Televisionen i Sverige : Televisionsutredningens betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954: 32 Kommunikationsdepartementet

TELEVISIONEN I SVERIGE TELEVISIONSUTREDNINGENS BETÄNKANDE

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk

1. S v e n s k n a n n b o k 1954. S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . :24 s. Fi. 2. M u s i k l i v i Sverige. B e t ä n k a n d e m e d förslag till åtgärder för a t t f r ä m j a d e t s v e n s k a m u s i k l i v e t s utveckling. I d u n . 447 s. E. 3. Kollektivhus. Victor P e t t e r s o n . 116 s., 20 s. pl. S. 4. Moderskapsförsäkring m . m . I d u n . 154 s. S. 5. V å r d e n vid u n g d o m s v å r d s s k o l o r n a . V i c t o r P e t t e r s o n . 138 5. S. 6. Ä r v d a b a k . N o r s t e d t . 257 s. J u . 7. N o r d i s k ptssfrihet. D e l III. U p p h ä v a n d e av all passkontroll vid g r ä n s e r n a m e l l a n d e n o r d i s k a länderna. G e r n a n d t . 39 s. U. 8. N o r d i s k kontakt. B e t ä n k a n d e o m u t g i v a n d e a v en nordisk p a r l a m e n t a r i s k tidskriftspubl i k a t i o n . G i m m e s s o n . 14 s. J u . 9. B e t ä n k a i d e a n g å e n d e i n s t a n s o r d n i n g e n i v a t t e n m å l m. m. G u m m e s s o n . 90 s. J u . 10. F ö r s l a g till lag o m s p a r b a n k e r m . m . Victor P e t t e r s o n . J30 s. F i . 11. Yrkesutbildningen. H a e g g s t r ö m . 467 s., 2 k a r tor. E. 12. E l k r a f t f ö r s i r j n i n g e n . K i h l s t r ö m . 473 s. K. 13. E n gemensam n o r d i s k m a r k n a d . V i c t o r P e t t e r s o n . 120 s. H. 14. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h f ö r s l a g r ö r a n d e l . ö n e l v å r d e n . N o r s t e d t . 165 + VI s. S. 15. O m k o m p e t e n s k r a v . B e t ä n k a n d e a v g i v e t a v k o m p e t e n s i t r e d n i n g e n . G e r n a n d t . 55 s. C. 16. F ö r s l a g til) j o r d r a t i o n a l i s e r i n g s l a g m . m . K a t a log o c h Tidskriftstryck. 130 s. J o .

förteckning

17. O m p r o p o r t i o n e l l a v a l i n o m k o m m u n a l a r e p r e s e n t a t i o n e r m. m. 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s o c h v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 6. K i h l s t r ö m . 72 s. J u . , ^ . 18. F ö r s l a g till f ö r e n k l i n g av vissa b e s k a t t n i n g s r e g l e r . E g n e l l s k a . 80 s. F i . 19. F ö r s l a g till ä n d r a d f ö r e t a g s b e s k a t t n i n g . I d u n . 418 s. F i . 20. N o r d i s k a p o s t - och t e l e t a x o r . Gummesson. 33 s. U . 21. I n r ä t t a n d e av e t t s j ö f a r t s v e r k . Gummesson. 112 s. H. ^ t 22. N y a r b e t s t i d s l a g s t i f t n i n g o c h p a r t i e l l a r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g . 5. B e c k m a n . 499 s. S. 23. N y a r b e t s t i d s l a g s t i f t n i n g o c h p a r t i e l l a r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g . 5. Bilagor. B e c k m a n . 234 s. S. 24. F ö r s l a g till e f f e k t i v a r e t a x e r i n g . I d u n . 190 s. F i . 25. F r i l u f t s b a d , simhallar, bastur. Gummesson. 292 S. I . 26. L a n d s a n t i k v a r i e o r g a n i s a t i o n e n . G u m m e s s o n . 124 s E 27. T j ä n s t e b o s t ä d e r för f o l k s k o l a n s l ä r a r e . K i h l s t r ö m . 106 s. E. 28. V a n f ö r e a n s t a l t e r n a o c h E u g e n i a h e m m e t . B e c k m a n . 340 + V I s. I. , . , 29. K l e n v i r k e . Användningen av barr klenvirke, l ö v v i r k e o c h s å g v e r k s a v f a l l . I d u n . 156 s. H . 30. H ö g e r t r a f i k . Victor P e t t e r s o n . 141 s. K. 31. S a n e r i n g s f r å g a n . Victor P e t t e r s o n . 183 s. + 24 p l . K. 32. T e l e v i s i o n e n i Sverige. I d u n . 213 s. + 4 pl. K.

A n m . O n lärskild t r y c k o r t e j a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E = e c k l e s i a stikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:32 Kommunikationsdepartementet

TELEVISIONEN I SVERIGE Televisionsutredningens

'DUNS

betänkande

TRYCKERIAKTIEBOLAG STOCKHOLM

1954 ESSELTE

AB

Innehåll

Skrivelse till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet

7 Inledning

9 I. Televisionens tekniska principer och förutsättningar Televisionsbildens uppbyggnad Televisionsbildens kvalitet Färgtelevision Frågan om en internationell televisionsstandard Tekniken bakom televisionsprogrammet Televisionsprogrammets överföring till sändarstationerna De tekniska möjligheterna för internationellt programutbyte Televisionsprogrammets spridning till mottagarna Televisionsprogrammets mottagning Televisionens tekniska vidareutveckling

10 10 11 12 13 15 17 19 19 25 30

II. Televisionsfrågans utveckling i vårt land 1943 års rundradioutredning Nämnden för televisionsforskning

33 33 33

Radiotjänst Telestyrelsen Motion vid 1951 års riksdag Televisionsutredningens förslag till försöksverksamhet Förslag om privat televisionsverksamhet i Stockholm Motioner vid 1954 års riksdag Sandrcw-Ateljéernas provsändningar Radiotjänsts övningsverksamhet Provsändningar i Sverige m. m

35 36 37 37 40 43 44 44 46

III. Allmänna utgångspunkter för utredningen

48 IV. Televisionen och samhället Televisionen som samhällsinstrument Televisionen som familjeinstrument Televisionen och folkrörelserna

50 50 52 54

V. Televisionen i förhållande till press, film och rundradio Televisionen och pressen Televisionen och filmen Televisionen och rundradion

57 58 59 61

VI. Televisionens programuppgifter Religion Information Hälso- och sjukvård Hem och familj Folkbildning, undervisning, utbildning Konstnärliga program Idrott Underhållning Internationellt programutbyte

64 65 65 70 71 72 77 81 82 82

V I I . Televisionsprogrammets produktion Allmänna synpunkter Utvecklingsstadier för en reguljär programverksamhet Kostnadsberäkningar Juridiska och avtalsmässiga spörsmål

84 84 85 88 90

V I I I . Televisionsprogrammets distribution Utbyggnadsplanerna Programförbindelser Sändarstationer

93 93 94 96

IX. Televisionsverksamhetens kostnader

103 X. Televisionsverksamhetens inkomstkällor Kommersiell television från ekonomiska synpunkter Kommersiell television från andra synpunkter än ekonomiska Statsanslag till vissa televisionsändamål

106 10(5 113 116

X I . Televisionsverksamhetens finansiering med licensavgift Prognos för televisionsutvecklingen Licensinkomster och driftresultat Förslag till licensavgift Televisionens behov av penningmedel

118 118 124 124 129

X I I . Televisionsverksamhetens organisation Programverksamheten som ensamrätt Programproduktionens organisation Programdistributionens organisation Inkassering av licensavgifter

130 130 131 134 135

X I I I . Televisionen och samhällsekonomien 136 Produktionen av televisionsmottagare i andra länder 136 Förutsättningarna för import av televisionsmottagare 138 Den svenska radioindustriens produktionskapacitet och marknadsförutsättningar 140 Investeringsanspråken för svensk tillverkning av televisionsmottagare 146

Investeringsbehov i handel och serviceverksamhet Sammanfattning

150 151

Televisionsutredningen

156 XIV. Kostnader för televisionsmottagaren

159 XV. Utbyggnadsplanerna och televisionsverksamhetcns start

162 Utbyggnadsplanerna Televisionsverksamhetens start Medelsbehov under budgetåret 1955/56 m. m XVI. Sammanfattning och förslag Särskilt yttrande

162 163 166 168 173

Rilaga 1. Televisionens utveckling och nuvarande läge utomlands

179 Rilaga 2. Programtablåer för televisionsprogram

198 Diagram 1. Antal invånare inom stationernas försörjningsområden

2. Investeringskostnader för programproduktionen

3. Investeringskostnader för programdistribution delser resp. sändarstationer)

(programförbin-

4. Investeringskostnader

(programförbin-

för

programdistribution

delser och sändarstationer)

5. Investeringskostnader för televisionsverksamheten

6. Årskostnader för televisionsverksamheten

7. U p p s k a t t a t antal televisionslicenser

8. Beräknat driftrcsultat av televisionsverksamheten

9. Televisionsverksamhetens behov av penningmedel

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Kommunikationsdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 19 januari 1951 chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst sex utredningsmän för att utreda frågan om televisionens införande i Sverige m. m. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet den 3 februari 1951 såsom utredningsmän ledamoten av riksdagens andra kammare, andre vice talmannen A. Olsson, kanslirådet O. A. Berger, numera överingenjören hos telestyrelsen E. B. Esping, numera verkställande direktören i aktiebolaget Radiotjänst E. H. Mattsson, direktören i Sveriges elektroindustriförening H. G. Nyström och ledamoten av riksdagens andra kammare, chefredaktören O. A. Sehlstedt. Åt Olsson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Den 28 maj 1951 förordnade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet aktualitetschefen hos aktiebolaget Radiotjänst H. Hahr och förste byråsekreteraren hos telestyrelsen T. A. Rosenlund att vara sekreterare åt utredningsmännen. Vi har antagit benämningen televisionsutredningen. För en undersökning rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens införande i vårt land har vi enligt Herr Statsrådets medgivande anlitat Industriens utredningsinstitut. Resultatet av denna undersökning föreligger i en den 3 maj 1954 dagtecknad rapport Svensk television — efterfrågan, tillverkning, import, vilken överlämnas till Herr Statsrådet.

<s Med Kungl. Maj:ts medgivande har vi företagit resor till Danmark, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland för att studera televisionsverksamheten därstädes. Den 29 oktober 1952 framlade vi förslag till en försöksverksamhet på televisionsområdet. Förslaget har inte föranlett något Kungl. Maj :ts beslut. Vi har avgivit yttranden den 21 december 1953 över en av ett konsortium till Kungl. Maj :t ingiven ansökning om koncession för televisionssändningar i Stockholm och den 23 mars 1954 över en framställning av aktiebolaget Radiotjänst angående utbildnings- och övningsverksamhet för programproduktion i television. En sammanställning av inkomna skrivelser med synpunkter på programmet i en blivande svensk televisionsverksamhet överlämnas till Herr Statsrådet. Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får vi härmed vördsamt överlämna vårt betänkande till Herr Statsrådet. Särskilt yttrande har avgivits av undertecknade Esping och Nyström. Stockholm den 8 november 1954. A. O. A. Berger Harry Nyström

Henrik

Hahr

Olsson

Erik Esping Ossian

Erik

Mattsson

Sehlstedt

Tage

Rosenlund

Inledning

Med television förstås elektrisk överföring av rörliga bilder trådlöst eller per tråd, som regel i förening med överföring av ljud. 1 Televisionen kan tjäna många ändamål. Av dessa tilldrar sig dess användning som ett med rundradion analogt medel för masskommunikation det största allmänna intresset. Det är denna form av television som kommer att behandlas i detta betänkande. Talrika exempel kan anföras på televisionens användning för andra ändamål än sändningar till allmänheten. Sålunda kan nämnas kontroll av olika arbetsoperationer och tekniska förlopp t. ex. vid stark hetta, vid riskmoment eller över långa avstånd; med hjälp av television kan man inspektera byggnader och andra anläggningar under vattenytan; television kan inom bankväsendet möjliggöra kontroll från olika expeditioner mot kontokort i ett centralt register; den kan utnyttjas för vetenskaplig forskning samt för undervisningsändamål så att man låter åskådare på avstånd följa operationer och demonstrationer, och slutligen kan nämnas att television kommer till användning i många militära sammanhang. De här exemplifierade tillämpningarna av televisionstekniken brukar sammanfattas under benämningen specialtelevision. Televisionen som massmedium har utnyttjats som ett instrument för information och undervisning och inte minst för förströelse och underhållning. Därvid h a r många problem anmält sig, vilka i dag sysselsätter dem som har att

svara för programmens produktion och distribution. Att åtskilliga svårigheter har uppstått och att i flera avseenden en markerad tveksamhet kommit till uttryck i fråga om televisionens rätta användning är inte ägnat att förvåna. Med televisionen har ett helt nytt element kommit in i vårt samhällsliv och rubbat cirklarna för tidigare fast etablerade förhållanden och vanor. Det är vidare fråga om ett medium, vars tekniska och innehållsmässiga struktur kan komma att undergå snabba förändringar. Detta gör det svårt att få ett fast grepp om televisionen, även om många utländska erfarenheter av både positiv och negativ art föreligger. De ekonomiska problemen är först och sist televisionens stora bekymmer. Det är dock viktigt att man ej enbart stannar inför dem utan betraktar televisionen som en ny och betydelsefull faktor i den tekniska omvälvning, som snabbt förändrar förutsättningarna för vår tids civilisation. Den tekniska landvinning det här gäller måste utnyttjas på ett sätt som främjar vårt lands andliga och materiella utveckling. Detta kräver överväganden vilka berör såväl tekniker och ekonomer som kulturarbetets målsmän. 1

Benämningen television (ordagrant översatt fjärrsyn) har vunnit insteg i svenskt liksom i t. ex. engelskt och franskt språkbruk. Danskan och norskan har fjernsyn, tyskan Fernsehen. Televisionsåskådaren kallas på engelska viewer, på franska téléspectateur, på danska och norska fjernseer och på tyska Fernsehteilnehmer.

KAPITEL

I

Televisionens tekniska principer och förutsättningar

Grundidéerna till de televisionssystem, som används i dag, utarbetades redan omkring 1911. De kunde emellertid inte omsättas i praktiken, emedan det ännu saknades element som arbetade tillräckligt snabbt för att man skulle kunna sända så många bilder per tidsenhet att de gav intryck av rörliga bilder, dvs minst 16 bilder per sekund. Det var först genom elektronrörsteknikens starka utveckling under första världskriget som de erforderliga tekniska förutsättningarna för televisionen skapades. I Frankrike, Storbritannen, Tyskland och USA fick man snart fram användbara televisionssystem och på 1930-talet började man förevisa television offentligt. År 1930 kunde man i Storbritannien starta den första reguljära televisionstjänsten i världen med ett system, som används än i dag. Vid krigsutbrottet 1939 fick man emellertid lägga ned verksamheten i de flesta länder. Sedan hände skenbart ingenting på televisionsområdet under några år. I själva verket hände det åtskilligt. Det var kanske inte direkt på televisionsområdet den tekniska utvecklingen gick vidare, men erfarenheterna från televisionen kunde under kriget användas inom radartekniken och denna förde i sin tur televisionstekniken vidare. Vid krigets slut hade man i flera länder nya televisionssystem utarbetade.

Televisionsbildens uppbyggnad

När man skall trycka en bild på papper enligt den reproduktionsmetod, som kallas autotypi, gör man en kliché. Bilden uppdelas därvid i ett stort antal bildpunkter med hjälp av ett raster, dvs en glasplatta med etsade vertikala och horisontala linjer, som placeras framför klichéplåten, när bilden fotograferas på denna. Ju detaljrikare man önskar bilden, desto längre måste man driva uppdelningen i bildpunkter och desto finmaskigare raster måste följaktligen användas. Televisionsbilden byggs upp på ett liknande sätt. Genom televisionskamerans objektiv projiceras bilden på en liten skärm inne i ett speciellt elektronrör — kameraröret. Bilden uppdelas där i ett mycket stort antal punkter — bildelement. En fin elektronstråle, vilken fungerar som ett slags känselspröt, avsöker bilden på skärmen, element för element, radvis från vänster till höger med början i övre vänstra hörnet. För varje element, som avsöks, avges från kameran en elektrisk signal — en information — som anger elementets läge i bilden samt dess ljusstyrka. Informationerna vidarebefordras, efter att ha passerat diverse apparatur, i form av växelströmmar med varierande svängningstal — frekvenser — till televisionssändaren för att där omvandlas till etervågor, som bär dem ut i rymden.

11 I mottagningsanläggningen uppfångas etervågorna och avger där sina informationer. Mottagaren är försedd med ett stort elektronrör — bildröret — vars plana ändyta på insidan är belagd med ett tunt fosforskikt — bildskärmen. Detta skikt har egenskapen att avge ljus, om det bombarderas med elektroner. Inne i röret finns en s. k. elektronkanon, som avskjuter en koncentrerad ström av elektroner mot den fosforbelagda skärmen. Träffpunkten lyser upp med en ljusstyrka, som motsvarar styrkan bos den bombarderande elektronstrålen. En del av de från televisionssändaren mottagna informationerna tvingar elektronstrålen att bestryka bildskärmen i exakt överensstämmelse med den avsökande elektronstrålen i kameraröret. En annan del av informationerna påverkar elektronstrålens styrka så, att bombardemanget i varje punkt — bildelement — ger upphov till en ljusstyrka, som motsvarar bildelementets i kameraröret. Från bildens överkant till dess underkant radas sålunda bildelementen upp på bildskärmen liksom skriften på pappersarket i en skrivmaskin. Antalet bildelementrader från överkant till underkant kallas bildens linjetal. Ju detaljrikare bild man önskar, desto större måste antalet bildelement vara, dvs desto högre blir bildens linjetal. Ett flertal olika televisionssystem är i bruk. De skiljer sig från varandra huvudsakligen genom olika linjetal: det brittiska 405-linjersystemet, det amerikanska 525-linjersystemet, ett kontinentaleuropeiskt 625-linjersystem och det franska 819-linjersystemet jämte ett äldre franskt system med 450 linjer. Televisionsbilden blir liksom den tryckta bilden dyrare i framställning ju högre bildkvalitet man önskar. Priset för såväl upptagnings- och sändningsapparaturen som för programöverföringsförbindelserna stiger med ökat lin-

jetal. Vad som betyder mer är emellertid att även mottagarna blir dyrare. En annan viktig omständighet är att utrymmesbehovet i etern för den trådlösa överföringen av bilden stiger mycket snabbt med ökat linjetal. En fördubbling av linjetalet medför att antalet informationer, som skall överföras per tidsenhet, och därmed utrymmesbehovet i etern blir fyrfaldigat. Det för television upplåtna våglängds-(frekvens-) utrymmet är mycket begränsat, och däri ligger en av televisionens största svårigheter. Den är kanske huvudorsaken till att debatten om de olika televisionssystemen varit så livlig.

Televisionsbildens kvalitet

En jämförelse med kvaliteten hos tryckta bilder på olika papperssorter kan ge en uppfattning om bildkvaliteten hos olika televisionssystem. Om man t. ex. trycker en bild om 21 x 28 cm — en vanlig bildstorlek hos televisionsmottagare i de lägre prisklasserna — på tidningspapper, använder man i regel ett raster med 25 linjer per cm. En sådan bild innehåller ca 250 000 bildelement. Trycks bilden på gott boktryckspapper, använder man ett raster med ca 45 linjer per cm. Bilden innehåller då ca 800 000 bildelement. Trycks bilden på konsttryckpapper med ett raster med 60 linjer per cm, kommer den att innehålla mer än 1 500 000 element. Televisionsbilden innehåller ungefär 170 000 element enligt 40r)-linjersystemet 200 000 » » 525 » 350 000 » » 625 » 600 000 » » 8 1 9 »

Teoretiskt skulle antalet element i televisionsbilden bli ungefär 20 % större än vad som nu angivits. Man måste emellertid pruta av något på antalet bildelement och därmed på bildens de-

taljinnehåll för att kunna sända de nödvändiga informationerna för växling från en linje till nästa, för växling från en färdigtecknad bild till nästioljande osv. Televisionsbildens uppdelning i bildelement sker redan i kameran enligt det för systemet gällande linjetalet. Antalet bildelement förblir därför detsamma oberoende av bildstorleken i mottagaren.

25 för 405-, 625- och 819-linjcrsystemen och 30 för 525-linjersystemet. Bildväxlingstalet har satts i relation till kraftnätets frekvens, som är 50 p/s (perioder per sekund) i Europa och 60 p/s i USA, emedan man genom att synkronisera bildväxlingsfrekvensen med nätfrekvensen kan förbilliga apparaturen något. Det har emellertid visat sig medföra vissa nackdelar att synkronisera bildväxlingen med nätfrekvensen, varför man inte längre använder metoden. Bildväxlingstalet har emellertid bibehållits. Antalet bildelement, som överförs på en sekund, blir ungefär

De bilder som de här nämnda televisionssystemen uppvisar kan sålunda vad detaljinnehållet angår inte på långt när mäta sig med konsttryckbilden och ännu mindre med den fotografiska bil4 300 000 för 405-linjersystemet den. Det franska 819-linjersystemet ger 6 000 000 » 525 >> en bildkvalitet som möjligen kan jäm8 800 000 » 625 » föras med 16 mm biograffilm. De övriga 15 000 000 » 819 » systemen ger alla betydligt mindre detaljinnehåll. För att få samma detaljinnehåll som den vanliga biografbildens Färgtelevision skulle man behöva ett system med omEn televisionsbild i färg framställs i kring 1 500 linjer. princip på samma sätt som ett trefärgsKontrastomfånget i televisionsbilden tryck, dvs tre olikfärgade bilder läggs är f. n. mycket mindre än såväl konst- på varandra. Man sammanställer färgtryckbildens som den fotografiska bil- bilden av en grön, en blå och en röd dens men torde kunna förbättras åtskil- delbild och får på detta sätt fram billigt. den i de rätta färgerna. Det franska televisionssystemet kan En mottagare för färgtelevision — onekligen ge de bästa bilderna men det polykroma bilder — blir betydligt mera är också det dyraste och tekniskt mest komplicerad än en mottagare för svartkrävande av systemen. Det brittiska 405- vita — monokroma — bilder och priset linjersystemet är det billigaste och tek- blir också därefter. Det är emellertid niskt enklaste. Det är trots detta mycket inte mottagarpriset utan utrymmesbebra. Man kommer dock inte ifrån att hovet i etern som har varit färgtelevilinjestrukturen syns ganska tydligt i sionens största problem. Om man måste bilden. Engelsmännen hävdar emeller- sända en fullständig bild i vardera av tid med fog, att om bilden är fotogra- de tre färgerna, skulle detta betyda, att fiskt god och programmet är medryc- man för varje färdig färgbild måste kande och intressant, glömmer åskåda- sända tre gånger så många bildelement ren att tänka på antalet linjer. som för en monokrom bild, dvs utrymDe flesta kontinentaleuropeiska län- met i etern skulle bli tre gånger så stort. derna, däribland Sverige, har såsom en Ett system för färgtelevision får emellämplig kompromiss valt 625-linjersyste- lertid inte kräva större eterutrymme än met. det som har tilldelats det redan introAntalet bildväxlingar per sekund är ducerade monokroma systemet.

13 Columbia Broadcasting System (CBS) i USA presenterade tämligen snart efter den monokroma televisionens införande ett färgsystem, som ger goda bilder. Systemet arbetar på så sätt, att man framför kamerans objektiv monterar en glas- eller plastskiva, som uppdelats i gröna, blå och röda sektorer. Om skivan roterar, kominer kameran att växelvis se motivet genom olikfärgade sektorer. Framför mottagarens bildskärm monteras en liknande färgskiva, som roterar synkront med skivan framför kameran. Bilden på skärmen är monokrom, men då man ser den genom den roterande skivan, får ögat intrycket av en färgbild. För att sändningen inte skall uppta större eterutrymme än en vanlig monokrom bild har man prutat på bildväxlingstalet för delbilderna och på antalet element i varje delbild. Resultatet blir trots detta mycket gott. Systemet har emellertid en del nackdelar, som är så stora, att det inte har lyckats slå igenom, trots att det har blivit godkänt av den koncessionsgivande myndigheten, Federal Communications Commission (FCC). Det är ett mekaniskt system där mottagaren är försedd med en färgskiva, som roterar med ett tämligen högt varvtal. Skivans diameter måste därför begränsas av hållfasthetsskäl, vilket i sin tur begränsar bildstorleken. Den största nackdelen är dock att man inte kan använda samma mottagare för mottagning av CBS' färgsändningar och för vanliga svart-vita sändningar, eftersom bildväxlingstal m. m. inte överensstämmer med det svart-vita systemet. Många millioner mottagare för svart-vita bilder fanns redan i bruk, när CBS började med sina sändningar i färg. Då dessa mottagare inte kunde användas för färgbilder, har CBS' färgsystem inte slagit igenom. Andra företag — i första rummet Radio Corporation of America (RCA)

— har sedan länge arbetat på ett färgsystem, som är helt elektroniskt och som gör det möjligt att med befintliga mottagare ta in färgsändningarna i svartvitt. För mottagning i färg fordras däremot speciella mottagare. Även detta system arbetar med ett reducerat antal bildelement per delbild för att kunna hålla sig inom samma eterutrymme som det svart-vita, men man har funnit en lösning, som ger utmärkta färgbilder. Systemet godkändes av FCC i december 1953 och man kunde börja reguljära sändningar under 1954. En mottagare för färgsändningar är betydligt mera komplicerad än en mottagare för svart-vitt. Den innehåller flera rör. Bildröret är av ett speciellt utförande, som fordrar stor precision vid tillverkningen. Bildrören tillverkas ännu i små serier och ställer sig därför rätt dyra. Man har angivit priset för en färgmottagare för detta system till 800— 1 000 dollar. När tillverkningsserierna blir stora, kan man räkna med lägre priser. Man får nog utgå från att endast en del av televisionsprogrammen kommer att sändas i färg. Kostnaderna för programmen blir säkerligen större vid färgsändning än vid monokrom sändning. Det kan diskuteras om färgen vid alla tillfällen ger ett tillskott till programmet, som motiverar de ökade svårigheterna och kostnaderna.

Frågan om en internationell televisionsstandard

När man efter kriget återupptog den avbrutna televisionsverksamheten, ansåg man sig i Storbritannien böra hålla fast vid sitt gamla system på grund av de stora investeringar som gjorts i mottagare konstruerade för detta. I Frankrike, Nederländerna, Tyskland och USA beslöt man däremot att lämna de tidi-

14 gare systemen och introducera nya. De nya televisionssystemen passade tyvärr inte utan vidare ihop med varandra. Detta ansågs förhindra ett internationellt programutbyte, vilket var ett allmänt uttalat önskemål. Systemfrågan blev föremål för mycken diskussion. Företrädare för de olika systemen sökte genom praktiska demonstrationer m. m. övertyga om det egna systemets fördelar. Ekonomiska intressen gjorde sig gällande i sammanhanget: man önskade försäkra sig om marknader för sin produktion. Dessa strävanden hade dock ringa framgång. Orsaken därtill var att man allmänt önskade få till stånd en gemensam internationell standard för televisionen. Innan möjligheterna därtill hade närmare studerats, ansågs det inte vara rådligt att binda sig för något visst system. Vid den internationella rådgivande radiokommitténs (CCIR) plenarmöte i Stockholm 1948 bildades en särskild studiegrupp, som skulle försöka standardisera televisionen över hela världen. Det framstod klart, att om man redan i starten kunde få fram ett system som passade alla, så skulle man inte bara vinna möjligheten att utbyta program, utan man skulle också kunna göra stora besparingar emedan apparaturen — såväl sändare som kameror men framför allt mottagare — kunde bli billigare. Televisionens våglängdsproblem skulle dessutom förenklas avsevärt. Studiegruppen hade sitt första sammanträde i Zurich 1949. Det visade sig dock omöjligt att ena de olika intressena. Efter omfattande studieresor till USA, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien våren 1950 samlades gruppen i London för att försöka enas om ett enda televisionssystem. Resultatet blev tyvärr negativt. Det visade sig under standardiseringsarbetet att antalet televisionssystem öka-

de i stället för tvärtom. Resultatet har blivit att inan nu såsom förut nämnts bar ett flertal olika system i användning. Ett exempel på de svårigbeter detta har medfört erbjuder Belgien. Av hänsyn till de två språkgrupperna ansåg inan sig inte kunna införa samma system över hela landet. Man måste ha anknytning i söder till Frankrike och i norr till Nederländerna. Systemen var emellertid olika i dessa länder. Då infördes i södra Belgien ett system, som j-kulle passa ihop med det franska, men det kunde tyvärr inte göras riktigt lika med detta. I norra Belgien infördes ett system, som skulle passa ihop med det holländska, men det var ändå inte riktigt detsamma som detta. Man fick alltså praktiskt taget två nya system i Belgien. Det är givet att de utdragna diskussionerna om systemfrågorna har fördröjt televisionen i Europa. I ett flertal länder har man inte vågat slutgiltigt bestämma sig för ett system, förrän man kunde vara säker på att senare inte behöva lämna det. En ändring av sändningssystem kunde innebära att befintliga mottagare blev obrukbara och att stora ekonomiska värden spolierades. Det var under sådana förhållanden naturligt att man ställde sig avvaktande. När man har diskuterat de olika systemens fördelar och nackdelar, har man inte endast bedömt dem efter deras möjligheter att ge bilder i svart-vitt, utan frågan om deras lämplighet för en senare övergång till färgtelevision har också varit av största betydelse. De två viktigaste faktorerna vid bedömningen av ett televisionssystem är kostnaden för apparaturen — speciellt mottagarna, eftersom de representerar den huvudsakliga investeringen — och utrymmesbehovet i etern. Utvecklingen av färgtelevisionen i

15 USA har följts med största intresse i Europa. Detta har även varit en orsak till den avvaktande hållning man i många länder iakttagit i fråga om valet av televisionssystem. Skulle CBS' mekaniska system ha visat sig vara den enda lösningen av färgtelevisionen, hade nog det franska 819-linjersystemet haft stora utsikter att bli det förhärskande i Europa, eftersom det överför den största informationsmängden. När man började känna sig övertygad om att det elektroniska systemet skulle lyckas slå igenom, kunde man i de länder, som experimenterat med 625-linjersystemet, slutgiltigt bestämma sig. Vid en europeisk radiokonferens i Stockholm 1952 anmälde de olika ländernas representanter vilka system man avsåg att binda sig för. De viktigaste tekniska förutsättningarna för televisionen var därmed fullt klarlagda.

Tekniken bakom televisionsprogrammet

Televisionen måste bjuda på rikhaltiga och omväxlande program från vitt skilda områden. En ansenlig apparatutrustning krävs för att programproduktionen skall uppnå behövlig flexibilitet. Den intressantaste och dyrbaraste delen i televisionsapparaturen är televisionskameran. Omsättningen av den genom televisionskamerans objektiv upptagna optiska bilden till informationer i form av elektriska växelströmmar är en invecklad process och kräver en omfattande apparatutrustning. Televisionskameran är betydligt mera komplicerad och ställer sig avsevärt dyrare i drift än en vanlig filmkamera. Den innehåller bl. a. ett 60-tal radiorör, av vilka kameraröret, som omsätter den optiska bilden i en »elektrisk» bild, är det viktigaste. Tillverkningen av kamerarören sker hantverksmässigt och med minutiös nog-

grannhet och kontroll, varför de betingar ett högt inköpspris. Livslängden är dessutom relativt kort. Övriga rör i televisionskameran jämte hjälpapparatur representerar tillsammans endast en bråkdel av kamerarörets pris, och livslängden är mångdubbel. I en studio av normal storlek används i allmänhet tre kameror samtidigt. Driftkostnaderna för apparaturen domineras helt av kostnaderna för kamerarören. Priset för ett kamerarör är f. n. 5 000—10 000 kr och livslängden 200—500 timmar. Driftkostnaden för de tre kamerarören är således omkring 75 kr per timme. För jämförelse kan nämnas, att driftkostnaderna för alla rören i en stor sändaranläggning för television beräknas till 15 kr per timme inklusive elektrisk energi. För att underlätta erforderliga växlingar från en bild till en annan är kameran utrustad med flera objektiv med olika brännvidder. Den är vanligen monterad på en speciell vagn, en s. k. dolly, varigenom den får en stor rörlighet. För upptagningen av ljudet fordras en eller flera mikrofoner. Dessa är i regel upphängda i mikrofonbommar, som kan förlängas, höjas och sänkas, så att mikrofonen följer de agerande i scenen. Sändningen av »levande» program, dvs program som inte är inspelade i förväg, måste ske kontinuerligt. Intet avbrott får förekomma och ett flertal kameror måste vara i arbete samtidigt. Även om man med tre kameror kan åstadkomma relativt stor omväxling i bilden, är detta inte alltid tillfyllest. För mera omfattande program i studion, t. ex. teaterpjäser och liknande, räcker det inte med att endast växla aspekter inom ett enda sceneri, utan man måste även växla scenerierna. Antalet scenväxlingar kan bli mycket stort. British Broadcasting Corporation (BBC) har t. ex. givit program med upp till ett 70tal scenväxlingar på en och en halv tim-

me. Ett sådant program kräver ett enormt förberedelse- och repetitionsarbete. Man använder dessutom metoden att projicera scenerier på en transparent skärm bakom artisterna. Genom att projicera rörliga bilder på skärmen kan man ge illusion av utomhusscener. Det är ofta nödvändigt av produktionstekniska skäl att infoga filmade scener i programmet, exempelvis för att ge tid till scenväxlingar och kostymbyten. Till en televisionsstudios apparatutrustning hör bl. a. projektorer för stillbilder och rörliga bilder samt apparatur för växling mellan studioscener, filmavsnitt, direkta utomhusscener osv. Sändningen leds och övervakas från ett kontrollrum, där producent, regissör, bild- och ljudtekniker har sina platser. Kameramän, mikrofonmän jämte några andra av den i studion arbetande personalen står i telefonkontakt — per tråd eller trådlöst — med kontrollrummet och får därigenom behövliga detaljanvisningar under sändningens gång. Jämfört med vad fallet är vid filminspelning är belysningsproblemen i televisionsstudion mycket svåra att lösa på ett tillfredsställande sätt. Vid filminspelning kan man avväga belysningen för varje scen och man har tid för erforderliga omgrupperingar av ljuskällorna mellan olika scener. I televisionsstudion däremot fordras en ljussättning, som ger rätt belysning för en hel serie av scener och från de olika vinklar, som de skiftande kameraplaceringarna ger. Värmeavgivningen i studion från ljuskällorna kan bli avsevärd. Ventilationsanordningarna måste ges stora dimensioner för att störande buller skall undvikas. I fråga om studioutrymmena kan anges att en medelstor studio bör ha en golvyta om ca 400 kvadratmeter och en takhöjd av 7 till 9 m. En stor studio

bör ha en golvyta om ca 900 kvadratmeter och en takhöjd av 12 till 15 m. Televisionsverksamheten kräver också snickar- och målarverkstäder, rekvisitautrymmen osv. Dessa utrymmen blir mycket stora. BBC räknar t. ex. med ett utrymmesbehov, som är 4—5 gånger så stort som de sammanlagda studioutrymmena. För direktsändning av program utanför studion fordras tillgång till mobil sändningsapparatur, lämpligen installerad i särskilda bussar. En sådan buss brukar vara utrustad med två eller tre kameror jämte kontroll- och övervakningsapparatur samt ev. en radiolänkutrustning för programmets överföring till närmaste anslutningspunkt i det fasta programförbindelsenätet. Filmupptagningar behövs när programmet skall innehålla reportage från aktuella händelser som inte kan återges i direktutsändningar. Film kan också komma till användning helt eller delvis när det gäller dokumentärprogram, teaterpjäser, större underhållningsprogram etc. Filmtekninken underlättar variationen i en del program och kan innebära en förenkling av vissa arbetsmoment i programproduktionen. Svårigheten att disponera ett tillräckligt antal lämpliga artister för televisionsprogrammen vid för direktsändningar avsedda tider gör att filmning kan bli nödvändig. Rent tekniskt underlättas reprissändningar när programmet är inspelat. Å andra sidan är arbetssättet vid filmning med dess relativt korta tagningar, varierande ljussättningar och efterarbeten av olika slag tidskrävande och innebär ökat arbete för den tekniska personalen. Kostnaderna för själva filmmaterialet spelar naturligtvis en stor roll vid bedömningen av metodens lämplighet för produktion av televisionsprogram. Med

2—409344

Televisionskameran är ofta monterad på en speciell vagn, en s.k. dolly. På denna sitter kameramannen jämte kameran på en hävarm som kan höjas och sänkas och vridas åt sidorna. Kameran får därigenom stor rörlighet.

Från kontrollrummet har man insyn i studion. På bilden ovan är två kameror i verksamhet. I konlrollbordet ser man tre bilder: en från vardera kameran samt den som för tillfället går ut över sändaren.

17 hänsyn till bildkvaliteten är 16 mm smalfilm tillräcklig, däremot är den inte tillräcklig för ljudkvaliteten. Den vanliga 35 mm biograffilmen ger en fullgod ljudkvalitet men ställer sig ungefär 2,5 gånger dyrare än 16 mm film. På olika håll har man emellertid utfört lovande försök med att förse 16 mm filmens ena kant med ett slags magnetofonband som kan ge behövlig ljudkvalitet. Experiment pågår dessutom med nya metoder, genom vilka klippningsarbetet och därmed även filmåtgången kan reduceras. Man kan vänta att filmkostnaden härigenom skall sjunka.

Televisionsprogrammets överföring till sändarstationerna

För televisionen liksom för rundradion fordras ett stort antal sändarstationer för att sprida televisionsprogrammet till allmänheten. Programverksamheten kräver god tillgång på medverkande. Man måste räkna med att produktion av televisionsprogram kommer att äga rum på endast ett fåtal fasta platser i landet och att samma program kommer att sändas ut över samtliga sändarstationer eller över grupper av stationer. Sändarstationerna måste därför via ett nät av programförbindelser kunna anslutas till produktionsplatserna. För de svenska rundradiostationerna och trådradionäten tillhandahåller televerket i sitt telefonkabelnät inalles ca 20 000 km högkvalitativa programförbindelser, som kan överföra växelströmmar med frekvenser upp till 9—10 000 p/s. Ljudet i televisionsprogrammen kan överföras på sådana programförbindelser. För bilderna, som kräver ett frekvensband av en helt annan bredd, nämligen upp till 6 000 000 p/s, kan programförbindelsenätet för rundradio inte användas. 2*— 409344

Under de senaste decennierna har teleteknikerna lagt ned ett intensivt arbete på utvecklingen av förbindelser för breda frekvensband, både trådbundna förbindelser — koaxialkablar •— och trådlösa förbindelser — radiolänkar. En koaxialkabels uppbyggnad skiljer sig från en vanlig telefonkabels huvudsakligen därigenom, att ledarparen består av två koncentriska ledare i stället för två tvinnade koppartrådar. Ett ledarpar i en koaxialkabel kallas på fackspråk en tub. Tuben består vanligen av ett böjligt kopparrör med en innerdiameter av ;i/8 tum och en i rörets centrum löpande koppartråd med 2,6 mm diameter. Tråden löper genom ringformiga isolatorer, som fixerar den till rörets centrumlinje. De båda ledarna får gemensam axel, därav namnet koaxialkabel. Såväl telefonsamtal och radioprogram som televisionsbilder överförs i form av växelströmmar av varierande frekvens. Växelströmmarna försvagas — dämpas — under sitt lopp genom ledningen och dämpningen är högre ju högre växelströmmens frekvens är. Energiförlusterna kompenseras genom förstärkare, som kopplas in med jämna mellanrum utefter ledningen. Förstärkarna medger passage för växelströmmarna i endast en överföringsriktning. För telefonförbindelserna fordras sålunda en tub med förstärkare för vardera riktningen. För överföring av ett televisionsprogram fordras endast en tub med förstärkare. Antalet förstärkare på en kabelsträcka ökar med bredden på det frekvensband, som skall överföras, likaså ökar de tekniska problemens svårighetsgrad och kostnaderna. Den hittills använda bandbredden på koaxialförbindelser har varit 4 Mp/s (megaperioder per sekund), som medger överföring av n ä r m a r e 1 000 samtidiga telefonsamtal eller ett televisions-

18 program. En bandbredd om 4 Mp/s kan dock endast överföra den informationsmängd, som fordras för det brittiska 405-linjersystemet. För att göra full rättvisa åt bilder med högre linjetal fordras större bandbredder. Ett intensivt arbete pågår i flera länder på att utveckla förstärkare för högre bandbredder. Den första kabelförbindelsen för överföring av 625-linjers bilder utan inskränkning i bildkvaliteten torde bli en av svenska telestyrelsen planerad försökssträcka mellan Stockholm och Uppsala. Utvecklingsarbetet inom koaxialkabeltekniken siktar emellertid på så stora bandbredder, att ett tubpar samtidigt skall kunna överföra antingen 1 800 telefonsamtal eller ett televisionsprogram i vardera riktningen + 600 telefonsamtal. Ett tubpar i en koaxialkabel har sålunda en mycket stor överföringskapacitet men ställer sig också rätt dyrbart. Radiolänkarna är av ett senare datum än koaxialkablarna. En radiolänk består av en serie trådlösa sandar- och mottagarstationer. Sandar- och mottagarantennerna fungerar på ungefär samma sätt som den konkava spegeln i en strålkastare. Sändarantennen koncentrerar radiocnergien till ett smalt strålknippe, som riktas mot mottagarstationen. Under förutsättning av fri sikt kan mottagarantennen uppfånga och koncentrera en del av den utstrålade energien. Den större delen av energien förloras på vägen, men om avståndet mellan sändare och mottagare inte överstiger 50— 60 km, blir den uppfångade delen av energien i allmänhet tillräcklig för att dominera gentemot störningar av olika slag, så att villkoren för fullgod överföringskvalitet kan uppfyllas. Den uppfångade energien förstärks och sänds därpå vidare genom en sändarantenn mot nästa station utefter radiolänkens sträckning.

Det genomsnittliga avståndet mellan förstärkarstationerna i en radiolänk brukar vara 40—50 km. Motsvarande avstånd i en koaxialkabelförbindelse brukar vara 5—10 km. Antalet förstärkaranläggningar i en radiolänkförbindelse blir sålunda endast en femtedel till en tiondel av antalet förstärkare i en koaxialkabelförbindelse. En förstärkarstation i länken blir emellertid betydligt dyrare och mera komplicerad än i kabeln. Länkstationerna måste placeras så högt som möjligt — helst på bergstoppar — för att kostnaderna för antennmasterna skall nedbringas. Förläggningsplatserna blir ofta svårtillgängliga, vilket kan medföra betydande kostnader för vägar, kraft, vatten osv. Vidare måste varje station förses med en reservkraftanläggning. Kraftförsörjningen för förstärkarna i en koaxialkabelförbindelse sker däremot genom kabeln själv. Antennmasterna måste utföras mycket stabilt för att inte det smala strålknippe, som utsänds av antennen, på grund av svajningar och vridningar hos masten skall förlora sitt avlägsna mål — mottagarantennen. En radiolänkförbindelsc innehåller som nämnts ett mycket mindre antal förstärkarstationer än motsvarande koaxialförbindelse. En närliggande slutsats härav är att en radiolänkförbindelse bör ställa sig fördelaktigare än motsvarande koaxialförbindelse både ekonomiskt och ur driftssäkerhetssynpunkt. Även om en sådan slutsats i stort sett är riktig, måste man dock i varje särskilt fall göra en jämförande kalkyl under hänsynstagande till en mängd olika faktorer, som inverkar på projekteringen av en programförbindelse, såsom terrängförhållanden, kombinationsmöjligheter med behoven av förbindelser för telefon och telegraf etc.

