Inrättande av ett sjöfartsverk betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A- ^

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:21 Handelsdepartementet

INRÄTTANDE AV ETT SJÖFARTSVERK Betänkande avgivet av inom tillkallade

handelsdepartementet sakkunniga

Stockholm 1954

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk

förteckning

1. Svensk namnbok 1954. Statens Reproduktionsanstalt. 224 s. Fi. 2. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. Idun. 447 s. E. 3. Kollektivhus. Victor Petterson. 116 s., 20 s. pl- S. 4. Moderskapsförsäkring m. m. Idun. 154 s. s. 5. Vården vid ungdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 s. s. 6. Ärvdabalk. Norstedt. 257 s. Ju. 7. Nordisk passfrihet. Del III. Upphävande av all >asskontroll vid gränserna mellan de nordiska änderna. Gernandt. 39 s. u. 8. Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikation. Gummesson. 14 s. j u . 9. Betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. Gummesson. 90 s. ju. 10. Förslag till lag om sparbanker m. m. Victor Petterson. 330 s. Fi. 11. Yrkesutbildningen. Hseggström. 467 s., 2 kartor. F,. 12. Elkraftförsörjningen. Kihlström. 473 s. K. 13. En gemensam nordisk marknad. Victor Petterson. 120 s. H . 14. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. Norstedt. 165 + VI s. s. 15. Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. Gernandt. 55 s. c. 16. Förslag till jordrationaliseringslag m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 130 s. jo. 17. Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. Kihlström. 72 s. Ju. 18. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. Egnellska. 80 s. Fi. 19. Förslag till ändrad företagsbeskattning. Idun. 418 s. Fi. 20. Nordiska post- och teletaxor. Gummesson. 36 s. U. 21. Inrättande av ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 s. H.

f

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1954:21

Handelsdepartementet

feåw

INRÄTTANDE AV ETT SJÖFARTSVERK Betänkande avgivet av inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga

STOCKHOLM 1954 GUMMESSONS BOKTRYCKERI

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

5 Kap. I.

Inledning Utredningsdirektiven Sättet för utredningsarbetets bedrivande

G 6 9

Kap. II.

Nuvarande organisation och arbetsuppgifter Lotsverket Sjökarteverket Väg- och vattenbyggnadsverket Kommerskollegium Övriga myndigheter

11 11 IG 20 24 37

Kap. III.

Allmänna synpunkter Synpunkter i fråga om sjöfartens struktur Splittringen av handläggingen av ärendena på sjöfartsområdet

41 41 44

Kap. IV.

Principförslag Förslag om inrättande av ett sjöfartsverk enligt de ursprungliga direktiven (alternativ I) Förslag om inrättande av ett sjöfartsverk enligt de utvidgade direktiven (alternativ II) Utredningens bedömning av de båda alternativa förslagen . . . .

68 7G

Kap. V.

Sjöfartsverkets organisation Inledning Sjöfartsverket enligt alternativ I Sjöfartsverket enligt alternativ II

77 77 77 90

Kap. VI.

Anslagsberäkningar Anslag till sjöfartsverket enligt alternativ I Anslag till sjöfartsverket enligt alternativ II

100 100 103

Kap. VII.

Sammanfattning

106 Bilaga

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Handelsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade genom beslut den 17 november 1950 chefen lör handelsdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att verkställa utredning rörande vissa administrativa organisationsfrågor på sjöfartens område. Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 7 december 1950 såsom utredningsmän numera landshövdingen G. A. Widell, överdirektören i sjökarteverket J. R. Edman, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, sjökaptenen C. E. Ericsson, byråchefen i kommunikationsdepartementet G. V. Hall, kanslirådet i handelsdepartementet P. Å. Hartvig och drätseldirektören i Uddevalla C. E. Sahlgren. Tillika uppdrogs åt Widell att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Sedan Ericsson i maj 1951 begärt entledigande från sitt uppdrag, tillkallade departementschefen den 1 juni 1951 numera förste hovmarskalken, kontcramiralen S. E. P-son Wetter att i Ericssons ställe vara ledamot av utredningen. Jämlikt beslut den 15 maj 1951 och den 11 juni 1953 förordnade departementschefen förste kanslisekreteraren L. E. österholm respektive kamreraren A. H. Wennerberg att vara sekreterare åt utredningen, Wennerberg från och med den 1 juli 1953. österholm har från och med ingången av år 1954 frånträtt sitt uppdrag. Genom beslut den 21 mars 1952 och den 25 februari 1954 förordnade departementschefen vägingenjören J. V. Sundberg respektive förste kanslisekreteraren H. H. M. W. Silfversiolpe att vara experter åt utredningen. Utredningen har benämnts sjöfartsorganisationsutredningen. Utredningen får härmed vördsamt överlämna två alternativa förslag till samordning av den statliga förvaltningsverksamheten på sjöfartens område. Utredningen, som den 27 november 1953 erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att verkställa utredning om den framtida organisationen av livräddningsväsendet till sjöss, kommer framdeles att framlägga separat förslag i detta ämne. Stockholm den 16 juli 1954. G. A. Widell Richard Edman Gösta Hall E. Sahlgren E. Wetter

Åke Hartvig / Allan Wennerberg 5

KAPITEL I

Inledning Utredningsdirektiven I anförande till statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 17 november 1950 meddelade chefen för handelsdepartementet direktiv för utredningens arbete. Departementschefen yttrade därvid till en början följande. 19M års hamnutredning har den 6 maj 1949 avgivit betänkande med förslag angående svensk hamnbyggnadspolitik (SOU 1949:21). I betänkandet framläggas, efter en lingående redogörelse för det svenska hamnväsendets nuvarande struktur, en rad förslag, som syfta till att på olika vägar skapa större planmässighet i hamnbyggnadspolitiken. Utredningen framhåller, att granskning från statens sida av förslag till nybyggnad eller utbyggnad av hamnar i högre grad än hittills bör ske med beaktande av de samhällsekonomiska intressena. En viss skärpning vid prövning av ärenden rörande statsbidrag till hamnbyggnader anses önskvärd. Statens hamnorgan bör noga följa utvecklingstendenserna på handelns, sjöfartens och transportväsendets områden med hänsyn till deras inverkan på hamnbehovet. Till ledning för den statliga hamnpolitiken bör upprättas en ständigt aktuell översikt, en generalplan över landets hamnoch farledsväsende. Utredningen understryker, att stor splittring råder i fråga om statens befattning med hamnärenden. Sålunda utredas frågor om inrättande av allmän farled och allmän hamn av vattendomstolarna. Kommerskollegium handlägger ärenden angående hamntaxar och hamnområden samt avger utlåtanden i hamnbyggnadsfrågor, om statsbidrag till hamnar m. m., medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen svarar för den tekniska granskningen av byggnadsprojekt, som avses bli utförda med statsbidrag, utför vissa arbeten i egen regi och kontrollerar andra. Lotsstyrclsen ansvarar för ut6

prickning och fyrbelysning av farleder ooh hamninlopp. Till sjökarteverket anmälas alla ändringar i samband med hamnbyggande; denna myndighet har sålunda kontroll över hamnarnas och farledernas djupförhållanden. Även andra myndigheter ha att bevaka intressen, berörande hamnarna. Hamnutredningen ansluter sig till den uppfattning rörande väg- ooh vattenbyggnadsstyrelsens organisation, som kommer till uttryck i propositionen nr 286 till 1946 års riksdag, enligt vilken ämbetsverket borde så omorganiseras att det väl kunde fylla sin uppgift såsom det för den statliga hamnbyggnadspolitiken i första band ansvariga ämbetsverket. Utredningen föreslår, att vägoch vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå, förstärkt med viss tekniskt men framför allt samhällsekonomiskt utbildad personal med erfarenhet av näringspolitiska frågor, skall utgöra en hamnavdelning med en överdirektör såsom chef. Hamnavdelningen skulle uppdelas på två byråer, en teknisk och en ekonomisk, samt ett kansli. Till det nya organet skulle från kommerskollegium överflyttas handläggningen av hamwtaxe-, hamnområdes- och hamnordningsfrågor. Fyra av utredningens tio ledamöter ha i ett särskilt uttalande reserverat sig för ett bibehållande av i huvudsak nu gällande fördelning av ärendena mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium. Enligt reservanterna bör kommerskollegium, för att tillfredsställande kunna ur samhällsekonomisk synpunkt pröva ärenden rörande nyanläggning och utbjiggnad av hamnar, förstärkas med en för dylika frågor speciellt kvalificerad tjänsteman. Vid remissbehandlingen av betänkandet har endast ett fåtal remissinstanser biträtt utredningens förslag beträffande ett centralt hammorgan. Vissa myndigheter, däribland väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, ansluta sig närmast till reservantemas ståndpunkt. I några yttranden framföres tanken på en mer eller mindre radikal centralisering av den statliga hamn- och sjöfartspolitiken.

Lotsstyrelson finner bl. a., att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollogium icke äro särskilt ägnade att fungera såsom centrala haimnorgan. Lotsstyrelsen ansluter sig till vad i betänkandet uttalas om den splittring, som för närvarande föreligger i fråga om den statliga handläggningen av ärenden angående sjötransportväsendot, och anser att sådan splittring är för handen även i fråga om hamn- och farledsärendena; man bör enligt styrelsens mening för den statliga prövningen av dessa ärenden sträva till samma enhetlighet, som finns inom andra områden av transportväsendet. Denna uppfattning leder styrelsen till den slutsatsen, att vad som i första hand erfordras är att handläggningen av ärenden rörande sjötransportväsendet sammanföres till ett centralt ämbetsverk. Till ett sådant ämbetsverk bör enligt styrelsen hänföras de institutioner, som för närvarande ha att sörja för vad som populärt kan benämnas sjöfartens hjälporgan, alltså lots- och fyrväsendet, livräddningsväsendet, . sjömätningsväsendet, hamn- och farledsväsendet, isbrytningsverksamheten samt fartygsinspektionen. Därest hamn- och farledsärendena infogas i ett ämbetsverk av nu föreslagen typ, vore det säkerligen mest önskvärt, framhåller styrelsen, att jämväl de grupper av dessa ärenden, som för närvarande tillhöra kommerskollegii handläggning — hamntaxe-, hamnordnings-, hamnområdes- m. fl. ärenden — tillfölle det sålunda nj'organiscrade ämbetsverket. Av övriga remissinstanser har landsorganisationen betecknat det som ovisst, om utredningen åstadkommit en tillräckligt rationell lösning av organisationsfrågan, vilken lämpligen bör ses i anslutning till förhållandena inom hela sjöfartsnäringen. Landsorganisationen framhåller, att tiden nu synes mogen att överväga inrättandet av ett centralt ämbetsverk för sjöfartsnäringen. Någon egentlig utökning av den statliga administrationen skulle härigenom icke behöva komma till stånd, då reformen närmast innebär en centralisering och rationalisering av förvaltningsuppgifter, som nu äro fördelade på flera olika ämbetsverk. Departementschefen konstaterade, att hamnutredningens förslag hade aktualiserat frågan om den lämpliga organisationen av statens uppgifter på sjöfartens område. Såsom hamnutredningen fram-

hållit präglades den nuvarande organisationen av en föga lycklig splittring på olika myndigheter. Detta förhållande motiverade enligt departementschefens mening, att förevarande organisationsfrågor närmare övervägdes. Den av hamnutredningen föreslagna lösningen av frågan, vilken dock främst toge sikte på hamnpolitiken, hade — anförde departementschefen — av flertalet remissinstanser avvisats såsom mindre lämplig. Vid remissbehandlingen hade andra uppslag framkastats. Lotsstyrelsen hade framfört tanken på att sammanföra sjöfartens hjälporgan till en myndighet. Från annat håll hade föreslagits inrättande av ett centralt organ för hela sjöfartsnäringen. Departementschefen anförde vidare. Statens befattning med sjöfarbsfrågor avser två i viss utsträckning artskilda problemkomplex, nämligen dels de kommersiellt, tekniskt och socialt präglade frågor, som direkt gälla sjöfartsnäringens — rederiernas och sjöfolkets — villkor, dels frågorna om hamnar, farleder och över huvud taget framkomstmöjligheter till sjöss. Ärenden tillhörande den förra kategorien äro för närvarande koncentrerade till kommcrskollcgium och jag anser icke skäl föreligga att utbryta dem från denna myndighet. Annorlunda förhåller det sig med ärenden av den senare kategorien. Det synes uppenbart, att den nu gällande onganisationen för statliga förvaltningsuppgifter på sjötransportväsendets område ej kan anses fullt tillfredsställande. Ärenden rörande sjöfartens hjälporgan äro splittrade på olika myndigheter, varför intet statligt organ kan sägas ha önskvärd överblick över och möjlighet att sammanhålla dessa uppgifter. Detta kan givetvis medföra att den av statsmakterna bedrivna politiken i dessa frågor ej präglas av den planmässighet och kontinuitet som önskvärt vore. Så har, som av det föregående framgår, förmenats vara fallet i fråga om hamnpolitiken. Vidare uppstår risk för att erforderliga avgöranden ej kunna fattas med tillbörlig snabbhet. Dessa olägenheter torde mest effektivt kunna hävas genom att uppgifterna planmässigt samordnas.

Departementschefen förordade därför, att en utredning verkställdes i syfte att undersöka möjligheterna att i lämplig utsträckning samordna ärenden rörande sjöfartens hjälporgan, eventuellt att hänföra alla sådana ärenden till ett verk. En sådan utredning borde behandla sitt material ur organisatorisk och administrativ synpunkt och i princip icke föreslå nya eller väsentligt ändrade uppgifter för staten på förevarande område. Utgångspunkten för utredningen borde sålunda vara att undersöka på vad sätt de personella och materiella resurser på sjötransportväsendets område, som nu funnes tillgängliga hos flera olika verk, bäst skulle kunna utnyttjas. Om utredningen ansåge att dessa resurser borde sammanföras till ett enda organ, borde förslag härom framläggas. De verk, som kunde tänkas ingå i en sådan organisation, vore i första hand lotsstyrelsen, sjökarteverket samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till den del denna sysslade med hamn- och farledsärenden. Ärenden rörande livräddningsväsendet syntes böra hänföras till det nya organet. Eventuellt borde också isbrytningsfrågorna samt hamntaxe-, hamnordningsoch hamnområdesärenden handhavas av det tilltänkta verket. Emellertid borde, om t. ex. hamntaxefrågorna ansåges böra utbrytas ur kommerskollegium, speciella anordningar träffas så att kollegium ändå kunde följa dessa ärenden, som stode i nära samband med ämbetsverkets uppgifter med avseende å sjöfartsnäringen i stort. Det förtjänade vidare att undersökas i vilken form det eventuella nya verket kunde taga befattning med frågor om inrättande av allmänna hamnar och farleder. Därest utredningen skulle finna att förut angivna önskemål om sjöfartspolitikens samordning kunde vinnas utan ärendenas hänförande till ett enda organ — t. ex. genom en partiell omgruppering av nu olika verk åvilande

uppgifter — borde utredningen framlägga de förslag, vartill utredningen från denna utgångspunkt kunde komma. — Därest utredningen ansåge sig böra förorda inrättandet av ett samordnande verk, borde den utarbeta ett detaljerat förslag till organisation. Därvid borde iakttagas att statens sammanlagda kostnader för administreringen av sjöfartens hjälporgan icke finge överstiga nuvarande nivå. Utredningen borde klargöra såväl hur verkets centrala organ skulle uppbyggas som hur lokalförvaltningen skulle organiseras samt vidare ägna uppmärksamhet åt handhavandet av verkets materiella resurser i form av fartyg, teknisk utrustning etc. Vid placering i lönegrad av verkets tjänstemän borde dittills i statsförvaltningen tillämpade principer följas. Utredningen borde framlägga förslag till personalförteckning samt avlönings- och omkostnadsstat ävensom beträffande erforderliga författnings- och instruktionsändringar. I skrivelse den 12 juni 1953 hemställde statssekreteraren i handelsdepartementet enligt uppdrag, att sjöfartsorganisationsutredningen såsom ett alternativ måtte pröva tanken på ett sjöfartsverk, vilket skulle omfatta även de sjöfartsuppgifter, som enligt de förut angivna direktiven förutsatts skola kvarbliva hos kommerskollegium. I skrivelsen anfördes härutinnan följande. När man inom handelsdepartementet i november 1950 utarbetade direktiv för utredningen rörande omorganisation av de statliga sjöfartsorganen, övervägdes bl. a. frågan, huruvida man borde söka få till stånd ett verk, omfattande sjöfartens hjälporgan, eller ett fullständigt sjöfartsverk, som skulle taga befattning inte endast med de komimunikationstekniska frågorna utan också med sjöfartsnäringens ekonomiska och sociala villkor över huvud. Efter viss tvekan stannade man då för det förra alternativet. Sedan nämnda tidpunkt har frågan

emellertid delvis kommit i ett annat läge. I samband med att beslut vid 1953 års riksdag fattats om ny lagstiftning rörande konkurrensbegränsande åtgärder har kommerskollegii organisation och uppgifter på detta område utvidgats avsevärt. Det är möjligt att kommerskollegium inom de närmaste åren även i andra hänseenden kan komma att erhålla ändrad och vidgad organisation. Med hänsyn till dessa omständigheter synes det tänkbart att alla sjöfartsfrågor avskiljas från kollegium.

Sättet för bedrivande

utredningsarbetets

Vid fullgörande av sitt uppdrag har utredningen haft överläggningar med representanter för olika myndigheter. Detta gäller i första hand de av utredningsarbetet direkt berörda verken, men rådplägning har också skett med andra myndigheter, såsom arbetarskyddsstyrelsen, statens organisationsnämnd, överstyrelsen för yrkesutbildning, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt statens handels- och industrikommission m. fl. Utredningen har även sammanträffat med bl. a. representanter för såväl redarnas som de ombordanställdas organisationer i syfte att få del av de båda parternas erfarenheter av den nuvarande statliga organisationen på sjöfartsområdet och deras önskemål vid en eventuell förändring av denna organisation. Utredningen har vidare haft kontakt med representanter för Svenska hamnförbundet. I syfte att närmare studera vissa delar av de förvaltningsområden, som beröras av uppdraget, har utredningen företagit två resor inom landet, nämligen en resa i juni 1951 till Göteborgs och Bohus län samt en resa i april 1952 till Norrland. Vid förstnämnda resa besöktes lotsverkets distriktsexpedition och vägförvaltningens hamnavdelning i Göteborg samt hamnen därstädes, varefter en sjöresa

företogs mellan Göteborg och Uddevalla med lotsverkets tjänstefartyg "Göteborg". Under sjöresan besöktes några av lotsverkets lots- och fyranläggningar, Sjöräddningssällskapets livräddningsstation vid Rörö samt vägförvaltningens förråd och verkstad i Lysekil. Vidare studerade utredningen då pågående sjömätningar vid Marstrand, varjämte utredningen besökte vissa fiskehamnar samt hamnarna i Lysekil, Marstrand och Uddevalla. Vid resan till Norrland medföljde utredningen statsisbrytaren Ymer på en isbrytarexpedition mellan Holmsund och Rönnskär. Utredningen har vidare i augusti 1953 företagit en studieresa till Finland och där tagit del av organisationen av det centrala verket för handhavandet av de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartsområdet, den finska sjöfartsstyrelsen. Denna, som lyder u n d e r handelsoch industriministeriet, är organiserad på fyra avdelningar, nämligen sjöfartsavdelningen, lots- och fyravdelningen, sjökarteavdelningen samt kansliavdelningen. I den mån ärendena på sjöfartsområdet icke handläggas inom handelsoch industriministeriet är styrelsen den centrala myndigheten för handläggning icke blott av ärenden, som angå lots- och fyrväsen, sjömätning jämte sjökortsutgivning, utan även i stort sett av sådana ärenden, som i Sverige på sjöfartsområdet handläggas av kommerskollegium. Därjämte handläggas i sjöfartsstyrelsen ärenden, som avse — förutom skötseln av Hangö statshamn — övervakningen av kommunala och privatägda hamnar. Planläggning och utförande av nya hamn- och kanalanläggningar ombesörjes däremot av styrelsen för väg- och vattenbyggnader. Inom utredningen har utarbetats dels en historik rörande den svenska sjöfartsförvaltningen dels ock en närmare redogörelse över den förut angivna fin9

ska organisationen på sjöfartsområdet ävensom en schematisk uppställning över motsvarande myndigheter i Danmark och Norge. Med hänsyn till den återhållsamhet med avseende på tryckning av histori-

ker och jämförelser med utländska förhållanden m. m., som enligt anvisningarna till kommittékungörelsen bör iakttagas, har utredningen icke ansett sig i betänkandet böra återgiva ifrågavarande material.

KAPITEL II

Nuvarande organisation och arbetsuppgifter För de verk, som beröras av utredningens arbete, lämnas i det följande en redogörelse beträffande deras huvudsakliga organisation och arbetsuppgifter. Ehuru det ansetts nödvändigt att lämna en åtminstone i vissa avseenden ganska uttömmande redogörelse må ändock, då det gäller detaljer, hänvisas till verkens instruktioner och arbetsordningar. För verkens personaluppsättning lämnas endast summariska uppgifter, enär personalens placering i olika tjänster och grader liksom dess fördelning inom olika delar av verken framgå av kap. V. I ett sista avsnitt av detta kapitel redogöres i korthet för vissa frågor på sjöfartens område, vilka handläggas av andra myndigheter än de ovan avsedda.

Lotsverket (tillhörande handelsdepartementet) Enligt instruktionen för lotsverket den 24 november 1923 (nr 404) 1 skall lotsstyrelsen såsom centralmyndighet för lotsverket svara för det statliga lots- och fyrväsendet. Styrelsens uppgift är att ombesörja lotsningstjänsten vid landets kuster och i Mälaren samt att för den allmänna sjöfarten hålla fyrar, fyrskepp samt andra sjömärken och säkerhetsanordningar ävensom att handha det statliga sjöräddningsväsendet. Förhållandet mellan sjöfarten och lotsverket regleras främst genom förord1

Instruktionen ändrad, se SFS 11/1933, 402/ 1937, 208/1938, 445/1939, 434/1940, 317/ 1946 och 391/1952.

ningen den 4 juni 1937 (nr 330) angående lotsverket (lotsförordningen) 1 . Skyldighet att anlita lots och att erlägga loispenningar föreligger i princip för fartyg vid resor mellan Sverige och utlandet. Lotspenningarna utgå huvudsakligen enligt dels en enhetlig lotstaxa dels ock vissa taxor för den s. k. Öresundslotsningen. Lotsstyrelsen har att fastställa lotsledsförteckning, av vilken bl. a. framgår de ställen, där kronolotsar uppassa, och de till lotsplatserna hörande lotsningsområdena. Jämlikt förordning den 4 juni 1937 (nr 335) 2 skall vidare fyr- och båkavgift med vissa undantag erläggas för varje fartyg, som ankommer från eller avgår till utrikes ort. Från och med den 1 februari 1926 utgår fyr- och båkavgiften med viss tillfällig förhöjning såsom bidrag till täckande av de med statens isbrytningsverksamhet förenade kostnaderna (jfr kungl. kungörelsen den 4 juni 1937 [nr 336] angående tillfällig höjning av fyr- och båkavgiften 3 ). I riksstaten för budgetåret 1954/55 äro inkomsttitlarna lotspenningar samt fyr- och båkmedel upptagna med 9 respektive 9,5 miljoner kronor. Chef för lotsverket är generallotsdirektören. Lotsstyrelsen är organiserad på tre byråer, nämligen kanslibyrån, lotsbyrån och fyringenjörkontoret. Kansli- och lotsbyråerna förestås av byråchc1

Förordningen ändrad, se SFS 435/1940, 865/1947 och 389/1952. - Förordningen ändrad, se SFS 628/1948 och 374/1952. 3 Kungörelsen ändrad, se SFS 991/1937.

fer och fyringcnjörkontoret av en överfyringenjör. I avvaktan på slutförandet av utredningens uppdrag har överfyringenjörstjänsten sedan slutet av år 1950 varit vakantsatt och de på fyringenjörkontoret ankommande göromålen uppdelade så, att fyr- och elektrotekniska ärenden, å ena, samt byggnadstekniska frågor, å andra sidan, handläggas av två härför förordnade tjänstemän, av vilka den för förstnämnda grupp av ärenden avsedd c tjänstemannen jämväl svarar för uppgifter av administrativ natur. På kanslibyrån handläggas juridiska, administrativa och kamerala frågor inom lotsverket. Hit höra ärenden angående avlöningsreglementen med följdförfattningar, lotsförordningen, lotstaxor, lotsverkets båtlånefond, lotsverkets fastigheter och av verket arrenderade markområden, uthyrning av verkets bostadshus, lotsverkets uppbörds- och redovisningsväsende ävensom ärenden i allmänhet av ekonomisk beskaffenhet. På lotsbyråns handläggning ankomma frågor av allmän nautisk karaktär, såsom ärenden angående de allmänna sjövägarna och deras förseende med säkerhetsanordningar för sjöfarten, farleder i övrigt och allmänna hamnfrågor ävensom ärenden avseende lotsverkets fartyg, fyrskepp och båtar samt rörande anställning, befordran, semester, tjänstledighet och avsked för tjänstemän vid lots- och fyrstaten, tjänstgöringsreglcmenten samt utbildnings- och tjänstgöringsföreskrifter för lots- och fyrpersonalen. Ärenden, som avse fyrbelysning, mistoch radiofyrsignalcring handläggas av fyringenjörkontoret, varvid i nautiskt hänseende samråd sker med lotsbyrån. På fyringenjörkontoret ankomma i övrigt ärenden, som avse fyrar, fasta sjömärken, gas- och sjöräddningsstationer utom den flytande matericlen, bostads-, lotsuppassnings- och förrådshus, lots12

verkets hamnar och bryggor, fjärrmanöverutrustningar, radarapparatur, radioutrustningar å fyrar, fyrskepp, lotsplatser och livräddningsstationer, förbrukningsartiklar för lots- och fyrväsendet, instruktioner, tjänstgöringsföreskrifter och materielbcskrivningar för skötseln av nämnda materiel och utrustning samt redigering av publikationen Svensk fyrlista. Direkt under lotsstyrelsen (fyringenjörkontoret) sorterar lotsverkets huvudförråd jämte båtvarv och verkstad vid Rosenvik på Djurgården. Förrådet omfattar i huvudsak ett centralt lager av olika utrustningsdetaljer och vissa förbrukningsartiklar för lots- och fyrväsendet. Vid varvet utföras reparationer i begränsad omfattning av lotsverket tillhöriga båtar, motorer m. m. samt tillverkas diverse apparat- och byggnadsdetaljer för fyrar o. d. Vid förrådet, som förestås av en förvaltare, sysselsättas omkring 15 personer, inberäknat kollektivanställda arbetare. Med avseende å befintliga anstalter tillhörande lotsverket äro rikets kuster indelade i sex lotsdistrikt, nämligen övre norra, nedre norra, mellersta, östra, södra och västra lotsdistrikten med distriktsexpeditioner i respektive Umeå, Gävle, Stockholm, Kalmar, Malmö och Göteborg. Varje distrikt förestås av en lotsdirektör. Denne biträdes av en lotsinspektör jämte expeditionspersonal. All till lotsoch fyrstaten hörande personal och materiel inom distriktet sorterar u n d e r lotsdirektören. Denne har sålunda allmän tillsyn över lotsverkets inom distriktet befintliga säkerhetsanstalter för sjöfarten såsom lotsstationer, fyrar, mistsignalstationer, fyrskepp, fasta och flytande sjömärken, tjänstebåtar, bostäder, lotsuppassningshus och andra byggnader, hamnar och bryggor. För utförande av löpande arbeten inom distrik-

tet — inspektions- och andra tjänsteresor, utläggning och intagning av bojar och prickar, tillsyn av fyrar m. m. — står till lotsdirektörens förfogande ett tjänstefartyg. Beståndet av tjänstefartyg framgår av följande tabell.

Fartyg Pollux 1 Castor 1 Virgo 1 Voga Ivalmar Göteborg Gävle Malmö Stockholm 1

Byggn.-

(kungl. kungörelse den 6 juni 1952 [nr 390] angående lotslott och lotslottsersättning). Denna ersättning kan å vissa lotsplatser uppgå till förhållandevis stora belopp. Emot ifrågavarande förmån svarar emellertid skyldighet för lotsperso-

ar

Längd an

Deplac. ton

1866 1894 1897 1901 1929 1936 1941 1943 1953

27,6 27,0 28,6 32,2 28,7 39,3 37,1 37,1 40,1

136 143 184 250 225 468 440 440 500

Distrikt

övre norra östra västra nedre norra södra mellersta

Beservfartyg.

Besättningen å tjänstefartygen uppgår till sammanlagt 57 man. Lotsinrättningcn. För närvarande finnas 80 lotsplatser. Lotsuppassningen försiggår i regel från uppassningslokal i land men dessutom vid två platser — Gävle och Sandhamn — från större lotskutter i öppen sjö, och vid två platser — Malmö och Höganäs — från fyrskepp. Gällande personalstat för lotsplatserna upptager drygt 800 befattningshavare, av vilka ca 650 tillhöra den egentliga lotspersonalen samt de återstående den s. k. båtpersonalen. Medan antalet lotsningar före utbrottet av det andra världskriget under goda sjöfartsår höll sig till omkring 50.000, medförde krigsåren en kraftig stegring av lotsningsfrekvensen. För de senaste åren har antalet lotsningar uppgått till 74.000 år 1950, 81.000 år 1951, 77.000 år 1952 samt 72.000 år 1953, allt i runda tal. Det sätt, på vilket avlöningsförhållanden och tjänstgöringsskyldigheter reglerats för lotspersonalen, är något för lotsverket särpräglat. Personalen uppbär nämligen — förutom fast lön — även särskild ersättning för utförd lotsning

nålen att — utan att få begränsa tjänstetiden till visst antal timmar på dygnet — städse på kallelse lämna lotssökande fartyg vägledning. Sedan lång tid tillbaka har det ålegat lotsarna att själva hålla sig med för lotsningstjänsten erforderliga båtar (kungl. kungörelse den 4 juni 1937 [nr 334] angående tjänstebåtarna vid rikets lotsplatser 1 ). Denna princip är emellertid numera väsentligt modifierad. Personalen är visserligen alltjämt båthållningsskyldig men uppbär härför lega av staten. Denna lega innefattar dels ränta och amortering å anskaffningskostnaden för båtmaterielen dels ock gottgörelse för årligt underhåll av densamma. Från en av staten inrättad fond, lotsverkets båtlånefond, erhåller lotspersonalen lån för anskaffning och större reparationer av tjänstebåtar. Sedan inrättandet av denna fond år 1937 har en omfattande förnyelse av båtbeståndet ägt rum, varvid sjövärdigare båtar med kraftigare motorer anskaffats. De största moderna, lotspersonalen tillhörande båtarna ha numera 1

Kungörelsen ändrad, se SFS 392/1952. 13

en längd av ca 15,5 m, en bredd av ca 5 m och en maskinstyrka överstigande 100 hk. — För närvarande pågår inom handelsdepartementet genom särskilt tillkallade sakkunniga utredning rörande organisationen av båthållningen vid lotsplatserna. Beståndet av båtar för lotsningstjänsten uppgår till omkring 200 st., av vilka ett tiotal tillhöra kronan. Dessa senare äro i allmänhet större båtar, de tre största ha en längd av ca 17,5 m, en bredd av ca 5,5 m och en motoreffekt av 120 å 130 hk. Inom fgrväsendet indelas de för den allmänna sjöfarten anordnade fyrarna med hänsyn till sina uppgifter i angöringsfyrar, ledfyrar, varningsfyrar och radiofyrar (cirkulära och riktade). En och samma fyr kan dock tillhöra mer än en av dessa kategorier. Till materielen inom fyrväsendet höra vidare fyrskeppen och lysbojarna, varjämte mistsignaler givas från de flesta bemannade och vissa obemannade fyranläggningar samt alla fyrskepp. Därjämte äro åtskilliga bojar försedda med ljudanordning. Staten svarar icke ensam för uppehållande av fyrväsendet. Principen har i detta avseende varit och är alltjämt oförändrat den, att staten genom lotsverket svarar för den del av fyrväsendet, som avser att tillgodose den allmänna sjötrafikens behov, alltså vad som erfordras för att möjliggöra sjöfartens framkomst utefter vårt lands kuster och i skärgårdsområdena. Däremot svarar staten i regel icke för den lokala fyrbelysningen vid hamnstäder, andra hamnar och lastageplatser. Denna uppgift anses ankomma på vederbörande kommuner och enskilda hamnägare. Resultatet av denna uppdelning har blivit, att staten svarar för praktiskt taget alla större fyranläggningar, framför allt angöringsfyrarna samt ledfyrarna i 14

de yttre inloppen och skärgårdslederna. Vad som kommer på kommuner och enskilda utgöres i allmänhet av smärre ledfyrar och bojar. I Sverige finnas för n ä r v a r a n d e i det närmaste 2.400 fyrljus (fyrar, fyrskepp och lysbojar). Av dessa förvaltas omkring 38 procent av lotsverket och ett icke obetydligt antal av andra statens myndigheter, främst vattenfallsverket samt väg- och vattenbyggnadsverket. En särställning intar Venerns Seglationsstyrelse, en av vissa industriföretag och kommuner bildad sammanslutning, som enligt särskilda, av Kungl. Maj:t fastställda stadgar utövar förvaltningen av säkerhetsanstalterna för sjöfarten i Vänern och även h a n d h a r lotsväsendet där. Inom lotsverkets arbetsområde utgör fyrväsendet den gren av verksamheten, där utvecklingen under de senaste årtiondena varit mest markant. Sålunda kan nämnas, att sedan år 1939 nybyggts eller fullständigt ombyggts ca 300 fyrar. Vid fyrväsendet har vidare elektrotekniken u n d e r senare år vunnit insteg i betydande omfattning. Således pågår bl. a. ett kontinuerligt arbete för att i de bevakade angöringsfyrarna utbyta äldre ljuskällor, framför allt fotogenglödljus, mot elektriskt ljus. Genom elektrifiering uppnås en avsevärd ökning av fyrarnas ljusstyrka, varjämte större möjlighet till variation av fyrkaraktärer erhålles. Den elektrotekniska utvecklingen under de senaste årtiondena har vidare möjliggjort fjärrmanövrering och fjärrkontroll av fyr-, mist- och radiofyranläggningar antingen medelst kabel eller trådlöst enligt metoder, som väckt internationell uppmärksamhet. Enligt en internationell plan, vilken år 1951 upprättades vid en konferens i Paris och som senare fastställts att gälla fr. o. m. den 1 augusti 1953, skola 48 cirkulära radiofyrar uppföras i de svenska

farvattnen. Av dessa äro för. närvarande 23 utbyggda, därav 7 på fyrskepp, varjämte utbyggnaden av ytterligare 2 är beslutad (en av dessa torde bli färdig under år 1954). I Sverige finnas för närvarande 6 riktade radiofyrar, av vilka 2 tillhöra lotsverket. Beträffande utvecklingen inom fyrväsendet må i övrigt nämnas, att år 1908 funnos lotsverket tillhöriga 338 fyrar, 18 fyrskeppsstationer och 29 lysbojstationer. År 1954 är motsvarande antal 796 fyrar 1 , 17 fyrskeppsstationer och 86 lysbojstationer. Den fast anställda personalen vid de bemannade fyrplatserna uppgår för närvarande till omkring 165 man. I efterföljande tabell har intagits vissa data rörande lotsverkets fyrskepp (17 ordinarie fyrskepp och fyra reservfyrskepp). Fyrskepp Svenska Björn Almagrundet Reservfyrskepp 8 Östra Kvarken Kalkgrundet Reservfyrskepp 27 Fladen Reservfyrskepp 18 Grepen Svinibådan Malmöredd Oskarsgrumdet Norströmisgrund Reservfyrskepp 24 Västra Banken Finngrundöt Falsterborev Hävringe Grundkallen V inga Sydostbrotten

Byggn.- Längd år m 1866 1868 1870 1884 1885 1892 1892 1894 1894 1894 1896 1899 1900 1901 1901 1903 1909 1915 1922 1926 1934

27,7 34,7 34,1 23,6 25,9 21,3 34,6 26,1 17,4 34,7 23,5 24,0 25,5 28,0 28,0 32,8 32,5 32,9 34,4 34,4 34,4

Deplac. ton 258 345 227 157 136 101 308 194 122 290 197 144 228 260 260 350 302 378 440 440 438

Besättningen å fyrskeppen utgöres av tillhopa 156 man. Utöver förut nämnda tjänstefartyg och fyrskepp har lotsverket ytterligare 1

Se jämväl tablå å sid. 16.

vissa större enheter i flytande materiel, nämligen arbetsfartyget Byggaren, byggt år 1950, med en längd av 26 m och en storlek av 167 deplacementton samt motorjakten Sefyr, likaledes byggd år 1950, med en längd av 21 m och en storlek av 93 deplacementton. Sistnämnda fartyg användes för transport och ombyte av gasbehållare för aga-fyrar. Närmare uppgifter rörande fyrväsendets säkerhetsanordningar för sjöfarten framgå av den tidigare nämnda av lotsstyrelsen utgivna publikationen Svensk fyrlista. Lotsverkets bgggnadsarbeten avse fyrar, hamnar och bryggor samt lotsupppassnings- och bostadshus m. m. Med hänsyn till arbetsplatsernas belägenhet och arbetenas ofta speciella karaktär måste de som regel utföras i lotsstyrelsens egen regi. Ledningen utövas av fyringenjörkontorets byggnadsavdelning, som under senare år sysselsatt ett 80-tal kollektivanställda arbetare. Endast i undantagsfall förekomma arbeten på entreprenad, varvid dock konstruktions- och ritningsarbeten samt erforderlig kontroll utföras av fyringenjörkontorets byggnadsavdelning. Under senare tid ha kostnaderna för byggnadsverksamheten inklusive underhålls- och reparationsarbeten uppgått till i genomsnitt ca 1.400.000 kronor per år, fördelade på ett stort antal arbetsobjekt, vilka varit utspridda efter rikets kuster. I nämnda belopp ingå ej kostnader för fyrapparatur m. m. Lotsverkets nuvarande byggnadsbestånd framgår av tablå å sid. 16. Det sammanlagda antalet befattningshavare hos lotsstyrelsen uppgår för närvarande till omkring 50 och vid lotsoch fyrstaten till omkring 1.400. Verket i sin helhet äger, inräknat kollektivanställda arbetare, en personalstyrka av ungefär 1.550 personer. I fråga om handhavandet av sjörädd15

Totala antalet

Anläggning a r

Bostadshus (fördelade på 79 l o t s - och fyrplatser) : Lotsuppassningshus : större (med överliggnlngsrum) medelstora ( „ „ ) miindre (utan „ ) Livbåthus Hamnanläggningar: större b åt ham n a r mindre „ bryggor Fyrar Härtill k o m m a maskinhus vid större fyrplatser, förråds- och uthus vid lotsoch fyrplatser im. ni. I n r y m m a n d e 275 lägenheter om 870 eldstäder. Härtill k o m m a 4 sedan år 1939 av lotsstyrelsen uppförda livbåthus vid stationer, där driften övertagits av Sjöräddningssällskapet.

ningsväsendet bör erinras om att detsamma ombesörjes dels av lotsverket dels av den enskilda sammanslutningen Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet). Samarbetet mellan lotsverket och sällskapet regleras genom särskilda överenskommelser. För närmare kännedom om verksamheten vid lotsverkets och Sjöräddningssällskapets livräddningsstationer hänvisas till Sveriges officiella statistik, Lotsverket år 1952.

