Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 9,

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1949:30 FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

IX

TIDEN JULI 1947 —JUNI 1 9 4 8

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

KARL

A

MARK

S T O C K H O L M 1 9

uppdrag

S t a t e n s o f f e n t l i g a u t r e d n i n g a r 1949 Kronologisk

1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första d e len. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. J o . 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra d e len. Särskilda u t r e d n i n g a r . Idun. 194 s. J o . 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje d e len. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. I d u n . 163 s. J o . 4. Utredning med förslag o m lösdrivarlagens u p p h ä v a n d e m . m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. I. 5. Principer och m e t o d e r för kostnadsberäkningar vid statens j ä r n v ä g a r . Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens u t r e d ning angående skyddsarbetets organisation m. in. Marcus. 140 s. J u . 7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. B e c k m a n . 80 s. S. 8. Betänkande a n g å e n d e förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 10S s. Ju. 9. 1944 års a l l m ä n n a skattekommitté. 3. B e t ä n k a n d e angående beskattning av realisationsvinster, m . m . samt a c k u m u l e r a d e inkomster. Marcus. 168 s. Fi. 10. Elkraftutredningens redogörelse n r 2 : 1 7 . Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K. 11. B e t ä n k a n d e o m sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 s., 1 karta. I. 12. Utredning r ö r a n d e folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun. 94 s. S. 13. 1945 års b a n k k o m m i t t é . Betänkande med förslag o m i n r ä t t a n d e a v e n statlig affärsbank. B e c k m a n . 83 s. Fi. 14. Bilagor till 1942 å r s järnvägskostnadsutrednings b e t ä n k a n d e . P r o d u k t i o n s - och kostnadsstrukturen vid statens j ä r n v ä g a r . Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P . M. med s y n p u n k t e r på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H.

förteckning

16. Promemoria över preliminär u t r e d n i n g r ö r a n d e b e fälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. Fö. 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m . Idun. 277 s. J u . 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s., 16 pl. H. 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings b e t ä n k a n d e . 2. Utredning med förslag till lagstiftning r ö r a n d e tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m . fl. arbeten. I d u n . 188 8., 26 pl. S. 20. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m . m . Marcus. XLVIII, 390 s. J u . 21. Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. 22. Betänkande r ö r a n d e gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. Haeggström. 232 s. Fö. 23. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. J u . 24. Kommunallagskommitténs b e t ä n k a n d e 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. I. 25. 1945 års försäkringsutredning. 1. P r i n c i p b e t ä n k a n de r ö r a n d e försäkringsväsendet. Norstedt. 160 s. H. 26. 1945 års försäkringsutredning. 2. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H. 27. Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 237 s. Fl. 28. Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E. 29. Elkraftutredningens redogörelse n r 2:3—4. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras r å kraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Uppsala län och Södermanlands län. Beckman. 57 s. K. 30. Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. Av K. Åmark. Idun. 271 s. Fo. 31. Social upplysning. Idun. 175 s., 89* s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo. = jordbruksdepartementet.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1949: 30 FOLKHUSHALLNINGSDEPARTEMENTET

S TATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UINDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL IX TIDEN JULI 1947-JUNI 1948

Redogörelse

utarbetad

på offentligt av

KARL A MARK

S T O C K H O L M 1949 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 916203

D

CKIAOV

uppdrag

INNEHÅLL Sextonde avdelningen Tiden juli

1947—juni

1948 Sid.

1. Inledning

2. Beredskapslagstiftning och annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur

21 Tvångsförfogande över egendom sid. 21. — Moratorielagstiftning sid. 22. — Patentlagstiftningen sid. 23. — Krafthushållningen sid. 23. — Arbetsmarknaden sid. 23. — Byggnads- och bostadsväsendet sid. 24. — Prisregleringen sid. 27. — Penningväsendet sid. 28. — Bolagslagstiftningen sid. 32. — Civilförsvaret sid. 35.

3. Kristids- och krisberedskapsorganisationen

38 Allmän översikt av krisförvaltningen och dess utveckling sid. 38. — Vissa personalfrågor sid. 42. — De särskilda kristidsorganen sid. 45 — Den ekonomiska försvarsberedskapen sid. 48.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen

53 Försörjningsläget sid. 53. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1947/48 sid. 60. — Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1948/49 sid. 63. — Prisregleringen för särskilda varuslag sid. 71. —• Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 80. — Motordriften vid jordbruket sid. 81. — Konstgödselregleringen sid. 82. — Skördegarnsregleringen sid. 83. — Utsäde sid. 84. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor sid. 85. — Fodermedelsregleringen sid. 88. — Regleringen beträffande potatis och potatisproduktcr sid. 92. — Regleringen av sockernäringen sid. 94. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 96. — Kött- och fläskregleringen sid. 98. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 104. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 106. Regleringen av handeln med vitaminhaltiga varor sid. 109. — Regleringen avhandeln med socker och sirap samt kaffe, te och kakao sid. 110. — Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel sid. 111. — Inventeringar på jordbruksoch livsmedelsområdena m. m. sid. 112. 5.

Industrien

114 Översikt av produktionsutvecklingen sid. 114. — Malmbrytning sid. 120. — J ä r n och stål sid. 121. — Verkstadsprodukter sid. 122. — Elektriska installationer sid. 122. — Murtegel och tegelrör sid. 122. — Glasvaror sid. 124. — Trävaror sid. 125. — Pappersmassa och papper sid. 129. — Textilvaror sid. 138. — Hudar, läder och skodon sid. 140. — Gummi och gummivaror sid. 142. — Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färgämnen m. m. sid. 144. — Garvämnen sid. 146. — Fotografisk materiel sid. 147.

6. Bränslehushållningen

148 A. Fasta bränslen

148 Försörjningsläget sid. 148. — Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja sid. 150. — Handels- och prisregleringen beträffande stenkol och

6 koks sid. 157. — Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 159. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 163. — Torvproduktionen sid. 172. B. Flytande bränslen

174 Försörjningsläget sid. 174. — Handels- och förbrukningsreglering sid. 176. — Lagrings- och beredskapsfrågor sid. 181. — Skifferoljeindustrien sid. 183. 7. Kraftförsörjningen

185 Kraftsituationen sid. 185. — Utbyggnad av nya krafttillgångar sid. 186. — Tillfälliga vattenregleringar sid. 187. — Den centrala driftledningen sid. 187. — Inskränkningar i kraftförbrukningen sid. 188. — Landsbygdens elektrifiering sid. 193. 8. Statlig lagerhållning

9. Utrikeshandeln

200 Statistisk överblick sid. 200. — Utrikeshandelns reglering sid. 204. — Exportkreditgaranti sid. 216. — Den internationella varukontrollen samt allmänna internationella överenskommelser på handelsområdet sid. 217. — Handelsavtal sid. 219. — Marshall-planen och den europeiska samarbetsorganisationen sid. 235. 10. Sjöfarten 241 Fartygsbeståndet sid. 241. — Sjötrafikens omfattning sid. 242. — Sjöfartsregleringen sid. 243. — Sjöfartsskydd sid. 245. 11. Motorfordonstrafiken

12. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet

256 Statistisk överblick över arbetsmarknaden sid. 256. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 258. — Arbetsmarknadsregleringen sid. 260. — Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering sid. 262. — Kollektivavtalen sid. 265. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 270. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 272. 13. Byggnads- och bostadsväsendet

275 Bostadsförsörjningen sid. 275. — Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten sid. 278. — Hyresregleringen sid. 281. 14. Sjukvård och läkemedelsanskaffning

15. Priser och prisreglering

288 Översikt av prisutvecklingen sid. 288. — Den allmänna prispolitiken sid. 290. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 296. 16. Penningväsendet

17. Statsfinanserna

324 Statsregleringen för budgetåret 1947/48 sid. 324. — Statsregleringen för budgetåret 1948/49 sid. 325. — Skattelagstiftning sid. 330. — Statsskulden sid. 335.

7 Bilagor. Bilaga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 Bilaga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 juli 1948

354 Bilaga 3. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt t v ä t t och rengöringsmedel 362 Bilaga -i. Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel vid vissa tidpunkter åren 1942—1948 370 Bilaga ö. Varubeslag som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1947 —30 juni 1948

371 Bilaga 6. Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1948 373

Sextonde avdelningen Tiden juli 1947-jimi 1948

1. Inledning. Året 1947 kännetecknades i stort sett av en avgjord försämring av det politiska och ekonomiska läget i världen. Motsättningarna mellan öst- och västmakterna skärptes och markerades särskilt genom svårigheten att nå överenskommelse i den tyska frågan. I ekonomiskt hänseende blev situationen i Europa alltmer krisartad. Arbetet på återuppbyggnaden och näringslivets återuppblomstring råkade i stockning; de förhoppningar, som tidigare hysts om snabba resultat härutinnan, visade sig ej kunna infrias. Ett starkt hämmande inflytande utövade den överlag dåliga skörden och även på det industriella området inträdde i många länder svåra produktionsrubbningar. Den med hänsyn till härigenom uppkommen varubrist otillfredsställda köpkraften verkade helt naturligt starkt inflationsdrivande, vilket tog sig uttryck i stegrade importbehov och försvagad exportförmåga och som följd härav ökat missförhållande i det utländska handelsutbytet med framför allt den amerikanska kontinenten. Det växande importöverskottet fick täckas genom utnyttjande av tillgängliga guld- och valutareserver eller av till buds stående dollarkrediter. Härav alstrades en allmän dollarknapphet, som vållade svåra hinder för den internationella handeln. Det var närmast i avsikt att finna en utväg för möjliggörande av den fortsättningsvis behövliga överskottsimporten från Amerika, intill dess den internationella betalningsjämvikten kunnat någorlunda återställas, som ett storslaget initiativ från amerikansk sida togs genom den s. k. Marshallplanen, vilken efter ett intensivt utrednings- och planläggningsarbete kunde redan i slutet av år 1947 förberedelsevis i mindre skala sättas i verket. Planen gick i huvudsak ut på att Förenta staterna skulle i form av mycket betydande gåvor och krediter under en fyraårsperiod finansiera återuppbyggnadsarbetet i Europa. Härvid förutsattes en aktiv medverkan från de europeiska ländernas sida, bl. a. genom en samordning av de olika ländernas ansträngningar att främja produktionen och återupprätta balansen i den egna ekonomien. Även i Sverige framträdde under år 1947 flera av de drag, vilka ovan angivits som kännetecknande för läget i allmänhet i Europa under nämnda år. Dock måste det sägas, att förhållandena här som följd av i många hänseenden bättre förutsättningar gestaltade sig väsentligt förmånligare än i

12 flertalet andra europeiska länder. Högkonjunkturen inom näringslivet fortfor med fullgod sysselsättning och en alltjämt ganska god försörjning. Sveriges position, internationellt sett, karakteriserades av Konjunkturinstitutet i dess höstrapport 1947 såsom i olika hänseenden relativt gynnsam. Det framhölls, att redan den beaktansvärda produktionsstegring som ägt rum sedan krigsperioden och den förhållandevis höga industriella produktionsnivån i viss mån dämpat spänningarna i marknadsläget. En betydande standardförbättring hade k u n n a t försiggå, och pressen från sedan krigsperioden eftersatta behov finge anses i Sverige ha varit mindre än på de flesta andra håll. Den privata konsumtionens värde hade under åren 1946—1947 efter krigsårens nedpressning kommit rätt nära en förkrigsnormal relation till bruttonationalutgiften. Något överhängande hot från en under kriget uppkommen likviditetsreserv (i form av sedlar eller bankdepositioner) syntes knappast föreligga i Sverige — i påtaglig kontrast till läget i andra länder. Detta sammanhängde med att den statliga utgiftsfinansieringen icke lämnat efter sig en alltför stor statsskuld, som kunnat lägga hinder i vägen för en inflationsbekämpande politik. Många länder hade under de senaste åren icke förmått nå balans i statsbudgeten; stora statliga utgiftsöverskott hade där i hög grad bidragit till inflationsutvecklingen. I Sverige åter hade driftbudgeten varit överbalanserad sedan krigets slut. Den registrerade prisstegringen hade här också varit väsentligt långsammare än i så gott som alla andra länder. Det framhölls emellertid i rapporten, att de här angivna gynnsamma faktorerna för balansen i den svenska konjunkturutvecklingen under den gångna delen av efterkrigsperioden givetvis icke med nödvändighet medfört, att inflationstrycket i Sverige varit relativt litet eller lägre än i andra jämförbara länder, eller än mindre, att utsikterna för framtiden utan vidare mot denna bakgrund måste te sig särskilt goda. Andra faktorer i utvecklingen kunde ha motverkat de gynnsamma betingelsernas verkan. Så måste också sägas ha varit fallet. Bakom den relativt förmånliga fasaden dolde sig påtagliga svagheter, som under år 1947 och än mer under 1948 allt starkare trädde i dagen. Dessa bottnade i vad som allmänt har karakteriserats som b r i s t a n d e balans i samhällsekonom i e n , innebärande ett kännbart missförhållande mellan å ena sidan efterfrågan och faktisk förbrukning och å andra sidan i förefintliga produktionsförutsättningar bottnande möjligheter för behovens tillfredsställande. Denna bristande balans berodde dels på en fortsatt ansvällning av penninginkomsterna, främst förorsakad av en stark lönestegring, dels på att varuproduktionen hämmades av fortsatt brist på råvaror och arbetskraft, en katastrofalt dålig skörd samt under senare delen av 1947 en kännbar minskning i tillgången på elektrisk kraft. Då konsumenterna fortforo att öka sin förbrukning och företagen att förnya och vidga sina anläggningar, kom efterfrågan på varor och tjänster att betydligt överstiga vad som med tillgäng-

18 liga resurser i form av arbetskraft och material kunde produceras inom landet. Följden blev ett i alla riktningar förstärkt inflationstryck. Vad den inre ekonomien beträffar kunde de synliga verkningarna av de inflatoriskt verkande krafterna någorlunda begränsas genom den statliga kontrollen över investeringar och priser. Härigenom underkastades dock näringslivet tryckande band, som försvårade dess rörelseförmåga och hindrade en utveckling i ändamålsenlig riktning. I stället gjorde sig inflationstrycket så mycket starkare gällande i handelsutbytet med utlandet. Den högt uppdrivna inrikes efterfrågan på varor och förnödenheter minskade exportmöjligheterna, under det att den i stället så mycket starkare stimulerade importen. Denna blev visserligen föremål för en reglering, som steg för steg skärptes, men trots detta utföll handelsbalansen år 1947 med ett importöverskott av väldiga dimensioner, som till väsentlig del förtärde landets reserver av guld och fria valutor och därigenom starkt försämrade dess internationella likviditet och handelspolitiska rörelsefrihet. I finansplanen till 1 9 4 8 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n berördes frågan om den samhällsekonomiska balansen och de faktorer, som kunde anses ha avgörande betydelse för densamma, i anslutning till vad Konjunkturinstitutet i sin rapport därom anfört. Finansministern angav här först och främst som ett ofrånkomligt krav att skapa balans i vårt byte med utlandet. Planer för el t j ä m n t byte, också med dollarländerna, uppgåvos vara utarbetade och det uttalades att, fastän de måste vara underkastade jämkningar och anpassningar efter uppträdande behov, man vågade förutsätta att de i stort sett skulle leda till det uppställda målet. Därjämte hade uppställts en investeringsbudget, som sökte bestämma omfattningen av såväl offentlig som enskild byggnadsverksamhet. Det framhölls i detta sammanhang, att den direkta investeringskontrollen huvudsakligen gällde byggnader men att det icke var möjligt att via denna reglering få till stånd den lika önskvärda nedskärningen av övrig investeringsverksamhet, omfattande reparationer, underhåll och maskininvesteringar. Två vägar erbjöde sig för att på detta område vinna ytterligare resultat. Den ena vore överenskommelser mellan enskilda företagare om frivillig begränsning, den andra olika slag av kreditrestriktioner. Vissa resultat hade i det förra hänseendet redan vunnits och det borde icke vara omöjligt att här komma ännu ett stycke längre än som redan skett. Vad angick den andra vägen hade en räntehöjning varit föremål för livlig diskussion, men det förklarades nu som förut vara osannolikt, att en måttlig räntehöjning — och endast en sådan hade varit på tal — skulle utöva någon nämnvärd inverkan på här ifrågavarande investeringar, och då ett ogynnsamt inflytande på hyresnivå och vissa andra poster av levnadskostnaderna alltjämt vore att räkna med, syntes andra former av kreditbegränsning vara att föredraga. Som följd bl. a. av överenskommelser ined banker och sparbanker hade en mera restriktiv kreditgivning tillämpats under senare delen av år 1947.

14 Finansministern sade sig taga för givet, att riksbanken komme att uppmäirksamt följa utvecklingen och, när så befunnes lämpligt, tillgripa de meadel till kreditrestriktioner som förelåge. En reduktion av statens egen investeringsverksamhet hade under budtgetarbetet eftersträvats. I fråga om nästa budgetårs anslag hade också en iccke obetydlig minskning kommit till stånd. Vad angick budgetbalansen i övirigt hade all den begränsning iakttagits, som visat sig möjlig. Budgetarbetet hade i första hand bedrivits under den förutsättningen, att alla utgifter på driftbudgeten under kommande budgetår komme alt rymmas inom tidigare inkomstram, alltså vid oförändrade skattesatser. Detta hade också bliivit resultatet. Men då ett överskott tidigare förelåg, skulle en minskning av detta ha inneburit en försämring. Åtgärder hade därför vidtagits för att widmakthålla en så betydande överbalansering som möjligt. Taxehöjningar för affärsdrivande verk hade redan beslutats. I övrigt föreslogs överbalamseringen skola åstadkommas genom ett system av skatter på umbärliga vairor och tjänster, vilka beräknades inbringa per år omkring 500 milj. kromor. (Enligt de beslut som sedermera under riksdagen fattades kunde överskottet i själva verket beräknas uppgå till ca 575 milj. kronor.) I fråga om inkomstutvecklingen och dess inverkan på konsumtion <och investeringar uttalades i finansplanen, att det icke synts försvarligt att Hinder nästa år räkna med ökat utrymme för den samlade konsumtionen. En förbättring av levnadsstandarden för samhällsgrupper som mest vore i behov därav finge alltså med all sannolikhet vinnas genom bidrag från de övriga. I detta sammanhang erinrades om den pågående sparkampanjjen, vars uppgift vore att på frivillighetens väg förmå alla, som utan skada kunde göra det, att avstå från någon del av en annars möjlig omedelbar konsumtion och att därigenom öka utrymmet för produktionsbefrämjamde investeringar och bostadsbygge utan samtidig ökning av det inflatoriska trycket. Samma syfte att hämma en konsumtionsökning hade en tilltänkt lagstiftning om skärpt utdelningsbegränsning samt om bindning av en viss del av företagens vinster. Av största vikt vore slutligen, att fredliga uppgörelser nåddes på arbetsmarknaden samt att arbetskraft, som kunde komma att friställas inom vissa branscher, bleve tillvaratagen inom branscher med brist på arbetskraft. Utrymmet för löneökningar, som skulle taga sig uttryck i ökad efterfrågan på konsumtionsvaror, måste anses mycket begränsat, om nya prisstegringar skulle kunna undvikas. Frågan om rubbningarna i den samhällsekonomiska balansen och de vägar som kunde finnas för övervinnande av desamma upptogs till fortsatt behandling i p r o p o s i t i o n n r 2 8 6, vilken förelades riksdagen i slutet av maj 1948. Detta skedde i samband med redogörelse för en på regeringens uppdrag av en särskild delegation utarbetad s. k. n a t i o n a l b u d g e t för det löpande året, vilken som bilaga åtföljde propositionen. Nationalbudgeten utgjorde ett försök att upplägga en plan för hur landets

15 resurse- och produktionsresultat under beräkningsåret borde disponeras. Man söite också finna ett kvantitativt mått på den förefintliga spänningen mellan tillgång och efterfrågan för landet som helhet. I en jämförande uppstå! ning angåvos de olika faktorer, som kunde väntas öka eller minska efterfråjeöverskottet under 1948 i förhållande till 1947. En differens på 1 000 nilj. kronor framkom härvid såsom mått på efterfrågeöverskottet. I denm siffra hade hänsyn icke tagits till en lagerminskning, som angivits till stoileksordningen 200 milj. kronor. En sådan lagerminskning motsvarade onkring en fjärdedel av lagerökningen under 1947. Den skulle minska differersen från 1 000 till 800 milj. kronor. Genon uppställandet av en nationalbudget hade, yttrades i propositionen, vunnits en allmän riktlinje för det fortsatta arbetet på vad som kunde anses för en tillfredsställande balans. Delade meningar syntes endast kunna råda därom, hur långtgående åtgärderna behövde vara och hur avvägningen skulle s<e mellan olika former av påverkan på de ekonomiska faktorerna. Endast lå ett område borde varje tvekan vara praktiskt taget utesluten. Det gällde bytesbalansen med utlandet. Importen måste avpassas efter våra exportinkunster. Hur en i förhållande till de två sistförflutna åren minskad import, särskilt från hårdvalutaländerna, komme att inverka på vår produktion kunde ännu icke med någon grad av visshet bedömas. Uppfattningen itt denna faktor tillsammans med åtskilliga andra lade hinder i vägen fcr en omedelbart förbättrad försörjning finge dock av allt att döma laggas till grund för alla överväganden om balansproblemet. En be-ydelsefull erinran som gjordes i detta sammanhang var, att balans icke kur.de vinnas genom att ett framräknat efterfrågeöverskott finge taga sig uttryck i prisstegringar. Endast om de genom prisstegringen skapade höjda fö.etagarinkomsterna sparades och dessutom icke föranledde krav på ökade inkomster från andra samhällsgrupper, bleve resultatet ökad jämvikt. Det var av detta skäl som en prishöjning genom varuskatter befunne sig i en särställning. Det påpekades vidare, att icke heller en produktionsökning i och för sig ledde till jämvikt mellan tillgång och efterfrågan. En ökning av produktionen åtföljdes naturligt av en förbättring i realinkomsten, och den förutvarande bristen på balans bibehölles, såvida ej denna förbättring medförde, att en större del av inkomsten sparades. Det vore å andra sidan klart, att en inkomstökning utan motsvarande ökning av varutillgången okade spänningen och att alltså strävan att åstadkomma balans också måste inriktas på att klippa av den spiral av stigande inkomster och stigande priser som vore inflationens kännemärke. En med de statsanställdas organisationer nyligen träffad överenskommelse om oförändrat rörligt lönetillägg fram till utgången av år 1948 (se sid. 271) vore i detta hänseende ett första steg till en mera allmän stabilisering av inkomster och priser. Starkt underströks i propositionen, att utsikterna för en stabilisering av inkomsterna nära sammanhängde med möjligheterna att bevara en i stor»

Hi

sett oförändrad prisnivå. Endast under sådan förutsättning kunde m a n hoppas på anslutning från olika folkgrupper till programmet om allmänt inkomststopp. Omvänt gällde emellertid, att då prishöjningarna, sådana de framträdde i levnadskostnadsindex, visats äga ett omedelbart samband med kostnadsökningarna inom produktionen och då dessa kostnadsökningar till betydande del utgjordes av inkomsthöjningar, en stabilisering av inkomsterna syntes öppna utsikter till en stabilisering av priser och levnadskostnader trots den fortfarande spänningen mellan tillgång och efterfrågan. En sådan dubbel stabilisering kunde bryta förväntningarna om en inflatorisk utveckling, påverka företagarnas dispositioner i fråga om investeringar och lagerhållning i en för den ekonomiska balansen gynnsam riktning och över huvud taget skapa väsentligt bättre förutsättningar för att alla olika åtgärder till skydd för penningvärdet skulle leda till åsyftat resultat. I sitt utlåtande i anledning av nu berörda proposition fann b a n k o u t s k o t t e t lämpligt att i anslutning till i propositionen gjorda uttalanden framhålla vissa synpunkter beträffande den allmänna ekonomiska politiken. Utskottet underströk hurusom alltjämt, trots vidtagna åtgärder, en bristande jämvikt rådde inom åtskilliga områden av det ekonomiska livet. Efterfrågan för privat och offentlig investering och konsumtion överstege fortfarande tillgången på varor och tjänster inom landet, vilket medförde ett betydande tryck uppåt på prisnivån och en tendens till minskning av varulagren. Investeringsbenägenheten vore större än som kunde tillgodoses genom de reala resurser, som stode till förfogande. Den på konsumtion inriktade efterfrågan hade under det löpande året ytterligare ökats genom införande av barnbidrag och höjda folkpensioner samt genom höjning av löner och jordbruksinkomster. Vårt valutaläge medgåve ej heller att varutillgången inom landet ökades genom import. Den i stort sett stigande pristendensen på världsmarknaden minskade dessutom de varukvantiteter, som kunde erhållas mot de för import disponibla valutorna. Svårigheter hade jämväl framträtt för exportens uppehållande i en med hänsyn till importbehovet önskvärd omfattning. Motstånd mot våra exportpriser hade sålunda gjort sig gällande inom vissa områden samtidigt som möjligheterna att exportera trävaror, pappersmassa och papper minskats genom en i jämförelse med förkrigsförhållandena starkt ökad inhemsk förbrukning. Av allt att döma måste en ytterligare nedskärning ske av importvolymen. Utskottet betonade, att läget under våren 1948 avgjort skärpts och att framtidsutsikterna tedde sig mörkare än tidigare. Något utrymme för standardförbättring funnes tills vidare icke. Ansträngningarna finge inriktas på att bevara de vunna resultaten. Konsumtionen måste anpassas efter varutillgången och med hänsyn till att de för framåtskridandet erforderliga investeringarna icke åsidosattes. För att vi skulle kunna bygga vidare på en utveckling mot ökat välstånd vore det nödvändigt att jämvikt skapades i landets ekonomi. Alla samhällsgrupper måste stödja en politik, som ledde till detta mål. Denna politik måste med alla medel inriktas på att begränsa köpkraftsöverskottet för att på så sätt motverka tendenserna till prisstegring och ytterligare försämring av penningvärdet samt förhindra en så stark lageruttömning, att svårigheter uppstode för vår försörjning. Härigenom skulle man komma närmare den tidpunkt, då det bleve möjligt att avveckla de för näringslivet och allmänheten betungande regleringar, som nu måste tilllämpas för att mildra verkningarna av den bristande jämvikten.

17 Under en följd av år hade utskottet understrukit det ömsesidiga samband, som riidde mellan pris- ocli lönepolitiken, och varnat för konsekvenserna av prisuppdrivande lönestegring. I rådande ansträngda ekonomiska läge fann utskottet angeläget ånyo inskärpa vikten av att alla samhällsgrupper iakttoge återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar. Ehuru en inkomststabilisering i rådande läge framstode som det viktigaste, borde även andra åtgärder vidtagas för att begränsa köpkraftsöverskottet. En fortsalt nedskärning av investeringsverksamheten vore sålunda ofrånkomlig och borde genom reglering av kreditmarknaden utvidgas till att omfatta även sådana områden som nu låge utanför kontroll. Investeringsbegränsningen, som innerst vore nödvändig på grund av det otillräckliga sparandet, medförde emellertid, att även angelägna investeringsbehov måste skjutas på framtiden. De olägenheter som härigenom vållades såväl det allmänna som näringslivet komme sannolikt i längden att bli så stora, att mera effektiva åtgärder än förut för ernående av ett ökat sparande kunde bli erforderliga. B a n k o u t s k o t t e t s i f r å g a v a r a n d e u t l å t a n d e g o d k ä n d e s av r i k s d a g e n . I en r e s e r v a t i o n till u t s k o t t s u t l å t a n d e t , vilken s t ö d d e s av m i n o r i t e t e r i b å d a k a m r a r n a , p å y r k a d e s i flera a v s e e n d e n s k a r p a r e u t t a l a n d e n och r e k o m m e n d a tioner. Det pekades särskilt på nödvändigheten av en bättre kombination av penningpolitiska och andra åtgärder för uppnående av ett sådant jämviktsläge, att det tyngande restriktionstillståndet snarast möjligt kunde slopas. F o r d r a n uppställdes på att riksbankens alltjämt fortsatta i kursstödjande syfte bedrivna obligationsköp, varigenom den av läget påkallade kreditbegränsningen direkt motverkades, måtte omedelbart upphöra, om också denna åtgärd skulle medföra någon återverkan på räntan. Angeläget vore även, att krediterna till riksgäldskontoret minskades och att staten i större omfattning återginge till den normala ordningen att för sitt lånebehov anlita den öppna marknaden. Nödvändigheten av ökat sparande betonades starkt, och det framhölls, att en absolut förutsättning för att ett ökat sparande skulle kunna åstadkommas vore att förtroende skapades för statsmakternas fasta vilja och möjligheter att skydda penningvärdet. En skyndsam översyn av skattelagstiftningen påyrkades i avsikt att borttaga sådan beskattning som verkade konfiskatorisk, produktionshämmande eller utgjorde ett icke önskvärt hinder gentemot viljan till sparande. En fortsatt begränsning av investeringarna kunde visserligen tills vidare icke undgås. Vid avvägningen borde emellertid särskild hänsyn tagas till önskvärdheten av att i största möjliga mån stödja de produktiva investeringar, som i främsta rummet på kort sikt kunde leda till önskvärda produktionsutvidgningar. Därvid borde givetvis ej heller långtidsperspektivet förbises. Vidare borde en översyn av den administrativa förvaltningsapparaten göras och förenklingar åstadkommas, varigenom å ena sidan den hårda belastning minskades, som krisförvaltningen ställde på näringslivet, och å andra sidan arbetskraft i motsvarande mån överfördes till produktivt arbete. I en k o m m u n i k é u t f ä r d a d d e n 30 j u n i 1948 m e d d e l a d e r e g e r i n g e n , a t t — efter t i l l k o m s t e n av d e n i p r o p o s i t i o n n r 286 o m n ä m n d a ö v e r e n s k o m m e l s e n m e d s t a t s t j ä n s t e m a n n e n s o r g a n i s a t i o n e r o m o f ö r ä n d r a t r ö r l i g t lönetillägg f r a m till d e n 1 j a n u a r i 1949 — ö v e r l ä g g n i n g a r f ö r t s m e d r e p r e s e n t a n t e r för alla de p a r t e r , v i l k a s h a n d l a n d e k u n d e h a e t t a v g ö r a n d e i n flytande p å d e n f o r t s a t t a p r i s u t v e c k l i n g e n i syfte a t t v i n n a d e r a s m e d v e r 2—916203

18 kan till en effektiv stabiliseringsaktion. Förutsättningen för de statsainställdas villighet att uppskjuta sina anspråk på höjt lönetillägg vore nännligen, att levnadskostnaderna kunde hållas praktiskt taget oförändrade. Detba i sin tur berodde av den prispolitik, som från företagarnas sida — både inom jordbruk, industri, hantverk och handel — komme att föras. Representanter för organisationer på nämnda områden hade förklarat sig fullt imse betydelsen av en stabiliseringspolitik och uttalat sin villighet att medverka. Möjligheterna härtill vore emellertid beroende på att en stegring aw produktionskostnaderna kunde förebyggas och särskilt en stabilisering av lönerna uppnås. I detta läge hade Landsorganisationen erinrat om sina redan tidigare gjorda rekommendationer till fackförbunden att visa återhållsamhet vid framförande av nya lönekrav. Fackföreningarnas handlande måste dock i hög grad bli avhängigt av i vad mån regeringen lyckades i sin strävan att hindra en ytterligare stegring av levnadskostnaderna. Vid nämnda överläggningar hade det med hänsyn till de särskilda förhållandena på olika områden befunnits mest lämpligt, att varje g r u p p för sig gåve tillkänna sin anslutning till en gemensam strävan att hindlra en fortsatt prisstegring och skydda penningvärdet. Huvudinnehållet i de olika gruppernas tillkännagivanden återges h ä r nedan. Vad beträffar överenskommelsen med statstjänstemännens organisationer hänvisas till redogörelsen å sid. 271. Beträffande L a n d s o r g a n i s a t i o n e n uttalade Landssekretariatet den uppfattningen, att fackföreningsrörelsen borde lämna sin positiva medverkan vid regeringens bemödanden att övervinna hotet mot penningvärdet. Enligt sekretariatets mening borde fackförbunden vid höstens avtalsrörelser i god tid söka kontakt med motsidan i avsikt att vinna överenskommelser om att avtalens uppsägningstid förlades så nära årsskiftet som möjligt. Det vore landssekretariatets avsikt att underställa ärendet representantskapets bedömande vid dess nästkommande sammanträde och att därvid föreslå, att avtalsfrågorna handlades på nyss angivet sätt. S v e r i g e s i n d u s t r i f ö r b u n d framhöll, att en återhållsamhet i lönehänseende från arbetstagarna i det enskilda näringslivet, motsvarande den som visats från statstjänstemannens sida, givetvis måste bli av stor betydelse. Det vore emellertid att förvänta, att löntagarnas inställning härvidlag komme att påverkas av den fortsatta prisutvecklingen, icke minst för mera betydelsefulla konsumtionsvaror. Den eftersträvade stabiliseringen syntes sålunda icke kunna ernås utan aktiv medverkan från företagarna inom alla berörda näringar. Med en sådan samfälld aktion skulle en förutsättning kunna skapas för moderation i anspråk från löntagarnas sida. Industriförbundet hade därför ansett sig böra, efter samråd med andra grupper inom näringslivet, rikta en uppmaning till samtliga medlemsföretag alt i sin prispolitik iakttaga all den återhållsamhet, som situationens allvar krävde, och sålunda bl. a. icke framställa anspråk på prisförhöjningar, med mindre sådana med hänsyn till ökade framställningskostnader vore oundgängligen erforderliga. S v e r i g e s h a n t v e r k s - o c h s m å i n d u s t r i o r g a n i s a t i o n hade beslutat att till sina medlemmar rikta enahanda uppmaning som Industriförbundet ställt till sina medlemmar.

19 Slveriges k ö p m a n n a f ö r b u n d framhöll, att handeln, i motsats till vadl som gällde för de flesta andra grupper i samhället, icke återfått sin reallön fram tiden före kriget och att en minskad varuomsättning, vilken kunde väntas bli allmän, redan inträffat inom flera branscher. Förbundet konstaterade, att prisförhöjningar i detaljhandelsledet i regel orsakades av att producentpriserna dessförinnan stigit, samt underströk, att stegrade producent- och importpriser må.ste medföra höjda detaljpriser, enär detaljhandeln med en oförändrad och m i n s k a d varuomsättning icke hade möjlighet att arbeta med lägre marginaler än de gällande. E n ä r en stabilisering av penningvärdet särskilt i dagens läge syntes förbundet högst angelägen, ville förbundet uppmana sina medlemmar att söka motverka prisstegringar som icke föranleddes av ofrånkomliga kostnadsökningar. Sveriges grossistförbund förklarade sig berett att till sina medl e m m a r utsända en rekommendation att iakttaga största försiktighet i sin prissättning och icke vidtaga några prisändringar annat än i sådana fall, där detta vore oundgängligen påkallat. Rekommendationen komme givetvis att baseras d ä r p å , att en lönestabilisering upprätthölles inom den ifrågasatta tiden. Därest import- eller fabrikantpriserna höjdes, måste dessa få slå igenom i grossistledet. Styrelsen för K o o p e r a t i v a f ö r b u n d e t förklarade sig beredd att för sin del medverka till att den svenska kronan behölle sin köpkraft genom att söka bevara den gällande prissättningen på de produkter, som framställdes av förbundets industriföretag. Detta åtagande gällde givetvis under förutsättning av att kostnaderna kunde bibehållas oförändrade. Styrelsen utfäste sig samtidigt att tillse, att minskade kostnader för råvaror, kraft och löner omedelbart resulterade i sänkta produktpriser. Beträffande sådana varor, som av förbundet importerades eller inköptes av enskilda företagare inom Sverige, förband sig styrelsen att med gällande marginaler anpassa utförsäljningspriserna efter inträdande förändringar i inköpspriserna. Styrelsen förklarade vidare, att den i enlighet med av Kooperativa förbundets kongress tidigare fattat beslut vore beredd att uppmana de till förbundet anslutna kooperativa föreningarna att medverka till en stabilisering av prisnivån. Sveriges lantbruksförbund och R i k s f ö r b u n d e t landsb y g d e n s f o l k slutligen förklarade sig beredda att medverka i stabiliseringsaktionen i så måtto, att, därest inga löneregleringar uppåt ifrågakomme fram till årets utgång, vad på j o r d b r u k a r n a ankomme några ytterligare prisstegringar å deras produkter ej heller skulle intill årets utgång ske utöver vad sista uppgörelsen i jordbrukets prisfrågor innebure. Kunde samma återhållsamhet fortsätta även år 1949, ville jordbrukarna medverka under hela regleringsåret 1948/49 på angivet sätt. Detta innebure alltså, att även om det ekonomiska utfallet av årets skörd bleve sämre än beräknat, jordbrukarna vore beredda att låta den i augusti vanligen förekommande omräkningen anstå till efter årsskiftet och att någon ändring av prisregleringen icke heller då skulle förekomma, därest löneläget för 1949 förbleve oförändrat. Till uttalandet knötos emellertid vissa förbehåll för särskilda inträffande situationer. Det m å h ä r a v s l u t n i n g s v i s n ä m n a s , a t t r e g e r i n g e n , i a n l e d n i n g av e n f r a m s t ä l l n i n g f r å n S t o c k h o l m s h a n d e l s k a m m a r e , i b ö r j a n av m a j 1948 u p p d r a g i t åt en g r u p p av s a k k u n n i g a att, n ä r m a s t s o m ett d i s k u s s i o n s u n d e r l a g , f r a m l ä g g a r i k t l i n j e r för d e n s t a t l i g a p r i s k o n t r o l l e n s f o r t s a t t a v e r k s a m h e t . Efter en f ö r b e r e d a n d e ö v e r l ä g g n i n g m e d n ä r i n g s l i v e t s r e p r e s e n t a n t e r d e n 20 j u l i , v a r v i d a v s e v ä r d a m e n i n g s s k i l j a k t i g h e t e r y p p a d e s , offentliggjorde

20 regeringen en deklaration, vari förklarades att regeringen, med hänsyn i till nödvändigheten av att en pågående ekonomisk stabiliseringsaktion i icke finge störas av fortgående prishöjningar, nödgades, i avvaktan på sslutförandet av diskussionerna med näringslivet, utfärda provisoriska direfektiv för priskontrollnämnden av den karaktär, att prisläget stabiliserades. Ddessa provisoriska direktiv meddelades nämnden efter regeringsbeslut den 21 j juli. De innehöllo bl. a., att prishöjningar icke finge medges annat än i sällsjynta undantagsfall samt att den prisreglerande verksamheten över huvud skuille i all möjlig utsträckning inriktas på att genomföra prissänkningar. Arngående innebörden i övrigt av de nya direktiven se sid. 296. Det anmärkningsvärda med dessa — låt vara som provisoriska beteecknade — anvisningar för priskontrollen var, att de meddelades utan att rcegeringen i förväg försäkrat sig om näringsorganisationernas medverkan. TTydIigt är, att härigenom förutsättningarna för den inledda kontakten nned näringslivet i avsikt att genom samfällda ansträngningar uppnå den efftersträvade balansen i samhällsekonomien i avsevärd mån rubbades.

2. Beredskapslagstiftning och annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. T v å n g s f ö r f o g a n d e över egendom. Allmänna förfogandelagen d e n 22 j u n i 1939 ( n r 293) h a d e g e n o m beslut vid 1947 å r s r i k s d a g f ö r l ä n a t s giltighet t. o. m . d e n 30 j u n i 1948. I p r o p o sition till 1948 å r s r i k s d a g , n r 54, h e m s t ä l l d e K u n g l . Maj :t a t t l a g e n s giltigh e t s t i d m å t t e f ö r l ä n g a s p å y t t e r l i g a r e ett år, vilket ock av r i k s d a g e n bifölls. G e n o m lag d e n 2 april 1948 ( n r 132) b e s t ä m d e s s o m följd h ä r a v , a t t allm ä n n a f ö r f o g a n d e l a g e n skulle f o r t f a r a a t t gälla t. o. m . d e n 30 j u n i 1949. T i l l d e n n a t i d p u n k t u t s t r ä c k t e s även ( g e n o m f ö r o r d n i n g 1948 n r 133) giltigheten av a l l m ä n n a f ö r f o g a n d e f ö r o r d n i n g e n d e n 3 s e p t e m b e r 1939 (nr 613). I förenämnda proposition framhöll folkhushållningsministern, hurusom det gällande ransonerings- och regleringssystemet till väsentliga delar uppbyggts på grundval av allmänna förfogandelagens beslagsbestämmelser. Alltjämt bestode sedan krigstiden eller hade nyinförts vissa beslag och regleringar på varor av väsentlig betydelse för försörjningen. Orsaken härtill vore främst att söka i det ännu i många avseenden otillfredsställande allmänna försörjningsläget i världen, till en del dock även i den av det ogynnsamma svenska valutaläget framtvingade importbegränsningen. Nödvändigheten att öka exporten hade föranlett beslag även å varor som producerades inom landet, såsom trävaror, papp och papper samt vissa därav tillverkade varor. Gällande beslag och därpå grundade regleringar måste förutsättas bliva i stort sett erforderliga även efter den 30 juni 1948. Uteslutet vore icke, att ytterligare beslag komme att behövas. De befogenheter, som stode Kungl. Majrt till buds i dessa hänseenden, ävensom möjligheten att kunna ingripa med stöd av förfogandelagens bestämmelser i övrigt borde därför bestå under förslagsvis ännu ett år. 1 riksdagen gjorde sig denna gång en viss tveksamhet gällande i frågan. I motioner som framlades i anledning av propositionen hemställdes dels om avslag å denna, dels om lagens förlängning endast till den 1 mars 1949, dels om vissa uteslutningar och ändringar i lagen. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 15), att delade meningar väl kunde hysas, huruvida förutsättningarna för tillämpning av allmänna förfogandelagen alltjämt förelåge. Lagens uttryck »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» vore emellertid så vagt, att det tilläte en mycket vidsträckt tolkning. Det rådde enligt utskottets mening ett mer eller mindre direkt orsakssammanhang mellan det senaste världskriget och de »utomordentliga förhållanden», som nödvändiggjorde ransonerings- och regleringssystemets bibehållande tills vidare. Föga troligt vore, att detta system kunde upphöra att gälla den 1 juli 1948. Under sådana omständigheter borde allmänna förfogandelagen förlängas eller ersättas

22 med annan lagstiftning, som kunde utgöra grund för de nödvändiga regleringsåtgärderna. Utskottet förordade, att lagen erhölle fortsatt giltighet ytterligare ett år. Den borde emellertid bli föremål för en genomgripande översyn och dess omfattning därvid begränsas så, att Kungl. Maj:t genom densamma icke erhölle vidsträcktare befogenheter än som betingades av rådande förhållanden. Skulle lagen vid nästa års riksdag behöva ytterligare förlängas, borde en översyn av densamma dessförinnan ha skett. U n d e r h ä n v i s n i n g till u t s k o t t e t s av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u t t a l a n d e b e m y n d i g a d e K u n g l . M a j : t d e n 11 j u n i 1948 c h e f e n för f o l k h u s h å l l n i n g s d e p a r t e m e n t e t a t t tillkalla s a k k u n n i g a för a t t b i t r ä d a m e d e n ö v e r s y n av a l l m ä n n a förfogandelagen m . m., vilket ock s k e d d e . A r b e t e t b o r d e enligt d i r e k t i v e n b e d r i v a s så, a t t p r o p o s i t i o n i ä m n e t k u n d e föreläggas 1949 å r s r i k s d a g . Moratorielagstiftning. Den i lagen d e n 4 j u n i 1943 ( n r 274) s t a d g a d e förlängda giltighetstiden för rönte- och utdelningskuponger u t s t r ä c k t e s g e n o m lag den 2 april 1948 ( n r 155) t. o. m . d e n 30 j u n i 1949. Även l a g e n d e n 4 j u n i 1943 ( n r 275) o m förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att hjfla utdelning i konkurs p r o l o n g e r a d e s till u t g å n g e n av j u n i 1949 (lag d e n 2 a p r i l 1948, n r 156). Som skäl för förlängningen i förra fallet hänvisade justitieministern i proposition nr 68 till att stora befolkningsgrupper i Europa till följd av kriget alltjämt befunne sig under sådana levnadsförhållanden, att vidtagandet av rättsliga dispositioner i ett främmande land måst anstå. Viss tvekan kunde väl råda, huruvida dessa skäl vore av den styrka, att de motiverade en fortsatt förlängning av Jagstiftningen. Av banker som förvaltade aktier och obligationer hade emellertid uppgivits, att lagen även det sist förflutna året visat sig fylla ett praktiskt behov. Då så måste antagas bli fallet ytterligare någon tid, hemställdes att, till undvikande av rättsförluster för kuponginnehavare utomlands, giltighetstiden för kuponger som avsåges i lagen måtte förlängas för ytterligare ett år. Vad beträffar lagen om förlängd preskriptionstid för rätt att lyfta utdelning i konkurs hade förordnande enligt denna lag meddelats endast i fråga om Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs, i vilken en mera betydande del av fordringarna funnes på utländska händer. Utdelning å dessa fordringar hade under år 1)47 uppburits till ett belopp av omkring 50 000 kronor, men fortfarande innestodc utdelning till icke obetydliga belopp. För en förlängning av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkursen utöver den 30 juni 1948 talade samma skäl som o^an anförts beträffande frågan om en förlängd giltighetstid för kuponger. Å antra sidan måste beaktas, att genom en utsträckning av preskriptionstiden konkursms slutförande komme att ytterligare fördröjas, vilket i och för sig vore en olägenhet. Självfallet förelåge något bättre möjligheter att bedöma frågan om en förlängn ng av fristen vid en senare tidpunkt, då vetskap vunnits i vad mån utdelning uppburits under första halvåret 1948. Försiktigheten bjöde, att giltighetstiden or lagen i ämnet förlängdes t. o. m. den 30 juni 1949, varigenom Kungl. Mij:t bereddes möjlighet att i anslutning till den gällande fristens utgång taga under omprövning, huruvida fristen borde utsträckas utöver den 30 juni 1948. Läget befanns sedermera sådant, att kungörelse utfärdades den 11 juni 1)48 (nr 340), varigenom förordnades, att tid, inom vilken borgenär i Aktiebolaget

23 Kreuger & Tolls konkurs ägde anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke skulle utgå före den 1 juli 1949. Patentlagstiftningen. Genom en rad kungörelser (1947 nr 656, 677, 752, 803, 902, 958; samt 1948 nr 5, 35, 37, 98, 151, 152, 344) förordnades, att 1—7 §§ av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. skulle tillämpas i fråga om ansökningar av medborgare i de i resp. kungörelser omnämnda länderna (Belgien, Canada, Danmark, Dominikanska republiken, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Libanon, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien med Norra Irland, Sydafrikanska unionen, Syrien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Tyskland, Ungern, Österrike). Krafthushållningen. Genom lag den 2 april 1948 (nr 134) förlängdes t. o. m. den 30 juni 1949 giltigheten av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (Angående lagens tillämpning under budgetåret 1947/48 se del VIII sid. 142 och 175.) I proposition 1948, nr 55, vari hemställan till riksdagen gjordes i förevarandc författningsfråga, anfördes ett uttalande av bränslekommissionen, vari gjordes gällande, att till följd av vattenmagasinens uttömning efter 1947 års torka risk förelåge att allmän ransonering av elektrisk energi även under hösten och vintern 1948/49 liksom under 1947/48 skulle behöva vidtagas. Kraftsituationen vid fortsatt industriell expansion kunde, även om vattentillgången bleve normal, icke forväntas undergå en avgörande förbättring, förrän de nya kraftanläggningar, som beräknades kunna tagas i bruk hösten 1950 och vintern därefter, bleve färdiga. Beredskapsbestämmelser för reglering av förbrukningen av elektrisk kraft vore därför enligt kommissionens åsikt alltjämt av nöden. Föredragande statsrådet framhöll, att även om läget på bränslemarknaden under sista året i vissa hänseenden förbättrats, kunde det icke anses uteslutet, att en ogynnsam utveckling på detta område kunde göra en reglering av förbrukningen av gas med stöd av förevarandc lag nödvändig även i fortsättningen. Härtill komme de av bränslekommissionen omförmälda svårigheterna beträffande kraftförsörjningen, vilka visserligen till stor del förorsakats av den på grund av sommarens torka uppkomna bristen på vattenkraft men även hade sin orsak i att utbyggnaden av kraftverk på grund av förseningar i maskinleveranser icke kunnat fortskrida i så snabb takt som beräknats. På grund av nu anförda förhållanden borde möjlighet att vid behov tillämpa lagen föreligga även efter den 30 juni 1948, lämpligen t. o. m. den 30 juni 1949. Arbetsmarknaden. I proposition till 1948 års riksdag, nr 267, framlades ett lagförslag, syftande till att möjliggöra dispens från gällande förbud mot nattarbete av kvinnor.

24 I propositionen anförde socialministern, att situationen på arbetsmarknaden efter kriget utvecklat sig på ett annat sätt än man i allmänhet väntade. Trots full sysselsättning vore produktionen otillräcklig och inom åtskilliga industrigrenar rådde brist på arbetskraft. I synnerhet gällde detta vissa råvaruproduccrande industrigrenar och särskilt järnindustrien. Enligt vad som meddelats från denna industris sida förelåge möjlighet att omedelbart anlita kvinnlig arbetskraft for vissa arbetsuppgifter vid järnbruken. En förutsättning härför hade emellertid angivits vara, att dispens från arbetarskyddslagens bestämmelser om förbud mot kvinnors användande iill nattarbete kunde erhållas, så att den kvinnliga arbetskraften kunde utnyttjas i skiftarbete. Socialministern förutsatte, att dispensgivningen huvudsakligen skulle begagnas för att möjliggöra kvinnors användande i tvåskiftsarbete och alt dispens icke skulle lämnas för anlitande av kvinnlig arbetskraft i treskiftsarbete eller eljest till mera regelbundet nattarbete. 1906 års Bernkonvention angående kvinnors nattarbete ansågs icke innefatta något hinder for den ifrågasatta lagstiftningens genomförande med hänsvn till alt denna endast vore av provisorisk karaktär och betingad av de exceptionella krisförhållandena pa arbetsmarknaden. Riksdagen biföll propositionen, och den 30 juni 1948 utfärdades som följd härav lag (nr 415), varigenom stadgades, att Kungl. Maj:t, där så funnes påkallat till följd av rådande utomordentliga förhållanden på arbetsmarknaden, skulle äga att beträffande visst företag eller viss rörelse meddela eftergift från bestämmelserna i 19 § första stycket lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd utöver vad enligt samma lag var medgivet. Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 1948 och skulle gälla t. o. m den 30 juni 1949.

Byggnads- och bostadsväsendet. I proposition Ull 1948 års riksdag, nr 91, gjordes gällande, att det allmänna ekonomiska läget i förening med brist på byggnadsmateriel var sådant, att begränsning av byggnads- och anläggningsverksamheten påkallades även efter den 30 juni 1948. Lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete, på vilken gällande byggnadsreglering baserade sig och vilken upphörde att gälla nämnda dag, borde därför erhålla förlängd giltighet, förslagsvis under ett år. Samtidigt framlades i propositionen i anledning av skrivelse från arbetsmarknadskommissionen förslag till vissa ändringar i lagen. I denna stadgades, att tillsynsmyndigheten arbetsmarknadskommissionen, fr. o. m. den 1 januari 1948 arbetsmarknadsstyrelsen) ägde rätt att vid vite förbjuda fullföljandet av ett byggnadsföretag, som bedrevs utan byggnadstillstånd eller i strid mot föreskrifter, som meddelats då sådant tillstånd givits, ävensom att i sådant fall förordna om beslag på redskap och material. Förbud eller beslag skulle hävas, då tillsynsmyndigheten funne åtgärden icke längre erforderlig. Bleve brott som föranlett förbud eller beslag ej åtalat inom en månad från åtgärdens verksiäl-

25 lande, skulle förbudet eller beslaget vara förfallet. Förbudet att fullfölja ett olovligen påbörjat byggnadsföretag måste anses vara av stor vikt för att upprätthålla regleringen av byggnadsverksamheten. Enbart hotet om straffpåföljd - - i regel inskränkt till bötesstraff — hade, enligt vad arbetsmarknadskommissionen upplyste, visat sig otillräckligt för att avhålla byggherrar och entreprenörer från att bedriva otillåten byggnadsverksamhet. Endast undantagsvis hade emellertid åtal hunnit anställas inom den föreskrivna tiden, beroende därpå, att den utredning som erfordrades för åtal i regel krävde längre tid att verkställa. Meddelade förbud hade därför i stor utsträckning förfallit. Att likväl några allvarliga ölägenheter därav ännu icke försports tillskrev kommissionen bristande kännedom om lagstiftningens innehåll på denna punkt. Kommissionen fann det emellertid angeläget, att lagen ändrades härutinnan på sådant sätt, att föreskriften om åtals anställande såsom förutsättning för förbudets fortbestånd borttoges. Kommissionen förklarade vidare, att tillsynsmyndigheten icke i något fall förordnat om beslag å redskap eller material utan ansett det vara lämpligare och tillfyllest att endast använda vitesförbud. Därest bestämmelserna om vitesförbud omarbetades i enlighet med kommissionens hemställan, syntes fördenskull bestämmelserna om beslag kunna utgå. Det i propositionen framlagda förslaget anslöt sig till arbetsmarknadskommissionens i skrivelsen gjorda hemställan. Som en konsekvens härav föreslogs, att tiden för klagan över förbud, som meddelats med stöd av lagen, icke skulle vara som förut inskränkt till trettio dagar efter delgivning av beslutet. Riksdagen godkände propositionen. Härefter utfärdades lag den 23 april 1948 (nr 186), enligt vilken lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete gavs fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1949 med den ändringen, att förbud att fortsätta olovligt bedriven byggnadsverksamhet icke längre skulle vara för sitt fortbestånd beroende av att åtal väcktes inom en månad från åtgärdens verkställande, att beslag å redskap och material ej vidare skulle förekomma samt alt rätten att föra klagan över beslut om meddelat förbud icke skulle vara inskränkt till viss tid. I skrivelse den 21 november 1947 hemställde statens hyresråd, under hänvisning till den fortsatta bostadsbristen, alt hyresregleringslagen den 19 juni 1942 (nr 429) ävensom lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilka lagar gällde t. o. m. den 30 september 1948, måtte erhålla fortsatt giltighet t. o. m. den 30 september 1949. Kungl. Maj:t upptog framställningen i proposition till 1948 års riksdag, nr 212. Som motiv anfördes där, att föreliggande uppgifter om bostadsproduktionens och bostadsmarknadens läge icke tydde på, att under den närmaste tiden någon ljusning skulle vara skönjbar i fråga om bostadsbristen. Snarare syntes den av den ekonomiska situationen nödvändiggjorda nedskärningen av byggnadsprogrammet ha medfört en försämring av läget. I ärendet hörda myndigheter och organisationer hade ock varit

26 eniga om att gällande hyresregleringslagstiftning måste bibehållas under det kommande hyresåret. Jämte förslag om förlängning av ifrågavarande författningars giltighetstid framlades i propositionen förslag till vissa ändringar i hyresregleringslagen. Där föreslogs sålunda, att möjlighet skulle öppnas för hyresgäst att även utan hyresvärdens samtycke överlåta bostadslägenhet till annan person i syfte att genom byte erhålla annan bostad. Fråga om sådan överlåtelse skulle prövas av hyresnämnd. För bifall till framställning härom skulle fordras, att vägande skäl talade för bytet och att hyresvärdens vägran att samtycka till överlåtelsen funnes vara obillig. Vidare framlades förslag till lösning av den omstridda frågan om vilkendera maken efter vunnen hemeller äktenskapsskillnad skulle nyttja en tidigare av makarna gemensamt disponerad bostadslägenhet. Frågan föreslogs i propositionen skola enligt en särskild lag lösas genom bodelning eller skifte mellan makarna. Företräde skulle härvid tillkomma den make, som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. Då det avgörande, som vid bodelningen eller skiftet vunnes mellan makarna, icke vore bindande för hyresvärden, föreslogs därjämte, att den företrädesberättigade maken skulle kunna av hyresnämnden berättigas inträda i rättsförhållandet gent emot hyresvärden under förutsättning att detta icke kunde anses obilligt. Slutligen upptogs i propositionen förslag om sådan ändring av hyresregleringslagen, att — förutom bostadslägenheter — ej heller lägenheter för hotelleller pensionatrörelse finge utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat ändamål. En sådan begränsning av hyresrätten ansågs behövlig, enär det visat sig att ett jämförelsevis slort antal hotell och pensionat nedlagts och deras lokaler använts till kontor, varigenom den redan otillräckliga tillgången på hotell- och pensionatsram ytterligare minskats. Det förstnämnda ändringsförslaget motiverades med att systemet ned lägenhetsbyten befordrade en lämpligare fördelning av bostadsbeståndet och därigenom vore ägnat att motverka den stelhet på bostadsinarknacen, som blivit en ofrånkomlig följd av bostadsbristen och den därav betingide hyresregleringen, samt alt utrymme därför borde skapas för att möjliggöra lägenhetsbyte även i fall där hyresvärden utan bärande skäl motsatte sig detsamma. Förslaget hade emellertid mött motstånd hos många av remissmyndigheterna. Det avstyrktes ock av andra lagutskottet och fälldes av riksdagen. Utskottet fann det vara svårt att avgöra, om vinsten av den föreslagna lagsiftningen stode i rimlig proportion till lagstiftningens obestridliga nackdelar. Det vore redan nu icke ovanligt, att en hyresgäst betingade sig otillåten ersättiing i samband med lägenhetsbyte. Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster

27 med begränsade ekonomiska resurser. Den föreslagna lagstiftningen komme också att förorsaka hyresnämnderna och statens hyresråd ökat arbete. I övrigt biföll riksdagen propositionen. Som följd härav utfärdades den 28 maj 1948 dels tvenne lagar (nr 243 och 244), varigenom giltigheten av hyresregleringslagen och den s. k. kontrollagen förlängdes t. o. m. den 30 september 1949 — den förra med i propositionen föreslagna och av riksdagen godtagna ändringar och tillägg — dels en ny lag (nr 245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m., vilken innehöll bestämmelser om reglering av makes rätt till lägenhet vid sådana tillfällen. Prisregleringen. Prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303) ägde giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. I proposition till 1948 års riksdag, nr 246, föreslog Kungl. Maj:t förlängning av lagens giltighetstid under ytterligare ett år. I statsrådsuttalandet i ämnet hänvisades till den i statsverkspropositionen ingående finansplanen, vari yttrades, att uppgiften för den närmaste framtidens ekonomiska politik i främsta rummet vore att upprätthålla en samhällsekonomisk balans, som tryggade penningvärdet, d. v. s. en i stort sett fast prisnivå. En av förutsättningarna för uppnående av detta mål vore att den statliga priskontrollen tills vidare upprätthölles. Propositionen innefattade även förslag till sådan ändring i gränsdragningen mellan hyres- och prisregleringslagarna, att under sistnämnda lag skulle falla endast hotell- och pensionatrörelse, som omfattade minst nio för gästers härbärgerande avsedda rum mot enligt gällande bestämmelser fem. Motivet till denna begränsning, som föreslagits av priskontrollnämnden, var, att rum i hotell och pensionat av 5—8-rumstypen i likhet med rum i mindre resandehem till stor del uthyrdes för längre tid och att gästerna även i nämnda hotell och pensionat borde erhålla det i hyresregleringslagen stadgade uppsägningsskyddet. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades lag i ämnet den 30 juni 1948 (nr 408), varigenom prisregleringslagens giltighet (med nyssnämnda ändring) utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1949. Genom samtidigt utfärdad kungörelse (nr 409) förlängdes även för samma tid tillämpningskungörelsen den 30 juni 1947 (nr 305). Till priskontrollnämndens skrivelser i ämnet hade fogats reservationer av vissa ledamöter av nämnden, vari framhållits, att prisregleringslagen i samband med förlängningen borde bli föremål för en revidering, som vore ägnad att motverka tendenserna att kringgå densamma. Som särskilt önskvärt framhölls att erhålla bestämmelser syftande till att motverka kedjehandel och återhållet utbud av varor samt för att möjliggöra en produktionsdirigering i samband med fastställande av priser. Detta gav anledning till följande uttalande av finansministern i propositionen: »De av reservanterna inom priskontrollnämnden behandlade frågorna om

28 skärpning av prisregleringslagen i syfte att motverka kedjehandel, att hindra icke motiverad upplagring av livsviktiga varor och att åstadkomma en produktionsdirigering i samband med pristfastställelse ha i olika sammanhang varit föremål för överväganden. Särskilt förslaget om produktionsdirigering aktualiserar emellertid åtskilliga andra frågor av invecklad och delvis ömtålig art. Med hänsyn härtill är jag icke beredd att nu förorda en skärpning av lagstiftningen i de hänseenden, som berörts av reservanterna.» Samma yrkanden på utvidgning och skärpning av prisregleringslagens bestämmelser återkommo i en motion i riksdagen, vilken gav andra lagutskottet anledning att inhämta yttrande häröver av priskontrollnämnden. Detta yttrande gick i klart avstyrkande riktning.

Penningväsendet. Genom särskilda författningar förlängdes efter beslut av riksdagen för ytterligare ett år, d. v. s. till slutet av juni 1949, giltighetstiden för vissa av de författningar på penning- och bankväsendets område, vilka eljest skulle upphört att gälla med utgången av juni 1948. Så skedde genom lag den 23 april 1948 (nr 200) beträffande lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (den s. k. clearinglagen), genom lag den 28 maj 1948 (nr 247) beträffande valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt genom förordning den 5 mars 1948 (nr 84) beträffande förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Den fullmaktslag av den 22 december 1939 (nr 895), genom vilken åt Kungl. Maj :t medgivits rätt att vid krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av fullmäktige i riksgäldskontoret, meddela bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., och vilken successivt prolongerats t. o. m. den 30 juni 1948, upphörde med nämnda dag att gälla. I stället trädde fr. o. m. den 1 juli 1940 i kraft en ny lag av den 28 maj 1948 (nr 248) med sårskildi bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, vilken riksdagen, mei bifall till proposition nr 195, antagit att gälla som ett provisorium t. o. m den 30 juni 1949 i stället för vad i riksbankslagen den 30 juni 1934 (nr 437) 9 § och 11 § första stycket fanns stadgat. Den nya lagen hade följande nnehåll: »1 §. Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst 3 200 milj. kronor. 2 §. Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt, må Konungen, om riksdagen ej är samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 milj. kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall, därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från det rikscagen åter sammanträtt, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla. 3 §.Som

29 r i k s b a n k e n s metalliska k a s s a skall r ä k n a s allt r i k s b a n k e n tillhörigt guldm y n t och o m y n t a t guld.» 1947 å r s bankoutskott, som tillstyrkt bifall till då framlagd proposition om förlängning av den förutnämnda fullmaktslagens giltighet, hade uttalat, att det framstode som i hög grad angeläget, att denna lag avvecklades så snart ske kunde. Fullmaktslagen hade möjliggjort för Kungl. Maj:t att utan riksdagens medverkan och medan riksdagen varit samlad besluta en mycket betydelsefull ändring av riksbankens sedelutgivningsrätt (se del VIII, sid. 327). Det rådande provisoriet vore dessutom förenat med den olägenheten, att bestämmelserna om sedelutgivningsrätten blivit splittrade på tre författningar. Utskottet uttalade därför det önskemålet, att sedeltäekningsbestämmelserna i riksbankslagen omlades så, att provisoriet kunde upphöra efter den av utskottet tillstyrkta förlängningstiden. L a g f ö r s l a g av s å d a n i n n e b ö r d s o m 1947 å r s b a n k o u t s k o t t åsyftat f r a m l a d e s av K u n g l . Maj:t i p r o p o s i t i o n till 1948 å r s r i k s d a g och a n t o g s av d e n n a s a m t u t f ä r d a d e s s e d e r m e r a som p r o v i s o r i s k lag, g ä l l a n d e för t i d e n 1 j u l i 1948—30 j u n i 1949, s å s o m o v a n o m f ö r m ä l t s . P r o p o s i t i o n e n g r u n d a d e sig p å b a n k o f u l l m ä k t i g e s skrivelse och förslag d e n 4 m a r s 1948. Bankofullmäktige anförde i sin skrivelse, att fullmäktige — med anledning avvad 1947 års bankoutskott uttalat — uppdragit åt en redan tidigare av fullmäktige tillsatt kommitté för översyn av riksbankslagen att fullfölja sitt utredningsuppdrag separat beträffande sedelutgivningsrätten. Av det av kommittén i anledning härav avgivna utlåtandet framgick, enligt fullmäktiges redogörelse, att kommittén funnit en rationell ordning för landets penningväsen förutsätta en bredare bas för sedelutgivningsrätten än den som fastställts i riksbankslagen. I detta syfte hade kommittén anvisat en anordning, varigenom guld såsom täckningsmedel för utelöpande sedlar kunde ersättas av andra riksbankens tillgångar. Härigenom skulle riksbankens guldkassa förlänas karaktären av en reserv för utländska betalningar. Vid de överläggningar, som fullmäktige haft under det fortsatta utredningsarbetet, hade de emellertid kommit till det resultatet, att en genomgripande definitiv omreglering av grunderna för sedelutgivningen icke lämpligen borde genomföras i rådande penningpolitiska läge. Fullmäktige hade därför låtit förenämnda kommitté utarbeta förslag till en provisorisk lösning avfrågan om ändrade sedelutgivningsregler, i avbidan på att de faktorer som i förevarande hänseende vore av betydelse skulle stabiliseras och därigenom erbjuda ett säkrare underlag för en definitiv omläggning av hithörande bestämmelser. Enligt fullmäktiges mening borde 1939 års fullmaktslag upphöra att gälla i och med utgången av juni 1948, då den senaste förlängningsperioden utginge. Efter denna tidpunkt borde sedelutgivningen i stället tills vidare regleras av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt genom en särskilt stiftad provisorisk lag, varigenom riksbankslagens sedeltäckningsbestämmelser temporärt sattes ur kraft utan att upphävas eller ändras. De provisoriska bestämmelserna, som fullmäktige i enlighet med kommitténs förslag framlade, hade utformats så, att ett visst maximibelopp för sedelcirkulationen fastställdes i lagen. Inom ramen härför borde liksom förut riksbankens utelöpande sedlar till den del de överstege metalliska kassan motsvaras av de i 10 § riksbankslagen angivna tillgångarna. Nämnda maximibelopp hade fullmäktige med ledning av föreliggande erfarenheter ansett böra bestämmas till 3 200 milj. kronor. (Vid årsskiftet 1947/48 uppgick riksbankens sedelutgivningsrätt till c:a 3 250 milj. kronor, medan den utelöpande sedelmängden nådde ett belopp av 2 900 milj. kronor.) Med hänsyn till att lagen

30 avsågs skola gälla tills vidare under ett år i sänder, borde hinder icke mötai för Kungl. Maj:t och riksdagen att när som helst under pågående riksdag, om förhållandena så skulle påkalla, efter förnyad prövning besluta om ändring i myssnämnda maximibelopp. Liksom förut kunde emellertid vid en tidpunkt, då lriksdagen ej var samlad, sådana utomordentliga omständigheter inträffa, som mödvändiggjorde en extraordinär ökning av sedelstocken. En motsvarighet till b e s t ä m melsen i 9 § andra stycket riksbankslagen, i vad den avsåge rätt för Konungein att mellan riksdagarna medgiva ökning av sedelutgivningsrätten, erfordrades däirför även i fortsättningen. Det belopp, med vilket Kungl. Maj:t borde kunna öka siedelutgivningsrätten, svntes lämpligen böra höjas från 350 till 700 milj. kromor. Fullmäktige hade ej ansett skäl föreligga att i detta sammanhang vidtaga niågon ändring beträffande stadgandet i 11 § andra stycket riksbankslagen rörand.e ett minimibelopp för den metalliska kassan. Denna bestämmelse borde därför jgälla som förut och alltså en minimigräns för densamma av 150 milj. k r o n o r hestå. I den provisoriska lagen borde inrymmas en bestämmelse angående den mtetalliska kassan med innebörd att till denna skulle räknas allt riksbanken tillh.örigt guldmynt och omyntat guld. Den metalliska kassan borde alltjämt upptagass till dagens värde, såsom fallet varit alltsedan år 1940. P r o p o s i t i o n e n a n s l ö t sig h e l t till b a n k o f u l l m ä k t i g e s

förslag.

I motioner i riksdagen (framlagda från högerhåll) uttalades betänkligheter mot det tilltänkta nya systemet för sedelutgivningen, varigenom kvantiteten utelöpande sedlar icke ställdes i någon som helst fixerad relation till riksbankens metalliska kassa. Det påvisades vidare, att systemet icke läte sig väl förena med regeringsformens § 72, som efter sin lydelse finge anses innebära ett kategoriskt p å b u d att guld skulle vara den slutgiltiga säkerheten för av banken utgivna sedlar (trots den vid ifrågavarande paragraf fogade undantagsbestämmelsen, som möjliggjorde upphävande för viss tid av sedelinlösensskyldigheten). Uppgiften att tjäna som reserv för utländska betalningar — vilket enligt det nya systemet bleve guldkassans enda uppgift — skulle denna kunna fylla blott för en begränsad tid, såframt icke balans i betalningarna med utlandet skapades med andra m.edel. Men frågan om åstadkommandet av en sådan balans hade i propositionen helt lämnats öppen. För övrigt hävdades i motionerna, att den utvidgning av sedelutgivningsrätten, som den föreslagna lagstiftningen skulle medföra, dåligt överensstämde med strävandena att bekämpa inflationen. Med tanke på minskningen i varutillgången till följd av bl. a. importens nedskärning kunde ett ökat behov avsedlar knappast uppfattas på annat sätt än som följd av en ytterligare inflation. Icke minst viktigt vore det i rådande läge att undvika varje åtgärd, som k u n d e rubba utländska kreditgivares förtroende till vårt lands finanser. Särskilt med tanke på att kreditgivare nu huvudsakligen återfunnes i länder med s. k. hård valuta, vore det olämpligt att införa nya principer, vilka i så hög grad avveke från dem som tillämpades i ifrågavarande länder. I det kritiska läge, vari vår betalningsbalans befunne sig, vore det psykologiskt oklokt att göra någonting som vore ägnat att sprida osäkerhet rörande våra penningvårdande myndigheters avsikter. B a n k o u t s k o t t e t t i l l s t y r k t e p r o p o s i t i o n e n , och r i k s d a g e n s b e s l u t ö v e r e n s stämde, som n ä m n t s , också med denna. G e n o m k u n g ö r e l s e d e n 17 j u n i 1948 ( n r 327) erhöll r i k s b a n k e n f o r t s a t t befrielse till u t g å n g e n av j u n i 1949 f r å n skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till s a m m a t i d p u n k t f ö r l ä n g d e s j ä m v ä l b e m y n -

31 digandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valulavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form (riksdagens skrivelse nr 208). Lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, vilken ursprungligen beslutats vid 1939 års urtima riksdag som ersättning lör en år 1937 utfärdad beredskapslag med enahanda syfte, hade liksom övriga här ovan nämnda författningar genom successiva beslut erhållit giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. Den hade under de gångna åren icke vid något tillfälle tagits i anspråk. Emellertid framhöllo bankofullmäktige i skrivelse den 11 maj 1948, att det icke syntes uteslutet, att en tillämpning av ifrågavarande lagstiftning kunde bliva aktuell under den närmaste tiden. På grund av inträffade förändringar i fråga om bl. a. uppsägningstiden för i bankerna innestående medel vore dock en översyn av kassareservbestämmelserna påkallad. Fullmäktige hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utreda möjligheterna att genom en ändring av gällande bestämmelser rörande bankernas skyldighet att hålla kassareserv skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande politik. I avvaktan på resultatet av den begärda utredningen hemställde fullmäktige, att lagen den 15 december 1939 (nr 850) måtte erhålla förlängd giltighet tills vidare, förslagsvis intill utgången av juni 1949. I samband härmed syntes en sådan jämkning i lagen böra företagas, att bestämmelserna i fortsättningen jämväl komme att avse medel innestående å uppsägningsräkning. Kungl. Maj:t framlade ärendet för riksdagen i proposition nr 295. Med avseende på bankofullmäktiges hemställan om en utredning rörande ändrad lagstiftning om affärsbankernas kassareserver meddelade finansministern, att chefen för bank- och fondinspektionen efter erhållet uppdrag den 29 maj 1948 avlämnat en promemoria i ämnet. De däri framlagda förslagen (vilka refererades i propositionen) syntes tillgodose de av bankofullmäklige framförda önskemålen. På grund av den långt framskridna tiden vore del dock icke möjligt att slutbehandla frågan i sådan tid, att förslaget kunde föreläggas 1948 års riksdag. Kungl. Maj:t inskränkte sig därför i propositionen till att i enlighet med bankofullmäktiges hemställan förorda en förlängning av 1939 års fullmaktslag på ett år, varom alltså lagförslag framlades. Dock förutsattes, att — om så skulle befinnas lämpligt — förslag till ändrad lagstiftning dessförinnan kunde komina att föreläggas riksdagen. I sitt utlåtande i ärendet (den 29 juni 1948) ansåg sig bankoutskottet böra biträda syftet med det framlagda lagförslaget. Då emellertid riksdagens beslut härutinnan kunde fattas först efter den 1 juli 1948, vid vilken tidpunkt den föreslagna lagen skulle träda i kraft, syntes det ur lagteknisk synpunkt vara mest lämpligt, att en helt ny lag antoges att träda i kraft så snart ske kunde. Den nya lagen borde till sitt innehåll sammanfalla med 1939 års lag,

dock med den av Kungl. Maj:t förordade ändringen, att vad i lagen sades beträffande förbindelser som bankaktiebolag hade att fullgöra efter högst en månads uppsägning i stället skulle gälla beträffande förbindelser, som bolaget hade att fullgöra efter högst två månaders uppsägning. Kiksdagen beslöt i enlighet med bankoutskottets hemställan. Härefter utfärdades lag den 21 juli 1948 (nr 601) med samma titel som den förra att gälla t. o. m. den 30 juni 1949.

Bolagslagstiftningen. Vid övervägandet av olika åtgärder i syfte att hålla tillbaka de inflationsdrivande krafterna befanns särskild uppmärksamhet böra ägnas åt frågan om aktiebolagens vinster, vilka under efterkrigsåren undergått en kraftig stegring. Med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 oktober 1947 givna bemyndigande tillkallade finansministern särskilda utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning av frågan om ny lagstiftning angående dispositionen över aktiebolagens vinstmedel. Utredningsmännen avlämnade den 20 december 1947 betänkande med förslag om uldelningsstopp och spärrkontoavsättning för aktiebolagen. Efter inhämtande av vederbörliga yttranden över förslaget avlät Kungl. Maj:t en därpå baserad proposition till 1948 års riksdag, nr 181. Rörande förslagets allmänna grunder gjorde finansministern följande uttalande: »Såsom framhållits i finansplanen i årets statsverksproposition är den angelägnaste uppgiften för den närmaste tidens ekonomiska politik att upprätthålla en samhällsekonomisk balans, som tryggar penningvärdet. Bland de åtgärder, som enligt finansplanen böra i sådant syfte genomföras, ingår dels en fortsatt lagstiftning om utdelningsbegränsning, dels ock en lagstiftning i syfte att åstadkomma en bindning av viss del av företagens vinster. Efterkrigsåren ha, såsom jag anförde till statsrådsprotokollet den 17 oktober 1947, kännetecknats bland annat av en kraftig stegring av aktiebolagens vinster. Samtidigt har den i stor utsträckning i aktiebolags form arbetande industrien ökat omfattningen av sina investeringar och de i industrien anställda uppnått lönehöjningar, varjämte i viss grad utdelningarna till aktieägarna undergått höjning. Det är uppenbart att ökade vinster hos aktiebolagen medföra ökat tryck på prisnivån vare sig de stanna hos bolagen för att användas till nya investeringar eller få tjäna som underlag för löneökningar eller höjda utdelningar åt aktieägarna. Den av statsmakterna tidigare av penningpolitiska grunder vidtagna åtgärden att stadga viss begränsning av vinstutdelningarna från aktiebolagen har syftat till en återhållsamhet beträffande de belopp, som ställas till aktieägarnas förfogande. Denna lagstiftning har sålunda lämnat obeaktade de andra två momenten, vinsterna såsom underlag för nyinvesteringar och löneökningar. Väl äro bolagens investeringar i viss utsträckning lagda under statlig kontroll, men denna kontroll är långt ifrån fullständig och har icke heller hindrat en betydande nyinvesteringsverksamhet. Bland de åtgärder i syfte att bevara den samhällsekonomiska balansen, som nu böra vidtagas, bör därför ingå ett led,

33 ägnat att utgöra ett komplement till den redan existerande investcringskontrollen. Jämväl med hänsyn till den i nuvarande läge påkallade återhållsamheten i fråga om krav på löneökningar — vilka för de anställda kunna framstå som i och för sig möjliga med hänsyn till de senare årens vinstutveckling hos aktiebolagen — synas särskilda åtgärder avseende bolagens vinstmedel vara erforderliga. Ett sätt ott nå dessa syften är att föreskriva skyldighet för aktiebolagen att tillfälligt sterilisera en del av deras medel. De utredningsmän, som utifrån dessa synpunkter haft att utreda frågan om ny lagstiftning rörande dispositionen över aktiebolagens vinstmedel, ha i sitt betänkande föreslagit bestämmelser innebärande dels utdelningsstopp, dels ock skyldighet för aktiebolag att å särskilda konton hos riksbanken insätta vissa i relation till årsvinst och utdelning beräknade belopp. Utredningsmännen, bland vilka ingått företrädare för arbetsmarknadens parter och för samtliga i riksdagen representerade partier, ha förklarat att deras förslag måste ses som en enhet, framkommen genom ömsesidiga, mot varandra svarande eftergifter och medgivanden på olika punkter. Denna förslagets karaktär av kompromiss mellan olika uppfattningar framgår även av förslagets innehåll i skilda frågor. Flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna ha i princip tillstyrkt lagförslaget eller förklarat sig icke vilja motsätta sig detsamma, därvid dock i en del yttranden vissa bestämda förbehåll gjorts. För egen del vill jag redan i detta sammanhang nämna, att jag — i överensstämmelse med de i finansplanen anförda synpunkterna och med hänsyn till vad jag i det föregående anfört — i princip tillstyrker det framlagda förslaget. Jag vill i anslutning härtill även framhålla att, då utredningsmännens förslag är att betrakta som resultatet av en serie kompromisser, varje avvikelse från förslaget kan vara ägnad att rubba förutsättningarna för den enighet om förslaget, som vid utredningen i huvudsak förelegat. Dylika avvikelser torde därför icke böra förekomma med mindre starka skäl kunna åberopas.» Lagförslaget tillstyrktes med obetydliga jämkningar av förslå lagutskottet och antogs av riksdagen i den av utskottet förordade formen. I enlighet härmed utfärdade Kungl. Maj:t den 23 april 1948 lag (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. Lagen innehåller, som framgår av det förut sagda, bestämmelser dels om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, dels om skyldighet för aktiebolag att på spärrkonto i riksbanken insätta vissa medel. Bestämmelserna om begränsning av vinstutdelning avse utdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949. Utdelningen för nämnda år maximeras till antingen ett belopp, motsvarande utdelningen för det sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1947, eller ett belopp, motsvarande medeltalet av utdelningarna för de tre sista räkenskapsår som utgått tidigare än den 1 oktober 1946. Utan hinder härav får dock utdelningen regelmässigt uppgå till fem procent av aktiekapitalet. Bestämmelserna om utdelningsbegränsning äga icke tillämpning å aktiebolag, vilkas vinstutdelning ej överstiger 10 000 kronor, ej heller å vissa dotterbolag. Undantag från bestämmelserna kan medges av Kungl. Maj: t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av nedan omförmälda nämnd. 3 — 916203

34 Skyldighet att insätta medel på spärrkonto skall avse räkenskapsår som utgått den 31 december 1947 eller senare, dock före den 31 december 1949. Insättning skall ske med belopp motsvarande summan av 17 procent av beslutad vinstutdelning och 27 procent av årsvinsten, i den mån denna överstiger utdelningen. Med bolags årsvinst avses i detta sammanhang den bokföringsmässigt redovisade årsvinsten med korrigeringar i vissa hänseenden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som sker vid inkomsttaxeringen. Till ledning för bedömandet av aktiebolags skyldighet att verkställa insättning skall avgivas särskild deklaration. Vissa ärenden rörande spärrkontomedel skola handläggas av en nämnd, spärrkontonämnden, bestående av fem av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Nämndens beslut kunna överklagas hos Kungl. Maj:t i besvärsväg. Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, spärrkontonämnden äger medgiva undantag från bestämmelserna om spärrkontoinsättning. Bank-, hypoteks- och försäkringsaktiebolag samt aktiebolag som avses i rusdrycksförsäljningsförordningen fritagas från skyldigheten att verkställa spärrkontoinsättning, likaså bolag för vilka varken vinstutdelningen eller årsvinsten överstiger 10 000 kronor. Spärren på insatta medel — vilka alltjämt tillhöra vederbörande bolag och å vilka ränta skall utgå med 2 procent för år — skall upphöra med utgången av år 1950, såvitt ej annorledes förordnas i en av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Då särskilda förhållanden därtill föranleda, kan spärren efter förordnande av Kungl. Maj :t eller spärrkontonämnden dessförinnan upphävas beträffande visst bolag eller viss grupp av bolag. Avtal eller annan utfästelse beträffande rätten till spärrade medel är ogiltigt. Under de två år lagstiftningen avsåg beräknades i propositionen 400 å 500 milj. kronor komma att av aktiebolagen insättas å spärrkonto hos riksbanken. I fyra följdförfattningar den 23 april 1948 (nr 176—179) meddelades tilllämpningsbestämmelser till förevarande lag, däribland instruktion för spärrkontonämnden (nr 178). Första lagutskottet, vilket, som förut nämnts, tillstyrkte propositionen i ärendet, gjorde i samband härmed vissa allmänna uttalanden, som här må i sammancrag anföras. Den ifrågavarande författningen finge, yttrade utskottet — vilket departementschefen också understrukit — icke ses som en fristående åtgärd utan miste inordnas i ett större sammanhang som ett led i den inflationsbekämpande politiken. Om ett fast penningvärde skulle kunna vinnas, måste ofrånkomligen alla samhällsgrupper göra uppoffringar och taga på sig ökade bördor, till dess det rådande krisläget övervunnits. Även aktieägarna och aktiebolagen mås.e i dagens läge för det allmännas bästa tåla ytterligare inskränkningar i sin ekonomiska rörelsefrihet. Lagstiftningens främsta ändamål — i den del det avsåge vinststeriliserinf — hade angivits vara att begränsa aktiebolagens möjligheter att göra investeringar.

35 Med all sannolikhet komme detta syfte också att nås, varigenom det inflatoriska trycket på penningmarknaden motverkades. Med investeringsbeskärande åtgärder följde dock regelmässigt den nackdelen, att också utrymmet för rationaliseringar och andra produktionsfrämjande åtgärder kringskures. Även begränsningen av utdelningarna till aktieägarna kunde tänkas medföra vissa produktionshämmande verkningar, i det tillgången på sådant riskvilligt kapital, som erfordrades för nya företags igångsättande, minskades. Det vore synnerligen angeläget att, i den mån dylika ölägenheter komme att uppstå, desamma snabbt neutraliserades. En grundförutsättning för krisens övervinnande utan bestående sänkning av levnadsstandarden vore nämligen en kraftig höjning av produktionen, och på detta område måste de avgörande inflationsbekämpande åtgärderna sättas in. Lagstiftningen hade emellertid utformats så, att ett undanröjande av de angivna olägenheterna bleve möjligt, främst genom tillämpning av särskilda dispensbestämmelser. Uppenbart vore, att vinststeriliseringen icke kunde få den avsedda penningpolitiska effekten med mindre de å spärrkonto insatta medlen verkligen toges ur marknaden och icke från den sedelgivande banken. De medel som skulle steriliseras genom spärrkontoinsättning, måste anskaffas exempelvis genom ökat sparande eller på det sättet, att bankerna minskade sin vanliga långivning med det belopp, som erfordrades för spärrkontoinsättningarna. Utskottet förutsatte, att de valutavårdande myndigheterna icke genom andra åtgärder motverkade den åtstramning av penningmarknaden, som lagstiftningen avsåge att åstadkomma. Utskottet hade vid sitt ståndpunktstagande också beaktat de psykologiska verkningarna av att en lag av förevarande innehåll antoges. Det borde observeras, att årets avtalsrörelser på arbetsmarknaden till stor del förts och uppgörelser träffats under förutsättning av att ifrågavarande lagstiftning genomfördes. Även för andra samhällsgrupper kunde lagstiftningen tjäna som en maning att visa återhållsamhet med krav, som kunde gynna inflationstendenserna. Den kunde på detta sätt komma att bliva ett verksamt stöd i kampen för penningvärdets bevarande. Civilförsvaret. Civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) hade trätt i kraft den 1 december 1944, men dess giltighet hade enligt riksdagens beslut begränsats t. o. m. den 30 j u n i 1949. Före sistnämnda tidpunkt ansågs en översyn böra ske såväl av lagbestämmelsernas innehåll som av civilförsvarsorganisationens omfattning. Organisationens genomförande följdes icke av någon mera betydande utbyggnad av det materiella civilförsvaret inom landet. Till viss del sammanhängde detta med att organisationen började sin verksamhet vid en tidpunkt, då slutet på kriget i Europa begynte skönjas. Men härjämte inverkade, att i krigets slutskede tillkommo nya vapen, som pekade hän mot en ny utveckling av luftkrigföringen och framkallade tveksamhet angående ändamålsenligheten av dittills tillämpade försvarsåtgärder. Viktigast voro här de fjärrstyrda projektiler av flygplans- eller rakettyp, som under n a m n av V-l och V-2 insattes från tysk sida mot bl. a. Belgien och England, samt de atombomber, vilka med förödande verkan kcmmo till användning mot japanska städer. Allt detta föranledde behov

86 av en omprövning av gällande anordningar för civilförsvaret. Med slöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade fördenskull vederbörande statsråd sakkunniga för verkställande av utredning i frågan. De sakkunniga, vilka antogo namnet 1945 års civilförvarsutredning, avgåvo i början av år 1947 betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation ni. m. Utredningen konstaterade, att möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna måste bedömas såsom mycket små. Någon anledning att med hänsyn till den skedda utvecklingen och framtidsutsikterna göra avsteg från kravet på beredskap inom de tre huvuddelarna av totalförsvaret — det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen — funnes enligt utredningens mening icke. Under hänvisning till de effektivare vapen för hemortsbekämpning, som framkommit under världskrigets sista skede, framhöll utredningen, att utvecklingen otvetydigt pekade hän mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. Konsekvensen härav bleve enligt utredningens uppfattning, att civilförsvaret finge än större betydelse än det haft under det senaste kriget. I fråga om förutsättningarna för att i rådande läge taga ställning till frågan om civilförsvarets fortsatta organisation och verksamhet kunde civilförsvarsutredningens ståndpunkt sammanfattas sålunda, att även om en utveckling kunde väntas försiggå i fråga om civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseenden under de närmaste åren, en allmän omprövning av förevarande frågor borde ske redan under förhandenvarande läge med ledning av det erfarenhetsmaterial, som funnes. Det torde sålunda vara möjligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilförsvarsåtgärderna, att ståndpunkt kunde tagas beträffande åtskillig förberedelseverksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga organisationen. Som allmän princip förordade utredningen successiv utbyggnad med ledning av inhemska och utländska erfarenheter. På grundval av utredningens förslag framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1948 års riksdag, nr 81, förslag till lag om ändring av civilförsvarslagen samt fortsatt giltighet av samma lag. Propositionen innehöll därjämte program för verksamhetens utövning och fortsatta utveckling. Civilförsvarets uppgifter skulle enligt förslaget vara i stort sett desamma som förut. Till civilförsvaret skulle dock ytterligare hänföras den bevakningsverksamhet, som dittills utövats av landstormspolisorganisationen. Beträffande de i civilförsvarslagen angivna grunderna av civilförsvarets organisation föreslogs ingen ändring. Organisationen skulle sålunda fortfarande vara rent civil, dock med viss begränsad direktivrätt för militär myndighet under högsta civilförsvarsberedskap. Civilförsvarets personalbehov förutsattes alltjämt skola tillgodoses genom civilförsvarsplikt för de icke krigstjänstskyldi^a medborgarna. I anslutning till bestämmelserna om civilförsvarsplikt framlades i propositionen förslag till utbildningsprogram för de civilförsvaispliktiga, att tillämpas fr. o. in. den 1 juli 1949. Skyddsrum förklarades även för framtiden komma att utgöra en av de viktigaste åtgärderna för civilbefolkningens skydd mot luftkrigets verkningar. Frågan om i vilken om-

fattning skyddsrum borde byggas samt hur de med hänsyn till skyddseffekt och kostnader borde konstrueras och förläggas ansågs böra ytterligare utredas. Emellertid föreslogs, att skyddsrumsbyggandet i nybyggnader fortsattes under utredningstiden. I fråga om kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande föreslogs, att kommunernas dittillsvarandc skyldighet att primärt, med rätt till statsbidrag, bära de kostnader som ej åvilade enskilda skulle upphöra samt att i stället staten skulle svara för dessa kostnader. De viktigaste av de kommunala uppgifter som enligt förslaget bibehöllos voro att i viss utsträckning tillhandahålla för fredsmässigt bruk avsedd materiel samt att med statsbidrag anordna allmänna skyddsrum och vidtaga vissa andra byggnadstekniska åtgärder. Ändringarna i fråga om kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna föreslogos skola träda i kraft den 1 juli 1949. Riksdagen biföll propositionen till alla delar. Genom lag den 2(5 juni 1948 (nr 432) infördes de beslutade ändringarna i civilförslagslagen, vilken därigenom även erhöll giltighet tills vidare utan tidsbegränsning.

3. Kristids- och krisberedskapsorganisationen. Allmän översikt av krisförvaltningen och dess utveckling. I 1948 års statsverksproposition framhöll chefen för folkhushållningsdepartementet vid anmälan av frågor rörande anslagen till nämnda departement för budgetåret 1948/49, att under år 1947 hade — tvärt emot vad m a n tidigare hoppats — verksamheten inom krisförvaltningen på grund av ett flertal olika faktorer på väsentliga punkter utvidgats och ökats. Denna utvidgning av verksamheten hade föranletts främst av den skärpta reglering av importen, som framtvingats av försämringen i landets valutapolitiska läge, samt under senare delen av året även av torkan och den med denna följande bristen på vattenkraft. På grund av importrestriktionerna komme sannolikt tillgången på importvaror av olika slag att minska. Torkan hade medfört dålig skörd och knapphet på jordbruksförnödenheter. Bristen på vattenkraft hade föranlett en kraftig beskärning av förbrukningen av elektrisk kraft. Nu angivna förhållanden hade påverkat de olika krisorganens verksamhet i skilda hänseenden och medfört åtskilliga ingripanden i reglerande syfte. Dessutom hade landets ekonomiska läge i övrigt nödvändiggjort upprätthållandet och i vissa fall även framtvingat en skärpning av priskontrollen. I fortsättningen lämnades på sedvanligt sätt en översikt av krisorganisationens utveckling under de närmast förflutna åren med hänsyn till personal och kostnader. Här nedan meddelas en sammanfattning av siffror, hämtade från de senaste statsverkspropositionerna samt kompletterade med uppgifter ur budgetredovisningen, vilka i stora drag belysa utvecklingsgången på hithörande område sedan kristidens början. P e r s o n a l s t y r k a n vid de viktigaste centrala krisorganen samt kristidsstyrelserna redovisas på följande sätt för den 15 december vart och ett av åren 1940—1947.' 1 LK = livsmedelskommissionen, IK = industrikommissionen, BK = bränslekommissionen, HK = handelskommissionen, TK = trafikkommissionen, PKN = priskontrollnämnden, Krst. = kristidsstyrelserna.

1 5 december 1940

i

»

i

»

1947 LK

IK

BK

HK

186 282 334 406 393 343 228 202

160 299 420 545 575 459 243 289

134 202 282 281 266 277 247 258

93 118 121 118 122 97 93 220

TK

PKN

Krst.

25 31 48 59 65 63 88 56

16 57 119 156 149 162 197 258

235 367 842 1 025

940 885 715 730

Summa

849 1356 2 166 2 590 2 510 2 286 1811 2 013

I ovanstående sammanställning ingå av de under folkhushållningsdepartementet hörande viktigare krisorganen ej reservförrådsnämnden, krigsförsäkringsnämnden ocli överrevisionen för krisförvaltningcn, vilka så tillvida intagit en särställning, att Kungl. Maj :t ej för dem fastställt särskild löneplan. Ej heller ingår den under socialdepartementet hörande arbetsmarknadskommissionen, vilken endast till en del kunnat betraktas som ett krisorgan. De anförda siffrorna avse endast den hos vederbörande myndigheter mera fast anställda personalen, ej tillfälliga befattningshavare, vilka delvis starkt växlat i antal. Den för kristidsstyrelserna angivna personalen omfattar ej de ganska talrika befattningshavare inom styrelsernas kontrollbyråer, vilka i första hand avlönats av vederbörande systembolag. Dessa utgjorde exempelvis hösten 1945 ungefär lika många som kristidsstyrelsernas övriga befattningshavare tillsammans. För trafikkommissionen tillkomma från 1944 26 länstrafikledare vid länsstyrelserna. Sammanställningen ger vid handen, att krisorganens personalstyrka var störst i slutet av år 1943. Ett år senare hade den redan minskat något, och åren 1945 och 1946 nedgick antalet rätt avsevärt. Den sålunda påbegynta avvecklingen avstannade emellertid därefter och vändes under år 1947 i uppåtgående riktning. (Ett medräknande av de i tablån ej medtagna myndigheterna skulle ej avsevärt ha förändrat bilden.) Anslagen till krisorganen för a v l ö n i n g a r och o m k o s t n a d e r samt vederbörande myndigheters redovisade verkliga utgifter anges i efterföljande tablåer för budgetåren 1940/41—1947/48 till följande belopp i tusental kronor. (Här ha medtagits samma myndigheter som i tablån över personalen samt därjämte reservförrådsnämnden, betecknad RFN.) Avlöningar

Omkostnader

Summa

Budgetår

1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

Anslag

Utgifter

Anslag

Utgifter

Anslag

Utgifter

4 336 6 453 10 229 14 010 17 322 17 450 5 940 10 690

6 189 10 063 15 168 17 954 17 596 17 178 15 398 19 350

1 168 3 430 5 849 7 855 9 280 8 602 2 650 3 401

3 956 7 501 10 082 9 954 8 010 7 128 6 665 7 882

5 504 9 883 16 078 21865 26 602 26 052 8 590 14 091

10 145 17 564 25 250 27 908 25 606 24 306 22 063 27 232

HI

De redovisade utgifterna för avlöningar och omkostnader voro för de särskilda myndigheterna följande:

tillsammans

Avlöningar och omkostnader 1 000 kr.

Budgetår

1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

LK

IK

BK

PKN

RFN

Krst.

Summa

3 086 5 756 7 949 8 109 6 993 5 967 5 160 6 053

1 688 1 654 616 277 178 2 930 2 367 723 365 698 3 727 2 882 775 485 1 488 4711 2 441 836 664 1 635 4 255 2 346 817 963 1520 3 237 2 601 849 990 1 854 2 135 2 600 1 110 1 050 2 425 2 663 3 319 3 394 946 2 997

279 306 443 507 535 578 520 289

2 367 4 419 7 501 9 005 8 177 8 230 7 063 7 571

10 145 17 564 25 250 27 908 25 606 24 306 22 063 27 232

HK

TK

Under budgetåret 1946/47 uppgingo utgifterna för arbetsmarknadskommissionen — vilken upphörde vid utgången av år 1947 och ersattes av arbetsmarknadsstyrelsen — till 3 675 000 kronor och för länsarbetsnämnderna till 14 330 000 kronor. Dessa utgifter representera emellertid blott till en mindre del kostnader för av krisläget direkt föranledd förvaltningsverksamhet. Statens hyresråds utgifter uppgingo under budgetåret 1947/48 till 531 000 kronor. I likhet med vad fallet var beträffande antalet befattningshavare vid krisorganen kulminerade också utgifterna för desamma under budgetåret 1943/44. En viss om än ej mera betydande kostnadsminskning gjorde sig gällande under de följande två budgetåren. Denna var dock procentuellt svagare än personalminskningen, vilket sammanhängde med allmän arvodesförhöjning inom krisförvallningen, motsvarande lönestegringen inom statsförvaltningen i övrigt, samt prisstegringen å varor och förnödenheter. Utgifterna under dessa två budgetår kunde emellertid — i motsats mot vad fallet var under de föregående åren — hållas inom ramen för i riksstaten upptagna anslag. Budgetåren 1946/47 och 1947/48 kännetecknas däremot av väldiga anslagsöverskridanden, vilka vittna om en utveckling av de faktiska förhållandena, som förlöpt helt annorlunda än vad man för vart och ett av dessa budgetår i förväg räknade med som sannolikt. Under senare delen av år 1945 hade ej oväsentliga inskränkningar av krisregleringarna kunnat genomföras, vilka tydde på möjligheten av en jämförelsevis snabb avveckling av krisförvaltningsapparaten. Då upphävdes ransoneringarna för kaffe, te och kakao, tobak, koksalt, ägg och vissa andra livsmedel. Vidare avskaffades ransoneringarna för textilvaror och skodcn. Produktionsregleringarna beträffande de olika textilbranscherna i form av råvarufördelning och produktionsbegränsning etc. lättades avsevärt, likaså regleringsföreskrifterna för läder och diverse lädervaror, metaller, gummivaror, glasvaror och en hel rad kemiska produkter. Smörjoljeregleringen upphörde den 25 november 1945, och samtidigt frigavs till större delen ävtn handeln med flytande bränslen. Även under år 1946 genomfördes en del

41 lättnader särskilt på det industriella området samt i fråga om motorfordonstrafiken. Därefter var det emellertid i huvudsak slut med avvecklingsåtgärderna. Utvecklingen började delvis gå i motsatt riktning, och krisregleringsåtgärderna tilltogo på åtskilliga områden i omfattning och skärpa. De väsentliga skälen till den ändrade riktning, som utvecklingen sålunda log, antydas i det ovan anförda statsrådsultalandet. Särskilt må härvid understrykas den genomgripande betydelsen av importregleringen, vilken grävt allt djupare och spritt sina verkningar till allt vidare kretsar på ell sätt som framkallat behov av nya eller starkare åtdragna regleringar. EU område, där detta gjort sig särskilt kännbart, har varit hushållningen ined flytande bränslen samt i samband därmed regleringen av motortrafiken. Valuta- och prisregleringarna ha hårdnat än mer och detsamma gäller den av material- och arbetskraftsbrist i lika mån förestavade regleringen avbyggnads- och anläggningsvcrksamhelen. I del VII sid. 18 har omnämnts, att överrevisionen för krisförvaltningen sedan hösten 1945 haft i uppdrag att följa avvecklingen av krisförvaltningen och kvartalsvis till folkhushållningsdepartementet ingivit rapporter angående utvecklingen på området jämte prognoser för den närmaste framtiden. Dessa rapporter ge en god belysning åt hur läget undan för undan förskjutit sig. En på rapporterna grundad sammanställning må här meddelas, som utvisar personalbeståndet och lönekostnaderna halvårsvis vid de viktigare krisorganen för tiden 1 januari 1946—1 juli 1948. (Ifrågavarande uppgifter angående personalen skilja sig i viss mån från de ovan meddelade, vilka grunda sig på statsverkspropositionerna. I överrevisionens uppgifter torde bl. a. i högre grad ha medtagits tillfälligt anställda. Bland trafikkommissionens här redovisade personal ingå även de 26 länstrafikledarna, bland kristidsstyrelsernas personal kontorens delvis av systembolagen avlönade befattningshavare.) 1 LK

IK

BK

HK

T K

PKN

Krst.

Summa

429 343 326 336 373 406

424 269 245 277 282 337

264 262 226 230 256 273

129 117 131 248 347 508

74 138 85 96 81 85

146 160 212 220 243 263

1 450 1 154 1 056 1 105 1 081 1 204

2916 2 443 2 281 2 512 2 663 3 076

227 216 189 228 245 279

190 135 136 159 183 206

144 151 141 161 184 205

58 62 60 172 221 319

64 79 63 62 56 60

94 107 138 159 171 190

541 480 478 488 511 584

1 318 1 230 1 205 1429 1571 1 843

Personalantal Jan. 1946 juli 1946 jan. 1947 juli 1947 jan. 1948 juli 1948

..

Lönekostnader per månad 1 000 kronor Januari 1946 Juli 1946 . . Januari 1947 Juli 1947 Januari 1948 . Juli 1948 . . .

Vad som i denna tabell mest faller i ögonen är den ansenliga personaloch kostnadsökningen under åren 1947 och 1948 för handelskommissionen. 1

Ang. rubrikernas betydelse se noten sid. 38.

42 Denna ökning sammanhänger självfallet med den starkt utvidgade impiortregleringen, vilken ock — jämte den allmänna skärpningen i prisövervakningen — föranlett personalförstärkningar jämväl inom övriga kommissioiner. Personalen vid ett par centrala kristidsorgan, som saknas i sist anföuda tablå, nämligen statens reservförrådsnämnd och statens hyresråd, utgjorde i januari 1948 vid vardera av dem 35 eller sammanlagt 70 personer. ( Reservförrådsnämndens personal hade ett år tidigare uppgivits till 47 peirsoner.) Från början av år 1948 ersattes arbetsmarknadskommissionen av ett permanent ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen. Reservförrådsnämnden uppgick den 1 juli 1948 i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedslkap och försvann sålunda från raden av självständiga krisorgan, dit den dtock även dessförinnan endast med tvekan kunnat räknas. Även krigsförsäkringsnämnden upphörde vid samma tid. I övrigt bestod den centrala krisförvaltningen vid utgången av budgetåret 1947/48 av samma organ som vid dless början och tabellen här ovan anger för samtliga en personalökning unider budgetåret på 564 personer. Sådant läget var vid utgången av första halvåret 1948 syntes föga utsikt finnas för en snar avveckling av den statliga regleringsverksamheten iniom något av de områden, där berörda organ voro verksamma. Vissa personalfrågor. Krisorganens fortvaro under en väsentligt längre tid än som vid tillkomsten kunnat förutses och ovissheten om längden av dess fortsatta bestånd framkallade behov av åtgärder för tillgodoseende av personalens intressen i p e n s i o n s h ä n s e e n d e . Frågan härom förelades 1948 års riksdag i proposition nr 129. Rörande den vid krisorganen anställda personalens anställnings- och avlöningsförhållanden meddelades i propositionen bl. a. följande. De statliga krisorganen ägde betydligt större frihet att inom ramen för anvisade medel bestämma de individuella lönerna och antalet befattningshavare än civilförvaltningen i övrigt. Detta sammanhängde med de förhållanden, under vilka krisorganen arbetade. Några bestämda organisationsplaner hade sålunda i allmänhet icke kunnat på förhand upprättas utan personalorganisationen hade uppvuxit under trycket av de yttre omständigheterna och de ofta snabba växlingarna i arbetsvolymen. I följd härav hade anställnings- och avlöningsförhållandena för personalen vid krisorganen reglerats på annat sätt än inom den övriga civilförvaltningen. Befattningshavarna hade ej inordnats under de allmänna avlöningsreglementena. Lönen bestämdes antingen av Kungl. Maj:t i det enskilda fallet eller av vederbörande krisorgan enligt en av Kungl. Maj:t för varje krisorgan fastställd löneplan, upptagande ett antal lönegrupper samt maximioch minimilön för varje grupp. För befattningshavarna hade dessutom alltsedan den 1 maj 1941 gällt vissa i särskild kungörelse meddelade avlöningsbestämmelser (kungörelse den 18 april 1941, nr 215, med senare ändringar; ny kungörelse den 30 juni 1947, nr 540). I sistnämnda kungörelse fastställdes vissa uppsägningstider för personalen. Vidare bestämdes semestertidens längd samt löneavdragens storlek under olika slag av

43 tjänstledighet, därvid i huvudsak en anpassning skett till de föreskrifter som gällde för extra tjänstemän med nyreglerade löner i statstjänst. Samtliga befattningshavare med minst sex månaders anställning tillförsäkrades samma förmåner i fråga om sjukvård och begravningshjälp som tillkommo tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente. Kungl. Maj:t förbehöll sig att genom särskilda beslut bestämma vid vilka krisorgan kungörelsens bestämmelser skulle äga tillämpning. Löneplanerna för de olika krisorganen omfattade sju olika lönegrupper. Inom varje lönegrupp var fastställt ett minimi- och ett maximiläge, inom vilken ram krisorganet hade att bestämma den enskilda befattningshavarens avlöning. Spännvidden mellan minimi- och maximilönerna i de olika lönegrupperna var relativt sett mycket betydande. Befattningshavarna vid statens krisorgan voro icke i denna sin egenskap tillförsäkrade någon pensionsrätt. Bätt till pension av statsmedel hade alltså endast de befattningshavare vid krisorganen, som antingen redan voro pensionerade från annan statlig tjänst eller ock innehade pensionsberättigande anställning hos annat statligt verk eller hos kommun eller dylikt och under tjänstgöringen hos det statliga krisorganet åtnjöto tjänstledighet från den pensionsberättigande anställningen. Fråga om beredande av pensionsrätt åt befattningshavarna vid de statliga krisorganen hade uppkommit i olika sammanhang. Bl. a. hade priskontrollnämnden i skrivelse den 3 mars 1947 underställt Kungl. Maj:t frågan om en reglering av pensionsförhållandena för befattningshavarna hos nämnden. Sedan härefter inom finansdepartementet utredning genom särskilt tillkallad utredningsman ägt rum av möjligheterna att åstadkomma en pensionsreglering för krisorganens personal, hade förslag i ämnet framlagts i en den 23 december 1947 dagtecknad promemoria, vilken efter remissbehandling lagts till grund för den föreliggande propositionen. Finansministern framhöll i propositionen, att det givetvis vore en påtaglig olägenhet att pensionsrätt helt saknades för ett stort antal befattningshavare inom krisförvaltningen. Detta gällde ej minst för dem som under en följd av år tillhört krisorgänen och vilka vid en övergång till annan anställning icke kunde få i pensionshänseende tillgodoräkna sig sin tidigare verksamhet hos kommissionerna. Men även för krisorganen själva skulle förekomsten av en pensionsrätt för personalen vara av betydelse vid den nyrekrytering, som vore erforderlig för verksamhetens bedrivande. Härigenom skulle även i viss mån kunna undanröjas de olägenheter, som vore förbundna med att befattningshavarna i många fall sökte sig bort från krisorganen för att på annat håll kunna erhålla pensionsberättigande anställning. Finansministern fann skäl tala för att personalen vid krisförvaltningen i en aller annan form komme i åtnjutande av såväl tjänste- som f a m i j epensionsr ätt. Dit i propositionen framlagda förslaget angående pensionsreglering för viss personal vid statens krisorgan bifölls av riksdagen. I enlighet härmed utfä-dades den 30 juni 1948 kungörelse i ämnet (nr 537). Bestämmelserna i de.ina kungörelse inneburo, att allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet under vissa bestämda förutsättningar

44 gjordes tillämpliga å ifrågavarande personal. Med hänsyn till att spännvidden mellan minimi- och maximilönerna var förhållandevis stor ävensom till alt någon större betydelse icke syntes böra tillmätas de tjänstebenämningar, som användes inom krisorganen, hade det befunnits nödvändigt att vid pensionens ulmätande icke utgå från befattningarna såsom sådana. I stället gjordes pensionsrätlen personlig, vilket betydde att den icke automatiskt skulle följa med innehavet av viss befattning, samt subsidiär, varigenom från pensionsregleringen undantogos samtliga befattningshavare, som redan voro pensionerade eller i sin anställning hos krisorganet bibehöllo i annan tjänst förvärvad pensionsrätt. Vidare skulle pensionsrätt alltid givas befattningshavare efter skälighetsprövning, och för pensionsrätts inträde skulle fordras — förutom innehavd heltidsanställning —- en karenstid av 36 anställningsmånader i statens tjänst, varav 6 månader vid statligt krisorgan, en minimiålder av 22 år och en maximiålder av 53 år ävensom svenskt medborgarskap. Skyldighet stadgades ock för pensionssökande att förete läkarbetyg, innan pensionsrätt kunde beviljas. Fyra olika pensionsunderlag skulle tillämpas. Ett större antal pensionsunderlag ansågs icke påkallat med hänsyn till pensioneringens summariska karaktär. Pensionsunderlagen i de fyra pensionsgrupperna bestämdes till samma belopp som pensionsunderlagen för löneklasserna 11, 16, 22 och 26 enligt allmänna tjänstepensionsreglementet. Uppflyttning från lägre till högre pensionsgrupp finge ske enligt vissa regler. Pensionsrätten skulle upphöra vid övergång till annan pensionsberättigande statsanställning. Beslutanderätten i frågor, huruvida en viss befattningshavare skulle erhålla pensionsrätt eller ej och, om han erhölle sådan rätt, till vilken pensionsgrupp han skulle hänföras, skulle tillkomma överrevisionen för krisförvaltningen. Genom beslut den 30 juni 1948 föreskrev Kungl. Maj:t, att bestämmelserna i ovannämnda kungörelse skulle äga tillämpning vid livsmedels-, industri-, bränsle-, handels- och trafikkommissionerna, priskontrollnämnden, valutakontoret, statens hyresråd, överrevisionen för krisförvaltningen samt kristidsstyrelserna. En annan fråga, berörande personalens ställning vid de statliga krisorganen, som kom under behandling vid 1948 års riksdag, gällde i n r ä t t a n d e d ä r s t ä d e s av v i s s t a n t a l e x t r a o r d i n a r i e t j ä n s t e r. Förslag härom framlades i proposition nr 148 och gick ut på att vid krisorganen skulle få inrättas sammanlagt högst 7 extra ordinarie byråchefstjänster i lönegraden Ce 33 och 7 extra ordinarie byrådirektörslj.inster i lönegraden Ce 31. Finansministern motiverade förslaget med behovet att till tjänstgöring i irisorganen förvärva och kvarhålla kvalificerade personer, särskilt på chefsposterna därstädes. Svårigheter i detta avseende hade vid upprepade tillfällen förekommit. Då krisförvaltningen icke kunde avvecklas så snart som man förut hoppats .itan

45 fastmer oförminskade krav måste ställas på dess funktionsduglighet, hade det synts nödvändigt att taga i övervägande åtgärder för att trygga tillgången på kvalificerad personal för ändamålet. Inom den reguljära statsförvaltningen byggde rekryteringen på tillvaron av ordinarie och extra ordinarie tjänster med därav följande trygghet i fråga om såväl anställningens varaktighet som pensionsförmånerna. Med hänsyn till krisorganens tillfälliga karaktär syntes det uteslutet att vid krisförvaltningen inrätta sådana tjänster i någon större utsträckning. För flertalet av krisorganens anställda hade man i stället ansett sig böra stanna vid att tillskapa en särskild pensionsrätt, vilken gåve dem ett skäligt pensionsskydd men icke beredde dem garanti för fortsatt anställning. En viss garanti av sistnämnda slag kunde emellertid svårligen undvikas, om staten i fortsättningen skulle kunna knyta till sig och behålla högt kvalificerade tjänstemän på en del viktiga poster inom krisorganisationen. Ett mindre antal fasta tjänster syntes därför böra inrättas, avsedda för tjänstemän i nyckelställning. Dessa tjänster borde vara extra ordinarie. Den föreslagna anordningen innebure, att man måste vara beredd på att låta den reguljära statsförvaltningen vid krisorganens avveckling övertaga sådana befattningshavare som erhölle de föreslagna tjänsterna. Detta övertagande kunde självfallet möta vissa svårigheter. Med hänsyn härtill måste stor varsamhet iakttagas vid fastställandet av antalet extra ordinarie tjänster. Sådan tjänst borde sålunda beredas endast när särskilt starka skäl talade därför. Statsutskottet uttryckte för sin del tveksamhet om nödvändigheten av att för tillgodoseende av angivna önskemål tillgripa åtgärder av den extraordinära natur som föreslagits. Dock ville utskottet, för det fall att Kungl. Maj:t funne tillgången på kvalificerad personal inom krisförvaltningen icke på annat sätt kunna tryggas, icke motsätta sig bifall till det föreliggande förslaget. Utskottet förutsatte dock, att denna utväg tillgrepes endast i trängande fall samt att avvecklingen av krisförvaltningen på intet sätt finge fördröjas genom de ifrågavarande åtgärderna. Med bifall till propositionen fattade riksdagen beslut i överensstämmelse med vad utskottet tillstyrkt. De särskilda kristidsorganen. På framställning av statens livsmedelskommission tillkallade Kungl. Maj:t den 11 juni 1948 vissa representanter för handeln som ledamöter av ett inom kommissionen bildat h a n d e l s r å d för vissa partihandelsfrågor. Detta råd var avsett att under gemensamt ordförandeskap av en av kommissionens ledamöter samverka med ett redan tidigare inom kommissionen verksamt handelsråd, närmast för detaljhandelsfrågor. Då rådet behandlade ärenden som berörde jordbruket, skulle som extra ledamot inkallas en representant för jordbrukets organisationer. Genom en den 30 april 1948 beslutad ändring i kungörelsen den 12 december 1941 (nr 936) angående s t a t s b i d r a g t i l l k r i s t i d s n ä m n d e r n a s v e r k s a m h e t (SFS nr 199) bestämde Kungl. Maj :t, att nämnda bidrag skulle i enlighet med kungörelsens bestämmelser i övrigt till beloppen fastställas av livsmedelskommissionen, ej som förut av Kungl. Maj:t.

46 Till utbetalning av ifrågavarande bidrag hade å riksstaten för 1946/47 anvisats ett anslag av 1,9 milj. kronor, avseende verksamheten under år 1946. I bidrag för nämnda år hade härav utbetalats ca 1 660 000 kronor. Med hänsyn till att kostnaderna för kristidsnämndernas verksamhet under år 1947 väntades bliva av något mindre storleksordning, anvisade riksdagen för budgetåret 1947/48 ett anslag till bidrag för nämnda år av 1,0 milj. kronor. Inom statens industrikommission bildades i september 1947 som följd av den åtstramade importen en särskild maskinimportsektion. I januari 1948 tillkom bland de fristående byråerna en planläggnings- och utredningsbyrå. Inom statens bränslekommission skedde vissa omregleringar av byråindelningen. Sålunda upphörde fr. o. m. den 1 augusti 1947 kommissionens utrikeshandelsbyrå i anledning av att huvuddelen av de ärenden som handlagts å denna byrå överflyttats till handelskommissionen. Den 1 juli 1948 avvecklades jämväl den inom vedavdelningen inrättade transportbyrån. Samtidigt upphörde även bränslekommissionens representation i New Vork. Ä andra sidan tillkom fr. o. m. den 1 april en ny byrå, kontrollbyrån, för handläggning av frågor rörande kontroll av handeln med ransonerade bränslen m. m. De oerhört vidgade uppgifter, som statens handelskommission fått sig anförtrodda i och med den vittomfattande importregleringens införande i mars 1947, nödvändiggjorde en högst betydande utökning av denna kommissions personal och en mera specialiserad byråindelning. Som framgår avtablån å sid. 41 tillväxte handelskommissionens personal från 248 den 1 juli 1947 till 508 den 1 juli 1948. Den blev därmed den till personantalet största bland kommissionerna i stället för att den tidigare varit en av de minsta. Enligt kungörelse den 18 september 1947 överflyttades handelskommissionen från folkhushållnings- till handelsdepartementet. Härefter undergick organisationen en successiv utökning, som resulterade i en i början av februari 1948 fastställd ny byrå- och sektionsindelning. Byråerna blevo till antalet fyra, nämligen en för ekonomiska utredningar, en för importlicensärenden, en för exportlicensärenden och en för administrativa och kamerala ärenden. Till byrån för ekonomiska utredningar hörde statistiska sektionen, sektionen för länderutredningar, sektionen för importplansärenden och sektionen för allmänna ekonomiska utredningar. Byråerna för import- och exportlicensärenden voro uppdelade på sektioner efter tulltaxans varugrupper. Byrån för administrativa och kamerala ärenden omfattade en sektion för administrationsärenden, en sektion för kontrolloch besvärsärenden, en sektion för kamerala och personalärenden och en sektion för juridiska ärenden. Dessutom inrättades fristående sektioner, nämligen en för handelspolitiska ärenden, en för kombinationslicenser (speciella import- och exportplaner) och en för exportfrämjande åtgärder. Sek-

tionen för kontroll- och besvärsärenden utbröts senare ur den byrå, varunder den förut hört, och organiserades som en fristående byrå. Handelskommissionen övertog jämväl den inom industrikommissionen tidigare inrättade maskinimportsek tionen. Den 12 december 1947 utfärdades ny instruktion för handelskommissionen (SFS nr 979), vilken ersatte den tidigare instruktionen av den 10 november 1939. Till kommissionens uppgifter skulle enligt den nya instruktionen höra — utom den allmänna, att med uppmärksamhet följa utvecklingen beträffande varuutbytet med utlandet samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder vilka kommissionen därutinnan funne påkallade — att verkställa erforderliga utredningar och avgiva yttranden i frågor, som rörde hanclelsöverenskommelser med främmande makter, att utöva tillsyn över tillämpningen av gällande handelsöverenskommelser samt i anslutning därtill meddela erforderliga råd och upplysningar, att i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämde och i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter handlägga ärenden rörande undantag från stadgade export- och importförbud, samt att i övrigt verka för att varuutbytet med utlandet finge en med hänsyn till föreliggande behov och andra synpunkter lämplig sammansättning och inriktning. Det betonades, att kommissionen borde icke blott samarbeta med näringslivets organisationer på de områden, vilka berördes av kommissionens verksamhet, utan även, i den mån så lämpligen kunde ske, utverka dessa organisationers biträde för att genomföra kommissionen åvilande uppgifter. Hos kommissionen skulle, i den mån Kungl. Maj:t så bestämde, finnas sakkunniga med uppgift att fortlöpande biträda kommissionen med råd och upplysningar vid utredning och handläggning av vissa ärenden eller grupper av ärenden. Sådana sakkunniga skulle förordnas av Kungl. Maj:t efter anmälan av ordföranden. Förberedandet av och genomförandet av en bensinransonering föranledde under april 1948 inrättandet inom statens trafikkommission av en byrå för handläggning av dithörande ärenden. På framställning av statens krigsförsäkringsnämnd föreskrev Kungl. Maj:t den 11 juni 1948, att nämndens verksamhet skulle upphöra med utgången av juni 1948. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt nämndens ordförande och två av dess ledamöter att i egenskap av likvidatorer fr. o. m. den 1 juli 1948 fortsätta och avsluta avvecklingen av nämndens då kvarvarande rörelse samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med slutredovisning. Jämlikt beslut vid 1947 års riksdag upphörde statens arbetsmarknadskommission med utgången av samma år och ersattes fr. o. m. den 1 januari 1948 av ett ämbetsverk, benämnt kungl. arbetsmarknadsstyrelsen (kungörelse den 19 december 1947, nr 970; jfr del VIII sid. 38). Instruktioner för det nya verket samt för de under detsamma lydande länsarbetsnämnderna utfärdades den 17 juni 1948 (SFS nr 439 och 440). Den 30 december 1947 utfärdades i anslutning till den nya organisationen kungörelse om den offentliga arbetsförmedlingen (nr 983).

48 Ny instruktion utfärdades den 21 maj 1948 för statens priskontrollnämnd (SFS nr 282). Enligt densamma skulle nämndens ledamöter indelas till tjänstgöring på två avdelningar. Genom beslut s. d. förordnade Kungl. Maj:t sex nya ledamöter i nämnden utöver förutvarande åtta. Två av ledamöterna förordnades till vice ordförande, en på vardera avdelningen. Byråernas antal skulle vara fjorton. Tretton av dessa ersatte de förutvarande sektionerna; därtill lades en ny byrå för juridiska ärenden. Byråerna erhöllo följande benämningar: I, järn- och metallbyrån, II. bränsle- och trävarubyrån, III. byrån för vävnader och garner m. m. (textilbyrån), IV. läder- och skobyrån, V. byrån för kemisk-tekniska produkter, VI. livsmedelsbyrån, VII. allmänna byrån, VIII. importhandelsbyrån, IX. prisövervakningsbyrån, X. utrednings- och planläggningsbyrån, XI. transportbyrån, XII. byrån för aktiv hushållning, XIII. byrån för konfektion och sömnadsarbeten (konfektionsbyrån) och XIV. juridiska byrån. Till första avdelningen skulle höra byråerna I, V och VII, till andra avdelningen byråerna II, III, IV, VI, XII och XIII. Ärenden från övriga byråer skulle handläggas på den avdelning, som hade att behandla frågor angående resp. förnödenhet eller tjänst. I den mån sistnämnda ärenden hade mera allmän karaktär, skulle de föras, ärenden tillhörande byråerna X, XI och XIV till första och övriga ärenden I ill andra avdelningen. Såsom meddelats i del VIII sid. 40 hade fr. o. m. den 1 december 1940 den lokala priskontrollen (det gällde här framför allt kontrollen av priserna på livsmedel och beklädnadsartiklar) i stor utsträckning överflyttats från priskontoren till prisombuden. Syftet härmed var att göra den lokala priskontrollen mera intensiv och omfattande. Detta hade nämligen befunnits nödvändigt främst av den anledningen att den allmänna omsättningsskatten slopats vid årsskiftet 1946/47 och att man då måste noggrant övervaka, att de prissänkningar, som skulle bli en följd av skattens borttagande, verkligen koniino till stånd. I cirkulär den 20 februari 1948, nr 3053, meddelade livsmedelskommissionen, att sistnämnda uppgift dåmera kunde anses vara i huvudsak slutförd. På grund härav och då den löpande priskontrollen på landsbygden icke ansetts kräva särskilda prisombud, hade livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden beslutat att fr. o. m. den 15 mars 1948 prisombud tills vidare skulle vara förordnade endast i ett antal städer och andra orter, sammanlagt 129 stycken, vilka funnos angivna i cirkuläret. Den lokala priskontrollen i övriga orter skulle handhavas av priskontorens kontrollanter. Den ekonomiska försvarsberedskapen. Som följd av beslut vid 1946 års riksdag hade Kungl. Maj:t den 30 december 1946 förordnat, att från början av år 1947 skulle inrättas en ny

myndighet, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, med uppgift att under Kungl. Maj:t vara centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap och i denna sin egenskap leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Provisorisk instruktion för nämnden hade samma dag utfärdats CSFN nr 897), och samtidigt hade nämnden anbefallts att överväga och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag angående nämndens framtida organisation ävensom förslag till slutgiltig instruktion för densamma. Detta uppdrag fullgjorde riksnämnden i ett med skrivelse den 20 oktober 1947 överlämnat utlåtande. Efter inhämtande av behöriga yttranden häröver avlät Kungl. Maj:t en på utlåtandet i huvudsak stödd proposition till riksdagen 1948, nr 100. Propositionen behandlade först den ekonomiska försvarsberedskapens omfattning och verksamhetsformer, härefter riksnämndens organisation och därmed sammanhängande anslagsfrågor samt slutligen vissa spörsmål berörande reservförrådsnäinndens verksamhet. Folkhushållningsministern framhöll i propositionen, att det här föreliggande spörsmålet främst gick ut på ett utbyggande av riksnämndens organisation och en utvidgning av dess arbetsuppgifter, så att densamma kunde fungera som den centrala och ledande myndigheten på den ekonomiska försvarsberedskapens område och även själv övertaga vissa beredskapsuppgifter, särskilt sådana som tidigare åvilat vissa krisorgan. Denna utbyggnad av nämndens organisation och verksamhet borde — trots de invändningar av skilda slag som häremot gjorts gällande — genomföras fr. o. m. ingången av budgetåret 1948/49. Beredskapsarbetet borde inriktas dels på en planering av den ekonomiska verksamheten i landet under krig eller avspärrning med åtföljande krigsfara, dels på vissa vcrkställighetsåtgärder, framför allt uppläggande av reservlager av importerade varor. Med hänsyn till det nära samband, som borde råda mellan dessa båda linjer i beredskapsarbetet, vore det ändamålsenligt, att även beredskapslagringen i fortsättningen handhades av riksnämnden. Beservförrådsnämnden borde sålunda lr. o. m. den 1 juli 194S upphöra med sin verksamhet och uppgå i riksnämnden. För beredskapsarbetets bedrivande borde en jämförelsevis långt driven decentralisering av uppgifterna tillämpas, innebärande alt försvarsförberedelserna i största möjliga omfattning komme att handhavas av de myndigheter, som sysslade med motsvarande fredsproblem, medan riksnämnden själv övertoge detaljplaneringen på de områden, där lämpliga statliga organ icke funnes. I sistnämnda hänseende pekades särskilt på den industriella verksamheten, bränsleförsörjningen och vissa sidor av trafikväsendet. Samtidigt som arbetsuppgifterna på lämpligt sätt fördelades, måste emellertid organisationen givas sådan fasthet och enhetlighet, att garantier vunnes för att beredskapsarbetet på olika områden genomfördes på ett effektivt sätt. Biksnämnden måste därför erhålla en ledande ställning på hela den ekonomiska försvarsberedskapens område. Denna nämndens ställning förutsatte, att densamma erhölle befogenhet att lämna i beredskapsarbetet deltagande myndigheter anvisningar rörande arbetets bedrivande, givetvis efter samråd mellan nämnden och ifrågavarande myndighet. Myndighet, som icke ansåge sig böra följa de av riksnämnden lämnade anvisningarna, borde vara skyldig att omedelbart bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning. Den mera detaljerade arbetsfördelningen mellan olika myndigheter borde kunna ske genom skriftliga överenskommelser, 4—916203

vilka underställdes Kungl. Maj:t för godkännande. Beredskapsarbetet måste även anknytas till lokala myndigheter. Som sådana komme närmast i fråga länsstyrelserna. Vidare nämndes länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna, krigsmaterielombuden samt — så länge de existerade — kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna. Grunderna för arbetsfördelningen mellan å ena sidan riksnämnden och å andra sidan övriga i den ekonomiska försvarsberedskapen deltagande myndigheter sammanfattades av statsrådet på följande sätt: Vid sidan av riksnämnden borde vissa myndigheter, såsom exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden (och innan denna komme till stånd livsmedelskommissionen) samt kommunikationsverken, under riksnämndens allmänna tillsyn svara för de ekonomiska försvarsförberedelserna på visst eller vissa delområden. Detsamma borde gälla om försvarets förvaltningsmyndigheter och civilförsvarsstyrelsen. Därutöver borde emellertid andra statliga myndigheter, i den mån så befunnes lämpligt, lämna biträde vid den ekonomiska försvarsberedskapens utformning inom deras områden, utan att fördenskull ansvaret för att beredskapen på dessa områden bleve tillfredsställande skulle åvila dem. Det finge ankomma på Kungl. Maj:t att beträffande de till den förstnämnda kategorien hänförliga myndigheterna besluta om de ändringar i resp. verks instruktioner, som kunde bliva påkallade för att säkra ett effektivt samarbete mellan dem och riksnämnden. Vid sidan om sin uppgift att leda försvarsförberedelserna på det ekonomiska området borde riksnämnden äga att på de delområden, där lämpliga beredskapsorgan ej funnes, själv taga hand om beredskapsverksamheten. Vid utformandet av förslaget till utbyggnad av riksnämndens organisation hade man utgått ifrån att beredskapsverksamheten på det ekonomiska området borde växla till sin omfattning med hänsyn till ändringarna i det utrikespolitiska läget. I enlighet härmed avsågs att göra nämndens organisation i viss mån rörlig. Nämndens arbete borde sålunda i stor utsträckning bedrivas med mer eller mindre tillfälligt anställd personal och med anlitande av särskilda, för speciella uppdrag tillkallade utredningsmän. Emellertid borde en minimiorganisation av mera fast anställd personal finnas, dels för att handhava de administrativa och affärsmässiga uppgifter, som åvilade nämnden, dels för att följa och samordna utredningsarbetet och för att omhänderhava sådana planeringsarbeten, som borde utföras inom själva nämnden. Angående de delar av propositionen, som speciellt rörde den statliga lagringsverksamheten, se sid. 197—198. Riksdagen biföll i propositionen framlagda förslag och lämnade vad däri i övrigt anförts utan erinran. Riksdagen godkände sålunda de för riksnämndens uppgifter, befogenheter och organisation angivna riktlinjerna, fastställde personalförteckning för densamma samt anvisade för budgetåret 1948/49 anslag dels till avlöningar och omkostnader för riksnämnden om resp. 621 300 och 150 000 kronor, dels till omkostnader för statlig lagerhållning om 1 milj. kronor. Den 26 juni 1948 utfärdades ny instruktion för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (SFS nr 552) att tillämpas fr. o. m. den 1 påföljande juli. Därmed upphävdes såväl den tidigare provisoriska instruktionen för riksnämnden som instruktionen den 14 augusti 1937 (nr 754) för statens reservförrådsnämnd. Genom särskilt kungl. brev s. d. förordnades

51 att reservförrådsnämnden skulle upphöra med sin verksamhet med utgången av juni 1948 samt att nämndens arbetsuppgifter skulle därefter övergå till riksnämnden. I den nya instruktionen angavs riksnämnden skola ha till uppgift att under Kungl. Maj :t tjäna som centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap samt att i denna sin egenskap leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området i syfte att vid krig, vari landet kunde komma att befinna sig, eller eljest under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden försvarets behov av förnödenheter måtte kunna tillgodoses och folkförsörjningen tryggas. Riksnämndens åligganden specificerades närmare sålunda: Det skulle åligga nämnden, i den mån det ej ankomme på annan myndighet, bl. a. 1) att utforma allmänna riktlinjer för statliga åtgärder på det ekonomiska området under ovan angivna förhållanden ävensom för viktigare försörjningsområden utarbeta de produktions- och konsumtionsplaner, som kunde ligga till grund för regleringen av försörjningen i händelse av krig eller avspärrning, 2) att där tillgång inom landet av vissa varor i händelse av krig eller avspärrning i varutillförseln vore av vikt för försvaret eller för landets försörjning i övrigt, upprätta planer för lagring av varorna i fråga ävensom i samband härmed handhava frågor rörande statens inköp och lagerhållning därav, 3) att där beträffande särskilt viktiga varor försörjningen icke ansåges böra tryggas genom lagerhållning, vidtaga åtgärder för att så långt möjligt säkerställa erforderlig produktion av varorna under krig, 4) att i erforderlig utsträckning utarbeta och för Kungl. Maj:t framlägga förslag till allmänna författningar, med stöd av vilka erforderliga regleringsåtgärder kunde vidtagas, 5) att upprätta organisationsplaner för de särskilda förvaltningsorgan, som kunde befinnas erforderliga under ovannämnda förhållanden, samt 6) att följa och främja forskningen på sådana områden, som vore av betydelse för landets ekonomiska försvarsberedskap. Instruktionen innehöll vidare föreskrifter angående samarbetet mellan riksnämnden och andra myndigheter enligt de i propositionen uppdragna riktlinjerna samt angående uppköps- och lagringsverksamheten. Inom nämnden, vilken liksom enligt den provisoriska instruktionen skulle bestå av en generaldirektör och chef samt fyra ledamöter, skulle finnas tre avdelningar, nämligen en allmän avdelning, en särskild planeringsavdelning och en affärsavdelning under ledning av resp. en kanslichef, en överingenjör och en direktör. Särskilda planeringsavdelningens uppgift skulle vara att handlägga frågor rörande den planläggning av försvarsförberedelserna på olika behovsområden, som det ålåg nämnden att själv ombesörja. På affärsavdelningen (vilken motsvarade den förutvarande reservförrådsnämnden) skulle det ankomma att handlägga frågor rörande uppköp, lagring och försäljning av varor samt anskaffande av lagringsutrymmen ävensom andra med riksnämndens affärsverksamhet sammanhängande spörsmål. Redan den 2 april 1948 hade Kungl. Maj:t på framställning av industri-

52 kommissionen förordnat, att de uppgifter, som enligt kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning av rekvisition och förfogande in. m. uppdragits åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap men som sedermera överförts till industrikommissionen, skulle fr. o. m. den 15 april 1948 övertagas av riksnämnden. Genom skrivelse till riksnämnden den 11 juni 1948 anmodade Kungl. Maj:t industri-, bränsle- och trafikkommissionerna att i enlighet med anvisningar, som riksnämnden komme att meddela, envar inom sitt område biträda vid planläggning av den ekonomiska försvarsberedskapen samt i övrigt medverka till att erforderliga försvarsförberedelser på det ekonomiska området bleve vidtagna. Kungl. Maj:t föreskrev vidare, att ordförandena i nämnda kommissioner skulle tills vidare äga att vid handläggning inom riksnämnden av ärende av större vikt eller mera allmän betydelse eller som berörde vederbörande kommissions verksamhetsområde efter kallelse närvara och yttra sig, dock utan rätt att deltaga i beslutet. Enahanda rätt tillkom enligt instruktionen cheferna för försvarsstaben, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt ordföranden i livsmedelskommissionen. Kungl. Maj:t medgav genom nyssnämnda brev, att befattningshavare hos riksnämnden finge tills vidare, efter närmare bestämmande av chefen för riksnämnden, biträda berörda kommissioners ordförande vid handläggningen av ärenden rörande den ekonomiska försvarsberedskapen. Med bifall till proposition nr 96 antog 1948 års riksdag förslag till lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Lagen i fråga utfärdades den 26 juni 1948 (nr 390) tillika med tillämpningskungörelse (nr 391). Den ersatte den tidigare lagen i ämnet den 16 april 1937 (nr 159). Berättigad att infordra uppgifter för hithörande ändamål var enligt den nya lagen riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller annan myndighet som Kungl. Maj :t förordnade, under det att samma rätt enligt den tidigare lagen tillkommit central förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet och rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap samt, sedan krigets början i rikskommissionens ställe, de särskilda försörjningskommissionerna.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. Det allmänna försörjningsläget i världen på livsmedelsområdet måste för här ifrågavarande tid alltjämt betecknas som mycket ansträngt. Detta hade sin grund i å ena sidan stegrade behov som följd av befolkningstillväxten efter kriget och höjd levnadsstandard i många utomeuropeiska länder, å andra sidan en i de krigshärjade områdena i Europa fortfarande alltför låg produktion, vilken icke kunnat kompenseras genom ökad tillförsel från de livsmedelsexporterande länderna. Nordamerika kunde visserligen uppvisa en betydligt höjd produktion. För flertalet europeiska länder måste emellertid läget under konsumtionsåret 1947/48 snarast anses försämrat som följd av 1947 års i allmänhet mycket klena skördar. Försämring kännetecknade också livsmedelssituationen i Sverige. Väderleken var här under år 1947 i stort sett mycket ogynnsam för flertalet grödor. Redan hösten 1946 medförde ett ofördelaktigt utgångsläge, enär höstsådden till följd av ihållande regn blev starkt försenad och i betydande utsträckning rent av omöjliggjord. En snöfattig köldperiod i början av år 1947 vållade omfattande utvintring av de höstsådda grödorna. Då såväl våren som sommaren 1947 blevo mycket regnfattiga, inträffade ytterligare skador å både de höstsådda grödorna och de under vintern illa åtgångna vallarna. Torkan under sommaren medförde försämrade växtbetingelser även för de vårsådda grödorna och för betena. Hektarskördarna blevo fördenskull för samtliga växtslag förhållandevis låga och skördeutfallet tedde sig avsevärt svagare än under föregående år och än mer i jämförelse med ställningen under 1930-talet. Efterföljande två tablåer lämna en sammanfattande översikt angående skördearealer, hektarskördar och totala skörderesultatet för de viktigaste växtslagen. Totalresultatet av växtodlingen inom det egentliga jordbruket anges för år 1947 till 6 797 milj. skördeenheter. Motsvarande tal för 1945 och 1946 voro resp. 8 940 och 9 510. 1947 års skördesiffra svarar i storlek till 71 procent av 1946 års siffra. Arealen för b r ö d s ä d e n minskades, som av den första tabellen framgår, med över 50 000 hektar i jämförelse med 1946 och med nära 100 000 hektar i jämförelse med läget under förkrigstiden. Nedgången drabbade

54 Skörd per hektar kilogram

Skördad areal hektar

2 450 1 820 1 910 1 340

2 470 1 740 1 860 1 190

1 250 1470 1 250 940

407 700

2 140

90 000 100 000 531 200 529 200 277 000 287 600 4 300 4 500 22 800 21500 143 300 142 300 54 800 48 200 65 400 60 900 121 400 122 500 35 800 44 200 Olje- och spånadsväxter. . . 1 375 500 1 347 800 1 352 200 Slåttervall

2 030 1 820 2 160 1 590 1 510 13 880 35 210 37 640

2 040 1 470 1 860 1 400 1 400 13 550 32 420 32 550

1 760 1 280 1 500 1 130 1 170 12 360 30 950 27 820

3 630

4 000

2 490

Skörd 1946

Skörd 1947

S u m m a brödsäd

1930/39

224 300 66 500 204 900 7 500

212 300 90 500 152 600 4 100

140 900 151 600 110 400 4 800

503 200

459 500

1930/39

108 400 660 700 251 000 4 300 20 000 132 800 47 300 79 400 104 100

Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1946 ton

Skörd 1947 ton

674 500 401 500

680 800 289 200

399 000 142 600

100,9 72,0

59,1 35,5

Summa brödsäd

1 076 000

970 000

541 600

90,1

50,3

Korn Havre Övrig fodersäd (blandsäd och vicker).