19 De tekniska möjligheterna för internationellt programutbyte

Ett av de viktigaste skälen till de intensiva ansträngningar som gjorts för att uppnå en internationell teknisk standard för televisionen har, såsom tidigare framhållits, varit önskemålet att kunna ordna programutbyte länderna emellan. Även om en gemensam standard inte längre är en nödvändig förutsättning härför, så skulle det dock underlätta programöverföringen, om en sådan standard fanns. Då kunde nämligen de olika ländernas programnät sammankopplas direkt. Nu måste man i stället vid sammankopplingspunkterna installera systemskiftare, som överför bilden från ett system till ett annat. En sådan systemskiftare består i princip av en televisionsmottagare, som återger bilden enligt det ena systemet, och en telcvisionskamera, som återfotografcrar den enligt det andra systemet. En systemskiftare för bildöverföring från t. ex. Storbritannien till Frankrike består således av en mottagare för det brittiska 405-linjcrsystemet och en kamera för det franska 819-linjersystemet. För en överföring i motsatt riktning fordras en mottagare för 819-linjersystemet och en kamera för 405-linjersystemet. Linjestrukturen hos bilden på mottagarens skärm måste genom särskilt förfarande suddas ut för att förhindra interferens mellan de båda linjestrukturerna. Om ett brittiskt televisionsprogram överförs till Frankrike, blir informationsmängden naturligtvis densamma som i det brittiska 405-linjersystemet. Bilderna i de franska televisionsmottagarna kan därför inte innehålla flera detaljer än det brittiska systemet medger och blir sålunda fattigare på detaljer än cle »hemproducerade» bilderna. Vid en överföring i motsatt riktning överförs från Frankrike till Stor-

britannien en informationsmängd, som är större än vad det brittiska systemet förmår tillgodogöra sig. Bilderna i de brittiska mottagarna får därför samma detaljinnehåll antingen programmet produceras i Storbritannien eller kommer från Frankrike. Vid överföringen av televisionsbilder från drottning Elizabeths kröning sommaren 1953 till kontinenten sändes det brittiska programmet via radiolänkar till Lille i Frankrike, där det skiftades dels till 819-linjersystemet för sändning i Frankrike och dels till 625-linjersystemet för sändning i Nederländerna och Tyskland. I juni—juli 1954 utfördes mera omfattande försök med internationellt programbyte mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland, som gick under benämningen eurovision. Försöken gjordes till stor del med provisoriskt anordnade radiolänkar. Det torde dröja ännu några år, innan man kan räkna med ett permanent europeiskt överföringsnät för televisionsprogram.

Televisionsprogrammets spridning till mottagarna

Spridningen av televisionsprogrammet ut till allmänheten sker huvudsakligen trådlöst, dvs medelst elektromagnetiska vågor, som utsänds i etern. Den utgående vågrörelsen (signalen) är mycket komplicerad och är sammansatt av en mängd delvågor med olika frekvenser. Man säger att sändningen kräver ett frekvensband av en viss bredd •— frekvensbandbredden. Ju större informationsmängd, som sänds per sekund, desto större blir frekvensbandbredden. En sändaranläggning för television innehåller förutom en sändare för bilderna även en sändare för det till-

h ö r a n d e ljudet. För sändningen av ljudet behövs en frekvensbandbredd av 100 000 p/s. På grund av den breda ström av informationer som bildsändaren måste förmedla behövs för bildsändningen en många gånger större frekvensbandbredd. För ett televisionssystem med 625 linjer krävs för bild och ljud tillsammans ett eterutrymme — en kanalbredd — av 7 000 000 p/s. Till jämförelse kan nämnas, att en vanlig rundradiosändare endast behöver 20 000 p/s. Hela det s. k. mellanvågsområdet för rundradiostationer omfattar ej mer än 1 080 000 p/s och skulle således inte kunna ge plats för en enda televisionsstation. För televisionssändningarna måste man därför välja mycket höga sändningsfrekvenser, ultrakorta vågor. De ultrakorta radiovågornas utb redningsegenskaper De ultrakorta radiovågorna har egenskaper, som i många avseenden Jiknar ljusvågornas. De har ringa genomträngningsförmåga, absorberas lätt av porösa ytor och reflekteras lätt mot hårda. De fortplantas i normala fall rätlinjigt men kan avböjas mer eller mindre i atmosfären beroende på fuktighetsförhållandena m. m. Sändarens antenn kan jämföras med en ljuskälla, som sänder ut ljussignaler i alla riktningar; mottagarens antenn kan liknas vid en konkav spegel, som uppfångar och koncent r e r a r det infallande ljuset. Det viktigaste villkoret för stabila mottagningsförhållanden är att syftlinjen mellan sändarens och mottagarens antenner går fri från alla hinder och att mottagarantennen endast träffas av direkt strålning längs syftlinjen. Om mottagarantennen träffas även av strålning, som först har reflekterats mot jordytan, bergväggar, hus, tak m. m., eller om den träffas av endast reflekte-

rad strålning, blir mottagningen osäker. Signalens styrka kan under sådana förhållanden variera avsevärt och bildernas kvalitet kan starkt försämras genom uppkomsten av dubbelbilder, s. k. spökbilder. Den mottagna signalens styrka avtar mycket hastigt med ökat avstånd från sändaren. Vid en fördubbling av avståndet sjunker exempelvis signalstyrkan till mindre än en fjärdedel av utgångsvärdet. Televisionssändarens

räckvidd

En televisionsstations räckvidd är mycket begränsad jämfört med en vanlig rundradiostations. Televisionssändaren når inte långt bortom horisonten, sedd från sändarantennens topp. Räckvidden kan bli olika i olika riktningar beroende på de topografiska förhållandena runt stationen. Denna bör placeras så högt som möjligt för att räckvidden skall bli stor. Sändarantennen placeras lämpligen i toppen på en hög mast för att ytterligare öka räckvidden. Av praktiska och ekonomiska skäl måste man vanligen begränsa masthöjden till omkring 200 m. Om antennen placeras 200 m över kringliggande slät mark, blir avståndet till horisonten, sedd från masttoppen, ca 55 km. En fördubbling av höjden ökar avståndet till ca 80 km. Genom avböjningar i troposfärcn och genom reflexioner i jonosfären kan emellertid de ultrakorta vågorna ibland fortplanta sig mycket långt bortom horisonten. Man har fått in televisionsbilder från t. ex. Italien, Ryssland och Storbritannien på mottagare i Sverige. Om samma sändningskanal används av flera stationer, något som tyvärr är nödvändigt på grund av knappheten på sändningskanaler, föreligger sålunda risk för ömsesidiga störningar mellan stationerna vid vissa tillfällen. Risken blir större ju flera stationer som an-

21 vänder samma kanal. En televisionsstation kan således få en betydande störningsråckvidd även om dess försörjningsräckvidd är begränsad. Signalstyrkan kan undergå tämligen betydande variationer även inom stationens försörjningsräckvidd. För att säkerställa att mottagningen inom försörjningsräckvidden såvitt möjligt ej blir störd av andra sändarstationer, som använder samma kanal, krävs att den egna stationens signalstyrka inom försörjningsräckvidden är minst 100 gånger större än de störande stationernas resulterande signalstyrka. Detta medför i sin tur krav på vissa geografiska minimiavstånd mellan de stationer, som använder samma kanal. Dessa minimiavstånd blir beroende av stationernas sändningseffekt m. m. En televisionsstations signalstyrka — fältstyrkan — anges i måttenheten mikrovolt per meter (»V/m), och på samma sätt kan man ange störningarnas styrka. I tätbebyggelse, särskilt i storstäderna, är störningsnivån hög och där fordras särskilt höga fältstyrkevärden för att undertrycka strörningarna. De huvudsakliga lokala störningskällorna är motorfordon och hushållsmaskiner av olika slag. På landsbygden är störningarna från lokala störningskällor relativt ringa. Den tidigare omnämnda studiegruppen för television inom CCIR har, efter sammanställning av erfarenheterna från flera länder, uttalat att man för 625- och 819-linjersystemen kan räkna med praktiskt taget störningsfri mottagning på landsbygden, om stationens fältstyrkevärde inte någonstans inom försörjningsområdet understiger 1 000—500 ^V/m för televisionssändning inom frekvensband I och 1 000 uV/m för sändning inom band III. För 405-linjersystemet, som på grund av sin mindre frekvensbandbredd är mindre känsligt för

störningar kan man nöja sig med lägre fältstyrkevärden. Fältstyrkevärdet faller mycket snabbt, om avståndet från sändarstationen till mottagningsplatsen ökar. Det påverkas dessutom starkt av de topografiska förhållandena utefter sammanbindningslinjen mellan sändarantennen och mottagningsplatsen. Om syftlinjen mellan sändarantennens topp och mottagarens antenn inte är fri, kan man få högst varierande mottagningsförhållanden beroende på de elektriska egenskaperna hos de hinder, som ligger i vägen för den elektromagnetiska vågrörelsen på dess väg från sändaren till mottagaren. Vid beräkningen av fältstyrkevärden inom räckvidden för en televisionsstation är det inte möjligt att ta hänsyn till annat än de stora dragen i de topografiska förhållandena, varför man endast med en viss grad av sannolikhet kan beräkna fältstyrkevärdet för en enskild mottagningsplats. Man får ofta nöja sig med att fältstyrkevärdet på en enskild plats skall med en sannolikhetsgrad av 50 % uppgå till det för platsen beräknade. Fältstyrkan från en sändarstation påverkas av bl. a. fuktighetsförhållandena i atmosfären och kan särskilt på större avstånd från sändaren variera avsevärt. Man kan således inte räkna med de angivna minimivärdena för fältstyrkan såsom stabila och mottagningen kan då och då bli utsatt för störningar av olika slag. Om fältstyrkevärdet inte underskrider de ovan angivna minimivärdena längre tid än 10 CU av sändningstiden, anses dock mottagningsförhållandena vara acceptabla. Televisionens

frekvensband

Eterutrymmet betraktas av alla till den internationella fjärrförbindelseunionen anslutna stater såsom nationernas gemensamma egendom. Dispositio-

22 onen av detta utrymme fastställs vid internationella radiokonferenser, varvid bestämda frekvensband avdelas för olika trafikslag, såsom fast trafik, sjöradio, luftfartsradio, rundradio inklusive television osv. En sådan radiokonferens i Atlantic City 1947 anvisade fyra frekvensband inom ultrakortvågsområdet för rundradio och television, nämligen band I med frekvenser på 41—68 Mp/s (motsvarande våglängder på 7,32—4,41 m ) , band II med frekvenser på 88—100 Mp/s (3,43—3,00 m ) , band III med frekvenser på 174—216 Mp/s (1,70—1,39 m) och band IV med frekvenser på 470 —590 Mp/s (0,64—0,51 m ) . Av dessa har band II kommit att användas företrädesvis för rundradio samt band I och band III företrädesvis för television. Dessa frekvensband är av olika värde. Den utsända signalen försvagas — dämpas — på sin väg från sändaren till mottagaren och dämpningen blir större ju högre frekvensen är. Ju högre frekvens stationen arbetar med, desto större sändningseffekt erfordras det därför för att uppehålla ett visst bestämt minimivärde på signalstyrkan inom stationens försörjningsräckvidd. Om t. ex. den behövliga sändningseffekten för en televisionsstation inom band I är 100 kW, så behövs för en sändare inom band III mer än 300 kW och för en sändare inom band IV mer än 1 000 kW för att sändningarna i de tre fallen skall vara likvärdiga. Stationer, som skall betjäna stora områden, bör tilldelas kanaler inom företrädesvis band I och III. Risken för störningar från avlägsna stationer är störst inom band I. Band IV, som innefattar de kortaste våglängderna, ansågs länge introducera så stora tekniska svårigheter — det gällde tillverkningen av sändare och sändarrör för höga effekter samt en del problem på mottagarsidan — att

man ställde sig avvaktande till dess användning för television. I USA har emellertid efterfrågan på sändningskanaler blivit så stor, att banden I och III inte på långt när räcker till. Efter ett tvåårigt uppehåll i koncessionsgivningen på grund av svårigheter att få till stånd en godtagbar frekvensplan kunde FCC år 1953 ställa kanaler till förfogande inom band IV. Den tekniska utvecklingen hade då kommit så långt, att FCC kunde bilda sig en uppfattning om användningsmöjligheterna för kanaler inom detta band. Det visade sig möjligt att framställa sändarrör för de höga effekter, som var nödvändiga, och att ökningen av televisionsmottagarnas pris till följd av tillkomsten av ännu ett frekvensband kunde hålla sig inom 10 ä 15 %. Befintliga mottagare kan relativt enkelt förses med en tillsatsanordning för mottagning inom band IV för en rimlig kostnad. I juli 1954 hade man i USA beviljat koncession för 357 televisionsstationer inom banden I och III (varav 269 var i drift) och för 350 stationer inom band IV (varav 122 var i drift). Man har numera även i Europa på allvar börjat räkna med band IV. Bandet ger plats för så många sändningskanaler, att det troligen i många år blir möjligt att ta kanaler i anspråk där, utan att man behöver riskera störningar mellan stationerna. Det torde därför inte på länge föreligga något behov av en frekvensplan för band IV, varför man kan planera tämligen fritt beträffande sändningseffekter och förläggningsplatser för stationer inom detta band. Band IV kräver ett extra frekvensband hos mottagarna och bör nog så vitt möjligt inte användas för sändarstationer i ett rikstelevisionsnät för att mottagarkostnaderna inte skall bli olika inom olika stationsområden. För lokala

23 televisionsstationer vid sidan av en rikstelevision lämpar sig däremot kanaler inom detta band. Stockholms

planen

För att söka förebygga att frekvenssituationen i Europa för televisionens del skulle utveckla sig på samma kaotiska sätt som fallet har blivit för rundradion inbjöd svenska telestyrelsen sommaren 1952 länderna inom den europeiska rundradioregionen till en konferens i Stockholm med ändamål att utarbeta en plan för fördelning av sändningskanaler för televisionsstationer. Konferensen gjorde till sin uppgift att undersöka behövligt antal sändarstationer samt deras sändningseffekter och förläggningsplatser för att i första hand bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprogram inom varje lands hela befolkningsområde. För vissa mera betydande befolkningscentra i en del länder anmäldes dessutom behov av kanaler för distribution av dubbla televisionprogram. Konferensen var inte beredd att ta ställning till användningen av band IV utan begränsade sig till att utarbeta en frekvensplan för television inom banden I och III, detta trots den stora inskränkning av möjligheterna att tillgodose alla framställda krav som blev följden därav. Sedan Stockholmskonferensen har emellertid, som nyss nämnts, sandar- och mottagartekniken utvecklats vidare även för band IV. Det visade sig vid konferensen vara omöjligt att med det fåtal kanaler, som är tillgängliga inom banden I och III, kunna tillgodose alla de anmälda behoven. Trots svårigheterna lyckades man dock anvisa kanaler för sammanlagt 700 televisionsstationer i Europa och på Afrikas nordkust. Det genomsnittliga antalet stationer per kanal är ca 80. Det dröjer naturligtvis länge, innan man har

700 televisionsstationer inom den europeiska rundradioregionen, men frekvensplanen får nog ändå anses vara mycket optimistisk. Stockholmsplanen anvisar inte endast sändningskanaler för televisionsstationerna utan föreskriver också värdena på maximalt tillåten sändningseffekt samt de geografiska positionerna för stationerna med longitud- och latitudangivelser på en tiondels grad när. Det är inte tillåtet att flytta en station från angiven position mer än 25 km i någon riktning utan tillstånd av därav berörda länder. För Sveriges del anvisas i planen kanaler för 50 televisionsstationer. I tabell 1 anges dessa stationer jämte uppgifter om deras frekvenser och tillåtna effekter. Stationerna bildar tillsammans ett riksnät av televisionsstationer, som genom komplettering med ett antal små relästationer i frekvensbanden I och III beräknas kunna ge goda mottagningsmöjligheter för televisionsprogram åt Sveriges hela befolkning. De svenska räckvidder

stationernas

försörjnings-

På kartan s. 24 anges de beräknade räckvidderna för de svenska televisionsstationerna med de placeringsorter, antennhöjder och effektivt utstrålade sändningseffekter, som anges i Stockholmsplanen. De kring varje station dragna kurvorna betecknar räckviddsgränsen för stationen enligt de i planen angivna minimikraven på fältstyrka. Det har av tekniska och praktiska skäl ej kunnat undvikas, att försörjningsområdena på många ställen överlappar varandra och att på andra ställen oförsörjda områden uppkommer mellan stationerna. För de glesast befolkade delarna av Dalarna och Norrland har det inte varit möjligt att i tillräckligt antal planera starka

afasxla.

'Televisionsstationer planen samt deras

enligt Stockholmsförsörjningsområden

25 sändarstationer med stor räckvidd. Det blir därför nödvändigt att där bygga ett relativt stort " antal relästationer med lokala räckvidder. Sådana anläggningar kan arbeta med så låg effekt, att de inte stör a n d r a stationer. En beräkning visar att drygt 90 % av Sveriges befolkning bor inom stationernas försörjningsområden. Man får emellertid ej härav dra den slutsatsen, att mottagningen kan väntas bli god överallt inom områdena och att planen garanterar god mottagning åt 90 {'U av befolkningen. Av förut angivna skäl måste man räkna med att mottagningen blir m i n d r e god även på många platser, som ligger inom de på kartan angivna räckviddsgränserna. Så torde t. ex. bli fallet i Jönköping. Enligt kartan skulle man där kunna vänta sig god mottagning från Nässjöstationen. Jönköping skärmas emellertid av höga berg i riktning mot Nässjö och man måste därför befara vissa mottagningssvårigheter. Liknande svårigheter kommer säkert att uppstå på ett stort antal platser vid utbyggnaden av det planerade stationsnätet. På många håll kan det visa sig att störningsnivån är så hög att man måste bygga en relästalion även om platsen ligger inom en större stations försörjningsområde. Där så har varit möjligt har sådana störningsreducerande stationer upptagits i planen, t. ex. Luleå, Härnösand, Linköping, Malmö, Hälsingborg m. fl. platser. Stockholmsplanen måste bedömas som ett första utkast till en frekvensplan för Europas telcvisionsstationer. Allt eftersom antalet stationer ökar, kommer erfarenheten att ge anvisning på vilka revisioner som kan bli nödvändiga. Frekvensplanerna för rundradio reviderades till en början vart femte år. Man torde få räkna med något liknande för televisionen. Tabell 1 över de svenska televisionsstationerna och räck-

viddskartan bör därför inte betraktas som definitiva. Televisionsprogrammets mottagning

Antennanläggningen Som förut har framhållits är en förutsättning för god mottagning att den önskade stationens signalstyrka är minst 100 gånger större än styrkan av det resulterande elektriska fältet från samtliga störningskällor. Störningar kan komma från andra televisionsstationer vilka använder samma frekvenskanal som den önskade stationen, från elektriska fält förorsakade av tändstiften i motorfordon, från elektriska hushållsapparater osv. I televisionsmottagaren ger sig störningarna tillkänna som knaster och språk i högtalaren samt svarta fläckar och punkter av varierande storlek och mönster på bildskärmen. Hinder av olika slag, som möter radiovågorna på vägen från sändarantennen till mottagarantennen, kan förorsaka störningar i bilden. En del av vågflödet kanske träffar mottagarantennen direkt utan att ha stött på något hinder. Andra delar kommer fram till mottagarantennen på omvägar efter en eller flera reflexioner mot husväggar, bergknallar o. dyl. De vågor, som går direkt, kommer naturligtvis fram till mottagarantennen först, under det att de reflekterade vågorna blir försenade. Förseningen kanske inte är större än någon milliondels sekund, men då elektronstrålen i bildröret rusar fram över bildskärmen med en hastighet av 4—5 km per sekund, betyder detta att de direkta vågorna och de reflekterade vågorna var för sig kommer att avge sina informationer med någon eller några millimeters förskjutning utefter linjerna i bilden. Härigenom upptecknas bilderna med flera parallella konturer och blir mer eller mindre otydliga. Man brukar säga att

26 reflexionerna ger upphov till spökbilder. Till följd av reflexionerna försvagas emellertid de reflekterade vågorna jämfört med de direkta vågorna. Om de försvagas tillräckligt — till ungefär en hundradel av den direkta vågens styrka — uppfattas spökbilderna inte längre av ögat. Genom lämplig konstruktion och placering av mottagarantennen kan störningarnas inverkan påtagligt reduceras. Antennen kan utföras så, att den på ungefär samma sätt som en akustisk avlyssningsapparat uppfångar och koncentrerar de vågor som infaller inom en relativt liten öppningsvinkel, medan den till en viss grad undertrycker de vågor som infaller under andra vinklar. Om antennen placeras utomhus, minskas risken för störningar från elektriska hushållsapparater m. m. Om den dessutom kan placeras så högt, att man får fri sikt från mottagarantennens topp till sändarantennen, finns stora utsikter till att man genom lämplig inriktning av antennen kan utestänga de reflekterade vågorna och samtidigt reducera andra störningar, så att styrkeförhållandet mellan den önskade signalen och störningarna blir tillräckligt stort för att mottagningen skall bli fullt störningsfri. Det är givetvis ofta svårt att utföra antennanläggningen så att den uppfyller nu nämnda krav. Detta gäller särskilt för stora hyreshus. Om man installerar flera antennanläggningar på hustaket, uppkommer lätt reflexioner mellan antennerna med spökbilder som följd. Den bästa lösningen blir i dessa fall en centralantennanläggning för hela huset eller för ett helt kvarter. En sådan anläggning består av en enda antenn, från vilken går ut ett ledningssystem till anslutningskontakter för mottagarna. För mindre fastigheter med endast några få mottagningsplatser

blir anläggningen mycket enkel. För större antal mottagningsplatser blir det nödvändigt att mellan antennen och ledningssystemet inkoppla en förstärkare för att kompensera dämpningen i ledningssystemet. En televisionsmottagare behöver nämligen alltid en viss mängd tillförd radioenergi för att störningar som alstras i elektronrören och kopplingselementen skall undertryckas. I närheten av en sändarstation kan fältstyrkan vara så stor att det blir möjligt att med en inomhusantenn — ofta inbyggd i mottagaren — uppfånga den nödvändiga radioenergien. Mottagningen blir under sådana förhållanden huvudsakligen hänvisad till reflekterade vågor. Det kan då bli svårt att placera antennen eller mottagaren så att bilderna blir fria från spökbilder. Lyckas man finna en placering för antennen eller mottagaren som är tekniskt riktig, är det inte säkert att den kan accepteras av möbleringsskäl. F r å n antennen överförs radioenergien via en matarledning av speciellt utförande till mottagaren. Det är viktigt att ledningens elektriska egenskaper överensstämmer ined antennens och mottagarens, eljest kan antennanläggningen själv ge upphov till spökbilder. Mottagningsantennens konstruktion och placering är av så avgörande betydelse för kvaliteten hos bilderna, att det alltid lönar mödan och kostnaderna att installera en god antenn. En inomhusantenn kostar ungefär 25 —30 kr i inköp; den kräver inga installationskostnader. En utomhusantenn av genomsnittstyp för montage på taket eller skorstenen till en villa kostar ungefår 100—125 kr inklusive matarledning och installation. I närheten av en sändarstation, där fältstyrkevärdet kan uppgå till 10 000 aV/m eller mera, kan en sådan antenn mata upp till 5 mottagare utan förstärkare. Vid större anläggning-

ar för 30—40 mottagare måste man ha en förstärkare mellan antennen och ledningssystemet. Kostnaden blir då ungefär 30—40 kr per mottagarplats. Man måste räkna med att matarledningen kanske får bytas ut efter några år och att antennen helst bör tillses varje år, så att inte rostbildning och dåliga kontakter kan bli orsak till störningar.

~7

Televisionsmottagaren Sändningen av bild och ljud sker på skilda våglängder. Televisionsmottagaren måste därför konstrueras som en dubbelmottagare med en del som slutar med ett bildrör för bildåtergivningen och en del som slutar med en högtalare för ljudåtergivningen. Rörantalet blir betydligt större än i en vanlig rundradiomottagare. Man kan emellertid nedbringa antalet rör genom att utnyttja vissa av dem gemensamt i båda motlagardelarna. Antalet radiorör i en rundradiomottagare brukar hålla sig mellan 4 och 8, i en televisionsmottagare mellan 16 och 25. Alla rör i televisionsmottagaren utom bildröret är vanliga, små rör av samma typer som i en rundradiomottagare. Bildröret däremot är speciellt både i fråga om storleken och det elektriska utförandet. Bildytan i mottagaren bestäms helt av storleken av bildröret. Bildskärmen kan vara antingen cirkulär eller rektangulär. Förhållandet mellan bildens bredd och höjd är 4 : 3 eller detsamma som för biografbilden. Bildstorleken hos mottagaren anges i allmänhet i engelska tum, där tumtalet avser diametern på en cirkulär bildskärm. Utvecklingen har under åren gått mot allt större bildformat. Under de första åren i USA och Storbritannien nöjde man sig ofta med 9 tums bildrör, dvs en bild om ca 14 x 18 cm. Numera är de

Centralanläggning för televisions- och rundradiomottag ning. De horisontala spröten är televisionsantennen; den vertikala delen är rundradioantenn för lång-, mellan- och kortvåg. Från antennförstärkarna kan television och rundradio distribueras till lägenheterna över en gemensam matarledning.

vanligaste bildrörsdiametrarna 14, 17 och 21 tum, motsvarande bilder om ca 21 x 28, 26 X 35 och 32 x 43 cm. Bildrörets längd är ungefär lika med dess diameter. Televisionsapparatens ytterdimensioner bestäms huvudsakligen av bildrörets storlek. Man uppnår av praktiska skäl tämligen snart en gräns för denna storlek. Om den överstiger 30 tum, kan det bli svårt att få in mottagaren genom dörröppningen till en vanlig bostadslägenhet. För att åstadkomma större bilder används projektionsbildrör. Ett sådant rör är uppbyggt på ungefär samma sätt som

28 ett vanligt bildrör men diametern är endast några få tum. Genom att tillföra röret mycket hög spänning, 10 000— 50 000 volt, kan man uppnå så stor ljusintensitet att bilden genom spegelanordningar i mottagaren kan förstoras och projiceras på en separat skärm. Man kan med en projektionsmottagare komma upp till samma bildstorlek som på en biograf. Ljusstyrkan kan emellertid inte ännu mäta sig med biografbildens. Projektionsmottagarna ger oftast ljussvagare bilder än direktbildsmottagarna, men de ger i gengäld som regel kontrastrikare bilder vid vanlig rumsbelysning. Mottagartypen har inte vunnit någon större marknad, i varje fall inte i USA. I Storbritannien tillverkar ett 15-tal firmor projektionsmottagare. De är av två principiellt olika typer. Den ena projicerar bilden direkt mot en separat skärm på samma sätt som en filmprojektor. Den vanligaste bildstorleken för denna apparattyp är 90 x 120 cm. I den andra typen projiceras bilden på baksidan av en i apparaten inbyggd genomskinlig skärm. Den vanligaste bildstorleken för dessa mottagare är ca 38 X 50 cm. Mottagarna tillverkas endast i golvmodell. Projektionsmottagare av de nu nämnda typerna torde bli lämpliga för skolbruk. Priset på brittiska projektionsmottagare är för närvarande ungefär 3 000 kr. Större projektionsmottagare för stora samlingslokaler, biografer och liknande tillverkas av amerikanska och europeiska firmor. Bildstorlekarna varierar mellan 90 x 120 cm och 5,5 x 7,3 m. I detta sammanhang kan nämnas, att ett av skälen till det höga antalet linjer — 819 — i det franska televisionssystemet är att man i Frankrike räknat med att projektionsmottagare skall bli vanliga. Man anser nämligen att en televisionsmottagare ställer sig så dyr i an-

skaffning, att stora delar av befolkningen inom de lägre inkomstklasserna inte kan köpa sig egna sådana. Om televisionen inte skall bli en lyx förbehållen de mera välsituerade är det nödvändigt att underlätta utnyttjandet av projektionsmottagare, som kan användas för kollektiv mottagning. En jämförelse med bildkvaliteten hos filmen ligger nära till hands vid storbildsprojektion och televisionsbilden bör därför ha ett högt linjetal för att kvalitetsskillnaden inte skall bli alltför markant. Direktbildsmottagare tillverkas i både bords- och golvmodeller. I USA säljs f. n. ungefär lika mycket av båda modellerna. Utvecklingen går emellertid mot att golvmodellerna blir vanligare trots att de är dyrare. I Sverige är priset för en mottagare med 17 tums bildrör för närvarande i bordsmodell omkring 1 600 kr och i golvmodell omkring 2 100 kr. Anskaffnings- och årskostnaderna för televisionsmottagaren behandlas närmare i kap. XIV. Televisionsmottagaren är naturligtvis betydligt mera komplicerad än rundradiomottagaren och har många flera inställningsrattar än denna. Lyckligtvis kan de flesta inställningarna fixeras redan vid mottagarens installation och behöver i regel sedan mycket sällan ändras. Televisionsmottagaren har liksom rundradiomottagaren en ratt för inställning av våglängden. Då det inte blir fråga om mer än en station, kan denna ratt inställas en gång för alla. Två rattar avsedda för inställning av bredd och höjd hos bilden behöver mycket sällan röras. Detsamma gäller ratten för bildskärpan. De nu nämnda rattarna placeras ofta på mottagarens baksida. För bildens stabilisering erfordras två justeringsrattar, som visserligen inte heller behöver röras så ofta men som dock bör vara relativt lätt åtkomliga. De pla-

29 ceras därför på framsidan. Övriga rattar — för reglering av ljudstyrka, ljudets klangfärg, ljusstyrka, kontrastinnehåll — samt strömbrytaren är också placerade på framsidan. Dessa rattar används vid den dagliga inställningen av apparaten. Televisionsmottagaren fordrar en omsorgsfullare installation än rundradiomottagaren. Det är därför i allmänhet bäst att för installation och injustering av antenn och mottagare anlita en fackman, som dessutom kan lämna värdefulla råd för mottagarens användning och skötsel.

Kombinationsmottagare television

och

för

rundradio

Inom radiohandeln i vårt land har man de senaste åren kunnat konstatera en viss återhållsamhet beträffande inköp av rundradiomottagare av de medelstora typerna. Anledningarna härtill kan naturligtvis vara många, men man har velat göra gällande att den mest betydande orsaken skulle vara, att allmänheten har önskat vänta med nyanskaffningar, tills televisionen kommer, för att då köpa mottagare, som kan användas för både television och r u n d r a d i o . Det är ganska naturligt att sådana synpunkter anläggs på nyanskaffningen av mottagare. Industrien har i de flesta länder där televisionen redan är införd eller är aktuell undersökt möjligheten att tillverka kombinationsmottagare till rimliga priser. Man kan därvid tänka sig två typer av kombinationsapparater. Den ena utgör en kombination av en rundradiomottagare för långvåg och mellanvåg med en televisionsmottagare. Apparaten innehåller då praktiskt taget två kompletta mottagare. Endast lådan, högtalaren och ett fåtal radiorör blir gemen-

samma. Man har i Frankrike försökt lansera en sådan typ av mottagare. För att den inte skulle få för stora dimensioner använde man samma låda som till mottagare för enbart television i samma prisklass. Genom att välja ett mindre bildrör erhöll man ändå plats för rundradiomottagaren. Kombinationsapparaten hade emellertid ingen framgång, utan allmänheten föredrog den större bildytan hos mottagare för enbart television framför kombinationsmöjligheten. Den andra typen utgör en kombination av en mottagare för ultrakortvågsrundradio och en televisionsmottagare. Då såväl rundradiodelen som televisionsdelen i en sådan mottagare är utförda för ultrakortvåg, kan man utnyttja större delar av apparaten gemensamt än i den nyss nämnda kombinationstypen. I de länder där man har infört ultrakortvågsrundradio har man försökt lansera mottagare av denna typ. Inte heller den har haft någon nämnvärd framgång. Skälen härtill har varit flera. Den mest ekonomiska konstruktionen av televisionsmottagare förutsätter för sin funktion samtidig närvaro av både ljudsändarens och bildsändarens bärvågor. Om en av dem bortfaller, fungerar varken ljuddelen eller bilddelen. Vid rundradiosändning används endast en bärvåg, varför det blir nödvändigt att förse mottagaren med en lokal oscillator som alstrar den felande bärvågen. Frekvensstabiliteten hos en sådan oscillator måste vara mycket hög, något som naturligtvis ger sig tillkänna i mottagarpriset. Men betydelsefullare är att man för rundradiomottagningen måste använda 4 å 5 gånger så många rör som är nödvändigt för en enkel rundradiomottagare och att effektförbrukningen är 3 å 4 gånger så stor. Man har också framfört tanken att utnyttja televisionsstationens ljudsändare

30 för sändning av rundradioprogram under den tid tclevisionssändning inte pågår. Det blir då inte nödvändigt att anskaffa en kombinationsmottagare för rundradiomottagningen. Eftersom televisionsmottagaren kräver två bärvågor för att fungera även för enbart ljud, måste televisionsstationens båda sändare köras även vid enbart rundradiosändning. De ökade sändarkostnaderna betyder kanske inte så mycket. De stora rör- och strömkostnaderna för mottagarna betyder desto mer. Ett annat skäl — och kanske det viktigaste — som talar mot kombinationsmottagare är, att även om televisionssändningarna sannolikt endast kommer att pågå några få timmar per kväll, kommer de att äga rum under rundradions bästa lyssnartid. Det blir då säkerligen otillräckligt att ha endast en mottagare, som framtvingar ett antingen—eller. Utländska erfarenheter har visat att allmänheten föredrar både—och. Abonnemangstelevision I USA har sedan några år tillbaka flera företag experimenterat med en metod att sända televisionsprogram trådlöst på ett sådant sätt, att programmet blir tillgängligt endast för dem, som erlägger en viss avgift. Denna form av televisionsverksamhet kallas abonnemangstelevision. Med en relativt enkel apparatur på sändarstationen tillför man de utgående signalerna extra informationer enligt ett visst chiffer, som resulterar i att bilderna i en vanlig mottagare blir instabila — de hoppar upp och ned — och att ljudet blir omöjligt att förstå. Mottagaren förses med en liten tillsatsapparat som kan dechiffrera de extra informationerna och låta dem inverka på de inkommande signalerna så, att bilden åter blir stabil och ljudkvaliteten

återställs. Dechiffreringstillsatsen gör emellertid inte sin tjänst med mindre än att abonnenten erlägger en viss avgift. Avgiften kan antingen tas upp direkt genom att tillsatsapparaten innehåller en myntautomat eller så att abonnenten i tillsatsen sticker in ett hålkort med speciell klippning för varje program. Korten kan köpas i tidningskiosker eller liknande försäljningsställen. Ännu ett sätt är att abonnenten erhåller vissa impulser via telefonledningen. Han måste därvid på telefonstationen beställa sändning av impulserna för önskat program. Dechiffreringsimpulserna kan överföras utan att de stör telefonsamtalen eller vice versa. Metoden förutsätter emellertid att abonnenten har telefon och kräver omfattande anordningar på telefonstationen. Debiteringen fordrar dessutom sin särskilda organisation. Ett försök med abonnemangstelevision har under tre månaders tid anordnats av ett företag i Chicago med 300 deltagande familjer. Programmen bestod av spelfilmer som just hade slutspelats på biograferna. Avgiften per filmprogram var en dollar. Resultatet av verksamheten har varit sådant, att företaget har gjort framställning hos FCC om koncession för abonnemangstelevision.

Televisionens tekniska vidareutveckling

Den tekniska utvecklingen på televisionsområdet har efter krigets slut gått snabbt framåt. Den produktionstekniska apparaturen befinner sig endast i början av sin utveckling. Stora summor offras på utvecklingen av nya kamerarör i syfte att minska deras dimensioner, öka deras ljuskänslighet och livslängd, förbättra kontrastområdet osv. Kamerorna är ännu för stora för att vara tillräckligt lätthan-

31 terliga, särskilt för utomhustagningar. Goda utsikter finns för att dimensionerna skall kunna nedbringas avsevärt. Man kan vänta att radiorören i televisionskameror och viss hjälpapparatur kominer att ersättas av transistorer — den senaste stora nyheten på elektronikens område — varigenom apparaturens dimensioner, strömförbrukning och värmeutveckling kan minskas och driftsäkerheten ökas. Televisionens programproduktion måste, som tidigare framhållits, räkna med inspelade program i stor utsträckning. Det är därför ett starkt önskemål att finna ett tillvägagångssätt att snabbt och billigt registrera programmet. Försök pågår med elektrisk registrering av bildinformationerna på magnetofonband. Sedan programmet avspelats, avmagnetiseras bandet och kan därpå ånyo användas. De tekniska svårigheterna är stora, men man har redan uppnått goda resultat. Även om åtskilligt arbete återstår, torde det därför inte dröja länge, innan magnetofoninspelning blir en vanlig metod för inspelning av televisionsprogram. Metoden kan användas för såväl program i färg som i svart-vitt. Den distributionstekniska apparaturen — programförbindelser och sändare — utvecklas alltjämt vidare, även om den företrädesvis bygger på en sedan länge utvecklad och stabiliserad teknik. Radiolänkapparaturen kan väntas undergå den snabbaste utvecklingen. Utvecklingen inom mottagartekniken kommer väl närmast att beröra bildrören och alldeles särskilt bildrören för

färgmottagare. Huruvida transistorer kommer att användas i televisionsmottagare inom de närmaste åren är svårt att förutse. Det måste dock anses troligt att transistorerna till en början kommer att ställa sig för dyra för ändamålet. Strömbesparingen blir ej tillräcklig för att motivera merkostnaden. För produktion av televisionsprogram i färg fordras andra kamerautrustningar, filmavspelningsapparater osv än de som nu används för svart-vita bilder. Introduktionen av färgtelevision kommer därför att kräva nyanskaffning av produktionsapparatur i betydande omfattning. Färgtelevision ställer större krav på både programförbindelser och sändarapparatur än den svart-vita televisionen. En del ändringar av apparaturen blir ofrånkomliga när färgtelevisionen en gång införs, men om man vid anläggningen av programförbindelserna och sändarna gör förberedelser för kommande sändningar i färg, kan färgtelevisionen införas utan större nyinvesteringar i distributionsnätet. En svårighet vid dessa förberedelser ligger dock däri att man ännu inte har diskuterat en internationell standard för färgtelevision. Det i USA introducerade elektroniska färgtelevisionssystemet är inte det enda tänkbara. Andra lösningar har övervägts. Frågan om en internationell standard för färgtelevision kommer att tas upp till behandling av CCIR, och det föreligger stora möjligheter till en snar behandling av frågan.

32 Tabell 1. Svenska televisionsstationer Station

Arvidsjaur Boden Bollnäs Borlänge Borås Bäckefors Dorotea Emmaboda Gällivare Gävle Göteborg Halmstad Haparanda Hälsingborg Härnösand Hörby Kalmar Karlskrona Karlstad Kiruna Linköping Luleå Lycksele Malmö Mora Motala Norrköping Nässjö Pajala Skellefteå Skövde Sollefteå Stensele Stockholm Sundsvall Sunne Sveg Uddevalla Uppsala Varberg Visby Vänersborg Vännäs Västervik Västerås Växjö Ange Örebro Örnsköldsvik Östersund

enligt Stockholmsplanen

1952 Frekvens Mp/s Bild

Ljud

Utstrålad effekt kW Bild Ljud

175,25 62,25 182,25 210,25 182,25 196,25 203,25 196,25 203,25 203,25 203,25 189,25 196,25 203,25 210,25 48,25 62,25 203,25 175,25 182,25 203,25 210,25 196,25 210,25 196,25 189,25 175,25 210,25 189,25 182,25 55,25 189,25 210,25 62,25 175,25 189,25 55,25 48,25 182,25 210,25 203,25 189,25 48,25 182,25 196,25 175,25 196,25 48,25 182,25 62,25

180,75 67,75 187,75 215,75 187,75 201,75 208,75 201,75 208,75 208,75 208,75 194,75 201,75 208,75 215,75 53,75 67,75 208,75 180,75 187,75 208,75 215,75 201,75 215,75 201,75 194,75 180,75 215,75 194,75 187,75 60,75 194,75 215,75 67,75 180,75 194,75 60,75 53,75 187,75 215,75 208,75 194,75 53,75 187,75 201,75 180,75 201,75 53,75 187,75 67,75

60 60 60 60 3 60 60 60 60 60 60 60 60 1 3 100 1 1 1 60 1 1 3 1 1 3 60 60 60 10 60 60 60 60 60 60 60 1 3 1 60 1 60 60 10 3 3 60 3 60

15 15 15 15 1 15 15 15 15 15 15 15 15 0,3 1 25 0,3 0,3 0,3 15 0,3 0,3 1 0,3 0,3 1 15 15 15 3 15 15 15 15 15 15 15 0,3 1 0,3 15 0,3 15 15 3 1 1 15 1 15

Prov på koaxialkabel. Av tvärsnittet framgår att kabeln innehåller fyra tuber. Till vänster har två av tuberna frilagts. Den ena har skurits upp för att visa innerledaren och de ringformiga isolatorerna.

Km mm

Antennanläggningen på en av de sju mellanstationerna för radiolänken Manchester —Kirk o'Shoits. Om uppställningsplatsen ligger tillräckligt högt blir antenntornen enkla och billiga.

Sändarstation för television. I maslens lopp sitter televisionsantennen och omedelbart under denna en cylinderformad antenn för ultrakortvågs-rundradio. I bakgrunden en reservanlennanläggning. (Kirk o'Shotts. Skottland.)

Exempel på svenskbyggda televisionsmottagare som finns i marknaden hösten 1954. I mitten visas en mottagare uttagen ur sin låda. Mottagarens dimensioner bestäms huvudsakligen av bildrörets storlek.

KAPITEL

II

Televisionsfrågans utveckling i vårt land

1943 års rundradioutredning

Nämnden för televisionsforskning

I sitt den 9 januari 1946 avgivna betänkande angående rundradion i Sverige (SOU 1946:1) berörde 1943 års rundradioutredning i korthet frågan om televisionen och framtidsutsikterna för denna. Utredningen påpekade att en televisionssändare har en mycket begränsad räckvidd, varför problemet att ge svenska folket möjlighet att ta emot television måste bli mera komplicerat än motsvarande problem för rundradions vidkommande. Programkostnaderna för televisionen kunde vidare väntas bli mycket höga. Åtskilliga svårigheter i tekniskt eller programmässigt hänseende återstode att övervinna, innan televisionen kunde införas i Sverige med dess säregna geografiska och demografiska förhållanden. Utredningen rekommenderade telestyrelsen och Radiotjänst att genom studium av den tekniska litteraturen och kontakt med utlandet följa utvecklingen och skaffa sig en klar uppfattning om när den tidpunkt var inne, då frågan om försökssändningar för televisionsändamål borde upptas. För egen del ansåg utredningen att denna tidpunkt sannolikt inte komme att infalla under de närmaste åren, då säkerligen mycket komme att hända på televisionsområdet inom de länder, som hade tekniska och ekonomiska resurser att genomföra de dyrbara experimenten med den nya tekniken.

Våren 1947 upptogs kontakter mellan försvarets forskningsanstalt, tekniska högskolan, telestyrelsen, Telefonaktiebolaget L M Ericsson och statens tekniska forskningsråd för diskussion av frågan om hur utvecklingsarbetet på televisionsområdet — i första h a n d ett studium av de rent tekniska problemen — borde organiseras i vårt land. Ett starkt positivt intresse konstaterades och det beslöts att telestyrelsen hösten 1947 skulle sammankalla till vidare överläggningar i frågan.

3—409344

Vid det sammanträde, som med anledning därav kom till stånd den 25 oktober 1947, beslöt de fyra förstnämnda att gemensamt påbörja en forskningsverksamhet inom televisionsområdet. Arbetet skulle närmast inriktas på att studera hur man med hänsyn till svenska förhållanden borde tekniskt ordna television inom en lokal area. Ett samarbetsorgan — Nämnden för televisionsforskning — tillsattes med uppgift att förmedla kontakten mellan intressenterna och de med forskningsarbetet direkt sysselsatta samt h a n d h a löpande frågor. Nämnden skulle även svara för samarbetet med radioindustrien. Telefonaktiebolaget L M Ericsson förklarade sig villigt att till nämndens förfogande ställa erforderlig utrustning för televisionsforskning intill ett belopp av 250 000 kr, varvid materielen, till vilken bolaget förbehöll sig äganderätt, fick disponeras

34 så länge densamma behövde användas för det avsedda ändamålet eller för av statlig myndighet anordnade reguljära televisionssändningar. De övriga intressenterna utfäste sig att lämna bidrag, antingen kontant eller, vad tekniska högskolan beträffade, i form av lokaler och andra naturaprestationer. Våren 1949 kompletterades nämnden med representanter för Radiotjänst och för en till organisationen Sveriges radioleverantörer ansluten grupp radiofabrikanter, bestående av de fem firmorna Svenska Aktiebolaget Gasaccumulator, Aktiebolaget Gylling & Co., Luxor Radio Aktiebolag, Svenska Aktiebolaget Philips samt Svenska Radioaktiebolaget. Ett antal ingenjörer och radiotekniker anställdes av nämnden och televisionsapparatur inköptes eller tillverkades i egen regi. Bl. a. tillverkades upptagningsapparatur för film och stillbilder, mätutrustning, kontrollmottagare samt två kompletta televisionssändare, uppställda på tekniska högskolan i Stockholm. Den ena sändaren, som var färdig i slutet av 1948, är på 1 kW utstrålad effekt och arbetar inom band I; den andra sändaren, som var färdig i slutet av 1951, är på 25 kW utstrålad effekt och arbetar inom band III. En första demonstration av nämndens apparatur för pressen och radioindustrien ägde r u m den 2 juni 1949, då Radiotjänst o r d n a d e ett enkelt program avsett att belysa televisionens olika möjligheter. Med nämndens sändare har företagits olika provsändningar för att studera utbrednings- och störningsförhållanden m. m. Till tjänst för utvecklings- och konstruktionsarbeten inom radioindustrien har sedan 1951 ordnats regelbundna sändningar under 2—5 timmar per vecka, huvudsakligen bestående av provbilder och film. Även vissa särskilt ar-

rangerade program har sänts. Som exempel kan nämnas ett försöksprogram med skoltelevision, som anordnades av Radiotjänst i samarbete med skolöverstyrelsen den 11 december 1951. En mera omfattande sändningsverksamhet har förekommit under tiden 17—23 maj 1954, då en av Aktiebolaget SandrewAteljéerna i Stockholm producerad serie försöksprogram om sammanlagt 25 timmar sändes över nämndens anläggning. Nämnden har följt den internationella rådgivande radiokommitténs (CCIR) arbete på en internationell standardisering inom televisionsområdet. F ö r sina försök har nämnden använt 625-linjersystemet, som numera har antagits av bl. a. Sverige. Nämndens apparatur har disponerats för experiment, som har avsett att undersöka televisionens användbarhet för olika specialuppgifter, t. ex. medicinska ändamål. Vidare har inom nämnden bedrivits tekniska utredningsarbeten, omfattande bl. a. systemstandard och olika mottagarfrågor. I samarbete med Svenska elektriska materielkontrollanstalten har utarbetats ett förslag till säkerhetsbestämmelser för televisionsmottagare (SEMKO 6C-1952), som h a r godkänts av kommerskollegium den 30 maj 1952. Nämnden har även utarbetat ett förslag till svensk terminologi på televisionsområdet, vilket h a r legat till grund för Svenska elektrotekniska normer (SEN R 4203), »Grundläggande begrepp, benämningar och data för telefaksimil och television». Nämndens arbetsgrupp, vilken när den var som störst omfattade nio man, avvecklades fr. o. m. den 1 januari 1952. Därefter h a r endast en tekniker varit anställd för drift och underhåll av materielen. F r a m till den 30 juni 1954 hade nämn-

35 dens verksamhet dragit en kostnad av inalles 795 000 kr, ungefär lika fördelad på industrien och de statliga intressenterna.