Sjökarteverket (tillhörande försvarsdepartementet) Sjökarteverkets verksamhet regleras i huvudsak genom verkets instruktion den 18 juni 1937 (nr 680) 1 samt i fråga om 1

Instruktionen ändrad, se SFS 556/1939, 505/1941, 535/1942, 557/1943, 273/1944, 380/1945, 377/1946, 669/1951. 2 Instruktionen ändrad, se SFS 558/1943 och 527/1950.

nybyggda

helt ombyggda

51 24 17 5

24 6 1 2 3

17 6 3 1

31 30 51

2 2 2

3 Sedan å r 1939

4 »285

Därav 8 större fyrar uppförda på land samt 10 större fyrar och 8 m i n d r e fyrar nyuppförda i vatten. — Utöver de i t a b l å n u p p t a g n a 285 fyrarna h a r genom lotsstyrelsens försorg sedan år 1939 uppförts ett 50-tal fyrar åt fiskarorganisationer tm. fl.

verkets kontrollstationer genom instruktion den 1 juli 1927 (nr 300) 2 . Överinseendet över sjökarteverket utövas av en styrelse, vilken har följande sammansättning: chefen för marinstaben, ordförande, generaldirektören och chefen för kommerskollegium, generallotsdirektören, chefen för sjökarteverket samt två av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år i sänder utsedda representanter för sjöfartsnäringen. Vid förhinder för generaldirektören och chefen för kommerskollegium eller för generallotsdirektören skall såsom ersättare i styrelsen inträda den ledamot av kommerskollegium respektive lotsstyrelsen, som av Kungl. Maj:t därtill utsetts. Vid behandling av ärende avseende jordmagnetiska mätnings- och undersökningsarbeten skall därjämte överdirektören och chefen för Sveriges geologiska undersökning inträda såsom ledamot av styrelsen. Styrelsens övervakande uppgift består

huvudsakligen i att uppmärksamma behovet av och befordra sjömätning och sjökortsutgivning, att upprätta och till Kungl. Maj:t ingå med förslag till arbetsplan för varje år, att avgiva verkets riksdagspetita och övervaka dess ekonomi samt att till Kungl. Maj:t ingiva av chefen för sjökarteverket årligen upprättad ämbetsberättelse. Under en överdirektör som chef bedrives verksamheten inom sjökarteverket på fyra avdelningar, nämligen sjökortsavdelningen med ärenden angående geodesi, sjökort, nautiska publikationer, bibliotek och arkiv, sjömätningsavdelningen med ärenden angående allmän och militär sjömätning, militära sjökort och seglingsbeskrivningar, jordmagnetiska avdelningen med ärenden angående jordmagnetism och instrumentkontroll och tekniska avdelningen med ärenden angående fartyg och båtar. Härtill kommer en expedition med kamerala uppgifter. Envar av sjökorts-, sjömätnings- och jordmagnetiska avdelningarna förestås av en byrådirektör. Den tekniska avdelningen är underställd en ingenjör. Expeditionen förestås av en kamrerare. Det är sjökarteverkets huvuduppgift att genom mätningar och undersökningar inhämta så tillförlitlig kännedom om riket oingivande farvatten och dess segelbara inlandsfarvatten, som för sjöfartens, försvarsväsendets och den allmänna samfärdselns behov erfordras, samt att med stöd av vunna mätningsresultat utarbeta och utgiva geodetiskt grundade sjökort. Sjömätningarna bedrivas så, att alla för den allmänna sjöfarten betydelsefulla farvatten såsom öppen sjö, angöringsområden, allmänna farleder och ankarsättningar bliva uppmätta med största noggrannhet. Övriga farvatten uppmätas allt efter förhållandena så, 2

att resultatet, redovisat i sjökort, bedömes giva betryggande ledning för den sjöfart, som kan äga rum i berörda farvatten. För att lösa sina mätningsuppgifter, vilka — beroende på vattenområdenas karaktär — uppdelas i kustmätning och utsjömätning, disponerar verket det antal fartyg, som framgår av följande tablå:

år

m

ton

Svalan 4881 Svensksund -1891 :, Ejdern 1916 Petter Gedda 1924 J o h a n Nordenankar 1924. Gustaf af Klint 1941 1946 Ran

32,5 40,0 25,0 26,1 31,6 47,0 31,6

180 415 93 135 210 650 287

1 Ombyggd å r 1945. - Ombyggd år 1942. Ombyggd år 1953.

Besättningen, inklusive mätningsförrättarna, å fartygen uppgår till sammanlagt ca 245 man. Av fartygen avses "Svalan" uteslutande för militära mätningar. "Svensksund", "Petter Gedda", "Johan Nordenankar" och "Ran" äro lämpade endast för kustsjömätning och avsedda att tjänstgöra som moderfartyg för personal och mätningsbåtar. "Ejdern" disponeras för mindre sjömätningsuppgifter, vilka årligen i stor utsträckning påkallas av statliga och kommunala myndigheter samt enskilda företag. "Gustaf af Klint" är det enda fartyg, som är tillräckligt sjövärdigt för att kunna avses för mätning på öppna havet. Alltsedan hydrografisk kartläggning började bedrivas i Sverige ha våra sjömätningar på grund av begränsade resurser årligen omfattat en synnerligen blygsam del av de vidsträckta vattenområden, som det ankommer på svenskt sjömätningsväsende att uppmäta. Stora delar av dessa områden ha mycket ofull17

ständigt blivit sjömätta. Sjöfartens kraftiga utveckling under senare tid, vilken föranlett byggande av allt större tonnage med ökat djupgående, har ställt stora fordringar på nutida sjömätning. Åtgärder ha därför måst vidtagas för att höja mätningarnas kvalitet. Sedan år 1923 gälla särskilda föreskrifter för mätningarnas enhetliga utförande, framför allt för att säkerställa upptäckt av alla grund och framtvinga en systematisk undersökning av desamma. Sjöfartens krav med avseende å säkerheten till sjöss betinga sålunda nymätning av alla de vattenområden, som uppmätts före år 1923. Enligt nutida uppfattning äro endast kustfarvattnen mellan Häradskär och Utlängan samt Kullen och Marstrand ävensom omkring norra hälften av Gotland i sin helhet utförda på ett fullt betryggande sätt. Övriga kustfarvatten måste praktiskt taget helt nymätas. Av öppen sjö äro endast farvattnet mellan Gotland och fastlandet samt vissa delar av södra Bottenhavet tillfredsställande mätta. Kustmätning innebär sjömätningsarbete inomskärs och i inre havsbandet samt avser att redovisa strandkontur, vattendjup och säkerhetsanstalter för sjöfarten. Mätningarna bedrivas av personal, inkvarterad å fartyg, vilka var för sig anvisas en bestämd plats — mätningsstation — inom ett visst begränsat arbetsområde. För arbetets utförande indelas besättningen i mätningsenheter, vardera bestående av en mätningsförrättare och fyra besättningsmän. Varje enhet är tilldelad en mätningsbåt. För kustmätning disponerar verket för närvarande sammanlagt 17 enheter, och till deras förfogande stå 21 motorbåtar. Mätningskartorna konstrueras på sjökarteverket i skala 1:10.000. De grunda sig på triangelmätningar utförda av rikets allmänna kartverk och i kustbandet förtätade av sjökarteverket. 18

Strandkonturen införes i kartorna genom bearbetning av flygfotografier i stereoinstrument, vilket arbete vintertid utföres vid rikets allmänna kartverks beställningsavdelning med biträde av personal från sjökarteverket. Samtidigt härmed erhållas för ortbestämning under lödning erforderliga vinkelpunkter samt nivåkurvor för inläggning av topografi. Under sjömätningssäsongen kontrolleras strandlinjens kontur. Bottentopografien karteras genom ekolodning utefter parallella kurslinjer, varvid ortbestämning sker medelst sextant och vinkelavsättare. Vid lödningen framkomna uppgrundningar underkastas ingående undersökning enligt detaljerade föreskrifter, varvid grundens minsta djup utrönes. Utsjömätning utföres från fartyg i princip på samma sätt som kustmätning, men i mindre kartskala (1:30.000— 1:50.000). Positionsbestämning till havs ur sikte av land sker ombord med hjälp av en s. k. decca-kedja, bestående av fyra på kusten uppställda, transportabla radiostationer, av vilka tre äro sändarestationer och en mottagare- och kontrollstation. Enligt detta system navigeras fartyget utefter i kartan konstruerade hyperbellinjer. De till såväl skala som omfattning varierande mätningskartorna sammanställas på sjökarteverket till ett hela kusten omfattande enhetligt kartverk i skala 1:20.000. Kartbladen benämnas, eftersom de ligga till grund för sjökortsritningen, grundkartor. Redigeringen av ett sjökort försiggår i en s. k. konceptkarta, i samma skala som grundkartan och i övrigt innefattande alla de uppgifter, som sjökortet skall innehålla. Med ledning av konceptkartan utföres en originalritning för sjökortet i större skala än det blivande sjökortet. Förhållandet mellan rit- och sjö-

kortsskalorna plägar vara 7: 10. Härigenom underlättas ritarbetet och eventuella brister i formgivningen elimineras vid den senare verkställda förminskningen till kortskalan i samband med reproduktionen. De vid sjökarteverket använda reproduktionsmetoderna avse dels koppartryck dels litografiskt tryck. Efterfrågan på sjökort har ständigt stegrats. Så utgjorde antalet årligen försålda kort i början av 1930-talet ungefär 23.000 och utgör för närvarande omkring 85.000. Sjökortsportföljen omfattar år 1954 sammanlagt 99 sjökort, varav: 9 översiktskort i skalan 1:300.000— 1:1.000.000; 18 kustkort i skalan 1:200.000— 1:250.000; 51 specialkort i skalan 1:50.000— 1:120.000; 13 kort över inlandsfarvattnen i skalan 1:25.000—1:200.000; samt 8 specialer över hamnar m. m. Härtill kommer ett nyckelkort med beteckningar och förkortningar. Sjökortens försäljning ombesörjes av på olika kustorter antagna försäljningsombud. Antalet sådana är för närvarande inom landet 92 och i utlandet 18. Sjökarteverkets publikationer utgöras främst av seglingsbeskrivningen "Svensk lots" och tidskriften "Underrättelser för sjöfarande". "Svensk lots", som är en kompletterande beskrivning till stöd vid navigering efter sjökortet, består av fem delar och lämnar upplysning om bland annat kustförhållanden, angöring av kusten, leder, ledmärken, utprickning, ankarsättningar, hamnar, strömmar och vindförhållanden m. m. En av delarna innehåller allmänna upplysningar beträffande svenska farvatten. Tre delar behandla olika avsnitt av kusten och en del segelbara inlandsfarvatten. Till "Svensk

lots", varav varje del utkommer i ny upplaga vart femte år, utgives i februari varje år ett supplement. "Underrättelser för sjöfarande" innehålla meddelanden om förändringar rörande säkerhetsanstalterna för sjöfarten vid rikets kuster och segelbara inlandsfarvatten, meddelanden om sjöfartshinder i riket omgivande farvatten och andra för sjöfarande betydelsefulla upplysningar ävensom viktigare underrättelser beträffande förändringar i säkerhetsanstalterna och hinder för sjöfarten vid andra länders kuster. Publikationen utkommer med ett nummer i veckan i för n ä r v a r a n d e 3.300 exemplar, varjämte extra nummer utgivas när så erfordras. Inkomsterna vid sjökarteverket, avseende försäljning av sjökort och publikationer, ha i riksstaten för budgetåret 1954/55 beräknats till 400.000 kronor. Vid nautisk-meteorologiska byråns upphörande år 1922 överfördes dess jordmagnetiska arbetsuppgifter till sjökarteverket, där en jordmagnetisk avdelning inrättades. Sjökarteverket svarar sålunda numera för undersökningen av den magnetiska missvisningens och de övriga magnetiska elementens variationer. För att fullgöra denna uppgift disponerar verket ett jordmagnetiskt observatorium på Lovö, där magnetisk missvisning samt horisontal- och vertikalintensitet kontinuerligt registreras. Observatoriet står i intim anknytning, dels till vetenskapsakademiens motsvarande institutioner i Abisko och Kiruna, dels till observatorierna i grannländerna. Observatoriet bidrager även till den internationella verksamheten på geomagnetismens område, såväl genom utbyte av magnetiska observationsdata som genom publicering av från dessa data sammanställda resultat. Förutom genom observationsmätningar studeras de magnetiska elementen och deras variationer genom fältmätning19

ar på land och till sjöss, varvid särskild vikt lägges vid repetitionsmätningar på vissa sekulärpunkter. Mätningarna till sjöss utföras från undersökningsfartyget "Kompass". Detta fartyg, som är omagnetiskt och av kostertyp, har en längd av cirka 18 meter och en besättning, inklusive mätningsförrättare, av 6 man. Med utgångspunkt från mätvärdena utarbetas kartor, som visa missvisningen och dess förändring. Dessa kartor ligga i sin tur till grund för de missvisningsuppgifter, som i form av kompassrosor i sjökorten och isogonkartor i "Svensk lots" delgivas de sjöfarande. Magnetiska data levereras jämväl till ett flertal statliga institutioner och enskilda intressenter. Enligt sin instruktion utövar sjökarteverket vidare kontroll av lanternor, kompasser och andra nautiska instrument. Provningen av dylika instrument verkställes på kontrollstationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar och Sundsvall, där personalen förfogar över specialinstrument för fysikalisk provning av de inlämnade föremålen. Kontrollstationerna utfärda certifikat för sådana objekt, som vid provningen visat sig fullgoda. Dylika certifikat gälla för lanternor 12 år, för kompasser å fartyg i östersjöeller vidsträcktare fart 3 år och i övrig fart 5 år. Antalet vid stationerna undersökta objekt har under femårsperioden 1949— 1953 i medeltal utgjort 6.267 per år. Vid verket finnas för närvarande stadigvarande anställda 99 befattningshavare. För bemanning av sjömätningsfartygen utökas personalen sommartid med officerare, underofficerare och manskap från flottan, tillsammans omkring 225 man. Sjökarteverket är anslutet till Internationella hydrografiska byrån i Monaco, en permanent institution för samordnan20

de av gemensamma hydrografiska intressen. Genom byråns förmedling upprätthålles ett intimt samarbete mellan medlemsstaternas sjökarteverk, från vilka representanter mötas till konferens vart femte år. Mellan sjökarteverket och byrån samt de övriga medlemsstaterna, till antalet 29, sker utbyte av publikationer och sjökort.

Väg- och

vattenbyggnadsverket

(tillhörande kommunikationsdepartementet) För väg- och vattenbyggnadsverket gäller alltjämt den i samband med vägväsendets förstatligande utfärdade instruktionen den 30 augusti 1943 (nr 081 ) x för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar. Efter den tidpunkt, då instruktionen utfärdades, ha emellertid betydande ändringar av verkets organisation genomförts. Instruktionen ger därför icke en riktig bild av verkets nuvarande arbetsuppgifter eller deras fördelning vare sig mellan styrelsen och lokalförvaltningarna eller mellan styrelsens olika byråer och avdelningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är indelad i nio byråer, nämligen vägbyrån, hamnbyrån, vatten- och avloppsbyrån, konstruktionsbyrån, byggnadsoch underhållsbyrån, juridiska byrån, administrativa byrån, förråds- och verkstadsbyrån samt försvarsbyrån. Därjämte finnes en järnvägsavdelning. De lokala förvaltningarna bestå av tjugofyra vägförvaltningar, en i varje län, tre hamnavdelningar, anslutna till vägförvaltningarna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Blekinge län, femton distriktskontor för vatten- och avloppsärenden, anslutna till lika många 1

Instruktionen ändrad, se SFS 312/1944 och 554/1953.

av vägförvaltningarna, samt Södertälje kanalverk i Södertälje. Dessutom kunna de till ett trettiotal orter i riket förlagda kontoren för statens bilinspektion anses utgöra lokala förvaltningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nuvarande organisation är så uppbyggd, att arbetsuppgifterna fördelas mellan byråerna efter sin art. Detta innebär, att tekniskt-administrativa utredningsuppgifter hänföras till endera av de s. k. utredningsbyråerna, nämligen vägbyrån, hamnbyrån eller vatten- och avloppsbyrån, konstruktiva arbetsuppgifter till konstruktionsbyrån, arbetslednings- och kontrolluppgifter till byggnads- och underhållsbyrån o. s. v. Denna organisationsform, som brukar karakteriseras såsom "horisontell", medför att ett ärende avseende ett visst arbetsföretag, t. ex. en hamnanläggning, kommer att i skilda delar handläggas inom olika byråer. Den del av väg- och vattenbyggnadsverkets arbetsuppgifter, som berör sjöfartens område och alltså faller inom ramen för utredningens uppdrag, avser ärenden angående dels hamnar, kanaler och farleder, dels sjöars och vattendrags tillgodogörande för sjöfart. Handläggning inom styrelsen av dessa ärenden sker till följd av det sätt, varpå styrelsen är organiserad, inom hamnbyrån, konstruktionsbyrån, byggnads- och underhållsbyrån, juridiska byrån, administrativa byrån, förråds- och verkstadsbyrån samt försvarsbyrån. De lokala förvaltningar, vilka handlägga sådana ärenden, äro i första hand de tre hamnavdelningarna men också vägförvaltningarna inom vissa län samt Södertälje kanalverk.

Hamnbyrån Denna byrå har karaktären av en ulredningsbyrå med huvuduppgift att verkställa behovsprövning och planläggning av statliga åtgärder i fråga om

hamn- och farledsbyggandet. I byråns allmänna uppgifter ingår därvid att följa utvecklingen på sjöfartens och fiskerinäringens område med avseende på behovet av hamnar och farleder samt att upprätta och vidmakthålla behovsplaner för hamn- och farledsanläggningarna. Beträffande byggnadsföretagen prövar byrån frågor om läge, storlek, vattendjup samt allmän standard ävensom frågor rörande inseglingsrännor, kajanordningar av olika slag m. m. Byrån granskar — i samråd med konstruktionsbyrån samt byggnads- och underhållsbyrån — arbetsplaner för hamn- och farledsbyggnader, utarbetar anslagsäskanden, framställningar och utlåtanden till Kungl. Maj:t angående statsbidrag till ifrågasatta byggnadsföretag samt upprättar kontrakt med bidragstagarna. I icke obetydlig utsträckning biträder byrån fiskehamnsföreningar och andra intressenter med utredningar m. m., som erfordras vid behandling av hamnärenden inför vattendomstol. Hamnbyrån utövar vidare uppsikt över underhållet i hamnar och farleder, för vilka erhållits statsbidrag, i den mån underhållet icke utföres av väg- och vattenbyggnadsverket. Byrån behandlar även en rad teknisktadministrativa ärenden rörande drift och förvaltning av hamnar och farleder. I fråga om statens fiskehamnar och farleder omfatta dessa arbetsuppgifter i huvudsak följande slag av ärenden, nämligen: 1) taxeärenden, uthyrning av tomter, diverse av trafikanter och tomtinnehavare framförda angelägenheter m. m., 2) hamnordningar och reglementen, 3) hamnområden, 4) uppgifter till sjöfartsstatistiken. Beträffande statsunderstödda hamnar och farleder omfatta de tekniskt-administrativa ärendena huvudsakligen följande grupper: 1) utlåtanden rörande taxor, avgifter och reglementen, 2) kon21

troll över fullgörandet av kontraktsenliga föreskrifter (årsrapporter och räkenskapssammandrag, disposition av trafikinkomster), 3) prövning av ansökningar om medgivande att anlita fonder för underhåll av fiskehamnar, 4) utredningar och utlåtanden angående avlysning eller tillfällig avstängning av allmän farled, befrielse från underhållsskyldighet m. m., 5) uppgifter till Kungl. Maj:t, lotsstyrelsen, sjökarteverket och militära myndigheter. Slutligen handläggas på hamnbyrån speciella vattenbyggnadstekniska ärenden, såsom frågor om sjöars och vattendrags tillgodogörande för sjöfart, flottning, vattenkraft eller liknande behov, skyddsåtgärder mot skärningar och översvämningar, tillsyn å allmänna flottleders underhåll och nyttjande m. m.

Konstruktionsbyrån Konstruktionsbyråns viktigaste uppgift är att beträffande alla till väg- och vattenbyggnadsverkets ämbetsområde hörande byggnadsföretag utarbeta eller granska konstruktions- och detaljritningar till sådana arbeten (konstarbeten), för vilkas utförande dylika ritningar ur tekniska och ekonomiska synpunkter erfordras. Sådana konstarbeten äro broar, stödmurar, färjlägen, kajer, vattenreservoarer, husbyggnader m. m. På grund härav utföres inom konstruktionsbyrån, då fråga är om arbetsplaner för hamn- och farledsarbeten, vari ingå kajer, bryggor, vågbrytare eller andra konstarbeten, dels granskning ur konstruktiv synpunkt av förslag, som upprättats genom vederbörande intressenters egen försorg, dels utarbetande av hållfasthetsberäkningar och arbetsritningar till förslag, som i övrigt upprättas inom hamnbyrån eller hamnavdelningarna. Byrån medverkar vidare vid avgöran22

det av ärenden angående prövning av entreprenadanbud och antagande av entreprenör i den mån anbuden erfordra bedömning ur konstruktiv synpunkt. Slutligen hänskjutas till konstruktionsbyrån de konstruktiva frågor, vilka uppkomma i samband med arbetenas utförande, t. ex. frågor om avvikelser från fastställda arbetsritningar.

Byggnads- och underhållsbyrån Byggnads- och underhållsbyråns betydelsefullaste arbetsuppgifter äro att utöva ledningen av alla anläggnings- och underhållsarbeten, som ombesörjas av väg- och vattenbyggnadsvcrket, vare sig detta sker i egen regi eller pä entreprenad, samt vidare tillsyn och kontroll över sådana anläggningsarbeten, som med statsbidrag utföras av kommuner och enskilda. Däremot utövas övervakningen av underhållet i hamnar och farleder, till vilka statsbidrag utgått, av vederbörande utredningsbyråer och de lokala organen. Sålunda tillkommer det icke byggnads- och underhållsbyrån men väl hamnbyrån att utöva statens kontroll över underhållet av statsunderstödda hamnar och farleder m. m. Byråns verksamhetsområde omfattar sålunda bl. a. vägar, broar, hamnar och farleder, flygfält, vatten- och avloppsanläggningar. Beträffande hamn- och farledsarbeten deltager byggnads- och underhållsbyrån i granskningen och upprättandet av arbetsplaner, speciellt i de delar granskningen avser föreslagna arbetsmetoder samt kostnadsberäkningar. Byrån ombesörjer med hjälp av hamnavdelningarna och i vissa fall vägförvaltningarna utförandet i egen regi av anläggningsarbeten i statens fiskehamnar, statsunderstödda fiskehamnar, de statsunderstödda s. k. mindre hamnarna och farlederna (småbåtshamnarna) samt i flertalet statliga farleder. Vidare utövar byrån kontroll

över alla de anläggningsarbeten i hamnar och farleder, vilka icke utföras av väg- och vattenbyggnadsverket men till vilka statsbidrag beviljats. Juridiska byrån och administrativa byrån Styrelsens juridiska och administrativa byråer handlägga inom väg- och vattenbyggnadsverkets ämbetsområde de juridiska, administrativa och kamerala ärendena. I samband med verkets hamn- och farledsarbeten uppkommande marklösenärenden, skaderegleringsärenden eller ärenden, i vilka konsultation av juridisk eller administrativ sakkunskap erfordras, anlitas nu ifrågavarande byråer. Personal- och pensionsfrågor ävensom kamerala ärenden handläggas av administrativa byrån. F ö r r å d s - och verkstadsbyrån Förråds- och verkstadsbyrån handhar anskaffning och lagerhållning av byggnads- och underhållsmaterial, verktyg m. m. ävensom anskaffning och underhåll av maskiner, fordon, färjor och annan flytande materiel. Slutligen driver byrån den huvudsakligen för vägväsendet erforderliga verkstadsrörelsen. I vad avser hamn- och farledsverksamheten sker genom förråds- och verkstadsbyråns försorg anskaffning och underhåll av mudderverk, pråmar, bogserbåtar, pontonkranar och andra större arbetsmaskiner liksom också anskaffning och lagerhållning av vissa förnödenheter för byggnadsverksamheten. Lokala organ De tre hamnavdelningarna verkställa var och en inom sitt distrikt samt under ledning av styrelsens olika byråer den direkta byggnads- och underhållsverksamheten ävensom kontrollverksamhe-

ten i de hamnar och farleder, vilka tillhöra verkets ämbetsområde. Hamnavdelningarna äro endast såtillvida knutna till vägförvaltningarna, att personal- och kameralärenden, som beröra avdelningarna, handläggas av vägförvaltningarna i de län, till vilka hamnavdelningarnas kontor äro förlagda. Hamnavdelningarna arbeta inom följande distrikt, nämligen hamnavdelningen vid vägförvaltningen i Stockholms län ostkusten från och med Norrbottens län till och med Östergötlands län samt Gotland, hamnavdelningen vid vägförvaltningen i Blekinge län ost- och sydkusten från och med Kalmar län till och med Malmöhus län samt Öland och slutligen hamnavdelningen vid vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus län västkusten, vari inbegripes kusten av Hallands samt Göteborgs och Bohus län. I den mån hamn- och farledsarbeten förekomma inom andra län än kustlänen uppdrages deras utförande i varje särskilt fall åt någon av hamnavdelningarna. I någon utsträckning torde förekomma att utförande av hamn- och farledsarbeten uppdrages åt vägförvaltning i stället för hamnavdelning. Södertälje kanalverk ombesörjer direkt under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen driften av Södertälje kanal. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens med hamn- och farledsärenden sysselsatta personal återfinnes, såsom av det föregående torde framgå, icke endast inom hamnbyrån utan jämväl inom andra byråer. På hamnbyrån äro sammanlagt 11 befattningshavare sysselsatta. Enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade uppgifter äro vidare inom konstruktionsbyrån 6, inom byggnads- och underhållsbyrån 4 samt inom administrativa byrån 2 befattningshavare helt 23

eller delvis sysselsatta med hamn- och farledsärenden, under det att sådana ärenden endast i obetydlig omfattning beröra övriga byråer. Envar av hamnavdelningarna förestås av en befattningshavare med benämningen vägingenjör. Sammanlagda personalstyrkan utom biträdespersonal vid hamnavdelningen i Stockholm utgör 5 personer, vid hamnavdelningcn i Karlskrona 7 personer och vid hamnavdelningcn i Göteborg 9 personer. Vid Södertälje kanalverk uppgår personalen till 22 personer. Den vid hamn- och farledsarbeten i hela landet sysselsatta arbetsstyrkan torde i genomsnitt uppgå till 200 a 250 kollektivanställda arbetare. För väg- och vattenbyggnadsverkets hamn- och farledsbyggande i egen regi disponerar verket 8 muddcrverk, 4 pontonkranar, 8 bogserbåtar, 12 mudderpråmar, ett antal mindre båtar samt arbetsmaskiner av olika slag.

Kom

merskollegium

(tillhörande handelsdepartementet) Kommerskollegium är enligt sin instruktion den 27 juni 1929 (nr 222) 1 det centrala statliga organet för handel och sjöfart ävensom industri och bergshantering samt hantverk och slöjd. Kollegium har att följa utvecklingen av dessa näringar samt föreslå eller vidtaga åtgärder, som äro ägnade att främja desamma. Utöver uppgiften att på sjöfartens område vara den centrala statsmyndigheten, vilken har att behandla frågor angående näringens olika förhållanden, handhar kommerskollegium därjämte många av de speciella förvaltningsuppgifter, som röra denna näringsgren. 1

Instruktionen ändrad, se SFS 368/1929, 453/1938, 438/1939, 832/1947, 465/1949 och 528/1950.

24 Sjöfartens internationella karaktär gör en internationell reglering — t. ex. genom konventioner — av en mångfald ämnen önskvärd och understundom nödvändig. Denna internationella aspekt skänker en speciell karaktär åt en stor del av de allmänna eller speciella ärenden, vilka behandlas av de byråer inom kommerskollegium som syssla med frågor på sjöfartens område. De svenska handelsfartygens talrika förekomst i främmande hamnar har vidare nödvändiggjort samarbete mellan kollegium och den svenska utrikesrepresentationen, främst konsulerna. Dessa, som i viss mening kunna sägas utgöra en del av den svenska sjöfartsadministrationen, stå genom direkt skriftväxling i kontakt med kollegium i frågor av betydelse för denna deras verksamhet. Kommerskollegium är indelat i åtta byråer. På fyra av dessa handläggas sjöfartsärenden, nämligen handels- och administrativa byrån, sjöfartsbyrån, fartygsinspektionsbyrån och statistiska byrån. Cheferna för samtliga åtta byråer äro kommerseråd och ledamöter av kollegium. Därjämte finnes inom kollegium en sjöfartssocial avdelning, som förestås av en byrådirektör. Det sammanlagda antalet befattningshavare, vilka inom de olika byråerna äro sysselsatta med sjöfartsärenden, uppgår till ca 60 personer. — Till kollegium hör vidare ett antal lokalmyndigheter.

Handels- och administrativa byrån På denna byrå, i det följande kallad handelsbyrån, handläggas — förutom ärenden beträffande kollegii organisation, personal o. d. — ärenden som angå handeln m. m. Sistnämnda ärenden äro dels sådana ärenden, vilka ha avseende på våra handelsförbindelser med främmande länder, dels ärenden, som beröra handeln inom landet.

Till den först angivna gruppen höra i främsta rummet våra handelsavtal med andra länder. Härvid åsyftas traktater, som mera generellt behandla handelsförhållandena med främmande land. Sådana avtal reglera oftast de kommersiella och ekonomiska förbindelserna på längre sikt och innefatta bestämmelser av normerande karaktär, på vilka de enskilda medborgarna kunna stödja sin verksamhet i fråga om handel och sjöfart. Ett viktigt led i handelsbyråns och sjöfartsbyråns beredning av ärendena om traktater är hörandet av de näringsorganisationer och andra organ, vilka kunna ha intresse av dessa avtal. Dessa ärenden ha dock under de senaste femton åren varit mycket få till antalet. Det må i detta sammanhang framhållas, att kommerskollegium däremot icke handlägger ärenden om de handels- eller varuutbytesavtal jämte betalningsavtal, som föranledas av ännu bestående utomordentliga förhållanden i fråga om utrikeshandeln. Dessa avtal, vilka reglera varuutbytet och betalningarna med skilda länder under viss kortare tidsperiod, beröra även sjöfarten. Det må erinras om att det enligt instruktionen för statens handels- och industrikommission den 3 februari 1950 (nr 65) 3 åligger kommissionen, i den mån det icke enligt särskild föreskrift av Kungl. Maj :t ankommer på annan myndighet, att såsom centralt organ under Kungl. Maj:t handha utredningar och regleringar, som hänföra sig till Sveriges varuutbyte med utlandet. Ärendena om betalningsavtalen handläggas av kommissionen och riksbanken. — Utredningen kommer i slutet av detta kapitel att något beröra i vad mån statens handels- och industrikommission samt riksbanken (valutakontoret) i övrigt taga befattning med ärenden som angå sjöfarten. 1

Instruktionen ändrad, se SFS 647/1953.

De till handelsbyrån hörande ärendena angående handeln inom landet innefatta en mångfald skiftande frågor. I detta sammanhang må endast några grupper av dessa ärenden omnämnas. Å handelsbyrån handläggas sålunda vissa ärenden, som mera allmänt avse trafikväsendet, ävensom ärenden angående speciellt bil- och lufttrafiken. Det är här fråga om utredningar och förslag, varöver kollegium har att yttra sig. Till handelsbyråns arbetsuppgifter hör vidare handläggningen av ärenden angående vissa taxor å avgifter, i främsta rummet hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och farledsavgifter. För fastställelse av sådana taxor, vilka samtliga i princip avse maximiavgifter, gälla bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 21 april 1950 (nr 152). Enligt kungörelsen tillkommer beslutanderätten i samtliga taxeärenden kommerskollegium. Handläggningen av hamntaxeärendena avser i första hand att undersöka, huruvida vid ärendets behandling på det förberedande stadiet förfarits i enlighet med kungörelsens bestämmelser, t. ex. att yttranden från ortsmyndigheterna föreligga samt att räkenskapsutdrag och andra handlingar och uppgifter insänts. Vid den därefter företagna sakliga prövningen sker en granskning dels av hamnarnas ekonomiska förhållanden samt trafikförhållandena dels ock av de föreslagna taxebestämmelserna och deras betydelse för hamnarna och trafiken. Därvid prövas bl. a., om de föreslagna avgifterna i allmänhet kunna anses skäliga i förhållande till kostnaderna för hamnanläggningen jämte underhållsoch administrationskostnader. Det kan sägas, att prövningen härutinnan närmast innefattar en kontroll att hamnarna icke genom för höga avgifter lägga alltför hämmande band på den allmänna rörelsen. Därjämte prövas avgifternas 25

storlek i jämförelse med taxenivån i andra hamnar. Prövningen måste vidare i stort anknyta till en generell bedömning av den allmänna ekonomiska utvecklingen. I samband med granskningen av de ekonomiska förhållandena och trafikförhållandena förekommer i tämligen stor omfattning, att uppgifter inhämtas från kommerskollegii statistiska byrå. Den inom byråns sjöfartsstatistiska avdelning förda statistiken angående sjöfarten och hamnarna inrymmer åtskilliga uppgifter av betydelse för att bedöma taxefrågorna. Vid handläggningen av hamntaxeärenden sker en kontinuerlig övervakning av dispositionen av hamnmedel. Vid sidan av hamntaxeärendena kunna emellertid förekomma särskilda ärenden angående medgivande att använda hamnens vinstmedel för andra ändamål än hamnens direkta behov. I grundpenningtaxeärendena granskas de föreslagna taxebcstämmelserna mot bakgrunden av trafikförhållandena och värdet av de anstalter vid lastageplatsen, som tjäna fartygstrafiken. Grundpenningtaxorna äro nämligen utformade på det sättet, att avgift utgår per nettoregisterton av anlöpande fartygs dräktighet; några särskilda varuavgifter förekomma icke. Bedömningen av dessa ärenden innefattar en nära nog matematisk avvägning, där komponenterna utgöras av anstalternas värde och trafikfrekvensen. — Även här erfordras uppgifter från sjöfartsstatistiska avdelningen. I detta sammanhang må nämnas, att yttranden i ärenden angående järnvägstaxor handläggas inom kommerskollegii industribyrå. Inom handelsbyrån handläggas även ärenden om formulär (normalförslag) till hamnordningar; se kungl. kungörelsen den 21 april 1950 (nr 153) med till20

lämpningsföreskrifter till förordningen den 8 maj 1874 (nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna h a m n a r n a i riket. Vid sidan av ärenden angående taxor för kanaler och andra farleder har handelsbyrån att handlägga ärenden angående kanal- och farledsreglementen. Dylika reglementen fastställas enligt föreskrift i vattenlagen av Kungl. Maj:t. Beslutanderätten brukar dock i regel från fall till fall delegeras till kommerskollegium. Förutom hamntaxeärenden handläggas å handelsbyrån vissa andra hamnärenden, bl. a. utlåtanden till Kungl. Maj:t i finansdepartementet i ärenden angående tillstånd för kommun att upptaga lån för hamnändamål. I låneärenden, som avse nyanskaffningar och nybyggnader, inriktas handläggningen i främsta rummet på en behovsprövning. De faktorer, som läggas till grund för prövningen, äro trafikutvecklingen och upplandsförhållandena. 1944 års hamnutrednings uppgifter angående de olika hamnarna bruka därvid lämna en värdefull ledning. Inhämtade yttranden från handelskammare och större industriföretag i orten tjäna i övrigt att belysa behovsfrågan. Liksom vid granskningen av hamntaxeärendena anknyter handläggningen även till en bedömning av hamnens ekonomiska förhållanden. I sådana ärenden, där fråga är om upptagande av lån för att täcka tidigare underskott, torde handläggningen i stort sett koncentreras till en sådan ekonomisk bedömning.

Sjöfartsbyrån Bortser man från kommerskollegii åligganden i dess egenskap av fartygsinspektionens chefsmyndighet, vilka huvudsakligen gälla tillsynen å fartygens sjövärdighet och utrustning, och från de

arbetsuppgifter, som ankomma på sjöfartssociala avdelningen, äro kollegii förvaltningsuppgifter i övrigt i fråga om sjöfarten i stort sett koncentrerade till dess sjöfartsbyrå. Såsom förut nämnts handläggas frågor rörande hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och farledsavgifter å handelsbyrån. Sjöfartsstatistiken omhänderhaves såsom en självständig uppgift av statistiska byrån. Inom sjöfartsbyrån finnes ett flertal mer eller mindre självständiga organ för handläggning av byråns olika ämbetsuppgifter. Ärenden rörande fartygsregistret och vad därmed sammanhänger ha hänförts till en särskild sektion, fartygsregistreringssektionen. Alla andra ärenden handläggas å den s. k. administrativa sektionen. Inom denna finnas olika specialrotlar för skilda förvaltningsområden. Kännetecknande för sjöfartsbyråns arbetsformer är vidare den avsevärda omfattning, i vilken delegation av beslutanderätt och föredragningsskyldighet förekommer. Arbetsuppgifterna å fartygsregistreringssektionen, som står under ledning av en byrådirektör, omfatta en för sjöfarten viktig grupp av ärenden. Till dessa höra i första hand — förutom den grundläggande uppgiften att införa fartygen i det officiella registret efter eventuell prövning av de legala förutsättningarna härför — att utfärda nationalitetshandlingar och bevis av olika slag samt att tilldela signalbokstäver åt fartyg ävensom att föra och utgiva Sveriges skeppslista. När fartygsinteckningsinstitutet införlivades med svensk rätt år 1901, blev fartygsregistret grundval för detta i så måtto, att allenast i registret införda fartyg kunna utgöra inteckningsobjekt. På chefen för fartygsregistreringssektionen ankommer också att handha uppbörden av den skatt i form av stämpelavgift, som utgår i samband

med köp eller byte av registreringspliktiga fartyg. Inom sjöfartsbgråns administrativa sektion gruppera sig omkring huvudkansliet, som närmast förestås av en byrådirektör, ett antal tjänstebefattningar i högre grader, vilkas innehavare under kommerserådets inseende utöva tillsyn över sina förvaltningsområden och relativt självständigt handha de uppgifter som anvisats dem. Dessa befattningshavare ä r o : a) de två överinspektörerna för de fem sjöbefälsskolorna (en nautisk och en maskinteknisk överinspektör), b) överinspektören för skeppsmätningsväsendet och c) statens isbrytardirektör, vilka samtliga äro att betrakta såsom sektionschefer, d) sjötekniske konsulenten, som är nautisk expert i fråga om sjöolycksärenden, samt e) sjöåklagaren. De uppgifter, som åvila kommerskollegium i dess egenskap av överstyrelse för sjöbefälsskolorna, avse främst övervakning av undervisningen och examina vid dessa skolor samt efterlevnaden av för dem gällande författningar. Dessa och andra uppgifter, bland vilka stort utrymme upptages av ärenden rörande skolornas administration, utgöra i första hand de båda överinspektörernas för sjöbefälsskolorna åligganden. Det åligger vidare överinspektörerna att biträda kollegium vid handläggning av de på ämbetsverket inom ifrågavarande arbetsområde ankommande ärendena och att utöva den närmaste tillsynen över skolorna. Därjämte skall överinspektörerna biträda vid handläggning av ärenden om behörigheten att utöva befäl å svenska handelsfartyg. Beträffande kommerskollegii åliggande att vara chefsmyndighet för skeppsmätningsväsendet må erinras om att en ny organisation på detta område avses skola träda i kraft från och med den 1 januari 1955. 27

Skeppsmätningen har till ändamål att fastställa fartygens storlek (dräktighet) såsom grund bl. a. för beräkning av de avgifter av olika slag, som utgå av sjöfarten, såsom fyr- och båkavgift, lotspcnningar, tonavgift, hamnavgiftcr samt sluss-, kanal- och andra farledsavgiftcr. Även i andra hänseenden har emellertid skeppsmätningen viktiga uppgifter att fylla. Sedan gränser, baserade på fartygens storlek, blivit uppställda i åtskilliga författningar rörande sjöfart, sjösäkerhet och tullväsende m. m., har nämligen skeppsmätningen jämväl betydelse för frågor beträffande fartygs utrustning, arbetstid ombord å fartyg, befälhavares och övrigt befäls behörighet samt fartygs tullbehandling m. m. De storleksuppgifter, som komma till uttryck i mätningsresultaten, utnyttjas också för furtygens identifiering i samband med registrering och för olika sjöfartsstatistiska ändamål. Vid skeppsmätning i Sverige tillämpas f. n. äldre tyska mätningsregler under det att nästan samtliga övriga sjöfartsidkande nationer tillämpa på engelska skeppsmätningsregler och engelsk praxis byggda skeppsmätningssystem. År 1947 undertecknades i Oslo — bl. a. av Sverige — en konvention om ett enhetligt skeppsmätningssystcm, som i huvudsak överensstämmer med nu gällande engelska mätningssystem. I proposition nr 119 till 1953 års riksdag angående Sveriges övergång till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem m. m. föreslog Kungl. Maj :t, att riksdagen måtte godkänna att vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t äger bestämma, Sverige övergår till ett dylikt system. Vidare föreslog Kungl. Maj:t bl. a., att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att vid tidpunkt, som Kungl. Maj :t äger bestämma, för Sveriges del godkänna 1947 års konvention om ett enhetligt skeppsmätningssystem m. m. 28

Enligt propositionen skulle vidare — i anslutning till av kommerskollegium föreslagna huvudlinjer för en omorganisation av det svenska skeppsmätningsväsendet— skeppsmätningskontrollen centraliseras till kollegium och lokalstaten avsevärt reduceras. Organisationen ansågs — såsom förut antytts — böra träda i kraft den 1 januari 1955, även om Sverige då icke samtidigt kunde övergå till den engelska skeppsmätningsmetoden. —- Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit godtogs av riksdagen (skr. nr 159). Frågan om utformningen i detalj av den nya organisationen har behandlats i 1954 års statsverksproposition (X ht. s. 3—8 och 14—19). Under erinran om att det nya skeppsmätningssystemet innebär att kontrollen över skeppsmätningsväsendet i högre grad än tidigare skall åvila kommerskollcgium, men att å andra sidan antalet mätningar efter införandet av nya skeppsmätningsregler väntas komma att nedgå, anfördes i propositionen, att övergången till ett nytt skeppsmätningssystem gör en utbyggnad av kollegii skeppsmätningsavdelning erforderlig. I propositionen tillstyrktes dock icke hela den förstärkning av skeppsmätningspersonalen på avdelningen, som kollegium föreslagit. Det föreslogs, att denna personal från och med den 1 januari 1955 skulle — förutom överinspektören — bestå av fyra befattningshavare mot nuvarande två, varemot antalet lokala skeppsmätare skulle minskas. — Riksdagen biföll enligt skrivelse den 6 april 1954, nr 10, det i propositionen framlagda detaljförslaget till omorganisation av skeppsmätningsväsendet (jfr statsutskottets uti. nr 10/1954, p. 4 och 12). Kommerskollegium är tillika chefsmyndighet för statens isbrytarverksamhet. Ledningen av denna verksamhet åvilar kollegium sedan år 1947 och är sålunda en uppgift, som rätt nyligen

ålagts ämbetsverket. Ändamålet med denna verksamhet är att bistå sjöfarten i de svenska farvattnen samt å sjövägarna dit med isbrytning och därmed sammanhängande åtgärder. Den kollegium anförtrodda uppgiften handhaves av ämbetsverket med biträde av statens isbrytarnämnd, statens isbrytardirektör och tillfälliga iskontor. Isbrytarnämnden, i vilken chefen för sjöfartsbyrån ingår såsom ordförande, är ett rådgivande organ. Detta består av ett antal av handelsministern utsedda ledamöter, företrädande olika verksamhetsområden (sjöfart, handel, industri, sjöförsäkring e t c ) , som beröras av statens isbrytarverksamhet. Isbrytardirektören är föredragande inför nämnden. För behandling av löpande ärenden eller brådskande frågor har nämnden utsett ett arbetsutskott, bestående av ordföranden och tre ledamöter. Iskontoren, vilka upprättas när behov därav uppstår, svara för den regionala ledningen av isbrytarverksamheten inom för dem anvisade områden. Därjämte har kollegium utsett ett tjugutal personer att vara isbrytarombud i skilda delar av landet; ombuden tjänstgöra såsom förmedlare av upplysningar och önskemål angående statens isbrytarverksamhet. För isbrytningen användas statens isbrytarfartyg samt vid särskilt behov förhyrda fartyg eller fartyg som tillhöra marinen. Beståndet av statens isbrytarfartyg framgår av följande tabell. För budgetåret 1954/55 har anvisats anslag för projektering av ytterligare en

Fartyg

Byggn.-år

statsisbrytare, den s. k. Isbrytaren D. Bemanningen av statens isbrytarfartyg ombesörjes av chefen för marinen, medan driften och vården av fartygen handhavas av marinförvaltningen. Efter särskild överenskommelse mellan kommerskollegium och chefen för flygvapnet ombesörjer flygvapnet isflygspaning eller annan för isbrytarverksamheten erforderlig flygning; i särskilda fall kan kollegium för ändamålet förhyra privat flygplan. — För de uppgifter, som i fråga om den statliga isbrytarverksamheten ankomma på ämbetsverket självt, svarar i första hand isbrytardirektören. Denne har att leda verksamheten ävensom att inspektera isbrytarfartygen, iskontoren och isbrytarombudens verksamhet. Isbrytardirektören, vilken i denna sin egenskap är tjänsteman hos kollegium, är tillika sjöofficer med placering i marinstaben, varifrån han bl. a. utövar ledningen av isbrytarfartygen. Bland de ärenden, för vilkas handläggning speciell sakkunskap står till förfogande för sjöfartsbyråns administrativa sektion, befinna sig även frågor r ö r a n d e sjösäkerheten. Hit räknas i detta sammanhang främst ärenden angående den s. k. efterhandskontrollen å fartygs sjösäkerhet eller m. a. o. ärenden som gälla sådana händelser till sjöss eller eljest ombord, vilka enligt sjölagen skola av befälhavaren inrapporteras till kommerskollegium och varöver sjöförklaring skall avgivas inför domstol eller konsul. För dessa ärendens behandling svarar i första hand sjötekniske konsulenten.

