Utredning angående organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:56 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

ORGANISATIONEN AV DEN FINSKA rÖRSAMLINGEN I STOCKHOLM SAMT DE TYSKA FÖRSAMLINGARNA I STOCKHOLM OCH GÖTEBORG M. M. ENLIGT KUNGL. MAJ:TS UPPDRAG VERKSTÄLLD AV

ERIK SCHALLING

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

förteckning

1. Kollektiv tvätt. Betänkande m e d förslag a t t u n d e r - I 31. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e utbildning av befäl för handelsflottan m . m . I d u n . 264 s. H. lätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 284 s. S. 32. Utredning m e d s y n p u n k t e r p å sågverksdriften i 2. Betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsNorrland och förslag a n g å e n d e inrättande a v en problem samt d e n prisreglerande verksamheten på central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 3. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse 33. Redogörelse i s a m m a n d r a g för utredning rörande för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnaplanering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nederd e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. torneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . J o . Inledande översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 34. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utred4. B e t ä n k a n d e m e d förslag till standardtariffer för ningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. detalj distribution a v elektrisk kraft. Haeggström. 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 12. R e d o 126 s. K. görelse för detalj distributörerna samt deras r å 5. 1944 å r s militärsjukvårdskommittés betänkande. Del kraftkostnader och priser vid distribution a v elekt2. Beckman. 170 s. F ö . risk kraft. Malmöhus l ä n . B e c k m a n . 43 s. K. 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till geofysiskt observatoI 36 Vid a n d r a riksskogstaxeringen a v Norrland åren rium i Kiruna m . m . Idun. 64 s. K. 1938 42 använd metodik o c h härom v u n n a e r 7. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående lantmäteripersofarenheter. Redogörelse avgiven a v 1937 å r s r i k s nalens organisation samt avlöningsförhållanden m. skogstaxeringsnämnd. V . Petterson. 205 s. J o . m . Marcus. 132 s. J o . 37 1945 å r s skogshärbärgesutredmngs betankande. 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående fiskets admiDel 1. Utredning r ö r a n d e bostads- och levnadsnistration m . m . Kihlström. 155 s. J o . förhållandena p å hemimansskogarna med förslag till 9. B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och m . m . Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m . förbättrande. I d u n . 301 s. S. m . Beckman. 166 s. E. 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande civilförsvarets o r ganisation m . m . Beckman. 262 s. S. 313 s. J u . • . . . . . ,oort 11. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och u t r e d 39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. RedoI d u n 148 s. E. görelse för detalj distributörerna samt deras r å 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskomkraftkostnader och priser vid distribution av elektmitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . risk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. 13. B e t ä n k a n d e m e d utredning rörande riksräkenskaps41. Statsmakterna och folkhushållningen under d e n till verkets organisation. Marcus. 114 s. F i . följd a v stormaktskriget 1939 inträdda k r i s e n . ' D e l 7. 14. Handeln m e d olja. Betänkande m e d förslag avgivet Tiden j u l i 1945—juni 1946. I d u n . 449 s. Fo av oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. Fo. I 42. B e t ä n k a n d e angående organisationen av forsoksv e r k s a m h e t e n på j o r d b r u k e t s o m r å d e . Katalog och 15. 1941 å r s lärarlönesakkunniga. Betänkande med förTidskriftstryck. 252 s. J o . slag till lönereglering för övningslärare. Sv. T r y c ! 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag om u p p h ä v a n d e av äldre keri A B . 370 s. F i . giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 16. Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av i 44. k o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra betankande. 3. Statens sjukhusutrednings av a r 1943 betankande. domar i brottmål m . m . Norstedt. 24 s. J u . 3. Utredningar och förslag angående sysselsätt17. Stöd å t utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och v ä r d vårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. anstalter m . m . Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. 144 s. J u . 18. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. 45 Polisen' och allmänheten. B e t ä n k a n d e m e d förslag Förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildtill tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. ning för partiellt arbetsföra m . m . Katalog och Tidskriftstryck. 324 s. S. 126 s. I. . . 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstathga 46. B e t ä n k a n d e angående familjeliv och hemarbete. och k o m m u n a l a tjänster samt sådana yrken och Beckman. 320 s. S. .... befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig 47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e m y n d i g h e t utfärdad behörighetsförklaring eller l e därmed s a m m a n h ä n g a n d e författningar. V. P e t t e r gitimation. V. Petterson. 288 s. S. son. 558 s. 2 p l . J o . 20. Élkraftutredningens redogörelse n r 2 : 15. Redo48. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. R e d o görelse för detalj distributörerna samt deras r å görelse för detalj distributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektkraftkostnader och priser vid distribution av elexträsk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. risk kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge 21. Socialvårdskommitténs betänkande. 15. Utredning län. Beckman. 68 s. K. och förslag angående särskilda barnbidrag och b i 49. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och u t r e d dragsförskott m . m . V. Petterson. 114 s. S. ningar. 10. Flickskolan. Idun. 253 s. E. 22. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad lagstiftning 50. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. angående handel m e d skrot, lump och begagnat Beckman. 197 s. E. gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. 51. B e t ä n k a n d e om granskning och antagning av läro23. 1945 å r s lönekommitté. 2. Betänkande m e d förslag böcker. Haeggström. 137 s. E. « till statens allmänna avlöningsreglemente m . m . 52. Möbler. Betänkande avgivet a v 1946 å r s mobelMarcus. 289 s. F i . utredning. Stockholms Bokindustri A B . 368 s. H. 24. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e e t t centralt arbetsmarknads53. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 med förorgan. Norstedt. 220 s. S. slag angående ändringar i kommunallagarnas b e 25. 1945 å r s akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. stämmelser o m borgerlig p r i m ä r k o m m u n s k o m p e 26. S l u t b e t ä n k a n d e avgivet av bostadssociala utredtens och om kvalificerad majoritet. Idun. 216, ningen. Del 2. Saneringen a v stadssamhällenas 72* s. I. bebyggelse. Organisationen av låne- och bidrags54. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 2 5 . Redov e r k s a m h e t e n för bostadsändamål. I d u n . 598 s. S. görelse för detalj distributörerna samt deras r å 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ändrad ordning b e kraftkostnader och priser vid distribution av elektträffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftsrisk kraft. Norrbottens län. E e c k m a n . 41 s. K. tryck. 75 s. E. 55. Utredning m e d förslag angående utbildning a v 28. S t u v e r i v e r k s a m h e t e n i svenska h a m n a r . Haegglärare för industri och h a n t v e r k vid anstalter for ström. 110 s. H. vrkesundervisning m . m . Haeggström. 173 s. E. 29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haegg56. Utredning angående organisationen a v den finska ström. 118 s. H. församlingen i Stockholm samt d e tyska församlingarna i Stodjholm och Göteborg m . m. A v E. 30. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om regionkommuSchalling. I d u n / * 4 3 s. E. n e r m . m . Beckman. 214 s. S. Anm. O m särskild tryckort ej angives. är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, under vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . _ j ordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1947:56

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

UTREDNING ANGÅENDE

ORGANISATIONEN AV DEN FINSKA FÖRSAMLINGEN I STOCKHOLM SAMT DE TYSKA FÖRSAMLINGARNA I STOCKHOLM OCH GÖTEBORG M. M. ENLIGT KUNGL. MAJ:TS UPPDRAG VERKSTÄLLD AV

ERIK

SCHALLING

STOCKHOLM

1947 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB

INNEHÅLL Sid.

Skrivelse till Konungen

5 Historik

över de föreliggande frågorna

Förutsättningarna

för de s. k. nationella församlingarnas

Den finska församlingen

uppkomst

i Stockholm

23 Uppkomst och äldsta historia s. 23 — Organisation och ekonomi: 1727—1809 s. 25, Från 1809 s. 30 — Äldre gemenskap med andra församlingar s. 36 — Utgifts- och inkomststater samt tillgångar och skulder s. 37 — Gudstjänsten s. 40 — Prästval och prästlön s. 41 — Folkmängd och medlemsgruppering s. 46 — Det finska folkelementet i Stockholms omgivningar s. 47 — Särskild förmån, förbunden med medlemskap i församlingen s. 47. De tyska församlingarna

49 S:t Gertruds församling i Stockholm

49 Uppkomst och äldsta historia s. 49 — Privilegierna s. 50 — Organisation s. 55 — Ekonomi s. 59 — Gudstjänsten s. 66 — Prästval och prästlön s. 67 — Anslutning och medlemsgruppering s. 69 — F. d. holländska församlingen s. 72 — Det tyska folkelementet i Stockholms omgivningar s. 73. Kristine församling i Göteborg

74 Grundläggningstiden s. 74 — Privilegierna s. 80 — Organisation före 1883 s. 82 — Ekonomi före 1883 s. 86 — Anslutningen till församlingen före 1883 s. 88 — Förhållandet mellan den svenska och den tyska avdelningen 1773—1883 s. 89 — Ombildningen 1883 s. 90 — Gudstjänsten s. 98 — Prästval m. m. s. 99 — Folkmängd och medlemsgruppering s. 100 — Organisation och ekonomi från 1883 s. 102 — Det tyska folkelementet i Göteborgs omgivningar s. 104. De förutvarande tyska församlingarna i Norrköping, Karlskrona och Malmö . . . . 104 Privilegiernas

innebörd och omfattning

Församlingsanslutningen Konsekvenser

och dess grunder

av vidgad frihet till utträde

118 Rätten till Kristine kyrka i Göteborg och därmed sammanhängande Speciella synpunkter

på tyska församlingen

i Göteborg

frågor

122 130

Bilagor: A. Social verksamhet m. m. genom de finska och tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg \ 33 B. Tyska församlingar i Finland och Danmark 137 C. Författningsförslag m. m 139 D. Litteraturförteckning m. m 143

T ILL

K O N U N G E N.

Sedan riksdagen i skrivelse den 27 juni 1945 (nr 470) hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning av spörsmålet, huruvida åtgärder böra vidtagas, varigenom den tvångsvisa anslutningen till de tyska församlingarna i Stock-

6 holm och Göteborg samt församlingar av motsvarande art kan avskaffas, uppdrog Kungl. Maj:t den 13 juli 1945 åt undertecknad att verkställa den begärda utredningen. Några särskilda direktiv för denna hava icke meddelats. Vid företagande av utredningen har jag utgått från att uttrycket »motsvarande art» har avseende på de till svenska kyrkan hörande s. k. nationella församlingar, vilka innesluta dels svenska, dels utländska medborgare med annat modersmål än svenska och i vilka gudstjänst helt eller delvis förrättas på nämnda främmande språk. Församlingar av detta slag äro för närvarande tre, den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1945 hava till mig för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget överlämnats handlingarna till en år 1933 väckt fråga rörande lyska församlingens i Göteborg nuvarande ställning såväl inom den svenska kyrkoorganisationen som ock särskilt i förhållande till Göteborgs Kristine territoriella församling, med vilken den tyska delar dispositionen av Kristine kyrka, och den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, i vilken församlingen på visst sätt är delaktig, samt rörande vad därmed i övrigt kan äga sammanhang, bl. a. äganderätten till Kristine kyrka. Efter överenskommelse med vederbörande i ecklesiastikdepartementet har på grund av mig åliggande andra göromål fått anslå till april 1946 med utredningens igångsättande. I ärendet hava upplysningar inhämtats från pastorsämbetena i vederbörande församlingar och konferenser hållits med församlingarnas kyrkoråd samt, vidkommande tyska församlingen i Göteborg, med kyrkonämnden i staden. Genom utrikesdepartementels förmedling hava upplysningar inhämtats angående de till Finlands evangelisk-lutherska kyrka och den danska Folkekirken hörande lyska församlingarna. Till mig hava inkommit skrifter från byråingenjören W. Hildebrandt och lektorn Martin Tamsen, båda i Stockholm. Handlingarna överlämnas härmed jämte den verkställda utredningen. Stockholm den 30 september 1947. Underdånigst ERIK SCHALLING

Historik över de föreliggande frågorna. Icke territoriella (personella) församlingar av svenska kyrkan inom riket äro jämlikt kungl. förordningen den 30 september 1910 angående behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling av svenska kyrkan: kungl. hovförsamlingen, de militära församlingarna, den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. I hovförsamlingen skola, med undantag för dem som skola kyrkobokföras i militär församling, bokföras 1) samtliga vid de kungliga och furstliga hov-, slotts- och stallstaterna tjänstgörande ämbets- och tjänstemän samt betjäning; 2) personer som varit tjänstgörande vid någon av dessa stater och vid avskedstagandet hugnats med pension; 3) de under 1. och 2. upptagna församlingsmedlemmars hustrur, hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk samt 4) änkor efter under 1. och 2. upptagna medlemmar av församlingen jämte deras hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk. I militär församling, där sådan är bildad, skola kyrkobokföras 1) den vid vederbörande truppförband eller flottstation fast anställda personalen, dock att civilmilitär person, som tillika innehar annan ordinarie tjänst, icke må kyrkobokföras i militär församling; 2) personer som varit sålunda anställda och vid avskedstagandet erhållit pension; 3) de under 1) och 2) upptagna församlingsmedlemmars hustrur, hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk: samt 4) änkor efter under 1) och 2) upptagna medlemmar av militär församling jämte deras hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänstfolk. I den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg skola kyrkobokföras de, som enligt vad därom är särskilt föreskrivet äro medlemmar av dessa församlingar. Vad sålunda är stadgat äger icke tillämpning å annan än den, som är bosatt inom den kommun, där den icke-territoriella församlingen finnes bildad, eller, i händelse Konungen för särskild församling sådant stadgar, inom viss närliggande kommun. Bildade inom Stockholms stad äro av denna kategori numera hovförsamlingen, Skeppsholms församling (flottans Stockholmsstation) samt den finska Fredriks och den tyska S:t Gertruds församlingar, inom Göteborgs stad Kristine tyska församling.

8 Enligt Kungl. Maj:ts brev till överståthållarämbetet den 21 december 1840 (SFS nr 46) skola till f i n s k a f ö r s a m l i n g e n i S t o c k h o l m höra: i Finland eller annorstädes av finska föräldrar födda personer, män av finsk börd och deras hustrur, även om dessa härstamma från annan nation än den finska, barn efter nämnda föräldrar, så länge de tillhöra föräldrarnas hus samt även därefter, om de det åstunda; styv- och fosterbarn utan avseende å härkomst, så länge de äro medlemmar av familjer, tillhöriga finska församlingen; varande härifrån undantagna alla de som lyda under sådana här varande stater och kårer, vilka utgöra särskilda församlingar. Svenskar, som hade eget försvar och redan tillhörde finska församlingen, fingo jämlikt Kungl. Maj:ts brev till överståthållarämbetet den 1 mars 1841 »angående gränsreglering mellan de territoriella och icke territoriella församlingarna i huvudstaden» (SFS nr 10) fortfarande där förbliva, om de det önskade. Sådana efter 1840 års resolution finska församlingen rätteligen tillhörande medlemmar, vilka övergått till annan församling, finge där kvarstanna, om de det önskade. Däremot skulle svenskar, som då icke tillhörde finska församlingen, icke vinna inträde i densamma samt svenskar utan försvar, svenskt tjänstefolk och arbetare hos finska husbönder ävensom hantverkare genast avgå från finska församlingen till de territoriella församlingar, inom vilka de vore boende. Bestämmelserna om finska församlingen hava tidigare så tolkats, att varje inom Finland född person, oberoende av trosbekännelse och medborgarskap, vid inflyttning i Stockholm — från Finland eller annan ort — kyrkskrivits i finska församlingen. Likaså ha personer, födda inom Norrbottens finsktalande församlingar, kyrkskrivits i finska församlingen. Detta anses ha skett dels på grund av uttrycket »annorstädes av finska föräldrar födda personer», dels ock på grund av att de tillhört ett inom Sverige befintligt finskt språkområde och ansetts böra tillhöra den församling, i vars kyrka de kunnat få tillfälle att deltaga även i finsk gudstjänst. Bestämmelsen att barn av i finska församlingen kyrkskrivna föräldrar få kvarstå där kyrkskrivna, »om de själva så åstunda», har tolkats så, att icke blott barn i första led, födda i finska församlingen, ulan också barn i följande led fått tillhöra sina föräldrars församling, så länge de själva önskat det. Personer, som själva varit födda i finska församlingen eller vilkas föräldrar tillhört denna församling, ha sålunda vid återinflyttning i Stockholm blivit kyrkskrivna i finska församlingen, om de själva önskat det. Denna tolkning av uttrycket »barn av nämnda föräldrar» synes hava från början tillämpats på angivna sätt. 1 1 Prot. hos Stockholms stads konsistorium 9 nov. 1926 § 7. Enligt upplysning av k y r k o herde Sevelius i finska församlingen ha under senare tid inga svenskfödda personer från finsktalande församlingar i Sverige inskrivils i den finska stockholmsiörsamlingen, därest de icke själva önskat det. Ej heller ha i Finland födda rikssvenskar, som bibehållit sitt svenska medborgarskap, inskrivits i församlingen.

9 Till t y s k a f ö r s a m l i n g e n i S t o c k h o l m skola, enligt Kungl. Maj:ts ovannämnda brev den 1 mars 1841 höra alla uti huvudstaden bosatta, i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av evangeliska bekännelsen; män av tysk börd tillhörande nämnda trosbekännelse och deras hustrur, även om dessa härstamma från annan nation än den tyska; barn efter nämnda föräldrar, så länge de tillhöra föräldrarnas hus, samt även därefter, om de det åstunda. Allt övrigt, som i 1841 års brev funnes stadgat för finska församlingen, borde tillämpas även på den tyska. Dessa bestämmelser hava tolkats så, att med »i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer» avses sådana, som använda tyska språket såsom modersmål, sålunda även österrikiska, tjeckoslovakiska och polska undersåtar m. fl., vilka tillhöra den tysktalande befolkningen i respektive länder och tillika bekänna den evangeliska läran. Även personer tillhörande den tyska befolkningen i de förutvarande randstaterna vid Östersjön ha ansetts vara inskrivningsskyldiga i lyska församlingen. Bestämmelsen, att »barn efter nämnda föräldrar må tillhöra tyska församlingen, om de det åstunda», har sedan gammalt tolkats så, att den omfattat icke endast barn i första led utan också barn i följande led och avser sålunda, att församlingsmedlemmarnas efterkommande allt framgent få tillhöra tyska församlingen, om de så önska. 1 För anslutningen till t y s k a f ö r s a m l i n g e n i G ö t e b o r g gälla jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 5 maj 1882 enahanda bestämmelser, som den 1 mars 1841 meddelats för den tyska församlingen i Stockholm, dock utan den hänvisning, som däri lämnats t 111 vad som vore stadgat för den finska församlingen. Bakgrunden till ovannämnda bestämmelser för Stockholm bildas av två Kungl. Maj:ts brev den 16 februari 1825 (eckl. exp.) till Stockholms stads konsistorium och hovkonsistorium samt en med anledning därav verkställd utredning. I breven omförmäldes, att hos Kungl. Maj:t anmälan gjorts, att olägenheter uppkomme därav, att en del av huvudstadens invånare hölle sig till annan församling än dit de rätteligen hörde, vilket förmenades i synnerhet lägga bindor i vägen för den närmare kännedom, prästerskapet i varje församling borde äga om därstädes boende personer. Kungl. Maj:t anbefallde därför konsistorierna all inkomma med yttranden i förevarande ämne jämte förslag till avhjälpande av ifrågavarande olägenheter. Av handlingarna i ärendet framgår, att klagomålen närmast uppkommit av den omständigheten, att tjänstefolk och arbetare, som mottagits i personell församling, till vilken deras husbönder hört, sedermera — efter det tjänsteförhållandet upphört — under förevändning att de tillhörde en personell församling flyttat på flera ställen inom och utom huvudstaden utan att uttaga flyltningsbetyg. Då sådana personer behövt anlita prästerskap eller fattigvård, hade det visat sig, att de varken varit kända inom finska församlingen (till vilken missförhållandena synbarligen närmast hänförde sig) eller annan församling. Svårighet hade i dylika fall uppkommit att kalla sådana personer till husförhör i stadgad ordning. Erfarenheten hade visat, att dessa, vilka utgjorde en betydlig del av stadens befolkning, ofta röjde »okunnighet i sina kristendomsstycken och sedeslöshet i sitt leverne». Det förslag till bestämmelser om »ny gränsreglering mellan huvudstadens för1

Prot. hos Stockholms stads konsistorium 9 nov. 1926 § 7.

10 samlingar», som den 2 mars 1830 framlades av stadens konsistorium, syftade därför till restriktiva bestämmelser för anslutningen till de personella församlingarna såsom en förutsättning för åstadkommande av en effektiv övervakning från prästerskapets sida och därigenom rättelse i de anmärkta bristerna. Enligt konsistoriets förslag borde varje församling såsom regel vara eller bliva territoriell, varav följde skyldighet för envar person eller familj, som inom dess område vore skattskri ven, att tillhöra församlingen samt »där nyttja salighetsmedlen, bevista läsförhören, söka prästerligt biträde samt i händelse av okunnighet, nöd eller bräcklighet begagna de av kommunen (församlingen) bekostade undervisnings-, fattigförsörjnings- och sjukvårdsanstalter» (§ 4). Där undantag från regeln ägde rum, vore de att anse såsom nödfallsinrättningar, behövliga blott så länge nödfallet varade (§ 5). Såsom sådant vore att betrakta »språk- eller offentliga ämbets- och tjänsteförhållanden, vilka utan avseende på lokaler gjort särskilda kyrkoföreningar någon gång oundgängliga för enhetens och ordningens bättre vidmakthållande bland dem, som tillhörde samma nation eller samma kår» (§ 6). Då nödfallet upphörde, d. v. s. då antingen landets språk vore fullkomligt känt av »kyrkoföreningens» medlemmar eller då de frånträtt ämbetsoch tjänsteförhållanden av nämnt slag, skulle de i förra fallet vara berättigade och i senare fallet pliktiga att tillhöra den territorialförsamling där de vore skaltskrivna (§ 7). Det förutsattes (§ 8), att, »alldenstund samvetsfriheten bör njuta tillbörlig helgd», vederbörande konsistorium (stadskonsistoriet eller hovkonsistoriet) skulle kunna meddela dispenser. Enligt förslaget skulle till finska, resp. tyska församlingen »ovillkorligen» höra alla i huvudstaden bosatta finska respektive tyska män, så länge de antingen icke förstode eller i dagligt tal ej nyttjade svenska språket. Alla som, ehuru de förstode och nyttjade svenska språket, vore födda finnar, respektive tyskar, eller vore barn av finska respektive tyska föräldrar eller gifta med finska respektive tyska män, skulle äga rättighet att hälla sig till finska, respektive tyska församlingen, sa länge de själva eller deras målsmän för gott funne. Alla andra, såsom finska, respektive tyska kvinnor gifta med svenska män, deras barn, styv- eller fosterbarn, svenskt tjänstefolk hos finskt eller tyskt husbondefolk, svenska gesäller, lärlingar och arbetare hos finska eller tyska fabrikanter eller hantverkare och i allmänhet varje svensk man eller kvinna av vad stånd eller yrke de kunde vara, skulle, så framt de icke vore lagliga medlemmar av någon annan icke territoriell församling, ovillkorligen tillhöra den territoriella församling, där de skattskreves. Mot stadskonsistoriets förslag, såvitt det avsåg språkprincipens betydelse för anslutningen till finska församlingen, anförde dess kyrkoherde Georg Stolpe reservation, under åberopande av de för finska församlingen utfärdade »privilegier», bl. a. en förklaring 1741, att kyrkan vore »finska nationens» kyrka, samt att såväl svenska som finska gudstjänster där holies, vilket stämde överens med att bada språken brukades i Finland. Han påpekade att en familj, där blott hustrun vore av finska nationen, vore berättigad tillhöra finska församlingen, en rättighet som hade nära nittio ärs hävd för sig. Att inskränka församlingen till blott sådana medlemmar, som av total okunnighet i svenska språket icke kunde begagna annan än finsk gudstjänst, vore detsamma som att tillstyrka finska församlingens upplösning, vilket finge den konsekvensen, att församlingens kyrka och boställshus komme att överlämnas »till en främmande regerings disposition». Den fungerande tyske kyrkoherden J. A. Liideke åberopade bl. a., såvitt anginge språkfrågan och den med fri utträdesrätt för alla, som vore kunniga i svenska språket, följande konsekvensen av församlingens upplösning, att Kungl. Maj:t den 14 januari 1767 medgivit, att svenska förordningar i stället för att uppläsas i tysk översättning finge i original spikas på kyrkdörren, enär församlingens medlemmar i allmänhet vore kunniga i svenska. 1 Kungl. Maj:t hade dä icke funnit skäligt att pä grund 1 Inrikes civilexp. Nämnda motivering förekommer icke i Kungl. Maj:ts beslut utan i kyrkoföreståndarnes ansökning (»ingen nu finnes i tyska församlingen, som icke ganska väl förstår svenska språket»).

11 av församlingsmedlemmarnas kunskap i svenska föranstalta om deras utträde ur församlingen. Den omständigheten att vissa personer, som icke rätteligen hörde till församlingen (förutvarande tjänstefolk hos församlingsmedlemmar), icke anmält sig i vederbörande territoriella församling utgjorde intet skäl för att lösa församlingsbandet för rätta församlingsmedlemmar. Därest tysk kvinna inginge äktenskap med svensk man, borde det ankomma på bägge makarnas fria överenskommelse, till vilkendera församlingen, mannens eller hustruns, de ville med barn och husfolk hälla sig. Tyska kyrkan borde anses såsom en den tyska menighetens enskilda egendom. Ett synbarligen på äldre historiska förhållanden byggt förslag framfördes av Liideke, att »varje utlänning av den evangeliska läran, verkliga finnar undantagna», skulle med familj och tjänare, som behärskade husbondefolkets språk, få rätt att inträda i tyska församlingen.1 Hovkonsistoriet, som utlät sig den 30 mars 1830, erinrade bl. a., att både territoriella och icke territoriella församlingar ägde »var för sig lika gällande inre grunder för deras tillvarelse, vilka ej utan skada och oordning kunde pä någondera sidan rubbas eller eftersättas», men anslöt sig i fråga om de finska och tyska församlingarna i huvudsak till stadskonsistoriet: »Om finska eller tyska språken skulle upphöra att här nyttjas av de sig så kallade tyskar och finnar, så finnes intet rimligt skäl till dessa församlingars fortfarande, enär de mera varken äro eller kunna kallas nationella.» Däremot anslöt sig konsistoriet till Liidekes förslag om rätt för utländska evangeliska trosbekännare utom finnar att ansluta sig till tyska församlingen. Tillika föreslog konsistoriet, att de svenska gudstjänsterna i den finska församlingen skulle upphöra (»det gudstjänsten i denna församling även måtte bliva nationell, så att likasom den i den tyska är hel och hållen tysk den i den finska må bliva hel och hållen finsk»). Finska församlingen anmärkte i en den 18 juni 1830 inkommen skrift att enligt reglementet för Sabbatsbergs fattighusinrättning den 25 maj 1827 (2 art. 1 §) infödda finnar eller deras avkomlingar vore »lagligen lydande under finska församlingen». I en till synes av ärkebiskopen C. von Bosenstein upprättad men odaterad promemoria föreslogs i avseende ä tillhörigheten till finska församlingen bestämmelser, som i nedan angivna delar kommo att i huvudsak ligga till grund för Kungl. Maj:ts beslut: »Alla i Finland eller annorstädes av finska föräldrar födda personer, som hava sitt hemvist inom huvudstaden, så ock män av finsk börd med deras hustrur, om ock hustrurna härstamma från någon annan nation än den finska, blott de bekänna sig till lutherska kyrkan och hava tillräcklig kunskap i finska eller svenska språket, samt deras barn, så länge de tillhöra sina föräldrars hus, äro medlemmar av härvarande finska nationella församling. Härifrån undantagas likväl sådana, som lyda under dem av härvarande stater och kårer vilka tillika utgöra särskilda församlingar — •— —. Styv- och fosterbarn böra utan avseende pä härkomst alltid vara i samma församlings gemenskap som deras styv- och fosterföräldrar så länge de förbliva medlemmar av deras hus. — •— — Personer, som för det närvarande hålla sig till en eller annan församling, vilken de icke rätteligen skulle tillhöra, mage ej tvingas att densamma nu genast övergiva. överståthållaren tillstyrkte i ett den 17 maj 1830 inkommet yttrande stadskonsistoriets förslag och avstyrkte hovkonsistoriets om indragning av de svenska gudstjänsterna i finska församlingen, enär »finnarna i själva deras fädernesland äga, om man så får säga, tvenne olika modersmål samt en del av dem talar och förstår blott svenska och en del blott finska språket». I ett yttrande den 16 september 1830 erinrade deputerade för de territoriella församlingarna bl. a., att »då mannen är hustruns och de omyndiga barnens målsman, är det 1 Under 15- och 1600-lalen synes tyska församlingen ha inneslutit evangeliska trosbekännare av flera främmande nationaliteter. Se nedan s. 49 f, 69.

12 klart, att de senare, då de äro av samma trosbekännelse, böra tillhöra samma församling som den förre, men likasom det ej rimligen kan förmenas en svensk kvinna, som gift sig med en finsk man, att med sina barn hålla sig till den finska församlingen, vore det stridande mot den allmänna lagen att tillåta detsamma åt en finsk kvinna, som är förenad med en svensk man, så framt hon förslår svenska språket». Det må erinras, att grunden för anslutning till de tre nationella församlingarna icke utgöres av viss fortfarande eller förutvarande statstillhörighet utan av ett därifrån skilt nationalitetsbegrepp. I den finska församlingen skola bokföras även främmande trosbekännare men i de tyska endast sådana, som äro hustrur och i föräldrahemmet varande barn till församlingsmedlemmar. Andra främmande trosbekännare av tysk nationalitet skola alltså bokföras i vederbörlig territoriell församling. Den 16 september 1932 fastställde Kungl. Maj:t lönereglering för kyrkoherden i G ö t e b o r g s t y s k a f ö r s a m l i n g att provisoriskt gälla under tiden 1 maj 1933—30 april 1953 (»tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, dock ej längre än till och med den 30 april 1953»). Enligt denna lönereglering skall kyrkoherden åtnjuta årlig lön i penningar till belopp av 8 000 kronor jämte avlöningstillägg, motsvarande vad övriga kyrkoherdar i Göteborg erhålla, såsom provisorisk tilläggslön och dyrtidstillägg. Därest icke bostad av angiven storlek och beskaffenhet beredes kyrkoherden, skall denne äga bekomma hyresersättning med ett årligt belopp av 4 500 kronor. Vidare skall kyrkoherden erhålla bidrag till uppvärmning av bostad med 200 kronor per år samt reseanslag med ett årligt belopp av 100 kronor. Kyrkoherden sålunda lillkommande avlöningsförmåner skola av den kyrkliga samfälligheten gäldas ulan anlitande av de avlöningsmedel, varom stadgas i 19 § lagen om reglering av prästerskapets avlöning. Detta beslut sammanhänger med den omständigheten, att församlingen är delaktig i den kyrkliga samfälligheten i Göteborg, vid vars tillkomst samtliga däri ingående församlingars prästlöner fastställdes av Kungl. Maj:t. För de finska och tyska församlingarna i Stockholm ha kyrkoherdarnas löner bestämts av vederbörande församling och anses gälla så länge tjänstinnehavaren kvarstår vid tjänsten. I en den 13 september 1933 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse hemställde Axel Hagnell jämte 17 andra medlemmar av kyrkofullmäktige i Göteborg, att Kungl. Maj:t måtte efter erforderlig utredning vidtaga sådana åtgärder, att Kristine tyska församling i Göteborg för framtiden komme att, såväl i ekonomiskt som administrativt hänseende, helt och hållet skiljas från stadens territoriella församlingar. Till motivering härav anförde sökandena bl. a. följande. Sedan länge hade bland stora delar av Göteborgs stads befolkning rått missnöje med att kyrkofullmäktigeinstitutionens (den kyrkliga samfällig-

13 hetens) budget årligen belastades med avsevärda utgifter för upprätthållande av en särskild tysk församling vid sidan av stadens territoriella församlingar. För Göteborgs skattedragare innebure detta en onödig årlig utgift på i runt tal 30 000 kronor till en församling, som icke räknade mera iin 6 ä 700 medlemmar, under det att Kristine svenska församling hade ett medlemstal av över 11000. Det vore således både förklarligt och berättigat, att vid inträffad kyrkoherdevakans i den tyska församlingen från stadens skattedragares sida framkommit önskemål om snara åtgärder i syfte att ernå ändring i här omnämnda förhållanden. När den tyska församlingen en gång på 1600-talet bildades och utrustades med särskilda privilegier, hade säkerligen förelegat starka skäl för en sådan åtgärd. En mycket stor del av stadens befolkning hade vid denna tid varit tysktalande och det tyska språket då haft ett så dominerande inflytande i stadens kommersiella liv, att många av de till Göteborg inflyttade tyskarna aldrig lärt sig svenska språket. I våra dagar vore förhållandet omvänt. Av stadens 250 000 invånare vore endast 6—700 tyskar; av dessa vore flertalet endast i andra och tredje generationen av tysk börd och hade således svenska språket som sitt modersmål. Av den lilla tyska församlingen vore det följaktligen ytterst få, som icke kunde tillgodogöra sig stadens svenska predikningar, varför det även ur denna synpunkt vore fullständigt överflödigt, att staden med skattemedel bekostade predikningar på tyska språket. Den 22 september 1933 förordnade Kungl. Maj:t i anledning av nämnda ansökning, att med åtgärder för återbesättande av omförmälda kyrkoherdetjänst skulle anstå tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t annorlunda bestämde. Den 14 november 1933 avgav Kristine tyska församling yttrande över framställningen. Uppgiften, att kyrkoinstitutionens budget för tyska församlingens räkning belastades med en årlig utgift av i runt tal 30 000 kronor vore felaktig. Underhåll för kyrka måste ju för den territoriella församlingen i varje fall betalas. Avlöningen till kyrkans tjänstemän och betjänle utginge med samma belopp som för övriga församlingar utan hänsyn till att de vid Kristine kyrka tjänstgjorde i två församlingar. Visserligen betalade kyrkoinstitutionen (samfälligheten) lönen till den tyske kyrkoherden, men härvid vore att märka, att detta belopp borde minskas med den tyska församlingen tillkommande tonnageavgifter från tyska fartyg, de senaste åren i genomsnitt 2 800 kronor per år, vilket belopp inbetalades till samfälligheten. Man borde icke heller förbise, att tyska församlingens inedlemmar bidroge med avsevärda belopp till den allmänna kyrkoskatten i Göteborg. Utöver avlöningen till kyrkoherden betalade samfälligheten visserligen också hyresersättning till honom med 4 500 kronor per år, men den tyska församlingen hade till samfälligheten av sin egendom bl. a. överlämnat sitt pastorshus, innehållande bostad för kyrkoherden, expedition och änkebostad. Såsom vederlag härför hade tyska församlingen beretts bostad

14 för kyrkoherden (7 rum, jungfrukammare, kök m. m.) samt änkebostad, men sedan kyrkoherdebos laden överlämnats till territoriella församlingen till konfirmandsal m. m., utginge till tyske kyrkoherden motsvarande hyresersättning liksom till andra kyrkoherdar i staden, vilka icke åtnjöte bostad in natura. Kristine territoriella (svenska) församling anförde bl. a., att den kyrkliga budgeten i Göteborg avsevärt betungades av den nuvarande anordningen med särskild tysk församling; Kristine kyrka hade under gångna tider underhållits så gott som uteslutande av svenska medel. För arbetet i den territoriella församlingen medförde det givetvis stora olägenheter, att församlingen vore hänvisad till en gudstjänstlokal, varöver jämväl den tyska församlingen hade förfoganderätt. Därvid borde särskilt bemärkas de nödtvunget skiftande gudstjänstliderna och inskränkningarna i avseende å förfogandet över kyrkan för gudstjänsten och församlingslivet i övrigt. Församlingen funne synnerligen starka skäl tala för att tyska församlingen upphörde såsom församling i svenska kyrkan och dess andel i kyrkan, till den del sådan förefunnes, utlöstes med samtidigt ordnande även i övrigt av därmed sammanhängande frågor i ekonomiskt och annat avseende. Högeligen önskvärt vore dock, att hithörande frågor, om så kunde ske, avgjordes i samförstånd mellan vederbörande parter. Församlingen ifrågasatte därför huruvida icke Kungl. Maj:t lämpligen borde uppdraga en förberedande utredning av hithörande frågor åt sakkunniga representanter för de olika intressen, som i ärendet borde företrädas, med uppdrag för dessa sakkunniga att efter förhandlingar och utredningar inkomma till Kungl. Maj.-t med det förslag i ämnet, vartill dylika förhandlingar och utredningar kunde föranleda. Kyrkonämnden i Göteborg, utgick, med stöd av en utav juris professorn Ernst Trygger år 1896 verkställd utredning angående äganderätten till Kristine kyrka, från att denna rätt tillkomme den tyska församlingen samt erinrade, att församlingen till samfälligheten dels upplåtit nyttjanderätt till kyrkan för Kristine svenska församling, dels ock överlåtit vissa andra fastigheter. Kyrkonämnden ansåg det sannolikt, att, därest en avlösning av samfällighetens förpliktelser skulle genomföras, densamma måste för samfälligheten bliva ekonomiskt ofördelaktig jämfört med nuvarande förhållanden. Kyrkonämnden hemställde, att sökandenas framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Kyrkofullmäktige beslöto emellertid att, då frågan om äganderätten till Kristine kyrka icke kunde anses avgjord genom Tryggers utlåtande, vars resultat vore omtvistat, och då det syntes önskvärt, att alla irritationsmoment mellan Kristine territoriella och tyska församlingar undanröjdes, hemställa att, innan frågan om återbesättande av kyrkoherdebefattningen i tyska församlingen avgjordes, genom Kungl. Maj:ts försorg måtte verkställas en allsidig utredning rörande äganderätten till Kristine kyrka.

15 Kontraktsprosten, kyrkoherden Thölén i Vasa församling, ansåg en ekonomisk skilsmässa mellan samfälligheten och den tyska församlingen icke kunna ske utan att ny kyrka uppfördes för endera av Kristineförsamlingarna eller vederlag lämnades i reda penningar; detta förutsatte en kännbar ekonomisk uppoffring från samfällighetens sida. Domkapitlet förklarade sig finna det omöjligt att bedöma ärendet i hela dess vidd utan att frågan om äganderätten till Kristine kyrka blivit klargjord samt tillstyrkte, att snarast möjligt officiell utredning i frågan måtte verkställas. Länsstyrelsen åberopade såsom eget utlåtande vad domkapitlet anfört men framhöll, att den utredning angående äganderätten till Kristine kyrka, som kunde komma att verkställas, icke bleve bindande för vederbörande församlingar med mindre överenskommelse i frågan träffades dem emellan eller denna bleve genom domstols lagakraftägande dom avgjord. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 oktober 1934 anhöll därefter den tyska församlingens kyrkoråd om föreskrift, att med tillsättande av den då lediga kyrkoherdebefattningen i församlingen ej längre skulle anstå. Kyrkorådet åberopade, att församlingen enligt sina privilegier vore berättigad att välja och beställa sina präster och lärare »en eller flera efter som behövas kan och dem själva synes». Kammarkollegiet, som härefter hördes, uttalade att, enligt kollegiets förmenande en utredning rörande äganderätten till Kristine kyrka omedelbart sammanhängde med spörsmålet om Kristine tyska församlings ställning över huvud. Detta vore förhållandet icke allenast så till vida, att frågan om rätten till kyrkan vore beroende av nämnda församlings rättigheter och ställning såväl i allmänt kyrkoadministrativt avseende som till Kristine territoriella församling utan även så, att resultatet av utredningen givetvis komme att bliva av betydelse med avseende å tyska församlingens framtida förhållanden. Önskvärt syntes vara, att hela detta svävande spörsmål gjordes till föremål för undersökning, däri frågan om äganderätten till kyrkan inginge såsom en detalj. Under utredningen fölle vidare bland annat frågan om medlemskapet i tyska församlingen och sättet för bestridande av den i församlingen anställde prästmannens samt kyrkobetjäntes avlöningsförmåner. Den 10 maj 1935 anbefallde Kungl. Maj:t kammarkollegiet att dels verkställa utredning rörande Göteborgs tyska församlings nuvarande ställning såväl inom den svenska kyrkoorganisationen som ock särskilt i förhållande till Göteborgs Kristine församling och den kyrkliga samfälligheten i Göteborg samt rörande vad därmed i övrigt kunde äga sammanhang, däribland äganderätten till Kristine kyrka, dels ock till Kungl. Maj:t inkomma med berörda utveckling och därvid avgiva de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Tillika förordnade Kungl. Maj:t om vakanssättning av kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen med rätt för vikarien att av löne-

16 förmånerna uppbära i ett för allt 10 000 kronor. Den 28 mars 1941 återbesattes kyrkoherdetjänsten i Göteborgs tyska församling, varvid i fullmakten för kyrkoherden Herman Christian Gustav Kiesow intogs förbehåll om skyldighet för honom att, där ändring i församlingens organisation så påkallade, med bibehållande av den avlöning vid tjänsten, som vore eller kunde bliva i vederbörlig ordning bestämd, låta sig förflyttas till annan prästerlig befattning i församling tillhörande svenska kyrkan. I en inom riksdagens första kammare år 1945 väckt motion hemställde herr Sjödahl, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av åtgärder, varigenom den tvångsvisa anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg samt församlingar av motsvarande art avskaffades. I motionen anfördes bl. a., att jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 1 mars 1841 till tyska församlingen i Stockholm skulle höra alla i huvudstaden bosatta i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av evangelisk bekännelse, män av tysk börd, tillhörande nämnda trosbekännelse, och deras hustrur, även om dessa härstammade från annan nation än den tyska; barn efter förenämnda föräldrar så länge de tillhörde föräldrarnas hus samt även därefter, om de så önskade. I huvudsak samma bestämmelser gällde, anförde motionären, för finska församlingen i Stockholm enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 december 1840 och för tyska församlingen i Göteborg enligt Kungl. Maj:ts brev den 5 maj 1882. Motionären erinrade vidare om Kungl. Maj:ts den 10 maj 1935 till kammarkollegiet lämnade utredningsuppdrag angående Göteborgs tyska församling och äganderätten till Kristine kyrka därstädes. Det kunde starkt ifrågasättas, fortsatte motionären, huruvida det vore tillbörligt att genom sådana stadganden, som anförts, tvångsvis ansluta svenska medborgare till församlingar med främmande nationsbeteckning. Man kunde även betvivla lämpligheten av att genom den svenska statens åtgärder samorganisera personer av exempelvis tysk extraktion. Det kunde tilläventyrs ligga i en utländsk stats intressen men knappast motiveras såsom ett svenskt intresse. Åtskilliga kände denna tvångsvisa anslutning som ett obehörigt intrång i deras medborgerliga frihet. Exempelvis kunde anföras de försök, som vid upprepade tillfällen gjorts för att bliva kyrkoskriven inom en territoriell församling i Stockholm eller Göteborg. En person, född i Göteborg för ett 50-tal år sedan, svensk medborgare, gift med en svenska, hade begärt utträde ur Kristine tyska församling i Göteborg men förvägrats detta av pastor, varpå hans besvär av kammarrätten måst avslås. Det måste anses tillbörligt att bestämmelserna om tvångsvis anslutning till församlingar av ovan angivet slag avlägsnades. Sedan motionen remitterats till första kammarens första tillfälliga utskott, inhämtade utskottet yttranden från domkapitlen i Stockholm och Göteborg samt från kammarkollegiet. Domkapitlet i Stockholm hörde kyrko-

17 råden i finska och tyska församlingarna därstädes, domkapitlet i Göteborg kyrkorådet i tyska församlingen där. F i n s k a f ö r s a m l i n g e n s k y r k o r å d ansåg alt, om tvångsanslutningen upphävdes, utträde ur församlingen skulle kunna ske i en omfattning, som skulle göra det mycket betungande för de kvarvarande att uppehålla församlingen, vars existens skulle hotas. Behovet av en finsk församling motiverades med, att en väsentlig del av församlingens medlemmar behövde betjänas på finska språket. K y r k o r å d e t i t y s k a f ö r s a m l i n g e n i S t o c k h o l m ansåg antagligt, att ett icke ringa antal personer under nuvarande förhållanden skulle lämna församlingen, om anslutningstvånget upphävdes. Med tanke icke minst på strävandena att från svensk sida medverka till en utjämning av de motsättningar, som världskriget skapat, måste det anses vara ett svenskt intresse av vikt att dessa värden icke förspilldes. D o m k a p i t l e t i S t o c k h o l m erinrade, att såväl tyska som finska församlingen i Stockholm hade sitt upphov från 1500-talet. Trots nationalitetsbeteckningen vore båda svenska församlingar. De stode under biskopens och domkapitlets lydnad och de åtnjöte icke understöd från sina respektive hemländer. Den ställning församlingarna intoge vore både egenartad och värdefull. Församlingarna kunde icke bestå som svenska församlingar, om anslutningen gjordes villkorlig, och ur religiös synpunkt vore det en förlust, om den skulle upphöra. Det syntes i varje fall vara anledning att, innan någon avgörande förändring vidtoges i fråga om dessa församlingars existensförhållanden, avvakta resultatet av den nu arbetande dissenterlagskommittén. Däremot borde den i kungl. brevet den 1 mars 1841 rörande dessa församlingar givna bestämmelsen om gränsdragning mellan Stockholms territoriella och icke-territoriella församlingar överses, och om en dylik översyn ämnade domkapitlet göra hemställan hos Kungl. Maj:t. (Dylik framställning torde ännu icke ha avlåtits.) Domkapitlet avstyrkte bifall till motionen. K y r k o r å d e t i t y s k a f ö r s a m l i n g e n i G ö t e b o r g framhöll bl. a., att församlingen, som bildals under 1600-talet, vore en svensk församling, som icke vore beroende av kyrkan eller staten i Tyskland, samt att församlingen allt sedan sin tillkomst haft och fortfarande hade en viktig uppgift att fylla inom själavården och även i de religiösa och de kyrkliga förbindelserna mellan Sverige och Tyskland. D o m k a p i t l e t i G ö t e b o r g fann det däremot klart ådagalagt, att det sätt, varpå för svenska medborgare anslutningen till ifrågavarande församlingar reglerats, i kända fall förnummits som ett Ivång och anslöt sig till utredningskravet, »då här ifrågavarande bestämmelser icke kunna anses svara mot gällande principer i det nutida svenska samhället och icke heller ha något religiöst eller kyrkligt värde, som direkt bör tillvaratagas». K a m m a r k o l l e g i e t , som utgick från att motionen närmast åsyftade de s. k. nationella icke-territoriella församlingarna, erinrade, att ett 2—717401

18 avskaffande av den tvångsvisa anslutningen aktualiserade frågan om församlingarnas bestånd över huvud taget, då församlingarnas ekonomi icke kunde grundas på frivillig anslutning. Kollegiet uttalade att, i den mån inflyttade utlänningar bleve försvenskade till språk och seder, behov för dem att tillhöra dylik icke-territoriell församling icke i samma grad som förut förefunnes. Tvärtom kunde det vara önskvärt, särskilt om de blivit svenska medborgare, att de bereddes möjlighet till närmare samhörighet med de infödda genom hänförande till vanliga svenska kyrkoförsamlingar. Däremot kunde fortfarande traditionsskäl anföras för de ifrågavarande finska och tyska församlingarnas bibehållande. Kollegiet redogjorde för uppkomsten av de ifrågavarande församlingarna och deras privilegier och framhöll, att en närmare utredning vore nödvändig för bedömande av frågan huruvida behov numera förelåge att dessa församlingar bibehölles. En sådan utredning borde jämväl omfatta de spörsmål, som avsåges i det åt kollegiet den 10 maj 1935 lämnade utredningsuppdraget rörande tyska församlingen i Göteborg, med vilken utredning på grund av anvisningar av cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementet fått anstå. F ö r s t a k a m m a r e n s f ö r s t a t i l l f ä l l i g a u t s k o t t anförde i utlåtande (nr 9) bl. a., att gällande bestämmelser om anslutning till de finska och tyska församlingarna innebure, att även svenska medborgare tvångsvis anslötes till församlingar med främmande nationsbeteckning. Trots deras främmande nationsbeteckningar vore ifrågavarande församlingar svenska församlingar, ehuru tvåspråkiga, och de stode under respektive domkapitels lydnad samt åtnjöte icke understöd från annat land. Icke desto mindre kunde den tvångsvisa anslutningen till de nämnda församlingarna, särskilt när det gällde den tredje generationen, betecknas som ett intrång i svenska medborgares frihet, och utskottet funne, att detta förhållande kunde giva anledning till ett nytt övervägande. Kammarkollegiet hade i sitt yttrande anfört, att ett avskaffande av den tvångsvisa anslutningen komme att aktualisera frågan om församlingarnas bestånd överhuvud taget, då deras ekonomi icke torde kunna grundas enbart på frivillig anslutning till dem. Då emellertid i vissa avseenden skäl mot fortvaron av nuvarande ordning förelåge, anslöte sig utskottet till den mening, som utvecklats såväl av domkapitlet i Göteborg som av kammarkollegiet, nämligen att en utredning i ämnet måtte komma till stånd, varefter nödiga åtgärder, vartill utredningen kunde ge anledning, finge ankomma på Kungl. Maj:t. Utskottet hemställde alltså, att första kammaren för sin del ville besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning av spörsmålet, huruvida åtgärder borde vidtagas, varigenom den tvångsvisa anslutningen till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg samt församlingar av motsvarande art kunde avskaffas. Denna hemställan bifölls av första kammaren. Sedan frågan hänskjulits till andra kammaren och dennas första tillfäl-

ii*

liga utskott anslutit sig till vad första kammarens första tillfälliga utskott anfört (uti. nr 14), biträdde andra kammaren första kammarens i ärendet fattade beslut. Biksdagens skrivelse avläts den 29 juni 1945 (nr 470). Den 13 juli 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt mig att verkställa den av riksdagen begärda utredningen och den 31 december 1945 beslöt Kungl. Maj:t på framställning av kammarkollegiet att återkalla utredningsuppdraget av år 1935, och att handlingarna till den år 1933 väckta frågan om den tyska församlingen i Göteborg skulle överlämnas till mig för att tagas i övervägande vid fullgörande av milt utredningsuppdrag. Sedan kyrkoherdetjänsten i tyska S:t Gertruds församling i Stockholm blivit ledigförklarad och vederbörligt val skett, utnämnde Kungl. Maj:t den 5 april 1946 vice pastorn i församlingen Gustav Werner Schiebe att vara kyrkoherde därstädes. Något förbehåll har icke intagits i fullmakten.