218 300 1 201 600 547 900

182 800 782 700 521 100

176 000 678 200 437 200

83,7 65,1 95,1

80,6 56,4 79,8

1 967 800 1 486 600 1 291 400

75,5

65,6

25 100 1 758 300 1 493 100 1 695 300 3 644 000 2 094 000

106,0 105,3 105,6 71,6 104,0 82,6

83,4 95,3 88,8 57,0 66,3 56,9

V ä x t s 1a g

Vete Råg

Summa fodersäd Ärter (huvudsakligen matärter) Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter H ö (vallhö och ängshö) Halm

30 100 1 844 100 1 682 200 2 970 000 5 495 200 3 767 600

31 900 1 941 000 1 776 400 2 127 700 5 715 100 3 113 400

i % av skörden 1930/39

höstsädsarealen beträffande såväl vete som råg. Redan de besådda arealerna voro till följd av den otjänliga väderleken under såningstiden avsevärt minskade. Därtill kommo vinterskadorna, som medförde omsådd av uppskattningsvis omkring 60 000 hektar. Större delen härav torde ha besatts med vårvete, för vilket växtslag arealen ökades i ungefär motsvarande grad. Hela brödsädsskörden stannade vid en kvantitet av 541 600 ton eller ungefär hälften av genomsnittsskörden under 1930-talet. För vetet utgjorde minskningen 40 procent, för rågen ej mindre än ungefär 65 procent. 1947 års brödsädsskörd var den lägsta som på lång tid förekommit i landet. Vad f o d e r s ä d e n angår var läget något bättre. En viss ökning skedde

55 här av odlingsarealen; genom de jämförelsevis låga hektarskördarna blev dock skörderesultatet så pass dåligt, särskilt för havrens vidkommande, att det för alla fodersädsslagen tillsammans blott motsvarade ungefär två tredjedelar av genomsnittliga förkrigsskörden. Blev 1947 års brödsädsskörd till kvantiteten liten, visade den sig däremot kvalitativt god. Detta gjorde att avrens och svinn blevo lägre än normalt och att alltså en större del av skörden än i vanliga fall blev användbar för mänsklig konsumtion. Saluöverskottet motsvarade ungefär 55 procent av förmalningsbehovet vid de ransoner som genomsnittligt förekommit under de närmast föregående åren. Då lagren av brödsäd av gammal skörd vid ingången av produktionsåret 1947/48 icke innefattade någon egentlig reserv, måste särskilda åtgärder tillgripas för att täcka bristen. Först och främst måste ansträngningar göras för att åstadkomma största möjliga import av brödsäd. Sådan kom också till stånd och omfattade under regleringsåret 1947/481 152 200 ton vete och 28 600 ton råg. Härutöver infördes även 11 400 ton vetemjöl. Räknat i spannmål kan den totala importen anges till ca 195 000 ton. Exporten av brödsäd uppgick under år 1947/48 till helt obetydliga kvantiteter. Härmed kan jämföras, att importöverskottet av brödsäd under regleringsåret 1946/47 utgjorde endast ca 17 000 ton och under åren närmast före kriget ca 25 000 ton per år. De under år 1947/48 införda kvantiteterna härrörde i fråga om vete från Argentina, Förenta staterna, Sovjetunionen och Australien, i fråga om råg från Argentina samt i fråga om vetemjöl från Förenta staterna. Förutom genom import ulökades brödsädstillgången därigenom att ej obetydliga kvantiteter korn, havre och majs togos i anspråk vid framställningen av mjöl. Av en under regleringsåret för vete- och rågmjölstillverkningen använd spannmålskvantitet om 618 000 ton utgjordes 48 100 ton av korn, 13 700 ton av havrekärna och 4 100 lon av majs. I viss utsträckning nedskuros även kvarnarnas och partihandelns lager av salufärdigt mjöl. Då den på nu nämnda vägar vunna tillgången ändock ej förslog för uppehållande av den tidigare per capita-förbrukningen, återstod ej annat än att sänka de redan förut ganska låga mjöl- och brödransonerna. Förbrukningen av vete- och rågmjöl, vilken under 1945/46 beräknades uppgå till 563 000 och under 1946/47 till 552 300 ton, minskades för 1947/48 till ca 532 000 ton. Lagerställningen förbättrades emellertid något. Övergångslagren av brödsäd av gammal skörd uppgingo vid regleringsårets slut till 109 000 ton mot 93 000 ton vid dess början. Den i och för sig knappa tillgången på fodersäd för utfodringsändamål minskades ytterligare genom det nyssnämnda ianspråktagandet av ganska stora kvantiteter korn och havre för direkt mänsklig förbrukning. Bryggeriernas och mälteriernas inköp av korn från handeln sänktes till 23 500 ton från 28 500 ton år 1946/47. I stället erhöllo bryggerierna kompensation 1 Med regleringsår eller produktionsår avses här och i det följande tiden september— augisti.

5o genom tilldelning av omkring 5 000 lon råsocker. Dessutom skedde en viss ökning av maltimporten. Handelskvarnarnas tillverkning av korn- och havreprodukter utgjorde under år 1947/48 5 000 ton korngryn och kornmjöl och 32 100 ton havregryn och havremjöl. Sistnämnda kvantitet översteg med omkring 50 procent årstillverkningen före kriget. För f o d e r m e d e l s b e h o v e n s tillgodoseende beredde den så starkt nedsatta fodersädstillgången jämte den relativt svaga stråfoderskörden stora bekymmer. Till följd av de närmast föregående årens förhållandevis rikliga stråfoderskördar funnos emellertid vissa lager av hö och halm att tillgå, vilka i viss mån förbättrade ställningen. Oljekraftfoder och majs kunde ställas till förfogande i något större omfattning än föregående år. Kvantiteterna voro för 1947/48 resp. 183 000 och 90 000 ton mot för 1946/47 resp. 157 000 och 48 000 ton. Av kli, såväl inhemskt som importerat, förbrukades 1947/48 i runt tal 200 000 ton, en jämförelsevis stor kvantitet, dock lägre än 1946/47 års förbrukning. Ogynnsamt påverkades 1947/48 års animalieproduktion, särskilt mjölkproduktionen, av att betet under hösten 1947 till följd av den svåra torkan under sommaren merendels var mycket dåligt. Under betessäsongen 1948, vilken började ovanligt tidigt, gestaltade sig betet däremot förhållandevis gott. Skörden av m a t ä r t e r blev under år 1947 väsentligt lägre än under de närmast föregående åren, men bristen utfylldes i någon mån genom ökad import. P o t a t i s s k ö r d e n utföll någorlunda tillfredsställande. Den var därjämte av god kvalitet, varigenom lagringsförlusterna blevo lägre än normalt. Under våren 1948 uppstodo vissa överskott av matpotatis i de i större omfattning potatisodlande områdena särskilt i södra Sverige, överskottspartierna funno emellertid snart avsättning dels genom förlängning av avverkningsperioden vid stärkelsefabrikerna och dels genom export. Under skördeåret utfördes ca 20 000 ton potatis, huvudsakligen till Storbritannien och Västtyskland. Praktiskt taget hela kvantiteten fabrikspotatis, ca 170 000 ton, förbrukades för stärkelsetillverkning. Denna blev under året till följd härav ävensom till följd av potatisens jämförelsevis höga stärkelsehalt ganska stor; den uppgick till 33 300 ton mot 27 100 ton under 1946/47. Någon brännvinsbränning av potatis förekom praktiskt taget icke. Minskad odlingsareal och nedsatt hektarskörd medförde, att produktionen av s o c k e r b e t o r blev förhållandevis låg. Som följd härav minskades även råsockerproduktionen, vilken för 1947/48 stannade vid en kvantitet av 241 800 ton mot 289 100 ton under 1946/47 och 308 900 ton i genomsnitt åren 1936—1940. Nämnda årstillverkning för 1947/48 understeg rätt väsentligt behovet vid de ransoner som gällt under närmaste föregående år. Då lagren av socker under hösten 1947 icke innefattade någon egentlig reserv, måste den uppkomna bristen fyllas medelst ökad import. Inköpen från Danmark, vilka förekommit sedan flera år, fortsattes sålunda under år 1947/48,

57 samtidigt som icke obetydliga kvantiteter infördes från Cuba och Storbritannien. Sammanlagda tillförseln till landet, inkl. upplagring å tullnederlag och i frihamnar, uppgick under 1947/48 till 61 200 ton i raffinad räknat. Den inhemska förbrukningen av socker kan för samma år beräknas ha uppgått till 265 000 ton och sirapsförbrukningen till 23 600 ton mot resp. 286 800 och 21 200 ton i genomsnitt under åren 1936—1940. Beträffande produktionen av o 1 j e v ä x t e r se sid. 97. Utbytet av olja av 1947 års skörd blev 5 500 ton från under året skördat oljelinfrö och 9 100 ton från övriga fröer, vilkas olja i största utsträckning användes för margarintillverkning. Sistnämnda kvantitet gav 10 900 ton margarin, vilket motsvarade 23 procent av hela margarinförsäljningen inom landet under produktionsåret 1947/48. Framvinningen av foder ur 1947 års skörd av oljeväxtfröer beräknas till ca 30 000 ton, motsvarande ca 16 procent av årets hela oljekraftfoderförbrukning. Enligt kreatursräkningen för den 2 juni 1947 framträdde vid jämförelse med h u s d j u r s a n t a l e t ett år tidigare en mindre ökning för svinstanimen, nämligen från 1 165 000 till 1 187 000 djur, och en förhållandevis något större ökning för hönsstammen, från 11 408 000 till 12 381 000. Däremot visade sig en svag minskning i antalet nötkreatur, från 2 869 400 till 2 790 000 (därav för korna en minskning från 1 817 600 till 1 803 500) samt en relativt stor nedgång i antalet hästar, får och getter. Det sistnämnda betecknade en fortsättning på en sedan flera år pågående utveckling, medan växlingarna i fråga om nötboskap, svin och höns torde få anses återspegla förefintliga förhållanden och utsikter i fråga om fodermedelsförsörjningen. Till belysning av produktionen och konsumtionen av k ö t t o c h f l ä s k meddelas här nedan en tablå, vari för de tre senaste produktionsåren och under jämförelse med de sista förkrigsåren anges först slaktens omfattning såväl den saluförda slakten som hemslaklen — därefter konsumtionens beräknade storlek, med hänsynstagande jämväl till utrikeshandeln och förändringarna i de med statligt stöd upplagda lagren. Slaktsiffrorna för storboskap, mindre kalv och svin voro under år 1947/48 högre än under år 1946/47, siffrorna för större kalv, får och häst däremot K ö t t av nötkreatur ton

Kött av får och häst ton

Total slakt 1937/39' 1945/46 . . . . 1946/17 . . . . 1947/48 . . . .

135 600 106 700 118 600 119 400

Konsumtion 1937/39 1945/46 1946/47 1947/48

137 600 114 500 132 700 121 200

Fläsk ton

Summa ton

14 100 15 300 19 800 17 000

151 200 130 200 124 500 138 400

300 900 252 200 262 900 274 800

15 800 16 400 25 400 19 400

138 600 131 700 127 000 135 500

292 000 262 600 285 100 276 100

58 lägre. Störst var ökningen för svin, vilken uppgick till 11 procent. Slakten av storboskap nådde redan under sommaren 1947 en betydande omfattning till följd av de dåliga betena, och under tiden september 1947—januari 1948 höll den sig på en tämligen hög nivå, vilket sammanhängde med den felslagna foderskörden. Däremot var storboskapsslakten under förra hälften av 1948 förhållandevis låg, ja lägre än något år sedan 1943. Detta förklaras därav, att sedan nötkreatursantalet i början av 1948 nedbragts att motsvara fodertillgångarna förekom i fortsättningen huvudsakligen blott utgallring av djur. I fråga om svinslakten har man att observera även den mycket stora nedslaktning av smågrisar, sammanlagt omfattande 74 000 djur, som till följd av fodersvårigheterna med statligt stöd ägde r u m under tiden 20 oktober 1947—21 februari 1948 (jfr sid. 76). Importen av kött och fläsk var under 1947/48 relativt låg; den uppgick till ca 6 300 ton, medan den under 1946/47 nådde 16 000 ton och under 1945/46 12 400 ton. Förbrukningen av kött och fläsk anges i tablån till något lägre kvantitet för 1947/48 än för 1946/47 trots ökning av produktionen. Detta sammanhänger med att konsumtionen under 1946/47 hölls uppe dels genom den tämligen stora importen och dels genom förbrukning av tidigare upplagda lager, medan under 1947/48 i stället en lagerökning ägde rum. Sammanlagt var kött- och fläskförbrukningen under år 1947/48 ca 16 000 ton eller drygt 5 procent lägre än i genomsnitt under åren 1937/39. Härvid bör beaktas, att folkmängden sedan förkrigstiden ökats med närmare 11 procent. Å andra sidan ingår i de meddelade slaktsiffrorna icke den utanför ransoneringens ram skedda och därför oredovisade slakten. Även med hänsyn tagen till denna visar en utförd konsumtionsberäkning, att förbrukningen per person av kött och fläsk under 1947/48 understeg förkrigsförbrukningen. Den totala m j ö l k p r o d u k t i o n e n under 1947/48 har av livsmedelskommissionen uppskattats till 4 356 000 ton, vilket betyder en minskning i jämförelse med 1946/47 med 5,5 procent och i jämförelse med 1938/39 med 7,6 procent. Då mjölkmängden per ko ändrats blott obetydligt, får nedgången i produktionen sin förklaring väsentligen genom det minskade koantalet. Mjölkinvägningen vid mejerierna uppgick 1947/48 till 3 316 000 ton mot 3 522 000 ton år 1946/47. Användningen av mjölk för direkt konsumtion, vilken under krisåren stigit avsevärt, visade år 1947/48 fortsatt ökning, medan däremot den för produktberedning använda mjölkkvantiteten minskades. Minskningen drabbade produktionen av smör och torrmjölk, däremot ej osttillverkningen. Av smör (såväl mejerismör som lantsmör) tillverkodes under produktionsåret 1947/48 94 000 ton mot 105 000 ton under 1946/47 och 98 200 ton under 1938/39, av ost resp. 49 300, 48 400 och 41 100 ton, varvid emellertid är att märka att efterkrigsårens liksom krigsårens ostproduktion till största delen bestod av halvfet eller mager ost, förkrigsårens däremot väsentligen av helfet ost. Tillgången på smör blev under 1947/48 till följd av produktionsminsk-

59 ningen förhållandevis knapp. Detta medförde, att en större del av matfettstilldelningen än året förut fick uttagas i annat matfett än smör, vilket möjliggjordes av att produktionen av sådant matfett ökades. Råvaror härför stodo till buds dels genom tidvis ökad slakt, dels genom ökad inhemsk oljeväxtodling och ökad import. Nedanstående siffror meddela en sammanfattande översikt av matfettförbrukningens storlek och sammansättning. Förbrukning av smör margarin

ton »

1938/39 71 400 66 700

1946/47 106 700 28 300

1947/48 95 600 51 300

Summa

135 000

146 900

Som synes var förbrukningen av matfett under 1947/48 större än under de anförda jämförelseåren. Ökningen utgjorde jämfört med 1946/47 nära 9 procent och jämfört med 1938/39 drygt 6 procent. Vid sistnämnda jämförelse får beaktas, att folkmängden sedan 1938/39 ökats med inemot 11 procent, varför förbrukningen per person under det sistlidna regleringsåret fortfarande understeg förkrigsförbrukningen. Produktionen av ä g g har för produktionsåret 1938/39 beräknats till 60 900 ton. Efter att under krigsåren ha gått starkt tillbaka nådde äggproduktionen under år 1946/47 åter förkrigsnivån och fortsatte att växa till 71 600 ton under 1947/48, vilket betydde en ökning med 18 procent över 1938/39 års nivå. Förbrukningen företedde ännu större ökning eller 31 procent, då motsvarighet ej fanns till förkrigsårens export men däremot en viss import tillkommit. Några siffror må anföras, som ge en föreställning om f i s k e t s utveckling under här ifrågavarande, tid. FiskförsäljFiskFörsäljning ning vid aukfångsterna av strömming tionsplatseri Skåne och utefter na på västBlekinge ostkusten kusten ton ton ton 1946, l:a halvåret 2:a » 1947, l:a » 2:a » 1948, l:a »

37 600 46 600 31400 49 300 48 200

10 600 8 800 7 000 10 800 15 200

8 700 11 100 6 100 6 400 8 000

Summa ton

56 900 66 500 45 400 66 500 71400

Siffrorna visa en i stort sett gynnsam utveckling under åren 1947 och 1948. Anmärkningsvärt goda voro särskilt sillfångsterna vid västkusten samt torskfångsten i Sydsverige. Som följd härav kunde under första halvåret 1948 ovanligt stora kvantiteter av såväl färsk som beredd fisk exporteras, nämligen ej mindre än omkring 36 000 ton. övervägande delen av exporten gick till Tjeckoslovakien och franska zonen i Tyskland. Fiskexpor-

60 ten under hela produktionsåret 1947/48 uppgick till 41 600 ton, varemot svarade en import av ca 20 000 ton. Beträffande u t r i k e s h a n d e l n på livsmedelsområdet må eljest, utöver vad redan anförts, särskilt framhållas följande. Den under år 1945/46 i enlighet med handelsavtal med vissa länder påbörjade exporten av nötkreatur och hästar fortsattes. Av nötkreatur utfördes sålunda under regleringsåret 1947/48 ca 9 700 djur mot 1 100 resp. 4 600 djur under åren 1946/47 och 1945/46. I fråga om hästar uppgick utförseln under år 1947/48 till 17 700 djur. Av detta antal exporterades större delen eller 15 200 djur under hösten 1947, återstoden under våren och sommaren 1948. Exporten av hästar under åren 1945/46 och 1946/47 belöpte sig till 4 400 resp. 6 600 djur, medan den under förkrigsåren hade mycket liten omfattning. Importen av levande djur var obetydlig. Av kött och fläsk var importen under 1947/48 betydligt mindre än under de närmast föregående åren. Den uppgick sammanlagt till endast 6 300 ton mot 16 000 ton under 1946/47 och 12 400 ton under 1945/46. Färsk frukt importerades fortfarande i tämligen stor omfattning; dock var införseln härav avsevärt begränsad i jämförelse med föregående års enormt uppdrivna import. Den uppgick för tiden september 1947—augusti 1948 till ca 88 000 ton. Importen av torkad frukt var förhållandevis liten, blott 3 700 ton. Kaffeimporten uppgick till 39 500 ton, kakaoimporten till 8 800 ton. Alla dessa i jämförelse med fjolårets rätt starkt reducerade siffror bära spår av den på våren 1947 igångsatta allmänna importregleringens dämpande inflytande. Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1947/48. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1947 hade allmänna riktlinjer uppdragits för prissättningen på jordbrukets produkter under regleringsåret 1947/48 (se del VIII sid. 56—57). Beslutet, vilket föregåtts av direkta förhandlingar mellan regeringen och representanter för jordbrukets organisationer utan att någon överenskommelse därvid kunnat träffas, förelades riksdagen i proposition nr 280 och lämnades av denna utan erinran. Riksdagen gav därjämte Kungl. Maj:t på sedvanligt sätt fullmakt att enligt angivna riktlinjer handha jordbruksregleringen för 1947/48 samt anvisade för densamma erforderliga anslag. Beslutet den 5 juni 1947 innebar, att jordbruket skulle tillföras ett belopp, vilket på jordbrukskalkylens inkomstsida uppgick till 156 milj. kronor, samt att de för regleringsåret 1947/48 fastställda priserna på jordbrukets produkter och förnödenheter skulle justeras, därest vid omräkning av kalkylen i augusti uppkomme ett över- eller underskott, som med mer än 4 procent överstege jordbrukets sammanlagda inkomster enligt den på

61 våren 1947 uppgjorda kalkylen, inkl. nämnda inkomstökning på 156 milj. kronor, d. v. s. ett belopp av omkring 100 milj. kronor. För att säkerställa en betryggande brödsädsodling under 1947/48 beslöt Kungl. Maj:t den 4 juli 1947, att särskilda bidrag (arealbidrag) skulle utgå till odlare för under hösten 1947 besådda vete- och rågarealer. Bidragens belopp bestämdes till 60 kronor per hektar för vete och 40 kronor per hektar för råg. Den förutsedda omräkningen i augusti av inkomst- och kostnadskalky- • len för 1947/48, vilken på vanligt sätt verkställdes av den s. k. LK-delegationen, gav till resultat ett i ganska betydande mån ökat inkomstunderskott, beroende i främsta rummet på det ogynnsamma skördeutfall, som enligt inkomna rapporter kunde förväntas för flertalet grödor, och i samband härmed stående nedgång även i den animaliska produktionen jämte kostnadsökningar för importerade fodermedel m. m. Totalt utvisade augustikalkylen — inberäknat nyssnämnda belopp av 156 milj. kronor — ett underskott på 196 milj. kronor. Av detta underskott hade jordbruket enligt 4-procentregeln att stå en självrisk av 100 milj. kronor, medan kompensation borde lämnas jordbruket för det återstående beloppet, 96 milj. kronor. Vid de överväganden, som förekommo inom livsmedelskommissionen angående det sätt på vilket nämnda kompensation skulle lämnas, fann kommissionen lämpligast, att beloppet till större delen betalades ut över budgeten i form av särskilda missväxtbidrag för mjölk. I det rådande penningpolitiska läget syntes det nämligen kommissionen icke önskvärt, att tillfälliga förändringar i skördeutfallet finge påverka konsumentprisnivån i större omfattning. Beträffande avvägningen av kompensationsbeloppets storlek, dess fördelning på olika produkter med hänsyn tagen till försörjningsintresset och inkomstavvägningen inom jordbruket samt sättet för beloppets utbetalande ägde överläggningar rum mellan livsmedelskommissionens ordförande samt vissa ledande personer inom jordbruksorganisationerna. Enighet nåddes härvid om ett i detalj utformat förslag, vilket omedelbart biträddes av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk, dock under villkor att lönenivån för inom industrien sysselsatt arbetskraft vid de avtalsförhandlingar, som komme att inledas omkring årsskiftet 1947/48, icke underginge någon betydande höjning. I annat fall förbehöllo sig organisationerna att påkalla förhandlingar för vinnande av en överenskommelse om de jämkningar i uppgörelsen, som kunde befinnas skäliga. Organisationerna uttalade vidare att de, om förslaget godkändes av Kungl. Maj:t, ville på allt sätt medverka till att produktionen av jordbruksprodukter, däri inräknat sådd av höstsäd och vårsäd, under nästa regleringsår bleve så stor som möjligt och till att jordbruksprodukterna i största möjliga utsträckning tillfördes den legala marknaden. Det sålunda utarbetade förslaget till justering av jordbrukspriserna för

62 år 1947/48 accepterades av livsmedelskommissionens råd, tillstyrktes jämväl av priskontrollnämnden och överlämnades av livsmedelskommissionen till Kungl. Maj :t den 15 augusti med anhållan om godkännande, vilket ock strax erhölls och i kommuniké samma dag kungjordes. Formellt beslut i ärendet fattade Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947. Beslutets innebörd var i huvudsak, att den jordbruket under regleringsåret 1947/48 tillkommande kompensationen på grund av 1947 års dåliga skördeutfall — sammanlagt 96 milj. kronor — skulle till större delen eller till ett belopp av 78 milj. kronor tillföras jordbruket såsom m i s s v ä x t b i d r a g f ö r m j ö l k . Härjämte förutsattes, att jordbruket genom prisförbättringar på slaktdjursprodukter samt på hö m. m. skulle tillföras ytterligare 15 resp. 5 milj. kronor. Av missväxtbidraget för mjölk an sågos omkring 3 milj. kronor böra bokföras som inkomststegring belöpande på viss del av den hemmaförbrukade mjölken. I övrigt skulle av missväxtbidraget två tredjedelar eller 50 milj. kronor ( = 1,5 öre per kg invägd mjölk) utgå till samtliga mejerier som allmänt bidrag och återstående 25 milj. kronor utgå till de av de ogynnsamma produktionsbetingelserna hårdast drabbade områdena såsom differentierat bidrag. Vid fastställande av missväxtbidragets belopp förutsattes, att invägningen av mjölk vid mejerier under tiden september 1947—april 1948 skulle komma att uppgå till 1 960 milj. kg. Därest den verkliga invägningen avveke från denna kvantitet, skulle vissa justeringar företagas i missväxtbidragens belopp. Komme sådana oförutsedda händelser att inträffa, som väsentligen ändrade förutsättningarna för överenskommelsen med jordbrukets organisationer, skulle, om så efter överläggningar med representanter för vederbörande organisationer prövades lämpligt, justering av missväxtbidraget ske i januari 1948 på grundval av en fullständig omräkning av jordbrukskalkylen. Beslutet innefattade vidare i fråga om de av Kungl. Maj:t den 4 juli 1947 beslutade arealbidragen, att dessa skulle utbetalas snarast möjligt efter den 1 mars 1948. Som villkor för utbetalningen skulle gälla, att vederbörande i föreskriven ordning i sin helhet fullgjort sina leveranser av 1947 års skörd av råg. vete och korn. Den omständigheten att leveransskyldigheten fullgjorts först efter den 1 mars skulle dock icke föranleda, att vederbörande gick miste om bidraget. (Att märka är, att de ifrågavarande arealbidragen icke ingingo i den överenskomna kompensationen till jordbruket.) Genom beslut den 19 december 1947 godkände Kungl. Maj:t av livsmedelskommissionen framlagt förslag rörande de differentierade missväxtbidragens fördelning och den närmare utformningen av bestämmelser i samband därmed (se sid. 77). Samtidigt medgav Kungl. Maj:t kommissionen att i visst fall för utbetalande av differentierade missväxtbidrag få disponera medel, som efter en hösten 1947, såsom följd av 1947 års riksdagsbeslut (se del VIII sid. 58) vidtagen sänkning av arealgränsen, komme att inbesparas å den för producentbidrag för mjölk avsedda delposten å 52 milj.

63 kronor av prisregleringsanslaget. Nämnda besparing, som kommissionen beräknat till ca 3 milj. kronor, skulle, jämlikt vad i propositionen nr 280/1947 förutsattes, få disponeras i första hand för utbetalande av andra mjölkbidrag än producentbidrag inom områden med mindre gynnsamma produktionsbetingelser eller på annat av Svenska mejeriernas riksförening föreslaget sätt. Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition till 1948 års riksdag, nr 2, gjorda äskanden beslöt riksdagen på tilläggsslat för budgetåret 1947/48 anvisa ett reservationsanslag av 102 milj. kronor till täckande av utgifterna i anledning av jordbruksuppgörelsen i augusti 1947. Av nämnda belopp avsågs 3 milj. kronor för statssubvention till priserna på slaktdjursprodukter, 80 milj. kronor för missväxtbidrag för mjölk samt 19 milj. kronor för arealbidrag. En sådan omräkning av jordbrukskalkylen i januari 1948, som angivits skola under vissa omständigheter eventuellt äga rum, befanns sedermera obehövlig. Bestämmelserna jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti 1947 förblevo därför bestående. En viss jämkning skedde emellertid så till vida, att Kungl. Maj :t den 6 februari 1948 förordnade, att även lantsmörsproducenter skulle erhålla missväxtbidrag för mjölk. Nämnas bör även, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1948 en viss kompensation lämnades jordbruket med anledning av bensinprisets höjning m. m. Beloppet härav uppgick — sedan vissa särskilda kalkylposter avräknats — till 2,6 milj. kronor. Dock skulle härifrån dragas beloppet av den restitution av tilläggsskatten på bensin, som jordbruket kunde komma att erhålla för regleringsåret 1947/48. Beträffande i övrigt prisregleringen för särskilda varuslag se sid. 71 fi'.

Den allmänna prisregleringen på jordbruksområdet under regleringsåret 1948/49. Vid prissättningen på jordbrukets produkter för regleringsåret 1948/49 tilläinpadfcs i huvudsak samma principer och samma tillvägagångssätt som nyttjats för de närmast föregående åren. Liksom förut lät sålunda livsmedelskommissionen på våren 1948 genom en särskild delegation (den s. k. LK-delegationen) utarbeta en förkalkyl över jordbrukets inkomster och kostnader för det kommande regleringsåret. Kalkylen granskades och godkändes först av livsmedelskommissionens råd och därefter av kommissionen samt lades av denna till grund för dess i skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 april 1948 framlagda förslag angående prissättningen m. m. I metodiskt hänseende anslöt sig den ifrågavarande förkalkylen i allt väsentligt till de tidigare utförda inkomst- och kostnadsberäkningar, vilka legat till grund för den preliminära prissättningen på jordbruksprodukter. Den hade liksom

64 dessa k a r a k t ä r e n av n o r m a l k a l k y l så tillvida, a t t d e n a v s å g a t t belysa ink o m s t - och k o s t n a d s l ä g e t u n d e r f ö r u t s ä t t n i n g av n o r m a l a v ä d e r l e k s f ö r h å l l a n d e n , o f ö r ä n d r a d e löner och r ä n t e s a t s e r s a m t o f ö r ä n d r a d e p r i s e r p å j o r d b r u k e t s p r o d u k t e r och f ö r n ö d e n h e t e r . I de fall d ä r vid k a l k y l e n s u p p r ä t t a n d e beslut eller förslag r e d a n förelegat r ö r a n d e p r i s j u s t e r i n g a r eller d ä r s å d a n a m e d h ä n s y n till m a r k n a d s l ä g e t k u n n a t f ö r u t s e s m e d e n viss g r a d av s a n n o l i k h e t , h a d e h ä n s y n e m e l l e r t i d t a g i t s till dessa f ö r h å l l a n d e n . D e n u p p r ä t t a d e k a l k y l e n gav s o m r e s u l t a t ett i n k o m s t u n d e r s k o t t för å r 1948/49 av 174,7 m i l j . k r o n o r . H ä r t i l l a n s å g l i v s m e d e l s k o m m i s s i o n e n , i e n lighet m e d vad s o m g j o r t s g ä l l a n d e i n o m k o m m i s s i o n e n s r å d , b ö r a l ä g g a s ett belopp av u p p s k a t t n i n g s v i s o m k r i n g 3 m i l j . k r o n o r m e d h ä n s y n till ö k a d e k o s t n a d e r för s l a k t e r i e r n a s b i l t r a n s p o r t e r till följd av p r i s h ö j n i n g a r n a p å bensin, v a r f ö r k a l k y l u n d e r s k o t t e t k u n d e a n g e s till o m k r i n g 178 m i l j . kronor. I sin skrivelse den G april 1948 konstaterade livsmedelskommissionen, att landets försörjningsläge efter krigsslutet kännetecknats av en nära nog lika stark spänning mellan tillgång och efterfrågan på livsmedel som under krigsåren. På grund av 1947 års ovanligt svaga skörd hade denna spänning under det löpande året snarare till- än avtagit. Sålunda komme den av foderbristen orsakade reduktionen av husdjursbeståndet att medföra fortsatta återverkningar på animalieproduktionen. Särskilt mjölkproduktionen och slakten av nötkreatur väntades hli avsevärt lägre under 1948/49 än man annars behövt räkna med. Mot bakgrunden av den tilltagande politiska oron i världen gjorde sig därtill beredskapssynpunkterna ånyo starkt gällande. Då man för det kommande regleringsåret av valutaskäl knappast kunde förutsätta någon mera betydande import av jordbruksprodukter, måste den fortsatta och om möjligt stärkta beredskapen på livsmedelsförsörjningens område i huvudsak alltjämt grundas på landets egen jordbruksproduktion. Angeläget vore sålunda, att denna produktion uppehölles vid högsta möjliga nivå, och särskilt viktigt vore att alla ansträngningar gjordes för att 1948 års skörd av spannmål bleve av maximal storlek. Genom de senaste årens lönehöjningar inom jordbruket hade en viss utjämning av klyftan mellan jordbruksbefolkningens och industribefolkningens reala inkomster skett. En viss skillnad i inkomsthänseende mellan dessa befolkningsgrupper förefunnes dock alltjämt. Emellertid syntes det icke möjligt att vid den låga volym, på vilken jordbruksproduktionen nu befunne sig till följd av krisförhållanden och efterverkningar av 1947 års missväxt, realisera önskemålet att i någon mera betydande omfattning utjämna den kvarstående klyftan mellan lönenivån inom industrien och lönenivån inom jordbruket. En sådan ytterligare utjämning skulle i varje fall icke kunna ske utan betydande återverkningar på livsmedelspriserna. I rådande läge vore det självfallet mycket angeläget, att alla samhällsgrupper iakttoge största återhållsamhet i fråga om åtgärder, som direkt eller indirekt ledde till en höjning av prisnivån. Med hänsyn härtill hade livsmedelskommissionens ordförande vid förberedande överläggningar med representanter för de stora jordbruksorganisationerna ansett sig böra föreslå, att jordbruksrepresentanterna skulle avstå från att påfordra täckning för större del av det kalkylmässiga underskottet än 163 milj. kronor. Därest enighet uppnåddes härom, skulle något kalkylmässigt utrymme för en ytterligare höjning av arbetslönen under nästa regleringsår icke förefinnas. Vid framläggandet av detta förslag hade

65 emellertid förutsatts, att när sviterna efter missväxten övervunnits och importen av förnödenheter av olika slag åter möjliggjorde en utvidgning av produktionsvolymen, önskemålet om ytterligare utjämning av löneklyftan i största möjliga utsträckning skulle vinna beaktande. Sedan vid nämnda överläggningar jämväl behandlats spörsmålet om hur nyssnämnda belopp borde fördelas på olika produkter med hänsyn tagen till försörjningsintresset och inkomstavvägningen inom jordbruket, hade enighet uppnåtts om att livsmedelskommissionens råd skulle föreläggas förslag till uppgörelse rörande prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter, innebärande i huvudsak följande: Den uppgjorda inkomst- och kostnadskalkylen för regleringsåret 1948/49, utvisande ett inkomstunderskott av omkring 178 milj. kronor, skulle godtagas såsom bas för prissättningen under nämnda år. Jordbrukets representanter avstode — av skäl som ovan anförts — från att påfordra täckning för större del av underskottet än 1C3 milj. kronor. Härvid förutsattes från deras sida, att det allmänna löneläget, sedan lönerna för olika grupper blivit justerade genom nyligen avslutade eller nära förestående avtalsuppgörelser, holies stabilt under här avsedd tid. Det nämnda beloppet av 163 milj. kronor skulle fördelas på olika produkter i huvudsaklig överensstämmelse med av kommissionens ordförande framlagt förslag. Nämnda belopp vore att. betrakta såsom missväxtbidrag till den del som det avsågc att täcka underskott, som föranletts av efterverkningarna av 1947 års svaga skörd. Under förutsättning att uppgörelsen biträddes av Kungl. Maj:t och riksdagen förbunde sig Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk att på allt sätt medverka till att produktionen av jordbruksprodukter under nästa regleringsår bleve så stor som möjligt och till att jordbruksprodukterna i största möjliga utsträckning tillfördes den legala marknaden. Enligt vad livsmedelskommissionen meddelade, hade förslaget till uppgörelse sedermera tillstyrkts av kommissionens råd samt godkänts av jordbrukets nyssnämnda tvenne riksorganisationer. Även livsmedelskommissionen hade beslutat biträda den träffade överenskommelsen. Det ovan omförmälda förslaget angående stödbeloppets fördelning på olika produktslag — till vilket såväl kommissionen som dess råd anslutit sig — hade uppgjorts med anläggande av i huvudsak samma synpunkter som vid prissättningen för 1947/48. Hänsyn hade sålunda i första hand tagits till de försörjningspolitiska aspekterna. Härvid hade främst önskemålet om en utökad odling av brödsäd framställt sig. I andra hand hade det ansetts angeläget att tillse, att prissättningen skänkte önskvärd rättvisa åt olika landsdelar och olika grupper avjordbrukare. I den mån så varit möjligt hade vidare beaktats, att konsumentgrupper med låg inkomst icke skulle oskäligt belastas genom prisättningen. I enlighet härmed hade en relativt större del av beloppet lagts på mera umbärliga varor, såsom grädde, ägg, ost, större kalv och sådana organvaror som försåldes över disk, under det att någon prishöjning icke föreslagits på nötkött eller fläsk. Kommissionen vore liksom föregående år av den principiella uppfattningen, att de erforderliga prishöjningarna borde få slå igenom i konsumentpriserna. Denna uppfattning syntes nu vara särskilt väl berättigad med hänsyn till att subventioner till jordbruket icke kunde väl förenas med de åtgärder, som vidtagits i syfte att åstadkomma en överbalansering av budgeten. Emellertid hade 1947 års missväxt medfört, att jordbruksproduktionen och särskilt mjölkproduktionen under regleringsåret 1948/49 kunde väntas bli avsevärt lägre än som eljest skulle varit att räkna med. Med anledning härav syntes det enligt kommissionens åsikt försvarligt att låta någon del av beloppet 163 milj. kronor täckas i form av 5—91(203

66 ett fortsatt utbetalande av missväxtbidrag även under 1948/49. Kommissionen föreslog vidare, att vissa av de av densamma förordade prisförhöjningarna finge träda i kraft redan i juni 1948, medan prishöjningarna i övrigt borde ske fr. o. m. 1 september. I samband med höjning av priset på konsumtionsnijölk borde frågan om justering av detaljhandelsmarginalen på mjölk inom vissa områden komma under bedömande. Slutligen förordades att, i likhet med vad som tillämpats under föregående år, en omräkning av inkomst- och kostnadskalkylen måtte äga rum i augusti 1948 med ledning av då föreliggande uppgifter om skördeutfallet samt att prisjusteringar i anslutning till kalkylomräkningen måtte vidtagas med iakttagande alltjämt av den s. k. 4-procentregeln. I anledning av livsmedelskommissionens förslag fattade Kungl. Maj :t den 9 april 1948 beslut angående höjning under regleringsåret 1948/49 av priset å vårvete med 3 kronor per deciton. I övrigt meddelade Kungl. Maj:t beslut <i hithörande frågor den 14 maj 1948. Beslutet innebar, att jordbruket komme att erhålla det belopp på 163 milj. kronor, varom överenskommelse träffats vid de förberedande överläggningarna mellan livsmedelskommissionen och jordbrukets organisationer. Livsmedelskommissionen hade i sitt förslag företrätt den uppfattningen, att prishöjningarna principiellt borde få slå igenom i konsumentpriserna. Med hänsyn till särskilt den väntade relativt låga mjölkproduktionen hade kommissionen likväl funnit motiverat att ersätta viss del av prishöjningarna på mjölk och mejeriprodukter med fortsatta statliga pristillägg. Emellertid ansåg regeringen i det rådande ekonomiska läget angeläget att förhindra större prisstegringar i konsumentledet och fann som följd därav, att större delen av 163 milj. kronor-beloppet borde tillföras jordbruket genom subventionering av livsmedelspriserna. I Kungl. Maj:ts brev i ämnet den 14 maj ingick därför ett tillkännagivande, att Kungl. Maj:t ämnade till riksdagen hemställa om anvisande av 90 milj. kronor för utbetalande av allmänt mjölkpristillägg med i genomsnitt 70 öre per kg mjölkfett samt 30,5 milj. kronor för utbetalande av statliga pristillägg för slaktdjursprodukter till en del redan under sommaren 1948. Härigenom beräknades i stort sett oförändrade priser kunna bibehållas på mjölk, smör, ost och grädde samt kött och charkuterivaror. Dessutom komme Kungl. Maj:t att föreslå riksdagen att anvisa 6 milj. kronor till förbättring av mjölkhandelns marginaler, vilka befunnits icke täcka distributionskostnaderna. Beslutet innebar i övrigt, att priset på höstvete och råg av normalkvalitet höjdes med 1 krona per deciton. (Vårvetepriset hade, som nämnts, redan förut höjts med 3 kronor; prisskillnaden mellan vårvete och höstvete blev därigenom 5 kronor per deciton. Motiveringen för en så stor prisskillnad låg i önskvärdheten ur beredskapssynpunkt av en ökad brödsädsodling redan våren 1948.) Fodersädspriserna höjdes över lag med 1 krona per deciton. Om normalpriserna på matärter komme att bibehållas, skulle dessa avpassas så, att det genomsnittliga priset till odlare komme att ligga 5 kronor per deciton högre än under 1947/48. Priset på fabrikspotatis skulle stiga

67 med i genomsnitt 3 öre per hl och stärkelseprocent (motsvarande 75 öre per deciton vid en stärkelsehalt av 17,5 procent), priset på socker med 3 öre per kg. Vidare komme ett belopp av omkring 6 milj. kronor för år räknat att tillföras jordbruket genom prisjusteringar på konsumtionsmjölk, flaskmjölk och grädde inom ett begränsat antal orter och områden samt på skummjölk, kärnmjölk och mjölk för tillverkning av torrmjölk m. m. Priserna på slakterifett skulle undergå höjningar motsvarande en inkomstökning av 3 milj. kronor för helt år räknat. Utöver nu nämnda inkomstförbättringar för jordbruket räknades med vissa av livsmedelskommissionen förutsatta prishöjningar i förhållande till de i jordbrukskalkylen tillämpade priserna för regleringsåret 1948/49, nämligen på matpotatis, sockerbetor, hö och ägg. Å andra sidan väntades kostnaderna för jordbruket till följd av prisökningar stiga med omkring 6 milj. kronor. Fördelningen jämlikt kungl. brevet den 14 maj 1948 av det belopp om 163 milj. kronor, som skulle tillföras jordbruket, framgår av följande sammanställning (milj. k r . ) : Prishöjningar: på vegetabilier på animalier

30,0

Subventioner:

90,0

allmänt

mjölkpristillägg

pristillägg å

slaktdjursprodukter

Avgår kostnadsökningar Nettoökningen för jordbruket

..

30 5

'

48,5 120,5 ~~~

169,0 6,0

"

163,0

På vanligt sätt framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1948 års riksdag, nr 275, förslag angående jordbrukets prisreglering under regleringsåret 1948/49, vari bl. a. hänsyn togs till vad livsmedelskommissionen i ytterligare skrivelse den 19 maj 1948 anfört. Tidigare preliminära beslut underställdes i samband härmed riksdagens godkännande. Föredragande statsrådet framhöll i propositionen — efter en översikt av den internationella utvecklingen på livsmedelsområdet — att i förhandenvarande läge vårt försörjningsprogram måste utformas på sådant sätt, att det så långt som möjligt baserades på den inhemska jordbruksproduktionen, liksom fallet varit under de senaste åren. De valutamässiga förhållandena gjorde det också önskvärt, att importen av livsmedel begränsades så långt det med hänsyn till försörjningsläget läte sig göra. Den inhemska skörden syntes, såvitt det kunde bedömas, komma att överstiga fjolårets. Det anmärktes, att gällande arealtillägg å höstsådd brödsäd syntes ha givit önskad stimulans. Vidare hade en betydande ökning skett av oljeväxtodlingen. De livsmedelslillgångar, som kunde komma att förefinnas under nästkommande regleringsår, tilläte oss dock icke att — i vart fall i någon större utsträckning — genomföra lättnader i fråga om ransoneringarna, allra helst som en viss förstärkning av inneliggande lager syntes önskvärd ur beredskapssyn1

Därav 2,1 milj. kr. på grund av prishöjningar under tiden 1 juni—31 augusti 1948.

68 punkt. Med hänsyn härtill borde, även om den svenska brödsädsskörden bleve avsevärt större än 1947, möjlighet hållas öppen att fortsätta inblandningen av korn i brödsäden även under nästa regleringsår. Då sockerbetsarealen vore lägre än föregående år och storleken av inneliggande lager av socker icke kunde anses betryggande, syntes man icke heller i fråga om detta varuslag böra räkna med några ransoneringslättnader. Den av fjolårets missväxt orsakade nedgången i mjölkproduktionen kunde, såsom livsmedelskommissionen framhållit, väntas komma att förbytas mot en ökning under nästa regleringsår. Emellertid kunde fodermedelstillgångarna och nötkreatursstammen förväntas icke bli tillräckliga för att ransoneringarna av mejeriprodukter skulle kunna hävas. Av samma skäl borde lämpligen standardiseringsförfarandet beträffande konsumtionsmjölken och begränsning av ostens och gräddens fetthalt bibehållas. Köttillgången, som på grund av fjolårets stora nedslaktning till följd av torkan tidvis varit förhållandevis riklig, syntes icke komma att medge några ransoneringslättnader. Man hade snarare anledning att räkna med en åtstramning på detta område. Tillgången på fodersäd syntes heller icke bli sådan, att fläskproduktionen kunde ökas i större omfattning. Sammanfattningsvis anförde statsrådet, att läget vore sådant, att man — såsom ock livsmedelskommissionen framhållit — borde räkna med ett bibehållande av jordbruksregleringarna även för nästa regleringsår. Sedan härefter redogjorts för tidigare under året träffade överenskommelser med jordbruksorganisationerna och av Kungl. Maj :t fattade beslut rörande prissättningen å jordbrukets produkter under 1948/49 samt därjämte förordats, att möjlighet liksom föregående år borde hållas öppen för en omprövning av priserna på grundval av i augusti eller senare, så snart skörderesultatet kunde överblickas, företagen omräkning av inkomst- och kostnadskalkylen, framlades i propositionen förslag beträffande de särskilda jordbruksregleringarna och därav föranledda anslagsäskanden. I enlighet med vad livsmedelskommissionen anfört förklarades några mera väsentliga ändringar i rådande system i fråga om b r ö d s ä d s r e g l e r i n g e n icke påkallade. Det system med fasta, under året successivt stigande priser på brödsäd, som gällt under de senaste åren, borde lämpligen bibehållas även under regleringsåret 1948/49. För att mottagandet av importspannmål på lämpligt sätt skulle kunna ordnas syntes böra stadgas, att kvarnarna skulle lagra dylik spannmål i sådan omfattning, att de den 31 augusti 1948 — i den mån så av spannmålsbolaget påfordrades — innehade minst så mycket importerad spannmål, att den tillsammans med kvarnarnas lager av äldre svensk brödsäd motsvarade en tolftedel av årsförmalningen. För att samtliga kvarnar skulle bli likställda i förevarande avseende borde föreskrivas, att kvarn, som nämnda dag icke innehade spannmålslager av nyss angivna storlek, skulle vara skyldig att, då kvarnen sedermera inköpte spannmål, för en myckenhet motsvarande bristen i sagda lager per den 31 augusti 1948 erlägga ett pris, som med belopp motsvarande prisfallsersättningen överstege eljest gällande pris. Därest det under kommande regleringsår skulle visa sig erforderligt att taga korn i anspråk för inblandning i brödsäden, borde i fråga om prissättning och leve-

69 ransvillkor för korn gälla samma bestämmelser som under löpande regleringsår. Med hänsyn till att utsikterna beträffande försörjningen med f o d e r s ä d vore mycket ovissa, syntes nödvändigt att gällande regleringssystem på området — innefattande ransonering och leveransskyldighet till det allmänna — finge kvarstå i huvudsak oförändrat. Dock borde det vara Kungl. Maj:t och livsmedelskommissionen obetaget att företaga de jämkningar av bestämmelserna i ämnet, som kunde påkallas av utvecklingen, liksom att avskaffa regleringen, därest detta skulle visa sig möjligt. Jämväl beträffande o l j e k r a f t f o d e r och k 1 i syntes en fortsatt reglering vara nödvändig. De statliga regleringarna i fråga om m a t f e t t , m j ö l k och o s t m. m. syntes böra tills vidare bibehållas i stort sett oförändrade. Det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att med hänsyn till förskjutningar i försörjningsläget besluta om deras fortsatta bestånd eller om eventuella ändringar i desamma. Därest försörjningsläget utvecklades i gynnsam riktning, syntes i första hand kunna övervägas att öka matfettsransonen, i andra hand att höja mjölkens fetthalt med bibehållande av standardiseringsförfarandet eller att ytterligare öka ostens fetthalt. I detta sammanhang hänvisades till riksdagens beslut i anledning avproposition nr 149/1948, enligt vilket de dittillsvarande producentbidragen för mjölk skulle med utgången av juni 1948 upphöra att utgå samt ersättas av efter nya grunder beräknade producent- och kontantbidrag till innehavare av mindre jordbruk (se sid. 78). Det förordades, att gällande prissystem i fråga om ä g g skulle tilllämpas även under nästkommande regleringsår. I enlighet härmed borde myndigheterna, därest priset till producenterna i södra Sverige skulle komma att understiga kronor 2: 50 per kg, stödja ett bottenpris å ägg av nämnda storlek genom säsongmässig lagring. Skulle å andra sidan priset till producenterna stiga till kronor 3 : 50 per kg, borde en ytterligare prisstegring motYerkas genom tillstånd till import och eventuellt även genom införande av normalpriser. Det sedan början av 1948 tillämpade prissystemet beträffande k ö t t v a r o r borde kvarstå i huvudsak orubbat. På samma sätt som under löpande regleringsår borde viss statlig medverkan lämnas till infrysning och lagring av kött. Rörande åtgärder för stödjande av u l l p r o d u k t i o n e n hade enligt Kungl. Maj :ts uppdrag förslag framlagts av 1942 års jordbrukskommitté i anslutning till kommitténs förslag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Stödåtgärderna föreslogos skola inriktas på att förbättra avsättningsförhållandena för den svenska ullen. I enlighet med vad som överenskommits vid överläggningar mellan kommittén och Sveriges slakteriförbund gick förslaget ut på att nämnda förbund genom de till det-

70 samma anslutna slakteriföreningarna skulle mottaga all ull som utbjöds av producenterna ävensom ombesörja klassificering och försäljning av ullen. För stödjande av denna verksamhet borde utgå ett statligt bidrag med visst belopp per kg mottagen ull att disponeras av förbundet på sådant sätt, att bidraget komme ullproducenterna till godo i form av högre avräkningspriser än som eljest kunnat hållas med hänsyn till försäljningspriserna. Bidraget borde lämpligen bestämmas till 50 öre per kg otvättad ull. Kostnaderna för den ifrågasatta stödverksamheten uppskattades för det första verksamhetsåret till 200 000 kronor, motsvarande en insamlad kvantitet av 400 000 kg otvättad ull. Då stödverksamheten utgjorde ett led i den statliga jordbruksregleringen, syntes lämpligast, att kostnaderna för densamma bestredes från medel anvisade för uppehållande av nämnda reglering. Av samma skäl syntes den omedelbara tillsynen över verksamheten böra omhänderhavas av livsmedelskommissionen. Vad jordbrukskommittén sålunda föreslagit förordades i propositionen till genomförande och anslag äskades för verksamheten av nyss angiven storlek. Det underströks härvid, att denna stödverksamhet endast utgjorde ett provisorium och att den hade sin största betydelse såsom en uppmuntran till mera systematiskt och regelbundet utnyttjande av den inhemska ullproduktionen. Frågan om fortsatt stöd borde omprövas, då stödverksamheten bedrivits så lång tid, att man fått möjlighet bedöma dess verkningar i fråga om prisbildningen å den inhemska ullen samt uppehållandet av fårstammen. Kostnaderna för de i propositionen förordade prisreglerande åtgärderna beräknades uppgå till i runt tal 155 milj. kronor. Av detta belopp belöpte 90 milj. kronor på allmänt mjölkpristillägg, 17,5 milj. kronor på mjölkpristillägg till vissa delar av landet, 5,5 milj. kronor på särskilda mjölkbidrag såsom inerfraktbidrag m. m., 6 milj. kronor på bidrag till förbättring av mjölkhandelns marginaler (avsett att komma detaljhandeln till godo), 30,5 milj. kronor på pristillägg för slaktdjursprodukter, 200 000 kronor på kostnader för främjande av ullproduktionen samt 5 milj. kronor på diverse kostnader. Sistnämnda belopp var i första hand avsett att användas för ersättning till Svenska mejeriernas riksförening för handhavandet av vissa med mjölk- och matfettsregleringen sammanhängande uppgifter, till bestridande av vissa bidrag till Mjölkpropagandan, till utgifter för ersättande avförluster vid lagring av andra livsmedel än spannmål samt till utgifter tor särskilda åtgärder till stöd för jordbruket i Norrland m. m. Anslag å tillsammans 155 milj. kronor enligt förenämnda specifikation äskades för budgetåret 1948/49 under enahanda titel som förut, Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Därjämte upptog propositionen äskande av anslag till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet, dels å tilläggsstat för budgetåret 1947/48 till belopp av 30 milj. kronor, dels för budgetåret 1948/49 till belopp av 65 milj. kronor.

71 I motioner framfördes ändringsförslag i olika riktningar. Yrkanden gjordes, å ena sidan, att den överenskomna inkomstökningen för jordbruket skulle i sin helhet åstadkommas genom prishöjningar, å andra sidan, att inkomstförbättringen för jordbruket skulle helt utgå av statsmedel. I ett förmedlande förslag förordades en moderat konsumentsubventionering, omfattande allenast den del av den kalkylerade inkomstminskningen, som hade sin grund i fjolårets missväxt, d. v. s. högst 90 milj. kronor. I jordbruksutskottets utlåtande (nr 60) hävdades principiellt den uppfattningen, att inkomstökning för jordbruket om möjligt icke borde ske genom subventioner över skattebudgeten. Det erinrades om att riksdagen tidigare uttalat sig för en avveckling av subventionerna med avseende på livsmedelspriserna. Den minskning av produktionen och därmed av inkomsterna för jordbruket, som väntades under det kommande regleringsåret bliva en följd av föregående års missväxt, motiverade dock enligt utskottets uppfattning ett avsteg från den angivna principen. I en reservation uttalades, att subventioneringen borde inskränkas till ett mot denna inkomstminskning svarande belopp. Utskottets majoritet följde emellertid regeringsförslaget. Utskottet framhöll, att de överenskommelser i inflationsbekämpande syfte, som träffats med statens anställda om begränsning av det rörliga lönetill1 ägget, vilade på förutsättningen, att mera betydande höjningar av livsmedelspriserna icke skulle ske. Dylika höjningar måste också förutses komma att föranleda krav på löneförbättringar från andra grupper av anställda, varigenom inflationsfaran skulle ökas. I enlighet med utskottets tillstyrkan godkände riksdagen propositionen och anvisade däri äskade anslag. Beslutet innebar bemyndigande för Kungl. Maj:l att vidtaga erforderliga åtgärder för reglering under regleringsåret 1948/49 av produktions- och avsättningsförhållandena på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer. Den sålunda lämnade fullmakten innebar befogenhet för Kungl. Maj :t att inom den anvisade anslagsramen handhava jordbruksregleringarna samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i desamma utan det tidigare tillfogade förbehållet, att riksdagen skulle höras vid företagande av mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna. Prisregleringen för särskilda varuslag. Det har å sid. 62 nämnts, att Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947 meddelade beslut angående prissättningen å jordbruksprodukter under regleringsåret 1947/48. Samma dag godkände Kungl. Maj :t livsmedelskommissionens förslag till spannmålsreglering för året. Bestämmelser härom, gällande fr. o. m. den 1 september 1947, utfärdades av kommissionen, i vissa hänseenden olika för södra och mellersta samt för norra Sverige, genom cirkulär nr 2936 a och b. (Med norra Sverige förstods de fyra nordligaste länen jämte

vissa socknar i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län.) Skillnaden i bestämmelserna rörde bl. a. korn, som inom södra och mellersta Sverige jämställdes med brödsäd och därför — i motsats mot i norra Sverige — i fullgott skick icke fick användas till foder. För såväl brödsäd som fodersäd fastställdes liksom för föregående år normalpris utformade efter en stigande skala. Medan prisstegringen, såvitt angick försäljning från odlare, föregående regleringsår beträffande brödsäd pågått under tiden september —maj, bestämdes nu att densamma skulle avbrytas den 1 mars. I fråga om fodersäd skulle prisstegringen däremot som förut pågå så att sista prisstegringen skedde den 1 april. Under den tidsperiod resp. prisskalor omfattade skulle priset beträffande brödsäd stiga med 5 öre per deciton för varje tiodagarsperiod och beträffande fodersäd ined 10 öre per deciton för varje halvmånad. Storleken av de prishöjningar som vidtagits i jämförelse med föregående regleringsår framgår av följande sammanställning. 1946/47

Höstvete och råg Korn (södra o. mell. Sverige)

....

1947/48

Utgångspris kr./dt

Slutpris kr./dt

Utgångspris kr./dt

Slutpris kr./dt

28:05 25:80 21:90 18:30 17:80 19:30 25: 30

29:40 27:15 23: 30 19:70 19:20 20: 70 26:70

31:05 28: 05 26:05 20:30 19:80 21:30 27:30

31:90 28:90 26:90 21:70 21:20 22:70 28: 70

De angivna priserna gällde fullgod vara av normalkvalitet. I cirkulär nr 2925 meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser angående kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor, vilka inneburo vissa ändringar i förhållande till de förut gällande. För icke fullgod spannmål av vele och råg samt för sådan spannmålsblandning eller blandsäd, som var att betrakta som brödsäd och kunde iordningställas till fullgod fodervara, skulle gälla ett minimipris, som med en krona per deciton understeg det vid leveranstillfället gällande normalpriset på korn. Systemet med prisorter bibehölls för brödsädens vidkommande för södra och mellersta Sverige. I norra Sverige gällde normalpriserna vid försäljning från odlare fritt av köparen anvisad mottagningsplats. I likhet med vad tidigare gällt vid övergången från ett regleringsår till ett annat verkställdes med hänsyn till den successiva prisstegringen under resp. regleringsår genom spannmålsbolaget prisskillnadsreglering beträffande kvarvarande lager av spannmål hos handeln och kvarnarna den 31 augusti 1947. Rörande de av Kungl. Maj:t den 4 juli 1947 i syfte att stimulera till ökad odling av höstsäd beslutade a r e a l b i d r a g e n , resp. 60 och 40 kronor

73 per hektar för arealer som hösten 1947 besatts med vete eller råg, föreskrev livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2953, att såsom villkor för rätt att erhålla dylikt bidrag skulle gälla, att vederbörande odlare i föreskriven ordlning fullgjorde den leveransskyldighet beträffande brödsäd och korn av 1947 års skörd, som kunde åvila honom. Utbetalningen av arealbidrag k o m m e att verkställas av livsmedelskommissionen snarast möjligt efter den 1 m a r s 1948. Ansökan om erhållande av arealbidrag skulle inlämnas till vederbörande kristidsnämnd senast den 18 oktober 1947. Av det för ändamålet anvisade beloppet 19 milj. kronor, utbetalades ca 17,6 milj. kronor, sonn fördelades på ca 162 000 sökande. Vad beträffar m a t ä r t e r (gula och gröna ärter) hade garantipriser icke fastställts för 1946 års skörd. Förut gällande normalpriser hade upphört att gälla den 1 september 1946. För att prissättningen å ärter ändock skulle hålla sig inom önskade gränser hade livsmedelskommissionen tillsammans med priskontrollnämnden på hösten 1946 träffat överenskommelse med representanter för olika handelsorganisationer, att dessa skulle medverka till att priserna å ärter för konsumtionsåret 1946/47 i de olika handelsleden icke skulle få överstiga vad som gällt året dessförinnan, en överenskommelse som ock i huvudsak upprätthållits. Vid upprättandet av jordbrukskalkylen för 1947/48 hade räknats med samma prishöjning för matärter som för flertalet spannmålsslag i övrigt, d. v. s. 2 öre per kg. Då under hösten 1947 priserna å ärter tenderade att stiga ännu mer, fann livsmedelskommissionen lämpligt att en fastare prisbindning här åter komme till stånd. Efter härtill erhållet bemyndigande meddelade kommissionen med giltighet fr. o. m. den 15 oktober 1947 bestämmelser om normalpriser å gula och gröna matärter, gällande alla handelsled. Prishöjningen uppgick till kronor 3 : 75 per deciton vid försäljning från odlare och 5 kronor per deciton i detaljhandeln. För stödjande av odlingen av b r u n a b ö n o r hade under krigsåren fastställts garantipris härå, nämligen för 1942—1944 års skördar 90 och för 1945 års skörd 85 kronor per deciton. Däremot hade garantipris ej gällt för 1946 och 1947 års odlingar. Med hänsyn till att ifrågavarande odlingar under sistnämnda år inskränkts, vilket ur folkförsörjningssynpunkt måste anses beklagligt, och då därjämte importmöjligheterna framstodo som ovissa, föreslog Kungl. Maj:t på livsmedelskommissionens hemställan i proposition till 1948 års riksdag, nr 179, att garantiprissystemet här skulle återupplivas samt att för 1948 års skörd av bruna bönor skulle garanteras odlarna ett pris av 1 krona 10 öre per kg, dock att Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att justera nämnda garantipris, därest så skulle visa sig erforderligt med hänsyn till ökning eller minskning i produktionskostnaderna. Liksom tidigare borde ett eventuellt inlösningsförfarande handhavas av Svenska spannmålsaktiebolaget. Riksdagen lämnade förslaget utan erinran och nämnda garantipris fastställdes av Kungl. Maj:t den 17 juni 1948.

74 De fr. o. ni. september 1947 höjda priserna på brödsäd medförde nödvändigtvis motsvarande stegring i m j ö l p r i s e r n a . I cirkulär nr 2938 meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter angående de högsta priser kvarnarna ägde uttaga. Prishöjningens storlek belyses av följande siffror: Nettopris, kr. per deciton före V. 1947 fr. o. m. >/, 1947 Enhets vetemjöl Grahamsmjöl Samsikt Sammalet rågmjöl Mannagryn

41: — 33: — 34:50 30:75 48:50

47: — 38:50 39:50 33:50 56:50

Fr. o. in. den 19 april 1948 genomfördes över hela linjen en höjning av de sedan september 1947 gällande priserna med 75 öre samt fr. o. m. den 1 juli 1948 med ytterligare 15 öre och fr. o. m. den 15 juli 1948 med än ytterligare 50 öre eller sammanlagt kronor 1: 40 per deciton. Sistnämnda prishöjning sammanhängde dels med löneförhöjningar vid kvarnarna jämte den till följd av skärpta ransoneringsföreskrifter minskade förmalningen, dels med den från början av juli 1948 genomförda pappersskatten. De höjda priserna å mjöl (ävensom å bensin) drogo med sig höjning jämväl av normalpriserna å bröd. Normalpriset på m a j s , som ända till den 15 september 1947 varit 25 kronor per deciton, bestämdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 2937 enligt erhållet bemyndigande skola fr. o. m. nämnda dag på samma sätt som för annan fodersäd höjas med 10 öre per deciton för varje halvmånadsperiod. Sista höjningen skulle ske den 1 april 1948, fr. o. m. vilken dag normalpriset skulle vara 26:40 kronor per deciton. För samtliga slag av k 1 i fastställdes fr. o. m. den 1 september normalpriser, vilka med 2 kronor per deciton överstego de dittills gällande. Priserna blevo för vetekli 21, för rågkli 18 saml för korn- och havrekli 14 kronor per deciton. Prishöjningar skedde jämväl å luzernmjöl samt å fälttorkat hömjöl och klöverfröagnar. Däremot nedsattes priserna å mineralfoderblandningar. Vad beträffar h ö höjdes fr. o. in. den 1 augusti 1947 normalpriset vid försäljning till förbrukare från 13 till 15 kronor samt fr. o. m. den 25 augusti 1947 till 20 kronor per deciton. Vid försäljning i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping med närmaste omgivningar fick visst tillägg göras, därest försäljningen avsåg hö, som varit intaget på säljarens lager (LK cirkulär 2927). För övriga slag av stråfoder gällde inga normalpriser, ej heller de allmänna reglerna om prisstopp. Normalpriserna på stråfoder upphävdes fr. o. m. den 24 maj 1948. Priserna å p o t a t i s lågo under höstmånaderna 1947 högre än under motsvarande period 1946. (Normalpris å potatis hade ej gällt sedan den 15 juli 1946.) Efter erfarenheterna från vintermånaderna 1947, då potatis-

priserna på grund av rådande långvarig kyla undergingo en avsevärd stegring, ansågs det icke tillrådligt att denna gång riskera en ytterligare stegring av potatispriset i händelse av en inträdande köldperiod. På grund härav men även med syfte att nedpressa detaljpriserna på de konsumtionsorter, där priserna tidigare varit oskäligt höga, beslöt livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 januari 1948 att fr. o. in. den 7 februari 1948 åter införa normalpris på potatis. Producentpriserna inom olika prisområden bestämdes härvid efter en från söder till norr stigande prisskala, utgående från de producentpriser, som vid tillfället tillämpades i Skåne. Högsta producentpriset, nämligen i nordligaste prisområdet omfattande Norrland samt Värmland och Kopparbergs län, blev, bortsett från s. k. köldtillägg, 18 öre per kg eller 4 öre högre än producentpriset i Skåne. Normalpriserna på potatis av 1947 års skörd upphävdes fr. o. m. den 28 april 1948. Beträffande prisregleringen å fabrikspotalis se sid. 92. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 19 augusti 1947 skulle jordbruket under regleringsåret 1947/48 tillgodoföras en inkomstförbättring på slaktdjursprodukter om sammanlagt 75 milj. kronor. Som följd härav genomfördes under hösten 1947 höjningar av normalpriserna å såväl fläsk som kött av storboskap och kalv. (För kött av får och häst hade normalpriser ej tillämpats sedan den 23 september 1946.) I samband med en allmän omläggning av kött- och fläskregleringen infördes fr. o. m. den 19 januari 1948 ett nytt system i fråga om partipriserna på hela, halva och fjärdedels kroppar av nötkreatur och svin. Därvid sänktes normalpriserna med omkring 4 procent. Dessa normalpriser skulle dock endast gälla fryshuslagrade varor samt färska varor under tid då statligt stöd lämnades för infrysning av ifrågavarande varuslag. I övrigt skulle inga normalpriser gälla men i stället vissa högsta priser, motsvarande den vid försäljningstillfället av Sveriges slakteriförbund i Stockholm tillämpade partiprisnoteringen med vissa avdrag eller tillägg inom olika prisområden. I detaljhandeln gällande normalpriser förblevo oförändrade. De i del VIII sid. 63 omnämnda i produktionsstimulerande syfte under år 1947 medgivna statliga pristilläggen för slaktade djur (nötkreatur och svin) upphörde att utgå resp. den 26 oktober och den 9 november 1947. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1948 (se ovan sid. 66) skulle som led i jordbruksregleringen för 1948/49 vissa inkomstbelopp (sammanlagt 30,5 milj. kronor) — under förutsättning att riksdagen ansloge medel för ändamålet — tillföras jordbruket genom statliga pristillägg på slaktdjursprodukter, vilka pristillägg avsågos skola bringas i tillämpning redan under slutet av regleringsåret 1947/48. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 3107 att, för realiserande av nämnda utfästelse (under nyss angivna förutsättning, vilken genom riksdagens beslut den 30 juni 1948 uppfylldes), fr. o. m. den 1 maj

1948 skulle för marknadsfört kött av storboskap, större och mindre kalv samt häst till vederbörande djurägare utbetalas statligt pristillägg om 10 öre per kg. Ytterligare pristillägg skulle fr. o. m. den 14 juni 1948 utgå med 20 öre per kg för kött av storboskap och större kalv, med 30 öre per kg för kött av mindre kalv samt med 10 öre per kg för fläsk. Pristillägget för fläsk sänktes fr. o. m. den 12 juli till 5 öre per kg. En konsekvens av beslutet den 14 maj 1948 var jämväl den höjning av normalpriserna på olika slag av a n i m a 1 i s k t f e t t med 20 ä 25 öre per kg, som jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 3099 genomfördes fr. o. m. den 31 maj 1948 och som enligt beräkning skulle för regleringsåret 1948/49 tillföra jordbruket ett inkomsttillskott av 3 milj. kronor. Tillförseln till marknaden av s m å g r i s a r var under hösten 1947 förhållandevis mycket stor. Då de ovissa utsikterna i fråga om foderförsörjningen samtidigt minskade köplusten, funno en stor del av de marknadsförda smågrisarna icke köpare till rådande priser. I enlighet med den statliga prisgarantiutfästelsen (se del VIII sid. 63) måste som följd härav inlösning och nedslaktning av smågrisar i stor omfattning företagas. Fodersituationen kunde under början av 1948 fortfarande betecknas som synnerligen kritisk. Med hänsyn till de förbättringar, som i detta avseende förmodades inträda under andra halvåret, ansågs det emellertid vara av vikt, att den ökning av fläskproduktionen, som en förbättrad fodertillgång då kunde möjliggöra, icke begränsades på grund av att antalet svin för gödning var otillräckligt. På hemställan av livsmedelskommissionen beslöt därför Kungl. Maj:t den 14 november 1947 (beslutet sedermera ändrat den 9 januari 1948), att bemyndiga kommissionen stödja priset på smågrisar även under år 1948. Stödåtgärden innebar garanti för ett lägsta pris under hela året av 2 kronor per kg levande vikt för till fortsatt gödning lämpliga smågrisar, vägande minst 15 och högst 25 kg. Inlösningen och nedslaktningen fortsatte under de två första månaderna av 1948. (Sammanlagt nedslaktades under tiden oktober 1947—februari 1948 ej mindre än ca 74 000 djur mot i vanliga fall 1 000 å 2 000 st.) Därefter skedde en markant omsvängning i marknadsläget med starkt ökad efterfrågan och stigande priser. Såsom framgår av den redogörelse för mjölk- och matfettsregleringen, som lämnats i del VIII sid. 63—64, utgick sedan början av år 1947 icke längre något allmänt mjölkpristillägg vare sig för konsumtionsmjölk och -grädde eller för produktmjölk. Däremot kvarstod det s. k. extra mjölkpristillägget å mjölk till mejerier i Norrland och vissa områden i mellersta Sverige. Lantsmörsbidrag utgick endast för smör, vilket beretts av mjölkproducent bosatt i Norrland annorstädes än i Gästrikland. Vad beträffar producentbidraget vidtogs fr. o. m. den 1 oktober 1947 den ändringen, att arealgränsen sänktes från 25 till 15 hektar. Genom den höjning av normalpriserna på mjölk, grädde och ost, som

ägde rum den 10 juni 1947 (se del VIII sid. 56), försämrades lönsamheten av smörberedning samt tillverkning av torr- och kondensmjölk i förhållande till lönsamheten av övriga mejerigrenar. Det var i syfte att utjämna denna olikhet som den 10 juli 1947 utfärdats förordning (nr 378) gällande I. o. m. den 31 augusti 1948, om upptagande av u t j ä m n i n g s a v g i f t a mjölk, grädde och ost, som från mejeri försåldes till annan än mejeri samt ä grädde och ost, som vid mejeri användes för tillverkning av glass resp. smältost (se del VIII sid. 58, 60). Avgiftens storlek bestämdes i förordningen till högst 3 öre per kg för mjölk och högst 50 öre per kg för grädde och ost. Livsmedelskommissionen föreskrev (i cirkulär nr 2904) med vederbörligt bemyndigande, att utjämningsavgift fr. o. m. den 1 augusti 1947 t. v. skulle utgå med 2 öre per liter för mjölk och med 30 öre per kg för grädde och ost. För tiden 10 juni—31 juli 1947 hade motsvarande avgift inbetalats från mejerierna till Svenska mejeriernas riksförening i enlighet med överenskommelse mellan föreningen och livsmedelskommissionen. Utjämningsavgiften för grädde höjdes sedermera fr. o. m. den 1 november 1947 till 40 öre per kg färsk vara och 35 öre per kg steriliserad vara (cirkulär nr 2985). Förordningen den 10 juli 1947 erhöll genom förordning den 30 juni 1948 (nr 428) förlängd giltighet till utgången av augusti 1949. Den undergick i samband härmed vissa smärre ändringar. De medel, som inflöto genom upptagande av utjämningsavgift, voro avsedda att användas för utbetalande av u t j ä m n i n g s b i d r a g för mjölk. I cirkulär nr 2985 meddelade livsmedelskommissionen närmare bestämmelser härom. Enligt dessa bestämmelser skulle bidraget utgå med visst belopp per kg fett i den mjölk, som fr. o. m. den 1 september 1947 invägdes vid mejeri direkt från producenter. Ett nytt slag av mjölkbidrag infördes genom de m i s s v ä x t b i d r a g , varom föreskrifter — såsom följd av den träffade uppgörelsen med jordbrukets organisationer — meddelades genom Kungl. Maj :ts beslut den 29 ' augusti 1947. Missväxtbidraget utgick i motsats till utjämningsbidraget av statsmedel och innebar viss ersättning till jordbruket för den inkomstminskning, som blivit en följd av det försämrade skördeutfallet år 1947. Missväxtbidraget utbetalades dels i form av allmänt missväxtbidrag, dels i form . av differentierat missväxtbidrag till de av missväxten hårdast drabbade områdena och dels i form av särskilt missväxtbidrag till lantsmörsproducenter. Det allmänna missväxtbidraget skulle enligt beslutet den 29 augusti 1947 t. v. utgå med 1,5 öre per kg mjölk, som under tiden fr. o. m. den 1 september 1947 invägdes vid mejeri. Livsmedelskommissionen omräknade emellertid bidraget på grundval av fettmängden i den invägda mjölken till 41 öre per kg mjölkfett. Differentierat missväxtbidrag utbetalades enligt en av Kungl. Maj:t den 19 december 1947 godkänd fördelningsplan (LK cirkulär nr 3025). Planen innebar, att det totala bidragsbeloppet, ungefär 27 milj. kronor, fördelades mellan de av missväxten hårdast drabbade områdena

78 med lägst % och högst 3 öre för varje kg mjölk, som under tiden september 1946—maj 1947 invägts vid mejerier inom resp. område. Fördelningen på de olika mejerileverantörerna skedde i förhållande till summan av varje producents leveranser av mjölk till mejeri under perioderna september 1946—maj 1947 och september 1947—maj 1948. Det särskilda missväxtbidraget till lanlsmörsproducenter utgick enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari 1948 med 65 öre per kg lantsmör, som under tiden september 1947—juni 1948 försåldes till mejeri eller lantsmörshandlare. Utbetalningen verkställdes av Svenska mejeriernas riksförening direkt till vederbörande producenter (LK cirk. nr 3045). För utbetalning jämlikt tidigare fastställda grunder av de s. k. särskilda nijölkbidragen (mer fr aktsbidrag, regleringskostnadstillägg till vissa mjölkorganisationer i Stockholm och Göteborg, ersättning för behandling av konsumtionsmjölk vid vissa uppsamlingscentraler samt bidrag för upprätthållande av mejeriernas körlinjer inom vissa områden) stod till förfogande ett för budgetåret 1947/48 anvisat anslag av 5,5 milj. kronor. Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1948 angående prissättningen å jordbrukets produkter under regleringsåret 1948/49 innebar bl. a., att jordbruket skulle fr. o. m. den 1 juli 1948 tillföras viss inkomstförbättring genom prishöjningar på mjölk och grädde. Detta skulle i huvudsak ske på sådant sätt, att normalpriserna på mjölk och grädde höjdes på vissa orter, varjämte för andra orter än Stockholm och Göteborg medgavs en höjning av det särskilda pristillägget för mjölk och grädde, som försåldes i flaska, tillsluten med kapsyl. Vidare skulle de dittillsvarande stoppriserna på skummjölk och kärnmjölk upphävas och ersättas med normalpriser, som anpassats efter priserna på standardiserad mjölk. Enligt de närmare föreskrifter, som livsmedelskommissionen utfärdade genom cirkulär nr 3101 och 3108, fastställdes tillägget till normalpriserna i fråga om mjölk och grädde, som levererades från mejeri i med kapsyl tillsluten flaska, till högst 4 öre per flaska i hela riket (mot förut 3 öre utom i Stockholm och Göteborg). Ä samtliga de orter, där normalpriset på färsk grädde dittills utgjort 2 eller 2: 10 kronor per liter, höjdes priset till 2: 20 kronor per liter. På skummjölk och kärnmjölk fastställdes normalpriser, varierande mellan 14 och 16 öre per liter vid försäljning till förbrukare. Som ett led i den av riksdagen med bifall till proposition nr 149/1948 beslutade organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område m. m. utfärdade Kungl. Maj:t den 11 juni 1948 kungörelse (nr 323) om p r o d u c e n t - o c h k o n t a n t b i d r a g till vissa innehavare avsmärre jordbruk att tillämpas fr. o. ni. den 1 juli 1948. Riksdagsbeslutet innebar anvisande av ett anslag för budgetåret 1948/49 av 75 milj. kronor för utbetalande av dylika bidrag. Bidragen i fråga skulle i regel utgå såsom producentbidrag i förhållande till den mängd mjölk och grädde, som brukare levererade till mejeri. Till

79 mjölkproducent, som på grund av brukningsdelens läge under hela eller större delen av året vore förhindrad leverera mjölk till mejeri eller som levererade mjölk till annan än mejeri för att tillgodose lokalt behov som ej kunde täckas genom leverans från annan brukningsdel eller från mejeri, kunde bidrag dock utgå såsom kontantbidrag i förhållande till det antal kor, som genomsnittligt fanns på brukningsdelen under åren 1944-1946. Rätt till bidrag skulle i allmänhet tillkomma jordbrukare, som den 1 juli 1948 innehade brukningsdel, vars åkerareal ej översteg 10 hektar eller, om brukningsdelen var större, vars avkastningsförmåga var så låg, att den motsvarade avkastningsförmågan hos en genomsnittlig fastighet i orten med en åkerareal av högst 10 hektar och utan annan naturtillgång. Med åker jämställdes till åker omräknad ängs- och betesmark. Producentbidrag skulle utgå för kalenderår med 12 öre per kg av den mjölk och till mjölk omräknad grädde, som under året producerats på brukningsdelen och levererats till mejeri, dock högst för 4 000 kg mjölk och till mjölk omräknad grädde, då det sammanlagda bidraget alltså uppgick till 480 kronor. Sistnämnda bidragssumma var oförändrad vid leverans upp t. o. m. 7 000 kg men minskades med 3 öre för varje kg mjölk och till mjölk omräknad grädde, som levererades utöver nyssnämnda 7 000 kg. Kontantbidrag skulle utgå med belopp varierande efter antalet kor, högst 480 kronor per år. De nya bidragen skulle handhavas av lantbruksstyrelsen med hjälp av lantbruksnämnderna och Svenska mejeriernas riksförening. Tidigare gällande stadganden angående producentbidrag för mjölk samt lantsmörsbi• drag skulle fr. o. m. den 1 juli 1948 upphöra att gälla utom vad avsåg bidrag för mjölk, grädde och smör, som levererats före nämnda dag. Med hänsyn till prisutvecklingen på ä.ggmarknaden på eftersommaren 1947, vilken tenderade till en stegring, som befarades kunna medföra impuls till att för äggproduktionen toges i anspråk större del av den knappa | spannmålstillgången än som i rådande kritiska foderläge vore försvarligt, befanns lämpligt att fr. o. m. den 8 september 1947 återinföra normalpriser på ägg. Dessa fastställdes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2944 med utgångspunkt från ett producentpris inom de egentliga produktionsområdena av kronor 3 : 30 per kg. Samma indelning i prisområden tillämpades som den vilken gällt vid den föregående år genomförda normalprisregleringen. Normalpriserna kvarstodo i huvudsak oförändrade intill den 5 april 1948, då prisbildningen gavs fri. Normalpriser på konstgödsel fastställdes för gödselåret 1947/48 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 2898 och 2967, liksom förut enligt en för leverans under de särskilda tilldelningsperioderna stigande skala. De nya priserna inneburo i jämförelse med priserna för motsvarande perioder 1946/47 en viss sänkning för fosfatgödselmedlen, en något större ökning för kvävegödselmedlen men oförändrade priser för kali. De nya

80 priser för första tilldelningsperioden under gödselåret 1948/49, som fastställdes genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 3129, inneburo genomgående höjningar vid jämförelse med första perioden föregående år. Till livsmedelskommissionens clearingkassa för förnödenheter för jordbrukets behov (vilken under de senare åren uteslutande anlitats för reglering av priserna å konstgödsel och därför även benämndes clearingkassan för konstgödselmedel) hade i olika sammanhang anvisats tillhopa 11,2 milj. kronor. Clearingen för konstgödselmedel hade omfattat bl. a. Stockholms superfosfatfabriks aktiebolags tillverkning av sådana varor, varvid från kassan till bolaget enligt träffad överenskommelse utbetalats särskild ersättning för merkostnader till följd av användning av reservkraft. (Priset för reservkraft utgjorde 8 öre per kW t mot 1,3 öre för ordinarie kraft.) Ransoneringen av elektrisk kraft under hösten och vintern 1947/48 medförde ett starkt stegrat behov av reservkraft och följaktligen ökade tillverkningskostnader, vilka med hänsyn till den träffade uppgörelsen med jordbrukets organisationer icke kunde kompenseras genom förhöjning av priset å konstgödselmedel. Då clearingkassans tillgångar icke heller förslogo härför, anvisade riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 2/1948, på tilläggsstat för budgetåret 1947/48 ett tillskott till kassan å 3 milj. kronor. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. I skrivelse till överbefälhavaren den 6 juni 1947 meddelade Kungl. Maj:t — på framställning av chefen för armén, gjord efter samråd med arbetsmarknadskommissionen — vissa bestämmelser beträffande militär skördehjälp, som kunde komma att efter Kungl. Maj:ts beslut lämnas under år 1947 på liknande sätt som skett under sommaren 1946. Enligt dessa bestämmelser skulle värnpliktiga, som fullgjorde första tjänstgöring, jämte erforderligt befäl kunna i mån av oundgängligt behov på framställning av arbetsmarknadskommissionen hos vederbörande militära myndighet såsom arbetsgrupp ställas till förfogande för användande i skördearbete under sammanlagt högst 10 dagar, resdagar ej inräknade. Föreskrifter meddelades om hur ersättningen vid dylik militär skördehjälp skulle ordnas. Värnpliktig, som styrkte sig vara företagare inom jordbruket eller ha anställning vid jordbruk, kunde i stället för att medfölja arbetsgrupp medgivas tjänstledighet för deltagande i skördearbete vid det egna jordbruket, resp. det jordbruk, vid vilket han var anställd. Behovet av extra arbetshjälp för höskörden var till följd av skördens i allmänhet minskade storlek mindre än normalt och kunde rätt väl tillgodoses. För bärgning och andra arbetsuppgifter utnyttjades i stor utsträckning semesterfirare och skolungdom samt företrädesvis i norra delarna av landet värnpliktiga rekryter under ordinarie övningsuppehåll. Jämsides med de

81 vanliga jordbrukslägren voro ett antal läger för utländska studenter anordnade i olika delar av landet. Vad stråsädsskörden beträffar hade efterfrågan på arbetskraft för denna ävenledes mindre omfattning än under de närmast föregående åren, vilket sammanhängde dels med det mindre goda skördeutfallet, dels med det gynnsamma bärgningsvädret, som i hög grad underlättade skördearbetet. Förhållandena blevo under år 1947 sådana, att militär skördehjälp i angiven ordning kom att tillämpas endast i ganska begränsad omfattning och blott i några få län i mellersta Sverige. Vid potatisupptagningen kunde som vanligt skolungdom i stor utsträckning utnyttjas. Även arbetet vid betupptagningen under september—november gynnades av i stort sett mycket goda väderleksförhållanden och krävde därför något mindre omfattande åtgärder för personalanskaffningen än vanligt. För höstens betupptagning placerades genom arbetsförmedlingen ca 3 600 personer, flertalet från län norr om Skåne, emot 6 700 hösten 1946. Vårbruket under år 1948 kunde till följd av fördelaktig väderlek igångsättas förhållandevis mycket tidigt, varigenom arbetet kunde jämnare fördelas och rekryteringen av tillfällig arbetskraft lättare verkställas än föregående år. För vår- och sommararbetet på betfälten kunde behövlig extra arbetskraft utan större svårighet anskaffas. Motordriften vid jordbruket. Nedan å sid. 179 omförmäles, att Kungl. Maj:t — till följd av den av förhållandena nödvändiggjorda importbegränsningen — den 19 mars 1948 utfärdade kungörelse (nr 136) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m. Kungörelsen, som trädde i kraft den 29 april 1948, innehöll bestämmelser angående ransonering av bensinförsäljningen och bensinförbrukningen. Försäljningen och förbrukningen av andra flytande bränslen än bensin förblev däremot tillsvidare fri. Enligt kungörelsen skulle regleringen handhas av bränslekommissionen efter samråd med vissa andra myndigheter, däribland livsmedelskommissionen, överlåtelse av bensin mot vederlag till förbrukare fick från nämnda dag ske endast mot kupong till inköpskort eller inköpslicens. Den som på grund av innehav av eget bensinförråd icke kunde tilldelas inköpskort eller inköpslicens medgavs rätt att framföra fordon med bensinbränsle endast såvitt han erhållit tillståndsbevis härför. Beträffande bensinransoneringens tillämpning med avseende på motorredskap och stationära motorer för jordbruksdrift meddelades föreskrifter i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3082, vilket avsåg tilldelningen under tiden 30 april—30 juni 1948. Tilldelningen av inköpskort eller inköpslicens för nämnda ändamål ävensom av tillståndsbevis skulle enligt kungörelsen handhas av kristidsstyrelserna, medan eljest tilldelningen för motorfordon, motorredskap och motorbåtar (utom statens) tillkom länssty6—916203

82 relserna. Ansökan om tilldelning av bensin för inom jordbruket använda motorredskap eller stationära motorer skulle inges till vederbörande kristidsnämnd, som hade att med eget yttrande översända ansökningarna till kristidsstyrelsen för prövning och avgörande. Livsmedelskommissionen ägde meddela varje kristidsstyrelse hur stor kvantitet bensin styrelsen för hithörande ändamål finge förfoga över. Cirkuläret innehöll bestämmelser om den grundkvantitet per hektar, från vilken styrelserna ägde utgå vid bestämmandet av tilldelningen för traktordrift för vårbruket samt för vårplöjning och trädesbearbetning. Tilldelningen skulle för dessa ändamål beräknas till viss procent av grundkvantiteten, olika för olika områden med hänsyn tagen till hur stor del av vårbruket, som vid regleringens början ännu kunde anses återstå. Tilldelning kunde ock ges för motordrift av mjölkningsmaskiner och pumpverk, för drift av jordfräsar för trädgårdsskötsel ni. m. ävensom för startändamål. Tills vidare fingo egna förråd av bensin fritt användas för motorredskap och stationära motorer för jordbruksdrift. Tillståndsbevis erfordrades alltså ej för dylik användning. Genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 3112 meddelades bestämmelser angående bensintilldelningen till jordbruket under juli och augusti 1948. Särskilda kvantiteter angåvos här beträffande traktordrift för självbindare samt för plöjning och harvning till höstsådden, traktor- och annan motordrift för tröskning, motordrift av mjölkningsmaskiner och pumpverk, motordrift inom trädgårdsskötseln m. m. Konstgödselregleringen. Tredje tilldelningsperioden under gödselåret 1946/47 blev enligt livsmedelskommissionens beslut förlängd att omfatta även tiden 1—15 juli 1947. Även för gödselåret 1947/48 fastställdes av kommissionen tre tilldelningsperioder, omfattande resp. tiderna 16 juli—30 september 1947, 1 oktober 1947—31 januari 1948 och 1 februari—30 juni 1948 (cirkulär nr 2898). Tredje perioden utsträcktes senare till den 15 juli 1948. Tilldelningen bestämdes genom detta och senare cirkulär sålunda, att fosfat, kali och vissa blandgödselmedel fingo fritt inköpas, medan försörjningen av kvävegödselmedel förblev ransonerad. För den inhemska tillverkningen av kvävegödsel uppstodo under året stora svårigheter till följd av bristen på elektrisk kraft, vilken föranleddes av den låga nederbörden ända sedan den snöfattiga vintern 1946/47. Tillverkningen av ammoniumsulfat och ljungasalpetcr fick tidvis nedläggas. Då kraftsituationen även i Norge var besvärlig, blev importen därifrån av kalksalpeter inskränkt och försenad. Tilldelningen av kvävegödsel uppgick under 1947/48 till knappa 80 procent av 1946/47 års förbrukning, vilken i sin ordning var lägre än förbrukningen 1945/46. Liksom under tidigare år ställde livsmedelskommissionen vissa kvantiteter kvävegödsel till kristidsstyrelsernas förfogande för särskild tilldel-

83 ning dels till jordbrukare, som genom hushållningssällskapen erhållit statsbidrag för utförande av sådana betesförbättringar, betesanläggningar eller nyodlingar, vid vilka enligt uppgjord plan grundgödsling skulle verkställas, dels ock till fruktodlare, som yrkesmässigt bedrevo odling av frukt för avsalu. Innehavare av handelsträdgård kunde erhålla tilldelning av kvävegödsel efter ansökan hos kristidsnämnden. Liksom förut kunde extra tilldelning erhållas av oljeväxt- och hampodlare till kvantiteter motsvarande 200 kg per hektar oljeväxter och 150 kg per hektar hampa. Sockerbetsodlare berättigades inköpa 450 kg chilesalpeter per hektar tecknad sockerbetsareal. I cirkulär den 6 juli 1948, nr 3123, meddelade livsmedelskommissionen, att på grund av rådande valutasvårigheter kaligödsel beräknades ej kunna importeras i sådan mängd, att den inhemska handeln därmed kunde lämnas fri under nästkommande gödselår. Ransonering av kali hade därför ånyo inlörts. Till förekommande av hamstring under tiden till dess närmare bestämmelser om ransoneringen utfärdats gällde förbud mot försäljning av kali till förbrukare under tiden 10—15 juli 1948. Förbrukningen av konstgödsel under åren närmast före kriget samt under gödselåren 1943/44—1947/48 har inom livsmedelskommissionen beräknats sålunda: K o n s u m t i o n s å r 1936/37—1938/39 i genomsnitt 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

Fosfatgödsel Kaligödsel Kvävegödsel 20%-igvara 40%-igvara 15,5%-igvara ton ton ton 293 800 78 100 169 300 184100 96 000 233 500 225 300 65 300 211500 246 100 47 000 285 000 334 800 110 200 268 100 368 300 132 700 242 600

Skördegarnsregleringen. Den fortsatta åtstramningen inom importhandeln gjorde det nödvändigt att även för år 1948 träffa anstalter för en tillräcklig produktion av pappersskördegarn. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 januari 1948 meddelade industrikommissionen, att preliminärt avtal om tillverkning av viss mängd pappersskördegarn ingåtts med de fyra tillverkare, som under år 1947 kontraktsenligt tillverkat dylikt garn. Kommissionen erinrade, att tillverkningskvantiteten i tidigare avtal bestämts till 4 800 ton att färdigställas senast den 30 juni resp. år med förbehållen rätt för kommissionen att påfordra tillverkning i oförminskad omfattning under juli och augusti månader. Med hänsyn till den begränsning av papper inom landet, som nu eftersträvades, hade det emellertid ansetts nödigt att denna gång på förhand fixera den kvantitet skördegarn, som erfordrades för skördesäsongen. Livsmedelskommissionen hade uppgivit, att i första hand en kvantitet av 6 000 ton vore behöv-

84 lig, men att denna borde höjas, därest skördeutfallet gåve anledning därtill. Enligt avtalsförslaget åtogo sig företagen att t. o. m. den 31 augusti 1948 tillverka 6 000 ton skördegarn, varav 4 800 ton före utgången av juni, samt att, om industrikommissionen senast den 14 juni så påfordrade, under juli och augusti 1948 tillverka ytterligare 600 ton. Kommissionen garanterade, att erforderlig mängd spinnpapper ställdes till förfogande. Priset ab fabrik bestämdes till 1: 32—1: 37 kronor per kg, beroende på leveransernas storlek. Avsättningsgaranti lämnades för kontrakterat garn, som icke sålts före den 1 september 1948. Genom beslut den 6 februari 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t industrikommissionen att med företagen sluta avtal av angiven innebörd, vilket omedelbart därefter ägde rum. Normalpriset på pappersskördegarn bestämdes av livsmedelskommissionen skola vid försäljning till förbrukare utgöra 1:42 kronor per kg (mot förut 1: 49 kronor) med tillägg av 2 öre per kg vid försäljning av kvantiteter understigande 20 kg. Utsäde. I cirkulär nr 2910 meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser angående försäljning av utsäde för höstsådden 1947 av råg, vete, korn och luddvicker samt höstraps och höstrybs, överensstämmande med dem som gällt under de två föregående åren. Sådant utsäde fick alltså fortfarande försäljas till jordbrukare utan att köparen avlämnade inköpsbevis. Rörande handeln med utsädesspannmål ävensom vallväxt- och rotfruktsfröer samt utsäde av olje- och spånadsväxter för vårsådden 1948 gåvos föreskrifter i cirkulär nr 3000. Dessa föreskrifter inneburo i fråga om utsädesspannmål vissa skärpningar i förhållande till dem som gällt föregående säsong. Försäljning av spannmålsutsäde från auktoriserad utsädeshandlare till jordbrukare fick intill den 1 februari 1948 ske endast mot leveranssedel, som godkänts av kristidsnämnd. Fr. o. ni. nämnda dag fick dylik försäljning ske endast mot inköpslicens, som utfärdats av vederbörande kristidsnämnd. Jordbrukare ägde till annan jordbrukare försälja utsädesspannmål endast mot inköpsbevis, utfärdat av krislidsnämnden i den ort, där köparens brukningsdel var belägen. Priserna å spannmålsutsädet omreglerades i förhållande till de höjda normalpriserna på spannmål i övrigt. För frö av vallväxter, rotfrukter samt olje- och spånadsväxter gällde liksom under tidigare år, att försäljning från handlare samt jordbrukare emellan fick ske utan inköpsbevis under iakttagande av de fastställda priserna, vilka i flertalet fall höjts. Inom de områden, som hårdast drabbats av det dåliga skördeutfallet 1947, befanns vissa jordbrukares ekonomi ha försämrats i sådan grad, att de hade

85 svårt att anskaffa utsäde för vårsådden 1948. I syfte att för dylika jordbrukare underlätta utsädesanskaffningen utfärdade livsmedelskommissionen efter framställning av Sveriges lantbruksförbund bestämmelser (cirkulär nr 3073), enligt vilka jordbrukare inom vissa län i mellersta delen av riket genom Svenska spannmålsaktiebolagets medverkan på kredit kunde erhålla utsäde för vårsådden. Jordbrukare, som ville begagna sig härav, skulle till vederbörande kristidsnämnd ingiva till bolaget ställd ansökan med uppgift om bl. a. säljare och kvalitet. Bolagets medverkan lämnades i den formen, att bolaget gentemot säljaren iklädde sig borgensansvar för sökandens erläggande av köpeskillingen i penningar eller spannmål. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 juli 1947 meddelade livsmedelskommissionen, att kommissionen undersökt vilka åtgärder som i anledning av prognoserna rörande utfallet av årets spannmålsodling behövde vidtagas för att trygga försörjningen med i första hand brödsäd under löpande år samt för säkerställandet av en betryggande brödsädsodling under produktionsåret 1947/48. Kommissionen framhöll, att av särskild vikt vore att tillse, att jordbrukarna samvetsgrant inlevererade all konsumtionsduglig brödsäd till kvarnarna och Svenska spannmålsaktiebolaget, något som långt ifrån alltid varit fallet. Till kontroll över att all utvunnen brödsäd verkligen levererades hade det visserligen ålegat jordbrukarna att varje månad avgiva s. k. tröskningsrapporter till kristidsnämnderna, men det vore allmänt känt, att dessa rapporter under senare år blivit mindre tillförlitliga och i många fall direkt anpassats till de kvantiteter som försålts. Kommissionen föreslog, att tröskningsrapporterna i södra och mellersta Sverige skulle ersättas med individuell skördeuppskattning i fråga om brödsäden på samma sätt som sedan flera år skett beträffande fodersäden. Kommissionen förordade vidare skärpning av den kontroll över brödsädsleveranserna, som det ålåg de lokala myndigheterna att verkställa, åtgärder för ianspråktagande av allt i södra och mellersta Sverige odlat korn för inblandning i brödsäden och för tillgodoseende av grynkvarnarnas och bryggeriernas behov samt slutligen åtgärder för att uppmuntra till utvidgad höstsädsodling, närmast i form av prisgaranti. I sitt beslut i ärendet den 4 juli 1947 samtyckte Kungl. Maj:t till de framställda förslagen, dock att befrämjandet av höstsädsodlingen skulle — för att undgå ytterligare prisstegring å brödsäd — ske genom utbetalande av arealbidrag på samma sätt som skedde år 1941. För bestämmelserna angående arealbidragen för odling av höstvete och höstråg, vilka meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 2953, har redogjorts ovan i samband med prisregleringen (se sid. 72). I övrigt intogos bestämmelser angående brödsädsregleringen i kommissionens cirkulär nr 2936 a och b. Dessa cirkulär, det förra avseende södra och mellersta Sve-

rige (Götaland, Svealand och Gävleborgs län), det senare avseende norJ Sverige, innehöllo föreskrifter rörande förfogande över beslagtagen spanJ mål och handeln med denna. Inom södra och mellersta Sverige jämställd* korn i stort sett med brödsäd. Sålunda skulle korn inom dessa delar a landet inlevereras till kvarnar och spannmålshandlare på samma sätt sol brödsäd. Fullgott korn fick alltså lika litet som fullgod brödsäd använda till foder. Vad beträffar icke fullgod spannmål av brödsäd och korn san avrens av brödsäd och korn föreskrevs, att odlare fick använda dylik spant mål såsom foder endast till en kvantitet som motsvarade 5 procent a odlarens totala skörd av resp. sädesslag. Större kvantitet fick ej använda till foder utan särskilt tillstånd av vederbörande kristidsnämnd. I norr Sverige fick korn användas till foder, men i övrigt var rätten att där ai vända spannmål till foder begränsad på samma sätt som i södra och me lersta Sverige. Såsom korn räknades även blandsäd, innehållande mins 70 procent korn.

Odlare i södra och mellersta Sverige skulle icke vidare vara skyldig al avge tröskningsrapporter. Han skulle emellertid vara beredd att styrka d| på hans brukningsdel skördade spannmålskvantiteterna. Han måste därfc fortlöpande föra noggranna anteckningar angående tröskningsresultate Anteckningarna borde bestyrkas av ojävig person, som varit närvarand vid tröskningen. Som villkor för fodertilldelning gällde bl. a. att sökande lämnade kristidsnämnden bestyrkta uppgifter om tröskningsresultatei Odlare i norra Sverige skulle fortfarande lämna tröskningsrapporter. V dare kvarstod i hela landet rapportskyldighet för den som tröskade fö annans räkning.

Föreskrifter angående den särskilda skördeuppskattningen, vilken jän: likt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juli skulle avse ej blott fodersäden utai även brödsäden, lämnade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2895. Upij skattningen skulle ske på samma sätt som den tidigare brukade fodersädj uppskattningen genom ortsnämnder och delegationer för kristidsstyrelse områdena. Dock skulle det förut använda systemet med lokala uppskatl ningsnämnder, bestående av personer från olika socknar, ej denna gån tillämpas. Leveransskyldigheten för brödsäd och korn (utom såvitt angick korn norra Sverige) skulle enligt cirkulär nr 3008 vara fullgjord senast den mars 1948. Att terminen för brödsädsleveransernas avslutande satts så myc ket tidigare än de föregående åren, då slutterminen varit den 15 juni, be rodde på den över huvud taget bekymmersamma spannmålssituationer Kristidsnämnderna skulle senast den 1 april 1948 insända uppgift till livs medelskommissionen om de myckenheter brödsäd och korn av någon be tydenhet, som icke levererats i behörig ordning, oaktat så kunnat ske. Se dan kristidsnämnderna genom den sedvanliga arealinventeringen i börja: av juni 1948 erhållit kännedom om de arealer som besatts våren 194?

87 skulle de undersöka, huruvida de kvantiteter spannmål, som jordbrukarna i samband med anmälan om fullgjord leveransskyldighet uppgivit sig ha avsatt för vårsådden 1948, kunde ha gått åt för denna sådd. Där så icke varit fallet, skulle vederbörande jordbrukare anmodas försälja överskottet; om denna anmodan icke efterkoms, skulle nämnden anmäla förhållandet till livsmedelskommissionen. Kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna hade nu som förut att utöva kontroll över att brödsädsleveranserna fullgjordes i behörig ordning. Genom styrelsernas försorg skulle vederbörande spannmålsombud eller andra därtill utsedda personer besöka ett antal stickprovsvis utvalda kristidsnämnder för att införskaffa upplysning om hur nämnderna ordnat sin del av kontrollen, varvid även besök för direkt kontroll av hithörande förhållanden hos ett antal jordbrukare borde företagas. Rapporterna angående jordbrukarnas leveranser av vete och råg under regleringsåret 1947/48 utvisade en sammanlagd kvantitet av 355 000 ton mot 646 000 under 1946/47 och 537 000 ton under 1945/46. Den som följd av 1947 års svaga skörd inträdda nedgången var alltså mycket betydande. Leveranserna av korn till spannmålshandeln och kvarnarna under 1947/48 uppgingo till 95 700 ton. Genom kungörelse den 26 juni 1948 (nr 382) blev gällande tullfrihet för omalet korn och malt utsträckt att gälla t. o. m. den 30 juni 1949. Rätten till fri överlåtelse av matärter och matbönor likasom även förbudet att med sådan spannmål utfodra kreatur, fjäderfän eller andra husdjur kvarstodo oförändrade. Vad angår b r ö d s ä d s f ö r m å l n i n g e n och dess reglering märkas framför allt de föreskrifter som i utdrygningssyfte meddelades angående inblandning av korn, havre och majs. Enligt de bestämmelser som gällde fr. o. m. den 1 september 1947 skulle i siktat vetemjöl ingå minst 7 procent kornmjöl och minst 5 procent havremjöl. I samsikt skulle ingå minst 8 procent kornmjöl och minst 6 procent havremjöl. I sammalet rågmjöl slutligen skulle ingå minst 8 procent kornmjöl och minst 6 procent majsmjöl. Något skiftande bestämmelser gåvos angående den mängd råg som I skulle inblandas vid förmätning av vetemjöl. Från den 1 mars 1948 fick majsmjölet i sammalet rågmjöl helt eller delvis utbytas mot veteeftermjöl. Mjöl av havre upphörde från den 1 juni 1948 att användas som inblandningsmjöl. I fråga om utmalningsprocenten för samsikt gjordes under | produktionsåret ingen annan ändring än att det genomsnittliga minimiprocenttalet fr. o. m. den 1 september 1947 höjdes från 80,5 till 85. För korn, havrekärna och majs, som förmaldes för inblandning i annat mjöl, fastställdes genomsnittliga minimiprocenttal på resp. 65, 90 och 60. Uttagningsprocenten för siktat vetemjöl av enhetskvalitet (d. v. s. den procent av vetet som i genomsnitt utnyttjas för kvarnens saluförda vetemjöl) sänktes den 1 september 1947 från 79 till 78,5 och den 1 februari 1948 till 78.

88 Några väsentliga ändringar genomfördes icke under perioden i r a n s on e r i n g s s y s t e m e t för mjöl, bröd och gryn. Den uppdelning av mjöloch brödransonen i dels vete-, dels råg- och kornprodukter, som genomförts den 29 mars 1947, upphävdes fr. o. m. den 11 september. Den sammanlagda ransonens storlek förblev i stort sett oförändrad. Havregrynsransoneringen fortgick ävenledes efter samma grunder som förut. Viss extratilldelning lämnades till skolbarn och vissa innehavare av extrakort. Fr. o. m. den 15 juli 1948 medgavs fri försäljning av ångpreparerade havregryn samt havremjöl, varigenom havregrynsransoneringen i realiteten upphävdes.

Fodermedelsregleringen. På grund av 1947 års svaga spannmålsskörd var tillgången på fodersäd under regleringsåret 1947/48 ännu mera otillräcklig än under 1946/47. Det befanns följaktligen ofrånkomligt att även denna gång liksom under tidigare år fordra avstående av fodersäd till det allmänna. Som förut nämnts måste korn i stor utsträckning användas till människoföda, vilket kännbart minskade fodersädstillgången för husdjuren. Knappheten på foder ökades ytterligare därigenom att även havre i viss utsträckning måste användas för inblandning i mjöl. I samma riktning inverkade, att jämväl höskörden år 1947 utfallit under medelmåttan. För utdrygning av fodersädstillgångarna utgick en stor del av fodersädstilldelningen i form av kli och betfor. Även en viss kvantitet oljekraftfoder måste tagas i anspråk som ersättning för fodersäd. Tillgång på fodcrcellulosa fanns icke. Redan den 9 augusti 1947 genomfördes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2913 utfodringsförbud för korn inom Svealand, Götaland och Gävleborgs län (med undantag för vissa socknar i Hälsingland, Dalarna och Värmland), gällande såväl för korn av 1947 års skörd som för korn aväldre års skörd, i den mån sådant ännu fanns i lager. Dock fick efter anmälan till vederbörande kristidsnämnd till utfodringsändamål användas sådant korn, som var uppenbart otjänligt till människoföda. Som förberedande åtgärd för fodersädsavståendet fastställde livsmedelskommissionen i augusti liksom föregående år vissa preliminära foderstater till ledning för kristidsstyrelsernas beräkningar angående leveransmöjligUeterna. Då det sedan visade sig, att den myckenhet fodersäd, som enligt dessa beräkningar kunde avstås, icke komme att förslå för att fylla det oundgängliga minimibehovet, blev det nödvändigt att reducera foderstaterna, vilka alltså i jämförelse med vad som gällt under föregående regleringsår sänktes för alla djurslag, proportionsvis mest för fjäderfän. Även den beräknade åtgången av utsäde nedsattes, nämligen från 225 till 215 kg per hektar. De bestämmelser som i övrigt i cirkulär nr 2980 meddelades

89 angående avstående av fodersäd under regleringsåret 1947/48 överensstämde i huvudsak med de under närmast föregående år gällande. Det föreskrevs, att leverans i första hand skulle fullgöras genom försäljning av korn samt att dylik försäljning skulle ske senast den 1 mars 1948, medan i övrigt leveranserna skulle fullgöras senast den 16 april samma år. I själva verket måste — som redan förut omnämnts — inom södra och mellersta Sverige allt korn, alltså även sådant som ej behövde tagas i anspråk för fullgörande av leveransbesked, försäljas till kvarnarna eller Svenska spannmålsaktiebolaget. Då detta i vissa fall kunde medföra, att odlarens återstående förråd av fodersäd icke komme att förslå till utfodring av egna djur, föreskrev livsmedelskommissionen (i cirkulär nr 2964) att kreatursinnehavare inom de delar av landet, där utfodringsförbud för korn rådde, skulle kunna i utbyte mot korn, som de i vederbörlig ordning försålt, efter ansökan erhålla andra fodermedel. I utbyte lämnades efter kreatursinnehavarens eget val antingen annan fodersäd till samma viktmängd som det försålda kornet eller havre och kli till en kvantitet av 20 procent därutöver. Utbyte beviljades dock ej beträffande korn som försålts till fullgörande av erhållet leveransbesked. Kontrollräkningar av antalet svin, hästar och nötkreatur på brukningsdelar som voro pliktiga att avstå fodersäd till det allmänna anordnades liksom föregående år genom slaktgodemännen. Den allmänna ransoneringen av fodersäd och ersättningsmedel därför fick under regleringsåret 1947/48 nödvändigtvis en mycket sträng utformning. Under första ransoneringsperioden (september 1947) medgavs tilldelning endast för hästar, 3 år eller äldre, brukade i jordbruksarbete, åkerirörelse o. likn., samt för svin, fjäderfän och hundar. Tilldelningen lämnades till väsentlig del i form av kli. Under andra perioden (oktober—december) gavs tilldelning jämväl för hästar sysselsatta med skogskörslor, unghästar, nötkreatur, får, getter samt kaniner. Såsom ersättningsmedel för fodersäd liildelades i större utsträckning betfor och kli. Då lagren av betfor voro obetydliga, bestämdes att inköpsbevis härför skulle alternativt gälla för vete- eller rågkli. För tredje och fjärde perioderna (januari—maj 1948) nedsattes tilldelningskvantiteterna för flertalet djurslag. Ersättningsfodret utgjordes som förut av betfor och kli, i viss mån även av oljekraftfoder. Under sommarperioden (juni—augusti 1948) var tilldelningen liksom tidigare under motsvarande period mycket inskränkt och lämnades endast för hästar, brukade i åkerirörelse o. dyl., svin, fjäderfän och hundar. Med hänsyn till råvarutillgången och det ökade vitaminbehovet under vinterhalvåret vidtog livsmedelskommissionen i flera omgångar ändring i fråga om sammansättningen i föreskrivna standardiserade hönsfoderblandningar. För den allmänna tilldelningen av oljekraftfoder och kli tillämpades i huvudsak samma grunder som under de närmast föregående reglerings-

90 åren. De kvantiteter av nämnda fodermedel som kunde ställas till förfogande vore emellertid, tack vare en jämförelsevis riklig import, avsevärt större än de som för motsvarande tilldelning kunde disponeras under 1946/47. Särskilt i fråga om kli var höjningen betydande. Denna rikligare klitillgång medförde, att den allmänna tilldelningen per ko, som i Götaland, Svealand och Gävleborgs län lämnades oberoende av mjölkavkastningen och vilken förut utgått enbart i oljekraftfoder, nu liksom den därutöver medgivna efter mjölkproduktionens storlek inom de olika besättningarna avpassade tilldelningen utgick i form av både oljekraftfoder och kli. I de nordligare länen ställdes liksom förut vissa kvantiteter oljekraftfoder och kli till kristidsstyrelsernas förfogande att av dem fördelas efter livsmedelskommissionens anvisningar. Därjämte lämnades även här, direkt genom kristidsnämnderna, vissa kvantiteter kli per ko, oberoende av avkastningen. Den oljekraftfoderblandning, som tillhandahölls under konsumtionsåret 1947/48, innehöll 44 procent råprotein och råfett. Normalpriset pä denna blandning var detsamma som på kvarvarande partier av den 45-procentiga blandning som framställts under 1946/47, nämligen 36 kronor per deciton. Några allmänna extratilldelningar av oljekraftfoder och kli senare under vintern och våren medgåvos icke. Däremot gavs som förut åt odlare av olje- och spånadsväxter särskild tilldelning av oljekraftfoder. En allmän engångstilldelning medgavs av 100 kg kli per sugga. Denna var närmast avsedd som en ersättning för fodersäd, vilken djurinnehavaren måst avstå till det allmänna. För digivande modersuggor erhölls fortvarande en extratilldelning av 50 kg fodersäd för varje grisning. Fr. o. m. den 1 februari 1948 kunde denna tilldelning efter djurägarens val uttagas i form av kli eller fodersäd, fr. o. m. den 1 maj dock endast i form av kli. Någon allmän tilldelning av melass utgick icke under konsumtionsåret 1947/48. För tilldelning inom de fyra nordligaste länen samt inom de norra delarna av Kopparbergs och Värmlands län — där allmän tilldelning utgick under 1946/47 — ställdes emellertid till resp. kristidsstyrelsers förfogande vissa mindre kvantiteter melass. För utdelning till behövande innehavare av kor inom vissa områden där 1947 års foderskörd blev särskilt dålig — företrädesvis västra Sverige — ställdes ock vissa myckenheter melass till vederbörande kristidsstyrelsers disposition. Läget med hänsyn till tillgången på stråfoder, framför allt hö, var som följd av 1947 års jämförelsevis svaga höskörd sådant, att Kungl. Maj:t fann sig föranlåten på hemställan av livsmedelskommissionen genom kungörelse den 15 augusti 1947 (nr 601) förordna om beslag å stråfoder (hö och halm) fr. o. m. den 17 augusti samt härpå baserad handelsreglering. Beslaget omfattade såväl förefintliga förråd som efter beslagstillfället inom riket framvunna eller dit införda partier av stråfoder. Närmare bestämmelser meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 2921 samt senare i cirkulär nr

91 2966. Under hö inbegreps även s. k. grönfoderhö, varmed förstås hö av i grönt tillstånd skördad stråsäd, med eller utan inblandning av baljväxler. Enligt kommissionens bestämmelser fick ägare eller innehavare av beslagtaget stråfoder tills vidare fritt förfoga över fodret med det undantaget att det icke fick brännas utan tillstånd av kommissionen. Genom särskild kungörelse den 26 sepember 1947 (nr 697) utsträcktes bränningsförbudet att omfatta även foder, som icke var under beslag. Bestämmelserna angående handelsregleringen, sådana de utformades i cirkulär nr 2966, inneburo vissa inskränkningar i rätten att överlåta och transportera hö, medan däremot handeln med halm lämnades fri. Odlare av hö fick överlåta hö till armén samt till förbrukare bosatt inom samma eller angränsande kristidsnämndsområde (det sistnämnda dock endast mot inköpslicens); av envar fick hö överlåtas till Svenska spannmålsaktiebolaget eller auktoriserad stråfoderhandlare samt av dessa sistnämnda till förbrukare. I övrigt fick försäljning ske endast efter särskilt tillstånd av livsmedelskommissionen. Beslagtaget hö fick ej utan tillstånd av spannmålsbolaget transporteras från viss brukningsdel i vidare mån än som erfordrades för överlåtelse på nyss angivet sätt. Med avseende på transport av hö indelades riket i sex transportområden, och auktoriserad handlare fick icke utan tillstånd av spannmålsbolaget transportera hö från ett sådant område till ett annat. Auktorisation som stråfoderhandlare meddelades av spannmålsbolaget med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1947 eller tidpunkt därefter. Yrkesmässig handel med stråfoder var från nämnda dag förbehållen sådan auktoriserad handlare. Som förut nämnts hade normalpriset å hö den 1 augusti 1947 höjts från 13 till 15 kronor per deciton och höjdes den 25 augusti ytterligare till 20 kronor per deciton. Med anledning av att läget på stråfodermarknaden under våren 1948 betydligt förbättrats beslöt livsmedelskommissionen med giltighet fr. o. m. den 24 maj 1948 (cirkulär nr 3093), att stråfoder tills vidare fick fritt överlåtas och transporteras samt att beslaget på stråfoder, vilket alltjämt ägde bestånd, ej skulle utgöra hinder för innehavare av dylikt foder att förfoga däröver även på annat sätt. Gällande förbud mot bränning av stråfoder kvarstod men upphävdes sedermera genom kungörelse den 21 juli 1948 (nr 607) fr. o. m. den 28 i samma månad. Även trän blev fr. o. m. den 27 november 1947 ånyo underkastad beslag och handelsreglering (se sid. 109). Enligt de tillämpningsföreskrifter i ämnet, som livsmedelskommissionen meddelade, fick fodertran dock alltjämt säljas utan mottagande av inköpsbevis. I fråga om kvalitetskontrollen på fodertran skedde ingen ändring i vad som gällt sedan föregående regleringsår. Svårigheterna i fråga om foderförsörjningen under krigsåren hade föranlett införandet av en lagbestämmelse, enligt vilken arrendator, utan hinder av vad i arrendeavtalet eller eljest funnes stadgat rörande förbud mot

92 att bortföra stråfoder från den arrenderade fastigheten, ägde bortföra sådant foder i enlighet med anvisningar av livsmedelskommissionen eller, efter dess bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet. Stadgande härom hade meddelats i lag den 16 maj 1941 (nr 243) (se del II sid. 259). Denna lag, vilken ursprungligen gällt endast t. o. m. den 30 juni 1942, hade sedermera erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 31 december 1946. Sedan livsmedelskommissionen i september 1947 hemställt, att dylik lagbestämmelse åter måtte utfärdas, avlät Kungl. Maj :t proposition härom till 1948 års riksdag, nr 26, och sedan riksdagen bifallit denna, utfärdades den 20 februari 1948 ny lag (nr 58) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder med giltighet t. o. m. den 30 juni 1949.

Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. Ännu vid början av hösten 1947 syntes det sannolikt, att årets potatisskörd skulle bli ganska klen. Den gynnsamma väderleken under de senare höstmånaderna gjorde emellertid, att resultatet blev bättre än väntat. Den definitiva redovisningen utvisade en skörd av 1 758 300 ton, vilket motsvarade 95 procent av normalskörd enligt förkrigsförhållanden. Vid planläggningen av skördeanvändningen ansågs det i första hand nödvändigt att tillse, att behovet av konsumtionspotatis bleve tillbörligen tillgodosett. Detta mötte dock inga särskilda svårigheter och någon reglering av handeln med matpotatis befanns ej erforderlig. Att normalpriser fastställdes för potatis av 1947 års skörd, gällande för tiden 7 februari—28 april 1948, är förut omnämnt. Liksom de föregående åren bemyndigade Kungl. Maj :t Svenska spannmålsaktiebolaget att för säkerställande av potatistillförseln till de större konsumtionsorterna under perioder av sträng kyla verkställa upplagring i lagerhus eller hos större lagerhållare av vissa partier matpotatis, denna gång till en kvantitet av upp till 5 000 ton. I andra hand gällde det att säkerställa en tillräcklig produktion av potatismjöl, och flera av de under produktionsåret 1947/48 på hithörande område vidtagna åtgärderna syftade härtill. Någon tillverkning av brännvin av potatis tilläts ej i annan mån än för tillvaratagande av potatisskörden på ett par gårdar, som förklarats smittade av potatisål. Vad beträffar priserna på den potatis som stärkelsefabrikanterna resp. brännerierna skulle vara skyldiga att betala vid potatisinköp under tillverkningsåret 1947/48 fastställde livsmedelskommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 5 juni 1947 dessa sålunda: för tiden från kampanjens början t. o. in. 31 oktober 1947 31 öre, för tiden 1 november—31 december 1947 32 öre, för tiden 1—31 januari 1948 33 öre samt för tiden fr. o. m. 1 februari 1948 till kampanjens slut 34 öre, allt räknat per stärkelseprocent och hl fritt fabriken. Dessa priser inneburo en höjning med 2 öre per stär-

93 kelseprocent och hl jämfört med priserna under löpande tillverkningsår. Senare höjdes, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 19 september 1947, de anförda garantipriserna å fabrikspotatis med 1 öre per stärkelseprocent och hl. På vanligt sätt slöt livsmedelskommissionen enligt av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1947 lämnat bemyndigande avtal med Sveriges stärkelseproducenters förening rörande föreningens inköp och försäljning av potatisstärkelse under produktionsåret 1947/48. Den i avtalet fastställda prissättningen innebar en höjning av stärkelsepriset med kronor 4: 50 per deciton. På grund av den uteblivna potatisbränningen hänvisades potatisodlarna inom bränneridistrikten generellt att leverera den potatis, som icke funnit avsättning för konsumtionsändamål, till stärkelsefabriker. För att kompensera odlarnas ökade kostnader för transport av potatis från bränneridistrikten till stärkelsefabriker medgav livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 oktober 1947 utbetalning av visst fraktbidrag i de fall då transportvägen översteg 3 km. Fraktbidraget utgjorde lägst 35 öre och högst 1 krona per deciton potatis, beroende på transportvägens längd. Enär stärkelsefabrikerna från början icke i önskvärd utsträckning kunde mottaga potatis från bränneridistrikten, lämnade livsmedelskommissionen på senhösten 1947 tillstånd till export av 5 000 ton potatis från bränneridistrikten. Samtidigt medgavs export av 5 000 ton utsädespotatis. BI. a. beroende på fraktförhållandena kunde dock endast 4 000 ton bränneripotatis och en obetydlig kvantitet utsädespotatis exporteras före årsskiftet. Under februari 1948 visade det sig, att inom bränneridistrikten alltjämt funnos kvar så stora potatispartier som lagrats för konsumtionsändamål, att man icke kunde räkna med att de skulle bli använda för direkt konsumtion. Vidare blev det undan för undan tydligt, att även inom andra delar av riket funnos större överskottspartier än man från början räknat med. På grund härav och då det alltjämt förelåg ett stort behov av ytterligare tillverkning av potatismjöl, fann livsmedelskommissionen lämpligt att bereda potatisodlarna inom bränneridistrikten avsättning för sina överskottspartier av potatis genom att hålla i gång eller igångsätta erforderligt antal stärkelsefabriker under den tid som kunde visa sig erforderlig för avverkning av bränneripotatisen. Då avverkningsperioden emellertid blivit väsentligt framskjuten, kunde det pris som stärkelsefabrikerna hade att betala vid inköp av potatis icke längre anses innebära skälig ersättning till odlarna av bränneripotatis. Livsmedelskommissionen beslöt därför, enligt Kungl. Maj:ts medgivande den 5 mars 1948, att tillförsäkra dessa odlare ett minimipris av 9 öre per kg. I syfte att undvika en höjning av potatismjölspriset lät kommissionen vidare enligt Kungl. Maj:ts nyssnämnda bemyndigande Svenska spannmålsaktiebolaget till stärkelsefabrikerna utbetala skillnaden mellan minimipriset och det med ledning av potatisens stär-

94 kelsehalt beräknade priset. Kommissionen utfäsle sig av samma skäl — ävenledes enligt Kungl. Maj :ts nyssberörda bemyndigande — att betala särskild avgift till stärkelsefabrikerna för den under den framskjutna avverkningsperioden fortsatta potatismjölstillverkningen. Denna ersättning bestämdes till 1 krona per hl avverkad potatis för en awerkningskvantitet av högst 5 000 hl vid varje stärkelsefabrik. För överskjutande avverkning utgick reducerad ersättning. Trots de vidtagna åtgärderna var det icke möjligt att helt tillgodose den inhemska efterfrågan på potatismjöl. För att dock kunna i huvudsak fylla de mest angelägna behoven reducerade livsmedelskommissionen kraftigt tilldelningen av potatismjöl till glykosindustrien, vars huvudsakliga tillverkning förbrukas inom choklad- och karamellindustrien. I stället fingo glykosfabrikerna importera vissa kvantiteter potatismjöl som råvara för sin tillverkning och chokladindustrien tilläts därjämte importera vissa kvantiteter glykos. Slutligen må nämnas, att livsmedelskommissionen enligt överenskommelse med Sveriges bränneriidkareförening — mot att potatisodlarna i bränneridistrikten bibehölle en odling av samma storlek som 1947 — förband sig att vid en totalskörd år 1948 av 1,8 milj. ton potatis bereda avsättning för 170 000 ton för andra ändamål än direktförbrukning eller utfodring. För den händelse skörden skulle uppgå till 1,9 resp. 2 milj. ton förklarades avsättningsgarantien skola omfatta 200 000 resp. 240 000 ton. Eftersom totalskörden ej uppgick till 1,8 milj. ton, blev frågan om infriande av kommissionens förbindelse ej aktuell. Regleringen av sockernäringen. Betodlingsarealen utgjorde år 1947 endast 48 200 hektar mot 54 800 hektar år 1946; den företedde alltså en minskning med ca 12 procent. Betskörden per hektar nedgick från 32 420 till 30 950 kg och måste ävenledes betraktas som jämförelsevis låg. Resultatet av betskörden blev 1 493 100 ton mot 1 776 400 ton år 1946, mindre än något år under närmast föregående tioårsperiod. På grund av den sålunda minskade betmängden nedgick råsockertillverkningen under tillverkningsåret 1947/48 till 241 800 ton, under det att medeltillverkningen under föregående tioårsperiod utgjorde 297 200 ton. Den nämnda årsproduktionen täckte icke landets konsumtion vid rådande ransonering. Ransonernas bibehållande krävde import av socker, vilken under produktionsåret uppgick till 66 000 ton i råsocker räknat (inkl. upplagring å tullnederlag och i frihamnar). Genom beslut av 1948 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 262 ordnades sockernäringens reglering för produktionsåret 1948/49 efter i huvudsak samma grunder som under närmast föregående

95 produktionsår. Beslutet innefattade godkännande av ett av en särskild delegation med Svenska sockerfabriksaktiebolaget träffat avtal angående sockertillverkningen m. m. under tiden 1 augusti 1948—31 juli 1949. Till grund för avtalet låg en uppgörelse mellan samma delegation och Sveriges betodlares centralförening rörande villkoren för sockerbetsodlingen under år 1948. Enligt dessa villkor skulle grundpriset för levererade betor bliva 30 öre per deciton högre än för 1947 års odling eller kronor 5: 30 per deciton betor med 16 procent sockerhalt. De sedvanliga arealtilläggen för odlingar i de nordligare betodlande provinserna voro oförändrade, nämligen 10 kronor för varje påbörjat halvt hektar och 5 kronor för odling som ej översteg 7» hektar. En ny bestämmelse var, att för betor som invägdes sedan avverkningen vid visst bruk, driftsavbrott frånräknade, pågått 63 dygn eller under viss förutsättning längre skulle utgå en extra ersättning av en tiondel av grundpriset. Samtidigt med att denna extra ersättning började utgå skulle den sockerhaltsbestämning, som eljest togs i beräkning vid prisbestämningen, upphöra. Vidare hade i den nya uppgörelsen ersättningen för extra täckningskostnader för sockerbetor, som levererades efter den 15 november, höjts från 20 till 40 öre per kg betor. Reglering av priset efter sockerhalt skulle, med nämnda undantag, ske enligt tidigare tillämpade grunder. I fråga om melasstilldelningen skulle gälla detsamma som för år 1947 (se del VIII sid. 81). Tilldelningen av kvävegödselmedel skulle fastställas till 450 kg chilesalpeter per hektar till ett pris av 23 kronor per 100 kg. Det nya avtalet mellan staten och sockerbolaget innefattade förändringar av dittills gällande bestämmelser huvudsakligen i fråga om beräkningen av den s. k. låsta kostnadsposten i kostnadskalkylen (se del VIII sid. 82), vilken — för att förekomma att skördeutfallet inverkade oproportionerligt starkt på bolagets ekonomiska resultat — gjorts i viss mån rörlig med hänsyn till mängden tillverkat råsocker och i visst avseende mera omfattande än förut. Kostnadsposten i fråga, vilken i 1947 års avtal bestämts till 18,43 öre per kg tillverkat råsocker, skulle enligt de nya bestämmelserna kunna variera mellan 21,39 och 23,21 öre per kg. Föreskrifterna angående sockerregleringen intogos som vanligt i kungl. I brev till generaltullstyrelsen (SFS 1948 nr 374), vilket innehöll det nya avtalet med sockerbolaget med däri inryckt bestämmelse om upplåtande åt bolaget av importmonopol å socker för tiden 1 augusti 1948—31 juli 1949. j Genom förordning den 26 juni 1948 (nr 373) förlängdes till utgången av juli 1949 giltigheten av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) angående reglering av införseln av socker. Av proposition nr 262 framgick, att man kunde räkna med att å sockerrörelsen skulle vid utgången av verksamhetsåret 1947/48 förefinnas ett överskott att tillgodoräknas staten. Detta överskott antogs visserligen kunna be-

96 höva tagas i anspråk för löpande utgifter under året 1948/49, men något anslag i anledning av statsgarantien till sockerbolaget ansågs under dessa omständigheter ej erforderligt. Odlingen av spånads- och oljeväxter. Kvaliteten på 1946 års linskörd hade visat sig mycket låg som följd avangrepp av skadeinsekter under sommaren samt regn under bärgningstiden. Följden blev att fyra av de sex linodlareföreningarna, nämligen Östra Götalands, Mellersta Sveriges och Uppsala—Stockholms linodlareföreningar samt Föreningen Norrlandslin, redovisade förluster å rörelse under verksamhelsåret 1946/47. Med anledning härav framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1948 års riksdag, nr 179 — på hemställan av statens linnämnd — förslag om anvisande av statsbidrag till stödjande av priset å linhalm av 1946 års skörd till ett belopp av 1 milj. kronor. Beräkningen av anslaget stod i överensstämmelse med den statsgaranti som lämnats linodlarna. Beträffande hampodlingen uttalade föredragande statsrådet i nyssnämnda proposition, att denna verksamhet — av samma skäl som utvecklats i propositionen nr 113/1947 (se del VIII sid. 83) — borde upprätthållas även under nästkommande budgetår i samma utsträckning som förut. Definitiv ståndpunkt till frågan om verksamhetens framtida omfattning i landet syntes sålunda icke heller nu böra tagas. En fortsatt hampodling och hampberedning förutsatte, att statsmakterna jämväl under budgetåret 1948/49 gåve sitt stöd åt hampberedningsföretagen. Detta borde lämnas på samma sätt som under det löpande budgetåret eller i form av odlingsbidrag och anstånd med erläggande av förfallande amorteringar och räntor å erhållna hampberedningslån. (Anstånd med erläggande av intill den 1 juli 1948 förfallna räntor hade medgivits genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1948.) I propositionen äskades anslag till stödjande av priset å hamphalm av 1947 års skörd med belopp av 700 000 kronor. Därjämte hemställdes, att de två hampberedningsföretagen måtte medgivas anstånd med erläggande av intill den 1 juli 1949 förfallande amorteringar och räntor å erhållna hampberedningslån. Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts förslag vad angick stödåtgärder för såväl lin- som hampodlingen. 1947 års linskörd blev till kvantiteten något lägre än normalt, men då bärgningen kunde ske under de mest gynnsamma förhållanden, blev kvaliteten på både halm och frö mycket god. Av hampa blev 1947 års skörd den största som erhållits något år, och den erhållna fibern visade sig vara av god kvalitet. Orsaken till det förbättrade skörderesultatet låg ej blott i de gynnsamma skördeförhållandena utan ock däri att man koncentrerat hampodlingarna till sådana torvjordsområden, som i de föregående årens försök visat sig lämpligast härför.

97 Oljeväxtodlingen utvidgades under år 1947 ganska starkt i förhållande till föregående års odling. De skördade arealerna för olika slag av oljeväxter voro under vart och ett av åren 1945—1947 följande ( h e k t a r ) :

1945 1946 1947

. -„ . , och hostrybs 7 331 5 822 2 986

Vårraps

Vitsenap

Vallmo

Oljelin

Summa

4 483 5 281 13 702

1 902 259 75

15 372 8 730 15 963

37 002 26 998 42 661

r

7 914 6 906 9 935

Den på hösten 1946 med raps och rybs besådda arealen uppgick till 9 879 hektar. Till följd av den starka utvintringen återstod till skörd blott den betydligt mindre areal som framgår av sammanställningen ovan. Fröskörden (beräknad vid 18 procent vattenhalt) uppgick år 1947 beträffande de för produktion av matfett avsedda frösorterna till ca 32 900 ton och beträffande oljelin till ca 19 600 lon eller sammanlagt 52 500 ton. Den för kontraktsodling per den 30 november 1947 anmälda arealen höstsådda oljeväxter omfattade sammanlagt 16 717 hektar och var sålunda väsentligt större än den föregående år kontraklstecknade och ännu mycket större än den år 1947 skördade arealen. I livsmedelskommissionens skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 februari 1948 framhölls, att man under detta år alltjämt icke syntes kunna räkna med en för landets behov tillräcklig import av matfett och linolja. Det vore därför önskvärt, att även under år 1948 en inhemsk odling av oljeväxter komme till stånd i icke obetydlig utsträckning, vilket emellertid krävde fortsatta stödåtgärder från det allmännas sida. Dessa syntes böra givas i huvudsak samma utformning som förut. Accepterande vad kommissionen i sådant hänseende förordat föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 179, att i fråga om den odling av oljeväxtfrö, som komme till stånd under år 1948, finge garanteras ett visst pris per kg vårodlat oljeväxtfrö, medan beträffande höstraps och höstrybs av 1949 års skörd tills vidare blott fastställdes ett högsta garantipris. För hampfrö och vallmofrö syntes obehövligt att bestämma något garantipris. I enlighet med vad livsmedelskommissionen förordat föreslogs i propositionen, att garantipriserna per kg vårsått till oljefabrikerna levererat frö med 9 procent vattenhalt skulle fastställas till 106 öre för frö av vårraps, 90 öre för frö av vitsenap, 95 öre för frö av fiskebysenap och 98 öre för linfrö. Odlarna skulle vid dessa garantipriser kunna för frö med 18 procent vattenhalt påräkna en ersättning av resp. 90, 78, 83 och 85 öre per kg frö, vilket översteg samma ersättning för löpande produktionsår med resp. 5, 3, 3 och 8 öre per kg. Garantipriset för frö av höstraps och höstrybs borde icke överstiga 106 öre per kg. Livsmedelskommissionen borde, för att eventuellt uppkommande överskottspartier av såväl vallmofrö som hampfrö skulle kunna tillgodogöras för oljeutvinning, äga befogenhet att föranstalta om inlösen av dessa fröslag till priser, som avvägdes med hänsyn till oljehalten. Enahanda befogenhet borde tillkomma 7—916203

98 kommissionen även beträffande andra oljehaltiga fröslag, t. ex. solros, soja, crambe, lindådra m. fl. Organisationen av odlingen av de egentliga oljeväxterna borde jämväl under det kommande produktionsåret handhavas av Sveriges oljeväxtodlares centralförening, medan odlingen av spånadslin borde som förut ombesörjas av linberedningssammanslutningarna samt Riksförbundet lin och hampa. För främjande av förädlings- och försöksverksamheten med oljeväxter räknades i propositionen med ett behov för budgetåret 1948/49 av 36 000 kronor. Med hänsyn till förefintlig reservation äskades dock för ändamålet allenast ett anslag av 9 000 kronor. De förluster, som kunde komma att uppstå i samband med 1948 års oljeväxtodling, borde, liksom fallet varit under de föregående åren, täckas med anlitande av livsmedelskommissionens clearingkassa för fettvaror. De förslag till stödåtgärder för oljeväxtodlingen, som framlagts i proposition nr 179, biföllos till alla delar av riksdagen. Genom beslut den 17 juni 1948 fastställde Kungl. Maj:t ovan angivna garantipriser för vårsått oljefrö av 1948 års skörd samt bemyndigade livsmedelskommissionen att i enlighet med vad i propositionen anförts med omförmälda organisationer träffa överenskommelser angående odling av oljeväxter, resp. inköp och försäljning av frö för spånadsändamål. Garantipriset för höstraps och höstrybs av 1949 års skörd fastställdes genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 juli 1948 till 106 öre per kg vid leverans till fabrik av till 9 procent nedtorkad vara eller samma pris som föregående år.