Radiotjänst

Radiotjänst h a r i överensstämmelse med 1943 års rundradioutrednings rekommendationer på olika sätt följt utvecklingen på televisionsområdet. Bolagets styrelse tillsatte sålunda år 1948 Radiotjänsts televisionskommitté med uppdrag att hålla sig å jour med problemen i samband med televisionens programproduktion samt göra sig förtrogen med de tekniska och programmässiga frågor, som där uppställer sig. Kommittén skulle vidare följa de ekonomiska, administrativa och juridiska spörsmålen, arbeta i kontakt med Nämnden för televisionsforskning samt svara för försöksverksamheten på televisionsområdet inom Radiotjänst. Kommittén har under de gångna åren systematiskt samlat material angående televisionen i utlandet. Konkreta programplaner för en successivt mera omfattande försöksdrift h a r utarbetats och kostnadsberäknats. Sedan våren 1949 h a r Radiotjänst varit representerat i Nämnden för televisionsforskning. De demonstrationsprogram, som varje vecka har sänts till radioindustriens tjänst, h a r sedan juni 1953 i stort sett arrangerats av Radiotjänst. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 november 1949 framhöll Radiotjänsts styrelse, att i de länder, där televisionssändningar dagligen förekom, aktningsv ä r d a resultat hade uppnåtts och att televisionen var en kulturfaktor att räkna med. Styrelsen ansåg därför tidpunkten vara inne att till diskussion uppta frågan om televisionens framtida organisation i vårt land. Därvid förut-

satte styrelsen, att Kungl. Maj:t komme att till Radiotjänst, i likhet med vad som tidigare hade skett beträffande rundradion, upplåta ensamrätten till televisionens programtjänst. Då denna programtjänst i god tid måste förberedas, hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t snarast måtte fatta principbeslut om upplåtelse åt Radiotjänst av televisionens programverksamhet. I yttranden över denna skrivelse tillstyrkte försvarsstaben och statskontoret Radiotjänsts hemställan. Telestyrelsen hemställde i utlåtande den 10 februari 1951 att Radiotjänsts framställning jämte ett från Nämnden för televisionsforskning infordrat yttrande måtte överlämnas till de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 januari 1951 tillkallade sakkunniga för utredning rör a n d e televisionen, att av dem tas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. I sitt yttrande framhöll nämnden bl. a. följande. Televisionen har, enligt vad erfarenheten visat i andra länder, program- och arbetsuppgifter vilka i mycket sammanfalla med rundradions. Det förefaller därför naturligt att i framtiden icke skilja rundradion och televisionen från varandra. Av rent praktiska skäl torde det även ligga nära till hands att när det gäller att bygga upp televisionens programtjänst tillvarata de erfarenheter, Radiotjänst samlat under sin tjugufemåriga rundradioverksamhet, samt att i den utsträckning det är möjligt utnyttja bolagets organisation och personal. Även om mycket sålunda talar för att Radiotjänst bör omhänderhava televisionens programtjänst, synes det dock nämnden svårt att redan nu göra ett slutgiltigt uttalande därom. Nämnden räknar emellertid med Radiotjänsts medverkan i den fortsatta försöksverksamheten. Den för de västeuropeiska rundradioföretagen gemensamma europeiska rundradiounionen (Union européenne de radiodiffusion, UER) har sedan 1950 upptagit internationella televisionsfrågor till behandling. Programfrågor har

36 sålunda behandlats inom UER. Därjämte har såväl juridiska som ekonomiska och tekniska problem av stor räckvidd uppställt sig. I egenskap av medlem i UER h a r Radiotjänst deltagit i behandlingen av de spörsmål berörande televisionen, som har upptagits på organisationens arbetsprogram.

Telestyrelsen

Under åberopande av vad 1943 års rundradioutredning framhållit om önskvärdheten av att kontakt hölls med televisionsutvecklingen utomlands utverkade telestyrelsen ett bemyndigande av Kungl. Maj:t den 29 mars 1946 att av radiolicensmedel ställa ett belopp om 2 000 dollar till Sverige-Amerika Stiftelsens förfogande för två stipendier å vartdera 1 000 dollar till stipendiater, som hade för avsikt att i USA idka teletekniska studier, företrädesvis inom televisionsområdet. De båda ingenjörer, som erhöll dessa stipendier, anställdes sedermera som ledare för Nämndens för televisionsforskning arbetsgrupp. Telestyrelsen har vidare aktivt deltagit i det standardiseringsarbete på televisionsområdet, vilket har bedrivits inom CCIR. I sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 augusti 1950 angående investeringsanslag för televerket för budgetåret 1951/52 anhöll telestyrelsen, efter samråd med Radiotjänst, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att anvisa ett investeringsanslag av 2,2 milj. kr till en försöksanläggning för television i Stockholm. I motiveringen till förslaget anförde styrelsen att den dittills hade ansett sig böra inta en avvaktande hållning till televisionen bl. a. på grund av den osäkerhet som hade rått i fråga om det televisionssystem, som kunde väntas bli mera allmänt antaget som standard. Ar-

betet inom CCIR kunde visserligen — enligt vad man redan då kunde ta för avgjort — inte väntas resultera i någon enhetlig standard, men styrelsen ansåg dock att man kunde skönja konturerna till en standardisering, som komme att omfatta en mycket stor del av världen. Vad våglängdsfrågan beträffade, kunde några reguljära televisionsnät för länderna på den europeiska kontinenten inte slutgiltigt planeras, förrän en särskild konferens hade gjort upp en plan för fördelning av de för televisionsändamål tillgängliga våglängderna. Även om ytterligare överväganden sålunda återstod, innan alla data för televisionssystemet kunde anses vara fastställda, hade enligt styrelsens åsikt de tekniska premisserna dock klarnat så, att det syntes som om tidpunkten var inne att påbörja mera ordnade televisionsförsök i Sverige. Ändamålet därmed skulle vara att skaffa underlag för ett kommande ställningstagande till frågan om hur televisionsverksamheten borde organiseras på längre sikt i vårt land. Styrelsen var inte beredd att då framlägga förslag beträffande finansieringen av driftkostnaderna inklusive kostnaderna för anläggningskapitalets förräntning och amortering. Även den viktiga frågan om programverksamheten krävde omsorgsfulla överväganden. I yttrande till Kungl. Maj:t den 7 november 1950 över styrelsens hemställan anförde Radiotjänst bl. a. att det måste anses vara av yttersta vikt att försök igångsattes. Radiotjänst förklarade sig vara berett att, i överensstämmelse med av riksdagen godkända principer för den nuvarande rundradion, svara för programskapandet i dess helhet, konstnärligt och tekniskt. Radiotjänst var även berett att igångsätta programförsök så snart tekniska och ekonomiska förutsättningar härför fanns.

37 Något investeringsanslag för televisionsändamål upptogs inte i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag. Chefen för kommunikationsdepartementet framhöll, att innan ståndpunkt togs till frågan om formen och tiden för televisionens införande i Sverige, borde de ekonomiska förutsättningarna härför närmare utredas samt televisionens betydelse i olika hänseenden klarläggas. Han avsåg att hemställa om Kungl. Maj:ts bemyndigande att för ändamålet tillkalla särskilda utredningsmän. Om utredningsarbetet skulle kräva, att särskild apparatur anskaffades för försök av olika slag, borde utredningsmännen hos Kungl. Maj:t göra framställning härom.

Motion vid 1951 års riksdag

Televisionsfrågan blev vid 1951 års riksdag föremål för en motion i andra kammaren (II: 73), vari hemställdes, att riksdagen måtte anvisa ett anslag av 300 000 kr för budgetåret 1951/52 att användas för experimentell programverksamhet på televisionens område. Motionären anförde bl. a. att vissa centrala televisionsproblem torde kunna upptas till granskning och praktisk prövning utan att medföra några mera anmärkningsvärda utgifter. Då de tekniska faktorerna för televisionens vidkommande i stort sett torde vara givna, fanns anledning att fästa särskild vikt vid det innehåll och den utformning som själva programverksamheten borde få. Tiden syntes vara inne för en försöksverksamhet, som, förslagsvis bedriven av Radiotjänst, måste anses vara av mycket stor betydelse för den inhemska radio- och televisionsindustrien. I sitt utlåtande nr 9 erinrade statsutskottet om att den av departementschefen förutskickade utredningen tillsatts. De av motionären berörda spörsmålen

komme att upptas till behandling av utredningen, som även förutsatts k u n n a erhålla särskilda medel för anskaffning av försöksapparatur. Med hänsyn till angivna omständigheter ansåg sig utskottet inte böra tillstyrka bifall till motionen. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets förslag.

Televisionsutredningens förslag till försöksverksamhet

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 29 oktober 1952 framlade vi ett förslag till en försöksverksamhet på televisionsområdet. Efter att inledningsvis ha erinrat om telestyrelsens hemställan den 31 augusti 1950 om ett investeringsanslag till en försöksanläggning för television, anförde vi, att sedan styrelsens framställning ingavs, hade frågan om val av sändningssystem för television avgjorts för Sveriges del. Vidare hade en våglängdsplan för televisionsstationer i Europa utarbetats. Några betänkligheter av teknisk natur mot en televisionstjänst i vårt land behövde därför inte föreligga. Däremot fanns det en rad andra faktorer, som var mera svårbedömbara, nämligen finansiella, programmässiga och organisatoriska problem, till vilka man måste ta hänsyn vid utformningen av en svensk televisionstjänst. Före ett slutligt ställningstagande till dessa spörsmål behövdes vissa praktiska erfarenheter från vårt eget land; inte minst gällde det att få en uppfattning om h u r televisionen kunde komma att slå igenom och att få fram allmänhetens omdöme på åtskilliga punkter. Sådana erfarenheter kunde endast samlas genom en på tämligen bred bas upplagd svensk försöksverksamhet. I fråga om programverksamheten

38 framhöll vi att det måste anses vara uteslutet att börja en televisionstjänst från samma enkla utgångsnivå, programmässigt sett, som var tillräcklig vid rundradions start. Rundradions snabba utveckling under de första åren berodde till en stor del på att allmänhetens intresse stimulerades av det tekniska underverk den nya företeelsen innebar. Sedan dess hade rundradio och ljudfilm ingått i det allmänna medvetandet som alldagliga ting. Televisionen i och för sig torde därför inte bli samma sensation som rundradion på sin tid var. Vidare komme såväl televisionsmottagaren som televisionslicensen att kosta betydligt mera än vad rundradions kristallmottagare och licens gjorde. Slutligen krävde televisionen större aktivitet av åskådaren än rundradion av lyssnaren. En försöksverksamhet måste sättas igång i tillräckligt stor skala för att appellera till publikens intresse och ge ett kontinuerligt stegrat deltagareantal, vilket var nödvändigt, om man skulle kunna få en ekonomisk grund för en fortsatt verksamhet. Stockholm borde väljas som plats för försöksverksamheten med hänsyn såväl till rörelsens ekonomi som till den omständigheten att man där lättast kunde anskaffa goda program. Man borde dock ha uppmärksamheten riktad på önskvärdheten av att även andra tätbefolkade områden så snart som möjligt tillgodosågs med television, varvid göteborgstrakten, Skåne etc. torde komma i fråga. Mottagarfrågan ansågs inte behöva bereda några bekymmer, då det kunde beräknas att man från den svenska radioindustrien och genom import kunde täcka behovet av televisionsmottagare. Förslaget gick ut på att teknisk apparatur för programproduktion skulle anskaffas i sådan omfattning, att man kunde göra goda studioprogram och utom-

husupptagningar samt sända film. För Stockholm föreslogs en sändare på 60 kW utstrålad effekt. För att ge tillfälle till försök med reläsändning av televisionsprogrammet skulle en mindre sändare uppställas i Uppsala. Försöksverksamheten var avsedd att ledas av televisionsutredningen, medan Radiotjänst och telestyrelsen skulle fungera som verkställande organ. Någon licensavgift för televisionsmottagare avsågs inte. Endast en mindre registreringsavgift skulle upptas under försöksperioden. Försöksverksamheten borde läggas så, att den gav oss möjlighet att besvara den i utredningsdirektiven uppställda frågan, huruvida andra inkomstkällor än licenser borde anlitas för televisionens finansiering. Under försökstiden borde även utrönas vilka möjligheter som kunde finnas för ett samarbete med de svenska filmintressena. Sändningstiden var avsedd att till en början begränsas till några timmar per vecka för att successivt utökas i den omfattning och den takt, som de tekniska och ekonomiska resurserna medgav. För försöksverksamheten och utredningsarbetet hade uppgjorts följande tidsschema. Första halvåret 1953: personalutbildning och interna försök börjar; 1 juli 1954: sändningar för allmänheten i Stockholm börjar; början av 1955: sändningar för allmänheten i Uppsala börjar; 30 september 1955: utredningens betänkande färdigt; 1956: riksdagsbehandling av televisionsfrågan; 1 juli 1956: reguljär televisionsverksamhet börjar. Investeringarna beräknades till 3 550 000 kr, fördelade med 3 100 000 kr på budgetåret 1953/54 och 450 000 kr på budgetåret 1954/55. Driftkostnaderna och kapitalkostnaderna (dvs ränta och avskrivning av

39 anläggningskapitalet) beräknades för budgetåret 1953/54 till 125 000 resp. 465 000 kr, för budgetåret 1954/55 till 900 000 resp. 565 000 kr och för budgetåret 1955/56 till 1 200 000 resp. 565 000 kr. De sammanlagda drift- och kapitalkostnaderna skulle alltså för ettvart av dessa budgetår uppgå till 590 000 resp. 1 465 000 och 1 765 000 kr. I förslaget underströks att om man startade en försöksverksamhet, kunde man av hänsyn till investeringarna i mottagningsanläggningar inte utan vidare lägga ned verksamheten, utan denna måste tänkas på ett eller annat sätt övergå i en reguljär televisionstjänst. Vi ansåg emellertid att det inte behövde råda någon tvekan om lönsamheten av en televisionsverksamhet i Stockholm. Förslaget innebar inte några ekonomiska risker för staten, då en fortsatt reguljär televisionstjänst tämligen snart skulle kunna återbetala de medel, som behövde tillskjutas för televisionens igångsättande. Skrivelsen utmynnade i hemställan att erforderliga medel skulle utverkas för den föreslagna försöksverksamheten. Förslaget remitterades av Kungl. Maj :t för yttrande till skolöverstyrelsen, statskontoret, telestyrelsen och Radiotjänst. Skolöverstyrelsen delade vår uppfattning att en försöksverksamhet var erforderlig och biträdde förslaget rörande försökens utformning. Statskontoret framhöll att, enär de ekonomiska konsekvenserna av förslagets genomförande inte kunde bedömas p å grundval av de verkställda undersökningarna, ämbetsverket inte fann sig k u n n a tillstyrka att förslaget lades till grund för proposition i ämnet. Telestyrelsen uttalade att förutsättningen för att televisionen skall bli en positiv faktor i vårt lands kulturella

och sociala liv är att programmet hålls på en hög nivå. Om det skulle visa sig att man antingen för verksamhetens finansiering behövde inkomster från reklam — en utveckling som styrelsen inte ansåg osannolik •—• eller att man av andra skäl ansåg sig böra upplåta tid i televisionen för kommersiella program, måste detta ske under former, som gjorde det möjligt att upprätthålla det allmänna kravet på en hög programstandard. Målet för den tekniska utbyggnaden borde vara att televisionen skulle komma så många som möjligt av landets invånare till godo. Styrelsen förmodade att om man syftade till ett landsomfattande televisionsnät, torde det bli ekonomiskt fördelaktigast att kombinera televisionsnätet med telegraf, telefon och rundradio. Om de fortsatta övervägandena gav vid handen, att en sådan kombination var den bästa lösningen av problemet att föra ut televisionen över Sverige, var styrelsen beredd att ställa televerkets resurser till förfogande för ändamålet. Detta gällde även under den föreslagna försöksverksamheten. Telestyrelsen anslöt sig till vår uppfattning att en försöksverksamhet var nödvändig, innan mera definitiva riktlinjer kunde uppdras för televisionen i Sverige. Några betänkligheter av teknisk natur mot att starta en sådan verksamhet fanns inte. Verksamheten borde inte få en alltför blygsam omfattning. Styrelsen hade intet att erinra mot försöksverksamhetens uppläggning. Investeringsanslag för ändamålet borde anvisas utöver den för televerket fastställda investeringsramen och borde sålunda inte föranleda att exempelvis arbetet på att förbättra rundradiodistributionen i vårt land hämmades. Styrelsen framhöll slutligen att rundradiorörelsen inte lämnade något överskott, som skulle kunna användas för televi-

40 sion i likhet med vad som var fallet i vissa andra länder. Det vore f. ö. principiellt oriktigt att ta i anspråk radiolicensmedel för television, så länge rundradion hade så många behov, som borde tillgodoses. Radiotjänst underströk vikten av att man vid försökssändningarna hade tillgång till så utbildad och erfaren personal som möjligt inte minst när det gällde programproduktionen. Utbildningen av personal borde därför igångsättas snarast möjligt. Sändningarna borde redan från början få en sådan omfattning och kvalitet, att ett tillräckligt intresse för televisionen skapades hos allmänheten. Utvecklingen av televisionen i Sverige borde ske etappvis, varvid etapperna borde planläggas så, att man skulle ha möjlighet att tillgodogöra sig gjorda erfarenheter och bedöma i vilken takt och på vilket sätt nästa etapp borde genomföras. Radiotjänst framhöll vidare att, oavsett om verksamheten komme att delvis finansieras genom betald reklam eller ej, var televisionsrörelsen av sådan betydelse, att dess programverksamhet borde ledas av ett enda ansvarigt företag. Erfarenheter från främmande länder gav också vid handen, att såväl rundradions som televisionens intressen bäst främjades om bådas programverksamhet handhades av samma företag. Slutligen utgick Radiotjänst ifrån att planerandet av televisionen i Sverige ej komme att försena realiserandet av dubbelprogram inom rundradion.

överlämnade sålunda en PM med vissa synpunkter på frågan om reklam i svensk television av den 1 december 1952, där föreningen bl. a. gav uttryck för sina tvivel om värdet av en experimentverksamhet i syfte att vinna erfarenhet av reklam och av reklamintressenter bekostade program. Detta gav Svenska annonsörers förening anledning att i skrivelse den 5 februari 1953 utveckla sin syn på reklamfrågan. Till dessa inlägg i debatten återkommer vi i kap. X. Vidare framförde Svenska radioindustriföreningen i en skrivelse den 31 januari 1953 sina åsikter om förslaget. Föreningen framhöll den stora betydelse tillverkningen av televisionsmottagare skulle få för den svenska radioindustrien, vilken, om de rätta förutsättningarna skapades, var beredd att möta dessa krav. En intensiv utvecklingsverksamhet på televisionsområdet pågick sålunda redan inom den svenska radioindustrien. En svensk televisionsproduktion, vilken måste anses vara nödvändig av flera skäl, måste baseras på en inhemsk marknad för televisionsmottagare. En sådan marknad uppstod inte förrän en fullgod programverksamhet kom till stånd. Föreningen rekommenderade därför igångsättande av försöksverksamheten.

Förslaget om försöksverksamhet föranledde vissa organisationer att till chefen för kommunikationsdepartementet framföra sina synpunkter på televisionsfrågan. Svenska tidning sutg ivareföreningen

Den 14 oktober 1953 ingavs till Kungl. Maj:t av ett konsortium en ansökning om koncession för televisionssändningar i Stockholm. Konsortiet utgjordes av fyra företag i radiobranschen, nämligen Luxor Radio Aktiebo-

Förslaget föranledde Kungl. Maj :ts beslut.

inte

något

Förslag om privat televisionsverksamhet i Stockholm

41 lag, Svenska Aktiebolaget Gasaccumulator, Svenska Aktiebolaget Philips och Svenska Radioaktiebolaget, samt Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund. Konsortiets ansökning gick ut på att ett för ändamålet bildat aktiebolag skulle få tillstånd att driva televisionsverksamhet i Stockholm intill dess att en av statsmakterna beslutad reguljär televisionsverksamhet igångsattes, dock minst intill utgången av år 1957. Verksamheten skulle bedrivas på kommersiell basis och huvudsakligen finansieras genom försäljning av programtid. Viss del av sändningstiden skulle dock reserveras för icke betalda program av allmän karaktär såsom journaler och reportage, kulturella program och undervisningsprogram, underhållning etc. Själva utsändningen skulle i sistnämnda fall bekostas av medel, som kom från de betalda programmen, men programproduktionen skulle betalas av t. ex. Radiotjänst, skolöverstyrelsen m. fl., som kunde tänkas vara intresserade av att göra sådana program. Några licensavgifter var inte avsedda att uttas. Programmets planering och övervakning skulle skötas av televisionsbolaget, men programproduktioncn var tänkt att skötas av utomstående. De betalda programmen skulle produceras av exempelvis annonsbyråer samt filmoch teaterföretag, de avgiftsfria av Radiotjänst m. fl. Ett programråd med representanter för olika allmänna intressen skulle biträda bolagets direktion vid programmens utformning och objektivt ta ställning till viktigare frågor, som kunde uppstå gentemot allmänhet och kunder. Dagliga sändningar beräknades kunna börja under andra halvåret 1954. Programtiden skulle i början vara 8— 10 timmar per vecka för att under

1955—1957 ökas till ca 15 timmar per vecka. Bolagets driftkostnader beräknades till ca 1,5 milj. kr per år. Priset för uthyrning av programtid beräknades bli 2 500 å 3 000 kr per timme. Verksamheten skulle läggas upp så, att den gav televisionsutredningen tillfälle att studera sådana problem som hade omnämnts i utredningens förslag till försöksverksamhet. Televisionsutredningen bereddes tillfälle att yttra sig över konsortiets ansökning. Vi erinrade i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 21 december 1953 om vårt tidigare förslag till försöksverksamhet och beklagade att en sådan verksamhet inte hade kommit till stånd. Ehuru vi med hänsyn till vad som förevarit hade inriktat vårt arbete på att utan stöd av praktisk erfarenhet, vunnen genom en svensk televisionsverksamhet, framlägga vårt förslag till televisionens definitiva utformning, var vi alltjämt av den meningen att en försöksverksamhet snarast borde igångsättas. Från den utgångspunkten ansåg vi oss, samtidigt som vi ville ge uttryck för vår uppskattning av konsortiets initiativ, böra närmare granska konsortiets förslag i förhållande till den försöksverksamhet vi själva hade föreslagit. Till en början konstaterades att såväl den av oss föreslagna försöksverksamheten som den av konsortiet ifrågasatta verksamheten gav möjlighet till sådan utbildning och träning av programproduktionspersonal, som måste föregå en reguljär televisionsdrift. Mellan vårt förslag och konsortiets förelåg emellertid en principiell skillnad i de metoder, som hade valts för verksamhetens finansiering, med därav följande konsekvenser.

42 Om en försöksverksamhet skulle bli av verkligt värde, måste man av densamma kunna dra slutsatser om hur televisionen borde ordnas på längre sikt. En av förutsättningarna härför ansåg vi — utan att därmed ta ställning till frågan om reklam eller ej i framtida svensk television — vara att det under försökstiden rådde en sådan med hänsyn till televisionens allmänna kulturella och sociala betydelse avvägd balans mellan kommersiella och icke kommersiella program, som kunde förmodas bli föremål för övervägande för en kommande reguljär televisionstjänst, därest man skulle besluta sig för att delvis finansiera denna med reklam. Det föreföll knappast som om den av konsortiet planerade verksamheten skulle komina att uppvisa en sådan balans, och verksamheten skulle därför inte få en så allsidig utformning som vi ansåg önskvärd. Vad beträffade frågan om ansvaret för programmen och programrådets ställning, kunde vi inte bortse från risken för att det rådgivande organet i praktiken skulle få svårt att hävda sig, därest dess intentioner skulle komma i konflikt med omtanken om bolagets ekonomi. Slutligen kunde vi inte finna att konsortiets förslag gav de garantier man i allmänhetens intresse måste kräva för att verksamheten under alla förhållanden skulle fortgå kontinuerligt i planerad omfattning, till dess att den kunde avlösas av en reguljär televisionstjänst. Ej heller kunde man överblicka konsekvenserna av de ekonomiska engagemang för statens del, som önskemålet att pröva program av allmän, icke kommersiell karaktär skulle föra med sig. Sammanfattningsvis framhöll vi att en jämförelse mellan konsortiets och vårt förslag utföll så, att det sistnämn-

da erbjöd de bättre garantierna för en allsidig försöksverksamhet, samtidigt som det i stor utsträckning innehöll möjligheter att tillmötesgå konsortiets önskemål. I yttrande den 17 december 1953 över konsortiets ansökning erinrade telestyrelsen om de tidigare förslag om försöksverksamhet på televisionsområdet, som hade framförts av styrelsen och av televisionsutredningen. Styrelsen ansåg att det var lyckligast, om en försöksverksamhet i enlighet med utredningens förslag snarast kunde komma till stånd. Om så inte kunde bli fallet, tillstyrkte styrelsen att det planerade televisionsbolaget under en begränsad tid finge driva televisionsverksamhet i Stockholm. Styrelsen var beredd att till televisionsbolagets förfogande ställa den televisionsantenn, som skulle uppföras vid Stockholms nya rundradiostation i Nacka. Med hänsyn till verksamhetens försökskaraktär ansåg sig telestyrelsen kunna tillstyrka den av konsortiet föreslagna finansieringsmetoden, dvs med reklaminkomster. För att allmänheten skulle få valuta för de pengar som hade lagts ned i mottagningsanläggningar och för att televisionsutvecklingen på längre sikt inte skulle skadas måste i villkoren för en eventuell koncession ingå garantier för att verksamheten skulle fullföljas i avsedd omfattning och på en god kvalitativ nivå under hela koncessionstiden. Även frågan om ansvarigheten för programverksamheten borde regleras i koncessionsvillkoren. Styrelsen framhöll slutligen att om den föreslagna televisionsverksamheten kom till stånd, borde radiolicensbestämmelserna ändras i den riktningen, att ett speciellt tillstånd infördes för televisionsmottagarna, vilket kunde vara belagt med endast en mindre avgift, avsedd att b i d r a till täckning av

43 kostnaderna för avstörningsverksamheten samt arbetet med registreringen. Radiotjänsts styrelse betonade i yttrande den 21 december 1953 att rundradions och televisionens programtjänst borde handhas av samma företag. Radiotjänst anförde vidare, att då televisionen kunde spela en betydelsefull roll som bildningsorgan och opinionsbildande faktor, var det nödvändigt att frågan om televisionens organisatoriska och ekonomiska uppbyggnad sågs i relation till de överväganden av samhällelig och kulturell art, som hade varit vägledande, när statsmakterna hade dragit upp riktlinjerna för Radiotjänsts programverksamhet. Styrelsen för Radiotjänst uttalade vidare att vid bedömandet av frågan om införande av en televisionstjänst borde tas hänsyn till att utvecklingen för rundradion leder mot två samtidiga program. Styrelsen ville understryka den meningen, att televisionen inte fick fördröja arbetet med dubbelprogrammen. Arbetet syntes styrelsen böra bedrivas på sådant sätt, att utvecklingen mot två rundradioprogram och ett televisionsprogram skedde med en rationell samordning av uppgifterna, dock så att genomförandet av ett andra radioprogram därvid inte eftersattes. Inte minst ur programmets synpunkt men framför allt med hänsyn till allmänhetens möjligheter att tillgodogöra sig såväl radio- som televisionsprogram borde programorganisationerna koordineras. Yttrandet utmynnade i ett avstyrkande av koncessionen. Vid riksdagens höstsession 1954 frågade herr Christenson i Malmö chefen för kommunikationsdepartementet om något initiativ kunde väntas, så att en ur alla synpunkter ändamålsenlig och vägledande försöksverksamhet på tele-

visionens område snarast möjligt igångsattes. I sitt svar den 18 november 1953 framhöll chefen för kommunikationsdepartementet bl. a. att varje beslut om en mera allvarligt upplagd försöksverksamhet med nödvändighet måste komma att i olika avseenden föregripa blivande ställningstaganden rörande en svensk televisionsverksamhets definitiva utformning. Även en som försöksverksamhet betecknad verksamhet på området måste grundas på en någorlunda fullständig utredning av hela televisionsfrågan. Det var i avsaknad av en sådan som något förslag i ärendet inte kunnat föreläggas riksdagen. Genom beslut den 12 februari 1954 lämnade Kungl. Maj :t konsortiets ansökning utan bifall.

Motioner vid 1954 års riksdag

Vid 1954 års riksdag väcktes vissa motioner i televisionsfrågan. Sålunda yrkades i likalydande motioner i första kammaren (I: 3) och i andra kammaren (II: 4) skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan att Kungl. Maj.-t måtte medge rätt till utövande av försöksverksamhet på televisionens område tills vidare, till dess definitiva beslut om reguljär televisionsverksamhet fattats men dock minst till utgången av år 1957, antingen i enlighet med televisionsutredningens förslag, innebärande försöksverksamhet under ledning av nämnda utredning med telestyrelsen och Radiotjänst som verkställande organ, eller genom koncession åt privat företag, med rätt för detta att finansiera försöksverksamheten genom försäljning av programtid. Vidare hemställdes i likalydande motioner i första kammaren (I: 162) och i andra kammaren (II: 360) att riksdagen måtte uttala att televisionssänd-

44 ningar, gärna med inslag av kommersiell natur, snarast borde igångsättas i vårt land. Motionerna kom inte upp till behandling vid riksdagens vårsession.

Sandrew-Atelj éernas provsändningar

I skrivelse till telestyrelsen den 6 februari 1954 anhöll Aktiebolaget Sandrew-Ateljéerna i Stockholm om tillstånd att under våren 1954 under en vecka bedriva reguljära televisionssändningar över Nämndens för televisionsforskning sändare på tekniska högskolan i Stockholm. Avsikten angavs vara att man genom mottagare uppställda inom riksdagshuset skulle ge pågående riksdag och andra intresserade möjlighet att bilda sig en uppfattning om arten och kvaliteten i fråga om de program, som kunde tänkas att i framtiden visas i svensk television. Företag inom svensk radioindustri hade ställt i utsikt att stå till tjänst med erforderlig teknisk utrustning, och nämnden hade lovat att ställa sin apparatur jämte teknisk personal till förfogande. Telestyrelsen meddelade det begärda tillståndet den 16 februari 1954. Redan innan försökssändningarna hade kommit till stånd ingav SandrewAteljéerna den 11 mars 1954 en ny ansökning till telestyrelsen, vilken gick ut på att bolaget — under förutsättning att försöksveckan visade att fortsatta televisionssändningar var ekonomiskt och tekniskt möjliga — önskade bedriva sändningsverksamhet även under tiden 1 september 1954—30 maj 1955. Sändningarna skulle bli regelbundna och varje veckodag omfatta upp till två timmars sändning. Syftet var att vinna ytterligare erfarenheter beträffande de tekniska problemen och det förefintliga intresset för kommersiella program.

Bolaget ämnade även vidga grundvalen för försöken och genomföra dem i samarbete med övriga ledande svenska filmproducentföretag. Televisionsveckan anordnades under tiden den 17—23 maj 1954. En serie försöksprogram om sammanlagt 25 timmar utsändes då över Nämndens för televisionsforskning båda sändare. Genom radioindustriens och radiohandlarnas försorg hade mottagare uppställts i skyltfönster och på andra platser i staden, där allmänheten kunde ta del av sändningarna, som uppvisade en god teknisk kvalitet. Programmet bestod av upptagningar från studio, på film inspelade inslag samt utomhusupptagning. Vissa programpunkter var av kommersiell natur. Som närmare framgår av den följande redogörelsen avslog Kungl. Maj :t den 23 juli 1954 Sandrew-Ateljéernas framställning om fortsatt sändningsverksamhet.

Radiotjänsts övnings verksamhet

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet den 11 mars 1954 hemställde Radiotjänst att Kungl. Maj:t måtte uppdra åt bolaget att snarast möjligt igångsätta en utbildnings- och övningsverksamhet för programproduktion i television. Radiotjänst anförde inledningsvis att allt eftersom tidpunkten för en reguljär svensk televisionstjänst närmade sig aktualiserades en angelägenhet av utomordentlig betydelse, nämligen utbildningen och träningen av programpersonal. Erfarenheten från andra länder visade att avsevärd tid måste tillmätas för denna förberedande verksamhet samt att försummelser härutinnan hade menligt inverkat på allmänhetens intresse för television och därmed också på verksamhetens ekonomi. För att vid televisionens offentliga

45 start stimulera intresset och därmed apparatanskaffningen måste programmen ha passerat experimentstadiet. Förutsättningen härför var att en övningsverksamhet inriktades på ett metodiskt och effektivt förberedande programarbete, varvid inte blott insikter om programmens innehåll, lämplighet och kostnader skulle vinnas utan även en väl sammansvetsad stab av produktionstekniker skapas. Radiotjänst avsåg inte att under början av övningsperioden distribuera programexperimenten till allmänheten, men verksamheten b o r d e bedrivas så, att programmen snarast möjligt kunde utsändas i Stockholm över Nämndens för televisionsforskning sändare. Programproduktionen skulle ej lokaliseras endast till Stockholm utan var avsedd att utsträckas till andra delar av landet med hjälp av transportabel produktionsutrustning. Radiotjänst hade för avsikt att i programarbetet följa de riktlinjer som f. n. gäller för rundradioprogrammen och som har fastställts i överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och bolaget den 14 juni 1947. Kostnaderna beräknades för budgetåret 1954/55 uppgå till 450 000 kr, vilket belopp förutsattes utgå av radiolicensmedel. 1 I remissyttrande den 23 mars 1954 tillstyrkte televisionsutredningen Radiotjänsts framställning. I ett särskilt yttrande underströk ledamoten Esping nödvändigheten av att en utbildningsoch övningsverksamhet igångsattes. Däremot var han inte av samma uppfattning som Radiotjänst om hur en sådan verksamhet borde läggas upp. Han erinrade om Sandrew-Ateljéernas ansökning om tillstånd för fortsatta provsändningar, vilka av företaget hade beräknats kosta 20 000 kr per sändningstimme, och konstaterade att den av Ra-

diotjänst planerade verksamheten i jämförelse därmed föreföll att bli av mycket begränsad omfattning. Esping ansåg att övningsverksamheten — för att ge bästa möjliga utbyte för anvisade medel — borde i någon form samordnas med den av filmföretaget föreslagna verksamheten. Telestyrelsen erinrade i yttrande den 31 mars 1954 om sin tidigare deklarer a d e ståndpunkt att det vore principiellt oriktigt att ta i anspråk radiolicensmedel för television, så länge r u n d r a d i o n hade så många behov, som borde tillgodoses. Styrelsen ville dock inte motsätta sig att radiolicensmedel användes för televisionsändamål, om detta skedde i mycket begränsad omfattning under en kort övergångsperiod och utan att vara prejudicerande för framtiden. Styrelsen framhöll att redan en begränsad programsändning i realiteten betydde televisionens start. Man måste då fråga sig, om man inte riskerade att •— liksom fallet varit i vissa andra länder — komma i det läget, att man hos allmänheten hade väckt förväntningar, vilka inte kunde mötas med de otillräckliga resurser, som stod till förfogande. Detta skulle kunna skada televisionen på längre sikt och kanske även skapa svårigheter för radioindustrien. Det syntes ligga nära till hands att överväga, om inte verksamheten skulle kunna byggas ut genom en lämplig kombination av Radiotjänsts övningsverksamhet med den verksamhet, för vilken Sandrew-Ateljéerna hade begärt tillstånd. En sådan kombination skulle på kort sikt medföra den fördelen, att televisionsverksamheten under övnings1 Radiotjänst har fr. o. m. den 1 juli 1954 höjt aktiekapitalet från 180 000 kr till 540 000 kr för att finansiera anskaffningen av apparatur för övningsverksamheten med television.

46 tiden skulle bli av en helt annan omfattning än vad som blev fallet enligt enbart Radiotjänsts alternativ. Sett på längre sikt föreföll det — oberoende av hur en blivande televisionsverksamhet i vårt land kunde komma att organiseras och finansieras •—• vara av stor betydelse för både televisionens och filmbranschens framtid att ett samarbete mellan dessa verksamheter i någon form kunde komma till stånd. Om så inte blev fallet, var det från teknisk synpunkt möjligt att låta både Radiotjänst och filmföretaget anordna televisionssändningar på skilda tider. Telestyrelsen slutade med att dels tillstyrka Radiotjänsts framställning och dels föreslå att Kungl. Maj:t skulle låta undersöka förutsättningarna för en kombination i någon form av Radiotjänsts övningsverksamhet med den verksamhet, som avsågs med SandrewAteljéernas ansökan, samt att Kungl. Maj:t därefter skulle ta ställning till frågan, huruvida sistnämnda ansökan borde bifallas i en eller annan form. Genom beslut den 4 juni 1954 uppdrog Kungl. Maj:t åt Radiotjänst att i enlighet med de riktlinjer, som hade angivits i bolagets skrivelse, anordna utbildnings- och övningsverksamhet för programproduktion i television. Kungl. Maj:t fann vad i ärendet i övrigt förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Kungl. Maj:t förordnade den 4 juni 1954 att kungörelsen den 5 december 1947 (nr 888) med vissa bestämmelser rörande radioanläggningar skulle ersättas med ny samma dag utfärdad kungörelse, vilken innebar att tillstånd att inneha och nyttja radioanläggning för bl. a. av Sandrew-Ateljéerna avsett ändamål i fortsättningen skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Med anledning härav överlämnade telestyrelsen den 17 juni

1954 Sandrew-Ateljéernas ansökning om fortsatt försöksverksamhet till Kungl. Maj:t för avgörande. Genom beslut den 23 juli 1954 har Kungl. Maj:t inte funnit skäl bifalla ansökningen.

Provsändningar i Sverige m. m.

Det kan vara av intresse att avsluta denna översikt med några uppgifter om den televisionsverksamhet, som utöver den av Nämnden för televisionsforskning bedrivna försöksverksamheten hittills h a r förekommit i vårt land. Första gången den svenska allmänheten hade tillfälle att göra bekantskap med television var den 11 december 1935, då Svenska Radioaktiebolaget inledde en serie televisionsdemonstrationer i Stockholm i samarbete med några av de stora huvudstadstidningarna. Sändaren var uppställd i bolagets fabrik på Kungsholmen och mottagare hade placerats i lokaler ute i staden, dit allmänheten hade tillträde mot en mindre avgift, som gick till välgörande ändamål. För sändningarna, vilka pågick under omkring en vecka, användes ett system med 180 linjer. Programmet bestod av filmade inslag. I november 1938 anordnade Svenska Aktiebolaget Philips liknande televisionssändningar i Stockholm med en för demonstrationsändamål avsedd transportabel televisionsanläggning. En uppfattning om televisionsteknikens framsteg erhöll man när det nya franska televisionssystemet i november 1947 visades för tekniker och andra intresserade på tekniska högskolan i Stockholm av Radiodiffusion et Television Francaises i Nämndens för televisionsforskning regi. För allmänheten avsedda televisionsdemonstrationer i Stockholm med programsändning från Chinabiografen till mottagare uppställda i Nordiska kom-

47 paniets lokaler ordnades i oktober 1948 av Elektrofon AB såsom representant för firma Pye Ltd, Cambridge. Televisionsvisningar i större skala förekom under maj 1950 i Göteborg, där Lisebergs Aktiebolag anordnade överföring av televisionsprogram per kabel från en studio i konserthallen till mottagare uppställda i rotundan i Lisebergs nöjespark. I december 1950 förekom televisionsöverföring av Nobelfesten i Stockholms konserthus, ordnad av Elektronikbolaget AB såsom representant för Radio Corporation of America. Dessa företag svarade för de tekniska arrangemangen även vid de televisionsöverföringar från Sabbatsbergs sjukhus till riksdagshuset, som förekom i samband med World Medical Association's kongress i Stockholm i september 1951. Av överföringarna framgick bl. a. televisionens värde i den medicinska undervisningens tjänst.

Television har senare visats i åtskilliga sammanhang, t. ex. i samband med utställningar o. dyk, varvid man har överfört bilderna från kameran till mottagarna per kabel. Det har sålunda inte varit fråga om egentliga televisionsutsändningar. I och med tillkomsten av en televisionsverksamhet i Köpenhamn blev det möjligt att ta emot de danska sändningarna i vissa delar av sydligaste Sverige. Detta har uppväckt ett ganska livligt televisionsintresse på den svenska sidan av Öresund. Eftersom det f. n. inte erfordras någon särskild licens för att inneha en televisionsmottagare utan denna inkluderas i den vanliga rundradiolicensen, kan det exakta antalet televisionsmottagare i denna del av landet inte anges. Enligt vissa uppskattningar skulle det emellertid kunna röra sig om 300 a 400 mottagare.

KAPITEL

III

Allmänna utgångspunkter för utredningen

I direktiven för vårt utredningsuppdrag anför dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i huvudsak följande. Av de undersökningar, som telegrafstyrelsen, Radiotjänst och Nämnden för televisionsforskning verkställt, samt de uppgifter, som i olika sammanhang lämnats om televisionens utveckling, framförallt i England och Förenta staterna, framgår att ståndpunkt inom en nära framtid måste tagas till frågan vid vilken tidpunkt och på vilket sätt televisionen bör införas i Sverige ävensom till de ekonomiska och organisatoriska problem, som sammanhänga därmed. Dessa frågor äro av den omfattning att de böra bedömas mot bakgrunden av det utrymme som ur samhällsekonomisk synpunkt kan tänkas stå till förfogande för genomförande av erforderliga investeringar. I den mån televisionen till en början eller fortlöpande ej skulle bli självfinansierande, måste jämväl statsfinansiella synpunkter anläggas på problemet. Innan sådana åtgärder vidtagas, som för framtiden binda statsmakternas handlingsfrihet, eller större kostnader på ett tidigt stadium nedläggas på televisionsändamål bör en utredning verkställas rörande televisionsinvesteringarnas omfattning vid olika utbyggnadsalternativ samt möjligheterna att med televisionsinkomster betala televisionens kostnader. Ehuru förhandsberäkningar av detta slag äro vanskliga anser jag dock troligt, att en utredning kan ge resultat, värdefulla för bestämmandet av såväl tidpunkten för televisionens igångsättande som investeringstakten och investeringarnas inriktning. Jag föreställer mig, att det skall visa sig ekonomiskt nödvändigt att koncentrera

programverksamhetens huvuddel till Stockholm och att förlägga den första permanenta sändaren dit. I fråga om den fortsatta utbyggnaden kunna olika alternativ tänkas. Å ena sidan kan en relativt långsam utbredning av sändningarna till andra orter leda till ekonomisk fördel genom att nya erfarenheter successivt kunna nyttiggöras vid den fortsatta utbyggnaden. Å andra sidan kan det ur ekonomisk synpunkt vara angeläget att, därest programöverföringens problem till rimlig kostnad kan lösas, så snart som möjligt anlägga ett antal sändare inom andra folkrika trakter av landet i syfte att fördela programkostnaderna på största möjliga publik. På längre sikt reser sig frågan, om det kan bli möjligt att till överkomliga kostnader med televisionssändningar täcka även de glesare befolkade trakterna i vårt land. Den andra sidan av televisonens ekonomi är frågan om finansieringen. Inkomster kunna i första hand erhållas genom försäljning av licenser liksom inom rundradion, men utredningen bör även överväga, huruvida andra inkomstkällor böra anlitas, exempelvis försäljning av programtid för reklamändamål. Det kan även tänkas, aft statsanslag för täckande av kostnaderna för undervisningsändamål eller dylikt kunna vara motiverade. Ehuru målsättningen bör vara att göra televisionen ekonomiskt självbärig, bör övervägas huruvida och i vilken omfattning statlig subvention blir erforderlig i inledningsstadiet. Metoderna för utgifternas täckande äro av betydelse för televisionstjänstens organisation. Denna påverkas även av tekniska förhållanden och personalfrågor. Alternativa lösningar av organisationen, fristående eller samordnad med befintliga organ, böra övervägas beträffande såväl den tekniska tjänsten som programtjänsten.

