnats och kunskap om några vanliga joners analytiska kännetecken förvärvats. I naturen förekommande viktigare kemiska processer ha behandlats ävensom några tekniska tillämpningar. Kursen i mineralogi har begränsats till det väsentligaste rörande egenskaper och användning i fråga om vårt lands mineral. I organisk kemi ha i första hand beaktats det dagliga livets, framför allt hushållets, förhållanden, varvid lärjungarna gjorts förtrogna med sammansättning och viktigare egenskaper hos några kolväten och alkoholer, kolhydrat, fetter och äggviteämnen. Här förutsattes nu, att realskolans organiska kurs skall kunna förläggas lill examensklassen, så att behandlingen av joner och mineralogi kan förläggas till näst högsta realskoleklassen. Detta kan genomföras utan ändring av det för realskolan föreslagna kursinnehållet och möter i övrigt intet hinder, då huvudskälet för den organiska kemiens behandling i näst sista realskoleklassen, vilket angivits i vårt betänkande IV: 3 sid. 305, numera bortfallit. Gymnasiet. 1. Undervisningen på gymnasiet måste städse anknyta till de kunskaper, som lärjungarna redan inhämtat i realskolan. 2. Framställningen bör koncentreras kring sådana grundämnen och föreningar, som äga större betydelse. Mindre viktiga ämnen omnämnas blott i korthet och endast i den mån de i ett eller annat avseende äro av intresse för framställningen. Huvudvikten lägges på vad som vid undervisningen inhämtats genom av läraren och lärjungen utförda försök eller av lärjungen i övrigt gjorda iakttagelser. Särskilt beaktande förtjäna sådana delar av kemien, som äga tillämpning inom nutida kultur och teknik. Den historiska bakgrunden bör uppmärksammas, där så anses lämpligt. 3. Inom den oorganiska kemien är det undervisningens uppgift att med betonande av det principiella meddela en mera systematisk framställning av några metalloiders och metallers kemi samt av några viktiga områden av fysikalisk kemi. Härvid böra lärjungarna göras förtrogna med kemiska processer av typisk art, såsom de vanligaste framställningsmetoderna för grundämnen, deras oxider och sulfider, baser, syror och salter ävensom med de vanligare jonernas karakteristiska egenskaper. Läran om atomernas och molekylernas byggnad och deras därav föranledda egenskaper bör tidigt införas i kursen och läggas som grund vid sammanställande och förklarande av kemiska fenomen, så ofta tillfälle därtill bjudes. Tekniska processer av större vikt ävensom i naturen försiggående viktiga

526 kemiska omsättningar behandlas kortfattat i samband med de olika grundämnena. De reaktioner och processer, som avhandlas vid undervisningen, åskådliggöras genom formler. Vid förklaring av elektrolytiska processer och andra förlopp såsom oxidation och reduktion bör elektronbegreppet användas. 4. Behandlingen av mineral på gymnasiestadiet bör i princip bestämmas av samma synpunkter som för realskolans undervisning. Vid den återblick, som upptagits i realgymnasiets högsta ring, kan det vara ändamålsenligt att i ett sammanhang översiktligt genomgå de viktigaste mineralen ävensom malmerna och metallurgien. Därvid kan jämväl anknytning sökas till de tekniska tillämpningar, som under den föregående undervisningen behandlats. 5. Under tillgodogörande av det i vissa fall tidigare inhämtade lämnas i realgymnasiets högsta ring en mera systematisk framställning av den organiska kemiens viktigaste delar, varvid kursen måste begränsas till att omfatta ett mindre antal typiska ämnesgrupper och föreningar, valda med hänsyn till deras betydelse särskilt i tekniskt och biologiskt avseende. I den mån så är möjligt, bör undervisningen även i denna del av ämnet meddelas på experimentell grund. En lämplig avvägning av kursen synes kunna uppnås, om den innehåller följande: några mättade kolväten och deras viktigaste derivat, särskilt alkoholer, syror och estrar; några enstaka omättade kolväten, såsom etylen, acetylen; de vanligaste kolhydraten, fettarterna och äggviteämnena; bensol jämte några av de viktigaste bensolderivaten. Endast på grund av deras praktiska betydelse, men med uteslutande av formler, kunna även upptagas kautschuk, konstmassor, färgämnen, alkaloider och biokatalysatorer. I sammanhang med de olika ämnesgrupperna uppmärksammas viktigare industrier, såsom framställning av kokgas, cellulosa och konstsilke, socker och alkohol, ljus, tvål, sprängämnen. Strukturformler för föreningar med enkel molekylbyggnad böra i lämpliga fall meddelas, så att lärjungarna vinna kännedom om de föreställningar rörande molekylernas konstitution och föreningarnas därav betingade egenskaper, vilka varit för forskningens utveckling fruktbärande. 6. Åt lagar och teorier kan och bör på gymnasiet — särskilt realgymnasiet — ges ett vida större utrymme än i realskolan. Synnerlig omsorg måste på detta stadium ägnas åt behandlingen av hithörande frågor under utnyttjande av den grundläggande erfarenhetskunskap, som lärjungen förvärvat. Sedan en teori införts i undervisningen, bör hänvisning till densamma ske, så ofta tillfälle därtill erbjuder sig. Endast på denna väg kan den göras till lärjungarnas egendom. Härav följer, att lagar och teorier böra införas i undervisningen successivt i en ordning, som bestämmes dels av lämplig anpassning till kursen i övrigt, dels av hänsynen till lärjungarnas uppnådda mogenhetsgrad. Givet-

527 vis böra dessa kursmoment behandlas med stor begränsning vid undervisningen på latin- och språklinjen. Historiska återblickar äro här i många fall av stort värde. Även i fråga om lagar och teorier bör läraren undvika att medtaga allt för mycket. En begränsning måste ske till sådant, som för kursen äger mera omedelbar betydelse. I de lägre ringarna böra i främsta rummet grundläggande erfarenhetssatser komma till behandling. Av sådana må nämnas de stökiometriska lagarna, enkla erfarenhetssatser rörande kemisk jämvikt, värmetoning, elektrolys, osmotiskt tryck, lösningars frys- och kokpunkter, kolloida lösningar ävensom gaslagarna. Redan på ett tidigt stadium och innan begreppet kemisk jämvikt behandlats, kunna lämpligen de s. k. flyktighets- och olöslighetslagarna införas i undervisningen samt vinna användning vid reaktioners förklaring. Framställningen av allmänna lagar bör, i likhet med behandlingen avkonkreta kemiska företeelser, såvitt möjligt grundas på försök och icke endast härledas ur teoretiska förutsättningar. Av teorier, som böra behandlas, mä nämnas Avogadros hypotes, atomteorien, de första elementen av den elektrolytiska dissociationsteorien. Mera ingående behandlas sistnämnda teori i högsta ringen. Jonbegreppet har dock redan tidigare kommit till användning såsom beteckning för de delar av elektrolyter, vilka vid elektrolys vandra åt olika håll och vid sagda föreningars reaktioner äro företrädesvis verksamma. Brönsteds syra-bas-begrepp ävensom det mest elementära av elektron teorien kunna på ett tidigt stadium införas. I tillräcklig utsträckning böra lagar och teorier, såsom redan framhållits, tillämpas på räkneuppgifter, avseende enkla och verklighetstrogna fall. Grundämnenas periodiska system, som bör intaga en central ställning vid undervisningen, genomgås i sina huvuddrag på lämplig plats i kursen, sedan tillräckligt mått av kunskaper inhämtats rörande de särskilda grundämnena och deras föreningar. Även metallernas elektrokemiska spänningsserie bör uppmärksammas. Förhållandena torde i allmänhet icke medgiva annat än en mera flyktig behandling av radioaktiviteten och därmed sammanhängande delar av atomläran. Med hänsyn till den genomgripande betydelse, som detta forskningsområde fått för den moderna kemien, måste det dock anses nödvändigt, att realgymnasiets lärjungar erhålla någon orientering — gärna mot historisk bakgrund — beträffande de viktigaste upptäckterna i avseende på de radioaktiva ämnena, deras natur och egenskaper. I anslutning härtill böra jämväl de viktigaste av atomforskningens resultat genomgås. Det nära sambandet mellan den teoretiska kemien och fysiken motiverar ett ingående samråd mellan vederbörande ämneskonferenser rörande undervisningens detaljerade planläggning.

528 Delad ring. Under de lektioner, då ringen delas, bör tiden användas dels till fördjupning av den teoretiska kursen inom olika områden, dels till laborativt arbete. Därvid bör läraren från början söka individualisera arbetet, så att det, där intresse och förutsättningar finnes, kan växa ut till ett mera självständigt studium av den natur, som gällande metodiska anvisningar avse, alt det enskilda arbetet skall ha. Här erbjuda sig också allt efter de enskilda lärjungarnas olika läggning många uppgifter, som kunna tagas till utgångspunkt för begynnande egna studier. Härvid torde i främsta rummet de experimentella arbetsuppgifterna böra uppmärksammas. Av sådana må inom den oorganiska kemien nämnas en utvidgad kurs i kvalitativ analys samt kvantitativa analyser, även omfattande titreringar. Vidare lämpa sig vissa ej alltför omfattande eller tekniskt svåra synteser inom den organiska kemien, t. ex. framställning och studium av bensolderivat och färgämnen samt födoämnesanalys. Av fysikalisk-kemiska arbeten må som lämpliga framhållas olika mätningsserier, t. ex. molekylviktbestämningar enligt olika metoder, bestämning av reaklionshastigheter under olika betingelser, studium av kolloiders framställning och egenskaper samt av adsorptionsfenomen. Bland arbeten av mer teknisk natur kunna nämnas framställning och studium av tvättmedel, bakpulver, konstfibrer, färgning av olika slags vävnadsmaterial med och utan betmedel, analys av legeringar och mineral. Vidare må erinras, &U.biokemien kan erbjuda goda tillfällen till självständigt arbete, när det gäller lärjungar med intressen i denna riktning, t. ex. framställning och rening av enzympreparat i förening med studium av deras verkningar eller undersökning av alkoholjäsningens förlopp under varierade försöksbetingelser. En annan grupp utgöra sådana uppgifter, som inriktas på ett fördjupat studium, i anslutning till laboratoriearbete, av något visst grundämne, t. ex. järn, koppar, krom. Härvid kunna lärjungarna anvisas att, alltefter ämnets natur, tillika uppmärksamma tekniska problem eller mineralogiska förhållanden. I vissa fall kan studium av någon fabriksverksamhet eller annan teknisk tillämpning av kemien ifrågakomma, t. ex. gasverk, vattenreningsverk, färgeri, kemisk-teknisk fabrik, kemisk tvättinrättning, driftslaboratorium. Förutsättning är givetvis, att tillstånd kan utverkas för lärjungar att bedriva studier inom anläggningen i fråga. Slutligen kunna i kemi, liksom inom andra ämnesområden, ifrågakomma arbeten, innebärande väsentligen l i t t e r a t u r s t u d i e r . I detta avseende må framhållas de möjligheter, som den tekniska kemien erbjuder, t. ex. kväveindustrien, järnets metallurgi, katalysen och dess betydelse för kemisk industri, cellulosa- och färgämnesindustrierna. När det gäller mer försigkomna lärjungar, torde även radioaktiviteten och atomläran innesluta tack-

529 samma studieuppgifter. Enahanda är förhållandet med vissa biokemiska problem. Även sammanfattande uppgifter kunna ges, såsom att framlägga en utredning av kemiens tillämpningar inom olika områden av nutidslivet, t. ex. för hälsa och sjukdom, för lantbruket, för hemmet. Däremot bör bestämt avrådas från att anvisa lärjungarna att uteslutande arbeta med problemlösning. En sådan inriktning kan svårligen bringas i överensstämmelse med det mål, som uppställts för gymnasiets undervisning i ämnet. Den handledning från lärarens sida, som lärjungen har rätt att påkalla, måste noga avpassas efter arbetets karaktär och lärjungens förutsättningar. Vissa av de anförda exemplen på uppgifter äro av beskaffenhet att göra en fortlöpande och ganska ingående tillsyn nödvändig, andra äro till sin natur sådana, att allmänna anvisningar vid arbetets igångsättande äro att anse såsom tillfyllest. Då det rör sig om en uppgift, som innefattar såväl litteraturstudier som laborationsarbete, torde handledningen böra åsyfta att genom anvisning på lämplig litteratur bereda lärjungen möjlighet att göra sig närmare förtrogen med uppgiften. Först sedan detta skett, planlägges den experimentella delen av arbetet. Under dettas fortgång är det uppenbarligen nödvändigt, att läraren följer arbetet och därvid lämnar erforderliga anvisningar. Vid förhållandevis mera krävande laborationsarbeten kunna två eller tre lärjungar förena sig om en och samma uppgift. Redovisningen av arbetet måste växla efter uppgifternas art men torde vid experimentella uppgifter i regeln böra utgöras av en skriftlig redogörelse, omfattande försöksanordningar, protokoll och resultat. Stundom kan ett föredrag inför klassen med eventuell demonstration av den använda metoden eller de erhållna produkterna vara lämpligt, särskilt då arbetet omfattat huvudsakligen litteraturstudier.

Vad beträffar kursen för latin- och språkgymnasiet, blir, enär de flesta lärjungar på dessa linjer ej komma att mera ingående studera kemi eller använda kemien i sitt yrke, ämnet för dem en del av allmänbildningen. De böra därför av kemistudiet framför allt erhålla övning i kritiskt tänkande, få någon kunskap om kemiens viktigaste fakta, lagar och teorier, någon uppfattning av hur kemiska upptäckter bidragit till lösandet av den materiella kulturens problem samt praktisk kännedom om hur kemien tillämpas inom vardagslivet och hushållet. Den för högsta ringen föreslagna kursen kan allt efter lärjungarnas förmåga och beroende på tillgänglig apparatur behandla olika avsnitt av kemien. Framställningen kan exempelvis behandla atomlärans utveckling och materiens struktur; industriella gaser, metallurgi, glas och porslin, gödselämnen, tvättmedel, cellulosa, konstfiber, jäsningsindustri. Kursen framläg34—817865. IX.

530 ges i form av- föredrag med experiment och åskådningsmaterial (stuffer, ljusbilder, industribesök), varvid kemiska detaljer och reaktionsformler spela en underordnad roll men huvudvikten lägges på dess allmänbildande innehåll. Lärjungarna böra föra anteckningar och få redogöra för huvudinnehållet i det framlagda samt besvara förelagda frågor, men särskild lärobok torde ej behövas. Om klassen vid dessa lektioner tillfälligt behöver uppdelas, kan den ena delen följa lektionen med dess experiment, medan den andra delen idkar självstudier i framlagd populärkemisk litteratur. I fråga om realgymnasiets kurs bör dess tyngd ej läggas på de kemiska detaljerna och substanserna ulan på de härur framgående lagarna och teorierna, varigenom kursen får ett mera bestående och allmänbildande värde även för de lärjungar, som ej senare skola ägna sig ät ämnet. Genom att i lämpligt sammanhang framhålla den historiska utvecklingen av lagar och teorier kan läraren bibringa lärjungarna en uppfattning av det sätt, på vilket kemiens grundläggande principer framkommit och utvecklats, påverkat vår civilisation och stimulerat vetenskaplig forskning. Kemiska principer böra framläggas såsom beskrivande och förklarande sammanställningar av uppläckta fakta och sä, att de logiska slutledningarna framgå. Lärjungarna böra uppmuntras att föreslå experiment, göra enkla undersökningar och diskutera resultatet. Kursen bör koncentreras kring viktigare grundämnen och deras föreningar, varvid särskilt bland metallerna största återhållsamhet iakttagas, då deras föreningar behandlas. Rent tekniska detaljer behandlas ej. Med något större bredd kunna i stället genomgås vissa områden av den allmänna kemien, såsom atomteori, dissociationsteori, elektrokemi, kolloidkemi, vätejonkoncentration. Laborationerna böra omfatta ej blott provrörsexperiment och kvalitativ analys av enkla salter utan även kvantitativa undersökningar av titrimetrisk, gravimetrisk och gasvolymetrisk art, ävensom något studium av reaktionshastighet samt framställning och isolering av några organiska föreningar. Vid laborationer inom delad ring (R IV4 och R III 3 ) böra lärjungarna få arbeta med inbördes skilda uppgifter, varigenom även deras uppslagsförmåga och experimentella skicklighet kan övas och prövas. På det treåriga gymnasiet föreslås inga obligatoriska laborationer i R III*. Detla innebär icke, att laborationer icke skola förekomma även på dessa timmar utan blott alt tiden här icke anses medge någon fastlåsning av en viss del av lektionerna för laborativa övningar. Att i detalj bestämma vad gymnasiets kemikurs bör innehålla, torde vara olämpligt, bl. a. emedan detta i stor utsträckning blir en individuell uppfattning. Möjligen kan skisseras en minimikurs, som väl i sina detaljer kan utvidgas men ej bör underskridas. Den i det föregående använda ordningsföljden är ej avsedd att alltid även ange den vid undervisningen lämpliga tidsföljden.

531 Teckning. 1. Mål. Undervisningen i teckning på gymnasiet har till uppgift att, på grundval av realskolans undervisning i ämnet, bibringa lärjungarna ökade kunskaper och färdigheler i frihandsteckning, målning och geometrisk ritning, utveckla deras form-, färg- och skönhetssinne, giva dem ökad kunskap om konstens historia samt utveckla deras intresse och förståelse för konst och konsthantverk. 2. Kursfördelning. A. F y r a å r i g t

latingymnasium.

Ring I (2 timmar). Frihandsteckning = klass 5 5 (4 4 ). Linearritning: krokiteckning med måttsatt arbetsritning i bestämd skala; projektionsritning i flera plan; härledning av linjers, vinklars och ytors verkliga storlek ur givna projektioner; ytutbredning. Konsthistoria: Sveriges forntid; medeltidens och renässansens konst och konsthantverk. Ring 11 (1 timme). Frihandsteckning: perspektivstudier i olika slags material, teknik och utförande; färg- och belysningsstudier; snabbskissering; stilhistorisk teckning; textning. Konsthistoria: barock och rokoko. Ring III (1 timme). Frihandsteckning: snabbskissering av landskap, arkitektur och levande modell; målning i olika tekniker; bostadskunskap; stilhistorisk teckning; textning med tillämpningar. Konsthistoria: nyklassicism och efterföljande konst och konsthantverk under 1800-talet. Ring IV (1 timme). Frihandsteckning: fri teckning och målning i olika tekniker; snabbskissering av föremål, interiör- och naturmotiv samt levande modell; stilhistorisk teckning. Konsthistoria: nutida konst och konsthantverk; översikt av den allmänna konsthistorien från och med antiken till nuvarande tid. B. T r e å r i g t

latingymnasium.

Ring l (1 timme). Frihandsteckning—ring LII 4 . Konsthistoria=ring LI 4 . 4 Ring II (1 timme). Frihandsteckning = ring LIII . Konsthistoria: barock, rokoko och nyklassicism. Ring III (1 timme) = r i n g LIV 4 . C. F y r a å r i g t 4

realgymnasium.

Ring I (2 timmar) — ring LI . Ring II (1 timme). Frihandsteckning och konsthistoria=nng LII 4 . Linearritning: fortsatt projektionsritning; geometriska kroppars skärning och ytutbredning.

532 Ring HI (2 timmar). Frihandsteckning och konsthistoria = ring LIU 4 . Linearritning: skugglära; fria uppgifter. Ring IV (2 timmar). Frihandsteckning och konsthistoria = ring LIV4. Linearritning: geometrisk perspektivlära; repetitionsuppgifter i projektionslära. D. T r e å r i g t

r e a l g y m n a s i u m.

Ring 1 (1 timme). Frihandsteckning och linearritning = ring RII4. Konst4 historia — ring LI . Ring II (2 timmar). Frihandsteckning och linearritning = ring RIII 4 . 3 Konsthistoria = ring LII . Ring III (2 timmar) = ring RIV 4 . Anm. För elever i samtliga ringar anordnas utanför timplanen undervisning i frivillig teckning i den utsträckning, som härför anslagna medel och övriga förhållanden medgiva. E. F y r a å r i g t

språkgymnasium.

= fyraårigt lalingymnasium. F. T r e å r i g t

språkgymnasium.

= treårigt latingymnasium. Anmärkningar till kursplanen. För ringar med en veckotimmes teckning kunna arbetsvillkoren väsentligt förbättras genom undervisningens anordning som periodläsning med två veckotimmar. Behovet härav torde särskilt gälla de högre ringarna, där betydande ledighet för skrivningar m. m. alltjämt måste utgöra ett allvarligt hinder för arbetet i entimmesämnen. För ringar med två veckotimmar gäller liksom för realskolans klasser att lektionstiden väsentligt bättre kan utnyttjas genom anordningen med dubbeltimmar. Gymnasiets teckningsundervisning avser 1. att vidare utveckla elevens förmåga att uttrycka sig i bild ävensom att förstå andras bilder, 2. att meddela eleven viss kunskap i konst- och stilhistoria och i samband härmed uppodla elevens intresse för konst och konsthantverk samt 3. att, särskilt på reallinjen, bibringa eleven ökade insikter i den tekniska ritningens metoder. I frihandsteckningen bygger perspektivstudiet på den i realskolan lagda grunden, men utvidgas till att omfatta även landskap och arkitektur. I samband härmed kunna lämpligen olika slags material och teknik komma till användning, exempelvis tonpapper, krita, kol, bläck eller tusch, akvarell, lavering m. m. På högre stadier kunna även övningar i problemlösning ingå i perspektivstudiet.

533 Färgövningarna avse dels att uppöva färgseendel, dels alt meddela kunskap om färgmalerialet och dess möjligheter, dels slutligen att fostra smaken rörande färg och färgsammanställningar. Det praktiska arbetet bör härvid stödjas av studiet av färgkonst i original eller reproduktion. Med konst- och stilhistoria har teckningsundervisningen ett naturligt och nära samband. Även om andra av skolans ämnen bereda en viss plats ål studiet av bildkonsten, står likväl teckningen detta studium närmast. Metoderna för den konsthistoriska undervisningen på gymnasiet äro väsentligen beroende av de materiella resurserna, av den tillmätta tiden och av elevernas intresse för ämnet. Till de materiella villkoren hör i första hand oförhindrad tillgång till projektionsapparat samt en representativ samling avljusbilder, i andra h a n d en i teckningssalen tillgänglig samling av konstlitteratur. Tiden för den konsthistoriska undervisningen måste nödvändigtvis bli ganska knapp, om teckningen i enlighet med den föreslagna timplanen huvudsakligen blir ett entimmesämne på gymnasiet och samtidigt i sig måste inrymma ett flertal andra och viktiga kursmoment. Allt efter intresset för konsthistoria kan naturligtvis studiet härav utsträckas på bekostnad av övriga ämnesdelar. Enligt kursplanen skall undervisningen i konsthistoria för varje ring omfatta det tidsavsnitt, som under läsåret behandlas i historiekursen. Därigenom möjliggöres ett för undervisningen fördelaktigt samarbete mellan historia och teckning. I omedelbart sammanhang med den konsthistoriska kursen anordnas en därtill svarande kurs i stilhistorisk teckning. Läraren bör äga en betydande frihet i valet av metoder för sin konsthistoriska undervisning. Den vanligaste formen torde väl bli muntliga föredrag i samband med bildförevisning. En viss kontroll av elevernas kunskaper kan därvid vinnas genom muntliga och skriftliga förhör under kursens gång och vid dess slut. I den konsthistoriska kursen kunna även ingå föredrag av lärjungar, diskussioner i aktuella konstfrågor, referat av litteratur m. m. Samarbete med modersmålsläraren bör äga rum, så att lärjungarna få tillfälle att använda sina konsthistoriska kunskaper vid uppsatsskrivningen och vid föredrag och diskussioner under modermålslektionerna. Elt verksamt medel att väcka elevernas intresse för stilhistoria är arbetsböcker med klipp. Varje elev samlar därvid ur tidningar, tidskrifter m. m. bilder av konst och konsthantverk från skilda tider och inklistrar dessa grupperade i konststilar i en härför avsedd arbetsbok. I den fostran till konstintresse och konstförståelse, som den konsthistoriska kursen avser att ge utöver rena historiska fakta, böra även ingå besök under lärarens ledning å museer och tillfälliga utställningar av konst och konsthantverk. Någon del av läsårets friluftsdagar bör kunna användas för detta ändamål. Bostadskunskap är en nyhet för gymnasiets teckningsundervisning, i den föreslagna kursplanen förlagd till ring III 4 resp. II 3 . Undervisningsmetoden

534 måste liksom vid den konsthistoriska kursen lämpas efter både de tillgängliga materiella resurserna och det intresse som förefinnes eller kan vinnas för detta kursmoment. Främst avses här smakfostran. De ekonomiska frågorna få dock icke helt förbigås, även om denna del av ämnet bör behandlas i samband med samhällsläran. Linearritningen visar en del förändringar i den föreslagna kursplanen. På latinlinjen och språklinjen förekommer den endast i första ringen av det fyraåriga gymnasiet. Hittills har linearritning övats även i LII 4 och LI 3 , men genom att arbetstiden i den nya timplanen minskals till hälften, en veckotimme mot hittillsvarande två, har linearritningen ansetts böra utgå i dessa avdelningar. På reallinjen har konstruktionsperspektivet flyttals från andra till fjärde ringen i fyraåriga gymnasiet. I läroböckerna är perspektivläran vanligen förlagd till slutet av linearrilningskursen. Den utvecklade rumsföreställning, som arbetet med perspektivläran kräver, torde alltjämt motivera en sådan anordning. Den nya kursplanen lämnar inga föreskrifter om indirekt eller direkt metod för perspektivframställningen, utan ger läraren frihet att här välja endera eller båda metoderna. För samtliga nya kursmoment, som tillförts teckningen, erfordras också nya hjälpmedel. Den stilhistoriska teckningen, som infördes redan genom 1933 års stadga, väntar ännu på för skolarbetet lämpade förebilder. Utan sådana är detta kursmoment svårt, för att ej säga omöjligt, att realisera. För det konsthistoriska studiet i övrigt måste för skolan lämpliga bildserier framställas. I samband härmed bör också en handbok för läraren utarbetas med förslag till minimikurser för samtliga ringar, litteraturförteckning för skilda ändamål, ordförklaringar m. m. Kursen i bostadskunskap kräver förutom ljusbildserier ett för skolan framställt arbetsmaterial, varmed lärjungarna genom praktiska övningar kunna bli insatta i bostadens såväl praktiska som estetiska problem.

Musik. 1. Mål. Undervisningen i musik på gymnasiet avser att, på grundval av realskolans kurs i ämnet, genom en sammanfattande framställning av musikteori och musikhistoria giva lärjungarna en fortsatt allmänbildande inblick i tonkonsten och härigenom hos dem skapa förutsättningar för alt förstå musik. Den åsyftar därjämte att hos lärjungar med därför erforderliga förutsättningar utbilda gehör- och sångteknik och med dem inöva värdefulla sånger samt giva dem, som så önska, någon färdighet i inslrumentalmusik. 2. Kursfördelning. A. F y r a å r i g t l a t i n g y m n a s i u m o c h språkgymnasium. Ring I (1 timme i varje klassavdelning) = klass 5 5 (4 4 ).

535 Ring II—IV (1 timme i varje klassavdelning). Musikhistoria och musikteori. Fortsatta anvisningar i tonbildning. Unison sång. B. T r e å r i g t 1 a t i n g y m n a s iu m och språkgymnasium. Ring I—III (1 timme i varje klassavdelning) = r i n g LII4—IV*. C. F y r a å r i g t realgymnasium. Ring I (1 timme i varje klassavdelning) = klass 5 5 (4 4 ). Ring II (1 timme i varje klassavdelning) = ring LII 4 —IV 4 i sammanfattande, förkortad framställning. D. T r e å r i g t

realgymnasium.

Ring I (1 timme i varje klassavdelning) == ring RH*. För frivillig musikundervisning beräknas 5 veckotimmar körsång med stämövningar för hela gymnasiet och ett tillräckligt antal veckotimmar för instrumenlalmusik. Sammanfattande uppställning över de olika moment inom om vilka lärjungen vid slutad skolgång bör ha någon

musikhistorien, kännedom.

Den svenska musikens historia. Antik musikkultur. Gregoriansk sång. Medeltiden. Renässansen: Orlando Lasso och Palestrina. Högbarocken: Bach och Handel. Klassikerna: Haydn, Mozart och Beethoven. Operan och dess utveckling: Monteverdi, Gluck, Mozart, Rossini, Weber, Bellini, Donizetti, Bizet och Verdi. Dansvisan och dess utveckling: sviten. Lully, Couperin, Rameau. Romantikerna: Schubert, Mendelssohn, Chopin och Schumann. Wagner. Brahms. Nyromantikerna och förelöparna för den moderna musiken: Berlioz, Liszt, Cesar Franck och Tschaikowski, Richard Strauss, Max Reger, Alexander Scriabin, Modest Moussorgski, Claude Debussy. Modern musik: Schönberg, Stravinski, Ravel. Vår tids musikaliska strömningar. I samband med undervisningen i musikhistoria repeteras och utvidgas kunskaperna i musikalisk formlära jämte de delar ur realskolans kurs, som i musikhistoriens ljus kunna få ny aktualitet. Framställningen skall levandegöras genom rika exempel föredragna på instrument eller på grammofon och i radio. Anmärkningar till kursplanen. De anmärkningar, som gjorts till kursplanen i musik för realskolan, gälla i tillämpliga delar även för gymnasiet, varvid dock hänsyn måste tagas till de ökade krav, man där bör ställa på denna undervisning. 1; Undervisningen skall så bedrivas, att den väcker kärlek till god musik.