Kött- och fläskregleringen. I den i augusti 1947 uppgjorda kalkylen angående jordbrukets inkomster och utgifter beräknades produktionen av kött och fläsk för regleringsåret 1947/48 till 297 300 ton. Utvecklingen efter uppgörandet av kalkylen gav anledning till en höjd beräkning av storboskaps- och fårslakten men en minskning av den beräknade svinslakten. En senare kalkyl, avseende perioden 1 oktober 1947—30 september 1948, gav vid handen, att slakten under nämnda tid kunde skattas till ca 288 000 ton, däri inberäknat även den okontrollerade, utanför regleringen fallande slakten. Med samma konsumtion per huvud som åren 1937—1939 skulle nu erfordrats 322 000 ton. Skillnaden motsvarade 10 procent av totalkonsumtionen. Denna brist antogs kunna i någon mån kompenseras genom import och genom bättre tillvaratagande av matnyttiga organ och inälvor, varför den verkliga bristen kunde beräknas till omkring 8 procent. De sålunda relativt goda försörjningsutsikterna föranledde, att frågan om ransoneringens eventuella upphörande på hithörande område under hösten 1947 upptogs till allvarlig prövning. Härtill bidrog även den försämring av

99 ransoneringsmoralen och över huvud den ransoneringsleda, som framträtt alldeles särskilt i fråga om kött- och fläskransoneringen såväl bland allmänheten som bland producenter och handlande. Livsmedelskommissionen trädde jämte priskontrollnämnden i överläggning med representanter för såväl den enskilda som den konsument- och producentkooperativa handeln angående de åtgärder, som det förhandenvarande läget påkallade. Redan vid överläggningarnas början enades man om att det icke vore lämpligt att under en närliggande framtid slopa fläskransoneringen, framför allt med hänsyn till den ökning i efterfrågan, som man alltid måste räkna med före jul. överläggningarna begränsades därför till att gälla möjligheterna att slopa ransoneringen av kött av nötkreatur. Av den beräknade slakten utgjordes ca 120 000 ton av nötkött, motsvarande 42 procent av totalkonsumtionen av köttvaror samt 40 procent av hela kvantiteten ransonerade köttvaror, omräknade i poäng. Större delen eller omkring 60 procent av köttproduktionen under perioden oktober 1947—september 1948 kunde antagas komma att falla på periodens första hälft. Lagringsmöjligheterna voro jämförelsevis begränsade. F r å n slakteri- och charkuterinäringens organisationer hävdades, att det i rådande läge borde vara möjligt att frigöra nötköttet. Samtidigt vitsordade emellertid organisationerna, att det kunde bliva nödvändigt att efter ett halvår åter införa köttet under ransoneringen. Detta borde dock icke enligt deras uppfattning utgöra hinder för att handeln och hushållen bereddes den lättnad i ransoneringsarbetet, som vore möjlig. Organisationerna ansågo snarare, att det med hänsyn till den allmänna ransoneringsledan vore nödvändigt att begagna sig av denna möjlighet. Därest man så gjorde, finge allmänheten klart för sig, att det låge allvar bakom myndigheternas försäkringar om att ingen ransonering skulle uppehållas i onödan. Och om det sedermera visade sig erforderligt att åter lägga köttet under ransonering, hade man ett betydligt bättre utgångsläge ur psykologisk synpunkt. I varje fall vore organisationerna villiga att i dylik händelse lämna sin medverkan till och sitt fulla stöd åt ransoneringens återupptagande. Sedan överläggningarna avslutats, utarbetade slakteri- och charkuterinäringens organisationer på kommissionens begäran ett konkret förslag i frågan. Enligt detta förslag skulle ransoneringen av nöt- och kalvkött samt vissa charkuterivaror omedelbart slopas och gällande normalpriser ges karaktären av stoppriser. Åtgärder föreslogos vidare i syfte att hålla priserna vid gällande normalprisnivå. Därest emellertid priserna komme att uppvisa en höjning, som kunde anses såsom varaktig, skulle enligt förslaget ransoneringen och även normalpriserna återinföras i full utsträckning. Organisationerna erbjödo även garantier för lagerhållningen, innebärande bl. a. att myndigheterna skulle äga att i vissa fall förbjuda uttag ur fryshusen även av sådana partier nöt- och kalvkött, som lagrats utan statligt stöd. Slutligen förordade organisationerna vissa skärpningar i slaktregleringen i

100 syfte alt minska den illegala slakten och starkt begränsa möjligheterna att på andra illojala vägar tillföra handeln köttvaror. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 22 oktober 1947 redogjorde livsmedelskommissionen för vad som förekommit i den föreliggande frågan. Kommissionen sade sig hysa viss tvekan beträffande lämpligheten att temporärt medge fri försäljning av nöt- och kalvkött på grund av dessa varors stora betydelse ur försörjningssynpunkt. Emellertid hade kommissionen icke kunnat undgå att taga starkt intryck av vad näringsorganisationerna anfört om att respekten för ransoneringen på detta område enligt deras åsikt icke kunde återvinnas, såvida man icke nu vore beredd att lämna handeln och hushållen den lättnad i ransoneringsarbetet, som läget möjliggjorde. Kommissionen underströk, att organisationerna, därest deras önskemål i nämnda hänseende tillgodosåges, förklarat sig villiga att aktivt medverka i en kampanj, som syftade till att höja ransoneringsmoralen och att återställa förtroendet till ransoneringen, men frånsagt sig allt ansvar för såväl ransoneringen som prisbildningen, om myndigheterna icke ginge dem till mötes. Under åberopande av vad sålunda och i övrigt anförts hemställde kommissionen — som med visa modifikationer lämnat näringsorganisationernas förslag utan erinran — att Kungl. Maj:t måtte dels bemyndiga kommissionen att genomföra i skrivelsen förordade ändringar i bestämmelserna rörande kött- och fläskransoneringen (syftande väsentligen till en skärpt slaktkontroll), dels förklara sig icke ha något att erinra mot att nötkött och kalvkött tills vidare finge säljas fritt i den omfattning som kommissionen tillstyrkt och på de villkor som framginge av näringsorganisationernas förslag, dels ock bemyndiga kommissionen och priskontrollnämnden att intensifiera övervakningen av detaljhandelspriserna på köttvaror. Priskontrollnämnden förordade i yttrande, som bifogades livsmedelskommissionens skrivelse, att ransoneringen av köttvaror måtte bibehållas i sin helhet samt nya ransoneringsbestämmelser utfärdas. I samma riktning uttalade sig Landsorganisationen, vars mening inhämtats. Kungl. Maj:t stannade i sitt beslut i ärendet den 31 oktober 1947 för ett bibehållande av såväl kött- och fläskransoneringen som normalprissättningen. Beslutet dikterades, enligt vad folkhushållningsministern upplyste i ett radioanförande samma dag, av den synpunkten, att fördelen med att för en tid släppa ransoneringen, trots alt man var medveten om dess snara återinförande, måste anses högst diskutabelt. Risken för prisstegring med hänsyn till att produktionen icke täckte vårt behov vore uppenbar. Dagens tillfälliga överskott kunde klaras genom inlagring och extratilldelning. Åt livsmedelskommissionen uppdrog Kungl. Maj :t att vidtaga i kommissionens skrivelse angivna ändringar rörande slaktvaruregleringen, samt åt livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden gemensamt att intensifiera övervakningen av att gällande detaljhandelspriser på köttvaror följdes. Livsmedelskommissionens förutnämnda förslag angående skärpning av

101 slaktbestämmelserna gick ut på att den yrkesmässiga slakten skulle koncentreras till ett mindre antal slakterier. Gällande huvudbestämmelser angående rätten att företaga slakt innefattades i 2 § av kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) angående reglering av förbrukningen av köttvaror. Enligt detta stadgande fick ej någon nedslakta eller låta nedslakta honom tillhöriga djur av vissa angivna slag utan tillstånd eller medgivande av kristidsmyndighet (se del II sid. 265). Ett genomförande av den nu planerade slaktkoncentrationen förutsatte emellertid, att jämväl rätten att nedslakta andra tillhöriga djur gjordes beroende av tillstånd. Detta krävde ändring av förutnämnda författningsbestämmelse. På livsmedelskommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 5 december 1947 kungörelse (nr 914) om sådan ändring. De nya bestämmelserna i ämnet meddelade kommissionen i cirkulär nr 3012. Dessa bestämmelser inneburo, att den yrkesmässiga slakten av nötkreatur och svin i södra och mellersta Sverige fr. o. ni. den 16 februari 1948 koncentrerades till offentliga slakthus, kontrollslakterier och vissa andra av livsmedelskommissionen godkända slakterier, s. k. slaktstationer. I norra Sverige däremot skedde en koncentration av den yrkesmässiga slakten endast inom en räjong av 20 km kring varje kontrollslakteri. Med norra Sverige avsågs de fyra nordligaste länen samt de norra socknarna i Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Genom cirkulär nr 3044 utsträcktes de nya bestämmelserna — i samband med att hästkött åter underkastades ransonering — att gälla även slakt av häst. Inom de områden, där en koncentration skulle ske, upphörde samtliga dittills meddelade slakteritillstånd att gälla efter den 15 februari 1948. (Genom cirkulär nr 3038 förlängdes terminen t. o. ni. den 29 februari.) För liden därefter avsågs slakteritillstånd skola i första hand beviljas offentliga slakthus och kontrollslakterier. Ansökan om slakteritillstånd skulle ingivas till kristidsnämnden i den ort, där rörelsen skulle bedrivas. Kristidsnämnden hade därefter att med eget yttrande vidarebefordra ansökningen till kristidsstyrelsen, vilken sedan i sin tur efter yttrande skulle överlämna densamma till livsmedelskommissionen för prövning och avgörande. Slakteritillstånd erfordrades ej för slakt av svin (t. ex. hushållsgris), för vilka ägaren erhållit slaktlicens. Såsom villkor för rätt att utföra slakt av svin i här avsedda fall skulle gälla, att den som utförde slakten förvissade sig om att slaktlicens funnes. Den som innehade slakteritillstånd men icke erhöll sådant för tiden fr. o. m. den 16 februari 1948, kunde efter ansökan beviljas rätt att såsom trafikant låta nedslakta nötkreatur och svin på offentligt slakthus, kontrollslakteri eller slaktstation. I fråga om ansökan om trafikanttillstånd skulle i motsvarande mån gälla vad ovan angivits beträffande ansökan om slakteritillstånd. Livsmedelskommissionen meddelade, att slakteritillstånd för slaktstationer komme att beviljas i sådan utsträckning, att trafikanter kunde få djur

102 nedslaktade vid annat slakteri än andelsslakteri utan att behöva ikläda sig oskäligt höga transportkostnader. Kommissionen komme i regel att föreskriva, att kontroll av slakteri skulle utövas genom av kommissionen förordnad kontrollant. Det skulle emellertid åligga slakteritillståndsinnehavaren att tillhandahålla kommissionen medel, motsvarande avlöningskostnaderna. Samtidigt med upphörandet av förut gällande slakteritillstånd upphörde även meddelade särskilda tillstånd att inköpa köttvaror direkt från djuruppfödare att gälla. Det sagda avsåg icke norra Sverige, där dylika tillstånd ägde fortsatt giltighet även efter den 15 februari 1948. Angående det i samband med omläggningen av kött- och fläskregleringen genomförda nya systemet för normalprissättningen å slaktvaror se sid. 75. Det framgår av det ovan sagda, att de nya föreskrifterna angående yrkesmässig slakt fr. o. m. den 1 mars 1948 voro avsedda att gälla såväl i södra och mellersta Sverige som i vissa områden omkring varje kontrollslakteri i norra Sverige. Förut meddelade A- och B-slakteritillstånd inom södra och mellersta Sverige blevo sedermera genom särskilda medgivanden förlängda intill den 15 mars 1948. Genom cirkulär nr 3050 föreskrev livsmedelskommissionen, att de nya bestämmelserna tills vidare endast skulle avse landets södra och mellersta delar. Samtidigt lämnades en del av dessa bestämmelser föranledda kompletterande föreskrifter av slakteri- eller ransoneringsteknisk natur, såsom angående stämpling och vägning av kött och fläsk, slakttaxor, slakteritillståndsinnehavares förvärv och överlåtelse av köttvaror samt antecknings- och redovisningsskyldighet m. m. Även bestämmelserna om slaktlicens blevo i vissa avseenden ändrade i samband med omläggningen av köttregleringen. Det skedde genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 3060. Här meddelades bl. a. nya föreskrifter om det kupongavdrag, som skulle verkställas vid beviljande av slaktlicens för storboskap, kalv, svin och häst. De sålunda fastställda kupongavdragen lågo genomgående något högre än de förut tillämpade. Även dessa föreskrifter trädde i kraft den 15 mars 1948. Såsom ett led i den pågående nyordningen på köttransoneringens område beslöt livsmedelskommissionen — med stöd av bemyndigandet den 31 oktober 1947 — att införa vissa nya regler jämväl rörande handeln med levande djur samt att återinföra den fortlöpande, genom slaktgodemännen utövade kontroll över djurbesättningarna, vilken upphört i juni 1944 (se del V sid. 262). Bestämmelser härom meddelade kommissionen i cirkulär nr 3024. Fr. o. m. den 23 februari 1948 skulle vid överlåtelse av nötkreatur och svin samt (jämlikt cirkulär nr 3042) häst upprättas kvitto i två exemplar — det ena avsett för köparen, det andra för säljaren — innehållande uppgift om bådas namn och adress samt om djurslaget och försäljningspriset. Varje djurägare som yrkesmässigt uppfödde, köpte eller sålde nötkreatur, svin och häst (alltså bl. a. varje jordbrukare som uppfödde

103 djur) ålades skyldighet att föra journal enligt fastställt formulär över sitt bestånd av dessa djur. Den 22 februari 1948 skulle djurägaren göra anteckning om det antal djur som han ägde sagda dag. Djurägaren var sedan skyldig att komplettera journalen vid varje förändring av djurbeståndet, så att den vid varje tidpunkt utvisade antalet djur i hans ägo. Djurägaren skulle vidare den 1 april 1948 och därefter den första dagen i varje kalenderkvartal göra anteckning om det sammanlagda beståndet av nötkreatur och svin vid kvartalets början. Vid besök av slaktgodemannen skulle journalen tillhandhållas denne. Inom område, för vilket slaktgodeman ej fanns tillsatt, ägde djurägare att insända vederbörliga utdrag av journalen till kristidsnämnden. Skyldigheten att föra journal över djurbeståndet gällde ej innehavare av slakteritillstånd eller trafikanttillstånd, såvitt angick djur som innehades för rörelsens räkning. Samtliga dittills gällande förordnanden för slaktgodeman upphörde att gälla fr. o. m. den 22 februari 1948, till vilken dag nya förordnanden skulle ha meddelats. Slaktgodemännens huvudsakliga uppgift bestod dels i att föra journal över djurbeståndet hos de olika djurägarna inom vederbörliga distrikt, dels att vid besök hos djurägarna minst fyra gånger årligen kontrollera riktigheten av de av dem förda journalerna. Djurägare var vid straffansvar skyldig lämna slaktgodeman tillträde till ladugård och kunde vid vite tillhållas att fullgöra denna skyldighet. Funne slaktgodeman anledning till antagande, att djurägare gjort sig skyldig till överträdelse av gällande regleringsbestämmelser, skulle h a n ofördröj ligen anmäla detta till kristidsnämnden. — Särskild instruktion för slaktgodeman utfärdades. Med stöd av kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av c h a r k u t e r i v a r o r hade livsmedelskommissionen vid skilda tillfällen utfärdat bestämmelser om sortimentsbegränsning och standardisering av dylika varor. Det hade vid upprepade tillfällen visat sig, att de stadgade straffbestämmelserna voro ineffektiva och att författningens efterlevnad lämnade mycket övrigt att önska. På framställning av livsmedelskommissionen utfärdade därför Kungl. Maj :t den 6 februari 1948 kungörelse (nr 65), innefattande vissa skärpningar av hithörande bestämmelser. Ändringarna avsågo i huvudsak tillsynen över standardiseringsföreskrifternas iakttagande. Tillverkaren gjordes vid straffpåföljd ansvarig härför. En sammanfattning av gällande bestämmelser angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 3092, vilket ersatte det förut i ämnet gällande cirkuläret nr 2140 jämte cirkulär innehållande ändringar häri. Vad angår r a n s o n e r i n g s s y s t e m e t s tillämpning på kött- och fläskområdet var det viktigaste faktum, att tilldelningen under hela hösten 1947 kunde till följd av riklig tillgång hållas på en relativt hög nivå. Med inräknande av extratilldelningar, som gåvos såväl av nötkött som (i december) av fläsk, uppgingo ransonerna under sista kvartalet 1947 till ge-

104 nomsnittligt omkring 500 poäng per person i veckan. Under denna tid gällde emellertid, att endast en del av gällande kuponger (proportionen härutinnan växlade) fick användas för inköp av fläsk. Denna uppdelning upphörde i slutet av januari 1948. Samtidigt började emellertid ransonerna successivt att knappas in och utgjorde under slutet av maj och hela juni blott omkring 300 poäng per person i veckan. Fr. o. m. den 1 september 1947 undanlogos från ransoneringen vissa slag av organ och inälvor, såsom lever och tunga av svin, storboskap och kalv, njure av kalv m. m. Vissa skärpningar genomfördes däremot fr. o. m. den 1 mars 1948, så till vida att hästkött, hästkorv, knackvurst, bräckkorv och grynkorv, lever och tunga av nötkreatur och svin, njure av större kalv samt hjärtslag av svin, vilka alla under närmast föregående tid varit fria, åter infördes under ransonering. Samtidigt infördes ändrade poängvärden på flertalet köttvaror. I samband med denna skärpning företogs den 29 februari 1948 en särskild ransoneringsinventering i fråga om köttvaror, varvid handlande voro skyldiga att redovisa sitt innehav sagda dag av köttvaror och inköpsbevis för dylika varor. Viss omläggning skedde samtidigt i systemet för handelns redovisning. De föreskrifter som berörde näringsställen blevo vid samma tillfälle föremål för vissa ändringar. Bl. a. föreskrevs, att näringsställes tilldelning fr. o. m. den 1 mars 1948 skulle utgå endast mot redovisning i kuponger, medan förut en viss tilldelning lämnats även utan sådan redovisning, avsedd för tillredning av kupongfria soppor. Tilldelning skulle lämnas till den kvantitet kupongerna motsvarade med tillägg av 48 procent. Tillägget var avsett att täcka såväl i rörelsen normalt uppkommande svinn på köttvaror som behovet av sådana varor för tillredning av kupongfria soppor. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Det allmänna försörjningsläget på mjölkproduktionens område samt beträffande fettvaror i övrigt var sådant, att r a n s o n e r i n g s s y s t e m e t för matfett ansågs böra bibehållas i huvudsak oförändrat. Grundransonens storlek förblev ungefär densamma som förut. Den ordinarie tilldelningen av matfett till enskilda förbrukare fick intill den 11 oktober 1947 uttagas i smör eller annat fett efter förbrukarens eget val. Fr. o. in. nyssnämnda dag lämnades emellertid med hänsyn till den minskade mjölkproduktionen och den därav följande knappheten på smör hälften av matfeltstilldelningen i form av annat fett än smör. Denna anordning ägde bestånd t. o. ni. den 22 maj 1948. Därefter återställdes för tiden t. o. m. den 9 oktober 1948 förbrukarnas valfrihet vid matfettsransonens uttagande. Vissa extratilldelningar förekommo under konsumtionsåret, helt bestående av margarin o. dyl. I fråga om ost hade under sommaren 1947 tillgången så förbättrats, att livsmedelskommissionen beslöt att fr. o. m. den 1 augusti återinföra lag-

105 ringsersättning härför tillika med föreskrifter om minimiålder för försåld ost (två månader, resp. sex veckor för hushållsost). Lagringsersättningen för ost med en ålder av två månader skulle utgå med 4 öre per kg för runmärkt ost och utbetalas från clearingkassan för ost, till vilken som förut inbetalades 5 öre per kg för all från mejeri levererad ost (utom för av mejeriet inköpt ost). Bestämmelserna om lagringsersättning upphörde att gälla med ingången av februari 1948 men återinfördes från början av juni. Därvid bortföll fordran på att osten skulle vara runmärkt. Den skulle emellertid för att bliva Iagringsberättigad kunna vid ostbedömning beräknas erhålla lägst 60 poäng. Lagringsersättningen bestämdes nu till 5 öre per kg. Under vintern 1946/47 inköpte livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:Is bemyndigande omkring 56 000 kg torrmjölk (skummjölkspulver) i och för framställning av s. k. reservmjölk. Den förlust som uppkom vid försäljning av sådan reservmjölk — vilken såldes till gällande normalpris för färskmjölk — belöpte sig till ca 45 000 kronor. Förlusten täcktes enligt Kungl. Maj:ts beslut från anslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Motsvarande inköp av torrmjölk under konsumtionsåret 1947/48 uppgingo till 182 820 kg torrmjölk. Den härav åsamkade förlusten utgjorde 122 700 kronor och var sålunda väsentligt större än under föregående konsumtionsår. Bestämmelserna om r a b a t t för vissa befolkningskategorier vid inköp av mjölk och matfett tillämpades fram till årsskiftet 1947/48 men upphörde därefter att gälla som följd av riksdagens beslut om barnbidrag, vilka skulle utbetalas från början av år 1948. Enligt de dittills gällande föreskrifterna fingo för mjölkproducenter utfärdade rabattkort efter köparens val alternativt användas för erhållande av rabatt vid inköp i allmänna handeln av fodermedel, utsädesspannmål, konstgödselmedel och kalk (se del III sid. 68). Livsmedelskommissionen beslöt utsträcka giltighetstiden för de för sista rabatteringsperioden gällande ifrågavarande rabattkupongerna vid inköp i allmänna handeln av nämnda varor t. o. ni. den 30 april 1948. Kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) angående prisrabattering å matfett och mjölk m. in. upphävdes formligen först med utgången av augusti 1948 genom kungörelse den 30 juni 1948 (nr 488j. Beträffande rabattsystemets uppkomst och tillämpning samt systemets omfattning hänvisas till en uppsats i Jordbruksekonomiska uppgifter för september 1947. Det framgår därav, att antalet rabattberättigade personer var störst under korlperioden december 1941—december 1942, nämligen beträffande matfett 3 244 400 och beträffande mjölk 1 626 100. Därefter nedgick antalet och utgjorde under sista utdelningsperioden (1947) resp. 1 738 400 och 1 219 900. Nedgången förklaras dels genom ändrade bestämmelser angående högsta tillåtna inkomst resp. förmögenhet, dels genom den fortgående inkomstökningen. Statens totala kostnader för prisrabatterna under åren 1940—1947 torde kunna skattas till över 600 milj. kronor.

106 Fisket och fiskhandelsregleringen. I likhet med vad fallet varit under föregående två år meddelade livsmedelskommissionen på eftersommaren 1947 tillfälligt förbud mot försäljning av islandssill. Dylik sill fick sålunda fr. o. m. den 8 augusti 1947 icke utan särskilt tillstånd av kommissionen försäljas eller på annat sätt överlåtas till förbrukare. Emellertid medgav kommissionen sedermera detaljhandlare rätt att, i den mån risk för förstöring av i lager liggande islandssill av tidigare års fångst kunde anses föreligga, till förbrukare överlåta sådan sill till en kvantitet av högst 200 kg för varje försäljningsställe. Försäljningsförbudet upphörde den 1 december 1947. — I enlighet med livsmedelskommissionens cirkulär nr 2975 blevo fr. o. m. den 15 oktober 1947 de alltjämt tilllämpade normalpriserna å bl. a. torkad norsk fisk och spillånga samt lutfisk (se del VIII sid. 88) föremål för viss omreglering. Den ordning för r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d strömming och för p r i s r e g l e r i n g p å f i s k , vilken genomförts år 1946 och vilken baserats bl. a. på kungörelserna den 24 maj 1946 (nr 246 och 247) om viss reglering av handeln med strömming och om prisregleringsavgift å fisk, hade, som omnämnes i del VIII sid. 89, givits fortsatt tillämpning under budgetåret 1947/48. Nämnda kungörelser ägde giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. Frågan om prisregleringssystemets utformning i fortsättningen kom att sammankopplas med de förslag till reglering av fiskerinäringen på längre sikt, som i proposition nr 48 bragtes under behandling vid 1948 års riksdag med utgångspunkt från 1945 års fiskeriutrednings i början av år 1947 avgivna betänkande. Anledning saknas att i detta sammanhang ingå på en redogörelse för dithörande frågor och därutinnan av riksdagen fattade beslut, såvitt de väsentligen avsågo att fastställa riktlinjer för den framtida fiskepolitiken. Däremot torde, med bortseende från de i förenämnda proposition dryftade mera långsiktiga problemen, något böra yttras rörande de i samband härmed behandlade prisregleringsfrågorna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 januari 1948 lämnade livsmedelskommissionen en redogörelse för det ekonomiska resultatet av kommissionens dittillsvarande verksamhet med avseende å prisregleringen å fisk samt framlade förslag angående ordnandet av denna angelägenhet efter utgången avbudgetåret 1947/48. Frågan hade, enligt vad kommissionen meddelade, varit föremål för överläggningar med representanter för vederbörande fiskareorganisationer och för vissa större sammanslutningar av fiskets avnämare. Härvid hade från fiskarehåll uttryckts tillfredsställelse med det dittills tilllämpade regleringssystemet och förordats en fortsatt prisreglering efter i huvudsak oförändrade grunder. I vissa detaljer hade dock önskats jämkningar, närmast innebärande en vidare utsträckning av gällande regleringsprinciper. Även färskfiskhandelns representanter hade förordat ett bibehållande av gällande system, vilket de funnit utgöra en god form av själv-

107 hjälp inom fiskerinäringen. Saltsillhandlare och liknande företagare, vilka ställt sig mera kritiska, hade framhållit, att prisregleringarna icke finge diskriminera de enskilda salterierna och hindra dem att på samma villkor som andra företagsformer konkurrera om fångsternas beredning och försäljning såväl på den inhemska marknaden som för export. Saltsillhandlarna hade därjämte velat understryka angelägenheten av att det statliga stödet till prisregleringarna avvägdes på sådant sätt, att de produktiva krafterna inriktades på det ur allmänna ekonomiska synpunkter mest ändamålsenliga fisket. För egen del förklarade sig livsmedelskommissionen anse, att prisregleringarna för tiden efter den 30 juni 1948 borde utformas i huvudsaklig överensstämmelse med gällande system, men föreslog vissa ändringar. Bl. a. hemställde kommissionen om bemyndigande att, i den mån för ändamålet lämpade fiskaresammanslutningar bildats och prisreglering av dem påkallats, anordna prisreglering jämväl för sådan torsk, som ilandfördes på ostkusten norr om Blekinge. En dylik prisreglering syntes komma att bliva aktuell närmast för Ölands vidkommande och för området kring Grisslehamn. Förslag i ämnet framlades av Kungl. Maj:t i nyssnämnda proposition nr 48. Föredragande statsrådet anförde här, att han vad angick prisregleringen å fisk nu icke ville ifrågasätta någon ändring i gällande system utan delade livsmedelskommissionens uppfattning, att detta borde tillämpas jämväl under budgetåret 1948/49. Icke heller ansåg han sig böra förorda någon ändring beträffande grunderna för prisavvägningen. Han anförde vidare, att han, med hänsyn bl. a. till de jämförelsevis goda erfarenheterna av auktorisationsförfarandet beträffande strömming, ansåge att detta system lämpligen kunde utvidgas så, att Kungl. Maj:t erhölle generellt bemyndigande att inom de områden och för de fiskslag, i fråga om vilka behov härav förelåge, meddela fiskförsäljningsförening ensamrätt till förstahandsförsäljning av fisk. I samband härmed borde den för strömmingsförsäljningsföreningarna på ostkusten gällande handelsregleringen förlängas inom ramen för gällande författning. Han ville emellertid understryka, att en utvidgning av auktorisationsförfarandet till andra fiskslag än strömming borde övervägas endast om en dylik åtgärd vore erforderlig för att ordna avsättningsförhållandena på ett tillfredsställande sätt. Bestämmelserna om auktorisation och uttagande av prisregleringsavgift samt vissa därmed sammanhängande spörsmål borde meddelas i en av Kungl. Maj:t med riksdagen utfärdad förordning. I en sådan författning borde dock icke upptagas bestämmelser rörande utformningen i övrigt av prisregleringssystemet, i all synnerhet som detta system kunde behöva snabbt ändras allt efter utvecklingen på fiskmarknaden. Det borde därför liksom förut ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande organ för prisregleringsverksamheten, att handha prisregleringen i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som godkänts av riksdagen. Kostnaderna för upprätthål-

108 lande av en prisregleringsverksamhet i enlighet med nu angivna principer borde under budgetåret 1948/49, såsom livsmedelskommissionen anfört, kunna täckas med inflytande regleringsavgifter samt den till ca 1,5 milj. kronor uppgående behållningen på de medel, som enligt gällande direktiv voro avsedda att utöver löpande regleringsavgifter användas för den fortsatta prisregleringen. Något särskilt anslag för ändamålet behövde fördenskull icke anvisas för budgetåret 1948/49. I propositionen erinrades vidare, alt prisregleringsföreningarna genom beslut av 1946 års riksdag tillerkänts statslån för prisregleringsverksamheten å tillhopa 3,5 milj. kronor. Härjämte hade vid 1947 års riksdag staten genom riksgäldskontoret ställt garanti för ett riksbankslån till Västkustfisk förening u. p. a. å intill 2,5 milj. kronor jämte ränta. I anslutning till vad livsmedelskommissionen föreslagit borde hinder icke möta för föreningarna att jämväl under 1948/49 få åtnjuta ifrågavarande lån till deras hela belopp. Det tillstyrktes att föreningarna, i likhet med vad som medgivits för 1947/48, för budgetåret 1948/49 beviljades räntefrihet å lånen med undantag av riksbankslånet. Riksdagen beslöt i anledning av propositionen antaga däri framlagt förslag till omförmälda förordning samt medgav, att för tiden t. o. m. den 30 juni 1949 finge i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen förordade grunder anordnas reglering av priserna på saltvattensfisk. Samtidigt med avlåtandet av proposition nr 48 angående stöd åt fiskerinäringen m. m. hade Kungl. Maj :t för riksdagen framlagt en proposition, nr 49, angående inrättande av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök m. m., vilken föranledde beslut av riksdagen om inrättande fr. o. m. den 1 juli 1948 av en dylik myndighet såsom centralt ämbetsverk för fiskerifrågor. Till detta ämbetsverk skulle hänföras ärenden som förut handlagts på lantbruksstyrelsens fiskeribyrå och av fisketillsynsmyndigheten. Verket skulle därjämte ha till uppgift att underlätta fisket, förbättra fångslmetoderna och med uppmärksamhet följa fiskets undervisnings- och utbildningsfrågor samt främja avsättningen av fisk och fiskprodukter. Däremot skulle ärenden som sammanhängde med prisreglering och utrikeshandel på fiskeområdet även i fortsättningen omhänderhavas av det organ som handlade liknande frågor på jordbrukets område. Som sådant organ fungerade tills vidare statens livsmedelskommission. Jämlikt riksdagens beslut i anledning av proposition nr 48 utfärdade Kungl. Maj:t den 17 juni 1948 förordning (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, in. m., att gälla fr. o. m. den 1 juli 1948 t. o. m. den 30 juni 1950. Samtidigt upphörde giltigheten av kungörelserna den 24 maj 1946 (nr 246 och 247) om viss reglering av handeln med strömming samt om prisregleringsavgift å fisk. Nämnda förordning beredde möjlighet att beträffande all fisk genomföra sådan handelsreglering, som länge tillämpats i fråga om strömming. Bl. a.

109 skulle sålunda ett auktorisationsförfarande av samma slag som det för strömming gällande kunna användas även beträffande andra fiskslag. Såsom auktoriserad producentförening skulle kunna antagas ej blott förening, som uteslutande bestod av fiskare eller sammanslutningar av fiskare, utan även förening som bildats av fiskare eller fiskaresammanslutningar tillsammans med personer eller företag, vilka idkade handel med fisk. Avsikten härmed var att skapa möjlighet alt inom en förening med ensamrätt till förstahandsförsäljningen av fisk åstadkomma en viss samverkan mellan fiskarena samt den enskilda handeln och den handel som bedrevs av konsumentkooperationen. Förordningen innehöll även bestämmelser om prisregleringsavgifter på fisk. Dessa voro av i huvudsak samma innebörd som de förut gällande. Vissa ändringar hade dock förelagils. Medan förut livsmedelskommissionen ägt rätt att bestämma om uttagande av prisregleringsavgift och om avgiftens belopp, skulle denna befogenhet numera tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, livsmedelskommissionen. Den dittillsvarande maximeringen av avgiftsbeloppet hade slopats. Möjligheten att uttaga avgift för importerad fisk hade utvidgats att omfatta all fisk, sålunda även beredd vara. Vidare hade införts bestämmelse om att prisregleringsavgift, som icke inbetalats i föreskriven ordning, på framställning av livsmedelskommissionen omedelbart kunde utmätas ävensom stadgande om rätt för kommissionen att efterskänka eller förordna om avkortning av prisregleringsavgift. Samma dag som här berörda förordning utfärdades bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att för tiden t. o. m. den 30 juni 1949 i enlighet med i proposition nr 48 förordade grunder anordna reglering av priserna på saltvattensfisk samt att jämlikt förordningen besluta om upptagande av prisregleringsavgift å fisk. I cirkulär n r 3119 lämnade livsmedelskommissionen tillämpningsföreskrifter till förordningen. Systemet med auktoriserade producentföreningar begränsades här som förut till strömniingshandeln. Prisregleringsavgiften skulle utgöra för fisk som ilandfördes inom västkustens och sydkustens prisregleringsområden resp. 5 och 4 procent på inköpssumman samt för strömming 2 öre per kg.

Regleringen av handeln med vitaminhaltiga varor. Genom kungörelse den 18 oktober 1946 (nr 658) hade dittills gällande beslag å trän och tranemulsion m. ni. upphävts. I skrivelse den 31 oktober 1947 hemställde emellertid livsmedelskommissionen om förnyat beslag å denna vara. Som motiv anfördes önskvärdheten att genom på beslaget grundad ransonering möjliggöra en ändamålsenlig fördelning av vissa till trän hänförliga från Norge införda oljor, främst sillolja, vilka vore av beskaf-

110 fenhet att kunna efter raffinering användas för matnyttiga ändamål och därför i ransoneringshänseende, till förekommande av missbruk, borde jämställas med annat matfett. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t den 21 november 1947 kungörelse (nr 834) angående beslag å och reglering av handeln med trän fr. o. m. den 27 november 1947. Under beslaget inbegrepos dels förefintliga förråd (hos andra än yrkesidkare dock endast förråd över 100 k g ) , dels partier som efter beslagstillfället importerades eller inom landet yrkesmässigt framställdes. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2998 medgavs fri överlåtelse och annat förfogande beträffande all verklig medicinaltran, fodertran och industritran. Däremot fick trän, användbar för matnyttigt ändamål, som regel överlåtas endast mot inköpsbevis för matfett eller mot särskild inköpslicens för trän. Regleringen av handeln med socker och sirap samt kaffe, te och kakao. Ransoneringssystemet i fråga om socker och sirap upprätthölls under hela perioden efter samma grunder som förut. Den ordinarie tilldelningen till hushållsförbrukare var oförändrad (ca 360 gram socker per person i veckan eller häremot svarande kvantitet sirap). I december gavs i anledning av julhelgen en mindre extratilldelning. För syltning och saftning lämnades ävenledes som förut extratilldelning, uppgående under år 1947 till 5 och under år 1948 till 6 kg per person. Nya detaljerade bestämmelser meddelades i cirkulär nr 3066 angående tilldelningen av socker och stärkelsesirap till fruktkonservindustrien. Tilldelningen av socker för tillverkning av söta läskedrycker skulle efter den 31 maj 1948 i sin helhet utgå i form av industrisocker mot förut endast 40 procent. (Vid försäljning av industrisocker — importsocker — ägde Svenska sockerfabriksaktiebolaget uttaga ett pris av 85 öre per kg mot 65 öre för svensk krossmelis.) De för åren 1945—1947 meddelade bestämmelserna om sockertilldelning för utfodring av bin erhöllo tillämpning även för år 1948. Beträffande kaffe, te och kakaopulver fortgick ransoneringen på oförändrat sätt under senare halvåret 1947. Emellertid indrogs fr. o. m. den 1 december 1947 tilldelningen av kaffe till barn under 12 år, d. v. s. barn födda år 1936 eller senare. För dessa utfärdades i stället särskilda inköpskort för te och kakaopulver. Anledningen härtill var, att det till följd av det ytterligare tillstramade valutaläget synts nödvändigt att skära ned kaffeimporten. Detsamma gällde ej te och kako, varav den övervägande importen — i motsats till förhållandet beträffande kaffe — kunde ske mot betalning i pund eller annan mjukvaluta. Av samma skäl nedskärs fr. o. m. den 15 november 1947 tilldelningen av kaffe till näringsställen (vilken förut liksom beträffande te och kakao fastställts till 70 procent av vederbörande näringsställes förbrukning år 1946) till 50 procent av nämnda förbrukning. Till-

Ill delningen av te och kakaopulver höjdes däremot från samma tid till 100 procent av 1946 års förbrukning. Den ordinarie tilldelningen av te blev fr. o. m. den 5 januari 1948 ungefär fördubblad, medan hithörande tilldelningar i övrigt något minskades. (Beträffande kaffe hade en mindre extraranson lämnats under december.) Då det visat sig svårt att inom gällande ransoneringsbestämmelsers ram avsätta de jämförelsevis goda lagren av brasilianskt s. k. Rio-kaffe (sorterna Rio, Minas och Viktoria), beslöts, att kafferansonen fr. o. m. den 23 februari skulle ökas, nämligen från 250 till 325 gram rostat kaffe per helkupong, därest den togs ut i sådan vara. Försörjningsläget i fråga om te och kakao — vilka varor, som förut nämnts, kunde importeras mot betalning i mjukvaluta — blev under de första månaderna av år 1948 så förbättrat, att ransoneringen därav ansågs kunna upphöra. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 mars 1948 gjorde livsmedelskommissionen framställning härom. Detta resulterade i utfärdande av kungörelse den 2 april 1948 (nr 146), varigenom förordnades om upphävande av handelsregleringen beträffande te- och kakaopulver fr. o. m. den 5 april 1948. Beslaget å dessa varor kvarstod dock alltjämt. Ävenså bibehölls ransoneringen av kakaobönor och kakaosmör, för att möjliggöra att tillräckliga myckenheter härav skulle kunna avdelas för tillverkningen av kakopulver. Genom en särskild kungörelse den 9 april 1948 (nr 149) förordnades därjämte, att kakaopulver fr. o. ni. den 12 april icke utan tillstånd av livsmedelskommissionen fick användas för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Syftet härmed var, att kommissionen skulle kunna utöva erforderlig kontroll över förbrukningen av kakaopulver för industriella ändamål. Tillämpningsföreskrifter meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3071. Ransoneringen av kaffe — med tilldelningen begränsad till personer födda 1936 eller tidigare — fortfor som förut. En mindre extratilldelning gavs med hänsyn till midsommarhelgen under perioden 28 maj—16 juli 1948.

Försäljningen av ersättningsmedel för vissa livsmedel. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 2798 fingo fr. o. m. den 27 januari 1947 ersättningsmedel för matfett tills vidare försäljas fritt. Främsta anledningen härtill var, att en icke oväsentlig import av s. k. bakmassa ägt rum från Danmark. Denna frihet inskränktes ånyo, då kommissionen i cirkulär nr 2963 föreskrev, att ett antal särskilt angivna ersättningsmedel för matfett skulle fr. o. m. den 1 oktober 1947 åter införas under ransoneringen. Åtgärden förestavades i första hand av att den förenämnda bakmasseimporten från Danmark avvecklats i samband med importstopp. Ifrågavarande ersättningsmedel voro sådana som huvudsakligen förbruka-

112 des vid bagerier och konditorier, och detta nya fall av återuppväckande av en redan avskaffad ransonering berörde därför icke de enskilda hushållen. Kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m., vilken jämlikt senare förordnanden gällde till utgången av juni 1948, erhöll genom kungörelse den 17 juni 1948 (nr 345) förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1949. Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena m. m. De inventeringar angående åkerarealer och djurbestånd, som företogos under hösten 1947 och våren 1948, voro anordnade efter väsentligen samma grunder som under föregående år. Inventering av de på hösten 1947 med vete, råg, raps eller rybs besådda åkerarealerna ägde rum med stöd av kungörelse den 25 augusti 1947 (nr 666), den allmänna arealinventeringen per den 1 juni 1948 med stöd av kungörelse den 2 april 1948 (nr 159). Sistnämnda inventering var som vanligt kombinerad med kreatursräkning. Uppgiftsskyldigheten var denna gång begränsad så till vida, att den jämväl beträffande redovisningen av kreatursbeståndet blott avsåg brukningsdelar med åkerjord av mera än J/4 hektar samt att fjäll- och inlandsområdena i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län undantagits. Svinräkning ägde rum per den 13 oktober 1947 och den 19 april 1948 (den senare kombinerad med hönsräkning) enligt kungörelser den 25 augusti 1947 (nr 667) och den 27 februari 1948 (nr 78). Angående den särskilda skördeuppskattningen i september 1947 för beräkning av leveransplikten beträffande brödsäd och fodersäd se sid. 86. Det i flera hänseenden skärpta försörjningsläget föranledde livsmedelskommissionen att under vintern 1947/48 vidtaga vissa åtgärder för att effektivisera kontrollen över handeln med ransonerade varor. En sådan åtgärd var anordnandet vid nyåret av en särskild r a n s o n e r i n g s i n v e n t e r i n g beträffande handelns innehav av ransonerade varor. Denna inventering, vartill kommissionen erhöll bemyndigande genom kungörelse den 19 december 1947 (nr 934), ansåg kommissionen behövlig såsom grundval för den strängare övervakning över handelns lager- och kupongredovisning, som kommissionen hade för avsikt att genomföra. Den genom nämnda kungörelse påbjudna ransoneringsinventeringen avsåg lagren den 1 januari 1948 kl. 5 f. m. och omfattade alla de varor, som kunde köpas på de vanliga ransoneringskorten med undantag för köttvaror, för vilka en särskild inventering avsågs skola anordnas i samband med den pågående omläggningen av köttransoneringen (se sid. 104). Deklarationerna vid nu nämnda inventering skulle vara avlämnade till vederbörande kristidsstyrelse senast den 15 januari 1948. Föreskrifterna angående skärpt kontroll av handeln med ransonerade livsmedel sammanfattades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 3009.

113 Samtidigt med ifrågavarande ransoneringsinventering företogs en särskild inventering av landets förråd av vissa livsmedel. Denna senare inventering, varom Kungl. Maj:t förordnat på framställning av konjunkturinstitutet, berörde endast sådana handlande, som per post fått särskilt meddelande om saken. De skärpta kontrollföreskrifter, varom nyss talades, inneburo bl. a., att omsättningsrapporterna för här avsedda varuslag skulle avges för halvmånadsperioder i stället för per månad. I omsättningsrapport lämnad uppgift om varulager vid månadsskifte skulle grundas på en verklig inventering av lagret. Uppgift om varulager vid mitten av månaden fick däremot lämnas på grundval av en noggrann uppskattning av lagrets storlek. Ett slags authorisation av de omsättningsrapporlskyldiga partihandlarna infördes. I övrigt innehöllo de nya kontrollföreskrifterna vissa skärpta bestämmelser om detaljhandlares redovisning av inköpsbevis till partihandlare. Senare på våren beslöt livsmedelskommissionen emellertid återgå till systemet med månadsrapporter. Omsättningsrapportskyldig handlande skulle dock vara skyldig att, i motsats till vad tidigare gällde, senast den 17 i varje månad till kristidsstyrelsens kontrollbyrå insända de inköpsbevis, mot vilka försäljning skett under de första 15 dagarna i månaden. I samband med de sålunda vidtagna skärpningarna av ransoneringskontrollen begärde och erhöll livsmedelskommissionen bemyndigande att av omkostnadsmedel använda 100 000 kronor för anordnande av en p r o p a g a n d a k a m p a n j för s t ä r k a n d e av ransoneringsmoral e n . Av de anvisade medlen fick ett belopp av 80 000 kronor användas för annonsering.

8—916203

5. Industrien. Översikt av produktionsutvecklingen. Den industriella produktionen låg enligt Sveriges industriförbunds produktionsindex för år 1947 i genomsnitt på en nivå, som med ett par enheheter översteg nivån för 1946. Siffran var för 1947 130 mot 128 för 1946 (1935 = 100). Månadstalen voro under hela året 1947 ovanligt jämna. Med februari månad 1948 satte en stegring in, vilken bragte siffran för april upp till 136; den föll därefter åter till 134 för maj och juni. Produktionsökning redovisas särskilt för järn- och verkstadsindustrierna samt i mindre mån för textilindustrien. Industriens arbetsmarknad kännetecknades liksom under de närmast föregående åren av en starkt markerad brist på arbetskraft. Alltjämt var arbetskraften också mycket rörlig med en påtaglig dragning mot nystartade smärre företag. En viss lättnad i arbetsmarknadsläget framträdde mot slutet av år 1947 och denna tendens var märkbar jämväl under första halvåret 1948. Härtill samverkade flera omständigheter, såsom minskningen i byggnadsverksamheten, bristen på elektrisk energi samt den skärpta importregleringen. Lönenivån befann sig fortfarande i ganska stark stigning. Genomsnittligt torde de avtalsenliga lönerna under året 1947 i dess helhet ha stegrats med ca 10 procent. Genom ökningen jämväl av de rörliga tillläggen torde härtill få läggas en stegring av 3 ä 4 procent, frånsett de löneförbättringar vilka ägde rum vid sidan av avtalen. Stegringstendensen fortfor under 1948 som följd av de i början av detta år träffade uppgörelserna. Bristen i den elektriska kraftförsörjningen är redan berörd. Den härav föranledda kraftransoneringen, vilken för industriens vidkommande varade från mitten av september 1947 till slutet av mars 1948, drabbade inånga industrier hårt och förorsakade i åtskilliga fall driftsinskränkningar. Importregleringen, vid vilken industrien i början behandlades rätt skonsamt, fick under sitt fortsatta förlopp mer och mer ingripande verkningar, i samma mån som den utsträcktes att omfatta ej blott konsumtionsvaror av mera umbärligt slag utan även betydelsefulla råvaror samt maskiner och produktionsförnödenheter över huvud. Industriens bränslesituation kan under året 1947/48 sägas ha kännetecknats av en relativt tillfredsställande försörjning i fråga om stenkol men däremot en fortfarande otillräcklig kokstillgång samt stor osäkerhet beträffande tillförseln av brännolja, vilken fått en helt

115 annan betydelse för industrien än tidigare genom den under de närmaste efterkrigsåren skedda forcerade övergången till oljeeldning. Industriens under år 1946 faktiskt verkställda kapitalinvesteringar ha slutligt redovisats till 924 milj. kronor mot förut preliminärt uppgivna 985 milj. kronor. För år 1947 har kommerskollegium upptagit »verkställda, planerade eller beräknade» kapitalinvesteringar till sammanlagt belopp av 1 231 milj. kronor och för år 1948 till 1 395 milj. kronor. Av de för år 1947 angivna investeringarna voro omkring den 1 november s. å. arbeten för ca 900 milj. kronor utförda, varför summan av under hela detta år utförda arbeten med säkerhet bör ligga ett gott stycke högre än summan för 1946. De strängare grundsatser för byggnadstillståndsgivningen, vilka tillämpats under 1947 och ytterligare skärpts under 1948, böra ha medfört, att planerade investeringsarbeten för sistnämnda år i stor utsträckning måst anstå. Beträffande särskilda viktigare industrigrenar må följande anföras. Redan under år 1946 hade i fråga om j ä r n m a l m s e x p o r t e n en återhämtning börjat ske efter den tvära nedgången vid krigsslutet, och denna återhämtning fortsatte även under de följande åren, vilket möjliggjorde upptagandet av full drift vid malmgruvorna. För år 1946 uppgick exporten av järnmalm till 5,3 milj. ton, för år 1947 till 8,5 milj. ton. Sistnämnda kvantitet representerade ännu blott ungefär två tredjedelar av genomsnitt sexporten åren 1936—1939. Siffran för första halvåret 1948 steg emellertid till nära 5 milj. ton och därmed närmade man sig vad som ansetts normalt under förkrigstiden, trots att ännu inga nämnvärda leveranser hunnit ske till den förut viktigaste marknaden, Tyskland. De största avnämarna voro nu Belgien-Luxemburg, Storbritannien och Förenta staterna. De drag som i föregående årsöversikt angivits som kännetecknande för j ä r n i n d u s t r i e n s ställning och utveckling gjorde sig gällande även under 1947/48. Produktionshämmande verkade sålunda alltjämt bristen på arbetskraft, i viss mån även svårigheter i fråga om bränsleförsörjningen. Knapphet rådde särskilt på koks samt på brännolja. Tillgången på träkol var även otillräcklig. Härtill kom under hösten och vintern 1947/48 den för vissa grenar av järnindustrien starkt kännbara elkraftransoneringen. Sedan denna upphävts den 1 april 1948, blevo förhållandena härutinnan åter normala. Även försörjningen med stenkol och koks lättade under våren betydligt. Däremot var träkolssituationen fortfarande ägnad att inge bekymmer. Tackjärnsproduktionen höll sig under år 1947 vid ungefär samma storlek som föregående år eller ca 690 000 ton. Så var fallet även under första halvåret 1948. Däremot visade tillverkningen av handelsfärdigt, valsat och smitt järn nedgång från 852 000 ton 1946 till 838 000 ton 1947. Under tiden januari—juni 1948 spårades en vändning uppåt. Anmärkningsvärt är, att den alltsedan krigsslutet pågående förskjutningen från handelsjärn till kva-

116 litetsstål bröts under 1948 och vändes i sin motsats. Importen av j ä r n ökades under 1947 starkt. Detsamma var delvis fallet även under första halvåret 1948, trots gällande importrestriktioner. En omläggning av denna import ägde emellertid rum därigenom att inköpen i växande omfattning överflyttades från Förenta staterna till europeiska leverantörländer, framför allt Belgien-Luxemburg. Exportens utveckling hämmades av den betydande hemmainarknadskonsumtionen. Någon nämnvärd exportökning förekom alltså icke. Den starka orderbeläggningen bestod, trots att takten i byggnadsverksamheten börjat att i någon mån dämpas. Prioritetssystemet i fråga om järnverkens leveranser måste därför alltjämt upprätthållas. För kvalitetsstål och förädlade produkter tillämpades som förut ett enskilt kvoteringssystem i förhållande till tidigare köp. V e r k s t a d s i n d u s t r i e n s läge utmärktes som förut av en mycket livlig efterfrågan på verkstadsprodukter både i hemlandet och på exportmarknaderna, men också av en stagnerande produktionsutveckling på grund av brist på material och arbetskraft. Orderbeståndet fortsatte därför att stiga och torde vid slutet av år 1947 ha motsvarat i genomsnitt mer än ett års leveranser. Elektroindustrien torde i allmänhet ha legat inne med beställningar för än längre tid. Omfattande ny- och tillbyggnadsarbeten ägde r u m vid verkstäderna. Endast i mindre grad kom denna utvidgning exporten till godo, utan verkstadsindustriens produktion fick alltjämt till huvudsaklig del reserveras för att tillfredsställa behoven på hemmamarknaden. Den sammanlagda exporten av maskiner, apparater och elektrisk materiel ökades endast från 316 milj. kronor 1946 till 345 milj. kronor 1947, medan samtidigt importen av hithörande varuslag steg från 218 till 495 milj. kronor. Liknande var utvecklingen även under första halvåret 1948. Vid v a r v s i n d u s t r i e n kunde sysselsättningen upprätthållas på en hög nivå, men även här förhindrades företagen genom brist på arbetskraft och material från att fullt utnyttja sin kapacitet. Materialförsörjningen, främst i fråga om fartygsplåt, mötte svårigheter till följd av exportrestriktioner från de främmande leveranlörländernas sida och minskade leveranser från de svenska järnverken. Efterfrågan på t r ä v a r o r på världsmarknaden var under 1947 fortfarande mycket stark. Dock märktes en viss avmattning jämfört med föregående år på grund av de europeiska köpareländernas valutasvårigheter. Trävaruexporten hämmades även av inhemska faktorer, nämligen å ena sidan den kraftiga förbrukningen av trävaror inom landet och å andra sidan knapphet på råvara genom konkurrens med brännvedshuggningarna och timmerfångsten för andra skogsindustrier. Myndigheternas fastställande av de för export frigivna kontingenterna skedde våren 1947 liksom föregående år först efter betydande dröjsmål, vilket medförde att försäljningarna och skeppningarna kommo sent i gång. De i maj fastställda exportkvantiteterna för skeppningssäsongen 1947/48 ut-

117 gjorde 360 000 std sågade och hyvlade trävaror, 40 000 std lådbräder samt 12 500 std spärrar och bjälkar. I slutet av juli friställdes ytterligare 105 000 std sågade och hyvlade trävaror för export till valfria marknader, varav dock 35 000 std redan anvisats inom ramen för den tidigare fastställda exportkvantiteten. Den totala anvisade kvantiteten sågade och hyvlade trävaror steg sålunda till 430 000 std. Ett villkor för att licens skulle beviljas för nämnda 105 000 std var dock, att betalning erlades i s. k. hårda valutor. Samtidigt frigavs på samma villkor exporten av bjälkar, spärrar och färdiga lådämnen. Av hela den för export anvisade kvantiteten hade vid årets utgång ca 400 000 std sålts. Den största köparen var liksom under föregående år Storbritannien, som tilldelats en kontingent om nära 180 000 std. Förhandlingar angående trävaruhandelns ordnande i fortsättningen resulterade i slutet av mars 1948 i en överenskommelse, som innebar att 500 000 std sågade och hyvlade trävaror skulle frigivas för export under tiden 1 april 1948—1 februari 1949. Beträffande prisutjämningsavgifterna vid export och överenskommelserna i samband därmed se sid. 311. Den inhemska förbrukningen av trävaror beräknades under år 1947 ha uppgått till ca 740 000 std mot i medeltal 450 000 ä 500 000 std per år under 1935—1939. Den stod alltså på ungefär samma höjd som år 1946. Mot årets slut började emellertid efterfrågan att mattas som följd av planerade inskränkningar av byggnadsverksamheten. P a p p e r s m a s s e i n d u s t r i e n s produktion översteg år 1947 med några procent produktionen under 1946, vilken uppgick till ca 2,7 milj. ton. Tillverkningen av kemisk massa ökades med ca 4 procent, medan den mekaniska visade någon nedgång. Tillförseln av bränsle och blekmedel förbättrades under året, men ett fullt kapacitetsutnyttjande var icke möjligt på grund av bristen på massaved. Vissa driftsinskränkningar i slutet av året föranleddes även av bristen på elektrisk kraft. Detta gällde främst slipmassefabrikerna, vilka kräva förhållandevis mera elektrisk kraft än cellulosafabrikerna. Angående överenskommelserna mellan industrien och myndigheterna våren 1947 rörande exportpriser m. m. samt industriens förbindelser i fråga om leveranser och leveranspriser på hemmamarknaden se del VIII sid. 103 och 320. Exporten av pappersmassa omfattade år 1947 en sammanlagd kvantitet av 1,97 milj. ton och översteg sålunda något exporten under 1946. Den var däremot väsentligt mindre än under de sista förkrigsåren, då den totala massaexporten i genomsnitt för åren 1937—1939 utgjorde ca 2,3 milj ton. De överenskommelser som ingingos våren 1948 angående fortsatt sterilisering av erhållna exportlikvider m. m. samt leveranser till den inhemska pappersindustrien beröras nedan å sid. 313 ff. Skeppningarna av pappersmassa kunde år 1948 tack vare den milda väderleken komma i gång ovanligt tidigt och leveranserna emot andra kvartalets försäljningar voro i stort sett genomförda redan vid första halvårets

118 utgång. Försäljningarna för tredje kvartalet eller i fråga om vissa länder för hela sista halvåret voro ock redan då synnerligen livliga. Största intresset tilldrog sig härvid den amerikanska marknaden, där emellertid en del köpare tvekade att betala rådande priser på skandinavisk massa, vilka lågo avsevärt högre än de inhemska amerikanska priserna. Dessutom hade tillgången på såväl massa som papper av nordamerikansk tillverkning genom nya produktionsökningar blivit rikligare. De gjorda avsluten uppgingo dock till betydande kvantiteter, och då andra marknader varit villiga att absorbera sådana kvantiteter som annullerats av amerikanska köpare, hade någon allmän nedpressning i exportprisläget ännu vid utgången av första halvåret 1948 ej behövt ifrågakomma. P a p p e r s i n d u s t r i e n s produktion låg år 1947 på en hög nivå. Den redovisades till en sammanlagd kvantitet av 1 060 000 ton, varmed kan jämföras att produktionen år 1946 uppgick till 1 016 000 ton och åren närmast före kriget till 800 000 ä 850 000 ton per år. Vid de flesta pappersbruken kunde kapaciteten utnyttjas för fullt fram till hösten. Därefter medförde elkraftransoneringen på sina håll betydande driftsinskränkningar. Avsättningsförhållandena voro goda både på den inhemska marknaden och utomlands. Exporten uppgick till ca 552 000 ton (exkl. träfiberplattor), d. v. s. ungefär samma kvantitet som 1939, mot 454 000 ton år 1946. De statliga åtgärderna för inskränkning av den högt uppdrivna inhemska konsumtionen av papp och papper (se del VIII sid. 115 samt nedan sid. 129 ff.) ledde till en ej obetydlig minskning i avsättningen på hemmamarknaden. För år 1948 gällde, att ordertillgången fortfarande var god för de flesta kvaliteters vidkommande, men läget på exportmarknaderna var dock icke längre så enhetligt fast som tidigare. Den fr. o. m. den 1 juli 1948 utgående pappersskatten avsåg, förutom att tillföra statskassan en inkomst, jämväl att dämpa inlandsförbrukningen av papp och papper. T e x t i l i n d u s t r i e n s läge var under år 1947 i stort sett oförändrat. Den totala produktionen var enligt Industriförbundets index av ungefär samma omfattning som under 1946 och underskred fortfarande de sista förkrigsårens nivå. Den steg emellertid under första halvåret 1948 och nådde då ungefär i paritet med läget år 1939. Medan råvaruförsörjningen var relativt god, gjorde sig bristen på arbetskraft starkt kännbar. Importen av ull och bomull var kvantitativt ungefär lika stor som under 1946, medan linoch hampimporten visade en betydande ökning. Juteimporten blev mindre men torde dock ha varit relativt tillfredsställande. Situationen under 1948 kännetecknades av en stark åtstramning i importen av textilvaror, varigenom försörjningsläget i viss mån försämrades. Det befanns under sådana förhållanden lämpligt att bibehålla och t. o. m. något skärpa produktionsregleringen till den del den ännu upprätthölls. L ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e n visade trots knapphet på råvaror och arbetskraft en fortgående produktionsökning under 1947. Hudimporten

119 minskades under året, huvudsakligen till följd av den våldsamma prisstegringen på världsmarknaden efter Internationella hudkommitténs upplösning år 1946. Importminskningen kompenserades emellertid delvis genom en relativt stor produktion av inhemska hudar. Mot slutet av året gav den dock upphov till driftsinskränkningar vid vissa garverier. Trots prisstegringen på importerade hudar höllo sig läderpriserna på grund av den statliga hudsubventioneringen oförändrade under året. Tillverkningen av skor ökades under 1947 med 3 ä 4 procent. Denna ökning möjliggjordes dels genom den utvidgade inhemska produktionen av botten- och ovanläder, dels genom import av berett ovanläder och rågummi. Skyldigheten att tillverka P-skor utökades. Tillverkningen av sådana skor uppgick under 1947 till över 50 procent av hela produktionen. Utvecklingen under första halvåret 1948 förlöpte i huvudsak i samma banor som under 1947. Produktionen torde emellertid ha ökats med ej mindre än omkring 20 procent jämfört med motsvarande tid sistnämnda år. Importsubventionen för hudar bibehölls under hela denna tid. Beträffande den k e m i s k a i n d u s t r i e n märkas under 1947 tillkomna utökningar av produktionskapaciteten inom flera grenar av den s. k. kemiska storindustrien (klor-alkali, kvävegödsel, superfosfat m. m.). Bansoneringen av den elektriska energien under hösten och vintern drabbade den elektrokemiska industrien särskilt hårt. Sålunda måste t. ex. landets största elkraftkonsument, Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag, under denna tid minska produktionen med mer än en tredjedel. I vissa fall gynnades produktionen genom importregleringen, vilken befriade från konkurrens speciellt från Amerika. Många företag blevo å andra sidan i avsevärd grad lidande genom minskad tillförsel av grundläggande material samt maskiner och apparater för tillverkningen. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var under 1947 mycket omfattande, dock utan att nå 1946 års rekordnivå. Den otillräckliga tillgången på olika material förorsakade långa väntetider och hindrade fullbordandet av arbeten i fråga om både bostadsproduktionen och den övriga byggnadsverksamheten. Bristen på byggnadsmaterial var under hela året mycket besvärande. Särskilt var tillgången på cement, armeringsjärn, rör och rördelar, radiatorer, värmepannor, spik samt sanitetsporslin mycket knapp. De sålunda rådande materialsvårigheterna jämte bristen på arbetskraft föranledde myndigheterna att söka kraftigt beskära byggnadsvolymen genom en mera restriktiv byggnadstillståndsgivning (se del VIII sid. 279 samt nedan sid. 278 ff.). Syftet härmed uppgavs till en början vara att i varje fall förhindra fortsatt ökning av byggnadsarbetarkåren. Men sedermera skärptes programmet därhän, att man genom inskränkningar i byggnadsverksamheten skulle söka lösgöra arbetskraft för att överföras till andra industrier. Under året beviljades tillstånd för endast 43 000 bostadslägenheter mot 71 000 under 1946. Den totala kostnadssumman för samtliga beviljade bygg-

120 nadsarbeten uppgick år 1947 till 1 650 milj. kronor mot 2 500 milj. kronor år 1946. Trots begränsningen i tillståndsgivningen ökades dock såväl byggnadsarbetarkåren som antalet faktiskt sysselsatta byggnadsarbetare. Orsaken härtill får framför allt sökas i den stora reserv av ännu icke utnyttjade tillstånd, som förefanns vid årets början, och i en stark eftersläpning i färdigställandet av beviljade byggen. En ytterligare åtstramning av licensgivningen, planerades för 1948. Denna väntades dock icke medföra någon minskning av den under året färdigställda byggnadsvolymen på grund av föreliggande försening av många byggen. Genom att upptagandet av nya byggnadsföretag begränsades och verksamheten huvudsakligen koncentrerades på slutförande av de pågående byggena behövde bostadstillskottet icke reduceras. Samtidigt vanns härigenom en avsevärd lättnad i materialsitualionen, enär många av de försenade byggnadsföretagen vid färdigställandet endast krävde obetydliga mängder byggnadsmaterial. Tillgången på byggnadsmaterial förbättrades under första halvåret 1948. I fråga om cement och tegel kunde omgående leveranser ske till byggnadsföretag i hela landet. Däremot rådde fortfarande brist på bl. a. armeringsjärn samt förut omnämnda bristartiklar inom verkstadsgruppen.

Malmbrytning. Med hänsyn till de för tillfället goda avsättningsmöjligheterna för svensk järnmalm utverkade sig Kungl. Maj:t av 1948 års riksdag rätt att tillfälligt medge en ökad export härav utöver vad som stipulerades i gällande malmavtal. Åtgärden motiverades med angelägenheten av att i rådande beträngda valutasituation möjliggöra en exportökning, som kunde väntas lämna landet ett väsentligt tillskott i hårdvaluta. Genom avtal den 29 juni 1927 mellan svenska staten å ena samt LuossavaaraKiirunavaara aktiebolag (LKAB) och Trafikaktieholaget Grängesberg—Oxelösund (TGO) å andra sidan hade LKAB berättigats att från de lappländska gruvfälten för varje bokslutsår bortfrakta sammanlagt högst 9 milj. ton järnmalm, en kvantitet som dock kunde överskridas med 10 procent under villkor att de under tre på varandra följande år bortfraktade kvantiteterna icke sammanlagt överskrede 27 milj. ton. Enligt samma avtal hade TGO förbundit sig att begränsa exporten av malm från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga gruvorna i Grängesberg, så att densamma ej överstege 1 milj. ton årligen. Enligt ett senare avtal av år 1938 hade LKAB med anledning av då rådande, speciellt gynnsamma exportkonjunktur tillerkänts rätt att intill den 1 oktober 1940 utöver de i 1927 års malmavtal medgivna maximikvantiteterna bortfrakta ytterligare högst 6 milj. ton malm från de lappländska gruvfälten. I proposition nr 141/1948 hemställde Kungl. Maj:t om bemyndigande att medge LKAB rätt att bortfrakta en malmkvantitet om 11 milj. ton under vartdera av bokslutsåren 1948/49 och 1949/50 samt TGO rätt att öka exporten från Granges-

121 bergsgruvorna till 1,2 milj. ton under vartdera av åren 1949 och 1950. Biksdagen lämnade det begärda bemyndigandet. Beslut i ärendet fattades av Kungl. Maj:t den 14 maj 1948. Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 160/1948, beslöt riksdagen anslå 702 500 kronor till fortsatta tillrednings- och undersökningsarbeten samt nya arbetarbostäder m. m. vid Adakfältet i Mala socken, Västerbotlens län, varest vissa utmål genom särskilda s. k. legodriftsavtal upplåtits till Bolidens gruvaktiebolag för bearbetning (se del VI sid. 249 m. fl. st.). Till utbyggnad av gruvanläggningarna inom hithörande gruvfält hade riksdagen tidigare anvisat anslag om tillhopa ca 12,6 milj. kronor. I propositionen hänvisades till betydelsen av att i möjligaste mån säkra landets kopparförsörj ning, särskilt sedan kopparimporten av valutaskäl försvårats.

Järn och stål. Det bemyndigande, som Kungl. Maj:t den 27 oktober 1944 givit industrikommissionen att med vederbörande företag sluta avtal angående anläggande av ett gjuteri i Oxelösund för framställning av gjutna, raka muffrör av järn för gas- och vattenledningar samt angående tillverkning av dylika rör (se del VI sid. 77), hade lett till att ett avtal av nyssnämnda innebörd den 15 februari 1946 träffats mellan kommissionen och ett för ändamålet bildat företag, Aktiebolaget Centrifugalrör. Enligt avtalet åtog sig bolaget att i Oxelösund anlägga fabriken i fråga ävensom att vid denna bedriva produktion, intill dess en kvantitet av 25 000 ton rör av dimensioner mellan 80 och 45 mm inre diameter blivit framställd. Kronan å sin sida iklädde sig viss aysättningsgaranti för närmast efter tillverkningens början men ej senare än den 31 december 1947 tillverkade rör till ovannämnda kvantitet, dock med rätt att mot erläggande av viss avgift utlösa sig från garantiåläggandet beträffande hälften av den avtalade kvantiteten. Fabriken skulle enligt avtalet vara färdig den 1 september 1946. Inträffade förseningar gjorde dock, att bolaget först från ingången av mars 1947 kunde börja fullgöra de kontrakterade rörleveranserna. Det hade förutsatts, att tackjärn i tillräcklig omfattning skulle erhållas från Oxelösunds järnverk. Hinder härför mötte emellertid och även svårigheter att från annat svenskt verk eller genom import erhålla ersättning. Sedan bolagets aktiestock i oktober 1947 kommit i nya händer, påskyndades fabrikens färdigställande. Industrikommissionen bemyndigades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 12 december 1947 att med bolaget avsluta ett tilläggsavtal, varigenom tiden för kronans avsättningsgaranti förlängdes till utgången av år 1948 med möjlighet till viss ytterligare förlängning. Kommissionen erhöll även befogenhet att mera direkt deltaga i driftens planering.

122 Verkstadsprodukter. För att fullbordandet av särskilt nödvändiga byggnader, framför allt bostäder men även sjukhus, skolor o. dyl. samt vissa för landets försörjning nödvändiga fabriker, icke skulle äventyras hade ända sedan sommaren 1945 tillämpats förtursrätt vid leverans av viss byggnadsmateriel, vara tillgången var i särskilt hög grad begränsad, särskilt värmeledningspannor, spisar och radiatorer. Senast härom meddelade föreskrifter hade gällt leveranser för byggnadsföretag, som voro avsedda att färdigställas under senare halvåret 1947. Då tillgången å ifrågavarande byggnadsmateriel fortfarande var knapp, föreskrev Kungl. Maj:l, att enahanda system med förtursrätt skulle av industrikomniissionen i samråd med statens byggnadslånebyrå (bostadsstyrelsen) tillämpas jämväl beträffande byggnadsföretag, som voro avsedda att färdigställas under resp. första och andra halvåret 1948 (industrikommissionens meddelanden nr 358 och 371). Kommissionen skulle som förut i hithörande fall äga att påkalla medverkan av kommunala förmedlingsorgan för sådan statlig låne- och bidragsverksamhet som handhades av statens byggnadslånebyrå (bostadsstyrelsen) ävensom av drätselkammare och kommunalnämnder. Elektriska installationer. De bestämmelser som industrikomniissionen tid efter annan utfärdat beträffande användningen vid elektriska starkströmsinstallationer av ledningstråd, kablar m. m. av koppar, blevo föremål för viss överarbetning, och nya föreskrifter härom lämnades, med upphävande av de tidigare gällande, i kommissionens meddelande den 10 oktober 1947, nr 357. Sedan försörjningsläget avsevärt förbättrats med avseende på vissa ledningstyper, medgav kommissionen enligt meddelande den 21 april 1948, nr 365, att elektriska kablar och ledningar med undantag för dylika försedda med blymantel, gummislangledning samt dynamotråd (omspunnen och/eller emaljerad tråd) fingo fr. o. m. den 2 maj 1948 tills vidare fritt försäljas och förbrukas. Murtegel och tegelrör. I syfte att åstadkomma en för bostadsbyggnadsverksamheten erforderlig ökad produktion av murtegel hade riksdagen under en följd av år anvisat medel till utbetalande av ersättning för ökade kostnader genom produktion under vintern till kvantiteter överstigande tidigare förekommande medelproduktion. Senast hade för sådant ändamål å tilläggsstat för budgetåret 1946/47 anvisats ett reservationsanslag å 300 000 kronor, avseende ersättning för produktion av tegel under vintern samma år. Den härigenom åstad-

123 komna merproduktionen, för vilken erhölls statssubvention beräknad till 11 kronor per 1 000 st. s. k. normaltegel, uppgick till omkring 40 milj. tegel. I skrivelse den 1 oktober 1947 anförde industrikommissionen, att tegelproduktionen under år 1947 syntes komma att understiga 1946 års produktion på grund av dels den stränga vintern, dels bristen på arbetskraft. För 1948 års tillverkning komme elkraftransoneringen att verka i inskränkande riktning. Genom den planerade inskränkningen i investeringsplanen borde ett minskat behov av tegel uppstå under år 1948, men eftersläpningen från 1947 syntes bli så stor, att verkningarna av byggnadsbegränsningen icke kunde väntas göra sig gällande i någon större omfattning förrän år 1949. För undvikande av ett betydligt försämrat försörjningsläge beträffande murtegel syntes en subventionerad vintertillverkning enligt i huvudsak de grunder som tidigare tillämpats bliva nödvändig. Kommissionen föreslog en subvention för ändamålet av 14 kronor per 1 000 st. normaltegel. Ytterligare framställning i saken gjordes senare av Sveriges tegelindustriförening och tillstyrktes av industrikommissionen. Kungl. Maj:t framlade saken för 1948 års riksdag i proposition nr 163. Vintern var då till större delen förliden. Kungl. Maj:t fann, att tegelbruken med hänsyn till myndigheternas tidigare ställningstagande hade haft viss berättigad anledning att räkna med att subvention komme att utgå jämväl för vintertillverkningen 1947/48 (mertillverkningen beräknades uppgå till 15 milj. tegel) och äskade anslag härför, vilket dock med hänsyn till föreliggande reservation å föregående anslag kunde nedsättas till 80 000 kronor. Anslag till detta belopp beviljades av riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1947/48. Försörjningsläget beträffande murtegel befanns senare så pass förbättrat, att industrikomniissionen enligt meddelande den 12 april 1948, nr 366, medgav, att vanligt oglaserat murtegel, även poröst, samt obegagnat kalksandtegel och obegagnat oglaserat fasadtegel fick fr. o. m. den 17 april 1948 utan hinder av gällande beslag och handelsreglering tills vidare fritt försäljas och förbrukas. Fortfarande skulle dock månatlig redovisningsskyldighet beträffande tillverkning och försäljning samt lager och inneliggande beställningar åvila tillverkarna. För att motverka den brist på tegelrör, som efter krigsslutet förelegat, hade under åren 1946 och 1947 tillämpats ett system med statsbidrag föltillverkning av dylika rör. Detta system hade inneburit, att bidrag utgått för den tillverkning av tegelrör, som skett utöver 1945 års tillverkning, varvid den förutsättningen gällt, att mur- och taktegelproduktionen skulle uppehållas på oförändrad nivå. Statsbidragsbeloppet hade växlat efter tegelrörens dimensioner och under år 1947 även efter tillverkningstiden, i det att högre statsbidrag utgått för merproduktionen under årets fyra första månader. (Se del VII sid. 261, del VIII sid. 126.) För ändamålet hade beviljats anslag av 300 000 kronor för budgetåret 1946/47 och 200 000 kronor för budgetåret 1947/48. Emellertid hade stats-

124 bidrag icke kunnat lämnas i den omfattning, som man vid anslagens beviljande beräknat, vilket huvudsakligen berott på svårigheter för åtskilliga bruk att uppfylla det för statsbidraget föreskrivna villkoret om oförminskad mur- och taktegelproduktion. Industrikomniissionen uttalade i framställning den 29 oktober 1947 som sin uppfattning, att det dittills tillämpade subventionssystemet icke var tillfyllest för att nå önskad effekt beträffande tegelrörstillverkningen under år 1948; särskilt antogs detta gälla vintertillverkningen. Kommissionen föreslog därför, att vid sidan av statsbidrag enligt dittills tillämpade system skulle lämnas statligt stöd i form av bidrag för de totalt tillverkade kvantiteterna tegelrör, oberoende av tidigare tillverkningsstorlek. Förslag i ämnet förelades 1948 års riksdag i statsverkspropositionen (12:e huvudtiteln). Det framhölls där, att det otvivelaktigt alltjämt vore angeläget att genom särskilda åtgärder stimulera produktionen av tegelrör. Med hänsyn till konsekvenserna för andra områden av näringslivet syntes det emellertid föga lämpligt att för ändamålet införa en bidragsform, som hade karaktären av en ren prissubvention. Tillräcklig garanti för att en ökning av produktionen skulle komma till stånd vunnes för övrigt icke härigenom. Det dittills tillämpade statsbidragssystemet borde därför i huvudsak bibehållas. I syfte att göra det mera effektivt borde det uppmjukas på sådant sätt, att villkoret om oförminskad mur- och taktegelproduktion ej längre upprätthölles. Kisken för en därigenom uppkommande minskning av sistnämnda produktion syntes icke vara så stor, om man toge i betraktande att tegelrörstillverkningen till sin omfattning utgjorde en mycket ringa del av den totala tegeltillverkningen, att behovet av mur- och taktegel till följd av investeringsbegränsningen kunde väntas gå ned och att tillgången på arbetskraft för tegelindustrien syntes på väg att förbättras. I enlighet med vad i statsverkspropositionen föreslogs anvisade riksdagen för budgetåret 1948/49 ett anslag till åtgärder till främjande av tillverkningen av tegelrör av 200 000 kronor. Enligt Kungl. Maj :ts uppdrag fastställde industrikomniissionen bestämmelser angående statsbidragen för tiden 1 januari 1948—31 januari 1949. För de olika rördimensionerna skulle enligt bestämmelserna utgå ersättning för den merkvantitet rör, som tillverkades under år 1948 utöver 1945 års produktion, dock högst 50 procent av produktionen av resp. dimensioner under år 1948. Rören skulle vara leveransdugliga före utgången av januari 1949. Ersättningen skulle utgöra 11 —101 kronor per 1 000 st., beroende på dimensionen (14 kronor för normaldimensionen 50 m m ) . Glasvaror. Beträffande handeln med under beslag varande fönsterglas/maskinglas hade alltsedan den 8 april 1947 gällt, att för försäljning av dylikt glas från

125 glasbruk krävdes licens, under det att all annan försäljning fick fritt äga rum. Det förbättrade försörjningsläget på hithörande område föranledde industrikommissionen att medge (enligt meddelande nr 367), att fr. o. m. den 1 juni 1948 enkeltjockt fönsterglas (1,7—2,0 mm) fick försäljas från glasbruk utan licens. Den månatliga redovisningsskyldigheten skulle fortfarande åvila tillverkare och importörer.

Trävaror. I del VIII sid. 111—112 har redogjorts för den reglering av handeln med gagnvirke av olika slag och förvärv av avverkningsrätt till sådant virke, som genomfördes under avverkningsåret 1946/47 och som väsentligen utformades i bränslekommissionens cirkulär den 3 oktober 1946, nr 491. Den starka stegring, som priserna på sågtimmer och massaved denna tid undergingo, gjorde, när tiden var inne för övervägande av den ordning som borde genomföras på hithörande område under säsongen 1947/48, en översyn av grunderna för den dittills tillämpade regleringen önskvärd. För att förhindra att vidtagna dispositioner från köparnas sida i syfte att så tidigt som möjligt säkerställa anskaffningen av råvara för skogsindustrierna skulle lägga hinder i vägen för en blivande eventuell omreglering av virkeshandeln, såg sig bränslekommissionen föranlåten att den 19 juni 1947 utfärda bestämmelser om allmänt köpstopp på rundvirke att gälla tills vidare fr. o. m. den 1 juli 1947. Köpstoppet gällde såväl leveranser av upphugget virke som förvärv av avverkningsrätter men berörde icke tillstånd till förvärv av avverkningsrätter huvudsakligen avseende brännved. För tiden efter den 1 juli 1947 utfärdades som följd härav icke några nya tillståndsbevis med undantag för vissa mindre kvantiteter stormfällt virke samt råvara för smärre fabriker, vilka i försörjningshänseende befunno sig i ett beträngt läge. Under tiden upptog bränslekommissionen förhandlingar med representanter för de av regleringen berörda industrierna och virkesköparna i övrigt. Det visade sig, att därvid svårigheter yppade sig för intressenterna inom de skilda inköpsområdena att sinsemellan enas om ett ställningstagande till frågan om virkeshandelns ordnande. Intressenternas skriftliga yttranden inkomnio icke till kommissionen förrän i slutet av augusti. På grundval av vad genom överläggningarna och yttrandena framkommit upprättade kommissionen härefter ett förslag till v i r k e s h a n d e l n s o r d n a n d e f ö r å r e t 1 9 4 7 / 4 8, som kommissionen framlade för Kungl. Maj:t i skrivelse den 11 september 1947. Handelsregleringen enligt cirkulär nr 491 innebar i huvudsak, att för rätt till förvärv av massaved fordrades tillståndsbevis av bränslekommissionen, medan kristidsstyrelserna ägde rätt att utfärda tillståndsbevis i fråga om inköp av timmer för träförädlingsverk och virkeshandlare, som under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 yrkesmässigt köpt eller sålt timmer. Kommissionen hade emellertid förbe-

126 hållit sig att själv pröva ansökningar om tillstånd att köpa timmer, då sökanden ej förut bedrivit yrkesmässig verksamhet på detta område. Även i fråga om avverkningsrätter, huvudsakligen avseende massaved och timmer, prövade kommissionen själv ansökningar från träförädlingsverk och virkeshandlare, som ej under tiden 1945/46 gjort sådana förvärv. Inköpen på grund av tillståndsbevis voro lokaliserade till vissa geografiskt bestämda inköpsområden, fem till antalet, varav första området omfattade landet norr om Sundsvall, det andra Indalsälvens och Ljungans flodområden, det tredje Dalälvens flodområde, det fjärde Värmland och Dalsland och det femte hela landet söder därom. Tillståndsbevisen avsågo emellertid endast formellt bemyndigande för innehavarna att köpa virke inom ett visst område, och endast i fråga om vissa s. k. »outsiders» skedde en kvantitativ begränsning av inköpsrätten. Tillståndsbevisen utlöpte den 1 juli 1947. Beträffande andra oarbetade trävaror av furu eller gran än timmer, massaved och props (nämligen mastträ, spiror, pålar, stolpar, sliperämnen och sågkubb) hade bränslekommissionen ej utfärdat några handelsreglerande bestämmelser utan förklarat, att sådant virke finge av ägaren eller innehavaren förbrukas för eget husbehov, bearbetas samt säljas eller eljest överlåtas, dock att virket skulle vara kvar under beslag, till dess leverans skedde eller exportlicens meddelades. De vid förhandlingarna under sommaren 1947 av industrierna gjorda uttalandena gingo ut på att dittills gällande regler för handeln med virke borde bibehållas, varvid förutsattes att råvarukonsumenterna skulle erhålla inköpstillstånd med begränsning till vissa inköpsområden. Beträffande företag, som inköpt virke inom annat inköpsområde än det där de hade sin verksamhet förlagd, framställdes vissa önskemål, främst från industrierna inom första inköpsområdet, vilka ansågo att virkesbristen inom övre Norrland ovillkorligen tvingade till att utförseln av råvara från detta område upphörde. Frivilliga överenskommelser om fördelning av de tillgängliga råvarumängderna inom de skilda inköpsområdena ansågos kunna träffas mellan intressenterna. Det ansågs också troligt, att det skulle bli möjligt att med virkessäljarna (skogsägarna) överenskomma om priser för rundvirke. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förklarade, att förbundet icke hade något att invända mot en sammanslutning av köparna, men ansåg det olämpligt att myndigheterna medverkade därtill med hänsyn till att en dylik sammanslutning ovillkorligen komme att verka nedpressande på priset för råvaran. Av liknande skäl hyste riksförbundet också starka betänkligheter mot varje kvotering av råvaran med bistånd från myndigheternas sida. I sin skrivelse den 11 september 1947 diskuterade bränslekommissionen tre huvudlinjer för ordnandet av handeln med rundvirke, nämligen 1) att dittillsvarande regleringssystem med tillståndsbevis såsom förutsättning för inköpsrätt och indelning av landet i inköpsområden bibehölles, antingen med fria eller bundna priser, 2) att allt virke uppköptes av staten genom auktoriserade uppköpare till fastställda priser och av dem såldes till dem som använde rundvirke i sin verksamhet, samt 3) att rundvirkesmarknaden lämnades helt fri i fråga om såväl inköpsrätt som priser. Vid valet av regleringssystem borde, framhöll kommissionen, främst beaktas nödvändigheten av att produktionen bleve tillräcklig för att tillgodose behovet på hemmamarknaden och önskvärdheten av att exportkvantiteten kunde bibehållas eller helst ökas. Härtill komme frågorna om anpassningen efter råvarutillgången såväl för stunden som på längre sikt samt prisernas anpassning efter vad som i rådande läge krävdes på det prispolitiska området. Av de angivna tre huvudlinjerna för frågans lösning ansåg kommissionen den tredje linjen ej kunna komma i fråga. Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts under föregående avverkningsår med dess starka och ohämmade prisstegring

127 vore det icke tillrådligt att lämna rundvirkesmarknaden helt fri. Den andra huvudlinjen, att uppköpsverksamheten skedde i helt statlig regi, syntes icke vara möjlig att praktiskt genomföra. Till övervägande återstode alltså endast den första huvudlinjen, varvid olika alternativ i prisfrågan vore tänkbara. Det syntes sålunda ur såväl försörjnings- som prissynpunkt lämpligt, att områdesindelningen för inköp av virke bibehölles. Detta vore också ett önskemål från industriföretagens ehuru ej från skogsägarnas sida. Avgörande vore emellertid prisfrågan och där uppkomme de största svårigheterna. För egen del hade kommissionen — med hänsyn tagen till alla föreliggande omständigheter — stannat vid den uppfattningen, att prisbildningen borde framgå av förhandlingar mellan säljare- och köpareorganisationerna. (Se i övrigt rörande prisfrågan sid. 310 ff.) Som en konsekvens härav ansåg kommissionen, att det tidigare gällande förbudet att sälja virke på auktion icke borde återinföras. Under det senaste året hade mycket stor efterfrågan rått på skogsindustriella produkter, vilka på exportmarknaden kunnat säljas till höga priser. Trots detta hade det icke varit möjligt för industrierna att bringa upp produktionen till full kapacitet pä grund av svårigheter att anskaffa tillräcklig mängd råvara. Man syntes böra räkna med, att nämnda svårigheter vid anskaffningen av råvara alltjämt komme att bli bestående. Med hänsyn till svårigheterna att på någon annan vag åstadkomma en ändamålsenlig och rättvis fördelning av den knappa råvarutillgången på de skilda företagen fann kommissionen sig böra förorda kvoteringslinjen. Bränslekommissionens förslag gick i enlighet med de ovan anförda ut på följande. För de större industriföretagen skulle efter så objektiva grunder som möjligt virkesfångslen kvoteras inom de fem inköpsområden, vari landet indelats. Även för de företag, som beviljades tillstånd att inköpa virke inom annat inköpsområde än det där verksamheten var förlagd, skulle inköpsrätten kvantitativt begränsas. Skogsägareföreningarna skulle liksom förut erhålla generella tillstånd att inköpa timmer och massaved av furu och gran samt därjämte särskilda tillstånd att köpa props, lövvirke och vissa specialsortiment. Beträffande övriga träförädlingsverk och virkeshandlare skulle inköpsrätten regleras genom inköpsbevis, avseende inköpsrätt inom visst kristidsstyrelseområde till begränsade kvantiteter. Inköpsbevisen skulle utfärdas av kristidsstyrelse, där det gällde företagare som redan under 1946/47 haft motsvarande inköpsrätt och där inköpen till kvantiteten ej överstego föregående års inköp. Ansökningar om inköp och förvärv av virke i andra fall skulle prövas av bränslekommissionen. Efter det att bränslekommissionen till Kungl. Maj :t ingivit ovan omförmälda skrivelse fortsattes förhandlingarna med representanter för köpare och säljare av virke och den 16 oktober 1947 inkom bränslekommissionen med en promemoria, vari den kunde meddela, att enighet i princip uppnåtts angående erforderliga prisstabiliserande åtgärder. (Dock förelåg en skiljaktig mening från skogsägareföreningarnas sida, i det att dessa gjort anspråk, som bränslekommissionen icke kunnat godkänna, på en viss förmånsrättsställning för de inom femte inköpsområdet verksamma föreningarna beträffande försäljning av virke till industriföretag inom övriga delar

128 av landet.) I anledning av den träffade principöverenskommelsen ifrågasatte kommissionen vissa ändringar i det tidigare förslaget, nämligen följande: Inom första inköpsområdet skulle kvotering av den totala virkesfångsten genomföras enligt vissa av kommissionen fastställda grunder. Inköpsrätten inom första området för de sydsvenska företag, som under föregående avverkningsår haft till kvantiteten begränsad inköpsrätt inom samma område, skulle inskränkas till sammanlagt högst 240 000 m 3 t. Tillståndsgivningen inom övriga områden skulle ske med utgående från samma inköpsrätt som föregående år, dock med den modifikationen, att industriföretag som hade sin verksamhet förlagd utom femte inköpsområdet skulle erhålla rätt att inom detta inköpa sammanlagt högst en kvantitet, motsvarande den som företag inom femte området finge inköpa inom de andra områdena, nämligen 240 000 m 3 t för företag inom första, 30 000 m r t för företag inom andra och 90 000 m*t för företag inom tredje området. Genom beslut den 17 oktober 1947 godkände Kungl. Maj.t, att regleringen av handeln med rundvirke av olika slag under avverkningsåret 1947/48 utformades i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits i bränslekommissionens framställning den 11 september 1947 med däri enligt promemorian den 16 oktober 1947 gjorda modifikationer. Kungl. Maj:t anbefallde vidare bränslekommissionen att meddela skogsägareföreningar med verksamhet inom femte inköpsområdet avsättnings- och prisgaranti enligt vissa grunder. Som följd av detta Kungl. Maj:ts beslut utfärdade bränslekommissionen cirkulär, nr 571, varigenom dels föreskriften om köpstopp fr. o. m. den 1 juli 1947 å oarbetade trävaror upphävdes fr. o. m. den 27 oktober 1947, dels meddelades detaljerade bestämmelser angående handeln med a) massaved, flottningsbrännved och timmer av furu och gran, b) props, c) lövvirke och d) andra slag av rundvirke samt förvärv av avverkningsrätter, avseende nämnda virkessortiment. Som framgår av ovanstående redogörelse innebar den nya ordningen i huvudsak samma bestämmelser som den tidigare i fråga om inköpstillstånd och inköpsrättens lokaliserande till vissa geografiska områden. Den huvudsakliga ändringen låg i de ytterligare begränsningar som gjorts i rätten att köpa inom andra inköpsområden än det där innehavaren bedrev sin verksamhet. En viss inskränkning gjordes mot slutet av år 1947 i rätten att tillverka m o n t e r i n g s f ä r d i g a t r ä h u s . Genom bränslekommissionens cirkulär nr 448 hade medgivits ägare eller innehavare av beslagtaget virke rätt att tills vidare utan hinder av beslaget bearbeta och försälja virket. Härigenom hade det varit möjligt att fritt tillverka och till enskilda försälja monteringsfärdiga trähus. I cirkulär nr 595 hänvisade bränslekommissionen till den skärpta byggnadsregleringen, vilken numera syntes kräva, att även trähusfabrikationen underkastades reglering. I cirkuläret föreskrevs, att

129 fr. o. m. den 15 december 1947 bilade, sågade eller hyvlade trävaror under beslag icke utan tillstånd av bränslekommissionen fingo användas för framställning av monteringsfärdiga byggnader annat än i sådana fall, där tillverkningen skedde till beställare, som styrkt sig ha erhållit vederbörligt byggnadstillstånd, eller till fullgörande av leverans, för vilken exportlicens erhållits. Beträffande r e g l e r i n g e n a v h a n d e l n m e d r u n d v i r k e u n d e r t i d e n f r . o. m. d e n 1 j u l i 1 9 4 8 meddelade bränslekommissionen föreskrifter i cirkulär nr 638. En viss ökad frihet i virkeshandeln infördes härmed, ehuru systemet med inköpstillstånd och inköpsområden fortfarande upprätthölls. Såväl skogsägareföreningarna som större industriföretag, vilka i regel tillverkade massa och använde massaved som råvara, ägde erhålla generella tillståndsbevis av bränslekommissionen att uppträda som köpare inom det område, där de hade sin verksamhet förlagd. I viss utsträckning tillätos sådana större industriföretag att köpa begränsade kvantiteter även inom annat inköpsområde, övriga träförädlingsindustrier (som icke använde massaved som råvara, d. v. s. i huvudsak sågverken) fingo den lättnaden, jämfört med föregående år, att de erhöllo generellt tillstånd att inom det kristidsstyrelseområde, där de hade verksamhet förlagd, för drift av eget verk förvärva timmer av furu och gran samt lövvirke av alla slag, avverkat före den 1 juli 1949, eller avverkningsrätt, huvudsakligen avseende timmer och löwirke, för avverkning före nyssnämnda dag. I fråga om sådana förvärv inom annat kristidsstyrelseområde kunde här avsedda träförädlingsverk erhålla särskilda tillståndsbevis efter ansökan. För virkeshandlare skulle som förut gälla, att de fingo köpa upphugget virke eller avverkningsrätter först efter ansökan hos vederbörande kristidsstyrelse, varvid som regel den av kristidsstyrelsen beviljade kvantiteten icke fick överstiga vad sökanden visat sig ha förvärvat inom området under 1947/48. Vid övergången till det nya virkesavverkningsåret utfärdade bränslekommissionen denna gång inga bestämmelser om köpstopp. Pappersmassa och papper. För genomförande av den reglering av papp- och pappersförbrukningen, som nödvändiggjorts av försörjningsläget och behovet av exportökning, hade fr. o. m. den 2 april 1947 förordnats om beslag å papp och papper och vissa därav tillverkade varor. Bland dessa varor upptogs icke pappersgarn. Vissa därefter inträffade förhållanden bibragte emellertid bränslekommissionen den övertygelsen, att även pappersgarn måste bli föremål för såväl beslag som handelsreglering. Det hade särskilt visat sig förenat med svårigheter alt förmå spinnerierna och grosshandeln att tillgodose vissa samhälls9—916203

130 viktiga behov. Svårigheterna hade uppgivits sammanhänga med otillräcklig försörjning vid spinnerierna med spinnpapper. På bränslekommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 14 november 1947 kungörelse (nr 820), varigenom förordnades om beslag fr. o. m. den 20 november 1947 å pappersgarn, bind- och segelgarn av papper med undanlag av skördegarn samt band av pappersgarn. Beslaget omfattade alla förråd hos handlande med samt tillverkare och yrkesmässiga förbrukare av hithörande varor, därjämte alla partier som framdeles inom landet tillverkades eller yrkesmässigt förvärvades eller till landet infördes. Handläggningen av ined beslaget och den därpå grundade handelsregleringen sammanhängande frågor uppdrogs åt bränslekommissionen. Denna meddelade i cirkulär n r 566 närmare bestämmelser härom. Det föreskrevs, att envar handlande med eller tillverkare av ifrågavarande varor skulle vid försäljning till återförsäljare, förädlingsindustri eller förbrukare iakttaga dels att behov, som vore att betrakta såsom samhällsviktiga, skulle tillgodoses med företräde framför andra leveranser, dels att, sedan så skett, tillgängliga kvantiteter skulle så långt möjligt fördelas på de olika kunderna under hänsynstagande till deras tidigare inköp och förhandenvarande behov, såvida ej meddelade bestämmelser beträffande vissa köparekategorier eller vissa varuslag föranledde till annan fördelning. Dessa bestämmelser inneburo, att före beslagets ikraftträdande träffade avtal kunde åberopas endasl i den mån de voro förenliga med ifrågavarande bestämmelser. I andra hänseenden än ovan nämnda fick innehavare av varor under beslag tills vidare fritt förfoga över varan. Redan dessförinnan hade pappersregleringen i vissa andra avseenden ytterligare utbyggts. Sålunda hade bränslekommissionen i cirkulär nr 565 föreskrivit, att utleveranserna från pappersbruken av papp och papper för framställning av wellpappemballage under år 1947 icke fingo omfatta större kvantiteter än som motsvarade högst 88 procent av leveranserna under 1946. Tillverkare av vvellpappemballage skulle vid försäljning till återförsäljare eller förbrukare iakttaga, att företräde gåves åt leveranser av emballage, avsett för försörjningsviktiga varor, och för ömtåliga varor som oundgängligen krävde omslag under transport samt att allt emballage finge sådant utförande, alt största möjliga materialbesparing ernåddes. Med försörjningsviktiga varor förstods framför allt varor inom livsmedelsindustrien, t. ex. mejeri- och charkuterivaror, mjöl, gryn och spisbröd, samt produkter inom läkemedelsindustrien. I cirkulär nr 576 bestämdes, att papp och papper icke fick användas för yrkesmässig tillverkning av pappersmanufaktur, avsedd för prydnads- eller dekorationsändamål eller för begagnande ur nöjes- eller förströelsesynpunkt, såvida icke bränslekommissionen efter framställning i varje särskilt fall lämnat tillstånd därtill. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade det statsråd, som inom regeringen hade att handlägga frågor angående trävaru- och pappersregle-

131 r i n g a r n a , d e n 19 s e p t e m b e r 1947 t v e n n e p e r s o n e r a t t s o m s a k k u n n i g a i n o m folkhushållningsdepartementet b i t r ä d a med en skyndsam utredning r ö r a n d e e n a l l m ä n ö v e r s y n av pappersransoneringen. I direktiven för de sakkunniga betonades, att det försämrade valutaläget gjorde det önskvärt att åstadkomma en ytterligare beskärning av den inhemska förbrukningen av papper och papp för att därigenom kunna öka exporten. Det anfördes vidare, att en avsevärd del av pappersexporten normalt ginge till sådana länder som betalade i dollarvaluta, vilket gjorde denna export särskilt betydelsefull, samt att bristen på elektrisk kraft kunde komma att medföra minskning i produktionen, varigenom det bleve än mer angeläget att minska den inhemska konsumtionen för att hålla exporten uppe. D å f r å g a n o m p a p p e r s f ö r s ö r j n i n g e n å r 1948 för t i d n i n g a r och andra periodiska publikationer finge a n s e s s ä r s k i l t b r å d s k a n d e och e f t e r s o m d e t t a s p ö r s m å l u t a n s t ö r r e o l ä g e n h e t e r s y n t e s k u n n a b e h a n d l a s f r i s t å e n d e f r å n de ö v r i g a k o n s u m t i o n s o m r å d e n a , a v l ä m n a d e de s a k k u n n i g a f ö r s t e t t s ä r s k i l t b e t ä n k a n d e , d a t e r a t d e n 5 n o v e m b e r 1947, m e d förslag till p a p p e r s f ö r s ö r j n i n g för p e r i o d i s k a p u b l i k a t i o n e r u n d e r å r 1948. Utredningsmännen konstaterade inledningsvis, att förbrukningen av papper till tidningar och tidskrifter hade hastigt stigit t. o. m. år 1946. Även med beaktande av de besparingsåtgärder som vidtagits under år 1947 förelåge alltjämt en betydande ökning jämfört med förkrigstiden. Den stegrade pappersförbrukningen syntes i huvudsak bero på att upplagorna ökats, att nya tidningar och tidskrifter startats och att vissa tidningar övergått till att utges i större antal nummer per år. Under år 1948 borde med hänsyn till föreliggande förhållanden avsevärt större reduktion än under 1947 göras i den inhemska papperskonsumtionen. Det framhölls, att besparingsåtgärderna borde planeras så, att den för ett demokratiskt .samhälle omistliga tryckfriheten icke äventyrades. Speciell hänsyn måste därför tagas till den opinionsbildande delen av de periodiska publikationerna. Vidare borde tidningar och tidskrifter, som ju måste planera sin verksamhet på tämligen lång sikt och som ofta hade en stor stab av fast anställda att sörja för, erhålla säkerhet för att icke papperstillförseln plötsligt upphörde eller över hövan begränsades. Därför föreslogs, att papper till periodiska publikationer räknades som prioriterat och i angelägenhetsgrad ställdes framför den stora mängden av oprioriterat tillfällighetstryck. Den gällande regleringen av tidningarnas och tidskrifternas pappersförsörjning byggde på dels vissa avtal mellan å ena sidan bränslekommissionen och å den andra Svenska tidningsutgivareföreningen resp. dess veckotidningssektion samt utgivarna av vissa utanför dessa organisationer stående s. k. boulevardblad, dels bränslekommissionens cirkulär nr 541. I avtalen bestämdes maximistorleken av pappersinköpen under år 1947 för berörda tidningar och tidskrifter. Papperskvantiteterna hade därvid avvägts med beaktande av vederbörande publikationers art på sådant sätt, att nyhetstidningarna erhållit något förmånligare villkor än de inom Tidningsutgivareföreningen organiserade veckotidningarna av förströelsekaraktär samt de s. k. boulevardbladen. Eftersom någon prövning av tidskrifternas art icke företagits genom ansvarig myndighet, hade därav följt, att deras klassificering till den ena eller andra gruppen skett genom överenskommelse mellan utgivarna själva och vederbörande tryckeri.

132 Om man vid regleringen av papperskonsumtioncn för år 1948 skulle bygga vidare på det dittills tillämpade systemet, borde klassificeringen i grupper med varierande papperstilldelning göras så tydlig, att det utan vidare måste stå klart för vederbörande utgivare och tryckeri till vilken grupp en publikation skulle hänföras. De sakkunniga förordade, att för papperstilldelningen till tidningar och tidskrifter fastställdes en grundkvantitet av 50 procent av deras papperskonsumtion år 1946. Denna tilldelning borde få utnyttjas utan särskild behovsprövning och förutsattes endast gälla för särskilt umbärliga publikationer. Det stora flertalet tidningar och tidskrifter borde emellertid på grund av sitt värde ur olika synpunkter kunna åberopa motiv för gynnsammare behandling och efter prövning av bränslekommissionen beviljas tillstånd att öka sin papperskonsumtion utöver grundkvantiteten. Ur angivna synpunkter föreslogo de sakkunniga en uppdelning av publikationerna i fem grupper, nämligen följande: G r u p p 1, med pappersförbrukningen nedskuren till grundkvantiteten. Hit räknades de s. k. boulevardbladen, publikationer med huvudsyfte att insamla pengar genom upptagande av understödsannonser, vissa föreningsblad m. m. G r u p p 2, med 64 procents papperstilldelning. Hit fördes veckotidningar för förströelseläsning, bildtidskrifter, jultidningar, föreningsorgan huvudsakligen innehållande förströelseläsning m. m. De veckotidningar, som redan under jämförelseåret 1946 vidtagit vissa nedskärningar, föreslogos få en tilldelning av 69 procent. G r u p p 3, med 72 procents tilldelning. Hit hänfördes ideella och religiösa rörelsers tidskrifter, organ för ekonomiska sammanslutningar, fackföreningspressen, andra föreningstidskrifter, företags- och firmatidningar, kommunala myndigheters allmänna upplysningstidskrifter m. m., i den mån dessa publikationer icke på grund av annonsmängd och innehållets art borde hänföras till någon av föregående grupper. G r u p p 4, med 75 procents tilldelning. Hit räknades tidskrifter av mera bestående värde, huvudsakligen tekniska, vetenskapliga och ekonomiska facktidskrifter samt kvalificerade tidskrifter om konst, musik och litteratur. I en f e m t e g r u p p slutligen inrangerades de egentliga nyhetstidningarna, för vilka av organisatoriska skäl icke föreslogs någon nedskärning av papperstilldelningen med stöd av beslagskungörelsen utan i stället förordades en överenskommelse med pressens organisation. Med Svenska tidningsutgivareföreningen hade de sakkunniga preliminärt överenskommit om ett förslag till avtal om begränsning av nyhetstidningarnas pappersförbrukning under år 1948. Enligt förslaget skulle föreningen åtaga sig att i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna riktlinjer svara för fördelningen av tidningspapper. Så länge de exceptionella förhållandena beträffande landets valutaförsörjning och tillgången på elektrisk kraft vore rådande, skulle föreningen basera 1948 års papperstiildelning till de inom föreningen organiserade tidningar och tidskrifter, som trycktes på vanligt tidningspapper, på en totalkvantitet av 102 000 ton, varav högst 50 000 ton under första halvåret. Före den 1 juni och den 1 september 1948 skulle efter överläggningar mellan vederbörande myndighet och föreningen avgöras, furuvida med hänsyn till förbättrade förhållanden beträffande valutaläget och elkraftförsörjningen pappersleveranserna i fortsättningen skulle beräknas efter en årskvantitet av 112 000 ton. Härutöver finge under andra halvåret 1948 inköpss en extra papperskvantitet om 3 000 ton, därest tidningarna verksamt understidde insamlingen av pappersavfall och insamlingsresultatet under år 1948 bedömdes komma att överstiga 70 000 ton.

133 För att biträda bränslekommissionen vid bestämmandet av papperstilldelningen till de periodiska publikationerna föreslogo de sakkunniga inrättandet av en publikationsnämnd med en något annan sammansättning än den pappersnämnd, som redan fanns anknuten till kommissionen. Nämnden skulle ha en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och i övrigt bestå av representanter för vissa angivna sammanslutningar. I skrivelse den 21 november 1947 anbefallde Kungl. Maj:t bränslekommissionen att å kronans vägnar med Svenska tidningsutgivareföreningen ingå överenskommelse rörande föreningens medlemmars förbrukning av tidningspapper under år 1948 i enlighet med det i de sakkunnigas betänkande intagna förslaget. Kungl. Maj:t föreskrev vidare, att såsom rådgivande organ till bränslekommissionen vid dess prövning av vissa frågor om papperstilldelning till periodiska publikationer och andra tryckalster skulle inrättas en nämnd, kallad statens publikationsnämnd, bestående av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande samt sex ledamöter, av vilka en skulle utses av envar av följande sammanslutningar: Sveriges industriförbund, i samråd med handelns organisationer, Landsorganisationen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska boktryckareföreningen, Sveriges författareförening och Samverkande bildningsförbunden. Avtal av den innebörd som angavs i kungl. brevet den 21 november 1947 träffades kort därefter mellan bränslekommissionen och Svenska tidningsutgivareföreningen. Genom ett senare tillägg av den 4 juni 1948 medgavs föreningen rätt att med vederbörande pappersbruk avtala om leverans av sammanlagt 108 000 ton tidningspapper under år 1948, häri inbegripen den kvantitet av 3 000 ton, vilken tänkts som ersättning för medverkan vid pappersinsamlingen under året. Kungl. Maj:t uppdrog den 28 november 1947 åt bränslekommissionen att meddela föreskrifter angående regleringen av pappersförbrukningen i övrigt för periodiska publikationer under år 1948 i huvudsaklig överensstämmelse med vad i sakkunnigbetänkandet angivits. Därvid skulle särskilt iakttagas, att ifrågavarande periodiska publikationer skulle minska sin pappersförbrukning till 50 procent av 1946 års förbrukning, såvida icke bränslekommissionen efter särskild ansökan, sedan statens publikationsnämnd avgivit yttrande i ärendet, medgåve lägre reduktionstal, samt att bränslekommissionen vid behandlingen av dylika ansökningar skulle följa de riktlinjer, som de sakkunniga angivit, kommissionen dock obetaget att efter förslag av publikationsnämnden vidtaga jämkningar i den i betänkandet angivna gruppindelningen och de för de särskilda grupperna angivna reduktionstalen. Meddelande i ämnet till allmänheten lämnades i bränslekommissionens cirkulär nr 594. Där stadgades tillika, att förfoganderätten till papp och papper och andra i vederbörande beslagskungörelse omnämnda varor skulle fr. o. m. den 1 januari 1948 fortfarande i övrigt vara underkastad tidigare

134 föreskrivna inskränkningar m e n att därvid reduceringen i utleverans e r n a s s t o r l e k å r 1948 s k u l l e g r u n d a sig p å u t l e v e r a n s e r n a å r 1947 i s t ä l l e t för å r 1946. De s a k k u n n i g a för ö v e r s y n av p a p p e r s f ö r b r u k n i n g s r e g l e r i n g e n a v l ä m n a d e k o r t efter sitt första b e t ä n k a n d e s l u t b e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö rsörjningsplan f ö r å r 1 9 4 8 b e t r ä f f a n d e p a p p e r och p a p p s a m t r i k t l i n j e r för s k ä r p t r e g l e r i n g av h a n d e l n m e d d e s s a v a r o r . I betänkandet påvisades, att leveranserna av papper och p a p p på hemmamarknaden visat en utomordentligt stark stegring från förkrigstiden t. o. m. år 1946. F r å n ett genomsnitt av ca 250 000 ton under åren 1935—1939 hade hemmamarknadsförsäljningarna stigit till nära 530 000 ton år 1946. Anledningarna till den stora konsumtionsökningen vore flera. Bristsituationen under krigsåren h a d e bidragit att skapa nya användningsområden. Knappheten på arbetskraft inom detaljhandeln hade vidare föranlett en snabb övergång till distribution i fabriksförpackningar (kundförpackningar). Bansoneringen av livsmedel och andra varor hade medfört, att varuförsäljningarna i detaljhandeln uppdelats på smärre poster än vad som eljest skulle ha blivit fallet, varigenom åtgången av papper och p a p p i distributionen ökats. Den stegrade investeringsverksamheten hade medfört ökad förbrukning av p a p p och papper inom byggnads- och byggnadsämnesindustrierna. Sådana emballagekrävande industribranscher som möbelindustrien, järn- och metallmanufakturbransehen och andra tillverkningar av ovaraktiga konsumtionsvaror, vilka följt med i det allmänna konjunkturuppsvinget efter kriget, hade säkerligen också bidragit till ökningen av den inhemska pappersåtgången. Slutligen erinrades i betänkandet om att den svenska pappersexporten under krigsårens avspärrning icke kunnat upprätthållas på en tillfredsställande nivå; pappersbruken hade på grund härav i större utsträckning än normalt varit hänvisade till den inhemska marknaden, varför det legat i deras intresse att öka hemmaförbrukningens omfång. Exportens tillbakagång belystes av följande siffror: Medan Sverige i genomsnitt under åren 1935—1939 exporterade ca 530 000 ton papper och p a p p , sjönk exporten till ca 30 procent därav år 1941. I genomsnitt exporterades under åren 1940—1945 omkring 200 000 ton årligen. Först under år 1946 skedde en större återhämtning och detta år uppgick exporten till 434 000 ton. De ansträngningar som under år 1947 gjorts att begränsa den inhemska pappcrsoch pappförbrukningen för att därigenom frigöra ökade kvantiteter för export hade medfört en begränsning av hemmaleveranserna på ca 73 000 ton i jämförelse med leveranserna föregående år eller på ca 14 procent (minskning från 528 000 till 455 000 t o n ) . Allmänheten torde i stort sett icke ha haft någon större känning av de konsumtionsbegränsande åtgärderna, beroende antagligen främst på att lagerställningen vid ingången av år 1947 i allmänhet varit god för pappersgrossisterna och de företag som sysslade med vidareförädling av papper och p a p p . Vid bedömandet av möjligheterna för en ytterligare beskärning av hemmaförbrukningen hade de sakkunniga följt gruppindelningen i den dokumentationslista, som tillämpats i försörjningsplanen för 1947, och uppskattat besparingsmöjligheterna för varje pappers- och pappsort för sig. Med beaktande av svårigheterna att åstadkomma snabba besparingsresultat och av angelägenheten att icke reducera de kvantiteter, som ställdes till hemmamarknadens förfogande, så mycket, att allvarliga försörjningssvårigheter uppstode eller att konsumtionen tvingades in på dyrbarare och mera svåråtkomligt ersättningsmaterial, hade de sakkunniga stannat för att föreslå en nedskärning av hemmamarknadsleveranserna under år 1948 till 411 300 ton eller — för det fall att situationen beträf-

fande valuta- och elkraftförsörjningen skulle avsevärt förbättras — till 416 300. Detta innebar en reduktion med 43 700 å 38 700 ton i jämförelse med 1947 års leveranser. Exporten av motsvarande kvantiteter papper och papp uppskattades skola giva ett valutatillskott av minst 25 milj. kronor. De sakkunniga rekommenderade i första hand en sträng reglering av den statliga pappersförbrukningen. Den dittillsvarande regleringen i övrigt på pappersområdet hade den förtjänsten, att den kunde tillämpas utan någon större administrationsapparat. Den kunde enligt de sakkunnigas uppfattning sägas ha fungerat i stort sett smidigt, men den beredde å andra sidan inga egentliga garantier för en rättvis fördelning av den kvantitet papper och papp, som förbehölls hemmamarknaden. För att detta mål skulle nås måste regleringsbestämmelserna skärpas och preciseras, främst beträffande försäljningarna från pappersbruken, försäljningarna mellan grossister inbördes och leveranser från grossister till personer och företag, som använde papp eller papper i yrkesmässigt bedriven tillverkningsrörelse (emballagefabrikanter, boktryckare m. fl.). Att utsträcka handelsregleringen ytterligare ansågs stöta på alltför stora svårigheter. Vid den tekniska utformningen av handelsregleringen borde man enligt de sakkunnigas mening eftersträva dels att ingreppen i näringsidkarnas frihet i möjligaste mån begränsades och dels att den administrativa apparaten bleve så liten som möjligt. Det smidigaste förfarandet syntes kunna ernås genom att köparna i första hand hänvisades till sina tidigare leverantörer och generellt berättigades att av dem inköpa med bestämda procenttal i förhållande till inköpen under ett basår reducerade kvantiteter papper och papp av olika slag. I särskild ordning borde sörjas för att de köpare, som ej kunde erhålla tillräckliga leveranser från de tidigare leverantörerna, i stället finge inköpa varor från annan leverantör. De sakkunniga uttalade sig vidare rörande vissa speciella frågor, varibland må nämnas att detaljplaner funnos böra upprättas för försörjningen av specialområden, bl. a. livsmedelsemballage, för att klarlägga för vederbörande företagare, hur mycket de kunde räkna med i fråga om emballage under år 1948 och hur mycket de måste tänka på att åstadkomma genom återvinning av begagnat emballage. De sakkunniga funno det vidare nödvändigt, att i vissa fall användningsförbud utöver redan gällande förbud stadgades. Här pekades bl. a. på det pappersslöseri som i många fall ägde rum genom dubbelemballering inom såväl industrien som handeln. För vinnande av bättre kontrollmöjligheter vid övervakningen av pappersregleringen utfärdade Kungl. Maj:t den 2 april 1948 på bränslekommissionens hemställan kungörelse (nr 142), vari bl. a. stadgades skyldighet för den som sålde eller utbjöd vara av hithörande slag, som låg under beslag, att lämna kommissionen eller dess ombud uppgifter angående inköp och försäljningar av sådan vara. Den 18 april 1947 hade Kungl. Maj :t i prisreglerande syfte godkänt överenskommelser, som bränslekommissionen träffat med dels Svenska cellulosaföreningcn dels Svenska trämasseföreningen angående bildandet av Stiftelsen cellulosaindustriens resp. Stiftelsen trämasseindustriens konjunkturutjämningsfond, till vilka fonder skulle inbetalas vissa avgifter, beräknade per ton exporterad massa (se del VIII sid. 320). Mellan nämnda föreningar samt Svenska pappersbruksföreningen hade avtalats angående leveranser av massa för säkerställande av pappersindustriens råvaruförsörj-

136 ning under år 1947. Samtidigt med godkännandet av förstnämnda avtal hade Kungl. Maj:t instruerat handelskommissionen att göra beviljandet av exportlicens för pappersmassa beroende av att vederbörande tillverkare ställt sig ifrågavarande avtalsbestämmelser angående inbetalningar och hemmamarknadsleveranser till efterrättelse. Berörda överenskommelser, vilka ursprungligen gällde t. o. m. den 31 januari 1948, blevo sedermera förlängda att gälla till utgången av februari s. å. För reglering åter av pappersbrukens leveranser av papp och papper på den inhemska marknaden under år 1947 hade bränslekommissionen ingått överenskommelse med Svenska pappersbruksföreningen, vilken refereras i del VIII sid. 115. Beträffande de nämnda stiftelserna samt vissa i anknytning därtill bildade ytterligare stiftelser för särskilda ändamål träffade bränslekommissionen på våren 1948 nya avtal med vederbörande föreningar (se sid. 313). Dessa avtal utgjorde i sin mån förutsättning för den överenskommelse som cellulosa- och trämasseföreningarna den 30 april 1948 slöto med Svenska pappersbruksföreningen angående massaleveranser till den svenska pappersindustrien under år 1948, och denna överenskommelse betingade i sin ordning bränslekommissionens med pappersbruksföreningen den 13 maj 1948 träffade avtal angående leveranser av papper och papp på den svenska marknaden under år 1948. Sistnämnda avtal, vid vars avslutande hänsyn tagits till de förutnämnda sakkunnigas förslag och rekommendationer, godkändes av Kungl. Maj :t den 14 maj 1948. Avtalet hade från föreningens sida biträtts endast under vissa bestämda förutsättningar med hänsyn till avsättningsmöjligheter och frihet från prisutjämningsavgifter eller därmed jämförliga pålagor. Föreningsmedlemmarnas leveranser år 1948 av varor för konsumtion inom landet (den s. k. dokumentationsplikten) begränsades till sammanlagt ca 422 000 ton med viss bestämd fördelning på varuslag. Härav skulle 25 000 ton läggas i reserv, som fick tagas i anspråk först efter särskilt besked från kommissionen. I avtalet angavs, att kommissionen eftersträvade en minskning av utleveranserna inom landet till 390 000 ton genom att ytterligare reducera användningen av papper och papp. Vid leverans av de kvantiteter, som icke lagts i reserv, skulle såsom allmän princip gälla, att varje köpare under 1948 skulle erhålla förhållandevis lika stora leveranser av olika pappersslag som under år 1947. Leveranserna skulle, såvitt ej annorlunda bestämdes, ske till priser, som icke överstego av Kungl. Maj:t eller priskontrollnämnden godkända högsta stoppriser. Medlemmarna skulle åläggas att vid försäljningar inom ramen för dokumentationsplikten göra förbehåll om att varan var avsedd att förbrukas inom landet. Utöver nämnda kvantitet ägde medlemmarna rätt att till fria priser sälja papper och papp för förädling i Sverige till exportprodukter. Föreningen skulle verka för att medlemmarna vidtoge åtgärder för nedbringande i besparingssyfte av gramvikt, format o. dyl. för särskilda varuslag. Föreningen förband sig att i avgivna yttranden till handelskommis-

137 sionen taga hänsyn till huruvida vederbörande pappersbruks leveranser på den svenska marknaden ägt rum i enlighet med avtalet och gällande föreskrifter i övrigt. Avtalet godkändes från pappersbruksföreningens sida med förbehåll för föreningens ställningstagande i händelse en accis komme att läggas på papper och papp. En sammanfattning av de föreskrifter, som skulle gälla angående regleringen av handeln med papp och papper m. in. under år 1948 — varvid hänsyn jämväl tagits till de ovan omnämnda sakkunnigas förslag — meddelade bränslekommissionen genom cirkulär nr 615 (daterat den 12 februari men utfärdat först den 31 m a j ) . Genom detta cirkulär upphävdes alla de tidigare cirkulären angående hithörande frågor. Där omnämndes, att bränslekommissionen med Kungl. Maj:ts godkännande i särskilda avtal med de svenska pappersbruken fastställt de totala kvantiteter, som högst fingo utlevereras från bruken på den svenska marknaden under år 1948. De enskilda brukens leveranser hade i samband därmed reducerats i jämförelse med utleveranserna under år 1947. Vidare föreskrevs, att vid försäljning från fabrik eller grossist skulle iakttagas, att för rörelsen tillgängliga kvantiteter så långt möjligt fördelades på de olika kunderna under hänsynstagande till dessas tidigare inköp, såvida ej för vissa köparkategorier eller vissa varuslag särskilt föreskrivits annan fördelning. Person eller företag som drev tryckeri, bokförlagsrörelse, bokbinderi eller annan bearbetning av finpapper m. in., skulle giva företräde åt sådant tryck eller sådan förädling som vore av särskilt samhällsviktig art, såsom statligt och kommunalt tryck, vetenskapliga verk, yrkes- och läroböcker, undervisningsmaterial samt övrigt sådant tryck, som vore oundgängligt för näringslivet. Beträffande pappersförbrukningen för tidningar och tidskrifter samt försäljningen och förbrukningen av wellpapp-, papp- och kartongemballagc samt pappersgarn och pappersmanufaktur avsedd för prydnads- eller dekorationsändamål m. m. upprepades förut meddelade föreskrifter. Detaljhandlare uppmanades att iakttaga största möjliga sparsamhet med omslagspapper och påsar, särskilt vid emballering av fabriksförpackade varor samt sådana, som icke oundgängligen erfordrade emballage. Tillverkningen av bakelse-, lårt- och bärkartonger samt päls-, kapp- och kostymkartonger skulle under år 1948 reduceras med minst 50 procent av tillverkningen under år 1947. Lyx- och presentkartonger fingo ej tillverkas. Tillverkning av kartonger, kapslar, hylsor e t c , avsedda som konsumentförpackningar, tilläts icke utan bränslekommissionens särskilda tillstånd i andra fall än då helautomatisk emballering skedde eller då varan på grund av ömtålig beskaffenhet oundgängligen fordrade sådan förpackning. Papp eller papper, som utlevererades för export eller försåldes på hemmamarknaden för förädling till produkt, som skulle exporteras (exportpapper), fick icke, vare sig som råvara eller i förädlad form, utbjudas eller försäljas till förbrukning inom landet eller j riket eljest användas. Sådant exportpapper, som pappersbruken ägde att

138 efter bränslekommissionens tillstånd leverera, utöver den kvantitet papp och papper som var avsedd för den inhemska marknaden, fick icke ullevereras från bruk till mottagares lager inom landet ined mindre köparen avlämnade av bränslekommissionen utfärdat tillstånd till inköp av den kvantitet leveransen avsåg. Insamlingen av p a p p e r s a v f a l l fortsattes under senare delen av år 1947 och under år 1948 med stegrad intensitet. Insamlingsresultatet, som under första halvåret 1947 utgjort ca 42 000 ton, uppgick under andra halvåret till ca 58 000 och således för hela året till ungefär 100 000 ton. Under första halvåret 1948 insamlades ca 66 000 ton; målet för hela årel var 120 000 ton. Exporten av pappersavfall belöpte sig år 1947 till ca 30 000 och första halvåret 1948 till ca 25 000 ton och befann sig alltså ävenledes i stigande. Den övervägande delen av pappersavfallet kom emellertid till användning som råvara vid inhemska pappersbruk. Den betydande användning som pappersavfallet sålunda begynt få som råvara var en nyhet för den svenska pappersindustrien. Före kriget hade sådan råvara endast i ringa omfattning brukats, kanske något 10 000-tal lon, huvudsakligen för tillverkning av wellpapp och vissa andra pappsorter. Pappersavfallet hade då i allmänhet erhållits från pappers- och pappförädlande industrier såsom tryckerier, pås- och kuvertfabriker, kartonnagefabriker m. fl.; till en del utgjordes det av osålda delar av tidningars och tidskrifters upplagor. Med den starkt ökade omfattning, vari pappersavfall under de senaste åren tagits i anspråk inom industrien och med den större oenhetligheten i avfallets beskaffenhet, i samma mån som insamlingsverksamheten vidgats, har risk uppstått för kvalitetsförsämring vid papperstillverkningen. Särskilda tillverkningstekniska problem ha härigenom uppkommit, vilkas lösning fordrat ingående undersökningar. Framför allt har det gällt att tillse, att ej genom en eventuell kvalitetsförsämring det svenska papperets goda renommé på exportmarknaden äventyrats. Textilvaror. Genom kungörelse den 23 november 1945 (nr 714) hade — i samband med textilransoneringens upphävande — industrikomniissionen utrustats med befogenhet att, i den mån så krävdes för åstadkommande av erforderlig hushållning med textilvaror, förordna, att textilvara icke eller endast under iakttagande av de villkor kommissionen bestämde fick användas för yrkesmässig tillverkning eller beredning till avsalu av visst eller vissa andra slag av varor. Med stöd härav hade industrikomniissionen i meddelande nr 276 utfärdat föreskrifter rörande produktions- och handelsregleringen på textilområdet fr. o. m. den 26 november 1945 (se del VII sid. 68). Bl. a. stadgades här, att vävnader fingo användas för tillverkning av varor

139 till aivsalu allenast på villkor att vederbörande tillverkare vid försäljning av den tillverkade varan i förekommande fall ställde sig till efterrättelse av priskontrollnämnden meddelade bestämmelser om högsta pris m. ni. i fråga om konfektion av resp. slag av vävnader. I 1 § av nyssnämnda kungörelse uppräknades de slag av textilvaror, vara densamma var tillämplig. Där omnämndes ej artiklar av enbart konstsilke, detta av det skälet, att dylika varor på sin tid varit undantagna från den allmänna textilransoneringen, och att, då denna hävdes, man ej ville på denna punkt införa några skärpta bestämmelser. I kungörelsen omnämndes vidare ej andra vegetabiliska spånadsämnen än bomull och lin och ej heller natursilke samt syntetiska fibrer, såsom nylon m. m. Industrikommissionens ovan angivna meddelande var alltså ej tillämpligt å varor framställda av sistnämnda slag av råvaror. Med anledning av- önskemål från priskontrollnämnden — vilken planerade ytterligare utvidgning av priskontrollen på textilområdet — utfärdade Kungl. Maj:t den 23 januari 1948 en kungörelse (nr 29), som i angivna hänseende kompletterade kungörelsen nr 714/1945. Industrikomniissionen utgav härefter ett nytt meddelande, nr 364, som ersatte det tidigare meddelandet nr 276 och som — med i huvudsak oförändrad giltighet i övrigt för däri givna bestämmelser — utsträckte desamma att även gälla varor innehållande konstsilke, nylon och liknande. Produktionsregleringen upprätthölls alltjämt inom bomullsindus t r i e n på i huvudsak oförändrat sätt. Snarast genomfördes häri under år 1948 vissa skärpningar som följd av den av valutaskäl förestavade importbegränsningen. Sålunda uppställdes en mera inskränkt norm för den månatliga råvarutilldelningen. Föreskrifter bibehöllos, som avsågo att säkerställa tillverkningen av vissa viktigare standardvaror, såsom blåtwills, lakansväv, skjorttyg, fodervaror och förbandsgas. Beträffande en rad varor (säckväv, rullgardinsväv, markisväv, tältduk, badkappstyg m. m.) tillämpades fortfarande tillverkningsförbud. Skyldigheten att avlåta vissa kvantiteter garn till trikå- och fiskredskapsfabrikerna ägde alltjämt bestånd o. s. v. En konsekvens av den hotande nya knappheten på bomull var, att förberedelser vidtogos för att i vidgad omfattning åter använda cellull som ersättning. Vad däremot y l l e i n d u s t r i e n beträffar kan sägas, att produktionsregleringen praktiskt taget upphävdes fr. o. m. den 1 november 1947, då skyldigheten att tillverka viss procent standardvävnader upphörde. Åläggandena att tillverka trikågarn kvarstodo dock alltjämt. En viss begränsning i ylleindustriens råvaruförbrukning förutsattes skola bli ofrånkomlig fr. o. m. den tilldelningsperiod, som började på hösten 1948 (tilldelningen reglerades för sexmånadersperioder, börjande den 1 maj och den 1 november). Man tänkte sig, att därvid förbrukningen under första halvåret 1947 icke skulle få överskridas. Beträffande de slag av f i s k r e d s k a p , för vilka vid den allmänna tex-

140 tilransoneringens upphävande i november 1945 handels- och förbrukningsregleringen bibehållits (se del VII sid. 68), bestämde industrikomniissionen genom meddelande nr 359, att försäljningen och förbrukningen fr. o. m. den 1 januari 1948 skulle helt frigivas. Detsamma blev enligt meddelande nr 369 fr. o. m. den 1 juni 1948 fallet med vissa slag av f i s k e g a r n , nämligen för fiskeriändamål avsett garn av bomull eller bomullsavfall, finare än nr 40. För grövre garnnummer bibehölls handelsregleringen alltjämt. För att bättre kunna anpassa de fortfarande erforderliga regleringsåtgärderna efter behoven anordnade industrikommissionen med stöd av kungörelse den 5 december 1947 (nr 932) en allmän inventering av landets förråd av textilvaror vid årsskiftet 1947/48. I skrivelse den 17 mars 1948 anmälde industrikommissionen att av den i produktionsavtalen med Aktiebolaget svenskt konstsilke avsedda kvantiteten k o n s t s i 1 k e c o r d g a r n, nämligen 1 200 ton (se del VI sid. 255, del VII sid. 262, del VIII sid. 127), vid utgången av år 1947 kvarstått otillverkat 652 ton. På kommissionens hemställan bemyndigade Kungl. Maj :t densamma att hos bolaget påfordra tillverkning under år 1948 av ytterligare 525 ton sådant garn ävensom att, i den mån bolaget vore förhindrat att under år 1948 tillverka hela denna kvantitet, få framflytta såväl tillverkningstiden som den för upphörande av avsättningsgarantien angivna tidpunkten till senast den 15 augusti 1949. Angående subventioneringen av bomullsimporten se sid. 299 samt angående prisregleringen för textilvaror sid. 306.