Förutsättningarna för de s. k. nationella församlingarnas uppkomst. Grunden för sockenbildningen på den svenska landsbygden har otvivelaktigt varit en personlig anslutning från jordägare till en viss kyrka. Jordegendomen var underlaget för offentliga skyldigheter och rättigheter över huvud taget, och det var självfallet, att kyrksocknen kom att bestå av de hemman, som tillhörde eller brukades av de herremän och bönder, vilka byggt eller anslutit sig till kyrkan. Kyrksocknen fick därför tidigt en territoriell karaktär, och man möter redan i landskapslagarna förbud mot att draga gård från kyrka och präst. Lika självfallet var, att stadsområdet utgjorde stadskyrkans socken. Emellertid möter man beträffande vissa mera betydande medeltidsstäder uppgifter, som visa att ett flertal sockenkyrkor funnits. I Lund funnos sålunda vid reformationen tjugutvå särskilda församlingskyrkor, vilka dock tämligen snart nedbrötos; domkyrkan blev därefter ensam sockenkyrka för staden. Den faktor, som avståndet utgjorde vid sockenbildningen på landsbygden, spelade mindre roll inom stad; det är därför antagligt, att förekomsten av flera församlingskyrkor i en stad icke alltid betydde, att det fanns en bestämd territoriell församlingsindelning. I varje fall förekom i nordiska medeltidsstäder, att personer av främmande nation höllo sig till en särskild sockenkyrka (den tyska S:ta Maria i Visby, den s. k. tyskkyrkan eller Vårfrukyrkan i Skänninge, Bostockerkyrkan i Skanör och Ltibeckerkyrkan i Falsterbo). I Malmö fingo köpmännen från Liibeck år 1329 rätt att inrätta ett eget altare vid stadens huvudkyrka, S:t Petri, och där hålla egen präst. Uppkomsten av de nuvarande finska och tyska församlingarna inom svenska evangeliska kyrkan är emellertid att hänföra till väsentligen andra orsaker. I följd av Västeråsbesluten 1527, som de facto konstituerade den svenska stats- eller nationalkyrkan, blev predikan en oskiljaktig del av högmässan, och gudstjänsten kom så småningom att i sin helhet förrättas på modersmålet. Början gjordes i Stockholm, där år 1530 stadens råd beslöt, att ingen latinsk mässa skulle hållas. (»Därföre alle präster och munkar voro kallade på rådstugan och dem förbjudet att mässa på annat språk än svenska.») De modifikationer, som till latinets förmån gjordes i 1571 års

21 kyrkoordning (»Ordning med Mässone»), förändrade icke huvudregeln. Beformationstidens Sverige var emellertid i avseende å gudstjänsterna tvåspråkigt, svenskt och finskt, och det var en självklar sak, att i de rent finska bygderna gudstjänstspråket blev finska, liksom i de blandade omväxlande svenska och finska gudstjänster höllos. 1 Mikael Agricola (död 1557) översatte till finskan nya testamentet och psaltaren samt kyrkohandbok och mässordning. Även i Stockholm fanns en icke obetydlig finsktalande befolkning. Denna utökades temporärt av sjöfarande eller riksdagsfullmäktige, som mera tillfälligt vistades i staden. Av gammalt fanns ett starkt tyskt element i Stockholm. Här må blott erinras om allmänna stadslagens år 1471 upphävda stadgande, att i stad rådet skulle till hälften bestå av tyskar. Genom Sveriges förvärv av Östersjöprovinserna, där adeln och borgerskapet i huvudsak var tyskt, ökades tillflödet av tysktalande i Stockholm, och sedan på 1600-talet med den svenska kronan förenats rent tyska land, följde en stark invandring av tyska element till de mera betydande städerna. Svensk rätt infördes dock i mot sats till vad fallet var med Finland icke i de nya provinserna, liksom ej heller dessa voro representerade i den svenska riksdagen. (Estland och Livland dock tidvis före 1634.) Det var givet att från den tyska folkgruppen, som i huvudsak var av evangelisk-luthersk trosbekännelse, framställdes önskningar om rätt att använda sitt modersmål vid gudstjänst inom svenskt rättsområde; och dessa önskemål vunno i regel bifall, så mycket mer som de tyska invandrarna ofta genom sin driftighet och yrkesskicklighet medförde ett värdefullt tillskott till landets näringsliv. Det ansågs ligga i den unga svenska stormaktens intresse att försäkra sig om det tyska folkelementets trohet eller, såsom det heter i riksrådets protokoll den 27 februari 1639, »att alle de tyska predikanter i riket blive ex publico hållne på det de kunna vara kronan obligerade». Då medgivande till församlingsbildning i de fall, som nu äro i fråga, blott lämnades åt trosförvanter, var det naturligt att de nya församlingarna inordnades i den svenska kyrkoorganisationen. Deras präster likställdes med de svenska. I Uppsala mötes beslut deltogo såväl den tyske som den finske kyrkoherden i Stockholm. 2 Båda hade säte och stämma i stadskonsistoriet sedan dess bildande på 1580-talet. Dåtidens statsrättsliga åskådning torde ock ha inneburit, att främmande, som slogo sig ned i landet för att där stanna, automatiskt blevo den svenske konungens undersåtar med de förpliktelser, som följde därav. Vad prästerskapet beträffar var den svenskfinska kyrkoorganisationen delvis genom universiteten så nära förbunden 1 Jfr finska riksdagsfullmäktiges framställning vid 1740—11 års riksdag om svensk gudstjänst i F r e d r i k s k y r k a n i Stockholm. Finska församlingens arkiv P II 3 s. 175, 177, 179. 2 »Ex urbe Stockholmensi. — M. Casparus ex ccclesia Germanica. — — — D. Canutus Martini ex ecclesia Finnica.»

med den tyska, att tyskbördiga präster ej sällan fingo pastorat i Sverige, liksom svenskbördiga i Tyskland. I den mån de finska och tyska församlingarnas språk förutsatte en från de svenskspråkigas avvikande rättslig reglering av församlingarnas ställning och organisation skedde detta genom av regeringsmakten utfärdade privilegier.

Den finska församlingen i Stockholm. Uppkomst och äldsta historia. Den äldsta av de s. k. nationella församlingarna i Sverige är den finska i Stockholm. Såsom ovan nämnts förde den svenska kyrkoreformationen med sig, att finska språket blev gudstjänstspråk i församlingar huvudsakligen bestående av finsktalande medlemmar. Då dessa utgjordes av den svenske konungens undersåtar, tillhörde de den svenska kyrkan. Även i Stockholm fanns en icke obetydlig finsk befolkning. En uppgift från en numera förlorad tankebok för staden innehåller en anteckning för den 8 oktober 1533: »Finsk predikan i Svartmunkaklostret.» 1 År 1547 nedrevs emellertid klostret och den finskspråkiga menigheten fick annan gudstjänstlokal, sannolikt på Södermalm; år 1550 skall den ha fått tillstånd att hålla sin gudstjänst i Storkyrkan. Den förste till namnet kände finske evangeliske prästen i Stockholm, herr Mårten (omkr. år 1550), uppgives ha översatt landslagen till finska språket. 2 Han synes ha uppburit lön av staden, och hans menighet betraktats såsom en del av stadsförsamlingen. 3 Omkring år 1561 fick den finska församlingen disponera den till kronan reducerade S:t Gertruds gillesstuga i staden mellan broarna; 4 till denna tid kan man sannolikt förlägga församlingsbildningen. Innehavet av »den finska kyrkan» bekräftades den 26 april 1571 av Johan III, som tillika gav order om tillbyggnad i form av förlängning av kyrkan; av brevet framgår, att församlingen då hade egen kyrkoherde och prästgård. 5 Befallningen upprepades den 3 april 1572. År 1577 omtalas en komminister, Mats Petri, vid finska kyrkan. Den 24 mars 1584 uppdrog konungen åt Mäster Willem Boy att 1 S:t Eriks årsbok 1929 s. 190; 1931 s. 201. Klostret var beläget söder om S:t Gertruds kyrkotomt längs den efter m u n k a r n a uppkallade Svartmangalan. 2 Montell, Finska församlingen och dess k y r k a s. 5. 3 Enligt Stockholms stads tankebok för 18 juli 1547 var Mäster Olof, stadens kyrkoherde, på rådstugan och gav till känna, att h e r r Mårten kapellans lön var allt för ringa; och beslöts att herr Mårtens lön skulle förbättras med 30 m a r k utöver vad han förut hade, »på det han dess flitigare skall akta sitt ämbete med den finska predikan». Jfr Elers I s. 142. 4 Liideke, Dissertatio s. 8; Elers I s. 142. 5 Konungen förklarade sig, o m prästgården icke vore lämplig, vilja förse kyrkoherden med /något a n n a t lämpligt beläget hus i staden, där h a n k a n hava sin vist uti». Avskr. i Finska förs. arkiv P II: 3. (Brevet saknas i riksreg.)

sörja för att finska kyrkan bleve tillbyggd (»förbyggd») »med valv, torn, spets och eljest». Då svårighet synbarligen mötte att uppbringa tillräckliga medel för ändamålet, skulle Mäster Willem därjämte »handla med de främmande h ä r i staden, att de ock hjälpa till förberörda kyrkas förmering, efter vi förnimma, att de tillförene hava låtit sig bemärka vara därtill benägna». Vederlaget för detta bistånd blev synbarligen ett medgivande för den tyska menigheten, som inneslöt medlemmar av flera nationer, att jämte den finska växelvis använda S:t Gertruds kyrka. Under åren 1576—94 försågs kyrkan med tak, gavlar, stolar och golv. 1 Då den tyska församlingen hastigt ökades, så att båda församlingarna icke kunde rymmas i kyrkan, fingo tyskarna genom Karl IX:s brev den 21 januari 1607 ensam dispositionsrätt till densamma. Finnarna hänvisades att hålla sin gudstjänst i den forna Gråmunkekyrkan (nuvarande Biddarholmskyrkan) jämte den menighet, som där bildats. Konungen förklarade sig vilja, då den påbörjade S:t Jakobs kyrka fullbordats, överlämna denna till den finska menigheten, ett löfte som icke blev uppfyllt. På 1640-talet omtalas en klockare och en organist i församlingen. Denna, som enligt uppgift år 1613 förvärvat en fastighet vid Storkyrkobrinken och Skolstugugränden till prästhus samt år 1648 fick borgmästare och råds medgivande att begrava sina döda i »kapellkyrkogården» på Södermalm, 2 hade fortfarande sina gudstjänster i Biddarholmskyrkan till år 1719, då hovförsamlingens gudstjänster förlades dit och den finska menigheten återigen fick rymma fältet. Den bereddes först gudstjänstrum i Katarina kyrka men, sedan denna år 1723 härjats av eld, fick församlingen rätt att för samma ändamål nyttja Skeppsholmskyrkan (Kungl. Maj:ts brev 18 juni 1723). Den finska församlingen hade sedan mitten av 1600-talet arbetat för att få en egen kyrka och den 26 januari 1650 av drottning Kristina utverkat en rikskollekt för ändamålet, varjämte drottningen (27 juli s. å.) skänkt 300 daler s:mt. Den 17 mars 1665 medgav Karl XI :s förmyndarregering upptagande av en ny kollekt i hela Finland och Österbotten. I juni s. å. anslog regeringen en tomt på Helgeandsholmen för kyrkobyggnad, och den 27 juni 1670 medgavs församlingen att för kyrkobygget uppbära beslagsmedel vid stora och lilla tullarna över hela Finland ävensom vid Åbo hovrätt. Tomten befanns emellertid erforderlig för kronans behov, och redan den 20 mars 1674 återkallade den då myndige konungen tomtupplåtelsen, trots att församlingen nedlagt icke obetydliga kostnader för kyrkobygget. Till ersättning utbetalades sedermera från statsverket ett belopp av 4 818 daler k:mt. Slutligen, sedan Skeppsholmskyrkan visat sig vara både olämpligt belägen för församlingens medlemmar och icke kunna användas på för denna lämpliga tider, inköpte församlingen med Kungl. Maj:ts medgivande det s. k. 1 Enligt uppgift av tyske kyrkoherden Ludeke år 1820 (prot. 9/2 1920 § 3) hade tyska församlingen under åren 1569—94 använt 10 000 r d r »på sin gudstjänst». 2 Finska församlingens arkiv P II. 3 s. 9.

25 lilla bollhuset vid Slottsbacken, vilket inreddes till kyrka, invigd den 19 december 1725 och sedermera efter Fredrik I kallad »Fredriks kyrka». Såsom bidrag till kostnaderna hade församlingen genom ett kungligt brev den 17 augusti 1725 erhållit medgivande att uppbära en rikskollekt samt att med stamböcker få uppsöka de personer som tillhörde församlingen ävensom de handlande, vilka komme till Stockholm från Finland eller Norrland. På framställning av församlingen alt tillförsäkras evärdlig äganderätt till kyrkans tomt (som en gång tillhört kronan men kommit i enskild hand) meddelades, efter riksdagens hörande, den 14 februari 1727 Kungl. Maj:ts försäkran för församlingen om »en beständig okvald och rolig possession av deras nu inrättade nya kyrka samt därtill hörande hus och plats». Bikets ständer hade ansett, att tomten »till evärdlig ägo så mycket mera kan lämnas finska församlingen som — denne platsen jämväl över 70 år varit i privatorum händer samt till bollhus brukat — sedan all reduktion numera upphört helst och dessutom denne platsen så vida för publik även hädanefter kan anses som den till kyrkogrund är använd och icke kan sägas bliva någons privata egendom .»x För täckande av en del av kostnaderna för fastighetsköpet och kyrkans iordningställande, vilka kostnader år 1731 uppgåvos ha överstigit 40 000 daler k:mt, 2 försåldes för 15 000 daler k:mt den 15 juli 1727 (efter Kungl. Maj:ts medgivande den 23 november 1725) prästhuset vid Storkyrkobrinken. Ytterligare anvisade riksdagen år 1734 såsom bidrag till församlingens kostnader 20 000 daler s:mt ( = 6 0 000 daler k:mt) att såsom en senkommen ersättning för förlusten av S:t Gertruds kyrka utgå med 4 000 daler s:mt årligen under fem år (k. brev den 8 januari 1735). Organisation och ekonomi. 1727—1809. Under äldre tid synes finska församlingen ha haft mycket få medlemmar av högre samhällsställning eller förmögenhet. I Finland födda medlemmar av den svenska adeln och det högre borgerskapet voro praktiskt taget alla svensktalande och höllo sig till kyrkan i sin bostadsort, vare sig i eller utanför Stockholm. Församlingens ekonomi var mestadels beroende på, förutom de relativt obetydliga inkomsterna för bänkhyra o. dyl., på håvgång och frivilliga sammanskott, vilka i följd av församlingsmedlemmarnas fattigdom lämnade ringa behållning. Vid upprepade tillfällen ingrep därför statsmakten till församlingens hjälp, dels, såsom ovan nämnts, genom upplåtelser av gudstjänstrum och mark för kyrkobygge, dels genom medgivande till rikskollekter och insamlingar genom stamböcker m. m., dels genom direkta statsanslag såsom för den indragna kyrkotomten på Helge1 2

Svenska riksdagsakter II: II s. 31 f. Finska församlingens arkiv P II. 3 s. 238.

26 andsholmen och förlusten av S:t Gertrud. Från hovkällaren utgick under 1700-talet ett anslag av 48 kannor rhenskt vin för nattvardsgång (bekräftelse av Kungl. Maj:t den 16 maj 1805). Församlingen var dock alltid i ett bekymmersamt ekonomiskt läge och ofta skuldsatt. Församlingsbornas blygsamma ekonomiska ställning medförde ett patriarkaliskt församlingsstyre, genom kyrkoherden och väl i allmänhet av honom bland församlingens äldre medlemmar utsedda samt av magistraten såsom uppsiktsmyndighet godkända kyrkovärdar och sexmän. 1 Uppdragen betraktades ofta såsom en tyngande börda. Det kunde ännu på 1700-talet förekomma, att dessa kyrkvärdar varken kunde läsa eller skriva. En viss vanskötsel av församlingens ekonomi torde ha kännetecknat tiden omkring sekelskiftet 1700, kapital hade förslösats och räkenskaper icke förts. Under krigstiden hade återstående medel tvångslånats av staten. Sedan emellertid församlingens kyrkofråga slutligen blivit ordnad, väckte vid 1727 års riksdag riksdagsfullmäktige från Finland fråga om åtgärder för att giva församlingen en bättre ekonomisk stadga. Detta skulle ske genom inrättande av ett k y r k o r å d , bestående av sådana »herrar och män», vilka vore födda i Finland och i Stockholm beklädde hederliga ämbeten, »på det de genom deras ömma flit, nit och omtanke måtte till den så utblottade och i skuld råkade kyrkan någon förmån och ny fördel förskaffa». Den första uppsättningen av detta kyrkoråd, som tydligen designerades av riksdagsgruppen utanför församlingens dåvarande medlemmar, bestod av vice presidenten Buuth, överdirektören Nordencreutz och sekreteraren i lagkommissionen, sedermera lagmannen och hovrättsrådet Jusléen. Tillika utsagos (synbarligen av men utanför kyrkorådet) två kyrkvärdar, handelsmännen Hans Degerman och Joachim Sutthoff. Biksrådet Arvid Horn åtog sig på framställning av kyrkorådet och med Kungl. Maj:ts medgivande att fungera såsom patronus för kyrkan, en personlig hederspost, vilken sedermera i tur och ordning bekläddes av riksråden Ernst Johan Creutz, Fabian Wrede, Otto Fleming och Gustaf Adolf Hjärne samt överståthållaren K. V. Modée (t. o. m. 1797).2 Creutz betecknade själv uppdraget såsom »överdirektionen vid kyrkan». 3 Inval i kyrkorådet underställdes i regel patronus, så länge sådan fanns. Från år 1776 synes kyrkoherden ha presiderat i kyrkorådet, då patronus ej var närvarande. Kyrkorådet synes ha utövat beslutanderätten i församlingens ekonomiska angelägenheter utan inblandning från menighetens sida. Det heter i en inlaga från kyrkorådet till stadens borgmästare och råd samt justitiekollegium den 24 september 1733: »Därjämte som det fast står, att vid 1 Handlingar r ö r a n d e församlingens äldre historia äro mycket knapphändiga. Jfr berättelse 1724 i församlingens konceptbok från nov. 1724. Finska församlingens arkiv P^II. 4 (nr 6). 3 Jfr redogörelse i dec. 1769 av kyrkoherden Werander, Finska förs. arkiv P II. 4 s. 732. Se vidare kyrkorådets protokoll. D:o arkiv P II. 3 s. 178. I den tyska församlingen i Köpenhamn h a d e med enah a n d a uppgifter sedan år 1616 funnits en patronus ecclesiae, som utnämndes av konungen. Bobé s. 157, 337.

denna kyrka såsom med de övriga i Stockholm uti allt skall procederas och här är ett välbetänkt kyrkoråd, så finner man icke, att menigheten vid denna kyrka mer än de andra sig bör eller får inblanda i kyrkoekonomien, och vore en mycket indign (ovärdig) sak, om man för båtsfolk, timmerkarlar och flere deras vederlikar skulle stå till ansvar .» 1 Kyrkorådet kompletterade sig självt; vid sammanträde den 18 mars 1735 med justitiekollegiet framhöll enligt protokollet kollegiet för de då därvarande ledamöterna av finska församlingen, »att kyrkorådet själv lärer på församlingens begäran antaga några av dem, som de pröva skickliga att övervara kyrkorådets rådslag, helst det i ingen församling är brukligt att någon annan än kyrkoråden föranstaltar om nya ledamöters antagande». Ännu år 1806 förklarade Stockholms stads konsistorium, att kyrkorådsledamöterna i finska nationella församlingen vore »tillsatta på samma sätt som kyrkorådets ledamöter vanligen i de övriga huvudstadens församlingar tillsättas, så att, enär någon ledighet existerar, kyrkoherden med varande kyrkoråds bifall föreslår och antager välkände och behörige män inom församlingen utan den senares särskilda sammanträde och medverkan». Bakom tillkomsten av den nya förvaltningsorganisationen låg icke blott önskemålet att härigenom sätta församlingens ekonomi på fötter — man torde ha räknat med att dess intressen skulle kunna befordras genom palroni och kyrkorådets inflytande hos statsmakterna — utan ock den nyväckta finska eller rättare finländska nationalkänsla, som ville åt Finland, »den finska nationen», säkra en särställning såsom »storfurstendömet Finland» inom det svenska riket. Kyrkorådet framstod därvid såsom ett slags organ för den finska nationen, liksom under riksdagarna de finska riksdagsfullmäktige hade rösträtt vid då inträffande prästval. 2 Denna strävan uppbars väsentligen av den svensktalande överklassen i Finland och ett utslag härav var, att riksdagsfullmäktige från Finland, »de finska ständerna», i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1734 påtalade det förhållandet, att gudstjänsterna i finska kyrkan höllos uteslutande på finska språket. Detta förhållande jämte den tidigare avsaknaden av egen kyrka hade — anfördes i skrivelsen — medfört, att församlingen »förfallit under ringa och fattigt folk, vilka varken förstånd än mindre krafter haft att dess rättighet och nytta vårda». Därför vore det nödvändigt, att »närboende nations folk av stånd och värde böra vårda kyrkans välfärd, vilka ock då sig därtill hålla borde». Detta kunde icke i längden ske utan svensk predikan i kyrkan, ty fast en eller annan av de dåvarande föreståndarne (ledamöterna i kyrkorådet) förstode det finska språket, kunde dock varken deras hustrur och barn eller tjänare betjäna sig därav. Man kunde därför befara att, om icke svensk predikan medgåves, församlingens dåvarande »föreståndare» kunde tröttna på sin uppgift och »annat gott folk därifrån avhållas samt kyrkan åter förfalla till sitt 1 2

D:o arkiv P II. 3 s. 166. Jfr KM:ts brev den 20 juni 1744.

28 förra öde». Om däremot svensk predikan infördes kunde man vänta, att de med sina familjer och flera »nationens heders- och gode män» hölle sig till kyrkan och församlingen. Protester mot införande av svenska gudstjänster inkommo emellertid från församlingsmedlemmar och, sedan Stockholms stads konsistorium avstyrkt framställningen, förklarade Kungl. Maj:t den 18 maj 1736, att predikningar såsom dittills skett skulle hållas på finska, och alt kyrkan skulle behålla namnet finska församlingens kyrka, men den 11 augusti s. å. förklarade Kungl. Maj:t, »att Friderici kyrka hädanefter får bära namn av och vara en nationell kyrka för våra trogna undersåtare i Storfurstendömet Finland». Frågan om svensk gudstjänst upptogs på nytt. De finska riksdagsfullmäklige anhöllo att, »på det mannen med hustrun och föräldrarna med barnen mage kunna sig till berörde församling hålla och av samma präster betjäna», även svensk gudstjänst måtte hållas i finska församlingens kyrka. Därvid upplystes, att den svenska befolkningen i Finland, från vilken inflyttning till Stockholm i stor utsträckning förekomme, i regel icke vore kunnig i finska (denna svensktalande befolkning räknades till den finska nationen), samt att i Finland, där svensk och finsk befolkning bodde om varandra, i stad och på land, gudstjänst holies omväxlande på vartdera språket (minst var tredje veckodag på endera språket). Efter tillstyrkan av ständerna förklarade Kungl. Maj:t den 16 juni 1741, att i den finska kyrkan i Stockholm även svensk gudstjänst finge förrättas således, att en svensk predikan varje sön- och helgdag holies mellan den finska högmässan och aftonsången. Den nya organisationen visade sig förmånlig för församlingens ekonomi. Bedan den 19 mars 1728 medgav Kungl. Maj:t, att för täckande av ytterligare kostnader för kyrkans fullbordande församlingen finge söka hjälp genom stamböcker och den 20 mars 1730 fick församlingen Kungl. Maj:ts tillstånd att inlösa ett vägg i vägg med kyrkans östra gavel beläget och till salu utbjudet stenhus, efter en tidigare fransk ägare kallat »Cambous hus» (numera ingående i kyrkofastigheten kv. Europa nr 2, Slottsbacken nr 2), vilket avsågs att användas dels till utvidgande av kyrkan, dels till anordnande av en barnskola. 1 Församlingen skulle enligt det kungl. brevet »allt framgent och uti evärdliga tider obehindrad och oryggligen behålla och tillgodonjuta ifrågavarande stenhus». År 1735 kom så det ovan omförmälda statsanslaget på tillhopa 60 000 daler k:mt, och den 11 juli 1741 beviljade Kungl. Maj:t en kollekt att uppbäras under fyra års tid inom Finland. År 1749 (köpebrev 30 januari 1749) kunde kyrkorådet för 36 000 daler k:mt från änkan efter handelsmannen Michael Jönsson tillhandla sig ett 1 Församlingen hade redan genom köpebrev den 27 jan. 1729 förvärva! fastigheten för 4 000 dr k:mt från F r u Sara Sadlin och hennes son Carl Sadlin. Någon finsk skola kom aldrig till stånd, och huset disponeras för närvarande till bostad ät klockare och k y r k v a k t m ä s l a r e . Planerat är att däri inreda församlingslokaler.

29 hus vid Köpmangatan (kv. Pygmalion nr 1, Köpmangatan 16), i vilket kyrkoherden efter företagna reparationer inflyttade. 1 Kyrkan hade enligt kyrkoherden Weranders berättelse år 1769 »ett hederligt kyrkoherdehus utom ett litet stenhus vid östra kyrkporten, som ock för kyrkans medel är inköpt, varest klockaren och kyrkvaktaren bo, samt våningsrum för kapellanen på kyrkegården». 2 Dessutom hade kyrkan sedan år 1747 utestående ett i inteckningar placerat kapital av 12 000 daler k:mt. Utöver ränta å nämnda kapital hade icke kyrkan andra inkomster än bänkpenningar i svenska högmässan, vilka icke försloge till kyrkobetjäningens avlöning och kyrkans underhåll. Kyrkoherden ifrågasatte därför år 1769, »om någon utväg kunde finnas såväl härtill som till prästerskapets nödiga försörjande, vilka vid närvarande omständigheter ogörligen kunna hava sin nödtorftiga utkomst så framt härå ingen förbättring sker». Motiveringen för 1741 års beslut angående den svenska gudstjänsten synes giva vid handen, att hinder förelåg för en familj där mannen var svensk och hustrun var finsk att ansluta sig till den finska församlingen. P å 1750talet gjordes försök att förbättra finska församlingens svaga ekonomi genom medgivande av full frihet till inträde för icke finländare. Biksdagsfullmäktige för Finland framhöllo år 1752, att många personer av finska nationen, sam nedsatt sig i staden och följaktligen borde hålla sig till finska kyrkan, anslutit sig till de församlingar, inom vilkas område de vore boende. Fullmäktige hemställde — närmast till förbättring av kyrkoherdens svaga villkor — att den finska nationella församlingen måtte hugnas med det privilegium att var och en av stadens invånare, som så önskade, finge utan avseende därå, att han till hemvist eller andra omständigheter hörde till annan församling, äga frihet att hålla sig till finska församlingen. Ansökningen avstyrktes av prästeståndet och torde icke ha föranlett någon åtgärd. 3 Frågan om ytterligare stöd åt finska kyrkan bragtes av kyrkorådet inför statsmakterna, och prästeståndet tillstyrkte den 26 januari 1770 hjälp från »inbyggarne i storfurstendömet Finland» till »denna deras kyrka» genom »någon årlig avgift av varje matlag så i städerna som på landet eller ock genom tillökning i tullen pä några tullbara varor eller ock på något annat sätt». Ståndet erinrade, att »denna kyrka icke äger någon vid andra kyrkor vanlig inkomst av bänk-, ringnings- eller begravningspenningar och kan följaktligen utan understöd i längden så mycket mindre upprätthållas som dess ledamöter i det mesta bestå av utfattiga försvarskarlar, fiskare, båtsoch timmermän, gesäller, lärlingar och tjänstehjon med flera dylika av så 1 Fasligheten såldes genom köpekontrakt den 12 nov. 1943 och med KM:ts medgivande den 4 febr. 1944 till AB Stadsholmen (vars verksamhet avser sanering av gamla staden) för en köpeskilling av 100 000 kronor. Av räntan å behållna köpeskillingen (70 000 kr.) utgår hyresersättning till kyrkoherden med 2 000 kr. årligen. 2 Finska förs. arkiv P II. 4 s. 734. Kyrkogården låg på Södermalm. 3 Finska förs. arkiv P II. 4 s. 702.

ringa villkor, att de icke förmå varken till kyrkans behov eller prästerskapets nödtorftiga utkomst något sammanskjuta». 1 Genoim Kungl. Maj.ts resolution den 22 maj 1770 — riksdagen hade under tiden blivit upplöst — påbjöds en årlig kyrkokollekt under tre år över hela riket för finska kyrkans räkning, varvid dock de kyrkor undantogos, som själva stodo under nybyggnad eller reparation. 1 Från 1809. Genom fredstraktaten mellan Sverige och Byssland i Fredrikshamn den 17 -r- september) 1809 avträddes Finland; i traktaten (art. X och XV) intogos bestämmelser till skydd för rättighet i fast och löst inom Sverige för finländare (personer som hörde hemma i eller opterade för Finland) samt för svenskar inom Finland. Av ordalydelsen att döma — skyldigheten att inom tre år ha avyttrat egendomen i fråga — avsågo emellertid dessa bestämmelser blott privategendom. Efter Finlands avträdande upphörde givetvis församlingens inkomster genom kollekter i Finland liksom ock stö det i övrigt därifrån. En kunglig kommitté tillsattes därför den 29 mars 1810 för undersökning, vilka anstalter, som kunde anses nödiga och lämpliga till kyrkans och församlingens upprätthållande. Denna kommitté anförde följande beträffande frågan huruvida finska kyrkan, sedan Finland vore skilt från Sverige, borde för framtiden bibehållas eller icke, och, i förstnämnda fall, om dess i Stockholm varande medlemmar skulle under namn av finska nationella församlingen bland sig därefter som dittills räkna samtliga Finlands invånare, som således, när helst de ankomme till Stockholm, ägde att ingå i församlingens gemenskap och åtnjuta därmed följande förmåner. För bibehållande av församlingen talade enligt kommitterade i synnerhet, att i Stockholm bosatta och vistande personer av finska nationen, vilka till största delen icke vore mäktiga svenska språket, för det dåvarande utgjorde ett så betydligt antal, att särskild gudstjänst för dem vore behövlig samt, till vinnande av den ordning, som bereddes genom god kyrkodisciplin, jämväl angeläget alt de finge utgöra en särskild församling med egen kyrka och egna präster. Då vidare finska kyrkan och prästhuset vore enskild egendom, förvärvad i finska nationens namn för medel, vartill Finlands inbyggare jämväl bidragit, samt det förhållande som inträffat mellan Sverige och Finland icke kunde medföra, att den dittills varande gemenskapen mellan härvarande finnar och deras medbröder i Finland »att utgöra en församling och på ett gemensamt [sätt] utöva en religion, vartill de alla bekände sig», upplöstes, tillstyrkte kommitterade, att namnet Finska nationens kyrka bibehölles och hit ankommande finnar allt framgent åtnjöte rättighet att anses såsom medlemmar av härvarande finska församling. Ehuru församlingens 1

Finska förs. arkiv P II. 4 s. 737 ff.

31 i Stockholm vistande medlemmar varit och vore ett stort antal, hade likväl få av dem haft fast egendom eller idkat sådan vidsträcktare näring, som kunnat giva rättighet att i kyrkans vård och angelägenheter taga en närmare del. Detta hade enligt kommitterades mening föranlett därtill, att kyrkorådet fått sig uppdragen den vidsträcktare befattning det utövat såväl i avseende å kyrkans styrelse som vid kallande och tillsättning av präster och kyrkobetjäning. Denna genom erfarenheten för finska församlingen nyttig befunna författning anjmälde kommitterade till Kungl. Maj:ts bekräftelse »att framdeles förbliva vid dess kraft och verkan». Ehuru förändrat förhållande inträffat i avseende å den rättighet församlingens ledamöter i Finland ägt att, när de som resande ankommit till Stockholm, få deltaga i inträffande prästval, ansåge kommitterade någon ändring häri icke kunna komma i fråga, förrän den senaste i fredstraktaten mellan Sverige och Byssland utsatta tid gått till ända. Om framdeles närmare bestämmelse i denna del bleve nödig, borde kyrkorådet animäla frågan och föreslå den förändring, som i nämnda avseende kunde finnas tjänlig. Till hjälp för församlingen i dess ekonomiska betryck föreslogo kommitterade, att den år 1807 upplösta Biddarholmsförsamlingens prästhus måtte tillsvidare upplåtas till bostad åt finska församlingens präster och kyrkobetjäning. Församlingen kunde i stället på fördelaktiga villkor uthyra sitt i staden mellan broarna belägna prästhus. Kungl. Maj:t »gillade och biföll» den 17 januari 1811 vad kommittén föreslagit men uppsköt avgörandet rörande överlämnandet av prästhuset på Biddarholmen med hänsyn till det bruk, som för det dåvarande gjordes av detta; det disponerades delvis av direktionen över Stockholms fattigvård, delvis av kronprinsens stallbetjäning. Den 21 februari 1811 medgav emellertid Kungl. Maj:t, att huset finge den 1 maj s. å. tillträdas av finska församlingen; dock skulle stallbetjäningen få bo kvar så länge det behövdes. Men redan år 1813 träffades mellan staden och församlingens kyrkoråd en av Kungl. Maj:t den 21 juli s. å. fastställd överenskommelse om avträdande av prästhuset till skolhus för staden. Enligt denna överenskommelse skulle såsom ersättning för dispositionsrätten staden evärdligen till finska församlingen årligen den 21 april utgöra en hyra av 666 rdr 32 sk. b:ko. Skolhuset kom sedermera att disponeras för Stockholms gymnasium (»östra gymnasiehuset»). 1 Enligt medgivande av Kungl. Maj:t den 27 oktober 1944 har den årliga ersättningen (1 000 kr.) blivit avlöst mot ett belopp av 33 000 kr., vilket fonderats. I finska församlingen torde sedan 1700-talet ha mottagits personer, som rätteligen icke hörde dit, ty år 1811 tog konsistoriet upp frågan till behandling. Enligt protokollet för den 22 oktober s. å. fann konsistoriet skäligt att »antyda stadens prästerskap att ej i församlingarna mottaga andra än sådana, vilkas rättigheter till inträde i viss församling vore antingen känd eller bestyrkt, samt att, enär någon ifrån församlingen flyttat, honom icke 1

Riksarkivets Utredn. rör. statens mark och tomter. Stockholm I (1910) s. 24 f., 91 ff.

32 må tillåtas att därstädes sedermera åtnjuta de kyrkans förmåner, vilka församlingens verkliga medlemmar äro förbehållna». Den tyska och den finska församlingen vore av den beskaffenhet, att deras medlemmar ehuru boende inom andra församlingar likväl vore berättigade och även förpliktade att hålla sig till sina särskilda församlingar. Ifrån längre tid tillbaka hade emellertid den finska utan stöd av lag eller privilegier iklätt sig egenskap av friförsamling samt varit öppen för vilken annan församlingsmedlem som helst, vilken anmält sig till inträde därstädes. Konsistoriet såge sig därför föranlåtet att, till förekommande av sådan oordning, anbefalla prästerskapet i stadens (övriga) församlingar att ej meddela flyttningsbevis till finska församlingen åt andra än dem, som bevisligen vore berättigade till inträde i sistnämnda församling, samt prästerskapet vid finska församlingen att ej mottaga andra än dem, som verkligen innehade en sådan rättighet. Tillika inskärptes vissa föreskrifter angående behörig lysningsort samt barndop, begravning och katekesförhör av behörigt församlingsprästerskap. Enär finska församlingen vore »finsk nationell», vore alla i Finland eller av finska föräldrar födda medlemmar av densamma. Men om endast fader eller moder vore av finska nationen skulle deras här födda barn äga frihet att tillika med sina föräldrar kvarbliva vid den finska församlingen eller vid den svenska inom vilken de bodde. Tjänstehjon, som icke vore »verkliga finnar», vore självskrivna att höra till den svenska församling inom vilken de bodde och vistades. 1 Vad sålunda föreskrivits om den finska församlingen skulle gälla även om den tyska. På 1830-talet var finska församlingens ekonomiska läge ånyo bekymmersamt och församlingens kyrkoråd gjorde, sedan kyrkoherdetjänsten år 1835 blivit ledig genom innehavarens utnämning till kyrkoherde i Nyköping, framställning hos församlingen om åtgärder för dess upplösning och dess medlemmars övergång till huvudstadens territoriella församlingar. I följd härav borde alla anstalter för kyrkoherdetjänstens ledigförklarande anstå. En av församlingen vid sockenstämma år 1836 tillsatt kommitté av församlingsmedlemmar yrkade emellertid, att församlingen måtte bestå men medgav, att åtskilliga förändringar måste vidtagas, så framt församlingens framtida bestånd skulle kunna vila på säkra grunder. Sedan församlingen beslutat skilja kyrkorådet från all vidare befattning med församlingens angelägenheter och att utse n}rtt kyrkoråd samt kyrkorådet bestritt församlingens behörighet härutinnan, underställde kyrkorådet frågan Kungl. Maj:t, som föreskrev, att med åtgärder för återbesättande av kyrkoherdetjänsten skulle tillsvidare anstå. Efter hörande av Stockholms stads konsistorium, förordnade Kungl. Maj:t den 27 juli 1836 en ny kommitté under ordförandeskap av sedermera ärkebiskopen J. O. Wallin. Denna kommitté avgav sitt betänkande år 1837, syftande till församlingens upplösning såsom självständig enhet men uppehållande i viss utsträckning av gudstjänst i finska 1

Finska förs. arkiv P II. 4 ser. 2 s. 111.

kyrkan; häröver inhämtades yttranden av församlingen, stadskonsistoriet och överståthållarämbetet, varefter ytterligare utredning verkställdes. Församlingen hade emellertid, under förutsättning att den finge bestå, å sockenstämma den 5 november 1837 enhälligt åtagit sig den årliga avgift till kyrkan, att varje person med eget försvar betalade 2 skillingar för varje riksdalers bevillning, dock högst 3 rdr 16 sk. b:ko, och minst 8 sk. b:ko per person; sistnämnda belopp skulle erläggas jämväl av personer med eget försvar, som icke vore efter någon bevillningsartikel taxerade. Den 21 december 1840 meddelades Kungl. Maj:ts beslut. Kungl. Maj:t prövade skäligt att, i överensstämmelse med beslutet den 17 januari 1811, finska nationella församlingen i Stockholm skulle även framgent tillsvidare bibehållas med egen kyrkoherde och med rättighet för denne att såsom dittills vara ledamot med säte och stämma i Stockholms stads konsistorium (vari dessulom ingingo samtliga kyrkoherdarna i de territoriella församlingarna samt i den tyska). Därvid skulle emellertid noggrant iakttagas: l:o, att församlingen icke utgjordes av andra än som rätteligen tillhörde densamma, nämligen i Finland eller annorstädes av finska föräldrar födda personer, män av finsk börd och deras hustrur även om dessa härstammade från annan nation än den finska, barn efter nämnda föräldrar, så länge de tillhörde föräldrarnas hus samt även därefter, om de det åstundade, styvoch fosterbarn utan avseende å härkomst, så länge de vore medlemmar av familjer tillhöriga finska församlingen, härifrån undantagna alla de som lydde under sådana i Stockholm (»här») varande stater och kårer, vilka utgjorde särskilda församlingar (hov- och militärförsamlingarna). Svenskar, som vid tiden för Kungl. Maj.ts beslut icke tillhörde den finska församlingen, skulle icke vinna inträde i densamma. Svenskar utan eget försvar, svenskt tjänstefolk och arbetare hos finska husbönder samt hantverkare skulle genast utträda ur finska församlingen och övergå till de territoriella församlingar inom vilka de vore boende. 1 Finska församlingen skulle vara skyldig att tillhandahålla k3 r rkoherden den för hans anständiga bärgning erforderliga löneinkomsten. Dessa bestämmelser bekräftades genom Kungl. Maj:ts brev den 1 mars 1841 angående gränsreglering mellan Stockholms territoriella och icke territoriella församlingar. Därvid förklarades tillika, att svenskar, som hade eget försvar och redan tillhörde finska församlingen, finge fortfarande där förbliva, om de så önskade. Den 20 mars 1848 anhöll finska församlingen (enligt beslut den 12 i samma månad) att med ändring av brevet den 1 mars 1841, Kungl. Maj:t måtte förklara att handelsbokhållare, bodbetjänter, arbetare och tjänare hos medlemmar av finska nationella församlingen måtte lika med deras principaler och husbönder få tillhöra samma församling, ehuru de icke vore av finsk börd, samt att å andra sidan de personer, som stode i tjänsteförhållande till medlem1 Ang. förarbetena till dessa anslulningsbestämmelser se ovan under rubriken »Historik över de uppkomna frågorna».

3—717401

34 mar av andra församlingar men vore av finsk börd, oaktat denna omständighet måtte inskrivas i den territorialförsamling, där de innehade sin tjänst och bodde. Ansökningen motiverades bl. a. med att till familjen räknades icke blott husbonde, matmoder och barn utan ock tjänare och andra, som bodde i husbondens hus, åte vid hans bord och arbetade i hans tjänst och för boet, att överföringen till territoriell församling av sådana personer medfört många olägenheter så väl i avseende å de till familjen hörande tjänare och arbetares religiösa och sedliga vård som ock i ekonomiskt hänseende då, i de fall där tjänarne varit inskrivna i territorialförsamling, icke blott fattigavgifter till vanligt belopp utan ock påskpengar och kyrkoavgifter blivit av samma församlings prästerskap avfordrade husbonden, oaktat han till finska församlingen erlade dylika. Själva församlingens existens sattes i fara genom att i dylika fall husbönder, som hade rätt att utträda ur församlingen, överginge till vederbörande territoriella församling. Framställningar i enahanda syfte avlätos av hovkonsistoriet den 7 februari s. å. för hov-, garnisons- och Skeppsholmsförsamlingarna samt av tyska församlingen den 29 mars 1848 (enligt beslut den 12 mars). Sedan stadskonsistoriet avstyrkt de gjorda framställningarna, väsentligen på de skäl som konsistoriet 1830 anfört, 1 avslog Kungl. Maj:t den 4 december 1849 samtliga ansökningar. De äldre bestämmelserna — i prästerskapets privilegier samt 1817 års sockenstämmoförordning — om församlingsstyrelsens utövande synas utom vad angår kyrkorådet ha tillämpats i finska församlingen; förordningen föreskrev dock i fråga om Stockholm, att där skulle iakttagas vad dittills kunde vara stadgat och kyrkorådet av församlingen uppdraget. Den allmänna sockenstämmoförordningen för riket den 29 augusti 1843 gällde icke för Stockholm utan finge sockenstämmor därstädes tills vidare hållas på sätt dittills stadgat och övligt varit. Däremot var Stockholm icke uttryckligen undantagen från tillämpningen av den samtidiga förordningen om kyrkoråd (§ 1: »I varje socken så i städerna som på landet skall kyrkoherden sig till biträde hava ett kyrkoråd, vars ledamöter skola utgöras av kyrkovärdarna samt efter socknens vidsträckthet och folkrikhet av minst fyra och högst åtta av socknens å socknestämma valde välfrejdade medlemmar.»). Denna förordning torde emellertid ej ha varit avsedd för de personella församlingarna, för vilka äldre bestämmelser eller sedvana fortforo att gälla. 2 Sockenstämmoförordningen för Stockholm den 16 mars 1847 kunde däremot få tillämpning även för personell församling, där denna så önskade (§ 16). Förordningen den 20 november 1863 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm angiver sig vara i sin helhet tillämplig blott 1

Se sid. 9 f ovan. Kyrkostämman (sockenstämman) i finska församlingen förklarade den 25 okt. 1835, att församlingen instämde i ett av stadskonsistoriet u t a r b e t a t förslag till mera ändamålsenliga bestämmelser för sockenstämmas hållande än 1817 års förordning innehölle. 2

35 å territoriell kyrkoförsamling (§ 1). I fråga om kyrkostämmor i stadens icke territoriella församlingar i deras enskilda angelägenheter skulle emellertid författningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse, om församlingen så önskade. 1 annat fall skulle följas den ordning, som förut varit övlig (§ 22). Finska församlingen beslutade också vid upprepade tillfällen (27 december 1863, 13 november 1864 och 14 december 1879) att följa den ordning, som förut varit övlig. Ännu år 1890 (17 november) kompletterade kyrkorådet sig självt (vid ett tidigare tillfälle 1879 hade dock tre ledamöter invalts å kyrkostämma). Den 25 maj 1919 beslöt emellertid kyrkostämman, att 1863 års förordning skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse för församlingen, dock att i ärenden, som angåves i § 2 av förordningen, rösträtt skulle tillkomma även finska medborgare, som tillhörde församlingen, därest de i tre år tillhört denna och i övrigt uppfyllde de allmänna villkoren för rösträtt å kyrkostämma. I konsekvens härav beslöts å kyrkostämma den 30 november samma år, att kyrkorådet skulle väljas å kyrkostämma i överensstämmelse med förordningen; ledamöterna skulle vara åtta, valda för två år med nyval vartannat år av halva antalet. Lagen om församlingsstyrelse i Stockholm den 6 juni 1930 föreskriver, att vad i lagen stadgas skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl för icke-territoriell församling, om församlingen så beslutar. I annat fall skall följas den ordning, som förut varit övlig (1 §). I överensstämmelse med regeln i 49 § av lagen beslöt finska församlingen å kyrkostämma den 8 november 1934, att val till kyrkorådet skulle avse fyra år, dock att halva antalet medlemmar skulle förnyas vartannat år. I den genom 1942 års ändringar i lagen införda partiella samfälligheten är den finska församlingen icke delaktig. Rösträtt vid kyrkostämma, som intill 1919 bestämts efter graderad skala, är enligt kyrkostämmobeslutet den 25 maj 1919 lika och tillkommer — med stöd av Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1811 — förutom svenska undersåtar även finska undersåtar, som minst tre år tillhört församlingen och i övrigt uppfylla de allmänna villkoren för rösträtt vid kyrkostämma. Vid föredragning å kyrkostämma den 29 augusti 1929 av förslag till lagom församlingsstyrelse i Stockholm hade församlingen förklarat, att den fortfarande såsom dittills önskade utöva sin beslutanderätt å kyrkostämma. Faktiskt följas i övrigt lagens föreskrifter i tillämpliga delar. Den 15 november 1945 har församlingen å kyrkostämma beslutat inrätta en förenad kantors- och organisttjänst, i följd varav den nu vakanta klockarbefattningen kommer att upphöra. Sysslan uppehälles emellertid enligt beslut den 17 oktober 1946 tills vidare på förordnande av den avlidne klockarens änka.

36 Äldre gemenskap med andra församlingar. Den finska församlingen har tidigare varit i vissa hänseenden förbunden med de territoriella församlingarna. Bortsett från det förhållandet, alt faslighetsinnehav inom territoriell församling berättigade ägaren, vare sig han bodde inom församlingen eller icke, till rösträtt såväl vid prästval som i andra den territoriella församlingens angelägenheter, voro, då finska församlingen saknade eget skolväsen samt dess skyldigheter gent emot kyrka och präst voro obestämda, dess medlemmar skattskyldiga för dessa ändamål till de territoriella församlingar, där de bodde, även för inkomst, som var till bevillning taxerad. Vad fattigvården angår var ansvaret därför sedan reformationen delat mellan staden och dess olika församlingar, vilka sedan mitten av 1700-talet gruppvis förenat sig om inrättande av fattighus. 1 År 1750 träffades mellan Storkyrko-, Biddarholms-, tyska, finska, franska och holländska församlingarna överenskommelse om inrättande av gemensamt fattighus, sedermera förlagt till Sabbatsberg. Till förbundet synes senare hovförsamlingen ha anslutits. Finska församlingen åtog sig vid sockenstämma den 5 november 1837 att utgöra avgifter för sin kyrkas behov i förhållande till sina medlemmars bevillning. Sedan Kungl. Maj:t den 21 december 1840 ålagt församlingen att tillhandahålla sin kyrkoherde för hans anständiga bärgning erforderlig löneinkomst, anhöll församlingen, enligt beslut å sockenstämma den 20 juni 1841, om befrielse för framtiden från avgifter av alla slag, av vad beskaffenhet de kunde vara, till huvudstadens andra kyrkor och deras prästerskap, församlingens fastighetsägare dock undantagna i och för de avgifter till territoriella församlingars kyrkor, som åtföljde fastigheterna, ävensom ifrågakommande avgifter till de territoriella församlingarnas skolinrättningar och fattigvårdsanstalter; till dessa senare borde kontribueras efter enahanda grunder som av nämnda församlingars egna medlemmar, överståthållaren erinrade bl. a., att inom flera församlingar inom huvudstaden överenskommelser i laga ordning träffats å allmän sockenstämma om erläg gande av viss årlig avgift även för kyrka att för vissa år utgå av alla inom församlingsområdet boende personer utan avseende å vilken församling i övrigt de kunde tillhöra, samt att dessa överenskommelser fastställts av Kungl. Maj:t. Den 4 mars 1843 meddelade Kungl. Maj:t beslut. Vad först anginge frågan om befrielse för ledamöter av finska församlingen i huvudstaden för alla avgifter av vad slag de kunde vara till kyrkorna inom territorialförsamlingarna med undantag av sådana avgifter, som åtföljde fastigheter, så enär, enligt vad vederbörande upplyst, inom de flesta av dessa församlingar årliga avgifter för längre eller kortare tider blivit å allmänna sockenstämmor beslutade eller åtagna att för olika ändamål utgöras av alla inom territorialförsamlingen boende personer utan avseende på vilken för1

Se närmare Wester s. 203 ff.

samling de i övrigt kunde tillhöra, hade Kungl. Maj:t funnit denna fråga icke böra till omedelbar prövning upptagas. Beträffande därnäst den sökta befrielsen från avgifter till lerritorialförsamlingarnas prästerskap, så alldenstund dessa avgifter för det dåvarande berodde av varje inom bemälda församlingar boende persons välbehag hade Kungl. Maj:t funnit ansökningen i denna del icke till någon åtgärd föranleda. I 1847 års sockenstämmoförordning för Stockholm stadgades bl. a. (§ 15 mom. 1) att de, som i och för själavården och kyrkliga angelägenheter vore medlemmar av stadens så kallade privilegierade eller icke territoriella församlingar, ägde, i sådana kommunala frågor, som rörde dem och territorialförsamlingarnas ledamöter gemensamt, att efter i förordningen stadgad röstberäkningsgrund deltaga i överläggningarna och besluten å sockenstämma i den territorialförsamling, där de hade fastighet eller för sina personer vore mantalsskrivna. Genom Kungl. Maj:ts utslag den 22 mars 1861 förklarades flera flottan tillhörande personer (vilka alltså tillhörde Skeppsholms personella församling) frikallade från erläggande av avgifter till Klara kyrka. Detta ansågs enligt finska församlingens kyrkorådsprotokoll (16 maj s. å.) vara »ett viktigt prejudikat för alla friförsamlingar». Genom stadgan den 27 september 1861 blev folkskoleväsendet fr. o. m. år 1862 i det hela en stadens gemensamma angelägenhet med undantag för skollokalerna, som t. o. m. år 1903 höllos av de territoriella församlingarna. På grund av lag den 15 maj 1903 övertog staden de olika församlingarnas folkskolelokaler (med undantag för Klara församling där det äldre förhållandet upphörde år 1918). Efter flera försök att centralisera fattigvården i staden inrättades genom Kungl. Maj:ts stadga den 1 april 1843 en stadsnämnd såsom centralstyrelse för fattig- och hälsovårdsärenden, och genom förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm blev fattigvården helt en stadens angelägenhet. 1

Utgifts- och inkomststater samt tillgångar och skulder. Den 11 mars 1901 beslöt finska församlingens kyrkostämma, samtidigt med att kyrkoherdens lön höjdes, alt utdebitera en personlig avgift för varje till 18 års ålder kommen församlingsmedlem av 1 krona för man och 50 öre för kvinna samt 20 öre per bevillningskrona för inkomst av kapital och arbete. Den 13 april 1919 beslöts en tilläggstaxering av 30 öre per bevillningskrona, varför uttaxeringen för året skulle utgå med 50 öre per bevillningskrona och samtidigt att, med frångående av 1901 års beslut, kyrkoavgifterna skulle fr. o. m. år 1920 uttaxeras på samma sätt som övriga församlingars utdebiteringar. 1 I o v a n n ä m n d a fattigvårdsförbund kvarstodo då Storkyrko-, finska, tyska och hovförsamlingarna (jfr finska förs. sockenst. prol. 26 febr. 1860).