536 2. Dess grundläggande uppgift på gymnasiestadiet är alt meddela kunskap om svensk och allmän musikhistoria, meddela sådan musikteori, som befrämjar förståendet av musik, samt bibringa lärjungarna en fond avvärdefulla sånger. 3. Med hänsyn till ämnets omfattning, till dess skiftande egenskaper, till nödvändigheten av att aktualisera undervisningen genom samarbete med undervisningen i andra ämnen, till aktuella musikhändelser samt till lärarnas skiljaktiga förutsättningar bör undervisningen icke bindas av detaljföreskrifter utan en viss frihet lämnas läraren att ordna undervisningen efter förhandenvarande förhållanden. 4. För att undervisningen i musik skall kunna bedrivas med framgång, krävs oundgängligen tillgång till ändamålsenliga lokaler och rikhaltig undervisningsmateriel. Särskilt må framhållas grammofonens och radions betydelse vid undervisningen. Av grammofonskivor måste därför en rikhaltig och tidsenlig samling finnas tillgänglig. Ehuru grammofon och radio äro undervisningens främsta hjälpmedel, får musikläraren aldrig underlåta atl framhålla den levande musikens stora företräden framför den mekaniska. Undervisningen bör illustreras icke blott av läraren ulan även, då så lämpar sig, av lärjungar, som deltaga i sång och instrumentalmusik. 5. Den för undervisningen oundgängliga teoretiska framställningen får icke vara för detaljrik eller invecklad, den får icke bli till ett självändamål och undanskymma undervisningens djupaste syfte. 6. Lärjungarnas besök vid olika musikevenemang skall av musikläraren uppmuntras och underlättas. 7. Det är av vikt, att även modern musik på allvar tages upp i skolundervisningen, så att lärjungarna icke stå rådvilla inför den brokiga mångfalden i sin egen tids musik. Lärjungarnas personliga smak och intressen skola, inom ramen för god konstmusik, av läraren respekteras. Att överhuvud taget påtvinga lärjungarna en bestämd uppfattning om musik är olämpligt och bortskymmer ett av de väsentligaste momenten hos musiken, den individuella personliga upplevelsen. 8. Den enstämmiga sången, som i folk- och realskolan är grunden för lärjungarnas aktiva deltagande, bör på gymnasiet alltfort övas. Den skall genom att lärjungarna få tillägna sig ett antal melodier, som representera det bästa i såväl äldre som nyare tid, bibringa dem vidgad kännedom främst om svensk världslig och kyrklig musik genom tiderna. Detta sker lämpligast i kulturhistoriskt och musikhistoriskt sammanhang, varför samarbete med lärarna i modersmålet och historia är av stort värde. På gemensam ämneskonferens bör en plan för dylikt samarbete uppgöras. Vid den enstämmiga sängen böra även förekomma sånger på främmande språk. Sådana sångtexter böra prepareras av respektive språklärare. I den enstämmiga sången böra om möjligt alla lärjungar deltaga. 9. För att ytterligare utveckla sången övas under därför särskilt avsedda

537 timmar flerstäminig sång, varvid de lärjungar, som äga förutsättning härför, bilda en köravdelning. Denna undervisning är frivillig. Då det är angeläget, att varje skola har en kör samt att denna blir ett gott verktyg för lärjungarnas praktiska musicerande samt en god representant för sin skola, är det angeläget, att undervisningen i klassavdelningarna planlägges så, att lärjungarnas intresse för deltagande i körsång väckes. Vid inövandet av stämmor torde lärjungar, som deltaga i instrumentahnusik, kunna biträda musikläraren. Beträffande instrumentalmusiken hänvisas till vad som är sagt i fråga om realskolan, överstiger antalet veckotimmar det maximala för ordinarie musikläraren, bör, för att ge lärjungarna den specialutbildning, som är önskvärd på olika instrument, timlärare kunna förordnas, som kan fylla dessa krav. Lärjunge, som för sin blivande yrkesutbildning är mera beroende av undervisningen i musik, bör kunna beredas tillfälle till utökad undervisning exempelvis i harmonilära samt i undantagsfall i sång. Som mål för lärjungarnas strävan i sång och instrumentalmusik böra uppvisningar anordnas dels för skolans lärjungar, lämpligen under någon »klass-timme» eller vid morgonandaktcn, dels vid offentliga musikuppvisningar.

Gymnastik med lek och idrott. 1. Mål. Undervisningen i gymnastik med lek och idrott på gymnasiet har till uppgift att söka åstadkomma allsidig utveckling av lärjungarnas kroppsliga anlag, god hållning och god samverkan mellan kroppens olika rörelsefunktioner, skänka dem känsla av välbefinnande och livsglädje samt frammana goda karaktärsegenskaper, laganda och självdisciplin. 2. Kursfördelning. A. F y r a å r i g t a. Manliga

gymnasium. lärjungar.

Ring I (3 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, slora lekar eller bollspel. Idrott: fri idrott, simning och livräddning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Teoretisk undervisning. Ring II (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i ring I. Ring III (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i ring I.

538 Ring IV (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i ring I. b. Kvinnliga

lärjungar.

Ring 1 (3 timmar). Gymnastik: gymnastikövningar. Lek: smålekar, stora lekar eller bollspel, sånglekar och folkdanser. Idrott: fri idrott, simning och livräddning, orientering, skidlöpning och skridskoåkning. Teoretisk undervisning. Ring II (4 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i ring I. Ring III (4 timmar). Gymnastik, lek och idrolt samt teoretisk undervisning som i ring I. Ring IV (3 timmar). Gymnastik, lek och idrott samt teoretisk undervisning som i ring I. B. T r e å r i g t a. Manliga

gymnasium. lärjungar.

4 Ring I (4 timmar) = ring II . Ring II (4 timmar) = ring III 4 . Ring III (3 timmar) = ring IV 4 . b. Kvinnliga 4

lärjungar.

Ring I (4 timmar) = ring II . Ring II (4 timmar) = ring III 4 . Ring III (3 timmar) = ring IV 4 . Anm. 1. Kursplanen är avsedd för all obligatorisk undervisning i lek och idrolt inom- och utomhus, under ordinarie gymnastiklektioner och under friluftsdagar. Anm. 2. På tid utanför timplanen anordnas frivillig undervisning i gymnastik med lek och idrott i den utsträckning, därtill anslagna medel tillåta och förhållandena i övrigt medgiva. Anm. 3. Om det prövas lämpligt och tillfälle kan beredas, böra även gossar kunna få deltaga i undervisningen i sånglekar och folkdanser. Anm, 4. I varje ring bör även förekomma teoretisk undervisning i viss utsträckning. Denna kan givas antingen i samband med det praktiska arbetet eller i vanlig lektionsform. De ämnen, som föreslås i kursplanen, skola behandlas tämligen ingående, och lärjungarna böra erhålla anvisningar på lämplig litteratur. Efter konferens mellan gymnastikläraren och vederbörande modersmålslärare böra lärjungarna beredas tillfälle att skriftligt behandla dessa ämnen vid skol- eller hemskrivningar. .4nm. 5. Någon kursplan för högsta ringen är ej uppgjord. Undervisningen i gymnastik, lek och idrott under det sista läsåret i gymnasiet bör huvudsakligen omfatta repetition av förut genomgångna kurser jämte rekreerande övningar. .Inni. 6. Lämpliga lärjungar böra beredas tillfälle att tjänstgöra som biträdande ledare vid yngre kamraters friluftsövningar.

539 I ovanstående kursfördelning ha i likhet med den nu gällande endast huvuddragen av ämnets olika grenar kunnat angivas. Då en mera detaljerad och exemplifierad plan ansetts önskvärd till ledning vid undervisningen, införes här nedan en sådan, upptagande huvudsakligen typrörelser, lämpade för de olika ringarna. Efter denna detaljplan följer en allmän kommentar. I fråga om allmänna synpunkter på undervisningen hänvisas till tillämpliga delar av de nu gällande metodiska anvisningarna. RING LI 4 , RI 4 , SI 4 , GOSSAR. G y m n a s t i k s klass 5 5 (4 4 ). L e k = klass 5 5 (4 4 ). Idrott. Fri idrott. Löpning 60—100 m. Stafettlöpning. Häcklöpning, häckhöjd: 76-2 cm eller 91-4 cm. Terränglöpning. Längdhopp. Höjdhopp. Stavhopp. Diskuskastning, 1-5 kg. Kulstötning, 3-6 kg eller 4-5 kg. Anm. Kursplanen för ring I4 skiljer sig i vissa avseenden från förslaget till kursplan for realskolans högsta klass. Avvikelserna, som gälla fri idrott, bero på Skolidrottsforbundets ändrade bestämmelser rörande distriktslävlingarna, första gången tillIampade vid skolungdomens hösttävlingar 1946. Simning och livräddning, klass 5 5 (4 4 ).

orientering,

skidlöpning

och skridskoåkning

Teoretisk undervisning. 1. Tävlingsregler (fri idrott, bollspel, simning). 2. Tävlingsregler och säkerhetsföreskrifter vid orienteringsövningar (tävlingar) med skolungdom. 3. Naturvärn. RING LIS, RI», SI 3 ; Lit 4 , RII 4 , SII 4 , GOSSAR. Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Grenst. Ryggböjn. bakåt med armarna i mellanläge. 2. Vinkelspännhäng. Resn. till Spännbågsfällst., fattn. i hjässhöjd, ribbstol. 3. Framfällgrenst. med hög armställn. eller armrörelse. I. St. Utfall bakåt till Utfalltåstödst. med hög armställn., Ryggfälln. och -böjn. nedåt.

510 Bukrörelser. 1. Framlul. Rörelser med huvud, armar eller ben. T. ex. Armböjn. och -slräckn., Växel armlyftn. (i grenframlut.), Fotflyltn. utåt—inåt, Växel benlyftn. 2. Spännst. (häng.) Knäuppböjn. maximalt, ribbstol. Sidrörelser. 1. Famnframfällgrenst. Ryggböjn. nedåt i förening med vridn. och fingcrstuds. 2. Famnhögspjärnligg., handflatan i golvet. Bensänkn. åt sidan (till golvet). 3. Fotfäst (-stöd) sidspjärnst. Sidböjn. mot det uppstödda benet, åtföljd av Sidböjn. eller -fälln. med hög armställn. från det uppstödda benet, ribbstol, bänk eller bom. 4. Framlut. Intag, av Sidlut. genom vändn. 90°. Balansrörelser. 1. Balansgång bakåt, ovänd bom under knähöjd. 2. Balansgång åt sidan genom vändn. på yttre foten 180°, vänd bom i knähöjd, vänd bänk. 3. Balansgång framåt med knäuppböjn. maximalt och iättn. om det uppböjda knäet, vänd bom i axelhöjd. 4. Halvsträck—halvdrag—balanskrokst. Växl. till Halvsträck—halvdrag— balansutfalltåslödst. under armskiftn., vänd bom i axelhöjd. Hävrörelser. 1. 2. 3. 4. 5.

Motst. Intag, av Stupänlerhäng., lodlina. Mothävhäng. Förflyttn. eller armhopp åt sidan, bom. Underhävhäng. Armgång bakåt, bom. Handst. (:) Kullerbytta, plintavsats på längden. Spännstuphäng. med fotfäst. Inlag, av Spännstuphäng., (inledn. till »Ulliggn.»), ribbstol. Bundna hopp.

1. Anspring. Sidhopp med frånvändn., bom eller plint (häst) på tvären. 2. Anspring. Mellanhopp, plint på längden. 3. Anspring. Mellanhopp, delad sats, samlat nedhopp, plint på tvären = »Tjuvhopp», åtföljt av Kullerbytta på matta, repetitorisk sats. 4. Anspring. Grenhopp, häst på längden (utan satsbräda). 5. Anspring. Grenhopp, plint på längden, lina eller häst på tvären framför plinten — »Tigersprång» (utan satsbräda). Lek. Bollspel. Handboll.

Fotboll.

541 Idrott. Fri idrott. Löpning 100 m. Stafettlöpning. Häcklöpning, häckhöjd 91-4 cm. Terränglöpning. Längdhopp. Höjdhopp. Stavhopp. Kulstötning, 4-5 kg eller 5*5 kg. Diskuskastning, 1-5 kg. Spjutkastning, 600 gr. Simning och livräddning. Orientering. Orienteringsövningar av olika slag, där det förut inlärda repeteras och tilllämpas under mera tävlingsmässiga former. Skallgång. Banläggningsövningar. Skidlöpning. Skridskoåkning. Bandyspel. Ishockey. Teoretisk undervisning. 1. Träning och tävling. 2. Skolgymnastikens mål och medel. 3. Skolidrottens mål och medel. RING LII 3 , RH 3 , SII 3 ; LIII 4 , RIII 4 , SIII 4 , GOSSAR. Gymnastik. BålröreLser. Ryggrörelser. 1. 2. 3. 4.

Grenst. Ryggböjn. bakåt med hög armställn. eller armrörelse. Spännhelsitt. Resn. till Spänndjupbågfällkrok (spjärn) st., ribbstol. Famnvåghalvnigst. utg. Bärningsövningar t. ex. »Lyfta en medvetslös».

Bukrörelser. 1. Vinkelspännhäng. Knäuppböjn., knästräckn., bensänkn., ribbstol. 2. Framlut. Arm- och benrörelser, t. ex. Armböjn. med växel benlyftn. Sidrörelser. 1. Grenframlut. Sidvridn. med enkel armlyftn. utåt. 2. (Räck) Grenhelsitt. Sidvridn. från sida till sida med armslagn. och benför. åt motsatt sida. 3. (Lod) Sidutfallst. Sidböjn. åt det sträckta benet, armställn. eller -rörelse i mellanläge. 1. Djupframbåggrenst. Rålrulln. med hög armställn.

542 Balansrörelser. 1. Balansgång framåt med bensvängn. framåt—bakåt—framåt, ovänd bom i knähöjd. 2. Balanståst. Djup knäböjn. med armlyftn. utåt, ovänd bom i knähöjd. 3. Balansst. Intag, av Famnbalansvåghalvnigst., vänd bom i axelhöjd. 4. Balanssidsilt. Bensvängn. över bom frän sida till sida (med eller utan handstöd), bom i axelhöjd. Hävrörelser. 1. Mothäng. Kroppssvängn. framåt och bakåt med uppsittn. lill Järnväg. över Våghalvknähäng., bom. 2. Mellanlodhäng. Armgång uppåt, fri nedgång, lodlinor. 3. Motfrånhävhäng. Armgäng bakåt (inledn. till »Rundgång»), bom. 4. Stupvalvst. Armböjn. och -sträckn., ribbstol eller (:). 5. Järnväg. Knyckn. till Tvärbalansst., bom.

1. 2. 3. 4. 5.

Bundna hopp. Anspring. Sidhopp med frånåtvändn., delad sats pä inre foten, snett anlopp, bom. Benen svängas framåt över redskapet. Anspring. Sidhopp med åtvändn., samlad sats (utan satsbräda), raka ben och sträckta höfter, plint (häst) på tvären. Anspring. Sidhopp med frånvändn., plint eller häst pä längden = »Rundhopp». Anspring. Mellanhopp, häst på tvären, ev. med låg plint på längden bortom hästen, (»Tigeruppställning»). Anspring. Grenhopp, plint på längden, häst på tvären framför plinten, (»Tigeruppställning»), med två handislag = Jägarhoppet». Lek = ring I 3 , II 4 . Idrott = ring I3, II4. Teoretisk undervisning.

1. P. H. Ling och den svenska gymnastiken. 2. Kroppsövningarnas hygieniska betydelse. 3. Idrotten som folkrörelse. RING LI 4 , RI4, SI4, FLICKOR. Gymnastik, lek och idrott = klass 5 r '(4 4 ). Teoretisk undervisning. 1. Tävlingsregler (fri idrott, bollspel, simning). 2. Tävlingsregler och säkerhetsföreskrifter vid orienteringsövningar (tävlingar) med skolungdom. 3. Naturvärn.

543 RING LI3, RI3, SI 3 ; LII 4 , RII 4 , SII 4 , FLICKOR. Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. Grip (stöd) räck-högttåst. Ryggböjn. bakåt, ribbstol, bom. 2. Sträck-ryggstöd-grenst. »Väga salt». 3. Vinkelspännhäng. Resn. till Spännbågfällst. utg. ev. med hjälp av kamrat, ribbstol. Utg. intages från stående med ryggen mot ribbstol och fattn. något över hjässhöjd. 4. St. Ryggfälln. framåt, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 5. Utfalltåstödst. utg., armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. Bukrörelser. 1. Tvärtrubbhelsitt. ) Ryggfälln. bakåt till Tvärvågligg. eller Tvärsitt. J utg., bänk. 2. Spännligg. Hög benlyftn. fram—uppåt till Högtåstödspetsspjärnligg., ribbstol. 3. Stupframlut. utg. (:). Sidrörelser. 1. Grenst. Sidvridn. med huvudvridn. åt motsatt håll, armställn. eller armrörelse med armarna i mellanläge. 2. Korssitt. Ridsitt. i Skruvvridn., hög armställn. (flätcirkel). eller Grenst. 3. Sidspjärnknäst. Sidböjn., låg armställn. eller armrörelse. 4. Sidmotst. Sidfälln. med bendeln. och handstöd, bänk. Sidmotstödst., bom under höfthöjd. 5. Framut—utfallst. utg. Balansrörelser. 1. Balansgång framåt i marschtakt, vänd bom i höft—brösthöjd, vänd bänk. 2. Balansgång framåt parvis mot varandra, med handslag söka få kamrat ned från redskapet, »Två trängas på en ribba», eller försöka att gå om varandra och byta plats, »Två gå förbi varandra», vänd bom i knähöjd. 3. Balansgång framåt med Halvsträck—utfalltåstödst. mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk. 4. Balansgång framåt med fotombyte och benpendl. framåt—bakåt—framåt, vänd bom i höfthöjd, vänd bänk. 5. Balanstvärst. eller balansgång åt sidan med bollkastn. till kamrat på 3—5 stegs avstånd, vänd bom i knäböjd.

544 Havrörelser. 1. 2. 3. 4.

Järnväg. Förflytta, åt sidan genom vändn., bom. Stupvalvst. utg. (:). Högttvärsitt. Vågslingr. med huvudet före, dubbelbom. Mothäng. Armgång åt sidan utan kroppspendl. med vändn. 180° på halva bommen till Mothäng. utg. pä motsatta sidan och fortsatt armgång åt sidan, bom. 5. Under-våghalvknähäng. Slagäntr. uppåt med huvudet före halva linan, åtföljt av slagäntr. nedåt med benen före, båglina. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med åtvändn., raka ben, lut. bänk. a) Anlopp snett mot redskapet. b) » vinkelrätt mot redskapet. 2. Anspring. Mellanhopp med benslräckn. framåt och vändn. 90° vid nedhoppet, bom och sadel. 3. Bakåttåstödj. Sidhopp med frånvändn. med stöd av en hand, delad sats, samlat nedhopp (»Fäkthopp»), plint. 4. Anspring. Hänghopp med lodhäng. faltn. och vändn. 180°, kroppen i vågrätt läge, delad sats, samlat nedhopp, en lodlina. 5. Anspring. Kullerbytta framåt på plint åtföljt av kullerbytta framåt på matta. Lek. Bollspel. Korgboll fritt fält. Långboll. Handboll. Volleyboll. Sånglekar och folkdanser. Idrott. Fri idrott. Löpning 60—80 m. Stafettlöpning. Längdhopp utan och med anlopp. Höjdhopp. Kast med liten boll och slungboll (1 kg). Simning och livräddning. Orientering. Orienteringsövningar av olika slag, där det förut inlärda repeteras och tillämpas under mera tävlingsmässiga former. Skallgång. Banläggningsövningar.

545 \

Skidlöpning. Skridskoåkning. Teoretisk undervisning.

1. Träning och tävling. 2. Skolgymnastikens mål och medel. 3. Skolidrottens mål och medel. RING LII 3 , RII 3 , SII 3 ; LIII 4 , RIII 4 , SIII 4 , FLICKOR. Gymnastik. Bålrörelser. Ryggrörelser. 1. St. Ryggböjn. bakåt, armställn. eller armrörelse i mellanläge. 2. Sträck-ryggstöd-trubbkroksitt. Bakåtdragn., (:), bom. 3. Hävspännst. Förflytta, framåt till Spännbågfäll(tå)st. utg., ribbstol. 4. Slappdjupframbågst. Ryggsträckn. till Framfällst. med intag, av låg armställn. samtidigt med ryggsträckn. 5. Vågvriststöd-halvnigst. utg. med låg armställn., ribbstol. Bukrörelser. 1. Grenknäst. Djup kroppsfälln. bakåt med ryggböjn. bakåt, ev. stöd på knä (:). 2. Sträckryggstödgrenst. »Väga salt» och överslag med handstöd i golvet, ev. hjälp av kamrat. 3. Stupframlut. Benlyftn., ribbstol. Sidrörelser. 1. Spänn- eller högspjärnligg. Bensänkn. åt sidan, ribbstol. 2. Framutfallst. med effac, hög armställn. eller armrörelse i mellanläge. 3. Fotfästsidspjärnst. Sidfälln. och sidböjn. från det uppstödda benets sida, enkel hög armrörelse, ribbstol. 4. Lodsidutfallst. Sidböjn. med hög armrörelse eller armställn. 5. Spännvågsidfällhalvst. Växl. till Spännvågsidlut. utg., (:). Balansrörelser. 1. Balansgång bakåt uppför låg, lut. vänd bänk. 2. Balansgång framåt med häl och tåstöd (tåstuds) samt fotoinbyte, vänd bom i brösthöjd, vänd bänk, ev. parallella bänkar och kedjefattn. 3. Balansgång framåt med Famnvåghalvnigst. mellanställn., vänd bom i höfthöjd, vänd bänk, «v. parallella bänkar och kedjefattn. 35—»trtti. ix.

546 4. Balansgång framåt med knälyftn. och kast av boll under knäet, vänd bom i brösthöjd, vänd bänk. 5. Balanstvärst. Knäböjn. till Balanstvärnigsitt., fattn. i bommen o. djuphopp bakåt. Hävrörelser. 1. Motbakåttåstödj. Överkasta, med frånfattn. Järnväg. Överslag med raka ben, bom. 2. Mellanstuphäng. utg., två lodlinor. 3. Lodhäng. Äntr. snett uppåt med övergång från en lina till en annan (»Resning») minst tre förflyttn., lodlinor. 4. Mothäng. Armgång åt sidan med vändn. 180^ växelvis till Frånhäng. och till Mothäng. (»Rundgång»), bom. 5. Motst. Växel klivgång, lejdare utan stöd. Bundna hopp. 1. Anspring. Sidhopp med atvändn., raka ben, plint. 2. Sidmolbakåttåstödj. Sidhopp med frånvändn., stöd av en hand, delad sats. delat nedhopp (»Pendelhopp»), bom, plint, lut. bänk. 3. Anspring. Grenhopp, bock. satsbräda. 4. Anspring. Mellanhopp med sträckn. av kroppen före nedhoppet. bom och sadel. 5. Sidmotst. Hänghopp med motfrånhäng. fatta., repetitorisk sats, dubbelbom. Lek = ring l3, II 4 . Idrott = ring I3, II 4 . Teoretisk undervisning. 1. P. H. Ling och den svenska gymnastiken. 2. Kroppsövningarnas hygieniska betydelse. 3. Idrotten som folkrörelse. Anmärkningar till kursplanen. Gymnastik. Beträffande gymnastik gäller i tillämpliga delar vad som härom är angivet i anmärkningarna till realskolans kursplaner. Lek. Omfattning. Smålekar. Stora lekar eller bollspel.

547 Sånglekar, för flickor. Folkdanser, för flickor. Förberedande övningar till bollspelen — även i lönn av smålekar — skola förekomma och omfatta bollteknik, samspel och markering. Tävlingar, helst i form av serietävlingar, kunna anordnas mellan olika ringar. Flertalet lärjungar — icke endast eliten — böra om möjligt beredas tillfälle att deltaga. Lärjungar med ledaregenskaper och med lust och fallenhet att instruera och döma kamraters lekar och bollspel böra erhålla någon utbildning för detta och tagas i anspråk som medhjälpare vid ovannämnda tävlingar och under friluftsdagar. Idrott. Omfattning. Fri idrott. Simning och livräddning. Orientering. Skidlöpning. Skridskoåkning. Undervisningen i idrott avser att på den i realskolan lagda grunden utveckla lärjungarnas färdighet i de idrottsgrenar, som övas i skolan. Skolidrotten får ej leda till specialisering, utan utbildningen skall vara så mångsidig som möjligt. Hänsyn bör dock tagas till lärjungarnas individuella intressen. Skolungdomens idrottstävlingar böra i största möjliga utsträckning handhavas av skolan. Anordnas skoltävlingar av utomstående, bör lärare medverka. All tävling utan föregående träning är förkastlig. Beträffande övningarna i simning och livräddning, skidlöpning och skridskoåkning gäller i tillämpliga delar vad som härom är angivet i anmärkningarna till realskolans kursplaner. Gymnasister i de högre ringarna böra, såsom tidigare anförts, i lämplig utsträckning leda sina yngre kamraters idrottsövningar på friluftsdagarna. Det är nödvändigt, att dessa biträdande idrottsledare erhålla nödig utbildning. Denna kan lämpligen förberedas och anordnas på följande sätt. Gymnastikläraren bör söka intressera särskilt lämpliga lärjungar för dylikt ledarskap. Den som är speciellt intresserad för orientering skall biträda som ledare i denna gren, simintresserad i simning o. s. v. Lärjunges anmälan skall vara frivillig. Arbelet planlägges och arbetsuppgifterna för kommande läsår fördelas lämpligast under vårterminen, så att den blivande ledaren under sommarlovet kan ha sin nya verksamhet i åtanke och även vid lämpliga tillfällen förbereda den. Här bjudas goda tillfällen till initiativ, självverksamhet, samarbete och grupparbete. Uppgifter av denna art lämpa sig väl såsom specialuppgifter.

548 Exempel på

uppgifter:

1. Instruktion och tävlingsarrangemang i vissa av den fria idrottens grenar. 2. Trekampstävling (hopp, kast, löpning) för klasserna 3B a, b, c. Klasserna tävla med samtliga lärjungar. 3. Fotboll: förövningar, regler, lagspel. 4. Korgboll: förövningar, regler, lagspel. 5. Bandyspel: förövningar, regler, lagspel. 6. Orientering inom synkretsen för klass 1*. 7. Orienteringsvandring med hjälp av karta, patrullvis, klass 2B. 8. Klasstävling i orientering för klasserna 4 5 a, b, c. Vid höstterminens början samlar gymnastikläraren sina medhjälpare och rådgör med dem om arbetet. Planen för läsårets friluftsverksamhet granskas. Det är viktigt, att gymnastikläraren får dessa unga ledare och medhjälpare att känna ansvar inför uppgiften.

Förslag och önskemål. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå: 1. Gymnasiet skall hava till mål att med arbetsformer, som äro ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen, meddela en vidgad och fördjupad allmän medborgerlig bildning, lämpad att tjäna som grund för högre utbildning. 2. Den nuvarande anknytningen mellan gymnasium och högskolor bibehålles, och gymnasiet för med obruten studiegång sina elever till studentexamen. 3. Ordföranden samt ledamöterna Andra*, Karin Cardell, Elisabeth Dahrr Hjärne, Iverus, Jonzon, Kolmodin, Kärre, Sandberg och Wellander föreslå: Gymnasiet skall omfatta antingen fyra ettåriga ringar och utgå från det i realskolans näst högsta klass inhämtade kunskapsmåttet eller tre ettåriga ringar och utgå från det i realskolans högsta klass inhämtade kunskapsmåttet. Ledamöterna Fredriksson, Sigrid Jonsson, Karnell och Persson föreslå: Gymnasiet skall genomgående anordnas som treårigt. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå: 4. Gymnasiet omfattar tre bildningslinjer: latingymnasium, realgymnasium och språkgymnasium. 5. Varje linje kan i de två högsta ringarna delas i två grenar: latingymnasiet i en gren med grekiska och en gren utan grekiska, realgymnasiet i en gren med större kurs i matematik och utan biologi samt en gren med mindre. kurs i matematik och med biologi, samt språkgymnasiet i en gren med större kurser i främmande levande språk och utan matematik och en gren med mera begränsade språkkurser och med matematik. 6. Ordföranden och samtliga ledamöter utom ledamoten Kolmodin föreslå: Lärjunge i de två högsta ringarna på latingymnasiet må kunna utbyta tyska mot matematik samt i de två högsta ringarna eller i den högsla ringen på såväl latin- som språkgymnasiet kunna i viss utsträckning utbyta franska mot biologi med hälsolära. 7. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå: Där förutsättningar föreligga, må försöksvis en handelslinje kunna inbyggas i gymnasiet.

550 8. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå, att nya tim- och kursplaner må utfärdas för gymnasiet. Härvid ha ledamöterna Andrce, Elisabeth Dahr, Iverus, Kärre, Sandberg och Wellander förordat det såsom timplan A betecknade timplansförslaget, Ordföranden samt ledamöterna Karin Gardell, Fredriksson, Hjärne, Sigrid Jonsson, Jonzon och Persson förordat det såsom timplan B betecknade timplansförslaget och ledamoten Kolmodin förordat det såsom timplan C betecknade timplansförslaget, vilket nära ansluter sig till timplan A. Ledamoten Karnell har förordat nyssnämnda timplansförslag B med sådan ändring av timtalet, att ämnet gymnastik med lek och idrott erhåller fyra veckotimmar i varje ring samt att timtalet för ämnet kristendomskunskap bestämmes till en timme i ring II s och för ämnet filosofi till två timmar i ring III 3 . 9. Ordföranden och sandliga ledamöter föreslå: För intagning i gymnasiets första ring erfordras att den inträdessökande kan förete betyg med en viss betygssumma, erhållen i realexamen, i särskild prövning eller — under förutsättning av 4-årigt gymnasium — i realskolans näst högsta klass, med rätt för läroverkskollegiet att i särskilda fall avvika från de här givna bestämmelserna om betygets beskaffenhet. Där lärjunge icke uppnått föreskriven betygssumma, skola hans betyg i övningsämnen i viss utsträckning tillgodoräknas honom. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå vidare: 10. För flyttning inom gymnasiet skall, på sätt i det föregående angivits, i huvudsak gälla vad i sådant hänseende för närvarande är stadgat, dock med iakttagande av, bland annat, dels att överbetyg i övningsämne må i viss utsträckning inräknas i kompensationsbetygssumman, dels ock att lärjunge. som icke uppnått föreskriven kompensation, må i särskilda fall kunna flyttas. 11. Ämneskonsulenter skola i huvudsaklig överensstämmelse med det avsakkunniga för utredning av frågan om skolöverstyrelsens organisation år 1938 framlagda förslaget ställas till skolöverstyrelsens förfogande. 12. Utom timplanen anslås för varje ring en timme varannan vecka för behandling av allmänna och aktuella frågor, klassangelägenheter m. m. 13. Ordföranden och ledamöterna Elisabeth Dahr, Iverus, Kolmodin, Kärre och Wellander föreslå: Studentexamen anordnas i överensstämmelse med vad i det föregående angivits. Ledamöterna Karin Gardell, Fredriksson, Sigrid Jonsson, Jonzon, Karnell och Persson ha föreslagit, att avgörandet i fråga om studentexamens godkännande skall tillkomma lärarna.

551 14. Ordföranden och samtliga ledamöter föreslå: I varje till viss årsklass hörande avdelning må undervisas i gymnasiets samtliga ringar högst 24 lärjungar, dock att den första delningen må äga rum först när nämnda antal överskridits med mer än två. Gymnastikavdelning bör ej vara större än klassavdelning. Gossar och flickor böra ha skild undervisning. Begynnelseavdelningarna såväl i realskolan som på gymnasiet böra så långt möjligt sammanhållas till i avseende på elevernas ålder enhetliga gymnastikavdelningar. Intill dess nu angivna krav kunna helt genomföras, bör timtalet för gymnastikundervisningen beräknas så, att den med hänsyn till lokaler och lärarkrafter bästa möjliga fördelning av lärjungarna på gymnastikavdelningar kan åstadkommas.

BILAGOR

Bilaga 1.

