Redogörelse för arbetsformerna i främmande länders parlament

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 7 : 8 0 JUSTITIEDEPARTEMENTET

REDOGÖRELSE FÖR

ARBETSFORMERNA I FRÄMMANDE LÄNDERS PARLAMENT Redigerad av ELIS

HASTAD

Bilaga till Statens offentliga utredningar 1947:79

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1947 Kronologisk

förteckning

1. K o l l e k t v tvätt. Betänkande med förslag att u n d e r - | 28. Stuveriverksamheten i svenska h a m n a r . Haegglätta hushållens tvättarbete. Haeggström. xv. 234 s. S. ström. 110 s. H. 2. B e t ä n k a i d e angående fiskerinäringens efterkrigs29. Välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n . Haeggproblen. samt den prisreglerande verksamheten på ström. 118 s. H. fiskets område. Antonsons, Göteborg. 325 s. J o . 30. Betänkande med förslag till lag om r e g i o n k o m m u 3. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse n e r m. m. Beckman. 214 s. S. för detalj distributörerna samt deras råkraftkostna31. Betänkande med förslag angående utbildning av d e r och priser vid distribution av elektrisk kraft. befäl för handelsflottan m. m. I d u n . 264 s. H. Inledarde översikt. Sv. Tryckeri AB. 84 s. K. 32. Utredning med s y n p u n k t e r på sågverksdriften 1 4. B e t ä n k a i d e med förslag till standardtariffer för Norrland och förslag angående i n r ä t t a n d e av en detalj distribution av elektrisk kraft. Haeggström. central sågverksskola. V. Petterson. 150 s. 1 karta. 126 s. K. Jo. 5. 1944 års militärsjukvårdskommittés betänkande. Del 33. Redogörelse i sammandrag för u t r e d n i n g r ö r a n d e 2. Beckman. 170 s. Fö. planering av j o r d b r u k e t och skogsbruket i Neder6. B e t ä n k a i d e med förslag till geofysiskt observatotorneå k o m m u n . V. Petterson. 177 s. 6 pl. 1 k a r t a . Jo.j rium i Xiruna m. m. Idun. 64 s. K. 34. 1940 års skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utred-; 7. B e t ä n k a i d e med förslag angående lantmäteripersoningar. 9. Gymnasiet. I d u n . 622 s. E. nalens organisation samt avlöningsförhållanden m, m. Marcus. 132 s. J o . 35. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 12. Redo6. B e t ä n k i n d e med förslag angående fiskets adniigörelse för detalj distributörerna samt deras rå-; n i s t r a t k n m. m. Kihlström. 155 s. J o . kraftkostnader och priser vid distribution av elekt- 1 9. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande risk kraft. Malmöhus län. Beckman. 43 s. K. m . m. Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m, 36. Vid andra riksskogstaxeringen av Norrland åren.' m . Bectman. 166 s. E. 1938—42 använd metodik och h ä r o m v u n n a e r 10. Betänkande med förslag rörande civilförsvarets or* farenheter. Redogörelse avgiven av 1937 års r i k s ganisatbn m. m. Beckman. 262 s. S. skogstaxeringsnämnd. V. Petterson. 205 s. J o . 11. 1940 årj skolutrednings betänkanden och u t r e d 37. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. ningar. 8. Utredning och förslag rörande vissa Del 1. Utredning rörande bostads- och levnadssocialpeiagogiska anordningar inom skolväsendet. förhållandena på hemmansskogarna m e d förslag till Idun. 148 s. E. åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och 12. Ungdomens fritidsverksamhet. Ungdomsvårdskomförbättrande. Idun. 301 s. S. mitténs b e t ä n k a n d e del 4. V. Petterson. 392 s. J u . 38. Lagberedningens förslag till jordabalk. 1. Norstedt. 313 s. J u . 13. Betänkande med utredning rörande riksräkenskaps39. Supplement n r 7 till Sveriges familjenamn 1920. verkets organisation. Marcus. 114 s. F i . Statens Reproduktionsanstalt. 112 s. J u . 14. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet 40. Elkraftutredningens redogörelse n r 2: 11. Redoav oljeutredningen 1945. Haeggström. 343 s. 4 pl. F o . görelse för detalj distributörerna samt deras r å 16. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förkraftkostnader och priser vid distribution av elektslag till lönereglering för övningslärare. Sv. T r y c risk kraft. Kristianstads län. Beckman. 40 s. K. keri A B 370 s. Fi. 41. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till 16. Förslag till konvention mellan Sverige, D a n m a r k följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. och No:ge om e r k ä n n a n d e och verkställighet a v Tiden juli 1945—juni 1946. I d u n . 449 s. Fo. domar i brottmål m . m. Norstedt. 24 s. J u . 42. B e t ä n k a n d e angående organisationen av försöksv e r k s a m h e t e n på jordbrukets o m r å d e . Katalog och 17. Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. UngdomsTidskriftstryck. 252 s. J o . vårdskommitténs betänkande del. 5. V. Petterson. 43. B e t ä n k a n d e med förslag om upphävande av äldre 144 s. J i . giftermålsbalken. Norstedt. 72 s. J u . 18. K o m m i t é n s för partiellt arbetsföra betänkande. 2. 44. Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 3. Förslag ingående yrkesvägledning och yrkesutbildStatens sjukhusutrednings av år 1943 betänkande. ning fö: partiellt arbetsföra m. m. Katalog och 3. Utredningar och förslag angående sysselsättTidskrifstryck. 324 s. S. n i n g s - och arbetsterapi vid vissa sjukhus och v å r d 19. Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga anstalter m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 176 s. och kommunala tjänster samt sådana yrken och 8 pl. S. befattningar, för vilkas utövande kräves av statlig 45. Polisen och allmänheten. Betänkande med förslag myndighet utfärdad behörighetsförklaring eller l e till tjänstereglemente för polisväsendet. Idun. gitimatkn. V. Petterson. 288 s. S. 126 s. I. 20. Elkraftu-redningens redogörelse nr 2: 15. R e d o 46. B e t ä n k a n d e angående familjeliv och hemarbete. görelse för detalj distributörerna samt deras r å Beckman. 320 s. S. kraftkosmader och priser vid distribution av elekt47. Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag j ä m t e risk kraft. Älvsborgs län. Beckman. 48 s. K. därmed sammanhängande författningar. V. P e t t e r 21. Socialvå-dskommitténs betänkande. 15. Utredning son. 558 s. 2 pl. J o . och försåg angående särskilda barnbidrag och b i 48. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:8—10. Redodragsfönkott m. m. V. Petterson. 114 s. S. görelse för detalj distributörerna samt deras r å 22. Betänkaide med förslag till ändrad lagstiftning kraftkostnader och priser vid distribution av elektangäends handel med skrot, lump och begagnat risk kraft. Kalmar län, Gotlands län och Blekinge gods. Sv. Tryckeri AB. 125 s. H. län. Beckman. 68 s. K. 23. 1945 års lönekommitté. 2. Betänkande med förslag 49. 1940 års skolutrednings betänkanden och u t r e d till statms allmänna avlöningsreglemente m. m. ningar. 10. Flickskolan. I d u n . 253 s. E. Marcus. 289 s. Fi. 50. Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. 24. B e t ä n k a i d e r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsBeckman. 197 s. E. organ. INorstedt. 220 s. S. 51. B e t ä n k a n d e om granskning och antagning av l ä r o 25. 1945 års akademikerutredning. Norstedt. 64 s. E. böcker. Hasggström. 137 s. E. 26. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala u t r e d n i n 52. Möbler. Betänkande avgivet av 1946 års möbelgen. Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebygu t r e d n i n g . Stockholms Bokindustri A B . 368 s. H. gelse. Oiganisationen av låne- och bidragsverksam53. Kommunallagskommitténs betänkande 1 med förh e t e n för bostadsändamål. I d u n . 471 s. 126* s. S. i slag angående ändringar i kommunallagarnas b e 27. Betänkande m e d förslag till ä n d r a d ordning be- ! stämmelser om borgerlig primärkommuns k o m p e träffande vissa helgdagar. Katalog och Tidskriftstens och om kvalificerad majoritet. Idun. 216, tryck. 71 a. E. 72* s. I. (Forts, å omslagets 3:e sida)

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR JUSTITIEDEPARTEMENTET

1947:80

REDOGÖRELSE FÖR

ARBETSFORMERNA I FRÄMMANDE LÄNDERS PARLAMENT Redigerad

ELIS

av

HASTAD

Bilaga till Statens offentliga utredningar 1947:79

S T O C K H O L M 1947 KATALOG OCH TIDSKRIFTSTRYCK

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Förord

5 Några jämförelser mellan den svenska riksdagens och några främmande parlaments arbetsformer

9 Danmark

19 Finland

43 Norge

63 Storbritannien

76 Schweiz

103 Förenta Staterna

117 Nederländerna

140*

Belgien

159 Sovjetunionen

184 Tjeckoslovakien

210 Weimar-Tyskland

222 Frankrike

Förord.

Vid planläggning av den utredning angående riksdagens arbetsformer, vilken 1946 års riksdagsarbetsutredning haft att utföra, gåvo de sakkunniga mig i uppdrag att leda en undersökning om de parlamentariska arbetsformerna i vissa främmande länder. De sakkunniga ansågo att denna undersökning snabbast skulle kunna utföras i form av uppsatser på de seminarier i statskunskap vid Stockholms Högskola, vilka jag i egenskap av tillförordnad lärare där hade att leda. Med undantag för framställningarna rörande Belgien och Sovjetunionen ha också de här publicerade redogörelserna ursprungligen framlagts och ventilerats på de nämnda licentiat- och proseminarierna. Författare till uppsatserna ha varit: Danmark: fil. kand. Margitta Hansson Finland: fil. kand. Birgitta Ekström Norge: pol mag. Hans Ingulfson Storbritannien: fil. kand. Eric G. Ohlin Schweiz: fil. stud. Börje T:son Fridholm U. S. A.: j u r . kand. pol. mag. Karl-Ingemar Edstrand Nederländerna: fil. stud. Tolle Ramstedt Belgien: fil. stud. Ado Anderkopp Sovjetunionen: doc docent Elis Hastad fil. kand. Staffan Hedblom Tjeckoslovakien: Weimar—Tyskland: ( n i i) fil. kand. Hans-Erik Puke Frankrike: fil. kand. Eva Bohm. Dessutom är inledningen skriven av docent Hastad. Sedan de sakkunniga i våras undan för undan fått taga del av dessa uppsatser i stencilerade utskrifter — ett par av dem förelågo dock färdiga först under sommaren och hösten — utverkade de Kungl. Maj :ts medgivande att såsom en särskild publikation få foga dem till utredningens betänkande. Detta ansågs önskligt redan med hänsyn till värdet för riksdagens ledamöter att vid diskussionen om den svenska riksdagens arbetsformer ha större kännedom än hittills om arbetsordningar och arbetspraxis i andra folkrepresentationer. Inte minst ansågo de sakkunniga det 5

önskligt att möjlighet bereddes till ökad kunskap om verksamhetsformerna i grannländerna — såsom de sakkunnige funnit vid sina kontakter med representanter för folkrepresentationerna i dessa ha även de känt ett motsvarande behov. Även för universitetsundervisningen och folkbildningen kunde, ansågo de sakkunniga, en dylik översiktlig sammanställning bli till nytta, helst som något arbete av motsvarande art på något världsspråk f. n. veterligen ej föreligger. Sedan de sakkunnige fått Kungl. Maj :ts medgivande har dock Interparlamentariska unionen beslutat låta utarbeta en likartad översikt; förutom att denna skall omfatta alla till unionen anslutna länder har den dock så vitt bekant lagts upp efter andra linjer. Efter tryckningsbeslutet ha redogörelserna, vilka måste färdigställas till seminarierna med stor skyndsamhet, alltefter behov blivit föremål för kontroll, överarbetning och kompletteringar. Detta arbete har — utom av författarna själva — utförts av undertecknad under medverkan av de sakkunnigas sekreterare, docent Nils Andrén, som härvid särskilt ägnat sig åt de anglosaxiska länderna, och docenten Carl-Henric Höjer, som biträtt vid granskningen av redogörelsen för Belgien. I den omfattning, som anges under de olika redogörelserna, ha direkta uppgifter inhämtats från vederbörande länder eller från personer i Sverige, som varit förtrogna med vederbörande lands parlamentariska liv. Med hänsyn till svårigheterna efter kriget att nå kontakt över gränserna ha upplysningar dock icke alltid varit möjliga att vinna eller vinna inom den tid, som stått till förfogande för översiktens utarbetande. Det bör dock nämnas att författarna av uppsatserna om Danmark, Nederländerna och Förenta Staterna haft tillfälle att i andra studiesammanhang på ort och ställe inhämta upplysningar, varmed de kunnat komplettera sina redogörelser. Om redogörelserna må följande ytterligare n ä m n a s : Uppsatserna äro utarbetade enligt en gemensam plan, som förelagts författarna. Avvikelser från denna plan ha dock här och var gjorts och då motiverats av särpräglade förhållanden i vederbörande land. I planen upptogos speciellt sådana frågor, som ha aktualitet för debatten om den svenska riksdagens arbetsformer. Däremot ha vissa andra parlamentariska problem eller institutioner berörts mera kortfattat och koncentrerat; sålunda har detta varit fallet med behandlingen av de utrikespolitiska frågorna, dels därför att detta komplex redan utförligt undersökts av professor Axel Brusewitz i tvenne arbeten (Riksdagen och utrikespolitiken, Sveriges Riksdag, Band XV, och Nordiska utrikesnämnder) och dels därför att 1947 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt en särskild utredning angående riksdagen och utrikespolitiken, vilket problem 1946 års riksdagsarbetsutredning ej haft att syssla med. I planen har ingått såsom en väsentlig uppgift att i den utsträckning, som i varje särskilt fall vore påkallat, stadgandena i författningar, arbetsordningar eller andra reglementen belysas av praxis. I fråga om vissa 6

länder — särskilt de anglosaxiska med deras invecklade system av sedvänjor och prejudikat — finns det en förhållandevis mycket riklig litteratur om parlamentspraxis, medan litteraturen om andra länder mestadels är mycket fattig. I den mån det varit möjligt har därför det i Sverige tillgängliga parlamentstrycket fått utfylla vad som ej kunnat hämtas ur litteraturen. Det ligger dock i sakens natur att genomgång av parlamentstryck är ett så tidsödande arbete att endast vissa spörsmål och kortare perioder hunnit undersökas. Med hänsyn till de exceptionella förhållandena under och efter kriget har det i flera fall ansetts mest ändamålsenligt att låta undersökningen avse tiden omedelbart före det andra världskriget, givetvis under beaktande av eventuellt senare vidtagna ändringar i arbetsformerna. I några fall har detta varit den enda möjligheten, emedan efterkrigstidens parlamentstryck åtminstone vid tiden för uppsatsernas utarbetande ej hitkommit eller också ej varit fullständigt. Vad Frankrike beträffar kunde de nya reglementen, som den nya författningens bägge kamrar antogo i våras, ej erhållas förrän sent i höst, varför framställningen om detta land huvudsakligast avser Tredje republiken; i mångt och mycket äro de gamla formerna dock inskrivna och bevarade i de nya reglementena. Vid urvalet av stater har Italien uteslutits därför att dess arbetsformer före fascismen ej kunnat i detta sammanhang erbjuda något större intresse; dessutom har den nya författningen ännu ej blivit färdig. Av det senare skälet har undersökningen rörande Tjeckoslovakien begränsats till att blott avse mellankrigstiden. Den ursprungliga tanken att — särskilt som ett led i det ideella nordiska samarbetet — även ge en skiss över det isländska altingets arbetsreformer har ej kunnat förverkligas, enär en utlovad översättning till något världsspråk av de isländska författnings- och reglementsstadgorna ännu ej kunnat erhållas. Med hänsyn till att den sovjetryska konstitutionen typologiskt i hög grad skiljer sig från övriga här behandlade staters, har det ansetts motiverat att låta framställningen rörande Högsta Sovjet föregås av en mera utförlig redogörelse för detta lands författning öCri politiska institutioner. Till följd av skyndsamhet vid utredigeringen och tryckningen av undersökningen ha citeringar, nothänvisningar och källförteckning ej blivit genomgående enhetligt gjorda. Stockholm i december 1947. Elis Hastad.

Magra jämförelser mellan den svenska riksdagens och andra parlaments arbetsformer.

De tolv stater, vilkas parlamentariska arbetsformer i detta arbete behandlas i monografiska redogörelser, ha valtsdels med hänsyn till att de författningstypologiskt äro mest intresseväckande, dels därför att de tillhöra länder, som geografiskt eller kulturellt stå oss nära. Ur arbetsformernas synpunkt går det dock inte att klart särskilja eller renodla vissa typer bland dessa folkrepresentationer. Redan ett flyktigt studium av deras verksamhetsformer ger vid handen, att varje här undersökt land åtminstone i några hänseenden utbildat en originell arbetspraxis. De engelska och franska parlamenten ha spelat den största rollen vid utbildandet av arbetsformerna i andra länder. Belgien har sålunda haft och har ännu flera institutioner tillskurna efter franskt mönster; i mindre grad gäller det Nederländerna, Danmark, Schweiz, Tyskland och Tjeckoslovakien. Förenta Staternas kongress har — historiskt helt naturligt — övertagit mycket från det engelska parlamentet, fastän olikheterna dem emellan år för år förstorats. Åtskilliga drag från den tyska riksdagen kunna spåras i det tjeckoslovakiska parlamentet under mellankrigstiden. Och Sovjetunionens parlamentariska arbetsformer synas nu delvis ha efterbildats i ett par av staterna i den s. k. östzonen; detta gäller särskilt Jugoslavien och Bulgarien, och den nya tvåkamriga folkförsamlingen i det förra landet har nästan ordagrant i sin nya författning inskrivit sovjetrysk parlamentspraxis. Det vanliga är emellertid, att arbetsformerna även om de ursprungligen i hög grad hämtats från ett annat land — t. ex. Belgiens från Frankrike och Förenta Staternas från Storbritannien — undan för undan fått en särpräglad tillämpning, som genom sedvänja eller reglementsändringar efterhand ytterligare understrukits. Vissa senkomna parlamentariska institut — som t. ex. interpellationsrätten eller olika former av debattrestriktioner — ha däremot fått allmän spridning och blivit en så att säga allmän egendom. Den svenska riksdagens arbetsformer ha bakom sig en flera sekler lång, helt och hållet inhemsk utvecklingsprocess, och de kunna med hänsyn till sin nationella egenart närmast jämföras med det engelska parlamen9

tets. De äro alltjämt och nästan alltigenom särpräglade. Till följd av det gemensamma ursprunget liknar den finska enkammarriksdagens arbetssätt i hög grad Sveriges; ända till 1906 utgjordes ju folkrepresentationen i Finland av den från Sverige ärvda fyrståndsriksdagen. Däremot är det svårare att upptäcka några utpräglade gemensamma drag hos de svenska, norska och danska folkrepresentationerna utom i avseende på de efter det första världskriget tillskapade utrikespolitiska riksdagsorganen. Historiskt kan denna brist på gemenskap i de nordiska parlamentariska institutionerna lätt förstås; både Norges storting och Danmarks riksdag kommo till innan den svenska fyrståndsrepresentationen ersattes med ett modernt tvåkammarsystem. Å andra sidan bilda de fyra nordiska folkrepresentationerna i så måtto en enhetlig typ, som de i motsats till s. k. advokatparlament eller — som det sades om Tredje republiken i Frankrike — lärarnas parlament uppvisa en större social ursprunglighet i sin sammansättning; mer än annorstädes bilda jordbrukare, arbetare, tjänstemän och mindre näringsföretagare kärnan i samtliga de nordiska folkrepresentationerna. I det följande skola blott några av de grundläggande skillnaderna mellan den svenska riksdagen och utländska parlament anges. Härvid förbigås helt frågan om utskiftningen av kompetens mellan statsöverhuvudet, regeringen, riksdagen och folket i referendum eller, därest representationen baseras på ett tvåkammarsystem, mellan de bägge husen. Sessioner. Olikheterna i kompetens mellan lagtima och urtima session finns fortfarande bevarad i samtliga de nordiska länderna, och även i några andra stater göres åtskillnad mellan ordinarie och extraordinarie session. Denna skillnad har dock med tiden alltmer utplånats. I realiteten har nämligen sammanträdestiden så småningom och så gott som överallt utsträckts vida utöver vad som författningen förutsatt. Typiskt i detta hänseende är den nederländska författningens stadgande om en minimitid för generalstaternas sammanträden om 20 dagar; dessa äro numera i verkligheten samlade året runt. Särskilt efter kriget ha flera stater haft så många problem att brottas med, att riksdagen blivit mer eller mindre permanent. I två stater äro terminerna för parlamentens arbete utsatta efter andra principer än i de övriga. Det gäller Schweiz och Sovjetunionen. I det förra landet föreskriver författningen två ordinarie sessioner, i december och j u n i ; sedan länge har sessionernas antal emellertid varit minst fyra och kunnat uppgå ända till sju. I gengäld äro dessa sammanträdesperioder mycket korta — 3 ä 4 veckor — allt under det att utskottsarbetet till allra största delen försiggår under uppehållen mellan sessionerna. Även i Sovjetunionen är antalet ordinarie sessioner årligen blott två; endast en gång sedan 1938 har Högsta Sovjet inkallats till en tredje session. 10

Också i Sovjetunionen försiggår utskottsarbetet mellan sessionerna. Dessa äro dock alltid mycket korta, i genomsnitt blott en vecka. I samtliga övriga länder äro parlamentsförhandlingarna förlagda till långa sammanhängande perioder. Norges tidsschema är härvid det som mest liknar Sveriges; förhandlingarna ha börjat i januari och slutförts före sommaren; endast i fall av behov ha höstsessioner anordnats. Även i den nordamerikanska kongressen har det på sistone någon enstaka gång hänt, att höstsession ej hållits utan arbetet slutförts under den ordinarie sessionen från januari till juni/juli. Normalt har dock även där höstsession anordnats, antingen detta skett i form av en extraordinarie session eller ajournering över sommaren av den ordinarie vinter/vårsessionen. I övriga här berörda stater ha folkrepresentationerna regelbundet haft sammanträden både under vintern-våren och hösten. Detta har varit fallet, vare sig sessionerna börjat i januari (såsom i Frankrike) eller senare på vintern (Finland och Tjeckoslovakien) eller på hösten (Danmark, England, Belgien, Tyskland och Nederländerna). Överallt har paus dock gjorts under sommarmånaderna, liksom vid jul i de fall då sessionerna inletts på hösten eller pågått året runt. Av särskilt intresse äro de danska sessionstiderna; där hölls före kriget lagtima riksdag normalt oktober—april eller någon gång in i maj eller juni, och under enstaka år inkallades »overordentlig» riksdag även på sensommaren före den nya ordinarie sessionens början. Den allmänna tendensen just nu är att folkpresentationen formellt hålles samlad året runt eller så gott som året runt men ajournerar sig efter årstider eller av andra skäl för längre eller kortare tid. Den ena riksdagen flyter på så sätt in i den andra. Så skedde redan före kriget i Nederländerna och Tjeckoslovakien liksom i Tyskland, och så har fallet fr. o. m. vinterkriget varit även med Finland. Med undantag för England ha parlamenten alltmer blivit herrar över sina egna sammanträdestider, utan att exekutivmakten därför avhänts sin gamla och i nuvarande lider än mer motiverade rätt att vid behov inkalla folkrepresentationen. Längst i riksdagens permanens gick rent rättsligt Weimarrepubliken, som räknade varje valperiod som en sammanhängande session; sammanträdenas antal var till följd av ajourneringar likväl inte större där än i åtskilliga andra stater och inskränktes till sist med stöd av den bekanta § 48 till ett fåtal. I den mån exekutivmakten kunnat ajournera eller avsluta folkrepresentationernas förhandlingar synes denna rätt — utom i England — numera allmänt ha fallit ur bruk; enahanda gäller om Sverige, där konungens rätt att åtskilja riksdagen utan samtidig upplösning aldrig tillämpats under hela tvåkammarsystemets tid. I några få länder — Schweiz, Weimar-Tyskland, Tjeckoslovakien och Frankrike — ha parlamenten haft en formel] rätt att påkalla samman11

träden; i Tyskland och i Schweiz har denna befogenhet varit tilldelad en minoritet. Denna »Selbstversammlungsrecht» har dock främst utgjort en säkerhetsventil, ty sedan parlamenten i praktiken själva kommit att besluta om tiderna för sina sessioner eller varit samlade under hela eller större delen av året har rätten givetvis förlorat i betydelse. Sammanträdestider under sessionen. När det gäller ordnandet av folkrepresentationernas veckoprogram och arbetsplenas infogande i detta skiljer sig Sverige i ett hänseende från praktiskt taget alla övriga länder. I Sverige hålles sedan ett årtionde tillbaka under större delen av sessionen blott ett arbetsplenum i veckan, och kräves ytterligare ett dylikt sammanträde förlägges det i regel till lördagen. I andra parlament däremot hållas plena under så gott som var och en av de veckodagar, då parlamentet arbetar; man har kort sagt strävat efter att få plena korta men i stället hålla dem desto oftare. Samtidigt har arbetet nästan överallt inskränkts till att försiggå blott tisdag —• fredag eller åminstone måndag — fredag. Utskottsarbete omväxlar under arbetsdagarna med k a m r a r n a s plenarsammanträden. Dessutom har man i flera parlament (den amerikanska kongressen, Weimar-Tyskland, Norge, Danmark och Belgien samt i viss utsträckning även Schweiz och Frankrike) sökt såvitt möjligt undvika kvällsplena. F r å n dessa generella regler avvika blott Sovjetunionen — med dess korta sessioner och i arbetsordningarna stadgade fyratimmarsplena per dag — samt Finland och England. I Finland äro blott tisdagar och fredagar anslagna till plena, fastän även andra dagar vid behov utnyttjas och kvällsplena tidvis kunna vara vanliga. Det engelska underhusets starkt komprimerade veckoschema, vilket i regel gör lördagen till fridag, upptar under flera dagar kvällsplena såsom fortsättning utan måltidsuppehåll av eftermiddagens sammanträde; i gengäld har huset härvid för kvällstimmar sänkt kravet på visst minimital närvarande och gjort till regel att uppskjuta och sammanföra voteringar till omkring kl. 23.00, då huset åter är mera fulltaligt samlat. Utskottsväsendet. Det har alltid sagts att det mest utmärkande för den svenska riksdagen är utskottsväsendets fasta, strama organisation och utskottens ofta utslagsgivande makt. Det förra är otvivelaktigt en alltjämt riktig iakttagelse. Huruvida de svenska riksdagsutskotten även i fråga om inflytande stå utan konkurrens eller i vart fall uthärda denna kan däremot inte lika säkert besvaras. Redan det förhållandet att någon objektiv måttstock aldrig kan tänkas när det gäller att jämföra inflytandet hos olika länders parlamentsutskott gör varje svar subjektivt. Ett annat osäkerhetsmoment vid en jämförelse är, att ett och samma utskotts roll hastigt kan växla alltefter regeringens starkare eller svagare parlamentariska underlag. Otvivelaktigt ha dock utskotten i en rad länder åtminstone delvis skaffat sig mycket stor makt; såsom exempel på dylika maktcentra kunna 12

särskilt finans- eller budgetutskotten i en rad länder utpekas (t. ex. Förenta staterna, Frankrike, Danmark, Tyskland och Schweiz), och överhuvud taget torde det mera allmänt kunna hävdas, att utskotten i Finland, Frankrike, Schweiz, Förenta staterna, Tjeckoslovakien och Tyskland utövat ett mycket betydande inflytande, vare sig bedömandet avser utskottens ställning i förhållande till regeringsmakten eller i förhållande till vederbörande kammare. Belysande för den starka position, som utskotten i flera andra länder inneha, är också att de kunna vara mera eller mindre suveräna vid bestämmandet av om ett väckt förslag överhuvudtaget skall bli föremål för utskottets yttrande eller ej eller i förra fallet vid vilken session beredningen lämpligen skall ske. Även om denna makt sällan kan tänkas tillgripen mot viktiga regeringsförslag och även om kammaren ej saknar möjligheter att ändå tvinga fram ärendet på sitt bord, kan anhopningen av frågor göra kammarens fortlöpande kontroll omöjlig med följd att utskotten reellt få kompetens att avliva förslag helt enkelt genom att låta dem ligga kvar oberedda i utskotten till legislaturperiodens slut, då de automatiskt utslockna. Som exempel på länder med dylika maktfullkomliga utskott kunna nämnas Förenta staterna, England, Frankrike, Schweiz, Belgien, Weimar-Tyskland och i viss omfattning även Danmark. I Sverige däremot skola utskotten utan uppskov avverka alla dit remitterade förslag och en session kan aldrig avslutas utan att samtliga föreliggande frågor avgjorts, såvitt den inte avbrutits genom regeringens beslut om upplösning av båda kamrarna eller en av dessa (1887 och 1914). Det mest originella draget i den svenska riksdagens arbetsformer är den för kamrarna gemensamma beredningen. Bortses från det ringa antal utredningsmotioner, som hänvisas till tillfälliga utskott, sker all beredning i kamrarnas gemensamma ständiga, särskilda eller sammansatta utskott. I alla andra stater med tvåkammarsystem sker beredningen däremot så gott som alltid av kammarutskott; i vart fall är detta den bärande principen, och undantagen från denna avse främst ärenden, som avse statsrevision eller utrikespolitisk kontakt eller annan kontroll. Först om kamrarna stanna i skiljaktiga beslut och enighet ej kan nås på annat sätt tillsättas »joint committees» eller konferensutskott; regler härom finnas i praktiskt taget alla de tvåkammarsystem, som baseras på husens likställighet. Efter 1946 års reform ha dock i Förenta staternas kongress vissa smärre ansatser till en för k a m r a r n a gemensam utskottsberedning gjorts. Givetvis utesluter inte systemet med beredning genom kammarutskott möjligheten att båda kamrarnas utskott ha informella samråd, men detta försvåras genom att frågorna behandlas först i den ena kammaren och därefter i den andra. Otvivelaktigt lägga ärendenas vandring mellan kamrarna och den separata utskottsberedningen en hämsko på skyndsamheten vid ärendenas behandling, men säkerligen har kamrarnas maktställning 13

ansetts bäst tryggad genom att varje kammare för sig omhändertar utskottsprövningen. Varje lands parlament har — såsom de olika redogörelserna visa — sitt egenartade utskottssystem, vilket skall ses mot bakgrunden av landets författningshistoria, det representativa systemets art och — där detta finnes i konstitutionen eller enligt sedvänja — det parlamentariska styrelsesättets praxis. Utan att här göra en komparativ sammanfattning skola blott några utskottstyper kortfattat karakteriseras. De svenska ständiga utskotten utmärka sig för sitt relativa fåtal och sin grundlagsreglerade kompetens. I intet annat land ha utskottens befogenheter och gränserna dem emellan så tydligt upplinjerats och fastlåsts som i vårt. Närmast Sverige typologiskt sett kominer Finland, även om inte alla dess faktiskt ständiga utskott ha grundlags helgd. Även Norges, Weimar-Tysklands, Schweiz', Förenta staternas, Frankrikes, Tjeckoslovakiens och Sovjetunionens utskottsväsende är till väsentlig del byggt på fasta utskott, så också Belgiens och delvis Nederländernas trots avvikelser i övrigt. Men med undantag för Sovjetunionen, som blott har tre fasta beredningsutskott per kammare, äro de ständiga utskotten i de nämnda länderna ofta avsevärt mycket talrikare. Av intresse är att observera, att Tjeckoslovakien och Belgien låtit utskotten i huvudsak motsvara statsdepartementen eller ministerierna. I några stater — t. ex. Schweiz och Frankrike — har systemet med särskilda utskott för särskilda frågor såsom komplement till de fasta utskotten haft en större frekvens än i Sverige. Den svenska utskottstypens motsats är den danska, enligt vilken med undantag för budgetfrågor beredningen (som dock ej är obligatorisk) sker genom särskilda utskott, som tillsättas för varje självständigt förslag eller möjligen för ett par likartade dylika och som upphöra sedan de avgivit sitt utlåtande. I det engelska underhusets utskottsväsende, som trots sin ökade vikt dock ej spänner över alla frågor, förtjäna de stora »standing committees» intresse även ur den synpunkten, att de inte i samma grad som övriga länders utskott baseras på specialiseringens princip. För att i största möjliga utsträckning bereda en kammares ledamöter tillfälle att delta i ärendenas förberedande behandling ha flera metoder använts. En är byrå- eller sektionssystemet, som i huvudsak innebär, att en kammares samtliga ledamöter genom lottning delas upp på lika stora avdelningar; frågorna behandlas preliminärt av alla dessa, som därefter utse deputerade eller rapportörer till visst mindre antal; dessa bilda därefter tillsammans en central avdelning, som avger utlåtandet. Detta system, som ursprungligen praktiserades i Frankrike och kejsartidens Tyskland, fortlever bland de här berörda staterna nu egentligen allenast i Nederländerna och Belgien och ingår där blott som ett led i deras utskottsorganisation, vilken särskilt i Nederländernas andra kammare är synnerligen invecklad. En annan metod är »utskott av hela huset», som företrä14

desvis tillämpas i England i budgetfrågor och i Förenta staterna även i lagfrågor; vederbörande k a m m a r e förvandlar sig till utskott för mera formfria preliminära debatter. En tredje metod är medgivande för förslagsställare att närvara i vederbörande utskott (t. ex. i Frankrike, Tyskland och Belgien), eller rätt för kammarens ledamöter att åhöra utskottens förhandlingar (t. ex. Tyskland och i Finland det stora utskottets sammanträden) eller tillåtelse för övriga tillstädeskomna kammarledamöter att yttra sig i utskottet (Sovjetunionen). En fjärde metod är rätt för partierna att när som helst ändra sin representation i syfte att på ett smidigt sätt reglera tillförseln av sakkunniga till ett utskott vid behandling av olika frågor; längst i frihet för partierna i detta avseende har Weimarrepubliken gått. Av intresse i detta sammanhang är även de schwei- i ziska föreskrifterna om maximitid för innehav av utskottsmandat; de äro uttryck för schweizarnas förkärlek för rotation i ämbeten men representera en grundsats, som är rakt motsatt den i Sverige tillämpade, nämligen att genom mångårig mandattid för utskottens ledamöter och suppleanter »utbilda» dessa till specialister och konservera deras sakkunskap åt utskotten. För budgetens enhetliga behandling ha flera vägar beträtts. Längst i koncentration av inkomster och utgifter till ett utskott har man gått i Danmark, Schweiz, Frankrike, Weimar-Tyskland, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. I avseende på statsutgifterna har även Finland en enhetlig beredning. Ehuru inkomster och utgifter i den amerikanska kongressen äro uppdelade på två utskott, äro dessa dock desto mäktigare. Fastän budgetbehandlingen i Sverige är uppdelad på fyra utskott, påminner våra stats- och bevillningsutskott mest om det amerikanska representanthusets två budgetutskott. I det engelska underhuset är budgeten däremot enligt tradition till övervägande del hela husets sak, och dess möjligheter att under en majoritetsregim ändra regeringens budgetförslag äro mycket ringa. Utskiftad på en rad utskott är budgetbehandlingen däremot i Nederländerna, Belgien och Norge; i det sistnämnda landet har också frågan om stortingets budgetbehandling sedan länge varit föremål för reformplaner. I samtliga länder utom i England och. Finland företrädas utskotten vid kammardebatterna för varje fråga av rapportörer (referenter, talesmän). I utskotten äro dessa ofta att betrakta som ett slags föredragande och sekreterare. I de flesta av dessa länder ha även minoriteterna tillerkänts rätt att utse sina rapportörer. I bägge dessa avseenden skiljer sig ordningen i den svenska riksdagen. Vad kammardebatterna beträffar äro olikheterna dock större i form än i sak. Även i vår riksdag företrädes utskottet av någon av ordförandena eller annan vidtalad ledamot. Skillnaden består i att denne inte inleder debatten med någon redogörelse och inte äger någon företrädesrätt till ordet i debatten. I den svenska riksdagen sakna statsråden tillträde till utskottens för15

handlingar — undantag gäller dock för utrikesutskottet — och förslag att upphäva denna förbudsregel ha avslagits. Även i detta avseende bryter den svenska ordningen mot allmän utländsk praxis. Endast i Norge äro regeringsmedlemmarnas relationer till utskotten desamma som i Sverige; i Norge förlora statsråden för övrigt sina stortingsmandat så länge de sitta i regeringen. T. o. m. i Förenta staterna, vars regeringsledamöter inte ha rätt att delta i husens debatter, kunna dessa medverka i utskottsberedningen, särskilt i finansfrågor. I Belgien och Nederländerna äro relationerna mellan regering och utskott till stor del skriftliga. I England, Schweiz, Sovjetunionen, Tyskland, Danmark, Tjeckoslovakien och delvis Frankrike torde regeringsledamöternas deltagande i utskottsberedningen ha varit av stor vikt. Initiativ till samråd utgår i regel från utskottet; både i Weimar-Tyskland och i Tjeckoslovakien kunde ministrar tvingas att möta upp i utskotten, om dessa så fordrade. I Sverige tillämpas ett system med utskottssuppleanter, som blott har sin direkta motsvarighet i Finland. Det regelmässiga i övriga länder är att ersättare saknas i utskotten — såvitt inte partierna ha befogenhet att tillfälligt detachera kammarledamöter dit — och att utskotten som en följd därav ha svårigheter att alltid vara beslutmässiga enligt de utförliga regler härom, som nödvändiggjorts. I de flesta parlament har man varit angelägen att bereda alla tillfälle till utskottsarbete och fördenskull bl. a. givit utskotten en stor numerär. Såsom tabellariska sammanställningar visa, underskrider kamrarnas ledamotstal antalet utskottsplatser i Förenta staterna, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Danmark och Weimar-Tyskland. I Schweiz, Finland och Tjeckoslovakien äro kammarnumerären och utskottssätenas siffra ungefär ekvivalenta. I Norge har man i grundloven inskrivit regeln att stortingets medlemmar skola delas upp på de ständiga utskotten, vilkas sammanlagda antal platser svarar mot stortingets ledamotstal. Då det engelska underhusets egenartade arbetssätt knappast gör en jämförelse möjlig, återstår endast Sovjetunionen, där antalet utskottsposter endast utgöra omkring en tiondel av kamrarnas stora medlemstal. Om parlamentsledamöternas utskottssysselsättning alltså oftast visar högre siffror utomlands än i Sverige och om anciennitetsregeln där inte spelar samma roll som här, behöver detta dock ej nödvändigtvis innebära, att en utskottsledamot utomlands får flera tillfällen att framträda än en suppleant i ett svenskt ständigt utskott. Endast en minutiös detaljundersökning, som för detta arbete inte varit möjlig, kan klarlägga detta. Om utskottsväsendet kan slutligen tillfogas, att utskotten i så gott som alla andra länder kunna arbeta under ajourneringar och ferier. Vidare kunna mångenstädes undersöknings- eller enquéteutskott med vittgående utredningsbefogenheter tillsättas eller ett redan fungerande utskott utrustas med dylika rättigheter. Ytterligare kan i detta sammanhang uppmärksamheten riktas på de »hearings», som förekomma i Förenta staterna 16

i skilda frågor och i England huvudsakligen rörande »private bilis»; »hearings» betyder att allmänheten, intressegrupper eller parter inbjudas att muntligt framföra sina synpunkter eller önskemål direkt till utskottet. Förslagsrätten. I olikhet mot Sverige sakna de flesta länder regler om sista dag för förslags framställande; Norge och Finland ha några likartade föreskrifter, som dock mindre snävt begränsa fristerna. För budgetbehandlingen gälla dock enligt författningens bud eller sedvanemässigt vanligtvis vissa terminer överallt. Något starkare behov av regler om sista dag finnes ej i alla de länder, där sessionen är årlig eller frågorna — såsom vanligen är fallet — kunna uppskjutas från en session till en annan utan att därför falla. Vad som i Sverige går under namn av följdmotioner jämställes utomlands inte med självständiga förslag och kallas oftast amendement. Även med beaktande av denna skillnad i terminologien torde det finnas grund för att hävda, att riksdagsmännens motionerande torde spela en större roll i Sverige än i andra länder med undantag av Förenta staterna. Delvis sammanhänger detta nog med att motionerandet så att säga uppmuntrats i Sverige genom den omedelbara och sorgfälliga behandling, som alla motioner bruka röna; i andra länder kunna de läggas å sido av utskotten eller också riskera de att falla redan vid den preliminära granskning, som vissa parlament (t. ex. Belgiens och Tjeckoslovakiens) anordna och som utgör ett slags filtrering. I en rad länder (t. ex. Belgien, Frankrike och Schweiz) har motionerandet dessutom försvårats genom kravet på flera undertecknare eller understödjare. Regler om att motionärerna redan i utskotten ha att svara för sina förslag kunna också ha verkat avkylande. Dessutom har motionerande i budgetfrågor t. ex. i England och Frankrike kringgärdats med vissa restriktioner. — Den rätt för utomstående att inge förslag till folkrepresentationen, som under namn av petitionsrätt finnes så gott som överallt utanför Sverige, synes inte ha någon egentlig politisk eller saklig betydelse utan den finnes där mera som ett ornament i författningen. Ärendenas behandling i kamrarna. Skillnaderna mellan ärendenas behandling i den svenska riksdagen och främmande parlament äro så stora, att de kunna anges genom några summariska konstateranden. I jämförelse med andra tvåkammarparlament är behandlingen av utskottsutlåtanden i Sverige samtidig, medan den överallt annorstädes är successiv, d. v. s. frågan vandrar mellan k a m r a r n a efter ungefär samma principer som tillfälliga utskotts utlåtanden i vår riksdag. Vidare förekomma i de flesta andra länder i olikhet mot i Sverige flera läsningar, framför allt när det gäller lagförslag; särskilt utbildat är systemet med läsningar i Förenta staterna, England, Frankrike, Danmark, Finland och Schweiz. Och slutligen är den svenska riksdagen jämte den finska den enda, där inga restriktioner för yttranderätten införts. De olika formerna för beskärning av yttranderätten äro utförligt redovisade i uppsatserna om 2 — 72899

de olika länderna, dit här blott kan hänvisas. Dessa restriktiva system ha framtvingat en ingående planering av kamrarnas program; både talmännen och partiledningarna — de senare genom seniorskonvent eller presidentkonferenser — stå för denna planläggning med dess ofta minutiöst noggranna veckoprogram och tidsindelning och de ha härigenom ingripit vida mer i förhandlingarnas gång än vad som fallet är i Sverige. I Englands och Förenta staternas arbetsöverhopade parlament har dock denna planering helt lagts i majoritetspartiets hand och dess frihet är härvid huvudsakligen inskränkt blott genom konventioner. Det anmärkningsvärda är att den svenska riksdagen under senare år kunnat under större delen av sessionstiden nöja sig med en enda plenidag i veckan trots att varje form av debattrestriktioner saknas.

DANMARK

Den danska riksdagen är uppdelad i två kamrar, landstinget och folketinget. Landstingets medlemsantal får icke överstiga 78 och är f. n. 76. Av dessa väljes flertalet (f. n. 57) genom indirekta och proportionella val för en period av åtta år. Hälften av denna kategori väljes vart fjärde år. 19 medlemmar utses av landstinget självt vart åttonde år. Rösträttsåldern vid val till landstinget är densamma som valbarhetsåldern, 35 år. Vid val till folketinget är rösträtts- och valbarhetsåldern 25 år. Valen äro direkta och proportionella; valperioden är fyra år. Antalet folketingsmedlemmar får icke överstiga 152. Det är f. n. 149. Vid tillfälligt förfall av längre varaktighet kunna i stället för de ordinarie riksdagsmännen såväl i folketinget som i landstinget suppleanter (»stedfortra> der») inträda. Härom är för folketinget föreskrivet (FFO § 43), att suppleant efter beslut av tinget kan rycka in, när en medlem i minst tre månader ej varit närvarande i tinget och när en medlem meddelar talmannen, att han på grund av sjukdom eller offentligt u p p d r a g i minst en månad eller av annan anledning i minst tre månader icke kommer att kunna deltaga i tingets sammanträden, och han därvid beviljas ledighet av tinget. Likartade bestämmelser finnas för landstinget. (LFO § 46).

Tingen sammanträda med ett undantag vart och ett för sig. Då konungen dött och tronföljare saknas, tillkommer det »den förenade riksdagen» att välja konung och besluta om den framtida arvsföljden. 1 Tvåkammarsystemet är mer konsekvent genomfört än i den svenska författningen. Gemensamma voteringar förekomma icke, och gemensamma utskott finnas blott i relativt ringa omfattning. Ärendena behandlas först i det ena tinget och sedan i det andra. Den enda regeln för ärendenas fördelning mellan tingen är att följande frågor först skola behandlas i folketinget: budgetförslaget, lag om tilläggsanslag och eventuella förslag om provisorisk anslagslag samt provisoriska lagar, som konungen i trängande fall äger utfärda, då riksdagen icke är samlad men som omedelbart sedan den samlats skola föreläggas denna (Grl. §§ 47 och 25). Ännu en skiljaktighet i tingens behörighet är stadgad i grundloven. Folketinget äger ensamt vid sidan av konungen ställa ministrarna under åtal inför riksrätt för deras ämbetsutövning. Konungen måste även inhämta folketingets samtycke för att vid riksrätten kunna åtala andra personer än ministrarna för brott, som anses såsom farliga för staten. Å andra sidan är det landstinget ensamt som bland sina eg-

1 Grundloven § 8. Jfr Grl. § 65, där det stadgas, att förenad riksdag bildas genom sammanträde av folketinget och landstinget till en församling. — Det bör tillfogas, att tvåkammarsystemets avskaffande sedan ett tiotal år varit aktuellt. 1939 hade de flesta partier enats om ett förslag till en författningsreform, enligt vilken landstinget skulle

ersättas med ett efter norska och isländska förebilder konstruerat riksting med inskränkta befogenheter, men förslaget föll vid den för författningsändringar obligatoriska folkomröstningen. För närvarande arbetar en kommitté med en ny utredning i författningsfrågan.

na ledamöter väljer bisittare i riksrätten (Grl. § 66). Ytterligare föreligger en skillnad mellan tingen beträffande konungens rätt att upplösa riksdagen. Folketinget äger konungen upplösa, närhelst han finner det lämpligt, landstinget endast om folketinget vid två sessioner — andra gången efter ordinarie nyval — antagit ett lagförslag och detta förkastats av landstinget (Grl. § 22). Konungen skall do*ck upplösa hela riksdagen, då ett förslag till grundlagsändring antagits av båda tingen. 2 Om ettdera tinget upplöses medan riksdagen är samlad, skola det andra tingets sammanträden uppskjutas, till dess hela riksdagen ånyo samlas. Detta skall ske inom två månader efter upplösningen (Grl. § 22). Konungen äger uppskjuta lagtima riksdags sammanträden för viss tid, dock ej utan riksdagens samtycke för längre tid än två månader, ej heller mer än en gång under samma år intill riksdagens nästa lagtima session.

Sessioner. Grundloven stadgar, att konungen varje år skall sammankalla en ordinarie riksdag och att denna skall samlas den första tisdagen i oktober, såvida konungen icke kallar den att sammanträda dessförinnan. I Danmark förekommer alltså endast en lagtima session per kalenderår. Denna kan icke avslutas »förrän laga förutsättningar kommit till stånd för skatternas uppbörd och för bestridande av statens utgifter», d. v. s. 2

Grl. § 94. Om förslaget godkännes även av den nyvalda riksdagen, skall det slutligen underställas folkomröstning, varvid för positivt beslut fordras, att minst 45 procent av alla röstberättigade rösta för det förelagda beslutet. Denna svårighet att ändra grundlagen är ett särdrag i den danska författningen och stjälpte bl. a. 1939 års förslag till författningsreform, därigenom att de 45 procenten inte uppnåddes trots en överväldigande majoritet för förslaget. Härom se Brusewitz, En författningsrevision med förhinder, sid. 297 ff.

icke förrän budgeten eller en provisorisk finanslag antagits. Därav följer, at om riksdagen upplöses innan en bucget är godkänd den nyvalda riksd;gen, som ju måste samlas inom två minader efter upplösningen, ärver dei förras rättsliga ställning (Grl. §§ 19, 4) och 48). 3 Medan lagtima riksdag sålunda icke kan avslutas, förrän vissa villkor äio uppfyllda, gälla inga rättsliga restriktioner ifråga om urtima riksdag. Till extriordinarie session kan konungen kalh riksdagen när helst han önskar, blot den ej kolliderar med lagtima riksdaj. Likaså beror urtima riksdags avslutning enligt Grundloven enbart av konungers beslut. 4 Riksdagens avslutning tillkännages alltid genom att ett kungligt brev läses u p p av talmannen i vartdera tinget. Budgetåret löper från 1 april till 31 mars, och den lagtima sessionen avslutades under decenniet före andra världskrigets utbrott i regel i april eller under första hälften av maj. Eftersom sessionen regelmässigt började den första tisdagen i oktober, varade den sålunda fem å sex månader. Under denna tid ajournerades tingen för julferier drygt tre veckor varje år samt för korta påskferier, om arbetet ej hann avslutas före påskhelgen. Undantagsvis arbetade emellertid tingen också under vissa perioder av sommaren. Riksdagen avslutades då icke förrän i början av september. 5 Intet hinder möter, att det ena tinget ajourneras för 3 Ovan 4

sid. 2 och Berlin, sid. 101. Grl. § 20. Beträffande urtima riksdags kompetens göres i Grundloven inga sådana inskränkningar som i den svenska regeringsformen. Tvärtom stadgas särskilt i Grl. § 94, att förslag till änddring i eller tillägg till Grundloven må kunna framställas även vid urtima riksdag. 5 Så t. ex. sessionen 1931—32, då tingen arbetade i ett sträck till 2/4, varefter de ajournerades till 18/5 och ajournerades igen 23/6 till 7/9. Sessionen avslutades 8/9.

längre tid än det andra. 6 Då arbete saknas i det ena tinget, kan det nämligen ajournera sig, trots att medtinget håller sammanträden. 7 Utskott kunna arbeta under den tid ett av tingen eller båda äro ajournerade, men det förekommer ej ofta i praxis. 8 Sammanträdestider under sessionerna. Folketinget sammanträder i plenum mellan tisdag och fredag som regel tre eller fyra dagar i veckan. Landstinget har i slutet av sessionen ungefär sam-

ma sammanträdesfrekvens som medtinget; dessförinnan hållas plena vanligen två dagar i veckan, onsdagar och fredagar. Måndags- och lördagsplena förekomma i båda tingen endast omedelbart före julferierna och veckorna före sessionens avslutning på våren. Att folketingets arbetsbörda är betydligt större än landstingets framgår av de nedan införda tabellerna med uppgifter från 1937—38 års riksdag. Sessionen pågick det året från den 5 oktober till och med den 13 april. Under den tiden sammanträdde folketinget 93 dagar och landstinget 55. Samraan-

Antalet sammanträdesdagar och sammanträdenas längd ( u t t r y c k t i t i m m a r och m i n u t e r ) i folketinget sessionen 1937—1938. Jan. Febr. Mars April

Hela sess.

0—10 min. Antal 1 Tid 0,05 1 10—30 » Antal 0,17 Tid 1 1 30—60 » Antal 0,50 0,50 Tid 2 7 7 10 7 1— 3 tim. Antal 9 21,34 12,00 12,05 16,17 26,26 17,40 4,57 Tid 12 3 4 1 5 10 2 3-r- 6 » Antal 7,15 45,46 17,28 3,50 16,35 45,54 13,40 Tid 3 1 6— 9 » Antal 6,25 21,55 Tid 1 9— » Antal 10,45 Tid 10 15 19 12 10 15 Säger Antal 12 » Tid 28,49 57,46 35,58 21,14 43,01 63,34 51,12 Dagar med enbart förmid19 12 10 15 dagsplenum 12 15 Dagar med enbart kvälls7 plenum Dagar med både f.m.- och kvällsplenum 3

1 0,05 1 0,17 2 1,40 47 110,59 37 150,28 4 28,20 1 10,45 93 301,34

Okt.

6 Nov.

Under 1933—34 års riksdag arbetade folketinget efter det att båda tingen ajournerats 12/5 från 27/6 till 29/6 samt från 31/7 till 7/9, medan landstinget efter ett sammanträde 27/6 ajournerades till 2/8 och sedan arbetade till 7/9, då sessionen avslutades.

Dec.

7 Under 1937—38 års riksdag var landstinget ensamt ajournerat tre veckor i november. 8 Sommaren 1934 arbetade exempelvis ett sammanjämkningsutskott.

Antalet sammanträdesdagar och sammanträdenas längd ( u t t r y c k t i t i m m a r och m i n u t e r ) i l a n d s t i n g e t s e s s i o n e n 1937—38. Okt. 0—10 min. Antal Tid 10—30 » Antal Tid 30—60 » Antal Tid 1— 3 tim. Antal Tid 3— 6 » Antal Tid Säger Antal » Tid Dagar med enbart förmiddagsplenum Dagar med enbart kvällsplenum Dagar med både f.m.- och kvällsplenum

2 0,37 3 2,04 2 2,10

Nov.

Jan. Febr. Mars April

Hela sess.

1 0,05

2 0,07 1 0,15 2 1,25 1 1,37

4 0,15 5 1,22 17 11,46 22 37,09 7 28,11 55 78,43

7 4,51

2 1,10 2 2,53 3 12,12 3 8 3,00 16.20

1 0,25 2 2,35

trädestiden per dag 9 var i medeltal omkring 3 % timmar i folketinget och omkring IVi timme i landstinget. 1 Särskilda bordläggningsplena förekomma icke, varför den effektiva sammanträdestiden varierar relativt litet dag från dag. Vanligen börjar plenum i folketinget kl. 13 och i landstinget en halvtimme senare. Då ruschen satt in i slutet av sessionen börjar respektive ting någon gång kl. 10. Dessa dagar ajournera sig tingen efter ett par timmar för att äta lunch, varefter arbetet återupptages. Kvällsplenum förekommer ytterst sällan men i så fall föregånget av en läng9 Till följd av reglerna om läsningar hållas i båda tingen ofta två eller flera sammanträden varje dag, med i regel ytterst korta pauser (3 å 5 min.) emellan. Dessa pauser ha emellertid i likhet med de längre uppehållen för lunch etc. räknats ifrån sammanträdestiderna. I texten och tabellerna anges sålunda den effektiva sammanträdestiden varje dag. 1 Till jämförelse ha beräkningar gjorts beträffande 1938—39 års lagtima riksdag. Den varade från den 4 oktober t.

22 Dec.

1 0,03 1 1 0,20 0,10 4 3 2,51 2,16 2 10 2,24 17,25

6 3,24

2 1,35 3 8,05 4 15,59 14 9 8 5,38 19,51 25,39

14 8

1 1 re måltidspaus. Även andra längre och kortare pauser förekomma. 2 I regel varje arbetsdag hålla partierna gruppmöten omkring kl. 12, vart och ett i egen sal. Olika former av förslag. Lagförslagen indelas i regeringens förslag (här kallade propositioner) och privata förslag (här kallade motion e r ) . Samtliga lagförslag måste vara avfattade i lagform (FFO § 10, LFO § 13). De innehålla sålunda icke mer än lagtexten. Till regeringsförslaget äro därtill fogade korta anmärkningar med o. m. den 11 mars, (då den upplöstes på grund av att grundlagsändring hade antagits och skulle prövas i nyvald riksdag). Sammanträdesdagarna voro färre i båda tingen, 81 resp. 47, men sammanträdestidens längd per dag i gengäld större; i medeltal omkr. 3 timmar 50 min. i folketinget och omkring 1 timme 50 min. i landstinget. Vid båda riksdagarna var landstingets sammanträdesfrekvens 59 % av folketingets. 2 Ovan not 9.

bl. a. referat av vederbörande paragrafers gällande lydelse och, i de fall då förslaget bygger på ett kommittébetänkande, en redovisning för i vad mån det avviker från detta. 3 Motiveringen till lagförslagen tillkännagives först vid deras framläggande, »fremsaettelse», inför tinget, som hittills alltid skett muntligen genom statsministern, vederbörande departementschef eller huvudmotionären (FFO § 10, LFO § 13). Enligt en ändring i folketingets forretningsorden (§ 10) skall »fremsa;ttelsen» dock hädanefter i regel göras skriftligen; den muntliga »fremsaettelsen» anses nämligen tidsödande och tilldrar sig ofta ej större uppmärksamhet. Därefter utdelas förslagen tryckta till tingets ledamöter, varpå de äro färdiga att undergå reaibehandling. 4 Till följd av regeln att alla lagförslag måste innehålla den föreslagna lagen i formulerad text är antalet motioner i den danska riksdagen ytterst begränsat. Under de tio lagtima riksdagarna under 1930-talet väcktes vid varje session i medeltal 19 motioner. För propositionerna var medeltalet 113. De svenska följdmotionerna motsvaras i Danmark av ändringsförslag. Någon bestämd tid, inom vilken lagförslag måste framläggas, är icke stadgad. I praxis avlämnas propositioner under hela sessionen ända till dess allra sista dagar. Regeringen behöver endast överlämna sina förslag till ett av tingen och framlägger det överväldigande flertalet av sina förslag i folketinget. Vid sidan av lagförslag förekomma andra s. k. självständiga förslag, som skola vara avfattade i resolutionsform

Det danska utskottsväsendet är icke reglerat i grundlag med undantag för de gemensamma utskotten, som dock spela en u n d e r o r d n a d roll och endast i ett fall —• utskotten för sammanjämkning — ha karaktären av beredande organ. För ärendenas beredning tillsättas i regel kammarutskott, varav ett fåtal äro fasta. Huvudregeln är, att vartdera tinget för sig, om det så finner lämpligt, tillsätter ett särskilt utskott för att bereda en speciell fråga; tinget beslutar med andra ord, om förslaget skall »gaa i Udvalg» eller inte. Kammarutskotten regelbindas uteslutande genom tingens arbetsordningar.

3 Se Rigsdagstidende Tikegg A 1937— 38. Det inträffar även att delar av ett kommittébetänkande äro återgivna som bilaga till propositionen. 4 Förfarandet att låta trycka motiveringen för sig i tingens protokoll är möjligt, emedan danska riksdagen har eget tryckeri och protokollen alltid tryckas på ett dygn, eventuellt en natt. Det första trycket är endast ett provtryck, i vilket ledamöterna sedan kun-

na göra rättelser. Det slutgiltiga protokollet föreligger i allmänhet först en månad efter provtryckets publicering. Uppgift av LT:s sekreterare. 5 A a r b o g 1937—38, sid. 472, 474, 475 och 482. °Aarbog 1937—38, sid. 483. Denna form för yrkande om utredning tycks ej vara vanlig. I regel synas utredningsinitiativ emanera från utanför riksdagen stående organisationer och grupper.

och kunna framställas av såväl regeringen som tingsledamöter och vissa utskott (FFO § 21, LFO § 23). I denna form framläggas exempelvis av regeringen förslag till beslut om handelstraktater och internationella konventioner 5 och av enskilda ledamöter förslag om att tinget skall uppmana regeringen att tillsätta en utredningskommitté i en viss fråga. 6 Resolutionsförslag skola enligt bägge tingens arbetsordningar anmälas vid ett sammanträde. Talmannen föreslår sedan — i landstinget vid samma sammanträde som resolutionen anmälts, i folketinget vid ett. följande plenum — på vad sätt förslaget skall behandlas, främst hur många läsningar det skall undergå. Härom fattar tinget omedelbart beslut. Realbehandlingen får i intetdera tinget börja vid samma sammanträde som behandlingssättet blivit fastställt (FFO § 21, LFO § 23). Utskottsväsendet.

Utskottsbehandling av ärendena är sålunda icke obligatorisk i den danska riksdagen, med undantag för flertalet av de frågor, som falla under de fasta utskottens kompetens. De gemensamma

utskotten.

Grundlagen omtalar två slags gemensamma utskott (»Fsellesudvalg»), dels tillfälliga, som kunna tillsättas, då tingen stannat i olika beslut (sammanjämkningsutskott), dels mer eller m i n d r e fasta valutskott, som ha till uppgift att välja riksdagens revisorer m. m. Om sammanjämkningsutskotten stadgar Grundloven § 52, att sedan ett ärende två gånger skickats fram och åter mellan tingen utan att enighet kunnat uppnås ettdera tinget kan fordra, att vartdera tinget för sig väljer ett lika stort antal medlemmar med uppgift att sammanträda i ett gemensamt utskott, som avger utlåtande och framställer yrkande i ärendet. Detta yrkande behandlas sedan i vartdera tinget för sig. I tingens arbetsordningar (FFO §§ 17 och 18, LFO § 19) stadgas, att det ting, som påkallar ett gemensamt utskott, samtidigt skall föreslå antalet ledamöter i utskottet. Medtinget fastställer då för sin del hur stort antal utskottsledamöter det anser lämpligt, och sedan tingen kommit överens i denna fråga väljas utskottsledamöterna i vanlig ordning, d. v. s. proportionellt och med listor från skilda partier eller partigrupper. Vanligen tillsättas 15 ledamöter av vartdera tinget. Om

de

gemensamma

valutskotten

7 Landstingets Forhandlinger 1937— 38, sp. 1583, 506 ff. 8 A a r b o g 1937—38, sid. 24 f. samt sid. 506 ff. Enligt denna källa förrättade ifrågavarande valutskott 14 skilda val under sessionen. Jfr Brusewitz, Nordiska utrikesnämnder, som ger en något avvikande framställning av utrikesnämndens tillsättning. I Tingsten, Utskottsväsendet, namnes bland de fasta utskott som tillsättas av

stadgar Grundloven § 49, att statsre-isorerna skola tillsättas genom val, furättat av ett särskilt för båda tingen gemensamt valutskott. Denna valnämid skall bestå av 30 ledamöter, 15 frm vartdera tinget. I Grundloven § 45 mon. 2 förutsattes vidare, att tingen kunia tillsätta ytterligare ett eller eventudlt flera gemensamma valutskott. Det heler där: »Tingens val av ledamöter i konmissioner eller för särskilt u p p d n g sker proportionellt; skola båda tingm vara företrädda, sker valet på sätt i § 49 är för val av statsrevisorer stadga», d. v. s. proportionellt och indirekt fenora en valnämnd. På grundval av daina bestämmelse tillsätter varje ting fir sig ett fast utskott, som kallas »utskottet enligt Grl. § 45». Detta utskott uppräknas i båda tingens arbetsordningar som ett av de fasta kammarutskottm (FFO § 7, LFO § 9), men i FFO § 59 mom. 4 omtalas »utskottet enligt Grl. § 45» såsom ett gemensamt utskott vid sidan av det valutskott, som väljer sta.srevisorerna. Av riksdagstrycket framgår även, att de enligt Grl. § 45 tillsatta valutskotten bilda ett för båda tingen gemensamt utskott. 7 Denna valnämid har i praxis fått viktiga funktioner. Den tillsätter riksdagens representanter i utredningskommittéer och nämnder. Såsom exempel på det senare kan nämnas Grönlandsudvalget, som tillkom enligt en 1927 stiftad lag. Även utrikesnämnden väljes varje session av detta utskott. 8 Ehuru grundlagen endast ger ifrågavarande utskott befogenhet att verka som valorgan, h a r det enligt en år 1927 stiftad lag dessutom fått makt vartdera tinget »ett undersökningsutskott» (sid. 56). Något sådant exister a r icke. Grl. § 45 talar om tingens befogenhet att tillsätta kommissioner för undersökning ( = ett kontrollinstitut) och det tycks vara dessa kommissioner som T. sammanblandat med det i samma § mom. 2 antydda utskottet för tillsättande av sakkunniga i »Kommissioner (= utredningskommittéer) og Hverv» ( = för särskilt u p p d r a g ) .

bl. a. att bestämma vilka bisysslor nyutnämnda statsråd må behålla. 9 De fasta

kammarutskotten.

Enligt tingens arbetsordningar skola ett antal ständiga utskott, fem i landstinget och sju i folketinget, tillsättas i början av varje session. De fem ständiga landstingsutskotten ha till funktionen exakta motsvarigheter i folketinget. De äro (enligt FFO § 7 och LFO § 9): 1) utskottet för arbetsordningen, bestående av presidiet och fem medlemmar i landstinget respektive nio ledamöter i folketinget; 2) petitionsutskottet, bestående av nio ledamöter; 3) valprövningsutskottet, bestående av sju ledamöter i landstinget och nio ledamöter i folketinget; 4) budgetutskottet (»Finansudvalget»), bestående av femton ledamöter; samt 5) utskottet i enlighet med Grundloven § 45, bestående av femton ledamöter. 1 I folketinget tillsättas ytterligare två ständiga utskott; 6) ett löneutskott på femton ledamöter, som behandlar frågor angående statstjänstemännens löner, och 7) ett utskott på nio ledamöter, som granskar statsrevisorernas berättelse. De fasta utskottens kompetensområden äro i det hela föga klart angivna. Tingens arbetsordningar innehålla närmare uppgifter endast beträffande de under punkterna 1—3 nämnda utskotten. I arbetsordningsutskotten beredas förslag angående ändring av arbetsordningen, såvida utskottsremiss påyrkas. 9 Berlin, sid. 146. Enligt vad som framgår av ifrågavarande lag nr 198, Samling af Love og Anordninger 1927, avger utskottet icke utlåtande till riksdagen i förevarande spörsmål, utan det meddelar sitt beslut till statsministern, vilken i sin tur u n d e r r ä t t a r tingens talmän om beslutet.

Tingens arbetsordningar ge vid handen, att vissa ytterligare befogenheter tillkomma dessa utskott. Utskotten skola sålunda lämna sitt medgivande, om en tingsledamot skall få åtalas eller häktas (vartill tingens medgivande i vissa fall erfordras enligt Grundloven § 56) och tillsammans med talmannen tillsätta och avskeda tingets huvudsekreterare (LFO § § 2 4 och 48, mom. 1 samt FFO § 21 mom. 2 och § 46). Folketingets arbetsordningsutskott h a r därjämte tillerkänts befogenheter, som sakna motsvarighet i landstinget. En s. k. provisorisk lag, vilken, som ovan framhållits, först skall föreläggas folketinget, hänvisas sålunda till tingets arbetsordningsutskott, såvida tinget icke beslutar att tillsätta ett sårskilt utskott för frågans behandling (FFO § 9). Vidare kan folketingets talman rådgöra med utskottet i frågor, som röra riksdagens inre förhållanden och räkenskaper, men icke heller härvidlag är utskottets medverkan obligatorisk (FFO § 45). Petitionsutskottens kompetens synes vara densamma i båda tingen. 2 Enligt arbetsordningarna (FFO § 17. LFO § 24) inbegripa »Andragender» såväl ansökningar som adresser, klagomål och liknande hänvändelser från personer som icke äro ledamöter av tinget. Intet »Andragende» kan överlämnas till tinget annat än genom en tingsledamot (här citerar arbetsordningarna Grundloven § 62). Det är ingalunda obligatoriskt att dylik hänvändelse remitteras till tingets ständiga petitionsutskott. Förenämnda paragrafer i arbetsordningarna, där frågan behandlas, nämna ej ens detta utskott, utan föreskriva blott att petitionen skall hänvisas till det utskott, som överlämnaren av hänvändelsen fö1 Detta utskott har behandlats i avsnittet om gemensamma utskott. 2 Den danska termen är »Udvalg for Andragender». Översättningen petittionsutskott är hämtad ur Tingsten, sid. 56.

reslår. Framställes inte något dylikt yrkande, avgör talmannen till vilket utskott ärendet skall remitteras. Det utskott, vartill ett »Andragende» remitteras, avgör, om det finner anledning föreligga att framställa förslag i ärendet eller icke. Ställes intet yrkande från utskottets sida, har varje ledamot rätt att i tinget framlägga förslag till beslut. Valprövningsutskotten. Folketingets valprövningsutskott skall enligt tingets arbetsordning pröva val, som icke äro slutgiltigt godkända av tinget (FFO § 7 st. 2, p. 3). Enligt § 53 Grundloven äger vartdera tinget att självt avgöra giltigheten av sina ledamöters val. Till följd härav tillsätter folketinget vid varje session, som följer på nyval, ett tillfälligt valprövningsutskott på 21 ledamöter, vilket dels granskar folketingsledamöternas fullmakter, dels kontrollerar de av inrikesministern verkställda beräkningarna av mandatfördelningen. Utskottet avger skriftligt eller muntligt utlåtande till tinget, som omedelbart fattar beslut om de val, över vilka besvär ej anförts eller beträffande vilka utskottet enhälligt yrkat godkännande. Med avseende på omstridda val har tinget flera metoder att välja på, varav en är att uppskjuta beslutet och remittera ärendet till det ständiga valprövningsutskottet. Detta tar sålunda som en andra instans ärendet under omprövning och avger utlåtande till tinget. Vid de sessioner, som icke följa omedelbart på nyval, är det ständiga valprövningsutskottets uppgift att konstatera vem som äger inträda som ersättare för en avliden eller avgången riksdagsledamot. I allmänhet torde en redan vald suppleant finnas att tillgå, men om fyllnadsval anordnats har det ständiga valprövningsutskottet, som ovan angivits, befogenhet att granska detta vals giltighet och underställa tinget resultatet av granskningen. I landstinget tillsättes aldrig annat än « 11 valprövningsutskott, det ständiga 26

på nio medlemmar, vilket med vissa avikelser har samma funktion som d't tillfälliga och det ständiga valprövninputskottet i folketinget. De särskilda

kammarutskotten.

Principerna för tillsättningen. On tillsättandet av de särskilda tingsutskotten äro bestämmelserna i tingens arbetsordningar i stort sett likalydancb: »Tinget må tillsätta . . . utskott för särskilt ärende, till vilket jämväl nya äreiden senare kunna hänvisas. Vid vaije skede av ett ärendes behandling må itskott kunna tillsättas eller ärendet häivisas till beredning av ett redan tillsstt utskott. Sker detta under en redan påbörjad behandling, inställes tills vidare dennas fortsättning» (LFO § 9 mom. 1, jfr FFO § 7 mom. 1). I landstingets arbetsordning stadgas dessutom, att antalet utskottsledamöter •— även i fasta utskott — alltid skall vara udda och rtt antalet sedermera må kunna ökas (LFO § 10). I båda tingen gäller regeln, att ett utskott, efter att ha inhämtat tingets samtycke, självt äger inkalla en eller flera ledamöter till utskottet. Anmärkningsvärt är, att dessa av utskottet tillkallade ledamöter ha rösträtt (LFO § 10, FFO § 7 mom. 1). Denna regel är giltig för både särskilda och fasta utskott. I praxis tillsättas i folketinget särskilda utskott för alla större förslag. Antalet särskilda utskott i landstinget blir jämförelsevis m i n d r e ; dess behandling av propositionerna kommer ju i stor utsträckning i efterhand, och utskottsbehandling i båda tingen av samma fråga företas inte alltid eller särdeles ofta. Vid 1937—38 års riksdag tillsattes i folketinget femtiosju särskilda utskott. Av dessa hade ett till uppgift att genomgå statsbankens räkenskaper för föregående år, medan ett annat behandlade två förslag till beslut angående handelstraktater. De övriga femtiofem behandlade lagförslag, sammanlagt 76 pro-

positioner och 7 motioner. Av de 76 äro de allmänna bestämmelserna i arpropositionerna hade 10 översänts från betsordningarna om val inom riksdalandstinget, medan de övriga först fö- gen, d. v. s. att den proportionella valrelagts folketinget till behandling. metoden skall användas i alla de fall, I landstinget tillsattes vid samma då mer än en skall väljas, samt att val riksdag trettiotre särskilda utskott, av sker utan omröstning, därest talmanvilka två behandlade respektive stats- nen framställer förslag och ingen därrevisorernas utlåtande och statsban- emot gör invändning (LFO § 40 resp. kens räkenskaper samt ett beredde de mom. 3 och 1, FFO § 39 resp. mom. 2 förutnämnda traktatbesluten. Samtliga och 1). De olika partigrupperna meddessa ärenden hade redan undergått utdela talmännen de personer, de vilja skottsbehandling i folketinget. De öv- välja som sina representanter, och desriga trettio landstingsutskotten tillsat- sa godtas. tes för behandling av lagförslag, samtPartierna äro i alla utskott repreliga propositioner, varav 15 hade fram- senterade i förhållande till sin styrka, lagts i landstinget. De övriga 15 hade d. v. s. under innevarande års riksdag översänts från folketinget. (1946—47) socialdemokraterna med Om man jämför antalet utskottsremit- fem ledamöter, venstre med fyra, det terade lagförslag med antalet proposi- konservativa folkpartiet med tre, komtioner och motioner, som framlades till munisterna med två och de radikala ifrågavarande riksdag (96 propositio- med en ledamot. 3 De minsta riksdagsner, därav 72 framlagda i folketinget partierna, t. ex. Danmarks Retsforoch 24 i landstinget, samt 18 motioner, bund och Dansk Samling, vilkas medsamtliga väckta i folketinget) framgår, lemsantal brukar variera mellan en och att det övervägande flertalet propositio- fyra, äro i regel icke representerade i ner blev behandlat i utskott (81 av utskotten. Undantag göres, om ett av 96). Beträffande motionerna var pro- dessa partier har väckt en motion, som portionen i det närmaste omvänd. Av blir föremål för utskottsbehandling, elde 18 väckta remitterades blott 7 till ler om en fråga av riksviktig betydelse utskott. Antalet lagförslag, som behand- kommer upp till utskottsbehandling lades av utskott i både folketinget och (under 1946—47 års riksdag t. ex. frålandstinget, var 25. Av dessa hade gan om Sydslesvig). I det senare fallet samtliga framställts av regeringen. En- bli samtliga småpartier representerade ligt uppgifter av danska riksdagsmän i utskottet, men i det förra vanligen enäro proportionerna ungefär desamma dast det parti, som framlagt förslaget. 4 efter kriget; cirka en femtedel av för- Har utskottet tillsatts för beredning av slagen gå inte »i Udvalg». en motion eller annat enskilt förslag, Tillsättandet av ett tingsutskott för brukar förslagsställaren alltid väljas. behandling av en viss fråga sker på förslag av en ledamot. Yrkandet framFolketingsledamöternas sysselställes i regel omedelbart efter det att sättning i utskott. tinget beslutat om ärendets övergång till andra läsningen och innefattar även En genomgång av folketingets handförslag om antalet ledamöter. Försla- lingar för sessionen 1937—38 visar, att get godkännes tydligen alltid utan de- det övervägande flertalet ledamöter batt och omröstning. Valet av utskottsdeltagit i utskottsarbete. I den tabell, ledamöter äger i regel rum i början av som återgives nedan, medtagas icke följande plenum och sker genom ack- blott samtliga särskilda utskott i folkelamation. De regler man h a r att följa tinget utan även de fasta utskott, som 3 Muntlig uppgift Bomholt.

av FT:s

formand

4 Muntlig uppgift Bomholt.

av FT:s formand

avgåvo utlåtanden under sessionen, nämligen finansutskottet, löneutskottet, petitionsutskottet och utskottet för statsrevisorernas berättelse. 5 16 ledamöter sutto ej i något utskott 49 » » i 1— 5 » 64 » » i 6—10 » 11 » » i 11—15 » 1 ledamot deltog i 16—20 » 141 ledamöter. 0 De flesta i den kategori, som överhuvud ej deltog i utskott, tillhörde småpartier. För övrigt visar tabellen, att riksdagsledamöternas fördelning på utskotten var ganska jämn. Eftersom utskotten hittills tillsatts successivt allt efter som frågorna tagas upp till behandling i tinget och deras livslängd varierat betydligt beroende på ärendenas omfattning, behöver ej storleken av en folketingsledamots arbetsbörda sammanfalla med det antal utskott, vari han sitter. Vid sessionen 1937—38 satt följande antal ledamöter av tingets mest arbetstyngda utskott, finansutskottet (FU), också i nedan angivet antal särskilda utskott:

der i sådana fall anpassas efter varandra. I arbetsordningen stadgas, att utskott äro beslutmässiga, då över hälften av ledamöterna är närvarande (FFO § 8 mom. 1). I utlåtandena anges icke i vad mån ledamöterna deltagit i beslutet. 8 De särskilda utskotten tillsättas blott för en viss fråga eller ett visst frågekomplex. Normalt upplösas de också, så fort deras uppgift är löst. Några av de särskilda utskotten ha dock faktiskt ständig karaktär, i det att de regelmässigt tillsättas vid varje session och ha traditionellt bestämda arbetsområden. 9 Till detta slags utskott återväljas samma ledamöter i stor utsträckning år efter år, så att de så småningom bli specialiserade på vissa områden. 1 I andra fall kan ett utskott kvarstå till sessionens slut, även sedan den fråga, för vilken det tillsatts, blivit avgjord. 2 (FFO § 8.)

Utskottens

arbetssätt.

Det är heller icke alls ovanligt — mot slutet av sessionen snarare regel — att tingsledamöter samtidigt tillhöra flera av de särskilda utskotten. Eftersom suppleanter 7 icke förekomma, måste de skilda utskottens sammanträdesti-

Konstitueringen tillgår efter samma regler för alla utskott, vare sig de äro fasta eller särskilda (FFO § 8 mom. 1 och LFO § 11 mom. 1). Utskottet sammankallas av den medlem, som i första rummet är vald, eller vid förfall för denne av nästföljande ledamot. Konstituering får dock ej ske, om någon av utskottets ledamöter ej har erhållit kallelse och någon av dem som infunnit sig på grund därav framställer invändning. Utskottet konstitueras genom val 3 av en ordförande (»Formand») och en sekreterare; även denne utses bland

5 Rigsdagstidende, Tillaegg, sp. 7— 2690. På grund av att landstinget tillsätter ett mycket mindre antal utskott h a r det ej ansetts nödvändigt att göra motsvarande beräkning för detta ting. G Folketingsledamöternas antal var 149, men därifrån avgå 8 statsråd. 7 En vald utskottsledamot har i praxis möjlighet att begära entledigande och ersattes då genom fyllnadsval. 8 I ett enda fall förekommer i folketingets handlingar 1937—38 en uppgift,

att en ledamot varit frånvarande på grund av sjukdom. 9 Tingsten, sid. 56. 1 Muntlig uppgift av FT-ledamoten Christensen. 2 Om rekryteringen av utskotten k a n tilläggas, att det understundom från de yngre FT-ledamöternas sida klag,fats över att de äldre alltför starkt gynnias. 3 För val fordras i princip absolut majoritet. FFO § 39 mom. 3.

5 ledamöter av FU sutto i 1— 5 utsk. 8 » » » » i 6—10 » 2 » » » » i 11—15 » 15 ledamöter

medlemmarna. 4 Sekreteraren inträder vid förfall för ordföranden i dennes ställe. Vid den tid, då utskottet finner det lämpligt, utser det en rapportör (»Ordforer»). Dessutom h a r varje inom utskottet representerad meningsriktning rätt att utse en egen talesman. Med undantag av de båda tingens finansutskott och utskottet, som granskar statsrevisorernas utlåtande, äro utskotten icke utrustade med kansli. Den valde sekreteraren för en protokollsbok, vilken överlämnas till riksdagens kansli, då utskottet avslutat sitt arbete och upplösts (FFO §§ 7 mom. 3, 8 mom. 2 ) . Utskottet börjar sitt arbete med en allmän debatt angående det ärende, som har blivit det förelagt. 5 Därefter behandlas lagförslaget paragraf för paragraf. Materialet utgöres av lagförslaget samt den motivering för detta, som förslagsställaren — oftast en regeringsmedlem •—- har givit såsom en inledning till ärendets första behandling. Ytterligare material inhämtas ofta i vederbörande departement, hos organisationer eller t. o. m. i utlandet, vilket har till följd att utskottsutlåtandena med bilagor ibland få karaktären av längre utredningar. Vederbörande departementschef är ofta närvarande under vissa skeden av ett ärendes utskottsbehandling och följaktligen inhämtas givetvis muntliga upplysningar även direkt av honom. Ändringsförslag diskuteras med ministern, och i betänkandet redovisas alltid, om vederbörande statsråd biträtt de av utskottet förordade ändringarna. Någon särskild bestämmelse om statsrådens rätt att närvara i utskott finnes ej; formellt möter intet hinder att invälja statsråd i utskott. Så har hänt en gång (1918). G Det vanliga är,

att utskottet inbjuder vederbörande minister och i förväg även fattar beslut om vilka spörsmål, som skola ställas till honom. I lagfrågor men ej i budgetfrågor åtföljs han ibland av departementets experter. Ministrarna övervara icke själva besluten. I utskottsbetänkandena nämnas alltid förhandlingarna med statsrådet för sig. T. ex. »Udvalget har afholdt en rsekke Moder, ligesom der er afholdt flere Samråd med Ministeren for offentlige Arbejder». 7 Utskotten redovisa i sina utlåtanden även de deputationer och petitioner de mottagit. Bortsett från de eventuella bilagorna äro utskottsutlåtandena mycket korta. Någon sammanfattning av ärendets tidigare behandling förekommer icke. 7 a Likaså saknas i regel varje motivering för såväl majoritetens som den eller de eventuella minoriteternas yrkanden. Anledningen torde vara, att motiveringen ges av rapportören (eventuellt r a p p o r t ö r e r n a ) , då betänkandet tas upp till behandling i tinget; likaså bör observeras, att uttalandena nästan alltid författas av en av ledamöterna och alltså inte av »yrkessekreterare». Då ett förslag, som behandlats i det ena tinget, kommer tillbaka till detta, emedan det ändrats av det andra tinget, skickas det av talmannen omedelbart till vederbörande utskott, vilket avger »förklaring» över ändringen. Först sedan en fråga slutbehandlats i båda tingen, kan det utskott som behandlat den upplösas. Att ge besked om tidslängden beträffande utskottens arbete låter sig icke göra. I regel namnes, att utskottet hållit ett, två eller flera sammanträden. Antalet sammanträden varierar givetvis i hög grad, beroende på ärendets

4 Enligt LFO § 11 mom. 1 väljes i landstingets utskottssekreterare endast »då därtill finns anledning». 5 Beträffande själva arbetssättet finnas inga bestämmelser. Den följande redogörelsen bygger på studium av riksdagstryck samt muntliga uppgifter av riksdagsledamöter. 6 Uppgift a\ FT:s sekreterare.

7 Beteenkning over Forslag til Lov om Snekastning avgivet av Folketingets Udvalg den 31 Marts 1938. Rigsdagstidende 1937—38. Tillaegg B. sp. 1841. 7 « En sådan sammanfattning ter sig i Danmark mindre nödvändig med hänsyn till att handlingarna i alla ärenden av riksdagsbiblioteket arkiveras enligt dossiersystemet.

storlek och betydelse samt graden av enighet beträffande utskottets beslut. Då en fråga redan varit behandlad i ett ting, brukar utskottsbehandlingen i medtinget, därest den alls förekommer, vara mycket summarisk. Utskotten sammanträda i regel endast under plenidagar. De börja på morgonen kl. 10 eller 9.30 och sammanträda ibland samtidigt som plenum pågår i tingen. Då en viktig fråga kommer upp eller votering skall äga rum i denna, ajournera sig utskotten till ett visst klockslag eller till en annan dag. Det normala är emellertid, att utskotten sluta sina sammanträden kl. 11.30, då partierna i regel ha sina möten. Kvällssammanträden hålla utskotten endast mycket sällan. Utskotten äro ej skyldiga att avge utlåtanden, och det kan därför hända, att något utskottsutlåtande aldrig framlägges under sessionen; eftersom frågan enligt dansk praxis ej kan skjutas till ny session, förfaller den därmed. Det händer sålunda, att något utlåtande ej framlägges, om utskottets majoritet går emot förslaget. Folketinget har i dylika fall aldrig förelagt utskottet att avge utlåtande. Budgetbehandlingen i utskott).

(främst

Beträffande budgetbehandlingen intar folketingets finansutskott en särskild ställning. 8 Budgetförslaget framlägges redan vid sessionens början i oktober; förslag har dock varit uppe, att budgetförslaget skulle framläggas t. ex. 15 november för att bli »aktuellare». Det överlämnas till finansutskottet, sedan det genomgått en första läsning. 9

var sin del. Vid utskottets följande sanmanträden refereras allt av betydelse, väsentliga avvikelser från föregåerde finanslag och större ändringar i bidgeten. Härvid har varje medlem rätt ltt framställa begäran om att ett anslag tntecknas för anhållan om n ä r m a r e ujplysningar av ministrarna. Samtidigt med att utskottet genomgår lagförslaget, framföra de olika departementen s,na ändringsförslag till utskottet. När ä\en dessa äro genomgångna, anhåller utskottet om sammanträde med ministr a r n a rörande finanslagförslaget och tillhörande ändringsförslag och särslilt då om antecknade anslag. Vid detta sammanträde ställas frågor till min.strarna. Ej heller vid finansutskottets ställningstagande närvara ministrarna. Sedan finansutskottets utlåtande oehandlats i folketinget punkt för p u i k t — detta är budgetförslagets andra läsning, vilken brukar inträffa kort fire jul — översändes budgetförslaget jimte de i tinget framställda ändringsiörslagen ånyo till utskottet. Efter en allmän granskning av förslaget avger utskottet ett nytt betänkande, som ligger till grund för folketingets definitiva beslut i mars vid tredje läsningen. Före denna läsning har finansutskottet fått mottaga och tagit ställning till nya önskemål eller ändringsförslag från regeringen; dessa äro betingade av de nya omständigheter, som kunnat inträda, sedan budgetförslaget ett halvt år tidigare uppgjorts. Tilläggas må, att finansloven i huvudsak blott upptar tabeller över anslagssummor.

Utskottet konstituerar sig och uppdelar sedan finanslagen på medlemmarna, vilka två och två gemensamt gå igenom

Ofta har finansutskottet efter det nya budgetårets ingång den 1 april att på motsvarande vis behandla Tillseggsbevillningslovforslag, som regeringen framlägger. Dessutom har det blivit vanligt, att regeringen ibland får finansutskottets medgivande att utanord-

8 Den följande redogörelsen är delvis byggd på Tingstens framställning i SOU 1931:26, sid. 174 och 180. 9 Beträffande denna remissdebatt se avsnittet om ärendenas behandling i

tingen, sid. 32. I själva verket påbörjar finansutskottet utskottsbehandlingen av budgetförslaget redan före den formella remissen. Uppgift av FT:s sekreterare.

na anslag, som inte finnas i den ordiinarie finansloven och som inte kunnaa dröja tills tilläggsbevillning beslutats. 5. För detta medgivande fordras inte ting-;ens samtycke. Grundloven lägger huvudvikten vidd folketingets granskning av budgetförsla-Lget genom bestämmelsen att detta i första hand skall behandlas i den nedree kammaren. 1 I praxis blir landstingetss rätt till granskning illusorisk, emedani folketingets budgetbehandling sträckerr sig över så lång tid, att landstinget ejj hinner ingå i någon sorgfälligare prövning före den 1 april, då det nya budgetåret börjar. 2 Nya finansiella anordningar liksomi skattelagar behandlas av särskilda utskott. Utrikesnämnden. Som framgått av det föregående ägerr den danska riksdagen icke något fastt utrikesutskott, utan den förberedandei behandlingen av utrikesspörsmål, i vilka riksdagen äger medbeslutanderätt,, försiggår i utskott, som tingen tillsättai vart för sig. Dessutom existerar emellertid sedan 1923 en utrikesnämnd, vars ställning motsvarar de svenska och norska utrikesnämnderna. Den danska utrikesnämnden 3 består liksom den svenska av sexton ledamöter med lika många suppleanter. De senare skola i händelse av tillfälligt eller varaktigt förfall för de ordinarie ledamöterna inträda i dessas ställe. Samtliga ledamöter utses i början av varjei lagtima session av det förut nämnda gemensamma valutskottet enligt § 45 Grundloven. 4 Bestämda föreskrifter rörande fördelningen av den danska nämndens ledamöter på de båda tingen saknas. Praxis har varierat så att 1

Se inledningen, sid. 1. Vid samtliga tre riksdagar åren 1937 —1939 behandlade landstinget budgeten på två dagar, omedelbart före budgetårets utgång. 3 Den följande framställningen bygger på Lov om Nedssettelse af et Uden2

under de första fem åren tio medlemmar togos från folketinget och sex från landstinget. Från 1929 och några år framåt var fördelningen respektive elva och fem, medan den under åren närmast före kriget var respektive nio och sju. Suppleanterna synas icke nödvändigtvis behöva utses från samma ting som vederbörande ordinarie ledamöter. I regel är dock så fallet. 5 Nämnden är ett förmedlande organ mellan regering och riksdag, men kan sammanträda även om regeringen ej är närvarande. Ordföranden, vilken utses bland medlemmarna, äger nämligen sammankalla nämnden under den tid riksdagen är samlad. Sammanträde kan också krävas av sex av dess ledamöter. Vanligast är dock, att nämnden sammankallas på initiativ av utrikesministern, vilket sker genom hänvändelse till nämndens ordförande. Nämnden kan sammanträda också mellan riksdagssessionerna, men under denna tid kan initiativ till sammankallande tagas endast av regeringen eller minst sex medlemmar, alltså icke av ordföranden ensam. Ledningen av arbetet och ärendenas behandling i tingen. Ledningen av tingens arbete ligger hos talmannen (»Formanden»), som i folketinget vid sin sida har fyra vice talmän, i landstinget tre. Som framgår av det följande ha talmännen vidsträckta befogenheter. Talmännen ha efter 1918 rösträtt, Fastställandet av föredragningslista. Tingens förhandlingar ledas av talmännen, som fastställa dagordningen och vid ett sammanträdes avslutning så vitt möjligt uppge tid och dagordning för nästa plenum. Dagordningen kan även fastställas genom beslut av tinget, då rigspolitisk Naevn 13 April 1923 samt på Brusewitz, Nordiska utrikesnämnder, sid. 190—231. 4 Se ovan sid. 24. 5 Om undantag från regeln se Aarbog 1936—37, 1937—38 och 1938—39.

ett antal ledamöter (i folketinget 25, i landstinget 10) inlämnar ett skriftligt förslag härom. Tinget fattar sitt beslut utan debatt. (FFO § 34, LFO § 8 mom. 1—2). Då dagordningen endast undantagsvis fastställes genom beslut av tinget, kan talmannen ändra ordningen på föredragningslistan eller låta ett på denna uppfört ärende utgå, sedan han meddelat sina skäl härför till tinget. Ett ärende, som icke är uppfört på dagordningen, kan dock icke upptagas annat än med tingets samtycke, varvid kvalificerad majoritet erfordras. (FFO § 34, som hänvisar till § 44, LFO § 8 mom. 3, som hänvisar till § 47). I praxis regleras ärendenas gång i stor utsträckning genom uppgörelser mellan presidiet och partiledarna. Det har diskuterats att genom överenskommelser med regeringen göra upp veckoplaner för arbetsplena. Ärendenas gång mellan tingen. Som framhållits i inledningen är tingens behandling av ärendena successiv. Grundloven föreskriver att ett lagförslag, som blivit antaget av det ena tinget, i dess sålunda antagna form skall föreläggas det andra tinget (Grl. § 52). Ett lagförslag behöver sålunda i sin ursprungliga form framläggas enbart inför ett ting. Då en proposition, sedan den blivit behandlad i t. ex. folketinget, av talmannen anmäles i landstinget, händer det dock ofta att vederbörande statsråd kommenterar den även där och yrkar, att den skall bifallas med eller vitan de ändringar, som antagits av medtinget. Om ett lagförslag i den av det första tinget antagna formen godkännes av det andra tinget, skickas det av det senare tingets talman till statsministern. Om lagförslaget däremot ändras i landstinget, går det åter till folketinget. Vidtas här ny ändring, går förslaget ånyo till landstinget. Uppnås icke heller då enighet kan — som nämnts i avsnittet om utskottsväsendet

— ett sammanjämkningsutskott tillsattas gemensamt av båda tingen, ö v e r utskottets förslag träffar vartdera tinget för sig slutligt avgörande. Antalet läsningar m. m. Ett lagförshg kan enligt grundlagen § 51 icke antagis slutgiltigt, förrän det underkastats t:e läsningar i tinget. Ett lagförslags första behandling, som ej får taga sin början, förrän förslaget förelegat tryckt och utdelat i två dagtr, har karaktären av en förberedande generaldebatt. Förslag om uteslutningar, tillägg och ändringar kunna dock förebådas och behandlas i korthet (FFO § 11 mom. 1, LFO § 14). Denna första läsning liknar de debatter, som i svenska riksdagen i vissa fall äga rum före utskottsremiss, men det är intet som hindrar, att den delas upp på ett par dagar med avbrott för andra ärenden. Likaså är den första läsningen av budgetförslaget, som i likhet med den stora svenska remissdebatten spänner över alla upptänkliga områden och därtill är speciellt avsedd att ge medlemmarna tillfälle att dra upp lokala spörsmål, betydligt längre än dess svenska motsvarighet. Ibland kan den första läsningen av det danska budgetförslaget, med avbrott för andra frågors framläggande och behandling, sträcka sig över flera veckor. 0 Den första läsningen avslutas med beslut, huruvida ärendet skall tagas upp i en andra läsning eller icke. Om beslutet är positivt, tager tinget omedelbart ställning till ett eventuellt förslag om att ärendet skall undergå utskottsbehandling. Andra läsningen får icke äga rum förrän två dagar efter första läsningens avslutning och, i fall ärendet remitterats till utskott, icke förrän utskottsutlåtandet varit bordlagt lika lång tid. Under andra läsningen behandlas såväl förslaget i dess helhet som dess skilda paragrafer och de ställda ändningsförslagen enligt en uppdelning,

6 Så var fallet vid 1937—38 års riksdag. Debatten började 13/10 och fort-

satte med avbrott till 19/11, sammanlagt 19 sammanträden.

som talmannen finner lämplig. Varje avsnitts paragrafer och ändringsförslag bli föremål för särskild omröstning. Till slut upptages hela lagförslaget till behandling, och läsningen avslutas med omröstning, huruvida lagförslaget i den form, vari behandlingen utmynnar, skall undergå en tredje läsning. Den andra läsningen är i regel den viktigaste, eftersom enligt praxis det eventuella utskottsbetänkandet och de flesta ändringsförslagen då föreligga (FFO § 8 mom. 2 och 12; LFO § 11, mom. 2 och 15). 7 Om ändrings- och tilläggsändringsförslag, d. v. s. förslag till ändring av ett ändringsförslag, ställts även till tredje läsningen, bli dessa först dryftade och avgjorda varefter lagförslaget som helhet tages upp till omröstning (FFO § 13 mom. 1, p. 3—5, LFO § 16). Därefter är förslaget färdigt att översändas till det andra tinget, vari det formellt undergår samma — men i praxis vanligen en betydligt mera summarisk — behandling. Då ett ting får ett förslag åter, på grund av att det ändrats i medtinget, skickas detta omedelbart till det eventuella utskott, som behandlat frågan. Dess förklaring skall ligga på bordet minst två dagar, innan ärendet tas upp till ny behandling. Denna försiggår i en enda läsning, varvid reglerna för tredje läsningen iakttagas (FFO § 15, LFO § 17). 8 Om ärendet ännu en gång (den tredje) kommer upp till behandling, behandlas endast sammanjämkningsutskottets yrkande. Därefter voteras om lagförslaget i dess definitiva utformning.

Den föreskrivna tvådagarsfristen mellan varje läsning och för upptagande av ett anmält utskottsutlåtande kan, med undantag för grundlagsfrågor, underskridas till ett minimum, om tinget så beslutar (FFO § 44, LFO § 47). 9 I praktiken inträffar t. ex. mycket ofta, att ett ärende blir föremål för två läsningar samma dag. I ytterst brådskande fall eller då frågan redan behandlats av ett ting och/eller inga meningsskiljaktigheter försports, förekomma t. o. m. tre läsningar samma dag. Eftersom den andra, respektive andra och tredje läsningen, icke kan stå på föredragningslistan annat än möjligen under rubriken eventuellt, måste talmannen utlysa nytt sammanträde, vilket ofta tar sin början några minuter efter det föregående. 1 Tingets samtycke inhämtas vid det nya sammanträdet. En kvalificerad majoritet av tre fjärdedeler erfordras, men i regel förekommer ingen votering, utan talmannen betraktar samtycket som givet, då på hans förfrågan ingen invändning reses mot hans förslag.

7 Bestämmelserna i FFO och LFO överensstämma icke helt och hållet, men i praxis torde förfarandet vara enahanda i båda tingen. 8 FFO (men icke LFO) gör dock ett undantag från reglerna för tredje läsningen. Ang. detta se sid. 34 om ställandet av ändringsförslag. 9 Dessa §§ ha en vidare innebörd och stadga i huvudsak följande: I trängande fall må på förslag av talmannen eller av ett antal ledamöter (i folketinget

15, i landstinget 10) avvikelse äga rum från arbetsordningens bestämmelser — såframt dessa icke äro betingade av grundlagsstadganden — då tre fjärdedelar av röstande ledamöter därom äro ense. 1 Därav de många korta pauserna, nämnda ovan sid. 22, not 9. 2 Se vidare ovan sid. 23 och de hänvisningar som där äro gjorda till Rigsdagens Aarbog 1937—38.

3 — 72899

Den föregående redogörelsen för antalet läsningar och förfarandet under dessa har endast berört lagförslag. Om läsningarna av andra självständiga förslag beslutar tinget i varje särskilt fall, såvida behandlingssättet icke är särskilt angivet i respektive arbetsordning (FFO § 21, LFO § 23). 2 I regel synas två läsningar anses tillräckligt för att tinget skall kunna fatta beslut; sålunda är detta praxis i utrikesfrågor. Därvid följas antingen de ovan angivna reglerna för andra och tredje läsningen eller — om frågan är av den natur, att utskottsbehandling är lämplig — reglerna

för första läsningen i frågans första skede samt därefter särskilda regler. I folketingets arbetsordning finnas bestämmelser angående behandlingen av vissa fasta utskotts utlåtanden. Yrkanden framställda av arbetsordningsutskottet och utskottet för statsrevisorernas berättelse eller av majoritet och minoritet (er) inom dessa skola undergå två behandlingar, varvid reglerna för andra och tredje läsningen av lagförslag skola följas (FFO § 7 mom. 5). Eventuella yrkanden från valprövningsutskottet och petitionsutskottet skola däremot icke behandlas i mer än en enda läsning, varvid reglerna för lagförslags andra läsning tillämpas (FFO § 7, mom. 6, och § 27). I landstingets arbetsordning är endast stadgat om dess petitionsutskott. Eventuella yrkanden från detta underkastas liksom i medtinget endast en läsning (LFO § 24 mom. 2 ) . De skilda läsningarnas karaktär är betingad av reglerna för framläggande av ändringsförslag. Till första läsningen få ändringsförslag icke framläggas. De få blott inledningsvis omtalas i debatten. Vid andra läsningen är rätten att ställa ändringsförslag obegränsad, medan samma rätt vid den tredje är förbehållen vederbörande utskott och dess ledamöter, ett statsråd samt ett antal tingsledamöter i förening — i folketinget minst 15, i landstinget minst 8 (FFO §§ 12 och 13, LFO § 25). Vid den enda läsning, som förekommer, då ett förslag återkommit till ett ting, är rätten att ställa ändringsförslag obegränsad i folketinget, men i landstingets Forretningsordning finnes intet stadgande därom (FFO § 15). F ö r tillläggsändringsförslag fordras icke vid

något tillfälle mer än en förslagsställare (FFO § 22, LFO § 28). Ändringsförslagen skola alltid framställas skriftligt samt i regel ha anmälts och förelegat i tryck minst en dag innan de skola komma upp till behandling (FFO § 22, LFO § 28). Tilläggsändringsförslag behöva dock endast ha förelegat tryckta vid sammanträdets början; de kunna sedan framställas under debatten (FFO § 22, LFO § 27). Ytterligare undantag från huvudregeln finnas (FFO § 22, LFO §§ 26—29). Även debatten är noga reglerad i den danska riksdagen, i synnerhet i folketinget. Här skola först de bestämmelser refereras, som äga tillämpning i båda tingen. 3 Som allmän regel gäller, att var och en som önskar yttra sig skall begära ordet hos talmannen, som skall utdela ordet i den ordning det begärts. Talmannen kan dock avvika från talarlistan för att ge företräde åt de skilda gruppernas talesmän, för att låta olika åsikter omväxla eller för att låta ett meningsutbyte om bestämda punkter avslutas (FFO § 30 samt LFO § 35, som dock saknar det sist angivna undantaget). Talmannen kan även avvika från talarlistan för att ge ordet för replik, i Danmark benämnd »kort Bemaerkning». 4 Bland de föreskrifter, som tillämpas i både folketinget och landstinget, kan vidare nämnas, att samtliga talare, såväl tingsledamöter som statsråd, måste yttra sig från talarstolen, såvida ej talmannen på grund av särskilda skäl (t. ex. invaliditet) medger undantag från bestämmelsen (FFO § 28, LFO § 34). Dessutom stadga båda arbetsordningarna förbud för en talare att rikta sig di-

3 För att förstå de skilda anvisningarna måste man veta, att partierna i båda tingen ha rätt att till behandlingen av varje ärende utse en särskild talesman. Likaså bör påminnas om att utskotten utse rapportörer och att dessutom varje minoritetsgrupp inom utskottet har sin talesman.

4 Maximitid för kort replik är icke stadgad, men talmannen avbryter icke desto mindre, då han anser tiden för »en kort Bemaerkning» vara ute. Se t. ex. Landstingets Forhandlinger 1938—39 sp. 707.

rekt till ett statsråd eller en ledamot — det är tinget man talar till. 5 I landstinget är det därtill förbjudet att med namn omnämna en annan ledamot (FFO § 28, LFO § 34). Båda arbetsordningarna tillåta talmannen att deltaga i förhandlingarna, varvid ledningen överlämnas till en av de vice talmännen. Vidare inskärpes, att varje ledamot är skyldig att underkasta sig vad talmannen påbjuder i fråga om iakttagande av nödig ordning (FFO § 4 mom. 1, LFO § 5 mom. 1). Beträffande statsråden framhåller redan Grundloven (§ 58), att de måste följa tingens arbetsordningar. Om en tingsledamot två gånger vid samma sammanträde kallats till ordning på grund av otillbörliga yttranden eller andra brott mot »god parlamentarisk ordning» äger talmannen förvägra honom att vidare yttra sig vid sammanträdet. I folketinget äger tingets presidium besluta, att en ledamot, som har kallats till ordningen, utestänges från såväl tingens plena som utskottens sammanträden i högst fjorton dagar (FFO § 31 mom. 1, LFO § 36). Yttringar av missnöje eller bifall från tingsledamöternas sida anses stridande mot god ordning (FFO § 32, LFO § 38).

kan bevilja, får yttra sig mer än två gånger under en läsning eller del därav och under senare delen av tredje läsningen icke mer än en gång. Följden har blivit att replikrätten utnyttjas till det yttersta. 6 För statsråden tillämpas ingen begränsning i fråga om antalet yttranden men väl beträffande dessas längd. Tiden för varje yttrande är nämligen i folketinget sannolikt mer reglerad än i något annat parlament. 7 Huvudregeln är att statsråden, partiernas talesmän samt utskottsrapportörerna få tala längre än vanliga ledamöter. Men för alla kategorier gäller att det andra yttrandet måste vara väsentligt kortare än det första. De utmätta talartiderna variera dessutom allt efter det skede som ett ärende befinner sig i. Särskilda tidslängder äro slutligen stadgade för behandlingen av budgetförslaget. För närmare uppgifter hänvisas till bilagan (sid. 40—42). Förlängning av de i arbetsordningen utmätta talaretiderna kan tillåtas under de flesta läsningar, såvida ett ärendes omfattning eller andra speciella skäl tala därför. En förutsättning är emellertid, att begäran om förlängning gjorts hos talmannen före överläggningens början (FFO § 11, mom. 4, vartill § 12, mom. 4, och § 13, mom. 7, hänvisa).

I landstinget förekommer ingen ytterligare begränsning av yttrandefriheten, men i folketinget finnas ingående restriktioner. Som huvudregel gäller här att ingen tingsledamot oavsett ställning inom parti eller utskott med undantag för de repliker, som talmannen

Det har erfarenhetsmässigt visat sig svårt att få ledamöterna att hålla sig strikt inom de föreskrivna tiderna och talmannen brukar ej tillämpa reglerna

5 Talmännen synas strängt upprätthålla denna regel liksom de andra här angivna. Följande situation, återgiven ur Landstingets Forhandlinger 1938— 39 sp. 414, är ingalunda unik i något av tingen: Talaren: »Tror den hojtaerede Justitsminister ikke . . . » o. s. v. ett par meningar. Talmannen ( a v b r y t e r ) : »Jeg maa bede den serede Tåler om at henvende sig til Tinget og ikke direkte til Ministeren; det er ikke en samtale med Ministeren.» Talaren: »Absolut rigtigt.»

0 Under den långvariga första läsningen av budgetförslaget vid 1937—38 års riksdag (se sid. 32, not 6) hade sålunda socialdemokraternas talesman förutom två längre anföranden tretton korta repliker, medan de konservativas talesman under samma läsning fick ordet tjugotre gånger, varav tjugoen för att göra en kort »Bemaerkning». 7 Reglerna för antalet tillåtna yttranden och dessas längd infördes 1933 och äro angivna i FFO § 11 mom. 1 och 2, § 12 mom. 1 och 2, samt § 13 mom. 1, 2, 4 och 6. Smärre ändringar ha beslutats 1947.

»på sekunden» utan tillåta överskridanden. Förutom ovannämnda restriktioner i yttrandefriheten finns i folketinget möjlighet att tvångsvis avbryta debatten, s. k. cloture. Därom stadgar folketingets arbetsordning § 33: »Finner talmannen att överläggningen otillbörligt uttänjes, äger han föreslå dess avslutning; tinget beslutar då därom utan överläggning. Likaledes må femton ledamöter kunna begära omröstning, huruvida avslutning utan överläggning skall ske. Namnen på dessa ledamöter uppläsas liksom namnen på dem som begärt ordet.» — Dessa bestämmelser äro också införda i landstingets arbetsordning (§ 37). I landstinget kunna dock tio ledamöter begära cloture. Kvorum- och omröstningsregler. I avsnittet om utskotten nämndes, att över hälften av ledamöterna måste vara närvarande, för att ett utskott skall vara beslutmässigt. Beträffande tingens beslut gäller samma regel; den är t. o. m. stadgad i Grundloven och där förtydligad i så måtto, att den säger att intetdera tinget kan fatta något beslut, därest icke dess ledamöter till mer än hälften äro närvarande och deltaga i omröstningen (§ 60). Grundlagsbestämmelsen ger vid handen, att varje beslut måste föregås av omröstning, men folketingets arbetsordning ger talmannen befogenhet att förklara en u n d e r beslut ställd fråga såsom avgjord utan omröstning, såvida sådan ej begäres av någon. För slutgiltigt antagande av lagförslag eller annat självständigt förslag är omröstning dock obligatorisk (FFO § 38). Landstingets arbetsordning går ej in på ifrågavarande spörsmål. 8 Omröstningen sker i regel genom 8

Vid den följande redogörelsen för omröstningsförfarandet följas folketingets bestämmelser (§ 38), som äro utförligast. LFO (§ 39) avviker något från dessa.

uppresning. Såvida det samlade antaet röster icke utgör över hälften av tirgets ledamöter och talmannen märktr, att vissa av de närvarande ledamöttrna icke deltagit i omröstningen, uppm a n a r han dessa att resa sig. Upprås icke heller då det för beslutmässigtet obligatoriska antalet, låter talmannan företaga omröstning genom namnupprop. Talmannen kan f. ö. föranstalta om votering genom upprop omedelbart eller då uppresningens utfall förefaLer honom oklart. Begäran om omröstning genom upprop kan också framstäl.as skriftligen före omröstningens början av femton medlemmar. Möjlighet till sluten omröstning (med kulor) fanns i folketinget t. o. m. 1946— 47 års riksdag. 9 Tjugofem ledamöter skulle skriftligen före omröstningens början framställa begäran därom. Deras framställning skulle bifallas, om icke tinget på tjugofem andra ledamöters yrkande beslöt att vägra att använda nämnda omröstningsform. Namnen på de ledamöter som fordrade omröstning genom u p p r o p eller kulor skulle alltid uppläsas. I landstingets arbetsordning kvarstå bestämmelserna om sluten omröstning med kulor. Prioritet och uppskov. Att ett förslag förkastas innebär icke, att det förfallit för den riksdagen. Intet hinder möter, att det framlägges ännu en gång vid samma session och därefter antages också av det ting som nyligen fällt det, eller att en under sessionen antagen lag vid samma riksdag ändras genom en ny lag. 1 Prioritet för vissa slags frågor är icke stadgad. I praxis äga propositioner dock företräde framför motioner, vilka talmannen kan underlåta att någonsin sätta upp på dagordningen. Hän9 Folketinget beslöt 1947 att avskaffa bestämmelsen om nämnda omröstningsform, som använts endast en gång (1893) i hela riksdagens historia. 1 Berlin, sid. 136.

1 grundloven § 61 stadgas att »Varje ledamot av riksdagen äger att inom det ting han tillhör med dess tillstånd fram-

ställa till behandling vilken som helst offentlig angelägenhet samt över densamma begära förklaring från ministrarnas sida.» Arbetsordningarna utbygga denna bestämmelse och stipulera att väckandet av en interpellation (»Foresporgsel») sker genom att den i skriftlig avfattning inlämnas till talmannen, som anmäler interpellationen vid samma plenum eller det därefter följande. Vid ett följande plenum (LFO § 31 säger följande plenum, jfr FFO § 23) avgör tinget utan överläggning, huruvida interpellationen må framställas. Därest samtycke lämnas, meddelas spörsmålet av talmannen till vederbörande minister eller ministrar och uppföres på dagordningen för ett senare sammanträde. Folketingets arbetsordning tillägger i detta sammanhang, att förhandlingen rörande en interpellation skall äga rum senast å tionde sammanträdesdagen efter den, då tinget medgivit interpellationens framställande, vederbörande minister dock obetaget att uppskjuta interpellationssvaret, om han anser landets intressen fordra det. Denna bestämmelse innebär dock icke att varje interpellation måste besvaras. Den frågan avgöra statsråden i Danmark liksom i Sverige efter eget skön. Interpellationsdebatten — som ej förekommer på särskilda dagar, men för vilken särskilda taltider äro stadgade 4 — inledes av interpellanten eller om, såsom vanligen är fallet, flera stå bakom interpellationen, av intepellanternas talesman, varvid denne i ett anförande motiverar den ställda frågan. Därpå svarar ministern, varefter debatten är fri, tills den avbrytes av talmannen. Interpellationsinstitutet användes sparsamt. Under 1930-talet förekommo i allmänhet ej mer än 6 å 7 interpellationer varje session, varav de flesta väcktes i folktetinget.

2 Se i Rigsdagstidende 1937—38, Tilllaegg B, betänkandena nr 112—113 och 115. 3 Tingsten, SOU 1931:26, sia. 193.

4 Beträffande de utmätta taltiderna för debatter angående interpellationer och förslag till motiverad dagordning se bilagan.

synen till regeringsförslagen går emellertid icke så långt, att man till varje pris försöker slutbehandla dem alla vid samma session. Det inträffar, att ett utskott i slutet av sessionen meddelar, att det icke hunnit bereda en proposition (liksom naturligtvis även en motion), och därmed har frågan förfallit för den riksdagen. 2 Någon rätt att uppskjuta frågor till en följande session existerar icke. Om ett förslag passerat folketinget och ej landstinget, framlägges det enligt praxis vid nästa session för landstinget. 3 Fråge-, interpellations- och dagordningsinstituten. I folketinget införes fr. o. m. sessionen 1947—48 ett frågeinstitut. Enligt bestämmelserna härom äger ledamot framställa fråga rörande en offentlig angelägenhet till vederbörande minister. Frågan skall i skriftlig form inges till talmannen, och frågeställaren har rätt att begära muntligt eller skriftligt svar. Ministern kan meddela att han icke är i stånd att besvara frågan och därmed är saken utagerad. Muntliga svar avses skola avgivas vid särskilda frågetimmar. En fråga måste vara inlämnad minst två dagar före den frågetimme, då svar önskas. Vid muntligt svar har frågeställaren möjlighet att motivera sin fråga i ett anförande på fem minuter. Ministern disponerar lika lång tid för sitt svar. Därefter får frågeställaren två minuters replik och ministern fem minuters avslutningsgenmäle. Skriftligt svar överlämnas, därest ministern är i stånd att besvara frågan, inom åtta dagar genom talmannen till frågeställaren. Såväl frågan som svaret intagas i protokollet.

I båda arbetsordningarna stadgas, att något beslut ej må fattas vid överläggningen om interpellationen, men samtidigt hänvisas till en senare paragraf (FFO § 26, LFO § 33), som behandlar dagordningsinstitutet. Varje ledamot har enligt dessa stadganden rätt att vid ett ärendes behandling framställa ett på angivna skäl grundat förslag om övergång till nästa ärende på dagordningen (motiverad dagordning), vilket förslag skriftligen meddelas talmannen, varefter denne ställer förslaget under överläggning och eventuellt u n d e r omröstning. Ändringsförslag och tilläggsändringsförslag till motiverad dagordning må under själva överläggningen kunna framställas av enskild ledamot eller av en minister genom att denne skriftligen meddelar det till talmannen. Förslag till motiverad dagordning med kritik eller misstroendevotum mot en minister eller hela regeringen kunna enligt denna bestämmelse sålunda framställas under vilken debatt som helst och behöva icke ha något som helst sammanhang med det ärende, som föreligger till behandling. Under 1900talets första tre decennier ifrågasattes

5 Tingsten, SOU 1935:21, sid. 17—22. Förslag till ogillande kan, som bestämmelsen om ändrings- och tilläggsändringsförslag ger vid handen, mötas av förslag till både ett gillande uttalande och en helt neutral formulering. Vid sådana tillfällen framställas alltså flera dagordningsförslag. I allmänhet synas de övriga meningsriktningarna dock nöja sig med att fälla det ursprungliga dagordningsförslaget i voteringen. Beträffande denna kan nämnas att det ofta beslutas om någon timmes rast i och för partiöverläggningar före om-

dylika ogillande uttalanden från tingets sida oftast i samband med interpdlationer. 5 Under 1930-talet blev det däremot vanligare att framställa förslag till motiverad dagordning i samband mod realbehandlingen av ett lagförslag. Vid 1937—38 års riksdag ställdes ett eller flera dagordningsförslag vid fjorton tillfällen, varav endast tre voro interpdlationsdebatter. 0 Denna praxis har återupplivats efter kriget. Arvodesbestämmelser. Arvode och pension utgå till de danska riksdagsmännen. Arvodenas storlek fastställdes senast den 12 juli 1946 genom ändringar i vallagen. För den som är bosatt inom 20 km från Köpenhamns huvudbangård är arvodet 5 700 danska kr., för den som är bosatt inom ett avstånd av 20—75 km från Köpenhamn 7 200 kr., och för övriga ledamöter 8 700 kr. Till nämnda arvodesbelopp kommer dyrtidstillägg med 60 procent. Pension infördes genom ändringar i vallagen vid samma tillfälle. För n ä r m a r e detaljer hänvisas till vallagen och till de svenska riksdagspensionssakkunnigas betänkande 1947.

röstningen; däremot förekommer aldrig att beslutet uppskjutes på längre tid eller att dagordningsförslagen hänvisas till utskott. — Praxis med »positiva dagordningsbeslut», som innebära förtroendeförklaringar för regeringen, har 1947 vunnit stöd i folketingets arbetsordning (§ 26), som numera stadgar att förslag kan framställas både om övergång till nästa ärende på dagordningen och om fortsatt behandling av den föreliggande frågan. 6 Se sakregistret till Aarbog 1937—38, sid. 522, med hänvisningar.

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Danmarks Riges Grundlov af 5 juni 1915 med yEndringer af 10 Sept. 1920. Med Henvisninger ved Ebbe Suenson, Köpenhamn 1946. — Forretningsorden for Folketinget av den 26 sept. 1918 (med därefter antagna ä n d r i n g a r ) . Köpenhamn 1937. (Hänvisningarna avse den t. o. m. innevarande år gällande Forretningsordningen, men hänsyn har tagits till de på grund av typografstrejken i Danmark ännu i sept. 1947 ej utgivna, av 1947 års riksdag beslutade ändringarna i arbetsordningen. ) — Forretningsorden for Landstinget av den 3 okt. 1918 med därefter antagna ändringar. Köpenhamn 1937. — Riksdagstidende med Tillaegg A—C. — Aarbog for Riksdagssamlingen 1936—37, 1937—38 och 1938—39. (Cit. Aarbog.) — Samling af Love og Anordninger från skilda år. — Reuterskiöld, C. A., och Rinander, V. A., Främmande grundlagar, del III. Stockholm 1926. Berlin, K., Den danske Statsforfatningsret, del I, Köpenhamn 1943. — Betänkande med förslag angående ändringar i riksdagens arbetsformer m. m., särskilt Bilaga 2, förf. av H. Tingsten, SOU 1931:26. — Brusewitz, A., Nordiska utrikesnämnder i komparativ belysning, Uppsala och Stockholm 1933. — Riksdagen och utrikespolitiken (Sveriges riksdag, 15). Stockholm 1938. — Brusewitz, A., En författningsrevision med förhinder. Statsvetenskaplig tidskrift 1939. — Tingsten, H., Utskottsväsendet (Sveriges riksdag, 11). Stockholm 1935. (Cit. Tingsten.) — Tingsten, H., Införande av ett dagordningsinstitut, SOU 1935:26. — Utlåtande med förslag i fråga om pensionsrätt för riksdagens ledamöter. Stockholm 1947. (Stencilerat). — Muntliga upplysningar av presidium, partiledare, medlemmar och sekreterare i den danska riksdagen.

Bilaga. Oversigt over Folketingets Forretningsordens Regler om Taletiden. 1

Almindelige Lovforslag. Forelseggelse: lste lste Ordforere

.

% Time.

Behandling: Gang

2den

Gang

% Time

10 Min.

Andre Medlemmer

Vi Time

5 Min.

Ministre

% Time

Vi Time

2den lste

Gang

2den

Gang

1 Time

Vi Time

Andre Medlemmer

Vi Time

5 Min.

Ministre

1% Time

V2 Time

I.

Gang

Vi Time

Andre Medlemmer

5 Min.

Ministre

Vi Time

Gange

10 Min.

2den

Gang

Folgende

Gange

5 Min.

10 Min.

10 Min.

Generaldebatt: lste

Gang

Ordforere

% Time

Andre Medlemmer

Vi Time

Ministre

% Time

40 Folgende

Behandling:

Ordforere

x

10 Min.

Mndringsforslag: lste

//.

Gauge

Behandling:

Ordforere

3die

Folgende

Med år 1947 beslutade ändringar.

2den

Gang

Folgende

Gange

10 Min.

10 Min.

10 Min.

Finanslovforslaget. lste lste

Behandling: Gang

2den

Gang

Ordforere

1 Time

% Time

Andre Medlemmer

V2 T i m e

Vi Time

Ministre

Folgende

Gange

Folgende

Gange

Ubegracnset. 2den Behandling: (gaelder ogsaa Tillaegsbevillingslovforslaget): lste

Gang

2den

Gang

Ordforere

% Time

Vi Time

Andre Medlemmer

Vi Time

5 Min.

Ministre

% Time

Vi Time

10 Min.

3die Behandling: (gaelder ogsaa Tillaegsbevillingslovforslaget): / . JEndringsforslagene II. Generaldebatten:

— 2den lste

Behandling. Gang

2den

Gang

Ordforere

1 Time

V2 Time

Andre Medlemmer

Vi Time

5 Min.

Ministre

1% Time

% Time

Folgende

Gange

10 Min.

4!

Foresp0rgsler (Interpellationer). Foresporgselens Motivering Ministerens Besvarelse Foresporgerens Svar

Vi Time. Ubegraenset. 1 Time.

Derefter: lste

Gang

2den

Gang

Forespergeren samt Ordforere for andre Partier end Foresporgerens . . .

% Time

Vi Time

Andre Medlemmer

Vi Time

5 Min.

Folgende

Gange

Ubegraenset.

Ministre

Fremsaettes Forslag om motiveret Dagsorden, kan Foresporgeren og Ordf0rerne, hvis de har benyttet deres Taletid, yderligere faa Ordet en Gang i 10 Minutter.

Motiveret Dagsorden. lste Forslagsstilleren

og

2den

Gang

Folgende

Gange

Ord-

forere for de andre ParAndre Medlemmer

Gang

% Time

Vi Time

Vi Time

5 Min.

% Time

Vi Time

5 Min.

FINLAND

Oroshändelserna i Ryssland 1904-1905 och nederlaget i rysk-japanska kriget förmådde tsaren i sin tillfälliga eftergiftspolitik att i juli 1906 stadfästa den »landtdagsordning för Storfurstendömet Finland», som utarbetats av den sedan den svenska tiden ärvda fyrståndsrepresentationen. Den nya författningen gav Finland dåtidens mest demokratiska representation. Lantdagen skulle bestå av en kammare med 200 medlemmar, vald för tre år genom proportionella val av alla män och kvinnor, som fyllt 24 år. Särskilt arbetarnas och kvinnornas rösträtt betecknade något datortiden synnerligen radikalt. 1 Då Finland i december 1917 efter revolutionen i Ryssland förklarade sig oavhängigt, förblev 1906 års lantdagsordning fortfarande gällande. Genom en grundlagsändring 1917 infördes det parlamentariska styrelseskicket. Enligt den i juli 1919 antagna regeringsformen blev Finland republik med en president vald för sex år av en särskild elektorsförsamling på 300 medlemmar. Under det andra världskriget h a r riksdagen med stöd av undantagstiftning valt presidenten. Regeringsformen gav presidenten betydande befogenheter, bl. a. rätt att upplösa riksdagen. 2 I januari 1928 upphävdes 1906 års lantdagsordning och antogs i stället en ny riksdagsordning. Representationen fick då benämningen riksdag i stället för lantdag. 1928 års 1 Om 1906 års författningsreform och de föregående politiska striderna se Hermansson, sid. 132—165, Wrede, sid. 122, och Tingsten, Demokratiens seger och kris, sid. 614 f. 2 Se Lindman, Studier över pariamen-

riksdagsordning lande.