49 Utredningen bör så långt detta erfordras för belysning i väsentliga delar av kostnads- och finansieringsfrågorna utreda de tekniska problem, som sammanhänga med televisionens införande. Utredningen bör därvid särskilt uppmärksamma behovet av och de fördelar som kunna vinnas genom standardisering och internationellt samarbete. Det är vidare av betydelse att klarlägga, om televisionen bör arbeta med färg eller med svart och vitt eller om eventuellt en övergång från det ena till det andra systemet vid en senare tidpunkt är lämplig. I fråga om programproduktionen bör utredningen söka med ledning av utländska erfarenheter, bilda sig en uppfattning av kostnaderna för olika programtyper och olika alternativ beträffande sändningstidens längd. Televisionens införande i vårt land kommer att kräva betydande investeringar och eventuellt medföra driftsförluster under viss tid. Skäligheten av dessa ekonomiska insatser måste vägas mot andra angeläna ändamål i samhället. Till stöd för denna avvägning bör utredningen söka verkställa kostnadsjämförelser i fall där så kan ske. Direktiven tecknar, såsom vi uppfattat dem, k o n t u r e r n a av en allmän televisionstjänst med i huvudsak ett riksprogram, distribuerat över ett landsomfattande nät av sändarstationer — en rikstelevision. Vårt uppdrag avser de tekniska, organisatoriska och finansiella problem, som står i samband med att television införs i Sverige. För diskussionen av dessa problem har vi ansett nödvändigt att först i stora drag beröra televisionens innehållsmässiga sida och söka placera in den i ett mera allmänt sammanhang. Vi kommer därvid att uppehålla oss vid televisionens uppgifter i

4—409344

samhället. Vidare skall vi beröra hur televisionen kan tänkas inverka på allmänhetens attityd gentemot press, film och rundradio för att slutligen ge en översikt över de uppgifter i programhänseende, med vilka en svensk televisionsverksamhet kan komma att beklädas. Att framställningen inte kan betraktas som uttömmande är självklart med tanke på svårigheterna att förutsäga den framtida utvecklingen på ett så nytt och föränderligt område som televisionens. Vid den i kap. I omnämnda konferensen i Stockholm för fördelning av sändningskanaler för televisionsstationer i Europa anmälde Sveriges representanter, efter samråd med oss, behov av sådana kanaler avsedda att bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprogram över hela landet. Detta behov blev tillgodosett i den av konferensen antagna frekvensplanen. I enlighet med vår tolkning av utredningsdirektiven har vi främst inriktat oss på att mot bakgrunden av televisionens uppgifter i samhället och på grundval av de tekniska förutsättningar, som föreligger, dra upp riktlinjerna för en svensk rikstelevision. Av kap. I framgår att man numera i USA introducerat television i färg. Tekniken är emellertid ny och har ännu inte funnit sin slutgiltiga form. För vårt lands vidkommande torde färgtelevision inte kunna bli aktuell på många år. Vi har därför begränsat våra kalkyler till att avse produktion och distribution av program i svart och vitt.

K A P I T E L IV

Televisionen och samhället

Televisionen som samhällsinstrument

Liksom film och rundradio — jämte pressen vår moderna civilisations hittills viktigaste andliga kommunikationsmedel —• når televisionen rent distributionstekniskt mycket långt. Allt fler medborgare kommer genom rundradio, film och television att kunna höra och se ett större antal människor ur olika yrkes- och befolkningskategorier än som tidigare varit möjligt. Kontaktfrågan i denna och vidare bemärkelse är ett samhällsproblem, som dessa kommunikationsmedel kan bidra till att lösa. Att bryta ner isoleringskänslor, att skapa utgångspunkter och möjligheter för ett aktivt deltagande i samhällsarbetet på bred bas, att underlätta idéutbytet människor emellan samt att sammanföra individer från skilda miljöer och yrkesgrupper framstår som angelägna uppgifter. Härvidlag synes televisionen ha än bättre möjligheter att göra en insats än t. ex. rundradion och filmen. Utrymmet för ensidiga intresseinriktningar blir allt mindre i televisionens tidevarv. Samhällets många problem och den ständiga debatt om samhällets struktur och funktioner, som är demokratiens livsluft, kan genom televisionen bäras ut till medborgarna på ett nytt och mera givande sätt. Kulturoch upplysningsarbetet samt den religiösa eller profana uppbyggeisen likaväl som den goda förströelsen kan ta televisionen i sin tjänst.

Ur samhällets synpunkt kan således televisionen komma att tilldelas en rad viktiga uppgifter. Häri ligger en eggelse till att söka göra televisionen med dess möjligheter till en samhällsspeglande och kulturfrämjande faktor. Men detta mål förfelas, om televisionsproducenten faller undan för den lägre publiksmaken. För att televisionen skall på ett rätt sätt kunna fylla sin samhällsfunktion måste utgångspunkten för programskapandet vara, att televisionen ges ett stimulerande syfte för så många som möjligt men samtidigt inriktas på kulturella och folkuppfostrande uppgifter. Televisionen måste samordnas med övriga här nämnda massmedier. Även om varje medium bör och måste ha rätt att utvecklas efter sin art och sina möjligheter, har samhällets företrädare här ett ansvar i stort. Att organiskt inordna televisionen inom det nuvarande samhällets ram samt att på ett berikande sätt utnyttja televisionens tekniska möjligheter utan att därmed på väsentliga punkter skada en redan existerande verksamhet inom de andliga kommunikationernas område blir en framtidsuppgift av krävande slag. Dess rätta handhavande förutsätter att de som blir ansvariga för svensk televisionstjänst med uppmärksamhet följer utvecklingen. De ansenliga belopp, som måste investeras i televisionen, gör det vidare angeläget att det allmänna vakar över

51 att televisionen som nytt samhällsinstrument av betydelse kommer att motsvara de ekonomiska uppoffringarna. När här ett försök skall göras att antyda televisionens uppgifter som samhällsinstrument, måste rent allmänt konstateras, att några utgångspunkter för en konturfast karaktäristik inte finns. Utländska erfarenheter likaväl som jämförelser med rundradion i vårt land kan dock ge vissa ledtrådar. I de demokratiska länder, där man prövat televisionsprogram med politiskt innehåll, har man konstaterat att televisionen i allmänhet är väl ägnad att vidarebefordra politiska meningsbrytningar och samhällskritisk debatt direkt till hemmen. Den kan vara ett intressant medium för den enskilde politiske talarens framträdande. Televisionen har i dessa sammanhang uppenbarligen en stark suggestionsförmåga. Farhågor har emellertid uttalats inför televisionsprogram i politiska frågor. Man har frågat sig om televisionskameran kommer att underlätta politiska framträdanden, där de yttre åthävorna dominerar på saklighetens bekostnad. Även om en viss skepsis sålunda gör sig gällande, synes dock flera politiska programuppgifter av informativ art med fördel kunna tilldelas televisionen. Den ovillkorliga förutsättningen är att garantier ges för att programmen läggs upp med klar blick för samhällsansvaret och för det ofrånkomliga kravet på objektivitet. Lika litet som radion får televisionen tillåtas bli en tummelplats för demagogi och ensidig propaganda. Televisionen får inte föra en egen politik. Den måste vara neutral men på ett sådant sätt att den blir en plattform för divergerande uppfattningar. För undervisning samt för allmän vetenskaplig och kulturell orientering kan televisionen betyda en avsevärd vinning. Inte minst på dessa områden in-

ställer sig jämförelsen med rundradion. Utan att hävda att all undervisning och information samt alla föredrag skall illustreras eller att det ens är önskvärt att så sker, bör man dock påpeka, att televisionen kan berika och förtydliga framställningen. Här öppnar sig möjligheter att stimulera till självsyn och självstudier samt till en orientering i vetandets värld, som tidigare inte stått till buds. Framför allt när det gäller b a r n och ungdom bör televisionens ofta omvittnade förmåga att suggerera och intressera tas i undervisningens tjänst. Ungdomens yrkesvägledning och olika områden av fortsatt utbildning får nya möjligheter genom televisionen. Även om det kan dröja länge innan televisionen byggts ut i glest befolkade delar av vårt land, där utbildningsmöjligheterna försvåras av geografiska och a n d r a skäl, måste dessa televisionens uppgifter ägnas stort intresse och inordnas inom dess kulturansvar och samhälleliga förpliktelser. Inte minst viktiga är de uppgifter, som tillkommer televisionen i den sociala upplysningens tjänst. Inom sjukvården och den allmänna hälsovården kan televisionen få stor betydelse. Nämnas må rådgivning rörande vården av sjuka i hemmen, möjligheterna att demonstrera olycksfallsvård, hygienisk upplysning i samband med epidemier m. m. Televisionen kan också bidra till att lösa sysselsättningsproblemen för många åldringar och sjuka. Även näringslivet kommer med i sammanhanget. Såväl industri och arbetsm a r k n a d som hantverk, jordbruk och handel ger televisionen angelägna uppgifter. Museernas skatter och vetenskapliga institutioners samlingar kan föras ut till folket. Kulturminnesvården, som direkt sysslar med synliga föremål och minnesmärken, når genom televisionen

52 kontakter, som inte är möjliga med nuvarande hjälpmedel. I skrivelse till oss gör Vetenskapsakademien följande uttalande. Införandet av svensk televisionsverksamhet innebär en nyhet, som otvivelaktigt kommer att utöva vittgående och djup inverkan på vårt lands bildningsliv. Televisionen öppnar ju tidigare okända möjligheter att till vidaste kretsar sprida kunskap i åskådlig form, och det synes uppenbart att dessa möjligheter böra på bästa sätt tillvaratagas, icke minst som en motvikt mot den ej sällan mindervärdiga underhållning, som numera i skilda former tillhandahålles svensk allmänhet. Det omedelbart fängslande i de rörliga bilderna bör kunna göra även gedigna program konkurrensdugliga och därigenom tillföra ej blott en bred vuxen publik utan också en ungdomlig åskådarkrets kulturella värden och starka impulser.

digare. Under förutsättning att televisionen formas till en intresseväckande andlig replipunkt synes den kunna tillföra hemmen nya och betydelsefulla värden. Televisionsprogrammet såsom en gemensam anknytningspunkt för familjemedlemmarnas intressen bör alltså betonas. Gemensamma upplevelser och erfarenheter är en god grund för stärkandet av familjebanden. I detta sammanhang kan omnämnas ett uttalande av socialstyrelsen, att om televisionen kan stärka familjegemenskapen genom att i större utsträckning samla familjens medlemmar i hemmet, innebär detta i en del fall, t. ex. i fråga om ungdomen, en hjälp i samhällets strävanden att förebygga asocialitet, alkoholism etc.

Televisionen som familjeinstrument

I vad mån televisionen kan bli vanebildande och därigenom förändra individernas attityder är för tidigt att yttra sig om. På detta område uttalar sig experterna med påfallande försiktighet. En del undersökningar har emellertid utförts och det kan vara lämpligt att i stora drag redovisa dem i detta sammanhang.

Televisionsprogrammet är huvudsakligen avsett för mottagning i hemmen. Andra former för mottagning kan förekomma t. ex. i skolor, på föreningslokaler, vårdanstalter, sjukhus, restauranger m. m. Att televisionen i första hand får förutsättas bli ett hemmens instrument, ställer särskilda fordringar på verksamheten. Dess rätta skötsel kräver en stor känsla av ansvar. Televisionstjänsten måste alltid ta hänsyn till att det är i familjekretsen, som programmet huvudsakligen kommer att tas emot och bedömas. Häri ligger både intressanta möjligheter och en viss begränsning. Enligt tillgängliga uppgifter tycks televisionen i Storbritannien och USA ha gett hemmen en mera central plats i familjemedlemmarnas vardagsliv än ti-

Vissa resultat från undersökningar utförda av BBC's Audience Research åren 1948 och 1950 kan tjäna som en bakgrund. Undersökningen år 1948 gjordes när antalet televisionslicenser i Storbritannien närmade sig 100 000. Redan då framgick det att televisionen spred sig till de lägre inkomsttagargrupperna trots relativt höga apparat- och servicekostnader. Undersökningen från år 1950 visade att denna tendens var synnerligen markerad. Samtidigt som antalet televisionsmottagare hade ökat inom varje inkomsttagargrupp, hade ökningen inom de högre inkomsttagargrupperna proportionellt minskat. År 1948 fanns nära hälften av hela televisionspubliken inom de högre inkomstgrupperna; år 1950 hade andelen sjunkit till mindre än en tredjedel. Det största

Uttalandet ger ett pregnant uttryck för de televisionens uppgifter i samhällets tjänst, vilka här i korthet skisserats och till vilka vi utförligare återkommer i kap. VI.

53 antalet televisionsapparater finns sålunda i Storbritannien inom de lägre inkomsttagargrupperna. Det ligger då nära till hands att utgå från att detta intresse för en relativt billig förströelse — när mottagarna väl inköpts — är direkt beroende av de förhållanden, under vilka dessa familjer lever, och hur deras möjligheter till annan avkoppling ter sig. Undersökningar har vidare gjorts för att fastställa vilka av familjens medlemmar, som mest ägnar sig åt att se televisionsprogram. Det har därvid visat sig att de manliga familjemedlemmarna har ägnat mera tid åt televisionen än de kvinnliga. Några allmänna slutsatser kan dock inte dras härav. Viktigare är att televisionen visat sig ,'ara mycket lockande för barn och ungdom. BBC's tidigare refererade undersökning år 1950 ger följande upplysningar på denna punkt. Det brittiska televisionsprogrammet omfattade vid denna tid trettio timmar per vecka. Barn i åldern 5 till 7 år ägnade sig åt att se television omkring sju timmar i veckan; härav mer än fem timmar för att se speciellt arrangerade barnprogram. Barn i åldern 8 till 11 år såg television under åtta timmar och 45 minuter i veckan; härav speciella barnprogram något mindre än fem timmar. Barn i åldern 12 till 14 år såg television ca elva timmar i veckan; barnprogrammen sågs mindre än fyra timmar. Barn i sistnämnda åldersgrupp såg alltså televisionsprogram på kvällstid under ca sju timmar i veckan. Femtonåringarna ägnade i genomsnitt sju och en halv timmar i veckan åt kvällsprogrammen. Bland de äldre ungdomarna synes intresset för kvällsprogrammen vara mindre. Åldersgruppen 16—19 år såg programmen sju timmar och åldersgruppen 20—24 år fem och en halv timmar.

En amerikansk undersökning från december 1950, redovisad i Public Opinion Quarterly hösten 1951, ger vid handen att i Cambridge, Massachusetts, televisionsfamiljernas barn i skolåldern såg televisionsprogram åtminstone aderton timmar i veckan. Två televisionsprogram sändes samtidigt och utsändningstiden översteg väsentligt den brittiska. Barnprogrammen i BBC utarbetas efter mycket goda normer utan att programmens popularitet har blivit lidande på detta. Manchester Guardians radiokritiker har på begäran av BBC's förre styrelseordförande Lord Simon of Wythenshawe gjort ett uttalande om BBC's televisionsprogram och därvid yttrat följande om barnprogrammen (publicerat i The BBC from within, London 1953). Det finns ett timslångt barnprogram varje dag med betoning på skapande verksamhet och med pjäser hämtade från den goda litteraturen; äventyrsfilmernas antal hålls på ett minimum (barnen skulle bli fullkomliga slavar under dem om de fick en möjlighet). De yngsta från tre års ålder har ett särskilt program. Om så små barn bör se television kan ifrågasättas, men man kan förmodligen utgå ifrån att om de inte får ett eget program så kommer de att insistera på att se program avsedda för äldre. Den häftiga debatt, som pågår speciellt i USA angående televisionens inverkan på barnen, knyter i första h a n d an till den kommersialiserade programverksamhet, som där bedrivs. En skarp kritik synes där med skäl ha satts in mot alla de program, med vilka affärsintressen försöker fånga barnens u p p märksamhet och förmå föräldrarna att genom barnens påtryckningar köpa de varor som annonseras i samband med programmen. Olika undersökningar och prov h a r i USA gjorts rörande televisionens inver-

54 kan på barnen, men den sociologiska och psykologiska sakkunskapen har ännu ej kommit till något entydigt resultat. Som ett positivt exempel anföres att ett televisionsprogram om berömda barnböcker, som utsändes över Seattle, omedelbart avsatte en ökad efterfrågan vid biblioteken på just de berörda böckerna. Liknande exempel anförs även från Storbritannien. Man kan inte komma ifrån att det faktum att barnen tillbringar lång tid framför televisionsmottagaren utgör ett problem. Betänkligheter har yppats beträffande televisionens inverkan på skolarbetet. Den tid, som tillbringas framför televisionsmottagaren, kan vidare stjäla tid från rekreation i det fria. I något högre åldersgrupper tillkommer, såsom BBC's förut återgivna undersökningar visar, det problemet, att dessa ungdomar med stort intresse tittar på kvällsprogrammen för vuxna. Av undersökningarna framgår att ungdomarna i hem med television går senare till sängs än de gjorde när ingen televisionsmottagare fanns. Att råda bot för här antydda nackdelar får bli föräldrarnas och i någon mån skolans sak. Å andra sidan står det klart att en barnprogramtjänst i televisionen under ansvarig ledning kan komma att bli av ännu större betydelse än den nuvarande barnprogramverksamheten i rundradio. Barnprogrammen i television kräver därför stor omsorg och kunnighet och fordrar att de som ägnar sig åt dem är folk med fantasi, spontanitet och god pedagogisk förmåga. Det är uppenbart att endast barnens bästa bör vara riktlinje för verksamheten. Erforderliga ekonomiska resurser måste ställas till förfogande så att programmets kvalitet inte blir låg. Under sådana förutsättningar bör det inte finnas några principiella betänkligheter mot barnprogram i television.

Självklart är att många frågor återstår att lösa. Man kan fråga sig om morgondagens människor — dagens televisionsbarn — kommer att vara mera öppna, mera lyhörda för vad samhället kräver av dem. Kommer deras erfarenhet av världen och medmänniskorna att vara större och djupare och kommer därmed deras förståelse för andra att stärkas och deras tolerans att vidgas? Man står endast vid början av televisionens utveckling och kunskapen om detta instrument i förhållande till omvärlden är alltför ringa för att tillåta annat än gissningar och förmodanden. Det är emellertid att hoppas att just barn och ungdom skall ha särskilda förutsättningar att tillägna sig televisionsprogram. Härav följer — och det bör ytterligare understrykas — att det blir en viktig angelägenhet att tillse att dessa program redigeras med allt det ansvar som krävs och med riktig känsla för vad barn och ungdom kan få ut av detta nya instrument, som i så hög grad blir framtidens.

Televisionen och folkrörelserna

Det har av det föregående framgått, att televisionen — under betryggande ledning och med klart fastställd målsättning för programpolitiken — måste bedömas som en betydelsefull faktor i fråga om undervisning, allmänvetenskaplig och kulturell orientering, utbildning m. m. likaväl som när det gäller avkoppling och förströelse. Mot den bakgrunden finns anledning att ta i betraktande, hur televisionen kan komma att påverka vissa för det svenska samhället särskilt karaktäristiska yttringar, nämligen organisations- och möteslivet inom de stora folkrörelsernas ram. Folkrörelserna fordrar för sin verksamhet levande kontakt med sina medlemmar och med allmänheten i stort.

55 Under senare år har det i olika sammanhang påpekats, att folkrörelserna kämpar med svårigheter. Det är därför naturligt om folkrörelsernas företrädare inför televisionen såsom ett nytt instrument, vilket kan ge fritiden en delvis ny inriktning, frågar sig om den kommer att motverka behovet av och intresset för aktivt deltagande i organisations- och studieverksamheten. Några erfarenheter från utlandet, vilka kan vara vägledande för bedömningen, står knappast att få. Förhållandet mellan televisionen och folkrörelserna synes inte ha varit föremål för debatt i de länder, där televisionen redan har fått en sådan utbredning, att problemet borde ha uppmärksammats, om det verkligen existerat. De utländska undersökningarna omfattar, såsom vi i andra sammanhang redovisar, televisionens inverkan på skilda yttringar av mänsklig samvaro. Men organisationerna och deras ideella och för vardagslivet betydelsefulla strävanden såsom vi känner dem i vårt land berörs inte i de utländska redogörelserna. Förklaringen kan vara att frågan om televisionen såsom en eventuell konkurrent till folkrörelserna vid sidan av alla andra fritidssysselsättningar, som mer eller mindre inkräktar på de ideella strävandena, inte har samma aktualitet för andra länder som för Sverige med dess rikt förgrenade folkrörelser, till vilka knappast något annat land kan uppvisa en motsvarighet. De svenska förhållandena påkallar emellertid att problemet ägnas särskild uppmärksamhet och omtanke. En kommande svensk television såsom ett socialt och kulturellt medel av fundamental betydelse bör enligt vår mening utformas med tanke på att den skall leda till stimulans och inte till förfång för våra folkrörelser. En viktig grundval för svensk folk-

styrelse är den allmänt demokratiskt fostrande verksamhet, som folkrörelserna bedriver. Dessa organisationer har sprungit fram ur spontana behov och har visat sig vara mycket både av inspirationskälla och vakthållare för svensk vardagsdemokrati. Utvecklingen har dock såsom redan antytts skapat en intressesplittring, som för folkrörelsernas del har medfört vissa krisfenomen, vilka främst avspeglar sig i möteströtthet. Andra och nya fritidsvanor har följt i spåren på förändrade sociala livsformer. Från denna aspekt synes det vara betydelsefullt att ställa frågan, i vad mån televisionen kan utnyttjas på ett positivt och uppbyggande sätt med syftet att bevara och intensifiera det på så många uppoffrande personliga insatser vilande folkrörelsearbetet. Att det på lång sikt sker en förändring av metoderna för folkrörelsernas arbetssätt genom de möjligheter, som de andliga kommunikationerna erbjuder, är uppenbart. När televisionen har blivit en faktor att räkna med, kan den tänkas inverka på den mötesverksamhet, som organisationerna bedriver på det lokala planet, på så sätt att allt färre medlemmar besöker möten. En förändring i mötesrutinen har under årens lopp skett genom att väsentliga arbetsuppgifter —• så är fallet bl. a. inom fackföreningsrörelsen — överförts på särskilda delegeradeförsamlingar. Detta innebär visserligen en garanti för att arbetsuppgifterna fullföljs, men det medför samtidigt en risk för att kontakten på bredden och djupet delvis går förlorad. Att tillgodose folkrörelsernas behov av närmare kontakt med medlemsmassorna —• ett behov som stegras ju större konkurrens möteslivet utsätts för — förblir en angelägen uppgift, så mycket mer som organisationernas allmänt fostr a n d e verksamhet för de ändamål de

56 avser att tjäna står och faller med denna kontakt. Här kan televisionen tänkas få en stimulerande och pådrivande verkan. På organisationshåll emotser man med tillförsikt en television, som i sin allmänna kulturinriktning knyter an till folkrörelsernas gärning och fostrande uppgift. Beträffande kurs- och studieverksamheten, kongresser och större möten, finns det säkerligen anledning förutsätta, att televisionen kan tänkas positivt gripa in, om man finner de rätta formerna och kan skapa program, som stimulerar folk att söka sig vidare, program där aktivitets- och upplevelsebehovet hos människorna beaktas. Även om man på folkrörelsehåll inte förnekar en viss tillbakagång i fråga om organisations- och möteslivet i allmänhet, kan man dock konstatera att studiearbetet i smågrupper växer. Här yppar sig en uppgift för televisionen att på lämpligt sätt belysa och skapa nytt intresse för arbetet i dessa grupper. Av de kontakter vi haft med företrädare för folkrörelserna framgår att televisionen bedöms så, att den i samarbete med folkrörelserna bör kunna bli ett medel att höja de svenska medborgarnas andliga och materiella standard. Det förefaller vara en angelägen uppgift för folkrörelsernas målsmän att snarast studera hithörande problem och överväga på vilka områden televisionen kan underlätta deras arbete, utveckla kontakterna, skapa goda vanor och bli en bildnings-, informations- och propagandafaktor av värde. Televisionen bör kunna ge impulser till självverksamhet. Under förutsättning att folkrörelserna

med en sunt kritisk inställning men också på ett fördomsfritt positivt sätt ställer sig bakom televisionen, bör denna kunna spela en inspirerande och inte narkotiserande roll i samhället. När det på tal om möteslivets struktur framförts farhågor för att samlingslokalerna, framför allt ute i landsorten, kan komma att stå tomma, har man pekat på en fråga av stor räckvidd, som det ej går att ge något bestämt svar på. Det är svårt att på förhand överblicka de verkningar tillkomsten av television kan få i detta hänseende, och det bör framhållas att televisionen endast är en av alla de faktorer som kan göra sig gällande i sammanhanget. Helt allmänt torde man dock våga förutsätta, att behovet av gemensamma mötesplatser för direkta kontakter människor emellan alltid kommer att finnas. Genom att tillvarata möjligheten att projicera televisionsprogram på större duk kan måhända mötesarrangörerna i televisionen t. o. m. få en bundsförvant, när det gäller att komponera lockande motesprogram. Såväl de mera debatt- och studiebetonade televisionsprogrammen som de rent underhållande kan därvid komma att utnyttjas. En synpunkt, som slutligen bör framhållas, är att folkrörelserna och televisionen kan finna gemensamma arbetsuppgifter i det internationella samarbetet. Genom de vittutgrenade kontakter, som redan finns, bör åtskilliga värdefulla bidrag kunna erhållas till programmets bästa, när det gäller att skildra och på olika sätt öka den mellanfolkliga förståelsen och den ömsesidiga orienteringen.

KAPITEL V

Televisionen i förhållande till press, film och rundradio

Pressen använder det tryckta ordet och bilden, r u n d r a d i o n har ljud i alla former som uttrycksmedel, filmen har den rörliga bilden och ljudet. Televisionen begagnar sig liksom filmen av rörliga bilder och ljud. Den h a r möjlighet att förmedla ögonblicket, den kommer direkt in i hemmen och den kan vara kontinuerlig i sändningen av program. Det är dessa tre egenskaper, som tydligast anger parallelliteten mellan rundradio och television. Samtidigt har televisionen tillgång till uttrycksmöjligheter, som r u n d r a d i o n saknar. Med hänsyn till sina samlade möjligheter måste televisionen karakteriseras sorn en ny kraft, vars framträdande kommer att få vittgående följder beträffande uttryckssättet för våra tankar och känslor. 1 Att televisionen, pressen, filmen och r u n d r a d i o n konkurrerar med varandra om individens fritid är ofrånkomligt. Det ligger därför nära till hands att låta en analys av televisionens förhållande till press, film och rundradio föregås av några synpunkter på televisionen och fritiden. Erfarenheterna utifrån visar att televisionen bidrar till en omdisponering av fritidssysselsättningarna. Den tidigare omnämnda, av BBC år 1950 gjorda undersökningen visar, att det i Storbritannien framför allt var rundradiolyssnandet, som drabbades av konkurrensen från televisionen. Av medlemmarna i en undersökningsgrupp bestående av

1 454 televisionsinnehavare förklarade sålunda 90 % att de lyssnade m i n d r e på rundradio. Biobesöken var därnäst den fritidsförströelse, som majoriteten av tidigare biobesökare dragit in på i mera påtaglig grad. Av BBC's undersökning framgår att av de tillfrågade televisionsinnehavarna 48 % ansåg att de besökte biografer mindre ofta sedan de skaffat sig television, 27 % ansåg biofrekvensen vara oförändrad, medan endast 2 % gick mera på bio sedan de skaffat television. Av de tillfrågade gick slutligen 23 % över huvud taget inte på bio. Tar man bort denna sistnämnda grupp från materialet, finner man att av återstoden •—• biobesökarna — 63 % ansåg sig bevista filmföreställningar mindre ofta efter det de skaffat sig television än förut, 35 % märkte ingen skillnad och endast 2 % ansåg att biofrekvensen ökat, sedan de köpt sina televisionsmottagare. De yngre hade inte minskat sina biobesök i samma utsträckning som de äldre. Av medlemmarna i undersökningsgruppen uppgav 25 % att de besökte teatern mindre ofta sedan de fått television, 45 % att teaterfrekvensen var oförändrad och 2 % att de gick på teatern oftare. Av de tillfrågade gick 28 % över huvud taget inte på teatern. Tar 1 Televisionens förhållande till andra medier har behandlats i en rapport av vicepresidenten i Internationella tidningsutgivarefederationen Albert Bayet vid federationens sjunde konferens i juni 1954.

58 man bort denna sistnämnda grupp från materialet, finner man att av återstoden —• teaterbesökarna — 35 % gick på teatern mindre ofta än förut, 62 % lika ofta och 3 % oftare. Teaterbesöken hade alltså minskat väsentligt mindre än biografbesöken efter televisionens införande. En förklaring härtill anses vara att ett teaterbesök är mera av ett evenemang för familjen än ett biobesök. Man kan här erinra om att i t. ex. London en mycket stor del av biobesöken avser föreställningar under dagtid och att bortfallet gäller såväl dag-, som kvällsföreställningar. Av medlemmarna i hela undersökningsgruppen uppgav 42 % att de läste mindre än tidigare, medan 50 % läste lika mycket eller mer; 8 % ägnade sig över huvud taget inte åt läsning. Några uppgifter om vad slags läsning som fallit bort finns inte, men man bör hålla i minnet att huvuddelen av vad som läses i Storbritannien utgöres av dagliga tidningar och veckopress. En kommentator till den engelska undersökningen — chefen för BBC's Audience Research Robert Silvey —framhåller, att det nog förhåller sig så, att större del av fritiden än man i allmänhet vill erkänna används till att göra ingenting särskilt. Televisionen kan måhända just i detta sammanhang göra en insats, när det gäller att få allmänheten att utnyttja fritiden på ett mera positivt sätt. Även om en hel del intressanta uppgifter kan utläsas av den engelska undersökningen liksom av andra undersökningar utomlands, torde det vara för tidigt att dra några generella slutsatser. Varje land har sina speciella vanor och förutsättningar, som spelar in. Att televisionen intar en betydelsefull plats bland fritidssysselsättningarna torde man dock våga påstå. En viktig förutsättning härför är emellertid att tele-

visionen presenterar program, som kan både väcka och bibehålla publikens intresse. Det är också viktigt att programmen ges en sådan omfattning eller snarare avgränsning, att televisionen kan vara till positiv nytta för allmänheten utan att inkräkta på andra syssselsättningar under fritiden. BBC har i en PM till 1949 års Broadcasting Committee framhållit följande. Det kan inte nog ofta understrykas, att televisionen som en form av rundradio ä r ett kommunikationsmedel, som söker tjäna och främja intresset inom alla de verksamhetsgrenar — vare sig det gäller k u l t u r eller u n d e r h å l l n i n g — som den h a r att göra med. BBC vill aldrig försöka låta televisionen vara en ersättning för läsning, teater, konserter, biobesök, bevistandet av idrottsevenemang eller annat. På lång sikt ä r det av vitalt intresse, att televisionen utvecklas på ett klokt sätt så att den inte skadar u t a n aktivt stöder och stimulerar all sådan verksamhet.

Uttalandet bör vara tillämpligt även för den kommande svenska televisionsverksamheten. Televisionen och pressen

Vid rundradions införande i Sverige uttalades vissa farhågor från pressens sida. Man fruktade att rundradions möjligheter att snabbt sprida informationer skulle få en ödesdiger inverkan på tidningarnas upplagor. Utvecklingen h a r emellertid klart visat att press och rundradio —• med den organisation och målsättning den sistnämnda fått i Sverige — kompletterar varandra på ett tillfredsställande sätt. Det kan t. o. m. på goda grunder sägas att allmänheten efter att via en rundradioutsändning h a fått del av olika informationer och meningsutbyten visat större intresse än tidigare för att läsa om saken i sin tidning och ta del av tidningens åsikter. Rundradions allmänna bildningsverksamhet kan också förutsättas ha med-

59 filmproduktionen som sådan och dels verkat till att allmänheten fått klart för allmänhetens biobesök. sig, att det är både viktigt och intressant Det är naturligt att det främst är i att följa aktuella frågor genom tidningUSA som filmproducenterna slagit larm arna. inför televisionens landvinningar. I Dessa .förhållanden har säkerligen många andra länder hyser man emellermedverkat till att i dagens situation tid farhågor för filmproduktionens ekonågra allmängiltiga kritiska betraktelser nomi utan att man där har televisionsifråga om televisionens inverkan på konkurrensen att ta hänsyn till. Telepressen ej framkommit. visionen är sålunda inte skuld till filmAtt televisionen så småningom kan få ett visst inflytande på pressens redak- produktionens alla bekymmer, då dessa är högst märkbara även i länder, där tionella arbete är sannolikt. Till följd televisionen ännu ej införts. Å andra av att publiken medelst televisionen sidan är det klart att införandet av telesnabbt och ingående kan få skildringar från händelser av skiftande slag, kom- vision i länder, där filmen redan befinner sig i ett relativt kritiskt läge, skapar mer det framtida tidningsreportaget att problem, som inte bör förbises eller nedställas inför vissa problem. I allmänhet värderas. torde detta dock komma att gälla endast Iakttagare, särskilt i USA, har ansett i särskilda fall. att filmproducenterna genom att höja Vad angår hela det övriga stoffet — som ofta inte går att framställa i tele- kvaliteten på och nedbringa produkvision — kan man utgå från att allmän- tionskostnaderna för filmen kan hävda heten liksom hittills önskar att genom sig trots televisionen. Den ovissa faktor som ständigt spelar in är i vad mån tetidningsmännens förmedling ta del av levisionen kommer att hålla publiken nyheter. Men härtill kommer att preshemma. Den förut refererade engelska sens betydelse som opinionsbildande faktor och som forum för fri kritik undersökningen ger vid handen att en inte kommer att minskas genom televi- viss nedgång i biobesöken kan konstateras, men å andra sidan är det ännu för sionen. tidigt att avgöra om detta blir ett beDe farhågor, som framkommit, ligger på ett annat plan. En televisionstjänst, stående fenomen. Det torde finnas anledning att framfinansierad genom reklaminkomster, betraktas av tidningsutgivarna i all- hålla att man vid planering av televimänhet som ett hot mot tidningarnas sionen inte får försumma att främja de ekonomiska grundval. Till detta spörs- faktorer, som kan innebära en samverkan i stället för en skadlig konkurrens. mål återkommer vi i kap. X. Tanken på ett produktionssamarbete Televisionen och filmen mellan film och television har från svenskt producenthåll bedömts som Televisionens förhållande till filmen ingalunda orimlig. Härigenom skulle har blivit föremål för en ingående deman få ett bättre utnyttjande av probatt i utlandet, främst i USA, där konduktionsapparaten bland annat genom kurrensen mellan dessa båda bildmeatt produktionen sprids över hela året. dier framträtt i skarp belysning i och med att den kommersiella bakgrunden Å andra sidan skymtar ett särskilt prodär är av dominerande betydelse. Här blem för televisionen genom att filmskall endast beröras något av debatten producenterna kan vilja gardera sig mot kring televisionens inverkan på dels att goda skådespelarkrafter utnyttjas i

60 televisionen. Den tanken har förts fram att det kan bli nödvändigt för filmproducenterna att årsengagera skådespelare för att h i n d r a deras utnötning. Som förut framhållits kan några säkra prognoser inte göras rörande televisionens inverkan på besöksfrekvensen på biograferna. En synpunkt i sammanhanget, som man inte bör bortse från, är människornas och framför allt ungdomens behov av kollektiv upplevelse. Detta behov torde även i televisionens tidevarv komma att leda individerna ut till de traditionella upplevelseformerna. I Storbritannien och USA har man diskuterat möjligheten att visa televisionsprogram på biograferna. Frågan har ingående behandlats i Storbritannien av 1949 års Broadcasting Committee, som upptagit problemet huruvida filmindustrien genom att tilldelas särskilda våglängder skulle få möjlighet att sända egna televisionsprogram till biograferna. Kommittén pekade i sitt betänkande på BBC's invändning, att en sådan anordning skulle kunna få till följd att man undandroge publiken i hemmen starkt eftertraktade program. Kommittén ansåg dock inte att det skulle finnas någon risk när det gällde nationella evenemang. Beträffande idrottstävlingar var risken däremot påtaglig. Skydd mot denna risk måste sökas på så sätt att man som villkor för alla slags tillstånd för tclevisionsarrangemang uppställer att filmindustrien godkänner principen om »icke-ensamrätt», dvs att varje slags televisionsprogram, varifrån det än härstammar, på förnuftiga villkor skall göras lika tillgängligt både för offentlig visning och för mottagning i hemmet. Det skulle också vara rättvist, säger kommittén i det citerade betänkandet, att fråga filmindustrien om den, för den händelse den tilldelades licens för något som den tidigare ej haft tillstånd till, skulle återgälda detta genom

att göra sina filmer lättare tillgängliga än hittills för BBC's televisionstjänst till hemmen. Sammanfattningsvis heter det i denna fråga i utredningens betänkande. Det råder inga tvivel om televisionens framtida popularitet i hemmen, som ä r BBC's verksamhetsfält. Det ä r ej lätt att med säkerhet säga h u r betydelsefull m ö j ligheten att använda television kan visa sig vara för biografer och a n d r a former av offentliga visningar, vilka BBC inte befatt a r sig med. Men television kan visa sig vara av stort värde på detta område, åtminstone vad beträffar nationella evenem a n g och sporttävlingar. När man överväger i vilken utsträckning och med vilka medel televisionen bör göras tillgänglig för offentlig visning ä r a l l m ä n h e t e n s intresse den dominerande faktorn. Allmänhetens intresse är, såsom vi u p p f a t t a r det, att k u n n a se exempelvis en Lord Mayor's procession eller en boxningsmatch på det sätt som bäst passar vars och ens personliga smak och bekvämlighet: genom att själv gå dit, genom att sitta h e m m a eller genom att besöka en biograf.

Frågan har ännu inte lösts i Storbritannien och har dessutom kommit i ett nytt läge genom beslutet att skapa ett andra televisionsföretag vid sidan av BBC's verksamhet, finansierat genom reklamintäkter. Möjligheten att i Sverige sända televisionsprogram till biograferna synes inte mötas med något större intresse från filmbranschens företrädare här i landet. Vid sportevenemang av betydelse har man det ofta så ordnat, att en film finns klar för visning på kvällsföreställningarna samma dag som evenemanget ägt rum. Detta gäller även offentliga händelser av olika slag. Då man i vårt land dessutom i allmänhet inte har kontinuerliga biografföreställningar under hela dagen, torde ett samarbete av här angivet slag mellan biograferna och televisionen även av denna anledning knappast bli aktuellt. För visning av spelfilmer i hemmen

61 kan tänkas olika former. Dels kan filmerna ingå i televisionens ordinarie programtjänst och dels kan man med olika tekniska metoder ordna så, att de som önskar kan mot en särskild avgift få se filmen på sin televisionsmottagare, s. k. abonnemangstelevision. Den sistnämnda formen är föremål för försök i USA men har knappast kommit ur experimentstadiet, varför det är svårt att f. n. uttala sig om vilken framtid saken kan ha. F r å n Folkets husföreningarnas riksorganisation har uttalats vissa farhågor för att televisionen kan bli en konkurrent om publiken genom att televisionsprogrammet förläggs till sådana kvällstider, att det kolliderar med den biograf- och teaterverksamhet, som bedrivs i statsunderstödda samlingslokaler. Man befarar att sådana förluster kan uppstå till följd härav, att man nödgas vädja om ökat stöd från statens sida. Det kan på grund härav framhållas att det inte är klarlagt i vad mån televisionen håller publiken hemma. En film- eller teaterföreställning ute i bygderna blir dock ett evenemang av en helt annan art än det dagliga televisionsprogrammet i hemmen. Vidare synes — såsom påpekats i samband med diskussionen om televisionen och folkrörelserna i föregående kapitel — lokalerna kunna användas även för visning av televisionsprogram. Slutligen bör den geografiska begränsningen av televisionens spridningsmöjligheter under en jämförelsevis lång tid framöver även hållas i minnet. De viktiga problem, som sammanhänger med televisionens och filmens inbördes förhållanden, förutsätter en kontinuerlig uppmärksamhet. Det samarbete, som här synes i hög grad önskvärt, bör understödjas och främjas på ett för samhället och den enskilde likaväl som för de intressen, som här är engagerade, tillfredsställande sätt.

Televisionen och rundradion

BBC's förut omnämnda undersökning år 1950 visar att radiolyssnandet blir den fritidssysselsättning, som man mest avstår från i televisionshemmen. Det har naturligtvis förekommit förutsägelser i anslutning både till denna och andra, exempelvis i USA företagna undersökningar, som velat göra gällande att rundradioverksamheten skulle stå inför sitt sammanbi ott. En så negativ synpunkt är inte hållbar hävdas samtidigt, inte minst i Storbritannien, där BBC fortsätter med sina tre parallella rundradioprogram oavkortade vid sidan av televisionsverksamheten. Expertisen inom anglosaxisk rundradio och television liksom flera företrädare för sociologisk vetenskap väntar inte en utplåning av r u n d r a d i o n utan snarare en naturlig fördelning av det programstoff, som lämpar sig för utsändning till hemmen via såväl television som rundradio. 1 För Sveriges del kan tilläggas, att r u n d r a d i o n under många år framåt kommer att bli det huvudsakliga instrumentet för spridande av undervisning, underhållning och uppbyggelse till stora delar av vårt folk. Från rent programmässig synpunkt står det dessutom klart, att ingalunda allt i r u n d r a d i o n s starkt varierande programstoff vinner på eller ens är möjligt att flytta över till televisionsprogram. Att begära att allting i rundradioprogrammet skall televiseras är som att kräva att alla böcker skall illustreras. Även om på längre sikt vissa juste1

Professor Charles A. Siepmann h a r i sin bok Radio, Television and Society, New York 1950, ingående belyst dessa frågor och u t t a l a t åsikten att television och r u n d radio k o m m e r att arbeta sida vid sida. Det ä r på lång sikt, framhåller Siepmann, tvivelaktigt om televisionen kan bibehålla sitt n u v a r a n d e försprång över r u n d r a d i o n a n n a t ä n i program, där det visuella elementet ä r av överskuggande betydelse (s. 345).

62 synpunkt ändamålsenlig avvägning av ringar kommer att ske i strukturen av rundradions programmässiga verksam- programstoffet mellan television och het — intressanta och positiva möjlig- r u n d r a d i o . Tag exempelvis en riksdagsdebatt, en kongress, ett valmöte eller heter står fortfarande till buds —• torde rundradions betydelse inom vida områ- aktuella händelser av annat slag! Här den ej nämnvärt komma att minskas. kan televisionen ge vissa stimulerande Man vågar nog också utgå från att in- glimtar, under det att den utförligare tresset för rundradion från lyssnarnas behandlingen kan och bör finnas tillsida kommer att fortbestå i sådan grad, gänglig via rundradion, där intresseraatt man inte i nämnvärd omfattning av- de lyssnare i samma utsträckning som står från att äga rundradiomottagare nu eller i ännu högre grad kan återfinjämsides med televisionsmottagaren. na anföranden och reportage. De ilDärmed skulle rundradions ekonomiska lustrationsmässiga krav, som alltid måste ställas på televisionsprogrammen, grundval förbli i stort sett orubbad. En annan sak är att televisionen kan kan bli svåra att tillfredsställa i sådana påverka behovet av flera samtidiga pro- fall, då det gäller att framföra ett idégram i rundradion. De undersökningar, innehåll eller rena referat och anföransom gjordes av 1943 års rundradiout- den. Samarbetet mellan television och redning, utmynnade i en rekommenda- r u n d r a d i o bör därför beträffande h ä r tion av tre samtidiga program. Numera berörda programtyper utformas under torde det väl få anses klart, att frågan hänsynstagande till vartdera mediets speciella förutsättningar. om ett tredje program med hänsyn till Som en praktisk konsekvens av samtelevisionen inte kommer att bli aktuell. arbetet mellan television och r u n d r a d i o Även två program kan diskuteras, men på grund av svårigheten, för att inte måste följa att man vid programskapansäga omöjligheten, att med ett rundra- det förutser och planerar vad som av dioprogram tillmötesgå lyssnarnas öns- samma angelägna ämne passar att framkemål förefaller det rimligt att räkna föra i television och rundradio. I telemed två samtidiga rundradioprogram. visionsprogrammet bör vidare hänvisas Samma synpunkter har i olika samman- till r u n d r a d i o n s behandling av ett ämne hang framförts av telestyrelsen och Ra- och vice versa. Den vederhäftighet och opartiskhet, diotjänst. En viss konkurrens mellan rundradio som svenska folket önskar och fordrar och television kan säkert sporra upp- av sitt nuvarande rundradioprogram, finningsrikedomen och experimentlus- måste bli normgivande för båda instrutan och leda till nya landvinningar. Be- menten. En samordnad planläggning av tydelsefullare än konkurrens synes och enhetliga riktlinjer för televisionens verksamhetsgrenar emellertid samverkan vara. Förutsätt- och r u n d r a d i o n s blir därför den bästa utgångspunkten ningen är därvid att såväl television som för skapandet av en samhällsnyttig prorundradio får tekniskt och programmäsgramtjänst, baserad på de spridningssigt utvecklas med hänsyn till respektive mediers egenskaper. Televisionen möjligheter som bägge dessa moderna får inte bindas vid traditioner från former av telekommunikation kan errundradion och denna inte tvångsvis bjuda. Motsvarande tankegång ligger bakom anpassas för att gå i lag med televisionen. Samtidigt finns anledning att un- följande uttalande av BBC's förre genederstryka vikten av en ur allmänhetens raldirektör Sir William Haley.