P. M. angående ändring i antalet klassavdelningar och i kostnaden för lärarlöner vid viss minskning av maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning vid högre allmänna läroverkens gymnasier. Enligt bestämmelse i gällande läroverksstadga må i varje för viss årsklass bestämd avdelning på gymnasiet undervisas högst 30 lärjungar, såvida icke rektor enligt avskolöverstyrelsen givna riktlinjer annorlunda bestämmer. Höstterminen 1945 hade 12 klassavdelningar övertaliga lärjungar med högst 32 lärjungar i någon klassavdelning. Samma termin blevo 124 till första ringen av 4åriga gymnasiet godkända lärjungar och 79 till första ringen av 3-åriga gymnasiet godkända lärjungar avvisade på grund av bristande utrymme. Föreliggande utredning avser att närmare undersöka, i vad mån antalet klassavdelningar vid högre allmänna läroverkens gymnasier samt i samband därmed antalet lärare och kostnaderna för deras avlöning komma att ökas vid eventuell sänkning av maximiantalet lärjungar i de olika klassavdelningarna. Vid beräkningen tages som utgångspunkt antalet lärjungar i de olika ringarna höstterminen 1945. Vidare räknas med antalet veckotimmar enligt gällande timplaner för allmänna läroverken. För de två högsta ringarna på gymnasiet tages i första hand endast hänsyn till de fasta ämnena, men även beträffande tillvalsämnen och tillläggsämnen har undersökts, i vad mån en minskning av maximiantalet lärjungar vid samläsning mellan olika klassavdelningar medför ökning av antalet Iärartimmar. Hur långt man lämpligen bör gå i fråga om sänkningen av lärjungeantalet i varje klassavdelning är icke blott en pedagogisk utan i hög grad även en ekonomisk fråga. En sänkning av detta antal medför nämligen ökade kostnader såväl för lärarnas avlöning som för anskaffande och underhåll av nya undervisningslokaler m. m. I det följande räknas med två alternativ, av vilka det ena i stort sett avser högst 24 och det andra högst 20 lärjungar i varje klassavdelning. Alternativ A. Det första alternativet (alt. A) vid den ifrågasatta sänkningen av lärjungemaximum innebär, att i varje klassavdelning på gymnasiet må undervisas högst 24 lärjungar, varvid dock en första delning ej må äga rum, förrän antalet lärjungar överstiger 26. Nedanstående tabell utvisar det ökade antalet klassavdelningar och det ökade behov av lärare i läroämnen, teckning och musik, som en tillämpning av nämnda anordning under höstterminen 1945 skulle ha medfört. På gymnasiet är lärarnas medeltjänstgöring 22 veckotimmar. Enligt bestämmelse i § 14 i läroverksstadgan skola lärjungarna i olika ringar i vissa fall undervisas gemensamt i de ämnen, i vilka kurserna äro så lagda, att undervisningens ändamålsenliga bedrivande sådant medgiver. Sådan samläsning förekommer

556 Tab. 1.

R i n g

I. I* L II* L III* L IV* L I» L II» L ITT8 R I* R II* R ITT* R IV* R 1» R 11» R III»

Summa lärjungar ht 1945

233 1 096 1038 892 777 1 776 1 604 1 405

63 61 60 62 17 16 16 40 42 38 38 69 67 65

80 65 73 63 20 17 17 60 54 50 41 99 86 73

17 4 13 1 3 1 1 20 12 12 3 30 19 8

476 118 260 20 85 21 21 560 354 216 57 885 380 152

34 8 13 1 6 1 1 40 24 12 3 60 19 8

13 684

»605

1 215 1013 1 075 995 327 238

Summa

Ökning av a n t a l e t Antal Antal avdel- avdelveckotimmar i ningar ningar avdelht 45 alt. A ningar läroteckmusik ämnen ning

37 Medeltal lärjungar per klassavdelning

ht 45

alt. A

19-3 16'6 17-9 160 19-2 14-9 14-G 27-4 24-7 23-5 20-4 25-7 23-9 21-6

15-2 15-0 14-7 15-8 16-4 14-0 13-7 18-3 19-2 17-S 20-0 17-9 18-7 19-2

20-9

171 I de tvä högsta ringarna räknas här endast med fasta ämnen. i rätt stor omfattning, t. ex. mellan L II* och R I", L IV* och L III* o. s. v. Vid begränsning av maximiantalet lärjungar i varje avdelning till 24 (26), skulle höstterm i n e n 1945 antalet veckotimmar med samläsning, oavsett samläsning i tillvalsämnen, minskats m e d 191. Det sammanlagda ökade behovet av lärartimmar i läroämnen skulle alltså bliva 3 605 -4- 191 = 3 796 veckotimmar, vilket motsvarar i det närmaste 173 heltidstjänster. Härtill k o m m e r ökat antal lärartimmar för delning av klassavdelning vid laborationer, omkring 70 veckotimmar, och för tillvalsämnen i de båda högsta ringarna. omkring 90 veckotimmar, eller tillsammans 160 veckotimmar. För dessa timmar räknas med timlärare. I teckning och musik blir det en ö k n i n g med tillsammans 267 veckotimmar. Då det ökade behovet av lärartimmar för delning av gymnastikavdelningar är föremål för en särskild utredning, behandlas denna fråga ej här. I skolöverstyrelsens und. utlåtande den 27 februari 1939 angående minskning av det fastställda maximiantalet lärjungar i de olika klassavdelningarna och gymnastikavdelningarna vid vissa läroanstalter m. m. räknar överstyrelsen med att en avdelning på gymnasiet i stort sett motsvarar 1-35 lärare i läroämnen. Lärarnas medeltjänstgöring på gymnasiet var då 21 veckotimmar. Då nu medeltjänstgöringen är 22 veckotimmar, bör enligt denna beräkningsgrund en avdelning motsvara 1-29 lärare. Då antalet klassavdelningar enligt alt. A skulle ökas m e d 144, erfordras för denna ökning 144 X 1'29 = 1858 lärare. Enligt den här ovan mera i detalj utförda 1 fin undersökningen skulle det vid tillämpning av alt. A behövas 173 -^ =1803 lärare med heltidstjänstgöring. I nedanstående tabeller lämnas en översikt över klassavdelningarnas storlek i gymnasiets ringar höstterminen 1945 och över antalet avdelningar av gymnasiets ringar

557 Tab. 2. Antal

avdelningar

ID45 a v

ring

Avdelningarnas storlek

1—20 lärj 21—24 » 25—26 » 27—30 » 31—32 » Summa

L I*

L II*

36 7 4 13 3

46 7 5 3

37 3 7 12 1

60 RI* 1—20 lärj 21—24 | » 25—26 • 27—30 ,'• » 31—32 »

3 2 9 22 4

L I»

L II»

L III»

Summa

50 9 2 1

10 2 2 3

14 1

13 2

206 31 20 34 4

295 R II* R III* R IV*

RI»

R II» RIII»

Summa

12 7 5 13 1

20 13 2 3

12 13 10 32 2

13 26 17 11

29 20 6 10

95 92 54 110 8

a Iternativ

6 Ii 5 19 1

Summa

40 Säger

103 L III* L IV*

—

Tab. 3. Antal

a v d e 1n l n g a r

enligt

Avdelningarnas storlek

1—20 lär] 21—24 » 25—26 » Summa

1—20 läri 21—24 » 25—26 »

LI»

LII»

L III»

Summa

52 9 2

16 2 2

16 1

15 2

291 30 14

335 RIII* RIV*

RI»

R II»

RIII»

Summa

84 11 4

59 22 5

361 88 14 798

LIII* LIV*

LI*

LII*

72 5 3

55 7 3

65 4 4

73 RI'

RII*

55 5

40 11 3

Summa

51 20 2 73

Säger

44 0

28 13

samma termin vid gruppering efter maximitalet 24 med 2 övertaliga lärjungar före första delning enligt alt. A. För beräkning av de ökade kostnader, som skulle uppkommit, om den i alt. A ifrågasatta nedskärningen i maximiantalet lärjungar i gymnasiets klassavdelningar varit genomförd höstterminen 1945 användas följande utgångspunkter. För det ökade behovet av ämneslärare räknas med 50 % lektorer, 40 % adjunkter, 7 % e. o. lärare och 3 % extra lärare. Ökning i antalet lärartimmar för ytterligare delning av klassavdelning vid laborationer och för minskad samläsning i tilläggsämnen föres på timlärare. I teckning och musik föras 80 % av hela ökningen på ordinarie lärare, 10 % på e. o. lärare och 10 % på timlärare.

558 För ordinarie och e. o. lärare räknas med näst högsta löneklassen .samt för extra ämneslärare med löneklass 18. Vidare räknas med nettolön på E-orl utan rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg. Härvid är dock att märka, att timlärararvodena äro uppräknade titt sådana belopp, att tillägg ej utgå på dessa. Kostnadsökningen för budgetår framgår av följande tabell. Tab. 4. Kostnadsökning för undervisningen enligt alt. A vid högre allmänna läroverken.

L ä r a r e

Lönegrad och löneklass

Nettolön på E-ort kronor

A 27:29 A 23:25 E. o. 21:22 Ex. 20: 18

9 864 8 067 6 759 5 670 259

Antal Antal veckotimmar heltidstjänster

ökade kostnader kronor

Åiuneslurnre.

E. o. lärare

3 796

87 69 12 5

858 168 556 623 81 108 28 350 41 440

7 1

47 523 6 036 5 076

160 Lärare i teckning och musik. Ord. lärare E . o. lärare

A 20:22 E. o. 18: 20

0 789 6 036 188

210 30 27

1 624 324

Summa kronor

Som förut är nämnt ingå ej här särskilda tillägg. Rörligt tillägg och kristillägg utgingo på heltidstjänsternas avlöningar under år 1945 med tillsammans 31 % och skulle alltså uppgått till 0-31 X (1 624 324 — 46 516) = 4 8 9 120 kronor. Hela kostnadsökningen skulle alltså bli 2 113 444 kronor eller omkring 2 miljoner kronor. Medräknas även provisoriskt lönetillägg med 690 kronor för varje lärare, ökas kostnaden ytterligare med omkring 125 000 kronor. Fördelar man kostnadsökningen på de 144 nya klassavdelningarna, blir ökningen för varje avdelning i genomsnitt 11 280 kronor. Fördelas kostnadsökningen på de lärjungar, vilka undervisas i de ringar, som skulle beröras av anordningen, blir det omkring 120 kronor för varje lärjunge. Medräknas även rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg på lärarnas löner, får man höja de angivna beloppen med omkring 36 %. Vid den i det föregående gjorda omräkningen av det behövliga antalet klassavdelningar vid nerskärning av maximiantalet lärjungar i varje avdelning bliva dessa ej fyllda. Skolornas kapacitet ökas därigenom rätt avsevärt utan särskild kostnadsökning. Av tab. 3 framgår, att ytterligare minst 4 lärjungar skulle kunna intagas i var och en av 127 avdelningar i 4-åriga gymnasiets första ring samt i var och en av 100 avdelningar i första ringen av 3-åriga gymnasiet. Alternativ B. Enligt detta alternativ sättes lärjungemaximum i varje klassavdelning till 20, varvid dock en första delning ej må äga rum, förrän antalet lärjungar överstiger 24. Tillämpar man vid beräkningarna i huvudsak samma grunder som i alt. A, får man det i nedanstående tabell angivna antalet klassavdelningar m. m. För jämförelses skull införes i tabellen även medeltalet lärjungar per klassavdelntng enligt alt. A.

559 Tab. 5. Antal avdelningar alt. B.

R i n g

I. L L L L L L R R R R R R

1* II* III* IV* I8 II» III» I* II* III* IV* 1» II»

R III»

Summa

ökning i jämförelse med ht 1945 av antalet avdelningar

Medeltal lärjungar per klassavdelning

veckotimmar i läroämn. teckning

musik 21

84 69 78 67 22 17 17 63 61 54 46 107 94 80

21 8 18 5 5 1 1 23 19 16 8 38 27 15

588 236 360 100 142 21 21 644 560 288 152 1 121 540 285

42 16 18 5 10 1 1 46 38 16 8 76 27 15

5 058

ht 45

alt. A

alt. B

19-3 16-6 17-9 16-0 19-2 14-9 14-6 27-4 24-7 23-5 20-4 25-7 23-9 21-6

15-2 15-6 14-7 15-8 16-4 14-0 13-7 18-3 19-2 17-8 20-0 17-9 18-7 19-2

14-5 14-7 13-8 14-9 14-9 14'0 13-7 17-4 17-0 16-5 16-9 16-6 171 17-6

13-9

Då antalet veckotimmar med samläsning enligt alt. B. i jämförelse med höstterminen 1945 minskas med 238, blir det en ökning med 5 058 -f 238 = 5 296 veckotimmar i läroämnen. För dessa timmar erfordras 240 lärare med heltidstjänstgöring. Häri äro ej inräknade det antal veckotimmar, som svarar mot den minskade samläsningen i tillvalsämnen, omkring 120. Vidare erfordras omkring 80 veckotimmar för ytterligare uppdelning vid laborationer. För dessa 200 timmar räknas med timlärare. Även för beräkning av kostnadsökningen tillämpas samma grunder som i alt. A. Enligt de utförda beräkningarna ökas den årliga kostnaden enligt alt. B i jämförelse med den under höstterminen 1945 tillämpade uppdelningen i klassavdelningar med följande belopp: för läroämnen för teckning och musik

kronor 2 164 505 » 79 377 Summa kronor 2 243 882

Medräknas även rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg, uppgår den sammanlagda kostnadsökningen till omkring 3 090 000 kronor.

Sammanfattning. Som sammanfattning av den föregående utredningen må anföras, att en minskning av antalet lärjungar på gymnasiet vid de högre allmänna läroverken till i regel högst 24 i varje klassavdelning skulle medföra en ökad årlig kostnad för lärarnas avlöning enligt de år 1945 gällande löneförmånerna med omkring 2 miljoner kronor. Minskas maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning till i regel 20, blir den årliga kostnadsökningen omkring 3 miljoner kronor. I dessa summor ingå rörligt tillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg.

560 Beräkningarna avse kostnaderna vid fullt genomförd omreglering i jämförelse med kostnaderna under budgetåret 1945/46. Härvid må dock framhållas, att en utökning av antalet klassavdelningar även skulle medföra en rätt avsevärd ökning i möjligheten att mottaga ytterligare lärjungar utan särskild kostnad. En minskning av antalet lärjungar i de större klassavdelningarna medför också ökat behov av skollokaler. Enligt alt. A skulle det erfordras omkring 150 nya lärosalar och dessutom ett antal nya specialrum. HARALD WALLIN.

Bilaga 2.

P. M. angående ändring av läiarbehovct på gymnasiet vid övergång från gällande timplaner till 1940 års skolutrednings förslag till timplaner. Vid beräkning av det förändrade behovet av lärare på gymnasiet vid övergång från gällande timplaner till 1940 års skolutrednings förslag till timplaner tages antalet klassavdelningar höstterminen 1946 till utgångspunkt. Härvid räknas med de 63 högre allmänna läroverk, som nämnda termin hade sin organisation fullt genomförd. Högre allmänna läroverken i Sollefteå och Örnsköldsvik äro således ej medräknade och ej heller aftonskolan vid högre allmänna läroverket på Kungsholmen i Stockholm. Nedanstående tabell anger antalet klassavdelningar på gymnasiet höstterminen 1946. Latingymnasium. R i n g Antal avdelningar

I» 59

II* 60

III* 59

IV* 60

I» 17

113 17

ni" 10

I»

II»

III»

68 Summa

Summa 288

Realgymnasium. R

Antal avdelningar

n t

1V4

354 642

Enär gemensam undervisning enligt bestämmelserna i läroverksstadgan § 14, s. k. samläsning, mellan olika klassavdelningar förekommer i stor omfattning på det differentierade gymnasiet i tillvalsämnen samt vid mindre läroverk även i vissa obligatoriska ämnen, kan man ej som för realskolan summariskt beräkna antalet lärartimmar i de olika ämnena. En särskild tabell (här ej intagen) över antalet lärartimmar i de olika ämnena på det differentierade gymnasiet vid varje läroverk har därför uppgjorts. Med ledning av denna tabell och 1933 års timplaner har verkliga antalet lärartimmar höstterminen 1946 beräknats. Resultatet av denna beräkning framgår av den nedan anförda tabellen över »Förändringar i lärarbehovet vid övergång till skolutredningens förslag till timplan A på gymnasiet». I sitt förslag till nya timplaner för gymnasiet (Kap. XII: 2) har skolutredningen liksom för realskolan framlagt två alternativ, nämligen timplan A och timplan B, den förra med, den senare utan franska i realskolan. Utom timplanen lägges i båda alternativen en s. k. klasstimme varannan vecka, i regel under klassföreståndarens ledning. Då det räknas med 642 klassavdelningar, erfordras härför 321 veckotimmar. Vidare föreslår skolutredningen (Kap. XII) delning av klass i de båda högsta ringarna under ett visst antal timmar. Enligt beräkning erfordras härför 2 957 lärartimmar, fördelade på olika ämnen. 36—617865. I X .

562 Skolutredningens förslag innebär upprättandet av tre fasta linjer från gymnasiets början med vissa mindre differentieringsmöjligheter i de båda högsta ringarna. För uppskattningen av lärarbehovet enligt de nya timplanerna beräknas hur många lärartimmar som skulle behövas, ifall de nya timplanerna varit genomförda höstterminen 1946 med oförändrat antal klassavdelningar på gymnasiet. Härvid räknas med att vid läroverk, som ha två eller flera serier avdelningar på någon linje, en av dessa ombildats till språklinje. Om ett läroverk har t. ex. en 4-årig och en 3-årig latinlinje samt dubbla avdelningar på 3-åriga realgymnasiet, har den linje, som har minsta antalet lärjungar tänkts ombildad till språklinje. På så sätt skulle 35 serier gymnasieavdelningar, därav 5 på 4-åriga och 2 på 3-åriga latingymnasiet samt 12 på 4-åriga och 16 på 3-åriga realgymnasiet, ombildats till språklinjer. Vid 30 av samtliga högre allmänna läroverk räknas ej med språklinje. Beräkningarna komma alltså att grunda sig på följande antal klassavdelningar.

Latinlinjen Reallinjen Språklinjen Summa

II*

III*

IV*

i»

II»

54 26 17 97

55 27 17 99

54 28 17 99

55 25 17 97

15 49 18 82

15 51 18 84

in» 14 52 18 84

Summa 262 258 122 642

Enligt förslaget skall vidare upprättas en greklinje på latingymnasiet, en biologilinje på realgymnasiet och en matematiklinje på språkgymnasiet. Det är givetvis vanskligt att beräkna den blivande frekvensen av dessa linjer. För greklinjen räknas här nedan med 64 klassavdelningar (ht 1946 fanns det 29 grekavdelningar i högsta ringen och 33 i näst högsta ringen). Biologilinjen antages förekomma vid alla och den språkliga matematiklinjen vid hälften av samtliga läroverk. Vid ett 10-tal av de läroverk, som nu ha dubbelt realgymnasium, torde undervisningen i matematik på rena reallinjen ej behöva mer än en avdelning. Härigenom inbesparas 60 matematiktimmar i var och en av de båda högsta ringarna. För att tillgodose det stora antal studenter, som numera söka inträde vid folkskoleseminarierna, har man tänkt sig, att franskan i latingymnasiets högsta ring (5 timmar) skulle utbytas mot 4 veckotimmar biologi. Om sådan anordning kommer till stånd vid 40 läroverk, fordras härför 160 veckotimmar. Någon motsvarande minskning av antalet lärartimmar i franska torde knappast kunna påräknas. Vidare antages, att samläsning i obligatoriska ämnen kan anordnas i ungefär samma omfattning som höstterminen 1946. Vinsten av sådan samläsning beräknas till sammanlagt 315 lärartimmar.

Timplan A. För beräkning av det förändrade lärarbehovet vid övergång till skolutredningens förslag, timplan A, användes i första hand de i betänkandet Kap. XII upptagna timplanerna. Med ledning av dessa och i överensstämmelse med vad som i det föregående anförts beträffande antalet klassavdelningar på de olika linjerna har uppgjorts en tabell (här ej intagen) över antalet klassavdelningar och antalet lärartimmar i de olika ämnena enligt skolutredningens förslag till timplan A. Läroämnen. Nedanstående tabell utvisar ökningen, resp. minskningen av antalet lärartimmar för de olika ämnena och den därav betingade förändringen i lärarbehovet vid till-

563 Förändringar i lärarbehovet vid ö v e r g å n g till skolutredningens förslag till timplan A på gymnasiet. A n t a l

l ä r a r t i m

Förslag Läroämnen

1933 års timplan

KlassDelad under timme visning

till

g ti

Kristendomskunsk.. Modersmålet Latin Grekiska Engelska Tyska Franska Historia med sam hällslära Geografi Filosofi Matematik Biologi m. hälsolära Fysik Kemi

Summa 1 2

1 063 1 103 2 438 2 471 1 768 1562 J434 384 1 859 2 031 1 188 1779 1 922 2 448 2 145 758 210 2 672 630 1272 851

181 364 207

1894 704 543 3 251 1083 1 221 1012

19 210 21486

o S

ökning2 Summa

399 174 312

16 40 40 100 20 5 30 50 26 42

1 260 2 775 1 789 389 2 410 1 979 2 802

364 183 181 274 54 133 131

32 14 8 50 12 16 10

2 220 881 717 3 575 1 129 1 370 1 153

2 957 321

Antal lärare och timlärartinxmar

fcD

•3

•H

timplan

70 20 15 20

a ,9 O

minskning2

lära tim- lära- timmar mar

197 337 21

15 46

551 791 880

25 1 35 21 40 —

75 123 507 903 499

3 5 23 41 22 4 13

9 13 1 1 15 10 16

98 302

315 24 449 5 284

45 På grund av samläsning. I jämförelse med 1933 års timplan.

l ä m p n i n g a v d e n y a t i m p l a n e r n a . F ö r ä m n e s l ä r a r e p å g y m n a s i e t r ä k n a s m e d en m e d e l t j ä n s t g ö r i n g a v 22 t i m m a r i v e c k a n . Ä n d r i n g e n i t i m p l a n e n skulle a l l t s å i d e t h e l a m e d f ö r a en ö k n i n g av 238 l ä r a r e och 3 t i m l ä r a r t i m m a r . ö k n i n g e n i a n t a l e t l ä r a r t i m m a r i t y s k a b e r o r h u v u d s a k l i g e n p å a t t t y s k a enligt d e n f ö r e s l a g n a t i m p l a n e n blivit o b l i g a t o r i s k t ä m n e ä v e n i b å d a h ö g s t a r i n g a r n a p å latin- och s p r å k l i n j e r n a m e d ö k a t timtal. D e t s a m m a gäller o m f r a n s k a p å s p r å k linjen s a m t i viss m å n även om f r a n s k a p å r e a l l i n j e n s a m t o m filosofi och biologi p å alla linjerna. Oaktat biologilinjen o c h d e n r e n a reallinjen ha n ä s t a n s a m m a timtal i m a t e m a t i k i d e b å d a h ö g s t a r i n g a r n a , a n s e s det, a t t s a m l ä s n i n g icke k a n ä g a r u m m e l l a n dessa linjer. Detta j ä m t e d e n särskilda m a t e m a t i k l i n j e n p å s p r å k g y m n a siet k r ä v e r en ö k n i n g p å 567 l ä r a r t i m m a r . E n m i n d r e o m l ä g g n i n g a v k u r s e r n a i d e t t a ä m n e skulle s a n n o l i k t k u n n a m e d f ö r a en b e s p a r i n g i detta a v s e e n d e . D e t ö k a d e b e h o v e t a v l ä r a r e i f r ä m m a n d e l e v a n d e s p r å k m o t s v a r a s m e r ä n väl a v m m s k a t b e h o v i d e s s a ä m n e n enligt s k o l u t r e d n i n g e n s förslag till t i m p l a n för r e a l s k o l a n (se s k o l u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e I V : 3 sid. 143 och 144). H ä r n e d a n m e d d e l a s en s a m m a n s t ä l l n i n g a v de f ö r ä n d r a d e b e h o v e n a v l ä r a r e i de särskilda ä m n e n a vid t i l l ä m p n i n g a v t i m p l a n A b å d e p å realskolstadiet och p å gymnasiet.

564 Förändringar i lärarbehovet vid övergång till skolutredningens förslag till timplan A på realskolestadiet 1 o c h på gymnasiet. t L a

o a m n e n

Realskolan

a 1 Gymnasiet

Hela

skolan

+ 9 15 Kristendomskunskap . . 15 Modersmålet 1 Latin Grekiska 25 129 Engelska 36 96 Tyska •10 68 Franska 3 4 Historia med samhällslära 6 3 Geografi 23 Filosofi 41 26 Matematik 23 Biologi med hälsolära . . 4 4 Fysik 14 1 Kemi 240 189 169 Summa 1 Här medräknas även kommunala mellanskolorna.

21 1 154 60 28 1 9 23 67 17 8 15 315

97 I det h e l a skulle det alltså e r f o r d r a s en ö k n i n g av 218 l ä r a r e . H ä r m å emellertid e r i n r a s o m a t t b e r ä k n i n g a r n a b e t r ä f f a n d e realskolan avse h ö s t t e r m i n e n 1944 och b e t r ä f f a n d e g y m n a s i e t h ö s t t e r m i n e n 1946. Övninusumnen. Teckning. H ö s t t e r m i n e n 1946 m e d d e l a d e s u n d e r v i s n i n g i t e c k n i n g p å g y m n a s i e t 879 l ä r a r t i m m a r . H ä r t i l l k o m m o 55 t i m m a r frivillig t e c k n i n g i f r ä m s t a r u m m e t a v s e d d a t o r l ä r j u n g a r n a p å gymnasiet. H e l a a n t a l e t l i m m a r på g y m n a s i e t k a n alltså anslås till J.tt. E n l i g t s k o l u t r e d n i n g e n s förslag till t i m p l a n A skulle för m o t s v a r a n d e a n t a l klassa v d e l n i n g a r e r f o r d r a s 865 t i m m a r för k l a s s u n d e r v i s n i n g e n och d e s s u t o m 160 veckot i m m a r , en t i m m e för s a m m a n l a g t 4 klassavdelningar, till frivillig teckning eller tillsammans 1025 lärartimmar. D e n f ö r ä n d r a d e t i m p l a n e n skulle alltså m e d f ö r a en ökning av t e c k n i n g s l a r a r n a s u n d e r v i s n i n g m e d 91

lärartimmar. Musik.

B e r ä k n i n g av antalet l ä r a r t i m m a r i sång och i n s t r u m e n t a l m u s i k p å g y m n a s i e t m ö t e r vissa svårigheter, e n ä r i vissa a v d e l n i n g a r l ä r j u n g a r från g y m n a s i e t och r e a l s k o l a n u n d e r v i s a s g e m e n s a m t i dessa ä m n e n . Med h ä n s y n till r e k t o r e r n a s f r a m s t ä l l n i n g a r till skolöverstyrelsen a n g å e n d e b e h o v e t av l ä r a r t i m m a r i m u s i k läsåret 1946/47, t o r d e m a n för g y m n a s i e t k u n n a r ä k n a m e d 270 l ä r a r t i m m a r i s å n g och 260 t i m m a r . i n s t r u m e n t a l m u s i k eller m e d t i l l s a m m a n s 530 l ä r a r t i m m a r . H ä r v i d ä r d o c k att m ä r k a , att 1933 å r s u n d e r v i s n i n g s p l a n för m u s i k ä n n u icke blivit fullt g e n o m f ö r d . Enligt s k o l u t r e d n i n g e n s förslag till t i m p l a n k a n m a n r ä k n a m e d 436 l ä r a r t i m m a r (486 k l a s s a v d e l n i n g a r m i n s k a d e m e d 50 s a m l ä s n i n g s t i m m a r ) för teoretisk u n d e r v i s ning i m u s i k . Dessutom skall för s å n g u n d e r v i s n i n g e n p å g y m n a s i e t i dess helhet be-

565 räknas 5 timmar samt dessutom en timmes undervisning i instrumentalmusik för varje klassavdelning. Härtill erfordras 436 + 5 X 63 -f- 624 = 1 393 timmar. I det hela skulle den förändrade timplanen alltså medföra en ökning av tillsammans 863 lärartimmar i musik. Gymnastik

med lek och

idrott.

För undervisningen i gymnastik med lek och idrott vid högre allmänna läroverkens gymnasier beräknades höstterminen 1946 tillsammans 1 085 lärartimmar (i genomsnitt omkring 50 lärjungar per gymnastikavdelning). För gynmastikavdelningar med lärjungar både från realskolan och gymnasiet har räknats med 2 timmar för gymnasiet. För hållningsrättande gymnastik vid nämnda läroverk voro 117 lärartimmar anvisade. Av dessa torde hälften eller 58 kunna anses komma på gymnasiet. Hela timtalet för gymnasiet skulle alltså bli 1 085 + 58 = 1 143. För undervisningen i gymnastik med lek och idrott upptar timplan A 4 timmar i varje ring utom i första ringen av 4-årigt gymnasium och i högsta ringen, vilka ringar ha 3 timmar. Skolutredningen anser, att i princip gymnastikavdelningarna böra ha samma maximistorlek som klassavdelningarna, att manliga och kvinnliga lärjungar böra undervisas skilda, att åldersskillnaden mellan lärjungarna i samma avdelning ej bör vara för stor samt att första ringarna böra ha skild undervisning. Givetvis kan man ej i varje fall tillgodose alla dessa krav, emedan en del gymnastikavdelningar då skulle bli alltför små. Med beaktande av nämnda krav skulle ined tillämpning av timpan A enligt en Minimarisk beräkning för höstterminen 1946 ha erfordrats omkring 475 gymnastikavdelningar och 1 825 lärartimmar på gymnasiet. Dessutom bör enligt skolutredningen beräknas en timme frivillig gymnastik för gossar för en grupp på högst 10 klassavdelningar vid samläroverk och för en grupp av högst 5 avdelningar vid gossläroverk samt ungefär motsvarande antal timmar för flickor. Härför kan beräknas 154 lärartimmar. För hållningsrättande gymnastik föreslår skolutredningen i genomsnitt 2-5 timmar för varje gymnasium, vilket motsvarar 158 lärartimmar. Undervisningen i gymnastik med lek och idrott på gymnasiet skulle alltså kräva tillsammans 1 825 -f- 154 -f- 158 = 2 137 lärartimmar, vilket innebär en ökning av 994 lärartimmar i jämförelse med antalet timmar höstterminen 1946. Genomförandet av detta förslag kräver också ett stort antal nya gymnastiksalar. Vid här ovan anförda beräkningar angående ändring i lärarbehovet har räknats med samma antal klassavdelningar som höstterminen 1946. Om maximiantalet lärjungar i varje klassavdelning i stort sett begränsas till 24, skulle detta enligt utredning i P. M. (bilaga 1) medföra ökat behov av omkring 180 ämneslärare och 270 veckotimmar teckning och musik.