Enligt församlingens utgifts- och inkomststat för år 1946 utgick kyrkoherdens lön med 10 000 kronor, varav fast lön 7 000:—-, dyrtidstillägg 700:—, semesterbidrag för vikarie 300:— och hyresbidrag 2 000:—, vartill kom lönetillskott från kyrkofonden 2 280 kronor. 1 I övriga kostnader, tillhopa 21 450 kronor, ingingo löner till klockare, vaktmästare, kyrkosångerska och expeditionsbiträde med 6 950 kronor, räntor 800 kronor, omkostnader för kyrkan 2 800 kronor, församlingsaftnar 600 kronor och omkostnader för övriga fasligheter 10 300 kronor. Utgifterna skulle täckas med räntor 5 055 kronor, inflytande fordran 1 000 kronor och hyror 3 460 kronor, varför återstod att täcka genom uttaxering 21 935 kronor. Uttaxeringen utgjorde 70 öre per skattekrona. Antalet skattekronor (enl. 1945 års taxering) uppgavs till 42 834:80. I revisionsberättelsen för 1945 års förvaltning redovisades församlingens tillgångar per 31 december 1945 på följande sätt: Fastigheten nr 2 i kvarteret Europa (kyrka med gavelhus) kr. 300 000: » » 4 » » » » 45 000: Inventarier (inv.-värde kr. 107 928: —) » 1 AB Nordiska Kompaniets förlagsbevis 1934, 4 % » 7 000: Svenska statens obligationer 1937, 3 % » 9 800: Inteckning i fastigheten nr 32 i kv. Körsbärsträdet i Stockholm » 50 000: — D:o i fastigheten nr 9 i kv. Jämtland i Lidingö » 5 500: — Checkräkning i AB Svenska Handelsbanken » 9 016: 63 Kapitalräkning i d:o » 33 518: 89 Sparkasseräkning i d:o » 3 823: 11 Kassa » 13: 54 S:a Kr. 463 673: 17

1 Sedan år 1944 (k. br. 14 jan. 1944) h a r medgivits, alt t ill kyrkoherden G. I. Scvelius må, under förutsätlning att under tiden avlöningen vid kyrkoherdetjänsten bibehålies vid 9 700 kronor (oberäknat semestervikariebidraget å 300 kr.), ur kyrkofonden såsom särskilt lönetillskott utgå ett belopp av 190 kr. per månad (senaste beslut 4 juli 1947). 2 Denna fastighet, det s. k. Wiesendorffska huset (Trädgårdsg. 4), som år 1 748 förvärvades av församlingen och senare disponerades såsom bostadshus för komministern, såldes genom köpebrev 28 juni 1833 Ull vaktmästaren Olof Forsberg med servitutsförbehåll (intecknat 7 juli 1879) till förmån för kyrkan. Fastigheten återförvärvades av församlingen år 1908 genom köp för 50 000 kr. År 1946 h a r mellan staden och församlingen avtal träffats om försäljning i och för stadsplanereglering av dels visst område av fastigheten nr 2 i kv. Europa (i gränden väster om kyrkan) för 30 000 kr., dels hela fastigheten n r 4 i kv. Europa för 45 000 kr. Sistnämnda belopp skulle delvis gäldas genom överlagande av intecknad skuld. Församlingen skulle dessutom erhålla ersättning för värmecentralens flyttning samt vissa olägenheter 10 472 kr. K. M:t h a r den 26 aug. 1946 godkänt stadsplaneförslaget och den 23 maj 1947 u n d e r vissa villkor försäljningen.

39 Skulderna

redovisades på följande sätt:

Lån i Stockholms stads sparbank Finska kyrkans fattigfond kr. 4 400: Linkramhandl. J. Åkerbergs testamente . . » 400: Överstinnan E. S. Lodes testamente » 600: Kyrkoherde E. Sjödings testamente » 1 000: Johanna W. Lindmarks testamente » 1 000: Grosshandl. J. Hedgrens och Fru Elisabet Hedgrens fond » 5 000: Fru Josefina Esseströms fond » 13 623: 11 Fonden för pastorsbostället » 33 000:—*i Kapitalbehållning

kr.

20 000:

» » 384 650: 06

S:a Kr. 463 673: 17 Inkomsterna

ha varit:

Influtna kyrkoavgifter Hyror från fastigheterna Räntor Underskott

kr. 25 546: 98 » 3 300: — » 4 226:58

kr. 33 073: 56 » 9 380: 70

S:a kr. 42 454:26 Utgifterna ha varit: Avlöningar och omkostnader för kyrkan Diverse omkostnader för fastigheterna Skatter

kr. 24 517: 57 » 17 621: 89 » 314: 80 S:a kr. 42 454:26

Församlingens fonder uppgåvos i ämbetsberättelsen 1945 sålunda: Fattigfonden (uppkommen genom frivilliga sammanskott och testamenten) kr. 4 400: Linkramhandlare Åkerbergs testamente (för blivande kyrkobygge) 400 — Överstinnan Lodes testamente (för de fattiga) 600 Kyrkoherde Sjödings testamente 1000 —• Johanna Lindmarks testamente 1000 — Grosshandlare J. Hedgrens och Fru Elisabet Hedgrens fond 5 000 — Fru Josefina Esseströms fond 13 254 64 Fonden för pastorsbostället 33 000 — Kyrkoherde Wilhelm Montells och Fröken Anna Montells testamente 30 143 04 •

1 Jfr sid. 31 ovan.

—

40 Utgifts- och inkomststaten för 1947, som balanserar på ett belopp av 35 970 kronor, utgår från ett skatteunderlag av 63 392 skattekronor, upptager kyrkoherdens lön med oförändrat belopp samt övriga löner med tillhopa 9 020 kronor (för kantorn-organisten 4 200:—, expeditionsbiträde 2 080:—, vaktmästare 1 5 4 0 : — samt biträde å expeditionen av finsk språkkunnig 1 2 0 0 : — ) . Omkostnaderna för expeditionen upptagas till 2 250 kronor, för församlingsaftnar till 600 kronor och för fastigheterna till 13 300 kronor. Inkomsterna redovisas med räntor 5 585 kronor, inflytande fordringar 1 000 kronor och hyror 2 800 kronor. Uttaxeringen har fastställts till 70 öre per skattekrona. Gudstjänsten. Såsom ovan nämnts höllos intill 1740-talet i den finska församlingen gudstjänster uteslutande på finska språket, men förordnade Kungl. Maj:t den 16 juni 1741, att i den finska kyrkan även svensk gudstjänst finge förrättas på sådant sätt, att en svensk predikan var sön- och helgdag holies mellan den finska högmässan och aftonsången. Den 8 juli 1818 förklarade Kungl. Maj:t en av Stockholms stads konsistorium gjord framställning om indragning av den svenska gudstjänsten såsom stridande mot de privilegier, vilka blivit finska församlingen förunnade, icke förtjäna avseende. Genom Kungl. Maj:ts ovan omförmälda beslut den 21 december 1840 medgavs, att kyrkorådet och församlingen finge uppgöra och hos Stockholms stads konsistorium till granskning inlämna ett förslag till bestämmande av gudstjänsternas antal i finska kyrkan varje sön- och högtidsdag. Sedan dylikt förslag avgivits, förordnade Kungl. Maj:t den 12 maj 1841 på framställning av konsistoriet, alt finsk gudstjänst skulle hållas varje söndag under tiden 1 juni—31 oktober men den övriga delen av året endast var tredje söndag samt dessutom alla högtidsdagar. Svensk gudstjänst skulle hållas varje sön-, högtidsoch böndag. Numera hållas i församlingen omväxlande finsk- och svenskspråkiga gudstjänster. Under de senaste åren har finsk högmässogudstjänst hållits två gånger i månaden, vartill kommit extra gudstjänster, då månaden haft flera helgdagar än vanligt. Vid de stora kyrkliga högtiderna, såsom jul, påsk och pingst, har vanligen varannan högtidsdag firats med finsk och varannan med svensk högmässa, varvid särskild vikt fästats vid att de finskspråkigas behov av gudstjänst på modersmålet tillgodosetts. Därför ha i särskilda fall dubbla gudstjänster ordnats, en finsk och en svenskspråkig sådan. Ofta ha såväl finsk- som svenskspråkiga församlingsaftnar anordnats. Enligt kyrkoherdens senaste ämbetsberättelse (1945) har under andra halvåret 1944 antalet besök i medeltal per högmässa fördelats sålunda: juli 28, augusti 42, september 43, oktober 55, november 58, december 66, motsvarande resp. 1-4, 2-0, 2-0, 2-2, 2-9 och 3*3 procent av den kyrkskrivna folkmäng-

41 den, 2 103 personer, vid årets utgång, alltså över genomsnittsfrekvensen i de territoriella församlingarnas kyrkor. 1 Besökstalen för särskilda gudstjänster, som hållits i augusti, oktober, november och december samma år ha i genomsnitt varit 145, 118, 115 och 150 eller respektive 7\3, 5-9, 5*8 och 7-1 procent. Liksom fallet är i andra församlingar torde dessa tal, om man vill komma till verkliga antalet aktiva kyrkobesökare över huvud, få åtminstone fördubblas. Någon verklig mätare av församlingens betydelse för sina medlemmar utgöra enbart dessa siffror givetvis icke. Antalet nattvardsgäster under året 1944 uppgives till 276. Under oktober 1946 besöktes varje högmässa genomsnittligt av 45 personer eller c:a 2 procent av medlemstalet vid 1946 års ingång, 2 263. Däremot har en sånggudstjänst den 24 oktober besökts av 300 personer eller 11-4 procent. För december 1946 redovisas för högmässorna en besöksfrekvens av 87 personer eller 3-3 procent av medlemstalet vid 1946 års utgång, 2 664. En veckogudstjänst den 6 december samlade 267 personer eller 10 procent av medlemstalet. Besökstalet för högmässorna i januari 1947 utgjorde 39 eller 1*5 procent av sistnämnda folkmängdstal; det låga procenttalet har sin förklaring i uppvärmnings- och bränslesvårigheter, som avskräckt många från kyrkobesök. Man bör emellertid beakta, att de finska guds tjänsterna besökas blott av de finskspråkiga och de svenska gudstjänsterna blott av de svenskspråkiga medlemmarna. Procenttalen borde därför måhända taxeras dubbelt. I detta sammanhang bör anmärkas, att besöksfrekvensen är större bland den förra än bland den senare medlemskategorien. Församlingens medlemmar äro i stor utsträckning bosatta i stadens utkanter och ha lång kyrkväg. Prästval och prästlön. Enligt interimsreglementet den 26 maj 1730 för prästvalen i Stockholm förklarades i princip, att de röstandes flertal skulle vara bestämmande vid valet, och samma grundsats fastslogs i den allmänna präst valsförordningen för riket den 5 juli 1739. Emellertid var valrätt i stad inskränkt till husägare eller av honom befullmäktigad hyresgäst. Denna regel kunde icke tillämpas inom finska församlingen, där säkerligen funnos mycket få husägare. Vid prästval synes också före år 1744 röstetalet per capita ha avgjort vem som skulle presenteras för utnämning, konungens frihet att till kyrkoherde utnämna vem han ville obeskuren. 2 Den dominerande ställning kyrkorådet i församlingen intog, fick emellertid sin konsekvens även för prästvalens del. Efter framställning av rikets ständer samt »i nådigt beaktande av den besynnerliga beskaffenhet, som med berörde finska nationelle kyrka här i Stockholm är», förordnade Kungl. Maj:t den 16 juni 1741, att vid församlingens 1 Jfr Utredning ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Stockholm (SOU 1946:54) s. 57 ff. 2 Finska församlingens arkiv P II. 4 s. 635.

prästval kyrkorådet skulle »på finska nationens vägnar» äga hälften av rösterna och församlingen den andra hälften, »igenom vilken valrätt såväl kyrkans uppkomst lärer befordras som ock skicklige och välförtjänte präster komma i åtanke och i övrigt allt till hela församlingens nytta väl och ordentligen tillgå». Bestämmelsen, som den 17 januari 1811 bekräftades av Kungl. Maj:t, tolkades så, att ett enigt kyrkoråd jämte en minoritet inom menigheten utom rådet eller en enig menighet jämte en väsentlig minoritet inom rådet bildade majoritet. Där ett enigt kyrkoråd stode mot en enig menighet, ägde Kungl. Maj:t frihet att välja (Kungl. Maj:ts brev 20 juni 1744). På ansökan av åtskilliga riksdagsmän från Finland och efter tillstyrkan av rikets ständer förklarade vidare Kungl. Maj:t den 17 juli 1747 sig hava funnit billigt samt lända till finska församlingens gagn, att den vid val av sina präster, som borde vara av »finsk nation vilka merendels äro boende uti storfurstendömet Finland», icke bundes vid några av stadskonsistoriet missiverade provpredikanter (eller över huvud till något visst antal sökande) utan lämnades frihet att därvid votera på vilkendera av de prästmän av finsk nation, som antingen på eller utan kyrkorådets kallelse under påstående ledighet låtit höra sig i församlingen eller ock eljest vore församlingens ledamöter till lärdom och leverne väl bekanta, utan att 1739 års kungl. förordning i så beskaffad sak finge härvid ligga i vägen. Dock borde ingen i Finland boende och för konsistoriet i Stockholm okänd prästman eller kandidat ställas under omröstning vid valet, som icke av det konsistorium (domkapitel), i vars stift han vore tjänstgörande eller vistande, befunnes försedd med bevis om tjänstår eller meriter samt gott rykte och ärbart leverne. Ansökningen hade även åsyftat, att den prästman, som vid valet fått majoritet i röstetal, måtte utan vidare förslag presenteras till fullmakts eller kollationsbrevs erhållande. Härvidlag komme, enligt den kungliga resolutionen, i betraktande, att på samma sätt som tyska kyrkan måste förse sig med präster ifrån Tyskland, så måste ock finska kyrkan för språkets skull skaffa sig präster från Finland såsom en avlägsen ort, vilken svårighet ingen av de andra församlingarna i Stockholm hade, varförutom med samma församling vore den särskilda beskaffenhet, »att den lillhörer och till ledamöter inbegriper en hel nation eller en landsort, vars beprövade undersåtliga, trogna och ståndaktiga sinnelag Kungl. Maj:t med särdeles välbehag anser jämte det denne nation en märkelig kostnad och utgift på samma kyrka samt kyrkoherde- och kapellanshusen nedlagt». 1 Med hänsyn härtill prövade Kungl. Maj:t billigt, att den prästman, som vid kyrkoherdeval i finska församlingen funnes hava fått majoriteten av rösterna, uträknad efter rikets ständers skrivelse den 12 september 1743 (Kungl. Maj:ts brev 20 juni 1744), finge, sedan han efter allmänna förordningar och vanligheten undergått pastoralexamen, såvida detta ej förut skett, därpå hos Kungl. Maj:t av konsistoriet i Stockholm 1

Såsom framgår av den föregående framställningen inflöto erforderliga medel genom statsanslag och kollekter.

43 ensam bliva presenterad och med dess fullmakt på kyrkoherdeämbetet i församlingen försedd. Vad vidkomme kapellansbeställningens återbesättande följde av sig självt, att sedan församlingen, på sätt omförmälts, anställt ett oinskränkt val, torde den, som fått de mesta rösterna, i kraft av 9 § i Kungl. Maj:ts resolution på prästerskapets allmänna besvär vid 1731 års riksdag, bliva kapellan i församlingen och allenast efter 13 § i 1730 års interimsreglemente angående prästvalen i Stockholm avsändas till ärkebiskopen, som efter föregången examen hade att meddela honom stadfästelsebrev å valet. Den 18 december 1798 bekräftade Kungl. Maj:t 1747 års beslut och föreskrev, att till val av kapellan i finska församlingen icke krävdes att den valde avlagt pastoralexamen. Den 18 november 1818 medgav Kungl. Maj:t, sedan samtycke inhämtats från ryska regeringen, att, utan hinder av att Finland skilts från Sverige, präster fortfarande finge kallas från Finland till den finska församlingens i Stockholm tjänst. Enligt 1840 års brev skall vid kyrkoherdebeställningens tillsättande så förhållas, att genom kyrkorådets försorg ledigheten kungöres i både svenska och finska tidningar med angivande av lönevillkoren. För kompetens till beställningen erfordras att vara mäktig svenska och finska språken ävensom att ha avlagt pastoralexamen eller att ha anmält sig till undergående därav, i vilket sistnämnda fall så lång tid bör avbidas, som skäligen kan åtgå till examens avläggande. 1 Ansökningarna skola inlämnas till kyrkorådet inom av detta bestämd tid och därifrån överlämnas till Stockholms stads konsistorium (numera domkapitlet i Stockholms stift), som det åligger att yttra sig över de sökandes kompetens. De av konsistoriet kompetensförklarade skola av kyrkorådet kallas att avlägga predikoprov på det språk, som församlingen på kyrkostämma bestämmer, dock får det bero på de sökande alt avlägga sådana prov eller icke. Vid val, som skall anställas på sockenstämma (numera kyrkostämma) i enlighet med gällande särskilda föreskrifter (numera stadga angående prästval den 7 december 1934), böra alla kompetenta sökande komma under omröstning och den, som erhållit de flesta rösterna, i enlighet med Kungl. Maj:ts resolution den 17 juli 1747 anmälas till erhållande av kunglig fullmakt. Jämlikt kungörelse den 7 december 1934 med vissa föreskrifter angående vad som skall iakttagas vid ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst (4 § 3 st.) äro dessa bestämmelser fortfarande gällande. 2 Beträffande kyrkoherdens befordringsrätt fann Kungl. Maj:t genom 1840 års brev skäligt bevilja honom rätt att, efter 7 till 8 års av vederbörande väl vitsordad tjänstgöring vid finska församlingen, få utom förslag hos 1 Pasloralexamen h a r n u m e r a försvunnit såsom kompetensvillkor (k. kung. 18 april 1884). Villkoret h a r ansetts fortfarande gälla för finsk präst, som söker befattningen (pastoralexamen är bibehållen i Finland). 2 »Äro för särskild tjänst avvikande bestämmelser meddelade, äge de giltighet.»

44 Kungl. Maj:t söka sådana regala pastorat över hela riket, till vilka han i övrigt kan vara behörig att anmäla sig. 1 Med tillerkännande av infödingsrätt inom något visst stift skulle anstå till dess kyrkoherdeutnämningen ägt rum. 2 Vid sockenstämma den 20 juni 1841 fattade församlingen det beslut att, enär den år 1837 åtagna årsavgiften till kyrkan borde bliva grunden för röstberäkningen vid prästval, alla voteringar inom församlingen borde ske på det sätt, att 8 sk. b:ko avgift till kyrkan berättigade till en röst och varje fulla 4 sk:s tillökning i avgiften ökade rösträttigheten med en halv röst intill högsta avgiften 3 rdr 16 sk., som medförde rättighet till 20 röster; kyrkorådet erhöll alltså vid prästval icke annan rösträtt än den som tillkomme envar av dess medlemmar på grund av hans avgifter till församlingens kassa. Genom Kungl. Maj:ts brev den 4 mars 1843 fastställdes denna röstgrund till efterrättelse. Genom lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster ändrades bestämmelsen så, att varje röstande har en röst (26 och 46 §§) och regeln har bibehållits i nu gällande lag (den 7 december 1934). Den 21 augusti 1846 förordnade Kungl. Maj:t, att den då vakanta komministraturen skulle tillsvidare icke besättas, med skyldighet för kyrkoherden, som ägde uppbära de komministern anslagna löneförmåner, alt, om och när stadskonsistoriet så prövade nödigt, avlöna ett i svenska och finska språken kunnigt ämbetsbiträde. 3 Den 11 mars 1901 beslöt församlingen att provpredikningar för kyrko herdebeställningen skulle hållas på såväl svenska som finska språken. Den nuvarande kyrkoherden Gottfrid Sevelius var före sin utnämning tjänstgörande i Finland. I Kungl. Maj:ts fullmakt för honom den 12 juni 1942 är icke intaget något förbehåll om skyldighet för honom att underkasta sig förändring i tjänstgöring och lönevillkor. Präster i församlingar med otillräckliga avlöningstillgångar brukade från 1600-talet av kronan förses med löneanslag. Vid liden för den nuvarande finska kyrkans tillkomst åtnjöto kyrkoherden och kapellanen i församlingen anslag av statsmedel med 140 resp. 100 daler s:mt, vartill kommo s. k. prästpenningar (till obetydliga belopp), som vår och höst sammanskötos av församlingen. Tidigare utgående tiondeanslag från Fasta, Esterna och Bö i Uppland hade blivit indraget. På 1760-talet 4 uppgåvos löneinkomsterna i daler s:mt till

1 Efter försvinnandet genom 1910 års prästvalslagstiftning av skillnaden mellan regala och konsistoriella pastorat torde denna bestämmelse vara inskränkt till fall, då ansökningsrätt u t o m förslag föreligger. 2 Se numera ang. stiftstillhörigheten k. kung. 15 maj 1942 (nr 237) med vissa bestämmelser i anledning av inrättande av Stockholms stift 3:o. 3 Ferlin I s. 428. 4 Finska förs. arkiv P II. 4 s. 721.

45 för

kyrkoherden:

från Kungl. Maj:t och kronan hushyra av kyrkoherdehuset påskpenningar m. fl. prästrättigheter kollektmedel för

600 800 150 50 —

1 600:

kapellanen:

från Kungl. Maj:t och kronan hushyra av gamla kyrkoherdehuset påskpengar o. a. prästrättigheter kollektmedel m. m

300 100 50 50 —

500: —

Dessa löner voro i och för sig icke dåliga; ett kammarråd hade 1 800 daler och presidentssekreteraren i kammarkollegiet 450 daler. Inflationen hade emellertid väsentligt sänkt realvärdet på alla löner i penningar i jämförelse med persedellöner. Statsbidragen höjdes enligt Kungl. Maj:ts resolution den 28 februari 1816 till 240 riksdaler ( = 1 800 dr s:mt) för kyrkoherden och 120 riksdaler ( = 9 0 0 dr s:mt) för kapellanen, att utgå från odisponerade anslag å kleresistaten. Efter komministraturens indragning fick kyrkoherden år 1846 sin lön reglerad till 666 2 / 3 riksdaler banko ( = 1 000 rdr r.nit). 1 År 1866 antecknades till kyrkorådets protokoll (9 febr.), att kyrkoherden hade av stats- och andra medel 1 765 riksdaler, att den s. k. påskboken senast inbragt omkring 1 000 riksdaler, varför kyrkoherden, om boställsvåningen beräknades till 1 000 riksdaler, således utom vad han kunde erhålla för tillfälliga förrättningar, hade en inkomst av närmare 4 000 riksdaler. Den 25 juni 1866 beviljade kyrkostämman ett årligt lönetillskott att årligen utgå i den mån kyrkokassans överskott därtill lämnade tillgång. Den 8 november 1886 beslöts, att uppbörden med s. k. påskbok skulle upphöra och kyrkoherden i stället ur kyrkokassan erhålla ett årligt lönetillskott av 800 kronor. Å kyrkostämma den 11 mars 1901 bestämde församlingen, att kyrkoherdens lön skulle utgå med 4 000 kronor årligen jämte boställsvåning i huset nr 16 vid Köpmangatan. Dittills utgående betygslösen och avgifter för lysnings uttagande skulle upphöra och kyrkoherden utan ersättning verkställa prästerliga förrättningar i sammanhang med gudstjänst och under expeditionstid. Såsom ovan nämnts utgöra kyrkoherdens löneförmåner för närvarande 12 280 kronor (varav 2 280 kronor lönetillskott från kyrkofonden). 1 Kyrkorådets prot. 9 dec. 1846, 19 nov. 1885 (jfr k. brev 14 aug. 1843 med avslag å framställning om indragning av komministertjänsten).

46 Folkmängd och medlemsgruppering. Sporadiska uppgifter om församlingens medlemstal i äldre tid finnas. År 1724 uppgives det till ca 1 600, 1 år 1837 till över 1 900.2 Den officiella statistiken visar fr. o. m. år 1860 variabla siffror: 1860: 1570; 1870:1342; 1880:1256; 1890:1093; 1900:1241; 1910:1604; 1920:1917; 1930:1662; 1940: 2 107. Medlemstalet utgjorde vid 1945 års utgång 2 263 och vid 1946 års 2 664, vilket innebär en stark ökning. Folkmängdstalen vid 1945 års utgång och skatteunderlaget samma år kunna grupperas på följande sätt: Antal personer

Skatteunderlag i skattekronor

1. a Finska medborgare 1 029 b Hustrur till dessa med svenskt medborgerskap 36 2. Statslösa — 3. a Medborgare i andra främmande stater än Finland 14 b Hustrur till d:o — 4. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av grupperna 1 a, 2 eller 3 a. a Födda i Finland eller i utlandet 536 b Hustrur av svensk börd 125 c Födda i Sverige 105 d Hustrur av svensk börd 25 5. Hemmavarande barn till personer under grupp 4 c 21 6. Andra svenska medborgare 372

11 299: 70 344: 80 —

S:a 2 263

42 834:80

384:30 —

16 286: 50 993: 90 1 462: 60 354: 90 27:60 11 680: 50

Enligt pastorsämbetet utgjorde de helt eller huvudsakligen svenskspråkiga 1590 (alla grupper), de nästan uteslutande finskspråkiga 286 (grupperna 1 och 3) samt de dubbelspråkiga med finska såsom modersmål 387 personer (grupperna 1, 3 och 4). (År 1897 uppgavs vid kyrkostämma den 29 mars att högst få finsktalande personer funnos i församlingen.) Av de under år 1946 inflyttade, 756 personer, voro de flesta finsk- eller dubbelspråkiga, 650 finska, 98 svenska och 8 utländska medborgare, av de utflyttade voro 319 finska, 95 svenska och 5 utländska medborgare. Läget var vid 1946 års 1

Finska förs. arkiv P II. 4 (nr 6), berättelse år 1724. Finska förs. arkiv, sockenstämmoprot. 5 nov. 1837. Enligt KM:ts brev 14 aug. 1843 ang. ifrågasatt indragning av komministerstjänsten hade k y r k o r å d e t uppgivit, att i följd av 1840 års anslutningsbestämmelser medlemstalet k o m m e att nedgå från 6 000 till m i n d r e än 2 000 (akten förkommen). 2

utgång sådant, att sannolikt inemot 1 000 medlemmar kunde antagas vara helt eller delvis ur stånd att fullt tillgodogöra sig innehållet i svensk gudstjänst. Det finska folkelementet i Stockholms omgivningar. För utrönande i vad mån finska befolkningselement äro representerade inom Stockholms stift i övrigt har under år 1946 upplysning inhämtats från vederbörande pastorsämbeten om 1) antal finska medborgare, 2) finska medborgares hustrur, som bibehållit svenskt medborgerskap, 3) medborgare i annat främmande land än Finland och statslösa med finska såsom modersmål. Svårighet har ansetts möta att utröna, huru stort antal personer tidigare tillhört denna kategori men numera erhållit svenskt medborgarskap. Inom Stockholms stifts område utanför Stockholms stad funnos enligt uppgift från vederbörande pastorsämbeten under oktober—december 1946 kyrkskrivna 384 personer av nämnda kategorier. Det kan antagas att antalet av de personer, bosatta utom Stockholm men inom stiftet, som, om de varit bosatta i Stockholm, varit tvångsvis anslutna till finska församlingen närmar sig det dubbla.

Särskild förmån, förbunden med medlemskap i församlingen. Enligt kungl. lasarettsdirektionens (för Serafimerlasarettet) protokoll den 4 mars 1811 hade till direktionen från kommitterade för förvaltningen av de frivilliga gåvor »som tillfallit dem av finska nationen, vilka i sista kriget med Byssland blivit försatta i tryckande nöd», överlämnats ett kapital av 2 000 rdr b:ko med anhållan bl. a., att en frisäng jämte allt vad som hörde till nödig sjukvård måtte på lasarettet alltid hållas till hända åt »sådan person av härvarande finska nationella församlingen eller någon annan härstädes vistande av finska nationen, som under fattigdom och nöd jämväl behöver biträde av läkare». Kommitterade hade vid gåvan fästat j det uttryckliga villkor, att för åtnjutande av denna förmån den behövande borde vara därtill anmäld av vederbörande pastor och kyrkoråd i finska församlingen gemensamt och i sådant avseende försedd med skriftligt bevis, varefter det vidare skulle på läkares prövning bero, huru länge den på lasarettet intagne finge kvarbliva där. Direktionen förklarade sig mottaga gåvan med den förbindelse, att utöver det dittills bestämda antalet av »stänI digt underhållande allmänna sjuksängar» upprätta och med överskrift utmärka en ny särskild sjuksäng »till förmån för en i sänder av sådana till härvarande finska nationella församlingen hörande personer, som av vederbörande pastor och kyrkoråd vid nämnda församling bliva därtill anmälda och i sådant avseende äro med skriftligt bevis försedda, ägande den

48 person, som sålunda anmäles, att kostnadsfritt åtnjuta lika och enahanda läkarevård, skötsel och underhåll, som i de allmänna sjukrummen efter lasarettsförfattningarna bestås, så länge vederbörande lasarettsläkare prövar hans sjukdomstillstånd fordra att han på kungl. lasarettet kvarbliver». 1 Den 7 februari 1902 uppdrog kyrkorådet åt kyrkoherden att i förekommande fall anmäla behövande församlingsmedlemmar till frisängen i Serafimerlasarettet. 1 Finska förs. arkiv P 11:4, ser. 2: s. 85 ff. Ferlin (I s. 430 not. 1) uppgiver (1858). att lasarettsdirektionen upplåtit ytterligare en säng på egen bekostnad.

De tyska församlingarna. Finsktalande inflyttande till Stockholm kunde presumeras vara svenska undersåtar; motsatsen var väl i regel fallet med de tyskspråkiga. Även där dessa hade undersåtliga förpliktelser mot konungen av Sverige, tillhörde de andra rättsområden än det svenska. Men, i den mån de — såsom det heter i 15 kap. 7 § ärvdabalken i 1734 års lag —• »alldeles satt sig neder att bygga och bo» i Sverige, voro de att anse såsom svenska undersåtar. De tyska församlingarna kommo därför att vara sammansatta av såväl svenska som utländska undersåtar. Mellan den finska och de tyska församlingarnas ställning i det svenska rättssystemet föreligger också en till deras uppkomst hänförlig skillnad; strukturen av den finska församlingens organisation likställer densamma med vanliga svenska kyrkoförsamlingar med den modifikation, som betingas av dess personella karaktär; prästen var i anslutning till medeltida traditioner den dominerande faktorn. Regleringen av de tyska församlingarna gav, synbarligen med utgångspunkt från tyska förhållanden, menigheten och dess förtroendemän en starkare ställning och fick fördenskull karaktären av en undantagslagstiftning i privilegieform; det är först på 1800-talet, efter det Finland skilts från riket, som det talas om den finska församlingens privilegier. Med olikheten i den ursprungliga rättsliga strukturen överensstämmer, att främmande trosbekännare av finskt ursprung bokföras i den finska församlingen, samt att motsvarande grupp saknas i de tyska, i den mån icke familjesamhörighet påkallat upptagande i de tyska församlingarnas böcker.

1.

S:t Gertruds församling i Stockholm. Uppkomst och äldsta historia.

I ett den 3 maj 1558 på franska utfärdat brev medgav Gustav I på ansökan av Jean d'Arboville, att hantverkare från staden Emden och andra orter i Nederländerna, som hade för avsikt att bege sig i konungens tjänst och sätta sig ned i Stockholm men icke förstode det svenska språket, finge ha en präst (un ministre), som kunde förkunna Guds ord för dem samt för4—717401

50 valla sakramenten såsom alla rätta och trogna kristna ägnade. 1 L ii d e k e2 omtalar såsom tyska predikanter herr Petrus år 1564, magister Martin Sehefeldt år 1566, Joachim Eggert år 1571 och magister Abraham s. å. Den sålunda bildade menigheten, vilken i huvudsak torde varit tysktalande, synes icke ha haft eget gudstjänstrum men fått använda sig av stadskyrkan (Storkyrkan). 3 I Johan III:s brev den 20 juli 1570 till »Mäster Olof kyrkoherde (i staden) och Mäster Abraham skolmästare» förmäles, att — »det tyska folk, såväl de, som uti vår stad Stockholm äre bofaste och besittande, desslikes köpsvenner och andra främmande» besvärat sig över att de icke hade något bekvämligt rum, där deras predikant kunde söndagar och andra helgdagar förkunna Guds ord samt hålla mässa och andra tidegärder. Konungen kunde icke tänka sig, att sådant skedde vare sig i stadskyrkan eller i Gråmunkeklostret, på det »att det svenska folk icke måtte bliva trängde ifrån de stunder och lider, som de på helgdagarna äro vana att församlas och höra Guds ord». Därför medgavs, att samma främmande, dock icke andra än de, »som den rätta religion före och höre», finge intaga och utbygga konventsstugan i Gråmunkeklostret (på Riddarholmen) och »där låta mässa och predika för sig Guds ord», till dess konungen kunde framdeles låta försörja dem med något bekvämligt rum annorstädes. Intill dess konventsstugan bleve färdig, finge nämnda främmande disponera själva klosterkyrkan på Gråmunkeholmen viss tid var helgdag före middagen, dock att det svenska folket som besökte kyrkan icke därigenom bleve hindrade. Privilegierna. Under det för den finska församlingen den allmänna svenska lagstiftningen om församlingsförvaltningen och dess organisation (1571 års kyrkoordning och 1575 års nova ordinantia ecclesiastica) var tillämplig, meddelades särskilda bestämmelser i angivna hänseende för den tyska församlingens del, därjämte vidtogos åtgärder för beredande av särskilt kyrkorum åt församlingen. I Johan III:s öppna brev den 8 mars 1571 heter det, att »våra trogna undersåtar, som in i Stockholms stad bygga och bo och i Tyskland födde äro, desslikes andra tyskar och främmande, som uti förenämnde Stockholms stad deras handel vilja bruka och icke förstå det svenska tungomålet», begärt att få någon bekvämlig plats i staden, där de kunde upprätta och bygga sig en kyrka för att där höra Guds ord på sitt eget tungomål samt bruka sakramenten och annat, som tillhörde den kristna religionen, ävensom att där hava sin egen kyrkogård och begravningsplats. Konungen medgav, att nämnda »tyska och främmande» finge bekomma 1 G. I:s regislratur. Sökanden, som i brevet b e n ä m n d e s »Maistre Jehan d'Arboville», kallas i senare handlingar d'Herboville; han användes av Erik XIV i diplomatiska värv och uppgives ha slutat som hertig Karls råd. Ludeke, Denkmal s. 64. 2 Disserlatio s. 38. 3 Ludeke. Denkmal s. 73.

51 och sedan njuta till evärdlig ägo så mycket av det utrymme, vara svartmunkeklostret fordom varit byggt, som kunde behövas för att bygga kyrkan på. Konungen ville komma menigheten i fråga till hjälp med allt som behövdes till kyrkans tak ävensom med behövligt järn. Allt annat skulle menigheten själv sörja för, »både väggar, valv, fönster och vad som eljest till samma kyrkobyggnad behöves». Den finge själv förskaffa sig lärda och gudfruktiga predikanter, som skulle »förehålla och lära» menigheten enligt den heliga skrifts rätta grund och mening och den augsburgska bekännelsen. Till understöd för byggnadsarbetets förelagande och fullbordande finge användas »all den hjälp, sota av annat kristet folk kan bliva offrat eller givet till samma byggnad, antingen i testamente eller eljest». Vidare skulle menigheten äga utse »tillsyningsmän och kyrkvärdar», som hade att mottaga dylika bidrag, rätteligen använda dem för kyrkans behov och redovisa därför. Först dessa bestämmelser torde ha konstituerat den tyska församlingen såsom offentligrättslig enhet. Av någon anledning kom tomtupplåtelsen icke att tagas i bruk; i konung Sigismunds brev den 30 juni 1594 förmäles, att hinder uppkommit, och den 22 april 1574 utfärdades ett nytt kungligt brev, vari anfördes, att nämnda »undersåtar, både tyska och främmande», som satt sig ned och bodde i staden, icke dittills haft någon kyrka för sig själva; därför upplätes till dem det stenhus söder om klostret på Gråmunkeholmen, som förut varit »munkevåning». Av nämnda hus finge den tyska församlingen bygga och upprätta en kyrka på egen bekostnad, vilken kyrka församlingen skulle för sig själv njuta och behålla till evärdlig ägo. Efter meddelandet av 1571 års brev synes ordentligt prästval ha skett, såsom framgår av en i tyska församlingens arkiv befintlig, till år 1571 hänförd urkund »Stucke zu Erwägung und zu bedencken in Erwählung eines Predigers». Den 20 augusti s. å. är dagtecknad en attest av den nye pastorn Joachim Eggert för församlingens äldste och föreståndare å uppburen lön m. m. 1 Konung Sigismund medgav i ovannämnda brev tyskarna att ordna en särskild begravningsplats på Norr- eller Södermalm. Förut har nämnts, hurusom »de främmande» kommo finnarna till hjälp vid utbyggnaden av S:t Gertruds kyrka och hurusom lönen härför år 1607 kom i form av medgivandet för tyska församlingen att ensam disponera kyrkan. I Karl IX :s brev den 21 januari 1607 anfördes, att de tyska och finska församlingarna icke kunde rymmas i samma kyrka, samt medgavs, att den tyska församlingen ensam finge njuta och behålla »den vid Svartmunkegatan liggande kyrkan, som fordom kallats S. Gertruds kapell». Den finska församlingen hänvisades i stället till Gråmunkeholmskyrkan till dess den påbörjade S:t Jakobs kyrka blivit färdigställd, då »de finske» skulle däri inrymmas. Den tyska församlingen skulle för den inkomst, som tillflöte S:t Gertruds kyrka, vidmakthålla densamma, predikanterna och tyska skolan — en sådan hade 1

Tyska församl. arkiv. Memorial titt. A. fol. 5, 7.

52 synbarligen redan inrättats år 15691 — samt sörja för de fattigas nödtorft. Kallelserätten till präst stadfästes. Upplåtelsen av kyrkan bekräftades genom Gustaf II Adolfs brev år 1612, vari bl. a. anfördes, att de tyska borgarne mycket påkostat för kyrkans prydande, och att församlingen dagligen ökades, så att den väl behövde en egen kyrka. Konungen »unnade och efterlät» därför församlingen »för sig och deras efterkommande till den församlings bästa till evärdliga tider» att »njuta och behålla samma kyrka med därunder belägna källare ävensom, till begravningar och annat utrymme, den kyrkogård, som församlingen intagit, och den del, som Jöran Ulfsson (Snakenborg-Båt) på Norrnäs och hans släkt skänkt till kyrkan. Upplåtelsen skulle gälla »till deras efterkommandes till den församling bästa till evärdliga tider». Medgivandet till gudstjänst på tyska språket »med sakramentens rätte bruk och eljest i andre måtto» samt prästvalsrätten förtydligades därhän, att vid gudstjänsten skulle iakttagas den oförändrade augsburgska bekännelsen, samt att församlingen skulle vid uppkommen ledighet »ifrån främmande orter och var de dem bekomme kunne förskrive och kalle late andre i staden igen, dem kyrkones äldste och förmän samt menige församlingen åtnöjer». Uttryckligen förbehöll sig konungen att »vara besökt om kollation och stadfästelse för den, som till sådant kall komma skall». Det inskärptes att blott den finge kallas till präst, som »med vare predikanter och lärare här i riket såväl i lära som ceremonier överenskommer»; ärkebiskopen och kapitlet i Uppsala skulle pröva, att så vore fallet. Därest mer än en präst funnes, skulle den som vore äldst, lärdast och skickligast» anses som kyrkoherde och den andre såsom kapellan. Prästlönerna skulle församlingen själv bestrida, dock vore Kungl. Maj:t icke obenägen att framdeles efter omständigheterna hjälpa till med underhåll av kyrkan, predikanterna och församlingen. Beträffande församlingsorganisationen meddelades bemyndigande att utse kyrkoföreståndare för medelsförvaltningen samt sex åldermän, vilka alla skulle väljas av dem som förut fungerat såsom »kyrkans förmän», en inskränkning alltså av menighetens valrätt. Dessa kyrkoföreståndare och åldermän skulle hava kyrkans inkomst i värjo och göra de andra besked, huru den använts till kyrkans och församlingens bästa. Slutligen bekräftades församlingen i sin rätt att hålla en tysk skola, där församlingens barn finge lära sig läsa och skriva samt de, som därtill vore skickade, sjunga för användning vid kyrkosången. Rätten gjordes exklusiv; ingen annan tysk skola finge hållas i släden. Församlingen ansåg sig nu kunna bekosta ett tornbygge till kyrkan. Åren 5613—18 uppfördes tornet under ledning av Hubert Giliusson de Besche och detta företag följdes åren 1638—42 av en om- och tillbyggnad av själva kyrkan under ledning av H. J. Christler. Kyrkan erhöll därvid i huvudsak 1

Liideke, Dissertatio s. 76.

53 sin nuvarande form, varvid utrymmet blev åtminstone fördubblat. 1 Frågan om särskild begravningsplats för församlingen blev trots tidigare försäkringar icke definitivt ordnad förrän år 1715: ett kungl. brev den 25 november s. å. medgav användning av området närmast kyrkan (tidigare ingående i svartbrödernas mark) .2 Den 18 november 1637 försäkrade förmyndarregeringen »borgerskapet av tyska församlingen» att såsom dittills njuta till godo »deras kyrkoprivilegier, fri- och rättigheter efter undfångne kunglige, enkannerligen högstbemälle konung Karls och konung Gustav Adolfs brev», intill dess bekräftelse å dessa rättigheter kunde sökas. Efter uppnådd myndighetsålder stadfäste drottning Kristina den 16 december 1646 1612 års privilegier och den 24 december 1647 bemyndigades kyrkans »äldste, bisittare och föreståndare» att utkräva böter för »kyrkoträta och bänkekiv» (tvist om bänkplatser). Böterna skulle utgå med samma belopp, som hela församlingens kollekt till de fattiga nästföljande sön- eller helgdag utgjorde, och användas till de fattigas underhåll och uppehälle. (Av förmyndarregeringens stadfästelsebev den 16 mars 1661 framgår, att församlingsföreståndare och åldermän ägde befogenhet att utdöma böterna.) Den 6 februari 1650 beviljade drottningen förmånsrätt för tyska kyrkans fordran i Jacob Trotzigs dödsbo, dels »en post penningar av någre tusende daler» som T. blivit kyrkan skyldig, dels ock »vad andre partikular personer, vilka han Trotzig haver med någon skuld varit förbunden, till merbemälte kyrka därav såväl i Trotzigs livstid som sedan av ett kristeligt nit förärat haver». Förmånsrätten skulle gälla näst efter kronans förmånsrätt för utskylder, »i anseende att i slika fall alltid näst oss och kronan kyrkan billigt bör framför alla andra kreditorer störste rätten hava». Trotzig, som enligt 1642 års räkenskaper för församlingen tillhörde dess äldste, synes ha avlidit år 1647.3 Sannolikt hade han kommit i skuld till kyrkan under sin föreståndartid. Karl X Gustav bekräftade den 16 juni 1655 1612 års privilegier och 1647 års brev »angående den kyrkoträta och bänkekiv, som någre av kvinnfolken under tiden pläga sinsemellan hava» samt 1650 års »om någon skuld, som en eller annan partikular person den tyske kyrkan med behäftat är». Sådan skuld skulle »näst efter det som kronan kunde hava att pretendera i slika skuldsaker, som efter lag bör och skall hava preferensen», betalas till kyrkan framför andra fordringsägare. Sannolikt avsågs härmed icke något annat än kyrkans förmånsrätt för fordran hos dess föreståndare, sedermera lagfäst år 1734 i handelsbalkens 17 kap. 11 §.4 De från och med år 1612 meddelade privilegiebreven, inklusive 1647 och 1650 års brev, stadfästes provisoriskt av Karl XI:s förmyndarregering den 1 Liideke, Denkmal s. 96 ff; jfr prot. över kyrkorådets s a m m a n t r ä d e 9/2 1820 § 3, kyrkoherden Liidekes uppgifter. 2 * Ludeke, Denkmal s. 112—125. 3 Benägen upplysning av arkivarien D. Almqvist i stadsarkivet. 4 Jfr P. Abrahamssons ed. av landslagen (1726) s. 314 (k. hr. 4 april 1690).

54 16 mars 1661 och definitivt av konungen själv år 1675. En nyhet var att av kyrkans föreståndare och åldermän de tre äldsta av »detta kyrkans råd» skulle vara befriade från allt borgerligt besvär (jfr k. br. 30/10 1680). Nya privilegier, i huvudsak överensstämmande med de gamla, utfärdades av Karl XII den 25 november 1717; kallelserätten till präst skulle utövas av »kyrkans äldste och förmän samt menige församlingen»; bägge församlingsprästerna skulle bära namn av kyrkoherde. I övrigt stadfästes 1647 och 1650 års brev. Då församlingens ekonomi väsentligen berodde på insamlingen av frivilliga gåvor, var det vanligt, att uppdraget alt svara för denna uppgift gick i tur mellan församlingens mera betrodda medlemmar. Uppdraget var föga populärt, och vederbörande sökte ofta undandraga sig detsamma. Den 4 maj 1704 hade därför justitierevisionen föreskrivit, att de av tyska församlingens ledamöter som vägrade att efter gammal plägsed insamla kollekten i nävarna och skålen till kyrkans och skolans samt pastorernas och skolbetjänternas underhåll, »vare sig gifta män eller gesäller», skulle för var gång de utan laga förfall undandroge sig denna funktion bota 100 daler s:mt till kyrkan. Den 21 juli 1718 förordnade konungen, att kyrkans föreståndare finge själva utdela de fattigpenningar, som de insamlade i bäcken eller håvar (utan sedvanlig kontroll av magistraten). Drottning Ulrika Eleonora stadfäste den 9 september 1719 de 1571, 1612, 1655, 1675 och 1717 meddelade huvudbreven samt 1647, 1650, 1704 och 1718 års resolutioner; den 2 juni 1720 upprepades stadfästelsen av Fredrik I, den 5 mars 1752 av Adolf Fredrik och den 14 juli 1772 av Gustav III, den 12 februari 1793 av hertig Karl å den omyndige Gustav IV Adolfs vägnar, den 20 juni 1797 av denne själv. I sistnämnda brev förklarades, att med allt borgerligt besvär, varifrån de tre äldste blivit frikallade, endast borde förstås personlig tunga såsom vakthållning, brandsyneförrättning m. m. Enahanda innehåll hade Karl XIII:s privilegiebrev den 14 februari 1811 och Karl XIV Johans den 29 januari 1819, dock att i sistnämnda brev den inskränkningen gjordes i rätten att använda kyrkogården till begravningsplats och gravställens inrättande, att sådant skulle bero på vad därom framdeles kunde bliva stadgat, 1 samt pastorernas antal begränsades till en eller två. Med inskränkningen i kyrkogårdens användning åsyftades det då till förebyggande av hygieniska vådor genom gravars upptagande inom stadens planlagda område planerade och sedermera genomförda anordnandet av en gemensam begravningsplats för stadens församlingar utom planområdet. 2 Nästa

gång tyska församlingen, i en den 14 oktober 1844 till Kungl.

1 Den 25 maj 1860 meddelade Kungl. Maj:t, med förbehåll för vissa enskildas rättigheter, förbud mot jordande efter utgången av juni m å n a d s. å. av lik i tyska församlingens kyrkogård vid k y r k a n ; församlingen skulle i stället äga rätt j o r d a sina döda å vederbörande bostadsförsamlingars begravningsplatser. 2 KM:t hade 11 sept. 1807 för ändamålet förordnat en kommitté under ordförandeskap av presidenten C. E. Lagerheim.

55 Maj:t ingiven skrift, gjorde framställning om bekräftelse av privilegierna, gavs emellertid, utan att yttrande inhämtats av någon myndighet, i ett kungl. brev den 20 december 1844 det svaret, alt Kungl. Maj:t funnit någon ytterligare bekräftelse icke erfordras av den rätt, som kunde församlingen på grund av redan undfångna privilegier lagligen tillkomma. Bakgrunden till detta beslut bildar ett enahanda beslut den 24 september s. å. på ansökning av tyska församlingen i Göteborg om stadfästelse å dess privilegier, varom mera nedan. Organisation. S.t Gertruds församlings bevarade protokoll, som alltid förts på tyska språket, taga sin början år 1690. Bestämmelserna i 1612 års privilegiebrev om tillsättande av kyrkoföreslåndare och sex åldermän tillämpades enligt protokollet för den 19 januari 1691 sålunda, att sex äldste brukade förordnas av menigheten att mottaga räkenskap och avgiva berättelse däröver till församlingen. Detta hade, heter det, tillämpats under hundra år, men skriftliga dokument härom vore okända. Dessa äldste motsvarade synbarligen privilegiernas »kyrkoföreståndare»; de sex åldermännen benämndes på 1690-talet sexmän (Sechsmänner). I den förra gruppen, kyrkoföreståndarne, sammanfattades vid denna tid »äldste, bisittare och föreståndare» (Älteste, Beisitzer und Vorsteher). Så småningom hade de två äldsta av föreståndargruppen kommit att föra namnet äldste, vilket alltså icke avsåg något särskilt uppdrag; de övriga kallades bisittare. »Äldste och föreståndare» blev senare den vanliga gruppbeteckningen, stundom utbytt mot »der Kirchenvorstand» (kyrkorådet). Tidvis funnos två »Malmvorsteher», tillsyningsmän för församlingens medlemmar på malmarna. De äldste och föreståndarne utgjorde församlingens verkställande organ samt förvaltade kyrkans och församlingens ekonomiska angelägenheter, vartill hörde omsorgen om byggnader, organisering av kollekter och andra insamlingar, upplåtelser av bänkrum m. m. I ett den 21 april 1708 avgivet memorial av Stockholms stads politikollegium 1 heter det om tyska församlingen bl. a.: »Vad

nu enkannerligen tyska kyrkan här i staden vidkommer, så bliver den vårdat och administrerat genom ett utskott av församlingen, bestående av 12 personer, vilka sammankallas, när något kyrkan och dess husbyggnad eller annat besynnerligt förefaller att framställas och slutas2; därnäst av 3:ne äldste och 6 föreståndare (som eljest i gemen samtlige kallas föreståndare och äre likasom sexmän vid kyrkan, så nämnde och förordnade uti Kungl. Maj:ts kyrkolag), av vilka äldste 3:ne efter 1 2

Tyska församlingens arkiv »Memorial Litt. D» (K III c: 2:4) fol. 11.

Sådana tolvmän, en utökad sexmannainstitution, utgjorde ett slags representativt organ för församlingen. (Memorial litt. D. s. 50 s a m m a n t r ä d e med församlingen 20 jan. 1710: > ein Anschuss zu erwählen so da in Sachen, worin die H. Eltesten u n d Vorsteher allein uber sich zu nehmen Bedenken trägen, mit ihnen zu iiberlegen und im Namen der ganzen Gemeine einen Schluss zu machen, doch ausgenommen die W a h l eines Predigers>). De synas icke ha fungerat efter 1700-talet.