är

fortfarande

gäl-

Sessioner. Lagtima riksdag. Riksdagsordningen stadgar, att lagtima riksdags första sammanträde hålles årligen första dagen i februari, såvida ej tidigare riksdag fastställt annan tidpunkt. Den avslutas efter att ha varit samlad 120 dagar med eller utan avbrott. Riksdagen ges dock befogenhet att efter behov utsträcka eller förkorta sessionstiden. Om presidenten använt sin rätt »att förordna om nya val och upplösa riksdagen», skall den nya lagtima riksdagen sammanträda senast »första dagen i den kalendermånad, som begynner näst efter nittio dagar från upplösningen, eller å den tidigare dag, som av presidenten utsatts». Ha nya val först efter lagtima riksdags avslutning bekantgjorts och hinna de inte slutföras till första februari, uppskjutes den nya riksdagens inkallande till första dagen i den kalendermånad, som följer efter det valens utgång är klar. (RO § 19 och 20 samt RF § 27.) I praktiken synes under 1930-talet den normala sessionstiden med början den 1 februari ingalunda alltid ha iakttagits. Plenidagarnas antal ha nämligen ökat och fyramånadersperioden har utsträckts. Det har blivit allt vanligare, tarismens tillämpning i Finland 1919 —1926, sid. 9. Se även i källförteckningen anförda arbeten av Erich och Ståhlberg samt Lindman, Studier över parlamentarismens införande i Finland.

att sessionstiden dragit in på det nya året, ibland till och med över första februari. Detta har lett till en stor disproportion mellan antalet plena för olika riksdagar. År 1932 höllos sålunda 130 plena, men 1933 blott 49. Sedan 1939 var riksdagen dessutom ständigt församlad intill februari 1945 utan vare sig nyval eller längre avbrott. Detta sammanhängde med de av kriget skapade undantagsförhållandena. Typiskt för finska riksdagen har dock tidigare varit, att den i slutet av april eller början av maj ajournerats för sommarferier. Arbetet har vanligen återupptagits omkring första september. I de fall då riksdagen icke sträckt sig in på följande år, har den i allmänhet kunnat åtskiljas i december månad. 3 Vid några tillfällen, vilka dock torde få betecknas som undantag, ha två sessioner förekommit under året, en vår- och en höstriksdag. Så skedde t. ex. 1929 och 1930. Sistnämnda år ajournerades riksdagen i början av april. I juli fann sig talmannen föranlåten att på grund av Lappohändelserna inkalla riksdagen. Arbetet fortgick ett par veckor, varpå sessionen avslutades. Höstriksdagen sammankallades till slutet av oktober. Den 20 december kunde avslutningen äga rum. 4 Urtima riksdag. Riksdagsordningen ( § 2 1 ) innehåller bestämmelser om urtima riksdag. Tiden såväl för dess sammankallande som för dess avslutning faller under presidentens avgörande. Helt godtyckligt kan denne dock ej gå till väga. Han kan nämligen icke låta den sammanträda tidigare än den femtonde dagen efter kallelsens utfärdande, ej heller låta sessionen pågå längre än t. o. m. dagen före lagtima riksdags början. Hittills ha blott två urtima riksdagar hållits, 1932 och 1935. 5

3 Protokoll 4

i sammandrag 1930—1943. Protokoll i sammandrag 1929 och 1930. 5 Protokoll i sammandrag 1932 och 1935.

44 Sammanträdestider sessionerna. Plena

och

under

utskott.

Inga bestämmelser finnas vare sig i riksdagsordningen eller arbetsordningen om sammanträdestider. Vid början av varje session tar talmanskonferensen upp frågan härom, och talmannen fastställer arbetsplanen för plena och utskott. Denna förelägges riksdagen i tryckt form och utdelas till ledamöterna. Talmannen är ej bunden av denna arbetsplan utan har rätt att, då så synes lämpligt, föreslå riksdagen ändringar i programmet (AO § 30). Som allmän regel anslås tisdagar och fredagar till kammarplena. Vanligtvis skall samling ske klockan 14. Detta varieras dock efter behov, varvid ärendenas art och mängd är bestämmande. Förskjutningar och avvikelser i veckoprogrammet äro relativt vanliga. Ibland tas även måndagar och onsdagar i anspråk. Lördagsplena undvikas såvitt ske kan. Lördagarna äro nämligen s. k. »bastudagar». 6 I den mån man tvingats bryta mot traditionen med lördagen som fridag, är det typiskt att förmiddagsplena med början klockan 11 eller ännu tidigare hållits. 7 Krigsåren bildade givet undantag från dessa regler. Eftermiddagsplena synas så gott som alltid vara slut vid femtiden. Paus för middag tages nämligen då, och först omkring klockan 19 återkommer man eventuellt för kvällsplenum. 8 Arbetsordningen fastslår viss tidsbegränsning av kvällsplena. Den föreskriver nämligen: »Plenum må ej fortgå efter klockan 11 på aftonen, såvida icke talmannen anser särskild anledning därtill föreligga» (AO § 56). I praxis ser sig talmannen stundom föranlåten att utsträcka plenum över nämnda tid-

6 Muntlig 7

uppgift av Frietsch. Protokoll i sammandrag 17/4—37, 24/4—37, 5/2—38, 26/11—38. 8 Protokoll i sammandrag 1920—1939.

<S

cö -w

c *5^

6 cö

H

l*» o

OS OS

o

co

to '.O CM

OO t^.

i—i

1-H

• * *

1—1

T-*

-# t^

co co

to

oo

co CM

t^

1-H

1-H

oo

t^

lO

CO Ifl TM

to

-5f

Oi

•<•

r^

T-H

-sf UT3

03 1-H

m

T H

o

CO

o

C/J

M cö bi) cd 73 O

c CS Hl

O V

.*oCO

Q

•

O

CM

O

1-H

oo

1-H

lO

1-H

T-l

o

o

O

o

O

o

O

O

O

O

i—i

co

co

CO

co

1-H

CM

co

T-H

t^

co

-*

CM

1-H

CM

1-H

1-H

CM

CO

T H

r«

co

o

1-H

O

"<*

1-H

oo

TH

o

*"•

O

o

o

O

to

TH

T H

o

co

CO 1—1

•eö

> -* o

ft W)

£

a

co T-H

fi tu

-4-*

73 M O

:0

^j

JH

ft o

SH

m cö

C/2

fi . co 1—1

73 • « * :crt O i ti

t^

O

TH

-*J

-*

<J

i-i

t>.

co

1-5

co

bi)

G 3 »-a

-*

c/j

T-H

i—i

O

-#

•o

H

*

T-H

00 to o

oo

O

CO

T-H

O

o

1-H

ifl

O

o

"<*

o

00 CM

O

o

O

-*

1-H

T-l

ir:

o

C5

CM

o

o

CM

co

o

o

"* "*

1-H

CO

IT,

1-H

CO CM

1-H

1-H

CM

O

CO

C

CO

i—i

1-H

T i

CM

1-H

<c

c

1-H

c

o

TH

o

o

T H

O CM

T i

1-H

CO

T->

CM

-*

o

OS

CM

o

o

OS CM

1-H

CM

er.

<M

C

•<t

c

Oi

CM

o

o

1-H

T-l

CO 1-1

re

CO

CM

co

"*

cö bi) 73 cö u "O 0>

1-H

T-l

"*

J3" 3

1—1

os

• * *

fi J3CJ cd S O CO g cö OS i/J

o

"*

o

co

1-H

ti 3

CM CM

• « *

1-H

ft cö

s co

Ifl

"*

~

T-

T -

c

T -

co

1—I

CO

o

o

-—SH» fi fiCÖ ft

1-H

_ t^ !-, ft co <J

co

l>

O

-st

co

c

LO

CM

o

o

"<sf

CM

C

CO

T-H

co

o

o

o

o

o

-a :cö

1—1

S 5 CO

CO

re ^H

O t^

"*f

1-H

-St

1 -

T—

LO

CM

T-l

to

OS

O

CO

T -

T">

-st

CO

•n*

1-H

t'»

1-H

•"st

CN

co

CO

co

O

1-H

-«st

CO

CO

-st

TH

O

-sf CM

O

co T-l

T-l

O

-# r^

T-H

T-H

"* co

O

r —

CÖ -*J

fi cö u^ cö g B

-Q

c

fe

co

C

-# re CO

j os

fi cö B B

Ti

W

OS

1-H

o

o

o

o

o

o

CO

o

o

1-H

T-H 1-H

c

Tt

c

-st

T—

f»

T-H

•

.

1 •

»-5

SH

CÖ

1-H

1-H

CO 0>

:cö

1-H

ä v

00 C

v

73 . sed •

•*->

co OJ 73 seö s-

. .

- . re ;

OJ g :

to

re

ft

C

T:

a • a :

»re

a re • re a a "13 W) re < 1 T 3 oo

EM

re

^H

S_

00 ™

re

a > re :re Q

3 CJ

OC

T: of

C

°

ft

B 'Z C t-

ti cc X

u :C

«

c

a -^3 a

re

G V

'a CM

co

T *

> u

re 2 re fto

:re c3

Q73

punkt. En tendens till nattliga sammanträden kan urskiljas. 9 Sammanträdenas antal, längd och fördelning framgå av vidstående tabell. Om utskottets sammanträden stadgar riksdagsordningen endast, att det första skall äga rum senast två dagar efter det att utskottet tillsatts (RO § 51). Vad specialutskotten beträffar, fastslår arbetsordningen, att dessa själva uppgöra förslag till arbetstider att insändas till talmanskonferensen (AO § 30). I praxis torde detta även gälla de extraordinarie utskotten. Inom utskotten är det vanligt, att såvitt möjligt ordföranden rådgör med utskoltsmedlemmarna och söker tillfredsställa allas önskningar vid uppgörandet av arbetsschema. Det gäller att i görligaste mån undvika kollision dels med andra utskotts sammanträdestider och dels med plena. 1

Tid för propositioner och motioner. Såväl presidenten som riksdagen kunna uppgöra förslag dels till stiftande av ny lag, dels till »ändring, förklaring eller upphävande» av den gällande (RF § 18). Någon tidsbegränsning för avlämnande av propositioner finnes ej. Riksdagsordningen ålägger dock presidenten att vid riksdagens ö p p n a n d e meddela, vilka propositioner som avses föreläggas riksdagen till behandling.Vidare fastslår riksdagsordningen, att statsverkspropositionen skall avlämnas vid varje lagtima riksdag. Bestämd tidpunkt för dess överlämnande saknas dock (RO §§ 28 och 30). Regeringens initiativ är i Finland av största vikt för riksdagens arbete. I sin bok »Parlamentarismen i Finlands statsförfattning» visar Ståhlberg, huru under riksdagsperioden 1924—26 av 323 framlagda propositioner 264 godkänts av riksdagen och 24 blivit vilande. Av 9 Hufvudstadsbladet 17/1 1947. 1 Muntlig uppgift av Frietsch. 2 Ståhlberg, sid. 59. 3

Petitioner förekomma ej i 1928 års riksdagsordning.

101 motioner hade däremot blott 18 godkänts och 6 blivit vilande. 2 Av 436 petitioner hade blott 64 godkänts. 3 Numera torde generellt kunna sägas, att blott cirka en procent av motionerna bifallas. 4 Dessutom är det därvid ofta fråga om s. k. hemställningsmotioner. I dessa begära enskilda riksdagsmän, att riksdagen hos regeringen skall anhålla om »vidtagande av åtgärd i ärende, som hör till regeringens befogenhet». Även beträffande de båda övriga slagen av motioner, lag- och finansmotioner, är riksdagens initiativ i realiteten relativt begränsat. Vid utskottsbehandlingen är nämligen gången rätt ofta den, att utskotten i sina betänkanden finna att förslagen äro mindre väl genomtänkta och att något bör göras men stanna för att hemställa att regeringen utreder frågan. Regeringen efterkommer då eventuellt riksdagens önskan, och kan återkomma vid en senare tidpunkt med en proposition i ämnet. 5 Under normala tider ha de största och flesta »knippena» av propositioner inlämnats i början av sessionen. 6 Då riksdagen suttit större delen av året, ha de dock inströmmat successivt under arbetets gång. Speciellt har detta givetvis varit fallet under senare år, då riksdagen ständigt varit samlad. Några försök till begränsning av propositionstiden ha inte gjorts. 7 Propositionerna befordras i regel från statsrådets tryckeri i Helsingfors till riksdagen. De föreläggas där först •talmannen och riksdagens sekreterare. I talmanskonferensen diskuteras preliminärt, till vilka utskott ärenden böra hänvisas. De utskott, som komma i fråga, ha i vissa, särskilt brådskande fall beretts möjlighet att taga del av propositionerna redan innan dessa officiellt föreläggas riksdagen. 4 Enligt uppgift av Frietsch. 5 Muntliga uppgifter av Frietsch. 6 Skriftligt meddelande av Lindman. 7

Muntlig uppgift av Frietsch.

I regel få riksdagsmännen propositionerna buntvis på sina bord till första överläggningen. Då ärendena äro brådskande, h ä n d e r det, att talmannen och utskotten få propositionerna i icke eller blott delvis korrekturläst skick. Något personligt framträdande av statsråden i samband med överlämnandet förekommer icke såsom regel. De ordinarie budgetpropositionerna presenteras dock så gott som alltid av finansministern i ett anförande, vilket plägar innehålla en mer eller m i n d r e vidlyftig exposé av rikets finansiella läge och den för tillfället rådande ekonomiska situationen. 8 Motionstiden är i Finland begränsad. Man skiljer härvid mellan lagtima riksdag efter nyval och övriga riksdagar. I det förra fallet skola motionerna väckas senast före klockan 12 den fjortonde dagen efter riksdagens öppnande. I det senare fallet skola de avlämnas inom tio dagar. Undantag från den allmänna regeln finnas. Motion, som föranletts av »något av riksdagen redan fattat beslut eller regeringens till riksdagen överlämnade proposition eller av propositions återtagande eller ock av annan under riksdagen inträffad händelse», får väckas under riksdagens gång. Dock får det ej ske senare än klockan 12 den sjunde dagen efter det händelsen blivit bekantgjord (RO § 32). Arbetsordningen preciserar ytterligare tiden, då det gäller väckandet av motion, som föranletts av en regeringsproposition eller dess återtagande. Sjunde dagen skall här räknas från den dag då den avlåtna propositionen föredrogs i riksdagen eller beslutet om dess återtagande första gången tillkännagavs, sagda dag frånräknad (AO § 35). Motioner, föranledda av en proposition, förekomma speciellt ofta i budgetfrågor. 1 8 Muntliga uppgifter av Frietsch. 1 Muntlig uppgift av Frietsch. 2

Eduskunnan

Kalenteri

1938—1946.

Utskottsväsendet. Antal

utskott

vid lagtima

riksdag.

Fasta. Riksdagsordningen föreskriver fem ordinarie utskott vid varje lagtima riksdag, nämligen ett grundlagsutskott, ett lagutskott, ett utskott för utrikesärenden, ett statsutskott samt ett bankutskott. Medlemsantalet är för grundlagsutskottet, lagutskottet och utskottet för utrikesärenden minst 17, för statsutskottet minst 21 och för bankutskottet minst 11. Jämte ledamöter i utskotten väljas suppleanter »till minst en fjärdedel av medlemmarnas antal» (RO § 40). I praktiken synes man nöja sig med minimiantalet ledamöter utom i bankutskottet. Här har antalet medlemmar 1938—1946 hållit sig omkring 13 med 7 suppleanter. Grundlagsutskottet, lagutskottet och utskottet för utrikesärenden ha u n d e r samma period haft 8 suppleanter (1938 dock 9). Statsutskottet hade 1938 11, 1939—1944 9 och 1945—1946 10 ersättare. 2 Då utskott så finner nödvändigt, kan det hos riksdagen begära en förstärkning av ledamöternas eller suppleanternas antal (RO § 40). I praktiken torde sådan förstärkning ej ha kommit till användning. 3 Varje utskott tillsätter dessutom en eller, om så önskas, flera sekreterare. Dessa utses utanför utskottets krets. 4 Även särskilt sakkunniga kunna tillkallas under ärendenas behandling (AO § 16). Extra ordinarie. Anses det behövligt, kan riksdagen utöver de fasta utskotten tillsätta extra ordinarie utskott. Om dessa bestå av minst 11 medlemmar, kunna de upptaga frågor, som enligt grundlagen tillhöra de fasta utskotten (RO § 40). Under perioden 1920—46 ha extra ordinarie utskott alltid tillsatts. Ekonomi-, lag- och ekonomi-, social-, agrar- och kulturutskott ha tillsatts vid samtliga lagtima riksdagar. 3 4

Muntlig uppgift av Frietsch. Protokoll i sammandrag 1920—1946. 47

1920—21 valdes ett utskott för militära angelägenheter. 1927, 1930, 1931, 1932, 1938—1946 förekommo liknande utskott, nu kallade försvarsutskott. 1920 —1927 tillsattes ett expeditions- och ett justeringsutskott. Alltsedan 1930 har ett särskilt kommunikationsutskott alltid utsetts. Regelbundet ha under senare år alltså tillsatts ett lag- och ekonomiutskott, ett ekonomiutskott, ett kulturutskott, ett agrarutskott, ett socialutskott och ett kommunikationsutskott. Dessa utskott ha i praktiken fått permanent karaktär. Deras kompetensområden ha fått relativt fast avgränsning. Antalet ledamöter i de extra ordinarie utskotten ha för samtliga utom expeditions- och jusleringsutskotten i stort sett hållit sig kring 17—18 med 8—9 suppleanter. Expeditions- och justeringsutskotten hade cirka 9 ordinarie medlemmar och 18 ersättare. 5 Särskilda. Förutom de extraordinarie utskotten, som genast tillsättas på förslag av presidiet, där de »omedelbart vid riksdagens början finnas nödiga», kunna även vid behov s. k. särskilda utskott utses. Framställning om sådana göres av talmanskonferensen (AO §§ 10 och 29). De tillsättas i praktiken för beredning av någon speciellt stor och viktig fråga, som framkommit under arbetet. Särskilt utskott torde under perioden 1920—1946 blott en gång ha förekommit, nämligen 1937. Nämnda års folkpensioneringsutskott hade nämligen karaktären av särskilt utskott. 0 Stora utskottet. Egenartat för Finland är det s. k. stora utskottet, som tillsättes vid varje riksdag. Det består av minst 45 medlemmar plus suppleanter. Antal utskott vid urtima riksdag. Vid urtima riksdag tillsättas de utskott, som behövas för beredning av de frågor, för vilkas behandling riksdagen sammankommit (RO § 40). Vid urtiman 1932 fö5 Protokoll i sammandrag 1920—43. Eduskunnan Kalenteri 1943—46.

48 I

rekommo ett statsutskott, ett ekonomiutskott, ett lagutskott och stora utskottet. 1935 valdes ett grundlagsutskott, ett statsutskott samt stora utskottet. Kompetensfördelningen. De fem fasta utskotten skilja sig såtillvida från de extraordinarie, alt deras kompetens är i detalj reglerad i riksdagsordningen. De anses bl. a. av denna orsak vara i viss mån förnämligare än de övriga, och medlemskap i de grundlagsbestämda utskotten torde åtminstone tidigare ha betraktats såsom mera hedrande än ledamotskap i de övriga; numera är denna åtskillnad i värderingen dock åtskilligt utsuddad. 7 Grundlagsutskottet. Grundlagsutskottets beredningsplikt omfattar främst »ärenden, vilka angå stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag eller i nära sakligt samband med grundlag stående lagstiftning». Någon självständig förslagsrätt i grundlagsfråga i likhet med det svenska konstitutionsutskottet har däremot ej det finska grundlagsutskottet. Vidare har utskottet att bereda förslag om stiftande, ändring eller upphävande av riksdagens arbetsordning, lagen om val inom riksdagen och instruktionen för riksdagens justitieombudsman. Frågor, uppkomna av riksdagens befogenhet att granska statsrådets och justitiekanslerns ämbetsåtgärder, beredas likaledes av grundlagsutskottet. Även regeringens till riksdagen avgivna berättelse om de åtgärder, som av regeringen vidtagits sedan förra riksdagen, granskas av grundlagsutskottet, som i samband med sin granskning har viss initiativrätt. Ytterligare har utskottet till uppgift att fungera som skiljedomare mellan riksdag och talman, då denne vägrat upptaga eller ställa proposition på väckt fråga (RO § 46). Grundlagsutskottets 6 7

arbetsbörda

Muntlig uppgift av Frietsch. Muntlig uppgift av Frietsch.

sy-

nes med åren ha blivit allt större. Utskottet har överhopats med rutinmässiga statsrådsbeslut och talrika förordningar, som utfärdats med stöd av bl. a. konstitutionella fullmaktslagen, republikens skyddslag, ekonomiska maktlagen och lagen om krigstillstånd. Härigenom har utskottets egentliga lagstiftningsarbete försenats. 8 (Riksdagsordningen ger utskott rätt att fördela sig på avdelningar; för grundlagsutskottet har detta diskuterats. Sådan uppdelning är likväl undantag. 1947 arbetade intet utskott på avdelningar, men vid 1946 års riksdag var socialutskottet uppdelat på två.) 9 Lagutskottet. Inom lagutskottets behörighet faller att »bereda de till detsamma överlämnade förslag angående stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av allmän lag» (RO § 47). Utskottet för utrikesärenden. Utskottet för utrikesärenden, vanligen kallat utrikesutskottet, tillkom 1918 men fick sin kompetens närmare reglerad först i 1928 års nya riksdagsordning. Det har att bereda sådana utrikesärenden, som falla inom riksdagens maktområde, likaså övriga till utskottet hänskjutna frågor rörande utrikespolitiken. »Så ofta omständigheterna det påkalla», skall regeringen inkomma till utskottet med redogörelse över rikets förbindelser med främmande makt. Utskottet kan, om det »finner sådant nödigt», avgiva yttrande med anledning därav. Utskottet äger vidare granskningsrätt över 8 Nackdelarna belystes vintern 1946 i en artikel i Hufvudstadsbladet, som kritiskt behandlade riksdagsarbetet. F r å n vissa håll, så från svenska riksdagsgruppens ordförande, skolrådet John Osterholm, har som motåtgärd föreslagits tillsättande av ett särskilt utskott för rutinfrågorna. Häremot har professorn i statsrätt i Helsingfors, Kaarlo Kaira, invänt att den starka utökningen av förordningar och statsrådsbeslut, som utskottet fått att behandla, var av helt temporär art och skulle bortfalla, när normala förhållanden inträda. Han förordar i stället att utskottet delas på två avdelningar. Dessa skulle var för

4 — 72899

regeringens berättelse i de avsn : tt, som beröra rikets förhållande till andra stater. Förslag med anledning därav kunna framställas. Utskottets medlemmar förpliktigas iakttaga den »förtegenhet» som regeringen anser nödvändig (RO § 48). Genom regeringens skyldighet att inför utskottet redogöra för sin utrikespolitik har riksdagen givits viss möjlighet till kontroll över detta fält. Uttrycket är emelllertid rätt diffust och kan av regeringen tolkas efter önskan. Utskottets indirekta initiativkraft är därför i viss mån beskuren och beroende av regeringens meddelanden. De senare årens händelser — exempelvis de tyska trupptransporterna 1 — visa, att bestämmelsen har använts med stort godtycke. Statsutskottet är främst finansutskott. Riksdagsordningen § 49 nämner först dess kompetens som kontrollorgan. Det skall äga tillgång till alla statsverkets räkenskaper och handlingar och efter företagen granskning avgiva betänkande om skötseln av statens hushållning. I samband härmed gives utskottet viss förslagsrätt. Det skall vidare behandla statsverkspropositionen och övriga propositioner och motioner i finansärenden. Det åligger utskottet att i betänkandet över statsverkspropositionen inkomma med förslag över »huru medel till utgifternas bestridande skola anskaffas». Initiativrätten tycks härvid vara obegränsad. Förslag om stiftande, ändring eller upphävande av instruktionen för sig avgiva utlåtanden i utskottets namn. Den ena skulle granska de med stöd av fullmakter utfärdade förordningarna och statsrådsbesluten. Den andra skulle koncentrera sig på utskottets egentliga arbete. Dessa ändringar vore också tänkbara inom grundlagens ram och förutsatte blott att minst 22 medlemmar invaldes i utskottet. En avdelning på minst 11 medlemmar kan nämligen avge utlåtande i utskottets namn. (Hufvudstadsbladet 17/1 och 26/1 1947.) 0 RO § 40. Skriftliga meddelanden av Lindman. 1 Frietsch, Finlands ödesår, sid. 308 ff. Jfr i övrigt Brusewitz, sid. 230 f. 49

statsrevisorerna falla likaså under utskottets beredningsområde (RO § 49). Även över statsutskottets arbetsbörda ha klagomål framkommit. Man har sålunda föreslagit en uppdelning efter svenskt mönster i ett stats- och ett bevillningsutskott eller uppdelning i avdelningar. 2 Bankutskottet. Under bankutskottets befogenhet faller att undersöka och utreda Finlands banks tillstånd, bankfullmäktiges och bankens direktions förvaltning och riksbankens fonder. Sina iakttagelser skall utskottet samla i en berättelse till riksdagen. Bankutskottet äger även självständig initiativrätt. Det skall nämligen framlägga förslag »om stiftande, ändring eller upphävande av reglementet för Finlands Bank och bankfullmäktiges instruktion samt angående utfärdande av övriga bestämmelser rörande Finlands bank». Alla propositioner och andra förslag i dessa ämnen höra under dess beredningskompetens. För att beslut skall kunna fattas rörande Finlands banks vinstmedel fordras att bankutskottet först avgivit yttrande. Frågor rörande landets bankoch penningväsen falla likaledes u n d e r dess befogenhet (RO § 50). De extraordinarie utskotten. Inga bestämmelser finnas om arbetsfördelningen mellan de extraordinarie utskotten. I praktiken har emellertid denna efter h a n d blivit ganska fast. Sålunda behandlar exempelvis det fasta lagutskottet allmänna lagfrågor, som sammanhänga med problem av »juridisk» natur, medan det extraordnarie lag- och ekonomiutskottet däremot får uppta ärenden, som hänföra sig till det kommunala området, och dessutom av gammal praxis frågor rörande jakt och fiske. 3 2 Av samma skäl som beträffande grundlagsutskottet förordar Kaira uppdelning på två avdelningar, en för handläggning av budgeten och ärenden, som stå i samband därmed, och en för övriga ärenden. Detta skulle tills vidare lösa problemet. Först sedan det blivit

50 Stora utskottet. Stora utskottet skapades delvis för att ersätta frånvaron av ett tvåkammarsystem. 4 För att förhindra ett alltför snabbt beredningsarbete gavs det en egenartad prövningskompetens i lagfrågor. Vid »lagförslags antagande eller förkastande», då ärendet i riksdagen underkastas tre behandlingar, måste nämligen frågan — och alltså sedan vederbörande fackutskott berett ärendet — efter första behandlingen hänskjutas till stora utskottet. Godkänner riksdagen icke vid ärendets a n d r a behandling oförändrat stora utskottets förslag, överlämnas lagförslaget ånyo till stora utskottet (RO § 66).

Utskottens

arbetssätt.

De finska utskotten kunna på det hela taget sägas ha fått formerna för sitt verksamhetsfält väl reglerade genom bestämmelser i riksdagsordningen och främst i arbetsordningen. Klara direktiv ges beträffande protokollföring, val inom utskott, presidiet och omröstningssättet. Protokoll och publicitet. Arbetsordningen föreskriver, att under utskottens överläggningar skola föras kortfattade memorialprotokoll, innehållande förslag, omröstningar och beslut (AO § 25). I praktiken ha ej heller diskussionsprotokoll utan blott beslutsprotokoll mestadels förts. Detta lämnas dock åt ordföranden och sekreteraren att avgöra, och det har hänt att diskussionsprotokoll förekommit. Speciellt i utrikesutskottet har det ibland ansetts vara av värde att minnesanteckningar av sistnämnda slaget funnes. Vid vissa tillfällen ha sådana begärts. 5 Några stadganden om rätten till eller sättet för publicitet av förhandlingarna ges ej. mera klart att överbelastning verkligen föreligger, borde man tillgripa grundlagsändring. (Hufvudstadsbladet 17 och 26/1 1947.) 3 Skriftligt meddelande av Lindman. 4 Hermansson, sid. 32. 5 Muntlig uppgift av Frietsch.

Protokollen ha dock ej tryckts, vilket et däremot praktiskt taget alltid skett med id utskottsbetänkandena. Någon generell ill bestämmelse om tystnadsplikt för utitskottsmedlemmarna ges inte. Enda unndantaget är härvidlag utrikesutskottet. ;t. Såsom redan sagts böra nämligen »utitskottets medlemmar iakttaga den förteegenhet, som regeringen finner ärendets ts beskaffenhet kräva» (RO § 48). Även beeträffande de övriga utskottens arbete te iakttas en viss tystnad. Tidningarna ia publicera eventuellt, vilka frågor som m varit uppe och beslut beträffande dem m — detta gäller i synnerhet stora utskotttet — men referat av förhandlingarna ia 6 förekomma icke. t_ Sammanträden. Kallelse till utskot[V tens första sammanträde utfärdas av [e den äldste bland ledamöterna. Denne j.. för ordet, tills under den första överläggningen ordförande och vice ordföir a n d e blivit utsedda (AO § 14). Om n sättet för kallelsen finnes ingen be:stämmelse. Arbetsplanen har givit geinerella stadganden om tiderna. Dess-iutom meddelas sammanträdestidernaa på speciella anslagstavlor, och kallelse-!kort utsändas genom sekreterarens försorg från riksdagens centralkansli till Il medlemmarna. Föredragningslistan för sammanträidena uppgöres av ordföranden och sek-:reteraren. 7 Riksdagsordningen innehål-[ler inga uppgifter om suppleanternas rätt att närvara vid utskottenss förhandlingar utan fastslår endast attt suppleant inkallas, då ledamot är för-h i n d r a d att deltaga (RO § 51). I realiteten äro suppleanterna ofta närvarande, dock ej kring förhandlingsbordett utan de »sitta skinnbänk», d. v. s. äro) placerade på väggfasta skinnklädda soffor. Därifrån har suppleant ej rätt attt yttra sig, men han kan, t. ex. i de fallI då han anses besitta större sakkunskapi 6 Muntlig 7 Muntlig 8

uppgift av Frietsch. uppgift av Frietsch. Muntlig uppgift av Frietsch. 8a Från ordförandeplatsen räknat sitter svenska folkpartiet längst till höger.

än den ordinarie ledamoten, under ärendenas gång byta plats med denne och deltaga i behandlingen. Personliga suppleanter förekomma ej under själva arbetet. I stället rycka suppleanterna in allt efter behov, varvid man dock i mån av möjlighet synes bemöda sig om att undvika att rubba proportionen partierna emellan, speciellt # i frågor, där denna är av betydelse. 8 Placeringen kring bordet sker efter parti (på samma sätt som i plenisalen ) 8 «. För två av de lagbestämda utskotten stadgar riksdagsordningen rätt att sammanträda även mellan sessionerna och under avbrott i riksdagens sammanträden. Det gäller statsutskottet och utrikesutskottet. Det förstnämnda tillägges befogenhet därtill av riksdagen, det sistnämnda sammankommer på kallelse av regeringen (RO § 43). Utskottsförfarande. Om ärendenas upptagande i utskotten ges detaljerade bestämmelser i arbetsordningen. Varje fråga underkastas tre behandlingar. Den andra är den viktigaste, och då träffas utskottets beslut. Tredje läsningen är till för justeringens skull. Justeringen kan enligt arbetsordningen anförtros åt enskilda ledamöter. Ledamot h a r rätt att anmäla reservation mot beslut. Denna skall föreligga färdig i skriftlig form vid tredje behandlingen. Ledamot, som varit närvarande vid andra behandlingen, anses ha tagit del i ärendets handläggning. Har ledamot endast delvis deltagit i dess behandling, angives detta i betänkandet (AO § 19). Utskottsmedlem är underkastad sträng närvaroplikt. Har han utan laga förfall uteblivit, skall sådant anmälas hos riksdagen. Denna kan döma honom förlustig riksdagsmannaarvode eller viss del därav eller förklara honom ha förverkat sitt u p p d r a g som ledamot av utskottet. Utskott kan ej fatta beslut, Därefter kommer nationella samlingspartiet (högern). Så följa nationella framstegspartiet, agrarpartiet, socialdemokraterna och sist folkdemokratiska blocket. 51

såvida icke minst 2/3 av dess ledamöter äro närvarande (AO § 17 och RO § 51). Rätt att anställa tjänstemän tillerkännes alla utskott. Varje utskott kan »antaga åt sig en sekreterare eller, då detta är oundgängligen nödvändigt, flere» (AO § 15). Möjlighet till visst samarbete mellan utskott finnes. Riksdagen kan ålägga utskott, till vilket ärende remitterats, att inhämta utlåtande däröver hos annat utskott. Det tillkommer då det sistnämnda att skyndsamt avgiva detta. Utskott kan även på eget initiativ begära utlåtande i vissa fråga från annat utskott (AO § 22). Denna möjlighet utnyttjas icke sällan. 9 Samverkan mellan utskotten i form av sammansatta utskott är däremot främmande för riksdagsordning och arbetsordning. Utskotten kunna formellt sett ej direkt införskaffa behövliga upplysningar från myndigheter och verk, som icke höra under riksdagens förvaltning. Anhållan om uppgifter och eventuella handlingar måste därför ställas till statsministern eller den minister, under vilken verket sorterar. Det faller under dennes prövning att avgöra, huruvida de kunna lämnas eller icke. Där så ej är fallet, måste dock skäl för vägran uppgivas (RO § 53). Utskottens utlåtanden kallas »betänkanden». Dessa insändas successivt till riksdagens plenum. Om utformningen av dessa gäller blott att de skola vara kortfattade och att de skola avslutas »med klämmar, innehållande utskottets förslag». De skola undertecknas av ordföranden och kontrasigneras av sekreteraren. I för utskottet arbetsbesparande syfte torde § 20 arbetsordningen ha tillkommit. Här fastslås att flera initiativ, som beröra samma sak, skola underkastas samtidig behandling. De kunna, om icke särskilt talande skäl finnas för motsatsen, göras till föremål för ett en9 Muntlig 1 Muntlig 2

uppgift av Frietsch. uppgift av Frietsch. Skriftligt meddelande av Lindman.

da gemensamt utskottsutlåtande (RO § 51, AO §§ 20, 23 och 26). För utskotten gäller att de vid ärendenas förberedande beredning före andra läsningen i utskottet kunna vara uppdelade på sektioner. Icke sällan förekommer att utskottet (med beaktande av de olika partigruppernas styrkeförhållanden) tillsätter en speciell delegation för ärendets beredning. En dylik sektion eller delegation omfattar i regel fem till sju personer. Före läsningen ankommer det sedan på dem eller deras ordförande att lämna redogörelse för frågan till utskottet eller dettas sekreterare ävensom att förete utkast till frågans lösning. I statsutskottet tillsättes en särskild sådan sektion för granskning av varje huvudtitel. Varje sektion kan ha egen sekreterare. Till behandlingen i utskottet ingivas duplicerade förslag. 1 Stora utskottet, som i flera avseenden skiljer sig från de vanliga utskotten, tillsätter mycket ofta inom sig delegationer för enskilda frågors beredning. Därvid utses en delegation för varje enskilt ärende, som anses kräva dylik extra behandling. 2 Denna ordning vilar helt på praxis och är inte ens omnämnd i vare sig riksdagsordningen eller arbetsordningen. För stora utskottet äro förutom i den vanliga arbetsordningen särbestämmelser givna i en för utskottet speciellt utfärdad arbetsordning. Här regleras vissa organisationsfrågor. Ledamot, som 15 minuter efter namnuppropet icke infinner sig, antecknas såsom frånvar a n d e . Sammanträdena skola i likhet med riksdagens plena vara avslutade klockan 23, såvida icke utskottet i något fall beslutar överskridande av denna tidpunkt. Ärendena bli som regel underkastade blott en läsning. Utskottet kan dock i undantagsfall efter överenskommelse härom företaga Ivå behandlingar av ärendena. 3 3

Stora utskottets arbetsordning, 1, 3, 7, 8.

Sättet

för

tillsättning

av

utskott.

Valsättet vid utskottsval regleras genom § 39 riksdagsordningen. Valen äro indirekta. Vid första riksdag efter val väljer kammaren minst 45 elektorer »jämte nödigt antal suppleanter». Elektorer och ersättare sitta till nästa nyval, såvida icke riksdagen på förslag av talmanskonferensen beslutar nya val. Valen äro proportionella och skola förrättas senast tre dagar efter riksdagens öppnande. Elektorernas antal beslutes av riksdagen på förslag av presidiet (RO § 39, AO § 10). Talmannen begär därefter, inlämnande av kandidatlistor till riksdagens sekreterare, och tid för röstning fastställes. 4 På elektorernas lott faller att utse utskottsledamöter. Tillvägagångssättet härvid är icke i lag reglerat, för såvitt icke oenighet uppstår vid valet. Har så skett, påbjuder § 41 riksdagsordningen proportionellt valsätt. Härvid tillämpas i stort sett samma valmetod som vid elektorsvalen. 5 Om det listsystem, som tillämpas och som ansluter sig till principerna för finsk vallagstiftning, kan nämnas att sedan platsfördelningen bestämts personerna tillsättas genom tillämpning av den s. k. röstvärdesprincipen. För varje lista uppläses i den ordning namnen äro uppsatta så många personer, som listan enligt det tidigare förfaringssättet tillerkänts platser. Alltefter placeringen på listan värderas rösterna, så att varje röst på plats ett är värd ett, på plats två 1/2, plats tre 1/3, plats fyra 1/4, plats fem 1/5, varefter varje röst får 1/6 såsom röstvärde. Personernas sammanlagda röstetal på de olika listorna uträknas och bestämmer ordningsföljden. De på listorna dittills icke använda namnen komma därefter på samma sätt i tur. 6 4

Protokoll i sammandrag 1939, sid.

i ff. 5 6

Val inom riksdagen § 12, RO § 41 Val inom riksdagen §§ 1—11.

Riksdagsledamöternas sysselsättning.

utskotts-

Enligt arbetsordningen har ledamot, som invalts i två utskott, rätt att vägra antaga ledamotskap i flera, dock med undantag av stora utskottet. Samma rätt gäller också för riksdagsman, som blivit ledamot i ett utskott och samtidigt justeringsman. I övrigt fordras riksdagens godkännande för att bli befriad från utskottsuppdrag och att vara justeringsman (AO § 13). I praktiken måste riksdagsmännen, på grund av sitt relativt ringa antal, sitta med i flera utskott samtidigt. Som regel hinna de dock knappast med mer än ordinarie ledamotskap i två utskott. Det h a r dock förekommit, att riksdagsman del-1 tagit i fyra utskott samtidigt. Ordinarie plats i två utskott förenas ofta med suppleantskap i ett eller flera. 7 Ordinarie ledamotskap i två utskott förekommer »icke alldeles sällan» i fråga om dugliga riksdagsmän. »Icke helt sällan» noteras medlemskap i ett och suppleantskap i två. »Mycket vanligt» är ledamotskap i ett och suppleantskap i ett annat. Stora utskottet är då icke medräknat. 8 Utskottssysselsättningen belyses ytterligare av följande tabell. Vid utskottssammanträden ha talman och vice talmän rätt att närvara, men de använda sig ej ofta av denna rätt. Statsrådets medlemmar kunna och bruka ej sällan deltaga i utskottets överläggningar, såvida ej utskottet i något särskilt fall motsätter sig det. Stora utskottets sammanträden äro tillgängliga såväl för riksdagsmännen som för riksdagens sekreterare och av talmannen förordnad annan tjänsteman (RO § 52). Detta stadgande utnyttjas i praktiken relativt flitigt. Speciellt i de frågor rörande utrikesärenden, som underkastats stora utskottets behandling, har de utomstående riksdagsledamöternas närvaroprocent varit hög. 9 7

Muntlig uppgift av Frietsch. Skriftligt meddelande av Lindman. 9 Muntlig uppgift av Frietsch. 8

Riksdagsmännens utskottssysselsättning 1943. ledamotskap i 0 utskott

ledamotskap i 1 utskott

ledamotskap i 2 utskott

ledamotskap i 3 utskott

Summa riksdagsmän

suopleantskap i 0 utskott

suppleantskap i 1 utskott

suppleantskap i 2 utskott

suppleantskap i 3 utskott .... Summa riksdags-

200 Antal riksdagsmän med

Ledningen av riksdagens arbete. Presidiet. Riksdagens ordförande är talmannen.Såsom ställföreträdare finnas två vice talmän. Samtliga väljas vid riksdagens första sammanträde för session. Förfaringssättet är detsamma som vid utskottens val av ordförande. Talmannen sammankallar riksdagen, leder dess förhandlingar, övervakar ordningen vid sammanträdena och tillser, att grundlagarna följas under arbetet. Han äger ej rätt deltaga i överläggningarna eller omröstningarna (RO § 55). Han kan endast vägra ställa proposition, där han finner beslutet strida mot grundlag eller annan stadfäst lag. Orsakerna till vägran måste då uppgivas för riksdagen. Han kan dock blott påfordra uppskov, ej definitivt h i n d r a kammaren att taga visst förslag u n d e r behandling. Om riksdagen ej delar hans mening om frågans grundlagsstridighet, hänskjutes nämligen saken till grundlagsutskottet, vars mening blir utslagsgivande. Utskottet »bör utan dröjsmål inkomma med motiverat yttrande, huruvida sakens upptagande eller propositions framställande strider mot grundlag eller annan lag» (RO § 80). Talman och vice talmän bilda tillsammans riksdagens presidium (AO § 4).

54 Talmanskonferensen. Presidiet och utskottens ordförande bilda talmanskonferensen. Dess arbetsområde är klart utstakat i riksdagsordningen. Den har förslagsrätt inför riksdagen rörande riksdagsarbetets ordnande, grunderna för utgiftsstaten för riksdagens kansli, riksdagens arbetsordning, lagen om val inom riksdagen och instruktionen för riksdagens tjänstemän (RO § 54). Arbetsordningen behandlar än mera i detalj konferensens uppgifter. Vid lika röstetal inom konferensen är talmannens röst utslagsgigivande. Utskottens ordförande äro skyldiga att på talmannens begäran lämna talmanskonferensen uppgifter om huru långt utskottets arbete framskridit (AO §§ 29 och 30). Kanslikommissionen. Utom i talmanskonferensen ingår presidiet även i kanslikommissionen. I denna sitta dessutom fyra riksdagsmän, vilka om oenighet uppstår vid deras tillsättande av riksdagen utses genom proportionella val (RO § 89). Vid beslut måste fem medlemmar vara närvarande. Om alla äro eniga om beslutet kräves dock närvaro blott av fyra. Talmannen har även här avgörandet i sin h a n d vid lika röstetal.

Kanslikommissionens uppgift är främst att sköta riksdagens ekonomiska angelägenheter och att ha uppsikt över riksdagens kansli. I sistnämnda befogenhet ingår att låta besälta kanslitjänsterna samt att övervaka tjänstemän och personal inom kansliet. 1 Riksdagens sekreterare är samtidigt chef för riksdagens kansli. Han utses av riksdagen, sedan kanslikommissionen avgivit utlåtande om de sökande. Han anställes genom avtal, som är uppsägbart vid ingången av ny valperiod. Hans ersättande vid eventuell vakans regleras ingående (AO §S 5—9). Ärendenas behandling i riksdagen. Antal

läsningar.

Då ett lagförslag föredrages i riksdagen, hänvisas det till vederbörande utskott för beredning. Ärendet underkastas tre särskilda behandlingar vid plenum i riksdagen. Vid den första blir utskottsbetänkandet föremål för diskussion. Intet beslut kan då fattas och ärendet remitteras automatiskt till stora utskottet i och för dess utlåtande. Ofta är stora utskottets uppgift att söka få till stånd kompromisser. Vid andra behandlingen föredras stora utskottets utlåtande. Lagförslaget underkastas nu detaljprövning; det genomgås punkt för punkt. Finnes ingen anledning till ändringar, avslutas andra behandlingen. I motsatt fall sändes förslaget i den nya formen till stora utskottet. Föreslår detta ändringar, har riksdagen att besluta godkänna dessa eller ej. Andra behandlingen förklaras så avslutad. Riksdagen har rätt att under andra läsningen begära nytt utlåtande antingen av det utskott, som tidigare berett ärendet, eller också av annat utskott. Samma befogenhet tillkommer stora utskottet. Tredje läsningen skall äga rum 1 Riksdagens kansli är delat på följande avdelningar: centralkansliet, svenska kansliet, kansliet för tryckarbeten, finska stenografkansliet, svenska stenografkansliet och maskinskrivnings-

tidigast efter tre dagar. Frågan skall då slutgiltigt avgöras. Riksdagen kan härvid blott godkänna eller förkasta förslaget i den form det fått vid andra behandlingen. Ändringar kunna icke mer göras. Ett lagbeslut kan dock förklaras vilande till nästa riksdag efter nyval. Detta sker blott under förutsättning att riksdagen godkänt förslaget och 1/3 av riksdagsmännen rösta för att det skall bli vilande. Genom sistnämnda bestämmelse vill riksdagsordningen skydda minoritetens rättigheter. 1/3 av riksdagsledamöterna ha således uppskjutande veto. Vissa lagförslag kunna emellertid ej förklaras vilande. Ärenden, som behandla upplagande av ny eller ökad skatt eller röra fortsatt utgörande av för viss tid fastställd skatt till oförändrat belopp eller upptagande av statslån, bestämmelser i fördrag med främmande makter och lagförslag om riksdagsmannaarvode måste avgöras vid den riksdag, de upptagits till behandling; för beslut om ny eller ökad skatt för längre tid än ett år fordras dock två tredjedels majoritet. Ny proposition eller motion kan framläggas i ärende, som är vilande. Bifalles sådan, förfaller den vilande. 2 Då grundlagsförslag behandlas, är förfaringssättet något annorlunda. De tre läsningarna i plenum äro obligatoriska, men enkel majoritet avgör, om förslaget skall bli vilande till första lagtima riksdag efter nyval. Vid denna måste det godkännas med 2/3 majoritet för att bli antaget. Grundlagsförslag kan dock under viss förutsättning, nämligen att ärendet med 5/6 majoritet förklarats brådskande, avgöras utan att det förklarats vilande. För beslut fordras därefter 2/3 majoritet. Budgetfrågor bli föremål för speciell behandling. Regeringens statförslag diskansliet. Arbetsordningen ger noggranna stadganden om vilka olika tjänstemän, som skola finnas vid dem. 2 Om lagförslagens behandling se RO §§ 66—69, 72, 74. 55

kuteras vid den s. k. remissdebatten i plenum. Budgeten överlämnas så till statsutskottet, som avger betänkande över den. Betänkandet föredrages vid plenum. Om det ej kan godkännas i befintligt skick, återförvisas det tillsammans med i plenum gjorda ändringar till utskottet. Detta har att avgiva utlåtande över riksdagens ändringar. Om utskottet gör nya sådana, h a r riksdagen rätt att besluta, om de skola godkännas eller icke vid tredje behandlingen i plenum. Budgetåret sammanfaller med kalenderåret. I regel framlägges statförslaget på hösten. Det har dock förekommit, att det ej hunnit överlämnas till denna tidpunkt. Tillfälligt finansförslag har i stället upptagits till behandling (RO §§ 75—76). 3 Prioritet

för vissa slags

frågor.

Riksdagsordningen ger tydlig företrädesrätt för regeringens propositioner. Dessa skola alltid — såväl i plenum som i utskott — behandlas före motionerna (RO § 87). Rätt ny

att uppskjuta session.

frågor

till

Med undantag av handläggning av genom interpellation väckt fråga, ärende, som upptagits genom statsråds utom dagordningen meddelade upplysning till riksdagen, samt fråga, som genom proposition framlagts vid urtima riksdag och ej berör grundlag, kunna ärenden, som ej hunnit slutföras u n d e r en session, ånyo upptagas under nästkommande. Detta sker dock blott u n d e r förutsättning, att nyval ej inträffat under mellantiden. Enligt arbetsordningen skall ärendets behandling återupptas på den punkt den avbröts under föregående riksdag. Låg ärendet under beredning i utskott, skall denna fortsättas i 3

Lindman, Statsskick och förvaltning i Finland, sid. 35—37. Muntligt meddelande av Frietsch. 4 RO §§ 35—37 och 72, AO § 55. 56

följande års motsvarande utskott. Finnes intet sådant, bestämmer riksdagen på talmanskonferensens förslag, till vilket utskott ärendet i stället skall hänskjutas. 4 Rapportörsystem. I likhet med förhållandet i Sverige är utskottet kollektivt ansvarigt för betänkande, som avgivits av detsamma. Blott om reservation gjorts, anses ledamot fritagen från delaktighet i beslutet. Utskottens sekreterare göra i allmänhet första utkastet till utlåtandet, 5 och detta underkastas sedan den tidigare omtalade behandlingen. Det i utlandet vanliga förfaringssättet med rapportörer eller referenter kommer sålunda icke till användning i Finland, 6 men utskott kunna dock utse föredragande, som erhålla viss företrädesrätt i riksdagens plenardebatter.

Kvorumregler. Inga bestämmelser om närvarotvång för visst antal ledamöter för beslutmässighet in pleno finnas. Teoretiskt kan beslut fattas, om blott talmannen och sekreteraren äro tillstädes. 7

Avgörande av enkla, självfallna frågor utan utskottsremiss. Finans- och hemställningsmotioner kunna förkastas utan utskottsremiss (RO § 63). I praktiken är dock detta högst ovanligt. 8 I positiv riktning synas även vissa rena organisationsfrågor kunna avgöras av kammaren direkt, på samma sätt som i Sverige. Så är fallet med fastställandet av elektorernas antal, vilket vid varje riksdag förelägges kammaren att fastställa. Frågan om antalet ledamöter i stora utskottet, an5 Skriftligt 6

meddelande av Lindman. Tingsten, Utskottsväsendet, sid. 66. Muntlig uppgift av Frietsch. 8 Muntlig uppgift av Frietsch. 7

talet extra ordinarie utskott och antalet ledamöter i dessa tas också upp till direkt behandling. Detsamma gäller fastställandet av vilka utskott, som skola tillsättas vid urtima riksdag (AO § 10). Beslutet. När riksdagen skall fatta beslut, ställes, om flera förslag finnas, ett som kontraproposition mot ett annat. Propositionens ordalydelse skall av riksdagen först godkännas, innan talmannen framställer den. Begäres votering, kan omröstning ske på tre sätt: med omröstningsapparat, med »uppstigning» eller med sedlar. Maskinell omröstning är avsedd att vara den normala voteringsformen. Talmannen h a r dock rätt att utbyta den mot »uppstigning». Om uppresningen enligt talmannen ej givit klart utslag, skall ny röstning verkställas med omröstningsapparat, ö p p e n omröstning med sedlar användes, då omröstningsapparaten ej fungerar eller möjligen giver otillförlitligt resultat samt dessutom då tjugo riksdagsmän begärt det. Vid öppen omröstning med sedlar antecknas i protokollet, h u r var och en röstat och likaså vilka som varit frånvarande (RO § 78, AO § 45). Restriktioner. Yttranderätten

i

kammaren.

Om riksdagsmans fria yttranderätt vid plenum stadgas i § 57 riksdagsordningen. Varje riksdagsman h a r »rätt att erhålla ordet i den ordning, vari han sig anmält, samt till protokollet fritt tala och yttra sig i alla frågor, som då handläggas». De enda inskränkningarna äro, att han ej får yttra sig, innan han fått ordet, och icke heller tala »utom protokollet» (RO § 57). Arbetsordningen inskärper noga vikten av att den talande håller sig till ämnet. Sker ej detta, inskrider talmannen först med påpekande av att den talande glidit från saken. Hjälper ej detta, h a r tal-

mannen rätt att fråntaga honom ordet (AO § 39). Talmannen skall vid debatterna ge företräde åt statsrådets medlemmar samt åt justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman; liksom statsråden ha nämligen även de senare rätt att deltaga i överläggningarna i plenum, men i besluten givetvis endast om de äro ledamöter av riksdagen. De givas ordet »framom andra». 9 Samma prioritetsrätt ges föredragande, som för visst ärende utsetts av utskott (RO § 60). I princip är den finske riksdagsmannens yttrandefrihet således obegränsad. De restriktioner, som finnas, äro få. De ha tydligen gjorts endast för att befordra debatternas saklighel. I en pressdebatt vintern 1947 gjordes uttalanden, som skulle tyda på att en opinion ej anser dessa begränsningar tillräckliga. Det framhölls från flera intervjuade, att plenardebatterna ej ha den sakliga tyngd som kräves. Det »pratades» enligt fleras mening alltför mycket i onödan. Det förekommer ofta, hette det, att 8—10 riksdagsmän av samma parti begärt ordet efter v a r a n d r a och timme efter timme »predika samma evangelium», i bästa fall med något varierande ordalag. Plenum har blivit forum för långrandiga föreläsningar i stället för verklig debatt. Avsaknaden av replikrätten kan föra till alt såsom under 1947 års budgetdebatt 48 riksdagsmän anhållit om ordet och att ingen möjlighet till replik gavs, förrän samtliga dessa talat. Sådant leder i sin tur till att plenisalen hastigt töms på folk och att den talande får hålla sitt anförande för tomma bänkar, utan att detta likväl tycktes förskräcka honom. Man talade glatt vidare i förvissning om att anförandet åtminstone skulle inflyta i protokollet. Flera förslag ha framkastats om ändring i debattreglerna. Ett går ut på att alla utskottsmedlemm a r och motionärer borde få förtursrätt under debatten. Ett annat förslag 9

RO § 59. Se även Charpentier,

sid.

yrkar på tidsbegränsning för varje talare. Riksdagsordningens tidigare omnämnda företrädesrätt för utskotts föredragande tycks hittills ha varit en död bokstav. På flera håll säger man sig önska, att den skall fagas i bruk. Möjligheten att ge talmannen ökade befogenheter att leda debatten avvisades dock under påpekande av det vanskliga i att under spända tider lägga avgörandet i en enda mans hand. Replikrätt synes av många eftersträvas. Däremot hyser man betänkligheter mot att efter utländskt mönster genom cloture och giljotin kringskära debattfriheten. 1 Förfarandet vid överläggningarna regleras i detalj. Den som erhållit ordet skall hålla sitt anförande från talarstolen, såvida han inte avgiver kortfattat yttrande på högst två minuter. I så fall har han rätt att tala från sin plats. Anhållan om ordet göres muntligen eller, om någon talar, genom översändande av namnsedel till riksdagens notarie. Ha flera samtidigt muntligen anhållit om ordet, bestämmer talmannen, i vilken ordning yttrandena må avgivas. Föreligger såväl skriftlig som muntlig anhållan samtidigt, har den skriftliga företräde. Riksdagsman skall uppträda »värdigt». »Förolämpande, spefulla eller eljest opassande uttryck om regeringen eller enskilda personer» skola vara honom främmande. Försyndar han sig häremot under överläggningarna, skall talmannen ingripa med varning, och därest han ej följer denna fråntaga honom ordet. Riksdagsman, som i övrigt förbrutit sig mot ordningen, kan efter riksdagens prövning uteslutas från sammanträdena under två veckor eller ställas inför domstol. 2 Motionsrätt. Riksdagsmans förslagsrätt är i Finland enligt riksdagsordningen stor i så 1

Hufvudstadsbladet 1947. 58

13/1, 17/1, 26/1

måtto, att det icke erfordras mer än förslagsställarens namn under motionen. Den är formellt dock så tillvida begränsad, som riksdagsordningen fastslår de ämnen en motion kan beröra. Den skiljer härvid mellan tre slags motioner: lagmotion, finansmotion och hemställningsmotion. Lagmotion består i »förslag om stiftande av ny lag eller om ändring, förklaring eller upphävande av gällande lag eller ock förslag till lag i ämne, varom förut genom administrativa stadganden förordnats». Finansmotion avser nya anslag i statförslaget för det kommande året. Hemställningsmotion, som tidigare berörts, innehåller ett utredningsyrkande. Enligt riksdagsordningen kan riksdagen hos regeringen blott »hemställa om vidtagande av åtgärd i ärende, som hör till regeringens befogenhet» (RO § 31). I praktiken bortfaller i viss mån denna inskränkning därigenom, att riksdagen i och med hemställandet om t. ex. en utredning giver regeringen befogenhet att behandla eller åtminstone pröva ärenden, som egentligen ej direkt falla inom dess kompetensområde. 3 I realiteten omspänna de tre angivna motionskategorierna så gott som alla tänkbara ämnen. Förslagsrätt

under

debatten.

Under debatten vid budgetbehandlingen äger riksdagsman rätt att väcka motion om nytt anslag, men den kan endast beaktas vid avgörandet i plenum, om den tidigare underkastats granskning i statsutskottet och i vissa fall även i det specialutskott, till vars arbetsområde det närmast hör (RO § 75). Tilläggsförslag eller ändringsförslag kunna även ställas under lagdebatter, men härvid gäller som allmän regel den inskränkningen, att skriftlig framställning i ämnet först skall ha gjorts till talmannen. Endast i undantagsfall är det 2 3

A O § § 3 7 , 38, RO §58. Muntlig uppgift av Frietsch.

möjligt att muntligt upptaga ärende (AO §§ 34 och 43). Denna bestämmelse är helt tillkommen i praktiskt syfte. Den ger talmannen tillfälle att på förhand planera diskussionens förlopp. Förbehållet i yttrandefriheten under budgetbehandlingen h i n d r a r riksdagsman att muntligen framgångsrikt framkasta förslag om till exempel ändringar av moment i statsverkspropositionen. Här måste i så fall föreligga ett behandlat skriftligt initiativ i form av en motion. Han har dock givetvis rätt att utan sådant begära återgång till budgetens ursprungliga form, om utskottet förordat höjningar eller sänkningar av anslagen. 4 Spörsmåls- och interpellationsinstitutet. Spörsmåls- och interpellationsinstituten äro i Finland grundlagsfästa. De behandlas i § 37 i riksdagsordningen. Två olika, klart avgränsade tillvägagångssätt finnas. Spörsmålsinstitutet. Vid framställning av spörsmål rör frågan blott enskild riksdagsman och statsrådsmedlem. Riksdagen i sin helhet tar då ingen del i ärendet. Spörsmålet avlämnas av kammarledamot »skriftligen avfattat och av bestämt innehåll» till talmannen. Denne vidarebefordrar det till vederbörande statsråd, som överenskommer med talmannen om tidpunkt för avgivande av svaret, vilket han lämnar i muntlig eller skriftlig form. Dock kan han, om han så finner lämpligt, vägra att besvara frågan. Skälen härför skola i så fall lämnas riksdagen. Denna har sedan ej rätt att vidare behandla frågan. Inga restriktioner finnas beträffande detta institut. Frågetiden är obegränsad liksom svarsterminen. Debatt kan, som nämnt, inte förekomma. I regel besvaras spörsmålen skriftligen. Interpellationsinstitulet. Interpella4

Muntlig uppgift av Frietsch. Spörsmålsinstitutet fanns redan i 1906 års Lantdagsordning. Lindman, 5

lionsförfarandet avser ärenden, som falla inom riksdagens kompetens. Tillvägagångssättet är till en början detsamma som vid spörsmålen. Frågan inlämnas nämligen i skriftlig form till talmannen. Härefter föredrages den i riksdagen och bordlägges så till följande sammanträde. För att vidarebehandlas måste den stödjas av minst 20 folkrepresentanter, däri inberäknat interpellanten själv. Om så skett, framlämnas den utan vidare behandling av riksdagen till vederbörande statsråd, som det åligger att inom 15 dagar avlämna svar, såvitt denna icke låtit meddela, att svar på grund av ärendets karaktär ej kan lämnas. Då statsrådet lämnat svar eller meddelande inkommit om att så ej kan ske, föreslår talmannen övergång till dagordningen i följande ordalag: »Efter att hava åhört den avgivna förklaringen övergår riksdagen till dagordningen». Riksdagen kan antingen godkänna denna enkla övergång till dagordningen eller ansluta sig till motiverad dagordning. I sistnämnda fall kan den antingen konstatera den uppfattning, som framkommit under debatten, eller hänskjuta ärendet för vidare behandling alltefter ärendets art till grundlagsutskottet eller annat utskott. Efter utskottsbehandlingen föreslår utskottet motiverad dagordning. Om dess innehåll fattar riksdagen vid ny diskussion beslut. Avgörandet av dylikt ärende får dock ej uppskjutas till följande riksdag. Spörsmålsinstitutets utnyttjande. Spörsmålsinstitutet är den enklaste och smidigaste frågeformen. 5 Dess primära uppgift är information från regeringen. Givetvis kan frågan ställas så, att den indirekt giver uttryck åt kritik. Det är i så fall en form av kritik utan omedelbara följder. Under 20-talet användes institutet mycket sparsamt, I en uppsats i Finsk tidskrift har dess frekvens belysts. Året 1932 betecknar en Parlamentarismens införande lands statsförfattning, sid. 8.

i

Fin-

vändpunkt i dess historia. Medan tidigare blott 4—6 spörsmål per riksdag framförts, framlades 1932 18 spörsmål. Perioden 1932—44 framkommo fyra gånger så många spörsmål som 1918— 31. Speciellt vid riksdagar före nyval är ökningen påtaglig. Institutet har då använts som ett led i valpropagandan. Eljest har spörsmålens innehåll oftast varit av opolitisk art.

ställdes 1919 (11 stycken), 1926 och 1932 (8 stycken). 8 Vid ett p a r tillfällen har en regering demissionerat till följd av misstroendevotum vid en interpellationsdebatt, vid ett har genom ett sådant en tidigare latent ministerkris utlöst avskedsansökan från två av regeringens medlemmar. 9

Den obegränsade svarsterminen har emellertid medfört tydliga nackdelar. Den har nämligen fört till att regeringen i många fall helt enkelt nonchalerat frågorna. Denna tendens har med åren blivit allt märkbarare. Är 1944 lämnades 1/4 av spörsmålen obesvarade. I vissa fall har den frågande framkommit med sitt spörsmål först vid riksdagens slut, och svar ha därför ej hunnit utarbetas. I andra fall är regeringens förhalningspolitik påtaglig. Ibland ha svar inkommit först efter två månader eller mera. Frågan har då förlorat aktualitet och följaktligen även praktiskt värde. Att märka är att regeringen, då frågan ej upptagits, inte iakttagit grundlagens stadgande att giva skäl härför. Klagomål över detta förfaringssätt ha framförts. Grundlagsutskottet har vid ett tillfälle uttalat sitt missnöje, och motioner ha väckts om införande av svarstermin. Mot detta förslag anfördes risk för bristande saklighet vid frågornas behandling. 6 Frågan har inte förlorat sin aktualitet. 7

Statsrådets att lämna

Interpellationsinstitutets användning. Interpellationsinstitutet har periodvis flitigt utnyttjats. Under åren 1919—32 förekommo i medeltal cirka fem interpellationer, 1933—43 blott en per riksdag. De flesta interpellationerna fram6 Schauman, 7

sid. 168—176. 1 diskussionen uttalade sig professor Lindman för en två veckors svarstermin. Huvudstadsbladet 26/1 1947. 8 Protokoll i sammandrag 1919—1943. 9 Ståhlberg, sid. 86; Tingsten, Utredning ang. införande av ett dagordningsinstitut, SOU 1935: 21, sid. 26—27; Svenska Dagbladets årsbok 1932, sid.

grundlagsbestämda rätt riksdagen meddelanden.

Riksdagsordningen § 36 ger statsrådet befogenhet att då det så önskar lämna riksdagen meddelande i ärenden såväl av inrikespolitisk som av utrikespolitisk art. Meddelandet följes av överläggning i kammaren. Denna är förbunden med dagordningsinstitut, varvid dagordningen kan vara antingen enkel eller motiverad. Vid motiverad övergång kan utskottsremiss ha föregått beslutet. Statsrådsmeddelande måste behandlas vid den riksdag det givits (RO § 36). Partierna och partisammanträden. Riksdagsgrupperna hålla sina partisammanträden regelmässigt varje torsdagskväll; det har nämligen ansetts önskligt med en gemensam tid för att på så sätt kunna undvika kollision med andra sammanträden. Vid behov kunna emellertid extra sammanträden hållas. Partimötena hållas i riksdagshuset, där varje grupp har sina egna salar. I spetsen för varje riksdagsparti står en ordförande, vice ordförande, en sekreterare och en skattmästare. Ett par av partierna ha därjämte ett råd eller förtroenderåd, med skiftande namn. Såvitt man kan bedöma med ledning 341, och 1936, sid. 343—347. Avsaknaden av talarerestriktioner h a r lett till att debatterna i riksdagen stundom blivit mycket långa. Det har inträffat, att man debatterat i mer än 20 timmar — från klockan 13 ena dagen till klockan 10 nästföljande. Huvudstadsbladet 6/11 1946.

av redogörelser för partiernas inre arbete, spela presidierna eller råden inte samma roll som förtroenderåden i Sverige. Utmärkande för det finska partilivet är dessutom, att riksdagsgrupperna i större utsträckning än i Sverige före viktigare avgöranden hålla gemensamma överläggningar med rikspartiernas styrelser, som i de flesta partier till stor del bestå av icke riksdagsmän. Denna kontakt mellan riksdagsparti och riksparti har ansetts så mycket mera motiverad, som ordförandena i riksdagsgruppen och rikspartiet nästan aldrig äro samma personer, och rikspartiernas ordförande många gånger framträda såsom de egentliga partiledarna. Överhuvudtaget har ledarskapet icke blivit lika starkt markerat i Finland som i Sverige. Fraktionstvång kan då och då praktiseras. Såsom allmän iakttagelse kan dock hävdas, att partidisciplinen utom i särskilda fall inte blivit strängt genomförd och att riksdagsgrupperna — såsom det inte minst framgick under kriget — ofta uppvisa inre oenighet. Med hänsyn härtill kunna partimötena mestadels icke utöva ett avgörande inflytande på ärendenas behandling. A r v o d e och n ä r v a r o r e g i s t r e r i n g . A rvode. Riksdagsmans rätt till ersättning för sitt uppdrag är dels grundlagsbestämd, dels behandlad i »lag om riksdagsmannaarvode» av den 23 mars 1928. Enligt § 16 riksdagsordningen består denna i arvode och ersättning för resa till och från riksdag. Arvodet fastställdes i arvodeslagen av år 1928 till 24 000 mark. Numera har beloppet av hänsyn till valutaförsämringen avsevärt höjts. Vidare h a r arvodet differentierats, så att högre belopp utgår till ledamöter, vilka ej äro bosatta i Helsingfors. Enligt 1946 års bestämmelser uppgår arvodet till 240 000 mark per år för person, boende inom 30 km. från huvudbangården i Helsingfors. För övriga riksdagsmän

tillkommer ett traktamente av 150 mark per närvarodag under session. Arvodet är skattefritt. Vad resekostnaderna beträffar, åtnjuter riksdagsman ersättning för resa till och från riksdagen. Till delta kommer rätt att under uppdragstiden erhålla fria resor på statens järnvägar, talman och vice talmän därvid i första klass och övriga i andra klass. Talmannen erhåller utöver sitt arvode ersättning för utgifter i samband med riksdagsarbetet. Då statsutskottet, utrikesutskottet eller riksdagens justeringsmän arbeta efter riksdagens avbrott eller avslutning, utgår ersättning i form av dagtraktamente (1928 200 mark per dag) och reseersättning för den avsedda tiden. 1 För närvarande behandlar regeringen ett förslag om reglering av riksdagsmännens arvoden. Pension utgår numera enligt beslut av 1947 års riksdag i anslutning till ett förslag, som finnes refererat i riksdagspensionssakkunnigas betänkande 23 april 1947. Närvaroregistrering. Riksdagsordningen stadgar sträng närvaroplikt för folkrepresentanterna. Om någon inte i rätt tid infunnit sig till sammanträde eller uteblivit från sådant utan laga förfall, kan han av riksdagen dömas förlustig sitt arvode helt eller blott delvis. Hjälper ej detta, kan han mista sitt riksdagsmannauppdrag (RO § 17). Närvarokontroll förekommer under varje plenum genom namnupprop. Arbetsordningen föreskriver, alt ledamot, som icke efter 15 minuter infunnit sig, skall antecknas i protokollet såsom frånvarande (AO § 33). 2 Registreringen är numera blott av formell art. Som sådan har den också nämnts bland de 2

RO § 17. Lag om riksdagsmannaarvode, RO 16. Finlands författningssamling 1945. 1

riksdagsformer, som inför rationaliseringskravet av riksdagens arbete borde tagas under omprövning. Mot densamma talar, att den avsevärt förlänger debatterna. För dess bevarande talar dock den psykologiska verkan av alltför mycket skolkning. Någon verklig reell bety-

delse i strävan att få plenardebatterna mera flitigt besökta av andra än de anmälda talarna tycks den hittills dock ej haft. I årets pressdiskussion i H u v u d stadsbladet klagades över långa, tröttsamma debatter med ytterst få åhörare bland riksdagsmännen själva.

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Finlands författningssamling — Folkrepresentantens lagsamling. Helsingfors 1929. — Lilla lagsamlingen. 13. Helsingfors 1938. — Protokoll i sammandrag 1919_1946. Helsingfors 1919—46. — Eduskunnan Kalenteri, 1938—1946. (Riksdagens kalender.) Helsingfors 1938—46. — Svenska Dagbladets årsbok. 1932, 1936. Stockholm 1932, 1936. — Huvudstadsbladet. Brusewitz, A., Riksdagen och utrikespolitiken. (Sveriges Riksdag, 15.) Stockholm 1938. — Charpentier, A., Justitiekanslerns i Finland ställning och uppgifter. Nordisk administrativt tidskrift 1929, sid. 205—238. Köpenhamn 1929. — Erich, R., Finlands parlamentarism — ett tjuguårsminne. Svensk tidskrift 1937, sid. 352 ff. Uppsala 1937. — Frietsch, C. O., Finlands ödesår, 1939—1943. Helsingfors 1945. — Hermansson, R., Finlands statsförfattningsrätt. Helsingfors 1924. — Lindman, S., Parlamentarismens införande i Finlands statsförfattning. Skrifter utg. av Statsvet. fören. i Uppsala. 5. Uppsala 1935. — Lindman, S., Studier över parlamentarismens tillämpning i Finland 1919—1926. Åbo 1937. — Lindman, S., Statsskick och förvaltning i Finland. Helsingfors 1941. — Nordström, W. E., Fyrtio år svensk politik i Finland. Ekenäs 1946. — Schauman, H., Spörsmålsinstitutet i vår riksdag. Finsk tidskrift 1945, sid. 168—176. Åbo 1945. — Ståhlberg, K. J., Parlamentarismen i Finlands statsförfattning. Helsingfors 1927. — Tingsten, H., Demokratiens seger och kris. Vår egen tids historia. 1. Stockholm 1933. — Tingsten, H., Utskottsväsendet. (Sveriges riksdag, 11.) Stockholm 1934. _ Tingsten, H., Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. SOU 1935:21. Stockholm 1935. — Wrede, R. A., Grunddragen av Finlands rätts- och samhällsordning. Helsingfors 1921. Uppgifter ha lämnats muntligen av Finlands pressattaché i Stockholm, förutvarande riksdagsmannen jur. dr C. O. Frietsch, samt muntligen och skriftligen av professor S. Lindman, Åbo. Förkortningar. AO = Arbetsordning för Riksdagen. Antagen och fastställd vid riksdagen 1927. R F == Regeringsform för Finland. Given i Helsingfors den 17 juli 1919. RO = Riksdagsordning. Given i Helsingfors den 13 januari 1928. Val inom riksdagen = Bestämmelser för val inom riksdagen enligt proportionellt valsätt. Antagna och fastställda vid riksdagen 1927. Samtliga citerade lagar ingå i Folkrepresentantens lagsamling.

NO

GE

Enligt Norges grundlov, som antogs i Eidsvold den 17 maj 1814, tillkommer den styrande makten konungen och den lagstiftande makten stortinget. Författningen präglades från början starkt av maktfördelningsläran. Praxis har emellertid redan från och med 1884 lett till ett parlamentariskt styrelsesätt med stark maktkoncentration hos stortinget. Stortinget består av 150 ledamöter, av vilka 2/3 skola väljas av landsbygdsbefolkningen och 1/3 av stadsbefolkningen. För ledamöterna väljas suppleanter, kallade varamenn, vilka deltaga i stortingsarbetet även vid kortare förhinder för de ordinarie ledamöterna. I varje valkrets väljes en suppleant mer än antalet ordinarie ledamöter. Stortinget avgör vilken av de utsedda varamennen, som skall inkallas vid förfall för ordinarie ledamot. 1 Valen till stortinget äga numera rum vart fjärde år och äro proportionella. Någon upplösningsrätt tillkommer ej konungen. Rösträtt inträder vid 2$\års ålder. Vid valen ha väljarna möjlighet att rösta antingen på kandidatlistor eller på partier utan angivande av kandidater. Den senare möjligheten utnyttjas blott undantagsvis. Valbarhetsåldern är 30 år; för valbarhet fordras att kandidaten h a r rösträtt i det valdistrikt, där han väljes. Den senare bestämmelsen gäller dock ej statsråd eller förutvarande statsråd. Statsråden ha icke rätt att vara medlemmar av stortinget men ha rätt att deltaga i tingens förhandlingar. De er-

sättas, medan de sitta i regeringen, av varamenn. Stortinget utgör ett mellanting mellan enkammar- och tvåkammarrepresentation. Valen gälla endast det samlade tinget, stortinget. Detta väljer vid början av den första sessionen under valperioden en fjärdedel av sina medlemmar, vilka bilda lagtinget. De återstående ledamöterna bli medlemmar av odelstinget. Denna indelning förblir oförändrad under hela valperioden. Stortinget sammanträder emellertid på avdelningar endast vid behandlingen av vissa ärenden, nämligen lagfrågor (grl. § 76) och frågor rörande den konstitutionella kontrollen. I fall av åtal inför riksrätt har odelstinget åtalsrätten, medan lagtinget tillsammans med »Höiesterett» bildar riksrätten (grl. § 86). I alla andra frågor fattas besluten av stortinget in pleno, som då således fungerar som en kammare. Stortingets arbetsformer regleras dels i grundloven, dels och huvudsakligen i stortingets »Forretningsordning». Denna antages för en session i sänder, men i regel förnyas den i praktiskt taget oförändrat skick från session till session. Beslut härom brukar ges formen att det föregående stortingets arbetsordning göres giltig tills vidare. 2 Enskilda bestämmelser i arbetsordningen kunna undantagsvis sättas ur kraft genom beslut av stortinget med 2/3 majoritet. Om sådana ändringsförslag framställas av presidenten, räcker dock enkel majoritet. (FO § 57).

1 Meddelande av stortingets presidium. Varamenn inträda automatiskt på den ordinarie ledamotens plats i ut-

skott. Däremot kräves stortingsbeslut för2 att placera suppleant i lagtinget. Vasbotten, sid. 91.

Sessioner. Stortinget sammanträder årligen till ordinarie session den första vardagen efter den 10 januari. Stortinget självt har ensamrätt att besluta om sin avslutning, men sessionerna avslutas formellt av konungen. 3 Under de sista åren före det andra världskriget slutade sessionerna i juni eller juli och varade således mellan fem och sex månader. 4 Extraordinarie (urtima) session kan av konungen inkallas vid exceptionella tillfällen. Detta har före kriget skett sammanlagt nio gånger, den sista år 1939. De extraordinarie sessionerna kunna formellt när som helst upplösas av konungen, något som dock ej skulle överensstämma med stortingets maktställning eller konstitutionell praxis. Ett extraordinarie storting har samma ställning som ett ordinarie. Det är sålunda icke bundet vid de kungliga propositionerna, utan förslagsrätt, beslutanderätt etc. äro av samma räckvidd som vid de ordinarie sammanträdena. Två undantag finnas dock. Sålunda kunna grundlagsändringar varken föreslås eller antagas, och ej heller beslut fattas om lagar, som ej erhållit konungens sanktion. De förra skola framläggas resp. antagas på två ordinarie storting, mellan vilka nyval ägt rum. 5 Sammanträdestider. Sammanträden i ting och utskott skola i allmänhet hållas vardagar utom lördagar mellan kl. 9 och 15 och lördagar mellan kl. 9 och 12. Då arbetsförhållandena så kräva, kan dock presidentskapet bestämma, att extra sam3 Andenses, 4

sid. 140. Vasbotten, sid. 41. Följande tabell, meddelad av stortingets kontor, visar sessionernas längd 1930—39; 1945—46. 1930: 11 januari— 6 juni 1931: 12 » —25 » 1932: 11 » — 1 juli 1933: 11 » — 6 » 1934: 11 * » —29 juni 1935: 11 » —25 » , 10 jan. 1936 1936: 11 » —16 juli 64

regeringens berättelse i de avsnitt, som och 21 (FO§ 23). De olika tingens presidenter skola inbördes överenskomma om tingens sammanträden, så att dessa ej h i n d r a varandra. Skulle det samlade stortinget och de båda övriga tingen behöva sammanträda vid samma tid, ha stortingets möten företräde (FO § 22). Kallelse till sammanträden sker genom anslag, som skola uppsättas 24 t i m m a r i förväg. Undantagsvis kan sammanträde utlysas med kortare varsel. I sådant fall måste kallelse ske genom budsändning (FO § 22). Tid för förslag. Förslagsrätt. Propositioner skola i allmänhet avlämnas före utgången av mars månad och s. k. privata förslag, d. v. s. motioner och förslag från personer utanför stortinget, före utgången av febr u a r i (FO § 29). Förslag, som lämnas senare än dessa bestämmelser medge, kunna upptagas till behandling endast efter vederbörande tings beslut. För sent väckta propositioner skola innehålla förklaring om varför de inlämnats efter propositionstidens utgång (FO § 12). Dessa bestämmelser gälla dock ej för alla förslag. Undantagna äro: 1) Grundlagsförslag. 2) Förslag om ändringar i forretningsordningen. 3) Tilläggsförslag (amendement). 4) Förslag med anledning av interpellationer (FO §§ 12, 26, st. 2, 27 och 29). Tidsbestämmelserna ha, som framgår av vidstående tabell, 6 ej följts i större utsträckning, vilket har kritiserats starkt i den offentliga debatten. 1937: 11 januari—26 juni 1938: 11 » —25 » , 10 jan. 1939 1939: 11 » —17 » 1939: Extraordin. session: 8—20 sept. 1945: 14 juni—13 juli, 24—29 sept., 5— 24 nov. 1946: 14—19 dec. 1945, 11 Jan.—12 juli 1946, 10 sept.—14 dec. 5 Andenses, sid. 140. 6 Vasbotten, sid. 41, samt från stortingets kontor erhållna uppgifter.

Inom

för " slagstiden

År

Efter

för " slagstiden

fnSfiffPt häcktes

Stortinget avslutades

1936 St. p r p St. mot Ot. p r p Ot. mot

94 22 47 0 163

81 19 19 1 120

30 juni

16 juli

1937 St. p r p . St. mot Ot. p r p Ot. mot

74 22 33 0

52 20 32 1

11 juni

26 juni

1938 St. p r p . St. mot Ot. p r p Ot. mot

92 24 58 0 174

64 16 13 0_ 93

10 juni

25 juni

1939 St. p r p . St. mot Ot. p r p Ot. mot

99 24 53 1

48 17 14 0_

2 juni

17 juni

1945 var ett helt extraordinärt år och saknar därför intresse i detta sammanhang. !946

St. p r p . St. mot Ot. p r p Ot. mot

40 12 57 0

68 28 113 2

211 Förslagen skola i allmänhet inlämnas skriftligen och få ej vara undertecknade av mer än 10 ledamöter. Avsikten med denna bestämmelse är att ledamöterna ej i alltför stor utsträckning skola vara engagerade för ett förslag, innan det upptages till behandling. För lagförslag är föreskrivet, att de skola vara avfattade i lagform. Förslag, som väckas i samband med behandlingen av en fråga och som stå i samband med denna, kunna dock framföras muntligt ( r O § 27). Förslagsrätt tillkommer i första hand konungen och stortingsledamöterna. Statsråden äro i debatter ej berättigade att väcka andra förslag än sådana, som få framläggas muntligt. Denna bestämmelse har dock ringa praktisk betydel5 — 72899

14 december

se. 7 För stortingsledamöternas förslagsrätt gäller den inskränkningen, att lagförslag endast få framföras av odelstingsmedlemmarna. Grundlagen bestämmer nämligen, att lagar skola föreslås på odelstinget av dess medlemmar eller av regeringen (Grl. § 76). Även medborgare utanför stortinget kunna dit insända förslag. Visserligen föreligga skilda åsikter om detta formellt skall betraktas som en verklig förslagsrätt, men denna meningsskiljaktighet synes vara av mindre betydelse, då praxis 8 har erkänt utomståendes förslagsrätt. Emellertid översändas i regel de till stortinget inkomna försla en t m § regeringen, utan att ~ ~ s Ä t t f ^ i d S ^ S . 65

stortinget upptar dem till någon realbehandling. Omvänt kunna förslag först inges till vederbörande statsdepartement för att via detta och med dess yttrande befordras till stortinget. I ett hänseende, nämligen i fråga om lagförslag och grundlagsförslag, gäller den inskränkningen att förslag från utomstående för att upptagas till behandling måste »veere vedtatt til framsettelse» av en odelstingsledamot. 9 Återtagande av förslag kan ske vid det ting, där de äro väckta. Om detta sker efter förslagstidens utgång, har dock annan förslagsberättigad rätt att upptaga förslaget som sitt eget. Dessa bestämmelser ha fått betydelse vid regeringsskiften, då den nytillträdande regeringen ofta återkallar den avgångnas propositioner (FO § 29, st. 4).

Utskottsväsendet. Fasta

beredningsutskott.

Grundprincipen vid tillsättandet av fasta utskott är, att samtliga stortingsmedlemmar skola tillhöra utskott och att medlemskap i två utskott ej skall förekomma. På de mest arbetstyngda utskotten fördelas samtliga stortingsledamöter med undantag av de 11 odelstingsmedlemmar, vilka tillhöra protokollkomitéen. De fasta beredningsutskotten, som äro 15 till antalet, ha således inga gemensamma ledamöter. De äro stortingsutskott. Enskilda utskott för lagtinget resp. odelstinget förekomma ej (jfr n e d a n ) . Medlemsantalet skulle enligt bestämmelserna bli 9 a 10 men är i praktiken något mer varierande. Antalet ledamöter anges nedan för varje utskott. De fasta utskotten och deras kompetensområden ä r o : 1. Administrationskomitéen (7 medlemmar) : anslag till konungahuset och regeringen, pensionsärenden, löneärenden. Vid behandlingen av de sistnämnda förstärkes utskott med en eller två ledamöter av vederbörande specialutskott.

2. Finans- og tollkomitéen (13 medlemmar) : finans- och skatteärenden, ärenden rörande vissa statliga banker, ärenden rörande mynt- och tullväsende. Detta utskott har en viss kontroll över budgetbehandlingen (se nedan). I tullfrågor av mer omfattande art förstärkes utskottet med högst fyra medlemmar eller ersattes med särskilt utskott. 3. Helsekomitéen (7 medlemmar). 4. Justiskomitéen (8 m e d l e m m a r ) : ärenden rörande domstolar och polisväsendet, straff-, politi- och processlagstiftning, medborgarrätt, naturaliseringsfrågor, familjerätts-, handels-, hantverks- och industrilagstiftning, vallagar. 5. Kirke- och skolekomitéen (7 medlemmar) : ärenden rörande prästerskap, kyrkor och skolor, dock ej universitet och fackhögskolor. 6. Kommunalkomitéen (9 medlemmar) : ärenden rörande kommunallagstiftning samt återuppbyggnads- och ersättningsfrågor. 7. Landbrukskomitéen (12 medlemmar) : jordbruksärenden och ärenden rörande vissa banker. 8. Militserkomitéen (10 medlemmar). 9. Post-, telegraf- og kystfartkomitéen (8 medlemmar). 10. Sofarts- og fiskerikomitéen (11 m e d l e m m a r ) : sjöfartsärenden med undantag för socialförsäkringslagar för sjömän och fiskare. 11. Skogs- og vassdragskomitéen (10 m e d l e m m a r ) : Skogs- och gruvväsendet, utdikningsarbeten, ärenden rörande vattendragen, elektricitetsväsendet och koncessioner. 12. Sosialkomitéen (8 m e d l e m m a r ) : socialfrågor, däribland socialförsäkring, hyres- och byggnadslagstiftning, försäkringsväsendet. 13. Universitets- og fagskolekomitéen (7 medlemmar). 14. Utenriks- og konstitutionskomitéen (11 m e d l e m m a r ) : utrikesfrågor och anslag till legationer och konsulat, bevakning av Norges intressen i de arktiska och antarktiska områdena, grundlagsfrågor och frågor rörande stortingets arbetsordning. Utskottet tjänstgör utökat med stortingets president och vicepresident samt tre särskilt valda ledamöter som utrikesnämnd och kan då sammanträda även mellan sessionerna. 1 15. Vei- og jernbanekomitéen (11 medlemmar). (FO § 11). 9 Castberg, 1

I, sid. 349. Om utskottets uppkomst, uppgifter och verksamhet, se Brusewitz, sid. 151 —189.

Utöver de uppräknade fasta beredningsutskotten finnas även andra ständiga utskott, som med undantag av den nedan nämnda protokollkomitéen bestå av medlemmar, vilka sitta också i andra utskott. De i det följande nämnda utskotten skilja sig från de fasta också därigenom att de icke ha några lagberedande uppgifter. Protokollkomitéen. Grundloven ålägger stortinget att granska statsrådsprotokollen och vissa andra offentliga handlingar. I grundloven finnas blott bestämmelser om hur granskningen skall tillgå ifråga om protokoll över sådana diplomatiska och militära ärenden som hemligstämplats. För övriga ärenden återfinnas bestämmelserna i FO § 9. Beredningen av granskningsärendena är tilldelad protokollkomitéen. Denna tillsättes av valgkomitéen, innan övriga utskott valts, och har 11 ledamöter, vilka ej kunna tillhöra annat fast beredningsutskott. Protokollkomitéens äro följande:

arbetsuppgifter

1) Komitéen skall genomgå de statsrådsprotokoll som ej äro hemligstämplade och avge utlåtande över dessa. 2) Vidare skall riksrevisionens berättelse granskas och bli föremål för utlåtande, varvid samtidigt utskottet skall väcka förslag om sådana åtgärder, vilka kunna anses påkallade på grund av revisionsberättelsen. 3) Utskottet skall även undersöka om riksrevisionen i sitt arbete följt den för ändamålet utfärdade instruktionen. Granskningsrätten tillkommer både stortinget och odelstinget (FO § 42). Praxis är dock att odelstinget helt h a r hand om denna granskning, vilket lett till att stortinget, om det i något fall önskar remiss till protokollkomitéen, översänder ärendet till odelstinget för remissbeslut. Någon åtalsfunktion liknande den som tillkommer det svenska konstitutionsutskottet har protokollkomitéen ej. Denna kompetens ligger hos odelstinget, som kan besluta, om protokollkomitéens

utlåtande skall leda till åtal vid riksrätt eller till annan åtgärd. Utskott för vissa kontrollärenden. Bland odelstingets medlemmar utses nio ledamöter, vilka skola genomgå hemligstämplade statsrådsprotokoll rörande diplomatiska och militära ärenden. Detta utskott har således en funktion analog med protokollkomitéens (FO § 9, grl. § 75, p . h . ) . Fullmaktskomitéen. Vid den första sessionen under en valperiod tillsätter stortinget ett utskott på 15 medlemmar, vilket skall genomgå ledamöternas och suppleanternas fullmakter och avge utlåtande härom till stortinget, som har att besluta om fullmakternas godkännande. (FO § 1). Under den sista sessionen under valperioden tillsättes ett utskott på 15 medlemmar. Detta utskott sammanträder omkring den 1 december och skall verkställa en förberedande granskning av fullmakterna för det nyvalda stortinget. Avsikten härmed är att underlätta det nyvalda stortingets konstituering (FO § 21). Valgkomitéen är — som närmare framgår av det efterföljande — icke ett utskott i vår mening, utan en valnämnd för tillsättandet av de fasta utskotten (FO §§ 8, 9 och 11). Till denna utskottskategori kan också föras arbetsordningskomitéen, som består av presidentskapet och de fasta utskottens ordförande. Särskilda

utskott.

Förutom de regelbundet återkommande utskotten kan stortinget tillsätta särskilt utskott för behandling av ett speciellt ärende eller ett speciellt slags ärenden. Detta får dock endast ske undantagsvis, och intet av de fasta utskotten får berövas så många medlemmar, att deras arbete alltför mycket försvåras. Om ett särskilt utskott skall tillsättas för ett lagärende, skall odelstinget anmoda stortinget att utse ett sådant utskott. Ensamt kan tinget ej fatta beslut härom, ty även lagtingets medlem-

mar skola ha inflytande på valet av utskottets ledamöter. Någon bestämmelse om enskilda utskott för vart ting finnes ej. Ovannämnda bestämmelse, att stortinget har avgörandet vid val av särskilda utskott, tyder dock på att sådana ej tänkts förekomma. Bestämmelsen visar även, att odelstinget och lagtinget ej ha rätt att för ett lagärende för egen del tillsätta ett utskott vid sidan av det för tingen gemensamma (FO § 13). Sammansatta utskott. Norge har även en motsvarighet till de svenska sammansatta utskotten. Stortinget kan nämligen besluta att en fråga skall behandlas av två av de fasta utskotten gemensamt, varvid de berörda utskotten böra utse lika många ledamöter var (FO § 14). Sammansatta utskott tillsättas liksom särskilda ogärna, då erfarenheten givit vid handen, att de lätt försena både stortingets och de deltagande utskottens arbete. 2

ledamotens uppgifter (rapportörskap o. dyl.). Den kompetensfördelning mellan utskotten, som anges i FO § 11, är icke bindande. Stortinget remitterar ärenden efter presidentens förslag (budgetfrågor efter förslag av arbetsordningskomitéen) till utskotten och skall därvid i allmänhet följa forretningsodningens bestämmelser. Men om en jämn arbetsbelastning inom alla utskott gör en annan fördelning av ärendena önskvärd, kunna frågorna remitteras till annat utskott. Även redan remitterade ärenden kunna av samma anledning fråntagas ett utskott. Fråga härom avgöres av presidentskapet efter arbetsordningskomitéens hörande (FO § 14). Utskotten kunna sammanträda även mellan sessionerna, vilket föranleder att stortinget vid ett av de sista sammanträdena under sessionen i enlighet med anvisningen i FO § 16 fattar beslut om vilka suppleanter som skola inträda i händelse av förhinder för någon ledamot.

Utskottens ställning. Utskottsval. Stortingets utskott ha i flera hänseUtskotten väljas av den förut nämnda enden en annan ställning än den svenska riksdagens. Utskottsväsendet är ejj valgkomitéen. Detta utskott består av 37 ledamöter och tillsättes vid det första reglerat i grundlagen. Det är i stället stortinget i valperioden efter det storstortinget självt, som i sin arbetsordning bestämmer utskottens antal ochi tinget konstituerat sig. Vid tillsättandet skall tillses att partierna bli proportiokompetens. Därigenom finnas möjligheter att utan större svårigheter för-- nellt representerade. Hänsyn skall dessändra utskottsorganisationen. Anmär-- utom tagas till valdistrikten eller landskas bör också att forretningsordning-- delarna. På grund av att samtliga storen bestämmer, att stortinget när somL tingsmedlemmar med undantag av de helst kan minska eller öka antalet ut-- odelstingsledamöter, som äro medlemskott eller deras medlemsantal. Omi mar i protokollkomitéen, äro fördelade odelstinget vid lagförslagsbehandlingeni var och en på ett av de 15 fasta beönskar en förstärkning av ett utskott, redningsutskotten, utser valgkomitéen skall detta beslutas av stortinget på[ först protokollkomitéen. I detta val delodelstingets begäran (FO § 13). Om eni taga dock endast de ledamöter, som ha säte i odelstinget. Valgkomitéens odelsutskottsledamot av någon anledningl skulle vara frånvarande från storting-- tingsledamöter utse också de nio medets förhandlingar inträder hans supple- lemmarna i den kommitté, som har att granska de hemliga statsrådsprotokolant (varaman) också på hans plats i utskottet och övertar där den ordinarieB len. Därpå sker fördelningen av de övriga stortingsmedlemmarna på de fasta beredningsutskotten. Vid valet skola 2 Vasbotien, sid. 26. 68

lagtingsmännen fördelas lika på samtliga utskott och partierna representeras proportionellt mot deras storlek i stortinget. Utskotten väljas för hela valperioden. Förändringar kunna dock vidtagas i deras sammansättning (FO §§ 9—11, 13).

Budgetbehandlingen

i

utskotten.

Något speciellt utskott för budgeten finnes icke i Norge, utan anslagsfrågor eller andra med budgeten sammanhängande frågor remitteras till vederbörande fackutskott i enlighet med de kompetensregler, som angivits ovan. Emellertid innehar finans- og tollkomitéen en central ställning i budgetarbetet. Till detta utskott remitteras de till finans- och skatteväsendet hörande ärendena, tullärenden o. a., vilket i viss mån ger en starkare ställning åt detta utskott. Därutöver kunna anslagsfrågor av större räckvidd efter presidentskapets förslag remitteras dit för yttrande om ärendets finansiella sida. Av större vikt är dock, att utskottet dessutom har att i tre olika etapper avge utlåtanden om den samlade budgeten. Det första av dessa utlåtanden är preliminärt och behandlar endast budgetens huvuddrag men kan också innehålla förslag till allmänna riktlinjer för budgetbehandlingen. Som ett andra utlåtande avlämnar utskottet en sammanställning av samtliga utskottsutlåtanden i budgetärenden, kallad »den grå boken». Denna utgör grunden för stortingets budgetbehandling. De beslut stortinget fattar med anledning av denna sammanställas av finans- og tollkomitéen till en förteckning, som med jämna mellanrum tillställes stortinget. Förteckningen b r u k a r vara färdigtryckt omkring den 1 april. Slutligen avger utskottet med le.dning av de fattade stortingsbesluten det tredje och sista utlåtandet över den samlade budgeten, varefter stortinget fattar definitivt beslut 3 4

Vasbotten, sid. 18 ff. Upplysningar av stortingets presi-

om budgeten. I enlighet med stortingets »bevilgningsreglemente» § 14 äro nämligen besluten om delposterna att anse som preliminära, tills beslut om den samlade budgeten föreligger, såvida ej i de preliminära besluten annorlunda bestämts. 3 Tilläggas bör emellertid att finans- og tollkomitéen icke förmår utöva någon verklig ledning och kontroll av budgetarbetet. Det norska systemet för budgetbehandlingen, som lägger sak- och detaljgranskningen hos fackutskotten, anses ge ärendena en tillfredsställande saklig prövning. Å andra sidan framföras klagomål, att den tillämpade metoden bidrager till att göra sessionerna onödigt långa och framför allt att fackutskotten icke iakttaga tillräckligt stor sparsamhet. Ett experiment, som gjordes med ett stort överbudgetutskott på 35 medlemmar (1927—1934), uppgavs dock, emedan budgetbehandlingen därigenom blev ännu mer tungrodd. 4

Rapportörer. Utskotten skola för varje ärende, som kommer till behandling under sessionen, bland sina egna medlemmar välja en rapportör eller om så erfordras flera. På rapportörerna vilar utredningen av ärendena; de skola företaga nödvändiga undersökningar, författa utlåtandena och föredraga dessa i utskottet och i tinget. Om en rapportör under arbetets gång befinnes intaga en från majoriteten avvikande hållning, kan han själv påfordra att annan rapportör utses. Av betydelse är också, att varje fraktion inom utskottet har rätt att utse egen rapportör (FO § 19).

Ledningen av stortingets arbete. Stortinget och dess båda avdelningar ha var för sig ett presidium, bestående av en president, en vicepresident och två sekreterare. Presidenterna och sekdium. Vasbofter., sid. 19 f. Tingsten, SOU 1931:26, sid. 178. KU 1939: 15. 69

reterarna ha suppleanter. För valet, som äger rum vid varje sessions början, kräves absolut majoritet. Om denna ej uppnås vid de två första valen, skall valet stå mellan de två kandidater, som fått de flesta rösterna. Valet kan återkallas, om minst 1/5 av ledamöterna i respektive ting kräver det. Det har dock aldrig skett. Stortinget ledes varannan månad av presidenten och varannan av vice-presidenten och även i odelstinget och lagtinget växla president och vicepresident i ämbetet (FO § 6). Posten som stortingspresident är i rang högre än statsministerposten. De sex presidenterna och vicepresidenterna bilda presidentskapet. I detta är stortingspresidenten ordförande. Denne skall enligt FO vara den ledande i stortingets arbete (FO § 4 ) . Suppleanterna tillkallas vid tillfälliga förfall. Skulle däremot någon av presidentskapet för längre tid bli förhindrad att närvara, skall ställföreträdare utses. Utskotten välja omedelbart sedan de tillsatts sina presidier, bestående av ordförande, vice ordförande och sekreterare. Valen gälla en session (FO § 15). Presidentskapet bildar tillsammans med ordförandena i de fasta utskotten arbetsordningskomitéen. Stortingets arbetsplan fastställes av presidentskapet efter arbetsordningskomitéens hörande. Vid uppgörande av arbetsplanen skall presidentskapet konferera med komitéen, som sammanträder snarast möjligt efter stortingets början. Diskussionen omfattar behandlingen av alla de ärenden, som remitterats till utskotten och som kunna antagas bli slutförda under den pågående sessionen antingen i form av beslut i stortinget eller av ett färdigt utskottsutlåtande. Vid varje session utsätter presidentskapet en viss tidsfrist, inom vilken utskottsordförandena skola avge förslag till plan för utskottsarbetet. Förslagen bilda grundvalen för den av presidentskapet fastställda planen för stortingets arbete. Denna är emellertid ej slutgiltig; arbetsplanen kan frångås, så snart det är lämpligt

för stortingsarbetets snabba slutförande. Ärenden tillkomma ju även efter det arbetsplanen blivit fastställd. Detta nödvändiggör att arbetsordningskommitéen sammanträder flera gånger under sessionen för att inplacera de nytillkomna ärendena i arbetsplanen. Komitéen brukar sammanträda 6 å 7 gånger under en session. I allmänhet fastställas 3 arbetsplaner, en i januari, en i början av mars, sedan utlåtanden över budgeten avlämnats, och en i början av april efter propositionstidens utgång. Remiss av propositioner och motioner till de fasta utskotten beslutas av stortinget efter förslag av stortingspresidenten. I budgetfrågor skall dock först arbetsordningskomitéens mening inhämtas. Ärendenas behandling i stortinget. Stortinget

in

pleno.

Bestämmelserna om behandlingen av framlagda förslag återfinnas i FO § 28. Där stadgas, att då ett förslag för första gången behandlas skall presidenten inhämta tingets beslut, huruvida saken skall remitteras till utskott eller avgöras utan remiss. I det senare fallet kan beslutet ske på två sätt. Avgörandet kan ske omedelbart, förutsatt att presidenten eller 1/5 av tingets ledamöter icke yrka bordläggning. Om så är fallet eller tinget fattar särskilt beslut härom, skall ärendet »utlegges till ettersyn» och därefter behandlas efter en, eller om det på grund av sin vidlyftighet det kräver, flera dagar. Presidenten skall, om han finner något förslag lämpligt för omedelbar behandling, göra anmärkning därom på dagordningen. Frågor om tullar eller andra avgifter till staten få dock ej behandlas omedelbart utan skola alltid remitteras till utskott. Utskottsutlåtanden skola anslås i stortinget och kunna behandlas först två dagar därefter. Är ärendet av brådskande natur, kan dock tinget med enkel majoritet besluta snabbare behandling.

Lagärenden.

Uppskov

Proceduren vid lagärenden är detaljerat reglerad i grundloven och forretningsordningen. Behandlingen är successiv. Förslagen skola alltid väckas i odelstinget, varför den första behandlingen sker där. Denna börjar ofta med en debatt om hela lagförslaget. Om saken då icke förkastas eller om bordläggning beslutas, övergår man till behandling paragrafvis, varefter omröstning äger rum om förslaget i dess helhet. Har odelstinget kommit till positivt beslut, översändes förslaget till lagtinget. Detta kan därvid företaga vilka ändringar som helst, dock under förutsättning att de icke inkräkta på odelstingets ensamrätt till initiativ. Om lagtinget biträder odelstingets beslut, är ärendet slutbehandlat. Sker detta icke, skall ärendet åter till odelstinget för andra behandling. Vid denna behandling har odelstinget antingen att bifalla lagtingets beslut eller också att fatta ett kompromissbeslut. Det får emellertid ej gå utanför de gränser, som utstakas av besluten i odelstinget och lagtinget vid den tidigare behandlingen. Om odelstinget väljer den senare utvägen, går ärendet åter tillbaka till lagtinget, som då blott kan bifalla eller avslå. Blir det avslag, skall ärendet slutgiltigt avgöras av stortinget. För positivt beslut erfordras då 2/3 majoritet. Voteringen får endast gälla odelstingets sista (andra) beslut. Mellan förhandlingarna i de olika tingen skall en tid av 3 dagar förflyta (Grl. § 76). Det har under de senare åren blivit alltmer ovanligt att sådan oenighet rått mellan odelstinget och lagtinget, att ett lagärende behövt behandlas av stortinget. Naturligt nog är det svårt att i stortinget samla 2/3 majoritet, när enighet inte kunnat nås, varför på de sista h u n d r a åren endast två positiva lagbeslut fattats vid plenarbehandling. Sista gången det ägde rum var 1869. 5

För rätten att uppskjuta behandlingen av ett förslag gälla i viss mån olika regler för lagfrågor och andra frågor. Gemensamt för båda är, att ett förslag, som icke behandlats, anses vilande till en nästföljande session i samma valperiod, om förslagsställaren ej gjort förbehåll häremot. Ett utskottsutlåtande, som sakbehandlar en fråga och icke innehåller förbehåll om återupptagande av utskottsbehandlingen, blir vilande och skall då behandlas i början av följande session (FO § 29). Behandlingen av ett ärende kan dock ej uppskjutas från den sista sessionen i en valperiod till den första i nästa. Huruvida behandling av en proposition eller motion är obligatorisk eller ej, är ej bestämt i författningen. Praxis är att utskotten avge utlåtanden om de förslag, som ej medhinnas under sessionen, med hemställan att de skola uppskjutas. För lagförslag är stadgat, att frågan ej kan uppskjutas till nästa sessioqjoch då avgöras av endast lagtinget, om "odelstinget fattat beslut, utan odelstinget måste då ånyo taga saken under prövning. 6 Grundlagsfrågor måste alltid vila till efter nyval. Grundlagsförslag få väckas endast under den första eller andra sessionen under en valperiod. De skola då offentliggöras, och beslut om dem få ej fattas annat än under någon av de två första ordinarie sessionerna i nästa valperiod (Grl. § 112). För beslut fordras 2/3 majoritet. Förslagen måste antas oförändrade, varför det blivit regel att förslag till grundlagsändringar framställas i en mängd olika alternativ. Stortinget får på detta sätt en viss valfrihet vid utformningen av ändringen. 7

167.

Vasbotten,

sid. 72 f., Andenses,

sid.

till annan

session.

Kvorumregler. Grundloven bestämmer att minst hälften av ledamöterna skola vara närvarande vid tingens sammanträden. Därtill stadgas plikt för alla ledamöter att närvara. Också varamansinstitutionen visar, att absolut fulltalig6 7

Vasbotten, sid. 91. Andenses, sid. 27 f. 71

het eftersträvas vid sammanträdena. Kvorumregeln innebär, att tinget överhuvud ej skulle kunna vidtaga någon åtgärd, om ej tillräckligt antal är närvarande. Emellertid tolkas bestämmelserna i praxis ej så strängt. Det är i regel endast vid sammanträdenas början och vid voteringar, som presidenten undersöker tingets beslutmässighet. Vid behandlingen av grundlagsförslag är bestämmelsen om kvorum strängare. För beslutmässighet fordras då närvaro av 2/3 av stortingsledamöterna (Grl. § 73). Kvorumreglerna ha under årens lopp uppmjukats. Ursprungligen bestämdes nämligen att 2/3 av tingsledamöterna måste vara närvarande. Antalet ändrades 1926 till 3/5. Avsikten härmed var att förhindra, att det på borgerligt håll som revolutionärt uppfattade arbetarpartiet, som erhållit något över 1/3 av stortingsplatserna, skulle kunna förh i n d r a stortingets arbete. Utvecklingen gick sedan vidare, då arbetarpartiet ökade sitt mandatantal, så att man 1931 antog de nuvarande kvorumreglerna. 8 För utskotten gäller, att för giltigt beslut fordras att 3/5 av utskottsledamöterna ha voterat (FO § 15, st. 3). Restriktioner. Som allmän regel anges i forretningsordningen, att debatterna först skola röra det behandlade ärendet i dess helhet och därefter dess olika delar. Under specialdebatter refereras endast den del av ärendet, som skall behandlas. Under generaldebatten får ingen — utom vissa angivna personer — ha ordet mer än två gånger. Likaledes är yttranderätten begränsad till två uttalanden för varje särskilt voteringsämne. Den sistnämnda inskränkningen gäller dock 8 Andenses, 9

sid. 141. Beträffande medlemmarnas placering gäller följande: I den halvcirkelformade lokalen befinner sig presidiebordet vid cirkelns medelpunkt. Närmast presidiebordet i halvcirkel stå statsrådsbänkarna. Övriga medlemmar äro placerade valkretsvis med alfabetisk

ej lagärenden. Vidare kan presidenten eller 10 ledamöter föreslå, att tiden för talarna inskränkes, varvid dock på presidentens förslag undantag kan göras för statsråd, utskottsordförande och rapportörer. Votering om förslag till tidsbegränsning skall ske utan debatt. Som en restriktion kan också betraktas föreskriften, att inga talare få förhandsanmäla sig. Den som vill yttra sig skall resa sig från sin plats 9 och begära ordet. Om flera resa sig samtidigt, bestämmer presidenten ordningsföljden. Förslagsställaren, utsedda talesmän, statsråd och medlemmar av det utskott, som behandlar frågan, äga dock förtursrätt i nu nämnd ordning. Begränsningen av antalet yttranden gäller ej för utskottsordföranden och det statsråd, under vilkens departement ärendet hör, och i allmänna politiska debatter ej heller statsministern. Undantagna från bestämmelserna äro också av partierna anmälda talesmän. Meddelande om vem som utsetts att föra partiets talan skall skriftligen inlämnas till presidenten och vara undertecknat av minst 10 ledamöter (FO § 32). En begränsad replikrätt tillkommer varje talare, om tillstånd erhållits av presidenten. Sådan tidsbegränsning är icke sällsynt. Om presidenten redan under debattens början finner att ett stort antal talare anmäla sig, kan han föreslå att de som därefter anmäla sig icke skola få yttra sig mer än ett begränsat antal minuter. Beslut om tidsbegränsning av anförandena kan också gälla redan anmälda talare. Vid budgetbehandlingen medges inga talare utöver ministrar, utskottsordförande och rapportörer att yttra sig mer än 10 minuter u n d e r debattens första skede. Talartiden inskränkes därefter till fem minuter för att vid debattens slut inordning av valkretsarna från vänster till höger. Inom varje valkretssektion av salen placeras den främst, som erhållit det högsta röstetalet. Därefter placeras övriga i tur och ordning efter antalet erhållna röster. Meddelande av stortingets presidium.

skrankas till två. De från denna regel undantagna medges 20 minuters yttranden. Ministrarna överskrida dock ofta den medgivna tiden (FO § 32). Cloture kan föreslås av presidenten eller 10 ledamöter. Debatten om dylikt förslag är begränsad till en talare för cloture och en emot. Beslut erfordrar 2/3 majoritet. Förslag om cloture har varit uppe i odelstinget och stortinget flera gånger, men endast bifallits en gång, nämligen 1927, då det skedde efter förslag av presidenten (FO § 32). x Presidenten h a r ej rätt att avbryta ett anförande med mindre talaren bryter mot ovan behandlade regler eller bestämmelserna i forretningsordningen §§ 34 och 37. Dessa senare innehålla vissa ordningsregler, av vilka den viktigaste stadgar, att talaren noggrant måste hålla sig till det ämne, som är under diskussion. 2 Den fungerande presidenten får endast yttra sig i denna sin egenskap. Vill han deltaga i debatten, måste han dessförinnan överlämna ordförandeskapet för resten av förhandlingarna rörande det behandlade ärendet till vicepresidenten (FO § 32). Anmärkas må att även personer som ej tillhöra stortinget kunna tillåtas yttra sig i detta. Numera utnyttjas ej denna möjlighet. Votering. Votering kan ske på tre sätt: a. med uppresning, b. med n a m n u p p r o p eller c. med slutna sedlar (endast vid val). Uppresningsförfarandet är det normala, utom då det vid behandlingen av ett ärende av större betydelse kan förmodas, att meningsskiljaktigheter föreligga. Om någon ledamot fordrar votering med upprop, skall voteringssättet bestämmas med uppresning. Namnupprop skall även begagnas, om presidenten eller 1/5 av de voterande förklarar, att resultatet av uppresningen är oklart. Vid lika röstetal vid votering enligt b) och c) har presidenten utslagsröst.

Vid val, då rösterna avges med slutna sedlar, räknas avgivna blanka sedlar med vid bestämmandet av tingets beslutmässighet, men ej vid avgörandet av valet. Votering kan, om ärendet är uppdelat i olika avsnitt, ske antingen efter det samtliga avsnitt debatterats eller också efter debatten om varje avsnitt. Voteringsordningen bestämmes av stortinget. Metoden att fatta preliminära beslut över ett ärendes olika delar före voteringen om ärendet i dess helhet tilllämpas något olika för stortingsärenden och för lagfrågor. Praxis är ej klart bestämd, men det har förekommit ett flertal gånger vid mycket viktiga beslut, att förfarandet med preliminära beslut använts. I odelstinget och lagtinget kan emellertid, sedan votering paragrafvis ägt rum, endast sådana ändringar göras, som krävas för att lagens olika delar skola bli överensstämmande (FO § 37 ff.). Enligt praxis föreligger för representanterna plikt att votera. Några direkta bestämmelser finnas ej i grundlagen, men forretningsordningen ger en antydan härom, då den bestämmer, att en ledamot, som ej är närvarande då en sak förklaras vara upptagen till votering, icke får rösta, och en ledamot, som är närvarande, icke får lämna församlingssalen. 3 Interpellationer och enkla frågor. Något grundlagsenligt spörsmålsinstitut finnes ej. Däremot innehåller forretningsordningen (§ 45) detaljerade bestämmelser härom. Häri stadgas, att interpellation kan ställas skriftligen till regeringen eller en av dess medlemmar. Interpellationen skall lämnas till stortingspresidenten, som är skyldig att snarast hos regeringen begära besked om när den kan upptagas. Något tvång för regeringen att lämna svar finnes ej, 1 Vasbotten, 2

sid. 44. Betr. begränsning av motionsrätten se 3 ovan under förslagsrätt. Vasbotten, sid. 50 ff.

liksom bestämmelser saknas om att stortingets tillstånd skall inhämtas. För enkla frågor är förfarandet i stort sett detsamma. Dessa kunna emellertid endast ställas till enskild regeringsmedlem. Enkla frågor böra behandlas vid det första sammanträdet efter det, då de framställts. Det är ej uttryckligen bestämt om interpellationer eller enkla frågor skola behandlas i stortinget eller dess avdelningar, men praxis har varit behandling i stortinget. Reglerna att frågorna skola avlämnas till stortingets president peka ju också i denna riktning. Debatten i samband med interpellationer och enkla frågor är starkt begränsad. Interpellationsdebatter inledas alltid av interpellanten, som har sig tillmätt 15 minuter för att ange interpellationens innehåll. Om statsministern eller ifrågavarande statsråd förklarar att interpellationen ej blir besvarad, är debatten avslutad. Då svar lämnas, får regeringsmedlemmen tala i 15 minuter. Dessutom kunna statsministern eller de ministrar, vilkas departement beröras av interpellationen, också deltaga i debatten. Även de ha rätt att tala i 15 minuter. Därefter kan allmän debatt följa, varvid ingen får ha ordet mer än 10 minuter. Dessa restriktioner gälla ej interpellanten, statsministern eller berörda statsråd. Tiden för inläggen kan ytterligare inskränkas, men den kan ej utökas. Debatten får ej vara mer än sammanlagt två timmar. Förslag kunna framställas i samband med interpellation. Dessa kunna, om så erfordras, remitteras till utskott, där de ha prioritet vid behandlingen, eller också kunna de översändas till regeringen. Även omedelbar behandling eller bordläggning kan beslutas. För debatten vid enkla frågor äro reglerna ännu mer restriktiva. Även här får den frågande först ordet, dock en4

Vasbotten, sid. 70 ff. Haffner, sid. 127. 5 Meddelande av stortingets presidium.

dast i fem minuter. Om frågan ej besvaras, är debatten avslutad. Lämnas svar, får det tillfrågade statsrådet tala i fem minuter, om ej tinget på förslag av presidenten utökar tiden till tio minuter. Därefter kunna inga a n d r a begära ordet utom dessa två. Den frågande kan då göra tilläggsfråga, vilken kan besvaras av regeringsmedlemmen. Debatten kan sedan ej fortsättas. För frågor, vilka ställas till statsråd under behandlingen av ett ärende, som är uppfört på dagordningen, äro dessa regler ej gällande. Dessa kunna framställas och besvaras, om presidenten finner dem angå det behandlade ämnet. Det är att märka att sådant frågeförfarande icke alltid behöver äga rum i stortinget utan sker i det ting, där frågan ställes. 4 Utanför det i förrättningsordningen reglerade frågeinstitutets ram ställas spörsmål också vid slutet av tingens sammanträden, då presidenten framställer fråga om ytterligare ärenden finnas att upptaga. 5 Partigrupperna. Partigruppernas sammanträden äga i regel rum onsdagar kl. 5 e. m. (ibland vid annat klockslag). Onsdagseftermiddagarna reserveras alltid för partisaminanträden, som hållas innan presidentskapet varje fredag planerar den följande veckans arbete. Mötena äga rum i gruppernas egna lokaler i stortinget. 6 Arvoden. Enligt en särskild lag av 11 aug. 1924 med senast antagna ändringar 9 maj 1947 erhålla stortingsledamöterna 9 500 kronor för varje session, överstiger sessionstiden 6 månader, ökas arvodet i proportion härtill. Under extraordinarie session är arvodet 45 kronor per 6

Meddelande dium.

av

stortingets

presi-

dag. Av arvodet är för samtliga ledamöter 2/3 skattefritt. Representanterna ha dessutom fri årsbiljett på järnvägarna och på de ångbåtslinjer, som ha statsunderstöd. För ledamöter, vilka icke kunna utnyttja fria resemöjligheter, utgår ersättning för resa till och från stortinget vid dettas början och slut och för resor under uppehåll i stortingsarbetet på minst 14 dagar. 7 Pension tillkommer ej stortingets ledamöter, men en utredning om införande av pensionsrätt pågår för närvarande (1947).

Närvaroregistrering. Presidenten skall, innan han förklarar förhandlingar öppnade, förvissa sig om att beslutmässigt antal medlemmar är närvarande. Detta kan ske med namnupprop, varvid deras namn, vilka ej äro närvarande utan att anmälan härom föreligger, registreras. Det har hänt att presidenten påpekat, att en representant ej skött sitt ledamotskap nöjaktigt. 8 Enligt särskild lag äro ledamöterna pliktiga att möta upp till sessionerna och att deltaga i förhandlingarna. 9

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Kongeriket Norges stortings forhandlinger. Oslo. — Norges Grundlov. — Stortingets forretningsorden med bevilgningsreglement. Oslo 1946. — Andenses, J., Statsforfatningen i Norge. Oslo 1945. — Brusewitz, A., Nordiska utrikesnämnder i komparativ belysning. Uppsala 1933. — Castberg, F., Norges statsforfatning, 1 ~n, Oslo 1935. — Haffner, V., Stortingets voteringsorden. Oslo 1935. Dens., Stortinget 1946—1949. Oslo 1946. — Konstitutionsutskottets utlåtande 1939:15. Stockholm 1939. — Morgenstierne, B., Lasrebog i den norske statsforfatningsret. 3 omarb. udg. I—II. Oslo 1926—27. — Tingsten, H., Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder. (SOU 1931:26). Stockholm 1931. — Vasbotten, O. J., Stortingets forretningsorden. (Med kommentar.) Oslo 1940. Dessuto>m muntliga upplysningar av stortingets presidenter, kontorchef och kontor vid besök som de sakkunniga avlagt i Oslo juni 1947, och skriftliga upplysningar efter detta besök.

Förkortningar. FO = Stortingets forretningsorden (arbetsordning), Grl. = Norges grundlov (grundlag). 7 Vasbotten, sid. 82 ff. Lov om godtgörelse till stortingsmenn.