Timplan B. Ett genomförande av timplan B medför följande ändringar i jämförelse med timplan A (se tab. sid. 566). I musik upptar timplanen 2 timmar i alla ringar utom i första ringen av latingymnasiet och realgymnasiet. Av dessa timmar är i stort sett omkring hälften avsedd för klassundervisning och de övriga för stäm- och körövningar. För dessa övningar torde man kunna räkna med att i regel två klassavdelningar undervisas gemensamt. På grund härav behöver antalet timmar för .sångundervisningen i jämförelse med

566 Latinlinjen

Reallinjen

Biologi linjen

Ä m n e n 4-årig

Modersmålet. Tyska Franska Historia Matematik. .

3-årig

4-årig

3-årig

— 1 — 1 —1

— 3

—1

— 1

Biologi

•0-5

Fysik Kemi

-1 1-5 Summa

—i

Musik Gymnastik. Summa

+ 3 + 3

+ 3

Minskat antal

Språklinjen 4-årig

3-årig

—1 — 1 —1 —1 »—0-5

•+1 — 2 — 1 — 4

—4

—3

+ 4

+ 3

+ 4

+ 3

— 1

+ 4

— 0-5

timlärarlärare lärar timmar timmar 6 12 12 17 16

50 100 188 17 104

2 4 8

-1

126 89

5 4

16 1

4 Gäller endast för 4-årigt realgymnasium. > » » 3-årigt ^»

t i m p l a n A icke ö k a s m e d m e r än o m k r i n g 70, vilket u n g e f ä r m o t s v a r a s av det m i n s k a d e a n t a l e t t i m m a r i g y m n a s t i k m e d lek och idrott. Som sammanfattning k a n anföras, att timplan B i jämförelse med timplan A m e d f ö r en minskning av o m k r i n g 30 l ä r a r e i l ä r o ä m n e n och o m k r i n g 70 l ä r a r t i m m a r i g y m n a s t i k s a m t en ökning av o m k r i n g 70 l ä r a r t i m m a r i m u s i k . Kostnadsberäkningar. F ö r b e r ä k n i n g av de ä n d r a d e kostnader, som skulle u p p k o m m a , o m timplan A for g y m n a s i e t v a r i t g e n o m f ö r d i stället för 1933 å r s t i m p l a n , a n t a g e s , att d e t d ä r a v ö k a d e b e h o v e t av ä m n e s l ä r a r e vid h ö g r e a l l m ä n n a l ä r o v e r k e n (238 lärare) tillgodoses g e n o m 119 n y a l e k t o r s t j ä n s t e r , 95 n y a a d j u n k t s t j ä n s t e r , 17 e. o. l ä r a r e och 7 e x t r a l ä r a r e . F ö r ö v n i n g s ä m n e n a skulle b e h ö v a s t i l l s a m m a n s y t t e r l i g a r e 1 948 l ä r a r t i m m a r . O m av dessa 80 % föras p å o r d i n a r i e l ä r a r e , 10 % p å e. o. l ä r a r e och 10 % p å t i m l ä r a r e , e r f o r d r a s 52 n y a o r d i n a r i e ö v n i n g s l ä r a r t j ä n s t e r , 6 e. o. l ä r a r e o c h t i m l ä r a r e m e d 208 v e c k o t i m m a r . R ä k n a s v i d a r e m e d 1946 å r s n e t t o l ö n e r p å E-ort i n ä s t högsta l ö n e k l a s s e n u t a n tillägg, skulle k o s t n a d s ö k n i n g e n för läroämnen bli 119 X 9 864 + 95 X 8 067 + 17 X 6 759 + 7 X 5 670 = 2 094 774 k r o n o r o c h för övningsåmnen 52 X 6 789 + 6 X 6 036 + 2 0 8 X 1 8 8 = 428 348 k r o n o r eller t i l l s a m m a n s 2 523 122 k r o n o r , d. v. s. i r u n t tal 2 1 / 2 m i l j o n k r o n o r o m året. L ä g g a s h ä r t i l l rörligt tillägg och kristillägg m e d 31 % u t o m p å t i m l ä r a r a r v o d e n a s a m t p r o v i s o r i s k t lönetillägg m e d i g e n o m s n i t t 690 k r o n o r för v a r j e l ä r a r e , skulle h e l a k o s t n a d s ö k n i n g e n för t i m p l a n A bli i det n ä r m a s t e 3 1 / 2 m i l j o n k r o n o r . E n beg r ä n s n i n g av a n t a l e t l ä r j u n g a r i v a r j e k l a s s a v d e l n i n g till h ö g s t 24 s k u l l e k o s t a ytterligare omkring 2 miljoner kronor. S o m förut ä r n ä m n t , ä r o b e r ä k n i n g a r n a utförda u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g , a t t a n t a l e t k l a s s a v d e l n i n g a r ä r l i k a stort som h ö s t t e r m i n e n 1946. F ö r n ä m n d a t e r m i n k a n m a n r ä k n a m e d 76 serier a v d e l n i n g a r p å latinlinjen och 106 p å reallinjen. V i d a r e r ä k n a s

567 med att språklinjeii icke skulle helt tränga ul latin- eller reallinjen vid något läroverk, vadan timplan A beräknas omfatta 69 serier avdelningar på latinlinjen, 78 på reallinjen och 35 på språklinjen. Om man vid ett läroverk, som för närvarande har blott en latinlinje och en reallinje, vill upprätta även en språklinje, torde man kunna räkna med gemensam undervisning (samläsning) mellan denna och latinlinjen i de ämnen och i de ringar, i vilka antalet veckotimmar och kurserna på de båda linjerna äro lika eller i det närmaste lika. Upprättas sådan språklinje, skulle härför erfordras skild undervisning i följande ämnen med nedanstående antal timmar.

Engelska Tyska Franska Historia Geografi Matematik Fysik Kemi Summa

4-årigt gymnasium 9 timmar 3 » 21 » 1 » 8 » 4 i 3 » 2 » 51 timmar

3-årigt gymnasium 9 timmar 10 » 12 » 6 » 5 » 3 » 2 » 47 timmar

För bestridande av dessa timmar kan man räkna med en lektor och en e. o. lärare jämte i förra fallet 7 och i senare fallet 3 timlärartimmar. Kostnaden härför, inklusive tillägg, kan beräknas till omkring 23 000 kronor. Om åter en serie klassavdelningar på 4-åriga latingymnasiet utbytes mot en 4-årig språklinje, minskas antalet lärartimmar i latin med 23 (21), varemot antalet timmar i engelska ökas med 3 (3), i tyska med 3 (2), i franska med 4 (3), i historia med 1 (0), i geografi med 4 (4), i matematik med 4 (5, ev. —2), i fysik med (2) samt i kemi med 2 (2). Siffrorna inom parentes ange motsvarande ökning och minskning vid utbyte av 3-årig latinlinje mot språklinje. I det hela blir antalet lärartimmar oförändrat. Om i stället timplan B tillämpas, skulle i jämförelse med timplan A den årliga kostnaden minskas med lönerna för 15 lektorer, 12 adjunkter och 3 e. o. lärare, d. v. s. med omkring 265 000 kronor utan tillägg och med omkring 368 000 kronor med ovannämnda tillägg. HARALD WALLIN.

Bilaga 3.

P. M. ang. terminsbetygen i klasserna 45 och 34 för de lärjungar, vilka ht 4935 intogos i ring l 4 , och ang. betygen i realexamen vt 1936 för de lärjungar, vilka ht 1936 intogos i ring I3. Inledning. Undersökningen avser att få kännedom om hur hög betygsstandard som i genomsnitt erfordras vid inträdet i gymnasiet för normal genomgång av detta. För detta ändamål ha rektorerna vid högre allmänna läroverken och kommunala gymnasierna meddelat uppgifter om antalet olika betygsgrader, dels i terminsbetygen i klasserna 4 5 och 3 4 för de lärjungar, vilka ht 1935 intogos i ring I*, dels ock i betygen i realexamen vt 1936 för de lärjungar, vilka ht 1936 intogos i ring F . Härvid ha medtagits endast sådana lärjungar, som genomgått gymnasiet på normal tid och som alltså godkändes i studentexamen vårterminen 1939. För jämförelses skull har även meddelats en sammanfattning av antalet olika betygsgrader för de övriga lärjungar, som antingen ht 1935 intogos i ring I* från klass 4 5 eller klass 3 4 eller som ht 1936 intogos i ring I 3 efter avlagd realexamen vt 1936. Uppgifter ha lämnats om tillsammans 1 027 lärjungar i klass 4 5 och 370 lärjungar i klass 3* samt om 1 491 lärjungar, som avlagt realexamen. I de fall, där uppgifterna varit ofullständiga eller visat sig felaktiga, ha rättelser infordrats. Tabeller över de lämnade uppgifterna från de olika läroverken ha utarbetats. Av dessa tabeller ba gjorts sammandrag, av vilka tabellerna 1—4 här bifogas. De övriga uteslutas av utrymmesskäl. Vid beräkningarna har följande skala för de olika betygen använts: A = 6; a = 5; AB = 4; Ba = 3; B = 2; BC och C = 0. Fyraåriga gymnasiet. Medelbetygen för lärjungarna i klass 4 5 och 3* framgå av tab. 1, varvid latingymnasiet och realgymnasiet redovisas vart för sig. Vad först beträffar de lärjungar, som efter att ha genomgått det 4-åriga gymnasiet på fyra år godkändes i studentexamen vt 1939, finner man, att det är mycket liten skillnad i betygen från realskolan för gossarna och flickorna, om man bortser från de 6 flickor, som från klass 4 5 intogos i realgymnasiet. Dessa hade avgjort högre betyg än de övriga. I allmänhet voro dock flickorna något om än obetydligt överlägsna gossarna. Likaså voro lärjungarna från klass 3 4 något överlägsna, för hela betygssumman ett å två Ba, lärjungarna från klass 4 5 . Om man jämför medelbetygen för de lärjungar, som lyckades genomgå gymnasiet på normal tid, med betygen för de övriga, finner man en bestämd skillnad till de

569 förras förmån. För dem, som gått latinlinjen, ha de förra i samtliga ämnen i medeltal 34-34 betygsenheter, de senare blott 27-63, d. v. s. en skillnad på i det närmaste 7 Ba eller 2 AB och 3 Ba. Medelbetyget för de förra är 3-12 eller något mer än Ba och för de senare 2-51, d. v. s. mitt emellan B och Ba. För dem, som gått reallinjen, är skillnaden något mindre, i det närmaste 6 Ba. Tager man blott hänsyn till betygen i ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik, finner man, att medelbetygen i dessa ämnen visserligen äro något lägre än medelbetygen i samtliga ämnen, men skillnaden är så obetydlig, att man icke behöver fästa något avseende vid den. Skillnaden varierar mellan 0-01 och 0-26 även betygsenhet. En jämförelse mellan betygen för lärjungarna på latingymnasiet och realgymnasiet ger vid handen, att för de lärjungar i klass 4 3 , som gingo fram till studentexamen på normal tid, finnes det en mindre överlägsenhet för realgymnasiets lärjungar. För lärjungarna i klass 3 4 är det en mycket obetydlig överlägsenhet till förmån för latingymnasiet. Beträffande de övriga lärjungarna äro realisterna överlägsna. Av de 1 397 lärjungar, som ht 1935 intogos i ring I 4 , hava 800 eller 57 % godkänts i studentexamen efter normal genomgång av det 4-åriga gymnasiet. Givetvis ha icke alla de återstående blivit kvarsittare eller utkuggade, utan en del har sannolikt avgått från gymnasiet av andra skäl. Då det torde kunna vara av intresse att få reda på om lärjungarna i Stockholm och Göteborg i frågan om betyg skilja sig från lärjungarna i allmänhet, har en jämförelse härom utarbetats. Av denna framgår, att någon mera framträdande skillnad i detta avseende icke finnes. Lärjungarna i Göteborg ha dock nästan genomgående något högre betyg än medelbetygen för samtliga läroverk, under det att lärjungarna i Stockholm i vissa fall ha något lägre, i andra fall något högre betyg än vid läroverken i allmänhet. Tabellerna 2 a och 2 b visa, huru betygen i klasserna 4° och 3 4 fördela sig på de olika betygsgraderna. Jämför man till en början latingymnasiet och realgymnasiet för de lärjungar, som genomgått det 4-åriga gymnasiet på fyra år, finner man, att procenttalen för de högre betygsgraderna äro nästan alldeles lika. Detsamma gäller även för de övriga lärjungarna, som ht 1935 intogos i ring I 4 . Även här visar det sig, att betygen i modersmålet, tyska, engelska och matematik fördela sig på samma sätt som betygen i samtliga ämnen. I nedanstående tabell lämnas en översikt över betygssummorna i klasserna 46 och .?4 för de lärjungar, som intogos i ring I 4 ht 1935 och avlade studentexamen vt 1939. Härvid skiljes mellan gossar och flickor. Lärjungarna på latingymnasiet och realgymnasiet äro sammanförda. B e t y g s s u m m a (11 vitsord) 1 Summa

Mindre än 25

30 Större än 30

31 5

17 3

18 3

23 4

22 4

39 6

43 7

406 68

599 100

7 3

2 1

6 3

8 4

i 2

12 6

8 4

154 77

201 100

Gossar. Antal lärjungar Procenttal Flickor. Antal lärjungar Procenttal 1

Vitsorden i franska t j medr äknade

570 S o m s y n e s av tabellen, ä r b e t y g s n i v å n för f l i c k o r n a n å g o t h ö g r e ä n för g o s s a r n a . Av 599 g o s s a r h a 66 eller 11 % l ä g r e b e t y g s s u m m a ä n 27 (5 Ba och 6 B ) . Av 201 flickor h a d ä r e m o t endast 15 eller något m e r än 7 % lägre betygssumma än 27 och 11 % l ä g r e ä n 28. F ö r v a r j e l ä r o v e r k h a r o c k s å a n t e c k n a t s b e t y g s s u m m a n för den l ä r j u n g e , s o m m e d lägsta betyg v u n n i t i n t r ä d e p å g y m n a s i e t från r e a l s k o l a n s n ä s t h ö g s t a k l a s s . H ä r v i d h a r h ä n s y n tagits e n d a s t till de l ä r j u n g a r , s o m g o d k ä n t s i s t u d e n t e x a m e n efter fyra å r . I n e d a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g angives o c k s å b e t y g s s u m m a n i den m u n t l i g a p r ö v n i n g e n i s t u d e n t e x a m e n för en del av h ä r i f r å g a v a r a n d e l ä r j u n g a r . M e d e l v ä r d e t av b e t y g s s u m m o r n a för l ä g s t a b e t y g e n för l a t i n g y m n a s i e t a r

och för r e a l g y m n a s i e t 25-59. H ä r , l i k s o m i fråga o m b e t y g s s t a n d a r d e n f r å n f o l k s k o l a n vid i n t r ä d e t i r e a l s k o l a n , v i s a r det sig, att en del l ä r j u n g a r m e d s v a g a b e t y g f r å n r e a l s k o l a n r e d a sig j ä m förelsevis b r a p å g y m n a s i e t . D o c k vet m a n icke, o m d e s s a l ä r j u n g a r g e n o m p r i v a t l e k t i o n e r i s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g eller p å a n n a t sätt fått s ä r s k i l d h j ä l p vid g e n o m g å n g e n av g y m n a s i e t . Det ä r tydligen en m y c k e t v a n s k l i g u p p g i f t att s ö k a a v g ö r a , h u r u m a n g a överb e t y g m a n b ö r f o r d r a i r e a l s k o l a n s n ä s t h ö g s t a k l a s s för a t t en l ä r j u n g e u t a n v i d a r e skall k o m m a in p å det 4-åriga g y m n a s i e t . Av t a b . 1 f r a m g å r , a t t b e t y g s n i v å n i g e n o m s n i t t för de l ä r j u n g a r , s o m h t 1935 i n t o g o s i r i n g I 4 o c h l y c k a d e s g e n o m g å g y m n a s i e t p å f y r a å r , v a r 34-7, d. v. s. n å g o t m e r ä n 1 AB o c h 10 B a eller n å g o t ö v e r B a i m e d e l b e t y g , och att s a m m a n i v å för de l ä r j u n g a r , s o m icke l y c k a d e s

L ä r o v e r k

Summa vitsord i 11 ämnen 1

Summa vitsord i studentexamen (I regel S ämnen)

Latino, ynvnasiet. Lund Uppsala Luleå Östermalm Kalmar Malmö för gossar. Karlskrona Landskrona Ystad Östersund 3 7 26 Härnösand Hudiksvall

20 (4 Ba, 3 C) 2 20 (2 Ba, 2 C) 21 (3 Ba, 2 C) 21 (1 Ba, 1 C) 22 (2 Ba, 1 C) 22 (-) 23 (1 Ba) 23 (lBa) 23 (1 Ba) 23 (1 Ba)

24 — 25 — 26 -36

22 (2 AB, 2 Ba) 21 (1 AB, 5 Ba, 1 C) 24 (2 AB, 3 Ba) 26 (3 AB, 4 Ba) 21 (3 AB, 1 Ba, 1 C) 19 (3 Ba) 24 (2 AB, 4 Ba) 23 (5 Ba)

37 (5 A B , 5 Ba) 38 (1 a, 3 AB, 7 Ba)

27 (2 AB, 5 Ba) 29 (1 a, 3 AB, 4 Ba)

22 (2 Ba, 1 G) 22 (1 AB) 23 (1 Ba) 23 (1 AB, 1 Ba, 1 C) 23 (3 Ba, 1 G) 25 25—29 Bromma I 30 (8 Ba) 1 A = 6; a = 5; AB = 4; Ba = 3; B = 2; BG och C - 0. 2 C betcknar här underbetyg.

18 (2 Ba) 29 (2 a, 2 AB, 1 Ba)

Realgymnasiet Lund... Motala. . Skara.. . Umeå. . . Uppsala. 3

22 (2 AB, 4 Ba, 1 C) 25 (3 AB, 3 Ba) 25 (7 Ba)

671 genomgå gymnasiet på fyra år, var 28-4, d. v. s. något mer än 6 Ba eller mellan B och Ba i medelbetyg. Av tabellen på omstående sida framgår, att 81 (10 %) lärjungar med lägre betygsnivå än 27 lyckats genomgå gymnasiet på fyra år. Det synes härav, att betygen från realskolan ingalunda äro avgörande för framgången på gymnasiet, ehuru de givetvis äro av stor betydelse därför. Med hänsyn såväl till vad som anförts om betygsnivån i stort sett som till de anförda uppgifterna om betygssummorna, synes man både för gossar och flickor kunna fordra en betygssumma på 27 enheter (B = 2; Ba = 3 o. s. v.), t. ex. Ba i 5 ämnen och B i 6 ämnen, för inträde pä det 4-åriga gymnasiet. Det torde kunna sättas i fråga, om man för inträde på gymnasiet borde fordra åtminstone ett AB bland överbetygen. Då emellertid enligt de infordrade uppgifterna ej mindre än 147 av 800 eller 18-4 % av de lärjungar, vilka genomgått gymnasiet på normal tid, saknat AB i betyget från realskolan, synes en dylik fordran ej böra uppställas. Med hänvisning till vad som anförts om fordran på överbetyg för inträde i realskolan torde man för inträde på gymnasiet böra fordra minst betyget Ba i två av ämnena modersmålet (svensk skrivning), tyska, engelska och matematik. Beträffande här ifrågavarande lärjungars medelålder må anföras, att lärjungar, som voro födda år 1920, i regel inskrevos år 1927 i folkskolans första klass. Om de sedan ht 1931 blevo intagna i klass 1° i realskolan och ht 1935 i ring I 4 och vidare genomgingo det 4-åriga gymnasiet på normal tid, voro de färdiga för studentexamen vt 1939, d. v. s. det år de fyllde 19 år. De, som voro födda år 1919 och som gått sex år i folkskola och sedan i 4-årig realskola eller kommunal mellanskola, borde också avlägga studentexamen vt 1939, men vid 20 års ålder. Av undersökningen framgår emellertid, att det av båda grupperna finnas rätt många både överåriga och underåriga lärjungar. Medelåldern år 1935, det år de blevo inskrivna i gymnasiet, är praktiskt sett lika för gossar och flickor samt för latingymnasiet och realgymnasiet inom vardera gruppen. Då medelåldern för samtliga lärjungar, som kommo från klass 4 5 och godkändes i studentexamen efter fyra år, var 14-90 år, var alltså deras medelålder det år de avlade studentexamen 18-90 år. För de lärjungar, som kommo från klass 3 4 , var motsvarande ålder 19-78 år eller i det närmaste ett år högre. Treåriga gymnasiet. Om man beträffande lärjungar, som avlagt realexamen och sedan övergått till det 3-åriga gymnasiet, gör motsvarande jämförelser som i föregående avdelning, finner man i huvudsak följande med ledning av tabell 3. Särskilt i fråga om den 5-åriga realskolan äro flickornas på latingymnasiet betyg i realexamen i genomsnitt ej obetydligt högre än gossarnas. Men även i övrigt ha flickorna något högre betyg. Även här äro lärjungarna från den 4-åriga realskolan överlägsna lärjungarna från 5-åriga linjen. För latingymnasiet är betygssumman nära 4 Ba och för realgymnasiet nära 3 1 / 2 Ba högre för de förra. En mycket framträdande skillnad föreligger mellan de lärjungar, som godkänts i studentexamen efter tre år, och de övriga. Både på latin- och realgymnasiet ha de förra i genomsnitt omkring 8 enheter mer än de senare i den muntliga prövningen i realexamen. Medelbetyget för de förra är 3-52, d. v. s. mitt emellan Ba och AB, för de senare blott 2-74 för latinlinjens och 2-81 för reallinjens lärjungar. Medelbetygen för ämnena modersmålet, tyska, engelska och matematik, med inräkning av betygen i den skriftliga prövningen, äro här något om än obetydligt högre än medelbetygen i samtliga ämnen.

572 Någon skillnad att tala om förefinnes ej mellan betygen i realexamen för lärjungarna å latingymnasiet och å realgymnasiet. Av här ifrågavarande 1 491 lärjungar hava 902 eller 60 % godkänts i studentexamen efter normal genomgång av det 3-åriga gymnasiet. För läroverken i Stockholm äro, som man kunde, förutse, betygen i realexamen på den 5-åriga linjen avgjort lägre än för samtliga läroverk; på den 4-åriga linjen däremot något högre. Då det emellertid endast är ett fåtal lärjungar (36), som efter avlagd realexamen från klass 5 5 godkänts i studentexamen efter tre år, kan man knappast draga några slutsatser i berörda avseende. För läroverken i Göteborg ligga betygssummorna, utom i några undantagsfall, på ungefär samma nivå som i Stockholm. I tabellerna 4 a och 4 b äro betygen i realexamen fördelade på de olika betygsgraderna. För den 5-åriga linjens lärjungar äro 43 % av betygen högre än Ba men för den 4-åriga linjen ligga 59 % högre än Ba. Tydligen beroende på att betygen i den skriftliga prövningen ofta äro högre än i den muntliga, förekomma de högre betygen relativt talrikt i tabellernas sista kolumner. Under det att för de lärjungar, som godkänts i studentexamen tre år efter realexamen, i genomsnitt 53 % av betygen i sistnämnda examen äro högre än Ba, äro blott 19 % högre än Ba för de övriga lärjungarna, som samtidigt intogos i ring I*. I nedanstående tabell lämnas en översikt över betygssummorna i realexamen för de lärjungar, som intogos i ring I 3 ht 1936 och godkändes i studentexamen vt 1939. Betygssumma

(11 vitsord) Summa

30 Större än 30

9 1

13 2

32 6

523 85

615 100

2 1

6 2

7 2

266 93

287 100

Mindre än 25

10 2

13 2

6 1

3 1

1 Gossar. Antal lärjungar Flickor. Antal lärjungar

1 Även här är betygsnivån för flickorna högre än för gossarna. Av 615 gossar ha 29 eller 5 % lägre betygssumma än 27 (5 Ba och 6 B) och 60 eller nära 10 % lägre än 30. Av 287 flickor ha endast 4 eller något mer än 1 % lägre än 27 och 14 eller 5 % lägre än 30 i betygssumma. Betygssumman i realexamen för de lärjungar, som med lägsta betyg vunnit inträde i ring I s och sedan godkänts i studentexamen efter tre år, framgår av följande sammanställning. Medelvärdet av betygssumman för de lägsta betygen är för latingymnasiet 30-61 och för realgymnasiet 28-32. Även här visar det sig, att en del lärjungar med rätt svaga betyg vid övergången till gymnasiet reda sig jämförelsevis bra i studentexamen. För inträde på det 3-åriga gymnasiet efter avlagd realexamen synes man böra fordra något högre betygsnivå än för inträde på det 4-åriga gymnasiet med hänsyn dels till att medelbetygsnivån i realexamen — 30-7 — för de lärjungar, som icke avlagt studentexamen efter tre år, är något högre än medelbetygsnivån — 28-2 — för de lärjungar, som icke lyckats genomgå det 4-åriga gymnasiet på normal tid,

573 L ä r o v e r k

Summa vitsord i muntlig prövning (I regel 11 ämnen)

Summa vitsord i studentexamen (I regel 8 ämnen)

22 ( -

16 ( - ) 22 (6 Ba) 20 (1 AB, 2 Ba) 22 (1 AB, 4 Ba)

Lutiiigyniiinsiet. Kristianstad Eslöv Karlstad Örebro för gossar. 3. 15. Vänersborg.

)

23 (1 Ba) 25 (1 AB, Ba, 1 C) 25 (3 Ba) 26 — 28—39 40 (1 a, 5 AB, 5 Ba)

26 (2 AB, 6 Ba) 32 (1 a, 4 AB, 3 Ba)

Itcalgymniisiet. Karlstad Jönköping Hälsingborg för gossar. Nya elementarskolan. . Växjö Gävle Söderhamn 4 2 3 23 Eslöv

20 ( - ) 21 (1 a, 1 AB, 2 C) 22 (1 AB, Ba, 1 C) 23 (1 Ba) 23 (3 Ba) 24 (2 Ba) 24 (4 Ba) 25 — 26 — 27 — 28—38 39 (6 AB, 5 Ba)

20 (4 Ba) 28 (3 a, 2 AB, 1 Ba) 20 (1 AB, 2 Ba) 26 (1 a, 1 AB, 5 Ba) 22 (1 AB, 4 Ba) 18 (2 Ba) 23 (2 AB, 3 Ba)

25 (2 AB, 5 Ba)

dels ock till a t t i regel det 3-åriga g y m n a s i e t ä r m e r a k r ä v a n d e . K ä n t ä r o c k s å a t t b e t y g e n i en a v g å n g s e x a m e n v a n l i g e n ligga p å e n h ö g r e n i v å ä n de v a n l i g a t e r m i n s betygen. I d e t t a s a m m a n h a n g m å o c k s å m e d d e l a s , a t t av 902 l ä r j u n g a r , s o m g e n o m g å t t det 3-åriga g y m n a s i e t p å n o r m a l tid, e n d a s t 56 eller 6-2 % s a k n a t AB eller h ö g r e betyg i realexamen. Med h ä n s y n till att enligt t a b . 3 m e d e l b e t y g s n i v å n i r e a l e x a m e n för de l ä r j u n g a r , s o m g o d k ä n t s i s t u d e n t e x a m e n efter t r e å r i g y m n a s i e t , ä r 38-7 (B = 2, B a = 3, o. s. v.) o c h för de övriga h ä r i f r å g a v a r a n d e l ä r j u n g a r n a 30-7 s a m t m e d b e a k t a n d e a v v a d h ä r i ö v r i g t a n f ö r t s s y n e s m a n k u n n a f o r d r a m i n s t 30 b e t y g s e n h e t e r i m u n t liga p r ö v n i n g e n å r e a l e x a m e n , t. ex. 1 AB, 6 B a o c h 4 B eller 8 B a o c h 3 B, för r ä t t till i n t r ä d e p å d e t t r e å r i g a g y m n a s i e t . Även h ä r b ö r d e t f o r d r a s m i n s t betyget B a i t v å av ä m n e n a m o d e r s m å l e t (svensk s k r i v n i n g ) , t y s k a , e n g e l s k a o c h m a t e m a t i k . L ä r j u n g a r n a s p å det 3-åriga g y m n a s i e t medelålder ä r i s t o r t sett lika för g o s s a r o c h flickor, d o c k obetydligt l ä g r e för f l i c k o r n a p å r e a l g y m n a s i e t . F ö r d e n 5-åriga linjens l ä r j u n g a r ä r m e d e l å l d e r n n å g o t h ö g r e — 0-36 å r — p å r e a l g y m n a s i e t ; för d e n 4-åriga linjens l ä r j u n g a r ä r d ä r e m o t m e d e l å l d e r n n å g o t h ö g r e — 0-09 å r — p å latingymnasiet D e n 5-åriga linjens l ä r j u n g a r h a k o m m i t in p å d e t 3-åriga g y m n a s i e t vid 16-17 å r s å l d e r o c h alltså a v l a g t s t u d e n t e x a m e n vid 19-17 å r s å l d e r . M o t s v a r a n d e å l d e r för d e n 4-åriga r e a l s k o l l i n j e n s l ä r j u n g a r ä r 19-72 å r eller 0-55 å r h ö g r e . Sammanfattning. Av den g j o r d a u n d e r s ö k n i n g e n f r a m g å r , a t t d e t för olika l ä r j u n g a r vid s a m m a läroverk och för olika läroverk finnes stora olikheter i betygen vid övergången från

574 realskolan till gymnasiet. Olikheterna vid samma läroverk bero tydligen på olika läggning och studiebegåvning samt olika utvecklingsgång hos de olika lärjungarna. För de skilda läroverken äro olikheterna i stort sett beroende på att olika betygsskalor användas. Medelvärdena på betygen för olika grupper av läroverk och för de olika linjerna skilja sig däremot ej mycket från varandra. Tydligt är dock, att en bestämd skillnad finns mellan betygsnivån för de lärjungar, som gå genom gymnasiet på normal tid, och för de övriga. Denna skillnad uppgår för lärjungarna på det 4-åriga gymnasiet till 7 enheter och på det 3-åriga till 8 enheter. Som förut är nämnt äro dock icke alla »övrigat kvarsittare eller utkuggade, utan en eller annan lärjunge har säkerligen avgått på grund av andra skäl. Erfarenheten visar dock, att dessa äro jämförelsevis få. Man torde därför kunna draga den slutsatsen, att betygen från realskolan spela en viktig roll för framgången på gymnasiet, även om dessa betyg ej äro ensamt avgörande därför. Jämför man betygen på de olika realskollinjerna för de lärjungar, som genomgått gymnasiet på normal tid, visar det sig, att den 4-åriga realskollinjens lärjungar ha något högre betyg. För näst högsta klassen i realskolan är skillnaden i betygssumman i stort sett 1-82 betygsenheter (B = 2, Ba = 3 o. s. v.) och 0-17 i'medelbetyg. För betygen i den muntliga prövningen i realexamen äro motsvarande skillnader 3-43 betygsenheter och 0-31 i medelbetyg. I senare fallet är överlägsenheten något större för samtliga ämnen än för skrivämnena. Som förut är nämnt, vill jag ifrågasätta, att man för inträde på det 4-åriga gymnasiet fordrar minst 27 betygsenheter, t. ex. Ba i 5 ämnen och B i 6 ämnen, från realskolans näst högsta klass samt för inträde på det 3-åriga gymnasiet minst 30 betygsenheter, t. ex. 8 Ba och 3 B, i den muntliga prövningen i realexamen. I båda fallen synes fordran på minst vitsordet Ba i två av ämnena modersmålet (svensk skrivning), tyska, engelska och matematik böra uppställas. Om sådana bestämmelser införas, får man dock vara beredd på att en eller annan mindre flitig eller sent utvecklad lärjunge, som ej uppnått erforderlig betygssumma men som sedan visar sig äga goda förutsättningar för studier, blir utesluten. Detta torde ej behöva medföra några större olägenheter, enär en sådan lärjunge kan beräknas att ändock på någon levnadsbana, för vilken studentexamen ej erfordras, komma att göra en god insats i samhällslivet. Av de lärjungar, som gått på det 4-åriga gymnasiet, äro den 4-åriga realskollinjens lärjungar i medeltal 19-78 år och den 5-åriga linjens 18-90 år det år de avlägga studentexamen, vilket innebär en åldersskillnad på nära ett år. För det 3-åriga gymnasiets lärjungar är skillnaden mindre, nämligen (19-72—19-17=) 0-55 år eller något över ett halvt år. För de lärjungar, som komma från den 4-åriga realskolan, är åldern vid studentexamen ungefär densamma på det 4-åriga och det 3-åriga gymnasiet, nämligen 19-78 resp. 19-72 år. Lärjungarna från den 5-åriga realskolan äro däremot vid studentexamens avläggande något äldre på det 3-åriga gymnasiet, nämligen 19-17 år mot 18-90 år på det 4-åriga. Detta beror sannolikt på att en del svagare lärjungar på grund av brist på plats i det 4-åriga gymnasiet tvingas över till det 3-åriga. HABALD WALLIN.