56 Kungl. Maj:ts förordning för all borgerlig kontribution och pålaga äre frie; bestående kyrkans ordinarie inkomster uti kollektskålarna som varit 2:ne alltid brukade, en för ogift, den andra för gift folk; havandes Hans Kungl. Maj:t genom dess resolution, given den 4 maj 1704, förordnat, att vid 100 daler s:mts böter ingen skulle undandraga sig att gå med skålen till ungt folk och främmande, ty tillförne en del sig velat därifrån undandraga; och gives dem en lista, vilka personer de besöka skola. Därnäst lägges till inkomsten de penningar, som med kyrkans håvar kunna samlas, vilka brukas 2:ne gånger i veckan samt på sön- och helgdagar, då även bäcken bliva utsatte, item vad för bänkerums köp eller hyra gives, för själeringning och vad några kunna frivilligt förära genom stambok eller eljest. Av alla dessa medel underhålles kyrkan och dess egendom samt lönas kyrko- och skolbetjänterna efter en däröver fattad stat, skolandes ofta hända, enär desse inkomster ej tillräcka, att den kassan eller medlen omhänder haver måste till bristens fyllnad av sitt göra förskott. Vad medel eljest för de husfattiga uti därtill utsatta bäcken samlas, så förvaras de uti en kista och levereras till stadsens lovliga politikollegium, som jämväl andre allmänna kollekter, de där bliva påbudne, alltid ifrån kyrkan till vederbörande avlevereras. .» Före år 1710 brukade åtminstone en av de två församlingsprästerna vara närvarande och då föra ordet vid kyrkorådets sammanträden; från nämnda år förekommer detta i regel blott, då fråga gäller skolan, över vilken prästerna hade inspektion. En förutsättning för funktionsdugligheten hos de allmänna kyrkostämmorna (Gemeindeversammlungen) torde vid denna tid ha varit, att besluten kunde fattas med acklamation (»genom överenskommelse»). Grundsatsen fick ett uttryck i en kungl. resolution den 10 november 1665 angående ett prästval i församlingen, varvid splittring uppkommit; Kungl. Maj:t hade »med misshag förmärkt, det den ena delen uti församlingen uti detta valet oförsikteligen och med särdeles iver utan något anseende på de äldste och föreståndarne uti församlingen, som valet styra och dirigera borde, procederat haver». 1 Majoritetsbeslut förekom emellertid redan år 1690 vid val av sexmän den 7 oktober. 2 Det var självfallet, att varje röstande hade en röst, någon skattskyldighet som kunde läggas till grund för röstberäkning fanns icke. En förutsättning för rösträtt synes dock — i varje fall under 1800-talet — ha varit, att man »givit något till kyrkan eller församlingen». Den 21 april 1844 beslöt kyrkostämman (Gemeindeversammlung), att blott de medlemmar av församlingen skulle äga rösträtt, som erlade bevillning till kronan enligt 2:a art. bevillningsförordningen. Den 30 maj 1886 behövde man för första gången använda sig av uttaxering för täckande av brist i utgifts- och inkomststaten (25 öre för varje församlingsmedlem, som fyllt 15 år och 50 öre för varje kronas bevillning av fast egendom, med undantag för egendom för vilken skatt utgjordes till territoriell församling). 3 Den som icke vid september månads utgång samma år betalt sin skatt, gick forlustig rösträtten. Någon gradation i rösträtten förekom icke. 1

Tyska församlingens arkiv 1:1:1 (Secret Buch) s. 101. Ang. praxis vid val av föreståndare år 1715 se skrivelse 8 juli s. å. till Göteborgsförsamlingen. Kiesow, Hundertjahrchronik s. 147. 3 Jfr Nytt juridiskt arkiv 1891: I s. 476. 2

57 Redan tidigt var det vanligt, alt höga ämbetsmän invaldes i kyrkorådet i syfte, att de genom sin auktoritet skulle kunna förlika motsättningar inom församlingen. L u d e k e 1 uppräknar under rubriken »Series Optimatum et Procerum sollemnes coetus conventus moderantium»: kanslirådet S. Hirschenstjerna (f 1672), hovkanslern F. J. Örnstedt (f 1685), riksrådet och fältmarskalken Carl Gustav Wrangel (t 1676), kungl. rådet Thomas Polus (f 1708), vice landshövdingen F. J. Ehrenstrahl (f 1735), presidenten D. N. von Höpken (f 1741) och hovkansleren J. H. von Kochen (f 1758) m. fl. Vid 1690 års val av sexmän voro dåvarande hovrådet Polus och intendenten Ehrenstrahl (hovmålaren) bland de valda. I protokollet för den 20 september 1733 nämnas von Höpken och von Kochen med titeln »kyrkoråd» (Kirchenräthe) före de äldste och föreståndarne; den 21 december 1743 kallas von Kochen preses (»Herr Baron und Hof Canlzler von Kochen als Prases im Kirchenrath»). År 1744 utsågs statssekreteraren E. M. von Nolcken till kyrkoråd i stället för von Höpken, som avlidit, och år 1752 statssekreteraren E. von Klinckowström i stället för von Nolcken, som utnämnts till president i Göta hovrätt. Efter år 1758 förekommer blott en person såsom »Kirchenrath»; den 21 december 1762 får denne, då riksrådet och kanslipresidenten A. J. von Höpken, titeln »Hoher Kirchenrath». Härefter har praxis i församlingen stadigt fasthållit vid seden att såsom hederspresident kalla en högt uppsatt civil eller militär ämbetsman, vilken, då viktigare fråga förekommer, presiderar i kyrkoråd och kyrkostämma (Gemeindeversammlung). Listan efter A. J. von Höpken upptager under 1700 talet riksråden F. v. Friesendorff och C. Rudenschöld samt en av rikets herrar excellensen C. x\. Wachtmeister, efter vilken under 18- och 1900-talen följt excellenserna L. von Engeström, Jacob De la Gardie, Magnus Brahe och M. F. F. Björnstjerna, A. E. Ihre och Louis De Geer, generallöjtnanten C. M. L. Björnstjerna, excellenserna C. F. L. Hochschild och L. W. A. Douglas samt överstekammarjunkarne Carl Carlson Bonde och Henning Wachtmeister. För närvarande är generallöjtnanten A. Douglas hederspresident. År 1828 hade dåvarande kyrkoherden Ludeke gjort gällande, att han och icke hederspresidenten — då excellensen De la Gardie — vore berättigad till ordförandeskapet vid församlingens allmänna sammankomster. Vid kyrkostämma den 21 december s. å. upptogs frågan till behandling; kyrkoherden var icke närvarande. Brukspatron Wallis erinrade, att pastor i tyska församlingen stode i helt annat förhållande till församlingen än fallet vore vid de övriga — svenska —kyrkorna i staden. Prästerna (»die Prediger») vid dessa erhölle sin lön (»Gehalt») genom frivilliga gåvor, varemot pastor i tyska församlingen erhölle sin fasta lön ur kyrkokassan; han vore fördenskull kyrkans avlönade tjänare och kunde på den grund icke ha eller få rösträtt (votum) i det som rörde ekonomien, än mindre vid de allmänna samman1

Dissertatio s. 60.

58 k o m s t e r n a . W . t r o d d e sig k ä n n a f ö r s a m l i n g e n s åsikt, och a t t dess ö n s k a n vore, det H a n s Excellens f o r t f a r a n d e ville visa f ö r s a m l i n g e n b e v å g e n h e t och bibehålla sin ställning s o m H o h e r K i r c h e n r a t h s a m t presidiet, s a m t att d ä r emot k y r k o h e r d e n m å t t e b e m ö d a sig a t t efter sin f ö r m å g a sörja för själav å r d e n och icke b e k y m r a sig o m e k o n o m i e n . Alla n ä r v a r a n d e m e d l e m m a r av f ö r s a m l i n g e n i n s t ä m d e . M a n höll länge p å att k y r k o f ö r e s t å n d a r e skulle v a r a i n f ö d d a t y s k a r . 1 Kravet h ä r p å v a r emellertid uppgivet p å 1820-talet. E n i n o v e m b e r 1946 av f ö r s a m l i n g e n s k y r k o n o t a r i e u p p r ä t t a d p r o m e m o ria a n g å e n d e för n ä r v a r a n d e r å d a n d e s e d v a n o r i f ö r s a m l i n g e n (»Satzungen, G e b r ä u c h e , Sitten u n d Gepflogenheiten in der D e u t s c h e n S:t G e r t r u d s Gem e i n d e zu Stockholm») i n n e h å l l e r bl. a. följande. Kyrkolagen och lagen om församlingsstyrelse i Stockholm den 6 juni 1930 äro normgivande för alla förhållanden i den tyska församlingen; dock avviker församlingen med stöd av 1 § sistnämnda lag från lagens bestämmelser i alla avseenden, vari av ålder annan sedvana gällt, samt följer »den ordning som förut varit övlig». Avvikelserna avse väsentligen förvaltning och rösträtt. De prästerliga uppgifterna skötas av kyrkoherden, men de ekonomiska angelägenheterna tillkomma uteslutande kyrkoföreståndarne, vilka till ett antal av sex utses på kyrkostämma bland röstberättigade myndiga (»selbständige») församlingsmedlemmar. 2 Valet sker för en tid av sex år på den ordinarie vårstämman. Varje år avgår en av föreståndarne, nämligen den äldste i ämbetet, som dock kan återväljas för en tid av ytterligare sex år. Avgår någon av föreståndarne före utgången av sin mandattid, väljes vid nästa ordinarie var- eller höststämma en ersättare för den avgångnes återstående mandattid. Hederspresidenten fullgör ordförandeskapet vid alla sammanträden, då han är närvarande, såväl vid kyrkostämma som i kyrkorådet (»Kirchenvorstand»), vilket består av kyrkoherden och kyrkoföreståndarne. Vid alla andra sammanträden, föreståndarnas egna undantagna, för kyrkoherden ordet. Hederspresidenten väljes efter förslag av kyrkorådet genom acklamation på en för ändamålet särskilt sammankallad kyrkostämma. För behandling av rent ekonomiska angelägenheter utse kyrkoföreståndarne (Vorsteherkollegium) inom sig en ordförande, vilken sedan år 1877 — då det tidigare tillämpade bruket att den i ämbetet äldste förde ordet uppgavs — väljes utan hänsyn till ämbetstid. En av föreståndarna omhänderhar kassaförvaltningen och två andra fastighetsförvaltningen; fördelningen bestämmes årligen närmast efter den ordinarie vårstämman. Föreståndarskapet är ett hedersuppdrag för vilket icke utgår någon ersättning. Föreståndarne ha av ålder rätt att uppbära en kollekt på jul-, påsk- och pingstdagarna och efter eget gottfinnande förfoga över de influtna medlen. Årligen i januari fatta föreståndarne beslut härom, vilket skriftligen meddelas kyrkoherden för kungörande från predikstolen. För bokföringen och andra kamerala arbetsuppgifter utser kyrkorådet en kyrkokamrerare; beslutet underställes kyrkostämman. På enahanda sätt utses en kyrkonotarie för protokollföring vid kyrko1 Vid kompletteringsval den 21 dec. 1750 föreslogs, att även svenskfödda, som hölle sig till lyska församlingen, skulle k u n n a upptagas på förslaget. Statssekreteraren v. Nolcken som presiderade, svarade, att meningen väl varit att upptaga svenskar på förslag, om inga lämpliga tyskfödda med tiden k o m m e att finnas. Då sådana kompetenta personer ä n n u funnes, borde man förbliva vid den gamla seden. 2 Ultrycket »selbständig», som tidigare torde uteslutit personer i tjänst hos enskild arbetsgivare, lärer n u m e r a innebära att personer, som äro omyndiga eller försatts i konkurs eller av allmänna fattigvården övertagits till varaktig försörjning, äro diskvalificerade.

59 stämmo- och kyrkorådssammanträden samt andra i sammanhang därmed stående arbetsuppgifter. Samtliga enligt svensk lag myndiga församlingsmedlemmar — oavsett om de äro svenska medborgare eller icke — vilka minst ett år efter sin inskrivning i församlingen tillhört denna, ha rösträtt vid alla kyrkostämmor, kvinnor sedan 26 maj 1946. Rösträtten utövas alltfort per capita. Röstberättigad kan åt annan röstberättigad överlämna att föra hans talan vid kyrkostämma; ingen äger dock på grund av fullmakt föra talan för mer än en rösberättigad. Fullmakten skall innehålla såväl fullmaktsgivarens som fullmaktsinnehavarens namn. Den förres underskrift skall vara styrkt av två vittnen. Den tyska skolans (tyska lycéets) förste skolmästare synes ha tillsatts år 1569;1 skolan, vars rektor enligt en Kungl. Maj:ts resolution den 15 augusti 1683 till- och avsattes av kyrkoföreståndarne, stod under inspektion av prästerna. År 1888 beslöt församlingen (å kyrkostämma 3 juni och 16 september), att skolan skulle indragas med årets utgång. I dess ställe inrättades en tysk språkskola i form av aftonskola; denna synes dock ej ha kommit i funktion förrän år 1892. Begravningsväsendet i Stockholm, som av gammalt varit en de särskilda församlingarnas angelägenhet, blev, sedan användningen av de inom stadens planlagda område befintliga gravfälten förbjudits, i viss mån en samfälld angelägenhet för vissa territoriella församlingar. Sedan den i huvudsak från Karlbergs kungsgård upplåtna norra begravningsplatsen i Solna socken utökats genom markförvärv av staden, inrättades år 1886 för förvaltningen av de olika begravningsplatserna en kyrkogårdsnämnd, bestående av representanter för stadsfullmäktige och de territoriella församlingarna. Genom en kungl. förordning den 16 maj 1924 förklarades vården av de Stockholms stad tillhöriga eller åt staden upplåtna kyrkogårdarna utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, vilken staden såsom kommun hade att besörja. Ekonomi. Församlingen var för utgifter till kyrkans behov under äldre tid hänvisad till de inkomster, som inflöto genom kollekter och andra insamlingar samt gåvor, avgifter för bänkplatser och klockringning, hyror av de fastigheter som kyrkan ägde m. m. Kyrkokassan svarade för församlingens avlöningsstat, som redan 1639 hade en icke obetydlig omfattning: envar av de två pastorerna 250 rdr, organisten 150 rdr, kantorn vid skolan 80 rdr, räknemästaren 50 rdr, den tredje skolmästaren 64 rdr, envar av lärarne dessutom 12 rdr för en kammare, kyrkoskrivaren 20 rdr, klockaren 40 rdr i lön och 40 rdr i hushyra, en kyrkomusikant 25 rdr, »musikanten på Järntorget» 8 daler s:mt, bälgtramparen 30 daler, hundfogden 40 daler k:mt etc.2 1 2

Liideke, Dissertatio s. 76. Tyska församl. arkiv »Memorial litt. A» (K III c: 2: 1) fot. 639.

60 Då församlingen hade ett betydande antal förmögna medlemmar, var den i regel i stånd att genom frivilliga sammanskott åstadkomma erforderliga medel till täckande av utgifterna. Sålunda synes församlingen ha under åren 1576—94 på S. Gertruds kyrka nedlagt 2 671 daler samt från 1608 på orgeln 10 000 rdr (varvid konungen skänkt 237 daler, hertig Johan 150 daler, vissa tyska furstar tillhopa 240, samt olika enskilda och församlingsmedlemmar 700 daler). För tornbyggnaden sammanskötos åren 1613 —1618 5 020 daler, för tornuret år 1637 2 171 daler samt för koppartaket år 1647 3 000 rdr. År 1663 förfärdigades i Amsterdam för kyrkans torn ett klockspel, som betalades med 3 534 rdr. Från år 1649 inköptes ett antal fastigheter för kyrkans räkning. Genom en effektiv förvaltning skulle dessa fastigheter framdeles bliva det väsentliga underlaget för församlingens ekonomi. 1 Fastigheterna hade förvärvats dels genom gåvor och testamenten, dels genom köp. Den 1 maj 1639 fastställdes av de äldste och bisittarne instruktion för de nyvalda föreståndarne. Dessa skulle bl. a. 1) tillse att bäcken (Schalen) för gåvor till kyrkan skiftesvis av två borgare kringburcs ute i staden samt i de norra och södra förstäderna, 2) infordra bidrag från utländska män och gesäller, som komme till staden, 3) uppbära gåvor i haven i kyrkan, 4) inför magistraten redovisa för kyrkans inkomster (magistraten tillhandahöll 1689 »klingpungar» för ändamålet), 5) uppsöka personer, som kunde antagas vilja begåva kyrka och skola med penningar, 6) från klockaren kvartalsvis infordra redovisning för avgifter för klockor och brudpällen, 7) göra kyrkans medel räntebärande. Detta var ett i system satt tiggeri för kyrkans räkning. 2 Är 1707 skrevo kyrkoföreståndarne till överståthållaren att utan insamling av gåvor kyrkan bleve ruinerad. Under en tid, då kyrkoförsamlingar i allmänhet saknade den fastare organisation, som en allmän uttaxeringsrätt medförde, var det naturligt att kyrkan — som av den äldre lagstiftningen behandlades såsom juridisk person — framstod såsom rättssubjekt vid fastighetsförvärv. Med det i städerna utvecklade kommunala livet stämde det också väl överens, att kyrkoförsamling i rättslivet framstod såsom subjekt. Denna företeelse gjorde sig i särskild grad gällande beträffande församling, som av kronan förvärvat särskilda privilegier; menigheten såsom bärare av dessa framstod såsom en korporation med först och främst offentliga men även privaträttsliga rättigheter. I sistnämnda hänseende må hänvisas till den från kronan förvärvade dispositionsrätten till svartbrödraklostrets gamla tomtmark och S:l Gertruds kapell. Enligt borgmästares och råds fastebrev den 3 maj 1619 på en tomt »näst tyska kyrkan på södra sidan», som Carl Bonde å egna, Jöns Ulfssons och Jöran Ulfssons samt deras syskons och medarvingars vägnar skänkt till tyska församlingen, meddelades fasta för församlingen. 1 2

Ludeke, Denkmal s. 184—225. Jfr Elers I s. 135. Tyska församl. arkiv »Memorial litt. A» (K III c: 2: 1) fol. 639.

61 En viss osäkerhet framträder i fastebrevet den 10 december 1649, enligt vilket assessor Petrus Doberus till tyska församlingen och dess kyrka sålt ett stenhus på Svartmunkegatan, näst sunnan för kyrkan med tillydande gårdsrum (kv. Juno nr 17 och stadsägan 233); fastigheten tillägnades »tyska församlingen t i l l d e r a s k y r k a att njuta och behålla» etc. Men i Isak Fagetts salubrev på ett stenhus vid lyska skolan (kv. Cassiopea nr 5, Själagårdsg. 8 B, C, Tyska skolgränd 8 A) ställes överlåtelsen till »mer bemälte T y s k a k y r k a S. G e r t r u d och dess nuvarande eller härefter tillkommande T y s k e f ö r s a m l i n g e n s äldste, bisittare o c h f ö r e s t å n d a r e » ; och i överensstämmelse härmed utfärdades den 18 mars 1663 fastebrev. I riddarhusdirektörernas salubrev den 15 augusti 1657 å gamla riddarhuset »med den tomten där bredvid på södra sidan om huset beläget» samt en tomt vid Svartmunkegatan näst söder om kyrkans hus, ställdes brevet till tyska kyrkan och dess förmän. Enligt borgmästares och råds salubrev den 26 juni 1667 på Storkyrkans vägnar å ett stenhus näst intill tyska kyrkan tillägnas fastigheten tyska kyrkan och dess församling (sammaledes i fastebrevet 23/10 s. å.). I Anna Catharina Reimers salubrev den 17 juli 1715 å ett stenhus vid tyska kyrkan (kv. Ceres nr 1, Skomakareg. 15 och Tyska brinken 22) ställes överlåtelsen till t y s k a k y r k a n . I fastebrevet den 3 mars 1755 på huset nr 76 i kv. Ceres på fri och egen grund, som handelsmannen Gottfrid Brandell sålt till »tyska kyrkans förnödenhet», förklaras »tyska eller S:t Gertruds kyrka härstädes» för rätt ägare. Dessa exempelvis uppräknade fasligheter äro fortfarande i kyrkans och församlingens disposition. Med hänsyn till tiden för deras förvärv före tillkomsten av 1863 års kyrkostämmoförordning för Stockholm, då man författningsmässigt började skilja mellan församlings- och kyrkoegendom, torde de få betraktas såsom kyrkoegendom. Kyrkan fick vid åtskilliga tillfällen penningsummor i testamenten, så genom testamenten den 4 oktober 1710 av Johan Baptist Starck och hans hustru Margareta Elisabet Kurtzbauch, den 9 december 1713 av Amalia Lemchen, den 29 juli 1774 av Maria Dorotea Bång, den 20 oktober 1780 av Maria Kleinsorg. Direkta kronoanslag till församlingen och dess kyrka äro sällsynta och efter 1607 års upplåtelse av kyrkan föga betydande. Även för skolans behov uppburos kollekter och gjordes insamlingar. Lönerna voro för lärarne liksom för prästerna kontantlöner, vilka utbetalades av kyrkokassan. Till denna inflöto lärjungeavgifter till belopp, som bestämdes av kyrkoföreståndarne. Ett antal kofferdiskeppare av den tyska nationen erbjödo sig med anledning av kronprins Gustav Adolfs födelse (den 1 november 1778) att till hjälp för den tyska kyrko- och skolinrättningen i Stockholm, så länge dess tryckta belägenhet ägde bestånd, utgiva en avgift av en skilling specie för varje svår läst av till Stockholm ankommande fartyg. Den 10 juni 1779 förordnade Kungl. Maj:t att, som ifrågavarande anbud vore frivilligt samt,

62 utan att i någon kännbar mån leda till betungande av sjöfarten, i sin mån kunde bidraga till att underlätta den förlägenhet om nödiga utvägar till den tyska kyrko- och skolinrättningens underhållande, vari församlingen för det dåvarande befunne sig, Kungl. Maj:t gillade och fastställde den erbjudna avgiften. I följd därav borde till kyrko- och skolinrättningen, så länge den ägde sitt oförändrade bestånd, för varje till Stockholm från utländska orter ankommande fartyg av den tyska nationen för varje resa erläggas en skilling specie för varje svår läst. Avgifterna, som från början inbragte mycket växlande belopp (i början av 1800-talet i regel 1 a 200 rdr per år), nedgingo senare, så att de i medeltal för åren 1828—37 inbragte mindre än 6 rdr banko per år. Den 20 december 1840 beslöt församlingen å kyrkostämma att tillsvidare icke uttaga nämnda avgifter och ha de sedermera icke utgått. 1 Såsom ovan nämnts i samband med redogörelsen för finska församlingen stod den tyska i avseende å ansvaret för fattigvården i en viss gemenskap med ett antal församlingar intill dess fattigvården genom 1862 års lagstiftning blev en Stockholms stads gemensamma angelägenhet. Någon särskild folkskola uppehölls icke av församlingen, lika litet som av den finska, och följaktligen ålåg det den tyska församlingens medlemmar att, sedan folkundervisningen blivit ett åliggande för de territoriella församlingarna, så länge och i den mån nämnda åliggande kvarstod, dellaga i sina respektive bostadsförsamlingars kostnader för ändamålet. Den tyska församlingens skatteunderlag utgjorde enligt 1945 års taxering 100 342:75 skattekronor, fördeladepå 1 868 församlingsmedlemmar. Skatteunderlaget enligt 1946 års taxering utgör 90 278 skattekronor. I revisionsberättelsen för 1945 års förvaltning upptagas i n k o m s t e r o c h u t g i f t e r i sammandrag med följande belopp: Inkomster. Av fastigheter Kyrkoutskylder Kyrkobyggnaden Försäljning av sångböcker Räntor av testamentsfonder för kyrkan Brandpremier för kyrkobyggnaden

kr. » » » > »

42 927: 43 80 596: 56 241: — 45: 25 1 520: — 1 630: —

S:a kr. 126 960:24 Utgifter. För kyrka och löner Extra ordinarie utgifter, dyrtidstillägg o. dyl 1

Kammarkollegiet 10 maj 1910.

kr. »

85 035: 16 15 274: 85

63 Bidrag till feriekolonier Räntekonto Pension till ringare Deutsches Gemeindeblatl Fattigkassan Inventarier Överskott

kr » » » » » »

1 110 — 3 018 60

500 — 971 28 1 440 — 777 60 18 832 75

S:a kr. 126 960:24 Församlingens tillgångar

redovisades på följande sätt per 31/12 1945:

Fastigheter: kv. Andromeda nr 13 » Cassiopea nr 1 » » nr 2 » » nr 5 » Juno nr 17 Magasin kv. Ceres nr 1 och 15 » Ganymedes nr 1 Östan vik i Nämndö socken Kyrkobyggnaden Kyrksilver Inventarier i församlingshuset » i adjunktsbostaden Församlingsgravar Hos Stockholms förmyndarekammare » Sveriges riksbank Värdepapperskonto (»Effektenkonto») Hypotekskonto (Kasernen 14) Obligationskonto Hos Stockholms Ensk. Bank » Skandinaviska Banken » Stockholms läns sparbank

kr. 548 500 » 15 000 » 15 000 » 75 000 » 455 000 » 30 000 » 46 000 » 84 000 » 15 000: —

Stockholms stads sparbank

Å Postgirokonto Kassakonto S:a

kr. 1 283 500 5 5 1 1 2 500 1 845 115 000 325 000 116 900 85 207 02 12 081 04 27810 64 3 143 13 4 477 43 16 054 95 3 079 53 3 143 13 872 22 1448 52 kr. 2 000 077:61

64 Såsom skulder

upptogos:

Donationer och gåvor (Vermächtnisse und Schenkungen) P. H. Fuhrmans donationsfond P. H. Fuhrmans räntekonto N. Höpners testamentsfond N. Höpners testamentsdispositionsfond Stockholms stads sparbanks reverslån . . kr. 187 132: 85 Amortering 1945 » 6 112: 50 Kungl. pensionsstyrelsens reverslån . . . . » 257 798: 50 Amortering 1945 » 7 725:86 Hypotekskonto Ungdomsvårdskonto (Jugendpflegekonto) Fattigkassefonden kr. 9 000: — Tjänstemannaunderstödsfonden » 22 721:76 Kyrkoföreståndarnes kollektfond » 420: 39 Fonden för de äldsta fattiga » 31 704: 34 Fonden för kyrkans utsmyckning » 20 447: 49 Skolmöblers konto » 2 312: 20 Orgelbyggnadsfonden » 13 613: 50 Kyrkokörskassefonden » 16 421: 85 Reparationsreservfond för fastigheterna. . » 110 699: 22 Fonden för författandet av församlingens historia » 10 000: — Dispositionsfonden » 75 000: — Vinst- och förlustkonto S:a

Utgifts- och inkomststaten drag följande poster:

kr. » » » »

434 986: 15 534 555: 90 4 680: 04 84 000: — 63 611: 05

»

\g\ 020: 35

» » »

250 072:64 115 000: — 977: 98

» »

312 340: 75 18 832: 75

kr. 2 000 077:61

för år 1947 upptager i samman-

Inkomster. Av fastigheter kr. 124 384: — Av stiftelser och fonder » 6 880: 48 Av värdepapper och banktillgodohavanden, tillhöriga testaments- och donationsfonder » 3 112: 40 Bidrag från Fuhrmanska stiftelsen för olika ändamål » 2 500: — Hypoteksräntor av i församlingens fastigheter placerat kapital » 21223: — S:a kr. 158 099:88

65 Utgifter. Ordinarie utgifter. Löner och arvoden: Kyrkoherden (inkl. värdet av fri bostad) kr. 13 600 Pastorsadjunkt . » 2 500 Kyrkonotarie, arvode » 1 000 Kyrkokamrer och klockare » 7 000 Organist » 3 600 Kantor » 3 000 Kyrkovaktmästare » 6 200 Klockspelaren » 725 Ringaren » 800 Biträdande vaktmästare » 1 080 Församlingssyster (Gemeindehelferin) . » 3 600 Städerska » 450

kr.

Bidrag för olika ändamål Hyror . . . . Kyrkliga utgifter (kör, orgel, ljus, blommor m. m.) Förvaltningsutgifter (tryck, porton, telefon m. m.) Omkostnader (värme, ljus, rengöring m. m.) Diverse (ungdomsvård, församlingsaftnar m. m.)

43 555 5 700 6 930 5 425: — 4 858: — 6 919: — 6 800: —

I I . Extra ordinarie utgifter:

Dyrtidstillägg (25 %) till kyrkoherden . . kr. 2 525: — » till andra befattningshavare » 5 600:— Feriekolonier, reparationer » 1 300: — Oförutsett » 4 000: — III. Pensioner IV. Utgifterna för fastigheterna V. Amortering av lån VI. Räntor för fonder Räntor till fonder

13 425: — 4 250: — 90 588:94 14 644:21 16 230:31 14 059:46 Kr. 233 384:92

Brist att täckas med uttaxering av 60 öre per skattekrona

75 285:04

S:a

kr. 158 099:88

5—717401

66 Gudstjänsten. Grundläggande för den tyska församlingsbildningen är den genom privilegierna bekräftade rätten att hålla församlingens gudstjänster på tyska språket. Den 8 april 1818 medgav Kungl. Maj.t, att aftonsångspredikningarna finge tills vidare indragas ulom på jul-, påsk-, pingst- och långfredagarna samt de fyra allmänna böndagarna. Numera hava de helt försvunnit. Av hänsyn till de medlemmar av församlingen, bl. a. församlingsmedlemmars svenska hustrur, som ej behärskade tyska, anhöll församlingen enligt beslut den 5 maj 1850 hos Kungl. Maj:t om tillstånd att en gång i månaden hålla svensk gudstjänst. Medgivande härtill lämnades av Kungl. Maj:t den 30 augusti 1850, »om och på det sätt pastor och församlingen därom åsämjas». Denna ordning synes ha uppehållits till år 1876. Den 10 december detta år beslöt nämligen församlingen använda sig av medgivandet blott för annandag påsk, annandag pingst och annandag jul samt vissa andra dagar. Under åren 1944 och 1945 hava årligen hållits 13 svenska och 54 tyska gudstjänster. Sedan 1686 års kyrkolag utkommit från trycket, verkställdes en översättning till tyska, vilken år 1690 tillställdes de tyska församlingarna. 1 En särskild tysk psalmbok var vid 1700-talets början i bruk inom församlingen och vid århundradets mitt användes en särskild tysk katekes. 2 År 1801 utkom en ny psalmbok för församlingen (Deutsches Stockholmisches Gesangbuch). Är 1825 överlämnades till församlingen ett exemplar av en av den lyske kyrkoherden Dunckel i Göteborg besörjd översättning av den svenska kyrkohandboken. Den 9 oktober 1864 medgav Kungl. Maj:t församlingen att vid gudstjänsterna bruka den s. k. Wiirtembergska psalmboken (1852 års Gesangbuch fur die evangelische Kirche in Wurtemberg). Numera begagnas »Deutsches evangelisches Gesangbuch fur die Schutzgebiete und das Ausland». Enligt pastorsämbetets senaste ämbetsberätlelse utgjorde antalet besökare vid högmässorna i medeltal under år 1943 2 och år 1944 1-8 procent av medlemstalet i församlingen (1943 68 och 1944 55 besökare per högmässa). Om övriga gudstjänster (julbön, julotta och nyårsbön) medtagas, stiger medeltalet till 2-2 och 2-1 procent. Under oktober 1946 ha högmässorna besökts av i genomsnitt 93 personer eller 3 procent av folkmängden vid 1946 års ingång, 3 138 personer. Motsvarande siffror för december samma år är 129 personer eller 4 procent av medlemstalet vid 1946 års utgång, 3 252. Aftonsångsgudstjänsten på julafton samlade 584 besökande eller nära 18 procent. Besökartalet vid högmässorna i januari 1947 utgjorde i medeltal 84 eller 2-6 procent av sistnämnda medlemstal. 1 2

Kiesow, Hundert J a h r Chronik s. 102. Jfr nedan s. 98.

67 Prästval och prästlön. Såsom framgår av privilegierna hade den tyska församlingen i Stockholm rätt att från inhemsk eller främmande ort kalla och utse präst under förutsättning, att den valdes kompetens och renlärighet godkändes av ärkebiskopen, och att Kungl. Maj:t fastställde valet. Från 1580-talet till år 1818 funnos i församlingen i regel två präster, gemenligen kallade pastor primarius och pastor secundarius. Bekräftelse härå hade av Karl IX meddelats den 25 juli 1606. På grund av svårigheten för församlingen att avlöna två präster medgav emellertid Kungl. Maj:t den 8 april 1818, att den ena pastorstjänsten finge tills vidare indragas. Under äldre tid utfärdades kallelsen av de äldste och föreståndarna. 1 På 1660-talet synes man ha övergått till en mera demokratisk ordning, så att församlingen i dess helhet fick deltaga i valet. Det förutsattes dock, att en relativ enighet kunde åstadkommas genom att valet dirigerades av »församlingens förmän». Regeringen anbefallde i brev till ärkebiskopen och domkapitlet i Uppsala den 28 september 1665, att det då förestående prästvalet i tyska församlingen måtte förrättas »med den försiktighet att icke någon särdeles division därav må förorsakas utan med god enighet allt nu slutas». 2 När valet trots detta resulterade i splittring mellan två kandidater uttalade, såsom ovan nämnts, Kungl. Maj:t den 10 november 1655 sitt misshag över att de äldstes och föreståndarnes rekommendation icke blivit vägledande och utnämnde en tredje. Kungl. Maj:t förordnade vidare, »att tyska församlingen med sådant prästeval i det närmaste konformerar sig med de andra, svenska, församlingarna här i staden i så måtto, att de taga magistraten därsammastädes till hjälp, som dirigerar och befordrar valet allenast till den ändan, att de äldste och föreståndarne efter privilegiernas innehåll förmedelst magistratens auktoritet och inrådande så mycket bättre electionen och valet driva och fullända måtte». 3 År 1715 redogjorde församlingsföreståndarna på förfrågan från Göteborgsförsamlingen bl. a. för praxis vid återbesättande av ledig pastorsbefaltning. 4 Man brukade, svarades det, sammankalla hela församlingen för överläggning, varvid förslag på lämpliga kandidater framfördes. Om lämpliga personer nämndes, kunde med församlingens godkännande två eller tre uppsättas på förslag, och bland dessa utsåges en, vare sig genom lottning eller votering. Även nådårspredikant kallades av församlingen men man brukade ej avvakta nådårets utgång, innan nyval skedde. På detta sätt kunde kyrkokassan få ulbetala dubbla löner, dels till prästänkan, dels till den nyvalde. 1

Tyska församl. arkiv »Memorial litt. A» (K III c: 2: 1) s. 25. Tyska församl. arkiv »Memorial litt. B» (K III c: 2: 2) s. 263. Tyska församl. arkiv »Secret Buch» (K I: 1: 1) s. 101. * Kiesow, Hundert J a h r Chronik s. 147.

68 Hinder förelåg givetvis icke för alt valet föll på svenskfödd man. Vid uppkommen ledighet å kyrkoherdetjänsten debatterades år 1772 å kyrkostämma den 7 oktober frågan om en svensk eller tysk präst skulle kallas men beslöts att bliva vid den gamla seden och icke kalla en svensk. Vid prästval två år senare (den 6 april 1774), då absolut majoritet icke uppnåtts för någon av de sökande, beslöts att anställa lottning mellan de två som fått högsta röstetalet. Om den sålunda utsedde förenade församlingen sig (10 april s. å.). Prästvalet sker numera i följande ordning. Kyrkorådet kungör den uppkomna ledigheten i Post- och inrikestidningar, någon svensk kyrklig periodisk publikation samt om möjligt i någon tysk tidning. Förslag uppsattes av kyrkorådet på tre personer, vilkas kompelens godkänts av domkapitlet, och mellan dessa samt, därest församlingen utser fjärde provpredikant, denne väljer församlingen, i huvudsaklig enlighet med reglerna för svenskt kyrkoherdeval. Valförrältare utses av domkapitlet efter framställning av kyrkorådet. Valresultatet överlämnas till domkapitlet, som med eget yttrande överlämnar frågan för Kungl. Maj:ts prövning. Förordnande av pastoratsadjunkter (personliga tjänstebiträden) torde alllid ha tillkommit stadskonsistoriet, resp. domkapitlet. Sålunda upphävde stadskonsistoriet genom utslag den 3 november 1864 församlingens beslut, att rektorn vid tyska skolan alltid skulle vara adjunkt åt kyrkoherden. Prästernas avlöning synes från början ha utgått i kontant. Den 7 januari 1629 utläste sig »de äldste, bisittarne och föreståndarne» att till sin nyvalde pastor magister Johannes Rothlöben utbetala en årlig lön av 200 riksdaler under hans livstid, och den 1 maj 1639 fastställdes lönerna för de dåvarande två prästerna till 250 riksdaler vardera, varav 50 rdr synes ha utgjort hushyra; sådan utgick ännu år 1654. År 1649 erhöll församlingen fasta å det nuvarande församlingshuset, där senare tjänstebostad för kyrkoherden anordnades. Någon antydan att prästerna uppburit s. k. prästrättigheter i likhet med de svenska och finska församlingarnas präster möter man ingenstädes; tvärtom betonades, såsom ovan nämnts, år 1828 att i motsats till vad förhållandet var vid de svenska kyrkorna den tyske pastorn åt njöte fast avlöning ur kyrkokassan. Sedan år 1689 fråga väckts att till förste pastor (pastor primarius) vid S.t Gertrud kalla biskopen över Estland Johan Henrik Gerdt (Gerthius), utfäste sig år 1690 ett antal församlingsmedlemmar att garantera honom en personlig årslön av 500 riksdaler specie. 1 År 1710 utgjorde lönen för en var av pastorerna 1800 daler k:mt ( = 2 0 0 rdr), 2 på 1780-talet 400 rdr banko, vilket belopp senare höjdes till 500 och 1813 till 600 rdr banko. Efter indragningen av den ena pastorsbefattningen höjdes år 1820 lönen för den kvarstående till 1 000 Rdr banko. Härefter hava successiva ökningar införts, 1 Tyska församl. arkiv »Memorial litt. C» (K III c: 2: 3), fot. 339, 567. - Församlingen synes vid denna lid ha tillhandahållit boställsvåningar åt prästerna.

69 så att den fasta lönen för närvarande utgår med 13 600 kronor, värdet av bostaden inberäknad. I fråga om rösträtt vid prästval hava av gammalt tillämpats samma regler, som enligt vad ovan nämnts gällt beträffande kyrkostämma, dock att jämlikt lagstiftningen om tillsättning av prästerliga tjänster rösträtt tillkommit även kvinnor. Den 2 december 1945 ändrades reglerna så, att bestämmelserna om frejd, försörjning och guldna utskylder bortföllo. Kungl. Maj:ts fullmakt för den nuvarande kyrkoherden Gustav Werner Schiebe är utfärdad den 5 april 1946 och innehåller icke något förbehåll om skyldighet för denne att underkasta sig förändring i lönevillkor eller tjänstgöring. Anslutning och medlemsgruppering. Guslav Vasas medgivande år 1558 var närmast avsett för nederländare men den menighet, som på grund därav bildades, torde ha inneslutit ej blott invandrare från olika delar av det tyska riket utan även från andra länder. Anslutningen till församlingen var enligt 1571 års privilegiebrev avsedd for personer, som »i Tyskland födde äro, desslikes andra tyskar och främmande, som uti Stockholms stad deras handel vilja bruka och icke förstå det svenska tungomålet». Det heter ock i en supplik till Kungl. Maj:t av församlingens äldste och föreståndare den 12 oktober 1636 angående de båda prästernas inbördes ställning, »att tyska församlingen är en av allehanda nationer colligerad församling». Naturligt var att, i den mån invandrare stannade kvar i riket, de kommo att behärska svenska språket, samt att deras barn blevo mer eller mindre försvenskade till sinnelag. Ett svenskspråkigt element torde därför relativt tidigt ha uppkommit i församlingen och detta torde ha åtnjutit en viss frihet att efter behag ansluta sig till den tyska eller vederbörande svenska bostadsförsamling. Genom Kungl. Maj:ts instruktion för pastor primarius (och Stockholms stads konsistorium) den 16 december 1668 (p. 9) lillhöllos emellertid de svenskspråkiga att hålla sig till vederbörande svenska församling. 1 Denna anvisning synes emellertid icke ha efterlevats synnerligen noga. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för den finska församlingen, fastslog Stockholms stads konsistorium den 22 oktober 1811, att tyska församlingens medlemmar, även 1 Riksreg. fol. 846: »Såsom det förnimmes, att ibland det tyska folket många, som intet bruka a n n a t i sitt dageliga umgående än det svenska språket, antingen därförc att entera personen uli äktenskapet är av svenske föräldrar eller därföre alt de av b a r n domen här vistats hava, hålla sig in till tyska församlingen, vilket är emot den församlingens fundation och stiftelse. Alltdärföre må ock på tillbörligt sätt och såvida det för liden slår att praktisera igenom överståthållarens och magistratens m e d r å d a n d e däröver en ransakning hållas och det således efter görligheten rättas, att de som svenske are sig till den (svenska) församlingen mage hålla, traktandes jämväl därefter, att de av lyska nation mage med tiden och efter handen bliva till svenske naluraliserade och inkorporerade med församlingen.»

om de vore bosatta inom andra Slockholmsförsamlingars områden, vore berättigade och förpliktade att hålla sig till sin egen församling. Till denna hörde alla i Tyskland eller av tyska föräldrar födda personer. Men om blott fader eller moder vore av den tyska nationen, ägde deras här födda barn frihet att tillika med sina föräldrar kvarbliva vid den tyska församlingen eller vid den svenska, inom vilken de bodde. 1 Tjänstehjon, som icke vore tyskar, skulle höra till den svenska församling, inom vilken de bodde. Genom Kungl. Maj:ts brev den 1 mars 1841 fixerades såsom förut nämnts reglerna för anslutningen till den tyska församlingen. Till tyska församlingen skulle höra alla i huvudstaden bosatta, i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av evangelisk trosbekännelse, män av tysk börd, tillhörande nämnda trosbekännelse och deras hustrur, även om dessa härstammade från annan nation än den tyska, barn efter sådana föräldrar, så länge de tillhörde föräldrarnas hus, samt även därefter om de så önskade, »börande allt övrigt, som härovan finnes stadgat för finska församlingen, även på den tyska behörigen tillämpas». I följd av sistnämnda klausul skulle »styv- och fosterbarn, så länge de vore medlemmar av familjen», tillhöra samma församling. Undantag gällde dem som lydde under stater och kårer, vilka utgjorde egna församlingar. Svenskar, som hade eget försvar och redan tillhörde tyska församlingen, finge fortfarande förbliva där, om de så önskade. Sådana tyska församlingen rätteligen tillhörande medlemmar, som vid tiden för Kungl. Maj:ts beslut övergått till annan församling, finge där kvarstanna, om de det önskade. Svenskar, som då icke tillhörde tyska församlingen, skulle icke vinna inträde i densamma; svenskt tjänstefolk och arbetare hos tyska husbönder och hantverkare borde genast avgå från tyska församlingen till de territoriella församlingar, inom vilka de vore boende. Enligt beslut den 12 mars 1848 ingick församlingen den 29 mars s. å. till Kungl. Maj:t med begäran om tillstånd för dem, som vore gifta med tyska kvinnor, samt för tjänare hos medlemmar av församlingen att tillhöra denna, om de så önskade (»an der Begehung des heiligen Abendmahls in der deutschen Gemeinde Theil zu nehmen und iiberhaupt sich an dieselbe zu halten»). Ansökningen avsåg i förstnämnda avseende närmast svenskar som bott utomlands och gift sig med tyska kvinnor, vilka jämte sina barn icke voro kunniga i svenska språket. Sedan stadskonsistoriet avstyrkt framställningen med hänsyn till svårigheten att hålla reda på tjänare, som flyttade från den ena familjen till den andra, samt i övrigt på de skäl konsistoriet anfört år 1830,2 avslog Kungl. Maj:t den 4 december 1849 ansökningen. 3 1 Åldermannen Schneidler anförde vid församlingssammankomst 7 oktober 1772, att h a n vore född i Stockholm av svenska föräldrar, men att hans förfäder alltsedan början av 1600-talet hållit sig till tyska församlingen. 2 Härom se s. 9 f ovan. 3 Jfr ovan s. 34 (finska församlingen).

71 Uppgifter om församlingens medlemstal under äldre tid förekomma blott sporadiskt. Enligt L u d e k e 1 bestod församlingen år 1590 av 243 och 1597 av 205 familjer, vilket väl svarade mot minst 1 000 personer. I en lista av år 1665 uppräknas familjefäder till ett antal av 106, vartill ytterligare kommo ett antal av 102, som höllo sig till församlingen och där röstat. Sifferuppgiften tyder på en viss stabilitet i medlemstalet. År 1806, då församlingen befann sig i ekonomisk nedgång, antecknade kyrkoherden att blott 113 personer i församlingen betalade något till kyrkan; 32 av dessa lämnade något understöd till pastor. Många tyskar hade avflyttat till hem orten och inga hade kommit in. Ehuru församlingen bildats inom Stockholms stad, funnos vid 1800-talets början även medlemmar utom staden. Det upplystes nämligen till protokollet den 10 juni 1808 (s. 126), att församlingens ledamöter vore kringspritt boende inom och till en del utom Stockholm. I likhet med finska församlingen i Stockholm har den tyska, vars kyrk skrivna folkmängd den 31 december 1945 utgjorde 3 138 personer och den 31 december 1946 3 252, under de senaste årtiondena undergått en avsevärd ökning. Vid utgången av vart tionde år fr. o. m. 1860 var enligt den officiella statistiken medlemstalet 1860: 1760; 1870: 2 037; 1880: 2 209; 1890: 2 339; 1900: 2 011; 1910: 1924; 1920: 2 813; 1930: 2 544 och 1940: 3 032. På de olika grupperna av medlemmar fördelas 1945 års folkmängdstal och skatteunderlag på följande sätt: Antal personer

Skatteunderlag i skattekronor

656 78 211 20 27 2

16 161: — 828:35 3 764: — 375: 70 753: 50 25: 40

786 236 379 76 364 50 253

46 654: — 3 443: 30 12 644: 60 886: 90 8 425: 40 624: 10 5 755:50

S:a 3 138

100 342-75

1. a Tyska medborgare b Hustrur, svenska medborgare 2. a Statslösa, f. d. tyska medborgare b Hustrur, svenska medborgare 3. a Medborgare i andra främmande stater . . . . b Hustrur, svenska medborgare 1. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av grupperna 1 a, 2 a och 3 a a födda i Tyskland eller utlandet . b hustrur av svensk börd c födda i Sverige d hustrur av svensk börd 5. a Barn av personer, som falla under grupp 4 b Hustrur av svensk börd 6. Andra svenska medborgare

1 Dissertatio s. 38.

72 Enligt pastorsämbetet äro grupperna 1 a, 2 a, 3 a och 4 a säkerligen till allra största delen dubbelspråkiga, dock med övervikt för tyska språket, varemot grupperna 4 c och 5 a icke kunna i detta hänseende specificeras (sannolikt övervikt för svenska språket). Grupp 6 anses liksom givetvis de svenskfödda hustrurna vara svenskspråkig, även om någon procent får antagas vara dubbelspråkig. F. d. holländska församlingen. Ett egendomligt samband bestod under 1800-talet mellan den tyska församlingen och den holländsk-reformerta, vilken senare givetvis icke tillhörde svenska kyrkan. Enligt L u d e k e 1 använde sig före 1741, då reformerta och »engelska» trosbekännare fingo rätt till offentlig religionsutövning, 2 dessa av tyska församlingens präster för förrättande av dop. Denna holländska reformerta församling hade på grund av sitt ringa medlemstal (ett 20-tal i början av 1800-talet) svårighet att åstadkomma erforderliga lönemedel för egen prästerlig tjänst. Trots skiljaktighet i bekännelse uppehöll därför äldste kyrkoherden i S:t Gertrud Hachenburg under 1800-talets andra årtionde pastorstjänsten i denna församling mot särskilt årsarvode av 200 rdr banko (prot. 17 mars 1813). I Preussen hade efter uppmaning av konung Fredrik Wilhelm III sedan år 1817 pågått underhandlingar för åstadkommande av en union mellan lutheraner och kalvinister, vilande på den förutsättningen att olikheten i bekännelse icke lade hinder i vägen för fullständig gemenskap i gudstjänst samt sakraments- och församlingsförvaltning. År 1830 påbjöds denna union i hela Preussen. Sannolikt var det denna rörelse, som gav anledning till en framställning från den holländsk-reformerta församlingen, att den tyske kyrkoherden skulle övertaga pastoralvården för den reformerta församlingen. Framställningen avböjdes emellertid av den tyska församlingen den 23 november 1825; såsom skäl angavs »det refor merta religionsbegreppet» och språkskillnaden. I en ny ansökning år 1829 erinrade den holländska församlingen, alt dr Hachenburg (död 1818) betjänat denna församling, och alt i alla preussiska stater både luthersk och reformert församling betjänades av en präst. Den dåvarande kyrkoherden Ludeke uttalade emellertid betänkligheter mot bifall och åberopade därvid den svenska kyrkolagen samt skiljaktigheterna mellan tyskt och holländskt språk. Den 16 augusti samma år träffades emellertid, under förutsättning att ytterligare en tysk präst anställdes, en överenskommelse i av de reformerta önskad riktning; den nye prästen skulle åtaga sig den holländska församlingen samt denna årligen härför betala honom 700 rdr banko. De äldste och föreståndarne vid tyska församlingen anförde därför i ansökning hos Kungl. Maj:t bl. a., att föreningen mellan lutherska och reformerta för1 2

Denkmal s. 217. K. kung. 27 aug. 1741; Elers I s. 152.

73 samlingar vore tillåten i främmande länder, att då församlingen vore sinnad att antaga en andre pastor, den anhölle att i överensstämmelse med privilegierna få till denna befattning kalla och anlaga en värdig och skicklig prästman, samt att Kungl. Maj:t måtte gilla och fastställa det av reformerta församlingen (»tyska reformerta församlingen») framställda förslag om »förening till gemensamt begagnande av den sålunda blivande pastorn». Trots avstyrkande av stadskonsistoriet, som ansåg bestämda hinder mot föreningen möta »i kyrkolag och författningar», medgav Kungl. Maj:t den 22 januari 1831 såväl att den tyska lutherska församlingen, på sätt de för församlingen utfärdade privilegier innehölle och förr varit övligt, finge kalla och antaga en andre ordinarie lärare att med dåvarande kyrkoherden deltaga i ämbetsbefattningen, som ock »den tyska reformerta församlingen» att, enligt vad sökandena begärt och även förr skett, förena sig med tyska lutherska församlingen om prästerligt biträde. Den nye pastorn J. Rohtlieb kom därför att uppehålla även pastoralvården i den reformerta församlingen. Då han emellertid år 1839 valdes till Ludekes efterträdare, indrogs hans förra pastorsbefattning och träffades i samband därmed den bestämmelsen, att han skulle lämna tjänsten hos den holländska församlingen. Denna synes på grund härav ha blivit upplöst — dess kyrkobok (kommunionlängd) upphör med år 1839 — varvid flertalet av dess fåtaliga medlemmar övergått eller överförts till den tyska församlingen. Två av dessa medlemmar H. F. Hansen och John Adam Moll begärde jämte Molls två söner år 1890 avflyltningsbetyg från den tyska församlingen; dennas kyrkoherde vägrade men ålades, på besvär av sökandena, av stadens konsistorium genom beslut den 3 mars 1891 att utfärda dylika betyg, enär klagandena icke vore skyldiga att längre än de åstundade tillhöra församlingen. Kungl. Maj:t gjorde, på besvär av kyrkoherden, ej ändring i konsistoriets beslut (utslag 23 juli 1891).

Det tyska folkelementet i Stockholms omgivningar. För att kunna bedöma i vad mån de personkategorier, som inom staden obligatoriskt tillhöra tyska församlingen, äro representerade i stiftet i övrigt ha från vederbörande pastorsämbeten under år 1946 inhämtats uppgifter i sådant syfte. Med hänsyn till svårigheten att konstatera, i vad mån svenska medborgare ingå i dessa kategorier, ha uppgifterna inskränkts till icke svenska medborgare och deras familjer. Inom Stockholms stift men utanför Stockholms stad utgjorde under oktober—december månader 1946 kyrkskrivna tyska medborgare, deras hustrur och hemmavarande barn ett antal av 609. Man har anledning antaga, att antalet personer, som tidigare tillhört nämnda kategori men sedermera erhållit svenskt medborgarskap, utgör minst det dubbla.