Längd m

Deplac. ton

Maskin styrka i IHK

Atle Ymer

1926 1933

61 78

2.700 4.300

6.000 9.000

Thule

slag ångmaskinen diesel-elektriskt maskineri diesel-elektriskt

Han skall granska till kollegium inkomna rapporter om dylika händelser ävensom från domstolarna inkommande sjöförhörsprotokoll och andra handlingar om sjöolyckor samt däröver avgiva yttrande. Jämväl den maskintekniske överinspektören för sjöbefälsskolorna anlitas vid behandlingen av ärenden om sjöolyckor, som kräva bedömande ur maskinteknisk synpunkt. Efter denna förberedande behandling överlämnas handlingarna till sjöåklagaren, som har att taga ställning till frågan om åtal bör anställas eller icke. Sjöåklagaren har att själv föranstalta om undersökning, så snart han finner anledning till misstanke om sådan förseelse mot sjölagen eller sjömanslagen, vilken hör under allmänt åtal, eller om överträdelse av lagen om tillsyn å fartyg eller sjöarbetstidslagen eller därmed sammanhörande författningar. Finner sjöåklagaren skäl till åtal, äger han anställa dylikt, men har i så fall att skyndsamt göra anmälan därom till kommerskollegium. I motsatt fall åligger det honom, för såvitt det gäller granskning av rapporter om sjöfartssäkerheten berörande frågor eller sjöförhörsprotokoll, att avgiva yttrande eller att förse vederbörande handling med påteckning om verkställd granskning. Det ankommer därefter på kollegium att med stöd av sjötekniske konsulentens och sjöåklagarens granskning och efter vederbörlig prövning besluta i åtalsfrågan. — Sjöåklagarens arbetsuppgifter beröra även den s. k. förhandskontrollen å fartygs sjövärdighet (fartygsinspektionens arbetsområde). Bland de till sjöfartsbyråns administrativa sektion hörande ärenden, vilkas handläggning icke är hänvisad till specialrotlar, märkas de ärenden, som härröra ur kommerskollegii åliggande att utöva dels den allmänna uppsikten över sjömanshusen, varmed sammanhänga 30

ärenden rörande sjöfolks på- och avmönstringar, dels den statliga tillsynen över skeppsklarerarväsendet. I fråga om sjömanshusen må erinras om att dessa sedan gammalt omhänderha mönstringsväsendet inom Sverige och därjämte bl. a. ombesörja sjöfolkets inskrivning och registrering. Sjömanshusen stå under uppsikt av kommerskollegium, som övervakar deras administrativa verksamhet och utövar tillsyn å deras ekonomiska förvaltning. Sjömanshusens direktioner tillsättas av kollegium efter förslag av de sjöfartsorganisationer, som företräda redare-, befäls- och manskapskategorierna. — Frågan om sjömanshusens verksamhet utredes för närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 november 1951 av 1946 års sjömanskommitté. Denna bör därvid enligt direktiven utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusen med ett organ för en central registrering av sjöfolk. Kommerskollegii tillsyn över skeppsklarerarna, vilka för att få utöva sin verksamhet måste ha auktorisation av ämbetsverket, är en anordning, som i sin nuvarande form bestått sedan år 1934 och som åvägabragts för att skapa betryggande garantier för kompetens och pålitlighet hos dessa för sjöfarten betydelsefulla funktionärer. Tidigare förordnades skeppsklarerarna av städernas handels- och sjöfartsnämnder. Kollegii verksamhet på ifrågavarande område gäller icke blott prövning av vederbörandes yrkeskompetens och lämplighet — vilket sker efter konsultation av berörda sjöfartsorganisationer och handelskammare samt skeppsklarerarnas riksorganisation — utan även övervakning av att skeppsklarerarna vederbörligen fullgöra sina åligganden. Kollegium har även att fastställa taxa å skeppsklareringsarvode. Den allmänna gruppen av ärenden å administrativa sektionen innefattar i öv-

rigt en mängd frågor, som i olika avseenden angå sjöfarten. Hit höra en del viktigare och ofta juridiskt betonade ärenden av skiftande och mer eller mindre sporadisk karaktär. Kommerskollegium har sålunda för ett kalenderår i sänder, räknat från och med år 1948, av Kungl. Maj :t bemyndigats att i särskilda fall, när så finnes påkallat av omständigheterna, medgiva undantag från gällande förbud att här i riket idka kustfart och insjöfart med utländska fartyg. Hithörande frågor handläggas på sjöfartsbyrån. I övrigt innefatta ärendena — till väsentlig del remissärenden — på sjöfartsbyrån bl. a. beredning av frågor angående internationella konventioner, traktater och andra överenskommelser med främmande makter rörande sjöfarten, i den mån hithörande angelägenheter äro av övervägande betydelse för sjöfartens intressen. Bland dessa frågor kunna nämnas ärenden, vilka föranledas av Internationella arbetsorganisationens verksamhet, ärenden r ö r a n d e 1948 års internationella sjövägsregler och den typ av avtalsärenden å sjöfartens område, som angivits i redogörelsen över handelsbyrån. På sjöfartsbyråns handläggning ankomma även frågor om åtgärder till stöd åt sjöfarten (fartygssubventioner, rederilån m. m.), om sjöfartsavgifter, om förberedelser i fred för sjöfartens försvarsberedskap ävensom om sammanslutningar inom sjöfartsnäringen. Vidare må nämnas beredningen av remissärenden rörande undantag från lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg. Dessa ärenden handläggas i samråd med fartygsinspektionsbyrån och efter hörande av statens handels- och industrikommission samt valutakontoret. Av redogörelsen över handelsbyråns verksamhet framgår, att en stor del av ärendena på hamnområdet hänföres till

nämnda byrå. Sålunda handläggas där bl. a. ärenden angående hamn- och grundpenningtaxor samt taxor å farledsavgifter ävensom remissärenden angående tillstånd för kommun att upptaga lån för hamnändamål. Jämväl på sjöfartsbyrån beredas ärenden rörande hamnväsendet, t. ex. utlåtanden till i regel väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men även till Kungl. Maj:t i kommunikationsdepartementet i ärenden angående statsbidrag till hamnar och farleder. Handläggningen på sjöfartsbyrån av ärendena om statsbidrag till hamnar tager i första hand sikte på att bedöma uttalanden från hamnkommunens sida om behovet av de arbeten, varom är fråga. Liksom vid handläggningen inom handelsbyrån av hamntaxeärendena lämna hamnutredningens uppgifter angående de olika hamnarna ofta ledning därvidlag. Vidare bruka uppgifter beträffande fartygsoch varutrafikens utveckling i hamnen läggas till grund för bedömningen. Hamnens möjligheter att av egna medel bekosta arbetena bedömas mot bakgrunden av införskaffade uppgifter angående hamnekonomien. I ärenden av större ekonomisk räckvidd förekommer samråd med näringslivet genom remisser till handelskammare och Svenska hamnförbundet; yttranden införskaffas även i vissa fall från Sveriges redareförening. Då beredskapssynpunkter göra sig gällande, sker samråd även med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Mera omfattande undersökningar, exempelvis angående upplandsförhållandena och den industriella utvecklingen inom hamnorten, kunna förekomma. Slutligen ankommer det på sjöfartsbyrån att handlägga övriga spörsmål — t. ex. remisser i lagstiftningsfrågor och skattefrågor — som beröra sjöfarten och vilka icke skola behandlas annorstädes inom kollegium, så ock ärenden angående smittsamma sjukdomar i utlandet. 31

Fartygsinspektionsbyrån På denna byrå handläggas ärenden, som ankomma på kommerskollegium i dess egenskap av fartygsinspektionens chefsmyndighet. Byrån har sålunda att tillse att de förrättningar, som skola verkställas av fartygsinspektionen enligt lagen om tillsyn å fartyg, äga rum i sådan ordning, att sjöfartssäkerhetskontrollen utövas på behörigt sätt. Byrån kan därvid finna erforderligt att också förordna att viss förrättning skall företagas. Då omständigheterna därtill föranleda, kan förbud meddelas mot nyttjande av fartyg eller av dess inrättningar eller redskap. Det åligger byrån att medverka då fråga är om åtal för överträdelse av föreskrift om sjöfartssäkerheten ävensom att föreslå sådana ändringar i gällande bestämmelser, som för sjöfartssäkerheten eller för tillsynens utövande anses erforderliga. Byrån har också att medverka till att de åligganden behörigen fullgöras, som på grund av internationella överenskommelser på sjöfartssäkerhetens område kunna ankomma på svenska staten gentemot främmande makt. I anslutning till dessa uppgifter har byrån vidare att tillhandagå myndighet med teknisk utredning i frågor, som beröra fartygs säkerhet. I den mån så kan ske utan hinder för de ordinarie tjänsteåliggandenas fullgörande, lämnar byrån råd och upplysningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter om sjöfartssäkerheten till fartygs redare och befälhavare samt skeppsbyggare och tillverkare av fartygs maskiner eller ångpannor. Vederbörande beställare av fartyg, redare, skeppsbyggare eller tillverkare av maskiner eller ångpannor skall för godkännande underställa kommerskollegium ritning rörande fartyg eller för fartyg avsedd maskin eller ångpanna, som 32

skall för svensk mans räkning nybyggas, förbyggas eller tillverkas. Fartygsinspektionsbyrån har därvid att avgiva det yttrande, vartill granskningen med hänsyn till gällande föreskrifter om sjöfartssäkerheten givit anledning. Fartygsinspektionsbyrån skall utfärda säkerhetscertifikat för passagerarfartyg, utrustningssäkerhetscertifikat och radiotelegrafsäkerhetscertifikat eller radiotelefonsäkerhetscertifikat enligt 1948 års internationella konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss. Byrån utfärdar även certifikat av andra slag, såsom fartcertifikat, passagerarfartygscertifikat och fribordscertifikat. Vad angår passagerarfartygscertifikaten må nämnas, att varje passagerarfartyg, som är avsett att medföra mera än 12 passagerare, skall vara försett med sådant certifikat. I certifikatet angives hur stort passagerarantal, som under olika förhållanden får föras å fartyget samt vilka säkerhetsåtgärder, som därvid skola iakttagas. Förutom frågor, som ha direkt samband med fartygens och de ombordvarandes säkerhet, handlägges på byrån en hel del ärenden av sjöfartssocial natur, såsom frågor beträffande bostäder, arbetstid m. m. Fartygsinspektionens lokalstat omfattar sju distrikt, vartdera med en förste fartygsinspektör som chef. Dessa äro med sina distriktsexpeditioner stationerade i Skellefteå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö, Göteborg och Karlstad. Det sammanlagda antalet befattningshavare inom lokalstaten uppgår för närvarande till 37 personer. Den tillsyn å fartyg, som utövas av fartygsinspektionen, verkställes av fartygsinspektörerna under överinseende av fartygsinspektionsbyrån. Över varje förrättning avgiver fartygsinspektör rapport med detaljerade upp-

gifter över vad förrättningen omfattat och vad därvid konstaterats. Varje rapport insändes till fartygsinspektionsbyrån för granskning, vilken även innebär en kontroll av att de åtgärder, som fartygsinspektörerna ålägga befälhavare och redare att utföra, stå i överensstämmelse med gällande författningar eller eljest äro ändamålsenliga. Om så icke skulle vara fallet, beordrar byrån rättelse av den anbefallda åtgärden. På fartygsinspektionsbyrån föres register över verkställda tillsynsförrättningar. Härigenom kan byrån lämna vederbörande fartygsinspektör meddelande om när giltighetstiden för gällande certifikat utlöper eller om tidpunkten för verkställande av periodiska besiktningar. För svenska fartyg av varje förekommande storlek och art gälla detaljerade och omfattande byggnads-, material- och utrustningsbestämmelser. De grundläggande byggnads- och utrustningsbestämmelserna äro utfärdade i den s. k. byggnadsförordningen. De bestämmelser, som fartygsinspektionsbyrån i anslutning till denna kungl. förordning utfärdar, meddelas dels genom kommerskollegii kungörelser (bl. a. byggnadsreglementet), dels i form av föreskrifter i samband med granskningen av sådana ritningar e t c , som insändas till kollegium för godkännande. Bestämmelserna äro grundläggande för den tillsyn beträffande fartygs sjövärdighet, som utövas av fartygsinspektionen. Granskningen av ritningar och konstruktioner, som verkställes på fartygsinspektionsbyrån, är av betydande omfattning och innebär ställningstagande till alla förekommande slag av konstruktioner, materialfrågor och arbetsutföranden för fartyg, maskineri, utrustning m. m. Det ankommer på byrån att noga följa utvecklingen och anpassa bestämmelser3

na efter teknikens och arbetsmetodernas förändringar. Ombord å fartyg finnes en hel del anordningar, som äro avsedda att tillgodose fartygets och de ombordvarandes säkerhet i olika hänseenden. För dessa anordningar gälla särskilda bestämmelser, bl. a. i byggnadsförordningen och i kungörelser och anvisningar utfärdade av kommerskollegium. Det ankommer på fartygsinspektionsbyrån att utarbeta dessa bestämmelser. Även här gäller det för byrån att hålla uppmärksamheten riktad på utvecklingen, så att alla skäliga säkerhetsanordningar, som kunna åstadkommas, även bli vidtagna. Vid internationella konferenser i frågor, som röra sjöfartssäkerheten, brukar fartygsinspektionsbyrån vara representerad. Inom byrån utarbetas i anledning av vid konferenserna träffade överenskommelser erforderliga tillämpningsföreskrifter. Förutom ovannämnda frågor, som hänföra sig till själva fartygen och deras utrustning och anordnande, förekommer ett stort antal ytterligare säkerhetsfrågor, med vilka fartygsinspektionsbyrån har att taga befattning. Till dessa frågor höra sådana förhållanden, vilka måste beaktas vid fartygens nyttjande, såsom fartygens nedlastning, förande av laster av olika beskaffenhet e t c De säkerhetsföreskrifter, som skola iakttagas vid fartygens nyttjande, äro meddelade dels i en kungl. förordning, som innehåller särskilda bestämmelser av mera allmän karaktär, dels i kommerskollegii efter bemyndigande utfärdade särskilda föreskrifter. För fartygs nedlastning gäller, att fartyg av minst 150 bruttoregisterton, som nyttjas i östersjö- eller vidsträcktare fart, skall vara försett med lastmärke. Lastmärkena fastställas på fartygsinspektionsbyrån, varefter certifikat ut33

färdas. I fråga om klassade fartyg verkställas uträkningarna respektive utfärdandet av certifikaten av klassanstalterna enligt särskilt bemyndigande, men fartygsinspektionsbyrån utövar kontroll över att varje lastmärke är rätt beräknat och tillser att rättelse vidtages i den mån felaktigheter befinnas föreligga. När fartyg föra vissa laster måste särskilda säkerhetsanordningar vidtagas på fartygen. Det ankommer på fartygsinspektionsbyrån att överväga och utarbeta föreskrifter om dylika säkerhetsanordningar. • Det ingår i fartygsinspektionens åligganden att tillse, att fartygs bostäder äro i tillfredsställande skick och i enlighet med gällande föreskrifter. Ritningar över fartygs bostäder insändas till fartygsinspektionsbyrån för granskning, varvid byrån har att taga ställning till huruvida bostäderna kunna godkännas eller om vissa ändringar äro erforderliga. Vid handläggning av ärenden beträffande bostäder deltager även chefen för sjöfartssociala avdelningen. Bland andra sociala förhållanden, med vilka fartygsinspektionsbyrån kommer i beröring, må nämnas frågor beträffande de ombordanställdas arbetstid. Arbetstidsärendena föredragas dock å sjöfartssociala avdelningen. Utöver tidigare angivna ärenden behandlas på fartygsinspektionsbyrån en hel del sjöfartsfrågor, som icke ha direkt samband med fartygens och de ombordanställdas säkerhet eller de anställdas sociala förhållanden. Såsom exempel på ärenden av detta slag må nämnas följande. En grupp sådana ärenden äro de, som handläggas å fartygsregistreringssektionen i samråd med fartygsinspektionsbyrån. Vid sektionens utfärdande av nationalitets- och registreringscertifikat för fartyg deltager fartygsinspektionsbyrån sålunda i ärendets handläggning. 34

I Sveriges skeppslista, som enligt vad förut nämnts utgives av sektionen, ingå uppgifter om fartygs maskinstyrka. Erforderliga uppgifter för bestämmande av maskinstyrkan införskaffas av sektionen. Dessa uppgifter överlämnas därefter i vissa fall till fartygsinspektionsbyrån, som uträknar och bestämmer hur stor maskinstyrkan i varje särskilt fall skall anses vara. Nämnda ärenden förekomma i stort antal. Samarbetet mellan fartygsinspektionsbyrån och fartygsregistreringssektionen är i flera hänseenden omfattande och betydelsefullt. Såsom jämväl tidigare angivits handläggas skeppsmätningsfrågorna av skeppsmätningspersonalen å sjöfartsbyråns administrativa sektion. För handläggning av åtskilliga av dessa frågor erfordras intimt samarbete mellan fartygsinspektionsbyrån och skeppsmätningspersonalen, speciellt överinspektören för skeppsmätningsväsendet. Fartygsinspektionsbyråns chef är kommerskollegii representant i fartygsuttagningskommissionen. I denna egenskap har han att behandla ärenden och verkställa utredningar, som gälla fartygsuttagningar för försvarsändamål. Radiotekniska frågor, som förekomma till behandling i kommerskollegium, handläggas å fartygsinspektionsbyrån. Detta gäller såväl fartygsradio som radionavigatoriska hjälpmedel, såsom radar m. m. Frågor om åtgärder, som böra vidtagas för att skydda fartyg mot magnetiska minor, handläggas jämväl av fartygsinspektionsbyrån. Sjöfartssociala avdelningen Denna avdelning överflyttades till kommerskollegium år 1938 efter att tidigare ha ingått såsom en avdelning i riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå. Utredningen återkommer härutinnan i kap. D7.

Avdelningen, vilken såsom tidigare nämnts förestås av en byrådirektör, skall deltaga i handläggningen av ärenden, som äro av betydelse för att bereda ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall vid nyttjande av arbetsinrättningar eller mot ohälsa. Härunder inbegripas jämväl frågor angående fartygs bemanning samt bostäder och arbetstid ombord ävensom sjöfartsärenden av annat slag, vari avdelningens medverkan prövats påkallad. Därest kommerskollegii chef ej annorlunda beslutat, ankommer beredningen och föredragningen av ärenden på vederbörande byrå inom ämbetsverket. Har föredragningsskyldighet i visst ärende uppdragits åt chefen för sjöfartssociala avdelningen, skall även chefen för den byrå, till vilken ärendet hör, deltaga i ärendets handläggning. Vid behandling eljest av ärenden, vari avdelningen har att deltaga, skall chefen för avdelningen i egenskap av adjungerad ledamot närvara. I samband härmed bör nämnas, att till avdelningens chef överlämnats dels den chefen för sjöfartsbyrån åliggande föredragningsskyldigheten i ärenden rörande kosthållet ombord å fartyg, tjänstgöringsbetyg för sjöfolk, hemförskaffning av sjöfolk, beredande i vissa fall av billigare biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten, svenska sjömanshem i utländska h a m n a r samt manskapets bildningsfrågor, såsom sjömanskurser vid arbetslöshet m. m., ävensom sjömansvården över huvud taget, dels den chefen för fartygsinspektionsbyrån åliggande föredragningsskyldigheten i ärenden angående arbetstiden ombord å fartyg. Åt avdelningens chef har vidare uppdragits att i samråd med chefen för fartygsinspektionsbyrån besluta i ärenden angående meddelande av råd och upplysningar rörande tilllämpningen av gällande föreskrifter an-

gående arbetstiden ombord å fartyg, varvid i händelse av olika meningar dem emellan ärendet skall hänskjutas till generaldirektörens avgörande. Chefen för avdelningen är enligt instruktionen den 1 oktober 1948 (nr 667) för handelsflottans välfärdsråd ledamot av rådet. Inom avdelningen upprättas årligen redogörelse med statistik angående olycksfall inom sjömansyrket. Förutom tidigare nämnda arbetsuppgifter har åt chefen för sjöfartssociala avdelningen uppdragits att jämväl biträda vid tillsynen av arbetarskyddet vid stuveriarbete. Härvid åligger det honom att i egenskap av specialinspektör under arbetarskyddsstyrelsen leda tillsynsverksamheten med avseende på arbete med lastning och lossning av fartyg. För sådant ändamål har han att efter uppdrag av chefsmyndigheten företaga erforderliga tjänsteresor, att med ledning av från yrkesinspektörerna insända anmälningar om olycksfall i stuveriarbete årligen utarbeta en redogörelse för inom nämnda slag av arbete förekommande olycksfall samt att meddela råd och anvisningar till förebyggande av dylika olycksfall. Han skall vidare, där så erfordras, hos kommerskollegium göra framställning om sådana åtgärder till stuveriarbetarnas skydd beträffande vilka det ankommer på fartygsinspektionen att fatta beslut. Statistiska byrån Den officiella statistiken i Sverige är starkt decentraliserad i motsats till förhållandet i utlandet, där i regel de väsentliga grenarna av statistiken utarbetas av ett centralt statistiskt verk. I vårt land är sålunda den statistiska verksamheten uppdelad på ett stort antal ämbetsverk, vilka var för sig utarbeta statistik inom sitt speciella förvaltningsområde. Bland dessa ämbetsverk finns det emel35

lertid tre, som i främsta rummet bruka räknas såsom statistikutgivande, nämligen statistiska centralbyrån, kommerskollegium och socialstyrelsen. Av dessa är kommerskollegium den centrala statsmyndigheten på näringsstatistikens område. Statistiska byråns inom kollegium nuvarande arbetsuppgifter omfatta i huvudsak följande viktigare grenar: 1) årsberättelser rörande industri, bergshantering, utrikeshandel, sjöfart och flottning; 2) månadsstatistik rörande utrikes handeln, utrikes sjöfarten samt influtna tull-, fyr- och båkmedel, handelsflottans förändringar samt upplagt tonnage, flygtrafiken Sverige—utlandet, partipriserna (partiprisindex), svensk kolnotering och svensk oljenotering; 3) utgivande av Kommersiella Meddelanden med bl. a. bilagan Ekonomisk Översikt; 4) statistiska specialundersökningar, som Kungl. Maj :t uppdrager åt kommerskollegium att utföra; 5) upplysnings- och utredningsverksamhet i övrigt, innefattande bl. a. utarbetande av uppgifter för olika myndigheter, kommittéer, institutioner m. fl., sammanställande av statistiska uppgifter för diverse internationella organisationer och publikationer; 6) framställningar i statistiska frågor till Kungl. Maj:t, svar å remisser samt diverse yttranden o. d. inom byråns ämnesområde. Statistiska byrån är organiserad på fyra avdelningar med följande arbetsområden, nämligen 1) industri- och bergverksstatistik, 2) handelsstatistik, 3) sjöfartsstatistik och 4) Kommersiella Meddelanden. Inom varje avdelning, som står under närmaste ledning av en förste aktuarie respektive redaktör, handläggas förutom dithörande periodiska statistik förekommande specialundersökningar, 36

utredningsarbeten m. m., som falla inom avdelningens ämnesområde. Redogörelsen kommer i fortsättningen att i huvudsak uppehålla sig vid arbetet inom sjöfartsstatistiska avdelningen. Utarbetandet av förut omnämnda statistiska årsredogörelser utgör byråns viktigaste ordinarie arbetsuppgift. Berättelserna i fråga publiceras i serien Sveriges officiella statistik med undantag för redogörelsen för flottning, vilken offentliggöres i Kommersiella Meddelanden. Berättelsen om sjöfart bygger på fyra olika slag av uppgifter, nämligen sådana från rederier, från tullverket, från haranoch kanalföretag samt i fråga om sjöfartsavgifter från vissa myndigheter. Förutom de statistiska årsberättelserna utarbetar och offentliggör kommerskollegium regelbundet månadsstatistik berörande olika närings- och ekonomiska förhållanden. Resultaten publiceras i Kommersiella Meddelanden. På sjöfartens område avser kollegii månadsstatistik dels handelsflottans förändringar, dels sjöfarten mellan Sverige och utlandet, dels ock fraktindexberäkning (trampfraktindex och tankfraktindex). I tidskriften Kommersiella Meddelanden behandlas i dess artikelavdelning frågor av olika slag på sjöfartsområdet. I en särskild tabellavdelning Statistiska meddelanden lämnas åtskilliga månadsoch kvartalsstatistiska uppgifter, däribland de förutnämnda inom statistiska byrån utarbetade sjöfartsstatistiska uppgifterna. Till varje nummer av tidskriften är såsom bilaga fogad bl. a. tabellavdelningen Ekonomisk Översikt. Denna innehåller detaljerade statistiska uppgifter om bl. a. handelsomsättning, däribland uppgifter om ankommande och avgående lastat tonnage.

Vid sidan av den reguljära års- och månadsstatistiken verkställas inom byrån statistiska specialundersökningar, som vanligen utföras enligt uppdrag av Kungl. Maj:t eller på begäran av annan myndighet eller också erfordras i samband med kollegii verksamhet. Dylika undersökningar äro dels av engångskaraktär, dels regelbundet återkommande. Till det senare slaget höra bl. a. sedan år 1949 av byrån insamlade och bearbetade kvartalsuppgifter angående bruttoinkomster och kostnader i utlandet vid utrikes sjöfart. Under årens lopp har ett stort antal specialundersökningar av engångskaraktär utförts inom byrån. Bland senare undersökningar av detta slag kunna nämnas två större undersökningar rörande sjöfartsnäringens ekonomi (publicerade åren 1936 och 1941), undersökningar rörande lotsningsfrekvensen under olika år, handelsflottans bemanning, utredningar för isbrytarsakkunniga och just under utförande — en statistiskekonomisk undersökning, avseende åren 1948 och 1950—1953, rörande den svenska mindre och medelstora skeppsfarten. Utöver det i det föregående omnämnda arbetet med reguljär statistik och större specialundersökningar förekommer inom byrån en omfattande upplgsnings- och utredningsverksamhet i skilda ekonomiska frågor.

Övriga

myndigheter

(samtliga med undantag av valutakontoret tillhörande handelsdepartementet) Vid redogörelsen för handläggningen av ärenden på kommerskollegii handelsbyrå har angivits, att ärenden angående de handels- eller varuutbytesavtal jämte betalningsavtal, vilka föranledas av ännu bestående utomordentliga förhållanden i fråga om utrikeshandeln, beredas av

statens handels- och industrikommission samt riksbanken. Utredningen vill i det följande återkomma till dessa ärenden i vad de beröra sjöfarten. Vid förberedelserna inom handelsoch industrikommissionen till de olika avtalsförhandlingarna medräknas sjöfarten i första hand såsom en allmän faktor i handelsutbytet. I de prognoser för handelsutbytet, som kommissionen verkställer i samband med avtalsförberedelser eller eljest, ingår således en beräkning av nettot av sjöfarten. Materialet härför erhålles från valutakontoret och riksbanken. Kommissionen inhämtar vidare yttranden från redarnas organisationer och även Sjöassuradörernas förening. I regel innehålla yttrandena synpunkter om vederbörande främmande lands inställning till den fria konkurrensen på sjöfartens och sjöförsäkringens områden samt önskemål i samband därmed. Kommissionen begränsar sig härutinnan i regel till att i sina utlåtanden till chefen för handelsdepartementet redogöra för dessa önskemål. De synpunkter, som sjöfartsnäringen kan anlägga i fråga om själva varuutbytet med vederbörande främmande land, synas bliva framförda genom olika näringsorganisationer på handelns område. Beträffande handels- och industrikommissionens samt valutakontorets arbetsuppgifter på sjöfartsområdet må därjämte framhållas, att viss kristidslagstiftning på nämnda område från tiden för andra världskriget ännu är gällande och delvis i tillämpning. Utredningen vill därvid till en början erinra om att den 22 juni 1939 utfärdades två fullmaktslagar för sjöfartens reglering vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden, nämligen dels lag (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. dels ock lag (nr 300) om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med 37

svenskt fartyg m. m. De båda lagarna sattes vid utbrottet av det andra världskriget i tillämpning att gälla tills vidare. Enligt lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. må ej utan tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat 1) svenskt fartyg eller andel däri överlåtas till utlänning eller till svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller vars aktiekapital till mer än 1/3 är i utländsk ägo (2 § 1 mom. a), 2) teckning eller överlåtelse av aktie i svenskt aktiebolag, som äger fartyg eller andel däri, verkställas för utlänning eller svenskt aktiebolag, som avses under 1) (2 § 1 mom. b) samt 3) svenskt fartyg upplåtas till utlänning genom tidsbefraktning eller till nyttjande, ej heller rätt till tidsbefraktning av svenskt fartyg eller nyttjanderätt därtill överlåtas å utlänning (2 § 1 mom. c). — Lagens ändamål angavs vara att under en krigs- eller krissituation förhindra att det svenska tonnaget i större eller mindre omfattning övergick i utländsk hand. Lagen om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. ersattes av lag den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Sistnämnda lag sattes i tillämpning från och med den 1 april 1940 genom särskild kungörelse. Enligt lagen äger Konungen, i den mån det prövas erforderligt, förordna, att resa med vissa närmare angivna fartyg må företagas allenast med tillstånd av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat och under iakttagande av de villkor, som må ha uppställts för tillståndet. Genom lagen ville man nå det syftet, att det svenska tonnaget i erforderlig omfattning och till skäliga frakter skulle utnyttjas för att tillgodose landets intressen i fråga om import och export. Frågor om tillstånd, varom förmäles i 38

ovan angivna lagar, handlades och avgjordes till en början av statens sjöfartsnämnd. Från och med den 15 augusti 1940 övertogs den verksamhet, som utövades av sjöfartsnämnden, av statens trafikkommission. 1940 års fraktlag sattes ur kraft med utgången av år 1949 genom att tillämpningskungörelsen "upphävdes att gälla vid nämnda tidpunkt. Fraktfartslicensieringen enligt lagen, vilken bedömdes icke längre vara erforderlig ur försörjnings- eller prissynpunkt, hade sedan våren 1947 kommit att indirekt nyttjas såsom medel för kontroll av att intjänade fraktvalutor tillfördes landet. Det ansågs riktigare, att valutakontrollen stöddes på härför avsedda valutaförfattningar och helt handhades av valutakontoret. — Det må framhållas, att själva lagen kvarstår såsom beredskapsförfattning. Beträffande lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. har Kungl. Maj:t sedermera förordnat, att frågor om tillstånd jämlikt lagen skola från och med den 1 januari 1950 handläggas och avgöras, i vad angår tillstånd till sådan försäljning av svenskt fartyg eller andel däri, som avses i 2 § 1 mom. a) nämnda lag, av handels- och industrikommissionen i samråd med valutakontoret, samt i vad angår tillstånd till sådan aktieteckning, överlåtelse eller upplåtelse, som avses i 2 § 1 mom. b) och c) nämnda lag, av valutakontoret. Frågor enligt 2 § 1 mom. a) i ovannämnda lag handläggas av handels- och industrikommissionen såsom ärenden om export av fartyg enligt kungörelsen angående allmänt exportförbud. Vid den undersökning, som verkställes i sådana ärenden, inhämtas yttrande från kommerskollegium, varjämte samråd sker med valutakontoret. Undantagsvis förekommer att export av fartyg finnes inskriven i handelsavtal; i dessa fall be-

viljas licens i överensstämmelse med avtalen. I anledning av överflyttningen till valutakontoret av frågor enligt 2 § 1 mom. b) och c) i lagen har valutakontoret beslutat att generellt tills vidare medgiva bortfraktning av svenskt fartyg till utlänning i tidsbefraktning eller för konsekutiva resor — alltså ett antal resor i följd efter varandra — upp till en tid av sex månader. För tidsbefraktning eller konsekutiva resor, avseende längre tid än sex månader, skall tillstånd i varje särskilt fall inhämtas av valutakontoret. Från kristidslagstiftningens område från tiden för andra världskriget finnas ytterligare författningar, som fortfarande i olika avseenden ha inflytande på sjöfarten liksom på näringarna i övrigt. Utredningen syftar därvid på den förut nämnda kungörelsen angående allmänt exportförbud och kungörelsen angående allmänt importförbud samt valutaförordningen. Enligt kungörelsen angående allmänt exportförbud prövar handels- och industrikommissionen — såsom nämnts — ärenden om export av fartyg, men även frågor om utförsel av bränsle, förnödenhetsartiklar och utrustning för fartyg. Ärenden om import av fartyg prövas dels i vad avser vissa fartyg med en ålder under 20 år av kommissionen enligt kungörelsen angående allmänt importförbud dels beträffande övriga fartyg av Kungl. Maj :t enligt lagen den 26 juni 1936 (nr 336) angående förbud mot förvärv från utlandet av vissa fartyg. I förstnämnda fall anlitar kommissionen vid sin prövning särskild sakkunnig, varjämte samråd tages med valutakontoret. I ärendena om import av fartyg med en ålder över 20 år avgiver kommissionen yttrande till kommerskollegium, som i sin tur överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t.

Angående handels- och industrikommissionens handläggning i övrigt av ärenden på sjöfartens område må framhållas, att — liksom det på den rena varuhandelns område ibland förekommer s. k. kombinationsaffärer — det även händer att rederiföretag vilja sälja sina i form av upplåtande av lastrum utgående prestationer i kombination med någon bestämd importtransaktion. Kommissionen är i sådana fall tillståndsgivande myndighet; ärendena avgöras i samråd med valutakontoret och — i förekommande fall — med statens jordbruksnämnd. — Vidare kan erinras om att i tidigare sammanhang — t. ex. vid lejdtrafiken och under den tid den s. k. Marshallhjälpen pågick — vidtagits vissa dirigerande åtgärder i fråga om tonnage och laster. Vad beträffar sjöfartens betalningar från och till utlandet äro desamma föremål för valutakontorets övervakning enligt valutaförordningen på samma sätt som övriga betalningar. Valutakontoret tillser sålunda, att fraktbetalningar till Sverige ske i förutsedda kanaler — i "rätta" valutor —, att sjöfartsutgifterna i utlandet erläggas i "rätta" valutor och att rederinäringens överskott i de utländska valutor, vara knapphet råder, hemtagas och tillföras den svenska valutareserven. Vid detta valutakontorets arbete tages skälig hänsyn till sjöfartens speciella förhållanden. — För det tekniska genomförandet av valutakontorets arbete är viss uppgiftsskyldighet nödvändig. Förutom sedvanlig anmälningsoch ansökningsskyldighet i fråga om betalningar till och från Sverige föreligger därutöver viss speciell anmälningsoch uppgiftsskyldighet med hänsyn till sjöfartens särskilda förhållanden. Sålunda åligger det redare att innan resa i utrikes fart äntrades — méd visst undantag för östersjöfart — anmäla resan till valutakontoret. För linjefartyg samt 39

tramp- och tankfartyg i enhetlig trafik lämnas dock ifrågavarande uppgifter för en tidrymd av sex månader för varje fartyg. — Vidare kontrollerar valutakontoret inkomster och utgifter i utlandet för de olika resorna. Kontrollen uppehälles för närvarande i regel endast för hårdvaluta. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 juni 1951 utgångspunkten för planläggningen av det civila transportväsendet under krig eller krigsfara skall vara att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap skall bliva central trafikregleringsmyndighet i krig. Bland ytterligare myndigheter, som handlägga ärenden på sjöfartens områ-

de, må slutligen endast nämnas handelsflottans välfärdsråd, Svenska skeppshy potekskassan och nämnden för statens lånefond för den mindre skeppsfarten. Välfärdsrådet har till uppgift att planlägga och samordna välfärdsarbetet för svenska sjömän under deras vistelse i hamn. Såsom framgår av redogörelsen över kommerskollegii sjöfartssociala avdelning ingår chefen för avdelningen såsom ledamot av rådet. Svenska skeppshypotekskassan och nämnden för lånefonden för den mindre skeppsfarten handha de lånerörelser, som avses med kassan och fonden, nämligen för närvarande att lämna lån för fartyg med en bruttodräktighet av högst 3.000 respektive 500 ton.