63 När det varje kväll är möjligt för varje medborgare i vårt land att inte endast höra utan också se vad som hänt ute i världen samma dag, när de stora nationella och internationella händelserna kan bevittnas trots avstånden av invånarna i nästan varje stad och by, när vardagslivets färg, spänning, omväxling och väsentligheter kan förmedlas till rika och fattiga, till dem som är ensamma och dem som söker sällskap,

när harmoni och skönhet kan förmedlas till varje hem i bild och ljud, då måste sannerligen något ha tillkommit, som i samarbete med alla andra uppbyggande krafter i samhället kommer att kunna skapa vidare vyer och ett rikare liv. Uttalandet är en syntes av den samverkande televisionens och rundradions uppgifter i framtiden.

KAPITEL

VI

Televisionens programuppgifter

Vi har berett vissa myndigheter, institutioner och organisationer tillfälle att till oss framföra sina synpunkter och önskemål beträffande programmen i en blivande svensk televisionsverksamhet, framför allt i fråga om televisionsprogram i samhällets och hemmens tjänst. De myndigheter m. fl., som vi vänt oss till, är följande. Religion: representanter för svenska kyrkan och för frikyrkliga samarbetskommittén. Arbets- och näringsliv: Landsorganisationen, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Tjänstemännens centralorganisation. Sociala frågor, hälso- och sjukvård: medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, Svenska röda korset, Svenska socialvårdsförbundet. Hem och familj: Aktiv hushållning, Hemmens forskningsinstitut, Husmödrarnas samarbetskommitté, Svenska slöjdföreningen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Folkbildning: Arbetarnas bildningsförbund, Folkuniversitetet, Godtemplarordens studieförbund, Kooperativa förbundets studieavdelning, Samverkande bildningsförbunden, Tjänstemännens bildningsverksamhet.

Undervisning och utbildning: civilförsvarsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Industriens upplysningstjänst, Jordbrukets upplysningsnämnd, Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Museer m. m.: nordiska museet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, Stockholms stadsmuseum, tekniska museet, Vetenskapsakademien (naturhistoriska riksmuseet och statens etnografiska m u s e u m ) , Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Naturvård och turistväsende: Samfundet för hembygdsvård, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska turistföreningen, Svenska turisttrafikförbundet. Konst, litteratur, musik: Folkrörelsernas konstfrämjande, Föreningen konst i skolan, Föreningen svenska tonsättare, nationalmuseum, Publicistklubben, Riksförbundet för bildande konst, Svenska musikerförbundet, Sveriges allmänna konstförening, Sveriges författareförening. Teater: dramatiska teatern, operan, Folkparkernas centralorganisation, Radiotjänsts teateravdelning, Riksteatern, stadsteatrarna i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Norrköping-Linköping och Uppsala, Svenska teaterförbundet och dess fackorganisation.

65 Film: Folkets husföreningarnas riksorganisation, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges filmuthyrareförening, Sveriges biografägareförbund. Idrott: Sveriges riksidrottsförbund. Många skriftliga svar har inkommit. Dessa h a r i avskrift överlämnats till chefen för kommunikationsdepartementet. Representanter för de myndigheter, institutioner och organisationer som så önskat har dessutom sammanträffat med oss för muntliga överläggningar.

Religion

Den oro, som man bland de religiöst verksamma och intresserade hyste inför r u n d r a d i o n s start i vårt land, synes inte göra sig gällande inför starten av televisionen. Det framgår snarare att man har stora förhoppningar om att k u n n a utnyttja de nya tekniska möjligheter, som televisionen innebär, för att vidarebefordra den religiösa förkunnelsen och undervisningen till hemmen. Det får också anses som en angelägen samhällsuppgift att kristen uppbyggelse och undervisning innefattas i televisionens programtjänst. De religiösa programmen måste bli föremål för särskilda studier, betingade av den religiösa verksamhetens särart och programmens adress till individuella åskådare i hemmen. Programmen kan antingen utformas som rena församlingsgudstjänster eller som inslag präglade av ett helt nytt sätt att förmedla religiös uppbyggelse och undervisning. Svenska kyrkan och frikyrkorörelserna kommer h ä r att möta svåra och betydelsefulla uppgifter. Att man är klart medveten om detta, därom vittnar uttalanden från religiöst verksamma, med vilka vi har haft kontakt. Det synes viktigt att betona att tele5—409344

visionen ställer nya krav på dem som skall medverka i dess religiösa programtjänst. Ett stort förberedelsearbete måste nedläggas och vissa omläggningar genomföras innan en gudstjänst i traditionell form kan sändas i television. Det går inte att förfara på samma sätt som i rundradion. En speciell anpassning efter televisionstekniken får förutsättas. Man måste inventera alla möjligheter som finns att låta den kristna förkunnelsen — predikan likaväl som sången och andra gudstjänstmoment — framträda på ett värdigt och för åskådaren gripbart sätt. Kyrkorummets miljö kan stimulera till inramningar av uppbyggande värde. För program av husandaktens typ eller program ägnade åt religiös undervisning kan nya former prövas. I ännu högre grad än för rundradions del ställs särskilda krav på de talare, som skall framträda. Under förutsättning att televisionens religiösa programtjänst h a n d h a s med förståelse för det nya mediets möjligheter och begränsning, synes de religiösa programmen kunna tillföra hemmen etiska värden av betydelse och vara ägnade att utveckla den ekumeniska grundtanke, som präglat rundradions religiösa verksamhet alltifrån dess början.

Information

Televisionen har en av sina huvuduppgifter på informationens område. Aktualiteten har förmågan att göra televisionsprogrammen attraktiva. När bilden fogas till ljudet, står långt större möjligheter till buds än dem r u n d r a dion besitter. Därmed kommer televisionen att kunna på ett verkningsfullt sätt bidra till en allmän orientering om svenska och utländska händelser och förhållanden.

66 Nyheter Att nyhetssändningar i television kan göras med goda resultat visar erfarenheterna från utlandet. Med hjälp av kartor, diagram, journalfilmsklipp och stillbilder kan nyhetsinnehållet under medverkan av en uppläsare presenteras på ett effektivt och åskådligt sätt. Vid sidan av de rena nyhetssändningarna spelar kommentarerna en stor roll i televisionen. Därvid kan illustrationsmaterialet säkerligen i hög grad komma till praktisk användning. Aktuella intervjuer är likaledes en programform, som kan fånga intresset, liksom presskonferenser med en aktuell huvudperson i centrum. Man får förutsätta att de rena nyhetsbulletinerna i likhet med vad som är fallet i utlandet blir färre till antalet i televisionen än i rundradion. Det är inte säkert att kompletterande bilder alltid behövs eller är möjliga att anskaffa, och det är inte alltid som en stor nyhet är ägnad att presenteras bildmässigt. Även om det kan vara frestande, får man inte låta bildvärdet i en nyhet dominera på bekostnad av en saklig värdering av vad som kan tas med i en nyhetssändning i television. Enär antalet nyhetssändningar i televisionen av nyssnämnda skäl kan tänkas bli mindre än antalet rundradiobulletiner, kan det vara fara för att den publik som till övervägande del ser television får färre tillfällen att bli orienterad om dagshändelserna. En utväg att motverka detta synes vara att man i televisionsprogrammet lägger in vissa av rundradions nyhetsbulletiner på samma tid och då utan illustrationer. Denna metod har praktiserats i brittisk och fransk television. Debatter Det har visat sig att debatter har ett klart dokumenterat värde som televi-

sionsprogram. Genom att televisionskameran kan koncentreras på debattörerna i tur och ordning avspeglas deras temperament och debatten blir levande för åskådarna i högre grad än en radiodebatt. Väl televiserade debatter i angelägna ärenden kan få en avsevärd betydelse för att på ett medryckande sätt hjälpa åskådarna att skaffa sig kunskaper och kringsyn. Brittiska och danska erfarenheter kan åberopas som belägg för hur betydelsefull denna programform är. Reportage På reportageområdet kommer televisionens möjligheter i hög grad till sin rätt. När televisionskamera och mikrofon befinner sig på ort och ställe får programmet stor attraktionskraft. Åskådarna i hemmen kommer då att kunna ta del av det händelsemättade ögonblicket på ett sätt som aldrig tillförne. Stora nationella evenemang och idrottstävlingar är väl ägnade för direkta televisionsöverföringar. Den brittiska televisionstjänstens reportage från drottning Elizabeths kröning är ett utomordentligt exempel, liksom när en av båtarna sjönk under det pågående loppet mellan Oxford och Cambridge mitt för televisionspublikens ögon. Det bör bli nya möjligheter att genom television berika bl. a. det av den svenska r u n d r a d i o n med intensitet bedrivna reportaget från svenska bygder med allt vad detta bjuder på av skiftande arbetsliv, intressanta människor och miljöer. Inom detta verksamhetsfält kan nya och stora insatser göras som förutom sitt informativa och underhållande värde också kan komma att bli av betydelse för vetenskaplig forskning. Med hjälp av film kan ett reportage förskjutas i tiden och sändas på för publiken bekväma tider.

67 Samhällsorientering Från flera av näringslivets organisationer har framhållits att televisionen kommer att skapa ökade möjligheter att ge objektiv och allsidig information om vad som händer på olika områden inom det svenska samhället. Åtskilligt material av intresse bör kunna hämtas från näringslivet och dess organisationers verksamhet. Förutom program av mera dagsaktuellt slag kan som exempel nämnas information om produktions- och arbetsförhållanden inom hantverk, industri, jordbruk, handel e t c , orientering rörande forskningens och teknikens utveckling på olika industriella områden, betydelsen av höjd produktivitet såsom förutsättning för stigande välstånd, samarbetet på arbetsplatserna, åtgärder för effektivt arbetarskydd, program som kan bidra till ökad kännedom om ungdomens yrkesutbildning på olika områden med besök och intervjuer inom yrkesskolor och hos lärlingar ute på verkstäderna, hantverkets och småföretagens betydelse för samhälle och enskilda, varudistributionen via grosshandel och detaljhandel, reklamens betydelse i dessa sammanhang m. m. Vidare kan nämnas samhällets sociala upplysningsverksamhet, där televisionen enligt socialstyrelsens åsikt kan få en viktig funktion. Televisionen kan t. ex. förmedla reportage från olika sociala institutioner. Den kan sprida kännedom om de mångskiftande formerna för familjepolitiken. Saklig orientering med bildens hjälp är ägnad att hos allmänheten skingra vanföreställningar om exempelvis anstaltsvård av skilda slag. Att det är möjligt att i intresseväckande form lämna sådan information anser socialstyrelsen vara ådagalagt genom det arbete, som har utförts av kommittén för social upplysningsfilm, vilken har låtit producera

ett flertal filmer med motiv från olika sociala områden såsom barna- och åldringsvård, arbetarskydd, bostadspolitik, hälso- och sjukvård m. m. Även andra samhälleliga upplysningsoch propagandauppgifter kan i televisionen få ett värdefullt hjälpmedel. Ett exempel härpå erbjuder civilförsvarets verksamhet. Civilförsvarsstyrelsen påpekar att televisionen i jämförelse med rundradion synes erbjuda väsentligt ökade utbildningsmöjligheter. Styrelsen understryker vidare önskvärdheten av att myndigheter med stor fältorganisation och intim kontakt med allmänheten bereds utrymme i televisionsprogrammet. För trafikpropagandan, där det gäller att åskådliggöra trafiksituationer och förmedla kännedom om trafikanordningar och trafikregler, bör televisionen kunna bli ett utomordentligt instrument. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande anser att televisionen lämnar möjlighet till en välbehövlig intensifiering av föreningens verksamhet, särskilt bland trafikanterna över skolstadiet, vilka det hittills har varit svårt att påverka effektivt utan alltför kostnadskrävande åtgärder. Politik En ansvarsmedvetet skött televisionstjänst kan otvivelaktigt öka det politiska intresset och därmed direkt eller indirekt vara till gagn för politisk upplysning och medborgarorientering. Olika former av politiska program kan tänkas. En del har prövats i utlandet. Debatter, presskonferenser samt utsändningar av politiska tal och reportage — särskilt i valrörelser —• har utgjort innehållet i programmen. Man har, främst i Storbritannien och USA, utan betänkligheter men inom vissa gränser prövat program med politiskt innehåll, vilket ger oss anledning att

68 uppmärksamma vad televisionen i dessa avseenden skulle kunna betyda hos oss. Det dröjde mycket länge innan rundradions mikrofoner blev tillåtna i en del europeiska parlament. Man kan förutsätta att både praktiska svårigheter och principiella betänkligheter kommer att göra sig gällande i ännu högre grad, när det gäller televisionskamerorna. Några televisionssändningar förekommer inte från det brittiska parlamentet, lika litet som rundradioutsändningar. Ej heller från de tyska och franska parlamenten förekommer ännu några televisionssändningar. Däremot tillåter Förenta Nationerna sådana sändningar från sina förhandlingar. Av särskilt intresse är att notera att televisionssändning har tillåtits äga rum från det danska folketinget i anledning av den stora debatten där i september 1954 om den danska finanskrisen. Några televisionssändningar från det dagliga arbetet i den amerikanska kongressen förekommer inte. I princip är emellertid televisionssändningar tillåtna från gemensamma sessioner för senaten och representanthuset. Sådana sändningar har hittills ägt rum endast när presidenten eller gästande framstående utländska statsmän hållit tal inför både senatens och representanthusets medlemmar. Synnerligen uppmärksammade televisionssändningar har dock ägt rum i två fall från tvenne senatsutskott. Enligt senatens regler bestämmer varje utskott i sina egna procedurfrågor. Televisionssändning tilläts 1951 från The Senate Crime Investigating Committee med senator Estes Kefauver som ordförande. Genom de direkta televisionssändningarna förmedlades i detta fall »förhör» i utskottet med enskilda personer beträffande eventuellt bedrägliga handlingar. Sändningarna fick ofta en

stark prägel av sensation. En häftig debatt uppstod i pressen om lämpligheten av dylika direkta televisionssändningar. I samband med konflikten mellan den amerikanska arméledningen och den republikanske senatorn Joe McCarthy våren 1954, som utreddes av The Permanent Subcommittee of the Senate Committee on Government Operations, röstade majoriteten av utskottsmedlemmarna för att förhandlingarna skulle vara öppna för press, radio, television och film. Det särskilda senatsutskott, som tillsattes i augusti 1954 för att granska i senaten framställda anklagelser mot senator McCarthy, har emellertid förbjudit direkta r u n d r a d i o och televisionssändningar från de s. k. förhören. Företrädare för r u n d r a d i o och televisionsföretagen har på samma sätt som journalister tillträde till förhandlingarna men får endast sända före och efter sammanträdena. Enligt uppgift diskuteras inom det senatsutskott, som h a n d h a r procedurfrågor —- The Senate Committee on Rules and Administration — allmänna regler, som skall gälla för utskottens arbete. Uppenbarligen tas frågan om direkta televisionssändningar upp inför detta forum. För representanthusets del gjordes ett uttalande i mars 1952 av dåvarande talmannen Rayburn enligt vilket televisionssändningar från utskotten i princip var förbjudna, enär samma regler skall gälla för utskotten som för representanthuset. Enligt dessa regler tillåts inga televisions- och r u n d r a d i o sändningar eller fotografering under representanthusets sessioner. Studiodebatter i politiska frågor liksom enskilda offentliga personers framträdanden är uppmärksammade programinslag inte minst i brittisk och amerikansk television. I Storbritannien existerar ett form-

69 ligt avtal mellan de politiska partierna och BBC beträffande partipolitiska televisionssändningar. Sålunda har sedan den 1 april 1954 enligt en allmän överenskommelse från 1947 mellan BBC och de politiska partierna, regeringspartiet (det konservativa partiet) och arbetarpartiet rätt till vartdera två partipolitiska televisionssändningar per år. Dessutom har de rätt att låta två av de program, som tilldelats dem i rundradio — inalles sex för regeringspartiet och fem för arbetarpartiet — sändas i television i stället för i rundradio. Liberala partiet har rätt att låta sitt enda årliga partipolitiska framträdande sändas antingen i rundradio eller i television eller i såväl rundradio som television samtidigt. Vad angår information i parlamentets angelägenheter, har BBC inbjudit olika ledamöter att i television ge sina intryck av arbetet både i överhuset och underhuset i en varje vecka återkommande programpunkt kallad Week in Westminster. I USA med dess tvåpartisystem har den regeln fastställts, att ett televisionsföretag, som upplåter eller säljer programtid till det ena politiska partiet, också måste ge tid till det andra. Partierna, själva har full bestämmanderätt över programtidens utnyttjande. Vid val spelar televisionen en roll som ännu inte har kunnat helt klarläggas. Vid de senaste valen i Storbritannien förekom ett par program i television före valdagen. Vid detta tillfälle var den brittiska televisionens utbredning ännu ej sådan, att den kunde räknas som ett medium med möjlighet att nå större delen av väljarkåren. Vid det amerikanska presidentvalet i november 1952 utnyttjades televisionen synnerligen intensivt. Många nya problem uppstod i samband därmed såväl för de politiska instanserna som för programproducenterna. Att televisions-

sändningarna hade en stimulerande inverkan torde kunna slås fast. För Sveriges vidkommande synes i stort sett rundradions politiska verksamhet kunna stå som mönster för politiska televisionsprogram. En betydelsefull fråga i sammanhanget är vilka möjligheter televisionen kan få för att inför svenska folket levandegöra den svenska riksdagens arbete. Även om det av programtckniska skäl knappast är möjligt att göra direkta utsändningar av hela riksdagsdebatter, måste det anses värdefullt att kunna ge allmänheten vissa glimtar av riksdagens arbete i olika former. Under förutsättning att televisionsapparaturen inte är störande för riksdagsarbetet, torde en televisionskrönika kunna sammansättas på likartat sätt som nu sker med r u n d r a d i o n s riksdagsreferat, vilka illustreras med i kamrarna inspelade inlägg. För televisionens del uppställer sig dock mera svåruppfyllda krav än beträffande rundradion. Allmänt kan sägas att riksdagens arbetsfält inte får vara förbjuden mark för en framtida svensk television. Man kan här skönja en ny möjlighet till kontakt mellan de folkvalda representanterna och väljarna ute i landet. Samtidigt måste man emellertid ge akt på att det nya informationsmediet inte används på sådant sätt att det inbjuder talarna till att under riksdagsdebatterna ägna sig åt ett propagandistiskt vädjande direkt till televisionspubliken. Det är troligt att många skäl kan förebäras för att televisionen ej skall få komma inom riksdagens murar. Från allmänhetens och den politiska upplysningens synpunkter bör dock utsändandet av avsnitt ur viktigare debatter i television vara ett önskemål, motiverat av att televisionen kan och bör göra en god samhällstjänst genom att sprida en levande kunskap om de politiska

70 frågeställningarna och det politiska arbetet över huvud taget. Skall vi få ett samhälle, uppbyggt av ett växande antal medborgare, som kan och vill styra sig själva, krävs undervisning och bildningsresultat. Det finns ingen anledning att tro, att enbart tillkomsten av samhällsorienterande televisionsprogram skall åstadkomma detta. Det vore dock felaktigt att inte utnyttja ett nytt och lockande kommunikationsmedel till den demokratiska uppfostrans och den grundläggande samhällsinformationens fromma. I en tid, då man med hjälp av undervisning på bred bas, tillgänglig för alla, strävar efter att skapa förutsättningar för en verklig demokrati, måste de massmedier, som betingas av en avancerad distributionsteknik, tillåtas spela en roll och realistiska ansträngningar göras för att nyttja dem i samhällets tjänst. Hit hör användningen av televisionens möjligheter att till hemmen sända objektiv politisk information samt referat och reportage från de demokratiska meningsbrytningarnas arenor.

Hälso- och sjukvård

Såväl medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan som överstyrelsen för Svenska röda korset understryker möjligheterna att utnyttja televisionen i folkhälsans tjänst. För att sprida upplysning om hälsooch sjukvårdsfrågor har broschyrer och upplysningsskrifter utgivits, hälsovårdsaffischer kontinuerligt distribuerats, filmer inspelats och radioprogram utsänts. Det föreligger dock alltjämt, framhåller medicinalstyrelsen, ett stort behov av ökad upplysning i dessa frågor, och det bör kunna förväntas att televisionen kommer att bli ett ypperligt hjälpmedel härför. I första rummet kominer den sjuk-

vård, som de flesta människor bringas i kontakt med, nämligen sjukvården i hemmet och första hjälpen vid olycksfall. Värdet av att genom bilder kunna åskådliggöra vården av sjuka i hemmet, olycksfallsvård, läkemedels lämpliga förvaring i hemmen och på arbetsplatser m. m. ligger i öppen dag. Vad den förebyggande hälsovården angår kan t. ex. de sedan flera år tillbaka anordnade demonstrationskurserna i mödra- och barnavård genom televisionen nå ut till ett betydligt större antal av landets mödrar än som hittills har varit möjligt. På tandvårdens områden bör televisionen kunna ge vidgade möjligheter till effektiv instruktion och information om åtgärder av profylaktisk natur, bl. a. om personlig munhygien och kostvanorna. Statens institut för folkhälsan pekar bl. a. på sådana programinslag som praktiska demonstrationer i hemskötsel, matens tillagning och sammansättning samt konservering. Hur man förebygger olycksfall såväl i hemmen som i industri- och annat arbete kan belysas i televisionsprogrammet liksom sådana frågor som hygienen på arbetsplatserna, vid livsmedels framställning, transport, distribution och servering samt vatten- och avloppsfrågor. För den inom hygienisk verksamhet sysselsatta personalen ute på fältet skulle specialprogram kunna bli värdefulla. Vid sådana tillfällen då hälsoråd måste nå så inånga personer som möjligt på kortast möjliga tid ökas televisionens betydelse. Svenska röda korset framhåller att en hygienkurs i television skulle vara av största värde i en situation liknande den som inträffade under epidemierna sommaren 1953. Televisionen bör komma till användning i upplysningsverksamheten om den öppna och slutna sjukvården i allmänhet, där en orientering för allmän-

71 heten är av behovet starkt påkallad. Medicinalstyrelsen framhåller att det alltjämt florerande kvacksalveriet vittnar om att det här föreligger ett stort fält att arbeta på. Provinsialläkarnas och andra läkares ävensom tandläkares arbete skulle med fördel kunna presenteras i television liksom bilder från sjukvårdsanstalter av olika slag, i synnerhet sådana där allmänheten nu har föga insyn såsom sinnessjukhus, epidemisjukhus m. fl. Socialstyrelsen anser att televisionen kan bidra till att lösa sysselsättningsproblem för många åldringar och sjuka. Med televisionens hjälp skulle man sålunda i någon mån kunna stimulera och tillföra arbetsterapien uppslag. Televisionen bör slutligen kunna användas i propagandan för rekrytering av skilda slag av medicinalpersonal, hemvårdarinnor, skyddsombud på arbetsplatserna etc. samt som ett hjälpmedel, om det gäller att för totalförsvarets behov meddela snabbutbildning i sjukvård åt ett stort antal personer.

Hem och familj

Många exempel ges på televisionens användning inom hemmets och familjens område. Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser att televisionsprogrammen rätt utformade bör kunna bli ett utmärkt komplement till det talade ordet inom alla de områden där förbundet söker sprida upplysning. Som exempel nämns rationalisering av hemarbetet genom effektiva arbetsmetoder och redskap, vidgad varukunskap och inköpsteknik, bostadsplanering och heminredning samt inte minst barnavårdens såväl kroppsliga som mentala områden liksom hälso- och sjukvården. För dem som bor mera avsides eller av andra skäl ej har tillfälle att besöka

utställningar, demonstrationer och kurser kan televisionen, om den får den allmänna spridning som nu r u n d r a d i o n har, ge möjlighet till delaktighet i utvecklingen. Förbundet har även velat fästa uppmärksamheten på det intrång i hemlivet som televisionen kan tänkas åstadkomma. Programmen bör därför sovras starkt och ej utsträckas över alltför lång tidrymd. En effektiv propaganda för televisionens rätta utnyttjande rekommenderas. Svenska slöjdföreningen framhåller att enstaka eller kontinuerliga televisionsprogram, rätt ledda, skulle betyda ett stort uppsving för upplysningsverksamheten i bohags- och bostadsfrågor, i utformande av den offentliga miljön, vid smakfostran etc. Föreningen gör därefter följande uttalande. Televisionens egenskap att appellera till ögat gör den särskilt lämplig för program inom Svenska slöjdföreningens intresseområde, där uppfattandet av linje, form, färg och r u m ä r en h u v u d f ö r u t s ä t t n i n g för ett utbyte mellan den utsändande och mottagande parten. Slöjdföreningen önskar härvidlag hänvisa till de mycket positiva erfarenheter som gjorts av dess systerorganisation i England, det statliga Council of Industrial Design, som i en mot allmänheten och fackgrupper riktad upplysningsverksamhet i formgivnings- och bokunskapsfrågor med stort utbyte u t n y t t j a t televisionen vid demonstration av material, form, kvalitetsegenskaper hos k o n s u m tionsvaror, planering och u t n y t t j a n d e av det egna hemmet etc. Det bör emellertid framhållas att televisionsutsändningens betydelse u r Svenska slöjdföreningens synpunkt icke ä r b e gränsad till de program som direkt beröra formgivning, miljöskapande e t c , u t a n att televisionen h a r en a u t o m a t i s k t p å v e r k a n de betydelse, genom att den i olika samm a n h a n g visar interiörer och föremål, som används som miljö eller rekvisita till skiftande program. Det ä r nödvändigt att denna påverkan på smaken sker i fostrande och bildande syfte. Innebörden i televisionens a l l m ä n n a smakbildande uppgift måste

72 stå fullt klart vid utformandet grammen.

av

pro-

Televisionens betydelse för hemmens utformning och som smakbildare understryks även av andra organisationer. Sveriges lantbruksförbund föreslår sålunda att föredömliga hem visas och prov ges på olika standard beträffande bekvämlighet, hygien m. m. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation nämner som exempel att kännedom kan spridas om kvalitetsvaror från hantverk och industri, avseende heminredning, beklädnad, fritidsutrustning etc. Vidare bör idéutställningar på bl. a. heminredningens område kunna göras tillgängliga för en större publik än vad som nu är möjligt. Från flera håll, bland andra Hemmens forskningsinstitut, understryks att televisionen kan bli ett utomordentligt hjälpmedel i det svåra men betydelsefulla arbetet för konsumentupplysning, vilken ingalunda bör riktas enbart till husmödrarna utan till alla medlemmar av familjen. Televisionen har därvid större möjligheter än r u n d r a d i o n i och med att den kan ta bilden till hjälp, och den har den fördelen framför filmen att den alltid kan vara dagsaktuell. Folkbildning, undervisning, utbildning

Bildningsverksamhet

i

allmänhet

Som exempel på program i folkbildningens tjänst kan nämnas demonstrationer, naturvetenskapliga och tekniska experiment, reportagebesök på museer och institutioner eller på industrier och i andra arbetsmiljöer, illustrerade skildringar av natur- och hembygdsvård, språkundervisning m. m. Samverkande bildningsförbunden anser att lämpliga program för studieoch bildningsarbetet bör kunna ordnas i television. På det tidiga stadium frå-

gan ännu befinner sig har man emellertid inte funnit anledning att mera i detalj gå in på televisionsprogrammens utformning för folkbildningsarbetets del. En övervägande pessimistisk inställning till televisionens möjligheter på detta område har Nationaltemplarordens studieförbund, som inte kan finna att en framtida televisionsverksamhet kan bli till någon avsevärd nytta för bildningsarbetet eller att man där annat än undantagsvis skulle kunna räkna med program av den art som man inom studie- och bildningsarbetet skulle kunna vara intresserad för och betjänt av. Folkuniversitetet påpekar att folkbildningsarbetet måste anses äga en självklart motiverad intresseandel i utformningen av en svensk television. Dels torde televisionen också i vårt land kunna bli en revolutionerande faktor i fråga om läs- och studieintresse, hemliv e t c , vilket gör programmens allmänna karaktär ytterligt betydelsefull, och dels har vuxenpedagogiken ett direkt intresse av att medverka och utforma de undervisande programmen. Folkuniversitetet vill i detta s a m m a n hang understryka att man bör ta avstånd från tendensen att i argumentation mot en kommersiell television betrakta televisionen principiellt som »folkbildande». Det vore olyckligt om alla program fick en skugga av skolmästare över sig eller alltför starkt markerades av ett rörelse- och organisationsuppdelat samhälle. Man bör söka skilja mellan de undervisande programmen och de underhållande och upplysande. Det är påtagligt att de undervisande programmen skulle få den största användbarhet i bildningsarbetet. Det stora pedagogiska värdet av televisionen synes i första h a n d ligga i den detaljrika närbilden av vad som sker i nuet. Man kan h ä r t ä n k a sig exempelvis televisering av medicinska operationer, av naturvetenskapliga och tek-

73 niska experiment, instruerande reportage, med inlagda avbrott för visualisering av vad som sker »under ytan», mikro- respektive makro-television, dvs upptagning genom mikroskop och astronomisk tub, exempelvis — för att ta några slående exempel från de två sista somrarna •—• paratyfusepidemien och solförmörkelsen. Språkundervisningen kan också på ett helt annat sätt än tidigare visualiseras och dramatiseras så att man får se och höra språket använt i rätt miljö och därmed uppnår direktassociation mellan tinget, skeendet och dess symbol. I detta sista exempel torde man i stor utsträckning få tänka sig arbeta med film. Det bör dock understrykas att televisionen i första hand varken är illustrerad ljudradio eller ett distributionsinstrument för ljudfilm. Televisionen är i första hand ett simultant massmedium. Programtekniken i televisionen fordrar därför en radikal omläggning av tänkesätten hos både ljudradiooch filmproduktionsfolk om de skall lyckas väl med sin uppgift. Museer och vetenskapliga institutioner har uttalat sitt intresse för att levandegöra vetenskapligt och kulturellt stoff genom television. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum erinrar om att det under årens lopp har visat sig vara av värde att genom rundradion kunna komma i kontakt med åhörare, som knappast alls eller endast i begränsad utsträckning kan nås genom andra medel. Det finns all anledning, menar man, att anta att förhållandet skall visa sig vara detsamma i fråga om televisionen. Eftersom kulturminnesvården och därmed sammanhängande verksamhet sysslar med direkt synliga föremål och minnesmärken, bör televisionsprogrammen kunna ge ännu starkare intryck än rundradioprogrammen. Härigenom skulle televisionen kunna göra en insats på ett område, som är viktigt inte blott ur allmän bildningssynpunkt utan även därför, att kulturminnesvårdens effektivitet i så stor utsträckning är beroende av att så många som möjligt

har någon orientering om dess uppgifter. Nordiska museet konstaterar att ett nära och gott samarbete existerar med Radiotjänst och förväntar att televisionen skall ge möjligheter att vidga detta samarbete. Det understryks att ett museum i påfallande hög grad är beroende av visuellt tillgodogörande. Utan tvivel, framhåller museet, kommer detta att ge snart sagt obegränsade möjligheter åt televisionen. Även de fältarbeten som museet bedriver ute i bygderna r ö r a n d e bebyggelse, arbetsliv, folkseder etc. kommer bäst till sin rätt, när de åskådliggörs i bild. Museet uttalar den förvissningen, att denna fond av svensk kultur kommer att kunna utnyttjas på ett positivt sätt genom televisionen. Liknande synpunkter framförs av Stockholms stadsmuseum, som anför att kulturhistoriska fynd eller nyförvärv lämpar sig väl att presentera genom television. Även vid museets demonstrationer på platsen för betydelsefulla fornminnen, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla stockholmsbyggnader o. d. bör televisionen kunna göra god tjänst för att förstärka kontakten mellan museet och publiken. Tekniska museet framhåller att svenska folket är utomordentligt intresserat av allt som rör teknik och industri och inte minst av hur vi i Sverige på dessa områden har kommit fram till dagens läge. För tekniska museets del, heter det i uttalandet därifrån, kommer televisionen att innebära ett oerhört betydelsefullt komplement i arbetet för att dels popularisera ingenjörskonsten och dels inge allmänheten intresse och respekt för vad gångna generationer har uträttat inom teknik och industri till mänsklighetens och samhällets nytta. Det konstpedagogiska området behandlas av nationalmuseum, som fram-

71 håller, att medan r u n d r a d i o n på ett utomordentligt sätt har kunnat tillgodose behovet av en brett upplagd upplysning på de flesta vetenskapliga och kulturella områden, har dess möjligheter beträffande konstpedagogiken och det aktuella reportaget i konstfrågor varit ganska otillräckliga bl. a. därför att talarna i de flesta fall har nödgats arbeta utan stöd av bilder. Program som behandlar konst och konstfrågor ur estetisk, historisk eller aktuell synvinkel torde med fördel kunna inrymmas i televisionsprogram, både dem som avses för skolor eller andra mera speciella syften och dem som riktar sig till den stora allmänheten. Museet varnar för en programpolitik som snarare förslappar än stimulerar individens kulturella självverksamhet och understryker vikten av att den tekniska landvinning det här är fråga om redan från början på rätt sätt tas i bruk inom folkbildningsarbetet. Även andra organisationer har framhållit televisionens värde inom konstbildningsarbetet. Särskilt välkomnar man televisionens möjligheter till visningar och orienterande föredrag med demonstrationer. I och med att färgtelevisionen skymtar kan fantasien fritt spela kring hittills inte möjliga insatser på det konstnärliga fältet. Svenska turistföreningen erinrar om att föreningen alltsedan sin tillkomst på 1880-talet har verkat för att på olika sätt söka främja svenskarnas kunskap om sitt eget land. En väsentlig betydelse har man därvid tillagt sin årsskrift och andra publikationer, som i ord och bild har skildrat Sverige som turistland. Under senare år har film, färgbilder och rundradio blivit naturliga hjälpmedel för att nå en större allmänhet på ett omedelbart och lättillgängligt sätt. Televisionen blir ett nytt medel, som

kan på ett direkt och åskådligt sätt till många människor förmedla kunskap om landet, dess mångskiftande natur likaväl som dess kulturarv. Föreningen uttalar sitt stora intresse för de kommande televisionsprogrammen och sin beredvillighet att lämna allt det stöd föreningen kan ge dessa. Svenska naturskyddsföreningen framhåller att enligt vad erfarenheterna från utlandet ger vid handen har just naturprogram visat sig vara utomordentligt lämpliga för televisionen. Föreningen förklarar sig beredd att medverka på detta område. Skoltelevision Televisionsprogram till skolornas tjänst möter problem, som starkt skiljer sig från dem programmen har att göra med för hemmens vidkommande. Såväl i Sverige som i utlandet studeras hithörande frågor. Skolöverstyrelsen utsåg redan den 20 januari 1951 en särskild studiegrupp med uppgift att undersöka i vad mån television skulle kunna användas for undervisningsändamål. Denna studiegrupp sände den 11 december 1951 med hjälp av Radiotjänsts skolradiosektion försöksprogram till skolornas bruk från Nämndens för televisionsforskning sändare på tekniska högskolan i Stockholm. På grund av att de tekniska resurserna och studiomöjligheterna var starkt begränsade bör inga vittgående slutsatser dras av experimenten. Dessa följdes dock enligt uppgifter från överstyrelsen med stort intresse av barnen, varvid i flera fall en positiv kritik framfördes. I USA har försöken med skoltelevision huvudsakligen koncentrerats till Philadelphia, där de första sändningarna ägde rum i mars 1949. I Storbritannien har BBC i samråd med det brittiska skolradiorådet genomfört vissa

75 televisionslektioner för s. k. secondary schools (åldersstadiet 11—15 år) i Middlesex våren 1952. Skolradiorådet och BBC har gemensamt sammanställt en utförlig rapport över experimentet. Av denna framgår bl. a. att de sex deltagande skolorna u n d e r fyra veckor fick mottaga fem serier av program u n d e r följande huvudrubriker: Science, Current Affairs, Craftsmen and Artists, Geography, The Industrial Scene. Programmen var av 20—25 minuters längd. Vid planeringen av experimentet hade m a n i första hand menat att undersöka de tekniska frågor som s a m m a n h ä n g e r med skoltelevision. Programmen gavs därför en mycket varierande utformning, n ä r det gällde u t n y t t j a n d e t av televisionens olika möjligheter för presentation och instruktion av skolans ämnen. Vid bedömningen av programmen visade det sig emellertid, a t t de pedagogiska synpunkterna dominerade. Detta synes förklarligt, därför att b e d ö m a r n a utgjordes i första hand av lärare och elever. En del av programmen upptogs på film för att senare visas vid lärarkonferenser och dylikt. Det framgick av r e s u l t a t e n att skolprogram i television måste ha en klar och enkel m å l s ä t t n i n g och planeras ytterst omsorgsfullt för att nå avsedd verkan. En annan viktig f ö r u t s ä t t n i n g för ett programs framgång var personligheten hos komm e n t a t o r n eller hos den som demonstrerade undervisningsobjekten. Man fann även att skoltelevisionen krävde en mycket hög standard av produktion och utförande. Både lärare och elever jämförde gärna med god

filmstandard. En analys av programmen visade, att programmen i n a t u r k u n n i g h e t torde ha stora möjligheter i skoltelevision. En stor framgång noterades även med programmet Meeting the Craftsman—the Potter. H ä r tycks föreningen av personligheten hos framställaren och den konkreta upplevelsen av själva arbetsmetoden ha skapat framgången. Inom serien The Industrial Scene hade ett program med unga 15-åriga arbetare god framgång (My J o b ; A Job w i t h People). Detta p e k a r hän mot skoltelevisionens betydelse n ä r det gäller yrkesorientering. Serien Current Affairs ansågs k u n n a k o m m a l ä r a r n a till hjälp med aktualiteter. Många av de bedömande lä-

r a r n a betraktade detta som en av skollelcvisionens viktigaste uppgifter.

Experimentet bekräftade åsikter, som redan tidigare framförts av BBC och skolradiorådet, att televisionen hade något bidrag att skänka i de ämnen som man hade utvalt för programmen; det gjordes också klart, att man måste nå en högre och mer pålitlig allmän standard av planering, produktion och utförande, innan den kunde betraktas som en tillfredsställande medtävlare, även av experimentell art, till den vanliga skolradion, eller undgå ogynnsam jämförelse med undervisningsfilm. Nyligen har BBC gjort en rundfråga till skolor i Storbritannien för att utröna, hur många skoldistrikt som var beredda att utrusta skolorna med televisionsmottagare. Resultatet blev att 500 skolor var beredda att skaffa mottagare. Denna siffra hade BBC satt såsom minimum för att överväga anordnandet av nya experiment. De pedagogiska, tekniska och ekonomiska problem, som är förknippade med skoltelevision i större skala, är långt ifrån lösta. Först och främst är programvalet säkerligen mera begränsat på grund av själva skolarbetets teknik än vad ett hastigt överslag ger vid handen. De fördelar, som skoltelevision kan erbjuda, synes bäst kunna utnyttjas i naturvetenskapliga ämnen, inom yrkesorientering och samhällslära, i konstundervisning, i modersmål och historia, där dramatiseringar kommer till riklig användning, vid förmedling av aktualiteter samt vid demonstrationer av musikpedagogisk art. Inom barnprogramsektionen i BBC har man med stor framgång sänt aktivitelsbetonade program som faller inom ramen för den grundläggande hembygdsundervisningen på folkskolans lågstadium. Samtidigt är det klart att televisionen inte kan ersätta lärarens

70 personliga handledning. Till yttermera visso fordras att televisionslektionerna dels föregås av förberedande arbete och dels följs av olika slags övningar, där de stimulerande impulser, som televisionsprogrammet kan ge, utnyttjas. Till detta kommer frågan om inte filminspelningar, som på vanligt sätt projiceras på duk, är ett mera åtkomligt och ur ekonomisk synpunkt lämpligare undervisningskomplement än televisionsprogrammen. Denna fråga har ingående diskuterats bland pedagoger i olika länder. Vad som gör att så många uttalar sig för filmen är givetvis de tekniska och ekonomiska hinder som fortfarande står i televisionens väg jämte svårigheterna att i praktiken inordna televisionsprogrammen i skolschemat. Allmänt kan sägas att många trakter, som är isolerade och där barnen skulle ha stor glädje och nytta av den mångsidiga och uppbyggande kontakt som en direkt överförd skoltelevision skulle kunna ge, först efter lång tid kan få möjlighet att ta emot televisionssändningar. Televisionsmottagarna blir relativt kostsamma i jämförelse med radioapparater och filmapparatur. Vad de rent tekniska synpunkterna angår, visade erfarenheterna från BBC's experiment, att man hade tillfredsställande mottagningsförhållanden med en mottagare med 21 tums bildrör för en klass på 35 barn. Här nämnda svårigheter till trots finner man på flera håll bland skolmyndigheterna och lärarna ett positivt intresse att på längre sikt försöka utnyttja televisionen i skolans tjänst. Skolöverstyrelsen har sålunda deklarerat den uppfattningen, att televisionen kan bli ett värdefullt hjälpmedel vid sidan av film och rundradio. Televisionens karaktär bör göra det möjligt att på ett bättre sätt än tidigare åskådliggöra och aktualisera undervisningen inte minst

i naturvetenskapliga ämnen och övningsämnen. Skickliga pedagoger kan samtidigt nå många olika klasser och kan på så sätt ge uppslag och förmedla impulser till ett stort antal lärare. Överstyrelsen pekar vidare på en lösning, som skulle innebära att televisionsprogrammen inspelas på film för användning vid flera sändningstillfällen. Härigenom skulle kostnaderna för skolprogrammen kunna nedbringas. En oundgänglig förutsättning för en gynnsam användning av televisionen i undervisningens tjänst är att härmed sammanhängande frågor uppmärksammas på försöksstadiet och att tillräckligt utrymme ges åt programexperiment. Utbildning Televisionens betydelse för olika utbildningsändamål har framhållits från flera håll och belysts med talrika exempel. Överstyrelsen för yrkesutbildning påpekar att yrkesundervisningen omspänner vitt skiftande yrkesområden inom industri och hantverk, handel, husligt arbete m. m. En genom television meddelad undervisning i de direkt yrkesbetonade ämnena skulle förutsätta en mycket varierande uppläggning av programmen. Vid undervisningen i praktiskt yrkesarbete är visserligen den personliga handledningen av varje elev av betydelse. Det är emellertid inte uteslutet, att en på lämpligt sätt upplagd demonstrationsundervisning i television av vissa speciella moment av arbetsoperationer skulle kunna bli av värde för yrkesskoleelever. Endast försök torde kunna ge besked därom. Detta gäller även de mera allmänna ämnen, i vilka yrkesskolornas elever undervisas och vilkas plats på undervisningsplanerna i samband med enhetsskolans successiva genomförande kan i vissa fall förväntas ökad.