8 9

Vasbotten, sid. 24. Castberg, sid. 351, not 1. 75

STORBRITANNIEN

Det brittiska parlamentet består av två kamrar, överhuset (»the House of Lords») och underhuset (»the House of Commons»). Underhuset har 640 ledamöter, som väljas genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Valen äro direkta, och allmän rösträtt gäller för medborgare, som fyllt 21 år. Från regeln att varje röstberättigad blott äger en röst, finnas vissa undantag. Personer, som inneha en affärslägenhet med minst 10 pund i årlig hyra, ha nämligen enlig! »Representation of the People Act 1918» en extra röst. Vidare ha de som avlagt examen vid ett universitet rösträtt i någon av universitetsvalkretsarna. Då dessa personer samtidigt ha rätt att deltaga i valen i den valkrets där de äro bosatta, förfoga de härigenom över två röster. 1 Uteslutna från rösträtt vid underhusval äro pärerna, som äro medlemmar av överhuset. Medan de engelska pärerna äro självskrivna överhusledamöter, få de skotska och irländska pärerna inom sig välja representanter till ett antal av 16 respektive 28. I överhuset sitta också ärkebiskoparna av York och Canterbury samt 24 av biskoparna. 2 Antalet överhusledamöter är omkring 750, men av dessa deltar blott ett fåtal i parlamentsarbetet. Utom sina politiska funktioner har överhuset vissa judiciella uppgifter. Det fungerar sålunda dels som riksrätt, då underhuset väcker åtal för statsförbrytelser (»impeachment»), dels som högsta civila domstol. I det senare fallet deltaga endast dess juridiskt utbildade 1 May, 2

sid. 19 ff. May, sid. 9 ff.

ledamöter, och för att tillförsäkra huset juridisk sakkunskap utnämnas högt kvalificerade jurister (högst sju) till pärer på livstid (»Lords of Appeal in Ordinary»). Överhusets befogenheter äro genom 1911 års Parliament Act betydligt inskränkta. Det är maktlöst ifråga om statsregleringen och har r ö r a n d e allmän lagstiftning blott suspensivt veto. En av underhuset antagen finanslag skall nämligen inom en månad överlämnas till konungens sanktion, även utan överhusets bifall. 3 Andra lagförslag, som antagits i oförändrad form u n d e r tre på varandra följande sessioner, bli gällande lag trots överhusets avslag, om två- 1 år förflutit mellan det första och det sista godkännandet. 4 Sessioner. Maximilängden av en parlamentsperiod, d. v. s. tiden mellan två underhusval, var enligt 1715 års »Septennial Act» sju år men avkortades genom »Parliament Act, 1911» till fem. I regel upplöses emellertid parlamentet före femårsperiodens utgång. En sådan upplösning verkställes genom en proklamation av konungen, varigenom det sittande parlamentet upplöses men samtidigt nyval utlysas och dagen för dessa utsattes. Mellan tidpunkten för den nämnda kungliga proklamationen och det nyvalda parlamentets första sammanträde skall enligt »Representation of People Act 1918» förflyta minst tjugo dagar. Då ett nytt parlament samman3 4

May, sid. 779. May, sid. 562.

träder efter nyval, försiggår dess öppn a n d e med vissa högtidligheter av ålderdomlig karaktär. Sedan lorderna och underhusets ledamöter i överhuset åhört konungens trontal, lämna underhusets ledamöter överhuset och förrätta i underhuset val av talman (»Speaker»). Därefter följer ledamöternas edsavläggelse. Parlamentssessionerna äro årliga. Tidigare började de efter jul, men på senare tid har den ändringen genomförts att sessionen inledes i slutet av oktober eller början av november. 5 Sessionen avslutas genom en kunglig s. k. prorogation, varigenom parlamentets arbete avslutas och lidpunkten för nästa sessions början bestämmes. Öppnandet av ny session sker genom trontalet, som kan uppläsas av konungen personligen eller av lordkanslern. Val av talman och edsavläggelse förekommer endast vid inledandet av den första sessionen under parlamentsperioden. Konungens trontal besvaras med adresser från båda husen, varefter ett kungligt svar på dessa avges. Prorogation sker numera vanligen ej genom konungen personligen. Under sessionerna har varje hus rätt att ajournera sig, oberoende av regeringen och det andra huset. Efter en ajournering fortsattes arbetet på den punk.t där det slutade. Ett lagförslag, som lästs första gången, kan alltså efter ajourneringen genomgå den andra läsningen. En prorogation avbryter däremot alla parlamentsförhandlingar utom underhusåtal inför Överhuset och fullföljande av talan inför detta hus. Ej färdigbehandlade lagförslag måste alltså framläggas på nytt. En parlamentssession är vanligen uppdelad i tre perioder, åtskilda av ajourneringar, nämligen perioden från början av februari till påsk (i genomsnitt 45 dagar), tiden från påsk till början av augusti (70 dagar) samt perio5 May, c 'May, 7

sid. 279. sid. 294. May, sid. 299.

den från slutet av oktober eller början av november till jul (34 dagar). 6 Dispositionen av arbetet under sessionerna behandlas nedan. Sammanträdestider sessionerna.

under

Överhuset. Överhusets judiciella verksamhet utföres måndagar 10.45—16 samt tisdagar, torsdagar och fredagar 10.30—16. Dagar, då huset är sysselsatt med »public business», d. v. s. riksdagsarbete i vanlig mening, avslutas de judiciella sammanträdena kl. 15.45. En bön inleder alltid förhandlingarna. För »public business» sammanträder överhuset tisdagar, onsdagar och torsdagar samt vid behov även måndagar och fredagar. Sammanträdena börja kl. 16.15 utom onsdagar, då de börja en halvtimme tidigare. Överhuset kan emellertid sammanträda vid vilken tidpunkt som helst, som blivit bestämd vid föregående sammanträde. Vid slutet av sessionerna börja sammanträdena ofta redan kl. 15 på grund av det stora arbetsmaterial som då föreligger. 7 Underhuset. Enligt underhusets »Standing Orders» (St. O. 1, 2, 6, 23), som senast ändrades 1945, hållas sammanträden alla vardagar utom lördagar. På lördagar och söndagar kunna sammanträden förekomma endast efter särskilt beslut av huset. Söndagssammanträden ha blott hållits vid enstaka tillfällen. 8 Måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar sammanträder underhuset kl. 14.45, fredagar kl. 11. När lördagssammanträden hållas, börja de i regel enligt talmannens beslut kl. 11. 9 Tiden för sammanträdenas avslutning regleras noga genom bestämmelser i 8 9

May, sid. 301. May, sid. 302. 77

»Standing Orders». Talmannen skall, om underhuset ej ajournerats redan tidigare, i regel avbryta husets sammanträden kl. 23.30 måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar samt kl. 16.30 fredagar (St. O. 1). Någon särskild tidpunkt för underhusets ajournering vid lördagssammanträden finnes ej föreskriven i »Standing Orders». Fredagar har talmannen rätt att ajournera huset så snart ärendena på föredragningslistan slutbehandlats, övriga dagar fordras underhusets beslut för dylik ajournering. Genom beslut av underhuset kunna bestämmelserna i »Standing Orders» tillfälligt sättas ur kraft, och sammanträdena fortsätta stundom långt efter kl. 23.30. Detta förekommer numera ej så ofta som tidigare. Mer än dygnslånga debatter ha vid några tillfällen förekommit. 1 Någon middagspaus hålles numera ej, men antalet närvarande är vanligen mycket lågt mellan 20.15 och 21.15, då särskilda kvorumregler gälla. (Jfr nedan s. 96 f.) I allmänhet är antalet närvarande mellan 15.45 och 22.45 så lågt att viktigare voteringar då kunna förhindras. 2 Som ovan framhållits kan underhuset genom särskilt beslut tillfälligt frångå bestämmelserna i »Standing Orders». Så har i stor utsträckning skett u n d e r det senaste kriget och därefter. Under sessionen 1945—46 höllos sammanträden måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar kl. 14.15—21.45 i stället för 14.45—23.30. 3 Beträffande det tidsschema som tilllämpas för ärendenas behandling kan följande nämnas. En bön inleder alltid förhandlingarna. »Private bilis» 4 skola behandlas före kl. 15, om de ej väckt opposition (»unopposed bills»). I an1 May, 2

sid. 303. Jennings, sid. 89. Åren 1902—06 anordnades middagspaus i regel kl. 20—21.30. Ilbert, sid. 128 s May, sid. 301. 4 Med »private bilis» menas lagförslag, som — i motsats till »public bills» —

nat fall måste de behandlas kl. 19.30 —21.30. Frågor få ställas måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar från kl. 15—15.45. På de flesta fredagar behandlas självständiga motioner, s. k. »private members bills» 5 . Den största delen av tiden ägnas åt av regeringen framlagda förslag. Enligt den s. k. »eleven o'clock rule», som återfinnes i St. O. 1 (2) skola förhandlingarna i varje fråga på kvällen avbrytas kl. 23. På fredagen sker motsvarande avbrott kl. 16 (St. O. 2 ) . Under den återstående naivtimmen behandlas vissa ärenden av formell karaktär, men om dessa icke uppta hela denna tid, kunna enskilda ledamöter beredas tillfälle att framföra klagomål i olika frågor till någon minister. 6 Vissa ärenden, bl. a. lagförslag, som beretts i »Committee of Ways and Means», få enligt St. O. 1 (6) upptas till behandling efter kl. 23. Om ett lagförslag slutdebatterats strax före kl. 23 och beslut därefter skall fattas genom omröstning, brukar man ej avbryta förhandlingarna, även om den stadgade tiden skulle överskridas. Vid sådana tillfällen kan det även inträffa att förhandlingarna fortsätta efter kl. 23.30. Förutsättningen härför är att underhuset tidigare samma dag beslutat att tillfälligt sätta bestämmelsen i St. O. 1 (6) ur funktion. Dylika beslut fattas tämligen ofta. 7 Under 1945—46 års session ha a n d r a tider än de ovan angivna tillämpats. Sålunda har frågetimmen stiäckt sig från kl. 14.30—15.15 och förhandlingarna avbrutits kl. 21.15. 8 Som av föregående redogörelse framgår, äro underhusets sammanträden förlagda till en ganska sen tid på dagen, eftermiddagen och kvällen. Härigenom beredas underhusledamöterna möjlighet ej äro av generell natur utan blott beröra privatpersoner, enskilda sällskap eller en särskild kommun. 5 Jennings, sid. 90. 6 Jennings, sid. 106. 7 May, sid. 306 ff. 8 May, sid. 301.

•

«

"re a

c2 ca

•* 00 CM

CO CO

iO CM

CO

T* T1

"«*

C5

CO OO

•m

cS

-sf

T H

C5

TH

•n

c>

TH

O

c3

O

c>

O

c5

CM

• *

CO TH

TH

CM CO

T i

0O CD T H

1-H

m

0 H

CM

-4-»

M O A

CO CO

V CO 3

-Q

0 CO

c t3

""o

M

cs

a

O

OO CM

CM M--

«<

cö

. . 3

CD

L- •«>

in s-,

re

o>

-a fi

CO O

T"

CV 5

4 CO T H

T

0 l>

c

h XI

lO CO

C

^

O

b

T}<

CO a» .FH CO C

Of3

T i<

4 CM CM

«

T-t

T"<

0 T-

0 » T" 1

OS CO

o>

<x> 1

CO lO

T"

ev

<

>

-#

T H

-»i

CO CM

cc

-!}

O CM

c'

C>

ev;

T-

7-1

0)

T l

c

0 C>

i

os

X >

t-.

Tt

0 T H

T-

T H

T i

O

re >->

. .2.

od

CO CO

u0 CO T H

l~~ OS

s •3 ^

0 I T"4

T l

T H

1»

.fi

ev5

OS CM T H

T H

._

co CM

>H

fi

CV5 f" 4

TH

CM

TH

•-5

•VH

V 13 :e«

1-H

} T- 4

T H

Q

>

OS

T-

0 T *

O.

£

T H

„j

-*

5 O

CM

oc

O l>-

• *

CM CM

T -

TC

T -

T H

ir.

CO

OS CM

or

re T3 ca

^

T 3 re

:re g

"O

SJ

O

re •*-> S-H

|

a

re

co

co

u

3 T:

•re

a

a a

re re'o

613 ee

re

k>

a a 3

4-i:re

a

t^ T H

< Ö

re

a a

3 CO T:

v. C

-c c

•re

a

(.

OJ3

re •0

<*.

till annan verksamhet, särskilt som de viktigaste omröstningarna i allmänhet försiggå sent på kvällen. Avsikten med de tidigare fredagssammanträdena är att förlänga underhusmedlemmarnas weekendledighet. 9

Utskott. De ständiga utskotten (»standing committees») sammanträdde före kriget blott två gånger varje vecka, tisdagar och torsdagar kl. 11—13. Eftermiddagssammanträden förekommo blott tillfälligtvis, vanligen mot slutet av behandlingen av lagförslag, då tiden blev knapp. Ett särskilt utskott, som tillsatts för att avge förslag till reformer i husets arbetsformer, föreslog i sitt första betänkande 1945, 1 vars rekommendationer i stort sett oförändrade antagits av huset, att antalet sammanträden per vecka skulle ökas från två till tre, då så krävdes på grund av arbetsmängden, och att sammanträdestiden skulle förlängas från två till två och en halv timme. Enligt utskottets förslag skola sammanträden pågå från kl. 10.30 till kl. 13. För att möjliggöra eftermiddagssammanträden för utskotten föreslogs vidare att huset skulle kunna ajourneras efter »frågetimmens» utgång. Detta skulle innebära att utskotten kunde sammanträda kl. 16.30. — Intet h i n d r a r att utskottssammanträden hållas, medan underhusets sammanträden pågå, men de måste avbrytas vid omröstningar i husets plenum [St. O. 47 (1) ], något som i regel gör det olämpligt att sammankalla utskotten under eftermiddagen. De särskilda utskottens (»select committees») sammanträdestider överensstämma i stort sett med de ständiga utskottens. Fördelningen av arbetet under sessionerna. Någon teknisk skillnad mellan propositioner och motioner i svensk bemär-

kelse existerar ej i det brittiska parlamentet. Alla förslag måste väckas av en parlamentsledamot. Begeringsförslagen framläggas därför av ministrarna i deras egenskap av medlemmar i något av parlamentets båda hus. Emellertid ha regeringsförslagen efter h a n d iått företrädesrättigheter av olika slag. Endast en mycket begränsad tid står numera till förfogande för andra förslag, d. v. s. med svenskt språkbruk motioner. Någon tidpunkt för inlämnande av propositioner finnes ej fastställd. Däremot regleras genom flera »Standing Orders» fördelningen av tiden i underhuset mellan regeringens förslag och vanliga ledamöters motioner. Skilda regler tilllämpas, då sessionerna börja efter och då de börja före jul. I St. O. 3 (1) stadgas att regeringens lagförslag skola ha företrädesrätt alla sammanträden före påsk utom onsdagar och fredagar. Efter påsk disponerar regeringen alla sammanträden utom den första, andra, tredje och fjärde fredagen efter påskdagen samt den tredje, femte och sjätte fredagen efter pingstdagen. Ovanstående gäller, då sessionerna börja efter jul. På senare år har det emellertid varit regel, att sessionerna inletts på hösten. Regeringen skall då enligt den mycket invecklade formuleringen i St. O. 3 (2) ha företräde för sina lagförslag så många onsdagar före långfredagen, som motsvarar det antal onsdagar som den icke hade företräde före jul. Vidare disponerar regeringen lika många fredagar omedelbart före påsk som det antal fredagar minskat med tre, som den ej haft till sitt förfogande före jul. Efter påsk äro alla sammanträden reserverade för regeringen utom den andra, tredje, fjärde och femte fredagen efter påsk. På grund av den begränsade tid som sålunda står till förfogande för utanför regeringen stående underhusledamöter kunna icke alla, som så önska, få tillfälle att framlägga lagförslag. Vilka som

9 Jennings, sid. 89. H. C. 9. ,

skola få motionera avgöres därför gesommarferier upphov till debatter, unnom lottdragning. 2 der vilka en kritik av regeringens allRegeringen disponerar icke fullstänmänna politik kan framföras. 4 digt de dagar som reserverats för dess St. O. 14 stadgar att varje session 20 lagförslag. Behandlingen av de »private dagar, vilka skola infalla före den 5 aubilis» som väckt opposition, skall enligt gusti, skola användas för budgetbeSt. O. 6 (4) försiggå från kl. 19.30 och handlingen. Dess betydelse ligger nukan alltså medföra en viss tidsförlust mera främst däri att den ger opposiför regeringen. Av större principiell be- tionen tillfälle till kritik av regeringtydelse är emellertid ett stadgande i St. ens administrativa politik. O. 8, enligt vilket ledamot h a r rätt att Det 1945 tillsatta särskilda procedurbegära husets ajournering för att disku- utskottet berör i sitt tredje betänkande, tera en bestämd fråga av brådskande avgivet i oktober 1946, bl. a. frågan om art och allmän betydelse (» a definite arbetsfördelningen under sessionerna. matter of urgent public importance»). I ett bihang återges ett utförligt memorandum av underhusets förste sekreteHärför fordras att han understödjes av rare, sir Gilbert Campion, vilken lämminst 40 medlemmar. Därest mindre än nar en statistik över det antal dagar som ägnas åt olika ärenden. 5 Av stati40 men mer än 10 ledamöter understödframgår att sessionernas genomja ajourneringsförslaget, skall huset av- stiken snittliga längd under senare tid h a r göra om ajournering skall äga rum. Om okats. Den var sålunda 1906—13 149 talmannen anser dessa villkor uppfylldagar, 1919—28/29 i det närmaste 133 da, behandlas frågan samma dag kl. och 1929/30—37/38 i det närmaste 158 dagar. Adressdebatten har under de tre 19.30. Detta är den enda möjlighet som nämnda perioderna tagit omkring 6 da»Standing Orders» erbjuda att omedel- gar i anspråk. För regeringens lagförbart ta upp en plötsligt uppkommande slag ha under perioderna 1906—13, 1919—28/29 och 1929/30—37/38 i gebetydelsefull fråga till behandling. Förnomsnitt använts 56 dagar, medan ickeslag om ajournering enligt St. O. 8 regeringsledamöter för sina lagförslag framföres alltid av en utanför regedisponerat 11 dagar. »Private bilis», som ej väckt opposition, uppta i meringen stående ledamot, i regel av nådeltal mellan två och tre dagar. Återgon som tillhör oppositionen. Om opstoden av sessionerna användes främst positionens ledare framställer en begä- for budgetbehandlingen jämte angränran att få disponera en dag för diskussande ärenden. Då den tid som ägnas at adressen till trontalet, debatter om sion om misstroendevotum, avslås den sällan av regeringen. Dylika debatter misstroendevota och budgetbehandlingen har sin största betydelse för opförekomma under de flesta sessioner. 3 positionen på grund av de möjligheter Sessionens arbete inledes med husens som därvid ges till kritik av regeringdebatter om svarsadresser som en rege- ens politik, finner Campion att den tid som disponeras av regeringen för lagringsanhängare och en understödjare stiftningsarbete blott utgör 43 procent (»Seconder») föreslå till konungens av antalet sammanträdesdagar u n d e r trontal. I underhuset är denna adresssessionerna. debatt synnerligen uppmärksammad I fråga om tidsindelningen under sesoch ofta politiskt betydelsefull. Den tar sionerna föreslår utskottet inga genomi regel en vecka i anspråk. Oppositio- gripande förändringar. Enligt dess mening böra emellertid inga onsdagar annen kan framlägga förslag till ändringvändas för »private members bills» ar i svarsadressförslaget, något som är utan i stället de första tjugo fredagarliktydigt med förslag till misstroende- na under sessionerna. Härigenom skulle dessa lagförslag fördelas jämnare unvotum. Enligt praxis ge motionerna om der sessionerna och huset få mera tid husets ajournering för jul-, påsk- och vid sessionernas början för behandling 2 3

May, sid. 283, 350. May, sid 285.

6 — 72899

4 Jennings, sid. 102 ff. May, sid. 287. Orn5 adressdebatten se Thermsenius. H . C. 189 sid. 50 ff.

föreligger, om tre lorder samt ett av underhuset fastställt antal av dess ledamöter äro närvarande. Ordförande kan utses bland över- eller underhusets representanter. I gemensamma utskott tilllämpas överhusets procedurregler. Ett gemensamt utskottsutlåtande framlägges för båda husen. Ordföranden avlägger I överhuset h a r något behov ej före- rapport i det hus som han tillhör melegat av en noggrann uppdelning av tidan detta uppdrag i det andra huset utden för behandling av olika ärenden. föres av en av utskottet särskilt utsedd Någon särskild tid reserveras ej för reledamot. I stället för gemensamma utgeringen. »Public bilis» äga emellertid skott kunna förekomma överläggningar enligt överhusets »Standing Orders mellan utskott, som ha att behandla likXXI» företräde tisdagar och torsdagar. artade ärenden. 8 De gemensamma utDenna bestämmelse försättes emellerskotten ha en rent tillfällig karaktär; tid ofta ur kraft. Mot slutet av sessioständiga utskott av denna typ förekomnerna, då arbetsbördan i överhuset re- ma ej. gelbundet är störst, ges regeringens lagÖvriga utskott tillsättas av vartdera förslag företräde framför a n d r a ären- huset för sig. Utskottsväsendet i de båda den. 6 husen har många gemensamma drag. Nedan lämnas emellertid först en redogörelse för underhusets utskott, varefUtskottsväsendet. ter förhållandena i överhuset i korthet Parlamentet har ett väl utvecklat ut- behandlas. skottsväsen med delvis mycket gamla rötter. Gemensamma utskott (»joint committees») bestående av ett lika an- Underhuset. tal medlemmar från vardera huset tillF y r a olika slag av utskott finnas, sättas stundom på begäran av något av nämligen utskott av hela huset (»comde båda husen. 7 Därvid tillämpas föl- mittees of the whole House»), ständiga jande procedur. Det hus som önskar utskott (»standing committees»), särskilatt ett gemensamt utskott skall tillsät- da utskott (»select committees») samt tas, antar en resolution h ä r o m och sän- utskott för behandling av »private der ett meddelande till det andra huset bills» (»committees on private bills»). med begäran om dess medverkan. Om Till »select committees» ha här räknats denna begäran bifalles, utser det hus de s. k. »sessional committees». som tagit initiativet ett antal medlemmar till det beslutade gemensamma utskottet, varefter det andra huset utser U t s k o t t a v h e l a h u s e t . ( » C o m lika många utskottsmedlemmar. Gemen- m i t t e e s of t h e W h o l e H o u s e » ) . Ett utskott av hela huset består, som samma utskott kunna tillsättas för såväl »public» som »private bilis». I båda hu- namnet anger, av alla medlemmar i unsen väljas medlemmarna i gemensam- derhuset. Denna säregna, för England ma utskott för »public bills» direkt, utmärkande utskottstyp förklaras mot medan ledamöterna i utskott för »pri- bakgrunden av det engelska parlamenvate bilis» utses av husens valutskott. tets historiska utveckling. Den uppkom Båda husen utfärda instruktioner för de vid början av 1600-talet, då de då fögemensamma utskotten. Dessa måste 6 vara lika omfattande, och utskottens May, sid. 278. 7 uppgifter kunna ej vidgas genom ett enMay, sid. 625 ff. »May, sid. 631. sidigt beslut av ettdera huset. Kvorum

av regeringens lagförslag. Reformen skulle dock minska den för icke-regeringsmedlemmar tillgängliga tiden för framläggande av lagförslag något. Enligt utskottets mening skulle emellertid möjligen lika många sådana lagförslag kunna medhinnas per session som under mellankrigstiden, u n d e r vilken det genomsnittliga antalet var tio.

rekommande större utskotten svällde ut till att omfatta alla husets medlemmar. 9 Denna utveckling var ett led i underhusets strävan att frigöra sig från regeringsmaktens påtryckningar. 1 Sedan dessa motiv försvunnit, bibehöllos emellertid utskotten av hela huset. Dessa ha alltjämt betydelsefulla uppgifter att fylla, även om deras användning under senare tid inskränkts genom vissa reformer. Ett utskott av hela huset tillsättes genom att underhuset beslutar att omedelbart eller en kommande dag konstituera sig som utskott. Förhandlingar i utskott av hela huset ledas ej av talmannen utan av ordföranden i »Committee i of Ways and Means» (som samtidigt ä r ' husets vice talman, »Deputy Speaker») samt vid förfall för denne av vice ordföranden. Om dessa båda äro förhindrade, handhaves ordförandeskapet av en av de tio underhusledamöler som enligt St. O. 80 (4) vid början av varje session utnämnas av talmännen för att vid behov tjänstgöra som utskottsordförande. I stället för underhusets förste sekreterare (»the Clerk of the House») tjänstgör, då huset är konstituerat som utskott, den biträdande sekreteraren (»the Clerk Assistant»). 2 Kvorum i utskott av hela huset är detsamma som vid underhusets vanliga sammanträden, d. v. s. fyrtio. Sammanträdesformerna äro i stort sett likartade men i vissa avseenden enklare och friare. Sålunda får en ledamot tala mer än en gång i varje fråga, vilket ej är tilllåtet vid husets vanliga sammanträden. 3 Vidare behöva framlagda förslag ej understödjas av mer än en ledamot, medan eljest formellt två förslagsställare erfordras. Utskotten av hela huset avses ge tillfälle till en diskussion i detalj av ärendena. Dessa utskott kunna formellt vara av olika slag; viktigast äro »Committee of Supply» för behandling 9 Petersson, 1 Petersson, 2 May, sid. 3

sid. 19. sid. 17. 570. May, sid. 571.

av budgetens utgiftssida och »Committee of Ways and Means» för dess inkomstsida. 4 När överläggningarna i utskott av hela huset äro avslutade, avlägger ordföranden rapport till underhuset om resultatet av förhandlingarna. Före 1907 hänvisades lagförslag i regel efter andra läsningen till behandling i utskott av hela huset. Häri genomfördes emellertid detta år en genomgripande förändring. Till utskott av hela huset hänvisas numera främst bud- < getfrågor. (St. O. 46.). Dessutom kan I underhuset efter särskilt beslut behandla även andra lagförslag i utskott av detta slag. (Tidigare behandlades viktiga frågor ofta i utskott av hela huset.) Regel är emellertid att lagförslag hänvisas till »standing committees», vilka äro utskott i egentlig mening. Ständiga utskott committees»).

(»Standing

Det engelska underhusets »Standing committees» kunna betraktas som ett mellanting mellan »Committees of the Whole» och »Select committees». 5 Enligt St. O. 47 skola fem ständiga utskott tillsättas för behandlingen av lagförslag och andra frågor, som skola hänskjutas till ständigt utskott. Förhandlingarna äro, då utskotten ej själva annorlunda besluta, offentliga. Av de ständiga utskotten behandlar ett uteslutande ärenden rörande Skottland. Detta utskott är sammansatt enligt helt andra principer än de övriga. Det skall omfatta alla representanter för de skotska valkretsarna jämte tio till femton andra ledamöter. Dessa sistnämnda utses på sådant sätt, att partiställningen i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med den i underhuset. — Ett ständigt utskott, som har att behandla ett ärende som uteslutande hänför sig till 4 Se härom avdelningen om budgetbehandlingen. 5 Petersson, sid. 140.

Wales och grevskapet Monmouthshire, skall enligt St. O. 48 omfatta alla representanter för dessa områden. Detta möjliggöres genom den nedan omnämnda rätten för valutskottet att vid behov göra ändringar i utskottens sammansättning. Emellertid bör skillnaden noga fasthållas mellan det fasta, permanent verksamma skotska utskottet och det walesiska, bildat endast tillfälligtvis genom en modifikation av sammansättningen av ett ständigt utskott. Vart och ett av de ständiga utskotten består av 30—50 medlemmar, utsedda av valutskottet, som vid sitt val skall taga hänsyn till husets sammansättning och som har rätt att på grund av medlemmars frånvaro eller på deras egen begäran utesluta dessa och utse andra i deras ställe. Valutskottet har rätt att för behandlingen av varje till utskottet remitterat ärende utöver de ordinarie ledamöterna utse 10—35 extra medlemmar, »additional members» (St. O. 48). Deras uppgift är att företräda sakkunskapen. I det skotska utskottet är förhållandet det motsatta. Där skola de extra medlemmarna representera objektiviteten till skillnad från de skotska representanternas direkta engagemang i de behandlade frågorna. Tidigare stadgades i arbetsordningen att vid val till utskott hänsyn skulle tagas till de grupper av ärenden, som remitterats, och till medlemmarnas kvalifikationer. Denna bestämmelse betingades av förhållandena före 1907, då en preciserad kompetensfördelning var genomförd mellan de dåvarande två ständiga utskotten. Numera existerar, frånsett det skotska utskottet, ingen rationell arbetsfördelning och ingen specialisering inom de ständiga utskotten. Ärendena fördelas mellan utskotten av talmannen. Regeringens lagförslag skola ha företrädesrätt i alla ständiga utskott utom ett. [St. O. 47 (3, 4 ) ] . Valutskottet avgör vilket av de fem utskot6

Se nedan sid. 00. t8 May, sid, 584, 622. May, sid. 624. 84

ten som skall ge företräde åt lagförslag från icke-regeringsledamöter. Talmannen utser ordförande i de ständiga utskotten bland medlemmarna i »the chairman's panel» (se nedan sid. 91). Förhandlingsreglerna i de ständiga utskotten ha så nära som möjligt anpassats efter de i utskott av hela husel tillämpade. De i de sistnämnda samt » underhusets plena tillämpade debattrestriktionerna »kangaroo» och cloture 6 användas sålunda i de ständiga utskotten blott med den skillnaden att för beslut om cloture fordras en majoritet av tjugo i stället för hundra [St. O. 47 ( 5 ) ] . Kvorum i ständigt utskott är tjugo [St. O. 47 ( 1 ) ] . Vid omröstningar uppläser sekreteraren namnen på utskottsledamöterna, vilka svara »ja», »nej», eller »avstår». Ordföranden röstar endast då antalet ja- och nejröster är lika. 7 Stenografiska protokoll föras, och redogörelser för förhandlingarna publiceras regelbundet. 8 En skillnad mellan underhusels plena samt utskotten av hela huset å ena sidan och »standing committees» å den andra är att partiledningarna ej kontrollera arbetet i de senare. Inpiskarna hålla sig ej underrättade om medlem marnas närvaro, och vid omröstningarna ges inga signaler till utanför utskottslokalen befintliga ledamöter. 9 Dessa förhållanden ge överläggningarna i de ständiga utskotten en mera saklig, mindre politisk prägel. Ministrarna äro alltid närvarande i de ständiga utskotten, då något ärende från deras departement behandlas. De biträdas härvid av vissa ämbetsmän, bl. a. departementstjänstemän. 1 Bland dessa ämbetsmän kunna nämnas »the Parliamentary Counsel lo the Treasury», som har ansvaret för lagförslagens formella beredning. »The Parliamentary Counsel» och hans närmaste man, »the Assistant Parliamentary Counsel», biträda ministrarna vid 9 Petersson, 1

Petersson,

sid. 146. sid. 147 ff.

ställningstagandet till ändringsförslag, som framkomma under utskottsbehandlingen. Framläggande av ändringsförslag, »amendments», är utmärkande för den engelska lagbehandlingen. Motförslag framföras däremot ej. Inte heller förekommer någon systematisk omarbetning av lagförslag. Ändringsförslag som framställas i huset medan utskottsbehandlingen pågår, tas upp till behandling i utskottet. Detta innebär att i själva verket samtliga husets medlemmar och ej blott utskottsledamöterna ha rätt att framlägga ändringsförslag för utskottet. När ett ständigt utskott avslutat behandlingen av ett ärende avges rapport till huset i den formen att förhandlingsprotokollen framläggas. Det stora medlemsantalet i de engelska ständiga utskotten ger dessa en representativ karaktär. Då de olika ständiga utskotten, med undantag av det skotska utskottet, ej specialisera sig på särskilda grupper av ärenden, kan däremot särskild sakkunskap icke i större utsträckning utbildas hos utskottsledamöterna. De ständiga utskottens uppgifter äro deliberativa, icke utredande, »de äro miniatyrupplagor av huset i dess helhet». 2 På förslag av 1945 års procedurutskott ha vissa förändringar av de ständiga utskottens organisation genomjorts. Antalet ständiga utskott är ej längre fixerat; blott så många skola utses som befinnas nödvändigt för behandling av från huset kommande lagtorslag. Denna ökning av antalet ständiga utskott har i sin tur nödvändiggjort en sänkning av utskottens minimiantal av fasta ledamöter från 30 till 20 av »additional members» från 35 till 30 och av kvorum från 20 till 15. En grundlig reorganisation av de ständiga utskotten föreslås av sir Gilbert Campion3 i dennes ovannämnda memorandum. Enligt Campions förslag skulle utom det skotska utskottet två stora ständiga utskott tillsättas, vartdera bestående av 75—100 medlemmar. Dessa utskott skulle uppdelas i tre un2 Petersson, 3

H . C. 189.

sid. 154.

derutskott med 25 medlemmar. Underutskotten borde övertaga utskottsgranskningen och avge utlåtande, icke till huset självt utan till »model utskotten», vilka sedan i sin tur finge avlägga rapport för underhuset. Fördelen med detta system skulle ligga däri att den i detalj gående debatt som alltid förekommer efter utskottsutlåtandenas avgivande kunde överflyttas från underhuset till de föreslagna stora utskotten. Campions förslag avvisas emellertid av 1945 års särskilda procedurutskott i dess tredje betänkande därför, att den föreslagna utskottsreformen skulle innebära en inskränkning av de enskilda underhusledamöternas rättigheter samt vara till skada för mindre partier, som ej kunna få en tillfredsställande representation i utskotten.

Särskilda utskott committees»).

(»Select

För behandling av vissa lagförslag liksom för andra ärenden kunna tillsättas »Select committees». Termen säger i sig själv intet annat än att utskottet är »utvalt», d. v. s. dess medlemstal begränsat. 4 St. O. 53 stadgar att antalet medlemmar ej utan särskilt beslut av underhuset får överstiga femton. I regel ha de särskilda utskotten bestått av högst femton medlemmar, men »Select committees» med högre medlemstal ha ibland förekommit. Underhusmedlemm a r som ej tillhöra utskottet ha, om annat ej särskilt stadgas, rätt att närvara vid sammanträdena. Medlemmar i särskilda utskott utses i regel av underhuset på förslag av någon ledamot. Tidigare var det i underhuset regel att den ledamot på vilkens förslag ett särskilt utskott tillsatts även fick föreslå dess medlemmar, men numera väljas ledamöterna på förslag av regeringens inpiskare även i sådana utskott, som tillkommit på initiativ av icke-regeringsledamöter. 5 Det brukar eftersträvas att de olika partierna skola bli så rättvist representerade som möjligt. Särskilda utskott för »private bilis» bruka tillsät4 5

Petersson, sid. 155. May, sid. 577. 85

stark kritik i parlamentet, en kritik, tas på förslag av valutskottet. Underhusom ofta har föregåtts och inspirerats set kan, om så befinnes lämpligt, öka av debatt i pressen. Ett undersökningsantalet ledamöter i ett redan tillsatt utskott kan emellertid tillsättas även för särskilt utskott. Utskotten utse vanligen själva ordfö- utredning av en fråga, i vilken någon rande, som väljes vid det första sam- oenighet mellan regeringen och undermanträdet. 6 Någon permanent vice ord- huset ej finnes. I det sistnämnda fallet förande tillsättes ej, utan utskottsleda- kan utskotts tillsättande föranledas av att regeringen före genomförandet av möterna välja en tillfällig ersättare, då ordföranden har förhinder. De särskil- en betydelsefull lagstiftningsreform redan på ett tidigt stadium vill söka da utskottens ordförande ha en helt annan ställning än ordförandena i stän- kontakt med stämningen i underhuset. Som ovan framhållits ha de särskildiga utskott, sakna deras disciplinära da utskotten rätt att anställa vittnesförbefogenheter men kunna taga aktiv del i förhandlingarna. Cloture och »kanga- hör. Som vittnen kunna kallas såväl roo» förekomma ej. 7 Sättet för omröst- parlamentsledamöter som andra personingar är detsamma som i de ständiga ner, vilka besitta speciell sakkunskap utskotten. Kvorum brukar fastställas till inom det område som utskottens undertre, då medlemsantalet är sju och till sökningar beröra. Tillkallade vittnen fem, om antalet utskottsledamöter är äro skyldiga att infinna sig och att mellan åtta och tjugotre. 8 Utskotten få medföra de dokument som utskotten anej utan underhusets tillåtelse sammanse nödvändiga. 2 De måste besvara alla träda, då huset är ajournerat. Efter unframställda frågor och kunna åläggas derhusets medgivande kunna de arbe- edgång. Genom en särskild lag, »the ta på avdelningar, »subcommittees». 9 Witnesses Protection Act», äro de skydSärskilda utskott tillsättas för bedade mot all påföljd för sina uttalanhandling av lagförslag (»committees on den inför underhusets utskott. 3 Över bills») eller för utredningar och under- vittnesförhören föras stenografiska prosökningar (»committees of inquiry»). tokoll. 4 Förhören ledas av ordföranden, De senares uppgift är ofta att utreda bemen varje utskottsledamot har rätt att. hovet av lagstiftning inom något visst ställa frågor till vittnena. Vittnesförhöområde. De särskilda utskottens bety- ren äro offenliga; utskottens överläggdelse är numera betydligt mindre än tiningar äga däremot alltid rum inom digare, främst beroende på att efter ut- lyckta dörrar. Utskottens egna överskottsväsendets omorganisation 1907 de läggningar äro av underordnad bety flesta lagförslag hänvisas till ständigt delse i jämförelse med vittnesförhören. utskott, i »Select committees» kunna beDå dessa äro avslutade, uppgör ordfötecknas som underhusets organ för inranden ett förslag till utlåtande, vilket hämtande av upplysningar. De ha rätt genomgår tre läsningar i utskottet, varatt anställa vittnesförhör. Till skillnad ändringsförslag kunna framstälfrån de ständiga utskotten är de sär- under 5 las. Minoriteten framlägger ofta ett eget skilda utskottens uppgift ej främst att överlägga utan att göra utredningar. förslag som alternativ till ordförandens. Reservationer förekomma ej, men då »Select committees» kunna tillsättas för utskottens förhandlingsprotokoll framatt undersöka lämpligheten av regeringsåtgärder, som blivit föremål för läggas i underhuset samtidigt med ut6 May, 7 May, 8 May, 9 May, 1

sid. 583. sid. 584. sid. 585. sid. 601. Petersson, sid. 156.

2 May, 3

sid. 588. May, sid. 594. 45 May, sid. 595. May, sid. 602 ff.

låtandet, blir minoritetens ståndpunkt det oaktat känd för huset. De särskilda utskotten tillsättas blott för en session. Om ett utskott ej hinner slutföra sitt arbete före sessionens slut, avger det en rapport härom till underhuset och begär att ett utskott skall tillsättas följande session för frågans fortsatta behandling. 6 De särskilda utskottens kompetens vilar ej på några konstitutionella bestämmelser utan enbart på underhusets beslut. Genom husets instruktioner kunna deras uppgifter såväl vidgas som inskränkas. 7 Gentemot underhuset inta de en m i n d r e självständig ställning än de ständiga utskotten. Deras främsta värde torde vara den parlamentariska kontroll, som genom dem möjliggöres. »Sessional

committees».

Varje session tillsättas ett antal utskott, vilka ifråga om sammansättning överensstämma med »select committees» men i motsats till dessa alltid få behandla vissa bestämda grupper av ärenden. I underhuset finnas tio »sessional committees», huvudsakligen med uppgifter i fråga om husets inre organisation. De äro »Committee of Public Accounts», »Standing Orders Committee», »Committee of Selection», »Committee on Unopposed Bills», »Committee of Privileges», »Select Committee on Publication and Debates Reports», »Committee on Public Petitions», »Select Committee on Estimates», »Select Committee on Kitchen and Refreshment Rooms» och »Select Committee on Statutory Rules and Orders». De fyra förstnämnda skola tillsättas enligt bestämmelser i »Standing Orders», medan de övriga utses efter särskilt beslut varje session. Bestämmelserna om valutskottet (»Committee of Selection») återfinnas i 6 May, 7

sid 609. Petersson, sid. 164. 8 May, sid. 804. Medborgarna ha i England rätt att vända sig till parla-

»Standing Orders for private bilis» 109 —118. Detta utskott består av elva ledamöter, som utses vid början av varje session och av vilka tre bilda kvorum. Förhandlingarna ledas av ordföranden i utskottet för »standing orders». Utskottets valuppgifter ha tidigare behandlats; större delen av dess arbete ägnas emellertid »private bill»-lagstiftningen (härom se nedan sid. 95). De uppgifter, som tillkomma »public accounts committee» samt »committee on estimates», beskrivas nedan u n d e r finanskontroll och budgetbehandling. Petitionsutskottet granskar inkomna petitioner och avger vid behov utlåtanden härom till underhuset. 8 Då petitionsförfarandet numera mist större delen av sin betydelse, äro de uppgifter som åvila detta utskott föga tyngande. Detsamma gäller privilegieutskottet, som har att granska privilegiefrågor. Antalet ledamöter i sistnämnda utskott är i regel tio. 9 Publikationsutskottet har vissa kontrolluppgifter beträffande parlamentstrycket. 1 Vilka uppgifter restaurantutskottet, »the kitchen and refreshment rooms committee», sysslar med, torde utan vidare framgå av namnet. Utskottsbehandlingen »private bilis».

av

För »private bilis», som vanligen ej äro av större politisk betydelse, tillämpas en särskild utskottsbehandling, varom stadgas i underhusets Standing Orders för »private bilis». »Private bilis» hänvisas till valutskotlet, som uppdelar dem i bestridda och obestridda (»opposed» och »unopposed»), allteftersom besvär och motpetilioner inlämnats eller ej. Unopposed »private bilis» remitteras av valutskottet till »the committee on unopposed private bills», som består av fem medlemmar, ordföranden i »Ways and Means», vilken då mentet med besvär och önskemål. Se härom May, sid. 794 ff. 9 May, sid. 134. 1 May, sid. 247.

han är närvarande alltid skall vara utskottets ordförande, vice ordföranden i »Ways and Means» samt tre ledamöter, som utses av ordföranden i delta utskott inom en grupp vald av valutskottet vid början av varje session. Kvorum i utskottet är tre (St. 0 . Pr. B. 132). För omstridda förslag tillsätter valutskottet efter behov mindre utskott, bestående av tre medlemmar jämte ordföranden, varvid vanligtvis en hel grupp bilis hänvisas till varje dylikt utskott. (St. O. Pr. B. 119). Dessa utskott kunna enligt St. O. Pr. B. 121 ej utan särskilt tillstånd av underhuset sammanträda, om mer än en av deras ledamöter är frånvarande. Ordföranden deltar i omröstningarna men har dessutom vid paria vota utslagsröst (St. 0 . Pr. B. 135). Förhandlingarna i »private bilis committees» ha en rent domstolsmässig karaktär, något som med hänsyn till de ärenden, som där avgöras, är naturligt. Av »private bilis» intresserade enskilda personer ha rätt att inlämna petitioner och besvär. De närvara, då deras mål behandlas, och förhöras av ordföranden, vilken ofta kan sägas diktera besluten. Parterna biträdas av advokater på samma sätt som i en domstolsprocess. Ordföranden avlägger rapport för underhuset, då förhandlingarna i ett ärende äro avslutade. Det reella avgörandet ifråga om »private bilis» ligger i regel hos utskotten, ehuru omröstningar i underhuset om sådana lagförslag ingalunda äro uteslutna. 2 Speciella uppgifter med avseende på »private bill»-lagstiftningen har »the committee on Standing Orders», bestående av fyra ledamöter, vilken har att avgöra, huruvida dispens skall beviljas från arbetsordningens bestämmelser om »private bilis», där dessa ej iakttagits av förslagsställarna (St. O. Pr. B. 103— 108). Slutligen kunna nämnas »the referees on private bills», vilka fatta be2 3

88 Petersson, sid. 173. May, sid. 584.

slut i frågor om utomståendes rätt att u n d e r behandlingen av en »private bill» föra talan i målet (St. O. Pr. B. 89— 102).

Överhuset. I överhuset finnas utskott av hela huset, »select» och »sessional committees» samt »committees on private bills». Däremot finnas inga »standing committees». Den följande redogörelsen behandlar endast de punkter på vilka överhusutskottens organisation och arbetsformer skilja sig från de i underhusets utskott tillämpade. I utskott av hela huset ledas förhandlingarna av överhusets utskottsordförande (»the chairman of committees»). För »select committees» är ej som i underhuset någon maximisiffra för antalet medlemmar fastställd. Dessa utses direkt av överhuset, som också tillsätter ordförande. Denne har ej utslagsröst. Då vid en omröstning antalet ja- och nejröster fördela sig lika, anses frågan ha fallit. 3 Tre närvarande utgöra vanligtvis kvorum. 4 I överhuset finnas sju sessional committees bland vilka kunna nämnas »the Standing Orders committee», valutskottet och privilegieutskottet, vilka fylla uppgifter motsvarande underhusets utskott med samma namn. »The committee for the journals» utgör en motsvarighet till underhusets publikationsutskott. »Unopposed private bilis» behandlas i ett femmannautskott, vars medlemmar utses av valutskottet, som även tillsätter femmannautskottets ordförande. (Standing Orders of the Lords relative to private bilis 121). Andra »private bilis» hänvisas till överhusets utskottsordförande, som enligt arbetsordningens bestämmelser skall behandla dem i ett utskott, men i realiteten ensam utför huvudparten av arbetet. 5 4 5

May, sid. 585. May, sid. 964.

Finanskontroll budgeibehandling.

och

granskning av det sätt på vilket krigsutgifterna användes (»Select Committee on National Expenditure»). Denna Den parlamentariska finanskontrolgranskning måste givetvis omgivas med len består dels i en kontroll över utsträng sekretess. giftsstatens fastställande, dels i en rätt att granska, huru den beslutade utgiftsDen egentliga budgetbehandlingen, staten efterleves. fastställandet av utgifts- och inkomststaten, försiggick till 1912 uteslutande Underhusets revision av regeringens finansförvaltning ombesörjes av »the i två utskott av hela huset, »Committee of Supply» och »Committee of Ways and committee of public accounts». BestämMeans». Då användandet av utskott av melserna om detta utskott återfinnas i St. O. 74. Utskottet skall granska »rä- hela huset blott innebär ett förenklande av proceduren vid underhusets samkenskaper visande fördelningen av de manträden och ej någon utskottsbesummor, som beviljats av parlamentet handling i egentlig mening, kan någon för att bestrida offentliga utgifter». Anutskottsgranskning av budgeten i vantalet ledamöter i utskottet, vilket väljes lig mening ej sägas ha existerat före vid början av varje session, får ej överdenna tidpunkt. Under åren 1912 14 stiga femton. Kvorum i utskottet är fem. tillsattes dock en »select committee» Utskottet har rätt att inhämta upplysför budgetbehandlingen. I utskottsbeningar, skriftliga såväl som muntliga. De tänkanden 1917 och 1918 föreslogs, att senare erhållas genom vittnesförhör. Praxis har blivit att överlämna majo- varje session skulle tillsättas två »stanriteten av platserna i utskottet åt oppo- ding committees on estimates» med vardera femton ledamöter. Till dessa utsitionen. Även ordföranden väljes ur oppositionen. Regeringens anhängare skott borde utgiftsstaten remitteras och disponera sex av de femton platserna. 6 fördelas mellan dem av ordföranden i Utskottets granskning h a r ingen poli- »committee of ways and means». Vid behov skulle ett tredje utskott kunna tisk karaktär utan är av rent tekniskt inrättas. 7 Dessa förslag blevo emellerformell natur. Den kan närmast jämtid ej genomförda. I stället bestämdes föras med de svenska statsrevisorernas år 1919, att alla huvudtitlar (»estimaarbete. Utskottet arbetar under ledning av »the comptroller and auditor gene- tes») utom de, som rörde fastställandet ral», vilkens uppgift är av kontrolle- av manskapsstyrkorna inom armén, marinen och flyget, skulle hänvisas till rande natur. Det material, som föreligger till utskottets granskning, har allt- ständigt utskott. Detta system ändrades dock redan 1921, då en »estimates comså redan genomgåtts av honom. Detta mittee» ånyo tillsattes. Detta utskott har system har visat sig i hög grad fördelsedan tillsatts varje år fram till 1939. aktigt för utskottets arbetsförmåga. Det har u n d e r krigsåren ersatts av ett Ett nära samarbete förekommer melannat utskott, som emellertid endast lan utskottet och »the Treasury», finanshaft att granska förslagen till försvarsdepartementet. »The financial secretary» deltager i utskottets arbete. Dess- utgifter. Detta 8utskott har arbetat under stor sekretess. Den uppgift som åvilar utom upprätthålles en ständig korresbudgetsutskottet är att granska detaljerpondens mellan ministeriet och utskottet. Det senare utövar fortlöpande kon- na i utgiftsstaten. Den budget.gransktroll över medelsförvaltningen. Betydel- ning som försiggår i ett utskott av hela huset (»Ways and Means») har mist sin sen av denna kontroll begränsas dock därigenom att den alltigenom h a r ka- ursprungliga karaktär och utgör en allraktär av efterhandsgranskning. Under de båda världskrigen tillsattes, 1917 och 1939, särskilda utskott för

6 Petersson, 7 Petersson, 8

sid. 178. sid. 196. May, sid. 642. 89

gas i lagform, måste de liksom andra män vidräkning med regeringens admilagförslag genomgå tre läsningar. 1 nistrativa politik. Överhuset är i budgetfrågor maktlöst, Budgetbehandlingen äger rum i de då finanslagar en månad efter undertvå nämnda utskotten av hela huset, husets antagande skola överlämnas till »Committee of Supply» för budgetens konungens saktion, även om överhusets utgiftssida, och »Committee of Ways bifall ej vunnits. 2 and Means» för dess inkomstsida. I fråga om finanskontrollen föreslår Budgetåret börjar i England den 1 1945 års procedurutskott att »Public april. Regeringens förslag till utgifts- Accounts Committee» och »Estimates Committee» skola sammanslås till ett utstat framlägges vanligen för »the Com»Public Expenditure mittee of Supply» omkring den 1 mars. skott med namnet Committee». 3 Utgiftsstaten består av flera huvudtitlar, vilka i sin tur äro indelade i en rad anslagsrubriker. Vissa anslag måste be- Ledningen av parlamentets arbete. viljas före utgången av mars månad, så att regeringen disponerar medel för utUnderhuset. gifterna tills utgiftsstalen i sin helhet Ledningen av underhusets arbete utblivit godkänd. 9 Enligt St. O. 14 skall underhuset ägna tjugo dagar, vilka sko- övas av talmannen (»the Speaker»). la infalla före den 5 augusti, åt behand- Denne väljes för en hel parlamentspelingen av utgiftsstaten, vissa tilläggsan- riod omedelbart efter parlamentets öppslag dock undantagna. De delar av bud- nande. Vid detta val fungerar »the geten, som ej hunnit behandlas, miaste Clerk», underhusets förste sekreterare, som ordförande. En ledamot av huset, under de sista dagarna gå till votering som ej är minister, föreslår att en viss utan debatt. medlem skall utses till talman. Om nåDå utgiftsstaten behandlats i »Comgot annat förslag ej framkommer, välmittee of Supply», framlägges den i sin jer underhuset den föreslagne; i annat helhet för underhuset i form av flera fall kan omröstning visa sig nödvändig. »consolidated fund bills» samt »the appValet godkännes formellt av konungen. ropriation bill». Anslagsbesluten ske i Talmannen behåller sitt ämbete u n d e r form av lagar (»acts»). hela parlamentsperioden, såvida h a n ej Budgetens inkomstsida behandlas själv skulle önska avgå exempelvis för som nämnt i ett utskott av hela huset, att motta någon statlig tjänst eller på »Committee of Ways and Means». För grund av sjukdom. I dylikt fall eller vid detta utskott framlägger finansministalmannens frånfälle anordnas nyval i tern sitt förslag till täckande av statens ovan angiven ordning. 4 Ehuru till ny utgifter i ett stort tal, som stundom kan talman alltid väljes en medlem av regenå en ansenlig längd. Han avger därvid ringspartiet, 5 omväljes den en gång utförslag till beskattning för det följande sedde talmannen så länge han själv önåret. Då utskottsbehandlingen är avsluskar det, även om partiförhållandena i tad, framlägges finansministerns budunderhuset skulle ändras. 6 I regel brugetförslag .för underhuset såsom årets kar man ej heller vid underhusval i tal»Finance Bill», vilken efter antagandet mannens valkrets uppställa någon anoch den kungliga sanktionen blir »the nan kandidat än denne. 7 Det anses ej Finance Act». Då budgetförslagen anta6

9 May, sid. 639. 1 May, sid. 759 ff. 2 May, sid. 777. 3 H . C. 189, sid. 15. 4 May, sid. 268 ff. 5

Om talmansvalets poht se jfr Heckscher, sid. 122. 90

Den nuvarande talmannen (D. Clifton Brown) valdes efter företrädarens frånfälle 1943 av ett underhus med konservativ majoritet och omvaldes utan opposition efter laboursegern 1945. 7 Jennings, sid. 58.

lämpligt att till talman välja en person, l, som är hårt engagerad i partipolitiiken. 8 Talmannens opartiska och obero)e n d e ställning understrykes ytterligaree av det höga arvode, som han åtnjuterr (5 000 pund årligen). 8 Han h a r dess-;utom fri bostad i parlamentsbyggnaden. i. Vid sin avgång brukar han träda till-lbaka även som ledamot av underhuset:t och förlänas i regel pärsvärdighet. 1 Talmannen är dels underhusets repre-!sentant i dess förbindelser med konungg och regering, överhuset och andra myndigheter utanför parlamentet, dels le-i. d a r e av husets förhandlingar, som tillser att de fastställda reglerna för dessaa följas. Under debatterna har han mycket vidsträckta befogenheter. (Häromi nedan sid. 98). Han deltager ej i debatterna men äger vid voteringar utslagsröst. Talmannen har vissa kontrolluppgifter i fråga om underhusets administration och bär genom en av honom! utsedd utgivare ansvaret för husets protokoll. 2 För utvecklandet av underhusets praxis ha talmännen haft så storr betydelse att det kunnat sägas att de ii realiteten skapat underhusets arbetsordning. 3 Denna är visserligen till stor del utformad i skriftliga bestämmelser,, men deras tolkning åvilar talmanneni och är av prejudicerande betydelse. 41 Talmannens auktoritet är synnerligent stor; han står i rang närmast efter »the! Lord President of the Council». 5 Förutom talman väljer underhuset påi förslag av underhusledaren (en av ministrarna) vid början av varje parlamentsperiod en ordförande för »thes Committee of Ways and Means», vilken skall leda förhandlingarna, då underhuset är konstituerat som utskott. 8 Jennings, sid. 55. 9 Jennings, sid. 58. 1 May, sid. 235. 2 May, sid. 236. 3 Heckscher, sid. 122. 4

May, sid. 235. May, sid. 234. Symbolen för talmannens myndighet är spiran (»the mace»), som då han leder förhandlingarna alltid ligger på hans bord och bäres fram5

Som ställföreträdare för »the Chairman of Ways and Means» väljes samtidigt en vice ordförande (»Deputy Chairman»). 6 Enligt St. O. 80 skola ordföranden och vid förfali för denne vice ordföranden i »Ways and Means» i egenskap av »Deputy Speaker» (vice talman) ersätta talmannen, då denne tillfälligt är förhindrad att fullgöra sina åligganden. Ordföranden i »Ways and Means» har icke samma oberoende ställning som talmannen. Han väljes pä förslag av en minister, och brukar ej omväljas efter omkastning av partisituationen i underhuset. 7 I likhet med talmannen deltar han ej i husets debatter och omröstningar. Han har endast utslagsröst, när han fungerar som ordförande i »Committee of the Whole House». Ordföranden i »Ways and Means» har dessutom vissa kontrollerande uppgifter i samband med »priväte bill»-lagstiftningen. 8 Enligt St. O. 80 (4) skall talmannen vid början av varje session utse minst tio ledamöter, vilka vid behov skola kunna tjänstgöra som ersättare för ordföranden i »Ways and Means». Inom denna grupp utser talmannen också ordförande i de ständiga utskotten, Medlemmarna i »the Chairman's panel» utses oberoende av partihänsyn, men ordföranden och vice ordföranden i »Ways and Means» ingå alltid. 9 Underhusets kanslipersonal utgöres av fast anställda ämbetsmän. Den förnämsta av dessa är »the Clerk of the House», husets förste sekreterare, vars officiella titel är »Under Clerk of the Parliaments». Denne utnämnes på livstid av konungen, efter förslag av premiärministern. 1 Vid val av talman samt för honom, då han inträder i och lämnar sessionssalen samt då han deltager i processioner vid högtidliga tillfällen. Han bär under sammanträdena alltid peruk. 6 Jennings, sid. 62. 7 May, sid. 238. 8 May, sid. 858 ff. 9 Jennings, sid. 63 f. 1 Ilbert, sid. 142. 91

vid tillfällen, då denne och hans ersättare äro förhindrade att presidera, leder han husets förhandlingar. Vid sin sida har han två biträdande sekreterare, vilka utses av konungen efter förslag av talmannen och kunna avlägsnas från sina poster efter beslut av underhuset. 2 Var och en av de tre sekreterarna är chef för en avdelning av husets sekretariat. Även talmannen h a r ett särskilt kansli till sitt förfogande. 3 »The Sergeant at Arms» har att övervaka ordningen vid underhusets sammanträden, beordra utvisning av åhörare, som uppträda störande o. s. v.4 Han biträdes av en ställföreträdare, »the Deputy Sergeant». Sekreterarna sitta under husets sammanträden vid talmannens bord, liksom denne iförda peruk. Slutligen kan nämnas »the Comptroller and Auditor General», som biträder »Public Accounts Committee», underhusets revisionsutskott, vid granskningen av statsutgifterna. Som underhusledare (»leader of the House of Commons») fungerar premiärministern eller stundom någon annan regeringsledamot. Innehavaren av detta uppdrag har betydande uppgifter, bl. a. organiserar han tillsammans med inpiskarna regeringens parlamentsarbete. 5 En mer eller mindre inofficiell ledning av underhusets arbete utövas av partiledningarna. För att upprätthålla partidisciplinen utses inom varje parti »whips», inpiskare, vilkas uppgift bl. a. är att tillse att så många partimedlemmar som möjligt äro närvarande vid omröstningar och rösta som partiledningen beslutat. En officiell ställning inta regeringspartiets inpiskare. vilka äro medlemmar av ministären. De ha vissa officiella titlar, som dock ej utvisa deras verkliga sysselsättning. Den förnämste av dem benämnes skattkammarsekreterare (»Parliamentary Secre2 May, 3 May, 4 May, 5

sid. 240. sid. 242. sid. 240. Jennings, sid. 65 ff.

tary to the Treasury»), de andra skattkammarlorder (»Junior Lords of the Treasury»). 6 Dessa regeringspartiets »whips» organisera i stor utsträckning underhusets arbete; framför allt åligger det dem att i detalj planera regeringens arbetsprogram för parlamentssessionen, d. v. s. tidpunkterna för framläggandet av regeringens olika lagförslag. Oppositionspartiernas :>whips» inneha icke några officiellt erkända poster och ha mindre vittgående uppgifter än regeringspartiets. Gemensamma uppgifter för »whips» i alla partier äro utöver den ovannämnda kontrollen av partimedlemmarnas röstning följande: att vid omröstningar arrangera »kvittning» för medlemmar som ej kunna vara närvarande, att för partiledarnas räkning avlyssna opinionen i de breda lederna i respektive partiers underhusgrupper samt att vid partiskiljande omröstningar tjänstgöra som rösträknare. 7 »Whips» betydelse är som synes mycket stor; de ha icke utan skäl betecknats som »partiledarnas ögon och öron». 8 Överhuset. Som talman fungerar lordkanslern (»the Lord Chancellor»), vilken alltid är medlem av kabinettet. Lordkanslerns ställning skiljer sig i vissa avseenden väsentligt från den som intas av talmannen i underhuset. Han har sålunda icke dennes myndighet vid avgörande av procedurfrågor, över vilka i stället överhuset självt beslutar. Något h i n d e r för lordkanslern att deltaga i debatter föreligger ej, blott han under sitt anför a n d e talar stående några steg från talmansplatsen, »the Woolsack». Då lordkanslern är ledamot av regeringen, intager han ej underhustalmannens opartiska ställning. En lordkansler förlänas G Ilbert, sid. 153. 7 May, sid. 244, Ilbert, 8

Ilbert,

sid. 155.

sid. 155.

n u m e r a alltid vid sin utnämning pärsvärdighet. 9 Vid början av varje session utses en lord till utskottsordförande (»Chairman of Committees»). Hans uppgift är att leda förhandlingarna, då huset är konstituerat som utskott, att tjänstgöra som ordförande i överhusutskoft, som tillsättas för »private bill»-lagstiftningen och för andra ärenden, såvida ej huset annorlunda beslutar. I egenskap av vice talman leder han förhandlingarna i lordkanslerns frånvaro. Ett antal lorder utses av konungen till ersättare för talm a n n e n . Utskottsordföranden är den främste bland dessa.9<* Chef för överhusets sekretariat är »the Clerk of the Parliaments», som utnämnes av konungen och endast kan avsättas av denne på överhusets begäran. Han har vid sin sida två biträdande sekreterare, vilka utses av lordkanslern, överhusets godkännande av utnämningarna är nödvändigt.

Ä r e n d e n a s b e h a n d l i n g i de b å d a husen. Behandlingen av ärendena i det brittiska parlamentet är alltid successiv. Lagförslag kunna framläggas både i över- och underhuset, och behandlas först i det hus, där de framlagts, varefter de sändas över till det andra huset. Den normala ordningen, särskilt beträffande lagförslag av större vikt, är emellertid den att en ledamot av underhuset lägger fram dem för detta hus, som efter att ha behandlat lagförslagen sänder över dem till överhuset. Budgetförslag kunna blott introduceras av en regeringsledamot i underhuset. Nedan lämnas redogörelse för parlamentsbehandlingen av »public bills» och budgetärenden, varjämte »private bill»-lag»Det har dock förekommit, senast 1757—1764, att en lordkansler flera år fungerat som talman utan att vara pär, något som möjliggöres därav, att talmansplatsen formellt anses befinna sig utanför överhusets lokal. May, sid. 228.

stiftningen röras.

»Public

kommer att i korthet be-

bilis».

Tidigare måste en underhusledamot, som önskade lägga fram ett lagförslag, först begära underhusets tillstånd, vilket emellertid i regel beviljades. Detta tillvägagångssätt tillämpas vanligen fortfarande ifråga om viktigare regeringsförslag samt stundom även beträffande sådana »public bills», som till upphovsmän ha underhusledamöter utanför regeringen. Sedan 1902 är emellertid en dylik begäran om tillstånd att framlägga ett lagförslag icke nödvändig [St. O. 32 ( 2 ) ] . Framläggandet av lagförslag kan grundas på resolutioner, som fattats av huset. Detta sker alltid beträffande bilis, vilkas främsta syfte är att pålägga skatt eller bevilja medel till statsutgifter. 1 De sistnämnda resolutionerna antas i »Committee of Ways and Means». Stundom ha emellertid resolutioner av ovannämnt slag föregått framläggandet av andra lagförslag. 2 De kunna beslutas antingen i utskott av hela huset eller i plena. Underhusledamot, som önskar framlägga ett lagförslag, skall på förhand lämna ett meddelande härom till talm a n n e n . På den överenskomna dagen u p p r o p a r talmannen ifrågavarande ledamot, vilken då till underhusets sekreterare lämnar ett papper, som endast innehåller titeln på lagförslaget jämte namnet på motionären och eventuella understödjare. Titeln på billen uppläses av husets sekreterare, och härmed anses den första läsningen ha ägt rum. 3 Härefter bestämmes en dag för den andra läsningen samt fattas beslut om lagförslagets tryckning. Den första läsningen är numera en ren formalitet, 9

a May, sid. 229. May, sid. 479 ff. Bevillningsförslag ha i England alltid lagform. 2 Exempel härpå anföras hos May, sid. 481, och Jennings, sid. 242. 3 Ilbert, sid. 70. x

och någon debatt får ej förekomma. [St. ningen. I annat fall nämmer den underhusledamot som framhagt lagförslaO. 32 ( 1 ) ] . Den andra läsningen kan betecknas som det viktigaste stadiet i get en dag, då detta skall debatteras av behandlingen av en bill. Då diskuteras huset. Denna debatt, som vanligen benämnes »the report stage», rapportstalagförslagets allmänna principer. Den diet, utgör i viss mån e n upprepning ledamot som framlagt billen föreslår att av utskottsbehandlingen. Lagförslaget den skall läsas andra gången och får granskas nämligen i detaljj paragraf för tillfälle att i ett anförande motivera sitt förslag, något som är nödvändigt, då paragraf. Det är tillåtet att efter denna debatt, om så befinnes önskvärt, åternågon skriftlig motivering ej förekomremittera en bill till utskott. 8 Teoremer i förslagen. 4 Ett avslagsyrkande ges tiskt kunna ändringsförslag framlägvanligen formen av ett förslag, att den andra läsningen skall uppskjutas sex gas i obegränsad utsträckning, blott de ej äro av sådan k a r a k t ä r att de icke månader. 5 Då lagförslag i regel framläggas mindre än sex månader före ses- kunnat framläggas i utskott utan särsionens slut och inga ärenden få upp- skild instruktion från hus«et. (St. O. 41). Talmannen brukar dock ej ställa proskjutas till en följande session, innebär antagandet av ett sådant yrkande, att position på sådana ändringsförslag, lagförslagen fallit. Emellertid är det som blivit grundligt diskuterade under även möjligt att med särskild motive- utskottsbehandlingen. 9 Så-som vid alla ring yrka, att en bill ej skall iäsas an- plenardebatter h a r varje ledamot endast dra gången. 6 rätt att yttra sig en gång i diskussioOm ett lagförslag genomgått den an- nen. 1 När alla ändringsförslag ha bedra läsningen och underhuset alltså handlats, föreslår den underhusledamot som h a r ansvaret för lagförslaget godkänt det i dess huvuddrag, följer behandlingen i utskott. Remiss till stän- på talmannens u p p m a n i n g att detta gedigt utskott är numera regel, 7 men även nast skall läsas tredje gången, eller nämner en dag för den tredje läsningen. 2 då behandlingen försiggår i utskott av Den tredje läsningen är i stort sett hela huset, äger en i detalj gående en repetition av den a n d r a läsningen granskning rum, och lagförslaget ge och föregås liksom denna av en prinnomgås paragraf för paragraf. Då de i plena tillämpade stränga reglerna för cipdebatt. Lagförslag ha emellertid ofta yttranderätten ej gälla i utskotten, ej ett helt annat utseende vid den tredje ens i utskott av hela huset, blir debat- läsningen än vid den andra på grund av de ändringar som antagits u n d e r ten i dessa friare. Ändringar kunna föreslås i stor utsträckning (St. O. 34), utskottsbehandlingen och på rapportvilket leder till att lagförslag ofta grund- stadiet. Vid den tredje läsningen kunligt omarbetas under utskottsbehand- na endast redaktionella förändringar lingen. Då denna är avslutad, avlägger göras i lagförslag (St. O. 42). Om ändutskottets ordförande rapport till hu- ringar av materiell karaktär anses önskset. I denna rapport meddelas, om änd- värda måste förslaget återremitteras till ringar i lagförslaget ha företagits och utskott. 3 Med den tredje läsningen äro lagförslagen slutbehandlade i u n d e r h u vilka dessa i så fall äro. Om utskottet ej vidtagit några ändringar, bestämmes set, vars förste sekreterare överlämnar dem till överhuset, som därefter begenast en tidpunkt för den tredje läs9

*Heckscher, sid. 123. 5 May, sid. 498. 6 Se härom May, sid. 498 f. 7 Undantagen behandlas ovan i avdelningen om utskottsväsendet. 8 May, sid. 540. 94

Jennings, sid. 279. Debattregler och restriktioner behandlas i följande avdelning. 2 May, sid. 542. 3 May, sid. 543. 1

handlar dem i en ordning, vilken i huvudsak överensstämmer med den i underhuset tillämpade. Lorderna kunna vidtaga ändringar i lagförslagen, vilka i så fall återsändas till underhuset, som bestämmer en dag för behandling av ändringarna. ()m underhuset godkänner dessa, underrättas överhuset härom, varefter den kungliga sanktionen, som gör en bill till »act», d. v. s. gällande lag, kan givas. 4 Kunglig sanktion vägras numera aldrig. Skulle emellertid underhuset förkasta lordernas ändringar, följa förhandlingar mellan de båda husen, delvis av informell karaktär, till dess överenskommelse nåtts. 5 Lagförslag, om vilka de båda husen ej kunnat enas, ha fallit, överhuset har dock enligt »Parliament Act 1911», endast suspensivt veto, då såsom nämnts ett lagförslag, som antagits i oförändrad form av underhuset tre gånger under tre på varandra följande sessioner, blir gällande lag trots överhusets avslag, om twéjår förflutit mellan det första och det sista godkännandet. 5 • Som ovan framhållits, framläggas de flesta bilis i underhuset. Detta leder till att lagstiftningsarbetet i överhuset koncentreras till slutet av sessionerna. 7 För att motverka detta framlägger regeringen ofta mindre betydande lagförslag i överhuset. Proceduren överensstämmer i sådant fall med den ovan skildrade, endfst den inbördes ordningen mellan de .dika stadierna omkastas och blir alltså följande: 1) överhusets behandling, 2) underhusets behandling, 3) (om underhuset vidtagit ändringar i överhusets beslut) återsändande av billen till överhuset samt därpå följande sammanjämkningsarbete. 8 »Money

bills?,.

Budgetfrågoi avgöras i form av lagstiftning, men vissa särdrag skilja be4 May, 5 Ilbert, r, May, 7

sid. 517. sid. 74. sid. 5>2. Jfr ovan sid. 00. Ilbert, sid. M3. 8 överhusets förste sekreterare över-

handlingen av »Money Bills» från den procedur, som tillämpas i fråga om övriga »Public Bills». Bevillningsförslag kunna endast framläggas i underhuset och måste där föreslås av en regeringsledamot. Reglerna i St. O. 63 innebära nämligen att underhuset endast skall bevilja medel till statsutgifter på regeringens begäran. Denna bestämmelse innebär en mycket kraftig begränsning av de enskilda medlemmarnas möjligheter till initiativ i anslagsfrågor. 9 Överhuset saknar helt inflytande i budgetfrågor. Enligt 1911 års »Parliament Act» skall underhuset efter att ha antagit en finanslag inom en månad överlämna denna till konungens sanktion även utan överhusets bifall. 1 »Private

bilis».

Det engelska parlamentet fattar beslut i lagform i en mängd frågor, som i andra länder falla u n d e r domstolarnas rättstillämpande befogenhet eller under regeringens allmänna förvaltningsuppgifter. Förslag i sådana frågor framläggas i form av »private bilis», vilka formellt behandlas i samma ordning som andra lagförslag. De kunna innehålla koncessioner till vissa företag, såsom järnvägsbolag, elektricitets- och vattenverk, ge vissa lokala myndigheter särskilda befogenheter eller avgöra rättsfrågor mellan enskilda. Skilsmässor ha sålunda tidigare beviljats genom »private bilis». Parlamentsbehandlingen av »private bilis» är reglerad i underhusets »Standing Orders relative to private business» samt överhusets »Standing Orders relative to the bringing in and proceeding on private bills». Som ovan framhållits genomgå »private bills» samma stadier som andra lagförslag. Emellertid tillkommer en förberedande behandling av närmast domstolsmässig karaktär. 2 För lämnar lagförslaget till underhuset. May, sid. 544. 9 Jfr Jennings, sid. 250 ff. 1 May, sid. 779. 2 Ilbert, sid. 85. 95

att tillse att de regler för behandlingen av private bilis följas, vilka de båda husen fastställt i sina »Standing Orders», tillsätter överhuset samt underhusets talman granskare (»Examiners of petitions for private bills») till ett antal av minst en för vardera huset (St. O. Pr. B. 69, St. O. L. 2 ) . Debatter om »private bilis» förekomma ej i större utsträckning, även om sådana ingalunda äro uteslutna. Resolutioner. Utom genom lagstiftning bringar underhuset förekommande ärenden till avgörande genom resolutioner i olika frågor. Att resolutioner i vissa fall kunna föregå behandlingen av lagförslag har ovan berörts. Men dessutom fattas sådana bl. a. för att ge uttryck åt husets uppfattning i någon fråga. Omröstningar. Omröstningsproceduren i det brittiska parlamentet är ganska omständlig, och någon mekanisk votering förekom mer ej. 3 Besluten i underhuset fattas i regel med acklamation, men varje ledamot har rätt att begära votering. Då en dylik skall äga rum, gå alla ja-röstande in i en korridor till höger om talmannen, de som rösta nej i en korridor till vänster om denne. Talmannen utser därefter fyra rösträknare, vilka utplaceras på sådant sätt att i vardera korridoren befinner sig två räknare med sinsemellan motsatt uppfattning i den fråga omröstningen gäller. Vid partibundna voteringar fungera »whips» som rösträknare, eljest väljer talmannen ut personer, vilkas uppfattning är honom bekant. Medan de röstande befinna sig i korridorerna, avprickas de av sekreterare, varefter de gå in i underhusets sal. Vid dennas ingång slå rösträknarna och räkna underhusledamöterna, allteftersom de inträda. »Kvittning» förekommer sedan gammalt i stor utsträckning och arrangeras ofta av partiernas »whips». Då ja- och 96

nejrösterna fördela sig lika, h a r talmannen utslagsröst. Samma voteringsregler som i underhusets plena gälla i utskott av hela huset med den skillnaden att utskottsordföranden där h a r utslagsröst. Vid omröstningarna i överhuset går man i huvudsak till väga som i underhuset, överhusets talman deltar emellertid i omröstningen och avger sin röst sittande på sin plats. Rösträknarna medräkna dessutom i motsats till bruket i underhuset sina egna röster. I händelse av lika antal ja- och nejröster blir beslutet i enlighet med de nejröstandes mening. Voteringarna äro tidsödande och undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Kvorumregler. Underhuset kan ej sammanträda, om mindre än fyrtio ledamöter äro närvarande inklusive talmannen. 4 Vid sammanträdenas början är det talmannens plikt att kontrollera, huruvida kvorum föreligger; därefter har underhuset självt ansvaret härför. Om antalet närvarande vid tidpunkten för sammanträdenas början är för lågt, skall talmannen vänta till dess fyrtio ledamöter infunnit sig eller företaga en ny räkning kl. 16. Skulle ej heller då närvarandesiffran uppgå till fyrtio, ajourneras huset till följande dag. När sammanträdena öppnats, fortsätta de, även om antalet närvarande skulle understiga fyrtio, såvida ej någon ledamot begär räkning, vilken förrättas av talmannen sedan åhörarläktarna utrymts. Om det då skulle visa sig att mindre än fyrtio äro närvarande, avbrytes sammanträdet till kl. 16 — om räkningen företas före denna tidpunkt; eljest ajourneras underhuset till följande dag. Enligt St. O. 24 skall underhuset på fredagarna ajourneras, om det vid räkning företagen efter kl. 13 skulle visa sig att antalet närvarande ledamöter ej uppgår till 3

May, sid. 400. *May, sid. 311 ff.

fyrtio. Konstateras detta före kl. 13, avbrytes sammanträdet till denna tidpunkt. St. 0 . 25 stadgar att räkning ej skall företas mellan kl. 20.15 och 21.15, 5 men en under denna tid genomförd omröstning, i vilken antalet röstande understiger fyrtio, är ogiltig. Ny omröstning måste i sådant fall företas vid nästa sammanträde. Om det vid en omröstning företagen vid annan tidpunkt än mellan kl. 20.15 och 21.15 visar sig att mindre än fyrtio äro närvarande, gälla samma regler som då räkning begärts och blivit utförd. Antalet närvarande under debatterna är stundom ganska litet, ej sällan mindre än fyrtio, då underhusledamöterna befinna sig i andra delar av parlamentsbyggnaden än sessionssalen. När en omröstning skall äga rum, tillkallas de med signaler från elektriska ringklockor, uppsatta i alla rum, där ledamöterna bruka uppehålla sig. En sådan kallelse äger alltid rum, då räkning av antalet närvarande skall företagas. Underhusledamöterna få en frist av två minuter att infinna sig. 6 — Även då underhuset är konstituerat som utskott, gäller regeln att fyrtio närvarande utgöra kvorum. 7 Överhuset kan sammanträda, om blott tre lorder närvara. Om antalet i en omröstning deltagande är mindre än trettio, är denna ej giltig. Överhuset skall i så fall ajourneras till följande sammanträde, då ny omröstning äger rum. 8

Regler och restriktioner för debatten. För medlemmarnas yttranderätt i det brittiska parlamentet finnas åtskilliga ganska stränga restriktioner. Detta gäller främst underhuset. Dess stora ledamotsantal har jämte mängden av ärenden lett till att yttranderätten måst be5 Antalet närvarande är då alltid mycket6 lågt. Se ovan sid. 78. Jennings, sid. 76. 7 May, sid. 313. 8 May, sid. 300.

7 — 72899

gränsas. Härtill har särskilt i fråga om clöture-institutet vissa historiska förhållanden bidragit, främst den irländska underhusgruppens obstruktionstaktik under 1800-talet. Underhusledamöter, som önska yttra sig, kunna icke försäkra sig om rätt härtill genom att anteckna sina namn på en talarlista och därefter vara vissa om att i tur och ordning få ordet. Den som önskar tala reser sig upp, och då flera talare samtidigt resa sig, ger talmannen en av dessa ordet efter eget gottfinnande. Det är numera praxis att medlemmar, som önska tala i en debatt, på förhand anmäla detta för talmannen, vilken sedan arrangerar debatten så att representativa talare för skilda åsiktsriktningar växelvis få ordet. 9 Detta system medför att talmannen stundom u p p r o p a r sådana, som ej begärt ordet genom att resa sig upp, ja kanske inte ens äro närvarande. 1 Som synes har talmannen mycket stora befogenheter att välja ut lämpliga talare. För många underhusledamöter visar det sig mycket svårt att, som termen lyder, »catch the Speaker's eye» — fånga talmannens öga. Stor opartiskhet kräves av talmannen, men systemet har knappast gett anledning till klagomål; det förtjänar påpekas, att talmannen icke tillämpar rätten att utvälja talare så att de extrema riktningarnas företrädare uteslutas utan snarare så att de gynnas. 2 Jungfrutalare ha företrädesrätt, då de begära ordet. 3 Beträffande sättet att tala samt anförandenas innehåll gälla åtskilliga restriktioner. Något som skiljer det engelska parlamentet från en del andra folkrepresentationer är att det i båda husen är förbjudet att läsa upp skrivna anföranden. Däremot äro anteckningar till stöd för minnet tillåtna, och talarna ha rätt att i sina anföranden citera do9 May, 1

sid. 419, Heckscher, Jennings, sid. 84. sid. 126. May, sid. 420.

sid. 126.

2 Heckscher, 3

kument o. d., varpå argumentationen bygges. Det förekommer även att utdrag ur tidningsartiklar uppläsas. 4 Enligt en i såväl över- som underhuset strängt iakttagen regel får ingen ledamot tala mer än en gång i samma fråga annat än för att förklara någon del av sitt anförande, som missuppfattats, eller om han utsatts för ett personligt angrepp. 5 Begeln gäller även om en fråga debatteras vid två olika sammanträden. Talarna äro skyldiga att i sina anföranden endast behandla den fråga som är under debatt och få icke gå in på andra ämnen. 6 Icke heller få tidigare parlamentsbeslut diskuteras. 7 Konungens namn får icke på ett ovidkommande sätt indragas i debatten. Tidigare var det i båda husen regel att ingen ledamot fick nämnas vid namn u n d e r debatterna. Denna regel har frångåtts i överhuset men tillämpas alltjämt i underhuset, där medlemmarna omnämnas som t. ex. »the honourable gentleman the member for York», »the honourable and learned gentleman» (om jurister), »gallant» (om soldater) etc. 8 Talarna rikta sina anföranden i underhuset till talmannen, i överhuset till medlemmarna. 9 Talens längd har på senare år minskats. Vanliga ledamöters anföranden bruka ej räcka mer än tjugo minuter; regeringsmedlemmarnas tal äro längre, men överstiga sällan en timme. 1 För de medlemmar, som ej tala, gälla vissa regler för uppträdandet under debatten. 2 Tystnad skall iakttagas, men det är tillåtet att göra vissa inpass i talarnas anföranden. Bifallsyttringar förekomma ofta och protokollföras noggrant i det tryckta stenografiska referatet. 4 May, sid, 417 ff., även sid. 427. — Under de sista åren har förbudet mot skrivna anföranden ej helt respekterats. Jfr t. ex. Some proposals for constitutional reform, sid. 47. 5 May, sid. 420. 6 May, sid. 423. 7 May, sid. 427.

98 Talmännens

befogenheter.

Cloture.

Talmännens befogenheter äro mycket olika i de båda husen. Medan de, som framgår av det följande, äro synnerligen vidsträckta i underhuset, kunna de anses som praktiskt taget obefintliga i överhuset. Lordkanslern har större auktoritet än de övriga ledamöterna av huset endast genom sin personliga pondus och den respekt han åtnjuter i kraft av sitt ämbete. Därför kan en ledamot, vilken bryter mot överhusets debattregler, kallas till ordningen av en annan ledamot, som kanske tillhör ett annat parti. Någon oparlisk auktoritet finnes ej i överhuset. 3 I underhuset har talmannen omfattande befogenheter, som delvis äro reglerade i husets »Standing Orders», delvis vila på praxis. Om en talare i sitt anförande avviker från den fråga som är under debatt avbrytes han av talmannen, som u p p m a n a r honom att hålla sig till sitt ämne. 4 Enligt St. O. 18 skall talmannen, om hans varning icke efterkommes, fråntaga talaren ordet. Talmannen skall inskrida även mot andra överträdelser av underhusets debattregler. En ledamot, som anser att en talare brutit mot husets regler, har rätt att fästa talmannens uppmärksamhet härpå. Han skall då omedelbart resa sig upp och framföra sin anmärkning. 5 Talmannen avgör härefter, om ett brott mot underhusets regler föreligger. I tveksamma fall hänskjutas olylika frågor av talmannen till underhusets avgörande. En talare, som uppträder olämpligt, erhåller i första hand en varning av talmannen. Om en dylik varning ej får önskad effekt, skall talmannen enligt St. O. 19 beordra ledamoten i fråga att lämna sammanträdet. Ännu 8 May, sid. 431. 9 May, sid. 417. 1 Jennings, sid. 134. 2 Se härom May, sid. 3 May, sid. 437. 4 May, sid. 440. 5

May, sid. 443.

435.

skarpare disciplinära åtgärder kunna emellertid vid behov vidtagas. St. O. 17 stadgar nämligen att talmannen, då en underhusledamot allvarligt förbrulit sig mot husets debattregler, skall föreslå underhuset att utesluta denne från arbetet. Dylik suspension gäller första gången fem, andra gången tjugo dagar och följande gånger för återstoden av sessionen, såvida ej annorlunda beslutas. Suspenderad ledamot har dock rätt att fortsätta sitt arbete i utskott för behandling av »private bilis», om han tilldelats sin utskottsplats före uteslutningen. För den händelse att ordningen allvarligt stores h a r talmannen enligt St. O. 20 rätt att ajournera underhuset. — Ordföranden i utskott av hela huset har i stort sett samma befogenheter. Under rapportstadiet har talmannen samt i utskott av hela huset ordföranden i »Ways and Means» enligt St. O. 28 rätt att under debatt om ett lagförslag bland framlagda ändringsförslag utvälja de enligt deras mening väsentliga, om vilka omröstning sedan får äga rum. 6 Härigenom minskas betydelsen av den teoretiskt mycket vidsträckta rätten att framställa ändringsförslag under debatten. Det nämnda tillvägagångssättet brukar benämnas »kangaroo». Tvångsmässig avslutning av debatten, s. k. cloture, användes första gången år 1881 för att stävja det irländska partiets obstruktionspolitik. Cloture har sedan dess blivit ett normalt inslag i underhusets arbetsformer. Bestämmelserna om dess användning återfinnas i St. O. 26—27. Varje ledamot har rätt att begära att debatten skall avbrytas och den behandlade frågan omedelbart avgöras. Om talmannen ej anser att denna begäran står i strid med husets regler eller innebär en kränkning av minoritetens c

'May, sid. 453. Jennings, sid. 115. Följande siffror belysa användningen av clötureinstitutet. Under perioden 1887—99 begärdes cloture genomsnittligt 62 gånger och beviljades i medeltal 36 gånger per ses7

rätt, skall han föreslå att debatten avslutas och att det ärende som är u n d e r behandling genast avgöres. Huset har godkänt förslaget om avslutning av debatten, såvida en majoritet av minst 100 medlemmar röstar för förslaget. Cloture medför att debatten omedelbart avslutas, något som är naturligt, då någon officiellt erkänd talarlista ej existerar. 7 I detta sammanhang torde det vara lämpligt att i korthet beskriva den propositionsordning, som tillämpas, då beslut skola fattas. Ändringsförslag framläggas under debatterna i den formen att vissa ord i det ursprungliga förslaget föreslås skola utgå, att andra ord skola ingå eller att såväl uteslutningar som tillägg påyrkas. Alla ord utom det inledande »that» kunna föreslås utgå. 8 Talmannen har som ovan framhållits rätt att göra ett urval bland ändringsförslagen. Först ställes proposition på det ursprungliga förslaget. Talmannen frågar då, om de till uteslutning föreslagna orden skola ingå i förslaget (»that the words proposed to be left out stand part of the motion»). Om svaret på denna fråga blir jakande, ha därmed alla ändringsförslag fallit. Ges däremot ett nekande svar, ställes i tur och ordning proposition på alla ändringsförslag, tills ett av dessa antagits. Därefter ställes proposition på motionen i dess förändrade eller oförändrade skick. Den som vill rösta ja, säger i överhuset »Content» i underhuset »Aye»; nej uttryckes med respektive »Not Content» och »No».9 En särskild form av cloture, vanligen benämnd »kangaroo cloture», vars användning avskär möjligheten att framlägga ändringsförslag, medges enligt St. O. 26 (3) men har mist sin betydelse på grund av talmannens 1919 införda rätt att utvälja ändringsförslag. 1 sion. 1900—13 voro motsvarande siffror 75 8 och 56, 1919—32 60 och 42. May, sid. 393. 9 May, sid. 386. 1 Jennings, sid. 117.

Som en påbyggnad på clöture-institutet kan betecknas den ofta använda metoden att reglera debatterna, som brukar benämnas giljotinen. Liksom cloture användes giljotinen ursprungligen för att bekämpa den irländska obstruktionen. Giljotinen innebär att underhuset på förhand beslutar hur lång tid som skall ägnas åt behandlingen av ett lagförslag. Metoden har sin största betydelse för behandlingen på utskottsstadiet och vid den debatt, som följer på utskottsrapporten, och leder ofta till att endast de första pargraferna i omfattande lagförslag hinna behandlas, medan de övriga gå till votering utan att ha behandlats i debatten. Olägenheterna med detta system äro stora, särskilt om debatten uppehåller sig vid mindre betydelsefulla detaljer i ett lagförslag och någon tid därför ej blir över för diskussion av de väsentliga frågorna. 2 Emellertid har det visat sig omöjligt att utan begagnande av giljotin på rimlig tid medhinna behandlingen av mera omfattande lagförslag. Giljotinen har fått betydelse särskilt vid budgetbehandlingen. Härom finnas utförliga bestämmelser i St. O. 14, som ju bl. a. stadgar, att underhuset ej får ägna mer än tjugo dagar åt budgetens utgiftssida. Giljotinresolutioner liksom i regel även beslut om cloture fatlas på förslag av regeringen, som härigenom får stora möjligheter att dirigera underhusets arbete. Under senare år har man emellertid vid flera tillfällen sökt träffa överenskommelse mellan regering och opposition om den tid, som skall ägnas olika lagförslag. 3 De ovan behandlade debattrestriktionerna, cloture, »kangaroo» och giljotin förekomma endast i underhuset och saknas nästan helt i överhuset, som Gilbert, sid. 136. 3 Jennings, sid. 240. 4 Cloture har använts i överhuset vid ett tillfälle. Se härom Jennings, sid. 3845 f. Jennings, sid. 91. Om en fråga an100

på grund av det vanligen ringa antalet närvarande samt den mindre arbetsbördan ej behövt tillgripa dylika åtgärder. 4

Spörsmålsinstitutet. Bruket att framställa frågor (»questions»), som spelar så stor roll i det nutida engelska parlamentet, har jämförelsevis sent kommit till mera vidsträckt användning. Ehuru dylika frågor förekommo redan på 1700-talet, voro de fram till 1832 ovanliga. Deras antal ökades sedan hastigt. Före 1886 framställdes alla frågor muntligen. Genom beslut detta år infördes skriftliga frågor. 5 Tillvägagångssättet vid framställande av spörsmålen i underhuset är reglerat i »Standing Orders». Enligt St. O. 7 skall tiden mellan kl. 15 och 15.45 måndagar, tisdagar, onsdagar och torsdagar ägnas åt att besvara frågor. Dessa uppläsas ej utan inlämnas till underhusets sekreterare. Om interpellanten önskar ett muntligt svar, skall han utmärka detta genom en asterisk, i annat fall införes ett skriftligt svar i parlamentstrycket. Det antal frågor med begäran om muntligt svar, som en medlem får framställa på en dag, är numera begränsat till tre. Någon begränsning av rätten att framställa frågor för skriftligt besvarande finnes däremot inte. 6 Frågor få ställas till vilken som helst av regeringens ledamöter men skola röra ärenden som höra under ifrågavar a n d e ministers förvaltning och få alltså ej åsyfta en generell kritik av regeringens åtgärder. Ironiska eller kränkande vändningar få ej förekomma i frågorna. Rörande vissa ämnen få frågor ej ställas. Bl. a. är det förbjudet att ses vara av brådskande art och röra en fråga av stor vikt för det allmänna får den framställas direkt vid ett sammanträde. G May, sid. 333.

framställa frågor om förhandlingar i utskott rörande ämnen, över vilka utskotten ännu ej avgett utlåtanden. Ej heller få spörsmål framställas i fråga om ärenden som till sin natur äro hemliga. 7 Talmannen utövar kontroll över frågorna och kan förbjuda framställande av frågor, som strida mot underhusets regler. 8 Kompletterande frågor få framställas av interpellanten, då en minister har gett ett muntligt svar på en fråga, men någon debatt får icke uppstå i anledning därav, i vilket avseende det engelska frågeinsdtutet skiljer sig från interpellationerna i t. ex. franska kammaren. 9 1945 års särskilda procedurutskott behandlade frågeinstitutet i sitt andra1 betänkande, som avgavs i januari 1946. I betänkandet framhäves frågeinstitutets stora värde som en effektiv kontroll över regeringens förvaltning. Utskottet anser sig därför ej böra tillstyrka att antalet frågor för muntligt svar minskas från tre till två per interpellant. Antalet frågor som varje sammanträde framställas för muntligt besvarande, uppgår till c:a 150. Av dessa kunna 70 frågor besvaras muntligen, medan återstoden erhåller skriftliga svar. Enligt utskottets mening skulle det emellertid vara ännu mera ofördelaktigt att ytterligare beskära medlemmarnas rätt att ställa frågor. För att giva departementen tid att grundligare bereda interpellationssvar föreslog utskottet att frågor med begäran om muntligt svar skulle inlämnas minst två dagar före besvarandet i stället för en. Vidare föreslogs alt skriftliga svar ej skulle få lämnas senare än sju dagar efter frågas framställande. Härigenom skulle underhusledamöterna avhållas från att kräva muntliga svar på så många frågor. Tendensen att begära muntliga svar på frågor ansågs nämligen bero på de långa dröjsmålen med skriftliga svar. Att framställa frågor i underhuset är en tilltalande metod för en underhusledamot att inför sina väljare demonstrera sin aktivitet. Det förekommer ej 7 May, 8 May, 9

sid. 337. sid. 333. Ilbert, sid. 112. *H. C. 58. 2 Jennings, sid. 94.

sällan att medlemmarnas interpellationer bygga på hänvändelser från väljarna. 2 En viss tendens till överdrivet bruk av frågor har onekligen förekommit och h a r lett till de ovan nämnda restriktionerna. Värdet av frågeinstitutet är emellertid odisputabelt. Möjligheten att en ministers ämbetsåtgärder när som helst kunna utsättas för besvärande frågor i underhuset är en garanti mot maktmissbruk. »En minister måste ständigt fråga sig, inte blott om hans och hans underordnades åtgärder lagligt och tekniskt äro försvarliga, utan även vilket svar han kan ge, om han tillfrå gas om dem i underhuset, och hur detta svar kommer att mottas.» 3 Emellertid har frågeinstitutet också blivit föremål för kritik. Man har framhållit att departementstjänstemännens tid i allt för hög grad upptages av att utarbeta interpellationssvar och att den offentliga - insyn i förvaltningen som frågorna åstadkomma försvårar arbetet. 4 Supplementära frågor kunna stundom visa sig besväranole för en minister, ehuru denne dock kan helt ignorera sådana. Likaså kunna regeringens ledamöter vägra att besvara skriftliga frågor, om t. ex. försvarshänsyn motivera en vägran. Underhuset brukar då respektera de av ministern angivna skälen. 5 Stundom kan regeringen utnyttja frågeinstitutet för sina syften. Om en minister önskar lämna ett meddelande i något ämne, kan han finna det lämpligt att ge sitt uttalande formen av ett svar på spörsmål, varför en underhusledamot under hand uppmanas att framställa en »question» i ifrågavarande ämne. 6 Spörsmål kunna framställas även i överhuset, ehuru de där äro relativt sällsynta. Debatt är här icke utesluten. 7 3 Ilbert, sid. 113. 4 Jennings, sid. 95. 5 Jennings, sid. 98. 6 Jennings, sid. 100. 7

May, sid. 324, Jennings,

sid. 383. 101

Partisammanträden. I regel sammanträda underhusets partigrupper varje vecka. Labourpartiets grupp sammanträder dock f. n. endast var fjortonde dag (varannan onsdag). 8

Arvode och närvaroregistrering. Parlamentsledamöternas arvode höjdes 1946 från 600 till 1 000 pund. 9 De ha dessutom rätt till fria järnvägsresor i första klass till och från sin hemort men måste, om de begagna sig av flyg, betala mellanskillnaden mellan järnvägs-- och flygbiljetten. 1 Underhuset är för litet för att tilllåta husets 640 medlemmar att samtidigt närvara. 2 Detta medför att med-

KÄLLOR OCH

lemmarna icke kunna få några bestämda platser. Den främsta bänken till höger om talmannens plals reserveras dock alltid för regeringen, och oppositionens ledare disponerar den främsta bänken till vänster om talmansplatsen. Medlemmar, som önska försäkra sig om plats, skola vara närvarande vid den bön som inleder sammanträdena men kunna också genom s. k. »prayer cards» reservera plats på förhand. 3 Av det ovan sagda framgår att någon skyldighet att närvara vid underhusets sammanträden ej kan föreligga. Närvaranderegistrering förekommer blott, då det skall undersökas om kvorum förefinnes, och räkningen upphör, då fyrtio medlemmar blivit registrerade. I överhuset antecknas däremot namnen på do närvarande varje dag av sekreteraren.

LITTERATUR.

Standing Orders of the House of Commons. Part I. Public business. (Cit. St. O.), Part II. Private business. (Cit. St. O. Pr. B.). London 1947. — Standing Orders of the House of Lords relative to the bringing in and proceedings on private bills. London 1915. (Cit. St. O. L.). — Some proposals for constitutional reform. London 1946. — First report from the select committee on procedure. London 1945. (Cit. H. C. 9). — Second report from the select committee on procedure. London 1946. (Cit. H. C. 58). — T h i r d report from the select committee on procedure. London 1946. (Cit. H. C. 189). — Parliamentary debates. Official report. Fifth series (House of Commons). Vol. 328—340 (1937—1938). Harris, Sir Percy, Forty Years in and out of Parliament. London 1946. — Heckscher, G., Parlamentarism och demokrati i England. Uppsala 1937. (Cit. Heckscher). — Hemingford, Lord (Sir Dennis Herbert), Backbencher and Chairman. London 1946. —Hessler, C. A., Engelskt statsliv. Stockholm 1940. — Ilbert, C , Parliament. London 1920. (Cit. Ilbert). — Jennings, W., Parliament. Cambridge 1939. (Cit. Jennings). — May, T. E., A treatise on the law, privileges, procedings and usage of Parliament. Ed. by Sir G. Campion. London 1946. (Cit. May). — Petersson, K., Utskottsväsendet i underhuset. En studie i den engelska parlamentarismens utveckling. Uppsala 1919. (Cit. Petersson). — Tingsten, H., Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut. Statens offentliga utredningar 1935:21. — Thermsenius, E., Adressdebatten i underhuset. En studie i parlamentarisk teknik och tradition. Uppsala 1942. (Cit. Thermsenius). — Ulls water, Viscount (J. W. Lowther), A Speaker's Commentaries. London 1925. — Varenius. O., Beskattning och statsreglering i England. Uppsala 1906. 8

Harris, sid. 110. Muntlig uppgift av G. Deer, M. P. 9 Jennings, sid. 36. x May, sid. 18. 102

2 Också efter ombyggnaden kommer huset icke att kunna bereda sittplats åt alla ledamöter samtidigt. 3 May, sid. 222.

SCHWEIZ

Det schweiziska edsförbundet har i oten konstitutionella utvecklingen gjort sig mest känt genom folkomröstningsinstitutet. Förbundsstatén bildades 1848 och utvecklades på 1870-talet och därefter till en direkt demokrati, där folkomröstning är obligatorisk i författningsfrågor och fakultativ — d. v. s. beroende av om ett visst antal (30 000) röstberättigade medborgare så begära — när det gäller av folkrepresentationen antagna lagar och s. k. allmänt förbindande förbundsbeslut samt långfristiga traktater; vidare kunna 50 000 medborgare inge förslag till författningsändringar, som efter yttrande av folkrepresentationen också skola bli föremål för folkets direkta ställningstagande (s. k. folkinitiativ). Särskilt under de bägge världskrigen men även dessemellan har dock folkrepresentationen funnit folkomröstningsinstitutet i vissa fall för hinderligt och kanske även riskfyllt; i stället har folkrepresentationen i dessa fall under åberopande av nödrätt infört ett system med fullmakter, som överlämnat bl. a. viktiga avsnitt av lagstiftningen åt förbundets regering och varigenom folkets direkta delaktighet i lagstiftningen tidvis avsevärt beskurits. Förbundets regering, förbundsrådet (fr. »Conseil federal», ty. »Bundesrat»), har sju ledamöter, valda av folkrepresentationen för legislaturperiod omedelbart efter nyvalen till nationalrådet. En av dem är förbundspresident, men hans mandattid som president är inskränkt till ett år och han kan inte omedelbart återväljas till denna post. Även för-

bundspresidenten och hans ställföreträdare, vice förbundspresidenten, utses av folkrepresentationen. I praxis går presidentämbetet numera i turordning mellan förbundsråden, som även under presidentskapet bibehålla sina departement och delta på samma sätt som övriga förbundsråd i folkrepresentationens förhandlingar. Förbundsregeringen, som i politiskt hänseende utvidgats under det andra världskriget till att innefatta företrädare för alla de större partierna från de katolsk-konservativa till socialdemokraterna, är författningsenligt endast ett slags verkställande utskott för folkrepresentationen och i allo underordnat denna, men har under decenniernas lopp och särskilt efter fullmaktssystemets tillgripande blivit en dominerande faktor i Schweiz' politiska liv. Förbundsråden få inte samtidigt vara ledamöter av folkrepresentationen. 1 Folkrepresentationen utgöres av förbundsförsamlingen (»Assemblée federate», »Bundsversammlung»). Den är organiserad enligt tvåkammarsystemets principer. De båda kamrarna äro nationalrådet (»Conseil national», »Nationalrat») och ständerrådet (»Conseil des États», »Ständerat»). De äro i kompetens likställda. Nationalrådet består av representanter för det schweiziska folket alltefter folkmängd. Det väljs numera vart fjärde år genom proportionella val, vilka förrättas sista söndagen i oktober, med en medlem per 22 000 individer (på grundval av den senaste folkräkningen), dock så att varje kanton och 1 Om förbundsrådet skilt sid. 319 ff.

se Hastad,

sär-

halvkanton väljer minst en medlem. 2 F. n. är medlemstalet 194. 3 Röstberättigade vid val till nationalrådet äro praktiskt taget alla manliga medborgare, som fyllt 20 år. Icke valbara som nationalråd äro präster samt de, som inneha ämbeten eller anställningar inom förbundsförvaltningen. Dessa kunna dock efter inval lämna sina tjänster och bli då valbara. 4 Ständerrådet består av två representanter för var kanton utom de sex halvkantonerna, vilka välja en var, tillsammans 44 ledamöter. Kantonerna få självständigt besluta, hur och för huru lång tid deras ständerråd skola utses liksom vilka villkor som skola uppställas för valbarhet. I nästan samtliga kantoner väljas ständerrådets medlemmar direkt av folket, i allmänhet på samma gång som nationalrådets och för samma tid som dessa senare. Samtliga parlamentsmedlemmar åtnjuta parlamentarisk immunitet, d. v. s. de kunna inte angripas med process eller på annat sätt ställas till ansvar för sina yttranden i nationalråd, ständerråd och utskott. 5

Representationen i Schweiz kan inte upplösas utom i ett enda fall, nämligen vid totalrevision av förbundsförfattningen, då bägge husen skola nyväljas. Igångsättande av en totalrevision kan ske efter beslut av parlamentet eller av en kammare eller om 50 000 röstberättigade medborgare önska detta (Bver. art. 120). Någon sådan totalrevision har dock inte varit verkligt aktuell under tre kvarts sekel.

2 Reglerna angående förbundsförsamlingen och valrätten återfinnas i Bver. art. 71—83. Se om praxis bl. a. Burckhardt, sid. 637 ff. Se i övrigt Brooks, sid 72 ff. och His, sid. 358. 3 Nyval till nationalrådet ägde rum hösten 1947. 4 Även protestantiska präster, vilka för tillfället avträtt från sin tjänst, kunna vara medlemmar av nationalrådet. Då ett avträdande av tjänst ej är möjligt för katolska präster, äro dessa i praktiken helt uteslutna. 5 Bnrckhardt, sid. 649 f. och 652 ff., Brooks, sid. 75, och His, sid. 364. 6 General tillsättes blott vid krig eller krigsfara, senast under fransk-tyska kriget samt de bägge världskrigen. »Medan författningarna i andra länder i regel inskränka sig till sådana oftast fiktiva stadganden som att högsta befälet under såväl krig som fred ligger i monarkens eller presidentens händer, har Schweiz gjort ett försök dels att skilja mellan militäröverbefäl i krig och fred, dels att konstitutionellt reglera överbefälhavarens befogenheter. — Generalen har fått sig tilldelad och har utövat en

makt, som konkurrerar med och inkräktar på de politiska organens, enkannerligen regeringens (förbundsrådets). — Sin uppsikt över den verkställande liksom den dömande makten utövar förbundsförsamlingen i främsta rummet genom granskning av . . . berättelser. För generalen finnes ingen sådan berättelseskyldighet föreskriven . . — Ändock ha samtliga generaler efter 1848 i anslutning till tidigare praxis avgivit frivilliga »Berichte», men d e s s a . . . ha alltid kommit först sedan generalskapet upphört och vid en tidpunkt, då ansvarsutkrävandet följaktligen måste bli utan varje politisk betydelse. . . . Däremot står det parlamentet öppet och praktiserades även flitigt under världskriget att rikta interpellationer till förbundsrådet angående skilda åtgöranden från generalens sida. . . . Parlamentets uppsiktsmakt reduceras dessutom av att generalen väljes för obestämd tid och att en obetingad parlamentarisk revokationsrätt saknar författningshemul». Hastad, Den schweiziske generalen, sid. 297—311.

104 Förenade förbundsförsamlingen och dess kompetens. Kamrarna förhandla till övervägande del var för sig. Till gemensam sittning, »Vereinigte Bundesversammlung», sammanträda kamrarna för behandling av bl. a. följande angelägenheter: val av förbundsråd, förbundspresident och vice president, ledamöter av förbundsdomstol och fem federala försäkringsdomstolar, kansler och general, 6 beviljande av nåd och slitande av kompetenstvister (Bver. art. 92).

Presidium, sekretariat och protokoll. Varje kammare väljer en talman (»Präsident») och en vice talman för varje session. Alla sammanträdesperioder u n d e r ett sessionsår betraktas som en sammanhängande session. 7 I överensstämmelse med schweizisk tradition, som bjuder att förtroendeposten skall byta innehavare, föreskriver förbundsförfattningen att en förutvarande talman ej omedelbart får omväljas; ny talman och ny vice talman väljas därför för varje ordinarie session (Bver. art. 78, 82). Numera roterar talmansposterna mellan de större partierna, och i motsats till tidigare praxis, enligt vilken ledande politiker med författningsenliga intervaller beklädde talmansstolen, har ingen politiker möjlighet att efter något års uppehåll omväljas till talmansposten. Dock väljs som regel förutvarande vice talman till talman för nästa år. Talmännen leda förhandlingarna och vaka över att vederbörande kammares reglemente följes. De handha ordningen och delge kamrarna inkomna skrivelser (GregNr. art. 15, GregStr. art. 12, s l 3 ) . 8 Vid förfall för talmännen övertager föregående års talman eller hans företrädare ledningen (GregNr. art. 16, GregStr. art. 17). För första sammanträdet efter nyval till nationalrådet gälla dock följande särskilda bestämmelser. Vid detta presiderar äldste medlemmen, vilken tillsammans med sex av honom själv utsedda rösträknare bilda en provisorisk byrå. Denna utser ett tillfälligt utskott, som har att pröva valprotokollet och lämna rapport härom. Sedan valet av kammaren förklarats giltigt och kammaren vid andra sammanträdet konstituerats, avlägges ed av de nyvalda medlemmarna, som stående och med höjd höger hand 7 Brooks, 8

sid. 78, Weiss, sid. 76, 77. Burckhardt, sid. 656, 660. Brooks, sid. 79. 9 Edsavläggelse ingår överallt i det offentliga livet i edsförbundet, således även i kantonala såväl som i kommunala församlingar. Se Hastad, sid. 500 ff.

(»Schfurfingern») åhöra eden, vilken förestavas av protokollföraren, samt tilllägga »Ich schwöre es». För ständerrådets del gäller, att det endast tager del av kantonernas meddelanden angående valen, varefter ed avlägges på liknande sätt. Medlemmar, som vägra att avlägga eden, vilken även kan avgivas skriftligen (»schriftliche Gelubde»), få icke deltaga i förhandlingarna (GregNr. art. 3 —9, GregStr. art. 3). 9 Som sekreterare i ständerrådet — arvtagaren till förbundsdagen (»Tagsatzung») under den tid, då Schweiz var ett statsförbund — tjänstgör förbundskanslern, som är chef för både förbundsregeringens och förbundsförsamlingens kansli. Som sekreterare i nationalrådet fungerar vice förbundskanslern. För protokollen ansvarar i första hand förbundskanslern. Alla debatter stenograferas, men endast de viktigaste debatterna tryckas; det senare gäller främst författningsartiklar, förbundslagar och »allmänt förbindande beslut», alltså de frågor, som bli eller kunna bli föremål för folkomröstning. Däremot lämna de schweiziska tidningarna i regel mycket utförliga referat av alla parlamentsdebatter och följa genom egna Bernkorrespondenter mycket noggrant förbundsinstansernas arbete. 1

Sessioner. Nationalrådet och ständerrådet samlas till ordinarie årssession på en i reglementet fastställd dag. Denna session är uppdelad i två avdelningar. Den första avdelningen börjar första måndagen i december, den andra första måndagen i juni följande år (Gvk. art. 1). Som regel äga också mellan dessa avdel1 Sålunda är det mycket vanligt att kortfattade referat av partisammanträdena skickas ut. Även utskottssammanträdena omnämnas ibland i pressen, varvid ställda yrkanden kunna meddelas, Hastad, sid. 570, not. 1.

ningar en vår- och en höstsammankomst rum på beslut av kamrarna, och de bruka betraktas som delar av samma session. Ända till sju sammanträdesperioder ha kunnat förekomma under ett år. Alla dessa sessionsperioder räcka omkring tre veckor. Extra ordinarie sessioner kunna inkallas genom beslut av förbundsrådet eller om en fjärdedel av medlemmarna i nationalrådet eller fem kantoner önska det (Bver. art. 86). »Det är ganska underligt att i stället för att ge makten åt en fjärdedel av medlemmarna i ständerrådet i detta sammanhang, ger konstitutionen den således åt fem kantoner eller omkring en fjärdedel av antalet stater i förbundet.» 2 I praktiken ha emellertid kantonerna aldrig begagnat sig av denna konstitutionella rättighet. 3 Om sessionernas slut stadgas att ingen av de båda kamrarna kan upplösa eller ajournera sig utan medgivande av den andra. Kamrarna sluta nämligen alltid sessionerna liksom de även börja dem samtidigt, varvid det talrikare nationalrådets större behov av tid är utslagsgivande. I anslutning härtill stadgas det att inställande av tre sammanträden ej innebär ajournering (Gvk. art. 16). På yrkande av förbundsrådet eller av 30 medllemmar av nationalrådet eller 5 ledamöter av ständerrådet kan vederbörande kammare besluta att hålla förhandlingarna inom lyckta dörrar, i vilket fall medlemmarna givetvis ha tystnadsplikt. (Bver. art. 94, GregNr. art. 34 och 36, GregStr. art. 28, 32 och 33.) 4

dan kl. 8 f. m., och u n d e r tiden 1 november till 30 april med början kl. 9 f. m. Om icke annat beslutas, hållas sammanträden under de fem första veckodagarna, medan lördagen är fri. Den genomsnittliga sammanträdestiden belöper sig till fem timmar. Åtminstone på 20- och 30-talen var det vanligt att ständerrådet började veckans arbete först på tisdagsmorgonen och nationalrådet först på måndagseftermiddagen klockan 15, allt i syfte att tillåta medlemmarna tillbringa hela veckoslutet hemma. Med undantag för måndagen äga sammanträdena rum på förmiddagen. Eftermiddagssammanträden skola endast utlysas när läget så fordrar och förekomma sällan på fredagarna. Däremot äro eftermiddagsplena ganska vanliga, särskilt i nationalrådet, tisdagar och torsdagar. Förmiddagsplena sluta vanligen kl. 12 — 1 , eftermiddagsplena vara några timmar och sluta mestadels kl. 18—20. (GregNr. art. 28, GregStr. art. 4). 5 Parlamentsmedlemmarna kallas genom skriftlig inbjudan från förbundsrådet till sessionens första sammanträde. I inbjudan meddelas förutom första sammanträdets dagordning såväl gamla som nya arbetsuppgifter jämte dessa ärendens behandlingsstadium. För de under en session tillkommande uppgifterna erhålla ledamöterna supplement. Det är vidare stadgat att alla viktigare meddelanden om möjligt skola vara kammarledamöterna till hända åtta dagar före sessionernas början (Gvk.art. 18).

Sammanträdestider sessionerna.

Vid legislaturperiodens första session tillsätter nationalrådet sin b y r å . Denna består av talmannen, vice talmannen och åtta rösträknare. De se-

under

I regel pågå sammanträdena under tiden 1 maj till 31 oktober med början re2 Brooks, 3 Weiss, 4

sid. 92. sid. 77. För publiken på läktarna äro bifallsyttringar och ogillande förbjudna. Upprepas dylika skola läktarna utrymmas, varunder förhandlingarna avbrytas. Pressläktarna ligga i plan med plenisa106

Utskottsväsendet.

larna. För fotografering i riksdagslokalerna fordras skriftliga tillstånd av talmännen (GregNr. art. 34, GregStr. art. 29, 30). 5 Brooks, sid. 97, och uppgifter av Hastad.

nare väljas för legislaturperioden. Den som u n d e r två på varandra följande perioder varit rösträknare är icke valbar som sådan för följande. Kompletteringsval, som äga rum under en period, räknas såsom för hel sådan (GregNr. art. 50, GregStr. art. 41). Hänsyn skall tas till fraktionernas medlemsantal (för att bilda fraktion fordras minst fem m e d l e m m a r ) , och dessutom skola de tre administrativa officiella språken (tyska, franska, italienska) erhålla tillbörlig representation. Med undantag för finansutskottet, som utses direkt av nationalrådet, väljer byrån följande ständiga utskott (GregNr. art. 12, 5 1 ) : 1. för granskning av ledamöternas fullmakter ( 9 medl.) 2. » finansfrågor (13 » ) 3. » granskning av förbundsrådets verksamhet (17 » 4. » alkoholfrågor (11 » 5. » petitioner ( 9 » 6. » nådeärenden ( 9 » 7. » järnvägskoncessioner (11 » 8. » förbundsjärnvägarna (13 » 9. » tull- och traktatfrågor (29 » 10. » utrikesfrågor (13 » 11. » försvarsfrågor ev. (27 » I ständerrådet bildar talmannen, vice talmannen, två rösträknare och en suppleant byrån. Med undantag för utrikesutskottet, som utses av byrån, väljer ständerrådet självt för varje legislaturperiod följande ständiga utskott (GregStr. art. 10, 4 2 ) : 1. för finansfrågor 2. » tull- o. traktatfrågor 3. » alkoholfrågor 4. » järnvägskoncessioner 5. » förbundsjärnvägarna

( 9 medl.) (15 » ) ( 9 » ) ( 9 ( 9

» »

) )

6 Då detta utskott är nytillsatt fr. o. m. 1947, har exakt medlemsantal ej kunnat erhållas utan har förutvarande

6. för petitioner 7. » utrikesfrågor 8. » försvarsfrågor

( 5 medl.) (11 » ) (13 » ) 7

Dessutom ha båda kamrarnas förenade byråer rätt att tillsätta utskott för brådskande eller mindre viktiga ärenden. Likaså ha kamrarna rätt att tillsätta ytterligare utskott för hela legislaturperioden. Viktiga lagfrågor kunna gå till dylika särskilda utskott. Under de senaste fyra åren har ständerrådet sålunda haft ett utskott för granskning av förbundsrådet verksamhet (»Geschäftsprufungskommission») med 9 medlemmar och ett utskott för nådefrågor med 4 medlemmar; det senare har utsetts genom byrån. De utskott, som ha att granska förbundsrådets verksamhet, skola väljas senast under decembersessionen oberoende av vilken kammare prioriteten till berättelsens granskande tillkommer. (Gvk. art. 23.) Kammarledamöternas rätt att sitta i flera utskott är kringskuren i nationalrådet. Dess reglemente stadgar nämligen att en medlem som regel inte får tillhöra fler än två ständiga och två andra utskott. Ingen är dock tvungen att samtidigt vara medlem av mer än två (GregNr. art. 53.). Vid 1945 års session hade nationalrådet 161 utskottsplatser att fylla. Sju stycken av dess medlemmar hade därvid plats i två utskott. På ständerrådets 93 utskottsplatser fördela sig medlemmarna på följande sätt: 8 st. hade plats i 1 utskott 25 » » » » 2 » 9 » » » » 3 » 2 » » » » 4 » Ingen medlem i nationalrådet får med undantag för tull- och traktat-, utrikes- och försvarsutskotten oavbrutet tillhöra samma utskott längre än under »Vollmachtenkommissions» antal använts. Se Sten. Bull, jämte bilagor.

en legislaturperiod i följd. I de tre nämnda utskotten få medlemmarna sitta sex år (GregNr. art. 51). För ständerråden gäller att ingen får oavbrutet tillhöra samma ständiga utskott längre än sex år med undantag för tull- och traktatutskottet. (GregStr. art. 42.) Utskotten utse, säreget för Schweiz, ej själva sina ordförande. Vid alla val genom kamrarna väljs nämligen först utskottet och därefter i en särskild valomgång bland de valda ordförande. I utskott utsedda av byråerna blir den först utsedde medlemmen automatiskt ordförande. Endast finansutskotten utse själva sina ordföranden (RegFin art. 2). Vid omröstningar i utskotten äger ordföranden vid lika röstetal utslagsröst (GregNr. art. 56, Greg Str. art. 45). Vid utskottens överläggningar är i regel vederbörande förbundsråd närvarande. »Utskottens ställningstagande försiggår och deras ändringsyrkanden göras numera i livligaste kontakt med förbundsrådet.» 8 Utskotten ha rätt att utse särskilda sekreterare och eventuellt även särskilda översättare. Efter avslutad överläggning utser varje utskott genom röstning vanligtvis två rapportörer, den ene för att redogöra på tyska, den andre på franska. Om utskotten önska, kunna de emellertid även rapportera skriftligen, i vilket fall talmannen kan läsa upp rapporten för kammaren (GregNr. art. 54, GregStr. art. 47). 9 I sista hand vakar respektive kammares talman och kansli över att utskotten ha tillräckligt arbete och att de påskynda detsamma. Till talmannen meddela också utskotten, när de äro beredda att rapportera. Ingen tidsfrist för ärendenas slutbehandling är emellertiol föreskriven — i praktiken måste dock budgetförslaget och granskningen av förbundsrådets verksamhet vara färdiga till bestämda sessioner — och då utskotten ha rätt att begära nya kompletterande upplysningar av förbundsrådet kunna de hålla på ärenden nästan hur länge som helst. 108

För att förbereda regeringsförslag, som skola behandlas nästa session, hållas utskottssammanträden i största utsträckning mellan sessionerna. Dessa utskottssammanträden förläggas vanligen utom Bern till något bergshotell. Många betrakta detta som en extravagans, eftersom ju dessa utskotts arbete skulle kunna utföras i kantonshuvudstäderna med deras tjänstemän. Emellertid är denna praxis tidsbesparande och anses ha den fördelen att utskottsmedlemmarna ej såsom under en session äro utsatta för påtryckningar från sitt parti utan kunna ta ställning till regeringsförslagen jämförelsevis mera självständigt. »För förbundsråden utgöra resorna till utskottssammanträdena ett hindersamt intrång i deras kontinuerliga förvaltningsgöromål, men den personliga samvaro med utskottsmedlemmar, som utvecklas under hotellinackorderingen dagarna för sammanträdet, är nog inte utan betydelse för det politiska samarbetet och torde oomtvistligt bilda en god miljö för utjämnande av motsatser.» 1 Det ligger i det schweiziska regeringssystemet att förbundsrådet är underkastat en fortlöpande och ingående kontroll från folkrepresentationens sida. Denna kontroll utövas främst genom granskning av årliga berättelser och statsräkningen (Bver. art. 102: 26). Den sker genom de tidigare omnämnda »Geschäftsprufungskommissionen» och finansutskotten. Även generalens verksamhet skall granskas, ehuru detta sker först sedan han nedlagt befälet. Förbundsrådets årliga berättelse (»Bericht») är mycket omfångsrik. Uppdelad departementsvis behandlar den från de riksviktigaste till de mest bagatellartade frågor med sorgfällig noggrannhet. För att efter utskottsgranskning kunna föredragas på junisessionen skall årsberättelsen föreläggas utskotten en månad före sessionens bör8 Weiss, 9 Brooks, 1

sid. 77. sid. 81. Hastad, sid. 569.

jan. Granskningen företas av kamrarnas utskott vart för sig. Förslag till betänkande utarbetas av de enskilda medlemmarna (utgörande sektioner) departementsvis. Utskottens förslag behandlas därefter i vederbörande kammare i två å tre dagars plena. Betecknande för denna kontroll är att den sker i samråd med förbundsråden, som även de närvara i utskotten. Den allmänna decharge, som granskningen resulterar i, befriar dock ej från åtal med anledning av senare framkomna upplysningar. På grund av berättelsens ansenliga omfång är det tvivelaktigt, om den utanför utskotten blir föremål för något mer ingående studium. 2 Budgetförslag med tillhörande finansplan och budgettabeller jämte eventuella äskanden om tilläggskrediter (tilläggsstater) hänvisas till finansututskotten, som vid deras behandling äro uppdelade i tre sektioner. Budgetår och kalenderår sammanfalla. Förbundsrådets förslag till nästkommande års budget skola vara utskotten till h ä n d a minst en månad före decembersessionens början. Föregående års räkenskaper tillställas utskotten för prövning en månad före junisessionens början. De omfatta de verkliga inkomsterna och utgifterna samt förbundskassans ställning under det gångna året. Utskotten välja bland sig en samfälld delegation, i vilken vartdera utser tre medlemmar och tre suppleanter (Gvk. art. 25). Denna delegation — ett av de få exemplen på gemensamma utskott i Schweiz — kan delvis jämföras med den svenska statsrevisionen. Den har till åliggande att närmare granska hela finanshushållningen. Även denna delegation är uppdelad i tre sektioner. Sektionerna bestå av en ledamot av vardera kammaren. Delegationen samlas minst en gång i kvartalet och i övrigt efter behov. Den har obegränsad rätt att taga kännedom om de olika departementens Och förvaltningsgrenarnas räkenskaper. I synnerhet åligger det delegationen att — vid sidan av den av förbundsrådet tillsatta, tekniska finanskontrollen — meddela

finansutskottet nödiga upplysningar. Fördenskull skola till delegationens disposition ställas alla protokoll och all korrespondens mellan finansdepartementet och övriga departement, förbundskansliet och förbundsdomstolen liksom förbundsrådsbeslut, vilka röra övervakningen av anslagens användning och finanshushållningen i allmänhet. Delegationens uppgift är således tvåfaldig, dels att vara ett utredningsorgan för finansutskotten, dels att utföra en fortlöpande revision av förbundsförvaltningen. Likväl har delegationen icke befogenhet att granska underordnade verk, vilket emellertid icke h i n d r a r att parlamentets kritik griper omkring sig och även avser underordnade tjänstemäns åtgöranden. Dessa få då tjänstgöra som åskådningsmaterial vid granskningen av förbundsrådets ledning av förvaltningen. Finansdelegationen avger årligen en tryckt berättelse över sin verksamhet. (Gvk. art. 26, Reg. Fin. art. 2.) Vid granskning av årsberättelsen och statsräkningen alternerar prioriteten mellan kamrarna. Nationalrådets och ständerrådets utskott för prövning av alkoholförvaltningens budget och räkenskaper tillsätta på samma sätt en delegation. Förvaltningen har att förelägga delegationen tryckta kvartalsberättelser. På liknande sätt behandlas även förbundsjärnvägarnas budgetförslag som specialbudget (Gvk. art. 27). De fasta utrikesutskotten (»Kommissionen fur auswärtige Angelegenheiten») tillkommo i nationalrådet 1926 och i ständerrådet 1927, sedan förslag därom varit aktuella alltifrån 1919. Utskottens syfte klargöres bäst med definitionen i 1926 års förslag. Det hette där, att det eftersträvansvärda vore »ett utskott, som samlade allt det parlamentariska arbetet med kontroll av regeringens diplomatiska verksamhet och fungerade precis som de andra perma2

Hastad, sid. 389 ff. 109

nenta utskotten». 3 Utrikesutskotten ha sålunda till uppgift dels att förbereda propositioner och förslag r ö r a n d e Schweiz' utrikespolitik, dels att rådpläga med förbundsrådet rörande viktigare utrikesfrågor på dessas förberedande stadium. Utrikesfrågor handlades före de fasta utrikesutskottens tillkomst av tillfälliga eller särskilda utskott. 4 Ledningen av förbundsförsamlingens arbete. Formellt innebär det schweiziska systemet att ledningen av folkrepresentationens arbete skall tillkomma denna själv. I verkligheten stå dock förbundsrådets medlemmar i ständig förbindelse med parlamentet och leda dess arbete i betydande omfattning. Deras ord vid urvalet av frågor, vilka ej böra uppskjutas, äro tungt vägande. Alla viktigare förslag utgå från förbundsrådet, och även över de förslag, som väckas i folkrepresentationen, infordras regelmässigt dess yttrande. I den s. k. presidentkonferensen, vid vilken föredragningslistorna uppgöras och som består av kammar- och fraktionspresidenter, bruka förbundsrådsrepresentanter deltaga. (GregNr. art. 18). 5

Ärendenas behandling i kamrarna. I Schweiz behandlas ärendena successivt i kamrarna, som även härvidlag äro jämställda. 6 Vid början av varje session överenskomma talmännen om i vilken kammare varje ärende först skall behandlas. Vid första eller andra sammanträdet förelägga de respektive kammare resultatet av överläggningen för godkännande. Om kamrarna därvid ej kunna ena sig om prioriteten, avgöres frågan medelst lottning av talmännen. Om emellertid ett ärende före k a m r a r n a s 3 Jfr 4

Hastad, sid. 407 ff. Förbundsrådet och särskilt Motta hade tidigare fruktat en utrikespolitisk »motregering» och därför bekämpat alla förslag härom, som väckts sär-

sammanträde av förbundsrådet betecknas som särskilt brådskande, så ha talmännen att före sessionens början komma överens om prioritetsfördelningen. Lyckas ej detta, skall även här frågan avgöras genom lottning. Detta avtal fordrar icke kamrarnas godkännande. För sådana frågor ha talmännen befogenhet att genom byråerna ombesörja val av utskott och låta dessa träda i funktion. (Gvk. art. 2 och 3.) Utskottsberedningen i den kammare, som ej har prioritet i frågan, börjar oftast först sedan prioritetskammaren fattat sitt beslut. För att kunna förhandla giltigt och fatta beslut måste den absoluta majoriteten i respektive kammare närvara. Med närvarande förstås närvaro i sammanträdessalen. Ingen medlem kan tvingas att rösta (Bver. art. 87, GregStr. art. 6). 7 I nationalrådet äger röstning rum genom uppresning och i ständerrådet genom handuppräckning. Namnupprop vid röstning företages endast på begäran av 30 respektive 10 medlemmar eller då talmännen bestämma detta. Vanligtvis konstateras blott »majoritet» eller »minoritet». Talmännen ha ej rätt att rösta men väl utslagsröst. Det ges dock undantag från denna regel, nämligen vid beslut om att förklara s. k. allmänna förbundsbeslut brådskande och undandraga dem referendum, i vilket fall talmännen få rösta som övriga ledamöter. Val förrättas med sedlar av olika färg och med olika beteckning för varje gång. Valsedlarna delas ut före valet av rösträknarna, och antalet sålunda utdelade sedlar registreras och meddelas före valet; överstiger antalet avgivna röster de utdelade, ogillas givetvis valet. Vid val äro talmännen röstberättigade. (GregNr. art. 79—94 och Greg Str. art. 63—78.) Regeringsförslag få avges när som skilt efter det första världskrigets slut. Sten. Bull. 1936, sid. 878. 5

Hastad, sid. 560.