Hudar, läder och skodon. Fr. o. m. ingången av år 1941 hade s k o f a b r i k e r n a erhållit tilldelning av bottenläder, envar i förhållande till sin förbrukning därav åren 1937—1939 (se del II sid. 92). Sedan år 1943 var jämväl ovanlädret kvoterat. På grund av den knapphet å läder och skinn, som uppstått under år 1947 i och med den allmänna importbegränsningen, föranläts industrikomniissionen att skärpa kvoteringsgrundsatserna på sådant sätt, att tillgångarna reserverades för redan existerande företag i branschen, varför nystartade företag icke kunde komma i fråga för tilldelning. Beträffande den svenska h u d m a r k n a d e n s reglering genomfördes år 1947 vissa förändringar, vilka förtjäna att i detta sammanhang omnämnas. I ett yttrande den 26 november 1947 över en framställning från Svenska hudgrossistföreningen och Svenska hudhandlareföreningen meddelade industrikomniissionen härom bl. a. följande. Handeln med inhemska hudar och skinn hade sedan oktober 1939 varit reglerad genom vissa avtal mellan de på området verksamma sammanslutningarna, nämligen dels det s. k. A-avtalet, som träffats mellan Sveriges slakteriförbund, Svenska

141 hudgrossistföreningen och Svenska garveriidkareföreningen, dels det s. k. Bavtalet, i vilket sistnämnda två organisationer samt Svenska hudhandlareföreningen voro parter. A-avtalet representerade närmast handeln med slakteriföreningarnas hudar, som representerade ca 70 procent av den inhemska hudproduktionen, medan B-avtalet närmast avsåg övriga hudar. I avtalen bestämdes, att handeln skulle gå i de gamla banorna och fastställdes priser för olika slag av h u d a r och skinn. Hudavtalen onödiggjorde en mera ingående statlig reglering av själva handeln. Industrikommissionens uppgift på ifrågavarande område bestod i att, sedan en plan för läderproduktionen uppgjorts, i enlighet med denna fördela de olika hudslagen på resp. garverier. I sådant syfte hade kommissionen träffat överenskommelse med hudgrossistfirmorna, vilka förmedlat försäljningen av huvuddelen av de inhemska hudarna, att de skulle leverera sina varor till garverierna efter kommissionens anvisningar. Genom att handeln med hudar ordnats enligt hudavtalen hade beslaget å hudar och skinn (se del I sid. 276), vilket utgjorde grunden för produktionsregleringen inom garverihanteringen, kunnat begränsas till att träffa hudarna först vid garverierna. Våren 1947 bildade de till Sveriges slakteriförbund anslutna slakteriföreningarna en särskild organisation, Kontrollhudar, andelsslakteriernas förening u. p. a. (nedan kallad föreningen), för att taga hand om försäljningen av föreningarnas hudar och skinn. I samband därmed förklarade sig slakteriförbundet ämna uppsäga A-avtalet. Detta gav anledning till ett sammanträde i maj 1947 inför chefen för folkhushållningsdepartementet med representanter för parterna på hudmarknaden. F r å n hudhandlarnas sida vädjades härvid till föreningen att avstå från fullföljande av sina planer att omhändertaga försäljningen av förbundets hudar, så länge krisförhållandena rådde. Grossisterna förklarade sig emellertid beredda att med föreningen upptaga förhandlingar om samarbete. Därest föreningen icke vore villig härtill, yrkades att statsmakterna måtte reglera marknaden under hänsyn till hudgrossisternas och hudhandlarnas berättigade intressen. Från föreningens sida förklarades, att slakteriföreningarna redan före kriget hade planerat att själva taga hand om försäljningen av sina hudar och skinn, men att de på grund av kriget fått avstå härifrån och biträda hudavtalet med dess föreskrift om att handeln skulle gå i gamla banor. Nu hade emellertid tiden kommit att satta planerna i verket och föreningen var icke benägen att längre vänta härmed. Föreningen önskade dock gärna ett samarbete med hudgrossisterna och var beredd alt snarast upptaga diskussion härom. Statsrådet uttalade vid nämnda tillfälle, att myndigheterna helst såge, att en statlig reglering av hudmarknaden även i fortsättningen kunde undvikas, men de måste kräva garantier för att ett system, som skulle avlösa den dittillsvarande ordningen, vore betryggande ur forsörjningssynpunkt. Efter sammanträdet upptogos förhandlingar mellan föreningen Kontrollhudar och hudgrossisterna. Dessa ledde emellertid icke till resultat. A-avtalet uppsades och upphörde sedermera att gälla. Förhandlingar som ägde rum mellan Kontrollhudar och garveriidkareföreningen resulterade däremot i en överenskommelse, som innehöll bl. a. att föreningen ställde slakteriföreningarnas hela produktion Ull den inhemska marknadens förfogande med fördelning enligt anvisningar av industrikomniissionen. Industrikommissionen fann för sin del anledning att ej motsätta sig den sålunda etablerade anordningen. Kommissionens överenskommelse med hudgrossisterna, att dessa likaledes skulle leverera sina varor till garverierna enligt kommissionens anvisningar, gällde fortfarande. Även B-avtalet ägde alltjämt bestånd. Kommissionen ansåg under sådana förhållanden — med

142 reservation för utfallet i praktiken av föreningens distributionsplan — att den inhemska hudhandeln kunde ur försörjningssynpunkt betraktas som tillfredsställande ordnad. Kommissionen sade sig till fullo behjärta de svårigheter, som de skedda organisationsförändringarna på hudmarknaden medfört framför allt för hudgrossisterna, vilka därigenom undandragits slakteriföreningarnas hudar, utgörande omkring 70 procent av hela omsättningen. Då emellertid en statlig reglering av försäljningen — så som hudhandlareföreningarna påyrkat — icke kunde motiveras med försörjningsskäl, ansåg sig kommissionen icke böra tillstyrka åtgärder i sådan riktning. Denna ståndpunkt godtogs ock av Kungl. Maj:t enligt beslut den 12 december 1947. B-avtalet upphörde sedermera att gälla fr. o. m. den 1 januari 1948. Någon reglering av handeln med de varor som närmast åsyftades i detta avtal ansågs ej nödvändig, så länge industrikommissionens överenskommelse med hudgrossisterna om distributionen av inhemska hudar och skinn bestod. Angående subventionen av hudimporten se sid. 299 samt angående prisregleringen på sko- och läderområdet sid. 308. Gummi och gummivaror. Beträffande de ändringar och tillägg, som skett i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av b i 1 g u m m i och i samband därmed meddelade föreskrifter, vilka ändringar och föreskrifter syftat till en av besparingar i drivmedelsförsörjningen förestavad begränsning av motorfordonstrafiken, hänvisas till sid. 247. Med anledning av ansökningar från flera gummihandelsföretag uppdrog Kungl. Maj:t den 30 april 1948 åt industrikommissionen att låta besiktiga vissa i ansökningarna angivna p e r s o n b i l s d ä c k och med ordet shästvagnsdäck» stämpla de däck, som därvid befunnes icke lämpligen kunna användas som bildäck, samt att därefter utfärda licenser för inköp av sålunda stämplade däck. Därvid skulle föreskrivas, att ifrågavarande däck endast finge brukas å hästvagn samt att de icke finge överlåtas eller användas för annat ändamål. Merendels gällde det här däck med tämligen hög inblandning av bunagummi. Den 27 juni 1947 hade Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser om tillverkning av syntetiskt gummi under senare halvåret 1947 och samtidigt upj>dragit åt kommissionen att inkomma med fullständig redovisning av dittills föreliggande driftsresultat av ifrågavarande verksamhet ävensom, i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, förslag till den fortsatta forsknings- och försöksverksamheten på hithörande onråde. I sin i anledning härav avlåtna skrivelse den 19 november 1947 anförde industrikommissionen bl. a. Ändamålet med ett fortsättande av driften under budgetåret 1947/48 -rar att före driftens nedläggande ur beredskapssynpunkt komma fram till ett för återupptagande av driften gynnsammare utgångsläge än vad som uppnåtts på våren

143 1947. Detta ändamål syntes i och med fullföljandet av det till slutet av december 1947 uppgjorda driftsprogrammet bliva i huvudsak uppfyllt. Av driftsledningens uppgifter syntes nämligen framgå, att tillverkningsmetoderna nu behärskades på ett betydligt säkrare sätt än under våren. Något fortsättande av driften till den 1 april 1948, såsom ursprungligen planerats, syntes alltså ur beredskapssynpunkt icke erforderligt. Kommissionen föreslog därför, att avvecklingen med undantag för en mindre tillsyn finge taga sin början vid utgången av december 1947. Beträffande forskningens fortsättande förklarade kommissionen, att något skäl ej syntes föreligga att frångå de tidigare uppdragna riktlinjerna. Enligt dessa komme under ytterligare omkring ett halvt år den månatliga kostnaden att uppgå till ca 25 000 kronor, men efter denna tid beräknades sådana besparingar komma att göras, att den ursprungligen beräknade summan 800 000 kronor för forskning 1. o. m. budgetåret 1949/50 bleve tillräcklig för hela den planerade treårsperioden. Då 150 000 kronor förbrukats t. o. m. 1947, återstode alltså 650 000 kronor av de av riksdagen för detta ändamål beviljade medlen. I anledning av vad industrikomniissionen sålunda anfört samt i anslutning till av- kommissionen framlagda förslag angående dispositionen av återstående reservationer å de för gummiforskningen och genom tillverkningen beviljade anslagen förordnade Kungl. Maj :t den 5 december 1947 bl. a. följande. Den av kommissionen bedrivna verksamheten för tillverkning av syntetiskt gummi i fabriksmässig skala vid gmnmifabriken i Ljungaverk skulle upphöra med utgången av år 1947. Verksamheten vid fabriken skulle därefter vara inskränkt till arbeten för konserverande avfabriken, inbegripet upprättande av ritningar och arbetsbeskrivningar för arkivering, viss försöksverksamhet i anslutning till forskningsarbetet samt tillsyn av lager och vakttjänst m. m. Industrikommissionen bemyndigades att under år 1948 föranstalta om fortsatt forsknings- och försöksverksamhet beträffande syntetiskt gummi i huvudsak av den omfattning och enligt de riktlinjer som angivits i kommissionens skrivelse. Vissa föreskrifter meddelades angående dispositionen av förefintliga reservationer å tidigare anslag, varjämte industrikommissionen anbefalldes att snarast inkomma med redogörelse och redovisning för verksamheten vid fabriken i Ljungaverk under tiden 1 juli 1946—31 december 1947. Av kommissionens i sådant hänseende den 21 april 1948 avgivna redogörelse framgick, att inkomsterna av försäljningen av syntetiskt gummi (svedopren) utgjort sammanlagt 374 056: 40 kronor. Av det för budgetåret 1946 47 anvisade reservationsanslaget å 3 milj. kronor fanns vid årsskiftet 1947 48 en behållning av 984 235:37 kronor. Under första halvåret 1948 fortgick avvecklings- och konserveringsarbetet vid den vid årets början nedlagda fabriken i Ljungaverk. En fullständig och detaljerad beskrivning av den konserverade fabriken, även avfattad som en handledning vid dess eventuella förnyade igångsättande, upprättades. Beträffande den i maj 1946 nedlagda gummifabriken i Stockvik meddelade Kungl. Maj:t i proposition till 1948 års riksdag, nr 110, att Stockholms

144 superfosfatfabriks aktiebolag anhållit att få inlösa nämnda fabriksanläggning samt hemställt att i anslutning därtill även vissa andra mellanhavanden mellan kronan och bolaget måtte avvecklas. I anslutning till en härom träffad preliminär uppgörelse framlade Kungl. Maj:t i nämnda proposition förslag om att fabriken i Stockvik finge försäljas till fosfatbolaget mot en ersättning av 1 621 000 kronor, varvid bolaget samtidigt avstod från sina till 1 milj. kronor värderade fordringar å livsmedelskommissionens clearingkassa för gödselmedel. (Taxeringsvärdet å fabriksfastigheten uppgick till 2 885 000 kronor. Sammanlagda anläggningkostnaderna hade för staten belöpt sig till 6 018 000 kronor.) Riksdagen godkände den föreslagna försäljningen på därom överenskomna villkor. Forskningsarbetet på gummiområdet skulle tills vidare fortgå enligt uppgjord plan med fördelning på tre avdelningar, nämligen vid Fysikalisktkemiska institutionen och Svenska gummiforskningslaboratoriet i Uppsala samt vid LKB forskningslaboratorium i Stockholm (Äppelviken). För fortsatt förädlings- och försöksverksamhet med den gummiförande koksagysvåxten anvisade riksdagen för budgetåret 1948/49 ett anslag å 50 000 kronor. Därav avsågs 30 000 kronor skola ställas till förfogande för Sveriges utsädesförening för fortsatt förädlingsarbete och 20 000 kronor för statens jordbruksförsök för odlingsteknisk försöksverksamhet. Sistnämnda verksamhet skulle enligt uppgjord plan främst gå ut på bekämpning av ogräs. Feta oljor och fettämnen, tvättmedel, färgämnen m. m. I de bestämmelser, som industrikomniissionen genom meddelande nr 350 utfärdat rörande tilldelning av linolja till förbrukare, hade medgivits viss tilldelning för målning av nya snickerier, nya väggar och tak i kök och badrum m. m. samt förut målade snickerier utvändigt. Däremot hade någon tilldelning av linolja för målning av träväggar utvändigt icke ställts i utsikt. I meddelande nr 354 medgav kommissionen fr. o. m. den 31 juli 1947 viss lättnad i sistnämnda hänseende. Tilldelning av linolja för utvändig målning av träväggar kunde dock ifrågakomma endast om målningen skulle utföras under år 1947 och om behovet tillfredsställande styrktes av myndighetsperson i statlig eller kommunal tjänst. Genom meddelande nr 363 utsträcktes medgivandet att även gälla arbeten som utfördes under målningssäsongen 1948. Licenstvånget vid försäljning av linoljefärg, linoljespackelfärg och linoljekitt, vilket enligt tidigare givna föreskrifter tillämpades beträffande dylika varor av inhemsk tillverkning, utsträcktes genom meddelande nr 362 till att fr. o. m. den 15 april 1948 även gälla importerade varor av nämnda slag.

145 Orsaken till ifrågavarande skärpning i linoljeregleringen låg främst i den fortfarande begränsningen av den kvot som på detta område tilldelades Sverige av det internationella regleringsorganet, IEFC. Dollarbristen och nödvändigheten att inskränka importen från länder med hårdvaluta anfördes som skäl för genomförandet i början av år 1948 av vissa nya v a r u b e s l a g . Det skedde enligt två kungörelser den 9 januari 1948 (nr 7 och 8), varav den första avsåg kinesisk och japansk träolja och den andra carnaubavax, paraffin, jordvax (ozokerit), montanvax och ceresin samt glycerin (rå och renad). Beslagen, vilka trädde i kraft den 18 januari, omfattade dels förråd hos vederbörande handlande och yrkesidkare samt övriga förråd om i förra fallet minst 200, i senare fallet minst 100 kg, dels partier som efter beslagstillfället inom landet tillverkades (i den mån inhemsk tillverkning förekom) eller dit infördes. I meddelanden nr 360 och 361 (det förra avseende carnaubavax m. m., det senare kinesisk och japansk träolja) lämnade industrikomniissionen närmare föreskrifter angående beslagen och den därpå grundade handelsregleringen. Utan hinder av beslaget fick innehavare av beslagtaget förråd av angivna varuslag i egen rörelse intill den 29 februari 1948 använda i fråga om kinesisk och japansk träolja högst 12 procent av förbrukningen under år 1946, i fråga om de övriga varorna högst en åttondel av förbrukningen av envar av dem under år 1947. För annan användning erfordrades särskilt tillstånd av industrikommissionen. För yrkesmässig försäljning fordrades av industrikomniissionen utfärdad inköpslicens. I den skrivelse, vari industrikomniissionen gjorde framställning om ifrågavarande beslag, anförde kommissionen beträffande de särskilda varuslagen bl. a.: Kinesisk och japansk träolja, en vara som huvudsakligen köptes från Kina, utgjorde en viktig råvara vid tillverkning av vissa lacker och fernissor, framför allt isolationslacker för den elektriska industrien samt linoleum- och båtfernissor. För dylika ändamål fordrades omkring 1 000 ton årligen, motsvarande i värde ca 3 milj. kronor. Beslaget var av betydelse ej minst för att förhindra att ifrågavarande olja användes som ersättning för den knappa och strängt förbrukningsreglerade linoljan. Carnaubavax, som importerades från Sydamerika till en kvantitet av ungefär 100 ton per år, utgjorde en nyckelvara vid tillverkningen av en mängd kemiska artiklar, bl. a. bonvax, skokräm, allehanda puts- och rengöringsmedel, karbonpapper m. m. Av paraffin, som ävenledes svårligen kunde importeras från andra än hårdvalutaländer, uppgick normala behovet till 6 å 7 000 ton per år. En inskränkning i förbrukningen av paraffin syntes trämst böra gå ut över ljusfabrikationen. Jordvax, montanvax och ceresin användes vanligen för samma ändamål som eller tillsammans med carnaubavax och paraffin. För de nämnda varorna syntes man för år 1948 böra räkna med en import av högst hälften av den normala. Beträffande titanvitt, en vara huvudsakligen använd inom emaljindu10—916203

146 strien, vilken lagts under beslag från den 14 januari 1945, samt zinksulfidvitt eller litopon, ett viktigt färgämne, som lagts under beslag från den 4 februari s. å., medgav industrikommissionen fri försäljning och förbrukning fr. o. m. den 25 augusti 1947, resp. den 1 juni 1948 (meddelanden nr 356 och 370) i poster om högst 100 kg per köpare och månad under förutsättning att försäljningen antecknades i häröver förd förteckning. Ransoneringen av tvätt- och rengöringsmedel fortgick enligt tidigare grunder. De ordinarie ransonerna voro ungefär desamma som förut. Av såpa lämnades därjämte, särskilt under första halvåret 1948, i ganska stor omfattning extratilldelningar, som gjorde att förbrukningen av denna vara kunde hållas på en relativt hög nivå. Garvämnen. Under en följd av år hade bränslekommissionen efter erhållet bemyndigande träffat överenskommelse med Garvämnesaktiebolaget Weibull i Landskrona och Aktiebolaget Tannin i Västervik om uppköp av ekved för framställning av garvämnen samt utfärdat auktorisation för bolagen såsom uppköpare av ekved. Senaste överenskommelsen, gällande avverkningsåret 1946/47, var dagtecknad den 2 november 1946. Beträffande auktorisationen under avverkningsåret 1947/48 funno bolagen i rådande läge ofrånkomligt, att ekvedspriset höjdes så, att det kom i paritet med brännvedspriserna. Men då ett högt ekvedspris måste återverka på priserna för färdigt garvämnesextrakt, gjorde industriföretagen framsLällning hos priskontrollnämnden om erforderlig höjning av dessa priser. Sedan nämnden meddelat, att den icke hade något att erinra mot ett uppköpspris av 30 kronor per ton f. b. v., utfärdade bränslekommissionen provisoriska tillstånd för bolagen till inköp av garvämnesved av ek under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 till nyssnämnda pris och med iakttagande av bestämmelserna i övrigt i tidigare avtal. Även de auktoriserade brännveduppköparna erhöllo rätt till förhöjd ersättning för uppköp av ekved med hänsyn till den förhöjning av auktorisationsersättningen för brännved, som tillerkänts dem fr. o. m. den 1 januari 1947. Sedan priskontrollnämnden medgivit viss förhöjning av priset på färdigt garvämnesextrakt, träffade bränslekommissionen formlig överenskommelse med de två bolagen om uppköp av ekved under avverkningsåret 1947/48, vilken godkändes av Kungl. Maj:t den 2 april 1948. Överenskommelsen innebar, utöver vad som gällt i de tidigare utfärdade provisoriska tillstånden, bestämmelser jämväl om inköp av ved i löst mått. För sådant fall skulle priset utgöra det fr. o. m. den 1 januari 1948 gällande normalpriset på pannved ökat med 2: 75 kronor per m 3 t, vilket innebar en förhöjning av ekvedspriset med 2: 50 kronor per m 3 t. Nya auktorisationer utfärdades för bolagen angående inköp av ekved inom vissa län intill den 1 juli 1948.

147 Fotografisk materiel. I likhet med vad fallet var för budgetåret 1947/48 anvisade riksdagen för budgetåret 1948/49 enligt förslag i 1948 års statsverksproposition (10:e huvudtiteln) ett anslag av 40 000 kronor till bidrag till Aktiebolaget Ceaverken för dess särskilt ur beredskapssynpunkt betydelsefulla forskningsarbeten avseende de kemiska processerna vid tillverkning av ljuskänsligt fotografiskt material för sjukvårdens och försvarets behov.

6. Bränslehushållningen. A . Fasta bränslen. Försörjningsläget. Importen av fossila bränslen företedde under år 1947 sammanlagt en ganska betydande ökning jämfört med fjolåret, ökningen koncentrerades till det senare halvåret, medan importen under vintern och våren varit starkt inskränkt, beroende väsentligen på den starka vinterkölden och därav föranledd isblockad. Under första halvåret 1948 kunde en förhållandevis ganska hög import upprätthållas. Nedan anföras importsiffror för åren 1945—1947 och första halvåret 1948 samt till jämförelse även siffror för 1939. Stenkol Koks ton ton . . 6 342 500 1939 2 339 100 1945 272 200 89 400 1946 . . 2 443 000 1 011 300 1947 . . 4 160 400 903 800 1947 l:a halvåret1 . . . 1 078 000 338 000 1 566 000 2:a • .. . . 3 057 000 1 733 000 1948 l:a » .. . . 2 792 000 1 Månadsstatistikens siffror. 2 För åren 1945—1948 enbart brunkolsbriketter. År

Kolbriketter ton2 37 800 800 59 200 646 400 105 000 541 000 208 000

Summa ton 8 719 400 362 400 3 513 000 5 710 600 1 521 000 4 164 000 3 733 000

Importökningen under 1947 hänförde sig huvudsakligen till stenkolen, medan däremot koksimporten gick något tillbaka. En väsentligt stegrad import förekom därjämte av brunkolsbriketter. Under första halvåret 1948 vann koksimporten procentuellt i betydelse, medan importen av briketter gick relativt sett tillbaka. Med hänsyn till ursprungsland fördelade sig importen under 1947 sålunda, att ca 40 procent därav härrörde från Förenta staterna och 42 procent från Polen. De från Amerika erhållna kolen utgjordes till väsentlig del av dels antracit (520 000 ton), dels gas- och kokskol (827 000 ton), bägge givetvis av största värde för försörjningen. Från Polen erhölls huvudsakligen ångkol samt en viss kvantitet koks. Huvuddelen av koksimporten skedde emellertid som förut från Västeuropa. Den i tabellen angivna kvantiteten brunkolsbriketter erhölls från ryska zonen i Tyskland. Såväl dessa

149 som antraciten tjänade med fördel som ersättning för den felande tillgången på koks. Under första halvåret 1948 gick importen från Amerika procentuellt tillbaka. Särskilt gällde detta antraciten, för vilken införts exportförbud i Förenta staterna från den 1 oktober 1947. Därigenom kom importen från Polen att spela förhållandevis större roll än förut. Nytt handelsavtal slöts ined detta land för tiden 1 maj 1948—30 april 1949. Den polska kol- och koksexporten till Sverige fastställdes för denna period till 4 milj. ton mot 3 milj. ton under föregående avtalsår. Under år 1948 återupptogs vidare kolimporten från Storbritannien. Ett leveransprogram uppgjordes för denna import, omfattande 500 000 ton för år 1948. De kvoter, som tilldelades vårt land vid fördelningen av koks från Västtyskland, ökades ävenledes. Nämnda förskjutning i leveransländernas relativa betydelse bör anses ha varit i stort sett förmånlig ur valutasynpunkt, så tillvida som de amerikanska och tyska varorna måste helt betalas i dollar, de polska kolen däremot endast till mindre del och övriga polska samt brittiska, holländska och belgiska varor i mjukvaluta. De största försörjningssvårigheterna på bränsleområdet vållade den alltjämt kännbara bristen på koks, vilken härledde sig från en allmän världsknapphet på denna vara. Som redan nämnts kunde bristen på koks till en del utfyllas med antracit och briketter; i övrigt fick ved som förut tjäna som ersättningsbränsle, i någon mån också torv och torvbriketter. Av utomordentlig betydelse var därjämte, att eldningsolja i så avsevärd omfattning kunnat tagas i anspråk som ersättning för såväl stenkol som koks. Emellertid blev läget härutinnan snart nog sådant, att det visade sig nödvändigt att genom särskilda restriktioner förhindra en fortsatt utvidgning av detta bränsleslags användningsområde. En bränslesort, som kom att spela en viss roll under bränsleåret 1947/48, särskilt för huvudstadens försörjning, var också antracitbriketter, vilka tillverkades av ett företag i Stockholm (Schlyters kolimportaktiebolag) av antracitstybb. Enligt avtal mellan bränslekommissionen och bolaget hade detta för ifrågavarande tillverkning tillförsäkrats viss avsättningsgaranti (kungl. brev till bränslekommissionen den 20 februari 1948). Vedtillgången under bränslesäsongen kunde anses fullt tillfredsställande tack vare det förhållandevis goda resultatet av vedavverkningen 1946/47. Vad åter angår avverkningarna under 1947/48 beredde dessa rätt stora bekymmer, vilka till en del sammanhängde med ogynnsamma drivningsförhållanden under vintermånaderna, då det för övrigt låg makt uppå att icke genom forcerad vedproduktion hindra den angelägna gagnvirkesavverkningen. Vid utgången av juni 1948 hade ännu blott ungefär hälften av det för avverkningsåret uppgjorda produktionsprogrammet fullgjorts (ca 7,5 milj. niH av planlagda 15 milj.). Detta föranledde liksom föregående år avverkningsårets utsträckning till slutet av oktober.

150 I ett i maj 1948 utsänt cirkulär ansåg sig bränslekommissionen kunna konstatera, att bränsleförsörjningen under det snart tilländalupna bränsleåret varit i stort sett god och att praktiskt taget alla anmälda behov hade kunnat tillgodoses. För bränsleåret 1948/49 syntes man för industriens vidkommande kunna räkna med nära nog normal bränsletillgång och betydande lättnader i det ännu upprätthållna regleringssystemet förebådades. Världsläget vore emellertid ytterst labilt och kunde oväntat rubba bränsleförsörjningen. Av beredskapsskäl och med hänsyn till landets hårt ansträngda valutaläge syntes det därför nödvändigt att framhålla vikten av att all tänkbar sparsamhet med bränsle iakttoges även i fortsättningen och att anpassning och förståelse visades för sådana svårigheter som t. ex. att bränsletillgången vore kvantitativt tillräcklig men sannolikt icke kvalitativt, varför de enskilda förbrukarnas krav på vissa sortiment med all säkerhet icke alltid komme att kunna tillgodoses. Förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen och eldningsolja. I anslutning till den för bränsleåret 1947/48 uppgjorda försörjningsplanen för h u s h å l l s f ö r b r u k n i n g e n hade bränslekommissionen i cirkulär nr 549 meddelat föreskrifter angående bränsletilldelningen mot A-licenser (avseende förbrukare med kontinuerlig bränsleförbrukning) (se del VIII sid. 140). I början av september 1947 tillkännagav kommissionen i cirkulär nr 573, att densamma — med hänsyn till att bränsletillgången för hushållen alltjämt vore knapp, i synnerhet beträffande ved och koks — ännu icke kunde lämna leveransbesked i den utsträckning som eljest vore önskvärd. Kommissionen kunde emellertid nu inom stora delar avlandet ställa brunkolsbriketter till förfogande i stället för ved. Fr. o. m. den 25 september frigåvos dels ytterligare 20 procent av poängsumman i fråga om A-licenser, dels vissa kvantiteter, varierande för olika ortsgrupper och storleksklasser, i fråga om leveranser mot B-licenser. Då de lämnade leveranstillstånden beträffande brunkolsbriketter endast gällde tills vidare och på grund av minskad tillgång eventuellt kunde komma att indragas med kort varsel, uppmanades konsumenterna att skyndsamt försäkra sig om sådana briketter till de kvantiteter leveranstillstånden medgåvo. Leveranser mot å koks utställda B-licenser fingo ske i koks eller antracit efter säljarens val. Denna bestämmelse grundade sig främst på det förhållandet, att den totala tillgången på koks icke täckte de licenserade kvantiteterna. De felande mängderna måste sålunda ersättas med amerikansk antracit. Jämlikt bränslekommissionens cirkulär nr 547 hade tilldelningen till hushållsförbrukarna under bränsleåret 1947/48 begränsats till i allmänhet 80 procent av licenskvantiteterna. Vid tidpunkten för cirkulärets offentliggörande (den 19 juli 1947) hade kommissionen ännu icke sett sig i stånd att meddela vilka bränsleslag som skulle få uttagas inom de olika ortsgrup-

151 perna. Ehuru ännu i början av oktober stor osäkerhet rådde härom, ansåg sig kommissionen dock vid denna tidpunkt böra — utan förbindelse — framlägga preliminära planer för tilldelningen inom ortsgrupperna. Det skedde i cirkulär nr 577. Syftet därmed var främst att möjliggöra för förbrukarna att planera huru och vid vilka tider de lämpligen borde använda de olika bränsleslag, som ingingo i tilldelningen. Någon generell ökning i tilldelningen utöver den som ställts i utsikt i cirkulär nr 547 hade ej kunnat medges utom för ortsgrupperna I i Skåne samt II B och III D (större delen av Skåne utom de större städerna samt Göteborgs stad) ävensom för fastigheter utrustade med förugnar, stokers eller liknande pannanläggningar, där tilldelningen ökats från 70 till 80 procent av licenskvantiteterna. Däremot kunde nu meddelas, att tilldelning av fossilt bränsle medgivits inom samtliga ortsgrupper, därav upp till 100 procent av totaltilldelningen inom Stockholm och Göteborg med omgivningar, större delen av Skåne (utom de större städerna, som till omkring 30 procent fingo nöja sig ined torv), delar av Bohuslän samt staden Visby. Vissa smärre ändringar i ortsgruppindelningen tillkännagåvos samtidigt. Besked angående fortsatta leveranser lämnades sedan tid efter annan. Fr. o. m. den 16 februari 1948 medgavs leverans av vissa extrakvantiteter fossilt bränsle, nämligen 10 procent av licenskvantiteten för fastigheter med mekaniska eldningsanordningar eller Ventocalorpannor samt för stenkolseldade magasinspannor. Även emot för Agaspisar utställda A-licenser gavs ytterligare tilldelning i form av amerikansk antracit. Leveranser av fossilt bränsle till hushållsförbrukare för bränslesäsongen 1947/48 skulle vara fullgjorda vid leverans mot A-licenser senast den 30 juni och vid leverans mot B-licenser senast den 31 maj 1948. Ännu under våren och försommaren 1947 hade tillgången på e l d n i n g s o l j a varit så pass god, att bränslekommissionen ansett sig kunna medge leveranser därav till hushållsförbrukare utan begränsning (se del VIII sid. 138). Den senare inträdande åtstramningen av importen medförde emellertid, att kommissionen såg sig föranlåten att fr. o. m. den 31 oktober 1947 genom cirkulär nr 586 upphäva den fria leveransrätten av eldningsolja mot utställda licenser samt att ånyo införa förbud att tillhandahålla varmvatten i oljeeldade hyresfastigheter. De hushållsförbrukare, som erhållit kommissionens förhandsmeddelande, att oljelicens komme att utställas, när förbrukaren underrättat om att oljeeldningsaggregat vore installerat, skulle erhålla licens. Däremot komme fr. o. m. nyssnämnda dag inga nya ansökningar om oljelicens för övergång till oljeeldning att mottagas. Cirkuläret innehöll specificerade uppgifter å de kvantiteter eldningsolja, som mot eldningsoljelicens finge levereras. Meddelanden om fortsatta leveranser i än mer inskränkt omfattning lämnades senare under bränsleåret tid efter annan, sista gången i mitten av mars 1948. Samtidigt inskärptes nödvändigheten av ytterlig sparsamhet i förbrukningen.

152 Den ransonering av- eldningsoljeleveranserna till hushållen, som genomfördes fr. o. m. den 31 oktober 1947, yppade, att förbrukningsekonomien på detta område i många fall var synnerligen otillfredsställande. Klagomål inströmmade från förbrukare, vilka funno de dem tilldelade kvantiteterna i hög grad otillräckliga, trots att dessa bestämts efter samma normer som gällt vid bestämmande av licenserna för fasta bränslen. Gjorda undersökningar gåvo vid handen, att bränsleförbrukningen vid oljeeldning per normalrum ofta nog var 30 å 40 procent högre än vid eldning med fast bränsle. Orsaken befanns i allmänhet vara att söka i olämpligt utförda installationer och felaktig injustering av aggregaten. Då på detta sätt stora mängder olja förslösades till ingen nytta, fann bränslekommissionen snabba åtgärder mot detta missförhållande böra vidtagas. På kommissionens hemställan ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 2 april 1948 medel till dess förfogande för verkställande av provundersökningar av oljeeldningsaggregat i syfte att åstadkomma förbättring av värmeutbytet i oljeeldade värmeledningspannor. Undersökningarna skulle bedrivas dels av byggnadsstyrelsen, dels av statens hantverksinstitut under ledning av en gemensam expertkommitté samt planläggas så, att åtminstone preliminära resultat komme att föreligga före nästa bränslesäsongs ingång. Rätt att inom fastigheter med central varmvattenberedningsanläggning tillhandahålla v a r m v a t t e n medgavs under senare halvåret 1947 blott i mycket begränsad omfattning. Att denna rätt, vilken beträffande oljeeldade fastigheter fortbestått sedan den 3 maj 1947, fr. o. m. den 31 oktober upphävdes i avseende på dessa, har redan omnämnts. För övriga fastigheter kvarstod det redan i februari 1947 utfärdade förbudet. Emellertid medgav bränslekommissionen i cirkulär den 13 november, nr 589, att varmvatten från nämnda tidpunkt fick tillhandahållas i hyresfastighet, där minst 75 procent av köken till lägenheterna saknade annan kokmöjlighet än elspis. Denna lättnad, vilken ingick som ett led i systemet för begränsning av förbrukningen av elektrisk kraft, indrogs dock beträffande oljeeldade fastigheter fr. o. m. den 1 februari, beträffande andra fastigheter fr. o. m. den 1 maj 1948. Allmän frihet att tillhandahålla varmvatten tillstaddes under tiden 17—31 december 1947 jämte det att häremot svarande bränsleleveranser medgåvos, huvudsakligen i form av briketter av olika slag eller ved. En ny period av fri varmvattenförbrukning tillkännagavs för tiden 17—31 mars 1948 i fråga om fastigheter där fasta bränslen och för tiden 19—25 mars 1948 i fastigheter där eldningsolja användes för varmvattenberedning. Vad angår hus, där fasta bränslen användes, utsträcktes den fria perioden senare till att omfatta hela april månad. Sistnämnda i betraktande av förutvarande praxis liberala medgivande föranleddes delvis av en framställning i saken från Svenska stenkolsimportörernas förening 1939. Föreningen framhöll vilken svår belastning det var för hushållen att vara utan varmvatten. I olika sammanhang hade påpekats de sanitära olägenheter som följt därav att varmvatten icke kunnat kontinuerligt tillhandhlllas.

153 Med den höga levnadsstandard, som uppnåtts i vårt land, kunde det icke betraktas som lyx utan som en nödvändighet för de enskilda familjerna att ha tillgång till varmvatten. I dagens liige var den enskilde förbrukaren hänvisad till att själv framställa varmvatten genom användning av gas eller elektricitet, ett oekonomiskt förfaringssätt. Föreningens medlemmar vore beredda att med tillgängliga lager tillhandahålla bränsle för varmvatten i kol- och kokseldade fastigheter till bränslesäsongens slut. Föreningen erinrade vidare om de i landet förefintliga lagren av ersättningsbränslen, vilkas kvalitet gradvis försämrades, samt om de möjligheter som förelåge att importera bränslen mot mjukvaluta. I sitt yttrande över framställningen hänvisade bränslekommissionen till de direktiv kommissionen erhållit att vid sin regleringsverksamhet i görligaste mån beakta landets bristande tillgång på hårdvaluta, vilken nödvändigt begränsade bränsleimporten från hårdvalutaländer inom en snäv ram. Med tanke på försörjningen under nästa säsong hade kommissionen ansett olämpligt att tillfälligt under återstoden av löpande säsong höja standarden för bostäderna, även om bränsletillgången för tillfället medgåve det. Emellertid funnes ett visst överskott i förhållande till försörjningsplanen beträffande brunkolsbriketter, varav förbrukningen till följd av den blida väderleken blivit mindre än beräknat. Då denna vara med svårighet läte sig lagras i större omfattning, kunde det finnas motiverat genom det förefintliga överskottet härå, att varmvattenberedning tillätes under april månad i fastigheter, som använde fast bränsle härför. Tillgången på flytande bränsle medgåve däremot ej någon utökning av tidigare fastställd varmvattenperiod. Möjligheterna att få inköpa fossila bränslen under b r ä n s l e å r e t 1 9 4 8/49 kunde, enligt vad bränslekommissionen framhöll i det cirkulär, nr 631, vari framlades plan angående bränsleförsörjningen för hushållsförbrukare under nämnda bränsleår, bedömas såsom relativt goda. Landets valutasituation lade emellertid hinder i vägen att i full utsträckning utnyltja denna möjlighet. I lager funnos i vissa hamnar betydande kvantiteter antracit, som under år 1947 importerats från Förenta staterna. När denna import skedde, voro möjligheterna att få in koks ytterst små och kommissionen hade, med tanke på den betydande nedgången i vedavverkningarna vintern 1946/47, ansett det vara behövligt att försäkra sig om en bränslereserv. Denna amerikanska antracit hade emellertid visat sig vara mindre lagerbeständig i vårt klimat. Den borde därför komma till användning på ett tidigt stadium under instundande bränsleår. Därigenom bleve det möjligt att av den fallande stybben göra antracitbriketter, som kunde sättas in i försörjningen. Kommissionen ansåg, bl. a. av transporttekniska skäl, det vara mest ändamålsenligt att låta antraciten komma till användning i de städer med tillhörande uppland, där lagren befunno sig. Brunkolsbriketter, av vilka betydande kvantiteter importerats under föregående år och vilka i stora delar av landet fått ersätta både fossila bränslen och normalved, komme, så vitt man nu kunde bedöma, icke att spela samma roll för hushållens bränsleförsörjning under nästkommande bränsleår. Inslaget av detta bränsle hade i försörjningsplanen begränsats till inom landet befintliga kvantiteter.

154 Torvupptagningen hade av beredskapsskäl ansetts böra upprätthållas i viss utsträckning även under sommaren 1948. Av den torv, som beräknades bli tillverkad, hade största delen placerats på statens järnvägar och andra statliga institutioner. Även landstingens anläggningar hade i ganska stor omfattning inköpt torv. Det hade dessutom befunnits nödigt att liksom tidigare, fastän i något mindre omfattning, låta torven ingå i bränsletilldelningen i vissa Skånestäder. Veden komme på grund av det svaga avverkningsresultatet att ingå med en relativt ringa del såsom ersättningsved i hushållens bränsleförsörjning. Med hänsyn till sålunda angivna förhållanden samt det osäkra utrikespolitiska läget hade kommissionen ansett sig icke kunna medgiva högre tilldelning mot B-licenserna, d. v. s. för uppvärmning, än i regel 80 procent av sammanlagda poängsumman. För Gotland och Öland, där bränsletillförseln i händelse av sträng vinter kunde försvåras, hade tilldelningen dock bestämts till 90 procent samt för de minsta förbrukarna inom samtliga ortsgrupper till 100 procent. Mot A-licenser, i regel gällande bränsle för ekonomiändamål, komme enligt planen att lämnas 90 procents tilldelning. Samma procent avsågs även för stenkolseldade anläggningar. Det framhölls, att sträng sparsamhet med bränslet var nödvändig även under bränsleåret 1948/49 samt att, i händelse störningar i importen inträdde, det kunde bli nödvändigt att ändra tilldelningsplanen med avseende på bränsleslagen. De gamla A- och B-licenserna samt inköpsbevisen skulle gälla även under 1948/49. Nya inköpshandlingar komme att utställas endast för nytillkomna förbrukare. Ortsgruppsindelningen, vilken genom täta ändringar blivit alltmer svåröverskådlig, omlades helt. Ortsgrupperna blevo till antalet 10, varav grupp I omfattade Stockholms stad och län samt Uppsala län, grupp II Göteborg och vissa andra kommuner i Göteborgs och Bohus län, grupp III de större Skånestäderna, grupp IV övriga delar av Skåne, grupp V Norrköping och Örebro, grupp VI övriga delar av Göteborgs och Bohus län, grupp VII Visby, grupp VIII Gotland utom Visby samt Öland, grupp IX Hallands län samt grupp X övriga delar av landet. De s. k. handelsreglerade orterna blevo desamma som förut, nämligen Stockholms stad, Lidingö, Sundbyberg, Solna, Norrköping, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Eslöv samt Göteborg och Mölndal med kringliggande kommuner. Som s. k. zon 3-orter (vilken beteckning hade betydelse huvudsakligen för regleringen av vedleveranserna) angåvos flertalet övriga städer samt vissa andra tätorter. Hushållslicenserna voro liksom tidigare avsedda endast för inköp av fossilt bränsle, dock med undantag för handelsreglerade orter, där sådan licens jämväl gällde för inköp av ersättningsbränslen. I zon 3-ort fick ersättningsved levereras endast mot inköpsbevis. För inköp av normalved erfordrades i handelsreglerad ort och zon 3-ort ävenledes inköpsbevis. Inom ortsgrupperna I—VIII skulle tilldelningen utgå uteslutande i fossila bränslen (i de

155 större Skånestäderna dock i viss utsträckning i torv). Till förbrukare härstädes, vars B-licens uppgick till minst 350 poäng eller vars inköpsbevis upptog 300 B-poäng eller därutöver, skulle såsom tändved få levereras högst 6 m 3 t ved. I övrigt skulle som förut gälla, att inom handelsreglerad ort och zon 3-ort envar ägde rätt att utan företeende av inköpsbevis inköpa 1 m 3 t ved. För underlättande av erforderliga transporter medgav bränslekommissionen, att hela tilldelningen mot hushållslicenser av typ A för 1948/49 fick levereras från början av juli 1948. Leveranser mot B-licenser finge i viss utsträckning taga sin början fr. o. m. augusti. Angående tilldelningen och försäljningen av eldningsolja till hushållsförbrukare under bränsleåret 1948/49 lämnade bränslekommissionen meddelande först i augusti 1948 (cirkulär nr 645). Leveranserna av fossilt bränsle från lagerhandeln mot i n d u s t r i l i c e n s reglerades för bränsleåret 1947/48 genom bränslekommissionens cirkulär nr 553, 572 och 588. Vad beträffar stenkol och antracit kunde leveranser ske i full utsträckning enligt utställda licenser. För koks måste däremot på grund av den knappa tillgången restriktioner vidtagas, vilka dock icke gällde leveranser av koks för smides- och gjuteriändamål. Förbrukare, som icke kunde erhålla å inköpslicenserna angivna kokskvantiteter till fullo, hänvisades till ersättningsköp av stenkol eller brunkolsbriketter. Den försämrade försörjningssituationen i fråga om e l d n i n g s o l j a , som berörts ovan å sid. 151 och som medförde en kännbar beskärning av hushållsförbrukningen härav, drabbade mot slutet av år 1947 även industriförbrukarna. Det gällde härvid eldningsolja nr 1, d. v. s. den ljusaste och mest lättflytande sorten, vara tillgången var särskilt begränsad. Emot licens, som omfattade 300 m 3 eller större kvantiteter eldningsolja nr 1, fick fr. o. m. den 10 december 1947 ytterligare leverans icke äga rum utan att leverantören från förbrukaren mottagit av bränslekommissionen beviljad dispens. Sådan beviljades endast, om det kunde styrkas, att annat bränsle icke kunde komma till användning i stället för olja. Fr. o. ni. februari 1948 skärptes regleringen. Det meddelades från bränslekommissionens sida, att dispenser komme att beviljas endast i undantagsfall. Förbrukarna uppmanades att, för minskande av uppkomna olägenheter härav, i största möjliga utsträckning övergå till användning av eldningsolja nr 2 och 3. För mindre industriförbrukare och hantverk genomfördes en reglering liknande den som kommit i tillämpning för hushållsförbrukare. I cirkulär nr 625 (daterat den 29 juni 1948) meddelade bränslekommissionen, att förbättrad industriförsörjning med stenkol och koks kunde förutsättas för b r ä n s 1 e å r e t 19 4 8/4 9. Om inga oförutsedda svårigheter inträffade i fråga om importen av dessa bränslen och under förutsättning av största sparsamhet härmed vågade kommissionen räkna med, att sten-

156 kol skulle kunna tilldelas intill full behovstäckning inom industrien. Behovet av koks för uppvärmning och liknande ändamål kunde dock täckas endast till högst 40 procent. Utöver denna del kunde i mån av tillgång tilldelas stenkol, antracit, briketter av olika slag samt, inom de torvproducerande länen, torv. Däremot kunde ved icke ställas till förfogande annat än i rena undantagsfall, såsom t. ex. i viss utsträckning till bageriernas vedeldade ugnar. I fråga om vedanskaffningen i övrigt hänvisade kommissionen som förut till självverksamhet. Det påpekades, att stubbved, ribb- och bakved liksom rivningsvirke sannolikt funnes i marknaden i samma utsträckning som tidigare. Beträffande s. k. tekniskt oundgängliga bränslen, d. v. s. smideskol, koks för smidesändamål och koks för gjuteriändamål, komme full behovstäckning att medges. Vad åter angick tilldelningen till industrien av e l d n i n g s o l j a vore läget sådant, att en mycket omfattande återgång till fast bränsle måste äga rum. Nytillkomna förbrukare av eldningsolja komme under inga förhållanden att beviljas licens. Ej heller kunde industri, som förut eldat med olja, påräkna höjd tilldelning jämfört med förbrukningen under 1947/48. Ett stort antal konsumenter komme att helt få avstå från användning av eldningsolja och åtskilliga andra måste tilldelas avsevärt reducerade kvantiteter jämfört med anmälda önskemål. Som ersättning för utebliven olja komme fasta bränslen att tilldelas i samma utsträckning som till övriga industrikonsumenter. Trots den förbättring, som — bortsett från oljefrågan — kunde förväntas i fråga om bränsleförsörjningen 1948/49, inrymde försörjningsplanen, enligt vad bränslekommissionen framhöll, så många osäkra faktorer, att det befunnits nödigt att åtminstone tills vidare bibehålla det dittills tilllämpade licenssystemet. Licensansökningar skulle sålunda alltjämt göras på samma sätt som förut. Beviljandet av inköpstillstånd skulle som förut beträffande företag, tillhörande grupp C (d. v. s. småindustrier o. dyl.), ske genom kristidsstyrelserna, och för dem lämnades för ändamålet anvisningar i berörda cirkulär. Tilldelningen skulle ske i förhållande till den för vederbörande företag fastställda normalförbrukningen av resp. bränslen. Stenkol fick tilldelas intill 100 procent härav, smideskol, koks för smidesändamål och gjuterikoks likaså; i övrigt fick koks tilldelas blott till 40 procent av normalförbrukningen. Funnes anledning antaga, med hänsyn till förbrukarens tilldelning av olja eller kol, att koksbehovet numera vore mindre än den fastställda normalförbrukningen gåve vid handen, skulle kokstilldelningen utgå med högst 40 procent av det aktuella behovet. Leverans av fossila bränslen för 1948/49 fick fr. o. m. den 1 juli 1948 ske till hela licenskvantiteten eller del därav enligt förbrukarens önskan. Beträffande industriföretag, tillhörande grupp D (väsentligen större förbrukare), komme prövningen av licensansökningar som förut att ske mera individuellt av bränslekommissionen själv.

157 H a n d e l s - och p r i s r e g l e r i n g e n beträffande s t e n k o l och k o k s . I del VIII sid. 148 h a r o m n ä m n t s , alt b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n d e n 12 j u l i 1947 u t f ä r d a d e e t t c i r k u l ä r ( n r 5 6 4 ) , v a r i e n s a m m a n f a t t n i n g l ä m n a d e s av de b e s t ä m m e l s e r , s o m s k u l l e gälla a n g å e n d e r e g l e r i n g e n av h a n d e l n m e d stenkol, k o k s och k o l b r i k e t t e r u n d e r d e n s i t u a t i o n s o m i n t r ä t t g e n o m K u n g l . M a j : t s b e s l u t h ä r u t i n n a n d e n 6 j u n i 1947. B e s t ä m m e l s e r n a voro a v s e d d a a t t gälla tills v i d a r e fr. o. m . d e n 1 a u g u s t i 1947. E h u r u c i r k u l ä r e t e n d a s t delvis i n n e f a t t a d e n y h e t e r , synes l ä m p l i g t a t t h ä r i e t t s a m m a n h a n g l ä m n a ett k o r t f a t t a t r e f e r a t av c i r k u l ä r e t s i n n e h å l l , d å i d e t s a m m a en s y s t e m a t i s k redogörelse gavs för f ö r h å l l a n d e n , s o m i f ö r e g å e n d e d e l a r av d e t t a a r b e t e på spridda ställen berörts. Kolhandeln (d. v. s. handeln med stenkol, koks och kolbriketter eller med ett gemensamt namn kol) indelades i två grupper, g r o s s h a n d e l n och l a g e r h a n d e l n . Med grosshandel menades här i stort sett detsamma som importhandel; grosshandlarna i hithörande mening benämndes i cirkuläret importörer. Såsom lagerhandlare betraktades den som hade tillgång till anordningar, vilka enligt bränslekommissionens bedömande möjliggjorde en för förbrukarna tillfredsställande sortering och distribution av bränslet. Försäljning i lagerhandeln fick äga rum endast efter särskilt tillstånd av kommissionen. För all överlåtelse här krävdes av kommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens. Kolhandelns kunder hänfördes till någon av prisgrupperna 1, 2 eller 3. Till prisgrupp 1 (grosshandeln) hänfördes lagerhandlare och av bränslekommissionen särskilt förtecknade storförbrukare, huvudsakligen sådana som före kolregleringen normalt plägat inköpa importbränsle i hela laster eller lastrum cif mot konossement. Till prisgrupp 2 (lagerhandelns partihandel) hänfördes vissa av bränslekommissionen förtecknade förbrukare, som före kolregleringen normalt brukat inköpa importbränsle i större partier direkt från lossande fartyg. Till prisgrupp 3 (lagerhandelns detaljhandel) hänfördes övriga förbrukare. Grosshandeln omfattade försäljningar till köpare i prisgrupp 1 eller till annan importör. Lagerhandeln omfattade försäljningar till köpare i prisgrupp 2 eller 3. (En importör kunde givetvis även vara lagerhandlare, men hans affärstransaktioner av vardera slaget måste i redovisningshänseende hållas åtskilda.) Med avseende på p r i s s ä t t n i n g e n och p r i s r e g l e r i n g e n samt affärsrörelsens r e d o v i s n i n g märkes följande. För grosshandeln (importhandeln) gällde av bränslekommissionen fastställda a v r ä k n i n g s p r i s e r , i förhållande till vilka ett c l e a r i n g f ö r f a r a n d e ägde rum med avseende å de verkliga importpriserna cif svensk importhamn (jfr del II sid. 111). Vid denna clearing uppkommande skillnader mellan cifkostnaderna och avräkningspriserna reglerades genom inbetalningar till eller utbetalningar från bränslekommissionens kolclearingkassa. Genom clearingförfarandet, varmed åsyftades att nå ett för hela landet enhetligt importpris, hade importören — därest icke bränslekommissionen i lämnad importlicens gjort förbehåll av annan innebörd — en faktisk prisfallsgaranti. Avräkningspriserna, vilka fastställdes att gälla cif svensk lossningshamn, voro på förhand kalkylerade, utjämnade priser, som bestämdes med hänsyn till förutberäknade kostnader för kolimporten; de innefattade sålunda icke endast den verkliga cif kostnaden utan även andel i kostnader för reglering av demurrage och andra nödiga extra utgifter i lasthamnarna samt andel i andra möjligen uppkommande extraordinära kostnader i samband med kolimporten. Avräkningspriset bestod av ett grundpris, beroende på den importerade varans beskaffenhet, och ett ortstillägg, beroende

158 på lossningshamnens läge m. m. Varje skeppad last skulle av importören utan dröjsmål avräknas med kolclearingkassan. Härvid skulle clearingrapport insändas till bränslekommissionen om möjligt inom 14 dagar efter fartygets ankomst (i haverifall så snart ersättning erhållits från försäkringsbolaget). Clearingrapporten skulle innehålla uppgifter om lasten samt om den verkliga cifkostnaden (omfattande jämväl den för grosshandeln fastställda marginalen) såväl för hela lasten som per ton. Om en last innehölle flera varusorter med olika avräkningspris, skulle särskild clearingrapport avges för varje sort. Importör var vidare skyldig att tillhandahålla bränslekommissionen erforderliga uppgifter r ö r a n d e importen såsom underlag för kommissionens löpande statistik. Lagerhandelns försäljningspriser grundades på redovisningspriser, som fastställdes av bränslekommissionen. Dessa kunde vara högre än, lika med eller lägre än gällande avräkningspriser. De kunde ock för samma vara sättas olika vid försäljning till skilda förbrukarekategorier. Med tillägg av den av priskontrollnämnden godkända marginalen utgjorde redovisningspriserna försäljningspriserna i lagerhandeln vid försäljning till förbrukare i importhamn fritt upplastat ab lager. Nämnda försäljningspriser voro jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juli fastställda såsom normalpriser. Härtill finge läggas verkliga transport- och utkörningskostnader. Även i lagerhandeln tillämpades ett c l e a r i n g s y s t e m , i tekniskt avseende analogt med det dittills sedan år 1939 tillämpade s. k. subventionsförfarandet (se del IV sid. 359, del V sid. 103). Syftet h ä r m e d var att enligt statens önskemål möjliggöra en anpassning av kolpriserna för olika förbrukarekategorier etc. Lagerhandelns clearingförfarande innebar, att prisnivån i lagerhandeln helt eller delvis kunde frikopplas från prisnivån i grosshandeln och att denna frikoppling skedde oberoende av lagerhandelns ekonomiska intressen. I den mån varuparti tillförts lagerhandeln utan förbehåll av annan innebörd, gällde en förlustgaranti, som emellertid — i motsats till vad tidigare varit fallet — icke omfattade lagerhandelns marginaler. Så länge clearingförfarandet tillämpades, låg en faktisk förlustgaranti i detta förfarande. Clearingen inom lagerhandeln innefattade en månadsvis skeende avräkning med kolclearingkassan över intagna och försålda varupartier. Avräkningen inbegrep två moment, n e d r å k n i n g e n och i n l e v e r a n s e n , varvid i förra fallet inköpspriset å den handlanden tillförda varan (d. v. s. gällande avräkningspris i grosshandeln), i senare fallet redovisningspriset vid skedd utleverans jämfördes med ett mot förkrigsnivån svarande, för varje varuslag fastställt nominellt pris, kallat cifpriset 1939. Täckning av den lagerhandelns förlust resp. inbetalning till kolclearingkassan av den mervinst som framkom vid ifrågavarande prisjämförelser skulle ske, i den m å n varan levererats, genom kontant reglering av mellanhavandet mellan lagerhandlaren och kassan enligt den av handlaren uppgjorda och till bränslekommissionen insända månadsredovisningen. Cirkuläret innehöll även bestämmelser om ersättning för s. k. r e s e r v l a g r i n g inom lagerhandeln. Som reservlager betraktades skillnaden mellan det för varje lagerhandlare och varje varuslag statistiskt uträknade genomsnittslagret under bränsleåret och det p å visst sätt beräknade s. k. normallagret. Ersättningen för reservlagringen skulle utgå i form av dels ränta på avräkningspriset, dels ersättning för lagerhyra m. m. De a v r ä k n i n g s p r i s e r för g r o s s h a n d e l n , v i l k a i h u v u d s a k o f ö r ä n d r a d e tilll ä m p a t s u n d e r b r ä n s l e å r e t 1946/47, b e s t ä m d e s s k o l a gälla ä v e n u n d e r j u l i 1947. F r . o. m . d e n 1 a u g u s t i f a s t s t ä l l d e s n y a v r ä k n i n g s p r i s l i s t a , v i l k e n m e d

159 vissa kompletteringar successivt förlängdes att gälla t. o. m. den 31 juli 1948. Grundpriserna enligt den nya prislistan utvisade särskilt för stenkol och brunkolsbriketter ej obetydliga höjningar jämfört med den förut gällande prislistans priser. Vad beträffar priserna i lagerhandeln hade Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 bestämt, att förutvarande försäljningspriser skulle under juli 1947 oförändrade gälla som normalpriser. Sedan bränslekommissionen inkommit med anbefalld utredning i kolprisfrågan, bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 11 juli 1947 kommissionen att med utgående från de i kommissionens promemoria angivna avräknings- och redovisningspriserna å olika kol- och kokssortiment i samråd med priskontrollnämnden fastställa normalpriser i lagerhandeln å stenkol, koks och brunkolsbriketter för återstoden av bränsleåret 1947/48 i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits. Med anledning härav utfärdade bränslekommissionen cirkulär nr 559, innehållande listor över normalpriser för stenkol och koks m. m. i lagerhandeln att gälla tills vidare fr. o. m. den 1 augusti 1947. Listorna avsågo priserna i s. k. A-hamnar (Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Limhamn, Malmö, Norrköping, Oxelösund och Stockholm) och meddelade priser dels för partihandeln, prisgrupp 2 (vara i importtillstånd), dels för lagerhandelns detaljhandel, prisgrupp 3, samt därjämte ortstillägg för andra orter än de nämnda. De nya priserna voro genomgående rätt mycket högre än de förutvarande. Enligt kommerskollegii partiprisindex steg från juli till augusti 1947 index för kolbränslen, innefattande såväl stenkol som koks, från 346 till 371 eller med något över 7 procent. Handels- och prisregleringen beträffande ved och träkol. De bestämmelser, vilka tidigare — i syfte att spara bilkörslor — utfärdats angående visst tillägg till normalpriset för ved som efter transport med häst levererades vid konsumtionsort eller uppläggningsplats vid järnväg (se del VI sid. 270, del VIII sid. 148), erhöllo genom bränslekommissionens i september 1947 utsända cirkulär nr 575 fortsatt giltighet sålunda, att tillägget fick utgå för ved, avverkad efter den 30 juni 1944, därest framkörningen med häst verkställdes före den 1 april 1948. I mars 1948 tillkännagav kommissionen i cirkulär nr 614, att ifrågavarande pristillägg fick utgå för ved avverkad efter den 30 juni 1946, därest framkörningen med häst verkställdes före den 1 mars 1949. I den skrivelse, daterad den 28 augusti 1947, vari bränslekommissionen enligt erhållet uppdrag framlade förslag rörande åtgärder till främjande av vedavverkningen efter utgången av september månad 1947, då det nya avverkningsåret skulle taga sin början, framhöll kommissionen som sin åsikt, att åtgärder borde vidtagas på prisområdet för det av kommissionen angivna vedavverkningsprogrammets förverkligande.

160 K o m m i s s i o n e n a n f ö r d e h ä r v i d bl. a. f ö l j a n d e . Då kommissionen i februari 1947 haft anledning överväga enahanda åtgärder, hade kommissionen — i samråd med priskontrollnämnden — föreslagit en justering uppåt av p r o d u c e n t n o r m a l p r i s e r n a p å v e d jämte bibehållande av dåvarande framkörningspremie. Emellertid bestämde Kungl. Maj:t i stället den 21 februari, att produktionspremier skulle med förhöjt belopp utgå för ved som intill den 1 oktober 1947 avverkades för avsalu (kronor 2:50 per m^t för kastved och 1: 75 per m a t för långved, som levererades före den 1 mars 1948). Enligt kommissionens förmenande förtjänade frågan om en höjning av producentnormalpriserna att åter upptagas till övervägande. En sådan åtgärd vore att föredraga framför fortsatta produktionspremier. Otvivelaktigt hade premierna utgjort en god stimulans för vedproduktionen, men de hade också medfört svårigheter i tillämpningen i fråga om prisbildningen för vedskog på rot. I ett läge, där konsumenterna måst hänvisas till självverksamhet i stor utsträckning, hade det synts oegentligt, att de icke kunde komma i åtnjutande av produktionspremie för ved, som de själva inköpte på rot. Vid ett förhöjt normalpris skulle givetvis några komplikationer i fråga om rotköpen av vedskog icke ha uppkommit. En mycket allvarlig olägenhet synes därjämte vara, att skogsägarna icke accepterade systemet med produktionspremier, som de ansåge krångligt med den redovisningsskyldighet och den efterbetalning, som måst föreskrivas. Det hade sålunda rapporterats, att veden i växande omfattning såldes direkt från producenten till konsumenter till normalpriserna med tillägg av producentpremierna, vilka sålunda uttogos direkt. På detta sätt finge direktaffärerna en större och otillåten omfattning, medan de auktoriserade brännveduppköparnas möjligheter att inköpa ved för den reglerade handeln i motsvarande m å n minskades. Med de priser på stenkol och koks, som gällde fr. o. m. den 1 augusti 1947, komme veden — bortsett från de handelsreglerade orterna — att vara ett förhållandevis billigt bränsle, vilket komme att medföra en icke önskvärd efterfrågan på ved, om tillgångarna bleve knappa. Först med en höjning av 19 å 20 procent skulle vedpriserna komma i paritet med priserna på fossila bränslen. En höjning av producentnormalpriserna ansåg kommissionen böra slå igenom även på konsumentpriserna för ved, vilket emellertid icke behövde eller borde ske förrän till nästa bränslesäsong. De prispolitiska konsekvenserna borde då bli mindre besvärande än tidigare, enär veden beräknades under nästa bränsleår icke komma att omfatta mera än 20 å 25 procent av den totala bränsleåtgången i landet. Ett höjt producentpris fann kommissionen även naturligt för såväl skogsägare som skogsarbetare med hänsyn till arbetskostnadernas ofrånkomliga anpassning till en högre nivå. K u n g l . Maj :t sköt p å a v g ö r a n d e t i p r i s f r å g a n vid f a s t s t ä l l a n d e t av avv e r k n i n g s p l a n e n för 1947/48, vilket b l a n d s k o g s ä g a r e och v e d u p p k ö p a r n a f r a m k a l l a d e m ä r k b a r i r r i t a t i o n . F ö r s t d e n 12 d e c e m b e r f a t t a d e s beslut i ä r e n d e t , vilket gick u t p å bifall i h u v u d s a k till b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s av priskontrollnämnden tillstyrkta framställning. Beslutet innebar upphävande av k u n g ö r e l s e n d e n 17 o k t o b e r 1941 ( n r 793) m e d f a s t s t ä l l a n d e av n o r m a l p r i s e r å vissa v e d s o r t i m e n t i vad a n g i c k ved a v v e r k a d efter d e n 30 september 1947 — det s k e d d e g e n o m k u n g ö r e l s e n ä m n d a d a g ( n r 964) — samt b e m y n d i g a n d e för b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n a t t i s a m r å d m e d p r i s k o n t r o l l -

161 nämnden fastställa normalpriser å de i 1941 års kungörelse omförmälda vedsortimenten att gälla fr. o. m. den 1 januari 1948 vid försäljning av ved, som avverkats efter den 30 september 1947. De nya normalpriserna skulle med i runt tal kronor 2: 50 per m*t för kastved och kronor 1: 75 per m 3 t för långved överstiga de förutvarande priserna. Beträffande beslutet om produktionspremierna se sid. 163. Enligt det erhållna bemyndigandet fastställde bränslekommissionen genom cirkulär nr 597 på angivet sätt höjda normalpriser för efter den 30 september 1947 avverkad pannved, prima barrved och blandlångved samt vissa andra vedsortiment att gälla från 1948 års ingång. Till förekommande av trassel och svårigheter ur kontrollsynpunkt samt för att undanröja möjliga orättvisor meddelade bränslekommissionen senare genom cirkulär nr 637, att de i cirkulär 597 angivna normalpriserna skulle gälla för all ved av ifrågavarande slag oavsett tidpunkten för vedens avverkning. Kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793), som genom nämnda bemyndigande blivit obehövlig, upphävdes helt genom kungörelse den 11 juni 1948 (nr 306). I anslutning till de nya producentpriserna fastställde bränslekommissionen nya pristabeller att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948 vid all försäljning genom vedhandlare av ved till konsument såväl i tätorter, zon 3, med fasta återförsäljarepriser som i övriga orter. Prishöjningarna lågo här i allmänhet mellan 3 och 4 kronor per m 3 . Genom kungörelse den 9 maj 1947 (nr 165) hade normalpriserna å t r ä k o l (råkol) underkastats en rätt avsevärd höjning (se del VIII sid. 149). Syftet härmed var att kompensera träkolsproducenterna för ökade produktionskostnader och därigenom stimulera till ökad tillverkning. Då uppköpsverksamheten för järnindustrien under säsongen 1947/48 emellertid icke visade tillfredsställande resultat, upptog bränslekommissionen under våren 1948 förhandlingar med Svenska järnbrukens träkolsförening för dryftande av situationen. Från föreningens sida framfördes därvid krav på ytterligare höjda normalpriser å råkol under framhållande av de än mer ökade kostnaderna för såväl avverkning som transporter — ökningen för de sistnämnda föranledd bl. a. av stegrade bensinpriser. Härjämte påpekades den inverkan på rotvärdena i allmänhet, som blivit en följd särskilt av de stegrade massavedspriserna jämsides med lägre fordringar på massavedens kvalitet. Vid bedömandet av de påyrkade prishöjningarna fann bränslekommissionen hänsyn i första hand böra tagas till behovet av träkol för tackjärnstillverkningen. Denna hade — såvitt angick träkolstackj ä r n — under år 1947 uppgått till ca 270 000 ton. För år 1948 eftersträvades en tillverkning av 300 000 ton, vilket motsvarade en träkolsåtgång av ca 1,5 milj. m 3 . Då det icke kunde förväntas, att en produktion av denna storleksordning komme till stånd utan en rätt stark höjning av gällande nor11—916203

162 matpriser å råkol, fann kommissionen en sådan höjning ofrånkomlig, men framhöll att den måste draga med sig en höjning även av priserna på träkolstackjärn. På kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 4 juni 1948 kungörelse (nr 280), varigenom förordnades om nya normalpriser å råkol fr. o. m. den 10 juni 1948. För kol såväl av björkved som av barrved och biandved fastställdes ett normalpris av kronor 31:50 per m 3 , vilket innebar för björkved en höjning av kronor 1: 50 och för barr- och biandved en höjning av 5 kronor per m 3 . För råkol av ribbved höjdes priset från 24 till 27 kronor per ni 3 . Även det särskilda pristillägg ökades, vilket fick utgå vid leverans av råkol på längre håll, nämligen från 1 krona till 1: 50 per m 3 vid ett avstånd från tillverkningsplatsen till leveransorten av 15—40 km och från 2 till 3 kronor per m 3 vid avstånd över 40 km. Normalpriset för icke bearbetat stubbugnskol höjdes samtidigt enligt bränslekommissionens cirkulär nr 636 från kronor 26: 50 till 3 1 : 50 per ni 3 . Vid den allmänna r e g l e r i n g a v v e d h a n d e l n , som genomfördes genom författningar den 16 maj 1941, hade bl. a. — i syfte att förhindra ur transportsynpunkt olämpliga dispositioner av ved — föreskrivits, att ved icke utan särskilt tillstånd fick transporteras från ett län till ett annat med järnväg, motorfordon eller fartyg samt — oavsett vilket transportmedel som användes — till handelsreglerade orter. Bestämmelserna hade sedermera fr. o. m. den 1 november 1942 ändrats därhän, att ved — oavsett vägsträckan — icke utan särskilt tillstånd fick transporteras med järnväg samt, vad angick transport till handelsreglerad ort, ej heller med annal transportmedel (se del II sid. 317, del IV sid. 114). I bränslekommissionens cirkulär nr 162 voro vissa undantag från transportförbudet angivna, bl. a. för massaved och props för industriens behov med undantag dock för transporter till handelsreglerade orter. Med hänsyn till brännvedstransporternas minskade omfattning medgav bränslekommissionen jämlikt cirkulär nr 632 fr. o. m. den 1 juli 1948 ytterligare undantag från transportförbudet så tillvida, att transporttillstånd ej vidare fordrades för vedtransporter med järnväg eller fartyg. Däremot bibehölls fodran på transporttillstånd för ved som landsvägsledes transporterades till handelsreglerade orter, detta med hänsyn till den särskilda prisregleringen inom nämnda orter. Från kravet på särskilt tillstånd av kristidsstyrelse eller kristidsnämnd för förvärv av a v v e r k n i n g s r ä t t för vedproduktion hade tidigare allmänna undantag gjorts för de fall att förvärv skedde uteslutande i avsikt att tillgodose eget vedbehov för hushållsförbrukare eller småindustrier inom zonerna 1—3 (se del VIII sid. 149). Den skärpningen av regleringen på hithörande område genomfördes genom bränslekommissionens cirkulär nr 610, att förenämnda undantag upphörde fr. o. m. den 28 februari 1948.

163 Vedproduktion och vedanskaffning. Fullföljandet av vedproduktionsprogrammet för avverkningsåret 1946/47 hade, som omnämnts i del VIII sid. 154, utsträckts att omfatta tiden t. o. m. den 30 september 1947. Det vilade på för hela landet gällande produktionsplikt. Enligt uppdrag framlade bränslekommissionen i skrivelse den 28 augusti 1947 förslag angående å t g ä r d e r f ö r f r ä m j a n d e av v e d a v v e r k n i n g e n e f t e r u t g å n g e n a v s e p t e m b e r 1 9 4 7. Förslaget därutinnan måste grundas på en bedömning av bränslebehovet under bränsleåret 1948/49; denna åter var väsentligen beroende av utsikterna för importen av fossila bränslen. Kommissionen bedömde dessa så, att i varje fall en brist i koksimporten på ca 1 milj. ton kunde väntas föreligga och att på den grund en kvantitet ersättningsved av 6 milj. m 3 t skulle behöva avverkas. Härtill komme en kvantitet normalved för hushållsförbrukare och industrier av 8 milj. m 3 t. Vid ett beräknat ianspråktagande av 1,5 milj. m 3 t ribb- och bakved skulle med utgångspunkt från dessa siffror ett beräknat vedbehov av ca 12,5 milj. m 3 t (oberäknat ved för kolning och husbehovsved) föreligga. Med hänsyn till föreliggande osäkra faktorer av olika slag ansåg kommissionen emellertid, att man som ett arbetsprogram för vedawerkningarna efter september månads utgång borde uppställa en lika stor kvantitet som för 1946/47, d. v. s. 20 milj. m 3 t. Programmet borde dock uppdelas i etapper, så att en vedmängd av 12 milj. m s t avverkades under tiden intill den 1 april 1948. Systemet med avverkningsålägganden och statsgaranti borde fortfarande tillämpas för hela landet men garantipriserna höjas med 1 krona per inH. Produktionspremier borde ej vidare lämnas. I stället föreslog kommissionen — som omnämnts å sid. 160 — att producentnormalpriserna för ved, som avverkats fr. o. m. den 1 oktober 1947, skulle höjas med motsvarande belopp. I sitt beslut den 19 september 1947 följde Kungl. Maj :t icke i allo bränslekommissionens förslag. Sålunda fastställdes avverkningsprogrammet för tiden 1 oktober 1947—30 juni 1948 till 15 m 3 t i stället för 20, som kommissionen påyrkat. För åstadkommandet av nämnda vedkvantitet skulle avverkningsålägganden å kastved meddelas skogsägarna i hela landet. Sålunda avverkad ved skulle omfattas av statsgaranti, varvid såsom förutsättning härför skulle gälla, att veden upplagts vid normal leveransplats senast den 28 februari 1949; uppfyllande av statsgarantien finge påkallas under tiden fr. o. m. den 1 juli 1948 t. o. m. den dag då veden senast skulle vara upplagd vid normal leveransplats. Garantipriserna hade genomgående höjts med 1 krona per m 3 t (se SFS 1947 nr 772). Bränslekommissionen meddelade i cirkulär nr 569 tillämpningsföreskrifter. Kommissionen hade redan tidigare uppdragit åt kristidsstyrelscrna att i samråd med skogsvårdsstyrelserna och stiftsnämnderna verkställa översyn av awerkningslängderna för 1946/47. Då dessa uppgjorts för en sam-

164 manlagd vedkvantitet av 20 milj. m 3 t, föreskrev kommissionen nu, att avverkningsåläggandena skulle avpassas så, att vedkvantiteten inom resp. kristidsstyrelseområden komme att motsvara 75 procent av den för avverkningsåret 1946/47 ålagda kvantiteten. Ålägganden skulle utfärdas för skogsägarna i grupperna II—IV, således även för bolagen (grupp III). I produktionsplikten fick förutom kastved inräknas långved, dels för bränsleändamål — under förutsättning att försäljningsavtal härom upprättats — dels för kolning, däremot icke långved för tillverkning av massaved och props eller virke avsett för tillverkning av träull, lådor, silltunnstav m. m. I fråga om skogsägares rätt att för produktionspliktens fullgörande tillgodoräkna sig vad som avverkades av den som förvärvat avverkningsrätt å hans mark skulle gälla samma principer som förut. Statsgarantien omfattade ej sådan långved, som enligt vad nyss anförts fick inräknas i avverkningsskyldigheten. Kungl. Maj.ts förutnämnda beslut den 19 september innefattade även bemyndigande för bränslekommissionen att under avverkningsåret 1947/48 till skogsägare utbetala s k o g s o d l i n g s b i d r a g intill ett belopp av 500 000 kronor för upparbetad brännved vid kalavverkning i virkesrika bestånd av otillfredsställande typ. Däremot sköts på avgörandet i prisfrågan. Beslut därom fattades av Kungl. Maj:t först den 12 december 1947, såsom omnämnts å sid. 160. I samband därmed föreskrevs, att p r o d u k t i o n s p r e m i e icke skulle utgå för ved, som avverkats efter utgången av- september 1947, dock med rätt för bränslekommissionen att diskretionärt medge utbetalning av produktionspremie för dylik ved, som försålts före utgången av 1947 till då gällande lägre normalpris. Som villkor för att premie skulle utbetalas till eljest premieberättigad ved hade stipulerats, att veden skulle vara levererad till förbrukare eller framkörd till leveransplats senast den 29 februari 1948. De under vintern inträffade svårartade snölörhållandena, vilka i många fall omöjliggjorde för skogsägarna att få fram veden ur skogarna inom den föreskrivna tiden, föranledde ett Kungl. Maj:ts beslut den 20 februari 1948, att även för ved som framkördes senare, dock före den 1 juli 1948, fick utbetalas produktionspremie, varvid skulle iakttagas, att veden vore icke blott framkörd utan även inmätt och försåld före sistnämnda dag. För det nya avverkningsåret skulle inga a r b e t s p r e m i e r av det slag som förekommit under de närmast föregående avverkningsåren utbetalas till i vedawerkning sysselsatt arbetskraft. Däremot förnyades för tiden 1 oktober 1947—30 april 1948 systemet med o r t s t i 11 ä g g till försörjningspliktig arbetstagare från annat yrkesområde än skogsbruket, vilken utförde avverkning av brännved på annan ort än bostadsorten. Ortstillägget utbetalades av arbetsmarknadskommissionen (resp. arbetsmarknadsstyrelsen) och utgick med 3 kronor för arbetsdag, dock högst 75 kronor för månad. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 april 1948 ersattes ortstillägget med ett fr. o. m. den 15 april utgående ö v e r f l y t t n i n g s b i d r a g , avsett att

165 under vissa förutsättningar utgå till arbetstagare (även andra än försörjningspliktiga) från annat yrkesområde än skogs- och jordbruket, vilka på annan ort än hemorten utförde avverkning av antingen brännved eller gagnvirke. Överflyttningsbidraget utgick till försörjningspliktig arbetstagare med 3 kronor för arbetsdag, dock högst 75 kronor för månad, och till övriga arbetstagare med 2 kronor för arbetsdag, dock högst 50 kronor för månad. Kostnaderna för ortstillägg och överflyttningsbidrag skulle liksom de tidigare arbetspremierna bestridas från det under 5:e huvudtiteln uppförda anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft. (Se vidare sid. 260.) Vedavverkningsprograimnet för avverkningsåret 1946/47 hade genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1947 bestämts skola omfatta en kvantitet av 20 milj. m 3 t. Samtidigt hade tiden för programmets genomförande förlängts till slutet av september 1947. För att vinna det uppställda målet hade vedproducenterna gynnats med förhöjda produktionspremier, varjämte arbetskraftsanskaffningen främjats genom arbetspremier jämte ortstillägg. Direkta hänvändelser gjordes vidare av bränslekommissionen dels till industriföretag, som voro beroende av ved som bränsle, dels till de kommunala organen i städer och andra tätorter med anmodan att i möjligaste mån bidraga till ökade vedavverkningar genom att köpa skog på rot och själva ordna med vedens avverkning. Resultatet av avverkningskampanjen fram till slutet av juni 1947 var, att närmare 14 milj. in 3 t brännved producerats. Då alltså ännu mycket fattades, innan den avsedda kvantiteten nåtts, måste ett energiskt arbete insättas under sommarmånaderna, om vedprograminet skulle kunna hållas. Ett medel som därvid nyttjades var uppbådandet i stor skala av frivilliga arbetskrafter till s. k. f r i t i d s h u g g n i n g . För ändamålet träffades mellan bränsle- och arbetsmarknadskommissionerna samt Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation (RESO) en överenskommelse, enligt vilken denna organisation åtog sig att leda den riksomfattande propaganda, som på förevarande område syntes nödvändig för att mobilisera arbetskraft i mera betydande omfattning. I organisationsprogrammet ingick bildandet på olika platser av lokala kommittéer, bestående av representanter för såväl de folkliga organisationerna på orten som representanter för kommunerna och de statliga organen. Verksamheten fick en oväntad framgång. Genom av RESO anställda distriktsombudsmän, inalles 13 s t , bildades på olika håll i landet ej mindre än 279 lokala avverkningskommittéer med uppgift att var för sin ort leda och organisera fritidshuggningen och därvid samverka med länsarbetsnämnderna. På många håll anordnades huggaretävlingar, även en allmän rikstävling kom till stånd och särskilda huggaremärken utdelades för goda arbetsprestationer. Sammanlagda antalet fritidshuggare redovisades till 28 925. Produktionen angavs till ca 430 000 m 3 t ved. Med tillägg av oredovisade kvantiteter, som av olika skäl icke kommit med i lokalkommittéernas rapporter, torde totalsumman ha rört sig omkring 500 000 m 3 t. För bestridande av kostnaderna

166 för organisations- och propagandaarbetet bemyndigades bränslekommissionen att av sina medel utbetala 65 500 kronor. Kvantiteten var väl ej så överväldigande stor i förhållande till hela landets bränslebehov, men den var likvisst av betydelse som tillskott inom särskilt svårförsörjda, lokala områden. R e s u l t a t e t a v v e d a v v e r k n i n g a r n a inom de olika länen samt inom vissa huvudområden och inom hela riket under 18-månadersperioden juli 1946—september 1947 framgår av tabellen å sid. 168. Man finner härav, att produktionen av egentlig brännved (kastved och långved) något översteg den planerade kvantiteten, 20 milj. m 3 t, medan produktionen av kolved och stubbved uppgick till 1,7 och produktionen av massaved och props till 15 milj. m 3 t. Avverkningarnas fördelning på olika skogsägaregrupper anges i följande tabell. (Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar.) Kvantiteterna äro angivna i 1 000 m 3 t. Grupp II

Grupp I

Grupp III

Grupp IV

Bränn Massa Bränn Massa Bränn Massa Bränn Massa ved 2 ved 1 ved 2 ved 2 ved 2 ved 1 ved 1 ved 1 Tiden juli 1946—sept. 1947 Södra Sverige Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län De fyra nordligaste länen Summa

1 265

343 1457 2 654

267 1 542 2 108

382 167 1424

222 125 478

1966 2 030 5 261

99 375 891

149 764 1 151

85 52 648

124 78 357

640 583 1904

Tiden oktober 1947—font 1948 Södra Sverige Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län De fyra nordligaste länen Summa

6 014

1 384

2 539 2 956 2 098 3 581 5 361 12 551

3 446 2 278 7 108

2 701

1 591

559 2 025 743 1 325 4 020 4 003

1891 1005 4 487

1 Brännved, kolningved, stubbved. * Massaved och props.

Utav avverkad brännved (kastved och långved) uppgavs den 30 september 1947 ännu 9,4 m 3 t vara kvarliggande i skogen, därav 0,4 milj. m*t härrörande från föregående avverkningsår. För a v v e r k n i n g s å r e t 1 9 4 7/48 (d. v. s. tiden oktober 1947— juni 1948) hade, som förut nämnts, uppställts ett awerkningsprogram om 15 milj. m 3 t brännved. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1948 utsträcktes tiden för programmets genomförande till den 30 september 1948. Samtidigt bestämdes, att den tidpunkt, före vilken veden skulle vara upplagd vid normal leveransplats för att omfattas av statsgaranti, skulle framflyttas till den 1 maj 1949 samt att uppfyllandet av meddelad garanti skulle påkallas senast den 30 april 1949. Bemyndigandet för arbetsmarknadssty-

167 relsen att utbetala överflyttningsbidrag till arbetstagare från annat yrkesområde än skogs- och jordbruket, som efter anvisning eller medverkan av arbetsförmedlingen utfört huggning av brännved eller gagnvirke å annan ort än bostadsorten, utsträcktes även att omfatta tiden till slutet av september 1948. Bränslekommissionen uppmanade även för denna säsong kristidsnämnder och kommunala myndigheter i vissa tätorter i södra och mellersta delarna av landet att genom självverksamhet bidraga till vedförsörjningen inom resp. orter. Kommissionen uttalade därvid, att endast frivillig arbetskraft fick anlitas för ändamålet. Härigenom skulle från vissa yrken friställd arbetskraft ävensom för uppgiften intresserade fritidshuggare kunna beredas möjlighet att göra en insats för bränsleförsörjningen, överenskommelse träffades även denna gång med KESO att liksom föregående år leda propagandan och organisera avverkningarna med frivillig arbetskraft. För ändamålet ställdes genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1948 ett belopp av 100 000 kronor till förfogande. Vedavverkningens omfattning fram till slutet av juni 1948 belyses av tabellerna å sid. 166 och 168. Resultatet var som synes förhållandevis ganska svagt. Som särskilt små framträda siffrorna för de norra länen. Även detta år stod hoppet om en förbättring till de avverkningar, som komme att ske under sommarmånaderna. Lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet gällde, efter de successiva förlängningar därav som skett, t. o. m. den 30 september 1948. Redan vid början av 1948 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition, nr 56, om förlängning av dess giltighet på ännu ett år. Det anfördes, att bränslesituationen inom landet visserligen under år 1947 icke oväsentligt förbättrats till följd av ökad import av kol och brännolja. Hur läget komme att gestalta sig i fortsättningen vore dock osäkert. Särskilt för brännolja vore importutsikterna med hänsyn till knappheten å världsmarknaderna mycket ovissa. Det kunde under alla omständigheter komma att visa sig nödvändigt, att inhemskt bränsle och i första hand ved måste tagas i anspråk för att fylla de brister, som kunde uppstå på grund av otillräcklig import av bränslen. Möjligheterna att föranstalta om en vedavverkning av större omfattning än den som vore att vänta utan avverkningsskyldighet borde därför alltjämt stå myndigheterna till buds. Sedan riksdagen i enlighet med propositionen fattat beslut om lagens förlängning t. o. m. den 30 september 1949, utfärdades lag härom den 12 mars 1948 (nr 131). Frågan om vedförsörjningen under b r ä n s l e å r e n 1 9 4 8/4 9 o c h 1 9 4 9/5 0 upptogs av bränslekommissionen i skrivelse den 8 april 1948. Kommissionen åberopade därvid en av densamma verkställd utredning om försörjningsmöjligheterna. De gjorda beräkningarna utgingo från fortvaron av fredliga förhållanden utan väsentliga rubbningar i tillförseln samt ut-

168 mynnade, efter ett konstaterande att importen av kol och koks visade stigande tendens under det att importen av flytande bränslen vore mera svårbedömbar, i slutsatsen att endast ett obetydligt tillskott av ersättningsbränsle i form av ved syntes erforderligt för bränsleåret 1948/49. Kommissionen ansåg vidare berättigat att för bränsleåret 1949/50 icke räkna med större vedbehov än som fordrades för normalbehov och att vedavverkningarna under avverkningsåret 1948/49 därför kunde inskränkas till täckande av detta behov. Under sådana förhållanden komme underlag för fortsatt åläggande av produktionsplikt att saknas. Man skulle med andra ord kunna antaga Resultatet av vedavverkningarna under tiden juli 1946—juni 1948. Avverkning V, 1946— 3 °/ 9 1947 1 000 m 3 t Bränslekontorsdistrikt

Stockholms län . . . Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län . Jönköpings län . . . Kronobergs län . . . Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län . Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad . . . Bohuslän Älvsborgs läns norra Älvsborgs läns södra Skaraborgs län . . Örebro län Västmanlands län

Avverkning V10 1947— 30 / 6 1948 1 000 mH

Kastved Kastved Lån g ved Långved o. långo. långför milför milved för ved för Massakolning kolning Massaannat samt ved och Summa annat samt ved och änd. än änd. än props props stubbstubbmilkolmilkolved ved ning ning 586 391 678 825 543 593 405 478 94 348 534 183 289 24 172 342 391 475 695 658

3 138 103

1 17 1 20 4 1U

81 162 143 217 212 235 174 79 1 35 10 4 37 2 53 244 79 108 458 204

668 570 822 1062 759 838 583 557 95 383 547 187 326 26 225 586 470 586 1291 965

358 293 398 441 159 236 185 171 50 202 328 150 113 16 79 127 151 240 264 319

123 195 192 244 249 256 163 110 5 62 33 4 52 2 40 125 110 151 359 179

8 704

2 538

11 546

4 210

1 52 28 100

1251 2 406 1666

34 38 252

2 272 2 404 1798

3 557 4 848 3 716

303 612 412

10 15 31

5 323

6 474

12 121

1 327

726 1 075 1 647 1651 1052

4 15 91 571 403

380 917 1 196 1 924 1 626

1 110 2 007 2 934 4 146 3 081

200 255 339 465 351

Summa

6 151

1 084

6 043

13 278

1 610

3 172

Summa för hela riket

20 178

15 055

36 945

7 147

10 015

Summa Värmlands län . Kopparbergs län Gävleborgs län . Summa Medelpad Ångermanland . . Jämtlands län . . Västerbottens län Norrbottens län

2 654 1516 1 502 1 171 4 189

2 13 58 70

273 472 663 1 003 761

169 e n t i l l r ä c k l i g v e d p r o d u k t i o n u n d e r a w e r k n i n g s å r e t 1948/49 u t a n s t ö d av ålagd avverkningsskyldighet. F r å g a n förelades r i k s d a g e n i p r o p o s i t i o n n r 247. F ö r e d r a g a n d e s t a t s r å d e t a n f ö r d e d ä r , m e d stöd av b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s f ö r e n ä m n d a s k r i v e l s e , bl. a. f ö l j a n d e . Vid bedömandet av utsikterna för bränsleförsörjningen under bränsleåret 1948/49 borde man som utgångspunkt taga lagerställningen den 31 mars 1948. Denna kunde karakteriseras såsom god vad gällde kol och relativt god för koks, medan däremot tillgången på olja icke kunde anses tillfredsställande. Försämringen i oljetillgången hade redan föranlett flera stora industriella förbrukare att återgå till användning av fossilt bränsle. Den förbättrade lagerhållningen beträffande fasta bränslen hade i stor utsträckning berott av den blida väderleken inom landet under vintern, vilken både medfört en mindre konsumtion för uppvärmning än normalt och möjliggjort en kontinuerlig tillförsel utifrån. Påtagligt vore även, att de milda väderleksförhållandena i exportländerna medverkat till att exporten successivt kunnat ökas, ett förhållande som var särskilt märkbart beträffande England. Allmänt sett kunde utsikterna till import av fasta bränslen för den närmaste tiden bedömas såsom goda under förutsättning av en fredlig utveckling i Europa. Utsikterna för oljor vore däremot svårare att bedöma, och man syntes under alla förhållanden få inrikta sig på en minskning i oljekonsumtionen. Denna minskning vore främst föranledd av att omställningen till oljeeldning i hela Västeuropa tagit sådana proportioner, att de totala tillgångarna på olja icke syntes komma att täcka behovet där, samtidigt som oljeeldningen i Amerika väsentligt ökat. I den mån en ytterligare försämring av oljeförsörjningen kunde komma att inträda, bleve en fortsatt nedskärning av förbrukningen av olja nödvändig. En sådan minskning borde givetvis i första hand drabba de förbrukare, vilka lättast kunde återgå till fossilt bränsle, nämligen de industriella förbrukarna. Ansträngningar komme därför att göras för att i det längsta trygga de mindre förbrukarnas behov. I importen av fasta bränslen under tiden 1 april 1948—31 mars 1949 kunde, därest icke knappheten på utländska valutor lade hinder i vägen, väntas uppgå till 6,0 milj. ton, varav 5,15 milj. ton kol och 1,75 milj. ton koksbränsle (inkl. brunkolsbriketter). Av denna kolkvantitet syntes 3,s milj. ton kunna erhållas från Polen. De nyligen avslutade handelsförhandlingarna med detta land hade nämligen resulterat i överenskommelse om leverans av denna kvantitet, vilket låge inom det möjligas ram med hänsyn till såväl produktionskapaciteten i Polen som transport- och hanmkapacitet. Skeppningarna från England av kol och koks hade tillhopa beräknats till inemot en miljon ton och hållbarheten i detta antagande bestyrktes av den aktuella skeppningstakten. Däremot syntes möjligheterna att erhålla kol från Förenta staterna icke på grund av bristen på hårdvaluta komma att utnyttjas för annat än kokskol, nödvändiga för gas- och koksverken. Koksimporten från Ruhrområdet, som genomsnittligt per månad uppgått till 10 å 12 000 ton under de tre första kvartalen och 22 000 ton under fjärde kvartalet 1947, hade under 1948 väsentligt ökats och den totala importen från Buhr under året uppskattades till inemot 700 000 ton. Från Holland, Belgien och Polen hade koksimporten beräknats komma att variera mellan 125 000 och 250 000 från varje land. Brunkolsbriketter från den ryska zonen i Tyskland importerades 1947 till en kvantitet av närmare 650 000 ton. Detta bränsle betalades numera i pundvaluta, och det syntes som om man skulle kunna erhålla minst samma kvantitet under

170 1948, om möjligheter för avsättning av denna vara kunde finnas och om avsättningen kunde ske i den takt, som ett sådant importprogram måste innebära. Med hänsyn till svårigheterna att lagra detta bränsle syntes importen härav böra begränsas till en kvantitet, som vore möjlig att kontinuerligt avsätta. På grund av vanskligheten av att bedöma importmöjligheterna för mörka oljor syntes man ej böra räkna med större import än ca 2 milj. nr* under bränsleåret 1948/49 mot en konsumtion av 2,5 å 2,7 milj. m 3 under 1947/48. Vad angick den inhemska bränsleproduktionen beräknades gasverkskoks bli producerad i något större utsträckning än vad man tidigare haft anledning att tro. Tidigare beräknades produktionen till ca 330 000 ton. Denna siffra syntes kunna höjas till 350 000 ton med ledning av de sista månadernas produktion. Torvproduktionen under 1948 beräknades med statligt stöd giva ett resultat av ca 400 000 ton, motsvarande 200 000 ton kol, vilken kvantitet i huvudsak komme att användas som ersättning för kol. Torvbrikettstillverkningen hade av Aktiebolaget svensk torvförädling angivits komma att uppgå till 40 000 ton, vilken siffra dock måhända borde reduceras till 30 000, då ifrågavarande produktion vore i hög grad beroende av väderleken. Briketteringen av antracitstybb beräknades resultera i 115 000 ton, en kvantitet som betydligt underskrede briketteringsanläggningens totala kapacitet. Brytningen av svenska kol i Skåne hos Höganäs-Billesholms aktiebolag hade beräknats giva till resultat, att framvunna kvantiteter endast komme att täcka de egna företagens bränslebehov, liksom fallet varit under löpande bränsleår. Brytningen vid de privata gruvorna vore svår att bedöma, då den i huvudsak vore beroende av producenternas avsättningsmöjligheter. Senaste år torde brytningen ha omfattat ca 60 000 ton. Avverkningen av kastved och långved för bränsleändamål under löpande avverkningssäsong beräknades fram till den 1 juli 1948 resultera i ca 9 milj. m 3 t, vartill komme beräknat restlager av gammal ved på ca 2 milj. m 3 t. Produktionen av ribb- och bakved för avsalu hade av kristidsstyrelserna uppskattats till sammanlagt 865 000 m 3 t. Produktionen av raffinerade oljor inom landet skedde dels vid Svenska skifferoljeaktiebolaget av inhemsk skiffer och dels vid A. Johnson & Co i Nynäshamn av importerad råolja. Därutöver hade Aktiebolaget Koppartrans i Göteborg beräknat kunna starta sitt raffinaderi på nyåret 1949. Tillkomsten av detta raffinaderi komme troligen icke att betyda ökade tillgångar på raffinerade produkter totalt sett, då en minskning av tillförseln av dessa produkter troligen komme att ske i samma mån som en ökning av importen av råolja komme till stånd. Med ledning av å ena sidan de beräknade behoven av koks under bränsleåret 1948/49 — huvudparten för bränsleändamål — och å andra sidan de täckningsmöjligheter, som stode till buds genom import av koks resp. olja som ersättning för koks samt ianspråktagande av de inhemska bränslena gasverkskoks, antracitbriketter och torvbriketter, utvisade en uppgjord koksbalans, att vid full behovstäckning för samtliga förbrukarekategorier samt för varmvattenberedning en brist uppstode som, omräknad i ved, motsvarade 2,4 milj. m 3 t. Oavsett vilken ståndpunkt man intoge till frågan om tillhandahållande av varmvatten, syntes den i balansen erhållna bristen kunna täckas genom användning av ved och licensfria bränslen eller också genom minskning av lagerhållningen, utan att denna minskning behövde vara direkt oroande för försörjningen under bränsleåret 1948/49. Som helhet måste omdömet beträffande koksbalansen bli, att den var gynnsam under förutsättning att importprognosen hölle. En motsvarande balans avseende behovet av kol/olja under bränsleåret 1948/49

171 gåve vid handen, att de sammanlagda behoven av kol uppginge till något över 7 milj. ton. Efter avdrag för den beräknade importen av kol och den inhemska torvproduktionen kvarstode en brist om ca 1,8 milj. ton. Denna brist måste täckas med olja. Även för viss del av koksbehovet räknades med olja som ersättningsbränsle. Vid en beräkning av den totala förbrukningen av mörka oljor måste jämväl hänsyn tagas till förbrukningen av motorbrännolja. Sammanlagt räknades med en konsumtion av ca 2 milj. nr* mörka oljor. Möjligheterna att bedöma storleken av importen av mörka oljor vore, såsom förut framhållits, mycket vanskliga, men under fredliga förhållanden låge den såsom erforderlig beräknade importen av mörka oljor helt inom det möjligas ram. Föredragande statsrådet sade sig dela bränslekommissionens uttalade uppfattning, att under angivna förutsättningar sannolikt mycket obetydliga kvantiteter ersättningsved komme att behöva tagas i anspråk för bränsleförsörjningen under bränsleåret 1948/49. De myckenheter sådan ved, varom det kunde bli fråga, syntes med visshet kunna tillhandahållas, om de av kommissionen gjorda beräkningarna av vedtillgångarna vid utgången av avverkningsåret 1947/48 hölle streck. Emellertid vore det välbetänkt, att man i avsikt att trygga vedförsörjningen utsträckte avverkningsåret 1947/48 intill utgången av september 1948 och därjämte även förlängde den tid, för vilken åläggandena om avverkningsskyldighet jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 19 september 1947 skulle gälla, till samma tidpunkt. (Föreskrifter därom utfärdades även, som förut nämnts, den 30 juni 1948.) Ävenledes accepterade statsrådet bränslekommissionens uttalande, att utsikterna för bränsleförsörjningen under bränsleåret 1949/50 — under förutsättning av i huvudsak oförändrade importmöjligheter — vore sådana, att särskilda åtgärder i form av avverkningsålägganden och statsgaranti för avverkad ved icke skulle vara nödvändiga för att trygga de avverkningar under avv-erkningsåret 1948/49, som erfordrades för tillgodoseende av normalvedbehovet. Det uttalades vidare i propositionen, att det gällande systemet för reglering av vedhandeln och vedförbrukningen alltjämt borde tillämpas under det kommande bränsleåret, dock med de modifikationer som kunde föranledas av den minskade vedförbrukningen och med de övriga ändringar som kunde betingas av omständigheterna. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen godkänna, att Kungl. Maj :t vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen angivna riktlinjer, samt anvisade till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. ett anslag för budgetåret 1948/49 av 2,7 milj. kronor. Därav avsågs ett belopp av 500 000 kronor för täckande av kostnader för auktoriserad mätning avved, 200 000 kronor för utkörning av ved från centrallager och 2 milj. kronor för täckande av prisförluster å långved. Genom beslut den 30 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att från kolclearingkassan till vedclearingkassan överföra 29 259 000 kronor såsom ersättning för sistnämnda kassas utgifter under

172 budgetåret 1947/48 för produktionspremier, rotvärdesgaranti, särskilda anskaffnings- och försäljningsersättningar för ved samt begränsning av priserna på ved och torv till vissa högsta prisgränser. U p p k ö p a v v e d för den reglerade vedhandelns behov, för statens och landstingens inrättningar, för industrier samt för export från överskotts- till underskottslän skedde alltfort genom de auktoriserade brännveduppköparna, till vilka hörde framför allt landets skogsägareföreningar men även en del privata företagare. I sin förutnämnda skrivelse den 8 april 1948 framhöll bränslekommissionen, att omfattningen av- uppköpsverksamheten visat en starkt sjunkande tendens. Med de minskade avverkningskvantiteterna och det inskränkta behovet av ersättningsbränslen bleve uppköparna alltmera organ endast för tillhandahållande av normalved. Uppköp fick ske endast på grundval av den auktorisationskvantitet, som bränslekommissionen tilldelat varje uppköpare. Beträffande veduppköpen under tiden 1 oktober 1947—30 juni 1948 bestämde kommissionen i cirkulär nr 578, att sådan ved avverkad dessförinnan skulle vara levererad och framkörd senast den 29 februari 1948, medan ved avverkad under ifrågavarande tid skulle levereras före den 1 mars 1949. Sedan avverkningsåret 1947/48 utsträckts intill den 1 oktober 1948, bestämdes, att de auktorisationskvantiteter som tilldelats varje uppköpare för tiden oktober 1947—juni 1948 skulle gälla jämväl för uppköp under tiden intill den 1 januari 1949. Veden ifråga fick dock endast uppköpas på villkor att den var avverkad före den 1 oktober 1948 samt att den levererades och framkördes senast den 30 april 1949. Det var emellertid icke blott den av de auktoriserade uppköparna inmätta veden, som stod till kristidsstyrelsernas eller direkt till bränslekommissionens förfogande för tillgodoseende av det reglerade vedhandelsbehovet för bränsleåret 1948/49. Sådan ved från domänverkets och andra allmänna skogar samt bolagsskogar, som icke erfordrades för den sedvanliga ortsförsäljningen, kunde härjämte påräknas. Denna ved uppgick till kvantiteter, som för vissa län överstego auktorisationsveden. Slutligen tillkom den ved, som framkom genom självverksamhet från konsumenternas eller de kommunala myndigheternas sida. De vedkvantiteter, som totalt kunde anses bliva tillgängliga den 1 juli 1948, uppskattade bränslekommissionen till omkring 11,4 milj. m s t, varav i kommissionens eller kristidsstyrelsernas hand ca 4,1 milj. m 3 t. Någon inventering av vedtillgångarna vid halvårsskiftet, liknande dem som företagits under de föregående åren, ägde denna gång ej rum. Torvproduktionen. Torvproduktionen under sommaren 1947 gynnades av mycket fördelaktiga väderleksförhållanden men hämmades av svår arbetskraftsbrist. Sam-

173 inanlagda tillverkningen uppgick till ca 530 000 ton torv, däri inräknat frästorv för direkt användning och för brikeltframställning. Kvantiteten motsvarade ca 60 procent av 1946 års produktion. Några större svårigheter visade sig icke att vinna avsättning för den tillverkade varan. Största avnämaregrupperna utgjorde alltjämt storindustrien i södra och mellersta Sverige, trots att man här i stor utsträckning övergått till oljeeldning, samt vidare järnvägarna och andra statliga anläggningar. För hushållsförbrukning och småindustri, huvudsakligen inom de större Skånestäderna, åtgick omkring 60 000 ton torv samt en väsentlig del av den till omkring 30 000 ton uppgående mängden tillverkade torvbriketter. I sin skrivelse den 28 augusti 1947 rörande bränsleförsörjningen för nästkommande år gav bränslekommissionen uttryck åt den uppfattningen, att avsättningsområdet för torven — med hänsyn därtill att behovet av stenkol under bränsleåret 1948/49 syntes kunna tillgodoses, medan en viss brist på koks komme att fortbestå — borde begränsas till sådana konsumenter som normalt använde koks, d. v. s. i huvudsak bostadsfastigheter och mindre industrier inom områden, som låge i relativ närhet av produktionsområdena i södra och delvis västra delarna av landet. Kommissionen hävdade också, att man icke utan mycket stort motstånd skulle kunna introducera torven hos andra avnämare inom denna förbrukarekategori än sådana som tidigare använt detta bränsle. De kvantiteter torv, som under denna förutsättning skulle kunna vinna avsättning, vore emellertid så ringa, att kommissionen ansåg att en torvproduktion av denna omfattning skulle kunna komina till stånd utan statliga stödåtgärder. I skrivelse den 11 december 1947 anmälde emellertid kommissionen, att förutsättningen för dess bedömande av torvproduktionens omfattning ändrats i och med att den bristande tillgången på hårdvalutor kunde komma att få inverkan på möjligheterna att inköpa önskade kvantiteter importerat bränsle. Därmed skulle avsättningsområdet för torven vidgas till att i första hand omfatta även konsumenter, som eljest skulle helt använda stenkol, och i andra hand sådana, som genom utebliven leverans av eldningsolja tvingades övergå till användning av fast bränsle. En torvproduktion om ca 500 000 ton syntes önskvärd under ovan angiven förutsättning. Statsgaranti borde lämpligen meddelas för en kvantitet av 400 000 ton, enär produktionen av torv för producentens eget behov beräknades till 50 ä 60 000 ton och produktionen på de statliga mossarna till ca 50 000 ton. Den 20 februari 1948 bestämde Kungl. Maj:t, att kristidsstyrelserna finge under tiden t. o. m. den 15 mars 1948, efter bränslekommissionens i varje särskilt fall lämnade medgivande, meddela statsgaranti enligt tidigare bestämda grunder åt tillverkare beträffande maskintorv som anmäldes skola tillverkas under tiden 1 april—30 september 1948, under villkor att torven upplades å angiven uppläggningsplats senast den 30 september 1948. Garanti fick meddelas å en sammanlagd myckenhet av 300 000 ton maskin-

174 torv, däri inräknad den kvantitet, som under år 1948 komme att inköpas av statens järnvägar. Garantipriserna voro desamma som gällt för 1947 års tillverkning. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas under tiden 1 januari—28 februari 1949. I cirkulär nr 633 föreskrev bränslekommissionen, att transporter av torv å järnväg finge fr. o. m. den 1 juli 1948 äga r u m utan särskilt transporttillstånd. (Bestämmelser angående tillståndstvång hade utfärdats i april 1942 i syfte att förhindra, att torv transporterades på ett ur transporthushållningssynpunkt olämpligt sätt.) Den 10 oktober 1947 godkände Kungl. Maj:t ett av domänstyrelsen med Aktiebolaget svensk torvförädling slutet avtal rörande upplåtelse till bolaget för tio år fr. o. m. den 1 april 1947 av rätt till torvtäkt å vissa kronan tillhöriga mossar, vilket avtal ersatte den av Kungl. Maj :t den 24 juli 1942 godkända överenskommelsen mellan bränslekommissionen och bolaget rörande legodrift å vissa kronans torvmossar, allt i enlighet med beslut vid 1947 års riksdag (jfr del VIII sid. 165).

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Importen av flytande bränslen redovisas i handelsstatistiken för åren 1946 och 1947 samt första halvåret 1948 — d. v. s. från den tidpunkt då den efter kriget begynt i större omfattning komma igång — till nedanstående kvantiteter. Till jämförelse anföras även siffror för år 1939. i

Bensin

m3 1939 788 100 (= 574 000 ton) 1946 605 400 (= 441 000 » ) 1947 897 900 (= 654 000 i ) l:a halvåret 1948 388 700 (= 283 100 i )

Nativ olja ton 64 800 459 800 476 600 276 200

Motor- oi pannbräm ton 628 300 729 800 1 763 400 1 143 600

ja

Fotogen m. m. ton 136 800 119 700 131 200

Importen — och därmed också förbrukningen - - översteg år 1947 beträffande bensin avsevärt förkrigskvantiteten; i än högre grad var detta fallet beträffande nativ olja (råolja) samt motor- och pannbrännolja, medan importen av fotogen höll sig något under 1939 års import. Vad angår första halvåret 1948 visa importsiffrorna en fortfarande hög nivå utom för b e n s i n , där importen uppgick till blott 43 procent av årsimporten 1947. Jämfört med senare halvåret 1947 företedde bensinimporten under första halvåret 1948 en nedgång med 25 procent. Den begynnande minskningen i bensintillförseln stod i samband med tvånget att — på grund av knappheten på utlandsvalutor — nedskära den import som ej kunde anses obetingat nödvändig. Möjligheterna av import från Förenta staterna voro allt-

175 sedan fjärde kvartalet 1947 beroende av kvottilldelning, och därvidlag gjorde sig numera hos vederbörande reglerande myndigheter en restriktiv tendens gällande. Att märka är emellertid, att de svenska oljebehoven under senare år blott till mindre del tillfredsställts genom import från Förenta staterna. Vad m o t o r - o c h p a n n b r ä n n o l j a n angår berodde den under efterkrigsåren så starkt stegrade införseln främst på den allmänna övergång till oljeeldning, som snabbt genomfördes för såväl industri- som husuppvärmningsändamål, en utveckling som aktivt stöddes av statsmyndigheterna såsom en utväg att avhjälpa ännu föreliggande bristsituation beträffande fossila fasta bränslen och särskilt koks. Under bränsleåret 1946/47 uppgingo oljeföretagens leveranser av eldningsolja till ca 1,5 milj. in», varav 275 000 m 3 till hushållsförbrukare. Härtill kom ca 200 000 m 3 motorbrännolja till sådana ändamål som lantbrukets traktorer, fisket, kustfart och dieseldrivna bussar m. m. Att genomföra denna omfattande distribution ställde utomordentliga krav på distributionsapparaten, vars utbyggnad icke kunnat hålla jämna steg med den hastigt stigande konsumtionen. Några svårigheter att anskaffa erforderliga kvantiteter förelågo däremot icke. Bränslekommissionens ansträngningar inriktades på att på alla sätt stödja oljeföretagen i deras strävanden att utbygga sitt bestånd av transportmedel och lagringscisterner, samtidigt som konsumenterna uppmanades att själva öka sina lagringsmöjligheter. Kommissionen ansåg sig kunna ge uttryck åt den åsikten, att försörjningen med eldningsolja var en ljuspunkt i den eljest ganska mörka bilden av försörjningsutsikterna för 1947/48. Man underrättade industrien härom och den uppmanades att undersöka möjligheterna för ökad oljeanvändning och därefter göra upp om leverans från vederbörande leverantör. Omställningen till oljeanvändning visade härefter en utomordentligt kraftig utveckling. I juni 1947 uppgingo oljeföretagens åtaganden för 1947/48 till omkring 2,5 milj. m». De uppgåvo då, att de närmade sig gränsen för sina leveransmöjligheter. Med hänsyn härtill ansåg bränslekommissionen, att man av hushållskonsumenterna måste kräva, att leveransgaranti från oljeföretag företeddes för erhållande av licens. Emellertid fortforo oljeföretagens åtaganden gent emot konsumenterna att stiga, och i oktober visade de sig ha nått över 3 milj. in3. Det betydde, att förbrukningen av eldningsolja skulle per år representera ca 4 milj. kolton eller mer än 30 procent av totala bränsleåtgången. Vid denna tid började emellertid farhågor yppas för de fortsatta försörjningsmöjligheterna på oljeområdet. Det var ej blott den begränsade lagringskapaciteten som ingav oro utan även den omständigheten, att jämväl i andra länder försports en stigande övergång till användning av eldningsolja, varför de totala tillgångarna ansträngdes hårt. Till detta kom, att den försämrade politiska atmosfären aktualiserade behoven av upplagring för militära ändamål, vilket kunde komma att äventyra framtida importmöj-

176 ligheter. Det är mot bakgrunden av nu berörda förhållanden ävensom av dollarbristen som de restriktioner i hushållningen beträffande eldningsolja böra ses, vilka omnämnts ovan å sid. 151 och 155. Den tidigare stadgade skyldigheten för importörer och tillverkare av bensin att i viss omfattning inköpa m o t o r s p r i t för inblandningsändamål hade genom kungörelse den 28 mars 1947 (nr 106) förklarats icke skola äga tillämpning under andra kvartalet 1947 (se del VIII sid. 167). Fortsatt befrielse tills vidare från angivna skyldighet medgavs genom kungörelse den 12 december 1947 (nr 917), att tillämpas fr. o. m. tredje kvartalet 1947. Handels- och förbrukningsreglering. Av förut anförda skäl vidtog Kungl. Maj:t under hösten 1947 vissa åtgärder, vilka syftade till att begränsa förbrukningen av bensin utöver vad som var möjligt genom det redan existerande körtillståndstvånget. Sålunda utfärdades den 31 oktober 1947 dels en kungörelse (nr 804), varigenom stadgades förbud mot bilkörning utan särskilt tillstånd å sön- och helgdagar, dels en kungörelse (nr 806), vari förbud meddelades mot att utan tillstånd av Kungl. Maj :t anordna tävlingar eller uppvisningar m. m. med motorfordon eller motordrivna flygplan. (Se härom sid. 248.) Efter framställning från motororganisationerna upptog trafikkommissionen på Kungl. Maj:ts uppdrag kort härefter förhandlingar med de större molor- och näringsorganisationerna om igångsättande av en i dessa organisationers regi bedriven p r o p a g a n d a f ö r s p a r s a m h e t m e d b e n s i n och andra trafikförnödenheter. I en från folkhushållningsdepartementet lämnad kommuniké tillkännagavs, att för den händelse den genom söndagskörningsförbudet och den frivilliga sparsamhetspropagandan åsyftade nedskärningen av förbrukningen av flytande bränsle icke ernåddes, en avställning eller s. k. utstampning av motorfordon kunde bli nödvändig. En sådan förutsatte, framhölls det, en allmän omprövning av körtillstånden, vilken icke kunde genomföras på kortare lid än två å tre månader. För att de ytterligare restriktioner i fråga om biltrafiken, som under nyssnämnda förutsättningar kunde bli ofrånkomliga, skulle kunna genomföras utan tidsutdräkt, hade Kungl. Maj :t såsom en beredskapsåtgärd uppdragit åt vederbörande myndigheter (trafikkommissionen och länsstyrelserna) att redan nu genomföra en dylik omprövning (se nedan sid. 249). Som av förut anförda siffror framgår steg bensinimporten från ca 605 400 m 3 år 1946 till 897 900 m» år 1947 eller med nära 50 procent. Regeringens och bränslemyndigheternas planer gingo i förstone ut på att för år 1948 nedbringa förbrukningen ungefär till 1946 års nivå. Att en så stark minskning — d. v. s. med över 30 procent — skulle kunna åstadkommas med nyssnämnda medel syntes likväl föga sannolikt. Resultaten i besparingsväg blevo ej heller särdeles betydande. Avgörandet i frågan påskyn-

177 dades emellertid av förhållanden av annan art, nämligen av planer och åtgärder på skatteområdet. I sitt den 20 december 1947 framlagda förslag till skärpning av den indirekta beskattningen framförde konsumtionsskatteberedningen förslag bl. a. angående s t a r k a r e b e s k a t t n i n g av motorfordon och drivmedel till dylika. Beredningen underströk därvid, att dess ifrågavarande förslag tillstyrkts under uttrycklig förutsättning att någon s. k. utstampning av motorfordon icke komme att äga rum, att gällande förbud mot söndagskörning upphävdes samt att vid en eventuell drivmedelsransonering drivmedel tilldelades alla slag av motorfordon efter skäliga grunder. Med utgångspunkt från beredningens förslag framlade Kungl. Maj:t proposition till 1948 års riksdag, nr 5, med förslag till förordningar om särskild automobilskatt samt om tilläggsskatt å bensin m. m. Finansministern framhöll i propositionen alt skatteförslaget var avsett tjäna dubbla syften. Å ena sidan ingick förslaget såsom ett led i strävandena att åstadkomma ett köpkraftsbindande budgetöverskott; å andra sidan åsyftade det, i vad det avsåg skärpning i drivmedelsbeskattningen, att begränsa förbrukningen av drivmedel och därigenom vinna en besparing av utländsk valuta. I sistnämnda hänseende borde den föreslagna skattehöjningen verka därhän, att åtgärder av annat slag till nedbringande av bensinförbrukningen bleve mindre behövliga. I sitt utlåtande över propositionen förklarade sig bevillningsutskottet biträda de synpunkter, som anförts av konsumtionsskatteberedningen i fråga om förutsättningarna för införande av en skärpt drivmedelsbeskattning (förslaget om en särskild automobilskatt avstyrktes). Utöver de önskemål, som anförts av beredningen, borde enligt utskottets mening därjämte uppmärksamhet ägnas den frågan, huruvida icke körlillstånd borde lämnas generellt i fråga om de motorfordon, vilka alltsedan kriget varit avregistrerade. Skulle restriktioner av ett eller annat slag på biltrafikens område alltjämt vara erforderliga, ville utskottet såsom sin uppfattning uttala, att därvid i främsta rummet syntes böra ifrågakomma dels bensinransonering med skälig tilldelning till alla slag av trafikmedel och dels införandet av räjongbegränsning, men däremot icke ulstampning av vissa grupper av motorfordon. Riksdagen biföll utskottsförslaget utan att erinran gjordes mot de angivna förutsättningarna för den förhöjda skattens införande. Enligt riksdagens beslut skulle tilläggsskatten utgå fr. o. m. den 1 april 1948. Riksdagsbehandlingen av skattefrågan medförde offentlighet såväl beträffande tidpunkten för skatteskärpningens inträde som beträffande det förhållandet, att man vid valet mellan de båda alternativen, utstampning av motorfordon eller bensinransonering, stannat för ransonering, utformad på sådant sätt, att alla motorfordon skulle erhålla tilldelning av bensin. Denna offentlighet stimulerade helt naturligt till en utpräglad bensinhamstring, som måste anses ha varit mycket svår att stoppa, då införandet av ett 12—9/629,5

178 effektivt ransoneringssystem skulle krävt omfattande planläggningsarbeten och konferenser, vilka, i den mån de blivit kända, hade måst verka ödeläggande på den pågående bensinbesparingskampanjen. Först omkring den tidpunkt, då den slutliga riksdagsbehandlingen av skatteförslaget påbörjades, kunde det öppet konstateras, att sparkampanjen icke lett till åsyftat resultat. För att emellertid i möjligaste mån söka begränsa den pågående bensinhamstringen förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 13 februari 1948 (nr 50) om b e s l a g å b e n s i n b r ä n s l e n (bensin, lättbentyl och andra brännbara vätskor innehållande bensin) fr. o. m. den 18 februari. Beslaget omfattade förråd hos person eller företag, som framställde eller drev handel med dylika bränslen, ävensom alla bensinbränslen, vilka efter nyssnämnda tidpunkt inom riket framställdes eller dit infördes eller eljest förvärvades av person eller förelag som nyss sagts. Föreskrifter om i vilken ordning och under vilka villkor beslagtagen vara fick överlåtas skulle ineddelas av trafikkommissionen, såvitt angick överlåtelse till förbrukare för trafikändamål, samt av bränslekommissionen, såvitt angick överlåtelse i övrigt. Av bägge kommissionerna gemensamt utfärdades tilllämpningsbestänmielser, intagna i bränslekommissionens cirkulär nr 608. Enligt dessa bestämmelser fick försäljning av bensinbränslen från återförsäljare fritt ske till förbrukare som avhämtade varan direkt i motorfordons eller motorbåts tank. Försäljning fick även eljest fritt äga rum till förbrukare, som hos vederbörande återförsäljare eller — såvitt angick bulkleveranser — hos oljebolag regelmässigt brukade inköpa bensinbränslen, därest försäljningen skedde på samma sätt och i samma ordning som tidigare. Möjlighet till inköp för trafikändamål kunde beredas genom av länstrafikledare utfärdat tillståndbevis. Av kristidsnämnd fick utfärdas intyg, som berättigade till inköp av bensin för jordbruksändamål, skogs- eller sågverksdrift m. m. Försäljning av bensinbränslen från oljebolag till deras återförsäljare fick äga rum efter av bränslekommissionen utfärdade särskilda tillstånd. Beslagets främsta betydelse låg däri, att det möjliggjorde för bränslekommissionen att ålägga oljebolagen att begränsa sina leveranser av bensin till återförsäljarna till vissa månadskvoter. De tillståndsbevis, som länstrafikledare ägde att i undantagsfall utfärda till förbrukare för trafikändamål, fingo enligt trafikkommissionens föreskrifter icke avse större kvantiteter än som svarade mot förbrukarens löpande behov av bensinbränslen för nyttotrafik. Den av riksdagen beslutade skärpta beskattningen av drivmedel till motorfordon trädde i kraft fr. o. m. den 1 april 1948 (förordningar den 5 mars 1948, nr 81—83). Skatteskärpningen innebar införandet av en särskild lillläggsskatt å bensin om 27 öre per liter samt å för automobildrift använda brännoljor om 20 öre per liter. Härigenom ökades beskattningen av bensin från 18 till 45 öre och av andra petroleumprodukter från 14 till 34 öre per

179 liter. Enligt priskontrollnämndens beslut höjdes samtidigt stoppriserna på bensin och lättbentyl i motsvarande mån. Vid försäljning till förbrukare fingo priserna höjas med högst 30 öre till 69 öre per liter i s. k. O-zon, d. v. s. i Stockholm och Göteborg med omnejd samt Malmöhus län. Förutvarande zontillägg förblevo oförändrade. Den frivilliga bensinbesparingens uppenbara misslyckande samt riksdagens principiella förord för införande av allmän ransonering ledde till att Kungl. Maj:t den 19 mars 1948 utfärdade kungörelse (nr 136) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m., vilken kungörelse innehöll de grundläggande bestämmelserna angående ett r a n s o n e r i n g s s y s t e m f ö r b e n s i n b r ä n s l e . Bränslekommissionen erhöll befogenhet att besluta, att bestämmelserna om reglering av handeln med bensinbränsle skulle helt eller delvis gälla jämväl annat flytande bränsle. Rörande andra brännbara vätskor än flytande bränsle stadgades som huvudregel, att de endast i den utsträckning och på de villkor bränslekommissionen medgåve finge användas som motorbränsle. I samband med utfärdandet av denna författning upphävdes kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor i vad densamma ännu var gällande. På grund av de vidlyftiga förarbeten, som erfordrades för bensinransoneringens igångsättning, kunde kungörelsen härom icke sättas i kraft förrän den 29 april 1948, vilket skedde genom kungörelse den 23 april 1948 (nr 188). Samtidigt upphävdes (genom kungörelser nr 190 och 191) förbuden mot söndagskörning samt mot motortävlingar, flyguppvisningar ra. m. Den bensinhamstring, som pågått under år 1948 ända tills bensinransoneringen den 29 april trädde i kraft, var ganska omfattande, ehuru icke så stor som allmänneligen antogs. Bensinförsäljningen uppgick under januari—april 1948 till ca 307 000 m3. Den normala bensinförbrukningen under samma tid kan med utgående från dåvarande konsumtionsenheter och med hänsyn tagen till försäljningens säsongvariationer uppskattas till ca 291 000 m3, vilket motsvarar en årsförbrukning av 1 050 000 nr'. Den hamstrade kvantiteten skulle under sådana förhållanden ej ha uppgått till mer än omkring 16 000 m3 och ungefär motsvara den kviiititet som hamstrades under juni 1938. Det torde kunna antagas, att bristen på fat och andra lämpliga förvaringskärl för bensin varit en i någon mån hämstringshämmande faktor. Enligt ransoneringskungörelsen fick överlåtelse av bensinbränsle mot vederlag principiellt ske endast mot kupong till inköpskort eller inköpslicens. Tilldelringen av dessa inköpsberättigande handlingar skulle — med vissa angivna undantag — handhas av trafikkommissionen, såvitt angick järnvägsforlon, fartyg eller luftfartyg ävensom statsägda eller av staten innehavda motorfordon, mötorredskap och motorbåtar; av länsstyrelse, i enlighet ned trafikkommissionens föreskrifter, såvitt angick fiskefartyg samt andra in statliga fordon, redskap och båtar; av kristidsstyrelser vad angick mötorredskap och stationära motorer för jordbruksdrift; samt av

180 bränslekommissionen eller, efter dess bemyndigande, kristidsstyrelse och kristidsnämnd, såvitt angick övriga förbrukningsändamål. Föreskrifter som kompletterade kungörelsens bestämmelser meddelades av bränslekommissionen i cirkulär nr 621 och 642. Trafikkommissionen lämnade i cirkulär nr 52 detaljföreskrifter rörande bensintilldelningen för trafikändamål av alla slag. Härom hänvisas till framställningen å sid. 251. I fråga om tilldelningen av bensin för jordbruksdrift avsågs, att för varje ransoneringsperiod skulle utfärdas föreskrifter av livsmedels- och bränslekommissionerna gemensamt (se sid. 81). Försäljning av bensinbränsle till återförsäljare fick enligt bränslekommissionens nyssnämnda cirkulär tills vidare fritt äga rum. Däremot uppställdes för försäljning till förbrukare jirincipiellt fordran på innehav av inköpskort eller inköpslicens. Återförsäljare hade att omedelbart efter ransoneringskungörelsens ikraftträdande till bränslekommissionen insända uppgift om storleken av sitt lager av bensinbränsle samt att sedan månadsvis (efter den 1 september 1948 per tvåmånadersperiod) till kommissionen redovisa för försäljningen med insändande av däremot svarande inköpskuponger och inköpslicenser. Apotek och sjukvårdsinrättningar ägde för inköp av bensin rekvirera inköpskort hos bränslekommissionen. Apoteken fingo sälja bensin för sjukvårdsändamål i poster om högst 200 gram utan inköpsbevis. Oljebolagens försäljning av bensinbränsle för motorändamål, vilken under månaderna januari—april 1948 uppgått till i genomsnitt ca 76 000 m 3 per månad, nedgick för maj till 36 500 m 3 men steg i juni åter till 67 100 m 3 . Beträffande försäljning och förbrukning av e l d n i n g s o l j a hänvisades i bränslekommissionens cirkulär till härom tidigare utfärdade föreskrifter (se sid. 151 och 154). Andra slag av flytande bränsle än bensinbränsle och eldningsolja fingo tills vidare fritt försäljas såväl till återförsäljare som till förbrukare, för motorfordonsdrift dock endast till förbrukare som innehade körtillstånd för sådant bränsle. Det skulle emellertid åligga återförsäljare att vid all försäljning av m o t o r b r ä n n o l j a o c h f o t o g e n å lagerkort eller i särskild liggare anteckna köparens namn och adress samt den försålda kvantiteten. Sådana anteckningar skulle på anmodan uppvisas för bränslekommissionens eller kristidsstyrelses ombud. Motorbrännolja och fotogen fingo icke utan bränslekommissionens tillstånd begagnas för uppvärmning samt för ångalstring inom industrien. Andra brännbara vätskor än flytande bränsle (rödsprit, metanol, bensol, terpentin, eter m. m.) fingo utan kommissionens tillstånd icke användas som drivmedel för förbränningsmotorer, såvitt det ej gällde fordon, farkost eller luftfartyg, tillhörande försvarsväsendet, eller tillfällig brådskande befordran av läkare eller barnmorska i tjänsteutövning eller av sjuk, skadad eller barnaföderska. Genom senare föreskrifter av bränslekommissionen begränsades användningen av fotogen för uppvärmning och varmvattenberedning till de fotogen-

181 aggregat, som voro i bruk eller beställts före den 9 maj. Det meddelades, att inköpstillstånd tills vidare komme att lämnas beträffande motorbrännolja, fotogen och andra raffinerade brännoljor till förbrukning för uppvärmning och ångalstring inom industrien, då det gällde ugnar som varit i bruk före den 1 juli 1948. Lagrings- och beredskapsfrågor. Med hänsyn till rådande utomordentliga förhållanden beträffande importen av mineraloljor, framförallt mörka oljor, fann bränslekommissionen, att ett ovillkorligt upprätthållande av den genom kungörelser den 10 juni 1938 (nr 367) och den 20 december 1946 (nr 792) föreskrivna l a g r i n g s s k y l d i g h e t e n för importörer i fråga om flytande bränslen (se del VIII sid. 168) skulle kunna inverka menligt på den inhemska försörjningen. På kommissionens framställning medgav Kungl. Maj:t den 19 december 1947, att kommisionen finge meddela dispens från berörda föreskrifter, i den mån den aktuella försörjningssituationen befunnes i särskilda fall påkalla lättnader därutinnan. I skrivelse den 24 oktober 1946 hade överbefälhavaren gjort framställning angående statsbidrag till uppförande i enskild regi av b o m b s ä k r a c i s t e r n a n l ä g g n i n g a r f ö r f l y t a n d e d r i v m e d e l . I skrivelsen underströks behovet av beredskapsåtgärder för drivmedelsförsörjningen under krig. Dessa åtgärder måste enligt överbefälhavarens uppfattning väsentligen inriktas på lagring och i första hand bombsäker sådan. I avgivet yttrande underströk bränslekommissionen, att det ur de synpunkter kommissionen hade att företräda måste anses fördelaktigt, om blivande cisterner förlades under jord. I första hand borde så bliva förhållandet med cisterner, avsedda för bensin och andra lättare produkter, såsom fotogen och eventuellt motorbrännolja, eftersom en lagring under jord minskade svinnet och därigenom kunde bära ökad kostnad. Det syntes rimligt, att statsbidrag utginge för den merkostnad eller de skador, som för en enskild lagerhållare kunde uppkomma genom lagerutrymmenas placering under jord, varvid hänsyn emellertid ock borde tagas till de fördelar, som en dylik lagring medförde för lagerhållaren. Sedan frågan jämväl varit under behandling hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, framlade Kungl. Maj:t förslag i ärendet till 1948 års riksdag (proposition nr 2, sid. 61). Föredragande statsrådet anförde härvid, att den under de senaste åren starkt ökade förbrukningen av flytande bränslen inom landet föranlett de svenska oljebolagen att planera en avsevärd utbyggnad av lagringsutrymmena för sådana bränslen. Denna utbyggnad komme givetvis att ske endast under hänsynstagande till rent kommersiella synpunkter. Det vore emellertid angeläget, att, om en utbyggnad nu ändock skulle ske, nödig hänsyn toges även till beredskapssynpunkterna, d. v. s. lagringsutrymmena borde utföras bombsäkert. Bombsäkra

182 lagringsutrymmen komme i flertalet fall att bliva avsevärt dyrare än ovanjordsanläggningar i avseende på såväl anläggning som drift. Man borde därför icke kunna räkna med att bombsäkra lagringsutrymmen i någon större utsträckning komme att utföras av de enskilda företagen. I viss mån syntes detta syfte kunna tillgodoses, om ett system med statliga bidrag till täckande av kostnaderna för dylika anläggningar bleve genomfört. Några allmänna regler för bidragsgivningen syntes icke kunna uppställas. De olika bidragsfrågorna måste prövas från fall till fall. I propositionen äskades ett anslag på tilläggsstat för budgetåret 1947/48 av 1 milj. kronor till bidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen. Propositionen bifölls i denna del av riksdagen. Den 20 februari 1948 utfärdades som följd av riksdagens nyssnämnda beslut kungörelse (nr 73) angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen. Enligt kungörelsen kunde jämlikt Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall statsbidrag lämnas till dylik anläggning med belopp som Kungl. Maj :t prövade skäligt med hänsyn till å ena sidan de ökade kostnader som betingades av det bombsäkra byggnadssättet, samt å den andra av de fördelar, som lagring i en på sådant sätt utförd cistern medförde för lagerhållaren. Bidrag komme i allmänhet icke att beviljas för cisternanläggningar rymmande mindre än 1 000 m 3 .

År 1943 hade bildats ett samarbetsorgan, benämnt d r i v m e d e 1 s c e nt r å l e n , mellan å ena sidan bränslekommissionen såsom företrädare av statens intressen och å andra sidan de sex största enskilda oljeföretagen (se del IV sid. 385). Den 16 april 1943 hade Kungl. Maj:t godkänt instruktion för drivmedelscentralen samt uppdragit åt bränslekommissionen att förhandla med de anslutna företagen angående de grunder, efter vilka ersättning till företagen skulle utgå för av dem gjorda tjänster. Förslag härom hade sedermera framlagts av bränslekommissionen och av Kungl. Maj :t godkänts den 5 april 1946. Under tiden fram till den förstärkta försvarsberedskapens upphörande den 1 juli 1945 hade drivmedelscentralens organisation successivt uppbyggts samt ett omfattande planläggningsarbete utförts. Därefter hade verksamheten praktiskt taget legat nere. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 mars 1948 anmälde riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, att densamma med stöd av sin instruktion och enligt en med bränslekommissionen träffad överenskommelse övertagit kommissionen tidigare åliggande uppgifter av beredskapskaraktär i fråga om flytande bränslen. Härvid hade riksnämnden förutsatt, att den skulle inträda såsom företrädare för statens intressen i drivmedelscentralen. Den rättsliga grunden för dennas bildande och verksamhet hade utgjorts av en mellan bränslekommissionen och företagen den 10 februari 1943 träffad överenskommelse, som emellertid utlöpt vid 1944 års utgång. Nu hade nämnden ingått ny överenskommelse med 10 företag (däribland Sveriges

183 o l j e k o n s u m e n t e r s r i k s f ö r b u n d och S v e n s k a skifferoljeaktieholaget, vilka t i l l k o m m i t efter d e n förra ö v e r e n s k o m m e l s e n s i n g å e n d e ) . N ä m n d e n h e m s t ä l l d e o m K u n g l . Maj :ts g o d k ä n n a n d e h ä r a v , vilket m e d d e l a d e s enligt k u n g l . b r e v d e n 9 april 1948. Enligt d e t t a s k u l l e d r i v m e d e l s c e n t r a l e n h a till u p p g i f t a t t vid b e r e d s k a p s t i l l s l å n d , m o b i l i s e r i n g och k r i g eller eljest d å m e d h ä n s y n till f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n s k r a v så b e f u n n e s e r f o r d e r l i g t m e d v e r k a vid t r a n s p o r t av f l y t a n d e b r ä n s l e n och s m ö r j m e d e l s a m t a t t enligt m e d d e lade a n v i s n i n g a r p l a n e r a s å d a n v e r k s a m h e t . S a m t i d i g t g o d k ä n d e K u n g l . M a j : t n y i n s t r u k t i o n för d r i v m e d e l s c e n t r a l e n .

Skifferoljeindustrien. Frågan

om

Svenska

sk iffer o1j ea k tiebo1a get s

fortsatta

v e r k s a m h e t och f i n a n s i e r i n g e n av d e n s a m m a f ö r e l a d e s 1948 å r s r i k s d a g i p r o p o s i t i o n n r 69. Av den i propositionen lämnade redogörelsen för företagets ditlillsvarande utveckling och finansiella ställning inhämtas bl. a. följande. Till teckning av aktier i bolaget hade riksdagen anvisat 45 milj. kronor, varav 43 499 400 kronor tagits i anspråk för ändamålet. Enligt beslut av 1943 års riksdag hade bolaget vidare erhållit ett statslån å 25,G milj. kronor samt därjämte fått till sig överfört flottans skifferverk vid Kinne-Kleva, vars tillgångsvärde vid överförandet, som skedde den 1 juli 1943, var i statsräkenskaperna upptaget till 3 239 059:95 kronor. Bolaget hade sålunda av staten tillförts penningmedel och a n d r a tillgångar med ett värde av sammanlagt 72 338 459: 95 kronor. (Det anslag av 3 milj. kronor, som 1947 års riksdag beviljat till ytterligare aktieteckning, hade ännu ej tagils i anspråk.) Med stöd av beslut av 1944 års riksdag hade av nyssnämnda belopp avskrivits dels ovannämnda lån å 25,(( milj. kronor och dels å statens innehav av aktier i bolaget 29 238 359:95 kronor. Sammanlagt hade alltså i räkenskaperna avskrivits ett belopp av 54 838 359:95 kronor. Genom särskilt av 1947 års riksdag beviljat anslag hade bolaget erhållit ersättning för under tiden efter den 7 december 1945 uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader vid skifferoljeverket vid Kinne-Kleva. Till finansiering av bolagets verksamhet hade slutligen även använts vinstmedel, som uppkommit vid försäljning under krigsåren, huvudsakligen till försvarsmakten, av bolagets produkter. Vid 1946 års riksdag hade framlagts vissa förslag avseende dels rationalisering av produktionen vid oljeverket och ökad utvinning av biprodukter samt dels finansiell rekonstruktion av bolaget. Med hänsyn till de förbättringar av driftsresultatet, vilka på grundval av bolagsstyrelsens kalkyler kunde förväntas, hade riksdagen ansett sig böra bifalla förslagen i fråga. I överensstämmelse härmed hade riksdagen för ändamålet anvisat ett investeringsanslag av 16 milj. kronor, vilka medel inräknats i förenämnda belopp å 45 milj. kronor. Genom ett kapitalbelopp av n ä m n d a storleksordning skulle, enligt vad bolagsstyrelsen då framhöll, bolaget få anses vara tillfredsställande finansierat på längre sikt. Med skrivelse den 20 december 1947 hade bolagets styrelse överlämnat en promemoria, vari styrelsen anmält att bolaget råkat i likviditetssvårigheter, till följd varav bolaget vore i omedelbart behov av kapitaltillskott. Vissa av de i 1946 års plan upptagna anläggningarna hade färdigställts, om än med viss försening och till ej obetydligt förhöjda kostnader; andra återstode ännu och kunde väntas

184 bliva ansenligt fördröjda. Som orsaker angåvos materialbrist och knapphet på arbetskraft, leveransförseningar och allmän prisstegring. Över huvud hade bolagets verksamhet icke utvecklat sig efter de beräkningar, som lågo till grund för 1946 års riksdags beslut rörande bolagets finansiella rekonstruktion och framtida verksamhet. Åtskilliga faktorer hade samverkat till att utvecklingen gått i en för bolaget oförmånlig riktning. Detta hade medfört, att driftsunderskottet för räkenskapsåret 1946/47, vilket förutsattes bliva omkring 2,3 milj. kronor, kommit att uppgå till betydligt större belopp. I verkligheten hade driftsförlusten uppgått till ca 6,7 milj. kronor, vari dock ingingo vissa utgifter för tillredningsarbeten i skifferbrottet m. m., som egentligen borde fördelas på flera räkenskapsår. I denna situation hade styrelsen funnit det påkallat att underställa statsmakterna frågan om fortsatt finansiering av bolagets verksamhet och i sådant hänseende framlagt vissa alternativa förslag. Handelsministern framhöll i propositionen, att det inträdda läget gjorde det nödvändigt att förutsättningslöst ompröva bolagets ställning. Denna prövning borde i första hand verkställas av särskilt tillkallade utredningsmän. I avbidan på utredningens resultat borde verkets fortsatta utbyggnad tills vidare anstå. Driften vid bolagets anläggningar borde dock fortsätta och erforderliga medel härför ställas till förfogande. Dessutom borde medel avses för betalning av redan gjorda beställningar. Frågan om medelstillskott till bolaget måste emellertid med hänsyn till likviditetssvårigheterna upptagas till omedelbar behandling. Lämpligen borde ett beslut härom avse tiden t. o. m. den 30 juni 1949. För ändamålet äskades i propositionen en med ledning av bolagets kalkyler beräknad summa av 15 milj. kronor. Den i propositionen förebådade utredningen av frågan om skifferoljebolagets fortsatta verksamhet sattes inom kort i verket, därigenom att handelsministern den 17 mars 1948 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatte en kommitté för ändamålet. Statsutskottet anmärkte i sitt utlåtande, att det var uppenbarl, att bolagsstyrelsen beträffande de ekonomiska förutsättningarna för bolagets framtida verksamhet tidigare räknat alltför optimistiskt liksom att tillräcklig hänsyn icke tagits till den mångfald obestämbara faktorer, som påverkade kostnadsberäkningarna. Under hänvisning till den igångsatta utredningen fann utskottet sig böra tillstyrka det begärda anslaget av 15 milj. kronor att upptagas å tilläggsstat för budgetåret 1947/48, vilket ock av riksdagen beviljades.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. B e l a s t n i n g e n å det elektriska kraftnätet låg praktiskt taget konstant under andra och tredje kvartalen 1947. Sista kvartalet samma år och första kvartalet 1948 sjönk den hastigt i samband med elrestriktioner och elransonering, förorsakade av den stora vattenbristen. Under andra kvartalet 1948 steg belastningen avsevärt till nästan samma storlek som under februari/mars 1947. Belastningsutvecklingen framgår av nedanstående tabell över belastningsindex med årsskiftet 1935/36 som bas. Måna d 1917 Juli Augusti September Oktober November December

Medelvärde av belastmngsindex 185 1948 Januari 210 Februari 200 Mars 185 April 184 Maj 185 Juni

ft

Medelvärde av belastningsindex 194 190 191 197 208 234

Ökningen av belastningen under andra kvartalet 1948 berodde på att vattentillgången förbättrades och elransoneringen hävdes i april 1948. N e d e r b ö r d s m ä n g d e n blev i medeltal för hela perioden 93 procent av den normala. För de särskilda kvartalen voro siffrorna resp. 72, 96, 110 och 115 procent. Som synes var nederbörden mycket låg sista halvåret 1947. Under den vanligtvis regnrikaste månaden augusti uppgick nederbörden för Norrland till 28 procent, för Svealand till 12, för Götaland till 23 och för hela riket till 23 procent av den normala. Som naturlig följd av den ringa nederbörden visade v a t t e n k r a f t t i l l g å n g e n kraftig nedgång under senare hälften av år 1947. Minimum inföll under oktober med en vattenkrafttillgång av 68 procent av den normala. Medelvärdet under sista kvartalet 1947 var för övrigt så lågt som 71 procent. Under första och andra kvartalen 1948 steg vattenkrafttillgången kontinuerligt till ett toppvärde under april med 107 procent, varefter den sjönk något under maj och juni. Under periodens fyra kvartal var vattenkrafttillgången i medeltal resp. 81, 71, 80 och 102 procent av den normala, motsvarande ett medeltal för hela perioden av 83,4. Vattenmagasinen i landet voro den 1 juli 1947 fyllda till 69 procent.