KAPITEL III

Allmänna synpunkter

Synpunkter i fråga om sjöfartens struktur Sveriges varuutbyte med främmande länder måste nästan helt ske medelst sjötransporter. I takt med utvecklingen inom världshandeln efter det andra världskriget ställes icke minst i Sverige krav på snabbare och effektivare sådana transporter. Jämsides med denna utveckling övergår man alltmer inom sjöfarten — den svenska liksom den utländska — till att bygga större fartyg med högre hastigheter. I fartygen investeras ett avsevärt kapital. Det är ett svenskt samhällsintresse, att — oberoende av under vilken flagg det fartyg seglar, med vilket en sjötransport sker — svårigheter av olika slag så vitt möjligt undanröjas vid fartygens transport av export- och importvaror från och till vårt land. God service åt fartygen vid deras utnyttjande av sjövägarna — såsom tillförlitliga sjökort, tillfredsställande utmärkning av sjövägarna genom fyrar och andra säkerhetsanordningar, god lotsning och effektiv hjälp vid fartygens gång genom is — underlättar helt naturligt sjöfarten och medverkar till ett bättre ekonomiskt utnyttjande av fartygen samt kan därigenom bidraga till att sänka den fraktnivå som berör vårt land. Det ankommer i Sverige huvudsakligen på statliga myndigheter att giva en sådan service, som nu nämnts. Men utvecklingen inom världshandeln medför icke blott allt större krav på sjötransporterna utan även stegrade krav

på bättre service i hamnarna vid deras uppgift att tjäna såsom förbindelselänk mellan de mer eller mindre långtgående sjölinjerna å ena sidan samt de lokala sjöförbindelserna och landkommunikationerna å andra sidan. En god expedition av fartygen till rimliga priser inverkar sänkande på transportkostnaderna och medverkar till en bättre distribution. Att genom goda hamnar skapa en snabb, rationell och därför ekonomisk service åt sjöfarten är en uppgift, som i stor utsträckning tillkommer kommunerna. Staten har i fråga om hamnväsendet en kontrollerande och samordnande uppgift. Transportkostnaderna för varuutbytet bero även av kostnaderna för transporterna mellan produktions- respektive konsumtionsområde och utsjöhamn samt av kostnaderna för godsets överföring mellan de olika transportmedlen. På dessa områden mötas statliga, kommunala och enskilda intressen. Ett riktigt dimensionerande och en lämplig geografisk fördelning av de olika transportorganen med hänsyn till landets näringsliv är i hög grad ett allmänt intresse, varvid de geografiska förhållandena utgöra en viktig faktor. Våra vintrar med understundom svåra isförhållanden innebära i detta sammanhang ett speciellt problem. Det är angeläget, att det arbete och den medverkan, som från statens sida erfordras på här berörda områden, sker så rationellt och ekonomiskt som möjligt. Såsom framgår av vad förut sagts •11

kunna uppgifterna härutinnan till sjöfartens tjänst till stor del hänföras till nautiskt-tekniska områden, t. ex. sjömätning, lotsning, fyrbelysning, isbrytning m. m. Sjöfart, som bedrives under svensk flagg, är en av vårt lands viktigaste näringar. Den svenska sjöfartens utveckling har baserats på enskilt initiativ, kunnande och arbete. Samhället har emellertid liksom beträffande andra näringar intressen att bevaka även på sjöfartsområdet. Säkerheten till sjöss, fartygens bemanning och befälets kompetens, arbetstiden till sjöss och andra sociala frågor av olika slag äro exempelvis spörsmål, på vilka staten måste öva inflytande genom lagar och föreskrifter. På många av dessa områden har en internationell reglering kommit till stånd. Samtidigt som svensk sjöfart är en av landets viktigaste näringsgrenar utgör den i och för sig jämväl en garanti för att ökade möjligheter föreligga att kunna upprätthålla våra förbindelser med utlandet under krig eller avspärrning. I ett sådant läge kan vårt land behöva förlita sig enbart på den egna handelsflottan. Strategiska synpunkter, som sikta på uppehållandet av sjötransporter under exceptionella förhållanden, måste därför tillgodoses. Utvecklingen av vår handelsflotta har givit svensk handel en oberoende ställning i förhållande till utländska mellanhänder. Den svenska sjöfarten — speciellt linjefarten — har under detta sekel sträckt sig ut till allt flera marknader och täcker numera, stundom i samsegling med utländska rederier, ganska väl hela världens viktigare konsumtionsoch produktionsområden. De svenska rederierna ha med sin verksamhet i allmänhet lagt första grunden till växande handelsaktivitet i olika riktningar. Ett gott samarbete mellan företrädare för de svenska sjöfartslinjerna och represen42

tanter för vår handel — exportörer och importörer — har på de flesta marknader visat sig mycket fruktbringande samt lett till ökad och vidgad handel, icke minst för svensk export, och därigenom även till utökning av den svenska sjöfarten. Ett för landet synnerligen gynnsamt samspel äger således här rum. Den vidgade exporten har därjämte öppnat möjligheter för svenska importörer att välja mellan olika utländska produktionsområden, vilket i sin tur kunnat möjliggöra lägre priser på hemmamarknaden. Den svenska sjöfartens alltmer vidgade intressen i världen ha medfört en kraftig ökning av den svenska handelsflottans deltagande i internationell fart mellan utrikes orter. Denna fart, som i stor utsträckning äger rum på världshaven långt från landets egna kuster, kombineras ofta med sjöfarten på Sverige. Särskilt på den rena utrikesfarten — men även på farten till och från Sverige — framträder sjöfarten såsom en viktig exportör med svenskt skeppsrum som exportvara. Liksom den svenska industrien är känd för att exportera kvalitetsvaror, kan den svenska rederinäringen merendels vid den fart, varom här är fråga, genom sina kvalitativt högt stående fartyg erbjuda en exportvara i form av skeppsrum av hög standard. Fartygen, som användas i denna fart, äro ofta specialbyggda för förandet av vissa laster. Den svenska sjöfarten har sålunda betydelse icke blott såsom ett kommunikationsmedel utan även såsom en medhjälpare till handeln i ett arbete att utvidga varuutbytet med främmande länder, varjämte sjöfarten såsom transportorgan tillika är exportör genom säljandet av sina egna tjänster. Sjöfartens anknytning till landets näringar i övrigt framträder här tydligt. Särskilt må framhållas det starka sam-

band, som råder mellan den svenska sjöfarten och den svenska skeppsbyggnadsindustrien. Den intima växelverkan, som äger rum mellan dessa båda parter, har i hög grad gynnat vår handelsflottas kvalitativa utveckling och den har också möjliggjort en utveckling av varven av betydande mått, även sett mot internationell bakgrund. Vidare bör understrykas, att den svenska sjöfarten genom sin starka gemenskap med vår utrikeshandel liksom också sin stora betydelse såsom exportör genom säljande av fraktrum är beroende av vår handelspolitik. Sjöfartsnäringens intressen i handelspolitiska sammanhang måste tillvaratagas i samma utsträckning som övriga näringars och måste beaktas vid de överväganden, som avse handelspolitiken i dess helhet. Till belysande av de olika förhållanden, som utredningen här förut berört, må följande uppgifter lämnas. Genom de svenska hamnarna och lastageplatserna transporterades i medeltal under åren 1951—1953 ca 40 miljoner ton varor — export-, import- och inrikes gods — till ett årligt värde av ca 20 miljarder kronor. Enligt en beräkning, som verkställts av 1944 års hamnutredning, är sjöfartens till svensk kaj anslutna transportarbete på sjövägarna, mätt i godstonkm, kvantitativt avsevärt större än järnvägarnas och lastbilarnas sammanlagda transportarbete inom vårt lands gränser. Handelstonnaget i världen uppgick vid årsskiftet 1953/1954 till ca 95 miljoner bruttoton. Det svenska handelstonnaget utgjorde vid samma tid ca 2,7 miljoner bruttoton. Härigenom intager Sverige nionde plats bland världens sjöfartsnationer. Värdet av de svenska handelsfartygen, vilka vid nyssnämnda tid uppgick till ett antal av 1.863, kan beräknas till ca 3.500 miljoner kronor, räknat efter försäkringsvärde eller uppskattat för-

säljningsvärde. Bemanningen på fartygen utgjorde ca 28.000 man. Den svenska handelsflottans förluster i fartyg under det andra världskriget voro i stort sett täckta redan vid krigsslutet. Räknat i bruttoton ökade det svenska handelstonnaget därefter under åren 1945—1953 med ca 70 procent (ca 1,1 miljoner bruttoton). Antalet fartyg höll sig däremot under samma tid ungefär oförändrat. Genom utbyggnaden har den svenska handelsflottan sålunda tillförts större fartyg, som samtidigt konstruerats för högre fart. Handelsflottans faktiska transportkapacitet har därigenom ökat mera än vad själva utbyggnaden av bruttotonnaget ger vid handen. — Den svenska tankflottan uppgick vid årsskiftet 1953/1954 till ca 27 procent av det svenska handelstonnaget. Motsvarande procenttal för år 1945 var ca 20. De nu nämnda siffrorna avspegla det förhållandet, att den svenska handelsflottan utbyggts med övervägande större tonnage för ocean- och medelhavsfart — främst linjetonnage och tanktonnage — samt att det m i n d r e och medelstora tonnaget för östersjö- och nordsjöfart minskat. Den angivna utvecklingen kan sägas till stor del hänföra sig till strukturella förändringar i den svenska utrikeshandeln, vilken i ökad omfattning inriktats på medelhavs- och transoceana länder, liksom också till driftsekonomiska skäl. Den svenska sjöfarten har vidare vid sidan av sin uppgift att medverka vid den havsburna svenska exporten och importen genom en ökad ren utrikes fart tillvunnit sig en mera framträdande plats än tidigare i världssjöfarten, vilket skett genom en anpassning av det nybyggda tonnaget till världshandelns behov. Av varorna i den svenska utrikeshandeln — däri inbegripen exporten av malm över Narvik — fraktades u n d e r åren 1951—1953 i genomsnitt 97 procent 43

sjövägen. Den godskvantitet, som dessa befraktningar avsågo, kan beräknas utgöra nära 41 miljoner ton per år och representera ett årligt värde av 16 a 17 miljarder kronor. Av de fartyg, som ombesörjde den direkta utrikestrafiken mellan Sverige och utlandet, utgjorde de svenska fartygen nämnda år dock endast 44 procent, trafiken över Narvik ej inräknad. Den svenska handelsflottans sammanlagda intäkter av frakter i såväl inrikes som utrikes fart och av tidsbefraktning uppgingo under åren 1950—1953 till i medeltal 1.436 miljoner kronor. Av detta belopp hänförde sig ca 1.357 miljoner kronor, eller ca 94 procent, till frakter i utrikes fart. Sistnämnda frakter kunna beräknas fördelade med 48 procent på fart mellan Sverige och utlandet samt med 52 procent på ren utrikes fart. Sjöfartens stora betydelse såsom valutaskapande och valutabesparande faktor i den svenska utrikeshandeln framgår av den svenska handelsflottans nettoinkomster av frakter i utrikes fart. Denna nettoinsegling (jämte utländska fartygs utgifter i Sverige), det s. k. sjöfartsnettot, uppgick sålunda under åren 1948 —1953 till respektive 640, 590, 600, 970, 1.075 och 860 miljoner kronor. Detta innebär, att sjöfarten tillför landet främmande valutor, som i genomsnitt för ifrågavarande år motsvara ca 12 procent av hela varuexportens värde. Därmed har sjöfarten ur valutasynpunkt visat sig vara ungefär lika betydelsefull som järnmalmsexporten och överträffas bland övriga exportnäringsgrupper endast av skogsindustrien och verkstadsindustrien. Sjöfartens betydelse understrykes ytterligare av att den sysselsätter en proportionsvis liten arbetsstyrka. Med utgångspunkt från de tidigare av utredningen anförda synpunkterna i fråga om sjöfartens struktur övergår utH

redningen till att pröva i vilken utsträckning statens förvaltningsuppgifter på sjöfartens område kunna samordnas för att effektivast möjliga organisation på området skall ernås, utan att risk uppstår för att sjöfartens berättigade samhörighet med andra näringar äventyras.

Splittringen i handläggningen av ärendena på sjöfartsområdena Statens befattning med ärenden rörande sjöfarten är — såsom redan framgår av de i kap. I återgivna direktiven och av redogörelsen i kap. II — uppdelad på flera myndigheter. Det må här ånyo erinras om att lotsoch fyrväsendet samt det statliga sjöräddningsväsendet lyda under lotsstyrelsen, medan sjömätningsverksamheten handhaves av sjökarteverket. Lotsstyrelsen ansvarar för utprickning och fyrbelysning av sjöfartens kommunikationsleder. Sjökarteverket åligger att inhämta kännedom om djupförhållandena i dessa kommunikationsleder och i hamnarna. Lotsstyrelsen tillkommer vidare en allmän övervakning över att sådana åtgärder icke vidtagas med avseende på hamnar och farleder att den allmänna sjöfarten därigenom hindras. Till sjökarteverket anmälas även alla ändringar i samband med hamnbyggande. De uppgifter, som i övrigt hänföras till haranoch farledsväsendet, äro enligt vissa regler fördelade mellan kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, i viss begränsad utsträckning, vattenfallsstyrelsen. Kommerskollegium handlägger hamn- och farledsärenden av företrädesvis rent administrativ natur, däri inbegripet granskning av taxor å avgifter såsom hamnavgifter, grundpenningar och avgifter för slussar, kanaler och andra farleder, ärenden angående kanal- och farledsreglementen samt ärenden om tillstånd för korarau-

ner att upptaga lån för hamnändamål ävensom ärenden angående statsbidrag till hamnar och farleder. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen omhänderhar i fråga om hamnar och farleder uppgifter av teknisk och väsentligen verkställande natur. Styrelsen kontrollerar sålunda underhåll och drift av handelshamnar och farleder, för vilka bidrag av statsmedel utgått till byggandet, ombesörjer anläggning, underhåll och drift av statens fiskehamnar samt utförande och kontroll av statsunderstödda fiskehamnar ävensom av hamnar avsedda att tjäna den mindre sjöfartens intressen; styrelsen sköter vidare förvaltningen av flertalet statliga kanaler och farleder. Drift och underhåll av Trollhätte och Säffle kanaler handhavas av vattenfallsstyrelsen. Till statens befattning med ärenden på sjöfartens område hör också bedrivandet av isbrytarverksamhet. Denna verksamhet är underställd kommerskollegium. Anskaffning, underhåll och vård av statens isbrytarfartyg liksom bemanningen av fartygen ombesörjas dock av marinen. Utöver de nyssnämnda uppgifterna i fråga om hamnväsende och isbrytarverksamhet har kommerskollegium att behandla frågor rörande sådana sjöfartens förhållanden i övrigt att kollegium framstår såsom det centrala statliga organet för denna näringsgren. Kollegium är sålunda bl. a. chefsmyndighet för fartygsinspektionen och skeppsmätningsväsendet samt överstyrelse för sjöbefälsskolorna. Kollegium handlägger vidare ärenden om sjöolyckor, ärenden rörande sjömanshusen och sjöfolks på- och avmönstringar samt frågor angående tillsynen över skeppsklarerarväsendet. Det ankommer även på kollegium att handlägga sjöfartssociala ärenden och handha sjöfartsstatistiken samt i övrigt en del frågor som angå sjöfarten och för vilka närmare redogjorts i kap. II.

Såsom jämväl framgår av kap. II handläggas sjöfartsärenden även av ytterligare andra myndigheter. Här må endast erinras om statens handels- och industrikommission samt valutakontoret. Splittringen på ett flertal myndigheter av statens förvaltningsuppgifter på sjöfartens område föranleder, att handläggningen av dessa ärenden inom Kungl. Maj :ts kansli måste äga rum inom ett flertal departement. 1944 års hamnutredning har i sitt betänkande konstaterat, att någon enhetlig statlig organisation liknande de för järnvägs- och landsvägstrafiken samt luftfarten inrättade verken saknas i fråga om hamnar och farleder. Efter att ha framhållit, att det i stället råder stor splittring i hamnärendenas handläggning, har utredningen anfört, att "ett behov föreligger att närma hamnärendenas statliga prövning till den enhetlighet, som finnes inom andra områden av transportväsendet, icke minst med hänsyn till den betydelse som hamnarnas funktioner äga i landets trafikhushållning". Hamnutredningens uttalanden måste givetvis ses mot bakgrund av de synpunkter, som utredningen haft att anlägga vid fullgörandet av sitt uppdrag att föreslå riktlinjer för svensk hamnbyggnadspolitik. Hamnutredningens kritik av organisationen för de statliga förvaltningsuppgifterna i fråga om hamnar o c h farleder har emellertid av vissa remissinstanser utsträckts att gälla den statliga organisationen på sjöfartsområdet över huvud taget. Dessa remissinstanser ha framfört tanken på en mer eller mindre radikal koncentration av organisationen för den statliga hamno c h sjöfartspolitiken. Statskontoret framhåller sålunda, att <det måhända förtjänar närmare undersökas huruvida icke ett sammanförande av lotsstyrelsens, sjökarteverkets samt 45

vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och kommerskollegii arbetsuppgifter kunde befinnas lämpligt för att i möjligaste mån söka upphäva den av hamnutredningen påtalade organisatoriska splittringen av statens befattning med hamnväsendet. Såsom framgår av utredningens direktiv finner lotsstyrelsen det angeläget, att handläggningen av ärenden rörande sjötransportväsendet sammanföres till ett centralt ämbetsverk. Till ett sådant bör enligt styrelsen hänföras lots- och fyrväsendet, sjöräddningsväsendet, sjömätningsväsendet, hamn- och farledsväsendet, isbrytarverksamheten samt fartygsinspektionen. Därest hamn- och farledsärendena infogas i ett ämbetsverk av föreslagen typ, är det önskvärt, framhåller styrelsen, att jämväl de grupper av dessa ärenden, som för närvarande tillhöra kommerskollegii handläggning — hamntaxe-, hamnordnings-, hamnområdes- m. fl. ärenden — tillfalla det sålunda nyorganiserade ämbetsverket. Landsorganisationen anser — såsom likaledes direktiven för utredningen utvisa — att organisationsfrågan bör ses i anslutning till förhållandena inom hela sjöfartsnäringen och framhåller, att tiden nu synes mogen att överväga inrättandet av ett centralt ämbetsverk för sjöfartsnäringen. Någon egentlig utökning av den statliga administrationen skulle härigenom icke behöva komma till stånd, då reformen närmast innebär ett sammanförande och en rationalisering av förvaltningsuppgifter, som nu äro fördelade på flera ämbetsverk. Föreningen Sveriges inrikessjöfart anför, att man — med hänsyn till den svenska sjöfartens stora utveckling under de senaste årtiondena både beträffande handelsflottans storlek, struktur och verksamhet — knappast kan bortse från behovet att överväga huruvida det är rationellt att flertalet statliga funktio46

ner, som ha betydelse enbart eller i huvudsak för sjöfarten, äro splittrade på många ämbetsverk, varav flera med jämväl andra funktioner. Föreningen konstaterar, att röster sålunda höjts för att man i stället skulle slå samman de för sjöfarten inrättade eller med dess frågor arbetande ämbetsverkens vederbörande byråer till ett ämbetsverk, inrättat särskilt för denna i så många avseenden speciellt funtade näringsgren. Svenska teknologföreningen anser, att en sammanslagning av lotsstyrelsen, sjökarteverket samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå skulle innebära en rationalisering. Genom inrättandet av ett på detta sätt organiserat ämbetsverk skulle enligt teknologföreningen även vattenvägarnas intressen företrädas av ett eget verk, vilket i ett land som Sverige med dess långa kust måste anses synnerligen önskvärt. Uttalanden om att den statliga organisationen på sjöfartens område icke är tillfredsställande ha tidigare framkommit också i andra sammanhang. Här må endast erinras om att det exempelvis vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena ifrågasatts, huruvida icke genom en sammanslagning av sjökarteverket och lotsverket en mera rationell organisation skulle skapas för fullgörandet av de båda verkens i mångt och mycket sammanhörande arbetsuppgifter. Likaså har frågan om sjökarteverkets överflyttning från försvarsdepartementet till handelsdepartementet vid ett flertal tillfällen aktualiserats. Frågan om statens isbrytarverksamhets samhörighet med det ena eller a n d r a verket har också diskuterats. Även fartygsinspektionens plats har varit ifrågasatt i åtskilliga sammanhang. Sjöfartssociala avdelningens anknytning till kommerskollegium eller socialstyrelsen har också varit föremål för övervägande vid flera tillfällen. Erinras må slutligen, att 1938

års arbetarskyddskommitté i sitt år 1950 avgivna betänkande om arbetarskyddet ombord å fartyg och om tillsynen å detta arbetarskydd förordat, att den rådande splittringen av statens förvaltningsuppgifter å sjöfartsområdet avhjälpes genom inrättande av "ett helt nytt, för allenast sjöfarten avsett ämbetsverk". I de den 17 november 1950 givna direktiven för utredningen angives, att dess syfte skulle vara att undersöka möjligheterna att samordna ärendena rörande sjötransportväsendet, vilka handläggas av sjöfartens hjälporgan, antingen genom att partiellt omgruppera nu olika verk åvilande uppgifter eller genom att hänföra alla sådana uppgifter till ett sjöfartsverk. Detta utredningsuppdrag utvidgades — såsom framgår av kap. I — sedermera den 12 juni 1953 genom att utredningen också erhöll i uppgift att såsom ett alternativ pröva tanken på ett fullständigt sjöfartsverk, som skulle ta befattning icke endast med de kommunikationstekniska frågorna utan också med sjöfartsnäringens ekonomiska och sociala villkor över huvud taget. Utredningen har i första hand prövat, huruvida en förbättrad samordning eller effektiviserad organisation kan vinnas utan att sammanslagning av befintliga verk och myndigheter äger rum. De medel, som under denna förutsättning främst stå till buds för att motverka splittringen och dess följder samt åstad-

komma mera samordning och samverkan, kunna avse dels en partiell omgruppering av ärendena på området, dels inrättandet av samarbetsorgan mellan myndigheterna dels ock ett system med ömsesidig representation i de styrelser eller delegationer, som därvid torde få förutsättas utöva verksledningen. En undersökning av liknande redan träffade anordningar inom statsförvaltningen har till belysande av detta spörsmål verkställts. Utredningen har funnit, att icke något av de alternativ som ovan nämnts ensamt eller i förening med andra kan beräknas medföra tillnärmelsevis tillräckligt effektiv samordning. Enligt utredningens mening kan endast en mer eller mindre omfattande sammanslagning av olika enheter skapa en rationell organisation för de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartens område. Vad som erfordras är nämligen icke blott en sporadisk och relativt flyktig kontakt mellan enstaka representanter för de olika verken utan ett utbyggt kontinuerligt samarbete mellan de tjänstemän i verken, vilka ha att taga direkt befattning redan med förberedandet av ärendena. Utredningen har därför att pröva hur en sådan sammanslagning bör ske för att åstadkomma en effektivt samordnad och mera rationell organisation för ifrågavarande uppgifter.

K A P I T E L IV

Principförslag

Förslag om inrättande av ett sjöfartsverk enligt de ursprungliga direktiven (alternativ 1) L o t s v e r k e t och s j ö k a r t e v e r k e t Det har redan erinrats om att frågan om sammanslagning av sjökarteverket och lotsverket varit föremål för överväganden vid ett flertal tillfällen. En mera fullständig utredning i ämnet verkställdes år 1931, då statens organisationsnämnd avgav ett betänkande rörande sjökarteverkets organisation och arbetsuppgifter m. m. Att frågan om ett närmande till varandra av sjökarteverkets och lotsstyrelsens respektive verksamhetsgrenar ofta aktualiserats, ter sig förklarligt, om man betänker vilken naturlig samhörighet, som verkens förvaltningsområden äga. Verkens uppgifter beträffande sjövägarna komplettera varandra. Enligt sjökarteverkets instruktion har verket bl. a. "att genom mätningar och undersökningar inhämta så tillförlitlig kännedom om riket omgivande farvatten och dess segelbara inlandsfarvatten, som för sjöfartens, försvarsväsendets och den allmänna samfärdselns behov erfordras, s a m t att med stöd av vunna mätningsresultat utarbeta och utgiva geodetiskt grundade sjökort". Lotsstyrelsens uppgift åter är att bl. a. "bestämma angående utprickning och belysning av allmänna farleder och hamnar i riket samt att övervaka att icke sådana åtgärder vidtagas med avseende på allmänna farleder eller ham48

nar, att den allmänna sjöfarten därigenom hindras eller försvåras". Sjökarteverkets uppgifter med sjömätning och utarbetande av sjökort kunna sägas utgöra förutsättningen för anordnande av de säkerhetsanstalter för sjöfarten, som lotsstyrelsen har att ombesörja. Detta nära samband mellan verkens arbetsuppgifter framgår även av en del detaljföreskrifter i verkens instruktioner. Sålunda föreskrives i 7 § instruktionen för sjökarteverket att "chefen för sjökarteverket skall tillse, att lotsstyrelsen, så snart ske kan, erhåller upplysning om för sjöfarten farligt grund, som under sjömätning anträffats", samt att han skall "meddela lotsstyrelsen en sammanfattande uppgift å de under årets sjömätningar gjorda iakttagelser rörande fyrbelysning, utprickning och i lotsmans farvatten anträffade grund". I lotsstyrelsens instruktion stadgas i 3 § bl. a., att det i förhållande till sjökarteverket åligger lotsstyrelsen att , "innan förslag till Kungl. Maj:t avgives eller beslut fattas om anordning eller förändring av fyr, som i förening med annan fyr eller ensam skall utvisa en viss bäring eller sektor ävensom angående andra fasta sjömärken, vilka skola uppföras så, att deras överenslinje utvisar en bestämd bäring, inhämta chefens för sjökarteverket yttrande i ämnet". Det åligger vidare lotsstyrelsen att årligen "till chefen för sjökarteverket överlämna uppgift dels å de förändringar beträffande flytande sjömärken och fasta prickar som

äro avsedda att under nästkommande år verkställas före eller i sammanhang med vårutprickningen dels ock å de övriga förändringar i avseende å säkerhetsanstalterna för sjöfarten, vilka, såvitt känt är vid uppgiftens avlämnande, skola under nästkommande år åvägabringas, därvid särskilt bör angivas, vilka förändringar kunna antagas vara verkställda före den 1 m a r s " samt "att vid uppförande eller förändring av fyrbyggnad eller annat fast sjömärke, så fort ske kan, till chefen för sjökarteverket insända skiss av byggnaden eller sjömärket". Såsom redan av de anförda utdragen ur instruktionerna framgår, ingripa sjökarteverkets och lotsstyrelsens arbetsuppgifter i hög grad i varandra. Ett nära samarbete är också förutsättningen för den viktiga underrättelseverksamhet, som de båda verken i förening fullgöra i förhållande till sjöfarten och som finner kontinuerliga uttryck i publikationerna "Underrättelser för sjöfarande", "Svensk lots" och "Svensk fyrlista". Lotsstyrelsens arbetsplaner beträffande sjöfartens säkerhetsanstalter kräva beaktande vid sjömätningens utförande, medan lotsstyrelsens utbyggnadsplaner i sin tur måste taga hänsyn till inriktningen av sjömätningsarbetet. Därav följer att planläggningen av arbetsuppgifterna bör utföras gemensamt av de båda myndigheterna. Utredningen finner därför att vid en eventuell sammanslagning av myndigheter med förvaltningsuppgifter inom sjöfartens område de nu berörda båda myndigheterna — sjökarteverket och lotsverket — i första hand böra komma i fråga. En sådan sammanslagning måste medföra att samarbetet kan ske under smidigare former och därför göras snabbare samt mera rationellt. Samtidigt kan samarbetet utvecklas mera på " b r e d d e n " genom direktkontakt mellan därav berörda tjänstemän. Det torde vara till fördel för båda 4

verksamhetsområdena, att så mycken nautisk och annan sjöfartsteknisk sakkunskap, som verken tillsammans förfoga över, bringas till närmare samverkan. Fördelar synas också vara att vinna, då det gäller utbildning av personal. Så torde exempelvis bliva fallet i fråga om viss personal för lotsverkets behov, för vilken en tids obligatorisk tjänstgöring ombord å sjömätningsfartyg skulle utgöra ett värdefullt utbildningsskede. Även i fråga om rekryteringen av personal torde fördelar kunna vinnas. Statens organisationsnämnd fann vid sin ovan berörda utredning år 1931, att avsevärda fördelar vore förknippade med ett sammanförande av sjökarteverket och lotsstyrelsen. Nämnden ansåg emellertid, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke ett inlemmande av sjökarteverket såsom en del av "den mera administrativt betonade lotsstyrelsen" skulle kunna inverka i någon mån hämmande på den intensiva tekniska arbetsutveckling, som under de närmaste årtiondena komme att fordras av vårt sjömätningsväsen. Organisationsnämnden sade sig i skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1931 —• efter vägande mot varandra av samtliga omständigheter, som inverkade på bedömandet av frågan om sammanslagning av sjökarteverket med lotsverket — ha kommit till det resultatet, att en sådan sammanslagning för det dåvarande icke lämpligen borde äga rum. Utredningen anser sig i anslutning härtill böra framhålla, att de farhågor, som organisationsnämnden tycktes hysa mot en sammanslagning, i varje fall numera synas sakna all grund. Det förefaller, som om nämnden överbetonat lotsstyrelsens roll som ett administrativt verk, enär även för det dåvarande lotsstyrelsens huvuduppgifter mera ägde samband med det tekniskt-nautiska fackområdet än med det administrativa fäl49

tet. Utredningen vill även erinra om att man i Finland har enbart goda erfarenheter av att sedan ca 35 år tillbaka ha den organisation, som motsvarar vårt sjökarteverk, förlagd till samma institution som lots- och fyrväsendet. Det har vid tidigare tillfällen, då frågan om sammanslagning varit aktuell, befarats, att samarbetet mellan marinen och sjökarteverket i fråga om sjömätning för militärt ändamål skulle försvåras, om sjökarteverket förlorade sin självständiga ställning, och att jämväl vissa andra marinens intressen icke skulle kunna tillgodoses. Utredningen har också vederbörligen beaktat dessa synpunkter i sitt i kap. V framlagda förslag till organisation av det nya verket. Vid en sammanslagning av lotsverket och sjökarteverket kan tvekan råda om handhavandet av den jordmagnetiska undersökningsverksamheten. Frågan om sjöräddningsväsendet måste tillika beaktas. Såsom i kap. II omnämnts har den jordmagnetiska undersökningsverksamheten sedan år 1922 varit förlagd till sjökarteverket. Lämpligheten av denna anordning har vid flera tillfällen ifrågasatts. Förespråkare ha funnits för verksamhetens överflyttning till Sveriges geologiska undersökning, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut eller rikets allmänna kartverk. Senast frågan aktualiserades var genom en motion till 1946 års riksdag, i vilken framlades förslag att den jordmagnetiska avdelningen skulle överföras till rikets allmänna kartverk. I anledning av denna motion erhöll sjökarteverkets styrelse i uppdrag att verkställa en utredning i ämnet, vilken slutfördes år 1947. Vid utredningen, som utmynnade i ett förord för att berörda verksamhet icke skulle avskiljas från verkets arbetsuppgifter, ägde samråd rum med kommerskollegium, lotsstyrelsen, Sveriges geologiska 50

undersökning och rikets allmänna kartverk. De tre förstnämnda ämbetsverken anslöto sig till styrelsens för sjökarteverket uppfattning. Rikets allmänna kartverk framhöll däremot, att många vägande skäl syntes föreligga för att under enhetlig ledning samordna kartverkets geodetiska arbeten med den jordmagnetiska undersökningen av landet. Ärendet redovisades i 1948 års statsverksproposition (IV ht. sid. 105 ff; r. skr. nr 4), vari föreslogs att någon ändring icke skulle ske i sjökarteverkets organisation på bland annat denna punkt. Detta blev även riksdagens beslut. I detta sammanhang må framhållas att den jordmagnetiska forskningen har en intim anknytning till andra arbetsområden främst sol-, ionosfär- och kosmisk strålningsforskning. En speciell gren av den jordmagnetiska forskningen sysslar med geofysikalisk malmletning och har därigenom geologisk anknytning. Den jordmagnetiska undersökningsverksamheten avser ej endast fältmätning utan framför allt en därpå följande vetenskaplig bearbetning av mätvärdena, som syftar till bestämning av de magnetiska elementen och deras variationer. Av nämnda element utgör den magnetiska missvisningen den för praktiska ändamål mest betydelsefulla faktorn. Kännedom om missvisningen och dess variation är visserligen för orientering på land av stor betydelse. Till sjöss är emellertid denna kännedom ett oeftergivligt villkor för trygg navigering och säkerhet. Därför har sedan gammalt en av den jordmagnetiska avdelningens viktigare arbetsuppgifter varit att företaga fältmätningar till sjöss. Förutom genom jordmagnetiska specialmätningar införskaffas missvisningsuppgifter även genom de vanliga sjömätningsexpeditionerna. Såsom tidigare nämnts redovisas missvisningsuppgifter i såväl sjökort som sjökarteverkets publikationer

"Svensk lots" och "Underrättelser för sjöfarande". Av vad sålunda anförts framgår, att ett viktigt och betydelsefullt organisatoriskt samband förefinnes mellan den jordmagnetiska avdelningen och det ifrågasatta genom sammanslagning av sjökarteverket och lotsverket bildade nya verket. Utredningen anser, att ifrågavarande samband bör vara utslagsgivande för att jämväl den jordmagnetiska avdelningen i sjökarteverket överföres till ifrågavarande nya verk. Vad sjöräddningsväsendet angår må erinras om att detsamma handhaves dels av lotsstyrelsen dels av Sällskapet för räddning av skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet). Samarbetet regleras genom särskilda överenskommelser, som träffas mellan lotsstyrelsen och sällskapet. Utredningen har genom Kungl. Maj :ts beslut den 27 november 1953 erhållit uppdrag att verkställa utredning om den framtida organisationen av livräddningsväsendet till sjöss. Utredningen avser att — såsom i missivskrivelsen angives — framdeles framlägga separat förslag i detta hänseende. De synpunkter, som kunna anläggas beträffande sjöräddningsväsendets organisation, torde icke påverka bedömningen i principiella avseenden av frågan om samordning av de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartens område. Av vad i det föregående anförts framgår, att utredningen funnit lotsverkets och sjökarteverkets uppgifter vara så sammankopplade med varandra att verkens arbete bäst främjas genom en sammanslagning av de båda verken. Utredningen förordar därför, att lotsverket och sjökarteverket uppgå i en enhet. Utredningen förutsätter därvid, att handhavandet av det statliga sjöräddningsväsendet — i avbidan på det statsmakternas beslut i frågan som kan föranle-

das av utredningens förslag i ämnet — tills vidare skall åvila det nu förordade verket. Någon särskild styrelse av den sammansättning, som styrelsen för sjökarteverket nu har, anser utredningen icke behövlig i det sålunda förordade verket. Utredningen förutsätter, att erforderlig kontakt med berörda myndigheter och organisationer kan äga rum utan en dylik anordning. Det verk, som sålunda skulle bildas, skulle erhålla betydelsefulla uppgifter med avseende på sjöfartslederna. Liksom sjövägarna och hamnarna äga en naturlig samhörighet med varandra, kan d e t . n u tänkta verket anses ha en nära anknytning till de uppgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att fullgöra i fråga om h a m n a r och farleder. Statens verksamhet beträffande hamnar och farleder Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå är sedan år 1946, då styrelsen omorganiserades, en utredningsbyrå, som enligt propositionen angående omorganisationen (nr 286 till 1946 års riksdag) skulle framför allt svara för behovsutredning och förberedande planläggning på hamn- och farledsområdet. Stora grupper av ärenden, vilka tidigare handlagts på hamnbyrån, överflyttades till byggnads- och underhållsbyrån, konstruktionsbyrån, kameralbyrån m. fl. På samma sätt minskades verksamheten vid de till hamnbyrån hörande lokala organen, hamnavdelningarna, genom överflyttning av en del ärenden till vägförvaltningarna. I avbidan på resultatet av hamnutredningens arbete borde — framhöll departementschefen beträffande hamnärendenas behandling — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara organiserad så, att den kunde fylla sin uppgift såsom det i första hand ansvariga ämbetsverket för den statliga hamnbygg51

nadspolitikens lämpliga utformning. Vid omorganisationen förutsattes, att näringsekonomisk sakkunskap skulle tillföras byrån. Den sålunda i korthet beskrivna organisationen betecknades såsom horisontell i motsats till den tidigare tillämpade vertikala. Riksdagen (skr. nr 368/1946) förklarade, att det kunde vara tveksamt huruvida icke arbetet även vid en vertikal organisation skulle kunna anordnas lika effektivt som vid en horisontell; riksdagen fann dock övervägande skäl tala för den horisontella organisationen. I anledning av motion rörande en i huvudsak vertikal organisation för hamnarbetena sade sig riksdagen icke vara beredd att besluta om särskild organisation för dessa arbeten. Riksdagen ansåg emellertid, att hamnarbetena vore av en så speciell art att den därför avsedda personalorganisationen kunde och borde erhålla en så fristående ställning som möjligt, tills vidare inom den nya organisationens ram. Enligt riksdagens mening borde slutlig ställning till hamnarbetsorganisationens framtida gestaltning icke tagas för det dåvarande, utan denna fråga ansågs av riksdagen böra av Kungl. Maj:t upptagas till förnyad prövning senast vid den tidpunkt, då resultatet av bl. a. hamnutredningens arbete förelåg. Hamnutredningen har föreslagit, dels att den horisontella organisationen skulle ändras i varje fall på sådant sätt att hamnbyrån förses med personal för konstruktionsuppgifter dels ock att byrån därutöver skulle utbyggas med en ekonomisk byrå och ett kansli till en hamnavdelning inom verket. Till hamnavdelningen skulle från kommerskollegium även föras prövningen av frågor om hamn-, kanal- och farledstaxor samt ärenden rörande hamnområde och hamnordningar. Hamnavdelningen skul52

le — förutom nyssnämnda uppgifter och sådana, som redan åvilade h a m n b y r å n inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — huvudsakligen ha till uppgift att ur samhällsekonomiska, företagsekonomiska och tekniska synpunkter pröva hamnbyggnadsföretag, till vilka statsbidrag sökas, verkställa utredningar i ärenden rörande kommunal upplåning för finansiering av hamnbyggnader, utöva rådgivningsverksamhet till förmån särskilt för de mindre hamnarna samt — bl. a. genom ett visst anmälningssystem — hålla sig a jour med verksamheten över huvud taget på hamnplanerings- och hamnbyggnadsområdet. — Fyra av hamnutredningens tio ledamöter ha reserverat sig för att nu gällande fördelning av ärendena mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium skulle i huvudsak bibehållas. Enligt reservanterna borde kollegium, för att tillfredsställande kunna ur samhällsekonomisk synpunkt pröva ärenden rörande nyanläggning och utbyggnad av hamnar, förstärkas med en för dylika frågor speciellt kvalificerad tjänsteman. Hamnutredningens förslag till organisation av det statliga förvaltningsorganet för hamnväsendet har icke varit föremål för statsmakternas prövning. Vid remissbehandlingen av betänkandet har förslaget tillstyrkts endast av ett fåtal instanser. Vissa myndigheter, däribland väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, anslöto sig närmast till reservanternas ståndpunkt. I början av detta kapitel har omnämnts att några remissinstanser, bl. a. lotsstyrelsen och landsorganisationen, framfört tanken på en mer eller mindre radikal centralisering av organisationen för den statliga hamn- och sjöfartspolitiken. Erinras må att hamnutredningens påtalande av splittringen inom den rådande organisationen på sjöfartsområdet lett till den prövning av organisationsproblemen på en annan och

bredare bas, som utredningen haft sig förelagd och nu redovisar resultaten av. Tämligen snart efter det 1946 års omorganisation av väg- och vattenbyggnadsverket genomförts började vägbyggnadsverksamheten successivt öka. Investeringsprogrammet för utförande av vägar och broar under år 1946 upptog kostnader understigande 20 miljoner kronor, medan programmet för år 1953 omfattade arbeten till en sammanlagd kostnad av ej mindre än ca 315 miljoner kronor. Hamnbyggnadsverksamheten, som redan år 1946 var liten i jämförelse med vägbyggnadsverksamheten, har därefter endast obetydligt ökats. Den utgör därför numera endast en ringa del av den byggnadsverksamhet, som väg- och vattenbyggnadsverket h a n d h a r . Följden därav har helt naturligt blivit, att hamnärendena kommit att minska i betydelse inom verket. Den omorganiserade hamnbyrån har icke heller kommit att utveckla sin arbetsmetodik i den riktning, som departementschefen vid anmälan av propositionen ansåg önskvärt, nämligen till att verkställa behovsprövning och planering av hamnbyggnadsprojekten icke blott ur teknisk lämplighetssynpunkt utan även ur samhälls- och trafikekonomiska samt näringspolitiska synpunkter. Någon sakkunskap för bedömning av hamnbyggnadsförslagen i sistnämnda avseenden har nämligen icke tillförts byrån. Den horisontella organisationen torde ha förstärkt intrycket av hamnärendenas relativa obetydlighet, eftersom ärendena därigenom kommit att fördelas mellan flera byråer, vilkas huvuduppgifter äro hänförliga till vägväsendet. Förrådsbyråns uppgifter med avseende på anskaffning och underhåll av den flytande materielen äro exempelvis vid jämförelse med byråns verksamhet i övrigt av liten omfattning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

i olika sammanhang under senare år betonat önskvärdheten av att verkets arbetsuppgifter begränsas och att verket erhåller mera ensartade uppgifter, så att det på ett rationellt sätt kan fylla sin huvuduppgift, nämligen vägbyggnadsoch vägunderhållsverksamheten. Styrelsen har vidare i fråga om organisationen av förvaltningsuppgifterna på hamnområdet uttalat, att den verksamhet rörande hamnväsendet, som för närvarande är förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke bör splittras, utan att denna verksamhet, varthän den än kan komma att förläggas, bör sammanhållas på ett enda ställe. Lotsstyrelsen framhåller i sitt yttrande över hamnutredningens betänkande, att det borde vara till fördel för hamnorganet, om nautisk och fyrteknisk sakkunskap funnes att omedelbart tillgå vid hamnärendenas beredning, eftersom ett hamnförslag måste prövas också med hänsyn till navigeringsmöjligheterna i sjöleden till hamnen samt behovet av farledens utmärkning och fyrbelysning. Utredningen delar denna lotsstyrelsens uppfattning. Vid upprättande och granskning av förslag till hamnar och farleder kan samråd med sjömätningsexperter även vara erforderligt. Då det av utredningen förordade verket förutsattes övertaga lotsstyrelsens uppgifter i fråga om sjövägarnas framkomlighet och den därmed sammanhängande skyldigheten att vid behov föreslå anordnande av ny farled eller åtgärder beträffande redan befintlig, synes det fördelaktigt, att förslagen kunna inom det egna verket underställas vattenbyggnadsteknisk sakkunskap av skilda slag för projektering och kostnadsberäkning, innan verket skrider till ytterligare åtgärder. Då sålunda skäl få anses föreligga att överflytta hamnärendenas beredning på utredningsstadiet till det föreslagna ver53

ket, uppställer sig därefter frågan huruvida anledning finnes att jämväl dit överföra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet beträffande hamnar och farleder. Detta skulle innebära, att denna verksamhet skulle sammanslås med lotsstyrelsens byggnadsverksamhet, som avser fyrar, hamnar och husbyggnader för lotsverkets behov m. m. En överföring torde emellertid lämpligen kunna ske endast därest omslutningen av ifrågavarande byggnadsarbeten kan förväntas bliva så stor, att den kan motivera skapandet av en organisation med tillräcklig sakkunskap, så att garantier vinnas för arbetenas rationella och ekonomiska bedrivande. Utredningen har med ledning av uppgifter, som inhämtats från lotsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt arbetsmarknadsstyrelsen, sökt bilda sig en uppfattning om denna byggnadsverksamhets omfattning. Från lotsstyrelsen införskaffade upplysningar giva vid handen, att lotsverkets nybyggnads- och reparationsarbeten under den senaste sexårsperioden dragit en kostnad av i genomsnitt ca 1,2 miljoner kronor per år, fördelade på en mängd olika objekt. Väg- och vattenbyggnadsverkets uppgifter angående den i verkets regi eller under verkets kontroll bedrivna byggnads- och underhållsverksamheten, avseende handelshamnar, farleder och fiskehamnar m. m., utvisa en omslutning, likaledes under den senaste sexårsperioden, av i runt tal 6 miljoner kronor per år, fördelade på ett jämförelsevis litet antal objekt. Häri ingå de beräknade kostnaderna för med statsbidrag utförda arbeten i hamnar och farleder samt underhållsarbeten i statens fiskehamnar och under verkets förvaltning stående farleder. Anläggningsarbeten, vilka av verket utförts för andra statliga och kommunala myndigheters räkning, 54