575 Tabell 1. Medelbetygen i klasserna 4" och 3 4 vt 1935 för de lärjungar, vilka ht 1935 intogos i ring I 4 vid de högre allmänna läroverken. På latingymnasiet

På realgymnasiet

Summa Summa MeMebetyg I An- betyg deldeli 11 mod., ty., tal betyg ämnen eng., mat. betyg

Summa Summa An- betyg Me- betyg (5) I Metal i 11 del- mod., ty., delbetyg eng., mat. betyg ämnen

a) Från klass 4 6 och godkända 1 stu dentex. vt 1939. Gossar Flickor

276 77

33-44 34-09

3-04 3-10

14-57 15-12

2-91 3-02

206 6

34-59 39-50

3-14 3-59

Gossar+flickor

33-59

3-05

14-69

2-94

34-73

Gossar Flickor

62 108

35-45 36-13

3-22 3-28

15-60 16-34

3-12 3-27

53 12

Gossar + flickor

35-89

3-26

16-07

3-21

34-34

3-12

15-14

c) Frän klass 46. Gossar 248 Flickor 56 Gossar + flickor 304

27-31 28-05

2-48 2-55

27-45

d) Frän klass 3*. Gossar Flickor

38 56

Gossar + flickor

2-98 3-57

3-16

14-91 17-83 14-99

35-74 35-42

3-25 3-22

15-58 16-00

3-12 3-20

35-68

3-24

15-66

3-13

3-03

34-95

3-18

15-15

3-03

11-23 12-00

2-25 2-40

154 4

28-86 35-00

2-62 3-18

2-36 3-15

2-50

11-37

2-27

29-02

2-64

11-82 15-75 11-92

2-38

28-16 28-29

2-56 2-57

11-74 11-82

2-35 2-36

29-57 35-00

2-69 3-18

12-27 15-75

2-45 3-15

28-23

2-57

11-79

2-36

30-10

2-74

12-61

2-52

27-63

2-51

11-47 I 2- 29

29-24

2-66|

12-06

2-41

3-00

b) Från klass 3» och godkända i studentex. vt 1939.

a) och b) (gossar och flickor). Gossar + flickor övriga lärjungar, som ht 1935 intogos I ring I 4 .

c) och d) (gossar och flickor) Gossar + flickor

570 Tabell 2 a. Terminsbetygen i klasserna 43 och 34 vt 1935 för de lärjungar, vilka ht 1935 intogos i ring L I4 vid de högre allmänna läroverken.

Latingymnasiet

Antal lärjungar

Antal vitsord i m o d . (2), ty., eng., m a t .

Antal vitsord i alla läroämnen a

BC C

a) Fr. klass 4* o. godk. lstudcnlex. vt 1939.

Summa

36 327 558 423 6 123 148 99 42 450 708 522 2 26 40 30

43 o

8 7

2 1

22 86 113 37 186 212

81 97

6 7

325 17

15 1

13 2

—

59 272 325 178 7 32 45 14 4 28 39 27

8 3

72 335 726 19 99 142

99 17

11 1

91 434 8G8 116 8 6 29 57

2 1

16 25

60 96 85 151

16 18

3 1

41 145 247 9 31 53

34 7

276 77

7 104 14

832 180

35 11

7 113 1 100 1597 1 012 41 26 3 28

4G 1

62 108

1 1

47 62

216 421

273 507

137 188

109 6

G37 34

780 42

—

22 6

249 61

953 1398 102 235 293 19

28 1

310 1 188 1 G91 121 4 51 36 9

38 56

5 5

50 77

158 231

184 285

20 17

10 1

127 12

389 38

469 45

37 4

o/ /o

831 1 225 269 372

34 9

b) Fr. klass 3 4 och godk. i sin den t ex. vt 1939.

Summa

°/ a) + b) i procent. . .

övriga lärj., som ht 1935 intogos 1 ring L I 4 fr. alhn. lär. o. kom. msk. c) Från klass 46 248 56 Summa

—

d) Från klass 3i. Flickor Summa 0/

c) + d) i procent. . .

—

577 Tabell 2 b. Terminsbetygen i klasserna 45 och 34 vt 1935 för de lärjungar, vilka ht 1935 intogos i ring R I4 vid de högre allmänna läroverken.

Realgymnasiet

Antal lärjungar

Antal vitsord i alla läroämnen

206 6

75 699 6 36

Antal vitsord i mod. (2), ty., eng., mat.

BC C

991 482 15 9

iii 735 1 006 491 3 32 43 21

15 1

53 12

•!J 4

BC G

a) Fr. klass 4 6 o. godk. I studentcx. vt 1939. Gossar. Flickor. Summa

31 254 440 290 2 15 11 2 33 269 451 292 3 25 43 28

15 15 1

b) Fr. klass 3 4 och godk. studentex. vt 1939. Gossar. Flickor. Summa % • • • •

b) i p r o c e n t . . . .

Övriga lärj., som ht 1935 intogos i ring R I4 fr. allm. liir. o. kom. msk c) Från klass 45. Gossar 154 Flickor 4 Summa

/o • • • •

(1) Från klass 3i. Gossar Flickor Summa

37 4 il

176 41

253 110 67 20

45 217 6

23 3

64 20

101 25

76 11

320 130

87 27

087 755 15 11

-i (5 250 6 8

438 5

702 766

31!

258 443 33 56

84 4

71 7

151 29

168 5

25 5

51 10

98 4

61 102 30 50

180 173

c) + d) i procent

40,

37—617865.

IX.

578 Tabell 3. Medelbetygen i realexamen vt 1936 för de lärjungar, vilka ht 1936 intogos i ring I3. På realgymnasiet

På latingymnasiet

Summa Summa Summa Me- Summa MeMeMeAn- betyg i del- betyg(8)i del- An- betyg i del- betyg(8)i delmod., ty., muntiga tal muntliga betyg mod., ty., betyg tal betyg eng., mat. betyg prövn. eng., mat. prövn. a) Frän 5-årig realskola och godkända 1 studentex. 1939. Gossar Flickor

50 22

34-90 38-36

3-17 3-49

26-00 28-86

3-25 268 3-61 15

36-99 38-27

3-36 3-48

27-55 28-67

3-44 3-58

Gossar + flickor

35-96

3-27

26-88

3-36 283

37-05

3-37

27-61

3-45

60 141

38-98 40-28

3-54 3-66

29-08 29-70

3-64 224 3-71 88

40-27 41-09

3-66 3-74

30-13 30-53

3-77 3-82

Gossar + flickor. 201

39-89

3-63

29-51

3-69 312

40-50

3-68

29-67

3-71

6 10

36-17 35-80

3-29 3-26

24-50 26-60

3-06 3-33

7 11

35-71 36-18

3-24 3-29

26-29 29-36

3-29 3-67

35-94

3-27

25-81

3-23

36-00

3-27

28-17

3-52

38-70

3-52

3-58 613

38-69

3-52

28-68

3-58

76 49

29-14 31-63

2-65 2-88

20-82 22-76

2-60 391 2-84 73

30-28 34-14

2-75 3-10

22-41 24-58

2-80

30-12

2-74

21-58

2-70 464

30-89

2-81

22-75

2-84

b) Frän 4-ärIg realskola eller k.msk. oeh godkända 1 studentex. 1939.

c) Frän ensk. skola eller ensk. under v. och godkända I studentex. 1939.

Gossar + flickor a), b) och c) (gossar och filekor). Gossar + flickor d) övriga lär]., som ht 1936 Intogos i ring I s efter avlagd realexamen vt 1936. Flickor Gossar + flickor

3-07

57!)

Tabell 4 a. B e t y g e n i realexamen vt 1936 för de lärjungar, vilka ht 1936 i n t o g o s i ring L I*.

Latingymnasiet

Antal lärj.

Antal vitsord i muntliga prövningen

50 22

25 161 237 119 33 84 92 32 58 245 329 151 7 31 42 19

Antal vitsord (2) i mod., ty., eng., mat.

a) Fr. 5-årig realsk. o. godk i studentex. 1939. Gossar Flickor Summa

12 5

39 106 141 93 36 53 53 27 75 159 194 120 13 28 34 21

11 2

12 87 176 134 66 37 209 449 294 121 49 296 625 428 187 3 18 39 27 12

5 18 23 1

17 3

9 2

b) Fr. 4-årlg realsk. eller k msk. och godk. I studentex. 1939. Gossar. Flickor.

60 141 Summa

o/ /o

4 67 273 258 57 10 207 723 478 125 14 274 996 736 182 1 12 45 33

c) Fr. ensk. skola eller ensk. underv. och godk. i studentex. 1939. Gossar. Flickor.

10 Summa •V /o • • • • a) + b) 4- c) i procent

8 7

22 34

17 49

17 20

15 9

56 32

66 38

•11

13 19 32

14 23 37

21 7

25 13

88 185 257 98 134 125

28 2

38 186 319 382 4 19[ 32 38

13 13 14

14 19

d) övriga lärj., som ht 1936 Intagits i hV efter avlagd realcx. vt 1936.

Gossar

76 49

Flickor Summa

15 103 330 356 7 110 241 170 22 213 571 526 2 16 42 39

45 20 65 7

580 Tabell 4 b. Betygen i realexamen vt 1936 för de lärjungar, vilka ht 1936 intogos i ring R F .

Realgymnasiet

Antal lärj.

Antal vitsord (2) i mod., ty., eng., m a t .

Antal vitsord i muntliga prövningen B

262 1 006 1 120 76 59 11

504 19

69 3

296 20

625 42

724 36

409 18

21 1

2 7 3 1 082 1 179 35 38 9 1

799 301

223 50

3 1

66 39

378 141

640 252

504 200

196 70

8 2

512 1 507 1 100 32 15 44 1

32 45

11 10

1 4

5 10

15 37

23 27

12 10

22 A

268 15

29 Ba

a) Fr. 5-årig realsk. o. godk. i st tid.ex. 1939.

Summa

b ) Fr. 4-urig realsk. eller k. m s k . och godk. i studentex. 1 9 3 9 .

Summa

224 88

21 8

379 1 036 471 133

c) F r . e n s k . skola eller e n s k . underv. o. godk. I studentex. 1939. 7 11

Flickor Summa

1 18

31 46

—

391 73

74 31

662 1 787 1 677 379 177 21C

67 4

32 6

182 52

464 1 059 1 312 175 204 134

78 13

ior 2

1172 2 166 1 854 37 43 17

5911 1 263 1 487 40 , 34 16

18 1

% a) + b) + e) i % d) (ivriga lärj., s o m ht 1 9 3 6 intagits i R I 3 efter avlagd realex. vt 1 9 3 6 .

Summa 0/

581 Bilaga 4. Särskilda tabellbilagor. Tab. 1. Översikt över lärjungar, som intagits i 4-årigt gymnasium ht. 1934 och i 3-årigt gymnasium ht. 1935. 4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

kv.

A. Intagna på latinlinjc. » » reallinje. .

682 538

468 27

233 931

280 207

Summa under A . . .

1 220

1 164

m. o. kv.

1 715

Avgångna till annat gymnasium, till tekn. läroverk el. handelsgymn. samt avlidna på latinlinje » reallinje Summa sålunda avgångna.

102 90 192

m. o. kv.

258 Totalsumma

kv. 915 1 469 2 384

748 234 982

3 366

1 651

65 1 66

Summa

19 102

9 24

121 192

74 25

412 B. Återstå på latinlinje. » » reallinje.

580 448

403 26

214 829

271 183

794 1 277

674 209

Summa under B 1 .

1 028

1 043

2 071

m. o. kv..

1 457

1 497

2 954

Procenttal av totalsumma A (3 366): Intagna på latinlinje » » reallinje

20-3 16-0 36-3

Summa %

13-9 0-8

6-9 27-7

8-3 6-1

27-2 43-6

22-2 7-0

14-7

34-6

14-4

70-8

29-2

51-0

Summa % m. o. kv

49-0

100-0

Avgångna till annat gymnasium, till tekn. läroverk el. handelsgymn. samt avlidna på latinlinje » reallinje

3-0 2-7

1-9 0-1

0-6 3-0

0-3 0-6

Summa % sålunda avgångna. . .

5-7

2-0

3-6

0-9

Summa % m. o. kv

7-7

4-5

3-6 5-7 9-3

2-2 0-7

2-9

12-2

Procenttal av totalsumma B (2 954): Återstående antal intagna på latinlinje på reallinje . Summa % Summa % m. o. kv 1

19-6 15-2

13-6

7-3 28-0

9-2

0-9

26-9 43-2

22-8 7-1

34-8

14-5

35-3

15-4

70-1

29-9

49-3 50-7 100-0 Dessa summor betecknas i texten som »det reducerade lärjungantalet».

582 tr- T* O

"9 •a g, i

gc Be i-*

-t

to " cä g 3

"• 3

to £ te rf X

tO <M CO CO CO

O O rl

CM O i-l

CS CM 00

IO -tf

O O ^

l - CO T-l CO ^H

-S* CM

CM H rH OS t ^ T-i

10 CO IO CM CM CM

a S a SO

.i a g <3

i s iD

O» CO

T H

r-t

H:HH

•3.2 P :S8

en SS

—a s •*» 5eft =»

•«

c eu

•a a 2. C 3

» iS

50 " « g 3

It BS

00 TH

ss a

> s a a £ "«

ijlil ^ .3

as g« —.

03 IO

— cs

- 2 c

••o a

s3 c

Si a a

•d -c c c 3 9 ca ca r.n

g ^ -H I—( K* JJ3 j ^ r - l VH W H-1

•«

g > q

••-i CL>

X ca

•

b0--i t-

<rn

3 CO

3 c/3

• •? t/3

s : « ca c x>

a|« J 3 •c:

to ^

ca c

g-S «

g**-'* * *

i i -s 2 « . . i § å l <; -3 os ca -H G

a £

H-» b D

« C *" Sf 00 a 3 to _

•.

ta > -.O

hl-;

I- o SS • "

ca J3

< -3

1 i«> -ac «-*

3 a s ca C C ta

< CQ

*i '3 g >

ca g 60

ta > oo K> ^

"-i

583 "*

OÖ CM

H CO

-^1

pa CO CO rH CM rH Ö CO

-H4 M

OS rH

A CÖ

CD O

3 3

CO rH »o

CM - ^ CM é rH CO

c £

£ f60

3 JS c ' 3 ta o o 3 c o, .oo g ca a a 72 . --"-H "a" 2BS •ta c* I i B Q H^ ;^ c^3cOT -3a -aa) ac )a cn a> n: S > c: oa ac c o B - DEr«a *t a ft B S e c =cS H 3 3 r £ - 5 S ^ o co c 3 a

6 tö

— 6D

»s;s»

>—< ^^ - ^

*^ -CO L* ^ )

t - CM CM as oo H rH

I -

>-! OJ M

~ CM

—

I I r

w -•—• "•

-J TT,. J-J

Q . '*-* ^ j i-i

» ö ö H c-- ob H c»

CM OI CN

,1 a E ca ca

CD CD o i-i CO

Cö 33 t a i j B 3

S-o t o ä c » 2

3 g B-< a

S 3 eiai/o « «

a - a , - a a » ° •£ 13 ^ ^ . S - a •» ca •=• iä ~ G S U S 13^^S H <] ^ Äö - i^ -. i. ^t -i o. cfc.g Co w o \ c2 "« " <c3 M TO

"Hl •** c i >f5 i.-j ^ . crj h O ?*j 6 CO CO CO rH

rH 00

cö cö 00 ö rH

CO O) 00

ba PH

«* .-<

•#

ft s-s->

:cd

a a 6gi,0 Sa S« £ 3 i

O) -O ca 60 S

•*

IO f C O O

m f

t»

CM CO

'.-[

CD _

"•i^H fi ä-0 W

3 lÖ ^

. „ , *T*

J_»

60 q <-> a 3

«5 t - ( CÖ r n 6

•*

CD -~ m 0

0 O

-x

-fli 4 . «H cö cö -* cc — CÖ •-1 co t » M co

5 B aica c . c > - 3«? > « 1 g £ -s - • -a a a gB-2-§Soc£ ca CJ

"3 C :Ö ! ta •3 • « ca CA

10 tH

ojota _ S <3 C3 <D C 60 « a h a ~ g M ^^W 60 O «-'«-" o > >- caC ' J ta ft-a a C .g *Iri =

tfl

S * S i

a ;ca .1

a S £ 3 !

-H t - a*

o i« s "

:o- -a . t? 003 E i " P 3 B3

o •« S « 3 £.2P£ . 41 S -K i f e ^ c j

5 ig > > äÄ S)-S eb.5 a te *. fl .012 g ** "= S -o c -g a -S ä « s> S •§ « 3 «L-S S a

lll«l|l e 8§^ s l ffi| S 3 ä c

? w S rt «" " > a

• " * ^ t . <u

« - > « £ a a w t i S g o_a <u a o

| | = =5^2-3=|S-|^a

B *j o

§ 1 O"> re;+Jo fc-«ft A

3 .2, a « « -a [O s haw

C M

t - - 3 60

s, •*> g-a-g sa « c .5. a B a ,S ^ J J3 S a .STg 2 .2. -a a 0 3 - ° .3, t-

•w ca c 2

:ca ,,—

* -1

o • - ca a c S B •o a B a .S: 2 ° ft w Tfl ^ a 2 Ä t? -3 60 E „ ft' a i - i u g o D . t . e a . aJ a>-i ^J Ha 3c O T aJ ^" ^j j ar- a- o S 0 * 0 t o ^ 5 « J2 b «

=1 a r>

«H

« S ^ • H -S3 S°ea. »cö S '.C 2 !r : ,> £ « ä 3 5 i < d t C CA tv: —, ^ Z^ t— l

C H - I H - I ^ H - M C U S

584 a g t/5

3 £ H

3 O

o 2

O O

5 c £ 43 £.5 CO t e

S3 09

rH rH

-H CO

-i- iö

E==

.t" g £ .3 £•£

C l fM

1!9 09

»?"

>.o o

*H ' O

l > CM

Oi rf

-f

• *

öö w

«5

'-O LO

CM O

O cö

Icö

l > CM

c £

i c

O -T cö *•*

a £

IQ CO

l-O

£.3

-a1

OI —

r - CN

CD IO OI

Os i n o o

o co

Cl CO OI

CM C9

ca os

ft .i n

-T CD

CO OI

CO CO

» —i

i. 8

oo CO ii

Ih IB

v -c

"E r*

a > a ca a SB

cj os

-H

£ =

O ._> w

". a

-3 B 2 a

60 BD oj

cs a

•-

ä a

-o

-Q C3 I- (M C t!C-p ^ t £ HJ 3 ( i r*

:0 v

•a

s o> ^

CTs IO

. 3 iO c a •3 -c

M 3 i W

os £ <-* ca -.g _ -w a « _- £ a 3 o -a a 2

BD B £ BP 3 S - oi

I . .2, B S § fe g :C8 ij

:« ;>, a hJ 6oa

£a5 J < h-1 OS

cö

585 Tab.

översikt över studiegången på latin- och reallinje i 4-årigt och 3-årigt gymnasium åren 1934/35—1938. 4-årigt gymnasium Specifikation av lärjungar

Latinlinje

3-årigt gymnasium

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

kv.

102 580

65 403

90 447

1 26

19 214

9 271

102 829

21 183

95 30

84 14

58 23

39 14

48 6

117 38

36 5

34 261

37 248

54 191

9 105

17 178

63 IS

13 111

62 323 162 485

32 280 39 319

76 267 122 389

23 128

47 175

25 223

95 521 191 712

118 29 147

% av % av 168 682

15-0 13-9 4-4

13-9 17-9 3-0

16-8 10-8 4-3

3-7 11-1

8-2 16-7 6-0

3-2 17-1 2-1

10-9 12-6 4-1

11-6 17-4 2-4

33-3

45-1

25-5

48-2

41-2

57-5

39-0

47-3

5-0 38-3

7-9 53-0

10-0 35-5

18-ä 66-7

3-9 45-1

6-1 63-6

6-8 45-8

6-3 53-6

9-1 47-1 23-7 71-1

6-8 59-8

14-1 49-6 22-7 72-4

7-4 74-1 11-1 85-2

9-9 54-9 20-2 75-1

7-1 70-7

10-2 56-0 20-5 76-5

3-4 57-0 14-0 71-0

A. Intagna i gymnasium ht. 1934 O. ou

Avgångna till andra skolor av gymnasietyp eller avlidna.. B. Återstå I. Avgångna utan att ha avlagt studentexamen Kvarsittare bland dessa. . . II. Avgångna efter studentexam.: a. med flyttning varje vårtermin 1. utan underbetyg 2. en eller flera gånger med underbetyg Summa under a b. ined flyttning en eller flera

gånger vid höstterminens början Summa under a och b . efter kvarsittning Summa under II Procenttal av totala lärjungantalet A Avgångna till andra skolor gymnasietyp samt avlidna . I. Avgångna utan studentexam Kvarsittare bland dessa II. Avgångna efter studentexamen a. med flyttning varje vårterm 1. utan underbetyg 2. en el. flera gånger med underbetyg Summa under a. b. med flyttning vid höstter minens början Summa under a och b efter kvarsittning.. Summa under I I Procenttal av reducerade lärjungantalet B

8-3 68-2

20 3

% av % av % av % av % av 27 233 280 931 207

8-9 79-6

% av % av % av % av % av % av % av % av 580 403 417 26 214 271 829 183 I. Avgångna utan studentexamen 16-4 20-9 ll-ö 13-0 18-2 14-1 19-7 17-7 Kvarsittare bland dessa . . . 5-2 3-5 5-1 6-5 2-2 4-6 2-7 II. Avgångna efter studentexamen a. med flyttning varje vårterm. 1. utan underbetyg 39-1 52-3 30-6 50-0 44-9 59-4 43-8 53-6 2. en el. flera gånger med underbetyg 5-9 9-2 12-1 19-2 4-2 6-3 7-6 7-1 Summa under a. . . 45-0 61-5 69-2 42-7 49-1 65-7 51-4 60-7 b. med flyttning vid höstterminens början 10-7 7-9 17-0 7-7 10-7 7-4 11-4 3-8 Summa under a och b 55-7 69-5 59-7 76-9 59-8 73-1 62-8 64-5 c. efter kvarsittning 27-9 9-7 27-3 11-5 22-0 9-2 23-0 15-8 Summa under I I . . . . 83-6 79-1 87-0 88-5 81-8 82-3 85-9 80-3

586 Tab. 5. Översikt över lärjungar inom årskullen 1934/35—1938, som avbrutit skolgången i gymnasium. A v g å

g n

a Sun una avgå ngna

u t a n lämnad uppgift

till förvärvsarbete eller hem

till real- eller flickskola Avgångna från

kv R i n g I I 4 , I3 m kv Ring III4, II3 m kv R i n g IV4, III» m kv,

4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

4-årigt gymnasium

L | R

L |

15 23 12

10 1 1 1

2 ,. .

682 468

538 27

233 280

2-2 4-9

1-9 3-7 0-2 3-7

10 11 9 5 3 8 3 1

6 8

3-årigt gymnasium

4-årigt gymnasium

3-årigt gymnasium

24 12 15 5 13 5 3

31 R

7 14 2 4 1 4

41 12 17 5 4 2

8 6 3

4-årigt gymnasium

3-årig gymni siuni

49 46 24 22 16 15 6 1

30 1 17 1 8

16 12 9 5 4 2

36 8 15 9 4

.'i 1

23 33 11 9 5 6

1 P r o c e n t t a l a v t o t a l a lärj.antalet:

kv R i n s I I 4 . I3 m kv Ring III4, I P m kv R i n g IV4, I I I s m kv

2-6

1-5 2-3 1-3 1-1 0-4 1-7 0-4 0-2

2-5

0-4

1-1 1-5

3-7

3-0 5-0 0-9 1-4 0-4 1-4

4-5 5-8 1-8 2-4 0-4 1-0

0-4

3-5 2-0 2-2 1-1 1-9 1-1 0-4

2-6 1-5 1-1 0-6

6-9 4-3 3-9 1-8 1-7 0-7

3-9 3-9 1-6 4-3 0-4

7-2 9-8 3-5 4-7 2-3 3-2 0-9 0-2

5-6 3-7 3-2 9-9 3-7 11-8 1-5 4-7 3-2 0-6 2-1 3-7 2-1

2-0

3-7

3-0

4-3

6-7

8-0

5-8 12-4

5-9 13-9 10-8 16-7 1

7-9

7-4

2-5

5-3

3-7

7-8

9-2

4-7

6-8

8-2 17-9 11-1 17-1 1

580 403

448 26

214 271

2-6 5-7

2-2 3-8 0-2 3-8

1-7 2-7 1-5 1-2 0-5 2-0 0-5 0-2

1-3

2-2 kv

931 207

Procenttal av reducerade lärj.-antalet:

kv R i n g I I 4 , I 3 ni kv Ring III4, II3 m kv Ring IV4, I I I 3 m kv

3-0

2-6

0-5

2-6

2-5

9-2

7-7

2-6

829 183

1-8

4-1 3-0 2-6 1-2 2-2 1-2 0-5

3-1 1-8

7-5 4-4 4-2 1-8 1-9 0-7

4-3 4-4 1-8 4-9 0-5

8-4 11-4 4-1 5-5 2-8 3-7 1-0 0-2

6-7 3-8 3-8 10-8 3-8 12-2 1 1-8 5-1 3-3 0-7 2-3 3-8 2-2

3-8

3-3 5-1 0-9 1-5 0-5 1-5

4-9 6-5 2-1 2-7 0-5 1-1

4-3

3-6

4-7

7-5

9-5

6-9 13-5

6-6 16-4 13-0 18-2 1

6-2

3-S

8-1 10-4

5-5

7-0

9-3 20-9 11-5 17-7 1

0-4

1-3 0-7

"Q}

£ 1

tfl

5 7 •< 23 3&w§

1 £

0 B

o8»

to —

i CO

i "

."s

> -

<53

cy?

h-1

3 B a a

Cl t OO 0 0

I > co C l CO rH rH

eo n

CO CS

10 •«•

CO LO CM O CN CN

SS SJ

O Tp LO CO i M CM

O - * I O CO CM CN

HN SS HJ1

r H

-H

CM CO CO CD

>n co

TT4

•*

Ir-

t—

r H

CM CO

i-H

CO CO

»O O TJ4 i O C l oo

72 i s

< »3

r*. -c

< 5g *

| -

10 OJ

O -cP CM O

in ffj

,-H

T H

r H

•a

cfl

= !:

ca a

0 0

•>• 00

o Cl

SS SS

t--

CO CM CO CM

LO 10

O CO CM r-t

M CO

O CO OO LO CM CM

CS SS 10

LO CO 0 0 LO CM CM

•*

»O SO CM

CO LO CM

C3 SS LO

CM r H CO t >

ta CM

SS t*. SS

o M

•a i

-H

t—

CM CO l > 00

O S3

CD 0 0

71 CO LO

rt cs

I> o r H CO

1•0"

c o CO CN ! >

S> C5 SJ

"^ l>

CO t» SS

•tf l>

Cl Cl

TP t>

Cl oi

r H

t -

LO CD r H 0 0 0 0 CO

0 0 Tp I > CO T p CM

05 CO 1 >

50 SI

CD r H LO I > i O CO

C l C l CO CO LO -rp

C l C l CO

CO " * * LO UO CO CO

CM CO CO CM r H r H

r^ O

O TP

Tf co co

£ T3

£5

a %

l > O r r

0 0 CO CD

h»

OS SI

CD CM

-. I>.

cä •ö o

10 -H

C l C l CO 0 0 LO T p

ci ci 0 0 LO

eo Tp

cec

r-t

»o

Cl t>

CM CM 00 00

CM O

r H

I >

CM LO

LO Tp

C l LO O 0 0 CO 0 0

CD - O

CO 0 0 CD O TP T H

T H

0? CO CM

a •a

15 C»

Cl O

TH co CO LO

—

C l O t >

c» SS

TP CO CO

CO LO LO

CS SS SS

C l -<t CO O CO LO I > co L O

T p CO

r> c o m

ca 'o o

* &

»O (M

»rj

t -

C l

ci o

O Cl

t^ 00

SS S3

Tp i O

CO LO CO

10 IO TH co LO I O CO

CD r > r> CM I > O LO -CP XP

C»

l > L-*. LO CN CN T p

c» c»

O O T p CO

00 r-i

cs c;

5§

r H C l CD CO CN CO m L O •«*

> a ^4 ^ aT B

T H

r H

<N Tp

l> co

r H

LS ta

TH OO

c i CM

CO CD

O Cl

(TI

»-I

t»

»O

T}H C O

u si

-rH

SS SI SS

CO ^ TH i O CO T p CO CO CO

cs SJ cs

00 CO

T f

I O

H I

co co co

CM O i C l CO CO CO

T H

T-H

t -

-sp

5 1

•08 ca

•i M C5 9 •M . 3 .