6 Se 7

t. ex. Weiss, sid. 77. Se t. ex. Weiss, sid. 78.

helst under de olika sammanträdesperioderna. De överlämnas skriftligen till bägge kamrarna. Beslut fattade av den ena kammaren skola, om de kräva kamrarnas samstämmiga beslut, efter slutad behandling undertecknade av talmannen och protokollföraren översändas till medkammaren. Omfångsrika förslag kunna undantagsvis delas i kapitel eller avsnitt för den första överläggningen och sålunda kapitelvis hänvisas till medkammaren. I detta fall förbehålla sig de båda kamrarnas medlemmar rätten att ställa tilläggsförslag till hela förslaget ända tills överläggning om eventuella differenser börjar. Stanna kamr a r n a i olika positiva beslut, fortsätter ärendet att »vandra» mellan kamrarna. Denna fortsatta behandling skall dock uteslutande inskränka sig till de punkter, i vilka enighet ej vunnits, och »vandrandet» fortgår tills enighet mellan de båda kamrarna nåtts (Gvk art. 4 och 5). På detta sätt kunna förslag bollas mellan kamrarna icke blott sedan en session utan även sedan en legislaturperiod upphört. (Gvk. art. 4 och 5). 8 Skulle emellertid kamrarna besluta att stå fast vid sina avvikande beslut, skola differenserna föreläggas en enighetskonferens. Denna bildas av de båda kamrarnas förenade utskott. Skulle den ena kammarens utskott ha färre medlemmar än den andras, skall det kompletteras till samma antal. Konferensen skall stå under ledning av den utskottsordförande, vilkens kammare haft prioritet i ärendet. Sedan konferensen lagt fram ett sammanjämkningsförslag, återgår förslaget till prioritetskammaren, som har att först behandla ärendet. Hela förslaget räknas som fallet, om enighet nu icke kan nås. Sammanjämkningen kan endast en gång behandlas i vardera kammaren. (Gvk. art. 6—7). Regeringsförslag om lagar eller allmänna förbindande förbundsbeslut ha en starkare ställning än enskilda förslag. Om en kammare vid sin första överläggning beslutar att inte »gå in på» (»eintreten») ett förslag från för-

bundsrådet eller från medkammaren, skall den senare underrättas härom. Fattar denna ett positivt beslut ifråga om förbundsrådets förslag, skall prioritetskammaren ånyo ta upp frågan till behandling. Beslutar däremot en kammare att inte »gå in på» ett i form av motion inlämnat förslag till lag eller beslut eller förkastar kammaren detsamma efter dess genomgång, har frågan definitivt fallit och den andra kammaren delges icke beslutet. Innan behandlingen särskilt av lagar avslutats, kan en medlem påyrka att behandlingen av en viss paragraf eller ett visst avsnitt skall tas upp på nytt, t. ex. därför att kammarens beslut skulle ha gjort lagen inkonsekvent eller sakliga inadvertenser skulle ha uppstått. Kammaren beslutar omedelbart, huruvida ny debatt skall öppnas i den omstridda delen av förslaget och kan återremittera denna till utskottet; begär utskottet självt återremiss kan kammaren ej motsätta sig den. Alla beslut i lagfrågor äro följaktligen till följd av denna »Wiedererwägungsrecht» faktiskt preliminära. (GregNr. art. 76 och 77, Greg.Str. art. 57 och 58.) Efter slutad överläggning i de båda k a m r a r n a gå författningsförslag, lagar och allmänt förbindande beslut till ett redaktionsutskott, såvida ej annat beslutas. Detta utskott har att fastställa den slutgiltiga tyska och franska ordalydelsen och särskilt att bringa de båda texterna i överensstämmelse med varandra samt att avlägsna formella inadvertenser eller motsägelser. Utskottet har enligt sakens natur icke befogenhet att göra sakliga ändringar i besluten. Redaktionsutskottet består av de båda k a m r a r n a s utskottsrapportörer, andre vice kanslern och bägge kamrarnas översättare. Utskottet kan också kalla andra förbundstjänstemän eller experter till sina överläggningar. Det sammankallas och ledes av den utskottsrapportör, vilkens kammare haft priorites

Brooks,

sid. 96. 111

ten. Den korrigerade eller översedda texten återgår till kamrarna. Godkännes denna äger en slutomröstning rum. En dylik omröstning äger rum även när ett förslag icke hänvisas till redaktionsutskottet. Förkastas utskottsförslaget härvid av den ena eller båda kamrarna, innebär detta att hela förslaget fallit. Författningsändringar, lagar och allmänt förbindande beslut översättas även till italienska genom ett särskilt parlamentsutskott, men endast de tyska och franska lydelserna gälla som autentiska. (Gvk. art. 8—11.) Med bortseende från »Wiedererwägungen» och slutomröstningen förekommer blott en läsning i Schweiz. Kontinuitetsprincipen, enligt vilken en fråga kan skjutas från session till session även oberoende av om nyval av nationalrådet dessemellan skett, har i Schweiz drivits längre än i andra stater. Sålunda har det hänt, att ett stort lagförslag kunnat ligga hos kamrarna och oscillera mellan dem ända till tjugu år (unifieringen av strafflagen, som framlades 1918, blev ej föremål för beslut och sedermera folkomröstning förrän 1938). Ibland kan behandling av en omstridd fråga avsiktligt dras ut på tiden av hänsyn till risken för ett ogynnsamt referendum; man brukar benämna detta slags överväganden för »Referendumerwägungen». Motioner, postulat och interpellationer — som i det följande närmare skola beröras — äro dock tidsbegränsade i så måtto, att de automatiskt utslockna, om de ej behandlats inom två år. L e d a m ö t e r n a s initiativrätt. Förslagsrätt rörande lagar eller allmänt förbindande förbundsbeslut tillkommer förbundsrådet, envar kanton och varje enskild parlamentsmedlem. Enahanda gäller ifråga om författningsändringar, varjämte samma rätt tillkommer 50 000 röstberättigade medborgare (folkinitiativ). Härutöver kunna kamrarnas ledamöter framlägga motioner, postulat och amendement. 112

Motioner åsyfta beslut av båda kamr a r n a om att förbundsrådet skall framlägga visst förslag eller uppfordras till ett visst handlande. Besluten kunna även innefatta anvisningar i vilken riktning förbundsrådet skall utarbeta det rekvirerade förslaget. Båda kamrarnas samtycke är härvid nödvändigt (Gvk. art. 14). Postulaten däremot avse en inbjudan till förbundsrådet att lämna redogörelse (»Bericht») eller att eventuellt framlägga förslag till parlamentet utan att några direktiv meddelas r ö r a n d e förslagets utformning. Ett postulat fordrar blott beslut i den kammare, där det framlagts. Förbundsrådet tar alltid ställning till motionerna och postulaterna före kamrarnas beslut, och det är ej ovanligt att en motion på förbundsrådets inrådan då förvandlas till ett icke på samma sätt förbindande postulat. Motioner och postulat få icke behandlas samma dag som de inlämnats till talmannen, så framt kammaren inte med 2/3 majoritet beslutar omedelbar behandling. De få icke innehålla någon skriftlig motivering, men när de första gången uppföras på kammarens föredragningslista, får förslagsställaren motivera sitt yrkande, något som i nationalrådet ej får ta längre tid än 20 minuter (GregNr. art. 40). Kammarens ställningstagande kan sedan låta vänta på sig, och förslagsställaren har ingen garanti för att hans förslag kommer att bli föremål för beslut. För bägge kamr a r n a stadgas det nämligen att motioner eller postulat, som ej behandlats inom två år, skola avskrivas. Skulle inom denna tid förslagsställaren dö eller utträda ur kammaren, kan en annan ledamot dock uppta förslaget (i ständerrådet under nästa session, i nationalrådet inom tre dagar efter öppnandet av nästa session). I regel remitteras inte motioner och postulat till utskott, utan kamrarna åtnöja sig med att avbida förbundsrådets ställningstagande. Endast om förbundsrådet bekämpar en motion eller ett postulat eller om motförslag ställes eller om förbundsrådet självt önskar de-

batt, äger sådan rum när beslut skall fattas. Tiden för talarna, förbundsråden undantagna, inskränkes då till tio minuter. (GregNr. art. 40—41, GregStr. art. 38.) Förbundsrådets åtgärder med anledning av bifallna motioner eller postulat kunna mången gång låta vänta på sig. Trots påminnelser kunna dessa »skrivelser» stå kvar i förteckningen över »hängande» motioner och postulat (»postulatkyrkogården»). 9 Tidigare företog parlamentet då och då avskrivningar av dem. Numera stadgas det, att motioner och postulat, som ej expedierats av förbundsrådet inom fyra år, avskrivas, om ej kammaren eller någon kammarmedlem önskar deras vidmakthållande. Förbundsrådet har också plikt att i sin årliga berättelse uppgöra en särskild förteckning över bifallna men ej slutgiltigt handlagda motioner eller postulat. (GregNr. art. 41, GregStr. art. 38.) Ej blott när det gäller förslag till författningsändringar, lagar eller allmänt förbindande beslut utan även när det gäller motioner och postulat kunna parlamentsmedlemmarna ställa tilläggs-, stryknings- eller ändringsyrkanden, vilka på begäran av utskott skola remitteras till dem för beredning (GregNr. art. 68, 75, GregStr. art. 56).i Petitionsrätt. Enligt förbundsförfattningen garanteras petitionsrätt. Denna den enskildes rätt att utan rättsliga efterräkningar anföra besvär över förbundstjänstemännens tjänstehandlingar eller rättstilllämpning eller att framställa önskemål får utövas ej blott av röstberättigade medborgare utan även av kvinnor, W9

Hastad, sid. 326—329, Weiss, sid. 78. Weiss, sid. 77. I äldre tider kunde petitionerna inlämnas muntligt inför ett särskilt skrank. Hastad, sid. 414. Jfr Burckhardt, sid. 529. 3 Det kan nämnas, att medlemmarna i ingendera kammaren sitta partivis. I nationalrådet få medlemmarna ta plats var de behaga vid första samman1 2

8 — 72899

kaså av i Schweiz boende utlänningar och av dem, som berövats sin rösträtt. De utskott (»Petitionskommissionen»), till vilka petitioner hänvisas, ha rätt att begära rapport av förbundsrådet. Emellertid gäller att »petitioner upptas ej till behandling, där besvärsrätt finnes reglerad, och föranleda överhuvud materiell behandling endast försåvitt förbundsförsamlingen har kompetens i frågan» (Bver. art. 57). 2 Debatter och debattrestriktioner. De medlemmar, som vilja tala över ett u n d e r överläggning varande ämne, måste anmäla sig hos talmannen. Anmälan om ordet kan dock ej ske förrän överläggningen öppnats. Utskottsrapportörerna erhålla först ordet för sin redogörelse. I nationalrådet tryckas dock i viktiga fall utskottsutlåtanden, och därvid inställes det muntliga rapporterandet; det är nationalrådet självt, som före utskottsbehandlingen beslutar, om rapporterandet skall ske muntligt eller skriftligt (GregNr. art. 78). Efter rapportörerna tala utskottsmedlemmarna, såvida de vilja framställa särskilda förslag. Härpå öppnas den allmänna debatten och talmannen fördelar ordet i enlighet med anmälningarna. Med undantag för förbundsrådets representant och rapportören få inga tala mer än två gånger »i samma sak». Men det är alltid tillåtet att begära ordet för att fordra att reglementet beaktas, ställa ordningsförslag eller svara på en personlig anmärkning, önskar talmannen deltaga i överläggningen, måste han överlämna ledningen av förhandlingarna till vice talmannen. I nationalrådet tala medlemmarna utom vid kortare inlägg från talarstolen. 3 trädet. I ständerrådet sutto medlemmarna till en början kantonsvis, men talm a n n e n togo plats på podiet. Salen r y m m e r emellertid blott 44 platser inklusive talmansstolarna, och när nya talmän valdes intogo de avgående de nyvaldas plats oavsett kanton. Genom denna omflyttning under snart hundra år har till sist all kantonsplacering rubbats. 113

För rapportörerna stå särskilda platser till förfogande. I ständerrådet hålla medlemmarna sina anföranden däremot sittande; dels är detta en tradition från den diplomatiska »Tagsaizung» under statsförbundets tid och dels är församlingen till numerären ganska liten. Avlägsnar sig en talare för långt från ämnet, skall talmannen uppmana honom att hålla sig till saken. Om två anmaningar bli resultatlösa, skall kammaren tillfrågas, om talaren under de fortsatta förhandlingarna i ämnet skall berövas ordet. Kammaren avgör genast frågan utan debatt. Göra sig talarna skyldiga till upprepningar, kunna de likaså förlora ordet. I regel får en talare i nationalrådet inte tala längre än 20 minuter — under 30-talet en halvtimme. För medgivande av längre tid vid särskilt viktiga frågor fordras beslut av kammaren. En talare, som för andra gången tar till orda i samma sak, får begränsa anförandet till 10 minuter. Om ett ordningsförslag framställes under debatten, avbrytes denna tills förslaget avgjorts. Blir en motion eller ett postulat varken bekämpat av förbundsrådet eller bestritt av någon kammarmedlem, så få blott den första undertecknaren och förbundsrådet gripa till ordet. Sedan samtliga utdelade förslag (»Anträge») motiverats och fraktionerna haft tillfälle framställa sina åsikter samt tre talare (en på tyska, en på franska, en på italienska) yttrat sig över ämnet för överläggningen, skall talmannen fråga kammaren om överläggningen är slut. Denna avslutas då, om två tredjedelar av de i omröstningen deltagande medlemmarna besluta detta. Motsätter sig kammaren tvångsavslutningen, kan presidenten under den fortsatta debatten på nytt ta upp frågan om tvångsavslutning. Däremot ger reglementet inte en enskild medlem rätt att ställa ett yrkande att debatten skall avslutas. Tvångsavslutning beslutas ganska ofta. »Även om cloture sålunda kan användas genom två tredjedelars beslut, kan 114

den dock ej sträckas så långt som till en medlem, som ännu ej deltagit i debatten och önskar avge och förklara en motion.» 4 För ständerrådet finnas inga stadganden om cloture eller tidsbegränsning. (GregNr. art. 59—70. Greg Str. art. 48—53.) Av intresse att observera är, att talmännen i nationalrådet i förväg kunna bestämma viss tid för slutvotering i en fråga (GregNr. art. 71). Förbundsråden äro oberoende av talarrestriktionerna. Om debattrestriktionerna vid beslut om motioner och postulat h a r talats under »Medlemmarnas initiativrätt». För restriktionerna vid interpellationer och enkla frågor skall redogöras i det följande. Interpellations- och frågeinstitutet. Varje medlem av representationen har rätt att av förbundsrådet genom en interpellation begära upplysning om varje förbundsangelägenhet (GregNr. art. 43, 44, GregStr. art. 39, 40). 5 Denna rätt kan utnyttjas när som helst under kammarsammanträden. Vederbörande medlem skall skriftligen utan anförande av motiv meddela talmannen interpellationsämnet. Varje interpellation måste i nationalrådet vara understödd av tio och i ständerrådet av tre medlemmar. Talmannen lämnar församlingen liksom förbundsrådet meddelande om interpellationsanmälan. Skulle förbundsrådet föredraga att icke svara genast, sättes interpellationen upp på ett senare sammanträdes dagordning. Interpellanten motiverar då sitt spörsmål; i nationalrådet är tiden härför högst tjugo minuter, om ej längre tid medges. Sedan förbundsrådet därefter besvarat interpellationen, kan interpellanten förklara om han är tillfredsställd eller inte med den erhållna upplysningen. En ytterligare debatt 4

Brooks, sid. 97. His, sid. 368. Weiss, sid. 78, för åren 1943—1945. 5

äger rum endast med kammarmajoritetens bifall, något som mycket sällan ges och ej sällan vägras. Vid fortsatt debatt har taletiden i nationalrådet numera inskränkts till tio minuter. För interpellationernas avgivande och besvarande äro inga särskilda plenidagar anslagna. De flesta behandlas dock på onsdagarna, minsta antalet på fredagarna. Interpellationer, som äro mer än två år gamla eller vilkas upphovsmän avgått, avskrivas. 6 Dagordningsbeslut efter interpellationsdebatter förekomma ej. För att inskränka de lidsödande interpellationerna införde nationalrådet på 1920-talet s. k. små frågor (»kleine Anfragen»), Dessa lämnas liksom interpellationerna skriftligen till talmannen, vilken vidarebefordrar dem. Härvid behövs det inga medundertecknare. Svaren på dessa små frågor kunna följa skriftligen eller muntligen. Muntliga svar förekomma undantagsvis. De få ej följas av debatt eller föregås av någon motivering. Har upphovsmannen avgått, avskrives även den enkla frågan. (GregNr. art. 45, 46.) I ständerrådet har frågeinstitutet ej införts.

rade. I verkligheten förekommer det ej sällan, att förbundsråden uraktlåta att lämna svar eller också besvara spörsmålen i sammanhang med andra frågor. Närvaroregistrering och arvode. Varje medlem har skyldighet att, såvitt han ej för talmannen anmält skälen för frånvaro, närvara vid alla sammanträden. Vid fastställd tid öppnar talmannen sammanträdet och låter företaga namnupprop. 7 Medlemmar, som anlända efter uppropet, skola senare anteckna sig på en på sekretariatsbordet liggande lista. Talmannen kan också företaga upprop under sammanträdet. Namnen på de frånvarande tagas till protokollet. (GregNr. art. 31, 32, GregStr. art. 7, 8.)

Det ligger i det schweiziska regeringssättets idé att förbundsråden skola besvara framställda spörsmål. Någon svarsplikt är emellertid inte inskriven. Det heter om de enkla frågorna i nationalrådsreglementet, att dessa »böra» besvaras i början eller senast u n d e r fortgången av nästföljande session. Samtidigt har man också förutsett, att interpellationer eller enkla frågor efter viss tidsrymd kunna avskrivas obesva-

För sitt deltagande i parlamentssessionerna och utskottsberedningarna erhålla national- och ständerråden dagtraktamente och reseersättning, såvida de ej varit frånvarande utan skäl. Nationalrådens ersättning betalas ur förbundskassan, ständerrådens ur respektive kantonskassor. För utskottssammanträden och därmed sammanhängande resor betalas dock även till de senare ersättning ur förbundskassan, »något som dock ej överensstämmer med förbundsförfattningen». 8 Medlemmarna erhålla dessa dagtraktamenten även för de dagar, då arbetet är avbrutet över veckohelgen (lördag, söndag), såvitt de äro närvarande vid veckans slutupprop och deltaga i följande veckas sammanträden. För nationalrådens del uppgick dagtraktamentet 1946 till 35 francs. 9 Ständerrådens traktamente kan variera, eftersom det är beroende av de olika kantonernas ekonomi och välvilja, men som regel är det lika stort som natio-

° Weiss, sid. 78. Uppgifterna stödja sig i övrigt på en genomgång av Sten. Bull. 7 Sedan gammalt står det inskrivet i reglementena att ständerråden och nationalråden skola bevista sammanträdena i mörka kläder. Vid sessioner un-

der den varma tiden igenkändes åtminstone förr parlamentsledamöterna därför väl på Berns gator. Numera underlata national- och ständerråden att strikt följa stadgandet. 8 Burckhardt, sid. 660. 9 S . Y. B., sid. 1290.

Fr. o. m. innevarande år har en s. k. frågedag införts. Denna har anslagits för att ernå ett snabbt avklarande av aktuella dagsfrågor.

nalrådens. (Bver.art. 78, 83, GregNr. art. 30.) i Insjuknar en medlem, då förbundsförsamlingen har session eller då han deltager i utskottssammanträde på annan plats än hemorten, utbetalas dagtraktamentet tills hans tillstånd medger att han återvänder hem (BgTag. art. 4). För deltagande i flera samman-

KÄLLOR OCH

träden samma dag, för vilka traktamente skall utgå, erhålles ersättning endast för ett, men därvid för det högst betalda. (BgTag. art. 2). Reseersättningen utbetalas som engångsersättning för varje session för såväl fram- som återresa. Ersättningen utgår med ett visst belopp per km., bestämd enligt »Distanzenzeiger» (BgTag. art. 5 ) .

LITTERATUR.

Bundesverfassung der schweizerischen Eidgenossenschaft. Vom 29. Mai 1874. Amtliche Ausgabe der Bundeskanzlei unter Beifugung der bis Ende 1939 erfolgten Abänderungen. (Cit. Bver.). — Handbuch fur die schweizerische Bundesversammlung. Herausgegeben von der Bundeskanzlei 1929. Innehållande bl. a. Regulativ fur die Finanzkommissionen der eidgenössischen Räte. (Cit. RegFin.). — Geschäftsreglement des Nationalrates. (Vom 4 April 1946). (Cit. GregNr.). — Geschäftsreglement des Ständerates. (Vom 17 Oktober 1946). (Cit. GregStr.). — Amtliches stenographisches Bulletin der Bundesversammlung. 1936, 1938—1945. (Cit. Sten. Bull.). — Giacometti, Z., Das öffentliche Recht der Schweiz. Zurich 1930. Innehållande bl. a. Bundesgesetz iiber den Geschäftsverkehr zwischen Nationalrat, Ständerat und Bundesrat (cit. Gvk.) och Bundesgesetz betreffend die Taggelder und Reiseentschädigungen (cit. BgTag.). — Dareste, F.-R. och P., Les constitutions mödernes. III. Paris 1929. — The Statesman's Year-Book 1946. (Cit. S. Y. B.) Andelfingen, Akert von, Das schweizerische Regierungssystem. Zurich 1940. (Cit. Akert). — Brooks, R. C , Government and Politics of Switzerland. London 1927 (Cit Brooks). — Burckhardt, W., Kommentar der Schweizerischen Bundesverfassung 3 A. Bern 1931. (Cit. Burckhardt). — His, E., Geschichte des neuern schweizerischen Staatsrechts B 3. Basel 1938. (Cit. His.) - Hunziker, O., Die schweizerische Bundesverfassung 1940. Hastad, E., Regeringssättet i den schweiziska demokratien. Uppsala 1936. (Cit. Hastad.) - Hastad, E., Den schweiziske generalen. Statsvetenskaplig Tidskrift 1935, sid. 38 ff. - Salis, L. R. de, Le droit federal suisse. Neuchåtel 1930. — Tingsten, H., Samtidens förbundsstater. Stockholm 1942. - Tingsten, H., Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder. (SOU 1931: 26). Stockholm 1931. - Weiss, O., Volk und Staat der Schweiz. Zurich 1941. (Cit. Weiss.) 1 Brooks, sid. 80, 83, His, sid. 367, Weiss, sid. 79.

\

FÖRENTA STATERNA

Den amerikanska kongressen består av två kamrar, senaten och representanthuset. Bägge kamrarna tillsättas numera genom direkta val — före 1913 utsagos senatorerna av delstatslegislaturerna. Senatorerna, två från var och en av de 48 delstaterna, väljas för en tid av sex år. Tillsättningen sker successivt, så att en tredjedel av hela antalet utses vartannat år. Val till representanthuset äger rum vartannat år, varvid från varje delstat utses det antal representanter, som svarar mot dess andel i hela landets folkmängd. Antalet ledamöter i representanthuset är för närvarande 435. 1

först kort före årsskiftet, har dock sessionens början förskjutits några dagar framåt. De ordinarie sessionerna pågå under kongressperiodens första år normalt fram till i augusti månad, medan de under valår oftast sluta ett par månader tidigare. Sessionernas utsträckning u n d e r åren 1919—1946 framgår av omstående tabell: Husen kunna också sammankallas vart och ett för sig till särskild session. Så har varit fallet beträffande senaten, vilket sammanhänger med dess speciella befogenheter, främst i avseende på fördrag med främmande makter, vilka fordra senatens godkännande. Särskilda senatssessioner ha sedan 1919 förekommit vid fem tillfällen, senast 1933. De årslånga sessionerna under kriget ha ibland avbrutits av sommarferier från juli till september (1943: 8/7—14/9; 1945: Senaten 1/8—5/9, representanthuset 21/7—5/9). Plenas antal och sammanlagda längd i representanthuset under en normal session (1938) kan utläsas av följande tabell:

Sessioner. Varje kongressperiod omfattar två år, och enligt författningen (Art. I, Sect. 4) skall kongressen sammanträda minst en gång årligen. Såvida icke genom särskild lag annorlunda bestämmes, skall sessionen börja den 3 januari (före 1934 den 4 m a r s ) . I regel ha sessionerna börjat denna dag. Särskilt efter krigsutbrottet, då den tidigare sessionen slutat

Månad Antal sammanträdesdagar

Jan.

Febr. Mars April

Maj

Juni

Summa

..

117 Antal sammanträdestimmar..

95 I 114

577 Sammanträdesperiod .

3/ 1

PV8i terna 0ra l medlemsantalet i senntnäten och representanthuset avse tiden

16/6 före Hawajis upptagande som stat i nni onen (1947). p p i d § a n a e s o m s t a t 1 u m " 117

c

C

c u

C3

CJ

a>

Ti

"#

TH

CO Tjl

CN CO

OO CM

co co

os

CM

ITS

CO CO CM

CM

o

TH

•«*<

" *

TH f*.

OS CO

lO m

C

Tl O

t/3

U CJ

0)

P. TJ Efl •ed X!

T3 KS (H

C M C M C M C O C O C M C M C M

s . CO

CO

CO

CO

CM

CM TH CO

TH

CO

CO CO

CO

CM Tl

CM TH

*--. co

"**TH

CO

C 03

CO

— 3 • ~ tc

CM r-f

G tO 03 . ^ CD ^ 03 pj -a ^ H w a>

<u &

O

-o :C8 0) U •S

t-

CO

OS

CM TH

CO TH

CM TH

fi 6 £

OS

03 WJ

TH

OS

co 00 TH

ex S3 :eö

CO

o CM

C

TH

fi

Tl

>H

4)

C

03 - Ö " a :C3

CO

02 CO

Tl

Tl

O

-*l

CO

CO

u C

ca

H-»

c3

.SP s 3U S C3 u

vi

>

<U

tt 'ö

lO

co

#o "OJ

« T j

2s

CM

CO

Vi >

C ca cs

TH

OS

t/j ?L>

J> OS

CO

Tj

t/J

« £ ^O "O .2

OS CO

• PH

Q;

EH

<u SH

fa «

o

-Ö -rj

be C

03 ~H W cö C * 2 :o3 C —i 03

OJ

c/0

* a . 'ö

1c «fi 'O

i-H

a

fi

a

Q ow

fi

.2 w« .4 0 > O -Ö 1? !fl Ä C ft r-, CM

C O

118 CO CM

O CM

t^ CM

CS CM

CO ITS r^ OS CO CO CO 00 CO > I eö I e« I » o> « TH

CO

C5

' a» I « ico'TH^co^io^^öo^TH'THCMco«^^r-teSJ°E:^3^^S^ S SSco?5ocM»CMt-CMi-cot-st-g:t-cot-cot-si-Si>St-s a s o s o s o s o s o s o s o s o s o s o j o j ^ ^ ^

, Q c/2

tabelltSVarande

UPPgifter

fÖr

Senaten

Månad

under

s a m m a

session

f å n i g a av följande

Jan. Febr. Mars April

Maj

Juni

Summa

112 Antal s a m m a n t r ä d e s t i m m a r . . 114

616 Antal sammanträdesdagar

Sammanträdesperiod

...

..

3/1

Under sessionen förekomma endast kortare ajourneringar i samband med veckosluten. Lördagssammanträden förekommo under den ovan redovisade sessionen 1938 i representanthuset tre gånger, i senaten fyra. Tredagarsajourneringar vid veckosluten, den längsta ajournering som husen var för sig kunna besluta — för längre ajourneringar kräves samfällt beslut — ägde rum vid sex tillfällen i representanthuset, i senaten vid åtta tillfällen. 2 Sessionerna avslutas genom gemensamt beslut av de båda husen om ajournering utan angivande av dag för nästa sammanträde (»adjournement sine die»). Beslutet härom, som fattas sedan en deputation hos presidenten efterhört att ytterligare budskap eller förslag ej skola överlämnas till kongressen, sker i följande form: »Senaten och representanthuset besluta att senatens president och representanthusets talman bemyndigas avsluta innevarande session genom att ajournera sina respektive kamr a r den . . . (datum och klockslag) . . . 3 Enligt en 1946 antagen bestämmelse 2 Kongressens arbetsbörda kan ytterligare belysas av följande siffror. Under kongressperioden 1925—27 framlades 24 000 förslag till lagar och beslut. Varje sådant förslag kunde emellertid innefatta ett stort antal olika frågor. I åtta av de nämnda förslagen hade sålunda nära 6 000 olika ärenden sammanförts. Ogg and Ray, sid. 364. Under kongressperioden 1937—39 framlades närmare 11 000 olika förslag, av vilka

16/6 (ingående i Legislative Reorganization Act of 1946) skall kongressens förhandlingar, därest presidenten ej proklamerat nödtillstånd eller landet befinner sig i krig, avslutas senast den sista juli. Sammanträdestider för plena. I regel sammanträda kongressens båda hus alla vardagar utom lördagar. Sammanträdena pågå vanligen från kl. 12 till mellan kl. 16 och 17. Genomsnittliga sammanträdestiden per dag under ovan berörda session 1938 var för senaten 5 timmar och 30 minuter, för representanthuset 4 timmar och 54 minuter. Pauser genom kortare ajourneringar under förhandlingarna förekomma endast undantagsvis. Vid 1938 års session skedde sådan ajournering endast en Sammanträdestider för utskott. Utskotten skola sammanträda regelbundet på av utskottet självt vid sessionens början fastställda dagar samt därutöver, då ordföranden kallar till extraordinarie sammanträden. Bestämmelse härom infördes 1946 och innebär att garantier skapats för större regelbundenhet i utskottsarbetet. Redan tidigare sammandock endast drygt 1 700 antogos. Young, sid. 66. Tilläggas kan, att av den enskilde kongressmannens arbetsbörda mindre än hälften utgöres av egentligt kongressarbete, återstoden består i upprätthållandet av förbindelserna med valkretsen genom korrespondens, personliga kontakter etc. Reorganization, sid. 15 f. 3 Jfr Författningen Art. I, Sect. 5 och Jefferson's Manual Sect. 21, § 591. 119

trädde flertalet utskott på av utskottet fastställd dag eller på kallelse av ordföranden. Arbetsordningen lade emellertid rätten att sammankalla utskott främst i ordförandens händer men stadgade som korrektiv mot godtycklighet från dennes sida att utskott skulle sammanträda, om ordföranden vägrade att utlysa sammanträde inom viss tid efter hemställan härom av tre utskottsledamöter, därest utskottets majoritet undertecknade en begäran om utskottets sammankallande (HR XI, 48). 4 Endast arbetsordningsutskottet får utan särskilt tillstånd sammanträda, då plenarsammanträde pågår. Utskotten sammanträda vanligen på förmiddagen före husens sammanträden. Väckande av förslag. Propositioner i svensk mening existera icke i kongressen. En viss initiativrätt tillkommer presidenten, som när som helst kan avlämna muntliga eller skriftliga budskap. Kongressens medlemmar kunna under hela sessionen framlägga förslag (»bilis»). De senare svara delvis mot svenska motioner. Kongressmedlemmarnas motionsrätt utnyttjas emellertid i stor utsträckning av presidenten och regeringsdepartementen, vilka utarbeta förslag, som därefter framläggas av enskilda ledamöter som deras »motioner». För framläggandet av motsvarigheten till svenska följdmotioner, »amendments», gälla särskilda regler, som behandlas i framställningen rörande ärendenas behandling i de båda husen. Icke heller härvidlag finnes någon tidsbegränsning stadgad. Utskottsväsendet. Utskottsväsendet i kongressen undergick 1946 en genomgripande reorgani4 Willoughby, 5

sid. 361 ff. Utskotten uppräknas i HR, X, 1: Committees on the Library, on Printing, on Enrolled Bills, on the Disposition of Executive Papers. I SR, XXV, uppräknas de bland senatens övriga ständiga utskott. Anmärkas må att i SR Com120

sation, som trädde i kraft från och med 1947 års session. Den följande framställningen avser i första h a n d förhållandena före år 1947, då det ej varit möjligt att erhålla uppgifter om hur det nya systemet, som hittills fungerat blott en session, har verkat i praxis. De organisatoriska förändringarna äro däremot redovisade. Huvudregeln är att varje hus h a r egna utskott. F r å n denna regel finnas emellertid vissa undantag. 1) Kongressen hade före den nämnda reorganisationen fyra ständiga utskott, gemensamma för bägge husen (»Joint Standing Committees»). Dessa utskott ha icke haft någon politisk betydelse. 5 2) Inom kongressen tillsättas vid behov också gemensamma förbindelseutskott (»Committees of Conference»). Vart och ett av dessa består dock i själva verket av två utskott, ett från vartdera huset, vilka sammanträda gemensamt för att sammanjämka ståndpunkterna, när husen stannat i skilda beslut. Dess ledamöter utses i representanthuset av talmannen. I senaten utses de formellt på samma sätt, ehuru senatens president (unionens vicepresident) där enligt praxis utser förbindelseutskottets medlemmar på förslag av den senator, som varit rapportör i vederbörande fråga. Vanligen utses tre medlemmar från vartdera huset. De äro oftast valda bland de ledande medlemmarna av det ständiga utskott, som tidigare behandlat frågan. I ett sådant konferensutskott av tre plus tre medlemmar kräves för beslut en majoritet av två representanter från vartdera huset. En senator och tre representanter eller en representant och tre senatorer kunna sålunda icke diktera utskottets beslut. Förhandlingarna äro hemliga. Förbindelseutskotten få icke behandla andra frågor än såmittee on the Disposition of Executive Papers icke är o m n ä m n d ; däremot betecknas ett annat utskott såsom gemensamt, som ej är uppräknat bland representanthusets gemensamma utskott, Committee on Public Buildings and Grounds.

dana om vilka husen ej kunnat enas. De hade före 1947 ej heller befogenhet att framlägga ett helt nytt förslag. Genom 1946 års reformer ha de emellertid erhållit befogenhet att vid oenighet mellan husen rörande ett ändringsförslag (»amendment») framlägga ett helt nytt förslag till amendment. Förbindelseutskottens kompromissförslag godkännas i de flesta fall av husen, då dessa vart för sig behandla dem. Anmärkas må att inga ändringsförslag härvid få framläggas vid behandlingen i husen. Om förbindelseutskottets förslag icke godkännes, hänskjutes frågan antingen åter till sådant utskott eller också faller den. 6 3) Ibland tillsättas också andra gemensamma utskott, för utredande av viss fråga eller för verkställande av vissa formaliteter, t. ex. att framföra ett meddelande från kongressen till presidenten. 7

Från och med 1947 ha vidare vissa regler beträffande organiserat samarbete mellan de båda husens egna utskott trätt i kraft. Dessa nya regler komma i det följande att redovisas under varje särskild punkt. Representanthusets

utskott.

I representanthuset funnos före 1947, bortsett från de ovan under 1) nämnda utskotten, 43 ständiga utskott (»Standing Committees»). Vidare förekomma tillfälliga utskott (»Select Committees och Special Committees») samt utskott av hela huset (»Committees of the Whole House»), vilka senare dock icke äro utskott i egentlig bemärkelse. Ständiga

utskott.

Representanthusets ständiga voro före 1947 följande: 8

utskott

R e p r e s e n t a n t h u s e t s s t ä n d i g a u t s k o t t t. o. m. 1946.

Benämning

Kompetens

I. Allmän lagstiftning. Committee on the Judiciary domstolsväsendet m. m. » » Banking and bankväsen och valuta Currency » » Coinage, Weights mynt, mått och vikt and Measures » » Interstate and in- och utrikeshandel Foreign Commerce utrikesärenden » » Foreign Affairs » » Military Affairs \ försvaret Naval Affairs f handelsflottan, kustbevakning» » Merchant Marine en, Panamakanalen och fiskeand Fisheries riväsendet » » Post Office and postväsendet Post Roads » » Agriculture jord- och skogsbruk 6 Chamberlain, sid. 243—52. Jefferson's Manual, XLVI, mom. 1. 7 Willoughby, sid. 357.

Medlemsantal

25 25 21 25 25 25 25

21 25 25

8 De viktigaste utskotten kursiverade. — Indelningen av utskotten enligt Willoughby, sid. 334 f.

Kompetens

Benämning Committee

tidigare utomordentligt viktigt, frågor rörande jordområden tillhörande unionen och privata anspråk på sådan jord indianfrågor lagstiftning rörande territorierna samt upptagande av nya stater i unionen frågor rörande områden som år 1899 erövrades från Spanien samt Kuba gruvindustrien skolfrågor arbetslagstiftning patent-, författar och varu märkesrättsliga frågor frågor rörande unionens tjänstemannakår immigrationsfrågor

lagstiftningen rörande rösträtten frågor rörande unionsdistrik» the District of tet med undantag för anslagsColumbia frågor formell granskning av godkän» the Revision of the da lagar Laws » Expenditures in the granskning av statsutgifterna Executive Departments » Election of Presi- frågor rörande val av president, vicepresident och kon dent, Vice-Presigressledamöter dent and Representatives in Congress

on the Public

Lands

»

» Indian Affairs

»

» the Territories

»

» Insular Affairs

»

» Mines and Mining

» » » »

» Education » Labor » Patents » the Civil Service

»

» Immigration and Naturalization » the Census

» » » » »

II. Butgetfrågor. Committee on Ways and Means » » Appropriations

budgetens inkomstsida budgetens utgiftssida

III. Allmänna arbeten. Committee on Rivers and Harbors vissa frågor rörande flod- och hamnbyggnader, kraftverk m. m. allmänna byggnader m. m. » » Public Buildings and Grounds utdiknings-, konstbevattnings» » Irrigation and företag m. m. Reclamation vägväsendet » » Roads vissa flodbyggnadsarbeten » » Flood Control 122

Medlemsantal

21 21 21 21 21 21 21 21 21

21 13 21 13

25 35 25 21 21 21 21

Benämning

Kompetens

Medlemsantal

IV. Pensioner. Committee on World War vete- ) försäkring, pensioner m. m. åt råns' legislation personer i militärtjänst och åt » » Invalid Pensions ( olika kategorier av krigsdeltagare » » Pensions V. Ersättningsanspråk m. m. Committee on Claims »

» War Claims

enskildas krav gentemot Förenta Staterna enskildas krav gentemot Förenta Staterna på grund av krigsskador

21 21 21 21 21

VI. Val. Committees on Elections VII. Representanthusets finanser. Committee on Accounts VIII. Arbetsordning. Committee on Rules Committee on Memorials

Det som frapperar är främst det stora antalet utskott och den obestämda kompetensfördelningen dem emellan. Båda dessa förhållanden ha ansetts vara betydande brister i kongressens organisation. Många förslag ha också framlagts i syfte att erhålla ett avsevärt m i n d r e antal utskott med enhetliga arbetsområden och bestämd kompetensfördelning. På så sätt skulle utskottsarbetet avsevärt effektiviseras, önskemål ha också framställts om nedskärning av ledamöternas antal. Ett m i n d r e antal utskott med begränsat antal ledamöter skulle möjliggöra minskad utskottssysselsättning, eventuellt så att ingen representant sutte i mer än ett utskott. 9 Genom 1946 års reformer har den framställda kritiken i så måtto beaktats att utskottens antal väsentligen reduce-

frågor rörande val av kongressmän; tre utskott med 9 medlemmar i vart

representanthusets ekonomiska förvaltning m. m.

arbetsordningen

ceremonier på nationella högtidsdagar

rats. Ledamotsantalet i varje särskilt utskott har däremot, såsom framgår av följande översikt, snarare ökats. Av utskotten torde blott tre kräva närmare kommentarer: de båda finansutskotten och arbetsordningsutskottet. Finansutskotten komma att närmare behandlas nedan i redogörelsen för budgetbehandlingen. Arbetsordningsutskottet har, som framgår av benämningen, att handlägga alla frågor rörande husets arbetsordning. Härutöver har det emellertid också vissa synnerligen betydelsefulla uppgifter som organ för arbetets ledning i huset. 1 Dessa uppgifter komma i det följande att ytterligare beröras. Före 1911 utsagos ledamöterna i samt9 Reorganization, 1

sid. 29 f. Reorganization, sid. 31 f. 123

Representanthusets ständiga utskott fr. o. m. 1947.

Benämning

Kompetens

jordbruk och skogsbruk Committee on Agriculture budgetens utgiftssida » » Appropriations krigsmakten » » Armed Services » » Banking and Currency bankväsen, valuta m. m. » Post Office and Civil Unionens tjänstemän, postvä» sen och postsparbanker, folkService räkning och statistik frågor rörande unionsdistrik» the District of Columbia tet, dock ej anslagsfrågor skol- och arbetsfrågor » Education and Labor budgetoch räkenskapsgransk» Exependitures in the Executive Departments ning m. m. utrikesärenden (äv. Förenta » Foreign Affairs nationerna) » House Administration vissa administrativa frågor rörande representanthuset » Interstate and Foreign mellanstatlig och utrikes handel, kommunikationer, transCommerce port m. m. unionsdomstolarna, författ» the Judiciary ningsfrågor m. m. » Merchant Marine and handelsflottan, kustbevakning, Panamakanalen, fiske m. m. Fisheries unionsägd mark, förhållandet » Public Lands till indianerna flodbyggnader, vattenkraft, of» Public Works fentliga byggnader, vägar arbetsordningen och sessions» Rules avbrott undersökningar rörande oame» Un-American Activities rikansk verksamhet Understöd åt krigsdeltagare » Veterans' Affairs » Ways and Means liga utskott av talmannen. Han kunde dock icke göra något självständigt val; det reella avgörandet vid fördelningen av utskottsplatserna tillkom, då som nu, partigrupperna. Numera tillgår valet av ledamöter i de ständiga utskotten på följande sätt. Fördelningen av platserna mellan de båda partierna fastställes av majoritetspartiet enligt principen att representationen i utskotten i stort sett 124

Budgetens inkomstsida

Medlemsantal 27 43 33 27 25 25 25 25 25 25 27 27 25 25 27 12 9 27 25

skall avspegla partiställningen i församlingen. De av partigrupperna i början av varje kongressperiod utsedda »committees on committees» (partiutskott med uppgift bl. a. att verkställa nomineringen av partiets utskottsrepresentanter) uppgöra förslag, som underställas partigrupperna. Det slutliga förslaget framlägges därefter i huset i form av en förteckning upptagande förslag till

ledamöter i samtliga utskott. Tidigare, då både de ständiga utskotten och unionens stater voro färre, försökte man fördela utskottsplatserna så att varje stat fick representation i alla utskott. Detta system måste dock snart överges, huvudsakligen emedan det ledde till att utskotten blevo för stora. I viss mån finner principen dock alltjämt tillämpning, och ännu i dag försöker man vid utskottsvalen i den utsträckning som andra hänsyn tillåta tillse att staterna få en så vid representation i utskotten som möjligt. 2 Vid utskottsvalen ger varje parti företräde åt tidigare utskottsledamöter och därnäst i tur och ordning åt partimedlemmarna allt efter den tid de suttit i huset. Till ordförande utser representanthuset den medlem av majoritetspartiet, som har de flesta tjänsteåren i ifrågavarande utskott. Vid förfall för ordföranden inträder den till tjänsteår inom utskottet därnäst äldste ledamoten av majoritetspartiet. Utskottsvalen domineras sålunda av två p r i n c i p e r : majoritetspartiets ledarskap samt senioritetsregeln. Genom att ledamöterna, under förutsättning att majoriteten icke omkastas, omväljas period efter period garanteras kontinuitet och sakkunskap inom utskotten. Tillfälliga

utskott.

De tillfälliga utskotten tillsättas för behandling av en viss fråga eller en viss grupp av frågor eller för att utföra en viss undersökning. Dessa utskott variera i antal år från år. Omfattningen och betydelsen av de frågor för vilka tillfälliga utskott tillsättas är också skiftande. De torde dock mera sällan vara av större vikt. Utskottens medlemmar utses av talmannen. 3 Utskott

av

hela

huset.

Utskott av hela huset, »Committes of the Whole House», bestå, som namnet anger, av samtliga medlemmar av huset.

De äro, såsom redan tidigare antytts, inga utskott i egentlig mening. I motsats till vad fallet är i England ersätter behandlingen i utskott av hela huset inte den vanliga utskottsbehandlingen i ständigt utskott. Utskotten användas u n d e r andra läsningen för att möjliggöra friare former och mindre stränga kvorumregler samt överhuvudtaget för att underlätta förhandlingarna och besluten. De behandlas därför i följande avsnitt om ärendenas behandling i de båda husen.

Utskottssysselsättning och utskottsarbetets organisation. Utskotissysselsättning. Utskottens stora antal före 1946 års omorganisation gjorde att representanternas utskottssysselsättning då var mycket stor. De platser i ständiga utskott som skulle fördelas på representanthusets 435 medlemmar voro, om de med senaten gemensamma ständiga utskotten medräknas, 885. Härtill kommo de tillfälliga utskotten. I den 78 :e kongressen voro ej fullt 8 representanter ledamöter i ett utskott, 115 i två, ett 60-tal i tre, mellan 10 och 15 i fyra—sju, 4 i åtta. En representant var ledamot i nio utskott. Några av de representanter som sutto i ett flertal utskott voro ledamöter i ett eller flera av de viktigaste utskotten. I regel var det dock icke möjligt att förena medlemsskap i de viktigaste utskoten, t. ex. »Committee on Appropriations» eller »Committee on Rules», med plats i annat utskott. Från och med 1947 är det sammanlagda antalet utskottsplatser 484. Teoretiskt sett skulle sålunda inte mera än ett femtiotal ledamöter behöva tillhöra mer än ett utskott. Hur den nya organisationen i detta hänseende fungerat i praktiken har emellertid ej kunnat utrönas. 2

Young,

£ ti. 3

sid. 48, f., Willoughby,

sid.

Reorganization, sid. 21 ff. 125

Utskottsarbetets organisation. Inom går utskottet till överläggningar och beslut (»executive sessions»). Dessa ägflera ständiga utskott tillsättas underutde tidigare rum för lyckta dörrar och skott (»subcommittees») för behandling utan att offentliga protokoll fördes. 6 Nuantingen av vissa förelagda ärenden elmera föras fullständiga protokoll, i viller av vissa bestämda slag av ärenden. ka också omröstningarna redovisas, och Underutskotten bli därigenom till sin den tid under vilken sammanträdena karaktär antingen »tillfälliga» eller »peräro slutna har minskats. manenta». 4 En utskottsordförande intager en synDet betydande arbete, som måste nednerligen betydelsefull ställning. Det är läggas av utskotten, medför icke sällan, icke vanligt, att utskottet vid beslut går särskilt då det rör sig om större och emot ordföranden. (I stora, partipolitisviktigare frågor, att arbetet sträcker sig ka frågor är detta självklart, eftersom över mer än en kongressperiod. Utskotordföranden tillhör majoritetspartiet.) ten arbeta ofta under tid då församling- Han arrangerar »public hearings» och en är ajournerad. För att utskott skola det beror ofta på honom om sådana ofkunna arbeta efter kongressens avslut- fentliga vittnesförhör överhuvud skola ning kräves dock husets särskilda tilläga rum. Oftast är det ordföranden som stånd. 5 avgör, om ärendena överhuvud skola I utskottsarbetet spela de s. k. »public behandlas eller utlåtande icke skall hearings» en dominerande roll. Enskilframläggas i kammaren och ärendet såda personer och representanter för orlunda »dödas i utskottet» (»is killed in ganisationer ges därvid tillfälle att lämcommittee»). Tidigare kunde ordföranna upplysningar och framföra synpunkden genom att vägra sammankalla utter. »Public hearings» är ett i många skotten rent av förhindra att beslut fathänseenden domstolsliknande förfarantades i olika frågor. Sedermera stadgade. Förhandlingarna äro offentliga och des, som ovan antytts, att utskottets maprotokollföras. Några överläggningar joritet mot ordförandens vilja kunde geom det lagförslag som skall behandlas nomdriva att sammanträde ägde rum förekomma icke under »public heaoch att därvid viss fråga upptogs. Nurings». För att dubbelarbete i repremera har ordförandens makt i detta sentanthusets och senatens utskott så hänseende åtminstone formellt helt avvitt möjligt skall undvikas infördes skaffats. När utskottets utlåtande be1946 en bestämmelse att »public heahandlas i huset, är det orolföranden rings» beträffande samma lagförslag skall kunna ordnas gemensamt av ve- eller en av honom utsedd ledamot som derbörande utskott i båda kamrarna. framlägger det. Han får enligt nu gällande bestämmelser icke unoJerlåta att Ett moment av samtidig och gementill huset rapportera ett lagförslag, om sam behandling, som bryter den i kongressen förhärskande successiva, vilket utskottet enats. Under överläggningarna där utövar han stort inflyhar sålunda tillkommit. Proceduren tande. 7 vid dessa »hearings» har förenklats Utskotten spela, som vidare kommer genom att de som därvid framföra vittnesmål äro skyldiga att då så anses att belysas av den följande framställpraktiskt i förväg inge skriftliga vittnes- ningen, en stor roll för att ge represenmål. Då de infinna sig inför utskottet tanthuset en enhetlig, stark och centrafå de endast göra en kort muntlig sam- liserad ledning. Det är i utskottet det egentliga arbetet äger rum, och det är manfattning av sina skriftliga inlagor. också där urvalet i stort utsträckning Sedan dessa »hearings» avslutats över6

4 Willoughby, sid. 340 ff. 5 Jefferson's Manual, Sect. LI, kommentaren. 126

Chamberlain, sid. 79 f. Jefferson's Manual, Sect. XI, kommentaren. 7 Chamberlain, sid. 80 ff.

sker av de frågor som skola föras fram till beslut. Utskotten ha ingen skyldighet att avgiva utlåtande i de frågor som hänskjutas till dem. Inte mindre än mellan 50 och 75 procent av de frågor, som remitteras, falla igenom därför att utskottet icke upptager dem till behandling. 8 Alltför stor godtycklighet från utskottens sida vid urvalet av de ärenden de taga upp till behandling motverkas dock genom den s. k. »discharge rule», varom mera nedan sid. 135. Senatens

utskott.

Inom senaten förekomma samma utskottstyper som inom representanthuset, d. v. s. ständiga utskott, tillfälliga utskott och utskott av hela huset. Utskottsväsendets organisation är i huvud8

Ogg and Ray, sid. 368. De ständiga utskotten i senaten enligt 1942 års SR (utskottens funktioner kunna med få undantag utläsas genom en jämförelse med motsvarande, å sid. 121 uppräknade utskott i representanthuset) : 9

Benämning Medlems„ . antal Committee on Agriculture and Forestry 20 » » Appropriations 24 » » Audit and Control of the Contingent Expenses of the Senate 4 » » Banking and Currency 20 » » the Civil Service 10 » » Claims 13 » » Commerce 20 » » the District of Columbia 15 » » Education and Labor 18 » » Expenditure in the Executive Departments 7 » » Finance 21 » » Foreign Relations 23 » » Immigration 14 » » Indian Affairs 14 » » Interoceanic Canals 8 » » Interstate Commerce 21 » » Irrigation and Reclamation 17 » » the Judiciary 18 » » Manufactures 13 » » Military Affairs 18 » » Mines and Mining 13 » » Naval Affairs 17 » » Patents 7

sak likartad i de båda husen, men utskottens betydelse är i senaten avsevärt mindre, eftersom senatorerna äro relativt fåtaliga och anses äga större politisk självständighet än representanthusets medlemmar. Någon fullständig nybesättning av utskottsplatserna förekommer icke i senaten vid kongressperiodens början. Utskotten kompletteras vid början av varje tvåårsperiod — efter kompletteringsvalen — och eljest vid vakanser. Antalet ständiga utskott har liksom i representanthuset växlat från tid till annan. Enligt Rule XXV i senatens arbetsordning 1942 voro de 30 till antalet, om de med representanthuset gemensamma tidigare nämnda ständiga utskotten frånräknas. 9 Committee on Pensions 11 » » Post Office and Post Roads 19 » » Privileges and Elections 17 » » Public Buildings and Grounds 14 » » Public Lands and Surveys 15 » » Rules 13 » » Territories and Insular Affairs 17 Efter 1946 års reformer ha senatens utskott minskats till 15. De äro följande: Benämning

Medlemsantal Committee on Agriculture and Forestry 13 » » Appropriations 21 » » Armed Services 13 » » Banking and Currency 13 » » Civil Service 13 » » the District of Columbia 13 » » Expenditures in the Executive Department 13 » » Finance 13 » » Foreign Relations 13 » » Interstate and Foreign Commerce 13 » » the Judiciary 13 » » Labor and Public Welfare 13 » » Public Lands 13 » » Public Works 13 » » Rules and Administration 13 127

Bland de viktigare senatsutskotten märkas finansutskottet, som motsvarar representanthusets »Committee on Ways and Means», »Committee on Appropriations» (motsvarande representanthusets utskott med samma n a m n ) , det betydelsefulla utrikesutskottet, domstolsutskottet, som behandlar utnämningen av domare vid de federala domstolarna och övriga frågor rörande det federala domstolsväsendet, samt utskottet för frågor angående mellanstatlig handel. Antalet medlemmar i utskotten framgår av not 9 ovan. Utskottsvalen ske i stort sett på samma sätt som i representanthuset. Också i senaten gäller senioritetsregeln. 1 På grund av det stora antalet utskott b l i r senatorernas utskottssysselsättning mycket stor. Antalet platser i de ständiga utskotten — de med representanthuset gemensamma inräknade — var tidigare närmare 500 och dessa skulle fördelas på 96 senatorer. År 1944 sutto 10 senatorer i fyra utskott, 27 i fem, 29 i sex, 17 i sju, 10 i åtta och 3 i nio utskott. Genom 1946 års reformer, som beträffande senatens utskottsväsende inneburit att såväl antalet utskott som utskottens medlemsantal reducerats, har antalet ständiga utskottsplatser minskats till 203. Teoretiskt sett behöver numer a sålunda ingen senator sitta i mer än tre utskott och flertalet endast i två. Budgetbehandlingen i utskott och kongress. Beträffande budgetens utskottsbehandling gäller sedan 1947 vissa bestämmelser med syfte att åstadkomma bättre koordination i budgetarbetet. De utskott i representanthuset och senaten som arbeta med budgetens inkomstoch utgiftssidor (i representanthuset »Committee on Appropriations» och »Committee on Ways and Means», i senaten »Committee on Appropriations» och »Committee on Finance») skola vid början av varje session hålla ett gemen128

samt sammanträde. De skola ser.are, vid en viss tidpunkt, överlämna ett gemensamt utlåtande, i vilket de framlägga en beräkning av utgifter och inkomster under det kommande budgetåret. Visar denna en brist på inkomstsiden, skola de samtidigt framlägga förslag till dess täckande. Budgetens

utgiftssida.

Presidenten skall den första dagen av varje ordinarie session till kongressen överlämna förslag till budget (Budget and Accounting Act, 1921, U. S. C , Title 31, § 11). Utarbetandet av utgiftssidan i det budgetförslag presidenten överlämnar sker i första hand genom en särskild budgetbyrå inom varje självständig förvaltningsgren. Samordningen av och jämkningar i anslagsförslaget utföras av en särskild Budget Director. Enligt konstitutionen skola alla beslut rörande statens inkomster fattas först av representanthuset för att sedan behandlas av senaten (Art. I, § 7). Senaten kan dock besluta ändringar i samma omfattning som i fråga om andra ärenden, som överlämnas från representanthuset (Art. I, § 7). Stadgandet har tolkats mycket fritt och har knappast kommit att innebära någon inskränkning i senatens befogenheter. Sålunda ansåg högsta domstolen att senaten, utan att handla inkonstitutionellt, i ett beslut av representanthuset om skattelagstiftning helt kunde stryka en skatt pft arv och ersätta denna med beskattning av bolag (Flint v. Stone Tracy Company, 1911). Om anslagsbeslut finnes i konstitutionen ingen motsvarande bestämmelse, men enligt praxis fattas även sådana beslut först av representanthuset. Sedan 1947 får senaten endast undantagsvis upptaga ändringsförslag som innebära anslagshöjningar. Huvudregeln beträffande budgetbehandlingen i utskott är i såväl representanthuset som senaten att alla anslags1

Ogg and Ray, sid. 358.

frågor skola behandlas av »Commitderas högre tjänstemän. Härigenom tee on Appropriations».2 kunna utskottsledamöterna erhålla betyUtskottsutlåtandena utarbetas i repre- delsefulla upplysningar från fackmänsentanthuset av underutskott (»sub comnen, vilka i sin tur få möjlighet att mittees»), ett för varje självständig förframlägga förslag till ändringar och valtningsgren. I senaten tillgodoses be- modifikationer i det ursprungliga budhovet av sakkunnig utskottsgranskning getförslaget. genom bestämmelsen att tre medlemmar Som i andra utskott förekomma även av »fackutskotten» ex officio skola vara i anslagsutskottet »public hearings». ledamöter av anslagsutskottet, då an- Dessa ombesörjas av underutskotten. Inslagsfrågor som materiellt höra till re- tresserade organisationer och enskilda spektive fackutskotts kompetensområde få härigenom tillfälle att föreslå ökade skola behandlas. 3 eller nya anslag för ändamål som de Anmärkas må att anslagsutskotten anse vara av betydelse. kunna avge utlåtande endast beträffanEftersom anslagsäskandena göras upp de de egentliga anslagsfrågorna. Med lång tid före kongressbehandlingen, dessa förbundna lagar och föreskrifter uppstå nödvändigtvis under sessionens behandlas av vederbörande fackutskott lopp nya anslagsbehov, t. ex. på grund (HR XI, 3 ) . Anslagsutskottens befogenav inträffade händelser. När sådana nya heter inskränka sig m. a. o. till anslag anslagsbehov uppkomma, kan anslagstill redan verksamma institutioner eller utskottet antingen av presidenten begäanslag enligt lagar som redan antagits ra ett tilläggsförslag till det ursprungliav kongressen. gen överlämnade budgetförslaget eller Sedan presidentens anslagsäskanden också självt utarbeta ett nytt förslag elremitterats till »the Committee on App- ler sådana ändringar i den redan framropriations», inställa sig departements- lagda budgeten som kunna vara erforcheferna — som sakna rätt att i budgetderliga. frågor liksom andra frågor yttra sig i Såsom i annat sammanhang påpekas husen — tillsammans med chefen för (nedan sid. 134 f.) inta utskottsutlånden budgetavdelningen inom departementet rörande finanslagstiftningen en privilehos vederbörande underutskott för att gierad ställning vid behandlingen i hulämna allmänna upplysningar och fram- sen och komma omedelbart upp till beföra departementets synpunkter. Däref- handling. Beträffande de allmänna forter få byråchefer och avdelningschefer merna för debatten, ledningen av arbeinom departementen inom underutskot- tet och de tidsbesparande åtgärderna ten närmare redogöra för de anslags- hänvisas till det följande. punkter, som avse deras verksamhetsBehandlingen av budgetens utgiftssiområden. Inom underutskotten verkda i huset inledes med en allmän deställes en noggrann genomgång av de batt, där ordet först ges åt ordföranden olika posterna, varvid regeringstjänstei »Committee on Appropriations» som männen grundligt utfrågas. Utskottsarom han tillhör det parti som valt exekubetet försiggår sålunda inte blott i intim tiven drar upp de allmänna riktlinjerna kontakt med de administrativa myndigi regeringens utgiftspolitik och lämnar heterna utan även i direkt närvaro av en allmän motivering för denna. Ordfö2 H R XI, Vi, SR XVI, Ogg and Ray, slagsarendena på nytt till appropriasid. 476. tionsutskottet. Av tidigare praxis synes 3 Enhetlig budgetbehandling kom i re- numera som enda spår återstå att ett presentanthuset till stånd 1865, då »Comp a r utskott, »Committee on Claims» och rojttee o n Appropriations» inrättades. »Committee on War Claims» alltjämt ha 1885 splittrades budgetbehandlingen ge- ratt att avge utlåtanden i anslagsfrågor nom att vissa anslagsfrågor hänskötos som röra utskottens verksamhetsområtill andra utskott. Är 1920 återfördes an- den. HR XI, 26, 27.

9 — 72899

randen följes sedan i debatten av minoritetspartiets främste representant i utskottet, som framför sitt partis allmänna kritik. Realbehandlingen sker efter mönster från utskottsbehandlingen. Anslag till varje förvaltningsgren behandlas för sig. Ordföranden i vederbörande underutskott inleder och får under debattens gång försvara sitt avsnitt av utskottsutlåtandet. Tillfälle ges nu till ändringsförslag från ledamöterna, som för varje dylikt förslag disponera fem minuter. I representanthuset äro möjligheterna att få förslag om nya anslag utöver dem som utskottet fört fram ytterst obetydliga. Senatorerna ha däremot större möjligheter härvidlag. 4

Efter de nämnda överläggningarna hållas »public hearings», varvid frågor av mer allmänt intresse diskuteras och, vilket är mycket betydelsefullt, de administrativa myndigheterna få tillfälle att också offentligen framlägga sina synpunkter. Härefter övergår utskottet till en avslutande diskussion och skrider till beslut. Det tekniska arbetet har avslutats under sommaren, varför utskottet nu helt kan ägna sig åt »questions of policy», d. v. s. frågor om var skattebördan skall läggas, avvägningen mellan olika skatteformer o. s. v. För behandlingen i plena av skattefrågor gäller i tillämpliga delar vad ovan sagts om anslagsfrågor. 5 Arbetet i representanthuset.

Budgetens

inkomstsida.

Budgetens inkomstsida behandlas i representanthuset av »the Committee on Ways and Means», i senaten av »the Committee of Finance». Arbetsformerna äro ungefärligen desamma som i andra utskott. Dessa utskott arbeta även mellan kongressens sessioner. Deras ledande medlemmar förhandla under sommaren före budgetsförslagets framläggande med representanter för finansministeriet och annan administrativ expertis om de allmänna principerna i skattelagstiftningen. Detaljerna i utskottets förslag beredas vid konferenser mellan utskottets rådgivande experter och vissa tjänstemän i finansolepartementet. Under sommaren konsulterar utskottet också olika grupper f¥ ikattebetalare, som få framställa kritik av den gällande skattelagstiftningen oom framföra ändringsförslag. 4 Beträffande den allmänna gången av ärendenas behandling se Willoughby, sid. 501—514. 5 Chamberlain, sid. 220—224. 6 Det åligger talmannen att tillse att arbetsordningens bestämmelser följs. Om någon ledamot i representanternas hus anser att talmannens tolkning av bestämmelserna ä r oriktig kan han framföra en »point of order» och därigenom påfordra ett formellt beslut i frågan från

130 Ledningen

av husets

arbete.

I. Talmannen, som till skillnad från senatens talman väljes av huset självt, intar fortfarande en utomordentligt ledande ställning, trots att han berövats en del av sina tidigare befogenheter, bland vilka märktes den viktiga rätten att vara ordförande i arbetsordningsutskottet och befogenheten att utse de ständiga utskottens ledamöter. Han presiderar vid husets förhandlingar, avgör ordnings- och procedurfrågor 6 och ger ordet åt husets medlemmar praktiskt taget efter eget gottfinnande. Talmannens inflytande i procedurfrågor och beträffande utsko>ttsremisser och ledningen av debatten behandlas i andra sammanhang. Här skall endast hans »power of recognition» beröras (HR XIV, 2). I princip skall han ge ordet åt den som först reser sig och vänder sig talmannens sida. Härefter återstår möjligheten att appellera till församlingen för beslut i frågan. Varken talmannens eller församlingens beslut i tolkningsfrågor är naturligtvis slutgiltiga, den ifrågavarande bestämmelsen kan tolkas på annat sätt senare. I allmänhet följes dock tidigare praxis och i uppkommande frågor hänvisas alltid till tidigare beslut.

till »Mr Speaker», men faktiskt kan det bero på talmannen, om denne verkligen får ordet. Vanligare är dock att talmannen överenskommer med partiledarna om debattidens fördelning partierna emellan och om vilka som skola yttra sig. 7 Det är att märka att representanthusets talman handlar i sin egenskap av partiman och inte intar den mera opartiska ställning, som det engelska underhusets talman småningom kommit att få. Han är med andra ord inriktad på genomförande av majoritetspartiets förslag, även om han naturligtvis måste ta en viss hänsyn till oppositionen.

ens ges tillfälle för remiss till ordinarie utskott. För att förslaget skall kunna upptas redan samma dag fordras dock sedan 1920 2/3 majoritet, om förslaget icke framlägges under sessionens tre sista dagar. (HR XI, 45). III. En ledande roll spelar också »the party steering committee» d. v. s. egentligen majoritetspartiets utskott, som delvis motsvarar regeringen i vissa parlamentariskt styrda länder. Det består av talmannen, ordföranden i »Committee on Rules», majoritetens partiledare i huset, ordföranden i »Committee of Ways and Means» och andra ledande partimän. Som ordförande fungerar oftast partiledaren i huset. Detta »utskott» planerar lagstiftningsarbetet i stort, väljer ut de frågor, som skola göras till partifrågor i egentlig mening och på vilka partiets organisation och styrka skall inriktas. Oftast utser också oppositionen ett motsvarande utskott.

II. En viktig funktion vid ledningen av husets arbete utövas av »the Committee on Rules» (arbetsordningsutskottet). Utöver sin redan omnämnda uppgift att behandla alla frågor om ändringar i arbetsordningen har utskottet den synnerligen viktiga befogenheten att föreslå »special orders», varigenom en viss fråga erhåller förtursrätt under behandIV. Den viktigaste funktionen, som lingen i representanthuset och vissa tillkommer »the floor leader» (partileregler för dess behandling fastställas. daren i huset), är att leda sitt parti och En sådan »special order» kan innehålla vidmakthålla partidisciplinen, särskilt bestämmelser om tidsbegränsning av vid debatter och omröstningar. 8 Han debatten, om vilka delar av en lag, som fördelar den tid som varje talare skall få bli föremål för ändringsförslag, ange få disponera under debatten, antingen antalet eller arten av de ändringar, som genom att göra upp en talarlista, som få göras o. s. v. På grund av sina vitt- sedan överlämnas till talmannen, eller gående befogenheter kan arbetsord- genom att för egen räkning begära den ningsutskottet på ett mycket ingripande tid, som tilldelas hans parti och därefsätt reglera husets arbete. Endast undan- ter fördela denna på lämpliga talare. tagsvis samlar det icke majoritet för På grund av den mycket begränsade tisina förslag härvidlag. Eftersom det den blir det ofta nödvändigt att genomhar särskild förtursrätt för sina för- föra en sträng ransonering, och många slag och kan lägga fram dem när som medlemmar disponera ibland blott en helst, kan utskottet t. o. m. avbryta minut, om de över huvud taget få tillen debatt och genom en special or- fälle att tala. Partiledaren informeras på der föra fram en helt annan fråga till förhand om de frågor som skola bebehandling. Utskottet kan också göra handlas. Han har sålunda en central upp ett lagförslag och omedelbart lägga ställning vid planeringen av husets arfram det i huset och därvid genomföra bete. Ofta överlämnar också talmannen dess antagande samma dag, utan att det ledningen av förhandlingarna till parti7

Ogg and Ray, sid. 342—45. I detta sammanhang kan anmärkas, att platserna i representanthuset vid början av varje kongressperiod fördelas genom lottning. I senaten kan en nyvald leda-

mot välja vilken plats han vill bland de platser som ej äro upptagna. Därefter använder han den regelbundet. Ogg and Ray, sid. 361. 8 Ogg and Ray, sid. 353. 131

ledaren (inom majoritetspartiet) — tal- troducera inom departementet utarbetade förslag. Vanligare är att förslag kommannen har nämligen befogenhet att municeras genom talmannen, som renärhelst han så önskar ge klubban åt mitterar det till vederbörande utskott, vem han vill. 9 vars ordförande blir den som formellt V. För partidisciplinen och därmed framför förslaget. Budskap från presiäven för ledningen av husets arbete denten kunna också remitteras till utspelar också »the Caucus» (partigrupskott av talmannen eller huset självt, pen) en betydande roll. Vid dess sam- varvid utskottet får kompetens att frammanträden behandlas sådana frågor lägga ett lagförslag. Enskilda kongresssom val av talman, omröstningar i vik- medlemmars förslag h ä r r ö r a sålunda tiga frågor och partiets allmänna poli- ofta från regeringen. I än större uttik. Medlemmarna bli bundna av parti- sträckning förekommer dock att de utgruppens beslut. Om någon bryter mot arbetas av utomparlamentariska organipartidisciplinen, kan hans karriär inom sationer. Den kongressledamot som huset brytas, hans möjligheter att yttra framlägger ett sådant förslag kan på besig i debatten bli obetydliga, hans an- gäran få antecknat, att det sker »by del av patronaget (d. v. s. rätten att fö- request» d. v. s. på begäran. De urreslå kandidater till tjänster som skola sprungliga förslagsställarnas namn intillsättas inom hans valkrets) berövas föras emellertid icke (HR XXII, 4.) honom o. s. v. Uppenbart är, att såÄven vissa utskott ha rätt att framväl partiledningens makt som möjliglägga lagförslag utan föregående remiss. heten att binda medlemmarna vid beslut som fattats av partigruppen är Denna befogenhet har tillagts dem geväsentligt beroende av enigheten och nom fri tolkning av HR XI, 45, utan klart stöd i stadgandets formulering. sammanhållningen inom partiet. 1 Till dessa utskott höra bl. a. »Committee on Ways and Means» och »Committee on Appropriations». 2 Frågan om utskotÄrendenas behandling i tens självständiga initiativrätt är emelrepresentanthuset. lertid av u n d e r o r d n a d betydelse, då I. Ärendenas gång. Ett lagförslag möjligheter alltid stå öppna för utskotframlägges genom att förslagsställaren ten att utarbeta förslag, som framläggas placerar det på sekreterarens bord. i huset av en utskottsmedlem, varefter Ofta framläggas ej fullt utarbetade lag- det remitteras till utskottet. förslag; förslagsställaren inskränker sig Ett förslag, som sålunda introducedå till att framlägga en »petition» och rats, ligger på kongressens bord till dess lämnar utarbetandet åt vederbörande beslut i ärendet fattats eller till konutskott, som genom remissen får befogressperiodens slut. Det kan alltså fortgenhet att framlägga ett utlåtande. Forleva från en session till en annan inom mellt har exekutiven ej rätt att framvarje kongressperiod. Lagförslagen äro lägga andra förslag för kongressen än antingen »private bilis» eller »public budgetförslaget. Emellertid förfogar den 3 bills». över andra möjligheter. RegeringsförVarje förslag, som leder Ull beslut, unslag kunna som nämnts framställas gedergår under behandlingen i huset tre nom att vederbörande departement låter läsningar. Den första läsningen är enen kongressmedlem på vanligt sätt in9 Young, sid. 356. 1 Young, sid. 57 ff. 2 Willoughby, sid. 406 3

ff. . Senate Manual, sid. 163, definierar private bilis såsom »lagar rörande ersättning åt enskilda, lagar som medge 132

pension i enskilda fall, lagar som avlägsna hinder för rösträtt samt lagar, som röra översynen av flod- och hamnbyggnader». Övriga lagförslag betecknas som public bills.

dast formell och består i att förslagets rubrik och förslagsställarens namn införas i »the Journal» och »the Congressional Record» 4 för nästa dag. Public bilis remitteras härefter till vederbörande utskott av talmannen. Korrektiv mot godtycklighet från talmannens sida ges i bestämmelsen att huset genom »unanimous consent», som anses föreligga om ingen invändning reses (»tyst samtycke») eller genom beslut i vanlig o r d n i n g — efter framställning från något utskott, som hävdar att ärendet faller inom dess kompetensområde, eller från det utskott, till vilket det felaktigt remitterats — kan företaga ny remiss och då remittera ärendet till vilket utskott som helst utan h i n d e r av den i arbetsordningen stadgade kompetensfördelningen mellan utskotten (HR XXII, 3). Gäller det private bilis antecknar förslagsställaren på förslaget till vilket utskott det enligt arbetsordningen skall remitteras. I regel komma endast vissa utskott härvid i fråga. Utskott, till vilket en private bill felaktigt remitterats, har formellt ingen kompetens att behandla ärendet. Om utskottet avger utlåtande över ett felremitterat ärende, kan en »point of order» (ordningsfråga) framställas. Genom »unanimous consent» kan ärendet dock vidare behandlas trots den felaktiga remissen. Om utskottsremiss av en private bill företagits av huset självt kan dock ingen »point of order» framställas. I regel rättas emellertid felaktiga remisser informellt av husets sekreterare. (HR XXI, 3; 2 och § 853.) Om ärendet blir föremål för positivt utlåtande från utskottet, sättes det upp i »the Calendar». Om utskottet däremot yrkar avslag upptages det endast efter särskilt beslut av utskottet eller om utskoltsledamot inom tre dagar efter det att ärendet lämnat utskottet gör framställning härom. (HR XIII.) 4 1 »the Journal» protokollföras beslut, omröstningar m. m., däremot icke

Enligt den allmänna regeln behandlas ärendena härefter i den ordning i vilken de kommit upp i »the Calendar», där de placeras i den ordning utlåtandena inkommit. Vissa privilegierade ärenden tagas dock upp till behandling omedelbart efter utskottsutlåtandets avgivande. Vissa lagförslag undergå andra läsningen i utskott av hela huset, »Committee of the whole House». Två former av sådana utskott av hela huset förekomma, dels »Committee of the Whole House on the State of the Union», vilket behandlar budgetfrågor, dels »Committee of the Whole House» för behandlingav andra frågor än budgetärenden. Den viktigaste skillnaden mellan dessa båda former av utskott av hela huset är att debatten i den senare måste begränsas till den föreliggande frågan, medan den i den förra är fri från sådana restriktioner. Utskott av hela huset är, som nämnts, icke utskott i egentlig bemärkelse. Någon utskottsberedning sker icke i dem. Deras uppgift är blott att ge tillfälle till friare debattformer under den andra läsningen. Talmannen ersattes i utskott av hela huset av en ny ordförande, som han själv utser. Förslag om remiss eller uppskov äro inte tillåtna, varför överläggningarna kunna fortgå utan de många avbrott som eljest förekomma under representanthusets förhandlingar. I utskott av hela huset utgöra 100 medlemmar kvorum (i representanthuset kräves eljest att en majoritet av medlemmarna är n ä r v a r a n d e ) . Omröstningsformerna äro enklare. I utskott av hela huset inledas förhandlingarna med en allmän debatt, varefter ändringsförslag få framföras. Därvid få fem minuter disponeras för varje ändringsförslag. Huset återgår därefter till den vanliga förhandlingsordningen, mottager rapport om och godkänner resultatet av arbetet i utskottet. Då i regel debatter; »the Congressional Record» är det fullständiga protokollet. 133

också omröstningarna ägt rum under behandlingen i utskott av hela huset, befrias huset även från tidsödande voteringar. 5 Ärenden som icke behandlas i utskott av hela huset undergå i stället en fullständig andra läsning, varvid tillfälle ges till debatt och ändringsförslag. De ärenden som genomgått sådan utskottsbehandling upptagas däremot icke till en fullständig andra läsning, men kunna bli föremål för ytterligare debatt i själva huset, om icke yrkande om debattens avslutning och omedelbar omröstning bifalles. Detta sker genom begäran att »the previous question» skall ställas (härom se nedan sid. 136). Efter den andra läsningen framställer talmannen frågan om billen skall läsas en tredje gång. Om svaret blir jakande, företages en tredje läsning, som är formell och sker utan debatt, om icke någon ledamot begär fullständig läsning. I sistnämnda fall äger förnyad debatt rum. Formellt beslut om lagens antagande sker efter framställning från talmannen. Private bilis behandlas i vissa hänseenden på annat sätt än public bills. De sättas nämligen efter utskottsstadiet upp i en särskild föredragningslista (»Calendar») och kunna tagas upp till fortsatt behandling endast på vissa dagar. Den tid som avsatts för private bilis kan emellertid vid behov tagas i anspråk för behandlingen av andra ärenden. Det arbete som behandlingen av private bilis ger representanthuset utgör en relativt ringa del av hela arbetsbördan. Numera har avgörandet av en stor del av dessa ärenden överförts till andra organ. 6 II. Prioritetsbehandling. Enligt den allmänna regeln skola ärendena tagas upp till behandling i den ordning de upptagits i »the Calendar». För att ett effektivt arbete skall kunna presteras och för att nödvändig lagstiftning skall kunna genomföras måste — med hänsyn till den stora mängden av ärenden — vissa frågor ges prioritet. Detta kan ske på många olika sätt.

1. Vissa utskott ha möjlighet att när som helst föra fram vissa angivna ärenden. Främst bland dessa utskoitt märker man »Committee on Rules» (bl. a. frågor rörande arbetsordningen), »Committee on Ways and Means» och »Committee on Appropriations». Flertalet budgetfrågor erhålla sådan prioritetsbehandling. Ifrågavarande ärenden kunna tas upp endast efter hemställan från vederbörande utskott, vanligen genom ordföranden. (HR XI, 45.) 2. Såsom ovan berörts har »Committee on Rules» stor betydelse genom sin befogenhet att framställa förslag om »special orders». Andra utskott få vända sig till »Committee on Rules» för att genom special order få fram sina ärenden till behandling. Om »Committee on Rules» ställer sig avvisande till en framställning om en »special order» fölen viss fråga, finnas det oaktat vissa möjligheter att framföra förslag om en sådan i huset. Dess medlemmar ha nämligen två dagar varje månad rätt att hemställa om beslut om »special orders». 3. Ännu ett sätt att föra fram ärenden till behandling är »suspension of the Rules», varigenom den fastställda ordningsföljden i föredragningslistan kan upphävas. (HR XXV A.) Beslut i denna riktning måste dock fattas med 2/3 majoritet. En hemställan om »suspension of the Rules» sammankopplas vanligen med en begäran att en viss, angiven fråga skall tas upp till debatt, och beslutet innebär alltså att denna fråga får förhandsrätt. Förslag om »suspension of the Rules» får väckas två måndagar i månaden, av vilka den ena disponeras av husets medlemmar och den andra av utskotten, samt under sessionens sex sista dagar, då snabb behandling av flera ärenden är nödvändig. Den h ä r angivna vägen h a r blivit av avsevärt mindre betydelse, sedan »Committee on Rules» fick sin nämnda befogenhet att 5 6

HR XXIII, Willoughby, sid. 409—16. Chamberlain, sid. 235 ff.

omedelbart föra fram ett ärende till avg ö r a n d e . Därest majoritet för »suspension! of the Rules» uppnås, kan förslaget inte underkastas ändringar, om omröstningen omfattar förslaget i dess helhet. Debatten är begränsad till 40 minuter och kan utsträckas endast genom »unanimouis consent». Huruvida en hemställan om »suspension of the Rules» kan gå igen om beror i stor utsträckning på talm a n n e n . Den som vill framställa förslag häroom måste nämligen »fånga talmann e n s blick». Det blir i realiteten denne som avgör huruvida reglerna skola suspenderas. 4. En möjlighet att föra fram frågor, som röra endast lokalintressen eller eljest inte kunna väntas möta motstånd, erbjiudes genom den behandlingsform, som kallas »unanimous consent procedure». (HR XXIV, 1, XIV, 2 [§ 757].) Eftersom huset självt bestämmer sin arbetsordning, kan det naturligtvis också överse med brott mot den. Härigenom ges tillfälle att utan iakttagande av reglerna och ordningen i »the Calendar» föra fram olika frågor. Det fordras endast, att ingen gör anmärkning mot att reglerna inte följas (»unanimous consent»). Tidigare berodde möjligheten att föra fram en begäran av detta slag helt på talmannen. Talmannens bruk av denna makt framkallade emellertid kritik, varför reglerna ändrades. Nu kan en ledamot anmäla hos sekreteraren att han vill ha upp en viss fråga i »the Unanimous Consent Calendar». (HR XIII, 3). Talmannen kan upptaga de på denna föredragningslista uppförda ärendena två dagar varje månad. Om ingen då gör någon invändning, kan det sålunda snabbt komma till ett avgörande i frågan. Härigenom inbesparas mycken tid. Frågor som beröra »private bilis» tagas inte upp på detta sätt för att undvika att beslut i dylika frågor fattas utan att husets och allmänna opinionens uppmärksamhet väcks. 5. Frågor, som inte på sätt ovan angivits privilegieras eller kunna tas upp upp genom »unanimous consent», kunna

föras fram av utskotten varje onsdag (»Calendar Wednesday»). Utskotten ropas då upp och få tillfälle att genom sin ordförande anmäla någon fråga, vari de önskar få beslut. Härvid ges också tillfälle till debatt i högst två timmar. »Calendar Wednesday» h a r dock numera ringa betydelse. (HR XXIV, 7, XI, 45.) 6. Slutligen må nämnas alt reglerna ge möjlighet att förbigå utskottsbehandling i vissa fall (»discharge of committees»). Vid sessionens början, innan huset har antagit sin arbetsordning och innan utskotten valts, kan ett ärende tas upp för omedelbar behandling utan utskottsremiss. Detta förfaringssätt tillgripes likväl icke annat än i brådskande fall. Även i andra fall kan det finnas behov att förbigå utskottsbehandlingen. Utskotten ha ju rätt att underlåta att avge utlåtande i ärenden, som remitterats till dem. Det är sålunda utskottsoch partiledningen som i stor utsträckning avgör frågornas öde. Ett sätt att undvika detta är naturligtvis »suspension of the Rules», men härför fordras ju 2/3 majoritet och dessutom att talmannen tar upp hemställan därom. Olika regler ha därför antagits, som ge möjlighet att förbigå utskotten. Enligt nu gällande bestämmelser kunna husets ledamöter få ett ärende, som varit 30 dagar i utskott, upptaget i »the Calendar of motions to discharge» (d. v. s. en särskild förteckning över yrkanden att huset skall fatta beslut i vissa frågor, som ej undergått utskottsbehandling). Härför fordras att 145 medlemmar teckna sina namn u n d e r yrkandet. För att få frågan upptagen till behandling skall någon av undertecknarna (vid vissa tillfällen två dagar i månaden) begära att den tas u p p . Det ges då tillfälle till 20 minuters debatt, 10 minuter för vartdera partiet, varefter omröstning skall ske. Upptagande till behandling kan efter hemställan ske omedelbart eller senare, varvid i senare fallet ärendet sättes upp på den ordinarie före135

dragningslistan, som om det varit föremål för utskottsutlåtande. (HR XXVII, 4.) III. Debattrestriktioner. I den tidigare framställningen har antytts att yttranderätten i representanthuset för flertalet ledamöter är ytterst snävt begränsad. Arbetsformerna syfta till att övervinna hinder som kunna fördröja att beslut fattas: alltför utsträckta debatter och alltför många ändringsförslag. I fråga om tiden för debatt gäller den allmänna regeln att ledamöterna icke få tala mer än en timme i samma fråga. Utskottsrapportören, som börjar och avslutar debatten, har dock vid varje tillfälle en timme till sitt förfogande. Ingen annan ledamot än förslagsställaren får yttra sig mer än en gång i samma fråga. I praxis beredes dock den som hållit ett anförande i huvudfrågan tillfälle att yttra sig också över ändringsförslag. Undantagen från de allmänna reglerna äro många. Om den allmänna fördelningen av tid som företages av partiledaren i huset har förut talats. Vidare gäller som nämnt för debatten i utskott av hela huset att endast 5 minuter få disponeras för varje ändringsförslag. Begränsning av debatten kan också åstadkommas — såsom förut påpekats — genom en »special order» eller genom »unanimous consent». Vid förslag om »suspension of the Rules» begränsas debatten om förslaget till fyrtio minuter. När förslaget kombineras med begäran om upptagande av viss fråga, inbegripes däri oftast en »special order», som fixerar tiden för debatten och tidpunkten för omröstning. Beträffande yrkanden i procedurfrågor (»parliamentary motions») tillätes ingen debatt. I detta sammanhang kan nämnas att en talare, som fyllt den tid som givits honom, men inte hunnit säga allt han önskar, om ingen invändning reses kan införa återstoden av sitt anförande i protokollet (»leave to print»). (HR XXXV, 1, § 929). Rätten att framföra ändringsförslag 136

(»amendments») är underkastad vissa begränsningar. Talmannen kan vägra att upptaga sådana förslag, som kunna anses vara »dilatory», d. v. s. framställda i syfte att förlänga debatten och förh i n d r a beslut. »Special orders» innehålla, som förut påpekats, ofta begränsning i rätten att framföra ändringsförslag. De stadga då att endast viss tid får disponeras för »amendments» eller att inga eller endast vissa ändringsförslag få framföras. Majoriteten kan också genomdriva att debatten avslutas genom den så kallade »previous question». Den innebär hemställan om att en fråga omedelbart utan fortsatt debatt tas u n d e r omröstning. »The previous question» ställes av en »floor leader» eller »bill manager». Den är av särskild betydelse när ett utskott önskar förhindra debatt och genomdriva ett snabbt beslut. »The previous question» ställes då av utskottets rapportör omedelbart efter det anförande med vilket han inleder debatten. Om frågan tidigare ej debatterats i huset eller i utskott av hela huset, måste dock debatt tillåtas i fyrtio minuter innan omröstning sker. 7 HL Kvorum. Enligt Article I, Section 5 i konstitutionen bildar en majoritet av varje hus kvorum »to do business», d. v. s. både för förhandlingar och för beslut. Enligt samma stadgande kan dock ett mindre antal ledamöter fatta beslut om ajournering från dag till dag. Vid beräkning av kvorumantalet medtagas även närvarande ledamöter, som icke rösta. Kontroll av att kvorumantalet är närvarande sker endast om husets förhandlingsmässighet ifrågasatts. Om så skett, måste kvorum konstateras för att arbetet skall kunna fortsättas. Sedan beslut fattats i en fråga kan anmärkning mot att kvorum ej förelegat dock icke framställas. (HR §§ 54, 55.) Även i utskotten utgöres kvorum av en majoritet av ledamöterna. I praxis föreligga dock väsentliga skillnader 7

Willoughby,

sid. 462—74.

mellan husets och utskottens kvorumregler. Medan annars kvorum presumeras föreligga till dess motsatt förhållande visas, måste i utskotten kontroll ske utan att anmärkning framställts. Beslut som fattats, då kvorum ej förelegat, äro ogiltiga. 8 För kvorumreglerna i utskott av hela huset har redogjorts på annan plats (ovan sid. 125). V. Omröstningsförfarandet. Det enklaste sättet för omröstning är acklamationsförfarandet, varvid talmannen först begär, att de som rösta för ett förslag ropa »Ja», de som rösta mot »Nej». Om talmannen icke anser sig kunna fastställa omröstningsresultatet, företages omröstning genom uppresning. Sådan omröstning skall också ske, om den begäres av en ledamot innan en ny fråga upptagits till behandling och innan nya ledamöter, som ej deltagit i den första omröstningen, infunnit sig i huset. Är talmannen fortfarande osäker företages ny omröstning genom uppresning, nu med rösträknare, som utses av talmannen, den ene bland dem som röstat »Ja», den andre bland dem som röstat »Nej». Rösträknare skola också utses på begäran av 1/5 av det antal ledamöter, som bilda kvorum, d. v. s. i hela huset 44 och i utskott av hela huset 20 ledamöter. 9 Om 1/5 av de närvarande så begär, skall omröstningen protokollföras. (Författningen Art. I, Sect. 5, 3 mom.). Begäran härom kan framställas när talmannen tillkännager resultatet av en votering genom uppresning, när votering med rösträknare äger rum eller t. o. m. sedan voteringsresultatet tillkännagivits, om församlingen då icke övergått till behandling av annan fråga. 2 I utskott av hela huset förekomma alla nu angivna voteringsförfaranden. Den protokollföring av omröstningsresultatet, som kan förekomma i själva huset, förekommer dock aldrig, när det är konstituerat som utskott. Willoughby, sid. 363—66. Jefferson's Manual XII; HR I, 5.

Arbetet i s e n a t e n . I de flesta avseenden är proceduren i senaten densamma som i representanthuset. 2 Varje lag — vare sig den först framlagts i senaten eller den översänts från representanthuset — remitteras till ett ständigt utskott. Om utskottet ställer sig positivt till lagförslaget, blir det föremål för utlåtande och sättes då upp i förteckningeh över sådana ärenden som skola föredragas (»the Calendar»), varifrån det kan ropas upp antingen i den ordning det uppsatts eller med brytande av denna ordningsföljd. Liksom i representanthuset förekommer det tre läsningar. Viktiga skillnader mellan förhandlingsordningen i senaten och i representanthuset finnas emellertid. Sålunda användes utskott av hela huset endast då fördrag med främmande makter behandlas. Prioritetsbehandling förekommer endast för anslagsfrågor. Ärendena behandlas sålunda i stor utsträckning i den ordningsföljd de upptagits i »the Calendar». Ordningen får dock brytas och arbetsordningen överhuvud taget ändras, om förslag härom tillkännages en dag i förväg och därefter bifalles av senaten eller godtages »by unanimous consent». För urvalet av ur olika synpunkter viktiga frågor finns ingen organisation motsvarande den i representanthuset. 1 senaten är det endast partiernas förtroenderåd, »steering committees», som kunna leda arbetet i detta avseende. Om en enig majoritet finnes, kan majoritetspartiets »steering committee» i stort sett sägas ha samma betydelse som representanthusets »Committee on Rules». Vid sidan härav sker en viss planering genom informella överenskommelser mellan ledande senatorer. Frågor som tillmätas mindre betydelse och inte väntas uppkalla några motsättningar behandlas i huvudsak på 1 2

Jefferson's Manual XLI. Ogg and Ray, sid. 375—79. 137

samma sätt som i representanthuset. (Se ovan, sid. 135.) »The previous question» förekommer inte, och debattrestriktionerna äro mycket få. De utgöras —- med undantag av förbudet för en medlem att samma dag tala mer än en gång i samma fråga — i huvudsak endast av den relativt sällan använda »unanimous consent»-proceduren och »closure». Debattfriheten och »filibustering», d. v. s. oavbrutna anföranden i obstruktionssyfte, i senaten äro väl kända och skola inte här närmare beröras. År 1917 infördes en regel om »closure». Enligt denna måste först en petition om avslutande av debatten, undertecknad av sex senatorer, framställas. Andra dagen härefter framställes frågan: »Är det senatens mening att debatten skall avslutas»? För beslut fordras två tredjedels majoritet. Om denna uppnås, skall det föreliggande ärendet slutbehandlas, innan något annat får upptas, och ingen senator får tala mer än en timme om det föreliggande förslaget. Ändringsförslag får icke förekomma utom med »unanimous consent». Dilatoriska förslag äro icke tillåtna. Alla procedurfrågor avgöras av talmannen utan debatt. 3

Arvode och n ä r v a r o r e g i s t r e r i n g . Ersättningen åt kongressledamöterna har alltid varit densamma för representanter och senatorer. Arvodet uppgår numera till 12 500 dollars, för talmännen 20 000 dollars. Härtill kommer er-

3 4

138 Ogg and Ray, sid. 375—79. Ogg and Ray, sid. 333 ff.

sättning för en resa varje session mellan huvudstaden och hemorten tur och retur med 20 cents per mile. Vidare erhåller varje representant 5 000 dollars, varje senator 10 320 dollars för arvoden åt sekreterare. (Ordförande i utskott får vissa tillägg därutöver.) Samtliga kongressledamöter erhålla vidare 2 000 dollars för expenser. Detta belopp är skattefritt. Bland andra förmåner kunna nämnas fri postbefordran och fri telegraf och telefon. 4 Från 1947 har också pensionsmöjligheter öppnats för kongressledamöter. Pensioneringen är frivillig; den ledamot som så önskar kan nämligen inträda i de statsanställdas pensionskassa. Villkoren äro följande. Pensionsavgiften uppgår till 6 procent av grundarvodet eller 750 dollars. För att erhålla pension kräves sex tjänsteår i kongressen. Pensionsåldern än 62 år. Vid tidigare inträdd oförmögenhet till arbete kan pensionen utgå vid lägre ålder efter fem tjänsteår. Pensionen utgår med 2% procent av arvodet, multiplicerat med antalet tjänsteår, men får icke överstiga tre fjärdedelar av det belopp pensionstagaren haft som årsarvode i kongressen. Särskild närvaroregistrering, »call of the roll», förekommer endast, då man har att kontrollera, om de närvarande konstituera kvorum. Registreringen upphör, när kvorum konstaterats. Frånvarande ledamöter kunna härvid hämtas med våld och bestraffas. (Konstitutionen, Art. I, sect. 5, mom. 1; HR XV m. fl.; SR V.)

KÄLLOR OCH

LITTERATUR.

Congressional Record. — Congressional Directory . — Constitution, Jefferson's Manual and Rules of the House of Representatives of the United States' seventyeighth Congress. Washington 1943. (Rules etc. Cit. HR). — Senate Manual Washington 1943 (Cit. SR). Chamberlain, J. P., Legislative process, national and state. New York 1936 (Cit. Chamberlain). — Hay nes, G. H., The Senate of the United States. Its history and practice. I—II. Boston 1938. — Herring, P., Presidential leadership and Congress. New York 1940. — Ogg, E. A., and Ray, P. 0., Introduction to American Governement. New York 1938 (Cit. Ogg and Ray). — The Reorganization of Congress. A Report of the committee on Congress of the American Political Scienel Association. Washington 1945 (Cit. Reorganization). — Tingsten, H., Amerikansk demokrati. Stockholm 1929. — Willoughby, W. F., Principles of legislative organisation and administration. Washington 1934 (Cit. Willough°y)- — Young, J. T., The new American government. New York 1940 (Cit. Young). — Young, R., This is Congress. New York 1943.

. £.n.m- R e g l e r n a för arbetsformerna finnas dels i konstitutionen, dels och främst i följande källor: 1) The Manual of Parliamentary practice, som efter engelsk förebild utarbetades av Jefferson till ledning för arbetet i senaten under den tid han var dess ledare men vars bestämmelser numera dock i stor utsträckning aro obsoleta (för representanthusets del måste dessa liksom andra bestämmelser antas på nytt för varje kongressperiod); 2) den arbetsordning varje hus for sig antar; 3) praxis, som kan utläsas i talmännens beslut i procedurfrågor under olika tider. (Den mest kända samlingen är A. C. Hinds' Parliamentary Precedents of the House of Representatives).

NEDERLÄNDERNA

Det nederländska parlamentet — ge- nungen och generalstalerna gemensamt. neralstaterna — består av två avdel- Ett kungligt förslag behandlas först i ningar, första och a n d r a kammaren. 1 andra kammaren, som kan företaga ändKamrarna sammanträda och besluta var ringar däri. Första kammaren h a r därför sig. Från denna huvudregel fin- efter att taga ställning till förslaget, om nas dock vissa undantag. 2 Första kam- detta i någon form antagits av andra kammaren, men den kan ej ändra, maren har 50 ledamöter, vilka för endast bifalla eller avslå det. Inom en tid av sex år utses av provinsialstaterna (närmast motsvarande de generalstaterna tillkommer laginitiativ svenska landstingen). Halva antalet uteslutande andra kammaren, som efstår under omval vart tredje år. Andra ter bifall till ett förslag sänder detta kammarens ledamöter, till antalet 100, till första kammaren. Om denna kamutses genom direkta val för en tid av mare för sin del antar förslaget, anfyra år. Valen till båda kamrarna håller den i generalstaternas namn, att ske enligt den proportionella metoden. konungen måtte giva sitt bifall till det. Rösträtt vid val till andra kammaren Andra framställningar än lagförslag — exempelvis adresser och interpellatiotillkommer, med vissa undantag, alla ner — kunna kamrarna besluta resp. benederländska medborgare, som ha fyllt handla var för sig. 3 23 år. Valbara till k a m r a r n a äro i stort Av väsentlig betydelse i det nedersett alla medborgare, som ha fyllt 30 år. ländska representationssystemet är förLedamot av generalstaterna kan emelsta kammarens underordnade ställning. lertid ej samtidigt vara regeringsledamot eller högre tjänsteman, varjämte Befogenhetsinskränkningarna i fråga personer, som tillhöra krigsmakten, äro om lagstiftningen få konsekvenser även försatta ur tjänstgöring u n d e r tiden för på områden, som ej direkt beröra denna; sålunda kunna skillnader mellan de ledamotskap. Den lagstiftande makten utövar ko- båda k a m r a r n a beträffande exempelvis 1 Redogörelsen i inledningskapitlet bygger i huvudsak på artiklar i S. Y. B., sid. 1097 f., och Staatsalmanak, sid. 29 f. Motsvarande grundlagsbestämmelser återfinnas i Grl. kap. 3 (3), avd. 1—5 (1—5). 2 Av speciellt slag är det gemensamma möte, som äger rum vid val av tronföljare och konung: »Finnes ej enligt grundlagen berättigad tronföljare, och kan sådan icke heller förväntas, må tronföljare kunna tillsättas genom en lag, vartill förslag av konungen framlägges. Generalstaterna, för ändamålet inkallade titt dubbelt antal, skola däröver vid gemensamt möte överlägga och besluta» [Grl. art. 18 (18)].Liknan-

de äro de bestämmelser, som skola följas, då vid konungens frånfälle berättigad tronföljare icke finnes. Generalstaterna skola inkallas till dubbelt antal för att vid gemensamt möte förrätta val av konung [Grl. art. 19 (19)]. En särskild ordningsstadga finnes för det gemensamma mötet, men då dess verksamhet är relativt begränsad och sedd ur frågan om parlamentets arbetsformer praktiskt betydelselös, kan den här förbigås. De »extra» ledamöter, som skola inkallas till det gemensamma mötet, väljas på samma sätt som de ordinarie [Grl. art. 86 (84)]. 3 Beträffande första kammarens ställning se även Kranenburg, sid. 328.

sessionernas längd och utskottsväsendet förklaras av reglerna för lagstiftningen. Dessa olikheter göra det nödvändigt att i den följande redogörelsen i de flesta fall behandla kamrarna var för sig. I grundlagen ges så gott som inga bestämmelser om generalstaternas arbetsformer utan endast hänvisningar till ordningsstadgorna, som kamrarna själva ha att fatta beslut om [Grl. art. 114 (112) och 117 (115)]. Ändringar i ordningsstadgorna kunna sålunda företagas, så fort behov därav anses föreligga. Då generalstaternas protokoll för åren 1945—47 ej finnas tillgängliga i Sverige, bygger den följande undersökningen främst på uppgifter i protokollen från perioden närmast för den tyska ockupationen under det senaste världskriget. Sessionerna. Grundlagen stadgar, att generalstaterna skola sammanträda »åtminstone en gång varje år». Den lagtima sessionen, som öppnas vid ett för båda kamrarna gemensamt möte den tredje tisdagen i september, pågår minst tjugo dagar, såvida konungen ej begagnar sin rätt att upplösa en av eller båda kamrarna. Om så sker, skall nyval äga rum inom fyrtio dagar efter beslutet om upplösning och sammanträde med den nyvalda kammaren, respektive de nyvalda kamrarna, hållas inom tre månader. 4 Konungen kallar till urtima session, så ofta han finner det nödvändigt [Grl. art. 103 (101), 106 (104) och 75 (73) L Det minimum av tjugo dagar för lagtima session, som grundlagen föreskriver, är i själva verket ej tillräckligt ens för behandlingen av budgeten. Andra kammarens arbetsordning förutsätter 4 Ett tredje slag av upplösning, utöver den ordinarie vid valperiodens utgång och den som kan beslutas av konungen, omtalas i bestämmelsen i Grl. art. 203 (198) om upplösning av båda kamrarna, innan definitivt beslut fattas i fråga, som rör grundlagsändring. »De nya kamrarna taga förslaget under ompröv-

också, att sessionen skall pågå betydligt längre, ty den stadgar, att tillsättning av vissa utskott skall ske efter jul- och påskferierna [A. K:s OSt. art. 14 ( 1 4 ) ] . I regel räcker lagtima session formellt året runt, alltså från september ett år till samma månad året därpå. Givetvis pågår icke arbete hela denna tid. En genomgång av olika sessioners protokoll visar, att verksamheten för andra kammarens del brukar fortgå till omkring 1 juli. Första kammarens arbete fortsätter i allmänhet ytterligare någon vecka. En session avslutas officiellt — vid gemensamt möte — vanligen lördagen före nästa lagtima sessions öppnande. Man har härigenom möjlighet att sammankalla generalstaterna till lagtima session, även sedan det egentliga arbetet är avslutat. Denna metod erinrar om »förpuppningen» av den svenska riksdagen. Framför allt äger den emellertid betydelse med tanke på att under pågående, d. v. s. officiellt ej avslutad, session en kammare kan vara samlad, då medkammaren är åtskild. Kamrarnas sammanträdesperioder och antalet sammanträdesdagar u n d e r två sessioner framgå av omstående tabell. Beträffande feriernas längd må framhållas, att det är vanligt, att talmannen — i överensstämmelse med sin skyldighet och rätt att kalla till sammanträde — vid sista sammanträdet före helger och andra ferier meddelar, när han ä m n a r sammankalla kammaren härnäst. 5 Kamrarnas arbetsordningar stadga dessutom, att talmannen skall kalla till sammanträde, då fem respektive tio ledamöter »med angivande av sina skäl därom göra skriftlig framställning» [F. K:s och A. K:s OSt. art. 10 respektive 59 ( 5 8 ) ] . Denna bestämmelse äger bening och må allenast med två tredjedelar av de avgivna rösterna antaga förslag om grundlagsändring . . . » 5 F. K:s protokoll, exempelvis den 24 och 30 december 1935, 17 och 28 juli 1936, A. K:s protokoll den 20 december 1935, 11 februari, 7 och. 26 maj 1936.

ert

CM CO

oo

co eo

iO iO

T *

t^

T-H «

jaqmajdos

T-H CM

CM

O

T-H

oö^

T-H

T-H

T-H

+ 1^-

Ti

T-H

(H

cö 60 ert T3

00 CO

as

:crt

1 A o

y»-.

C

o

:eö u

to

C

CO OS

CÖ

n 03 S S

r-Tcrs rH<M

Tinf

Vi

TH

cdd C C.

u ey

C o C/J CG

eu C/J

Vi

o eo

-ef

f«W

•O

n

SD

1 CO

CM

1 I

1 CM

CM CM

CM eo

«CM

eo

t^

T Tt- li

II J dv

CM CM

o <M

T-H

CM

CO CM

eö

CM

CM

CM

Ifl

T-H

T-H

eo

SJBJ\[

CM

O

O

T-H

£ ert fi M eu > v>

T-H

00 T-H T-H

T-H T-H

TH

Q,

ert C sert t.

en

eo

Ti TH

•>*

o

OS

O

t»

T-H 1

CM CM

oo

OO CM

ijenjqaj

T *

lO

5U

V)

CO

CM

lÖ

dt

!H

T-H

-HH

CM

TH

••—»

fiO

CM

Ti

eö

T-H 1

l

oo if)

os

T-l

CO

I

Lf5

,

ji o •J* CO </3

eu T3

fi3

CO

^T-H

CM;Ö

CJ ert

ert Vi

co

t^

lunf

<-> a c <

eo

CM

T-HCM

ert

C

lO CO OS

4 °°

"H<

l

1-4, 22-2 29-

TH

•o

J-H

t~ CO OS

ijsngny

T-l

o

CM

T-H

m

CM"

OD

ert

cy

eo

*« :cd U

u eu Vi

•O

a>

* .2 03

H

eo —' Cl u ed

l

l

fi ert

E £ a ^

t-, C ös C!

j3qmao3Q

CMO - i CO

eo

O CM

CM

"T -la; É ; jfrgatr

T*

t^

eo

CM^ 1 CM CM

T-H

co co <^eo~ CM

-HH

« J9qui9jd3s

"*

OS

cq

eo

m

e« CJS

«5 evj os T-H

eo T-H

-Q

CO

T-l

Ti

Ä

T-H

r^

u<

si

u

<i

X3

cö 00

«o os

•

eo os T-H

T-H

O ^CM

CO

iocs T-H

CM

T-H

CM

CM

CÖ

eo

CO CM

CM

eo

«o

T"H

«o

o

CM T-H

142 CO CM

-"*• ^CM OO

A! cd

eo

00 T-H CO

CM

Jaqopio

1 TH^CM

Ti

jaquiaAO^

Ifl

TH T-H

:C3 U

ert c/2 t—i

Ti

l>

7, ,22, 9-30

cu

00 TJBnUBf

. •

cö

-Q

Uj

Un

tH

<1

tydelse, framför allt då kammaren är åt- redan tidigare annonserade sammanträskild under pågående session; ett antal den. Kvällsplena hållas i allmänhet kl. ledamöter kunna då genom framställ- 8.30 em. Det senare slaget av kvällsplening till talmannen få till stånd sam- num kan ha karaktären av »registremanträde med kammaren. ringsplenum» (något officiellt eller i Beslut om en sessions slut fattas av praxis brukat namn finnes e j ) : då lämkonungen, då han »prövar dess (ses- nas meddelanden om inkomna skrivelsionens) fortvaro ej längre vara av sta- ser, om ärenden, som hänvisats till uttens väl påkallad» [Grl. art. 106 (104)]. skott m. m. Då kunna även förekomma I själva verket är det emellertid gene- frågor om naturalisation, som enligt ralstaterna, som besluta, när sessionens grundlagen sker genom eller med stöd arbete skall avslutas, även om den forav lag [Grl. art. 8 ( 8 ) ] . 8 Dylika ärenden mella avslutningsrätten tillkommer ko- föranleda ej debatt i kammaren. nungen. I praktiken torde samråd ske Enligt andra kammarens ordningsmellan regering och respektive kamrar. stadga är tiden för sammanträdes börNågot formellt beslut om att ett sam- jan kl. 11 fm., såvida icke talmannen manträde skall vara det sista under en eller kammaren finner påkallat att utsession fattas icke. När det befinnes, att sätta sammanträde till en tidigare eller vederbörande kammare icke har flera senare tidpunkt [A. K:s OSt. art. 59 ärenden att handlägga, äger talmannen ( 5 8 ) ] . Av protokollen framgår, att talanmoda sekreteraren att uppläsa dagens mannen brukar kalla kammaren till samprotokoll, varefter sessionens arbete för manträde kl. 1, sålunda två timmar setillfället upphör. Skulle emellertid före nare än vad som i ordningsstadgan sasessionens officiella avslutning proposi- ges. Kvällsplena, som äro av samma slag tioner, motioner eller andra förslag- som medkammarens, hållas vanligen kl. framläggas, skall talmannen ånyo in8 em. Pauserna mellan kamrarnas förkalla kammaren. När dylika ärenden middags-, respektive eftermiddags- och handlagts, avslutas arbetssessionen åter kvällsplena omfatta i regel cirka två på sätt, som nämnts. Intet h i n d r a r såtimmar. 9 På måndagar och lördagar lunda, att kammaren upprepade gånger hålla kamrarna vanligen ej sammanträavslutar sitt arbete under tiden före den. den officiella avslutningen. 6 Det är ej brukligt i Nederländerna att Till följd av den praxis, som utbildats, genom tidningsannonser meddela klockär frågan om urtima eller extra ordinaslagen för kamrarnas och utskottens rie session av relativt ringa betydelse. 7 sammanträden. Av kamrarnas sammanträdestider framgår emellertid, att utskotten sammanträda dels före och efSammanträdestider under ter kammarplena, dels de dagar, då såsessionerna. dana ej hållas. De »luckor» i sammanI första kammarens ordningsstadga trädesperioderna för kamrarna, som finnas icke några bestämmelser om vid komma till synes i tabellen över kamvilken tidpunkt plena skola hållas. rarnas sammanträdesfrekvens, utfyllas Första kammarens plena äga vanligen till icke ringa del av utskottssammanrum kl. 11 fm. Ibland förekomma även träden. Utskottssammanträden hållas såkvällsplena, som kunna vara antingen lunda, även då vederbörande kammare fortsättning på förmiddagsplena eller i övrigt är åtskild. Den enda tid på 6 Uppgift 7

från generalstaternas kansli, Det må framhållas, att rätten att väcka förslag i fråga, som rör grundlagsändring, ej är begränsad till lagtima session.

8 Exempelvis F. K:s protokoll för kvällssammanträdet den 14 juli 1936. 9 Uppgift från generalstaternas kansli.

året, då utskotten ej kunna sammanträda, är mellan en sessions officiella avslutning och den nya sessionens öppnande, d. v. s. då generalstaterna inte formellt äro samlade.

tionärerna flera och någon av dem fortfarande ledamot av kammaren, skall motionen upptagas till behandling. Motion, som förfallit, kan icke upptagas av annan ledamot; däremot kan ny motion av samma innebörd väckas av annan. 2

Tid för p r o p o s i t i o n e r och m o t i o n e r . I motsats till vad förhållandet är i vårt land finnas i Nederländerna inga bestämmelser om att propositioner och motioner skola vara framlagda inom viss tid från sessionens början för att kunna behandlas. Detta sammanhänger därmed, att det ej existerar någon ovillkorlig skyldighet för andra kammaren eller dess utskott att behandla förslag under förevarande session, även om denna skulle vara den sista sessionen under en legislaturperiod. Härom säger ordningsstadgan, att »alla ärenden, bland dem jämväl kungliga förslag, som hos kammaren eller hos u t s k o t t . . . till behandling förelegat, men vilkas behandling vid en sessions avslutning ännu icke blivit slutförd, skola vid början av nästa session till behandling ånyo upptagas, såframt icke kammaren annorledes beslutar» [A. K:s OSt. art 166 (160)]. Uttrycket »såframt icke kammaren annorledes beslutar» lämnar otvivelaktigt möjligheten öppen för kammaren att vid början av en session besluta att icke till behandling upptaga förslag, som framlagts under föregående session. Man kan med andra ord underlåta att över huvud taget behandla väckta förslag. Satsen anses dock icke äga tilllämpning på propositioner, 1 och beträffande framställningar från kammarledamöter är den av betydelse endast i vissa speciella fall. Sålunda förfaller motion, som väckts av enbart en ledamot, därest denne icke längre är medlem av kammaren vid den nya sessionen. Äro mo1 Pippel, anm. till art. 166 (160) sid. 507 f. 2 Uppgift från generalstaternas kansli. 3 Vid början av varje session väljas ledamöter i stenografiutskottet och ut-

144 Utskottsväsendet. Om utskottsväsendet gäller främst, att gemensamma beredningsutskott 3 saknas, och att andra kammarens utskottsorganisation är vida mer utvecklad än medkammarens. För båda k a m r a r n a är dessutom den grundsatsen gemensam, att alla kammarledamöter skola kunna eller skola deltaga i beredningen av varje enskilt förslag. I praktiken har detta medfört, att man tillämpat det s. k. byråsystemet, i Nederländerna benämnt avdelningsberedningen: kammarens ledamöter uppdelas genom lottning på fem avdelningar; ett förslag hänvisas till alla dessa avdelningar och undergår där en förberedande granskning. Därefter samman komma fem av avdelningarna utsedda referenter för att grundligare bereda förslaget och avgiva utlåtande, som underställes kammaren. I första kammaren användes detta system undantagslöst för beredning av lagförslag. Beträffande andra kammaren må här endast framhållas, att den stora ökningen av dess arbetsbörda har föranlett den att upprepade gånger företaga ändringar i sin ordningsstadga. Dessa ändringar ha i stor utsträckning medfört uppmjukningar i reglerna för avdelningsberedningen samt inrättande av utskott med i lag bestämd kompetens. 4 Första

kammarens

utskottsväsen.

Vid början av varje session fördelas kammarens ledamöter genom lottning skottet för tillsättande av tjänstemän vid stenografibyrån. De äro gemensamma för kamrarna, som i båda utse vardera tre ledamöter. Pippel, sid. 172. *Huart, sid. 292.

på fem avdelningar; var tredje månad verkställes på samma sätt ny sådan fördelning. De olika avdelningarnas ordförande bilda tillsammans med kammarens talman den centrala avdelningen. Dess uppgift är att, eventuellt i samråd med departementscheferna, bestämma den ordning, vari föreliggande förslag skola upptas till behandling. Den centrala avdelningen leder även de övriga avdelningarnas verksamhet och utsätter deras sammanträdestider (F. K:s OSt. art. 33 och 36). Inkomna lagförslag skola hänvisas till alla avdelningar, där de bli föremål för överläggning. För varje förslag utser avdelningen inom sig en referent, som »har att föra kortfattat memorial över f ö r h a n d l i n g a r n a . . . » (F. K:s OSt. art. 40 och 41). »Varje ledamot äger, då han är i avdelningen närvarande, att där avlämna skriftliga . . . inlagor, vilka efter skedd uppläsning tillställas referenten och sedan av denne överlämnas till referentutskottet» (F. K:s OSt. art. 42). Detta utskott, som består av de fem avdelningarnas referenter, skall i de olika avdelningarnas namn avge utlåtande. Utlåtande kan vara förberedande eller slutligt. Enligt kammarens arbetsordning skall utlåtande vara förberedande , såvida icke förslaget vid behandlingen inom avdelningarna lämnats utan anmärkning. Är så förhållandet, avfattas slutligt utlåtande omedelbart. Om anmärkningar av synnerligen enkel beskaffenhet framställts, »vilka enligt närvarande referenters enhälliga mening icke påkalla något skriftligt svar från regeringens sida» avges likaledes slutligt utlåtande genast (F.K:s OSt. art. 44). Grundlagen lämnar möjlignet öppen för andra kammaren »att hos första kammaren skriftligen eller muntligen bemöta invändningar mot förslaget», d. v. s. ett av andra kammaren framlagt förslag [Grl. art. 120 (118)]. Förberedande utlåtande skall tillställas vederbörande departementschef eller andra kammaren i och för yttrande (F. K:s 10 — 72899

OSt. art. 44), som bifogas det slutliga utlåtandet till kammaren. Av intresse att observera är regeringens medverkan vid beredningen. Den övervägande mängden ärenden beredes i avdelningarna och referentutskott. Det finns emellertid även andra frågor än lagförslag, som skola beredas i utskott, nämligen petitioner och adressförslag. Till följd av grundlagsstadgande har envar nederländsk medborgare »rätt att, där det skriftligen sker, hänvända sig till behörig myndighet med petition» [Grl. art. 8 ( 8 ) ] . I överensstämmelse härmed kunna petitioner tillställas även generalstaterna i ärenden, vari dessa äga att besluta. Bestämmelserna i grundlagen föra tanken till det i Sverige vanliga systemet att skriva »till kungs». Visserligen bli icke petitioner, som beröra lagstiftningen, föremål för utformade lagbeslut från första kammarens sida. Men de kunna föranleda skrivelser till regeringen med anhållan om utredning av den föreliggande frågan eller enbart vidarebefordras till regeringen. Det vanligaste är emellertid, att petitioner icke föranleda någon åtgärd. 5 Petitioner skola beredas innan de bli föremål för beslut i kammaren. De hänvisas fördenskull till petitionsutskottet, som består av fem av talmannen utsedda ledamöter. »Har kammaren, då sessionen avslutas, över någon petition ännu icke fattat beslut, skall sådan petition vid början av nästa session av talmannen föredragas till behandling . . . » (F. K : s O S t . art. 71). »Förslag till adress, då kammaren beslutar med dylik besvara konungens hälsningstal vid sessionens öppnande, s k a l l . . . uppgöras av ett utskott, bestående av fem ledamöter, bland vilka varje avdelning inom sig utser en ledamot» (F. K:s OSt. art. 55). Adressförslag skall under vissa omständigheter även beredas i avdelningarna, varför detta 5

Begister till Generalstaternas handlingar sessionen 1937—1938, sid. 142 ff. 145

»adressutskott» kan betraktas som ett slags referentutskott (F. K:s OSt. art. 58). Arbetsformerna inom de båda utskotten äro dock i väsentlig grad olika (F. K:s OSt. art. 56—62).

för förteckningen icke är helt rättvisande.

Förutom dessa utskott tillsättas vid vissa tillfällen två eller tre utskott, som ha att granska kammarledamöternas fullmakter (F. K:s OSt. art. 1), varjämte för varje session utses ett ekonomiutskott, vilket skall »öva inseende över kammarens bibliotek och vad som eljest rör kammarens ekonomiska angelägenheter» (F. K:s OSt. art. 9).

1 ledamot deltog ej i något utskott. 17 ledamöter deltogo i 1—10 utskott, 16 » » » 11—20 » 7 » » » 21—30 » 4 » » » 31—40 » 2 » » » 41—50 » 1 ledamot deltog i 58 utskott, 1 » » » 75 »

Med hänsyn till den form för beredning av lagförslag, som förekommer i första kammaren, låter det sig självfallet icke göra att angiva referentutskottens kompetens. Men man kan naturligtvis ändå i realiteten tala om en viss arbetsfördelning, då det har utbildats ett »specialistsystem»; man utser till referenter just dem, som äro insatta i den föreliggande frågan.

Angående budgetbehandlingen i utskott må omnämnas, att »genom lag fastställes regleringen av rikets samtliga utgifter och anvisas medel för deras täckande» [Grl. art. 126 (124)]. »Varje huvudtitel behandlas i ett eller flera lagförslag» och hänvisas sålunda i första kammaren till avdelningarna och ett för varje lagförslag tillsalt referentutskott [Grl. art. 128 (126)].

Förstakammarledamöternas sysselsättning.6

utskotts-

Beträffande kammarledamöternas utskottssysselsättning har omnämnts, att alla ledamöter — med undantag av talmannen — äro medlemmar i avdelningar. Dessa ha likväl endast en förberedande och för övrigt mycket ytlig beredning om hand. Tyngdpunkten av arbetet är förlagt till referentutskotten, och en genomgång av kammarens handlingar för sessionen 1935—1936 visar, att det övervägande flertalet av kammarledamöterna deltagit i dylika utskott. — Beträffande referent-, petitions-, »adress»- och ekonomiutskotten, centrala avdelningen, de två utskott, som tillsattes denna session för granskning av fullmakterna samt de två stenografiutskotten lämnas nedan en förteckning över kammarledamöternas sysselsättning. I referentutskott utses i regel samma referenter för flera, med varandra sammanhängande förslag, var-

Andra kammarens utskottsväsen är som redan sagts vida mer utvecklat än medkammarens. Beredning av ärenden i avdelningar och referentutskott förekommer dock alltjämt i stor utsträckning; byråsystemet har emellertid uppmjukats genom att utskott med speciella funktioner inrättats. Med hänsyn till utskottsväsendets egenartade karaktär göres härnedan först en indelning av utskotten, i huvudsak efter modell av det svenska utskottsväsendet; därefter lämnas en redogörelse för de olika utskotten med utgångspunkt från deras karaktär av rådgivande, lagberedande, reviderande eller förvaltande. 7 Slutligen sammanfattas bestämmelserna om budgetbehandlingen i utskott, varjämte kammarledamöternas utskottssysselsätt ning åskådliggöres genom en tabell.

6 Bilaga och Bilaga A till F. K:s protokoll sessionen 1935—1936 samt kammarens protokoll den 18 och 19 september 1935.

7 Bestämmelserna om A. K:s »adress»utskott, som här ej medtagas, äro i stort sett desamma som beträffande motsvarande utskott i F. K.

146 Andra

kammarens

utskottsväsen.

Ständiga

u t s k o t t (obligatoriska och fakultativa): Antal ledamöter

ekonomiutskottet (utskottet för kammarens ekonomi) utrikesutskottet utskottet för indiska angelägenheter petitionsutskottet cirka 12 budgetutskott, vartdera utskottet för statsutgifter det fasta utskottet för privat- och straffrätt » » » » beskattningsfrågor m. m » » » » offentliga arbeten m. m » » » » handelspolitiska angelägenheter

2 + talmannen 6 + talmannen 7 5 5 7 7 7 7

Särskilda

Antal ledamöter

utskott: 8

beredningsutskott särskilda utskott 8 utskott för granskning av regeringsmeddelanden utskott för prövning av önskvärdheten av ifrågasatt lagstiftning Utrikesutskottet »avser befordrande av ett regelbundet meningsutbyte mellan regeringen och kammaren i ärenden angående förhållandet till främmande makter» [A. K:s OSt. art. 151 (146)]. Talmannen utser dess sex ledamöter, och enligt praxis fördelas platserna mellan de sex största partierna. 9 Utskottet — med talmannen som ordförande — är berättigat att av regeringen inhämta upplysningar, som anses erforderliga, och det överlägger med utrikesministern om de frågor, som denne förelägger för utlåtande. Om alla behandlade angelägenheter, vilka regegeringen ej betecknat såsom hemliga, lämnar utskottet kammaren redogörelse, såvida icke regeringen själv gör detta. Utskottet har i sitt förhållande till regeringen endast rådgivande funktion, och det sammanträder »utom vid tid, som det själv bestämmer, så ofta begäran därom från regeringen framställes» [A. K:s OSt. art. 151 (146)].