77 Lantbruksstyrelsen erinrar om att rundradion allt sedan sin tillblivelse har varit ett viktigt upplysningsmedel inom jordbruket. Styrelsen anser att nyare rön och erfarenheter på jordbrukets och trädgårdsskötselns område på ett lättfattligt och åskådligt sätt kan bringas till jordbrukarnas och trädgårdsodlarnas kännedom. Det torde dock, befarar styrelsen, på grund av de rätt höga inköpskostnaderna komma att dröja ganska länge innan jordbrukarna kan bli i stånd att skaffa sig televisionsapparater. Televisionen torde däremot fortare kunna utnyttjas vid lantbruksundervisningsanstalterna, om lämpliga program härför kan utsändas. Både Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Jordbrukets upplysningsnämnd framhåller televisionens värde för utbildningen inom jordbruksnäringen. Man bör kunna räkna med att televisionen skall lämpa sig exempelvis för reportage om maskiner och deras användning, om brukning av jorden, om bekämpning av insekter och ohyra på växter, om dikning, om fällning av träd, om trädgårdsskötsel osv. Man kan visa interiörer av ladugårdar och andra ekonomibyggnader. Genom television kan man följa gången inom fabriker för framställning av livsmedel, gödningsmedel osv. En landsändas befolkning bör på åskådligt sätt kunna få del av en annan landsändas jordbrukstekniska prestationer och dess byggnadsverksamhet. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation pekar på de möjligheter televisionen ger att visa sättet för olika varors framställning. Att detta har ett betydande allmänt intresse, framgår av det stora antal kortfilmer som har inspelats med sådana motiv. Även olika transportoch distributionsmetoder

kan med fördel visionen.

belysas genom

tele-

Konstnärliga program

Dramatik I sin allmänna programpolitik har BBC givit dramatiken ett stort utrymme inom brittisk television. Man har nedlagt pengar, intresse och arbete på att skapa fullödig teater. Den stora uppskattning man har mött från publiken har givit klart besked om att man har varit inne på rätt väg. Särskilt landsortens teaterbehov har kunnat tillgodoses i betydande utsträckning. Den brittiska televisionsteatern har väckt ett teaterintresse till liv i kretsar som tidigare har haft ringa eller ingen kontakt med den dramatiska konsten. Med det brittiska exemplet för ögonen kan vi hävda, att dramatiken i olika former blir en av huvudangelägenheterna för en svensk televisionstjänst. Tillgången på pjäsmaterial liksom möjligheterna att få skådespelare till televisionen i konkurrens med teater och film blir då frågor av fundamental betydelse. Säkert är att en televisionens programproducent inte kommer att gå till något dukat bord utan att många rent yttre svårigheter kan väntas uppställa sig. Med hänsyn till det ostridiga värde, som televisionens teaterverksamhet har, bör en för televisionen positiv lösning av dessa frågor få stöd av olika instanser, som vill främja och sprida den dramatiska konsten. De problem som här antytts bör granskas mot bakgrunden av de svenska teatrarnas verksamhet. Till grund för de uttalanden som gjorts av vissa företrädare för svensk teaterverksamhet och som vi här återger har legat en av oss utarbetad promemoria angående samarbete mellan televisionen och svensk teater.

78 Chefen för dramatiska teatern framhåller att det är ganska verklighetsfrämmande att tänka sig att television skulle kunna införas utan att råka i inre konflikt och konkurrens med teatern. Han anför i fortsättningen bl. a. följande. Konkurrensen gäller till att börja med arbetskraften, och ett av problemen för televisionens producenter blir naturligtvis att övertyga dem, som nu hålla denna arbetskraft, att de inte själva bli lidande på ett samarbete. Detta torde inte vara lätt, och förrän så skett, finnas väl knappast heller större utsikter till villigt samarbete i fråga om hela program eller föreställningar. Det är möjligt att publiken, liksom i fråga om film och radio, efter hand kommer att känna sig otillfredsställd med det surrogat, som varje mekanisk reproduktion av en konstskapelse innebär, och därför i sinom tid vänder tillbaka till den upplevelse, som levande teater ensam kan erbjuda. Men dessförinnan, så länge televisionen är ny, har teatern sannolikast att emotse en kris, som kan bli ganska lång och för vissa teatrar kanske ruinerande. Man bör nog därför inte räkna med någon livligare önskan från teatrarnas sida att bidraga till denna kris, vilken, i den mån den inträffar, dessutom kommer att ålägga televisionen en ansenlig försörjningsbörda för då arbetslösa skådespelare. Den senare risken skulle i viss mån minskas, om televisionsteatern redan från början etablerade sig som självständigt producerande teater med fast ensemble och egna regissörer. Så vitt jag kan bedöma saken erbjuder också en sådan utväg televisionen den bästa möjligheten att självständigt göra sig gällande i den tävlan med teatrarna, som torde vara oundviklig och kan bli ganska hård. Chefen för Hälsingborgs stadsteater anser att någon för teaterverksamheten ofördelaktig konkurrens genom uppkomsten av en svensk television med all säkerhet inte kommer att uppstå. Televisionen kommer inte att inkräkta på teaterintresset, snarare tvärtom, på samma sätt som radioteatern i högsta grad har bidragit till det riksomfattan-

de teaterintresse, som för närvarande finns i hela vårt land. Dessutom tillkommer att det både ur ekonomisk och konstnärlig synpunkt torde vara av stort värde för såväl dramatiker, regissörer, skådespelare som teaterföretag att erhålla ännu ett medium för sina produktioner. Dock får man inte blunda för det faktum att starten av en svensk television är i högsta grad beroende av såväl praktisk som konstnärlig planering. Riksteaterns centralstyrelse framför följande synpunkter. Vid planeringen av den kommande teaterverksamheten inom televisionen bör hänsyn tas till den rådande och under de närmaste åren helt visst bestående bristen på kvalificerade skådespelare inom stora åldersgrupper. Svensk teater står här inför ett allvarligt problem. Ett samarbete med redan existerande artistensembler är därför naturligtvis att föredraga framför skapandet av en särskild till televisionen knuten grupp artister, som skulle undandragas den ordinarie teaterverksamheten. Mellan Radiotjänst och Riksteatern finns en överenskommelse beträffande tidpunkten för utsändning via radion av pjäser, som också står på Riksteaterns repertoar, varigenom kollisioner kunna undvikas. Ett sådant samarbete vad beträffar tidtabellen är naturligtvis av ännu större betydelse, då det gäller televisionsutsändningar av den repertoar, som står på teatrarnas spellista. Teaterchefen i Folkparkernas centralorganisation anför bl. a. följande. För televisionsteaterns del torde ingen anledning föreligga att i likhet med filmen odla den s. k. stjärnkulten. En mycket stor del av publiken ute i landet kommer numera till turnétcaterns föreställningar för att få se den eller de skådespelare som tidigare skådats på film och som därigenom blivit populära. Filmen har med detta gjort en björntjänst åt teatern, liksom även åt skådespelarekåren. Det finns många goda skådespelare i landet som icke lanserats av filmen och som därför är okända. En utjämning på denna punkt genom televisionsteaterns hjälp är synnerligen önskvärd och stora möjligheter härtill är utan tvivel till finnandes. Såväl turnéte-

79 atern som fasta t e a t r a r kan vara televisionen behjälpliga med tillgången på l ä m p liga skådespelare, och televisionen kan vara framförallt turnéteatern behjälplig med att återigen låta intresset samla sig helt kring det huvudsakliga i en teaterföreställning: pjäsen och dess innehåll. Därmed vore åtskilligt vunnet — de ofta orimligt höga skådespelaregagen kunde avvecklas och hela folkets intresse för scenkonsten byggas fastare. På en punkt där ett samarbete televisionsteatern—turnéteatern ä r önskvärt ä r skådespelarnas döda tid mellan t u r n é s ä songerna, dvs. att vår och höst och ofta flera veckor på vardera sidan j u l och n y å r kunde utfyllas med televisionsinspelningar. Kunde samarbete ske h ä r vore skådespelarna garanterade en j ä m n årlig inkomst, som de flesta andra yrkesgrupper, medan televisions- och t u r n é t e a t r a r n a kunde göra en gemensam ekonomisk vinst på att k u n n a bereda skådespelarna helårsanställningar. För Folkparksteaterns del torde icke någon nedgörande konkurrens från televisionsteaterns sida kunna befaras. Kanske medan den ä n n u äger nyhetens behag, men icke sett på lång sikt. Tvärtom kan teaterverksamheten i folkparkerna, som ovan antytts, komma att ha nytta av televisionsteatern. Och folkparkspublikens intresse för att »gå på teater» k o m m e r med all säkerhet att bestå, i s \ n n e r h e t som dess säsong ä r den tid på året då man gärna vill vistas u t o m h u s . Ävenså utgör Folkparksteatern något alldeles speciellt i sitt slag, något som icke kan ersättas vare sig med radio eller television.

Chefen för Radiotjänsts tcateravdelning anför bl. a. följande. Televisionsteatern kan r ä t t använd bli av största betydelse för spridningen och populariseringcn av den d r a m a t i s k a konsten, inte minst inom ett land som vårt med stor yta men med relativt få s a m h ä l len som h a r tillgång till levande teater. Trots den snabba och glädjande utvecklingen av Riksteaterns och Folkets p a r k e r s verksamhet samt de nya och energiska initiativ som tagits av Programbolaget och Bygdeteatern ä r det varje är inte fler än 4—500 platser i landet som besöks av teatrarna. Även med en väsentligt utökad t u r n é verksamhet fär m a n därför räkna med att det i första h a n d b l i r radioteatern och te-

levisionsteatern som kommer att förse svenska folket med dramatisk konst. Det ä r därför naturligt att de bägge kompletter a r varandra och frän början står i intim kontakt med v a r a n d r a när det gäller repertoar och engagemang. Radioteatern rör sig nu utan tvekan i rätt stor utsträckning med en repertoar av alltför visuell typ, som den ändå känner skyldighet att låta en stor publik stifta bekantskap med. Någon bekantskap är i många fall avgjort bättre än ingen bekantskap alls. Televisionsteatern h a r m ö j lighet att på ett helt a n n a t sätt låta dessa pjäser komma till sin rätt. Den h a r då en stor tillgång i radioteaterns mycket stora arkiv och bibliotek. Inte minst under de första åren måste ett samarbete på denna punkt vara av största betydelse. Erfarenheten visar att ett repertoarutbyte också kan äga r u m i motsatt riktning. Det finns pjäser som l ä m p a r sig lika bra för örat som för ögat. Över huvud betyder inte televisionen en börjande avveckling av radioteatern. Televisionsteatern har sina gränser, inte minst därför att den ä r dyrare. Även om det tekniskt läte sig göras att televisera till varje plats i landet, så blir radioteatern därför inte överflödig. Det finns en stor och uppskattad dramatisk repertoar, som televisionsteatern måste låta vara, därför att produktionen ställer sig för dyr. Där h a r den billigare radioteatern den större rörelsefriheten och den större möjligheten till variation. Det ligger sålunda i sakens n a t u r att radioteatern och televisionsteatern även hos oss arbetar i nära samband med varandra, låt vara med de spänningar och under den inbördes tävlan som kan egga bägge parter att göra sitt bästa. Därvid vill man gärna utgå från att televisionsteatern från början får en så vidsträckt geografisk spridning som möjligt och inte bara kommer de kulturellt redan så välförsedda tätorterna till godo. Eljest blir den knappast den folkliga skådebana som den i första hand bör vara. Även rent inspelningsmässiga skäl tal a r för en stark centralisering redan från starten. Svensk teaters största problem just n u ä r att efterfrågan pa goda och skickliga skådespelare ä r större än tillgången. Nyrekryteringen inom yrket sker långsamt. Adepter s t r ö m m a r visserligen till i mängd, men utbildningsmöjligheterna är för fä. T e a t r a r n a över hela landet, fasta

80 som ambulerande, kämpar med stora besättningssvärigheter. De yrkesskickliga artisterna jäktar mellan scen och radio och film. Alltför många goda krafter, inte minst bland de yngre, håller sig också till varje pris kvar i Stockholm, därför att tillfällena där är så många fler. Stadsteatrarna och turnéverksamheten blir konstnärligt lidande pä detta. En televisionteaterverksamhet som koncentreras till Stockholm skulle ytterligare skärpa dessa oroande tendenser. Det skulle också medföra en onödig fördyring av produktionen. Kampen om skådespelarna har redan nu på alla håll tvingat upp gagerna. Tillkomsten av en televisionsteater som för varje föreställning ju måste disponera över skådespelarna under en längre kontinuerlig tid, kommer att medföra nya höjningar. Det gäller här att hålla emot och föra utvecklingen in på sundare banor. Radioteatern har försökt göra sitt genom att förlägga en allt större del av produktionen ute i landet, f. n. en tredjedel. Ur alla parters synpunkter vore det därför också lyckligt ifall televisionsteatern redan från starten arbetade på fler centralt samordnade produktionspunkter. Som sådana erbjuder sig även här Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala—Gävle och Norrköping—Linköping med sina fasta stadsteatrar. Genom de extra inkomsttillfällen, som på så vis bereddes skådespelarna, skulle dessa scener få det betydligt lättare att stärka och hålla samman sina ensembler än de nu har, och teaterväsendet i sin helhet skulle ta ett första steg mot en stadga som det sedan några år inte längre äger. Musik Något dominerande inslag har musiken inte blivit i televisionen; i brittisk television är det exempelvis endast ett par procent av tiden som ägnas musik. Till jämförelse kan nämnas att radioprogrammet till över hälften består av musik i olika former. Televisionens bildmöjligheter betyder måhända ej något direkt tillskott till musiköverföringarna, men man bör inte helt bortse från värdet av att kunna på televisionsmottagarens bildskärm

följa en berömd dirigent eller solist. Man kan även fråga sig om inte publiken i vissa fall känner sig mera tillfredsställd vid avnjutandet av en konsert i hemmet, när den har själva orkestern i blickfånget. Kanske kan en icke påträngande bild av orkestern hjälpa lyssnaren att uppnå den önskvärda koncentrationen. Dock måste man hålla i minnet att människor reagerar olika. Man måste pröva sig fram för att utröna i vad mån musikinslag vinner på att sändas med bildillustrationer. I detta sammanhang kan nämnas att Föreningen svenska tonsättare väntar sig att televisionen skall på ett utomordentligt sätt kunna gagna den svenska musikbildningen genom instruktiva program av olika slag. Speciella

konstnärliga

program

Konstnärliga krafter, som ingående har lärt sig televisionens arbetsmetoder och verkningssätt, har intressanta framtidsuppgifter i televisionen. Vid sidan av de mera traditionella framställningsformerna för konstnärliga program kommer med säkerhet flera nya mellanformer att uppstå. Det är därför angeläget att det i svensk television finns plats för experiment, som kan leda fram till att nya och för mediet särskilt lämpade programinslag på det konstnärliga området kan produceras. Film Vilka möjligheter som kommer att finnas för televisionen att begagna sig av längre eller kortare spelfilmer, producerade av enskilda bolag, blir det programledningens uppgift att utröna. Likaså hur dokumentärfilmer och journalfilmer från utomstående leverantörer skall erhållas. De två sistnämnda kategorierna kan ett televisionsföretag skaffa genom utbyte med andra televi-

81 sionsföretag eller genom inköp från filmbolag eller från särskilda televisionsfilmscentraler. Sådan film kan också erhållas från industriföretag samt från icke kommersiella institutioner i Sverige och utlandet. Av vikt när det gäller utländska institutioner är att uppsikt hålles över att ovidkommande eller störande propagandainslag inte förekommer. Ett särskilt intresse kan det vara för svensk television att hålla kontakt med amatörfilmare. Det finns en grupp mycket skickliga amatörfilmare här i landet, vilkas förmåga helt säkert kan utnyttjas till televisionsprogrammets fördel. \ Idrott

Alla tillgängliga informationer från utlandet vittnar om att idrottsreportagen utgör ett av televisionsprogrammens stora slagnummer. Televisionsåskådaren kan följa en tävling på nära håll och från växlande kameraplatser — ofta bättre än om han vore närvarande bland publiken. Samtidigt får han en sakkunnig muntlig kommentar till vad han upplever. Förutom i form av tävlingsreportage kan idrott förekomma i television såsom instruktions- och undervisningsprogram, där exempelvis en känd idrottsman eller en skicklig instruktör demonsterar en viss idrott och dess teknik för nybörjare eller mera avancerade utövare. På grund av det propagandavärde televisionens idrottsprogram får, bör man våga räkna med att televisionen kan vinna nya skaror av intresserade för idrott och friluftsliv och tillföra idrottsrörelsen nya medlemmar. Men detta innebär inte med säkerhet att man också fortsätter att besöka matcher och tävlingar i samma utsträckning som förut, sedan man fått möjlighet att se 6—409344

dem på television hemma. Det är här idrottsrörelsens tveksamma, stundom rent negativa inställning till televisionen kommer in. De utländska televisionsföretagens planer på att sända reportage från publikdragande idrottsevenemang har varit svåra att genomföra i den mån de inte har omintetgjorts. Betydande ersättningsbelopp har ibland begärts av arrangörerna för utsändningsrätten. Några entydiga utslag beträffande televisionssändningarnas inverkan på publikfrekvensen finns ännu inte. En tillräckligt lång tidrymd har heller inte förflutit för att erbjuda ett tillfredsställande underlag för bedömningar. I den tidigare refererade undersökning av televisionens inverkan på fritiden, som utförts av BBC år 1950, påpekas att endast en relativt liten del av 1 454 tillfrågade personer hade besökt idrottsevenemang innan de fick televisionsmottagare. Av undersökningsgruppen förklarade t. ex. 23 % att de hade besökt fotbollsmatcher. Om endast denna mindre grupp analyseras, visar det sig att 71 % gick lika mycket på matcher som förut, 13 % gick mer och 16 % mindre. Den enda slutsatsen som kan dras härav är att televisionen h a r medfört en rätt liten minskning i besöksfrekvensen. Vid den kontakt vi har haft med Sveriges riksidrottsförbund och till detta anslutna specialförbund har det framgått att man även i vårt land på många håll inom idrottsledningen emotser televisionen med en viss oro. Inställningen till televisionen är emellertid olika inom olika förbund. Medan man inom en del idrottsgrenar betraktar televisionen såsom ett värdefullt hjälpmedel för instruktion och propaganda för sin sport, betonar framför allt företrädarna för de stora arenasporterna televisionens ogynnsamma konsekvenser för publik-

82 anslutningen vid olika idrottsevenemang. Man hävdar sålunda att televisering av tävlingar kommer att resultera i att publiken minskar och att detta gäller inte enbart den tävling som utsänds utan även andra tävlingar runt om i landet samma dag. Detta skulle dels motverka idrottsrörelsens syfte att få ut folk i det fria och dels framför allt få svåra ekonomiska konsekvenser för idrotten, vilken måste kräva att bli kompenserad härför av televisionen. Det finns sålunda problem som måste lösas, innan idrotten kan få den plats i televisionsprogrammet till vilken den är berättigad med hänsyn till allmänhetens intressen. Att bemästra dessa problem blir en betydelsefull uppgift för en kommande svensk televisionsverksamhet. Därvid bör man bygga på mera ingående undersökningar, huruvida televisionen berövar tävlingsarrangörerna så stora åskådarskaror, att verksamheten blir ekonomiskt lidande. Vi önskar på detta stadium endast framhålla den idrottsintresserade allmänhetens berättigade krav på att kunna följa större idrottsevenemang i sina televisionsmottagare samt uttala den förhoppningen, att en ömsesidig förståelse skall kunna bilda en bas för ett samarbete mellan svensk idrott och television. Underhållning

Skall televisionsprogrammen kunna påräkna allmänhetens intresse måste de kunna ge god avkoppling. Vid sidan av den mera informativa delen av programverksamheten bör det finnas plats för en underhållning, som kan tillfredsställa allmänhetens olika smakriktningar. Vad gemene man i allmänhet menar med underhållningsprogram torde i stort framgå av rundradions verksamhet på detta område. En del av rund-

radions program kommer att kunna överflyttas till och utvecklas i television. Vissa ingredienser från det offentliga nöjeslivet kan säkerligen förefalla önskvärda ur en större publiks synpunkt. Till dessa kan man lägga mera familjebetonade förströelser, som har möjlighet att samla hela familjen kring mottagarna. Det är den underhållningstyp, som t. ex. har förekommit i radioprogrammet Karusellen. Underhållningsprogrammen kan vara av direkt positiv verkan inte minst för många hårt arbetande människor, som vill söka en stunds förströelse och avspänning. Man får betrakta dessa program som viktiga och nödvändiga. De har rätt att kräva såväl anslag som programutrymme. Svårigheterna skall emellertid inte underskattas. Televisionen kommer att i ännu högre grad än r u n d r a d i o n vara idéslukande. Den snabba förbrukningen av idéer såväl som utnötningen av det mänskliga materialet är över huvud taget karakteristiskt för televisionen. I USA har man konstaterat att artister kan uppträda i regelbundet återkommande radioprogram under långa perioder, men detta går inte i samma omfattning i television. Allmänheten kräver större omväxling i och med att den har möjlighet att se de uppträdande. I ett litet land som Sverige blir den begränsade tillgången på författare och artister särskilt påfallande. Nya former kommer att bli nödvändiga och nya krafter krävs. Omkostnaderna får tänkas stå i proportion till det arbete, som får läggas ned på denna del av verksamheten, vilken säkerligen är ett av de svåraste och mest hårdarbetade områdena inom televisionens programproduktion. Internationellt programutbyte

Ett väl utbyggt internationellt samarbete är ett önskemål, som vi i denna

83 översikt över televisionens programuppgifter starkt vill understryka. När det gäller att skingra nationella fördomar och skärpa uppmärksamheten inför vad olika nationer har att erbjuda andligt och materiellt, synes televisionen ha en viktig roll att spela. Ett samarbete måste bedrivas med initiativrikedom och vilja att på det organisatoriska planet skapa nya möjligheter. Det betraktas som självklart att inslag från utlandet skall förekomma i rundradioprogrammen. Det är därför naturligt att såväl televisionspubliken som producenten önskar att detta också skall bli förhållandet i televisionen. I och med att televisionsföretagen världen runt kan skapa intima kontakter och komma överens om att utbyta program och ställa teknisk hjälp till varandras förfogande kan en systematisk verksamhet på detta område bedrivas. Dessa frågor är, som tidigare nämnts, föremål för behandling inom den europeiska rundradiounionen. I den mån hithörande problem kan lösas på ett tillfredsställande sätt kan televisionsverksamheten på det internationella planet utvidgas. En sådan verksamhet synes särskilt önskvärd i fråga om utbyte eller överföringar av aktuella händelser, dokumentärfilmer, program med vetenskapligt innehåll, konstnärliga evenemang och idrott. Televisions-

företagen har klart för sig betydelsen av att få ett friktionsfritt utbyte över gränserna, vilket även bör vara ett mål för den svenska televisionens arbete. Ett intressant initiativ genomfördes under tiden 6 juni—4 juli 1954, då televisionsföretagen i Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Västtyskland anordnade en serie gemensamma direktsändningar omfattande ett program från varje land. Resultatet har bedömts som i stort sett lyckat. Tekniska data för dessa sändningar, som fick beteckningen eurovision, har lämnats i kap. I. Förhandlingar om ett vidare samarbete har följt. Nya möjligheter skymtar i och med att transoceana televisionsförbindelser diskuteras. Unesco bemyndigade 1951 sin generaldirektör att undersöka möjligheterna för ett vidsträckt bruk av televisionen i det internationella samarbetet. Vid en expertkonferens 1952 utarbetades ett program för Unescos bidrag till främjandet av televisionens insatser, särskilt ur internationell synpunkt. Det är vår förvissning att den svenska televisionen aktivt skall delta i internationellt samarbete både för direkta överföringar och för presentation av lämpliga filmade televisionsprogram och söka bidra att lösa de problem, som för närvarande finns på detta område.

KAPITEL

VII

Televisionsprogrammets produktion

Uppgifterna i detta kapitel är hämtade ur material och kostnadskalkyler, som på vår begäran har tillställts oss av Radiotjänst.

Allmänna synpunkter

Programmen framställs antingen i därför byggda studiolokaler med permanenta kamera-, mikrofon- och belysningsutrustningar samt tillhörande kontrollanordningar eller på tillfälliga upptagningsplatser, där — då det gäller direktsändningar — reportagebilar med televisionsutrustning upptar programmen, vilka därefter medelst mobila radiolänkar överförs till studion för vidare distribution till sändarstationerna. För såväl studioprogrammen som de program som tas upp på annat håll erfordras •— när det inte gäller direktsändningar — filmkameror, filmprojektorer och mobila ljudupptagningsapparater. För utsändning av de filmade televisionsprogrammen krävs vidare speciell apparatur i studion. Härtill kommer i samtliga fall verkstads- och laboratorieutrustning. Slutligen kan program från utlandet erhållas antingen genom direktöverföring via ett kabel- eller radiolänknät eller genom film. Programproduktionen måste på ett tidigt stadium decentraliseras i så stor omfattning som möjligt. Innehållet i pro-

grammet bör hämtas från hela landet. Detta gäller både i fråga om större program, exempelvis teaterpjäser och lättare underhållning, vilka kan produceras i de större städernas studior, och i fråga om aktualiteter, debatter och reportage. Av särskild betydelse är att möjligheter finns att snabbt hämta aktualiteter från skilda delar av landet. För detta ändamål krävs en organisation, som är beredd till snabba utryckningar och som är placerad på geografiskt lämpliga platser. Erfarenheterna har visat att televisionsprogrammet kräver stor omväxling, när det gäller medverkande. Personalåtgången är stor även på grund av det komplicerade förfaringssättet vid programframställningen. Medverkande likaväl som produktionspersonal tas i anspråk under relativt lång tid för varje inslag. Härav följer att resurserna landet runt i detta avseende måste utnyttjas. Att låsa fast programproduktionen t. ex. enbart till Stockholm är sålunda ej tillfredsställande. Produktionscentra krävs även i Malmö och Göteborg samt på lämpliga platser i Norrland. Dessa permanenta produktionscentra måste kompletteras med möjligheter till programupptagningar, där det i övrigt kan behövas. Härvidlag kan en fördelaktig samordning ske med r u n d r a d i o n s provinsorganisation på det produktionstekniska planet.

85 Det kan tillfogas att allmänhetens krav på en geografiskt differentierad programproduktion bör vara utgångspunkten för verksamhetens lokalisering. Oavsett själva utbyggnadstakten för televisionsnätet synes det angeläget att snarast möjligt låta televisionen bli ett medel genom vilket televisionspubliken i så stor utsträckning som möjligt kan komina i kontakt med skilda sidor av svenskt samhällsliv och få tillfälle att se aktuella händelser och konstnärliga prestationer, varhelst dessa finns att hämta. Samtidigt som programstoffet bör hämtas från skilda håll i landet kan nian emellertid på grund av televisionens produktionsmässiga krav i stort ej sikta mot en lika genomgående decentralisering av verksamheten som den som präglar den svenska rundradion. Detta beror på att personalen i högre grad än när det gäller rundradioproduktionen måste bilda väl sammansvetsade lag under ledning av en producent. Dessa arbetslag behöver vara väl trimmade, vilket i sin tur kräver att de har kontinuerliga arbetsuppgifter. Följaktligen kan man ej dela upp personalen på alltför små decentraliserade arbetsgrupper. Man får i stället i skälig omfattning slå in på den vägen att produktionscentralerna personellt och tekniskt utrustas så, att effektiva produktionsenheter kan dirigeras till de upptagningsplatser i landet, där de just då behövs. När det gäller smärre aktuella inslag, som snabbt skall sättas in i programmet, bör en så lätthanterlig organisation som möjligt prövas, bl. a. genom ett samarbete med bildleverantörer utanför programföretaget och med rundradions aktualitetstjänst. Nya och särskilda krav kommer att ställas på den i programproduktionen engagerade personalen. Televisionen fordrar av programproducenterna att de är både konstnärer och administratörer.

För att få en producent- och medarbetarstab, som är så kompetent som möjligt och samtidigt tillräckligt omfattande, förutsätter vi att programföretaget även kommer att anlita ett system med frilanskrafter. Hänsyn har tagits till detta i de av Radiotjänst uppgjorda kostnadskalkylerna. Televisionens möjligheter att bryta den nationella isoleringen är kanske ett av dess största företräden, något som vi har anledning att särskilt här i Norden ta vara på både för att öka den nordiska samhörigheten och för att bereda åskådarna rikare och mera omväxlande program. Ideella och ekonomiska intressen kan alltså här gå hand i hand. Det nordiska samarbetet bör därför förberedas så tidigt som möjligt. Då en reguljär televisionsverksamhet redan förekommer i Danmark, kan ett danskt-svenskt samarbete snabbt ge värdefulla resultat. I och med att bilden tillkommer ökas möjligheterna att följa framställningen på grannlandsspråket eller till och med på ett främmande språk högst avsevärt genom den hjälp man får av mimik och den rekvisita som omger talaren. Vid samordnade internationella sändningar, där flera länders televisionsföretag deltar, har det visat sig vara lämpligt, att de mottagande länderna sänder egna reportrar till platsen för utsändningen. Dessa kommenterar då på särskild ljudkanal den till samtliga deltagande länder gemensamt utsända bilden med tillhörande ljudmässiga effekter.

Utvecklingsstadier för en reguljär programverksamhet

Sändningstidens

längd

Frågan om sändningstidens längd är ur programsynpunkt av stor betydelse. Att få någon ledning av erfarenheterna under rundradions uppbyggnad är inte

80 möjligt. Rundradions snabba utveckling redan under de första åren berodde till stor del på allmänhetens nyfikenhet på det tekniska undret. En liknande reaktion kan man med säkerhet inte räkna med när det gäller televisionen. Dessutom ställer sig kostnaderna avsevärt högre för inköp och begagnande av televisionsmottagare. Till detta kommer att den som vill tillgodogöra sig ett televisionsprogram själv får satsa mera av både koncentration och tid än i fråga om rundradioprogrammen. Åskådarna kommer därför att ställa relativt höga anspråk på programmet. För att vid starten av den reguljära televisionsverksamheten stimulera intresset på ett önskvärt sätt och därmed också apparatanskaffningen, måste därför programmen redan från början bjuda på ett sådant innehåll och vara av en sådan omfattning till tiden att de ger åskådarna ett skäligt utbyte. Vid en diskussion om sändningstidens längd måste man förutsätta att programkvaliteten är den högsta möjliga. Förlängning av sändningstiden får ej ske på bekostnad av intresseväckande programkvalitet. I anslutning till vad som här anförts och med stöd av våra erfarenheter från studiebesök i utlandet har vi kommit till den uppfattningen att under det första stadiet av en reguljär programtjänst en sändningstid av ca 15 timmar per vecka kan vara lämplig. Som nästa programetapp torde en sändningstid av ca 25 timmar per vecka böra eftersträvas. Att det är nödvändigt att räkna med en utveckling etappvis understryks av Radiotjänst. Utvecklingen från 15 till 25 timmar per vecka bör ske successivt, varvid såväl ekonomiska och tekniska faktorer som programstoffets åtkomlighet blir avgörande. Av vikt är också att hålla uppsikt över vilka önskemål från allmänhetens sida som

kan förverkligas inom ramen för olika sändningstider. Det är inte möjligt att redan nu exakt ange tidsperioden för utvecklingen från 15 till 25 timmar per vecka, men vi vill framhålla att den bör vara så kort som möjligt. Radiotjänst har i sina kostnadskalkyler gjort antagandet att denna tidsperiod blir minst två år. Flera synpunkter kan läggas på utvecklingen av sändningstiden till 35 timmar per vecka. Man kan fråga sig om det ens på längre sikt är önskvärt att syfta mot en sändningstid, som skulle innebära ett fem timmar långt televisionsprogram per dag. Redan nu kan man förutse att programkällorna inom ett så begränsat språkområde som det svenska blir i hög grad ansträngda i ett sådant läge. Till detta kommer allmänna överväganden ur hemmens synpunkt om det kan vara önskvärt att ha ett så långt televisionsprogram vid sidan av de förutsatta parallella rundradioprogrammen. Man ställs här inför frågan om programsändningar på 35 timmar per vecka skulle kunna innebära en icke önskvärd konkurrens om allmänhetens intresse, när det gäller andra fritidssysselsättningar än att se på television. Å andra sidan kan man betrakta frågan om sändningstiden ur ren servicesynpunkt: det finns vid en längre sändningstid flera möjligheter att välja vad man vill se och höra. Önskemålet om en större valfrihet kan bli bättre tillgodosett med två samtidiga program. En sådan utveckling har vi emellertid inte tagit upp till behandling. Även om vi av här nämnda skäl inte utan vidare anser en så lång sändningstid som 35 timmar per vecka vara eftersträvansvärd, har vi dock i kalkylerna räknat med en sådan utveckling. För att skapa ett underlag för kostnadsberäkningarna har två alternativ

87 för utvecklingen av programtiden ställts upp. Enligt det ena alternativet — i det följande kallat sändningsplan A — förutsätts under det första och andra året, räknat från den reguljära televisionsverksamhetens start, en sändningstid av 15 timmar per vecka och fr. o. m. det tredje året 25 timmar per vecka. Enligt det andra alternativet — sändningsplan B — förutsätts under det första och andra året en sändningstid av 15 timmar per vecka, under det tredje t. o. m. det femte året 25 timmar per vecka och fr. o. m. det sjätte året 35 timmar per vecka. Tabell 2.

Fördelning

på

olika

Till jämförelse lämnas följande uppgifter om den ungefärliga sändningstiden per vecka för televisionsverksamheten i vissa europeiska länder hösten 1954. Danmark Frankrike Italien Storbritannien Västtyskland (NWDR) Programinnehållet Radiotjänst h a r sammanställt tre programtablåer gällande en sändningstid av 15, 25 och 35 timmar per vecka. Tablåerna återfinns i bilaga 2.

programtyper företag

Programtyp

Reportage, inkl. sport Religion, föredrag, demonstrationer, dokumentärprogram, debatter Journal- och dokumentärfilm Barnprogram Underhållningsfilmer L ä t t underhållning Teater Opera, musik, balett

av programmen

nedanstående

RTF ca 40 tim. per vecka

NWDR ca 24 tim. per vecka

0/ /o

0/ /o

/o

16 16 18

17 5 4 16 38 8

.—

23 15 11 7 15 8 5

13 13 3

Tabell 3. Fördelning på olika programtyper av programmen programtablåer

Reportage, inkl. sport Religion, föredrag, demonstrationer, dokumentärprogram, debatter Journal- och dokumentärfilm Barnprogram Underhållningsfilmer L ä t t underhållning Teater (inkl. krönikor) Opera, musik, balett

hos

BBC ca 40 tim. per vecka

100 Programtyp

8 timmar 40 » 30 » 40 » 24 »

i

Radiotjänsts

15 tim. per vecka

25 tim. per vecka

35 tim. per vecka

/o

/o

/o

21 16 13 3 17 9 4

22 13 14 2 18 11 3

20 11 17 2 17 11 4

88 Avsikten med dessa programtablåer har varit att markera de programområden som kan tänkas med hänsyn till olika önskemål. Någon helt verklighetstrogen bild av den blivande programverksamheten är svår att ge. Programtablåerna är exempelsamlingar som får förutsättas bli korrigerade på basis av konkreta programerfarenheter och praktiska produktionstekniska krav. Det är vidare uppenbart att det uppgjorda schemat kommer att brytas, när det gäller att snabbt presentera aktualiteter. Vi räknar med att just de aktuella inslagen tilldrar sig televisionspublikens särskilda intresse; televisionens förmåga att låta åskådarna delta i ett pågående händelseförlopp utgör dess stora dragningskraft. Då vi betraktar programtablåerna enbart som exempel, saknar vi anledning att göra preciserade uttalanden om sändningstidens fördelning mellan olika slag av program. Ej heller har vi diskuterat frågan om till vilka tider olika slag av program lämpligen bör förläggas. Det bör bli programföretagets uppgift att på grundval av egna bedömanden och utländska erfarenheter bygga upp en televisionens programtjänst så att den blir representativ för vårt land. Denna programtjänst bör ta hänsyn till de krav som från allmänt kulturella och samhällsinformatoriska synpunkter kan ställas på programmens sammansättning och tidsplacering. Samtidigt är det av vikt att de för programtjänsten ansvariga på ett så objektivt och rättvist sätt som möjligt försöker tillgodose den svenska televisionspublikens intressen framför allt ur hemmens och familjens synpunkt. Förutom de i tablåerna upptagna programmen räknar vi med demonstrationssändningar till radioindustriens och radiohandelns tjänst. Vi anser att det kan vara av intresse

att i detta sammanhang lämna uppgifter om programmets nuvarande fördelning på olika programtyper hos tre europeiska televisionsföretag nämligen British Broadcasting Corporation (BBC), Radiodiffusion Television Francaise (RTF) och Nordwestdeutscher Rundfunk (NWDR) samt motsvarande fördelning hos programmen i de svenska programtablåerna. Dessa uppgifter lämnas i tabellerna 2 och 3.

Kostnadsberäkningar

För att erhålla en så verklighetstrogen uppfattning som möjligt om de personella och tekniska resurser som krävs för programproduktionen vid olika utvecklingsstadier av en svensk televisionsverksamhet, h a r vi ägnat dessa frågor särskild uppmärksamhet vid våra studier av utländsk television. Radiotjänst har gjort kostnadsberäkningar för programproduktionen vid tre olika programetapper nämligen 15, 25 och 35 timmar per vecka. Många okända och åtskilliga osäkra faktorer spelar här in, varför det är svårt att åstadkomma en helt tillförlitlig kalkyl. De siffror som Radiotjänst har kommit fram till vid detaljberäkningarna överensstämmer emellertid i stort sett med medeltalet av de produktionskostnader för programmet, som har uppgivits av vissa europeiska televisionsföretag. Vid beräkningen av produktionskapaciteten för en sändningstid av 15 timmar per vecka h a r Radiotjänst tagit hänsyn till att vi betraktar det som önskvärt, att sändningstiden så snabbt som möjligt utsträcks till 25 timmar per vecka. Investeringarna i lokalinredningar och materiel för den första programetappen är därför något högre än vad antalet sändningstimmar i och för sig kan kräva. Vid beräkningarna har även uppmärksammats de speciella svårig-

89 heter, som möter i vårt land till följd av att programkällorna av geografiska skäl är svåra att nå. Investeringskostnader I tabell 4 redovisas investeringskostnaderna för programproduktionen vid de tre programetapperna. Kostnaderna för lokaler inkluderar inte nybyggnader utan avser inrednings- och installationsarbeten. Kalkylerna är här liksom i det följande grundade på nuvarande kostnadsnivå. Av tabellen framgår att investeringskostnaderna vid de tre programetapperna uppgår till 8,2 resp. 1,8 och 2,8 milj. kr. Tabell 4. Investeringskostnader gramproduktion i milj.

för prokr

Sändningstid

Summa

Lokaler

Apparatur

naderna för programproduktionen vid sändningsplanerna A och B fördelar sig under de första fjorton åren efter televisionsverksamhetens start. I beloppen ingår såväl grundinvesteringarna som de ersättningsinvesteringar, som kommer att erfordras för att förnya lokalinredningar och apparatur. Livslängden har därvid antagits vara 10 år för lokalinredningar och 5 år för apparatur. Den årliga avskrivningen (avsättningen till värdeminskningskonto) blir då 10 resp. 20 % av det investerade bruttokapitalet vid årets början. I tabellen kan man för varje år utläsa investering (investeringsanslag), avsättning till värdeminskningskonto samt skillnaden mellan dessa belopp, dvs erforderligt investeringsbemyndigande. Sistnämnda belopp är det som uppförs på kapitalbudgeten att täckas av lånemedel. Årskostnader

15 tim. I vecka 780 tim.får Stockholm... 0,9 Göteborg 0,3 Malmö 0,3 Summa 1,5

3,1 1,7 1,9 6,7

4,0 2,0 2,2 8,2

25 tim. I vecka 1 300 lim.får Tillkommer för hela landet Summa

0,4 1,9

1,4 8,1

1,8 10,0

35 lim. I vecka 1 820 lim./år Tillkommer för hela landet 0,5 Summa 2,4

2,3 10,4

2,8 12,8

De ekonomiska kalkylerna för televisionsverksamheten har i det följande uppställts med användande av liknande terminologi som för t. ex. statens affärsverksfonder. I tabell 5 visas hur investeringskost-

I tabell 6 redovisas årskostnaderna för programproduktionen vid de tre programetapperna. Kostnaderna har specificerats u n d e r rubrikerna kapitalkostnader, personalkostnader, produktionstekniska driftkostnader samt direkta programkostnader. Kapitalkostnaderna består av dels avsättning till värdeminskningskonto enligt nyss angivna grunder och dels ränta på investerat nettokapital efter en räntefot av 3,5 %. Den kapitalkostnad som anges i tabell G är genomsnittskostnaden. Av tabellen framgår att årskostnaderna vid en sändningtid av 15 timmar per vecka (780 timmar per år) har beräknats till 9,9 milj. kr eller ca 12 700 kr per timme. Vid en sändningstid av 25 timmar per vecka (1 300 timmar per år) har kostnaderna beräknats till 14,7 milj. kr per år eller ca 11 300 kr per timme samt vid 35 timmars sändningstid per vecka (1 820 timmar per år)

90 Tabell 5. Investeringskostnader Utbyggnadsår

1 Sändningstid per år timmar

1 2 3 4 5 6 7 8 9 0 1 2 3 4

i milj. kr för programproduktion

ig)2 Investering (anslag) under året ackumumu_ lerad

780 780

8,2

1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300

1,8

—•

— — 6,7

— 1,4

— — 8,2

— 1,8

—

Avsättning till värdeminskningskonto under året ackumulerad

Investeringsbemyndigande under året ackumulerat

(3

Sändningsplan A 8,2 — 8,2 1,5 10,0 1,5 1,8 10,0 10,0 1,8 16,7 1,8 1,8 16,7 18,1 1,8 1,8 18,1 1,8 18,1 26,3 1,8 1,8 26,3 28,1 1,8 1,8 28,1 Sändningsplan

1—5 åren lika med sändningsplan A ovan 19,5 6 1820 9,5 19,5 7 1820 20,9 8 1820 1,4 20,9 9 1820 20,9 10 1820 31,4 11 1820 10,5 31,4 12 1820 33,2 13 1820 1,8 33,2 14 1820

under de första 14 åren1

1,8 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3 2,3

8,2

— 1,8

8,2 6,7 7,0 5,2 3,4 8,3 6,5 6,1 4,3 2,5 8,9 7,1 7,1 5,3

— 1,5 3,0 4,8 6,6 8,4

—

10,2 12,0 13,8 15,6 17,4 19,2 21,0 22,8

— 1,8 — 0,4 — 1,8 — 1,8

1,5

0,3 — 1,8 — 1,8

4,9

6,4 — 1,8

—

B 7,7

11,1

2,3 0,9 2,3 2,3

8,8 7,9 5,6 3,3

8,2

11,5

— 2,3 — 0,5 — 2,3

9,2 8,7 6,4

8,4 10,7 13,0 15,3 17,6 19,9 22,2 24,5 26,8

— — — —

1 Se även diagram 2. Fr. o. m. 6:e året ingår även ersättningsinvesteringar för apparaturens och fr. o. m. 11 :e året för lokalinredningarnas förnyande. 2

till 20,3 milj. kr per år eller ca 11 200 kr per timme. aderna I tabell 7 visas hur årskostnaderna arierar för sändningsplanerna A och B varierar under de första fjorton åren efter;r televisionsverksamhetens start.

Juridiska och avtalsmässiga spörsmål

I de länder, där en regelbundenn televisionstjänst upprättats, har dett visat lål och sig att ett flertal juridiska spörsmål ppstått avtalsfrågor av alldeles ny art uppstått tionen, i samband med programproduktionen, dels när det gäller den inhemskaa pro-

gramverksamheten och dels när det gäller ett internationellt samarbete utmynnande i programutbyte två eller flera länder emellan. Dessa problem har gjorts till föremål för ingående studium vid överläggningar mellan företrädare för de nordiska ländernas radioföretag samt av den europeiska radiounionen (UER). Frågor av denna art behandlas dels av unionens programkommitté och dels av dess juridiska kommitté, Vid den juridiska kommitténs sammanträde den 3 april 1951 konstaterades att televisionen i sin egenskap av allmän institution och betydelsefull fak-

91 Tabell

6. Årskostnader

Sändningstid

15 tim.Jvecka, 780 timrår Stockholm Göteborg Malmö

KapitalDriftkostnader kostnader Personal- Prod.kostnader tekn. driftkostnader

Direkta programkostnader

kr Summa

1,8 0,4 0,4

0,7 0,2 0,2

4,5

7,8 1,0 1,1

1,7

2,6

1,1

4,5

9,9

0,4

1,0

0,4

3,0

4,8

Summ L 2,1

3,6

1,5

7,5

14,7

0,6

1,6

0,4

3,0

5,6

2,7

5,2

1,9

10,5

20,3

Summ t

35 tim.lvecka, 1 820 tim.jår Tillkommer för hela landet Summa

7.

i milj.