186 Samma låga fyllnadsgrad förelåg vid både norrländska och sydsvenska magasin. Även Vänern hade sålunda en fyllnadsgrad av 69 procent. Pål grund av den ringa nederbörden och magasinens dåliga utgångsläge fylldes dessa under juli till endast 76 procent för alt sedan oavbrutet sjunka under hela hösten. Vid årsskiftet 1947/48 var innehållet 38 procent. Vänern var då fylld till 18,5 procent. I mars 1948 nådde magasinen sin lägsta nivå och voro då fyllda till endast 20 procent, Vänern till blott 16,5 procent. Därefter skedde emellertid en relativt snabb påfyllning och vid månadsskiftet juni/juli 1948 var fyllnadsgraden för hela landet 68, för Vänern 47 procent. Värmekraft togs i samband med effekt- och energikrisen under perioden i bruk i osedvanligt stor omfattning, särskilt från september 1947 till början av mars 1948. För resp. kvartal inom perioden uppgick ångkraftproduktionen till resp. 11, 18, 16 och 3 procent av den totala kraftproduktionen. De största krafttillskotten under året utgjordes av följande aggregat: Tidpunkt för idrifttagande 1947 21 juli 1 nov. 12 dec. 1948 6 mars 26 april

Nämforsen G2 Gammelänge G3 Krångede G6 Forsmo Gl Lanforsen G4

Krafttillskott i MW 27 20 35 40 9>5

Följande kraftledningar för 200 kV togos i drift under året: sträckan Stadsforsen—Untra i september 1947 samt Hasta—Överby och Untra— Stockholm i april 1948. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Kraftbalansen var såsom förut hårt ansträngd och komme enligt verkställda beräkningar att så förbli även under de närmast följande åren. Utbyggandet av nya kraftstationer forcerades därför, men materialbristen vållade ständigt nya förseningar; särskilt ökades leveranstiden för större generatorer. Beträffande de i tidigare redogörelser angivna statliga utbyggnaderna kan särskilt nämnas, att Harsprånget i Lule älv beräknas komma i drift först i april 1951. Fullt utbyggd med 3 aggregat beräknas stationen vara ett år senare. Kilforsens första av tre planerade aggregat på ca 85 MW väntas komma i drift under april 1953. Anläggning har påbörjats av ett nytt ångaggregat i Västerås. Av planerade kraftstationer kan nämnas Bergeforsen på 98 MW, i vilken staten äger 60 procent. I Västerås planeras ytterligare en tornångpanna med tillhörande generator om 60 MW, varvid stationens totala effekt blir ca 220 MW. Av privata kraftföretag kan nämnas, att Hjälta aktiebolag väntades under juli 1949 sätta det första aggregatet (65 MW) i Hjälta i drift. Ytterligare två aggregat av samma storlek väntas i drift under åren 1950 och 1952. Krångede kraftaktiebolag räknade med att stationen Mörsil, ca 40 MW, skulle komina i drift i oktober 1949.

187 Tillfälliga vattenregleringar. Bland de ansökningar om tillstånd till reglering enligt 1939 års lag, som under hudgetåret 1947/1948 kungjordes, må nämnas ansökan gällande Sädvejaure och Bingselet i Skellefteälv, inlämnad av Bolidens gruvaktiebolag, ansökan beträffande Jokksjaure i Jokksjaurebäcken (Ume älv), ingiven av Västerbottens läns landsting, ansökan beträffande Holmsjön i Ljungan, inlämnad av Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag m. fl., ansökan beträffande Kyrksjön och Örsjön i Ljusnan, inlämnad av Aktiebolaget Arbrå kraftverk, ansökan beträffande Hennan i Ljusnan, inlämnad av Bergvik och Ala nya aktiebolag m. fl., ansökan beträffande Stora Hamrasjön samt Doasen i Ljusnan, inlämnad av ASEA m. fl., ansökan beträffande Simmelsjön och Stora Avlången i Kolbäcksån, inlämnad av Grängesbergs grufvcaktiebolag. Vidare ha i Indalsälven ansökningar om korttidsreglering beträffande Kallsjön, Torrön och Juveln samt Liten inlämnats av Indalsälvens vattenregleringsföretag m. fl. Flera ansökningar om förlängt tillstånd till reglering beviljades under året av vederbörande vattendomstol. Sålunda erhöll Indalsälvens vattenregleringsföretag förlängt tillstånd till reglering av Storsjön. Samma företag meddelades även tillstånd till kortlidsreglering vid Hammarforsen och Gammelängeforsen. Vidare har för Siljan i samband med den under budgetåret extrema torkan sökts, erhållits och verkställts tillfällig sänkning under våren 1948. Den centrala driftledningen (CDL). CDL:s verksamhet fortgick efter samma riktlinjer som tidigare. Den kom att under belastningsåret 1947/48 i särskilt hög grad präglas av den svåra kraftbristen och de åtgärder som föranleddes härav. De i tidigare redogörelser omnämnda transformator- och generatorberedningarna fortsatte under perioden sitt arbete efter samma linjer som förut. ASEA erhöll härigenom rekommendationer om ordningsföljden mellan de större transformatorer och generatorer, som svenska beställare önskade köpa hos bolaget. På våren insamlade generatorberedningen uppgifter från alla större kraftföretag i landet rörande deras planer på utbyggnad av nya kraftstationer, huvudsakligen för den närmaste femårsperioden. En genomgång av dessa planer gjordes därefter och ett leveransprogram för generatorerna skisserades, byggt på ASEA:s tillverkningskapacitet. Eftersom anskaffningen av generatorer var den trånga sektionen i tillkomsten av nya kraftverk, fick man på detta sätt en på längre sikt utarbetad utbyggnadsplan för landet. Avsikten var att denna plan successivt skulle korrigeras och fastställas några år före den beräknade tidpunkten för idrifttagandet av varje särskild station. Under våren 1947 stod det klart, att svårigheter med kraftförsörjningen kunde uppkomma under det följande belastningsåret på grund av den starka tillväxten i belastningen och den i förhållande härtill otillräckliga utbyggnaden av vattenkraften. I händelse av normal vattentillgång hade man att räkna med effektsvårigheter under högbelastningstiden. För att minska riskerna för en effektransonering, som endast skulle behöva tillgripas

188 under de högst belastade timmarna och som därför skulle bli tekniskt och administrativt mycket svår att genomföra, förbereddes en alla landets kraftverk omfattande »effektmobilisering». Tanken var att i förväg organisera ett system, varigenom man vecka för vecka skulle tillkännage vid vilka tidsperioder under dagen effektbalansen var gynnsammast och när sålunda en koncentration av kraftproduktionen vid vattenkraftstationerna resp. en allmän körning av alla värmekraftstationer skulle vara behövlig. Ett sådant system fordrar icke endast tekniskt förberedelsearbete (upprustning av äldre, sällan använt värmekraftmaskineri, anskaffning av bränsle o. dyl.) utan även uppgörelse i förväg om hur den sålunda producerade kraften skall betalas, vem som skall stå som mottagare etc. Sommaren blev mycket torr och varm. Vårfloden hade varit dålig, varför vattenmagasinen vid sommarens slut voro avsevärt mycket lägre än normalt. Då någon förbättring i detta tillstånd icke inträdde, såg man sig tvungen att redan i augusti mobilisera alla värmekraftverk med rimlig bränsleekonomi för körning icke endast under högbelastningstiden utan praktiskt taget kontinuerligt under alla vardagar. Härigenom erhölls en rekordartad värmekraftproduktion, som uppgick till ca 50 milj. k W h i veckan, när den var som högst. Detta innebar då, att ca 20 procent av den totala kraftproduktionen bestod av värmekraft. Dessa åtgärder voro emellertid icke tillräckliga. En på alla områden ingripande elransonering måste tillgripas, såsom framgår av redogörelsen därför här nedan. På grund av att alla kraftstationer redan från början måste tagas i anspråk kontinuerligt, blev det aldrig tillfälle att pröva systemet med effektmobilisering under enbart högbelastningstimmarna. Genom energiransoneringen pressades belastningen ner så mycket, att några nämnvärda svårigheter att tillgodose behovet under de högst belastade timmarna icke uppstod. Efter högbelastningssäsongens slut vid utgången av mars kunde den totala mobiliseringen av kraftverken hävas, varigenom en välbehövlig paus för underhåll och reparation av särskilt de äldre värmecentralerna uppstod. Vissa svårigheter att tillgodose värmekraftverkens bränsleförsörjning under vintern uppstodo. På grund av den svåra kylan minskades tillförseln av olja under vissa tider. Någon större betydelse för kraftproduktionen hade detta dock icke. Man fick inrikta sig på att avstå från den lättare 2ldningsoljan och i stället hålla sig till de tyngre oljorna. Inskränkningar i kraftförbrukningen. I slutet av augusti 1947 ingick bränslekommissionen till Kungl. Maj :t med en framställning, vari kommissionen meddelade, att kraftförsörjningsläget märkbart försämrats sedan juni månad, då kommissionen erhöll bemyndigande att vidtaga förberedelser för ransonering av elektrisk kraft [se

del VIII sid. 175). Kommissionen fann sig därför föranlåten hemställa om befogenhet dels att föreskriva inskränkningar i rätlen att använda elektrisk kraft, dels att genomföra ransonering av energiförbrukningen enligt av kommissionen framlagd plan. Som främsta orsaker till den inträdda försämringen i läget angav kommissionen den intensiva torkan samt den fortgående belastningstillväxten. Landets effektbalans vore som följd härav utomordentligt ansträngd vissa tider under dagen, trots att kontraktsenliga avkopplingar vidtagits, landets samtliga värmekraftverk av betydelse mobiliserats och industriföretagen uppmanats att så långt möjligt undvika effektkrävande processer under dessa tider. Kommissionen sade sig därjämte förbereda en omfattande aktion för sparsamhet med elektrisk kraft. Prognoser för kraftförsörjningen under hösten och vintern 1947/48 gåve vid handen, att även vid normal nederbörd i fortsättningen en avsevärd energibrist komme att förefinnas. Med hänsyn till den rådande torkan kunde energibristen snart bli akut och därför borde de erforderliga åtgärderna snarast möjligt sättas i verket. I anledning av denna framställning utfärdade Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947 med stöd av fullmaktslagen den 12 december 1941 (nr 925) kungörelse (nr 612) angående reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilken gav bränslekommissionen de begärda befogenheterna. Kommissionen meddelade omedelbart i cirkulär nr 568 föreskrifter angående inskränkning i rätten att för vissa ändamål använda elektrisk kraft, liknande dem som förekommit åren 1941 och 1942 (se del III sid. 138). Bestämmelserna, vilka omfattade hela landet utom Gotland, inneburo inskränkningar gällande från den 2 september 1947 i fråga om elektrisk uppvärmning av byggnad, elektrisk varmvattenberedning samt reklambelysning m. m. Den 15 september igångsattes ransonering av energiförbrukningen, i första hand för den större industrien, senare även för smärre industrier, affärer, kontor, bostäder m. m. Beträffande i n s k r ä n k n i n g a r n a i e l k r a f t a n v ä n d n i n g e n p å v i s s a f ö r b r u k n i n g s o m r å d e n innehöll berörda cirkulär nr 568 i huvudsak följande. Restriktionerna skulle gälla endast under s. k. spärrtid, varmed enligt de ursprungliga bestämmelserna förstods tiden mellan kl. 7 och kl. 21 å vardagar. Några restriktioner under sön- och helgdagsdygnen skulle tills vidare icke förekomma. Förbudet mot elektrisk uppvärmning av byggnad (medelst elkaminer m. m.) avsåg bostäder och utrymmen i byggnader i vidsträckt mening, däremot ej rörliga uppvärmningsobjekt såsom spårvagnar etc. Vissa generella undantag medgåvos, nämligen för uppvärmning av kyrka och kapell, därest annan uppvärmningsanordning saknades, samt för tillsatsuppvärmning i sjukvårdsanläggning och bostadslägenhet där spädbarn eller sjuk eller åldrig person vårdades m. m. Från förbudet mot varmvatlenberedning undantogos fall, då möjlighet saknades att på annat sätt än med elektrisk kraft bereda varmvatten eller då den elektriska varmvattenberedaren var utförd för en effekt av

190 högst 500 watt. Varmvatten fick därvid dock icke beredas till bad eller dusch eller till central användning över huvud i hyreshus. Inskränkningen av reklambelysning m. m. innefattade förbud att under spärrtid använda elektrisk kraft för ljusskyltar ocs fasadbelysning. Dock undantogs härvid belysning av firmanamn vid försäljningslokal. Belysning av skyltfönster skulle under spärrtid nedbringas till halva den normala effekten. Anordnande av tillfällig icke nödvändig belysning utomhus förbjöds. Undantag från förbuden kunde i särskilda fall och i föreskriven ordning medges antingen av kraftleverantör, elblockchef eller bränslekommissionens kraftbyrå. Senare vidtogos åtskilliga skärpningar i hithörande restriktioner. Spärrtiden utsträcktes fr. o. in. den 29 september (enligt cirkulär nr 574) till att gälla dygnet runt, även under sön- och helgdagar. Undantaget beträffande belysning av firmanamn upphävdes. För skyltfönsterbelysning skulle gälla, att sådan under den tid lokalen hölls stängd för allmänheten ej fick förekomma mellan kl. 21 och kl. 7. Härifrån undantogs belysning av tidningskontorens depeschfönster samt säkerhetsbelysning som anordnats för att minska risken för inbrott. Fr. o. m. den 15 oktober måste den för skyltfönslerbelysningen använda effekten nedbringas till 25 procent av den normala, och belysning i skyltfönster och skyltskåp vid affärs- eller liknande lokal fick icke förekomma då lokalen var stängd för allmänheten (även före kl. 21). Belysning i fristående skyltfönster och skyltskåp förbjöds helt. En lättnad i förbuden skedde fr. o. m. den 1 april 1948, då spärrtiden inskränktes till att omfatta lördagar och helgdagsaftnar kl. 6—14 samt övriga vardagar kl. 6—18. Alla restriktioner av hithörande slag upphävdes fr. o. m. den 1 maj 1948. Alltjämt gällde emellertid det sedan flera år bestående förbudet mot användning av elektrisk kraft för ånggenerering, utom i den mån tillstånd därtill lämnats av centrala driftledningen. Den a l l m ä n n a f ö r b r u k n i n g s r a n s o n e r i n g e n på elkraftområdet tog som nämnt sin början den 15 september och drabbade då industrier med en årsförbrukning av mer än 400 000 k W h . Härefter indrogos successivt andra grupper av förbrukare i ransoneringssystemet. Man utgick ifrån att en brist komme att föreligga i kraftförsörjningen under vintersäsongen om ca 800 milj. k W h vid ett maximalt utnyttjande av tillgängliga ångkraftreserver. (Hela den ohämmade förbrukningen uppskattades för perioden oktober 1947—april 1948 vid normala betingelser för kraftproduktionen, exklusive överföringsförluster, till 7 750 milj. kWh.) Den nämnda bristen gällde det att på lämpligaste sätt fördela genom inbesparad förbrukning bland olika grupper av konsumenter, varvid man hade att bygga på det under sommaren utförda förberedelsearbetet. Under senare delen avseptember och början av oktober försämrades emellertid vattenkrafttillgången ytterligare i snabb takt. Trots den genomförda belastningsminskningen hejdades därför icke den rådande alltför hastiga urtappningen av vattenmagasinen. Läget var sålunda redan synnerligen ansträngt, när den

191 olyckan inträffade, att den största ångturbinen i Västerås ångkraftverk skadades, varigenom en produktion på 50 000 k W bortföll. Man ansåg sig i mitten av oktober böra höja den beräknade bristen i kraftproduktionen under säsongen till 1 400 ä 1 600 milj. k W h : Härigenom framtvingades skärpningar i ransoneringsföreskrifterna i åtskilliga hänseenden. Den fr. o. m. den 15 september 1947 (enligt cirkulär nr 567) införda kraftransoneringen för den större industrien innebar för första tilldelningsperioden, 15—30 september, att hithörande industriförelag erhöllo en tilldelning om i genomsnitt 95 procent av det för dem med ledning av förbrukningen under maj månad 1947 beräknade kraftbehovet. För andra perioden, omfattande oktober månad, planerades för flertalet industrier en lägre tilldelning. Beträffande industrier med en årsförbrukning mellan ca 400 000 och 100 000 kWh började ransoneringen den 1 oktober. Beskärningarna voro här av varierande omfattning. Meddelande om tilldelningens storlek lämnades i fråga om nu nämnda grupper (båda tillhörande konsumentgrupp A, se del VIII sid. 175) till varje anläggning direkt från bränslekommissionen. Hänsyn togs vid regleringen härutinnan dels till den kraftbesparing som i de särskilda fallen kunde väntas genom en viss driftsinskränkning, dels och framför allt till de olika industrigrenarnas betydelse för försörjningen och för exporten. Endast ett fåtal industrier av särskild vikt ur försörjningssynpunkt — såsom sockerindustrien och mejerihanteringen — undantogos till en början helt från ransoneringen. För industrier med en årsförbrukning understigande ca 100 000 k W h och andra jämförliga företag samt bostäder, affärer, kontor o. dyl. (konsumentgrupp C) tog ransoneringen sin början den 29 september. Meddelande härom lämnades i bränslekommissionens cirkulär nr 570. Bansoneringen begränsades i huvudsak till städer och samhällen med mer än 3 000 invånare. Gotlands län lämnades liksom vid de allmänna förbrukningsrestriktionerna utanför. Tilldelningen avsågs skola bestämmas månadsvis och första perioden omfattade tiden 29 september—31 oktober. Tilldelningens storlek angavs enligt särskilda tabeller i förhållande till den s. k. grundtilldelningen, vilken svarade mol förbrukningen under sista avläsningsperioden år 1946. Den medgivna förbrukningen under oktober utgjorde för hithörande industrier ca 90 procent och för övriga konsumenter ca 80 procent av grundtilldelningen. För kommunikationsväsendet (konsumentgrupp B) tänkte m a n sig att några egentliga inskränkningar icke skulle behöva förekomma. Förut omnämnda försämring i kraftförsörjningen satte spår i ransoneringsplanen för november månad. För den större industrien nedskärs förbrukningen med ca 25 milj. k W h genom minskning i tilldelningen för ett flertal industrigrupper. För den allmänna gruppen av förbrukare (grupp C) skärptes ransoneringen dels därigenom att densamma utsträcktes även till samhällen med mellan 3 000 och 200 invånare, dels därigenom att tilldel-

192 ningen för småindustrien med undantag för de ur försörjningssynpunkt viktigaste grupperna nedsattes från 90 till 80 procent av förbrukningen föregående höst. Hushåll med enbart elektrisk matlagning fingo behålla sin tilldelning vid 80 procent, men i övrigt, liksom även för affärer, kontor, gatubelysning o. dyl., nedsattes tilldelningen till 70 procent för den del av grundtilldelningen som låg över 5 k W h per dygn. Vidare skulle elverken göra en översyn över de större grundtilldelningarna för att få bort den inverkan som tidigare användning av värmekaminer o. dyl. haft på utgångsvärdet. Föreskrifter i här nämnda avseenden lämnades i bränslekommissionens cirkulär nr 584. Här må också erinras om de förut omnämnda ändringar i de allmänna kraftrestriktionerna beträffande reklambelysning e t c , vilka genomfördes den 15 oktober. Från början av december vidgades ransoneringen till att omfatta samtliga industrikonsumenter inom grupp C, som förbrukade eller beräknades komma att förbruka mer än 5 000 k W h per år. I övrigt bibehölls novembertilldelningen i huvudsak oförändrad under december. Detsamma var fallet även under de närmast följande månaderna. Första avräkningsperioden för konsumentgrupp C avslutades med den mätaravläsning, som ägde rum under tiden 1 februari—30 april 1948. Med ledning av resultaten härav hade kraftleverantörerna att upprätta debiteringslängd över och inkassera eventuella överuttagningsavgifter för perioden. (Avgiften var enligt kungörelsen nr 612/1947 bestämd till 75 öre för varje k W h som uttagits utöver fastställd tilldelning.) I slutet av februari 1948 kunde bränslekommissionen meddela (i cirkulär nr 602), att tillrinningen till vattenmagasinen och framrinningen i de oreglerade vattendragen blivit icke oväsentligt bättre än vad man tidigare räknat med. Det hade därför blivit möjligt att mildra elransoneringen fr. o. m. den 1 mars. Tilldelningsvärdena höjdes för resp. kategorier inom grupp C från 90 till 95 och från 80 till 85 procent av grundtilldelningen. För affärer, kontor e t c , där nedskärningen delvis var högre, skedde ingen höjning, emedan denna grupp i huvudsak endast innehöll belysningsförbrukning. Genom dagarnas ökade längd skedde automatiskt en minskning av belysningsbehovet. För konsumentgrupp A (d. v. s. den större industrien) upphävdes elransoneringen fr. o. m. den 1 april 1948. Samtliga undergrupper under konsumentgrupp C erhöllo samtidigt tilldelningen höjd till 100 procent av grundtilldelningen. Fr. o. m. den 1 maj upphävdes ransoneringen helt, samtidigt som även förbudet mot användning av elkaminer etc. samt inskränkningarna i fråga om reklambelysning m. m. bortföllo. Med bifall till proposition nr 301/1948 bemyndigade riksdagen Kungl. Maj:t att i viss omfattning medge befrielse från skyldighet att erlägga debiterad överuttagningsavgift för elektrisk kraft. Enligt den i propositionen anförda motiveringen var avsikten att — liksom fallet var vid gasransoneringen (se del VIII sid.

193 143) — någon generell befrielse icke skulle ifrågakomma men att efterskänkande av- kronans fordran på överuttagningsavgift skulle kunna äga rum efter särskild ansökning, där sådana omständigheter förelåge att en eftergift kunde anses skälig. Det kunde beräknas, att totala kraftförbrukningen under den tid regleringen pågått nedpressats med ca 1 300 milj. kWh under den antagna, ohämmade nivån. I utsänt meddelande uttalade bränslekommissionen, att elransoneringen inom hushållen — den besvärligaste delen av ransoneringssystemet — lyckats över förväntan väl. Det alldeles övervägande antalet hushållskonsumenter hade visat påfallande lojalitet. Man hade i regel sparat mer än vad som krävts av kommissionen. Härigenom hade industrien fått ett värdefullt krafttillskolt, som k u n n a t användas till högviktiga produktiva ändamål. Landsbygdens elektrifiering. Till befrämjande av landsbygdens elektrifiering hade alltsedan år 1940 anvisats anslag å sammanlagt 46 milj. kronor, att användas såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet till elektrifieringsföretag, som på grund av särskilda förhållanden* icke kunde beräknas bliva självbärande. För budgetåret 1948/49 hemställde elektrifieringsberedningen, att anslag för ändamålet måtte hos riksdagen äskas till samma belopp som anvisats för vart och ett av de närmast föregående budgetåren eller 7 milj. kronor. I 1948 års statsverksproposition (9:e huvudtiteln) meddelades, att av det för budgetåret 1947/48 anvisade anslaget hade, som resultat av den under sommaren 1947 företagna översynen av anslagsdispositionen beträffande vissa utgiftsgrupper i syfte att lälta trycket på arbetsmarknaden och varuförsörjningen, ett belopp av 3 milj. kronor spärrats. Sedan elektrifieringsberedningen på erhållen anmodan inkommit med förslag till ändring i dittills tillämpade grunder vid beviljande av bidrag från anslaget, fastställde Kungl. Maj:t den 30 december 1947 vissa bidragsgrunder och uppdrog i anslutning härtill åt beredningen att meddela beslut rörande bidragstilldelning från anslaget. Då den statsunderstödda elektrifieringsverksainheten sålunda kunde antagas komma att minskas i omfattning under budgetåret 1947/48, finge man räkna med att en viss reservation komme att förefinnas vid budgetårets utgång. Med hänsyn härtill och då även under nästkommande budgetår bidragsverksamheten syntes böra hållas inom en snävare ram än förut, fann Kungl. Maj:t medelsanvisningen för 1948/49 lämpligen kunna begränsas till 3 milj. kronor. Riksdagen beviljade det av Kungl. Maj :t sålunda äskade anslaget. I syfte att befrämja samverkan mellan landsbygdens elektriska distributionsföreningar och på olika sätt stödja dem i deras verksamhet samt för att utåt tillvarataga deras gemensamma intressen bildades i maj 1948 en likssammanslutning, benämnd Riksförbundet för elektrifieringen på landsbygden ( R E L ) . 13—916203

8. Statlig lagerhållning. Statens reservförrådsnämnd, vilken tillkom enligt Kungl. Maj :ts beslut den 25 juni 1937, efter det att riksdagen antagit förslag om uppläggandet av statliga reservförråd med sikte på en situation av spärrad tillförsel från utlandet, upphörde såsom självständigt organ med utgången av juni 1948 och inordnades såsom en avdelning (affärsavdelningen) i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (se härom sid. 50). Budgetåret 1947/48 var alltså nämndens sista arbetsår. Organisationsförändringen betydde i och för sig icke något avbrott i den pågående verksamheten, vilken emellertid redan förut efter krigets upphörande och sjöfartsvägarnas öppnande fått en mera inskränkt omfattning med huvudsaklig inriktning på rena beredskapsuppgifter. Vid sitt upphörande avgav reservförrådsnämnden en redogörelse för sin verksamhet, innehållande även en siffersammanställning, som i avrundade tal utvisade det ekonomiska resultatet av nämndens affärsrörelse under de elva år den existerat. Ett utdrag av denna sammanställning må här meddelas. De i nämndens redogörelse förekommande beräknade eller preliminära siffrorna för räkenskapsåret 1947/48 ha här ersatts av ur bokslutet Inköp och försäljning av utländska och inhemska varor Försäljning Inköp (bruttovärde) (anskaffnings värde) Kronor Kronor 35 815 000 112 173 000 46 427 000 115 629 000 144 562 000 90 513 000 178 447 000 189 392 000 202 961 000 178 292 000 192 111 000 190 084 000 243 829 000 181078 000 198 216 000 72 215 000 56 547 000 46 809 000 35 700 000 54 587 000

„ j x* Budgetår

1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 Summa

1 266 587 000

1 298 800 000

Härtill kommer värdet av varor, som varit föremål för förmedlingsaffärer ca

225 000 000

225 000 000

Totalsumma

1 491 587 000

1 5211 800 000

195 för nämnda år erhållna definitiva siffror. (Att uppgifterna angående affärsrörelsen icke helt överensstämma med de i föregående årgångar av dessa översikter angivna beror framför allt därpå, att i de här anförda inköpssiffrorna, i motsats mot vad fallet varit med de förut meddelade, icke ingår värdet av förmedlingsköp.) Omslutningen av affärsverksamheten anges summariskt å föregående sida. Av inköpsvärdet (frånsett förmedlingsköp) hänförde sig ett belopp av ca 215 milj. kronor till inhemska varor. De försålda inhemska varorna uppgingo till ett belopp av ca 160 milj. kronor. Lagervärdet den 30 juni 1948, angivet enligt anskaffningskostnaden, var följande: Utländska varor Inhemska varor

ca •

107 200 000 kr. 22 780 000 »

Summa lagervärde ca

129 980 000 i

För det ekonomiska resultatet av reservförrådsnämndens verksamhet under åren 1937—1948 lämnas i berörda redogörelse följande översikt: Kronor Bruttovinst å varuförsäljningen under förutsättning a t t kvarvarande lager upptages till anskaffningsvärdet Härtill kommer av Kungl. Maj:t anvisade medel för täckning av vissa förluster på inhemsk ersättningsproduktion Bruttovinst Avgår från driftbudgetanslag disponerade medel till bestridande av administrations- och lagringskostnader, inkl. lagerlokaler: Löner och arvoden 3 056 000 Kontorskostnader saimt rese- och traktamentsersättningar 773 000 Lagringskostnader 32 615 000 Avgår hyresintäkter för uthyrda lagringsutrymmen 2 196 000

187 182 000 10 400 000 197 582 000

30 419 000 Avgår vid försäljning av varor influtna ningar för lagringskostnader

ersätt19 823 000 l n C M n n A — 10 596 00°

Nettovinst Härav har jämlikt beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen för täckning av förluster å i huvudsak inhemsk ersättningsproduktion disponerats Återstående vinst

14 425 000 183 157 000 25 408 000 157 749 000

Av de anförda siffrorna framgår, att reservförrådsnämndens omsättning under åren 1937—1948 uppgick till i runt tal 1 500 milj. kronor. Nämndens kvarvarande varulager den 30 juni 1948 redovisades till ett värde av ca 130 milj. kronor, motsvarande anskaffningsvärdet, till vilket varulagret enligt föreskrift av Kungl. Maj :t den 3 oktober 1941 skulle upptagas i bokslutet. Varulagret utgjordes enligt reservförrådsnämndens uttalande i den åberopade redogörelsen till övervägande del av kuranta, för folkförsörjningen viktiga varor, vilka till stor del anskaffats efter kriget. Anskaffningsvärdet för varulagret antages i stort sett svara mot dagsvärdet omkring den 30 juni 1948. Av tablån framgår, att efter det samtliga administrations- och

196 andra driftkostnader täckts, ett överskott kan beräknas ha uppstått å nämndens rörelse av i runt tal 183,2 milj. kronor. Börande reservförrådsnämndens verksamhet under budgetåret 1947/48 må nämnas, att nämndens uppköp av utländska varor fortgingo i t. o. m. något större omfattning än under 1946/47. Sammanlagda värdet av verkställda uppköp belöpte sig, som framgår av tablån å sid. 194, till 54,6 milj. kronor. Inköp av inhemska varor förekom icke. Försäljningen av utländska och inhemska varor tillsammans uppgick till 35,7 milj. kronor. Genom ett kungl. brev den 27 februari 1948 erhöll nämnden i uppdrag att inköpa vissa partier av inom landet befintlig koksstybb (12 å 13 000 ton) samt att efter samråd med bränslekommissionen försälja desamma till gällande marknadspriser. Koksstybb hade förut normalt sålts till järnverken och den elektrometallurgiska industrien men även kommit till användning för brikettillverkning. Bränslekommissionen hade ansett fördelaktigare, att för sistnämnda tillverkning användes antracitstybb, som ej kunde brukas för annat ändamål. Det gällde här närmast att befria kolhandeln från en betungande och för dess normala verksamhet främmande lagring. Med avseende å reservförrådsnämndens uppgörelse med LuossavaaraKiirunavaara aktiebolag angående övertagande av resterande kvantiteter av framställd apatitslig (se del VII sid. 301) hade vid slutavräkningen upptagits ett överskott å avskrivningsmedel nämnden till godo av ca 333 000 kronor. Kungl. Maj :t föreskrev den 16 april 1948, att dessa överskottsmedel skulle av nämnden användas som bidrag till täckande av dess till sammanlagt ca 941 000 kronor uppgående förlust å inköp av- apatitslig. Besten avförlusten skulle stanna å nämnden. Med Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag slöt nämnden med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1948 avtal, innehållande slutlig reglering av mellanhavandena mellan kronan och bolaget rörande kostnader för och äganderätt till fabriksanläggningar för tillverkning av- salpetersyra och kvävegödselmedel samt syntetiskt gummi resp. i Ljungaverk och Stockvik ävensom slutuppgörelse angående av nämnden på sin tid verkställda uppköp av ljungasalpeter (jfr sid. 144). Vidare är att nämna, att reservförrådsnämnden genom Kungl. Maj :ts beslut den 19 december 1947 erhöll bemyndigande att till vissa oljebolag m. fl. uthyra ett antal nämnden tillhöriga oljecisternanläggningar, vilka tills vidare icke voro behövliga för den av nämnden ombesörjda beredskapslagringen av flytande bränslen. I skrivelse den 8 januari 1948 anmälde reservförrådsnämnden hos Kungl. Maj :t vissa förluster, som uppstått efter utgången av budgetåret 1945/46 och som hänförde sig till varor, vilka nämnden i prisreglerande eller produktionsstödjande syfte på särskilda uppdrag av Kungl. Maj:t inköpt och därefter med Kungl. Maj :ts bemyndigande försålt till priser som kunnat

197 erhållas, även om dessa understigit nämndens självkostnader. Under tidigare år hade förluster av detta slag täckts genom att medel anvisats från det å förskottsstat upptagna anslaget till pris- och handelsreglerande åtgärder eller från särskilt anslag för ändamålet å driftbudgeten. Med hänsyn till det avsevärda överskottet å nämndens verksamhet för räkenskapsåret 1945/46 medgav emellertid riksdagen år 1947, att då föreliggande underskott finge täckas ur nämndens odisponerade reserv (se del VIII sid. 180). Kungl. Maj:t hemställde nu i proposition till 1948 års riksdag, nr 100, att samma förfaringssätt måtte få användas för täckande av de nyssnämnda efter 1945/46 uppkomna förlusterna, vilka uppgingo till en summa av ca 7 222 000 kronor. Riksdagen samtyckte härtill och bemyndigade Kungl. Maj :t meddela föreskrift om att ifrågavarande förluster å reservförrådsnämndens verksamhet skulle täckas ur förefintligt överskott å nämndens verksamhet i övrigt. Förlustsumman sammansattes enligt propositionen av följande poster: förlust på aluminium, enligt inköpsuppdrag den 9 oktober 1942 och den 4 februari 1944 4 112 687: 70 kr. förlust på apatitslig och smältfosfat, enligt inköpsuppdrag den 10 maj 1946 74 648: 83 » förlust på Bonnarör, enligt inköpsuppdrag den 10 mars 1944 . 205 030:56 » förlust på koppar, inköpt från Aktiebolaget Ferrolegeringar, enligt uppdrag den 12 maj 1944 3 072: 96 » förlust på gjutna tryckrör, enligt inköpsuppdrag den 26 maj 1944 125 504: 18 » förlust på nickel, inköpt från Bolidens gruvaktiebolag enligt uppdrag den 8 oktober 1943 991 541: — » förlust på personbilsboggiaggregat, inköpta från Ford Motor Company aktiebolag, General Motors nordiska aktiebolag och Aktiebolaget Volvo enligt uppdrag den 12 mars 1943 101 723: 47 » förlust på zink, inköpt från Trollhättans elektrothermiska aktiebolag enligt uppdrag den 16 april 1943 747 605: 71 » förlust på danska hudar, enligt inköpsuppdrag den 15 februari och den 5 juli 1946 354 399: 83 » förlust på bildäck, inkiöpta från Aktiebolaget Leopold Svedberg i Norrköping enligt uppdrag den 11 oktober och den 15 november 1946 505 681: 11 » eller avrundat 7 222 000 kronor.

Summa 7 221895: 35 kr.

Finansieringen av reservförrådsnämndens verksamhet skedde jämlikt beslut av 1946 års riksdag genom en rörlig kredit, som upplagts i riksgäldskontoret (se del VII sid. 302). Genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1946 hade nämnden bemyndigats att för sin inköpsverksamhet disponera kredit intill ett belopp av 100 milj. kronor. Till det konto, som öppnats för nämnden i riksgäldskonloret, skulle inflytande försäljningsmedel inbetalas. Utöver denna kredit ägde nämnden för sin verksamhet disponera uppkomna överskott av försäljningsmedel. Vid tiden för sitt upphörande för-

198 fogade nämnden över likvida medel till ett belopp av ca 43 milj. kronor, som innestodo hos riksgäldskontoret och på bankräkningar. Härtill kom värdet av nämndens varulager, vilket per den 30 juni 1948 upptogs till ca 136 milj. kronor. De för verksamheten använda investeringsanslagen voro i sin helhet återbetalade. I samband med att reservförrådsnämnden fr. o. m. den 1 juli 1948 uppgick i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap övertog denna bestyret med inköps- och lagringsverksainhetens finansiering. Formerna härför blevo emellertid, enligt riksdagens med bifall till proposition nr 100 fattade beslut, något andra än förut. Enär det — såsom riksräkenskapsverket framhållit — finge anses mindre lämpligt att tillgångar av den storlek det här gällde redovisades vid sidan av riksbokföringen och utanför budgeten, bestämdes att ifrågavarande tillgångar skulle per den 30 juni 1948 upptagas till redovisning under en ny kapitalfond, benämnd statens reservförrådsfond. På denna kapitalfond skulle upptagas reservförrådsnämndens likvida medel och utestående fordringar samt varulagrets värde. Därest ytterligare medel komme att erfordras för ökning av de statliga reservförråden, skulle sådana framdeles anvisas över kapitalbudgeten. Den för reservförrådsnämndens räkning upplagda rörliga krediten i riksgäldskontoret överfördes på riksnämnden, vilken bemyndigades att, efter beslut av Kungl. Maj:t, disponera denna kredit intill ett belopp av 100 milj. kronor. Något investeringsanslag för reservförråden för budgetåret 1948/49 befanns ej erforderligt med hänsyn till de förhållandevis betydande likvida medel, som stodo till förfogande. Däremot anvisade riksdagen för nämnda budgetår ett driftbudgetanslag å 1 milj. kronor till omkostnader för statlig lagerhållning. Till omkostnader för den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten i samband med lagring av animaliska livsmedel in. m. hade av 1947 års riksdag för budgetåret 1947/48 anvisats ett anslag av 8 milj. kronor eller samma belopp som för föregående budgetår. Medan av nämnda anslag för 1946/47 tagits i anspråk ca 7 milj. kronor, förbrukades emellertid för 1947/48 endast 5,2 milj. kronor. Orsakerna till del minskade medelsbehovet voro flera. Genom den dåliga foderskörden år 1947 gick mjölkproduktionen ned och smörlagringen blev härigenom av betydligt mindre omfattning än tidigare år. Foderbristen medförde visserligen stor utslaktning under hösten och vintern, men fryshuslagren höllos med ransoneringsapparatens hjälp nere på relativt låg nivå. Ett parti bleckplåt kunde ställas till förfogande för inläggning av handelskonserver utan statligt stöd, vilket givetvis även bidrog till minskning av statsverkets kostnader. Lagringens omfattning vid budgetårets början, mittpunkt och slut framgår av följande sammanställning.

199 3

°/9 1947

3l

/i2 1947

«/, 1948

Ton

Värde 1 000 kr.

Ton

Värde 1 000 kr.

Ton

Värde 1 000 kr.

0,2 5 760

0,4 26 182

9 565 2 187

18 150 9 950

6 491 4 450

15 484 20 210

Slaktvarulagret, som ända sedan slutet av februari 1947 varit i huvudsak uttömt, började påfyllas i mitten av september. Inläggningen av nötkött pågick härefter till årsskiftet 1947/48, då slaktvarulagret nådde sin högsta storlek med i tablån angivna siffror. Härefter började de inlagrade köttvarorna att tagas ut. Från slutet av mars upprätthölls emellertid konstant ett förråd av mellan 6 000 och 7 000 ton, beroende på att uttagen av nötkött kompenserades genom inlagring av fläsk. Det sålunda upplagda slaktvarulagret beräknades vara tömt först omkring den 1 december 1948. Smörlagret nådde sitt maximum under budgetåret redan i slutet av augusti 1947 mot normalt i början av oktober. Maximilagret, 7 651 ton, hade ett värde av nära 35 milj. kronor. Sin minsta storlek hade smörlagret den 8 april 1948, då det endast utgjorde 1 225 ton med ett värde av något över 5,5 milj. kronor. Den minskade tillgången på smör under vintern 1947/48 måste kompenseras genom ökad margarinproduktion för att icke matfettsransonerna skulle behöva minskas alltför mycket. Beträffande anslag till täckande av kostnaderna för Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet se sid. 70.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Utrikeshandeln, som under år 1946, värdemässigt sett, kraftigt utvecklats, gick under år 1947 ytterligare starkt i höjden. I synnerhet stegrades importen, medan exporten — som visserligen även ökades — ej alls kunde hålla jämna steg därmed. Följden härav blev ett importöverskott, som var mer än dubbelt så stort som året förut och större än hela exportvärdet år 1939. För att täcka detta väldiga minus i handelsbalansen måste, i den mån inkomsterna av den utländska sjöfarten och andra s. k. osynliga balansposter ej förslogo, befintliga guld- och valutareserver tillgripas, och dessa undergingo fördenskull en snabb minskning (se sid. 320). Jämväl första halvåret 1948 företedde höga siffror för importen. Exportsiffrorna stego emellertid nu i raskare takt, vilket gjorde att importöverskottet något minskades jämfört med läget under de båda föregående halvåren. Utvecklingsgången belyses av efterföljande två tablåer. Att importvärdena under år 1947 månad för månad höllo sig på en förhållandevis så betydande höjd, trots det i mitten av mars införda allmänna importförbudet (se del VIII sid. 192), hade flera orsaker. Eftersom introducerandet av en skärpt importregleringspolitik till försvar för landets valutareserver länge väntats, hade importörerna månaderna dessförinnan hunnit avsluta leveranskontrakt i ovanligt stor omfattning, framför allt i fråga Import och export månadsvis januari 1946—juni 1948. Milj. kronor. 1946

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December Summa

1948 Import

Export

Import

Export

Import

Export

220 190 227 268 299 284 301 291 297 329 347 333

201 166 168 181 239 223 239 195 235 239 222 239

374 337 282 359 464 471 525 500 554 527 435 394

223 120 140 221 253 297 320 321 307 371 313 354

418 369 378 464 405 423

287 232 226 321 344 355

3 386

2 547

5 222

3 240

201 Import och export halvårsvis 1939—1948.

Ar

Import milj. kronor Jan.-juni

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

1 142 1 148 797 754 881 939 363 1488 2 287 2 457

Juli-dec. Hela året Jan.-juni 1 357 856 877 1 026 933 738 721 1 898 2 935

2 499 2 004 1 674 1780 1 814 1677 1084 3 386 5 222

Importel. exportöverskott resp. år Juli-dec. Hela året milj. kr.

Export milj. kronor

913 690 596 550 601 410 293 1 178 1 254 1765

976 637 749 769 571 443 1 465 1 369 1 986

1 889 1 327 1345 1319 1 172 853

+ + + + + +

2 547 3 240

+ 839 + 1 982

610 677 329 461 642 824

om varor som troddes skola särskilt bli föremål för importrestriktioner. Dessa kontrakt kunde i stort sett fullföljas tack vare liberalt utformade övergångsbestämmelser till importförbudskungörelsen. Därjämte var till en början frilistan ganska vidsträckt; den omfattade flertalet viktiga råvaror samt de flesta slag av maskiner. Härtill kom, att nya importlicenser i förstone gåvos tämligen rundhänt även för jämförelsevis umbärliga varor, delvis beroende på importutfästelser som från svensk sida lämnats i handelsavtal med främmande länder. Under senare hälften av 1947 och förra hälften av 1948 skärptes emellertid importregleringen mer och mer (se härom redogörelsen i följande avsnitt), och verkningarna därav började ock småningom att visa sig. Exportens jämförelsevis svaga tillväxt, trots att gynnsamma avsättningsmöjligheter utomlands förelågo, förklaras genom det allmänt hämmande inflytande, som bristen på arbetskraft, råvaror och elektrisk energi utövade på exportindustriernas utveckling, samt genom den av rådande köpkraftsöverskott stimulerade högt uppdrivna inhemska varuefterfrågan. De åtgärder som tiilgrepos för alt i högre grad inrikta den svenska varuproduktionen på exportförsäljning, särskilt i fråga om trävaror, papp och papper, ha berörts ovan i kapitlet om industrien. Bortfallet av tidigare exporthämmande moment i den statliga prispolitiken omnämnes nedan å sid. 316. Till följd av prisnivåns fortgående höjning var naturligtvis import- och exportstegringen kvantitativt ej på långt när så stor som den värdemässiga stegringen. Också under år 1947 fortforo priserna att stiga. Kommerskollegii importprisindex höjdes under året med 7 procent, exportprisindex däremot med ej mindre än 33 procent. Även om dessa siffror måhända ge en något överdriven bild av verkliga förloppet, synes klart, att prisrelationen försköt sig i en för svensk utrikeshandel förmånlig riktning. Denna utveckling avstannade emellertid praktiskt taget under första halvåret 1948. Till belysning av utrikeshandelns kvantitativa förändringar under perio-

202 den januari 1947—juni 1948 anföras här nedan siffror angående importens resp. exportens »volym», vilka publicerats av Konjunkturinstitutet och vilka torde ge en om ock blott ungefärlig bild av kvantitetsförhållandet för särskilda huvudgrupper av varor jämfört med förhållandena före kriget. (Angående innebörden av hithörande beräkningar se del VIII sid. 185—186.) Import- och exportvolymen (1936/38 — 100) 1918

1947 Importvaror Konsumtionsvaror Jordbruksråvaror Industriråvaror Byggnadsråvaror Bränsle och drivmedel Totala importvolymen Exportvaror

l:a kv.

2:a kv.

3:e kv.

4:e kv.

l:a kv.

2:a kv.

162 54 93 75 71 105

190 75 120 101 100 132

174 135 147 159 142 153

140 101 108 125 146 125

110 70 96 113 140 107

120 92 120 135 137 122

75 Importvolymen, som under andra och tredje kvartalen 1947 höll sig på jämförelsevis hög nivå, sjönk därefter och låg under första kvartalet 1948 blott 7 procent, under andra kvartalet 22 procent över förkrigsläget. Nedgången var särskilt märkbar för gruppen »konsumtionsvaror», vilket tyder på en ur produktionssynpunkt gynnsam utveckling. Klyftan mellan importoch exportvolymerna i deras förhållande till förkrigsvolymerna var fortfarande mycket stor, dock något minskad för de senaste kvartalen. Utvecklingsgången för importen resp. exporten av ett antal viktigare varuslag angives i tablån å sid. 203. I fråga om importen frappera särskilt de år 1947 starkt stegrade siffrorna för stenkol och mineraloljor ävensom de jämförelsevis höga siffrorna för järn och stål och metaller. Bland exportvarorna märkes en ganska avsevärd ökning för järnmalm, särskilt betydelsefull efter de tidigare årens oerhört starka nedgång. Även pappersexporten steg år 1947 rätt kraftigt. För övriga standardvaror förete exportsiffrorna inga mera anmärkningsvärda ändringar, frånsett gruppen »transportmedel», vari liksom för 1945 ingår en ganska betydande export av fartyg till Norge. Importen under första halvåret 1948 kännetecknades i jämförelse med importen under motsvarande tid 1947 bl. a. av ytterligare stegring för kolbränslen och mineraloljor ävensom en rätt stark uppgång för järn och stål och vissa slag av maskiner och redskap, därjämte en ansenlig ökning för spannmål, minskning däremot för bl. a. kaffe, färsk och torkad frukt samt vävnader och andra textilvaror. Exporten visade fortsatt tillväxt beträffande järnmalm och även beträffande pappersmassa, papper, järn och vissa maskinslag. Utrikeshandelns fördelning på u r s p r u n g s - o c h f ö r b r u k n i n g s l ä n d e r under åren 1946 och 1947, jämförd med förhållandena år 1939.

203 Import Importvaror Livsmedel och jordbruksråvaror : K ö t t och fläsk Ägg Fisk Kaffe, orostat Vete och råg Havre Majs KU Frukter, färska Frukter, torkade o. dyl. . . Fettråvaror (jordnötter, kopra, sojabönor, linfrö m. m.) Vegetabiliska feta oljor . . . Oljekraftfoder Råfosfat Chilesalpeter Kalksalpeter Kalisalter Bränslen: Stenkol Koks Mineraloljor Industriråvaror m. m.: Koksalt Soda Glaubersalt Hudar, oberedda Kautschuk Ull Bomull Tackjärn och tackjäriisgjutgods Smidbart järn och s t å l . . . Koppar, bly, tenn och zii-ik

och export

1 1942

av viktigare | 1943

varor. 1944 | 1945 | 1946 (där ej annat angives) 1

T u s e n

t o n

7,6 0,7 52,7 56,0 41,8 1,8 42,4 12,9 91,6 23,6

5,4 0.5 7,7 7,9 99,4 6,6 13,3 6,3 18,7 15,0

5,3 0,3 2,9 10,7 9,0 12,8 9,9

8,7 0,5 1,1 20,2 16,8 0,1 5,9

10,3 0,7 16,2 27,6 43,4 13,9 9,1

32,7 7,5

38,6 8,7

223.6 45,4 166,9 187,3 81,7 139,4 116,7

43,1 22,6 117,5

53,8 11,4 89,0

1, 104, 87,

0,8 100,4 108

70,2 4,1 137,0 8,5 18,6

6 342,5 2 339,1 1 474,9

2 704,6 1 185,6 105,3

251,8 39,6 117,6 23,0 10,9 13,4 46,9 278,5 601,4 135,5

Exportvaror Vete och råg 9,2 Fisk 36,2 Trävaror, oarbetade, bilade, sågade o. hyvlade, 1000 m a 3 860,0 Pappersmassa (torrtänkt vikt) 2331,3 Papper och papp (inkl. trä fiberplattor) 601,7 Tändstickor 20,9 Järnmalm 13 650,5 Tackjärn och tackjärnsgjutgods 170,4 Smidbart järn och s t å l . . . . 206,0 Maskiner, apparater m. m. milj. kr 181,8 Transportmedel., milj. kr. , 83,0

28,9 11,9

10,4 4,4 26,6 49,2 37,4 11,3 85,6 90,9 174,0 26,6

11,9 1,7 27,7 46,7 85,8 28,1 40,5 149,7 126.3 28,4

97,1

27,8 2,8 92,7 52,0 12,3 99,9 1,8

42,4 10,2 90,6 181,4 24,7 113,0 113,0

29,9 19,1 149,9 189,8 18,4 80,6 132,4

3 561,0 1 242,3 146,4

2 348,4 1213,7 136,5

272,2 89,4 192,0

2 443,4 1011,3 1 820,7

4 160,4 903 3 108,7

202,0 28,5 51,2 8,0 0,7 6,9 32,0

211.7 27,9 45,5 7,6

233,5 27,8 26,5

1,9 6,7 34,7

78,0 12,0 26,2 9,1 3,6 7,5 12,0

247,6 20,2 33,3 23,1 14,0 19,5 18,7

295,3 35 87,4 13,3 17,1 17,1 17,5

93,8 296,4

94,4 241,4 22,1

24,0 41,9 23,2

132,1 478,7 96,0

179,6 677,4

22,1

45,4 252,1 11,6

3,0

5,0

85,7 4,6

138, 6;

10,5 33,8

20,3 17,3

1 420,4

1 069,9 2 931,

2 490,7

2 567,6

439,5

296,6 1568,

1 804,2

1 797,5

194,4 237,8 0,2 0,8 10 257 8 625,2 64,9 57,4 141,3 116,9

207,0 245, 1,4 6, 4 598,4 1228,

521,5 11,2 5 315,6

627,5 11,8 8 504,2 28,5 91,9

6,4 18,2

1,7 2144,0 658,8

157,2 39,4

136,3 20,0

70,8

8,4

22,3 84,4

6, 101,

25,3 89,5

105,8 15,3

135. 156,

316,4 114,1

348,6 177,8 1 Beträffande siffrorna för åren 1940 och 1941, som av utrymmesskäl här uteslutits, se del VII, sid. 119.

204 framgår av tablån å sid. 205. Här anges även den procentuella länderfördelningen under första halvåret 1948. Under 1946 och 1947 fortgick ännu den tidigare påbörjade utveckling, varigenom Sveriges utrikeshandel med avseende å såväl import som export tenderade att i allt högre grad förskjutas från europeiska till utomeuropeiska länder, främst Förenta staterna. Denna tendens var emellertid redan under 1947 på återgång, och under första halvåret 1948 skedde, åtminstone beträffande importen, en tydlig omsvängning i motsatt riktning. Anledningen härtill var den alltmer kännbara valutakrisen, vilken nödvändiggjorde en begränsning av importen från hårdvalutaländer och särskilt från Förenta staterna och följaktligen gynnade en orientering mot länder med sterling- eller annan mjukvaluta. Importhandelns ändrade inriktning drog i många fall med sig en motsvarande omläggning även av exporthandeln. Sveriges import från Förenta staterna omfattade 1947 31,4 procent av landets totala införsel, första halvåret 1948 däremot blott 16,6 procent. I stället ökades Storbritanniens andel i importen från 8,5 till 15 procent och övriga västeuropeiska länders från 12,7 till 17,3 procent. I fråga om exporten voro förskjutningarna mindre markerade. Ser man på de absoluta siffrorna, finner man att importöverskottet på Förenta staterna steg från 616,1 milj. kronor 1946 till ej mindre än 1 291,1 milj. kronor 1947 men under första halvåret 1948 nedgick till endast 223,7 milj. kronor. Samtidigt försvann det tidigare traditionella exportöverskottet i handeln på Storbritannien och ersattes för första halvåret 1948 av ett importöverskott om något över 100 milj. kronor. Anmärkningsvärd är för övrigt den relativa tillbakagången under 1948 i importen från hårdvalutalandet Schweiz samt, i motsättning härtill, den starka relativa uppgången i importen från »övriga utomeuropeiska länder», varmed avses de tre världsdelarna Afrika, Asien och Australien. Här visar sig en av förhållandenas tryck framkallad tendens till ökad spridning av den svenska utrikeshandeln till mera avlägsna marknader. Handeln på Sovjetunionen förblev vid ganska obetydlig omfattning och motsvarade på intet sätt de förhoppningar som vid tillkomsten av 1946 års handelsavtal hysts om en starkare utveckling av denna handel. Importen från Sovjetunionen svarade under såväl 1947 som förslå halvåret 1948 för blott 0,7 procent av totalimporten och exporten dit för endast 1,3 resp. 0,9 procent av den totala exporten. Däremot visade handeln på Polen en glädjande utveckling.

Utrikeshandelns reglering. Den omfattande importreglering, som introducerats fr. o. m. den 15 mars 1947 genom kungörelsen den 14 s. m. (nr 82), fullföljdes och utvecklades under senare delen av år 1947 samt under år 1948. Skärpningarna därutinnan erhöllo ett påtagligt uttryck i successivt vidtagna inskränkningar i dm

205 Utrikeshandelns fördelning på ursprungs- och förbrukningsländer. Miljoner kronor 1939

1947 Procent 1939

1948 l:a halvåret

Ilmport från Europeiska

länder.

1 700,3 1 749,7 2 592,6

68,0

51,7

49,7

58,3

Därav: Nordiska länder T y s k a riket Storbritannien och Irland . . . . Västeuropeiska kontinentalländer 1 Schweiz Italien Spanien och Portugal Tjeckoslovakien Polen Övriga

180,0 619,8 327,9 311,3 45,9 39,3 13,5 22,9 55,4 84,3

386,0 110,2 444,4 664,8 208,3 206,5 66,0 157,2 173,4 175,8

7.2 24,8 13,1 12,5 1,8 1,6 0 0,9 2,2 3,4

1,1 10,1 11,2 6,8 3,0 2,4 2,3 3,7 2,2

7,4 2,1 8,5 12,7 4,0 4,0 1,3 3,0 3,3 3,4

6,2 2,9 15,0 17,3 1,4 3,4 1,6 2,1 4,8 3,6

Utomeuropeiska

798-4 1 635,9 2 628,9

32,0

48,3

50,3

41,7

414,3 29,8 193,5 160,8

800,6 1 640,3 62,3 85,3 540,6 626,6 232,4 276,7

16,6 1,2 7,8 6,4

23 6 1,8 16,0 6,9

31,4 1,6 12,0 5,3

16,6 1,3 11,4 12,4

2 498,7 3 385,6 5 221,5

100,0

100,0

100,0

100,0

1 476,9 1 818,7 2 174,5

78,2

71,4

67,1

65,2

329,5 369,0 425,6 17,8 44,5 13,1 11,1 25,5 46,4

422,2 18,7 401,1 502,2 103,2 69,5 84,0 63,6 82,3 71,9

454,7 20,9 519,2 595,1 106,6 92,4 72,8 92,6 98,9 121,3

17,4 19,5 22,5 10,3 0,9 2,4 0,7 0,6 1,4 2,5

16,6 0,7 15,8 19,7 4,1 2,7 3,3 2,5 3,2 2,8

14,0 0,6 16,0 18,4 3,3 2,9 2,2 2,9 3,1 3,7

13,9 3,0 15,0 17,9 3,3 1,6 1,9 2,8 2,5 3,3

411,7

728,0 1 065,3

21,8

28,6

32,9

34,8

184,5 349,2 178,6 43,3 36,0 17,1 313,2 417,8 77,3 187,0 262,3 138,7 1888-6 2 546,7 3 239,8

9,5 0,9 4,1 7,3

7,2 1,7 12,3 7,4

10,8 1,1 12,9 8,1

10,4 1,3 11,9 11,2

100,0

100,0

100,0

100,0

länder . . .

Därav: Förenta Staterna Övriga Nordamerika Central- och Sydamerika Övriga Summa

302,7 38,1 341,2 379,3

229,8 100,8 82,5 77,0 124,0 74,3

Export till Europeiska

länujer

Därav: Nordiska länder Tyska riket Storbritannien och Irlaind Västeuropeiska kontinentalländer 1 Schweiz Italien Spanien och Portugal Tjeckoslovakien Polen Övriga Utomeuropeiska

länder

Därav: Förenta Staterna övriga Nordamerika Central- och Sydamerika övriga Summa

194,4

Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg.

206 till kungörelsen fogade s. k. f r i 1 i s t a n, d. v. s. förteckningen på de alltjämt importtillåtna varorna. På grund av under hand från chefen för folkhushållningsdepartementet erhållet utredningsuppdrag inkom handelskommissionen den 3 juli 1947 med ett i samråd med försörjningskommissionerna samt priskontrollnämnden och generaltullstyrelsen utarbetat förslag till ny frilista. Kommissionen anförde här, att arbetet vid omprövningen av frilistan ursprungligen inriktats på att ernå större enhetlighet och konsekvens i fråga om likartade varors behandling samt administrativ förenkling vid licensbehandlingen. Förnyade direktiv från regeringen hade emellertid gjort atl synpunkterna vid revisionen förskjutits, så att denna främst inriktats på en beskärning av frilistan i syfte att vinna kontroll över värdemässigt betydelsefulla varor, beträffande vilka en lagerökning kunde tänkas äga rum eller i fråga om vilka investeringsköp kunde väntas spela en större roll. Särskilt hade därvid beaktats önskvärdheten att vinna kontroll över varor, som till betydande del infördes från fria valutamarknader. Strävan att uppnå viss enhetlighet vid varornas uppdelning i kategorier hade emellertid medfört, att även vissa i och för sig rätt betydelselösa varor fått strykas från frilistan. Till denna hade överförts i första hand vissa ur värdesynpunkt mindre viktiga mineralier, kemikalier, glasvaror, järn- och stålvaror, plåt- och bleckvaror, bildelar samt klichéer m. m. Från frilistan hade i huvudsak uteslutits mineralier och kemikalier, där importen varit värdemässigt relativt betydande och i övervägande grad kommit från hårdvalutaområden, vidare ull, bomull, vissa varuslag inom järn- och ståloch metallområdet samt huvuddelen av icke elektriska maskiner (med undantag för lantbruksmaskiner), vissa elektriska maskiner och apparater samt instrument. Strykningarna inom maskinområdet hade främst förestavats av önskvärdheten att förhindra onödiga investeringsköp samt angelägenheten av att i görlig mån dirigera importen till sådana marknader, där betalningsmöjligheterna voro relativt goda. Att lantbruksmaskinerna fått kvarstå på frilistan försvarades med att den knappa tillgången därå på världsmarknaden syntes avvärja faran för en överimport. Traktorer hade avförts från listan, men det förutsattes att traktorer för jordbruksdrift komme att licenseras. Det omnämndes vidare, att industrikommissionen beträffande de från listan avförda råvarorna ställt i utsikt förslag till generell licensgivning för vissa av dem inom viss ram för att tillgodose behoven hos en del viktigare industrier eller enskilda företag. Sammanfattningsvis nämndes, att de föreslagna strykningarna ur gällande frilista omfattade varor med ett importvärde år 1946 av ca 305 milj. kronor, medan de föreslagna tilläggens importvärde s. å. uppgick till ca 21 milj. kronor. Frilistan i föreslaget skick omfattade varor med ett importvärde år 1946 av ca 225 milj. kronor. Handelskommissionens förslag accepterades av regeringen och kungörelse, innehållande den nya frilistan, utfärdades den 10 juli 1947 (nr 489). Den trädde i kraft den 27 juli. Enligt kungörelsen överfördes från livsmedelskommissionens till handelskommissionens licensgivningsområde två varuslag, nämligen tvättsvamp och vegetabiliska garvningsämnen. Fortsatt fri import medgavs för vara som var uppförd å den äldre frilistan, under

207 för utsättning antingen att varan före den 2 augusti 1947 med bestämmelse till Sverige inlastats i fartyg eller annat transportmedel eller att full betalnimg för varan erlagts före den nya kungörelsens ikraftträdande. Handelskommissionens meddelande nr 74 innehöll vissa övergångsbestämmelser, liknande dem som utfärdats med avseende på de varor, som den 15 mars 1947 underkastats importreglering. Sålunda meddelades, att licenser komme att utställas för import av de nu under regleringen indragna varuslagen under förutsättning att ett bona fide kontrakt avseende leverans före den 1 december 1947 avslutits senast den 27 juli 1947. Ansökningar, grundade på kontrakt som slutits senast sistnämnda dag och som avsåge periodiska leveranser, komme i enlighet härmed att prövas välvilligt, såvitt anginge varupartier som enligt kontraktet skulle levereras före den 1 december 1947. Vidare utlovades välvillig prövning av ansökningar om importlicens för vara, beställd senast den 27 juli 1947 för leverans efter den 30 november 1947, därest det visades att tillverkningen av- varan påbörjats senast den 27 juli 1947 i enlighet med den svenske beställarens specifikation. Ansökningar om importlicens enligt dessa övergångsbestämmelser skulle göras före den 20 augusti. Motsvarande bestämmelser meddelades beträffande varor, för vilka livsmedelskommissionen var licensmyndighet, i denna kommissions cirkulär nr 2920. Den särskilda i m p o r t b e r e d n i n g , som tillsatts i april 1947 med uppgift bl. a. att verkställa utredningar i samband med utarbetandet av den allmänna importplanen (se del VIII sid. 194), framlade i mitten av juli förslag i frågan till regeringen, vilken genom beslut den 18 juli 1947 lämnade desamma utan erinran. Rörande principerna för och innebörden av den sålunda fastställda a 11m ä n n a i m p o r t p 1 a n e n må följande anföras. Under planeringsarbetet hade frågan om den tid importplanen skulle omfatta övervägts. De olika alternativen hade varit å ena sidan en ettårsplan, från den 1 juli 1947 t. o. m. d e n 30 juni 1948, å andra sidan en plan täckande en längre period. Med hänsyn till den forcerade importen under den gångna delen av året samt den mycket stora licensgivningen enligt övergångsbestämmelserna till importregleringen den 15 mars och licensutfästelser, som lämnats i skilda avtal från svensk sida, hade man funnit lämpligt att utsträcka planeringsperioden intill utgången av 1948. Den nödvändiga återhållsamheten i licensgivningen borde nämligen härigenom kunna göras mindre restriktiv än om planeringsperioden gjordes kortare. Den allmänna målsättningen hade alltså varit att inom ramen för betalningsmöjligheterna söka ge den svenska importen under tvåårsperioden 1947/48 en sådan inriktning som bäst svarade till försörjningsbehovet. Då denna tvåårsplan för försörjningen avsetts att läggas till grund för importregleringspolitiken från halvårsskiftet 1947, hade den därefter, med beaktande av importutvecklingen under första halvåret 1947, omarbetats till en 1 8 - m å n a d e r s p 1 a n för importen, avseende tiden 1 juli 1947—31 december 1918. Möjligheterna att genomföra denna importplan bleve beroende av våra valutatillgångar. Med hänsyn till den relativa knappheten på hårdvalutor måste man i första hand inrikta sig på att utnyttja dessa för att importera sådana varor,

208 som vore nödvändiga för livsmedelsförsörjningen och för att uppehålla vår produktion av för hemmamarknaden behövliga varor och av varor, vilka erfordrades för att vår export skulle kunna ges största möjliga omfattning. Samtidigt måste vi även sträva efter att inom ramen för våra övriga valutatillgångar öka importen av dylika särskilt behövliga varor. Importbehoven i fråga om bränslen och nödvändiga livsmedel samt viktiga industriråvaror måste i första hand tillgodoses. Dessa senare omfattade ett stort antal kemiska produkter, vissa mineralier och petroleumprodukter, gummi, vissa hudar och skinn samt ull, bomull och andra råvaror och garner för textilindustrien, vissa slag av järn, stål och metaller samt vissa typer av verktyg och maskiner. Totalimporten under första halvåret 1947 uppgick till nära 2,3 miljarder kronor mot en import under hela året 1946 om nära 3,4 miljarder kronor. I detta sammanhang måste hänsyn även tagas till den mycket omfattande importlicensgivningen, som under första halvåret 1947 uppgick till omkring 2 miljarder kronor och som till största delen kunde väntas resultera i import under andra halvåret. Man måste alltså för året räkna med en totalimport, som väsentligen översteg fjolårets. Med anledning av den höga importnivån och den omfattande importlicensgivning, som redan ägt rum, komme de licensgivande myndigheterna att tills vidare under tredje kvartalet 1947 iakttaga en stark återhållsamhet vid licensgivningen. Möjligheterna till modifikationer härav komme att undersökas, varvid hänsyn finge tagas till valutatillgången i landet, sedan resultatet av det pågående varuinflödel bättre kunde överblickas, ävensom till valutaställningen och till exportutvecklingen. Rörande licensprövningen och därvid tillämpade grundsatser lämnade handelskommissionen i meddelande nr 76 vissa upplysningar och råd. Kommissionen underströk — vad redan tidigare framhållits — att det vid prövningen av framställningar om rätt att införa eller alt verkställa betalning även vara saknade betydelse att densamma hade anlänt till Sverige. Icke heller ingångna köpeavtal komme i och för sig att tillerkännas vitsord vid prövningen av licensansökningar. Importörerna tillråddes med hänsyn härtill att icke avsluta köp av importreglerad vara utan att importlicens förelåge eller utan uttryckligt förbehåll för att sådan komme att erhållas. Beträffande förlängning av utelöpande licenser sade sig kommissionen tidigare ha tillämpat en liberal praxis. I nu rådande läge hade kommissionen beslutat att icke medge förlängning av giltighetstiden för importlicenser, vilka utfärdats eller förlängts att gälla t. o. m. den 30 september 1947, där ej handelspolitiska eller andra särskilda skäl till annat föranledde. En viss modifikation av sistnämnda grundsats gjorde kommissionen emellertid genom ett senare meddelande, nr 77, vari tillkännagavs, att licenser, som förföllo den 30 september 1947, fingo utnyttjas för införsel även efter sagda dag, därest varan före den 1 oktober 1947 å utrikes ort med bestämmelse till Sverige inlastats i fartyg eller annat transportmedel. Den följande utvecklingen gav vid handen, att under den tid som förflutit efter importregleringens införande belastningen på landets valutareser-

209 vea- blivit väsentligt större än som från början beräknats. En väsentlig anledning härtill var, att tidigare träffade importavtal enligt gällande övergångsbestämmelser fått i så stor omfattning som fallet var fullföljas. Det härigenom inträdda läget påkallade en ny skärpning av importregleringsbestämmelserna, vilken genomfördes fr. o. m. den 17 september enligt kungörelse den 16 september 1947 (nr 662). Den dittills gällande frilistan ersattes med ny, ytterligare inskränkt sådan. Uteslutna voro här samtliga i de^n tidigare listan upptagna mineraliska och fossila ämnen, bl. a. malmer och smörjoljor, ett stort antal kemiska produkter och preparat samt kautschuksarbeten, vidare kork, på listan kvarstående textilvaror samt sten-, len-- och glasvaror ävensom flertalet järn- och metallvaror, maskiner, apparater och elektrisk materiel. På frilistan kvarstodo i huvudsak endast vissa kemiska produkter, trävaror, pappersmassa och pappersavfall, tryckalster, nålar, stilar m. m. för boktryckerier och bokbinderier samt klichéer. Enligt handelskommissionens meddelande nr 78 fick i tidigare frilista upptagen vara fortfarande införas, under förutsättning att varan före den 22 september 1947 å utrikes ort med bestämmelse till Sverige inlastats i fartyg eller aninat transportmedel eller att full betalning erlagts före den nya kungörelsens ikraftträdande. Sedan härefter inventering skett av de krav på hårda valutor, som kunde uppkomma under den närmaste tiden på grund av utelöpande importlicenser, utfärdade handelskommissionen i meddelande nr 83 övergångsbestämmelser, enligt vilka vid prövning av före den 17 oktober 1947 inkommande licensansökningar, avseende varor, som den 17 september underkastats importreglering, skulle gälla följande: Licenser komme att utställas för ifrågavarande varuslag under förutsättning att ett bona fide kontrakt avseende leverans före "den 1 februari 1948 visades ha avslutats senast den 17 september. För periodiska leveranser enligt kontrakt, som slutits senast den 17 september 1947, komme välvillig prövning att ske i fråga om leverans före den 1 februari 1948. Licenser som utfärdats i här angivna fall skulle förfalla den 31 mars 1948 o-ch endast gälla varor som införts senast nämnda dag. Beträffande vara, for vilken licenstiden utginge efter den 30 september 1947, medgavs, att å licensen angiven sista dag för giltighetstid fick framflyttas 10 dagar, därest betalning erlagts genom rembours mot avlastningsdokument, utvisande transport till Sverige, under förutsättning att avlastning skett senast den femtonde dagen i den å licensen angivna slutmånaden. Nu omförmälda skärpning av importregleringen åtföljdes av ett Kungl. Maj:ts beslut den 18 september 1947 om tillsättning av en nämnd, kallad export- och importberedningen, vilken ersatte den tidigare importberedningen. Den nya nämnden, som fick till ordförande dåvarande handelsministern, statsrådet A. Gjöres, och i övrigt bestod av fem ledamöter, skulle ha till uppgift att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta export- och importpolitiken. Kontakt med krisorganen skulle uppehållas på sådant sätt, 14—916203

210 att vederbörande ordförande inkallades till beredningens sammanträden, då deras arbetsområden voro berörda. Beredningen skulle vidare överlägga med organisationer och andra företrädare för export- och importintressena samt arbetsmarknadens parter. I samband med export- och importberedningens inrättande överflyttades handelskommissionen från folkhushållnings- till handelsdepartementet. De direktiv, som meddelades för export- och importberedningen, innehöllo i stort sett följande. Beredningen skulle verka för att alla tillgängliga möjligheter för en ökning av exporten tillvaratoges. Därvid skulle särskild hänsyn tagas till angelägenheten av att landet försåges med i rådande situation knappa valutor. Den i juli fastställda importplanen hade på åtskilliga punkter icke kunnat hållas. Med hänsyn härtill hade beredningen att företaga en grundlig omprövning av importbehoven samt på grundval därav upprätta en ny importplan med beaktande av valutaläget även internationellt sett, särskilt sådant detta tedde sig efter pundkrisen (se sid. 226). Då ett uppehållande och en vidare utveckling av exporten förutsatte import av olika förnödenheter, borde tillbörlig hänsyn tagas till att den nya importplanen såvitt möjligt gåve utrymme för sådan varutillförsel, som redan på kort sikt kunde verka befordrande på exporten. Ehuru maskinanskaffning för investeringsändamål på längre sikt hade betydelse i detta sammanhang, syntes dock läget kräva, att man under det närmast föreliggande skedet visade största återhållsamhet vid köp mot knappa valutor. Beredningen borde emellertid, med hänsyn till maskinimportens viktiga och ömtåliga beskaffenhet, utan dröjsmål överväga, huruvida licensbedömningen på detta område borde ske i särskild ordning. Till vad här anförts må tilläggas, att vårt land genom upphävandet avpundets konvertibilitet i augusti 1947 förlorade den utjämningsfaktor, som vårt traditionella exportöverskott och våra fraktinkomster i pund tidigare utgjort, varigenom uppstod ett tvång att åstadkomma en jämn balansering av vår handel med hårdvalutaländerna. En åtgärd av annat slag vidtogs i detta sammanhang, vilken ställde försämringen i det valutapolitiska läget i särskilt grällt ljus. Här syftas på det Kungl. Maj:ts beslut den 19 september 1947, varigenom valutakontoret bemyndigades att jämlikt 10 § valutaförordningen r e k v i r e r a u t l ä n d s k a b e t a l n i n g s m e d e l o c h u t l ä n d s k a f o r d r i n g a r (se sid. 320). Med stöd av Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut hemställde valutakontoret hos handelskommissionen, att denna såsom villkor för utfärdande av licens antingen för export till Nord-, Mellan- eller Sydamerika, Filippinerna, Portugal med besittningar, Schweiz eller Tanger eller mot betalning — även om exporten var avsedd att ske till annat land — i U. S. dollars, schweiziska francs, argentinska pesos eller portugisiska escudos måtte föreskriva, att exportören skulle ha förbundit sig att, så snart betalning för exportvaran bleve tillgänglig, till riksbanken eller valutabank hembjuda den i likvid erhållna utländska valutan mot ersättning enligt valutalagens bestämmelser. Handelskommissionen efterkom omedelbart valutakontorets begäran genom meddelande nr 84, vari kommissionen föreskrev, att exportör

211 skuille vid ansökan om exportlicens i något av ovan angivna fall tills vid a r e foga en förbindelse av angiven innebörd. Vid den förutnämnda i n v e n t e r i n g e n a v u t e s t å e n d e l i c e n s e ir vilken syftade till att erhålla kännedom om storleken av den s. k. licems- eller valutapuckeln — begagnade sig valutakontoret av det förfarandet., att för licenser som förutsatte betalning i hårdvaluta, för att de skulle kumna utnyttjas som underlag för valutatilldelning eller medgivande till betalning i kronor till utlandet, krävdes, att de försågos med påstämpling om registrering i riksbanken eller valutabank. För att under den tid inventeriingen pågick undvika en anhopning av betalningarna till utlandet samt i syfte att förhindra att betalning erlades före resp. förfallodagar föreskrev valutakontoret därjämte, att betalningsmedgivande i hithörande fall tills vid a r e icke fick lämnas av valutabankerna. Tilldelningen av hårdvaluta för varuimport centraliserades härigenom till valutakontoret, som i samarbete me-d handelskommissionen inrättade en särskild avdelning för handläggning av dessa ärenden samt för inventeringsarbetet. I frågavarande restriktiva bestämmelser avsågo tills vidare endast den period, under vilken inventeringen av de utelöpande licenserna pågick. Emellertid kom registreringstvånget senare i vidsträcktare mån och mera permanent i tillämpning, sedan valutakontoret i meddelande den 30 december 1947 efter samråd med handelskommissionen beslutat, att såsom villkor för valutatilldelning i allmänhet skulle gälla, att vederbörliga importlicenser registrerades hos riksbanken eller hos valutabank. Enligt sagda meddelande, som tillkommit för att möjliggöra en fortlöpande kontroll i valutaavseende av importlicensgivningen, samt handelskommissionens meddelande nr 85 skulle samtliga av handelskommissionen efter den 15 januari 1948 utfärdade importlicenser, med lundantag av gåvolicenser, mindre licenser (för värdebelopp under 1 000 k r o n o r ) samt licenser för varor som redan inkommit till landet, förses m<ed påskrift, att de gällde endast under förutsättning av att de inom två monader från dagen för utfärdandet på nyssnämnt sätt registrerats. Export- och importberedningen tog till utgångspunkt för sin planläggning en beräkning av den import, som kunde medgivas under år 1948 mot betalning i konvertibla (d. v. s. vad i allmänhet förstods med termen hårda) valutor. I en härom den 15 december 1947 utfärdad kommuniké framhölls, att det låge i sakens natur, att en sådan beräkning måste under året justeras efter inträffande förändringar i läget. Vid beräkningen antogs, att för landets hela import och andra utgifter under 1948 komme att stå till förfogande i runt tal 4 miljarder kronor. Det förutsattes vidare, att införseln under året från det s. k. hårdvalutaområdet 1 1 Som import från hårdvalutaländer betraktades import i dollar, schweizerfranc, argentinska pesos och portugisiska escudos samt all import från något av länderna i Nord-, Mellan- och Sydamerika, Filippinerna, Grekland, Iran, Island, Italien, Japan, Kina, Polen, Portugal, Portugisiska Ostafrika, Schweiz, Sovjetunionen, Tanger, Turkiet och Tyskland.

212 skulle helt täckas av löpande inkomster i dollar och likvärdiga valutor. Beräkningen härutinnan gav till resultat, att sistnämnda import skulle kunna uppgå till högst 1 465 milj. kronor i cifvärden. Till jämförelse må nämnas, att importen från samma marknader under 1946 uppgick till ca 1 900 milj. kronor och för 1947 beräknades till 2 800 milj. kronor. Den vidtagna nedskärningen hade i första hand drabbat de umbärliga varorna, samtidigt som man i görlig omfattning sökt andra inköpsmarknader för de viktigare varor, som icke rymts inom den tillgängliga hårdvalutaramen. Licensmyndigheterna hade fått i uppdrag att tills vidare under tre månader lägga de gjorda beräkningarna till grund för importlicensgivningen. Med hänsyn till att man ännu ej kommit fram till en lösning av bl. a. de genom övergångsbestämmelserna vid importregleringens införande uppkomna problemen av engångsnatur hade det ansetts nödvändigt, att man vid licensgivningen under första kvartalet 1948 ej helt utnyttjade den däremot svarande fjärdedelen. En begränsning till en femtedel av det totala importbeloppet hade tills vidare i princip fastställts. Den i oktober verkställda inventeringen av utelöpande hårdvalutalicenser och övriga hårdvalutaanspråk hade utvisat vid denna tid utestående engagemang på ca 580 milj. kronor. En del av dessa hade sedermera avvecklats genom redan beviljade valutor till betalning, en del inrymdes i importberäkningen för 1948, en del troddes aldrig komma att realiseras i form avimport. Härigenom antogs beloppet måhända vid årsskiftet skola ha reducerats med ett par hundra miljoner kronor. Den omedelbara belastningen beräknades även komma att reduceras genom att slutbetalningarna för varor med lång leveranstid delvis icke infölle förrän under 1948 och 1949. I den mån återstoden av valutapuckeln kunde avvecklas utan att belasta de löpande inkomsterna borde, uttalade beredningen, importkalkylen för 1948 lättare kunna genomföras. I den summa av 1 465 milj. kronor, vilken beredningen uppställt som ram för importen från hårdvalutaländer under 1948, ingick gruppen livsmedel med 285 milj., därav brödsäd 68 milj., fodermedel 104 milj. och kaffe 50 milj. kronor. Importen av kolbränsle och mineraloljor beräknades till 445 milj. kronor. Bland övriga varor märktes järn, stål och malmer m. m. till 73 milj., metaller 34 milj., textilvaror m. m. 62 milj., kemikalier 61 milj. och läkemedel m. m. 21 milj. kronor. Vid sidan av beräkningen angående importen mot hårdvaluta hade beredningen även studerat möjligheterna till införsel från det s. k. svagvalutaområdet samt sterlingländerna. Därav betingade direktiv angåvos vara vägledande för de förhandlingar, som syftade till uppgörelser av bilateral natur med flertalet till denna grupp hörande länder. Beredningen framhöll slutligen vikten av åtgärder, som voro ägnade att tillföra landet mera valutor, på vilka knapphet rådde, nämligen ökning av exporten samt ökning av inkomsterna från sjöfarten och turismen. Nödvändiga resultat kunde dock icke nås utan en betydande ökning av produktio-

213 nen framför allt inom exportindustrierna och en kraftig begränsning av förbrukningen inom landet av särskilt sådana varor, som antingen kunde exporteras mot knappa valutor eller för vilka importvaror av samma valutakaraktär kunde erhållas i utbyte. Genom en ny kungörelse den 6 februari 1948 (nr 34), vilken trädde i kraft den 9 februari, togs steget fullt ut till en praktiskt taget allomfattande varuimportreglering. Frilistan inskränktes till att omfatta allenast 8 varurubriker och delar av 6 rubriker. De sålunda alltjämt frilistade varorna utgjordes av tryckalster och klichéer samt is. (Fortfarande gällde ett antal äldre författningar, enligt vilka importreglering av olika skäl tidigare genomförts för vissa varuslag; å dessa ägde den nya kungörelsen liksom dess föregångare ej tillämpning.) Handelskommissionen blev i stället för livsmedelskommissionen licensmyndighet beträffande vin, spritdrycker och tobaksvaror. Enligt handelskommissionens meddelande nr 89 skulle tills vidare import av trävaror av furu, gran eller asp, ved och pappersmassa få ske utan licens. De i samma meddelande lämnade övergångsbestämmelserna voro avsevärt snävare än motsvarande tidigare bestämmelser. Före den 24 februari 1948 inkomna licensansökningar, avseende från frilistan nyavförda varor, skulle, i den mån valuta kunde ställas till förfogande, välvilligt prövas, såvida importören styrkte att avtal om import slutits före den 10 februari. Andra lättnader antyddes icke. Vid licensprövningen, vilken, såvitt angick handelskommissionens licensgivningsområde, i stor utsträckning skedde efter samråd med industrikomniissionen och priskontrollnämnden, följdes principiellt vissa riktlinjer för åstadkommande av en möjligast rättvis behandling av de enskilda importörerna. Härvid söktes i viss utsträckning samverkan med förefintliga branschorganisationer. Mest utvecklad blev dylik samverkan i fråga om t e x t i l i m p o r t e n . För att uiedverka vid fördelningen mellan olika importörer av den andel av textiliinporten, som föll på textilhandeln, bildades hösten 1947 på handelskommisisionens initiativ ett särskilt organ, textilkvoteringsråcet, vari ingingo representanter för Textilgrossisternas riksförbund, Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförbund, Kooperativa förbundet, Föreningen ostasiatiska importörer samt Svenska handelsagenters förening. Enigt av handelskommissionen efter samråd med textilkvoteringsrådet fastställda riktlinjer skulle importlicens för textilvaror i princip tilldelas firma, son år 1946 reguljärt varit verksam som importör i egenskap av grossist, delaljist eller hantverkare inom textilbranschen. Till grund för kvoteringen skulle läggas cif-värdet av importörens totala införsel av textilvaror år 1946. I den mån handelsavtal slötos med olika länder med däri angivna kontingenter av textilvaror, fastställde handelskommissionen till vilken procert av värdet av vederbörande importörs textilvaruimport år 1946 licens för import från resp. land komme att medges. Liknande riktlinjer för kvotering av importen uppställdes även beträffarde vissa andra varuslag.

214 Efter ovan antydda grunder fortgick importlicenseringen under fortsättningen av förra halvåret 1948. I meddelanden den 8 j u n i (nr 102 och 103) tillkännagav handelskommissionen, att av kommissionen utfärdad importlicens skulle utan särskilt förlängningsbeslut berättiga till införsel av vara även efter utgången av den i licensen angivna giltighetstiden (licenstiden) under förutsättning att varans konossementsdatum eller därmed jämställt datum låge inom licenstiden och därjämte varans införseldag inf olle inom en respittid av 60 dagar efter licenstidens utgång. Utöver detta medgivande komme förlängning av giltighetstiden för importlicenser, vilka gällde t. o. m. den 30 juni 1948, att medges allenast där handelspolitiska eller andra skäl därtill föranledde. I överensstämmelse härmed komme ansökan om förlängning av importlicens avseende vara, för vilken specificerad importkontingent funnes i gällande handelsavtal med inköpslandet, att bli föremål för välvillig behandling. I enlighet med vad som överenskommits i samband med uppgörelsen den 24 juni 1947 mellan Sveriges och F ö r e n t a s t a t e r n a s regeringar angående det svensk-amerikanska varuutbytet (se del VIII sid. 196) ägde i början av år 1948 nya överläggningar rum mellan representanter för de båda regeringarna rörande Sveriges finansiella läge och aktuella handelsfrågor. Som resultat härav träffades en överenskommelse den 11 februari 1948, vilken innebar, att Sverige praktiskt taget helt befriades från de band på dess handelspolitiska handlingsfrihet, som 1935 års handelsavtal med Förenta staterna inneburit. I en i samband med uppgörelsen från amerikansk sida utfärdad kommuniké konstaterades, att Sverige redan i stort sett uppfyllt sina åtaganden beträffande importen enligt 1947 års överenskommelse och att Förenta staternas regering därför förklarat sig icke vilja åberopa reglerna i densamma under dess återstående giltighet, d. v. s. till den 30 juni 1948. Under denna tid gåves alltså möjlighet, att den svenska importregleringen utformades med hänsyn till resp. varors angelägenhetsgrad, med undantag för att redan kontrakterad import icke finge förvägras i fall där detta för den amerikanska exportören skulle innebära »oskäligt trångmål». Fr. o. m. den 1 juli 1948 skulle Sverige äga rätt att, i anslutning till vissa bestämmelser i den allmänna tull- och handelsöverenskommelsen i Geneve den 30 oktober 1947 (se sid. 218), reglera sin import från U . S . A . uteslutande efter dess angelägenhetsgrad. Sverige medgavs även rätt att, i den mån valutasituationen gjorde detta erforderligt, uppskjuta transferering i dollar av svenska likvider. Bestämmelserna i berörda överenskommelse inneburo i praktiken, att nya möjligheter öppnats att annulleringsvägen nedbringa den s. k. licenspuckeln. Genom en ny överenskommelse den 12 j u n i 1948 utsträcktes giltigheter, avnyss relaterade arrangemang till den dag, då Sverige anslöte sig till det ovannämnda allmänna Genéveavtalet, dock senast den 30 juni 1949. Beträffande u t f ö r s e l n meddelade handelskommissionen tid efter annan något varierande föreskrifter om vad resande fick vid utresa ur riket

liccensfritt medföra samt om gåvopaket. Enligt cirkulär den 6 april 1948 (nnr 93) medgavs rätt att mot s. k. standardlicens en gång i månaden sända gååvopaket till i utlandet bosatta svenskar och svenskfödda. De härvid medgrivna varukvantiteterna voro avsevärt större än de som eljest fingo i gåvopaaket licensfritt utföras (tobaksvaror 500 gram, tvättmedel 200 gram, livsmiedel 20 kg, andra varor för personligt bruk till värde av 200 kronor). Angående de åtgärder som i o r g a n i s a t o r i s k t h ä n s e e n d e vidtODgos för att de licensgivande myndigheterna och främst handelskommissionten skulle bli i stånd att fylla de krav, som den alltmer omfattande importreegleringen ställde på desamma, se sid. 46. Det framgår av vad där omförmiäles, att handelskommissionens personal, som vid början av budgetåret H947/48 uppgick till 248 personer, intill samma budgetårs utgång svällde ul till] mer än dubbla antalet samt att kommissionen därjämte erhöll en helt nyy organisation. Det kunde ej undgås, att, trots gjorda ansträngningar, betyydande svårigheter alltjämt mötte för det licensgivande organet att på tillfrredsställande sätt fullgöra de oerhört stegrade arbetsuppgifterna. Naturl i g t var också, att härigenom ett utbrett missnöje med förhållandena framtrrädde inom näringslivet, vilket tog sig mångahanda uttryck. Exempelvis i (en inlaga till handelsdepartementet den 22 december 1947 från Stockholms hiandelskammare utvecklades affärsvärldens synpunkter i denna fråga. Där psåtalades bl. a. det bristande samarbetet mellan handelskommissionen och vcederbörande remissinstanser samt överhuvud det långsamma och omständlijga förfarandet vid licensärendenas handläggning och vid valutatilldelmingen. I ett tal i början av år 1948 framhöll handelsministern hurusom den regler.-ade utrikeshandel, som Sverige liksom flertalet andra europeiska länder o«ch många utomeuropeiska stater infört, haft i sitt följe många svårighetter. Han syftade därvid i första hand på den marknadsbundenhet, som läget imedfört. Med de rigorösa inhägnader som omgåve de flesta valutorna i världlen, hade vi bringats in i former för varuutbytet, som givit upphov till rrestriktioner och r-egleringar av mycket betungande art. Handelsministern ssade sig väl känna till hur nian från näringslivets sida rest mycken kritik rmot det sätt, varpå dessa regleringar handhafts i vårt land och han var medvveten om att denna kritik så tillvida varit i många stycken berättigad som dlen behövliga organisationsapparaten icke hade hållit jämna steg med de sitarkt växande kraven. Han försäkrade emellertid, att man på bestämmande hiåll besjälades av önskan att göra allt som vore möjligt för att få till stånd em sådan utbyggnad av den för dessa regleringar ansvariga kommissionen, aitt anledningarna till anmärkningar bleve allt färre. Det erkändes också rätt allmänt, att förhållandena under fortsättningen aiv året märkbart förbättrades, i samma mån som organisationen för licenserringsverksamheteii utvecklades och personalen tränades att fullgöra sina uppgifter,

216 Exportkreditgaranti. Frågan om fortsatt statlig exportkreditgaranti förelades 1948 års riksdag i proposition nr 21. I propositionen meddelades, att under tiden fr. o. m. den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började sin verksamhet, t. o. m. den 31 december 1947 hade utfärdats garantier för krediter å 772 milj. kronor, varav statens ansvar omfattat 498 milj. kronor. Under nämnda tid hade i premier influtit 14,4 milj. kronor och i räntor å överskottsmedel 0,1 milj. kronor. Nämndens sammanlagda inkomst hade alltså utgjort 14,5 milj. kronor. Utbetalade skadeersättningar under samma tid — ersättningar under finska garantier ej inräknade, eftersom nämnden jämlikt riksdagens beslut erhållit täckning för dessa — hade uppgått till 16,3 milj. kronor, varav 7,8 milj. kronor kunnat återvinnas. Nettoutbetalningarna för skador hade alltså utgjort 8,5 milj. kronor. (Häri ingick med 5,ii milj. kronor avskrivning jämlikt uppgörelse med Sovjetunionen av vissa fordringar i Lettland.) Omkostnaderna för verksamheten hade uppgått till 1,1 milj. kronor. Sedan verksamhetens början hade sålunda uppstått en nettovinst å 4,!) milj. kronor. I propositionen framhöll handelsministern, att statlig garantigivning för exportkredit — frånsett garantierna på Finland, vilka intogo en särställning — förekommit endast i obet3'dlig omfattning. Detta förklarades bl. a. därav att kreditgivning från svensk sida under den närmaste efterkrigstiden väsentligen skett i annan ordning, särskilt i form av direkta statliga krediter. För framtiden syntes emellertid ett ökat behov att stödja exporten bl. a. i den form, som den statliga exportkreditgarantien utgjorde, kunna göra sig gällande. Att äga möjlighet härtill tedde sig särskilt angeläget i rådande valutaläge och inför risken av en skärpt konkurrens j)å för oss viktiga exportmarknader. Bemyndigandet att meddela exportkreditgarantier borde lämpligen förlängas för ytterligare tre år. Med bifall till vad i propositionen föreslagits medgav riksdagen, att svenska staten finge under tiden t. o. m. utgången av budgetåret 1950/51 till belopp av högst 300 milj. kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier beviljats eller före utgången av löpande budgetår beviljades — åtaga sig betalningansvar i enlighet med gällande bestämmelser om statsgaranti för exportkredit. Kungörelse utfärdades den 2 april 1948 (nr 157), varigenom 1939 års kungörelse angående statsgaranti för exportkredit, vilken successivt prolongerats t. o. m. den 30 juni 1948, gavs förlängd giltighet till utgången av juni 1951. De utelöpande exportkredilgarantierna uppgingo den 30 juni 1948 till ett sammanlagt belopp av 28,4 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 38,5 milj. kronor. Härtill kommo beviljade men ännu ej utfärdade garantier till ett belopp av 20,4 milj. kronor, motsvarande ett kreditbelopp av 60,5 milj. kronor. Av de gällande garantierna avsåg största delen, nämligen 22,8 milj. kronor, samt av de beviljade men ännu ej utfärdade garantierna så gott som hela summan krediter till Polen i enlighet med 1947 års handels-

217 avtail med detta land. Sammanlagt uppgingo de utbetalade skadeersättningarma från verksamhetens början t. o. m. den 30 juni 1948 till en summa av 69,6 milj. kronor, varav återvunnits 61,1 milj. kronor. Av exportkreditnämnden hade sålunda till utgången av juni 1948 utbetalats netto 8,5 milj. kronor» varav 7,1 milj. kronor kunde betraktas som definitiv förlust. Den internationella varukontrollen samt allmänna internationella överenskomunelser på handelsområdet. Reglering genom härför inrättade organ av det internationella varuutbytet (jfr del VII sid. 120, 306) förekom ännu i viss omfattning. Sålunda handhade International Emergency Food Committee (IEFG), vilken ingått i den under Förenta Nationerna sorterande organisationen för livsmedel och jordbruk (FAO), fortfarande den internationella kontrollen av sådana varuslag som spannmål, fettråvaror, kraftfodermedel, råfosfat, kalisalter och kakaobönor. I London fungerade ett särskilt internationellt organ, Economic Emergency Committee for Europe (EECE), som fördelade de europeiska tillgångarna av salt, gödselmedel m. m. På det industriella området kvarstod, sedan regleringsorganen för hudar, skinn och läder samt textilvaror, gummi och harts upphört, huvudsakligen blott regleringen beträffande tenn genom Tin Committe^e samt regleringen genom IEFC av linfrö och linolja. Vid slutet av åir 1947 upphörde även European Coal Organization (ECO). Dess uppgifter övertogos i viss mån av en av den ekonomiska Europakommissionen tillsatt kolkommitté. Sistnämnda kommission (Economic Commission for Europe) hade bildats i mars 1947 med säte i Geneve av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd med uppgift närmast att utreda förutsättningarna för ett förbättrande av den ekonomiska situationen och återhämtningen i Europa. Arbetet inom kommissionen bedrevs inom tre huvudutskott, Industrial and Raw Material Committee, Transport Committee och Housing Panel. I detta sammanhang må i korthet beröras de förhandlingar som under Förenta Nationernas auspicier ägt rum och de allmänna överenskommelser som ingåtts i syfte att inom den internationella handeln över huvud skapa mera ordnade och förnuftiga förhållanden än dem som kriget haft i sitt följe. Under tiden 21 november 1947—24 mars 1948 sammanträdde i Hav-ana en av FN sammankallad konferens för handels- och sysselsättningsfrågor. Till grund för konferensens arbete låg ett förslag till stadga för en internationell handelsorganisation. Förslaget, som byggde på ett amerikanskt initiativ från hösten 1945, hade utarbetats av en förberedande kommitté, vari 17 stater, däribland av de nordiska länderna Norge, varit representerade, medan andra, däribland Sverige, sänt observatörer.

218 Enligt förslaget skulle de stater, som anslöte sig till den internationella handelsorganisationen, förbinda sig att på handelns och sysselsättningens område samarbeta med varandra och med FN i avsikt att förverkliga de i FN:s stadga angivna syftena, särskilt uppnåendet av högre levnadsstandard, full sysselsättning samt framåtskridande i socialt och ekonomiskt hänseende. Förslaget tog sikte på att lätta på de hinder för handeln, som uppkommit under mellankrigsåren och som starkt utvidgats under kriget. På längre sikt skulle medlemsstaterna till stöd för sitt näringsliv i stort sett endast få använda tullar och subventioner. Vissa undantag medgåvos dock för en övergångstid om fyra år. Även på tullområdet siktade förslaget till ett frigörande av utrikeshandeln, i det att medlemmarna skulle förhandla inbördes om nedsättning av tullar och om avskaffande av tullpreferenser. Förslaget åsyftade vidare att skapa ett system för ett fritt varuutbyte, varigenom den internationella handeln skulle kunna utvidgas i skydd av en konjunkturutjämnande politik i de olika länderna. Det upptog därför bestämmelser icke endast om internationellt samarbete i allmänna handelspolitiska spörsmål utan också på sådana områden som sysselsättning samt kartell- och råvaruavtal. För att följa världshandeln och övervaka att stadgans bestämmelser iakttoges skulle upprättas en internationell organisation för världshandeln (International Trade Organization), knuten till FN. De tullförhandlingar, som förutsågos i stadgeförslaget, hade före konferensens öppnande slutförts i Geneve mellan de stater som voro representerade i den förberedande kommittén. Som resultat därav hade överenskommelse träffats om nedsättning eller bindning av tullarna för varor, motsvarande två tredjedelar av den totala handeln mellan dessa länder, överenskommelsen sattes den 1 januari 1948 provisoriskt i kraft av åtta stater, däribland Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. De stater som icke deltagit i dessa överläggningar (däribland Sverige) fingo två år på sig efter stadgans ikraftträdande för att slutföra motsvarande förhandlingar. Till Havana-konferensen hade infunnit sig delegationer för 56 länder samt för vissa internationella sammanslutningar. Bland de inbjudna staterna hade huvudsakligen blott Sovjetunionen samt vissa östeuropeiska länder avböjt att deltaga. Medan de 17 länder som deltagit i den förberedande kommittén hade representerat ungefär två tredjedelar av världshandeln, voro i Havana mer än 90 procent av denna företrädda. överläggningarna beredde svårigheter framför allt till följd av skiljaktiga intressen mellan de i högre eller lägre grad industrialiserade länderna, särskilt i fråga om villkoren för ingående av nya tullpreferenser samt för användande av kvantitativa restriktioner. F r å n svensk sida hävdades särskilt krav på sådana undantagsbestämmelser, som möjliggjorde att inom organisationens ram genomföra den svenska jordbrukspolitiken. Konferensens slutakt undertecknades den 24 mars 1948. Bland de 53 stater som biträdde slutakten voro 15 europeiska, nämligen de skandinaviska länderna, staterna i västra och södra Europa (utom Spanien) samt Schveiz, Tjeckoslovakien och Österrike. Den antagna stadgan kunde anses som resultatet av en kompromiss. Åtskilliga uppmjukningar hade sålunda gjorts i

219 delt ursprungliga förslaget i syfte att möjliggöra allmän anslutning, men de gruindläggande principerna hade dock bevarats. Stadgan skulle träda i kraft först efter vederbörliga ratifikationer, och denna procedur kunde förväntas t a g a avsevärd tid i anspråk. Den omedelbara betydelsen av konferensarbetet kunde därför sägas ligga mera på det psykologiska än på det praktisktek«onomiska planet. IDirekt praktisk betydelse fick — i motsats härtill — det initiativ som i jumi 1947 togs av den amerikanska utrikesministern Marshall genom erbjudandet om fortsatt amerikansk hjälp i stor skala åt Europa, den s. k. Marshallplanen. Se härom nedan sid. 235 ff. Handelsavtal. Varuutbytet med Norge under år 1947 reglerades genom det avtal härom soim slutits den 22 november 1946 (se del VIII sid. 199). I maj 1947 upptogos överläggningar rörande vissa ömsesidiga tilläggsleveranser utanför ramien av nämnda avtal, vilka resulterade i en noteväxling daterad den 5 augusti s. å. Förteckningen över den norska tilläggsimporten av svenska varor upptog vissa kvantiteter cellulosa och sågade trävaror, järn- och metallvaror samt maskiner m. m. Den svenska importen av norska varor avsåg bk a. rundvirke, valolja samt trän. Då man enats om att förhandlingar om nya avtal att efterträda de vid årsskiftet 1947/48 utlöpande varuutbytes- och betalningsöverenskommelserna av november 1946 icke skulle upptagas förrän i februari 1948, träffades överenskommelse om en provisorisk reglering, gällande till dess nya avtal komme att träda i kraft. Enligt denna överenskommelse skulle exportoch imporUicensgivningen å ömse sidor fortsättas efter i huvudsak samma linjer som förut. Ä,ven bestämmelserna i betalningsöverenskommelsen skulle fortsättningsvis tililämpas. Sedan härefter förhandlingar ägt rum, undertecknades den 29 april 1948 nya varuutbytes-, betalnings- och fiskeriöverenskommelser mellan de båda länderna. Riksdagens godkännande av varuutbytes- och fiskeriiavtalen inhämtades genom propositioner resp. nr 291 och 285. Varuutbytesöverenskommelsen omfattade dels ett ramavtal med allmänna bestämmelser angående varuutbytet, dels ett protokoll jämte två kontingentlistor avseende exporten från Sverige till Norge, resp. från Norge till Sverige under tiden 1 januari—31 december 1948. Ramavtalet skulle gälla tills vidare till 1948 års utgång och automatiskt förlängas för ett år i sänder, därest uppsägning ej skedde senast en månad innan avtalet utlöpte. Enligt kontingentlistorna förutsågs en export till Norge om ca 130 milj. och en import därifrån till ett värde av ca 145 milj. sv. kronor. Bland de svenska exportvarorna märkas i främsta rummet maskiner och apparater av skilda slag, järn och stål, kemiska produkter, transportmedel (huvudsakligen lastbils- och busschassier), malmer, cellulosa och rundvirke. Importen från

220 Norge omfattade enligt listan häröver bl. a. salt sill, valolja och andra fettämnen, kalksalpeter, svavel och svavelkis, koppar, zink, tackjärn och rundvirke. Den nya betalningsöverenskommelsen, som gällde tills vidare under år 1948, överensstämde i allt väsentligt med den föregående. Båda parterna medgåvo varandra sålunda en övertrasseringsrätt om 30 milj. svenska kronor eller motvärdet därtill (41,4 milj.) i norska kronor. Även fiskeriavtalet, som trädde i kraft först efter särskild noteväxling, var i stort sett av samma innehåll som det, vilket gällde för 1947. Det nya avtalet skulle gälla till utgången av år 1948 och därefter automatiskt förlängas för ettårsperioder, därest uppsägning icke skedde senast en månad före nytt kalenderårs början. Vid överläggningar under november 1947 mellan regeringskommissionerna för varuutbytet mellan Sverige och Danmark granskades den dittillsvarande utvecklingen på basis av varuutbytesavtalet den 28 februari 1947 och betalningsöverenskommelsen den 10 mars s. å. Man enades om en tillläggsöverenskommelse avsedd att komplettera nämnda varuutbytesavtal, vilket gällde t. o. m. den 31 januari 1948. Härvid sammanfattades tidigare under avtalsperiodens lopp överenskomna tilläggskontingenter för import och export. Ny överenskommelse rörande varuutbytet under tiden 1 februari 1948— 31 januari 1949 avslöts i slutet av februari och undertecknades den 11 mars 1948. Den godkändes av svenska riksdagen i enlighet med proposition nr 243. Hela varuomsättningen mellan de två länderna beräknades under nämnda period skola uppgå till ca 270 milj. sv. kronor, varav svensk export till ett värde av 125 och dansk export till ett värde av 145 milj. kronor. Bland de förutsedda exportvarorna från Sverige märkas särskilt 50 000 std trävaror, 20 000 ton cellulosa, 5 000 ton trämassa, ca 17 600 ton papper och papp samt i övrigt huvudsakligen järn och stål och maskiner. De danska exportvarorna utgjordes främst av varjehanda livsmedel (ägg, ost, kött, socker, malt), järnskrot samt maskiner, apparater och instrument. Svensk-isländska handels- och betalningsförhandlingar, som fördes i Stockholm i maj 1948, avslutades genom undertecknandet den 15 s. m. avett protokoll angående varuutbytet. Här förutsågs import till Sverige intill den 1 april 1949 av traditionella isländska produkter, såsom sill, torskrom, fårkött, trän, sillmjöl och sillolja. Island komme att medge import av svenska varor i tidigare omfattning, under hänsynstagande likväl till att licenseringen av denna import till Island måste bli beroende av Sveriges import av isländska produkter. Betalningsförbindelserna reglerades genom en särskild skriftväxling, enligt vilken ömsesidiga varuleveranser och tjänster skulle betalas i svenska

221 kronor. Sveriges riksbank förklarade sig vidare beredd att tills vidare i mån av behov till Landsbanki Islands försälja svenska kronor mot pund för att möjliggöra löpande betalningar. Ett efter vederbörliga förhandlingar uppgjort förslag till överenskommelse rörande varuutbytet mellan Sverige och Finland under tiden 1 februari 1948—31 januari 1949 undertecknades den 21 februari 1948 och godkändes av riksdagen i enlighet med proposition nr 198. Hela varuomsättningen mellan de två länderna beräknades skola uppgå till omkring 112 milj. kronor, varav svensk export 52,8 och finsk export 59,2 milj. kronor. Den svenska exporten avsågs skola omfatta järnmalm, järn och stål, arbeten av järn och andra metaller, maskiner och apparater, telefon- och telegrafmaterial, buss- och lastbilschassier, kemikalier, vissa livsmedelsprodukter m. m. Listan på finska exportvaror upptog bl. a. ost och andra livsmedel, sågade och hyvlade trävaror, björkplywood och björklamell, vissa slag av papper, textilvaror, hushålls- och sanitetsporslin, tackjärn, järn- och metallprodukter, halvfabrikat av koppar och mässing m. m. Enligt särskild skriftväxling skulle betalningarna för de ömsesidiga varuleveranserna ske i svenska kronor eller fria finska mark. Varuutbytet mellan Sverige och Polen hade senast reglerats genom ett den 18 mars 1947 undertecknat handels- och betalningsavtal, gällande för tiden 1 april 1947—31 mars 1948. Bestämmelserna häri angående varuutbytet förlängdes genom ett särskilt avtal den 30 mars 1948 för ytterligare en månad. Kol- och koksleveranserna skulle under denna tid uppgå till 250 000 ton och varuutbytet i övrigt ske inom ramen för en tolftedel av de för föregående tolvmånadersperiod överenskomna kontingenterna. Ytterligare förhandlingar resulterade i ett den 22 april 1948 dagtecknat protokoll rörande varu- och betalningsutbytet under ett år, räknat fr. o. m. den 1 maj 1948. Import- och exportlic-enseringen i de båda länderna skulle under nämnda tid ske i enlighet med tvenne till protokollet fogade kontingentlistor, som skulle ersätta de till liandelsavtalet den 18 mars 1947 hörande varulistorna. Protokollet jämte bilagor underställdes riksdagen i proposition nr 283 och godkändes av denna. Det sammanlagda värdet av den polska exporten till Sverige under avtalsperioden beräknades uppgå till omkring 275 milj. kronor (mot 205 milj. enligt det föregående avtalet). För stenkol och koks bestämdes exportkontingenter om resp. 3,8 och 0,2 milj. ton, motsvarande i värde ca 200 milj. kronor. I övrigt märkas bland de polska exportvarorna vissa livsmedel (ägg, soiker, malt), soda, salt, zink, zinkvitt, litopon, garn och vävnader, porslin, glas, tackjärn, rör och elektrisk installationsmateriel. Värdet av den svenska exporten till Polen uppskattades till omkring 145 milj. kronor. Häri ingingo främst hästar, sill och annan fisk, granit, järn-

malm, farmaceutiska produkter, garvämnen, cellulosa, ferrolegeringar, verktyg, kullager, telefonmateriel samt diverse maskiner och andra verkstadsprodukter. Vad betalningsförhållandena angår var den viktigaste förändringen, att den procent av betalningarna för den svenska importen från Polen, som skulle erläggas i hård valuta, i förhållande till vad som gällt under föregående avtalsperiod reducerats från 40 till under 10 procent. Nämnas bör, att enligt protokollet förlängdes med två år återbetalningsfristen för 12 milj. kronor av de till ett belopp av 45 milj. kronor uppgående krediter, som från svensk sida ställts till polska regeringens förfogande jämlikt med Polen efter kriget träffade överenskommelser och vilka voro avsedda att återbetalas mellan den 1 april 1948 och den 1 maj 1949. Under förda förhandlingar mellan representanter för Sveriges och Nederländernas regeringar överenskoms under hösten 1947 om viss utökning av det genom avtal den 25 november 1946 (undertecknat den 23 december s. å.) reglerade handelsutbytet mellan de två länderna. Efter ytterligare förhandlingar avslöts en handelsöverenskommelse avseende varuutbytet under år 1948, vilken undertecknades den 30 december 1947 och av riksdagen godkändes enligt proposition nr 111. Giltighetstiden för överenskommelsen var bestämd till tolv månader men skulle automatiskt förlängas med en uppsägningstid av tre månader. I motsats mot vad fallet var med 1946 års överenskommelse innehöll den nya överenskommelsen icke några varulistor. Avsikten var, att förslag till dylika listor skulle i fortsättningen uppgöras av en av de båda regeringarna utsedd blandad kommission, vilken dessutom ägde att framlägga förslag, som syftade till att vidga omfattningen av handelsförbindelserna. Regeringarna förbundo sig att medge utförsel och införsel inom ramen av de varulistor som kommissionen föreslagit och regeringarna godkänt. De första listorna bragtes i samband med överenskommelsens ikraftträdande i tillämpning. Varuutbytet mellan de båda länderna förutsågs skola få ett sammanlagt värde av 515 milj. kronor, varav ca 270 milj. på importen till och ca 245 milj. I>å exporten från Sverige. Detta innebar i förhållande till handelsomsättningen år 1947 en väsentlig ökning. De holländska leveranserna av ur svensk försörjningssynpunkt viktiga varor såsom koks, tackjärn och kopra skulle ökas, medan man å svensk sida åtog sig i stort sett oförändrade leveranser av de för den holländska återuppbyggnaden värdefulla skogsprodukterna. Bland övriga i handelsutbytet traditionellt ingående varor märkas på importsidan jordbruks- och trädgårdsprodukter, salt, kemikalier, elektriska maskiner och apparater, radiomateriel och vissa textilier samt på exportsidan järnmalm, verkstadsprodukter, tändstickor och fisk. En tilläggsöverenskommelse avslöts den 10 april 1948.

223 Mellan Sverige och Belgien—Luxemburg avslöts i början av år 1948 ett nytt handelsavtal, vilket ersatte det vid årsskiftet 1947/48 utlöpta avtalet av den 30 december 1946. Det nya avtalet undertecknades den 2 februari 1948 och godkändes av riksdagen i enlighet med proposition nr 183. Det skulle liksom det nederländska gälla till årets utgång men automatiskt förlängas med tre månaders uppsägningstid. Till konstruktionen liknade de båda avtalen varandra därutinnan, att de hade karaktären av ramavtal, vilka hänvisade till varulistor, uppgjorda av en av vederbörande regeringar utsedd blandad kommission. Handelsomsättningen mellan Sverige och Belgien—Luxemburg beräknades för år 1948 komma att stiga till sammanlagt omkring 800 milj. kronor, vilket betydde en avsevärd ökning i jämförelse med föregående år. Den svenska exporten förutsattes omfatta de traditionella exportartiklarna järnmalm, skogsprodukter, olika järn- och stålkvaliteter, verktyg, maskiner, apparater och instrument. Dessutom förutsågs export av färsk och saltad fisk. Listan på importvaror från Belgien omfattade koks, handelsjärn, rör av alla slag, valsverksprodukter, arbeten av j ä r n och stål, metaller, maskiner, en rad kemikalier och färgämnen samt textilråvaror och textilfabrikat. I importen beräknades även ingå kolonialvaror m. m. från Kongo. Beträffande betalningsförbindelserna gällde alltjämt finansavtalet av den 30 maj 1945. Förhandlingar, som senare under året upptogos inom den blandade kommissionen, resulterade i en överenskommelse den 3 juni 1948. Med hänsyn till den ur svensk synpunkt otillfredsställande utvecklingen av betalningsutbytet hade det tidigare under året visat sig nödvändigt att å svensk sida iakttaga en viss återhållsamhet vid beviljandet av licenser för import från Belgien—Luxemburg. Den nu ingångna överenskommelsen, som utgjorde ett tillägg till handelsavtalet, förutsåg ett successivt återupptagande av den svenska importlicensgivningen. Det i juni 1947 ingångna handelsfördraget mellan Sverige och Frankrike, var avsett att utlöpa den 31 oktober s. å. Förhandlingar, som ägde rum dessförinnan, resulterade i ett protokoll, dagtecknat den 31 oktober 1947, rörande det svensk-franska varuutbytet under ett år framåt t. o. m. den 31 oktober 1948 samt ett därtill hörande finansprotokoll. De sålunda träffade överenskommelserna framlades av Kungl. Maj :t i proposition nr 57 för 1948 års riksdag och godkändes av denna. Varuutbytet skulle enligt överenskommelsen omfatta ett flertal för de båda länderna viktiga varuslag. Den svenska exporten, som beräknades komma att uppgå till ca 180 milj. kronor, utgjordes av sågade och hyvlade trävaror, pappersmassa och viskoscellulosa, papper, j ä r n och stål samt produkter därav, verktyg, maskiner och järnmanufaktur, färsk och saltad fisk, fiskkonserver, vissa kemikalier m. m.

224 Importen från Frankrike, som beräknades uppgå till ca 230 milj. kronor, komme att tillförsäkra Sverige vissa för försörjningen viktiga varor, nämligen en del livsmedel och kolonialvaror, vin och sprit, åtskilliga kemiska produkter, textilvaror, handelsjärn, järnrör, skrot samt maskiner och instrument. Vid upprättandet av varulistorna hade man, som framgår av anförda siffror, räknat med ett ej oväsentligt importöverskott från Frankrike för att bereda utrymme för fraktbetalningar och andra betalningar för svenska prestationer samt för återbetalning av tidigare till Frankrike lämnade krediter, varav betydande belopp ännu utestodo. Finansprotokollet gick ut på förlängning av det i samband med 1946 års varuutbytesprotokoll träffade betalningsavtalet. överläggningar, som i april 1948 höllos av den för främjande av varuutbytet mellan Sverige och Frankrike tillsatta blandade regeringskommissionen, ledde till avslutandet den 19 s. m. av en överenskommelse om fransk tilläggsexport under avtalsåret på ca 40 milj. kronor samt en svensk tillläggsexport på ca 10 milj. kronor. Den mellan Sverige och Schweiz träffade handelsöverenskommelsen avmars 1946, som var avsedd att gälla till den 1 april 1947, hade efter förhandlingar under hösten 1946 till sin giltighet förlängts till den 30 juni 1947; samtidigt härmed hade de schweiziska myndigheterna infört en betalningsmässig kontingentering av den schweiziska exporten till Sverige (se del VIII sid. 209). Skärpningen i mars 1947 av den svenska importregleringen medförde en viss minskning i varuutbytet mellan Sverige och Schweiz. Den svenska importen från nämnda land hade nämligen efter kriget — särskilt på textilområdet — kommit att omfatta varor, som ur svensk synpunkt måste anses vara av umbärlig natur. Importen från Schweiz uppgick år 1947 till ett värde av ca 208 milj. kronor, medan den svenska exporten dit nådde ett värde avblott något över 106 milj. kronor. Efter utlöpandet av 1946 års överenskommelser ägde förhandlingar rum, vilka på grund av meningsmotsättningar blevo ganska långdragna men i februari 1948 ledde till enighet om riktlinjerna för ett nytt avtal. Enligt dessa riktlinjer skulle avtalet få formen av en bilateral kontingentöverenskommelse, gällande för en period av två år (maj 1948—30 april 1950) och baserad på en utjämnad betalningsbalans, dock att från schweizisk sida en kortfristig kredit skulle lämnas för att underlätta avvecklingen av vissa vid avtalsperiodens början utestående svenska betalningsförpliktelser. På grundval av de överenskomna riktlinjerna träffades dels en överenskommelse angående varuutbytet, dels en betalningsöverenskommelse, båda dagtecknade den 30 april 1948. De framlades för riksdagen i proposition nr 293 och godkändes av denna. Varorna i kontingentlistan för den schweiziska utförseln till Sverige upp-

225 delades i två grupper, A och B, för vilka gällde något olika bestämmelser beträffande ordningen för licensgivningen. Den förra gruppen omfattade ur svensk försörjningssynpunkt angelägna varor, såsom kemisk-farmaceutiska produkter, textilhjälpmedel, anilinfärger, metaller och nietallhalvfabrikat samt åtskilliga slag av maskiner, elektrisk materiel och instrument m. m. Gruppen B innefattade i huvudsak traditionella schweiziska exportvaror, såsom vävnader och andra textilier samt ur. Väldet av de i listan upptagna kontingenterna uppgick sammanlagt för hela avtalsperioden till ca 135 milj. kronor. Den svenska exporten träffades ej av några restriktioner i Schweiz. Emellertid hade det befunnits lämpligt att fastställa kontingenter även för denna, avsedda att tillämpas om och i den mån importbegränsningar skulle införas å schweizisk sida. Enligt betalningsöverenskommelsen skulle betalningarna för varuleveranser ävensom olika andra betalningar verkställas över särskilda av de båda ländernas centralbanker eller av befullmäktigade privatbanker för varandra öppnade konton i svenska kronor resp. schweizerfrancs. Den omförmälda schweiziska krediten skulle lämnas under formen av en ömsesidig övertrasseringsrätt å centralbankernas nyssnämnda konton uppgående till 30 milj, schweiziska francs resp. 25 milj. svenska kronor. Krediten förutsågs vara återbetald vid avtalsperiodens slut. Skulle den svenska exporten bli större än vad man räknat med i betalningsplanen, komme man att förhandla om en höjning av de schweiziska utförselkontingenterna. De båda regeringarna skulle utse en blandad kommission med uppgift att övervaka tillämpningen av avtalet och fastställa eventuella tilläggskontingenter. Efter förhandlingar i Rom träffades den 20 januari 1948 ett handelsavtal mellan Sverige och Italien jämte vissa i samband därmed stående uppgörelser. Avtalskomplexet godkändes av riksdagen i enlighet med proposition nr 1412. Handelsavtalet, som skulle gälla retroaktivt fr. o. m. den 1 december 1947, d. v. s. den dag då 1946 års handelsavtal upphörde att gälla, t. o. m. den 30 november 1948, stadgade ömsesidiga utfästelser om export- och importlicensering för ett antal å särskilda listor uppförda varuslag intill däri angivna kvantiteter eller värden. Med hänsyn till rådande kursförhållanden samt prisläget i Italien skulle varuutbytet tills vidare och provisoriskt försiggå uteslutande i form av s. k. reciprocitetsaffärer. I syfte att tillförsäkra det svenska folkhushållet värdefulla italienska varor i utbyte mot svenska skogsindustriprodukter skulle i enlighet med ett särskilt signaturprotokoll exporten av konstsilkemassa, ädelcellulosa och tidningspapper göras beroende av import från Italien av bl. a. bomullsgarner och bomullsvävnader, cellullgarner och hampgarner. Leverans av pappersmassa och mekanisk torr massa hade knutits samman med leveranser 15—916203

226 av andra för Sverige värdefulla italienska varor, såsom råhampa, olika kemiska produkter och färgämnen samt elektrisk installationsmateriel. Elektriska kablar och ledningar från Italien skulle utbytas mot ädelcellulosa och kraftpapper till motsvarande värde. Alla övriga i varulistorna uppförda varor bildade en allmän grupp, inom vilken reciprocitetsaffärer kunde avslutas. Handelsavtalet förutsåg ett varuutbyte, som beräknades hålla sig inom en ram av ea 150 milj. kronor i vardera riktningen. Den 1 juni 1948 paraferades i Madrid ett handels- och betalningsavtal mellan Sverige och Spanien, varom underhandlingar förts under april och maj månader mellan en spansk och en svensk delegation. Avtalet var avsett att, sedan det godkänts av båda regeringarna, ersätta den överenskommelse som tidigare reglerat handelsutbytet mellan Sverige och Spanien. Det skulle provisoriskt tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948 och gälla tills det uppsagts av endera parten. I anslutning till avtalet hade ett protokoll med varulistor upprättats, vilket givits en giltighetstid av ett år. Genom notväxling i juni 1948 träffades uppgörelse mellan svenska och portugisiska regeringarna angående reglering av handelsförbindelserna mellan de två länderna. Överenskommelsen, som skulle tillämpas från den 1 juli 1948, innebar att vartdera landets licensgivande myndighet skulle medgiva en årlig import, som till omfattning och sammansättning motsvarade medeltalet för åren 1946 och 1947 enligt vartdera landets importstatistik. överenskommelsen innefattade med hänsyn härtill icke några kontingenter. Den 14 juli 1947 undertecknades i London en överenskommelse om vissa tillägg till det betalningsavtal som den 6 mars 1945 träffats mellan Sverige och Storbritannien. Å ömse sidor medgavs full konvertibilitet för de nettobalanser, vilka komme att uppstå i pund resp. svenska kronor i samband med löpande betalningar mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan sterlingområdet samt alla de länder, vilka träffat överenskommelse av liknande natur med Storbritannien. Sveriges ackumulerade fordringar i pund per den 15 juli bundos t. o. m. den 31 december 1949. De beräknades uppgå till sammanlagt 25 milj. pund, varav 8,5 milj. mottagits i samband med överföring av pund från norska konton i enlighet med bestämmelserna i de mellan svenska och norska regeringarna slutna överenskommelserna den 14 juni 1945 samt 3,5 milj. pund härrörde från 1939 års svensk-engelska finansuppgörelse. Endast återstående 13 milj. pund hade sålunda uppkommit inom ramen för 1945 års betalningsavtal. Sedan brittiska regeringen, efter förhandlingar med Förenta staterna, den 20 augusti 1947 sett sig föranlåten att häva pundvalutans konvertibilitet i dollar, måste nya överläggningar äga r u m mellan svenska och brittiska myndigheter med hänsyn till återverkningarna av detta beslut på det nyss-

227 nämnda tilläggsavtalet den 14 juli 1947. Dessa överläggningar ledde till samförstånd om att betalningarna mellan Sverige och sterlingområdet skulle fortsätta på grundval av betalningsavtalet mellan de båda länderna med de modifikationer, som följde av att pundvalutan icke längre var en fritt konvertibel valuta, samt i avvaktan på de mera ingående förhandlingar, som av-sågos skola äga rum inom en nära framtid. Dylika förhandlingar upptogos under hösten och ledde till avslutande den 24 november 1947 av ett nytt tilläggsavtal till betalningsavtalet den 6 mars 1945. Den nya uppgörelsen avsåg tiden t. o. m. den 31 december 1949. Vid överläggningarna förelåg enighet om önskvärdheten av ett under givna betingelser utökat varuutbyte mellan Sverige och Storbritannien. Med utgångspunkt härifrån uppdrogos genom det nya avtalet sådana riktlinjer för Sveriges handelsförbindelser med sterlingområdet, att betalningarna mellan de båda områdena skulle komma att balansera. Vissa prognoser uppgjordes beträffande varuutbytet under år 1948. Det räknades med att den svenska exporten skulle ernå ungefär traditionell omfattning och sammansättning och sålunda komma att bestå huvudsakligen av trävaror, pappersmassa, papper, järnmalm, maskiner m. m. ävensom fisk. Inom ramen för betalningsbalansen bereddes även utrymme för svenska fraktinkomster i pund. Från engelsk sida avsågs exporten skola omfatta i huvudsak kemiska produkter, hudar och skinn, textilvaror, j ä r n och stål, maskiner, transportmedel, instrument och verktyg. Någon definitiv utfästelse om återupptagande av kolleveranserna under 1948 kunde vid detta tillfälle icke erhållas, men det hänvisades till vid Paris-konferensen gjorda åtaganden från engelsk sida rörande kolexport till Europa under 1948 under förutsättning av Marshall-planens realiserande (se sid. 236), i anslutning vartill bekräftades, att Sverige i så fall kunde räkna med att erhålla sin andel. Vid fortsatta förhandlingar under november—december 1947 upptogos i första hand till behandling dels föreliggande speciella svenska och engelska importönskemål, dels även vissa frågor med avseende på tillämpningen av gällande import- och valutarestriktioner i de båda länderna med hänsyn tagen särskilt till bestämmelserna i den nya betalningsöverenskommelsen. Man förklarade sig nu från brittisk sida beredd att fr. o. m. den 1 januari 1948 återupptaga kolexporten till Sverige. Ett första leveransprogram fastställdes, avseende ca 500 000 ton kol med förutsedda skeppningar av ca 10 000 ton per vecka. Beträffande maskiner, apparater, instrument m. m. räknades med en export under 1948 till ett värde av närmare 200 milj. kronor. Med avseende på j ä r n och stål garanterades leveranser ur 1948 års produktion av minst 50 000 ton enligt en mellan ifrågakommande svenska och brittiska instanser överenskommen fördelningsplan. Mera preciserade uppgifter lämnades nu även rörande exportmöjligheter, priser m. m. i fråga om textilvaror och vissa viktigare kemikalier m. m. Från svensk sida ställ-

228 des i utsikt lättnader med avseende på importlicensgivningen för ett antal ur engelsk exportsynpunkt betydelsefulla varor, som under normala förhållanden funnit avsättning på den svenska marknaden. Totala importen till Sverige från Storbritannien förutsågs kunna nå ett värde av omkring 750 milj. kronor. På exportsidan förklarade man sig från svensk sida räkna ined leveranser till Storbritannien under 1948 av ca 150 000 ton mekanisk massa, innebärande en väsentlig ökning i jämförelse med vad tidigare förutsatts. Vissa uppmjukningar hade vidare kunnat utverkas i den engelska imporlregleringen, varigenom förbättrade exportmöjligheter skapats för ett antal svenska produkter, som traditionellt funnit avsättning på den brittiska marknaden. Enighet hade bl. a. uppnåtts om viss export av den svenska j ä r n - och stålindustriens produkter. Totalvärdet av de svenska leveranserna till England under år 1948 beräknades kunna uppgå till omkring 500 milj. kronor. Under senare hälften av mars 1948 ägde i London överläggningar rum rörande vissa ömsesidiga tilläggsleveranser inom ramen för gällande svenskbrittiska handels- och betalningsöverenskommelser. Bl. a. åtog man sig på brittisk sida att utöver tidigare avtalade kvantiteter under år 1948 leverera 450 000 ton stenkol och 30 000 ton koks. Förhandlingar angående reglering av handels- och betalningsförhållandena mellan Sverige och Tjeckoslovakien inleddes i Stockholm under juli 1947. Någon enighet kunde emellertid icke då uppnås, enär bl. a. de tjeckoslovakiska önskemålen om export till Sverige av vissa ur svensk försörjningssynpunkt umbärliga varor voro mera omfattande än vad från svensk sida kunde godtagas. Förhandlingarna återupptogos i september och ledde till uppgörande av dels ett protokoll rörande varuutbytet, dels ett betalningsavtal, båda daterade den 30 oktober 1947. Riksdagens godkännande härav inhämtades genom proposition nr 33. Protokollet rörande varuutbytet stadgade, att det redan tidigare genom överenskommelsen av den 29 juli 1946 förlängda handelsavtalet av den 17 november 1945 skulle förbli i kraft till den 31 oktober 1948 med vid protokollet fogade nya listor på import och export, slutande på sammanlagt ca 240 milj. kronor. Förteckningen över de varor, som avsågos skola införas till Sverige, omfattade bl. a. humle, kaolin och andra leror, diverse kemikalier, garner och vävnader, porslin, glas, grålumppapp, järn och stål, elektriska maskiner och elektrisk installationsmateriel, verktygsmaskiner, textilmaskiner samt diverse andra maskiner och instrument. Den svenska exporten omfattade bl. a. fisk, fiskkonserver, garvextrakter, granit, järnmalm, diverse kemikalier, textilavfall och lump, maskinfilt, järn och stål, metall- och träbearbetningsmaskiner och verktyg, separatorer och mjölkningsmaskiner, ackumulatorer samt diverse maskiner och apparater.

229 Den nya betalningsöverenskonimelsen förutsåg, att de båda ländernas centralbanker inom vissa limiter skulle ställa svenska resp. tjeckoslovakiska kronor till varandras förfogande för möjliggörande av sådana löpande ömsesidiga betalningar, inklusive frakter, som förföllo till betalning under avtalstiden. För reglering av sådana ömsesidiga förpliktelser, som hänförde sig till tiden före den 1 november 1947, träffades särskild uppgörelse. Samtidigt löpande betalningar skulle verkställas genom förmedling av svenska och tjeckoslovakiska banker i enlighet med i båda länderna gällande valutabestämmelser. Efter förhandlingar inom den svensk-tjeckoslovakiska blandade regeringskommissionen i Stockholm 10—17 mars 1948 träffades vissa överenskommelser, som sedan godkändes av de båda regeringarna. Vid överläggningarna konstaterades, att ett uppkommet underskott för Tjeckoslovakien inom ramen för betalningsavtalet av den 30 oktober 1947 till stor del berodde på att viss tjeckoslovakisk export, som verkställts efter sistnämnda dag, skett i avräkning på tidigare handelsavtal och att som följd därav en oväntad återhållsamhet visats å tjeckoslovakisk sida vid licensgivningen för import av svenska varor. För undanröjande av fortsatta svårigheter för varuutbytet vidtogos vissa arrangemang, innebärande bl. a. att Sveriges överdragningsrätt enligt gällande betalningsavtal höjdes från 12 till 19 milj. kronor. I syfte att reglera handels- och betalningsförhållandena mellan Sverige och Österrike upptogos i oktober 1947 i Stockholm mellan svenska och österrikiska delegationer förhandlingar, vilka sedan fortsattes i Wien. Härvid träffades dels en varuutbytes- och dels en betalningsöverenskommelse, vilka undertecknades den 12 april 1948 samt senare av riksdagen godkändes enligt proposition nr 264. Handelsöverenskommelsen var liksom de nederländska och belgiska av ramavtalskaraktär och stadgade, att de båda regeringarna skulle för tiden 12 april 1948—11 april 1949 fastställa de kontingenter, som skulle vara normerande för varuutbytet. Detta beräknades skola uppgå till ett värde av ungefär 16 milj. kronor i vardera riktningen. Den avsedda svenska exporten omfattade huvudsakligen järn- och stålvaror, maskiner, kemikalier och mineraliska produkter, papper och pappersavfall samt fisk. Bland de österrikiska exportvarorna märkas bl. a. magnesit, tackjärn och valstråd, maskiner, traktorer, textilier och konfektionsvaror samt hattar. De enligt belalningsöverenskommelsen reglerade betalningarna skulle verkställas i svenska kronor över ett för ändamålet av Sveriges riksbank för österrikiska nationalbanken öppnat konto. Liksom skett i fråga om mellanhavandena med flera andra länder skulle de båda regeringarna utse en blandad kommission med uppgift att övervaka tillämpningen av överenskommelsen samt att framlägga förslag ägnade att

230 underlätta emellan.

dess tillämpning och överhuvud främja varuutbytet länderna

Som resultat av förhandlingar rörande förlängning av 1946 års handelsavtal mellan Sverige och Ungern, vilket utlöpte den 31 juli 1947, undertecknades den 28 november s. å. ett protokoll jämte därtill hörande skriftväxling. Protokollet innebar, att nämnda handelsavtal förlängdes t. o. m. den 31 juli 1948. Nya kontingentlistor fastställdes. Beträffande de ur försörjningssynpunkt särskilt viktiga varorna överenskoms, att de två länderna vid exportlicensgivningen skulle så mycket som möjligt eftersträva jämvikt vid utbytet av dessa varor. Den svenska exporten till Ungern förutsågs komma att omfatta bl. a. järnmalm, pappersmassa, papper och pappersavfall, kullager, maskiner och motorer, volframtråd, järn- och stålprodukter, kemiska och farmaceutiska produkter, pälsvaror, fisk och hästar. F r å n Ungern förutsågos leveranser av hårdträ, handelsjärn, aluminiumprodukter, elektriska motorer och elektrisk utrustning, livsmedelsprodukter, pälsvaror, ylle- och bomullsvävnader, konstsilke, badkar, lås, radiomateriel och elektriska mätare. Varuutbytet fram till den 1 augusti 1948 beräknades komma att uppgå till ca 17 milj. kronor i vardera riktningen. I syfte att underlätta för Ungern att skaffa sig betalningsmedel för reglering av bl. a. finansiella skulder, som skulle betalas under avtalsåret 1947/48, medgavs därutöver en ungersk tillläggsexport på Sverige uppgående till 2,35 milj. kronor. Vid förhandlingar i Stockholm mellan en svensk och en jugoslavisk delegation uppnåddes enighet om varuutbytet mellan Sverige och Jugoslavien under perioden 15 april 1948—15 april 1949. Resultatet sammanfattades i ett protokoll jämte därvid fogade varulistor, som undertecknades den 22 maj 1948. Den dittills gällande handels- och betalningsöverenskommelsen av år 1947 skulle förbli i kraft jämväl under den nya avtalsperioden. Bland de varor som under perioden av-sågos skola exporteras från Sverige märkas kemiska och farmaceutiska produkter, papp och papper, j ä r n och stål, elektrotekniska varor samt maskiner. Bland importvarorna förekommo flera för Sveriges försörjning viktiga varor såsom majs, foderkakor, koppar, bly, soda, bauxit, krommalm, glycerin och blymönja samt hårdträ. Den svenska exportens värde beräknades approximativt till 15 milj. kronor och importen till 42 milj. kronor. Det sålunda förutsedda jugoslaviska exportöverskottet var i likhet med föregående år avsett att möjliggöra för de jugoslaviska myndigheterna att verkställa betalning för de i 1947 års avtal fastställda långtidsleveranserna ävensom att gälda ersättning för nationaliserad svensk egendom i Jugoslavien. Svenska regeringen ställde jämväl till jugoslaviska regeringens förfogande

231 ett belopp av 10 milj. kronor i enlighet med den i juli 1946 i Washington träffade uppgörelsen angående de tyska tillgångarna i Sverige. Den 22 september 1947 undertecknades efter förhandlingar i Stockholm ett handelsavtal mellan Sverige och Bulgarien (Bulgariska folkrepubliken). Det underställdes riksdagen i proposition nr 30/1948 och godkändes av denna. I avtalet föreskrevs, att varuutbytet skulle äga rum i enlighet med de bestämmelser, som i vederbörande land tillämpades i avseende å importen och exporten. Kontingenter, innebärande åtaganden att utfärda exportresp. importlicenser för vissa varor till särskilda kvantiteter eller värden, fastställdes sålunda icke. Båda parterna förbundo sig å andra sidan att medge varandra en så förmånlig behandling som möjligt vid beviljandet av licenser. I samband med förhandlingarna ägde informatoriska diskussioner rum angående varuutbytets gestaltning. Detta förutsågs komma att omfatta, beträffande den bulgariska exporten sådana varor som trädgårdsprodukter, alster av livsmedelsindustri, tobak, medicinalväxter, opium, ricinolja, glycerin, oberedda lammskinn, hårdträ och vissa mineralier, samt beträffande den svenska exporten bl. a. vissa kemiska och farmaceutiska produkter, järn och stål, metallmanufaktur, maskiner, motorer, instrument och apparater samt reservdelar. En blandad regeringskommission skulle tillsättas för övervakande av avtalets tillämpning och för handelsförbindelsernas främjande över huvud. Enligt en till handelsavtalet fogad betalningsöverenskommelse skulle betalningarna för varuleveranser och för tjänster i samband med varuutbytet ävensom järnvägs-, post- m. fl. kostnader verkställas över ett hos Sveriges riksbank i den bulgariska nationalbankens namn öppnat konto i svenska kronor. Avtalet, som provisoriskt trätt i kraft den 1 oktober 1947, skulle gälla till utgången av år 1948 men automatiskt förlängas för ett år i sänder med en månads uppsägning. Den 25 j u n i 1948 undertecknades ett handelsavtal jämte ett protokoll rörande betalningsförbindelserna mellan Sverige och Grekland. Den i avtalet ingående svenska exportlistan innehöll traditionella svenska exportvaror, såsom trävaror, tidningspapper, pappersmassa, fisk, tändstickor, kullager, fotogenkök och lödlampor, järn- och stålprodukter samt maskiner. Bland de grekiska exportvarorna märkas tobak, kolofonium, hudar och skinn, tarmar, valloneaextrakt, olivolja, järnskrot samt vissa mineral. Vissa försörjningsmässigt viktiga svenska varor, såsom tidningspapper och pappersmassa, skulle från grekisk sida betalas i dollar. I övrigt skulle köpare och säljare med vissa undantag ha frihet att välja mellan privata kompensationsaffärer eller betalning via ett grekiskt konto i Sveriges riksbank.