5 eller 7 5 5 5

talmannen. Det har i fråga om kolonierna i huvudsak samma funktion som utrikesutskottet i fråga om utrikespolitiken [A. K:s OSt. art. 152 ( — ) ] . Alla från konungen och kammarens ledamöter avgivna lagförslag skola hänvisas antingen 1) direkt till avdelningarna, 2) till fast utskott, 3) till beredningsutskott, 4) till särskilt utskott eller 5) till budgetutskott. Bestämmelserna om avdelningarnas tillsättning äro i huvudsak desamma för båda kamrarna. Här må endast påpekas, att i andra kammaren uppdelning genom lottning på fem avdelningar sker, förutom vid början av sessionen, även efter jul- och påskferierna. De olika avdelningarnas ordförande bilda tillsammans med talmannen den centrala avdelningen, som reglerar avdelningarnas verksamhet och beslutar om hänvisning av förslag till särskilda och fasta utskott [A. K:s OSt. art. 14 (14), 18 (18) och 19 (19)].

Utskottet för indiska angelägenheter består av sju ledamöter och tillsättes av

Referenter utses i andra kammaren antingen av avdelningarna, då förslag

8 Beredningsutskotten behandla företrädesvis frågor av politisk vikt och av komplicerad art, medan de särskilda ut-

skotten handlägga frågor natur. 9 Huart, sid. 294.

av

teknisk

hänvisats till dessa, eller av kammaren eller talmannen redan då förslag framlägges i kammaren. En av kammaren eller talmannen utsedd referent behöver ej vara medlem av den avdelning för vilken han utses. [A. K:s OSt. art. 24 (24*)]. Man har härigenom möjlighet att till referenter utse just de personer, som äro speciellt insatta i en föreliggande fråga; detta har tidigare icke alltid varit möjligt i alla genom lottning bildade avdelningar. 1 — Med hänsyn härtill kan en noggrann karakteristik av de ärenden, som hänvisas direkt till avdelningarna — och därifrån till referentutskott — icke givas. Det kan endast helt allmänt framhållas, att ärenden, som äro av betydelse ur partipolitisk synpunkt, ärenden, som beröra naturalisation, ändringar i grundlagen och ordningsstadgan samt ärenden av mindre vikt sändas direkt till avdelningarna. 2 Beferentutskotten arbeta på i huvudsak samma sätt som motsvarande utskott i första kammaren. Ordningsstadgan talar uttryckligen om direkt hänvisning till avdelningarna, detta som motsats till en »indirekt» hänvisning. Ärenden, som gå till beredningsutskott och budgetutskott, skola nämligen även de i viss utsträckning behandlas i avdelningarna. För dessa utskott är emellertid »ramen», arbetssättet, en annan än för de vanliga referentutskotten. Kammaren kan för den tid en session pågår tillsätta fasta utskott, vilka a) antingen enbart skola bereda vissa lagförslag, eller b) kunna både överlägga med regeringen i vissa ärenden och bereda därmed sammanhängande förslag. [A. K:s OSt. art. 55 (55*)]. Fasta utskott bestå av sju ledamöter, vilka skola ut1 Huart, 2

sid. 292. Huart, sid. 294, Pippel, anm. till art. 19 (19), sid. 215 f., samt A. K:s protokoll exempelvis den 7 november 1935. 3 Pippel, sid. 176. 4 Pippel, anm. till art. 55 (55*), sid. 257 ff. 148

ses av kammaren eller talmannen (ibid.); det senare har hittills alltid varit fallet. 3 Sedan 1925, då bestämmelserna om utskott av typ a) infördes, ha årligen tre tillsatts, 4 nämligen 1) för privat- och straffrätt, 2) för beskattningsfrågor (närmast motsvarande bevillningsutskottet i Sverige) samt 3) för offentliga arbeten, kommunikationer och »waterstaats»-angelägenheler.5 Sedan utskott av typ b) infördes i början av 1930-talet, har årligen tillsatts ett utskott för överläggning med regeringen om handelspolitiska angelägenheter. Det har även haft att bereda ärenden rörande handelsavtal med främmande länder. 0 Utskottet är skyldigt att lämna kammaren regelbundna meddelanden om sin verksamhet [A. K:s OSt. art. 55 (55*)]. Det är centrala avdelningen, som beslutar om hänvisning av ärenden till fasta utskott, och förslag, som behandlas av dylika, äro ej föremål för avdelningsberedning. Kammarledamöterha emellertid rätt att inom en av vederbörande utskott bestämd tidsfrist inkomma med framställningar i anledning av dit hänvisade förslag samt att i viss utsträckning närvara vid och deltaga i dess förhandlingar [A. K:s OSt. art. 55 (55*) och 41 (41)]. Utskott skall fastställa sitt utlåtande inom tre eller i vissa fall fyra veckor från den dag, då det för överläggning om vederbörande förslag varit samlat första gången [A. K:s OSt. art. 44 (44) och 32 (32) ] . Bestämmelserna om skriftlig och muntlig kommunikation mellan utskott och regeringen äro i huvudsak desamma som för första och andra kammarens referentutskott. Ministrarna kunna på hemställan av ett utskott när5 »Waterstaats»-angelägenheter: vatten-, torvmosse- och marsklandsfrågor, som till följd av landets naturbeskaffenhet äro synnerligen viktiga. Huart, sid. 295, not. 1. 6 Pippel, sid. 539 ff.

vara vid dess sammanträden [A. K:s OSt. art. 33 (33) och 43 (43)]. Beredningsutskott är exempel på hur bestämmelserna för avdelningsberedning uppmjukats. Ett dylikt utskotts ledamöter — i regel sju jämte lika många suppleanter — väljas av avdelningarna eller talmannen; denne fördelar dem om möjligt på de avdelningar de tillhöra. I själva verket är sålunda beredningsutskott ett slags referentutskott. Vid beredningsutskotts sammanträden äger varje meningsgrupp om sex ledamöter att låta sig företrädas av en representant. Antalet ledamöter i utskottet skall emellertid vid sådant förhållande vara endast fem. Ett ärende, som hänvisas till beredningsutskott, undergår först en förberedande behandling i avdelningarna, varefter det behandlas av utskottet på i huvudsak samma sätt som beträffande referentutskott [A. K:s OSt. art. 46 (46) och 49 (49)]. »Därest utskottet u n d e r beredningens fortgång finner lämpligt, att kammaren, innan förslagets behandling fortsattes, erhåller tillfälle att besluta om de huvudgrunder, på vilka förslaget vilar, äger det tills vidare inställa beredningen och inför kammaren framlägga de frågor, över vilka det finner beslut redan vid denna tidpunkt vara lämpligt. Kammarens beslut i dessa frågor lägges av utskottet till grund för dess fortsatta beredning» [A. K:s OSt. art. 53 (52)]. Beträffande beredningsutskotts kompetens må nämnas, att man här har en »kombination av specialist- och avdelningsberedning»; 7 denna form av behandling användes för ärenden, som äro av såväl teknisk som politisk natur, och såtillvida erinra beredningsutskotten om de särskilda utskotten i Sverige, som de ha att behandla »stora» ärenden. 8 — Ordningsstadgan känner ej hänvisning till beredningsutskott av ett förslag, som hänger nära samman med det 7 Kranenburg, 8

Pippel, 216.

sid. 328. anm. till art. 19 (19), sid.

förslag, varför utskottet tillsatts; några gånger har det dock inträffat, att dylik remiss ägt rum. 9 Särskilt stadgas om beredningsutskotts utlåtande, att »på begäran skall jämväl mening, som omfattas av minoritet inom utskottet upptagas i utlåtandet» [A. K:s OSt. art. 51 (51)]. »Förslag av övervägande teknisk natur äger centrala avdelningen besluta hänvisa till särskilt utskott i och för beredning» [A. K:s OSt. art. 38 (38), 39 (39)]. Talmannen utser dess fem ledamöter. Förslag, som beredas av särskilt utskott, behandlas ej i avdelningarna, men kammarens ledamöter ha i stället möjlighet att till utskottet insända framställningar i anledning av förslag, som beredes av utskottet [A. K:s OSt. 41 (41), 42 (42) och 43 ( 4 3 ) ] ; ledamöter, som insänt dylika framställningar, äga även att deltaga i utskottets överläggningar, och alla kammarledamöter kunna, ehuru utan yttranderätt, närvara vid dess sammanträden. — Arbetssättel för ett särskilt utskott är detsamma som för ett fast utskott [A. K:s OSt. art. 55 (55*)]. Kammaren kan, om den så finner för gott, tillsätta ett utskott, som har att taga under prövning, huruvida och med vilken innebörd ett lagförslag bör framställas [A. K:s OSt. art. 107 (103)]. Om exempelvis en kammarledamot önskar, att en lag av visst slag skall stiftas, kan han föreslå, att ett utskott tillsättes för att undersöka, »huruvida och med vilken innebörd» en lag bör komma till stånd. Han kan också lägga fram förslag om att en lag skall stiftas, utan att ett utskott av ovannämnt slag tillsättes för att yttra sig därom; förslaget skall beredas på samma sätt som propositioner, och den förhandling med ministrar, varom ovan talats i samband med utskottsberedningen, skall i delta fall äga rum med vederbörande förslagsställare [A. K:s OSt. art. 112 (108)]. I viss mån 9 Pippel, 245 f.

anm. till art. 46 (46), sid.

kan det berörda förfarandet jämföras med det i Sverige brukliga systemet att genom skrivelse anhålla om utredning av en viss fråga. — Pelitionsutskottel tillsättes av talmannen och består av fem ledamöter »med uppgift att avgiva betänkande över alla till kammaren inkomna petitioner». Dock är att märka, att petitioner, som avse framlagda lagförslag, hänvisas till det utskott, som har att behandla vederbörande lagförslag. Petitionsutskottet skall, »då kammaren efter avbrott i sessionen åter samlas, nytillsättas, såframt efter dess förra tillsättning fyra månader förflutit» [A. K:s OSt. art. 145 (140)]. Liksom i första kammaren föranleda petitioner till andra kammaren i regel ej positiva åtgärder. 1 Begeringsmeddelanden, som icke avse lagförslag eller svar på interpellationer och frågor, skola eller kunna, innan de komma före i kammaren, hänvisas för yttrande till utskottet för statsutgifter eller till utskott om fem ledamöter för behandling av vissa regeringsmeddelanden. Utskottet för statsutgifter, vilket består av sju — i regel av talmannen utsedda — ledamöter, har till uppgift att dels »giva kammaren upplysning om användningen av de medel, som enligt den för statsutgifter uppgjorda regleringen ställts till förfogande» [A. K:s OSt. art. 153 (147)], dels avge utlåtande över de till utskottet hänvisade handlingar, som äga direkt samband med denna dess uppgift. Dessa handlingar äro huvudsakligen verksamhetsberättelser för statliga, ekonomiska institutioner. 2

årliga redogörlser för framför allt statens affärsdrivande verk, som tillställas kammaren. I allmänhet utses ett utskott för ett eller flera med varandra sammanhängande ärenden [A. K:s OSt. art. 106 (102)]. Begeringsmeddelanden, som beröra andra utskotts verksamhetsamråden — exempelvis handelspolitik — hänvisas till vederbörande utskott och de beslut, som lättas i anledning av dem, kunna formas såsom uttalanden för eller mot regeringen. 3 Ekonomiutskottet, liknande medkammarens utskott med samma namn, består av talmannen och två av kammaren utsedda ledamöter. Det övar inseende av kammarens nödiga utgifter för det eljest avser kammarens ekonomiska förvaltning, uppgör varje år en reglering över kammarens nödiga utgifter för det kommande året samt tillsätter kammarens betjäning [A. K:s OSt. art. 11—13 (11—13) ] . 4 Enligt grundlagen äga båda kamrarna såväl var för sig som vid gemensamt möte rätt att anställa undersökningar (enquéter) [Grl. art. 98 (96)]. Denna form av undersökning erinrar om administrativt referendum eller »gallupundersökning». För dess utförande skall, enligt andra kammarens arbetsordning, ett utskott tillsättas [A. K:s OSt. art. 157 (151)]. Hela denna fråga är dock numera praktiskt betydelselös, då någon dylik undersökning icke förekommit sedan sessionen 1886— 1887. 5 I första kammarens ordningsstadga finnas icke några bestämmelser om enquéteutskott.

De nämnda femmannautskotten, som ej äro obligatoriska, ha att avge yti rande över dels meddelanden om viktiga angelägenheter och händelser, dels

Kammarledamöternas utskottssysselsättning.

1 Begister till generalstaternas handlingar sessionen 1935—1936, sid. 153 ff. 2 Pippel, anm. till art. 153 (147), sid. 497 f. 3 Pippel, anm. till art. 106 (102), sid. 432 ff.

150 Någon förteckning över kammarledamöternas deltagande i referentutskott 4 Därutöver tillsättes likaledes av talmannen ett utskott om fem personer för att granska nyvalda ledamöters fullmakter: A. K:s OSt. art. 3 (3) och 10 (10). 5 Pippel, anm. till art. 154 (148), sid. 499 f.

kan icke givas, då en sådan — betydligt mer än vad förhållandet är beträffande första kammaren — skulle innebära en u p p r ä k n i n g av det antal ärenden, som vederbörande ledamot varit med om att bereda. Det kan endast helt allmänt framhållas, att i stort sett alla ledamöter i någon utsträckning tjänstgöra såsom referenter. Beträffande alla slags ständiga och fasta utskott, utskott för fullmaktsgranskning, beredningsutskott samt centrala avdelningen lämnas härnedan en förteckning över kammarledamöternas sysselsättning. Uppgifterna äro hämtade från sessionen 1935—1936 och återfinnas i kammarens protokoll den 19 september och 1 oktober 1935 samt den 11 februari 1936. Något »adressutskott» tillsattes icke denna session. 31 ledamöter deltogo i 1 utskott, 14 » » »2 » , 10 » » » 3 » , 6 » » »4 » , 2 » » »5 » . 63 Budgetbehandlingen i utskott. »Förslag till allmän statsreglering framlägges av konungen hos andra kammaren omedelbart efter öppnandet av generalstaternas lagtima sessior närmast före början av den period, för vilken statsregleringen är avsedd att gälla. Sådan period må ej överstiga två år» [Grl. art. 127 (125)]. »Varje huvudtitel behandlas i ett eller flera lagförslag» [Grl. art. 128 (126)]. Talmannen utser ledamöter att tillhöra utskotten för beredning av lagförslag, som avse denna statsreglering. »Efter samråd med dessa ledamöter fördelar han dem på olika budgetutskott, vartdera bestående av fem ledamöter.» Ett dylikt utskott tillsättes för att bereda regleringen för kolonierna och staten för °A. K:s protokoll den 19 sept. 1935 samt Pippel, anm. till Grl. 128 (126).

kolonialdepartementet, ett för det kungliga huset m. m., statsskulden och oförutsedda utgifter samt lagen angående medel för utgifternas täckande. Slutligen tillsättes ett utskott för var och en av den allmänna statsregleringens övriga huvudtitlar, d. v. s. huvudsakligen statsdepartementen; ett utskott får ofta behandla flera lagförslag. »Till budgetutskotten hänvisas dessutom inkomna lagförslag om ändring av vissa moment i statsregleringen eller om provisoriskt fastställande av en reglering och lagförslag om ersättande av dylik provisorisk reglering med annan» [A. K:s OSt. art. 56 (55)]. Antalet huvudtitlar är numera 14, men då »varje huvudtitel behandlas i ett eller flera lagförslag» är antalet utskott ej fast bestämt. Vid sessionen 1935—1936 (då huvudtitlarna voro 13) tillsattes 12 budgetutskoott. I regel håller sig också antalet utskott däromkring. 6 Innan lottning på avdelningar äger rum, fördelar talmannen, likaledes genom lottning, budgetutskottens ledamöter på de olika avdelningarna [A. K:s OSt. art. 14 (14)]. Dessa ledamöter tjänstgöra således såsom avdelningarnas referenter, och lagförslag, som avse statsregleringen, behandlas först i avdelningarna, varefter de beredas i ett budgetutskott; därvid tillämpas referentutskottens arbetsformer. Ett budgetutskott är skyldigt att fastställa sitt utlåtande inom tre, i vissa fall fyra veckor från den dag, då behandlingen av lagförslaget blivit slutförd inom avdelningarna (A. K:s OSt. art. 58 (57). Amendement. Hatten att företaga ändringar i lagförslag tillkommer uteslutande andra kammaren och generalstaternas gemensamma möte. Förslag till grundlagsändringar kunna dock icke ändras i andra läsningen. 7 7 Grl. art. 115 (113) samt Pippel, anm. till art. 99 (95), sid. 365.

Beglerna för framställning av ändringsförslag i anledning av lagförslag äro synnerligen detaljerade, varför en redogörelse för dessa skulle föra alltför långt. Härnedan göres endast ett kort sammandrag av de viktigaste bestämmelserna. Den tid, som förflyter mellan lagförslags framläggande och kammarens beslut i frågan kan indelas i perioder, då ändringsförslag och andra framställningar i anledning av det väckta förslaget kunna göras. I. Före utskottsbehandlingen. Om alla till särskilda och fasta utskott hänvisade förslag äga kammarens ledamöter att inom en av vederbörande utskott bestämd tidsfrist insända skriftliga yttranden. Tidsfristen bestämmes av utskottet inom åtta dagar, sedan förslaget hänvisats dit, och den är i regel — under pågående sammanträdesperiod — omkring tio dagar. »Utskottet sammanträder inom fjorton dagar efter utlöpande av denna tidsfrist.» 8 Denna form av framställningar är närmast en motsvarighet till den, som förekommer vid avdelningsberedningen, då ju varje ledamot äger att »avlämna skriftliga . . . inlagor med anmärkningar över förslaget eller förslag till vissa ändringar däri» [A. K:s OSt. art. 25 (25)]. Kammarledamot, som insänt yttrande till utskott, har rätt att i viss utsträckning deltaga i dess överläggningar, och andra ledamöter kunna närvara vid utskottets sammanträden utan yttranderätt [A. K:s OSt. art. 43 (43)].

giva muntligt eller skriftligt yttrande» [A. K:s OSt. art. 51 (51)]. Ändringsförslag av denna senare art samt ändringsförslag, som framställas före eller under överläggningarna i kammaren, måste emellertid »för att ställas under överläggning vara framställt eller äga instämmande av fem ledamöter». Ändringsförslag till regeringsförslag, som varit föremål för behandling i något av ovan nämnda utskott, »skall för att upptagas till behandling vara undertecknat av minst tio ledamöter, såframt icke ändringsförslaget antingen inlämnats redan till utskottet eller eljest senast två gånger tjugofyra timmar, innan dess behandling kommer i fråga, eller det avser regeringsförslag, vilket i den form det vid tiden för ändringsförslagets framställande föreligger, icke inom utskottet behandlats» [A. K:s OSt. art. 100 (96)]. Ändringsförslag kunna framställas även beträffande adresser, enquéter samt utlåtanden från utskott, som ha att granska från regeringen inkomna handlingar. 9 Ledningen av generalstaternas arbete.

II. Vid avgivande av utlåtande kan ett utskott av ovan nämnt slag samt beredningsutskott »bestämma en tid av fjorton dagar, inom vilken ledamöter av kammaren kunna hos utskottet inlämna förslag till ändringar i det föreliggande förslaget. Begagnar sig utskottet av denna befogenhet, skall det över inlämnade ändringsförslag till kammaren av-

Av redogörelsen för utskottsväsendet framgår, att respektive kamrars centrala avdelningar ha att dels bestämma den ordning, vari föreliggande förslag skola upptas till behandling i avdelningarna, dels reglera dessas verksamhet, bestämma sammanträdestider m. m. Särskilt må framhållas, att båda kamrarnas ordningsstadgor uttryckligen säga, att samråd om arbetets ordning inom avdelningarna kan förekomma mellan centrala avdelningen och regeringen [F. K:s och A. K:s OSt. art. 36 resp. 21 (21)]. Någon bestämmelse om att samråd kan eller bör äga rum mellan de båda kamrarnas centrala avdelningar inbördes finnes icke, men då den över-

8 A. K:s OSt. art. 42 (42) och 55 (54) samt Pippel, sid. 512 ff.

9 Pippel, 365.

anm. till art. 99 (95), sid.

vägande delen av de ärenden, som stå på första kammarens dagordning, kommer från andra kammaren, torde i praktiken dylikt samråd förekomma. I fråga om a n d r a kammaren må understrykas, att centrala avdelningen även har att besluta om hänvisning av ärenden till särskilda och fasta utskott, om tidsfrister i fråga om tidpunkten för avgivande av utlåtanden m. m. I stort sett kan således sägas, att centrala avdelningen reglerar avdelningarnas och i viss mån utskottens verksamhet. Tiderna för kammarens offentliga sammanträden och den ordning, i vilken föreliggande förslag skola upptagas till behandling, bestämmas av talmannen. 1 Ärendenas behandling i kamrarna. Någon samtidig behandling i kamrarna av samma ärende kan givetvis, tili följd av bestämmelserna om lagstiftningen, icke komma i fråga. Förslag, för vilkas godkännande bifall fordras av båda kamrarna, behandlas först i andra kammaren. Det stadgas i andra kammarens arbetsordning, att referent-, beredningsoch budgetutskotts utlåtanden skola behandlas av kammaren tidigast fem dagar efter den dag, då de utdelats bland kammarledamöterna [A. K:s OSt. art. 92 ( 8 8 ) ] . Ärende, som anses kräva skyndsam behandling eller som är av synnerligen enkel natur, kan, efter beslut av kammaren, behandlas i omedelbar anslutning till uppläsningen av utlåtandet. För första kammarens del gäller endast, att offentlig överläggning om ett förslag med vissa undantag icke må äga rum tidigare än två dagar, sedan det slutliga utlåtandet utdelats. Om prioritet för vissa slags frågor finnes ingenting stadgat i vare sig grundlag eller ordningsstadgor. Det ta1 Pippel, anm. till art. 21 (21), sid. 218, samt not 1 på samma sida; jfr redogörelsen nedan om talmannens befogenheter.

las emellertid i olika sammanhang om »förslag av brådskande natur» (F. K:s OSt. art. 38) eller ärenden, som kräva skyndsam behandling [A. K:s OSt. art. 92 (88)]. Att angiva vilka ärenden, som här kunna åsyftas, låter sig icke göra. Det avgöres från fall till fall dels av centrala avdelningen beträffande ärendenas beredning i utskott, dels av talmannen eller kammaren beträffande deras behandling i kamrarna. Om debatterna stadgas för båda kamrarnas del, att ministrar, vissa kungliga ämbetsmän 2 och i regel förslagsställare i det under behandling föreliggande ärendet, äga att med företräde framför övriga talare få ordet, dock naturligtvis först sedan »den talare, som för tillfället yttrar sig, slutat sitt anförande» [F. K:s och A. K:s OSt. art. 19 och 20 resp. 88 (84) och 113 (109)]. I första kammaren tillkommer dessutom samma rätt de ledamöter av andra kammaren, som äro närvarande i anledning av behandling av ett från andra kammaren härstammande förslag [Grl. art. 120 (118)]. I andra kammaren ha jämväl utskottsföreträdare och förste undertecknare av ändringsförslag denna rättighet [A. K:s OSt. art. 100 (96) j . Kvorumregler. För att sammanträde med en kammare skall kunna hållas måste mer än hälften av dess ledamöter närvara, i första kammaren således minst 26, i andra minst 51 ledamöter [F. K:s och A. K:s OSt. art. 11 resp. 60 (59)]. »Ledamöterna skola, allt eftersom de infinna sig till ett sammanträde, på en lista i löpande nummerföljd teckna sina namn. Så snart mer än hälften av ledamöterna antecknat sig, överlämnas listan av sekreteraren till talmannen, vilken då omedelbart förklarar sammanträdet öppnat, och skall listan därefter vara framlagd 2 Statssekreterare och av konungen särskilt förordnade fullmäktige; Grl. art. 97 (95*) och 113 (111).

på sekreterarens bord i och för anteckning av ledamöter, som senare infinna sig.» Därest erforderligt antal ledamöter icke infunnit sig, skall talmannen förklara sammanträdet tills vidare inställt (F. K.) respektive uppskjuta det till en senare tidpunkt (A. K.) [F. K:s och A. K:s OSt. art. 12 resp. 61 (60)]. I konsekvens härmed stadgas, att omröstning är ogill, då antalet behörigen ifyllda röstsedlar icke överstiger halva antalet ledamöter [F. K:s och A. K:s OSt. art. 26 resp. 131 (127)]. För båda kamrarna gäller, att talmannen skall uppskjuta ett sammanträde till senare tidpunkt, då icke längre 26, respektive 51 ledamöter äro närvarande.

Restriktioner. Angående yttranderätten stadgas för båda kamrarnas del, att ingen ledamot må yttra sig över samma ärende mer än två gånger, såvida icke kammaren ger sitt samtycke därtill [F. K:s och A. K:s OSt. art. 18 resp. 79 (75)]. I andra kammaren räknas »vid bestämmandet av det antal gånger, en ledamot i samma ärende yttrat sig . . . icke hans yttrande om ett honom vidrörande personligt förhållande, ej heller hans yttrande till motivering av ändringsförslag, som han framställt, ej heller vad ledamot, som framställt ändringsförslag, yttrat till svar på invändning däremot av vederbörande minister» [A. K:s OSt. art. 79 (75)]. Däremot räknas yttrande för att besvara ministrars eller förslagsställares anförande (ibid.) — I första kammaren räknas alla slag av anföranden (F. K:s OSt. art. 18). I andra kammaren kan — på förslag av talmannen eller fem ledamöter — beslut fattas om att överläggningen om ett 3 Pippel, anm. till art. 82 (78), sid. 322 f., samt A. K:s protokoll den 19 sept. 1935. — Partiernas placering är f. n. i andra kammaren följande: T. v. om talmannen sitta kommunister, socialdemokrater och liberaler, t. h. katoliker [vilka f. n. (1947) bilda regering tillsam-

förslag skall vara avslutad inom viss angiven tid. Talmannen äger då att »efter billighet fördela den tid, som för överläggningen ytterligare står till förfogande» [A. K:s OSt. art. 81 (77)]. Kammaren kan även vid början eller under fortgången av överläggningen om ett ärende begränsa tiden för ledamöternas yttranden. Man kan då även bestämma, hur många gånger samma ledamot kan få ordet [A. K:s OSt. art. 82 (78)]. I överensstämmelse härmed har det blivit vanligt att, vid överläggningar om exempelvis budgetfrågor, ransonera tiden för yttrandenas längd på grundval av partiställningen, d. v. s. att bestämma den tid, som ett parti får till sitt förfogande, efter dess numerär. 3 Beträffande inskränkningar i motionsrätten säges i andra kammarens ordningsstadga, att lagförslag icke kunna framläggas av ledamöter i referentoch beredningsutskott samt särskilda utskott [A. K:s OSt. art. 112 (108)]. Denna regel syftar uppenbarligen till att garantera full objektivitet inom utskotten. Om avslutning av överläggning heter det i första kammarens ordningsstadga, att förslag därom måste, för att talmannen skall kunna framställa proposition, »äga instämmande av minst fem ledamöter» (F. K:s OSt. art. 19). I andra kammaren kan talmannen, då han finner, »att det föreliggande ärendet är från olika sidor tillräckligt belyst» föreslå, att överläggningen avslutas. Förslag därom kan även framställas av fem ledamöter [A. K:s OSt. art. 80 (76)]. Beträffande talmännens befogenheter äro kamrarnas arbetsordningar likalydande [F. K:s och A. K:s OSt. art. 16 a —16 g resp. 72—77 (72*—78*)]. Om en talare avviker från det föreliggande ammans med soc.-dem.], det antirevolutionära partiet, kristligt-historiska unionen samt det »reformerta» partiet. I första kammaren finnes ingen bestämd placering. Uppgift från generalstaternas kansli.

net »skall talmannen härå göra honom u p p m ä r k s a m med erinran till honom att låta sitt yttrande till detta ämne begränsas». Dessa regler följas noggrant, och det inträffar ofta, att talmannen u p p m a n a r en talare att hålla sig till ämnet. Det händer t. ex. att talmannen rättat ledamöter, som felaktigt citerat en minister. 4 Om en ledamot tillåter sig kränkande uttryck, om han stör ordningen e. dyl., skall han erinras härom av talmannen och beredas tillfälle att återta det som varit anledningen till erinringen. Gör han så, skall ingenting av det skedda angivas i kammarens protokoll, och han har rätt att fortsätta sitt anförande. Gör han däremot icke bruk av möjligheten att ta tillbaka det sagda, kan talmannen frånta honom ordet, och han har då icke rätt att vidare yttra sig i överläggningen om det föreliggande förslaget vid det pågående sammanträdet. Talmannen kan även avvisa ledamöter, som begå här omtalade förseelser, från det plenum eller de plena, som börja den dag, då avvisningen äger rum. Han kan då besluta, att i protokollet icke någonting av det skedda skall intas. Mot åtgärder av här nämnt slag kan icke vädjas till kammaren. På förslag av talmannen kan kammaren i vissa allvarliga fall, för längre eller kortare tid, förvägra ledamöter, som förbrutit sig, tillträde till kammarens hus. Talmannen har sålunda relativt vidsträckta befogenheter, av vilka i praktiken de oftast utnyttjas, som avse avslutning av överläggning, begränsning av anförandens längd och uppmaningar till talare att hålla sig till föreliggande fråga. Härtill komma de ovan i olika sammanhang omtalade befogenheterna beträffande ferier, sammanträdestider, ärendenas upptagande på dagordningen samt utseende av utskottsledamöter m. m. Interpellations- och frågeinstitutet. Interpellationer kunna framställas av enskilda ledamöter men måste godkän-

nas av vederbörande kammare. Om denna lämnar sitt samtycke till ett förslag, göres i första kammaren genom talmannen hemställan, att vederbörande minister »måtte för ändamålet vid ett kammarens sammanträde närvara» (F. K:s OSt. art. 52). I andra kammaren utsattes viss dag, då spörsmålet må framställas, och talmannen anhåller, att ifrågavarande minister måtte närvara vid sammanträdet. Här säges även, att om ärendet är av brådskande natur och ministern är närvarande »må spörsmålet, därest kammaren så finner lämpligt, jämväl kunna omedelbart framställas» [A. K:s OSt. art. 115 (111)]. Någon skyldighet att svara har emellertid ministern ej (ibid.). Debatt efter svar på interpellation kan förekomma, varjämte dagordningsförslag kunna framställas. 5 De ovan omtalade bestämmelserna om debattrestriktioner äga tillämpning också vid interpellationsdebatter. Frågeinstitutet regleras i andra kammarens ordningsstadga: »Under de dagar och på de tider, som vid början av varje session därtill bestämmas, må varje ledamot även utan kammarens samtycke . . . till en eller flera ministr a r framställa spörsmål. Ej må annan ledamot i samband därmed yttra sig. Dylikt spörsmål skall i kort och tydlig avfattning hos talmannen inlämnas . . .» Denne vidarebefordrar frågan till vederbörande minister, om han icke med hänsyn till dess form eller innehåll finner skäl föreligga, att de här citerade bestämmelserna icke äga tillämpning. »Därest skriftligt svar av ministern insändes, äger muntlig förhandling ej rum. Spörsmålets framställare äger dock göra hemställan, att hans spörsmål muntligen besvaras.» Om ministern tillmötesgår denna begäran, kan vid ärendets behandling i kammaren den frågande »ej i något fall yttra sig längre än fem minuter. Annan kammarledamot må i samband därmed ej yttra sig» [A. 4 Exempelvis A. K:s protokoll den 26 och5 27 september 1935. Kranenburg, sid. 340.

K:s OSt. art. 116 (112)]. Frågorna besvaras i regel skriftligen och bruka tryckas såsom bihang till kammarens protokoll. Första kammarens bestämmelser om motsvarande institut äro synnerligen knapphändiga, och någon särskild dag, då frågor kunna framställas, bestämmes ej. I övrigt är emellertid förfarandet liknande medkammarens (F. K:s OSt. art. 47—54). — Vid början av sessionen 1935—1936 beslöt andra kammaren, på talmannens förslag, att frågor liksom under föregående session skulle få framställas kl. 15.45 varje fredag, då kammaren sammanträdde. 6 Beträffande förekomsten av interpellationer och frågor må nämnas, att under sessionen 1935—1936 framställdes i första kammaren 1 interpellation och 45 frågor, i andra kammaren 4 interpellationer och 207 frågor. Två förslag om interpellation avslogos i andra kammaren. 7 Partigruppernas sammanträden. Partigrupperna sammanträda i Nederländerna i regel för varje plenum (ibland redan dagen före plenum), varvid föredragningslistorna genomgås. Grupperna ha inga särskilt reserverade lokaler utan sammanträda i utskottsrum. 8 Arvodesbestämmelser. Första kammarens ledamöter erhålla såsom traktamente för dag, då sammanträde hålles, 20 gulden. 9

6 A. K:s protokoll den 19 december 1935. 7 Bihang till kamrarnas protokoll sessionen 1935—1936 samt Begister till Generalstaternas handlingar samma session, sid. 77. 8 Upplysning från generalstaternas kansli.

156 Andra kammarens ledamöter åtnjuta ett årligt arvode av 6 000 gulden, talmannen därjämte ett tilläggsbelopp av 6 000 gulden per år. Båda k a m r a r n a s ledamöter äga rätt till fria järnvägsresor i första klass; därjämte kunna de erhålla ersättning för kostnader, som de i sin egenskap av generalstatsledamöter erlagt vid bruk av andra offentliga kommunikationsmedel. 1 Pension åtnjutes av f. d. andrakammarledamöter med ett belopp av 187: 50 gulden för varje år, som vederbörande varit ledamot, intill ett högsta belopp av 3 500 gulden. Dessutom tillerkännes änka och efterlevande, minderåriga b a r n efter kammarledamot pension med hälften, respektive en femtedel av det belopp, vartill den avlidne ledamoten var berättigad. 2 Någon inbetalning av pensionsavgifter förekommer ej. Ledamöterna erhålla pension, som på angivet sätt till beloppet anpassats efter antalet »riksdagsår», omedelbart efter sin avgång. Vissa inskränkningar i bestämmelserna om arvode och pension finnas. De kammarledamöter, som varit frånvarande under en hel session eller äro avstängda från kammarens sammanträden, erhålla icke arvode. Ministrar och de som tidigare varit ledamöter av generalstaterna och som återväljas åtnjuta ej pension under den tid, de ånyo sitta i parlamentet. 3

9 1 gulden 1

= 1,36 kr. Kranenburg, sid. 306 f., samt lag av den 26 april 1918, Stbl. no. 271. 2 Uppgifterna rörande arvodesbelopp och pensioner ha lämnats av generalstaternas kansli. 3 Kranenburg, sid. 306, Grl. art. 92 (—).

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Handelingen der Staten-Generaal: Verslag der Handelingen van de Eerste Kamer der Staten-Generaal 1933—1934, 1934—1935, 1935—1936, 1937—1938, 1938— 1939, 1939—1940. (Cit. F. K:s protokoll.) — Verslag der Handelingen van de Tweede Kamer der Staten-Generaal 1933—1934, 1934—1935, 1935—1936, 1937— 1938, 1938—1939, 1939—1940. (Cit. A. K:s protokoll). — Bijlagen van het Verslag van de Eerste Kamer der Staten-Generaal 1935—1936. (Cit. Bilaga till F. K:s protokoll.) — Bijlagen van het Verslag der Handelingen van de Tweede Kamer der Staten-Generaal 1935—1936. — Begister 1935—1936, 1937—1938. (Cit. Begister till generalstaternas handlingar.) — »Beglement van orde van de Eerste Kamer der Staten-Generaal, vastgesteld en in werking getreden den 3den Augustus 1888, gewijzigd den l ö ^ 1 1 Maart 1939.» (Cit. se anm. nedan.) — »Beglement van orde voor de Tweede Kamer der Staten-Generaal, vastgesteld bij besluit van 17 Oktober 1888, laatslijk gewijzigd bij besluit van 25 mei 1934.» — Dareste, F. R. et P., Les constitutions mödernes, II. Paris 1929. — Bannier, G. W., De Grondwet van 1938 — Supplement op Grondwetten van Nederlanden. Zwolle 1938. (Cit. se anm. n e d a n ) . — Beuterskiöld, C. A., och Binander, V. A., Främmande grundlagar samt vallagar och parlamentariska arbetsordningar, III. Stockholm 1926. Arbetet innehåller bl. a.: Grundlag för konungariket Nederländerna av den 30 november 1922. (Cit. se anm. nedan.) Ordningsstadga för generalstaternas första kammare av den 3 augusti 1888 med senare ändringar t. o. m. den 13 juli 1923. (Cit. se anm. nedan.) Ordningsstadga för generalstaternas andra kammare av den 17 oktober 1888 med senare ändringar t. o. m. den 13 maj 1925. (Cit. se anm. nedan.) — Staatsalmanak voor het Koninkrijk der Nederlanden 194G. 's-Gravenhage 1946. (Cit. Staatsalmanak). — Staatsblad van het Koninkrijk der Nederlanden, årg. 1918 och 1924. (Cit. Stbl.). — The Statesman's Yearbook 1946. London 1946. (Cit. S. Y. B.). Betänkande med förslag angående revision av riksdagens arbetsformer, (SOU 1944: 8). — Huart, F. J. A., Die Geschäftsordnung der 2. Kamer (uppsats i »Jahrbuch des öffentlichen Bechts der Gegenwart», årg. 1930, sid. 292 ff.). (Cit. Huart.) — v. Iterson, F. K., Parlement en kiezer, jaarboekje, 1947/48. 's-Gravenhage 1947.— Kranenburg, B., Het Nederlandsch Staatsrecht, I. Haarlem 1938. (Cit. Kranenburg.) — Pippel, J. G., Het Beglement van orde van de Tweede Kamer der Staten-Generaal—zijne geschiedenis en toepassing (dess historik och tillämpn i n g ) . 's-Gravenhage 1938. (Cit. se anm. nedan.) — Tingsten, H., Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. (SOU 1935:21). — Tingsten, H., Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder. (SOU 1931:26.) Genom utrikesdepartementets förmedling samt vid besök i Haag av fil. stud. T. Ramstedt ha vissa kompletterande uppgifter lämnats av generalstaternas kansli.

Anm.: De enda svenska editionerna av grundlagen och kamrarnas ordningsstadgor finnas i Beuterskiölds och Binanders 1926 utgivna arbete. Sedan detta år ha vissa ändringar gjorts, i grundlagen (cit. Grl.) och andra kammarens ordningsstadga (cit. A. K:s OSt.) senast 1947, i första kammarens (cit. F. K:s OSt.) senast 1939. F. K:s OSt. är så gott som oförändrad, varför den svenska utgåvans artikelnumrering alltjämt är riktig. Emellertid ha i artikel 16 sju nya moment tillagts. Den nuvarande numreringen av artiklarna i grundlagen och A. K:s OSt. skiljer sig på flera punkter från den, som gällde 1926. Vid hänvisning h a r därför först det nu gällande artikelnumret angivits. Därefter har inom parentes utsatts 157

motsvarande artikels nummer hos Beuterskiöld och Rinander. Asterisk betecknar, att artikeln ändrats. Är artikeln helt ny, markeras detta med streck inom parentes (—). — I den föregående framställningen har Pippels kommenterade utgåva av andra kammarens ordningsstadga använts. 1947 års ändringar, som dock ej beröra de arbetsformer, för vilka redogöres i uppsatsen, återfinnas utan kommentar i v. Itersons anförda arbete.

BELGIEN

Alltifrån frigörelsen från Nederländerna 1830 och tillkomsten av 1831 års ännu i väsentliga delar gällande författning h a r Belgien haft ett tvåkammarsystem. Kamrarnas konstruktion och sociala underlag har skiftat men efter författningsrevisionen 1919/21 äro de viktigaste reglerna för kamrarnas bildande följande. Bepresentanternas kammare (chambre des representants) väljes genom proportionella val för fyra år i sänder på grundvalen av allmän rösträtt för män. Kvinnor äro dock valbara och fingo efter första världskriget i begränsad utsträckning rösträtt, nämligen om de voro icke omgifta änkor efter eller mödrar till soldater, som fallit i det första världskriget, eller under dåvarande ockupation dömts till fängelsestraff för patriotiska gärningar. Obligatorisk röstplikt är inskriven i författningen. Senaten består av fyra kategorier. Den första utgöres av kungliga prinsar, som fyllt aderton år; de få dock icke rösträtt förrän vid 25 års ålder. Den andra kategorien, vars storlek är hälften av antalet ledamöter i representantkammaren, väljes genom direkta proportionella val av samma väljare, som ha att utse kammaren. Den tredje kategorien består av ett visst antal ledamöter utsedda av provinsråden. Den fjärde och sista kategorien utgöres av ledamöter, som senaten själv genom kooptation utser till ett antal motsvarande hälften av den tredje kategorien. Senaten liksom kammaren kan när som helst upplösas, och vid upplösningen av senaten skola alla kategorierna utom prinsarnas nyväljas; konungen kan förordna att provinsråden samtidigt skola upplösas.

Senaten vilar sålunda till stor del på samma demokratiska bas som kammaren. Valbarheten till senaten är dock inskränkt till personer över 40 års ålder, och dessutom skola de senatorer, som utses genom direkta val, äga vissa kvalifikationer; de skola sålunda ha beklätt vissa högre ämbetsposter, såsom ministrar, landshövdingar, högre stabsofficerare, professorer och domare, eller tidigare varit senatorer eller ha avlagt högre examen eller vara ledare av större företag eller av fackföreningar o. d. eller inneha en större egendom eller erlagt skatt av viss storlek m. m. Kamrarnas medlemstal är ej fastlåst i författningen utan beroende främst av folkmängden. Efter 1936 har antalet ledamöter varit 202 resp. 167 i kammaren resp. senaten. Efter författningsrevisionen 1919/1921 äro kamrarna fullt likställda; representantkammarens forna förrang vid budgetbehandlingen har sålunda numera eliminerats. Författningsändringar kräva beslut med 2/3 majoritet i bägge kamrarna och måste föregås av bådas upplösning. Det parlamentariska regeringssystemet slog tidigt igenom i Belgien, och normalt ha majoritetsregeringar suttit vid makten. Efter det första världskriget kom ett system med fullmaktslagstiftning upprepade gånger till användning. I 1831 års författning meddelas vissa allmänna regler om parlamentets arbetssätt, men härutöver kan varje kammare genom sin egen arbetsordning sjäiv reglera sitt arbetssätt. Vid utformningen av de första arbetsordningarna 1831 tjänade det franska parlamentets 159

reglementen i viktiga delar som förebild. 1 Arbetsordningen kan när som helst ändras och härigenom kunna verksamhetsformerna smidigt anpassas efter behovet. Många ändringar ha också företagits i arbetsordningarna alltsedan 1831. 2 Representantkammarens arbetsordning blev 1935 föremål för en omfattande revision; då infördes bl. a. nya regler om budgetbehandlingen, varjämte stränga debattrestriktioner infördes. Efter 1935 ha endast några mindre betydande ändringar gjorts i kammarens arbetsordning. Senatens arbetsordning, som på många punkter avviker från medkammarens, undergick år 1945 en omfattande revision. 3 I föreliggande redogörelse har utöver arbetsordningarna kamrarnas arbetspraxis särskilt 1936—39 undersökts.

regeringen har rätt att besluta om ajournering men denna rätt har sedan länge fallit ur bruk. Sammanträdestider under sessionerna.

Enligt grundlagen § 70 skola kamrarna utan särskild kallelse sammanträda till ordinarie session andra tisdagen i november månad och vara samlade minst 40 dagar. I verkligheten har den angivna tiden numera givetvis blivit alldeles för kort. Med ett mindre uppehåll vid jul och påsk räcker den ordinarie sessionen till sommaren påföljande år, då den brukar avslutas tidigast i juni och senast i augusti. 4 Härutöver inkallas kamrarna ej sällan på hösten till en kort extraordinarie session. Bätten att inkalla k a m r a r n a till extraordinarie session tillhör regeringen. Kamrarna besluta dock själva om sessionernas avslutning genom att ajournera sig sine die, d. v. s. på obestämd tid. Begeringens förordnande om sessionens avslutning följer efteråt. Kamrarna kunna också besluta att ajournera sig för kortare tid under sessionerna. Även

Plena. Enligt representantkammarens arbetsordning (§ 12) må sammanträden inte hållas måndagar och lördagar, såvitt inte kammaren annorlunda beslutar till följd av vissa ärendens brådskande natur. I praxis hållas heller aldrig plena nämnda dagar. I regel sammanträder kammaren — liksom senaten — blott tisdagar, onsdagar och torsdagar, medan fredagar relativt sällan utnyttjas för plena. Det normala är att kamrarnas plena börja kl. 14 utom i kammaren på tisdagar, då de börja kl. 16.30. Sammanträdena i kammaren vara sällan över kl. 19, och kvällsplena anordnas blott i exceptionella fall. I senaten skola sammanträdena avslutas kl. 17, såvitt församlingen inte beslutar annorlunda; inte sällan överskrids denna tid i praxis (BCh § 12 och BS § 17). Under sessionens sista veckor hållas sammanträden emellertid oftare. Sålunda bruka förmiddagsplena då ibland läggas in. Förmiddagsplena anordnas även om också mera sällan under sessionens tidigare skede, oftare i kammaren än i senaten. Syftemålet h a r då under budgetens forcering bl. a. varit att få tid att avverka interpellationer samt mer rutinmässiga ärenden. Ett förmiddagssammanträde börjar kl. 10 och slutar kl. 12; det åtföljes alltid av ett eftermiddagssammanträde. Kamrarnas presidenter (talmän) kunna stundom avbryta ett sammanträde för en kortare paus, varvid syftemålet är att bereda partigrupperna tillfälle

1 Se Halschek, Das Parlamentsrecht des2 deutschen Beiches, sid. 137. Vlaemminck, La constitution beige commentée, sid. 189 och 192. 3 Se APS 2 maj 1945. Om tidigare ändringar se APS 16 december 1936 och 6 juli 1939.

4 Sålunda varade ord. sess. 1936/37 till mitten av juni och 1937/38 till början av juli. För 1920-talet lämnas uppgifter av Speyer, La réforme de 1'État en Belgique, 1927, sid. 97; vid denna tid slutade sessionerna i regel i augusti månad.

Sessioner.

att överlägga i någon brådskande fråga. Det åligger kammarens presidenter att tillkännage tidpunkten för nästa sammanträde vid slutet av pågående plenum. Senaten skall konsulteras om tiden och föredragningslistan för nästa sammanträdet (BCh § 12 och BS § 17). Utskott. År 1935 infördes i kammarens reglemente bestämmelser om utskottens sammanträdestider. Sålunda skola kammarens utskott i regel sammanträda kl. 14 på tisdagarna, vilka bruka vara interpellationsdagar; såsom ovan nämnts börja dessa interpellationsplena kl. 16.30. Utskotten kunna därutöver sammanträda när som helst utom när plena hållas, men kammarpresidenten kan i särskilda fall ge utskotten rätt att sammanträda även under plena. Interpellationsdebatt börjar trots reglementets bestämmelser stundom redan kl. 14 på tisdagarna, och att döma av kammarens protokoll synas utskotten även på onsdagar och torsdagar ofta hålla sina sammanträden medan plena pågå. Före 1945 innehöll senatens reglemente inte några bestämmelser om utskottens sammanträdestider. I praxis sammanträdde utskotten ofta under plena, något som rönte stark kritik. 5 Numera ha utskotten icke rätt att hålla sina sammanträden på tider, som kollidera med plenarsammanträdena, såvitt inte senatens president i särskilda fall medger dispens. Hemliga sammanträden. Bägge kamrarna ha rätt att under vissa betingelser konstituera sig till hemlig kommitté (Comité secret). Förslag härom kan framställas av kamrarnas presidenter eller skriftligen av 10 ledamöter. Vederbörande kammare beslutar därefter med absolut majoritet, om sammanträdet skall återupptagas såsom offentligt för behandlingen av den föreliggande frågan. Vid hemligt sammanträde behandlas alltid kamrarnas egna budgeter, och i något sällsynt fall ha även andra ärenden diskuterats för lyckta dörrar, t. ex. vissa frågor om »den offentliga moralen» eller om utrikespoli11 — 72899

tiken eller (i senaten i december 1939) om debattrestriktioner för budgetbehandlingen. 6 Regeringsförslag, motioner och amendement. Termen för ett regeringsförslag är liksom i Frankrike vanligen »projet de loi» och för en självständig motion »proposition de loi». Någon tid för avlämnande av regeringsförslag eller motioner finnes endast stadgad för budgeten. Budgetförslag skola vara avlämnade före den ordinarie sessionens början, medan övriga regeringsförslag liksom motioner kunna framläggas när som helst under sessionerna. Själva framläggandet av regeringsförslag sker genom att en minister överlämnar sitt »projet» vid plenum. (Brådskande regeringsförslag kunna dock någon enstaka gång tillställas senaten även då denna inte är samlad, något som motiveras med att senatspresidenten äger rätt att remittera förslag till utskott även mellan sessionerna.) I senaten remitteras ett förslag i praxis alltid samtidigt med dess överlämnande, medan kammaren ofta remitterar förslaget först sedan detta tryckts och utdelats. Utskottsberedning är praktiskt taget obligatoriskt förekommande. Visserligen kan senaten utan föregående utskottsbehandling fatta beslut om lagförslag, som översänts från kammaren, men detta sker aldrig i praxis. (BS § 46.). Varje ledamot i kammaren är berättigad att väcka motion men för att sådan skall behandlas måste den stödjas av ett visst mindre antal ledamöter. Massmotioner få däremot inte väckas, givetvis därför att kammaren icke skall vara alltför bunden vid behandlingen av ett förslag redan före utskottets prövning. Siffran sex betecknar i bägge kamrarna maximum för antalet undertecknare (BCh § 41, BS § 47). 5 Se t. ex. Moyersoen i APS 6 juni 1939, sid. 236. 8 Se Dor-Braas, sid. 484.

I kammaren genomgår en motion följande stadier före remissen: Först beviljas tillstånd att framlägga motionen av kammarpresidenten, som underrättar kammaren därom. 7 (Detta tillstånd kallas för »autorisation d'impression et de développement».) Därefter tryckes motionen jämte motiveringen. Skulle presidenten vägra att bevilja denna tillåtelse, överlämnas motionen till byråerna eller avdelningarna, och samtycker någon av avdelningarna till motionens framställande, är detta tillräckligt för ogillande av presidentens motionsvägran. Nästa stadium är överläggning om motionens upptagande till behandling (prise en consideration). Motionären föreslår dag härför. Denna »prise en consideration», som kan betraktas som första läsningen, är i regel av blott formell natur. Debatt förekommer mycket sällan på detta stadium, men det kan inträffa att en motion redan nu avslås. 8 Denna första behandling av en motion kan emellertid uppskjutas mycket lång tid, och det h a r inträffat att överläggning om »prise en consideration» dröjt i åratal. Samtidigt med att motionens upptagande till behandling beslutas sker utskottsremiss. (BCh §§ 40, 43 och 44). I senaten genomgick intill år 1934 en motion före utskottsremissen två stadier: den trycktes först sedan den vunnit instämmande av två ledamöter, och före »prise en consideration» måste fyra ledamöter ha förklarat sig instämma. 9 Efter 1934 är instämmande inte längre behövligt. En motion jämte motivering hänvisades efter 1934 av presidenten utan vidare till behörigt utskott, som skulle avge utlåtande över motionens »antaglighet» (recevabilité). Med 7

Före 1935 gavs denna tillåtelse av byråerna eller avdelningarna; samtycke av en avdelning räckte. (Om avdelningsarna se den efterföljande redogörelsen.) 8 Under ord. sess. 1937/38 avvisades inte någon enda motion på detta stadium men under ord. sess. 1938/39 två motioner, varav en grundlagsmotion som gick ut på att förvandla Belgien 162

en motions »antaglighet» — vilket som ovan nämnts i representanskammaren avgöres av presidenten — avses endast att bedöma, om en motion inte strider emot författningen eller »den allmänna ordningen»; 1 prövningen av motionens »antaglighet» avsåg 1934—45 sålunda inte någon första realbehandling utan endast en förberedande rent formell bedömning. Sedan utlåtandet över »antagligheten» avgivits, hade senaten att åter behandla motionen och, om den icke genast avvisades på formella grunder, besluta om »prise en consideration». Beslutade senaten härvid att uppta motionen till behandling, trycktes och utdelades den. Genom 1945 års revision av arbetsordningen ändrades proceduren i senaten så, att den numera i hög grad påminner om kammarens. Bätten till motionsvägran har lagts i presidentens h a n d ; om presidenten medger ledamot tillstånd att framlägga motionen, skall den tryckas och utdelas före det sammanträde, då överläggning sker om »prise en consideration»; vägrar presidenten tillstånd, skall han remittera motionen till behörigt utskott, som h a r att avge sitt utlåtande över »antagligheten»; och liksom i kammaren sker remiss till utskott samtidigt med att senaten beslutat uppta motionen till behandling. Begeringsförslag kunna inte kamrarna avvisa utan föregående utskottsbehandling (BS §§ 47, 49). Förslag, som framläggas i anslutning till regeringspropositioner eller självständiga motioner, gå under beteckningen amendement. På samma sätt som i Frankrike äro dessa tilläggs- eller ändringsförslag synnerligen ingående reglerade i arbetsordningarna (BCh §§ 51—56 och 61 samt BS §§ 52—54). till en förbundsstat. Se APCh 1938/39, sid. 487 ff. 9 Se Beuterskiöld och Binander, VI, sid. 264 f. 1 Se t. ex. debatten APS 5 maj 1937, sid. 1228 ff. Under ord. sess. 1936/37 förklarade senaten en motion oantaglig, sedan utskottet avstyrkt »recevabilité».

Liksom i fråga om motioner gäller, att varje ledamot kan framlägga ett amendement, men för att detta skall behandlas kräves understöd av visst antal ledamöter. I kammaren få amendementen dock inte vara undertecknade av fler än tio, i senaten inte av fler än sex ledamöter. Endast i fråga om amendement avseende budgeten finnas bestämmelser, som reglera senaste tidpunkten för deras framställande. Ett amendement skall avfattas skriftligen. Vid 1935 års revision av arbetsordningen försökte kammaren skapa regler i syfte att stävja den sig allt mer utb r e d a n d e vanan att framlägga amendement. Sålunda krävs numera att dessa förslag skola stå i otvetydigt samband med de regeringspropositioner eller motioner, med anledning av vilka de framställts. Saknas ett dylikt direkt samband, kan presidenten besluta att vägra att uppta amendement till behandling; denna presidentens vägran kan kammaren inte ogilla. I senaten saknas motsvarande stadgande, men i tveksamma fall b r u k a r den på presidentens förslag besluta om amendementets antaglighet eller inte. Amendement skola i representantkammaren automatiskt remitteras till vederbörande utskott, innan detta avgivit sitt utlåtande, och jämte utskottets ställningstagande publiceras som bilaga till detta. Bemiss av amendement brukar vanligen ske genom respektive kammarpresident. Skulle amendement framställas under överläggningen om utskottsutlåtandet, kan utskottet åläggas att avge ett tilläggsutlåtande. Ifråga om budgeten äro villkoren för amendement särskilt noggrant utformade. Om ett amendement inte har direkt sammanhang med budgetförslaget skall det avvisas, men kan tas upp såsom självständig motion och behandlas för sig (RCh § 91, mom. 30). Före 1935

saknade kammarens reglemente några specialbestämmelser om budgetamendement. Efter nämnda år skola alla dylika amendement, i den mån de direkt eller indirekt åsyfta ökning av statsutgifter eller minskning av statsinkomster, automatiskt remitteras till vederbörligt utskott, och tillstyrkes ett dylikt amendement åligger det utskottet att anvisa utvägar för budgetens balansering; förslagsställaren är sålunda befriad från skyldigheten att själv ange utvägar för täckning av bristen. För att hindra att budgetbehandlingen i kammaren fördröjes genom att amendement improviseras infördes likaledes år 1935 stadgandet att budgetamendement, som skulle medföra ökning av utgifter, icke få framställas senare än åtta dagar efter utdelningen av utlåtandet över ifrågavarande del av budgeten; skulle överläggningen i kammaren börja före denna tidsfrist, skola ändringsförslag väckas innan den allmänna debatten avslutas (BCh §§ 84 och 91, mom. 5). I senaten har det hittills inte ansetts nödigt att införa särskilda regler för finansiella amendement.

2 Före första världskriget hade kammaren endast två fasta utskott, finansutskottet och utskottet för jordbruk och handel, vilka inrättades 1889. Samma år inrättades särskilda utskott. (Se Hal-

schek, sid. 138) Om byråsystemet i allmänhet se Tingsten, Utskottsväsendet, sid. 53 f. och Barthélemy, Essai sur le travail parlementaire et le systéme des commissions, sid. 72—82.

Vare sig det gäller en självständig motion eller ett amendement, kan förslagsställaren, även om debatten öppnats, återta sitt förslag. Debatten fortsätter dock, om annan ledamot tar upp yrkandet som sitt eget (BCh § 50, BS § 55). Utskottsväsendet. Utskottstyper och utskottens antal. Tidigare skedde beredningen av ärendena i det belgiska parlamentet — liksom bl. a. i Frankrike, Nederländerna och Italien — i huvudsak av med lottning utsedda byråer eller avdelningar. 2 I senaten hade dock ett utskottssystem redan före 1914 införts. I kammaren infördes efter franskt mönster ett system med fasta utskott först 1919. Avdel-

ningssystemet, som därigenom minskade i hög grad i betydelse, avskaffades helt i senaten i början av 1920-talet och tillämpas numera i representantkammaren i relativt ringa utsträckning, såsom i det följande närmare skall beröras. 3 Därför kan avdelningssystemet dock ej betecknas som oviktigt. Särskilt allmänpolitiska frågor hänskjutas ofta till avdelningarna, och i kammaren delta de dessutom som första instans i budgetberedningen. Liksom i andra utländska tvåkammarsystem äro utskotten i Belgien kammarutskott. Några bestämmelser om gemensamma utskott finnas ej. I praxis förekommer det dock, att de bägge kamrarnas respektive utskott formfritt hålla gemensamma sammanträden (Commissions mixtes de la Chambre et du Senat), 4 liksom givetvis de ledande inom respektive utskott under hand överlägga med varandra. Utskotten äro av två slag: ständiga utskott (commissions permanentes), som numera tillsättas för hela legislaturperioden och ha bestämda kontinuerliga arbetsuppgifter, och särskilda utskott (commissions spéciales), som tillsättas för att behandla viss fråga och upplösas efter att ha fullgjort sitt åliggande. Huvudparten av ärendena går till de 3

T. ex. under ord. sess. 1937/38 hänvisades endast 5 väckta motioner och icke en enda proposition enbart till avdelningarna. Utom egentliga budgetförslag remitterades blott 5 propositioner, samtliga dessa skatteförslag och icke någon motion till avdelningarna och utskott på samma gång. 3 motioner och 1 proposition, alla av finansiell karaktär, hänvisades till med avdelningarnas representanter förstärkt ständigt utskott. Totalantalet remitterade under samma session väckta förslag var 125 (därav 62 propositioner, 53 motioner, 1 åtalsfråga mot ledamöter av kamrarna samt 9 av senaten överlämnade, under samma session väckta lagförslag); budgetförslag, amendement av olika slag, petitioner och naturalisationsansökningar äro icke medräknade. Av under ord. sess. 1938/39 väckta motioner hänvisades 3 till avdelning164

ständiga utskotten. Under 1920-talet utsåg vardera kammaren vid början av varje session elva ständiga utskott. De-' ras kompetensområden motsvarade i huvudsak statsdepartementen. I början av 1930-talet höjdes deras antal till tretton. År 1935 beslöt kammaren vid revisionen av sin arbetsordning — utom att de ständiga utskotten i stället för som dittills sessionsvis skulle tillsättas för legislaturperiod — att utskottens antal skulle motsvara minst antalet statsdepartement. Senaten, som redan år 1934 övergick till att välja de ständiga utskotten för hela legislaturperioden, är sedan 1939 oförhindrad att tillsätta ett m i n d r e antal ständiga utskott än som svarar mot antalet ministerier. De ständiga -— eller som de ofta kallas stora ständiga — utskottens benämning och kompetens skola i överensstämmelse med statsdepartementets verksamhetsområden bestämmas i kammaren av presidenten och i senaten av presidiet. (BCh § 72 och BS § 58). De år 1936 och 1939 nyvalda kamr a r n a tillsatte fjorton stora ständiga utskott, varvid både antalet och benämningarna direkt korresponderade mot antalet departement. De då vanligen förekommande departementen voro: departementet för utrikesfrågor och utriarna, dessutom 1 proposition. Till avdelningarna och ständigt utskott gemensamt remitterades utom egentliga budgetförslag ej något ärende. Av under denna session väckta förslag hänvisades endast en proposition (rörande skatteärenden) till med avdelningarnas representanter förstärkt ständigt utskott. (Denna session var kortare än vanligt: kamrarna upplöstes i början av mars 1939.) Beräkningarna ha gjorts ur Table alphabétique des matiéres i APCh för resp. år. 4 Informellt kunna kamrarnas respektive utskott sammanträda för att söka åstadkomma en sammanjämkning. Sålunda tog vederbörande minister under ord. sess. 1938/39 initiativ till ett dylikt sammanträde, sedan ett förslag vandrat mellan kamrarna utan att enighet kunnat nås. Se undervisningsministerns förklaring i APS 21 december 1938, sid. 251.

keshandeln, försvars-, justitie-, inrikes-, undervisnings-, finans- och jordbruksdepartementen, departementet för offentliga arbeten, folkhushållnings-, social- och transportdepartementen, departementet för post, telegraf och telefon samt kolonial- och handelsdepartementen. Departementens antal och uppgifter regleras inte genom grundlag eller lag utan genom kungliga förordningar. Då som det hänt några av de nämnda departementen sammanslagits ha de stora ständiga utskottens antal inte därför ändrats. 5 Efter kriget har departementens antal ökats och därmed också de stora ständiga utskottens. Sålunda valde kammaren år 1946 sjutton utskott, medan antalet departement var aderton; budgetdepartementet erhöll icke något motsvarande kammarutskott. I senaten utsågs samma år femton ständiga utskott. När informationsministeriet avskaffades 1945 indrogs motsvarande ständiga utskott i kammaren. Vid sidan av de nämnda ständiga utskotten tillsättas i kammaren tre och i senaten två ständiga utskott, nämligen petitions- 6 och naturalisationsutskotten 7 och i kammaren dessutom »redovisningsutskottet» (BCh §§ 85—86 och 112—113 samt BS § 58). Även dessa utskott tillsättas enligt särskilda regler eller sedvänja för legislaturperioden. Även senatens utskott för fullmaktsgranskning tillsättes för samma tid; redovisningsutskottet har att granska användningen av kammarens medel och uppgöra förslag till kammarens budget 5 Senaten experimenterade 1938 med en sammanslagning av respektive utskott när motsvarande departement sammanslogos, men detta visade sig i praktiken dra olägenheter med sig och de fjorton ständiga utskotten bibehöllos. 6 Stadgandena om petitionsrätt finnas i grundlagen §§ 21 och 43. Petitioner få inges skriftligen till kamrarna och förekomma talrikt men föranleda i regel ingen åtgärd. 7 Naturalisation beviljas enligt grundlagen § 5 av den lagstiftande makten,

(i senaten utövar presidiet motsvarande funktion). För behandling av vissa frågor föreskriva arbetsordningarna att speciella utskott skola tillsättas. Då konungen och kamrarna förklarat, att skäl föreligga att företa grundlagsändring, skola kamrarna efter nyval hänskjuta frågan till särskilda grundlagsutskott. (BCh § 123 och BS § 91 ). 8 För att utarbeta förslag till adress skola kamrarna likaledes tillsätta särskilda utskott, vilkas förslag skola underställas respektive kammare (RCh § 96 och BS § 69). 9 I senaten skola alla förslag om ändring av arbetsordningen beredas av ett, med presidiet samarbetande, särskilt reglementsutskott (BS § 98). Efter nyval till kammaren skola genom lottning sex särskilda utskott tillsättas med uppgift att granska fullmakterna; under legislaturperioden sker fullmaktsgranskningen av ett enda särskilt utskott (BCh § 2 ) . Kamrarnas rätt att när som helst tillsätta särskilda utskott vid sidan av de ständiga har inte utnyttjats i någon större utsträckning. I senaten har sålunda särskilt utskott blott vid något enstaka tillfälle tillsatts, och i kammaren har rätten visserligen tagits mera regelbundet i bruk, men endast ett mindre antal dylika utskott har tillsatts. (Under ordinarie session 1937/38 tillsattes sålunda sju särskilda utskott och under den efterföljande sessionen blott två.) Kammarens arbetsordning stadgar, att regeringsförslag, motioner och från senaten överlämnade lagförslag i regel skola remitteras för beredning till ständiga utskott. Till avdeld. v. s. av kamrarna och konungen gemensamt. Stadgandena om kammarens naturalisationsutskott återfinnas i Art i d e s réglementaires pour 1'exécution de la lois sur la naturalisation å la Chambre des Beprésentants; om senatens resp. utskott se BS §§ 65—67. 8 Sedan 1921 har grundlagsändring inte vidtagits. 9 Sedan 1918 har något trontal inte hållits och därför inte heller något adressförslag varit aktuellt.

ningarna eller till ständigt utskott och avdelningarna samtidigt — denna remisskombination infördes 1935 — skola enligt arbetsordningen blott remitteras regeringsförslag eller motioner av »allmänt eller politiskt intresse» (»d'interét general ou politique»). Dylik remiss till avdelningarna eller till avdelningarna och utskott gemensamt förekommer i verkligheten dock endast undantagsvis (BCh § 30). 1 Sammansatta utskott (commissions réunies) kunna förekomma enligt senatens arbetsordning, medan kammarens saknar föreskrift härom. Någon enstaka gång remitteras ett ärende till två stora ständiga utskott, varvid justitieutskottet vanligen är ett av dem. 2 I fall av tveksamhet om till vilket utskott en fråga skall remitteras, kan presidenten hänskjuta till kammaren att fatta beslut; begär minst en femtedel av kammarens ledamöter det, måste kammaren tillfrågas; debatt får därvid dock icke äga rum eller namnupprop förekomma vid eventuell votering i frågan. I praxis avgör kammarpresidenten i de allra flesta fall remissfrågan självständigt. Någon uttrycklig befogenhet att själva ta initiativ till framläggande av förslag oberoende av kamrarnas remisser ha utskotten inte; grundlagsutskotten (BCh § 127 och BS § 95) ha dock enligt arbetsordningen tydligen en dylik självständig rätt. (Före 1935 ägde kammarens stora ständiga utskott att framlägga förslag till särskilda resolutioner eller »skrivelser», som för sitt antagande inte kräva medkammarens samtycke.) Däremot kan utskott med anled1

Avdelningarna ha ansetts vara politiskt mera kompetenta — se konseljpresident Jansons yttrande, APCh 7 april 1938, sid. 1386. I avdelningarna kan varje kammarledamot yttra sig. Motionerna om införande av kvinnorösträtt och om revision av vallagen 1937 —1939 remitterades sålunda till avdelningar. Även formen med ett särskilt utskott har ansetts lämplig för politiskt särskilt viktiga frågor, och sålunda har 166

ning av till detsamma remitterad regeringsproposition eller motion lägga fram ett självständigt förslag. Vidare kan det nämnas att utskotten stundom avge utlåtanden över flera förslag av närliggande natur samtidigt. Återremiss till utskott kan beslutas när som helst före slutomröstningen. Arbetsordningarna innehålla föreskrifter om rätt för utskotten att tillsätta underutskott eller »beredningsutskott». Denna rätt har tillerkänts de stora ständiga utskotten jämte petitions- och grundlagsutskotten. I praxis synas emellertid dylika underutskott sällan ha tillsatts. 3 Underutskotten ha enligt praxis rätt att besluta å utskottens vägnar. Motionsfloden från kamrarna möter egentligen intet hinder förrän den nått utskotten; såsom förut nämnts, sker ingen större utgallring vid besluten om »prise en consideration». Utskotten däremot sortera motionerna i viktiga och mindre viktiga. De kunna inte själva avliva motioner men ha ingen skyldighet att behandla dem inom viss tid utan kunna ligga på dem till legislaturperiodens slut. Även regeringsförslag kunna utskotten på samma vis »lägga på is». Med undantag av sådana förslag, varom en kammare fattat ett positivt beslut, utslockna regeringspropositioner och motioner — liksom självfallet med dem sammanhängande amendement — med utgången av mandatperioden. Arbetsordningarna sakna regler om möjligheten att efter nyval väcka ett förslag till nytt liv. Endast om en kammare fattat positivt beslut och överlämnat detta till medkammaren, fortden i Belgien ständigt aktuella språkfrågan behandlats i dylika utskott. 2 Under ord. sess. 1937/38 remitterades två förslag till två ständiga utskott i kammaren men under ord. sess. 1938/39 intet. I senaten hänvisades under ord. sess. 1936/37 ett förslag och under ord. sess. 1938/39 fyra förslag till två ständiga utskott. 3 Under t. ex. ord. sess. 1938/39 funnos i kammaren blott två underutskott, bägge tillsatta under tidigare session.

sättes ärendets behandling automatiskt efter nyval. I verkligheten förekommer det långt ifrån sällan att utskott helt underlåta att inkomma till kammaren med utlåtande eller rapport, och likaledes har det inträffat att en kammare låtit ett från medkammaren översänt förslag bli liggande från legislaturperiod till legislaturperiod. Utskottens sammansättning och bildande. Kammarens stora ständiga utskott ha ett medlemsantal av 2 1 ; därutöver kominer utskottsordföranden, som tillhör kammarpresidiet. Bedovisningsutskottet har 11 ledamöter, varav en ledamot av kammarpresidiet är självskriven; petitionsutskottet består likaledes av 11 ledamöter, medan naturalisationsutskottet har 7. I senaten bestå alla stora ständiga utskott av 22 ledamöter och utskottet för granskningen av fullmakterna av 20. I de särskilda utskotten bestämmes antalet ledamöter i senaten av denna själv och i kammaren av kammarpresidiet. Dessa utskotts numerär varierar vanligen mellan 5 och 13 ledamöter, men när det gäller särskilt viktiga frågor har antalet ledamöter varit något större; sålunda bestod kammarens utskott för granskning av fullmaktslagarna 1935 och 1939 av 21 respektive 27 ledamöter. Grundlagsutskotten skola enligt arbetsordningarna bestå av 21 ledamöter i envar kammare, inklusive den från kammarpresidiet insatte självskrivne ledamoten; senatens reglementsutskott och kammarens samtliga utskott för fullmaktsgranskning skola ha 7 ledamöter och adressutskotten 11 ledamöter i kammaren respektive 5 i senaten, kammarpresidiernas företrädare inberäknade. Vid utskottsval är majoritetsprincipen formellt föreskriven i kammaren. I verkligheten fördelas utskottsplatserna dock proportionellt. Listorna vid valen till ständiga utskott uppgöras av 4 Före revisionen av arbetsordningen 1935 bestodo kammarens stora ständiga utskott av 15 ledamöter och före 1932

partigrupperna, och, vilket är vanligast, överstiger inte antalet namn på listorna utskottets medlemsnumerär, godkännas de utan vidare av kammaren. Om kandidaternas antal överstiger vederbörande utskotts medlemstal skall val enligt majoritetsvalsprincipen enligt arbetsordningen visserligen företas, men faktiskt bli partierna även i detta fall åtminstone i huvudsak representerade proportionellt. De särskilda utskotten utses däremot alltid av presidiet, ehuru arbetsordningen (BCh § 76) förutser möjligheten både av val och av lottning; platsfördelningen är även härvid proportionell, i det att kammarens president till utskottsledamöter utser de personer, som respektive partiledare utpeka. Kammarens fullmaktsutskott skola tillsättas genom lottning. I senaten skola valen ske proportionellt. Vid uppkomna vakanser fyllas platserna av presidiet i enlighet med partigruppernas anvisningar. Utskottsledamot kan av vederbörande parti överflyttas från ett ständigt utskott till ett annat. Kammarens arbetsordning stipulerar, att ingen ledamot får inväljas i mer än två stora ständiga utskott; denna regel tycks emellertid ej alltid ha iakttagits. Däremot finns intet förbud för en ledamot, som tillhör två ständiga utskott, att bli ledamot av särskilda utskott eller andra ständiga utskott än de som motsvara ministerierna. Senaten saknar restriktioner ifråga om medlemskap i utskott. Parlamentsledamöternas utskottssysselsättning. I kammarens ständiga utskott funnos under ordinarie sessionen 1938/39 322 platser eller i medeltal 1,7 per ledamot. Läggas härtill de särskilda utskotten, blir antalet platser 458 eller 2,4 per ledamot. I senaten funnos under samma session utskottsplatser till ett antal av 352 eller i medeltal 2,3 per ledamot. 4 bestodo senatens ständiga utskott av 21 ledamöter.

Tablå över parlamentsledamöternas utskottsfördelning tantkammaren under ord. sess. 1938/39.

i

represen-

Av representantkammarens 202 ledamöter sutto 187 4 i utskott: I) 183 i ständiga utskott 5 A) 57 ledamöter sutto i 1 ständigt utskott därav sutto 39 i 1 ständigt utskott och i inget annat och 18 i 1 » » och därjämte i andra 6 Av de 18 sutto: a) 13 i 1 särskilt utskott b) 3 i 2 särskilda utskott c) 2 i 3 särskilda utskott B) 113 ledamöter sutto i 2 ständiga utskott därav sutto 56 i 2 ständiga utskott och i inget annat och 57 i 2 » » och därjämte i andra Av de 57 sutto: a) 34 i 1 särskilt utskott b) 14 i 2 särskilda utskott c) 9 i 3 särskilda utskott C) 13 ledamöter sutto i 3 ständiga utskott därav sutto 4 i 3 ständiga utskott och i inget annat och 9 i 3 » » och därjämte i andra Av de 9 sutto: a) 5 i 1 särskilt utskott b) 2 i 2 särskilda utskott c) 1 i 3 särskilda utskott d) 1 i 5 särskilda utskott II) 4 i särskilda utskott A) 3 ledamöter sutto i 1 särskilt utskott B) 1 ledamot satt i 2 särskilda utskott III) 5 i inget utskott. Dessutom fördelar sig hela representantkammaren vid den preliminära budgetgranskningen samt i något enstaka fall vid granskning av andra ärenden på avdelningar. 5 4 av de 5 presidieledamöterna äro icke inräknade i siffran; under ord. sess. 1938/39 invaldes en av vicepresidenterna i en central avdelning; fallet har6 medräknats i rubriken II—A. Naturalisations-, petitions- och redovisningsutskotten inräknade. »Comité de travail parlementaire», som behandlas i det följande, är icke inräknad. Centrala avdelningarna (under denna session fungerade två sådana) jäm-

te samtliga av avdelningarna utsedda ledamöter till förstärkning av ständiga utskott vid behandling av olika budgeter äro inräknade i siffror för medlemskap i särskilda utskott. Som tidigare nämnts tillsattes under ord. sess. 1938/39 endast 2 särskilda utskott. I siffrorna ha medtagits även under denna session kvarvarande tidigare tillsatta särskilda utskott.

Tablå över senatsledamöternas utskottsfördelning under ord. sess. 1938/39.

i senaten

Av senatens 167 ledamöter sutto 1647 i utskott I) 164 i ständigt utskott 8 A) 23 ledamöter sutto i 1 ständigt utskott därav sutto 21 i 1 ständigt utskott och inget annat och 2 i 1 ständigt utskott och därjämte i 1 särskilt utskott 9 B) 103 ledamöter i 2 ständiga utskott därav sutto 83 i 2 ständiga utskott och i inget annat och 20 i 2 ständiga utskott och i 1 särskilt utskott C) 30 ledamöter sutto i 3 ständiga utskott därav sutto 24 i 3 ständiga utskott och i inget annat och 6 i 3 ständiga utskott och 1 särskilt D) 7 ledamöter sutto i 4 ständiga utskott och i inget annat E) 1 ledamot satt i 5 ständiga utskott och i inget annat II) 1 i inget utskott. Utskottens arbetsformer. Utom för grundlagsutskottet har senaten i sin arbetsordning inga stadganden om utskottsledamots närvaroplikt. I kammaren däremot finnas sedan 1905 stadganden, som visserligen inte kunna sägas fastslå ledamöternas skyldighet att närvara i utskotten men som avse att öka närvarofrekvensen, överläggningen i utskott där kan visserligen ske utan hänsyn till antalet närvarande men en omröstning är ogiltig, såvitt inte »majoriteten av ledamöterna» är närvarande. Har kvorum inte nåtts vid en omröstning, skall denna skjutas till nästa sammanträde, då beslutet blir giltigt

även om antalet ledamöter skulle understiga hälften (BCh § 7 9 ) . 1 2 Utskotten kunna i vissa fall arbeta mellan sessionerna, även om någon generell regel härom inte finns intagen i arbetsordningarna. För senaten gäller emellertid föreskriften, att presidenten under tid då huset ej är samlat kan remittera förslag till utskott, vars ordförande därefter meddelar kanslichefen dag och timme för utskottets sammanträde (BS § 46, mom. 2 ) . Vidare förutsätta arbetsordningarna att budgetbehandlingen skall börja i utskotten under oktober månad före den ordinarie sessionens öppnande. Även grundlags-

7 Presidieledamöterna äro medtagna i siffrorna. 8 Fullmaktsgranskningsutskottet och »Comité du travail parlementaire» äro icke medtagna, ej heller naturalisationsoch petitionsutskotten. Inkluderas de bägge senare, ä n d r a r detta ej nämnvärt totalbilden. 9 Särskilda utskottet för extraordinarie1 budgeten. 1 kammarens »Compte rendu analytique» skola namnen på närvarande och frånvarande utskottsledamöter jämte

eventuellt anmälda skäl till frånvaro publiceras efter varje utskottssammanträde. Blott i senatens utskottsutlåtanden anges vanligen namnen på de ledamöter, som närvarit då utlåtandet godkänts. 2 1 ett fall föreskriver senatens arbetsordning kvalificerad majoritet av de röstande (2/3), nämligen om utskottet under andra läsningen föreslår tillägg till artiklar, som ej ändrats under första läsningen.

utskotten kunna enligt arbetsordningarnas uttryckliga föreskrifter sammanträda mellan sessionerna (RCh § 126 och RS § 98.) Senatens utskott välja ordförande, en vice ordförande och en sekreterare; grundlagsutskottet utser två vice ordförande samt en eller flera sekreterare (BS §§ 60, 92). Däremot saknas stadgande om att senatspresidiets ledamöter skola vara ordförande i utskotten och i praxis fungera de inte heller som sådana; senatens president är dock självskriven ordförande i det eller de utskott, vari han invalts (vanligen endast utrikesutskottet), i utskottet för budgeten angående extraordinarie inkomster och utgifter samt i grundlagsutskottet. Senatens vicepresidenter inväljas ofta i utskott. Utskottens presidieposter fördelas på de större partierna. I kammaren skall varje utskott enligt arbetsordningen (§ 77) utse en ordförande och en sekreterare; grundlagsutskottet, i vilket kammarens president är självskriven som ordförande, skall utse minst en vice ordförande och tvä sekreterare (§ 124). Förhandlingarna i utskotten ledas dock i verkligheten av kammarpresidenten eller — vilket givetvis är det vanligaste — på dennes uppdrag av en av kammarens vicepresidenter. Presidieposterna i de ständiga utskotten bruka någorlunda jämnt fördelas mellan de fyra vicepresidenterna, medan kammarpresidenten vanligen blott är ordförande i utrikesutskott. Även viktigare särskilda utskott ledas ofta av någon vicepresident. En av avdelningarna brukar till ordförande ha 3 Under ord. sess. 1937/38 avlämnades till representantkammaren sammanlagt 130 utskottsutlåtanden (därav 7 över naturalisationsförslag) av sammanlagt 58 rapportörer. 31 rapportörer av de 58 hade utarbetat ett betänkande var, 13 rapportörer två, 4 rapportörer tre, 3 rapportörer fyra, 2 rapportörer fem, 1 rapportör sex, 1 rapportör sju, 2 r a p p o r t ö r e r åtta och 1 rapportör tio utlåtanden. Under ord. sess. 1936/37 avlämnades

kammarpresidenten, under det att de fyra övriga avdelningarna jämte den centrala avdelningen brukar ledas av vicepresidenterna (BCh §§ 64 och 67). Kammarens president och vicepresidenter väljas enligt praxis inte till utskottsledamöter. Utskotten tillämpa rapportörsystemet. För varje ärende utse utskotten en rapportör eller i något enstaka fall två rapportörer; sålunda utser senatens sammansatta utskott i regel en rapportör för vartdera av de bägge utskott, som ingå i sammansättningen (BCh § 77 och BS § 60). Bapportören har till uppgift att föredra ärendet i utskottet och framlägga förslag till utlåtande, och han synes härvid åtnjuta en betydande grad av självständighet. Bapporten skall dock underställas utskottet för godkännande. Posterna som rapportörer synas koncentrerade till ett mindre antal utskottsledamöter. 3 Bapportörerna utses nästan undantagslöst inom regeringspartierna. I senatens utskott bruka ordförandena stundom även väljas till rapportörer. Kamrarnas arbetsordningar innehålla inga föreskrifter om ministrarnas rätt att närvara i utskotten; endast för grundlagsutskottet finnas stadganden härom, av innebörd att ministrarna äga rätt att delta i utskottets överläggningar och att höras av utskottet, om de begära det (BCh § 130 och BS § 97). Av kamrarnas protokoll och utskottsutlåtanden framgår emellertid att ministrar stundom delta i utskottens sammanträden, liksom att utskotten ej sällan rikta både muntliga och skriftliga frågor till till senaten sammanlagt 140 utskottsutlåtanden av sammanlagt 52 rapportörer. 14 rapportörer av de 52 hade utarbetat ett betänkande var, 13 rapportörer två, 12 rapportörer tre, 8 rapportörer fyra, 3 rapportörer fem, 1 rapportör sex och 1 rapportör elva utlåtanden. (Betänkanden över »recevabilité» ha inte medtagits.) Beräkningarna ha gjorts ur Table alphabétique des orateurs et auteurs i resp. APCH och APS.

ministrar. 4 Mellan rapportörerna och förvaltningen förekommer i praxis livlig kommunikation. I kammarens arbetsordning infördes 1935 en bestämmelse, som ger utskotten rätt att under den förberedande behandlingen höra och motta upplysningar av utomparlamentariska personer och institutioner; beslut härom skall fattas av utskottet med absolut majoritet (BCh § 82). Av särskilt intresse äro stadgandena om rätt för andra parlamentsledamöter än utskottsledamöter att närvara vid utskottsbehandlingen. Sålunda tillägger arbetsordningen en motionär rätt att, dock utan rösträtt, utveckla sin mening i det utskott, dit hans motion remitterats. Samma rättighet har efter år 1935 tillerkänts även dem som framställt amendement. Varje kammarledamot kan inge skriftliga synpunkter till utskotten r ö r a n d e de ärenden, som de ha att handlägga. I senaten har man sträckt sig dithän, att ledamöterna ha en allmän rätt att, såframt utskotten inte annorlunda besluta, närvara i alla utskott och utan stämma yttra sig över deras frågor. 5 Av intresse att observera är också att kammarens arbetsordning efter 1935 ger kammarens president rätt att förelägga utskotten »tidtabell» för utlåtandenas färdigställande. Syftemålet h a r givetvis varit att påskynda ärendenas behandling. Avdelningssystemet. Som förut nämnts tillämpas numera byrå- eller avdelningssystemet blott i kammaren. I början av varje session uppdelar kammaren sig genom lottning på fem avdelningar eller byråer (sections). Ny

uppdelning sker på samma vis vid första sammanträdet efter påskferierna. Däremot göres ingen ny uppdelning under extraordinarie session. 6 Två avdelningar bestå av 40 ledamöter och tre av 39 ledamöter. Om avdelningarnas arbetsformer må blott nämnas, att omröstningen i en fråga måste ske inom åtta dagar efter första sammanträdet om denna. Sedan avdelningen haft sin omröstning, befattar den sig icke mera med förslaget, och återremiss till avdelningen kan sålunda inte förekomma. Amendement få efter 1935 inte remitteras till den. Avdelningarna utforma inte sina beslut i något utlåtande. Vid slutet av ärendets behandling utser varje avdelning två rapportörer och de tio sålunda utsedda rapportörerna bilda en central avdelning, i vilken kammarpresidenten eller — i regel —• en av kammarens vicepresidenter fungerar som ordförande. En central avdelning utser inom sig en r a p p o r t ö r att utarbeta förslag till utlåtande, i vilket även avdelningarnas förhandlingar sammanfattningsvis omnämnas. Om en fråga remitteras samtidigt till avdelningarna och ett utskott, skall varje avdelning biträda utskottet med en r a p p o r t ö r för att bilda ett särskilt utskott. Även det sålunda förstärkta utskottet utser en rapportör.

4 Om utrikesutskottets kommunikation med utrikesministern se Brusewitz, Nordiska utrikesnämnder i komperativ belysning, sid. 239. 5 Endast undantagsvis händer det att senatsutskotten besluta förbud för andra än utskottsledamöter att närvara; se senator Olyffs anförande, APS 16 december 1936, sid. 367. 6 Före 1935 var avdelningarnas antal sex och uppdelningen skedde varje månad. — Begeringsmedlemmar, som till-

höra kammaren, delta också i lottningen. Huruvida de också infinna sig vid avdelningarnas sammanträden, därom saknas uppgifter. 7 År 1884 gjorde regeringen ett försök att införa en enhetlig budget men misslyckades. Vid tre sessioner omedelbart efter första världskriget framlades de skilda budgetförslagen i en enda proposition. Se Vlaemminck, sid. 364 f.

Budgetbehandlingen. Formen för budgeten har ej lagligen reglerats i Belgien, men sedan 1921 har regeringen framlagt budgeten i en serie lagförslag. 7 Man skiljer mellan allmänna budgeter, som innehålla för departe-

menten gemensamma utgifter eller inkomster, och specialbudgeter, som avse departementens stater. 1921 års författningsrevision upphävde kammarens prioritet i finansfrågor. Begeringen framlägger numera i praxis ungefär hälften av sina budgetförslag i vardera kammaren. 8 Budgetåret börjar den 1 januari. Begeringen skall överlämna budgetförslagen senast den 30 september för att dessa skola kunna utskottsbehandlas före den ordinarie sessionens början i november. 9 Alla budgetförslag bruka dock icke lämnas före den ordinarie sessionens ö p p n a n d e ; sålunda förelägges budgeten rörande extraordinarie inkomster och utgifter parlamentet först under sessionens gång, och detsamma inträffar ej sällan med vissa departementsbudgeter (huvudtitlar). Dylika senkomna budgetförslag bruka tillställas utskotten direkt. Före det nya budgetårets ingång hinna kamrarna endast behandla några av budgetförslagen, och systemet med provisoriska stater (»tolvtedelar») 1 får tillgripas, tills budgeten hunnit definitivt regleras. Denna försening har ofta kritiserats. Såsom ett medel häremot har det föreslagits att behandlingen i den kammare, som icke har prioritet, skulle kunna göras mera flyktig och summarisk. Detta synes emellertid inte vara praxis. Ett av huvudsyftena vid 1935 års revision av kammarens arbetsordning var också budgetbehandlingens påskyndande och rationalisering. Budgetbehandlingen i utskott. Något särskilt statsregleringsutskott finns ej i kamrarna, och någon enhetlig budgetbe8 Se Höjer, sid. 347. Jfr Trotabas, a. a., sid. 33. Under ord. sess. 1936/37 och 1937/38 framlade regeringen tio av de 22 förslagen i senaten. Under ord. sess. 1937/38 ägnade senaten 56 av 99 sammanträden åt budgeten; senatorerna ha mycket flitigt utnyttjat sin rätt att framställa ändringsförslag och motioner av olika slag i budgetfrågor. Jfr Höjer, sid. 348, not. 9. 9 Enligt § 10 i lagen av den 9 april

redning förekommer inte. Behandlingen av de stora finansiella frågorna är emellertid väsentligen koncentrerad till kamrarnas finansutskott, som för ändamålet förstärkas med ett antal ledamöter. Budgetförslag, som först framläggas i kammaren, undergå där en säregen behandling. De granskas först av avdelningarna och sedan av vederbörande ständigt utskott, som härvid förstärks med representanter för avdelningarna. Granskningen i avdelningarna tar sin början de första dagarna i oktober och skall vara slutförd den 10 oktober. (Det bör härvid observeras att avdelningarna då ha den sammansättning, som de före den ordinarie sessionens slut fått genom nyuppdelningen efter påskferierna.) Avdelningarnas granskning är av förberedande karaktär. Budgeter av allmän karaktär skola granskas före specialbudgeter. Av de allmänna budgeterna bruka de viktigaste först föreläggas kammaren, medan budgeten rörande extraordinarie inkomster och utgifter av regeringen stundom framlagts för senaten. De förra behandlas av finansutskottet, som genom förstärkning med avdelningarnas rapportörer härvid konstituerar sig till ett särskilt utskott. Departementalbudgeterna behandlas likaledes först av avdelningarna, men remitteras därefter till de ständiga utskott, som motsvara departementen. För varje dylik »huvudtitel» utser varje avdelning en rapportör, och med denna förstärkning konstituerar sig vederbörande ständiga utskott på samma sätt som finansutskottet till särskilt utskott. Budgetförslag, som först överlämnats till senaten, behandlas i kammaren blott av 1935; se Manuel a 1'usage des membres du Senat, sid. 533. 1 Under ord. sess. 1936/37 hade kamrarna före räkenskapsårets ingång hunnit anta nio av de 22 budgeterna, vilket ansågs rekordartat mycket, under den efterföljande ord. sess. allenast en och under ord. sess. 1938/39 blott fem. Sammanräkningen gjord efter Index des lois i APCh och APS.

vederbörande ständiga utskott, utan någon föregående prövning i avdelningar eller någon förstärkning med rapportörer från dessa. Även i senaten är behandlingen av allmänna budgeter koncentrerad till finansutskottet. Budgeten för extraordinarie inkomster och utgifter skall dock enligt arbetsordningen handläggas av ett särskilt utskott, som består av två ledamöter från vart och ett av de stora ständiga utskotten. Departementalbudgeterna behandlas av vederbörande ständiga utskott utan förstärkning. I kammaren ha även andra särskilda former införts för samverkan mellan utskotten. Sålunda skola vid behandlingen av den extraordinarie budgeten de förstärkta utskotten för granskning av staterna för försvaret och för offentliga arbeten även befatta sig med respektive poster i budgeten för extraordinarie inkomster och utgifter samt avge utlåtanden häröver till det förstärkta finansutskottet. Av intresse är också, att en eller flera ledamöter av kammarens finansutskott vanligen befinna sig bland de ledamöter, som avdelningarna utse som specialutskottens förstärkningsmän. Vidare kunna specialutskotten vid behandlingen av de olika departementens stater konsultera finansutskottet, och detta framtvingas framför allt, när de ha att behandla en motion eller ett amendement, vars bifallande skulle medföra ökning av statsutgifter eller minskning av statsinkomster; utskottet är, som nämnts, skyldigt att föreslå åtgärder för bristens fyllande, om motionen eller amendementet skulle tillstyrkas, och behöver härvid samråda med finansutskottet. Utskottsarbetet före den ordinarie sessionens början är av stor betydelse. Kammarens förstärkta utskott skola börja budgetbehandlingen fr. o. m. den 10 oktober. För varje budget utses en 2 1 bilagan till utlåtandet i kammaren över budgeten för statens ordinarie inkomster funnos under ord. sess.

rapportör. Varje utskott fastställer en frist, inom vilken rapportören skall avlämna sitt förslag till utlåtande, dock senast inom åtta dagar efter det att utskottet haft sin omröstning. I senaten stadgas dessutom att utskottsutlåtanden över budgetförslag, som regeringen framlagt för senaten, skola vara avlämnade senast sex veckor efter valet av rapportörer, d. v. s. i allmänhet i mitten av november; vidare skola vederbörande senatsutskott i förväg preliminärt börja beredningen av budgetförslag, som först överlämnats till kammaren, men omröstningar få dock inte företas förrän kammaren överlämnat dessa budgetförslag. I senaten skola medkammarens budgetförslag vara färdigbehandlade i utskotten senast två veckor efter det att förslagen överlämnats till senaten. Tidtabellerna eller fristerna kunna dock inte alltid följas. Särskilt i kammaren är det ej ovanligt att rapportörerna ta längre tid på sig än den föreskrivna när de utarbeta sina utlåtanden. Utskotten —• och särskilt kammarens finansutskott — bruka stundom vid budgetgranskningen ställa ett stort antal skriftliga eller muntliga frågor till regeringen, något som kan fördröja behandlingen; frågorna och svaren publiceras i en bilaga till utskottsutlåtandet. 2 Den största bördan vid budgetbehandlingen vilar i kammaren på det förstärkta finansutskottet, i senaten på det särskilda finansutskottet. Utom budgeterna av allmän karaktär handläggas i regel även skattefrågorna av dessa utskott. Vid behandlingen av skatteärenden bruka avdelningarnas representanter i kammaren ofta vara desamma som utsetts som förstärkningsmän vid behandlingen av allmänna budgeter. På så vis får i kammaren även det förstärkta finansutskottet en viss permanent karaktär. Finansutskottet blir härigenom kammarens mäktigaste utskott, 1938/39 införda DPCh nr 24 ff.

57 frågor och svar,

trots att budgetbehandlingen i hög grad är pulveriserad på skilda utskott. 3 Ledningen av parlamentets arbete. Ledningen av kamrarnas arbete utövas av presidenten, presidiet och »arbetsutskottet» eller »talmanskonferensen» (comité du travail parlementaire). Vid det första sammanträdet u n d e r varje session — alltså även extraordinarie — väljer varje kammare sitt presidium (bureau définitif); före valet fungerar den till levnadsåldern äldste ledamoten som ordförande och de två yngsta som sekreterare. I kammaren består presidiet av en president, fyra vicepresidenter och fem sekreterare; 4 i senaten av en president, tre vicepresidenter och sex sekreterare. Under extraordinarie sessioner brukar presidiet återväljas genom acklamation, och även vid andra ordinarie sessioner än den första under legislaturperioden kan valet företas på samma sätt. I princip väljes kammarens president ur det största partiet. Undantag har dock kunnat göras genom att omval har skett av en förutvarande president med hänsyn till dennes särskilda personliga förtjänster och trots att det politiska läget förskjutits. I fall av koalitionsregeringar mellan två partier har det inträffat att vartdera partiet fått en presidentpost, så t. ex. vid koalitionen mellan katolska partiet och liberalerna 1939, då liberalerna fingo talmansposten i senaten och katolikerna i kammaren. Generellt kan sägas att talmansvalet bestämts av det politiska läget i kammaren vid tiden för valet. Trots att politiska synpunkter influera vid valet ha presidentskapen dock i hög grad avpolitiserats. 3 I kammaren uppgick det totala antalet remitterade självständiga frågor (inkl. under tidigare sessioner väckta) under ord. sess. 1937/38 till 163; naturalisationsansökningar och petitioner äro dock inte inräknade i denna totalsiffra. Av dessa frågor hade 52 remitterats till det förstärkta finansutskottet eller till

174 Presidierna — och enkannerligen presidenten —• äga stora befogenheter och inta en central ställning i det parlamentariska arbetet. Detta blev fallet särskilt efter revisionerna av arbetsordningarna i kamrarna år 1935, respektive år 1945. Utom den disciplinära makten över kamrarnas personal ha presidenterna i den omfattning som förut angivits rätt till att besluta om remisser eller att vägra proposition på motioner eller amendement. Likaså inneha kammarens presidenter ordförandeposterna i alla viktiga utskott och öva därigenom stort inflytande på ärendenas behandling. Såsom i det följande närmare skall beskrivas kunna presidenterna även föreslå tvångsavslutning av debatter och i samförstånd med arbetsutskottet i vissa fall införa tidsbegränsning för talare; i senaten kan presidenten ensam besluta tidsbegränsning eller tvångsavslutning. Kammarens president beslutar enligt praxis ofta att särskilda utskott skola tillsättas och dirigerar utskottsarbetet genom att lägga fram tidtabeller för rapportörerna. Även om presidenterna äro beroende av kamrarnas beslut vid fastställande av tidpunkt och föredragningslista för nästa sammanträde synas de numera tämligen självständigt fullgöra dessa funktioner utan inblandning från vederbörande församlingar. Ävenså bruka talmännen delta i omröstningarna. Vid sin sida ha presidierna arbetsutskotten. Denna institution lagfästes i kammaren 1935 och i senaten 1939 (BCh § 87 och BS § 67) men hade tidigare funnits i senaten. I dessa utskott sitta kamrarnas president och vicepresidenter samt sex representanter för de politiska partierna, varjämte förutvarande kammarpresidenter äro detta och avdelningarna samtidigt. I senaten voro under ord. sess. 1936/37 motsvarande siffror 162 respektive 44. Närmast i antalet ärenden kom justitieutskottet. 4 I kammaren valdes år 1944 sex sekreterare.

självskrivna i kammarens arbetsutskott. Givetvis utses dessa ledamöter med hänsyn till partierna. Stundom förstärkas dessa »talmanskonferenser» åtminstone i senaten med utskottsordförandena. Regeringen underrättas om när de hållas och kan avge yttranden till dem. Dessa arbetsutskotts uppgifter äro främst att undersöka frågornas läge och göra u p p förslag till föredragningslista. Utskotten biträda kammarens president, när denne fixerar tider för budgetdebatten och antalet talare i denna. De kunna även framlägga förslag om vad som i övrigt kan göras för största möjliga skyndsamhet och planmässighet vid ärendenas behandling i utskott och kamrar. I de flesta fall skola dessa förslag underställas respektive kammare i och för godkännande. Det skulle dock föra för långt att här ingå på alla detaljbestämmelser om möjligheten för en enskild ledamot att åstadkomma ändring i de uppgjorda arbetsplanerna, och det kan vara nog att framhålla att hans utsikter härvidlag äro mycket små.

Ärendenas behandling i kammaren. Liksom i andra utländska tvåkammarparlament är behandlingen av ärendena successiv, d. v. s. förslaget behandlas först i en kammare för att därefter hänskjutas till medkammaren och vid eventuella skiljaktiga beslut vandra emellan dem tills enighet nåtts eller frågan genom en kammares beslut fallit. Formellt äro de bägge husen jämställda. Även om den politiska tyngdpunkten ligger i kammaren intar dock den belgiska senaten reellt en stark ställning. De flesta förslagen framläggas i kammaren, men när det gäller såväl budgeten som andra lagar ger rege5 Sålunda hade under ord. sess. 1937/38 av definitivt bifallna 105 lagar 68 väckts i kammaren och 37 i senaten. (Budgetförslagen äro inräknade häri.) 9 av de 105 förslagen hade vandrat mellan kamrarna mer än en gång. Om sena-

ringen i ett stort antal frågor senaten prioritet genom att först förelägga denna regeringspropositioner. Generellt sett torde senaten ha prioritet i minst 1/3 av ärendena. 5 För att möjliggöra en skyndsam behandling av brådskande förslag infördes 1924 i senatens arbetsordning en regel, att regeringsförslag och förslag från medkammaren (men ej i senaten väckta motioner) vid trängande behov skulle kunna omedelbart avgöras, utan utskottsbehandling (BS § 46). Denna bestämmelse synes emellertid aldrig egentligen ha tillämpats. Det normala är att kamrarna skola behandla ett förslag i kammaren tidigast tre dagar och i senaten tidigast två dagar efter utskottsutlåtandets utdelning. Bägge kamrarna kunna emellertid i fall av brådska börja överläggningen tidigare och till och med omedelbart sedan utlåtandet framlagts (BCh §§ 71 och 78, BS § 59). En dylik forcering förekommer stundom, och i så fall uppläser rapportören utskottsutlåtandet i kammaren. Har det ursprungliga förslaget modifierats av utskottet, besluta kamrarna i regel att anknyta överläggningen till utskottets text. Har ett förslag överlämnats från medkammaren anknytes behandlingen i regel till medkammarens förslag; skulle kammarens eget utskott ha tillstyrkt ändringar presenteras dessa såsom amendement. Läsningar. Både i kammaren och senaten ha regeringsförslag och självständiga motioner liksom medkammarens förslag att undergå flera läsningar. 6 Först öppnas en allmän överläggning, som formar sig till en principdiskussion om förslaget såsom helhet. Om senaten på detta stadium önskar avvisa ett förslag — något som i enstaka fall kan ske — ajourneras den allmänna överläggtens andel i lagstiftningen se Höjer, sid. 348, not 2. 6 Stadgandena rörande läsningar finnas i BCh §§ 46—48 och 61 samt BS §§ 50, 51 och 54.

ningen på obestämd tid och brukar sedan ej återupptas. I kammaren kan ajournering också beslutas men får då endast ske på viss bestämd tid (BCh § 25). Det är emellertid mycket sällan, som kammaren träffar ajourneringsbeslut. 7 I stället kan ett avstyrkande framställas i form av »question préalable», i analogi med beslutet om »prise en consideration» när det gäller förbehandlingen av motioner. Endast i ett fåtal fall har ett sådant yrkande framställts. Sedan den allmänna debatten avslutats följer — i regel omedelbart — överläggningen om de särskilda artiklarna utan att något yrkande om övergång ställes. Kammarpresidenten läser härvid upp varje särskild artikel jämte tillhörande ändringsförslag. Om icke något ändringsförslag bifallits eller icke någon artikel i det ursprungliga förslaget (respektive utskottets text) förkastats, verkställes röstning om förslaget i dess helhet (vote sur 1'ensemble). Denna omröstning äger i regel rum vid någon senare tidpunkt under sammanträdet eller oftare vid början av ett följande sammanträde. Ha amendement framlagts avseende endast ett fåtal artiklar i ett omfångsrikt förslag, uppskjutes ibland överläggningen om dessa till en senare tidpunkt eller till omedelbart före omröstningen om förslaget såsom helhet. En andra läsning förekommer endast, då under första läsningen ändringsförslag bifallits eller någon artikel i det ursprungliga förslaget ej vunnit kammarens bifall. 8 I senaten skola sedan 1924, i kammaren sedan 1935 alla förslag, som ändrats under första läsningen, undergå en förnyad prövning av utskottet före andra läsningen, varvid de automatiskt återremitteras och utskotten ha att avge ett tilläggsutlåtande. Den andra läsningen skall äga rum vid ett

senare sammanträde än det, vid vilket omröstning om de sista artiklarna ägde rum under första läsningen; i kammaren skall åtminstone en dag förlöpa mellan dessa bägge sammanträden. En andra läsning kan dock inhiberas, om under första läsningen ändringsbesluten äro eller avse amendement, som härröra från regeringen. Beser någon ledamot emellertid invändningar emot den omedelbara andra läsningen, måste denna uppskjutas och ärendet återremitteras till utskott. Under andra läsningen förekomma överläggning och omröstning endast om under första läsningen bifallna ändringsförslag — antingen dessa innebära tillägg till det ursprungliga förslaget eller strykande av t. ex. en paragraf — samt om sådana nya ändringsförslag, som äro betingade av första läsningens beslut. Någon allmän debatt äger inte rum under andra läsningen, som avslutas med en omröstning om förslaget i dess helhet. Antas under andra läsningen ett nytt ändringsförslag, kan en tredje läsning anordnas. Denna skall i så fall äga rum vid ett senare sammanträde och blott avse sådana amendement eller artiklar, som behandlats under andra läsningen. I praxis förekommer emellertid en tredje läsning varken i kammaren eller senaten. Behandlingen av amendement. Under första läsningens specialdebatter uppläser vederbörande kammares president efter varje artikel de amendement, som framställts. I kammaren skola dessa före kammardebattens början ha vunnit understöd av fem ledamöter. I senaten skola amendement före principdebattens avslutning ha fått stöd av två ledamöter och, om de framställas senare, av fem ledamöter. Understödet kan ha lämnats antingen genom att vederbö-

7 Sålunda skedde under den ord. sess. 1937/38 sådan ajournering endast en gång (ifråga om en motion) och vid den efterföljande sessionen inte någon gång.

8 U n d e r ord. sess. 1937/38 underkastades sålunda i kammaren blott sex ärenden en andra läsning av de över ett hundratal ärenden, som kammaren hade att behandla.

rande undertecknat amendementet eller budgeterna av allmän karaktär — de genom att de under debatten förklaäro fyra — debatteras alltid i ett samrat sig instämma i detta. Amendement, manhang, varvid regeringens allmänna som framställts efter att utskottet avekonomiska och finansiella politik blir givit sitt utlåtande men före den förföremål för kritisk granskning. De spesta läsningen, remitteras automatiskt cialbudgeter, som framlagts för de olika till utskottet. Framlägges ett amendedepartementen, behandlas successivt ment först under första läsningen och och var för sig. Budgeten för extraordihar det vunnit tillräcklig anslutning, narie inkomster och utgifter brukar ofta skall det först under högst tio midebatteras i samband med budgeten för nuter få motiveras av »huvudmotiode offentliga arbetena. Interpellationer nären» (auteur principal) och därefter till en minister, vilkens budget ännu ej fattar kammaren — vanligen genom granskats, bruka besvaras i samband uppresning — beslut om »prise en conmed behandlingen av hans budget, om de ha en finansiell innebörd. sideration». Endast om kammaren härvid beslutar att uppta förslaget, kan För att påskynda budgetbehandlingdetta bli föremål för fortsatt debatt och en infördes 1935 i kammarens arbetsomröstning. I senaten stadgas ej någon ordning regler om prioritet för budgeliknande förberedande procedur. För terna före andra frågor (BCh § 91, att där komma under överläggning måmom. 1). År 1939 infördes en liknande ste amendementet ha vunnit understöd bestämmelse i senatens arbetsordning av fem ledamöter. (BS § 57). Vidare ha allmänna budgeUnder andra läsningen må endast såter prioritet före specialbudgeter. Dendana amendement framställas, som förna ordning har särskilt gått hårt ut över anletts av första läsningen, och de skola enskilda och självständiga motioner, då behandlas enligt samma procedur som ha små utsikter att vinna plats på som nyss beskrivits i fråga om första föredragningslistan under de månader läsningen. Undantag från denna regel före och efter jul, då budgetregleringen kan endast medges, om kammaren enforceras. hälligt lämnar sitt tillstånd härtill; 9 Uppskov med ärenden. Såsom förut detta har även giltighet för yrkanden sagts behöver ett förslag icke slutbesom framställas av regeringen. Ett unhandlas under den session, under vilder första läsningen avslaget amendeken det framställts. Endast om ett förment kan framställas på nytt under anslag behandlats i en kammare och överdra läsningen, såvitt det kan sägas att lämnats till medkammaren, kan det fortdet föranletts av första läsningens beleva till en ny legislaturperiod. Uppskov slut. 1 För senaten gäller dessutom befrån session till session inom legislastämmelsen, att vederbörande utskott turperioden har praktiserats i förhållanmed 2/3 majoritet kan till andra läsdevis stor omfattning; som ett exemningen föreslå nya amendement, som pel härpå kan nämnas att under den föranletts av första läsningens beslut, ordinarie sessionen 1937/38 31 av 105 och härtill få inga nya tilläggsyrkanden slutgiltigt bifallna lagförslag inte väckts knytas under andra läsningen (BS § under samma session. 54). Bägge kamrarna kunna när som Rapportörerna. Kamrarnas debatter helst remittera amendement och återinledas ofta av rapportören, som har remittera regeringsförslaget eller den att företräda utskottet och som mestaprimära lagmotionen till utskotten. dels spelar en ledande roll under överBudgetbehandlingen. De ordinarie läggningen. Bapportörerna ha företrä9 Jfr talman Huysmans, i APCh 1937/38, sid. 1996. 1 Om ett dylikt fall och därav föror-

12 — 72899

sakad intressant principdebatt se APS 8 juni 1937, sid. 1540.

desrätt till ordet, och utom vid budgetbehandlingen, vilken är kringgärdad med starka restriktioner, kunna de yttra sig när som helst och hur ofta som helst. Bapportörerna ta också ställning till ändringsyrkanden, som framställas under debatten, och deras ställningstaganden äro härvid oftast avgörande för kammarens beslut. Regler om kvorum och kvalificerad majoritet. Kamrarna äro beslutmässiga blott om mer än hälften av ledamöterna är närvarande (grundlagen § 38, mom. 3, BCh § 62, BS § 56). I kammaren skall presidenten uppskjuta eller inhibera plenum, om kammarens ledamöter ej äro samlade vid sammanträdets början till föreskrivet antal (BCh § 13). I senaten äger varje ledamot påkalla namnupprop för att fastställa dess beslutmässighet, såframt presidenten inte finner varje tvivel därom uteslutet. Då kvorumreglerna avse blott beslutmässigheten bruka plena dock öppnas och debatterna pågå oavsett antalet närvarande men voteringarna antingen sammanföras till en viss tid eller också uppskjutas till en senare dag. Undersökning om kvorum är för handen gores därför praktiskt taget aldrig. I kammaren bruka voteringar anordnas på ett ganska tidigt stadium av plenum, avseende ärenden som debatterats vid föregående plenum. I senaten pläga voteringarna sammanföras till framemot kl. 17. Ett allmänt klagomål över parlamentsledamöternas »absentism» gör sig dock gällande. Vid lika röstetal gäller, att förslaget förkastats. Kvalificerad majoritet fordras enligt grundlagen i följande fall: för införande av kvinnorösträtt — vilket enligt författningen kan ske genom vanlig lag —, för att skapa nya grupper valbara till senaten, för samtycke till att konungen utser sin efterträdare eller till att konungen blir även en annan stats överhuvud, samt vid författningsrevision. Votering. 178

Enligt grundlagen

(§ 39)

skall omröstning i k a m r a r n a — om acklamation ej är tillräcklig och votering begäres — ske öppet, antingen genom uppresning eller efter namnupprop. Uppresningsförfarandet är härvid det normala och efter 1935 det enda möjliga voteringssättet i kammaren i vissa fall, såsom vid protokollsjustering, vid begäran om debattens tvångsavslutning, vid upphävande eller begränsning av minimitider för yttranden, i remissfrågor och vid en del ordnings- och disciplinbeslut. Omröstningar med namnupprop anordnas i kammaren eljest blott om minst tolv ledamöter begära det. I senaten kunde n a m n u p p r o p tidigare alltid begäras av minst fem ledamöter, men 1945 höjdes siffran till tio och dessutom inskränktes även där i vissa fall rätten att kräva omröstning med namnupprop. Sålunda kan dylik omröstning numera egentligen blott framkallas när det gäller dagordningsförslag eller artiklar i regeringsförslag och motioner eller amendement till dessa. Kamrarnas slutomröstningar om lagförslag — som sådant räknas som nämnts också budgetförslag — skola dock alltid företas genom n a m n u p p r o p . I praktiken ske också voteringarna om viktigare dagordningar på samma vis. Vid omröstning med n a m n u p p r o p anmodar vederbörande president de ledamöter, som underlåtit att rösta, att tillkännage de skäl som föranlett dem att inte delta i voteringen (BCh § 60, BS § 29). Ha vederbörande ledamöter inte tidigare under debatten angett dessa skäl, bruka de efterkomma talmannens anmodan och därvid hänvisa till »kvittning». Vid val liksom i naturalisationsärenden sker omröstning slutet. Debatten och debattrestriktioner. Förekomsten av två språk — franska och flamländska — kan inte sägas nämnvärt uttänja debatterna. Varje talare använder sitt eget språk, och översättning sker i lokaltelefon för dem, som önska det. Endast regeringarnas programförklaringar samt presidenternas ytt-

randen och propositioner bruka framställas på bägge språken. Däremot förekom det under 1930talet, att ytterlighetspartierna systematiskt försvårade det parlamentariska arbetet. Vissa debattrestriktioner voro reden tidigare stadgade men vid 1935 års revision av arbetsordningen infördes ytterligare begränsningar av yttranderätten. År 1945 tillade även senaten sin talman mycket vidsträckta restriktiva befogenheter. Kamrarnas presidenter skola i regel lämna ordet åt talarna i den ordning, vari de anmält sig, men de kunna numera även låta talare för och emot det behandlade förslaget alternera i båda husen. Anteckning på talarlistan får inte ske förrän debatten öppnats (BS § 22, BCh §§ 18, 20 och 22). I bägge kamrarna kan en antecknad talare avstå ordet åt en .annan. En prioriletsställning i debatterna tillkommer ministrarna, 2 som när som helst ha rätt till ordet i bägge kamrarna. Samma privilegier ha rapportörerna och i senaten dessutom motionärer, vilka jämställas med rapportörer. (BS § 22.) Efter ett inlägg av regeringsledamot om lagförslag kan i representantkammaren en ledamot alltid erhålla ordet för ett bemötande (BCh § 49). Härutöver kan ordet när som helst, utanför dagordningen, erhållas i ordningsfrågor eller för repliker rörande personliga omständigheter enligt detaljerade regler, som här ej skola närmare beröras. Kammarens arbetsordning stipuler a r att en talare inte må avbrytas, men inpass höra dock till vanligheten. Med undantag för ministrar och rapportörer (samt i senaten motionärer) få ledamöterna yttra sig endast två gånger i samma debatt. Kammarens respektive (efter 1945) senatens president kunna dock lämna medgivanden 2 Begeringen kan låta sig företrädas i debatten genom högre tjänstemän, »commissaires du roi». Detta ställföreträdarskap saknar dock stöd i grundla-

till ytterligare inlägg. (BCh § 22 och BS § 22). Även rätten till två anföranden kan dock bli tämligen illusorisk eller i vart fall betydligt inskränkt genom de stränga reglerna om tidsbegränsning för anföranden. Begränsningen av talartiden har mest ingående reglerats i kammaren. Fr. o. m. 1935 äro de viktigaste restriktionerna följande: Under den allmänna debatten om ett lagförslag eller om en motions »prise en consideration» får varje talare yttra sig under högst 30 minuter och under specialdebatterna under högst 15 minuter. Utan debatt härom kan kammaren dock upphäva restriktionsregeln. På förslag av presidenten kan kammaren i förväg besluta, att den allmänna debatten om lagförslag skall avslutas inom viss tid, något som ofta sker. Uppstår debatt om talmannens propositionsvägran, få endast två talare ordet, vardera under högst fem minuter. Beplik rörande personlig omständighet får ta högst fem minuter i anspråk. När det gäller yrkande om föredragningslista, ajournering av debatten och vissa frågor rörande arbetsordningen få utom förslagsställaren blott ytterligare två talare ordet, likaledes vardera högst fem minuter. Om talmannen kallar en ledamot till ordningen eller tillrättavisar eller avstänger honom, får endast denne göra invändningar, vilka få ta högst tio minuter i anspråk. Som tidigare sagts tillätes inte debatt om remiss av förslag eller amendement till utskott. Har ett amendement framställts sedan utskottsbetänkande avgivits, får endast förslagsställaren motivera det, något som blott får ta högst tio minuter. Har yrkande om cloture framställts, får endast två talare för och två emot yttra sig, envar under fem minuter. Föreslås att ett ärende forceras genom s. k. brådskandeförklaring, (urgence), får detta yrkande inte bli föregen och har endast ytterst sällan kommit till användning — under mellankrigsåren blott tre gånger. (C. E. B E

mål för överläggning. 3 Dessutom gäller för kammaren som generell regel, att denna när som helst kan besluta tidsbegränsning för talarnas yttranden. I senaten hade fram till 1945 maximitid för anföranden inskrivits att gälla endast vid budgetöverläggningen. Genom 1945 års reform av arbetsordningen fick emellertid senatspresidenten rätt att själv när som helst besluta om tidsbegränsning. Förut tillhörde denna rätt senaten själv och utnyttjades icke sällan. Presidentens befogenhet att maximera talaretiden är inte inskränkt till någon viss kategori av frågor utan har generell giltighet. För budgetdebatternas påskyndande gälla för kammaren följande speciella regler: i samråd med »arbetsutskottet» (talmanskonferensen) fastställer kammarpresidenten antalet sammanträden, som skola ägnas åt varje budget, och antalet talare, som skola ha prioritetsrätt under respektive budgetdebatt. (»Motions d'ordres», som åsyfta ändring av denna arbetsplan, få inte väckas.) Denna prioritet berättigar vissa talare i den allmänna debatten om en budget att yttra sig under högst en timme, medan andra få yttra sig under högst en halvtimme. Dessa prioriterade talare äro i allmänhet partiernas huvudtalare. De som inte ha prioritet, må yttra sig i den allmänna debatten om en budget under högst femton minuter. Talarna få ordet i den ordning, som dessa talartider ange; sist i ordningen komma härvid de som framställt sådana interpellationer, som äga samband med budgeten. Vid debatten om själva budgettablåerna är yttrandetiden begränsad till fem minuter. Även rapportörerna äro så tillvida bundna av restriktioner, att de i debattens början endast få tala högst en timme. Kammaren kan dessutom be-

sluta tidsbegränsning även för rapportörer. Den allmänna regeln att varje talare kan yttra sig två gånger i samma ärende gäller ej vid budgetdebatterna, då utom repliker blott ett inlägg tillätes. Vid behandling av budgeter, som överlämnats från senaten, kan kammarens president besluta om tidsbegränsning i samförstånd med »talmanskonferensen» (BCh § 91, mom. 16—26 och 29). I senaten hade före 1939 inte några speciella restriktioner införts för överläggningarna i samband med budgetbehandlingen. Fr. o. m. 1939 4 måste en av regeringen framlagd budget (eller grupp av budgeter) vara slutbehandlad inom tre dagar och en från kammaren överlämnad budget inom två dagar. Utöver den rätt att införa tidsbegränsning, som senatens president generellt förfogar över, stadgar arbetsordningen att ledamöterna i specialdebatter, d. v. s. i debatter om artiklar i budgetförslagen, få tala högst tio minuter (BS §§ 22, 25, 57). Det ligger i sakens natur att behovet av regler om tvångsavslutning minskats, sedan kamrarna infört allehanda bestämmelser om anförandenas tidsbegränsning och framför allt om att en debatt skall vara avslutad inom en viss tid. Bestämmelser om cloture kvarstå dock och tillämpas ej sällan. I kammaren skall yrkande om cloture framställas av 20 ledamöter, och liknande yrkande kan ställas av presidenten, därest kammaren inte i förväg fixerat tidpunkten för debattens avslutning. Som förut nämnts få endast högst fyra talare under tillhopa högst tjugo minuter diskutera förslaget om cloture, och de talare, som redan äro inskrivna på listan, ha företräde till ordet i clöturedebatten. I senaten kunde före 1938 yrkande om cloture fram-

3 Reglerna om tidsbegränsning återfinnas i RCh §§ 23, 24, 25, 30, 31, 37, 45, 47, 48, 53, 71, 78, 89 och 90. 4 Under ord. sess. 1938/39 då budgeten tog 56 senatsplena i anspråk, höllos 399 tal under sammanlagt 170 tim-

mar (Moyersoen i APS 24 november 1938, sid. 53). Det var denna långa tidsutdräkt vid budgetens behandling, som 1939 motiverade de nya restriktionerna.

ställas av fem ledamöter, men efter detta år kunde debattens avslutning beslutas på förslag av presidenten eller tio ledamöter. År 1945 ändrades ånyo dessa regler: tio ledamöter kunna fortfarande föreslå cloture, men presidenten allena kan besluta därom. Även i senaten kan yrkandet om cloture föranleda debatt enligt de allmänna reglerna. I bägge kamrarna kan cloture användas även vid budgetdebatterna. Ordningsföreskrifter. Särskilt i representantkammaren har obstruktion och t. o. m. tumultuariska uppträdanden nödvändiggjort stränga disciplinära föreskrifter för ordningens upprätthållande. I kammaren kan en talare, som fått mottaga två erinringar för avvikelse från ämnet, fråntas ordet för återstoden av sammanträdet i samma fråga eller (sedan 1945) då han vidhåller att upprepa sina egna argument eller sådana argument, som under debatten framförts av andra. Även i senaten kan en talare fråntas ordet i samma fråga efter två erinringar. Stör ledamot ordningen, kan representantkammaren på olika sätt inskrida mot honom. Presidenten kan namneligen kalla honom till ordningen; göres invändning häremot, skall presidenten inhämta kammarens mening; godkännes presidentens åtgärd registreras saken i protokollet. Kammaren kan vidare på presidentens förslag antingen besluta tillrättavisning med anteckning till protokollet eller avstänga vederbörande från kammarens hus. Avstängningen gäller i första hand för resten av sammanträdet. Vägrar ledamoten att efterkomma tillsägelsen, avbrytes eller avslutas sammanträdet, och avstängningsbeslutet gäller då utan vidare för åtta följande sammanträden. Blir en ledamot för tredje gången under samma session föremål för avstängningsbeslut, gäller detta för femton sammanträden. I vissa fall kan den felande efter skriftlig anhållan om ursäkt få avstängningsbeslutet hävt. Om den avstängdes röst skul-

le ha kunnat avgöra en omröstning, som äger rum under avstängningen, skall antingen ny omröstning företas, sedan avstängningen upphört, eller också kan kammaren besluta att låta den avstängde delta i omröstningen. Även i senaten kan en ledamot avstängas, dock för högst tio dagar. (BCh §§ 21 och 30—38, BS §§ 24 och 36—40). Interpellationer och frågor. Interpellationer. I kammaren skall ledamot, som önskar interpellera regeringen, skriftligen anmäla sin önskan till kammarens president och därvid nämna de huvudsakliga synpunkter, som han ämnar framföra. Interpellationsbegäran uppläses för kammaren av presidenten. Den ordning, i vilken interpellationerna skola uppföras på dagordningen, bestämmes av »talmanskonferensen». I regel uppföras interpellationerna på föredragningslistan tisdagar kl. 16.30 eller understundom på annan tid samma dag. Skulle en interpellation då inte hinna avverkas uppskjuts den till nästa interpellationsdag. Interpellanten har en halvtimme till förfogande för att motivera sitt spörsmål, varefter ministern svarar. Endast fyra talare få yttra sig efter svaret, varvid interpellanten har företräde, och denne har dessutom rätt till en slutreplik. Beplikerar ministern, få även övriga talare ordet på nytt om de önska det. Ofta undertecknas en interpellation av två eller tre ledamöter, vilka därvid få företrädesrätt till ordet. Om minst en femtedel av kammarens ledamöter så begär, kan interpellation uppföras på föredragningslistan med förtursrätt, och regeringen kan medge, att interpellationen omedelbart besvaras. I dylikt fall gälla inte de sedvanliga restriktionerna för yttranderätten. Såsom förut nämnts skola interpellationer till en minister, vilkens budget inte ännu behandlats, tas upp under budgetbehandlingen. Står budgeten på tisdagens dagordning, avbrytes denna kl. 16.30 för behandling av dylika in181

terpellationer. I detta fall äger endast interpellanten att yttra sig och har härvid högst 30 minuter till förfogande. Senatens interpellationsregler förete vissa avvikelser. Sålunda kan senaten vägra att behandla en interpellation, om den är blott av rent privat eller lokalt intresse eller skadar allmänna intressen. Någon begränsning av talarnas antal ges inte men väl av talartiden, som får sträcka sig till högst tio minuter. Någon särskild interpellationsdag förekommer ej i senaten. Interpellanten kommer vanligen överens med ministern om dag för svaret. 5 Begeringen är inte bunden av någon plikt att besvara interpellationer. I kammaren utslockna obesvarade interpellationer vid sessionens slut, medan obesvarade interpellationer i senaten u n d e r legislaturperioden kvarleva till nästa session. Interpellationerna förekomma talrikt i Belgien. Debatterna avslutas ofta med dagordning. Partierna nedlägga mycken möda på att utforma interpellationer och dagordningar, vilka, även om de endast undantagsvis framkalla regeringens avgång, dock ofta verksamt bidragit till att störta en regering. Interpellationerna och dagordningarna ha vidare möjliggjort ett slags kontinuerlig mätning av regeringens ställning och regeringsmajoritetens hållfasthet. 6 Frågor. Vid sidan av interpellationer förekommer ett frågesystem (BCh § 28 och BS § 32). Frågorna skola ha ett rent informatoriskt syfte och uteslutande avse sakliga upplysningar. De inges skriftligen till kamrarnas presidenter och besvaras av regeringen likaledes skriftligen genom dem. Vederbörande minister bör inom fjorton dagar lämna vederbörande kammares president sitt 5

Interpellationsbestämmelserna återfinnas i BCh § 29 och BS § 33. Se även Béform de 1'État 1937, sid. 161, samt revisionen av arbetsordningen i senaten 1945, APS 2 maj. 6 Se Tingsten, Dagordningsinstitutet,

svar men i brådskande fall kan kammaren begära skyndsammare besvarande. Frågor och svar införas i en bilaga till protokollen; med samma inskränkning som när det gäller medgivande av interpellationer kan senaten dock förbjuda publiceringen av svaren. I kamrarna får ministerns svar på en fråga inte föranleda debatt, och sålunda har inte heller den frågande rätt att kommentera svaret. Senatens ledamöter kunna även mellan sessionerna framställa frågor. 7 Frågeinstitutet utnyttjas i stor utsträckning, och särskilt lagarnas tilllämpning blir på detta sätt föremål för parlamentarisk kontroll. 8 Arvoden och närvaroregistrering. Arvoden. Under åren närmast före det andra världskriget var arvodet för kammarens ledamöter 42 000 frs per år och för senatens 28 000. För närvarande uppgår kammarledamöternas årsarvode inkl. pensionsavdraget till 180 000 frs och senatorernas till 144 000 frs. Senatorernas arvoden ha dock formen av ett traktamente, som i motsats till kammarledamöternas arvoden ej beskattas. Enligt grundlagen ha bägge k a m r a r n a s ledamöter rätt till fria resor med alla de samfärdsmedel, som drivas av staten eller med koncession av staten. För kammarledamöternas pensionering finnes en pensionskassa, till vilken ledamöterna bidra genom att ett avdrag göres på arvodet med 10 % per år. Berättigade till pension äro ledamöter av kammaren, som tillhört denna under sammanlagt tio år och vid mandatets upphörande uppnått minst 55 års ålder. Pensionsbeloppet utgör 2Vi % av arvodet per mandatår, d. v. s. 4 500 frs. sid. 58, och den historiska framställningen hos Höjer. _ 7 Se presidentens förklaring i APS 17 juni 1937, sid. 1738. 8 C. E. B. E., sid. 162. 9 Angående tidigare arvoden se Vlaemminck, sid. 224 och 239.