7-1 2.

Kristine f ö r s a m l i n g i Göteborg. Grundläggningstiden.

Den nuvarande staden Göteborg, vars av Gustav II Adolf utfärdade stora privilegiebrev är daterat den 4 juni 1621, anlades på Gullbergs äng i öster och Eklanda by i väster nedanför Kvarnberget och Otterhälleberget på Götaälvs vänstra strand. Stadens första bebyggare utgjordes dels av svenskar, som på konungens befallning eller av annan anledning inflyttat från de förutvarande städerna Nylöse och det hisingska Göteborg, dels ock av främlingar, som konungen låtit inbjuda till bosättning i den nya staden, framför allt holländare men även skottar och tyskar samt ett mindre antal engelsmän. De inflyttade utlänningarna representerade skilda samhällslager; flertalet voro köpmän och hantverkare, men även en del holländska bönder befunno sig bland dem. Enligt privilegierna skulle staden åtnjuta hälften av de inkomster, som från främmande inflöte genom tullar och acciser samt i 16 år för egen del frihet från statsskatter jämte tullar, acciser och licenter. Det anses säkert, att holländarnas inflyttning tagit sin början och sannolikt i väsentlig mån ägt rum under år 1621. Med deras ledande ställning är väl förenligt, att enligt privilegierna stadsrätten skulle döma »efter kejserliga och nederländska lagar såväl som förnuftige sedvänjor». Nederländerna, som ända till 1648 räknades till tyska riket, voro 1621 delade i två statsbildningar, republiken Förenade Nederländerna och Spanska Nederländerna; republikens befolkning torde i huvudsak ha varit av reformert trosbekännelse men inrymde även lutheraner. Under förhandlingarna om inflyttning framställdes krav på religionsfrihet för de reformerta, men något medgivande härom lämnades icke från konungens sida. I privilegiebrevet (p. 30) tillades burggreve, borgmästare och råd befogenhet att lägga »såväl på sine egne personer som på deras borgares ägodelar jämväl ock på deras arv, hus, landerier och tomter ränta, tull och skatt» samt använda inkomsterna till byggnader samt kyrkors, hospitalers, prästers och skolmästares underhåll ävensom »till stadens och landets ham nar, fortifikation, kranar, broar, slussar, vägar, tull- och andre samlingshus nödvändigheter». Under de närmast efter 1621 följande åren synes invandringen från andra delar av tyska riket ha tagit fart, ty i konungens den 23 februari 1624 utfärdade »Memorial för det Göteborgske stadsrådet, varefter Kungl. Maj:t vill att stadsregeringen skall företagen varda», förklarades, att intill dess staden kunde något mera tillväxa ville Kungl. Maj:t låta utvälja 12 rådmän, 4 svenska, 3 tyska, 3 nederländska och 2 skottar, som skulle förestå stadens regering. Denna, stadens råd, stod under ledning av den utav Kungl. Majl: utnämnde burggreven. (Sammansättningen ändrades senare under året.) Samtidigt meddelades föreskrifter om den kyrkliga organisationen

75 (p. 1). Stadens kyrkoherde, som erhöll superintendents ställning, skulle »bekomma den rättighet såsom pastores eller kyrkoherdar uti Stockholm eller andra välbeställde städer här i riket bekomma plage». Detta var upphovet till Gustavi eller domkyrkoförsamlingen. Vidare förklarades att, ehuru Kungl. Maj:t medgivit de tyske att hava en särskild predikant och församling, så ville Kungl. Maj:t dock, att de icke desto mindre, vad kyrkodisciplinen anginge, bleve under »en superintendent och kyrkoherde». Till denne skulle hänskjutas alla konsistoriesaker; i konsistorium skulle superintendenten presidera och den tyske predikanten på kallelse vara bisittare. Den tyska församlingens medlemmar skulle likaväl som de svenske utgöra kyrkoherderättigheter till superintendenten både i påskpenningar (»påskemål»), likstol och annat samt den tyske predikanten åtnöjas med den lön, som tilldelades honom. Ehuru någon stadskyrka ännu icke var uppförd — grunden lades först 1626 och ännu 1636 var kyrkan icke fullt färdig — föreskrevs (p. 2), att »någre gode män» skulle förordnas till kyrkans föreståndare, vilka skulle uppbära och insamla kyrkans inkomster, både det som gåves i pungen »såsom för begravningsplatser, klockor och annat sådant mer, vad namn det hava kan», samt använda det antingen till kyrkans byggning eller annan dess nödtorft. Eftersom stadens ungdom dagligen tillväxte och på det den icke skulle förnöta sin tid i lättja och agelöshet, skulle vidare stadens råd låta bygga en skolstuga, där ungdomen kunde »institueret och vid god disciplin hållen varda» (p. 3). Ytterligare ville Kungl. Maj:t förmana och allvarligen befalla rådet att icke tillåta någon främmande religionsutövning (exercitia peregrinae religionis) utan avskaffa all sådan (p. 4). I Kungl. Maj:ts den 24 februari 1624 meddelade »resolution och svar på det Göteborgske stadsrådets inlagde frågepunkter» lämnades bl. a. föreskrifter beträffande upplåtelser av tomter av kronodonationsjorden, ett väsentligt moment i själva stadsbildningen. Stadens råd skulle giva dem, som ville bebygga sina tomter, var och en ett pergamentsbrev och däremot taga förbindelse från tomtinnehavarne, »att de vilja bygga den stenhus, som stenhus bör, den trähus som trähus och den stengavel som stengavel bygga skyldig är» (p. 19). Redan från början synes den s l u t n a fattigvården ha varit en stadens gemensamma angelägenhet; 1 i 1621 års privilegier (p. 23) föreskrives, att burggreven, borgmästaren och rådet skulle hava »flitigt uppseende med fattiga änkor, fader- och moderlösa barn, som i staden och på landet finnas kunna, och upprätta till deras uppehälle en god ordning». Staden medgavs (p. 25) »att uppbygga i staden och ute på landet hospitaler, fattighus och spetaler för fattige, sjuklige personer och eljest att förskaffa de husfattige gott underhåll och dem efter deras förmåga något avvittra (tilldela)». År 1624 ombyggdes hospitalet och hospitalskyrkan i Nylöse och invigdes år 1627 av superintendenten Phrygius till »Göteborgs stads hospital» med för1

Jfr Göteborg, En översikt vid 300-årsjubileet 1923 (Gbg 1923) s. 468 f.

säkran om tidigare meddelade och då utvidgade privilegier. År 1726 stiftades, efter förhandlingar mellan magistraten och borgerskapet, en fattighusinrättning i ett för ändamålet inköpt hus i hörnet av Mölndalsån och kanalen. Inrättningen, som den 8 november 1726 fick Kungl. Maj:ts fastställelse, var ej blott avsedd att inrymma gamla och sjukliga fattiga, utan ämnade man även dit förlägga en skola med ändamål alt utbilda fattiga gossar till hantverkare och sjömän. Genom privilegiebrevet 1726 tillades inrättningen för de fattigas underhåll en viss procent på inkommande och utgående varor. År 1737 inrättades för frivilliga gåvomedel elt barnhus. Den ö p p n a fattigvården besörjdes i huvudsak inom varje församling med de inkomster, som inflöto genom kollekter och fattigbössor. I förordningen angående fattigvården i riket den 25 maj 1847 stadgades, att varje socken och varje stad skulle lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess medlemmar, som i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad av andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle icke kunde försörja sig själva; därefter torde man få anse att ansvaret för fattigvården i dess helhet blivit en stadens gemensamma angelägenhet. Det var vid stadens tillkomst uppenbarligen en underförstådd förutsättning, att kronan skulle i väsentlig mån sörja för att de allmänna inrättningar, som erfordrades för stadens förvaltning, kommo till stånd. Fr. o. m. 1627 anslogs domkyrkotunnan från vissa delar av Skara stift till hjälp för den svenska kyrkans uppbyggande samt viss tionde från Västergötland och Halland till lönebidrag åt den svenske kyrkoherden. Tullförvaltaren i staden Henrik Sinclair citerar ett yttrande från menigheten vid en allmän rådstuga år 1630, »att staden (magistraten) haver så mycket till kyrkans byggning förärat, att den nog kan byggas utan sådan fattige gemene mans beskattning». 1 För kunskap om den tyska församlingens äldsta öden är man, till följd av den förstörelse som genom brand övergått stadens arkiv på 1600-talet, i huvudsak hänvisad till de krönikor, som sammanställts av rektorn vid tyska skolan Johan Christoff Knebel för åren 1623—1678 och rådmannen Friedrich Krantz för åren 1678—1723. Därtill ansluta sig dels kyrkoherden W. D. Dunckels »Kurzgefasste Geschichte der deutschen Gemeine zu Gothenburg» för åren 1623—1756, byggd på Knebels och Krantz' krönikor samt annaler av kyrkoherden J. H. Muller, dels ock kyrkoherden Hermann Kiesows »Jahrbiicher der deutschen Christinengemeinde zu Gothenburg urn 1757 bis 1943» med supplement för åren 1944—1946. I den av K n e b e l på 1670-talet författade krönikan, 2 skildras hurusom, sedan stadsprivilegierna år 1621 utfärdats, mer och mer folk av olika nationer och religioner samlade sig i staden, byggde hus och drevo sin näring. 1

Almquist I s. 103, 113. I tryck utgiven år 1942 av Hermann Kiesow (i Hundertjahr-Chronik der deutschen Christ i nen-Gemeinde). 2

77 Bland dessa funnos några holländska köpmän, som år 1622 hade med sig en arminiansk präst såsom lärare för sina barn. 1 Denne höll om söndagarna enskild gudstjänst i hemmen, där även personer av andra nationer infunno sig. Superintendenten förbjöd emellertid dessa konventiklar såsom stridande mot den svenska religionslagstiftningen. År 1623 anhöllo enligt Knebel borgarne av främmande nationer i synnerhet den tyska, vars språk de andra vanligen förstodo, hos konungen, som då befann sig i Göteborg, om tillstånd att bygga en egen kyrka ävensom att själva kalla en predikant av »den rena religionen» från Tyskland och inrätta en fri och allmän tysk skola. Ansökningen bifölls, säger Knebel, med det villkor, att sökandena själva lönade sina predikanter och lärare samt uppförde kyrkobyggnaden på egen bekostnad — stadsskatten fick alltså icke användas för ändamålet — men lovade konungen att för framliden bevisa dem all kunglig nåd, hjälp och befordran (»alle königl. Gnade, Hulffe und Beforderung ins kiinfftige»). Den förste tyske prästen, Wilhelm Longinus Kleinschmidt, ankom till staden i september 1623 och blev med honom överenskommelse träffad om 200 daler s:mts lön (1627 höjd till 300 daler). Han blev år 1624 ordinerad av biskopen i Skara (superintendenten saknade ordinationsrätt). Församlingen hade ännu icke någon egen kyrka, och gudstjänsterna höllos till en början i den holländske köpmannen Peter Jaenssons hus vid lilla eller västra hamnen, sedermera i ett närbeläget hus vid stora hamnen, tillhörigt köpmannen George Jamisch. Med församlingens tillväxt blev denna lokal för trång; år 1624 anvisade och inrymde därför — fortfarande enligt krönikan — burggreven Jacob van Dyck, vilken »stadigt höll sig till församlingen» och mottagit uppdraget att vara en av dess föreståndare, i konungens namn och enligt hans fullmakt församlingen en plats för kyrkobygge på stora hamnens nordsida (där senare Kristine kyrka uppfördes). Den första kyrkan utgjordes av en från Gillis van Eyck inköpt träbyggnad, vilken placerades på tomtens södra sida. En liten klocka läto föreståndarne gjuta och en större skänktes av församlingsmedlemmar, »i synnerhet av den skolska nationen». År 1629 upprättades ett staket kring kyrkan och byggdes kaj mot hamnen, varjämte gatan framför kyrkan stensattes. Under år 1632 sköttes de prästerliga göromålen av en svensk. År 1633 flyttades träkyrkan åt norr och följande år lades på kyrkotomtens södra del grunden till en kyrka av sten. För utvidgning av kyrkogården inköptes en angränsande tomt från Olivier Petersen Egmont, en holländare. Till biträde åt den dåvarande tyske prästen Nicolaus Burmeister inkallades från Magdeburg en hjälppräst, Anton Laymarius; arbetsfördelning mellan prästerna uppgjordes. Till hjälp för kyrkobyggnaden anslog regeringen år 1635 tre års inkomster av lilla tullen. I det kungliga brevet den 13 maj 1635, utfärdat i drottning Kristinas namn, heter det, att »samma 1

Arminianerna voro en kalvinistisk, lutheranerna närstående sekt, som förkastade läran om den ovillkorliga predestinationen. Sedan synoden i Dorlrecht (1618—19) förkastat deras läror, blevo 200 a r m i n i a n s k a präster avsatta. Jfr Almquist I s. 24 f

78 lilla tull är av H.K.Mit, vår älskelige käre herr fader, till Göteborgs kyrkors och skolors byggning och uppehälle förordnat och för detta haver använts på den ena kyrkan, som allaredan därsammastädes uppbyggd och i det närmaste fullbordad är». Därför skulle ock nämnda lilla tull på tre års tid levereras och användas till tyska nationens kyrkobyggnad utan någon avkortning. Kungl. Maj:t uttalade vidare att, eftersom utan tvivel många av den tyska nationen och eljest främmande boende i staden efter råd och förmåga bidragit till den svenska kyrkan, så vore det icke mer än billigt att den svenska församlingens medlemmar i lika mån bidroge till den tyska kyrkan, så mycket »vars och ens lägenhet och ämne» kunde medgiva. I instruktionen den 21 maj 1636 för stadens ombud vid riksdagen i Stockholm s. å. heter det, att »kyrkan börjat byggas från första grunden». Lilla tullen avlystes emellertid från 1637 års början, 1 och byggnadsarbetet torde ha avstannat. År 1641 anslog regeringen för kyrkobygget ytterligare hälften av två års accis från staden, vilket anslag 1647 och 1649 förnyades för tvåårsperioder. I samtliga dessa kungliga brev, den 4 mars 1641, den 31 mars 1647 och den 31 mars 1649, utsäges, att anslagen icke finge användas till något annat än enbart själva kyrkobygget. Det egentliga byggnadsarbetet synes ej ha upptagits förrän år 1643. Från nämnda år föreligger ett renskrivet exemplar på tyska språket av ett arbetskontrakt, dagtecknat den 20 maj 1643, vilket angives vara upprättat mellan å ena sidan tre magistratsledamöter »såsom byggherrar» jämte åtta »föreståndare, bisittare och diakoner» för den tyska kyrkan samt å andra sidan två byggmästare (Zwischen denen Ehrenvesten, Ehrbaren och Wohlgeachlen Herren Herrn Johan Brann, Herrn Johan Macklier und Herrn Jacob von Hage, Rathsverwandte und Bauherren, sowohl auch Andress Sette. Mester Benedictus Fistulator, Marten Dreyer, Adam Herwich, Hans Jörgensen, Joachim Pellser, Thomas Khiine und Hendrich De Wende, Vorständer. Assessoren und Diaconi der Teutschen Kirche Einestheils, und dann den Ehrbaren und Kunslreichen Mester Marten Laurentzen und Michael Jacobsen Messlern Andertheils»). Enligt kontraktet skulle murar och torn uppföras i vissa dimensioner och arbetet om möjligt vara färdigt under sommaren. Slutligen förklaras, att två kopior och utskrifter skulle tagas av »detta skriftliga kontrakt» samt underskrivas av parterna. 2 Av en utav Martin Lorentzen undertecknad skrivelse till burggreven den 13 juli 16442 framgår, att arbetet då ännu pågick, och man torde därför få utgå ifrån att kontrak tet i fråga verkligen slutits. Av synnerligt intresse är, att magistraten (å det allmännas vägnar) uppträder såsom part i avtalet. De senare avtal, som slutits angående reparations- och restaureringsarbeten vid kyrkan, ha för kyrkans del undertecknats av församlingens organ utan medverkan av magistraten. Det förändrade läget kan hänföras till de under tiden — år 1649 — 1 2

Almquist I s. 310. Kristine församlings arkiv II: 3: 8.

79 utfärdade privilegierna, som gåvo den tyska församlingen en friare ställning gent emot stadsstyrelsen (så t. ex. i avseende å redovisning av kyrkans inkomster och utgifter). Redan år 1625 hade den tyska församlingen inrättat en skola, där undervisningen skulle ske på högtyskt språk. 1 Den förste läraren, den ovan nämnde Burmeisler, vilken samma år inkom från Liibeck, skulle undervisa i kristendom och »andra goda vetenskaper» (latin, skrivning och räkning), varjämte han skulle fungera såsom biträdande predikant och klockare. År 1629 antogs en svensk, Lars Olofsson, till klockare. Både den svenska och den lyska församlingen hade från början medlemmar inom hela .stadsområdet, varvid valfrihet synes ha varit regel. Det var dock självfallet, att de som ej hade svenska till modersmål anslöto sig till den tyska församlingen. Bland dennas ledande män förekommo länge förutom tyskar såväl engelsmän och skottar som holländare. Då till församlingen synas hava hört de mera förmögna och betydande elementen i staden, blev det snart vanligt, att även svenskar inträdde. Det förekom emellertid också, att medlemmar av den tyska församlingen övergingo till den svenska. 2 Ofta voro väl giftermål och andra släktskapsförbindelser anledningen. Det förefaller, som om någon emancipation från den svenske kyrkoherden ännu icke ägt rum, då år 1643 i samband med arbetsfördelning mellan de båda tyska prästerna superintendenten tillerkände Burmeister etl företräde framför den yngre, Thomas Hacker, på grund av ålder i tjänsten. Då den nya stenkyrkan år 1648 blev färdig och av superintendenten invigdes samt, till tack för Kungl. Maj:ts frikostighet, fick namnet Kristine kyrka efter drottningen, synes en frigörelse från superintendentens pastoralvård redan ha ägt rum. Det heter i Knebels krönika, alt kyrkoföreståndarne och de äldste anhållit, att superintendenten ville förrätta invigningsakten; del la hade dock skett av fritt gottfinnande, emedan kyrkan i sig vore fri och icke underkastad den svenske superintendentens myndighet (»denn sonsten die Kirche an sich frei und des Schwedischen Superintendenten Bothmässigkeit nicht unterworffen war»). Ett ytterligare tecken på den tyska församlingens självständighet må noteras; den 12 mars 1649 föreskrev magistraten, alt de svenska och tyska församlingarna skulle var för sig uppbära och behålla tomtörena av sina medlemmar. 3 Samma år inrättades den gamla träkyrkan till skolhus, och fick skolmästaren sin bostad där. 1 Ehuru låg- eller plattyskan säkerligen varit samtalsspråk för församlingens ^ flesta medlemmar, hade Luthers bibelöversättning och övriga skrifter, vilka avfallals på högtyska, undanträngt lågtyskan såsom undervisningsspråk. 2 Detta skedde t. ex. så sent som 1695 (Knebel) men förbjöds genom ett kungl. brev den 8 ang. 1719, se nedan. :i Delta heslut bekräftades av KM:t den 5 jan. 1698 på sådant salt, att pastor och kapellan vid svenska församlingen skulle av de tomtören, som borde inflyta i stadens kassa, årligen åtnjuta 150 daler s:mt vardera samt de bägge prästerna vid lyska k y r k a n de ören, som utgjordes av »de u n d e r deras församling lydande hus och gårdar», uppgående till ungefär 320 h 330 daler s:mt. »helst emedan de dessutom ingen lön eller förmån av staden hava».

80 Privilegierna. År 1649 fick den tyska församlingen formlig bekräftelse på sin självständighet; den 28 april s. å. utfärdades församlingens första privilegier. Enligt privilegiebrevet hade Kungl. Maj:t tillåtit sina trogna undersåtar borgarne och invånarne av den tyska nationen i Göteborg att »bygga och uppsätta en kyrka», vari de kunde förrätta sin gudstjänst på »deras eget anborna tyska modersmål enligt den oförändrade augsburgska religionen» samt »i vårt rike gjorda och i våra svenska församlingar brukliga statuter, ordningar och ceremonier». Därför hade Kungl. Maj:t meddelat privilegier »sådana som den tyska församlingen här i vårt residens Stockholm haver». Nämnda undersåtar skulle för sig och sina efterkommande »till evärdliga tider» njuta, bruka och oklandrat behålla bemälda Kristine kyrka, som de uppbyggt i Göteborg. De skulle också vara skyldiga att sätta kyrkan »i fullkomligt esse och fullbordan» samt den på egen bekostnad »konservera och vid makt hålla». I kyrkan skulle de ha rätt att låta predika på tyska språket och »eljest i andre måtto» enligt Guds klara och rena ord samt kristliga sedvanor, vilka överensstämde med den oförändrade augsburgska bekännelsen och rikets stadgar samt i svenska församlingar tillämpad ordning. Församlingen försäkrades om rätt att själv »välja och beställa sig präster och predikanter», om så erfordrades från främmande ort. Dock förbehöll sig Kungl. Maj:t utnämningsrätten (»Collation och stadfästelse»). Ingen finge väljas, som ej vore ense med det svenska prästerskapet i lära och ceremonier; superintendenten 1 i Göteborg skulle pröva, om den valde fyllde dessa fordringar. Därest församlingen behövde mer än en predikant, skulle med den, som vore äldre samt lärdast och skickligast, förhållas såsom brukligt vore i den tyska församlingen i Stockholm, d. v. s. denne anses såsom kyrkoherde med den andre såsom underordnad (kompastor). Kungl. Maj:t vore icke obenägen — heter det vidare i privilegiebrevet — att efter hand komina församlingen till hjälp »vid deras kyrkas, predikanters och församlings uppehälle». Församlingen skulle äga rätt att till kyrkoföreslåndare utse ärliga och beskedliga män bland sina medlemmar så ock sex »åldermän» (äldste) för att taga hand om och redovisa för kyrkans inkomst, »huru den kyrkan och församlingen till bästa använd bliver». Vidare skulle församlingen äga hålla tysk skola i och för barnens undervisning i läsning och skrivning samt, om så erfordrades, låta dem biträda vid kyrkosången. Liksom i Stockholm var rätten till skola exklusiv; ingen annan tysk skola finge uppehållas i staden. Dessa privilegier bekräftades av senare regenter, av Karl X Gustav den 13 februari 1655, av Karl XI den 6 augusti 1673, av Karl XII den 31 december 1716 och av Ulrika Eleonora den 8 augusti 1719. Genom Karl XI :s brev den 10 februari 1680 hade lyska församlingens kyrkoherdar tillerkänts säte och stämma i domkapitlet närmast efter kyrkoherden (domprosten) i den 1

F r å n 1665 biskopen.

svenska församlingen. Detta bekräftades av Karl XII den 31 december 1716; enligt Ulrika Eleonoras brev den 8 augusti 1719 skulle kyrkans tre äldsta föreståndare — dessa voro i regel sex — jämte de kyrko- och skolbetjänte, som icke idkade borgerlig näring, vara befriade från allt stadens besvär och tunga. Någon bekräftelse av Fredrik I och Adolf Fredrik är icke omtalad. Del tyska elementet i Kristine församling hade under 1700-talet blivit allt fåtaligare och kommit i mindretal i förhållande till det svenska. Detta nödvändiggjorde, att de tyska prästerna vid kyrkliga förrättningar för svenska medlemmar använde svenska språket, vilket ibland vållade svårighet och föranledde talrika utträden ur församlingen. Den förutvarande tyske kompastorn Ubechel blev efter utnämningen till domprost i Göteborg (1755) en ivrig förespråkare för den tyska kompastorsbeställningens ombildning till en svensk kyrkoherdetjänst. 1 Sedan Gustav III tillträtt regeringen gjorde församlingen ansökan om stadfästelse av privilegierna men, enär det svenska elementet i församlingen blivit långt talrikare än det tyska, tillika om rätt att, med indragning av den då vakanta tjänsten såsom tysk kompastor, utse en svensk kyrkoherde, varigenom för församlingen skulle möjliggöras uppehållande av svensk gudstjänst. Den 16 oktober 1773 meddelades den sökta bekräftelsen, och medgavs samtidigt i särskild resolution den begärda förändringen i organisationen. Kungl. Maj:t förklarade, att det funnits vara till den tyska kyrkans upprätthållande och bestånd nyttigt och nödvändigt, att gudstjänsten därefter förrättades ömsom på tyska och svenska språken, samt att församlingen förenat sig därom. Kungl. Maj:t samtyckte därför, att i den avlidne tyske kompastorns ställe och därefter framgent vid uppkommande ledigheter församlingen finge till Kungl. Maj:ts stadfästelse välja och kalla en svensk pastor jämte den tyske. Gudstjänsten skulle av de båda pastorerna förrättas skiftesvis på svenska och tyska språken, så att varje pastor på sitt språk till skiftes hölle skriftermål, utdelade sakramenten och utövade alla andra ämbetsförrättningar. Bägge pastorerna skulle lika dela lön och inkomster och njuta alla andra rättigheter och förmåner, som förut tillkommit de två tyska pastorerna. Förändringen i organisationen medförde en redovisning av församlingens medlemmar i två avdelningar. Protokollen, som förut förts på lyska språket, skrevos för framtiden på svenska (till år 1883). I 1773 års privilegiebrev förklarades, att båda kyrkoherdarna skulle äga säte och stämma i domkapitlet näst efter domprosten (kyrkoherden i svenska församlingen) och framför teologie lektorerna. Nya stadfästelsebrev meddelades av Gustav IV Adolf den 30 mars 1798, av Karl XIII den 10 juni 1812 och av Karl XIV Johan den 6 maj 1818. Blott de ursprungliga 1649 års bestämmelser kallades därvid privilegier; 1773 års beslut om inrättande av en svensk kyrkoherdebeställning betecknades såsom ett Kungl. Maj:ts medgivande. Efter Oskar I:s trontillträde gjorde församlingens kyrkoråd framställning om ny bekräftelse, men förklarades i ett 1

Dunckel s. 69.

6—717401

82 kungligt brev den 24 september 1844, att församlingens privilegier icke behövde någon bekräftelse. Enahanda besked gavs av Karl XV den 30 mars 1860. Ehuru varken av handlingarna till de två sista besluten eller av statsrådsprotokollen några säkra slutsatser kunna dragas angående motiven för den ifrågavarande förklaringen, har det utlåtande, som domkapitlet i Göteborg den 4 september 1844 avgav i ärendet, ett visst intresse för frågan. Domkapitlet sade sig för egen del icke ha någon anledning att avstyrka ansökningen om fastställelse av privilegierna, helst 61 § av förordningen om prästval den 1 april 1843 syntes giva stöd åt privilegierade församlingars bibehållande vid de rättigheter och förmåner, dem av framfarne regenter blivit tillagda. Men domkapitlet ansåge sig icke desto mindre böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det reglementariskt dåmera olämpliga förhållandet, att vid församlingen ännu kvarstode två avdelningar, en tysk och en svensk. Den förra, som vore den ursprungliga, minskades årligen. De tyskar, som inflyttade till Göteborg och bosatte sig i staden eller på dess område, bleve snart bekanta med svenska språket, inginge vanligen också äktenskap med svenska kvinnor, så vitt de vore ogifta, och önskade billigtvis i anseende härtill hellre att tillhöra den svenska än den tyska avdelningen. Den förstnämnda avdelningens ringa personal förorsakade även, att dess pastor icke kunde av densamma tillräckligen avlönas, vadan han vanligen genom meddelande av privat undervisning måste söka sin tillständiga utkomst. Att församlingen själv insåge den tyska avdelningens obehövlighet syntes ock tämligen tydligt vara ådagalagt genom kyrkorådets och de äldstes förfarande, att, när sista gången rektoratet vid församlingens skola blivit ledigt, denna beställning indragits, ehuru densamma blivit av Kungl. Maj:t stadfäst och ställd under samma kategori som rektoraten vid elementarläroverken. Församlingen ansåge sig numera belåten med endast apologistklassen i sin skola men komme troligen att reducera även denna, när tillfälle yppade sig. Angivna omständigheter komme att förr eller senare göra en ändring av reglementet för församlingens organisation nödvändig. Till förutsättningarna för Kungl. Maj:ts beslut skall jag nedan återkomma under rubriken »Privilegiernas innebörd och omfattning». Organisation före år 1883. Prästerskapet i Kristine församling utgjordes intill år 1773, såsom ovan nämnts, av pastor och kompastor (kyrkoherde och komminister), från 1773 av två kyrkoherdar. Därtill kommo en skolmästare, senare rektor, och en apologist, vidare organist och klockare samt ringkarlar. Enligt privilegierna 1649 skulle församlingens styrelse omhänderhavas av församlingsvalda kyrkoföreståndare utan angivet antal jämte sex åldermän (de senare utan närmare angivna befogenheter men sannolikt avsedda som

83 ett slags kontrollorgan). Antalet föreståndare synes i början ha varit fyra. Tillsammans med åldermännen bildade de »der Kirchenvorstand» (kyrkorådet), vilket utövade församlingens myndighet även över prästerna. Åren 1666—1821 voro föreståndarna sex, varav de tre äldsta hade särskilda förmåner i form av frihet från kommunala onera. Val av föreståndare och äldste torde ursprungligen ha skett genom kallelse av kvarstående föreståndare och godkännande av församlingen. 1 Under åren 1722—1772 kompletterade kyrkoförståndarne sig själva. 2 Bruket att utse äldste synes ha upphört redan under 1600-talet. År 1771 avslog församlingen ett förslag att tillsätta sex äldste för granskning av föreståndarnas förvaltning. I icke ekonomiska ärenden fingo år 1821 båda kyrkoherdarna säte och stämma vid föreståndares och äldstes sammanträde (Kungl. Maj:ts brev 14 augusti 1821). Under 1600- och 1700-talen förekommo dessutom av föreståndarne utsedda diakoner, vilka väsentligen voro betrodda med hjälpverksamheten och kollektinsamlingen samt redovisningen för inkomster och utgifter. 3 Uppdraget var svårbesatt. Ej sällan fick magistraten framtvinga mottagande av uppdraget genom vitesföreläggande. Enligt Kungl. Maj:ts brev den 8 augusti 1719 finge de, som utsetts att gå omkring med »skålen och boken», icke vägra att så göra vid vite, i likhet med vad som stadgats för Stockholmsförsamlingen. Den som utsetts till diakon finge ej undandraga sig detta uppdrag vid 100 daler s:mts bot. År 1800 avskaffades diakonerna; i stället skulle 12 män få uppdrag att insamla bidrag till kyrko- och skolväsendet. Uppdraget förföll med införandet år 1803 av en fast församlingsskatt. Rösträtten synes från början, där den icke utövades i form av »överenskommelse», ha vilat på personlig grund. I kyrkorådets yttrande till Kungl. Maj:t den 14 oktober 1806 upplyses, att i kyrkans handlingar icke funnes annat stadgande om sättet och röstberäkningen vid kyrkoherde- och andra val än det, som innefattades i privilegierna, vilka emellertid härutinnan icke gåve upplysning. Sedan 1750 hade emellertid rösträtten utövats per capita. Då någon möjlighet till uttaxering annat än genom frivilliga bidrag icke stod församlingen till buds, kan någon graderad rösträtt knappast ha förekommit. År 1803 återinfördes äldsteinstitutionen såsom ett representativt organ. Å allmän sammankomst den 8 februari beslöt församlingen att bland sina medlemmar utse 24 ledamöter, kända för kunskaper, redlighet och nit om kyrkans och församlingens väl, vilka såsom församlingens äldste vid alla i församlingen förekommande frågor och angelägenheter, endast kyrkoherde-, äldste- och föreståndareval undantagna, skulle representera hela meniga församlingen och på föreståndarnes kallelse »med dem sammanträda, överlägga och, då tankarna äro olika, efter fleste rösterna, vilka alltid dem emellan äro lika gällande, besluta allt det som, förenämnda val undantagne, prövas 1

Krantz (i Hundertjahr Chronik) s. 130 (1706). Kiesow, Jahrbiicher s. 15, 16 (1771). 8 Almquist I s. 767. 1

lända församlingen och kyrkan till gagn och nytta, så att hela övriga meniga församlingen aldrig oftare kallas eller höres än då uppkomne kyrkoherde-, äldste- eller föreståndareledigheter genom allmänt val skola återbesättas». Minst fyra föreståndare, vilkas antal därefter som dittills skulle vara sex, samt aderton äldste borde vara närvarande för att k y r k o r å d e t — det är första gången detta namn användes för föreståndarkollegiet — skulle vara beslutmässigt. Entledigande av någon av föreståndarne eller de äldste finge ej på annan grund än dödsfall eller avflyttning från staden ske, innan fyra år förflutit. Så snart ledighet förelåge vid mandaten för två föreståndare eller sex äldste, skulle nyval efter dessa förrättas av meniga församlingen. En graderad röstskala infördes för första gången; rösträtt vid val skulle utövas i förhållande till de samtidigt införda församlingsavgifterna, varom mera nedan. I proportion till dessa årliga avgifler skulle varje församlingsmedlem äga rösträtt vid återbesättande av kyrkoherde-, äldsteoch föreståndareledigheter på det sätt, att en riksdalers årlig avgift alltid skulle svara mot en röst till och med fem; därutöver finge ingen medlem komina i röstberäkning, huru långt hans frikostighet mot kyrka och församling än ginge. Avgiften för året näst före inträdd kunskap om vakans skulle läggas till grund för rösträtten. Men den, som icke ett år innan ledigheten bleve kunnig, erlagt sin årliga avgift, hade vid valet till samma ledighets eller ledighetens återbesättande icke rättighet att rösta, och den, som icke förmådde utgöra minsta årliga avgiften, skulle vara utesluten från all rösträtt. Efter införande av fast skattskyldighet undanrycktes förutsättningarna för det gamla diakonatets funktioner, och blev insamlingen av frivilliga gåvor ej längre erforderlig. Föreståndarne skulle, såsom dittills skett, tillsätta skollärarne och all kyrkobetjäning samt »förvalta hela kyrkohushållningen», varför de årligen skulle redovisa för de äldste; dessa skulle vid nästa allmänna sammankomst av församlingen giva denna del därav. Den 16 december 1806 fastställde, efter hörande av länsstyrelse och domkapitel, Kungl. Maj:t, utan avseende å framställda protester från en avsevärd minoritet i församlingen, den sålunda träffade »överenskommelsen». Såsom motiv anfördes i det kungliga brevet, att överenskommelsen icke vore stridande mot de församlingen förunnade privilegierna, då endast sättet till utövande av den i samma privilegier församlingen förunnade valrättighet blivit utstakad ävensom en mera säker grund än den dittills följda blivit bestämd för avgifternas utgörande till kyrkans underhåll, samt »emedan en del av församlingens ledamöters bestridande emot berörda förenings stadfästande så mycket mindre förtjänade avseende, som de anstalter, om vilka de vid sockenstämman närvarande nästan enhälligt sig förenat, finnas bidragande till god ordning och kyrkans bästa». I 1817 års sockenstämmoförordning stadgades, att i Stockholm och de städer, där sockenstämmor mera sällan holies, skulle iakttagas vad dittills kunde vara stadgat och kyrkorådet uppdraget av församlingarna. Någon

85 annan inverkan synes författningen icke ha haft för Kristine församling än att dess allmänna sammankomster började betecknas såsom sockenstämmor. Bestämmelserna av 1803 och 1806 undergingo ändring genom sockenstämmans den 12 april 1821 fattade, av Kungl. Maj:t i viss del den 14 augusti 1821 fastställda beslut. Enligt detta (§ 13) skulle kyrkorådet därefter bestå av sju av meniga församlingen (sockenstämman) för fyra år i sänder utsedda föreståndare, vilka inom sig själva med slutna sedlar valde sin ordförande för samma tid som hans föreståndaremandat avsåge; med fem föreståndare skulle kyrkorådet vara beslutmässigt. När de äldste tillkallades, skulle fjorton av dem vara tillstädes för beslutmässighet. När tre eller flera föreståndare av sjukdom eller annat lagligt förfall vore hindrade bevista kyrkorådets sammanträde, skulle i deras ställe av de äldste tillkallas så många, att kyrkorådets ledamöter utgjorde fem. De äldste, som likaledes skulle för fyra år väljas av sockenstämma till ett antal av tjugufyra, representerade i alla församlingens frågor och angelägenheter, kyrkoherde-, föreståndare- och äldsteval undantagna, hela meniga församlingen. De skulle på föreståndarnes kallelse, »med dem sammanträda, överlägga samt, då tankarna äro olika, efter flesta rösterna, vilka alltid dem emellan äro lika gällande, avgöra allt det som, förenämnda val undantagna, prövas lända församlingen och kyrkan till gagn och nytta». Av föreståndarne skulle det första året avgå en, det andra, tredje och fjärde året två vardera året samt av de äldste sex varje år, varigenom en successiv omsättning för framtiden säkerställdes. Kungl. Maj:t föreskrev i sitt beslut den 14 augusti 1821, att kyrkoherdarna skulle äga säte och stämma i kyrkorådet i alla mål som icke vore ekonomiska. I ekonomiska mål fingo de rätt att närvara. Röstgrunden skulle enligt sockenstämmobeslutet i huvudsak bliva densamma som enligt 1803 års beslut, dock att för församlingens präster, skollärare och kyrkobetjänte, som icke voro skyldiga att deltaga i utskylderna, bestämda röstetal fastställdes. Den år 1625 inrättade tyska skolan bestod av två klasser, rcktorsklassen och apologistklassen. Sedan år 1841 dåvarande rektor avgått, upplöstes rektorsklassen, och inrättades efter tillkomsten av 1842 års stadga angående folkundervisningen en folkskola, som erhöll rektorsklassens lokaler; apologistklassen upplöstes år 1850 vid dåvarande lärarens utnämning till svensk kyrkoherde i församlingen. Sedan genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 december 1857 föreskrivits, att folkskoleväsendet skulle vara en stadens gemensamma angelägenhet, uppgick församlingens folkskola i stadens allmänna skolväsen. Kristine församling beslöt också vid sockenstämma den 20 juli 1858 att till allmänna folkskolestyrelsen i staden avlämna den i församlingens svenska pastorshus befintliga till folkskola och bostad för dess lärare förut begagnade lokal under villkor att densamma skulle till församlingen återställas, därest folkskoleundervisningen ånyo bleve ett åliggande för varje särskild församling. Församlingen väckte emellertid efter utgången

86 av en tioårsperiod vid rådhusrätten talan om återgång av upplåtelsen såsom jämlikt förordningen den 21 december 1857 angående inteckning av avtal om nyttjanderätt till fastighet i siad § 1 icke bindande utöver tio år. Församlingens talan bifölls slutligen genom Kungl. Maj:ts dom den 5 augusti 1873. Före 1803 användes Kristine kyrkotomt såsom begravningsplats, varjämte gravsättning förekom under kyrkans golv. Nämnda år beslöt emellertid församlingen ansluta sig till domkyrkoförsamlingens beslut att icke vidare tilllåta begravningar i kyrkan och att anskaffa en ny (för staden gemensam) begravningsplats. Denna, den s. k. gamla kyrkogården vid Stampgatan, togs i bruk år 1804. År 1805 förbjödo kyrkoföreståndare varje gravsättning inom kyrkan samt på den anslutande kyrkogården. Begravningsväsendet, som numera faller under den kyrkliga samfälligheten, har sedermera utvidgats genom anläggning av nya begravningsplatser. Ekonomi före år 1883. Församlingens ekonomi var från början byggd på frivilliga genom »klingpungar» och skålar insamlade bidrag (kyrkorådet till Kungl. Maj:t den 14 oktober 1806). Den förste tyske pastorn Kleinschmidt lät år 1625 göra en bok, som sändes omkring till församlingens alla medlemmar, vilka däri skulle anteckna, huru mycket envar årligen ville frivilligt ge. Sedermera läto församlingens föreståndare förfärdiga fattigbössor, som placerades på olika ställen i staden. För kyrkans del tillkommo bänkrumspenningar samt avgifter efter taxa för klockringning, användning av likvagn och bårkläde vid begravningar samt gravavgifter ävensom hyresmedel för å kyrkotomten uppförda salubodar (rivna på 1800-talet). Utgifterna avsågo väsentligen underhåll, belysning, renhållning och annat för kyrkan och skolan, avlöning av prästerskap samt kyrko- och skolbetjänte ävensom understöd åt församlingens behövande. Lönerna synas från början helt ha utgått i kontant. Knebel uppgiver Kleinschmidts lön till 100 riksdaler (1628), den förste skolmästarens (1625) till 52 riksdaler, den förste klockarens (1631) till 28 riksdaler, organistens (1684) till 100 daler s:mt. Härtill kommo för prästen tjänstebostad samt åtminstone för prästernas och klockarens del avgifter för förrättningar. Det senaste löneavtalet för prästerna synes ha träffats år 1640. Från 1640-talet torde kyrkoherden ha förutom tomtören åtnjutit vanliga prästrättigheter, d. v. s. avgifter för tjänsteförrättningar och de s. k. accidentierna, de sedvanliga (frivilliga) påskpenningarna av församlingens medlemmar. 1 Den 5 januari 1698 anvisade Kungl. Maj:t av stadens tomtöresmedel bidrag till prästernas lön, på 1800-talet fixerat till 300 rdr r:mt, Ar 1687 vände sig kyrkoherden W e s t e r m a n n s änka Elisabet Wibertz till burggreven med begäran att utfå icke utbetalda nådårsinkomster (»accidentier lill nådåret»), vilkg beräknades till 2 a 300 rdr. Jfr Almquist I s. 290

87 och genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1785 erhöll kyrkan rätt att uppbära en avgift av 1 ski 1 ling specie per läst av ankommande tyska och holländska fartyg. Är 1803 fastställdes de båda kyrkoherdarnas kontanta löner (såsom ersättning för tomtören) till 150 rdr riksgälds vardera jämte fria bostäder och rätt till sedvanliga sportler. Den tyske kyrkoherden, vars inkomster därav givetvis voro mindre än den svenskes, fick år 1821 fyllnad i lönen med 200 rdr banko (k. brev 14/8 1821). År 1858 beräknades löneinkomsterna för den svenske kyrkoherden till sammanlagt 6 237 rdr 50 öre r:mt, varav för fri bostad 900: —, av kyrkokassan 187: 50, av påskören 2 000: —, för tjänsteförrätlningar 3 0 0 0 : — och av stadskassan (tomtören) 150:—; för den tyske kyrkoherden till 3 637 rdr 24 öre r:mt, varav för fri bostad 600:—, av kyrkokassan 487:24 (inberäknat 1821 års tillägg), av påskören 2 000:—, för förrättningar 4 0 0 : — och av stadskassan (tomtören) 150:—. Genom Kungl. Maj:ls resolution den 27 januari 1860 bestämdes, att församlingen skulle såsom ersättning för påskören, vilka då upphörde, till en var av församlingens kyrkoherdar utgöra 2 500 rdr och 1 500 rdr till den komminister, som enligt församlingens beslut bleve anställd till biträde åt kyrkoherden vid den svenska avdelningen. Sistnämnda belopp höjdes till 2 000 rdr genom Kungl. Maj:ts resolution den 8 januari 1864. Den 22 april 1802 beslöts å sammankomst med församlingen, att kyrkan och tornet skulle undergå reparation, och att bidrag till kostnaderna skulle utgöras med 2 rdr av varje ämbetsman, ståndsperson, handlande och hantverksman samt änkor i bättre villkor efter sådana personer, 1 rdr av tullvaktmästare, stads- och politibetjänte, mätare, järndragare, packhuskarlar, klampare samt deras änkor och vederlikar samt 24 sk. av alla andra mindre förmögna. Beslutet upprepades vid kyrkorådssammanträde den 24 januari 1804. Vid allmän församlingssammankomst den 8 februari 1803 anfördes, att församlingen vore skyldig underhålla kyrka, präst och skolhus samt avlöna kyrkoherdar, skol- och kyrkobetjäning men icke hade större inkomst av allmänna medel än en skilling per läst av ankommande tyska och holländska skepp och 50 rdr av stadens tomtöremedel; dessa jämte kyrkans ordinarie inkomst av sina bodar vid södra kyrkomuren, bänkrumspenningar och det lilla, som inflöte för ringning vid dödsfall, för gravöppning, samt för bår och bårkläde försloge på långt när icke till nödvändiga reparationer och nämnda avlöningar. Församlingen beslöt därför åtaga sig att från årets början utgöra vissa årliga avgifter till kyrkans kassa, nämligen att de äldste och föreståndarne årligen betalade minst 5 rdr vardera samt alla övriga församlingens ledamöter vardera minst 1 rdr om året och däröver efter råd och lägenhet men alltid i hela riksdaler. Men i stället skulle för alltid insamling av håv- eller klingpungpenningar upphöra. Rösträtten vid val av kyrkoherdar, föreståndare och äldste bestämdes i proportion till skatten. Vid sammankomst den 15 februari s. å. inlade 31 församlingsmedlemmar protest mot

beslutet under yrkande att såsom dittills få själva bestämma vad de ville betala, samt att den lika rösträtten vid prästval bibehölles. Besvär över beslutet ogillades såsom för sent inkomna, och detta fastställdes av Kungl. Maj:t den 16 december 1806. Å sockenstämma den 4 mars 1844 beslöts, att varje mantalsskriven person skulle för året till lönen för läraren vid församlingens skola, som då förvandlats till folkskola, bidraga med 4 sk. banko för år. Om denna summa ej försloge till fyllande av lönen, skulle kyrkokassan betala återstoden. Genom den ovan omförmälda kommunaliseringen på 1850-talet av församlingens skolväsen upphörde denna utskyld. Anslutningen till församlingen före 1883. Liksom för domkyrkoförsamlingen utgjorde bosättning inom Göteborgs stads gräns förutsättning för medlemskap av den tyska församlingen. Av den föregående redogörelsen framgår, att under 1600-talet en vidsträckt frihet rådde i fråga om anslutningen. Detta medförde en viss osäkerhet för kyrkans och prästerskapets ekonomi, och på ansökan vid 1719 års riksdag av fullmäktige för församlingen förklarade Kungl. Maj:t den 8 augusti 1719, att till bibehållande av god ordning alla, som hållit sig till den tyska kyrkan, också ständigt skulle hålla sig dit och varken vid bikt eller nattvard anlita annan präst än tyska församlingens kyrkoherde eller kapellan. Kriterium på församlingstillhörigheten ansågs vara deltagande i församlingens nattvardsgång. D u n c k e l omtalar, att föreståndarne år 1729 klagat över att några av församlingens medlemmar övergått till den svenska församlingen, »bland dem herr Zacharias Zachrisson», som domprosten utan närmare fråga hos föreståndarne tagit emot i sin församling. Under åberopande av 1719 års resolution hade föreståndarne hos domkapitlet anhållit, att domprosten måtte sända ifrån sig sådana personer, »så alt de hölle sig till sin rätta hjord». Domkapitlet uttalade den 16 april 1729 sitt missnöje över sådan oordning och beslöt anmoda domprosten att ställa sig 1719 års resolution till efterrättelse. Så torde ock ha skett, ty efter en ny anmälan s. å. av föreståndarne rörande kapten Ankarcreutz svarade domprosten enligt domkapitlets protokoll den 12 november s. å., att han vägrat mottaga kaptenen till skriftermål. År 1758 medgåvo kyrkoföreståndarne en person, som sig själv ovetande inträtt i församlingen genom deltagande i dess nattvard, att utträda, men år 1760 avslogo de en ansökning i enahanda syfte; domkapitlet däremot biföll denna, »så att kyrkoföreståndarne måste vända sig till hovrätten». 1 I 1773 års resolution angående inrättande av en svensk kyrkoherdetjänst förmäles emellertid, att Kristine församling ansenligt minskats och avtagit därigenom, att en stor del av dess medlemmar i senare tid på grund av att 1

Kiesow, Jahrbiicher s. 9.

89 de icke vore tyska språket mäktiga begivit och ännu begåve sig under svenska församlingar; tre andra personella församlingar funnos utom domkyrkoförsamlingen, nämligen hospitals-, garnisons- och fattighusförsamlingarna, bildade resp. åren 1624, 1680 och 1726. Gustav IV Adolf bekräftade den 30 mars 1798 1719 års föreskrift i den formen, att de som givit sig in till den tyska församlingen allt fortfarande skulle hålla sig dil och där bruka sina nådemedel, och att de icke utom i nödfall finge gå till bikt i någon annan församling, ej heller där mottaga nattvarden, så länge de hade sitt bo och hemvist inom staden och dess område samt icke befunne sig å annan ort. År 1833 vägrade också den tyske kyrkoherden under åberopande av 1719 års resolution utflyttningsbelyg till fattighusförsamlingen för tre personer, som övertagits till försörjning av fattigvården, men ålades av domkapitlet att utfärda dylikt betyg. Beslutet fastställdes av Kungl. Maj:!. 1 Enligt vad framgår av Dunckels särskilda yttrande till domkapitlets ovan omförmälda utlåtande år 1844 förekom då ännu övergång till annan församling inom staden, ehuru en svensk kyrkoherde fanns i den tyska församlingen. Förhållandet mellan den tyska och den svenska avdelningen 1773—1883. Grupperingen av Kristine församlings medlemmar i en tysk och en svensk avdelning innebar ingalunda en uppdelning av församlingen i två enheter utan blott en bokföringsmässig åtgärd. Beslut å sockenstämma fattades samfällt, kyrkoråd och präster valdes samfällt, påsköresuppbörden från hela församlingen delades lika mellan de två kyrkoherdarna. Det klagades ibland från tyskarnas sida, att de fått en oproportionerligt liten eller alls ingen representation i kyrkorådet. Medlemmar övergingo fritt från den ena till den andra avdelningen. Språkskillnaden synes icke heller ha vållat svårigheter. Sannolikt voro så gott som alla tyskar mer eller mindre kunniga i svenska språket. Härpå tyder, att fr. o. m. den 24 oktober 1771, då beslut fattades om fasthållande vid att svensk kyrkoherdetjänst skulle inrättas, församlingens protokoll fördes på svenska språket. Större misshälligheter voro icke vanliga, och, om det någon gång från svenskarnas sida gjordes gällande att den tyske kyrkoherden, som hade ojämförligt mycket mindre arbete än den svenske, borde ha mindre andel i uppbörden än den svenske, vanns alltid en kompromiss. Spår av nationalistiska motsättningar saknas helt. År 1819 framställde en medlem av församlingen förslag att på grund av det tryckta ekonomiska läget ersätta den vakanta tyska kyrkoherdetjänsten med en adjunktur, men förslaget föranledde ingen åtgärd. Samma år väckte emellertid ett antal församlingsmedlemmar fråga om indragning av den tyska kyrkoherdetjänsten och dess ersättande med en komministratur, men förslaget avvisades av kyrkorådet och de äldste, »enär 1773 års resolution är ovillkorlig därutinnan att vid församlingen skola vara 2:ne pastorer, en 1

Fatlighusförsamlingen hade bildats med stöd av 1726 års privilegium.