232 I likhet med vad som stadgats i flera andra av Grekland ingångna handelsavtal skulle vid försäljning mot betalning över det grekiska kontot i riksbanken svenska exportvaror i prisutjämnande syfte belastas med en viss procentuell avgift, medan grekiska exportvaror skulle åtnjuta en premie av samma värde. Handelsöverenskommelsen mellan Sverige och Turkiet den 24 april 1946 (se del VII sid. 316), vars giltighet stillatigande förlängts till den 15 juni 1948, ersattes då av ett nytt, den 7 juni 1948 dagtecknat handelsavtal, gällande för ett år med automatisk förlängning för ett år i sänder med två månaders uppsägning. Avtalet, som godkändes av riksdagen enligt proposition nr 296, åtföljdes av en betalningsöverenskommelse. Det meddelades angående dessa avtal, att man ansett tillfredsställande garantier ha vunnits för upprätthållande av en rimlig balans i varuutbytet ävensom beträffande de valutor, i vilka en eventuell balans skulle regleras å den turkiska centralbankens konto i Sveriges riksbank. Härvid hade man med utnyttjande av vissa multilaterala betalningsmöjligheter skapat förutsättningar att undvika betalningar i fria valutor ävensom att fortsätta det traditionella varuutbytet och därmed nå en väsentlig handelsvolym. De ifrågakommande import- och exportvarorna blindos icke i särskilda kontingenter, utan handeln förväntades i stort sett skola utveckla sig fritt. De enligt gällande överenskommelser mellan Sverige och Sovjetunionen utsedda regeringsombuden för de båda länderna sammanträdde under m a r s 1948 i Stockholm för att granska utvecklingen av de svensk-ryska varuutbytes- och kreditavtalen fram t. o. m. den 31 december 1947. Beträffande varuutbytesöverenskommelsen konstaterades härvid, att kontrakt slutits om leverans från Sovjetunionen till Sverige av varor till ett belopp av närmare 59 milj. kronor, varav levererats för ca 53 milj. kronor. Kontrakten om leveranser av svenska varor till Sovjetunionen i enlighet med nämnda överenskommelse hade uppgått till ca 30 milj. kronor, varav för ca 29 milj. kronor skeppats. Importen hade i huvudsak omfattat sådana industriella råvaror och halvfabrikat, som förutsetts i den överenskomna kontingentlistan, exempelvis krom- och manganmalm, järnskrot, tackjärn, handelsjärn, kalisalt, glaubersalt, koksalt, apatitkoncentrat, asbest, paraffin, lin, får- och getskinn. På basis av kontrakt avslutade före importregleringens ikraftträdande hade därjämte införts bl. a. pälsverk till ett belopp av omkring 8 milj. kronor. Vid sidan om varuutbytesöverenskommelsen hade dessutom levererats varor, huvudsakligen från den ryska zonen i Tyskland, till ett värde av ca 43 milj. kronor; de viktigaste posterna utgjordes här av brunkolsbriketter, kalisalt, får- och getskinn. Den svenska exporten inom ramen för varuutbytesöverenskommelsen hade utgjorts av j ä r n och stål, volfram- och molybdentråd, kul- och rullager, vissa reservdelar samt

233 hästar, nötkreatur och fisk. För att utjämna betalningsbalansen hade, huvudsakligen under första halvåret 1947, från Sverige till Sovjetunionen transfererats dollar till ett belopp motsvarande ca 25 milj. kronor. I fråga om kreditavtalet hade de ryska inköpsorganisationerna fram till årsskiftet placerat beställningar i Sverige eller träffat uppgörelser med svenska firmor om leverans av i avtalet förutsedda varor, såsom vatten- och ångturbiner samt generatorer därtill, elektrisk materiel, gruvutrustning, utrustning för geologiska undersökningar, torvbearbetningsmaskiner, utrustning för kemisk industri och för laboratorier, svetsmaskiner och armatur, till ett belopp av sammanlagt omkring 300 milj. kronor, varav levererats för ca 19 milj. kronor. För betalningar av verkställda leveranser och förskott till placerade beställningar hade krediten under ifrågavarande period tagits i anspråk med ca 35 milj. kronor. Vidare hade kreditmedel i förutsedd ordning utnyttjats för inlösen av 1940 års kredit samt för betalning av vissa svenska ekonomiska anspråk med omkring 37 milj. kronor. Rörande handelsförbindelserna mellan Sverige samt de b r i t t i s k a o c h a m e r i k a n s k a o c k u p a t i o n s z o n e r n a i Tyskland — från början av 1947 i ekonomiskt hänseende sammanslagna till en enhet, Bizonen — hade mot slutet av år 1946 överläggningar ägt rum i Berlin mellan en svensk delegation och vederbörande brittiska och amerikanska ockupationsmyndigheter, varvid från dessa myndigheters sida lämnats närmare upplysningar rörande de former, under vilka handelsförbindelserna mellan Sverige och ifrågavarande zoner skulle försiggå (se del VIII sid. 220). I anslutning till dessa överläggningar dryftades i april 1947 i Berlin förutsättningarna för ett vidgat varuutbyte. Enighet uppnåddes därvid om att betalningar i samband med varuutbytet skulle verkställas i dollar. Därjämte kom man överens* om vissa lättnader beträffande svenska affärsmäns resor i ockupationszonerna i fråga. Någon uppgörelse om mera preciserade åtaganden i avseende å varuutbytet kom däremot vid detta tillfälle icke till stånd. Resultaten av överläggningarna sammanfattades i ett den 15 april 1947 dagtecknat memorandum. Genom en den 5 oktober 1947 efter förhandlingar i Stockholm träffad ny överenskommelse med de brittiska och amerikanska ockupationsmyndigheterna fastställdes härefter, med ändring av uppgörelsen den 15 april, att betalningar mellan Sverige och de båda zonerna i stället skulle erläggas över ett av Sveriges riksbank öppnat konto i svenska kronor, varvid uppkommande saldon dock skulle regleras kvartalsvis i dollar. Överenskommelsen innefattade vidare bestämmelser om utnyttjandet av det belopp av 63 milj. kronor, som jämlikt Washington-avtalet den 18 juli 1946 rörande den tyska egendomen i Sverige ställts till amerikanska myndigheters förfogande för inköp av varor för det tyska folkhushållet (jfr del VIII sid. 345).

234 Den sammanlagda införseln under år 1947 från de brittiska och amerikanska zonerna i Tyskland uppgick till ett värde av omkring 24 milj. kronor, medan Sveriges utförsel till samma zoner under nämnda år nådde ett värde av omkring 18 milj. kronor. Frånvaron av närmare uppgörelse rörande varuutbytets sammansättning visade sig verka hämmande på handelsutvecklingen. I syfte att såvitt möjligt skapa en mera ändamålsenlig reglering därav upptogos förhandlingar under februari 1948 i Berlin och Frankfurt a. M. Dessa ledde till avslutandet av en ny överenskommelse i form av ett protokoll rörande Sveriges handels- och betalningsförbindelser med brittisk-amerikanska ockupationszonerna i Tyskland (Bizonen), vilken undertecknades den 19 april 1948 och ersatte det förutnämnda memorandum av den 15 april 1947. Uppgörelsen underställdes riksdagen i proposition nr 294 och godkändes av denna. Den skulle tills vidare gälla intill utgången av år 1948. I protokollet hänvisades till två varuförteckningar, varav den ena, som upptog den förutsedda exporten från Sverige till de båda zonerna under år 1948, omfattade bl. a. järnmalm, trävaror, pappersmassa, papper, kemikalier samt järn och stål. I den andra listan, som angav exporten från de båda zonerna till Sverige, uppräknades följande varuslag, nämligen koks, tackjärn, valsverksprodukter och andra järn- och stålprodukter, maskiner, apparater, instrument, mineralier, kemikalier (inkl. farmaceutiska produkter), sten-, glas- och porslinsprodukter samt textilier. Hela varuomsättningen för år 1948 beräknades uppgå till ett värde av omkring 340 milj. kronor, varav ca 190 milj. för den svenska exporten och ca 150 milj. kronor för exporten från de båda zonerna. Betalningarna i samband med varuutbytet förutsattes alltjämt komma att regleras genom den förut omförmälda överenskommelsen av den 5 oktober 1947. Uppkommande saldon skulle sålunda kvartalsvis utjämnas genom överföringar i dollar. Leveransplanen för 1948 förutsågs dock skola kunna genomföras så, att dylika överföringar i stort sett komme att undvikas. En ny överenskommelse rörande det svenska varuutbytet med Bizonen träffades i maj 1948, varvid avtalades vissa ömsesidiga leveranser inom ramen för gällande principuppgörelse. Handels- och betalningförbindelserna mellan Sverige och den f r a n s k a o c k u p a t i o n s z o n e n i Tyskland reglerades genom överenskommelser, som den 10 oktober 1947 träffades i Baden-Baden med den franska militärregeringen i nämnda zon. Till handelsavtalet voro fogade två varulistor. Den första innehöll en uppräkning av varor, som man å ömse sidor ansåg sig kunna exportera, varjämte vissa kvantitets- och värdeuppgifter lämnades angående de troliga exportmöjligheterna. Den andra listan utgjordes endast av en uppräkning av vissa varuslag, beträffande vilka man ansåg export kunna komma i fråga, men för vilka man icke ansett sig kunna ange några

235 kvantitets- eller värdesiffror, överenskommelserna, vilka gällde för en tid av sex månader, förlängdes sedermera att gälla till den 10 juli 1948. Efter förhandlingar i Berlin mellan en svensk delegation och vederbörande ryska myndigheter undertecknades den 23 juni 1948 en överenskommelse rörande varu- och betalningsutbyiet mellan Sverige och den r y s k a o c k u p a t i o n s z o n e n i Tyskland, överenskommelsen, som gällde för liden 1 juli 1948—30 juni 1949, förutsåg ett varuutbyte om ca 11 milj. kronor i vardera riktningen. De svenska leveranserna beräknades omfatta bl. a. fisk, svavelkis, garvämnen och andra kemikalier, cellulosa, papper, kvalitetsstål och viss elektrisk materiel. Bland de varor som avsågos skola exporteras från zonen märkas kaolin, leror, eldfast tegel, kali, kemikalier, tekniskt glas och porslin, maskiner samt vissa finmekaniska och optiska artiklar. Betalningarna skulle enligt överenskommelsen äga rum i kronor över två konton, vilka Sveriges riksbank och Garantie- und Kreditbank i Berlin öppnat för varandra. Bestämmelserna omfattade icke affärer som de ryska utrikeshandelskontoren i Berlin kontrakterat utanför varulistorna. Marshall-planen och den europeiska samarbetsorganisationen. 1 Den djupgående rubbning av balansen inom världshandeln, som följde i krigets spår, ledde under åren 1946 och 1947 till en fortsatt sönderbrytning av den intereuropeiska handeln och till allt allvarligare inskränkningar i Europas försörjningsmöjligheter genom import från den amerikanska kontinenten. I den mån vidden av den hotande krisen tecknade sig klarare, växte också insikten om att en vändning till det bättre vore möjlig endast genom ingripande åtgärder på det internationella planet i samverkan, å ena sidan mellan de olika europeiska länderna inbördes, å andra sidan mellan dessa länder gemensamt och Förenta staterna samt övriga transatlantiska produktionsområden. I ett anförande vid Harvarduniversitetet den 5 juni 1947 berörde den amerikanske utrikesministern Marshall den allvarliga ekonomiska situationen i Europa. Han framkastade därvid bland annat tanken, att de europeiska länderna skulle söka i samverkan utarbeta ett gemensamt återuppbyggnadsprogram, till vars genomförande Förenta staterna skulle kunna tänkas lämna sitt stöd. Efter förberedande överläggningar sinsemellan inbjödo de brittiska och franska utrikesministrarna den sovjetryske utrikesministern till Paris för att gemensamt undersöka möjligheterna på europeisk sida att förverkliga den amerikanska utrikesministerns tanke. Diskussionen avslutades den 3 juli utan resultat. Följande dag utfärdade de franska och brittiska utrikesministrarna en inbjudan till samtliga övriga europeiska länder (med undantag av Spanien) att samlas till en konferens i Paris för att ut1

Redogörelsen följer i huvudsak framställningen i propositionerna 1948 nr 257 och 297.

236 arbeta ett europeiskt återuppbyggnadsprogram. Inbjudan antogs av Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Turkiet och Österrike, medan Albanien, Bulgarien, Finland, Jugoslavien, Polen, Rumänien, Sovjetryssland, Tjeckoslovakien och Ungern avböjde densamma. Konferensen sammanträdde den 12 juli och tillsatte därvid bland annat en kommitté för europeiskt ekonomiskt samarbete. Efter drygt två månaders arbete framlade kommittén den 22 september en rapport — den s. k. P a r i s-r a p p o r t e n — som överlämnades till den amerikanske utrikesministern under hänvisning till dennes initiativ i talet vid Harvard. Paris-rapporten innehöll en beskrivning och en analys av de rådande ekonomiska svårigheterna i Europa, vilka befunnos vara av den art, att de icke kunde övervinnas inom rimlig tid utan hjälp utifrån. Särskild uppmärksamhet ägnades åt problemet om de europeiska ländernas stora betalningsunderskott i förhållande till den amerikanska kontinenten och den därav betingade, i många fall akuta bristen på betalningsmedel för importen från denna kontinent av livsviktiga födoämnen och råvaror. Mot denna bakgrund framlades i rapporten ett europeiskt återuppbyggnadsprogram, avsett att genomföras inom loppet av fyra år. Programmet byggde på följande fyra huvudprinciper: 1) energiska produktionsansträngningar av vart och ett av de deltagande länderna; 2) skapande avintern finansiell stabilitet i de deltagande länderna såsom en nödvändig förutsättning för bästa möjliga utnyttjande av Europas resurser; 3) främjande av ekonomiskt samarbete mellan de europeiska länderna; samt 4) avhjälpande av ländernas handels- och betalningsunderskott i förhållande till den amerikanska kontinenten. För att säkerställa genomförandet av återuppbyggnadsprogrammet utfäste sig de 16 deltagande länderna att förena sina ansträngningar i detta syfte och skulle de inbjuda andra europeiska länder att ansluta sig till det gemensamma arbetet. Denna utfästelse skulle göras av varje land med avseende på dess nationella program men under samtidigt hänsynstagande till övriga deltagande länders motsvarande utfästelser. Varje land åtog sig att inrikta alla sina ansträngningar på 1) att utveckla sin produktion för att uppnå uppställda produktionsändam;\], särskilt i vad angick livsmedel och kol; 2) att på bästa sätt och i största möjliga utsträckning utnyttja sin tillgängliga produktionskapacitet och arbetskraft; 3) att modernisera sin utrustning och sina transportmedel för att öka produktiviteten, förbättra arbetsförhållandena och höja levnadsstandarden hos Europas alla folk; 4) att vidtaga alla erforderliga åtgärder för att skyndsamt uppnå intern finansiell och ekonomisk stabilitet samtidigt med att i varje land upprätthölles en hög sysselsättningsnivå; 5) att samarbeta med varandra och med likasinnade länder i vad avsåg varje möjlig åtgärd för att minska tullar och andra handelshinder, såväl i förhållande till varandra som till övriga delar av världen i enlighet med principerna i förslaget till internationell handelsorganisation; 6) att gradvis avskaffa hindren mot enskilda personers fria förflyttning inom Europa; samt att gemensamt skapa de medel, genom vilka gemensamma resurser kunde samfällt utvecklas.

237 I rapporten förutsågs möjligheten av att en särskild organisation skulle behöva upprättas för det ekonomiska samarbetet mellan de deltagande länderna och för förverkligandet av återuppbyggnadsprogrammet. Detta beräknades enligt rapporten kunna genomföras till utgången av 1951, vid vilken tidpunkt de europeiska länderna, för den händelse hjälp erhållits i förutsatt omfattning, skulle ha återvunnit ekonomisk jämvikt och för upprätthållandet av denna jämvikt icke fortsättningsvis behöva särskild hjälp utifrån. På amerikansk sida fullföljdes utrikesminister Marshalls initiativ närmast genom tillsättandet av tre utredningskommittéer för att ur olika synpunkter undersöka Förenta staternas möjligheter att lämna hjälp till Europas återuppbyggnad. Dessa kommittéer avlämnade rapporter till den amerikanske presidenten under oktober och november 1947, av vilka det i stort sett framgick att, med förbehåll för den bristande tillgången på vissa råvaror och halvfabrikat, hjälp av den omfattning och sammansättning, som förutsattes i Paris-rapporten, skulle kunna lämnas utan allvarligt men för det amerikanska näringslivet. Sedan Förenta staternas president i mitten av november inkallat en extra kongressession för att bland annat behandla frågan om en viss förhandshjälp.i avvaktan på Marshall-planens förverkligande, till europeiska länder med särskilt trängande behov, avlämnade han till kongressen den 19 december 1947 ett laglörslag angående det amerikanska hjälpprogrammet, som i väsentlig mån utformats med stöd av Paris-rapportens material. Lagförslaget antogs med vissa ändringar av kongressen i slutet av mars 1948 under titeln »Economic Cooperation Act of 1948» och trädde i kraft genom presidentens underskrift den 3 april 1948. I definitionerna av sina allmänna syftemål anslöt sig den amerikanska lagen nära till Paris-rapportens ordalag. Lagen innehöll bl. a. bestämmelser om upprättandet av en amerikansk organisation för handhavandet av hjälperi och förutsåg skapandet även av en organisation mellan de europeiska liinderiia, som skulle kunna bistå den amerikanska organisationen i dess arbete. Vidare inrymde lagen föreskrifter angående avslutandet av bilaterala avtal n e d de enskilda länderna i Europa inom Marshallplanens ram. Kostnaderm för hjälpen under den första årsperioden 1 april 1948—31 mars 1949 aigavs till 5,3 miljarder dollar. Vad beträffar hjälpen under följande årsperbder utsädes i lagen, att beviljandet av erforderliga medel härför skulle prövas under senare kongressessioner. I anslutning till de förut refererade amerikanska ansträngningarna att skyndsimt förverkliga hjälpplanen för Europas återuppbyggnad, och sedan de deltigande europeiska länderna under hand konsulterats, sammankallades Pais-konferensen till en andra session den 15 mars 1948 med uppgift att uta-beta förslag till stadgar för en organisation för europeiskt ekono-

238 miskt samarbete och att i multilateral avtalsform bekräfta de i Paris-rapporten gjorda allmänna utfästelserna. Vid denna session utarbetades en konvention angående europeiskt ekonomiskt sama r b e t e , vilken undertecknades den 16 april 1948, den s. k. P a r i s k o n ventionen. Konventionen sönderföll i två huvuddelar, varav den första delen omfattade de allmänna riktlinjerna för den gemensamma ekonomiska politiken. Den andra delen innefattade statuterna för en ny internationell organisation (Organisationen för europeiskt ekonomiskt sama r b e t e ) med syfte att upprätta sunda ekonomiska förhållanden i Europa genom samverkan av medlemmarna, i första hand för genomförandet av ett gemensamt återuppbyggnadsprogram. Medlemskap i denna organisation komme att ge betydande fördelar i form av ökade möjligheter till samverkan i gemensamt intresse. Det kunde dock även medföra förpliktelser av stor räckvidd. Dessa förpliktelser voro icke till sitt innehåll närmare preciserade i bestämmelserna rörande den nya organisationen utan härrörde ur varje medlems ansvar för genomförandet av de beslut, organisationen kunde komma att fatta för förverkligande av det allmänna rekonstruktionsprogrammet. Konventionen förutsatte, att varje beslut fattades genom ömsesidig överenskommelse, vilket innebar, att de enstaka länderna hade vetorätt. Såsom medlem av organisationen kunde elt land alltså icke förpliktas till åtgärder, i annan mån än det självt samtyckte därtill. Organisationen skulle förbereda och genomföra de åtgärder, som voro nödvändiga för förverkligande av dess allmänna ekonomiska syften. Den skulle vidare vidtaga de åtgärder, som kunde vara lämpliga för att säkerställa konventionens genomförande, och i detta syfte sörja för upprättandet av sådana nationella organ för att följa utvecklingen i olika länder, som kunde garantera ett effektivt utnyttjande såväl av hjälp utifrån som av egna tillgångar. Den skulle vidare kunna avge rekommendationer rörande fördelningen av knappa varor. Alla dessa olika funktioner sammanhöllos inom ramen av organisationens omedelbara uppgift att successivt utforma och genomföra ett europeiskt rekonstruktionsprogram med stöd av den hjälp utifrån, som kunde komma att ställas till förfogande. Konventionen förelades 1948 års riksdag i proposition nr 257. Med bifall till denna godkände riksdagen Sveriges anslutning till konventionen. Enligt ett till densamma fogat finansprotokoll skulle deltagarstaterna efter vissa beräkningsgrunder gemensamt bära kostnaderna för den nya organisationen. För täckande av de bidrag till organisationens verksamhet, som komme att falla på Sverige, anvisade riksdagen, med bifall till proposition härom nr 258, för budgetåret 1948/49 ett anslag av 200 000 kronor. Som i den föregående redogörelsen omnämnts förutsatte genomförandet av den ekonomiska rekonstruktionen i Europa en nära samverkan mellan å ena sidan de till konventionen anslutna länderna inbördes, å andra sidan

239 dessa länder och Förenta staterna. Samarbetet mellan de europeiska länderna hade erhållit sitt organisatoriska underlag och sin rättsliga ram genom Pariskonventionen. Förenta staternas medverkan i återuppbyggnadsarbetet hade reglerats genom den amerikanska lagen om ekonomiskt samarbete den 3 april 1948. Den återstående frågan, nämligen spörsmålet om formerna för det direkta samarbetet mellan de till Pariskonventionen anslutna länderna och Förenta staterna, hade redan från början varit avsedd att regleras genom direkta avtal mellan vart och ett av dessa länder och Förenta staterna. Förhandlingar för åstadkommande av sådana avtal sattes omedelbart i gång. För Sveriges del upprättades en »överenskommelse angående ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater», vilken undertecknades i Stockholm den 3 juli 1948. Efter en inledning, i vilken angåvos de gemensamma utgångspunkterna för samarbetet och erinrades om å ena sidan Pariskonventionen, å andra sidan den amerikanska lagstiftningen, innehöll avtalet till en början dels en förklaring av Förenta staternas regering, att denna var villig att på framställning lämna Sverige bistånd enligt den amerikanska lagstiftningens regler, dels en förklaring av svenska regeringen om dess avsikt att själv och i samarbete med övriga till Pariskonventionen anslutna länder verka för ekonomisk återuppbyggnad i Europa. Vidare redovisades de allmänna åtaganden, som Sverige i sammanhanget skulle ikläda sig. I nära överensstämmelse med den politik, vilken Sverige vid sin anslutning till Pariskonventionen förklarat sig avse att följa, uttalades, att svenska regeringen komme att göra alla ansträngningar för att vidtaga eller vidmakthålla de åtgärder, som voro nödvändiga för att säkerställa en god användning av landets ekonomiska resurser, för att befrämja produktionsutvecklingen samt för att stabilisera de finansiella förhållandena och befrämja det inomeuropeiska varuutbytet. Sverige åtog sig även att tillsammans med övriga till Pariskonventionen anslutna länder motverka konkurrensinskränkande åtgärder beträffande den internationella handeln. Bestämmelser meddelades, som reglerade de förhållanden, vilka uijpkomme för den händelse Förenta staternas regering utnyttjade sina fullmakter till vissa slag av exportkreditgarantier för finansiering av investeringsplaner i Sverige. Den amerikanska lagstiftningen förutsatte, att Förenta staternas finansiella bistånd till väsentlig del skulle lämnas i form av gåva. Alternativt kunde emellertid ifrågakomma leveranser med stöd av särskild kreditgivning. Eller ock kunde hjälpaktionen taga den formen, att Förenta staterna medgåve vederbörande europeiska land prioritet vid tilldelningen av knappa råvaror, som voro nödvändiga för dess produktion. Nu hade under förhandlingarna från svensk sida framhållits, att svenska regeringen icke hade för avsikt att hemställa om bistånd i gåvoform. Då emellertid avtalet hade i stort sett samma innehåll som motsvarande avtal med andra konventionsländer, där behov förelågo av hjälp väsentligen på gåvobasis, kunde det synas som om avtalsbestämmelserna med hänsyn till de förutsedda motprestationerna till en del voro sådana, att de icke väl svarade mot det svenska fallet. Till bemötande av denna invändning hade under förhandlingarna

240 från amerikansk sida meddelats, att Förenta staternas regering vid tillämpningen av avtalets bestämmelser komme att fullt beakta såväl de särskilda omständigheter, som utmärkte Sveriges ekonomiska förhållanden, som bestämmelserna i gällande handelsavtal. Avtalet innehöll vidare bl. a. stadganden om det samråd rörande avtalets tillämpning, som skulle äga rum mellan de båda regeringarna, samt om skyldigheten att lämna de uppgifter, som kunde erfordras för hjälpprogrammets genomförande. Avtalet underställdes i proposition nr 297/1948 riksdagen för godkännande, vilket ock av denna meddelades. Vid avtalets undertecknande den 3 juli 1948 framförde Förenta staternas sändebud i Stockholm ett meddelande från amerikanske utrikesministern Marshall av följande lydelse: »Med undertecknandet av de bilaterala överenskommelserna mellan de deltagande länderna och Förenta staterna tages ett nytt steg framåt för genomförandet av programmet för Europas återuppbyggnad. Utsikterna till framgång för detta stora företag bero på de europeiska folkens vilja att samarbeta för återuppbyggnaden. Genom kongressens beslut att anslå ett belopp av fem miljarder dollar för programmets första etapp har det amerikanska folket ådagalagt sin tro på att företaget skall lyckas. Detta företag utan motstycke har tagit sig uttryck i formella överenskommelser, som definierat huvudmålen och skapat de nödvändiga förutsättningarna för ett planmässigt förverkligande av dessa mål. Paris-konventionen av den 16 april 1948, som är ett uttryck för de deltagande ländernas avsikter och ömsesidiga förpliktelser, gav upphov till Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete, det organ genom vilket det gemensamma programmet skall förverkligas. De bilaterala överenskommelserna definiera de deltagande ländernas och Förenta staternas avsikter och skapa förutsättningarna för att den amerikanska hjälpen skall kunna komplettera de europeiska insatserna. Huvudförpliktelserna i de bilaterala överenskommelserna överensstämma i allt väsentligt med dem som de europeiska länderna redan själva såväl i rapporten från Paris-konferensen sommaren 1947 som i Paris-konventionen angivit såsom nödvändiga för att möjliggöra återuppbyggnaden. Betydelsefulla framsteg ha gjorts sedan överläggningarna i Paris förra sommaren. Det finnes nu en grundstomme för ett gemensamt återuppbyggnadsprogram, byggt på europeiska insatser och ömsesidig hjälp; en organisation är i arbete, och Förenta staterna har garanterat en omfattande hjälp. Fortsatt samarbete och fortsatta ansträngningar av folken i de berörda länderna böra flärför kunna trygga programmets lyckliga genomförande.»

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Den registrerade svenska handelsflottan bestod enligt kommerskollegii uppgifter vid tidpunkten för krigets början samt vid utgången av åren 1946 och 1947 och vid halvårsskiftet juni/juli 1948 av följande antal fartyg av olika slag med för varje grupp sammanlagt angiven dräktighet i bruttoton. 31/8 1939

Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin (motorseglare) . .. andra Summa

31/12 1946

31/12 1947 Antal fartyg

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

677 585 106 624 1 071 869

689 643 576 689 1 191 832

631 320 687 714 1 259 998

918 8

83 676 2 806

750 Antal fartyg

Bruttoton

77 162

2 252 1 616 740 2 073 1 734 137

Bruttoton

30/6 1948

76 793

2 132 1912 201

75 625

2 151 1 9G6 943

Sammanställningen utvisar en nettoökning av för året 1947 59 och för första halvåret 1948 19 fartyg, varav det övervägande antalet motorfartyg. Dräktighetsökningen utgjorde för de två perioderna resp. 178 064 och 54 742 bruttoton. Jämfört med ställningen den 31 augusti 1939 förelåg en minskning av antalet fartyg med 101 men en ökning av totala tontalet med 350 203 bruttoton. Äng- och segeltonnaget hade minskats med 358 fartyg om 218 245 ton, medan motortonnaget ökats med 257 fartyg om 568 448 ton. Motortonnaget omfattade den 30 juni 1948 64 procent av hela handelsflottan mot 43 procent den 31 augusti 1939. Genomsnittsstorleken per fartyg var i slutet av juni 1948 914,4 bruttoton mot 717,9 vid krigets början. Den för den 30 juni 1948 redovisade tonnagesiffran var den högsta som den svenska handelsflottan dittills uppnått. Därtill kom, att dess effektivitet ökats i avsevärd grad genom stort tillskott av yngre och modernare fartyg med större lastningsförmåga och högre fart. Till största delen härrörde tonnagets ökning från nybyggnader, utgörande för år 1947 109 243 och för första halvåret 1948 61 166 bruttoton. Från ut16—916203

242 landet inköptes fartyg om resp. 102 991 och 22 700 bruttoton och till utlandet försåldes fartyg om resp. 31 652 och 15 313 bruttoton. Under första halvåret 1947 hade inträffat tre fall där fartyg gått under genom minsprängning, alltså som en direkt följd av krigsförhållandena. Något ytterligare sådant förlisningsfall förekom icke under senare halvåret 1947 eller förra halvåret 1948. De summor för under krigsåren och därefter inträffade krigsförlisningar, som anföras i del VIII sid. 224, kunde därför anses giltiga ännu vid utgången av här behandlade period. Sjötrafikens omfattning. Sjötrafiken mellan Sverige och utlandet företedde för hela året 1947 räknat ökad livlighet, trots att den under vintermånaderna i början av året starkt hämmats av ishinder. Emellertid representerade summan för ankommande och utgående tonnage under år 1947 ännu blott ungefär två tredjedelar av summan för 1939. De särskilda månaderna under första halvåret 1948 visade jämförelsevis goda tal. Till följd av den blida väderleken under vintern kunde sjöfarten på de olika huvudlederna — och särskilt gällde detta östersjö- och bottenhavsfarten — igångsättas tidigare än eljest i allmänhet varit fallet. Här nedan anföras månadssiffror för fartygstrafiken på utlandet i de svenska h a m n a r n a under år 1947 och första halvåret 1948 samt till jämförelse siffror för åren 1939 och 1946. Avgående fartyg 1 000 nettoton

Ankommande fartyg 1 000 nettoton 1939

1948 Januari Februari Mars April Maj Juni

1 694 1458 1 649 1 904 2 362 2 417

645 535 708 801 1 051 1021

1 098 560 589 951 1413 1587

1 237 1 153 1 389 1345 1573 1927

1 716 1503 1 663 2 005 2 395 2 548

798 629 718 850 1 164 1077

1 144 622 586 1 027 1451 1601

1439 1 194 1 282 1393

Juli Augusti September Oktober November December

2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832

1 207 1 251 1 200 1231 1060 1 171

1849 1 780 1 770 1 837 1509 1 608

2 780 2 680 1816 2 195 2 122 1693

1361 1 255 1 284 1 274 1 175 1 168

1 975 1 745 1 758 1 838 1 644 1 540

Januari—juni Juli—december

11 484 13 377

4 761 6 198 8 624 11 830 7 120 10 353 13 286

Summa för hela året

24 861 11 881

16 551

.1587 t 925

5 236 6 431 8 820 7 517 10 500

25 116 12 753 16 931

Halvårsvis belyses utvecklingen under krigstiden och åren närmast därefter av följande sammanställning.

243 År 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

Ankommande fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret 11484 5 123 4 540 3 812 4 685 3 519 797 4 761 6 198 8 624

13 377 7 326 7 052 5 749 4 918 2 538 3 552 7 120 10 353

Avgående fartyg 1 000 nettoton l:a halvåret 2:a halvåret 11830 5 264 4 714 4 122 4 880 3 690 1239 5 236 6 431 8 820

13 286 7 562 7 365 6 088 5 135 2 572 4 397 7 517 10 500

Som lastförande redovisas för året 1947 ca 86 procent av det ankommande och 66 procent av det avgående tonnaget samt för första halvåret 1948 88 procent av det ankommande och 64 procent av det avgående tonnaget. Skillnaden i utnyttjad kapacitet för in- och utgående tonnage var ännu mer markerad än under år 1946, vilket uppenbarligen sammanhängde med exportens procentuellt sett försvagade ställning i utrikeshandeln. Det svenska tonnagets andel i sjöfarten mellan Sverige och utlandet sjönk från 58 procent år 1946 till 50 procent år 1947 men höjde sig under första halvåret 1948 åter till nära 56 procent. Beträffande tonnagets användning var det ett utmärkande drag i utvecklingen närmast efter kriget, att det i väsentligt minskad omfattning utnyttjades i tidsbefraktning för utländsk räkning, en naturlig följd av sjöfartsspärrarnas försvinnande. Året 1947 uppvisade i detta hänseende en utveckling i motsatt riktning. Medan rederiernas inkomster av tidsbefraktning i utrikes fart för år 1945 redovisats till 69,8 och för 1946 till 43 milj. kronor, uppgives motsvarande inkomst i statistiken för 1947 till nära 74 milj. kronor. I stället nedgick bruttofraktinkomsten i utrikes farten från 818,1 milj. kronor 1946 till 798,0 milj. kronor 1947 och motsvarande inkomst i inrikes farten från 68,2 till 64,3 milj. kronor. Nedgången torde närmast få tillskrivas den efter den internationella sjöfartsregleringens upphörande något sänkta fraktiiivån och över huvud en viss konjunkturavmattning inom sjöfarten. Anmärkningsvärd var den under året ökade inseglingen på Polen (till följd av den växande kolimporten därifrån) samt på Förenta staterna. Med sistnämnda land hade Sverige detta år de livligaste sjöfartsförbindelserna, och bruttofraktbeloppet i denna trafik uppgick år 1947 till ej mindre än 172 milj. kronor, motsvarande nära 22 procent av totalbeloppet, medan intäkten av trafiken på det därnäst viktigaste landet, Storbritannien, blott utgjorde 11 procent. S j öf artsregler ingen. Såsom omnämnts i del VIII sid. 226 skapades vid upplösningen av den internationella sjöfartpoolen (UMA) en ny temporär sjöfartsorganisation, The

244 United Maritime Consultative Council (UMCO), vilken dock endast ägde rådgivande befogenhet. Inom denna gjorde sig emellertid krafter gällande, som strävade att förskaffa densamma ökat reellt inflytande med avseende på världssjöfartens reglering. Efter långvariga förberedelser öppnades den 19 februari 1948 en sjöfartskonferens i Geneve i Förenta Nationernas regi, vid vilken 21 länder, däribland Sverige, voro representerade. Resultatet av konferensen blev en konvention om upprättande av en ny organisation, ett mellanstatligt konsultativt sjöfartsråd vid namn The Intergovernmental Maritime Consultative organization (IMCO). För att träda i kraft måste konventionen först ratificeras av de i konferensen deltagande ländernas regeringar. I avvaktan härpå skulle ett förberedande utskott fungera, i vilket även Sverige beretts plats. Från svensk sida har man hyst farhågor för att ifrågavarande organisation skulle komma att utvecklas till ett organ jämväl för kommersiell samverkan. Man har därför ställt sig avvaktande inför densamma, enär en anordning som komme att i någon högre grad binda redarnas bestämmanderätt över deras tonnage icke ansetts ur svensk synpunkt önskvärd. Som ovan nämnts framträdde efter det lysande uppsvinget under år 1946 en viss avdämpning av sjöfartskonjunkturen under år 1947. Härtill medverkade ett uppenbarligen förefintligt överskott på tonnage i förhållande till den av valuta- och andra skäl krympande världshandelsvolymen. Förhoppningar om förbättring i marknadsläget yppades i samband med Marshallplanen, vilken måste få till följd ett livligare varuutbyte över Atlanten. Det innebar därför på många håll en besvikelse, att den amerikanska kongressen vid sitt beslut i frågan fäste det villkoret, att 50 procent av de varor, som enligt planen skulle levereras till Europa, måste fraktas på amerikanska kölar. Under våren 1948 bereddes sjöfarten i främmande farvatten vissa hinder bl. a. genom förefintliga bunkringssvårigheter. En allmän knapphet på olja gjorde sig gällande som följd av den allt allmännare övergången från kol till olja som bränsle både i land och till sjöss samt brist på tankhmmige. Men även på kolområdet förelågo svårigheter med höjda priser och minskade leveransmöjligheter. En i Förenta staterna inträffad strejk vid kolgruvorna, vilken varade en månad från mitten av mars 1948, medförde temporärt exportförbud för kol därstädes. Vad den svenska fraktfarten beträffar spelade under år 1948 liksom under föregående år koltransporterna från Amerika stor roll. För att vidmakthålla dessa liksom ock koltransporterna från Polen måste trafikkommissionen, liksom tidigare skett, ålägga redarna att ställa tonnage till förfogande. Det förelåg alltså för dem ett visst tvång att verkställa s. k. kolpliktresor, vilka så till vida inneburo en uppoffring som fraktsättningen därvid var ofördelaktigare än frakterna i den fria marknaden och barlastresor i brist på returlast ofta blevo följden. Under år 1948 fick den svenska kolimporten

245 från Amerika minskad betydelse. I stället inträdde som följd av träffade handelsöverenskommelser möjlighet att frakta kol och koks från England. Den licensgivande verksamhet, som trafikkommissionen i samverkan med Sjöfartskommittén 1939 alltjämt utövade i avseende på svensk fraktfart, hade otvivelaktigt under efterkrigsåren haft sin största betydelse just med hänsyn till koltransporterna. Den upprätthölls emellertid alltjämt formellt i full utsträckning i fråga om såväl utrikes som inrikes trafik. Ett väsentligt skäl härtill var den möjlighet som härigenom bereddes trafikkommissionen att utöva kontroll över fraktmarknaden. Beträffande s. k. motorseglare och motorpråmar reglerades fraktavgifterna av priskontrollnämnden genom normalprissättning. Den ogynnsamma undantagsställning, som därigenom anvisats dessa, hade vid upprepade tillfällen påtalats av Sveriges segelfartygsförening utan att dock någon ändring vunnits. Ett förslag av trafikkommissionen i juni 1946 om avskaffande av licenstvånget för dels smärre fartyg (under 100 registerton) överhuvud, dels för alla motorseglare i inrikes fart — vilket förslag innebar återgång till en före den 5 oktober 1944 tillämpad ordning — förföll. I stället bemyndigade Kungl. Maj :t den 20 februari 1948 trafikkommissionen att för perioder som kommissionen funne lämpliga lämna generellt medgivande för motorseglare och motorpråmar att utan särskilt tillstånd av- kommissionen företaga resor mellan svenska hamnar. Sjöfartsskydd. Från marinen meddelades i juni 1948, att den sedan kriget kvarstående minrisken ännu var betydlig och i fråga om enstaka minor komme att förefinnas under ytterligare 7—9 år. Detta vore fallet beträffande samtliga danska farvatten och södra Öresund, även på den svenska sidan, samt södra Östersjö- och Nordsjökusterna ävensom vissa områden i Medelhavet. Den kvarståendo minrisken betingades — framhölls i samma meddelande — huvudsakligen av på bottnen liggande s. k. avståndsverkande minor (magnetiska, akustiska eller kombinerade minor), vilka icke med befintliga minsvepningsmetoder kunde svepas med full säkerhet. Sådana minor vore särskilt farliga inom vattenområden, där vattendjupet understeg 40 m. Sjöfarande anmodades därför att fortfarande vid färd i minfarliga vatten noggrant följa utfärdade kursanvisningar. Med utgången av juni 1948 indrogos de åv marinen anordnade sjöfartskontoren i Göteborg och Trelleborg. Bestyret med utlämnandet av kursanvisningar övertogs från nämnda tidpunkt av lotsverket. De tre mät- och avmagnetiseringsanstalterna i Stockholm, Göteborg och Karlshamn voro alltjämt i full verksamhet. Till täckande av driftskostnaderna för desamma anvisade riksdagen för budgetåret 1948/49 liksom för föregående budgetår ett anslag av 300 000 kronor.

11. Motorfordonstrafiken. Antalet registrerade motorfordon, som under halvtannat år efter det handeln med och förbrukningen av flytande bränslen i november 1945 frigivits kraftigt tillväxt, om än under första halvåret 1947 i avsaktat tempo, ökades jämväl under nämnda års senare hälft något men började därefter stagnera. Detta gällde såväl personbilarna som lastbilarna och stod i samband med de snävare grundsatser, som i samband med importregleringen begynt tilllämpas i fråga om meddelande av körtillstånd, med särskilt syftemål att begränsa tillväxten av det i drift varande bilbeståndet till- den egentliga nyttotrafiken. Mot slutet av den här behandlade perioden tillkom bensinransoneringen, varvid körtillståndsregleringen i huvudsak hävdes. Detta fick en kraftig nyinsättning av fordon till följd. De gengasdrivna motorfordonen fortforo att minskas; deras antal uppgick vid halvårsskiftet 30 juni 1948 till blott 0,0 procent av hela bil- och bussbeslåndet. Nedanstående tablå belyser utvecklingen sedan början av år 1947. Antalet registrerade motorfordon

Drivmedel 31

Gengas Acetylengas Annan gas Flytande bränsle Elektrisk kraft Ej uppgivet drivmedel Summa

/i2 1946

7ia 1947

6 763 16 117 194 898 859 25

3 564 12 87 217 661 744 22

2 492 10 80 234 928 601 20

1 965 8 75 233 206 555 20

1542 6 69 246 671

202 678

222 090

238 131

235 829

248 86G

/ 6 1947

/3 1948

/6 1948

559 19

Fördelningen på olika huvudgrupper av fordon var följande:

/6 31//12 30/e 1947 1947 1948

Flytande bränsle Annat drivmedel Summa

Personbilar

Lastbilar

Bussar Drivmedel

30/

31/ 112

80 / #

31/

1947 In 1947

30/ /6

1 907 1514 952 141 57 27 1516 921 563 4 923 5 446 5 834 61906 69 835 71977 150 832 159 647 168 860 69 65 475 49 714 82 98 129 548 152 808 161 226 169 861 71304 73 015 5 146 5 601 5 990 64 136

247 K ö r t i l l s t å n d s r e g l e r i n g e n , sådan den — i anslutning till kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) och däri genom kungörelse den 19 mars 1947 (nr 87) gjort tillägg angående körtillståndstvång jämväl beträffande personbilar — utformats genom trafikkommissionens cirkulär nr 45, förblev tills vidare gällande (jfr del VIII sid. 242 ff.). För tillämpningen utfärdade trafikkommissionen nya bestämmelser i cirkulär den 8 juli 1947, n r 47, vilket ersatte cirkulär nr 45. Genom detta cirkulär decentraliserades i regel avgörandena i körtillståndsärenden från trafikkommissionen till länsstyrelserna. I fråga om sakprövningen överensstämde de nya bestämmelserna i huvudsak med de tidigare. Särskilda föreskrifter meddelades angående körtillstånd för bil, som innehades och hölls till salu av bilhandlare. Sådan handlande berättigades interimistiskt framföra bil med företeende allenast av skatteskylt, till dess körtillståndsbevis hunnit för honom utfärdas. Länstrafikledarna bemyndigades att, utan behovsprövning men efter kontroll rörande innehav av vederbörliga kör- och trafiktillstånd, på ansökan meddela innehavare av lastbil eller omnibus tillstånd att för enstaka färd till Danmark, Norge eller Finland och åter framföra fordonet. Kommissionen förklarade sig vidare ämna på grundval av inkommande upplysningar om bilimporten och den svenska biltillverkningen lämna länsstyrelserna uppgift om det antal körtillstånd för insättande av fabriksny bil i drift, som envar länsstyrelse finge under viss tidsperiod utfärda (länets »nyinsättnings- och byteskvoter»). I cirkulär nr 50, som trädde i kraft den 15 december 1947, stadgades ytterligare, att körtillstånd för nyinsättning i drift av lastbil (utökning av fordonsparken) icke fick utfärdas utan trafikkommissionens medgivande. Insättande i drift av lastbil i stället för annat sådant fordon tilläts ej, såvida icke sistnämnda fordon avfördes ur bilregistret eller registrerades på bilhandlare eller på annan ägare, som erhöll körtillstånd beträffande detsamma. Sökanden skulle ha ett kvalificerat behov av lastbil. De tillämpade körrestriktionerna, vilka hade sin grund i tvånget att hushålla med de under rådande importreglering begränsade tillgångarna å flytande bränsle och vilka betecknade ett kraftigt baksteg i förhållande till det tidigare efter kriget medgivna friare systemet, kändes givetvis bland trafikutövarna i hög grad betungande. Framställningar om lättnader eller om upphävande av restriktionerna inkommo därför talrikt från sammanslutningar och enskilda. Regeringen såg sig emellertid på grund av de alltmer skärpta försörjningssvårigheterna förhindrad att tillmötesgå dessa framställningar och utfärdade i stället, för att söka undgå en allmän behovsprövning av kortillstånden eller drivmedelsransonering, genom trenne kungörelser den 31 oktober 1947 (nr 804—806) med tillämpning fr. o. m. den 8 november 1947 föreskrifter om viss begränsning i körrättigheterna. Genom kungörelsen nr 805 blevo sålunda jämväl m o t o r c y k l a r underkastade köitillståndslvång. Kungörelsen nr 804 stadgade med vissa un-

248 dantag f ö r b u d m o t k ö r n i n g m e d l a s t b i l a r , p e r s o n b i l a r o c h m o t o r c y k l a r p å s ö n - o c h h e l g d a g a r . Närmare föreskrifter härutinnan lämnade trafikkommissionen i cirkulär nr 49. Genom kungörelsen i fråga förbjöds att på sön- och helgdag samt mellan kl. 18 och 24 på dag före och mellan kl. 0 och 5 på dag efter sön- och helgdag utan särskilt tillstånd framföra fordon av nämnda slag. Dylikt tillstånd kunde utställas att gälla tills vidare eller under viss tid eller ock för viss angiven färd. Det skulle beträffande statliga fordon meddelas av trafikkommissionen samt beträffande annat fordon, i enlighet med trafikkommissionens anvisningar, av länsstyrelse eller — där fråga var om enstaka färd för brådskande angelägenhet — av polischef. Enligt trafikkommissionens nyssnämnda cirkulär skulle tillstånd till söndagskörning lämnas beträffande drosk- och hyrverksbilar, vissa lastbilar som brukades för utrycknings- eller en del särskilt angivna distributionsändamål eller annat angeläget trafikarbete, som ej kunde uppskjutas, samt vissa personbilar och motorcyklar av utrycknings- eller utpräglad nyttokaraktär, som nödvändiggjorde körning på sön- och helgdagar. I undantagsfall kunde tillstånd lämnas att under veckoslut med personbil eller motorcykel företaga tillfällig, brådskande och icke uppskjutbar resa eller transport av samhällsviktig art, som ej kunde äga rum med annat transportmedel. I nödsituationer, såsom för tillfällig, brådskande transport av barnaföderska eller av sjuk eller skadad person i och för erhållande av vård, erfordrades icke körtillstånd. Den tillåtna söndagstrafiken var, frånsett sistnämnda fall, uteslutande begränsad till de resor eller transporter, vilka angåvos i ett tillståndshavaren tillställt besked, som under färd skulle medföras och på begäran uppvisas för polisman. För underlättande av kontrollen över de nya bestämmelsernas efterlevnad utlämnades för de fordon som enligt tillstånd fingo framföras å sönoch helgdagar, ett särskilt körtillståndsmärke, försett med ett rött SUnder en tid av tre veckor fr. o. m. ikraftträdandet av bestämmelserna om söndagstrafikförbudet (8—28 november) gällde vissa övergångsbestämmelser. Tillståndsmyndigheterna hade under denna tid tillfälle att pröva inkomna ansökningar om dispens från förbudet. Överklagandena över länsstyrelsernas beslut voro talrika. Söndagstrafikförbudet medförde givetvis åtskilliga besvärligheter, främst för landsbygdens del. Det fick emellertid till resultat en kraftig nedgång i bensinförsäljningen. Från 94 162 m" i oktober minskades denna till 68 348 m 3 i november och 69 048 m* i december. Förbudet mot söndagstrafik vidgades ytterligare i vissa hänseenden genom kungörelse den 12 december 1947 (nr 913). Enligt de nya skärpta bestämmelserna fick fr. o. m. den 20 december 1947 personbil eller omnibus, som användes i yrkesmässig beställningstrafik för personbefordran, på sön- eller helgdag (räknat från kl. 18 dagen förut till kl. 5 på morgonen dagen därefter), även om S-körtillstånd erhållits, icke utan särskilt tillstånd framföras utanför viss räjong. Denna utgjordes inom kommuner i Göta-

249 eller Svealand med undantag av Värmlands och Kopparbergs län av ett område som sträckte sig 30 km och inom kommuner i övriga riket 45 km från kommunens gräns. Särskilt tillstånd att framföra drosk- eller hyrverksbil utanför räjong kunde lämnas av länsstyrelse eller, då det gällde enstaka tillfällig färd, av polischef. I undantagsfall kunde trafikkommissioneis tillstånd erhållas till vissa färder med omnibus i beställningstrafik utanför räjong, såsom företrädesvis för utländska turister anordnade sightseein^turer o. dyl. samt vissa helt eller delvis för befordran av utländska resenärer avsedda resor utanför landets gränser. För jultrafiken medgåvos också vissa lättnader. Sistnämnda föreskrifter funnos intagna i trafikkommissionens cirkulär nr 50. Under november och december 1947 utfärdade länsstyrelserna permanenta S-körtillstånd för 11 837 lastbilar och 10 698 privata personbilar, representerande resp. 16,8 och 7,1 procent av antalet i automobilregistret införda fordon av nämnda slag. Söndagstrafikförbudet kompletterades genom kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 806) med förbud mot att, utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd, anordna tävlingar med motorfordon. I samma författning förbjödos även av bränslebesparingsskäl tävlingar med motordrivna flygplan, offentlig uppvisning med dylika flygplan samt kortvariga flygplansturer med betalande passagerare i nöjessyfte (s. k. rundflygningar). Förbudet mot rundflygningar upphävdes senare genom Kungl. Maj :ts beslut den 27 februari 1948. Å sid. 176 har omnämnts, att trafikkommissionen på Kungl. Maj:ts uppdrag upptog förhandlingar med de större motor- och näringsorganisationerna om igångsättande av en i dessa organisationers regi bedriven propaganda för sparsamhet. Åtgärden var föranledd av en inlaga från Motormännens riksförbund och Kungliga automobilklubben, vari bl. a. gjordes gällande att en minskning av bensinförbrukningen med ca 25 procent genom en frivillig hastighetsbegränsning till 60 km i timmen syntes kunna uppnås i bändei S e av en effektiv propaganda i denna riktning. Från regeringens sida visades intresse för saken, och Kungl. Maj :t ansåg att organisationerna borde givas en chans att visa vad som på frivillighetens väg kunde uppnås i besparingshänseende, innan ytterligare tvångsåtgärder tillgrepes. Samtidigt riktade trafikkommissionen i radio och genom pressen appeller till allmänheten, varvid framhölls angelägenheten av att motorfordon icke brukades för ur nyttosynpunkt ej nödvändig körning, såsom för färd till och från teater, biograf, restaurant och liknande etablissemang samt ej heller för längre 'årder, som utan olägenhet kunde företagas med annat transportmedel. Vid sidan härav uppdrog emellertid Kungl. Maj:t enligt beslut den 31 oktober 1947 åt trafikkommissionen att såsom en beredskapsåtgärd planlägga m a l l m ä n b e h o v s p r ö v n i n g b e t r ä f f a n d e körtills t å n d f ö r p e r s o n - o c h l a s t b i l a r samt utfärda anvisningar

250 härom; åt länsstyrelserna uppdrogs att med ledning av trafikkommissionens anvisningar, var inom sitt län, genomföra en dylik behovsprövning. Det underströks, att behovsprövningen finge medföra indragning av körtillstånd endast i den utsträckning och under de förutsättningar, varom Kungl. Maj :t framdeles ville särskilt förordna. I anledning härav föreskrev trafikkommissionen i cirkulär nr 50, att före den 15 januari 1948 skulle till ledning för den allmänna behovsprövningen på särskild detaljerad blankett avgivas deklaration angående behovav person- eller lastbil av a) den som den 15 december 1947 innehade eller före den 15 januari 1948 erhöll körtillstånd, b) den som ej innehade körtillstånd men ansåg sig behöva sådant för utpräglat nyttoändamål samt c) statlig myndighet, annan än krigsmakten. Statlig myndighets deklaration skulle avgivas till trafikkommissionen, annan deklaration till vederbörande länsstyrelse. I särskild cirkulärskrivelse den 3 februari 1948 lämnade trafikkommissionen länsstyrelserna anvisningar för genomförande av behovsprövningen med ledning av de avgivna deklarationerna. Behovsfallen skulle enligt anvisningarna specificeras beträffande persontrafiken på sju behovsgrupper av mer eller mindre utpräglad nyttokaraktär samt en icke nyttobetonad grupp; beträffande godstrafiken skulle uppdelning ske på tre grupper av nyttobetonad och en grupp av- icke nyttobetonad karaktär. Flertalet nyttogrupper uppdelades ytterligare på en mängd specialgrupper. Å sid. 177 ff. redogöres för hur den fortsatta planläggningen av bensinhushållningens reglering fördes in på nya banor genom 1947 års konsumtionsskatteberednings förslag angående beskattning av motorfordon och drivmedel till dylika fordon samt den därpå byggda propositionen till 1948 års riksdag, nr 5, och riksdagsbehandlingen i anledning därav. Å anf. st. omnämnes även, att den öppna behandlingen av denna skattefråga gav upphov till en omfattande bensinhamstring, samt att Kungl. Maj:t, i syfte att stäv-ja den pågående hamstringen, med verkan fr. o. m. den 18 februari förordnade om beslag å bensinbränslen (bensin, lättbentyl och andra brännbara vätskor, innehållande bensin; kungörelse den 13 februari 194S, n r 50). I anledning av riksdagens till beslutet om skattehöjning å bensin m. m. knutna förord för ransoneringsmetoden framför utstampningsnn.toden som medel att begränsa bensinkonsumtionen lät Kungl. Maj :t under l a n d igångsätta utredning angående genomförande av ett ransoneringssystem p å bensinområdet. Utredningsarbetet anförtroddes åt trafikkommissionen. Länsstyrelserna anmodades av kommissionen att fullfölja behovsgrupperingsarbetet såsom en värdefull förberedelse för bensinransoneringen. Bestämmelser angående ransoneringen, vilken potentiellt omfattade alla slag av flytande bränslen, meddelades i kungörelse den 19 mars 1948 (nr 136) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m., vilken enligt senare utfärdat förordnande trädde i tillämpning den 29 april 1948. Samtidigt upphörde de genom kungörelser den 31

251 oktober 1947 (nr 804) och den 12 december 1947 (nr 913) stadgade förbuden mot söndagskörning m. m. Likaså upphävdes giltigheten av kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 806) angående förbud mot motortävlingar m. ra. Redogörelse för författningens och regleringssystemets allmänna innebörd lämnas å sid. 179—180. I detta sammanhang skall blott beröras vissa moment därav, som ägde direkt samband med trafikregleringen, och de specialföreskrifter som därutinnan meddelades av trafikkommissionen, framför allt i kommissionens cirkulär nr 52. I detta cirkulär lämnade kommissionen först en sammanfattning av de föreskrifter som från den 29 april 1948 skulle gälla i fråga om k ö r t i l l s t å n d . Sådant tillstånd erfordrades principiellt för alla slag av bilar och bussar (med undantag av konungahuset, främmande makts beskickning eller krigsmakten tillhörig bil), i vägarbete eller såsom dragfordon i traktortåg för trafikändamål använda mötorredskap, samt motorcyklar. Av trafikkommissionen medgavs emellertid nu som förut undantag beträffande statliga motorfordon och mötorredskap, i vägarbete använda motorredskap samt motorcyklar. I fråga om motorcyklar föreskrev kommissionen, att sådan icke fick framföras med annan brännbar vätska än bensin eller lättbentyl. Generellt körtillstånd medgavs tills vidare dels för person- och lastbilar, som framfördes med bensin, lättbentyl, vedgas eller elkraft, dels för omnibussar. I övriga fall krävdes särskilt av länsstyrelse utställt körtillstånd med giltighet som regel tills vidare. För person- och lastbilar, som voro i drift jämlikt de tidigare gällande körtillståndsbestämmelserna och för vilka generellt körtillstånd ej gällde, skulle länsstyrelse utan ansökan nlfärda nya körtillståndsbevis. Motorredskap (traktorer), som användes för trafikäinlaniål, hade tidigare varit undantagna från körtillståndsbestämmelserna. För dem måste nu särskilt körtillstånd sökas. Detsamma gällde motorfordon o c n traktorer för trafikändamål, vilka först efter den 29 april 1(148 insattes i drift. Såsom villkor för körtillstånd (såväl generellt som särskilt) skulle gälla: bctraffai.de lastbil och omnibus, att fordonet icke fick utan trafikkommissionens lillstånd framföras utanför landets gränser; beträffande lastbil och personbi, att bilen icke utan körtillståndsmyndighetens särskilda tillstånd fick framföras med annat drivmedel än bensin, lättbentyl, vedgas eller elkraft; scmt beträffande omnibus, att fordonet endast fick framföras i enlighet mid av trafikkommissionen meddelade anvisningar. I frågt om b e n s i n t i l l d e l n i n g e n f ö r t r a f i k ä n d a m å l jämlikt rantoneringskungörelsen innehöll trafikkommissionens cirkulär nr 52 bestämmelser, som avsågo ej blott motorfordon utan även andra trafikmedel, betriffande vilka trafikkommissionen eller länsstyrelse var tilldelningsmyndigfet (fartyg, motorbåtar, luftfartyg, traktorer och motorredskap för trafikändamål eller vägarbete m. m . ) . Kommissionens och länsstyrelsernas befogenheter avgränsades från varandra på sådant sätt, att kommissionen

252 skulle handha tilldelningen i fråga om järnvägsfordon, fartyg (utom fiskefartyg) samt luftfartyg ävensom motorfordon, motorredskap och motorbåtar tillhörande svenska staten, konungahuset eller främmande beskickning, medan länsstyrelserna skulle besörja tilldelningen beträffande andra motorfordon, motorredskap och motorbåtar än statliga sådana samt fiskefartyg. Dessa myndigheter hade att tillställa vederbörande förbrukare antingen inköpskort, som medförde rätt till förvärv av bensinbränsle under ransoneringsperioden, eller — i fråga om större förbrukare — inköpslicens eller ock tillståndsbevis för rätten att under ransoneringsperioden förbruka eget förråd av bensinbränslen. Tilldelningen av inköpskort eller inköpslicens skulle äga r u m antingen utan behovsprövning i form av standardranson eller efter behovsprövning i form av behovsranson, i det senare fallet eventuellt i förening med tillläggsranson. Första ransoneringsperioden omfattade månaderna maj—juni 1948 (i fråga om standardranson för motorbåtar dock tiden maj—oktober 1948). Den av länsstyrelserna handhavda tilldelningen fick för varje län under ransoneringsperioden äga rum endast inom ramen för en av trafikkommissionen fastställd länskvot. Tilldelningen å tillståndsbevis inräknades ej i länskvoten. För de särskilda slagen av trafikmedel angåvos i cirkuläret vissa kvantitetsnormer till länsstyrelsernas ledning vid prövning av behoven. Personoch lastbilarna voro härvid uppdelade i behovsgrupper på samma sätt som enligt de anvisningar som lämnats länsstyrelserna i trafikkommissionens lörutnämnda cirkulärskrivelse den 3 februari 1948. Kommissionen framhöll, att den begränsade tillgången på bensinbränslen nödvändiggjorde, att alla förbrukare av dylika bränslen för trafikändamål måste vidkännas begränsning i sin dittillsvarande fria behovstäckning. De uppställda kvantitetsnormerna vore allenast av vägledande natur och måste efter länsstyrelsernas bedömande modifieras, om länskvoten vid full tilldelning enligt dessa normer visade sig otillräcklig, varvid i första hand den samhälleliga angelägenhetsgraden skulle vara utslagsgivande. I andra hand borde den yrkesmässiga trafiken — främst linjetrafiken — samt de fall, där förbrukaren vore i behov av tilldelning för sin försörjning, givas företrädet framför övriga förbrukarkategorier. Inskränkning av standardransonerna finge dock icke utan trafikkommissionens medgivande äga rum, och länsstyrelsen måste sålunda vid disponerandet av länskvoten tillse, att dylik ranson kunde lämnas alla därtill berättigade. Till underlättande av arbetet vid länsstyrelserna i anledning av bensinransoneringen gav trafikkommissionen anvisning på användandet av adresstryckningsmaskiner vid ransoneringskortens förfärdigande och utsändning. Personal och maskinpark å länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar ställdes i viss utsträckning till förfogande för ransoneringskortens tryckning. Andra ransoneringsperioden bestämdes skola omfatta tiden juli—augusti

253 1948. De för denna period bestämda länskvoterna voro i huvudsak lika med dem som medgivits för första perioden. Med avseende å linjetrafiken med o m n i b u s meddelade trafikkommissionen i cirkulär nr 48 anvisningar för godkännande av turlistor under hösten och vintern 1947/48. Utan kommissionens hörande fick ny turlista godkännas för fastställelse, därest i turlistan upptaget antal körkilometer höll sig omkring motsvarande antal som under vintern 1946/47. Fastställande av turlistor i andra fall samt upptagande av ny linjetrafik eller trafik som icke utövats under sommaren 1947 fick icke äga rum utan kommissionens godkännande. Liknande bestämmelser lämnades för linjetrafiken under sommaren 1948. För möjliggörande av en bedömning av omnibustrafikens omfattning och drivmedelsbehov ålades bussföretagen att före den 15 mars 1948 avgiva deklaration över verksamheten. Trafikkommissionen förbehöll sig att själv ombesörja tilldelningen av bensinbränslen till de största bussföretagen med vittförgrenat trafiknät, däribland statens järnvägars, postverkets och de större enskilda järnvägarnas busslinjer. I och med bensinransoneringens införande måste beställningstrafiken med bussar, i den mån densamma utövades med bensindrivna fordon, komma att på grund av drivmedelsknapphet i viss mån begränsas. Dylik trafik med brännoljedrivna fordon fick däremot alltjämt äga rum utan inskränkning. Det kunde därför befaras, att bussföretagen komme att i ökad utsträckning övergå från bensin- till brännoljedrift. Jämväl för lastbilstrafiken kunde en sådan övergång tänkas äga rum. Då en dylik utveckling icke kunde anses önskvärd men en ransonering av brännoljan å andra sidan syntes böra undvikas, anbefallde trafikkommissionen i cirkulärskrivelse den 22 april lt)48 största möjliga återhållsamhet beträffande trafiken med brännoljedrivna fordon samt nyinsättning av sådana fordon i trafik. 1 början av april 1946 hade statens biltrafiknämnd inkommit med utlåtande och förlattningsförslag angående s a m m a n s l u t n i n g a r m e l l a n u t ö v a r e av y r k e s m ä s s i g a u t o m o b i l t r a f i k . Utredningen härom hade föranletts av uppdrag, som meddelats nämnden av chefen för folkhushållningsdepartementet att utarbeta förslag rörande vissa med avvecklingen av krislagstiftningen sammanhängande spörsmål. Över förslaget yttrade sig bl. a. riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, som härvid anförde, att den förefintliga lastbilscentralorganisationen otvivelaktigt medförde vissa fördelar med hänsyn till försvarsberedskapen. Dylika synpunkter borde dock icke tillmätas utslagsgivande betydelse, då det gällde att avgöra huruvida den statliga auktorisationen av lastbilsci'ntralerna skulle bibehållas. Inom riksnämnden påginge utredning angående organisationen av den lokala trafikledningsberedskapen, men då denna icke kunde väntas bliva slutförd före den 1 januari 1948 och då den förefintliga lastbilsorganisationen icke syntes böra slopas, innan den lokala trafikberedskapen ordnats på annat sätt, hemställde nämnden att gällande kungörelse i ämnet icke måtte upphävas före nämnda dag. I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 26 september 1947 (nr 706), varigenom kungörelsen den 20

254 november 1942 (nr 908) angående auktoriserade lastbilscentraler m. ni. (so del IV sid. 176) upphävdes med utgången av år 1947. Kungl. Maj:t hade den 11 juni 1943 meddelat föreskrifter angående utseende av t r a n s p o r t k o n s u l e n t e r vid länsstyrelserna (se del V sid. 164). I fråga om arbetet med långtrafikplanläggningen hade dessa föreskrifter upphört att gälla i samband med tillsättandet vid länsstyrelserna av länstrafikledare jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 januari 1944 (se del V sid. 359). Med hänsyn till de av krisläget förorsakade alltjämt föreliggande svårigheterna på trafikväsendets område föreskrev Kungl. Maj :t emellertid den 30 januari 1948, att, till befrämjande av en snabb och säker behandling av hithörande ärenden, alla de på länsstyrelses åtgärd ankommande ärendena rörande reglering av trafikväsendet och deras samordnande med trafikväsendet i landet i övrigt jämte därmed sammanhängande frågor skulle vid vederbörande länsstyrelse sammanföras till handläggning av en och samma föredragande ( t r a f i k f ö r e d r a g a n d e ) , vilken i samband därmed borde i erforderlig utsträckning befrias från handläggning av övriga på honom ankommande göromål. Funnes inom någon länsstyrelse ingen lämplig person att tillgå, finge styrelsen, där så prövades oundgängligen nödvändigt för fullgörande av nyssnämnda arbetsuppgifter, anställa särskild föredragande härför. Rätten att utan särskilt trafiktillstånd använda släpfordon i yrkesmässig trafik för godsbefordran, vilken enligt tidigare författning gällde t. o. m. den 30 september 1947, förlängdes genom kungörelse den 5 september 1947 (nr 652) till utgången av juni 1948 samt därefter genom kungörelse den 17 juni 1948 (nr 357) till utgången av december s. å. Vidare förlängdes först t. o. m. den 30 juni och sedan t. o. m. den 31 december 1948 förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (förordningar 1947 nr 916 och 1948 nr 301). Genom kungörelse den 12 december 1947 (nr 922) medgavs, att beträffande lastautomobil, som med vederbörligt tillstånd under december 1947 använts i yrkesmässig trafik för godsbefordran och då varit försedd med sådan feOggianordning för bruk av personautomobilringar, att fordonets maximilast därigenom ökats, ökningen av fordonets lastförmåga fick fortfarande t. o. m. den 31 december 1948 utnyttjas i den yrkesmässiga trafiken utan nytt trafiktillstånd eller förnyat godkännande av fordonet för användning i yrkesmässig trafik. Innehavaren ålades dock att före den 1 februari 1948 anmäla fordonet till den myndighet, hos vilken tillstånd eller godkännande skolat sökas. Ifrågavarande medgivande innebar fortsatt tillämpning av vad som enligt annan författning gällt ända sedan den 1 mars 1943 (se del IV sid. 422). Genom förordning den 12 december 1947 (nr 915) utsträcktes jämväl t. o. m. den 31 december 1948 giltigheten av vissa tidigare författningar, innehållande undantagsbestämmelser i fråga om vägtrafikstadgan. Med stöd

255 härav gav trafikkommissionen länsstyrelserna fortsatt bemyndigande att t. o. m. den 31 december 1948, för underlättande av uppsamling och distribution av mjölk, efter ansökan medgiva innehavare av lastbil eller släpfordon rätt att å viss angiven vägsträcka med fordonet befordra last uteslutande av mjölk och mjölkprodukter, vars vikt översteg den för fordonet fastställda maximilasten med högst 20 procent. N o r m a l p r i s e r för t r a n s p o r t e r med l a s t a u t o mobil av sågtimmer, massaved, props och annan ved samt icke bearbetat träkol hade senast fastställts genom kungörelse den 8 februari 1946 (nr 34) (se del VII sid. 331). I anledning av framställning från priskontrollnämnden utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 6 februari 1948 (nr 32), varigenom vissa höjningar skedde av tilläggsersättningen för uppläggning i travar av massaved, props och långved ävensom av tilläggsersättningen för lossning direkt från bil eller släpvagn i järnvägsvagn av sågtimmer, massaved, props och långved. Riksdagsbeslutet om höjda skatter å bensin och motorbrännolja föranledde Kungl. Maj:t att genom kungörelse den 19 mars 1948 (nr 129) upphäva normalpriskungörelsen den 8 februari 1946 (nr 34) ävensom att bemyndiga priskontrollnämnden att efter samråd med bränsle- och trafikkommissionerna, med utgående från priserna i nämnda kungörelse men med hänsyn tagen till skattehöjningarna å flytande bränslen, fastställa normalpriser å biltransporter av sågtimmer av tall, gran och björk, massaved (pappersved), props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol (råkol), att tillämpas fr. o. m. den 1 april 1948. Nämnden utfärdade med anledning härav meddelande nr 990 med bestämmelser om normalpriser å ifrågavarande virkes-, ved- och träkolstransporter.

12. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hj älp verksamhet. Statistisk överblick över arbetsmarknaden. Utvecklingen på arbetsmarknaden under perioden juli 1947—juni 1948 företedde vissa avvikelser från förhållandena under närmast föregående år. Den starka arbetskraftsbrist och stora överrörlighet, som tidigare rådde på arbetsmarknaden, mildrades under det sista kvartalet 1947. Sålunda förstärktes den säsongmässiga avmattningen under höstmånaderna ytterligare genom minskad flyttningsfrekvens och avtagande disproportion mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Denna tendens till utjämning, vilken var märkbar även under vintermånaderna 1947/48, berodde främst på importbegränsningen, den beslutade nedskärningen av investeringsverksamheten samt elektricitetsransoneringen. I nedanstående sammanställning av vissa statistiska serier belyses arbetsmarknadens utveckling under redovisningsperiodens olika månader jämfört med motsvarande månader ett år tidigare.

Månad

Antal ansökningar om arbete på 100 lediga platser vid arbetsförmedlingarna

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetsnämnderna rapporterade hjälpsökande arbetslösa i 1 000tal

80 80 82

1947 68 70 78

1946 2,2 2,1 2,0

1947 1,7 1,6 1,6

1946 Juli Augusti. . September Oktober. . November December.

86 88 87

84 92 98

2,2 2,8 4,9

1,7 2,4 4,5

2,8 3,6 4,1

1947 1,2 1,1 1,1 1,5 2,3 2,9

1948 Januari . . Februari Mars . . . .

96 92 85

109 101 92

4,2 5,1 4,3

4,4 4,2 3,8

5,0 5,3 4,8

4,0 4,6 4,2

April . . . . Maj Juni . . . .

77 66 66

84 73 77

2,7 1,8 1,8

2,3 17 1,9

3,5 2,1 1,6

2,9 1,9 1,4

2,7 2,3 2,4

257 Arbetslösheten inom fackförbunden, vilken framräknats på grundval av uppgifterna om antalet på grund av arbetslöshet fristämplade medlemmar, sjönk ytterligare under perioden. I augusti och september 1947 var antalet arbetslösa i fackförbunden endast 1,6 procent av det redovisade medlemsantalet, vilket är den lägsta arbetslöshetsprocent, som någonsin konstaterats i denna statistik. Antalet arbetsansökningar hos den offentliga arbetsförmedlingen i förhållande till antalet lediga platser var t. o. m. oktober 1947 lägre än under motsvarande period 1946. Under de återstående månaderna av perioden stego siffrorna över 1946 års nivå, men likväl voro dessa siffror fortfarande lägre än under motsvarande tid 1945. De goda sysselsättningsmöjligheterna medförde även, att antalet hjälpsökande arbetslösa hos arbetslöshetsnämnderna fortsatte att sjunka och utgjorde vid halvårsskiftet juni/juli 1948 endast ca 1 400 personer. Flertalet av dessa utgjordes av äldre mindre arbetsdugliga individer. Inemot tre fjärdedelar av samtliga voro över 50 år. Det aktuella arbetskraftsbehovet inom olika näringsgrenar belyses även av de inventeringar, vilka på uppdrag av arbetsmarknadsstyrelsen företogos av länsarbetsnämnderna den 15 februari och 20 maj 1948. Inventeringarna avsågo hela antalet aktuella lediga platser anmälda vid arbetsförmedlingen vid dessa tidpunkter; de utvisade, att detta antal vid mitten av februari uppgick till 60 000 och i maj till 97 000. Denna kraftiga ökning i antalet lediga platser (62 procent) torde dock till huvudsaklig del vara av säsongmässig karaktär. I februari efterfrågades huvudsakligen yrkesvan arbetskraft (72 procent av samtliga lediga platser), medan i maj flertalet lediga platser (60 procent) uppgavs kunna besättas med icke yrkesvan arbetskraft. Det absoluta antalet lediga platser, som krävde yrkesvan arbetskraft, uppvisade dock icke någon större minskning mellan de bägge inventeringstidpunkterna. Bostadssvårigheterna utgjorde även ett allvarligt hinder för överflyttning av arbetskraft. Endast för 20 procent av de lediga platserna inom industrien fanns sålunda bostäder disponibla vid inventeringen i maj. Antalet utlänningar, som hade arbete i Sverige, var betydande och ökade avsevärt under perioden. Vid utgången av juni 1948 uppgick antalet arbetsanmälda utlänningar till drygt 77 000 mot 64 000 ett år tidigare. Flertalet av dessa (36 000) voro vid utgången av juni 1948 sysselsatta inom industrien. Man kan emellertid utgå ifrån att de anförda talen äro något för låga på grund av rapporternas ofullständighet. Som ovan framhållits avtog den tidigare rådande överrörligheten hos arbetskraften påtagligt under hösten 1947. Denna tendens var även märkbar under vintern och våren 1948. I samband med socialstyrelsens kvartalsvis återkommande redogörelse för lönenivå och sysselsättningsvolym inom industri m. m. redovisas beräkningar av rörligheten hos arbetskraften. Det procentuella antalet avgångna arbetare under en vecka i februari 1948 upp17—916203

258 gick sålunda till 0,7 procent mot 0,8 samma månad föregående år. Under en vecka i maj 1948 var avgången 1,1 procent mot 1,3 samma tid föregående år. Rörligheten var dock fortfarande mycket stor. Om avgången bedömes vara lika hög för årets övriga veckor som i februari 1948, skulle över 36 procent av ifrågavarande arbetskraft omsättas under året. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom j o r d b r u k e t var efterfrågan på arbetskraft ej av samma omfattning som under närmast föregående år, vilket sammanhängde med det goda bärgningsvädret och den i flertalet delar av landet minskade skörden. Extra åtgärder vidtogos emellertid liksom tidigare år för att säkerställa behovet av arbetskraft till hö- och stråsädsskörden. Sockerbetsupptagningen krävde även betydligt mindre arbetskraft än under föregående år. Bidragande orsaker härtill torde ha varit dels minskad odlingsareal, dels stråsädsskördens och det vanliga höstarbetets tidigare avslutning på grund av den gynnsamma väderleken, varvid arbetskraft friställdes. Rekryteringen till vårbruket vållade inga nämnvärda svårigheter. Sysselsättningen inom s k o g s b r u k e t fortsatte att sjunka. På grund av den förbättrade tillgången på fossilt bränsle minskades behovet av arbetskraft särskilt för brännvedshuggning. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens inventeringar av skogsbrukets arbetskraft sysselsatte större avverkare i slutet av februari 1948 inemot 70 000 man mot 82 000 samma tid föregående år. Det ytterligare arbetskraftsbehovet, för vilket arbetsförmedlingens medverkan erfordrades, uppskattades vid denna tidpunkt till 16 700 man, vilket innebar en minskning i efterfrågan på 10 000 man mot ett år tidigare. Under vintern verkade det stora snödjupet i skogarna hämmande på avverkningarna. De s. k. frilidshuggningarna hade en betydande omfattning under sommaren 1947 och antalet redovisade fritidshuggare utgjorde icke mindre än omkring 29 000 (se sid. 165). Bränntorvsupptagningen hade betydligt mindre omfattning än föregående år och behovet av fullgod arbetskraft kunde helt tillgodoses. Sysselsättningen inom i n d u s t r i e n var fortfarande mycket hög men dock under 1947 något lägre än 1946. För första halvåret 1948 redovisas åter höjda siffror. (Socialstyrelsens sysselsättningsindex för maj 1948 utvisar sålunda en siffra av 101,4, om samma tid 1947 tages som indexbas.) En viss förskjutning i sysselsättningen från stora till små industriföretagutgjorde ett väsentligt drag i arbetsmarknadsutvecklingen. Vid en av socialstyrelsen företagen undersökning per den 1 augusti 1947 framgick, att minskningen i sysselsättningsnivån sedan motsvarande tid föregående år uteslutande drabbat de större företagen (med mer än 50 arbetare). Nyetableringen av framför allt mindre företag synes under 1947 ha varit betydande. Enligt en av arbetsmarknadskommissionen företagen undersökning uppskattas antalet sysselsatta i de under 1947 nytillkomna industriföretagen till

259 ca 10 000. Omsvängningen i arbetsmarknadsläget under de sista månaderna 1947 synes emellertid ha dämpat denna utveckling. En förnyad undersökning av socialstyrelsen i februari 1948 visade sålunda, att sysselsättningsförskjutningen från stora till små företag då var mindre starkt framträdande än vid det första undersökningstillfället. Inom metallindustrien förelåg en utpräglad brist på yrkeskunnig arbetskraft. Detta var framför allt fallet vid järnverk, mekaniska verkstäder, skeppsvarv samt elektroteknisk industri. Särskilt stor var bristen på järnverks-, gjuteri- och maskinarbetare samt elektromekaniker. Härutöver förelåg även stort behov av icke yrkeskunnig arbetskraft till metallindustrien. I samband med åtstramningen av arbetsmarknaden under hösten 1947 kunde iakttagas hur kraven på yrkeskunnighet skärptes från arbetsgivarnas sida. Vid den ovannämnda inventeringen av det aktuella arbetskraftsbehovet den 20 maj 1948 utgjorde hela antalet lediga platser inom industrien 39 000, varav 17 000 kom på malmbrytning och metallindustri och 9 000 på textiloch beklädnadsindustri. 63 procent av platserna inom industrien beräknades kunna besättas med icke yrkesvan arbetskraft. Proportionen mellan behovet av van och icke van arbetskraft varierade emellertid mycket inom olika industrigrenar. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n var under hela 1947 synnerligen livlig. Någon nedgång i sysselsättningen såsom följd av den beslutade nedskärningen av investeringsverksamheten var märkbar först i början av 1948, men redan i slutet av februari kunde konstateras en större efterfrågan på byggnadsarbetare, som successivt steg under våren för att i juni i stort sett motsvara tillgången på arbetskraft. I den reglerade byggnadsverksamheten sysselsattes den 30 januari 1948 i runt tal 127 000 arbetare mot 130 000 ett år tidigare enligt de inventeringar av den reglerade byggnadsverksamheten som företogos av arbetsmarknadsstyrelsen vid dessa tidpunkter. Härav framgår, att sysselsättningen inom den reglerade byggnadsverksamheten torde ha varit endast obetydligt lägre än tidigare år vid samma tidpunkt. Däremot synes en betydande säsongnedgång ha ägt rum. I augusti 1947 var sålunda 70 000 fler sysselsatta än i februari 1948 enligt samma inventeringar. Inom s j ö f a r t e n förelåg brist på däcks- och maskinbefäl samt befaret folk i manskapsgraderna. Hamn- och stuveriarbetet kännetecknades under hela perioden av livlig sysselsättning. Inom l a n d t r a n s p o r t v e r k s a m h e t e n var sysselsättningen god. I samband med bensinransoneringen uppstod dock ett överskott på chaufförer. Inom h a n d e l n och h o t e l l - o c h r e s t a u r a n g b r a n s c h e n förelåg stor brist inom vissa yrken. Sålunda efterfrågades särskilt kvinnliga biträden till livsmedelsaffärer samt kökspersonal till restaurangerna.

260 Inom s j u k v å r d e n förbättrades tillgången på vårdpersonal märkbart under perioden. Den kraftiga bristen på huslig arbetskraft tenderade däremot icke att minska. Slutligen förelåg inom tjänstemannay r k e n a brist på kvalificerad kontorspersonal. För äldre manlig kontorspersonal liksom för nyexaminerade ingenjörer med lägre utbildning funnos dock väsentliga sysselsättningssvårigheler. Arbetsmarknadsregleringen. Genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsattes under redovisningsperioden 1 153 027 platser eller 13 000 platser mera än under föregående budgetår. Den alltjämt betydande bristen på arbetskraft medförde, att några större lättnader i den statliga regleringen av arbetsmarknaden icke kunde vidtagas. Inom s k o g s b r u k e t var efterfrågan på arbetskraft avsevärt mindre än tidigare, beroende bl. a. därpå, att importsvårigheterna för fossilt bränsle icke längre voro så stora. De på våren 1947 införda arbetspremierna för brännvedshuggning utgingo t. o. m. tredje kvartalet 1947 men återinfördes icke på våren 1948. Då emellertid avverkningen av brännved i början av avverkningssäsongen varit avliten omfattning och då avverkningen av gagnvirke, främst massaved och sågtimmer, i rådande läge måste ur folkförsörjningssynpunkt jämställas med bränsleavverkning, bemyndigade Kungl. Maj :t den 2 april 1948 arbetsmarknadsstyrelsen att fr. o. ra. den 15 april utbetala s. k. överflyttningsbidrag, vilka, till skillnad från de intill nämnda dag utbetalade ortstilläggen, utgingo även vid avverkning av gagnvirke, överflyltningsbidraget, som avsåg att kompensera de genom överflyttningen fördyrade levnadskostnaderna, utgjorde för försörjningspliktiga 3 kronor per arbetsdag, dock högst 75 kronor per månad, och för övriga arbetstagare 2 kronor per arbetsdag, dock högst 50 kronor per månad. Även kockpersonalen vid huggarförläggningarna erhöll överflyttningsbidrag. Vid redovisningsperiodens slut utgick överflyttningsbidrag till 721 arbetstagare. Propagandan för s. k. f r i v i l l i g a a r b e t s i n s a t s e r i n o m j o r d b r u k e t bedrevs under redovisningsåret i huvudsak på samma sätt som förut. Under 1948 anordnades 260 jordbruksläger för skolungdom med omkring 5 000 deltagare. Även skolungdom från de övriga nordiska länderna deltog. Vidare anordnades jordbruksläger för studenter från olika länder. Sistnämnda verksamhet hade dock något mindre omfattning än under 1947. Arbetet inom u n g d o m s f ö r m e d l i n g e n o c h y r k e s v ä g l e d n i n g e n samt inom t j ä n s t e m a n n a f ö r m e d l i n g e n bedrevs efter i huvudsak samma riktlinjer som förut (se del VII, s. 339). Icke heller beträffande riktlinjerna för arbetsvärd åt p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a förekommo några större ändringar. Assistentbefattningar för denna verksamhet

261 funnos under redovisningsperioden i samtliga län utom Gotlands, där emellertid en särskild tjänsteman vid länsarbetsnämnden handhade bl. a. hithörande ärenden. Arbetsvårdsverksamheten i samband med provanställningar med bidrag och vissa ekonomiska garantier från det allmänna kom igång under redovisningsperioden. Mot slutet av- densamma beviljade Kungl. Maj :t medel för arbetsträningsverksamhet ävensom för omskolning m. m. av partiellt arbetsföra, som icke voro att hänföra till i militärtjänst skadade. Den under ledning av överstyrelsen för yrkesutbildning bedrivna k u r s v e r k s a m h e t e n f ö r a r b e t s l ö s a m. f l . fortsatte. Under redovisningsperioden anordnades kommunala och centrala arbetslöshetskurser, kurser för i militärtjänst skadade samt kurser för utlänningar. Vidare anordnades förberedande kurser för murarlärlingar i samråd med Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska murarförbundet samt utbildningskurser inom tvätteriyrket i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Vid årsskiftet 1947/48 pågingo 24 kurser med 137 deltagare, varav 56 icke voro svenska medborgare. Till deltagare i kurser för arbetslösa m. fl. utgick timpenning, som höjdes den 1 april 1948. Timpenningen, som varierade efter dyrortsgrupp, kom då att utgöra för kursdeltagare under 20 år lägst 43 och högst 50 öre, samt för deltagare som fyllt 20 år lägst 65 och högst 75 öre. De b e r e d s k a p s a r b e t e n , till vilka statsbidrag beviljades under budgetåret 1947/48, utgjordes huvudsakligen av kompletterande eller avslutande etapper av tidigare påbörjade arbeten. Totalkostnaderna för de under perioden beviljade statliga och statskommunala beredskapsarbetena utgjorde 6,3 milj. kronor. Av detta belopp utgjorde 3,9 milj. kronor tilläggsanslag till förut beviljade arbeten. Hjälpverksamheten för arbetslösa tillhörande intellektuella m. fl. yrken fortsatte efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet svenska arkivarbetare varierade mellan 285 och 327, varjämte ett 70-tal musiker erhöllo musikerhjälp. Även för intellektuella flyktingar bedrevs sådan hjälpverksamhet. Antalet flyktingar i arkivarbete varierade mellan 323 och 372, varjämte ett tiotal flyktingar sysselsattes i musikerhjälpen. De flesta av flyktingarna voro balter. En viss förbättring av lönerna vid arkivarbete och musikerhjälp inträdde vid redovisningsperiodens början. Dessa utgingo i högsta dyrortsgruppen (5) med 360 kronor per månad om 30 dagar vid heltidstjänst. En nyhet för redovisningsperioden utgjorde de s. k. forskarstipendierna. Bland flyktingar i arkivarbete med kompetens för kvalificerat forskningsarbete utsagos 42 att i stället för att vara arkivarbetare vara stipendiater för budgetåret 1947/48. Stipendiet utgjorde 550 kronor för person och månad och utgick av anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering. D a g u n d e r s t ö d s - och h y r e s h j ä l p s v e r k s a m h e t e n hade endast ringa omfattning. Under hösten 1947 uppgick antalet dagunderstödda

(ej kursdeltagare) endast till något eller några tiotal. Mest omfattande var verksamheten i februari och mars 1948, då understöd utgick till 638 resp. 667 personer. Den bedrevs i mars av 10 städer och 10 landskommuner. Inom de 10 städerna och i 4 av landskommunerna förekom även hyreshjälpsverksamhet. Jämlikt uppskovskungörelsen (SFS 1940 nr 717) beviljade u p p s k o v med i n s t ä l l e l s e till v ä r n p l i k t s t j ä n s t g ö r i n g vid mobilisering m. m. för vissa värnpliktiga vid statliga och kommunala verk och inrättningar, krigsviktiga industriföretag och jordbruket m. m. underkastades under hösten 1947 årlig revidering avseende år 1948. R e g i s t r e r i n g e n a v v i s s a p e r s o n a l k a t e g o r i e r inom jordbruket och skogsbruket för underlättande av kollektiv hempermittering vid eventuell inkallelse till militär beredskapstjänstgöring fortgick. Sålunda företogs vintern 1947/48 revidering av jordbrukets mobiliseringsplaner och uppgiftskorten för värnpliktiga jordbrukare, liksom även uppgiftskorten för värnpliktig skogspersonal. Registreringen i beredskapsregistret av icke värnpliktig beredskapspersonal fortgick hos länsarbetsnämnderna. De hos arbetsmarknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen) och länsarbetsnämnderna upprättade registren över industri- och hantverksföretag (företagsregistren) underkastades fortlöpande revidering, varjämte en särskild revidering avseende de krigsvikliga industriföretagen anställdes. Efter framställning av vederbörande militära myndigheter avgav arbetsmarknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen) yttrande över ett antal enskilda framställningar om anstånd med, befrielse eller hempermittering från militärtjänstgöring. Anslagsfrågor beträffande arbetsmarknadens reglering. Under anslaget till kostnader för överflyttning av arbetskraft hade 1947 års riksdag för budgetåret 1947/48 på grund av förefintlig betydande reservation icke anvisat några medel. Emellertid visade det sig, att nämnda reservation, som beräknats vid budgetårets ingång uppgå till 19,5 milj. kronor, var otillräcklig för de anspråk som, framför allt till följd av arbetspremieringen av med skogsarbete sysselsatt arbetskraft, komme att ställas på ifrågavarande anslag för 1947/48. Premiernas belopp hade ursprungligen uppskattats till 14 milj. kronor, men beräkningen måste sedan höjas till 17,3 milj. kronor. Även i övrigt medförde vidtagna åtgärder för att förse skogsbruket med arbetskraft avsevärt större kostnader än tidigare förutsetts. De från förevarande anslag utgående kostnaderna för bränsleförsörjningen beräknades sålunda för budgetåret 1947/48 tillhopa uppgå till ca 20,9 milj. kronor. Med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition nr 163 framlagda förslag beslöt 1948 års riksdag att till kostnader för överflyttning avarbetskraft å tilläggsstat II till riksstaten för 1947/48 anvisa ett anslag av 7 milj. kronor.

263 I den proposition, nr 249, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering, som Kungl. Maj :t i maj 1948 avlät till riksdagen, upptogs först till behandling frågan om ändrade riktlinjer för hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Det framhölls, att — bortsett från den korttidsarbetslöshet som betingades av anställningsbyten och liknande omständigheter — arbetslöshet i vårt land numera i stort sett förekomme endast vintertid, och även då utgjordes de arbetslösa till största delen av arbetskraft som av särskilda skäl — främst ålder, sjuklighet och bundenhet vid bostadsorten — icke kunde utnyttja de sysselsättningsmöjligheter näringslivet erbjöde. Kostnaderna för arbetslöshetshjälpen hade emellertid icke minskats i samma utsträckning som antalet hjälpta arbetslösa. Utgifterna under anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. hade sålunda under budgetåret 1946/47 uppgått till ca 30 milj. kronor och beräknades för budgetåret 1947/48 till ca 23 milj. kronor. I detta läge hade det ansetts lämpligt att verkställa en översyn av formerna för hjälpverksamheten vid arbetslöshet och att undersöka möjligheten till omläggningar i kostnadsbesparande syfte. Utredning i ämnet hade skett genom särskilda utredningsmän, 1947 års arbetslöshetssakkunniga, vilka av socialministern tillkallats med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 december 1947. Då beredskapsarbetena utgjorde en relativt dyrbar hjälpform vid arbetslöshet av ringa omfattning, hade de sakkunniga prövat i vad mån kostnaderna skulle kunna nedbringas genom att understödslinjen gåves ett ökat utrymme på bekostnad av arbetslinjen. De hade emellertid funnit, att arbetslinjen även under de för tillfället rådande förhållandena borde av såväl samhällsekonomiska som sociala skäl givas företräde, en uppfattning som även enstämmigt gillats i avgivna remissyttranden. En viss besparing hade de sakkunniga emellertid funnit möjlig genom att statskommunala arbeten i större utsträckning än förut anordnades i stället för statliga beredskapsarbeten. Socialministern anslöt sig till de sakkunnigas uttalande i denna del. Han fann ock att, såsom föreslagits, nya former för arbetslöshetshjälp borde prövas för partiellt arbetsföra. De sakkunniga hade vidare i enlighet med de för dem meddelade direktiven uttalat sig om den beredskapslagring av arbetsmaskiner m. m., som ombesörjdes av arbetsmarknadsstyrelsen. Tidigare hade i enlighet med ett av investeringsutredningen framlagt förslag ansetts, att denna beredskapslagring skulle omfatta materiel, som tillsammans med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens materiel vore tillräcklig för ca 15 000 man. Faktiskt kunde såsom beredskapslager endast räknas arbetsmarknadsstyrelsens förråd, vilket i fråga om vissa arbetsmaskiner försloge för 7 000—8 000 man men icke innehölle fullgod maskinuppsättning ens för detta antal. De sakkunniga hade föreslagit, att styrelsens förråd skulle begränsas till att omfatta materiel för ca 6 000 man. Socialministern ansåg det befogat att sätta målet för beredskapen mot arbetslöshet högre men ville å andra sidan icke

264 nu tillstyrka, att lagerhållningen ökades till den av investeringsutredningen föreslagna omfattningen. Han förordade, att förråden tills vidare bibehölles vid befintlig storlek och i mindre omfattning kompletterades. Åt arbetsmarknadsstyrelsen hade Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 uppdragit att i samråd med socialstyrelsen verkställa en allmän översyn av gällande grunder för kontantunderstödens beräknande i syfte att åstadkomma en lämplig anpassning mellan de erkända arbetslöshetskassorna och arbetslöshetsnämndernas understödsverksamhet ävensom mellan dessa bådahjälpformer och övriga socialhjälpsformer, i samband varmed jämväl frågan om bibehållande av kontantunderstödens dyrortsgradering borde upptagas till prövning. Utredningen hade ännu icke hunnit slutföras. Emellertid hade arbetsmarknadsstyrelsen i avbidan härpå lagt fram ett förslag till provisorisk förbättring av kontantunderstöden, vilka allmänt erkänts vara för låga. Enligt förslaget skulle dagunderstöden till ensamstående personer över 17 år höjas med 1 krona till högst kronor 3 : 50, 3 : 75 och 4: 00 per dag i resp. tre ortsgrupper. För 16- och 17-åringar skulle i fortsättningen gälla samma belopp. Tilläggen för make och barn skulle anpassas till vad som gällde beträffande daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. Slutligen skulle maximibeloppen för hyreshjälp höjas i Stockholm och Göteborg, varjämte bränslekostnader skulle få inräknas i hyreshjalpen. Socialministern tillstyrkte i propositionen förslagets genomförande som ett provisorium, varvid de angivna dagunderstöds- och hyreshjälpsbeloppen skulle betraktas som maximibelopp. En kommun skulle alltså icke äga medgiva högre understöd än som svarade mot den arbetslöses efter behovsprövning konstaterade hjälpbehov. En provisorisk höjning tillstyrktes även av de enligt beslut av 1947 års riksdag bestämda lönerna till s. k. arkivarbetare samt stipendierna till vissa utländska vetenskapsmän. Slutligen föreslogs i samma proposition, att de dittillsvarande tvenne reservationsanslagen till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. och till kostnader för överflyttning av arbetskraft skulle för större överskådlighet och reda uppdelas på fyra anslag, nämligen till kostnader för 1) arbetslöshetens bekämpande m. m., 2) överflyttning av arbetskraft, 3) arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet och 4) främjande av företagsverksamhet m. m. Sistnämnda anslag skulle avse understöd som lämnades till vissa företagareföreningar. Sådana hade bildats i ett flertal län med uppgift att befordra möjligheterna till lönande småföretagareverksamhet i syfte att åstadkomma en större differentiering av näringslivet inom föreningarnas verksamhetsområden. Med bifall till vad i proposition nr 249 anförts och till däri gjorda anslagsäskanden anvisade riksdagen för budgetåret 1948/49 följande reservationsanslag: till kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m. 4 milj. kronor, till kostnader för överflyttning av arbetskraft 7 milj. kronor, till kostnader

265 för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet 1,3 milj. kronor samt till kostnader för främjande av företagsverksamhet m. m. 1,5 milj. kronor. I proposition nr 232/1948 angående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen äskades anslag bl. a. även till krisorganisationen vid såväl styrelsen som arbetsförmedlingen. Från anslaget till arbetsmarknadskommissionens krisorganisation avsågs att bestridas avlöningar och omkostnader för de två inom styrelsens krisdel inrättade byråerna för ärenden angående byggnadstillstånd och för utlänningsärenden jämte kostnaden för viss personal som inom styrelsens permanenta byråer anställts särskilt för krisuppgifter. Krisorganisationen vid den offentliga arbetsförmedlingen beräknades komma att handha följande uppgifter, nämligen byggnadsreglering, utlänningsverksamhet, förrådsverksamhet, omflyttning av arbetskraft till skogsarbete samt jordbrukshjälp i form av s. k. ungdomsberedskap. De av riksdagen för nämnda ändamål beviljade anslagen för budgetåret 1948/49 uppgingo till resp. 1 och 2,5 milj. kronor. I en skrivelse den 19 februari 1948 behandlade arbetsmarknadsstyrelsen frågan om s y s s e l s ä t t n i n g s b e r e d s k a p e n under budgetåret 1948/49. Styrelsen anmälde, att arbete med upprättande av förslag till investeringsreserv för nämnda år påginge inom styrelsen, huvudsakligen i form av en revidering och komplettering av till Kungl. Maj:t ingivet förslag till investeringsreserv för 1947/48. Planeringsarbetet, som ansetts böra i görligaste mån lämpas efter läget på arbetsmarknaden, hade huvudsakligen inriktats på arbeten av grovarbetskaraktär. Styrelsen förutsatte, att ny allmän beredskapsstat icke komme att upprättas för budgetåret 1948/49 och ansåg, att tillräcklig beredskap mot arbetslöshet under nästkommande budgetår kunde tillgodoses genom en finansfullmakt av det slag som under det löpande budgetåret stod till Kungl. Maj :ts förfogande. Kungl. Maj :t anslöt sig härtill och hemställde i proposition nr 150 om bemyndigande att under budgetåret 1948/49, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen för ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag funnos uppförda i allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. Propositionen bifölls av riksdagen. Kollektivavtalen. Efter ett relativt lugn i förhandlingsverksamheten under tredje kvartalet 1947 började under årets sista månader förhandlingar om nya kollektivavtal inom ett stort antal näringsområden, där avtalstiden utlöpte vid årsskiftet 1947/48. Inför de avtalsrörelser, som påbörjades närmast föregående kvartal, gjorde L a n d s o r g a n i s a t i o n e n s representantskap ett uttalande, spm utmynnade i en rekommendation till de anslutna fackförbunden att härvid visa återhållsamhet i fråga om krav på löneförhöjningar. Vid förhandlingarna borde avtalens allmänna bestämmelser uppmärksammas, vidare borde en översyn ske av bestämmelserna om övertids- och skift-

266 arbete, tillägg för vissa slag av arbeten m. m. Anpassning till den nya statliga dyrortsindelningen borde även k o m m a till stånd i aktuella fall. Bakgrunden till landsorganisationens rekommendation var den ekonomiska situationen i landet, karakteriserad av varuknapphet och ökat konsumtionsbehov. Den ekonomiska återhämtningen ute i världen hade gått långsammare än vad man vid krigsslutet allmänt föreställt sig. Inom landet hade dock de gynnsamma faktorerna hittills haft övertaget, och prisnivån hade i stort sett kunnat hållas stabil. De höjningar av livsmedelspriserna, som regeringen under hösten beslutat, syntes icke bli så stora att de kunde äventyra prisstabiliteten. På fackföreningsrörelsen vilade nu ansvaret att med hänsyn till den rådande situationen avväga lönekraven efter levnadskostnadsutvecklingen och produktivitetsförbättringar. Man vore föga betjänt avlönehöjningar, som icke medförde en förbättrad försörjning utan skulle komma att i form av köpkraftsöverskott utöva en pressning uppåt på det allmänna prisläget. Även T j ä n s t e m ä n n e n s c e n t r a l o r g a n i s a t i o n gjorde ett liknande uttalande. I början av november kom S v e n s k a arbetsgivareföreninge n s principiella ståndpunkt i avtalsfrågorna till uttryck genom ett anförande av dess verkställande direktör vid Arosmässan, varvid i huvudsak följande synpunkter framfördes. De vid årsskiftet 1946/47 genomförda löneförhöjningarna voro mycket betydande. Enligt en av Landsorganisationen gjord uppskattning hade de manliga industriarbetarnas löner under åren 1939—1947 i genomsnitt ökats med 75 procent och kvinnornas med 89 procent, samtidigt som levnadskostnadsindex stigit med omkring 56 procent. En reallöneökning förelåg alltså om ca 12 procent för manliga och 21 procent för kvinnliga arbetare. Att kräva ytterligare kompensation i förhållande till förkrigstiden vore obefogat. Löneförhöjningarna vid årsskiftet 1946/47 hade i viss utsträckning resulterat i höjda priser. I slutet av år 1947 hade den ekonomiska situationen kommit i ett ännu allvarligare läge och höjda löner måste innebära en motsvarande tendens till höjda priser och därmed en risk för uppkomsten av en ödesdiger prisspiral. Vid årsskiftet 1947/48 utlöpte kollektivavtal, som berörde i runt tal 400 000 arbetare. Den rekommendation, som Landsorganisationen tidigare under hösten gjort till fackförbunden om moderation i lönekraven, hade icke lämnat spår efter sig i nämnvärd grad, att döma av de avtalsförslag som lagts fram från arbetarsidan. De framförda kraven låge på samma nivå som vid föregående årsskifte. Den fortsatta lönestegringen motiverades från arbetarhåll med de höga företagarvinster, som redovisats för år 1946. Denna vinstutveckling finge emellertid ses mot bakgrunden av en hel del faktorer, exempelvis omständigheter sammanhängande med avvecklingen av krigskonjunkturskatten och införandet av källskatten. Till stöd för lönekraven hade från arbetarhåll även framhållits den stegrade produktiviteten inom näringslivet. Sannolikheten talade emellertid för att produktiviteten per arbetare inom industrien minskats. På grund av allt detta och i överensstämmelse med synpunkter som från många håll framförts rörande lönepolitikens önskvärda riktning ansåg sig Svenska arbetsgivareföreningen böra principiellt intaga den ståndpunkten att ytterligare löneförhöjningar vid de förestående avtalsförhandlingarna

267 komme att avböjas. Undantag från denna principiella ståndpunkt gjordes beträffande sådana utlöpande kollektivavtal, som haft tvåårig giltighetstid och vilka icke erhållit del av löneförbättringarna under år 1947. Höstens avtalsförhandlingar började i form av förhandsförhandlingar, varvid avtalens uppsägningstid i regel framflyttades i avvaktan på resultatet av de förda förhandlingarna. Motsatserna mellan parterna voro emellertid alltför stora för att man på denna väg skulle kunna nå något resultat. Den statliga medlingsinstitutionen måste därför ingripa. I första hand gällde frågan skogsbrukets och jordbrukets avtalsförhållanden. I dessa fall var knappast status quo-linjen aktuell utan snarare de avvägningar av lönefrågorna, som voro försvarbara och påkallade. Den första uppgörelsen gällde skogsbruket i Norrland och Dalarna, där en förhöjning av lönerna kom till stånd med i genomsnitt 8 procent. För skogsbruket i södra och mellersta Sverige blev förhöjningen något större. Uppgörelsen inom jordbruksnäringen resulterade i en löneförhöjning av i huvudsak 20 öre per timme; i detta fall var den statliga subventioneringen av jordbrukets produktpriser ett moment, som måste leda till löneförhöjningar. De nu nämnda uppgörelserna inom jordbruksnäringen och skogshanteringen kunde dock icke anses prejudicerande för industrien. Inom denna hade arbetarparterna i framlagda avtalsförslag i allmänhet begärt löneökningar på 15 ä 20 öre per timme. Vid de förberedande förhandlingarna hade arbetsgivarparterna energiskt hävdat status quo i fråga om lönevillkoren. På denna sida såg man lönerörelserna inom de olika facken såsom en enhetlig fråga, ur vilken det framstod såsom mest naturligt att få de olika lönerörelserna sammanförda och behandlade under medverkan av en enda medlingskommission. En sådan stark sammankoppling hade icke sympatier på ledande arbetarhåll och mötte väl också tekniska svårigheter att genomföra i praktiken. I stället blevo liksom under 1947 års stora avtalsrörelser särskilda medlingskommissioner eller förlikningsmän förordnade för de mera betydande facken. Dessa medlingsaktioner löpte jämsides med varandra, men en intim kontakt upprätthölls såväl mellan arbetsgivar- resp. arbetarrepresentationerna i de olika förhandlingsgrupperna som mellan medlingsorganen. Ett intensivt medlingsarbete inom skilda fack vidtog i slutet av januari och början av februari, varvid det gällde att finna en linje, enligt vilken motsättningarna kunde utjämnas. Bland andra tankegångar, som härvid hade en viss aktualitet, var frågan om s. k. sterilisering av den ökade köpkraft, som eventuella löneförhöjningar skulle föra med sig, en tankegång som emellertid i medlingsarbetet knappast ens kom fram till diskussionsstadiet utan avvisades såsom icke praktisk framgångsväg. Som vanligt blev den mekaniska verkstadsindustrien genom sin tyngd fl35 000 arbetare) det område där genombrottet fick ske. Preliminär upp-

268 görelse träffades här den 29 januari. Samtidigt nåddes enighet om ett medlingsförslag för järnbruksindustrien, där förhandlingarna förts utan medverkan av statligt förlikningsorgan. Den 31 januari träffades preliminära uppgörelser för pappersmassefabriker, pappersbruk och sågverk, den 1 februari för den kemisk-tekniska industrien, den 2 februari för textilindustrien och skofabrikerna samt den 4 februari för träindustrien. Inom loppet av en vecka ä 14 dagar kring månadsskiftet januari—februari hade på så sätt preliminära överenskommelser kommit till stånd för de viktigaste branscherna. De definitiva svaren skulle avgivas i medio av februari, och även i detta skede höll Svenska arbetsgivareföreningen mycket energiskt fast vid att icke någon grupp skulle lämnas utanför vid den definitiva fredsuppgörelsen för storindustrien. Ett genomgående drag vid uppgörelserna var, att man därvid sökte bedöma de olika fackens karaktär av höglöne- eller låglöneindustri. Så t. ex. ökades lönerna inom mekaniska verkstadsindustrien med 5 öre men inom gruppen pappersmassefabriker, pappersbruk och sågverk med 6 öre. Allmänt sökte man också anslutning till den nya statliga dyrortsgrupperingen med 16 procents spännvidd mellan högsta och lägsta dyrort. Där ett accepterande av denna gruppering skulle leda till alltför stor belastning å företagarna, genomfördes s. k. takkonstruktion, innebärande en maximering av löneökningen. Så skedde exempelvis i uppgörelsen för träindustrien, där löneökningen blev 6 öre på timlönerna och där det bestämdes, att den nya dyrortsskalan icke på någon ort fick ge anledning till en timlöneökning med mer än 3 öre utöver de generella 6 örena. Särskilda förhållanden gjorde sig gällande på de områden, där staten eller kommunerna voro arbetsgivare. Dessa områden rönte starkt inflytande av det nya statliga avlöningsreglementet, som trädde i kraft den 1 juli 1947. 1 tidigare avtalsrörelser hade man här fack efter fack gjort jämförelser med tjänstemännen, särskilt sådana som hade jämförliga arbetsuppgifter eller vilka rekryterades från den kollektivavtalsanställda arbetargruppen. På arbetarsidan inriktade man sig nu på att bibehålla de gamla jämförelserna. En bidragande orsak till att uppgörelserna inom dessa områden blevo dyrare för arbetsgivarna än inom industrien var också, att man här från tjänstemannauppgörelserna hade prejudikat på tillämpning i full utsträckning — alltså utan tillämpning av s. k. takkonstruktion — av den nya statliga dyrortsgrupperingen ävensom av nettolönsprincipen, enligt vilken arbetsgivaren svarade för betalningen av den tidigare på arbetarna fallande andelen av pensionsavgifterna. Man får vid bedömandet av dessa uppgörelser icke förbise, att flertalet av de statliga och kommunala avtalen, som voro föremål för förhandlingar, haft tvåårig giltighet. På det statliga avtalsområdet började förhandlingarna med telegrafverkets linjearbetaravtal hösten 1947. Genom en provisorisk uppgörelse ajournerades dessa förhandlingar till månadsskiftet februari/mars 1948. Den

269 första preliminära uppgörelsen, som blev prejudicerande, träffades den 20 februari och gällde statens järnvägars byggnads- och banarbetare, där en 14-öres linje utkristalliserade sig. Även det nya avtalet blev tvåårigt, ehuru med viss möjlighet att vid årsskiftet 1948/49 upptaga lönefrågan till översyn, därest levnadskostnadsförändringarna skulle påkalla detta. På det kommunala området rådde motsvarande förhållanden som på det statliga. Den 13 januari träffades preliminär uppgörelse för Stockholms spårvägar, där de sedan två år tillbaka gällande lönerna undergingo kraftiga höjningar. Först under andra kvartalet träffades central uppgörelse, den första i sitt slag, för kommunalarbetarefacket i ett stort antal städer. Avtalsrörelserna omkring årsskiftet 1947/48 torde få anses ha föranlett osedvanligt hårda förhandlingar. De kunde emellertid slutföras, utan att parternas fria bestämmanderätt inskränkts och i stort sett utan att arbetsfreden behövt brytas. Öppna arbetskonflikter av nämnvärd allmän betydelse förekommo egentligen endast inom två avtalsområden. Vid Aktiebolaget Aerotransport pågick en långvarig strejk från slutet av november 1947, vilken kunde biläggas först den 15 april 1948. Strejken berörde omkring 1 200 arbetare. Vidare bör nämnas en strejk av omkring 2 000 virkesmätare, vilken utbröt den 16 februari och bilades den 6 mars. Den livliga förhandlingsverksamhet, som varit rådande under månaderna närmast före och efter årsskiftet fortsatte under större delen av första halvåret 1948. Inom de mera betydande avtalsområdena, där utlöpningstiden fastställts till den 31 december 1947, nåddes uppgörelserna, som framgår av ovanstående, under de första månaderna av 1948. I några fall träffades dock uppgörelse först senare, t. ex. inom byggnadsämnesindustrien, där nytt avtal träffades den 1 april. Riksavtalet för den egentliga byggnadsindustrien utlöper som regel den 31 mars, och här träffades uppgörelse under senare delen av april för dess omkring 110 000 arbetare. De båda sistnämnda uppgörelserna följde i stort sett de tidigare nämnda och inneburo höjningar av timlönerna med 7 öre för byggnadsämnesindustrien och med 6 öre i högsta dyrortsgrupp för byggnadsindustrien, varjämte i sistnämnda uppgörelse anpassning skedde till den nya statliga dyrortsgrupperingen; Stockholm placerades dock över ortsgrupp 5 och erhöll en timlöneförhöjning av 8 öre. I anslutning till uppgörelsen inom den egentliga byggnadsindustrien träffades även uppgörelser för målerifacket, rörledningsfacket och det elektriska installationsfacket med i stort sett samma villkor. I mitten av april träffades ett ramavtal rörande kommunala arbeten, varvid parterna, Svenska stadsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet, överenskommo att till kommuner, anslutna till stadsförbundet, rekommendera till antagande gemensamma specialbestämmelser för kommunernas industriella verk och allmänna arbeten samt trafikföretag m. m. Under senare delen av redogörelseperioden märkas uppgörelser för de grafiska facken, omfattande fyra kollektivavtal och omkring 20 000 arbetare.

270 Lönefrågor beträffande statliga

befattningshavare.

Beslut f a t t a d e s vid 1948 å r s r i k s d a g a n g å e n d e o m l ä g g n i n g a v b e r ä k n i n g s s ä t t e t i f r å g a om d e t levnadskostnadsindex, s o m enligt d e t f ö r e g å e n d e å r a n t a g n a n y a l ö n e s y s t e m e t för b e f a t t n i n g s h a v a r e i s t a t e n s t j ä n s t s k u l l e läggas till g r u n d för b e s t ä m m a n d e av det r ö r l i g a lönetillägget. Enligt dittillsvarande praxis hade vid indexberäkningen bland levnadskostnaderna medtagits de direkta och indirekta skatter, som ansetts träffa en familj med den sammansättning, inkomst och förbrukning, som den s. k. indexfamiljen representerade. 1 I princip hade å andra sidan medräknats även de socialpolitiska förmåner, som samma familj antagits komma i åtnjutande av. Sistnämnda förmåner hade dock merendels varit av sådan art, att hänsyn till dem kunnat tagas endast i mindre mån. Vid beräkningarna hade sålunda i huvudsak beaktats blott sådana i varupriserna ingående förmåner som rabatter och generella subventioner. Fr. o. m. kvartalsskiftet mars/april 1947 hade även medräknats det uppskattade värdet för indexfamiljen av fri skolmateriel och fria skolmåltider, och efter införandet av kontanta barnbidrag i samband med den statliga inkomstbeskattningens omläggning hade hänsyn tagits även till barnbidragen. De teoretiska invändningar och praktiska svårigheter, som det angivna förfaringssättet kunde föranleda, hade vid olika tillfällen uppmärksammats. Särskilt hade medräknandet av de direkta skatterna varit föremål för kritik. Å ena sidan hade framhållits, att en avsiktligt företagen lindring av skattetrycket icke borde motverkas genom att tillika medföra en lönesänkning, och å andra sidan hade det ansetts i princip oriktigt, att en höjning av skattesatserna kunde medföra höjning av penninglönerna. Ur en annan synpunkt hade framhållits, att både skattetrycket och den utgiftsminskning, som bereddes genom socialpolitiska förmåner, så avsevärt växlade olika inkomsttagare emellan, alt indextalen, därest de gåve uttryck åt nämnda förhållanden, bleve föga representativa och därför mindre lämpade att läggas till grund för en allmän reglering av löner och pensioner. Sedan år 1943 hade socialstyrelsen publicerat två olika indextal med år 1935 som bas. Förutom den ursprungliga serien hade nämligen uträknats en rensad index, som angivits såsom en serie utan direkta skatter. I denna rensade index hade även de fria skolfrukostarna och den fria skolmaterielen eliminerats. Däremot hade icke livsmedelsrabatterna uteslutits. Orsaken härtill var av teknisk natur och grundade sig sålunda icke på en bedömning i sak. Någon principiell omläggning av beräkningssättet i fråga om det indextal, som var av betydelse för storleken av statstjänstemännens löner m. m., hade likväl icke kommit till stånd. Detta torde delvis ha berott därpå, att olägenheterna av det tillämpade förfarandet icke i högre grad framträtt, så länge skattepostens förändringar icke i större utsträckning avvikit från förändringarna av levnadskostnaderna i övrigt. Bristerna i systemet trädde emellertid starkare i dagen vid införandet av källskatteuppbörden. Källskattens införande, som beaktades första gången vid indexberäkningen för kvartalsskiftet mars/april 1947, inverkade på levnadskostnadstalet i höjande riktning med över 5 enheter i 1935 års serie, trots att skattesatsen var oförändrad. Höjningen betingades av den inkomststegring, som index1

I detta sammanhang intresserar endast den indexberäkning, vilken utförts med de genomsnittliga levnadskostnaderna under år 1935 som bas. Det är denna index som legat till grund för fastställande av det s. k. levnadskostnadstalet samt det s. k. pristalet. Vid sidan härav har uträknats en index med året 1914 som basår, vilken haft betydelse huvudsakligen för lönesättningen å den allmänna arbetsmarknaden.

271 familjen beräknades ha fått under de sista två åren och vilken ungefär motsvarade höjningen i den allmänna lönenivån under den tidrymd, varmed skattens eftersläpning minskats genom källskatten. Under våren 1947 förelåg vidare anledning uppmärksamma, att ett genomförande av de då för riksdagen framlagda förslagen om ändringar i inkomstbeskattningen och om införande av kontantbidrag för barn komme att medföra ytterligare svängningar i lönenivån i händelse av en fortsatt automatisk anpassning av löneläget efter indextal, beräknade under hänsynstagande till skatter och sociala förmåner. I skrivelse den 15 april 1948 redogjorde socialstyrelsen för resultatet av verkställd beräkning av levnadskostnadsindex för mars 1948 och uttalade sig i samband därmed för att tyngdpunkten i fortsättningen lades på en index, vari varken skatter eller sociala förmåner inginge. Till denna mening anslöt sig finansministern. I proposition nr 250/1948 underställdes frågan riksdagen, vilken samtyckte till att den levnadskostnadsindex, på vilken det s. k. pristalet grundades (se del VIII sid. 267), bleve en på angivet sätt från ej blott direkta skatter utan även sociala förmåner av olika slag (även kontanta barnbidrag) rensad index. Angående grunderna för beräkning av levnadskostnadsindex m. m. enligt den nya ordningen utfärdades kungörelse den 30 juni 1948 (nr 524). Vad eljest l ö n e r e g l e r i n g e n f ö r d e s t a t l i g a b e f a t t n i n g s h a v a r n a angår hade, som framgår av redogörelsen i del VIII sid. 268, för budgetåret 1947/48 genomförts en avkoppling av sambandet mellan löner och levnadskostnader, i det att procenttalet 12 fastställts att oförändrat läggas till grund för höjning av månadslön m. m. enligt löneplansförordningen. Detsamma gällde ock beträffande rörligt tillägg å p e n s i o n e r enligt de fr. o. m. budgetåret 1947/48 gällande nya pensionsbestämmelserna. Ifrågavarande avkoppling av den automatiska lönerörligheten sammanhängde bl. a. med att det under våren 1947 synts föreligga grundad anledning antaga, att lönerörligheten vid tillämpning av dittills använda grunder för levnadskostnadsberäkningen skulle föranleda omotiverade svängningar i löneoch pensionsbeloppen. För reglering av förhållandena fr. o. m. den 1 juli 1948 ägde överläggningar rum med tjänstemännens huvudorganisationer. Vid överläggningarna eftersträvades en lösning, som kunde ingå som led i en stabiliseringspolitik på det ekonomiska området på längre sikt. Organisationerna samtyckte till att gällande procenttal för höjning av lönerna, 12 procent, finge gälla jämväl under senare halvåret 1948, trots att den lönehöjning som skulle uppkomma vid automatisk lönerörlighet kunde väntas uppgå till 15 procent. Därest levnadskostnaderna efter rensad index skulle uppnå pristalet 124, borde dock procenttalet för lönernas höjning enligt överenskommelsen ökas till 20. Vid sitt ställningstagande förklarade sig organisationerna förutsätta, att jämväl de tillägg som utgingo för de i kommunernas tjänst mot rörlig lön anställda komme att bibehållas under återstoden av året ävensom att övriga samhällsgruppers medverkan borde eftersträvas för

272 en stabilisering av landets ekonomi. Organisationerna förutsatte vidare förhandenvaron av en effektiv priskontroll. Finansministern fann resultatet av de förda förhandlingarna tillfredsställande och en härpå byggd proposition, nr 276, förelades riksdagen. Emellertid hade organisationerna även utgått ifrån att förutsebara prisstegringar icke skulle behöva föranleda en höjning av indextalet i 1935 års serie med mer än ett par enheter. Detta betydde bl. a. att prisförbättringen på grundval av jordbrukskalkylen i väsentlig utsträckning måste ske genom subventioner finansierade över budgeten. Anslag härför begärdes i en samtidigt avgiven proposition (se sid. 66, 70—71). Överenskommelsen med tjänstemannaorganisationerna godkändes av riksdagen. Som följd av denna bestämdes, att även kristilläggen, där sådana ännu förekommo, skulle under återstoden av år 1948 regleras i anslutning till den procentuella förhöjningen av de nyreglerade lönerna. De provisoriska lönetilläggen till befattningshavare, som icke omfattades av den allmänna löneregleringen, skulle utgå enligt i huvudsak samma grunder som för 1947/48. De i samband med 1947 års allmänna lönereglering utfärdade avlöningsreglementena (SFS 1947 nr 411—415) hade i enlighet med riksdagens beslut endast erhållit provisorisk giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. I proposition till 1948 års riksdag, nr 225, framlades förslag till definitiva avlöningsreglementen för tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1948. Reglementsförslagen hade, sedan yttranden rörande erfarenheterna från de provisoriska reglementenas tillämpning inhämtats från ett stort antal myndigheter ävensom från tjänstemännens huvudorganisationer, utarbetats inom finansdepartementet under medverkan av företrädare för olika förvaltningsområden. Härvid hade de i utlåtandena anförda synpunkterna beaktats i största möjliga utsträckning, varjämte författningstexten underkastats en grundlig formell översyn i förenklande syfte. Ändringar i sakligt hänseende hade skett i jämförelsevis ringa omfattning. Sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, utfärdades den 30 juni 1948, med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1948, dels statens allmänna avlöningsreglemente (nr 436), dels avlöningsreglemente för folkskolan (nr 437). Sedermera utkommo en rad författningar innehållande övergångs- och tillämpningsbestämmelser. Socialförsäkrings- och understödsfrågor. Levnadskostnadernas fortsatta stegring efter folkpensionsreformens genomförande vid 1946 års riksdag aktualiserade spörsmålet om en dyrtidskompensation åt folkpensionärerna. Stegringen kunde för hithörande klientel enligt verkställda beräkningar, som grundades på en av socialstyrelsen tidigare utförd, dock föga omfattande hushållsbudgetundersökning, skattas till 4,9 procent för tiden från sommaren 1946 fram till sista kvartalet 1947.

273 Om hänsyn tages jämväl till slopandet fr. o. m. 1948 års ingång av livsmedelsrabatterna, skulle stegringen fram till årsskiftet ha uppgått till 12,1 procent. Skälen för genomförande av dyrtidskompensation för folkpensionärerna ansåg Kungl. Maj :t så starka, att proposition härom framlades vid 1948 års riksdag, nr 268. På grund av det bristfälliga underlaget för levnadskostnadsberäkningen för ifrågavarande befolkningsgrupp förordades i propositionen, att dyrtidstillägg åt folkpensionärerna skulle tills vidare beräknas endast för kalenderåret 1948. Det borde lämpligen utbetalas i form av en engångskompensation för hela året. I propositionen framlades ett lagförslag, enligt vilket dyrtidstilläggen skulle — efter en kompensationsgrad av 5 procent — fastställas till följande belopp för år räknat, nämligen 50 kronor för ensamstående pensionär, 40 kronor för envar av- äkta makar som bägge åtnjöte folkpension och för pensionsberättigad, vars hustru uppbure hustrutillägg, samt 30 kronor för änkepensionsberättigad. Enligt propositionen skulle dyrtidstilläggen vara inkomstprövade och endast utgå om den pensionsberättigande årsinkomsten understege vissa angivna belopp. Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget angående dyrtidstilläggen och deras beräkning men avstyrkte att de skulle göras beroende av pensionstagarnas inkomst. Ett dylikt sj-stem, yttrade utskottet, vore förenat med olägenheter av administrativ art, och det syntes icke konsekvent att, då rätten till folkpension icke vore beroende av pensionstagarens inkomst, låta rätten till dyrtidstillägg till en sådan pension bli beroende därav. Riksdagen beslöt även, att de i propositionen föreslagna dyrtidstilläggen skulle utgå till alla folkpensionärer oberoende av- deras inkomst. I anledning av beslutet utfärdades den 30 juni 1948 lag (nr 529) om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner. Tillämpningsbestämmelser meddelades genom kungörelse den 21 juli 1948 (nr 597). Socialviirdskommittén avgav i januari 1948 betänkande med förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsåkringslagen. Kommittén sade sig med hänsyn till pris- och löneutvecklingen ha funnit angeläget, att förbättringar av de gällande grunderna för ersättning vid olycksfall i arbete komme till stånd snarast möjligt. Ett med kommitténs i stort sett överensstämmande förslag framlades för 1948 års riksdag i proposition nr 235. Förslaget gick ut på att i fråga om den årliga arbetsförtjänstens beräkning maximibeloppet, vilket år 1946 bestämts till 4 800 kronor, skulle höjas till 7 200 kronor samt minimibeloppet höjas från 450 till 900 kronor. Karenstiden för rätt till sjukpenning föreslogs sänkt från tre till två dagar efter dagen för olycksfallet. Ny sjukpenningskala föreslogs, vilken till skillnad från den dittills gällande skulle vara differentierad efter försörjningsbörda så tillvida, att beloppet av hel sjukpenning för den som sammanbodde med hustru eller hemmavarande barn under 16 år förhöjdes med familjetillägg, utgörande 1 krona 50 öre i alla sjukpenningklasser. Lägsta beloppet av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst understigande 1 785 kronor) utgjorde enligt förslaget utan familjetillägg 3: 50 kronor 18— 916203

274 och med familjetillägg 5 kronor; högsta beloppet av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst av minst 6 885 kronor) utgjorde utan familjetillägg 14 och med familjetillägg 15:50 kronor. För minderåriga, åldringar och partiellt arbetsföra med låga arbetsinkomster skulle gälla särskilda regler. Livränta till skadad med en invaliditetsgrad av minst 30 procent förhöjdes för tiden från 18 till 67 års ålder enligt vissa normer. Till helinvalid, som var i behov av särskild vård, skulle vårdbidrag kunna utgå med högst 1 800 kronor om året. Reglerna för utbyte av livränta mot kapital föreslogos ändrade, likaså bestämmelserna om avdrag från livränta för pension som utgick till den skadade eller hans efterlevande. Vidare föreslogos höjningar i ersättningarna vid dödsfall. Införandet av familjetillägg innebar en nyhet på olycksfallsförsäkringsområdet, som föranledde reservation i andra lagutskottet. Utskottets majoritet tillstyrkte förslaget oförändrat, vilket ock blev riksdagens beslut. Härefter utfärdades i enlighet med beslutet lag den 26 juni 1948 (nr 420) angående ändring i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Samtidigt utfärdades en av nu nämnda lag föranledd författning (nr 421) angående ändring i 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, innebärande att för person, försäkrad enligt denna lag, den årliga arbetsförtjänsten vid skadereglering icke skulle beräknas till lägre belopp än 3 600 kronor. Genom ytterligare fyra samma dag utfärdade författningar (nr 422—425) meddelades vissa av ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen motiverade ändringar i 1927 års militärersättningsförordning m. fl. författningar. Med stöd av riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t jämväl den 26 juni 1948 förordningar (nr 426 och 427), varigenom giltigheten avtidigare författningar angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagen samt förordningen angående olycksfallsförsäkring för fiskare utsträcktes ytterligare ett år eller t. o. m. den 31 december 1949. 1944 års förordning om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor gavs genom förordning den 30 juni 1948 (nr 416) förlängd giltighet till utgången av juni 1949. Anslag till fortsatta kristillägg till sjukkassorna enligt tidigare fastställda grunder anvisades för budgetåret 1948/49 till ett belopp av 5,2 milj. kronor.

13. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. Vid 1946 och 1947 års riksdagar hade uppdragits riktlinjer för en allmän bostadspolitik på längre sikt. En sammanfattande redogörelse härför har lämnats i del VII sid. 352—353 och del VIII sid. 274—275. Vid 1947 års riksdag beslöts i princip, att den statliga verksamheten för främjande av bostadsförsörjningen skulle handhas av ett bostadspolitiskt centralorgan med därtill hörande länsorgan. I proposition till 1948 års riksdag, nr 218, framlade Kungl. Maj:t förslag till organisation av såväl det nya centralorganet, bostadsstyrelsen, som länsorganen, lånsbostadsnämnderna. Förslaget godkändes av riksdagen, och den 30 juni 1948 utfärdades som följd därav kungörelse (nr 478) om överflyttande fr. o. m. den 1 påföljande juli på bostadsstyrelsen av de uppgifter, som dittills tillkommit statens byggnadslånebyrå. Den nya organisationen, varmed avsågs att giva det redan bestående bostadssociala förvaltningssystemet en fastare och för permanent verksamhet mera lämpad form, innebar bl. a. en decentralisering av denna verksamhet, därigenom att vissa av de arbetsuppgifter som tidigare åvilat byggnadslånebyrån överflyttades till de nyskapade länsorganen. Den rådande arbetsfördelningen mellan stat och kommun avsågs skola bliva bestående för den närmaste framtiden. Sålunda skulle även i fortsättningen de statliga organen ha uteslutande avgöranderätt i låne- och bidragsärenden, medan de kommunala organen skulle förmedla ansökningar om ifrågavarande lån och bidrag och i anslutning därtill biträda såväl lånesökandena som de statliga organen. En viktig förändring låg emellertid däri, att den byggnadstekniska kontrollen till största delen överfördes till de lokala organen. Det nya centralorganet skulle utgöra ett kollegialt ämbetsverk med en styrelse bestående av en generaldirektör och dennes ställföreträdare jämte fem ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t, samt fyra byråer och en social sektion. I länsbostadsnämnd skulle dess chefstjänsteman, länsbostadsdirektören, vara självskriven ledamot av nämnden, vilken i övrigt skulle bestå av fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter förutsattes under budgetåret 1948/49 väsentligen begränsade till övertagande, i samband med egnahemsorganisationens upphörande den 1 juli 1948, av egnahemsnämndernas bo-

276 stadssociala uppgifter. Länsbostadsnämnderna skulle därefter successivt utbyggas i organisatoriskt hänseende för att kunna handha lån- och bidragsgivningen till en- och tvåfamiljshus på landsbygden och i stadssamhällen med högst 10 000 invånare. De skulle jämväl beträffande nämnda kommuner handlägga ärenden rörande familjebostadsbidrag samt handha förvaltningen av beviljade lån och bidrag till en- och tvåfamilj shus. Frågan om ytterligare decentralisation av den statliga bostadspolitiken förutsattes senare komma att upptagas till övervägande. Beträffande kommunernas organ för handläggning av löpande bostadspolitiska arbetsuppgifter avsågs, att förmedlingen av statliga lån och bidrag för bostadsändamål skulle åvila ett enda organ i kommunen, kallat förmedlingsorganet. Som sådant skulle fungera i stad drätselkammaren och på landet kommunalnämnden, såvida kommunen icke funne skäl föreligga att antingen till förmedlingsorgan utse organ som handlade fastighets- och byggnadsfrågor eller för ändamålet inrätta ett särskilt organ. Förslag i övrigt angående å t g ä r d e r t i l l f r ä m j a n d e a v b os t a d s f ö r s ö r j n i n g e n förelades riksdagen i en särskild proposition, nr 231. Det hävdades här, att fortfarande förelåge en från byggnadsverksamhetens starka nedgång under de första krigsåren härrörande bostadsbrist. Visserligen hade den betydande stegring av bostadsproduktionen i tätorterna, som till följd av de statliga åtgärderna till förmån för bostadsförsörjningen sedermera ägt rum, förhindrat att bostadsbristen urartat till ren bostadsnöd, men den hade icke räckt till för att häva bristen. En ytterligare utvidgning av bostadsbyggandet hade på grund av knappheten på byggnadsmaterial icke varit möjlig att åstadkomma. En annan orsak till alt bostadsbristen icke kunnat avvecklas i önskvärd omfattning låg, framhölls det, i den av den ekonomiska högkonjunkturen betingade osedvanligt livliga hushållsbildningen. I själva verket hade tillskottet av hushåll i tätorterna under de senaste åren varit omkring 25 procent större än under högkonjunkturen i slutet av 1920-talet. Detta berodde delvis på att allt flera ogifta personer skaffat sig egen lägenhet. Bostadsmarknadsläget syntes snarast ha skärpts under år 1947. Tillskottet av lägenheter i större och medelstora orter understeg nämnda år tillskottet år 1946 med i runt tal 20 procent enligt de uppgifter rörande bostadsbyggandet som månatligen insamlades av byggnadslånebyrån. Någon liknande nedgång hade icke inträtt på mindre orter, och på den egentliga landsbygden hade bostadsbyggandet stegrats. Sammanlagt uppskattades tillskottet under år 1947 till ca 58 000 lägenheter. Till väsentlig del hade den under nämnda år i tätorterna bedrivna byggnadsverksamheten bestått i färdigställande av försenade företag, för vilka tidigare erhållits byggnadstillstånd. Materialsvårigheter hade vållat, att antalet försenade företag ökats under årets lopp. Det förhållandet, att det vid ingången av år 1948 förelåg en betydande reserv av försenade företag innebure, att ett jämförelsevis stort lägenhetstillskott kunde beräknas

277 uppstå under detta år även vid en begränsad tillgång på vissa viktiga byggnadsmaterial; åtskilliga av de försenade företagen krävde nämligen för att bli färdigställda endast obetydliga mängder material. Såsom riktpunkt för bostadspolitiken och byggnadsregleringen under budgetåret 1948/49 syntes kunna gälla att såvitt möjligt åstadkomma ett lägenhelstillskott under år 1949 av drygt 40 000 i orter med bostadskvot (d. v. s. de större tätorterna) och ca 15 000 i landets övriga delar. Byggnadskostnadsläget komme att bli sådant, att behov av en allmän subvention av bostadsbyggandet alltjämt komme att föreligga. I angivet syfte att inom ramen för tillgängliga resurser fullfölja det bostadsprogram, som godtagits av 1946 och 1947 års riksdagar, framlades i proposition nr 231 vissa förslag, vilka åsyftade komplettering av eller ändring i grunderna för de olika slagen av statliga lån och bidrag på bostadsområdet. En redogörelse för de i sådant hänseende framställda detaljförslagen kan här icke lämpligen meddelas. De avsågo bl. a. vissa ändringar av de nya egnahemslånebestämmelserna, nya villkor för lån och bidrag till bostadsförbättringsarbeten, vissa ändringar av bestämmelserna om tilläggslån till flerfamiljshus, villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga (härför skulle erfordras, att vederbörande kommun utsåge åtminstone majoriteten av företagets st3'relse), ändrade hyror i pensionärshemmen samt viss komplettering av bestämmelserna om bostadsrabatter till barnfamiljer. Därjämte äskades fortsatia anslag för den statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål. Riksdagen godkände propositionen med smärre ändringar. De av riksdagen för budgetåret 1948/49 anvisade hithörande anslagen voro följande: på driftbudgeten: till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter för vissa bostadsbyggnadsföretag » hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer » särskilda bostadsrabatter » bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden » bidrag till inrättande av pensionärshem på kapitalbudgeten: till lånefonden för bostadsbyggande » tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet » lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder

Milj. kr. 0,325 21,0 1,0 2,5 0,0 240,0 34,0 6,0

Höjda priser å sågade och hyvlade trävaror kunde beräknas öka byggnadskostnaderna. För den med statliga lån finansierade flerfamiljshusproduktionen uppskattades kostnadsökningen under budgetåret 1948/49 till ca 4 milj. kronor. I likhet med vad som skett för budgetåret 1947/48 (se del VIII sid. 276) bestämdes, att av ovan angivna anslag till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet ett belopp av 4 milj. kronor skulle täckas genom överförande dit av medel från diversefonden för prisutjämningsmedel (se sid. 298).