Maximibeloppet för pension är 60 % av arvodet, d. v. s. 96 000 frs. Pension eller understöd kunna även utgå till änkor och minderåriga barn efter f. d. kammarledamöter. Änkepension utgår likaledes först efter tio mandatår och utgör hälften av makens pension; för varje barn under 18 år erhålles 1/6 av makens pensionsbelopp. Bidrag till denna familjepensionering lämnas från ovannämnda avdragen. Även senatorerna ha rätt till pension. Den viktigaste avvikelsen i pensionsbestämmelserna för dem i jämförelse med kammarens är, att pension utgår efter fem mandatår och 60 års ålder; pensionen utgår med 3 % av arvodet per mandatår och den högsta pensionen uppgår till 60 % av arvodet. Registrering. Endast kammaren har stadganden om närvaroregistrering (§ 30). Ledamöterna skola anteckna sina namn på en närvarolista, och presiden-

ten kan vid sammanträdets början uppropa de ledamöter, som inte anteckna sig. Dylikt upprop förekommer ej i praxis. Skulle kammaren inte vara samlad till behörigt antal och sammanträdet måst uppskjutas, skall listan införas i protokollet jämte uppgift å dem som varit frånvarande på grund av sjukdom. I praktiken införas för varje sammanträde i protokollen namnen på de ledamöter, som anmält förfall. För senaten gäller (BS § 35), att ingen ledamot må underlåta att närvara utan anmälan till presidenten; ej heller må någon vara frånvarande mer än tre dagar utan att senaten beviljat honom ledighet. Namnen på ledamöter, som varit frånvarande utan anmält förfall eller utan att ledighet beviljats, skola tagas till protokollet. I praxis protokollföras dessutom såväl anmälda förfall som beviljade ledigheter.

KÄLLOR OCH LITTERATUR. f ™ e n t d e l a C h a m b r e des Beprésentant (förk. BCh), 1935; Beglement du Senat (fork. BS), 1934; C. A. Reuterskiöld och V. A. Rinander, F r ä m m a n d e grundlagar, del VI (1931); Annales parlementaires de Belgique. Chambres des Bepresentants (förk. APCh); Documents parlamentaires de Belgique. Chambre des Representants (förk. DPCh, innehåller motioner, propositioner och utskottsb e t a n k a n d e n ) ; Annales parlementaires de Belgique. Senat (förk. APS)- Documents parlementaires de Belgique. Senat (förk. D P S ) ; Manuel å 1'usage des membres du Senat et de la Chambre des Beprésentants, 1936. Barthélemy, J. — Essai sur le travail parlementaire et le systéme des commissions, 1934. — Brusewitz, A., Nordiska utrikesnämnder i komparativ belysning, 1933. — Centre d'etudes pour la réforme de 1'État. La réforme de 1'État (förk. C. E. R. P . ) 1 1937. — Dor, S.—Braas, A.: La constitution, 1935. — Errera, P.- Das Staatsrecht des Königreichs Belgien, 1909. — Hatschek, J.: Das Parlamentsrecht des Deutschen Beiches, 1915. — Höjer, C.-H: Le regime parlementaire beige de 1918 å 1940, 1946. — Speyer, La réforme de 1'État en Belgique, 1927. — Tingsten, H.: Utredning om införande av ett dagordningsinstitut, (S.O.U. 1935: 21); Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder (S.O.U. 1931- 26)Utskottsväsendet. Sveriges riksdag, bd XI, 1934. — Trotabas, L.: Les finances publiques et le Parlement, Bulletin Interparlementaire, 1936. — Vlaemminck, J.: La constitution beige commentée, 1936. 0.

Régl

1 0 m de ta { intressanta betänkande se bibliografin i Höjer, sid XIV och re presentantkammarens talman Huysmans anförande i APCh den 9 nov. 1937 sid. 5 f.

SOVJETUNIONEN

Folkrepresentationen i Sovjetunionen, Högsta Sovjet, baseras enligt 1936 års författning — Stalinförfattningen — liksom den gjorde enligt 1923 års författning 1 på ett tvåkammarsystem. Och liksom i den allryska centrala exekutivkommittén, vilken Högsta Sovjet avlöste, heta de bägge nuvarande kamrarna unionssovjeten och nationalitetssovjeten. Unionssovjeten representerar folket direkt. Den väljes i enmanskretsar, som upplinjeras så att en representant skall väljas för var 300 000:de invånare. Nationalitetssovjeten är uppbyggd på federalistisk grund och dess medlemmar företräda unionens delstater. Antalet mandat i nationalitetssovjeten bestämmes inte av delstatsområdenas folkmängd utan av deras statliga karaktär. Varje unionsrepublik äger sålunda att utse 25 deputerade, varje autonom republik 11, varje autonomt område 5 och varje nationell krets 1 deputerad. Till grund för delstatsuppdelningen ligger i främsta rummet förekomsten av natio-

nella minoriteter. Det bör observeras, att en unionsrepublik enligt författningen skall äga rätt att utträda ur unionen och därför alltid innesluter ett område, som på något ställe måste gränsa till en främmande stat. Då flera av de 16 nuvarande unionsrepublikerna äro mycket små eller föga folkrika, följer härav att de äro överrepresenterade i nationalitetssovjeten. 2 Även valen till denna kammare sker i enmanskretsar. Varken när det gäller unions- eller nationalitetssovjeten inskränkes väljarnas personval genom något villkor om bostadsband för de deputerade; och denna frihet att söka och uppställa kandidater har också utnyttjats i stor utsträckning. 3

1 Lättillgängliga arbeten om den tidigare författningsutvecklingen äro Tingsten, Demokratiens seger och kris, sid. 542 ff. och Berlin, Forfatningsudviklingen i forskjellige fremmede Lande, sid. 183 ff. 2 De tre största unionsrepublikerna i unionen (USSB) äro det egentliga Byssland (BSFSB), som sträcker sig från Kronstadt till Vladivostok, samt Ukraina och Bjelo- eller Vitryssland; i övrigt bilda unionsrepublikerna en krans från Karelen till Kirgisien. Främst inom de tfe stora delstaternas gränser äro de autonoma republikerna, de autonoma områdena och de nationella kretsarna att söka, och de stora unionsrepublikernas underrepresentation i nationa-

litetssovjeten motväges delvis genom deputerade från dessa statsbildningar. 3 Inte ens vid valen till unionsrepublikernas Högsta Sovjeter fordras det att vederbörande skall vara bosatt inom republiken; sålunda utsagos Stalin, Molotov och Sjdanov till ledamöter av alla dessa sexton representationer vid de senaste valen. — Det må här tillfogas, att arbetsformerna i delstaternas Högsta Sovjeter synas alltigenom vara desamma som i unionens parlament med den skillnaden blott att enkammarsystem är rådande i delstaterna. Detta konstaterande grundar sig på en genomgång av RSFSB:s författning och diverse uppgifter i pressen.

184 Det var först i 1936 års konstitution, som allmän rösträtt infördes; tidigare hade vissa grupper av politiska skäl varit uteslutna från valrätt. Vidare blev röstningen då hemlig. Likaledes kommo först nu sovjeterna att väljas direkt av folket; sålunda hade nationalitetssovjeten tidigare utsetts genom indirekta

val av delstaternas representationer och detta valsätt kvarstod ännu i konstitutionsförslaget men ändrades u n d e r förhandlingarnas gång. Bösträttsåldern fastställdes över hela linjen till 18 år. Valbarhetsåldern fixerades 1936 till densamma som rösträttsåldern men höjdes före 1946 års val till fyllda 23 år. 4 Författningen förutsätter att ett enda parti skall få finnas, nämligen det kommunistiska, »de arbetandes förtrupp i deras kamp för det socialistiska systemets befästande» och »den ledande kärnan av de arbetandes alla organisationer, både samhälleliga och statliga» (art. 126). 5 Förslagsrätt vid val tillkommer dock ej enbart partiet utan även »fackföreningar, kooperativa organisationer, ungdomsorganisationer och kulturella föreningar» (art. 141); i tidningarnas redogörelser för kandidatnomineringen talas det dock nästan uteslutande om allmänna möten på fabriker, kolchoser e t c , vilka möten vallagen sanktionerar. Och de deputerade behöva inte tillhöra partiet utan kunna vara partilösa. 6 Bedan efter 1937 års men särskilt efter 1946 års val hette det i sovjetpressen att kommunisternas och de partilösas »block» hemfört segern. Bägge kamrarna nyväljas och upplösas samtidigt. Mandattiden är fyra år. Det första valet enligt den nya författningen ägde rum hösten 1937. Det andra valet kom emellertid på grund av kriget att uppskjutas till våren 1946. 4 Enligt de rapporter rörande de deputerades ålder m. m., som kamrarnas mandatutskott avge efter varje val, voro o resp. 8 medlemmar av unions- resp nationahtetssovjeten efter 1937 års val under 20 och 34 resp. 50 under 25 år medan 183 resp. 149 voro 40 år eller däröver. Efter 1946 års val har en viss aldersstegring inträtt. Antalet deputerade i åldern 23/25 år voro 12 resp 34 och antalet i åldern 40 år eller däröver 297 resp. 328. Se Pervaja sessija Verhovnogo Soveta, SSSR, januari 1938 c c o D Z"sedanW Verhovnogo Soveta, 65MY, Pervaja sessija, mars 1946. ° H a r liksom i det efterföljande an-

Upplösning före den ordinarie legislaturperiodens utgång kan endast ske i ett fall, nämligen om k a m r a r n a i en fråga inte kunnat enas sedan det av författningen anvisade medlingsförfarandet tillämpats. Upplösning är i detta fall obligatorisk och gäller bägge kamrarna. I princip tänktes 1936 de båda »husen» lika stora och representationsreglerna utformades efter denna riktpunkt. 7 Efter 1937 års val bestod unionssovjeten av 569 och nationalitetssovjeten av 574 deputerade. Till följd av befolkningstillväxten och de territoriella utvidgningarna genom kriget stego vid det andra valet motsvarande siffror till 682 resp. 657. Unionssovjeten h a r alltså numera blivit den större, och ske inga territoriella nybildningar måste denna kammare till följd av den starka befolkningstillväxten få sin n u m e r ä r successivt starkt stegrad. De bägge kamrarna ha efter 1936 undantagslöst samma kompetens, i likhet med vad som gällde enligt 1923 års författning. Även i avseende på ärendenas behandling äro de fullständigt jämställda. För sammanhangets skulle är det nödvändigt att nämna, att även regeringsmakten tudelats i Sovjetunionen. De exekutiva organen äro dels ministerrådet och dels Presidiet för unionens Högsta Sovjet. Ministerrådet — med Stalin för närvarande som ordförande och ministervandes vid citaten ur den sovjetryska forfattningen den svenska översättning, som finnes i boken »Sovjetstaten». 6 1 unions- resp. nationalitetssovjeterna voro enligt mandatutskottens rapporter efter 1937 års val 19 resp. 29 % och efter 1946 års val 15 resp. 22 % partilosa. (Antalet kvinnor voro 1937 77 resp. 110, d. v. s. 13,5 resp. 19 % och 1946 116 resp. 161, d. v. s. 17 resp! 24,o %.) ' 7 Stalin rekommenderade u n d e r författningsdebatten, att k a m r a r n a s numerära likställighet skulle inskrivas i konstitutionen. Se Stalins tal, tryckt i Sovjetstaten, sid. 128 f. 185

president — hette förut folkkommissariernas råd men fick efter 1946 års val och utan någon organisatorisk förändring sin nuvarande benämning; som motiv angavs främst att uttrycket kommissarie betecknade ett provisoriskt och övergående skede i Sovjetunionens historia och därför efter stabiliseringen ej längre vore adekvat. 8 Ministerrådet är till sin numerär mycket stort; vid ombildningen efter 1946 års val angåvos medlemmarna till 57. Listan inkluderade åtta vicepresidenter, av vilka de flesta dessutom stodo i spetsen för departement. 9 Departementen uppgingo då tillsammans till ett femtiotal, och dessutom ingingo fyra kommissioners ordförande i ministerrådet. De ställföreträdande ministrarna äro inte inräknade i den ovannämnda siffran 57. 1 Sedermera har antalet ministerier ökats, och viceordförandena utgöra f. n. 9. Högsta Sovjets Presidium — arvtagaren till den gamla exekutivkommitténs Presidium — består efter nedskärningen 1946 av 32 medlemmar; en ordförande (efter Kalinins avgång Sjvernik), 16 vicepresidenter (en för varje unionsrepublik) samt 15 övriga ledamöter, vartill kommer dess inflytelserike sekreterare. Även i presidiet förekommer alltså ett federalistiskt inslag i form av viceordförandeskapen, som utskiftats på 8

Motiven för namnförändringen finnas återgivna i Nyheter från Sovjetunionen, nr 33, där Presidieordföranden Sjverniks tal är citerat. — När det i fortsättningen talas om ministerrådet avses därmed både folkkommissariernas råd intill 1938—1946 och därefter ministerrådet; förenklingen är gjord för att slippa ideliga upprepningar av bägge uttrycken. 9 Sammansättningen av ministerrådet omedelbart efter 1946 års ombildning liksom av Presidiet framgår av Nyheter från Sovjetunionen 1946, nr 34. 1 Ställföreträdarna utses av ministerrådet självt. Bätteligen böra de därför jämföras med avdelningschefer. 2 När uttrycket Presidiet i fortsättningen användes, avses därmed alltid Högsta Sovjets presidium, till skillnad från varje kammares.

de olika nationaliteterna i unionsrepublikerna. Kompetensdelningen mellan de bägge exekutiva organen regleras ganska utförligt om än inte uttömmande i författningen (särskilt art. 49, 52—55 och 64—76). I stort sett kan sägas, att ministerrådet är det verkställande organet, medan Presidiet 2 — som betecknats som Sovjetunionens kollektivpresident — tillagts vissa överordnade befogenheter i dess egenskap av Högsta Sovjets permanenta organ. Bland dessa Presidiets uppgifter kunna nämnas beslut om krig och mobilisering, promulgation av lagar, en viss förordnings- eller dekreträtt, inkallelse av Högsta Sovjet, benådningsrätt, ratifikation av internationella fördrag 3 och ordensförläningar. Vidare utövar Presidiet kontroll av ministerrådet och de förordningar detta utfärdar, vilka Presidiet kan upphäva om de äro rättsstridiga, och på samma vis kan Presidiet annullera delstaternas förordningar. Ministrarna äro ibland föredragande i Presidiet. Högsta Sovjet är ideologiskt unionens främsta statsorgan. Enligt författningen äger den ensam lagstiftningsmakten. Som ovan nämnts ha emellertid de bägge exekutiva organen, ministerrådet resp. Presidiet, vart för sig en författ3 Vid den andra sessionen 1938 antogs — på initiativ av utrikesutskottet i nationalitetssovjeten — en »lag om ratificering och kungörande av internationella fördrag». Enligt denna skall Presidiet ratificera fredsfördrag, fördrag om militärallianser och non-aggressionspakter samt vidare sådana fördrag, om vilka särskilt förbehåll för ratificering genom Presidiet gjorts i fördraget. Se Zweite Tagung des obersten Sowjets der UdSSR, sid. 689 (lagtexten) och 605 ff (föredragningen och beslutet). — Åtminstone två gånger hittills ha fördrag förelagts Högsta Sovjet, nämligen vid 1939 års augustisession, då BibbentropMolotovavtalet ratificerades, och vid 1942 års session, då det rysk-engelska avtalet ratificerades. Se Ny Dag 20 juni 1942 och krönikan i Simmons, USSR, sid. 136.

ningsenlig förordningsrätt, varvid Pre- de förordnar medlemmar av ministerråsidiets är överordnad ministerrådets. det eller entledigar dem; dessa åtgärÅtminstone tills nyligen har dock stör- der skola sedan föreläggas Högsta Sovsta delen av lagstiftningen tillkommit jet i och för stadfästelse (art. 49 f.). dekretvägen eller genom ett slags tyst (Författningstexten måste berättiga till fullmaktssystem, trots att Stalin i 1936 tolkningen, att Högsta Sovjet u n d e r sesårs författningsdebatter starkt under- sion är berättigad att självständigt avströk det rationella i att lagstiftningen sätta individuella ministrar, fastän detodelad ankom på ett organ, nämligen ta ej inträffat i praktiken.) Efter varje 4 folkrepresentationen. Även författ- val ställer ministerrådet sina platser ningsändringar ha provisoriskt beslu- till parlamentets förfogande. tats av Presidiet. 5 Vidare äger Högsta Även folket kan uppträda som direkt Sovjet rätten att fastställa budgeten instatsorgan på annat sätt än som väljarklusive beskattningen; också denna rätt kår. Enligt författningen (art. 49 d) kan kom u n d e r kriget att helt beskäras men nämligen folkomröstning anordnas, teoäven eljest har den delvis inskränkts ge- retiskt rörande vilka slags frågor som nom att budgeten framlagts först efter helst åtminstone om de falla inom Högbudgetårets ingång. 6 Fastställandet av sta Sovjets kompetens. Beferendum är tullsatser är enligt praxis ministerrå- dock icke så mycket utformat som en dets sak. folklig rättighet i likhet med i Schweiz, Högsta Sovjet intar dessutom ställutan kan blott komma till stånd efter ningen såsom de båda exekutiva orga- beslut av Presidiet eller på begäran av nens principal, dels genom rätten att en unionsrepublik. Någon folkomrösttillsätta dem och dels genom befogen- ning har inte hittills hållits. heten att kontrollera deras verksamhet. Enligt sovjetförfattningen (art. 142) Presidiet väljes av Högsta Sovjet, varskola även efter den hemliga rösträttens vid totalval företas efter varje förny- införande 1936 de deputerade kunna else av Högsta Sovjet. Om tillsätt- vara instruerade av valmännen och unningen av ministerrådet föreskriver derkastade imperativa mandat; formerförfattningen, dels att Högsta Sovjet na härför äro dock inte angivna i förjet bildar detta (art. 56), dels att Prefattningen eller vallagen. De deputerade sidiet mellan Högsta Sovjets sessioner äro enligt författningens uttryckliga på förslag av ministerrådets ordföran- text efter varje session skyldiga att läm4 Se Stalins tal, Sovjetstaten, sid. 129. Ej fullt överensstämmande med Stalins mening är uttalandet hos E. F. Pomogajeva, i uppsatsen Hur Sovjetlandet styres, Nyheter från Sovjetunionen, 1945, nr 64. Utan något stöd av författningen men tydligen med stöd av praxis säges i uppsatsen, att Presidiet »är det högsta lagstiftande organet» under perioderna mellan Högsta Sovjets sessioner. Alltsedan 1938 ha endast ett tiotal lagar i svensk lagbemärkelse behandlats av Högsta Sovjet. — Vid sidan av Högsta Sovjets, Presidiets och ministerrådets lagar och förordningar förekommer även en form av dekret, utfärdade av ministerrådet och partiet i förening. 5 Sålunda har Presidiet provisoriskt andråt konstitutionens ingående regler om departement och statsområden; ännu tydligare kom Presidiets faktiska

makt till synes 1946, då det genom ett dekret före de nya valen höjde valbarhetsåldern. Jfr bl. a. New Leader, 23 februari 1946. 6 Budgeten har — som n ä r m a r e oranämnes i det följande — alltid behandlats efter budgetårets ingång, år 1938 först vid andra sessionen, i augusti. (Budgetår och kalenderår sammanfalla.) Huvudregeln är, att beskattningen ingår i budgetlagen i form av bemyndiganden åt finansministeriet. Understundom ha skattelagar behandlats fristående och som särskild lag; ett exempel härpå från 1938 var en skatt på hastar tillhöriga bönder, som stå utanför kol- eller sovchoserna; skatten tillkom enligt uttryckliga meddelanden för att påskynda kollektiviseringen och hade alltså en politisk tendens. Se Zweite Tagung etc. sid. 690 f. (lagtexten) och 610 ff. ( r a p p o r t e n ) . 187

na redogörelser för denna inför väljar- sessioner och därvid diskutera de fråna. Enligt författningen h a r majorite- gor, som parlamentet skall eller bör beten bland väljarna dessutom rätt att handla. F r å n dessa sammanträden tornär som helst återkalla deputerads man- de också viktiga initiativ i Högsta Sovdat. De deputerades kontakt med väl- jet stamma, måhända också planeringen jarna eller tillvägagångssättet vid de de- överhuvudtaget av Högsta Sovjets arbeputerades återkallande synas dock ej ha te vid varje session. I vad mån någon utformats i tillämpningslagar, trots att förskjutning härutinnan till förmån för ministerrådet skett efter Stalins inträkonstitutionen förutsätter detta. Om nåde i detta u n d a n d r a r sig av brist på magon återkallelse av mandat verkligen terial bedömande. Hela statsskicket i förekommit framgår inte av parlamentsSovjetunionen är för övrigt inte upptrycket. Att fullt förstå styrelsesättet i Sovjet- byggt på maktfördelning i den gamla unionen stöter enligt sakens natur på bemärkelsen, fastän de olika statsorgastora vanskligheter beroende på att för- nens kompetens författningsmässigt nufattningen auktoriserar förekomsten mera avgränsats och tendensen alltmeav blott ett parti jämte partilösa. Till ra pekar på de olika statsorganens speföljd härav kännetecknas författnings- cialisering. Inte heller h a r man genomlivet av en stark maktkoncentration. fört någon isolering mellan statsorgaVid sidan av de författningsenliga or- nen eller någon oförenlighet av skilda ganen, av vilka de viktigaste unionella poster, t. ex. av säte i regering och folkrepresentation. Tvärtom är det utmärnämnts i det föregående, utövar det kande för sovjetsystemet just anhopkommunistiska partiet genom sina organ (särskilt då sekretariatet, politiska ningen av viktiga ämbeten eller förtro-7 byrån och organisationsbyrån) ett in- endeposter på ledande personligheter flytande, vars omfattning utomstående och särskilt vanligt är att de mest framej kunna fastställa. I vart fall lämna ak- skjutna i regering och parlament samterna från unionsparlamentets förhand- tidigt bekläda de viktigaste posterna i lingar härvidlag en mycket ringa väg- partiets sekretariat, Polit.- eller Org.ledning, ty dels ha sessionerna varit byrå. Även talmännen i de bägge kammycket korta och dels ge parlamentsde- r a r n a —- såsom Andrejev, Sjdanov och batterna — vilka mestadels forma sig Sjvernik — ha alltid haft en betydelsetill manifestationer — föga upplysning full ställning inom partiets organisaom förefintliga oundvikliga menings- tion. Det är mot bakgrunden av att de skiljaktigheter eller motsättningar. Att principiella avgörandena uppenbarligen det förekommer en direkt förbindelse oftast träffats i andra instanser och mellan det legala partiets centralkom- däribland inom partiets centralkommitmittés sammanträden och Högsta Sov- té, som den efterföljande framställningjets verksamhet torde dock få betraktas en av arbetsformerna inom det sovjetsom regel. Centralkommittén har bru- ryska unionsparlamentet skall ses. Olikheterna i avseende på arbetet och kat sammanträda före Högsta Sovjets 7 Mandatkommissionerna i de bägge kamrarna ha efter de bägge valen publicerat en sammanställning av de deputerades yrkesställning. Några större förskjutningar ha inte inträffat från 1937 till 1946 med undantag för att gruppen »intellektuella» påtagligt ökat. Som exempel välja vi unionssovjeten efter 1946 års val. Arbetare registreras där till 287 eller 42 %, bönder till 151 eller 22 % och intellektuella till 244 eller 36 %. Av de 287 arbetarna anges 231 vara par-

titjänstemän eller statstjänstemän eller ha befattningar i de ekonomiska eller sociala organisationerna eller militär tjänst. Av de 151 bönderna uppges 53 inneha liknande tjänster, varjämte av de övriga 44 voro kolchosordförande. Funktionärer och intellektuella beräknas enligt kommissionsrapporten till 465 av 682, varav 169 voro tjänstemän i partiet eller sociala organisationer, 198 i staten och 41 inom det statliga näringslivets ledning.

arbetsformerna i Sovjetunionen och övriga i denna översikt behandlade stater bottna givetvis i olika principiella uppfattningar. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang citera ett auktoritativt ryskt uttalande, där Sovjets parlamentariska system värderas. Efter en polemik mot den oavhängighet av välj a r n a s vilja, som anses karakterisera folkrepresentanternas ställning i andra länder och som enligt författarens mening måste stå i strid mot folkets intressen, och efter ett betonande av att Högsta Sovjet är ett medvetet uttryck för en kollektiv folkvilja fortsätter författaren: »Sovjetparlamentet slösar inte tid och energi på politiska strider och motsättningar, på förhandlingar, kohandel och kompromisser och långa ändlösa tal.» Sovjetparlamentet är »en arbetsplats». Sovjets deputerade äro inga professionella parlamentariker; de behålla som folkrepresentanter sina tidigare platser i administrationen, partiet, näringslivet, armén och skolan. Därför besitta de »en utomordentligt hög kompetens för överläggningar och beslut i statsangelägenheter». 8 Man kan härmed jämföra Lenins uttalande 1917: »Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte i att upphäva de representativa institutionerna och valprincipen, utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till 'arbetande' institutioner». (Lenin, Bevolutionen och staten, Samlade skrifter, bd 12, sid. 48.) Bedogörelsen här nedan grundar sig främst på författningsreglerna, vissa arbetsordningar och statuter, de tryckta parlamentsakterna och upplysningar i ryska tidningar; författningssamlingar, parlamentstrycket och tidningsserierna äro dock särskilt för krigstiden inte fullt kompletta i svenska Mbliotek. I 8 Ledande artikel om valen i tidskriften Sovetskoje gosudarstvo i pravo, 1945, nr 2. 9 Se om besluten rörande arbetsordningarna Pervaja sessija Verhovnogo soveta, 12—19 januari 1938, sid. 13, 48

några fall äro uppgifterna hämtade ur svenska tidningar eller ur böcker om Sovjetryssland. Materialet är inte tillräckligt för en i alla detaljer säker och uttömmande skildring av arbetsformerna. Utöver de nämnda luckorna i materialet felas det i Sverige en del rysk statsrättslig litteratur, vilken trots försök inte ännu kunnat anskaffas. Det är dock mycket ovisst om denna litteratur skulle lämna svar på en del ovissa frågor. Att en del oklarheter trots försöken att i protokollen följa praxis kvarstå beror även på att arbetsordningarna äro så exceptionellt korta — de innehålla blott 9 korta paragrafer, medan de i en del andra länder kunna fylla en hel bok eller åtminstone ett häfte. Inte heller förekom det någon upplysande eller vägledande debatt, när de tre arbetsordningarna — för unionssovjeten, nationalitetssovjeten och samfällda sittningen — antogos. 9 Över huvudtaget får man vid studiet av rysk parlamentspraxis ett bestämt intryck, att dessa formfrågor samla ett mycket litet intresse och anses vara av ganska ringa saklig betydelse för systemet. Tydligt är att vissa sedvänjor utbildat sig vid sidan av skrivna regler och att gränserna dem emellan vid den praktiska tillIämpningen i flera fall blivit flytande. Man får vid undersökningen av praxis kort sagt ett bestämt intryck, att reglerna om arbetsformerna avsiktligt utformats summariska för att bereda parlamentet möjligheter att handla efter omständigheternas behov och laga efter läglighet.

Sessioner och sammanträdestider. Högsta Sovjets bägge kamrar, vilka såsom tidigare sagts skola sammanträda och avsluta sina sessioner samtidigt, f., 50, 77 f., och Zasedanija Verhovnogo Soveta, Pervaja sessija, 12—19 mars 1946, sid. 7 f. och 20 f. Arbetsordningarna gälla för legislaturperiod. Inga motiv framlades, när de antogos.

ha enligt författningen två »lagtima» sessioner per år. Tiden för och kallelse till dessa beslutas av Presidiet. Härutöver kunna »urtima» sessioner hållas, antingen på kallelse av Presidiet »efter dess gottfinnande» eller om en av unionsrepublikerna så kräver (art. 46). Vid nyval — och sådana skola äga rum när fullmakterna vid den fyraåriga legislaturperiodens utgång utlöpt eller när kamrarna inte kunna ena sig — måste de nya kamrarna sammanträda inom tre månader efter valet; före 1946 var tidsfristen en månad. Nyvalen i sin tur skola förrättas senast två månader efter fullmakternas utslocknande eller efter den dag då kamrarna definitivt stannade i skiljaktiga beslut (art. 53— 55). Presidiet bibehåller sina funktioner tills den nyvalda Högsta Sovjet sammanträtt. Såsom det framgår av ovanstående, ha kamrarna såsom sådana

l:sta

ingen rätt att inkalla sig själva (»Selbstversammlungsrecht») och inte heller tillkommer inkallelserätt ministerrådet. Någon befogenhet att upplösa representationen finnes inte vare sig för Presidiet eller för representationen själv, utom i det ovannämnda fallet att kamrarna inte kunnat enas och då Presidiet är skyldigt att utlysa nyval. Även om författningen ej nämner något därom synes ej Presidiet utan Högsta Sovjet själv fatta beslut om sessionernas avslutande; avslutningen sker tydligen automatiskt, när dagordningen är genomgången. Enligt här tillgängliga uppgifter ha efter valet den 12 december 1937 hållits följande sessioner under — så vitt känt — nedan angivna dagar och med nedan angivet antal sammanträden: 1

sessionen: 12—19 jan. 1938

Unionssovjeten

Nationalitetssovjeten

Sammanträden gemensamma för bägge kamrarna

2:dra

»

10—21 aug. 1938

3:dje

»

25—31 maj 1939

4:de

»

28 aug.—1 sept. 1939

5:te

»

31 okt.—2 nov. 1939

—

—

6:te

»

29 mars—3 april 1940

7 :de

»

1—7 aug. 1940

8:de

»

25 febr.—1 mars 1941

9:de

»

dagarna omkring 18 juni 1942. .

—

—

10:de

»

28 Jan.—1 febr. 1944

11 : te

»

24—27 april 1945

12:te

»

23—24 juni 1945

1 Parlamentstrycket och ryska tidningar ligga till grund för uppgifterna om ovannämnda sessioner — liksom om sessionerna under andra legislaturperioden — dock med undantag för 2:dra, 5:te och 9:de sessionerna; uppgifterna om dessa grunda sig vad 2:dra sessionen angår på den fullständiga tyska upplagan av parlamentstryckef, Zweite Tagung etc, och vad övriga sessioner an-

2 1 2

går företrädesvis på Ny Dag för motsvarande tider och där återgivna officiella referat. När redogörelse för praxis lämnas i det följande, måste den reservationen göras att fullständigt material saknas från tre sessioner. Men ganska visst torde arbetsformerna då inte ha avvikit, i vart fall inte nämnvärt, från praxis vid övriga sessioner.

Efter nyvalet den 10 februari 1946 ha sessionerna och antalet sammanträden v a n t följande:

l:sta 2:d

ra

sessionen: 12—19 mars 1946 »

15—18 okt. 1946

•

Sammanträden gemen-

.

Nationa-

SS

m ts

sam

sovjeten

sovjeten

bägge kamrarna

t

IT

? -

™ för

3:dje » 20—25 febr. 1947 Man lägger märke till en viss oregelbundenhet i denna förteckning över sessionerna. Sålunda höllos tre sessioner u n d e r 1939; den extra sessionen föranleddes av händelserna efter det ryska intaget i Polen. Å andra sidan inhiberades till följd av krigsläget — men utan något stöd härför i författningen — bade de ordinarie val, som eljest skulle ha hållits senast i februari 1942, och fem ordinarie sessioner under det ysk-ryska krigets tid, då en stor del av landet var ockuperat. Någon inkallelse av Högsta Sovjet på begäran av en unionsrepubhk har veterligen ej förekommi ' Det framgår också av förteckningen här ovan, att den tid, under vilken en session räckt, varit mycket kort. Maximum har varit 11 och minimum 2 dagar. Härvid bör dock observeras, att utskotten — såsom senare närmare skall utvecklas — sammanträda mellan sessionerna. Att sessionerna äro så korta är i främsta rummet att tillskriva det ringa antalet ärenden på dagordningen. Dagordningen för en session, d. v. s. arbetsprogrammet, fastställes vid öppnandet av sessionen. Därvid brukar enhgt protokollen tillvägagångssättet vara, att kammarens president börjar med att framlägga förslag till dagordning; vid första sessionen efter nyval, då president skall värjas, har dock förslaget

5 5 2 framlagts av någon framskjuten ledamot efter den nyvalde presidentens fråga. Vid den extra session hösten 1939, som Presidiet inkallade, tillkännagavs dock föredragningslistan en vecka i förväg i pressen. 2 Oavsett de skiftande tillvägagångssätten är det tydligt att frågan om dagordningen preparerats före sessionen och att förslagsställaren i förväg av vederbörliga instanser — närmast då partiet, Presidiet och ministerrådet — fått i uppdrag att förelägga kammaren förslaget. Vid alla de undersökta sessionerna ha likalydande förslag framlagts i bägge kamrarna. 3 0c h vid samtliga tillfällen ha förslagen ulan debatt omedelbart godkänts av dem. Folkrepresentationens författningsenliga ställning som »högsta organet för Sovjetunionens statsmakt» (art. 30) har genom denna kamrarnas rätt att själva fatta beslut om sina arbetsuppgifter fått sin formella markering, Såsom exempel på arbetsprogram kunna följande uppgifter lämnas: Vid tredje sessionen under första legislaturperioden (i maj 1939) hade Högsta Sovjet att behandla budgeten några lagar om inrättande av nya folkkommissariat och om detaljändringar i fem författningsparagrafer; vidare hade man att företa kompletteringsval till Presidiet och statsåklagareämbetet samt att stadfästa några dekret från Presidiet rörande utnämning av några folkkom-

O m S n L ? i S f r M O S k - V a t e i e g ^ m i NlJPa9Om proceduren rörande foredragningsessTon skfld1 ^ fE? T™ ^ T session skilde sig från den normala framgår dock ej av telegrammen i Ny Dag.

3 Förslagsställarna vid den första ses" sionen efter 1937 års val voro sålunda SJdan V ! u ° ™ ^ o v j e t e n och Bulganin i nationalitetssovjeten

missarier och rörande värnpliktstjänstgöringen. Slutligen lämnade Molotov vid ett gemensamt sammanträde en utrikespolitisk exposé. Vid den sjätte sessionen (i april 1940) hade man även att behandla budgeten, att sanktionera Presidiets utnämningar av folkkommissarier samt att besluta om en lag angående vissa tillägg till eller modifikationer av författningen. Likaså höll Molotov ett översiktligt utrikespolitiskt tal. Härutöver förelågo lagförslag angående transformeringen av den autonoma Karelska republiken till unionsrepublik, angående vissa skatter och angående obligatorisk försäkring. Den sjunde sessionen (i augusti 1940) hade också att åhöra en utrikespolitisk exposé, att företa kompletteringsval till Presidiet, att utse en ny statsåklagare, att godkänna utnämningar av folkkommissarier och att företa vissa mindre modifikationer av författningen. Härjämte hade k a m r a r n a att godkänna Baltikums införlivning och anta lagar om Estlands, Lettlands och Litauens upptagande som unionsrepubliker. Vidare förelågo förslag om inrättande av vissa högre militära grader, om arbetstidens utsträckning från 7 till 8 timmar samt om inskränkningar i medborgarnas rätt att byta arbete. Även efter kriget uppvisa dagordningarna i stort samma karaktär och omfattning. Anmärkas må dock, att parlamentet vid junisessionen 1946 hade att godkänna den fjärde femårsplanen; den tredje femårsplanen förelades 1939 inte parlamentet utan blott partikongressen. 4 Den kortaste sessionen var uppenbar-

ligen den femte (i oktober 1939), som inkallades extra efter kriget i Polen. Då stod på föredragningslistan endast Molotovs utrikespolitiska redogörelse samt de f. d. polska områdenas anslutning till Ukraina resp. Bjeloryssland. 5 Även den 12:te sessionen, i juni 1945 strax efter krigets slut, var ytterst kort; då förekom blott frågan om demobiliseringen, och då höllos endast två gemensamma sammanträden med kamrarna. En bidragande orsak till att sessionerna äro så korta är också, att någon egentlig tid ej åtgår för konstituering. Arbetet börjar praktiskt taget direkt, och då någon frist för behandling av förslag ej är utsatt kan man — som senare skall påvisas — omedelbart skrida till beslut. Några öppningsceremonier förekomma inte heller. Protokollen för första sammanträdesdagen — liksom för efterföljande plena — innehålla en kortfattad men målande skildring av hur de ledande männen vid sitt inträde i plenisalen bli föremål för applåder eller andra demonstrativa hyllningar, och intresset knyter sig vid denna läsning till de växlingar i populariteten, som kunna utläsas ur protokollen från olika sessioner, liksom hur nya män på detta vis inrangeras bland toppfigurerna. 6 Inte heller förekommer det någon allmän debatt av typ svensk remiss- eller engelsk adressdebatt; den närmaste sovjetryska motsvarigheten till dessa är budgetdebatten vid de sessioner då budgetförslaget behandlas.

4 Se om den tredje femårsplanens tillkomst t. ex. Karlgren, Stalin, sid. 514. 5 Ny Dag, 1 nov. 1939. 6 Som ett exempel på denna protokollets karakteristiska skildring av hyllningarna kan följande citeras från unionssovjeten vid sessionens öppnande den första sessionen efter 1937 års val: »Unionssovjetens medlemmar hälsa genom en lång ovationsstorm partiets och

regeringens ledande män när dessa göra sitt inträde i salen. Från alla sidor skälla hälsningsropen till kamrat Stalins ära: 'Leve kamrat Stalin!' 'Hurra för kamrat Stalin, Stalinförfattningens skapare!' Ovationerna för kamrat Stalin, för kamraterna Molotov, Kalinin, Kaganovitj, Vorosjilov, Jesjov, Mikojan, Andrejev och andra upprepas på unionens alla språk.»

192 Sammanträdestider. Enligt kamrarnas reglementen skola sammanträdena hållas i unionssovjeten

kl- 11—15 och i nationalitetssovjeten på kvällen, kl. 18—22 (§ l ) . 7 Någon särskild, ordinarie tid för kamrarnas gemensamma plena är inte föreskriven utan tiden fastställes efter omständigheterna. I regel iakttas att sammanträdena avslutas på den i reglementena angivna tiden, men ibland förlängas de på presidentens förslag och efter kammarens beslut för att en debatt skall kunna avslutas. Vanligen avbrytas förhandlingarna en gång, ibland två gånger för en kvarts paus. Sammanträdena hållas i Stora slottet i Kreml. Dess jättesal — som skall ge plats för c:a 1400 personer — användes av bägge k a m r a r n a liksom vid samfälld sittning. (Den är även sessionssal för BSFSB:s Högsta Sovjet.) Utskottssystemet. 1936 års författning talar blott om två slags utskott, dels mandatutskott och dels undersöknings- och revisionsutskott (art. 50—51). Härutöver ha under bägge legislaturperioderna tillsatts permanenta budget-, lag- och utrikesutskott. Även tillfälliga utskott kunna inrättas, och sålunda valdes dylika 1939 och 1946. 8 7 Som en kuriositet kan nämnas, att en deputerad, när nationalitetsrådet vid första sessionen efter 1937 års val skulle fastställa sitt reglemente, påyrkade en annan sammanträdestid än på kvällen. »Jag tycker, att eftersom vi ha kommit hit från skilda republiker ha vi behov av att besöka biografer och teatrar; medan medkammaren har denna möjlighet äro vi hela sessionstiden berövade den». Sedan den, som framlagt förslaget till reglemente, tillbakavisat ändringsyrkandet med hänvisning till att teatrar och biografer även kunde besökas på dagen och att nationalitetsrådet sammankallats för att sysselsätta sig med viktiga statsangelägenheter, antogs reglementet enhälligt. (Pervaja sessija Verhovnogo Soveta, sid. 49 50). i D e första utskott, som tillsattes efter 1917, voro på en gång beredande och exekutiva. I december 1921 inskrev den nionde kongressen en rätt för allryska centrala exekutivkommittén att tillsätta utskott av sedvanlig parlamentarisk t y p ; dessa utskott skulle vara

13 — 72899

Mandatutskotten. Varje kammare tillsätter ett mandatutskott. Dess i författningen föreskrivna uppgift är att kontrollera fullmakterna; på utskottens förslag fatta kamrarna — heter det beslut om att antingen godkänna fullmakterna eller att upphäva enskilda deputerades val. Varje kammare invalde 1937 11 medlemmar och 1946 15 medlemmar i sina mandatutskott. Undersökningsutskott. Bätten att tillsätta undersökningsutskott tillkommer att döma av författningen ej var kammare utan blott Högsta Sovjet, d. v. s. bägge k a m r a r n a i gemensam sittning. Sådana utskott kunna tillsättas »i vilken fråga som helst». Och författningen föreskriver, att »alla institutioner och befattningshavare äro skyldiga att tillmötesgå dessa utskotts krav och förelägga dem erforderliga materiel och dokument». Så långt det framgår av här tillgängliga handlingar har något undersökningsutskott hittills ej tillsatts. Möjligen h a r detta ansetts överflödigt, därför att en särskild kontrollkommission inrättades 1935 i folkkommissariernas råd som sedermera förändrades till ministeriet för statskontrollen. 9 Även partiets viktigaste byråer och särskilt »budgetutskottet, utskottet för unionsfrågor och andra, som ha att verka enligt en av allryska centrala exekutivkommittén fastställd statut». Enligt en samtidigt besluten särskild statut inrättades ett budgetutskott. I 1923 års författning berördes ej utskottsväsendet, men det blev i november 1923 föremål for en reglering genom »Statuten för Sovjetunionens centrala exekutivkommitté». Enligt denna (art. 78—79) skulle utskott kunna tillsättas såväl av parlamentet som av Presidiet: dock föreskrevs det att utskotten ej skulle ha eget sekretariat utan betjänas av parlamentet. (Se Sobranie Uzakonenij, 1922, nr 1, art. 14, och Sobranie Zakonov, 1925. nr 71, art. 520.) 9 Den 1935 tillsatta kommissionen fick till uppgift att »utöva, på grund av sin förläggning till centrum och genom sina representanter i republikerna, territorierna och områdena, en systematisk kontroll ifråga om utförandet av regeringens beslut». Sobranie Zakonov, SSSB, 1935, n r 8, art. 68. 193

Org.-byrån torde fylla en motsvarande kontrolluppgift. Budgetutskotten. Det första budgetutskottet, som tillsattes 1921, hade i en statut tillerkänts vittgående befogenheter, ej blott att nedsätta utan även vid behov att höja utgifter eller skatter. 1 Efter penningvärdestabiliseringen utfärdades 1925 en ny statut angående allryska centrala exekutivkommitténs budgetutskott. 2 Dess uppgifter fastställdes till beredning ej blott av det budgetförslag, som folkkommissariernas råd framlade, och av därmed sammanhängande tillämpningsbestämmelser utan även av alla andra frågor av finansiell karaktär. Det föreskrevs vidare, att utskottet ägde rätt att begära upplysningar från olika institutioner, däribland delstatsregeringarna, och att inbjuda representanter för dem eller för intresserade institutioner att inför utskotten lämna nödiga sakuppgifter. 3 Alla unionsmyndigheter blevo skyldiga att till utskottet sända kopior av sina räkningar hos unionens finansfolkkommissariat, och delstatsregeringarna förpliktades att till utskottet inge en kopia av sin budget samtidigt som denna sändes till unionsregeringen. Och vidare fastställdes att en företrädare för finansministeriet skulle höras av utskottet före dess slutliga ställningstagande till budgetförslaget. Denna statut blev 1936 vid författningsrevisionen inte föremål för någon ändring, och dess principer äro allt fortfarande normgivande för budgetutskottens arbete, såsom framgår av motiveringarna när tillsättande av bud1 Sobranie Uzakonenij i raspor jäzenij, 1922, nr 1, art. 14. Jfr Stucka, Ucenie o sovjetskom gosudarstve i ego konstitucii, sid. 183 och Sovjet encyklopedia, bd VIII, sid. 438 f. 2 Ibidem, 1925, nr 71, art. 520. 3 1 Sovjetencyklopedin, art. »Budzetnaja kommissaja» av M. Vitoskin, (bd 8, sid. 438—439) uppges att även journalister skulle ha inbjudits att närvara vid utskottens sammanträden. Denna uppgift har avseende på 1920-talet. Några referat förekomma dock inte i pres-

getutskott föreslagits i kamrarna. Antalet ledamöter i utskotten fastställdes vid första sessionen efter 1937 års val till 13 men höjdes vid första sessionen efter 1946 års val till 27 i vardera kammaren. Budgetutskotten ha sålunda en både beredande och räkenskapskontrollerande uppgift. De sammanträda mellan sessionerna. Det framgår ej av statuten, om eller i vilken utsträckning de sammanträda gemensamt. I stor utsträckning synas utskotten komma till lika yrkanden, vilket tyder på att åtminstone ett visst samarbete etableras. Å andra sidan ges det också flera exempel på att utskottsförslagen delvis divergerat. Lagutskotten. Alltifrån 1938 h a kamrarna tillsatt permanenta lagutskott. De motiverades bl. a. med att lagarbetet i Högsta Sovjet fått ökad vikt och man hänvisade till Stalins yttrande vid författningsrevisionen, att det stode i strid med principen om lagarnas stabilitet att ha flera än ett lagstiftande organ, nämligen Högsta Sovjet. 4 Och kamrarna tillades i den nya författningen exklusivt laginitiativet, liksom Högsta Sovjet lagstiftningsmakten. Utskotten ha bestått av 10 ledamöter i varje kammare under den första legislaturperioden och av 19 ledamöter under den andra. Vid den tredje sessionen, våren 1939, antogo båda kamrarna en likalydande statut för lagutskotten. Vid vårsessionen 1947 förnyades den. 5 Då denna torde vara representativ för de sovjetryska utskottens arbetssätt, förtjänar dess väsentliga innehåll att återges. sen men däremot i undantagsfall någon officiell kommuniké från sammanträdena. Tilläggas må, att budgeten åtminstone några år på 1930-talet ej offentliggjordes; numera innehåller dock budgetlagen huvudsiffrorna och debatterna nästan drunkna i siffror. 4 Pervaja sessija Verhovnoga Soveta, 12—19 jan. 1938, sid. 20—22. 5 Efterföljande redogörelse för statuten stödjer sig på Izvestija den 26 febr. 1947, där denna finnes återgiven in extenso.

Statuten anger först utskottens upp- lägga räkenskap för utskottsarbetet ingift vara att granska och bereda lagför- för kammarens president. slag, som Högsta Sovjet har att fatta beEnligt en officiös källa 6 skola lagutslut om. Utskotten skola fungera u n d e r skotten nu få till sin viktigaste uppgift hela legislaturperioden och deras nume- — av »enormt statsviktig betydelse» — r ä r bestämmes av kamrarna själva. De att bereda unionella straffrätts-, civilha inte blott att behandla förslag, som rätts- och processrättslagar. Om detta kammaren remitterar, utan de kunna skall tolkas som en vanlig utskottsbeockså själva ta initiativ till framläggan- redning eller om utskotten skola funde av lagförslag. Utskotten kunna även, gera som lagberedning framgår ej av i samförstånd med vederbörande kam- texten. Ett av de viktigaste lagförslag, mares president, hänvända sig till mi- som dessa utskott haft att handlägga, nisterrådet med begäran om utarbetan- var 1938 års lag om domstolsväsendet. de av lagförslag att föreläggas Högsta Denna hade dock utarbetats inom folkSovjet. Utskotten kunna höra företrä- kommissariernas råd och utskottens dare för ministerrådet liksom för andra uppgift då var alltså blott beredande offentliga institutioner samt motta skri- eller granskande. velser, dokument och annat material, Utrikesutskotten. Alltifrån den första som ha avseende på lagförslaget. De sessionen 1938 ha kamrarna haft perkunna även inbjuda företrädare för ve- manenta utrikesutskott, vilkas numerär tenskapliga eller sociala föreningar el- hela tiden varit 11 ledamöter. Det är ler organisationer. Före sitt ställnings- inte möjligt att av de patriotiskt deklatagande till lagförslag skola utskotten matoriska motiven vid tillsättandet av alltid inbjuda vederbörande minister. dessa utskott dra någon bestämd slutEnligt 1947 års statut skola utskotten sats om deras uppgifter. När utskottet vara skyldiga att sammanträda minst 1938 tillsattes av unionsrådet, åberopaen gång var tredje månad, varjämte exde förslagsställaren (Berija) art. 14 i traordinarie sammanträden vid behov författningen 7 ; där uppräknas dock skola utlysas. Syftemålet med formule- blott såsom fallande inom unionens ringen av statuten i denna del var att kompetens frågor bl. a. om internatiosammanträdena skulle hållas tätare än nella fördrag, om krig och fred, om förr. Även kvorumregler ha inskrivits. upptagande av nya republiker samt om Närvaro av minst 2/3 av utskottens med- »utrikeshandeln på grundval av statslemstal fordras för att sammanträdena monopol», och godkännandet av förskola vara giltiga. För beslut kräves endrag ankommer enligt författningen kel majoritet av rösterna. Minoriteten såsom förut sagts — inte på Högsta Sovtillerkännes rätt att i kammaren försvajet utan på Presidiet. ra sin ståndpunkt. Deputerade, som ej I ett sovjetvänligt amerikanskt arbeinvalts i utskottet, skola ha rätt att delte 8 heter det om utrikesutskotten, att ta i utskottens sammanträden »med rådde varit lika aktiva som budgetutskotgivande röst», d. v. s. med yttranderätt ten. Såsom i andra länder ha de, heter men utan rösträtt; denna favör tillkomdet, medverkat till att låta främmande ma vederbörande kammares medlemmakter veta vilken vind som blåste i mar även i medkammarens lagutskott. sovjetopinionen, när dessa makter kriUtskotten äro ansvariga inför sina retiserade sina egna utrikesledningars spektive kamrar, och deras ordförande verksamhet. Och det säges, att Litvinov äro mellan sessionerna skyldiga att avupprepade gånger kritiserades från 6 Uppgifterna äro hämtade ur tidskriften Sovetskoje gosudarstvo i pravo, 1947, nr 2, och lämnas där i en ledande artikel.

p rofl « l f l Sessija Verhovnogo 12—19 jan. 1938, sid. 26—32. 8 S i m m o n s , a. a., sid. 465 f. <ft

Soveta,

ningen endast kan ske efter beslut Högsta Sovjets talarstol. Under de första månaderna efter Molotovs överta- av Högsta Sovjet, vilket fattas med magande av utrikesministerposten förebå- joritet av minst 2/3 av rösterna (alltså ej medlemstalet) i vardera kammaren. dade — fortsätter författaren — ett brev i Pravda undertecknat av ordfö- Praktiskt taget vid varje session ha några författningsändringar beslutats i randen i unionssovjetens utrikesutskott den rysk-tyska non-aggressionspakt, form av lagar, såvitt inte ändringarna som några veckor senare signerades. redan provisoriskt genomförts av PreEj heller denna skildring lämnar dock sidiet och efteråt konfirmerats av Högnågon konkret ledning för att bedöma sta Sovjet. De flesta ändringar ha dock utskottens åligganden eller befogenhe- blott rört territoriella utvidgningar och nya statsbildningar eller tillägg i den ter. Nämnas må, att den förut omnämnlånga listan på departement; i bägge da lagen om ratificering och kungörandessa hänseenden är sovjetförfattningen de av internationella fördrag vid höstsessionen 1938 initierades av nationali- synnerligen detaljrik. Principiellt viktigt var dock införandet 1944 av en ny tetssovjetens utrikesutskott. Tillfälliga utskott. Endast mycket säl- federalism, »samväldet». Först sedan lan har Högsta Sovjet tillsatt tillfälliga Högsta Sovjet i början av den nya legisutskott. Såvitt framgår av h ä r tillgäng- laturperioden beslutat ändra benämliga uppgifter synes det ha skett blott ningen på folkkommissariernas råd till ministerrådet och prokuratorn till gei tre fall fr. o. m. 1938. neralprokuratorn samt dessutom omVid 1939 års augustisession tillsattes medlemsnumerär, bägge kamrarna två tillfälliga utskott, reglerat Presidiets ansågs det emellertid nödvändigt att i dels för en lag om jordbrukets beskattanslutning härtill omredigera författning och dels för en lag om den allmänna värnplikten. Bägge lagförslagen ningen. För detta ändamål tillsatte kamhade framlagts av regeringen. Efter en r a r n a i gemensam sittning vid den förförsta debatt fattades beslutet om till- sta sessionen efter 1946 års val ett för sättning av de nämnda utskotten. Ut- bägge kamrarna 9 gemensamt tillfälligt skotten rörande jordbrukets beskattning redaktionsutskott. Dess medlemsantal blev 11, med Vysjinski som ordförande. hade i unionssovjeten 44 ledamöter och i nationalitetssovjeten 47 ledamöter, . Vid den tredje sessionen förelåg dess ordförandena inräknade. Värnpliktsut- rapport, som enhälligt godkändes. skotten hade ett medlemsantal av 35 Några gemensamma drag hos utskotresp. 31. Utskottens arbete var mycket ten. Man fäster sig först vid, att utskotsnabbt, i det att utskotten kunde genom rapportörerna presentera sina synpunk- ten äro så få och så förhållandevis små. Antalet utskottsplatser motsvarar enter redan vid nästföljande plena. 8 « dast ungefär en tiondedel av de depuVid 1946 års vårsession tillsatte bägterades antal. En viss tendens till ökge kamrarna vid gemensam sittning ett ning av utskottens storlek kan iakttas konstitutionellt redaktionsutskott. Det heter i författningen art. 146 — slut- under den andra legislaturperioden, paragrafen — att ändring av författ- men samtidigt stegrades även medlems8a Uppgifterna om de tillfälliga utskotten äro hämtade dels ur den ryska pressen, dels ur American Review on the Soviet Union, juni 1941, varest en översättning av en uppsats i Sovetskoje gosudarstvo i pravo, författad av A. Vasiliev, om »The permanent committees of the Supreme Soviet of the USSB» finnes införd; av denna uppsats

har en fotostatisk kopia anskaffats från USA. Jfr Mandel, A guide to the Soviet Union, sid. 466, där nämnda uppsats citerats men alltför generella slutsatser dragits av Vasilievs notiser. 9 Zasedanija Verhovnogo Soveta, Pervaja Sessija, 12—19 mars 1946, sid. 339 —340.

talet i varje kammare med cirka ett hundratal. Utskottsberedning finnes ingenstädes föreskriven i konstitutionen såsom obligatorisk, om härvid bortses från fullmaktsgranskningen. Åtskilliga frågor — dock inte större lagar eller budgeten — synas också bli föremål för beslut utan utskottsprövning. Å andra sidan äro utskotten, i den mån de tas i anspråk vid ärendenas behandling, utrustade med vida befogenheter att införskaffa upplysningar och i detta avseende skulle de närmast kunna jämföras med enquéteutskott. Begelmässig kommunikation med regeringsmakten förutsattes också. Utskotten synas även ha rätt att å vederbörande kammares vägnar begära initiativ från regeringen. Vad här sagts g r u n d a r sig på statuterna för de två viktigaste utskotten, budget- och lagutskotten. Då Högsta Sovjet i ideologien är det främsta statsorganet och principal för både Presidiet och ministerrådet te sig dessa utskottens befogenheter författningslogiska.

dess 80 paragrafer ett trettiotal ändringar föranleddes av lagutskotten, låt vara att de eller de flesta av dem voro av övervägande formell natur. 2 Vad budgetutskotten beträffar, ha också åtskilliga ändringar eller tillägg i regeringens statförslag påkallats av utskotten och i allmänhet accepterats av Högsta Sovjet. 3 Likaså ha budgetutskotten i budgetlagen kunnat inta förelägganden för ministerrådet rörande vissa åtgärder. Däremot synas åtminstone lag- och utrikesutskotten att döma av föredragningslistorna för sessionerna ha gjort föga bruk av sin rätt att ta initiativ till framläggande av frågor för Högsta Sovjet. Samtliga ovan nämnda utskott med undantag för de angivna tre tillfälliga utskotten äro permanenta i den meningen, att de tillsättas vid första sessionen i en legislaturperiod och fungera tills denna period utlöpt. Med undantag för mandatutskotten äro de däremot inte permanenta i den bemärkelsen, att deras tillsättande är föreskrivet i konstitutionen. Då konstitutionen kan ändras genom beslut vid en enda session, spelar det emellertid formellt en mindre roll, om dessa utskott äro registrerade i författningen eller ha sin grund i statuter eller tillsättas blott genom ett särskilt beslut.

Det ligger i sakens natur, att utskottens faktiska roll inte kan tecknas med någon större grad av säkerhet. Sålunda är frekvensen sammanträden ej bekant. Och man vet inte, i vilken utsträckning utskotten begagna sin rätt att höra utomstående. Någon gång kunna rapportörerna dock lämna några uppgifter härom; sålunda meddelades i 1938 års budgetdebatt, att unionssovjetens budgetutskott hört deputerade från Högsta Sovjet, företrädare för republikerna, folkkommissarierna och fackföreningarna samt tjänstemän i finansdepartementet. 1 Likaså saknas underlag att bedöma utskottsberedningens sakliga och politiska betydelse eller utskottens förhållande till opinionen inom partiets högsta instanser. Det kan dock nämnas, att i lagen om domstolsväsendet med

Oavsett om de skilda utskotten förutsättas i författningen eller i statuter eller ej alls äro reglerade genom något reglemente tillsättas de alla genom ett särskilt beslut. Proceduren är härvid alltid ganska lika. Efter kammarens konstituering begär någon framskjuten ledamot ordet och föreslår att det eller det utskottet skall tillsättas. Han kan därvid åberopa författningen, om det ges möjlighet därtill, eller han kan som motivering blott inskärpa frågekomplexens vidd och vikt, t. ex. utrikesfrå-

1 Se redogörelse i Zweite Tagung e t c , sid. 15. 2 Här hänvisas till protokollen över behandlingen av lagförslaget uti Zweite Tagung etc, särskilt 199 ff., 241 ff. och

476 ff. Jfr Simmons, a. a., sid. 464 och Vasiliev, a. a. 3 Mera härom under Budgetbehandlingen samt Kamrarnas ledning och förhandlingar. 197

gornas ökade betydelse. Sällan går talaren in på utskottets arbetsuppgift, organisation eller kompetens. Någon gång kan ytterligare en ledamot understödja honom. Förslagsställaren inskränker sig inte till att tala i eget namn utan han anger alltid, att en grupp deputerade från några namngivna sovjetrepubliker uppdragit åt honom att föreslå tillsättandet av utskottet ifråga. Ibland kan anförandet forma sig till en hyllning åt Stalin; så var bl. a. fallet, när Berija 1938 yrkade att ett utrikesutskott skulle tillsättas och unionssovjetens medlemmar enligt protokollet gång på gång avbröto honom genom att resa sig och under några minuter genom applåder understryka hans omdömen om Stalin och dennes politik. Det kan anmärkas, att förslag om tillskapandet av utskott ha väckts även av deputerade, som vid tillfället varit ledamöter av ministerrådet. Någon meningsskiljaktighet h a r aldrig kommit till synes, när förslag framlagts om utskottstillsättning, och kamrarna ha alltid omedelbart och enhälligt bifallit förslagen. Sedan kamrarna fattat beslut om tillsättning av ett utskott och om dess num e r ä r — även ifråga om numerären är förslagsställaren en och densamme — skrida de genast till val av utskottets medlemmar. Samma förslagsställare begär ånyo ordet och föreslår namn både till ordförandeposten och till utskottet i övrigt. Endast en gång ha namnförslagen kommit från de »äldres råd». 4 I övrigt synes ingen officiell valnämnd finnas. Då förslagen om utskottstillsättning och utskottsnumerären alltid framställas samtidigt i bägge kamrarna och alltid äro samstämmiga, ligger det i sakens natur, att frågan blivit i förväg behandlad på ledande håll. De framställ4 Pervaja sessija Verhovnogo Soveta, 12—19 jan. 1938, sid. 26—32. — Karaktären och sammansättningen av »de äldres råd» framgår inte klart av tillgängligt källmaterial — veteraner från duman ha dock figurerat som rådets talesmän. Alldeles tydligt är det dock fråga om ett slags förtroenderåd, sammansatt

da namnförslagen ha alltid omedelbart och enhälligt godkänts av kamrarna. Kammararbetsordningarna sakna bestämmelser om förfarandet i händelse meningsskiljaktighet skulle uppstå vid valet, men då några regler om proportionella val ej finnas inskrivna måste det förutsättas, att majoritetsprincipen skulle bli tillämplig. Medan kamrarna alltså i samband med valet av utskott utse deras ordförande, tillsätta utskotten själva vice ordförande — åtminstone är detta föreskrivet i statuten angående lagutskotten. Även sekreterarna utses enligt nämnda statut av utskotten bland dessas medlemmar. Där säges också, att utskottets medlemmar under tiden för utskottens sammanträden äro befriade från annat betungande arbete. Kamrarnas ledning och förhandlingar. Kamrarnas presidier. I spetsen för varje kammare står enligt författningen (art. 42—43) en byrå eller ett presidium, bestående av en president och två vicepresidenter. När bägge kamrarna sammanträda förenade, fungera unionsrådets och nationalitetsrådets presidenter växelvis som ordförande. Kamrarnas presidier väljas för legislaturperiod. Vid öppningssammanträde efter nyval utpekas ålderspresidenten av en deputerad, varefter han med ett allmänpolitiskt anförande inleder förhandlingarna. Under ålderspresidentens ledning väljas så kamrarnas presidier. Kandidater till presidieposter nomineras av »de äldres råd» i bägge kamrarna och föreslås av en deputerad, som i ett kortare tal anger den föreslagnes förtjänster. Avgår någon i även med hänsynstagande till unionsrepublikerna och nationaliteterna. »De äldres råd» förekommer även i unionsrepublikernas Högsta Sovjeter. Något val av detta råd finnes ej nämnt i protokollen eller andra källor, och metoden för dess tillsättande är därför heller ej känd.

kammarpresidiet under perioden — och detta var bl. a. fallet med Sjdanov, som på grund av bristande tid avsade sig vid tredje sessionen i andra legislaturperioden — förrättas omedelbart nyval. Presidievalen bruka ske med acklamation och enhälligt. Beglerna om kammarpresidierna äro mycket fåordiga. I författningen (art. 44) heter det blott allmänt, att presidenterna leda sammanträdena och bestämma kamrarnas »inre arbetsordning». Kamrarnas arbetsordningar nämna icke särskilt vare sig några befogenheter eller några skyldigheter, utom att det ankommer på vederbörande kammares president att godkänna rapportör i frågor, som stå på dagordningen (§ 2). I statuten för lagutskotten föreskrives, såsom tidigare sagts, att framställningar till regeringen om utredning och förslag skola tillkomma i samförstånd med vederbörande kammares talman. I övrigt torde presidenterna tillfrågas innan nya självständiga förslag framställas och öva säkerligen inflytande ifråga om vilka ärenden som skola behandlas u n d e r sessionen. Immunitetsregler. Några ordningsoch disciplinbestämmelser finnas inte i författningen eller arbetsordningen. Däremot ges det regler om parlamentsledamöternas immunitet. Medan dessa regler tidigare blott voro intagna i statuten för allryska centrala exekutivkommittén, fingo de 1936 sin plats i den nya författningen. Det heter där i art. 52, att »ingen deputerad i Sovjetunionens Högsta Sovjet kan ställas inför rätta eller häktas utan samtycke av Sovjetunionens Högsta Sovjet och, om ingen session av Sovjetunionens Högsta Sovjet pågår, utan samtycke av Presidiet för Sovjetunionens Högsta Sovjet». I jämförelse med motsvarande regler i andra länder observerar man, att ingenting sägs om frihet från straffrättsligt ansvar för yttranden i parlamentet; måhända anses dock, att ett sådant straffrättsligt skydd ej skulle vara förenligt med det imperativa mandat, som enligt

författningen är grundvalen för uppdraget som parlamentsledamot. Till skillnad från vad som gäller i de flesta andra länder äro inte heller några regler om kvalificerad majoritet vid beslut om immunitetens upphävande inskrivna. Slutligen förtjänar det uppmärksammas, att beslut om medgivande av immunitetens hävande ej under sessionerna tillkommer enbart den kammare, som vederbörande är ledamot av, utan Högsta Sovjet och att samma rätt normalt, d, v. s. mellan sessionerna, tillkommer Presidiet. Gemensamma sammanträden. Kamrarna sammanträda till gemensam sittning i vissa av författningen angivna fall. Dessa gälla val av Presidiet, tillsättningen av ministerrådet, val av unionens högsta domstol (69 medlemmar vid 1946 års val), specialdomstolar och generalprokurator eller statsåklagare (art. 48, 49 f., 55, 105 och 115). Likaså skola författningsändringar avgöras vid gemensam sittning (§ 146). Vidare h a r kontrollen av de inför Högsta Sovjet räkenskapsskyldiga Presidiet och ministerrådet till forum de bägge kamrarna i gemensam sittning. Såsom förut nämnts synes författningen också böra tolkas så, att frågor om tillsättande av undersökningsutskott och om upphävande av medlems parlamentariska immunitet skola avgöras vid liknande sammanträden. På samma grund synes det sannolikt att den rätt att förklara krigstillstånd, som författningen (art. 49 j) under sessionerna tillägger Högsta Sovjet — men eljest Presidiet — skall utövas av kamrarna vid samfällt plenum. Det råder den skillnaden vid behandlingen av ovannämnda frågor, att kamrarna vid författningsfrågor rösta var för sig — och 2/3 majoritet i varje kammare stipuleras —• vid den gemensamma sittningen, medan de i övriga fall, i den mån sådana frågor varit före och praxis alltså är känd, rösta som en enhet. Vid de gemensamma sammanträdena 199

bruka även ministrarnas stora exposéer lämnas, t. ex. i utrikesfrågor samt rörande budgeten och den fjärde femårsplanen. Vidare ges det flera exempel på att rapportörerna lämna sin redogörelse vid gemensamma sammanträden, då förslagen initierats från utskott eller av grupper. I regel fortsätta kamrarna därefter var för sig debatten, men besluten kunna även fattas av kamrarna den ena efter den andra vid den gemensamma sittningen (t. ex. rörande lagen om internationella fördrags ratificering och, likaledes vid andra sessionen 1938, förslaget att till 1939 uppskjuta den av ministerrådet till 1938 planerade jordbruksutställningen), överhuvudtaget synes gränsdragningen mellan de gemensamma sammanträdena och kamrarnas egna flytande. Beslut om gemensam sittning fattas för varje fråga av kamrarna efter förslag av deputerade, som härom tydligen vidtalats i förväg. För de förenade kamrarnas sammanträden finnes en särskild arbetsordning, vilken till sin ordalydelse är så gott som identisk med kamrarnas. Val och kontroll av exekutivorganen. Presidiet väljes som förut sagts för legislaturperioden vid dennas första session. Valet sker enligt praxis namn för namn på den framlagda kandidatlistan. Vid utseendet av de 16 vicepresidenterna — en för var unionsrepublik — utöva republikerna själva ett visst inflytande när det gäller deras egen representant. Vid valet 1946 presenterades kandidatlistan av A. A. Kusnetsov — en av de fem sekreterarna i partiets exekutivkommitté — på uppdrag »av en grupp deputerade från Moskva, Leningrad, Kiev, Aserbeidsjan, Usbekistan 5 Se Nyheter från Sovjetunionen, 1946, nr 34. Som viceordförande torde nästan alltid utses unionsrepublikernas Presidieordföranden, och på så vis utöva dessa republiker indirekt inflytande på valet. Detta torde kunna utläsas ur uppgifter ibidem om den efter den till Presidiets ordförande nyvalde Sjvernik lediga viceordförandeplatsen; det heter där att »BSFSB skall senare utse

och Lettland». 5 Vid 1938 års val framlades kandidatlistan däremot i namn av de »äldres råd»; förslagsställaren var Kosior, vicepresident i folkkommissariernas råd och ordförande i dess tidigare omnämnda kontrollkommission. 6 Vid bägge tillfällena — liksom vid kompletteringsval —• har valet skett med acklamation och enstämmigt. Vad ministerrådet beträffar utövas rätten att tillsätta detta mellan sessionerna — som tidigare framhållits — av Presidiet, vars förordnanden eller entlediganden efteråt skola godkännas av Högsta Sovjet. Vid varje session har Högsta Sovjet haft att behandla Presidiets rapporter om dessa partiella, ibland dock mycket omfattande förändringar. Bapporterna ha föredragits av Presidiets sekreterare och så långt tillgängliga källor ge vid handen alltid utan debatt godkänts. De äro ytterst kortfattade och innehålla inga motiv för gjorda förändringar, t. ex. utrikesministerskiftet Litvinov—Molotov 1939. Något fall av partiella regeringsförändringar under sessionerna, till vilka Högsta Sovjet författningsenligt direkt skulle ha haft att ta ställning, har ej påträffats. Efter kamrarnas nyval ankommer ministärbildningen på Högsta Sovjet utan Presidiet som mellanled. I ungefär likalydande skrivelser ha Molotov 1938 resp. Stalin 1946 anmält till Högsta Sovjet, att rådet ansett sina fullmakter utslocknade. Vid det förra tillfället uppstol det en debatt, som knappast har någon motsvarighet under den nya konstitutionens tid. Tre ledande deputerade (Sjdanov och Bagirov, som då voro ledamöter av Presidiet, och Kosior, konsin representant». Alla vicepresidenter stodo emellertid upptagna på den kandidatlista som Högsta Sovjet hade att godkänna. Om förhandlingarna vid 1946 års val se Zasedanija Verhovnogo Soveta, Pervaja sessija, 12—19 mars 1946, sid. 323 f. 6 Ibidem, 12—19 januari 1938, sid. 124 f.

trollkommissionens ordförande) kritiseerade h ä r v i d med mycken skärpa och h ironi några folkkomissarier, samtidigt ?t som de i övrigt uttalade sitt stora förrtroende för folkkommissariernas rådd och dess ordförande. Och deras kritikk underströks av församlingens skratt tt och applåder. Ingen av de angripna inigick i svaromål eller togs i försvar frånn något håll. Debattens fjärde och sistee talare framlade ett yrkande om ett slags [s dagordning, enligt vilken Högsta Sovjet ;t skulle uttrycka sitt förtroende för folkckommissariernas råd och ombedja dess is ordförande att framlägga ett förslag tillII rådets sammansättning, »därvid beak-;tande de kritiska anmärkningar somQ kommit till uttryck under överläggning-!en». När Molotov vid ett följande samimanträde presenterade sin lista, hadee han tagit viss hänsyn till kritiken ge-:nom att göra en del förändringar i sammansättningen; och i sitt anförandee förklarade han att folkkommissariernass råd var fullständigt överens med kritikerna. 7 Vid 1946 års ombildning — vilken skedde i samband med beslutet attt ändra folkkommissariernas råd till ministerrådet — förekoramo inga liknande demonstrationer, men väl ovations-artade hyllningar för Stalin, när dennei fick uppdraget att framlägga ministerlistan. 8 Växlingen mellan Molotov ochi Stalin som regeringschef i maj 1941 skedde mellan sessioner och alltså endast genom ad-interim-beslut av Presidiet. 9 Även vid valet till Högsta domstolen sker omröstningen inte en bloc utan namn för n a m n ; 1 det kan tilläggas, att[ cirka en tredjedel av ledamöterna skola vara folkliga bisittare eller lekmän. 7 Pervaja sessija Verhovnogo Soveta, 12—19 januari 1938, sid. 134 ff. Händelsen även berörd hos Karlgren, a. a., sid. 511. 8 Zasedanija Verhovnogo Soveta, Pervaja Sessija, 12—19 mars 1946, sid. 8 1 — 87 och 328—333. 9 Se det officiella Moskvatelegrammet, återgivet bl. a. i Ny Dag 7 maj

Det ligger implicerat i det sovjetryska systemet, att de båda exekutiva organen — ministerrådet och Presidiet — skola vara underställda Högsta Sovjets kontroll. Detta är också fastslaget i författningen. Sålunda stipulerar art. 48, att Presidiet »är räkenskapsskyldigt inför Sovjetunionens Högsta Sovjet för hela sin verksamhet». Och enligt art. 65 är ministerrådet (folkkommissariernas råd) »ansvarigt och räkenskapsskyldigt inför Sovjetunionens Högsta Sovjet»; under tiden mellan Högsta Sovjets sessioner är rådet »ansvarigt och räkenskapsskyldigt» inför Presidiet. Utom genom enquéteutskott och interpellationer anvisar författningen dock inga vägar för de sätt, på vilka Högsta Sovjet skall utöva denna sin kontrollmakt. Några regelbundna berättelser äro Presidiet eller ministerrådet ej skyldiga att lämna och sådana förekomma ej heller i praxis, med undantag för rapporterna från Presidiet i de fall, då Högsta Sovjets konfirmering av Presidiets provisoriska beslut författningsenligt fordras, Och möjligheterna för Högsta Sovjet att tillsätta undersökningsutskott eller att — som i det följande skall beröras — genom deputerade framställa interpellationer ha inte utnyttjats. Det markanta undantaget bildar den nyss relaterade »dechargedebatten» vid 1938 års ministärbildning. I övrigt ha budgetdebatterna men understundom även andra debatter begagnats som tillfälle till kritik av ministerrådet eller av sovjetförvaltningen överhuvudtaget. Tänkbart är att utskotten med sina befogenheter bl. a. att höra ministrar äro aktivare som kontrollorgan, och åtminstone vad det gäller budgetutskotten med deras direkta åliggande att granska de finansiella 1941. — Samtliga dessa viktiga politiska val bruka hälsas med applåder, varvid protokollet noggrant registrerar om de äro »ovationsartade», »stormande» eller blott enkla bifallsyttringar. 1 Om t. ex. det första valet av Högsta domstolen se Zweite Tagung e t c , sid. 588 ff.

tillämpningsföreskrifterna har detta tydligt varit förhållandet. Det kan ställas under diskussion, om Presidiet främst — som ovan skett — skall betraktas som ett exekutivt organ eller om det skall betecknas som ett utskott för Högsta Sovjet, vilket mellan sessionerna utövar representationens befogenheter. Till förmån för den förra uppfattningen talar mest, att Presidiet har en rad i författningen uppräknade självständiga befogenheter, av vilka de flesta i andra länder räknas som regeringsmaktens. För den senare uppfattningen kan anföras, att Presidiets medlemmar samt och synnerligen tillhöra Högsta Sovjet. Det kan vara värt att notera, att presidenterna och vicepresidenterna i kamrarna sedan 1938 inte anses böra tillhöra Presidiet — under tiden före den nya författningen var deras inval i detta alltid regel. Denna ändring i praxis motiverades vid 1938 års val med att Presidiet vore redovisningsskyldigt inför kamrarna. 2 Denna »maktfördelningstanke» styrker uppfattningen, att Presidiet trots sin mellanställning dock i första rummet bör anses vara ett exekutivt organ. Ministrarnas deltagande i Högsta Sovjets arbete. De flesta ministrar äro medlemmar av endera kammaren och i denna sin egenskap likställda med övriga deputerade. I övrigt ha ministrarna — vare sig de äro deputerade eller ej __ skyldighet att besvara framställda interpellationer. Enligt praxis ha de rätt att yttra sig i de frågor på föredragningslistan, som falla inom deras ämbetsområde. Däremot är det en öppen fråga om de i andra fall än de nämnda äro berättigade att uppträda i kamrarna eller, om de äro deputerade, i den kammare, av vilken de inte äro medlemmar. 2 Se Kosiors anförande, Pervaja sessija Verhovnogo Soveta, 12—19 januari 1938, sid. 124 f. 3 Medan det vanliga är att protokollen beteckna talarna som deputerade från den eller den valkretsen, såvitt de inte äro ministrar, varvid detta anges,

202 Härom tiga såväl författningen som arbetsordningarna. Någon företrädesrätt för ministrarna vid debatter finnes inte heller stadgad. 3 Att döma av fotografier ta de liksom Presidiet plats u n d e r kammarsammanträdena på podiet. Formerna för beslut. Enligt författningen (art. 39) skall en lag »gälla som stadfäst, om den antagits av båda kamrarna i Sovjetunionens Högsta Sovjet med enkel majoritet i vardera». Bortses från de regler om kvalificerad majoritet, som äro uppställda för författningsändringar och som i det föregående berörts, torde den för lagbeslut inskrivna regeln om enkel majoritet vara giltig för alla beslut i sakfrågor. I den knapphändiga arbetsordningen talas intet om kvorum, i motsats till vad som gäller för lagutskotten, och därav får väl den slutsatsen dragas, att några regler om närvarominimum inte ansetts erforderliga för dessa till några dagars förhållandevis korta sammanträden koncentrerade sessioner. Inte heller innehålla arbetsordningarna några regler om voteringssättet, men i praxis sker omröstningen genom handuppräckning först för förslaget ifråga, därefter för avslag på detta och slutligen frågas, om någon avstår från att rösta. Voteringen är sålunda alltid öppen, något som måste vara det enda tänkbara med hänsyn till mandatens imperativa karaktär. Vid samtliga de undersökta sessionerna har varje beslut enligt protokollen dock alltid fattats enhälligt. Författningen (art. 47) föreskriver ett särskilt förfarande, om kamrarna skulle stanna i skiljaktiga beslut. Frågan skall då överlämnas till ett medlingsutskott, som skall sammansättas med lika antal ledamöter från vardera kammaren. Om enighet ej uppnås i detta utskott eller läser man ibland att t. ex. ordföranden i Högsta domstolen eller distriktsdomaren N. N. yttrat sig i en lagfråga. Om dessa samtidigt äro deputerade eller ändock som experter fått yttra sig h a r ej kunnat utrönas.

om en kammare ej godtar beslutet, går frågan tillbaka till kamrarna. (Det framgår inte av författningstexten, om beslutet från ett enighetsutskott behöver underställas kamrarna för godkännande eller om initiativet till en prövning av utskottsbeslutet måste tas av kammaren själv.) Kunna kamrarna ej enas om ett beslut, upplösas bägge kamrarna och Presidiet utlyser nyval. Då kamrarna hittills även vid divergenser mellan utskotten alltid träffat samstämmiga beslut, h a r denna enighetsprocedur aldrig behövt ens igångsättas. I de fall, då kamrarnas första beslut uppvisa differenser, bruka rapportörerna eller vederbörande minister i den kammare, som sist kommit till voteringen, ange vari det av kammarens utskott tillstyrkta förslaget skiljer sig från vad medkammaren beslutat. Bapportören eller ministern bruka då meddela, att de acceptera medkammarens beslut, som därefter bifalles. Så som praxis härvid gestaltat sig, h a r den första beslutande kammaren en fördel. Bapportörerna, vilka som förut nämnts skola godkännas av kammarens talman, spela en betydande roll och ha — som senare skall beröras — även en företrädesställning i debatten. Bör det sig om ett regeringsförslag, brukar vederbörande departementschef vara huvudreferent. I annat fall fungerar utskottets ordförande eller någon annan dess ledamot som rapportör. Föreligger ett förslag, som ej utskottsbehandlats, intar förslagsställaren samma förgrundsställning i debatten. Även korreferenter kunna utses, och detta synes vara fallet, när en minister är huvudrapportör och frågan utskottsbehandlats. I de senare fallen brukar ministern tala vid den gemensamma sittningen — frågan är av samma betydelse för kamrarna, brukar det heta i motiveringen för förslagen om samfälld föredragning — medan korreferenterna på utskottens vägnar inleda de efterföljande debatterna i de åtskilda kamrarna. I sina slutanföranden — vilka hållas efter det

att debatten förklarats avslutad — ta rapportörerna ställning till under debatten eventuellt framförda yrkanden; därjämte tar ministern, om han* är rapportör, ställning till utskottets förslag och korrapportören därefter till ministerns eventuella, dock blott sällan förekommande avvikande meningar. I regel ger korrapportören därvid i utskottets namn efter för ministern och återtar utskottets förslag i den omtvistade punkten. Även om det någon enstaka gång kunnat inträffa, att ministern och utskottets talesman företrätt olika uppfattningar, ha de till slut dock enats, och kammaren har på så vis alltid fått enbart ett yrkande att rösta om. Ha enskilda medlemmars önskemål ej accepterats av rapportörerna, vidhållas dessa inte. Om beslutens fattande kan det förtjäna nämnas, att ministrarna när regeringsförslag behandlas i regel äro de, som punkt för punkt eller paragrafvis ställa yrkandena, vilka då bruka kompletteras med några ord som motivering. Eljest sker denna föredragning av utskottets talesman. På varje punkt eller för varje paragraf frågar talmannen, om något motförslag finnes, en fråga som besvaras med församlingens nej. Ibland kan dock ett lagförslag efter särskilt beslut godkännas omedelbart i dess helhet. Lagfrågors behandling. En av de många nyheterna i Stalinförfattningen var att lagstiftningen exklusivt skulle tillhöra parlamentet. I 1923 års författning (art. 16) hette det, att de förslag till lagar och förordningar, som kamrarna hade att behandla, kunde förebringas dem av Presidiet, folkkommissariernas råd, enskilda folkkommissarier eller unionsrepublikernas centrala exekutivkommittéer eller tas upp av kamrarna själva. I en särskild statut, beslutad den 1 november s. å., utvecklades denna på olika organ utspridda initiativrätt närmare. Sålunda utsträcktes den även till exekutivkommittéerna i autonoma republiker och autonoma områden, fastän deras förslag blott

fingo inges till nationalitetssovjeten, framläggas av enskilda, torde de ha ofd. v. s. den federala kammaren. Vi- ficiell karaktär och ha sitt ursprung i dare förordnades det, att Presidiet ob- ministerrådet, Presidiet eller partiet. Såsom ifrågavarande paragraf är forligatoriskt skulle yttra sig över förslag, som väckts enbart i en kammare, mulerad tilldelas kamrarna som sådana innan frågan gick vidare till medkam- och icke de deputerade initiativrätten. Varken i författningen eller arbetsordmaren. 5 (Denna ärendenas gång gällde ningarna talas det längre om någon eninte blott lagförslag utan även andra skild initiativ- eller motionsrätt. Initiafrågor, som kunde bringas inför en av tivets karaktär av att vara kammarens 6 k a m r a r n a . ) Alla dessa regler inskränkanses tydligen vunnen genom att först tes i 1936 års konstitution till en enda: dess president i förväg och därefter »det lagstiftande initiativet tillkommer kammaren själv godkänner förslagets i samma mån unionssovjeten och na- framläggande och uppförande på företionalitetssovjeten» (art. 38). dragningslistan. 7 När det gäller att tolka uttrycket »det Budgetbehandlingen. Budgeten belagstiftande initiativet» uppstår det handlas i form av en lag; den i mars dock vissa vanskligheter. Syftet med att 1947 godkända budgeten h a r sålunda skänka parlamentet initiativmonopol till rubrik »Lag om Sovjetunionens vid lagstiftningen var tydligen histostatsbudget för år 1947». Med bortseenriskt sett att komma ifrån den lagstiftde från de exceptionella förhållandena ningskonkurrens, som förr etablerades under kriget har budgeten oftast bemellan olika organ (i verkligheten har handlats på årets första session och som tidigare nämnts detta syfte ej alltså undantagslöst sedan en del av den nåtts). Däremot kunde motivet knap- tid, som budgeten avser, redan passerat. past ha varit att avstå från att vid laTrots att även budgeten till formen garnas förberedande utnyttja den sak- är av lags karaktär framlägges den kunskap, som finnes t. ex. i minister- av ministerrådet. På sätt som redan rådet eller i förvaltningen överhuvudta- nämnts och i närvaro av finansminisget. Tvärtom förutsätter statuten för tern har budgetförslaget före sessionen lagutskotten, att dessa kunna begära att granskats av budgetutskotten, vilkas ministerrådet låter utarbeta lagförslag. förslag ligga till grund för kammarbePraxis har också gestaltat sig så, att lag- handlingen. Samtidigt med budgetförförslag — och med lagförslag menas här slaget ha utskotten även att granska framläggande av förslag till fullständig statsbokslutet för det näst-nästföregåenlagtext — fortfarande ex officio före- de året; sålunda behandlades 1945 samläggas kamrarna av ministerrådet eller tidigt 1945 års budget och 1943 års bokPresidiet och att detta särskilt vid ef- slut. Efter finansministerns exposé över terkrigssessionerna blivit allt vanligare. budgetläget vid ett k a m r a r n a s gemenLagförslagen kunna också frambäras av samma sammanträde heter det i en ofdeputerade eller framläggas av utskot- ficiell redogörelse för 1947 års budgetdebatter i kamrarna, att »ett flertal deten, enligt den fullmakt att ta initiativ som statuten för lagutskotten innehåller puterade föreslog inte bara att budgeeller i analogi därmed vad andra utr ten skulle kompletteras på vissa punkskott beträffar. Även när lagförslag ter utan kritiserade också ett antal mi5

Vestnik CIK, 1923, nr 10, art. 297. 6 Malickij, Sovetskaja konstitucija, sid. 277. 7 Här förbigås helt frågan om lagbegreppet i Sovjetryssland i jämförelse med i andra länder. Att begreppet är snävare i Sovjetryssland är dock uppen-

bart, likaså att förvaltningsrätten fått ett utomordentligt omfång på civilrättens bekostnad. Här hänvisas blott till Schlesinger, Soviet legal theory, samt den auktoriserade sovjetryska läroboken Golunski och Strogovitj, Teonja pravo i gosudarstva.

nisterier och ministrar för otillfredsställande arbete samt krävde, att förekommande missförhållanden utan dröjsmål skulle avhjälpas». 8 I samma debatt — som dock var något livligare än vanligt — deltogo 22 deputerade i unionssovjeten och 23 deputerade i nationalitetssovjeten; samtliga unionsrepubliker voro företrädda i debatten. Medan finansministerns exposé gavs den 20 februari, pågingo kamrarnas debatter den 21, 22 och 24. Det heter vidare i referatet, att finansministern (Sverev) i sina slutord i bägge kamrarna underströk det rättmätiga i mångas krav. Han angav, vilka förslag som ministerrådet kunde acceptera, t. ex. anslag till ett visst vägbygge, påskyndande av ett visst teaterbygge, ökade anslag till vissa sjukhusbyggen o. s. v. Sedan utskottets rapportör till sist haft ordet, godkändes i enlighet med ministerrådets ställningstagande budgetlagen enhälligt. Det kan vara av intresse att nämna, att 1947 års budget upptar på inkomstsidan omkring 400 miljarder rubel. Genom finansutskotten föranleddes en ökning av utgifterna på 178 miljoner rubel och genom de under debatten framställda, av ministerrådet accepterade yrkandena ytterligare en ökning av sammanlagt 40 miljoner rubel. Till jämförelse kan nämnas, att år 1938, då budgeten omslöt något över 90 miljarder, budgetutskotten genomdrevo en höjning av inkomsterna på omkring 1% miljard. Då liksom eljest hade budgetdebatten en prägel av önskemål och kritik, allt dock invävt i långa och ordrika hyllningar av statsledningen. Deputerades initiativrätt. Såsom redan framhållits i samband med behandlingen av lagförslag nämner författningen enbart den initiativrätt, som vid lagstiftningen tillerkänts envar kammare. Däremot sakna författningen eller arbetsordningarna föreskrifter, som reglera de enskilda deputerades motionseller förslagsrätt; i den arbetsordning som gällde som komplement till 1923 års konstitution, fastslogs däremot som förut nämnts de deputerades förslags-

rätt i alla slags frågor, samtidigt som författningen även då tillerkände envar kammare en allmän initiativrätt. Såsom det framgått av den tidigare redogörelsen, har emellertid ibland ett självständigt lagförslag framlagts av deputerade. Det har dock därvid enligt förslagsställarens upplysning alltid stått en grupp bakom honom, t. ex. deputerade från olika angivna unionsrepubliker eller fackföreningsmedlemmar; »medmotionärernas» namn ha dock inte registrerats. Vidare ha de deputerade, med eller utan angivande av en grupp understödjande, rätt att väcka förslag vid behandlingen av budgeten eller lagförslag; dessa förslag motsvara närmast amendement enligt franskt språkbruk; och uppenbarligen bruka de åtminstone mestadels utformas blott muntligt. Ävenså ha deputerade föreslagit dagordningar efter ministerredogörelser. Och även en minoritet i ett utskott torde äga att väcka ändringsförslag; denna rätt synes dock ej ha tillvaratagits. Däremot förekommer det inte, att deputeradena allmänt väcka motioner. Av brist på tillräckligt källmaterial kan man ej komma längre i klarhet om de deputerades förslagsrätt och om den faktiska begränsning av denna, som ligger i att den så litet utnyttjas vare sig det gäller självständiga motioner eller amendement. Läsningar. Endast en läsning förekommer. Någon tidsfrist mellan framläggandet av ett förslag och beslutet rörande detta är ej uppställd. De ärenden, som upptagits på sessionens dagordning, avverkas efter deras ordning på denna. Samtidighet. Det ges inga regler om, huruvida behandlingen av ärendena i kammaren skall vara samtidig eller successiv, d. v. s. i senare fallet om ärendena skola vandra mellan kamrarna med prioritet för en av dem. Det saknas också regler om förhandlingsgången, ifall ett förslag blott skulle fram8 Nyheter från Sovjetunionen 1947, nr 28. Jfr i övrigt Vasiliev, a. a.

Däremot innehålla arbetsordningarna intet stadgande om tvångsavslutning av en debatt. I verkligheten synes tvångsavslutning dock ej blott förekomma utan även vara tämligen vanlig vid debatter, som bli litet långdragna. Presidenten meddelar då, när en talare slutat, att yrkanden om debattens avslutning framställts — vem förslagsställaren är anges inte — och ställer omedelbart proposition på yrkandet, vilket alltid besvaras med ett enstämmigt ja. Hur många talare, som då eventuellt äro antecknade utan att få ordet, ges det ingen upplysning om. I övriga fall konstaterar presidenten endast, att talarlistan är genomgången och överläggningen avslutad. Även efter en tvångsavslutning få rapportörerna ordet för sina slutanföranden, och före voteringen eller voteringarna ges det uppenbarligen tillfälle att i korthet ställa yrkanden. Arbetsordningarna (§ 6) förutsätta också en form av personliga deklaraDebatten och debattrestriktioner. tioner och sakupplysningar, som skola Varken författningen eller arbetsord- presenteras skriftligen och bringas till ningarna innehålla några regler om ta- kammarens kännedom genom presidenlarnas ordningsföljd i debatterna. Det ten antingen omedelbart eller vid slutet föreskrives endast, att kammarens pre- av sammanträdet allt efter innehållet. sident äger att fastställa rapportörer för Någon dylik deklaration har inte kunnat de frågor, som stå på dagordningen, och påträffas i de undersökta protokollen. Författningen eller arbetsordningaratt varje grupp om minst 50 deputerade na känna inga sammanträden för lyckta kan utse en egen rapportör eller kordörrar. rapportör (§ 2—3). Bapportörerna ha Debattinläggen göras mestadels på enligt arbetsordningarna en timme till sitt förfogande för rapporten och en ryska. Understundom förekommer det halvtimme för sitt slutanförande. Kor- dock, att anföranden hållas på något rapportörernas motsvarande talaretider av de många unionsspråken; blott i vissa av dessa fall anges att anförandena äro 30 resp. 15 minuter ( § 4 ) . Trots debatternas fåtal men kanske omedelbart översatts till ryska. Ukrainskan anses så lika ryska, att översättmed hänsyn till kamrarnas stora medning betraktas som obehövlig. lemstal stadga arbetsordningarna i Om debatterna må ytterligare sägas, övrigt generella begränsningar av talaretiden. De talare, som ej ha rappor- att de i hög grad avvika från t. ex. de törsuppgift, få sålunda tala blott två nordiska riksdagarnas. Inläggen synas gånger i samma sak, första gången 20 vara författade i förväg och upplästa och andra gången 5 minuter. För en de- från papperet. De innehålla nämligen nästan undantagslöst siffror och åter klaration om motiven för sitt votum har en deputerad 3 minuter (§ 5—6 och siffror eller paragrafer och åter para8—9). Att döma av protokollen ingripa grafer; vidare äro de späckade med cidock inte presidenterna mot talare, som tat särskilt ur Lenins och Stalins skrifter; ej sällan förgyllas de med verser överskrida tiden.

ställas i en kammare. I praktiken ha emellertid alla frågor tagits upp samtidigt och självständigt i kamrarna, varvid dock uttrycket »samtidigt» givetvis får modifieras med hänsyn till att kamrarna sammanträda på olika tider av dagen och att kamrarnas takt vid avverkandet av dagordningen kan vara snabbare eller långsammare. Även förslag, som initierats blott i en kammare, d. v. s. av dess utskott eller av en grupp deputerade inom denna, uppföras omedelbart på bägge kamrarnas dagordning och tas upp i samma ordningsföljd i bägge kamrarna. Uppskjutande av frågor till ny session. I praxis har det veterligen inte förekommit, att Högsta Sovjet beslutat uppskjuta behandlingen av ett ärende till en följande session. Något förbud att förfara på så vis finnes dock inte inskrivet.

ur revolutionsdikter, Syftemålen med anförandena äro i främsta rummet att åstadkomma manifestationer; härvidlag la redogörelser för utvecklingen i hembygden ett stort utrymme, ofta i form av jämförelser med tillståndet u n d e r tsartiden eller förhållandena i andra länder. Mera undantagsvis är temat kritiskt mot myndigheterna. Polemik mellan olika talare förekommer så gott som aldrig, om härvid bortses från rapportörernas kommentarer i slutanförandena. Bepresentanterna för delstaterna avlösa varandra med sina vittnesmål, och mycket sällan talar mer än en representant för en och samma delstat i samma fråga. Allra mest karakteristiskt är enligt protokollen de ihållande bifallsropen till nästan varje talare både under dennes anförande och efter hans slutord. Dessa slutord forma sig så gott som undantagslöst till en hyllning åt kommunismen och dess olika ledare, i synnerhet Stalin. Ofta heter det i protokollen, att de deputerade — även mitt under debatterna — resa sig i ovationer för den ene eller andre ledaren. Även de fattade besluten bruka hälsas med applåder.

marens president, till vilken de uppenbarligen skola inges. Då intet annat sägs, skola tydligen de sedvanliga debattreglerna gälla för en interpellationsdebatt. Enligt tillgängliga akter har denna mycket liberala och hämningslösa interpellationsrätt aldrig någonsin utnyttjats. Däremot har det vid ett viktigt tillfälle inträffat, att en utrikespolitisk exposé begärts. Detta skedde vid vårsessionen 1939, sedan Litvinov avgått som utrikesminister och Molotov övertagit hans post. Utanför den för sessionen antagna dagordningen väcktes då vid en gemensam sittning en motion, som var undertecknad av sju deputerade, däribland fyra medlemmar av Presidiet, vari anhölls att Molotov skulle lämna kamrarna vid gemensamt sammanträde en exposé över det utrikespolitiska läget. Sedan Molotov i förväg accepterat denna framställning godkändes den enhälligt. Vid nästföljande sammanträde gav Molotov sin redogörelse. Efter denna antog församlingen en motion, enligt vilken exposén helt och fullt godkändes. Vid ett par följande sessioner lämnade Molotov liknande exposéer, men då inskrevos dessa vid sessionens början på föredragningslistan. 9

Interpellationsinstitutet. Liksom i 1923 års författning finnes Arvode. i 1936 års interpellationsrätten garanTill en början utbetalades i Sovjetterad (art. 71). Den beröres i avdel- unionen ej arvode till de deputerade i ningen om ministerrådet. Det heter, att denna deras egenskap utan de fingo ministerrådet eller en enskild minis- nöja sig med ersättningarna för andra ter, till vilken en deputerad ställt en statliga eller liknande uppdrag. Efter interpellation, har skyldighet att senast 1923 års författningsreform beslöts dock inom tre dagar avge muntligt eller 1925 att utbetala dagtraktamente u n d e r skriftligt svar i vederbörande kamma- sessionerna. Därjämte beviljades fria re. Det räcker alltså med en enda de- resor på alla järnvägar och med andra puterad som frågande och svarsplik- kommunikationsmedel. Omedelbart seten, som skall effektueras vid samma dan kamrarna i enlighet med den nya session, gäller utan varje inskränkning. konstitutionen valts, beslöts — vid geI arbetsordningarna ( § 7 ) heter det vi- mensamt sammanträde med kamrarna dare, att interpellationerna skola avfat- — att införa ett fast, hela året löpande tas skriftligt och omedelbart bringas arvode om 1 000 rubel per månad, jämtill kammarens kännedom genom kam- te ett dagarvode under sessionerna på 9 Uppgifterna äro hämtade ur protokollen för sessionerna 25—31 maj 1939,

29 mars—4 april 1940 och 1—7 augusti 1940 samt Ny Dag 1 november 1939.

150 rubel förutom fria resor. Därjämte uppfördes i budgeten två anslag om 300 000 rubel att utgå till presidentskapen i de bägge kamrarna med hänsyn till dessas kontakt med deputerade och för representationsutgifter. Det fasta arvodet motiverades med att de deputerade såsom redovisningsskyldiga inför folket voro tvungna att underhålla direkta förbindelser med valkretsen,

»Dessa förbindelser ålägga deputerade att företa resor för att besöka väljarna eller att studera kolchoserna och slätens anläggningar; de göra en vidlyftig korrespondens nödvändig, likaså mottagningar för väljarna.» Vidare hänvisades till att de deputerade förlorade arbetsförtjänst, behövde köpa centrala och lokala tidningar samt hålla sig å jour med ny litteratur. 1

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Till grund för ovanstående framställning ligga i allt väsentligt, och i den utsträckning de finnas i svenska offentliga bibliotek, de stenografiska protokollen — från andra sessionen 1938 har blott en i Moskva tryckt tysk översättning varit tillgänglig — från Sovjetunionens Högsta Sovjet, den sovjetryska författningssamlingen, Sovjetencyklopedien samt ryska tidningar och tidskrifter, företrädesvis Izvestija, Pravda och tidskriften Sovetskoje gosudarstvo i pravo. Detta materiel h a r försetts författaren i form av översättningar av akter eller sammanställningar, utförda inom Stockholms Högskolas statsvetenskapliga disciplin enligt en av författaren förelagd plan och ingående i en sedan sommaren 1946 igångsatt större undersökning. I övrigt ha utnyttjats svenska tidningar, särskilt Nyheter från Sovjetunionen och Ny Dag, den amerikanska tidskriften New Leader (utgivare William Henry Chamberlin), samt diverse utländska tidskrifter med uppsatser eller bulletiner från eller om Sovjetryssland. En svensk översättning av 1936 års författning finnes i Sovjetstaten, Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1943. Bland arbeten helt eller delvis berörande Sovjetryssland må följande här anföras: Berlin, K.: Forfatningsudviklingen i forskjellige fremmede Lande, 1. och 3. uppl., Köpenhamn 1927 och 1938; — Duranty, W.: S. S. S. B., Sovjetrysslands historia (sv. övers.), Malmö 1945; — Golunski, S. och Slrogovitj, M., Teorija prava i gosudarstvo, Moskva 1940, (denna bok är utarbetad på uppdrag av Sovjetunionens justitiedepartement och förf. har haft tillgång till en översättning i s a m m a n d r a g ) ; — Karlgren, A.: Stalin, Stockholm 1941; — Lenin, V. E.: Bevolutionen och staten, Samlade skrifter i urval, Tolvte bandet, Stockholm 1935; — Malickij, A.: Sovjetskaja konstitucija, 2. upplagan, Moskva 1925 (översättning i u t d r a g ) ; — Mandel, William M.: A guide to the Soviet Union, Newyork 1946; — Schlesinger, B.: Soviet legal theory, London 1945; Simmons, Ernest J.: USSB, A concis handbook, edited by Ernest J. Simmons, New York 1947; — Stucka, P . : Ucenie o sovetskom gosudarstve i ego konstitucii, Moskva 1931 (översättning i S e Pervaja sessija, Verhovnogo Soveta, 12—19 januari 1938, sid. 122 f. Frågan föranledde ingen debatt och beslutet var enhälligt. För att bedöma rubelns realvärde må nämnas, att enligt lönedekretet av den 16 sept. 1946 en specialarbetares månadslön anges till 550 å 700 rubel och en specialisthant208

langares till 410 a 500 rubel. Den nominella lönestegringen sedan 1938 beraknas till 65 å 75 procent. Allt enligt iippgifter av Adrian i uppsatsen Peut on connaitre le pouvoir d achat du Iravailleur soviétique?, Monde Nouveau, april 1947.

i u t d r a g ) ; — Tingsten, H.: Demokratiens seger och kris, (i serien Vår egen tids historia), Stockholm 1933; Vasiliev, A.: The permanent committees of the Supreme Soviet of the USSB, översättning från Sovetskoje gosudarstvo i pravo, tryckt i American Beview on The Soviet Union, juni 1941. Någon systematisk framställning om arbetsformerna i Högsta Sovjet har veterligen inte gjorts eller i vart fall inte varit tillgänglig i Sverige; endast hos Mandel och Vasiliev kan man läsa ett par sidor främst om de permanenta utskotten. I den här föreliggande framställningen har det — främst av utrymmesskäl — blott i särskilda fall ansetts behövligt att göra nothänvisningar till det ryska parlamentstrycket. Det torde i de flesta fall vara tillräckligt med att ange vid vilken session ett visst förfaringssätt tillämpats eller ett visst beslut fattats.

14 — 72899

TJECKOSLOVAKIEN

Den följande framställningen avser arbetsformerna i den tjeckoslovakiska nationalförsamlingen under mellankrigsåren fram till landets ockupation 1939. Den tjeckoslovakiska nationalförsamlingen bestod alltifrån författningens ikraftträdande till tyskarnas ockupation av två kamrar, senaten och deputeradekammaren. Senaten räknade 150 ledamöter och valdes genom allmän, lika, direkt och hemlig rösträtt enligt proportionell valmetod. Deputeradekammaren hade 300 ledamöter, vilka valdes på samma sätt som senatorerna. Mandattiden var för senaten 8 år och för deputeradekammaren 6 år. Bösträttsåldern var resp. 26 och 21 år. Beträffande kamrarnas kompetens gällde följande. Ett lagförslag, som antagits i deputeradekammaren men förkastats i senaten, blev lag trots detta, om deputeradekammaren förnyade sitt beslut med absolut majoritet av ledamöterna. Om senaten förkastade ett lagförslag med 3/4 majoritet av sina ledamöter, blev detta dock lag, om deputeradekammaren antog lagförslaget med 3/5 majoritet. Parlamentarismen var inskriven i författningen, men det parlamentariska styrelsesättet var baserat blott på deputeradekammaren, som ensam hade rätt att avge misstroendevotum mot regeringen. Vid val av statspresident, vilkens mandattid var sju år, var dock senaten jämställd med deputeradekammaren, i det att k a m r a r n a gemensamt bildade elektorsförsamling. 1

Se Tuborsky, sid. 104 ff. Se om författningen i övrigt Berlin, sid. 118 ff. 210

För att rätt förstå det tjeckoslovakiska styrelsesättets funktion under mellankrigsåren bör den utanför författningen stående »Petra»-institutionen även nämnas. »Petra» ( = 5) var ett inofficiellt »utskott», bestående av ledarna i parlamentet för de grupper, som samverkade i de så gott som notoriska koalitionsregeringarna, vilka i stort sett sammansattes av samma partier hela tiden och förlänade åt regeringssättet en förhållandevis mycket stor stabilitet. Till detta partiledarutskott, vars numerär alltefter koalitionens omfattning kunde variera kring siffran 5, voro de stora avgörandena förlagda, och ofta togos viktigare frågor upp först till debatt och kompromiss i detta utskott innan regeringen började diskutera dem. Detta parlamentskollegium, som ingenstans omnämnes i författningen eller arbetsordningarna, dirigerade i hög grad regeringens och därmed också landets politik. 1 Även partiväsendets fasta och slutna form bör inledningsvis nämnas. Fraktionerna voro erkända i arbetsordningarna och såväl i senaten som i deputeradekammaren sutto medlemmarna bänkade efter fraktioner. Systemet med partibeslut såsom tvingande för minoriteten drevs så långt, att en medlem eller »hospitant» (ung. partisympatisör) som lovat väljarna att stödja partiet eller verka för en viss lösning av en fråga men sedan vägrade att respektera partibeslutet, kunde av valdomstolen dömas till avsättning för ohederligt uppträdande. Vid tillsättning och Tingsten, Demokratiens seger och kris, sid. 649—54.

av utskott röstade partiets ledare eller sekreterare för hela partiet jämte hospitanter.

månad och kunde endast beslutas en gång per år. Något direkt beslut om sessionens avslutning förekom ej. (FU § 30).

Sessioner.

Sammanträdestider för plena och utskott. Veckans första plenum började tisdag eftermiddag, och de övriga höllos därefter onsdag, torsdag och fredag; sistnämnda dag slutade plenum tidigt på eftermiddagen. Eftermiddagsplenum började vid 2—3-tiden och pågick till 10—Il-tiden med måltidspaus vid 8—9tiden. Förmiddagsplenum började vid I l - t i d e n och slutade bortsett från fredagar i regel ej före kl. 6. En paus gjordes ibland på eftermiddagen. 4 Talmännen bestämde sammanträdenas längd; om en ledamot föreslog att sammanträdet skulle fortsätta, avgjorde dock kammaren frågan, något som skedde utan debatt genom enkel omröstning. (AO § 39). Presidiet fastställde även tidpunkten för nästa sammanträde. Om 100 ledamöter önskade en annan sammanträdestid, avgjorde kammaren detta genom enkel omröstning. Hade kammaren icke haft något sammanträde på 14 dagar, var talmannen förpliktad att inom tre dagar utlysa plenum, om regeringen eller minst 2/5 av kammarens ledamöter så önskade. (AO § 40).

Det tjeckoslovakiska parlamentet, nationalförsamlingen, inkallades av republikens president till två ordinarie sessioner varje å r : en vårsession, som började i mars m å n a d och en höstsession, som började i oktober. Dessutom kunde bägge k a m r a r n a vid behov inkallas till extra ordinarie session. Kamrarnas sessioner började och slutade alltid samtidigt. (FU §§ 28, 29). Sessionerna blevo till sist praktiskt taget permanenta, i det att endast en »semesterperiod» på sex veckor till två månader skiljde dem från varandra. 2 De extraordinarie sessionerna voro mycket korta och förekommo icke alls under 30-talet, då de ordinarie sessionerna blivit nästan permanenta. Särskilda bestämmelser om de extraordinarie sessionerna funnos både i författningsurkunden (FU § 28: 2, 3) och i de arbetsordningar, som varje kammare för sig antagit. 3 Statspresidenten kunde själv avgöra, om en extra ordinarie session skulle inkallas. Han var skyldig att inkalla parlamentet i två fall: 1) om majoriteten av deputeradekammaren eller senaten med angivande av överläggningsämne anhöll därom hos konseljpresidenten; 2) om minst fyra månader förflutit sedan den sista ordinarie sessionen avslutats och två femtedelar av en kammares ledamöter begärde inkallelse. Statspresidenten måste i detta fall inkalla kamrarna i så god tid att de kunde sammanträda inom 14 dagar räknat från den dag, då anhållan om session överlämnades. Om statspresidenten underlät detta, skulle kamrarna sammanträda inom ytterligare 14 dagar på kallelse av talmännen. Avslutning och ajournering av sessionerna ankom på statspresidenten. Ajournering skedde för en tid av högst en

Utskotten sammanträdde på morgonen eller kvällen. Måndagen, som var fri från plena, användes dessutom i sin helhet till utskottssammanträden. Fraktionerna hade samtliga egna sammanträdesrum i parlamentshuset, med utrymmen och sittplatser i mån av numerär. Partimöterna voro gemensamma för senatens och deputeradekammarens gruppmedlemmar. De höllos i regel inte på några bestämda tider utan alltefter behov, enligt uppgift ungefär en gång i veckan genomsnittligen. Vid dessa möten närvaro i regel ledningarna för och tjänstemännen i partiorganisationen 2 3 4

Enligt uppgift av Tåborsky. Sander II, AO § 4. Enligt Pauli. 211

även i de fall då dessa ej tillhörde parlamentet. 5 Tid för propositioner och motioner. Någon bestämd tid för avlämnande av regeringsförslag och motioner var ej stadgad. De kunde framläggas i nationalförsamlingen när som helst under sessionstiden. Utskottsväsendet. Utskotten i det tjeckoslovakiska parlamentet ha betecknats som »kamrarnas viktiga verkstäder»; allting diskuterades i detalj, sakkunniga inkallades och i utskottens utlåtanden gjorde kamrarna vanligtvis inga eller blott små ändringar efter generaldebatterna. 6 Å andra sidan har det sagts, att just förhandenvaron av koalitionsregeringar med majoritet i bägge husen gjorde utskotten ganska maktlösa gentemot exekutivmakten. Ärendena hade tidigare dryftats i »Petra», i departementet och i under regeringen hörande råd samt voro därigenom ofta i sak avgjorda. Utskottsbehandlingen blev därför merendels ganska formell, och utskottssammanträdena blevo korta. 7 I nationalförsamlingen valdes två gemensamma utskott, det ständiga utskottet och spar- och kontrollkommissionen. De övriga utskotten voro kammarutskott. Såsom närmare beröres i det följande kunde dock även kammarutskotten ha gemensamma överläggningar.

Ständiga utskottet. Kamrarna hade att välja ett ständigt utskott för tillvaratagande av representationens rättigheter (FU § 54). Författarna till den tjeckoslovakiska författningen hade ett dubbelt syfte när de föreslogo detta utskott — som i allmänhet rätt och slätt kallades »ständiga utskot5

Enligt Paul. Enligt Paul. 7 Den förra uppfattningen kommer till synes hos Tåborsky, sid. 55—56; den 6

tet». För det första skulle detta utskott utgöra ett organ för parlamentarisk kontroll av den exekutiva makten, då parlamentet icke var samlat. För det andra ville man ej ge exekutiven rätt att utfärda provisoriska lagar mellan parlamentssessionerna utan förbehålla ett ständigt parlamentsutskott att gemensamt med regeringen utöva denna befogenhet. 8 Utskottet bestod av 24 medlemmar, 16 från deputeradekammaren och 8 från senaten, vilka valdes på ett år. Utskottets kompetens sträckte sig över alla frågor inom nationalförsamlingens legislativa och administrativa kompetensområde med undantag av a) val av republikens president och vicepresident; b) ändring av konstitutionen och ändringar beträffande offentliga myndigheters kompetens; c) påläggande av nya skatter och andra finansiella bördor av permanent karaktär; utvidgning av militära förpliktelser; en fast ökning av statens utgifter; dispositionen av statens egendom; samt d) samtycke-till krigsförklaring. Utskottet fattade sina beslut med enkel majoritet i närvaro av en absolut majoritet av medlemmarna. Förslag till provisoriska lagar kunde endast tas upp till behandling efter förslag från regeringen. De måste antas med absolut majoritet och fordrade dessutom statspresidentens samtycke. Presidenten ägde ett absolut veto mot utskottets beslut. Vidare skulle besluten underställas en konstitutionell domstols prövning. Så snart som parlamentet åter sammanträdde, skulle alla det ständiga utskottets beslut godkännas inom två månader. Om så icke skedde, förlorade de sin giltighet. Då kamrarnas sessioner voro nästan permanenta, blev det ständiga utskottets verksamhet i praktiken mycket liten. senare uppfattningen har muntligt uttryckts av Paul. 8 Tåborsky, sid. 71 ff., Sig. 1920. Nr 327, sid. 899.

Spar- och missionen.

kontrollkom-

Den för bägge kamrarna gemensamma spar- och kontrollkommissionen hade samma sammansättning som det ständiga utskottet men valdes för hela legislaturperioden. Dess uppgifter voro fixerade i en särskild lag av den 28 december 1932.9 Kommissionen skulle verka för sparsamhet i statens förvaltning och i skötseln av statliga eller av staten förvaltade företag, inrättningar, fonder och anstalter samt kontrollera denna förvaltning. Kommissionen, som närmast motsvarade den svenska statsrevisionen, arbetade året runt. Inom kommissionen utfördes det huvudsakliga arbetet av ett arbetsutskott, bestående av presidiet, de två sekreterarna samt tre till sex ledamöter. Detta utskott var enligt vissa detaljerade regler befullmäktigat att företa särskilda undersökningar med vittnesmål. Utskottet skulle avge berättelser till kommissionen, som i sin tur avgav utlåtanden till k a m r a r n a ; innehöllo dessa positiva förslag, skulle de före plenarbehandlingen remitteras först till deputeradekammarens och därefter i vanlig ordning till senatens budgetutskott.

Ständiga

kammar utskott.

Varje kammare valde dessutom i enlighet med arbetsordningen följande fasta eller ständiga utskott: initiativ-, budget-, immunitets- och inkompatibilitetsutskott. (AO §§ 23, 24 och 51.) De tre sistnämnda utsagos vid början av varje session av respektive kammare, medan initiativutskottet valdes på två år. Initiativutskottet hade att företaga en första granskning av ledamöternas självständiga motioner — alltså inte regeringsförslag eller tilläggsmotioner — och kunde självt slutgiltigt avslå dessa; 9 Sig. Nr 205. 1932. 1 Enligt Tåborsky. 2

Epstein, sid. 535.

det fanns dock en möjlighet för motionären att taga upp frågan i plenum. Annars begränsades initiativutskottets uppgift till att besluta, till vilket utskott som en motion skulle hänvisas. Ibland hade initiativutskottet och ett annat utskott gemensamma överläggningar. Utskottet tjänstgjorde alltså som ett slags filtreringsinrättning. (AO § 23.) 1 Budgetutskottet handlade alla egentliga budget- och skatteförslag och även alla andra lagförslag, såvida genom dem statskassan skulle belastas utöver den redan fastställda budgeten. (AO § 24.) Immunitetsutskottet skulle behandla ärenden rörande folkrepresentanternas juridiska immunitet. (AO § 51). Inkompatibilitetsutskottet hade främst att sörja för tillämpningen av den s. k. oförenlighetslagen, som föreskrev att ledamöterna ej fingo ha vissa angivna sysselsättningar särskilt i statstjänst vid sidan av sitt ledamotskap. 2 Därjämte tillsatte enligt praxis varje kammare ett utskott för ett vart departements ärenden. Sålunda valdes utrikes-, försvars-, jordbruks-, undervisnings-, hälsovårds-, social-, handels-, justitie-, järnvägs-, post- och telegraf-, folkhushållnings- (tidvis) och finansutskott samt utskott för offentliga arbeten. Dessa 13 utskott tillkommo först som särskilda utskott enligt AO § 22 : 2, vilken föreskrev att särskilt utskott med noggrant angiven kompetens kunde tillsättas för speciella frågor och särskilt för beredning av omfångsrika och viktiga lagutkast. 3 Därefter förklarades de i enlighet med AO § 22 : 3 för permanenta efter förslag från regeringen, talmannen eller 21 ledamöter i kammaren. Ett permanent utskott kunde med regeringens samtycke arbeta även efter sessionens slut. 4 Utöver alla dessa utskott tillsatte varje kammare ett konstitutionsutskott och ett s. k. enquéteutskott för undersök3 Sander II, AO § 22. Adamovich sid. 109 och 125 ff. 4 Sander II, AO § 2 2 : 2 , 3. Sander I. sid. 272.

ning av frågor av offentlig natur. Till dessa senare utskott hade departementen att lämna erforderliga informationer. I senaten valdes dessutom ett domstolsutskott, som handhade frågor rörande straffrättsligt åtal mot presidenten eller någon regeringsmedlem. 5 Enquéteutskott, utrustade med rätt till vittnesförhör, kunde tillsättas på endera kammarens beslut. Likaledes kunde kammaren bemyndiga ständiga utskott att fungera som enquéteutskott. Det bör dock observeras, att rätten att utrusta ett utskott med enquétekompetens tillkom majoriteten och inte en minoritet. Därigenom fick detta kontrollinstitut ingen större betydelse. 6 Om utrikesutskottet må nämnas, att detta inte intog någon särställning utan huvudsakligen blott var ett beredningsorgan, d. v. s. hade till uppgift att avge utlåtanden över regeringsförslag eller motioner i interna frågor. Det stod dock utrikesutskottet liksom andra utskott öppet att inbjuda regeringsmedlemmar att deltaga i och lämna upplysningar vid utskottets förhandlingar. Utskottet hade vid sitt arbete tillgång till sakkunskap av en kommitté av utrikespolitiska experter. 7 En lag av den 12 mars 1937 stadfäste och reglerade gemensamma förhandlingar mellan utskotten i deputeradekammaren och senaten. 8 Vissa utomordentligt viktiga lagförslag — med undantag av förslag till budget- och försvarslagarna (FU § 4 1 : 3 ) — skulle föreläggas båda kamrarna samtidigt. Ordföranden i deputeradekammarens utskott hade att kalla detta och motsvarande senatsutskott till en första gemensam rådplägning, som han själv ledde. De fortsatta gemensamma överläggningarna leddes i regel växelvis av ordförandena i de båda kammarutskotten. 1/3 av utskottsledamöterna måste vara närvarande. Blott enkel majoritet ford-

rades vid omröstning. Underutskott kunde tillsättas, till vilka bestämda ärenden hänvisades. Efter rapportörens slutord vid de gemensamma överläggningarna höllo de bägge utskotten ifråga enskilda sammanträden, då det definitiva ställningstagandet skedde. Nya gemensamma överläggningar skulle äga rum, om utskotten fattade avvikande eller motstridiga beslut; därefter höllos åter nya enskilda sammanträden med omröstning i tvistefrågorna. Efter denna utskottsprocedur togs ärendet först upp i deputeradekammaren och dess beslut delgavs därefter senatens talman. Vid överensstämmelse med senatsutskottets förslag fördes frågan upp på senatens dagordning. I annat fall hänvisade senatens talman ånyo ärendet till vederbörande utskott, innan det togs u p p i senatens plenum. Utskotten tillsattes genom val, i de flesta fall för legislaturperiod. Om minst 21 ledamöter föreslogo proportionellt valsätt, användes detta. (AO § 63). I praktiken h a r detta valsätt alltid använts. Platserna i utskotten fördelades proportionellt mellan de registrerade politiska partierna eller, som de kallades, klubbarna. (AO §§ 15—17). Ingående bestämmelser om valproceduren funnos; bl. a. ägde partiets ordförande eller annan företrädare att rösta för partiets registrerade tal av medlemmar och sympatisörer (»hospitanter»), oberoende av om medlemmarna voro närvarande eller ej vid valet, och vidare tilläts teknisk samverkan mellan grupperna. De som röstade voro alltså förutom partiordförandena blott de partilösa, som röstade individuellt. Det var praxis att utskottsordföranden togs från samma parti som ministern i det departement, vilket motsvarade utskottet. 9 Utskotten valde själva sina ordförande. I de bägge ständiga, gemensamma ut-

5 Epstein, FU § 52, Sander I, sid. 255 och Sig. Nr 36, 1934. *Adamovich, sid. 262 ff. 7 Jfr Brusewitz, sid. 229, som påvisar

likheten mellan de franska och tjeckoslovakiska utrikesutskotten. 8 Sig. Nr 41. 1937. 9 Enligt Paul.

skotten tillsattes ordföranden och andre vice ordföranden bland medlemmarna från deputeradekammaren samt förste vice ordföranden bland medlemmarna från senaten. I övrigt föreskrevs att det skulle väljas tre vice ordförande samt att sekreteriatet -— vilket skulle bestå av 1—3 personer — skulle tas ur utskottets krets. Nyval av presidiet kunde när som helst anställas, om utskottets absoluta majoritet så beslöt. I utskotten kunde eller i vissa fall skulle även suppleanter väljas. Parlamentsledamöterna voro i regel medlemmar av endast ett utskott. 1 Dock förekom det att ledamöter från Prag voro ledamöter i flera. 2 Det fanns ett stadgande (AO § 29: 1) att en kammarledamot, som invalts i ett utskott, måste åtaga sig uppdraget, om han inte redan var medlem i två andra utskott. På grund av den begränsade utskottssysselsättningen fick stadgandet ingen betydelse eller tillämpning. Budgeten framlades som förslag till finanslag varje år och behandlades i de ständiga budgetutskotten. Budgetförslaget var försett med två bilagor, den ena en översiktlig sammanställning av årets inkomster och utgifter och den andra ett förslag till statliga investeringar under det kommande budgetåret. Budgetåret sammanföll med kalenderåret. 3 Talmännen hade rätt att bevista utskottssammanträdena. Begeringsmedlemmar och av dem förordnade ämbetsmän voro berättigade och efter utskottsbeslut även förpliktade att deltaga i utskottssammanträdena och yttra sig. De kunde även ställa yrkanden. Parlamentsledamöter hade rätt att närvara vid utskottsförhandlingar, som icke av utskottet förklarats för hemliga. Utskotten ägde rätt att vid behov upptaga stenografiska referat av sina förhandlingar.

dier, som bestodo av en talman och sex vice talmän. Dessutom tillsattes ett flertal funktionärer, däribland i deputeradekammaren 10 sekreterare och 8 ordningsmän. Talmännen liksom övriga funktionärer valdes i början av legislaturperioden först för en månad liksom på prov och därefter för hela den återstående legislaturperioden; en majoritet av kammaren kunde dock vid början av en session skriftligen begära nyval, som då. skulle förrättas vid nästföljande plenum. Presidiet fungerade även efter nyval av kammaren tills denna första gången sammanträdde, men förhandlingarna öppnades och leddes då av ministerpresidenten tills kammaren konstituerat sig. Talmannen fick yttra sig i en debatt men måste då under frågans fortsatta behandling avstå från att återtaga sin talmansfunktion. Talmannen och vice talmännen bildade presidiet, som i sin ledning av kammarens arbete var beslutsmässigt i närvaro av hälften d. v. s. fyra.