90 tysk och en svensk». Församlingen, som ursprungligen vore tysk, hade tyska medlemmar, och staden besöktes nästan ständigt för handel av resande till lands och sjöss av tyska nationen, vilka uppehölle sig där längre eller kortare tid. Är 1851 väcktes å sockenstämma den 25 september åter fråga om indragning av den tyska kyrkoherdetjänsten, alternativt att den tyska avdelningen ensam måtte avlöna sin kyrkoherde och den svenska sin; den svenska avdelningen synes ha räknat omkring 6 000 och den tyska blott omkring 250 medlemmar. Tyskarna protesterade (prot. 16 oktober) under åberopande av privilegierna mol en dylik åtgärd utan församlingens enhälliga medgivande, och frågan fick förfalla, sedan enighet nåtts om en sådan revision av påsköresmedlens fördelning, att blott den tyska avdelningens uppbörd skulle tillfalla den tyske kyrkoherden, ett beslut som emellertid på besvär sedermera upphävdes av Kungl. Maj:t (den 23 november 1852).x Ombildningen 1883. Den tendens, som på andra håll under 1800-talet gjort sig gällande i form av en avgränsning av anslutningen till de tyska och finska församlingarna i Stockholm, fick en viss betydelse även för den tyska Göteborgsförsamlingen, där redan genom 1773 års uppdelning i en svensk och tysk avdelning marken blivit beredd. År 1856 föreslog den tyske kyrkoherden Prehn, i samförstånd med den svenske, att — i anslutning till 1841 års beslut för tyska församlingen i Stockholm — till församlingens tyska avdelning skulle höra 1) alla i Tyskland födda eller därifrån invandrade personer, 2) svenska hustrur till dessa tyskar och 3) deras barn, så länge de vistades hos föräldrarna. Sockenstämman uppsköt emellertid frågan, varefter Prehn återtog sitt förslag. I följd av stadens tillväxt hade vid mitten av 1800-talet uppkommit fråga om dess indelning i territoriella församlingar, och domkapitlet i Göteborg erhöll den 15 januari 1858 Kungl. Maj:ts befallning att upprätta fullständigt förslag till lämplig pastoratsindelning för staden. I samband härmed överlämnades till Kungl. Maj:t ett av kommitterade för domkyrkoförsamlingen "PPgJort förslag till indelning av staden i fyra församlingar, av vilka en föreslogs få Kristine kyrka till församlingskyrka. I med anledning härav avgivet yttrande utlät sig domkapitlet, att denna indelning icke avsåge att beröra den tyska avdelningen av Kristine församling, vilken avdelning komme att åtnjuta samma rätt som förut; förslaget ansågs icke inverka på församlingens privilegier. Länsstyrelsen anförde den 27 januari 1863, att dessa privilegier icke utgjorde hinder för reglering av det kyrkliga livet i Göteborg i övrigt, och den 6 augusti 1863 uttalade kammarkollegiet såsom sin åsikt, att. 1649 års privilegier för Kristine församling utfärdats endast för Skälet var att församlingen ej ansågs behörig ändra den av KM:t den 24 aug. 1821 fastställda fördelningen.

91 medlemmar av »den tyska nationen» samt utgjorde ett ovillkorligt hinder mot territorialiserande av sådana personer men icke kunde åberopas av medlemmar av svensk härkomst, vilka »senare erhållit rätt att få höra till församlingen». Vid föredragning av frågan den 17 november 1865 fann Kungl. Maj:t gott överlämna ärendet till handläggning av vederbörande prästlöneregleringsnämnd »med avseende å de förändrade förhållanden som under tiden inträtt, såsom att fråga blivit väckt om förening med Göteborgs stad av Karl Johans till Örgryte pastorat hörande församling, att ytterligare en kyrka blivit inom stadens område uppförd (i Haga), samt att stadens folkmängd erhållit en särdeles betydlig tillväxt, och då ny allmän reglering av prästerskapets inkomster blivit genom förordningen den 11 juli 1862 påbjuden». Nämnden yttrade den 22 oktober 1867, att de svenska medlemmarna av Kristine församling icke hade särskilda privilegier, som kunde hindra en territorialisering av stadens församlingar, men gjorde undantag för de tyska medlemmarna. Till dessa räknades — uppenbarligen i anslutning till 1841 års Stockholmsbestämmelser — alla i staden eller dess område boende personer av evangelisk bekännelse, vilka vore födda av tyska föräldrar i Tyskland eller annorstädes, deras hustrur, även om de härstammade från annan nation än den tyska, och barn av sådana föräldrar, så länge de tillhörde föräldrarnas hus och även därefter, om de så önskade. Nämnden föreslog, att församlingarna skulle i ekonomiskt hänseende betraktas såsom en enda församling, så att till en gemensam kassa skulle ingå både de dåvarande församlingarnas tillhörigheter med undantag av Kristine församlings kyrkokassa . _ och alla för kyrkoväsendets behov utdebiterade eller eljest inflytande avgifter, ävensom att kostnaden för hela den kyrkliga organisationen samt för prästerskapets och kyrkobetjäningens avlönande skulle bli en hela samhällets gemensamma angelägenhet. Emellertid hade nämndens förslag grundats på den förutsättning, att territorialindelningen skulle omfatta jämväl dåvarande Kristine församlings svenska medlemmar och denna I församlings kyrka komma att begagnas för en av de nya territoriella församlingarna, men Kristine församling bestred en sådan reglering och yrkade under åberopande av sina privilegier, att samtliga dess såväl tyska som svenska medlemmar måtte därefter som dittills få, utan avseende å var de vore inom staden boende, utgöra en särskild församling med uteslutande rätt till sin kyrka. Kungl. Maj:t förklarade med anledning härav den 5 juli 1872, att från förI samlingens privilegier, givna till förmån endast för de i Göteborg bosatta personer av tyska nationen och deras efterkommande, icke kunde för de stadens invånare av svensk härkomst, vilka efter privilegiernas utfärdande slutit sig till den tyska församlingen, härledas någon befrielse från skyldigheten att lika med rikets övriga undersåtar, vara underkastade den förändring i avseende å den kyrkliga indelningen, som i laga ordning kunde bliva

92 bestämd. Men att Kristine församling kunde — även om av dess medlemmar endast sådana, som vore av tysk börd eller åtminstone härstammade från någon församlingen vid dess bildande tillhörande person, undantoges från den territoriella indelningen och, i den mån de själva det önskade, tilllätes att vid den särskilda tyska församlingen kvarbliva samt den rätt att kalla svensk präst, som tills vidare blivit denna församling medgiven, ansåges såsom i nämnda fall ej vidare av behovet påkallad, kunna upphöra och gudstjänst såsom i privilegierna förutsattes hållas endast på tyska språket inom församlingen — likväl icke mot sin vilja betagas den henne genom privilegierna uttryckligen tillförsäkrade förmån att okvald av andra behålla och bruka sin kyrka och övriga tillhörigheter. Kungl. Maj:t fann därför nämndens förslag, såvitt därmed avsåges, att Kristine kyrka skulle upplåtas till en territoriell församling med samma namn ävensom andra den tyska församlingen tillhörande fastigheter och tillgångar ingå till en för stadens samtliga prästerskap gemensam löningsfond, icke för det dåvarande och utan tyska församlingens medgivande kunna godkännas. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna (nytt kyrkobygge) av att kyrkan icke finge påräknas för någon av de nya församlingarna, vilket skulle framkalla behov att bygga en ny kyrka, och de betungande utgifter, som skulle tillskyndas den tyska församlingen (de tyska medlemmarna), för det fall att den ensam skulle svara för dess framtida underhåll, anbefallde Kungl. Maj:t länsstyrelsen att lämna Kristine församling och domkyrkoförsamlingen tillfälle att genom utsedda deputerade samråda i ämnet samt infordra yttrande, om och på vilka villkor Kristine församling vore villig att upplåta kyrkan till begagnande även för någon av stadens territoriella församlingar, under förutsättning att gudstjänst på tyska språket komme därefter som dittills att förrättas i Kristine kyrka, och att församlingen bibehölles vid rättigheten att själv kalla härför erforderliga prästmän. Därefter hade länsstyrelsen att inkomma med domkapitlets och egna yttranden. Med anledning härav utsåg Kristine församling deputerade. Dessa anförde den 25 januari 1873 bl. a., att genom den föreslagna nya indelningen de svenska medlemmarna av församlingen komme att upphöra att vara medlemmar av densamma, vilken alltså därefter skulle utgöras endast av den tyska avdelningen; vid sådant förhållande kunde de svenska medlemmar, som avginge från församlingen, icke bibehållas vid någon rätt till församlingens kyrka och övriga egendom, vilken därest församlingen icke före skilsmässan mellan de båda avdelningarna samfällt förfogade över egendomen komme att tillhöra den fortbestående tyska församlingen ensam. Deputerade hemställde i betraktande av den tolkning, Kungl. Maj:t i 1872 års brev givit av de församlingen meddelade privilegier, om förklaring från församlingens sida, att församlingen vore villig icke blott att till begagnande jämväl av en utav stadens blivande territoriella församlingar u p p l å t a sin kyrka utan även att till den gemensamma fonden ö v e r l ä m n a såväl

93 kyrkan som församlingens övriga fastigheter och lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel. Såsom villkor borde uppställas bl. a., att församlingen allt framgent eller intill dess annorlunda kunde med församlingen varda överenskommet begagna kyrkan tillsammans med den blivande territoriella församlingen, allt under förutsättning bl. a. att enligt nämndens förslag gemensam ekonomi genomfördes för stadens alla församlingar och att till den tyska församlingen komme att höra samma grupper som i Stockholm till därvarande tyska församling. Kristine församling förklarade emellertid å sockenstämma den 30 maj 1873, att församlingen icke vore villig att upplåta sin kyrka, förutom till tysk gudstjänst, jämväl åt en av stadens blivande territoriella församlingar, men att församlingen förbehölle sig framdeles besluta om och på vilka villkor församlingen kunde vara villig att ändock u p p l å t a e l l e r a v s t å sin kyrka till en territoriell församling. En ny kommitté tillsattes. Denna kommitté föreslog den 30 juni 1873 församlingen att, under de förutsättningar deputerade angivit, förklara sig villig a v s t å såväl sin kyrka med dess tillhörigheter som församlingens övriga fasta och lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel ävensom de församlingen i privilegierna tillförsäkrade inkomster, med undantag likväl av de donationer, som efter år 1773 möjligen blivit till förmån endast för den tyska avdelningen stiftade —• vilka donationer skulle av församlingen själv omhänderhavas och förvaltas. Bland övriga villkor föreslog kommittén, att på kommunens eller »allmänna kyrkofondens» (den kyrkliga gemenskapens) bekostnad för den blivande tyska församlingens räkning uppfördes en tillräcklig och lämplig kyrka. Församlingen beslöt emellertid den 24 november 1873, i nära överensstämmelse med deputerades förslag: att under förut angivna förutsättningar och under villkor av viss ordning beträffande prästerskapets inkomster för enskilda förrättningar, förklara, att församlingen vore villig icke allenast att till begagnande jämväl av en av stadens blivande territoriella församlingar upplåta sin kyrka utan även att till den gemensamma fonden ö v e r l ä m n a såväl kyrkan som församlingens övriga fastigheter samt lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel under villkor bl. a., att tyska församlingen allt framgent eller intill dess annorlunda kunde med församlingen varda överenskommet, bibehölles vid rättigheten att till sina gudstjänster och kyrkliga förrättningar begagna kyrkan tillsammans med den blivande territoriella församlingen i den ordning, som framdeles kunde bliva bestämd. Domkyrkoförsamlingen tillsatte särskilda kommitterade, som den 30 november 1875 avgåvo yttrande, innefattande tillstyrkande av Kristine församlings beslut, med undantag för hemställan angående ersättningar för prästerliga förrättningar. Den 3 april 1876 biföll församlingen kommitterades förslag, dock att ovannämnda av Kristine församling beslutade villkor borde erhålla den lydelsen, att tyska församlingen, så länge den nuvarande kyrkan

94 begagnades gemensamt av båda församlingarna och till dess ändring i detta förhållande inträdde därigenom alt »tyska församlingens andel i kyrkan» utlöstes eller ny kyrka bleve uppförd åt endera församlingen, skulle b i b e h å l l a s vid rättigheten att till sina gudstjänster och kyrkliga förrättningar begagna kyrkan tillsammans med den blivande territoriella församlingen i den ordning, som framdeles kunde bliva bestämd. Domkapitlet och länsstyrelsen tillstyrkte, att det av församlingarna antagna förslaget måtte av Kungl. Maj:t fastställas; kammarkollegiet hemställde den 18 juli 1879, att då de av tyska församlingen uppställda och av domkyrkoförsamlingen i huvudsak antagna villkor vore ägnade att undanröja det enda huvudsakliga hindret för verkställande av Kungl. Maj:ts beslut om stadens indelande i territoriella församlingar, samma villkor med däri av domkyrkoförsamlingen gjorda jämkningar målte av Kungl. Maj.t fastställas, dock med tillägg dels att, om och när fråga uppstode om utlösen av tyska församlingens andel i kyrkan eller uppförande av ny kyrka åt endera församlingen, tyska församlingen icke måtte mot sitt bestridande avhändas rättigheten till den dåvarande kyrkan, dels att de till tyska församlingen donerade medel icke utan Kungl. Maj.ts särskilda tillstånd finge användas i annan ordning än givarne föreskrivit eller vissa av församlingen (i beslutet 24 november 1873) föreslagna bestämmelser innehölle. Den 5 maj 1882 meddelade Kungl. Maj.t beslut. Genom en f ö r o r d n i n g a n g å e n d e k y r k o f u l l m ä k t i g e o c h k y r k o n ä m n d i Göt e b o r g , som trädde i kraft den 1 maj 1883, erhöll Göteborg, samtidigt som den med staden kommunalt, administrativt och judiciellt redan år 1868 inkorporerade Karl Johans församling införlivades i kyrkligt hänseende, en territoriell församlingsindelning. Staden uppdelades i sex territoriella församlingar, Gustavi eller Domkyrko, Kristine, Gamlestads, Haga, Masthuggs och Karl Johans församlingar. (Församlingarna ha senare genom nya regleringar och inkorporeringar ökats till tolv.) De personella kronohospitalsoch fattighusförsamlingarna upplöstes, och av de forna icke territoriella församlingarna bibehöllos endast garnisonsförsamlingen (upplöst 1927) och tyska församlingen, vilkas medlemmar befriades från skyldigheten alt tillhöra territoriell församling. Samtliga Göteborgs stads territoriella församlingar skulle i ekonomiskt hänseende utgöra en enhet. Såsom följd härav skulle till församlingarnas gemensamma kassa ingå såväl de dåvarande församlingarnas tillhörigheter som ock alla avgifter, vilka uttaxerades för kyrko väsendet eller eljest inf lote, varemot kostnaderna för den kyrkliga organisationen samt för prästerskapets och kyrkobetjäningens avlönande skulle bestridas av samhället i dess helhet ( § 1 ) . Församlingarnas beslutanderätt i gemensamma ärenden skulle utövas av kyrkofullmäktige, utsedda av de territoriella församlingarna var för sig (§ 3). Verkställigheten och förvaltningen skulle utövas av en utav kyrkofullmäktige utsedd kyrkonämnd,

95 innefattande representanter lör de olika territoriella församlingarna (§§ 18, 19). Tillfälliga inkomster vid de särskilda kyrkorna skulle uppbäras av varje församlings kyrkoråd, som årligen skulle redovisa därför och med undantag för den för löpande utgifter (av samfällighetens kyrkofullmäktige) bestämda summa, som förbleve under kyrkorådets förvaltning, avlämna de influtna medlen till den gemensamma nämndens (kyrkonämndens) kassör före januari månads utgång påföljande år. Samtidigt skulle de särskilda kyrkoråden till kyrkonämnden avlämna räkning över såväl de utgifter, vilka på grund av kyrkofullmäktiges beslut förekommit, som även de tillfälliga smärre utgifter, vilka under föregående år befunnits nödiga vid de särskilda kyrkorna men av kyrkoråden icke kunnat beräknas vid uppgörande av utgiftsstater för samma år (§ 25). Förordningen har fr. o. m. år 1932 ersatts av lagen den 12 juni 1931 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg, vilken i angivna hänseenden icke innebär någon saklig ändring i 1882 års principer. 1 ett särskilt k u n g l . b r e v d e n 5 m a j 1 8 8 2 till länsstyrelsen förordnades bl. a., att till tyska församlingen skulle räknas de i staden eller inom dess område boende, i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av evangeliska trosbekännelsen, män av tysk börd, tillhörande nämnda trosbekännelse och deras hustrur, även om dessa härstammade från annan nation än den tyska, samt barn efter sådana föräldrar, så länge de tillhörde föräldrahuset, och även därefter om de det önskade. Lönerna för prästerskapet, blott garnisonsförsamlingens undantaget, fixerades till bestämda belopp i penningar och persedlar och skulle gäldas dels av de av stadskassan utgående tomtöresmedel, dels av medel uttaxerade å samtliga skattskyldiga i staden. Den för dåvarande Kristine församlings svenska och tyska avdelningar gemensamma kyrkan skulle u p p l å t a s t i l l b e g a g n a n d e även av Kristine territoriella församling ävensom församlingens övriga fastigheter och lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel ö v e r l ä m n a s till den gemensamma kassan mot villkor: l:o) att tyska församlingen, allt framgent eller till dess hennes andel i kyrkan utlöstes eller ny kyrka uppfördes åt endera församlingen, bibehölles vid rättigheten att till sina gudstjänster och kyrkliga förrättningar begagna kyrkan tillsammans med Kristine territoriella församling i den ordning, som framdeles bleve bestämd, dock att tyska församlingen, när fråga uppstode om dylik utlösen eller om ny kyrkobyggnad för endera församlingen, icke finge mot sitt bestridande avhändas rättigheten till den dåvarande kyrkan; 2:o) att kyrkoherden i tyska församlingen skulle på den gemensamma kassans bekostnad förses med bostad, till storlek och övriga förmåner motsvarande tyske kyrkoherdens dåvarande bostadslägenheter i tyska pastorshuset; 3:o) att en boningslägenhet av enahanda beskaffenhet som den i tyska pastorshuset till änkesäte dittills begagnade våning skulle på den gemensamma kas-

96 sans bekostnad upplåtas till änka efter tysk pastor 1 , dock utan rättighet för mer än en änka i sänder att åtnjuta fri bostad, därvid änka efter en förut avliden kyrkoherde skulle hava företräde framför änka efter en senare avliden, dåvarande svenske kyrkoherdens änkas rätt till änkesäte likväl oförkränkt; 4:o) att avlöning till klockare, organist och försångare ävensom till kyrkobetjäningen, vilka tjänstemän och betjänte bleve gemensamma för båda församlingarna, utginge av den gemensamma kassan; 5:o) att församlingens kassor och donerade medel användes i enlighet med stiftarnes och givarnes föreskrifter, så länge sådant kunde verkställas, dock så att personer, vilka vid territorialindelningens verkställighet tillhörde församlingen, skulle, även om de därvid komme att tillhöra någon annan av stadens församlingar, äga företrädesrätt framför andra att komma i åtnjutande av understöd från nämnda kassor och donationer, såvida de vore i behov och eljest till erhållande av understödet berättigade, samt alt de understödstagare, som vid territorialindelningens genomförande funnes, även därefter vid understödet bibehölles, oavsett varest inom staden eller dess område de vore boende, så länge de vore till understödets erhållande kompetenta; 6:0) att de till tyska församlingen donerade medel icke finge utan Kungl. Maj:ts tillstånd användas i annan ordning än givarne föreskrivit eller de i nästföregående moment därom intagna bestämmelser innehölle; 7:o) att den gemensamma kassan, vilken sålunda finge övertaga församlingens alla tillgångar, ansvarade för alla de skulder, i vilka församlingen vid territorialindelningens verkställande kunde häfta, fullgjorde de förbindelser, församlingen hade och iklätt sig, samt bestrede kostnaderna för kyrkans behöriga vård och underhåll ävensom övriga utgifter, varemot det skulle åligga den tyska församlingens medlemmar att lika med slädens övriga invånare årligen erlägga de bidrag till den gemensamma kassan, vilka bleve i laglig ordning utdebiterade; 8:0) att avgörandet av alla de angelägenheter, vilka i följd av förenämnda villkor bleve för den tyska och Kristine territoriella församling gemensamma, överlämnades till en nämnd, bestående av ledamöterna i vardera församlingens kyrkoråd och så inånga i övrigt å kyrkostämma utsedda fullmäktige, att talan för vardera församlingen fördes av tolv personer, jämte en av domkapitlet utsedd ordförande, vilken även ägde att deltaga i besluten; skolande, i händelse nämndens ledamöter till lika antal omfattade olika meningar, den mening vara gällande, som ordföranden biträdde. Domkapitlel bemyndigades meddela nödiga bestämmelser om sättet för vårdande av församlingarnas angelägenheter, till dess kyrkofullmäktige och 1 Änkesätet hade bildats på sådant sätt, att en medlem av församlingen (E. Ludendorff) år 1823 insamlat ett belopp av 1 200 rdr, som överlämnades till församlingen såsom bidrag till kostnaden för byggande av särskild bostad för klockaren, vilken då hade bostadslägenhet i tyska prästhuset. Såsom villkor för gåvan uppställdes, att efter dåvarande tyske kyrkoherden Dunckels avgång undre våningen i prästhuset alltid skulle vara änkesäte för tyska och svenska avdelningarnas prästänkor, den ena efter den andra. Villkoret antogs av församlingen (prot. 22/7 1823 § 4 och 28/5 1873 § 7).

i de nybildade församlingarna kyrkoråd hunnit utses. Denna interimsförvaltning anförtroddes åt 45 av domkyrkoförsamlingen, Karl Johans och Kristine församling utsedda församlingsombud. Genom 1882 års brev föreskrevs vidare bl. a., att kyrkoherden i Kristine tyska församling skulle tillsättas i dittills vanlig ordning, att kyrkoherden i dåvarande Kristine församlings svenska avdelning prosten J. C. Lamberg skulle vara kyrkoherde i Kristine territoriella församling, samt att kyrkoherden i denna församling skulle hava säle och stämma i domkapitlet. Jämte det Kristine kyrka sålunda upplåts till begagnande av Kristine territoriella församling överlämnade enligt bestämmelserna i det kungliga brevet tyska församlingen till de territoriella församlingarnas gemensamma kassa dels församlingens lösören, kassor och donationsmedel, dels ock församlingen tillhöriga fastigheterna tomten nr 17 i 6:e roten jämte det därå belägna tyska pastorshuset, inrymmande bostäder åt tyske kyrkoherden och änka efter sådan ävensom pastorsexpedition, samt tomterna nr 25 och 26 i samma rote jämte åbyggnader med bl. a. bostäder åt församlingens svenska prästerskap. Samfälligheten har sedermera försålt såväl en del av tomten nr 17 jämte det å denna del av tomten uppförda tyska pastorshuset som också en del av tomten nr 25 och hela tomten nr 26 med därå befintliga byggnader. Å återstående del av tomten nr 25 har i stället för en där belägen äldre byggnad uppförts Krisiine församlingars bostadshus, vari till en början inrymdes, förutom bostäder åt den territoriella församlingens prästerskap och änka efter tysk pastor samt pastorsexpeditionslokaler, jämväl bostad åt kyrkoherden i tyska församlingen. Sedan den åt honom upplåtna bostaden måst tagas i anspråk för församlingslokaler, har emellertid från år 1913 till den tyske kyrkoherden i stället utgått hyresersättning. 1 I revisionsberättelsen angående Kristine församlings räkenskaper, avseende de fyra första månaderna av år 1883 eller således tiden närmast före ikraftträdandet av 1882 års kungliga brev, äro församlingens fastigheter, inberäknat kyrkan som upptagits till 370 000 kronor, bokförda till ett belopp av 441 933 kronor 75 öre, varav svenska pastorsbostället 24 000:—, skol- och prästhuset 24 450:—, tyska prästhuset 19 333:75, kyrkans inventarier 4 0 0 0 : — och skolans inventarier (överlämnade till allm. folkskolestyrelsen) 150:—. Härtill kom fordran av viss person 34 369 kronor 99 öre. Kassor och donationsmedel utgjorde 60 374 kronor 9 öre och församlingens skuld (lånade donationsmedel) uppgick till 26 004 kronor 77 öre. 1 Fonderna redovisades sålunda: 1. 2. 3. 4.

Andersonska stipendiemedlen (för stud. vid gymnasiet) . . kr. Donation till skolan » Fond för understöd åt sängliggande sjuka » Rönbergska donationen för d:o * 1

Jfr Göteborgs kyrkofullmäktiges handlingar 1934 nr 13 s. 3.

7—717401

3 221 4 023

750 7 ^0

98 5. Handlanden P. Mjöbergs fond för d:o kr. 976: 65 6. Handlanden P. Mjöbergs donalion för fattiga köpmansdöttrar vid svenska avdelningen » 17 016: 05 7. Kristine församlings fattigkassa » 30 018:66 8. Coopmanska donationen för gravunderhåll och församlingens fattiga » i 500; _ 9. Wohlfartska donationen till Kristine kyrka » 2 118: 75 S:a kr. 60 374:09 Gudstjänsten. Så länge enbart tysk gudstjänst uppehölls i Kristine kyrka förekom, trots föreskrifterna i privilegierna om överensstämmelse med de svenska kyrkobruken, vissa avvikelser från dessa, sannolikt härledda av en tidig sammansmältning av holländska reformerta »remonstranter» (arminianer) med den lutherska församlingen. År 1635 brukades icke exorcism vid dop och icke heller mässkrud; i sistnämnda hänseende anpassade sig församlingen först år 1718 till den svenska kyrkolagen. 1 År 1718 anmälde de båda pastorerna önskvärdheten av en anslutning till svenskt bruk i avseende å textläsningen vid morgongudstjänster, »vilket föreståndarne läto sig behaga och godkände». Åren 1725—1728 redigerades och trycktes en särskild tysk psalmbok avsedd för Göteborgsförsamlingen. Vid redaktionen hade man använt sig av dels svenska, dels tyska psalmer. En särskild tysk katekes var sedan 1600-talet i bruk, men år 1756 införskrevos i dess ställe 100 exemplar av den i tyska Stockholmsförsamlingen brukade. Enligt kyrkorådets protokoll den 16 och 27 juni 1807 hade församlingens tyska medlemmar antagit den i Stockholmsförsamlingen använda tyska psalmboken (Deutsches Stockholmisches Gesangbuch 1801), och bruket av denna infördes den 12 juni 1808 i Göteborgsförsamlingen. Den 16 november 1865 medgav Kungl. Maj:t, att vid den tyska gudstjänsten i Göteborg finge användas den evangeliska kyrkans i Wurtemberg psalmbok. Är 1921 införde församlingen en ny psalmbok: Deutsches evangelisches Gesangbuch fiir die Schutzgebiete und das Ausland. Det är en allmän iakttagelse, att sedan 1800-talels slut gudstjänstfrekvensen nedgått högst avsevärt. Men även tidigare förckommo klagomål över bristande besök. I protokollet över kyrkorådets och de äldstes sammanträde den 17 september 1850 heter det, att vid den tyska gudstjänsten närvoro högst få, stundom inga. Av min år 1943 publicerade »Utredning med förslag angående reglering av församlingsindelningen i Göteborg» (St. off. utr. nr 31) framgår, att besöksfrekvensen för högmässorna i de territoriella församlingarna i staden i 1

Almquist I s. 294; II s. 449.

99 medeltal för vissa perioder under åren 1942 och 1943 varierat mellan 0'8 (Örgryte) och 132 procent (Domkyrkoförsamlingen) av vederbörande församlings invånartal. I Kristine territoriella församling låg variationen mellan 7-5 och 8-1 procent. Enligt kyrkoherden H. Kiesows ämbetsberättelse för åren 1939—44 utgjorde medeltalet besökare i församlingens högmässa vanliga söndagar 1939:60, 1940:44, 1941:43, 1942:44, 1943:48 och 1944:44 personer, vilka tal motsvara resp. 7-5, 6*3, 6-0, 6% 6'9 och 6*4 procent av församlingens folkmängd vid respektive års ingång. Under oktober månad 1946 utgjorde besökarantalet vid högmässorna i medeltal 42 motsvarande 6-5 procent av medlemstalet vid årets början, 647. Medeltalet besökare per högmässa var under december 63 eller 9-5 procent av medlemstalet vid årets utgång, 662. Aftonsångsgudstjänsten på julafton var besökt av 135 personer eller 20 procent. Under januari 1947 var besökarantalet vid högmässorna i medeltal 29 eller 4-4 procent av sistnämnda medlemstal. Prästval m. m. Den genom privilegierna Kristine församling tillagda kallelserätten till präst avsåg ursprungligen de båda tyska prästerna. Denna rätt torde från början ha legat i föreståndarnes händer, ehuru församlingen tillfrågades innan utnämningsfrågan underställdes Kungl. Maj a.1 Kallelserätten kom i följd av 1773 års resolution att gälla även den svenska kyrkoherdetjänsten, och båda avdelningarna utövade rätten samfällt, vare sig fråga var om den tyska eller svenska tjänsten. Den 22 oktober 1781 medgav Kungl. Maj:t dessutom, att »församlingen med dess föreståndare» finge vid kyrkoherdeledighet själv antaga v i k a r i e . Såsom ovan nämnts var rösträtten sedan 1803 graderad och genom Kungl. Maj:ts beslut den 14 augusti 1821 tillades en var av kyrkoherdarna, vilka förut icke varit röstberättigade, 3 röster vid prästval. År 1859 beslöt församlingen inrätta en komministratur för den svenska avdelningen i stället för den adjunkt, som den svenske kyrkoherden haft till sitt biträde. Komministraturen besattes genom val år 1860. Uppkommen fråga om bekräftelse av valet avgjordes av Kungl. Maj:t den 11 juli 1862 sålunda, att bekräftelsen skulle tillkomma domkapitlet. Beträffande kyrkoherdetjänsterna skulle ingen ändring ske. Fråga om rätt till kallelse av pastorsadjunkt avgjorde Kungl. Maj:t den 20 juli 1866 så, att denna rätt tillkomme domkapitlet. Genom den svenska avdelningens upplösning år 1883 förföll den särskilda kallelserätten till de svenska tjänsterna. För tjänsterna i Kristine territoriella församling gälla de bestämmelser som för tjänsterna i de övriga territoriella församlingarna utom Örgryte och Lundby intagits i kungörelse den 7 december 1934 (nr 578). För närvarande tilllämpas i den tyska församlingen följande praxis: 2 Då kyrkoherdetjänsten 1 2

Almquist I s. 771. Kiesow, J a h r b u c h e r s. 288.

J 00

är vakant, kallar kyrkorådet först en vikarie och plägar vanligen i Sverige och Tyskland kungöra tjänsten ledig till ansökning. Bland sökandena utväljer kyrkorådet lämpliga sökande och kallar dessa till provpredikningar, som hållas söndag efter söndag. Därefter yttrar sig kyrkostämman, huruvida den är nöjd med de föreslagna sökandena, eller kallar i motsatt fall andra sökande för avläggande av prov. Sedan provpredikningar hållits, äger val rum, som övervakas av fullmäktig från domkapitlet. De valberättigade församlingsmedlemmarna, som jämlikt präslvalslagen äga en röst var, måste vara över 25 år gamla. Den valde har att inför biskopen förklara att han tillhör den rena lutherska läran. Utnämningen av den valde, som omedelbart erhåller svenskt medborgarskap, sker genom Kungl. Maj:t. Folkmängd och medlemsgruppering. Enligt uppgifter från Göteborgs stads statistik, återgivna av Kiesow (Jahrbucher s. 277), hade Kristine församling åren 1800, 1810, 1820, 1830, 1840 och 1850 resp. 2 328, 3 052, 4 195, 5 228, 5 898 och 6 430 medlemmar Tillförlitliga uppgifter om den tyska avdelningens medlemstal saknas före år 1819. Då uppgavs — i en framställning om indragning av den tyska kyrkoherdetjänsten — att den tyska avdelningen räknade 150 personer i 31 hushåll och den svenska 3 752 personer i 595 hushåll. Vid sammanträde den 17 september 1850 med kyrkorådet och de äldste meddelades, att den svenska avdelningen hade ca 6 000 och den tyska ca 250 medlemmar. Aren 1860, 1870 och 1880 räknade man resp. 5 665, 6 394 och 11 362 i den svenska mot 405, 422 och 784 i den tyska avdelningen. Vid 1883 års ombildning var medlemstalet i den tyska församlingen 867; en ökning inträdde därefter, som år 1889 nådde höjdpunkten med 985 personer. Tiden därefter karakteriseras av ett långsamt sjunkande, avbrutet av kortvariga stegringar på 1920- och 1930-talen. Statistiska centralbyrån redovisar för ingången av åren 1940— 1947 följande siffror: 804, 702, 718, 709, 700, 690, 648 och 662. För anslutningen till den tyska församlingen gälla fortfarande 1882 års regler, att till församlingen skola räknas de i staden eller inom dess område boende, i Tyskland eller annorstädes av tyska föräldrar födda personer av evangelisk trosbekännelse, män av tysk börd tillhörande nämnda trosbekännelse och deras hustrur, även om dessa härstamma från annan nation än den tyska, samt barn efter sådana föräldrar, så länge de tillhöra föräldrahemmet och även därefter, om de det önska. Det synes, som om dessa bestämmelser tidigare tolkats i överensstämmelse med praxis i Stockholm — vilket ock med hänsyn till sättet för deras tillkomst torde vara riktigt. Mantalsdirektören i Göteborg har emellertid år 1938 uttalat sig mot att rätlen att tillhöra den tyska församlingen utövas av senare generationer svensklödda medlemmar än den andra. 1 ' Kiesow, Jahrbucher s. 242; jfr s. 252 (avslag år 1940 på i Göteborg av tyska äldrar född persons begäran alt få utträda ur församlingen).

för-

101 Medlemstalet vid 1945 års utgång, 647, grupperas, enligt uppgift från pastorsämbetet, på följande sätt: Antal

1. Personer, födda av lyska föräldrar 2. Deras hustrur, där de äro svenskfödda 3. Barn till 1) och 2), födda som svenska och tillhörande föräldrahemmet 4. Barn av 1) och 2), som, efter det de lämnat föräldrahemmet, frivilligt tillhöra församlingen, samt deras hustrur 5. Avkomlingar i senare led samt deras hustrur (frivilligt tillhörande församlingen)

304 111

S:a

647 Hl 84 37

En annan gruppering, eller medborgarskap och skatteunderlag, ter sig sålunda: Skatteunderlag i skattekronor

Antal

1. Tyska medborgare 118 2. Medborgare i andra främmande länder än Tyskland samt statslösa 24 3. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av grupperna 1. och 2. (36 födda i Sverige) 183 4. Barn av personer, som falla under 3. (138 födda i Sverige) 149 5. Andra svenska medborgare 173

1 601: 40 382: 50

9 242: 90 4 292: 80 2 303: 20

S:a 647

17 865:50

En tredje gruppering, efter medborgarskap och språksamhörighet, ger följande resultat:

1. Tyska medborgare 2. Medborgare i andra främmande länder än Tyskland samt statslösa 3. Svenska medborgare, som vid födelsen tillhört någon av grupperna 1. och 2. (36 födda i Sverige) 4. Barn av personer, som falla under 3. (138 födda i Sverige) 5. Andra svenska medborgare

Svenskspråkiga

Tyskspråkiga

Dubbelspråkiga

34 79

3 1

112 93

35 = 647.

464 S:a 148

102 Organisation och ekonomi från 1883. Först med 1883 års ombildning började den reducerade tyska församlingen, vars prästerliga organisation inskränktes till kyrkoherden, tillämpa 1862 års förordning om kyrkostämma och kyrkoråd. I följd därav upplöstes det gamla kyrkorådet (kyrkoföreståndarne och de äldste); ett nytt kyrkoråd med kyrkoherden såsom självskriven ordförande utsågs enligt förordningens bestämmelser. Enligt förordningens bestämmelser blev kyrkoherden jämväl ordförande i kyrkostämman. Självskrivenheten härvidlag har bibehållits även sedan 1930 års lag om församlingsstyrelse upphävt densamma för territoriella församlingar. Lagen har i 7 § ett förbehåll för icke territoriella församlingar att följa den ordning, som förut varit övlig, med rätt att tilllämpa lagens bestämmelser. Dennas regler för rösträtt följas; endast svenska medborgare utöva sådan. Protokollen avfattas sedan den 1 maj 1883 på tyska språket. Församlingen och Kristine territoriella församling utse vardera en kyrkvärd men ha gemensam kassaförvaltare. Genom delaktigheten i den kyrkliga samfälligheten utan andel i dess representation står församlingen ulan annat inflytande på sin ekonomi än den initiativrätt, som dess medlemmar äga i den för den tyska och de territoriella församlingarna gemensamma nämnden. Efter dennas tillstyrkande beslöto kyrkofullmäktige för den kyrkliga samfälligheten år 1888 att för utvidgning av rådhusrättens lokaler sälja tyska prästhuset (Köpmangatan 5) till staden. Den 1 april 1891 lämnade den tyske kyrkoherden sin ämbetsbostad och änkan efter en förutvarande tysk kyrkoherde änkebostaden i huset. I stället bereddes bostäder för dem i ett av den kyrkliga samfälligheten nyinköpt hus, Köpmangatan 16, vari även bostäder för kyrkoherden och komministern i den territoriella församlingen ävensom pastorsexpeditioner för båda församlingarna inretts. Först år 1935 nedrevs det gamla tyska prästhuset för att lämna plats åt en nybyggnad för rådhusrätten. 1 Vid kyrkoherdevakans 1913 ändrades kyrkoherdens tjänstebostad till rum för konfirmationsundervisning och sammanträdesrum för gemensamma nämnden. Kyrkoherden erhöll i stället hyresersällning. Vid vakansen uppkom viss besparing å löneinkomsterna, på vilka kyrkorådet gjorde anspråk. Genom domkapitlets beslut den 10 februari 1915 avvisades dessa anspråk och medlen tillerkändes prästerskapets änke- och pupillkassa. I den kyrkliga samfällighetens utgifts- och inkomststat för år 1947 upptagas å utgiftssidan för avlöning av kyrkoherden i tyska församlingen (lön, prov. tilläggslön, uppvärmningsbidrag, reseanslag och hyresersättning) kr. 14 9 0 0 : — samt gemensamt för Kristine territoriella och tyska församlingar kr. 106 900:60. Av sistnämnda belopp belöper huvudparten ca 81 000 kr. på utgifter, som sammanhänga med Kristine kyrkas uppehållande (underhåll av fastighet 40 350:—, löner och arvoden till klockare, organist 1

Kiesow, Jahrbiicher s. 159—164.

103 och kantor 16 565: —, löner och arvoden till kyrkobetjäning 10 810: —, renhållning, lyse och bränsle 9 000:—, kyrkosång 4 400:—). Bland »församlingarnas enskilda inkomster», vilka ingå till samfällighetens kassa, redovisas såsom anknutna till Kristine kyrka 100 kr. för användning av klockor, orgel m. m. Under rubriken »tonnageavgifter» (tillkommande Kristine kyrka) upptages intet belopp, men enligt en av den tyske kyrkvärden Ii. Schramm meddelad uppgift ha sådana avgifter under åren 1937—44 influtit med i medeltal kr. 3 629: 26 per år (1941:6 180:02, 1942:3 989:09, 1943: 4 100: — o c h 1944: 4 062:—). Det är att antaga, att med återgång till normala förhållanden för den tyska sjöfarten avgifter av detla slag komma att åter inflyta. Den 5 maj 1882 fastställde Kungl. Maj:t lönen för kyrkoherden i Kristine tyska församling till lösen för 1 800 kubikfot spannmål och 28 centner smör samt 720 kronor kontant jämte fri bostad eller hyresersättning. Då fråga uppkommit om fastställande av ny lönereglering efter utgången av perioden för 1882 års lönereglering (1 maj 1883—30 april 1923), anförde länsstyrelsen bl. a. följande. Frågan borde bedömas med hänsyn till de historiska förhållandena och de medgivanden, som lämnades av Kristine tyska församling vid bildandet av Kristine territoriella församling, vilka synpunkter kommit till uttryck i Kungl. Maj:ts brev den 5 maj 1882. Så länge dessa förhållanden vore vid handen — och någon förändring därutinnan vore icke ifrågasatt — vore det knappast riktigt, att avlöningsförmånerna, därest de ansåges böra av Kungl. Maj:t fastställas, bestämdes till lägre belopp eller i annan form än den, varom vederbörande med varandra överenskommit. Då vederbörande ock förenat sig i en hemställan, att avlöningsförmånerna för ifrågavarande kyrkoherdebeställning i lön och bostadsersättning måtte bestämmas till enahanda belopp som för kyrkoherdarna i stadens territoriella församlingar, saknades anledning att frångå denna hemställan. Enligt länsstyrelsens mening vore frågan om avlöningsförmånernas storlek i förevarande fall beroende på överenskommelse mellan tyska församlingen och kyrkoinstitutionen i Göteborg; det kunde därför ifrågasättas, huruvida det icke, då man ej vore bunden av tidsbestämmelsen i 1910 års lag 1 , vore lämpligt, att löneregleringen, vars giltighetstid enligt förslaget skulle vara 20 år, bestämdes alt gälla tills vidare under 20 år. 2 I delta sammanhang må erinras, att en viss garanti för den tyska kyrkoherdetjänstens ekonomiska underlag lämnats genom ett år 1943 beslutat förtydligande i stadgarna för »Deutsche Stiftung von 1871 in Gothenburg», en år 1871 tillkommen stiftelse med huvudsyfte att säkerställa tysk gudstjänst genom tysk predikant i Göteborg. Enligt § 2 i stadgarna kan stiftelsekapitalets ränteavkastning användas till utfyllande av kyrkoherdelönen, därest ändring i den nuvarande likställdheten härutinnan med stadens övriga församlingar skulle upphöra. 1 2

Lagen är icke tillämplig å personella församlingar. Ang. löneregleringen se sid. 12 ovan.

104 Det tyska folkelementet i Göteborgs omgivningar. Redan under 1800-talets första årtionden förekom, att medlemmar av Kristine församling, utan att uppgiva sin verksamhet inom staden, sökte sig bostäder i grannskapet. Den 23 juli 1822 uppdrog kyrkorådet åt den svenske kyrkoherden prosten Helander att upprätta en förteckning över de församlingens medlemmar, som hade sin bostad »på landets grund nära staden i synnerhet på Älvsborgs kungsladugårds ägor», vilka medlemmar icke funnes upptagna i den längd, mantalskommissarien uppgjort över de i staden och på dess grund boende medlemmarna. Den 23 november s. å. anmälde emellertid Helander, att han icke kunnat upprätta en sådan längd, »då folkel utan alt tillsäga honom flyttar så inom som utom staden». Det beslöts, att en dylik längd skulle förskaffas från häradsskrivaren eller prosten Roempke (i Örgryte). Längden synes aldrig ha kommit till stånd, sannolikt på grund av motstånd från vederbörande bostadsförsamlingar. Till kyrkorådels protokoll den 9 december 1831 (§ 5) antecknades, att kyrkorådet i Karl Johans församling hos länsstyrelsen begärt, alt de personer, som bodde och vistades inom församlingen men »ändock i anseende till själavården hörde till nästgränsande församlingar såväl i staden som på landet», måtte vederbörligen dimitteras till Karl Johans församling, och alt länsstyrelsen genom resolution den 18 november 1831 bifallit framställningen. År 1829 hade föreståndarne och de äldste i Kristine församling hos domkapitlet yrkat åläggande för kyrkorådet i Karl Johans församling att till Kristine församling försedla alla dit hörande personer som bodde inom Karl Johans församlingsområde (prot. 10 juli 1829 § 1). Är 1832 synes en dylik framställning hos länsstyrelsen ha vunnit bifall (Kristine förs. prot. 20 jan. 1832 § 2). Man torde emellertid få utgå från att detta hävdande, att församlingens territoriella underlag sträckte sig utom staden, icke i längden vidhållits. I Göteborgs närmaste omgivning — Mölndals, Kållereds, Råda, Partille, Landvetters, Härryda, Askims, Backa, Tuve, Säve, Björlanda, Torslanda, Angereds, Bergums, Nödinge, Lerums, Stora Lundby och Skallsjö församlingar — funnos under oktober—december 1946 enligt uppgift från vederbörande pastorsämbete kyrkskrivna 86 personer, som enligt ovan angivna regler skulle, om den tyska församlingens område sträckt sig utanför Göteborgs stadsgräns, kunnat tvångsvis räknas till församlingen. De

förutvarande

tyska

församlingarna i Norrköping, och Malmö. 1

Karlskrona

Hertig Johan av Östergötland medgav år 1613 tyskarna i Norrköping att bilda egen församling och anslog tomten till det tidigare hospitalskapellet För framställningen under denna avdelning h a r i väsentlig m å n utnyttjats H. Kiesows otryckta arbete »Ehemalige Deutsche Gemeinden in Schweden».

105 S:t Gertrud till plats för församlingskyrka. Någon församlingsbildning kom emellertid icke till stånd och markdonationen förföll. Då sedermera Louis De Geer för sina industriföretag i staden inkallat en del tysktalande yrkesmän, utverkade han år 1631 privilegier för en tysk församling. I början höll denna sina gudstjänster dels i S:t Johannes sockenkyrka, dels i ett De Geer tillhörigt hus. År 1661, den 21 november, erhöll församlingen nya privilegier: att kalla och utse kyrkoherde, även från utlandet, med förbehåll för regeringen att godkänna eller förkasta valet samt för biskopens prövning av den valdes renlärighet och duglighet. Vid behov av mer än en präst skulle den ene vara kyrkoherde (Hauptpastor) och den andre komminister (Kornpastor). Församlingen, som skulle vara skyldig att med egna medel avlöna sina präster utan bidrag från staden, erhöll rätt att bygga egen kyrka och inrätta egen skola. För byggande av kyrka anslog regeringen den 20 maj 1663 en tomt på det förutvarande Nc^rltoping-shus' område. Såsom bidrag till byggnadskostnaderna anvisades kollekt såväl i Sverige som i de tyska provinserna (k. br. 8 och 18 dec. 1664). Den 2 maj 1672 beviljade regeringen ett anslag av 1 200 riksdaler för samma ändamål. År 1673 invigdes kyrkan, som fick namnet Hedvig Eleonora efter änkedrottningen. Till täckande av kyrktornet bidrog regeringen med koppar. Mot 1700-talets slut avstannade den lyska invandringen, vilket fick till följd, att försvenskningen av församlingens medlemmar icke längre balanserades av inflyttningen. En allt större del av församlingens medlemmar hade svenska till modersmål och kunde icke följa med den tyska gudstjänsten. I likhet med vad fallet var i Göteborg gjorde sig gällande en önskan att i församlingen anställa en svensk kyrkoherde vid sidan av den tyske, och medgivande härtill lämnades genom Kungl. Maj:ts brev den 12 juni 1775. Svensk gudstjänst skulle alternera med den lyska. Samma uppdelning av församlingen i två delar, en tysk- och en svenskspråkig, som i Göteborg inträdde. Vid början av 1800-talet hade emellertid den tyska delen så minskats, atl man vid ledighet år 1808 lämnade tjänsten obesatt. Tysk gudstjänst upphörde att hållas, och församlingen övergick helt till svensk. Den tyska skolan, som år 1787 ombildats till handels- och köpmansskola, vari undervisades, förutom i svenska, i tyska, franska och engelska språken, skrivning och räkning, bokhålleri och geografi, upphörde år 1817. Sedan år 1679 Karlskrona anlagts såsom flottstation, invandrade ett betydande antal tyskar från rikets utländska besittningar. I de den 10 augusti 1680 utfärdade privilegierna för staden (p. 2) förklarades, att Kungl. Maj:t förunnade »den tyska nationen av den oförändrade augsburgiska konfessionen, som sig där nedsätta, frihet att uppbygga för sig desslikes en kyrka, åtnjutandes därvid de förmåner som tyske kyrkan i Stockholm och Göteborg åtnjuta». Genom särskild resolution den 17 oktober 1689 bekräftades tyskarnas rätt att bygga egen kyrka och kalla egen präst samt övriga rättig-

106 heter i likhet med församlingarna i Stockholm och Göteborg. Konungen uttalade den förhoppningen, att mycket folk av den tyska nationen skulle därigenom lockas dit och sätta sig ned där samt formera såväl handel som industri. Till kyrkobygget skänkte konungen 10 000 daler, änkedrottningen 2 000 daler och amiralgeneralen Wachtmeister 1 000 daler. En rikskollekt beviljades för ändamålet. Från utlandet inflöto genom en kollekt i Holstein 1 400 karoliner, från hertiginnan av Holstein 700 daler, från hansestaden Hamburg 1 054 daler, från hansestaden Ltibeck några hundra karoliner samt från Pommern och Mecklenburg 1 200 daler. Av kyrkotomten skänktes större delen av kronan, en mindre del inköptes från artillerikaptenen Anckarfelt. Grundstenen lades år 1697, och den blivande kyrkan invigdes åt Den heliga trefaldigheten, men först år 1709 blev kyrkan färdig. Församlingens privilegier bekräftades av Adolf Fredrik den 4 augusti 1752 och Gustav III den 5 april 1773. Enligt dessa försäkrades församlingen om orubbad och oinskränkt besittning av sin kyrka samt fritt val av predikant; dennes renlärighet skulle prövas av biskopen och domkapitlet i Lund. Valet skulle bekräftas av Kungl. Maj.t. Gudstjänsten skulle förrättas »efter Guds rena och klara ord» och i enlighet med rikets författningar och kyrkolagen. Församlingen skulle ha rätt att välja kyrkoföreståndare och bisittare, att uttaxera utskylder på sina medlemmar och helt självständigt förvalta sina inkomster, att genom sina präster och äldste förvalta och fördela fattigpengarna samt att inrätta en tysk skola. Kyrkan samt församlingens övriga byggnader och jord skulle vara fria från alla bördor och skatter. I fråga om anslutningen till församlingen ställde den svenska församlingens kyrkoherde superintendenten Bergerus Folker år 1690 till Kungl. Maj:t en förfrågan, »antingen varjom och enom skall stå fritt att begiva sig till den tyska församlingen här i staden eller ock, om de egentligen och allenast böra lyda därtill, vilka av främmande nation sig här nedsatt och tyska tungomålet allena äro mäktige, och alla andra — antingen av svenska föräldrar födda eller utav andra nationer fuller ursprungna men likväl genom långlig övning och boning här i landet det svenska språket mäktiga — skola höra under svenska kyrkan och därifrån ingalunda avsöndras». Kungl. Maj:t svarade i resolution den 1 augusti 1690, att »därmed bör förhållas på lika sätt som i andra städer här i riket, varest tyska församlingar finnas vara inrättade». Svaret kom att tolkas så, att det vore envar vid inflyttningen tillåtet alt låta skriva sig i den församling han önskade. I en resolution den 24 november 1691 — som emellertid icke kunnat återfinnas 1 — skall Konungen ha förklarat att till tyska församlingen skulle höra infödda tyskar, »så länge de svenska språket icke mäktiga äre; och då de det bliva, skola de gå till stadsförsamlingen». 2 Församlingens ekonomiska ställning blev emellertid under 1700-talet med 1 2

I riksregistraturet för n ä m n d a dag finnes blott ett missiv till resolutionen. Johnsson s. 14 f.