278 Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten. I syfte att ytterligare begränsa investeringarna och härigenom bl. a. uppnå en bättre anpassning av byggnadsverksamheten efter tillgången på material och arbetskraft reducerades 1947 års investeringskvot under året från 2,2 miljarder kronor till 1,7 miljarder kronor (se del VIII sid. 281). Under sommaren och hösten 1947 vidtogos vissa inskränkningar i länsarbetsnämndernas befogenhet att meddela igångsättningstillstånd. Dessa åtgärder föranleddes av att lagerhållningen hos nämnderna av byggnadsarbeten, för vilka byggnads- men ej igångsättningstillstånd beviljats, var onormalt stor. Det var därför nödvändigt på grund av läget på materialmarknaden och den skärpta investeringsbegränsningen att under en längre tidrymd fördela de förefintliga arbetsobjekten. Under tiden januari—mars 1948 var tillståndsgivningen mycket restriktiv, vilket möjliggjorde att lagerhållningen av beviljade byggnadsarbeten utan igångsättningstillstånd kunde avsevärt nedbringas. På grund härav fingo länsarbetsnämnderna i slutet av mars 1948 arbetsmarknadsstyrelsens bemyndigande att tills vidare självständigt besluta om igångsättningstillstånd för byggnadsföretag, vilkas byggnadstillstånd voro förenade med s. k. länsarbetsnämndsklausul. Vid halvårsskiftet juni/juli 1948 skedde en betydelsefull omläggning av byggnadstillståndsgivningen. Kungl. Maj:t hade nämligen med giltighet fr. o. m. 1 juli 1948 meddelat generellt byggnadstillstånd dels för bostäder, dels för byggnads- och anläggningsarbeten för jordbruket, skogsbruket och fisket. Undantagna från tillståndet voro bl. a. vissa statliga arbeten. Tillståndet hade förbundits med sedvanlig klausul med avseende på dels tiden för arbetets igångsättande, dels arbetsstyrkans storlek och sammansättning. Arbetsmarknadsstyrelsen fick även rätt att bemyndiga länsarbetsnämnd att meddela sådant igångsättningstillstånd. En dylik decentralisering av beslutanderätten ägde även rum och länsarbetsnämnderna fingo inom ramen för särskilda kvoter meddela igångsättningstillstånd för huvudparten av arbeten, som omfattades av det generella byggnadstillståndet. Vilka bostadsbyggnadsföretag som vid varje tid finge komma till utförande skulle sålunda från nämnda tidpunkt som regel avgöras av länsarbetsnämnd. Denna förändring innebar en stor organisatorisk förbättring, i det att två tredjedelar av alla byggnadstillståndsärenden, vilka tidigare gått till arbetsmarknadsstyrelsen för beslut, nu i stället komme att avgöras av länsarbetsnämnderna. I del VIII sid. 280—282 har redogjorts för den i n v e s t e r i n g s b u d g e t för byggnads- och anläggningsverksamheten under år 1947, vilken skulle ligga till grund för tillståndsgivningen. Som av redogörelsen framgår nedskärs den ursprungligen till en summa av 2 205 milj. kronor bestämda investeringsbudgeten senare under året till en summa av ej fullt 1 700 milj. kronor. I verkligheten begränsades tillståndsgivningen under år 1947 till omkring 1 650 milj. kronor. Den faktiska investeringsverksamhet, som ägde

279 rum under året på grund av meddelade tillstånd (delvis härrörande från föregående å r ) , beräknades uppgå till ca 2 380 milj. kronor. Då värdet av under år 1947 utförda byggnads- och anläggningsarbeten utanför byggnadsregleringens ram skattats till minst 1 200 milj. kronor, skulle totalvärdet för all hithörande investeringsverksamhet under året kunna anses ha uppgått till omkring 3,6 miljarder kronor. I den s. k. nationalbudget, vilken ingick som bilaga till propositionen nr 286/1948 (därjämte separat offentliggjord i Konjunkturinstitutets skriftserie B nr 8), meddelades en för år 1948 uppgjord »realinvesteringsbudget» (eller »realbudget»), avsedd att ange kostnaderna för arbeten som under året kunde beräknas komma till utförande med stöd av erhållna byggnadstillstånd. Därjämte uppställdes för samma år en »tillståndsbudget» av samma slag som 1947 års investeringsbudget, avsedd att tjäna som riktlinje för tillståndsgivningen under året. Medan realbudgeten slutade på en summa av 2 065 milj. kronor (svarande mot förutnämnda summa av 2 380 milj. kronor för 1947), angav tillståndsbudgeten en slutsumma av endast 1 455 milj. kronor. Därvid är att märka, att en väsentlig del av de i sistnämnda belopp inbegripna tillstånden komme att avse byggnadsverksamhet som icke avslutades eller kanske icke ens påbörjades förrän efter 1948, medan realbudgeten omfattade arbeten som år 1948 komme att utföras med stöd av byggnadstillstånd givna dels före och dels under året. Realbudgeten för 1948 års byggnadsverksamhet åsyftade i första hand en avveckling av utestående reserver av outnyttjade byggnadstillstånd och samtidigt en förkortning av de genom otillräcklig tillgång på material och arbetskraft abnormt förlängda byggnadstiderna. I anslutning till detta program hade tillståndsbudgeten måst utformas synnerligen restriktivt. Siffrorna för de olika budgeterna ange, jämförda med varandra, den takt, vari man ansåg det skola bli möjligt att — i enlighet med den förda antiinflationspolitiken — direkt begränsa investeringarna i byggnader och anläggningar av skilda slag. Härtill kommo de möjligheter som gåvos att inskränka omfattningen av de utanför byggnadsregleringens ram företagna statliga och kommunala investeringarna samt den kontroll av mera indirekt slag som kunde utövas bl. a. genom importregleringen. Beträffande de ändringar, som genom lag den 23 april 1948 (nr 186) vidtogos i 1943 års lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, se sid. 25. I anslutning till redogörelsen för budgetåret 1946/47 i del VIII sid. 282 —284 belyses härnedan byggnadsregleringen statistiskt under budgetåret 1947/48. Under denna period inkommo ca 31 500 ansökningar om byggnadstillstånd med en beräknad totalkostnad av 2 474,1 milj. kronor mot ca 37 700 och 3 415,0 milj. kronor under föregående budgetår, vilket innebar en minskning på närmare en miljard kronor i fråga om totalkostnaden för de planerade byggnadsinvesteringarna. Under samma tid beviljades ansökningar

280 med en beräknad sammanlagd kostnad av 1 195,2 milj. kronor mot 2 463,8 milj. kronor under föregående budgetår. Totalkostnaden för avslagna ansökningar nedgick under samma tid med 22,4 procent till 396,4 milj. kronor. Nedanstående sammanställning visar hur kostnaderna för de beviljade byggnadsinvesteringarna under budgetåret 1947/48 fördelade sig efter byggnadens typ i jämförelse med budgetåret 1946/47. Beviljade ansökningar kostnader i milj. kr.

Minskning i milj. kr

Byggnadstyp

Bostadshus (inkl. personalbostäder) Byggnader för jordbruk, skogsbruk o. fiske Industribyggnader Kraft- och belysningsverk Byggnader för samfärdsel » <> handel » » förvaltning, sociala ändamål m. m. Skolor, kyrkor, övriga samlingslokaler m. m Vägar o. gator, vatten o. avlopp m. m Militära arbeten Samtliga

1946/47

1947/48

1 404,7 53,9 383,2 86,5 45,3 93,8 124,4 142,0 36,8

720,0 35,8 143,4 41,9 50,9 24,9 21,4 49,0 99,4 8,5

684,7 18,1 239,8 51,3 35,6 20,4 72,4 75,4 42,6 28,3

2 463,8

1 li)5,2

268,6

93,2

Av sammanställningen framgår den kraftiga nedskärning i tillståndsgivningen under budgetåret 1947/48 som särskilt drabbade bostads- och industribyggandet. Vid bedömande av- dessa siffror bör hänsyn tagas till den eftersläpning i byggnadsverksamheten under 1947, som bl. a. tog sig uttryck i en betydande reserv av beviljade arbeten utan igångsättningstillstånd (438,4 milj. kronor). Det bör även ihågkommas, att investeringsbudgeten uppgjorts per kalenderår och icke per budgetår, varför en jämförelse mellan årskvoterna för 1947 och 1948 ger den mest exakta uppfattningen om nedskärningen av tillståndsgivningen. Antalet lägenheter i under redovisningperioden beviljade byggnadsföretag redovisas här nedan med fördelning på lägenhetstyper i jämförelse med tidigare period. Antal la genheter L ä g e n h e t s t y p

Högst 1 rum och kök 2 rum och kök 3 rum och kök 4 rum och kök 5 eller flera rum och kök Samtliga lägenheter

budgetåret 1946/47

budgetåret 1947/48

12 999 22 452 19 925 7 609 3 233

5 824 9 492 9 265 4 520 1337

66 218

30 438

281 I föregående sammanställningar ha icke medtagits andra med generellt byggnadstillstånd bedrivna byggnadsarbeten än barnrikehus och pensionärshem. Den viktigaste gruppen, som ej redovisats, utgjorde de s. k. tremannabyggena. Dessa arbeten bedrevos med generellt byggnadstillstånd förbundet med länsarbetsnämndsklausul. Efter den ovan berörda omläggningen av tillstånden för bostadshus samt byggnads- och anläggningsarbeten för jordbruk, skogsbruk och fiske ha tremannaärenden behandlats på samma sätt som dessa. I nedanstående sammanställning redovisas de beräknade kostnaderna för de tremannabyggen, för vilka tillstånd beviljades under redovisningsperioden. B y g g n a d s t y p

Samtliga

Aug. 1946— juni 1947

Juli 1947— juni 1948

127,5 11,7 45,1

59,1 8,1 36,4

184,3

103,6

Hyresregleringen. De lagar, på vilka hyresregleringen vilade, nämligen hyresregleringslagen den 19 juni 1942 (nr 429) och lagen samma dag (nr 430) om kontroll avupplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (den s. k. kontrollagen) erhöllo, såsom omnämnts å sid. 27, jämlikt beslut av 1948 års riksdag förlängd giltighet t. o. ni. den 30 september 1949. I samband med förlängningen erhöllo 8 a och 9 §§ i hyresregleringslagen ändrad lydelse (se härom sid. 26). Hyresregleringslagens tillämpning utsträcktes under budgetåret 1947/48 enligt Kungl. Maj:ts beslut till ytterligare ett trettiotal orter i landet. Någon principiell ändring i statens hyresråds verksamhet ägde under här ifrågavarande tid icke rum ulan den bedrevs efter i huvudsak samma linjer som förut. Antalet inkomna besvärsmål fortfor att ökas och utgjorde under budgetåret 1947/48 omkring 4 400 mot ca 3 850 under föregående budgetår. Trots ökningen av antalet besvärsmål kunde balansen av oavgjorda mål nedbringas. Genom beslut den 20 maj 1948 beslöt hyresrådet att icke lämna något generellt medgivande till hyreshöjning för tiden den 1 oktober 1947—den 30 september 1949. Till grund för hyresrådets prövning härutinnan förelågo två av socialstyrelsen verkställda statistiska undersökningar, av vilka den ena avsåg en undersökning beträffande fastighetsomkostnadernas utveckling under åren 1938—1946 samt den andra en undersökning rörande förändringarna i hyresfastigheternas saluvärden. Förutom de nämnda undersökningarna lågo till grund för hyresrådets beslut två av socialstyrelsen

282 tidigare verkställda statistiska undersökningar beträffande fastighetsomkostnadernas förändringar i olika orter under åren 1938—1944. Hyresrådet framhöll, hurusom det i sina tidigare beslut beträffande frågan om generell hyreshöjning betonat, att enligt sakens natur statistiskt material av den art som stode till buds lede av osäkerhet såväl i fråga om representativitet som beträffande exakthet i övrigt. Antydda brister vidlådde även den senaste av socialstyrelsen verkställda fastighetskostnadsundersökningen, men hyresrådet sade sig haft anledning antaga att — särskilt med hänsyn till de bearbetningsmetoder som använts — denna undersökning lämnade ett mera rättvisande resultat än de tidigare. Vid sin granskning av den senaste undersökningen hade hyresrådet ansett sig kunna konstatera, att omkostnaderna för fastighetsförvaltning — inräknat hyresförluster, onera, reparationsutgifter och fastighetsskatt — under åren 1942—1946 undergått en ökning motsvarande i genomsnitt för hela landet omkring 3,5 procent av 1942 års hyresvärde. Utvecklingen vore dock icke entydig för alla i undersökningen representerade orter. Särskilt anmärkningsvärt vore förhållandet beträffande Göteborg och Malmö. I sina beslut åren 1943 och 1945 hade hyresrådet beträffande Göteborg konstaterat en större försämring i fastigheternas ekonomi än beträffande övriga orter. Socialstyrelsens senaste undersökning visade emellertid, att ökningen av förenämnda fastighetsomkostnader för Göteborg under åren 1942—1946 motsvarade knappt 1,5 procent av 1942 års hyresvärde. I fråga om Malmö hade dessa omkostnader icke visat någon ökning utan i stället en om ock obetydlig minskning. Vid sina tidigare avgöranden hade hyresrådet icke tagit hänsyn till utvecklingen av kapitalkostnaderna, beroende på svårigheten att med någon större grad av säkerhet bedöma den inverkan som inträffade förändringar på kapitalmarknaden haft på fastigheternas ekonomi. Rådet ansåg emellertid, att denna utveckling numera kunde bättre överblickas. Medan rådet ansett sig kunna konstatera, att ränteutgifterna under åren 1938—1942 icke visat nämnvärd ökning i någon ort eller ortsgrupp med undantag för Göteborg, hade dessa utgifter åren 1942—1946 visat en markerad minskning, som för hela landet kunde anses motsvara i genomsnitt omkring 3 procent av 1942 års hyresvärde. I fråga om utvecklingen under åren 1942—1946 kunde enligt rådets mening minskningen av vissa utgiftsposter anses uppväga ökningen beträffande andra. För bedömande av utvecklingen efter 1946 saknades ledning av statistiskt material. Rådet hade emellertid icke funnit anledning antaga, att någon avgörande försämring av fastighetsförvaltningens ekonomiska resultat inträffat sedan 1946 eller vore att förvänta inom den närmaste tiden. Reservation mot hyresrådets beslut avgavs dels av en av rådets opartiska ledamöter, dels av de två fastighetsägarerepresentanterna.

283 I den förra reservationen anfördes bl. a. följande. Vid hyresrådets tidigare behandling av frågan om generell hyreshöjning hade det ansetts, att i överensstämmelse med gällande principer för priskontrollnämndens verksamhetsområde fastighetsägarna själva i viss omfattning skäligen borde vidkännas den försämring av fastighetsekonomien, som konstaterats. Detta betraktelsesätt måste emellertid förlora åtskilligt av sitt berättigande redan därigenom att samma situation fortginge under en längre följd av år. Det kunde vara rimligt att kräva ett dylikt offer under en övergående period men däremot icke att för en obegränsad tid framåt förvägra fastighetsägarna den kompensation för ökade utgifter, som vid hyresregleringslagens tillkomst förutsattes. Det borde även ihågkommas, att t. o. m. en full kompensation för omkostnadsökningarna endast betydde, att fastighetsägarna erhölle ett nominellt oförändrat penningbelopp såsom ersättning för egetarbete och avkastning å insatt kapital. Realvärdet av detta penningbelopp vore emellertid icke oförändrat utan sedan förkrigstiden reducerat med omkring en tredjedel. Den rådande situationen, då generell hyreshöjning icke medgivits, innebure att fastighetsägarnas behållna inkomst i penningar räknat reducerats med 10 å 20 procent och att sålunda realvärdet sjunkit ännu mycket mera. Härmed borde jämföras det förhållandet, att så gott som alla andra grupper av inkomsttagare i landet, såväl löntagare som företagare och i viss mån även kapitalägare, erhållit någon och i de flesta fall full kompensation för penningvärdets fall. Det anfördes vidare i reservationen, att genom hyresregleringslagens konstruktion hade på de flesta orter i landet uppstått två skilda hyresnivåer, en för äldre hus och en för hus, färdigställda efter den 1 januari 1942. Då numera så lång tid förflutit sedan lagens tillkomst, spelade den sistnämnda högre hyresnivån en icke obetydlig roll och måste uppenbarligen betraktas som en orättvisa även mellan de båda grupper av hyresgäster, som bodde i äldre resp. nya hus. Denna spänning mellan hyresnivåerna måste förr eller senare utjämnas, och det syntes angeläget att en sådan utjämning småningom komme till stånd för att undvika alltför hastiga omkastningar. ö v e r h y r e s r å d e t s f ö r e n ä m n d a b e s l u t a n f ö r d e Sveriges b u n d b e s v ä r hos K u n g l . Maj :t.

fastighetsägareför-

14. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. • Medicinalstyrelsens materiel nämnds verksamhet fortgick under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 efter de riktlinjer, som angivits i kungl. brevet den 17 januari 1941. Bland särskilda av nämnden vidtagna åtgärder må här omnämnas följande. Till utrönande av försörjningsläget beträffande varor tillhörande nämndens verksamhetsområde företogos i november 1947 inventeringar av landets förråd av läkemedel, viss sjukvårdsmateriel samt röntgenfilm. Inventeringarna föranledde bl. a. framställningar till reservförrådsnämnden och apoteksvarugrossisterna om ökad import av vissa varuslag, beträffande vilka tillgången ansågs mindre tillfredsställande. Materielnämnden verkställde därjämte utredningar beträffande skilda varuslag i syfte att säkra landets försörjning i händelse av krig eller andra utomordentliga förhållanden. Sålunda reviderades exempelvis vissa utrustningslistor för beredskapssjukhusen. Vidare blev förteckningen över för läkemedelsförsörjningen oundgängliga läkemedel föremål för fortlöpande översyn. Efter framställning av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap verkställde nämnden utredning angående förefintliga brister ur beredskapssynpunkt beträffande läkemedel och sjukvårdsmateriel samt möjligheterna att genom inhemsk produktion, import eller annorledes täcka dessa brister. Utredningen avsåg såväl den civila som civilförsvarets och den militära sjukvårdens behov. Materielnämndens upphandlingsverksamhet för den internationella hjälpverksamhetens räkning fortgick, ehuru i förminskad omfattning, under redogörelseåret men kunde vid utgången av detsamma i allt väsentligt anses avslutad. På särskilda uppdrag av handelskommissionen verkställde nämnden utredningar och avgav förslag till kommissionen i fråga om varuutbytet beträffande läkemedel och sjukvårdsmateriel mellan Sverige och övriga länder i Europa, inberäknat ockupationszonerna i Tyskland. I anslutning till ett av materielnämnden avgivet utlåtande över ett av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framlagt förslag rörande riksnämndens organisation m. m. erhöll materielnämnden uppdrag att överarbeta och till Kungl. Maj :t inkomma med viss komplettering till silt den

285 9 o k t o b e r 1945 a v g i v n a förslag till civil s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d . Efter v e r k s t ä l l d u t r e d n i n g avgav m a t e r i e l n ä m n d e n u n d e r d å n i g t förslag i ä m n e t d e n 22 j a n u a r i 1948. E n l i g t d e t t a skulle m a t e r i e l n ä m n d e n s v e r k s a m h e t övergå till e n för ä n d a m å l e t n y i n r ä t t a d f ö r v a l t n i n g s m y n d i g h e t , b e n ä m n d sjukvårdsberedskapsnämnden, m e d o r g a n i s a t i o n och a r b e t s u p p g i f t e r i enlighet m e d v a d i förslaget n ä r m a r e a n g a v s . I p r o p o s i t i o n till 1948 å r s r i k s dag, n r 119, f r a m l a d e K u n g l . M a j : t förslag i f r å g a n i h u v u d s a k l i g ö v e r e n s stämmelse med materielnämndens hemställan. Propositionen vann riksdag e n s bifall och b e s l u t o m s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d e n s i n r ä t t a n d e s a m t om u p p h ö r a n d e t av m e d i c i n a l s t y r e l s e n s m a t e r i e l n ä m n d fr. o. m . d e n 1 j u l i 1948 f a t t a d e s a v K u n g l . M a j : t d e n 30 j u n i 1948. I nämnda proposition lämnades inledningsvis en översikt av sjukvårdsberedskapens dittillsvarande organisation och omfattning. För handläggning av ärenden rörande den civila sjukvårdsberedskapen tillskapades år 1939 en till medicinalstyrelsen anknuten organisation, kallad m e d i c i n a l s t y r e l s e n s b e r e d s k a p s o r g a n i s a t i o n (jfr del I sid. 168—171, 371—372). Sedan vissa delar av organisationen inordnats i medicinalstyrelsen i samband med den av 1947 års riksdag beslutade omorganisationen av styrelsen, bestod den särskilda beredskapsorganisationen av dels en beredskapsavdelning vid styrelsen för ärenden angående personal- och lokalberedskapen på den civila sjukvårdens område, dels den under styrelsen sorterande materielnämnden, med uppgift att biträda styrelsen vid utredning och handläggning av ärenden rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Ärendena för tillgodoseende av den personella beredskapen avsågo registrering och krigsplacering av läkare och annan tjänstepliktig medicinalpersonal. Omfattningen av verksamheten på detta område hade efter krigsslutet väsentligt reducerats. Emellertid hade arbetet med provisorisk placering av tjänstepliktig personal återupptagits, sedan Kungl. Maj:t den 25 april 1947 lämnat bemyndigande härutinnan. Den lokala beredskapen på den civila sjukvårdens område avsåg i huvudsak den under kriget tillkomna beredskapssjukhusorganisationen. vilken grundats på lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara jämte tillämpningskungörelsen därtill den 3 september 1939 (nr 634) (se del I sid. 169). Huvudstommen i den ifrågavarande beredskapsorganisationen utgjordes av ett antal s. k. kärnsjukhus — sammanlagt 128 st., de flesta drivna av landsting — vilka skulle vid krig eller krigsfara fortsätta sin verksamhet enligt för varje sjukhus upprättad plan. I fråga om materielberedskapen hade planer rörande beredskapssjukhusens utrustning med sjukvårdsmateriel ursprungligen upprättats av särskilda av medicinalstyrelsen utsedda sakkunniga, vilken planering fortsatts av styrelsen och dess materielnämnd. Man hade därvid utgått ifrån att vid kärnsjukhusen befintlig materiel i första rummet skulle tagas i anspråk för beredskapssjukhusens räkning. I den mån densamma vore otillräcklig för nämnda ändamål, hade utrustningsbehoven tillgodosetts genom central upphandling av materiel, vilken verkställts av materielnämnden. Sammanlagt hade på detta sätt utrustning för omkring 46 000 vårdplatser anskaffats, inberäknat den materiel som upphandlats för tillgodoseende av första ersättningsbehovet. Kostnaderna för den utrustning, som sålunda inköpts genom materielnämndens försorg, belöpte sig till i runt tal 10 milj. kronor och gäldades från de av riksdagen å tilläggsstaterna I och II till

riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisade reservationsanslagen för ändamålet å tillhopa 16,7 milj. kronor. Den utrustning som anskaffats för täckande av första ersättningsbehovet av materiel hade sammanförts till fyra centralförråd. I syfte att rationalisera förrådshållningen och underlätta arbetet med erforderlig omsättning av icke lagringsbeständig materiel hade åtgärder vidtagits för viss ytterligare centralisering av lagerhållningen. Under tiden efter krigsslutet hade förråden av materiel för beredskapssjukhusen minskats ganska avsevärt. Materielnämnden hade efter Kungl. Maj :ts bemyndigande verkställt försäljningar till svenska sjukvårdsinrättningar av materiel, vara viss knapphet gjort sig gällande, särskilt textilvaror. Sjukvårdsutrustning och läkemedel hade ställts till förfogande bl. a. för den internationella hjälpverksamheten. Samtidigt hade materielnämnden i betydande omfattning tagits i anspråk för nya upphandlingar av materiel såväl i samband med nyssnämnda hjälpverksamhet som för fredsmässiga inhemska behov. Nämndens uppgift att vara försörjningsorgan beträffande läkemedel och sjukvårdsmateriel under den senaste tidens importsvårigheter hade jämväl medfört omfattande arbetsuppgifter. Sedan upphandlingarna för den internationella hjälpverksamheten slutförts, hade krishushållningsuppgifterna, innefattande bl. a. avgivande av yttranden i importoch exportlicensfrågor, dominerat materielnämndens verksamhet. Frågan om d e n c i v i l a s j u k v å r d s b e r e d s k a p e n s mera d e f i n i t i v a o r d n a n d e hade vid olika tillfällen varit föremål för övervägande. Avgörandet hade emellertid fördröjts därigenom att dessa spörsmål ansetts icke kunna lösas isolerade utan måste ses mot bakgrunden av bl. a. den militära och civila försvarsberedskapens omfattning. I fråga om i synnerhet civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens utformning väntades större klarhet komma att vinnas genom beslut vid årets riksdag. Lämpligt syntes därför vara att i samband härmed vissa riktlinjer fastställdes för den civila sjukvårdsberedskapens framtida omfattning och organisation. I förenämnda proposition förordades fortsatt upprätthållande av en civil sjukvårdsberedskap av i huvudsak samma karaktär som den redan befintliga. I första hand innebure detta, att en beredskapssjukhusorganisation av det slag som tillkom under det senaste kriget måste tills vidare hållas vid makt. Åtgärder måste tillika vidtagas för att tillgodose såväl personalberedskapen som behovet under krig av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Beträffande personalberedskapen förutsattes i propositionen, att arbetet med krigsplacering av medicinalpersonal icke skulle behöva bedrivas kontinuerligt i full omfattning utan att en anpassning efter det vid varje tid föreliggande behovet skulle ske. I fråga om lokalberedskapen hävdades, att planläggningen av beredskapssjukhusen skulle upprätthållas med de omläggningar och kompletteringar, som föranleddes av vunna erfarenheter. Vad angick materielberedskapen inom den civila sjukvården framhölls, att denna ägde nära samband med frågan om den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande. Enligt planen för denna, sådan den framlagts i särskild proposition, vore avsikten att behoven av läkemedel, sjukvårdsartiklar och

andra förnödenheter för sjukvården under fred, vid avspärrning utan krig och i krig jämte tillgångarna skulle sammanställas i en allmän försörjningsplan, vilken skulle omfatta icke blott den civila sjukvården utan även den militära sjukvården och civilförsvarets sjukvård. Av planen, som i sista hand skulle prövas och fastställas av Kungl. Maj :t, komme behovet av anskaffning och beredskapslagring av sjukvårdsförnödenheter att framgå. Man syntes böra räkna med, att färdiga varor på läkemedelsområdet skulle behöva lagras endast i begränsad omfattning men att annan sjukvårdsmateriel i större utsträckning måste hållas i förråd även under fredstid. Som härav framgår, finge den för beredskapssjukhusen avsedda utrustningen till huvudsaklig del hållas i lager. Enligt den i propositionen framlagda organisationsplanen — vilken, som ovan nämnts, godkändes av riksdagen — skulle lokalberedskapen, d. v. s. i huvudsak beredskapssjukhusens detaljplanering och utrustning (vilken dittills handhafts av medicinalstyrelsens beredskapsavdelning) jämte materielberedskapen överflyttas till den föreslagna s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d e n . Medicinalstyrelsen skulle därefter handha huvudsakligen endast personalärendena. I övrigt skulle nämnden vara sakkunnigt organ beträffande försörjningsplaneringen på hela sjukvårdsområdet, omfattande, förutom den civila sjukvården, det militära försvarets och civilförsvarets sjukvård, samt i detta hänseende fullgöra uppgifter till biträde åt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Sistnämnda uppgifter avsåge väsentligen uppgörandet av förslag till den förutnämnda försörjningsplanen för sjukvårdsförnödenheter samt handhavandet av beredskapslagring av färdiga sjukvårdsvaror för en avspärrning utan krig. Sjukvårdsberedskapsnämnden skulle sammansättas av representanter, utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Nämnden var tills vidare avsedd som en försöksorganisation under budgetåret 1948/49. Å reservationsanslagen till utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara fanns den 30 juni 1947 en behållning av omkring 3,7 milj. kronor. Denna ökades genom inkomsten av försäljningar något under budgetåret. På Kungl. Maj :ts hemställan beslöt riksdagen att till ett nytt anslag med samma titel överföra behållningen från de äldre anslagen att användas för den med återanskaffning av utrustning för beredskapssjukhusen sammanhängande inköpsverksamheten. Kostnaderna för den anskaffning och beredskapslagring av sjukvårdsförnödenheter för en avspärrning utan krig, som komme att ske under sjukvårdsberedskapsnämndens medverkan, avsågs skola bestridas av medel, som stodo till riksnämndens förfogande. Anvisning av medel till sjukvårdsberedskapsnämnden för detta ändamål erfordrades sålunda icke.

15.

Priser och prisreglering.

Översikt av prisutvecklingen. Såväl den inhemska som den utländska prisnivån var under perioden juli 1947—juni 1948 utsatt för ett starkt tryck till följd av den fortsatta och i vissa fall tilltagande spänningen mellan tillgång och efterfrågan på viktigare förnödenheter. De viktigare prisförändringarna i Sverige förorsakades främst av följande faktorer: de utländska och i första hand de amerikanska prisrörelserna, omläggningen av importen från s. k. hårdvalutaländer till länder med s. k. mjukvaluta, 1947 års överenskommelse angående jordbruksprissättningen för regleringsåret 1947/48 samt arbetslönestegringen under år 1947. De efter priskontrollens upphävande starkt stigande priserna i Förenta staterna nådde under våren 1947 ett tillfälligt jämviktsläge men fortsatte under sista hälften av nämnda år sin uppåtgående rörelse. En viss återgång inträdde däremot under första halvåret 1948. Den totala prisstegringen i Förenta staterna under perioden juli 1947—december 1947 utgjorde, mätt i Moody's råvaruprisindex, 14,3 procent. Prissänkningen under perioden december 1947—juni 1948 uppgick till 5,7 procent. Medan höjningen under juli 1946—juni 1947 utgjorde 30 procent, var motsvarande höjning under perioden juli 1947—juni 1948 endast 7,8 procent. Bureau of Labor's partiprisindex steg mellan juli och december 1947 med 10,1 procent samt mellan december 1947 och juni 1948 med 1,8 procent. Den stora bristen på varor i Europa medförde en växande import från Förenta staterna utan motsvarande exportökning till detta land. Följden härav blev knapphet på dollarvaluta i så gott som samtliga europeiska länder, vilket i första hand resulterade i en omläggning av importen till länder med annan valuta. Den ökade efterfrågan i nämnda länder tog sig sedan uttryck i prisstegringar på olika områden. Omdirigeringen av handeln till mjukvalutaländer visade sig för Sveriges del enligt en undersökning av priskontrollnämnden ha medfört en övergångsprisstegring med minst 3 procent mellan juli 1947 och mars 1948. Kommerskollegii importprisindex uppvisade en ökning med 9 procent under tidsperioden juli 1947—juni 1948. Prissättningen på jordbrukets produkter och förnödenheter under regleringsåret 1947/48 innebar en inkomstförbättring för jordbruket med i runt tal 147 milj. kronor. Största delen av denna inkomstökning tillfördes genom prishöjningar på slaktdjursprodukter samt mjölk, ost och grädde. Den avtalsenliga arbetslöneökningen under år 1947 jämte indextillägg

289 uppgick i genomsnitt till 13 å 14 procent och föranledde höjda priser på vissa områden, där vinstmarginalerna ej voro tillräckliga att absorbera de därigenom uppkommande kostnadsökningarna. Högkonjunkturen för försäljning av svenska skogsprodukter till utlandet fortsatte under sista halvåret 1947 och första delen av år 1948. Under sommaren 1948 kunde dock vissa tecken skönjas, som gåvo en antydan om att de tidigare genom en abnormt stegrad efterfrågan högt uppdrivna priserna på svensk massa i Förenta staterna inom en snar framtid skulle komma att anpassas till de lägre priserna i detta land. Enligt kommerskollegii exportprisindex stego exportpriserna med 9 procent mellan juli 1947 och juni 1948. Kommerskollegii parti-, import- och exportprisindex för varje månad under tiden juni 1947—juni 1948 framgår av nedanstående tabell, där samtliga indextal omräknats med augusti 1939 som bas. År 1947 Juni Juli Augusti . September Oktober . November December År 1948 Januari . . Februari . . Mars April Maj Juni

Partiprisindex

Importprisindex

Exportprisindex

179 179 179 182 183 184 185

239 239 240 241 245 245 248

232 235 235 239 240 246 246

186 188 189 192 193 195

252 254 253 254 255 255

254 255 256 256 255 253

Den markerade uppgången i partiprisindex under september 1947 framkallades helt genom ändrade priser på jordbruksprodukter, främst målen spannmål, i enlighet med jordbruksprissättningen för produktionsåret 1947/48. En mindre stegring under återstoden av år 1947 sammanhängde dels med de i jordbrukskalkylen upptagna prishöjningarna för levande djur och kött, dels med höjda priser på marknaden för sågtimmer och pappersved, dels ock, i viss utsträckning, med höjda priser på kolonialvaror, främst kakao och kaffe. De största höjningarna av partipriserna under första halvåret 1948 kunde lokaliseras till livsmedel samt metall- och träprodukter jämte flytande bränslen. Stegringen av partiprisindex under april månad 1948 förorsakades till väsentlig del av det till följd av skattehöjningen på bensin höjda bensinpriset. Den procentuella förändringen för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex under perioderna juni—december 1947 och december 1947— juni 1948 samt hela perioden augusti 1939—juni 1948 framgår av följande sammanställning. 19—916203

290 Procentuell

förändring

för olika varugrupper

i kommerskollegii

Juni 1947— dec. 1947 Generalindex 43 Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter + 14 Industriförnödenheter + 1 Bränsle och smörjmedel + 5 Maskiner och transportmedel . . + 1 Konsumtionsvaror + 2 Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter + 6 Industriprodukter + 2

partiprisindex.

Dec. 1947— juni 1948 + 5

Aug. 1939— juni 1948 +95

+ 1 + 5 +17 + 2 + 6

+ 8 1 + 109 +155 + 5 2 + 8 9

+ +

+ 8 6 + 9 5

5 6

L e v n a d s k o s t n a d e r n a s procentuella förändring under tiden juni 1947—juni 1948 var dels enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1914 års serie med och utan skatter), dels enligt riksbankens konsumtionsprisindex följande.

1947 Juni—september September—december 1948 December—mars Mars—juni

Socialstyrelsens levnadskostnads- • index (med skatter)

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (utan skatter)

Riksbankens konsumtionsprisindex

+1,5 +0,4 — 3,0 +0,8

+1,7 +0,4 +3,3 +0,4

+1,2 +0,5 +4,0 +0,8

Den under tredje kvartalet år 1947 inträffade ökningen av levnadskostnaderna sammanhängde med prisstegringar på ett flertal livsmedelsprodukter, textilvaror samt bränslen. Stegringen under första kvartalet 1948 i den från skatter rensade levnadskostnadsindex samt i konsumtionsprisindex förorsakades däremot främst av höjda priser på eldningsolja samt sprit, tobak och biografbiljetter, vartill kom en särskild ökning av livsmedelsposten till följd av borttagandet av de statliga livsmedelsrabatterna fr. o. ni. den 1 januari 1948. Nedgången i socialstyrelsens index med skatter berodde på tillkomsten av barnbidragen, vilka mer än väl kompenserade nyssnämnda höjande element. Stegringen under 1948 års andra kvartal förorsakades bl. a. av höjda priser på vete- och rågmjöl samt socker, varjämte hänsyn tagits till höjda priser för spårvägs- och bussresor samt telefonabonnemang. Den allmänna prispolitiken. Målet för den svenska prispolitiken angavs under budgetåret 1947/48 i auktoritativa uttalanden från regerings- och riksdagshåll fortfarande vara att i möjligaste mån bevara en fast prisnivå. Arbetet på att återvinna balans i den rubbade jämvikten mellan tillgång och efterfrågan i samhällsekonomien finge, förklarades det, på inga villkor inriktas på att genom en allmän

291 prislhöjning söka överbrygga det s. k. inflationsgapet. Avgörande vikt för stabilisering av prisnivån tillmättes liksom tidigare strävandena att tillbakahållai och dämpa tendensen till inkomststegringar av alla slag. Sålunda uttaladle t. ex. bankoutskottet i ett tidigare här citerat utlåtande vid 1948 års riksdiag (nr 5 0 ) : »I nuvarande ansträngda ekonomiska läge finner utskottet angeläget ånyo inskäiirpa vikten av att alla samhällsgrupper iakttaga återhållsamhet i fråga om krav på inkomstökningar. Den överenskommelse, som nyligen träffats med de statsaanställdas organisationer om oförändrat lönetillägg fram till årsskiftet, utgör härvhidlag ett steg i rätt riktning, överenskommelsen förutsätter emellertid, att levnaddskostnadsindex icke undergår någon nämnvärd ökning. Då väl även andra löntagargrupper komma att uppställa samma villkor för att tills vidare avstå från krav j på höjda penninginkomster, framgår tydligt vikten av att levnadskostnadsnivån i bibehålles i stort sett oförändrad. Den inledda aktionen för att genom samord-dnande åtgärder uppnå en stabilisering av priser och levnadskostnader (se härom n ovan sid. 17 ff.) kan därför bli av stor betydelse för strävandena att bevara pennirinigvärdet och bör med all kraft fullföljas.» Denn statliga priskontrollens uppgifter i stabiliseringsarbetet samt principerna i ioch formerna för denna verksamhet ägnades stor uppmärksamhet i den olofifentliga debatten. Uppenbart var, att priskontrollen under det nya spänninimgsfyllda läget råkat i en kritisk situation, som krävde omläggning av verl rkcsamheten i ena eller andra riktningen för alt densamma skulle med utsikt t Ititl framgång kunna åtminstone i någon mån fylla sin uppgift. Undede:r priskontrollens första tid hade huvudprincipen varit, att en ökning i de röföirliga kostnaderna utgjorde tillräckligt motiv för en prishöjning, melan öki>ksad knapphet däremot som regel icke tilläts att påverka priserna, ej leller (' eden ökning i kostnaderna per produktenhet, som uppstod när de asta ki kcostnaderna slogos ut på en minskad produktmängd. Prisstegringen itomlailamds var betydande under denna tid och slog snabbt igenom i det venskaka 1 prissystemet genom tillämpning å importvaror av den s. k. åternskaffrfffningsprincipen. En onoimläggning av grunderna för prispolitiken skedde hösten 1942 genom et allmlmnänna prisstoppets införande (se del IV sid. 215 ff.). Därvid fastslogs, tt prisbislhöjningar icke fingo beviljas annat än i undantagsfall, vilket betydde t inträtrjäffade kostnadsstegringar som regel skulle bäras inom förut befint? vinstnsttmarginal. Å andra sidan skulle kostnadshöjningar motverkas genom lmänt ntt lönestopp och genom reglering i möjlig mån jämväl av importprirna. Det al aallmänna prisstoppet torde, då det infördes, ha betraktats som en n p o r ä r r ä ä r åtgärd, ägnad att bryta den fortsatta stegringen av priser och löner h att ftt förmedla övergången till det läge som väntades, uppkomma efter igssluhluUtet, då en priskontroll förmodades skola bli obehövlig till följd av ligare ire-e varuförsörjning och därav föranlett prisfall. JtveckPckklingen blev emellertid en annan än den väntade. I stället för den

292 motsedda depressionen under efterkrigstiden uppstod en stark expansion inom näringslivet med stigande löne- och pristendenser, delvis förstärkta genom förhållandena på utrikeshandelns område. Alltjämt fasthölls under dessa år vid principerna i 1942 års prisstoppsbeslut. Föreskrifterna om allmänt prisstopp förnyades successivt och utbyggdes särskilt med stöd av 1947 års nya prisregleringslag (se del VIII sid. 31, 294). Nyheterna i nämnda lag motiverades med det ökade behovet av en priskontroll, som förmådde anpassa sig efter växlande förhållanden och sålunda på smidigt sätt åstadkomma erforderliga jämkningar i prisrelationerna. Lagen underlättade bl. a. möjligheterna att förordna om sänkning av stoppris. Den möjliggjorde också att föreskriva försäljningsspän» beträffande viss vara intill dess priset godkänts av priskontrollnämnden. Emellertid måste det konstateras, att det allmänna prisstoppet, ju längre man avlägsnade sig från utgångsdagen, blev ett allt mer svårhanterligt och otympligt instrument och allt mindre i stånd att bemästra de nyuppkomna situationerna. Det hade konstruerats som en åtgärd av övergående art under ett visst läge och måste, tillämpat under en längre följd av år med starkt växlande marknadsförhållanden och fortsatt uppåtriktat tryck på priser, löner och andra kostnader, komma att te sig alltmer verklighetsfrämmande samt att verka i väsentlig mån hämmande och snedvridande på produktionens och handelns naturliga utveckling. Att så var fallet erkändes även på ansvarigt håll inom krisförvaltningen. På olika sätt sökte man emellertid provisoriskt hjälpa sig fram. Härvid använda tillvägagångssätt antyddes av priskontrollnämndens ordförande i ell i februari 1948 hållet föredrag. 1 Denne yttrade där, att med det starka tryck på prisnivån, som blivit följden av den senaste tidens utveckling, hade priskontrollen, långt ifrån att börja avvecklas, i stället i viss mån fått utvidgas och skärpas. Särskilt vaksam hade man måst bli mot tendenser till produktionsförskjutningar, som minskade tillgången på billiga och standardbetonade varor. För att komma till rätta med en skönjbar tendens att minska eller nedlägga tillverkningen av varor, som ansetts mindre lönande, till förmån för tillverkning av mera lönande artiklar hade man inom priskontrollnämnden vid förekommande prisuppgörelser ofta nog medgivit höjning av priserna på de standardbetonade varorna, medan andra lämnats oförändrade, fått mindre höjningar eller sänkts i pris. Utjämningar och ändringar i kalkylmetoderna, som medfört en bättre avvägning av prisrelationerna, hade även genomförts. Man hade jämväl uppmärksammat de anledningar till snedvridning av produktion och handel som legat i den allmänna användningen, särskilt hos handeln, av procentuella marginaler, varigenom en inriktning av försäljningen på dyrare varor, som icke haft motsvarande bruksvärde för konsumenterna, främjats. Det meddelades vidare. 1 H. Älmeby, Priskontrollen. Publ. i Vårt ekonomiska läge 1948, Sparfrämjandets förlag, 1948. Jfr. även O. Karleby, En ny prispolitik. Tidskr. Tiden 1948, h. 3.

293 att till grund för prisbesluten inom nämnden företagits ingående undersökningar av företagens ekonomi efter två skilda linjer. En allmän undersökning gjordes årligen av ett representativt antal företag inom olika branscher för att erhålla en bild av utvecklingen inom näringslivet och dess olika delar. Dessutom utfördes fortlöpande specialundersökningar för branscher och företag, där prissättningsfrågorna voro aktuella, men för vilka material för ett utrönande av läget icke funnes i den allmänna undersökningen. Det bleve på detta sätt, förklarade föredragshållaren, möjligt att bedöma i vilken utsträckning företagen kunde bära en kostnadsökning utan att priserna höjdes, samtidigt som skäliga anspråk på räntabilitet bleve tillgodosedda. Det meddelades i samma föredrag, att priskontrollen genom det allmänna prisstoppet och direkt prisreglering formellt omfattade den helt dominerande delen av omsättningen. En undersökning av den kvantitativa relationen mellan de av priskontrollen effektivt och mindre effektivt behärskade områdena hade givit till resultat, att omkring tre fjärdedelar av det totala konsumtionsvärdet finge anses helt eller övervägande effektivt priskontrollerade, medan den återstående fjärdedelen representerade varor, som voro mindre effektivt eller icke alls kontrollerade. Av den förstnämnda gruppen representerades omkring tre fjärdedelar av grupperna livsmedel och beklädnad (textilvaror och skodon). Stark kritik mot den statliga priskontrollen, sådan den under den senaste tiden handhafts, utvecklades allmänt inom näringslivet, bl. a. av Stockholms handelskammare i en till chefen för folkhushållningsdepartementet den 25 februari 1948 ingiven framställning. 1 Handelskammaren framhöll, hurusom de allmänna förutsättningar, på vilka den officiella prispolitiken sedan prisstoppets införande baserats, undergått en total förändring. Förhoppningarna att löne- och andra kostnadsstegringar skulle kunna hållas inom en relativt snäv ram hade slagit fullständigt fel. Läget karakteriserades i stort av minskande varutillgång, stigande importpriser och ökande kostnader av alla slag. Samtidigt hade man att motse stigande efterfrågan på varor och tjänster till följd av höjda löner och det köpkraftsöverskott som de stora socialreforinernas genomförande tillförde marknaden. Från statsmakternas sida hade priskontrollen jämte vissa andra individuellt inriktade kontroller skjutits fram som ett huvudvapen i kampen mot inflationens yttringar. Därigenom hade priskontrollen fått en mycket central ställning i den ekonomiska politiken. Dess värde som vapen i striden mot inflationen vore emellertid helt beroende på att det samordnades med andra för ändamålet vidtagna åtgärder. En ensidig priskontroll, som icke beaktade den verkliga kostnadsutvecklingen, skärpte bristen på ekonomisk balans i stället för att mildra den. En övervärdering av priskontrollens betydelse med därav följande rigorös tilllämpning av densamma motverkade den ökning av produktionen i riktiga proportioner, som utgjorde en av förutsättningarna för återvinnande av balansen. Ju längre den felinriktning finge fortgå, som följde av en med marknadsutveck1

Införd i Meddelanden från Stockholms handelskammare 1948, b. 1,

294 lingen icke överensstämmande prisavvägning, desto svårare bleve rubbningarna och desto längre uppskötes möjligheterna för återgång till ett fritt system. Det underströks i handelskammarens inlaga, att sedan lönestoppet i slutet av år 1944 genombrutits hade den offentliga prispolitiken synts vara i märklig avsaknad av fasta principer och enhetlighet. Priskontrollnämnden hade vid förhandlingar med företag eller branscher skjutit olika synpunkter i förgrunden vid skilda tidpunkter. Vid sidan av kostnadssynpunkten hade företagens och branschernas lönsamhet alltmer framträtt som bedömningsgrund. Att på denna väg nå en riktig uppfattning om hur stor marginalen borde vara för viss eller vissa i företagens rörelse ingående varor vore i och för sig synnerligen vanskligt och gåve av olika, i inlagan anförda skäl lätt anledning till missvisande slutsatser. Priskontrollnämndens ändrade inställning till marginalerna på billigare resp. dyrare varor påtalades. Denna omställning — varvid nämndens intresse i ökad utsträckning inriktats på varor i de högre prisklasserna — hade icke föregåtts av någon prisdiskussion med näringslivet. Sannolikt hade med denna omställning i första hand avsetts att få ett medel mot den snedvridning inom produktionen, som förorsakats bl. a. av att marginalerna där tillmätts för lågt för vissa varor. Det ville emellertid förefalla som om priskontrollnämnden nu skulle fatta sin uppgift vara att gå ett steg längre och genom prisavvägningen mellan olika varor påverka marknadens struktur även på längre sikt. Handelskammaren hävdade för sin del, att en sådan uppgift icke rimligen kunde falla inom ramen för nämndens befogenheter. Trots alla försök från myndigheternas sida att genom ytterligare kontroll, skärpta bestämmelser och stundom direkta ingripanden binda produktionen vid vissa varor och trots en i stort sett lojal medverkan från näringslivets sida vore det ofrånkomligt att priskontrollen, när den utövades för hårt, sakta men säkert vände bort produktionen — och särskilt produktionsutvidgningarna — från därigenom icke lönsamma till mera lönande tillverkningar. Otvivelaktigt kunde de trånga sektorer eller »flaskhalsar», som förekomme inom produktionen, icke sällan betecknas som direkta resultat av en felaktig prisbestämning från priskontrollnämndens sida. Genom övergång till nya modeller, ändring av och nya detaljer i utförandet skedde en prisstegring på omvägar. Åtgärder av detta slag medförde, att tillverkningsserierna bleve kortare och standardiseringen motverkad, varigenom produktionskostnaderna ökades. Även för distributionen uppstodc ökade kostnader genom det ökade antalet varor och varutyper. Den h å r d a och stela priskontrollen befordrade i många fall uppkomsten av en s. k. svart marknadssektor, över huvud taget missgynnades de lojala företagarna och gynnades de mindre nogräknade av ett osmidigt priskontrollsystem. En försämring av kvaliteten kunde för vissa företag bli den enda utvägen, om produktionen skulle kunna upprätthållas. Med en allmän kvalitetsförsämring bleve konsumenternas fördel av priskontrollen illusorisk. F r å n priskontrollnämndens sida hade industrier, som sålde sina varor både på den inhemska marknaden och på export, hänvisats att, om full kostnadstäckning icke erhölles av det för den inhemska marknaden fastställda priset, bereda sig kompensation genom ett högre exportpris. Gent häremot framhölls, att om vi i längden skulle kunna hävda oss på exportmarknaderna finge vi vara beredda att konkurrera mycket hårt även i fråga om priser. En påtaglig omsvängning hade på senare lid ägt rum beträffande vår exports avsättningsmöjligheter. Att i längden subventionera de inhemska priserna genom höga exportpriser kunde icke undgå att skada ett land, vars välstånd i så hög grad berodde av möjligheterna till export.

295 Om angelägenheten av priskontrollens upphörande så snart förhållandena det medgåve hade från början rått full enighet. För att möjliggöra en avveckling fordrades emellertid bl. a., att priserna anpassades så, att de framdeles vid rikligare varutillgång kunde utan alltför stora rubbningar bringas i nivå med det marknadsmässigt naturliga prisläget. En alltför hård prispolitik vore ägnad att alltmer avlägsna oss från möjligheten att återgå till ett friare system. Även om ett omedelbart upphävande av priskontrollen icke vore genomförbart, vore det av vikt, att den tillämpades efter enhetliga och kända riktlinjer, då eljest ojämnheter och godtycklighet riskerades. Dylika riktlinjer borde utformas i samråd med näringslivet. Den administrativa apparaten borde också vara sådan, att prisärendena handlades sakkunnigt, rättvist och formellt tillfredsställande, vilket icke alltid varit fallet. Framställningen utmynnade i en hemställan om att representanter för handelskammaren måtte beredas tillfälle att med cheferna för folkhushållnings- och handelsdepartementen överlägga om de i framställningen berörda spörsmålen. Delvis som en följd av handelskammarens framstöt genomfördes fr. o. m. den 15 j u n i 1948 en omorganisation av priskontrollnämnden, varigenom denna dels förstärktes med vissa nya ledamöter, representerande olika verksamhetsområden, dels uppdelades på tvenne avdelningar, vilka skulle arbeta envar under ledning av en högt kvalificerad jurist. (Se närmare härom sid. 48.) Överläggningar med näringsrepresentanter angående grunderna för priskontrollen upptogos i början av mars men ledde ej till något egentligt resultat. Den 10 maj gav folkhushållningsministern emellertid ett antal personer inom förvaltningen med priskontrollnämndens ordförande i spetsen under hand i uppdrag att närmare utreda de föreliggande spörsmålen. Det resulterade i en promemoria om nya riktlinjer för priskontrollens verksamhet, vilken, undertecknad av de sakkunnigas sekreterare O. Karleby, den 11 juni överlämnades till folkhushållningsdepartementet och i statsrådsberedning den 2 juli godkändes som diskussionsunderlag. Fastän det går något utanför tidsramen för föreliggande översikt, må här för sammanhangets skull i korthet omnämnas hur saken under den närmast följande tiden utvecklade sig. Sedan nyssnämnda promemoria delgivits näringsorganisationerna, ägde överläggning med representanter för dessa rum den 20 juli. F r å n de närvarande representanternas sida förklarades, att de icke hade något att erinra mot en tillfälligtvis skärpt priskontroll men att denna icke borde diskuteras som en isolerad åtgärd utan i ett större sammanhang, omfattande alla åtgärder, som måste vidtagas mot inflationsfaran. Mot det framlagda förslaget restes över huvud starka invändningar. Härefter ajournerades överläggningarna för att återupptagas vid en senare tidpunkt, sedan representanterna fått tillfälle att informera sina styrelser om det nya läget. Bedan dagen därefter fattades emellertid i konselj i anslutning till promemorian beslut om meddelande av nya, provisoriska direktiv för priskontrollens handhavande.

296 Dessa d i r e k t i v , v i l k a i n n e f a t t a d e s i k u n g l . b r e v till p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n d e n 21 j u l i 1948, i n n e h ö l l o e n a n b e f a l l n i n g till p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n och övriga m y n d i g h e t e r m e d p r i s r e g l e r a n d e u p p g i f t e r a t t tills v i d a r e vid sin h i t h ö r a n d e v e r k s a m h e t i a k t t a g a i b r e v e t a n g i v n a r i k t l i n j e r . Dessa voro f o r m u l e r a d e p å följande s ä t t : »1. Prishöjningar få icke medgivas annat än i sällsynta undantagsfall. Eventuellt uppkommande kostnadsökningar skola regelmässigt bäras inom befintlig marginal. Prishöjning får godkännas allenast i fall av så avsevärd kostnadsbelastning, att den medför orimligt låg avkastning eller förlust för vederbörande företag eller bransch. Uppenbarligen förlustbringande priser för enstaka artiklar utgöra i och för sig intet motiv för prishöjning, så länge företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust. Prishöjning kan i sådant fall genomföras endast under särskilda förhållanden, exempelvis under förutsättning att kompenserande prissänkning på andra företagets produkter äger rum. 2. Höjda arbetslöner få i princip icke utgöra motiv för prishöjning. 3. Bedömningen av prisfrågorna skall i största möjliga utsträckning grundas på förhållandena hos de. mest effektiva företagen, varvid dock graden av det föreliggande försörjningsintresset skall beaktas. Utgångspunkten för bedömningen av frågan om förekomst av orimlig kostnadsbelastning, som kan föranleda godkännande av prishöjning, skall således vara kostnadsläget hos dessa företag. Vid prissättningen bör dock beaktas de skiljaktigheter i fråga om kvalitet m. m., som kunna föreligga mellan olika företag inom samma bransch. 4. Hänsyn till den olika grad av kompensation för inträdda koslnadsstegringar, som ägt rum under tiden efter krigsutbrottet hösten 1939, bör tagas endast i undantagsfall. 5. Minskad omsättning med därav följande ökning av de fasta kostnaderna per producerad enhet bör i regel icke utgöra godtagbart motiv för prishöjning. 6. Myndigheterna böra inom ramen för en allmän prisstabilisering inrikta sig på att avväga prisrelationerna på ett sådant sätt, att snedvridning av produktion och distribution motverkas och en ändamålsenlig produktionsinriktning främjas. 7. Den prisreglerande verksamheten skall inriktas på att i all möjlig utsträckning genomföra prissänkningar. Övernormala vinster och marginaler böra utnyttjas för detta ändamål. Särskilt bör uppmärksammas förekomsten av monopolistiskt bestämd prissättning och möjligheterna till prissänkningar i sådana fall. Priskontrollnämnden bör söka få till stånd generella prissänkningsaktioncr. 8. Myndigheterna böra låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt upprätthålla god kontakt med näringslivet och dess organisationer.» B e d o g ö r e l s e n för d e s s a d i r e k t i v s o m s ä t t a n d e i p r a k t i k e n s a m t n ä r i n g s livets r e a k t i o n h ä r e m o t m å a n s t å till en s e n a r e f r a m s t ä l l n i n g . P r i s r e g l e r a n d e och p r i s k o n t r o l l e r a n d e

åtgärder.

K u n g ö r e l s e a n g å e n d e allmänt prisstopp, g ä l l a n d e för t i d e n 1 j u l i — 3 1 d e c e m b e r 1947 h a d e i s a m b a n d m e d t i l l k o m s t e n av d e n n y a p r i s r e g l e r i n g s lagen u t f ä r d a t s d e n 30 j u n i 1947 ( n r 3 0 6 ) . I a n s l u t n i n g till d e n n a k u n g ö relse h a d e p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n i m e d d e l a n d e n r 911 l ä m n a t u t f ö r l i g a tilll ä m p n i n g s f ö r e s k r i f t e r , vilka r e f e r e r a s i del VIII sid. 294 ff. F ö r o r d n a n d e

297 om fortsatt allmänt prisstopp meddelades för första halvåret 1948 i kungörelse den 19 december 1947 (nr 945) och för andra halvåret i kungörelse den 30 juni 1948 (nr 410). Priskontrollnämndens i meddelande nr 970 lämnade tillämpningsbestämmelser i samband med den första förlängningen inneburo vissa nya föreskrifter, bl. a. följande: Prisstoppet skulle ej gälla beträffande skummjölk, som återtogs från mejeri av mjölkproducent, som dit levererade helmjölk, samt beträffande frimärken, avsedda för samlingar. Tills vidare skulle prisstoppet ej heller gälla vid försäljning av tidningar och tidskrifter samt beträffande i dylika periodiska skrifter intagna annonser. Börelse som bedrevs av understödsförening enligt lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar undantogs jämväl från prisstoppet liksom ock tills vidare medlemsavgifter i andra föreningar än sådana som omförmälas i 1 § lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Den s. k. sekundära prisstoppdagen skulle jämlikt den förra av ovannämnda kungörelser vara den 31 december 1947 och jämlikt den senare den 30 juni 1948. Förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) angående prisutjämningsavgift hade enligt beslut av 1947 års riksdag erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1948. Det framgick av en redogörelse som lämnades i proposition nr 269 till 1948 års riksdag, att prisutjämningsavgift ända till tiden för propositionens avgivande (mitten av maj 1948) endast bragts i tillämpning beträffande trävaror (se nedan sid. 311 ff.). Fråga om uttagande av sådan avgift beträffande pappersmassa hade vid flera tillfällen varit aktuell men kunnat undgås genom överenskommelser som träffats mellan bränslekommissionen och pappersmasseindustriens organisationer, varigenom dessa förbundit sig att av sina medlemmar uppbära och till tvenne av dessa organisationer upprättade stiftelser inbetala avgifter med samma syfte som prisutjämningsavgifterna, nämligen att förhindra att de förhållandevis höga exportpriserna på ifrågavarande varor oförmånligt inverkade på den inhemska prisnivån. Liknande överenskommelse hade med avseende på sågade och hyvlade trävaror slutits med Svenska trävaruexportföreningen för dess medlemmars räkning, varigenom även de befriats från prisutjämningsavgift beträffande de varuslag, som överenskommelsen avsåg. (Börande resp. överenskommelsers innehåll se del VIII sid. 315, 320.) Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1948 infördes prisutjämningsavgifter jämväl för pappersmassa, men till följd av nyssnämnda överenskommelser fingo de betydelse blott för vissa utanför pappersmasseorganisationerna stående företag (se nedan sid. 316). Då systemet med prisutjämningsavgifter alltjämt, om än i begränsad omfattning, tillämpades och kunde väntas även en tid framåt komma att bli behövligt, utfärdade Kungl. Maj:t den 26 juni 1948 med riksdagens samtycke kungörelse (nr 389), varigenom förordningen angående prisutjämningsavgift erhöll förlängd giltighet till utgången av juni 1949.

298 De influtna prisutjämningsavgifterna skulle enligt därom meddelade bestämmelser tillföras en inom statskontoret upprättad diversemedelsfond. Till denna fond inflöto under budgetåret 1945/46 18,4 milj. kronor och under budgetåret 1946/47 27,o milj. kronor. Av de under budgetåret 1947/48 inlevererade medlen skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9 maj 1947 prisutjämningsavgifter för trävaror av de slag som avsågos i det mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen träffade avtalet om avsättning av medel till Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond bokföras särskilt. Det sammanlagda beloppet av sålunda särskilt bokförda prisutjämningsmedel utgjorde den 15 april 1948 6,:s milj. kronor, övriga under budgetåret 1947/48 intill sistnämnda tidpunkt till fonden influtna prisutjämningsmedel uppgingo till sammanlagt 2,s milj. kronor. Angående dispositionen av de nyssnämnda särskilt bokförda prisutjämningsmedlen meddelade Kungl. Maj:t beslut den 6 februari och den 19 mars 1948. Enligt dessa beslut skulle medlen ifråga tillföras en särskild av statskontoret förvaltad fond, benämnd De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 1948. Medel ur denna fond skulle enligt beslut av en särskild nämnd delvis användas för forsknings- och andra ändamål av samfällt intresse för trävaruindustrien men i övrigt framdeles återbetalas till fondens delägare, vilka utgjordes av tillverkarna av de trävaror, för vilka ifrågavarande prisutjämningsavgifter erlagts (se sid. 312). Av övriga till diversefonden för prisutjämningsavgifter influtna medel hade intill tiden för avgivande av propositionen nr 269/1948 ett belopp av sammanlagt 38,0 milj. kronor jämlikt särskilda av Kungl. Maj:t enligt av riksdagen godkända grunder meddelade beslut använts eller avsatts för olika behov, därav för skogliga ändamål ca 13,0 och för sociala ändamål 5 milj. kronor. Till subvention av import av finska trävaror hade utbetalats ca 7 milj. kronor och till subvention för viss bostadsbyggnadsverksamhet 2,S milj. kronor. Odisponerade medel förelågo till ett belopp av 8,0 milj. kronor. I proposition nr 269/1948 redogjordes för de ansökningar, som inkommit om anslag från fonden, samt framlades förslag angående disposition av förefintliga medel. Till anslaget för tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet föreslogs, på liknande sätt som skett föregående år, skola överföras 4 milj. kronor. Av övriga ändamål, mestadels av skoglig natur, som föreslogos skola tillgodoses genom anslag ur fonden, märkes särskilt det av Norrlandskommittén förordade angående avsättning av 3 milj. kronor till en fond för förmedling av kommunala skogsförvärv i Norrland. De i propositionen framförda förslagen beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter godkändes av riksdagen. F ö r subvention av införseln av vissa varor h a d e r i k s d a g e n vid h ö s t s e s sionen 1946 för b u d g e t å r e t 1946/47 a n v i s a t ett a n s l a g av 25 m i l j . k r o n o r , och för s a m m a ä n d a m å l h a d e 1947 å r s r i k s d a g för b u d g e t å r e t 1947/48 a n visat ett a n s l a g av 35 m i l j . k r o n o r . De u n d e r första h a l v å r e t 1947 u t b e t a l d a s u b v e n t i o n e r n a u p p g i n g o till o m k r i n g 16 m i l j . k r o n o r , d ä r a v o m k r i n g 5,1 m i l j . k r o n o r för b o m u l l och 10,8 m i l j . k r o n o r för h u d a r . ( A n g å e n d e d e form e r , u n d e r vilka dessa s u b v e n t i o n e r s k e d d e , se del VIII sid. 302.) D å av de för b u d g e t å r e t 1946/47 a n v i s a d e m e d l e n vid d e t t a b u d g e t å r s slut e t t b e l o p p a v ca 9 m i l j . k r o n o r k v a r s t o d o f ö r b r u k a t , stod för å r 1947/48 till förfog a n d e ett s a m m a n l a g t belopp av 44 m i l j . k r o n o r .

299 Genom beslut den 21 november 1947 ställde Kungl. Maj:t från ifrågavarande anslag ett belopp av 7,6 milj. kronor till priskontrollnämndens förfogande för subventionering av b o m u l l under andra halvåret 1947. Subventionen utgick med 50 öre per kg av sådan bomull som under andra halvåret 1947 förbrukats av spinnerierna för framställning av rent bomullsgarn samt sytråd, vigognegarn, cottolingarn och cellullblandat bomullsgarn. Det av priskontrollnämnden fastställda kalkylpriset för bomull var under ifrågavarande period 2: 15 kronor per kg, medan spinneriernas återanskaffningspris för bomullen beräknades till 2: 65 kronor per kg, varvid hänsyn togs till bomullsimportens fördelning på nordamerikansk och brasiliansk bomull. Beträffande administreringen av och kontrollen över subventioneringen föreskrev Kungl. Maj:t, att den skulle handhas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som tillämpats under första halvåret 1947. I skrivelse den 27 december 1947 anförde priskontrollnämnden beträffande subventioneringen av bomull bl. a.: Världsmarknadspriserna å bomull hade sedan subventionen införts icke visat någon stadigvarande tendens att falla. Återanskaffningspriset, som vid tiden för beslutet om subventionen för första halvåret 1947 beräknats till 2: 54 kronor per kg, hade för andra halvåret 1947 beräknats till 2: 65 kronor per kg och kunde nu vid slutet av året beräknas till 2: 87 kronor per kg. Ett bibehållande av kalkylpriset å bomull vid kronor 2:15 skulle sålunda innebära, att subventionsbeloppet vid tillämpning av tidigare gällande regler skulle stiga till 72 öre per kg. Å andra sidan måste ett slopande av subventioneringen medföra en höjning av kalkylpriset till nivå med återanskaffningspriset, enär det enligt nämndens mening icke rimligen kunde begäras, att bomullsindustrien skulle bära de kostnader, som föranleddes av en prishöjning å råvarorna, såvitt denna icke vore av snabbt övergående natur. Då inga tecken tydde på en nedgång av bomullspriserna, ansåg nämnden för sin del en fortsatt subvention av bomull icke försvarlig efter utgången av år 1947. Genom beslut den 30 december 1947 biträdde Kungl. Maj:t vad priskontrollnämnden i sin skrivelse anfört. Subvention å bomull utgick sålunda icke efter utgången av år 1947. För subventionering av importen av h u d a r under andra halvåret 1947 ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 12 december 1947 ett belopp av 1 340 000 kronor till priskontrollnämndens förfogande. I samband härmed föreskrevs dels att de belopp, varmed subventionen skulle utgå, skulle beräknas på grundval att ett för garverierna fastställt kalkylpris av 1:61 kronor per kg, dels ock att subventioneringen i övrigt skulle genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som tillämpats underförstå halvåret. I olikhet med vad fallet var beträffande bomullssubventionen fann priskontrollnämnden i sin förutnämnda skrivelse övervägande skäl tala för att subventionen av hudimporten bibehölles, närmast av det skälet, att av landets förbrukning av hudar endast omkring 30 procent utgjordes av importerad vara. Då clearing mellan priserna å inhemsk och importerad vara vore

300 s v å r a t t g e n o m f ö r a , s k u l l e e n vid b o r t f a l l e n s u b v e n t i o n e r i n g i n t r ä d a n d e p r i s h ö j n i n g å i m p o r t v a r a n ( b e r ä k n a d till 1: 35 k r o n o r p e r k g ) m e d f ö r a en m o t svarande prishöjning även på den svenska h u d m a r k n a d e n . Kungl. Maj:t beslöt i e n l i g h e t m e d p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n s t i l l s t y r k a n , a t t s u b v e n t i o n e r i n g e n av h u d i m p o r t e n skulle fullföljas ä v e n u n d e r å r 1948. F ö r g e n o m f ö r a n d e av s å d a n s u b v e n t i o n e r i n g u n d e r första h a l v å r e t a n v i s a d e K u n g l . M a j : t d e n 30 a p r i l 1948 ett b e l o p p av 5 m i l j . k r o n o r . F r å g a n o m f o r t s a t t s u b v e n t i o n e r i n g av i m p o r t e n f ö r e l a d e s 1948 å r s r i k s d a g i p r o p o s i t i o n n r 284. Här framhölls, att från början såsom en förutsättning för ifrågavarande anordning uppställts, att sannolika skäl talade för att den prisstegring, vars verkningar man ville undgå, vore av övergående natur. Förväntningarna om en prissänkning utomlands hade emellertid icke infriats. Priserna på såväl bomull som hudar låge nu tvärtom på en högre nivå än då subventioneringen började tillämpas. Bärande skäl syntes icke kunna anföras för en mera betydande och varaktig nedgång i prisläget inom den närmaste tiden. Vid ett bedömande av frågan om subventioneringens fortsatta tillämpning fann folkhushållningsministern emellertid även vissa andra omständigheter böra beaktas. Han erinrade om de överläggningar som ägt rum med tjänstemännens huvudorganisationer i fråga om grunderna för de nyreglerade lönernas och pensionernas höjning för tiden efter det löpande budgetårets utgång (se sid. 271). Vid sitt ståndpunktstagande hade organisationerna utgått ifrån att de förutsebara prisstegringarna icke skulle behöva föranleda en höjning av indextalet i 1935 års serie med mer än ett par enheter och att i övrigt prisfördyring för konsumenterna i möjligaste mån eliminerades. Den av årets jordbrukskalkyl föranledda prisförbättringen på jordbruksprodukter hade med hänsyn härtill i väsentlig utsträckning ansetts böra ske genom anslag finansierade över budgeten. För att undgå en ytterligare höjning av priserna på bomullsvaror bleve det nödvändigt att återinföra subventioneringen av bomull. Vidare borde subventioneringen av hudar fortsätta. Dessutom syntes vissa subventionsåtgärder erforderliga för att förebygga en stegring av hushållens bränslekostnader. Kostnaderna för en subventionering, som möjliggjorde ett bibehållande av gällande kalkylpris å bomull, 2:87 kronor per kg, kunde beräknas till omkring 5 milj. kronor för andra halvåret 1948 och, under förutsättning av oförändrade importpriser, ungefär samma belopp för första halvåret 1949. Lika stora belopp beräknades även för subventionskostnaderna för hudar. Vad hushållens bränslekostnader beträffar hade den höjning av normalpriserna på ved, som genomförts i samband med slopandet av produktionspremierna, jämte höjda priser på koks och stegrade transportkostnader beräknats skola under budgetåret 1948/49 komma att höja dessa med omkring 30 milj. kronor. För att förhindra en sådan kostnadsökning erfordrades även subventionering. Vid en dylik syntes det vara lämpligast att i första hand sänka priserna på de dyraste bränslena. På grund härav ävensom av tekniska skäl syntes subventionen böra läggas på antracit och antracitbriketter samt koks. Med hänsyn till den förefintliga reservationen av omkring 30 milj. kronor å de tidigare anslagen kunde kostnaderna för de ifrågasatta subvenlionsåtgärderna för bomull och hudar täckas utan att ytterligare medel behövde äskas för ändamålet. Enär betingelserna för subventioneringen nu voro andra än de av riksdagen vid dess behandling av frågan angivna, ansågs emellertid riksdagens medgivande böra inhämtas att under rådande förutsättningar disponera ifrågavarande anslag för fortsatt importsubventionering.

301 Subventioneringen på bränsleområdet föreslogs skola genomföras med anlitande av medel, som funnos tillgängliga i kolclearingkassan, vars behållning den 30 juni 1948 antogs skola uppgå till omkring 38 milj. kronor. Då kassan stod prisfallsgaranti för förhållandevis betydande kvantiteter fossila bränslen i lagerhandeln och dessutom vissa kostnader även i fortsättningen måste täckas ur densamma, kunde det i händelse av en fortsatt sjunkande pristendens längre fram bli nödvändigt att tillföra kassan ytterligare medel. I propositionen hemställdes förty dels att det för budgetåret 1947/48 till subventionering av införseln av vissa varor anvisade reservationsanslaget även fortsättningsvis finge användas till därför avsett ändamål, dels ock att för subventionering av hushållens bränslekostnader under år 1948/49 finge användas ett belopp av intill 30 milj. kronor av de medel, som funnes tillgängliga i kolclearingkassan. Liksom vid föregående riksdag framfördes även nu motionsvis yrkanden om avslag å Kungl. Maj :ts förslag rörande subventioner av ifrågavarande art. Statsutskottets majoritet tillstyrkte även denna gång bifall men underströk vikten av att subventioneringen tillämpades restriktivt. Reservanter inom utskottet framhöllo, att de skäl som tidigare anförts för ifrågavarande subventionering icke längre förelågo. De påvisade det föga rationella i att å ena sidan, såsom riksdagen redan beslutat, genom ökade skatter av olika slag söka minska inflationsgapet med omkring 500 milj. kronor men å andra sidan, såsom här föreslogs, åstadkomma en utgiftsminskning för konsumenterna genom den nu föreslagna subventioneringen, som skulle komma att öka statsutgifterna i inflationsdrivande riktning med omkring 50 milj. kronor. Riksdagen biföll emellertid propositionen i enlighet med utskottets hemställan. Vissa prisregleringsåtgärder genomfördes under första halvåret 1948 i anledning av utav riksdagen beslutade skatteförfattningar. Sålunda föreskrev priskontrollnämnden i enlighet med riksdagens beslut om h ö j d n ö j e s s k a t t på b i o g r a f f ö r e s t ä l l n i n g a r fr. o. m. den 2 februari 1948 en höjning av stoppriserna för dylika föreställningar med i genomsnitt ca 27 procent. Riksdagens beslut om s k ä r p t b e s k a t t n i n g a v m a l t d r y c k e r av klass II och om införande av skatt på lagrat svagdricka av klass I fr. o. m. den 1 februari 1948 nödvändiggjorde höjning av priset å dessa drycker med i allmänhet 3 öre per Va 1- flaska vid försäljning till återförsäljare. Även den samtidigt beslutade skatteskärpningen för l ä s k e d r y c k e r , uppgående till 6 öre per liter, tilläts slå igenom i konsumentpriserna, vilket medförde att t. ex. priset på l/s 1. flaska sockerdricka vid försäljning från fabrikant höjdes med 2 öre. Frånsett smärre avvikelser genom justering av prisområdesindelningen genomfördes denna prishöjning i hela landet. För försäljningen till konsument fastställde priskontrollnämnden nya nor-

302 malpriser. Till följd av en tidigare beslutad förbättring av marginalerna för livsmedelshandeln (se sid. 304) kom höjningen av konsumentpriset att uppgå till sammanlagt 4 öre per flaska. Som följd dels av beslutet om h ö j d v a r u s k a t t från 40 till 60 procent, dels ock av stegrade råvarukostnader medgav nämnden fr. o. m. den 3 mars 1948 höjda priser på chokladvaror och konfityrer med i genomsnitt ca 17 procent. Samtidigt ökades även priserna på de av den höjda varuskatten drabbade kemiska preparaten. Prishöjningarna uppgingo här till i genomsnitt 21 procent i detaljhandeln. Införandet av h ö j d b e n s i n s k a t t föranledde ökning fr. o. m. den 1 april 1948 av priset på bensin och lättbentyl (se nedan) samt även höjning av stoppriserna för person- och godsbefordran med motorfordon. Riksdagens beslut om införande fr. o. m. den 1 juli 1948 av en särskild s k a t t å p a p p e r o c h p a p p med 15 öre per kg vid leverans från pappersbruk till inhemsk köpare berörde samtliga kvaliteter papper och papp utom tidningspapper till allmänna nyhetstidningar. I anledning av skattebeslutet godkände priskontrollnämnden en höjning av pappersbrukens stoppriser å skattebelagt papper och papp med 15 öre per kg samt motsvarande prishöjning för pappersförädlingsindustrien och pappershandeln. Vad bearbetade pappersvaror angår medgav nämnden principiellt prishöjningar med 15 öre per kg för i artiklarna ingående teoretiskt beräknad åtgång av papper och papp med tillägg för spill. Jämlikt förordning den 5 mars 1948 (nr 86) upphörde den skärpta omsättningsskatten fr. o. m. den 1 juli 1948. Den efterträddes emellertid för de flesta varor av en med samma belopp utgående f ö r s ä l j n i n g s s k a t t , som skulle uttagas av fabrikanter och importörer (förordning den 5 mars 1948 nr 85). För vissa varor innebar dock omläggningen en sänkning av de den 30 juni gällande stoppriserna, nämligen beträffande de varor för vilka försäljningsskatt icke skulle utgå eller skulle utgå med lägre belopp än den tidigare omsättningsskatten. Bland sist berörda varor må nämnas personautomobiler, tyngre motorcyklar, sidvagnar till motorcyklar, vissa skodon, kikare, kameror, fickur, grammofonskivor, väskor, necessärer, plånböcker, portföljer, kappsäckar och andra reseffekter. Det lägsta procenttal, varmed avdrag skulle ske från den 30 juni gällande stoppriser, var för fordonen 5 procent och för övriga varor 20 procent. För grammofonskivor gällde dock, att till det sålunda framkomna beloppet fick läggas högst 1 krona per skiva, utgörande försäljningsskatt som ersatte den tidigare omsättningsskatten. I fråga om prisregleringen för j o r d b r u k s p r o d u k t e r hänvisas till framställningen å sid. 60 ff. Prisregleringsfrågan för f i s k e r i p r o d u k t e r behandlas å sid. 106. Härutöver må beträffande livsmedel anföras följande.

303 Priset å höstvete och råg liksom ock å fodersäd höjdes för regleringsåret 1947/48 med i genomsnitt 2 kronor per deciton och priset å vårvete med 3 kronor per deciton. Dessa prisstegringar å spannmål tillika med kvalitetstillägg för ovanligt hög proteinhalt föranledde självfallet ökning av priserna å m j ö l o c h g r y n (jfr sid. 74). De av livsmedelskommissionen fr. o. m. den 1 oktober 1947 fastställda högsta priserna härå inneburo höjning exempelvis för vetemjöl med 6, för samsikt med 5 och för sammalet rågmjöl med 2: 75 kronor per deciton vid försäljning från kvarn, resp. 7, 6 och 4 öre per kg vid försäljning från detaljhandlare. Prissättningen innefattade, som framgår härav, en viss marginalförbättring för detaljhandeln. För havregryn och havremjöl (med undantag för paketerad vara) medgav livsmedelskommissionen fr. o. m. den 1 september 1947 en prishöjning med 3 öre per kg. Höjning av mjölpriserna i förening med löneökningar och andra stegrade kostnader förde jämväl med sig höjda b r ö d p r i s e r , vilka av priskontrollnämnden tid efter annan fastställdes. Beträffande s o c k e r och s i r a p beslöt nämnden den 15 maj 1948, att stoppriserna i detaljhandeln skulle få höjas med 3 öre per kg i södra och mellersta och med 4 å 5 öre per kg i norra Sverige. Motivet var dels betprisets höjning, dels ökade distributionskostnader. En prissänkning med 20 öre per kg i detaljhandeln genomfördes från den 21 juli 1947 å rostat k a f f e . Denna sänkning gick dock åter förlorad i november och en ytterligare prisökning med 20 öre inträdde i februari 1948. För t e höjdes normalpriset den 20 januari 1948 ganska kraftigt, nämligen med 2 : 5 0 å 3 kronor per kg. På grund av höjda importpriser på kakaobönor medgav nämnden från den 5 december 1947 höjningar, i genomsnitt uppgående till ca 25 procent, av stoppriserna å k a k a o p u l v e r . Enligt under sommaren 1947 företagen skördeuppskattning bedömdes årets skörd av ä p p l e n skola bli kvantitativt medelgod och kvalitativt något över medelgod. Priskontrollnämnden fastställde i juli, efter förhandlingar med representanter för odlare och handel, normalpriser på 1947 års skörd av sommarfrukt. Vid prissättningen utgick man från 1944 års priser med ett tillägg av 4 öre pr kg såsom kompensation för stegrade emballagekostnader. De sålunda bestämda priserna voro något lägre än 1946 års priser. För svenska höst- och vintersorter fastställde nämnden normalpriser den 15 augusti 1947. Dessa åter sattes 4 öre högre per kg än föregående år. Även päron åsattes normalpriser. Efter framställning från Sveriges centrala hotell- och restaurantförening beslöt priskontrollnämnden den 25 juli 1947 att medge en höjning av stopppriserna för de privata r e s t a u r a n g f ö r e t a g , vilka innehade rätt till utskänkning av spritdrycker och som slutit avtal med nämnden. Höjningen, som uppgick till 5 procent på måltider och maträtter, innebar en återgång till de stoppriser som gällde före omsättningsskattens slopande vid utgången av år 1946. Prishöjningen motiverades av stegrade kostnader, främst be-

304 träffande lönerna, vilka enligt avtalsuppgörelserna under 1946 samt våren 1947 stigit med sammanlagt 37 procent. För SARA-restaurangerna i Stockholm beslöt nämnden höja måltidspriserna med 5 procent å III klass samt 10 procent å II och I klass rörelser. En ny prishöjning om ytterligare 5 procent genomfördes för hithörande restaurangföretag i juni 1948. Näringsställen utan spriträttigheter erhöllo enligt nämndens beslut den 5 september 1947 rätt till prishöjningar å måltider och måltidsabonnemang av i genomsnitt 4 procent som kompensation för stegrade råvarukostnader i samband med den senaste prissättningen på jordbruksprodukter samt tidigare beslutade prishöjningar på livsmedel. Stoppriserna å å la carte-rätter och sammansatta måltider höjdes för dessa liksom för spritrestaurangerna ytterligare i juni 1948. Höjningen avsåg även olika slags drycker. Framställningar från Svenska turisthotellens riksförbund föranledde i september höjning av normalpriserna för måltidsabonnemang och helpension vid dithörande företag med ca 4 procent i september samt ytterligare 7 procent i december. Höjningarna, vilka motiverades främst av lönestegringar, berörde ca 2 000 hotell och pensionat. I mars 1947 hade chefen för folkhushållningsdepartementet uppdragit åt priskontrollnämnden att verkställa en undersökning av specerihandelns lönsamhet. Undersökningen utfördes inom nämndens sektion för livsmedel i samråd med Sveriges speceri- & lanthandlareförbund, Detaljhandelns utredningsinstitut och Kooperativa förbundet. Hänsyn togs därvid även till under år 1947 inträffade kostnadsstegringar. Som följd av denna utredning, vilken visade mycket stora variationer mellan de undersökta företagen, beslöt nämnden att medgiva vissa m a r g i n a l f ö r b ä t t r i n g a r för d e t a l j h a n d e l n inom ifrågavarande bransch att träda i kraft under år 1948. Dessa marginalförbättringar medförde en höjning av stoppriserna med 5 öre per kg fr. o. m. den 1 januari 1948 på följande varuslag: vetemjöl, kornmjöl, samsikt, mannagryn, havregryn, makaroner, strösocker och sirap. Smör- och margarinpriserna höjdes i detaljhandeln från den 2 januari med 10 öre per kg. För tändstickor höjdes stoppriset med 5 öre per paket om 10 askar. Slutligen höjdes fr. o. m. den 1 februari detaljhandelsmarginalen på läskedrycker med 2 öre per V» 1. flaska och på salt med 5 öre per kg. I fråga om prisregleringen för industrivaror och bränslen må följande omnämnas. Även här gällde det så gott som uteslutande höjningar i större eller mindre utsträckning av förutvarande på olika sätt bestämda priser (normalpriser, stoppriser, överenskommelsepriser e t c ) . Den svenska importen av h a n d e l s j ä r n var under år 1947 relativt tillfredsställande; årsimporten översteg 700 000 ton. Priserna befunno sig emellertid i samtliga exportländer utom Tjeckoslovakien i stegring och de höjda importpriserna nödvändiggjorde prishöjningar vid försäljning från

305 lager. Priskontrollnämnden beslöt sålunda den 1 november 1947 att medge förhöjda lagerpriser på handelsjärn. Då under år 1948 endast ringa kvantiteter billigt amerikanskt handelsjärn antogs skola kunna importeras på grund av bristen på dollarvaluta, medgav nämnden den 23 januari 1948, efter framställning från Svenska järn- och balkgrossisters förening, omräkning av lagerpriserna med hänsyn till bortfallet av den amerikanska importen. Härvid höjdes ett flertal lagerpriser. För k o k s t a c k j ä r n från Oxelösunds järnverk samt för martin- och gjuteritackjärn från Norrbottens järnverk medgav nämnden i slutet av april 1948 prishöjningar om 25 å 35 kronor per ton, beroende på kostnadsstegringar av skilda slag. På träkolstackjärn höjde nämnden den 11 juni 1948 stoppriserna med 28: 50 kronor per ton som följd av den i mitten på maj genomförda höjningen av normalpriset på träkol. För h a n d e l s g j u t g o d s samt för skilda slag av r e d s k a p och v e r k t y g medgåvos vid olika tillfallen prishöjningar, varierande i allmänhet mellan 5 och 10 procent, beroende mestadels på ökade materialoch arbetskostnader. Så skedde likaledes för arbeten inom plåtslageribranschen samt för rörledningsarbeten och elektriska installationer. En genomgående omreglering skedde i januari 1948 av principerna för bestämmandet av- handelsmarginalernas storlek vid försäljning av p e r s o n b i l a r . Påläggen fastställdes efter en fallande skala från i allmänhet 52 procent av cifpriset för billigare ned till 34 procent för dyrbarare bilar. Stoppriserna å c y k l a r höjdes för säsongen 1947/48 i augusti 1947 med några procent, stoppriserna å reparationsarbeten i oktober s. å. För u rr e p a r a t i o n e r medgåvos i februari 1948 enligt överenskommelser med vederbörande organisationer höjningar med 10 ä 20 procent. Tre prislistor fastställdes för olika delar av riket, de högsta priserna för Stockholm. En rad prishöjningar genomfördes för varor tillhörande jord- och stenindustrierna. G r a n i t i n d u s t r i e n hade sedan länge arbetat under synnerligen svåra förhållanden. Genom avtal med staten om leveranser av granitprodukter sysselsattes emellertid fram till år 1942 ca 3 000 arbetare. Fr. o. m. detta år bedrevs arbetet i arbetsmarknadskommissionens regi och härvid bestämdes, att antalet produktiva arbetare fick högst uppgå till 1 050, varav högst 150 fingo räknas till kategorien fullgod arbetskraft. Priserna på de till staten levererade produkterna skulle vara lika med självkostnaden. Under år 1947 stego arbetslönerna med 15—20 procent, varför Sveriges granitindustriförbund anhöll om prishöjningar, motsvarande de ökade arbetskostnaderna. Priskontrollnämnden beslöt den 25 juli 1947 att medge prishöjningar för statsleverans med 12—16 procent. Beslut om prishöjningar, i allmänhet varierande mellan 5 och 10 procent, äro vidare att anteckna för bl. a. tegelrör, gravvårdar, osläckt kalk. För h u s h å l l s p o r s l i n godkände nämnden i april och juni 1948 prishöj20—916203

306 ningar uppgående till mellan 5 och 40 procent. Höjningarna avvägdes så, att de skulle utgöra en stimulans för tillverkning av billigare kaffe- och tegods samt bordsserviser. På t r ä v a r u o m r å d e t är att omförmäla, att priskontrollnämnden efter framställning från Sveriges skogsägareföreningars riksförbund den 21 november 1947 beslöt höja normalpriserna på lövvirke (al-, björk- och bokkubb samt bokvirke) med 9—14 procent, varierande efter kvalitetsklasser. Syftet härmed var att återställa den tidigare gällande relationen mellan priserna på brännved och på kubb och timmer av lövvirke. Prishöjningen på bokvirke medförde en höjning av normalpriserna på sågade trävaror av bok med 5 procent. Höjning med 4—6 procent medgavs vidare den 4 juni 1948 av priserna på träfiberplattor och ramlister samt på monteringsfärdiga trähus. Beträffande i övrigt prisregleringen på trävaruområdet ävensom beträffande pappersmassa och papper hänvisas till den särskilda redogörelsen härför å sid. 310 ff. Här må blott tilläggas, att den allmänna råvaruprisstegringen på trävaror jämte övriga kostnadsstegringar återverkade i prishöjningar för en rad härav tillverkade varor, såsom möbler, skidor, träull m. m. I fråga om vissa importerade t e x t i l v a r o r hade sedan den 1 september 1943 prisregleringen utformats på grundval av successiva avtal mellan å ena sidan priskontrollnämnden samt å andra sidan Textilgrossisternas riksförbund, Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförening 1 och Konfektionsindustriföreningen (se del V sid. 202 m. fl. st.). I anslutning till de särskilda avtalen hade Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser angående begränsning av rätten för importör att bedriva handel med vissa textilvaror. Det senaste avtalet var daterat den 10 oktober 1946 och gällde efter skedd förlängning t. o. in. den 30 september 1947. Kungörelse som följd av sistnämnda avtal hade utfärdats den 8 november 1946 (nr 687). Rätt för importör att bedriva handel med importerade textilvaror tillkom enligt avtalen enbart medlemmar i nämnda organisationer samt dem som till nämnden avgivit viss förbindelse. Avtalen gällde såväl parti- som detaljhandeln. Importör ägde rätt att bedriva partihandel med de i avtalen angivna textilvarorna endast i den mån försäljningen skedde till återförsäljare som med varorna endast idkade detaljhandel. I övrigt ägde han icke utan tillstånd bedriva partihandelsförsäljning med varorna annat än till högst självkostnadspris. Vidare voro i avtalen fastställda pålägg på inköpspriserna, som importörerna fingo uttaga vid partihandels- resp. detaljhandelsförsäljning. Förstnämnda föreskrift hade tillkommit i avsikt att förhindra fördyrande kedjehandel med importvaror; med den sistnämnda föreskriften avsågs att förhindra uttagandet av pålägg, som icke kunde anses skäliga. Enär emellertid föreskrifterna i fråga — liksom övriga i avtalen intagna bestämmelser — allenast avsett sådan handel som bedrivits av importörer, hade, sedan en vara försålts från importörens handelsled, kedje1

Namnet ändrades år 1945 till Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförbund.

307 handel rned varan kunnat bedrivas utan att möjlighet funnits att beivra sådan handel. Av samma orsak hade icke heller uttagandet av oskäliga handelspålägg i andra handelsled än importörledet kunnat påtalas annat än i de fall då vederbörande gjort sig skyldig till prisocker. I avsikt att åstadkomma bättre kontroll över handeln med ifrågavarande textilvaror beslöt priskontrollnämnden, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947, utfärda bestämmelser om normalpriser på vissa importerade textilvaror. Dessa trädde i kraft den 1 oktober 1947. Samtidigt upphörde enligt kungörelse den 19 september 1947 (nr 676) giltigheten av förutnämnda kungörelse den 8 november 1946 (nr 687). De nya bestämmelserna skilde sig från de tidigare gällande huvudsakligen i följande hänseenden: 1. Rätten att importera textilvaror var icke längre avhängig av medlemskap i viss organisation eller avgivande av viss förbindelse till nämnden. 2. Handelsmarginalerna voro fastställda att gälla vid försäljning till visst handelsled eller till konsument oberoende av vem som sålde varan. 3. Försäljning av vara mellan företagare inom samma handelsled — exempelvis mellan partihandlare — var principiellt tillåten, dock endast under förutsättning att någon fördyring av varan härigenom ej skedde. 4. Därest en vara försåldes i andra handelsled än de i bestämmelserna angivna, fick säljare icke utan särskilt tillstånd från nämnden göra något pålägg på sitt inköpspris. Vid de förhandlingar som förts med handelns organisationer angående utformningen av de nya bestämmelserna hade jämväl frågan om handelsmarginalernas storlek varit föremål för prövning. Marginalerna för flertalet varuslag hade därvid sänkts, varvid sänkningarna varierade mellan 1 och 4 procent. Därjämte hade partihandeln tillkommande tillägg för kassaoch provrabatter i den s. k. baskalkylen, vilket tidigare utgått med 4 procent, sänkts till 3,6 procent samt föreskrift meddelats om skyldighet för partihandeln att lämna 3 procents kassarabatt. Föreskrifter i ämnet utfärdades i priskontrollnämndens meddelande nr 946. Under första halvåret 1947 hade gällt ett kalkylpris för b o m u l l av 2: 15 kronor per kg, medan återanskaffningspriset var fastställt till 2 : 5 4 kronor per kg. Att kalkylpriset kunde hållas oförändrat berodde på den statssubvenlion, som lämnades till ett belopp av 39 öre per kg i produktionen använd bomull. För andra halvåret 1947 fastställde priskontrollnämnden återanskaffningspriset för bomull till 2:65 kronor per kg, vilket pris baserats på en import av 40 procent nordamerikansk och 60 procent sydamerikansk bomull. Skillnaden mellan kalkylpriset och återanskaffningspriset, 50 öre per kg, subventionerades enligt tidigare normer. Nämnden medgav, att i kalkylen fick räknas med en höjning av spinnlönen med 15 öre per kg, vilket medförde en höjning av garnpriserna med samma belopp eller ca 4 procent. På vävnader av bomull och cellull blev prisstegringen för halvåret ca 5 procent. För bomullstrikå räknades under senare

308 halvåret 1947 med en prisstegring av 5—8 procent. Som förut nämnts slopades subventionen för bomull vid årsskiftet 1947/48, medan däremot för senare halvåret 1948 förutsattes, att subventionsförfärandet skulle återupptagas. De av nämnden som följd av det höjda kalkylpriset från januari 1948 godkända prisstegringarna skiftade efter råvarans andel i de färdiga varornas framställningskostnad med belopp varierande för vävnader mellan 7 och 15 procent, för trikåvaror mellan 4 och 8 procent och för bomullskonfektion mellan 6 och 11 procent. Med Svenska yllefabrikantföreningen och Svenska filtfabrikantföreningen träffade priskontrollnämnden överenskommelser om prissättningen avy l l e v ä v n a d e r och filtar först för tiden november 1947—april 1948, sedan för tiden maj—oktober 1948. För den förra perioden lågo de fastställda priserna i genomsnitt 2,5 procent över de därförut gällande. För den senare perioden måste till följd av stegrade återanskaffningspriser på ull och tops kalkylpriset härå höjas med i genomsnitt ej mindre än 30 procent, vilket i fråga om fabrikspriserna å vävnader medförde uppjusteringar med ca 9 procent, medan prisstegringen i detaljhandeln på grund av sänkning av grossist- och detaljistmarginalerna ej blev fullt så stor. I samband med prisregleringen under hösten 1947 slopades den tidigare indelningen i S- och T-vävnader, av vilka de förstnämnda till största delen tillverkats avinom landet spunnet kamgarn, de sistnämnda till viss större del av importerat eller i utlandet lönspunnet kamgarn. Stegring av priserna på k o n s t s i l k e i de europeiska exportländerna föranledde i slutet av 1947 en rätt kraftig höjning av kalkylpriset på konstsilkegarn, vilket betydde ökning i priserna på konstsilkestrumpor och charmeusevaror på 4 å 5 procent. För l i n n e - och h a l i v l i n n e v a r o r fastställdes under 1948 prishöjningar på 7 å 10 procent. De enligt ovanstående så avsevärt stegrade priserna på vävnader jämte ökade arbetskostnader åtföljdes självfallet av motsvarande stegringar också för k o n f e k t i o n s v a r o r . I samband med att priskontrollnämnden i april 1947 beviljat vissa prishöjningar på s k o d o n hade föreskrivits en ökning av lägsta P-skotillverkningsskyldighet med 10 procent fr. o. m. den 1 juli 1947. Samtidigt ökades motsvarande tilldelning av bottenläder med 5 procent. En ytterligare skärpning kom till stånd från den 1 januari 1948, innebärande bl. a. att vissa slag av barnskor och sandaler m. m. inkluderades i den del av produktionen, vara P-skotillverkningsskyldigheten beräknades. P-skokollektionen utökades med skor av chevreaux samt vissa slag av barnskor och sandaler m. m. Nya avtal träffades av priskontrollnämnden den 20 oktober 1947 med Färghandelns leverantörförening och Sveriges kemikaliegrossisters förening (i vilken Kemikaliegrosshandelns importförening uppgått) om dels partihandeln, dels detaljhandeln med f ä r g e r , d r o g e r o c h k e m i k a l i e r . De nya avtalen ersatte de sedan år 1943 gällande (se del IV sid. 473).

309 I sina huvuddrag voro de nya avtalen av samma lydelse som de förra. Antalet varor hade emellertid utökats och uppgick nu till omkring 70. Avtalen, som ursprungligen gällde till utgången av mars 1948, förlängdes sedermera alt gälla tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorledes förordnade, dock längst till den dag som inföll 30 dagar efter från föreningarnas sida skedd uppsägning. I anledning av de nya avtalen utfärdade Kungl. Maj :t nya kungörelser angående begränsning av rätten för importör att bedriva partihandel, resp. viss detaljhandel, med färger, droger och kemikalier den 24 oktober 1947 (nr 796 och 797). Beträffande l i n o l e u m sänktes efter beslut av priskontrollnämnden i september 1947 priset för genomgjuten svensk linoleum med 7 procent och för tryckt linoleum med 5 procent. Sänkningarna möjliggjordes genom ökad tilldelning av linolja med åtföljande produktionsökning och kostnadsminskning per enhet. Hänsyn togs även till de årliga poolbidrag, som vederbörande företag avtalsenligt varje år måste erlägga till den europeiska linoleumpoolen. På det k e m i s k a området märkas i övrigt prishöjningar bl. a. ä linolja, tändstickor och garvämnen. Normalpriser sattes av nämnden fr. o. m. den 15 december 1947 å ljus, vilka till en del inneburo sänkning av förut gällande priser. Efter verkställande av en omfattande utredning angående prisförhållandena inom t v ä t t e r i n ä r i n g e n utverkade sig priskontrollnämnden Kungl. Maj:ts medgivande den 17 oktober 1947 att få fastställa normalpriser å tvättjänster för åstadkommande — som nämnden uttryckte saken — av en prissättning som bättre än den dittillsvarande anslöte sig till fördelningen av omkostnader för olika detaljer och för möjliggörande av priskontroll vid en sålunda differentierad prissättning. De av nämnden med stöd härav utfärdade bestämmelserna trädde i kraft den 1 februari 1948. Nämnden hade härmed sökt få fram ett system på en gång så smidigt och så generellt, att det kunde tillämpas vid prissättning på tvätt av olika slag och på skilda orter. För den vanliga hushållstvätten kunde man beräkna ungefär oförändrade eller i vissa fall sänkta priser. Den mer lyxbetonade tvätten blev däremot i genomsnitt något dyrare. Redogörelse lämnas för prisregleringen i fråga om k o l b r ä n s l e n å sid. 157—159 samt i fråga om v e d o c h t r ä k o l å sid. 159—162. Beträffande f l y t a n d e b r ä n s l e n må följande nämnas. Sedan den 16 januari 1947 hade priset på bensin och lättbentyl uppgått till 37 öre per liter i s. k. O-zon (Stockholm och Göteborg med omnejd samt Malmöhus län). För övriga sex zoner utgick tillägg med 1—6 öre per liter. Till följd av höjda cifpriser begärde oljeimportörerna under hösten 1947 prishöjningar, vilket föranledde priskontrollnämnden att efter förda förhandlingar den 17 oktober medge en höjning av bensinpriset från 37 till 38 och den 22 december till 39 öre per liter i O-zon. Riksdagsbeslutet om höjd ben-

310 sinskatt med 27 öre per liter förde upp bensinpriset till 69 öre per liter, varvid hänsyn även togs till viss fraktfördyring. Även å fotogen, motorbrännolja och eldningsolja måste priserna successivt höjas som följd av den växande internationella efterfrågan och ökade cifpriser. Sålunda höjdes t. ex. priset å eldningsolja I, som i början av år 1947 stått vid 108 kronor per m 3 , i december till 125, i januari till 138 och i mars till 148 kronor per in3. På transportväsendets område må erinras om den av de förut omnämnda höjda skatterna å bensin och motorbrännolja föranledda höjningen av stoppriserna för person- och godsbefordran med bilar och bussar. Prishöjningarna varierade mellan 6 och 26 procent. Efter framställningar från vederbörande yrkesorganisationer (Svenska droskbilägareförbundet och Svenska lasttrafikbilägareförbundet) medgav priskontrollnämnden den 21 maj 1948 generell höjning av avgifterna för personbefordran i beställningstrafik (drosktrafik), uppgående för landsbygden till ca 4 procent, samt den 9 juli 1948 vissa generella taxehöjningar för lastbilstransporter. Höjningarna torde i sistnämnda fall ha rört sig omkring 1—3 procent för kilometertaxor och 3—5 procent för ackordsavgifter. Här må även omnämnas de höjningar, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 5 december 1947 genomförts av gällande avgifter för person- och godsbefordran vid statens och enskilda j ä r n v ä g a r . De höjda avgifterna trädde i tillämpning dels från den 1 januari, dels från den 1 februari 1948. Höjningarna voro avsedda att täcka beräknade driftunderskott men ej att möjliggöra full förräntning av järnvägskapitalet. Från den 1 januari 1948 genomfördes även en höjning av inträdesavgiften för t e l e f o n a b o n n e m a n g från 100 till 200 kronor samt från den 1 april 1948 en höjning av abonnemangsavgiften för telefon med 25 procent. Normalpriserna på sågade och hyvlade trävaror av furu och gran hade våren 1947 genom beslut av priskontrollnämnden enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande höjts med i genomsnitt 20 öre per kbf (se del VIII sid. 314). Den därefter följande prisutvecklingen visade, att nämnda höjning icke var tillräcklig för att bringa jämvikt på marknaden. Anledningen härtill var främst de avsevärt stegrade priserna på sågtimmer, särskilt i de trakter avlandet, där exporten dominerade, nämligen inom de s. k. flottningsområdena, Värmland, Dalarna och Norrland. Med hänsyn till de goda exportpriserna hade nämligen exportindustrierna kunnat betala skogsägarna väsentligt bättre priser än de företag som arbetade för hemmamarknaden. De ökade priserna å massaved hade även drivit sågtimmerpriserna uppåt. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars 1948 framhöll priskontrollnämnden, att på grund av nyssnämnda prisstegring å råvaran samt försvårade drivningsförhållanden under vintern m. m. hade kostnaderna stigit i sådan grad,

311 att försäljning av sågat virke till gällande normalpriser icke längre bar sig. Nämnden ansåg därför en prisjustering erforderlig. Komme ej en sådan till stånd, måste man befara uppkomsten av en omfattande svart marknad inom landet. Prisjusteringen syntes, genomsnittligt räknat, böra ske med följande belopp: 20 öre i södra delen av landet, upp t. o. m. Östergötland och Västergötland, 30 öre inom mellersta Sverige samt 40 öre inom Värmland, Dalarna och Norrland, allt per eng. kbf. Prishöjningarna borde emellertid icke vidtagas likformigt för alla dimensioner och kvaliteter. Med hänsyn till konkurrensen från massaveden hade priserna på klenare virke stigit mest; därför borde normalpriserna å de smalare dimensionerna ökas mera än å de bredare. Sedan bränslekommissionen tillstyrkt förslaget, bemyndigade Kungl. Maj :t priskontrollnämnden att, efter samråd med bränslekommissionen, meddela föreskrifter om höjda normalpriser å sågade och hyvlade trävaror av furu och gran med i genomsnitt de av nämnden föreslagna beloppen. Vad angår prisregleringen för e x p o r t e r a d e t r ä v a r o r må nämnas, att prisutjämningsavgiften för vissa varuslag genom kungörelse den 19 september 1947 (nr 705) fr. o. m. den 1 oktober 1947 nedsattes från förut ("genom kungörelse den 9 maj 1947) bestämda belopp av 2 1 : 50 kronor per m 3 f till följande: för bjälkar och spärrar 12: 50 kronor samt för lådämnen och i monteringsfärdiga trähus ingående trävaror 8:50 kronor per m 3 f. Avgiften borttogs dessutom helt för tak- och reveteringsstickor (laths) samt spjälved och taksticksämnen. Motiveringen för nedsältningen eller borttagandet av prisutjämningsavgiften å nyssnämnda varor var, att den dittills tillämpade avgiften verkat prohibitivt vid försäljningar i större skala till utlandet. Genom kungörelse den 19 mars 1948 (nr 121) sänktes prisutjämningsavgiften för flertalet trävaror till 16 kronor per m3f. Den bibehölls vid oförändrat belopp 12: 50 kronor per m3f för bjälkar och spärrar, sänktes för syllar och profilerade lister till 4 kronor per m3f resp. 3 : 20 kronor per 100 kg samt upphävdes helt för lådämnen och i trähus ingående trävaror. Orsaken till denna reduktion i avgifterna å exporterade trävaror från i stort sett 100 till 75 kronor per standard låg i den minskade spänningen mellan priserna på exportmarknaden och på hemmamarknaden. Emellertid gällde nu som förut, att prisutjämningsavgift icke skulle utgå beträffande varuparti, för vilket jämlikt av Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse i dess ställe skulle avsättas medel i annan ordning. Sådan överenskommelse hade, som omnämnes i del VIII sid. 315 ff, den 8 maj 1947 träffats mellan bränslekommissionen och Svenska trävaruexportföreningen rörande sågade och hyvlade trävaror av furu och gran som av föreningens medlemmar exporterades på grund av licenser, utfärdade under tiden till den 1 februari 1948. Denna export hade bestämts skola omfatta 80 procent av totala exporten av ifrågavarande slag av trävaror. I stället skulle av föreningens medlemmar en särskild avgift av 100 kronor per std inbetalas till

312 den för ändamålet bildade Stiftelsen Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond, vars sålunda insamlade medel skulle kunna delvis användas för forsknings- och andra ändamål av samfällt intresse för trävaruindustrien och i övrigt framdeles fördelas mellan exportörerna, överenskommelsen förlängdes sedermera att gälla trävaror, för vilka exportlicens utfärdats före den 1 april 1948. Genom beslut den 19 mars 1948 godkände Kungl. Maj :t en mellan bränslekommissionen och trävaruexportföreningen den 18 i samma månad träffad ny överenskommelse rörande den export av trävaror, varför exportlicenser beviljades intill den 1 februari 1949. Även denna överenskommelse byggde på att av hela exportkvantiteten av ifrågavarande varor under säsongen (beräknad till 500 000 std) 80 procent skulle reserveras för föreningens medlemmar, överenskommelsen var i princip av samma innebörd som den tidigare. Avgiften hade emellertid nedsatts till 75 kronor per nom. std, varjämte den i den förra överenskommelsen ingående bestämmelsen om skyldighet att tillhandahålla vissa virkeskvantiteter å den inhemska marknaden bortfallit. Jämväl i övrigt företedde den nya överenskommelsen vissa avvikelser från den tidigare. Beträffande de prisutjämningsavgifter som inbetalades av trävaruexportörer, vilka icke tillhörde Svenska trävaruexportföreningen eller anslutit sig till den mellan bränslekommissionen och föreningen slutna överenskommelsen, hade Kungl. Maj:t den 9 maj 1947 föreskrivit, att dessa skulle inom diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter bokföras särskilt och disponeras på sätt Kungl. Maj:t framdeles komme att föreskriva. Enligt erhållet uppdrag framlade bränslekommissionen förslag i sådant hänseende i början av år 1948. Kommissionen meddelade här, att av hela den för export under år 1947 lösgivna kvantiteten sågade och hyvlade trävaror (inkl. lådbräder), 470 000 std, omkring 100 000 std reserverats för företag utanför Svenska trävaruexportföreningen, varav exportlicenser beviljats för ca 80 000 std. Härför erlagda prisutjämningsavgifter belöpte sig till omkring 8 milj. kronor. Kommissionen inskränkte sig i huvudsak till att föreslå tillsättandet av en nämnd för att avgöra frågor om medlens fördelning. I sitt beslut i frågan den 6 februari 1948 gick Kungl. Maj:t emellertid ett steg längre och bestämde, att medel av ifrågavarande slag som inbetalats och bokförts å särskilt konto skulle tillföras en nybildad fond, benämnd De mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av år 1948. Delägare i denna fond skulle vara tillverkare av de trävaror, för vilka de till fonden överförda prisutjämningsavgifterna erlagts. För avgörande av frågor om utbetalning av medel ur fonden tillsattes en särskild nämnd. Medel kunde ur fonden utgå för forsknings- och andra ändamål av samfällt intresse för trävaruindustrien. Återstående medel skulle utbetalas till delägarna med V» under januari 1951, V» under januari 1952 och återstoden under januari 1953. Om ändrade konjunkturförhållanden därtill föranledde, finge dock efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t utbetalning ur fonden till delägarna ske vid tidigare

313 tidpunkt. Av nämndens 6 ledamöter skulle 2 utses av Kungl. Maj:t och en av envar av följande organisationer: Södra Sveriges trävaruexportförening, Svenska inlandssågverkens förening, Sveriges mindre sågverksägares riksförbund samt Svenska trävarugrossistföreningen. Den 19 m a r s 1948 f ö r e s k r e v K u n g l . M a j : t , a t t det o v a n a n f ö r d a skulle gälla ä v e n i f r å g a om p r i s u t j ä m n i n g s a v g i f t e r s o m i n b e t a l a d e s p å g r u n d ave x p o r t u n d e r t i d e n 1 m a r s 1948—31 j a n u a r i 1949. Vid r e d o g ö r e l s e n för h a n d e l s r e g l e r i n g e n m . m . b e t r ä f f a n d e pappersmassa h a r å sid. 136 o m n ä m n t s , a t t b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n p å v å r e n 1948 t r ä f f a d e ö v e r e n s k o m m e l s e r m e d S v e n s k a c e l l u l o s a f ö r e n i n g e n och S v e n s k a t r ä m a s s e f ö r e n i n g e n o m n y a a v t a l r ö r a n d e i n b e t a l n i n g a r u n d e r å r 1948 till de för dessa i n d u s t r i e r l i k s o m för t r ä v a r u i n d u s t r i e n , i syfte a t t u n d g å p r i s u t j ä m n i n g s avgifter, b i l d a d e k o n j u n k t u r u t j ä m n i n g s f o n d e r n a . B e t r ä f f a n d e f ö r h i s t o r i e n för a v s l u t a n d e av b e r ö r d a ö v e r e n s k o m m e l s e r m e d d e l a d e s i p r o p o s i t i o n e n n r 269/1948 bl. a. f ö l j a n d e . Förhandlingar om förnyande av 1947 års avtal med föreningarna inleddes redan under hösten samma år och en preliminär överenskommelse, som dock aldrig fick skriftlig form, träffades om att avgifterna till konjunkturutjämningsfonderna skulle ökas från 50 till 75 kronor per ton för kemisk massa och från 20 till 30 kronor per ton för mekanisk massa. Avsikten var, att de belopp, 25 resp. 10 kronor, varmed avgifterna skulle höjas, icke skulle liksom återstoden framdeles återgå direkt till industrien utan i stället tagas i anspråk dels för verksamhet till förmån för det enskilda skogsbruket, dels till sociala ändamål till förmån för de i skogsbruket och skogsindustrien anställda. I början av år 1948 förklarade emellertid föreningarna, att de icke kunde stå fast vid denna preliminära överenskommelse, eftersom såväl massavedspriserna som arbetslönerna undergått större höjning än vad föreningarna vid den preliminära uppgörelsen räknat med. Förhandlingar fördes härefter mellan bränslekommissionen och föreningarna om nya överenskommelser r ö r a n d e inbetalning av avgifter till konjunkturutjämningsfonderna. I början av mars hade principiell enighet uppnåtts om ett förslag, som innebar att avgifterna skulle bliva oförändrade men att av dessa avgifter endast halva beloppet skulle framdeles återbetalas till industrien, medan återstoden skulle användas till skogliga ändamål i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angivits i nyssnämnda preliminära överenskommelse. Samtidigt härmed fördes underhandlingar dels mellan cellulosaföreningen och trämasseföreningen, å ena, samt Svenska pappersbruksföreningen, å andra sidan, rörande pappersmasseproducenternas leveranser till de svenska pappersbruken under år 1948, dels även mellan bränslekommissionen och pappersbruksföreningen rörande pappersbrukens leveranser av papper och papp till hemmamarknadspriser för inhemsk förbrukning. Även i dessa hänseenden syntes i princip enighet ha vunnits, varvid dock från föreningarnas sida gjorts det förbehållet, att om pappersskatt komme att införas, föreningarna skulle äga påkalla omprövning. Då dröjsmål med definitiva uppgörelser i nu angivna hänseenden inträdde, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 16 april 1948 bränslekommissionen att med cellulosa- och trämasseföreningarna träffa överenskommelser i enlighet med föreliggande förslag. Samtidigt meddelade Kungl. Maj:t — i nära överensstämmelse med vad som skedde föregående år — handelskommissionen instruk-

314 tion att icke bevilja exportlicens för kemisk resp. mekanisk massa utan att tillverkaren av massan förbundit sig att biträda vederbörande överenskommelse om inbetalning av avgifter till konjunkturutjämningsfond samt dessutom att i motsvarande omfattning och på samma villkor som övriga producenter tillhandahålla de inhemska pappersbruken pappersmassa. Blivande uppgörelse härom skulle godkännas av bränslekommissionen. Definitiv uppgörelse rörande överenskommelserna såväl om inbetalning till konjunkturutjämningsfonder som om leverans av pappersmassa till inhemska pappersbruk träffades den 30 april 1948. överenskommelserna mellan bränslekommissionen och de båda pappersmasseföreningarna avsågo massa som levererades för export under tiden 1 mars 1948—31 januari 1949. I förhållande till motsvarande överenskommelser av den 1 april 1947 företedde desamma vissa skiljaktigheter. Avgiftsbeloppen för inbetalning till konjunkturutjämningsfonderna voro visserligen oförändrade, nämligen 50 kronor för ton kemisk massa och 20 kronor för ton mekanisk massa. Endast hälften — 25 kronor för ton kemisk massa och 10 kronor för ton mekanisk massa — skulle emellertid definitivt tillföras de föregående år bildade konjunkturutjämningsfonderna och framdeles fördelas mellan massatillverkarna på i huvudsak samma sätt som enligt de tidigare överenskommelserna. Återstoden av avgifterna skulle framdeles fördelas mellan ett flertal för olika ändamål upprättade nya konjunkturutjämningsfonder. Sålunda skulle 10 kronor per ton av avgifterna för kemisk massa och 4 kronor för ton mekanisk massa tillföras särskilda länsstiftelser för det enskilda skogsbruket, ur vilka anslag skulle beviljas till åtgärder till gagn för det enskilda skogsbruket inom vederbörande län. 3 kronor per ton kemisk massa och 1: 20 kronor per ton mekanisk massa skulle tillföras en särskild stiftelse, benämnd Stiftelsen Cenlralfonden för anställda inom skogsbruket och skogsindustrien. Återstående 12 kronor för ton kemisk massa och 4: 80 kronor för ton mekanisk massa skulle tillföras stiftelser, upprättade vid de särskilda företagen. De medel, som tillförts centralfonden samt företagsstiftelserna, skulle disponeras för sociala ändamål till fromma för anställda inom skogsbruket och skogsindustrien. Utbetalning av avgifterna från cellulosastiftelsen resp. trämassestiftelsen till de övriga stiftelserna skulle ske den 1 januari 1951, därest Kungl. Maj:t ej förordnade om tidigare utbetalning. Om försämring inträdde i de konjunkturer på pappersmasseområdet, som rådde vid tiden för överenskommelsernas ingående, skulle vederbörande förening äga rätt att påkalla minskning eller upphävande av avgifterna till länsstiftelserna, centralstiftelsen eller företagsstiftelserna. Ikraftträdandet av överenskommelserna var beroende av om sådana företag, som stodo utanför cellulosa- resp. trämassaföreningen, anslöte sig till desamma. Då osäkerhet härutinnan förelåg beträffande vissa företag, avhöllo sig cellulosa- och trämasseproducenterna från att teckna leveranskon-

315 trakt med pappersbruken för år 1948, åtminstone så länge företagen i fråga icke åtogo sig leveransskyldighet på den svenska marknaden i paritet med föreningarnas medlemmar. I denna situation hänvände sig pappersbruksföreningen till bränslekommissionen med begäran om omedelbart vidtagande av sådana åtgärder, att massaleveranserna utan dröjsmål kunde upptagas i enligt föreliggande avtal avsedd omfattning. Pappersbruksföreningen förklarade därjämte, att pappersindustrien eljest fortsättningsvis måste betrakta sig såsom fullständigt obunden av alla diskuterade förpliktelser med avseende å inlandsleveranserna av papper och papp. Bränslekommissionen hemställde med anledning härav hos Kungl. Maj :t om ingripande med stöd av förfogandelagen gentemot de utanför cellulosa- och trämasseföreningarna stående företag, vilka icke biträtt uppgörelserna om leverans av pappersmassa på hemmamarknaden. De företag, det här var fråga om, voro i främsta rummet dels Kopparfors aktiebolag och dess dotterbolag Storviks sulfit aktiebolag, dels de till den s. k. Versteegh-koncernen anslutna företagen Graningeverkens aktiebolag, Sandvikens cellulosa aktiebolag och Utansjö cellulosa aktiebolag. Innan Kungl. Maj:t fattat beslut i anledning av bränslekommissionens framställning, förklarade sig Kopparfors aktiebolag och dess dotterbolag villiga att biträda uppgörelsen om hemmamarknadsleveranser av pappersmassa. Detta ledde till att överenskommelse kunde träffas (den 13 maj 1948) mellan bränslekommissionen och ifrågavarande bolag av innebörd, att dessa skulle till en särskild stiftelse, benämnd Stiftelsen Kopparfors och Storviks fond för konjunktur ut jämnande, sociala och skogsförbättrande åtgärder, inleverera 50 kronor per ton under tiden 1 mars 1948—31 januari 1949 på export levererad kemisk massa. Enligt de för stiftelsen antagna stadgarna skulle stiftelsens angelägenheter handhas av en styrelse om 10 ledamöter, varav en skulle utses av Kungl. Maj :t samt de övriga representera dels bolagen, dels skogsägareföreningarna och skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs och Kopparbergs län, dels tjänstemännen och arbetarna vid ifrågavarande verk. Stiftelsens medel skulle disponeras på likartat sätt som de allmänna cellulosa- och trämassestiftelserna. En liknande överenskommelse slöts senare (i juli 1948) även med Aktiebolaget Tegefors verk. Från de till Versteegh-koncernen hörande företagen kunde omedelbart besked icke erhållas. Tvärtom hade tidigare från deras sida förklarats, att de motsatte sig den ifrågavarande leveransplikten, för såvitt föreläggande icke meddelades av Kungl. Maj :t. Genom beslut den 8 maj 1948 meddelade Kungl. Maj :t fördenskull företagen leveransåläggande med stöd av allmänna förfogandelagen. Åläggandet omfattade på berörda bolag belöpande andelar — beräknade efter storleken av vederbörande bolags produktion av kemisk resp. mekanisk massa — av de kvantiteter pappersmassa, som enligt förutnämnda uppgörelser av den 30 april skulle under året levereras för tillverkning av papper och papp för inhemsk förbrukning, samt innebar skyldighet

316 att avstå varan till pappersbruk i Sverige, som bränslekommissionen bestämde. Förordnandet skulle enligt beslutet icke träda i kraft, om bolagen senast den 18 maj 1948 hos bränslekommissionen skriftligen förbunde sig att på villkor, som omförmäldes i nyssnämnda uppgörelser, och i enlighet med de fördelningsplaner, som fogats till desamma, fullgöra leveranser av pappersmassa till pappersbruk i riket. Då bolagen framhärdade i sin vägran, utfärdade Kungl. Maj :t den 11 juni 1948 kungörelse (nr 293) angående prisutjämningsavgift å kemisk och mekanisk pappersmassa till belopp av 50 resp. 20 kronor per ton att erläggas vid export av varuparti, för vilket icke jämlikt av Kungl. Maj:t godkänd överenskommelse i stället för prisutjämningsavgift medel skulle avsättas i annan ordning. Angående ärendets senare utveckling må här nämnas följande. I förfogandebeslut den 28 augusti 1948 föreskrev bränslekommissionen, att de till Versteegh-koncernen hörande bolagen skulle avstå pappersmassa till i samma beslut angivna pappersbruk med i beslutet fastställda kvantiteter. På kommissionens hemställan — föranledd av en framställning från Svenska pappersbruksföreningen — föreskrev Kungl. Maj:t emellertid den 10 september 1948, med ändring av sitt beslut den 8 maj, att de kvantiteter pappersmassa, som jämlikt sistnämnda beslut skulle avstås till pappersbruk i Sverige, i stället skulle avstås till kronan, varefter bränslekommissionen hade att försälja pappersmassan till pappersbruk i Sverige. Bolagen funno härefter för gott att verkställa de på dem ankommande leveranserna, utan att tvångsåtgärder behövde tillgripas. För att bereda massaindustrien fria händer att vidtaga erforderliga prisjusteringar med hänsyn till förhandenvarande situation särskilt på den amerikanska marknaden bemyndigade Kungl. Maj:t — ävenledes den 10 september 1948 — bränslekommissionen medgiva, att de avtal om erläggande av konjunkturutjämningsavgift, som kommissionen den 30 april 1948 träffat med Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen samt den 13 maj 1948 med Kopparfors aktiebolag och Storviks sulfitaktiebolag ävensom den 28—29 juli 1948 med Aktiebolaget Tegefors verk, finge hävas i vad de avsåge pappersmassa, som exporterades fr. o. m. den 11 september 1948. Samtidigt upphävdes även genom kungörelse nr 634/1948 kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 293) angående prisutjämningsavgift för pappersmassa. Härmed hade, som följd av den försämrade exportkonjunkturen, möjlighet beretts massaindutrien att, helt befriad från exportavgifter, träffa uppgörelser angående försäljning av pappersmassa på exportmarknaderna. Den under bränslekommissionens medverkan den 30 april 1948 slutna överenskommelsen mellan Svenska cellulosaföreningen och Svenska pappersbruksföreningen innehöll bl. a., att priserna å kemisk pappersmassa för tillverkning av papper för hemmakonsumtion höjdes med 30 kronor per ton, motsvarande exempelvis för blekt sulfitmassa en höjning från 425 till 455

317 kronor per ton f. b. v. avsändningsorten. Motsvarande prishöjning skedde ock beträffande mekanisk massa. Vad p a p p e r beträffar erhöllo pappersbruken genom beslut av Kungl. Maj:t den 23 januari 1948 (som följd av utav Svenska pappersbruksföreningen anförda besvär över ett priskontrollnämndens beslut i frågan) en generell prishöjning med 4 öre per kg netto å samtliga pappers- och pappkvaliteter utom tidningspapper, med retroaktiv verkan från den 1 januari. Höjningen för grossistpriserna blev 4,5 öre per kg och motsvarade vid delaljförsäljning i större poster, medan detaljpriserna däremot vid försäljning i smärre poster kvarstodo oförändrade. För tidningspapper medgav priskontrollnämnden sedermera med giltighet från den 1 juni 1948 höjning av gällande bruttopriser med 3 öre per kg. Angående de prishöjningar å papper och papp som genomfördes i anledning av- pappersaccisen fr. o. m. den 1 juli 1948 se sid. 302. Genom förordning den 30 juni 1948 (nr 497) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser m. m. utsträcktes de bestämmelser, som genom förordningen den 30 juni 1947 (nr 339) meddelats angående särskilda b e s k a t t n i n g s f ö r m å n e r för de tidigare bildade stiftelserna trävaruindustriens samt cellulosa- och trämasseindustriernas konjunkturutjämningsfonder (se del VIII sid. 321), att på i huvudsak samma villkor gälla jämväl för de här ovan omnämnda nytillkomna stiftelserna av- liknande slag.

16.

Penningväsendet.

Kreditmarknaden. Den allt starkare stegring i affärsbankernas utlåning som ägde rum under budgetåret 1946/47 följdes under budgetåret 1947/48 av en markerad avmattning, samtidigt som ökningen i inlåningen fortsatte att avtaga. Under sistnämnda budgetår uppgick utlåningsökningen till 287 milj. kronor mot 1 169 under 1946/47 och inlåningsökningen till 176 milj. kronor mot 305 året förut. Utlåningsöverskottet, som vid budgetårets början uppgick till 574 milj. kronor, steg alltså med 111 milj. och uppgick till 685 milj. kronor vid budgetårets slut. Till en viss grad torde den särskilt fr. o. m. sista kvartalet 1947 märkbara retarderingen i affärsbankernas utlåning få anses som resultat av en på föranledande av och i samverkan med riksbanken av allmänt ekonomiska skäl bedriven snävare kreditpolitik. För sparbankernas del fortsatte under budgetåret 1947/48 den tidigare inledda nedgången i inlåningsöverskottet. Vid budgetårets början uppgick detta överskott till 841 milj. kronor, men vid dess slut hade det minskats till 537, d. v. s. med 304 milj. kronor. Under närmast föregående budgetår uppgick motsvarande minskning till 180 milj. kronor. Resultatet berodde till någon del på att stegringstakten i fråga om inlåningen avsaktats men främst på att utlåningsökningen — i motsats mot vad fallet varit vid affärsbankerna — fortsatt i stegrad takt. (Det sagda avser ställningen vid de 84 större sparbankerna.) Postsparbankens insättarebehållning ökades under 1947/48 med 174 milj. kronor mot 172 milj. kronor under 1946/47. Den åtstramning, som redan under föregående budgetår inträdde på kreditmarknaden, blev förhärskande även under 1947/48. Liksom då framkallade det åtstramade likviditetsläget stora utbud på obligationsmarknaden från kreditinstitutens sida. Men även andra obligationsinnehavare försålde obligationer till betydande belopp, i synnerhet vid tidpunkter då förändringar väntades i riksbankens räntepolitik. För att kunna hålla en oförändrad ränta blev riksbanken nödsakad fortsätta att köpa upp de obligationer, som icke på annat sätt kunde finna avsättning på marknaden. Genom dessa stödoperationer kunde den långa räntan bibehållas oförändrad. Däremot tillätos vissa höjningar beträffande den korta räntan. På motsvarande sätt inköpte riksbanken även skattkammarväxlar, delvis för att tillgodose riksgäldskontorets behov av kassaförstärkning. Genom inköpen ökades riksbankens innehav av obligationer med 700 och av skattkammarväxlar med 107 milj. kronor.

319 Riksbankens köp av obligationer och skattkammarväxlar inneburo en utpumpning av betalningsmedel, vilken verkade lättande på kreditmarknaden. Detta motverkades emellertid delvis genom riksbankens försäljning av valutor. Nettoresultatet av samtliga operationer under budgetåret blev att betalningsmedelsförsörjningen (vari här innefattas sedelstocken plus affärsbankernas checkräkning i riksbanken) ökades med 208 milj. kronor. Emellertid framstod med hänsyn till den bristande samhällsekonomiska balansen en ytterligare åtstramning som önskvärd. I syfte att åstadkomma en sådan vidtogos också en rad åtgärder. Sålunda träffade riksbanken i september 1947 ined Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen samt jordbrukskasseorganisationen överenskommelse om frivillig begränsning av kreditgivningen. Denna överenskommelse fullföljdes genom överläggningar med affärsbankerna under våren 1948. Vidare fattades vid 1948 års riksdag beslut om partiell sterilisering av aktiebolagens vinster (se sid. 33). Såsom en beredskapsåtgärd vidtogs en jämkning i lagen angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv (se härom sid. 31). Jämkningen innebar, att bankaktiebolags lagstadgade kassareserv och inneliggande kassa vid ett ikraftträdande av lagen skulle motsvara 25 procent av bolagets förbindelser med en högsta uppsägningstid av två månader (skulder på grund av insättningar på sparkasseräkning dock undantagna), medan tidigare stadgande stipulerade en högsta uppsägningstid av en månad. Därjämte verkställdes på bankofullmäktiges hemställan en utredning rörande möjligheterna att skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande politik genom en allmän omarbetning av ifrågavarande kassareservbestämmelser. Efter överläggningar mellan chefen för försäkringsinspektionen och livförsäkringsbolagen förklarade sig de senare i slutet av maj villiga att tills vidare under sex månader icke minska sitt innehav- av stats- och hypoteksobligationer. Även med sparbankerna fördes i samma syfte överläggningar, vilka resulterade i att sparbanksföreningen i skrivelse av den 29 maj 1948 till styrelserna i samtliga sparbanker hemställde, att sparbankerna i sin långivning och likviditetspolitik måtte beakta behovet av återhållsamhet. På initiativ från regeringen bildades i juli 1947 en särskild organisation, Folkrörelsernas sparkampanj, med uppgift att i samråd med landets olika sparinstitutioner verka för ett ökat sparande och för återhållsamhet i konsumtionen. Valutamarknaden. Den importreglering som introducerades den 15 mars 1947 ledde till en början icke till en sådan begränsning av varuinförseln och därmed följande minskade anspråk på riksbankens valutareserv, som eftersträvats. Först småningom efter vidtagna skärpningar av licenstvånget fick regleringen större effektivitet. Trots detta fortsatte behållningen av guld och valutor att sjunka om än icke i samma hastiga takt som under närmast före-

320 gående budgetår. Sålunda uppgick riksbankens nettobehållning av guld och valutor vid början av budgetåret 1947/48 till 761 men vid dess slut till endast 386 milj. kronor, alltså en minskning med 375 milj. Nedgången drabbade hårdast guldbehållningen, som sjönk från 606 till 307 milj. kronor, samt innehavet av hårda valutor, framför allt dollars och schweizerfrancs. En viss lättnad i knappheten på dollars syntes möjlig sedan den 14 juli genom ett tilläggsavtal till 1945 års handelsavtal med Storbritannien erhållits fri konvertibilitet för överskottet i betalningarna mellan detta land och Sverige. Efter två månader såg sig emellertid Storbritannien nödsakat upphäva denna konverteringsrätt. Som ett led i strävandena att förbättra valutaläget hemställde fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret den 17 september 1947 hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att i enlighet med stadgandena i 10 och 16 §§ i 1940 års valutaförordning rekvirera utländska betalningsmedel samt utländska fordringar. Sedan dylikt bemyndigande den 19 september lämnats (SFS 1947 nr 781) utfärdade valutakontoret den 21 oktober 1947 bestämmelser om hembudsskyldighet beträffande innehav av US-dollars, schweizerfrancs, argentinska pesos och portugisiska escudos samt fordringar på Amerika, Portugal, Schweiz och Tanger, ävensom beträffande löpande intäkter i fortsättningen från dessa länder. I anslutning härtill utfärdades även bestämmelser om deklarationsskyldighet angående innehavet per den 15 november 1947 av värdepapper, betalbara i nämnda länder. (Jfr sid. 210. Valutakontorets kungörelse i ämnet är intagen i SFS 1947 nr 782.) Rätteligen hade redan i del VIII av dessa översikter bort omnämnas, att på våren 1947 träffats avtal mellan svenska myndigheter och vederbörande myndigheter i Förenta staterna angående d e b l o c k e r i n g av sådana svenska tillgångar därstädes, som jämlikt amerikanska bestämmelser varit spärrade sedan den 14 juni 1941 (se del II sid. 437). Svenska tillgångar, som uppkommit efter den 28 mars 1947 på annat sätt än genom avkastning på dittills spärrade tillgångar, skulle vara fria. Deblockering av spärrade tillgångar skulle ske i Förenta staterna på grundval av ett certifikal, som utställdes av valutakontoret efter ansökan därom. Förutsättning för deblockering var bl. a., att i de tillgångar för vilka deblockering begärdes icke förefunnes och ej heller sedan den 14 juni 1941 funnits något tyskt eller japanskt intresse. Sedelutgivningsrätten. Sedan första krigsåret hade Kungl. Maj :t enligt en vid 1939 års urtima riksdag antagen lag (lag den 22 december 1939, nr 895) varit berättigad att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. Med stöd av denna lag hade ock flera kungl. kungörelser angående riksbankens sedelutgivning utfärdats (se del

321 I sid. 381 och del VIII sid. 327). Lagen, som ursprungligen gällde t. o. m. den 31 m a r s 1940, hade successivt prolongerats till utgången av juni 1948. På grund av utav 1947 års riksdag uttalad önskan om ifrågavarande fullmaktslagstiftnings snara avveckling avlät Kungl. Maj :t efter framställning av fullmäktige i riksbanken proposition till 1948 års riksdag, nr 195, med förslag till ny provisorisk lagstiftning i ämnet. Sedan propositionen godkänts av riksdagen, utfärdades lag den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning att gälla fr. o. m. den 1 juli 1948 intill utgången av juni 1949. Enligt denna lag ägde riksbanken rätt att under budgetåret 1948/49 utgiva sedlar till ett belopp av högst 3 200 milj. kronor. (Se vidare härom sid. 28—30.) Penning- och valutapolitiken, kreditgivningen till utlandet m. m. I skrivelser till Kungl. Maj:t den 30 september och 17 oktober 1947 samt den 11 maj 1948 dryftade bankofullmäktige riktlinjerna för den politik som borde föras med hänsyn till de långsiktiga valutaproblemen och därmed sammanhängande spörsmål samt för att uppnå den stabilisering av penningvärdet, till vilken den allmänna ekonomiska politiken syftade. Till de penningpolitiska synpunkter, som bankofullmäktige framlagt i förstnämnda tvenne skrivelser, anslöt sig bankoutskottet i sitt utlåtande vid 1948 års riksdag angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Fullmäktiges uttalanden i skrivelsen den 11 maj 1948 anfördes även med gillande såväl av chefen för finansdepartementet i den proposition angående bankaktiebolags kassareserv (nr 295), vilken avläts i anslutning till fullmäktiges skrivelse, som av bankoutskottet i dess utlåtande över denna proposition. I bägge fallen godkändes utskottets utlåtande av riksdagen. Bankoutskottet meddelade i förstnämnda utlåtande (nr 6), att frågan om riksbankens i kursstödjande syfte bedrivna omfattande obligationsköp, vilken fråga livligt uppmärksammats i den offentliga debatten, under hösten 1947 var föremål för fortlöpande överväganden inom bankofullmäktige. Fullmäktige diskuterade härvid konsekvenserna av den tillförsel av betalningsmedel till marknaden, som ägde rum genom ifrågavarande obligationsköp och som medförde en förstärkning av underlaget för bankernas kreditgivning. I diskussionerna underströks, att den minskade åtstramning på penning- och kapitalmarknaden, som möjliggjordes av riksbankens obligationsköp, icke stode i överensstämmelse med statsmakternas strävanden att begränsa investeringarna. Förutom denna synpunkt anfördes från vissa fullmäktige skäl, enligt vilka en viss höjning av räntenivån Och den åtstramning, som skulle uppkomma om obligationsköpen upphörde, kunde tänkas skapa ett gynnsamt underlag för den allmänt restriktiva politik, som framstode som ofrånkomlig. Fullmäktige voro dock icke beredda att genom21 — 916203

322 föra en räntehöjning med hänsyn till de icke önskvärda verkningar i andra hänseenden, som en räntehöjning antogs skola få för strävandena att bibehålla den samhällsekonomiska balansen. Utskottet gillade riksbankens i denna fråga förda politik och yttrade i detta sammanhang följande: »Riksbanken har under året stått inför det svåra avvägningsproblemet att samtidigt hålla marknaden så lätt, att det eftersträvade ränteläget kunnat vidmakthållas och så stram, att kreditvolymen nedskurits. Erfarenheterna från det gångna året ge vid handen, att riksbanken i stort sett kunnat genomföra en stabilisering av den långa räntan och därigenom bevarat en viktig förutsättning för regeringens allmänna ekonomiska politik. Såsom utskottet i fjol framhöll, skulle en räntehöjning ha motverkat stabiliseringssträvandena genom att öka kostnadstrycket. Den förda politikens verkningar med avseende på betalningsmedelsförsörjningen och kreditgivningen synas dock ge anledning till att i detta sammanhang understryka vikten av att andra lämpliga åtgärder vidtagas för begränsning av kreditvolymen.» I skrivelsen den 17 oktober 1947 diskuterade bankofullmäktige även frågan om f o r t s a t t svensk k r e d i t g i v n i n g till utlandet. Efter en analys av de ändrade förutsättningarna för Sveriges utrikeshandel och internationella finansläge samt de pessimistiska prognoserna för utvecklingen av de europeiska ländernas dollarproblem, som framlagts av Pariskonferensen rörande Marshallplanen, ansågo sig fullmäktige kunna draga den slutsatsen, att Sverige måste räkna med möjligheten att de europeiska marknaderna under en lång tid framåt icke alls eller endast i mycket begränsad utsträckning skulle vara i tillfälle att i hårda valutor likvidera import från Sverige. Man måste under dessa omständigheter tills vidare grunda den svenska handelspolitiken och den ekonomiska politiken över huvud på förutsättningen att Sveriges betalningar till dollarområdet måste balanseras och att detta förhållande kunde komma att äga bestånd under flera år. Fullmäktige framhöllo, att denna förutsättning för landets ekonomiska handlande vore ny och att dess konsekvenser ännu icke hade prövats. En prövning gåve enligt fullmäktiges mening vid handen, att Sverige måste räkna med en väsentlig begränsning av importen från dollarmarknaderna. Denna begränsning kunde icke uppvägas genom en import av- motsvarande förnödenheter från Europa. Begränsningen av importen från dollarmarknaderna måste därför leda till en icke oväsentlig standardsänkning inom landet i jämförelse med vad som varit möjligt vid ett fritt varuutbyte. Mot bakgrunden av den sålunda angivna karaktären av Sveriges internationella finansläge på längre sikt uttalade fullmäktige, att man måste helt avvisa tanken på en ytterligare kreditgivning till utlandet. Den ogynnsamma bedömningen av betalningsmöjligheterna på åtskilliga av de traditionella exportmarknaderna borde även från näringslivets sida föranleda en omprövning av den export- och kreditpolitik, som dittills bedrivits. Full-

323 mäktige kunde emellertid icke begränsa sig till att avstyrka ytterligare kreditgivning eller en prolongation av utestående krediter. Läget syntes nämligen motivera en omprövning såväl av utnyttjandet av utfästa men ej disponerade kreditbelopp som i fråga om återbetalningen av de krediter, som redan lämnats till utlandet. Det vore motiverat att man i de fall, där återbetalningsfrågan ursprungligen lämnats öppen, nu toge upp den till avgörande och därvid eftersträvade återbetalning på så kort tid som möjligt. I skrivelsen anfördes vidare, att det internationella finansläget vore av sådan natur, att v ä x e l k u r s f ö r ä n d r i n g a r icke skulle utgöra ett tjänligt medel att rätta till den allmänna bristen på balans. För att en krondepreciering skulle vara ett verksamt medel att övervinna dollarknappheten, erfordrades, att den ledde till en sådan prisstegring på importvaror över lag, att importen från Amerika därigenom skures ned till vad som motsvarade Sveriges dollartillgångar. Som hjälpmedel för att åstadkomma den nödvändiga beskärningen av importen från dollarområdet vore emellertid växelkurserna mycket olämpliga. Deprecieringen skulle bl. a. leda till en stark prisstegring inom landet. Pris- och kostnadsmässigt skulle växelkursförändringen i fråga innebära en förskjutning b o r t från penningpolitisk balans. I andra kammaren väcktes vid 1948 års riksdag en motion (nr 293), vari hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om en skyndsam utredning rörande möjligheterna att med hänsyn till landets försämrade läge få till stånd en revision av gällande kreditutfästelser gentemot utlandet. Utrikesutskottet avstyrkte motionen och riksdagen följde utskottet. I motiveringen för sitt avslagsyrkande anförde utskottet bl. a., att enligt gällande överenskommelser återbetalningar förutsåges under de närmaste åren, varigenom betydande lättnad erhölles i utestående kreditbelastning. Utskottet uttalade sin tillfredsställelse med att förhandlingar om fastställande av återbetalningsvillkoren — där sådana ännu ej fastställts — planerades samt betonade vikten av att sådana förhandlingar snarast möjligt komme till stånd. Slutligen fann utskottet uppenbart, att den långsamma återhämtningen i världen och vårt eget lands förhandenvarande ekonomiska läge gjorde det utomordentligt angeläget att undvika ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning.