Ärendenas behandling i kamrarna. Behandlingen av de i kamrarna framlagda ärendena var successiv. Begeringsförslag i budget- och försvarsfrågor förelades först deputeradekammaren. Sedan ett förslag efter behandlingen i deputeradekammaren kommit senaten tillhanda, hade denna kammare att fatta sitt beslut inom sex veckor eller, då det gällde budget- och försvarslagar, inom en månad. Deputeradekammaren var skyldig att behandla förslag översända från senaten inom tre månader. (FU §§ 41, 43.) Förslag, som väcktes i senaten, behandlades först där. Alla frister utom enmånadsfristen för budget- och försvarslagförslagen kunde förlängas eller förkortas efter överenskommelse mellan kamrarna.

Kamrarnas presidier. Ledningen av nationalförsamlingens arbete låg hos respektive kamrars presi-

1 Enligt 2 Enligt 3

Tåborsky. Paul. AO § 24, Adamovich,

sid. 264. 215

Vid ärendenas behandling i kamrarna företogos två läsningar beträffande lagförslag och fördrag samt en läsning i fråga om de övriga förslagen. 4 Före utskottsbehandlingen kunde dock i vissa fall en förberedande debatt anordnas, varvid en regeringsledamot skulle presentera förslaget och partiledarna skulle få yttra sig, dock utan att ställa några yrkanden. Den första läsningen kunde talmannen uppdela i en generaloch en specialdebatt, om förslaget var omfångsrikt eller frågan särskilt viktig. (AO § 43). Andra läsningen ägde rum tidigast 24 timmar efter den första läsningens slut. Under denna läsning var all debatt utesluten, och förslag kunde endast väckas om ajournering av omröstningen, remiss till utskott eller beriktigande av språk-, skriv- eller tryckfel eller stilistiska ändringar. 5 De årliga finans- och försvarslagarna hade prioritet framför andra frågor. Ett annat slags prioritet, som icke gällde tidpunkten för en frågas behandling men väl behandlingens längd, fanns mycket detaljerat reglerad i arbetsordningen. Om en regeringsproposition eller ett förslag från en ledamot fordrade snabb behandling, kunde på förslag av regeringen, presidenten eller 2/5 av kamrarnas ledamöter en avkortad behandling äga rum. Ett sådant förslag skulle uppsättas på föredragningslistan minst 24 timmar i förväg. Om förslag till avkortad behandling fattade kammaren beslut utan debatt. (AO § 55.) Varje kammare kunde besluta s. k. resolutioner, som inte tarvade medkammarens bifall. Kammaren kunde genom dylika resolutioner — som förekommo särskilt i sammanhang med budgetbehandlingen — hos regeringen begära åtgärder i en viss fråga, t. ex. utredningar eller förslag till en följande parlamentssession. Besolutionerna voro alltså närmast att jämföra med »skrivelser» i den svenska riksdagen. 6 4

Sander II, AO § 54, Adamovich, 111. 216

sid.

Avslutning av en session förde ej med sig samma verkningar som t. ex. i Sverige eller England. Arbetet i de båda kamrarna fortsatte från den punkt, vid vilken de avslutades under föregående session, såvida icke statspresidenten i sitt dekret uttryckligen bestämde något annat. (AO §§ 4, 43: 3.) Också på regeringens förslag eller på ett initiativutskotts förslag med instämmande av regeringen kunde en kammare besluta att ett utskott finge uppdrag att fortsätta överläggningen i enlighet med de vid föregående session redan fattade besluten. Utskott, som förklarats för permanenta, kunde också efter en sessions avslutning fortsätta sina överläggningar, om regeringen samtyckte. Om en kammare upplöstes eller dess valperiod utgick innan den för andra gången fattat beslut i en fråga eller på nytt till behandling upptagit ett förslag, som antagits i medkammaren, kunde dessa frågor upptagas under den nya sessionen; besluten räknades då som andra beslut och ej som första. (AO § 4.)

Rapportörsystemet. Utskottsordföranden tilldelade en ledamot uppdraget att vara r a p p o r t ö r i den till utskottet hänvisade frågan. Om invändningar gjordes häremot, valdes rapportören genom enkel omröstning utan debatt av utskottet. (AO § 30). Endast uti initiativutskottet var minoriteten berättigad att välja en s. k. »korreferent». I sak talade i detta utskott endast referenten och korreferenten; på förslag av ordföranden kunde utskottet utan debatt genom omröstning inskränka tiden för referentens och korreferentens anföranden, ehuru ej till m i n d r e än 10 minuter. (AO § 23.) Bapportören föredrog ärendet i utskottet, författade ett motiverande utlåtande och företrädde sedan i kammaren utskottet i frågan. Utskottet kunde befullmäktiga rappoitö5 6

Adamovich, Adamovich,

sid. 111. sid. 262.

ren och ordföranden att tillsammans utarbeta utlåtandet och lämna detta direkt till kammaren. Utlåtandet underskrevs av ordföranden och rapportören. Det överlämnades till kammarens kansli och trycktes under uppsikt av rapportören. En minoritet bestående av minst 1/5 av medlemmarna i ett utskott kunde avge ett särskilt utlåtande. Det var dock inte tillåtet för denna minoritet att välja en särskild rapportör till kammardebatten. (AO § 33.) Såväl i special- som i generaldebatten erhöll rapportören först ordet. Om en rapportör överträdde sina befogenheter, kunde talmannen utse en annan medlem av utskottet till rapportör. Även slutrepliken hade talmannen att ge rapportören, varefter ingen ledamot fick yttra sig. (AO §§ 43:2, 44:3.) Inte blott regeringsmedlemmar utan även av regeringen utsedda företrädare t. ex. bland departementstjänstemännen hade rätt att tala i kammaren. Infann sig ej regeringsledamot, som kammaren önskade höra, kunde den genom vanligt beslut ålägga honom att infinna sig. (AO 3, 46.) Omröstningen skedde, i första omgången genom handuppräckning eller uppresning. Talmannen eller 50 ledamöter av deputeradekammaren respektive 25 av senaten kunde vid tveksamhet om utgången begära rösträkning. Denna skedde med sedlar, tryckta med vederbörande ledamots namn. Vid lika röstetal förföll förslaget. Regler om kvorum majoritet.

och

kvalificerad

För att en kammare skulle vara beslutsmässig fordrades enligt författningsurkunden (§ 32), att 1/3 av alla ledamöter var närvarande (»presenskvorum»). För att beslutet skulle bli giltigt fordrades dessutom absolut majoritet 7

Se även Sander II, AO § 56. Se t. ex. Sander II, sid. 36 ff. och senatens där återgivna författningsut8

bland de närvarande (»konsenskvorum») (FU § 32). Det kunde sålunda räcka med att något över en sjättedel röstade för ett förslag. Vissa särbestämmelser hade dock uppställts: 1) I bägge kamrarna fordrades 3/5 majoritet av samtliga ledamöter för beslut om krigsförklaring och beslut om ändring av författningsurkunden, dess beståndsdelar och alla andra författningslagar. Detta innebar som synes en avsevärd skärpning i jämförelse med föregående stadgande. Dels fordrades givetvis närvaro av 60 % av alla ledamöter i kammaren och dels att likaledes 60 % av alla ledamöter (ej blott de närvarande) voro ense om beslutet (FU § 33). 2) I deputeradekammaren gällde särskilda kvorumregler i händelse av ett straffrättsligt åtal mot statspresidenten och vid beslut om regeringens juridiska och politiska ansvarighet; ett beslut om åtal mot statspresidenten, konseljpresidenten eller regeringsmedlemmar kunde endast fattas med 2/3 majoritet i närvaro av 2/3 av kammaren (FU § 34). 3) För beslut om misstroendevotum mot regeringen fordrades närvaro av absolut flertal av ledamöterna och absolut röstövervikt (FU § 75). 7 4) Särskilda regler gällde vidare bl. a. i de fall, då antingen ett lagbeslut återställts av presidenten eller samstämmiga beslut mellan de bägge kamrarna ej uppnåtts (FU §§ 44, 48). Trots alla kvorumregler var det en allmän klagan, att ledamöterna uteblevo från sammanträdena. 8 Restriktioner. Yttranderätten. Åtskilliga bestämmelser om restriktioner för yttranderätten i kamrarna funnos. Kammarledamot fick ej tala mer än två gånger i samma skotts utlåtande över sen 1933.

frånvarofrekven-

fråga. Kammaren kunde på förslag av talmannen eller någon ledamot genom omröstning besluta att tiden för talarna inskränktes vid generaldebatt till en halv timme och vid specialdebatt till 10 minuter; i båda fallen hade dock utskottets rapportör den dubbla tiden (AO § 45: 5, 6 ) . Det var praxis att varje klubb fick disponera en mot klubbens styrka proportionell del av debatten. 9 Varje ledamot kunde föreslå debattens tvångsavslutning. Kammaren tog ståndpunkt till yrkandet genom enkel omröstning utan debatt. Dylik cloture skulle dock ej få beslutas förrän fyra talare yttrat sig i debatten (AO § 47: 3). Sedan beslut fattats om debattens avslutning, kunde endast en huvudtalare för och en huvudtalare mot det diskuterade förslaget erhålla ordet. Dessa utsagos efter överenskommelse mellan dem, som voro upptagna på talarlistan. Var det inte möjligt att inom fem minuter u p p n å enighet om vilka, som således skulle få tala, avgjordes frågan av sekreterarna i kammaren genom lottdragning. Den som därvid lottades att tala, kunde dock avstå ordet till någon annan ledamot som var uppförd på talarlistan. Efter de bägge hade dock som tidigare nämnts rapportören rätt till ordet. Debatten betraktades dock som på nytt öppnad, om en regeringsmedlem grep ordet (AO § 4 8 : 2 , 4 ) . Anföranden om arbetsordningen liksom personliga eller sakliga anmärkningar tillätos endast efter prövning av talmannen. De fingo icke räcka längre tid än fem minuter (AO § 4 4 : 4 ) . En faktisk inskränkning av yttranderätten innebar även den bestämmelse i arbetsordningen, som stadgade att talarna skulle turas om alltefter åsikt. Talm a n n e n hade nämligen vid fastställande av talarnas inbördes ordning att ta hänsyn till klubbtillhörigheten. Då en medlem av en klubb yttrat sig, kunde en annan medlem av samma klubb ej få ordet, förrän representanter för alla övriga klubbar talat. Därtill kom 218

ovannämnda praxis med tid för klubbarnas talare i proportion till klubbarnas storlek (AO § 4 5 : 2 ) . Om talmannen tre gånger varit tvungen anmoda en ledamot att hålla sig till sak, hade han rätt att fråntaga denne ordet. Ledamoten fick därefter ej mer yttra sig i samma debatt (AO § 5 0 : 2 ) . Ledamöterna fingo ej läsa upp skrivna tal utan endast stödja sig på ett antal nedskrivna punkter; detta gällde dock ej för regeringsledamöter, rapportörer och vid korta deklarationer partiordförandena. Motionsrätten. Bedan bestämmelsen i arbetsordningen § 19 innebar en inskränkning i motionsrätten. Där stadgades att en motion måste förutom av förslagsställaren vara underskriven av ytterligare 20 ledamöter i kammaren eller 10 ledamöter av senaten. Då detta särskilt för de små partierna var ett hinder, ordnades det i praxis ofta så, att underskrifter ömsesidigt lånades mellan klubbarna. 1 Motioner, som avslagits redan i initiativutskottet eller i kamrarnas plena vid första eller andra läsningen, kunde icke på nytt väckas förrän sex månader förflutit sedan avslaget beslutades (AO § 2 1 : 2 ) . Förslagsrätten under debatten. Förslag, som uppenbart blott åsyftade att omintetgöra eller uppehålla kammarens förhandlingar, kunde av talmannen med kammarens samtycke avföras från dagordningen. (AO § 50:4.) Sakliga förslag om förbättringar av eller tillägg till ett under behandling varande ärende, i synnerhet då regeringsförslag, måste av en ledamot inlämnas skriftligt senast omedelbart efter det debattens avslutande beslutats eller efter det att talmannen förklarat att inga flera talare anmält sig. Avslagsyrkande kunde dock ej ställas utan blott förslag om övergång till dagordningen med eller utan motivering. Dessa amendement kunde bli föremål 9 Enligt 1

Paul. Enligt Paul.

för o m r ö s t n i n g endast om de underskrivits av förslagsställaren och 20 andra ledamöter i deputeradekammaren. (AO § 48.) Därest ett förslag om ajournering eller remiss till utskott i och för speciell behandling avslagits en gång, kunde det icke u p p r e p a s under loppet av förh a n d l i n g a r n a i samma fråga. (AO § 47:2.) T a l m a n n e n kunde genom att ge rapportören slutreplik avsluta förhandlinga r n a i en fråga. I praxis blev det emellertid snarare så, att han uppmanade en p a r t i k a m r a t eller annan ledamot av kammaren att föreslå debattens avslutning, varefter omröstning härom i vanlig o r d n i n g ägde rum. Petitioner. I Tjeckoslovakien fanns det en allmän rätt att inge petitioner till parlamentet. Petitioner riktades till en av kamrarna och skulle inlämnas till kansliet. De upplästes icke vid plena och utdelades ej heller i tryck. Anonyma inlagor eller petitioner behandlades ej. Kammarpresidiet reglerade petitionernas handläggning på grundval av kansliets berättelse. Presidiet hade dock rätt att självt besvara petitionen eller att lägga den åsido. Annars avgjorde presidiet till vilket utskott som petitionen skulle remitteras. Vederbörande utskott kunde sedan självt besvara petitionen eller lägga den åsido eller'efter ett muntligt rapportörsutlåtande förelägga kammaren förslag till beslut (AO §§ 71, 72).

Förslag om misstroendevotum mot ministären som kollektiv enhet kunde väckas i deputeradekammaren med eller utan samband med interpellation. Förslaget skulle vara skriftligt avfattat och undertecknat av minst h u n d r a deputerade. Det skulle översändas till initiativutskottet (AO § 66), som senast inom åtta dagar skulle avge sitt förslag. Utskottsförslaget kunde inte behandlas i kammaren förrän 24 timmar efter det betänkandet utdelats. För beslut om misstroendevotum fordrades, som förut sagts, att mer än hälften av alla deputerade skulle vara närvarande och att mer än hälften av de närvarande skulle rösta för förslaget. Omröstning genom namnupprop var härvid obligatorisk. Efter ett misstroendevotum måste regeringen avgå. Beslut om misstroendevotum mot enskilda ministrar förutsågs icke av författningsurkunden.

Enligt författningsurkunden (§§ 76— 78) var regeringen blott ansvarig inför deputeradekammaren och denna kunde genom särskilt beslut framtvinga regeringens avgång.

En tillträdande regering behövde icke men kunde begära förtroendevotum. Ett sådant förslag skulle behandlas utan beredning av utskott, och för beslut rörande detsamma gällde den ordinära kvorumbestämmelsen att minst en tredjedel av kammarens ledamöter skulle vara tillstädes; omröstning genom namnupprop fordrades ej. Avvisades regeringens begäran om förtroendevotum måste den träda tillbaka. Dagordningsinstitutet fick icke någon egentlig betydelse. Koalitionsregeringarna med sin majoritet i kammaren — endast ett par minoritetsministärer funnos — behövde aldrig begära förtroendevotum och hade föga att frukta av försök till misstroendevota. Sålunda hade intill början av 30-talet endast vid två tillfällen förslag om misstroendevotum framställts, men bägge dessa förkastades. Inte heller därefter utsattes regeringen för något misstroendevotum. Begeringarna avgingo frivilligt på grund av partiförskjutningar, vid inbördes oenighet eller av andra skäl. 2

2 Enligt Paul. Framställningen avser deputeradekammaren men gäller i tilllämpliga delar även om senaten.

lämpliga delar även om senaten. Se i övrigt den rättsliga och historiska redogörelsen hos Tingsten, sid. 69 ff.

Dagordningsinstitutet.

I n t e r p e l l a t i o n s - och

frågeinstitutet.

I Tjeckoslovakien skilde man på enkla frågor, vanliga interpellationer och brådskande interpellationer (AO §§ 67—69). Varje ledamot var berättigad att skriftligen via kammarens kansli framställa en enkel fråga till regeringen. Denna kunde svara skriftligt eller muntligt. I regel gavs svaret skriftligt, 3 i vilket fall varken frågan eller svaret intogs i protokollet. Någon svarsplikt för regeringen fanns ej stadgad i avseende å denna form av spörsmål. En interpellation måste underskrivas av minst 20 ledamöter i kammaren eller 10 i senaten utom interpellanten själv. Enligt författningsurkunden skulle svaret avges skriftligt eller muntligt vid plenum eller också skulle regeringen meddela, att svar ej komme att lämnas, varvid skälen härtill skulle angivas. Om regeringen eller dess interpellerade ledamot icke besvarade interpellationen inom tre månader eller underlät att meddela att svar ej skulle ges, uppfordrade talmannen regeringen eller vederbörande regeringsledamot att svara inom 30 dagar. Om icke så skedde, uppsattes ärendet ändå på dagordningen under förutsättning att 21 ledamöter begärde detta inom 8 dagar. Debatten inskränkte sig till en förklaring av frågeställaren och den interpellerade. Interpellationen kunde tagas tillbaka, så länge den icke utdelats i tryckta exemplar bland ledamöterna. Särskilda plenidagar, då interpellationer eller frågor besvarades, förekommo ej. 4 Vanliga interpellationer besvarades i praktiken nästan alltid skriftligt och svaren utdelades i kammaren samt trycktes i protokollet. Senast vid det sammanträde, som följde på avgivandet av det skriftliga interpellationssvaret eller meddelandet om dess uteblivande, kunde en debatt om detta eller dess uteblivande skriftligen föreslås. (AO § 6 8 : 3 ) . Kammaren beslöt genom enkel omröstning, om den föreslagna

debatten skulle äga rum genast eller vid nästa sammanträde. Debatten om interpellationssvaret eller dess uteblivande skulle avslutas med omröstning om huruvida kammaren godkände interpellationssvaret eller ej. Kammaren kunde ajournera omröstningen, övriga debattrestriktioner gällde även vid interpellationsdebatter. Sålunda kunde debattens avslutning beslutas av kammaren genom enkel omröstning på förslag av någon ledamot u n d e r förutsättning att fyra talare yttrat sig (AO § 4 7 : 3 ) . Dylika interpellationsdebatter kommo dock sällan till stånd. Brådskande interpellationer (»dringende Interpellationen») skulle undertecknas av 50 ledamöter (25 i senaten) utom interpellanten.Åsyftades ett snabbt sakligt motiverat svar, måste ett dylikt avges skriftligt eller muntligt inom 14 dagar. I praktiken avgavs svaret i dylika fall muntligt (AO § 69). Spörsmål ställdes ofta, men det klagades över att regeringsmedlemmarna alltför länge dröjde med att besvara spörsmålen. Formen med brådskande interpellationer avsåg att råda bot härför, men då de flesta fraktioner voro små, betydde fordringarna på 50 resp. 25 undertecknare att de måste låna undertecknare från andra grupper, vilket inte alltid föll sig lätt. 5 Arvode. Närvaroregistrering. Parlamentsledamöternas arvode uppgick till 5 000 tjeckiska kronor i månaden (1 svensk krona == 7 tjeck, kronor.) Detta innebar att en tjeckoslovakisk deputerad eller senator hade endast 40 % lägre lön än en minister och 2/3 av vad de högst avlönade ämbetsmännen erhöllo. Vissa procentuella avdrag förekommo dock under 30-talet och dessutom ålade några partier sina parlamentsledamöter att betala en viss 3 Enligt 4 Enligt 5

Paul. Paul. Enligt Paul.

procent till partifonden. Fria resor på alla kommunikationsmedel tillhörde även förmånerna. 6 U p p r o p förekommo ej men både vid

kamrarnas plena och vid utskottssammanträden framlades en närvarolista, på vilken ledamöterna hade att egenhändigt skriva sina namn. (AO § 2 : 2 ) .

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Sammlung der Gesetze und Verordnungen des cechoslowakischen Staates. Jahrgänge 1920, 1933. (Cit. Sig); a. Gesetz, betreffend die Geschäftsordnung des Abgeordnetenhauses des Nårodni shromåzdeni. Nr 325. (15 april 1920); b. Gesetz, betreffend die Geschäftsordnung des Senates des Nårodni shromåzdeni. Nr 326 (15 april 1920); c. Gesetz, betreffend die Geschäftsordnung des Ständigen Ausschusses gemäss § 54 der Verfassungsurkunde. Nr 327. (15 april 1920); d. Gesetz, betreffend die Geschäftsordnung des Abgeordnetenhauses des Nårodni shromåzdeni. Nr 88. (30 maj 1933). — Nårodni shromåzdeni republiky ceskoslovenské (Tjeckoslovakiska republikens nationalförsamling). Poslaneckå snemovna (Deputeradekammaren). Tesnopisecké zpråvy o schuzich. (Protokoll över förhandlingarna). Praha 1929, 1932, 1935. (Cit. Nat. förs.prot.). — Epstein, L., Studienausgabe der Verfassungsgesetze der tschechoslowakischen Bepublik. 2. Aufl. Beichenberg 1932. (Cit. Epstein). — Sander, F., Grundriss des tschechoslowakischen Verfassungsrechtes. Beichenberg 1938. (Cit. Sander I ) . — Sander, F., Die Politische Gesetzgebung der tschechoslowakischen Bepublik in den Jahren 1932—1934. Ergängzungsband zu der Epsteinschen Studieausgabe der Verfassungsgesetze der tschechoslowakischen Republik. 2. Aufl. Reichenben? 1935. (Cit. Sander I I ) . — Adamovich, L., Grundriss des tschechoslowakischen Staatsrechtes (Verfassungs- und Verwaltungsrechtes). Wien 1929. (Cit. Adamovich). — Berlin, K., Udsigt over Forfatningsudviklingen i forskellige fremmede Lande. 3. Udgave. Kjobenhavn 1938. — Brusewitz, A., Riksdagen och utrikespolitiken. (Sveriges Biksdag, 15). Stockholm 1938. — Tåborsky, E., Czechoslovak Democracy at Work. Preface by Sir Ernest Barker. London 1945. (Cit. Tåborsky). — Tingsten, H., Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut m. m. Statens offentliga utredningar 1935:21. Stockholm 1935. (Cit. Tingsten). — Tingsten, H., Demokratins seger och kris. Stockholm 1933. Muntliga uppgifter ha erhållits av dr E d w a r d Tåborsky, Tjeckoslovakiens minister i Stockholm, och av red. Ernst Paul, f. d. sekreterare i tyska socialdemokratiska partiet i Tjeckoslovakien. Förkortningar: FU = Författningsurkunden AO = Arbetsordningen för deputeradekammaren. För att inte tynga framställningen med alltför många hänvisningar ha dylika blott gjorts till deputeradekammarens arbetsordning. Likheterna mellan de bägge kamrarnas arbetsordningar voro genomgående utom i avseende på regler, som hade sammanhang med senatens lägre medlemsantal och särskilda funktion som riksrätt. 6 Tåborsky, § 82.

sid. 63. Sander

II: AO

WEIMAR-TYSKLAND

Tysklands republikanska riksförfattning antogs den 11 augusti 1919 av den i Weimar sammanträdande konstituerande nationalförsamlingen. Tyskland förblev en förbundsstat, ehuru med inskränkta rättigheter för delstaterna (länderna). Statsöverhuvud blev rikspresidenten, som (med undantag för 1919 års val) valdes direkt av folket för en mandattid av sju år. Biksregeringen tillsattes av rikspresidenten, men parlamentarismen stadfästes i författningen. Folkrepresentationen, riksdagen, valdes för fyra år genom proportionella val och allmän rösträtt för män och kvinnor, som fyllt 20 år. Biksdagens medlemstal var inte fixt utan beroende på valdeltagandet; det föreskrevs nämligen, att det skulle väljas en representant för varje 60 000-tal röster, som partierna nådde, varvid ett system med rikslistor tillämpades. Biksdagens medlemsnumerär höll sig omkring 500 med en stark stegring mot periodens slut. Vid sin sida hade riksdagen riksrådet, ett slags överhus representerande delstaterna (se tillägget om riksrådet). I författningen voro även folkomröstning och folkinitiativ inskrivna men blevo utan egentlig betydelse för den författningspolitiska utvecklingen.

sartyska riksdagen, och dennas arbetsformer hade i sin tur till stor del hämtats från den preussiska lantdagen. 1 Den skillnaden fanns dock mellan Weimarrepublikens och kejsardömets riksdagar, att det s. k. byråsystemet ända till slutet fanns inskrivet i arbetsordningen under kejsartiden men helt saknades under Weimartiden. Enligt den kejsartyska arbetsordningen skulle riksdagen genom lottning uppdelas på sju avdelningar ( § 2 ) . Dessa valde sedan ett lika antal medlemmar till de olika utskotten eller kommissionerna, som dessa då kallades (§ 26). I praxis utsagos dock utskottsmedlemmarna av partierna, sedan överenskommelse träffats om utskottsplatsernas fördelning mellan dessa i det s. k. seniorskonventet (Ältestenrat) — en sedvanemässigt uppkommen institution för partiledningarnas organiserande av riksdagsarbetet, vilken ej fanns omnämnd i arbetsordningen. 2

De arbetsformer, som gällde för riksdagen i Weimar-Tyskland, hade till stor del övertagits från den gamla kej-

Arbetsformerna i riksdagen u n d e r Weimarrepublikens tid reglerades dels av 1919 års riksförfattning, dels av »arbetsordningen för riksdagen», som antogs den 12 december 1922 och som därefter inte undergick större förändringar. I författningen art. 26 stadgades, att riksdagen själv gav sig sin arbetsordning. Denna var mycket klart uppställd med särskilda rubriker för

1 Se texterna t. ex. i Reuterskiöld och Rinander. Främmande grundlagar, V. Tyska stater, och i Zschucke, Die Ge-

schäftsordnungen der deutschen Parlamente. 2 Reuterskiöld och Rinander, sid. 86.

varje avdelning och dessutom en rubrik för varje paragraf. 3 Sessioner. Den Weimartyska riksdagen kunde före den fyraåriga mandattidens utgång upplösas dels av rikspresidenten (BV art. 25), dels automatiskt. Om riksdagen nämligen genom en folkomröstning krävde presidentens avsättande och folket avböjde, upplöstes riksdagen (BV art. 43). Huvudreglerna beträffande session e r n a voro följande. Efter nyval ombesörjde presidenten (talmannen) för den gamla riksdagen inkallandet av den nya (BV art. 24 och 27). Den nya riksdagen skulle sammanträda senast 30 dagar efter valet. Men ålderspresidenten — inte den till riksdagsåren utan den till levnadsåren äldste förde ordet vid det första sammanträdet (GO § 13). I övrigt sammankallade riksdagen sig själv. Enligt författningen (art. 24) fastställde nämligen riksdagen tid för avslutning av en sammanträdesperiod (Tagung) och n ä r riksdagen på nytt skulle sammanträda. Biksdagen skulle samlas varje år den första onsdagen i november men måste inkallas tidigare, om rikspresidenten eller minst en tredjedel av riksdagsmedlemmarna så fordrade (BV art. 24). En kort kommentar till dessa bestämmelser torde vara nödvändig. Man får skilja på valperiod och session (Tagung). Val- eller legislaturperiod var det primära, och varje sådan period numrerades med arabiska siffror; tillsammans uppgingo de före Hitlers 3 Källorna vid undersökningen av praxis ha, förutom personliga meddelanden, främst varit riksdagshandlingarna, företrädesvis för tiden juni 1928 —juli 1929. Där ej annat särskilt anges, gälla uppgifterna överhuvud denna tid. Den har valts med hänsyn till att författningsutvecklingen därefter allt-

»maktövertagande» till nio. Författningen förutsåg tydligen, att varje valperiod uppdelades i flera sessioner. Härpå tyder utom artikel 24 i författningen, vars innehåll nyss angivits, även artikel 27, där det hette, att den sista sessionens president och dennes ställföreträdare skulle fullfölja sina uppgifter »mellan två sessioner eller valperioder». Någon skyldighet att indela valperioden i sessioner fanns ej och inte heller hade sessionsindelningen någon egentlig rättslig betydelse. Om ordet session användes, skedde det för att beteckna riksdagens arbete under ett år. Naturligtvis sammanträdde riksdagen dock ej ständigt utan företog ajourneringar. Detta gick lätt för sig, då ju riksdagen hade vad man i litteraturen kallar »Selbstversammlungsrecht», d. v. s. självbestämmanderätt ifråga om sina sammanträdestider. Vid ajournering (»Vertagung») avbröts ej riksdagens rättsliga kontinuitet. Utskotten kunde arbeta under ajourneringsperioderna; propositioner och motioner förföllo ej. En ny valperiod däremot avbröt helt den föregående riksdagen arbete. 4 I praxis sammanträdde riksdagen någon gång på senhösten, ehuru ej nödvändigtvis första onsdagen i november, som författningen angav. Tämligen långa jul- och påskferier förekommo. 1 mitten på sommaren ajournerades riksdagen till hösten. Riksdagen var — för att exemplifiera — under tiden juni 1928—juni 1929 samlad under 135 dagar, alltså ungefär sammanlagt 4% månad. Sammanträdesfrekvensen under varje månad framgår av följande tabell: mer avvek från det normala, bl. a. genom att den bekanta »diktaturparagrafen» art. 48 i riksförfattningen mer och mer kom att tillämpas. 4 Se t. ex. Jellinek, Staatskunde, II Band, 2 Heft. sid. 64 ff. och Lammers, Beichsverfassung und Beichsverwaltung, sid. 94 ff.

Ajourneringar och sammanträden i riksdagen. Ajourneringar under valperioden 1928—30. (se registret Bd 429 s. 393.) från 15 juni » 13 juli » 16 d e c 1 mars » » 21 » 3 maj » » 16 » » 28 juni 3 okt » » 22 d e c » 28 jan. » 14 april 3 maj » » 28 »

till

3 juli

» 12 nov. » 24 jan. » 14 mars » 22 april » 13 maj » 3 juni » 30 sept. » 27 nov. » 23 jan. » 11 febr. » 2 maj » 15 » » 16 juni

(sommarajourn.) (jul» )

» 1929

» » » » » » 1930

» » » »

(påsk-

»

)

(pingsl(sommar-

» »

) )

(jul-

»

)

(påsk-

»

)

(pingst-

»

)

Sammanträdesfrekvensen juni 1928—juni 1929. (2 sammanträden på samma dag ha räknats som ett) 1928

juni 3

juli 7

aug. _

jan. 5

febr. 15

mars 7

sept. _

Som synes hopade sig sammanträdena under tiden omedelbart före sommarajourneringen. Detta har sin förklaring i att budgetförslaget då slutgiltigt behandlades. Sammanträdestider sessionerna.

under

Tiderna för de särskilda sammanträdena (»Sitzungen») bestämdes helt av praxis. Omkring halva antalet sammanträden under året juni 1928—juli 1929 började kl. 3 e. m., en sjättedel började kl. 2 och återstående sammanträden kl. 10, 11 eller 12 f. m. Företrädesvis under juni hade man tidigare klockslag. Några pauser för måltider eller dylikt tog man ej. Plenas längd varierade från 1

okt. _

april

maj 6

nov. 12

dec 9

juni 20

timme till längst 1 4 ^ timmar vid ett tillfälle (vid 97:de »Sitzung»). I genomsnitt varade plena omkring 4 timmar. Endast vid ett tillfälle, en lördag, hölls nattsamm a n t r ä d e ; man började då kl. 10 e. m., höll på till 10.40, då nytt sammanträde utlystes till kl. 12.15, varpå plenum hölls till kl. 3.20 på morgonen. Angående tiderna för utskottssammanträdena finns intet angivet i riksdagsprotokollen. Enligt en oskriven lag skulle utskottens arbete inte få kollidera med riksdagens plena. 5 Talmannen Paul Löbe uppger i sin populära handbok, att utskottssammanträdena vanligen började kl. 10 f. m. och pågingo till kl. 1 e. m. 6 Ibland hände det dock, 5

Enligt uppgift av Heinig.

att tiderna för plena och utskotten omkastades, så att utskotten sammanträdde p å eftermiddagarna. När ärendena hopade sig, arbetade budgetutskottet eller dess avdelningar på kvällen. 7 Några bestämmelser om tidsfrister för avlämnande av regeringsförslag och motioner funnos ej. Eftersom arbetet utan avbrott eller diskontinuitet sträckte sig över en hel valperiod, voro ju restriktioner härvidlag knappast tänkbara. Den ordning, som tillämpades, framgår av följande exempel från 1928—30. Bedan vid den 1928 nyvalda riksdagens första plenum väcktes motioner och vid det tredje kom det första regeringsförslaget. Denna riksdag upplöstes den 18 juli 1930. Så sent som den 15 juli avlämnades två regeringsförslag om lagar samt den 17 juli två berättelser och ett förslag rörande strafförfarande mot en riksdagsledamot. Samma dag väcktes en motion. 8 Utskottsväsendet. I n n a n utskottsväsendet närmare behandlas böra några inledande ord ägnas åt partierna eller, enligt tyskarnas språkbruk, fraktionerna. En fraktion måste enligt arbetsordningen bestå av minst 15 ledamöter. Kammarpresidenten skulle erhålla meddelande om när en fraktion bildats, liksom om dess ledare, medlemmar och sympatisörer (»Gaste» eller »Hospitanten») 9 . I förhållande till sin medlemsstyrka företräddes sedan fraktionerna i seniorskonventet (»Ältestenrat»), riksdagens presidium, utskott och utskottspresidier. Därvid kunde fraktioner sammansluta sig inbördes och fraktionslösa ledamöter ansluta sig till en fraktion (GO §§ 7—9). 6

20 Löbe,

Der deutsche Beichstag, sid.

7 Enligt 8

uppgift av Heinig. Anlagen zu den Sten. Ber., Bd 443, sid. 2421. 9 Enligt uppgift av Heinig voro sympatisörerna dock sällsynta. 1 Medlemssiffrorna hänföra sig till år 15 — 72899

Weimarriksdagens utskottsväsen var rikt utbildat. Utskotten voro dels ständiga, dels särskilda. Enligt GO § 26 tillsattes, sedan riksdagens presidium valts, följande femton ständiga utskott: 1. för tillvaratagande av folkrepresentationens rättigheter (15 medl.) 2. för utrikes frågor (21 » ) 3. » arbetsordningen (21 » ) 4. » petitioner (28 » ) 5. » finanserna (Beichshaushalt) (28 » ) 6. » skattefrågor (28 » ) 7. » räkenskaperna (14 » ) 8. » folkhushållningen (28 » ) 9. » sociala frågor (28 » ) 10. » befolkningspolitik (28 » ) 11. » bostadsfrågor (28 » ) 12. » bildningsväsende (21 » ) 13. » allmän lagstiftning (28 » ) 14. » tjänstemannafrågor (21 » ) 15. » trafikfrågor (28 » ) 1 Räkenskapsutskottet, d. v. s. den särskilda statskontrollen — närmast jämförligt med Sveriges statsrevisorer — förändrades 1928 till ett underutskott av budgetutskottet, vars medlemsantal samtidigt böjdes från 28 till 35. Detta underutskott betraktades som ett av riksdagens viktigaste utskott. 2 Härutöver kunde riksdagen tillsätta ytterligare ständiga utskott (GO § 26). Arbetsordningen (§ 27) bemyndigade dessutom riksdagen att välja särskilda utskott (»Sonderausschusse») för speciella frågor. Till dessa räknades de i det följande behandlade undersökningsutskotten. 3 Antalet medlemmar i utskotten bestämdes av riksdagen. Ordförande och vice ordförande utsagos av utskotten själva, sedan fördelningen av presidieposterna mellan partierna uppgjorts 1920, alltså innan arbetsordningen antogs. Det 14:de utskottets medlemsantal höides till 28 den 18 nov. 1921. 2 Enligt uppgift av Heinig. Jfr Sten. Ber.. Band 423, sid. 123 ff. 3 Gmelin, Einfuhrung in das Beichsverfassungsrecht, sid. 80.

i seniorskonventet. Enligt praxis tillde- att till sekreterare utse en utomstående 6 lades det största partiet ordförandeska- expert. Om ej annat bestämdes, skulle pet i det förnämsta utskottet, d. v. s. utskottens arbetsordning följa riksdabudgetutskottet, det näst största partiet gens (GO § 33). Med undantag för undersökningsutordförandeskapet i det därnäst förnämsta o. s. v.; det parti, som sålunda var skotten voro utskottsförhandlingarna ej berättigat att erhålla ordförandeposten, offentliga. Utskotten kunde besluta att föreslog sedan vid utskottskonstituering vissa delar av deras förhandlingar skulordförande, och denne valdes därefter le vara förtroliga (GO § 34). Förhandutan strid. 4 Alla partierna blevo på så lingarna i budgetutskottet voro dock i så måtto offentliga att en företrädare vis företrädda i utskottens ledning. Utskotten besattes av fraktionerna för »Deutsches Nachrichtenbureau» allsjälva, varvid antalet medlemmar per tid var närvarande och för pressens räkfraktion reglerades enligt proportionel- ning sammanställde ett objektivt referat la principer. Vid den första tillsättning- dag för dag; dessutom trycktes utskoten av utskott hade partierna att anmäla tets förhandlingar inklusive debatter, sina representanter till talmannen, som varvid dock inte talarens namn utan meddelade namnen till riksdagen. Par- blott hans fraktion angavs. Även från tierna kunde emellertid därefter fritt övriga utskott förekom det kommunikabyta ut sina företrädare i utskotten. Det tion med pressen genom att partierna var sålunda inte ovanligt att fraktions- utsago särskilda »rapportörer» bland utsekreteraren (»inpiskaren») lät sig ut- skottsledamöterna med uppgift att lämna meddelanden till partitidningarna. ses till ledamot av alla utskott för att partiet alltefter behov på hans plats Endast om tystnadsplikt föreskrevs — kunde sätta in sina experter i olika frå- något som mycket sällan förekom i andra utskott än utrikesutskottet — var gor. I de största utskotten, särskilt i buddylik rapportering till pressen förbjugetutskottet, hade partierna delat upp 7 sina platser på ständiga och icke stän- den. diga ledamöter. På så vis kunde partiet Utskotten voro beslutsmässiga, så alltid där bereda plats för ordföranden, snart mer än hälften av medlemmarna sekreteraren och rapportören, samti- voro närvarande (GO § 29). En motionär digt som övriga platser tillfälligt alltef- hade alltid rätt att deltaga i det utskott, ter frågans art besattes med partiets till vilket hans motion blivit remitterad, specialister. Systemet med utskottssupp- men han ägde blott »rådgivande röst», leanter var okänt i Tyskland, men ge- d. v. s. yttranderätt. Med samma innom den fria utväxlingsrätten kunde skränkning kunde ett utskott kalla även partierna sörja för att partiets repre- andra, i ärendet särskilt sakkunniga sentation särskilt vid voteringarna var riksdagsledamöter till sina sammanträfulltalig. 5 I varje utskott utsåg fraktioden (GO § 31). Såvitt inte utskottet benen en »Obmann», som skriftligen skul- slutat att en viss fråga skulle handlägle meddela utskottsordföranden varje gas sekret, hade varje riksdagsledamot växling i fraktionens utskottsbesättning. alltid rätt att åhöra förhandlingarna. Utskotten utsago bland sina medlem- Biksdagspresidenten hade rätt att med mar sekreterare för att föra protokol- blott yttranderätt deltaga i alla utskottsförhandlingar (GO § 19), men let; budgetutskottet valde dock en särdenna befogenhet utnyttjade han prakskild tjänsteman till sekreterare, och tiskt taget aldrig. 8 även eljest kunde frågornas tekniska Begeringsmedlemmar eller ställförenatur understundom föranleda utskott 4 Enl. uppgift av 5 Enligt uppgifter 6

Heinig. av Heinig. Enligt uppgift av Heinig.

7 8

Enligt uppgifter av Heinig. Enligt uppgift av Heinig.

t r ä d a n d e departementstjänstemän ägde le alltid tillträde till utskott och hade sin n givna plats till höger om ordföranden. ft. Deras närvaro i ett utskott kunde även n krävas av detta (BV art. 33) och dennaa inkallelserätt betraktades som en självrklar och integrerande del av styrelse2sättet. Utskotten tillsatte en eller flera rap)p o r t ö r e r (GO § 30). Utlåtandena kunide vara skriftliga eller muntliga. Dockk kunde riksdagen alltid fordra ett skrifttligt utskottsutlåtande (GO § 30). 11 praxis trycktes i korthet även de »munttliga» utskottsbetänkandena och särskiltIt minoriteternas förslag. Till dessa blott tt hänvisade vederbörande rapportörer, r, allt för tids vinnande. 9 En särställning bland utskotten into)go undersökningsutskotten, utskottet förr tillvaratagande av folkrepresentationenss rättigheter och utrikesutskottet. De ominämndes i själva författningen (art. 344 och 35). Undersökningsutskotten skulle utredaa vissa förhållanden, som kunde ge anled-ning till anmärkningar, och lämna riks-idagen redogörelse härför. Vid detta sittt arbete hade de fri tillgång till officiellaa akter och rätt att taga upp vittnesmål.[. Härvid skulle de följa straffprocessord-ningens föreskrifter, men brev-, post-,, telegraf- och telefonhemligheten fick<. ej kränkas. Förhandlingarna voro of-fentliga, om ej utskottet med 2/3 majo-ritet annorlunda beslöt. Biksdagen hade3 rätt att tillsätta sådana utskott och pliktt att göra det, om 1/5 av dess medlem-mar så fordrade. Denna sista bestäm-melse markerade ett avsevärt hänsynstagande till minoriteten. År 1928 tillsattes ett sådant utskott, nämligen an-• 9 Se t. ex. några muntliga betänkanden. Anlagen zu den Sten. Ber. Bd 434, nr 947—952. Även uppgifter av Heinig. 1 Sten. Ber. Bd 423 s. 303 c. 2 Enligt uppgift av Heinig. 3 Gmelin, sid. 81. 4 Det socialdemokratiska förslaget under Brunings tid att utskottet skulle erhålla särskild uppgift att kontrollera re-

gående krigsorsakerna. 1 Utan något särskilt författningsbemyndigande tillsatte även budgetutskottet särskilda undersökningsutskott, t. ex. i fråga om »Phöbus»- och »0sthilfe»-skandalerna. 2 Även utskottet för tillvaratagande av folkrepresentationens rättigheter och utrikesutskottet fungerade författningsenligt som undersökningsutskotl. Båda kunde fungera även mellan valperioderna eller sedan riksdagen upplösts. Det förra utskottet — oftast kallat övervakningsutskottet — skulle verka som riksdagens organ för kontroll av regeringen just mellan valperioderna. 3 I praktiken fick det ingen större betydelse u n d e r Weimarrepublikens sista år, då makten med stöd av § 48 i riksförfattningen alltmer övergick till presidenten och regeringen. 4 Utrikesutskottets arbetsformer och uppgifter voro ej n ä r m a r e ; reglerade men sammanföllo i huvudsak j med den svenska utrikesnämndens och] det svenska utrikesutskottets. 5 Utskot-I tet var sålunda både konferens- och beredningsutskott. Dess förhandlingar voro ej offentliga, om ej utskottet med 2/3 majoritet annorlunda beslöt. Något uttryckligt stadgande om tystnadsplikt för utrikesutskottets medlemmar fanns ej, men i varje utskotts rätt att besluta förtrolighet för delar av sina förhandlingar torde tystnadsplikt kunna inläggas. 6 I utrikesutskottet valdes till skillnad från övriga utskott suppleanter, lika många som antalet ordinarie ledamöter, Enligt en lag av den 31 mars 1928 kunde även utskottet för genomförande av jordbrukets nödprogram få verka efter riksdagens upplösning. 7 Om utskottens initiativrätt fanns ej något stadgat. Undantag utgjorde utgeringsmaktens bruk av § 48 vann ej bifall. Se Frykholm, sid. 111 ff. 5 Se Brusewitz, Nordiska utskottsnämnder i komparativ belysning, sid. 241 ff., och där återgiven historik om utrikesutskottets tillkomst. 6 Tingsten, Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder, sid. 183. 7 Beichsgesetzblatt 1928: 1, sid. 137.

480 riksdagsledamöter var 868. Härtill kommer utrikesutskottets 21 ersättare. Något förbud mot att sitta i flera utskott fanns ej. Med så många utskott är det också klart, alt många medlemmar sutto i flera utskott. Av följande tabell framgår endast utskottsbesättningen vid själva konstitueringen och under ett enda år men tendensen är det oaktat tydlig. En medlem satt i ända upp till 10 utskott, uppenbarligen dock blott för att i flera utskott hålla platsen öppen för fraktionsmedlemmar; samme man blev vald som ordförande i ett och vice ordförande i två utskott. Anmärkningsvärt är dock att så relativt många ej valdes in i utskott, åtminstone vid konstitueringen. Inte ens genom växlingarna kunde heller alla beredas kontinuerligt utskottsarbete. 9 Statistiken över sysselsättningen i utskott blir därför lätt schematisk. Men om hänsyn tages till den senare medlemsväxlingen, ter sig rikskansler Marx' påstående att nästan alla riksdagsledamöter sutto i flera utskott ej alltför överdrivet. 1

skottet för arbetsordningen, som uttryckligen ägde initiativrätt i frågor, som rörde denna (GO § 120). Hur många medlemmar som deltogo i utskottsarbetet är svårt att ange för de senare valperioderna, då inga uppgifter om utskottstillhörighet finnas. För valperioden 1920—24 lämnades dock en förteckning över utskoltsmedlemmarna i protokollet över riksdagens plena var gång ett utskott tillsattes och därjämte för varje plenum uppgifter på de mycket talrika medlemsväxlingarna i utskotten. Under hela denna period tillsattes sammanlagt 45 utskott. 8 Endast de ständiga utskotten arbetade fortlöpande, med ett eller annat undantag. En utskottsbesättning av 28 medlemmar förekom i 16 av utskotten. 10 utskott hade 21 medlemmar, 6 14 medlemmar, 4 utskott hade 15 medlemmar, 4 hade 8 medlemmar, 2 hade 10 och 2 hade 7 medlemmar. För det 45:e utskottet saknades medlemsuppgift. Det sammanlagda antalet ordinarie utskottsplatser som skulle fördelas mellan

Deltagande i utskott under tiden 24 juni 1920—24 juni 1921. Gäller blott medlemmar i utskott vid dessas konstituering, ej senare växlingar. (Se 1. valperiodens register under Ausschusse och där anförda ställen.) Antal utskott

10 Antal med- 138 lemmar . .

—

—

1 Petitioner. Varje medborgare hade enligt Weimarförfattningens art. 126 rätt att rikta framställningar och besvär till riksdagen i form av petitioner. Dessa remitterades av riksdagens president till petitionsutskottet men kunde även behandlas av andra utskrtt. Delvis kunde petitionsutskottet jämföras med J. O. i s Se 1 :a valperiodens register under »Au^rhiisse» och där rmförda ställen. 9 Enligt uppgift av Heinig.

228 Sverige; utskottet infordrade yttranden och hörde ämbetsmän o. s. v., och ibland fördes ett slags processuella förhandlingar mellan parterna. 2 Utskottsberättelserna över petitioner måste i regel sluta med ett av fyra följande förslag: a) att hänvisa petitionen till regeringen för beaktande, till övervägande, som material eller för känne1 2

Lö^e. sid. 11. Enligt uppgift av Heinig.

dom, b) att övergå till dagordningeni utan särskilt beslut, c) att förklara petitionen vara behandlad genom beslut i[ en annan fråga samt d) att förklara den1 ej lämpad för överläggning i riksdagen. Utskottens utlåtanden sattes på dagordningen, men ingen debatt ägde rum, om1 ej utskottet eller 30 ledamöter så fordrade. De utskottsberättelser, som ej voro skriftliga, sattes upp i en månatlig ' katalogartad översikt. Utskottsförslagen1 beträffande de petitioner, som förklarades ej lämpade för överläggning, gällde ; såsom antagna utan omröstning, om ej1 30 ledamöter påyrkade debatt. Om så1 skedde återvisades petitionen till utskottet för ny behandling. De medborgare, ' som insänt petitioner, skulle underrättas om riksdagens handläggning av dessa (GO §§ 63—66).

Ledningen av riksdagens arbete. Ledningen av den tyska riksdagensi arbete låg i eminent grad hos riksdageni själv. Biksregeringen saknade formelltt befogenheter att ingripa. Begeringeni skulle emellertid enligt författningen åtnjuta riksdagens förtroende, och deni majoritet, som stödde regeringen, tillmötesgick enligt sakens natur i stor ut-. sträckning regeringens önskemål i avseende å arbetsordningen. När t. ex. riksdagen under 30-talets krisår praktiskt taget omedelbart efter de täta upplösningsvalen ajournerade sig och regeringen styrde med stöd av § 48, skedde. detta genom beslut av den riksdagsma3 I praxis valdes till president en ledamot från det största partiet, dock icke i konstituanten 1919, då den gamla riksdagens siste president, centermannen Fehrenbach återvaldes. Därefter fungerade socialdemokraten Löbe som talman 1920—1924 och 1925—1932. Vid 1924 års riksdag blev efter nyvalet det tysknationella partiet det största och besatte presidiet med Wallraf men riksdagen upplöstes snart. Sedan nationalsocialisterna i augusti 1932 blivit det manstarkaste partiet blev Göring talman.

joritet, som givit regeringen förtroendevotum. I spetsen för riksdagen stod dels presidiet (»Vorstand»), dels seniorkonventet (»Ältestenrat»). Presidiet bestod av presidenten (motsvarande vår talman), vicepresidenten och sekreterare och valdes av riksdagen för hela valperioden, alltså på högst fyra år (BV art. 26, GO § 14). 3 För varje sammanträde bildade en president med sekreterare ett särskilt presidium, »Sitzungsvorstand» (GO § 15). Presidenterna valdes var för sig med absolut majoritet av riksdagen. Om sådan ej kunde uppnås, anordnades omval mellan de två, som fått högsta röstetal (GO § 16). 4 Sekreterarna, vilka voro riksdagsledamöter och i praxis tolv till antalet, valdes med relativ majoritet i en valomgång (GO § 17). 5 Presidiemedlemmarna kunde också väljas med acklamation i en eller flera valomgångar (GO § 18). Det samlade presidiet (»Vorstand») hade till uppgift att fastställa utkast till finansplan för riksdagen, bestämma användningen av de olika rummen i riksdagshuset m. m. (GO § 24). Presidenten utövade polismakten i riksdagshuset, handhade husets finanser, anställde tjänstemän o. s. v. (BV art. 28, 33, GO § 19). Sekreterarna biträdde presidenten vid rösträkningen, övervakade riktigheten av de stenografiska upptagningarna av förhandlingarna o. s. v. (GO § 21). Presidenten hade vidare att sörja för »disciplinen» i riksdagen. Ledningen av riksdagens arbete an4

Det kan anmärkas, att regeln att presidenten skulle väljas för hela legislaturperioden infördes först under Weimarförfattningens tid. Tidigare valdes talmannen liksom vice talmän blott för en »session» i taget, och den föreskriften fanns, att talmännen efter nyval till riksdagen skulle väljas blott för en månad för att därefter kunna väljas för hela den återstående sessionen; vid efterföljande sessioner inom valperioden avsåg valet hela sessionen (GO § 39, Reuterskiöld och Rinander, sid. 82). 5 Sten. Ber., Bd 423 sid. 8 och 11. 229

kom i realiteten på seniorskonventet. Det bestod av presidenten, vicepresidenterna och 21 medlemmar utsedda av fraktionerna. Detta råds förnämsta uppgift var nämligen att få till stånd en överenskommelse mellan fraktionerna, d. v. s. främst mellan regeringspartierna och oppositionen, om riksdagens arbetsplan. Badet sammankallades och leddes av presidenten och var beslutmässigt om halva antalet ledamöter var närvarande; på begäran av tre medlemmar skulle rådet sammanträda (GO §§ 10—12). Före avslutningen av varje sammanträde fastställdes en dagordning för det följande. Denna trycktes och utdelades till ledamöterna. Presidenten föredrog denna dagordning; rönte den motstånd, träffade riksdagen beslut i frågan (GO § 69). Om riksdagen härvid inte var beslutsmässig eller om den särskilt befullmäktigat presidenten, kunde denne på egen hand fastställa föredragningslistan; det förutsattes att han även i andra fall självständigt kunde fastställa listan eller uppföra ärenden på denna. I det senare fallet kunde dock riksdagen vid början av ifrågavarande plenum korrigera talmannen. Vid fortsättning av ett plenum vid en senare tid samma dag räckte det med presidentens muntliga tillkännagivande (GO §§ 70—• 75). En fråga, som ej stod på dagordningen, kunde blott behandlas om ingen motsatte sig det (GO § 7). Förslag om »övergång till dagordningen», d. v. s. avförande av ett ärende, kunde alltid ställas innan omröstning skett. Yrkandet behövde intet understöd från andra medlemmar än förslagsställaren och skulle gå till omröstning före ändringsförslag. Bestreds yrkandet, skulle före omröstningen en talare få yttra sig för och en talare mot detsamma. Ifråga om förslag från regeringen eller riksrådet fick ett sådant dagordningsförslag ej framläggas (GO § 76). 6 För att upphäva av regeringen med stöd av riksdagens fullmäktige den 9 d e c 1923 utfärdade förordningar före-

230 Ärendenas behandling i riksdagen. Som allmän regel gällde att ärenden för att behandlas i riksdagen skulle vara tryckta. Behandlingen fick ej börja förrän tidigast på tredje dagen efter det de utdelats (GO § 36). Lagförslag, förslag rörande finansfrågor och traktater skulle alltid behandlas i tre läsningar (GO § 36). Detsamma gällde alla förslag från regering eller riksråd, om ej med deras samtycke blott en läsning beslöts (GO § 52).° Av lagförslag skulle i första läsningen blott grundsatserna behandlas (GO § 37). Den andra läsningen började tidigast på andra dagen, antingen efter den förstas slut eller sedan utskottsutlåtandet delgivits riksdagen. Nu följde debatt över och omröstning om varje avsnitt i förslaget (GO § 40). Gällde det en traktat fick dock omröstning blott företagas om denna i dess helhet (GO § 42). Om ett förslag helt förkastades i andra läsningen, var det därmed förfallet. I annat fall bildade andra läsningens beslut grundval för behandlingen i tredje läsningen (GO § 43). Tredje läsningen följde tidigast på andra dagen efter det att de tidigare besluten utdelats bland riksdagsledamöterna, eller också omedelbart efter den andra läsningen, nämligen om inga ändringar då gjorts i det ursprungliga förslaget. Tredje läsningen inleddes med en allmän debatt om förslagets grundsatser, vartill omedelbart debatten om de enskilda avsnitten anslöt sig (GO § 44). Vid slutet av läsningen röstades så om förslagets antagande eller förkastande, varpå, om nu inga ändringsförslag antagits, slutomröstning omedelbart följde. Hade ändringsförslag däremot antagits, kunde slutomröstningen uppskjutas på förslag av 15 medlemmar, tills beslutet förelåg tryckt. För traktater behövdes det ingen särskild slutomröstning (GO § 46). skrevos två läsningar. Se Tingsten, Konstitutionella fullmaktslagar, sid. 42.

F r å g o r n a kunde behandlas skyndsammare, om så påkallades. Fristen mellan första och andra läsningen kunde förkortas eller upphävas vid fastställande av dagordningen, dock blott om 15 medlemmar ej motsatte sig det och vid motioner därjämte med anslutning av motionären. Om ingen riksdagsledamot motsatte sig det, kunde alla tre läsningarna t. o. m. ske på en dag. Detta var ej alldeles ovanligt, särskilt beträffande smärre frågor, däri alla voro ense, och läsningarna blevo helt formella genom att ingen talare anmälde sig. 7 Frågor, som stodo i nära sammanhang med varandra, kunde tagas upp till gemensam debatt (GO § 74). Ändringsförslag till lagförslag (amendement eller följdmotioner) fingo ej väckas före den första läsningens slut (GO § 37). Under den andra läsningen fingo ändringsförslag framläggas så länge den debatt, till vilken de hänförde sig, pågick. De skulle vara tryckta eller åtminstone skriftligt avfattade, i vilket senare fall de måste uppläsas. De kunde framställas av blott en medlem, d. v. s. de behövde intet stöd från ett visst antal ledamöter (GO § 41). Vid tredje läsningen måste ändringsförslag (till enskilda punkter i förslaget) dock vara undertecknade av 15 medlemmar (GO § 44). Motioner (»selbständige Anträge») skulle ha minst 15 medlemmars' underskrift och börja med orden »riksdagen måtte besluta» (GO § 49). Beträffande läsningarna voro bestämmelserna ej alldeles uttömmande, men enligt GO § 50 och 51 jämställdes motioner med regeringsförslag, vilket innebar bl. a. att tre läsningar erfordrades för lag-, finans(och traktat-)förslag samt en läsning för övriga. 8 Skillnaden mellan regeringsförslag och motioner i fråga om läsningarnas antal blev då den att — bortsett från lag- och budgetfrågor — särskilt 7 Se t. ex. Sten. Ber. Bd 423, sid. 165, 106, 320 och 507. 8 Jfr v. Freytagh-Loringhoven, Die

beslut måste fattas för att regeringsförslag skulle få behandlas i en läsning, medan detta utan vidare gällde för motioner. Även till motioner kunde ändringsförslag knytas. Dessa måste understödjas av 15 medlemmar, om motionen fordrade blott en läsning. En återtagen motion kunde ånyo upptagas av 15 närvarande ledamöter. Omröstningen försiggick vanligen genom uppresning. Visade omröstningen att utgången var oviss, och detta även efter en förnyad uppresning var fallet, påbjöd presidiet att voteringen skedde genom att salen tömdes, varefter ledamöterna gingo in igen genom respektive »ja»-, »nej» eller »avstår»-dörrar och därvid räknades av sekreterarna, två vid varje dörr. Presidenten och de tjänstgörande sekreterarna röstade offentligt sedan alla gått in. En tredje omröstningsform var namnomröstningen, som kunde beslutas på förslag av 50 medlemmar före omröstningens början (alltså ej efteråt). På varje ledamots röstsedel fanns hans namn tryckt och sekreterarna samlade upp sedlarna i urnor. Vid vissa smärre frågor var sådan omröstning dock förbjuden (GO §§ 103—106). Denna omröstningsform användes relativt flitigt. Under valperioden 1928—30 förekommo sålunda 131 namnomröstningar under sammanlagt 204 sammanträden. Vid lika röstetal förföll frågan; omröstningen stod nämligen mellan ett positivt förslag och avslagsyrkande. Vissa frågor hade prioritet framför andra. Arbetsordningen (§ 75) stadgade, att brådskande ärenden skulle sättas före andra på dagordningen. Som sådana gällde de enligt artiklarna 37 och 48 i författningen anhängiggjorda. Enligt artikel 37 kunde verkställigheten av strafförfarande mot riksdagsmedlem uppskjutas till sessionens slut, och artikel 48 tillerkände rikspresidenten vidWeimarer Verfassung in Wirklichkeit, sid. 110 ff.

Lehre

und

sträckta ordningsbefogenheter för att upprätthålla lag och säkerhet. Seniorskonventet kunde ange även andra ärenden som brådskande. Rätten att uppskjuta frågor till ny session bildade i Weimar-Tyskland ej något problem, då som förut utvecklats några sessioner i vår mening ej funnos. Varje valperiod var en session, och varken arbetsordningen eller praxis medgav att en fråga uppsköts från en valperiod till en annan. (Se under sessioner och där anförd litteratur.) Som förut angivits, utsago utskotten en eller flera rapportörer att företräda sig i riksdagen (GO § 30). Enligt utskottsutlåtandet vid antagandet av arbetsordningen av den 26 maj 1922 borde mer än en rapportör tillsättas för att även minoriteten skulle kunna utse sådan. 9 Bapportörerna kunde erhålla ordet såväl i början av debatten som vid dess slut (GO § 82). Bätt ingående kvorumbeslämmelser funnos. Enligt arbetsordningen § 98 måste mer än hälften av medlemmarna vara närvarande för att riksdagen skulle vara beslutsmässig. Vid författningsändringar måste mer än 2/3 av ledamotsantalet vara närvarande. Av de närvarande måste 2/3 rösta för ändringen. Om beslutsmässigheten sattes i fråga av någon och presidiet ej enhälligt kunde avgöra saken, företogs räkning med vita namnsedlar (GO § 99); denna rösträkning kunde presidenten uppskjuta en kortare stund. Om det konstaterades att riksdagen ej var beslutsmässig, skulle presidenten upplösa sammanträdet och föreslå tid och dagordning för nästa (GO § 100). Det bör understrykas, att beslutsmässigheten måste betvivlas av någon ledamot, för att den skulle konstateras. Om så ej skedde, kunde beslut alltså fattas, fastän kvorumreglerna ej uppfylldes. I viktigare frågor var det 9

Anlagen zu den Sten. Ber., Bd 347, sid. 4866. 1 v. Freytagh-Loringhoven, sid. 114. 2 Sten. Ber., Bd 424, sid. 1156 C, och

dock självklart att beslutsmässigheten noga övervakades. 1 Under tiden juni 1928—juli 1929 konstaterades blott 3 gånger bristande beslutsmässighet. En gång följde omröstning genom avgivande av sedlar med ledamöternas namn. Två gånger följde nytt sammanträde efter blott 5—10 minuter. 2 Utskottsremiss ägde enligt GO § 38 rum först vid slutet av första läsningen och kunde beslutas ända till den sista delomröstningen. Återremiss kunde ske även till annat utskott än det vars utlåtande behandlades. Utskottsberedning var inte obligatorisk men alla viktiga frågor gingo till utskott. En hel del ärenden gingo dock omedelbart igenom i riksdagen. Som exempel kunna ett par frågor från 1928 tagas: den ena gällde ett tillägg till en lag angående boskapssjukdom, den andra en överenskommelse mellan Tyskland och Sverige angående vissa beskattningsfrågor. 3 Biksdagens offentliga förhandlingar kunde på förslag av 50 medlemmar med 2/3 majoritet förvandlas till slutna (BV art. 29). Bätt att deltaga i riksdagens förhandlingar tillkom inte blott regeringsledamöterna utan även högre departementstjänstemän — statssekreterare och »referenter» — allt efter regeringens uppdrag. De togo säte till höger om presidenten på en särskild »bänk», vars främsta plats vid större debatter intogs av rikskanslern och eljest av vederbörande departementschef. Vidare voro delstaterna berättigade att sända befullmäktigade till riksdagen för att klarlägga ländernas ståndpunkt. Dessa delstatsrepresentanter — i viktigare frågor delstaternas ministerpresidenter — hade sin »bänk» till vänster om presidenten. 4

sid. 1799 D samt Bd 425, sid. 2240 C. 3 Sten. Ber., Bd 423 sid. 165 C f. och 166 C. 4 BV art. 33 och uppgifter av Heinig.

Budgetbehandlingen. Budgetens antagande skedde enligt artikel 85 i författningen i form av en lag, varför bestämmelserna om hur lagförslag skulle behandlas — tre läsningar — givetvis även gällde budgeten. 1 arbetsordningen funnos inga ytterligare bestämmelser angående budgetbehandlingen än som angick utskottsbehandlingen. Härom stadgades (§ 48) att finansförslag i regel skulle gå till utskott innan omröstning skedde. Om riksdagen ej annat beslutat, skulle detta utskott vara finansutskottet — som efter sitt ordningsnummer också kallades Femte utskottet. Sedan även räkenskapskontrollen 1928 överförts till detta utskott, främjades ytterligare enhetligheten i behandlingen av de finansiella frågorna. Utöver räkenskapskontrollen fanns inom budgetutskottet i allmänhet blott en besparingsdelegation för att bereda omstridda frågor. 5 För övrigt reglerades budgetens uppställning och genomförande m. m. av en särskild »Beichshaushaltsordnung» av den 31 december 1922 (Beichsgesetzblatt 1923 II s. 17). Ett räkenskapsår sträckte sig fr. o. m. 1 april t. o. m. 31 mars och benämndes efter det år, under vilket det började. För denna tid skulle budgeten uppställas. I speciella fall kunde utgifter dock beviljas för längre tid. Budgeten skulle fastställas genom en lag före räkenskapsårets början (BV art. 85). Enligt budgetordningen skulle regeringens budgetförslag föreläggas riksdagen senast den 5 januari. 6 Dessa författningsbestämmelser kunde emellertid snart inte följas. För räkenskapsåret 1929 förelåg regeringens förslag till finansplan inte tryckt förrän den 8 och 11 mars 1929. 7 Då detta var för sent för att riksdagsbehandlingen skulle kunna avslutas före den första 5 6

Enligt uppgift av Heinig. Lammers, sid. 213 ff.

april, framlades ett preliminärt budgetförslag den 9 mars. 8 I detta hette det, att det på grund av de politiska förhållandena ej varit möjligt att i rätt tid få finansplanen för 1929 färdig, varför denna nödlag framlades. Den skulle gälla för tiden 1 april till 30 juni 1929, vid vilken senare tidpunkt den ordinarie finansplanen beräknades vara anlagen. Innan riksdagen började behandla nödlagen, undergick dock den ordinarie finansplanen den 14 mars (55 Sitz.) första läsningen. Samtidigt behandlades också budgetens inkomstsida; debatten om utgifterna var förbunden med debatter om ölskattelagen, brännvinsmonopolet, arvskattelagen, inkomstskatlelagen, § 26 i förmögenhetsskattelagen och växelskattelagen. Följande dag, 18 mars, slutfördes den första läsningens principdebatt om den ordinarie finansplanen. Debatten var då även förbunden med första läsningen av förslaget till preliminär kvartalsbudget. Efter denna debatts slut remitterades de båda finansplanerna till finansutskottet, medan de med den ordinarie finansplanen förknippade sex skatteförslagen gingo till skatteutskottet (56 Sitz.). Den 20 mars följde så andra och tredje läsningarna över det preliminära utgiftsförslaget efter muntligt utlåtande av finansutskottet. Förslaget gick igenom i andra läsningen och då ingen begärde ordet vid den tredje, som omedelbart följde, förklarades det antaget i andra läsningens version, varpå slutomröstning följde (59 Sitz.). Det preliminära budgetförslaget var därmed färdigbehandlat. Den 23 april började så andra läsningen av det ordinarie budgetförslaget (62 Sitz.). Vid denna genomgick man i sammanträde efter sammanträde de olika avdelningar eller »huvudtit7 Anlagen zu den Sten. Ber., Bd 434, nr 8883 och 885. Ibid. nr 884.

lar», i vilka regeringsförslaget var uppdelat. 9 Vid debatten över respektive avdelningar förelågo »muntliga» utskottsbet ä n k a n d e ^ vilket såsom förut framhållits innebar att debatten förkortades och att rapportören nöjde sig med att hänvisa till de motiv som funnos angivna i utskottsutlåtandet. Efter debatten skedde omröstning, varvid man röstade om varje kapitel och titel, i vilka avdelningen var indelad. De olika avdelningarna kommo ej upp i den ordning de här u p p r ä k n a t s utan allteftersom utskottet blivit färdigt med dem och enighet kunnat nås mellan regeringen och utskottet. 1 Andra läsningen slutade den 24 juni 1929 (94 Sitz.) efter att ha pågått under 28 sammanträden. Den tredje läsningen började den 26 juni (96 Sitz.), fortsatte den 27 juni (97 Sitz.) och avslutades den 28 juni (98 Sitz.). Härvid genomgicks ånyo de olika avdelningarna. Slutomröstningen den 28 juni skedde i form av en namnomröstning.

Restriktioner. I fråga om yttranderätten funnos avsevärda restriktioner. Ordningsföljden mellan talarna var inte fri utan bestämdes formellt av presidenten. Därvid skulle han taga hänsyn till debattens sakliga förlopp och till de olika partiriktningarna och fraktionernas styrka. I verkligheten träffades överenskommelse mellan fraktionerna om talarordningen i viktigare frågor inom seniorskonventet. Konventet fastställde hur länge en debatt skulle få pågå och hur 9 Dessa voro följande: I. Beichspräsident, II. Beichstag, III. Beichsministerium des Innern, IV. Auswärtiges Amt, V. Reichsministerium — Kanzler und —• Kanzlei, V a. Beichsministerium fur die besetzten Gebiete, VI. Beichswirtschaftsministerium, VI a. Vorl. Beichswirtschaftsrat, VII. Beichsarbeitsministerium, VIII. Beichswehrministerium, IX. Beichsjustizministerium, X. Beichsministerium fiir Ernährung und Landwirtschaft, XI. Beichsverkehrsministe-

tiden för denna skulle uppdelas på fraktionerna. Partiledningen eller partisekreteraren (10 kap.) bestämde ordningen mellan partiets talare. 2 Vid behandlingen av motioner skulle den förste talaren ej vara från motionärens fraktion (GO § 82). En kortare anmärkning, som ej fick överstiga 5 minuters längd, kunde av presidenten tillåtas strax före eller efter en debatt eller när riksdagens arbetsplan fastställdes. Ordet »zur Geschäftsordnung», »en ordningsfråga», användes då (GO § 83). En talare, som utsatts för ett personligt angrepp, kunde få göra en kort replik efter debattens slut (GO § 84). Presidenten kunde själv få yttra sig, men måste då tillfälligt lämna ordförandestolen åt en av sina ställföreträdare (GO § 81). Begeringsmedlemmar kunde erhålla ordet när som helst under en debatt. En talare fick ej tala längre än en timme. I praxis brukade tiden inskränkas ytterligare, till en kvart eller en halvtimme. Ofta gällde denna tidsbegränsning partierna och den tid dessa fingo disponera. 3 Fortsatte en talare över den tillmätta tiden, fråntogs han efter en tillsägelse ordet och fick ej vidare yttra sig (GO § 87). Begränsning av tiden för hela debatten kunde beslutas på två sätt. Enligt GO § 88 kunde seniorskonventet föreslå, att debattens längd skulle lixeras. Detta innebar närmast en »giljotin»-bestämmelse. Därjämte fanns det ett stadgande om egentlig cloture, d. v. s. om tvångsavslutning. Förslag om ajournering eller avslutande av debatten måste ställas av minst 30 medlemmar och fick rium, XII. Versorgung und Buhegehälter, XIII. Bechnungshof, XIV. Beichsschuld, XV. Beichsfinanzministerium, XVII. Allgemeine Finanzverwaltung, XVIII. Beichspostministerium, XX. Kriegslasten. Se Anlagen zu den Sten. Ber., Bd 434, nr 885. 1 Enligt uppgift av Heinig. 2 Jellinek, sid. 70, och uppgifter av Heinig. 3 Som exempel se Sten. Ber. Bd 423, sid. 12 B, sid. 183 A, sid. 240 D.

ej väckas förrän minst en talare utom motionär eller rapportör yttrat sig (GO § 77). Med hänsyn till överenskommel! serna mellan fraktionerna i seniorskonventet om talartiden fick clöturen dock ej större betydelse. 4 En talare skulle enligt arbetsordningen ej läsa u p p sitt tal från papperet utan tala fritt (GO § 86). I verkligheten voro viktigare regeringsdeklarationer och anföranden av partiledare dock fixerade på papper. Om andra anföranden upplästes och presidenten inte ingrep, brukade »huset» genom tillrop försöka förmå talaren att yttra sig fritt. 5 Disciplinfrågor Presidenten hade befogenhet att uppmana en talare att hålla sig till saken eller en medlem att iakttaga ordning. Vidare kunde han föreslå riksdagen att en talare berövades ordet, om denne tre gånger uppmanats hålla sig till sak eller ordningen. I svårare fall kunde presidenten utvisa den störande. Om denne vägrade åtlyda detta, avbröts sammanträdet, och medlemmen blev utesluten under 8 dagar, vid fortsatt vägran under 20 dagar. Han kunde skriftligen vädja till riksdagen. Om störande oro uppstod i riksdagen, kunde presidenten uppskjuta sammanträdet på obestämt klockslag eller helt upplösa det. Vidare kunde han låta utrymma åhörarläktarna (GO § 89—94).

en. Begeringen hade att skriftligt förklara, om och när den ville svara. Interpellation skulle undertecknas av 30 ledamöter samt vara »kort och bestämt» avfattad. En kort motivering kunde bifogas. Den kom upp på dagordningen den dag regeringen bestämt sig för att svara. Om regeringen ej svarade alls eller underlät att lämna något svar inom 14 dagar, kunde riksdagen ändå sätta upp interpellationen till överläggning. I n n a n svaret gavs eller överläggning började, fick en av interpellanterna ordet för att motivera spörsmålet. Om 50 ledamöter så fordrade, följde debatt omedelbart efter svaret. Förslag kunde väckas under debatten, under förutsättning att minst 30 medlemmar understödde det. Interpellationen kunde av riksdagen remitteras till utskott eller omröstningen uppskjutas till nästa sammanträdesdag, om likaledes 30 medlemmar ställde förslag härom. Blevo interpellationerna så många, att riksdagens arbete stördes, kunde deras behandling förläggas till en bestämd veckodag.

Interpellationsinstitutet reglerades genom § 55—59 i arbetsordningen. Bestämmelserna voro i korthet följande. Interpellationerna skulle vara skriftligt avfattade och inlämnas till presidenten, som vidarebefordrade dem till regering-

Av intresse kan vara att nämna att riksdagen 1931 — alltså under republikens kris — genom en ä n d r i n g av arbetsordningen (§ 55) avsevärt skärpte reglerna om interpellationernas innehåll. Dessa fingo nu blott innehålla sådana sakuppgifter, som voro nödvändiga för den önskade upplysningen. Vidare fingo ej parlamentariskt otillåtliga uttryck eller omdömen utöver sakframställningen förekomma, ej heller de faktiska omständigheterna vid en straffbar handling tagas upp till behandling. Det var presidentens uppgift att vägra interpellationer, som stredo mot dessa regler. Om presidentens beslut bestreds skulle seniorskonventet slutgiltigt avgöra frågan. 6 Bedan före denna

4 Ett förslag om debattens avbrytande — i samband med fastställande av bristande beslutsmässighet — förekom vid det 68:de sammanträdet 1929. Sten. Ber. Bd 424, sid. 1799 D. 5 Enligt uppgift av Heinig. Under kej-

sartiden med dess många språkliga minoriteter ägde dock representanter för dessa att läsa upp (på tyska) skrivna anföranden. 6 Marten, Die Interpellation im Beichstag, sid. 7.

Interpellations- och frågeinstitutet.

ändring kunde dock presidenten i kraft av sina ordningsbefogenheter (GO § 19) tillbakavisa en interpellation, som ej följde de stadgemässiga föreskrifterna eller vars innehåll stred mot författningen. 7 Det var ej absolut nödvändigt att regeringsmedlem personligen svarade. Med samtycke av riksdagen kunde även annan företrädare för regeringen, särskilt den tjänsteman, som haft hand om interpellationsärendet, svara, något som i praxis ibland skedde. 8 Interpellationer brukade i regel sättas före alla andra frågor på dagordningen. Kommo flera inferpellationer u p p på samma dag, behandlades det starkaste partiets interpellation först. I praxis behövde aldrig bestämmelsen om särskild veckodag för interpellationers behandling tillämpas, enär interpellationsfrekvensen ej var hög. Under första valperioden 1920—24 framställdes 127, u n d e r andra 1924 62 och under tredje 1924—28 231 interpellationer. 9 Anmärkningsvärt är, att interpellationerna så ofta behandlades i samband med andra ärenden, med vilka de stodo i nära förbindelse, och därför ibland kunde förklaras handlagda utan att ha genomgått det för interpellationer stadgade förfarandet. Genom att interpellationerna på så vis förknippades med andra frågor kunde i praxis deras behand7 Ibid., 8 Ibid., 9 Ibid., 1 Ibid., 2

sid. 31 o. 34. sid. 33. sid. 42 f. o. 36 f. sid. 37. Marten, sid. 44 ff. Anmärkningsvärt är att så många interpellationer ej blevo handlagda. Detta var än vanligare under första och andra valperioden, då av respektive 217 och 62 interpellationer resp. 58 och 51 ej handlades. Vid riksdagens upplösning förföllo alla ärenden, och särskilt under den korta andra valperioden utslocknade härigenom många interpellationer. Vidare förföllo många interpellationer sakligt, om också ej rättsligt, vid de rätt talrika regeringsväxlingarna. Efter interpellationens avgivande inträffade händelser — t. ex. en debatt — kunde dessutom göra den intresselös.

ling i riksdagen ofta uppskjutas långt över de stadgemässiga 14 dagarna. 1 En tysk forskare har utarbetat en statistik över interpellationerna för de tre första valperioderna. Av denna framgår, att av tredje valperiodens 231 interpellationer 100 blevo besvarade och debatterade, 28 debatterade utan besvarande, 46 förklarade handlagda genom budgetdebatten, 17 förklarade handlagda, varvid regeringen i ett fall avböjde att svara, 1 besvarades skriftligt, 32 blevo ej handlagda och 2 avförda från dagordningen, 2 återställdes, 1 återtogs, 1 remitterades till utskott och 1 expedierades genom att regeringen avböjde att svara. 2 Ett förslag med anledning av en interpellation kunde gå ut på övergång till dagordningen enligt den förut anförda GO § 76. Därmed kunde debatten avslutas. Förtroende- eller misstroendevota för regeringen kunde även beslutas. 3 Att dylika dagordningsförslag framfördes i samband med interpellationer var dock rätt ovanligt. 1 Förslag om förtroende- eller misstroendevota väcktes vida oftare vid behandlingen av andra viktiga frågor eller då en ny regering avgav sin programförklaring. 5 De författningsbestämmelser, som reglerade dessa frågor, voro artikel 54 i författningen samt arbetsordningen § 54. Ett misstroendeförFör övrigt kan anmärkas att det var ej blott oppositionen mot den sittande regeringen, som begagnade sig av interpellationsinstitutet. Även regeringspartier eller regeringen närstående partier gjorde flitigt bruk av detta för att genom lämpligt avfattade frågor stärka regeringens anseende. Av inalles 420 interpellationer under de tre valperioderna voro 122 framställda av partier, som stödde den dåvarande regeringspolitiken. (Marten, sid. 32.) 3 Gmelin, sid. 85. 4 Tingsten, H., Utredning ang. införandet av ett dagordningsinstitut. (SOU 1935:21), sid. 51. För interpellationernas och dagordningsinstitutens betydelse fram till 1929 hänvisas mera allmänt till Arrhén. 5 Tingsten, sid. 51.

slag kunde antingen ställas självständigt med 15 medlemmars understöd eller ansluta sig till en fråga på dagordningen. I senare fallet fick ej omröstning ske förrän efter förslagets utdelning och tidigast dagen efter debatten. Förtroendeförslagen voro talrikast i början av Weimarperioden, medan misstroendeförslagens antal växte mot dess slut. I allmänhet antogos förtroendeförslagen, medan misstroendeförslagen förkastades. 6 Utom interpellationsinstitutet fanns i Weimar-Tyskland även ett frågeinstitut. Frågorna (»kleine Anfragen») skulle gälla upplysning om en bestämd sak, vara kort avfattade och understödjas av 15 ledamöter. Presidenten kunde tillbakavisa frågor, som ej uppfyllde dessa fordringar. Frågorna skulle vara skriftligt avfattade och besvarades även skriftligt. Endast om svar ej avgivits inom 14 dagar kunde frågorna sättas på dagordningen. Den första timmen av varje plenum kunde användas till svar. Ingen debatt följde på besvarandet av en »liten fråga», men presidenten kunde dock ge frågeställaren ordet för att beriktiga frågan (GO § 60—62). Frågeinstitutet hade ej som interpellationsinstitutet någon större betydelse. Dess uppgift var att förmedla rent faktiska upplysningar från regeringen till riksdagen. 7 Riksdagspartierna. Mellan partierna var isoleringen stor under hela Weimartiden. Såväl i plenum som i utskott var placeringen ordnad partivis precis som under kejsartiden. Det kunde väcka uppseende och refererades ofta i pressen, om partiledare överskredo gångarna och konfererade med varandra under riksdagens förhandlingar. Varje parti hade sitt förtroenderåd, 6

Ibid., sid. 55. sid. 52. Uppgifterna huvudsakligen Heinig. 7 Marten, 8

från

»Vorstand», i vilket sekreterarna eller inpiskaren var självskriven ledamot. Åtminstone till de större partiernas ledning voro experter utanför riksdagen, ofta yngre akademiker, knutna. Varje parti hade egna salar i riksdagshuset. Partimöten höllos i regel en gång i veckan, varvid tiderna varken voro regelmässiga för vederbörande parti eller gemensamma för samtliga partier. Vid viktigare avgöranden kunde partimöten hållas oftare och sammankallas med kort varsel. Då närvoro också i regel ledande representanter för rikspartiets styrelse, i den mån dessa inte tillhörde riksdagen. Fraktionstvång var det utmärkande för riksdagspartiernas arbetssätt. På partimötena kunde motsättningarna vara mycket stora, men vid voteringarna i plena böjde sig minoriteten för majoritetens beslut. Förekom inte votering medelst namnupprop, kunde dock understundom de som ogillade partimajoritetens beslut avlägsna sig. öppna fronderier hörde till sällsyntheterna. Inte ens i lokala frågor ansågs det tilllåtligt för en ortsrepresentant att rösta emot partiet, även om detta motsatte sig lokalintressets krav. 8 Arvode och närvaroregistrering. Det var inskrivet i författningen, att riksdagsledamöterna skulle ha arvode och dessutom fria järnvägsresor (BV art. 40). Närmare bestämmelser härom fanns i en lag av den 25 april 1927. 9 Varje riksdagsman fick ett månatligt arvode, som skulle utgöra 25 % av en riksministers lön. År 1929 var arvodet 750 BM i månaden. 1 Detta utbetalades från och med dagen före riksdagens första sammanträde till dagen för nyval. Om riksdagen var församlad eller ej hade ingen betydelse. Däremot nedskärs arvodet med en 30-del för varje dag, som 9 Se Die Verfassung des Deutschen Beichs von 11. August 1919, nebst Ergänzungsgesetzen, sid. 125 ff. 1 Lammers, sid. 91.

riksdagsledamoten ej var närvarande i plenum, om ej av presidenten godkända skäl för frånvaro förelågo. Den som ej deltog i namnomröstning räknades som frånvarande, också om han antecknat sig som närvarande. I gengäld fick den medlem, som deltagit i utskottsarbete, när riksdagen ej var samlad, en extra ersättning med likaledes en 30-del av månadsarvodet. Fria järnvägsresor hade ledamoten u n d e r hela sin riksdagstid och åtta dagar därefter på såväl statliga som privata banor och vid behov även ersättning för resa på utländsk järnväg (t. ex. för riksdagsman från Ostpreussen). För att kontrollera medlemmarnas närvaro utlades vid varje plenum eller utskottssammanträde en närvarolista, på vilken de fingo anteckna sig (GO § 3). Riksrådets arbetsformer. Det tyska riksrådet bestod av representanter för de särskilda ländernas regeringar. Därjämte sände provinserna i Preussen vissa ombud. Antalet representanter för varje land stod i visst förhållande till landets befolkningsstorlek (en röst för var 700 000 inv.) Intet land fick dock ha m i n d r e än en röst och intet mer än 2/5 av rösterna. År 1929 hade Preussen trots sin storlek därför blott 26 röster mot de övriga 40. Av riksrådets befogenheter kunna nämnas att det via regeringen hade laginitiativ, att riksdagen måste med 2/3 majoritet ånyo antaga en lag, som riksrådet avvisat ( om rikspresidenten ej hänsköt den till folkomröstning) samt att riksrådet skulle godkänna av riksdagen företagna höjningar av anslag i regeringens med riksrådets samtycke (och erinringar) framlagda budgetförslag. 2 De viktigaste bestämmelserna i riksrådets den 20 nov. 1919 antagna arbetso r d n i n g voro följande: 3 Enligt författningens artikel 64 inkal2 Se 3

t. ex. Lammers, sid. 141 ff. Texten i die Geschäftsordnungen, sid. 537 ff. 238

lade regeringen riksrådet. Denna bestämmelse hade dock ingen betydelse, då rådet enligt sin arbetsordning ( § 2 ) ständigt var samlat. Varje fullmäktig kunde genom skriftlig fullmakt ersättas av en annan (GORB § 7). Biksrådet stod i intim kontakt med inrikesministeriet, som förmedlade kommunikationen mellan regering och riksråd. Vid plena presiderade en regeringsmedlem, vanligen inrikesministern (GOBB § 19). Plena voro offentliga. Om slutet möte föreslogs, skulle debatt och beslut härom ske vid ett ej offentligt plenum (GOBB § 17). Enligt författningen, artikel 66, hade både riksregeringen och varje medlem rätt att väcka förslag i riksrådet. I regel skulle ett förslag gå till utskott. Berörde en fråga flera utskotts verksamhetsområden, skulle den hänvisas till alla dessa utskott gemensamt. Hänvisning till utskott kunde ske före eller efter första läsningen (GOBB § 23). Bapportörens berättelse skulle, om ej annat bestämdes, vara muntlig (GOBB § 20). Lagförslag och viktiga frågor skulle undergå två läsningar. För övriga frågor var det tillräckligt med en läsning (GORR § 25). Omröstning kunde uppskjutas en gång högst fem dagar, om minst en tredjedel av rösterna anslöt sig till förslag därom (GORB § 27). Av riksdagen antagna lagar skulle in om en vecka efter riksdagens slutomröstning sättas på riksrådets dagord ning för överläggning och beslut. Om riksdagens beslut avvisades, skulle en särskild motivering härför utarbetas, antingen av utskott eller av en medlem (GOBB § 28). Vid omröstning hade varje land lika många röster som ombud (BV art. 63). I motsats till vad som gällde det gamla förbundsrådet fanns intet stadgat om imperativt mandat, d. v. s. instruktioner till ombuden från vederbörande delstatsregering, men i praxis voro representanterna instruerade. Varje lands representanter röstade på samma sätt. Provinsombuden från Preussen röstade dock ibland individuellt, varigenom

Preussens ställning i riksrådet ytterligare försvagades. 3 Biksradet tillsatte elva ständiga utskott med nio medlemmar och 2 eller 3 suppleanter i varje (GOBB § 31). Intet land fick tillhöra ett utskott både som medlem och som suppleant. Utskottsplatsernas fördelning mellan de olika länderna angavs i en bilaga till arbetsordningen. Preussen, Bayern, Sachsen och Wurtemberg hade ordinarie platser i alla utskott. Ordförande var en regeringsmedlem eller hög tjänsteman i ministeriet. Han hade ej rösträtt (GORR

§ 35). Varje land hade en röst. För beslutsmässighet i utskotten skulle minst hälften av medlemmarna vara närvarande (GOBB § 37). (För plena saknades kvorumbestämmelser.) Självklart är, att regeringsmedlemmar hade tillträde till plena och utskott. Deras närvaro där kunde även fordras av riksrådet (RV art. 65 GORB § 19 och 35). Något förtroende- eller misstroendevotum kunde riksrådet ej besluta; parlamentarismen var helt förankrad i riksdagen. 4

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Reichsgesetzblatt. — Verhandlungen des deutschen Beichstages. — Stenographische Berichte des deutschen Beichstages. — Anlagen zu den stenographischen Benchten des deutschen Beichstages. — Die Verfassung des Deutschen Beichs vom II. August 1919 nebst Ergänzungsgesetzen, namentlich der Geschäftsordnung fur den Beichstag. Hrsg. von K. Pannier. Leipzig 1928. — Die Geschäftsordnungen der deutschen Parlamente. Hrsg. von O. Th. L. Zschucke. Berlin 1928. —Reuterskiöld, C. S., och Rinander, V. A., Främmande grundlagar. V Tyska stater. Stockholm 1918. Arrhén, E., Den tyska parlamentarismens utveckling under kejsardöme och riksrepublik. Uppsala 1929. — Brusewitz, A., Studier över riksdagen och utrikespolitiken. II. Nordiska utrikesnämnder i komparativ belysning. Uppsala 1933. — Freytagh-Loringhoven, A. von, Die Weimarer Verfassung in Lehre und Wirkhchkeit. Munchen 1924. — Frykholm, L., Studier över artikel 48 i Weimarförfattmngen. Uppsala 1942. — Gmelin, H., Einfuhrung in das Beichsverfassungsrecht. Leipzig 1929. — Jellinek, W., Staatskunde, Zweiter Band 2. Heft. Berlin 1926. — Lamback, W., Die Herrschaft der Funfhundert. Hamburg 1926. — Lammers, H-H,, Beichsverfassung und Beichsverwaltung in Frage und Antwort. Berlin 1929. — Löbe, P., Der Deutche Beichstag. Berlin 1929. — Marten, P., Die Interpellation im Beichstag. Berlin 1932. — Tingsten, H., Konstitutionella fullmaktslagar i modern parlamentarism. Malmö 1926. — Tingsten, H„ Utredning angående införande av ett dagordningsinstitut (SOU 1935: 21). Stockholm 1935. — Tingsten, H., Utredning rörande parlamentens arbetssätt i vissa främmande länder (I: SOU 1931: 26). Stockholm 1 9 3 1 . — Personliga upplysningar av f. ledamoten av tyska riksdagen Kurt Heinig, Stockholm. FÖRKORTNINGAR. GO = Geschäftsordnung fur den Beichstag GOBB = » » » Beichsrat BV = Beichsverfassung Sten. Ber. = Stengraphische Berichte des Deutschen Beichstags. 3 4

Lammers, Lammers,

sid. 158. sid. 158. 239

FRANKRIKE

Enligt de tre författningslagarna av gång i Tredje Bepublikens historia (MacMahon 1877). å r 1875 1 var Tredje Bepubliken en konBepublikens president utsåg regestitutionell republik, vars lagstiftande ringen, som författningsenligt var anoch mäktigaste organ var två i princip svarig inför kamrarna, främst deputelikaberättigade kamrar, senaten och deradekammaren. Några gånger hände puteradekammaren. dock att även senaten framkallade reDeputeradekammaren da Chambre des Deputes), vars medlemsantal va- geringskris (1896, 1925, 1930, 1932, 1937). rierade (1939 hade den 618 ledamöter), valdes på 4 år genom (enligt valordningen före 1919 och efter 1927) majoSessioner. ritetsval i enmansvalkretsar. Valen voAntal. Tredje Bepublikens sessioner ro direkta. Bösträtten var allmän för karakteriserades genom den skillnad män, som hade fyllt 21 år, valbarhetssom existerade mellan den ordinarie åldern var 25 år. Kvinnorna saknade sessionen (la session ordinaire), vilken rösträtt. Senaten (le Senat) bestod av 1875 års konstitutionella lag påbjöd, och 314 ledamöter, vilka valdes genom dede extraordinarie sessionerna (les sespartementsvis organiserade indirekta sions extraordinaires), till vilka regeval på 9 år. Denna kammare förnyades ringen ( i kraft av samma lags a r t . 3) med en tredjedel vart tredje år. Valbartog initiativet. hetsåldern var 40 år. Senaten hade att Till ordinarie session skulle senafungera som riksrätt. Då grundlagstiftning skulle företagas eller republikens ten och deputeradekammaren samlas årligen den andra tisdagen i j a n u a r i , såpresident skulle väljas, sammanträdde vida inte republikens president hade k a m r a r n a gemensamt som nationalförkallat k a m r a r n a att sammanträda tidisamling (VAssemblée nationale). gare. Båda kamrarna skulle vara samBepublikens president utsågs för 7 år. lade till session under minst fem imånaHans makt var ringa. Han hade initiader. Den enas session skulle börja* ocl tivrätt vid lagstiftning samt ett suspensluta samtidigt med den andras. Tarj< sivt veto, vilket var föga betydelsefullt, sammanträde av blott en k a m m a r e å då det bestod i att han, innan han kunannan tid än den gemensamma sesssionsgjorde en ny lag, kunde anhålla att kamrarna skulle taga denna under för- tiden var otillåtet och utan vidare ogiltigt (art. 4), såvida inte republlikens nyad prövning. Han kunde upplösa depresident hade upplöst deputeradeekamputeradekammaren med senatens sammaren, innan legislaturperioden hade tycke — något som blott skedde en 1 Lag den 25 febr. 1875 om de offentliga myndigheternas organisation (Loi relative å l'organisation des pouvoirs publics; ändrad 1884); Lag den 24 febr. 1875 om senatens sammansättning (Loi relative a V organisation du Senat; änd-

rad 1884); Konstitutionell lag deen 16 juli 1875 om de offentliga myndiglheternas inbördes ställning (Loi constiitutionelle sur les rapports des pouvoirrs publics; ändrad 1884).

utgått (varvid nyval måste ske inom två da m å n a d e r ) , eller senaten hade sammaniträtt såsom domstol. Regeringen kunde ajournera kamir a r n a u n d e r ordinarie session. Ajourrneringen fick ej avse längre tid än en n månad och kunde inte äga rum mer än n två gånger under samma session (art. t. 3). Den fick inte heller förkorta den n tidrymd på fem månader, som kamir a r n a hade rätt att vara samlade: hade e alltså kamrarna ajournerats en gång unider en månad av sessionstiden, skullee sessionen inte avslutas förrän sex måtnader efter den a n d r a tisdagen i janu-i2 ari. Ingenting h i n d r a d e emellertid att:t regeringen, i samma stund som eller närr som helst efter det ati de fem måna-iderna hade gått till ända, genom de-'kret från republikens president förkla-i rade sessionen avslutad. Det hände sålunda ibland, att regeringen utan attt ta hänsyn till hur arbetet var planeratt i kamrarna förklarade sessionen avslutad. Den 11 juli 1930, då deputeradekammarens dagordning för kvällsplenum var fastställd och dess sammanträdestider voro bestämda för en vecka3 framåt, kom mitt under plenum meddelande från regeringen att presidenten hade förklarat den ordinarie sessionen avslutad. Protokollet för dagen upplästes, men 266 ledamöter av kammarens 574 vägrade att godkänna det. 3! Samma sak hände följande år med denL skillnaden att protokollet nu antogs medl acklamation. 4 Till extraordinarie session inkallades> kamrarna, då republikens president ansåg det erforderligt. Han avslutade också denna session. 5 Eftersom den årligai budgeten under 1930-talet aldrig fastställdes vid ordinarie session, var arbetet härmed den extraordinarie sessionens huvuduppgift, och följaktligen

För plena. Deputeradekammarens reglemente (art. 94 bis) stipulerade (från 1932), att kammaren skulle sammanträda tisdag, torsdag och fredag. Kammaren kunde inte besluta, att extra plenum (séance supplémentaire) skulle hållas utom på förslag av kammarpresidenten, presidentkonferensen, behörigt utskott eller regeringen. Då extra sammanträden skulle hållas, skulle de — utom i undantagsfall — förläggas till tisdags-, torsdags- och fredagsmorgnarna. Som undantagsfall räknades tydligen budgetsammanträdena, vilka ibland höllos nästan dagligen i december. 6 Senatens reglemente saknade föreskrifter på denna punkt, men enligt praxis följdes ordningen i deputeradekammaren. 7 Några särskilda tidsangivelser för

2 Barthélemy, Le Gouvernement de la France, sid. 47. :i Ch. Dep. sess. o., juli 1930, sid. 679. 4 Ibidem, juli 1931, sid. 989. 5 Loi constitutionelle du IG juillet, art. 2. Jfr Barthélemy, a. a., sid. 47. 6 År 1933 infördes i DepRegl. bestäm-

melsen, att varje sammanträde, som hade dragit över tjugoen timmar, skulle anses som extra sammanträde. Att ett sammanträde skulle prolongeras fick föreslås blott av dem, som hade att föreslå extra sammanträden. 7 Gooch, sid. 137.

16 — 72899

måste åtminstone en extraordinarie session per år hållas. Republikens president var pliktig att sammankalla kamrarna, då begäran därom gjordes mellan sessionerna av mer än hälften av vardera kammarens ledamöter. Detta skedde dock aldrig under Tredje Republiken. 5 Längd. Den ordinarie sessionen började som lagen påbjöd den andra tisdagen i januari varje år och varade vanligen till slutet av juni. Den extraordinarie sessionen sammankallades vanligen i oktober. Den avslutades på grund av arbetet med budgetens fastställande sällan före de allra sista dagarna i december, trots att man dag efter dag i denna månad kunde ha tre plena. Sammanträdestider under sessionerna.

Tisdagen 19 mars. sammanträdena voro ej intagna i regT lementena. Vanligen började eftermidExtra plenum: kl. 10—11.45. dagsplena på de stadgade dagarna kl. Ord. plenum: kl. 15—17.40 ( s i ) ; 15 och pågingo till 18-tiden, varefter — 18.20—18.55 (s2); 19.05—19.45. om så var nödvändigt — förhandlingarna suspenderades för att återupptagas 7Torsdagen den 21 mars. vid 20-tiden. Sammanträdena, som skulExtra plenum: 9.30—11.20. le hållas på morgonen, brukade börja Ord. plenum: kl. 1 5 - 1 6 . 4 0 (s3); vid 9.30 och pågå till kl. 12. Ibland 17.30—19 ( s i ) ; 21.15 ( s i ) ; 23.30—24. återupptog man de extra sammanträdena kl. 13. De pågingo, tills de ordif Fredagen den 22 mars. narie började kl. 15.30. Extra plenum: kl. 9.30—12.40. En timmes paus i förhandlingarna Ord. plenum: kl. 16—19.50. brukade kamrarna ta, då efter en omröstning med öppna röstsedlar (scrul Lördagen den 23 mars. tin public)8 avprickning (pointage)9 l : a Extra plenum kl. 9.30—10.35 ansågs erforderligt. ( s i ) ; 10.40—11.10. Kamrarna följde mycket strikt sina 2:a Extra plenum: kl. 15—18.45 ( s i ) ; fastställda dagordningar. Då en fråga hade dragit längre ut på tiden än som 19—19.05. beräknats i dagordningen, brukade kammarpresidenten föreslå kammaren lMåndag den 25 mars. att överlåta åt honom att fastställa dag l : a Extra plenum: kl. 9.30—12.55. för frågans återupptagande, varefter 2:a Extra plenum: kl. 16—19. han suspenderade förhandlingarna några minuter, innan de återupptogos i Tisdagen den 26 mars. anslutning till dagordningen. För övOrd. plenum: kl. 9.30—12.20 ( s i ) ; rigt tyckas sammanträdestiderna ha va15—17.50 ( s i ) ; 18.05—20. rierat så mycket, att ett adekvat omdöme om dem svårligen kan göras. SamTorsdagen den 28 mars(—29 mars). manträdestiderna framgå närmare av Extra plenum: kl. 9.30—12. följande tablåer. Ord. plenum: kl. 15—15.30 ( s i ) ; 15.50 —16.50 (s4); 17.20—17.30 (s5); 2 1 — Sammanträdestiderna i deputerade2.30 (följ. dag) ( s 4 ) ; 2.50—3.05. kammaren 18 m a r s — 1 april 1935 under den ordinarie sessionen. 1 Lördag den 30 mars. Extra plenum: kl. 15—16 ( s i ) ; 16.35 Måndagen den 18 mars. —19.25. Extra plenum: kl. 15—18.10. 8 Scrutin public är omröstning med öppna röstsedlar. Den här begagnade översättningen antyder del franska omröstningsförfarandet. Varje ledamot har en blå och en vit röstsedel, försedd med hans namn i tryck. Vit sedel avser bifall, blå avslag. Vaktmästaren framräcker en urna, vari röstsedeln nedlägges. Rösträkningen verkställes av kammarsekreterarna. Om i senaten vid rösträkningen skillnaden mellan antalet vita och blå sedlar inte översteg femton, skulle avprickning, pointage, äga rum (SenRegl. art. 54). I deputeradekamma-

ren skulle avprickning automatiskt äga rum, om skillnaden mellan blå och vita sedlar inte översteg trettio eller, då regeringen hade ställt förtroenrievotum, skillnaden inte översteg sextio (Dep Regi. art. 75). 9 Pointage, även kallat émargement, avprickning, skedde med ledning av namnen på de avgivna röstsedlarna i en längd över kammarens ledamöter för att kontrollera att ingen avgivit mer än en röst. 1 Schemat h a r sammanställts efter Ch. Dep. sess. o., mars—april 1935.

Måndag den 1 april. Extra p l e n u m : 15.30—18.40. Förklaringar, si = paus. s2 = suspension för att bringa deputerad till ordning. s3 = paus för inhämtande av utskottsutlåtande över amendement. s4 = paus för verkställande av avprickning. s5 = paus föranledd av föreskriften i Dep. Regi. art. 96 om en timmes uppehåll mellan ett ärendes introducerande och dess upptagande till omedelbar debatt.

Förklaringar: si = paus för inhämtande av finansutskottets utlåtande angående begäran om omedelbar debatt av ett lagförslag. s2 = paus. s3 = paus för verkställande av avprickning. För

utskott.

Reglementena stipulerade (Dep. art. 16; Sen.art. 23), att alla utskott skulle sammankallas »utan uppskov» av resp. kammarpresident, vilket betydde, att utskotten sammanträdde för första gången dagen efter att de hade blivit tillsatta. Vid detta tillfälle skulle utSammanträdestiderna i deputeradeskottspresident och vicepresidenter samt sekreterare väljas. kammaren 10 december — 17 decemDe stora utskotten brukade sammanber under den extra ordinarie sessioträda, när det passade dem — t. o. m. 1 nen (budgetbehandlingen) 1935. då kammaren hade plenum. Dessutom brukade de — då så fordrades — samTisdagen den 10 december. manträda på annan plats än i Palais Ord. p l e n u m : kl. 15—15.30. Bourbon eller Palais de Luxembourg, deputeradekammarens resp. senatens Torsdagen den 12 december. hus. Det var med tanke härpå senatens Ord. plenum: kl. 9.30—9.35 ( s i ) reglemente stadgade (art. 28), att ut10.35—12.15. skotten för sina förberedande arbeten »undantagsvis» kunde sammanträda Fredagen den 13 december. i ministeriernas lokaler. Fastän deputel : a Extra plenum: kl. 9.30—11.45. radekammarens reglemente saknade beOrd. plenum: kl. 15—17.20 ( s 2 ) stämmelse härom, var det inte någon17.45—19.05. ting som hindrade, att denna kammares 2:a Extra plenum: kl. 21 23.40. utskott tog sig samma privilegium. 2 Dessutom kunde det förekomma, att Lördagen den H december. de båda kamrarnas utskott sammanträdl:a Extra plenum: kl. 9.30—12.15. de annorstädes än i Paris. Men härtill 2:a Extra plenum: kl. 15.30—19. hade de då inhämtat kamrarnas med3:e Extra plenum: kl. 21—23.45. givande. Det fanns ingenting stadgat härom. Att utskotten i verkligheten hade Måndagen den 16 december. sammanträde t. o. m. under kammarl:a Extra plenum: kl. 9.30—12.15. plena stred mot meningen i deputera2:a Extra plenum: kl. 15.30—19. dekammarens reglemente (art. 26), som 3:e Extra plenum: kl. 21—24.25. stadgade, att kammaren skulle ägna minst en dag i varje vecka åt arbete inTisdagen den 17 december. om utskotten och att för detta arbete l . a Extra plenum: kl. 9.30—11.50. onsdagen skulle anslås (DepRegJ. art. Ord. plenum: kl. 15—16.25 (s3); 19 —19.20. — 2:a Extra plenum: 21.30—1.55 (följ. Schemat har sammanställts efter Ch. Dep. sess e. o., d e c 1935. dag). 2 Gooch, sid. 136.

S-

0) t

£ raW) •r*

-

t - .PH

o

r»

OS

co

oo

i O

oo co o

ot

T-l

CM

T f

Ui

eo t-»

»O in

-*

T-H

co CM

c o OT OT cu

OT

fcC

»ra ca

co *

5 3

CM

O

OS

Ä CJ O

T—1

te .JH

u oces

e~

ra tH CJ

c

w

ra

CO

CO CM

_i

eo

t--

-<*

eo

0)

ra Ti

A

o Q. s0)

\a CO as

O eo CM

Ot T-H

a

T H

CM

t^ OS

CM co CM

„

l>3

• *

^*— ja

CM

<C>

•9

OO <N

"Ss *V

tD

1 CO CO as

,3

c

OT £

cu

•.O °2 * te 0) ra w

T—1

a»

LO

eo

oo CM

H

TH

CM

a -.

T—i

O T-1

V5

CO

C £ o ac;ö > o

o ed

g g

-*

t^ OS eo

eo oo

t^ to -«i<

T-H

O O -rf

m T H

<*•*

ö

•3 ra

cd 0)

OJ

.i

'V

ra

"9 11

1 -** OS

t"» C8 (M

r^ u0 <M

•"* CM

OO

b ej ra -—i to ra

rCM

»ra

ä'Ccu u

«3 P.

ra

.rag

4)

"0

s< : r a

ra c

H-> 4) H->

O. 13

h

CO CO

T-H SO T-H

5**

co

"*H

ra

OT

G

2 t*

<J3

ra fa

o

£ •-<

'; •

4) :0 t»

W

OT

<M

-2

to

te

H-l

T3

ra

ra

'32.2

OS CM

T - H ' O

»0

coco CM .

c/: o 00

»ra O CO T - l ^—'

t>w T-H

.ra

s

CMOO r i r l CO Ol

co.ra

1 s TH - ^ L . O

^

os

.rH

té

ra

te

ra

C O

a3

U T Ö

té

ed H

Ä

>

-'

• G

il

o

^ >

.-.^ CO oo CM

c »ra

1 6

—»T<H T-l w co

T-l \1£"5 oo^--

_

—i

SB

^3

=ra

"^ a 6 CO

><

°

eo „; OS TH

t/J 0)

OT j

244-

eo OS T-l

. c/3 OO 1/2

^ o 22 as

TH

M vi <U

OT

6 2: o.| eo OS T-H

OT OT

OT

w •ra r2 to m

=>

22 w

ra ra

o T s- l

•T> »ra

M O

cs

OT a, c H 3 -> —

94 bis). Senatreglementet föreskrev ingenting härvidlag, men enligt praxis följde man ordningen i medkammaren, varför inga plena höllos på onsdagarna och vanligen ej heller på lör- och måndagar. 2

maren, men detta var fastslaget blott i DepRegl. (art. 25). 3 Kammarledamot kunde återtaga sin motion, även om överläggning därom hade påbörjats. Överläggningen skulle dock fortsätta, om förslaget upptogs av annan ledamot (DepRegl. art. 89; Sen. Regi. art. 76—78).

Regeringsförslag, motioner och amendement. Tid för avlämnande av regeringsförslag och motioner. Några stadgan den om tid för avlämnande av regeringsförslag och motioner funnos inte i reglementena. I verkligheten kunde sådana när som helst under sessionerna framläggas i kamrarna. En kammarledamots självständiga förslag kallades proposition, ett regeringsförslag projet. Deputerads självständiga motion skulle, »därest kammaren ej annorlunda beslutar», remitteras till ständigt utskott. (DepRegl. art. 23). Hade kammaren avslagit en motion, som utskottet hade avgivit utlåtande över, kunde motionen först tre månader därefter åter framläggas (DepRegl. art. 92). Hade ett utlåtande redan utarbetats, då kammarens l e g i s l a t u r e hade utgått, kunde detta blott på vissa villkor tagas under behandling av den nyvalda kammaren. Annars stod det deputerad fritt att under en ny legislaturperiod reintroducera sitt förslag. Förslag, som väckts i senaten, kunde icke ånyo väckas, förrän efter tre månader, om det hade upptagits till behandling, och efter sex månader, om dess upptagande till behandling hade förvägrats (SenRegl. art. 79). Regeringsförslag skulle omedelbart remitteras i deputeradekammaren till ständigt, i senaten till behörigt utskott (DepRegl. art. 21; SenRegl. art. 62). Detsamma gällde förslag, som hade kommit till en kammare från medkam2 3

Gooch, sid. 137. Jfr Gooch, sid. 151.

Amendement avlämnande.

och tid för

deras

Utöver självständiga motioner kunde ledamöterna framlägga förslag om ändringar i eller tillägg till regeringsförslag eller till självständiga motioner. Behandlingen av dessa amendement var mycket ingående reglerad. 4 I deputeradekammaren hade man under årens lopp — vilket man kan se i olika upplagor av reglementena — försökt att mer och mer stävja ett allt för livligt framställande av amendement. Då Tredje Republiken upphörde, gällde följande stadgande angående amendement (DepRegl. art. 84—87): För alla amendement stadgades, att de inte skulle föranleda någon åtgärd, såvida de ej hade framställts inom ramen för regeringsförslaget elier motionen och såvida de ej hade avseende på den artikel i ett lagförslag, som de åsyftade. Dessa regler gällde också för tillläggsartiklar och motförslag. Utgallringen av icke acceptabla amendement torde ha skett i utskotten. Amendement, som introducerades, innan utskottet hade avgivit sitt utlåtande över ett ärende, trycktes och distribuerades samt remitterades till vederbörligt utskott. De publicerades tillsammans med sina upphovsmäns motivering som en bilaga till utskottsutlåtande^ vari utskottet redogjorde för motiven till sitt ställningstagande. Om amendement hade framlagts, efter det att utskottet avgivit sitt utlåtande, föranledde det ingen åtgärd, såvida det 4 Även ändringsförslag, som framställts av utskott, kallades amendement.

endementet skulle medföra ändring i inte var avlämnat högst sex dagar efter huvudbetänkandets därefter följande utlåtandets utdelning. artiklar. Om intet yrkande på återKammaren skulle inte vidare befatta remiss hade ställts av regeringsmedsig med något amendement, som sedan lem, utskcttspresident eller rappordet framlagts i behörig ordning inte tör, skulle amendementet i korthet mounderstöddes vid överläggningen. Entiveras, varefter kammaren avgjorde, dast regeringen, utskottets president huruvida frågan skulle upptagas till och r a p p o r t ö r samt en av upphovsprövning. Vid bifall härtill skulle ammännen till amendementet fingo yttra endementet hänvisas till utskottet för sig med anledning av detta. Motionären granskning. kunde överlåta sin yttranderätt till en Om man i någondera kammaren ankollega. Amendement, som hade tillsåg, att konsekvensen i utskottets bestyrkts av utskottet, skulle inte utveckhandling av ett lagförslag hade förlas under plenum, såvida inte avslagsryckts genom att t. ex. ett amendement y r k a n d e hade ställts. 1 så fall hade hade bifallits, kunde resp. kammare på blott regeringen, utskottets president förslag av någon ledamot före slutomoch rapportör, den ledamot som yrkade röstningen återremittera det till utskotavslag samt den ledamot, som framställt amendementet, rätt att yttra sig. tet i och för översyn och koordination (DepRegl. art. 90; SenRegl. art. 92). Talarna hade en kvart var på sig att Sådan remiss skulle alltid göras, om tala, och reglementet ålade kammarden påyrkades av utskottet — alltså presidenten att till ämnet återkalla den utan omröstning. talare, som yttrade sig vid sidan om Då till senaten eller deputeradekamamendementet. Om flera identiska ammaren hade avlämnats lagförslag, vari endement hade framställts, hade blott regeringen enligt grundlagen (Loi conupphovsmannen till det första amendestitulionelle du 16 juillet 1875, art. 8) mentet rätt att erhålla ordet. begärde godkännande av ett med främAmendement, som framställdes under plenum, föranledde åtgärd endast: mande makt slutet fördrag, fick fördra1) om utskottet eller regeringen till- gets artiklar inte ställas under omröstning eller amendement till dess textlystyrkte, att de diskuterades; delse ställas. Invändningar fingo blott 2) om de voro lika med den text, göras i form av yrkande på remiss till som man hade röstat för i senautskott och kammaren kunde besluta, ten; om sådan remiss skulle ske. Utskottets 3) om de hänförde sig till ett eller utlåtande utmynnade då antingen i tillflera stycken, som hade modifiestyrkande eller avstyrkande av förslaget rats av utskottet eller under kameller i förslag om uppskov med dess bem a r e n s förhandling; ellerhandling (DepRegl. art. 93; SenRegl. 4) om de hade framställts av behöart. 73). 5 rigt utskott. Amendement eller tilläggsartiklar, Utskottsväsendet. som i behörig ordning hade framställts u n d e r debattens gång, remitterades au- Byråerna och de första utskotten.6 tomatiskt till behörigt utskott, om detta; De reglementen, som både deputerapåyrkades av regeringen eller utskotdekammaren och senaten antcgo 1876, tets president eller rapportör. Debatten stadgade att särskilda utskott (commisom huvudbetänkandet fortskred, såvida sions spéciales) skulle tillsättas för inte det till utskottet remitterade am5 Om speciella stadganden rörande finansförslag och amendement av finansiell karaktär se sid. 260.

"Detta kap. bygger iöreträdesvis på Gooch, sid. 43—80.

granskning av frågor, som kamrarna hade att avgöra. Utskotten tillsattes enligt en metod som varit känd sedan medeltiden. Vid början av varje månad skulle genom lottning deputeradekammaren uppdelas i elva avdelningar eller byråer (bureaux), och senaten i nio. För det första hade dessa byråer att vid början av varje ny legislatur granska valprotokollen och parlamentsledamöternas fullmakter. Detta skedde så, att fullmakterna utdelades efter bokstavsordning på de olika byråerna, vilka uppdrogo den närmare granskningen åt inom sig genom lottning tillsatta underbyråer. För det andra skulle byråerna utse en ledamot var till de särskilda utskott, som var kammare från fall till fall beslutade inrätta. Ett ärende, som introducerades i en kammare, utmynnade vanligen i en anhållan att ett särskilt utskott skulle tillsättas för frågans behandling. Introducerades ärendet av en kammarledamot, remitterades det först till ett månatligt utskott — det s. k. initiativutskottet och på dess tillstyrkan sedan vidare till de olika byråerna, \ i l k a var och en tillsatte en (ibland flera) ledamöter i utskottet för ärendets behandling. Regeringsförslag liksom också sådana kammarledamöternas förslag, som hade förklarats fordra skyndsam behandling, sluppo den preliminära granskningen i initiativutskottet. Det var meningen att — med undantag för kamrarnas finansutskott — varje utskott skulle behandla bara ett ärende och upphöra så snart detta var gjort. Men det vanliga blev, och detta tilläts snart i reglementet, att man remitterade ärenden av likartad natur tilJ ett och samma utskott. Detta hade till konsekvens, att utskottets livslängd prolongerades. Huruvida kongruens mellan de ständiga utskottens i Dep. kompetensområde och ministerierna föreligger eller ej är svart att avgöra. Barthélemy (Essai, sid. 45—47) anför 6 ständiga utskott i Dep.,

Från 1882 började det dåvarande utskottsväsendet kritiseras i kamrarna. Man hävdade, att ärendena borde handläggas av meriterade personer och att ärenden, som voro av samma natur, borde koordineras. Detta fann man ej vara realiserat. Ett särskilt utskott bestod sällan av personer, som voro särskilt kvalificerade att granska dess ärenden. Detta hade sin grund i det slumpartade sätt, på vilket de olika byråerna bildades. För att råda bot på förhållandena föreslogs att ett system av ständiga utskott skulle upprättas. Härpå svarades bl. a. med hänvisning till de dåliga erfarenheterna av revolutionstidens ständiga utskott. För att inrätta ständiga utskott måste man därför främst ha garantier för att något sådant som Välfärdsutskottet inte skulle kunna se dagens ljus. Härpå svarade kritiken, att felet med utskott av revolutionstidstyp var beroende på dels deras permanens, dels deras exakta korrespondens med ministerierna. Kunde dessa olägenheter undanröjas, fanns inte längre någon fara för att utskotten skulle bli allenarådande. Förslag om införandet av ständiga utskott voro före i deputeradekammaren 1889—90 samt 1894 men fölio. 1898 godtog man själva principen, men först 1902 beslöt man att tillsätta ständiga utskott. Senaten, som från 1897 hade fem utskott av permanent karaktär, införde däremot först 1921 systemet med ständiga utskott. Trots att man vid det nya systemets införande hade velat undvika att utskotten kongruerade med ministerierna, gick tydligen tendensen i den riktningen. Åtminstone talar en ganska slående namnöverensstämmelse mellan vissa utskott och ministerier härför. 7 Då det nya utskottssystemet infördes vilka två och två motsvara tre ministerier, men förnekar kongruens mellan ytterligare några ständiga utskott och ministerier.