107 minskad invandring och de olyckliga krigen allt mer bekymmersam. En gåva av 800 daler år 1727 från drottningen samt rikskollekter under 1750och 1770-talen lättade läget blott tillfälligt. Den tilltagande försvenskningen medförde år 1774 (kungl. brev 22 april 1774), att gudstjänst i församlingskyrkan skulle växelvis hållas på tyska och svenska språken. Även rent svenska familjer började nu, delvis i följd av stadskyrkans otillräckliga utrymme, att ansluta sig till församlingen, varigenom visserligen dennas finansiella läge förbättrades men tillika den tyska minoriteten kom att representera allt mindre del av församlingen. Staden hemsöktes år 1790 av brand, varvid tyska kyrkan och skolan, prästgården och de flesta församlingsmedlemmarnas gårdar gingo upp i lågor. Tack vare rikliga bidrag från systerförsamlingarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, städerna Lvibeck och Greifswald, hertigdömet Pommern samt enskilda personer och genom rikskollekter kunde en ny kyrka uppföras, vilken år 1802 invigdes. Det tyska elementet avtog emellertid alltmer, och detta medförde ytterligare inskränkning av de tyska gudstjänsterna, vilka dessutom voro fåtaligt besökta. Sedan den sista delen av Pommern år 1814 frångått Sverige, upphörde praktiskt taget den tyska inflyttningen. Biskopen i Lund visiterade år 1817 tyska församlingen, som då hade 2 100 medlemmar, av vilka knappast mer än 20 voro av tysk börd (ytterligare ett antal av tysk härstamning). De tyska aftongudstjänsterna, till vilka praktiskt taget inga åhörare infunno sig, ersattes år 1824 med svenska katekesutläggningar. På 1830-talet uppkom frågan om avgränsning mellan de dåvarande tre Karlskronaförsamlingarna, Storkyrko- eller Fredriksförsamlingen, amiralitetsförsamlingen och tyska församlingen; amiralitetsförsamlingen gjorde anspråk på anslutning av all flottstationens personal, Storkyrkoförsamlingen på alla civila, under det tyska församlingen hävdade rätten till fri anslutning av alla, som önskade tillhöra densamma. En för ändamålet tillsatt kommitté förordade sammanslagning av de båda civilförsamlingarne med en kyrkoherde, under det att flottans personal skulle tillhöra amiralitetsförsamlingen. Kungl. Maj:t beslöt den 1 september 1837 i enlighet härmed. Beträffande den tyska församlingen uttalade Kungl. Maj:t, att församlingen icke inrättats för svenskar utan vore grundad på 2 § i stadens privilegier den 10 augusti 1680 och enligt Kungl. Maj:ts brev den 17 oktober 1689 för de av tyska nationen, som satte sig ned i staden, i överensstämmelse varmed privilegierna för menigheten den 4 augusti 1752 avfattats; därför skulle, från det dåvarande kyrkoherden i tyska församlingen avginge, inga andra invånare i staden tillhöra församlingen än de som vore födda i Tyskland eller i Sverige av sådana föräldrar. Denna bestämning var tillämplig blott på sex hushåll i staden och betydde församlingens upplösning. Jämlikt Kungl. Maj:ts brev den 21 juni 1839 skulle Storkyrko- och tyska församlingarna förenas till ett pastorat med en kyrkoherde och två pastorats-

108 adjunkter; i båda församlingarna skulle gudstjänst hållas i samma omfattning. De båda kyrkoråden skulle förenas till ett. Tyska församlingens privilegium att välja kyrkoherde och för den valde erhålla Kungl. Majrts fullmakt komme att upphöra, och framdeles skulle prästval ske av de förenade församlingarna på sätt för svenska församlingar dittills varit brukligt och stadgat. Sammanslagningen trädde i kraft fr. o. m. den 1 november 1846. På den tyska församlingens önskan fick den tyska kyrkan åter sitt gamla namn, Trefaldighetskyrkan. Den tyska skolan som, beslutad år 1695, synes ha kommit i gång år 1705, motsvarade trivialskolan i den offentliga läroverksorganisationen; den upphörde år 1834. I Malmö fanns redan under medeltiden en tysk församling, som emellertid synes ha upphört redan före medeltidens slut. Vid den danska reformationens genomförande fanns en tysk församling i Köpenhamn, till vilken även tyskarna i Malmö torde varit anslutna. Sedan Skåne år 1658 övergått till Sverige, blev kontakten med Köpenhamnsförsamlingen försvårad. Den 19 mars 1683 medgav Konungen, på ansökan av ett antal personer av tysk börd, att sådana undersåtar i Malmö finge där inrätta en församling och bygga en kyrka. Fältmarskalken och generalguvernören Rutger von Ascheberg säger i sin ämbetsberättelse år 1693, att den nya lyska kyrkan i Malmö »till den ända av Eders Kongl. Maj:t är nödig befunnen att därigenom locka lyska hantverkare och handelsmän hit till orten och kvarhålla dem som redan där vore». 1 Till byggnadskostnaderna bidrog Konungen själv med 1 500 daler s:mt, varjämte fria transporter för sten och byggnadsmaterial beviljades; sten fick hämtas från det förutvarande Allhelgonaklostret i Lund. Medgivande lämnades till upptagande av kollekt och stambok »över hela riket så ock i vare utrikes provinser om dem så behagar». 2 Församlingen inköpte Ire ödetomter i staden till plats för kyrka och kyrkogård. År 1686 lades grundstenen till kyrkan, och år 1687 kallade generalguvernören en prästman från Tyskland, Salomon Rummel, lII 1 kyrkoherde; kallelsen bekräftades av Konungen den 17 april s. å. Gudstjänsterna höllos i provisoriska lokaler, till dess församlingskyrkan, som efter Konungen benämndes Caroli kyrka, år 1693 kunde invigas. Församlingen synes ha organiserats i överensstämmelse med de övriga tyska församlingarna i riket. Såsom bidrag till kyrkoherdens lön anslog i följd av församlingens fattigdom Konungen år 1689 100 tunnor spannmål årligen, vartill, år 1690, kom ett årligt anslag från magistraten av 100 daler av stadsskatten och år 1703 ett tilläggsanslag av 50 daler från stadens äldste. Till avlöning av en komminister stiftades flera donationer. Minskningen av det tyska elementet förde liksom i Göteborg, Norrköping och Karlskrona, på 1770-talet till att svensk gudstjänst 1 2

Scandia 1946 s. 31. Isberg s. 7, 313.

109 infördes i församlingen, omväxlande med den tyska. Kungl. Maj:ts beslut härom meddelades den 29 juni 1778, och inånga svenskar, som icke kunde få bänkplatser i S:t Petri kyrka (stadskyrkan), övergingo till Caroli församling. Någon territoriell uppdelning av staden mellan den svenska och den tyska församlingen hade ännu icke skett. Den siste tyskfödde kyrkoherden avled år 1800. Under en del av 1700talet funnos även tyskfödda kompastorer. År 1802 träffades en överenskommelse om en territoriell uppdelning av staden mellan båda församlingarna och denna sattes i verket genom domkapitlets beslut den 18 mars 18121; därvid bestämdes att i staden boende tyskar, deras hustrur och hemmavarande barn skulle tillhöra Caroli församling men svenskar i deras tjänst lyda till den församling, »som gårdens läge bestämmer». Övergången från personell till territoriell församlingsindelning i övrigt ordnades så, att ämbelsoch tjänstemän, borgare och i övrigt alla, som då ägde hushåll, skulle förbliva vid den församling de dittills tillhört, var de än för sin övriga livstid i staden eller dess förstäder vore eller bleve boende, såvida de icke självvilligt överginge till den församling, inom vars gränser de bodde; men, efter då varande husägares bortgång eller då huset komme i annan mans ägo, skulle nye ägaren, såvida han ej redan före meddelandet av detta utslag vore husbonde, höra till den församling, inom vars gräns egendomen vore belägen. Tjänstehjon av vad klass de vore skulle från nästa Mikaeli tid höra till samma församling som deras husbönder, såvida de med dem vore boende i samma hus, men i annat fall skulle de lyda till den församling, i vilken de bodde, dock med undantag av sådana tjänstehjon, som då ägde egna hushåll och till följd därav inbegrepes under föregående punkt. Caroli församlings båda präster voro då svenskar. Då det tyska elementet starkt minskades, förordnade Kungl. Maj:t den 11 juni 1831, att alla högmässor skulle hållas på svenska och blott aftongudstjänsterna på tyska språket. Då dessa emellertid knappast samlade några åhörare, förordnades den 3 augusti 1839, att tysk gudstjänst blott skulle hållas en söndag i månaden. På 1860-talet synes även denna gudstjänst, som i regel icke samlade några åhörare, ha försvunnit, och därmed hade Caroli församlings egenskap av tysk upphört. 2 1

Isberg s. 319. År 1923 uppfördes i Malmö för medel donerade av enskild person en kyrka för tyska gudstjänster. Kring denna h a r bildats en tysk församling utanför svenska kyrkan; rättsligt torde den vara att betrakta som en enskild förening (utlandsförsamling). 2

Privilegiernas innebörd och omfattning. De kungliga brev och resolutioner, genom vilka under 16- och 1700-talen de tyska Stockholms- och Göteborgsförsamlingarnas förhållanden närmare reglerades, ha vid åtskilliga tillfällen av Kungl. Maj:t betecknats såsom privilegier. Denna benämning användes däremot icke för de kungliga beslut, varigenom den finska församlingens förhållanden ordnades. Ett undantag utgör 1811 års brev, varigenom indragning av de svenska gudstjänsterna avböjdes såsom »stridande mot finska församlingens privilegier». Med privilegier förstås enligt Nordisk familjebok (3:e uppl.) »lagar eller andra rättsregler, varigenom vissa personer eller samhällsgrupper få en förmånligare rättsställning än medborgarna i allmänhet». Detta privilegiebegrepp är uppenbarligen för trångt för att täcka det begrepp det här är fråga om. Ej heller Christian Naumanns definition (Svensk statsförfattningsrätt II, 1880, s. 165) synes tillfredsställande: »Som bekant är förstår man gemenligen med ett privilegium ett av högsta makten i staten till förmån för en individuellt bestämd person eller med hänseende till ett visst bestämt ting (res, praedium) beviljat undantag från rättsregiernas användande i flera lika beskaffade fall.» Då Naumann såsom exempel på privilegier nämner, förutom ståndsprivilegier, stads- och köpingsrättigheter, handelsprivilegier, monopol m. m., tänker han synbarligen närmast på det lukrativa elementet i dessa rättigheter men förutsätter ock, att en menighet kan bära upp ett privilegium. Beträffande ståndsprivilegierna har i 114 § regeringsformen en garanti lämnats mot deras upphävande utan samtycke från bäraren av rättigheterna, men beträffande de för olika städer meddelade privilegierna åtnjutes icke något grundlagsskydd i vidare mån än 16 § regeringsformen, jämförd med § 4 i Kungl. Maj:ts försäkran den 23 februari 1789 för rikets borgerskap och städerna i allmänhet, innebär, nämligen ett skydd för städernas av kronan anslagna egendom. 1 Å andra sidan inneburo privilegierna en deklaration av kronans vilja att gent emot den privilegierade vara bunden vid de gjorda utfästelserna. 2 Bundenheten gällde dock blott kronans dåvarande bärare. Att erhålla en bekräftelse av efterträdaren var ett säkerhetsintresse för staden. 1 2

Jfr Nothin, Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter. Se Herlitz, Svensk stadsförvaltning s. 450 ff.

Ill En omisskännelig släktskap föreligger mellan stadsprivilegier från 1600talet och de nu ifrågavarande till de tyska församlingarna utställda så till vida, att båda grupperna reglera en menighets organisation och befogenheter gent emot sina medlemmar samt dessas anslutning till menigheten. Främmande medborgares rösträtt i den tyska Stockholmsförsamlingen torde få anses vara av privilegienatur, och detsamma gäller efter 1809 för finska församlingen. Anslutningsbestämmelserna av år 1841 ha ett organiskt sammanhang med de äldre breven och böra fördenskull inräknas i privilegierna. Dessa voro menade såsom menighetsprivilegier och icke såsom prästerliga privilegier — vilket bl. a. framgår av den beroende ställning det tyska prästerskapet intog i jämförelse med det svenska enligt de allmänna ståndsprivilegierna. I avseende å församlingsprivilegierna gäller därför, att stadgandena kunna, såsom det heter om städernas privilegier i punkt 51 av 1720 års regeringsform, »efter tidernas omständigheter lämpas». Då för städernas del under 1700-talet riksdagen förbehölls del i besluten härom, får man förutsätta, att anledningen var icke blott vederbörande stads eget intresse utan ock andra städers, vilka kunde ofördelaktigt påverkas av en ändring. Sådana omständigheter förelågo icke i fråga om församlingsprivilegierna. Ändring i dessa föll inom Kungl. Maj:ts »ekonomiska» lagstiftning. Exemplet från Göteborg år 1773 visar detta med full klarhet. Såsom ett »särdeles privilegium» torde man i enlighet med kyrkolagen 19: 11 få anse de tyska och finska församlingarnas rättighet att kalla präster från utlandet, och av enahanda beskaffenhet synes rätten att använda tyskt gudstjänstspråk vara — finskan är på sätt och vis fortfarande ett inhemskt språk i Sverige. I den mån såväl de tyska församlingarnas privilegier som den allmänna kommunallagstiftningen tillhörde Kungl. Maj.ts ekonomiska lagstiftning, följde därav, att privilegierna voro gällande till dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade. Ett dylikt partiellt upphävande skedde t. ex. genom Kungl. Maj:ts brev den 15 oktober 1859, varigenom den tyska församlingen i Stockholm tillförsäkrad rätt att gravsätta lik i sin kyrkogård (gravvalv under kyrkans torn) i huvudsak upphävdes. Å andra sidan hade privilegierna en sådan ålder, att de fått en sedvanerättslig karaktär. 1 Avfattningen av 1844 och 1859 års beslut på framställningarna från de tyska församlingarna om privilegiebekräftelse tyder på att denna synpunkt då varit den förhärskande. Vid sådant förhållande var en särskild fastställelse icke erforderlig. Till besluten kan ha medverkat, att en bekräftelse kunde vara konstitutionellt betänklig och positivt olämplig såsom bindande Kungl. Maj:ts händ Q r i avseende å ändringar, som kunde befinnas oundgängliga. Ändring i anslutningsbestämmelserna, vilkas fixering år 1882 för Göteborgsförsamlingen utan riksdagens medverkan i huvudsak torde vara att betrakta såsom 1

Herlitz, Svensk stadsförvaltning s. 452.

112 en kodifikation av gällande sedvanerätt, tillhör kommunallagstiftningen och kräver alltså riksdagens medverkan. I avseende å den privilegierade kallelserätten till präst i finska och tyska församlingarna är att erinra om 1686 års stadgande i 19 kap. 11 § kyrkolagen, att »de församlingar, som av oss och förra konungar erhållit något särdeles privilegium uti prästvalet, skola njuta detsamma till godo, dock så att biskopen därvid ingalunda förbigås». Att härmed skulle avsetts att binda Kungl. Maj:ts händer för all framtid kan icke förutsättas, så mycket mindre som kyrkolagen utfärdats av den då enväldige konungens egen auktoritet. I 1934 års prästvalslag (46 §) hänvisas ock härutinnan till vad »därom är eller bliver av Konungen stadgat». Med privilegiernas karaktär av ekonomisk lagstiftning följer, att deras bestämmelser falla för däremot stridiga regler i allmän lag, vartill ock efter 1866 måste räknas kommunallag. 1 1930 års lagar om församlingsstyrelse resp. församlingsstyrelse i Stockholm har stadgats, att lagarna äro tillämpliga även för icke territoriell församling, om församlingen så beslutar. I annat fall följes den ordning som förut varit övlig. Privilegiebestämmelserna om de tyska skolorna hava förfallit genom dessas upphörande. Genom 1910 års prästvalslag ändrades under medverkan av kyrkomötet den förut graderade rösträtten vid prästval i finska församlingen samt tyska församlingen i Göteborg till personlig. Det tidigare ledamotskapet för finska och tyska kyrkoherdarna i Stockholms stads konsistorium samt tyske kyrkoherden i Göteborg i domkapitlet där har upphävts genom 1936 års lag om domkapitel samt därmed följande upplösning av Stockholmskonsistoriet. Genom polis- och brandlagstiftningen ha förutsättningarna för frikallelsen av vissa de tyska församlingarnas förtroendemän från borgerlig tunga upphört. S:t Gertruds förmånsrätt för fordran hos kyrkoföreståndare får numera anses innefattad i den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 11 § handelsbalken tillkommer kyrka hos dess föreståndare och alltså icke längre utgöra ett privilegium. Orubbade kvarstå fortfarande försäkringarna om dispositionen av finska kyrkan för finska församlingen samt S:t Gerlruds och Kristine kyrkor för respektive tyska Stockholms- och Göteborgsförsamlingar, för den senare församlingen modifierad enligt 1882 års kungliga brev, samt de speciella bestämmelserna om prästvalsrätten. Det synes uppenbart, att för närvarande ändring i de delar av privilegierna, som ännu kvarstå i kraft och icke röra prästval, kan äga rum ulan samtycke av de berörda församlingarna men bör ske i den ordning, som stadgas i § 57 2 st. regeringsformen för kommunallagstiftning, nämligen genom samfälld lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen. Prästvalsreglerna torde med stöd av prästvalslagen kunna ändras av Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Församlingsanslutningen och dess grunder. Uppkomsten av de finska och tyska församlingarna betingades av förekomsten i rikets viktigaste städer av betydande befolkningselement med annat språk än del svenska men med samma religion som landets egen, uppfattningen att deltagande i gudstjänstens och religionsundervisningens olika former var en medborgerlig plikt samt svårigheten eller omöjligheten för nämnda befolkning att tillgodogöra sig den gudstjänst och den undervisning, som förrättades på svenskt språk. Den enda länkbara lösningen av de problem, som sammanhängde härmed, var bildandet av en särskild församling kring en finskspråkig resp. tyskspråkig präst. Det räknades till överhetens naturliga skyldigheter att sörja för en sådan församlingsbildning, att ställa erforderlig gudstjänstlokal till menighetens förfogande och att i fall av behov giva denna ekonomiskt understöd, det senare i allmänhet en tvingande nödvändighet, då bidrag från menigheten så gott som helt måste bygga på frivillighet. Anslutningen var mindre ett tvång än en förmån, men den utgjorde förutsättning för medlemmarnas tillfredsställande fullgörande av de medborgerliga skyldigheterna i religiöst hänseende. Gemensamt för envar av de nu existerande s. k. nationella församlingarna är, alt den tillkommit så att säga såsom parallellförsamling till en i samma stad existerande svensk församling. Stadsgränsen säkrade både närheten till kyrkan och sambandet mellan församlingens olika medlemmar. Så till vida voro från början alla församlingarna i Stockholm personella, att de inom ett gemensamt territorium, området för den stad inom vilken de bildats, var och en innefattade en nationell menighet, den svenska (Storkyrko- eller stadsförsamlingen), den finska och den tyska. När i slutet av 1500-talet Klara församling utbröts från den dåvarande svenska stadsförsamlingen, blevo de svenska församlingarna i huvudstaden territoriella, d. v. s. fingo anslutning och verksamhet begränsad till vissa bestämda delar av stadsområdet. I Göteborg dröjde detta till år 1883. En flyttning från en stadsdel till en annan påverkade den territoriella församlingstillhörigheten, vilket icke blev fallet om vederbörande tillhörde finsk eller tysk församling. (Då stadsgränsen tillika var ramen för en borgares näringsutövning, var flyttning från stad till landsbygd undantag, liksom flyttning från en stad till annan.) Att tillhöra en församling, som fortfarande var personell, betydde stabilitet 8—717491

114 i kyrkligt hänseende; vid flyttning inom staden behövde man ej byta församling. Kvarblivandet inom dessa s. k. nationella församlingar i flera generationer av helt försvenskade ättlingar till de ursprungliga finska och tyska medlemmarna var en företeelse, som man väl knappast räknat med vid den ursprungliga församlingsbildningen men som i praxis blivit vederbörligen sanktionerad. 1 Man fick, såsom tydligast framstår i Göteborg, en dubbelorganisation till den ordinarie församlingsindelningen. Sedan 1600- och 1700-talens frikostighet från statens och enskildas sida gent emot de nationella församlingarna upphört, blev det för dessa ett viktigt ekonomiskt intresse att bibehålla sina svenskspråkiga medlemmar. Fixeringen av anslutningsreglerna i Stockholm genom 1840 ocii 1841 års beslut åsyftade uppenbarligen icke heller något ingrepp i församlingarnas ekonomi utan en ur prästerlig administrationssynpunkt nödvändig reglering av praktiska olägenheter av rådande anslutningspraxis. De bestämmelser, som vid blandade äktenskap upphävde en förut tillämpad valfrihet mellan mannens och hustruns församling till förmån för den förra, voro en nödvändig konsekvens av regleringens syfte och mannens dåvarande målsmansställning. Svenskfödd och svensktalande hustru till medlem av finska eller tyska församlingen måste alltid tillhöra makens församling. Varje anledning saknas att antaga, det man avsett att upphäva rätten till frivillig anslutning för senare generationer, som lämnat föräldrahemmet, vilken rätt av ålder tillämpats och för finska församlingens del uttryckligen erkänts genom 1827 års reglemente för Sabbatsbergs fattigvårdsinrättning. 1840 och 1841 års brev för Stockholm och 1882 års för Göteborg nämna visserligen blott den andra generationen såsom berättigad att kvarstå, men detta torde sammanhänga med syftet att klarlägga, det tvångsanslutningen upphörde, när barn lämnade föräldrahemmet, och att medlemskapet därefter berodde på fri vilja. I Göteborg ingick bland de av den tyska församlingen uppställda förutsättningar för accepterandet av 1883 års ombildning, att Stockholmsreglerna för anslutningen skulle vinna tillämpning för den minskade församlingens del. Redan vid 1700-talets mitt hade språkgemenskapen upphört att vara grund för anslutningen till de finska och tyska församlingarna; finska församlingen var sedan 1741 officiellt tvåspråkig, och i den tyska ansågs på 1760talet kunskapen i svenska språket vara allmän. De medlemmar, som icke åtminstone hjälpligt behärska svenska språket, bilda för närvarande blott i den finska församlingen en mera betydande minoritet (år 1946 4- ä 500 personer), under det i de tyska församlingarna detta antal är ringa (i Stockholm icke angivet, i Göteborg vid 1945 års utgång 35, varav blott 6 svenska medborgare). Man torde kunna säga, att genom 1840—41 års bestämmelser det dåvarande rättsläget kodifierades på härstamningsprincipens grund med den åtskillnaden mellan äldre och yngre generationer, att de som icke voro 1

Jfr s. 8 ff, 69 ovan.

115 »infödda svenska män» (medborgare) 1 voro förpliktade att tillhöra finsk resp. tysk församling, samt att senare »infödda» generationer ägde rätt att kvarstå i församlingen, om de det önskade, men också frihet att övergå till vederbörande territoriella församling. Stadskonsistoriets i Stockholm år 1830 framförda uppfattning om språkfrågans avgörande betydelse för tvångsanslutningen delades alltså icke av Kungl. Maj:t som fastmera fäsle huvudvikten vid huruvida vederbörande voro att statsrättsligt anse såsom infödda svenskar eller icke. Att, så länge dessa s. k. nationella församlingar existera, bibehålla tvångsanslulning för personer, som icke äro svenska medborgare, synes kunna motiveras redan med praktiskt administrativa skäl. Innan vederbörande avlagt det vittnesbörd alt vilja definitivt ingå i det svenska samhället, som en ansökan om medborgarskap innebär, och denna ansökan bifallits, synes det önskvärt, att i de redan bestående institutioner, som de finska och lyska församlingarna utgöra, äro samlade invandrarna från de två nationaliteter, som normalt torde giva det största tillskottet utifrån. (Det bortses här från danskar och norrmän; språkskillnaden är för deras del icke väsentlig.) Nu rådande rättsuppfattning torde emellertid icke godkänna, att de som erhållit svenskt medborgarskap (naturaliserade personer) med tvång kvarhållas i en församling, som genom namn och gudstjänstspråk markerar sin skiljaktighet från vad som är regel i Sverige. Personer, som icke äro infödda svenskar men förvärvat svenskt medborgarskap, äro underkastade viss inskränkning i medborgerliga rättigheter (kunna icke bekläda statsrådsämbeten). I och för sig kan ett bibehållande för sådana personer av tvångsanslutning till viss församling icke anses kränka några grundläggande svenska rättsprinciper. Denna synpunkt gör sig givetvis mindre gällande beträffande personer, som äro födda i Sverige såsom främmande stats undersåtar eller statslösa, men att göra en skillnad mellan dessa och sådana, som inflyttat vid tidig ålder, synes vara svårt utan att ingå på ett av naturliga skäl vanskligt bedömande av huruvida en sådan inom landet född person skall anses vara mera försvenskad än en som inflyttat vid t. ex. ett års ålder. Övervägande skäl synas därför tala för alt upphäva tvångsanslutningen för alla svenska medborgare. Möjligen skulle en begränsning kunna tänkas i avseende å svenska medborgare, som icke behärska svenska språket, men då denna grupp lärer vara synnerligen obetydlig och framdeles torde med nu rådande praxis vid tilldelande av svenskt medborgarskap praktiskt laget försvinna, synes tillräcklig anledning till sådant undantag icke föreligga. Å andra sidan torde skäl saknas att upphäva den rättighet, som under århundraden tillkommit avkomlingar till medlemmar av finska och tyska församlingarna att kvarstå i sina förfäders församling. Denna rättighet lär väl normalt icke tagas i anspråk av andra än dem, som fortfarande känna sin 1 Naluraliserad person faller icke under begreppet infödd svensk, även om lian är född i Sverige; Naumann, Sveriges statsförfatlningsrätt III s. 5.

116 gemenskap med församlingen. Detsamma bör givetvis gälla för deras hustrur och barn. Såväl den finska som de tyska församlingarna fylla oavsett deras betydelse för det religiösa livet en viktig uppgift såsom förmedlare för invandrare av övergången till svensk kulturmiljö. 1 Det har vid överläggningar med de olika kyrkoråden betonats, att församlingarna icke vilja förlora sin ställning såsom svenska församlingar och sin delaktighet i det svenska kulturarvet. Vid diskussion inom kyrkonämnden i Göteborg har framförts tanken, att de till utträde berättigade medlemmar av Kristine tyska församling, som icke inom viss förelagd tid anmälde sin önskan att kvarstå i församlingen, skulle överföras till vederbörande bostadsförsamling. Ett dylikt förfarande skulle otvivelaktigt medföra ett psykiskt tvång, som möjligen skulle medföra en hastig avveckling av församlingen och fördenskull icke står i överensstämmelse med ovan angivna uppfattning. Jag anser mig därför icke kunna förorda förslag i sådan riktning. Sedan 1840-talet, då nu gällande anslutningsbestämmelser, vilka beträffande hustrurna och barnen uppenbarligen utgå från att de följa mannen såsom målsman och förmyndare, fixerades, hava väsentliga förändringar skett i den familjerättsliga lagstiftningen. Mannens målmanskap för hustrun har upphävts; båda makarna ha vårdnaden men mannen förmynderskapet för de omyndiga barnen. Detsamma gäller om adoptivbarn. För styvbarn är den verklige fadern, resp. modern förmyndare. Under vissa förhållanden kan emellertid modern vara förmyndare för barn, vars fader lever, liksom också särskild förmyndare kan vara förordnad. Vad beträffar medlemskapet i territoriell församling bestämmes detta i princip av den faktiska bosättningsorten inom staden. Inom en personell församling kan vid frivillig anslutning tvist uppkomma mellan makarna, huruvida frihet till utträde skall utnyttjas eller icke för makarnas eget och för barnens vidkommande. Det synes bäst överensstämma med nu gällande rätt, att en var av makarna bestämmer för sig och förmyndaren för omyndig. Ytterligare en fråga uppställer sig i detta sammanhang till besvarande. Bör, där äktenskap ingås mellan personer, som tillhöra olika församlingar inom samma stad, varav en eller båda äro s. k. nationella, hustrun äga rätt att kvarstå i sin församling även efter äktenskapets ingående samt mannen kunna oberoende av för honom gällande anslutningsregler ansluta sig till hustruns församling? Denna fråga, som beträffande frivillig anslutning till finska och tyska församlingarna år 1849 besvarades nekande, har ännu en viss aktualitet, i varje fall för de tyska församlingarnas del. Det uppgives nämligen, att i församlingslivet deltaga ett antal tyska kvinnor, gifta med svenska medborgare, och i vissa fall även deras män. Med ovan angivna grundsatser skulle anslutningsrätt föreligga för hustruns del men icke för 1 Se n ä r m a r e Bil. A. Även de nationella församlingar av främmande t r o s b e k ä n n a r e . som finnas i riket, de engelska och fransk-reformerta, fylla i viss mån en motsvarande 'jppgift.

117 mannens. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke, där hustrun tager i anspråk sådan rätt, denna ock bör utsträckas till mannen. En förändring i angiven riktning av anslutningsreglerna skulle i viss mån återge de finska och tyska församlingarna deras äldre karaktär av friförsamlingar. De skäl av praktisk art, som motiverat 1840 och 1841 års inskränkning av den frivilliga anslutningen 1 , synas numera väsentligen ha förlorat sin giltighet. Det är också tänkbart att person, som har nära förbindelse med finskt eller tyskt kultur- och samhällsliv och endast på grund av bosättning utanför Stockholms eller Göteborgs stadsområde är hindrad att tillhöra därvarande finska eller tyska församling, på grund härav eller eljest av giltiga personliga skäl önskar tillhöra någon av de finska och tyska församlingarna. Det synes böra beredas möjlighet för Kungl. Maj:t att i dylikt fall på ansökan medgiva sådan anslutning, där sökanden är bosatt inom vederbörande stift. Vad sålunda förordats har sammanfattats i ett härvid fogat författningsförslag (Bil. C 1). 1

Se ovan sid. 9 ff; jfr s. 31 ff (Stockholms stads konsist. 1811).

Konsekvenser av vidgad frihet till utträde. Ovan har framhållits, att ändring i bestämmelserna om tvångsanslutning till de finska och tyska församlingarna kan även mot församlingarnas vilja genomföras genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen. Därest en sådan ändring sker i enlighet med här uppdragna riktlinjer, inställer sig frågan vilka organisatoriska och ekonomiska konsekvenser detta kan få för församlingarna och huruvida särskilda åtgärder i anledning härav äro påkallade. Den minskning av det för närvarande växande medlems talet, som kan tänkas bliva en följd av utträdesrättens utvidgning, sammanhänger med såväl psykologiska som ekonomiska faktorer. De förra torde göra sig gällande först och främst hos församlingsmedlemmar, som sakna känslan av naturligt samband med församlingen. Denna grupps omfattning undandrager sig för närvarande varje bedömande. Det är dock knappast antagligt, att gruppen är så stor, att dess utnyttjande av den vidgade utträdesrätlen skulle komma att nedbringa medlemstalet därhän, att församlingens existens såsom egen kyrkokommun sättes i fara. I finska församlingen kvarstå för närvarande bortåt 400 medlemmar som ha rätt att utträda, i den tyska Stockholmsförsamlingen omkring 250 och i Göteborgsförsamlingen omkring 120. En genom utträdet uppkommen minskning i skatteunderlag och därav orsakad nödvändighet att höja uttaxeringen för församlingens utgifter kan däremot, såvitt angår de två församlingarna i Stockholm, medföra allvarliga olägenheter; så länge den tyska församlingen i Göteborg är delaktig i den kyrkliga .samfälligheten där kunna sådana konsekvenser icke uppkomma för denna församling. Visserligen är uttaxeringen i de finska och tyska församlingarna i Stockholm (70 resp. 60 öre per skattekrona) icke avsevärt högre än medeltalet för de territoriella församlingarnas skattebetalare (ca 50 öre per skattekrona), och något .starkt ekonomiskt intresse av utträde kan därför icke anses föreligga. Det förhåller sig emellertid så, att den del av skatteunderlaget för finska församlingen, som enligt 1945 års taxering belöpt på svenska medborgare, hustrur till främmande stats medborgare eller statslösa undantagna, utgör icke mindre än 72 procent av församlingens hela skatteunderlag; ett utträde av de personer, som uppbära nämnda 72 procent, 1 184 vid 1946 års ingång, skulle med oförändrad utgiftsstat för sagda år ha påkallat en förhöjning av uttaxeringen från 70 öre till omkring 2 kro-

119 nor. I den tyska församlingen i Stockholm representerar motsvarande grupp, 2 144 personer, ca 78 procent av skatteunderlaget, och en fullständig förlust av detta skulle, under enahanda förutsättning, ha resulterat i en förhöjning av uttaxeringen från 60 öre till omkring 3 kronor per skattekrona. Det är att befara, att även utträdet av ett mindretal kan, så snart detta avspeglas i ökad uttaxering, öka farten i utträdesfrekvensen. Vad den tyska församlingen i Göteborg angår skulle ett fullt utnyttjande av den fria utträdesrätten samtidigt som församlingen skildes från delaktighet i den kyrkliga samfälligheten betyda medlemstalets nedgång från 647 till 142 (siffrorna för 1946 års ingång) och skatteunderlagets från 17 865 till 1 983 skattekronor samt därigenom rycka undan förutsättningarna för församlingens existens såsom självständig enhet. För denna församlings del skall frågan närmare behandlas nedan under rubriken »Speciella synpunkter på tyska församlingen i Göteborg». Skulle ulträdesrätten komma att tagas i anspråk i så stor omfattning, att de båda Stockholmsförsamlingarnas fortvaro såsom självförsörjande enheter omöjliggöres, är det icke uteslutet, att fråga kan väckas om vederbörande församlings upplösning saml konstituerande av en friförsamling av s. k. utlandsförsamlings typ, bestående av uteslutande främmande statsborgare-, en sådan församling bleve beroende av utländsk hjälp och skulle under denna förutsättning icke kunna behålla sin svenska karaktär. Det är icke heller otänkbart, att en dylik friförsamling skulle kunna göra anspråk på den upplösta församlingens kyrka och kyrkoegendom. Det synes därför vara ett svenskt intresse, att den minskade församlingen sättes i stånd att fortleva inom den svenska kyrkoorganisationen; härför talar också en skälig hänsyn till äldre försäkringar härom från statsmakternas sida. Redan i nu föreliggande läge — alltså innan det visat sig, vilka konsekvenser utträdesrättens vidgande komme att få — synes det erforderligt att undersöka, vilka utvägar stå till buds för tillgodoseende av angivna önskemål. Ett finansiellt stöd torde för ingendera församlingens del behöva komma i fråga, om utträdesrättens utvidgning begränsas till personer, som äro födda i Sverige men först senare fått svenskt medborgarskap, jämte sådana personers svenskfödda hustrur. Denna grupp representerar i finska församlingen ungefär 6*5 procent (151 personer) av folkmängden och 4*5 procent av skatteunderlaget (1 845 skattekronor) samt i den tyska Slockholmsförsamlingen till synes 14*5 resp. 13 procent (455 personer, 13 530 skattekronor). Vidgas utträdesrätten till alla svenska medborgare, oberoende av födelseland, kan, på salt ovan nämnts, detta i vidrigt fall medföra den följden, att medlemstal och skatteunderlag nedgå för den finska församlingen med omkring hälften av medlemstal och nära tre fjärdedelar av skatteunderlag samt för den tyska med respektive två tredjedelar och fyra femtedelar. Den ovan förordade utsträckningen av rätten till frivillig anslutning komme visserligen att i någon mån motväga en sådan företeelse. Redan nu torde emeller-

tid böra tagas i övervägande på vad sätt ett ekonomiskl stöd, om sådant blir erforderligt, må kunna beredas den minskade församlingen. Närmast ligger måhända till hands en anslutning till den kyrkliga samfälligheten mellan Stockholms territoriella församlingar, vilken genom utträden ur de finska och tyska församlingarna skulle erhålla ökning i sitt skatteunderlag. Ett precedensfall för en sådan lösning erbjuder den tyska Göteborgsförsamlingens delaktighet i den kyrkliga samfälligheten där. Stockholmssamfälligheten skulle alltså övertaga ansvaret för avlöning av prästerskap och kyrkobetjänte samt reellt huvudparten (4/s) av kostnad för eventuell ombyggnad av kyrka och församlingshus. En lättnad skulle härigenom kunna vinnas å lönekontot med för närvarande ca 40 öre per skattekrona för vardera församlingen, men i stället skulle tillkomma utdebitering till samfälligheten (år 1947 26 öre per skattekrona). Denna samfällighet bygger emellertid på en i viss mån normaliserad församlingsindelning; en anslutning skulle införa nya faktorer, den personella anslutningsgrunden och de främmande språkelementen. Frågan ligger därvid något olika till för den finska och den tyska församlingen. Den förra är i språkligt hänseende att anse såsom blandad, den senare såsom i huvudsak tyskspråkig. En anslutning till samfälligheten torde, sedd från nämnda församlingars synpunkt, förutsätta, alt deras egenart lämnas orubbad, även om en nedgång i folkmängd och skatteunderlag sker. Anslutningen nödvändiggör ändring i lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Ett lättande av församlingsekonomien genom lönebidrag från kyrkofonden till prästlönerna, i likhet med vad nu är fallet i den finska församlingen, skulle bliva av alltför ringa betydelse. Ett tredje alternativ är att, i likhet med vad fallet är i Finland såvitt angår de tyska församlingarna där (jfr Bil. B), till de båda Stockholmsförsamlingarna anslötes personer av finsk resp. tysk nationalitet, som äro bosatta i kommuner utanför Stockholm och icke äro svenska medborgare. 1 Av praktiska förvaltningsskäl lärer ett sådant område icke kunna göras större än Stockholms stift. Inom detta äro utom Stockholms siad enligt uppgifter från slutet av år 1946 bosatta nära 400 personer av finsk och omkring 600 personer av tysk nationalitet, som icke äro svenska medborgare, svenska hustrur inberäknade. En anordning av antydd karaktär kunde visserligen medföra en icke oväsentlig förstärkning av respektive församlingar i avseende å medlemstal men sannolikt i relativt ringa mån beträffande skatteunderlag. Anordningen skulle innebära, att dessa personer bleve kommunalt skattskyldiga utom och kyrkligt inom Stockholm, alltså ett tillskapande av en oregelbundenhet i indelningen. En anpassning av ett sådant förhållande till det nya uppbördssystemet (med skatt vid källan) skulle med1 I K F 30 sept. 1910 angående behörighet att kyrkobokföras i icke-terriloriell församling i svenska k y r k a n ('§ 5) förutsattes, att KM:t kan utvidga personell församlings anslntningsområde utom kommun, inom vilken församlingen är bildad.

121 föra vissa olägenheter i form av ökat besvär för debiterings- och uppbördsorgan. Såsom ett fjärde alternativ må nämnas, att den minskade församlingen under en ej alltför kort övergångstid av statsmedel erhåller viss ersättning i skatteutjämningens form för förlust av församlingsavgifter. Ersättningsrätten synes skäligen böra inträda, så snart församlingens skatteunderlag i förhållande till 1947 års taxering nedgått med mera än 20 procent samt utgå med 70 öre per skattekrona i den finska och 60 öre i den tyska församlingen, första året helt och för varje efterföljande år minskat med 5 procent i fallande skala. Ersättningen skulle alltså ha upphört efter 20 år. Med frågan om vilket av dessa alternativ skall komma till användning skulle kunna anstå, till dess det visat sig huru de nya bestämmelserna med den vidgade rätten till ut- och inträde i församlingen verka och frågans upptagande få bero på framställning av vederbörande församling. Emellertid har, vid förhandlingar med vederbörande kyrkoråd, från dessas sida uttalats önskemålet, att redan i sammanhang med huvudfrågans avgörande frågan om tryggade ekonomiska villkor för församlingarna borde lösas. I detta hänseende har från båda kyrkorådens sida sympati uttalats för det första av ovan angivna alternativ. Anslutning till den kyrkliga samfälligheten torde emellertid förutsätta, att prästerskapets löner i de finska och tyska församlingarna fastställas av Kungl. Maj:t. Så har skett beträffande tyska församlingen i Göteborg, ehuru denna icke faller under lagen om reglering av prästerskapets avlöning. Det kan vidare ifrågasättas, huruvida icke en anslutning till samfälligheten motiverar en samordning i författningshänseende av finska och tyska församlingarna med de territoriella, t. ex. genom införande av kyrkofullmäktigeinstitutionen och anslutning av rösträttsbestämmelserna till de territoriella församlingarnas. Med hänsyn till vad ovan anförts i avseende å anslutningen till de finska och tyska församlingarna synes emellertid en dylik samordning lämpligen böra begränsas till 2 samt 61—75 §§ lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. Vad sålunda förekommit har givit anledning till uppgörande av ett förslag till ändring i nämnda lag (Bil. C 2).

Rätten till Kristine kyrka i Göteborg och därmed sammanhängande frågor. Såsom i den föregående framställningen nämnts, upplåts Kristine kyrkas nuvarande tomt av kronan till tyska församlingen för att användas för kyrkobygge. Att upplåtelsen skedde med äganderätt är icke uppgivet; någon köpeskilling eller avgäld har på grund av ändamålet med all säkerhet icke kommit i fråga. 1 För bestridande av kostnaderna för kyrkobygget 1634—1648 var församlingen, i avsaknad av rätt till uttaxering å sina medlemmar, hänvisad till bidrag från det allmänna samt frivilliga gåvor. Det synes uppenbart att, då stadens borgare år 1621 tillades 16 års frihet från alla ordinarie och extra ordinarie utskylder till kronan samt rätt att under denna tid åtnjuta halva uppbörden av tullar och acciser från främmande, man räknat med att borgarna ensamma icke skulle kunna bekosta erforderliga sådana allmänna byggnader som kyrkor och skolhus, utan att kronan därvid skulle stå dem bi. Till utfyllnad av de anslag från kronan som, på sätt nedan skall visas, inflöto, voro församlingens föreståndare i livlig verksamhet för insamling av bidrag även från utlandet. Den 8 september 1642 lämnade burggreven och magistraten församlingen sin rekommendation till utverkande av hjälp från städer i allmänhet. Äganderätten till kyrkan har i diskussionen ansetts äga avgörande betydelse för frågan om tyska församlingens bibehållande vid delaktigheten i den kyrkliga samfälligheten. Sedan år 1892 på förekommen anledning en av kyrkofullmäktige tillsatt kommitté uttalat sig för att samfälligheten vore rätt ägare till kyrkan, uppdrog den tyska församlingen åt dåvarande professorn i processrätt vid Uppsala universitet Ernst Trygger att avgiva yttrande i frågan. Sådant avgavs år 1896, tryckt såsom »Utlåtande angående frågan om äganderätten till Christinse kyrka i Göteborg». Såsom sin slutsats angav Trygger, att »tyska församlingen är ägare och ensam ägare» till kyrkan. Med den förnyade aktualitet frågan fått har det ansetts erforderligt att 1 I Knebels krönika heter det: »Indem n u n die Gemeine von Tage zu Tage z u n a h m und sich vermehrie auch seiner Königl. May:tt Commissarius Van Dyck Krafft seiner von Ihre Königl. May:tt h a b e n d e n Vollmacht eben dcnselben Plalz an der Norder Seile des grossen Hafens, worauf die n u n erbauete Christinas Kirche stehet, Ihnen zugelheilet und in Seiner Königl. May:tt Nahmen eingeräumet hatte .»

123 i underkasta problemet en granskning från i viss mån andra utgångspunkter än Tryggers. Denne synes vid sitt bedömande ha utgått från ensidigt civilrättsliga synpunkter samt jämväl i viss mån förbisett den rättshistoriska, kommunala och ekonomiska bakgrunden för kyrkofastighetens tillkomst. I 1600-talets rättsliv framstodo församlingskyrkorna såsom egna juridiska personer, vanligen inordnade under begreppet fromma stiftelser (»ad pios usus»). Lantförsamlingarna, socknarna, betraktades i anslutning till medeltida åskådning såsom objekt för den kyrkliga verksamheten, menigheter, men icke egna rättssubjekt. 1 I viss mån annorlunda var emellertid läget i städerna, som på grundval av sina privilegier utvecklat en egen rättspersonlighel, visserligen icke fullt självständig gent emot statsmakten. Där staden utgjorde en församling, stadsförsamlingen, förelåg i avseende å rättssubjektiviteten identitet mellan kommunen och församlingen. Där, såsom fallet var i Göteborg, två församlingar funnos och den ena av dessa utrus; täts med egna privilegier, lärer man knappast kunna undgå att tillerkänna den rättssubjektivitet. Men därav följer givetvis icke, att församlingen var ägare till sin kyrka. Presumtionen ligger snarare, på grund av kyrkornas ställning såsom offentliga anstalter, för motsatsen. Denna presumtion starkes, därest kyrkan uppförts för medel, som anslagits av kronan eller influtit från givare utom församlingen; någon uttaxering å församlingsmedlemmarna kunde då för tiden icke förekomma. Av stort intresse äro formerna för Kristine kyrkas tillkomst. Såsom förut nämnts upplät burggreven van Dyck å kronans vägnar kyrkotomten. Angående grundläggningen föreligga inga arbetskontrakt eller andra handlingar. Men beträffande byggnadsarbetet i övrigt är, såsom framgår av den föregående redogörelsen, bevarad en handling från år 1643; den utgöres av en renskriven text till ett kontrakt mellan å ena sidan stadens råd och kyrkans föreståndare samt å andra sidan två mästare angående uppförande av murar och torn. Den ene av dessa mästare riktade år 1644 en skrivelse till borggreven med begäran om åläggande för kyrkoföreståndarne att tillhandahålla kvarter eller ersättning därför åt honom och hans medhjälpare. Av skrivelsen framgår att arbetet då ännu ej var avslutat. Att stadens råd deltog i kontraktsuppgörelsen markerar kyrkans karaktär av offentlig anstalt. 2 Såsom ovan nämnts fick församlingen och dess kyrka vid flera tillfällen åtnjuta bistånd av allmänna medel. Till sockenstämmans protokoll den 20 oktober 1873 har fogats en sammanställning enligt krönikorna av de anslag från kronans sida, som kommit kyrkan till del. Först erinras, att kyrkotomten lämnats utan ersättning. Anslagen 1635—49 av lilla tullen och accisen lämnades uttryckligen blott för själva kyrkobyggningen samt gåvo sammanlagt 8 000 daler silvermynt. Vad detta betydde kan man föreställa sig, då man vet, att totala byggnadskostnaden för uppförande av den nya 1 2

Jfr förf. i Statsv. lidskr. 1927 (Sockenmenighetens utveckling till juridisk person). Se ovan s. 78 f.

kyrkan (enligt krönikan) år 1648 beräknades ha uppgått till sammanlagt 3 400 riksdaler. Riksdaler (specie) och daler s:mt synas vid denna tid ha förhållit sig som U5 till 25; 8 000 daler motsvarade alltså 4 800 riksdaler. 1 Åren 1669 och 1680 räknades i Göteborg l1/» daler s:mt på 1 riksdaler (specie). 2 Ett nytt prästhus uppfördes år 1651 för kompastorn till en kostnad av 1 600 daler kopparmynt. För tiden 1635—1683 beräknas år 1873 statsanslagen till församlingen ha uppgått till över 12 500 daler s:mt. Sum-! man torde böra höjas med minst 3 000 daler s:mt. År 1669 härjades den ny uppförda kyrkan samt båda prästhusen och skol- i huset av brand; skadan därvid uppskattades till 14 700 rdr eller 22 050 daler s:mt. Kollekter i Stockholm och Hamburg för kyrkan inbragte samma år 338 resp. 408 rdr. Under år 1670 företogos i syfte att hjälpligt iståndsätta kyrkan, så att den kunde användas, provisoriska byggnadsarbeten för en kostnad av tillhopa 1 065 rdr; ett kronoanslag av accisen lämnade s. å. 300 rdr och år 1673 98 rdr. År 1679 tillflöto kyrkan 2 500 rdr för ett av kronan anslaget hus, vilket såldes för kyrkans räkning. Är 1681 lämnade kronan 14 skeppund koppar för tornbygget tullfritt och 1683 2 000 daler s:mt till taktäckning. Den 16 augusti 1681 fick kyrkan tullfrihet för byggnadsmaterial. År 1711 rekvirerades i tvångslån för kronans räkning 1 000 daler sant från kyrkokassan. Av beloppet återbetalades år 1718 hälften, under det återstoden icke synes ha guldits. 3 Ett nytt tvångslån av kyrkans medel upptogs år 1718, för vilket kyrkan erhöll ersättning genom statsobligationer till ett belopp av 11250 daler sant. Lånet synes åtminstone delvis ha återbetalts år 1729.4 Sedan kyrkan samt präst- och skolhusen år 1746 ånyo härjats av brand, meddelades tillstånd till rikskollekter och insamling genom stamböcker för täckande av reparationskostnaderna. Enligt D u n c k e l5 inbragte dessa kollekter 2 970 daler s:mt men enligt sammanställningen 1873 23 692 daler 10 öre sant. Är 1776 beviljade Kungl. Maj:t en kollekt i staden för ombyggnad av kyrktornet, vilken inbragte 2 408 riksdaler. 6 Den 7 mars 1785 tillade Kungl. Maj:t Kristine kyrka »uti dess obemedlade tillstånd» rätt att av tyska och holländska fartyg, som anlöple Göteborg, uppbära en skilling specie för varje läst, den s. k. tonnageavgiften; det ursprungliga holländska inslaget i församlingen låg synbarligen till grund för medgivandet såvitt angår de holländska fartygen. Rätten bekräftades i samband med de senare allmänna privilegiekonfirmationerna. Den 23 juni 1910 E. Heckscher, De Svenska penning-, vikt- och måttsystemen krönika i Kiesows ed. s. 21 (1635), 22 (1611), 28 (1647), 30 (1649) 2 Knebel (i Kiesows ed.) s. 47, 79. 3 Krantz (i Kiesows ed.) s. 136. 4 Dunckel s. 41. 5 Sid. 52 ff. 8 Kiesow, Jahrbiicher s. 26 (1778).

11940)

Jfr

Knebels

125 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att avgiften skulle för de holländska fartygens del upphöra. 1 Sedan reparationer på kyrkan visat sig oundgängliga, anhöllo år 1815 kyrkoföreståndarne att för restaurering av kyrka, torn och orgel få ett anslag från tolagen under 10 år. Den 17 juli 1816 beviljade Kungl. Maj:t Tyska eller Kristine kyrka att till hälften med G us ta vi eller domkyrkan under 10 år fr. o. m. 1817 dela det anslag som Kungl. Maj:t från början beviljat sistnämnda kyrka av tolagsmedel. Härav inflöto till tyska kyrkan tillhopa 80 000 riksdaler. Församlingen fick enligt krönikorna 2 motttga frivilliga g å v o r a v e n s k i l d a , förutom till prydnader och inventarier: till kyrkobygget 1634—48 360 riksdaler, år 1655 1 000 daler kant, år 1658 150 riksdaler, år 1661 563 rdr (samt storklocka och dopfunt), år 1662 300 rdr (till sten och virke för fortsättning av kyrko- och tornbyggnaden), år 1666 632 rdr, år 1667 500 daler k:mt, år 1668 750 daler k:mt och 87 rdr (till tornbyggnaden), år 1668 220 rdr (varav 120 rdr till orgelbygge), år 1669 1 051 1 /* daler kant (frakt av koppar för kyrkans räkning m. m., år 1670 3 800 rdr (för den brandhärjade kyrkan och fastigheterna). Sistnämnda år skänktes 14 fönster till kyrkans återställande. År 1671 inflöto genom enskilda gåvor 2 687 daler k:mt (»KD») och 283 rdr genom kollekt, år 1672 200 rdr (100 rdr till kyrkan) och 100 daler k:ml (»KD»). Är 1673 insamlades 380 rdr till ett nytt skolhus, år 1675 skänktes 200 rdr till kyrkan, år 1679 inflöto 200 daler k:mt i testamente, 1680 3 150 daler s:mt jämte järnvaror till tornbygget samt 618 daler s:mt och 90 rdr specie »till kyrkan», år 1693 413 rdr. År 1685 skänkte en »rik köpman av den engelska nationen» ett tornur till ett värde av 1 100 daler s:mt, två andra församlingsmedlemmar altarljusstakar och dopskål av silver. År 1688 erhöll kyrkan 100 daler sant och 10 rdr specie i gåva, dessutom ett altarkläde av sammet samt år 1690 en konungsstol. År 1692 skänkte en person 32 daler s:mt, och år 1693 insamlades 178 rdr, år 1694 inflöto 100 daler sant, år 1695 i kollekt 203 rdr och år 1697 ca 2 400 daler sanl, 1 200 schilling i tyskt, huvudsakligen Hamburgermynt till uppförande av tornspiran, för vilket arbetslönen uppgick till 2 000 daler s:mt. År 1698 inflöto ytterligare för ändamålet 150 daler s:mt och år 1699 10 riksdaler; år 1701 fick kyrkan 1 000 daler s:mt i testamente. År 1702 fick kyrkan en gåva av 40 daler sant och i kollekt 276 daler s:mt, år 1704 i kollekt 279 daler sant, år 1706 i gåvor 1 704 daler sant och 30 karoliner (ca 45 daler s:mt), år 1707 118 daler s:mt i testamente, år 1708 265 daler s:mt i kollekt och 75 daler s:mt i gåvor, år 1709 2121/» daler sant och 10 gulddukater i kollekt, år 1715 61 daler s:ml i kollekt, år 1719 i gåva 1 000 daler s:mt i statsobligationer och 500 daler s:mt i goda penningar, år 1721 250 daler s:mt i kollekt. För täckande av reparationskostnader efter 1746 års brand in1 2

Jfr s. 87 ovan. Knebel s. 30 ff.