ha under perioden dragit en kostnad av genomsnittligt ca 700.000 kronor per år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen handlägger emellertid i betydande omfattning ärenden rörande hamn- och farledsarbeten, vilka utföras utan statsbidrag genom försorg av kommuner och andra. Utredningen avser här den service, som styrelsen och dess lokala hamnavdelningar lämna i form av rådgivning, granskning av arbetsplaner, yttranden i ärenden angående byggnadsoch lånetillstånd och dylikt. Över huvud taget torde verket i större eller mindre utsträckning lämna medverkan vid de flesta hamn- och farledsföretag, vilka projekteras och utföras. Det är givetvis icke möjligt att med siffror belysa omfattningen av denna verksamhet. I någon mån torde den emellertid kunna åskådliggöras med hjälp av från arbetsmarknadsstyrelsen införskaffade uppgifter om hamn- och farledsbyggnadernas totala omfattning i landet under den ovannämnda sexårsperioden. Dessa uppgifter avse beräknade kostnader för arbeten, till vilka byggnadstillstånd meddelats enligt lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. Kostnaderna ha uppgått till i genomsnitt 18,5 miljoner kronor per år. Med generellt byggnadstillstånd ha dessutom utförts smärre förbättringsarbeten samt, i ej obetydlig omfattning, muddringsarbeten. Under år 1954 torde hamn- och farledsbyggandet enligt uppgift från arbetsmarknadsstyrelsen kunna förväntas nå en omslutning av omkring 50 miljoner kronor. Därest byggnads- och underhållsverksamheten hos lotsverket samt hos vägoch vattenbyggnadsstyrelsens hamnorgan tankes ha varit sammanförd under den senaste sexårsperioden, skulle denna verksamhet enligt vad förut sagts ha haft en omslutning av ungefär 8 miljoner kronor per år. Härav skulle omkring 2,8 miljoner kronor ha utgjort kostnader

för arbeten, vilka utförts under den tänkta organisationens kontroll, och återstoden ha representerat byggnads- och underhållsarbeten i organisationens egen regi. Den sålunda beräknade omslutningen torde utan tvekan vara tillräckligt stor för att möjliggöra rationellt byggande genom ett för ändamålet tillskapat särskilt organ, bildat genom utbrytning från väg- och vattenbyggnadsverket och lotsverket av nu ifrågavarande verksamhetsgrenar samt förlagt till det föreslagna verket. Det må i detta sammanhang jämväl erinras om att omslutningen måste ses mot bakgrund av den av statsfinansiella och andra skäl begränsade investeringsverksamheten under de år undersökningen omfattat. Enligt vad lotsstyrelsen i sitt ovannämnda yttrande framhåller, beräknas för årtionden framåt föreligga arbetsuppgifter inom lotsverket på vattenbyggnadsområdet — särskilt i fråga om fyranläggningar — av storleksordning och svårighetsgrad, som tidigare icke förekommit. För att inom rimlig tid genomföra ifrågavarande arbetsuppgifter erfordras enligt lotsstyrelsen förstärkning av ingenjörspersonalen och nyanskaffning av viss kostnadskrävande större materiel. Därest lotsverkets och hamnb y r å n s byggnadsavdelningar sammansloges, skulle — anför styrelsen — den erforderliga ökningen av personal och materiel bliva av jämförelsevis mindre omfattning, varjämte bättre möjligheter skulle föreligga att rekrytera ingenjörspersonal och erhålla för skilda uppgifter lämpad övrig arbetskraft. Lotsstyrelsen betonar vidare, att en rationalisering likaledes skulle vinnas, om vården av den fartygsmateriel, som hålles för lotsverkets, sjökarteverkets, isbrytarverksamhetens samt väg- och vattenbyggnadsverkets behov, ställes under samma ledning. Utredningen vill fram-

hålla, att lotsverkets fartygs- och båtmateriel uppgår till ca 300 enheter, inberäknat av lotsarna ägda, i tjänsten nyttjade båtar. Av nämnda enheter ha nio tjänstefartyg en storlek av 136—500 deplacementton. Sjökarteverkets ifrågavarande materiel omfattar ett 30-tal enheter, av vilka sju fartyg äro på 93—650 deplacementton. De båtar, mudderverk och pråmar, som vid en överflyttning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå till det på förut angivet sätt bildade verket skulle kunna överföras dit, kunna beräknas uppgå till 32 enheter. Utredningen anser i likhet med lotsstyrelsen, att det otvivelaktigt skulle vara till fördel att överföra all denna fartygsmateriel, som representerar betydande ekonomiska värden, till ett särskilt organ i det föreslagna verket. Utredningen återkommer till denna fråga samt till spörsmålet om överföring av statens isbrytarfartyg senare i detta kapitel och i kap. V. Vid övervägande av samtliga i det föregående berörda synpunkter har utredningen funnit starka skäl tala för en utbrytning från väg- och vattenbyggnadsverket av handläggningen av praktiskt taget alla hamn- och farledsärenden och en överflyttning av dessa ärenden till det i det föregående förordade, genom sammanslagning av lotsverket och sjökarteverket bildade verket. Från överflyttning torde böra undantagas de speciella, till hamnbyrån hänförda ärendegrupper, vilka avse dels skyddsåtgärder mot strandskärningar och översvämningar, dels ock den i 70 § lagen om flottning i allmän farled föreskrivna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åvilande tekniska tillsynen å flottledsanläggningars underhåll och nyttjande. Utredningens förslag innebär, att det ifrågasatta verket kommer att bli statens organ för teknisk granskning av byggnadsobjekt på hamn- och farledsområ55

det samt för statlig byggnadsverksamhet på detta område. Den statliga verksamheten beträffande hamnar och farleder är emellertid icke endast av teknisk art. Inom kommerskollegium handläggas nämligen vissa ärenden berörande detta område, såsom beträffande hamntaxor, hamnordningar och hamnområden. Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att svara för behovsutredning och förberedande planläggning på hamnoch farledsområdet. Detta innebär bland annat en omfattande rådgivande verksamhet. Utredningen har därför att behandla spörsmålet om vilket eller vilka organ, som bör handlägga nämnda ärenden ävensom frågor om tillstånd för kommun att upptaga lån för hamnändamål samt ärenden angående statsbidrag till hamnar och farleder. Utredningens behandling av detta spörsmål kommer därvid att innefatta ett ställningstagande till den av 1944 års hamnutredning behandlade frågan om till vilket organ man bör förlägga prövningen ur samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkter av hamnbyggnadsföretag. Beträffande statens befattning med ärenden på hamnområdet torde få hänvisas till redogörelserna i kap. II och tidigare i detta kapitel. Utredningen får därjämte erinra om följande. Det statliga överinseendet över hamnbyggnadsverksamheten sådant detta nu gestaltar sig är av flera slag. Om man bortser från den prövning, som kommer till stånd enligt bestämmelser i vattenlagen och stadsplanelagen, och från lotsverkets allmänna uppsikt på området, utövas det statliga inflytandet på hamnbyggnadsområdet i samband med prövning av dels ansökningar om statsbidrag till hamnbyggnad dels ansökningar om tillstånd att upptaga lån 56

eventuellt teckna borgen för finansiering av hamnbyggnad dels, med vissa undantag, ansökningar — jämlikt lagen om tillståndstvång vid byggnadsarbete — om tillstånd att utföra sådant arbete i h a m n a r och farleder. Ansökningar om statsbidrag avgöras av Kungl. Maj:t (kommunikationsdepartementet), sedan yttranden avgivits av bland andra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium eller, i fråga om fiskehamnar, fiskeristyrclsen. Behandlingen av hamnlåneärendena däremot sker inom finansdepartementet. I dessa ärenden höras efter bedömande från fall till fall kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt den kommunala centrala remissinstansen beträffande ansökningar om tillstånd för kommun att upptaga lån eller teckna borgen. Från och med den 1 januari 1954 utgöres sistnämnda organ av kommunala finansrådet. Detta, som är en utvidgning av det sedan år 1918 fungerande Svenska stadsförbundets finansråd, är inrättat enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet. I detta sammanhang må nämnas, att Svenska hamnförbundet sedan några år tillbaka utbyggt sin verksamhet med två rationaliseringskommittéer, en på det tekniska och en på det ekonomisktorganisatoriska området. Någon egentlig statlig kontroll, bortsett från prövning i samband med låne- och borgensärendens behandling i finansdepartementet, sker icke beträffande den hamnbyggnadsverksamhet, som finansieras med kommunens egna medel. Tillstånd enligt lagen om tillståndstvång vid byggnadsarbete att utföra dylikt arbete i hamnar och farleder slutligen meddelas av Kungl. Maj:t (socialdepartementet eller vederbörande fackde-

partement) eller arbetsmarknadsmyndighet. Såsom redan tidigare i flera olika sammanhang omnämnts har 19H års hamnutredning i sitt betänkande framlagt förslag om den statliga hamnpolitikens närmare utformning. Utredningens majoritet har uttalat, att brister i behovsprövningen av hamnbyggnadsförslag medfört tillkomsten — såväl med som utan statsbidrag — av hamnbyggnader, vilka icke bort förekomma. Den statliga granskningen av aktuella hamnbyggnadsprojekt borde därför omfatta icke blott teknisk och företagsekonomisk utan även och framför allt samhällsekonomisk prövning av hamnbyggnadsbehovet. Behovs- och lönsamhetsprinciperna borde noga uppmärksammas för undvikande av felinvesteringar. En ingående granskning av hamnbyggnadsprojekt ur såväl teknisk och affärsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt borde vara obligatorisk i statsbidragsärenden. Beträffande hamnbyggnadsärende, som ej avsåge statsbidrag, borde den statliga institution, som skulle svara för beredningen, ha en rådgivande uppgift. Även då fråga vore om anlitande av kommunala lånemedel, syntes de möjligheter som funnes kunna användas för att uppnå de ur landets synpunkt bästa lösningarna av hamnproblemen. En verklig behovsprövning syntes hittills icke ha förekommit. Det ankomme på Kungl. Maj:t att avgöra huruvida särskild prövning av behovet av hamnbyggnadsarbeten, för vilka lån söktes, skulle verkställas. Reservanterna i utredningen ha gjort gällande, att farhågorna för planlöshet i utbyggandet och överdimensionering av hamnarna i allt väsentligt saknade grund, att visserligen en del mindre väl betänkta investeringar förekommit, men att dessa nästan undantagslöst hänförde sig till fall, där staten lämnat

bidrag till byggandet. Enligt reservanternas mening kunde berättigade anmärkningar icke framställas mot investeringar, vilka gjorts med kommunernas låne- och skattemedel. Anledning saknades därför att bereda staten ökat inflytande på kommunernas hamnbyggnadspolitik i andra fall än då utbyggnad skedde med anlitande av statsbidrag. Kommunala hamnlåneärenden, som från finansdepartementets sida underkastades granskning ur behovssynpunkt, borde prövas endast ur samhällsekonomisk synpunkt samt avse att förebygga tillkomsten av hamnföretag, som — ehuru kanske berättigade ur vederbörande kommuns synpunkt — likväl skulle vara till förfång ur andra synpunkter. Att därutöver underkasta kommunala hamnlåneärenden prövning ur företagsekonomisk eller teknisk synpunkt torde enligt reservanternas uppfattning få betraktas såsom ett oberättigat inkräktande på den kommunala självbestämmanderätten. I de fall däremot, då staten ekonomiskt bidroge till hamnföretag, borde de statliga organen icke endast äga rätt utan i skattebetalarnas intresse jämväl skyldighet att därjämte underkasta hamnföretaget såväl företagsekonomisk som teknisk granskning för att utröna, om utbyggnaden skedde på mest ändamålsenliga sätt. Vid övervägandena inom hamnutredningen huruvida prövningen ur samhällsekonomiska synpunkter skulle kunna äga rum inom ett ämbetsverk — kommerskollegium — medan prövningen ur tekniska synpunkter samt hamnarnas planering i företagsekonomiskt hänseende kunde förläggas till ett annat ämbetsverk — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — har utredningens majoritet ansett, att det ena ämbetsverket svårligen kunde utföra sin del av prövningen utan tillgång till sådan expertis, 57

som redan funnes i det andra verket. Nackdelarna skulle härvid bestå i överdimensionering av personal, tidsutdräkt vid ärendenas handläggning och därav följande betydande kostnadsökning. Denna lösning av frågan har hamnutredningens majoritet därför icke ansett sig kunna tillstyrka. I valet mellan myndigheter, vilka kunde tänkas handha den nu nämnda prövningen, har hamnutredningens majoritet förordat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Såsom framgår av tidigare redogörelse i ämnet har majoriteten föreslagit, att styrelsen skulle för ändamålet utbyggas med en särskild hamnavdelning, vilken under en överdirektörs ledning skulle vara uppdelad på en teknisk byrå, en ekonomisk byrå och ett kansli. Hamnavdelningen borde noga följa tendenserna i utvecklingen av handel, sjöfart, transportväsende m. m. med hänsyn till deras inverkan på hamnbehovet. Förutom prövningen av hamnbyggnadsprojekten borde enligt majoritetens mening prövningen av hamn-, kanal- och farledstaxefrågor samt ärenden angående hamnområden och hamnordningar ankomma på denna avdelning. Förslaget innebär således, att taxefrågorna samt hamnområdes- och hamnordningsärendena skulle överföras från kommerskollegium. — Majoriteten har vidare framhållit, att hamnavdelningen även borde tillkomma att utöva en rådgivande befogenhet, vilket skulle komma särskilt de mindre hamnarna till godo. Likaså borde avdelningen erbjuda möjlighet för finansdepartementet och finansrådet att erhålla sakkunniga utredningar vid deras behandling av låneärenden. Reservanterna ha uttalat sig för att granskningen av hamnförslagen ur samhällsekonomisk synpunkt, vilken i första hand avsåge att mot varandra väga kommunernas, varuägarnas och sjöfar58

tens intressen, rätteligen borde ske hos det statliga organ, som närmast företrädde näringarna, handeln och sjöfarten, och som fördenskull hade de största förutsättningarna för en sådan prövning, nämligen kommerskollegium. Frågor om nyanläggning eller utbyggnad av statens hamnar liksom frågor om statsbidrag till nyanläggning eller utbyggnad av kommunala eller enskilda hamnar borde enligt reservanternas åsikt därjämte handläggas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom dess hamnbyrå, som skulle underkasta ärendena teknisk och företagsekonomisk granskning. Hamnbyrån borde jämväl utöva rådgivande verksamhet till förmån för hamnkommuner, som icke själva hade tillgång till teknisk och transportekonomisk expertis. Enligt reservanternas mening borde kommerskollegium liksom hittills h a n d h a granskningen av hamnarnas taxor och ekonomiska förhållanden. För att tillfredsställande kunna ur samhällsekonomisk synpunkt pröva ärenden angående nyanläggning och utbyggnad av hamnar borde kollegium, såsom förut nämnts, förstärkas med en för dylika frågor speciellt kvalificerad tjänsteman. Utredningen har i tidigare sammanhang angivit hur remissmyndigheterna ställt sig till organisationsförslaget i hamnutredningens betänkande. Här må endast erinras om att majoritetens förslag tillstyrkts endast av ett fåtal myndigheter samt att vissa myndigheter, däribland väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium, närmast anslutit sig till reservanternas ståndpunkt. Någon slutlig ställning till förslagen har av statsmakterna hittills icke tagits. Hamnutredningen har — utöver spörsmålet om organisationen av den statliga kontrollen över hamnväsendet — i sitt betänkande behandlat frågan om statens medverkan i övrigt vid

om- och utbyggnad av handelshamnar och farleder. Utredningen har därvid angivit vissa principiella synpunkter på bland annat frågan om storleken av statsbidragen till handelshamnar. Belänkandet innehåller däremot icke några preciserade förslag beträffande statsbidrag till särskilda hamn- och farledsföretag. Man synes därvid inom hamnutredningen ha utgått från att utredningsarbetet i denna del skulle fullföljas av det statliga organ, som föreslagits bli utbyggt på grundval av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå. Utredningens direktiv giva icke anledning till något ställningstagande från utredningens sida till frågan huruvida en grundligare granskning från statens sida än som nu i allmänhet sker av projekterade hamn- och farledsarbeten är behövlig eller ej. Utredningen har emellertid vid sina överväganden av det i direktiven uppställda spörsmålet "i vilken form det eventuella nya verket kunde taga befattning med frågor om inrättande av allmänna farleder och h a m n a r " icke kunnat undgå att taga hänsyn till spörsmålet om behovet av en sådan grundligare granskning. Utredningen får därvid till en början erinra om att med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 april 1953 tillkallats en utredningsman för att verkställa utredning rörande statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av handelshamnar och farleder (hamnbidragsutredningen). Av denna utrednings direktiv må återgivas följande. Vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag i 1952 års statsverksproposition om anslag till bidrag till h a n d e l s h a m n a r och farleder uttalade statsutskottet, att utskottet fann det önskvärt att en översyn av statsbidragsverksaimheten på ifrågavarande område kom till stånd med syfte att skapa en säker grund för bedömandet av de åtgärder i fråga om utbyggnaden av h a n delshamnar och farleder, som finge anses

mest angelägna. Utskottet ansåg det vara av särskild vikt, att bestämda riktlinjer uppdragas för den statliga politiken på längre sikt. — Vid a n m ä l a n i 1953 års statsvcrksproposition av medelsbehovet under nu ifrågavarande anslag erinrade föredragande statsrådet om att det a l l m ä n n a ekonomiska läget och den därav betingade budgetpolitiken under de senaste åren nödvändiggjort en sådan begränsning av anslaget till bidrag till h a n d e l s h a m n a r och farleder, att någon mera vidlyftig planläggning av bidragsverksamheten knappast kan vara påkallad. Det framhölls vidare, att såvitt då kunde bedömas, ej heller under den närmaste framtiden någon större ökning av den ordinarie bidragsverksamheten på förevarande område torde bli möjlig. Då emellertid vissa speciella bidragsansökningar, som kunde behöva undersökas mera ingående, ingivits och med hänsyn till det avriksdagen uttalade önskemålet i ämnet, förklarade föredragande statsrådet sig emellertid ä m n a i a n n a t s a m m a n h a n g föreslå Kungl. Maj :t, att en särskild utredningsman finge förordnas att inom komimunikationsdepartcmentet b i t r ä d a med en utredning rörande statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av handelsh a m n a r och farleder. Denna utredning borde i n r i k t a s bl. a. på att klarlägga vilka av de föreliggande och väntade, delvis mycket omfattande statsbidragsanspråken, som vid en sträng ekonomisk prövning över huvud taget borde tillgodoses. Undersökningen kunde giva anledning att upptaga de s y n p u n k t e r på statsbidragsfrågan, som framlagts av 1944 års hamnutredning, till n ä r m a r e bedömande samt a t t utforma mera preciserade normer för den framtida bidragspolitiken.

Utredningen vill framhålla, att 1944 års hamnutrednings uppdrag avsåg endast statens medverkan vid utbyggnad av handelshamnar och större farleder. Såsom framgår av direktiven för hamnbidragsutredningen har dess uppdrag givits samma omfattning. Emellertid lämnar staten också sedan en följd av år stöd till utbyggnad av dels fiskehamnar, dels mindre hamnar och farleder, som erfordras för småbåtar av såväl nytto- som nöjeskaraktär. Statsbidragen till byggande av fiske59

h a m n a r fördelas med ledning av en av 1944 års fiskehamnsutredning utarbetad plan, vilken för närvarande omarbetas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg. Jämlikt önskemål av 1954 års riksdag har vidare åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförtrotts en utredning av frågan om underhållet av sådana fiskehamnar, som uppförts med anlitande av statsbidrag. Härvid skall särskilt undersökas möjligheterna att effektivisera väg- och vattenbyggnadsverkets kontroll över hamnunderhållets rationella handhavande samt att genom höjda hamnavgifter etc. jämte effektiv inkomstuppbörd ernå ökade hamninkomster för finansiering helt eller till väsentlig del av sagda underhåll. Statsbidragen till m i n d r e hamnar och farleder fördelas efter förslag av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen i varje särskilt fall. Vid ansökningar om statsbidrag till fiskehamnar har fiskeristyrelsen att svara för behovsprövningen ur fiskerinäringens synpunkter. Liksom fallet varit beträffande de statliga anslagen till handelshamnar ha även anslagen till fiskehamnar samt mindre h a m n a r och farleder under de senare åren varit relativt begränsade i förhållande till behovet. Det torde icke heller beträffande dessa anslag vara att förvänta någon mera väsentlig ökning under de närmaste åren. Vid en bedömning av frågan om ett samhällsekonomiskt planeringsorgan torde man alltså böra utgå från att statens medverkan genom statsbidrag till byggande av samtliga slag av hamnar och farleder åtminstone under de närmaste åren kommer att bibehålla ungefär samma omfattning som för närvarande. Vad hamnlånefrågorna angår må i detta sammanhang framhållas, att den beredning av låne- och borgensärenden, 60

som äger rum inom finansdepartementet, synes kunna betecknas såsom allsidig. Prövningen torde omfatta — förutom en granskning i formellt och kommunalrättsligt hänseende — även en bedömning ur allmän lämplighetssynpunkt, varvid dock en p r i m ä r regel är hänsynen till den kommunala självstyrelsen. Det torde därför icke vara riktigt att — såsom reservanterna inom hamnutredningen gjort — uppdraga en bestämd gräns i fråga om rätten för olika myndigheter att verkställa antingen — såsom vid hamnlåneärendena — endast samhällsekonomisk prövning eller, när fråga är om statsbidragsärenden, förutom sådan prövning jämväl teknisk och företagsekonomisk granskning. Vid ett genomförande av utredningens förslag att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå skall infogas i sjöfartsstyrelsen, kommer den tekniska granskningen av hamnbyggnadsärenden inklusive kostnadsberäkningar att åvila denna styrelse. Beträffande frågan om prövningen i övrigt från statens sida av hamnbyggnadsföretag vill utredningen framhålla, att — innan det förslag föreligger, som hamnbidragsutredningen kan komma att avgiva i fråga om statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av handelshamnar och farleder — en viktig faktor saknas för bedömningen, åtminstone på något kortare sikt, av nämnda fråga. Utredningen anser sig emellertid böra betona, att avgörandena i hamn- och farledsärenden, vilka enligt vad tidigare nämnts i olika avseenden träffas av statliga myndigheter, icke böra ske utan att hänsyn tages till samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkter. Utredningen vill här understryka angelägenheten av att denna granskning icke begränsas till att avse lämpligheten av en hamnanläggning i en viss ort. Behovet av anlägg-

ningar bör ses i relation till befintliga och planerade anläggningar i andra orter och anläggningens utförande bör bedömas under hänsynstagande till anslutande kommunikationsleder såväl på sjön som i land, till industriens och övriga näringars transportbehov o. s. v. Samråd kan därvid ske med bland annat organet för näringslivets lokalisering inom arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen finner, att den samhällsekonomiska och näringspolitiska bedömningen, vid vilken behovet av en hamn skall ses icke endast ur denna hamns synpunkt utan med hänsyn till näringslivets och transportväsendets behov, bäst torde kunna ske beträffande handelshamnar av kommerskollegium och i fråga om fiskehamnar av fiskeristyrelsen. Kommerskollegium och fiskeristyrelsen böra jämväl verkställa den företagsekonomiska granskning, som må anses påkallad. Ärenden om fastställande av hamnoch grundpenningtaxor samt taxor å sluss-, kanal- och farledsavgifter samt ärenden, som röra hamnordningar samt kanal- och farledsreglementen m. m., böra med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen tagit i fråga om hamnbyggnadsärendena, liksom hittills handläggas inom kommerskollegium. I syfte att möjliggöra den grundligare prövning av hamnbyggnadsärendena, som enligt vad förut anförts synes böra ske, torde vissa ändringar i kommerskollegii hithörande organisation vara erforderliga. I första hand synas alla de ärenden, som avse hamnar, kanaler och farleder, böra handläggas inom en och samma byrå. I andra h a n d torde erfordras förstärkning av kollegii med hithörande frågor sysselsatta personal. Denna förstärkning synes med hänsyn till karaktären av de vidgade arbetsuppgifter, som skulle tillkomma kom-

merskollegium, böra ske med högt kvalificerad personal med insikter i samhällsekonomi samt närings- och transportpolitik. På grund av svårigheten att bedöma omfattningen av de nytillkommande arbetsuppgifterna anser utredningen försiktigheten bjuda att personalförstärkningen begränsas till en befattningshavare, vars löneställning dock icke bör sättas lägre än 31 lönegraden. Vid genomförande av utredningens sålunda skisserade förslag skulle huvudgrupperna av de hamn- och farledsärenden, vilka komma att handläggas gemensamt av sjöfartsstyrelsen och kommerskollegium eller sjöfartsstyrelsen och fiskeristyrelsen, prövas i följande ordning. Ansökningar om statsbidrag ingivas till sjöfartsstyrelsen, vilken genom sin byggnadsbyrå underkastar hamnbyggnadsförslaget en teknisk-ekonomisk prövning. Under denna prövning h a r byggnadsbyrån möjlighet att bland annat samråda med styrelsens övriga byråer i frågor, som avse navigering och fyrbelysning, farledsdjup, dimensionerna å de fartyg som förväntas komma att trafikera hamnen m. m., samt i spörsmål, som ha anknytning till försvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens intressen. Ärenden angående statsbidrag till hamnbyggnader förutsättas skola av sjöfartsstyrelsen remitteras till kommerskollegium för utredning av projektets angelägenhet och räntabilitet samt statsbidragsbehovet. Vid denna prövning komma samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkter att göra sig gällande. Då fråga är om statsbidrag till fiskehamn, skall ärendet på samma sätt underställas fiskeristyrelsens bedömande. Sedan statsbidragsfrågorna på nu nämnt sätt beretts inom sjöfartsstyrelsen samt kommerskollegium och fiskeri61

styrelsen, skall sjöfartsstyrelsen med eget utlåtande underställa statsbidragsärendet Kungl. Maj:ts prövning. Härigenom skulle sjöfartsstyrelsen komma att direkt under Kungl. Maj:t — såsom förhållandet nu i regel är i fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — svara för beredningen av statsbidragsfrågorna. Ansökningar om tillstånd för kommun att upptaga lån för hamnändamål, vilka skola ingivas till Kungl. Maj:t, synas böra remitteras till både sjöfartsstyrelsen och kommerskollegium. Bedömning ur huvudsakligen teknisk synpunkt göres därvid av sjöfartsstyrelsen, medan behovsprövningen utföres av kommerskollegium. I frågor om taxor å hamnavgifter, grundpenningar och avgifter för begagnande av slussar, kanaler och andra farleder samt ärenden angående kanaloch farledsreglementen förutsattes — såsom förut angivits — icke någon ändring av nu gällande ordning, enligt vilken kommerskollegium meddelar beslut i dessa frågor. Även i dessa ärenden torde samarbete i viss utsträckning dock vara erforderligt mellan kommerskollegium och sjöfartsstyrelsen, enär sjöfartsstyrelsen skulle komma att förvalta en del staten tillhöriga kanaler och fiskehamnar och därigenom skulle vinna praktisk erfarenhet på detta område. Förslag till hamnbyggnadsföretag, som i en arbetslöshetskris kunna bliva utförda med anlitande av anslag till arbetslöshetens bekämpande, böra underkastas liknande prövning. Detta torde kunna genomföras på så sätt, att arbetsmarknadsstyrelsen såsom den i ärendet beslutande myndigheten eller i andra fall såsom den närmast under Kungl. Maj:t för ärendets beredning ansvariga myndigheten för en sådan prövning remitterar förslaget till sjöfartsstyrelsen och kommerskollegium 62

eller, då fråga är om fiskehamn, fiskeristyrelsen. Alla hamnbyggnadsföretag, till vilka staten lämnar bidrag eller meddelar tillstånd att upptaga lån, skulle härigenom komma att bliva föremål för en granskning, vid vilken samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkter bliva vederbörligen beaktade. Endast de hamnutbyggnader, som hamnägarna finansiera helt med egna medel, torde därefter bliva utförda utan annan prövning från statsmakternas sida än den som kan ske vid tillämpning av lagen om tillståndstvång vid byggnadsarbeten.

Statens isbrytarverksamhet Utredningens förslag innebär enligt det föregående att lots- och sjökarteverken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnorgan skola sammanföras till ett verk. Mellan de olika arbetsuppgifterna inom detta verk skulle komma att råda ett naturligt samband. Eftersträvar man att under gemensam ledning samla alla statliga organ, vilka ha att fullgöra mera nautiskt-tckniska uppgifter till sjöfartens tjänst, bör man emellertid även beakta den samhörighet med verkets arbetsområde, som den statliga isbrytarverksamheten äger. Frågan om den statliga isbrytarverksamhetens organisatoriska hemvist inom statsförvaltningen har vid ett flertal tillfällen övervägts, senast år 1947. I anslutning till förslag av 1941 års isbrytarutredning (SOU 1942:53) överflyttades förstnämnda år genom beslut av statsmakterna (prop, nr 173/1947; r. skr. n r 209) ledningen av isbrytarverksamheten under fredsförhållanden från de sjömilitära myndigheterna till kommerskollegium. Statens isbrytarverksamhet, som i olika former sedan år 1926 ombesörjts av marinens myndigheter, erhöll genom

överflyttningen en ganska särpräglad organisation. Såsom utredningen redan i kap. II skildrat, ledes verksamheten av kommerskollegium. För fullgörande av uppgiften biträdes kollegium av ett rådgivande organ, statens isbrytarnämnd, sammansatt av representanter för näringslivets olika grenar, statens isbrytardirektör och — för lokal ledning och rådgivning — tillfälliga iskontor och isbrytarombud. Befattningen såsom isbrytardirektör, vilken är inrättad å kollega sjöfartsbyrå och skall innehavas av en kommendörkapten vid flottan eller i dess reserv med vidsträckt praktisk erfarenhet av isbrytarverksamhet, är förenad med tjänstgöring i marinstaben. Denna tjänstgöring kräver vanligen mera arbete än beredningen av isbrytarfrågorna. Isbrytardirektören har sin expedition inom marinstaben och kan använda sig av därvarande dygnet runt fungerande förbindelsecentral. Frågor om anslag till nya isbrytare eller omändring av befintliga sådana samt till isbrytarverksamheten i övrigt handläggas av kommerskollegium i samråd med marinförvaltningen. Sistnämnda myndighet ombesörjer nämligen nybyggnad av isbrytarfartyg och anskaffning av därtill hörande materiel samt underhåll och vård av fartygen, för närvarande tre till antalet. Fartygens bemanning tillhandahålles genom chefen för marinen från örlogsflottan. Kostnaderna för isbrytarverksamheten, utom fasta löner för den militära personalen, gäldas av det under tionde huvudtiteln upptagna anslaget till statens isbrytarverksamhet. Anslaget disponeras av såväl marinförvaltningen som kommerskollegium. De fasta lönerna för den militära personalen — en icke obetydlig utgiftspost — bestridas från anslag under fjärde huvudtiteln. Det är av intresse att erinra om att isbrytarutredningens år 1942 avgivna förslag i fråga om den statliga isbrytar-

verksamheten, vilken alltså då stod under militär ledning, var mera vittgående än statsmakternas år 1947 fattade beslut i ämnet. Förslaget innebar i huvudsak, att ledningen av statens isbrytarverksamhet skulle överflyttas till kommerskollegium, som i egenskap av chefsmyndighet för statens isbrytarväsende skulle icke blott handha den direkta ledningen av verksamheten utan även förvalta de för verksamheten anslagna medlen samt ombesörja underhåll och vård av statens isbrytarfartyg. Utredningen förordade därjämte, att en befattning såsom statens isbrytardirektör och en befattning såsom fartygsingenjör skulle inrättas hos kollegium. Vidare förordades, att bemanningen å statsisbrytarna skulle vara civil. Vad angår de över isbrytarutredningens förslag avgivna yttrandena må här endast erinras om utlåtandena från kommerskollegium och lotsstyrelsen. Kollegium anförde, att vissa synpunkter visserligen talade för ett civilt inflytande på isbrytarverksamheten men att de icke syntes med nödvändighet böra föranleda ett överflyttande av ledningen till civil myndighet. För civil ledning talade enligt kollega mening särskilt angelägenheten av att de näringspolitiska synpunkterna erhölle ett direkt och kontinuerligt inflytande över isbrytarverksamheten ävensom det förhållandet att genom överförande av ledningen till civil myndighet skulle åstadkommas att såväl ledandet av den statliga isbrytarverksamheten som det ekonomiska ansvaret för densamma anförtroddes åt ett handelsdepartementet underställt organ. Kollegium ansåg det naturligt, att isbrytarna vid civil ledning erhölle civil bemanning och att i händelse av militär ledning bemanningen bleve militär. — Lotsstyrelsen yttrade vid remissbehandlingen, att ett starkt skäl för överflyttning av ledningen av isbrytarverksam63

heten till kommerskollegium syntes ligga däri att på så sätt administrationen av hithörande ärenden skulle bliva koncentrerad till en myndighet. Särskilt betänkligt och ur ekonomisk-administrativ synpunkt otillfredsställande måste det enligt lotsstyrelsens mening anses vara, att ärenden rörande äskande av medel för verksamheten, förvaltningen av dessa medel samt ledningen av de medelskrävande åtgärderna låge på skilda myndigheter. Lotsstyrelsen ifrågasatte också lämpligheten av att betunga marinförvaltningen med ett sådant ur verkets synpunkt sekundärt åliggande som handhavandet av den statliga isbrytarverksamhetens ekonomi. — Lotsstyrelsen ansåg vidare i likhet med kommerskollegium, att frågan om isbrytarfartygens bemanning med civil eller militär personal sammanhängde med spörsmålet huruvida ledningen av verksamheten gjordes civil eller militär. I propositionen i ämnet, vars principer godtogos av riksdagen, uttalades, att huvuduppgiften för isbrytarverksamheten i fred är att lämna isbrytarhjälp åt handelssjöfarten samt att det såsom regel och särskilt under svåra isvintrar icke är möjligt att tillgodose alla framställda krav på isbrytarhjälp. Det förklarades därför vara önskvärt, att de som skola leda verksamheten äga ingående kännedom om de förhållanden inom handeln, sjöfarten och näringslivet i övrigt, vilka äro av betydelse för en riktig bedömning av hjälpbehovens inbördes angelägenhetsgrad. På grund härav ansågs det såsom både principiellt riktigt och ändamålsenligt att ledningen av statens isbrytarverksamhet i fredstid — i varje fall såvitt angår dirigeringen i stort — handhaves av civil myndighet med anknytning till handelssjöfarten, nämligen kommerskollegium. I propositionen framhölls vidare, att isbrytarverksamheten under krig eller krigsfara får en dub64

bel uppgift. Det förklarades, att isbrytarverksamheten därvid fortfarande skall bistå handelssjöfarten, i den mån sådan sjöfart över huvud taget kan bedrivas, men dessutom vara beredd att i viss utsträckning lämna isbrytarhjälp åt örlogsflottans fartyg. Enär handelssjöfartcn under orostider förmodades komma att — på sätt som skett under beredskapsåren 1939—1945 — dirigeras av de marina myndigheterna, ansågs det naturligt att statens isbrytarverksamhet under krig och försvarsberedskap ställes under marinens ledning. Därvid betonades, att ledningen för verksamheten bör ordnas så, att övergången från fredstill krigsorganisation kan ske på ett smidigt sätt. Av militära skäl och ur synpunkten av vanskligheten att vid civil bemanning av de statliga isbrytarna rekrytera dessa från handelsflottan samt på grund av högre kostnader vid civil bemanning ansågs isbrytarna alltjämt böra vara militärt bemannade icke blott i krig utan även i fred. Eftersom isbrytarna i krig beräknades komma att tagas i anspråk för viktiga sjömilitära uppgifter och då marinförvaltningen disponerar över ingenjörs- och varvspersonal, som är kompetent att svara för isbrytarnas underhåll, förordades, att isbrytarna även framgent skulle upptagas såsom örlogsfartyg. Inom kommerskollegium skulle isbrytarfrågorna på grund av att de vanligen fordra särskilt snabb handläggning erhålla en mera självständig ställning; det förutsattes, att beslutanderätten i isbrytarärenden i stor omfattning skulle överlåtas på chefen för kommerskollegii sjöfartsbyrå, vilken tillika skulle vara självskriven ordförande i isbrytarnämnden, och att statens isbrytardirektör skulle äga tämligen stor frihet att handla på eget ansvar. Föreskrifter rörande statens isbrytarverksamhet återfinnas i den i anledning av statsmakternas beslut i ämnet utfär-

dade kungörelsen den 7 november 1947 (nr 831), den s. k. isbrytarkungörelsen. Förutom bestämmelser om organisationen av isbrytarverksamheten i anslutning till vad som föreslagits i propositionen upptager kungörelsen vissa föreskrifter, vilka innefatta en allmän plan för verksamheten, därest samtidigt i olika farvatten uppstå behov av isbrytarhjälp, vilka icke på en gång kunna tillgodoses. - Ytterligare föreskrifter ha av kollegium utfärdats i reglemente den 27 november 1947 (Ser. A. nr 10) för statens isbrytarverksamhet med till reglementet fogad mera detaljerad plan med anvisningar för verksamheten i olika farvatten. Av den lämnade redogörelsen framgår att överflyttningen år 1947 av ledningen i fred av den statliga isbrytarverksamheten till kommerskollegium var betingad av önskemålet att bereda handelssjöfarten och näringslivet i övrigt större inflytande över dirigeringen i stort av verksamheten. Utredningen vill framhålla, att ledningen av statens isbrytarverksamhet omfattar två olika moment, nämligen dels fastställande av verksamhetens art och omfattning dels ock verksamhetens praktiska utformning. Arten och omfattningen av isbrytarverksamheten böra helt naturligt baseras på näringarnas behov och i huvuddrag — såsom nu är fallet — regleras genom utfärdade författningsföreskrifter (ovannämnda kungl. kungörelse den 7 november 1947, nr 831, och kommerskollegii reglemente den 27 samma mån a d ) . I samråd med isbrytarnämnden och med beaktande av näringarnas och hela folkförsörjningens behov har den nuvarande isbrytarledningen i fråga om verksamhetens omfattning att besluta t. ex. om tidpunkter för isbrytarverksamhetens påbörjande och avslutande, om isbrytarnas arbetsområden i stort 5

samt om förhyrning av större isbrytare vid särskilda issvårigheter. Under normala och milda vintrar torde frågor av större räckvidd om isbrytarverksamhetens art och omfattning än vad som nu angivits och vad som innefattas i ovannämnda författningsföreskrifter sällan aktualiseras. Det synes på grund av de omständigheter som nu nämnts kunna antagas, att några olägenheter för näringslivet i stort sett icke skola behöva uppstå, därest statens isbrytarverksamhet överflyttas från kommerskollegium till det av lots- och sjökarteverken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnorgan bildade verket. Principfrågorna om isbrytarverksamhetens inriktning med avseende på näringslivets intressen förekomma sålunda icke oftare och behöva ej heller behandlas snabbare än att — om en överflyttning skulle ske — samråd i lämpliga former kan äga rum med kommerskollegium liksom med näringslivets organisationer. Vad isbrytarverksamhetens praktiska utformning beträffar må framhållas, att denna — sedan numera mångårig erfarenhet vunnits och därpå grundade tydliga författningsföreskrifter utfärdats —• mera är en rent nautisk och sjömansmässig angelägenhet, där det gäller att utan tyngande formaliteter snabbt och effektivt kunna lämna sjöfarten så omedelbar hjälp som möjligt. Det av utredningen i det föregående förordade verket skulle erhålla betydelsefulla uppgifter i fråga om sjöfartslederna och hamnarna. Verkets huvuduppgift skulle därvid bliva att ombesörja anordningar för att så långt som möjligt trygga framkomligheten i de svenska farvattnen och på sjövägarna dit. Jämväl statens isbrytarverksamhet har emellertid samma syfte. Statens isbrytarverksamhet har sålunda till ändamål att bistå sjöfarten i de svenska farvattnen 65

samt på sjövägarna dit med isbrytning och därmed sammanhängande verksamhet. Uppgifterna härutinnan avse således framkomligheten för fartygen under vinterförhållanden. Isbrytningsverksamhetens insatser komplettera alltså i detta avseende ytterligare det förenämnda verkets förut angivna huvuduppgift icke blott i principiell mening utan även i mera praktisk bemärkelse. Samtidigt som en del av de säkerhetsanstalter, som utmärka sjöfartsledernas sträckning, måste intagas på grund av den åverkan, som de eljest skulle utsättas för genom isen, inträder nämligen isbrytarverksamheten också såsom fartygens vägvisare i de tillfrusna lederna. Lotsarna måste vidare u n d e r isförhållanden inrikta sin verksamhet i överensstämmelse med de åtgärder, som isbrytarledningen vidtagit. Ett ömsesidigt hänsynstagande mellan de nu åsyftade verksamhetsgrenarna och en till vissa delar gemensam planläggning av åtgärderna skulle säkerligen vara ägnat att öka effektiviteten i de gemensamma strävandena för sjöfartssäkerhetens tryggande. Utredningen håller före, att de arbetsmässiga och organisatoriska fördelar, som på denna väg och i liknande avseenden skulle kunna vinnas vid ett sammanförande av isbrytarverksamheten med det verk, som i övrigt skulle h a n d h a sjöfartssäkerhetsfrågorna med avseende på sjövägarna och deras utnyttjande, äro så viktiga, att ledningen för isbrytarverksamheten enligt utredningens mening bör införlivas med det ovan föreslagna verket. Utredningen förordar därför, att så sker. — Utredningen förutsätter därvid, att isb r y t a r n ä m n d e n också i framtiden skall stå till isbrytarledningens förfogande såsom rådgivande organ, varjämte samråd med kommerskollegium i erforderlig utsträckning skall äga rum beträffande näringspolitiska synpunkter. I fråga om nämndens sammansättning föreslås så66

som en följdåtgärd en m i n d r e ändring. Härtill återkommer utredningen i kap. V. Utredningen vill därefter behandla frågan huruvida ärendena om isbrytarfartygen, deras underhåll och vård böra överflyttas från marinförvaltningen till det verk, som skulle uppstå genom sammanförande av lots- och sjökarteverken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnorgan och den verksamhet, som åvilar kommerskollegium i fråga om statens isbrytarverksamhet. Det viktigaste skälet för att nämnda ärenden år 1947 anförtroddes åt marinförvaltningen torde — såsom framgår av propositionen i ämnet — ha varit, att förvaltningen förfogar över ingenjörs- och varvspersonal, som är kompetent att svara för isbrytarnas skötsel. Av tidigare redogörelse framgår att den fartygsmateriel, som disponeras av lotsverket och sjökarteverket samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnorgan, uppgår till ett stort antal enheter, vilka tillhopa representera ett betydande värde. Redan ett på förut angivet sätt bildat verk synes komma att förvalta fartygs- och annan flytande materiel i sådan omfattning, att — såsom utredningen förut nämnt — ett särskilt organ bör inrättas inom verket för ärenden rörande anskaffning samt underhåll och vård av materielen. Härigenom skulle skapas ett civilt fartygsorgan, som icke direkt stod till buds vid övervägandena år 1947 av isbrytarfrågorna. Isbrytarfartygens antal är — såsom förut angivits — för närvarande tre, varjämte för budgetåret 1954/55 anvisats anslag till kostnader för projektering av ytterligare en statsisbrytare. Möjligheterna att rationellt utnyttja personalen inom det nyssnämnda organet för de tekniska fartygsärendena borde kunna ökas om jämväl isbrytarfartygen underställas detsamma. Självklart är, att marinförvaltningen

liksom hittills även vid en förändring i övrigt av organisationen beträffande isbrytarverksamheten skulle kunna omhänderha isbrytarfartygens underhåll och vård liksom också nyanskaffning av dylika fartyg. Enligt utredningens mening måste det emellertid vara mera fördelaktigt, att underhållet och vården av fartygen ombesörjas av samma myndighet, som bär ansvaret för fartygens utnyttjande och dirigering. Detta torde icke minst vara fallet, då det gäller planläggningen av fartygsunderhållet på längre sikt. Utredningen vill betona, att det ur organisatoriska och ekonomisktadministrativa synpunkter är mest tillfredsställande att ansvaret för samtliga ärenden rörande isbrytarfartygen och deras verksamhet ligger på en hand, nämligen hos det förordade samordnande verket. Ytterligare må erinras, att det fartygsförvaltningsorgan, som enligt vad ovan sagts tankes skola inrättas inom detta verk, icke avses skola dimensioneras för att i egen regi kunna omhänderha några större underhålls- och nybyggnadsarbeten eller projekteringsarbeten för ändamålet. Enligt utredningens mening böra nämligen dylika arbeten utlämnas på entreprenad eller uppdragas åt marinförvaltningen, skeppsvarv eller konsulterande fartygskonstruktörer. Med hänsyn till vad nu anförts vill utredningen förorda, att de ärenden rörande isbrytarfartyg, som för närvarande handläggas inom marinförvaltningen, överflyttas till det nya verket. Genom en sådan överflyttning skulle isbrytarverksamheten i vad densamma avser frågor av såväl administrativ och ekonomisk som teknisk art samlas i ett enda verk med därav föranledda fördelar. I frågor om nybyggnad av isbrytarfartyg bör — med hänsyn till det intresse marinens myndigheter hysa för isbrytarfartygens konstruktiva lämplighet för användning i krig eller vid krigsfara för sjömilitära

uppgifter — samråd i erforderlig utsträckning äga rum med chefen för marinen. Utredningen anser det icke vara av behovet påkallat att nu upptaga frågan om militär eller civil bemanning till prövning -— helst som en sådan prövning knappast kan inrymmas i det åt utredningen meddelade uppdraget. Eventuellt kan lämpligen senare uppdragas åt det nya verket att närmare utreda frågan och att därvid också beakta dess samband med spörsmålet om sjömätningsfartygens bemanning. Även beträffande dessa fartyg har en övergång till civil bemanning diskuterats liksom också möjligheterna att utnyttja samma personal för isbrytar- och sjömätningsfartygen. — Utredningen vill framhålla, att utredningens förslag i fråga om isbrytarverksamheten icke innefattar någon ändring av isbrytarfartygens karaktär av örlogsfartyg under den tid fartygen äro påmönstrade. Isbrytarfartygen komma vid ett genomförande av förslaget att i detta hänseende bliva jämställda med sjömätningsfartygen. I fråga om isbrytardirektörens ställning anser sig utredningen icke böra föreslå någon annan ändring än vad som betingas av själva överflyttningen av isbrytarfrågorna. Befattningen såsom isbrytardirektör förutsattes sålunda skola knytas till det nya verket i stället för till kommerskollegium. Beträffande isbrytardirektörens tjänstgöring i marinstaben och hans placering inom denna stab förutsattes icke någon ändring skola ske. Utredningen vill erinra om vad som i olika sammanhang framhållits om nödvändigheten av ett nära samarbete mellan marinen och det föreslagna nya verket. Utredningen har särskilt beaktat denna synpunkt genom att — såsom framgår av kap. V — föreslå, att ett särskilt försvarskontor inrättas inom det nya verket. Förekomsten av ett sådant 67

kontor torde kunna skapa garantier för att samarbetet mellan det nya verket å ena samt chefen för marinen å andra sidan kan ske rationellt och att övergången beträffande isbrytar- och sjömätningsverksamheten från freds- till krigsorganisation kan äga rum så smidigt som möjligt. Utredningen är övertygad om att statens verksamhet beträffande sjötransportväsendet och hamnarna skulle erhålla större effektivitet och att en ur skilda synpunkter önskvärd rationalisering av denna verksamhet skulle vinnas genom skapandet av det sålunda förordade centrala ämbetsverket, förslagsvis benämnt sjöfartsstyrelsen eller, med lokala organ, sjöfartsverket. Utredningens ovan framlagda förslag hänför sig till de ursprungliga direktiven och komma i fortsättningen att kallas alternativ I.