17. Statsfinanserna. Statsregleringen för budgetåret 1947/48. Riksstaten för budgetåret 1947/48, sådart den fastställdes av 1947 års riksdag, upptog å driftbudgeten inkomster till ett belopp av 4 174,9 milj. kronor och utgifter till ett belopp av 3 406,6 milj. kronor. Då emellertid vid budgetårets utgång icke alla ärenden hunnit behandlas av riksdagen, antog denna, innan den åtskildes, en tilläggsstat I till riksstaten, vilken upptog anslag till betydande belopp. Av 1948 års riksdag antogs sedermera en tillläggsstat II, i vilken sammanförts alla de anslag för det löpande budgetåret, som sistnämnda riksdag beviljat. Tilläggsstaterna angåvo inga inkomster utöver dem som upptagits i den ursprungliga riksstaten. Kapitalbudgeten i 1947/48 års riksstat innefattade investeringsbemyndiganden om 458,1 milj. kronor. Bruttoinvesteringen eller summan av investeringsanslagen utan avräknande av avskrivningsmedel m. m. angavs till 835,5 milj. kronor. Enligt de båda tilläggsstaterna ökades investeringsanslagen med resp. 305,6 och 47,0 milj. kronor. Summan för investeringsanslagen blev sålunda 1 188,1 milj. kronor. En sammanställning över totalutgifterna enligt såväl riksstaten som tilläggsstaterna ter sig sålunda:

milj. kr.

Kapitalbudgeten (S:a investeringsanslag) milj. kr.

3 406,6 578,0 209,6

835,5 305,0 47,0

4194,8

1 188,1

Driftbudgeten

Riksstaten Tilläggsstat 1 Tilläggsstat II Summa

«

Mot en utgiftssumma å driftbudgeten av 4 194,8 milj. kronor svarade inkomster till ett belopp av 4 174,9 milj. kronor. Driftbudgeten uppvisade alltså totalt sett ett underskott på 19,9 milj. kronor. Vad angår kapitalbudgeten belöpte sig summan av investeringsanslagen, som framgår av sammanställningen, till 1 188,1 milj. kronor. Med fråndrag härifrån av avskrivningar utav skilda slag samt avsättning till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster erhölls ett belopp för nettoinvesteringen eller den s. k. investe-

325 ringsplanen av 714,1 milj. kronor. Mot denna summa svarade ett uppgivet behov av lånemedel till samma belopp. Det verkliga budgetutfallet för budgetåret 1947/48 blev enligt budgetredovisningen följande: Driftbudgeten: Inkomster 4 437,8 Reservation er från föregående budgetår 1 719,8

Utgifter 3 971,4 Reservationer till följande budgetår. . 1 722,4 överskott 463,8

Summa 6 157,6

Summa 6 157,6

Kapitalbudgelen: Avskrivningsmedel m. m Nettoinvestering

499,1 373,6 Summa

872,7

Bruttoinvestering

872,7 Summa

872,7

A driftbudgeten uppstod alltså ett inkomstöverskott av 463,8 milj. kronor att tillföras statens budgetutjämningsfond. Att statsregleringen kunde avslutas med ett så pass stort överskott, trots att den uppgjorda budgeten i stället visade underskott, berodde till största delen på att flera av inkomsttitlarna (framför allt tullmedlen och varuskatten samt sprit- och tobaksbeskattningen) inbragte väsentligt mera än som beräknats, i viss mån dock även på utgiftsbesparingar. Beloppet av outnyttjade anslagsreservationer å driftbudgeten ändrades ej i nämnvärd omfattning. Den över kapitalbudgeten redovisade nettoinvesteringen uppgick till 373,6 milj. kronor mot beräknade 714,1 milj. kronor. Här förelågo alltså ganska betydande besparingar. Till en del togo sig dessa uttryck i en ökning avreservationerna, nämligen från 2 386,5 milj. kronor vid budgetårets början till 2 587,8 milj. kronor vid dess slut. Angående de överväganden, vartill dessa ansenliga anslagsreservationer gåvo anledning, se nedan sid. 327. Statsregleringen för budgetåret 1948/49. De totala s t a t s i n t ä k t e r n a för budgetåret 1948/49 beräknades av riksräkenskapsverket i december 1947 — under förutsättning av oförändrad skattelagstiftning — till 4 248 milj. kronor, vilket innebar en ökning i förhållande till de å gällande riksstat uppförda inkomstbeloppen med 73 milj. kronor. Skatteinkomsterna beräknades stiga från 3 605 till 3 694 eller med 89 milj. kronor, medan inkomsterna av uppbörd i statens verksamhet antogos skola växa med 5 milj. kronor samt folkpensionsavgifterna med 20 milj. kronor. Däremot beräknades en minskning beträffande diverse inkomster med 17 milj. kronor samt beträffande inkomsterna av statens kapitalfonder med 24 milj. kronor. Sedermera beslutade taxehöjningar vid telegrafverket och statens järnvägar samt vissa jämkningar av riksräkenskapsverkets beräkningar medförde, att statsintäkterna för 1948/49 i finanspla-

nen — under nyssnämnda förutsättning av oförändrade skattesatser — i 1948 års statsverksproposition upptogos till ett belopp av 4 269 milj. kronor. Emellertid stod det tidigt klart, att en ökning av statsinkomsterna utöver vad som med tillämpning av gällande skatteförfattningar kunde påräknas var ofrånkomlig, därest det skulle bli möjligt ej endast att möta de föreliggande statsfinansiella kraven utan därjämte att åstadkomma en med hänsyn till rådande konjunkturläge angelägen överbalansering av budgeten. De behövliga nya statsintäkterna fann regeringen lämpligen böra uppbringas genom skärpning i vissa hänseenden av den indirekta beskattningen. För att biträda med utredning härutinnan tillkallade finansministern, med stöd av Kungl. Maj :ts den 28 november 1947 givna bemyndigande, sju utredningsmän, vilka antogo namnet 1947 års konsumtionsskatteberedning. I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid utverkandet av detta bemyndigande erinrade finansministern om att han redan i samband med utformningen av principförslagen om folkpensioner och kontanta barnbidrag våren 1946 framhållit, att stora svårigheter komme att föreligga under budgetåret 1948/49 att få balans på driftbudgeten, om man bestämde sig för att dessförinnan slopa omsättningsskatten. Även i propositionen nr 312/1947 angående komplettering av riksslatförslaget för budgetåret 1947/48 hade betonats att, trots att ett relativt stort överskott kunde beräknas för detta budgetår, det dock skulle komma att erbjuda svårigheter, när det gällde att få till stånd en balanserad driftbudget för 1948/49. Vid tidigare tillfällen hade man ansett sig kunna överväga att genomföra de stora sociala reformerna och vidtaga de såsom önskvärda ansedda skattesänkningarna, även om därigenom en underbalansering av budgeten måste ske under något övergångsår. I numera rådande läge kunde det emellertid icke anses försvarligt att ens under en kortare tid ha en underbalanserad driftbudget. Läget påkallade åtgärder, som ledde till en uppsugning och sterilisering av köpkraft. Ett medel bland andra för uppnående av detta syfte vore att söka åstadkomma en överbalansering av budgeten. En sådan kunde icke ernås endast genom nedskärning av statens utgifter utan därjämte måste inkomsterna ökas genom nya skatter. De härigenom erhållna skatteintäkterna borde icke få förbrukas för löpande statsutgifter utan i stället användas för att täcka utgifterna på kapitalbudgeten. Detta skulle innebära, att under det kommande budgetåret någon statlig nyupplåning icke behövde ifrågakomma utan att även investeringarna finansierades genom skattemedel. De erforderliga skatteskärpningarna borde avse olika slag av indirekta skatter och därvid i huvudsak träffa mera umbärliga varor. De borde, för att bli av erforderlig omfattning, beröra ett flertal områden samt utformas så, att de komme att träffa konsumtionen inom olika samhällsgrupper. Konsumtionsskatteberedningen framlade den 20 december 1947 förslag rörande höjning dels av vissa indirekta skatter till ett beräknat belopp per år av 350 milj. kronor, dels av totalisator-, tips- och lotterimedel till ett beräknat årligt belopp av 50 milj. kronor. Beredningen uppgav sig fortsättningsvis skola undersöka ytterligare vissa frågor rörande indirekt beskattning. I statsverkspropositionen räknade finansministern med ett sammanlagt belopp för de här ifrågakommande skattehöjningarna av 500 milj. kro-

327 nor. De upptogos preliminärt under två särskilda titlar, särskild konsumtionsbeskattning med 450 och särskilda totalisator-, tips- och lotterimedel med 50 milj. kronor. F r å n finansministerns sida underströks, att ifrågavarande skatteskärpningar (för närmare uppgifter om dessa se nedan sid. 330 ff.) voro av tillfällig natur och syftade till att åstadkomma den överbalansering av budgeten, som i rådande läge måste anses ofrånkomlig. Frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd borde med hänsyn härtill prövas av 1949 års riksdag. Med tillägg av skattehöjningarnas sålunda beräknade belopp till det ursprungliga inkomstbeloppet, 4 269 milj. kronor, erhölls en summa för inkomsterna i 1948/49 års statsbudget av 4 769 milj. kronor. För bestämmandet av budgetens u t g i f t e r tillämpades en sträng prövning och begränsning av anslagen. Finansministern framhöll, att man vid utgiftsprövningen sökt att noggrant skilja mellan å ena sidan utgifter som vore nödvändiga eller direkt ägnade att bidraga till lättnad i bristsituationen — såsom rättsligt eller tekniskt nödvändiga utgifter och utgifter för omedelbart produktionsfrämjande åtgärder eller för omedelbart verkande besparingsåtgärder — och å andra sidan den stora mängden av sådana utgifter för statlig eller statsunderstödd verksamhet, som i rådande läge måste träda tillbaka för viktigare ändamål inom folkförsörjningen och det ekonomiska livet. Driftbudgetens utgiftssida i riksstatsförslaget slutade på 4 230 milj. kronor. Då inkomsterna upptagits till 4 769 milj. kronor, erhölls alltså å driftbudgeten ett överskott av 539 milj. kronor. Vad k a p i t a l b u d g e t e n beträffar äskades investeringsanslag till belopp av 635 milj. kronor. Om härifrån dragas avskrivningsmedel samt övriga kapitalmedel som angåvos stå till förfogande för investeringarnas genomförande, erhålles ett belopp av 343 milj. kronor, vilket i förslaget representerade den som erforderlig ansedda upplåningen. En förhållandevis stor uppmärksamhet ägnades i statsverkspropositionens finansplan åt frågan om möjligheten att nedbringa den förefintliga stora anhopningen av a n s l a g s r e s e r v a t i o n e r . Frågan gällde såväl driftbudgetens reservationsanslag och reservationer å dessa som kapitalbudgetens investeringsanslag och outnyttjade investeringsmedel. Enligt ovan å sid. 325 anförda siffror uppgingo anslagsreservationerna den 30 juni 1947 på driftbudgeten till över 1,7 miljarder kronor samt på kapitalbudgeten till närmare 2,4 miljarder kronor. Bortsett från stödverksamheten för bostadsbyggande och utlandskrediterna representerade de anförda summorna huvudsakligen under kriget och tiden närmast därefter skedd anhopning av anslag för materielanskaffnings- samt byggnads- och andra anläggningsföretag, som icke kunnat utföras därför att bristen på arbetskraft och varor och senare även valutaförhållandena lagt hinder i vägen. Beträffande anslagen för bostadsbyggande var förhållandet delvis detsamma, men en stor del av eftersläpningen var här att tillskriva tidsskillnaden mellan det preliminära beviljandet av lån å ena sidan och utbetalningarna från anslagen å den andra.

328 Det framhölls, att finansplanen borde taga sikte icke blott på utgiftssummorna i den nya riksstaten utan på den totala medelsförbrukningen under det kommande budgetåret, d. v. s. förbrukningen av såväl nya anslagsmedel som reservationer på äldre drift- eller kapitalbudgetanslag. Det vore därför angeläget att genom lämpliga till buds stående åtgärder för begränsning av reservationsförbrukningen tillse att, så länge premisserna för den nya budgeten bestode, den totala medelsförbrukningen icke stegrades i en omfattning som äventyrade den på samma premisser eftersträvade budgetbalansen. Vid budgetårsskiftet juni/juli 1947 hade, närmast med anledning av det skärpta valutaläget, en serie åtgärder vidtagits för att begränsa medelsdispositionen under reservationsanslagen. Efter särskilda undersökningar uppsköts beträffande en del anslag meddelandet av beslut om rätt för myndigheterna att disponera anslagen. I andra fall ställdes anslagen endast delvis till disposition. Beträffande åtskilliga anslag, som redan ställts till disposition, beslötos särskilda inskränkningar i myndigheternas redan erhållna dispositionsrätt. Nya åtgärder i samma riktning vidtogos senare. Sålunda meddelades bl. a., i avvaktan på fortsatta undersökningar i fråga om medelsdispositionen under försvarets olika materielslag, inskränkande föreskrifter i fråga om utläggandet av beställningar. För budgetåret 1948/49 hade man bemödat sig om att fullfölja den etablerade skärpta regleringen av anslagsdispositionen och sökt på rimligt sätt avväga reservationsförbrukningen och de nya riksstatsanslagen mot varandra. Sådana avvägningssynpunkter hade gjorts gällande speciellt beträffande de större matcrielanslagen inom försvarshuvudtiteln samt anslagen under affärsverks- och fastighetsfonderna. I fråga om den stora mängden reservationsanslag av mera löpande karaktär funnes emellertid enligt finansministerns mening icke någon anledning att frångå den vanliga metoden att upptaga de nya riksstatsanslagen med de belopp, som utöver beräknade reservationer finge förbrukas under budgetåret. I allmänhet kunde beträffande anslag av denna typ riksstatsbeloppen åtminstone genomsnittligt beräknas ungefär svara mot den totala medelsförbrukningen. Från här antydda utgångspunkter finge man i finansplanen för budgetåret 1948/49 räkna med möjligheten av att budgetbalansen bleve belastad med reservationsminskningar — d. v. s. medelsförbrukning utöver riksstatssiffrorna — om sammanlagt omkring 410 milj. kronor, varav å driftbudgeten ca 90 och på kapitalbudgeten ca 320 milj. kronor. Genom 1948 års riksdags successivt fattade beslut i anledning av senare framlagda propositioner eller motioner steg summan av utgifter, avsedda att upptagas i driftbudgeten för 1948/49, med ca 195 milj. kronor utöver vad som förutsatts i statsverkspropositionen. Beträffande inkomsterna påverkades den slutliga beräkningen av de beslut om skattehöjningar, vilka riksdagen fattade som följd av härom avgivna propositioner, delvis med frångående av Kungl. Maj:ts förslag. I proposition nr 286 »angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1948/49» framlade Kungl. Maj :t dels sedvanligt förslag rörande avskrivning av nya kapitalinvesteringar, dels sammanfattande översikter angående utgifter och inkomster å driftbudgeten (innefattande bl. a. riksräkenskapsverkets reviderade beräkning angående statsinkomsterna), dels ock förslag till investeringsplan.

329 Bland inkomsttitlarna upptogs här även den pappersskatt, varom proposition avlåtits utan att riksdagen ännu fattat beslut i ärendet. Den preliminära skatten å inkomst och förmögenhet upptogs liksom i riksstaten för 1947/48 till 100 procent av grundbeloppet. Förslaget till kapitalbudget utvisade ett sammanlagt belopp för investeringsanslagen av 724 milj. kronor. Till förfogande för investeringarnas genomförande angavs stå ett belopp av 287,5 milj. kronor. Med avräknande av detta belopp jämte ett belopp av 50 milj. kronor, betecknat som »oreglerade kapitalmedelsförluster», erhölls en summa för investeringsbemyndiganden att täckas av lånemedel om 386,5 milj. kronor. Den definitiva riksstaten för budgetåret 1948/49 sammanfattades av statsutskottet i anslutning till sistberörda proposition i memorial nr 230 och överlämnades till Kungl. Maj:t den 30 juni 1948. Den upptog å driftbudgeten inkomster till belopp av 5 014,5 milj. kronor samt utgifter till belopp av 4 425,5 milj. kronor, överskottet belöpte sig sålunda till 589 milj. kronor. De inkomster, vilka förväntades som följd av den ökade konsumtionsbeskattningen, beräknades uppgå till 485 milj. kronor enligt följande specifikation: Milj. kr.

Bensinskatt 200,0 Varuskatt 38,5 Pappersskatt 35,0 Tobaksskatt 50,0 Omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker 65,0 » -» » » vin 6,0 Maltdrycksskatt 16.0 Skatt å läskedrycker 10,0 Nöjesskatt 22,0 Totalisatormedel 7,5 Tipsmedel 10,0 Lotterimedel 25,0 Summa 485,0 Kapitalbudgeten slutade liksom enligt proposition nr 286 — med avräkning av ovanberörda belopp av 50 milj. kronor för kapitalåterbetalning — på en summa av 386,5 milj. kronor. Budgetens överbalansering med nyssnämnda 589 milj. kronor antogs, i betraktande av den beräknade reservationsmedelsförbrukningen av ca 400 milj. kronor, skola få till följd, att det verkliga lånebehovet under budgetåret kunde begränsas till ca 200 milj. kronor, så som förutsatts redan i statsverkspropositionens finansplan. Beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1948/49 antogs till samma belopp som för föregående budgetår, nämligen 275 milj. kronor å driftbudgeten och 10 milj. kronor å kapitalbudgeten. Kungl. Maj:t bemyndi-

330 gades vidare — ävenledes i överensstämmelse med vad som skett året förut — att under budgetåret 1948/49, därest arbetsmarknadsläget så påfordrade, inom ramen för ett belopp av 150 milj. kronor meddela beslut om utförande av arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. Skattelagstiftning. Den å sid. 326 omnämnda konsumtionsskatteberedningens uppdrag gick ut på att framlägga förslag till skatteskärpningar av sådan storleksordning, att statsverket genom dessa skärpningar komme att tillföras intäkter i form av nya skatter för budgetåret 1948/49 med — utöver vad eljest beräknats inflyta — ytterligare omkring 500 milj. kronor. Skatteskärpningarna skulle avse olika slag av indirekta skatter samt i huvudsak drabba endast mera umbärliga varor. Beredningens förslag framlades för 1948 års riksdag i en serie propositioner, nr 5—10 samt 215. Vilka de nya eller höjda skatter voro, som därvid komnio i fråga, framgår av sammanställningen å sid. 329. Här skall i korthet redogöras för innebörden av de i anledning av propositionerna fattade skattebesluten. I proposition nr 5 framlades förslag om skärpt beskattning av motorfordon och drivmedel till dylika fordon. Förslaget gick ut på införande av dels en särskild skatt på personautomobiler och vissa slag av motorcyklar, dels en tilläggsskatt på bensin om 20 öre per liter och på vissa andra för bildrift använda brännoljor om 15 öre per liter. I ämnet avgåvos en mängd motioner. I flera av dessa yrkades helt avslag å propositionen, i vissa andra avslag å förslaget till särskild automobilskatt. Somliga motionärer förordade andra skattebelopp för flytande bränslen än de i propositionen föreslagna. Bevillningsutskottet yttrade i sitt betänkande (nr 8), att det ställt sig synnerligen tveksamt till frågan, på vilket sätt en avvägning borde ske mellan beskattningen av å ena sidan personbilar och motorcyklar och å andra sidan drivmedlen till motorfordon. Utskottet hade emellertid stannat vid att avstyrka en skärpning av motorfordonsbeskattningen men i stället tillstyrka en höjning av drivmedelsbeskattningen till 27 öre per liter för bensin och 20 öre per liter för brännoljor. Utskottet motiverade sitt ståndpunktstagande därmed, att en skärpt beskattning av personbilar komme att drabba stora grupper av yrkesutövare ganska hårt; särskilt för de mera glest befolkade delarna av landet skulle en skärpning av fordonsskatten vålla svåra olägenheter. Det framginge av utredningen i ärendet, framhöll utskottet vidare, att den höjning av konsumentpriset på olika varor och förnödenheter, som självfallet bleve erforderlig, i viss utsträckning komme att uppgå till samma belopp oavsett huruvida skattehöjningen å drivmedel saltes till 20 öre eller något mer. Ett särskilt skäl att lägga skatteskärpningen helt på drivmedlen fann utskottet ligga i den därav framkallade besparingseffekten. Ju högre

priset på drivmedlen bleve, desto mer kunde biltrafikanterna förväntas komma att intressera sig för att köra ekonomiskt och spara på drivmedlen. (Rörande de uttalanden som utskottet i detta sammanhang gjorde till förmån för en eventuell bensinransonering m. m. se sid. 177.) Riksdagens båda k a m r a r stannade i olika beslut, i det att första kammaren antog utskottets förslag, medan andra kammaren bestämde sig för lägre skattesatser. Vid gemensam votering segrade emellertid utskottsförslaget. Skattehöjningarna bestämdes skola träda i kraft den 1 april 1948. Beslutet innefattade jämväl godkännande av förslag angående lagerbeskattning till samma belopp som skattehöjningen för bensin, som den 1 april fanns inom riket i förråd om mer än 200 liter. Totalbeskattningen för bensin blev enligt beslutet 45 öre per liter och för brännoljor 34 öre per liter. Ett uttalande i propositionen, att intäktsökningen på ifrågavarande område tills vidare icke skulle tagas i anspråk för vägväsendet — trots att så normalt borde ske beträffande bilbeskattningsmedlen — lämnades av riksdagen utan erinran. I anledning av beslutet utfärdades den 5 mars 1948 förordningar (nr 81—83) om tilläggsskatt å bensin, om tillfällig skatt å bensin, som fanns i riket den 1 april 1948, samt om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Tillämpningskungörelser utfärdades s. d. (nr 114, 115 och 117) samt den 26 juni 1948 (nr 371). I detta sammanhang må omnämnas, att riksdagen med bifall till proposition nr 277 beslöt, att den skatt å motorsprit om 6 öre per liter, som stadgats i förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) men vars tillämpning genom successiva beslut uppskjutits, senast genom förordningen den 21 mars 1947 (nr 107) till den 1 juli 1948, skulle fr. o. m. sistnämnda dag träda i kraft. Samtidigt skulle en tilläggskatt å motorsprit uttagas om 9 öre per liter. Totalbeskattningen blev sålunda 15 öre per liter. Beslutet föranleddes av den nya situation, som inträtt i prisförhållandet mellan bensin och motorsprit genom bensinbeskattningens höjning till 45 öre per liter. Beskattningen av motorsprit borde nämligen enligt förenämnda proposition avvägas så, att försäljningspriset å denna vara komme att i stort sett motsvara försäljningspriset å bensin. Hithörande förhållanden reglerades genom tvenne förordningar den 26 j u n i 1948 (nr 368 och 369) samt tillämpningskungörelser s. d. (nr 370 och 372). Frågan om ändringar i den s. k. varubeskattningen och i samband därmed om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten förelades riksdagen i proposition nr 10. Vad angår den allmänna omsättningsskatten må erinras, att denna i huvudsak upphävts fr. o. m. den 1 januari 1947 genom förordningen den 20 december 1946 (nr 767), nämligen till den del densamma utgick efter en skattesats av 5 procent, dock icke i fråga om personautomobiler samt tyngre

332 motorcyklar och sidvagnar till motorcyklar. Allmän omsättningsskatt kvarstod sålunda dels i fråga om sistnämnda fordon, dels i fråga om varor, för vilka föreskrivits en högre skattesats än 5 procent (s. k. skärpt omsättningsskatt) (se del VIII sid. 335). Den skärpta omsättningsskatten träffade en del mera umbärliga eller lyxbetonade varor, som företrädesvis försåldes i specialaffärer (bl. a. mattor, vissa slag av skodon, guld- och silverarbeten, pärlor, radiogrammofoner, kikare, vissa fotografikameror, fickur och urboetter, grammofoner och grammofonskivor ävensom väskor och koffertar av läder och skinn). Skattesatsen uppgick i samtliga fall till 20 procent av den skattepliktiga omsättningen. Skärpt omsättningsskatt hade ursprungligen utgått även för pälsverk och arbeten därav, men genom förordning den 30 juni 1943 (nr 477) hade införts en särskild styckeskatt på inom riket beredda pälsskinn, kompletterad med en värdeskatt å 15 procent för vissa till riket införda pälsvaror m. m. (se del IV sid. 480 och del VII sid. 392). Vid sidan av dessa skatter fanns en genom förordning den 25 maj 1941 (nr 251) reglerad, hos resp. tillverkare utgående varuskatt (se del II sid. 443 och del VII sid. 391). Den hade avseende å choklad och konfityrer, putsmedel för läderarbeten och skodon, essenser och extrakter för beredning av alkoholhaltiga drycker, tandpulver och tandpasta, puder och smink samt lukt- och toalettvatten, munvatten, parfymer och vissa kosmetiska preparat. Skatten, vilken utgick med visst procenttal — lägst 20 och högst 75 — avvarans beskattningsvärde, vilade beträffande inrikes tillverkad vara på tillverkaren och beträffande importerad vara på importören. De beslut, som riksdagen i huvudsaklig överensstämmelse med proposition nr 10 fattade, inneburo väsentligen följande: Den allmänna omsättningsskatten skulle, i de delar där den alltjämt utgick, avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1948. Föreskrift härom jämte bestämmelser om sättet för avvecklingens genomförande meddelades i förordning den 5 mars 1948 (nr 86). Vissa av de varuslag, för vilka utgått skärpt omsättningsskatt, nämligen mattor, guldsmedsvaror och grammofonskivor underkastades en särskild f ö r s ä l j n i n g s s k a t t , vilken utformats såsom en kombinerad omsättnings- och tillverkningsskatt med skattekontrollen förlagd till kontrollstyrelsen. Skattesatsen fastställdes till 20 procent av beskattningsvärdet, dock med vissa undantag. För importerade mattor skulle sålunda tillämpas en viktskatt av 100 kronor per kg beträffande mattor av silke och 10—40 kronor per kg beträffande knutna mattor av annat material. För färdiga grammofonskivor bestämdes en försäljningsskatt om 1 krona per styck. En särskild lagerskatt infördes i fråga om hithörande varor i sådana fall, där rörelseidkaren icke registrerats per den 1 juli 1948 såsom säljare av skattepliktig vara. Beträffande försäljningsskatten utfärdades förordning den 5 mars 1948 (nr 85) att träda i tillämpning den 1 juli 1948. En ny förordning antogs vidare angående ändring i 1941 års förordning

om v a r u s k a t l . Den utfärdades den 27 februari 1948 (nr 66) med tilllämpning fr. o. in. den 1 mars 1948. De nya bestämmelserna innehöllo en del ändringar i skattetekniskt hänseende. De skattepliktiga varuslagen voro i huvudsak desamma som förut, men skattesatserna hade i flera fall höjts; sålunda t. ex. för choklad- och konfityrvaror från 40 till 60 procent av beskattningsvärdet. Nära besläktad med sistnämnda skattefråga var den ändring som vidtogs i 1943 å r s förordning om s k a t t å v i s s a p ä l s v a r o r . Härom utfärdades förordning ävenledes den 27 februari 1948 (nr 68), att träda i kraft den 1 påföljande mars. Ändringen innebar i huvudsak dels att värdeskatten å importerade beredda pälsskinn höjdes från 15 till 20 procent av varans värde, dels att styckeskatten å inom riket beredda skinn i vissa fall nedsattes med hänsyn till de prissänkningar å skinn, som inträtt under tiden efter det att de senast förut vidtagna ändringarna i skattesatserna genomfördes. En helt ny skatt var den pappersskatt som riksdagen i anledning av proposition nr 215 antog. Propositionen vilade på av konsumtionsskatteberedningen i mars 1948 framlagt förslag. Förordning i ämnet utfärdades den 11 juni 1948 (nr 283) att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948 t. o. m. den 30 juni 1949. Ifrågavarande skatt skulle utgå dels såsom en tillverkningsskatt, beräknad efter 15 öre per kg, å inom riket tillverkat papp och papper i obearbetat skick, dels såsom en införselavgift till samma belopp å motsvarande importerade varor. Från beskattningen undantogs sådant tidningspapper, som var avsett att användas till tryckning av allmän nyhetstidning. Kontrollen över beskattningen skulle utövas genom kontrollstyrelsen. I kungörelse den 11 juni 1948 (nr 284) stadgades rätt till restitution av pappersskatt vid återutförsel av till riket införd vara. Av propositionen i ärendet framgick, att de näringsorganisationer, som yttrat sig över konsumtionsskatteberedningens förslag till pappersskatt, med stor samstämmighet avrått från beskattningens införande. Yrkande om avslag på propositionen gjordes ock i vissa motioner i riksdagen. Bevillningsutskottet tillstyrkte emellertid förslaget, trots att det måste erkänna, att här den principen frångåtts, att den nya konsumtionsbeskattningen skulle träffa väsentligen umbärliga varor. Utskottet förklarade sig anse den föreslagna 15-öresskatten å papp och papper vara av så måttlig storlek, att den försiktighet som måste krävas vid beskattningen av mera oumbärliga varor blivit i tillräcklig grad beaktad. Skattens tillfälliga karaktär underströks av det förhållandet, att den endast skulle utgå för ett år. Förslag om höjning av tobaksbeskattningen framlades i proposition nr 6, vilken, sedan den godkänts av riksdagen, föranledde lag den 30 januari 1948 (nr 17) om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Ändringsförfattningen trädde i kraft den 1 februari 1948. De här stadgade skatteskärpningarna berörde icke den till viss andel av priskurantpriset å tobaksvaror bestämda procent-

334 skatten utan endast den s. k. myckenhetsskatten. Skatten för inom riket tillverkade varor höjdes för cigarrer från 0,8 till 2,0 öre, för cigarrcigarretter från 0,4 till 1 öre och för cigarretter från 0,2 till 0,45 öre, allt per styck, samt för röktobak från 1,50 till 2,75 kronor, för tuggtobak från 1 till 2 kronor och för snus från 0,75 till 1 krona, allt per kg. För importerade cigarretter höjdes skatten från 1,3 till 1,7 öre per styck. I en proposition, nr 7, framlades förslag rörande elt flertal skatteförhöjningar å d r y c k e s v a r o r , nämligen spritdrycker, vin, maltdrycker och läskedrycker. Förslagen godkändes med ett undantag av riksdagen och föranledde utfärdandet av fem särskilda författningar, dagtecknade den 30 januari 1948 (nr 18—22), vilka samtliga trädde i kraft den 1 februari 1948. Beträffande spritdrycker förlängdes (genom förordning nr 18) giltigheten av 1923 års förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt å sådana drycker t. o. m. den 30 juni 1949, varvid samtidigt omsättningsskattens grundavgift höjdes från 7 till 9 kronor per liter. I fråga om pin höjdes (genom förordning nr 19) den genom förordningen den 28 maj 1943 (nr 259) stadgade omsättningsskatten från 50 till 60 procent, varjämte minimiavgifterna för starkare viner höjdes med 1 krona 50 öre per liter. Skatten å maltdrycker av andra och tredje klassen höjdes (genom förordning nr 20) resp. från 30 till 39 samt från 54 till 72 öre per liter. Genom en särskild förordning (nr 21) infördes tillfällig skatt om 9 öre per liter för lagrat svagdricka (tillhörande maltdrycker av första klassen; Kungl. Maj:t hade här föreslagit en skatt om 18 öre). Slutligen höjdes (genom förordning nr 22) den genom förordning den 22 december 1939 (nr 919) införda skatten å läskedrycker från 12 till 18 öre per liter. Skattehöjningarna för malt- och läskedrycker föranledde motsvarande höjning av tullsatserna för samma varor. I enlighet med proposition nr 8 beslöt riksdagen sådan ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt, att denna för biografföreställningar skulle utgå med 30 procent, om biljettpriset icke översteg en krona, och eljest med 30 procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset mot förut 15 resp. 30 procent. Härom utfärdades förordning den 30 januari 1948 (nr 24), vilken trädde i kraft den 2 påföljande februari. De i överensstämmelse med vad konsumtion sskaiteberedningen föreslagit i proposition nr 9 framlagda, av riksdagen godkända förslagen angående ökning av statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedlen inneburo bemyndigande för Kungl. Maj:t att vidtaga följande åtgärder: överföring till statsverket av — utöver de belopp som enligt tidigare föreskrifter skulle dit överföras — ytterligare 10 procent av insatserna vid totalisatorspel, vilken ändring skulle träda i tillämpning den 1 april 1948, höjning av priset för deltagande i av Aktiebolaget tipstjänst anordnade

335 tippningstävlingar från 25 till 30 öre per rad, vilken höjning skulle genomföras fr. o. m. den 1 juli 1948, samt höjning av priset för lottsedel i Svenska penninglotteriet aktiebolag från 10 till 12 kronor per lottsedel, vilken höjning skulle gälla i fråga om lottsedlar som försåldes till dragningen i maj 1948 och senare dragningar. Med bifall till proposition nr 59 fastställde riksdagen ävenledes vissa höjningar av postavgifterna, nämligen höjning av avgifterna för brevkort, trycksaker, affärshandlingar, varuprov, paket, postanvisningar, inbetalningskort i postgirorörelsen, rekommendation och assurans samt avgifterna i tidningsrörelsen. De nya avgifterna hade ansetts erforderliga i första hand för att förekomma befarat underskott i postverkets rörelse, men därjämte ock för att möjliggöra att verket, utöver normal förräntning av investerat kapital, erhölle tillbörlig rörelsefrihet för sin verksamhet. De bragtes i tilllämpning fr. o. m. den 1 april 1948 utom beträffande avgifterna i tidningsrörelsen, vilka avsågos skola tillämpas först fr. o. ni. den 1 januari 1949. Värnskatt hade enligt tidigare bestämmelser preliminärt uttagits för hela året 1947 i huvudsaklig överensstämmelse med de stadganden som reglerat uttagandet av värnskatt för budgetåret 1945/46. Genom förordning den 30 juni 1948 (nr 498) reglerades den värnskatt som skulle uttagas på grund av 1948 års taxering. I princip avsåg denna reglering endast att göra den preliminärt redan uttagna skatten definitiv. Någon ytterligare värnskatt skulle icke ifrågakomma, enär denna skatt numera inarbetats i den statliga inkomstskatten. Statsskulden. Under hudgetåret 1947/48 utföll statsbudgeten med ett betydande kassamässigt överskott. Väsentligen till följd härav kunde statskontoret under samma budgetår till riksgäldskontoret överlämna 390 milj. kronor i tillfällig avräkning å de under krigsåren 1940—1945 erhållna kassaförstärkningarna. Nämnda belopp jämte ett till riksgäldskontoret å driftbudgeten anvisat avskrivningsanslag å 50 milj. kronor var tillräckligt för att täcka den allra största delen av riksgäldskontorets medelsbehov under budgetåret 1947/48. Statsskuldsökningen under detta budgetår begränsades därigenom till 67 milj. kronor. Under budgetåret 1947/48 företog riksgäldskontoret två större låneoperationer. Den ena, som ägde r u m i augusti 1947, avsåg konvertering av 1942 års 3 % försvarslån jämte statsskuldförbindelser å sammanlagt 686 milj. kronor (tredje försvarslånet), vilket förföll till betalning under samma månad. I utbyte erbjöd riksgäldskontoret främst obligationer av 1946 års 3 % statslån (decemberlånet), förfallande år 1992, samt skattkammarväxlar med 15 eller 25 månaders löptid och ett diskonto av U/2 % resp. 2 %. Det ogynnsamma marknadsläget inverkade på konverteringen, som stannade vid 282 milj. kronor eller omkring 40 procent av försvarslånets belopp. Till över-

336 F o n d e r a d st a t s sk u l d milj. kr.

Förändringar i statens upplåning nedanstående budgetår: 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

Statsobligationslån

Lån hos Statsstatsinsti- skuldförtutioner bindelser 0. fonder m. m. 1

Summa

377 1077 1 205 956 947 908 864 — 229 — 454

28 14 81 63 — 347 64 179 128 82

18 115 75 104 114 90 65 —6 — 20

423 1 200 1 361 1 123 714 1 062 1 108 — 107 — 392

1861 2 238 3 315 4 520 5 476 6 423 7 331 8 195 7 966 7 512

474 502 516 597 660 313 377 556 684 766

148 166 281 356 460 574 664 729 723 703

Tillfällig skuld

Summa redovisad statsskuld

milj. kr.

milj. kr.

568 339 396 682 328 117 — 866 332 459

991 1545 1757 1805 1042 1 179 242 225 67

Statsskuldens storlek: 30 juni 1939 » 1940 » 1941 » 1942 » 1943 » 1944 1945 1946 » 1947 » 1948

1 Statsskuldförbindelser, sparobliga tioner, ril .skonton, staten övertagna lån samt övrig fonderad statsskuld.

2 634 151 2 483 2 906 719 3 625 4112 1058 5 170 5 473 1 454 6 927 6 596 2 136 8 732 7 310 2 464 9 774 8 372 2 581 10 953 9 480 1715 11 195 9 373 2 047 11420 8 981 2 506 11487 inlåning från sparbanker, av

vägande del, 239 milj. kronor, skedde konverteringen mot skattkammarväxlar. Återstoden av försvarslånet, 405 milj. kronor, måste inlösas. Den andra större låneoperationen utgjordes av 1947 års premieobligationslån, som emitterades i september 1947 såsom ett led i en av regeringen under hösten samma år igångsatt sparkampanj, organiserad under benämningen Folkrörelsernas sparkampanj. Sedan en första emission å 150 milj. kronor av det nya premielånet snabbt slutsålts, utgavs omedelbart därefter en ny emission å samma belopp. Intill utgången av budgetåret 1947/48 hade av denna andra emission sålts obligationer å 125 milj. kronor. Medan statsskulden såsom ovan sagts undergick endast en relativt obetydlig ökning av 67 milj. kronor under budgetåret 1947/48, blev densamma emellertid föremål för betydande förändringar i fråga om sammansättningen. Resultatet av konverteringen av tredje försvarslånet medförde, att huvudparten av detta lån ersattes av skattkammarväxlar, antingen direkt vid konverteringen eller genom den upplåning hos riksbanken mot dylika växlar, som riksgäldskontoret nödgades företaga för att skaffa medel till inlösen av den icke konverterade delen av försvarslånet. I den m å n valutan för 1947 års premielån inflöt, kunde emellertid riksgäldskontorets skuld till riksbanken efterhand nedbringas. Slutresultatet för budgetåret 1947/48

blev en minskning av den fonderade statsskulden med 392 milj. kronor till 8 981 milj. kronor och en ökning av den tillfälliga statsskulden med 459 milj. kronor till 2 506 milj. kronor. Den totala statsskulden utgjorde den 30 juni 1948 sålunda 11 487 milj. kronor. I avseende å den tillfälliga statsskulden må i övrigt nämnas, att den under budgetåret företedde betydande fluktuationer främst i fråga om det utestående beloppet av skattkammarväxlar. Detta sammanhängde till väsentlig del med de stora likvider av kommunalskattemedel till och från statsverket, som föranletts av den vid 1947 års början genomförda omläggningen av skatteuppbördssystemet. Till belysande av de förändringar, som under krisåren skett i statens upplåning, ävensom av statsskuldens storlek den 30 juni 1939 samt vid slutet av varje efterföljande budgetår t. o. m. 1947/48 meddelas å sid. 336 en tablå, grundad på riksgäldskontorets årsbok för sistnämnda budgetår.

22— 916203

BILAGOR

341 Bilaga 1.

Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade under tiden 1 juli 1947—30 juni

1948.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) 1. Tvångsiörfogandc över egendom. 2/4 2/4

1948 nr 132 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). 1948 » 133 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613).

2. Moratorium m. m. 2/4

2/4

11/6

1948 nr 155 Lag ang. utsträckt tillämpning (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger. 1948 » 156 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 4 juni 1943 (nr 275) om förlängning i särskilt fall av liden för r ä t t a t t lyfta utdelning i konkurs. 1948 » 340 K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1949) av tiden för rätt a t t lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

3. Patent m. m. 25/8

1947 nr (356 K. K. om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 19/9 1947 » 677 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 301) om tillämpning i förhållande till Amerikas förenta stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 26/9 1947 » 752 K. K. om tillämpning i förhållande till Canada av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 24/10 1947 » 803 K. K. om tillämpning i förhållande till Tjeckoslovakien av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m. 5/12 1947 » 902 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av r ä t t till patent, mönster eller varumärke m. m.

342 30/12 1947 nr 958 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 16/1 1948 » 5 K. K. om tillämpning i förhållande till Österrike av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 30/1 1948 » 35 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 30/1 1948 » 37 K. K. om tillämpning i förhållande till Tyskland av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall avrått till patent, mönster eller varumärke m. m. 5/3 1948 » 98 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 2/4 1948 » 151 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 16 januari 1948 (nr 5) om tillämpning i förhållande till Österrike av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 2/4 1948 » 152 K. K. om tillämpning i förhållande till Belgien av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 17/6 1948 » 344 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 656) om tillämpning i förhållande till vissa främmande stater av lagen den 20 juni 1947 (nr 261) om återställande i vissa fall av rätt till patent, mönster eller varumärke m. m. 4. Kristidsorgunisationcn snmt organisationen för den ekonomiska redskapen.

försvarsbe-

12/12 1947 nr 979 K. instruktion för statens handelskommission. 19/12 1947 » 970 K. K. om överflyttande å arbetsmarknadsstyrelsen av de upp-

gifter, som tillkomma statens arbetsmarknadskommission. 30/4 1948 » 199 K. K. om ändring i kungörelsen den 12 december 1941 (nr 936)

ang. statsbidrag till kristidsnämndernas verksamhet. 8/5 1948 » 254 K. K. om ändring i kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 384) med bestämmelser ang. byggnads- och reparationsberedskap. 21/5 1948 » 282 K. instruktion för statens priskontrollnämnd. 26/6 1948 » 390 Lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Härigenom upphäves lagen 16/4 1937 (nr 159). 26/6 1948 » 391 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 26 juni 1948 (nr 390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. 17/6 1948 » 439 K. instruktion för arbetsmarknadsstyrelsen.

343 17/6 26/6 30/6 30/6 30/6

1948 nr 440 K. instruktion för länsarbetsnämnderna. 1948 » 552 K. instruktion för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. 1948 » 530 K. K. om överflyttande å statens livsmedelskommission av vissa uppgifter som tillkomma lantbruksstyrelsen. 1948 » 537 K. K. med föreskrifter ang. pensionering av vissa befattningshavare vid statens krisorgan. 1948 » 584 K. K. om ändrad lydelse av 5 § 1 och 3 mom. samt 9 § kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 540) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan.

5. Jordbruket och livsmedelshushållningen. a. Författningar,

sammanhängande

med prisregleringen

på

jordbruksområdet.

26/9

1947 nr 708 K. K. om ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 31/10 1947 » 808 K. K. om ändring i kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 11/6 1948 » 323 K. K. om producent- och kontantbidrag till vissa innehavare av mindre jordbruk. 26/6 1948 »> 373 K. F . om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1949) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 26/6 1948 » 374 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 30/6 1948 » 428 K. F . ang. ändring i och fortsatt giltighet (t. o. m. 31/8 1949) av förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde och ost. b. Andra 10/7 25/8 25/8 20/2 27/2 2/4

2/4 c. 17/6 17/6 17/6

författningar

rörande jordbruket

och

trädgårdsskötseln.

1947 nr 427 K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete. 1947 » 666 K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. 1947 »> 667 K. K. ang. uppgifter för svinräkning den 13 oktober 1947. 1948 » 58 Lag om r ä t t för arrendator a t t bortföra stråfoder. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. 1948 » 78 K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning den 19 april 1948. 1948 » 158 K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande skördeutsikterna och skörden under år 1948. 1948 » 159 K. K. ang. arealinventering och kreatursräkning inom riket m.m. Fisket. 1948 nr 311 K. F. om viss reglering av handeln med fisk m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1950. 1948 » 312 K. K. om användande av benämningen strömming. 1948 » 313 K. K. om ändring i kungörelsen den 7 augusti 1907 (nr 61 s. 1) ang. ändrade bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande.

344 17/6

1948 nr 314 K. K. om ändring i kungörelsen den 11 maj 1934 (nr 138) ang. lån av statsmedel för främjande av beredning, förvaring och avsättning av fisk.

d. Livsmedelshushällningen i övrigt. 10/7 1947 nr 378 K. F. om viss avgift å mjölk, grädde och ost. Giltighet t. o. m. 31/8 1948. 15/8 1947 » 601 K. K. ang. beslag å stråfoder, m. m. 26/9 1947 » 697 K. K. ang. förbud mot bränning av stråfoder. 21/11 1947' » 834 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med trän. 5/12 1947 » 914 K. K. om ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 28 mars 1941 (nr 173) ang. reglering av förbrukningen av köttvaror. 5/12 1947 » 933 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 19/12 1947 » 934 K. K. ang. skyldighet för handlande att deklarera vissa förråd av ransonerade livsmedel m. m. 6/2 1948 » 65 K. K. om ändring i kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. 2/4 1948 » 146 K. K. om upphävande av 7 § kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 81) ang. beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m., såvitt angår te och kakaopulver. 9/4 1948 » 149 K. K. om tillägg till kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 81) ang. beslag å samt reglering av handeln med kaffe, te och kakaobönor m. m. 21/5 1948 » 225 K. K. om ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. 17/6 1948 »> 345 K. K. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för vissa livsmedel m. m. 26/6 1948 » 374 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 26/6 1948 » 382 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt. 30/6 1948 » 488 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 november 1942 (nr 877) ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 6. Industrien (utom livsmedelsindustri). 14/11 1947 nr 820 K. K. ang. beslag å garn av papper, m. m. 5/12 1947 » 932 K. K. ang. inventering av landets förråd av textilvaror m. m. 9/1 1948 » 7 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med kinesisk och japansk träolja. 9/1 1948 » 8 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa växer. paraffin och glycerin. 23/1 1948 » 29 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 23 november 1945 (nr 714) om viss inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning avvaror till avsalu. 2/4 1948 » 142 K. K. ang. reglering av handeln med och förbrukningen avpapp och papper samt vissa därav tillverkade varor.

345 7. Bränsle- och krafthushållningcn. a. Fasta

bränslen och kolgas.

19/9

1947 nr 772 Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. åtgärder för främjande av vedanskaffningen m. m. 12/12 1947 » 964 K. K. ang. upphävande, i vad angår efter den 30 september 1947 avverkad ved, av kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. 6/2 1948 » 32 K. K. ang. ändrad lydelse av avdelning 2 i anmärkningarna till de vid kungörelsen den 8 februari 1946 (nr 34) med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. fogade tabellerna. 19/3 1948 i 129 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 februari 1946 (nr 34) med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. 12/3 1948 » 131 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. 4/6 1948 » 280 K. K. ang. ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 21 april 1944 (nr 166) med fastställande av normalpriser å vissa råkolssortiment. 11/6 1948 » 306 K. K. ang. upphävande av kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. b. Flytande

bränslen.

12/12 1947 nr 917 K. K. om befrielse tills vidare från stadgad skyldighet a t t inköpa motorsprit. 13/2 1948 i) 50 K. K. ang. beslag å bensin m. m. 20/2 1948 » 73 K. K. ang. statsbidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar för flytande bränslen. 19/3 1948 » 136 K. K. ang. reglering av försäljningen och förbrukningen avflytande bränsle m. m. Härigenom upphäves K. K. 13/11 1942 (nr 873). 19/3 1948 » 137 K. K. om ändring i kungörelsen den 13 februari 1948 (nr 50) ang. beslag å bensin m. m. 23/4 1948 » 188 K. K. om ikraftträdande av kungörelserna den 19 mars 1948 (nr 136) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m. samt den 19 mars 1948 (nr 137) om ändring i kungörelsen den 13 februari 1948 (nr 50) ang. beslag å bensin m. m. 23/4 1948 » 189 K. K. om stämpelfrihet för expeditioner, som avses i kungörelsen den 19 mars 1948 (nr 136) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av flytande bränsle m. m. c. 29/8 2/4

Krafthushållning. 1947 nr 612 K. K. ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft. 1948 » 134 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

346 8. Utrikeshandeln. a. 2/4

Allmänt. 1948 nr 157 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. . 30/6 1951) av kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 214) ang. statsgaranti för exportkredit.

b. Importförbud 10/7 16/9 19/9

6/2

och

importreglering.

1947 nr 489 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud, m. m. 1947 i) 622 K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud, m. m . 1947 » 675 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av kungörelsen den 6 december 1946 (nr 725) ang. avlämnande av intyg i vissa fall vid införsel av varor från Finland. 1948 » 34 K. K. om ändring i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) ang. allmänt importförbud.

9. Sjöfarten. 10. Trafik väsendet i övrigt. a.

Järnvägarna.

12/12 1947 nr 897 K. K. med vissa föreskrifter rörande transport å järnväg. Gäller för tiden 1/1—30/6 1948. 26/6 1948 » 365 K. K. med vissa föreskrifter rörande transport å järnväg. Gäller för tiden 1/7—31/12 1948. b. 5/9

Motorfordonstrafiken.

1947 nr 652 K. K. ang. rätt a t t utan särskilt trafiktillstånd i yrkesmässig trafik för godsbefordran använda vissa släpfordon. Giltighet t. o. m. 30/6 1948. 26/9 1947 » 706 K. K. om upphävande av kungörelsen den 20 november 1942 (nr 908) ang. auktoriserade lastbilscentraler m. m. 31/10 1947 • 804 K. K. om ändring i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 31/10 1947 » 805 K. K. ang. tillämpning å motorcyklar av vissa bestämmelser i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 31/10 1947 » 806 K. K. ang. förbud mot motortävlingar, flyguppvisningar m. m. 31/10 1947 » 809 K. K. om stämpelfrihet för vissa expeditioner, som avses i kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi m. m. 12/12 1947 » 913 K. K. om ändrad lydelse av 11 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 12/12 1947 » 915 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser.

347 12/12 1947 nr 916 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 12/12 1947 » 922 K. K. med vissa bestämmelser om fortsatt användning i yrkesmässig trafik för godsbefordran av lastautomobil, försedd med boggianordning för bruk av personautomobilringar. Giltighet t. o. m. 31/12 1948. 6/2 1948 » 32 K. K. ang. ändrad lydelse av avdelning 2 i anmärkningarna till de vid kungörelsen den 8 februari 1946 (nr 34) med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. fogade tabellerna. 19/3 1948 » 129 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 februari 1946 (nr 34) med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. 23/4 1948 » 190 K. K. om upphävande av 11 § kungörelsen den 15 november 1945 (nr 706) ang. reglering av handeln med och användningen av bilgummi. 23/4 1948 » 191 K. K. om upphävande av kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 806) ang. förbud mot motortävlingar, flyguppvisningar m. m. 11/6 1948 » 298 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. 11/6 1948 i) 301 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. 17/6 1948 » 357 K. K. ang. r ä t t a t t utan särskilt trafiktillstånd i yrkesmässig trafik för godsbefordran använda vissa släpfordon. Giltighet t. o. m. 31/12 1948. c. Post- och

telegrafväsendet.

5/12 1947 nr 887 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 december 1941 (nr 987) ang. vissa särskilda telefon- och telegramavgifter. 19/3 1948 » 111 K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 maj 1925 (nr 149) ang. postavgifterna m. m. 19/3 1948 » 112 K. F . om ändrad lydelse av 6 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) ang. postgirorörelse. 19/3 1948 » 113 K. F. om ändring i vissa delar av förordningen den 22 april 1932 (nr 75) ang. villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter. 11. Försäkringsväsen. 26/6

1948 nr 421 Lag ang. ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

12. Arbetsmarknaden. a. 10/7

Allmänt. 1947 nr 519 K. F . ang. ändring i förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

348 25/8

1947 nr 728 K. K. med särskilda bestämmelser för Stockholm i fråga om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. 30/12 1947 » 983 K. K. om den offentliga arbetsförmedlingen. 30/6 1948 » 415 Lag ang. eftergift i vissa fall från bestämmelserna i 19 § första stycket lagen om arbetarskydd. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. b. Uppskov med värnpliktstjänstgöring. 8/5

1948 nr 212 K. K. ang. viss inskränkning i rätten att bevilja uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.

13. Löneförhållanden, dyrtidstillägg m. ni. 26/6 26/6 26/6 26/6

30/6 30/6 30/6

1948 nr 420 Lag ang. ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. 1948 » 425 K. F. om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. 1948 »> 426 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1949) av förordningen den 30 juni 1943 (449) ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. 1948 » 427 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1949) av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) ang. dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) ang. en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, m. m. 1948 » 416 K. F. ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av förordningen den 15 december 1944 (nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. 1948 » 529 Lag om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner. 1948 » 555 K. K. ang. kristillägg under tiden 1 juli—31 december 1948.

14. Byggnads- och bostadsväsendet. 10/7 1947 nr 523 Lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. 26/7 1947 » 551 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. 26/7 1947 » 552 K. K. ang. räntefoten för förbättringslån och lantarbetarbostadslån. 5/12 1947 » 883 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. 5/12 1947 » 904 K. K. ang. ändrad lydelse av 3 och 4 §§ kungörelsen 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. 30/12 1947 » 1011 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. 23/4 1948 » 186 Lag ang. ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete samt fortsatt giltighet av samma lag.

349 28/5

28/5

28/5 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6

30/6

1948 nr 243 Lag ang. ändrad lydelse av 8 a och 9 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag (t. o. m. 30/9 1949). 1948 » 244 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1949) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. 1948 » 245 Lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. Giltighet t. o. m. 30/9 1949. 1948 » 478 K. K. om överflyttande på bostadssstyrelsen av de uppgifter, som tillkomma statens byggnadslånebyrå. 1948 » 538 K. K. om ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem. 1948 » 546 K. K. om egnahemslån och förbättringslån. 1948 » 547 K. K. om familjebostadsbidrag och bränslebidrag. 1948 » 548 K. K. ang. ändring i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag. 1948 » 549 K. K. om ändring i kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 472) ang. statsbidrag för fiskarbostäder inom vissa områden. 1948 » 587 K. K. om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus. 1948 » 588 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 december 1947 (nr 1011) med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningen främjande. 1948 » 617 K. K. ang. räntefoten för lantarbetarbostadslån.

15. Sjukvården. 16. Undervisningsväsendet. 5/3 1948 nr 89 K. cirkulär till skolöverstyrelsen, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1948 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. 17. Prisregleringen. 19/9 1947 nr 676 K. K. om upphävande av kungörelsen den 8 november 1946 (nr 687) ang. begränsning av rätten för importör a t t bedriva handel med vissa textilvaror. 19/9 1947 » 705 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror. 24/10 1947 » 796 K. K. ang. begränsning av rätten a t t bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier. Härigenom upphäves K. K. 26/2 1943 (nr 73). 24/10 1947 » 797 K. K. ang. begränsning av rätten för importör a t t bedriva viss detaljhandel med färger, droger och kemikalier. Härigenom upphäves K. K. 28/5 1943 (nr 267). 31/10 1947 » 863 K. F . om ändrad lydelse av 15 § förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. 19/12 1947 »> 945 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1948) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. 19'3 1948 » 121 K. K. om ändring i kungörelsen den 9 maj 1947 (nr 184) ang. prisutjämningsavgift å vissa trävaror.

350 19/3 1948 nr 135 K. cirkulär till statsmyndigheterna med provisoriska föreskrifter om rörligt pris vid vissa avtal om upphandling och arbeten för statens behov. 11/6 1948 » 293 K. K. ang. prisutjämningsavgift å pappersmassa av trä. Giltighet t. o. m. 31/1 1949. 26/6 1948 » 389 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av förordningen den 25 maj 1945 (nr 256) ang. prisutjämningsavgift. 30/6 1948 » 408 Lag om andrad lydelse av 2 § prisregerlingslagen den 30 juni 1947 (nr 303) så ock om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av samma lag. 30/6 1948 » 409 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 305) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr 303). 30/6 1948 i 410 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1948) av kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 306) ang. allmänt prisstopp. 30/6 1948 » 524 K. K. ang. grunderna för beräkning av levnadskostnadsindex m. m. 18. Penning- och bankväsendet, bolagslagstiftning. 19/9

1947 nr 781 K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bemyndigande för valutakontoret att jämlikt 10 § valutaförordningen rekvirera utländska betalningsmedel samt utländska fordringar. 21/10 1947 » 782 Valutakontorets kungörelse ang. hembuds- och deklarationsskyldighet beträffande vissa utländska tillgångar. 5/3 1948 » 84 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. 23/4 1948 » 175 Lag med särskilda bestämmelser om disposilionen av aktiebolags vinstmedel. 23/4 1948 » 176 K. K. med vissa föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. 23/4 1948 » 177 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställande av formulär till deklaration, varom förmäles i lagen den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel. 23/4 1948 » 178 K. instruktion för spärrkontonämnden. 23/4 1948 i) 179 K. K. om stämpelfrihet för expeditioner från spärrkontonämnden. 23/4 1948 » 200 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. 28/5 1948 » 247 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). 28/5 1948 » 248 Lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. 17/6 1948 i) 327 K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1949.

351 19. Statsfinanserna. Skatteväsendet. 10/7

1947 nr 518 K. F. ang. ändrad lydelse av 36 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. 3/10 1947 » 765 K. brev till statens arbetsmarknadskommission ang. bemyndigande för arbetsmarknadskommissionen att meddela beslut i vissa ärenden jämlikt förordningen den 2 maj 1947 om investeringsfonder. 3/10 1947 » 771 K. K. ang. ändrad lydelse av 5 och 6 §§ kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 30/1 1948 » 17 Lag om ändrad lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. 30/1 1948 » 18 K. F. om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker samt om fortsatt giltighet av förordningen, m. m. 30/1 1948 » 19 K. F. om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 28 maj 1943 (nr 259) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å vin. 30/1 1948 » 20 K. F. om ändrad lydelse av 13 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker. 30/1 1948 » 21 K. F. om tillfällig skatt å viss maltdryck av första klassen. 30/1 1948 » 22 K. F. ang. ändrad lydelse av 5 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker. 30/1 1948 » 23 K. K. om vissa ändringar i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan. 30/1 1948 » 24 K. F. ang. ändring i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. 30/1 1948 » 54 K. K. om ändrad lydelse av 8 § kungörelsen den 6 juni 1929 (nr 122) med vissa bestämmelser om särskild skatt å bensin. 27/2 1948 » 66 K. F. ang. ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. 27/2 1948 » 67 K. K. om upphävande av kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 529) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt. 27/2 1948 » 68 K. F. ang. ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror. 5/3 1948 )> 81 K. F. om tilläggsskatt å bensin. 5/3 1948 » 82 K. F. om tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 april 1948. 5/3 1948 » 83 K. F. om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 5/3 1948 » 85 K. F. om försäljningsskatt. 5/3 1948 » 86 K. F. om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. 5/3 1948 » 114 K. K. med vissa bestämmelser om tilläggsskatt å bensin. 5/3 1948 » 115 K. K. med vissa bestämmelser om tillfällig skatt å bensin. 5/3 1948 » 116 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställande avformulär enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 82) om

5/3 5/3 9/4 14/5

4/6 11/6 11/6 11/6

26/6

26/6 26/6 26/6 26/6 17/6

30/6 30/6 30/6

tillfällig skatt å bensin, som finnes i riket den 1 april 1948. m. m. 1948 nr 117 K. K. ang. uppbörd m. m. av skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 1948 » 118 K. K. ang. tillämpningsföreskrifter till förordningen den 5 mars 1948 (nr 83) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. 1948 » 160 K. K. ang. restitution av försäljningsskatt. 1948 » 249 Transumt av K. brev till statskontoret om ändrad lydelse av formulär till deklaration som avses i förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) ang. skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor, m. m. 1948 » 287 K. F. med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager, m. m. 1948 » 283 K. F. om pappersskatt. Giltighet t. o. m. 30/6 1949. 1948 i) 284 K. K. ang. restitution av pappersskatt. 1948 » 285 K. cirkulär till generalpoststyrelsen och samtliga länsstyrelser ang. fastställelse av formulär till uppgift enligt 6 och 12 §§ förordningen den 5 mars 1948 (nr 86) om slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. 1948 » 368 K. F. ang. ändrad lydelse av 3 § 3 mom. och 4 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. 1948 » 369 K. F. om tilläggsskatt å motorsprit. 1948 » 370 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit. 1948 » 371 K. K. ang. tillämpningsföreskrifter till förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om tilläggsskatt å bensin. 1948 » 372 K. K. ang. tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26 juni 1948 (nr 369) om tilläggskatt å motorsprit. 1948 » 507 Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av formulär avseende investeringsfond för ersättande av normallager, m. m. 1948 » 497 K. F. om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m. 1948 » 498 K. F. om värnskatt på grund av 1948 års taxering. 1948 » 518 K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 30 juni 1948 (nr 498) om värnskatt på grund av 1948 års taxering.

20. Civilförsvaret. 19/9

1947 nr 760 K. K. ang. omfattningen under åren 1947 och 1948 av civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål. 14/11 1947 » 830 K. K. ang. skyldighet för ägare eller innehavare av anläggning att sörja för utbildning av verkskyddspersonal. 13/2 1948 » 44 K. K. om ändrad lydelse av 2 § avlöningsreglementet den 15 juli 1944 (nr 546) för personal i det allmänna civilförsvaret. 26/6 1948 > 432 Lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag. 30/6 1948 » 561 K. K. om civilförsvaret vid järnvägarna.

353 30/6 30/6

1948 nr 562 K. K. om civilförsvaret vid statens vattenfallsverk och vissa icke statliga kraftföretag. 1948 » 563 K. K. om civilförsvaret vid telegrafverket.

21. Kontroll å och återställande av viss utländsk egendom. 10/7 2/1 9/1 9/1 16/1 5/3

5/3 5/3 5/3

1947 nr 486 Lag om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar. Giltighet t. o. m. 30/6 1948. 1948 » 3 Flyktkapitalbyråns kungörelse om undantag från gällande skingringsförbud å tysk egendom m. m. 1948 i 1 K. K. om ändrad lydelse av 1 § instruktionen den 29 juni 1945 (nr 524) för flyktkapitalbyrån. 1948 » 2 K. K. om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ instruktionen den 29 juni 1945 (nr 525) för restitutionsnämnden. 1948 i 26 K. K. ang. anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland. 1948 » 91 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom. 1948 » 92 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll å viss utländsk egendom m. m. 1948 » 93 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 14 december 1945 (nr 885) om administration av vissa bolag m. m. 1948 i 94 Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1949) av lagen den 10 juli 1947 (nr 486) om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar.

23—916203

354 Bilaga 2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. omkring den 1 juli 1948. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1948/49. A. Under socialdepartementet. Byggnadsbcredningcn. K. br. 19/6 1942. Ordf.: statsrådet J. Ericsson. Ledamöter: generaldirektören och chefen för arbetsmarknadsstyrelsen G. Vahlberg, generaldirektören och chefen för bostadsstyrelsen Alf Johansson och ledamoten av industrikommissionen överingenjören B. Sundfeldt (eller vid förfall för dem ledamot av eller tjänsteman hos resp. arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen eller industrikommissionen som i särskild ordning utses) samt direktören G. Settergren (ersättare direktören E. W. Tunhammar), revisorn G. Severinson (ersättare revisorn H. Landström) och förbundsordföranden J. Grewin (ersättare amanuensen N. Kellgren) ävensom vid handläggning av ärenden av särskild betydelse ur transportsynpunkt vice ordföranden i trafikkommissionen. Kanslichef: länsnotarien A. Rönquist. Statens hyresråd. Instruktion 19/6 1942 (nr 432; ändrad denom K. K. nr 116/1943). Ordf. f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård, underståthållaren M. Wahlbäck och t. f. lagbyråchefen E. Hedfeldt. Ledamöter: revisionssekreteraren E. Alexanderson, revisionssekreteraren C. Svennegård, advokaten S. Ahlmark, majoren T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson och ombudsmannen L. Fredricsson. Särskilda sakkunniga: generaldirektören A. Johansson, generaldirektören E. Bexelius och hovrättsassessorn H . Skogman. Kansli: Byråchef: hovrättsassessorn H . - F . Ringdén. Föredragande: hovrättsassessorn S. Kallen, hovrättsfiskalen T. Wedleff och hovrättsfiskalen Ewa Reuterskiöld-Svensson. Sekreterare: jur. kand. K. V. Bolander.

355 B. Under finansdepartementet. Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth (ordf.), envoyén K. Böök, bankofullmäktigen D. Hall, envoyén D. Hammarskjöld, konsuln Th. Lundgren, bankdirektören F. Wallberg och direktören Å. Wetterlind. Verkst. direktör: bankdirektören H. Magnusson; bitr. direktör: bankdirektören L. Hammarskiöld. Ombudsman: bankdirektören H. Ekengren; bitr. ombudsman bankokommissarien G. Månsson. Kontorschef: S. Joge; bitr. kontorschef T. B. Carlson. C. Under handelsdepartementet. Statens kandelskommisslon. Instruktion 12/12 1947 (nr 979). Ordf.: envoyén E. Modig. Ledamöter: handelsrådet T. Vinell, direktören E. Sjögren, direktören E. Kördel, bankofullmäktigen P. Gränebo, hovrättsrådet B. Lindskog, direktören Hj. Degerstedt, v. riksbankschefen H. Magnusson, förbundssekreteraren A. Geijer, direktören S. Kastrup och direktören I. Kull. Direktör: förste sekreteraren H. de Besche. Byrån för ekonomiska utredningar: chef byråchefen E. Grafström. Statistiska sektionen: chef förste aktuarien Å. Englund. Sektionen för länderutredningar: chef sekreteraren T. G. Sergenius. Sektionen för importplansärenden: chef aktuarien S. Öhman. Sektionen för allmänna ekonomiska utredningar: chef sekreteraren C.-E. von Oelreich. Byrån för importlicensärenden: chef byråchefen Th. Palmstrand. Sektion I för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 1—891): chef kammarskrivaren S. O. Orrö. Sektion II för nllm. licensärenden (varuslag med stat nr 892—1218): chef revisorn E. Malmen. Sektion III för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 1330—1663: 2): chef kammarskrivaren G. Jansson. Sektion V för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 1219—1329, 2034—2088): chef kammarskrivaren C.-E. Cederlund. Sektionen för speciella kvoteringsärenden: chef förste byråinspektören R. Jonsson. Sektionen för speciella licensärenden: chef byråsekreteraren J. W. Edberg. Byrån för exportlicensärenden: chef tf. byråchefen C. L. Lamberth. Sektion I för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 405—419, 644—711, 1181—1189, 1318—1329, 1571—2033): chef tullkontrollören G. Löfstedt. Sektion II för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 1—404, 420—643, 982—1180, 1190—1289, 2034—2088): chef kammarskrivaren H. Bornmark. Sektion III för allm. licensärenden (varuslag med stat. nr 712—891, 1290—1317): chef herr B. Lagerwall. Kontroll- och besvärsbyrån: chef byråchefen O. Blomquist. Sektionen för skriftliga besvär: hovrättsassessorn S. Lindquist. Sektionen för allmänna ärenden: chef sekreteraren L.-E. Larsson.

356 Byrån för administrativa och kamerala ärenden: chef byråchefen E. Anneli. Sektionen för administrativa ärenden; chef byråchefen W. Lingren. Sektionen för kamerala och personalärenden: chef postassistenten H. Åkesson. Sektionen för juridiska ärenden: chef tf. revisionssekreteraren I. Weidenhaijn. Pressnämnden: redaktören B. A. Crampelle. Fristående sektioner. Sektionen för kombinationslicenser: chef herr N. Olsgård. Maskinimportsektionen (sektion IV) för allm. licensärenden tillh. varuslag med stat. nr 1664—2033: chef marinöverdirektören H. Qvistgaard: seklionchef kammarskrivaren K. Henriksson.

D . Under folkhushållningsdepartementet. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788; ändrad genom K. K. nr 29/1044, 565/1946 och 4/1947). Ordf. och chef: hovrättsrådet O. Söderström. Vice ordf.: lantbrukaren J. D. Svensson. Övriga ledamöter: fil. lic. M. Bonow, lantbrukaren G. Carlsson, riksdagsled, fru O. Nordgren, köpmannen O. W. Olsson. A v d e l n i n g a r m.m.: Avdelningen för animaliska produkter: chef agronomen G. Lund. Avdelningen för vegetabiliska produkter: tf. chef agronomen H. Hagander. Byrån för fodermedel och utfodring: chef agronomen A. Andersson. Konsumtionsavdelningen: chef sekreteraren G. Hulting. Byrån för omsättningskontrollen: förest, förste aktuarien B. Otthammar. Byrån för konsumentärenden: förest, förste aktuarien J. A. Holm. Byrån för industriella ärenden: förest, sekreteraren H. Hiort. Allmänna avdelningen: Juridiska sektionen: chef hovrättsassessorn K. Larsson. Byrån för vissa löpande ärenden: förest, sekreteraren S. Ströberg. Sektionen för administrativa ärenden: chef greve N. Tolstoy. Sektionen för kristidsstyrelserna m. m.: tf. chef sekreteraren B. Nordström. Byrån för prisclearing m. m.: förest, förste aktuarien C. Bjerström. Planläggnings- och lagringsbyrån: chef byråchefen S. Palmi. Statistiska byrån: chef byråchefen O. Zetterberg. Utredningsbyrån: tf. chef förste aktuarien L. Juréen. Byrån för ärenden rörande fisk: chef greve N. Tolstoy. Sektionen för utrikes- och licensärenden: chef fil. dr G. Widell; bitr. chef: förste aktuarien R. Carlson. Sekretariatet: Sekreterarekontoret: förest, sekreteraren S. Ströberg. Kamrerarekontoret: förest, kamreraren A. Savelius. Revisionskontoret: förest, förste revisorn S. Frantzich. Pressdetaljen: förest, redaktören O. Östmark. Personalkontoret: chef byråchefen O. Zetterberg. Livsmedelskommissionens råd: professorn E. Abramson, riksdagsledamoten fru H. M. Alvén, riksdagsmannen A. Andersson, riksdagsmannen K. A. M. Andersson. friherre C. S. Beck-Friis, lantbrukaren B. Blomqvist, ombudsmannen Y.

357 Borg, direktören G. Borgström, disponenten A. Börjesson, direktören C. H j . Carlborn, direktören H j . Degerstedt, landstingsmannen B. Ekström, sekreteraren P. E. Enderstein, landstingsmannen A. Erlandsson, riksdagsmannen K. H. Falk, sekreteraren A. Th. Flytström, fru L. Jansson, förbundsordföranden A. Johansson, riksdagsmannen J. H. Johansson, godsägaren C. G. Liedberg, redaktören A. Lindberger, direktören K. J. O. Lindström, fil. kand. R. Meidner, förbundsordföranden H. Molander, herr H. Myrgren, direktören K. Möller, fru M. Neumiiller, konsuln C. W. Norenberg, direktören G. Olin, riksdagsmannen A. PehrssonBramstorp, förvaltaren H. G. Ringborg, riksdagsledamoten fru G. Svensson, lantbrukaren E. A. Själander, riksdagsmannen K. B. Utbult, fru G. Wiklund. Under livsmedelskommissionen höra kristidsslyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.) Statens industrikoinniission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. R:son Sohlman. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: marinöverdirektören J. H. Qvistgaard. Övriga ledamöter: överingenjören B. Sundfeldt, hovrättsrådet B. Lindskog, generaldirektören G. Vahlberg, direktören G. Settergren, förbundssekreteraren H. S. Form, direktören E. Tunhammar. Kansli: Kanslichef: revisionssekreteraren T. Myrland. Sekreterare: byrådirektören greve G. Mörner. Kamerala frågor m. m.: e. o. byråsekreteraren S. Björnwall. Bansoneringsfrågor samt smörjmedelsimport: G. Hammarstrand. Maskinimportsektionen: chef marinöverdirektören J. H. Qvistgaard, R. C. Larsson; sekr.: jur. kand. O. Björck.

majoren

Avdelningar: Byggnadsavdelningen: chef majoren B . C. Larsson. Importfrågor: ingenjören E. Borell. — Behovsprövningar för byggnadstillstånd direktörsassistenten H. Egnell. — Löpande ransoneringsfrågor: civilingenjören S. Weisner (cement och tegel), ingenjören E. Sköld, ingenjören B. Drakenberg (radiatorer), ingenjören L. E. Lövkvist (fönsterglas/maskinglas). Järnavdelningen: chef direktören A. L. Diedrichs. Assistent: bergsingenjören S. Larsson. Sekreterare: jur kand. N. Å. Brunsson. — Tilldelningsbyrån för valsjärn: överingenjören H. Uhrus. Assistent: ingenjören H. K. H. Silvander. — Tackjärn och skrot: direktören T. Bjerke, G. Malmström. — Rör: direktören O. Birgén. Kemiska avdelningen: chef direktören B. Löfström. Importfrågor: ingenjören S. Huss. — Exportfrågor: civilingenjören G. Kastengren. — Linoljeärenden: G. Bengtsson. — Fettärenden: ingenjören Å. Gylling. — Hartsärenden: T. Skiöld. — Bakelitärenden: C. Galfve. — Glycerinärenden: ingenjören L. Brage. — Maskinimport och byggnadsärenden: civilingenjören T. Johansson.

358 Läderavdelningen: chef direktören E. Hallström. Chefsassistent: kamreraren L. Lindborg. Metallavdelningen: chef direktören N. Frenne. Ransoneringsfrågor: kamreraren J. G. Wedin. Textilavdelningen: chef direktören E. W. Paues. Sekreterare: jur kand. B. Berger och G. Fondelius. — Bomullsbyrån: civilingenjören G. Berg; ingenjörerna J. Weman och C. A. Lindecrantz. — Ullbyrån: advokaten A. Regnell, ingenjören S. Werge. — Trikåbyrån: ingenjören L. Swanström. — Konfektion och vävnader: G. Fondelius. — Import- och exportplanering: J. Eneberg. — Expedition för import och export: M. Wallner. Verkstadsavdelningen: chef direktören G. Leire. Allmänna verkstadsfrågor och importreglering: direktören G. Klemming. Assistenter för importfrågor: ingenjör E. Bendel, ingenjör G. Jacobsson, H. Schelin, S. Sjöberg. Självständiga byråer: Elektriska byrån: chef ingenjören R. Kihlgren. Gummibyrån: chef ingenjören E. G. Jonsson. Tekniska frågor: ingenjören S. Borgström. — Ransoneringsärenden: A. Björkström. Juridiska byrån: chef jur. kand. B. Reuterskiöld. Sekreterare: jur. kand. J. Ouchterlony. Planläggningsbyrån: chef sekreteraren T. Kahlin. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Utrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren M. Lagercrantz; stf. chef. byråsekreteraren B. Seth. Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581). Ordf. och chef: civilingenjören E. Upmark. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: LO:s f. förste ordf. A. Lindberg. övriga ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, direktören R. Lagergren, överdirektören G. Nilsson, byrådirektören G. Olhammar, ombudsmannen E. Severin. Kansli: Chef: revisionssekreteraren C. S. Carlon. — Sekreterare: jur kand. M. Rosén. — Teknisk sekreterare: civilingenjören I. Lundbäck. — Registrator: R. Rothncr. — Pressombudsman: redaktören S. Mattsson. Juridiska byrån: chef revisionssekreteraren C. S. Carlon. — Sekreterare: hovrättsfiskalen M. Hedberg. Kameralbyrån: chef civilekonomen C.-H. Fehrnström. Kontrollbyrån: chef jur. kand. M. Rosén. A v d e l n i n g a r och b y r å e r : Planläggningsavdelningen: chef civilingenjören P.-O. Kjellström. Planeringsbyrån: chef ingenjören N. Lundmark. Byrån för licensärenden: chef B. Birgersson. Byrån för flytande bränslen: chef överstelöjtnanten A. Eklund. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander. Kontoret för eldningsoljelicenser för hushåll: förest, ingenjören G. Pettersson.

359 Kolavdelningen: chef direktören J. V. Wallin. Importens fördelning, skeppningsärenden m. m.: N. Ancrantz. — Ärenden ang. lagerhandeln: G. Ericson. Vedavdelningen: chef jägmästaren K. Lindberg. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren Wolf von Schoenberg. Kraftbyrån: chef civilingenjören M. Westerberg. Skogsindustribyrån: chef jägmästaren L. Laurell. Pappersbyrån: chef revisorn H. Holmlöv. Bränslekommissionens råd: samma ledamöter som 1/3 1947. Statens trafikkommission. Instruktion 1/8 1940 (nr 747; ändrad genom K. K. nr. 21/1944). Ordf. och chef: direktören G. Friseli. Vice ordf. och chefens ställföreträdare: byråchefen C. R. Trolle. Övriga ledamöter: direktören G. Andersson, direktören C. A. Eriksson, överstelöjtnanten F. H å r d av Segerstad, direktören Å. Nerell, utrikesrådet N. Ståhle. Kanslichef: länsnotarien B. Dillen. Sektioner: Sektionen för ärenden rörande sjöfarten och hamnarna: chefer direktören B. Wsern och konsuln N. Hegardt. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråchefen C. R. Trolle. — Sektionen för personbiltrafik: byråchefen C. R. Trolle. Trafikkommissionens råd: samma ledamöter som 1/3 1947. Statens priskontrollnämnd. Instruktion 21/5 1948 (nr 282).

Ordf. och chef: direktören H. Älmeby. A v d e l n i n g I: Vice ordf.: hovrättsrådet B. Lindskog. Ledamöter: professorn E. Lundberg, direktören J.-O. Modig, direktören H. Ohlin, revisorn G. Severinson, ombudsmannen H. Svärd, ombudsmannen H . Svensson. Avdelning II: Vice ordf: hovrättsrådet E. H. Dahlin. Ledamöter: fru Iris Ahlberg, direktören A. Bergstrand, riksdagsmannen N. O. Jönsson, redaktören A. Lind, direktören A. G. Matts, fil. kand. R. Meidner. Kanslichef: hovrättsrådet E. H. Dahlin. Chef för sekretariatet: rådmannen R. von Delwig. Chef för publiceringssektionen: redaktören H. Stuge. Byråer: J ä r n - och metallbyrån: chef civilekonomen B. Wålstedt. Bränsle- och trävarubyrån: chef jägmästaren Th. Bseckström. Byrån för vävnader och garner m. m. (textilbyrån) chef: byråchefen B. Nordqvist. Läder- och skobyrån: chef direktörsassistenten L. Gillgren. Byrån för kemisk-tekniska produkter: chef disponenten A. Hellman. Livsmedelsbyrån: chef byråchefen E. Carbell. Allmänna byrån: chef disponenten A. Hellman. Importhandelsbyrån: chef byråchefen H. Lundberg.

360 Prisövervakningsbyrån: chef disponenten O. Spongenberg. Utrednings- och planläggningsbyrån: chef pol. mag. O. Karleby. Transportbyrån: chef fil. kand. L. Mossberg. Byrån för aktiv hushållning: chef fru Vera Diurson. Byrån för konfektion och sömnadsarbeten m. m. (konfektionsbyrån): chef driftschefen E . Alhvin. Juridiska byrån: chef byråchefen G. Wiedesheim-Paul. Priskontrollnämndens råd: fru Elsa Andersson, direktören G. Browall, fröken Karin Collin, direktören H j . Degerstedt, fru Märta de Laval, direktören N. Engberg, disponenten G. Engel, fru Nancy Eriksson, direktören G. Ernmark, fru Hulda Flood, ombudsmannen S. Hallnäs, förbundsordföranden A. Johansson, direktören H. Johansson, redaktören A. Lindberger, direktören J. L. Lindqvist, civilingenjören H . Mårtensson, lantbrukaren H . Nilsson, direktören E . Söderberg, disponenten H. Throne-Holst, generaldirektören G. Vahlberg och fru R o d n y Öhman. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade toren (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskon-

Statens upplysningsbyrå. K. br. 27/9 1945. Chef: redaktören K. Walles. Sekreterare: K. O. Hammarlund, redaktör av tidskriften »Från departement och nämnder». — Granskning och klipparkiv: redaktören J . Löwenthal. — Sakkunnig för annonsfrågor: förste byråsekreteraren G. Horn. Överrevisionen för krisförvaltningen. Instruktion 31/12 1943 (nr 846; ändrad genom K. K. nr 241/1944). Ordf. bankdirektören G. Engfors. Övriga ledamöter: riksdagsmännen redaktören K. Ward och lantbrukaren A. P . Pettersson i Dahl, aukt. revisorn S. Hagström, hovrättsrådet S. Björklund. Byråchef: revisionskommissarien E. Cronmark.

362 Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel

i

:0

s

a

c

u

B

«-» •<

UD

C U O

u o

o

iO £>

.2 "

i

c

a

c

3u

Ptao en

O,

u v M a o 00

•t->

a

m

215,7 204,2 214,3 203,1

4,4

102,0 73,7 85,7 114,3 139,2 107,1 70,0 61,2 66,4

10,5 10,5

2,0

4,4 4,4 4,4 11,1 11,1 11,1 0 0 0 0 0 3,5

69,7 61,2 63,8 66,7 62,5 67,5 77,2 93,5 103,9 109,9 79,9 61,7

34,8 40,1 38,6 41,1 35,7 38,9 39,4 38,2 35,5 35,4 35,7 37,1

4,9 8,3 8,3 8,3 7,9 4,2 4,2 4,2 4,0 3,5 3,5 6,4

61,2 60,0 60,3 61,2 61,2 68,9 78,9 96,2 125,3 132,6 60,6 64,9

37,1 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 38,6 40,3 37,5 38,0

2,3 0 0 0 0 0 0 0 0,5 3,8 3,8 5,6

62,2 60,6 59,7 60,5 60,6 66,7 78,8 92,8 116,1 93,6 59,3 69,3

35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 41,8

Maj Juli 215,7 201,2 214,3 203,1 1941

Maj Juli

November

202,7 202,7 202,7 202,7 202,7 181,8 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6

13,2 13,2 13,2 11,0 11,0 11,0 0 0 0 0 0 0

5,6 5,6 5,6 0 0 0 0 0 0

215,9 215,9 215,9 219,3 219,3 198,4 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6

172,1 166,7 166,7 166,7 166,7 167,1 170,5 170,5 166,8 166,7 166,7 177,4

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 16,1

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 5,6 10,9

172,1 166,7 166,7 166,7 166,7 167,1 170,5 170,5 166,8 166,7 172,3 204,4

7,5 5,4 5,4 3,9 0 0 0 0 0 0 8,0 8,0

1,1

2,6 2,6 2,6 2,2 2 2 2*,2 2,2 3,3 5,2 3,3 3,3 3,2

166,7 166,7 166,7 166,7 167,4 159,8 162,2 166,7 166,7 166,7 166,7 199,3

16,1 16,9 28,6 21,3 21,7 21,7 21,7 21,7 19,2 16,7 16,3 15,8

10,9 11,0 11,1 11,1 11,0 10,9 10,9 10,9 10,9 10,9 11,6 10,9

193,7 194,6 206,4 199,1 200,1 192,4 194,8 199,3 196,8 194,3 194,6 226,1

8,0 7,9 7,6 8,2 11,9 0 0 0 1,9 14,3 16,7 15,2

1,6 0 0 0 0 0 0 0 0,5 3,8 3,8 4,1

3,2 3,4 3,4 3,3 4,2 7,4 14,8 18,2 16,5 10,6 10,0 12,0

1942 Maj Juli

1943 Juli

3,33

363 Bilaga 3.

samt tvätt- och rengöringsmedel. (Gram per dag) •S3

••<

> alternativt

alternativt 1940 Mars April Maj Juni . . . . Juli Augusti. . September Oktober November December,

28,0 28,6 28,6

8,5 10,6

15,2 15,1 14,3 14,3 14,3 14,3 13,1 11,6 10,2 11,0

6,1 6,1 5,7 5,7 5,7 5,7 5,3 4,7 4,1 4,4

11,4 8,9 8,6

4,6 3,6 3,5

7,9 7,3 4,8 4,8 4,8 5,3 55 5,5 5,8

3,2 3,3 3,8 3,8 3,8 4,3 4,4 4,4 4,6

1941 Januari. . Februari Mars . . . . April . . . . Maj . . . . Juni . . . . Juli Augusti . . September Oktober.. November December

4,0 4,0 10,0 9,7 10,0 9,7

13,6 13,4 12,9 12,9

29,9 33,6 35,4 80,6 65,1 60,2 57,3 57,1 55,8 61,8 66,1 63,3

1932 Januari... Februari Mars . . . . April . . . . Maj Juni . . . . Juli Augusti. . September Oktober. . November December

4,2 4,2 4,2 4,2 4,1 4,1 4,0 4,0 4,1 4,1 4,1 6,8

11,0 10,7 10,7 10,7 8,8 17,2 11,3 12,5 9,6 6,0 5,4 5,4

59,7 57,1 52,3 44,2 31,9 25,4 22,8 27,7 26,4 27,6 30,0 33,3

4,7 3,0 3,0 2,1 1,5 2,1 2,8 2,8 2,8 4,8 4,8 4,5

3,7 2,4 2,4 1,3 0,6 0,8 1,1 1,1 1,1 1,9 1,9 1,8

1943 Januari . . . Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti . . . September Oktober.. . November. December .

4,0 4,2 4,2 4,2 4,2 4,6 4,9 5,4 6,3 7,1 7,2 15.7

5,4 5,4 8,7 24,3 7,0 10,9 6,4 6,4 6,4 5,6 5,1 4,6

29,1 28,6 31,2 51,2 59,0 75,7 62,2 64,1 61,2 55,2 57,1 61,6

4,5 4,5 2,6 2,6 2,6 3,5 2,4 2,4 4,9 6,1 8,1 11,6

1,9 1,9 1,1 1,1 1,1 1,5 1,0 1,0 3,0 4,4 6,0 8.9

8,1

8,6 10,1 9,1 8,6 8,6 8,6 8,6 8,6

20,7 21,2 18,1 17,1 17,1 13,6 7,1 7,1

8,6 8,6 8,6

7,1 7,1 7,1

4,8 4,8 5,1

8,6 8,6 7,9 6,1 6,1 6,1 6,1 6,1 6,1

7,1 7,1 9,3 15,3 15,3 15,3 15,3 15,3 15,3

4,5 3,6 3,6 3,6 3,6 2,5 2,2 2,2 2,0 0,7 2,3 1,6

5,0 4,8 4,4 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,1

5,5 4,0 3,7 3,6 3,6 3,6 3,6 4,5 7,2 13,4 10,7 10,2

1,6 0 0 0 0 0

3,9 4,0 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,5 4,8 4,8 8,0

9,9 10,1 10,7 10,7 10,7 10,7 10,7 10,7 11,1 11,9 11,9 11,9

11,4 11,4 10,5 9,7 12,2 13,3 13,7 10,7 10,4 9,5 8,8 5,7 5,7 5,7 6,4 6,6 6,6 6,9 5,6 3,6 3,6 3,6 0 0 0 0 0 0

o o

o o o o o o

o . 3 E S

a &

s

Ej)

BO

a X

o

F>

sS

1 = >< Ib

o

:0

fe *

o

u M o oo

4-1

B u

m

5,6 5,6 5,2 4,9 4,5 3,2 2,7 2,7 3,6 4,0 4,0 6,7

59,9 57,1 63,3 53,5 55,4 56,9 72,2 104,3 152,7 60,2 57,1 63,6

43,0 42,6 44,6 42,5 45,1 49,1 49,1 45,5 44,6 44,6 44,6 44,6

— — —

5,2 2,2 0 0 0 0 0 0 0 0 0 6,5

58,8 55,6 55,6 55,4 54,1 55,9 58,3 62,5 93,4 112,4 111,1 69,5

43,2 40,2 38,3 35.7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,7 35,5 40,2

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

51,8 52,5 51,3 48,5 48,8 55,1 69,6 94,1 110,5 112,5 49.8 53,9

36,9 35,7 35,7 35,7 34,2 33,3 33,3 33.3 33,3 33,3 35,1 43,3

0 0

57,1 51,3 51,3 51,3 51,3 55,5

35,7 35,7 35,7 35,7 36,9 40,2

«

i*

161,0 172,0 178,6 176,4 178,5 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6 178,6

16,4 16,9 16,8 16,7 17,4 17,9 17,9 17,9 17,9 17,7 14,3 14,3

1945 Januari. . Februari Mars . . . . April Maj Juni . . . . Juli Augusti.. September Oktober. . November December

178,6 178,6 178,6 178,6 169,0 166,7 166,7 166,7 166,7 162,0 166,0 166,7

14,3 14,3 14,3 14.3 13,8 10,2 10,2 10,2 11,8 11,9 12,4 14,3

3,8 10,8 10,8 9,7 0 0 0 0 0 0 0

192,9 196,7 203,7 203,7 192,5 176,9 176,9 176,9 178,5 173,9 178,4 181,0

— — — — — — — — —

— — — —

1946 Januari . . Februari Mars . . . . April . . . . Maj . . . . Juni . . . . Juli Augusti . . September Oktober. . November December

161,8 166,1 158,0 156,3 152,7 151,5 151,5 151,5 151,5 151,5 151,5 161,3

14,3 14,3 14,3 12,5 11,9 11,9 11,9 11,9 11,9 13,0 13,0 14,5

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 0

176,1 180,4 172,3 168,8 163,6 163,4 163,4 163,4 163,4 164,5 164,5 175,8

— — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — —'

— — — — — — — — — — —

1947 Januari . . Februari Mars . . . . April Maj Juni . . . .

167,9 156,3 155,7 151,5 151,5 151,6

15,9 17,1 17,8 19,7 19,7 20,4

0 0 0 0 0 0

183,8 173,4 173,5 171,2 171,2 171,9

_ — — — — —

_

_ — — — — —

— — — — _

188,3 199,9 206,5 204,2 206,9 207,4 207,4 207.4 196,5 196,3 192,9 192,9

17,1 18,5 17,9 17,9 17,9

— — — — — — —

— •—

>>

4,1 4,5 4,7 6,0 0 1.8 2,7 2,7 4,0 4,0 4,0 4,0

9,7 10,3 10,7 11,5 10,7

3,4 2,9 2,9 0,9 0 0 0 0

3,3 3,3 3,3 3,6 3,6 10,5 3,2 3,2 3,2

— •

— — — —

2 G

t)

CL,

1944 Januari . . Februari Mars . . . . April . . . . Maj . . . . Juni . . . . Juli Augusti .. September Oktober.. November December

10,9 11,0 11,1 11,1 11,0 10,9 10,9 10,9

c

DC

— — •—

—. — — —

— — — —

> t

o alternativt

alternativt

9,3 9,2 8,2 7,1 7,2 9,7 6,3 10,1 17,2 14,1 10,0 6,6

15,7 19,9 14,7 19,0 27,3 20,5 11,4 7,7 6,4 6,4 6,4

56,9 57,1 57,1 68,1 124,5 107,8 85,7 82,1 66,8 53,1 44,2 44,6

8,2 8,2 4,9 6,1 10,0 7,9 6,8 9,9 11,9 7,5 9,1 14,2

6,0 6,6 3,9 4,8 8,0 8,1 8,1 11,9 14,4 9,0 11,3 17,0

6,0 7,3 11,4

5,3 5,7 5,8 5,1 8,5 15,3 15,2 15,6 11,9 8,9 10,0 11,8

11,5 15,3 27,7 18,3 15,9 16,7 23,8 13,4 9,7 6,4 6,4 7,8

38,3 42,4 42,0 41,8 41,6 52,2 49,1 51,7 46,4 60,5 65,3 63,5

10,1 8,9 8.9 7,8 4,8 6,0 6,9 9,2 21,2 16,1

12,1 10,7 10,7 9,4 5,8 7,2 8,3 11,1 25,4 12,9

8,1 7,1 7,1 5,9 2,6 2,6 2,6 0 0 12,9

9,1 8,9 9,5 16,1 19,5 24,1 48,2

4,8 8,1 9,1 10,3 12,0 11,9 12,0 13,6 13,3 11,2 11,2 9,8

16,2 13,7 11,8 11,7 11,7 12,1 12,1 11,9 11,9 11,9 11,9 11,9

9,6 7,5 7,1 6,7 6,6 6,9 7,2 6,7 4,3 18,9 4,3 4,3

11,9 11,9 11,9 11,0 10,7 7,2 10,7 10,7 10,7 10,7 10 7 10,7

55,7 53,5 54,5 57,8 55,2 57,8 55,3 42,9 42,9 42,9 59.5 61,3

4,2 4,2 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 4,3 5,3

10,6 10,6 10,7 10,9 10,9 10,7 10,7 10,7 12,8 12,8 12,8 15,4

55,0 52,4 50,0 50,0 46,5 45,7

5,3 5,3 3,6 3,6 3,6 3,6

13,3 14,3 16,7 16,7 16,7 13,7

11,4 14,2 12,7 12,8

4,5 5,7 5,1 5,1

o o o o o o o o

9,1 11,4 10,2 10,2

0 0 4,2 4,2 11,5 0 0

o o o o o

366 •a

B

c

:0

|

o .

o

GE C

>

O

S

g

3S SÄ

a

i;

X

5»

u o u5 h

a

te • &

a a 3 u

es 3

&

JP °

••o

°* fe

u 3 o o

-*> +J

a

1947 Juli Augusti. . September Oktober November December

147,7 147,1 147,1 144 8 142,9 152,9

18,8 15,9 15,9 15,9 15,9 15,9

0 0 0 0 0 0

166,5 163,0 163,0 160,7 158,8 168,8

— — — — —

— — — — —•

— — — — —

— — — — —

63,2 92,2 104,8 104.8 51,3 55,6

40,2 40,2 37,5 35,7 35,7 39,5

1948 Januari.. Februari Mars . . . . April . . . . Maj . . . . Juni . . . .

157,1 147,1 147,1 147,1 147,1 147,1

15,8 15,6 15,6 16,1 16,1 15,9

0 0 0 0 0 0

172,9 162,7 162,7 163,2 163,2 163,0

, — — — — —

— — — — —

_ — — — — —

— — — — —

53,5 51,3 51,3 51,3 51,3 64,6

40,1 36,0 40,2 39,1 35,7 35,7

"O

oo 00

^

a A

> t*

V}

i

!_

f-i o.

b*

alternativt

alternativt

1947 Juli Augusti. . September Oktober November December

43,2 44,7 55,1 68,6 75,9 68,8

13,7 11,9 11,9 11,9 11,9 14,3

5,5 4,8 4,8 4,8 4,8 5,7

11,0 9,5 9,5 9,5 9,5 11,4

3,6 3,6 3,6 3,6 3.6 4,8

11,9 13,3 13,4 13,4 13,4 16,0

6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 8,1

1948 Januari.. Februari . Mars April Maj Juni

56,4 53,1 52,9 50,1 44,8 42,9

10,2 10,2 10,2 10,2 10,3 10,8

8,2 8,2 8,2

8,2 8,2 8,2

5,2 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6

16,8 13,4 21,2 25,5 30,4 24,8

8,7 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0

— — —

368 Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer. För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till äldre personer, 60 år och däröver (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, dels till vissa kategorier av personer med speciella kostförhållanden. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl och bröd ni. m . : Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3/10 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0-8 och ransonen av mjukt bröd till 1'8 gånger mjölransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: Fr. o. m. 17/7 1941 även majsena, majsflingor och makaroner m. m . ; majsena och majsflingor fria fr. o. m. 22/10 1945, makaroner fria 17/9 1945—6/4 1946. i 24/9 1941 » råg- och vetekli (kruskakli); fria 22/10 1945—6/4 1946. » 1/2 1942 » småbröd; kex fria 22/10 1945—6/4 1946. » 20/7 1942 t. o. m. 3/7 1944 även majsmjöl och majsgryn. » 9/11 1942 » 16/1 1944 » puddingpulver. • 9/11 1942 » 29/2 1944 » krämpulver och mazarinpulver. > 9/11 1942 » 31/3 1944 » kakpuder, anslagsmjöl och bakmjöl. Havre- och koriijiryn samt andra produkter av havre och korn: Ransoneringen började 15/1 1941. Tidvis ha havre- och kornproduktcr fått inköpas alternativt med mjöl och bröd. Korngryn voro fria 15/8 1944—24/2 1945. Ärter: Ransoneringen varade 19/11 1941—21/5 1944. Bruna bönor: Ransoneringen varade 1/1 1942—16/9 1945. Potatisprodukter: Ransoneringen varade 14/12 1941—21/5 1944 samt 17/1—16/9 1945. Tidvis har potatismjöl fått inköpas alternativt med mjöl och bröd. Risgryn: Ransoneringen varade 8/12 1940—28/2 1947. Socker: Ransoneringen infördes 10/4 1940. Den har under tiden 10/4—2/11 1940 endast omfattat socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1-4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på sommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Matfett: Ransoneringen omfattar under tiden 20/11 1941—31/1 1944 även grädde, varvid 1 y2 liter grädde motsvarat 250 gram smör. Ost: Ransoneringen omfattar för tiden 3/11 1940—31/1 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. 1/7 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden 1/7 1941—30/4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under tiden 1/5—30/6 1942 alternativt med annat matfett än smör, margarin eller matolja). Ransoneringen upphörde 19/7 1946. Ägg: Ransoneringen varade 24/9 1941—31/12 1945. Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fläsk, köttkonserver, havregryn, risgryn, potatisprodukter och melange-äggpulver. Kött och fläsk: Ransoneringen omfattar för tiden 6/10 1940—31/3 1941 endast fläsk, därefter kött och charkuterivaror m. m. av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i poäng, ursprungligen motsvarande lika många gram benfri vara. Ändringar i poängvärdena ha senare gång efter annan vidtagits. Under första halvåret 1944 undantogos successivt åtskilliga slag av köttvaror från ransoneringen. Så skedde fr. o. m. 7/2 betr. renkött och fr. o. m. 21/2 betr. får- och getkött samt från skilda tidpunkter betr. ett flertal charkuterivaror. Under tiden 18/10 1944—11/11 1945 var får- och getkött åter ransonerat, men har sedan varit fritt. Hästkött och härav beredda varor blevo fria 26/3 1946, kalvsylta, kalvrullad m. m. 15/4 1946, vissa konserver av kött och fläsk 15/7 1946, organ och inälvor av skilda slag 1/9 1947. Fr. o. m. 1/3 1948 infördes hästkött och härav beredda varor m. m. åter under ransoneringen.

369 Kaffe, te och kakao: Ransoneringen infördes betr. kaffe och te 27/3 1940 och betr. kakao 8/7 1940. Den upphörde 30/9 1945 men återinfördes 17/3 1947. Te och kakao frigåvos fr. o. m. 5/4 1948. Ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao. Siffrorna i tabellen avse beträffande kaffe — med bortseende från extratilldelning till äldre personer m. fl. — tilldelningen till personer som ej uttagit tobakskort. Torkad frukt: Ransoneringen varade 10/10 1941—24/2 1946. Tvätt- och rengöringsmedel: Ransoneringen infördes 12/5 1940. Ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver. Utöver de i tabellen omnämnda varorna ha följande varuslag varit underkastade ransonering, vilken handhafts av livsmedelskommissionen: mandel och kärnor 1/7 1941 16/9 1945 kryddor 1/7 1941—15/11 1945, koksalt 7/1—16/9 1945, tobaksvaror 1/6 1942—20/9 1945, ljus 7/1 1941—8/9 1946 samt textilvaror 30/12 1941—25/11 1945. Handeln med skodon var under tiden 22/4 1943—25/11 1945 underkastad ransonering, vilken handhades av industrikommissionen.

24—916203

370 Bilaga 4.

Sammanlagda grund- och tilläggsransonerna av livsmedel vid vissa tidpunkter åren 1942—1948. (Gram per dag) Exempel, utvisande ransonernas storlek för vissa typiska persongrupper. (Se anmärkningar). Mjöl

OK 166,7 178,6 166,7 166,7 178,6 178,6 166,7 166,7 151,5 151,5 151,5 142,9 147,1

250,1 267,9 250,0 250,0 267,9 267,9 250,0 250,0 240,3 239,8 246,2 214,3 220,6

333,4 401,8 375,0 375,0 401,8 401,8 375,0 375,0 373,3 372,2 388,2 321,4 330,9

S o c k e r

gryn

Grund- o. tilläggsranson c a b

3§

1942 15/9.. 15/12 1943 10/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6. 10/12 1947 10/6 . 10/12 1948 10/6 .

eller

250,1 312,5 291,7 291,7 312,5 312,5 291,7 291,7 284,6 284,0 293,6 250,0 257,4

, oo O0 Pi

c t/i

oo E >33

H

H ; 0fe M

M 9

41,7 44,6 41,7 41,7 44,6 44,6 41,7 41,7 44,3 44,1 47,3 35,7 36,7

61,2 66,7 60,6 73,0 55,6 58,8 52,6 52,6 48,8 51,3 51,3 51,3 51,3

35,7 38,5 35,7 35,7 35,7 33,3 35,7 35,7 33,3 35,7 35,7 35,7 35,7

44,6 48,1 44,6 44,6 44,6 41,7 44,6 44,6 41,7 44,6 44,6 44,6 44,6

53,5 57,7 53,6 53,6 62,5 58,3 62,5 62,5 58,3 62,5 62,5 62,5 62,5

I—I I—«

"t-*

*-* *-t

r-1 ;P ±£

61,2 66,7 60,6 73,0 55,6 58,8 52,6 52,6 48,8 51,3 51,3 51,3 51,3

81,6 00,0 90,9 92,2 83,3 88,2 78,9 78,9 73,2 76,9 76,9 76,9 76,9

61,2 66,7 60,6 73,0 55,6 58,8 52,6 52,6 48,8 51,3 51,3 51,3 51,3

K ö 1 t v a ror

M a t f e t t 1942 15/9. 15/12 1943 10/6. 10/12 1944 10/6. 10/12 1945 10/6. 10/12 1946 10/6 10/12 1947 10/6 , 10/12 1948 10/6.

Grund- o. tilläggsranson

44,6 48,1 44,6 44,6 44,6 50,0 44,6 44,6 41,7 44,6 44,6 44,6 44,6

8,9 9,6 9,0 9,0 9,0 8,3 9,0 9,0 8,3 9,0 9,0 9,0 9,0

25,8 33,3 97,8 57,1 79,7 42,9 47,1 57,1 59,4 63,2 45,5 57,1 42,9

32,3 44,4 116,8 78,6 94,0 57,1 58,8 85,7 89,1 84,2 63,6 85,7 71,4

56,3 32,3 66.7 44,4 154,9 116,8 121,4 78,6 122,6 94,0 85,7 57,1 82,4 58,8 142,7 85,7 148,4 89,1 126,3 84,2 100,0 63,6 142,9 85,7 128,6 71,4

Anmärkningar: De tre persongrupper, berättigade till tilläggsransoner, vilka här utvalts som exempel, äro: a. Personer i jordbruksarbete, 20 år och däröver, samt arbetare inom verkstadsindustrien. b . Skogsarbetare i Norrland, Dalarna och Värmland, boende utom hemmet, organiserade i kocklag. c. Byggnadsarbetare m. fl. grupper inom den tyngre industrien. »Tillägg för torrskaffning» avser den tilläggsranson, som utöver grund- och övrig tilläggsranson medgivits åtskilliga grupper av personer, såvitt dessa varit hänvisade att regelbundet i större omfattning leva på medhavd matsäck. — Utöver de i tabellen angivna varuslagen ha tilläggsransoner lämnats vissa personkategorier även beträffande ärter och bönor, ost, ägg, kaffe, te och kakao samt torkad frukt.

371 Bilaga 5.

Varubeslag, som tillkommit eller upphävts under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Beträffande varubeslag, som tillkommit eller upphävts före den 1 juli 1947, se bilaga 5 i delarna IV—VIII.

Tillkomna beslag

Anmärkningar 1

Omnämnt i texten sid.

a, b, c

IX 90

Trän: fiskleverannan . .

a, b, c

IX 110

Kinesisk och japansk träolja

a, b

1X145

Carnaubavax

a, b

1X145

Kungörelse Datum

Dag för beslagets ikraftNr trädande

Varugrupp

Stat. nr

Varuslag

II. Vegetabiliska 15/8 1947 601 17/8 1947

122 123

ämnen.

Hö .. Halm I I I . F e t t , oljor o c h v a x e t c .

21/111947 834 27/111947

» 18/1 1948

9/1 1948

18/1 1948

9/1 1948

251 252 ur 262, 268:2 ur 278

V. Mineraliska o c h ämnen. 13/2 1948

§

t

t

fossila

18/2 1948

439 ur 582: 2

Bensin a, b, c Lättbentyl Annat motorbränsle, vari bensin ingår

1X178

18/1 1948

446 ur 447 469, 470

Paraffin Jordvax Glycerin, rå och renad

a, b, c

1X145

14/111947 820 20/111947 ur 968—975 Garn av papper a, b , c ur 979—990 Bind och segelgarn av papper med undantag' av skördegarn ur 1086 Band av pappersgarn

IX 130

9/1 1948

50 XI. Spånadsämnen samt arbeten därav.

1 I anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället. b : att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: a t t beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

372 Upphävda beslag Kungörelse ang. beslagets hävande

Beslagskungörelse V a i u s 1a g Datum

14/3

1547 Nr

Datum

Nr

Dag för ikraftträd.

2/4 1948

5/4 1948

Beslaget omnämnt å sid.

VIII 92

373 Bilaga 6.

formalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1948. Förkortningar: LK — Statens livsmedelskommission. BK — Statens bränslekommission. PN — Statens Priskontrollnämnd. 1

Kungl. Maj:ts beslut

3 Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

4 Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

Levande djur och anlmaliska

ämnen K. br. 14/11 1941 K. br.

5/12 1941

Fisk: torkad fisk och lutfisk

LK

sill

LK

K. br. 23/1 1942, 4/9 1942

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942, 18/2 1944

ål

LK

K. br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943, 20/10 1944,

diverse saltvattenfisk

LK

LK cirk. 1067, 1258, 1443, 1622, 1817, 1944,2439, 2697, 2773. LK cirk. 551, 574, 610, 686, 733, 782, 833, 856, 897, 947, 1206,1258,1278,1342, 1443, 1676, 1739,1778,1817,2058, 2074,2096,2103,2258, 2316, 2327, 2509, 2539 (färsk o. frusen sill) LK cirk. 679, 931, 1232, 1278, 1592,1817,1994,2221,2327, 2409, 2482, 2523,2719,2773, 2984, (salt o. sockersaltad sill) LK cirk. 1067, 125S, 1443, 1817 (rökt sill) LK cirk. 647, 686,768, 782, 812, 833, 856, 897, 947, 1004, 1080, 1144, 1171, 1206, 1222, 1258, 1350, 1389, 1443,1479,1481,1499,1521, 1536, 1562,1598,1658,1698, 1718,1753,1795,1865,1881, 1937,1957, 2006,2034, 2042, 2044,2095, 2154,2229, 2246, 2267, 2284, 2296,2303, 2317, 2373, 2422, 2482, 2504,2554, 2581, 2608, 2610, 2773 (färsk o. frusen strömming) LK cirk. 871, 1361, 1592, 1817 (salt strömming) LK cirk. 1361, 1592, 1817 (surströmming) LK cirk. 1067, 1258,1443,1817 (rökt strömming, böckling) LK cirk. 686, 833, 897, 1258, 1278, 1443, 1676, 1817 (färsk skarpsill) LK cirk. 931, 1232, 1817 (salt o. sockersaltad skarpsill) LK cirk. 873, 975, 1004, 1452, 1676, 1817 LK cirk. 686, 719, 733, 735, 782, 833, 856, 975, 1004, 1036, 1120. 1139, 1206, 1258,

26/1 1945, 29/6 1945, 1/2 1946

K. br. 12/6 1942, 11/12 1942, 27/8 1943

K. br. 27/11 1942, 30/6 1943

K. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- och fläskvaror: köttvaror som avses i K. K 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

LK

LK

LK

LK

LK LK

K. br. 29/8 1941, 7/8 1942

älgkött

LK

K. br. 29/1 1943

tarmar

LK

1342,1443,1551,1622,1676 1817,1882,1994,2058,2089 2096,2141,2258,2267,23K 2327,2349, 2439,2467, 2509 2539,2697,2773, (berggyltE bergtunga, fjärsing, glys kolja, gråsej, guldlax, ha; havkatt, horngädda, hälle flundra, knot, kolja, ko] mule eller blåvitling, kum mel, kungsfisk, lerskädda lubb, lyrtorsk, långa, m a krill, marulk, piggvar, rocka rödspätta, rödtunga, sand skädda, simpa, skoläst skrubba, slätvar, staksill stenbit, taggmakrill, ton fisk, torsk, vitling, vitling lyra, ålkusa, äkta tunga) L K cirk. 834,947, 1178, 1255 1392, 1499, 1574, 181' (abborre, asp, braxen, fa ren, forell, farna, gädda gös, harr, id, karp, lake lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258, 1443, 1622 1817

LK cirk.734, 796,854,921,10091 1194,1209,1336,1339,14251 1573,1581,1611,1624,1840| 1956,1990,2073,2076, 21871 2205,2232,2252,2260,22921 2336,2425,2550,2725,27581 2763,2775, 278 7,2792,28141 2833, 2860,2864, 2884,2950J 2978,3019,3029,3065,30801 3089,3106 (fläsk) LK cirk. 734,796,854,921,10091 1209,1339,1425,1542,1611J 1624,1840,1990,2187,2260j 2292,2336,2425,2550,2567] 2638,2693,2725,2743, 27581 2763, 2775,2787,2792,2814] 2833,2860,2874,2884,2950] 2978, 3019, 3029, 3080 (kota av nötkreatur, hästar o. fårl LK cirk. 1039, 1202,1736, 1840j 2055, 2452 (renkött) LK cirk. 796, 854, 1C09,1209, 1542,1611,1840,1990,2260, 2425,2725,2775,2860,2874, 2950, 3001, 3048 (organ och| Inälvor) LK cirk. 418, 884, 1535, 1840, 2394, 2425 LK cirk. 1220,1542,1S91, 2321, 2575, 2752

375 1

4 PN medd. 36, 58, 65, 141. 164, 199, 221, 268, 334 (höns, kyckling, anka, gås, kalkon, pärlhöns) PN medd. 52,147,164, 268, 556, 651, 665, 673 (fasan, gräsand, järpe, orre, rapphöns, ripa, tjäder) PN medd. 52, 164, 268, 556, 651, 665, 673 PN medd. 140, 164, 268, 271, 334, 526, 556 LK cirk. 523, 586, 607, 666, 777, 862, 1047, 1137, 1234, 1444, 1629, 1689,1980,2624, 2644, 2676,2729,2778,2883,2973, 3075,3101,3108

i. br. 24/10 1941, 12/12 1941 )/6 1942,23/10 1942,20/11 194S.

tamfågel

PN

C.br. 23/11 1941, 14/8 1942, 4/9 1942

skogsfågel

PN

K. br. 28/11 1941, 4/9 1942

hare, rådjur

PN

K. br. 30/6 1942, 19/2 1943

kanin

PN

K. br 7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

K. br. 28/5 1948

Skummjölk och kärnmjölk

LK

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K . br. 19/9 1941, 26/9 1941, E4/10 1941, 9/10 1942, 6/9 1946 p/9 1947

Ägg

LK

K. br. 4/9 1942, 10/9 lf»43, 1/9 1944, 29/8 1947 K. br. 17/7 1942

Honung, svensk

PN

Tagel och hår m. m.

PN

LK cirk. 408, 442, 598, 632, 726, 876, 974, 1360, 1508, 1687, 1934,1977,1986 2261,2388, 2473.2517,2518,2547,2573, 2653,2659,2699, 2739, 2752, 2772,2797,2827,2883,3048, 3075 (vissa ostslag) LK cirk. 598, 1508, 1934, 1977, (messmör, mesost, getost) LK cirk. 446, 466, 495, 509, 536, 577, 595, 606,636,665,711, 755, 807, 993, 1044, 1279, 1328,1525,1590,1647,1663, 1819,2002,2037,2086,2178, 2220,2372,2408,2462,2469, 2488, 2516, 2687,2705,2741, 2782, 2944, 2969,3011,3069 P N medd. 161, 347, 498, 788, 840, 936 PN medd. 144, 238, 796 (tagel, nöthår, svinhår, renhår, älghår, hundhår och hundull)

Vegetabiliska ämnen K. br. 8/12 1944

PN

P N medd. 537, 553

K. br. 2/10 1942, 6/10 1944, Potatis 17/5 1946,28/11 1947, 23/11948

LK

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942, 22/8 1947

LK

LK cirk. 987, 992, 1015, 1031, 1076,1126,1188,1192,1243, 1264,1292,1300,1312,1337, 1363,1898,2040,2057,2072, 2082,2083,2106,2130,2138, 2157,2213,2255,2273,2287, 2597,2614,2643,3032,3056, 3077 LK cirk. 423, 814, 841, 878, 1449,1604,1946,2852,2887, 2906, 2927, 3093

Blommor: de i julhandeln vanligast förekommande

Stråfoder: hö och halm

376 2

4 Frukt och grönsaker: svenska äpplen och päron

PN

P N medd. 42, 61, 175, 222, 32I 338, 489, 497, 522, 625, 02I 640, 658, 667, 668, 688, 60| 773, 779, 809, 924, 925, 92 931, 937, 944

1 K. br. 14/11 1941, 25/9 1942, 23/7 1943, 20/8 1943, 4/8 1944, 11/5 1945, 30/8 1946 K. br. 8/9 1944

lingon

PN

K. br. 20/11 1942, 31/12 1943, 9/2 1945, 20/4 1945

svenska tomater och gurkor

PN

K. br. 10/11 1944, 16/3 1945 K. br. 16/3 1945 K. br. 24/11 1944, 26/1 1945, 16/3 1945, 11/5 1945 K. br. 11/5 1945, 30/8 1946

svensk gul och röd lök sättlök och sticklök vitkål, morötter, kålrötter, rödbetor svenska frukter och bär samt grönsaker och rotfrukter (andra än de förut nämnda) importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker

PN LK PN

bananer

P N medd. 227, 270, 290, 29 303, 308,428,454,458,56 590, 598, 604, 627 PN medd. 521, 571 LK cirk. 2211 PN medd. 525, 557, 577

PN

PN medd. 607, 614, 617, 02j 627, 657, 777, 781,927,93

PN

P N medd. 216, 217, 218, 23 233, 234, 242, 243, 25. 265, 273, 328, 336, 352, 35i 359, 374, 379, 388, 389, 4oJ 437, 516, 522, 532, 540, 62J 639, 640, 658, 667, 668, 67^ 688, 697, 705, 716, 739, 773 778, 779, 795, 809, 813, 8H 845, 870, 925, 926, 931, 931 944, 964, 980, 1030

PN

P N medd. 710, 771, 846

Te

LK

LK cirk. 1485, 2185, 2774, 303

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 25/8 1944

Brödsäd

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Fodersäd

LK

LK cirk. 411,497, 590, 702, 91 1126, 1164, 1410, 20lJ 2411, 2711, 2936 a, 2936 (vete, råg) LK cirk. 411,497, 661,702, 91 j 1032, 1126, 1410, 1511 i 1511 b, 1890, 2011, 214^ 2411, 2446, 2711, 2847 2936 a, 2936 b, (kom.havrJ blandsäd, vickcr, fodcrärtei

Hire

LK

LK cirk. 1374

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, Ärter: matärter 27/8 1943, 25/8 1944,10/10 1947

LK

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942, 27/8 1943, 25/8 1944

Bönor: bruna bönor

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942, 26/11 1943, 1/8 1947

Utsädesspannmål

LK

Gryn: risgryn

LK

LK cirk. 485, 510, 522, 911, 96-J 1007, 1032, 1126, 1511 t 1511 b, 1993, 2375, 2411 2680, 2974 LK cirk. 485, 573, 592, 911 1252, 1511 a, 1511 b, 1641 1974, 2011, 2411, 2774 LK cirk. 411,522, 592,661,911 1032,1164,1663,1951,2059 2331, 2459,2643, 2742, 29 K 3000 LK cirk. 538, 667, 1298, 1504 1533, 1987

K. br. 11/12 1942, 22/1 1943, 3/9 1943, 17/9 1943, 8/9 1944, 12/10, 26/10, 15/11 1945, 8/3 1946, 29/8 1947

K. br. 22/2 1946 K. br. 16/7 1943

K. br.

7/5

K. br. 26/9

377 1 K. br. 15/8

2 1941

1 Kli

4 LK

LK cirk. 437, 497, 1013, 1486. 1564,1666, 1767, 1963,2937

LK

L K cirk. 1115, 1182, 1193, 1660, 2059, 2459, 2742,3000 LK cirk. 1182, 1700, 2110, 2499, 2785, 3015

Fröer: K. br. 4/12 1942, 29/1 1943, 26/11 1943 ". K. br. 8/1 1943, 21/1 1944, 30/12 1944, 21/12 1945, 30/12 1946, 19/12 1947 K. br. 26/11 1943

vallväxt- och

rotfruktsfrö

LK köksväxtfrö LK

LK cirk. 1660, 1951, 2059, 2331, 2459, 2649, 2742, 2910, 3000

LK

LK cirk. 476, 477, 513, 593, 1980, 2778, 3015, 3037, 3075 (smör) LK cirk. 475, 593, 697, 843, 1980, 1998, 2201,2829,3015 (margarin) LK cirk. 477, 843, 1630, 1813, 1992,2131,2779,2945,3099 (flott, talg m. m.) LK cirk 451, 792, 1505, 1855, 2028, 2251, 2486

oljeväxtfrö

Fett och oljor av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung K. br. 10/10 1941, 14/9 1944, 2/3 1945, 28/2 1947

Fcttvaror: råvaror

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Trän

matfett

och

fett-

LK

Produkter av livsmedelsindustri m . in. s a m t fodermedel K. br. 28/5 1943, 27/2 1948

Chokladvaror

PN

PN medd. 316, 319, 426, 861, 887, 995. LK cirk. 1436, 1774, 2281, 2443, 2809, 2859 L K cirk. 836, 944, 1030, 1083, 1201.1625,1748,1901,1936, 2067,2147,2216, 2453, 2493, 2522, 2710, 2795, 2939,3079 LK cirk. 2216, 2225, 2493, 2596, 2747, 2752, 2776,2795,2809, 2880, 2955, 3034, 3037,3104

Bröd: K. br. 30/6 1942, 2/6 1944

mjukt matbröd

LK

K. br. 23/3 1945, 17/5 1946

mjukt

LK

K. br. 8/10 1943, 14/1 1944, 18/2 1944 K. br. 5/12 1947

kaffebröd

Konditorivaror

PN

P N medd. 372, 406, 450, 468, 868

Smörgåsar

PN

P N medd. 979 (för Stockholm med omnejd)

kött- och fläskkonserver

LK

fisk-, skaldjurs- och sakskonserver

grön-

PN

LK cirk. 786, 1209,1496,1840, 1899 P N medd. 197, 209, 285, 302, 333, 397, 433, 535, 669, 842, 1039

Mineralvatten och läskedrycker

PN

Konserver: K. br. 24/4

1942 K. br. 30/10 1942

K . b r . 8/12 1944, 16/2 1945, 30/1 1948, 26/6 1948

PN medd. 534, 569, 910, 919, 951, 983, 1035 |

378 2

4 Fodermedel: oljekraftfoder

LK

fodercellulosa

LK

K. br. 12/12 1941

standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar

LK

K. br. 22/10 1943

vetegroddar, sopmjöl, foderbröd avrens av brödsäd, ärter och vicker samt mältad brödsäd klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage

LK

L K cirk. 437, 748, 1450, USi 1538,1767, 1925,2304,267 LK cirk. 426, 554, 696, 748 910, 972, 1003, 1767 LK cirk. 531, 648, 793, 1018 1163,1208,1728,1767,1824 2027,2135,2389,2511,2673 2696, 2748, 2802, 2907 LK cirk. 1636, 1767,2115,299

LK

L K cirk. 1612, 1876

LK

LK cirk. 531, 638, 1097, 1108 1463,1610,1767,1963,2942 3090, 3097 LK cirk. 649, 814, 1097, 1463 1767, 2942, 3090 L K cirk. 619, 1767, 2219 LK cirk. 746, 785, 1037, 1215 1767, 1838, 2806

dikalciumfosfat och mineralfoderblandningar diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, solrosmjöl, vetefodermjöl, melass, betfor, fodersirap, sockersnitsel, betmassa m. m.)

LK

K. br. 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943, 17/9 1943 K. br. 15/8 1941, 16/10 1942

K. br. 12/11 1943 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942, 8/7 1943 K. br. 30/1 1942 K. br. 22/5 1942 K. br. 24/7

1942 K. br. 23/10 1942 K. br.

5/3

1943 M i n e r a l i s k a och nen K. br. 30/6 1947, 11/7 1947, 21/11 1947

LK LK LK LK

LK

LK cirk. 872, 1767, 1894, 2734 3020 LK cirk. 1037, 1767, 1838, 2464 2465, 2560, 2579, 2806,290 LK cirk. 1306, 1522, 1568, 1767 2046, 2265, 2389, 2740 2937 2956, 2992

fossila

Stenkol, koks och kolbriketter

BK

BK cirk. 559, 564, 630

Bränntorv: K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. K. 3/3 1944 (nr 64) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K. br. 24/7

vid försäljning från producent

—

vid försäljning från återförsäljare

BK

BK cirk. 133, 210, 262, 285

Strötorv, torvmull och torvströ

LK

LK cirk. 831, 982, 1468

PN

P N medd. 87,120, 176,189, 452 552, 555, 660, b H

PN

P N medd. 189

PN

P N medd. 87, 120

Smörjmedel: K. br. 17/4 1942

K. br.

2/10 1942

K. br. 17/4

smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära smörjmedel framställda av skifferråolja paraffin

379 1

1 Trätjära, avsedd a t t använda 5 för annat ändamål än son i flytande bränsle

PN

P N medd. 292, 677 fträtiära för bestryknings- eller impreg neringsändamål m. m.)

K. br. 14/11 1947

Ljus

PN

P N medd. 972, 973

K. br. 17/6

Lim: autoklavlim samt drag lim och gelatinlim

PN

P N medd. 317

Konstgödsel

LK

LK cirk. 1026,1294, 1415, 1599 1785,1918, 2203, 2306,2376 2506, 2526,2631, 2641, 2763 2861, 2898, 2967 (kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ammoniumsulfat, ljungasalpeter, köpingsalpeter, kali, kainit, superfosfat, thomasfosfat m. m.)

PN

P N medd. 335

4 K e m i s k a produkter m . m . s a m t gödselmedel K. br.

9/4

1943 C. br. 30/10 1942, 23/3 1945

Hudar, s k i n n och pälsverk s a m t arbeten därav K. br. 30/7 1943

Fårskinn, svenska, vade, klippta

K. br. 30/6

Arbetshandskar

PN

P N medd. 330, 689

Skodon: vissa småbarnsskor

PN

P N medd. 981

PN

P N medd. 94, 101, 815

PN

P N medd. 915

1943 K. br. 12/12 1947

K. br. 17/4 1942, 8/11 1946 K. br. 13/6 1947

K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr 890) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K. K. 9/10 1942 (nr 811) K. K. 11/12 1942 (nr 940) K. K. 31/12 1942 (nr 966) K. K. 13/8 1943 (nr 658) K. K. 22/6 1944 (nr 356) K. K. 30/9 1944 (nr 668) |

barkgar-

K a u t s c h u k , guttaperka och balata s a m t arbeten därav Cykelgummi: cykeldäck och cykelslangar Automobildäck, begagnade o. regummerade Trävaror o c h kork s a m t arbeten därav Ved: vid försäljning från producent

—

380 2

K. K. 12/12 1947 (nr 964) K. K. 11/6 1948 (nr 306) K. br. 12/12 1947, 11/6 1948 K. br. 30/9 1944, 14/6 1946 K. br. 19/6 1942

vid försäljning från producent massaved, flottnlngsbrännved och props vid försäljning från återförsäljare

BK

BK cirk. 597, 637

BK

BK cirk. 298, 309, 329, 33 PN medd. 774 BK cirk. 152, cirk. skr. 26 1943

BK

K. br. 17/9 1943, 24/5 1946

Andra trävaror: sågtimmer av furu och gran

K. br. 25/9 1942, 8/2 1946, 10/5 1946, 9/5 1947, 2/4 1948

sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran

PN

rundvirke av björk, bok, ek, K. br. 15/10 1943, 27/10 1944, al och asp 23/11 1945 sågade varor av björk K. br. 22/12 1943 K. br. 27/8 1943, 14/1 1944 sågade varor av bok Träfiberplattor K. br. 23/5 1947 Träko) K. K. 28/6 1941 (nr 602) K. K. 22/8 1941 (nr 703) K. K. 12/6 1942 (nr 340) K. K. 21/4 1944 (nr 166) K. K. 9/5 1947 (nr 165) K. K. 4/6 1948 (nr 280) icke bearbetat stubbugnskol K. br. 23/3 1945

PN

PN

PN PN PN

1 PN medd. 354, 369, 375, 38 399, 415, 507, 512, 52 642, 767, 898, 1026 P N medd. 181, 204, 283, 60 706, 722, 746, 747, 750, 70 823,827,828,899,900, 10l| 1027 PN medd. 370, 400, 513, 67 830, 968 P N medd. 395, 400, 533 P N medd. 353, 969 P N medd. 353

—

BK PN

BK cirk. 333, 540, 636

Skördegarn

LK

K. br. 10/3 1944

Puts- och polertrassel, innehållande fibrer av ull, bomull, cellull, konstsilke, lin, jute eller hampa

PN

LK cirk. 789, 811, 879, 118 1265,1445,1796,2156,249 2796, 3041 (skördegarn o. pappersgarn) P N medd. 431

K. br. 14/5 1948

Pnpper: toalettpapper Spånadsämnen samt arbeten därav

K. br.

8/5

1942 K. br. 4/2 1944

Lackduk, svensktillverkad

PN

P N medd. 420

K. br. 10/3 1944

Gummiträd samt elastiska band, snören och vävnader, tillv. av gummitråd och textilmaterial

PN

P N medd. 506, 544, 545

K. br. 10/3 1944

Band, vävda och flätade, sytråd och sysilke

PN

K. br. 6/7 1945

Bindor, hygieniska

PN

P N medd. 475, 558, 559, 63 635, 762, 786, 854, 880, 89 917, 945, 963, 998, 1037 P N medd. 621, 862

Andra textilvaror: K. br. 29/8 1941, 24/7 1942

vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln)

PN

P N medd. 269, 693, 785, 8C 941, 992 (bomullsgarn) PN medd. 313, 435, 436, 49 592, 605, 758, 853, 864, 86 947, 948, 949, 1014, 101 1028, 1029 (ullgarn) P N medd. 436, 606 (cellullgar

381 1

1 P N medd. 59, 60, 64, 72,78,119, 142, 151, 173, 174,200,201, 202, 203, 223, 224, 225, 236, 237, 256, 257, 258, 259, 276, 277, 304, 305, 311, 361, 362, 411, 412, 429, 430, 462,463, 483, 548, 549, 587, 588, 609, 610, 655, 656, 687, 700, 731, 732, 790, 799, 822, 837, 883, 895, 918, 922, 962, 967, 994 (bomulls-, ylle-, cellull- och konstsilkevävnader) P N medd. 263, 264, 281, 282, 324,325, 409,410,441,442, 482, 486, 487, 488, 538, 539, 619, 620, 629, 630, 702, 703, 743, 744, 791,855,893,934, 988, 1041, 1042 (trikå- och strumpartiklar) PN medd. 59, 180, 228, 298, 331, 332, 380, 451, 480, 490, 519, 573,691,692,695,729, 784, 816, 822, 837, 844, 879, 883, 891, 896, 901, 903, 923, 932, 967, 993, 1008 (konfektion) P N medd. 946 (importerade textilvaror) P N medd. 1038 (vaxduk) P N medd. 811, 950, 989 (gasbindor) PN medd. 455,460,810, 826,956 (mössor) PN medd. 309, 401, 481, 561, 562, 733, 734, 929, 991 (tågvirke och repslageriprodukter)

K.br. 12/2

priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bomull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikå varor, garner samt konfektion av standard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshandeln)

PN

K. br. 12/2

1943 T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter (i detaljhandeln)

PN

K. br. 28/2 1947

textilvaror, tillverkade av konstfibrer el. konsthart ser lönarbeten, avseende garner, vävnader, trikåartiklar, strumpor och konfektionsartiklar

PN

K. br. 10/3 1944, 28/2 1947

PN

4 K. br. 23/2 1945

tågvirke och repslageriprodukter

PN

K. br. 30/6 1944

Pappmattor, impregnerade med asfalt

PN

P N medd. 470, 653

PN

P N medd. 982, 997

Arbeten a v sten o c h andra mineraliska ä m n e n etc. K . b r . 28/11 1947

Isoleringsflaskor Oädla metaller och arbeten därav

C. br. 18/12 1942, 31/12 1943

Aluminium m . fl. metaller samt halvfabrikat därav

PN

P N medd. 402, 541 (aluminium)

C.br. 20/11 1942, 31/12 1943

Aluminiumkärl oeh emaljerade kärl (i detaljhandeln)

PN

PN medd. 219, 405, 551, 628, 719, 852 (aluminiumkärl) PN medd. 220, 520, 865 (emaljerade kärl)

PN

PN medd. 776, 789, 859

K. br. 26/7 1946

Maskiner, apparater o c h e l e k t r i s k materiel Badiomoltagningsapparater

382 1

2 K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50) K. K. 9/3 1945 (nr 55) K. K. 8/2 1946 (nr 34) K. K. 6/2 1948 (nr 32)

Virkeslrausportcr: biltransporter av sågtimmer, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol

•1

Transportväsen

K. br. 19/3 1948 K . b r . 10/9 1943, 31/12 1943, 15/2 1946

K. br. 21/4 1943, 15/2 1946

d:o Fartygsfraktcr: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av massaved, props, långved och kastved d:o av annat gods

(PN medd. 88, 98, 110,117,11 163, 241, 260, 266, 288, 34 391, 432, 574, 583, 708, 70 990) PN

PN medd. 1002

PN

PN medd. 349, 514, 582, 7^

PN

PN medd. 297, 407, 514, 581 715, 940

PN

P N medd. 975, 1034

PN

PN medd. 515, 603, 847, 87 955, 974

Tvätt K. br. 17/10 1947

Vatlcnt vattning och därmed sammanhängande tjänster Restaurangväsen

K. br. 6/10 1944, 21/2 1947

Bum, måltider och helpension vid turisthotell och därmed likställda restauranger och pensionat

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. [23]

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [61 Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda foretags ekonomiska förhållanden. [81 Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [171 ... Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. [27] • Ju I

Industri.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Handel och sjöfart. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18]

Kommunalförvaltning. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. [24] Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. [9]

Kommunikations väsen. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21]

Bank-, kredit- och penningväsen. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om Inrättande av en statlig affärsbank. [131

Politi. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [71 • ... Utredning rörande folkpensionarernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [15] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31] nälso- och sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [11] Allmänt näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:17. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkrattkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10] 2:3—4. Uppsala län och Södermanlands län. [29]

Försäkringsväsen. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. [25]. 2. Betankande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. [26]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Dissenterlagskommittén. Betänkande me< förslag till religionsfrihetslag m. m. [20] Folk- och skolbibliotek. Betänkande ocl förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. [28]

Försvarsväsen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16] Betänkande rörande gallring av handlinjar hos vissa av försvarets myndigheter. [22]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Esselte aktiebolag Stockholm 1949 91620S