126 samlades i Göteborg 15 000 daler sant, varav en del dock användes till fattighjälp; 2 000 daler sant skänktes av en enskild person. 1 År 1753 skänkte enskilda personer 2 640 daler sant, och 1794 fick kyrkan 2 000 riksdaler i testamente till ny altartavla och predikstol. Sedan år 1803 fast kyrkoskatt införts, upphörde bruket av insamlingar för kyrkans behov; men år 1810 testamenterade änkefru Cajsa Coopman 3 000 riksdaler till församlingen, varav 1js skulle användas för kyrkan, 1/s för församlingens fattiga och a/3 för underhåll av den Coopmanska familjegraven. År 1821 fick kyrkan i testamente 1000 rdr och år 1824 100 rdr; år 1844 skänktes 2 000 rdr för anskaffande av en nattvardskanna av silver. K r a n t z beräknade år 1699, att sedan år 1669 över 33 000 riksdaler courant, d. v. s. nära 50 000 daler s:mt, åtgått för kyrkan och dess torn, inberäknat underhåll men icke gåvor av altare, predikstol, orgel, doputensilier, ljuskronor m. m. Av den föregående framställningen torde framgå, att Kristine kyrkas upprättande under åren 1634—1648 i så hög grad ansågs vara en angelägenhet för det allmänna, att kostnaderna för tomten och själva byggnaden praktiskt taget helt bestredos av statsmedel. Enligt föreliggande uppgifter inflöto under tiden då kyrkobygget pågick för detta blolt 360 riksdaler i gåvor från enskilda. Den omständigheten att sedermera väsentliga bidrag från enskilda till reparationer och andra ändamål kommit kyrkan till del, kan icke förändra betydelsen av denna omständighet. Kyrkan framstår i 16- och 1700talets rättsliv såsom eget subjekt. Gåvor och testamenten ställdes oftast till kyrkan, praktiskt taget alltid då de avsågo kyrkans eget behov. Då fråga var om donation till de fattiga riktades denna stundom till kyrkan, stundom till kyrkoföreståndarne, på 1800-talet även till församlingen såsom mottagare. Emellertid bör erinras, att friherrinnan Beata Kagg den 22 februari 1667 försålde två tomter vid Köpmangatan till tyska f ö r s a m l i n g e n ; i tomlmätningsbrevet den 9 mars 1667 kallas de dock » k y r k a n s tomter som välbemälte föreståndare å kyrkones vägnar köpt hava». Den 9 april 1670 sålde Börje Börjesson en avbränd tomt vid Köpmangatan till tyska kyrkan. 2 Rådhusrätten meddelade den 29 mars 1709 vitsord angående tyska kyrkans besittning av det lyska pastorshuset (tomt nr 17), som år 1706 inköpts från magister Hermanni. 3 Den 30 juni 1746 sålde tyske kyrkoherden Niehenck en avbränd tomt vid Köpmangatan till Kristine kyrka. Den 12 september 1748 meddelades fasta för Tyska Kristine kyrka å två vid Köpmangatan och Nygatan belägna obebyggda tomter, som kyrkan inköpt av majorskan Henrietta Christina Muller enligt köpebrev den 4 mars 1748. Genom köpebrev den 19 juni 1750 sålde handlanden Job. Wising hus och gård vid Drottninggatan till Tyska Kristine kyrka. 4 Enligt änkefru Cajsa 1

Dunckel s. 48 f. Kristine kyrkas arkiv II: 5: 4. Jfr Krantz (i Kiesows ed.) s. 133. 4 Kristine kyrkas arkiv 11:5:103, 104. 2 3

127 Coopmans testamente den 14 maj 1810 skulle ett kapital av 3 000 rdr banko tillfalla Kristine tyska kyrka, varav kyrkan själv skulle ha 1 000 rdr, räntan å 1 000 rdr utdelas till församlingens fattiga och räntan å återstående 1 000 rdr gå till Coopmanska gravens vidmakthållande. Under inflytande av en redan på 1700-talet märkbar tendens att beakta kyrkoförsamling i allmänhet såsom rättssubjekt har stundom tyska församlingen intagit kyrkans plals. Den 2 juni 1779 försålde fortifikationsmurmästaren J. C. Rancke en tomt vid Köpmangatan till »Kristine kyrkas respektive församling». Den 22 oktober 1781 meddelades bevis om åkommet laga stånd för församlingen. Å denna tomt skall år 1824 det svenska pastorshuset ha uppförts. 1 Den 4 juni 1805 beslöt kyrkorådet försäljning av en tomt, som av V. Beckman donerats till Kristine tyska församling; i själva verket innehöll det den 8 juli 1767 dagtecknade testamentet ett bemyndigande för föreståndarne vid tyska kyrkan att disponera över huset »till en eller annan fattig människas härbergerande tid efter annan». Ännu i kyrkorådsprotokollet för den 31 maj 1814 talas om »kyrkans prästhus» och »den tomt som kyrkan äger vid Köpmangatan». Genom testamente den 7 februari 1816 skänkte handelsmannen Sven Svensson vissa penningsummor till tyska församlingens kyrka och ännu så sent som den 4 juni 1841 testamenterade änkan Ulrika Wohlfart 2 000 rdr banko till »Christinae eller Tyska kyrkan». Men den 28 februari 1821 meddelades fasta för Kristine tyska församling å ödetomten nr 26 i 6:e roten vid Köpmangatan (tyska skolans hus och tomt), som församlingen förvärvat genom köpebrev den 19 juli 1820 från stadsmäklaren L. P. Ström. Högsta representantskapet för kyrkostiflelse och dess egendom tillkommer Kungl. Maj:t, som också med stöd av sin befogenhet att permutera stiftelser äger förfoga om användning av kyrkan för ändrat ändamål, då giltig anledning härtill förekommer. Sådan anledning inträffade år 1882. Upplösningen av den svenska avdelningen ställde den tyska delen av Kristine församling i en ekonomiskt prekär situation, som icke kunde bemästras på annat sätt än så, att den nya kyrkliga samfälligheten övertog det ekonomiska ansvaret för kyrkans uppehållande. Motprestationen, kyrkans upplåtelse till bruk även av den nybildade territoriella församlingen, skedde genom Kungl. Maj:ts beslut efter medgivande av den gamla Kristine församling. Detta innebar icke någon ändring av kyrkans ställning såsom särskild stiftelse, men en konsekvens av uppgörelsen var, att kyrkans fastigheter utom själva kyrkofastigheten överlämnades till den kyrkliga samfälligheten. Grundläggande för frågan om innebörden av denna permutation äro, synes det mig, Kungl. Maj:ts förklaringar den 5 juli 1872, att Kristine församling icke kunde mot sin vilja betagas den henne genom privilegierna uttryckligen tillförsäkrade förmån att okvald av andra behålla och bruka sin kyrka och 1

Kristine kyrkas arkiv II: 5: 103.

128 övriga tillhörigheter samt den 5 maj 1882, att den tyska församlingen icke må mot sitt bestridande avhändas rättigheten till den nuvarande kyrkan. Kungl. Maj:t fann sig alltså härutinnan bunden av försäkringen i 1649 års privilegier, en bundenhet som fortfarande består och, på sätt förut utvecklats under rubriken »Privilegiernas innebörd» och omfattning, utan församlingens medgivande kan undanröjas blott genom lagstiftning. Församlingens sedermera, år 1873, lämnade medgivande att till samfälligheten ö v e r l ä m n a jämväl kyrkan godkändes icke av Kungl. Maj:t, som i stället använde formuleringen »upplåta». Den frågan har uppställts, huruvida icke till Kristine territoriella församling övergått den gamla svenska avdelningens rättigheter. Två avgörande omständigheter tala häremot. Kungl. Maj:t har den 5 juli 1872 förklarat, att från församlingens privilegier, givna till förmån endast för de i Göteborg bosatta personer av tyska nationen och deras efterkommande, icke kunde för de stadens invånare av svensk härkomst, vilka efter privilegiernas utfärdande slutit sig till den tyska församlingen, härledas någon befrielse från skyldigheten att lika med rikets övriga undersåtar vara underkastade den förändring i den kyrkliga organisationen, som i laga ordning kunde bliva bestämd; och genom 1882 års kungl. brev upplöstes den svenska avdelningen av Kristine församling. Dennas dåvarande kyrkoherde erhöll en ny tjänst genom förklaringen, att han skulle vara kyrkoherde i Kristine territoriella församling. Det ansågs erforderligt att uttryckligen förordna, att med denna tjänst skulle vara förenad ledamotskap i domkapitlet, något som skulle varit obehövligt om kyrkoherdetjänsten i den territoriella församlingen varit identisk med kyrkoherdetjänsten i den gamla svenska avdelningen. Medlemmar av denna ha den 1 maj 1883 allt efter bosättningsort övergått till den nybildade Kristine territoriella församling eller de andra territoriella församlingarna. Härmed får avdelningen anses ha blivit upplöst, och om någon fördelning av den gamla församlingens tillgångar och skulder mellan de båda avdelningarna var icke tal, givetvis emedan dessa i huvudsak övergingo till den nybildade samfälligheten. Kristine tyska församling får därför anses såsom rätt innehavare av Kristine gamla församlings rättigheter, i den mån sådana kunna göras gällande. Upplåtelsen av Kristine kyrka till begagnande jämväl av Kristine territoriella församling kan under inga förhållanden anses ha inneburit, att äganderätten helt eller delvis övergått till denna och än mindre till den kyrkliga samfälligheten, som i detta sammanhang icke är nämnd i 1882 års brev. Att församlingen själv den 24 november 1873 förklarat sig »villig att till den gemensamma fonden överlämna» kyrkan lärer vara utan betydelse vid det förhållande, att ett sådant uttalande saknar verkan utan Kungl. Maj:ts godkännande. Att det härvid icke rör sig om ett förbiseende från Kungl. Maj:ts sida är uppenbart. Äganderättsförhållandena beträffande kyrkan kvarstå därför oförändrade sådana de voro år 1882; kyrkan utgör en särskild stif-

129 telse. Beträffande däremot den gamla församlingens »övriga fastigheter och lösa egendom jämte dess kassor och donerade medel», som jämlikt 1882 års brev »överlämnats» till den kyrkliga samfälligheten, har detta beträffande fastigheterna ansetts innebära en äganderättsövergång, och detsamma lärer gälla den lösa egendom som icke tillhör kyrkan och kassorna.

9— 717401

Speciella synpunkter på tyska församlingen i Göteborg. Den år 1933 av Axel Hagnell m. fl. gjorda framställningen om tyska församlingens skiljande från den kyrkliga samfälligheten i Göteborg är i väsentlig mån grundad på den uppfattningen, att samfälligheten genom skyldigheten att svara för den tyske kyrkoherdens avlöning m. m. är oproportionerligt belastad i förhållande till den tyska församlingens ringa folkmängd. Härvid må tilläggas att, även om den tyska församlingens inslag av ännu icke acklimatiserade tyskar medför en del arbetsuppgifter, som icke förefinnas i de territoriella församlingarna, församlingens kyrkoherde icke kan vid jämförelse med övriga kyrkoherdetjänster i staden anses hava full sysselsättning vid tjänsten. I huvudsak enahanda omständigheter förelågo visserligen vid den på 1870-talet träffade, av Kungl. Maj.-t år 1882 fastställda uppgörelsen rörande församlingens ställning, liksom vid den senaste löneregleringen, då kyrkofullmäktige ansågo kyrkoherden i den tyska församlingen böra avlönas med samma belopp som övriga kyrkoherdar i staden. Det nuvarande läget har emellertid framgått ur 1870-talets uppgörelse, vari den tyska församlingen — vilken såsom ovan visats, får anses såsom den gamla Kristine församlings rättsinnehavare — icke enbart var mottagande part. Församlingen upplät Kristine kyrka även för den nya territoriella församlingens bruk, varigenom beredande av särskilt kyrkorum åt Kristine territoriella församling kunde undgås, samt överlämnade sina tillgångar i övrigt till samfälligheten och har fördenskull anspråk på gottgörelse i händelse av en upplösning av gemenskapen. Kungl. Maj:t förutsatte också i sitt beslut 1882, att en utlösen av församlingens andel i kyrkan kunde komina att ske, dock icke mot dess bestridande. I händelse av en upplösning av gemenskapen torde församlingen ha giltiga anspråk på att ensam disponera över Kristine kyrka och denna tillkommande tonnageavgifter samt att från samfälligheten erhålla ersättning, beräknad efter nutida värden, för de tillgångar denna år 1883 mottagit från församlingen. En konsekvens härav skulle bli, att Kristine territoriella församling komme att utestängas från kyrkan. I gengäld skulle väl denna församling genom en restaurering av den s. k. Mariakyrkan (f. d. fattighuskyrkan) kunna beredas en ny tillfredsställande församlingskyrka, något som emellertid säkerligen skulle ses med mycket missmod från församlingsbornas sida.

131 För den tyska församlingens del skulle öppna sig ett än mindre tilltalande perspektiv. De av Kungl. Maj:t meddelade privilegierna för den tyska församlingen utgå från att församlingen skall vara skyldig att själv svara för kyrkans uppehållande samt prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning. Med utgångspunkt från 1946 års utgiftsstat för den kyrkliga samfälligheten och tyska församlingens skatteunderlag av ca 18 000 skattekronor (enligt 1945 års taxering) ävensom med bortseende från de utgifter, vilka belöpa enbart på den territoriella församlingen, samt med skälig reducering av övriga utgiftsposter måste man för församlingens del räkna med ett årligt utgiftsbelopp att täckas med uttaxerade medel av ca 50 000 kronor; häri medräknas icke utgifter för större reparationer, som erfarenhetsmässigt uppträda med vissa mellanrum. Med ett skatteunderlag av ca 18 000 skattekronor och oförändrad anslutning skulle detta betyda en årlig uttaxering av ca 3 kronor per skattekrona, under det uttaxeringen för samfälligheten för närvarande (1947) utgår med 50 öre (1946: 59 öre). Förändringen skulle otvivelaktigt verka betungande för den tyska församlingen och påskynda utträdet av församlingsmedlemmar, som ha möjlighet därtill. Om alla svenska medborgare finge utträda och begagnade sig av denna rättighet, skulle kvarstå ett skatteunderlag av mindre än 2 000 skattekronor; konsekvenserna bleve uppenbarligen katastrofala för församlingen. Ej heller en förstärkning av församlingen genom överförande dit av tyskar, bosatta i stadens närmaste omgivning — ett alternativ som ovan avvisats för Stockholmsförsamlingens del —- kan antagas medföra någon nämnvärd lättnad. Nämnda befolkningsgrupp omfattade år 1946 blott 86 personer. Det har vid ovan angivna förhållanden synts antagligt, att intresse för en lösning av den föreliggande konflikten utan upplösning av den bestående gemenskapen kan föreligga hos båda av frågan närmast berörda parter, samfälligheten och den tyska församlingen. Jag har tänkt mig frågan kunna lösas med tillgodoseende såväl av samfällighetens intresse, att den tyske prästens arbetskraft bättre utnyttjas, samt av befrielse från ersättningsskyldighet i följd av gemenskapens upplösning och utgifter för iordningställande av Mariakyrkan för Kristine territoriella församlings räkning som ock den tyska församlingens intresse av att ej underkastas väsentligen ökad uttaxering. En dylik lösning skulle kunna utan upplösning av gemenskapen vinnas sålunda att, med indragning av kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen vid nuvarande innehavarens avgång, denna församling såsom annexförsamling förenas med Kristine territoriella församling till ett pastorat, samt att i detta inrättas en komministerstjänst med skyldighet för innehavaren att sköta kyrkobokföringen för den tyska församlingen och med tjänstgöring företrädesvis i denna. Bestämmelsen i 7 § lagen om församlingsstyrelse synes, under förutsättning av sistnämnda församlings medgivande, ge utrymme för förordnande av Kungl. Maj:t, att komministern skall vara ordförande i församlingens kyrkostämma och kyrkoråd. Såsom behörighets-

132 villkor för tjänsten skulle föreskrivas, att sökande skall äga genom intyg styrka, att han äger för tjänsten erforderlig kunskap i svenska och tyska språken. Anordningen i fråga är visserligen hittills oprövad, men detta synes icke utgöra giltigt skäl för att avvisa densamma. Det må erinras, att kunskap i finska och lapska språken föreskrivits såsom behörighetsvillkor vid vissa prästerliga tjänster i norra länen (k. regi. 13 jan. 1896 för Lappmarks ecklesiastikverk § 9), samt att för behörighet till kyrkoherdetjänsten i finska församlingen i Stockholm fordras att vara mäktig svenska och finska språken. Frågan om bibehållande av den tyska församlingens kallelserätt till präst är av mera komplicerad beskaffenhet. Det synes uppenbart, att en tjänstgöring även i svensk territoriell församling måste förutsätta fullständig kunskap i svenska språket. Såtillvida måste en förändring ske i den tyska församlingens för närvarande oinskränkta rätt att kalla evangeliska präster även från utlandet, att kallelserätten utbytes mot en ansökningsrätt för präst av evangelisk trosbekännelse och svensk eller tysk börd. Därvid synes den tyska församlingen böra erhålla rätt att uppställa tre sökande på förslag av vilka pastoratet äger välja en. Vidare bör föreskrivas, att sökande skall fullt behärska svenska och tyska språken i tal och skrift. Det kan under sådana förhållanden inträffa, att svensk prästman blir vald. Men denna möjlighet, som även tidigare förefunnits, kan icke anses oegentlig, då kyrkoherdarna i de nuvarande tyska församlingarna torde äga befordringsrätt här i riket. De nu föreslagna förändringarna torde medföra, att den nya tjänsten skall ledigförklaras av domkapitlet, som också torde få utfärda fullmakt å tjänsten, sedan denna blivit besatt med ordinarie innehavare och denne erhållit svenskt medborgarskap, samt vid ledighet förordna vikarie. Valet torde böra äga rum å första söndagen efter den dag, då församlingens förslag vunnit laga kraft. I övrigt synas gällande prästvalsförfattningar böra i tillämpliga delar lända till efterrättelse. För det fall att det icke skulle anses lämpligt, att innehavaren av den nyinrättade komministerstjänsten normalt biträder även inom den territoriella församlingen, synas de för tillsättning och bestridande av kyrkoherdetjänsten i den tyska församlingen för närvarande gällande bestämmelser kunna lända till efterrättelse, dock att utnämningen synes böra ske genom domkapitlet. Vad sålunda förordats har sammanfattats i ett förslag till beslut av Kungl. Maj:t (Bil. C 3).

Bilaga A.

Social verksamhet m. m. genom de finska och tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. 1. Finska församlingen. Finska församlingen i Stockholm vill framför allt vara ett andligt centrum och hem för här bosatta personer av finsk nationalitet eller härstamning. Dess uppgift är sålunda främst av själavårdande art. Därtill komma uppgifter av mera praktisk natur. Församlingen står sina medlemmar till tjänst genom sin pastorsexpedition. Frekvensen har de senaste åren varit synnerligen livlig. Sålunda torde expeditionen för närvarande besökas av i genomsnitt 75 personer per vecka. Expeditionstiden är visserligen utsatt till vissa dagar och tider, men mottagning sker även på extra tider efter överenskommelse. Likaså förlänges vanligen expeditionstiderna långt utöver den fastställda tiden. Några siffror må anföras, som belysa frekvensen. De inskrivnas antal var 1946 icke mindre än 756 personer och de utskrivnas 419, lysningarnas antal 188, varav många rätt så komplicerade fall. Församlingens kyrkoherde uppsökes på expeditionen och privat även i många andra angelägenheter än direkta ämbetsärenden. Församlingsbor och andra söka honom för att få råd och hjälp i de mest olika angelägenheter. Församlingens ekonomiska hjälpverksamhet omfattar i främsta rummet egna medlemmar men även andra. Nämnas kan, att församlingen årligen utdelar till gamla och hjälpbehövande och barn för deras sommarvistelse ca 3 000 kronor. Insamlingar ha också gjorts inom och utom församlingen till förmån för Finland. Åren 1943—1945 insamlades ca 10 000 kronor, förutom varor, vilket allt sändes till evakuerade, invalider och barn i Finland. Finska församlingen har ock en förmedlande roll. Hänvändelser görs ofta till församlingen från svenska myndigheter, såsom pastorsämbeten, sjukhus, barnavårdsnämnder, polisen, överståthållarämbetet m. fl. institutioner med begäran om råd, upplysningar och hjälp i olika hänseenden. Ofta får undertecknad tjänstgöra som tolk och förmedlare. Till allt detta kommer ytterligare de uppgifter, som åvila finske kyrkoherden i egenskap av förmedlande länk mellan våra kyrkor. Uppdrag från den finska kyrkan och dess ledning, från olika kristliga organisationer och enskilda får kyrkoherden ofta mottaga. Han har också att taga hand om och på olika sätt bistå landsmän och andra, stundom hela familjer. Rätt så ofta kommer det ock kallelser till andra församlingar och orter, dels för att tala vid Finlandsaftnar och liknande tillfällen, dels för att hålla gudstjänster för där bosatta landsmän och finsktalande flyktingar. Uppdragen äro således mångskiftande. Arbete funnes gott för två präster, i synnerhet som församlingen är tvåspråkig, vilket har till följd dubbla arbetsgrenar. Under de senaste åren har det ock gällt att taga hand om finska invalider och barn i rätt stor utsträckning. Lyckligtvis har Svenska röda korset underhållit en särskild finsk präst

134 för invaliderna, men undertecknad har dock tidvis skött även detta arbete eller deltagit däri. Likaså har undertecknad stundom företagit resor till andra orter för att besöka finska invalider och barn samt evakuerade. Stockholm den 18 april 1947. GOTTFRID SEVELIUS, kyrkoherde.

2.

Tyska församlingen i Stockholm. Tyska S:la Gertruds församling i Stockholm har under den långa tidrymd den ägt bestånd sällan haft så många viktiga, icke enbart religiösa uppgifter att fylla som för närvarande. Hur mycket merarbete har det ej blivit på pastorsexpeditionen enbart genom den omständigheten att det icke numera finnes någon officiell representation för Tyskland i Sverige. I otaliga frågor rörande Tyskland och tyskarna hänvänder man sig nu från alla håll till tyska församlingen för att få råd och bistånd, trots det att församlingen varken är kompetent eller i stånd att bistå i den utsträckning, som skulle vara önskvärd. Härigenom har emellertid församlingens hjälpverksamhet i jämförelse med tidigare år mångdubbelt ökat. Inom församlingen omfattar den sociala hjälpverksamheten icke blott såsom hittills församlingens fattiga utan jämväl många flyktingar och familjer, som berövats sin försörjare genom kriget eller efterkrigsförhållandena (familjefaderns tvångsvisa återförande till Tyskland). Utom de regelmässiga beloppen från testamenten och stiftelser på inemot 10 000 kronor utdelades år 1946 15 343 kronor ur församlingens understödskassa utom hjälp med kläder o. d. åt nödlidande. Till församlingens båda ålderdomshem och för barnkolonien på Nämdö föreligga nu avsevärt mycket mer ansökningar än vad som kunna vinna beaktande. För ett nytt ålderdomshem föreligger synnerligen stort behov med hänsyn till förekomsten av äldre, från Tyskland anlända personer, vilka särskilt språkligt ha svårt att finna sig till rätta i för dem nya förhållanden. Härtill kommer nu som en särskild uppgift församlingens stora hjälpverksamhet för de nödlidande i Tyskland. Det är icke blott så att pastorsämbetet dagligen erhåller hela packar av hjälpskrivelser från Tyskland; även från svenska församlingar och myndigheter tillställes församlingen ständigt skrivelser av dylik art för besvarande och behandling. För hjälpverksamheten för Tyskland uppbringades inom församlingen år 1946 ca 30 000 kronor, varjämte kläder, husgerådssaker, livsmedel o. d. hopsamlades, antingen för att i stora sändningar tillställas den evangeliska hjälporganisationen i Tyskland för vidare fördelning därstädes, eller för att i separata försändelser översändas till Tyskland. Av församlingen disponerade utrymmen ha för dylik hjälpverksamhet även ställts till förfogande för svenska organisationer. Dessutom inga i denna församlingens hjälpverksamhet jämväl andra uppgifter såsom förmedling av hjälpförsändelser från andra länder, förmedling av fadderskap, efterforskningar, arbets- och våningsförmedling, åtgärder för hjälp ät barn, bistånd åt tyska internerade, flyktingar, emigranter, invalider o. a. Genom församlingsaftnar och kurser med deltagande av jämväl utom församlingen stående personer presteras ett kulturellt arbete, som bl. a. har till syftemål att medverka till en orientering i kristlig och demokratisk anda. För genomförandet av församlingens hjälpverksamhet ha två särskilda arbetskrafter mast ianspråktagas, varför två personer härför anställts. Dä församlingens predikobiträde icke kunnat erhålla svenskt medborgarskap och till följd härav icke kan tjänst-

135 göra som kyrkoherdens representant ä pastorsexpeditionen, har den senare förutom sin församlingstjänst att svara för en stor del av den nya arbetsbördan, vilket nödvändiggör hans närvaro på pastorsexpeditionen praktiskt taget varje förmiddag mellan klockan 9—13 (officiell expeditionstid 10—11 utom lördagar) samt därutöver jämväl ofta vid andra tider. Tyska församlingens särskilda uppgift, som den i alla skeden av sin historia haft, nämligen att vara en naturlig andlig brygga mellan Sverige och Tyskland, mellan de båda ländernas kyrkor, består icke mindre nu för densamma. Det är att hoppas, att församlingen i framtiden med en fortskridande normalisering av förhållandena mellan de båda länderna skall kunna göra mycket för uppfyllande av denna sin uppgift. Stockholm den 25 april 1947. G. W. SCHIEBE, kyrkoherde. 3. Tyska församlingen i Göteborg. Christina? Tyska församling är sedan 300 år tillbaka tyskarnas andliga centrum i Göteborg. Den vårdar stadens tyska lutheraners religiösa liv i alla dess former: Genom gudstjänster och sakrament, genom kyrkliga förrättningar och undervisning i kristendomen, genom sjukbesök och själavård. Under församlingsaftnarna upptages och belyses det andliga livets stora frågor. Under syaftnarna tages ställning till tidens skiftande problem. Pastorsexpeditionen är bestämd för den praktiska tjänsten. Den hålles öppen fyra gånger i veckan och är livligt besökt, i medeltal av 10 till 12 personer per gäng. Den angivna tiden, en timma, räcker aldrig till. Hela förmiddagen är för pastorn upptagen av sådan tjänst för församlingsbor och många andra. Allt skrivarbete utföres av pastorn själv utan någon som helst hjälp. Genom upphörandet av Tyska generalkonsulatet har pastorns expeditionsarbete avsevärt ökats de sista aren. Ett otal upplysningar begäres om tyska förhållanden och en ständig ström av förfrågningar efter stupade och saknade och efter krigsfångar inflyter till bearbetning. Pastorn efterfrågas inte endast på expeditionen, utan även i hemmet uppsökes han ofta bäde i tjänsteärenden och i privata angelägenheter. För sädana, som på grund av sin tjänst äro förhindrade att uppsöka pastorn under expeditionstid, står denne mycket ofta till tjänst även på annan, särskilt överenskommen tid. En stor roll spela transporterna av svenskar och tyskar ur Tyskland och hjälpverksamheten för nödlidande där. Naturligtvis har Tyska församlingens pastor ständigt mycket att göra med de övriga myndigheterna i staden, som önska upplysningar, t. ex. med andra pastorsämbeten, uppbördsverket, länsstyrelsen, polisen, barnavårdsnämnden, fattigvården, de olika sjukhusen, arbetsförmedlingen, pensionärshemmen, landsarkivet och konsulaten. Inte så sällan ombedes pastorn att översätta skrivelser av ett eller annat slag. Det sociala och karitativa arbetet, som ligger i pastorns hand, är omfångsrikt. Till nödlidande, sjuka och gamla har under senare tid årligen utbetalats över 5 000 kronor. Församlingen har efter måttet av sina krafter hjälpt flyktingar av alla slag och gör det fortfarande. Under kriget kunde Deutsche Nothilfe under pastorns ordförandeskap ställa 15 000 kronor till förfogande för särskilda nödtillstånd. Sedan krigets slut ombesörjer prästgården hjälp för mänga nödlidande barn i Tyskland; under året 1946 samlades i pengar över 6 000 kronor och kläder och matvaror för ett väsentligt högre värde.

136 Under kriget jordfäste kyrkoherden i Västsverige mänga stupade tyska soldater och sjömän (bara i Göteborg 191) och underrättade i varje enskilt fall de dödas anhöriga. Han medverkade vid krigsfångeutväxlingen hösten 1944. Ofta fick han besöka skeppsbrutna tyskar. Tyske kyrkoherden i Göteborg är även sjömanspastor; om än för närvarande detta arbete ligger nere, är väl att förutse att det med tiden åter måste upptagas. Under tiden 1945/46 tjänstgjorde vär kyrkoherde i interneringslägren Backamo (1200 man), Grunnebo (250 man) och tidvis även i Ränneslätt (880 man). I dessa läger höll kyrkoherden gudstjänster och en rad föredrag och utövade själavård. Församlingen samlade böcker för de internerade. Med de internerades avtransport till Ryssland upphörde inte kyrkoherdens arbete för dem, utan måste utsträckas till deras anhöriga, som måste underrättas och, om de lida särskilt stor nöd, måste få hjälp. Såsom i alla församlingar i främmande land spelar det kulturella arbetet även i vår församling en väsentlig roll. Inom de gamla tyska föreningarna och även i svenska sammanslutningar har kyrkoherden alltid sett som en uppgift att efter förmåga framställa tysk kultur, liksom han även omvänt i Tyskland före kriget gärna berättade om det andliga livet i Sverige. Denna verksamhet för förståelse folken emellan hämmades ju kraftigt pä grund av politiska faktorer under en längre tid, men kommer säkerligen i och med lugnare förhållanden att åter få sin betydelse. Av särskild vikt är vär församlings ställning som förmedlande länk mellan olika kyrkor. Ofta har kyrkoherden uppfordrats att tala om kyrkligt och religiöst liv i Tyskland av prästkonferensen, av de olika församlingarna, av diakonissanstalten och av K. F. U. M. Han har även i periodiska tidskrifter publicerat uppsatser om församlingens historia och liv. Ej sällan tillfrågas kyrkoherden av kyrkliga organisationer om förhållanden inom kyrkan i Tyskland. Under normala förhållanden besökes prästgärden naturligtvis av tyska präster på genomresa. De tyska prästerna i Norden träffas regelbundet och stå å sin sida i nära kontakt med de nordiska kyrkorna. Självfallet försöker kyrkoherden att upprätthålla sambandet med kyrkan i Tyskland och står i livlig förbindelse med tyska kyrkomän. De politiska förhållandena avbröto för en tid detta utbyte, men nu börjar det åter att komma i gång. Sålunda har just nu kyrkoherden fått en inbjudan från kyrkan i Schleswig-Holstein, från teologiska fakulteten i Kiel och Evangelisches Hilfswerk till en studeresa och till föredrag. Under denna resa skulle han redogöra för det kyrkliga livet i Sverige, liksom han redan tidigare gjort detta i uppsatser. Just under tidens politiska slitningar växer betydelsen av vår församlings ekumeniska uppgift; sålunda har kyrkoherden uppfordrats att medverka i förberedelserna för Lutherska Världskonferensen i Lund. Den vittförgrenade verksamhet, som ovan skisserats, visar, att församlingen genom sin egenart och ställning är mycket betydelsefullare än man kan sluta sig till av dess ringa antal medlemmar. Dess särställning som tyskspråkig församling inom svenska kyrkan medför, att trots församlingens ringa storlek prästens arbetskraft fullt utnyttjas, varvid man visserligen bör ihägkomma, att detta arbete delvis bär en annan karaktär än i vanliga församlingar. Göteborg den 23 april 1947. HER MAN N KIESOW.

Bilaga B.

Tyska församlingar i Finland och Danmark. I Finland och Danmark finnas tyska evangelisk-lutherska församlingar, som i kyrkoorganisatoriskt hänseende intaga en i viss mån likartad ställning med de tyska i Sverige. Genom utrikesdepartementets försorg ha beträffande nämnda församlingar inhämtats följande upplysningar. Finland. Helsingfors tyska församling, som bildats genom ett kejserligt reskript den 6 augusti 1858, tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, Borgå svenska stift och Helsingfors svenska prosteri. Åbo tyska församling konstituerades av formella skäl såsom ett fristående religionssamfund men ombildades inom kort genom statsrådets förordnande den 18 juli 1929 till en kapellförsamling med egen ekonomi under Helsingfors tyska församling, varför även kapellförsamlingen tillhörde Borgå stift och Helsingfors svenska prosteri. Anslutningen till församlingarna var och är f r i v i l l i g samt avsedd endast för tysktalande personer och med dem närskylda, ehuru enligt en kejserlig resolution den 27 februari 1874 även andra personer kunnat bliva medlemmar. Ursprungligen var det meningen, att endast i Helsingfors bosatta personer skulle tillhöra därvarande tyska församling, men på grund av utflyttningar och andra orsaker kommo också personer från andra orter att tillhöra densamma. Genom undervisningsministeriets beslut den 19 februari 1931 bestämdes, att de i Nylands län bosatta medlemmarna av de tyska församlingarna skulle hänföras till Helsingfors tyska församling, de i Åbo och Björneborgs, Tavastehus, Vasa och Uleåborgs län ävensom landskapet Åland bosatta församlingsmedlemmarna till Åbo tyska församling och de i Viborgs, S:t Michels och Kuopio län bosatta till Viborgs tyska församling. Medlemmar i de tyska församlingarna kunna såväl finska medborgare som utlänningar vara. De sistnämnda hava i allmänhet samma rättigheter och skyldigheter som de, vilka äro finska medborgare, dock sä att för valbarhet till kyrkliga tjänster och uppdrag, vilka innefatta utövande av offentlig myndighet, fordras finskt medborgarskap (högsta förvaltningsdomstolens utslag den 3 maj 1939 angående val av kyrkvärd i Helsingfors tyska församling). I enlighet med denna grundsats har fullmakt åt ordinarie präst i de tyska församlingarna, vilken dessa äga rätt kalla utan valförslag, utfärdats först efter det han beviljats finskt medborgarskap. Innan sådant hunnit utverkas, hava de endast erhållit tillfälligt förordnande att såsom tjänstförrättande bestrida tjänsten. Danmark. Den tyska S:t Petri församling i Köpenhamn stiftades är 1575 av Fredrik II. År 1585 överlämnade konungen S:t Petri kyrka till församlingen, vilken samtidigt genom kungligt privilegium fick samma rättsställning som varje annan församling i den

138 danska kyrkan. Dessa privilegier ha upprepade gånger bekräftats och äro ännu i kraft. Tvängsanslutning har aldrig förekommit. Anslutningen har alltid varit f r i v i l l i g . Utträde kan ske när som helst. För inträde fordras att vara född i Tyskland och tillhöra den evangeliska bekännelsen eller att ha tyska som modersmål eller talspråk samt tillhöra den evangeliska bekännelsen eller att ha föräldrar eller förfäder, som varit medlemmar av församlingen. När familjefadern är medlem, anses omyndiga barn (intill 18 är) såsom tillhörande församlingen. Efter fyllda 18 år måste de personligen anhålla om inträde, om de önska räknas såsom medlemmar. Församlingen får icke ekonomiskt understöd varken av kyrko- eller statsmedel utan bestrider själv avlöningen åt sina präster samt andra utgifter. Medlemmarna äro å andra sidan fria från allmän kyrkoskatt och betala i stället sina bidrag direkt till S:t Petri kyrkokollegium, som själv sörjer för uppbörden.

Bilaga C.

Författningsförslag m. m. i. Kungl. Maj:ts förordning angående medlemskap av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg. 1 §• Medlemmar av finska församlingen i Stockholm äro, förutom de som redan tillhöra församlingen, följande i Stockholm bosatta personer, nämligen dels person, som utan att vara svensk medborgare är född i Finland av finsk- eller svenskspråkiga föräldrar eller annorstädes av finska medborgare eller finskspråkiga föräldrar eller eljest är finskspråkig, dels, under förutsättning av anmälan som avses i 4 § nedan, svensk medborgare som är avkomling av dylika föräldrar eller annan medlem av församlingen eller är make till medlem av församlingen. Såsom finsk- eller svenskspråkig anses den som har finska eller svenska till modersmål eller huvudsakligt samtalsspråk. 2§. Medlemmar av de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg äro, förutom de som redan tillhöra vederbörande församling, följande i Stockholm eller Göteborg bosatta evangelisk-lutherska trosbekännare, nämligen dels person, som utan att vara svensk medborgare är född i Tyskland eller annorstädes av tyskspråkiga föräldrar eller eljest är tyskspråkig, dels, under förutsättning av anmälan som avses i 4 § nedan, svensk medborgare som är avkomling av dylika föräldrar eller annan medlem av församlingen eller är make till medlem av församlingen. Såsom tyskspråkig anses den som har tyska till modersmål eller huvudsakligt samtalsspråk.

3§Med avkomling förstås jämväl adoptiv- och fosterbarn. Vad om föräldrar sägs skall för barn utom äktenskap avse modern. 4§Svensk medborgare, som tillhör församling, varom ovan förmäles, äger efter anmälan hos vederbörlig myndighet 1 övergå till vederbörande territoriella församling eller, i den mån ovan meddelade bestämmelser så medgiva, till tysk eller finsk församling, varom ovan förmäles. Medlem av territoriell församling, vilken enligt vad ovan sägs är berättigad tillhöra finska församlingen i Stockholm eller tyska församlingen i Stockholm eller Göteborg, må övergå till sådan församling i Stockholm, om han är där bosatt, och i Göteborg, om han är där bosatt. För omyndig beslutar förmyndaren. 1

Vederbörlig myndighrt är för närvarande i Stockholm mantalskontoret och i Göteborg uppbördsverket.

140 Där särskilda skäl föreligga, må Kungl. Maj:t medgiva att även annan person, om han är bosatt inom Stockholms stift, mä tillhöra den finska eller den tyska församlingen i Stockholm, samt, om han är bosatt inom Göteborgs stift, den tyska församlingen i Göteborg. 5§. Vad ovan stadgats gäller icke den, som enligt vad särskilt är föreskrivet skall kyrkobokföras i kungl. hovförsamlingen eller i militär församling.

2.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm. 1 §• Varje territoriell församling tillkommer annan. För värden av kyrkliga angelägen heter, som äro gemensamma för hela huvudstaden, skola samtliga stadens territoriella församlingar samt de finska och tyska församlingarna bilda en kyrklig samfällighet. Vad i 2 samt 61—75 §§ denna lag stadgas skall lända till efterrättelse jämväl för de finska och tyska församlingarna, dock att vad i 61—68 §§ är stadgat om kyrkofullmäktige skall, så länge sådana fullmäktige saknas i nämnda församlingar, avse kyrkostämman. I övrigt skall lagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse för sådan församling, i den mån församlingen så beslutar. I annat fall följes den ordning, som förut varit övlig.

2§/ mom. Med församlings gemensamma kyrkliga angelägenheter samt ärenden rörande folkskoleväsendet avses i denna lag frågor om dels — — — särskilt stadgat. 2 mom. Med huvudstadens gemensamma kyrkliga angelägenheter avses i denna lag frågor om a) prästerskapets av Kungl. Maj:t fastställda eller eljest författningsenligt utgående och kyrkobetjäntes kontanta löneförmåner; b) hushållning med och vård om huvudstadens territoriella församlingar samt de finska och tyska församlingarna tillhörig, för bestridande av prästerskapets och kyrkobetjäntes kontanta löneförmåner avsedd egendom; c) byggnad och till samfälligheten. Samfälligheten äger därjämte bevilja anslag till territoriell församling samt de finska och tyska församlingarna, motsvarande högst fyra femtedelar av kostnad för ändamål som avses i 1 mom. e). 34 §.

Församlingsdelegerade utses av kyrkofullmäktige samt, där sådana saknas, av kyrkostämman i varje församling till ett antal av en delegerad för varje församling och därutöver ytterligare en för varje påbörjat tjugutusental invånare i församlingen vid utgången av det år, då allmänna val av kyrkofullmäktige senast ägde rum. Suppleanter utses till lika antal som delegerade. Sker ej valet proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

141 3.

Kungl. Maj:ts beslut angående ändring i organisation och indelning beträffande Kristine tyska församling i Göteborg. Vid närmast inträffande ledighet vid kyrkoherdetjänsten i Kristine tyska församling i Göteborg skall tjänsten indragas från och med dag, som Kungl. Maj:t vill på anmälan av domkapitlet i Göteborg bestämma. Samtidigt skall, med ändring av vad i samband med gällande lönereglering för prästerskapet i Kristine tyska och territoriella församlingar är bestämt, båda församlingarna förenas till ett pastorat samt i detta inrättas en komministertjänst, vars innehavare skall företrädesvis vara anställd för den tyska församlingen, vara ordförande i dess kyrkoråd och kyrkostämma samt i församlingen omhänderhava kyrkobokföringen med skyldighet att, på sätt domkapitlet närmare bestämmer, biträda jämväl i den territoriella församlingen. Det åligger kammarkollegiet att, sedan beslut meddelats om tiden för indragning av nämnda kyrkoherdetjänst, inkomma med förslag till lönereglering för prästerskapet i det nybildade pastoratet och därmed sammanhängande frågor. I fråga om tillsättningen av nämnda komministerstjänst skall gälla följande: Då beslut om löneregleringens ikraftträdande meddelats och därefter så snart tjänsten blivit ledig, kungöres ledigheten ofördröjligen genom domkapitlets försorg dels genom offentligt anslag och tillkännagivande i allmänna tidningarna, dels ock, där så kan ske, i tyskspråkig tidning i Tyskland eller Österrike. För behörighet till tjänsten skall gälla vad i lagen om tillsättning av prästerliga tjänster är stadgat eller kompetens, som enligt domkapitlets prövning är därmed jämförlig. Sökande skall dessutom genom intyg, som godkännes av domkapitlet, styrka, att han äger för tjänstens handhavande erforderlig kunskap i svenska och tyska språken. Över ansökningarna skall yttrande inhämtas från tyska församlingen, vilken äger bereda sökande rådrum att inom sex månader fullständiga sina ansökningshandlingar samt för högst sex av de sökande utsätta tid för predikoprovs avläggande inom därpå följande två månader. Före utgången av en månad efter det sist avlagda provet äger församlingen att å förslag till tjänsten uppsätta tre av de sökande. Sedan förslaget vunnit laga kraft, utsätter domkapitlet ofördröjligen tid för valet som avser en av de å förslaget upptagna. Röstberättigade medlemmar av Kristine tyska och territoriella församlingar äga däri deltaga. Sedan valet vunnit laga kraft och den valde visat, att han är svensk medborgare, utfärdar domkapitlet fullmakt å tjänsten. I övrigt skola för tillsättning av prästerliga tjänster i allmänhet meddelade bestämmelser gälla. Änka efter komminister i den tyska församlingen skall åtnjuta enahanda rätt till bostad, som tillkommer änka efter kyrkoherde i denna församling. Alternativ (för det fall att komministern i tyska församlingen icke anses böra normalt tjänstgöra i den territoriella församlingen): Vid närmast inträffande ledighet vid kyrkoherdetjänsten i Kristine tyska församling i Göteborg skall tjänsten indragas frän och med dag, som Kungl. Maj:t vill på anmälan av domkapitlet i Göteborg bestämma. Samtidigt skall, med ändring av vad i samband med gällande lönereglering för prästerskapet i Kristine tyska och territoriella församlingar är bestämt, bada församlingarna förenas till ett pastorat samt i detta inrättas en komministerstjänst, vars innehavare skall vara anställd för den tyska församlingen, vara ordförande i dess kyrkoråd och kyrkostämma samt i församlingen omhänderhava kyrkobokföringen.

142 Det åligger kammarkollegiet att, sedan beslut meddelats om tiden för indragning av nämnda kyrkoherdetjänst, inkomma med förslag till lönereglering för prästerskapet i det nybildade pastoratet och därmed sammanhängande frågor. I fråga om tillsättning och uppehållande under ledighet av nämnda komministerstjänst skall gälla vad som är stadgat om den nuvarande kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen, dock att församlingens val skall underställas domkapitlet för bekräftelse. Änka efter komminister i den tyska församlingen skall åtnjuta enahanda rätt till bostad, som tillkommer änka efter kyrkoherde i denna församling.

Bilaga D.

Litteraturförteckning. H. Almquist, Göteborgs historia. Grundläggningen och de första hundra åren (1619— 1718). Gbg 1929, 1935. L. Bobé, Die Deutsche S:t Petrigemeinde zu Copenhagen 1525—1925. Kbhvn 1925. D. W. Dunckcl, »Kurzgefasste Geschichte der Deutschen Gemeinde in Gothenburg (1623—1773).» Gbg 1849. ./. Elers, Stockholm. Sthlm 1800. P. R. Ferlin, Stockholms stad. Sthlm 1858. A. U. Isberg, Bidrag till Malmö stads historia. Lund 1895. H. Johnsson, Karlskrona tyska församling. Karlskrona 1909. H. Kiesow, Hundert Jahr Chronik der Deutschen Christinengemeinde zu Gothenburg (1623—1723). Gbg. 1942. //. Kiesow, Jahrbiicher der Deutschen Christinengemeinde zu Gothenburg (1757— 1942). Gbg 1943. H. Kiesow, d:o 1943, d:o d:o 1944—45. H. Kiesow, Ehemalige Deutsche Gemeinden in Schweden (Norrköping, Karlskrona und Malmö). 1944 (otryckt). H. Kiesow, Die Geschichte der Deutschen Christinengemeinde zu Gothenburg. Gbg 1937. / . A. Liideke, Dissertatio de ecclesia Teutonica et Templo S:tae Gertrudis Stockholmiensi. Upps. 1791. ,/. A. Ludeke, Denkmal der Wiedereröffnung der Deutschen Kirche in Stockholm. Sthlm 1823. W. Montell, Finska församlingen i Stockholm och dess kyrka. Sthlm 1925. K. Trygger, Utlåtande angående frågan om äganderätten till Christina? kyrka i Göteborg. Upps. 1896. N. Herlitz, Svensk stadsförvaltning pä 1830-talet. Sthlm 1924. T. Nothin, Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten. Sthlm. 1922. //. Söderhjelm, Finskt och svenskt i Finland. Hfors 1935. .V. Wester, Kungliga politi- och brandkommissionen. Studier rörande Stockholms stads politiväsen under 1700-talet. Sthlm 1946. Stockholms stads privilegiebrev 1423—1700, utg. av K. Humanistiska vetenskapssamfundet. Sthlm 1900—13. Samling av Göteborgs stads privilegier med därtill hörande handlingar från 1683 till närvarande tid. Tryckt genom stadens äldstes föranstaltande. Gbg 1783. OTRYCKTA HANDLINGAR. Finska församlingens arkiv (Stockholms stadsarkiv). Tyska S:t Gertruds församlings arkiv (Stockholms stadsarkiv). Tyska Kristine församlings arkiv (Landsarkivet i Göteborg). Riksregistraturet och handlingar till Kungl. Maj:ts beslut (Riksarkivet). Göteborgs stads privilegieböcker (Landsarkivet i Göteborg).

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i d e n kronologiska A l l m ä n lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m. m. [16] Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] B e t ä n k a n d e m e d förslag om upphävande av äldre giftermålsbalken. [43] Statsförfattning. A l l m ä n statsförvaltning. Betänkande med u t r e d n i n g r ö r a n d e riksräkenskapsverkets organisation. [13] 1945 års lönekommitté. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. [23] Kommunalförvaltning. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om regionkommuner m m. |30] Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 med förslag ang. ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig p r i m ä r k o m m u n s kompetens och om kvalificerad majoritet. [53] Statens och kommunernas finansväsen. Politi. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e med förslag till tjänstereglemente för polisväsendet. [45] Nationalekonomi och socialpolitik. Kollektiv tvätt. B e t ä n k a n d e m e d förslag att underlätta hushållens tvättarbete. [11 Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 2. F ö r slag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m . [18] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa sjukhus och vårdanstalter m. m . [44] Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga och k o m m u n a l a tjänster samt sådana y r k e n och b e fattningar, för vilkas u t ö v a n d e kräves av statlig m y n d i g h e t utfärdad behörighetsförklaring eller legitimation. [19] Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och förslag ang. särskilda b a r n b i d r a g och bidragsförskott m . m. [21] B e t ä n k a n d e rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan. [24] Slutbetänkande avgivet av bostadssociala utredningen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av l å n e - och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [26] Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . [28] Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . [291 1945 å r s skogshärbärgesutrednings betänkande. Del 1. Utredning r ö r a n d e bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna m e d förslag till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättr a n d e . [37] Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [41] Statens sjukhusutrednings av år 1943 b e t ä n k a n d e . 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa s j u k h u s och vårdanstalter m. m . [44] Betänkande ang. familjeliv och hemarbete. [46] Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse n r 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras rå kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande översikt. [3] B e t ä n k a n d e med förslag till standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [4] Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 15. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Älvsborgs län. [20] 2 : 12. Malmöhus län. [35] 2: 11. Kristianstads län. [40] 2:8—10. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge län. [48] 2 : 2 5 . Norrbottens län. [54] Möbler. B e t ä n k a n d e avgivet av 1946 års möbelutredning. [52]

förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk m e d binäringar. Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets omr å d e . [2] Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. [7] Betänkande med förslag ang. fiskets administration m. m. [81 Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften i Norrland och förslag angående i n r ä t t a n d e av en central sågverksskola. [32] Redogörelse i s a m m a n d r a g för utredning rörande planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Nedertorneå k o m m u n . [33] Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938 —42 använd metodik och h ä r o m v u n n a erfarenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsn ä m n d . [36] B e t ä n k a n d e ang. organisationen av försöksverksamheten på j o r d b r u k e t s område. [42] Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e författningar. [47] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Industri. Handel och sjöfart. Handeln med olja. B e t ä n k a n d e m e d förslag avgivet av oljeutredningen 1945. [14] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50] Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. B e t ä n k a n d e med förslag till geofysiskt observatorium i K i r u n a m. m. [6] B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande m . m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [9] 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa socialpedagogiska anordningar inom skolväsendet. [11] 9. G y m nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskominitténs b e t ä n k a n d e del 4. [12] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande m e d förslag till lönereglering för övningslärare. [15] Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvårdskommitténs b e t ä n k a n d e del 5. [17] 1945 års akademikerutredning. [25] B e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d ordning beträffande vissa helgdagar. [27] B e t ä n k a n d e med förslag ang. utbildning av befäl för handelsflottan m . m . [31] Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. [39] Betänkande om granskning och antagning av l ä r o böcker. [51] Utredning med förslag ang. utbildning av lärare för industri och h a n t v e r k vid anstalter för y r k e s u n d e r visning m. m. [55] Utredning ang. organisationen av den finska församlingen i Stockholm samt de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. [56] Försvarsväsen. 1944 års militärsjukvårdskommittés b e t ä n k a n d e . Del 2. 151 B e t ä n k a n d e med förslag rörande civilförsvarets organisation m. m. [10] U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1947 717401