Förslag om inrättande av ett sjöfartsverk enligt de utvidgade direktiven (alternativ II) Det sjöfartsverk, varom förslag i det föregående framlagts, föreslås skola handlägga ärenden, som avse sjövägarna och deras utmärkning, lotsning och isbrytning vid deras utnyttjande samt sjömätning och sjökortsutgivning ävensom frågor, som angå byggande och underhåll av hamnar och farleder. Verket skulle därigenom erhålla i huvudsak den omfattning, som förutsattes i de ursprungliga direktiven till utredningen. Såsom framgår bland annat av redogörelserna i kap. II finnas emellertid många sjöfartsfrågor, vilkas handläggning — med den gränsdragning som gjorts i fråga om den förut förordade sjöfartsstyrelsen — icke hittills har kommit att prövas från utredningens synpunkter. E n ä r utredningens huvuduppgift är att framlägga förslag till åt68

gärder, som kunna motverka den nu rådande splittringen av de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartsområdet och skapa önskvärd koncentration och ändamålsenlighet i ärendenas handläggning, är det naturligt att vidare undersöka, huruvida en bättre lösning kan ernås än med det redan framlagda förslaget genom att ytterligare förvaltningsuppgifter överföras till och samordnas inom det nya sjöfartsverket. Utredningen har också genom den tidigare omnämnda skrivelsen den 12 juni 1953 från statssekreteraren i handelsdepartementet anmodats att vid sina undersökningar gå utanför den ram, som angivits i de tidigare utfärdade direktiven. Utredningen kan alltså mera obunden av direktivmässiga begränsningar överväga frågan om den lämpligaste utformningen av den statliga organisationen på sjöfartsområdet. Utredningens närmaste uppgift blir därför att undersöka i vilken omfattning arbetsuppgifter, som för närvarande åvila kommerskollegium, böra överföras till det föreslagna sjöfartsverket. Överflyttning bör ske om uppgifterna ha sådant nära samband med arbetsuppgifter, som enligt det föregående förutsatts skola handläggas inom sjöfartsstyrelsen, att sammanförandet är naturligt eller möjliggör rationalisering av arbetet. För en överflyttning kan tala också behovet att avlasta kommerskollegium, därest detta verk, såsom i statssekreterarens förenämnda skrivelse antydes, kan komma att erhålla nya uppgifter. Det sjöfartsverk, som utredningen i det föregående förordat, skulle handha i huvudsak nautiskt och tekniskt betonade förvaltningsuppgifter till sjöfartens tjänst och verket har i enlighet därmed av utredningen karakteriserats såsom ett nautiskt-tekniskt verk. Med denna utformning har emellertid icke alla sjöfarten berörande förvaltnings-

uppgifter av angiven art förlagts hos sjöfartsstyrelsen, eftersom framför allt den verksamhet, som bedrives av fartygsinspektionsmyndigheten och den närbesläktade skeppsmätningsinstitutionen, skulle befinna sig utanför sjöfartsverket. Den fråga, som först uppställer sig vid prövningen av vilka ytterligare förvaltningsuppgifter, som böra tillföras .sjöfartsstyrelsen, är därför, om nämnda båda verksamhetsgrenar böra uppgå i styrelsen. Av den redogörelse för fartygsinspektionsbyråns arbetsuppgifter, som lämnats i kap. II, framgår, att flertalet avgöranden i fråga om säkerhetskontrollen bygger på ett bedömande ur i huvudsak tekniska synpunkter. Inom sjöfarten måste man räkna med att fartygsmaterielen kan utsättas för starka påfrestningar. Utvecklingen på fartygsbyggandets område går också i riktning mot alltmera komplicerade tekniska konstruktioner, vilka syfta till att bland annat öka fartygens fart och lastförmåga. Denna tendens har ytterligare ökat behovet av säkerhetskontroll. De anvisningar och föreskrifter, som fartygsinspektionsmyndigheten måste utfärda med hänsyn till sjöfartssäkerheten, kunna visserligen innebära ekonomiskt kännbara ingripanden för fartygsägarna, men fartygsinspektionsmyndigheten måste vid sjöfartssäkerhetsfrågornas avgörande låta hänsynen till ombordanställdas och passagerares säkerhet gå i främsta rummet. Detta innebär, att i vart fall näringsekonomiska synpunkter icke få vara avgörande i fartygsinspektionens verksamhet. Det förtjänar vidare framhållas, att nu ifrågavarande område är i stor utsträckning internationellt reglerat och att skeppsfarten i de flesta länder — åtminstone gäller detta samtliga stora sjöfartsnationer — måste underkasta sig flertalet av bestämmelserna.

Såsom förut i detta kapitel angivits, skulle det samlade beståndet av isbrytare och sjömätningsfartyg, tjänstefartyg och olika andra slag av båtar för lots- och fyrväsendets behov samt mudderverk, pråmar och båtar för hamnoch farledsarbetenas bedrivande — alltså all fartygs- och flytande materiel, som skulle förvaltas av det föreslagna sjöfartsverket — uppgå till ett stort antal enheter och representera ett betydande värde. Antalet enheter utgör drygt 360, varav ca 25 större fartyg. Värdet av det samlade fartygs- och båtbeståndet är svårt att angiva. Att det är mycket betydande torde emellertid framgå bland annat därav, att — för att taga ett par exempel bland de senast färdigställda större fartygen — isbrytaren "Thule" betingade en kostnad av ca 13,6 miljoner kronor, medan byggnadskostnaden för lotsstyrelsens tjänstefartyg "Stockholm" uppgick till ca 3,7 miljoner kronor. Med hänsyn till de stora värden, som fartygs- och båtbeståndet sålunda representerar, är det viktigt, att alla anstalter träffas för att underhålls- och nybyggnadsfrågor avseende ifrågavarande materiel handlägges på ett så kvalificerat sätt som möjligt. Detta syfte skulle enligt utredningens mening kunna befordras, därest fartygsinspektionens tjänstemän och de tjänstemän, som enligt alternativ I avses skola avdelas för förvaltningen av sjöfartsverkets egen fartygs- och båtmateriel, sammanföras inom en och samma arbetsenhet. Den fartyigstejkniska expertisen inom fartygsinspektionsbyrån skulle därvid i avsevärd mån kunna utnyttjas för frågor, som angå sjöfartsverkets fartygsbestånd. Detta gäller såväl nybyggnadsfrågor som viktigare underhållsärenden. Fartygsinspektionens tjänstemän — både inom det centrala verket och ute på de olika distrikten — skulle vidare lät69

tare kunna utnyttjas som kontrollanter vid nybyggnad av fartyg för sjöfartsverkets räkning. Genom denna samordning skulle personalen komma att väl utnyttjas och organisationen kunna bliva mera ekonomiskt arbetande, samtidigt som behandlingen av verkets fartygsärenden skulle vinna i kvalitativt avseende. Det merarbete, som vid ett överförande av tillsynen över statens isbrytarfartyg, lotsverkets och sjökarteverkets tjänstefartyg m. m. skulle falla på fartygsinspektionen, torde i väsentlig mån kunna neutraliseras genom en lämplig fördelning i tiden av arbetsuppgifterna. Det säsongmässiga utnyttjandet av en del av fartygen synes också underlätta en sådan fördelning. Besiktningen skulle sålunda lämpligen ske av isbrytarfartygen under sommarhalvåret och av sjömätningsfartygen under vintern. Övriga tjänstefartyg kunna besiktigas under tid, som ter sig lämplig med hänsyn till såväl fartygsinspektörernas arbete som behovet av fartygens utnyttjande. Mellan fartygsinspektion och skeppsmätning råder ett samband, som bör i särskild mån beaktas vid organisationsfrågans lösning. Genom skeppsmätning utrönes fartygs dräktighet. Denna är avgörande icke enbart för beräkning av fartygs umgälder utan även för fartygsinspektionens tillsynsbefogenheter och dessutom för giltigheten av det övervägande antalet föreskrifter, vilkas efterlevnad fartygsinspektionen skall kontrollera. Skeppsmätningsmyndighetens arbete återverkar sålunda i flera hänseenden på fartygsinspektionens arbete. Vid tillämpningen av skeppsmätningsreglerna och sjöfartssäkerhetsföreskrifterna kräves i ett flertal spörsmål samarbete mellan överinspektören för skeppsmätningsväsendet och fartygsinspektionsbyrån, för att en fast och 70

lämplig praxis skall kunna utbildas och följas. Erinras må vidare, att fartygsinspektionsbyrån vid utfärdande av certifikat, vari bland annat fartygs dräktighet angives, måste kontrollera sina uppgifter härom hos skeppsmätningsöverinspektören. Såsom redan i kap. II angivits skall Sverige vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t äger bestämma, övergå till ett på engelsk mätningsmetod byggt internationellt skeppsmätningssystem. En övergång till de internationella skeppsmätningsreglerna kräver en centralisering av mätningsbevisens granskning. Tanken torde vara att befria tullkamrarna från allt gransknings- och utskrivningsarbete, varigenom de i fortsättningen skulle i huvudsak endast utlämna mätbrev mot föreskriven avgift. I stället skulle kommerskollegium ombesörja skeppsmätningskontrollen och utfärda mätbreven. Utfärdandet av mätbrev, så långt detta utan åsidosättande av tillbörlig kontroll lämpligen kunde ske, har emellertid ansetts böra delegeras till de mest kvalificerade av skeppsmätarna. Kommerskollegium framlade senast i skrivelse den 31 augusti 1953 förslag till ny organisation för skeppsmätningsväsendet, vad angår såväl centralorganisationen som lokalorganisationen. I 1954 års statsverksproposition upptogs kommerskollegii förslag till närmare granskning. Därvid förordade föredragande departementschefen vissa beskärningar i förslaget. Den av departementschefen förordade organisationen lämnades av riksdagen utan erinran. Statsutskottet (utlåtande den 23 mars 1954, nr 10) påpekade emellertid, att förevarande utredning enligt vad utskottet under hand inhämtat från handelsdepartementet bland annat kunde komma att beröra frågor beträffande skeppsmätningsväsendets framtida or-

ganisation. F ö r den händelse utredningen framlade förslag av sådan art, förutsatte utskottet, att Kungl. Maj:t skulle pröva, i vad mån de i statsverkspropositionen framlagda förslagen i motsvarande delar borde genomföras endast som provisorier. Den beslutade omorganisationen av skeppsmätningsväsendet har förutsatts i princip skola genomföras i anslutning till övergången för Sveriges vidkommande till de internationella skeppsmätningsreglerna. Tidpunkten härför avses bliva den 1 januari 1955. Förslaget till ny organisation av skeppsmätningsväsendet torde bland annat grunda sig på det förhållandet att ommätning av utländska fartyg efter övergången till de internationella reglerna i flertalet fall icke skulle behövas. Omorganisationen synes emellertid ha föranletts jämväl av behovet att även på detta område av statsverksamheten övergiva sportelsystemet och reglera skeppsmätarnas anställnings- och löneförhållanden. Skeppsmätarebefattningarna i allmänhet avses skola omvandlas till heltidsbefattningar och inordnas i det statliga avlöningssystemet. Omorganisationen innefattar tillika en minskning i och för sig av hela antalet befattningar men medför samtidigt en förskjutning till ökat antal sådana befattningshavare, som äro sysselsatta på heltid. Kommerskollegium har såsom skäl för den föreslagna ändrade anställningsformen för skeppsmätarna åberopat, att skeppsmätningen blivit allt svårare att bemästra, allteftersom fartygen blivit större och byggnadskonstruktionerna kommit att visa allt större variationer samt en mångfald nya slag av fartygsmaskinerier framkommit och en mängd nya mekaniska och andra anordningar Installerats ombord å fartygen. Kollegium h a r därför ansett det icke längre vara lämpligt att, såsom hittills

skett, i större utsträckning för skeppsmätning anlita personer utan skeppsbyggeriutbildning eller eljest utan tillräckliga kunskaper om fartyg och fartygskonstruktioner. Det är i överensstämmelse härmed som kollegium också föreslagit en höjning av kompetenskraven för de olika skeppsmätarbefattningarna. Utredningen vill framhålla, att den kompetenshöjning i fråga om skeppsmätningspersonalen, som sålunda eftersträvas, enligt utredningens mening kan tillgodoses icke allenast genom nyanställning av mera kvalificerad skeppsmätarpersonal utan även därigenom, att skeppsmätningsorganisationen närmare anknytes till fartygsinspektionens såväl central- som lokalorganisation. Inom fartygsinspektionen finnas åtskilliga tjänstemän med skeppsbyggeriutbildning, som i sin egenskap av fartygsinspektörer ha stor erfarenhet av alla fartygskonstruktioner, olika slag av fartygsmaskiner samt över huvud taget de olika anordningarna ombord å fartygen. Enligt utredningens mening är det möjligt och framstår även såsom lämpligt att skeppsmätarna och fartygsinspektörerna, vilka ha samma arbetsobjekt — fartygen — och som uppenbarligen även böra ha samma grundutbildning, genom en närmare samverkan mellan respektive verksamhetsgrenar jämväl utnyttjas för gemensamma arbetsuppgifter. De mera kvalificerade av fartygsinspektörerna och skeppsmätarna skulle med andra ord kunna disponeras både såsom fartygsinspektörer och skeppsmätare. Detta måste vid en väl genomförd arbetsfördelning leda till att personalen kan utnyttjas mera effektivt och därför också torde kunna göras mindre till antalet. Man behöver icke räkna med en reserv för var och en av verksamhetsgrenarna utan kan nöja sig med en gemensam sådan för hastigt 71

påkommande arbetsuppgifter av det ena eller andra slaget. Utredningen anser därför, att skeppsmätningsväsendet genom organisatorisk anknytning bör bringas till nära samverkan med fartygsinspektionen. Såsom i kap. V närmare utvecklas, bör detta ske genom att skeppsmätningsärendena överflyttas från kommerskollegii sjöfartsbyrå till fartygsbyrån inom sjöfartsstyrelsen, varav fartygsinspektionsbyrån skulle utgöra en del, samt att skeppsmätningsväsendets lokalorganisation i både administrativt och förvaltningsmässigt hänseende samordnas med motsvarande organisation inom fartygsinspektionen. I fråga om dispositionen av personalen må ytterligare framhållas att, när fartygsinspektionsförrättning och skeppsmätningsförrättning påkallas att äga rum samtidigt på olika fartyg, den förra förrättningen bör med hänsyn till sjöfartssäkerhetsintressena givas företräde. De anförda synpunkterna synas tala för en minskning av den för ifrågavarande verksamhetsgrenar beräknade personaluppsättningen. Med hänsyn till svårigheten att med visshet kunna förutsäga vilken arbetsbörda i fråga om skeppsmätningsuppgifter, som efter övergången till de nya mätningsreglerna kommer att åvila den nu tänkta sammanslagna organisationen av fartygsinspektörer och skeppsmätare, torde försiktigheten bjuda, att man icke redan nu alltför mycket begränsar organisationen. I det förslag till personalorganisation, som framlägges i kap. V, beaktas denna synpunkt. Utredningen vill erinra om att de sjöfartssociala ärendena under åren 1915—1937 handlades av en särskild sjöfartsavdelning inom socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden och under tiden 1 januari—30 juni 1938 av 72

riksförsäkringsanstalten. Därjämte må erinras om att praktiska skäl voro avgörande för statsmakternas beslut att från och med den 1 juli 1938 överflytta de sjöfartssociala ärendena till kommerskollegium. För säkerställande av att nödig hänsyn toges till de sociala synpunkterna ansågs dock sjöfartssociala avdelningen icke böra inordnas under någon av kollegii byråer utan ställas direkt under kollegii chef (prop, nr 238/1938; r. skr. nr 10). Fartygsinspektionsbyrån är det organ inom kommerskollegium, med vilket sjöfartssociala avdelningen har det viktigaste samarbetet. Men avdelningen har givetvis ett betydelsefullt samarbete även med sjöfartsbyrån inom kollegium. Vad angår förhållandet mellan sjöfartssociala avdelningen och fartygsinspektionsbyrån må framhållas, att det samarbete och samråd, som sker mellan de båda organen, omfattar ett flertal ärenden, vilka avse sjöfolkets sociala förhållanden. I handläggningen inom fartygsinspektionsbyrån av ärenden, som röra fartygens bostäder, deltager sålunda sjöfartssociala avdelningen. Vidare äger samråd rum mellan fartygsinspektionsbyrån och avdelningen i ärenden angående arbetstiden ombord å fartyg, i vilka frågor den chefen för fartygsinspektionsbyrån tillkommande föredragningsskyldigheten överlämnats till avdelningens chef. Fartygsinspektionen utövar också — samtidigt som den fullgör sina tillsynsuppgifter — genom sin lokalorganisation kontroll därå, att sjöfartssociala föreskrifter och beslut bliva vederbörligen åtlydda. Chefen för sjöfartssociala avdelningen är under arbetarskyddsstyrelsen såsom chefsmyndighet specialinspektör för tillsynen å arbete med lastning och lossning av fartyg, medan fartygsinspektionen är chefsmyndighet för arbetarskyddet ombord å fartygen. Fartygs-

inspektionen har därigenom även tillsyn över sådana anordningar ombord, som stuveriarbetarna betjäna sig av vid lastnings- och lossningsarbetet. Hit räknas förbindelsemedel till fartyg (landgång, fallrepstrappa o. d.), fartygs hissinrättningar, täckningsanordningar för lastluckor, förbindelsemedel från däck till lastrum samt belysning av dessa anordningar och arbetsplatser ombord. Ehuru det icke torde ingå i utredningens uppdrag att framlägga något förslag i de hänseenden, varom här är fråga, vill utredningen framhålla, att arbetarskyddet vid stuveriarbete synes mindre ändamålsenligt organiserat med hänsyn till att två myndigheter utöva tillsynen av detsamma. Även om många frågor kunna lösas vid samråd mellan tjänstemännen på fartygsinspektionsbyrån och chefen för sjöfartssociala avdelningen i egenskap av specialinspektör, synes ett närmare samarbete mellan yrkesinspektörerna, i den utsträckning de lyda under specialinspektören, och fartygsinspektörerna också erfordras. Enligt vad utredningen inhämtat lära de berörda myndigheterna ha diskuterat frågan att införa ett system, varigenom yrkesinspektörerna som specialinspektörer för fartygsinspektiorien skulle få utöva också den närmaste tillsynen av de nämnda anordningarna ombord. En sådan ordning skulle säkerligen effektivisera tillsynen av arbetarskyddet vid stuveriarbete, men synes förutsätta en nära och väl utvecklad kontakt mellan fartygsinspektionsbyrån och chefen för sjöfartssociala avdelningen i hans egenskap av specialinspektör inom yrkesinspektionen. För att de sociala s y n p u n k t e r n a skola kunna hävdas med erforderlig styrka, anser utredningen det vara nödvändigt att sambandet mellan fartygsinspektionsmyndigheten och sjöfartssociala avdelningen icke brytes. Utredningen

förordar därför, att vid ett överförande av fartygsinspektionsbyrån till sjöfartsstyrelsen jämväl sjöfartssociala avdelningen samtidigt överflyttas till denna styrelse. Enligt utredningens mening torde det vara lämpligt att i samband med den nu ifrågasatta organisationsändringen giva sjöfartssociala avdelningen en mer fristående ställning än inom kommerskollegium genom att — så långt det prövas praktiskt —• till avdelningen koncentrera en självständig handläggning av de sjöfartssociala ärenden, Söm för närvarande höra till andra organ inom kollegium. Utredningen kommer därför i kap. V att föreslå, att avdelningen omvandlas till en byrå, benämnd socialbyrån. I första hand böra från kommerskollegii sjöfartsbyrå till socialbyrån överföras ärenden, som angå kosthållet ombord å fartyg, semester för sjöfolk, hemförskaffning av sjöfolk, beredande av lägre biljettkostnader för sjöfolk vid vissa resor, ersättning åt sjöfolk för förlust av personlig egendom vid fartygs förolyckande m. m., tjänstgöringsbetyg för sjöfolk, arbetsförmedling, pensionering av sjömän, hälsovård, sjömanshem och sjömansvård samt manskapets utbildnings- och bildningsfrågor. Flertalet av dessa ärendegrupper äro redan nu på så sätt överlämnade till sjöfartssociala avdelningen att föredragningsskyldigheten i ärendena åvilar chefen för avdelningen. Från sjöfartsbyrån böra därjämte till sjöfartsstyrelsens socialbyrå överföras ärenden angående sjömäns på- och avmönstringar, sjömanslagen samt arbetsmarknadsfrågor. Vidare böra från fartygsinspektionen överföras ärenden, som avse arbetstiden ombord å fartyg. Eventuellt torde även några andra grupper av ärenden kunna överflyttas. Enligt utredningens mening böra emellertid frågor artgående

bostäder ombord å fartyg med hänsyn till deras anknytning till sjöfartssäkerhetsärendena och på grund av praktiska skäl kvarbliva under fartygsinspektionsbyråns handläggning. Samtliga frågor rörande bostäder ombord förutsättas dock bliva utredda och handlagda i nära samarbete med socialbyrån. Socialbyrån bör också deltaga i handläggningen på fartygsinspektionsbyrån av ärenden om sjöfolkets arbetarskyddsfrågor. För att även andra förekommande ärenden av social beskaffenhet än de forenämnda skola underställas socialbyrån, bör enligt utredningens mening i Instruktionen för sjöfartsstyrelsen införas en allmän regel av denna innebörd,. Utredningen vill i detta sammanhang franjhålla, att till utredningen framförts önskemål om att övervakningen av arbetarskyddet ombord å fartyg skulle överflyttas till arbetarskyddsstyrelsen eller, såsom ett organisatoriskt mindre genomgripande alternativ, att den närmaste tillsynen av arbetarskyddet ombord visserligen allt fortfarande skulle handhaväs av fartygsinspektionen men att denna därvid skulle utöva tillsynen såsom speciälinspektör under arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen finner, att en prövning av dessa önskemål skulle föra utredningen utanför ramen för dess direktiv. Utredningen kan emellertid icke underlåta att uttala, att det med hänsyn icke blott till fartygsinspektionsärendenas och de sjöfartssociala ärendenas gemensamma struktur samt de båda ärendegruppernas organisatoriska samhörighet utan även till de speciella förhållanden, som råda inom sjöfarten, synes utredningen tveksamt huruvida något står att vinna med att överföra frågorna rörande arbetarskyddet ombord å fartygen till arbetarskyddsstyrelsen. Utredningen vill även

erinra om att så sent som i 1952 års statsverkspropsition föredragande departementschefen vid behandling av 1938 års arbetarskyddskommittés förslag förordade — på av kommittén anförda skäl och med hänsyn till innehållet i avgivna remissyttranden — att i allt fall tills vidare den nuvarande gränsdragningen mellan kommerskollegii och arbetarskyddsstyrelsens arbetsuppgifter skulle bibehållas. Inom det av utredningen med utgångspunkt från de ursprungliga direktiven förordade sjöfartsverket skulle sådana sjöfartssäkerhetsfrågor, som ha samband med loisstyrelsens och sjökarteverkets verksamhet, handläggas. Genom en överflyttning tillika av fartygsinspektionen och sjöfartssociala avdelningen till sjöfartsverket skulle därmed i huvudsak samtliga sjöfartssäkerhetsfrågor komma att handhavas av detta verk. Alla sjöfartssociala frågor skulle också — efter den koncentration av ärenden av social natur till socialbyrån inom sjöfartsstyrelsen, som av utredningen förordats, och genom överflyttningen av fartygsinspektionen — handhavas av sjöfartsverket. Även handläggning av samtliga i egentlig mening tekniska frågor berörande sjöfarten skulle ske inom verket, därest fartygsinspektionen och skeppsmätningsmyndigheten förenas med detsamma. Tillsynen över sjöbefälsskolorna åvilar för närvarande kommerskollegium i dess egenskap av överstyrelse för dessa skolor. Kollegium handlägger även ärendena angående behörigheten att utöva befäl å svenska handelsflottans fartyg. För sjöfartssäkerheten äro frågor angående befäl, bemanning och arbetstid ombord av stor betydelse. Frågor om bemanningen och arbetstiden ombord liksom tillsynen av fartygsmaterielen skulle i enlighet med vad i det föregåen-

de angivits komma att med fartygsinspektionen och sjöfartssociala avdelningen överflyttas till sjöfartsstyrelsen. För att frågorna om sjöbefälsskolorna och befälet skola kunna bedömas med vederbörligt beaktande av erfarenheterna beträffande olika sidor av sjöfartssäkerhetsproblemet, föreslår utredningen, att handläggningen jämväl av dessa ärenden skall överflyttas från kommerskollegium till sjöfartstyrelsen. Denna skulle således komma att övertaga kommerskollegii uppgift att vara överstyrelse för sjöbefälsskolorna. I syfte att vinna enhetlighet i pedagogiskt hänseende med annan yrkesutbildning bör samråd äga rum mellan överstyrelsen för yrkesutbildning och sjöfartsstyrelsen. Utredningen har vid överläggning med chefen för överstyrelsen för yrkesutbildning bibringats den uppfattningen att en pedagogisk samordning väl kan tillgodoses genom dylikt samråd. Med den struktur, som sjöfartsstyrelsen skulle erhålla, därest de hittills i detta kapitel omnämnda delarna av kommerskollegium skulle överflyttas till styrelsen, är det följdriktigt att också överföra sjöåklagarens och sjötekniske konsulentens avdelning samt fartygsregistreringssektionen till styrelsen. Detsamma gäller ett stort antal andra sjöfartsärenden, som handläggas inom kommerskollegii sjöfartsbyrå. Däremot bör icke den av kollegii statistiska byrå handhavda sjöfartsstatistiken överföras till sjöfartstyrelsen. Enligt utredningens åsikt skulle en sådan överflyttning nämligen medföra en icke önskvärd splittring av de näringsstatistiska arbetsuppgifter, som kommerskollegium alltmera kommit att fullgöra i sin egenskap av centralmyndighet för näringsstatistiken. Genom de utvidgade direktiven i statssekreterarens ovannämnda skrivelse den 12 juni 1953 har utredningen anmodats pröva tanken på ett sjöfarts-

verk, dit alla sjöfartsfrågor, som handläggas inom kommerskollegium, skulle kunna överflyttas. Det förslag till inrättande av ett mera omfattande sjöfartsverk, som utredningen nu senast framlagt, utgör resultatet av denna prövning och kallas i det följande alternativ II. Utredningen har dock tidigare understrukit, att den svenska sjöfartens starka gemenskap med vår utrikeshandel liksom också sjöfartens stora betydelse såsom exportör genom säljande av fraktrum präglar dess beroende av vår handelspolitik ävensom att sjöfartsnäringens intressen i handelspolitiska sammanhang måste beaktas vid de överväganden, som avse handelspolitiken i dess helhet. Det har av utredningen även framhållits, att vid en samordning av statens uppgifter på sjöfartens område risk icke får uppstå för att sjöfartens berättigade samhörighet med andra näringar äventyras. Möjligheterna att bevara det näringsekonomiska sambandet mellan sjöfartsnäringen och andra näringsgrenar få därför icke vid en samordning, som här föreslagits, minskas. På grund av vad nu sagts böra enligt utredningens mening sjöfartens kommersiella frågor och spörsmålen om sjöfartsnäringens ekonomiska förhållanden, sedda i samband med landets övriga näringar, bevakas inom kommerskollegium. Detta kan dock icke till fullo förverkligas, därest icke de sjöfartsfrågor, som för närvarande handläggas inom statens handels- och industrikommission, överflyttas från kommissionen till kollegium. Nu nämnda frågor böra efter den väsentliga ändring av kommerskollegii inre organisation, som skulle bliva en följd av ett genomförande av utredningens nu ifrågavarande förslag, på lämpligt sätt handläggas tillsammans med de handelsärenden, vilka för närva75

rande handhavas inom kommerskollegium och jämväl senare kunna komma att från handels- och industrikommissionen överföras till kollegium. Utredningen vill härvid även erinra om att utredningen föreslagit, att den samhällsekonomiska och transportpolitiska prövningen av hamnförslag skall verkställas av kommerskollegium. En prövning av hithöranden ärenden skulle underlättas, därest beredningen av frågor om en koordination inom transportväsendet över huvud taget förlades till kollegium. Utredningen förutsätter, att ett intimt samarbete skall äga rum mellan kommerskollegium och sjöfartsstyrelsen i samtliga väsentliga frågor, som beröra sjöfarten.

Utredningens bedömning av de båda alternativa förslagen Utredningen har i det föregående framlagt tvenne alternativa förslag till samordning av den statliga förvaltningsverksamheten på sjöfartens område. Utredningen hyser icke någon tvekan om att ett genomförande av det förslag, som utredningen framlagt med utgångspunkt från de ursprungliga direktiven — alternativ I — skulle medföra en bättre samordning än vad nu är fallet av de grenar av förvaltningsverksamheten, som beröras av förslaget. Det verk, som detta förslag avser, synes vara avgränsat på ett sådant sätt, att några svårigheter ur arbetsmässiga synpunkter eller i administrativt avseende icke skulle uppstå vid ett genomförande av detsarnma. Med den större organisation, som avses skola bildas enligt utredningens senare förslag — alternativ II — ernås en längre gående samordning av de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartsområdet. Detta alternativ är enligt utredningens mening förenat med stora fördelar icke blott i förhållande till nuva-

rande organisation på området utan även vid jämförelse med utredningens alternativ I. Då det gäller personaluppsättningen kunna i fråga om alternativ II i en del fall besparingar göras, som icke äro möjliga att uppnå enligt alternativ I. Emellertid synes det ej lämpligt att ens i ett verk enligt alternativ II samla alla sjöfarten berörande statliga förvaltningsuppgifter, enär förut angivna näringsekonomiska och transportpolitiska frågor jämte vissa andra ärenden rörande hamnar och farleder synas böra handhavas av kommerskollegium. De nackdelar, som detta kan tänkas medföra har utredningen emellertid förutsatt skola motverkas genom intimt samarbete mellan kommerskollegium och sjöfartsstyrelsen. Utredningen finner så väsentliga fördelar vara förbundna med alternativ II, att utredningen vill förorda detta alternativ. För den händelse emellertid praktiska svårigheter skulle möta att i ett sammanhang genomföra hela omorganisationen, kan denna ske etappvis, varvid alternativ I utgör en lämplig etapp. Av betydelse vid en omorganisation är icke minst lokalfrågan. Det är givetvis önskvärt, att lokaler för sjöfartsstyrelsen kunna beredas inom en och samma fastighet eller inom närgränsandc byggnader. Utredningen, som förutsätter att en eventuell sjöfartsstyrelse förlägges till Stockholm, finner skäl tala för, att styrelsen erhåller lokaler på Skeppsholmen med utnyttjande av dels sjökarteverkets nuvarande byggnad dels någon av de byggnader, lämpligen kasernen nr 3, vilken i samband med örlogsstationens förflyttning kommer att utrymmas. Utredningen har under hand anmält den föreslagna sjöfartsstyrelsens lokalbehov för byggnadsstyrelsen, som emellertid preliminärt förklarat sig anse, att byggnaderna på Skeppsholmen böra disponeras för andra ändamål.

KAPITEL V

organisation

Inledning Utredningen har i föregående kapitel föreslagit, att sjöfartsverket skall bildas genom sammanslagning av lotsverket och sjökarteverket samt att det nya verket även skall övertaga isbrytarverksamheten från kommerskollegium samt från väg- och vattenbyggnadsverket dess befattning med hamnärendena. Enligt det av utredningen framlagda större alternativet — alternativ II — skall det nya verket även omhänderha göromål, som nu handläggas inom kommerskollegii sjöfartsbyrå, fartygsinspektionsbyrå och sjöfartssociala avdelning jämte dithörande lokala organ. Den centrala ledningen av verksamheten skall utövas av sjöfartsstyrelsen. Styrelsens chef bör vara generaldirektör i lönegrad Cp 19. Styrelsen bör enligt alternativ I organiseras på sex byråer och ett försvarskontor. I alternativ II tillkomma ytterligare två byråer. Cheferna för byråerna föreslås erhålla tjänstebenämningen sjöfartsråd. Ett av siöfartsråden bör utses till generaldirektörens ställföreträdare. I det förslag till instruktion för sjöfartsverket, som utredningen framlägger särskilt, redovisar utredningen närmare frågor angående befattningshavarnas åligganden, ärendenas handläggning, m. m. De sex byråerna enligt alternativ I föreslås skola benämnas nautiska byrån, sjökartebyrån, fyr- och elektrobyrån, byggnadsbyrån,

fartggsbgrån samt administrativa bgrån. Härtill kommer ett försvarskontor. Vid alternativ II tillkomma som nyss nämnts ytterligare två byråer, nämligen juridiska byrån och socialbyrån. Utredningen kommer i det följande först att redogöra för arbetsuppgifter, organisation och personal inom styrelsen vid genomförande av alternativ I. Som jämförelse skall därvid i tabellform redovisas den personal, som nu disponeras för ifrågavarande uppgifter. Härefter kommer utredningen att behandla sjöfartsverkets lokala organ enligt samma alternativ. Slutligen lämnas motsvarande uppgifter enligt alternativ II. Sjöfartsverket

enligt

alternativ

I

Nautiska byrån Den föreslagna nautiska b y r å n bör organiseras på två sektioner, varjämte statens isbrytardirektör skall h a n d h a vissa arbetsuppgifter inom byrån. I första hand bör byrån tillföras hu^ vuddelen av de arbetsuppgifter, som nu åvila lotsbyrån i lotsstyrelsen. Lotsbyråns befattning med personalärenden och fartygstekniska ärenden bör dock överflyttas till de särskilda byråer inom sjöfartsstyrelsen, som föreslås för dylika uppgifter. Nautiska byrån bör också ombesörja utgivning av de nu genom sjökarteverkets försorg publicerade "Underrättelser för sjöfarande" och "Svensk lots". Här nämnda uppgifter och andra av liknande art böra handläggas å en särskild 77

sektion inom byrån, förslagsvis benämnd nautiska sektionen. På nautiska sektionen böra alltså ankomma ärenden, som avse: 1) allmänna sjövägar och deras förseende med säkerhetsanordningar för sjöfarten; 2) prickrullor, dock ej avseende militär- och krigsleder; 3) sjötrafikens framkomlighet i samband med framdragning av överoch undervattensledning samt byggande i vatten; 4) navigationsvarningar; 5) redigering och utgivning av publikationerna "Underrättelser för sjöfarande", "Svensk lots" och "Svensk fyrlista"; 6) lotsledsförteckning; 7) utbildningsföreskrifter för lotspersonalen; 8) sjöräddningsväsende; 9) arkivering av utländska sjökort och seglingsbeskrivningar; 10) frågor i allmänhet av nautisk beskaffenhet. Den andra sektionen inom nautiska byrån avses skola bildas av sjökarteverkets jordmagnetiska avdelning. Denna sektion skall alltså handlägga ärenden angående jordmagnetisk forskning och kartläggning, svara för det jordmagnetiska observatoriet på Lovö samt handha kontrollväsendet för fartygslanternor och kompasser. Den föreslås skola benämnas jordmagnetiska sektionen. Till nautiska byrån böra vidare från kommerskollegium överflyttas de ärenden, som avse isbrytarverksamheten och issignaltjänsten. Dessa ärenden skola handhavas av statens isbrytardirektör. I kap. IV har utredningen föreslagit, att ansvaret för underhåll och vård av isbrytarmaterielen skall övergå från marinförvaltningen till sjöfartsstyrelsen. Sådana ärenden avses skola handläggas på sjöfartsstyrelsens fartygsbyrå. I öv78

rigt innebär emellertid överflyttningen av isbrytarärendena från kommerskollegium till sjöfartsstyrelsen icke någon förändring i förhållande till m a r i n e n ; bl. a. förutsattes isbrytardirektören sålunda alltjämt skola vara placerad i marinstaben. I isbrytarnämnden är enligt nuvarande bestämmelser chefen för kommerskollegii sjöfartsbyrå ordförande; utredningen förordar, att ordförandeskapet vid överflyttningen av isbrytarärendena till sjöfartsstyrelsen uppdrages åt generaldirektören i styrelsen eller den han i sitt ställe förordnar. Det bör vidare i fortsättningen ankomma på sjöfartsstyrelsen i stället för kommerskollegium att föreslå ledamöter i nämnden. En representant för kommerskollegium bör dock alltjämt ingå i nämnden. Antalet befattningshavare på nautiska byrån beräknas till 14 enligt sammanställning å sid. 79. Chefsbefattningen motsvaras i nuvarande organisation av befattningen som chef för lotsbyrån. För nautiska sektionens chef — vilken skall vara nautiskt utbildad — bör inrättas en befattning som byråinspektör i Ca 27 i stället för en nu i lotsstyrelsen inrättad förste byråsekreterartjänst i samma lönegrad, vilken tjänst i detta sammanhang bör utgå. Den befattningshavare vid sjökarteverket med nautisk utbildning, som ombesörjer redigeringen av publikationerna "Underrättelser för sjöfarande" och "Svensk lots", har tjänstebenämningen redaktör. Benämningen föreslås ändrad till byråinspektör. Av de andra befattningarna på nautiska sektionen överflyttas amanuens- och assistenttjänsterna från lotsstyrelsen samt de övriga från sjökarteverket. Kostnaderna för avlöning till isbrytardirektören jämte viss biträdespersonal bestridas för närvarande från marinens avlöningsanslag medan kostnaderna för en tjänstgörande officer uppdelas mel-

Befattning NAUTISKA

Nuvarande personal

Föreslagen personal

Antal

Lönegrad

Antal

Lönegrad

1 Ca 37

1 Ca 37

BYRÅN.