1) arméutskottet; 2) utskottet för örlogsflottan; 3) utskottet för utrikes ärenden och allmänna ärenden rörande protektoraten; 4) utskottet för tullar och handelsfordrag; 5) utskottet för offentliga arbeten; 6) jordbruksutskottet; 7) utskottet för undervisningsväsen; 8) utskottet för hälso- och fattigvård, försäkring och socialt skydd; 9) utskottet för privaträttslig och straff rättslig lagstiftning; 10) utskottet för allmän, departemental De ständiga utskotten. och kommunal förvaltning; Deputeradekammarens sista regle11) utskottet för handel och industri, mente före 1939 (art. 11) stipulerade, arbetarfrågor och postärenden. att tjugo stora ständiga utskott (granAngående ännu ett »allmänt utskott», des commissions permanentes) skulle det viktiga finansutskottet, stadgade art. tillsättas årligen. Dessa utskott, vilka 15, att detta skulle tillsättas som övriga vanligen omnämndes som »de stora», utskott men först sedan statsregleringsvoro uppräknade i reglementet (i bokförslaget för ifrågavarande finansår hastavsordning). De voro från 1932 till de utdelats. det andra världskriget: Ytterligare fyra utskott i senaten bor1) utskottet för allmän, departemental de egentligen ha räknats till de »alloch kommunal förvaltning; männa» utskottens och finansutskottets 2) utskottet för flygfrågor; kategori, enär de liksom dessa uppräk3) utskottet för utrikes ärenden; nades i reglementet och tillsattes årli4) jordbruksutskottet; 5) utskottet för Algeriet, kolonierna gen. De skilde sig dock från dessa geoch skyddsområdena; nom att de valdes av byråerna och ej 6) utskottet för Elsass-Lothringen; av de politiska grupperna i kammaren. 7) arméutskottet; Tre av dem voro heller inte s?å stora 8) utskottet för försäkring och socialt som de »allmänna» utskotten. De omtaskydd; 9) utskottet för handel och industri; lades i kammarprotokollen som »de år10) utskottet för räkenskaps- och eko- liga utskotten» (commissions annuelnomiförvaltning; les). De voro (från 1931) (SenRegl. art. 11) utskottet för tullar och handelsfor17, 17 b i s ) : ett utskott på 27 ledamöter drag; för gruvlagstiftning, ett på 36 ledamöter 12) utskottet för undervisningsvasen och skön konst; för lagförslag rörande flyget, ett på 13) finansutskottet; 18 ledamöter för lagförslag rörande Al14) utskottet för hälsovård; geriet och ett på 27 ledamöter för lag15) utskottet för privaträttslig och förslag rörande kolonier, protektorat straff rättslig lagstiftning; 16) utskottet för handelsflottan; samt besittningar, vilka sorterade under 17) utskottet för örlogsflottan; kolonialdepartementet. 18) utskottet för gruvor och kraftverk; Till ovannämnda ständiga utskott 19) utskottet för arbetarfrågor; i båda kamrarna böra också yt20) utskottet för offentliga arbeten och kommunikationsmedel; terligare ett par utskott räknas, vilka Kammaren kunde också när som liksom de »stora» eller »allmänna» vohelst besluta att tillsätta andra stän- ro ständiga i den betydelsen att de tilldiga utskott (DepRegl. art. 15). sattes för en viss period men vilka skilI senaten kallades vissa av de stände sig från dessa genom att ha en spediga utskotten för »allmänna» (comcialiserad — i motsats till en allmän missions generates). Reglemenlet (art. kompetens och följaktligen enligt 15) föreskrev, att de skulle vara (från franskt tänkesätt voro »commissions 1926) följande elva:

i det franska parlamentet, behöll man emellertid bruket att genom lottning uppdela deputeradekammaren i elva och senaten i nio byråer. Byråerna fingo dock blott till uppgift att granska valprotokollen (DepRegl. art. 1; SenRegl. art. 8). Detta var byråernas enda praktiska uppgift. För övrigt tjänade de endast som valförsamlingar.

spéciales» och därför representerade en typ av »särskilda» utskott, som ej tillsattes på grund av särskilt beslut utan i enlighet med reglementena. De voro:

c.-a ett halvt dussin utskott per legislatur, som voro särskilda i den betydelsen att de tillsattes på grund av särskilt beslut. Men på grund av alla de ärenden, som årligen föllo inom deras verksamhetssfär, måste de vid början av varje ny legislatur uppsättas ånyo, och de tenderade följaktligen alt bli ständiga. Så förhöll det sig t. ex. med reglementsutskottet, utskottet för granskning av motioner och propositioner rörande vin regleringen samt utskottet för civila och militära pensioner- Utskott av denna typ kvarstodo, så länge ärenden funnos för dem, eller tills de — vilket t. ex. skedde 1932 med utskottet för flygning — genom ändring i reglementet inregistrerades i detta som ett ständigt. Ett utskott — utskottet för de befriade länderna hade efter förra världskriget införlivats i reglementets lista på ständiga utskott. År 1932 uttogs det ur denna och blev genom kammarens beslut etableral som ett särskilt utskott. Det upphörde 1934.

Redovisningsutskotten, ett i var kammare, som tillsattes årligen. De granskade och verifierade utgifterna tor resp. kammares löpande behov. De tillsattes av byråerna i resp. kamm a r e : i deputeradekammaren bestod det av 1 ledamot från varje byrå ( = 1 1 led.) och i senaten av 2 från varje byrå ( = 18 led). Utskottens verksamhet reglerades i reglementena (Dep. art. 132—133; Sen. art. 132— ido) och genom särskilda regler, som utskotten själva hade uppställt och som hade sanktionerats av resp. kammare. I deputeradekammaren fick ingen medlem av presidiet tillhöra utskottet. Vissa tjänstemän, ekonomiförvaltarna (questeurs), gjorde i var kammare UPP budgeten, och denna godkändes av kamrarna, sedan den hade granskats i utskottet. De erforderliga medlen måste garanteras genom lag. Enligt gammal vana befattade sig aldrig den ena kammaren med den andras budget, utan de båda budgeterna fastställdes utan debatt 2) Särskilda utskott, som voro särsom en del av den årliga finanslagen. skilda i ordets historiska betydelse, Utskottet för granskning av petitioner som tillsattes blott i senaten (Sen! därför att de blott hade att undersöka en viss, bestämd fråga och sedan uppRegi. art. 17) och bestod av 9 ledamöter, valda av byråerna för ett år höra, t. ex. utskottet för grundlagsändring. Detta sattes upp 1934 och fungerade i sex år. Utskott av denna typ voro Särskilda utskott. inte talrika under Tredje Republiken. De båda kamrarnas respektive reg3) Särskilda undersökningsutskott lementen (Dep. art. 15: Sen. art. 21) tilleller rättare — undersökningskommiserkände kamrarna rätt att när som helst sioner (commissions d'enquete). Exembesluta om tillsättandet av särskilda utpel härpå äro de utskott, som uppsattes skott (commissions spéciales) vid sidan för några veckor 1928 resp. 1931 och av de i reglementena uppräknade, stänsom hade till uppgift att undersöka om diga utskotten. Dessa specialutskott kunlaga åtgärder finge företagas mot en lede sedan bli sittande under hela legisladamot av kammaren, samt Staviskykomturperioden. I senaten, som successivt missionen 1934. I sistnämnda och likförnyades, kunde dessa utskott bli denande fall reglerades kommissionens cennier gamla, så t. ex. senatsutskottet verksamhet noggrant. Staviskykommisför reglementet. sionen »skulle framlägga sin fullstänI deputeradekammaren kunde man diga rapport jämte stenografiskt uppurskilja tre grupper av särskilda uttagna protokoll över sammanträdena skott: efter en tidrymd av tre månader men 1) Särskilda utskott, som i protokollen omnämndes som »diverse utskott, 8 Barthélemy kallar dem i Essai, sid. ej uppräknade i reglementet». 8 Det var 47, for »ständiga, icke stora utskott». 249

den skulle, om den så fann lämpligt, redan före utgången av denna tidrymd föranstalta om offentliggörandet av de särskilda rapporterna jämte de stenografiskt upptagna sammanträdesprotokollen». 9 I detta cch liknande fall förklarade kammaren också, att kommissionen för sitt arbete kunde åberopa lagen av den 23 mars 1914 (Loi du 23 mars 19U), vilken gav utskotten rätt att inkalla vittnen och höra dem under ed. Även denna typ av utskott förekom ganska sparsamt under Tredje Republiken men utgjorde dock ett viktigt medel för parlamentarisk kontroll. Gemensamma

utskott.

Institutionen med gemensamma utskott för kamrarna kom till mycket liten användning i Frankrike, trots att reglementena innehöllo tydliga bestämmelser om dess användning. Den åsyftade att åstadkomma enighet mellan kamrarna i händelse av skiljaktiga beslut. Ett mer adekvat uttryck än gemensamma utskott torde vara utskottskonferenser. Det stadgades (Dep. art. 107—110; Sen. art. 129—131), att respektive kammare på någon ledamots förslag kunde genom beslut u p p d r a åt ett dess utskott att sammanträda med medkammarens utskott i syfte att dessa utskott måtte ena sig om gemensam lydelse av ett lagförslag. På så sätt bildades ett gemensamt utskott. Enade sig de båda utskotten om en textlydelse, prövades denna av kamrarna. Men om någondera kammaren förkastade utskottskonferensens förslag, kunde detta icke — utom på regeringsinitiativ — uppföras på dagordningen förrän efter två månader. Detsamma gällde, om de båda utskotten inte hade kunnat ena sig om textlydelsen. Utom parlamentariska

utskott.

Utomparlamentariska utskott (commissions extraparlemenlaires) förekommo ganska rikligt i Frankrike. Men 250

strängt taget tillhörde de inte utskottssystemet — i de allra flesta fall voro de att likna vid ämbetsverk — och ingenting fanns stipulerat om dem i reglementena; de reglerades i stället genom lagar eller förordningar. I dessa nämnder eller styrelser — t. ex. för pensionering, olycksfall, dövstumvården, trafiksäkerheten o. s. v. — var ett visst antal ledamöter anvisat åt var kammare att tillsätta. Kamrarna beslöto själva, hur deras representanter skulle tillsättas. Senaten behandlade frågan från fall till fall, men i deputeradekammaren stödde man sig på ett beslut frän 1915 (Resolution du 18 février 1915), vilket stadgade, att de ledamöter, som kammaren hade att utse, skulle nomineras av det stora utskott, vars verksamhetssfär liknade det utomparlamentariska utskottets. Om tvivel därom uppstod, avgjcrde kammaren vilket utskott som skulle nominera eller uppdrog nomineringen åt flera utskott. De nominerade ledamöterna behövde inte tillhöra det utskott, som hade nominerat dem. Listan på kandidater överlämnades till kammarpresidenten, meddelades till kammaren och spikades upp i lobbierna. Fem dagar senare skedde kammarens val.

Utskottens

storlek.

De stora ständiga utskotten bestodo i deputeradekammaren av 44 ledamöter i varje (DepRegl. art. 12 bis). Enligt reglementet (art. 31) kunde två utskott sammanträda tillsammans, och om det någon gång skedde, blev alltså medlemsantalet 88. Om medlemsantalet i de särskilda utskotten stadgade reglementet — med undantag för redovisningsutskottet — intet särskilt, men oftast bestodo även de av 44 ledamöter. I senaten föreskrev reglementet (art. 12), att de »allmänna ulskotten, till vilka räknas jämväl finansutskottet och 9

État des travaux législatifs, 385.

1934, sid.

undantagsvis även andra utskott» skulle bestå av 36 ledamöter var. För övriga utskott, vilkas storlek ej var fixerad genom reglementet, fastställde senaten medlemsantalet (SenRegl. art. 19, 14). I praxis var antalet utskottsledamöter i de båda kamrarna alltid en multipel av antalet byråer.

Utskottens

mandattid.

I senatens reglemente (art. 15) stipulerades, att de elva allmänna utskotten skulle tillsättas vid början av varje lagtima session. Sålunda valdes utskottsmedlemmarna i respektive kammare — vilket senatsreglementet uttryckligen föreskrev alltifrån 1921 — »för ett års tid». I båda kamrarna voro utskottsledamöterna i praxis återvalbara.

juni fastställdes utskottstiden åter till ett år. Genom att de stora utskotten blott tillsattes på ett år hade man velat vinna att särskilt kompetenta och kvalificerade ledamöter inte u n d e r hela eller en del av valperioden skulle uteslutas från utskottsarbete, som de voro lämpade för. Att utskottet trots ettårsperioden ändå ansågos ha fått en viss permanent sammansättning, som tryggade ett enhetligt arbete, kunde tillskrivas praxis att ledamöterna i regel återvaldes.

Utskottsval.

I båda kamrarna skedde valet av ledamöter till de stora utskotten med listval (scrutin de liste)1 vid allmänt sammanträde. Listorna hade med iakttagande av platsernas proportionella fördelDeputeradekammarens reglemente ning gjorts upp av de politiska grup(art. 11) stadgade, att de stora stän- perna. Detta betydde att valet i kamdiga utskotten skulle tillsättas vid bör- marplenum blott var en formalitet — det verkliga valet låg hos de politiska jan av varje legislaturperiod och varje grupperna. lagtima session i juni månad. StadNågra dagar (i deputeradekammaren gandet att deputeradekammarens ut5 och i senaten 6 dagar) före den för skott skulle tillsättas i juni månad tilltillsättningen av dessa utskott bestämkom 1932. Det löste ett problem. Ty da dagen skulle kammargruppernas presidier till kammarpresidenten insända då enligt konstitutionen de ordinarie röstlängder över gruppernas ledamöter, parlamentssessionerna skulle börja i javilka offentliggjordes (SenRegl. art. nuari månad och valen till kammaren 19; DepRegl. art 12). Senatorer, vilskedde vart fjärde år på våren eller ka inte tillhörde någon sådan grupp, skulle lämna uppgift därom till kamförsommaren, hade de stora utskott, marpresidenten och av honom sammansom tillsatts i början av sessionen, vid kallas för att bland sig välja en ordfövalår knappt börjat sin verksamhet, rande och, om skäl funnes, utse sina förrän allt liv avstannade i kammaren kandidater. I deputeradekammaren, som hade haft ett liknande stadgande men i väntan på nyvalen. För att råda bot funnit att detta kunde missbrukas gehärför stipulerades år 1923, att de stora nom att vissa vid nomineringen i grupständiga utskott, som tillsattes vid bör- perna missgynnade deputerade slogo jan av lagtima session för året, närmast sig ihop och bildade en lagom stor grupp för att bli representerad i utinnan kammarledamöternas fullmakter skotten, ändrades reglerna 1932. Efter utslocknade, skulle kvarstå i sitt uppdetta år måste de deputerade, som ville drag intill dagen för detta utslocknandeltaga i valen utan att tillhöra någon de. Sålunda kunde utskott ibland sitta politisk grupp, ansluta sig till den grupp, vars åsikter närmast stämde längre än ett år. Genom tillägget 1932 överens med deras egna. De skrevos att utskottstillsättningen skulle ske i upp på särskilda listor i alfabetisk ord*Vid listval (scrulin de liste) som användes, då omröstning avsåg val av mer än en person, skulle valsedeln upptaga så många namn, som det antal va-

let avsåg. Motsats: enmansval (scrutin uninominal), varvid omröstningen avsåg val av blott en person och valsedeln upptog blott ett namn. 251

utskott, som inte räknades till de stora ning, men vid valet måste de uppträda allmänna utskotten, på så sätt. I denna tillsammans med gruppen. Ingen kamkammare skedde fördelningen i byråer marledamot fick samtidigt vara införd genom lottning vid början av varje ny i röstlängd för två grupper. session (Sen. art. 11). 1 deputeradeTre dagar före valet skulle kammarkammaren (art. 17) verkställdes denna gruppernas presidier efter samfälld åtgärd varje gång ett sådant utskottsval Överenskommelse till kammarpresidenvar aktuellt. (Den fördelning som kamten insända kandidatlistor, som de uppmaren enligt reglementet art. 1 skulle rättat med tillämpning av proportionell företaga omedelbart vid början av varje fördelning. Listorna offentliggjordes ny legislaturperiod, gällde endast fullomedelbart i plenum. Varje sålunda maktsprövningen). Hade någon depuframlagd kandidatlista ansågs ha vunterad avgått från ett av byråerna valt nit kammarens bekräftelse, såframt inte utskott, fick resp. byrå s a m m a r t r ä d a i 50 ledamöter i deputeradekammaren sin tidigare sammansättning och välja (i senaten 20) hade avgivit en skriftigen (DepRegl. art. 17). lig invändning mot listan. Om invändning framfördes, skulle tillsättningen Som skäl för fasthållandet vid metoske genom listval. den att välja utskottsledamöter genom byråerna anfördes bl. a., att nykomna Uppstodo vakanser i utskotten på kammarledamöter, som inte visste till grund av »dödsfall eller avsägelse eller av annan anledning» stadgade både reg- vilken politisk kammargrupp de skulle ansluta sig, genom byråarbetet tvingalementena (Dep. art. 12; Sen. art. 9), des ta aktiv del i valen, samt att en för att de ledigblivna platserna skulle fyllas enligt samma metod som användes något utskott kvalificerad kammarledavid utskottsvalen. Blott den politiska mot, som tillhörde en politisk minorigrupp, vars ledamot hade avgått från tet, skulle ha större chans att bli vald utskottet, hade då att företa nominetill utskottet. ring. Reglementet för deputeradekammaren innehöll den tilläggsklausulen, att de politiska grupperna därvid måsUtskottssysselsättning. te iakttaga regeln om platsernas proportionella fördelning. Denna klausul De båda kamrarnas reglementen förevar tillkommen på grund av den instaskrevo att ingen kammarledamot fick bilitet, som utmärkte de politiska grupinväljas i mer än två stora ständiga utp e r n a ; dessa kunde nämligen genom inre förändringar, delning eller fusion skott (Dep. art. 13; Sen. art. 20), men tänkas ha hunnit ändra sin fysionomi denna regel tycks ibland ej ha iakttamellan tiden för de ordinarie utskottsgits. Någon bestämmelse att en ledamot, valen och fyllnadsvalet vid vakans. som tillhörde två stora ständiga utskott, För tillsättning av de i reglementena inte skulle få tillhöra några andra uppräknade utskotten tilläto reglementena inget annat val än det som skedde fanns däremot inte. i de politiska grupperna. Men när det Under Tredje Republikens första år gällde tillsättandet av andra ständiga försökte man stävja att en ledamot fick utskott eller av särskilda utskott, hade kamrarna tre metoder att välja på (Dep. för många utskottsuppdrag. En tid haRegi. art. 15; SenRegl. art. 21). De kunde man en bestämmelse, att en depude använda 1) samma system som vid terad, som hade blivit vald till två utval av de stora ständiga utskotten, 2) skott, inte fick ta plats i ett tredje, förrval i byråerna, 3) listval vid allmänt sammanträde. Slutligen kunde deputeän de två första hade utsett sina rapradekammaren (art. 31, mom.6) vid beportörer. Denna bestämmelse kränktes hörighetskonflikt mellan utskott (jfr emellertid till sitt syfte, i det att utsid. 256) förordna, att ett särskilt utskott skotten togo till praxis att vid sitt första skulle bildas av två eller flera utskott, vilka då hade att utse ledamöter i det sammanträde utse en rapportör. På så nya utskottet till den andel, som kamsätt blevo de övriga ledamöterna fria. maren bestämde. Bestämmelsen frångicks snart (1894). Den gamla metoden att låta byråerna Tiden 1902—1920 försökte man på växtillsätta utskottsledamöterna användes relativt flitigt i Frankrike, särskilt när lande sätt h i n d r a kumulation av ledadet gällde att sätta upp utskott med motskap i utskotten. En tid gällde beuppgift att undersöka någon fråga. I sestämmelsen att en ledamot av två stännaten tillsattes dessutom de fyra årliga

diga utskott inte fick sitta i ett tredje, en tid, att ledamot av tre ständiga utskott inte fick sitta i ett fjärde. 1920 bestämdes åter, att en ledamot blott fick tillhöra två ständiga utskott. I senaten hade kumulationen varit än större. Är 1920 tillkännagav reglementsutskottets rapportör, att vissa senatorer voro ledamöter av tio utskott, att en senator satt i tretton, en i fjorton, en i sjutton. Är 1921 tillkom bestämmelsen, att ingen fick vara ledamot av mer än två stora allmänna utskott, finansutskottet då inbegripet.

damöter, men reglementet (art. 30) föreskrev, att omröstning inte var giltig, såvida inte hälften av ledamöterna var närvarande. Hade ett utskott inte kunnat rosta på grund av att stadgat antal ej varit tillstädes, måste4 detta omnämnas i Journal officiel. Den omintetgjorda omröstningen måste sättas pa dagordningen för nästa sammanträde, och vid detta blev omröstningen giltig, hur få som än hade varit närvarande. I praxis lär frågan om kvorum aldrig ha rests i utskotten, och man lär ha haft den fiktionen, att bara man visste att en utskottsledamot uppehöll sig inom själva parlamentsbyggningen, så kunde man räkna honom 5 Med deputeradekammarens 20 stän- som närvarande också i utskottet. Mot kvorumregeln har invänts, att utdiga utskott med plats för 44 ledamöskottsledamot, som annars inte hade ter i vart och ett 'hade 1938 kammarens deltagit i utskottssammanträdena, tving617 ledamöter att fylla 880 platser i ades att rösta på ett förslag, som han ständiga utskott. Detta betydde 1,4 inte kände till, och sålunda kunde medverka till att rösta omkull ett förslag, utskott per deputerad. Därtill koramo som de, vilka haft hela arbetet med frå242 platser i de särskilda utskott, som gan, ämnade godkänna. samma år funnos uppsatta. Då 28 deDeputeradekammarens reglemente puterade på grund av regeringsställning (art. 30) innehöll också två stadganvoro förhindrade att inväljas i utskott den rörande utskottsledamots frånvaro. samt 1 ledamot var kammarpresident, Det första krävde, att namnen på utkunde 1938 års deputeradekammare skottsledamöter — närvarande såväl som frånvarande med eller utan giltigt fördela 588 deputerade på 1 122 platser förfall — skulle införas i Journal offii utskott — de c:a 100 platserna i utomciel dagen efter utskottssammanträdet. parlamentariska utskott ej inräknade. Detta skedde också. Det andra föreskrev, att utskottsledamot, som utan ofDen faktiska fördelningen av deputeraficiellt medgiven ledighet hade uteblide i utskott, framgår av tablån på vidvit från fem efter varandra följande stående sida. sammanträden, automatiskt skulle uteI de i senatsreglementet nämnda ut- slutas från ledamotskap i utskottet. Saken skulle anmälas för kammarpresiskotten fanns tillhopa plats för 540 diet, som tillkännagav vakansen, och senatorer — eller teoretiskt sett 1,7 utden byrå eller grupp, som hade utsett skottsplats per senator. Därtill kommo ledamoten, fick välja en efterträdare åt honom. Den deputerad, vars plats såplatser i särskilda och utomparlamenlunda blivit fylld, fick inte omedelbart tariska utskott. ånyo inväljas i utskottet. Dessa senare stadganden6 lära emellertid aldrig ha tillämpats. Närvaro i utskott och kvorumregler. I senaten föreskrevs blott, att namSenaten hade ingenting stadgat i sitt nen på utskottsledamöter, som hade delreglemente om en utskottsledamots när- tagit i sammanträdet, skulle införas i varoplikt. Däremot hade deputerade- utskottets protokoll (SenRegl. art. 23). kammaren några bestämmelser härom. Deltagandet i utskottsarbetet skall ha Sålunda fanns där en kvorumregel varit notoriskt dåligt under Tredje ReÖverläggning kunde visserligen ske' publiken. Blott ett tiotal ledamöter lär utan hänsyn till antalet närvarande le- i medeltal ha besökt sammanträdena. 7 4 Journal officiel de la République francaise innehöll protokoll från föregående dags kammarplena, titlar och kort motivering för motioner, propositioner, yttranden och betänkanden,

skrivna frågor till regeringen samt dennas svar därpå etc. 5 Barthélemy, Essai, sid. 139. 6 Gooch, sid. 130. 7 Gooch, sid. 162. 253

Tablå

över

parlamentledamöternas

utskottsfördelning

i 1938

års

deputeradekammare.8 Av deputeradekammarens 617° ledamöter sutto: I) 562 i ständiga utskott A) 287 ledamöter sutto i 1 ständigt utskott, därav sutto 144 i 1 ständigt utskott och i inget annat och 143» 1 » » men därjämte i andra utomparlamentariska) Av de 143 sutto: a) 114 ledamöter i 1 särskilt utskott b) 13 » » 2 särskilda utskott c) 2 » »3 » »

• (inkl. de

B) 238 ledamöter sutto i 2 ständiga utskott, därav sutto 152 i 2 ständiga utskott och i inget annat och 86 » 2 » » och därjämte i andra (inkl. de utomparlamentariska) Av de 86 sutto: a) 49 ledamöter i 1 särskilt utskott b) 5 » » 2 särskilda utskott C) 33 ledamöter sutto i 3 ständiga utskott, , . • • — « * onnnt därav sutto 19 ledamöter i 3 ständiga utskott och i inget.annat och 14 » » 3 » » och därjämte i andra ocxl (inkl. de utomparlamentariska) Av de 14 sutto: a) 9 ledamöter i 1 särskilt utskott b) 1 ledamot i 2 särskilda utskott. D) 4 ledamöter sutto i 4 ständiga utskott, därav satt 1 ledamot därjämte i 1 särskilt utskott. II) i särskilda utskott A) 9 ledamöter sutto i 1 särskilt utskott B) 1 ledamot satt i 2 särskilda utskott III)

1 i utomparlamentariskt utskott och i inget annat.

Arbetet i utskotten. Presidenten och rapportörerna. , , ! _ * • • _ ,,„, Reglementena saknade bes amme ser om utskottsproceduren. Saval de stora ständiga som de särskilda utskotten hade därför antagit sina egna regler. Dessa påminde dock om kamrarnas. Utskotten sammankallades första gången av kammarpresidenten, vilken

ansågs vara alla utskotts president, tills de hade valt vart och ett sin egen Reglementena (Dep. art. 14; Sen. art. 23) le ™ente a ^ av utsUsfunktionä^ ^ en eller två vicepresirer lp deputerade<*enter sen en o y J kammaren, en eller tva sekreterare i se näten, sex i medkammaren skulle ske enligt den metod, e n l i g t ^ i l k e n kamrar-

8 Tablån har gjorts på grundval av en systematisk sortering av kort. varpå de deputerades namn och utskottsledamotska> antecknats. I État des Iravaux lé^

gislatifs anges, vilka utskott de deputerade tillhörde. 29 å 9 Av de 617 ledamöterna voro IJ pa grund av andra uppdrag förhindrade att sitta i utskott.

na valde sitt presidium. Detta betydde, delade om någon minister eller några att då ett utskott första gången hade andra personer hade anhållit att få hökommit samman, den till åren äldste leras av utskottet; han talade om vildamoten tog plats som tillfällig ordföket svar en minister givit på någon rande och den yngste som sekreterare. utskottets förfrågning eller vilka uppVarje funktionär valdes för sig. Vid förlysningar han själv hade inhämtat från sta och andra omröstningen fordrades privatpersoner och ämbetsmän; han absolut majoritet. Uppnåddes inte dentillkännagav hur ett ärende, som utna efter den andra omröstningen, förskottet men ej kammaren hade hunnit klarades den vald som vid den tredje behandla, låg till; och han rapporterahade fått de flesta rösterna. I händelse de vilka nya motioner och propositioav lika röstetal var den äldste vald. Enner som utskottet sedan föregående ligt reglementena (Dep. art. 78; Sen. art. sammanträde hade fått mottaga. 57) skulle val inom utskott ske genom Då ett förslag överlämnats till utskott sluten omröstning med valsedlar, ett brukade deputeradekammarens utskott förfarande som kritiserades för att det enligt praxis tillsätta en föredragande, ibland gynnade intriger. Regeln om en rapportör. 3 På detta sätt iakttogs sluten omröstning lär emellertid då och reglementets stadgande (art. 28), att då ha överträtts — särskilt under de år utskottet inom femton dagar, sedan det som följde på första legislaturåret — fått mottaga en remiss, skulle utse en och man tillsatte funktionärerna med tillfällig föredragande (rapporteur proacklamation. 1 visoire) med uppgift att följa ärendet Då den ordinarie utskottspresidenteu och förbereda dess granskning inom utavlöste den tillfällige, begagnade han skottet. Alla rapportörer, som utsagos situationen för att göra ett uttalande. på detta stadium av ärendets behandFastän utskottssammanträdena inte vo- ling, voro rapporteurs provisoires. De ro offentliga, brukade sådana uttalan- blevo definitivt rapportörer för de oliden publiceras i pressen — åtminstone ka ärendena först då de blivit befullde som kommo från presidenterna i så mäktigade av utskottet att framlägga viktiga utskott som finans- och utri- sina rapporter i kammaren. Skillnakesutskotten. I uttalandena antyddes bl. den mellan tillfälliga och definitiva a. vilka problem utskottet hade att kon- rapportörer var emellertid i praktiken fronteras med. inte så strängt upprätthållen i de stora Utskottspresidenterna i de stora stän- utskotten. Senaten gjorde ingen sådan åtskilldiga utskotten voro betydande personad. I dess reglemente (art. 23) stadner. Titeln president antydde, att de hade både prerogativ och officiell vär- gades, att utskotten, sedan ett ärende dit remitterats, inom en månad skulle dighet. Sålunda hade de erkänt ledarskap i utskottsarbetet och kunde påver- välja en rapportör med uppgift att avka frågornas upptagande i parlament ge redogörelse i senaten över resultaoch debatt. De politiska grupper, som tet av utskottets behandling av frågan. hade majoritet i utskotten, voro mycket Det verkar, när man ser i några årmåna om att placera sina medlemmar i gångar av État des travaux législatifs, utskottets ledning. I många fall tog man som om rapportörskapet — utom i fidock ej hänsyn till partitillhörigheten nansutskottet — innehades av blott utan valde den ma,n ansåg mest kvalifi- några få utskottsledamöter. Inom några cerad. 2 utskott synes en och samme ledamot ha varit rapportör för samtliga ärenden. Utskottspresidenten underrättade, då utskottet hade sammanträde, dess leda1 Barthélemy, Essai, sid. 116. möter om vad av intresse som hade -3 Gooch, sid. 160. kommit till hans kännedom; han medGooch, sid. 162. 255

maren, och rapportören kunde bemynIngenting h i n d r a d e att rapportören digas att hävda sina idéer i ett tilläggsh a n d l a d e ett ärende, som han själv hautlåtande. de introducerat i kammaren. 4 Rapportören föredrog den fråga, som Utskottens kompetens. Ministrars hade förelagts honom, och fastställde en utgångspunkt, varifrån den kunde och motionärers närvaro. diskuteras i utskottet. Han kunde samKompetensen var för vart stort utmanslå flera frågor till en men också skott — med undantag för finansutframlägga ett helt nytt förslag. I senare skotten — blott angiven genom dess fallet fick frågan betraktas som ny, och namn. Det torde följaktligen ibland ha den måste då introduceras i kammaren varit ganska svårt för kammarpresidenav någon ledamot för att genast remitterna att avgöra till vilket utskott ett teras till utskottet. Endast med tanke ärende hörde. på denna procedur kan man tala om att Då i deputeradekammaren ett ärenutskotten hade laginitiativ. de hade remitterats till ett utskott, kunde frågan om dettas kompetens ställas Sedan alla upplysningar inhämtats såväl av utskottet självt som av ett anfrån regeringen, motionären, vittnen nat utskott, som ansåg ärendet falla unétc. framlade rapportören sitt förslag i der sig (DepReg. art. 31). Om båda de utskottet. Diskussionen där brukade —berörda utskotten voro ense om vart det påstås det — blott vara en dialog melkammarpresidenlan rapportören och den i handlägg- hörde, remitterade ten ärendet ånyo. Voro de inte ense, ningsfrågor erfarne presidenten. 5 Till måste kammaren besluta. Samma proslut sammanfattade presidenten de åsikter, som hade framkommit, och fram- blem uppstod, då ett ärende till sin grundnatur föll under ett visst utskotts lade sina egna. Om man inte genom behörighet men till sitt syfte u n d e r ett denna enkla metod blev enig om utlåannat utskotts (DepRegl. art. 28, 31). tandets lydelse, röstade man om förÄrendet remitterades då till det första slaget. av dessa utskott, men intetdera av de Röstningen skedde vanligen genom båda utskotten kunde självt besluta att h a n d u p p r ä c k n i n g men också — vilket ärendet skulle hänvisas till det senare var fallet i finansutskottet — genom i och för yttrande. Voro utskotten ense u p p r o p . Utskottspresidenten röstade inte. I fall av lika röstetal ansågs be- om att det senare utskottet borde avge yttrande, fick detta ärendet hänvisat slutet som negativt. 6 till sig av kammarpresidenten. YttranDe synpunkter utskottet ville hävda det skulle avges inom tio dagar, sedan i sitt utlåtande voro emellertid inte utskottet hade fått del av slutyrkandet alltid desamma som rapportörens. I så från det utskott, som hade att avgiva fall fick rapportören, som ju blott var utlåtande över förslaget. Voro utskottillfälligt föredragande, överlåta utlåten oense om remiss i och för yttrande, tandets framläggande i kammaren åt en avgjorde kammaren saken. annan utskottsledamot. Detta hände Vid fall av behörighetskonflikt meldock sällan i finansutskottet och var lan olika utskott kunde kammaren förheller inte så vanligt inom andra utordna att ärendet skulle handläggas av skott. Det var besvärligt att byta rapde ifrågavarande utskotten, som därvid portör, då ärendets behandling redan undantagsvis hade att förhandla gehade kommit igång, varför en rappormensamt, eller också av ett särskilt uttör, som ej delade utskottsmajoritetens skott, vartill nämnda utskott vartdera uppfattning, vanligen beordrades att 4 fortsätta sitt arbete. UtskottspresidenBarthélemy, Essai, sid. 180. 5 Gooch, sid. 166—167. ten kunde nämligen lätt åtaga sig att 6 Barthélemy, Essai, sid. 136. företräda utskottets majoritet i kam-

utsåg ledamöter till den andel som kammaren bestämde. 7 Senatsreglementet (art. 26) tillät utskotten att träda i omedelbar förbindelse med ministrarna genom sina resp. presidenter eller genom någon av utskottet utsedd ledamot. Samtliga aktstycken och handlingar, som rörde ett till ett utskott remitterat ärende, skulle genom kammarpresidentens försorg översändas till det ifrågakommande utskottet (DepRegl. art. 27; Sen.Regl. art. 24). Detta var egentligen det enda som stadgades angående utskottens verksamhet i det stora hela. Men trots detta hade utskotten i praktiken en stor frihet. 8 De kunde inhämta upplysningar från vem det vara månde. De kunde dessutom bemyndigas av kamrarna att i kraft av en särskild lag (Loi du 23 mars 191k) höra vittnen under ed, något som dock skedde blott i sällsynta fall. Dessutom kunde utskotten själva eller i delegationer höra experter, affärsmän och ämbetsmän. 9 Särskilt betydelsefullt var det, att detta även gällde medlemmar av statsmaktens exekutiva gren. Mycken tid lär regeringsmedlemmar och ämbetsmän ha fått offra åt utskotten. 1 En minister ansågs böra inställa sig i utskottet, när detta krävde det. Men därmed tjänade han också sina egna syften, ty ganska ofta väntade utskottet med att avlämna sitt utlåtande, tills det hade fått reda på hur regeringen skulle ställa sig till någon viss omdebatterad punkt däri. För sammanträde tillsammans med en regeringsmedlem brukade ett utskott befullmäktiga sin president, övriga funktionärer som grupp, ett särskilt underutskott eller en ensam ledamot. Vid budgetbehandlingen i deputeradekammaren hade varje stort utskott rätt att bemyndiga en av sina ledamö7 Gooch, s Gooch, 9

sid. 154. sid. 163. Gooch, sid. 163. 1 Gooch, sid. 164. Tardieu (sid. 204) omnämner att ministerierna ställde sina ämbetsmän till utskottens förfogande. 17 — 728.93

ter att med yttranderätt ta del i finansutskottets diskussion av det avsnitt av budgeten, som angick området för utskottets kompetens (DepRegl. art. 28). Och omvänt: finansutskottsrapportören för en viss del av budgeten hade rätt att utan speciellt bemyndigande med yttranderätt delta i förhandlingarna inom det utskott, vars behörighet svarade mot den del av statsregleringen, som rapportören skulle handlägga (DepRegl. art. 28). I överensstämmelse med detta stadgande infördes 1932 (DepRegl. art. 100) ett medgivande för stora utskott att kunna kalla till sig någon av finansutskottets rapportörer för att med honom diskutera frågor, som angingo hans del av budgetarbetet. I frågor, som ej stodo i direkt samband med budgeten, var det ömsesidiga privilegiet för utskott att låta sig representeras hos varandra genom rapportörer beroende på om kammaren hade givit sitt tillstånd åt ett utskott att avge yttrande över en fråga, som handlades av ett annat utskott, eller om överenskommelse träffats mellan de berörda utskotten. Reglementena (Dep. art. 29; Sen. art. 27) tillerkände motionär rätt att närvara vid den preliminära diskussionen av hans förslag i utskottet. Motionären hade yttrande- men ej rösträtt. I deputeradekammarens reglemente var fastslaget, att motionären skulle avträda före röstning. Hade motionen framlagts av flera kammarledamöter fingo dessa utvälja i deputeradekammaren en, i senaten flera ledamöter att i utskottet tala för motionen. Upphovsmän till amendement hade också rätt att taga del i utskottsöverläggningar. Voro de flera om ett amendement, skulle en av dem inbjudas av utskottet. Senatsreglementet innehöll en bestämmelse härvidlag, som Ministrarna själva lära dock ej så ofta ha inbjudits av utskotten. Barthélemy (Essai, sid. 219) anger att för hela året 1933 17 sammanträffanden ägde rum m e l a n ministrar och utskott. Jfr Tinasten, SOU 1931:26, sid. 176. 257

remiss utan vidare. I motsatt fall beslöt ej återfanns i medkammarens reglemente, nämligen att ett ändringsförslag mås- kammaren därom utan överläggning med uppresning. Om utskottet acceptete ha framlagts senast två dagar, innan överläggningen skulle äga rum i utskot- rade utlåtandet, framlades det för kammaren och en ledamot utsågs att förtet, för att förslagsställaren där skulle svara det. Fann utskottet att ändring kunna få utöva sin rätt. av en eller flera punkter borde vidtaMotionsfloden från kammaren mötte gas, avlät det till kammaren utlåtande ej något hinder förrän den nått utskotendast över de artiklar i förslaget, vilten. Där utsorterades de viktiga motioka utskottet ansåg böra ändras. nerna från de mindre viktiga. Men en motion i deputeradekammaren kunde inte utan vidare avlivas av utskottet — Utskottens handläggande av det kunde blott ske, om utskottet upppetitioner. sköt dess behandling tills legislaturPetitioner skulle skriftligen avfattaperioden utslocknat, då frågan ansågs de ställas till kammarpresidenten. 1 ha förfallit. Enär senaten på grund av sin successiva förnyelse var permanent, överensstämmelse med reglementena uppdelade utskotten petitionerna i tre kunde en sådan avlivning aldrig ske där. Regeringsförslag utskottsbehandla- klasser: 1) sådana som ansågos värdelösa, 2) sådana som ansågos värda en des alltid. Enligt reglementena (Dep. art. 29; närmare granskning av kammaren, 3) sådana som borde delgivas regeringen. Sen. art. 63, bis) måste utskotten avge Utskott var skyldigt att underrätta den utlåtande inom en viss tid — 4 månapetitionerande om i vilken klass hans der i deputeradekammaren och 3 måpetition hamnat och skälen därför. Om nader i senaten, varvid dock ej tiden mellan sessionerna inräknades. Skulle utskottet var enigt därom, behövdes dock ingen motivering. Om utskottet anmaximitiden ha utgått utan att ett visst utskottsutlåtande avgivits, gav depute- såg, att petitionen ej behövde föranleda radekammarens reglemente (art. 96, någon åtgärd, framlade utskottet intet bis) förslagsställaren rätt att hos kam- utlåtande, såvida inte ett sådant begärdes av en kammarledamot (DepRegl. maren hemställa, att förslaget omedelbart skulle uppföras på dagordningen. art. 121—127; SenRegl. art. 95—102). Denna rätt tillkom i senaten envar ledamot (Regi. art. 63, b i s ) . Offentliggörandet av utskottsarbetet. I princip ansågos de stora utskottens förhandlingar hemliga. Med hänsyn härÅterupplivande av utskotts utlåtande till ansågs, att man i kammardebatterfrån en föregående legislatur. na inte borde nämna vad som hade föFör att ett utskotts arbete inte skulle refallit i utskotten. Många undantag vara förgäves, om ett utlåtande före från regeln lära emellertid ha varit känlegislaturperiodens utgång inte hann da. Särskilt efter instiftandet 1928 av upptagas på kammarens dagordning Bulletin des commissions — ett veckostadgades (DepRegl. art. 36), att ett blad, som utdelades till kammarledamöutskottsutlåtande från en tidigare terna och som gav korta upplysningar legislatur på förslag antingen av ett om debatter och beslut i utskotten — nyvalt utskott eller också av tjugo hade allmänheten, och då särskilt presledamöter kunde inom ett år på fösen, fått en viss om än knapphändig rekommen anledning upptas och remitteras till utskott. Förslag om sådan re- informationskälla. Utskotten brukade också meddela allmänheten sina respekmiss avlämnades till presidenten, som tive åsikter i en del frågor. År 1932 delgav kammaren detsamma. Hade förtillstyrkte reglementsutskottet i deputeslaget framställts av ett utskott, skedde 258

r a d e k a m m a r e n ett förslag att det löpande arbetet i utskotten skulle i ännu större grad redovisas för allmänheten. Men utskottet insisterade ej härpå, då invändningen gjordes, att för mycket offentliggörande bl. a. skulle göra det svårare för utskottsledamöterna att nå kompromisser och enighet. 3 Deputeradekammarens reglemente (art. 35) stadgade, att presidentskapels sekretariat minst två gånger årligen skulle uppgöra berättelse (État des travaux législatifs de la Chambre des Deputes) om arbetets läge inom vart och ett av de stora ständiga utskotten. Namnen på de för de olika frågorna utsedda r a p p o r t ö r e r n a skulle också meddelas där. Ett stadgande om att denna berättelse också skulle offentliggöras i Journal officiel bortföll 1932.

B u d g e t b e h a n d l i n g e n i utskott. Budgeten antogs på samma sätt som lagförslag överhuvud (DepRegl. art. 82 —83). Den framlades för kammaren och remitterades utan föregående diskussion av kammarpresidenten till finansutskottet. Därefter gjordes den i plenum till föremål för överläggning, d. v. s. allmän principdiskussion och läsning samt röstning om de särskilda artiklarna, den ena efter den andra. Kammarbeslutet översändes sedan till senaten. Budgeten överlämnades alltid av finansministern eller budgetministern, när en sådan fanns. Enligt konstitutionslagen (Loi du 2't février 1875, art. 8) skulle finanslagen först framläggas i deputeradekammaren. Men detta var ingenting ovanligt, ty regeringarna hade nästan alltid för vana att först framlägga de mera b r ä n n a n d e propositionerna i kammaren. Regeringens budgetförslag. Före det nya budgetsårets början inhämtade finans- eller budgetministern från ministerdepartementen uppgift om dessas beräknade utgifter. Sedan beräkningar-

na i enlighet med lagen blivit underställda den för vart departement av finansministern utsedde utgiftskontrollören, skickades de jämte kontrollörernas yttranden till finansdepartementet. Finansministern eller budgetministern gjorde upp beräkning av alla förutsedda utgifter och balanserade budgeten. Viktigare problem, som härvidlag uppstodo, underställdes regeringen. Budgeten framlades i kammaren med ett kort tal av finans- eller budgetministern. I talet tecknade han den allmänna ekonomiska situationen och motiverade de mera betydelsefulla förslag, som budgeten innehöll. Deputeradekammarens finansutskott. Granskningen av både utgifter och inkomster ålåg finansutskottet, vilket var deputeradekammarens mäktigaste utskott. Dess huvuduppgift var naturligtvis själva budgetgranskningen, men det fick dessutom till sig remitterade flera ärenden än något annat utskott. Detta berodde på att de flesta lagförslag direkt eller indirekt voro av statsfinansiell betydelse, och det ålåg utskottet att undersöka dem ur principiell synvinkel och lägga ekonomiska aspekter på dem. Finansutskottet var det enda utskott, vars kompetens bestämdes i reglementet. Enligt detta (DepRegl. art. 100) skulle finansutskottet granska förslag till lagar om allmänna inkomster och utgifter samt varje lagförslag, som avsåg beviljande av fyllnadsanslag eller extraordinarie anslag för löpande eller avslutat finansår eller till statsreglering, som icke längre ägde tillämpning. Dessutom ålades finansutskottet (art. 32) att inom sex dagar avge yttrande angående varje förslag som berörde statens inkomster eller utgifter, vilket för granskning av dess allmänna syfte hade hänvisats till något annat utskott och vilket hade blivit tillstyrkt i dess utlåtande. Endast finansutskottet fick 3 Ch. Dep. sess. o., mars 1932, sid 1704.

yttra sig i den ifrågakommande anslagsfrågan. Finansutskottet måste sammanträda mycket oftare än vad som hade beräknats i reglementet. Granskningen pågick praktiskt taget jämt, och utskottet brukade till och med sammanträda under sommaren mellan den ordinarie och extraordinarie kammarsessionen. Till finansutskottet brukade remitteras c:a 500 ärenden årligen. Ungefär 300 hann utskottet behandla under året. 4 Enligt praxis i utskottet utsågs en rapportör för ett ärende, innan detta hade granskats av hela utskottet. När det gälide budgeten utsågs dels en allmän föredragande (rapporteur general) för granskningen av statsregleringen i dess helhet, dels en särskild föredragande (rapporteur special) för varje del därav. Rapporteurs spéciaux brukade varje år vara omkring 30 stycken. Ibland lär konkurrensen ha varit så stcr bland dem, som ville bli rapporteur general, att utskottet måste utse två eller flera sådana (rapporteurs géneraux adjoints). Endast för budgetens skull voro c:a 3/4 av utskottsledamöterna sysselsatta som rapportörer. Därtill korarao utskottets övriga utlåtanden, för vilka också rapportörer behövdes. På "grund av de särskilda förhållanden, varunder finansutskottets ledamöter arbetade, var deras frånvaro vid sammanträdena ännu mer påfallande än inom andra utskott. Därav följde att utskottets president och rapportörer dirigerade arbetet i ännu högre grad än i andra utskott. Fall lära ha förekommit, då de till och med hade fattat beslut utan att rådgöra med utskottet. Utskottet infordrade förklaringar, särskilt av regeringsmedlemmar. Det kunde när som helst av kammaren begära fullmakt att få infordra vittnesmål, men denna utväg användes sällan. Rapportörerna nedlade allt efter ambition ett minutiöst granskningsarbete, varvid de utnyttjade alla tillgängliga informationskällor. Ofta blevo deras rapporter så långa och handlade om så

mycket annat, att det var omöjligt för alla utskottsledamöter att hinna läsa dem. På grund därav kunde en rapportör skaffa sig stor handlingsfrihet och tillfälle att i utskottets namn rikta kritik mot både regeringsmedlemmar och ämbetsmän. Varje rapportör hade därför i praktiken inte bara initiativ- utan också faktisk beslutanderätt, och en regeringsmedlem, som inte ville acceptera hans kritik, måste vädja till hela utskottet och i sista hand till kammaren. Finansutskottets budgetutlåtande bildade liksom alla andra utskottsutlåtanden underlaget för kammardebatten. Det omfattade många digra volymer om tusentals sidor. Det bestod av de c:a trettio rapportörernas utlåtanden och tilläggsutlåtanden samt utlåtanden, gjorda av rapporteur general och hans biträden. Inga anspråk ställdes på att dessa utlåtanden skulle vara begränsade till beräkningen av statsanslagen. Budgetbehandlingen innebar därför även utkrävande av ministeransvarighet. Detta ansågs på sina håll vara till förfång för budgetarbetet och kritiserades därför. Finansiella lagförslag och amendement. Angående lagförslag av finansiell karaktär innehöll deputeradekammarens reglemente en mångfald stadganden, som ej återfunnos i senatens reglemente och som syftade till att beskära kammarledamöternas möjligheter att lättvindigt bryta sönder budgetförslaget. Dessa stadganden avsågo främst att förhindra amendement, som förryckte budgetens balansering, och att möjliggöra att andra beslut, som ej omedelbart avsågo inkomsterna och utgifterna för det aktuella budgetåret, smugglades in i budgeten (eng. »tacking» och »rid

VF»).

Finansutlåtandet i deputeradekammaren. Finansutlåtandet framlades först på den extraordinarie sessionen, vilken vanligen började på senhösten. Kamrarna hade därför i regel bara några veckor på sig att hinna debattera budgeten, innan 1 januari kom och det nya räkenskapsåret började. Ibland hann 4

Se ^lika uppl. av État des legislalifs.

travaux

man inte antaga budgeten i tid, vilket :t nödvändiggjorde att parlamentet fick k besluta om beviljande av fyllnadsanslagg eller extraordinarie anslag — de s. k. t. tolftedelarna (les douziémes provisoi-!res).° I debatten i kammaren spelade finansministern eller budgetministern och finansutskottsledamöterna — då särskilt presidenten och rapporteur general — den största rollen. Rapportören hade stor prestige. Han ansågs bevaka kammarens, ja, allmänhetens intressen gentemot exekutiven och vara auktoritet rörande ekenomisjca frågor. Hans yttranden citerades i pressen minst lika mycket som finansministerns. Ofta var det också vid regeringsskifte en rapporteur general som fick ta hand om finansministerportföljen. ^ e andra rapportörerna (rapporteurs spéciuux/ cogo en liknande om ej lika myndig del i debatten. En sådan rapportör hade då kammaren gått till detaljgranskning av de avsnitt, som han hade haft under beredning, en chans att utmärka sig, så att han kunde bli påtänkt som rapporteur general en annan gång. Eftersom han hade haft tillfälle att nedlägga personligt färgade synpunkter i sitt utlåtande — vilket finansutskottet formellt stod för — kunde debatten ibland ta en oväntad vändning, ja, det lär ha hänt, att rapporteur general och en rapporteur special stått emot varandra. 7 För begränsningarna i yttranderätten under deputeradekammarens budgetbehandling redogöres på sid. 268.

granska de förslag, som deputeradekammaren hade röstat om. I själva verket granskade dock senatens finansutskott helt inofficiellt budgeten samtidigt med deputeradekammaren. Ibland frånskildes alla omstridda delar i budgeten och beslut om dem fattades inte förrän man var färdig med alla de övriga. 8

Utrikesutskottet. Deputeradekammarens utrikesutskott, som varit förebildande för flera andra parlament, var näst finansutskottet kammarens betydelsefullaste. Utöver beredningsarbetet hade det att utöva en viss kontroll över utrikesdepartementet och kunde fördenskull sammanträda även mellan sessionerna på ordförandens kallelse. Kontrollen skedde främst genom att utrikesministern eller någon ledande departementstjänsteman på utskottets begäran gåvo exposéer inför utskottet åtföljda av debatt och frågor. Någon tystnadsplikt för utskottsmedlemmarna fanns ej inskriven i reglementet men begärdes understundom av utrikesministern. Utskottsförhandlingarna protokollfördes, ehuru utan att akter eller viktiga hemliga upplysningar registrerades. Utskottet kunde dock ibland utsända kommunikéer. Utskottets verksamhet har betecknats mera som en efterhands- än en förhandskontroll, och i vart fall förelåg ingen skyldighet för ministern att i förväg konferera med utskottet rörande ens betydelsefulla utrikesärenden. 9

Ledningen av parlamentets arbete. Finansutlåtandet i senaten. Då budgeten skickades över till senaten från kammaren ganska sent, kunde senaten och dess utskott inte hinna att närmare 6 Barthélemy uppger i Le Gouvernement de la France, sid. 227, att budgetens antagande under Tredje Republiken blev försenat mer än 20 gånger. År 1912 behövde parlamentet rösta om sju

Presidiet. Ledningen av resp. kammares arbete utövades i senaten av presidenten »tolftedelar», innan budgeten var antagen. 7 Gooch, sid. 194. 8 Gooch, sid. 198. 9 Se Brusewitz, sid. 227 ff. och Tingsten, S.O.U. 1931: 26, sid. 181 f.

och presidiet, i deputeradekammaren därjämte av presidentkonferensen. På sitt första ordinarie sammanträde för året — då den äldste ledamoten fungerade som ordförande och de sex yngsta som sekreterare — valde varje kammare sitt presidium (Bureau définitif). I deputeradekammaren bestod det av en president, sex vicepresidenter, tolv sekreterare och tre ekonomiförvaltare (questeurs), i senaten förutom presidenten av fyra vicepresidenter, åtta sekreterare och tre ekonomiförvaltare. Både konstitutionslagen (art. 11) och reglementena (Dep. art. 9; Sen. art. 4) stadgade, att presidierna skulle fungera från en ordinarie sessions början till öppnandet av den följande. Först sedan presidiet valts, ansågs kammaren vara konstituerad. Presidenten och hans befogenheter. Till presidenten adresserades valbesvär, kammarledamöternas avsägelser, handlingar och petitioner, som voro avsedda att delgivas kammaren, samt alla slags ärenden, som kammaren skulle behandla. I trängande fall kunde presidenten ensam bevilja ledighet åt ledamot, annars skulle presidiet göra det. Presidenten hade befogenhet att erinra talare om att denne skulle hålla sig till frågan. Han kunde föreslå, att en ledamot skulle avstängas från förhandlingarna. Han kunde suspendera och avsluta förhandlingarna. Han skulle göra det, om ledamot ej lydde hans tillrättavisning om ordning samt vid fall av tumult. Presidenten vakade över kammarens inre och yttre säkerhet och bestämde i detta syfte storleken av den väpnade styrka, som han fann vara för ändamålet nödig. Styrkan stod under hans befäl. Både presidenten och ekonomiförvaltarna i deputeradekammaren bodde i Palais Bourbon. Senatens president bodde i Palais du Luxembourg. I rang stodo kammarpresidenterna närmast statschefen. De uppburo (1938) förutom sitt parlamentsledamotarvode

216 000 francs för representation och 100 000 francs för utgifter i ämbetet samt för automobil. Några senatspresidenter blevo senare republikens president (Loubct, Falliéres, Doumergue, Lebrun). Fastän kammarpresidenterna hade valts av den politiska majoriteten, var det en oskriven lag att de ej skulle betraktas som företrädare för något parti. — Republikens president utsåg aldrig en ministär utan att först ha rådgjort med kammarpresidenterna. 1 Sekreterarna förvaltarna.

och

ekonomi-

Sekreterarna, av vilka minst två måste närvara vid sammanträdena, skulle i tur och ordning övervaka protokollets avfattning (DepRegl. art. 38; Sen. Regi. art. 30) samt jämte presidenten underskriva det, sedan kammaren hade godkänt det. Samma personer kontrasignerade också i deputeradekammaren den text, som skulle inflyta i Journal officiel, då kammaren inte hade godkänt protokollet (DepRegl. art. 38 bis). Sekreterarna fastställde jämte jourhavande president resultatet av omröstning, som hade försiggått medelst handuppräckning eller uppresning (DepRegl. art. 70; SenRegl. art. 49); de verkställde rösträkningen vid votering med öppna valsedlar (art. 74, resp. 54) och i vissa fall avgjorde de om avprickning (pointage) av röstsedlar skulle äga rum (art. 74, resp. 54); då omröstning med öppna röstsedlar skulle ske vid kammarens bord (a la tribune), togo de emot röstsedlarna (art. 76, resp. 55). Dagordningen och presidentkonferensen. Dagordningen, eller föredragningslistan, uppgjordes i senaten av dess presidium. Enligt senatsreglementet (art. 1

Barthélemy, Le Gouvernement de la France, sid. 49.

46) skulle presidenten framlägga sitt förslag till dagordning — förslag om dag och tid för nästa sammanträde och om överläggningsämnen — vid slutet av plenum. Så hade man gjort också i deputeradekammaren före 1920. Men det hade fört med sig en del olägenheter. Sådana ledamöter, som hade stannat kvar till sammanträdets slut, voro otåliga att få ge sig av. Mitt i allt uppbrottsstojet biföllo de presidentens dagordningsförslag eller försökte med möda göra sig hörda av honom, då de av någon orsak ville ha en ändring däri. Därför fick presidenten rätt att när han ville under sammanträde framlägga sitt förslag till nästa sammanträdes dagordning. Han tycks vanligen ha placerat förslaget som tredje eller fjärde ärende, från slutet av ett sammanträde. I deputeradekammaren uppgjordes dagordningen av presidentkonferensen (conference des presidents). Denna bestod av kammarens president och vicepresidenter, de stora utskottens presidenter samt varje politisk grupps president — eller vid frånvaro av en sådan — någon annan av utskottet eller gruppen utsedd medlem. Regeringen underrättades om konferensens sammanträden och kunde därvid avge yttrande. Konferensen sammankallades en gång i veckan för att undersöka arbetsläget i kammaren och planera dagordningarna. Den såg också till att två stora utskott inte hade sammanträde samtidigt. Dagordningen underställdes kammaren för godkännande, varefter den trycktes i Journal officiel och anslogs i lobbierna. Dagordningen kunde ändras endast genom beslut av kammaren, vilket fattades antingen på hemställan av regeringen eller på förslag, undertecknat av femtio ledamöter, vilkas närvaro skulle fastställas genom namnupprop. Ledamöterna tyckas, så vitt det framgår av protokollen, dock inte ha utnyttjat denna rättighet att påkalla ändring av föredragningslistan.

Förstärkt

presidentkonferens.

Enligt en i deputeradekammarens reglemente 1935 insatt art. (43 bis) kunde presidentkonferensen föreslå kammaren att fixera en viss tidrymd för debatter om lagförslag samt bestämma tidpunkt för omröstningen. Då detta skulle ske, förstärktes presidentkonferensen med en regeringsmedlem, de rapportörer, som hade ifrågakommande lagförslag om hand, samt med de talare, som utan att tillhöra eller sympatisera med någon politisk grupp önskade yttra sig. Denna konferens bestämde hur lång tid debatten fick ta, innan man skulle övergå till diskussion av förslagets olika artiklar, samt hur lång tid diskussionen om dessa skulle få räcka. Den anslagna tiden uppdelades mellan regeringen, utskottet och de talare, som voro för eller mot förslaget. I vilken tur och ordning talarna hade anmält sig skulle inte tas någon hänsyn till. Talarna eller gruppernas representanter fingo antingen själva mellan sig dela upp den tid, som stod dem till buds, eller gemensamt utse en eller flera talare. De översände därefter till kammarpresidenten namnen på dem som skulle yttra sig. Denne fastställde med tanke på att debatten skulle bli så allsidig och belysande som möjligt den Ordning, i vilken de skulle få yttra sig. Dock var han skyldig att sist ge ordet åt en talare, som skulle tala mot förslaget eller som tillhörde en minoritet. Också då det var fråga om interpellationsdebatter, skulle gruppernas presidenter (conference des presidents de groupe) utskifta tiden mellan talarna. Detta stadgades i art. 112 bis, och i kraft av denna skulle grupp-presidentkonferensen — inte presidentkonferensen — fixera hur lång tid debatten skulle ta, samla ihop interpellationer, som avgivits i samma fråga, samt försöka eliminera onödiga interpellationer. För övrigt skulle man gå till väga som ovan beskrivits, d. v. s. översända namnen på dem som skulle tala o. s. v.

Ärendenas behandling i kamrarna. Successiv

behandling.

Ärendenas behandling i det franska parlamentet var successiv. En regeringsproposition framlades alltså först blott i den ena kammaren som remitterade den till utskott. Om kammaren fattade positivt beslut, skickades förslaget till medkammaren, som remitterade det till utskott, innan den tog ställning. Antog den sistnämnda kammaren förslaget i förändrad form, kunde den förstnämnda kammaren antingen omedelbart upptaga det ändrade lagförslaget till förnyad prövning eller remittera det till utskott eller på förslag av någon dess ledamot uppdraga åt ett utskott att sammanträda med medkammarens utskott för att försöka nå enighet (DepRegl. art. 95 bis; 107; Sen Regi. art. 129). De båda kamrarna röstade sedan om det förslag, som det gemensamma utskottet eventuellt hade enat sig om. Reglementena föreskrevo, att om det inom båda kamrarna förelåg av regeringen eller genom motion framställt lagförslag i samma fråga och behandling därav påbörjats inom den ena kammaren, fick den andra kammaren ej uppföra lagförslaget på sin dagordning, förrän medkammaren röstat om förslaget (Dep. art. 104; Sen. art. 125).

Antal

läsningar.

I deputeradekammaren hade man i allmänhet bara en läsning (DepRegl. art. 82). Denna innebar först en allmän principdiskussion om ett lagförslag. Kammarpresidenten tillfrågade kammaren, om den ville övergå till överläggning om förslagets olika artiklar. Bifölls ej detta, ansågs förslaget vara förkastat. Bifölls det, läste kammarpresidenten upp varje särskild artikel med tillhörande ändringsförslag. Sedan omröstning om samtliga artiklar var för sig ägt rum, företogs röstning om förslaget i dess helhet, varpå kammarpre-

sidenten förklarade att kammaren hade antagit förslagit och sände det till senaten eller till republikens president för promulgering. Före slutomröstningen om förslaget i dess helhet kunde emellertid kammaren på förslag av en ledamot besluta att en andra läsning skulle äga rum. I sådant fall remitterades de texter, som kammaren hade röstat om i den första läsningen, till utskottet för nytt utlåtande. I senaten (Regi. art. 65) kunde lagförslag utom vid fall av brådskande natur ej antagas, förrän det hade undergått två läsningar. Den första läsningen avsåg lagförslaget i dess helhet och därefter dess särskilda artiklar jämte de ändringsförslag som hörde dit. Härefter beslutade senaten om förslaget skulle undergå en andra läsning. Avslogs detta yrkande, hade förslaget förfallit. Bifölls det däremot, skedde en andra läsning. Mellan de två läsningarna skulle minst fem dagar ha förflutit. Den andra läsningen avsåg omröstning om de särskilda artiklarna och de dit hörande ändringsförslagen. Före slutomröstningen hade varje senator rätt att andraga allmänna skäl för förslagets antagande eller förkastande. Stadgandet om två läsningar i senaten ägde inte tillämpning i fråga om reglering av statens inkomster och utgifter eller lag om redovisning eller lag om beviljande av särskilt anslag eller lag om lokala angelägenheter. För sådana lagar fordrades blott en läsning (SenRegl. art. 71). Debatten och rapportörerna. De kammarledamöter, som önskade yttra sig, lämnade sina namn till kammarspresidenten. Vanligen — undantag förekommo dock — lämnades ordet alternativt till ledamöter, som voro för eller emot förslaget. Regeringens medlemmar, utskottspresidenterna och rapportörerna fingo ordet när de önskade det. Särskilt rapportörerna brukade utnyttja sitt privilegium. Regeringen kunde i debatten representeras genom

ställföreträdare, som i avseende på yttranderätten voro likställda med regeringsmedlemmar. Utskottspresidenten och rapportören hade rätt att påyrka att ett amendement, som framställdes u n d e r debatten, skulle hänvisas till utskottet (DepRegl. art. 87; SenRegl. art. 69). De hade i deputeradekammaren rätt att muntligen begära röstning med öppna röstsedlar (Dep. Regi. art. 72), vilket annars måste begäras skriftligen och av ett visst antal. De skulle alltid höras, innan kammaren biföll ett avslagsyrkande (DepRegl. art. 49), och de hade rätt att tala en timme vid den överläggning, som föregick kammarpresidentens proposition på övergång till de särskilda artiklarna, (medan övriga talare hade en halvtimme var till sitt förfogande). Då varje artikel i ett lagförslag diskuterades för sig, hade de rätt att yttra sig; i övrigt var ordet förbehållet blott en motståndare till förslaget (DepRegl. art. 83). Prioritet

för vissa

frågor.

Prioritet för vissa frågor synes mest na givits i deputeradekammaren. Begäran om cloture skulle där ha prioritet (DepRegl. art. 48), likaså begäran att ta yttra sig rörande dagordningen (Dep. Regi. art. 49 bis). Yrkande, som avsåg dagordning eller prioritet mellan frågor ägde alltid företräde framför huvudfrågan (DepRegl. art. 50; SenRegl. art 59). Vidare kunde regeringen, innan deputeradekammaren gick att granska kontraforslag eller en eller flera artiklar i ett förslag, anhålla att regeringstexten skulle behandlas först. En sådan an b a l l a n hade prioritet (DepRegl. art 00 bis). Amendement ställdes vid omröstning före huvudfrågan (DepRegl. art. 51). ° Förelåg ett yrkande om övergång till enkel dagordning, skulle i båda kamrarna proposition alltid ställas först på detta (DepRegl. art. 114; SenRegl. art. 82). Då behandlingen av ett lagförslag haVid omröstning vid kammarens bord (scrutin public å la tribune) erhöll varje ledamot en kula. Röstsedeln lades i en urna, kulan i en annan. Häri-

de påbörjats, uppfördes fortsatt behandling därav utan vidare som första ärende på dagordningen för nästföljande sammanträde, om behörigt utskott i samförstånd med regeringen så hade påyrkat (DepRegl. art. 95). Likaså skulle lagförslag, som deputeradekammaren antagit men som senaten modifierat, uppföras som första ärende på dagordningen, omedelbart efter den pågående överläggningen, såvida ej kammaren beslöt annorlunda (DepRegl. art. 95 bis). Kvorumregler. För giltig omröstning erfordrades i bada kamrarna närvaro av mer än halva antalet verkligt tjänstgörande ledamöter (DepRegl. art. 80; SenRegl. art. 08). I senaten fastställde presidiet antalet närvarande ledamöter. Var presidiet därvid inte enhälligt, verkställdes röstning med öppna röstsedlar. Uppnåddes ej det föreskrivna talet för kvorum, blev omröstningen ogiltig. Röstningen uppfördes därefter som första fråga på dagordningen för nästa sammanträde och blev då giltig oberoende av antalet närvarande. I deputeradekammaren tillämpade man före 1932 den ordningen, att därest vid omedelbart förestående omröstning begäran därom framställdes, presidiet skulle fastställa antalet närvaranae. Betvivlade presidiet att mer än halva antalet deputerade var närvarande, skulle omröstningen försiggå vid kammarens bord. 1 Befanns efter denna att kvorum ej förelåg, skulle omröstningen uppforas på nästa sammanträdes dagordning och blev då giltig, oavsett antalet närvarande (DepRegl. art. 80). Efter 1932 stadgade emellertid art. 80, att omröstningen skulle anses giltig, vilket antal som än hade röstat, om presidiet vare sig det hade eller inte hade anmodats att före röstningen fastställa antalet närvarande — genom uppskattning hade gjort detta fastställande och förklarat att kammaren var kompetent att rösta. Om kammaren ej ansågs kompetent, sattes röstningen upp på följande sammanträdes dagordning och blev då giltig, oavsett antalet röstande. På samma sätt försökte man i kammaren i ett annat fall hindra, att exakt fastställangenom förhindrades att en parlamentsledamot kunde avgiva en frånvarande kollegas röstsedel.

de av kvorum skulle fördröja förhandlingarna. En artikel (76) tillät att röstning med öppna röstsedlar skulle försiggå vid kammarens bord, om skriftlig begäran hade inlämnats därom av femtio ledamöter, vilkas närvaro vid sammanträdet hade fastställts med n a m n u p p r o p . Före röstningens början skulle då presidiet meddela om antalet närvarande utgjorde majoriteten av de verkligt tjänstgörande deputerade. Om presidiet försäkrade, att kvorum förelåg, blev omröstningen giltig hur få röster som än hade avgivits. I motsatt fall skulle omröstningen ske vid ett senare sammanträde. Avgörande av frågor utskottsremiss.

utan

Med stöd av reglementena kunde kamr a r n a s presidenter själva i vissa fall remittera väckta förslag till behörigt utskott, varvid kammaren efteråt skulle meddelas detta. Ibland kunde i deputeradekammaren ett förslag — ehuru ingalunda alltid en enkel, självfallen fråga — slippa den vanliga vägen genom behörigt utskott och diskussion i presidentkonferensen om uppförande på dagordningen för att i stället omedelbart upptas till överläggning i plenum. Enligt art. 96 skulle i sådant fall initiativet ha tagits av regeringen eller av förslagets upphovsman. Ett anslag om begäran om omedelbar diskussion skulle genast uppsättas inom byggnaden, och debatten fick inte börja förrän en timme därefter. Behörigt utskott hade att omedelbart efter regeringsförslagets eller motionens framläggande och uppläsande avge utlåtande. Denna utskottsprocedur gällde dock ej förslag, som kammaren redan hade behandlat och som hade återskickats från senaten. Kammaren kunde besluta, att utlåtandet omedelbart upplästes och ställdes under överläggning eller också att det skulle införas i de fullständiga förhandlingarna (Compte rendu in extenso)1 och att överläggning därom skulle uppföras som första ärende på dagordningen för nästa sammanträde. Avgav utskottet inte omedelbart sitt utlåtande, skulle det1

De fullständiga förhandlingarna, Compte rendu in extenso, utgjorde det officiella stenografiska protokollet över kammarförhandlingarna. Det offentliggjordes jämte till förhandlingarna hör a n d e aktstycken i Journal officiel och

ta inom fem dagar antingen införas i Journal officiel eller utdelas. Kammaren kunde sedan besluta att utan uppskov diskutera utlåtandet eller placera det främst på dagordningen för nästa sammanträde. Om utskottet inte hade avgivit sitt utlåtande inom den tid, då det borde ha gjort det — vilket realiter betydde att utskottet hade satt sig emot omedelbart debatt — kunde kammaren på begäran inom sex dagar av femtio ledamöter, vilkas närvaro fastställdes genom n a m n u p p r o p , besluta omedelbar debatt. Begäran om omedelbar debatt (själva sakfrågan fick ej diskuteras) kunde bli föremål för en korl debatt, vari blott förslagsställaren, utskottets president och rapportör samt någon regeringsmedlem fingo yttra sig. Förslagsställaren hade tio minuter på sig att motivera sin begäran och fem för att replikera. Han kunde överlåta sin yttranderätt åt någon kollega. Beslutades omedelbar behandling, skulle denna äga rum under pågående sammanträde eller uppföras som första ärende på dagordningen för nästa sammanträde. De förslag, som av kammarledamot ställdes med begäran om omedelbar diskussion, 2synas mest vara förslag till resolution, t. ex. om bestämmelser i kammarens arbetsordning eller förslag om att inbjuda regeringen att avge förslag till lag i någon fråga. De förslag, som av regeringen ställdes med begäran om omedelbar diskussion, kunde röra mångahanda ting — såväl anhållan om fullmakter som lagförslag över huvud. De flesta krav om omedelbar diskussion ställdes dock av regeringen rörande förslag, som deputeradekammaren redan hade behandlat men som hade modifierats i senaten. När sådan begäran framställdes, uttalade sig behörigt utskotts rapportör omedelbart, varpå kammaren beslutade, om omedelbar diskussion skulle följa. Då senatsreglementet (art. 129—130) innehöll ett liknande medgivande att på regeringens fordran till omedelbar överläggning uppta ett förslag, som modifierats i medkammaren, kunde ett förslag — med regeringen som pådrivare — vandra fram och tillbaka mellan kamrarna under några timmar, tills enighet nåtts. i de parlamentariska annalerna, Annales parlementaires. 2 Resolution, resolution, var ett beslut av kammaren, som vann giltighet utan samverkan med senaten eller regeringen.

Lagstiftning

utan

debatt.

dent- eller gruppresidentkonferensens beslut. Regeringsmedlem, utskottspresiVissa lagförslag kunde i deputeradekammaren bli lag utan debatt i plenum denten och -rapportören erhöllo dock, — ett arrangemang, som infördes 1915. som sagts, ordet närhelst de begärde Kammarens reglemente (art. 97 99) det. Dessutom hade kammarledamot allföreskrev, att ett lagförslag, varöver ett tid rätt att erhålla ordet efter regeringsutlåtande i behörig ordning hade avgimedlem, i deputeradekammaren därvits, kunde uppföras såsom första ärende på dagordningen för något sammanjämte efter utskottets talesmän. träde under förbehållet, att överläggHöll sig senator inte till ämnet, skulle ning om förslaget därvid icke skulle presidenten erinra honom därom. För äga rum, såframt hemställan därom hade gjorts av behörigt utskott och av att yttra sig mot sådan erinran kunde regeringen hos presidentkonferensen ingen erhålla ordet. Ingen senator fick minst tre sammanträdesdagar före den, på vars dagordning ärendet uppfördes. yttra sig mer än två gånger i samma fråga, såvida inte senaten beslutade Meddelande om sådan hemställan skulannorlunda. Allenast en talare kunde le delgivas kammaren av presidenten. Trettio ledamöter kunde genom en moerhålla ordet för att göra invändning tiverad, skriftligen avfattad anhållan mot överläggningens avslutande (Sen. orsaka, att ett på dagordningen så uppRegi. art. 38; 40; 44). fört ärende kunde avföras därifrån. Detta skedde utan kammardebatt. AnFöljande restriktioner i yttranderätnars kunde invändningar också göras ten gällde endast i deputeradekammaav en eller flera ledamöter, då utlåtanren: de^ just skulle framföras i kammaren. I så fall måste skälen för invändningen Hade deputerad blivit föremål för så snart som möjligt avfattas skriftlipersonlig förolämpning, kunde han gen och offentliggöras. Ärendet avföromedelbart erhålla ordet för att yttra des tills vidare från dagordningen, och sig i fem minuter (DepRegl. art. 44). de skriftliga invändningarna hänvisades till behörigt utskott, där vederböOm deputerad inte höll sig till ämnet rande motionär fick utveckla sina syn- och två gånger hade erinrats därom av punkter. Utskottet avgav till kammaren presidenten, kunde presidenten föreslå ett tilläggsutlåtande, vari samtliga på nämnda sätt avfattade invändningar ut- kammaren att talaren inte mer skulle få tryckligen omförmäldes. Minst tre da- yttra sig under sammanträdet. Beslutet gar efter det att utlåtandet hade utfattades utan debatt genom h a n d u p p delats kunde ärendet som förut uppföräckning (DepRegl. art. 46). ras på dagordningen. Om invändningar Debattens avslutning —• cloture — åter gjordes, upprepades proceduren. Men då förslaget för tredje gången up- kunde påyrkas av varje deputerad efter penbarade sig på dagordningen, kunde det att minst två talare med motsatta det slutgiltigt avföras därifrån endast meningar hade yttrat sig. Om ordet bepå en begäran, undertecknad av trettio gärdes i fråga om sådant yrkande, skulledamöter. le det givas blott åt en talare. Denne Själva omröstningen om ett lagförfick inte yttra sig mer än fem minuter. slag, som hade framförts på ovannämnDen som stod antecknad främst på tada sätt och som skulle framläggas vid plenums början, tilldrog sig föga inlarlistan och efter honom var och en tresse i kammaren. Å andra sidan var efter sin plats på denna lista, hade födenna procedur, som rikligt tillämpareträde, då han begärde ordet för yttdes, mycket tidsbesparande. Den skärpte också det ansvar, som vilade på utrande om överläggningens avslutande. skotten. Fanns ingen antecknad på listan, lämnades ordet angående denna cloture till den deputerad, som först hade begärt Debattrestriktioner. det. Frågan avgjordes av kammaren Tidigare (ovan sid. 263) har en redo- med handuppräckning. Tvivlade presigörelse lämnats för begränsningen i dediet pä resultat för omröstningen, anputeradekammaren av tid och antalet ställdes kontrollomröstning medelst talare vid vissa debatter enligt presiuppresning. Nåddes trots denna andra

omröstning ej klarhet, skulle debatten fortsätta. Sedan debatten hade förklarats avslutad, fick ordet lämnas bara ät ledamöter vilka ville förklara sitt röstande. Härför fingo de ta fem minuter var i anspråk (Dep. Regi. art. 48). I den debatt om ett lagförslag, vilken ägde rum före kammarens övergäng till diskussion om varje artikel för sig, disponerade talarna en halvtimme var (utskottspresidenten och rapportören en timme v a r ) . Vid överläggning om varje artikel för sig hade blott utskottets president och rapportör samt en talare, som var emot förslaget, rätt att yttra sig. Samtliga disponerade en halvtimme var. Före slutomröstningen om förslaget i dess helhet hade varje talare fem minuter pä sig att förklara sin röst, såvida omröstningen skedde med öppna röstsedlar (DepRegl. art. 83). Avvisningsyrkande, som åsyftade beslut att väckt fråga inte skulle upptagas till behandling, kunde alltid framställas. För bifall härtill kunde endast dess framställare yttra sig. Skäl däremot fick anföras blott av en talare. Ingen av dessa talare fick yttra sig mer än en halvtimme var. Skulle efter deras yttrande någon regeringsmedlem ha yttrat sig, fick den deputerad, som ville begagna sin rätt att yttra sig efter en minister, ha ordet blott en halvtimme. Behörigt utskotts president och rapportör fingo dock yttra sig (DepRegl. art. 49). Dä förslag rörande förhandlingsordningen hade framställts av innebörd, antingen att viss fråga skulle avföras från dagordningen eller att dess behandling skulle förläggas efter viss dag eller efter viss omröstning i kammaren eller efter viss annan framtida händelse, eller att granskningen av de särskilda artiklarna i ett förslag skulle äga rum i annan ordning än efter deras nummerföljd, eller att viss sådan artikel skulle återförvisas till utskott, hade över sådant förslag blott förslagsställaren och en ledamot, som ogillade för-

slaget, behörig rapportör och utskottspresident samt regeringsmedlem rätt att ta till orda. Förslagsställaren och den, som ogillade förslaget, fingo tala i tio minuter var, den förre fick dessutom fem minuter för replik. Båda kunde överlåta sin rätt att yttra sig till annan ledamot. Återremiss till utskott av ett lagförslag skulle beslutas utan debatt, då sådan begäran hade framställts eller tillstyrkts antingen av utskottet eller regeringen (DepRegl. art. 49 bis). Då förslag, som avsåg dagordningen eller prioritet mellan frågor eller tilllämpning av reglementet, hade framställts och upptagits till behandling, fingo blott förslagsställaren och en talare, som ogillade förslaget, yttra sig i tio minuter var (DepRegl. art. 50). Enligt en 1935 insatt art. (50 bis) i reglementet hade regeringen rätt att begära, att kammaren, innan den började överläggning om ett kontraförslag till en proposition eller innan den granskade den första artikeln i utlåtandet, skulle diskutera den text, som regeringen ursprungligen hade framfört. Regeringen kunde u n d e r debattens gång göra samma begäran med avseende pä en eller flera artiklar. Debatten om denna begäran, vilken hade prioritet framför kontraförslag och amendement, fick inte begränsas vare sig med avseende pä tid eller antalet talare. Men yrkande om cloture skulle alltid kunna framställas. Om cloture fick blott en talare yttra sig i fem minuter.

Restriktioner getdebatten

i yttranderätten vid budi deputeradekammaren.

Dä kapitel i statsregleringen diskuterades och därvid inga amendement hade framställts av de därtill berättigade personerna, fick blott en kort debatt äga rum. Varje talare fick yttra sig i högst tio minuter och bara en gäng men kunde dessutom använda sin rätt att yttra sig efter en minister, även dä

blott i högst tio minuter (DepRegl. art. 103). I exceptionella fall kunde regeringen hos kammaren anhålla, att en 1926 antagen resolution skulle träda i kraft. Resolutionen (Resolution du 20 juillet 1926), som hade antagits 1926 under Poincarés konseljpresidents- och finansministertid i en ytterst kritisk statsfinansiell situation, angav den procedur, som skulle tillämpas, dä statens intressen fordrade ett snabbt beslut om något lagförslag. Kammaren beslutade att resolutionen skulle träda i kraft genom röstning med öppna sedlar med 2/3 majoritet samt utan föregående debatt (art. 1). I kraft av denna resolution (art. 2—5) kunde utskottsgranskningen av en regeringsproposition samt dennas upptagande på dagordningen forceras till ett tidsminimum (endast några dagar). I den allmänna debatten om förslaget i dess helhet (d. v. s. den debatt som föregick debatten om varje enskild artikel) fingo blott utskottsrapportören och en talare, som hade utsetts av utskottsminoriteten, yttra sig. Hade utskottsminoriteten ej utsett någon företrädare åt sig, gavs ordet blott åt den förste av dem, som på talarlistan stodo antecknade för att tala mot förslaget. Om emellertid regeringen kom med invändningar mot utskottets synpunkter, fingo rapportören, utskottspresidenten och ytterligare en talare yttra sig (art. 6). Över varje amendement fingo blott regeringen, utskottspresidenten, rapportören och en av amendementets signatärer yttra sig. Amendementets upphovsman eller en av dess signatärer skulle alltid erhålla ordet sist. Denne kunde överiata sin yttranderätt. Amendement, som hade accepterats av utskottet, fingo inte utvecklas under plenum, såvida de inte hade föranlett avslagsyrkande. Om så skett, fingo blott regeringen, utskottspresidenten, rapportö3

Ch. Dep. sess. e. o., d e c 1938. Barthélemy, Le Gouvernement de la France, sid. 226. Enligt finanslagen av 4

ren, den avslagsyrkande samt amendementsställaren yttra sig. Talarna hade en kvart var pä sig att tala, och kammarpresidenten skulle vaka över att de höllo sig till amendementet. I den del av debatten, där varje artikel behandlades för sig, skulle inga andra än utskottspresidenten, rapportören och den som eventuellt hade utsetts att företräda utskottsminoriteten, fä yttra sig. Invändningar från regeringshåll gåvo utskottspresidenten, rapportören och en enda talare rätt att yttra sig (art. 7). I den följande artikeln (art. 8) medgavs en kammarledamot att före slutomröstningen om förslaget i dess helhet erhålla ordet under fem minuter för att förklara sitt röstande. Genom att reglementet år 1932 som ovan framhållits hade kompletterats med några föreskrifter angående yttranderätten, hämtade frän denna resolution, samt då tid för och antal talare i viktiga debatter (enl. DepRegl. art. 43 bis) kunde reduceras till det minsta nödvändiga genom den förstärkta presidentkonferensens beslut, voro budgetdebatterna under slutet av Tredje Republiken strängt tidsbegränsade. År 1938 i december bestämde den förstärkta presidentkonferensen sålunda, att hela debatten om en budget på 66 miljarder francs skulle taga 66 timmar i anspråk. Kammaren antog alltså i miljard i timmen! Varje talare utöver de enligt reglementet behöriga, hade 3 minuter och 30 sekunder på sig. På grund av denna snabbomröstning kunde man inte hinna rösta om varje kapitel i budgeten utan fick ta dem klumpvis. 4 Men de olika kapitlen i budgeten voro också många: år 1938 1496 kapitel. En liknande resolution som den ovan beskrivna fanns också att i nödfall tillgripa, då det gällde att påskynda fattandet av beslut om lagar, som rörde försvaret under krigstid (Resolution du 17 janvier 1917). den 16 sept. 1871 (art. 30) skulle omröstningen av budgeten ske kapitelvis (»le budget est voté par chapitre»). 269

Interpellations- och frågeinstitutet. Deputeradekammarens ner.

interpellatio-

1875 års konstitutionslag (art. 6) stadgade: »Ministrarna äro inför kamrarna solidariskt ansvariga för regeringens allmänna politik och var för sig för sina särskilda åtgärder». I anslutning härtill utgjorde interpellations- och frägeinstituten ett viktigt parlamentariskt kontrollmedel. Främst gällde detta om interpellationsinstitutet, som var förknippat med dagordningsbeslut. Ofta tog det den formen, att regeringen begärde förtroendevotum. Åt förfarandet vid interpellation och frågor ägnades deputeradekammarens reglemente kap. XV (interpellation beskrevs i art. 111—117). Antalet interpellationer i kammaren framgå av tablån, sid. 244.

läggning inte framställas, förrän var och en av dessa interpellationers främsta undertecknare, eller — i hans frånvaro — någon annan av dess undertecknare, hade haft tillfälle att yttra sig. Då någon vid bestämmande av dag för interpellationen ville utöva sin (enl. art. 44 alltid gällande) rätt att avgiva svar till ett eventuellt inlägg frän regeringen, fick han inte tala mer än i fem minuter. Interpellationens framställare hade rätt att före annan under en kvarts timme avge svar till yttrande från regeringen. Då interpellationen avsåg inrikes fråga, fick för dess framställande icke beslutas uppskov utöver en månad. Rätt för interpellant att såsom sådan yttra sig tillkom honom personligen. Då någon i egenskap av interpellant stod antecknad på talarlistan, kunde han överlåta sin rätt att på grund därav erhålla ordet endast till annan interpellant, som redan hade låtit anteckna sig där i samma syfte. Interpellation fick icke förbindas med överläggning om statsregleringen. 5 Tidsbegränsning

Bestämmande av dag för pellation.

inter-

Deputerad, som önskade framställa interpellation till regeringsmedlem, ingav skriftlig begäran därom till kammapresidenten. I denna begäran skulle en kortfattad förklaring ges av interpellationens innebörd. Presidenten skulle omedelbart meddela regeringen denna begäran samt kungöra den för kammaren pä första sammanträdesdagen efter dess framläggande. Sedan kammaren hade inhämtat yttrande frän någon av regeringens medlemmar, bestämde den utan överläggning i sakfrågan den dag, då interpellationen skulle framställas. Reglementet stadgade, att den dag pä vilken kammaren skulle bestämma om dag för interpellationens framställande, skulle vara en fredag, antingen på morgonen eller på eftermiddagen. Själva interpellationsdebatten kunde förläggas till vilken dag som helst. Yttrande vid överläggning om dagens bestämmande fick inte i något fall ta i anspråk mer än fem minuter. Vid samordnande mellan olika interpellationer fingo yrkande om avslutning på sagda över5 Se redogörelsen för interpellationsföreskrifterna och interpellationernas

av

debatten.

År 1935 satte deputeradekammaren in i sitt reglemente ett medgivande (art. 112 bis) för de politiska gruppernas presidenter (grupp-presidentkonferensen) att organisera de stora interpellationsdebatterna. Det ålåg då de politiska grupperna att samla ihop interpellationer rörande samma ämne och att därvid pröva, om inte antalet sådana interpellationer kunde minskas, samt atl bestämma hur lång tid debatten fick ta. Sedan uppdelades tiden mellan de olika talarna. Hur välorganiserad en interpellationsdebatt i detta fall var framgår av nedanstående förslag till dagordning, framlagt av kammarpresidenten i deputeradekammaren den 25 februari 1938: 6 »Förslag till dagordning. M. le president: I interpellationsdebatten rörande regeringens utrikespolipolitiska betydelse hos Tingsten, S.O.U. 1935:21, sid. 34 ff. 6 Ch. Dep. sess. o., febr. 1938, sid. 571.

tik ha 21 begäranden om interpellation framställts. 15 talare äro anmälda pä talarlistan för den allmänna debatten, 13 talare för dagordningen samt 13 för att förklara sitt röstande, vilket tillsammans gör 62 talare. Jag bör meddela kammaren, att grupp-presidentkonferensen vid sitt sammanträde i gär kväll i kraft av art. 112 bis i reglementet enhälligt föreslär följande: 1. Fastställande av följande lista pä interpellanter samt den tid, de få ha ordet. MM Pezet 40 min., Valentin 20 min., Champeaux 40 min., Boucher 20 min., Grumbach 40 min., Margaine 20 min., Rous 40 min., Ybarnégaray 40 min., Oberkirch 20 min., Mistier 20 min., Péri 40 min., de Monzie 20 min., Marin 20 min., Deschizeaux 20 min., de Chappedelaine 20 min., Albert 40 min., Dupont 20 min., Gaston-Gérard 20 min. 2. Fastställande av följande lista på anmälda talare, som önska yttra sig i den allmänna debatten. Varje talare förfogar över 20 minuter: MM Flandin, Montigny, Zuinson, Daul, Riou, Scapini, Cayrel, Archimbaud; 3. Fastställande av följande lista pä anmälda talare, som önska yttra sig angående dagordningen. Varje talare förfogar över 20 minuter: MM. Reynaud, Héraud, Sérol; 4. Medgivande åt varje grupp att endast för den första omröstningen förklara sitt röstande på 5 minuter. Regeringen: 2 timmar och en kvart. Yttras någon invändning? Det är sålunda beslutat. Talare, som skulle vilja överlåta en del av sin tid till talare från samma grupp, bör meddela detta till presidiet.» Övergång

till

dagordningen.

Deputeradekammarens reglemente föreskrev om dagordningar i samband med interpellation följande: Vid behandling av interpellation fick förslag till motiverad dagordning inte framställas, såvida det icke skriftligen hade framlagts på presidentens bord. Hade förslag' om enkel övergång till dagordning (1'ordre du jour pur et simple) framställts, skulle proposition därom först framställas. Hade enkel övergäng till dagordningen icke påyrkats eller förslag därom icke antagits, kunde kammaren på begäran av någon dess ledamot besluta

att för granskning hänvisa framställda förslag till motiverad dagordning antingen till behörigt ständigt utskott eller till byråerna. Kammaren fattade sitt beslut på grundval av utlåtande från nämnda ständiga utskott eller det av byråerna särskilt tillsatta utskottet. Bifölls därvid inte utskottets förslag, skulle förslagen till motiverad dagordning ställas under omröstning i den ordning, som bestämdes av kammaren. Hade förslag om enkel övergång till dagordningen icke antagits, eller hade remiss till ständigt utskott eller till byråerna inte beslutats, skulle presidenten låta förslagen till motiverad dagordning underställas kammarens omröstning. Om förslagens inbördes företräde beslutade kammaren. Tillägg till föreslagen motiverad dagordning fick inte ställas under omröstning, såvida det inte hade blivit framlagt och meddelat kammaren före röstningen om samma dagordningsförslag. Om interpellation återtagits, kunde annan deputerad upptaga den som sin. Senatens

interpellationer.

Senatsreglementets stadganden (art. 81—85) om interpellation voro inte så utförliga som medkammarens, men huvuddragen voro dock desamma. En skillnad var att också regeringen hade rätt att äska, att dagordningsfrågan skulle hänvisas till byråerna, i händelse av att förslag om enkel övergång till dagordningen icke hade antagits. Skriftliga

och muntliga

frågor.

Frågeinstitutet bestod i båda kamrarna av rätt för ledamot att ställa såväl skriftliga som muntliga frågor till ministrarna. Den förstnämnda formen synes ha varit rätt livligt utnyttjad i deputeradekammaren. För antal frågor per sessionstid i kammaren hänvisas till tablån, sid. 244. Reglementena (Dep. art. 118—120; Sen. art. 80) stadgade i huvudsak det271

samma, ehuru bestämmelserna om frågeinstitutet i deputeradekammaren voro mera restriktiva. De skriftliga frågorna skulle i kort avfattning inlämnas till kammarpresidenten. Inom tjugo (i senaten åtta) dagar därefter skulle frågan jämte vederbörande ministers därå angivna svar offentliggöras i Journal officiel. Ministern ägde befogenhet att skriftligen förklara, att det allmännas intresse hindrade honom från att avgiva svar, eller — i undantagsfall — att han måste för att inhämta nödiga upplysningar uppskjuta att svara på frågan. Varje vecka skulle i Journal officiel publiceras en lista från varje ministerium på de frågor, som inte kunde besvaras inom reglementsenlig tid. I deputeradekammaren kunde muntliga frågor framställas till minister vid slutet av sammanträde på tisdagar och torsdagar och då senast klockan 19. (I senaten kunde de framställas vid början eller slutet av ett sammanträde vilken dag som helst, dä ministern i fråga i förväg hade förklarat sig beredd att svara.) Ministrarna underrättades om att ledamöter i kammaren önskade framställa frågor i samma ordning, som när det gällde interpellationsbegäran. För frågans framställande fick inte mer än en kvart tagas i anspråk. Och sedan ministern hade svarat, hade blott den kammarledamot, som hade framställt frågan, rätt att under högst fem minuter yttra sig i anledning av svaret. På dagordningen för ett och samma sammanträde fingo blott två frågor uppföras.

En fråga fick inte i någon av kamrarna under pågående sammanträde förvandlas till en interpellation. A r v o d e n och n ä r v a r o r e g i s t r e r i n g . Den 1 april 1938 fixerades parlamentledamöternas arvoden till 82 500 francs. 1 En del av denna summa ansågs som »frais de mandat» (utgifter för mandatet) — en definition, som gav skattelättnader. Om en parlamentsledamot hade innehaft mandatet i 8 år, hade han rätt till en pension, som inte fick överstiga cirka 14 000 francs. Pensionskassan försågs delvis med medel, som dragits av på arvodena, men resten av beloppet säkerställdes i den årliga budgetlagen. Parlamentsledamöterna hade genom ett ringa avdrag på arvodet fria resor på alla järnvägar (abonnemangskort på fria järnvägsresor kostade annars en privatperson omkring 20 000 francs). Parlamentsledamöterna hade också fria resor med andra transportmedel (bussar, spårvagnar) inom området för Paris. 2 Närvaroregistrering förekom inte i det franska parlamentet. Ledamöterna skulle visserligen hos kammarpresidiet anhålla om ledighet, och då namnen på dem, som hade deltagit i en röstning, alltid uppräknades i protokollet för sammanträdet, angåvos samtidigt under särskild rubrik de ledamöter, som hade erhållit ledighet. Andra ledamöter, som ej voro närvarande, ansågos teoretiskt ha varit det, om de före en omröstning lämnat sina namnpåskrivna röstsedlar till en kollega. 3

1946 å r s författning. samlingen (VAssemblée nationale) och Enligt den nya konstitutionen av den republikrådet (le Conseil de la Répu28 september 1946 — det första författblique). Nationalförsamlingen väljs nuningsförslaget från våren 1946 föll i mera genom proportionella val och befolkomröstningen — består det franska står f. n. av 618 ledamöter. Republikråparlamentet av två k a m r a r : nationalförilOO francs = 12,10 kr. (1.4. 1938). Uppgiften är hämtad ur Barthélemy: Le Gouvernement de la France, sid. 37. 2

3 Upplysning från Franska legationens pressavdelning i Stockholm.

det, som enligt författningen skall ha minst 250 och högst 320 medlemmar, väljs indirekt av kommunala och departementala organ, varjämte nationalförsamlingen kan utse högst en sjättedel av rådets ledamöter. Republikrådet har ej den gamla senatens likaberättigade ställning. Nationalförsamlingen h a r ensam lagstiftningsmakten inklusive budgetmakten. Initiativ i lag- och budgetfrågor tillkommer förutom konseljpresidenten och nationalförsamlingen också republikrådet. Men dylika förslag som väckas i republikrådet, skola utan debatt i denna kammare först översändas till medkammaren. Republikrådet har att yttra sig över lagförslag, som nationalförsamlingen vid första läsningen godkänt. Om republikrådets yttrande avviker från det av nationalförsamlingen antagna lagförslaget, behandlas det av nationalförsamlingen i en andra läsning. Nationalförsamlingen tar härvid slutgiltig ställning blott till de av republikrådet bifallna amendementen, vilka kunna godkännas eller avslås helt eller delvis. Nationalförsamlingen skall härvid fatta sina beslut med absolut majoritet av församlingens medlemstal, under förutsättning att republikrådet har fattat sitt avvikande beslut med samma majoritet. Republikrådet får endast en viss tid — i allmänhet två månader — på sig för att ta ställning till medlemmarnas beslut och har detta ej skett innan fristen utgått bli nationalförsamlingens beslut automatiskt giltiga. Ett särskilt råd, näringsrådet (le Conseil économique), vars statuter regleras genom lag, skall yttra sig över lagförslag som falla under dess kompetens. Dessa lagförslag föreläggas rådet av nationalförsamlingen innan denna behandlat dem. Det ekonomiska rådet kan i övrigt konsulteras av regeringen. För att handha ärenden, som angå hela det franska samväldet väljes en särskild unionsförsamling (VAssemblée de 1'Union frangaise). Till denna församling kunna nationalförsamlingen och regeringen sända lagförslag med begäran om yttrande, och unionsförsamling18- -72899

t-n kan till nationalförsamlingen sända väckta förslag berörande lagstiftningen för territorierna. Nationalförsamlingen antog den 20 mars 1947 sitt reglemente (Réglement de VAssemblée nationale) och republikrådet antog sitt (Réglement du Conseil de la République) den 5 juni samma år. Båda reglementen, som i den mån det är görligt äro identiska, utgöra en något bredare redigering av det reglemente, som den konstituerande nationalförsamlingen hade antagit den 22 november 1945. Detta konstituantens reglemente återgick i sin tur i väsentliga delar pä deputeradekammarens reglemente under Tredje republiken. De nu gällande reglementena äro mycket överskådligt uppställda i kapitel och med rubriker; rent administrativa stadganden —- t. ex. arigående tryckning, offentliggörande, uppsättande av anslag — ha brutits ut och fått sin plats i en särskild instruktion för resp. kammares presidium. Några genomgripande nyheter bjuda inte de nya reglementena. I princip ansluta de sig till deputeradekammarens reglemen k-. De största avvikelserna ha orsakats av de i författningen införda ändringarna i de bada kamrarna inbördes ställning och kompetens. Till skillnad från deputeradekammarens och senatens reglementen innehålla de nya reglementena ingående föreskrifter om utskottsarbetet. Dessa grunda sig till stor del på den utskottspraxis, som utvecklades under Tredje Republiken. Då de nya reglementena först sent kunnat erhållas och då materiel knappast ännu föreligger för att klarlägga praxis skola dessa reglementen här endast beröras i ett par viktigare punkter. Byråerna. Byråsystemet finnes nu kvar blott i rudimentär form. Nationalförsamlingen uppdelas genom lottning i tio, republikrådet i sex byråer. Byråerna skrida ge-

nom underskott omedelbart till granskning av fullmakterna eller valprotokollen. Skulle något val vara omtvistat kan resp. kammare besluta att en undersökningskommission skall tillsättas: tillsättandet av sådan kommission åligger byråerna, vilka tillsätta en ledamot var. Detta är numera byråernas enda uppgift. De tjänstgöra ej längre som valförsamlingar (NatRegl. art. 3—8; RepRegl. art. 3 8).

Utskott. Nationalförsamlingens nya reglemente (art. 14) upptar följande 19 allmänna utskott (commissions generates), av vilka vart och ett skall ha 44 ledamöter och tillsättas vid början av varje legislatur: 1) utskottet för ekonomiska angelägenheter (tullar och handelsfördrag) ; 2) utrikesutskottet; 3) jordbruksutskottet; 4) utskottet för det nationella försvaret; 5) utskottet för den nationella fostran, (skön konst, ungdom, sport och fritid); 6) utskottet för familjen, befolkningen och den allmänna hälsovården; 7) finansutskottet; 8) utskottet för inrikes ärenden (Algeriet, den allmänna administrativa, departementala och kommunala förvaltningen); 9) utskottet för rättsväsendet och den allmänna lagstiftningen; 10) utskottet för handelsflottan och fisket; 11) utskottet för kommunikationsmedlen (järnvägar, civilflyg, post, telegraf och telefon); 12) utskottet för pensioner (civila och militära pensioner, understöd till krigets och ockupationens offer); 13) utskottet för pressen (radio och biograf); 14) utskottet för den industriella produktionen; 15) utskottet för folkförsörjningen; 16) utskottet för återuppbyggnad och för krigsskadorna; 17) utskottet för allmänna rösträtten, för reglementet och för petitioner; 18) utskottet för territorierna pä andra sidan havet;

19) utskottet för arbete och socialt skydd. De vid början av en legislatur tillsatta allmänna utskotten skola förbli i funktion till öppnandet av den andra årliga session, som följer. De tillsättas i fortsättningen för ett år och förnyas vid början av varje årlig session. Republikrådet skall enligt sitt reglemente (art. 14) vid början av varje session tillsätta 19 allmänna utskott, vart och ett med 30 ledamöter. Namnen på utskotten, vilka uppräknas i reglementet, äro oftast helt likalydande med nationalförsamlingens. I övrigt kan varje kammare besluta, att sammansatta utskott skola bildas av två eller flera utskott för att bereda en fråga, som är gemensam. Likaledes kunna kamrarna tillsätta särskilda utskott (commissions spéciales) för ett bestämt ändamål. Utskottsledamöternas plikt att närvara vid utskottssammanträden är obligatorisk. Emellertid kunna utskottsledamöterna i nationalförsamlingen låta sig företrädas av suppleanter, vilka de med bibehållande av sitt personliga ansvar utse härför. I republikrådet tillkommer det de politiska grupperna att utse ställföreträdare. En utskottsledamot kan inte utse mer än en suppleant för ett och samma sammanträde. Namnet på suppleanten skall meddelas utskottspresidenten vid början av sammanträdet. Varje utskottsledamot, som är tvungen att under pågående sammanträde avlägsna sig därifrån, kan ge skriftlig fullmakt åt en utskottskollega att rösta i hans namn. För republikrådets utskott gäller dessutom den föreskriften, att om en utskottsledamot eller en suppleant utan laga förfall varit frånvarande tre på varandra följande gånger, skall utskottspresidiet därom underrätta presidenten för den politiska grupp, vartill utskottsledamoten eller suppleanten hör. Den politiska gruppen kan sedan besluta om att ersätta den försumlige med en annan. Har i nationalförsamlingen utskottsledamot eller dennes suppleant varit frånvarande tre på varandra föl-

jande gånger eller från en tredjedel av de hållna sammanträdena under en och samma månad, skall utskottspresidiet förklara honom skild från tjänsten och anmoda ifrågakommande politiska grupp att skaffa en ersättare åt honom (NatRegl. o. RepRegl. art. 15). Förfarandet vid tillsättandet av ledamöter i de utomparlamentariska »utskotten» eller kommissionerna är numera fixerat i reglementen (art. 19). Då regeringen hemställer till nationalförsamlingen resp. republikrådet att utse dylika ledamöter, skall kammarpresidenten anmoda det eller de kompetenta utskotten att föreslå kandidater. Föreligger tvivel om vilket utskott som är kompetent, skall tvistefrågan avgöras av kammaren. Arbetet i utskotten. Båda reglementena stadga (art. 24) att utskottsarbetet i princip skall bedrivas hela onsdagen samt på morgnarna under de övriga dagarna. Ministrarna ha tillträde till utskotten. De böra höras när de sä begära (art 26). Ledamot som väckt en motion eller ett amendement har rätt — om han så begär — att ta del i utskottets överläggningar om hans framställning; han skall dock avträda vid omröstningen. Finansutskottets rapportörer ha fortfarande rätt att såsom konsulter deltaga i arbetet hos de utskott, vilkas kompetens motsvarar den särskilda del av budgeten, som rapportörerna skola handlägga (art. 26). Likaså kunna ovannämnda utskott låta sig representeras vid finansutskottets handläggning av den del av budgeten, som faller under nämnda utskotts kompetens (art. 26). Utskott, som skall avge yttrande över ett förslag, som handlägges av annat utskott, kan fortfarande låta sig representeras i sistnämnda utskott och vice versa (art. 27). Nationalförsamlingens utskott kunna genom en rapportör låta representera sig i ekonomirådet och franska unionsförsamlingen, då dessa skola avge yttranden i någon fråga (NatRegl. art. 28).

Om utskottens sammanträdestider stadgas i reglementena (art. 29), att kallelse skall ha skett 48 timmar före sammanträdet. Kallelsen bör precisera dagordningen. Dock kunna utskotten i undantagsfall sammanträda omedelbart för att granska ett lagförslag, för vilket brådskande debatt begäres, eller ett amendement, som framlägges medan ärendena debatteras i kammaren (art. 30). I alla nationalförsamlingens utskott blir omröstning giltig blott om en absolut majoritet av utskottets ledamöter är närvarande (art. 29). I republikrådets utskott är samma kvorum nödvändigt för att omröstning skall bli giltig, ifall en tredjedel av de närvarande så begär (art. 29). I nationalförsamlingens utskott skall omröstning med sedlar ske i vilken fråga som helst på begäran av tre ledamöter; i republikrådets utskott skall omröstning med namnupprop ske i alla frågor, då så begäres av fem ledamöter (art. 29). Namnen på de röstande publiceras i Bulletin des commissions. Har omröstning ej kunnat företagas med hänsyn till kvorumreglerna, blir den dock giltig oavsett antalet närvarande ledamöter vid ett följande sammanträde, som inte får äga rum förrän minst en timme efter det förra. Båda kamrarna kunna på begäran bevilja sina resp. utskott enquéterätt i en fråga, som hör till deras kompetens. På samma sätt kan en kammare genom särskilt beslut bevilja utskotten de enquéterättigheter, som i kraft av lagen av den 23 mars 1914 gäller för parlamentariska undersökningskommissioner angående rätten att höra vittnen (NatRegl. art. 81; RepRegl. art. 30). Återupplivandet under en ny legislatur i nationalförsamlingen av betänkanden, vilka ej avgivits av utskotten, kan ske under ungefär samma omständigheter som under Tredje Republiken (NatRegl. art. 33). Kammarplena. Plena skola hållas tisdags-, torsdagsoch fredagseftermiddagar. Kamrarna 275

kunna dock på begäran av kammarpresidenten, regeringen, behörigt utskott, presidentkonferensen eller visst antal ledamöter besluta att extra sammanträde skall hållas. En enskild ledamot kan också ta intiativet till extra sammanträdet, men då skall han göra det genom att vända sig till presidentkonferensen (NatRegl. art. 40; RepRegl. art. 39). Budgetinitiativ. I författningen ha införts regler, som begränsa folkrepresentanternas rätt till initiativ i budgetfrågor (art. 14 och 17). Sålunda få ledamöter av republikrådet ej väcka budgetmotioner, som avse minskning av statsinkomsterna eller skapa nya utgifter (une creation de dépenses). Ledamöter av nationalförsamlingen fä ej framställa förslag, som syfta till en ökning av statsutgifterna eller beviljande av nya anslag. De politiska grupperna. Kammarledamöter med samma slags politiska åskådning kunna enligt reglementet (art. 12 och 13) organisera sig i politiska grupper. Dessa anses konstituerade, sedan de till presidiet insänt en förteckning över sina medlemmar. Listan skall åtföljas av en offentligt avgiven, för alla gruppens medlemmar känd och av dem undertecknad deklaration, vilken tjänar som politiskt handlingsprogram. Ingen får figurera på flera gruppers lista. Bildandet av grupper för att tillvarata privata, lokala eller yrkesintressen är förbjudet. Till tjänst åt grupper om minst 14 medlemmar skall stå ett administrativt sekretariat, vars reglemente, tillsättning och avlöning ankomma uteslutande på den grupp, varunder sekretariatet lyder. Förhållandena vid gruppsekretariatens

faktiska insättande i tjänsten och rättigheterna för sekreterarna att äga tillträde till och röra sig inom kammaren fastställas av kammarpresidiet på ekonomiförvaltarnas förslag. Det franska partisystemet har tidigare kännetecknats av en utomordentligt stor individualism bland partimedlemmarna, vilken mer än något annat gav upphovet till de täta ministärväxlingarna och regeringsmaktens instabilitet. Vid författningsrevisionerna efter kriget gjordes därför allvarliga försök att med olika metoder resa spärrar mot denna som man menade alltför långt drivna individualism, och särskilt i det första, vid folkomröstningen fällda konstitutionsförslaget åsyftade skilda stadganden både att begränsa de politiska gruppernas antal och att tillförsäkra partiledningarna ett större inflytande än förr. Man ville kort sagt genom författningsregler öka möjligheterna till att skapa ett fast underlag för regeringsmakten och därmed vinna en ökad stabilitet hos regeringssystemet. Dessa konstitutionella regleringar — som ligga utanför de parlamentariska arbetsformerna och därför ej här skola närmare beröras — inskränktes dock i den slutgiltigt antagna författningen. Faktiskt har dock partiernas antal just nu minskats till i allt väsentligt fem, och vidare har sammanhållningen inom dessa grupper uppenbarligen blivit avsevärt mycket större än före kriget. Detta tyder på att fraktionstvånget vid omröstningar i kamrarna gjort sig mer gällande än tidigare. Om det franska partiväsendet skall här till sist blott nämnas, att en parlamentsfraktions ledning (Bureau du Parlement) numera i hög grad faktiskt underordnats partiets centralstyrelse (Bureau du parti). Även i detta hänseende är skillnaden mellan förr och nu påtaglig.

KÄLLOR OCH LITTERATUR. Réglement de la Chambre des Deputes (förk. DepRegl.), uppl. 1936.— Réglement du Senat (förk. SenRegl.), uppl. 1931. — Réglement de 1'Assemblée Nationale Constituante, Février 1946. - Réglement de 1'Assemblée Nationale, Mars 1947. Resolution portant Réglement du Conseil de la République (Juin 1947). - Loi constitutionelle du 27 Octobre 1946. — État des travaux législatifs de la Chambre des Deputes å 1'ouverture de la 2« session extraordinaire de 1938. Annales de la Chambre des Deputes (l)ébat) (förk. Ch.D.), sess. ord. 1938. Annales du Senat (Débat), sess. ord. 1938. — Reuterskiöld, C. A. och Rinander, V. A., Främmande grundlagar samt vallagar och parlamentariska arbetsordningar, VI. Stockholm 1931. —- Barthélemy, J., Kssai sur le travail parlementaire et le systéme des commissions. Paris 1934. — Densamme, Le gouvernement de la France. Paris 1925. Brusewitz, A., Riksdagen och utrikesjDolitiken. (Sveriges Riksdag, XV). Stockholm 1938. — Gooch, Ii. K., The French Parliamentary Committee System, (The University of Virginia, 1935). Simonsson, Ii., Den nya franska författningen, (Utrikespolitik, 1947:1). Tardieu, A., La profession parlementaire. Paris 1937. — Thulstrup, i., Den fjärde franska republikens författning, (Statsvetenskaplig Tidskrift, 1917:1). — Tingsten, II., Utredning ang. införande av ett dagordningsinstitut, (SOU 1935:21). Dessutom ha vissa uppgifter hämtats ur några av de nuvarande partiernas stadgar. Muntliga upplysningar ha erhållits från franska ambassaden.

Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 2 5 . Redogörelse för detalj distributörerna samt deras r ä kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Norrbottens län. Beckman. 41 s. K. Utredning med förslag angående utbildning av lärare for industri och h a n t v e r k vid anstalter för yrkesundervisning m . m . Haeggström. 173 s. E Utredning angående organisationen av d e n finska församlingen i Stockholm samt d e tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m . m Av E Schalling. Idun. 143 s. E. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 1 3 14. R e dogörelse för detalj distributörerna samt deras r ä kraftkostnader och priser vid distribution a v elektrisk kraft. Hallands län samt Göteborgs och Bohus lan. Beckman. 67 s. K. Betänkande angående reglering av anställningsförhållandena .for viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 2. Personal m e d teknisk utbildning m. fl. Beckman. 82 s. Fi. Betänkande med förslag angående forsknings- och försöksverksamheten samt undervisningen på m e jerinaringens område m. m. Beckman. (2) 205 s. Jo Forslag till tryckfrihetsförordning. Norstedt, iv! 314 s. J u . Statens s j u k h u s u t r e d n i n g a v år 1943. Betänkande Z angående den lasarettsanslutna B-sjukvärden j ä m t e anstaltsvården av kroniskt sjuka. Beckman. 120 s. I. Fiskredskapsförsäkring. B e t ä n k a n d e avgivet av fiskredskapsförsäkringsutredningen. Am. Lundquist. 69 s. J o . Betänkande med förslag till byggande av fiskeh a m n a r . Beckman. 276 s. K. B e t ä n k a n d e och förslag r ö r a n d e dövstumsundervisnmgen. Idun. 340 s. E. Arbetstidsutredningens b e t ä n k a n d e . Del 1. Arbetare u n d e r j o r d i gruva och stenbrott. I d u n . 60 s S De medicinska högskolornas organisationskommitté! 2. Organisatoriska åtgärder till främjande av m e dicinsk forskning. I d u n . 126 s. E Betänkande med förslag angående utbyggnad av

ordbruksdepartementet.

l a n t b r u k s - skogs- och veterinärhögskolorna. I d u n . 324 s. J o . 68. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer. B e c k m a n . 243 s. E. 69. 1946 å r s h j ä l p - och särklasslärarutredning. Utbildning a v lärare för utvecklingshämmade och svårfostrade b a r n j ä m t e förslag till inrättande av ett statens speciallärarinstitut. Katalog och Tidskriftstryck. 130 s. I. 70. B e t ä n k a n d e angående ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). Katalog och Tidskrifts71. Återfall i brott å r e n 1921—1940. En statistisk u n _„ dersokning av S. Groth. Norstedt. 45 s. J u . ii. B e t a n k a n d e m e d förslag angående försvarets organisation. Del 1. Beckman. 823 s. Fö 73. B e t a n k a n d e m e d förslag angående försvarets orga2Särskilda 108 s° n Fö y t t r a n d e n . Beckman. 74. Råd och anvisningar rörande utformning av ålderi ^ t n Ä m ' h e m w kroniskt sjuka, vårdhem för k e r I d u n S g ^ n e s s 9 j u k a s a m t lolktandvårdspoliklini75. 1945 å r s universitetsberedning. 3. Universitetsbibs t r ö m e i 2 2 5 l n i V e r S l t e t S a d m i n i S t r a t i o n e n m - m ' Hx&S~ 76. B e t ä n k a n d e angående k o m m u n a l upplysningsverksamhet. V. Petterson. 148 s. I "'invers 77. Rekommendationer för konstruktiv b e r ä k n i n g av ,o ^ b r u k s b y g g n a d e r . V. Petterson. 40 s. S JLt^ ? , d e a n g a e n d e klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens j ä r n v ä g a r . V. Petterson. 44 s. K statens h ^ n k a n d e m e d förslag angående riksdagens a r betsformer och därmed sammanhängande frågor. o £ a i a l ? g ° c h Tidskriftstryck. 150 s. J u Redogörelse för arbetsformerna i främmande länders gar m ^ J q ^ T , t i U Ä 2 8 , ö v l i g a u t r e d n i n 8i KS* i?7' I9' K a t a l ° g och Tidskriftstryck. 277 s. J u . 81. B e t ä n k a n d e angående åtgärder m o t spekulation vattenkraft m. m. Idun. 129 s. J u avgivits, t. ex. E. _ ecklesiastikdepartementet. J o . =

Statens offentliga utredningar 1947 Systematisk (Siffrorna

inom k l ä m m e r

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. »rslag till konvention mellan Sverige, Danmark och Norge om e r k ä n n a n d e och verkställighet av domar i brottmål m. m. (16] agberedningens förslag till jordabalk. 1. [38] S S l s b a T k e e d n . f f 4 r 3 S ! a g 0 m » W * * * » * av äldre örslag till tryckfrihetsförordning. [601 terfall i brott åren 1921—1940. {71] Statsförfattning. Allmän

statsförvaltning.

stänkande m e d u t r e d n i n g r ö r a n d e riksräkenskapsverkets organisation. [13] "oi^yaver * L t ™ 1 o S e k ? m m i t t é ; . 2 " B e t ä n k a n d e med förslag till statens allmanna avloningsreglemente m. m. [231 ang ffi^fxT ' - r f g l e r i n e av anställningsförhållanf.t? o % V 1 S S c , l v l 1 P e r s o n a l inom statsförvaltningen. Del 2. Personal med teknisk utbildning m. fl. [581 ^ £ a o i \ a n & klassificering av trafikanstalterna vid post- och telegrafverken samt statens järnvägar. [781 S l f d ä r m ^ e d f ö r s l a g a n g - riksdagens arbeteformer och därmed sammanhangande frågor. [791 jdogorelse för arbetsformerna i främmande länders f l Ä [8o1 g B m S t 3 t e n S o f f e n t l i g a utredningar Kommunalförvaltning. mnman?^]m*d

förSlag

tlU

lag

o m

förteckning

beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska

reeionkommuner

förteckningen.)

Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 1 m e d förslan ang - h a " l r i " g a r \ kommunallagarnas bestämmelse? om borgerlig p r i m a r k o m m u n s kompetens och om kvalificerad majoritet. [53J S t a t e n s och k o m m u n e r n a s

finansväsen.

Politi. Polisen och allmänheten. B e t ä n k a n d e med förslacg til! tjanstereglemente för polisväsendet [45] Nationalekonomi och socialpolitik

™ Ä f f & ^ a n S m e d förslag att undeilätta Kommitténs för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e . 2. F ö r D a r g t i e a i n t g f l r ^ S y a g l e d n i n e o c h yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m . m. 18 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbeteterfpi vid vwsa sjukhus och vårdanstalter m. m. [441 Kompetensfordringar för statliga, vissa halvstatliga ^ Ä " ^ 1 * t j ^ s t e r s a m t sådana y r k e n och D i fattmngar. for vilkas utövande kräves av statlie SStkmft[«?Brdad ^^^tsförklaring S t o ® Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 15. Utredning och s k o t t f n , a m g ' [ 2 S l T k i l d a b a r n b i d r a g och b l S r a | f ö r Betänkande r ö r a n d e ett centralt arbetsmarknadsorgan. Slutbetänkande avgivet av bostadssociala u t r e d n i n g e n . (Forts, å omslagets 4:de sida)

Del 2. Saneringen av stadssamhällenas bebyggelse. Organisationen av låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. [261 , . fOQ1 Stuveriverksamheten i svenska hamnar. 128] Välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. [29] 1945 års skogshärbärgesutrednings betankande. Del I. Utredning rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag till atgaraer för bostadsbeståndets komplettering och forbattBtetemakterna och folWiushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 7. Tiden juli 1945—juni 1946. [411 Betänkande ang. familjeliv och hemarbete [4€1 Arbetstidsutredningens betankande. Del 1. Arbetare under jord i gruva och stenbrott, [faaj Råd och anvisningar rörande utformning av ålderdomshem, hem för kroniskt sjuka, vårdhem for lättskötta sinnessjuka samt folktandvårdspolikhniker. [74] Hälso- och sjukvård. Statens sjukhtisutrednings av år 1943 betänkande. 2. Den lasarettsanslutna B-sjukvår den jämte anstaltsvården av kroniskt sjuka. 161] 3. Utredningar och förslag ang. sysselsättnings- och arbetsterapi via vissa sjukhus och vårdanstalter m. m. [44] Betänkande ang. ett rikssjukhus i Norrland (»Norrlandssjukhuset»). 1701 Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 1. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Inledande

Industri. Handel och sjöfart. Handeln med olja. Betänkande med förslag avgivet av oljeutredningen 1945. 114] Betänkande med förslag till andrad lagstiftning ang handel med skrot, lump och begagnat gods. [22] Sysselsättningsförhållandena inom varuhandeln. [50] Kommunikationsväsen. Bank-, kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till geofysiskt observatorium ; Kiruna m. m. [6] J Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. ni Del 3. Tandläkarinstitutens organisation m. m. [91 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningai 8. Utredning och förslag rörande vissa socialped* gogiska anordningar inom skolväsendet. [111 »• Gym nasiet. [34] 10. Flickskolan. [49] I Ungdomens fritidsverksamhet. UngdornsvårdskommM tens betänkande del 4. 112] -tt_,J 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med torsiai till lönereglering för övningslarare. [ 15] . Stöd åt utvecklingshämmad ungdom. Ungdomsvård* kommitténs betänkande del 5. [171 Betänkande med förslag till standardtariffer för detalj 1945 års akademikerutredning. [251 . . „, distribution av elektrisk kraft. [4] »._.,.„ Betänkande med förslag till andrad ordning betral Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 15. Redogörelse fande vissa helgdagar. [271 „ . , . . _ .... .för detaljdistributörerna samt deras t råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. AlvsBetänkande med förslag ang. utbildning av befäl 16 borgs län. 120] 2: 12. Malmohus lan. 1351 2. i l . handelsflottan m. m. [311 ^ Kristianstads lan [401 2:8—10. Kalmar lan, GotSupplement nr 7 till Sveriges familjenamn 1920. [3fl tänS län och Blekinge län. [48] 2:25 Norrbottens Betänkande om granskning och antagning av lare län. [54] 2: 13—14. Hallands län samt Goteborgs och böcker. [51] „• . ... .„ Utredning med förslag ang. utbildning av lärare ft Möbler* Betänkande avgivet av 1946 års möbelutredindustri och hantverk vid anstalter for yrkesundei ning. [52] visning m. m. [55] .„ m Fast egendom. J o r d b r u k med binäringar. Utredning ang. organisationen av den finska forsan: Betänkande ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem lingen i Stockholm samt de tyska församlingarna Stockholm och Göteborg m. m. [56] A samt den prtereglerande verksamheten på fiskets omBetänkande med förslag ang. forsknings- och forsota radt 121 verksamheten samt undervisningen pa mejerinarit Betänkande med förslag ang. lantmäteripersonalens organisation samt avlöningsförhållanden m. m. m gens område m. m. [59] _J_„J, Betänkande med förslag ang. fiskets administration Betänkande och förslag rörande dovstumsundervil De^medicinska högskolornas organisationskommitt UtiedSng med synpunkter på sågverksdriften i Norrland och förslag ang. inrättande av en central såg2. Organisatoriska åtgärder till främjande av med cinsk forskning. [66] +K~,V« e a Red ogörelse 'i sammandrag för utredning rörande plaBetänkande med förslag ang. utbyggnad av lantbruk* nering av jordbruket och skogsbruket i Nedertorneå skogs- och veterinärhögskolorna. [67] : Betänkande med utredning och förslag angående u Vid^andra'riksskogstaxeringen av Norrland åren 1938 bildningen av lantmätare och lantbruksingenjor« —42 använd metodik och härom vunna erfarenheter. 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning. Utbildnu Redogörelse avgiven av 1937 års riksskogstaxeringsav lärare för utvecklingshämmade och svårfostra< barn jämte förslag till inrättande av ett state] BetänkSde^ing. organisationen av försöksverksamspeciallärarinstitut. [69] heten på jordbrukets område. [42] 1945 års universitetsberedning. 3. UniversitetsDibliot Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag jämte därken, universitetsadministrationen m. m. [75] med sammanhängande författningar. [47] Betänkande ang. kommunal upplysningsverksar Fiskredskapsförsäkring. Betänkande avgivet av HSKhet. [76] redskapsförsäkringsutredningen. [62] Försvars väsen. Betänkande med förslag till byggande av fiskeham1944 års rniMtärsjukvårdskornmlttés betänkande. Del ReTommendationer för konstruktiv beräkning av jord[51 Betänkande med förslag rörande civilförsvarets org bruksbyggnader. [771 nisation m. m. [10] . Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag ang. forsvarets organisatic Del 1. [72] Del 2. Särskilda yttranden. [73] Betänkande ang. åtgärder mot spekulation i vattenUtrikes ärenden. Internationell rätt. kraft m. m. [81]

Omslaget tryckt hos Esselte ab. Stockholm 1947