0,8 0,4 0,5

25 tim.lvecka, 1 300 tim.jår Tillkommer för hela landet

Tabell

för programproduktion

Årskostnader

i milj.

kr för programproduktion

Utbyggnadsår

Sändningstid per år timmar

Kapitalkostnåder

Driftkostnader Prod.-tekn. Personalkostnader driftkostnader

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

780 780 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300 1300

0,1 1,7 1,7 2,0 1,9 2,0 2,0 2,0 2,0 1,9 2,0 2,0 2,0 2,0

Sändningsplan 2,6 2,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6 3,6

A

Sändningsplan 1—5 åren lika med sändningsplan A ovan 6 1820 5,2 2,0 7 1820 2,6 5,2 8 1820 2,6 5,2 9 1820 2,5 5,2 10 1820 2,4 5,2 11 1820 2,5 5,2 12 1820 2,6 5,2 13 1820 2,6 5,2 14 1820 2,5 5,2

B

under

de första

Per timme kr

12 700

11 300

åren

Summa Direkta programkostnader

1,1 1,1 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5 1,5

4,5 4,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5 7,5

8,3 9,9 14,3 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6

1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9

10,5 10,5 10,5 10,5 10,5 10,5 10,5 10,5 10,5

19,6 20,2 20,2 20,1 20,0 20,1 20,2 20,2 20,1

92 tor för kultur och upplysning måste påkalla särskild uppmärksamhet från de lagstiftande myndigheternas sida. Enligt UER bör vissa minimifordringar uppställas när det gäller det programproducerande televisionsföretagets rättigheter och i en till de till UER anslutna organisationerna utsänd rekommendation nämns följande. 1. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning utsända offentliga föreställningar, med undantag för premiärer, säsongpremiärer och abonnerade föreställningar. Anordnaren av föreställningen bör då vara skyldig att tillåta installation i lokalen av för ändamålet nödvändig teknisk utrustning. Anordnaren bör även gentemot televisionsföretaget vara samtliga rättsinnehavares lagliga ombud med undantag för författare. 2. Rätt för televisionsföretaget att utföra efemära inspelningar. 3. Rätt för televisionsföretaget att inspela och utsända korta avsnitt av skyddade verk, även filmer, vid relaterande av aktuella tilldragelser. 4. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning ett bestämt antal gånger utsända kommersiella filmer sedan viss tid förflutit från urpremiären i landet, med skyldighet för producenten eller distributionsbolaget att ställa en komplett filmupplaga till televisionsföretagets förfogande. Detta bör tillförsäkras rätt att få använda filmen enligt de för television specifika förutsättningarna. Producenten bör gentemot televisionsföretaget vara att betrakta som lagligt ombud för samtliga rättsinnehavare, även författarna, utom i vad beträffar kompositörens uppföranderätt. 5. Rätt för televisionsföretaget att mot skälig ersättning sända sportevenemang anordnade på privat område och att ställa eventuella inspelningar till andra televisionsföretags förfogande. Anordnaren av evenemanget bör då vara skyldig att tilllåta uppsättandet av för ändamålet nödvändig teknisk apparatur inom området. Anordnaren bör gentemot televisionsföretaget vara att betrakta som lagligt ombud för samtliga rättsinnehavare.

6. Garanti mot krav på ersättning eller skadestånd gentemot televisionsföretaget från personer som uppträda på televisionsskärmen då bilder av dessa personer återges antingen på grund av personens ryktbarhet eller officiella ställning eller i vetenskapligt, undervisande eller kulturellt syfte eller därför att personen ifråga är indragen i tilldragelser, evenemang eller ceremonier av allmänt intresse eller inför allmän publik. 7. Ensamrätt för televisionsföretaget att lämna tillstånd till återutsändning trådlöst eller per tråd, inspelning eller varje annan upptagning ävensom varje slag av delgivande till allmänheten av utsändning eller del därav. Då UER utgått från att de till organisationen anslutna rundradioföretagen i de länder, där television ännu inte införts, automatiskt bevakar televisionens intressen, har enligt vad vi erfarit Radiotjänst i skrivelse av den 5 maj 1952 översänt UER's rekommendation till justitiedepartementet. För televisionsföretagen är det uppenbart att programproduktionen försvåras på grund av att de avtalsmässiga reglerna ännu inte blivit utformade samt att juridiska normer ej definierats. E n ä r det internationella samarbetet är av stor betydelse på detta fält, är det viktigt att enhetlighet ernås. Det synes därför nödvändigt att det svenska programföretaget från början och i avvaktan på att lämplig lagstiftning införs i alla länder, gör upp sina kontrakt med de medverkande i enlighet med grundregler, som i möjligaste mån står i överensstämmelse med vad som gäller i de länder, där man h a r eller ämnar införa television. Enligt vad vi erfarit har redan förhandlingar inletts mellan UER och de stora internationella sammanslutningarna för musiker, artister och auktorer. Dessa förhandlingar på det internationella planet följs från svensk sida.

KAPITEL

VIII

Televisionsprogrammets distribution

För att få underlag för utredningen i vad avser ett distributionsnät för television i vårt land h a r vi vänt oss till telestyrelsen med hemställan att styrelsen ville kostnadsberäkna ett sådant nät — programförbindelser och sändarstationer — utbyggt med de 50 i Stockholmsplanen ingående televisionsstationerna. För att läggas till grund för beräkningarna överlämnade vi utkast till utbyggnadsplaner för distributionsnätet uppgjorda för alternativa utbyggnadstider av sju resp. fjorton år. Beräkningarna för programförbindelserna borde visa kostnaderna för ett enbart för television avsett nät samt möjligheterna att reducera dessa kostnader genom att kombinera televisionsförbindelserna med televerkets ledningsnät i lämplig utsträckning. Vidare anhöll vi att det vid beräkningarna skulle undersökas i vad mån sn kombination av televisionsstationerna med de nuvarande rundradiostationerna samt med eventuellt kommande stationer för ultrakortvågsrundradio skulle kunna innebära besparingar.

Utbyggnadsplanerna

I sitt svar framhåller telestyrelsen att det varken i fråga om programförbindelser eller sändarstationer synes vara möjligt att i praktiken genomföra ett så omfattande, tekniskt nytt projekt, som

det här är fråga om, på en tid av sju år. Av styrelsen företagna undersökningar har visat att man bör räkna med en utbyggnadstid av minst nio år. Styrelsen anser att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande. Beräkningarna har emellertid baserats på alternativa utbyggnadsplaner för nio resp. fjorton år. Styrelsen har vidare funnit det vara lämpligt av tekniska och ekonomiska skäl att föreslå vissa modifikationer av den ordningsföljd i vilken televisionsstationerna enligt våra utkast till utbyggnadsplaner skulle anläggas. Styrelsen har emellertid konstaterat att dessa modifikationer har jämförelsevis obetydlig inverkan på det antal invånare, som faller inom stationernas sändningsområden för de olika utbyggnadsetapperna. De sålunda modifierade utbyggnadsplanerna framgår av tabell 8. Befolkningssiffrorna avser befolkningssituationen vid årsskiftet 1950/51. Beräkningarna ger vid handen att 6,6 milj. invånare eller 93,7 % av Sveriges befolkning skulle få tillgång till television genom Stockholmsplanens 50 stationer. Telestyrelsen utgår från att det förutom dessa stationer måste byggas ett antal små supplementära stationer för att i möjligaste mån tillgodose även de

94 delar av landet som inte kan försörjas genom Stockholmsplanens stationer. De supplementära stationerna har inte medtagits i beräkningarna, emedan deras antal och placering kan fastställas först sedan praktiska erfarenheter har vunnits om de mottagningsmöjligheter huvudstationerna kommer att ge. Så mycket kan emellertid sägas som att kostnaderna inte är av den storleken, att de behöver rubba kalkylerna. Styrelsen framhåller att vid televisionsnätets utbyggnad hänsyn måste tas till att anläggningarna skall kunna användas i det totala försvarets tjänst. Detta har dock inte kunnat ske vid den nu utförda beräkningen.

Programförbindelser

I enlighet med våra önskemål har telestyrelsen diskuterat jämförande kalkyler för programförbindelserna utförda som koaxialkablar och som radiolänkar. Båda dessa slag av förbindelser kan byggas antingen för enbart television eller för television i kombination med telefon, telegraf, programöverföring för rundradio m. m. Styrelsen framhåller att koaxialkablar för enbart television under alla förhållanden ställer sig så dyra, att de kan avföras ur diskussionen. Om man inom en och samma kabel kombinerar television med telefon m. fl. trafikslag, blir kostnadsfördelningen dem emellan i hög grad beroende av hur trafikbehovet på varje särskild kabelsträcka fördelar sig mellan de olika trafikslagen. Skall man uttala sig generellt, kan man emellertid säga, att anläggningskostnaden för ett radiolänknät för enbart television, sett i stort, inte blir högre än kostnaden för den andel televisionen tar i anspråk i en gemensam koaxialkabel för television och telefon m. m.

Med det underlag som finns tillgängligt kan vidare sägas att årskostnaderna, inklusive avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet, för en radiolänk för television är ungefär lika stora som televisionens andel är av kostnaderna för en gemensam koaxialkabel. När det blir aktuellt att anlägga en programförbindelse för television på en viss sträcka, måste man därför göra en noggrann utredning av trafikbehov för television och telefon m. m. och de därav betingade anläggningskostnaderna för att finna den tekniskt och ekonomiskt fördelaktigaste lösningen av problemet i det speciella fall det gäller. Dessa undersökningar kan resultera i antingen en koaxialkabel eller en radiolänkförbindelse eller båda slagen av förbindelser för olika delar av sträckan. Styrelsen finner det vara riktigt att den andel i kostnaderna som skall belasta televisionen — oavsett vilken teknisk lösning man väljer — inte bör överstiga vad den billigaste lösningen, dvs en radiolänk för enbart television skulle kosta. Sistnämnda belopp kan därför anses vara den maximikostnad som kommer att gälla för televisionens programförbindelser. Med denna utgångspunkt har telestyrelsen lagt radiolänknätet till grund för en kostnadsberäkning av ett programförbindelsenät för hela landet. Beräkningen avser radiolänkar för enbart television. I den mån dessa även utnyttjas för andra ändamål, kommer detta att sänka kostnaderna för televisionens del. Kostnadsberäkningen är baserad på nyligen inkomna anbud på radiolänkutrustning från ett flertal firmor. Några praktiska erfarenheter av radiolänkar för television finns f. n. inte i vårt land. Med hänsyn härtill och till den omständigheten att planläggningen av ett radiolänknät kräver bl. a. mera omfattande terrängstudier än de som har kunnat

95 läggas till grund för beräkningen, måste denna betraktas som approximativ. Investeringskostnader Vid beräkningen har antagits att det fasta programförbindelsenätet kominer att i huvudsak bestå av dels ett nät för programmets spridning från den för tillfället aktiva distributionscentralen ut till sändarstationerna och dels ett nät för inmatning av olika programinslag till lämplig distributionscentral. Nätets omfattning blir beroende av antalet produktionsplatser samt antalet sändarstationer till vilka programmet skall överföras. Frågan om programproduktionens lokalisering har behandlats i kap. VII. Antalet sändarstationer blir som nyss sagts minst 50 vid full utbyggnad av stationsnätet. Programförbindelsenätet har förutsatts bestå av radiolänkar med dubbelriktade, vändbara förbindelser, där radioutrustningen för den ena riktningen samtidigt utgör reserv för den andra. Nätet omfattar inalles 4 870 km programförbindelser. Medelavståndet mellan länkstationerna beräknas vara 40 km. För stationernas antennanläggningar har förutsatts torn med en genomsnittlig höjd av 30 m; där så är möjligt skulle tornen ersättas av televisionsstationernas antennmaster, vilket bidrar till alt sänka kostnaderna. Anläggningskostnaden för en radiolänkstation med dubblerad radioutrustning har beräknats uppgå till i medeltal 650 000 kr, fördelad på följande poster. kr Torn 50 000 Kraftanläggning 100 000 Mark och vägar 100 000 Radioutrustning 400 000 Summa 650 000 Detta ger en genomsnittlig anläggningskostnad av 16 400 kr per km och en total kostnad för hela programförbindelsenätet av 79,9 milj. kr.

Årskostnader För beräkningen av anläggningskapitalets avskrivning har anläggningskostnaderna fördelats på två huvudgrupper, den ena innefattande kostnaderna för torn och byggnader, kraftanläggningar och vägar; den andra innefattande kostnaderna för radioutrustningar inklusive antenner. För den första gruppen har förutsatts en avskrivningstid av 20 år, medan styrelsen för den andra gruppen med stöd av erfarenheter från utlandet ansett sig böra räkna med en avskrivningstid av endast 10 år. Den årliga avsättningen till värdeminskningskonto h a r därför upptagits till 5 resp. 10 % av anläggningarnas bruttovärde vid varje års början. Räntekostnaden har satts till 3,5 % av investerat nettokapital. Årskostnaden för en radiolänkstation med dubblerad radioutrustning har beräknats uppgå till i medeltal 87 000 kr, fördelad på följande poster. Personalkostnader Kraftkostnader Underhållskostnader Avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet

kr 8 000 3 500 10 000 65 500

Summa 87 000

Detta ger en genomsnittlig årskostnad av 2 200 kr per km och en total årskostnad för hela programförbindelsenätet av 10,7 milj. kr. Sammanfattning Hur investeringskostnaderna fördelar sig på de olika utbyggnadsåren i 9-årsresp. 14-årsplanen framgår av tabell 9. Investeringskostnaderna inkluderar såväl grundinvesteringarna som ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande. För jämförelses skull h a r i denna liksom i följande tabeller kalkylerna för 9-årsplanen utsträckts till att omfatta 14 år.

96 Årskostnaderna uppdelade i kapitalkostnader och övriga kostnader framgår av tabell 12.

Sändarstationer För att möjliggöra jämförelser har kostnadsberäkningarna för sändarstationerna gjorts från följande tre olika utgångspunkter. A. Televisionsstationerna kombinerade med nuvarande rundradionät. B. Televisionsstationerna byggda helt fristående från rundradionätet. C. Televisionens andel i kostnaderna för ett kombinerat nät av stationer för television och ultrakortvågsrundradio. I de fall då television och rundradio har antagits kombinerade i samma anläggning har kostnaderna för antennmaster, mark och vägar samt gemensamma delar av byggnader och kraftanläggningar delats lika mellan de båda tjänsterna, under det att apparatutrustningen har fått belasta den tjänst för vilken den är avsedd. Telestyrelsen framhåller att stationer-

nas sändarutrustning bör dubbleras för att förbättra driftsäkerheten. Härigenom kan stationerna dessutom drivas halvautomatiskt, vilket medför så stora besparingar i personalkostnader, att de mer än uppväger merutgiften för sändarutrustningen. Kalkylerna har därför baserats på att stationerna skall byggas med dubbla sändarutrustningar och halvautomatisk drift. Investeringskostnader Televisionsstationerna i Stockholmsplanen kan på grundval av effektivt utstrålad effekt delas upp i fem olika storleksklasser: 1 st. 100 kW, 28 st. 60 kW, 2 st. 10 kW, 8 st. 3 kW och 11 st. 1 kW (jämför tabell 1). Anläggningskostnaderna har beräknats med hänsynstagande till de lokala förhållandena på resp. orter, varför de kan variera något även för stationer av en och samma storleksklass. Följande exempel ger emellertid en uppfattning om anläggningskostnaderna för ett par av de i nätet ingående storleksklasserna.

Antennmast, 200 m hög Byggnader, mark, vägar Kraftanläggning Sändarutrustning Matarkablar och antenn Summa kr Årskostnader Årskostnaden varierar med stationernas storlek. Följande exempel kan anföras.

3 k W station

60 k W station

400 000 210 000 10 000 300 000 235 000

400 000 370 000 150 000 1 000 000 340 000

1 155 000

2 260 000

Beräkningen grundar sig på en sändningstid av ca 1 800 timmar per år. I posten underhålls- och övriga kostnader ingår bl. a. allmänna administrations3 kW station

60 kW station

Personalkostnader Rör- och kraftkostnader Underhålls- och övriga kostnader Avskrivning och förräntning av anläggningskapitalet..

66 000 6 000 33 000 107 600

66 000 24 000 72 000 225 200

Summa kr

212 600

387 200

97 kostnader samt kostnader för störningstjänst och licensrörelse. F ö r beräkningen av anläggningskapitalets avskrivning har anläggningskostnaderna fördelats på två huvudgrupper, den ena innefattande kostnaderna för antennmaster, byggnader, kraftanläggningar och vägar; den andra innefattande radioutrustningar inklusive matarkablar och antenner. För den första gruppen h a r förutsatts en avskrivningstid av 20 år, för den andra 10 år. Avsättningen till värdeminskningskonto och räntekostnaden h a r därpå beräknats på samma sätt som för programförbindelsenätet.

Sammanfattning Beräkningarna r ö r a n d e investeringsoch årskostnaderna för televisionsstationerna enligt de tre olika utgångspunkt e r n a kan sammanfattas sålunda.

Inves- Årskosttering nad1 milj. kr milj. kr A. Televisionsstationerna kombinerade med nuvarande rundradionät. . . 78,4 B. Televisionsstationerna byggda helt fristående från rundradionätet. . . 82,2

16,2

C. Televisionens andel i kostnaderna för ett kombinerat nät av stationer för television och ultrakortvågsrundradio 65,3

15,0

15,9

1 Den här ingående kapitalkostnaden är den beräknade genomsnittskostnaden.

1—409344

Härav framgår att en kombination av televisionsstationerna med nuvarande rundradiostationer eller med eventuellt kommande stationer för ultrakortvågsrundradio ger lägre såväl investeringssom årskostnader för televisionens del än ett helt fristående televisionsnät. De i punkt C angivna kostnaderna gäller under den förutsättningen att ett nät av stationer för ultrakortvågsrundradio samtidigt med televisionen utbyggs i den omfattning som Stockholmsplanen medger. Frågan huruvida en utbyggnad av ultrakortvågsstationer för r u n d r a d i o bör komma till stånd är f. n. under utredning genom Radiotjänsts och telestyrelsens försorg. Då intet ännu är avgjort därom och då årskostnaderna i de båda fallen inte skiljer sig från varandra i någon avgörande grad, anser vi det vara lämpligt att till grund för de fortsatta kostnadsberäkningarna lägga siffrorna under A, vilka hänför sig till nu r å d a n d e förhållanden. Hur investeringskostnaderna fördelar sig på de olika utbyggnadsåren i 9-årsresp. 14-årsplanen framgår av tabell 10. Liksom fallet var med motsvarande tabeller för programproduktionen och programförbindelsenätet ingår i investeringskostnaderna även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande. Investeringskostnaderna för hela programdistributionsnätet, dvs programförbindelser och sändarstationer, framgår av tabell 11. Årskostnaderna för sändarstationerna uppdelade i kapitalkostnader och övriga kostnader framgår av tabell 12.

98 Tabell Utbyggnadsår

8. Alternativa

utbyggnadsplaner

för televisionens

Stationer

9-årsplanen Stockholm, Uppsala Gävle, Linköping, Norrköping, Nässjö Borås, Göteborg, Hälsingborg, Hörby, Malmö Bollnäs, Borlänge, Mora, Skövde, Sundsvall, Västervik, Västerås Bäckefors, Karlstad, Sveg, Vänersborg, Örebro, Östersund Dorotea, Emmaboda, Halmstad, Motala, Sunne, Uddevalla, Visby, Växjö Arvidsjaur, Härnösand, Lycksele, Skellefteå, Stensele, Vännäs, Örnsköldsvik Boden, Haparanda, Luleå, Sollefteå, Varberg Gällivare, Kalmar, Karlskrona, Kiruna, Pajala, A n g e . . .

1 2 3 4 5 6 7 8 9

14-årsplanen Stockholm, Uppsala Norrköping Borås, Göteborg, Nässjö Hälsingborg, Hörby, Malmö Gävle Halmstad, Skövde, Sundsvall Bollnäs, Härnösand, Örnsköldsvik Emmaboda, Vännäs, Västerås, Växjö Borlänge, Skellefteå Boden, Bäckefors, Haparanda, Karlstad, Luleå, Sunne, Örebro Mora, Sollefteå, Sveg, Uddevalla, Vänersborg, Östersund Arvidsjaur, Dorotea, Lycksele, Stensele, Visby, Västervik Gällivare, Kiruna, Pajala Kalmar, Karlskrona, Linköping, Motala, Varberg, Ange

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 1

Se även diagram 1.

distributionsnät1 Invånare inom stationernas försörjningsområden (1 000-tal) tillskott summa under året

1 243 888 1 540

1 243 2131 3 671

1 009 667

4 680 5 347

6 050

280 207 68

6 330 6 537 6 605

1 243 390 981 838 223 643 136 654 183

1 243 1633 2 614 3 452 3 675 4 318 4 454 5108 5 291

763 234 239 58 20

6 054 6 288 6 527 6 585 6 605

99 Tabell 9. Investeringskostnader Utbyggnadsår

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

1 2 3

radiolänkar1

med

Längd i km Tillskott Summa under året

Investering 2 (anslag] under ackumuåret lerad

Avsättning till värdeminskningskonto under ackumuåret lerad

Investerin gsbemyndigande under året

ackumulerat

1,6 7,4 7,9 12,4 12,7 9,3 12,3 7,5 9,0

— — — — —

80 530 1010 1765 2 540 3 110 3 860 4 320 4 870 4 870 4 870 4 870 4 870 4 870

1,6 7,3 7,1 11,0 10,3 6,0 8,1 2,4 3,2 — 6,5 — 5,5 — 2,0 — 1,7 1,1

1,6 8,9 16,0 27,0 37,3 43,3 51,4 53,8 57,0 50,5 45,0 43,0 41,3 42,4

80 145 365 320 100 320 185 315 465 735 420 740 385 295

80 225 590 910 1010 1330 1515 1830 2 295 3 030 3 450 4 190 4 575 4 870

1,6 2,3 5,7 4,4 0,4 3,8 1,2 3,2 5,1 9,0 3,9 9,0 4,4 2,0

1,6 3,9 9,6 14,0 14,4 18,2 19,4 22,6 27,7 36,7 40,6 49,6 54,0 56,0

80 450 480 755 775 570 750 460 550

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

i milj. kr för programförbindelser

—

—

1,0 4,5 4,8 7,6

9-årsplanen 1,6 9,0 16,9 29,3 42,0 51,3 63,6 71,1 80,1 80,1 81,1 85,6 90,4 98,0

0,1 0,8 1,4 2,4 3,3 4,2 5,1 5,8 6,5 6,5 6,5 6,5 6,5

0,1 0,9 2,3 4,7 8,0 12,2 17,3 23,1 29,6 36,1 42,6 49,1 55,6

1,6 2,4 6,0 5,2 1,6 5,2 3,0 5,2 7,6 12,1 7,9 13,6 10,0 8,1

14-årsplanen 1,6 4,0 10,0 15,2 16,8 22,0 25,0 30,2 37,8 49,9 57,8 71,4 81,4 89,5

—

—

0,1 0,3 0,8 1,2 1,4 1,8 2,0 2,5 3,1 4,0 4,6 5,6 6,1

0,1 0,4 1,2 2,4 3,8 5,6 7,6 10,1 13,2 17,2 21,8 27,4 33,5

—

Se även diagram 3 A. Fr. o. m. ll:e året ingår även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande. Koaxialkabel.

100 Tabell 10. Investeringskostnader för sändarstationer för television i kombination med nuvarande rundradiostationer1 Utbyggnadsår

Investering (anslag) 2 ackumuunder året lerad

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

3,1 6,9 5,9 12,3 9,5 12,6 11,6 7,4 8,9 2,3 4,4 4,1 7,9

3,1 10,0 15,9 28,2 37,7 50,3 61,9 69,3 78,2 78,2 80,5 84,9 89,0 96,9

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

3,1 2,1 5,0 3,1 2,1 6,2 4,6 6,9 3,8 12,0 10,4 12,3 9,7 6,1

3,1 5,2 10,2 13,3 15,4 21,6 26,2 33,1 36,9 48,9 59,3 71,6 81,3 87,4

Avsättning till värdeminskningskonto ackumuunder året lerad 4

Investeringsbemyndigande ackumuunder året lerat

—

—

0,3 0,8 1,3 2,4 3,1 4,2 5,1 5,7 6,4 6,4 6,4 6,4 6,4

0,3 1,1 2,4 4,8 7,9 12,1 17,2 22,9 29,3 35,7 42,1 48,5 54,9

3,1 6,6 5,1 11,0 7,1 9,5 7,4 2,3 3,2 — 6,4 — 4,1 — 2,0 — 2,3 1,5

3,1 9,7 14,8 25,8 32,9 42,4 49,8 52,1 55,3 48,9 44,8 42,8 40,5 42,0

3,1 1,8 4,6 2,3 1,0 4,9 2,8 4,7 1,1 9,0 6,4 7,4 3,8 — 0,7

3,1 4,9 9,5 11,8 12,8 17,7 20,5 25,2 26,3 35,3 41,7 49,1 52,9 52,2

9-årsplanen

—

14-årsplanen

1 2

—

—

0,3 0,4 0,8 1,1 1,3 1,8 2,2 2,7 3,0 4,0 4,9 5,9 6,8

0,3 0,7 1,5 2,6 3,9 5,7 7,9 10,6 13,6 17,6 22,5 28,4 35,2

Se även diagram 3 B. Fr. o. m. ll:e året ingår även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande.

101 Tabell 11. Investeringskostnader i milj. kr för programdistribution: programförbindelser och sändarstationer1 (summa av tabellerna 9 och 10) Utbyggnadsår

Investering 2 (anslag) under ackumuåret lerad

Avsättning till värdeminskningskonto under ackumuåret lerad

Investeringsbemyndigande under ackumuåret lerat

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

4,7 14,3 13,8 24,7 22,2 21,9 23,9 14,9 17,9 3,3 8,9 8,9 15,5

4,7 19,0 32,8 57,5 79,7 101,6 125,5 140,4 158,3 158,3 161,6 170,5 179,4 194,9

4,7 13,9 12,2 22,0 17,4 15,5 15,5 4,7 6,4 — 12,9 — 9,6 — 4,0 — 4,0 2,6

4,7 18,6 30,8 52,8 70,2 85,7 101,2 105,9 112,3 99,4 89,8 85,8 81,8 84,4

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

4,7 4,5 11,0 8,3 3,7 11,4 7,6 12,1 11,4 24,1 18,3 25,9 19,7 14,2

4,7 9,2 20,2 28,5 32,2 43,6 51,2 63,3 74,7 98,8 117,1 143,0 162,7 176,9

4,7 4,1 10,3 6,7 1,4 8,7 4,0 7,9 6,2 18,0 10,3 16,4 8,2 1,3

4,7 8,8 19,1 25,8 27,2 35,9 39,9 47,8 54,0 72,0 82,3 98,7 106,9 108,2

9-årsplanen

—

—

—

0,4 1,6 2,7 4,8 6,4 8,4 10,2 11,5 12,9 12,9 12,9 12,9 12,9

0,4 2,0 4,7 9,5 15,9 24,3 34,5 46,0 58,9 71,8 84,7 97,6 110,5

14-årsplanen

1 2

—

—

0,4 0,7 1,6 2,3 2,7 3,6 4,2 5,2 6,1 8,0 9,5 11,5 12,9

0,4 1,1 2,7 5,0 7,7 11,3 15,5 20,7 26,8 34,8 44,3 55,8 68,7

Se även diagram 4. Fr. o. m. ll:e året ingår även ersättningsinvesteringar för anläggningarnas förnyande.

102 Tabell 12. Årskostnader i milj. kr för programdistribution: programförbindelser och sändarstationer Utbyggnadsår

Programförbindelser Kapitalövriga kostnader kostnader

Summa 2+ 3

Sändarstationer Kapitalövriga kostnader kostnader

Summa 5_|_g

Summa 4+7

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

—

0,1 0,3 0,5 1,0 1,4 1,7 2,1 2,3 2,6 2,6 2,6 2,6 2,6 2,6

0,1 0,6 1,7 3,1 4,8 6,4 7,8 9,2 9,9

0,6 1,3 2,2 3,4 4,3 5,6 6,5 7,2 7,9 7,9 7,9 7,9 7,9 7,9

0,6 1,8 3,4 5,4 7,7

0,7 2,4 5,1 8,5

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

—

9- årsplanen

0,3 1,2 2,1 3,4 4,7 5,7 6,9 7,3 8,3 8,1 7,9 7,9 7,9

10,9 10,7 10,5 10,5 10,5

— 0,5 1,2 2,0 3,4 4,4 5,7 6,8 7,5 8,2 8,0 7,9 7,8 7,8

10,0 12,2 14,0 15,4 16,1 15,9 15,8 15,7 15,7

12,5 16,4 20,0 23,2 25,3 27,0 26,6 26,3 26,2 26,2

14 -årsplanen

0,3 0,6 1,2 1,8 1,9 2,4 2,7 3,3 4,2 5,3 6,1 7,3 7,9

0,1 0,1 0,3 0,5 0,5 0,7 0,8 1,0 1,2 1,6 1,9 2,3 2,5 2,6

0,1 0,4 0,9 1,7 2,3 2,6 3,2 3,7 4,5 5,8 7,2 8,4 9,8 10,5

— 0,4 0,7 1,2 1,6 1,8 2,4 2,9 3,6 4,0 5,3 6,4 7,6 8,6

0,6 0,8 1,4 1,9 2,1 2,7 3,1 3,8 4,0 5,2 6,0 6,9 7,4 7,9

0,6 1,2 2,1 3,1 3,7 4,5 5,5 6,7 7,6 9,2 11,3 13,3 15,0 16,5

0,7 1,6 3,0 4,8 6,0 7,1 8,7 10,4 12,1 15,0 18,5 21,7 24,8 27,0

K A P I T E L IX

Tele visions verksamhet ens kostnader

Med användande av det siffermaterial som har redovisats i kap. VII, Televisionsprogrammets produktion och kap. VIII, Televisionsprogrammets distribution har sammanställningar gjorts över de totala kostnaderna för televisionsverksamheten. Investeringskostnader

Investeringskostnaderna framgår av tabell 13. De belopp som ingår i denna är investeringarna för programproduktionen enligt tabell 5 och för programdistributionen enligt tabellerna 9 och 10. För enkelhetens skull har tabellen begränsats till att omfatta investeringarna för programproduktionen vid sändningsplan A, dvs det alternativ som under det första och andra året, räknat från den reguljära televisionsverksamhetens start, upptar en sändningstid av 15 timmar per vecka och fr. o. m. det tredje året 25 timmar per vecka. Tabell 13 h a r liksom de tidigare tabellerna över investeringskostnaderna uppställts så, att man för varje år kan avläsa investering (investeringsanslag), avsättning till värdeminskningskonto samt skillnaden mellan dessa belopp, dvs erforderligt investeringsbemyndigande. I investeringarna ingår såväl grundinvesteringarna som de ersättningsinvesteringar, som erfordras för att förnya anläggningar och apparatur. Enligt de tillämpade principerna skall

i samband med att en försliten eller föråldrad anläggning slopas såväl det bokförda bruttovärdet av anläggningarna (kol. 6) som värdeminskningskontot (kol. 8) minskas med ett belopp motsvarande den slopade — och helt avskrivna — anläggningens bruttovärde. För att det skall vara möjligt att i tabell 13 direkt avläsa den totala investeringen för varje år under 14-årsperioden har emellertid inga sådana avdrag gjorts i tabellen. Det kan vidare påpekas att kol. 10, som avser det ackumulerade värdet av investeringsbemyndigandena, även utvisar anläggningarnas bokföringsmässiga nettovärde vid slutet av resp. år. Årskostnader

Årskostnaderna framgår av tabell 14. De belopp som ingår i denna är årskostnaderna för programproduktionen enligt tabell 7 och för programdistributionen enligt tabell 12. I tabellen anges kostnaderna både vid sändningsplan A och vid sändningsplan B. Den sistnämnda upptar under det första och andra året en sändningstid av 15 timmar per vecka, under det tredje t. o. m. det femte året 25 timmar per vecka och fr. o. m. det sjätte året 35 timmar per vecka. I årskostnaderna ingår såväl kapitalkostnader —- dvs avsättning till värdeminskningskonto samt ränta på investerat kapital — som egentliga driftkostnader.

104 Tabell 13. Investeringskostnader i milj. kr för programproduktion (sändningsplan A) och

televisionsverksamheten: programdistribution1

(summa av tabellerna 5, 9 och 10) 2

UtInvestering (anslag) Avsättning till Investeringsbygg- ProProSandar- Summa värdeminskn.bemyndigande under nåds- g r a m . stationer u n d e r ackumu- k o n t 0 ackumugram. är produk- förbinunder året lerad under ackumu- året lerat tion delser året året lerad under under året året I 2 3 4 5 6 7 8 9 10 9-årsplanen 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

8,2

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

8,2

—

1,8

—

6,7 1,4

—

8,2 1,8

1,6 7,4 7,9 12,4 12,7 9,3 12,3 7,5 9,0

—

3,1 6,9 5,9 12,3 9,5 12,6 11,6 7,4 8,9

—

12,9 14,3 15,6 24,7 22,2 28,6 23,9 16,3 17,9

—

1,0 4,5 4,8 7,6

2,3 4,4 4,1 7,9

11,5 8,9 10,7 15,5

1,6 2,4 6,0 5,2 1,6 5,2 3,0 5,2 7,6 12,1 7,9 13,6 10,0 8,1

3,1 2,1 5,0 3,1 2,1 6,2 4,6 6,9 3,8 12,0 10,4 12,3 9,7 6,1

12,9 4,5 12,8 8,3 3,7 18,1 7,6 13,5 11,4 24,1 26,5 25,9 21,5 14,2

12,9 27,2 42,8 67,5 89,7 118,3 142,2 158,5 176,4 176,4 187,9 196,8 207,5 223,0

—

—

1,9 3,1 4,5 6,6 8,2 10,2 12,0 13,3 14,7 14,7 14,7 14,7 14,7

1,9 5,0 9,5 16,1 24,3 34,5 46,5 59,8 74,5 89,2 103,9 118,6 133,3

12,9 12,4 12,5 20,2 15,6 20,4 13,7 4,3 4,6 — 14,7 — 3,2 — 5,8 — 4,0 0,8

12,9 25,3 37,8 58,0 73,6 94,0 107,7 112,0 116,6 101,9 98,7 92,9 88,9 89,7

12,9 2,6 10,6 4,9 — 0,4 13,6 2,2 7,5 4,4 16,2 16,7 14,6 8,2 — 0,5

12,9 15,5 26,1 31,0 30,6 44,2 46,4 53,9 58,3 74,5 91,2 105,8 114,0 113,5

14-årsplanen

—

1,8

— —

6,7

—

1,4

—

8,2 1,8

— 1

12,9 17,4 30,2 38,5 42,2 60,3 67,9 81,4 92,8 116,9 143,4 169,3 190,8 205,0

—

—

1,9 2,2 3,4 4.1 4,5 5,4 6,0 7,0 7,9 9,8 11,3 13,3 14,7

1,9 4,1 7,5 11,6 16,1 21,5 27,5 34,5 42,4 52,2 63,5 76,8 91,5

Se även diagram 5. Fr. o. m. 6:e året ingår även ersättningsinvesteringar för apparaturens och fr. o. m. ll:e året för lokalinredningarnas och anläggningarnas förnyande. 2

105 Tabell 14. Årskostnader i milj. kr för televisionsverksamheten: programproduktion och programdistribution1 (summa av tabellerna 7 och 12) Programdistribution SändarProgramförbinstationer delser

Summa 4+5

Årskostnader Sändn.Sändn.plan A plan B 2+6 3 + 6

8,3 9,9 14,3 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6

8,3 9,9 14,3 14,6 14,5 19,6 20,2 20,2 20,1 20,0 20,1 20,2 20,2 20,1

0,1 0,6 1,7 3,1 4,8 6,4 7,8 9,2 9,9 10,9 10,7 10,5 10,5 10,5

9-årspl anen 0,6 1,8 3,4 5,4 7,7 10,0 12,2 14,0 15,4 16,1 15,9 15,8 15,7 15,7

0,7 2,4 5,1 8,5 12,5 16,4 20,0 23,2 25,3 27,0 26,6 26,3 26,2 26,2

9,0 12,3 19,4 23,1 27,0 31,0 34,6 37,8 39,9 41,5 41,2 40,9 40,8 40,8

9,0 12,3 19,4 23,1 27,0 36,0 40,2 43,4 45,4 47,0 46,7 46,5 46,4 46,3

8,3 9,9 14,3 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6 14,5 14,6 14,6 14,6 14,6

8,3 9,9 14,3 14,6 14,5 19,6 20,2 20,2 20,1 20,0 20,1 20,2 20,2 20,1

14-årsplanen 0,1 0,6 0,4 1,2 0,9 2,1 3,1 1,7 2,3 3,7 2,6 4,5 3,2 5,5 3,7 6,7 4,5 7,6 5,8 9,2 7,2 11,3 8,4 13,3 9,8 15,0 10,5 16,5

0,7 1,6 3,0 4,8 6,0 7,1 8,7 10,4 12,1 15,0 18,5 21,7 24,8 27,0

9,0 11,5 17,3 19,4 20,5 21,7 23,3 25,0 26,7 29,5 33,1 36,3 39,4 41,6

9,0 11,5 17,3 19,4 20,5 26,7 28,9 30,6 32,2 35,0 38,6 41,9 45,0 47,1

Utbyggnadsår

Programproduktion Sändn.Sändn.plan plan A B

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 1

Se även diagram 6.

KAPITEL X

Televisionsverksamhetens inkomstkällor

Televisionen kan tillföras inkomster genom licensavgift på innehav av televisionsmottagare och genom försäljning av programtid. Även andra inkomstkällor kan tänkas t. ex. statsanslag för vissa ändamål. När det gäller att dra upp riktlinjerna för televisionsverksamhetens finansiering, är det de bägge förstnämnda inkomstkällorna som framför allt tilldrar sig uppmärksamhet. Tre finansieringsmöjligheter står härvid till buds. Antingen kan verksamheten finansieras helt med de inkomster, som licensavgiften ger, eller helt med inkomster från försäljning av programtid. Den tredje utvägen är att kombinera dessa bägge finansieringsmöjligheter. Det torde råda allmän enighet om att försäljning av programtid som enda inkomstkälla för rikstelevisionen i Sverige kan avföras ur diskussionen. Något förslag om en sådan lösning av finansieringsproblemet har, såvitt vi vet, ej heller framförts. Det finns därför ingen anledning för oss att föra diskussionen in på något som för vårt lands vidkommande saknar förutsättningar att bli realiserat. Lika uppenbart är att licensavgift under alla förhållanden måste anlitas som inkomstkälla. Frågan blir då om denna inkomstkälla skall kombineras med försäljning av programtid. Det är kring detta spörsmål — i fortsättningen benämnt kommersiell television — som

diskussionen i detta kapitel kommer att röra sig. Dessutom skall vi något beröra frågan om statsanslag för vissa televisionsändamål. När vi här talar om försäljning av programtid, avser vi all försäljning, vare sig den sker till den som vill göra reklam för varor eller tjänster (affärsreklam) eller till den som vill propagera för idéer och åskådningar. Av kända skäl tilldrar sig försäljningen av programtid för affärsreklam den största uppmärksamheten.

Kommersiell television från ekonomiska synpunkter

För att komma till en uppfattning om storleken av de penningmedel, som från reklamverksamheten skulle kunna tillföras televisionen, har vi anlitat material från tvenne undersökningar, verkställda den ena av Svenska annonsörers förening och den andra av Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm. Annonsörsf öreningens

undersökning

Denna har utförts på vår begäran år 1952. I vår hänvändelse till föreningen hade vi hemställt att föreningen ville dels göra en första undersökning av intresset på annonsörshåll för att begagna televisionen som reklamform,

107 dels utreda hur stora inkomster televisionen skulle kunna p å r ä k n a genom en försäljning av programtid med hänsyn tagen till de olika utbyggnadsetapperna för ett televisionsnät och därmed till antalet televisionsinnehavare, dels ock ange de synpunkter, föreningen i övrigt ville anlägga på problemet. För undersökningen angav vi bl. a. följande premisser. 1. Man borde inte räkna med en uteslutande genom reklaminkomster finansierad television utan tänka sig en televisionsverksamhet, som finansierades genom såväl reklam- som licensinkomster. 2. Undersökningen borde utgå från att man komme att ha icke kommersiella program under 3 timmar per dag (1 100 timmar per år) under bästa programtid. Övrig tid — ungefär 1 100 timmar per år — skulle kunna försäljas. 3. Hyreskostnaden för televisionsnätet uppskattades vid 40 000 televisionsmottagare till ca 2 500 kr per timme och vid 400 000 mottagare till ca 17 500 kr per timme. I dessa kostnader, som avsåg en uthyrning av televisionsnätet i dess helhet, ingick inte rena programkostnader såsom honorar till författare, artister och producenter, STIM-avgifter, kostnader för dekorationer och kostymer samt repetitionskostnader. Undersökningen tillgick så att föreningen sände ut ett frågeformulär till sina 253 medlemmar och ytterligare till 107 större företag. Av dessa frågeformulär besvarades inalles 225. Föreningens bearbetning av svaren ger vid handen att av de 225 företag, som svarat, 79 företag (35 %) avgjort och 103 företag (46 %) troligtvis komme att använda televisionen som reklammedel, medan 41 företag (18 %) antagligen inte kom-

me att göra detta och 2 företag (1 %) ej uttalat sig, att intresset för televisionsreklam var väl fördelat inom de flesta branscher, att av de 182 företag (81 % av svar e n ) , som förklarat sig intresserade av att använda televisionen som reklammedel, 67 företag (37 %) avgjort och 106 företag (58 %) troligtvis komme att utnyttja televisionsreklamens tjänster redan under första året, under det att 9 företag (5 %) inte kunde tänka sig vara med på ett så tidigt stadium, att de 173 företag (77 % av svaren), vilka var intresserade av att träda in redan vid 40 000 licenser, beräknades tillsammans kunna avsätta drygt 7 milj. kr per år för ändamålet samt att motsvarande belopp för de 182 företag, som över huvud taget komme att utnyttja televisionsreklam, vid 400 000 licenser uppskattades till ca 12 milj. kr. Från inånga håll framfördes den meningen att goda erfarenheter från första året skulle öka villigheten att avsätta medel för televisionsreklam. På förfrågan har föreningen upplyst att de angivna beloppen 7 resp. 12 milj. kr enbart avser ersättning för sändningstid. Programkostnaderna bör enligt föreningens uppfattning beräknas till ungefär samma belopp som kostnaderna för sändningstid. Totalt skulle alltså annonsörerna vara villiga att avsätta 14 resp. 24 milj. kr för televisionsreklam. Föreningen framhåller att undersökningen har haft karaktären av stickprovsundersökning, varför det totala belopp, som kunde ställas i utsikt för televisionsreklam, borde bedömas med hänsyn till att urvalet ej hade omfattat samtliga de annonsörer, vilka kunde förmodas vara intresserade av reklam i svensk television. Hänsyn borde också tas till den stora mängden av lo-

108 kalannonsörer, främst varuhus och andra detaljsäljare, vilka självfallet inte kan ha intresse av att göra riksreklam i television utan får lov att tillgodoses genom lokala utsändningar. Föreningen understryker att undersökningen helt naturligt inte innebär något bindande åtagande om teckning av viss programtid eller investering av visst belopp. I skrivelse den 23 juni 1954 ger föreningen ånyo uttryck åt sitt intresse för reklam i svensk television. Samtidigt framhåller föreningen att den är en intresseförening, som visserligen representerar huvudparten av svenska reklamköpare men givetvis inte kan ikläda sig garantier för sina enskilda medlemmars ekonomiska bidrag till en framtida eventuell kommersiell television. Lika litet som föreningen kan ikläda sig några ekonomiska garantier kräver den för en eventuellt kommande reklam i televisionen någon bestämd tidrymd per dag eller vecka för sådana sändningar.

Forskningsinstitutets

undersökning

Denna behandlar annonsbyråernas struktur och har utförts av civilekonom Karl-Erik Wärneryd. 1 Undersökningen belyser bl. a. den totala värdemässiga omsättningen år 1949 i de nitton annonsbyråer, som var medlemmar i Auktoriserade annonsbyråers förening och som förmedlar praktiskt taget hela den svenska riksannonseringen. Det framgår att omsättningen åren 1947, 1948 och 1949 var 55 resp. 61 och 70 milj. kr. Den fördelade sig år 1949 med 83 % på annonsutrymme samt 17 % på andra former av reklamservice. Av intresse är vidare redovisningen för kundstrukturen, dvs indelningen av kunderna efter olika grunder.