»a

£ C*)

B* tn

"öl

^ H

M "3

LO LO TP

cs Iis

— o

•—i -H

«a

GO CO CO l"- 00 00

SJ 03

CM O

00 TP

>SH

rH LO

CO LO

LO LO

SS LO

O 00 O C C i O O

-TP

r H

S3 SJ SS

CO c o CD

•

caS

CO T p r n LO CO T p O CD CO

C?J

c»

»«

B, K

I/J

6 0 S

£ H-l <C • B , 0» «

B Q

C l

o °

ccj

'£

a 6c c

•Ö

S a ca

t/:

i £

•v

- HH H H H

10 HH

0) ed

LO CO T p CO c o t o

> > LO CM

ca • * J

•

t H

ti cc

r H O I CO

ca - r j 6 0

-JJ LO

"> °i^

C l

I »

C/}

•*

O ti & t 3 «ctf

ti oca

T H

LO LO TP

C/1

r« L0 HH

»O

10 J i "til

•J.

O l LO -cp

O 0 0 CO CD r H C l

c/1

| 9

i-H

73 O

Cs Cl

r H

-0.

Cl Cl

ca ca •tt p, o u 9

01 O

0 0 CM CO .M

C l

r-"

e»

es co

»O CO CO I O CM CM

^ !>.

TfI>

co co r> 60

-<P CM CM CM

SI tH

•1]| i

6 S

-n

,— •

3 CO

r H

• H U M

"T " «

*-»

CO 0 0 O ^P CM O

I O

ca Cl

c •ca ao

CO o o

ti gg

CO T p CM t > t > co

-?P

-H

C l C l CO CO L O TP

i a

-<#

o SS

o->

CD -rp

-H

la^

t—

:C8

.-5

t* .SJ

CO LO

•v H-

O ^P LO CO CN CM

—

•#

E<3

o C

O TP LO CO CM CN

•v?

O 00

S o

0»

-JH

E a

•C3

CM r H

OJ r>

r- co

h C

00 r-

60 CS

5 r5 is w«

CO T p

H->

<53

.r*

tto

CO CO

fl >.

i-H

>>> - o

ro ci EN CO

"aj

J J

SS S3

—

>«

&? O M

•* M

"£ te c3 B s>

5c^

bO-g

> * <

3 CTj

B S ^

> 3:2, —

• 2J "O ^U > M

588 Tab.

Allmän

översikt över flyttningen i ringarna I 4 —III 4 samt l 3 oeh II 3 vårterminen 1939 och höstterminen 1939. 3-årigt gymnasium

4-årigt gymnasium Specifikation av flyttning

Latinlinje m.

A. Flyttade vårterminen 1 9 3 9 . . . B. Icke flyttade vt 1939: 1. flyttade höstterminen 1939 2. avgångna utan flyttning . .

kv.

Reallinje

Latinlinjc

Bcallinje

kv.

ul.

kv.

in.

| k v.

1 296 1 265 1 172

1 442

55 33 29

359 160 290

45 22 34

298 136 198

145 67 99

371 119 234

23 12 17

47 28 46

2 251

484 Totalantal l ä r j u n g a r . . . .

1 896

538 Därav flyttade v t ocli lit

1 594 1 410 1 543

1 801

1 576

Procent av antalet m. och k v . lärj. på varje linje: A. Flyttade vårterminen 1939... B. Icke flyttade vt 1939: 1. flyttade höstterminen 1939 2. avgångna utan flyttning . .

67-2

80-3

61-S

72-8

67-6

78-3

64-1

79-1

15-5 7-0 10-:i

9-2 4-2 6-3

19-6 6-3 12-3

12-0 6-3 8-9

12-6 7-5 12-3

10-2 6-1 5-4

15-9 7-1 12-9

9-3 4-6 7-0

Summa under B

32-8

19-7

38-2

27-2

32-1

21-7

35-9

20-9

81-7

84-8

80-2

88-5

80-0

88-4

Flyttade vt och h t . . . .

82-7

89-5

•

Tab. 8. Allmän översikt över avgången i ringarna I1—III4 samt I 3 oeu II 3 vårterminen 1939. 4-årigt gymnasium Specifikation av avgång

A. Avgångna med godkända betyg B. Avgångna med underbetyg: 1. flyttade v t eller ht 2. icke flyttade

La tinlinje

3-årigt gymnasium

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

m. m. kv. kv. (1 928) (1 576) (1 896) (191)

m. (373)

kv. (538)

m. kv. (2 251) (484)

1 136

5 07

2 119

1 12

1 28

1 33

8 160

4 22

Summa under B

26 Totalsumma avgångna..

31 Procent av antalet m. o. kv. lärj. på varje linje: A. Avgångna med godk. b e t y g . . B. Avgångna med underbetyg: 1. flyttade vt eller ht 2. icke flyttade

0-9

1-0

0-5

1-0

1-3

0-7

0-8

1-0

0-1 7-0

0-4 4-2

0-1 6-3

0-5 6-3

0-3 7-5

0-2 6-1

0-4 7-1

0-8 4-6

Procent under B

7-1

4-6

6-4

6-8

7-8

6-3

7-5

5-4

Procent avgångna

8-0

5-6

6-9

7-8

9-1

7-0

8-3

6-4

590 Tab. 9.

S t u d e n t e x a m e n vid Antal anmälda, 4-årigt Godkända i skriftlig

Antalet anmälda Vårterminen Latingymnasiet m. | kv. S:ma 1921 1922 1923 1924 1925

610 565 610 554 636

Summa

2 975

5 17

610 565 610 559 653

Realgymnasiet S:ma

629 667 720 758 747

629 667 720 760 752

575 542 587 523 600

3 528 2 827

22 2 997 3 521

1931 1932 1933 1934 1935

761 628 601 575 563

Summa

67 128 143 150 255

828 756 744 725 818

518 249 240 263 279

743 3 871 1 549

14 10 12 4 IS

94-3 95-9 96 94-5 94-5

601 635 706 734 732

22 2 849 95-1 3 408 96-8

703 614 582 566 529

64 127 142 149 251

510 473 493 451 401

460 970 461 934 599 1 092 609 1 060 570 971

539 516 610 578 642

2 328 2 699 5 027 2 885

767 741 724 715 780

92-6 98-0 97-3 98-6 95-4

488 240 237 253 271

733 3 727 96-3 1 489

95-7 98-7

96-1

50 589 489 442 931 96-0 522 62 578 450 447 897 96-0 498 125 735 468 587 1 055 96-0 586 163 741 415 586 1 001 94-4 552 151 793 373 539 912 93-9 613 551 3 436 2 195 2 601 4 796 95-4 2 771

Medelprocent 1

532 259 252 267 297

5» 1607 2 994

Medelprocent.

Summa

5 17

575 542 587 528 617

Real-

95-0 100-0

Medelprocent.

1941. 1942. 1943. 1944. 1945.

Latingymnasiet kv. | S:ma | %l

m. | kv.

Procenttalen ange procent av anmälda. * Procent av de i den skriftliga prövningen godkända.

96-4

96-0

de högre allmänna läroverken. godkända m. m. gymnasium. >rövnlag Tmnaslet

kv.

S:ma

— — —

601 635 706 736 737

Latingymnasiet

95-5 95-2 98-1 96-8 98-0

558 531 580 507 578

2 5 7 3 415 96-8 2 754

loo-o 94-4 96-5 98-8 95-9 97-3

49 571 60 558 119 705 157 709 138 751 523 3 294

662 588 561 549 519

96-2 2 879

98-2

Anm.

kv.

— — 5 17

Realgymnasiet

S:ma

558 531 580 512 595

91-5 94-0 95-1 91-6 91-1

592 620 696 722 711

22 2 776 92-6 3 341

92-6 loo-o

14 502 10 250 12 249 3 256 18 289 57 1546

94-9

Underkända i muntlig provning

Godkända i muntlig prövning

96-9 96-5 95-9 95-7 94-7

641 125 137 149 250

726 713 698 698 769

87-7 94-3 93-8 96-3 94-0

452 232 229 248 269

725 3 604 93-1 1430 97-0

481 443 456 409 365

429 910 439 882 581 1 037 582 991 531 896

95-9 2 154 2 562 4 716 94-9[

S:ma

592 620 696 724 716

Examin.

CensoS:ma rer

94-1 93-0 96-7 95-3 95-2

5 14 5 10 11

19 11 12 16 26

24 25 17 26 37

2-0 2-1 1-3 2-1 2-7

7 3 348 94-9

2-1

_ _ 2 5

94-9 loo-o

92-0

92-5

kv.

93-8 94-4 95-0 93-5 92-3

11 10 12 3 18

463 242 241 251 287

87-0 93-4 95-6 94-0 96-6

27 13 14 12 6

53 24 19 9 8

80 37 33 21 14

6-3 3-7 3-4 2-2 1-3

54 1484

92-3

3-5

93-2 94-3 93-1 92-9 91-9

22 11 24 18 18

20 13 14 13 20

42 24 38 31 38

2-8 1-6 2-2 1-8 2-3

511 3 195 93- 0

2-1

92-3

93-1

502 486 568 536 592

47 59 116 152 137

93-8 2 684

93-0

549 545 684 688 729

92-7

1. De anmälda, som närmast föregående termin godkänts i skriftlig prövning, medräknas i antalet godkända i skriftlig prövning. 2. De, som avbrutit prövningen, räknas som underkända. 3. Att summan av godkända och underkända i muntlig prövning ej stämmer med antalet godkända i skriftlig prövning beror på att en eller annan examinand uteblivit från prövningen. 4. Lärjungar pä klassisk linje och lyceilinje äro ej medräknade.

592 Tab. 10.

Studentexamen vid Antal anmälda, 3-ärigl Godkända i skriftlig

Antalet anmälda Vårterminen Latingymnasiet

Realgymnasiet

kv.

S:ma

18 32 46 57 95

122 417 474 552 675

S:ma

Latingymnasiet m. | kv. | S:ma %*

Real-

1921. 1922. 1923. 1924. 1925. 104 256 291 319 418

104 385 428 495 580

101 249 283 309 403

75 135 132 153 182

26 114 151 156 221

668 1345

97-1 97-3 97-3 96-9 96-4

97 365 420 480 561

1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

78 141 135 161 191

26 115 156 158 227

Summa Medelprocent

682 1388 1 992 248 2 240

1941. 1942. 1943. 1944. 1945.

124 142 133 118 98

213 233 170 162 122

216 1 118 258 1 182 286 1 269 274 1 343 300 1327

118 131 129 107 87

208 226 155 158 117

Summa.

900 1 515 4 905 1 334 6 239

864 1 436 94-8 4 626 94-:

337 902 375 924 303 983 280 1 069 220 1 027

Medelprocent 1 Procenttalen ange procent av anmälda. 2 Procent av de i den skriftliga prövningen godkända.

93-0 96-0

96-9 1923 96-5

95-9 97-9 326 357 284 265 204

96-7 858 95-2 876 93-7 934 94-6 1 00 92-7 951

de högre allmänna läroverken. godkända m. m. gymnasium. prövning

Un Jerkända i muntlig

Godkända i muntlig prövning

prov ning gymnasiet kv.

18 32 45 56 94

Latingymnasiet

Sana

kv. | S:ma | %»

m. | kv.

115 397 465 536 655

94-3 95-2 98-1 97-1 97-0 96-8

72 132 128 150 175

26 112 150 153 220

92 348 395 449 545

661 1 318

93-1

96-9

112 127 129 106 86

204 219 154 151 118

2 4 5 2 168

98-8 1 064 1 120 1 206 1 266 1233 1 263 5 889 206 244 272 259 282

95-2 94-8 95-0 94-3 92-9 94-4

94-7 Anm.

Realgymnasiet

98 244 278 303 395

316 346 283 257 204

846 1 406

94-9

Examin.

Censorer

S:ma

Sana

110 379 439 505 637

90-2 90-9 92-0 91-5 94-4

1 6 19 11 11

5 15 10 23 13

6 21 29 34 24

2-7 3-3 3-9 4-0 2-3

241 2 070

92-4

3-2

1 026 1091 1 162 1224 1 193

91-8 92-3 91-6 91-1 89-9

27 17 27 25 15

18 24 14 23 16

45 41 41 48 31

3-2 2-8 2-8 3l 2-2

92-8 4 459 1 237 5 696

91-3

2-8

94-2 95-3 95-5 95-0 94-5

95-0 1829

93-8 92-3 93-4 91-8 92-7

18 31 44 56 92

91-8

97-2

824 856 895 967 917

202 235 267 257 276

90-9

92-7

1. De anm älda, som närmasi . föregående termin godkänts skrif .lig prö> 'ning, medräknas t antalet godkända i skriftlig prövning. 2. De, som avbrutit prövning en, räknas som underkända. 3. Att sum man av godkända och underkända i muntlig prö\ ning e j stämu ler me i antalet go dkända i skriftlig ]srövning beror på att en eller ai nan e3caminai d utelilivit från pre vningen. 4. Lärj ung ar på klassisk linje och lyceilinje äro ej medräkn ade.

38—617865. IX.

594 OO OO

00 HH —

»I

CO CO

•w

te cs

es es

9 1

IO rH

AiiB A||l

i-t

•HH

0 0 HH

% fs

s "33

t - rH OJ CN IO rH

es c» e cs

•"t1 • * IO - t r H C»

r- oa eq oo

•*

c 3 i SS

•< -i- 1 12 i i

äo

•rH O IO IO

os en

O es

»•si?; .

H 3 ui

a a

ti fe

•a B HH

a> cs

B v cs

? cm

I ra 1 S

3 H

9T ° •

u •a

4-1

(fl

»J •*

r> t o

es es

< S 2 5, ä

"t/1

ifl

o es es ei

r H CO 0 0 CM CO • *

e es

Hj< H t 00 O)

00 t-

CO CO

CO eM

o ej

CM I O t- -*

»i

-t

rH rn 0 0 10 I O CM •r^ r*

es es es Cl es es us

i»

i - i 10 CM O

tH CM

CM CM

•*

e cs es

H * »" Hf - *

CM c ö

•Cl

CÖ CM

CD HH

0 0 CN H t CC 0 0 HH

CO CO

t«

tIO oc

es es es SJ

os er (O "t

[H 10

OS "Ht CM O I rH

AiiJ?

•>

e o CM

A c

HH CN

CO LO

t» co

es ei cs ej

»1

cfl

w "O

s 3

o> CO 00 t >

OS O i I O CD r H CN

H*>

«•(

1 . 1

-rf

CO CO

c oi 9 a <(, 3 2 i i ä

•H"

ÄliB sill

-J

Ti i*

•*

CO r H CO H t

HH i =

cö cö

Hj« t H

<l ^

c c

^«3 i - d 8

es es es o o

e ej

,•

i >&, 3e sC

03 O

S f l i O i f

o es

d II O

s ? o

fe g

Oi «3 J . HH ** H 3 T5

CS II

•M

H-

cs es

3 CO 10

H H

4s|||

CO O"

I O 10

9 CM

H-

o ooo er CM CN

H* US

II C3

W Ht"

> ca •o <

> ti O CM CN C5 O HH r-

| u

a o

cd co «

j-l CN Ht T

o> O"

1 >

i II o

cs t/1

595 Tab. 12. Betyg i studentexamen. (Manliga lärjungar.) Muntliga prövningen. Antal Iärjungai

Fasta ämnen

övriga ämnen

Summa

Anlal Betygs vitssumord ma

Medelbetyg

Antal Betygs vitssumord ma

Medelbetyg

Antal Betygs vitssumord ma

Medelbetyg

Latingymn. Vårterm. »

1926... 1927...

423 515

2 104 2 560

6 723 8 069

3-20 3-15

2 487 3 005

7 473 9 080

3-00 3-02

4 591 14 196 5 565 17 149

3-09 3-08

S:a o. m e d e l v .

4 664 14 792

3-17

5 492 16 553

3 01

10 156 31 345

3-09

Vårterm. 1941. . . i 1942...

272 230

1355 1 148

4 381 3 763

3-23 3-28

863 755

2 912 2 526

3-37 3-35

2 218 1 903

7 293 6 289

3-29 3-30

S:a o. m e d e l v .

2 503

8 144

3-25

I 618

5 438

3-36

4 121 13 5 8 2

3-30

Vårterm. 1941. .. » 1942...

85 87

425 435

1405 1503

3-31 3-46

265 275

886 931

3-34 3-39

690 710

2 291 2 434

3-32 3-43

S:a o. m e d e l v .

2 908

3-38

1 817

3-36

4 725

3-38

1941... 1942...

357 317

1 780 1 583

5 786 5 266

3-25 3-33

1 128 1030

3 798 3 457

3-37 3-36

2 908 2 613

9 584 8 723

3-30 3-34

S:a o. m e d e l v .

3 363 11052

3-29

2 158

7 255

3-36

5 521 18 307

3-32

V å r t e r m . 1926 . . . » 1927...

429 397

2 130 1972

6 615 5 856

311 2-97

2 546 2 345

7 801 6 875

3-07 2-93

4 676 14 416 4 317 12 731

3-08 2-95

S:a o. m e d e l v .

4 102 12 471

3-04

4 891 14 676

3-00

8 9 9 3 27 147

3-02

Vårterm. 1941. . . i 1942...

308 248

1 538 1240

4 862 4 012

3-10 3-24

1 064 851

3 757 3 029

3-53 3-Ö6

2 602 2 091

8 619 7 041

3-31 3-37

S:a o. m e d e l v .

2 778

8 874

3-19

6 786

3-54

4 6 9 3 15 660

3 34

Vårterm. 1941.. . » 1942...

332 387

1 660 1 933

5 255 5 974

3-17 3-09

1 140 1 320

3 939 4 474

3-46 3-39

2 800 9 194 3 253 10 448

3-28 3-21

S:a o. m e d e l v .

3 593 1 1 2 2 9

3-13

2 460

8 413

3-42

6 0 5 3 19 642

3-25

Vårterm. 1941. .. » 1942...

640 635

3 198 10 117 3 173 9 986

3-16 3-15

2 204 2 171

7 696 7 503

3-49 3-46

5 402 17 813 5 344 17 489

3-30 3-27

S:a o. m e d e l v .

1 275

6 371 20 103

3-15

4 375 15 199

3-47

10 7 4 6 3 5 3 0 2

3-29

4-årigt iating.

3-årigt iating.

Hela Iating. Vårterm. t

Realgymn.

4-årigt reuig.

3-årigt rcaig.

Hela realg.

A = 6; a = 5; A B = 4; E!a = 3 ; B = 2; C = 0

59()

Tab. 13. Medelbetygen i studentexamen på 4-åriga gymnasiet vid nedanstående läroverk vårterminerna 1926, 1927, 1941 och 1942. La t ingym n a slet

Realgymnasiet

Läroverk

S t o c k h o l m f. g. N o r r m a l m »

2-84 2-96 3-00 2-93 3-04 2-66 2-88 3-10 2-72 2-83 3-15

3-19

3-2 7

3-25

3-45

3-06 3-76

3-23 3-74

3-24 3-48 3-36 3-31

2-89 2-91 3-39 3-16 2-92 3-44

2-84 2-79 3-45 3-36 3-06 3-26

3-40 3-21 3-48 3-45

3-13 3-32 3-64 3-73

3-30

3-08

2-95

3-31

3-37

2-68 2-99

3-27 3-12

3-30 3-07

3-36 3-27

3-22

2-93

2-82 3-20 3-04 3-31 3-21 3-07 2-94 3-04 3-30 3-13 2-95 2-83

3-15 3-21 2-62 3-18 3-20 2-92 2-76 3-36 3-52 3-16 2-89 2-85

3-38 3-31 3-22 3-67 3-51 3-00 3-67 3-42 3-71 3-78 3-20 3-35

3-39 2-96 2-94 3-19 3-25 3-66 3-44 3-15 3-88 4-00 3-01 3-41

2-94 2-88 3-20 3-36 2-96 3-02 2-93 3-29 3-51 3-14 3-48

3-33 3-43 2-60 3-44

3-57 3-29 2-96 2:86

2-92 3-60 2-75 3-17

3-09

3-08

3-29

reall. Norrmalm

20. Medelvärden

A = 6; a = 5 ; A B = 4; B a = :1: B

= 2; C = 0.

598 Tab. 14. Lärjungar med viss betygssumma intagna på gymnasiet ht 1941 från rea] som avlagt studenl 3

6 1 7 1

9 1 10

8 Lä r j u n g a r i n t a g n a i r i n g g o s s a r

f 1 i

c k 0 r

a l l a

alla

a co

•3

"a 3

•3

204 19 14 11 9 15 13 11 13 11 9 8 9 7 55

364 23 14 16 18 20 20 23 35 26 26 19 13 12 99

568 42 28 27 27 35 33 34 48 37 35 27 22 19 154

220 11 8 10 11 8 16 15 18 11 10 9 8 13 72

104 1 2 4 1 4 3 2 1 7 11 8 5 10 45

324 12 10 14 12 12 19 17 19 18 21 17 13 23 117

22-1

7-4

12-7

9-1

91 4 3 6 4 2 2 5 3 5 3 4 2 6 42

358 7 7 9 10 18 16 11 16 23 19 12 25 21 164

449 11 10 15 14 20 18 16 19 28 22 16 27 27 206

c a

424 30 22 21 20 23 29 26 31 22 19 17 17 20 127

468 24 16 20 19 24 23 25 36 33 37 27 18 22 144

892 54 38 41 39 47 52 51 67 55 56 44 35 42 271

3-8

7-4

15-3

6-6

10-

118 2 2 1 2 2 2 9 1 2 6 7 5 6 71

388 2 3 5 4 6 8 14 8 14 14 18 15 17 260

209 6 5 7 6 4 4 14 4 7 9 11 7 12 113

628 7 8 13 12 22 22 16 23 35 27 23 35 32 353

837 13 13 20 18 26 26 30 27 42 36 34 4?, 44 466

7-6

1-1

3-1

9-1

4-6

I. 4-årigt gymnasium. Intagna från 4 5 och 3 4 .

» , » , „

» , » » »

15-5 16 16-5 17 17-5

» » » i

18-5 >

18-5

Procent av alla intagna respektive av alla med examen på normaltid i samma II. 3-årigt gymnasium. Intagna från klass 5B och 4*.

» »

, »

» »

14 14-5

18-5

1 4 2 4 6 5 7 12 8 11 10 11 189

36 Procent av alla intagna resp. av alla med examen på normaltid i samma grupp

11-0

7-3

5-7

8-0

599 skolans näst högsta klass och ht 1942 efter avlagd realexamen samt antalet av dem, examen på normaltid. 12

13 |

25 |

28 Av vidstående i n t a g n a lärjungar avlade nedanstående antal studentexamen p å normaltid g o s s a r L

> a—

a c a

f 1 i e k o

B 5 oc

alla

oc a

o a

fl a

oo E c.

B C B

a l l a

a H

V O

ofl.

a 1

fl B

alla

e oOJo b

alla

o o

59-8 37-5 6-25 30-0 31-6 41-7 47-8 44-0 69-4 54-5 56-8 74-1 77-8 54-5 91-7

523 14 6 8 11 22 26 25 33 30 36 32 24 28 242

58-6 25-9 15-8 19-5 28-2 46-8 50-0 49-0 49-3 54-5 64-3 72-7 68-6 66-7 82-3

41-9

42 43-75

bO.

o o c.

55-9 16-7 20-0 14-3 33-3 58-3 47-4 47-5 26-3 22-2 76-2 58-8 69-2 60-9 88-9

243 5 5 2 5 12 15 14 8 12 15 12 10 16 110

57-3 16-7 22-7 9-5 25-0 52-2 51-7 53-8 25-8 54-5 78-9 70-6 58-8 80-0 86-6

280 9 1 6 6 10 11 11 25 18 21 20 14 12 132

29-2

2 9 44-6

20 .

181 2 2 2 4 7 9 8 5 4 16 10 9 14 104 7

"a a a

B o o

SS~

115 3 3 1 7 7 7 3 9 8 7 3 6 51

56-4 15-8 21-4 0 11-1 46-7 53-8 63-6 23-1 81-8 88-9 87-5 33-3 85-7 92-7

227 9 1 6 6 8 10 10 25 17 13 15 12 8 87

62-4 39-1 7-1 37-5 33-3 40-0 50-0 43-5 71-4 65-4 50-0 78-9 92-3 66-7 87-9

342 12 4 6 7 15 17 17 28 26 21 22 15 14 138

60-2 28-6 14-3 22-2 25-9 42-9 51-5 50-0 58-3 70-3 60-0 81-5 68-2 73-7 89-6

128 2 2 2 4 5 8 7 5 3 7 5 7 10 59

58-2 18-2 25-0 20-0 36-4 62-5 50-0 46-7 27-8 27-3 70-0 55-6 87-5 76-9 81-9

51-0 0 0 0 0 2 50-0 1 33-3 1 50-0 — 0 1 14-3 9 81-8 5 62-5 2 40-0 4 40-0 45 100-0

48-9

48-1

48-6

35-0

—

19-1

— — — 1

— — 1

— 2 2 3 1 4 37

5-7

10-2

56-0 0 0 0 25-0 0 0 20-0 0 40-0 66-7 75-0 50 66-7 88-1

217 60-6 1 14-3 1 14-3 2 22-2 — >~0 4 22-2 7 43-75 3 27-3 5 31-25 7 30-4 12 63-2 5 41-7 14 56-0 11 52-4 145 88-4

268 1 1 2 1 4 7 4 5 9 14 8 15 15 182

5 19-2

2-3

1-9

— — — —

5-5

59-7 9-1 10-0 13-3 7-1 20-0 38-9 25-0 26-3 32-1 63-0 50-0 55-6 55-6 88-3

85 72-0 1 50-0 2 100-0 — 0 1 50-0 1 50-0 — 0 4 44-4 — 0 2 100-0 3 50-0 2 28-6 3 60-0 3 50-0 6 3 88-7

13-9

1-2

11-1

3-9

3 4 4 6 3 5 8 9 151

71-5 0 0 0 0 0 50-0 80-0 57-1 50-0 37-5 45-5 80-0 81-8 79-9

1 1 3 8 4 8 6 7 11 12 214

71-6 50-0 66-7 0 25-0 16-7 37-5 57-1 500 57-1 42-9 38-9 73-3 70-6 82-3

—

8-3

— — — — —

278 1 2

—

0-4

11-9

4-6

8-0

136 65-1 1 16-7 2 40-0 — 0 2 33-3 1 25-0 — 0 5 35-7 — 0 4 57-1 5 55-6 5 45-5 4 57-1 7 58-3 100 88-5

4 1 0 65-3 1 14-3 1 12-5 2 15-4 — 0 4 18-2 10 45-5 7 43-75 9 39-1 13 37-1 15 55-6 10 43-5 2 2 62-9 20 62-5 296 83-9

546 2 3 2 2 5 10 12 9 17 20 15 26 27 396

65-2 15-4 23-1 10-0 11-1 19-2 38-5 40-0 33-3 40-5 55-6 44-1 61-9 61-4 85-0

5 17-2

12-5

0-7

5-3

1-2

1-1

BOO T a b . 15. V e r k a n av o l i k a i n t a g n i n g s v i l l k o r

Lärjungar int a g n a i Törsta ringen och de a v dem, som utestängas vid visst villkor A l l a

G y m n a s i u m

De av de intagna, som felbedömts och de av de felbedömda, som ined o r ä t t u t e s t ä n g t s vid visst villkor

g o s s a r

o c h

Felbedömda Antal

4-årigt

antal

procent av antalet i kol. 2

»69

11-4

54 82 133 172 219 271 322 389 444 500 544 579

343 317 292 275 272 271 271 270 275 293 313 326

38-5 35-5 32-7 30-8 30-5 30-4 30-4 30-3 30-8 32-8 35-1 36-5

34-8

13 26 46 64 90 116 146 173 215 251 285 327

282 275 259 245 229 223 217 208 200 204 200 208

33-7 32-9 30-9 29-3 27-4 26-6 25-9 26-9 24-1 24-4 23-9 24-9

f l i c k o r Med orätt utestängda

antal

gymnasium.

Alla från k l . 3* och 4l

intagna

O m för i n t a g n i n g f o r d r a s en summa av:

betygs

13-0 så u t e s t ä n g a s 13-5 » •> 14-0 » » 14-5 » » 15-0 » » 15-5 » » 16-0 » » 16-5 » • 17-0 i » 17-5 »> ii 18-0 » . 18-5 • D

11 20 28 39 61 87 112 145 175 212 244 268

3-årigt gymnasium. Alla f r å n k l . 4 4 och 5 5 i n t a g n a

....

O m för i n t a g n i n g f o r d r a s en summa av:

betygs

13-0 så u t e s t ä n g a s 13-5 » 'i 14-0 » i 14-5 » » 15-0 » . 15-5 » » 16-0 i .. 16-5 i .. 17-0 » • 17*5 » » 18-0 i » 18-5 » »

2 5 7 9 14 24 36 45 62 82 97 123

601 T a b . 16. V e r k a n av olika intagningsvillkor II.

Lärjungar in t a g n a i första ringen och de a v d e m , som u t e s t ä n g a s vid visst villkor G y m n a s i n

A l l a

De a v de intagna, som felbedömts och de a v d e felbedömda, som med o r ä t t utestängts vid visst villkor

g o s s a r

o c h

Felbedömda Antal antal

procent av antalet

f l i c k o r Med o r ä t t u t e stängda

antal

procent a v alla intagna

146 146 146 147 153 160 169 182 202 224 253 273

16-4 16-4 16-4 16-5 17-2 17-9 18-9 20-4 22-6 25-1 28-4 30-6

36 36 36 37 41 48 57 64 76 91 100 129

4-3 4-3 4-3 4-4 4-9 5-7 6-8 7-4 9-1 10-9 11-9 15-9

i kol. 2 'i-årigt g y m n a s i u m . Alla från k l . 3 4 och 4 5 i n t a g n a .

41 -1

360 362 367 372 384 397 417 446 481 513 557 587

301 299 294 291 288 292 290 287 292 204 319 329

33-7 33-5 33-0 32-6 32-6 32-7 32-5 32-2 32-7 34-1 35-8 36-9

34-8

146 147 148 155 165 178 196 214 239 265 295 336

217 216 215 210 208 209 209 205 204 208 204 215

25-9 25-8 25-7 25-1 24-8 25-0 25-0 24-5 24-4 24-8 24-4 25-7

O m för i n t a g n i n g f o r d r a s m i n s t 2 B a i mod., t y . , eng. och m a t . och därtill en b e t y g s s u m m a a v : 13-0 13-8 14-0 14-5 15-0 15-5 16-0 16-5 17-0 17-5 18-0 18-5

så u t e s t ä n g a s . > » i » t • • » » i i » i I » » t t »

3-årlgt gymnasium. Alla från k l . 4» och 5 8 i n t a g n a O m för i n t a g n i n g f o r d r a s m i n s t 2 B a i m o d . , t y . , e n g . o c h m a t . och d ä r t i l l en b e t y g s s u m m a a v : 13-0 så u t e s t ä n g a s . 13-5 » » 14-0 » i 14-5 i 15-0 »> » 15-5 i> » 16-0 o » 16-5 » t 17-0 » 17-5 i » 18-0 i » 18-5 i> »

602 Tab. 17. Verkan a* olika intagningsvillk or III. i

2 Lärjungar intagna 1 första -ingen oeh de »v dem, som Jtestängas vid visst villkor

G y m n a s i u m

A l l a

6 De av de intagna, som felbedömts och de av de felbedömda, som med orätt utestängts vid visst villkor

g o s s a r

o c h

Felbedömda Antal antal

procent av antalet i kol. 2

41-4

143 173 200 229 260 303 252 410 460 511 550 583

334 310 289 278 273 274 273 279 281 298 315 326

37-4 34-8 32-4 31-2 30-6 30-7 30-6 31-3 31-5 33-4 35-3 36-5

34-8

57 66 82 91 113 134 162 188 226 261 293 334

250 245 231 226 212 211 207 199 193 198 196 207

29-9 29-3 27-6 27-0 25-3 25-2 24-7 23-8 23-1 23-7 23-4 24-7

f l i c k o r Med orätt utestängda antal

procent av alla intagna

54 57 60 69 82 104 128 160 186 220 248 270

6-1 6-4 6-7 7-7 9-2 11-7 14-3 17-9 18-8 24-7 27-8 30-3

8 10 11 13 17 27 39 48 64 84 99 125

1-0 1-2 1-3 1-6 2-0 3-2 4-7 5-7 7-6 10-0 11-8 14-9

4-årigt gymnasium. AUa från kl. 3« och 4 s intagna Om för intagning fordras godkända betyg i alla ämnen och därtill en betygssumma av: 13-5 * 14-0 ,.