Sjöfartsråd (nu byråchef) Summa Nautiska sektionen. Byråinspektör Förste byråsekreterare Byråinspektör (nu redaktör) Byråassistent Amanuens Assistent Kansliskrivare Kontorsbiträde

1 1

1 1 1 1 1 1 1 Summa

7 Jordmagnetiska sektionen. Byrådirektör Statshydrograf Amanuens Kontorist Tekniskt biträde (för Lovöobservatoriet) Kontorsbiträde

1 1 1 1 1 1

Ca 27 Ca 27 Ce 25 bef.gång Ca 19 Ca 15 bef.gång

Ca 27 Ce 25 bef.gång Ca 19 Ca 15 bef.gång 7

Ca 33 Ca 27 bef.gång Ce 13 Ce 11 bef.gång

Ca 33 Ca 27 bef.gång Ce 13 Ce 11 bef.gång

Summa

6 S u m m a totalt

lan nämnda anslag och isbrytaranslaget under tionde huvudtiteln. Utredningen förutsätter ingen förändring härutinnan. Sjökartebyrån Huvuddelen av sjökarteverkets nuvarande uppgifter, d. v. s. de göromål, som handläggas å verkets sjökortsavdelning och sjömätningsavdelning, bör sammanföras till en byrå, sjökartebyrån. Hit höra sålunda ärenden, som avse: 1) geodetiska mätningar och beräkningar; 2) fotogrammetriska arbeten; 3) vattenståndsberäkningar; 4) planläggning och utförande av hydrografiska mätningar; 5) utförande av militärledsmätningar; 6) utarbetande av reproduktionskoncept till allmänna och militära sjökort;

Ca 27

7) upprättande av militära seglingsbeskrivningar; 8) reproduktion av allmänna och militära sjökort; 9) komplettering och revidering av allmänna och militära sjökort samt militära seglingsbeskrivningar; 10) lagerhållning av allmänna och militära sjökort samt militära seglingsbeskrivningar; 11) anskaffning, underhåll och vård av erforderliga instrument för geodetiska och hydrografiska mätningar; 12) arkivering av geodetiska, hydrografiska och fotogrammetriska handlingar och kartor ävensom tryckplåtar till allmänna sjökort; 13) arkivering av militära sjökort och seglingsbeskrivningar ävensom tryckplåtar till militära sjökort; 14) utbildning av mätningsförrättare; 15) samarbete med internationella hydrografiska byrån. 79

Nuvarande personal

Befattning

Antal

Lönegrad

Föreslagen personal Antal

Lönegrad

SJÖKARTEBYRÅN. Cp 15

Överdirektör Sjöfartsråd .

Ca 37 Summa

Hydrografiska sektionen. Tjänstgörande officer (nu byrådirektör) Statsgeodet Tjänstgörande

Ma 33 el. Ma 30 Ca 29 arv. Ca 27 Ma 27 el. Ma 23/19

Statshydrograf Tjänstgörande officer

Ma 19 Ce 18 Ce 17 Ca 13

Tjänstgörande underofficer Förste i n s t r u m e n t m a k a r e Förste arkivbiträde Ritbiträde Kanslibiträde (för gemensammia uppgifter inom b y r å n )

Ce 11 10

Summa sektionen.

Laborant Trj'ckeriforman Förste r i t b i t r ä d e » laboratoriebiträde Koppartryckare Hantverkare Ritbiträde . Tryckeribiträde Lagerbiträde . . Summa

Ca 23 Ca 21 Ca 21 Ca 19 Ce 19 Ca 19 Ce 19 Ca 19 Ca 19 Ca 15 Ce 15 Ca 14 Ce 14 Ce 12 Ca 11 Ce 11 Ce 8 37

sektionen.

Ca 27 Ma 27 + arv. Ca 23 Ca 19 Ca 19 Ce 19 Ce 11

Ca 27 Ma 27 + arv. Ca 23 Ca 19 Ca 19 Ce 19 Ce 11

Kartograf Gravör . . Kartograf Ritbiträde

80 Ca 31

Ca 33 Ca 27 Ca 23 Ca 21 Ca 21 Ca 19 Ce 19 Ca 19 Ce 19 Ca 19 Ca 19 Ca 15 Ce 15 Ca 14 Ce 14 Ce 12 Ca 11 Ce 11 Ce 8

Kartograf

Militärkartografiska Militärhydrograf Marinassistent

Ca 29 Ma 27 + arv. Ca 27 Ma 27 + arv. el. Ma 23/19 -f- arv. Ma 19 Ce 18 Ce 17 Ca 13

Ma 27 +

officer

Kartografiska Byrådirektör Statshydrograf Kartograf Förste gravör Kartograf Gravör

Ma 30

Summa

7 Summa totalt

Det synes även lämpligt, att byrån svarar för sjöfartsstyrelsens bibliotek. För att ernå en lämplig organisation och ledning av arbetet bör sjökartcbyrån indelas i tre sektioner, nämligen en hydrografisk, en kartografisk och en militärkartografisk. Befattningshavarna på sjökartebyrån framgå av sammanställning å sid. 80. Av sammanställningen framgår, att antalet befattningshavare förblir oförändrat 55. Lönegradsplaceringen föreslås även bli i huvudsak överensstämmande med den nuvarande. Befattningen som chef för den nuvarande sjökortsavdelningen är placerad i Ca 33; för chefen för kartografiska sektionen föreslås emellertid Ca 31. Befattningshavare med lönegradsbeteckningen Ma tillhör marinen och skall avlönas från marinens anslag. Av den under kartografiska sektionen upptagna personalen avlönas en hantverkare, ett tryckeribiträde och tre lagerbiträden för närvarande från den under sjökarteverkets omkostnadsanslag upptagna posten till publikationstryck. Utredningen förordar, att medel till avlöning till denna personal i fortsättningen anvisas under sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag. För bemanning av sjömätningsfartygen bör alltjämt disponeras personal från flottan. F y r - och e l e k t r o b y r å n Denna byrå avses skola bildas av fyringenjörkontorets i lotsstyrelsen avdelning för fyr- och elektrotekniska ärenden. Kontorets nuvarande uppgifter beträffande vatten- och husbyggnadsärenden böra överflyttas till den föreslagna byggnadsbyrån, varjämte ledningen av det kontoret underställda lotsverkets huvudförråd bör handhavas av fartygsbyrån. På byrån böra i huvudsak ankomma ärenden, som avse: o

1) fyr-, mistsignal-, radio och radaranordningar ävensom trafiksignalanläggningar för sjöfarten; 2) teletekniska apparater och anläggningar i övrigt; 3) elektrisk kraftförsörjning för sjöfartsverkets anläggningar ävensom elektriska kraft-, belysnings- och värmeinstallationer; 1) beskrivningar och instruktioner för skötsel och vård av sådan teknisk materiel, som omfattas av byråns verksamhet; 5) utbildningsföreskrifter för fyrpersonalen; 6) frågor i allmänhet av fyrteknisk och elcktroteknisk beskaffenhet. Byråns arbetsuppgifter kunna väntas tillväxa efterhand som användningen av radionavigatoriska hjälpmedel ombord utvecklas samt radiofyrar och motsvarande anordningar för r a d a r m. m. därigenom påfordras i ökande grad. För att rätt kunna förutse sjöfartens behov av säkerhetsanordningar på detta område måste byrån i sin verksamhet ha ett starkt inslag av framtidsplanläggning, vilket bland annat innebär, att byrån noggrant måste följa den tekniska utvecklingen på området även inom främmande länders fyrväsen med särskilt aktgivande på de senaste rönen. Byråns arbete är därför i hög grad betingat av utvecklingen i nämnda hänseenden. Byrån bör organiseras på två sektioner, en fyr- och kraftsektion och en telesektion, enligt sammanställning å sid. 82. Av den nuvarande personalen tjänstgöra samtliga i lotsstyrelsen utom ingenjörerna, assistenten och radiomontören på telesektionen, vilka tillhöra sjökarteverket. Befattningen som chef för telesektionen motsvaras i nuvarande organisation av tjänsten som förste fyringenjör i Ca 31. Chefen för fyr- och SI

Nuvarande personal

Befattning FYR-

OCH

Lönegrad

1 Cp 13

Antal

Lönegrad

1 Cp 13

ELEKTROBYRÅN.

Sjöfartsråd (nu överfyringenjör) Summa Fyr- och Byrådirektör Byråingenjör Ingenjör

Antal

Föreslagen personal

kraftsektionen. 1 1 1 1 1 1

» Assistent Elektrotekniker Kanslibiträde Summa Telesektionen. Byrådirektör (nu förste fyringenjör) Byråingenjör (nu fyringenjör) Ingenjör (deltidsanställd)

..

Ce 25 Ca 23 arv. Ca 19 Cg K5 Cg 11

1 1 1 1 1 1 1 7

6 Ca 31 Ca 27

1 1 1 1 1

Ce 23 Ce 19 Ce 19 Ce 19 Ce 15

Assistent (nu instrunieiituppbördsnnan) Radioverkmästare Radiotekniker Radiomontör Summa

15 Summa t o t a l t

kraftsektionen måste vara högt kvalificerad. Med hänsyn härtill föreslås, att på denna sektion inrättas en byrådirektörstjänst i Ce 31. Från sakanslag avlönas de tjänster, vilka i sammanställningens uppgifter för nuvarande organisation angivits med lönegradsbeteckningen Cg eller som arvodist; medel för dessa tjänster böra i fortsättningen anvisas under sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag. I samband härmed böra tjänsterna erhålla extra ordinarie ställning i närmast motsvarande lönegrad. En assistenttjänst på fyr- och kraftsektionen bör uppflyttas från Ca 19 till Ca 21.

Byggnadsbyrån Utredningen har i det föregående föreslagit, att den tekniska granskningen av byggnadsobjekt på hamn- och farledsområdet samt handhavandet av den 82

Ca 31 Ca 27 arv. Cg 23 Ce 19 Cg 19 Cg 18 Ce 15

1 1

1 1 1 1 1 1 1 1

»

Ce 31 Ce 25 Ca 23 Ce 23 Ca 21 Ce 17 Ce 11

statliga byggnadsverksamheten på detta område skall överflyttas från väg- och vattenbyggnadsverket till sjöfartsstyrelsen. Dessa ärenden böra handläggas på en särskild byggnadsbyrå. Till denna byrå böra även föras de byggnadsärenden avseende lotsverkets fasta anläggningar, som nu ankomma på lotsstyrelsens fyringenjörkontor. På sjöfartsstyrelsens byggnadsbyrå böra alltså handläggas ärenden som avse: 1) utredningar rörande samt upprättande respektive granskning av arbetsplaner för hamnar, farleder samt fyr- och husbyggnader; 2) statsbidrag till hamnar och farleder; 3) byggande av statliga och statsunderstödda fiskehamnar, statsunderstödda mindre hamnar och farleder, statliga farleder, h a m n a r vid lotsoch fyrplatser, fyrar och fasta sjö-

märken ävensom hus för sjöfartsverkets behov; •1) byggande enligt Kungl. Maj:ts medgivande av hamnar och farleder m. m. för statliga och kommunala myndigheter ävensom enskilda; 5) kontroll av hamn- och farledsbyggnader, som utföras med statsbidrag; G) underhåll av statens fiskehamnar och under sjöfartsstyrelsens förvaltning stående farleder, hamnar vid lots- och fyrplatser, fyrbyggnader, fasta sjömärken, hus m. m.; 7) drift av statens fiskehamnar och under sjöfartsstyrelsens förvaltning stående farleder; 8) kontroll av underhåll och drift av hamnar och farleder, utförda med statsbidrag. Som framgår av de tidigare lämnade redogörelserna för nuvarande organisation finnes inom väg- och vattenbyggnadsverket en lokal organisation för hamn- och farledsbyggande, nämligen de tre hamnavdelningarna i Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Inom lotsstyrelsen finnes däremot icke någon motsvarighet till dessa lokala byggnadsorgan; ledningen av byggnadsarbetena sker här centralt. Utredningen har vid prövning av denna fråga kommit till den uppfattningen, att ett sammanförande till en central myndighet av alla hithörande utrednings- och byggnadsfrågor är mest ändamålsenligt. Den centrala myndigheten — sjöfartsstyrelsen — har då möjlighet att effektivt utnyttja personalen på byggnadsbyrån för de byggnadsprojekt, som vid olika tidpunkter äro aktuella. Styrelsen bör även ha möjlighet att organisera tillfälliga lokala kontor på byggnadsorten, där så med (hänsyn till arbetenas omfattning synes erforderligt. En central organisation gör betydande personalinskränkningar möjliga. För handhavande av här angivna

uppgifter bör byrån organiseras på en utredningssektion och en byggnadssektion enligt sammanställning å sid. 84. Av den nuvarande personalen tjänstgöra inom lotsstyrelsen förste fyringenjören i Ca 31, fyringenjören i Ca 27, två ingenjörer i Ce 23, verkmästarna samt tre ritare (en i Ca, två i Cg 19); övriga befattningshavare tjänstgöra inom vägoch vattenbyggnadsstyrelsen eller förutnämnda hamnavdelningar. Befattningen som sjöfartsråd motsvaras i nuvarande organisation av byråchefstjänsten på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art och rådande löneläge för teknisk personal anser utredningen, att för befattningarna som sektionschefer böra nyinrättas två byrådirektörstjänster i Ca 33. I nuvarande organisation finnas fem tjänster i 31 lönegraden, varav en benämnd förste fyringenjör och de övriga vägingenjör. Ehuru sammanslagningen av lotsstyrelsens samt väg- och vattenbyggnadsverkets organ för hithörande uppgifter innebär en rationalisering, har utredningen icke ansett sig kunna förorda en beskärning av antalet 31-gradstjänster. För att byråns arbete skall kunna bedrivas effektivt är tillgång på kvalificerade, självständigt arbetande tekniker en nödvändig förutsättning. Däremot synes det vid en sammanslagning och ett slopande av de lokala organen — bl. a. med hänsyn till det arbete, som utan särskild personalförstärkning kan utföras inom sjöfartsstyrelsens övriga byråer — möjligt att i betydande utsträckning reducera ingenjörspersonalen i lägre lönegrader. Utredningen har härvid förutsatt, att personalens indelning på sektioner icke skall utgöra hinder för att befattningshavarna smidigt utnyttjas för arbetsuppgifter inom byråns hela verksamhetsområde. Vid bifall till den föreslag83

Nuvarande personal

Föreslagen personal

Antal

Antal

Befattning Lönegrad

Lönegrad

B Y G G N A D S B Y R Å N. Summa Utredningssektionen. Byrådirektör » (nu förste fyringenjör) Förste byråingenjör

»

.

»

Byråingenjör » Ingenjör Ritare Kanslibiträde Kontorsbiträde Summa Byggnadssektionen. Byrådirektör » (nu väging. vid delningarna) Vägingenjör Förste byråingenjör Fyringenjör Byråingenjör

1 1 2 2 1 4 1 2 1 3

Ca 33 Ca 31 Ca 29

Ca 31 Ca 29 Ce 29 Ce 27 Ca 25 Ce 25 Ce 23 Ce 19 Ca 11 bef.gång

18 Ce 27 Ca 25 Ce 25 Ce 23 Ce 19 Ca 11 bet •gång 16 Ca 83

hamnav Ca 31 Ce 31 Ce 29 Ca 27 Ce 27 Ce 25 Cg 25 Ce 23 Ce 21 Cg 21 Ce 21 Cg 21 Ca 19 Cg 19 Ce 17 bef.gång

» » Ingenjör

» » Verkmästare

» Ritare

» Tekniker Kontorsbiträde

Ca 31 Ce 29 Ce 27 Ce 25 Ce 23 Ce 21 Ca 19 Ce 19 bef.gång

Summa

17 Summa totalt

na organisationen av byrån ernås sålunda en avsevärd minskning av lönekostnaderna. Antalet befattningar på byggnadsbyrån beräknas sålunda nedgå med 17 i förhållande till nuvarande organisation. Förslaget innebär i fråga om väg- och vattenbyggnadsverket, att h a m n b y r å n upphör, att antalet tjänster minskas på konstruktionsbyrån med fem (1 Ce 29, 3 Ce 25, 1 Ce 19) samt på byggnads- och underhållsbyrån med två (1 Ce 27, 1 kontorsbiträde) samt att 81

Cp 13

Cp 13

Sjöfartsråd (DU byråchef)

de tre lokala hamnavdelningarna jämte vissa kontorsbiträdesbefattningar avvecklas. Antalet kontorsbiträdesbefattningar, varmed de tre av organisationsändringen berörda vägförvaltningarna enligt förslaget minskas, utgör fyra. Utredningen förutsätter, att samtidigt med ovan angivna organisationsändring överflyttas för hamnbyggnadsverksamheten erforderligt antal arbetsledare ävensom de maskinister och andra ma-

skinskötare, som nu äro avdelade för driften av muddervcrk och annan flytande materiel. Även kollektivavtalsanställda arbetare, vilka äro att anse såsom stadigvarande knutna till hamnbyggnadsverksamheten, böra övergå i sjöfartsverkets tjänst. Den nu nämnda personalen bör i fortsättningen liksom hittills avlönas från sakanslag- och har därför icke redovisats i ovanstående personalsammanställning. Fartygsbyrån Tidigare har nämnts, att sjöfartsverket självt bör anskaffa och underhålla för verksamheten erforderliga fartyg. Sådana fartygsförvaltningsuppgifter ankomma för närvarande förutom på lotsbyrån inom lotsstyrelsen samt sjökarteverkets tekniska avdelning även på marinförvaltningen i fråga om isbrytarfartygen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vad beträffar ett antal båtar.

pråmar och mudderverk. För angivna ändamål bör inrättas en fartygsbyrå; det bör emellertid i detta sammanhang erinras om att större nybyggnadsprojekteringar och konstruktionsarbeten avses skola överlämnas till marinförvaltningen, skeppsvarv eller konsulterande fartygsingenjörer. På fartygsbyrån böra sålunda ankomma ärenden som avse: 1) projektering, anskaffning, reparation och underhåll av tjänstefartyg för lotsdistrikten, sjömätnings- och isbrytarefartyg, fyrskepp och andra fartyg ävensom mudderverk, pråmar, kuttrar och båtar, allt med utrustning och inventarier; 2) anskaffning och underhåll av arbetsmaskiner och boj materiel; 3) anskaffning och lagerhållning av förbrukningsartiklar. Som tidigare framhållits, lyder direkt under lotsstyrelsen lotsverkets huvudförråd vid Rosenvik på Djurgården.

Föreslagen personal

B e f a 11 n i n g Antal F A R T Y G SB YR ÄN. Sjö Farts rad Hyradirektör (nu förste fyringenjör) Hyra ingenjör

..

Lönegrad

1 1

Ca 31 Cg 27

1 1 1

Ca 23 Ca 21 Ga 13

» Ingenjör Assistent (nu materialförvaltare) Kontorist Summa Huvudförrådet. Hyraingenjör (nu ingenjör) Förvaltare Maskinmä stare Verkmästare Förrådsmästare Maskinist ' Kansliskrivare Hantverksförman (varav en nu b å t s m a n ) Maskinist Hantverkare Summa S u m m a totalt

1 1 1 1 1 2 1 2 1 2 13 18

Ca 25 Ca 23 Ce 21 Ce 21 Ce 17 Ce 16 Ce 15 Ce 14 Ce 14 Ce 12

Antal

Lönegrad

1 1 1 1 1 1 1 7

Cp 13 Ca 31 Ce 27 Ce 25 Ca 23 Ca 21 Ca 13

1 1 1 1 1 2 1 2 1 2 13 20

Ca 27 Ca 23 Ce 21 Ce 21 Ce 17 Ce 16 Ce 15 Ce 14 Ce 14 Ce 12

Med detta förråd bör sammanslås sjökarteverkets förråd och verkstad. Huvudförrådet bör i fortsättningen lyda u n d e r sjöfartsstyrelsen och torde få redovisas särskilt under fartygsbyrån, varvid till förrådet hänföres den personal, vars verksamhet är knuten till förråd och verkstad. Personalen på byrån framgår av sammanställning å sid. 85. Befattningen som sjöfartsråd, vartill någon motsvarighet icke finnes i nuvar a n d e organisation, bör med hänsyn till tjänstens tekniska karaktär placeras i Cp 13. Av den närmast under sjöfartsrådet upptagna personalen tillhöra assistenten och kontoristen sjökarteverket, medan övriga befattningar äro inrättade vid lotsstyrelsen. Under huvudförrådet h a r i nuvarande organisation redovisats från lotsstyrelsen förvaltaren, verkmästaren, förrådsmästaren och kansliskrivaren. Av de övriga befattningarna, vilka finnas vid sjökarteverket, avlönas flertalet från sjökarteverkets anslag till mätnings- och rekognosceringsverksamhet. Kostnaderna för motsvarande befattningar i den nya organisationen böra bestridas från sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag. I sammanställningen har icke upptagits ett 10-tal arbetare vid lotsverkets huvudförråd med anställning enligt kollektivavtal; avlöningen till dessa torde även i fortsättningen böra bestridas från sakanslag. Med hänsyn till huvudförrådets och verkstadens omfattning, vilken efter omorganisationen även torde bliva väsentligt ökad, bör den byråingenjör, som avses förestå förrådet, uppflyttas från Ca 25 till Ca 27. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att sammanförandet till sjöfartsstyrelsen av ärenden rörande underhåll och drift av lots- och sjömätningsfartygen, isbrytarna samt väg- och vattenbyggnadsverket nu tillhöriga far86

tyg kommer att innebära en betydande förbättring av möjligheterna att effektivt förvalta dessa fartyg. Det bör understrykas, att förslaget kommer att medföra en icke obetydlig arbetsbesparing för marinförvaltningen samt väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen. Dessa myndigheter ha emellertid icke ansett det möjligt att på grund av denna arbetsbesparing minska antalet befattningar. I sammanställningen över fartygsbyråns personal har därför inom nuvarande organisation icke redovisats några tjänster hos dessa myndigheter.

Administrativa byrån Denna byrå bildas genom sammanslagning av lotsstyrelsens kanslibyrå och sjökarteverkets expedition för kamerala och administrativa ärenden. Till byrån böra även överflyttas vissa personalärenden, som nu handläggas å lotsbyrån. På byrån skola sålunda i huvudsak ankomma följande ärenden: 1) instruktion, arbetsordning och tjänstereglemente; 2) lotsförordning; 3) bevakning av sjöfartsverkets rätt i skadestånds- och andra mål samt juridiska frågor i allmänhet; 4) markfrågor; 5) anställning av personal samt semester, tjänstledighet, avsked, pension och personalregistrering; G) personal- och avlöningsstater; 7) avlöningsförfattningar och deras tillämpning; 8) belöning åt personal och ansvar för tjänstefel; 9) bestämmelser angående tjänstedräkt; 10) kassarörelse och redovisningsväsende; 11) båtlånefond; 12) resereglementen och deras tillämpning;

Nu va ran de personal

Befattning

Föreslag en personal

Antal

Lönegrad

Antal

Lönegrad

AD M I N I S T R A T I V A B Y R Å N. Sjöfartsråd (nu byråchef)

1 Ca 37

1 Ca 37

Summa

1 Allmänna

sektionen.

Amanuens Juridiskt-administrativt tidsanställt) Kansli skrivare Kontorsbiträde

biträde

1 2

Ca 29 bef.gång

1 2

Ca 29 bef.gång

1 1 2

arv. Ca 15 bef.gång

1 2

Ca 15 bef.gång

(dcl-

Summa Personal se k t ion en. Förste bvrasekreterare Amanuens Förste expedit i on sva k t

»

1 1 1 1 3 o

»

Kanslibiträde Expeditionsvakt Summa Kamerala sektionen. Kam re ra re Biträdande kamrerare (nu k a m r e r a r e ) . .

»

»

bef.gång Ca 12 Ca 11 Ca 11 Ca 10 bef.gång

1 1 1

Ca 29 bef.gång Ca 12

1 4 2

Ca 11 Ca 10 bef.gång

1 1 1 2 2 1 1 1 1 1 1

Ca 27 Ca 25 Ca 25 Ca 21 Ce 19 Ca 17 Ca 15 Ce 15 Ca 13 Ce 13 Ca 11

bef.gång

1 1

Ca 29 Ca 27

1 2 1 1

Ca 21 Ce 19 Ca 17 Ca 15

1 1 1 1 1

Ca 13 Ce 13 Ca 11 Ce 11 bef.gång

Summa

12 Summa totalt

13) redigering och utgivning av meddelandeserie; 14) försäljning av sjökort och publikationer; 15) uthyrning av tjänstebostäder och andra lokaler, bostadsordning; 16) registrering och arkivering av allmänna handlingar. För handläggning av dessa ärenden bör byrån organiseras på tre sektioner, en allmän sektion, en personalsektion

och en kameralsektion enligt ovanstående sammanställning. Sjöfartsrådstjänsten motsvaras i nuvarande organisation av befattningen som chef för lotsstyrelsens kanslibyrå. Samtliga tjänster som angivits under den allmänna sektionen enligt nuvarande organisation äro inrättade på nämnda kanslibyrå utom arvodesbefattningen, som tillhör sjökarteverket. Den förste bvrasekreterare, som avses 87

vara chef för personalsektionen, bör vara placerad i Ca 29. Av de tjänster, som upptagits under personalsektionen i nuvarande organisation, äro befattningen som förste expeditionsvakt i Ca 11 samt en av expeditionsvaktstjänsterna och en kontorsbiträdestjänst inrättade vid sjökarteverket samt de övriga vid lotsstyrelsen. I fråga om kamerala sektionen föreslås att de nuvarande befattningarna som kamrerare vid lotsstyrelsen och sjökarteverket i Ca 27 resp. Ca 25 uppflyttas till Ca 29 resp. Ca 27. Den sistnämnda befattningen erfordras främst på grund av sjöfartsverkets omfattande lokala organisation. I stället kan en inom lotsstyrelsen inrättad befattning som aktuarie i Ca 25 indragas. Från vägförvaltningarna i Stockholms, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, till vilka de tre hamnavdelningarna nu äro anslutna, böra överflyttas två kamerala befattningar, nämligen en bokhållartjänst i Ca 21 och en kontorsskrivartjänst i Ce 19. Dessa tjänster jämte ytterligare en bokhållartjänst i Ca 21 ha nämligen inrättats vid de nämnda vägförvaltningarna för att möta den av hamnverksamheten ökade belastningen på de kamerala avdelningarna. Av dessa tre tjänster synes en bokhållartjänst vid bildandet av sjöfartsstyrelsen kunna indragas. En tjänst som kansliskrivare i Ce 15 bör utbytas mot en kanslibiträdestjänst i Ce 11. I övrigt föreslås icke någon ändring beträffande de befattningar, som redan nu finnas inrättade för göromålen på denna sektion. Utöver vad som förut nämnts tillhöra i den nuvarande organisationen befattningarna som kontorsskrivare, kassör, kansliskrivare i Ca 15 och kontorist i Ce 13 lotsstyrelsen samt de övriga sjökarteverket. Personalen på administrativa byrån beräknas sålunda minska med två befattningshavare. 88

Försvarskontoret För närvarande finnas marinassistent e r — officerare på stat eller i reserven vid flottan — vid sjökarteverket, lotsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommerskollegium. Marinassistenten vid sjökarteverket är heitidstjänstgörande vid verket; som framgår av det föregående avses han skola tillhöra sjöfartsstyrelsens sjökartebyrä. De övriga marinassistenterna däremot uppbära i denna egenskap endast ett m i n d r e årsarvode och äro icke heltidstjänstgörande. Vid inrättandet av ett sjöfartsverk böra de arbetsuppgifter, som åvila marinassistenterna i lotsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sammanföras till ett försvarskontor i sjöfartsstyrelsen. Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att en enhetlig handläggning av alla de ärenden rörande sjövägarna m. m., som ha nära samband med och äro av stor betydelse för det militära och det ekonomiska försvaret, bör i väsentlig mån kunna främja det planeringsarbete, som utföres av de marina myndigheterna samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Åtskilliga frågor av viktig natur ha hittills på grund av bristande personaltillgång icke kunnat ägnas den handläggning, som i och för sig varit önskvärd. Inrättandet av ett försvarskontor är därför enligt utredningens mening en angelägen åtgärd. De huvudsakliga ärendena bör vara: 1) militär- och krigsleder samt deras förseende med navigatoriska hjälpmedel; 2) planer för militär sjömätning enligt av chefen för marinen framlagda principförslag; 3) omläggning av allmänna sjövägar vid beredskapstillstånd och krig; 4) prickrullor för militär- och krigsleder samt allmänna sjövägar vid beredskapstillstånd och krig;

5) granskning av sjökort och kartor för publicering; 6) planläggning inom civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens områden; 7) planläggning av sjöfartsverkets verksamhet samt disposition av dess personal under försvarsberedskap och krig; 8) sjöfartsverkets säkerhetstjänst och civilförsvar; 9) militär personal för bemanning av sjömätnings- och isbrytarfartyg; 10) registrering och förvaring av sjöfartsstyrelsens hemliga handlingar utom sådana, som skola handhavas å sjökartebyrån. Vid kontoret bör finnas följande personal:

Lokala organ Såsom tidigare nämnts böra de tre till väg- och vattenbyggnadsverket hörande hamnavdelningarna i Stockholm, Karlskrona och Göteborg avvecklas. Beträffande övriga lokala organ — lotsdistrikten, statens isbrytarombud samt kontrollstationerna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar och Sundsvall för prövning av lanternor, kompasser och andra nautiska instrument — föreslås icke någon ändring. Södertälje kanalverk, som nu sorterar under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör likaledes med oförändrad organisation ingå i sjöfartsverket. Personalen vid Falsterbokanalen, för vilken avlöningskostnaderna bestridas från förslagsanslaget till underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder, bör Föreslagen personal

Be f a t t n i n g F Ö R S V A R S K ON T O R E T. Chef (kommendörkapten) Expeditionsofficer (pensionerad kapten) Expeditionsunderofficer (pensionerad underofficer) Kanslibiträde Kontorsbiträdc Summa

Chefen för försvarskontoret bör avlönas såsom militärassistent å försvarsstabens stat under fjärde huvudtiteln. Han bör i likhet med en del dylika befattningshavare hos andra verk erhålla ett tilläggsarvode av 1 200 kronor per år. Arvodena till expeditionsofficeren och expeditionsunderofficeren böra utgöra skillnaden mellan lön och pension i den befattning, vari vederbörande blivit pensionerad. Till expeditionsofficeren bör vidare utgå ett tilläggsarvode av 780 kronor per år. Arvodena böra bestridas från sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag.

Antal

Lönegrad Lönegrad

1 Ma 33 el. Ma 30 + arv.

arv.

1 1 1

arv. arv. Ce 11 11 Ce bef.gång bef.gång

under enahanda förutsättningar, som nu gälla, anses ingå i sjöfartsverkets lokalorganisation. Personalen vid kontrollstationerna utgöres av tre kontrollstationsföreståndare (två i Ca25, en i Ce25) och ett tekniskt biträde i Ce 11 ävensom två arvodesanställda föreståndare. Denna personal lyder för närvarande direkt under sjökarteverket och torde vid alternativ I i fortsättningen böra redovisas särskilt inom sjöfartsstyrelsen. I det förslag till instruktion för sjöfartsverket, som utredningen framlägger i annat sammanhang, ha gränserna mellan lots89

Generaldirektör Nautiska byrån Sj öka rteb vrån Fyr- och elektrobyrån Byggnadsbyrån F"artygsbyrån Administrativa byrån Försvarskontoret Su una

distrikten justerats med hänsyn till den nya kommunindelningen. I övrigt föreslås icke några ändringar i fråga om dessa distrikt. Sammanfattning av alternativ I Det sammanlagda antalet befattningshavare vid den nya sjöfartsstyrelsen enligt alternativ I framgår av ovanstående sammanställning. Generaldirektörsbefattningen motsvaras i nuvarande organisation av tjänsten som generallotsdirektör. Härtill kommer, att utredningen föreslagit, att i kommerskollegium skall inrättas en ny befattning i liigst 31 lönegraden för de ökade uppgifter beträffande hamnbyggnadspolitiken, som böra ankomma på kollegium. Å andra sidan innebär utredningens förslag, som förut nämnts, en arbetsbesparing vid marinförvaltningen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke kunnat redovisas i ovanstående sammanställning. Beträffande de lokala organen har personalminskningen vid indragning av hamnavdelningarna redovisats under byggnadsbyrån. Personalen vid kontrollstationerna för prövning av lanternor m. m. bör i anslagshänseende redovisas under sjöfartsstyrelsen.

Sjöfartsverket enligt alternativ II Detta alternativ innebär, att sjöfartsverket utökas med en juridisk byrå och 90

Nuvarande personal

Föreslagen personal

1 14 55 15 51 18 31

1 14 55 15 34 20 29 5

en socialbyrå samt att fartygsbyrån och administrativa byrån erhålla en annan organisation än vid alternativ I. Vidare påverkas i viss utsträckning arbetsuppgifterna på nautiska byrån och försvarskontoret. Nautiska byrån Utöver vad som omnämnts beträffande arbetsuppgifterna vid alternativ I böra ärenden, vilka röra 1948 års internationella sjövägsregler, med hänsyn till deras i främsta rummet nautiska karaktär hänföras till nautiska byrån. Personalförstärkning för ändamålet synes ej erforderlig. Ärenden om efterlevnaden av bestämmelserna angående fartygs förseende med skeppsljus och signalfigurer böra handhavas av den i det följande angivna fartygsbyrån. Fartygsbyrån I kap. IV har utredningen på anförda skäl förordat, att fartygsinspektionsbyrån och sjöfartsbyråns skeppsmätningssektion skola överflyttas från kommerskollegium till en och samma enhet inom sjöfartsstyrclsen enligt alternativ II. Förslaget innebär därjämte, att fartygsinspektionens och skeppsmätningsväsendets lokala organ skola sammanslås. Utredningen, som förut i detta kapitel lämnat en redogörelse för fartygsbyråns arbetsuppgifter enligt alternativ I, har

redan i kap. IV framfört tanken, att fartygsinspektionens och skeppsmätningsväsendets arbetsuppgifter vid alternativ II skola inordnas under fartygsbyrån. På byrån böra sålunda ankomma följande ärenden, vilka delvis redovisats redan under alternativ I: 1) tillsyn å fartyg enligt lagen härom; 2) utfärdandet av föreskrifter rörande sjöfartssäkcrheten; 3) upplysningsverksamhet rörande tilllämpningen av gällande föreskrifter om sjöfartssäkerheten; 4) bemanning av fartyg enligt tillsynslagen; 5) bostäder för ombordanställda; G) omhänderhavande av skeppsmätningsväsendet; 7) projektering, anskaffning, reparation och underhåll av tjänstefartyg för lotsdistrikten, sjömätnings- och isbrytarfartyg, fyrskepp och andra fartyg ävensom mudderverk, prå-

mar, kuttrar och båtar, allt med utrustning och inventarier; 8) anskaffning och underhåll av arbetsmaskiner och bojmateriel; 9) anskaffning och lagerhållning av förbrukningsartiklar. Såsom i kap. IV närmare berörts, bör samarbete äga rum med socialbyrån i frågor av sjöfartssocial natur. Då det kan förutsättas, att fartygsinspektionspersonalen efter en överflyttning till sjöfartsverket lättare kan tagas i anspråk för inspektion och besiktning m. m. av verkets fartygsbestånd, är det möjligt att i förhållande till alternativ I reducera den personal, som sysslar med förvaltningen av sjöfartsverkets eget fartygsbestånd och verkets flytande materiel i övrigt. Utredningen vill särskilt framhålla, att man vid alternativ I måste ha två tjänster i byråchefsgrad — en i kommerskollegium och en i sjöfartsstyrelsen — för de arbetsuppgifter, som vid alternativ II föreslås skola sam-

Nuvarande personal

Befattning

Antal F A R T Y G SB YR ÅN. Sjöfartsråd (nu kommerseråd) Överinspektör (för skepps-mätningsärenden) Byrådirektör » (nu förste fyringenjör) Förste b y r å i n s p e k t ö r Förste hyråsekreterarc Förste byråinspektör Förste skeppsmätningskontrollör . . . . Byråingenjör Byråinspektör Skeppsmätningskontrollör Ingenjör Assistent (nu materialförvaltare) . . . . Kansliskrivarc Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde

Lönegrad

Föreslagen personal Antal

Ca 37

Cp 13

Ca 33

Ca 33 Ce 33 Ca 31 Ca 29 Ca 29 Ga 27 Ce 27 Ce 27 Ce 25

Ca 31 Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ce 27 Cg 27 Ce 25 Ce 25 Ca 23 Ca 21

Ca 23 Ca 21 Ga 15 Ca 13 Ca 11 bef.gång

Ga 13 Ca 11 bef.gång

Summa

23 Summa

13 S u m m a totalt

36 Huvudförrådet. = alt. I d. v. s.

Lönegrad

manföras till fartygsbyrån. Vid alternativ II torde vidare en byråingenjörsbcfattning i Ce 25 kunna inbesparas. Personalen på byrån framgår av sammanställning å sid. 91. Av den närmast under sjöfartsrådet angivna nuvarande personalen tillhöra byrådirektören i Ca 31 (nu förste fyringenjör), byråingenjören och ingenjören lotsstyrelsen, medan assistenten och en kontorist tjänstgöra i sjökarteverket. övriga befattningar äro inrättade i kommerskollegium. För personalen på huvudförrådet, vilket såsom vid alternativ I förutsattes skola lyda under fartygsbyrån, torde få hänvisas till redogörelsen för sistnämnda alternativ. Vid alternativ II motsvaras befattningen som sjöfartsråd av tjänsten såsom chef för kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå. Enligt alternativ I förutsattes sjöfartsrådet i huvudsak komma att syssla med fartygsförvaltningsfrågor. Vid alternativ II måste sjöfartsrådet emellertid också taga befattning med ett flertal andra ärenden, som angå fartygsinspektionen och skeppsmätningen, samt därutöver uppgifter av samordnande art. Då sjöfartsrådet sålunda icke kan följa fartygsinspektionsärendena i samma utsträckning, som chefen för fartygsinspektionsbyrån inom kommerskollegium med den mindre och helt på fartygsinspektionsärenden inriktade byråorganisationen nu kan göra, uppkommer fråga, huruvida icke en förstärkning för detta ändamål erfordras. Utredningen vill i.detta sammanhang erinra om att kommerskollegium i sina riksdagspetita upprepade gånger framfört krav om förstärkning av fartygsinspektionsbyrån med en befattning såsom byrådirektör i lönegrad Ca 31. Kollegium har sålunda ansett behov av förstärkning föreligga redan vid nu gällande organisation. Härutinnan må erinras om att statsmakterna även vid 92

1954 års riksdag ansett sig böra avslå framställningen. Utredningen vill för sin del framhålla, att till följd av i det föregående förordade organisatoriska förändringar, varvid fartygsinspektionen utnyttjas för andra uppgifter inom det nya verkets ram, och med hänsyn till den motivering, som tidigare anförts, behovet av en byrådircktörstjänsi i allt fall inom sjöfartsverket kommer att bli starkt framträdande. På grund av de mera krävande uppgifter, som inom den nya fartygsbyrån komma att åvila befattningshavaren och för att samtidigt i fråga om löneställningen nå pariict med fartygsinspektionens distriktschcfer, bör befattningen hänföras till 33 lönegraden. I sammanställningen har såsom nuvarande skeppsmätningspersonal angivits de befattningar, som enligt statsmakternas beslut skola finnas från och med den 1 januari 1955. Den av utredningen föreslagna organisationen företer, vad byråorganisationen angår, endast den skillnaden, att en befattning som skeppsmätningskontrollör i Ce 25 indragit s. Administrativa byrån I redogörelsen för alternativ I har föreslagits, att administrativa byrån skall bildas genom sammanslagning huvudsakligen av lotsstyrelsens kanslibyrå och .sjökarteverkets expedition för kamerala och administrativa ärenden samt att byrån bör bestå av en allmän sektion, en personalsektion och en kameral sektion. Samtidigt angåvos de ärenden, som härvid skulle ankomma på byrån. Med den omfattning, som sjöfartsstyrelsen med lokalorgan skulle erhålla vid alternativ II, skulle arbetsbelastningen på en administrativ byrå bliva alltför stor, därest handläggningen av samtliga ärenden av administrativ och juridisk natur skulle åvila densamma. I admi-

nistrativa byrån skulle nämligen komma att ingå — förutom sektionerna enligt alternativ I — inspektörerna för sjöbefälsskolorna, sjöåklagaren och sjötekniske konsulenten, fartygsregistreringssektionen samt huvuddelen av sjöfartsbyråns administrativa sektion i övrigt. Samtliga arbetsuppgifter, som handläggas av dessa organ, kunna enligt utredningens mening icke lämpligen sammanhållas inom en byrå, varför utredningen föreslår en uppdelning av nu åsyftade ärenden på en administrativ byrå för de omfattande personal-

och kameralärendena samt en juridisk byrå för övriga ärenden. På administrativa byrån skulle i enlighet härmed ankomma iirenden, som avse: 1) instruktion, arbetsordning och tjänstereglemente; 2) lotsförordning; 3) anställning av personal samt semester, tjänstledighet, avsked, pension och personalregistrering; 4) personal- och avlöningsstater; 5) avlöningsförfattningar och deras tillämpning;

Nuvarande personal

B e f a t t n i ng

Antal A D M I X I S T R A T I V A B Y R Å X. Sjöfartsråd (nu byråchef)

Lönegrad

Föreslagen personal Antal

Ca 37

Lönegrad Ca 37

Summa Personal sektionen. Byrådirektör Förste byråsekreterare (nu på gångsstat) Förste byråsekreterare Amanuens Förste kansli-skrivare Förste expeditionsvakt » » Kanslibiträde Expeditionsvakt Kon-torsbiträde Expeditionsvakt (aspirant)

Ca 31 över

Summa Kam eralsektion Kamrerare ii i trädande kamrerare Aktuarie Bokhållare Kontorsskrivare Kassör Kansliskrivare

Ca 29 Ce 27 bef.gång Ca 17 Ca 12

Ca 29 Ge 27 bef.gång Ga 17 Ca 12 Ca 11 Ca 11 Ga 10 bef.gång Cf 7

16 Ca 11 ' Ca 10 bef.gång Cf 7

en.