» »

16-0 t

17-0 »

18-0 » 18-5 »

» »

3-årigt gymnasium. Alla från kl. 4* och 5 6 intagna Om för intagning fordras godkända betyg i alla ämnen och därtill en betygssumma av:

14-0 14.5 15-0 15.5 16-0 16-5 17-0 I7.5 18-0 18-5

» > 1 » » » » 1) » •

1 » » » » » > » » t

Anm. till tab. 14—17. Tabellerna behandla samma material som behandlas i bil. 6. Här ha dock icke medtagits de, som avgått från första ringen före vårterminens slut, och icke heller de avlidna. Någon av de medtagna, som bytt gymnasielinje, har vidare i dessa tabeller icke behandlats på samma sätt som i bil. 6.

Bilaga 5.

Försök med ett friare studiesätt vid folkskoleseminariet i Stockholm. Efter särskild framställning från folkskoleseminariet i Stockholm medgav Kungl. Maj:t i juni 1945, att seminariet fr. o. m. läsåret 1945/46 finge anställa försök med en förändrad timplan. Enligt denna koncentrerades undervisningen till ett mindre antal ämnen i varje klass i syfte att minska arbetets splittring på ett stort antal ämnen. Försöket har nu pågått ett läsår, och det ä r givetvis alldeles för tidigt att ännu fälla något omdöme eller dra några bestämda slutsatser. Då emellertid 1940 års skolutredning önskat några uppgifter om försöket, ha här nedan några meddelanden rörande detta sammanställts. Antalet lektioner på timplanen har nedskurits med omkring en sjättedel i samtliga ämnen. Härigenom har det blivit möjligt att frigöra en dag i veckan från schemabundet arbete och anslå denna till skrivningar, fria studier och studiebesök. De allmänna lovdagarna sammanföras till en vecka i mitten av vardera terminen, varigenom läsåret uppdelas i fyra arbetsperioder. I klass IV, som ännu icke berörts av försöket, skola endast undervisningsövningar och metodik förekomma. Ämnenas timtal och placering i de olika klasserna framgår av de i seminariets årsredogörelse för 1945—46 sid. 4—6 intagna timplanerna. Genom den införda koncentrationen har antalet ämnen på den fyraåriga linjen kunnat begränsas till 10 i klass I och 9 i klasserna II och III mot undervisningsplanens 16 i klass I och 14 i klasserna II och III. Detta är givetvis ur flera synpunkter en fördel. Eleverna synas också i regel vara nöjda med omläggningen, men då ingen av dem under någon längre tid försökt att läsa efter båda timplanerna i samma klass, kunna de givetvis inte göra någon verklig jämförelse. En och annan elev har emellertid gjort gällande, att det är svårare att följa undervisningen med denna koncentration. Det skulle, mena de, vara lättare att reda sig i mera krävande ämnen (fysik har särskilt nämnts), om dessa inte vore så starkt koncentrerade utan studiet finge utbredas över en längre tid. När hemställan gjordes till Kungl. Maj:t om rätt att få vidta omläggningen, stod kollegiet enigt bakom framställningen. Emellertid innebär omläggningen självfallet åtskilliga svårigheter för lärarna. Nedskärningen av timtalet motiverades därmed, att enligt den nya planen inga eller mycket få lektioner skulle falla bort på grund av skrivningar och lovdagar, då skrivningarna nu skulle förläggas till den ifrån schemabundet arbete fria veckodagen och övriga lovdagar sammanförts till en vecka vid terminens mitt. Vid ett seminarium är det emellertid omöjligt att undvika vissa störningar i den uppgjorda arbetsordningen på grund av föredrag, som anses böra besökas av flertalet elever, eller andra tillfälliga anledningar. Det är vidare att märka, att en eller ett par elever konstant äro frånvarande från undervisningen för hospitering i övningsskolan eller folkskolor, och att stundom flera äro borta på grund av övningsserier, som de skola hålla. Vidare har den individuella undervisningen i musik (uppspelningen) liksom tidigare förlagts till tider, då klassen är

604 upptagen av annat arbete, vilket nödgat vissa elever att under 10 å 15 minuter vara frånvarande från vissa lektioner, en anordning, som skulle kunna undvikas, om uppspelningen, såsom fallet är t. ex. vid de danska seminarierna, förlades till eftermiddagarna, en åtgärd som synes böra prövas. I följd av nu nämnda förhållanden klagar en och annan lärare över att tiden för deras ämne genom omläggningen minskats. Detta torde visserligen i själva verket icke vara fallet, men föreställningen att så är, kan medföra en mindre positiv inställning till försöket. En del lärare hålla sålunda före, att svårigheten att »medhinna kursen > blivit skärpt genom den nya timplanen. Innan ännu någon vana vunnits vid koncentrationen, är det givetvis ganska svårt att uppgöra ett tidsschema och planlägga arbetet, vilket till en början kan medföra en känsla av osäkerhet hos lärarna. Under läsåret 1945/1946 ha alldeles speciella omständigheter försvårat försökets planenliga genomförande. I december 1945 beslöto statsmakterna, att två extra studentklasser fr. o. m. vårterminen 1946 skulle intagas vid folkskoleseminariet i Stockholm. Dessa skulle föras fram till folkskollärarexamen på tre terminer och två sommarkurser om vardera sex veckor. Denna åtgärd kom att i väsentlig mån förrycka försöket. I klasserna 1* och II 1 funnos höstterminen 1945 ett stort antal studenter, nämligen 17 (av 24) i II 4 och 14 (av 28) i IV Av dessa sökte ett flertal nu över till de nya studentlinjcrna, och i deras ställe intogos i januari 1946 nya elever i de sålunda överflyttades ställe, nämligen 8 i klass II 4 och 12 i klass I 4 . Då tiden inte medgav någon mera omfattande annonsering, blev konkurrensen om de lediga platserna jämförelsevis svag, och de nyintagna stodo sålunda icke på samma höga nivå som de förutvarande eleverna i dessa klasser. Det blev därför i somliga ämnen jämförelsevis svårt för nykomlingarna att följa de övrigas arbetstakt. En del av de nyintagna torde också haft vissa luckor i sina kunskaper på höstterminens kurs. Det är därför föga överraskande, att en del av de nykomna icke blivit färdiga med alla tentamina till vårterminens slut. Denna olägenhet bör ju icke läggas försöksanordningarna till last men har icke kunnat undgå att ställa försöket i en mindre gynnsam belysning. En viss olägenhet av den nya anordningen har framträtt i samband med betygssättningen. Efter endast två terminers undervisning känna sig lärarna något tveksamma, när det gäller att ge ett slutbetyg. Denna olägenhet kominer emellertid givetvis att försvinna eller i varje fall att minska med tiden, då lärarna erhålla större erfarenhet av den nya organisationen. Vad själva arbetsformen beträffar, var avsikten vid omläggningen, att så fria arbetsformer som möjligt skulle tillämpas och att varje lärare skulle få söka sig fram på den för honom och hans ämne lämpligaste vägen. De enskilda lärarna ha också fritt fått söka forma sin undervisning på det sätt, som för var och en fallit sig naturligt. I kristendomskunskap ha eleverna fått i uppgift att i förväg läsa ett visst kapitel i läroboken, en utförlig handbok för lärare. En eller två elever ha varje timme fått redogöra för var sitt kapitel i form av ett föredrag eller snarare en lektion. Efter denna framställning har följt en kort kritik rörande form och innehåll. Viktigare partier ha behandlats och förhörts av läraren. I modersmålet har ett flertal lärare sedan länge tillämpat ett arbetssätt, som i huvudsak ansluter sig till seminarieövningarnas metod vid högskolorna eller till studiecirkelns teknik. Detta är emellertid ingen nyhet utan har åtminstone vid en del seminarier tillämpats ett tjugotal år. I vissa fall har kursen helt eller delvis uppdelats i smärre arbetsområden. Ett sådant arbetsområde har överlämnats till en elev eller en grupp av elever, vilka fått i uppgift att med ledning av särskilt an-

605 given litteratur eller källor, som de själva fått söka fram, i tillgängliga bibliotek sätta sig in i arbetsuppgiften och genom föredrag, en uppsats eller en dialog framlägga resultatet för kamraterna. Härefter ha frågor, samtal och diskussion följt i anslutning till det sålunda genomgångna. Vissa områden åter ha genomgålts av läraren, föredragsvis eller lektionsvis. I några fall ha tentamina, en och annan skriftlig, anordnats på ett avsnitt av kursen. Lärare, som tillämpat dylika metoder, ha icke känt behov av någon ingående läxkontroll, och i det hela torde belåtenheten vara rätt allmän med detta arbetssätt. Självfallet kunna härigenom vissa luckor uppstå i enskilda elevers kunskaper, men detta torde i praktiken icke ha så stor betydelse. Andra lärare, kanske särskilt sådana, som haft en mera historisk inriktning, ha mera litat till läxor och förhör. Det torde icke råda något tvivel om att det förra arbetssättet är mera utvecklande och ändamålsenligt, i varje fall när det gäller vuxna elever. Men lika säkert är, att det med det senare arbetssättet är lättare att uppvisa ett examensresultat, som imponerar på censorer och vittnen. Examens resultat är sålunda enligt min mening icke alltid en riktig indikator på undervisningens värde. I psykologi och pedagogik har arbetssättet varit i stort sett likartat som i modersmålet. Eleverna ha fått ungefär en lektionstimme var att redogöra för ett ämne, t. ex. om spädbarn, barnens lek, problembarn, läs- och skrivsvårigheter etc. övriga elever ha i förväg läst igenom, vad som står om det ifrågavarande ämnet i en utförlig lärobok. I fråga om den efter föredraget följande diskussionen har deltagandet ofta varit livligt. I historia har den nya anordningen framtvingat en betydande omläggning av studiesättet för att i viss mån motverka uppkomna nackdelar. Kursen uppdelas på lämpliga tidsavsnitt, exempelvis den förhistoriska tiden, de orientaliska kulturfolken, Grekland och hellenismen, den romerska republiken o. s. v. I fråga om varje sådant avsnitt har läraren givit en orienterande översikt, och därefter ha eleverna fått hålla lämpliga föredrag, vartill litteratur anvisats. I vissa fall har läraren ansett sig själv böra lägga stoffet till rätta för att få fram synpunkter, som äro pedagogiskt betydelsefulla. Efter genomgången av ett eller annat avsnitt ha särskilda förhör hållits. En av historielärarna framhåller, att det nya studiesättet ställer stora krav både på lärare och elever. De många föredragen och förhören ta betydande tid och kraft i anspråk, och även om eleverna äro befriade från läxor i vanlig mening, måste de dock i förväg orientera sig för varje lektion. Göra de inte detta, blir det svårt för dem att klara förhören. Bli elever sjuka eller äro de av annan anledning, t. ex. hospitering i övningsskolan, frånvarande, uppstå luckor, som äro svåra att komplettera, när historien läses sex timmar i veckan. En lärare påpekar i fråga om ett annat humanistiskt ämne, att det är svårt att hinna gå igenom, vad eleverna böra kunna. I detta ämne användes en mycket utförlig lärobok, vilket läraren finner trevligast. Men han framhåller, att det då är nödvändigt att gå igenom och strecka för, vad som skall läras in, vilket tar åtskillig tid. Han överväger därför att nästa läsår använda en mindre lärobok, delvis som kompendium vid sidan av ett större, mera utförligt arbete. Matematiken i I 4 har förfogat över fyra timmar i veckan. Två av dessa timmar ha varit obligatoriska för alla elever i klassen, de två återstående ha förlagts som en frivillig räkneövning till de två sista timmarna en dag i veckan. På de obligatoriska lektionerna har man gått igenom satserna och räknat typexempel. Framställningen har till stor del skett föreläsningsvis, men metoden och gången har diskuterats med klassen. De frivilliga räkneövningarna ha bevistats av endast ett mindre antal av eleverna. Inga läxor ha givits eller förhörts. Två skrivningar på

606 lärorummet ha givits vardera terminen. Före en skrivning har räkneövningen ordnats som en övningsskrivning med en stencilerad lapp med uppgifter. De elever, som så önskat, ha fått hjälp under skrivningen. Resultatet har varit mycket tillfredsställande. Klassens medelbetyg var 2-2 (1 A, 6 a, 13 AB, 3 Ba). I de naturvetenskapliga ämnena har arbetet redan tidigare i mycket stor utsträckning varit laborativt, och i dessa ämnen har någon större omläggning icke vidtagits. I vissa ämnen, t. ex. biologi, givas inga läxor, men eleverna äro alltid underrättade om vad som skall genomgås under den närmaste tiden, och stimuleras att genom självstudier bereda sig på att deltaga i diskussion och kommentering av det avsnitt, som genomgås av läraren. Elevföredrag förekomma icke i detta ämne. Beträffande läroböcker få eleverna i stor utsträckning läsa de böcker, som de tidigare använt, och några bestämda läroböcker äro sålunda icke fastställda. Däremot givas anvisningar på litteratur i rikt mått, och sådan medföres också ofta av läraren. Eleverna uppmanas också att till lektionerna medföra botaniska och zoologiska objekt, som de stött på under promenader och exkursioner, och dessa tas upp till behandling och kommentar vid lektionernas början, oberoende av den övriga undervisningen. Ett par gånger varje termin vid tidpunkt, som bestämmes i samråd med eleverna, lägges undervisningen som förhör på det tidigare behandlade. Kemien har förfogat över 3-5 veckotimmar i I* (3 t. under h t , 4 t. under vt.). Timmarna ha förlagts som dubbeltimmar (under ht 1 ensam lektion). Klassen har alltid varit delad i två grupper. Laborationer ha därför kunnat läggas in när som helst under lärogången. Inga läxor ha givits eller förhörts, men varje lektion har börjats med en kort sammanfattning av det som genomgåtts förut (huvudsakligen närmast föregående lektion). Eleverna ha lämnat skriftliga redogörelser över alla laborationsövningar. Framställningen har till stor del skett i form av föreläsningar och i anslutning härtill har diskussion med klassen förekommit. Redovisningen av kursen har skett i form av tentamina, varvid 3 å 4 elever tenterat samtidigt (tid 45 minuter). Antalet tentamina under året har varit 2 eller 3. Avsikten är att nästa läsår ordna undervisningen mera i form av studiecirkel. Läraren ger då ett lämpligt avsnitt i uppgift, som eleverna få på egen hand sätta sig in i, och sedan få eleverna redogöra för uppgiften och i tur och ordning vara föredragande. De få därunder framställa frågor på sådana detaljer, som inte äro riktigt klara, alltså icke något slags förhörsfrågor. Dessa frågor besvaras av de övriga eller i sista hand av läraren. Resultatet av arbetet är enligt lärarens mening gott. Medelbetyget var 2-1 (8 a, 15 AB, 3 Ba). Såsom i början påpekades, är det alldeles för tidigt att draga några bestämda slutsatser av den här skildrade omläggningen. Skulle jag likväl våga på nuvarande stadium sammanfatta mina åsikter om försöket, skulle det te sig ungefär så: Begränsningen av antalet ämnen per klass är en mycket värdefull reform. Detta gäller kanske i ännu högre grad nedskärningen av timtalet med en sjättedel, vilket gjort det möjligt att hålla en veckodag för varje klass fri från schemabundet arbete, och att så gott som helt undvika kvällslektioner — en förmån, som eleverna skatta mycket högt. I det hela förefalla också eleverna att uppskatta omläggningen. Huruvida de olägenheter, som antytts i det föregående, vilka troligen till god del äro av övergående natur, skola anses uppväga fördelarna med koncentrationen, är svårt att säga. I varje fall torde de visa, att man vid införande av koncentrationsläsning bör gå fram med viss varsamhet. För lärarutbildningen torde nyorganisationen av den praktiska utbildningen vara

607 väl så betydelsefull som den skildrade koncentrationen. Att här gå i detalj skulle kräva ganska stort utrymme och torde i detta sammanhang vara av mindre intresse. Här må endast nämnas, att hospitering och hospiteringslektioner införts på den fyraåriga linjen redan i klass I, att betygssättning i undervisningsskicklighet uppskjutits till avgångsklassen, dit de s. k. gruppövningarna koncentrerats, samt att serieövningarna fördubblats i antal och förlagts även till skolor utanför seminariet. Av dessa omläggningar, som i själva verket betyda en ganska genomgripande omorganisation av den praktiska lärarutbildningen, ha hittills endast fördelar framträtt. Huruvida dessa skola visa sig bestående, återstår att se. AUGUST ISAACSSON. Rektor.

Bilaga 6.

Sambandet mellan betygen i realskolans näst högsta klass och i realexamen samt studiegången på gymnasiet. Föreliggande statistiska undersökning har haft till syfte att utröna värdet av vitsorden i realskolans näst högsta klass och i realexamen för urvalet vid intagningen i gymnasiets första ring. Avsikten har varit att genom sammanställning och jämförelse mellan samma lärjungars vitsord vid tre olika tillfällen under skoltiden, nämligen vid avgången från realskolan, efter ett års gymnasiestudier och i studentexamen, utreda, huruvida något närmare samband existerar mellan de vid nämnda tidpunkter avgivna vitsorden och i vad mån lärjungarnas lämplighet för gymnasiestudier kan utläsas ur de vid avgången från realskolan avgivna betygen. Eftersom det var värdefullt, att undersökningen byggde på så aktuellt statistiskl material som möjligt, bestämdes det, då densamma i februari 1946 planlades, att de lärjungar skulle göras till föremål för observation, vilka med normal studiegång vårterminen 1945 avlagt studentexamen. Då det emellertid var av vikt, att de lärjungar, som genom avgång eller kvarsittning ej alls nått fram till studentexamen eller ej kunnat avlägga denna i normal tid, inkluderades i undersökningen, togs gymnasiets första ring som utgångspunkt vid insamlandet av det statistiska materialet. De lärjungar, som berördes av undersökningen, intogos i första ringen å det fyraåriga gymnasiet höstterminen 1941 och å det treåriga gymnasiet höstterminen 1942. Undersökningen begränsades till att omfatta lärjungar, som kommo från allmänt läroverk eller kommunal mellanskola, och endast de lärjungar medtogos i materialet, vilka direkt övergingo till det fyraåriga gymnasiet från klass 4 5 eller 3 4 och till det treåriga gymnasiet efter närmast föregående vårtermin avlagd realexamen. Av de i läroverkskatalogerna upptagna lärjungarna i första ringen uteslötos sålunda från undersökningen dels kvarsittare, dels lärjungar, som efter prövning mtagits från kommunal flickskola eller enskild läroanstalt eller från enskilda studier. Av olika skäl ansågs det nödvändigt att begränsa materialets omfattning, varvid möjligheterna att göra undersökningen representativ i främsta rummet borde beaktas. Då emellertid lärjungarna äro mycket ojämnt fördelade å gymnasiets bildningslinjer — antalet gossar i det treåriga gymnasiets första ring var ungefär tio gånger så stort å reallinjen som å latinlinjen — skulle tydligen ett slumpmässigt urval avseende hela materialet få till följd, att vissa grupper skulle bliva allt för små. Endast de största grupperna gjordes därför till föremål för representativ undersökning, nämligen gossarna å det treåriga gymnasiets reallinje och det fyraåriga gymnasiets båda bildningslinjer samt flickorna å det fyraåriga gymnasiets latinlinje. I fråga om dessa lärjungegrupper omfattar undersökningen hälften av lärjungarna utom beträffande den till numerären betydande gruppen gossar å det treåriga realgymnasiet, där endast en tredjedel av lärjungarna medtagits. För övriga lärjungegrupper gjordes undersökningen total.

609 Urvalet verkställdes på i huvudsak följande sätt. Vid de läroverk, där antalet gossar i första ringen å det treåriga realgymnasiet uppgick till eller översteg 30 begränsades urvalet till var tredje lärjunge inom nämnda grupp. Vid vart tredje av de läroverk, dar motsvarande lärjungantal understeg 30, medtogos samtliga lärjungar i undersökningen. I fråga om det fyraåriga latingymnasiet utvaldes på liknande satt varannan lärjunge, gossar och flickor var för sig. Beträffande det fyraåriga realgymnasiet, som förekommer framför allt vid de större läroverken, utvaldes varannan manlig lärjunge i första ringen vid samtliga läroverk. Undersökningen bygger på material, som erhållits från rektorsämbetena. Uppgifter inhämtades beträffande varje lärjunge, som skulle medtagas i undersökningen, pa blanketter av nedanstående utseende (se sid. 610). Vid översändandet av blanketterna lämnades för dessas ifyllande anvisningar i en cirkulärskrivelse till rektorsämbetena. Sålunda skulle vid beräkningen av betygspoäng användasjiifferbeteckningar enligt vad som stadgas i § 35 i läroverksstadgan (A _ 3 . . . B C = 0 , C = 0). Prövningsbetyg i franska och matematik beträffande lärjungar, som varit frikallade från undervisningen i dessa ämnen, skulle införas i kol. 2 på blanketten och medtagas vid beräkningen av medelvärdet, medan övriga vid eventuell prövning erhållna betyg icke skulle beaktas vid denna beräkning. Innan den statistiska bearbetningen påbörjades, granskades och kontrollräknades samtliga blanketter. Dessa sorterades därefter i grupper efter lärjungarnas kön och bildningslinjer. Inom varje grupp särskildes sådana lärjungar, som avgått före studentexamen eller efter kvarsittning i gymnasiet nått fram till denna examen, och sådana, som avlagt examen i behörig tid. Vid korrelationsanalysen uteslötos från förstnämnda grupp ett antal lärjungar, som avgått från första ringen utan att ha erhållit betyg vid vårterminens slut. Inom nämnda grupper och undergrupper särskildes slutligen lärjungar från fyraårig och från femårig realskola. I fråga om sådana lärjungar, som övergått från ett gymnasium till ett annat, kompletterades blanketternas betygsuppgifter, i den utsträckning detta lät sig göra med ledning av betygskatalogerna i skolöverstyrelsens arkiv. Inalles inkommo från rektorsämbetena 1 844 ifyllda blanketter. Efter utsortering av sådana blanketter, som av olika anledningar ej skulle ingå i materialet, återstodo 1 787 blanketter, vilka gjordes till föremål för bearbetning. De lärjungar, som omfattades av undersökningen, fördelade sig efter kön och bildningslinjer på följande sätt: G o s s

Fyraårigt realgymnasium. . » latin gymnasium . Treårigt realgymnasium .. . » latingymnasium. . .

F l i c k

o r

Antal

I % av motsvarande lärjungantal»

Antal

I % av motsvarande lärjungantal '

367 211 371 103

53-3 49-5 33-5 87-3

104 223 285 123

91-2 50-8 97-6 96-1

i. • 1 V ; S ' lar -l un S ar > "»tagna å det fyraåriga gymnasiet från näst högsta klassen vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola och å det treåriga gymnasiet efter realexamen, avlagd vid allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. I åldershänseende föreligga bland lärjungarna vissa olikheter, som i första hand framkallats av om lärjungarna kommit från fyraårig eller femårig realskola. Inom båda realskoleformerna uppvisa gossarna i regel högre medelålder än flickorna vid övergången till gymnasiet. 39—61786S. IX.

610 Gossar

1940 Å R S S K O L U T R E D N I N G Bl. nr 32 (uppgiftslämnande läroverk)

4-årig Latin Real Gymnasielinje: 3 _ å r i g L a t i n R e a , Födelseår_

1 . Lärjungens namn

3. från klass 4. | _ 1

Hemort

vid början av h. t. 194_

2. Intagen i ring

vid_ 1

Betyg vid slutet av v. 1.1941 i klass 4» 3' v. t. 1942 i realexamen

5 Betyg v. 1.1942 1 l« v. 1.1943 i Is

Betyg 1 studentexam. v. 1.1945 I IV* v. 1.1945 Mil 3 ämnesgrupp IHIBggtämne

Anmärkningar

Kristendomsk.

Modersmålet ..

Modersmålet..

sv. skrivning

2 Betyg i ev. prövn. h. 1.1941 till I* h. 1.1942 till I»

sv. språket

. •

, ,

Grekiska Tyska Engelska Franska

Historia m. s.

Matematik

Matematik . . . .

Filosofi

allm. k.

spec. k.

Biologi m. h. ..

Biologi m. h. . .

Fysik

| Medelbetyg per ämne.

5. Faderns yrke — 6. Befrielse från eller nedsättning i terminsavgifter sista läsåret i skolan, (läroanstaltens namn) 7. Avgång från ring till (hemmet) (arbetslivet) 8. Kvarsittare i ring

med underbetyg i följande ämnen

9. Uppgift vid stud. ex. om tilltänkt yrke eller utbildning 10. Anmärkningar

—

efter flyttning utan »

611 I n n a n r e s u l t a t e n a v de v e r k s t ä l l d a u n d e r s ö k n i n g a r n a av s a m b a n d e t m e l l a n r e a l skole- o c h g y m n a s i e b e t y g k o m m e n t e r a s , s k a l l h ä r l ä m n a s en k o r t f a t t a d ö v e r s i k t ö v e r l ä r j u n g a r n a s flyttning o c h a v g å n g i g y m n a s i e t . I t a b e l l 1 h a f r a m l a g t s e n del u p p g i f t e r h ä r o m , o c h av d e n n a f r a m g å r , a t t m e l l a n h ä l f t e n o c h sju t i o n d e l a r — v a r i e r a n d e efter k ö n o c h b i l d n i n g s l i n j e r — av de i n t a g n a l ä r j u n g a r n a g e n o m g i n g o gymnasiet u t a n försening. F l i c k o r n a uppvisa i regel högre flyttningsfrekvens ä n g o s s a r n a ; e n d a u n d a n t a g e t u t g ö r det f y r a å r i g a r e a l g y m n a s i e t m e d dess r e l a t i v t få k v i n n l i g a l ä r j u n g a r . K v a r s i t t n i n g f ö r e k o m m e r g e n o m g å e n d e m i n d r e ofta b l a n d flick o r n a , s o m i stället, å t m i n s t o n e p å det f y r a å r i g a g y m n a s i e t , u p p v i s a en r ä t t b e t y d a n d e a v g å n g från l ä r o v e r k e n . T a b e l l 2 belyser o m s ä t t n i n g e n a v l ä r j u n g a r n a i n o m g y m n a s i e t s olika r i n g a r . V a n ligtvis ä r f l y t t n i n g s f r e k v e n s e n j ä m f ö r e l s e v i s låg i f ö r s t a r i n g e n och stiger s e d a n för v a r j e ring. A v g å n g e n f r å n l ä r o v e r k e n ä r s ä r s k i l t b e t y d a n d e i första r i n g e n , m e d a n p r o c e n t t a l e t k v a r s i t t a r e oftast u p p v i s a r m a x i m u m i n ä s t h ö g s t a r i n g e n . Att b e d ö m n i n g e n a v l ä r j u n g a r n a i r e a l s k o l a n i a l l m ä n h e t ä r god, f r a m g å r a v t a bell 3, s o m l ä m n a r u p p g i f t e r o m h u r m å n g a av de å g y m n a s i e t i n t a g n a l ä r j u n g a r n a , f ö r d e l a d e efter m e d e l b e t y g i r e a l s k o l a n , s o m a v l a d e s t u d e n t e x a m e n u t a n f ö r s e n i n g . I n e d a n s t å e n d e t a b l å k a n f r e k v e n s e n av å g y m n a s i e t i b e h ö r i g o r d n i n g f l y t t a d e i n o m olika betygskategorier utläsas. Flyrtningsfrekveasen bland lärjungar å gymnasiet, realskolan. 1

grupperade

4-årigt gymnasium Medelbetyg i realskolan

1-00 och därunder. 1-01—1-20 1-21—1-40 1-41—1-50 1-51 och däröver...

efter

medelbetyg

3-årigt gymnasium

Reallinjen

Latinlinjen

Fl.

FI.

Fl.

(40-01 (18-2) 28-6' 11-1 55-2 (29-5) 50-8 68-S 56-5 69-2 85-6 62-5 S9-1

25-0 40-0 74-1 82-4

9-4 30-2 51-7 83-1

41-5 50-0 77-7

Reallinjen

Latinlinjen Fl.

5-0 13-6 (38-9) (54-5) (42-1) 83-3 83-5

1 Procenttal, som grunda sig på ett lärjungantal, understigande 20 men uppgående till minst 10, ha satts inom parentes. Då lärjungantalet understiger 10, ha procenttalen ersatts med punkter.