Ca 27 Ca 25 Ga 25 Ga 21 Ge 19 Ga 17 Ca 15 Ce 15 Ca 13 Ce 13 Ca 11

» Kontorist

» Kanslibiträde

Ca 29 Ca 27 Ca 21 Ce 19 Ca 17 Ca 15 Ca 13Ce 13 Ca 11 Ce 11 bef.gång

» bef.gång

Kontorsbiträde Summa Summa totalt

14 31

12 30 93

0) belöning åt personal; 7) bestämmelser angående tjänstedräkt; 8) kassarörelse och redovisningsväsende; 9) båtlåncfond; 10) resereglementen och deras tillämpning; 11) redigering och utgivning av meddelandeserie; 12) försäljning av sjökort och publikationer; 13) uthyrning av tjänstebostäder och andra lokaler, bostadsordning; 14) registrering och arkivering av allmänna handlingar; 15) administrativa frågor rörande sjömanshusen. För handläggningen av dessa ärenden bör byrån organiseras på två sektioner, en personalsektion och en kameralsektion, enligt sammanställning å sid. 93. I förhållande till alternativ I har å ena sidan allmänna sektionen överflyttats till juridiska byrån, men å andra sidan har administrativa byrån utökats med en förste byråsekreterare i Ca 29 (nu på övergångsstat), en förste byrå-

Befattning

sekreterare i Ce 27, en amanuens, en förste kansliskrivare, ett kanslibiträde och två expeditionsvakter, vilka samtliga överförts från kommerskollegium. Vidare har befattningen såsom chef för personalsektionen uppflyttats till Ca 31.

Juridiska byrån I anslutning till vad nyss sagts böra på juridiska byrån ankomma ärenden, som avse: 1) åtgärder i anledning av timade sjöolyckor; 2) behörighet att utöva befäl å svenska handelsfartyg; 3) tillsyn av sjöbefälsskolorna; 4) fartygsregistrering samt pass- och nationalitetshandlingar; 5) uppbörd av stämpelavgift för köp eller byte av registreringspliktiga fartyg; 6) sjöfartslagstiftning i allmänhet; 7) på sjöfartsstyrelsen ankommande frågor angående sjöfartsavgifter; 8) markfrågor; 9) bevakning av sjöfartsverkets rätt i skadestånds- och andra mål;

Nuvarande personal

Föreslagen personal

Antal

Antal

J U R I D I S K A BYRÅN. Sjöfartsråd (nu kommerseråd) Sjöåklagare Överinspektör » Byrådirektör Förste byråsekreterare Sjöiteknisk konsulent Förste byråsekreterare Byråsekreterare Amanuens Kansliskrivare Kanslibiträde Kontorsbiträde J u r i d i s k t - a d m i n i s t r a t i v t biträde Summa totalt * bör vid avgång ersättas .med en amanuens.

94 Lönegrad

Ca 37 Ce 33 Ca 33 Ce 33 Ca 31 Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ga 25* bef.gång Ca 15 Ca 11 bef.gång

Ca 37 Ce 33 Ca 33 Ce 33 Ca 31 Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ca 25 bef.gång Ca 15 Ca 11 bef.gång arv.

22 Lönegrad

10) ansvar för tjänstefel; 11) juridiska frågor i allmänhet. För närvarande ankommer på lotsstyrelsen att i förekommande fall utreda, huruvida medföljande lots har begått fel, som föranlett sjöolycka. Härmed sammanhängande utredningsarbete bör med fördel kunna anknytas till sjöåklagarens verksamhet. För handläggningen av ovan angivna ärenden bör byrån ha den personal, som framgår av sammanställning å sid. 94. Som biträde åt sjöåklagaren har tidvis varit anställda en tjänsteman i Cg 23 (sjökapten) samt en jurist (månadsarvode ca 650 k r o n o r ) , båda med deltidstjänstgöring. Denna möjlighet till personalförstärkning bör vid behov kunna utnyttjas även framdeles. I den föreslagna organisationen beräknas en ny tjänst såsom byrådirektör för å byrån förekommande allmänna ärenden. Utom personal, som enligt vad nyss sagts vid alternativ II tankes överflyttad från administrativa byrån, har byrån i den föreslagna organisationen tillförts följande befattningshavare från kommerskollegii sjöfartsbyrå, nämligen ett kommerseråd i Ca 37, en sjöåklagare i Ce 33, två överinspektörer i Ca 33 respektive Ce 33, en byrådirektör i Ca 31, en sjöteknisk konsulent i Ca 29, en förste byråsekreterare i Ca 27, två byrå-

Befattning SOCIALBYRÅN. Sjöfartsråd (nu byrådirektör) Förste byråsekreterare Amanuens Assistent Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde

sekreterare i Ca 25, en kansliskrivare i Ca 15, två kanslibiträden i Ca 11 och två kontorsbiträden. Socialbyrån Utredningen har i föregående kapitel anfört, att kommerskollegii sjöfartssociala avdelning vid alternativ II bör överflyttas till sjöfartsstyrelsen samt att i samband därmed handläggningen av de sjöfartssociala ärendena bör koncentreras. Med hänsyn därtill och till ärendenas betydelse anser utredningen — som tidigare nämnts — att de sjöfartssociala frågorna skola handläggas å en särskild byrå inom sjöfartsstyrelsen, vilken bör benämnas socialbyrån. På denna byrå böra handläggas ärenden, som avse: 1) de ombordanställdas arbetstid; 2) ombordanställdas skydd mot olycksfall vid nyttjande av arbetsinrättningar eller mot ohälsa; 3) sjöfolkets hälsovård i övrigt; 4) sjömanslagen; 5) sjöfolkets pensionering; (i) sjöfolkets på- och avmönstringar; 7) kosthållet ombord å fartyg; 8) tjänstgöringsbetyg för sjöfolk; 9) sjöfolks semester; 10) hemförskaffning av sjöfolk; 11) beredande i vissa fall av lägre biljettkostnader för sjöfolk vid resor till och från hemorten; 12) ersättning åt sjöfolk för förlust av

Nuvarande personal

Föreslagen personal

Antal

Antal

Lönegrad

1 1 1 1 1

Ca 37 Ce 27 bef.gång Ce 23 Ca 13

bef.gång

1 1 1 1 Summa

4 Lönegrad Ca 31 Cg 27 Ge 23 Ca 11

personlig egendom vid fartygs förolyckande; 13) frågor angående manskapets utbildning; 14) svenska sjömanshem i utländska hamnar; 15) manskapets bildningsfrågor; 10) frågor beträffande sjömansvården i övrigt; 17) arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor; 18) tillsynsverksamhet vid arbetet med lastning och lossning av fartyg och åtgärder till förhindrande av olycksfall i stuveriarbete. På byrån bör finnas den personal, som framgår av sammanställning å sid. 95. Vid omvandling av sjöfartssociala avdelningen till en socialbyrå bör byrådirektörstjänsten utbytas mot en sjöfartsrådstjänst. Den föreslagna överföringen till socialbyrån av ärenden, som för närvarande handläggas å kollegii sjöfartsoch fartygsinspektionsbyråer, kommer att innebära en ökad arbetsbelastning för byrån. Detta torde i första hand påkalla, att byrån i förhållande till avdelningens nuvarande personaluppsättning förstärkes med en amanuenstjänst (jurist). Vidare torde den ökade arbetsbelastningen nödvändiggöra den omläggningen av arbetet, att utarbetandet av de årliga rapporterna och statistiska uppgifterna rörande olycksfall inom sjömans- och stuveriyrkena samt granskningen av inkommande rapporter och anmälningar om olycksfall nära nog helt måste åläggas assistenten och kanslibiträdet. Härvid torde assistentens arbetstid helt bliva upptagen av granskning av de cirka 5.000 olycksfallsanmälningar, som årligen inkomma, medan kanslibiträdet, förutom arbete med bland annat arkivering, diarieföring och förande av kortregister, måste åläggas att självständigt utföra arbetet med 96

de statistiska rapporter, som årligen avlämnas. En dylik omfördelning av arbetsuppgifterna förutsätter dock en uppflyttning av kanslibiträdestjänsten till lägst en tjänst såsom kontorist i Ca 13. I samband med omorganisationen bör vidare en tjänst såsom extra förste byråsekreterare i 27 lönegraden ombildas till extra ordinarie och en kontorsbiträdestjänst nyinrättas. Utredningen vill erinra om att 1946 års sjömanskommitté — såsom i kap. II antytts — för närvarande utreder frågan om att ersätta sjömanshusinstitutionen med en central registrering av sjöfolk och därvid bland annat har att beakta spörsmålet hur sjöfolkets på- och avmönstring samt handhavandet av sjömanshusens understödsvcrksamhet skall organiseras. Kommitténs förslag härutinnan kan komma att påverka såväl administrativa byråns som socialbyråns framtida organisation. Kansliet för handelsflottans välfärdsråd, bestående av en idrottssekreterare, ett kanslibiträde i Cg 11 och ett kontorsbiträde i Ca 8 samt nu förlagt till kommerskollegium, bör följa sjöfartssociala avdelningen vid dess överflyttning till sjöfartsstyrelsen. Kanslipersonalen, som helt avlönas av välfärdsrådets medel, bör i detta sammanhang icke inräknas i sjöfartsstyrelsens personal och har därför icke upptagits å någon personalförteckning för styrelsen. Övriga byråer I fråga om sjökartebyrån, fyr- och elektrobyrån samt byggnadsbyrån föreslås samma arbetsuppgifter och samma organisation som vid alternativ I. I detta sammanhang må framhållas, att av den nuvarande personalen på kommerskollegii sjöfartsbyrå förutsättas följande tjänster icke skola överflyttas till sjöfartsstyrelsen, nämligen en byrådirektör i Ca 31, en förste byråsek-

reterare i Ca 27 och en amanuens. Dessa tjänster torde erfordras inom kommerskollegium för handläggningen av de ärenden av närings- och transportpolitisk art avseende sjöfarten, vilka omnämnts i kap. IV. Dessa ärenden förutsättas skola handläggas i anknytning till de ärenden — främst avseende hamnväsendet — av samhällsekonomisk samt närings- och transportpolitisk art, för vilka utredningen i kap. IV föreslagit en tjänst i lägst 31 lönegraden. Personalbehovet bör omprövas, därest ytterligare arbetsuppgifter och personal .överföras till kommerskollegium från statens handels- och industrikommission.

Försvarskontoret Såsom tidigare nämnts, är marinassistenten i kommerskollegium icke heltidstjänstgörande. Vid ett sjöfartsverk enligt alternativ II böra dennes arbetsuppgifter övertagas av försvarskontoret i sjöfartsstyrelsen och arvodesbefattningen i fråga indragas; någon särskild förstärkning av kontorets personal synes ej erforderlig av denna anledning. Lokala organ Utredningen har i det föregående uttalat, att fartygsinspektionens och skeppsmätningsväsendets lokala organ enligt utredningens förslag i alternativ II böra samordnas i en gemensam distriktsindelning. För närvarande finnas sju fartygsinspektionsdistrikt med expeditioner i Skellefteå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar, Malmö, Göteborg och Karlstad. Enligt beslut av 1954 års riksdag skola heltidsanställda skeppsmätare finnas i Stockholm, Malmö och Göteborg; härjämte skola på ytterligare några orter finnas arvodesanställda skeppsmätare, för vilka skeppsmätningstjänsten avses som bisyssla. Utredningens

förslag innebär, att skeppsmätningsorganen i Stockholm, Malmö och Göteborg skola inordnas i motsvarande fartygsinspektionsdistrikt. Förste fartygsinspektören i dessa distrikt skall således vara chef för både fartygsinspektions- och skeppsmätningspcrsonalen. En gemensam utbildning för bägge personalgrupperna skall eftersträvas, så att fartygsinspektörerna skola kunna utföra skeppsmätningar och skeppsmätningspersonalen fartygsinspektionsgöromål. Härigenom kan en jämnare arbetsbelastning uppnås. Om några arvodesanställda skeppsmätare anställas i vissa hamnar, böra dessa lyda under chefen för det fartygsinspektionsdistrikt, vari de tjänstgöra. Utredningen förutsätter, att kostnaderna för eventuellt erforderlig extra personal, som kan erfordras för merarbete i anledning av övergången till det nya skeppsmätningssystemet, få bestridas av särskilda medel. Anledning saknas enligt utredningens mening att vid sammanslagningen av fartygsinspektionens och skeppsmätningsväsendets lokala organ ändra den nuvarande benämningen fartygsinspektionsdistrikt. Vid genomförande av alternativ II synes lämpligt, att i administrativt hänseende inordna i fartygsinspektionsdist riktcn även den förut angivna personalen vid kontrollstationerna. Såsom framgår av det föregående äro dessa kontrollstationer belägna å orter, där expeditioner för fartygsinspektionsdistrikten äro inrättade. Vidare synes det utredningen lämpligt, att förutsättningarna för att sammanföra den nu föreslagna distriktsorganisationen med lotsdistrikten framdeles undersökas. Denna prövning bör ske genom det nya verkets försorg. Befattningarna inom fartygsinspektionsdistrikten framgå av sammanställning å sid. 98. I den nuvarande organisa97

Befattning

Nuvarande personal

Föreslagen personal

Antal

Antal

Fartygs inspektionsdistrikt en. Överinspektör (nu förste fartygsinspektör) Förste skeppsmätare Förste fartygsinspektör Fartygsinspektör Skeppsmätare Fartygsinspektör

Ca 33 Ce 31 Ca 27 Ge 27 Ce 27 Ga 25 Ge 25 Ca 25 Ge 25 Ce 23 bef.gång för ing. pers. Ca 13 Ga 11

» Föreståndare för kontrollstation

»

»

Lönegrad

»

Skeppsmätare Skeppsmätningsassistent Kontorist Kanslibiträde Tekniskt biträde (vid kontrollstationen i Göteborg) Mätbiträde " Kontorsbiträde Arvodesanställd skeppsmätare

Lönegrad

Ga 33 Ge 29 Ga 29 Ce 27 Ga 25 Ce 25 Ga 25 Ge 25 Ce 23 bef.gång för ing. pers. Ca 13 Ca 11

15 1

Ge 11 Cg 11 bef.gång arv.

Ge 11 Cg 11 bef.gång arv.

Summa

tionen har därvid i fråga om skeppsmätningspersonalen angivits de befattningar, som avsetts skola finnas från och med den 1 januari 1955. Härutöver bör liksom hittills finnas två arvodesanställda föreståndare för kontrollstationerna i Kalmar och Sundsvall. Utredningen föreslår alltså, att befattningarna som förste skeppsmätare nedflyttas från Ce 31 till Ce 29 samt att en tjänst som skeppsmätare i Ce 27 indrages. Benämningen å distriktscheferna

anser utredningen bör ändras till överinspektör. De tvenne ordinarie fartygsinspektörerna i 27 lönegraden, vilka äro stationerade i Stockholm och Göteborg, synas i anledning av det ökade arbete, som det ankommer på dem att svara för, sedan överinspektörerna i deras egenskap av distriktschefer efter omorganisationen erhållit delvis andra arbetsuppgifter, böra uppflyttas till 29 lönegraden och samtidigt benämnas förste fartygsinspektörer. I övrigt anser

Summa

98 Nuvarande personal

Föreslagen personal

1 14 55 15 51 36 31 22 4

1 14 55 15 34 36 30 21 6 5

sig utredningen för närvarande icke böra föreslå några förändringar beträffande denna lokala organisation. Det må här särskilt framhållas, att inom skeppsmätningsväsendets lokalstat icke finnes särskild personal för enbart skriv- och kontorsgöromål. Sammanfattning av alternativ II Det sammanlagda antalet befattningshavare vid den enligt alternativ II förordade sjöfartsstyrelsen framgår av sammanställning å sid. 98.

Jämförelsen mellan nuvarande och föreslagen personal är — såsom tidigare erinrats — missvisande, då det gäller försvarskontoret. Om det bortses från försvarskontoret, utgör personalminskningen 17 tjänster. Beträffande den lokala organisationen åter uppgår minskningen till endast en befattningshavare. I följande kapitel redovisas den kostnadsbesparing, som kan uppnås vid ett genomförande av utredningens organisationsförslag.

K A P I T E L VI

Anslagsberäkningar

Anslag alternativ

till sjöfartsverket

enligt

I

Sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag En förteckning över antalet tjänster vid sjöfartsstyrelsen har fogats såsom bilaga till detta betänkande. Vid beräkning av avlöningskostnaderna för den härvid redovisade personalen har den principen följts att lönen beräknats efter den näst lägsta löneklassen i varje lönegrad utom för befordringsgångstjänster, där löneklasserna 25 respektive 8 använts som beräkningsgrund. För den personal, vilken enligt vad som framhållits i föregående kapitel skall avlönas från försvarsstabens eller marinens anslag, har endast medräknats vissa föreslagna tilläggsarvoden. Med hänsyn till angelägenheten av att sjöfartsstyrelsen särskilt under övergångstiden efter omorganisationen bör givas möjlighet att i icke alltför begränsad utsträckning anställa extra personal, bör under icke-ordinarie posten beräknas ett belopp av 50.000 kronor för ändamålet. Med hänsynstagande i erforderlig mån till kostnader för vikariatsersättning och i förekommande fall övertidsersättning, semesterersättning m. m., kunna anslagsposterna avlöningar till ordinarie tjänstemän respektive avlöningar till icke-ordinarie personal beräknas till 855.000 respektive 820.000 kronor. Anslagsposten till rörligt tillägg synes böra upptagas till 800.900 kronor. Under posten arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, 100

böra uppföras arvode till den byråchef, som kan komma att utses till generaldirektörens ställföreträdare, arvoden till vissa i det föregående angivna militära befattningshavare samt till i det föregående omnämnda kontrollstationsföreståndare enligt följande förteckningtill generaldirektörens ställföreträdare . . . . 1.500 kronor » chefen för försvarskontoret 1.200 » » envar av tre kommenderade officerare 780 » » expeditionsofficer å försvarskontoret .. . 780 » » föreståndaren vid sjökarteverkets kontrollstation i Kalmar . . 1.200 » » föreståndaren vid sjökarteverkets kontrollstation i Sundsvall . 6.000 » Nämnda anslagspost bör i enlighet härmed uppföras med ett belopp av 13.100 kronor. För bestridande av vissa kostnader för sjömätningsexpeditioner, såsom tjänstgöringstraktamenten, sjötillägg, sjöni ätartillägg m. m., torde liksom för närvarande sker beträffande sjökarteverkets avlöningsanslag böra upptagas en anslagspost, benämnd särskilda löneförmåner. I enlighet med vad nu framhållits skulle avlöningsstaten för sjöfartsstyrelsen erhålla följande utseende.

Avlöningsstat. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t » 3. Avlöningar till ickeordinarie personal . » I. Särskilda löneförmåner, förslagsvis . » 5. Rörligt tillägg, förslagsvis »

13.100 820.000 105.000 800.900

Summa kronor 2.594.000

Avlöningsanslaget för sjöfartsstyrelsen synes i enlighet härmed böra uppföras såsom förslagsanslag med ett belöp]) av 2.594.000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att avlöningsanslagen för sjökarteverket och lotsstyrelsen under budgetåret 1954/55 uppgå till sammanlagt (1.091.000 + 086.300 = ) 1.777.300 kronor. Avlöningskostnaderna för de tjänster, som enligt utredningens förslag skola utbrytas från väg- och vattenbyggnadsverket, synas kunna uppskattas till omkring 725.000 kronor. Det sammanlagda beloppet av dessa kostnader och nyssnämnda anslag skulle således uppgå till i runt tal 2.500.000 kronor och kunna sägas utgöra ett mått på kostnaderna för den nuvarande organisationen. Jämförelsen kan dock icke göras direkt med det ovan förordade anslagsbeloppet för sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag, eftersom i sistnämnda anslag inräknats kostnaderna för åtskilliga tjänster vid sjökarteverket och lotsstyrelsen, för vilka avlöningen för närvarande utgår från omkostnadsanslag eller sakanslag. En rättvisande jämförelse erhålles däremot om kostnaderna för såväl löner som arvoden för tjänsterna i den nuvarande och

i den föreslagna organisationen beräknas. En sådan beräkning — utförd i enlighet med de principer som förut angivits — ger till resultat, att avlöningskostnaderna för den föreslagna organisationen skulle bliva ca 150.000 kronor lägre än för den nuvarande. Förutom de fördelar i arbetsorganisatoriskt hänseende, som skulle erhållas genom den föreslagna koncentreringen av de statliga förvaltningsuppgifterna och som påvisats i det föregående, skulle således också kostnadsbesparing uppnås. Denna besparing torde också böra ses mot bakgrund av att i varje fall lotsstyrelsens personal, särskilt den tekniska personalen, måste förstärkas i icke obetydlig utsträckning, därest sammanslagningen icke kommer till stånd. Erinras må vidare, att vissa oredovisade besparingar i personalhänsecnde, såsom nämnts, torde uppkomma hos såväl de marina myndigheterna som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Sjöfartsstyrelsens omkostnadsanslag Utgifterna för omkostnader bliva i likhet med en del personalkostnader i viss utsträckning beroende på hur styrelsens lokalfråga ordnas. Såsom tidigare framhållits, har utredningen för byggnadsstyrelsen anmält det lokalbehov, som förefinnes för sjöfartsstyrelsens vidkommande, och har även lämnat byggnadsstyrelsen vissa närmare uppgifter om detta behov. Enär någon omedelbar lösning av sjöfartsstyrelsens lokalfråga, såvitt utredningen har erfarit, icke torde kunna förväntas — i varje fall icke i sådan mån att styrelsen i sin helhet kan sammanföras — har utredningen icke ansett lämpligt att i kostnadsberäkningarna realisera de besparingar, som tvivelsutan torde uppstå vid ett sammanförande av hela styrelsen till lokaler på ett ställe. 101

Utredningen har därför vid beräkningen av omkostnadsanslaget i huvudsak utgått från de nuvarande förutsättningarna med hänsyn tagen dessutom till den beräknade personalminskningen. Utredningen föreslår i överensstämmelse härmed följande omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis kronor 15.000 2. Reseersättningar m. m., förslagsvis . . . . » 225.000 3. Expenser, förslagsvis » 200.000 4. Publikationstryck, förslagsvis » 205.000 5. Övriga utgifter, förslagsvis » 1.000 Summa kronor 646.000 Anslagsposten till expenser förutsattes härvid uppdelad på följande sätt, nämligen för bränsle, lyse och vatten, förslagsvis . kronor 25.000 » övriga expenser, högst » 175.000 Summa kronor 200.000 I överensstämmelse härmed torde till sjöfartsstyrelsens omkostnader böra anvisas ett förslagsanslag av 646.000 kronor. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att vissa uppbördsmedel redovisas över särskilda inkomsttitlar av de av utredningsarbetet berörda verken.

Omkostnadsanslag för lots- och fyrstaten För omkostnader vid lotsstyrelsen samt lots- och fyrstatcn har hittills anvisats ett gemensamt anslag, som för budgetåret 1954/55 uppförts med 4.583.100 kronor. Efter den utbrytning av omkost102

naderna för lotsstyrelsen, som verkställts vid beräkningen här ovan av omkostnadsanslaget för sjöfartsstyrclsen, bör ett särskilt omkostnadsanslag för lots- och fyrstaten anvisas. Det torde böra ankomma på lotsstyrelsen att närmare beräkna detta anslag. Nämnas må emellertid, att anslaget i fråga med ledning av de för budgetåret 1953/54 redovisade kostnaderna skulle kunna uppskattas till ca 4.420.000 kronor. Övriga anslag Såsom torde framgå av det föregående, ha personalkostnader för sjökarteverkets kontrollstationer inräknats i sjöfartsstyrelsens anslag för dessa ändamål. Anslaget Avlöningar till befattningshavare å lots- och fyrstaten bcröres icke av utredningens förslag. Personalkostnader för Södertälje kanalverk och Falsterbokanalen förutsättas i samma ordning som för närvarande skola bestridas från driftskostnadsstaten för Södertälje kanalverk respektive förslagsanslaget till Underhåll och drift av statens fiskehamnar och farleder. De sakanslag, som för närvarande utgå till sjökarteverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (för hamnverksamheten), lotsstyrelsen samt statens isbrytarverksamhet, synas böra beräknas i vanlig ordning genom försorg av respektive myndighet. Anslagen beröras icke heller av den föreslagna omorganisationen i vidare mån än att vissa sakanslag, vilka stå till sjökarteverkets och lotsstyrelsens disposition, befrias från personalkostnader för sådan personal, som tidigare avlönats från dessa anslag. Detta torde böra beaktas av de nu nämnda verken vid deras kommande anslagsäskanden. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om en fråga, som kan vara av

betydelse icke blott för sjöfartsverkets byggnadsverksamhet utan även för ett rationellt ordnande av fartygsanskaffning och fartygsunderhåll, nämligen frågan om inrättande av en förrådsfond för sjöfartsverkets behov. Fonden bör enligt utredningens mening vara konstruerad efter samma principer som vägoch vattenbyggnadsverkets förrådsfond och ha i huvudsak samma uppgifter som denna fond. Den bör med en sådan utformning kunna underlätta kostnadsfördelningen för byggnadsverksamheten och skapa fastare betingelser för avskrivning av fartyg, maskiner och andra på fonden invärderade tillgångar samt — med den redovisning över investeringsanslag och särskilt dispositionsanslag, som förutsattes skola äga rum — också göra det möjligt att smidigt och snabbt kunna ordna en anskaffningsfråga i en nödsituation. Redovisningen av verkstadsrörelsen vid Rosenvik torde också böra äga rum över fonden, vilken därvid även kan tillhandahålla för driften behövligt förlagskapital. Det torde böra ankomma på sjöfartsstyrelsen att närmare utreda frågan och att verkställa värdering av de tillgångar, som — utom från väg- och vattenbyggnadsverket övertagna mudderverk och annan materiel — böra upptagas till redovisning å fonden.

Anslag till sjöfartsverket enligt alternativ II Sjöfartsstyrelsens avlöningsanslag Med utgångspunkt från den i bilagan intagna förteckningen över antalet tjänster vid sjöfartsstyrelsen enligt alternativ II och med tillämpande av samma principer, som i redogörelsen för alternativ I angivits, har avlöningsanslaget till sjöfartsstyrelsen beräknats såsom framgår av följande avlöningsstat.

Avlöningsstat. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis . kronor 1.080.000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t . . . . » 13.100 3. Avlöningar till icke-ordinarie personal » 985.000 4 Särskilda löneförmåner, förslagsvis. . » 105.000 5. Rörligt tillägg,förslagsvis » 1.053.900 Summa kronor 3.237.000 Avlöningsanslaget för sjöfartsstyrelsen synes i enlighet härmed böra uppföras såsom förslagsanslag med ett belopp av 3.237.000 kronor. En på samma sätt som vid alternativ I utförd jämförande beräkning av kostnaderna för grundlöner och arvoden för den nuvarande organisationen å ena sidan och den föreslagna organisationen å den andra ger vid handen, att besparingen i lönekostnader vid alternativ II uppgår till ca 225.000 kronor. Den vid alternativ I uppnådda besparingen av 150.000 kronor har sålunda ytterligare ökat vid alternativ II. Sjöfartsstyrelsens omkostnadsanslag Omkostnadsanslaget vid alternativ II har beräknats på grundval av anslaget vid alternativ I, med tillägg av de omkostnader, som kunna anses belöpa å de delar av kommerskollegium som utredningen föreslagit skola införlivas med sjöfartsstyrelsen. Följande omkostnadsstat kan i anledning härav uppställas. Omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis kronor

19.000 103

2. Reseersättningar m. m., förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis 5. övriga utgifter, förslagsvis

» »

240.000 276.000

»

»

1.000 Summa kronor 746.000 Anslagsposten till expenser bör härvid uppdelas på följande sätt, nämligen för bränsle, lyse och vatten, förslagsvis kronor 31.000 » övriga expenser a) för eget behov högst » 220.000 b) för annat än eget behov, förslagsvis » 25.000 Summa kronor 276.000 I överensstämmelse härmed torde till sjöfartsstyrelsens omkostnader böra anvisas ett förslagsanslag av 746.000 kronor. Vid ett genomförande av utredningens förslag förutsattes en minskning skola ske av väg-och vattenbyggnadsstyrelsens och kommerskollegii omkostnadsanslag.

Anslag till lokalorganisationen I fråga om anslag till lots- och fyrstaten gäller vad som framhållits i det föregående vid alternativ I. Vid alternativ II har utredningen föreslagit, att den lokala skeppsmätningsorganisationen samt kontrollstationerna för prövning av nautiska instrument, vilka vid alternativ I hänförts till sjöfartsstyrelsen, skola inordnas under fartygsinspektionsdistrikten och att en gemensam lokalförvaltning härigenom skall bildas. Personalen vid denna lokalförvaltning har redovisats i kap. V under alternativ II. Avlöningskostnader104

na för distriktsorganisationen beräknas til] följande belopp. Avlöningsstat. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 365.000 2. Avlöningar till ickeordinarie personal . » 210.000 3. Rörligt tillägg, förslagsvis » 300.000 Summa kronor 875.000 Till avlöningar för fartygsinspektionen bör i enlighet härmed utgå ett förslagsanslag av 875.000 kronor. Kostnaderna för den föreslagna organisationen äro ca 20.000 kronor lägre än för den nuvarande, vari inräknats den av statsmakterna år 1954 beslutade nya personaluppsättningen för skeppsmätningsväsendet. Med utgångspunkt från det nuvarande anslaget till fartygsinspektionens omkostnader och med ledning av de för den lokala skeppsmätningsorganisationen för tiden efter den 1 januari 1955 beräknade beloppen kan följande omkostnadsstat uppställas. Omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis kronor 2.600 2. Reseersättningar m. m., förslagsvis » 103.000 3. Expenser, förslagsvis » 28.000 Summa kronor 133.600 Anslagsposten till expenser synes böra uppdelas på följande sätt, nämligen för bränsle, lyse och vatten, förslagsvis kronor 1.300 » övriga expenser, högst » 26.700 Summa kronor 28.000

Till fartygsinspektionens omkostnader bör sålunda uppföras ett förslagsanslag av 133.600 kronor.

Övriga anslag Beträffande dessa anslag torde få hänvisas till vad som framhållits vid alternativ I.

K A P I T E L VII

Sammanfattning

Utredningen har funnit att den rådande splittringen vid handläggningen av de statliga förvaltningsuppgifterna på sjöfartens område icke kan effektivt motverkas på annat sätt än genom en mer eller mindre omfattande sammanslagning av olika förvaltningsenheter i .syfte att åstadkomma en bättre samordnad och mera rationell organisation för ifrågavarande uppgifter. I enlighet med ursprungligen meddelade respektive sedermera utvidgade direktiv framlägger utredningen två alternativa förslag till organisation på området. Utredningen har funnit lotsverkets och sjökarteverkets uppgifter i fråga om sjövägarna äga sådan samhörighet, att verkens arbete bäst främjas genom en sammanslagning av de båda verken. Liksom sjövägarna och hamnarna ha naturligt samband med varandra, ha lots- och sjökarteverken en nära anknytning till de uppgifter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har att fullgöra i fråga om hamnar och farleder. Väg- och vattenbyggnadsverkets hamnorgan böra enligt utredningens mening utbrytas ur detta verk och tillsammans med lotsstyrelsens organ för byggande av fyrar, hamnar och husbyggnader m. m. bilda en gemensam byggnadsorganisation inom ramen för ett verk på sjöfartens område. Statens isbrytarverksamhet, som avser öppethållande av sjövägarna, bör även samordnas med de nu ifrågavarande grenarna av förvaltningsverksamheten, varigenom en106

hetlig statlig ledning på ifrågavarande område erhålles. Inom ett för angivna uppgifter organiserat verk kommer att samlas ett så betydande fartygsbestånd, att en mera kvalificerad förvaltning kan åstadkommas beträffande den flytande materiel, som för närvarande är uppdelad på fyra myndigheter. Utredningen är övertygad om att statens verksamhet beträffande sjötransportväsendet och hamnarna skulle erhålla större effektivitet och att en ur skilda synpunkter önskvärd rationalisering av denna verksamhet skulle vinnas genom skapandet av ett centralt ämbetsverk redan av den nu angivna omfattningen. Ett sådant verk, förslagsvis benämnt sjöfartsstyrelsen, eller, med lokala organ, sjöfartsverket, har av utredningen föreslagits såsom ett första alternativ till organisation på området. Utredningen är emellertid av den åsikten, att en bättre lösning än med det nyss angivna förslaget kan ernås genom att ytterligare förvaltningsuppgifter överföras till och samordnas inom sjöfartsverket. I ett andra alternativ till verksorganisation, föranlett av de under tiden för utredningsarbetet utvidgade direktiven, föreslår utredningen därför, att de flesta av de förvaltningsuppgifter på sjöfartsområdet, som kommerskollegium nu handhar, skola överföras till den enligt alternativet I förordade sjöfartsstyrelsen. Denna överföring bör omfatta fartygsinspektionen och skeppsmätningsväsendet — beträffande dessa båda verksamhetsgrenar

förordar utredningen samtidigt en arbetsgemenskap, vilken särskilt på längre sikt syftar till en rationalisering — vidare sjöfartssociala avdelningen, sjöåklagaren och sjötekniske konsulenten, inspektörerna för sjöbcfälsskolorna, fartygsregistreringssektionen inom sjöfartsbyrån samt även större delen av denna byrås administrativa sektion. Den sjöfartsstatistiska avdelningen anses däremot böra kvarbliva inom kollegii statistiska byrå, för att kollegii ställning såsom centralmyndighet på näringsstatistikens område skall bibehållas. Utredningen har betonat, att möjligheterna att bevara det näringsekonomiska sambandet mellan sjöfartsnäringen och andra näringsgrenar icke få minskas vid en samordning som den här föreslagna. Därför böra enligt utredningens mening sjöfartens kommersiella frågor och spörsmålen om sjöfartsnäringens ekonomiska förhållanden, sedda i samband med landets övriga näringar, bevakas inom kommerskollegium. Detta förutsätter, att de sjöfartsfrågor, som för närvarande handläggas inom statens handels- och industrikommission, överflyttas från kommissionen till kollegium. Utredningen föreslår vidare — med giltighet för båda alternativen — att kommerskollegium skall utföra den samhällsekonomiska samt närings- och transportpolitiska behovsgranskningen av förslag till byggande av hamnar och farleder samt därjämte handlägga frågor, som röra hamntaxor, hamnord-

ningar samt hamn- och kanalreglementen m. m. För nämnda ändamål föreslås kollegium skola erhålla viss personalförstärkning. Beredning av frågor angående tillstånd för kommuner att upptaga lån för hamnändamål bör ske såväl inom sjöfartsstyrelsen som kommerskollegium. I statsbidragsärenden, som angå fiskehamnar, bör behovsprövningen tillkomma fiskeristyrelsen. I sjöfartsstyrelsen enligt alternativ I föreslås följande byråer, nämligen nautiska byrån, sjökartebyrån, fyr- och elektrobyrån, byggnadsbyrån, fartygsbyrån och administrativa byrån samt ett försvarskontor. I sjöfartsstyrelsen enligt alternativ II föreslås ytterligare två byråer, nämligen juridiska byrån och socialbyrån. Sjöfartsstyrelsen bör ställas under ledning av en generaldirektör. Byråcheferna föreslås skola benämnas sjöfartsråd. Beträffande den lokala organisationen förutsattes ingen ändring skola ske i alternativ I. I alternativ II föreslås däremot, att skeppsmätningsväsendets lokalorganisation och sjökarteverkets kontrollstationer för undersökning av nautiska instrument inordnas i fartygsinspektionens distriktsorganisation. Utredningens förslag innebär med avseende på de årliga kostnaderna för personalorganisationen, att en besparing uppnås vid alternativ I med ca 150.000 kronor och vid alternativ II med ca 245.000 kronor jämfört med nuvarande organisation.

Bilaga

Personalförteckning

för

sjöfartsstyrelsen. Al t e r n a t i v II Lönegrad

Alternativ I Lönegrad

B e f a 11 n i n g An t.

»

Sjöåklagare Överinspektör Byrådirektör

Förste skeppsmätningskontrollör Byråinspektör Byråassisitent Byråingenjör Byråsekreterare Amanuens (jurist e. d.) . . Ingenjör Assistent Kartograf Assistent Bokhftflarte Förste gravör Kartograf Verkmästare Assistent Gravör Kartograf Kontorsskrivare Laborant Radiotekniker Radioverkmästare Tr3 r ckeriförman Ritare Förste i n s t r u m e n t m a k a r e Förste arkivbiträde Förste kansliskrivare Elektrotekniker Kassör Förste laboratoriebiträde . Förste ritbiträde Kansliskrivare Radiomontör Koppartryckare Kontorist Ritbiträde Förste expeditionsvakt . . Hantverkare

108 Extra ord.

Ge 31

Ca 29

Ce 29

2 1 1 1 1

Ca 29 Ca 29 Ga 29 Ca 27 Ca 27

Ce 27

2 1 2

Ga 27 Ca 27 Ca 27

Ca 25

Ce 25 Ce 25

Ca 23

Ce 23

Ce 21 Ce 19 Ce 19 Ce 19 Ce 19

Ca 19 Ge 19 Ge 19 Ca 19 Ca 19

Ga 17 Ca 15 Ca 15 Ca 14 Ca 13 Ca 13 Ca 12

Ord.

Ca 33 Ca 33 Ca 31 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 29 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27 Ca 27

Ca 25 Ga 25 Ca 23 Ga 23 Ca 21 Ca 21 Ca 21 Ca 21

Ga 23 Ga 21 Ca 21 Ca 21 Ca 21 Ca 19 Ca 19 Ca 19

Ant.

Cp 19 Gp 13 Ga 37

Ca 33 Ga 31

»

Statshydrograf

Ant.

Cp 19 Cp 13 Ga 37

Generaldirektör Sjöfartsråd

Sjöteknisk konsulent Förste byråingenjör Förste byråinspektör Förste bvrasekreterare . . Kamrerare Statsgeodet Biträdande k a m r e r a r e . . . Byråingenjör Förste byråsekreterare . . Byråinspektör Militärhydrograf

Ord.

Ge 19 Ce 18 Ce 17 Ce 17 Ce 15 Ce 15 Ce 14 Ce 13 Ce 12

Ga 19 Ga 19 Ca 19 Ca 19 Ga 19 Ca 19 Ca 17 Ca 17 Ca Ca Ca 14 Ca 13 Ca 13 Ca 12

Ant.

Alternativ Lönegrad

Alternativ I Lönegrad

B efattning Ant. Kanslibiträde Ritbiträde Tekniskt biträde Expeditionsvakt Kontorsbiträde Tryckeribl trade Expeditionsvakt (aspirant) Lagerbiträde

Ord. Ca 11 Ca 11

Ant.

Extra ord. Ce Ce Ce

Ga 10

Ant.

II

Ord.

Ant.

Extra ord.

Ca 11 Ga 11

4 3 1

Ce 11 Ce 11 Ge 11

LM 1

Ge

1 3

Cf 7 arv.

Ga 10 Ge

8 Huvudför rådet. Byråingenjör Förvaltare Maskinmästare Verkmästare Förrådsmästare Maskinist Kansliskrivare Hantverksförman Maskinist Hantverkare Kontrollstationerna. Kon t roll stat ionsf öre stan da re Tekniskt biträde

Ca 27 Ca 23

Ca 27 Ca 23 Ce 21 Ge 21 Ce 17 Ce 16 Ce 15 Ce 14 Ce 14 Ce 12

Ca 2 c

Ce 25 Ce 11

Ce 21 Ce 21 Ce 17 Ce 16 Ce 15 Ce 14 Ce 14 Ce 12

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Ärvdabalk. [6] Betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. [9] Förslag till jordrationaliseringslag m. m. [16"|

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Om proportionella val inom kommunala representationer m. in. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. fl7"j

Industri.

Handel och sjöfart. Inrättande av ett sjöfartsverk. [21]

Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. Förslag till ändrad företagsbeskattning. [19]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om sparbanker m. m. [10]

Försäkringsväsen.

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsäkring m. m. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. [14]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. [2] Yrkesutbildningen. [11] Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. [15] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. [7] 7 och 8. Nordiska post- och teletaxor. [20] Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikation. [8] En gemensam nordisk marknad. [13]

Allmänt näringsväsen. Elkraftförsörjningen. [12]

Stockholm 1954. Gummessons Boktryckeri 5«650