F l y t t n i n g s f r e k v e n s e n är, s o m t a b e l l e n tydligt v i s a r , d i r e k t p r o p o r t i o n e l l m o t b e t y g e n s v a l ö r vid a v g å n g e n f r å n r e a l s k o l a n . D e l ä r j u n g a r , s o m haft låg b e t y g s s u m m a i r e a l s k o l a n , h a i a l l m ä n h e t ej k u n n a t n o t e r a n å g r a f r a m g å n g a r å g y m n a s i e t . Av l ä r j u n g a r n a m e d m e l l a n 1-00 o c h 1-20 i m e d e l b e t y g k u n d e e x e m p e l v i s e n d a s t 11-1 % b l a n d g o s s a r n a å det f y r a å r i g a l a t i n g y m n a s i e t a v l ä g g a s t u d e n t e x a m e n i b e h ö r i g tid. det treåri S a g y m n a s i e t v a r s t u d i e r e s u l t a t e t g e n o m g å e n d e s ä m r e ä n å det f y r a å r i g a för lärjungar med lägre medelbetyg i realskolan ä n 1-50. Detta förhållande torde få ses m o t b a k g r u n d e n a v den o l i k a r t a d e b e t y g s n i v å n i r e a l s k o l a n s h ö g s t a o c h n ä s t högsta klasser; lärjungar med slätstrukna betyg i realexamen h a haft ganska s m å utsikter att genomgå gymnasiet u t a n försening. N ä r m a n vid b e a r b e t n i n g e n a v m a t e r i a l e t ö v e r g å r till d e i g y m n a s i e t s f ö r s t a r i n g a v g i v n a v i t s o r d e n , f i n n e r m a n g e n a s t , a t t b e t y g s n i v å n i d e n n a r i n g ä r låg o c h a t t en g a n s k a m a r k a n t s ä n k n i n g företagits i de b e t y g , s o m tilldelats l ä r j u n g a r n a i r e a l skolan. Nedgången i medelbetyg är, s å s o m tabell 4 n ä r m a r e visar, störst för den kategori l ä r j u n g a r , s o m ej n å t t f r a m till s t u d e n t e x a m e n efter n o r m a l studietid, o c h det

612 är uppenbart, att denna lärjungekalegori innesluter ett rätt stort antal å det lägre skolstadiet felbedömda elever. Betygsnivån inom denna kategori är särskilt låg bland gossarna med minimum, 0-93 i medelbetyg, å det treåriga latingymnasiet mot 1-31 för samma lärjungar i realexamen. Flickorna kunna på det hela taget uppvisa bättre betyg än gossarna på realskolestadiet, och skillnaden i medelbetyg mellan dem, som nått fram till studentexamen i normal tid, och dem, som antingen avbrutit studierna eller kommit fram till studentexamen med något års försening, är relativt liten. Denna flickornas överlägsenhet i betygshänseende reduceras emellertid i gymnasiets första ring eller förbytes i underlägsenhet. Den fortskridande höjning av betygsnivån, som sedan äger rum fram till studentexamen, är mest markant för gossarnas vidkommande, och med undantag för någon grupp ha de manliga studenterna högre medelbetyg än de kvinnliga. Det bör måhända här påpekas, att vid beräkningen av medelbetygen i studentexamen de ämnen uteslutits, i vilka studierna avslutats före inträdet i gymnasiets näst högsta ring. Mellan real- och latinlinjerna föreligga i fråga om gossarna en ganska markant skillnad i betygshänseende såväl i första ringen som i studentexamen, i det att vitsordens medelvärden visa sig ligga på en högre nivå bland latinlinjens lärjungar. Detta förhållande torde kunna sättas i samband med den starka avgången bland lärjungar med slätstrukna betyg å latingymnasiet (jämför tabell 1). Någon motsvarighet härtill kan ej konstateras bland flickorna. Utvecklingsgången är emellertid mycket varierande för de olika läsämnena. Gossarna äro i studentexamen vanligtvis betydligt överlägsna flickorna i fråga om kunskaper i matematik och framför allt fysik men ha i allmänhet högre betyg även i svensk skrivning. Flickorna återigen ha i regel sin styrka i de moderna språken. Förut har i tabell 3 påvisats, hur olika flyttningen inom gymnasiet utfaller för lärjungar med höga och lärjungar med låga realskolebetyg. Till komplettering av det där framlagda siffermaterialet meddelas i tabell 5 en del fylligare uppgifter om hur studenterna gruppera sig efter de vitsord, de erhöllo i realskolan. I allmänhet hade studenterna vid avgången från realskolan ett medelbetyg i närheten av Ba, högre bland de lärjungar, som inträdde på det treåriga än på det fyraåriga gymnasiet och högre bland de kvinnliga än bland de manliga lärjungarna. Tabellen lämnar även uppgifter om medelbetygen i studentexamen i de grupper, vari indelning skett efter realskolebetyg, och man finner, att rangordningen mellan grupperna i regel bibehållits från realskolan fram till studentexamen. Tabell 6 lämnar en summarisk fördelning av lärjungarna efter medelbetygen i såväl realskolans sista eller näst sista klass som i gymnasiets första ring. Redan vid ett ytligt betraktande av det framlagda siffermaterialet kan ett visst samband konstateras föreligga mellan dessa betyg. I regel ligga medelbetygen i gymnasiets första ring på samma nivå som i realskolan eller i närmast lägre betygsklass; däremot ha lärjungarna jämförelsevis sällan lyckats höja betygen i första ringen. Betydande motsatser förekomma dock, och i en del fall torde orsaken till de stora förändringarna i vitsorden få sökas i långvarig frånvaro från skolan med åtföljande menlig inverkan på betygen. I nedanstående tablå lämnas en del uppgifter i relativa tal om förekomsten av betygsvariationer inom varje lärjungegrupp; hänsyn har här ej tagits till variationer, som ligga inom de i tabell 6 uppdragna gränserna. Nedgången i betygsnivån har sålunda varit mest genomgripande å det treåriga gymnasiet, vilket torde sammanhänga med den relativt höga betygsnivån i realexamen. Man observerar vidare, att flickorna oftare än gossarna fått betygen sänkta i gymnasiets första ring. I tabell 7 ha de lärjungar, som avlagt studentexamen utan försening, på motsvarande sätt fördelats efter medelbetygen i realskolans sista eller näst sista klass

613 Reallinjen

Latinlinjen

Gossar

Flickor

Gossar

Flickor

6-0 43-1

3-0 35-5

7-9 50-7

5-9 50-5

44-9

48-0

37-5

32-2

6-0

13-5

3-9

11-4

2ö 38-4

1-1 38-5

3-3 46-7

3-3 48-3

47-7

39-3

38-9

33-1

11-4

21-1

11-1

15-3

Fyraårigt gymnasium. Medelbetyget bättre än i realskolan . . . . »

en betygsklass sämre än i

mer än en betygsklass sämre än

Treårigt gymnasium. Medelbetyget bättre än i realskolan » = realskolans • en betygsklass sämre än i real»

mer än en betygsklass sämre än

och i studentexamen, och även i denna tabell kommer samvariationen mellan vitsorden till synes. De lärjungar, som haft goda betyg i realskolan, ha i allmänhet kunnat väl hävda sin ställning i studentexamen. Beträffande en lärjunge med medelbetyget i närheten av Ba i realskolan är det ej möjligt att med större säkerhet uttala sig om hur studieresultatet i gymnasiet kommer att utfalla, men i regel torde hans vitsord stå sig eller höjas. Utsikterna för att en lärjunge med högre betyg i realskolan skall få dessa sänkta i studentexamen äro däremot små. Av det föregående har framgått, att en tämligen god samvariation visat sig föreligga mellan realskolans och gymnasiets betyg. Det har emellertid också framkommit, att ej obetydliga olikheter föreligga i betygsskalorna å de tre skolstadier, som här gjorts till föremål för undersökning. För eliminering av dessa skiljaktigheter i betygsnivån och samtidig registrering av de individuella förskjutningarna i vitsorden har korrelationsanalys kommit till användning. Såsom mått på styrkan av den samvariation, som existerar mellan två variabla storheter, användes korrelationskoefficienten r, vilken är så konstruerad, att den antager värdet noll, när storheterna variera oberoende av varandra, och når sitt högsta värde, 1, om ett strängt samband råder mellan dem, så att den ena storhetens värde är entydigt bestämt, då den andras är givet. Korrelationskoefficienten är positiv, om storheterna variera i samma riktning, så att den enas genomsnittliga värde ökas vid stigande värde på den andra. Korrelationsräkningar ha utförts för att mäta samvariationen mellan medelbetygen i dels realskolans sista eller näst sista klass och gymnasiets första ring, dels denna ring och studentexamen, dels slutligen nämnda klasser i realskolan och studentexamen. Där materialets storlek så tillåtit, ha i allmänhet lärjungarna från fyraårig och från femårig realskola behandlats var för sig. Vad först angår korrelationen mellan betygen i realexamen eller realskolans näst sista klass och i gymnasiets första ring, visar det sig, att korrelationskoefficienterna oftast ha värden mellan 0-7 och 0-8 beträffande de lärjungar, som kommit fram till studentexamen utan försening (se tabell 8). Korrelationen är sålunda i stort sett mycket god i betraktande av att lärjungarna på gymnasiestadiet ställas inför nya arbetsuppgifter och i allmänhet undervisas av helt nya lärare; för många lärjungar, framför allt dem, som nödgas lämna hemmet och inackordera sig å annan ort, inträda också förändringar i miljöförhållandena utanför skolan, som ej äro utan betydelse. I fråga om sådana lärjungar, som avbrutit studierna eller nödgats

614 gå om någon klass, är korrelationen vanligen åtskilligt sämre men är ej direkt svag utom i fråga om flickorna på latinlinjen, där synbarligen ett relativt stort antal felbedömningar förekommit. Korrelationen mellan betygen i gymnasiets första ring och i studentexamen är också mycket tillfredsställande, såsom tabell 9 utvisar, och korrelationskoefficienterna ligga i stort sett på samma nivå som de i det föregående erhållna värdena på r, trots att det här ej är fråga om jämförelse mellan två på varandra följande läsårs betyg utan ett intervall av två eller tre år finnes mellan tidpunkterna för avgivandet av dessa vitsord. På det treåriga gymnasiet erhållas så höga värden på koefficienterna som mellan 0-72 och 0-91. Som är att vänta, ligga koefficienterna något lägre på det fyraåriga gymnasiet men äro dock i intet fall lägre än 0-66; det högsta värdet på r är här 0-78. Vidare är att observera, att koefficienterna genomgående uppvisa högre värden på latinlinjen än på reallinjen, något som är mest framträdande för gossarnas vidkommande och i huvudsak torde bero på att lärjungematerialet är mera homogent på latinlinjen till följd av den förut omnämnda starkare gallringen. Korrelationen mellan betygen i realexamen eller realskolans näst sista klass och i studentexamen är givetvis sämre än de samvariationer, som förut behandlats och i vilka första ringens betyg ingå som ett av leden, utan att dock därför med ett undantag kunna betecknas som svag. Även i fråga om korrelationen mellan betygen i realskolan och studentexamen påträffas något högre värden på latinlinjen än på reallinjen. Korrelationen är i regel åtskilligt bättre på det treåriga än på det fyraåriga gymnasiet. De uträknade koefficienterna finnas angivna i tabell 9. Slutligen ha betygen i realexamen eller realskolans näst sista klass och i studentexamen inom vissa ämnesgrupper, bestående av varandra närstående ämnen, gjorts till föremål för korrelationsanalys. Modersmålet och historia bilda en grupp, varvid det förstnämnda ämnet erhållit dubbel vikt mot det sistnämnda, därigenom att både vitsorden i svenska språket och sammanfattningsbetyget i svensk skrivning medräknats. En andra grupp bilda de tre moderna språken och en tredje matematik och fysik; sistnämnda grupp har medtagits endast på reallinjen. De vid dessa korrelationsräkningar erhållna koefficienternas värden äro tämligen låga, åtminstone i jämförelse med de förut på basis av medelbetyget i samtliga läsämnen uträknade. Flertalet koefficienter ha värden mellan 0-45 och 0-65. Såsom tabell 10 utvisar, är korrelationen i allmänhet bättre för ämnesgruppen modersmålet-historia än för övriga ämnesgrupper. Av den föregående redogörelsen framgår, att samvariationen mellan betygen å de här undersökta skolstadierna på det hela taget varit synnerligen god. Anmärkas bör dock, att korrelationskoefficienterna i främsta rummet giva vid handen, att lärjungarnas inbördes rangordning hållit sig tämligen oförändrad från det ena skolstadiet till det andra, ö n s k a r man veta något om hur de på gymnasiet intagna lärjungarna förmå tillgodogöra sig undervisningen där och var en eventuell spärr lämpligen bör sättas in, giva emellertid korrelationskoefficienterna enbart ej uttömmande upplysning. Mera detaljerade uppgifter kan man erhålla, om man går till själva korrelationstabellerna och studerar regressionslinjerna. Dessa äro utjämningslinjer, som uträknats medels minsta-kvadratmetoden, och som angiva det genomsnittliga förhållandet mellan två variabler. På den ena regressionslinjen kan utläsas, vilka värden på y som i genomsnitt kunna väntas vid givna x-värden, medan den andra tvärtom angiver, hur x förändras, om man utgår från olika värden på y. Korrelationen mellan betygen i realexamen eller realskolans näst sista klass och i gymnasiets första ring har beträffande lärjungar, som nått fram till studentexamen utan försening, framställts grafiskt (dessa diagram ha av utrymmesskäl här utelämnats).

615 Förutom de tabeller rörande betygens samvariation och lärjungarnas flyttning i gymnasiet, som här framlagts, ha en del sammanställningar av det statistiska materialet tidigare under arbetets gång överlämnats till skolutredningen. T. O. WIDSTAM t. f. förste aktuarie. Tab. 1. Omsättningen av lärjungarna i gymnasiet. G

A n t a l i g y m n a s i e t s f ö r s l å r i n g int a g n a l ä r j u n g a r från 5- och 4årig realskola

4-årlgt g y m n .

3-årigt g y m n .

4-årigt gymn.

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

Latinlinje

Reallinje

Latinlinje

61-9 30-2

54-Ö 30-3

58-7 27-0

48-6 22-3

51-0 26-9

57-4 21-1

67-7 11-9

69-1 17-1

0-5 1-4 6-0

3-3 2-4 9-5

3-2 1-9 9-2

12-6 1-0 15-5

1-9 6-7 13-5

1-7 4-5 15-3

6-0 4-6 9-8

3-3 2-4 8-1

3-årigt gymn.

D ä r a v i p r o c e n t r e g e l b u n d e t flyti » » »

kvarsittare i gymnasiet. . avgångna under läsår och avlidna » efter f l y t t n i n g . » u t a n flyttning .

Tab. 2. Flyttning, kvarsittning och avgång i gymnasiets olika ringar.

Därav Antal vid läsårs flytta- k v a r början de sittare gångna

Därav /o Antal vid läsårs flytta- k v a r avbörjan de sittare gångna

4-årlgl gymnasium. Reallinjen. Ring » » »

I II III IV

367 304 264 240

82-8 86-8 90-9 94-6

12-8 10-2 8-3 4-6

4-4 3-0 0-8 0-8

104 89 72 58

85-6 80-9 80-6 91-4

6-7 3-4 18-0 8-6

7-7 15-7 1-4

Latinlinjen. Ring I » II » III » IV

211 164 143 121

77-7 87-2 84-6 95-0

13-3 6-7 14-0 4-2

9-0 6-1 1-4 0-8

223 179 145 133

80-3 81-0 91-7 96-2

6-7 8-9 7-6 3-8

13-0 10-1 0-7

371 298 240

80-3 80-5 90-8

8-4 16-1

11-3 3-4 0-4

285 225 201

78-9 89-3 96-0

3-5 7-G 3-5

17-6 3-1 0-5

103 64 53

62-1 82-8 94-3

13-6 12-5 1-9

24-3 4-7 3-8

123 106 89

86-2 84-0 95-5

4-1 11-S 4-5

9-7 4-7

;t-årigl gymnasium. Reallinjen. Ring I » II » III Latinlinjen. Ring I » II i III

616 B b

1 CO TH iO CN » CO 1 CD

,3 O

| | --«•$

• - H

ö v

s a

s s 3

•a

1 s

a -a

fi) a

•a

"5/

•a a

> a

bo *•

B B eo o

C<l HH TH TH CN oo r^ C 1 H H I O

i i I I

•a KJ

n n n t - H TH c o I O

i -* 1

co m HH CO

CO H f CN 0 0 TH TH T H CN T ) . H t

|C «

i T* co m co o

H t >

CN 0 0 CN T H T H T H TH T H TH T H

00 HH

eo C!

•S CO

IO O TH CN CD CN CN CO O CN

CN O CO O O

TH C l Tj* H t CO 0 0

-j 1H

I f l l O H O O M O TH CN - ^ CO CN 00

tj i9

TH ^ TH TH H * CO "Ht TH CN CN -H/ CN CN CD

6 B"

^ S

I CO IO O) 00 CO CO 1 CN IO

"o*

jä

•FH

>> cc

CO CO o 00 o o CN CN r >

s B

"•*

-H

to •^

:.1

^4 B

•c

0 IH

TH TH CO TH

ta CD

i r~ o co o

3 o

• * — •

m n w i f l o o H TH

CN CO CO CO CO H H

-c

c -i

- ' ' . ' . ' . >JO

3 i

-^ o o o o o -°

1 O

w m

° 11 1 1 1 1 1 1 11° O

- H (M efi

"Hl W5

617 **

rH rH

1^ T^

OS CO

rH r-

H t—

05 H

u o eo

eo B

« «

CD HH tH

a o

OJ O

Ö««s

** o

M u

ring och stud 1 studentexanu norm al studiet

ÖH

• -

H O

gymna isiets ller ej nått udente xami

iil

eo o

gymi

B H B

-• t-

om a

reals

— .5 H"-*-

sämne studie lärjuni 3 HH *" l - l

eo B

o ° Ö

-fi r*? r H rH

-HTT tH ^ t—

Cfl

w eo c

C S M! J J CO HH

o © 0

CD O

OS O

i-* CO

rH CO

° »O HH -U ** W

O ^ .^ J J HH H l

TH r H

° CD OS J J HH HH

HH rH *ft o

° H OO 4 4 " ^ «f> TH r H rH t-

C » CD OJ J J CO CS TH tH CS CO

rH OJ O

rH U0 O

-r*

es »O

rH ^ 00

O «

rH OJ O

-H<? *

tH H

rH Ht

0 0 OJ

° H i f f i

-{-J • * •«

J J HH co

rH tH

O HH ~

t-Hl H

o ° «5 »

o ° fl ec

-fir H^ r H

^ HH

rH rH

OJ O

rH CO

*"*

fc»

-H? T -Hö T* rH r H rH rn

g.,

tH OJ

° I S

H HH

•*

rH rH

O ® o

B 4) -0 3

rH rH

Hl N

HH »o

rH CN o

»• HH i—' CO

O 'O rH

a CO-

o u

» 3

-A

»«

o ° t- N

-fr O

t H rH

H HH O

tH rH

»O •O rH

H Ö

J J HH HO

OJ O

3 O

J J "HH 1(0

J J ' O »O

W t-

rH rH

- Hr Hr rrH - Hr H° *O

lbet m a tegoi

t i ) H? i*. > T"

. °°

HH HH H

»ra »O

ti hr

a -s II

J5 ca

M £

rH rH

J J CO CD

2 .2 oo

rH rH

__ r H r H

OJ *-

O H (fi JJ ** t f

"3 0) (C

,—

*—' O I OO J J " * """

_ «,_, C -

to H I

J J »

.*H

rH rH

eo 6)

ooo

J J CO t »

Kfi)

o S ** «) 2 S«

** « g c -o

••H . .

•2 a 4H

M HH

_C8 . E é g

3 fi) •3

•*H ^H

fi) B fi)

tH H

HH no rH

CO rH

00 H

eo o •=>*-»>.

«o o Ö H CD

50 JJft Ö

os O

o H

©a o

» O

O N «

j j OJ eo

J J OJ OJ rH tH CO OJ

44 N

00 OJ rH

O rH

J J os os Ö O

os ö HH

rH)

U0 0 0

rH rH

-rH r H

J J

H H

o» O

eo to

1 -

O OO HH J J os o

rH rH C»

rf "o J5 B

J J CO Jr-

CO O

o >o

os eo ° ^H

o OJ

J J CO CO

•*

eo H

•§ i

f- II

l-H

"5 oO Q

CS 3

HH 1

gj [c 3 53 - 5 fl * .£ s %? 8-2 SS *

3 a

US H •fl* CO

t * CO -I o ti cs B OT * OJ OT » cs - H cs A

43 CC

HH H

É = a

. •_•

C £

i n -"S* —

^»

»tO <•* C

C OT ^ cu cö *

O* OT .X% es *

HJHH

g1 fi2 5 2 5 S-2 * "S-S • «

818 J. to

COeO>OOHHCDCDCO M r t f l Ö C O O H f l

1 I H t s r t l r t H h M C l H CN O I

1 1

B 4)

§ •B

u O

.2'C •a ci

a J

•5] B

B 0 'B

"to

a *H

C a HH

"§)

B 0)

•rf 4

'e "3

:« -5

"B 41

3 *£

1 |

B rf

•

OJ r H OS HH HH OJ H i N

ifj O

( O t - OS t

,_ H

o i T-

*n •s i CO

a J

g B a B

"ert

S na

3 'C1 B 2 < "a) eo • o H-. 0) HH HH fi) «5 J3

3 •£ <B 2

3 "B

o» o >o OC o CO i O eO OS r -

1 l ^ A - H Ä

' '

| ! UO CN CO rH f N | i CN H H

1 M

1 l

o OJ eo HH os co H OJ j m e o ^ o o o o o o j o i o 1 ^ ^ ^ H H H N I N I N

i '

i HM^cnowcoiN

]

B 2

41 B 0)

T? a

•7! <*> HH >>

fi) fi)

t - O J H 4 t - C O O J O J H H O O rHCOHHUOCDOOOfrJCOOO H

(

H H H H C l W C N C i

3 •<-

3 T-" B 2 "3

B o

ii? 32

<a CA

'B B

1 •*->

I t ^ H H i ^ O i n C O H H r t t J I H p j H

-fi) eo fi) HH H i fi)

s _3 "c/i

H-. *H

H ^ H H ( C C O 1*. 1 - r H H C D f r - C S O O I t -

J8 %

-fi5 6 0 •O H-. m

"3 fi)

8 E B

a -^ BS

T-iCOtOrHCOOl^fCOi-HrH CN » A »-O i-O O J

CDooHHCooooeo-* flrtflt-OHWH

r H H H H C N O J C N O l '

B 8

3 B 2

OliOCOOSCD'cH'^CN CO CN CN rH

1 I

g 'C KS

_5 'c

t;C

3 *

*3 •H

C O H N O r - a O O COW3 0 0 5 0 S O O W G Q

—

H H H H C N C N O I Ö J

ta co c» -H KO co co w TH 1 H

CS '-O t

ä ö ,8 cfl a s

>-.

" ^ o o o o o o o o o O J H H e O C C O O l H ' t O O O 0 , - H H H H Ö 1 ! N 0 1 Ö 1 C N

° 1 1 II II i 1 1 O O O J H H C O O O O O J H 5 C O

619 Tub. C. Lärjungar, fördelade efter medelbetyg i realskolan och gymnasiets första ring. Antal lärjungar med nedanstående medelbetyg 1 gymnasiets törsta ring Medelbetyg i realskolan

Fy r a å r i g t

gymnasium

Treårigt

gymnasium

100 o. 1-61 o. 100 o. 1-61 0. 101— 1-31— därdär- Summa där- 1-01— 1-31— där- Summa 1-30 1-60 1-30 1-60 under över under över

Itcallinjrii, gossar. 1-00 o. därunder 1-01—1-30 1-31—1-60 1-61 o. däröver.

11 68 17

3 47 64 5

12 53 31

1 6 46

14 128 140 82

1 43 26 5

2 26 65 10

5 35 63

2 76

3 74 128 154

Summa

1-00 o. därunder 1-01—1-30 1-31—1-60 1-61 o. däröver.

6 45 5 1

118 Latinltnjcn, gossar.

Reallinjen, flickor.

LatlnliDJen, flickor.

6'20

Tab. 7. Lärjungar, fördelade efter medelbetyg i realskolan och i studentexamen. A n t a l lärjungar med nedanstående medelbetyg i s t u d e n t e x a m e n Medelbetyg i realskolan

Fy raårigt 1-30 o. 1-31— där1-60 under

Treårig t

gymnasium

1-61— 1-90

gymnasium

1-91 o. 1-30 o. 1-91 o. 1-31 — 1-61— där- Summa där- S u m m a där1-60 1-90 över under över

Reallinjen, gossar. 1-30 o. d ä r u n d e r 1-31—1-60 1-61—1-90 1-91 o. d ä r ö v e r . Summa

5 14 30 11

50 102 59 16

9 9 2 1

10 23 11

—

1 7 15

2 16 15 17

—

2 7 6

—

4 23 17 9

2 11

19 30 25

— —

5 21 32 7

—

1 2 6

4 41

7 41 66 79

9 18 1

23 36 6

— 28

Latinlinjen, gossar. 1-30 o. d ä r u n d e r 1-31—1-60 1-61—1-90 1-91 o. d ä r ö v e r . Summa

2 1

Reallinjen, flickor.

— —

—

2 12 9 3

1-30 o. d ä r u n d e i 1-31—1-60 1-61—1-90 1-91 o. d ä r ö v e r .

6 6 1 1

13 15 12

1 7 12 11

30 48 35 15

— —

—

6 8 11 4

—

10 20 10 3

3 23

9 13 31 32

Summa

1-30 o. d ä r u n d e r 1-31—1-60 1-61—1-90 1-91 o. d ä r ö v e r . Summa

—

Latinlinjen, flickor.

5 15 5

HH r—1

HH O

6 41

ö o

CD l—

6 H-

6 -H

** «

0 K C

o 9

ö 6 -ti -H

o te

•<

"* rf C

....

6 -i-i

-ti

.- *otec

rf fi rf

t -

6 CD O

6 41

6 V

—1.

'C 0 to

CUTS

o, 11 o

-fl " 1 eo »o cc t O C

"tfl

•H

t -

co eo

—— -.

•M HH

•4-1

- i j 4-1 ~1 n

»o •-o

00 u0

CD O

cö

a 4)

C/1

ö 6 4.4H

1 s»rf c"

-J

ö CO

6 6 +IH 1

6 -ti

M l -

CO CO

OJ fc-

'-__^-

ö 4-1

6 4i

00 t—

s c

s 6

s. en

i>J Ofi

o£

C •s

"Arf

CO CO

•O

,_,

"(/i

•o

6 C

6 4!

CO t©

o O

ö ^

•fl

6 5

t»

:o oo

»>•

-fl

O O

_« .'s •rf rf

o o

cfi

ö 6

Ö O

•x

•H»

6 HH

O OO

rf 3

OS i—

— ** rf 'C Cw

ev a

L3 l

n cs

4» H

•A

,—'—fc

t—

ci -H

0O l—

3 CD

ö 41

-ti

|fl

cu •o

6 00

CQ O

*c o

6 -H <D

+•>

rf «

6 t -

-ti o

«-, 00 fl rf

rH 00

M o

(fl l-~

6 6

tf}

i~ SO

-H

eo o

•-'

-3 CO

o o

ofi

sti

*"*

rf i ofl >*

•o

6 M

•o

3 CU

OJ OJ

6 "t/1

«X

•H

a ca

00 HH

•

•ti

rf «

•HH

•*

o o 4H-H

o 4^

CO CD

O CO

CD CO

9 CO

•/.

_r-;

•H

"o O

H«

m E '•rf

e 53 a %

1 *s es

c. ta - * ' ss m ^

s — rf .2 *C rf

•s

e A

"tH

rf -2 "3 c

2 •*v

u nä en

«s • " tnfc

a X

B :C x CJ

1 ?•>

622 r— O

« a s

•ti

J Ht

fl s "3

6 6

,SH , 3 •* a '3

rf B* 0) *rf 1 a

6 o

6 4H

A X

•t! _. ej rf

OJ rH

<3 1C

6 S 3 W CA

,-^"^^, O

"•* OJ 'fl t -

6 6

Oi O

—-v—' CO

6 -H

t—

•HJ

•O

^ S

-ti

fl — W P*

S i?

00 HH

•HH

.2 Ä •3 °S SS

e .a

»3

—

C) J3 -o 5 L

4-. 41

. H O»

eo *fl

6 c

6 6

3 •X

'00

13 BB

-a

B US H> -HH CTCA Vi

"C 0rf •i

• f l C5 •O CC

-H

HH O

6 6 -H 44

-ti

e is!

OJ HH

t-» o

6 4i

•ti eo

if a

•ti

0 0 CM co eo

6 O CJ

O HH

ö 6 •ti-n

•a s

ej * "

»O

SÄ

3S 3I O

HH CO

O HH

Ä HH

6 4-,

C5 'O

H 9

o * m -Ht*

na CA ,«

ta es

~ ~

•s i CO

—>

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

förteckningen.)

A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konventlon mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av d o m a r i b r o t t m å l m . m . [16]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g r ö r a n d e riksräkenskapsverk e t s organisation. 113] . 1945 å r s lönekommitté. 2. B e t a n k a n d e m e d forslag till statens allmänna avlöningsreglemente m . m . [Äi]

Industri.

Kommunalförvaltning. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g om regionkommuner m . m . [30] Statens och kommunernas finansväsen.

H a n d e l o c h sjSfart. H a n d e l n m e d olja. B e t ä n k a n d e m e d förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d lagstiftning a n g . h a n d e l m e d skrot, l u m p och begagnat gods. [22]

Foliti. Kommunikations väsen. N a t i o n a l e k o n o m i o c h socialpolitik. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e m e d förslag a t t underlätta hushållens tvättarbete. H l ._.-_, j , »K. Kommitténs för partiellt arbetsföra betankande. 2. F o r slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m . [18] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster s a m t sådana y r k e n och b e fattningar, för vilkas u t ö v a n d e kraves av statlig m y n d i g h e t u t f ä r d a d behörighetsförklaring eller legitimation. [19] „ _ _ . ,__. „ , . Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och förslag a n g . särskilda barnbidrag och bidragsforskott. m . m . [21] ,__, , . „ „ B e t ä n k a n d e r ö r a n d e e t t centralt arbetsmarknadsorgan. [24] S l u t b e t ä n k a n d e avgivet a v bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen a v l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] S t u v e r i v e r k s a m h e t e n i svenska h a m n a r . 128] Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . [29] Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser v i d distribution a v elektrisk kraft. I n l e d a n d e översikt. [3] ... . . . . B e t ä n k a n d e m e d förslag till standardtariffer for detalj distribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna s a m t deras råkraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Alvsborgs l ä n . [20] Fast egendom. Jordbruk m e d binäringar. B e t ä n k a n d e a n g . fiskerinäringens efterkrigsproblem s a m t den. prisreglerande v e r k s a m h e t e n p å fiskets o m r å d e . [21 ^ ... . B e t a n k a n d e med' förelag a n g . l a n t m a t e n p e r s o n a l e n s o r ganisation samt avlöningsförhållanden m . m . [7] B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . fiskets administration U t r e d n i n g m e d s y n p u n k t e r p å sågverksdriften i N o r r l a n d o c h förslag a n g å e n d e inrättande a v e n central sågverksskola. [32] Redogörelse i s a m m a n d r a g för u t r e d m n g r ö r a n d e p l a nering a v j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . [33]

Bank-, kredit- ooh penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. odling i övrigt.

Andlig

B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofyslskt observatorium ^ K i r u n a m . m . [6] B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens o r d n a n d e m . m , Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . m . [9] 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 8. Utredning och förslag r ö r a n d e vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdornsvardskommlttens betänkande del 4. [12] J 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betänkande m e d förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd å t utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdekomimitténs betänkande del 5. [17] 1945 å r s akademikerutredning. [25] j B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d ordning beträffande vissa helgdagar. [27] I B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . utbildning a v befäl fo« handelsflottan m . m . [31] 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 9. Gymnasiet. [34] Försvarsväsen.

1944 å r s nulitärsjukvårdskommlttés b e t ä n k a n d e . Del 2

B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e civilförsvarets organisation m . m . [10]

U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1947