I tabell 15 har sammanställts på nettofaktureringen av annonsutrymme år 1949 (15 byråer) grundade uppgifter om dels olika kundstorlekars procentuella andel av faktureringen och dels antalet kunder i varje storleksklass. Tabell 15. Fördelning av annonsbyråernas kunder på storleksklasser 1949 Storleksklass

Andel av Antal kunder nettoo/oavtotala Abso. fakture- l u t a a n talet reringen t a l kunder

under 2 000 2— 10 000 10— 25 000 25— 50 000 50—100 000 100—200 000 200—400 000 över 400 000

3 8 11 13 21 16 12 16

4 837 738 309 166 129 52 20 12

77,2 11,8 4,9 2,7 2,1 0,8 0,3 0,2

Summa

6 263

100,0

kr

F ö r en bedömning av kundsammansättningen torde det också vara värdefullt att ange kundernas fördelning på olika kategorier av reklamköpare. Undersökningen h a r använt en indelning i sex grupper. Enligt denna indelning fördelar sig olika annonsköpares andel av nettofaktureringen på annonser sålunda: industri 52,8 % ; nöjen, undervisning m. m. 17,8 %; detaljhandel 12,1 % ; partihandel 10,2 % ; bank och försäkring 3,9 % samt statlig annonsering 3,2 %. Industriens ledande roll är självklar. Rubriken nöjen, undervisning m. m. inkluderar bl. a. biografer och teatrar jämte restauranger, hotell och undervisningsanstalter. Ser man till antalet kunder visar undersökningen att mer än hälften av an1

Wärneryd, Karl-Erik, Annonsbyråernas struktur. Meddelande nr 40.1952 från Företagsekonomiska forskningsinstitutet vid handelshögskolan i Stockholm.

109 talet finns i grupperna nöjen, undervisning m. m. samt statlig annonsering. Beträffande omsättningens fördelning år 1949 på reklam för varor, tjänster och idéer klargör undersökningen att huvudparten av reklamen eller 80 % faller på varor, medan tjänster (service) upptar 19 % och idéer 1 %. Tjänster har fattats i vidsträckt bemärkelse. I gruppen ingår t. ex. banker, försäkringsbolag samt nöjen, restauranger m. m. Med idéer avses propaganda av olika slag (ej kommersiell) t. ex. politisk, social, kulturell och religiös. I fråga om inriktningen på reklamobjekt var fördelningen för varureklamen följande: Procent av totala omsättningen Reklam riktad till producenter.. 13 Reklam riktad till återförsäljare 2 Reklam riktad till slutliga konsumenter a) kapitalvaror 10 b) konsumtionsvaror 55 Total varureklam 80 Här är det av intresse att konstatera att den reklam för varor, som riktar sig till slutliga konsumenter —• den stora allmänheten — och därmed till dem man företrädesvis torde vilja nå genom television, utgör 65 % av den totalt handlagda reklamen. Några motsvarande uppgifter om reklamens inriktning i vad avser tjänster och idéer finns inte i undersökningen. En omständighet av intresse att notera är slutligen de starka säsongsvängningar verksamheten är underkastad. År 1949 fördelade sig sålunda annonsbyråernas verksamhet på det sättet, att oktober hade maximum med 12,1 % av årsomsättningen, medan juli visade den

lägsta månadssiffran med endast 4,4 % av årsomsättningen. Televisionsutredningen I den offentliga diskussionen har man ofta rört sig med allmänna talesätt kring det ekonomiska utbytet av försäljning av programtid för affärsreklam i televisionen. Allmänheten har därvid lätt kunnat bibringas den föreställningen att man genom att öppna dörrarna för reklamen skulle på ett enkelt och effektivt sätt lösa den svenska televisionens ekonomiska problem. Jämförelser har gjorts med den televisionsreklam, som i USA bär upp de privata televisionsbolagens affärer. Ofta har man därvid förbisett att sådana jämförelser måste ske med stor försiktighet. Såväl näringslivets struktur och resurser som omständigheterna i övrigt gör det inte möjligt att av förhållandena i USA dra några slutsatser av betydelse för svensk television. Enligt den av Svenska annonsörers förening gjorda undersökningen beräknas annonsörerna kunna för förhyrning av televisionsnätet avsätta 7 milj. kr vid ett licensantal av 40 000 och 12 milj. kr vid ett licensantal av 400 000. För att komma fram till en uppskattning av de sammanlagda belopp, som därvid skulle av de totala reklamutgifterna kunna avsättas för reklam i televisionen, måste till hyreskostnaden läggas kostnaden för televisionsprogrammens produktion. Vid undersökningen har man räknat med att produktionskostnaden blir lika stor som hyreskostnaden. Föreningens undersökning ger alltså vid handen att för reklam i televisionen skulle av de totala reklamutgifterna kunna avsättas 14 milj. kr vid ett licensantal av 40 000 och 24 milj. kr vid ett licensantal av 400 000. I sin redogörelse för undersökningen framhåller föreningen att de uppgifter

110 på vilka undersökningen bygger insamlats år 1952 samt att föreningsmedlemmarna uppmanats att vid uppgifternas lämnande anta, att man år 1953 kunnat använda televisionsreklam vid ett licensantal av 40 000 resp. 400 000. Med anledning härav kan det vara av intresse att jämföra resultaten av annonsörsföreningens undersökning med den uppfattning om reklammarknadens möjligheter att avsätta medel för televisionsreklam, som man med ledning av Företagsekonomiska forskningsinstitutets undersökning kan komma till för år 1953. Vi låter därvid jämförelsen avse det högre av de belopp som framgår av annonsörsföreningens undersökning. Forskningsinstitutets undersökning visar att de av undersökningen berörda auktoriserade annonsbyråerna år 1949 omsatte 70 milj. kr av de reklammedel, som förbrukades i vårt land. Den del härav, som riktar sig till slutliga konsumenter, dvs den del från vilken medel kan avsättas för reklam i television, utgjorde för varornas vidkommande 65 %. Undersökningen redovisar inte någon motsvarande uppgift beträffande reklamen för tjänster och idéer. Om vi emellertid antar samma procentuella fördelning av inriktningen av denna reklam som av reklamen för varor, så skulle den reklam för tjänster och idéer, som riktar sig till slutliga konsumenter, utgöra 16 % av totala omsättningen. Av den utav annonsbyråerna år 1949 totalt förmedlade reklamen riktade sig alltså 81 % till slutliga konsumenter. För år 1953 har samma annonsbyråers totala omsättning uppgivits till 125 milj. kr. Om man utgår från att reklamen då hade samma inriktning som år 1949, skulle den av dessa annonsbyråer förmedlade reklam, som riktar sig till slutliga konsumenter, svara mot ett belopp av i runt tal 100 milj. kr.

Nu förekommer emellertid konsumentinriktad reklam i betydande utsträckning vid sidan av den reklam, som förmedlas av de av forskningsinstitutets undersökning berörda annonsbyråerna. Frågan blir då hur denna reklam påverkar resonemanget. En mycket stor del av de svenska reklamutgifterna hänför sig till den rikhaltiga lokala reklam i form av annonser, som beställs hos tidningarnas försäljningsavdelningar. Det rör sig här om en reklam, som näppeligen kan tänkas få någon större betydelse för en rikstelevision. Detsamma gäller säkerligen den annonsering, som bedrivs av en del varuhus. Möjligen skulle de stora varuhusen i vissa städer kunna använda rikstelevisionen som reklammedel. Vid sidan av annonsbyråerna går även en del av den reklam, som arbetar med tryckalster av olika slag, exempelvis kataloger, broschyrer, affischer m. m. Några aktuella uppgifter om dess omfattning föreligger inte, men man kan utgå från att en betydande del är av det slag att den inte kan ersättas med reklam i televisionen. Detsamma gäller vissa andra reklamformer såsom ljusreklam, reklamartiklar av olika slag, utställningar m. m. Vidare finns några få nystartade auktoriserade annonsbyråer, vilkas omsättning inte ingår i den angivna siffran för annonsbyråernas omsättning år 1953. Ej heller den konsumentinriktade reklam, som dessa annonsbyråer förmedlar, torde spela någon större roll i sammanhanget. Vi vågar alltså utgå från att 100 milj. kr ungefärligen motsvarar det totalbelopp av den konsumentinriktade reklam, som år 1953 var av det slag att den kunde använda rikstelevisionen som reklammedel. Det är klart att beloppet är i hög grad approximativt. Det påverkas i höjande riktning av den kon-

Ill sumentinriktade reklam, som går vid sidan av de av forskningsinstitutets undersökning berörda annonsbyråerna och som är av det slag, att medel därifrån kan avsättas för televisionsreklam; i minskande riktning påverkas det av den utav nämnda annonsbyråer förmedlade konsumentinriktade reklam, som inte kan anlita televisionen som reklammedel. Vi har antagit att dessa felkällor i stort sett tar ut varandra. En säkerhetsmarginal för kalkylen ligger däri att annonsörsföreningens undersökning inte omfattar alla annonsörer, som kan tänkas vara intresserade av att använda televisionen som reklammedel. Medräknas dessa annonsörers bidrag, så påverkar detta beloppet 24 milj. kr i höjande riktning. Frågan blir alltså om det är sannolikt att av ett på angivet sätt uppskattat totalbelopp av den konsumentinriktade reklam, som år 1953 var sådan att den kunde begagna sig av rikstelevisionen som reklammedel, en fjärdedel verkligen skulle ha kunnat avsättas för reklam i televisionen. Detta blir nämligen i stort sett innebörden av annonsörsföreningens undersökning. F ö r vår del är vi inte övertygade om att en så stor avsättning skulle ha varit möjlig. Förklaringen till det höga beloppet, 24 milj. kr, skulle då vara att annonsörerna räknat med en betydande höjning av sin reklambudget i och med tillkomsten av televisionen som reklammedel. Om så skett framgår emellertid inte av undersökningen. Den h ä r gjorda jämförelsen och de slutsatser vi har dragit därav avser situationen vid en allmännare spridning av televisionen. Av större betydelse för diskussionen är vad annonsörerna kan tänkas vara intresserade av att avsätta för televisionsreklam under televisionens uppbyggnadsperiod. Som förut framhållits visar annonsörsföreningens

undersökning att ett belopp av 14 milj. kr skulle ha varit att påräkna under år 1953, om televisionen då haft en utbredning som svarade mot ett licensantal av 40 000. I anslutning härtill får vi anföra följande. Den grundläggande principen för varje form av reklam är och måste vara att på den billigaste vägen nå så effektiv kontakt som möjligt med största möjliga antal kunder. Detta mål kan vid en reklam i televisionen inte nås under de första åren. Naturligtvis kan det tänkas att annonsörerna skulle vara intresserade av att i större utsträckning än vad som kan beräknas svara mot den omedelbara effekten bidra till televisionens finansiering under begynnelsestadiet i förhoppning om att senare — när televisionspubliken ökat — kunna nå en större kundkrets. Någon visshet härom har vi emellertid inte. Vi kan inte underlåta att i detta sammanhang göra en jämförelse med det närliggande område som tidningsannonseringen utgör. Det är ett känt faktum att annonsörsintresset kan vara stort när en ny publikation startar. Därefter försvinner det för att återkomma först när upplagesiffran gör annonseringen attraktiv. Samma utveckling kan tänkas för televisionsreklamens del. Begränsad spridning av televisionen ger begränsad räckvidd åt reklamen och därmed också begränsat stöd åt televisionen. Och detta under en period, då den som allra bäst skulle behöva ett bidrag från annan källa än den licensinkomsterna utgör. Forskningsinstitutets undersökning är av intresse även ur andra synpunkter än de hittills berörda. Som regel måste man räkna med betydande kostnader för produktion av reklamprogram för televisionen, även om man understundom kan reducera

112 kostnaden genom att använda för andra ändamål inspelad reklamfilm. Av forskningsinstitutets undersökning rörande kundstrukturen framgår, att antalet kunder, som kan förväntas ha resurser för mera omfattande televisionsreklam, är begränsat. Verkningarna härav för televisionens ekonomi och programanskaffning kan visserligen reduceras men inte helt elimineras genom att reklamprogrammen utformas kollektivt i form av hushållsinformationer, shoppingronder, utställningar etc. Att märka är vidare de starka säsongmässiga variationer i reklamverksamheten, som forskningsinstitutets undersökning påvisar. Dessa variationer måste verka begränsande på reklamens möjligheter att fungera som kontinuerlig programleverantör till televisionen. Olägenheten härav framgår med all tydlighet om man betänker att televisionen inte lika smidigt som en tidning kan anpassa sitt format — dvs sin sändningstid — efter en ojämn tillströmning av annonsmaterialet. Någon undersökning som på motsvarande sätt belyser hur reklamverksamheten varierar med näringslivets konjunkturmässiga svängningar har vi inte. Det är emellertid uppenbart att här råder ett samband. Även detta förhållande måste innebära en osäkerhetsfaktor om man helt eller delvis skall basera televisionsverksamhetens ekonomi och programanskaffning på bidrag från reklammarknaden. Vad vi här anfört rörande kommersiell television från ekonomiska synpunkter kan sammanfattas sålunda. 1. De allmänna uttalanden som har förekommit i olika sammanhang rörande möjligheterna att lösa televisionens ekonomiska problem genom försäljning av programtid för reklamändamål står sig inte inför en kritisk granskning. 2. Televisionens uppbyggnadsår blir

ur inkomstsynpunkt dess h u n d a r . Det är då reklaminkomsterna skulle kunna bidra till att minska de ekonomiska svårigheterna. Annonsörsföreningens undersökning med därtill fogade reservationer rörande föreningsmedlemmarnas ekonomiska bidrag ger ingen garanti för att något kontinuerligt stöd av betydelse är att påräkna från televisionsreklamen under dessa år. 3. Vi har ingen möjlighet att bilda oss någon uppfattning om storleken av de belopp med vilka den svenska reklamen vid en allmännare spridning av televisionen skulle kunna bidra till dess finansiering. Besultatet av annonsörsföreningens undersökning är uppenbarligen alltför osäkert för att man skulle våga bygga några ekonomiska kalkyler därpå. Den analys, som vi med ledning av forskningsinstitutets undersökning har försökt göra av det vid annonsörsföreningens undersökning framkomna beloppet av 24 milj. kr vid ett licensantal av 400 000, visar med ganska stor sannolikhet att beloppet är kalkylerat i överkant. 4. Det är möjligt att reklammarknaden, när televisionen har nått stor spridning, kan avsätta betydande belopp för televisionsreklam. Vi vet emellertid ingenting om detta eller om vad som i bidragsväg dessförinnan kan vara att vänta. Det enda vi med visshet vet är att när reklaminkomster kan beräknas i rikligare mängd, då har en licensbetalad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens finansiering. 5. Av det anförda följer att vi inte kan finna att några skäl av ekonomisk art motiverar ett frångående av den principiella inställning mot kommersiell television, som vi närmare utvecklar i det följande.

113 Kommersiell television från andra synpunkter än ekonomiska

Uttalanden

från

organisationer

m.

fl.

De kontakter vi haft med Svenska annonsörers förening och Auktoriserade annonsbyråers förening har främst tagit sikte på kommersiell television från ekonomiska synpunkter. Emellertid har vi därvid även erhållit material som är av intresse för de spörsmål vi här kommer att avhandla. Sålunda har framhållits att de ordinarie programmen i amerikansk television har ett dokumenterat högt underhållningsvärde tack vare att televisionsbolagen kan finansiera sin verksamhet med inkomster från reklam. Televisionen har vidare goda förutsättningar att förbilliga reklamen och medföra en mer effektiv distribution, som på längre sikt också kommer konsumenterna till godo i form av lägre varupriser och bättre tjänster. Intresset att köpa reklamtid är, understryker man, beroende av vilken tid på dagen eller kvällen som kan stå till förfogande. Annonsörerna bör vidare ha frihet att välja den typ av reklamprogram, som bäst lämpar sig för den reklam man önskar göra, och möjlighet bör skapas för olika producenter att konkurrera om programproduktionen. Däremot har man inte något att invända mot att programmen underkastas kontroll. De invändningar, som rests mot tanken på att svensk television skulle innehålla meddelanden eller program, som avser att göra reklam för varor och tjänster, har dels kommit från talesmän för intressen, vilka kan tänkas bli ekonomiskt lidande genom att reklampengar kanaliseras till televisionen, och dels från företrädare för intresseorganisationer och bildningsinstitutioner m. fl., vilka anlägger mera ideellt 8— 409344

betonade synpunkter på televisionsprogrammens innehåll och då i första hand jämför dessa program med rundradioprogrammen, som har hållits fria från reklaminslag. Ett uttryck för den oro på det ekonomiska planet, som tanken på kommersiell television framkallat, är de synpunkter som framförts av Svenska tidningsutgivareföreningen. Efter att mera allmänt ha kritiserat tanken på reklam i televisionsprogrammen ur samhällelig synpunkt, framhåller föreningen i huvudsak följande. Det är vanskligt a t t förutsäga, vilka verkningar en televisionsreklam i Sverige skulle få på tidningsannonseringens omfattning. Erfarenheterna från USA ger härvidlag föga vägledning; reklamens roll inom det amerikanska näringslivet avviker alltför mycket från europeiska förhållanden för att tillåta några slutsatser. Med r ä t t stor sannolikhet kan dock antagas, att i Sverige de dryga kostnaderna för televisionsreklam inte u t a n vidare kan tillåtas öka vederbör a n d e företags reklamanslag, utan att en inte oväsentlig minskning av anslagen till andra reklammedel måste äga r u m . En sådan minskning skulle säkerligen i hög grad komma att gå ut över tidningarnas a n n o n s intäkter, som utgör den största enskilda intäktsposten i praktiskt taget alla tidningar. Den tendens till koncentration av exempelvis riksannonseringen för märkesvaror inom konsumtionsvaruindustrien till de största tidningarna, vilken under senare år karakteriserat utvecklingen på a n n o n s m a r k n a d e n , skulle härigenom kraftigt accentueras. I ett läge då särskilt de mindre t i d n i n g a r n a befinner sig i en kritisk situation synes det därför även u r a l l m ä n n a synpunkter väl motiverat att inte bidra till en skärpning av svårigheterna genom att u n d a n d r a dem välbehövliga inkomster.

Bland talesmän för andra intressen än dem tidningsutgivareföreningen företräder kan nämnas Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Husmödrarnas samarbetskommitté, Sveriges hantverks- och små-

114 industriorganisation, Svenska slöjdföreningen, Svenska röda korset m. fl. Från dessa håll anförs att televisionen är ett alltför betydelsefullt instrument för att dess handhavande skall bli beroende av intressen, som önskar utnyttja den för ändamål, som inte har med televisionen såsom sådan att göra. Skall televisionsprogrammen i Sverige kunna bringas i nivå med de strävanden man möter inom andra områden av kulturell och folkuppfostrande verksamhet måste, framhåller man, programtjänsten få karaktären av en samhällstjänst, där det enskilda vinstintresset inte hör hemma. Man har därvid hänvisat till att riksdagen så sent som år 1947 uttalat att reklam ej får förekomma i rundradioprogrammen. Televisionsutredningen Det är möjligt att en för affärsreklam öppen televisionsverksamhet kan leda till en förskjutning av de medel, som annonsörerna anslår till reklam, från pressen till televisionen och att denna förskjutning kan komma att beröra även de mindre tidningarna, speciellt landsortspressen. Det bör inte förbises att konkurrensen tidningarna emellan jämsides med de senare årens utgiftsstegringar har lett till att ett antal tidningar nedlagts. De stora tidningarnas dominans leder vidare till en uttunning av beståndet av landsortstidningar. Pressens problem är följaktligen allvarliga nog redan nu. Det är mot denna bakgrund förklarligt att Svenska tidningsutgivareföreningen är bekymrad inför faran av att en för reklam upplåten television skulle skärpa de här berörda svårigheterna för de mindre tidningarna. Ett ofta återkommande spörsmål vid diskussioner om reklamens betydelse är frågan om konsumentupplysning. Be-

greppet är inte entydigt; konsumentens och annonsörens uppfattning om dess innebörd sammanfaller inte alltid. Det ligger i sakens natur att en konsumentupplysning, som arrangeras i det dubbla syftet att sprida upplysning och att propagera för viss vara, kan komma att utformas med huvudvikten lagd på försäljningsmotivet. Lika givet är att en konsumentupplysning, som är helt fri från försäljningsmotiv, i allmänhet är av större värde för konsumenten. Genom televisionen ges konsumentupplysningen tillfälle att på ett mer gripbart sätt än genom rundradion träda in i hemmen. Att den bör beredas plats i de blivande televisionsprogrammen är så självklart, att det inte behöver särskilt understrykas. Däremot bör betonas att garantier för dess objektivitet måste finnas. Som förut framhållits har man från annonsörshåll inte något att invända mot att televisionsreklamen underkastas kontroll. Enligt Svenska annonsörers förening bör särskilda regler uppställas. Dessa bör baseras på »Grundregler för god reklam», antagna av internationella handelskammaren och biträdda av den svenska reklamens organisationer. Dessutom bör erfarenheterna från länder med televisionsreklam utnyttjas. Reklam kan i televisionen förekomma under olika former. Enligt engelsk terminologi skiljer man mellan sponsoring, vilket innebär att programmen produceras och betalas av annonsören, och broadcast advertising, som innebär betald reklam utan samband med programmets innehåll. Termen sponsoring används sålunda när annonsören svarar för programinnehållet, medan broadcast advertising används när radio- eller televisionsföretaget bestämmer programmet. I sistnämnda fall får an-

115 nonsören vissa tider i anslutning till programmet för sitt reklammeddelande. Reklamprogram kan finnas omväxlande med televisionsföretagets program eller också kan man tänka sig att tiden före eller efter det reguljära programmet anslås för reklamprogram. Den av annonsörsföreningen berörda frågan om kontroll av televisionsreklamen är oberoende av om den ena eller andra formen för televisionsreklam väljs eller om reklamprogrammen placeras på ena eller andra sättet i förhållande till det reguljära programmet. Hur man än förfar i dessa hänseenden, så måste frågan om vilken funktion kontrollen skall fylla besvaras. Skall den inriktas på en varukontroll, som garanterar att varan svarar mot reklamens påståenden, eller är det tillräckligt att kontrollen förhindrar en reklam som är kränkande eller stötande? Att bedöma om en varas kvalitet svarar mot reklamens påståenden är en ytterligt besvärlig uppgift. All sannolikhet talar för att kontrollorganet, om kontrollen skall ha denna innebörd, förleds till att av ren självbevarelsedrift utesluta alla tveksamma fall med risk för att kundkretsen starkt begränsas och reklaminkomsterna minskar. Det råder ingen tvekan om att en kontroll, som bygger på de av annonsörsföreningen åberopade grundreglerna för god reklam, kan förhindra en reklam av kränkande eller stötande slag. För reklam i tidningar är detta tillräckligt, men därmed är inte sagt att detsamma gäller för reklam i televisionen. I tidningarna har man text- och annonsspalter; i televisionen tränger sig reklamen på publiken. Vare sig den ena eller andra formen för televisionsreklam väljs eller reklaminslaget placeras på det ena eller andra sättet i förhållande till det reguljära programmet,

så ingår reklamprogrammet som del i programsändningarna. I kap. VII har vi utvecklat våra synpunkter på televisionsprogrammens kvalitet. Det resonemang vi där fört vore meningslöst, om kvalitetskravet skulle gälla de reguljära sändningarna men inte reklamprogrammen. Man måste därför antingen uppge kvalitetskravet eller också se till att reklamprogrammen kvalitativt svarar mot övriga program. Då valet i detta hänseende inte gärna kan bli ett uppgivande av kvalitetskravet, kan vi inte finna annat än att härav följer att det inte är tillräckligt med en kontroll som förhindrar kränkande eller stötande televisionsreklam. Det går nämligen inte att göra gällande att enbart frånvaron av sådana inslag i programmen betyder god programkvalitet. En samordning via kontrollorganet eller på annat sätt av reklamverksamheten med den reguljära programtjänsten blir under alla förhållanden nödvändig. Vi har hittills sysslat med kommersiell television ur synpunkten av försäljning av programtid för affärsreklam. Det är emellertid nödvändigt att diskussionen vidgas till att avse även försäljning till personer, organisationer, partier m. fl., som i televisionen vill propagera för religion, politik eller andra åskådningar och idéer. Aktuella företeelser inom rundradion visar att det inte är verklighetsfrämmande att på detta sätt vidga perspektivet. Det kan vid första påseendet förefalla som om denna allas lika rätt att förvärva televisionstid vore en ur demokratisk synpunkt tilltalande lösning av frågan om det nya mediets användning. Vid närmare eftertanke visar det sig dock att så inte är fallet. Likaberättigandet blir av ekonomiska skäl illusoriskt. Endast den som h a r råd att köpa programtid får möjlighet att begagna

116 televisionen som propagandamedel. Ur allmän rättvisesynpunkt kan detta näppeligen betraktas som en tillfredsställande lösning. I rundradions offentliga gärning ingår objektiviteten liksom neutraliteten gentemot olika meningsriktningar som grundläggande förutsättningar för verksamheten. För televisionen måste samma förutsättningar gälla. Detta i och för sig självklara förhållande blir ett besvärande problem i och med att rundradion eller televisionen öppnas för enskild propaganda för idéer och åskådningar. En kontroll som garanterar objektivitets- och neutralitetskraven kan över huvud taget inte åstadkommas. Accepterar man friheten för alla att köpa programtid för att propagera för idéer och åskådningar, så måste man göra klart för sig att man därmed också öppnar vägarna för ett krig i etern mellan olika intressen. Det är lätt att tänka sig hur ett rundradio- eller televisionsprogram under dessa förhållanden skulle se ut. Den objektivitet, som den reguljära programtjänsten måste ålägga sig, skulle ögonblicket efter ersättas med den subjektivitet, som propagandan — ibland öppet, ibland fördolt — arbetar med. Vad vi här förut anfört om Svenska tidningsutgivaref öreningens farhågor, om kravet på en objektiv konsumentupplysning och om innebörden av en kontroll av reklamprogrammen har föranletts av de uttalanden, som kommit oss till del och för vilka vi förut redogjort. Allt detta är dock detaljer i ett större sammanhang. Farhågorna kan vara obefogade och svårigheter av skilda slag kan måhända undanröjas. Problemets kärnpunkt är televisionens frihet och oberoende. Det är inte möjligt att inför televisionens införande i vårt land förbigå frå-

gan om vilka intressen det nya kommunikationsmedlet skall tjäna. Televisionen får inte bli något självändamål. Den måste ha en ur samhällsnyttans synpunkt bestämd uppgift. För rundradions del är denna uppgift klart fixerad. Den innebär att rundradion ställts i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst. Detsamma bör gälla för televisionen. Förutsättningen för att så skall kunna ske är enligt vår mening att televisionen får utveckla sig utan varje beroende av vare sig dem som vill göra reklam för varor och tjänster eller dem som vill propagera för speciella åskådningar eller idéer, de må nu vara religiösa, ideologiska, politiska eller av annan art. Av denna anledning avråder vi från försäljning av programtid som inkomstkälla för televisionen.

Statsanslag till vissa televisionsändamål

I de för vårt utredningsuppdrag meddelade direktiven har som tänkbart framhållits att statsanslag till televisionsverksamheten kan vara motiverade för täckande av kostnader för undervisningsändamål eller dylikt. För egen del får vi i anslutning härtill anföra följande. Motsvarande spörsmål var för rundradions vidkommande föremål för bedömning av 1943 års rundradioutredning. I sitt betänkande (SOU 1946:1, s. 122) föreslog utredningen att rundradiorörelsen inte borde belastas med utgifter för frilicenser, skolradio och radiomottagare för skolor samt kortvågssändningar till utlandet. I princip vann utredningens förslag statsmakternas godkännande (prop. 41/1947, riksdagens skriv. 117/1947). Det beslöts emellertid att anslag på riksstaten inte skulle uppföras för ifrågavarande ändamål förrän den tidpunkt närmade sig,

117 då några överskottsmedel av rundradiorörelsen inte längre stod till buds. Frågan upptogs ånyo år 1951. I prop, nr 75 föreslogs en höjning av licensavgiften. Samtidigt förklarade sig emellertid föredragande departementschefen med hänsyn till rådande statsfinansiella läge inte beredd att föreslå någon överflyttning av utgifter från licensmedel till anslag på riksstaten. Häremot gjordes inte någon erinran vid ärendets riksdagsbehandling (riksdagens skriv. 200/1951). Beträffande undervisningsändamål talar enligt vår mening samma skäl för att staten träder till vid undervisningen genom televisionen som då det gäller undervisning genom rundradion. Som

förut framhållits har anordningen ännu inte genomförts för rundradions del. Eftersom televisionssändarna h a r en mycket begränsad räckvidd, kan det inte bli fråga om att i televisionen anordna några för direkt mottagning i utlandet avsedda specialsändningar liknande rundradions kortvågssändningar. Statsanslag för sådant ändamål kan därför inte komma i fråga för televisionen. Under hänvisning till det anförda anser vi oss böra rekommendera statsmakterna att, när det blir aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga samma anordning för televisionens del.

KAPITEL

XI

Televisions verksamhetens finansiering med licensavgift

I kap. X har vi avrått från att försäljning av programtid anlitas som inkomstkälla för svensk television. Som framgår av nämnda kapitel anser vi oss ej heller böra i våra finansieringskalkyler ta med några inkomster av statsanslag för speciella ändamål. Våra kalkyler bygger alltså på licensavgift på televisionsmottagare som enda inkomstkälla för televisionen. Enligt chefens för kommunikationsdepartementet medgivande har vi uppdragit åt Industriens utredningsinstitut att utföra vissa undersökningar rörande de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens införande i vårt land. Utredningsuppdraget avsåg två centrala problemställningar. För det första skulle institutet göra en uppskattning av efterfrågan på televisionsmottagare under viss angiven utbyggnadsperiod. För det andra ingick i uppdraget att mot bakgrunden av den svenska industriens produktionsmöjligheter och konkurrensläge gentemot utlandet bedöma hur stor den inhemska tillverkningen av televisionsmottagare och delar därtill kunde beräknas bli. Dessa beräkningar skulle ligga till grund för en uppskattning av dels de nyinvesteringar som erfordras för inhemsk tillverkning och dels importen av televisionsmottagare och delar därtill. Resultatet av utredningsinstitutets undersökningar föreligger i en den 3 maj 1954 dagtecknad rapport, Svensk tele-

vision — efterfrågan, tillverkning, import. Rapporten är uppdelad i två avdelningar. Den första behandlar den svenska marknadens efterfrågan på televisionsmottagare och utmynnar i en prognos för televisionsutvecklingen under de första sju åren efter televisionens införande. I den andra avdelningen diskuteras vissa samhällsekonomiska konsekvenser av televisionens införande. Vi redogör här för utredningsinstitutets prognos för efterfrågan på televisionsmottagare. Till frågan om de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionen återkommer vi i kap. XIII. Prognos för televisionsutvecklingen

Utredningsinstitutets

undersökning

I fråga om prognosmetoden framhåller utredningsinstitutet att en prognos när det gäller tclevisionsmottagare är förbunden med speciella problem. Man har intet erfarenhetsmaterial från vårt land att stödja sig på. Det är därför inte möjligt att använda efterfrågeanalysens traditionella uppskattningsförfarande. Ej heller intervjumetoden eller metoden att jämföra med likartade varor, t. ex. rundradiomottagare, motorfordon, tvättmaskiner, kylskåp e t c , har ansetts vara användbara för ändamålet. Den enda metod som kan tillämpas är att överföra utländska erfarenheter till vårt land. Det förefaller nämligen rimligt att anta,

119 att televisionen i Sverige kommer att utvecklas på ungefär samma sätt som i de länder, där de för efterfrågan på televisionsmottagare bestämmande variablerna till karaktär och storlek har varit likartade med dem som kan väntas föreligga i vårt land. Efterfrågeanalysen har att klarlägga det sätt på vilket efterfrågan bestäms av skilda faktorer. Utredningsinstitutet har diskuterat en rad faktorer, som bestämmer efterfrågan på televisionsmottagare. Även om det är troligt att priset på en mottagare spelar en viktig roll för efterfrågan, är det dock ytterst vanskligt att försöka bedöma hur stor inverkan olika prislägen kan ha. Institutet anser dock att man torde våga påstå att efterfrågans priskänslighet under den första tiden efter televisionens införande kommer att vara förhållandevis liten för att så småningom öka mer och mer. För en så dyr vara som det här är fråga om är det naturligt att köparens inkomst är en för efterfrågan väsentlig faktor liksom hans förmögenhetsställning och avbetalningsmarknadens struktur och kapacitet. Det är vanligt att på marknaden nyinförda varaktiga konsumtionsvaror allmänt betraktas som lyxvaror, dvs varor som anses umbärliga. I många fall sker emellertid efter en viss tid en attitydförändring, så att innehavet inte längre anses förbehållet vissa samhällsskikt. Det kan t. o. m. gå därhän, att varan så småningom kommer att betraktas som en standardartikel, vilken anskaffas utan större hänsyn till kostnaden. Exempel på varor, för vilka en utveckling i den riktningen har ägt rum, är bilar, kylskåp, dammsugare och rundradiomottagare. Även om sådana attitydförändringar i många fall kan sägas vara betingade av en allmän standardhöjning, kan de inte förklaras utan att hänsvn tas även

till den sociala imitation, som innebär att konsumtionsvarorna »smittar av sig» såväl mellan som inom de olika samhällsskikten. Det förefaller troligt att en attitydförändring av detta slag kommer att göra sig gällande även för televisionsmottagare. En attitydförändring kan t. o. m. tänkas komma till stånd redan innan varan ifråga har kommit ut på marknaden. Genom reklam, diskussioner i press och radio etc. kan allmänheten vara förberedd så, att en latent efterfrågan föreligger hos betydligt större grupper än om varan vore ny och obekant. Som närmare framgår av den följande redogörelsen erbjuder televisionens utveckling i Midlands i Storbritannien ett exempel på detta. De efterfrågebestämmande faktorer, som hittills har berörts, har alla varit sådana, som anses vara av betydelse för nästan samtliga varaktiga konsumtionsvaror. Det finns emellertid vissa förhållanden som är speciella just för efterfrågan på televisionsmottagare. Det utbyte en person har av en televisionsmottagare är helt naturligt beroende av sändningarnas omfattning och programmets attraktivitet. Att dessa faktorer spelar stor roll för efterfrågan belyses av utländska erfarenheter. En förutsättning för att en person skall skaffa sig en televisionsmottagare är också att han har någorlunda tillfredsställande mottagningsförhållanden. I fråga om bildningsnivåns roll för efterfrågan förefaller brittiska och amerikanska undersökningar ge vid handen att en högre bildningsnivå i och för sig skulle vara ägnad att göra en person mindre benägen att skaffa sig en televisionsmottagare. Ytterligare v a r i a b l e s som i utlandet har visat sig sammanhänga med innehav av televisionsmottagare, är familjestorlek och familjefaderns ålder. De hittills angivna variablerna är de

120 som ansetts vara bestämmande för den enskilde individens köpbenägenhet. För en uppskattning av den totala efterfrågan i landet tillkommer som en grundläggande faktor folkmängdens storlek eller snarare antalet hushåll inom sändarområdena. Utredningsinstitutets prognos baseras på vissa av oss angivna förutsättningar för svensk televisionsverksamhet. Dessa innebär att televisionsnätet utbyggs enligt en viss plan på sju år, att programtiden är minst 25 timmar per vecka, att programkvaliteten är liknande BBC's, att priset på televisionsmottagare är 1 500 kr plus 100 kr för antenn, att licensavgiften är 75 kr per år samt att goda möjligheter erbjuds att finansiera apparatköpen genom avbetalning. Efter olika överväganden har utredningsinstitutet som resultat av undersökningen kommit fram till att Storbritannien är det land, vars televisionsutveckling lämpligast kan läggas till grund för en svensk prognos. De enda televisionsstationer som har varit i drift där länge nog för att kunna ge erforderligt statistiskt material är londonsändaren (verksamheten efter avbrott under kriget återupptagen 1946) och midlandssändaren (Sutton Coldfield, tagen i bruk 1949). En jämförelse visar att utvecklingstakten för televisionen i Midlands var betydligt snabbare än i londonområdet. Redan ett år efter starten var antalet mottagare per 1 000 invånare i Midlands detsamma som i londonområdet efter tre år. Frågan är därför om man skall utgå från utvecklingen i londonområdet eller i Midlands vid en prognos för Sverige. Utredningsinstitutet anser att man av flera skäl har anledning anta att utvecklingen i vårt land kommer att gå snabbare än vad fallet har varit inom lon-

donområdet. Vi har ej så stora eftersatta behov som Storbritannien hade åren närmast efter kriget. Vidare är televisionen nu mera tekniskt fulländad än för åtta år sedan; en för ett flertal länder gemensam standard har skapats, vilket gör att konsumenterna inte behöver befara att inom en nära framtid få byta ut sina apparater osv. Dessutom har säkert diskussionen i press och radio om televisionen bidragit till att göra svenskarna mera televisionsintresserade än vad fallet var med engelsmännen vid den tid då londonsändaren åter togs i bruk. Utredningsinstitutets slutsats är alltså den, att å ena sidan den svenska utvecklingen kommer att gå snabbare än londonområdets men att det å andra sidan förefaller sannolikt, att den inte kommer att gå lika snabbt som i Midlands. När midlandssändaren trädde i funktion i december 1949, hade sändningarna från London redan fortgått i över tre år. Större delen av invånarna i Midlands hade under denna tid kommit i kontakt med televisionen, de som hade flyttat från londonområdet hade kanske behållit sina gamla apparater för framtida bruk osv. Härtill kommer att vissa platser inom Midlands redan tidigare hade kunnat se sändningarna från London. För Sveriges del anser utredningsinstitutet av anförda skäl utvecklingen i londonområdet utgöra ett minimialternativ, under det att utvecklingen i Midlands måste uppfattas som ett maximialternativ. I prognosen har man därför räknat med en utveckling, som utgör ett medeltal mellan förloppen inom londonområdet och Midlands. Stegringstakten i londonområdet är efter tre år i stort sett densamma som i Midlands efter ett år. Under de tre första åren är det därför av betydelse i vilken mån man ansluter sig till den ena eller andra

121 utvecklingskurvan. För de därefter följande åren spelar det ingen roll för de årliga nettotillskotten vilken kurva man väljer. Utredningsinstitutet framhåller att det inte är otroligt att utvecklingstakten kommer att bli olika för olika stationsområden i vårt land, beroende på deras utbyggnadsår, närheten till andra sändare osv. Man kan mycket väl tänka sig att utvecklingen i början sker i mycket snabb takt och att den sedan successivt minskar. I prognosen har emellertid inte tagits hänsyn till sådana tänkbara olikheter. Genom här anförda överväganden har utredningsinstitutet kommit fram till vissa relativtal angivande antalet televisionsmottagare per 1000 invånare i Sverige under de sju första åren efter televisionens start. Relativtalen har sedan applicerats på det antal invånare (potentiella televisionsåskådare) som tillkommer inom de olika sändarstationernas områden för varje ny etapp av den givna utbyggnadsplanen. Beräkningarna resulterar i en prognos för antalet televisionsmottagare under de sju år som planen omfattar. De är baserade på befolkningssituationen vid årsskiftet 1950/51. Ingen hänsyn har tagits till befolkningsförändringar under prognosperioden. Utredningsinstitutets prognos sammanfattas i tabell 16. Utredningsinstitutet har på olika sätt prövat rimligheten av denna prognos. Resultatet av en intervjuundersökning, som utfördes i början av 1953 av Svenska Gallupinstitutet, visade att ungefär vart fjärde hushåll skulle skaffa sig en mottagare när televisionen kom, under förutsättning av ett mottagarpris av 1 500 kr och en licensavgift på 75 å 100 kr. Detta resultat hänför sig till den situation som skulle råda när sändarnätet vore fullt utbyggt och är alltså

Tabell 16. Prognos för televisionsutvecklingen i Sverige enligt Industriens utredningsinstitut År efter TV-motÅrlig starten tagare per ökning 1 000 inv. 9,6 22,7 36,9 51,8 68,3 86,1 106,3

11000 29 000 50 000 69 000 84 000 99 000 109 000

Mottagarbestånd

11000 40 000 90 000 159 000 243 000 342 000 451 000

mest jämförbart med prognossiffrorna för det sjunde året efter starten. Vid denna tid skulle enligt prognosen ungefär vart femte hushåll ha televisionsmottagare. Detta resultat stämmer alltså väl med gallupundersökningens siffror. Utredningsinstitutet understryker att riskerna för att få missvisande siffror är mycket stora när det gäller intervjuundersökningar av denna typ av varor. Man anser sig dock kunna säga så mycket som att det inte finns något i gallupundersökningen som talar mot prognosen. Vidare görs en jämförelse med rundradions utveckling i vårt land efter starten 1923. Man har ansett att en sådan jämförelse är så mycket mer motiverad som den relativa kostnaden för en rörmottagare under 1920-talet var ungefär densamma som den, som kommer att gälla för televisionsmottagare under 1950-talet. Antalet rundradiomottagare steg under de första sju åren efter de reguljära sändningarnas början till 430 000, vilken siffra med hänsyn till befolkningsutvecklingen får anses motsvara ungefär 500 000 i dag. Utredningsinstitutet konstaterar att siffran stämmer anmärkningsvärt väl med prognosen. Institutet har emellertid ansett det vara alltför djärvt att grunda en prognos direkt på en parallell mellan rund-

122 radions och televisionens utveckling, då man inte vet relationen under begynnelseåren mellan rörmottagare och de betydligt billigare kristallmottagarna. Utredningsinstitutet söker även få en uppfattning om prognosens rimlighet genom en jämförelse med utvecklingen för andra varaktiga konsumtionsvaror. Man har därvid ansett riktigt att inte jämföra med antalet försålda enheter utan med de totala utgiftssummorna för olika sådana varor. Räknar man med ett genomsnittspris per televisionsmottagare, inklusive antennanläggning, på 1 600 kr, skulle konsumenternas utgifter för inköp av mottagaranläggningar för television enligt prognosen öka från ca 18 milj. kr första året till ca 175 milj. kr under sjunde året efter televisionens start. De sammanlagda anskaffningskostnaderna under dessa sju år skulle uppgå till ca 720 milj. kr eller i genomsnitt ca 100 milj. kr per år. Den grupp av varaktiga konsumtionsvaror som under efterkrigsperioden har ställt de största ekonomiska kraven på konsumenterna är motorfordonen. Under åren 1950, 1951 och 1952 inregistrerades 62 200 resp. 62 500 och 51 700 fabriksnya personbilar. Utredningsinstitutet har beräknat att detta motsvarar en anskaffningskostnad av 590 resp. 590 och 540 milj. kr för år. Om man utgår från att de enskilda konsumenterna har svarat för omkring 60 % av dessa utgifter, skulle de årliga kostnaderna för inköp av privatbilar under åren 1950— 1952 ha uppgått till i genomsnitt 390 milj. kr. Motsvarande siffra för motorcyklar har beräknats till 50 milj. kr. Ett och ett halvt år efter starten hade 160 000 mopeder sålts i Sverige för en kostnad av ca 80 milj. kr. Enligt denna överslagsberäkning skulle konsumentutgifterna för inköp av

motorfordon i genomsnitt ha uppgått till ca 470 milj. kr per år under åren 1950—1952. Den årliga genomsnittskostnaden för anskaffning av televisionsmottagare skulle således komma att utgöra omkring en femtedel av utgifterna för nyanskaffning av motorfordon. Konsumenternas utgifter för inköp av radioapparater och radiogrammofoner har uppskattats till ca 90 milj. kr per år. Nyinköpen av tvättmaskiner torde motsvara 25 milj. kr per år och konsumtionsvärdet av symaskiner, dammsugare och golvbonare har för år 1952 beräknats till inalles ca 90 milj. kr. Konsumenternas utgifter för här behandlade konsumtionsvaror skulle alltså ha uppgått till 650 å 700 milj. kr per år. Sett mot denna bakgrund ter sig enligt utredningsinstitutet 100 milj. kr per år för televisionsköp inte som något orimligt belopp. Televisionens totala krav på konsumenterna kommer att till en början vara små för att successivt öka. Detta bör möjliggöra en smidig överflyttning av efterfrågan från andra varor till televisionsmottagare. Beträffande den roll de årliga kostnaderna spelar i sammanhanget uttalar institutet, att det även om dessa kostnader inte är betydelselösa, förefaller vara mindre troligt att de skulle kunna skapa något allmänt motstånd mot inköp av televisionsmottagare. Utredningsinstitutet framhåller att, i den mån prognosen skulle vara felaktig, de jämförelser som gjorts med andra varaktiga konsumtionsvaror och med resultatet av den omnämnda intervjuundersökningen närmast torde peka i den riktningen att man snarare har underän överskattat efterfrågan. Slutligen har utredningsinstitutet understrukit att de av oss angivna förutsättningarna uppenbarligen är av avgörande betydelse för prognosens håll-

123 barhet. Beräkningarna h a r gjorts så att man relativt lätt kan korrigera prognosens siffror, om man skulle frångå det uppställda utbyggnadsprogrammet. Televisionsutredningen Det kan synas ligga nära till hands att vid uppskattningen av den kommande televisionsutvecklingen i vårt land jämföra med utvecklingen inom rundradioområdet. Såsom Industriens utredningsinstitut har framhållit måste man emellertid vara försiktig, när man med ledning av rundradions begynnelseutveckling söker dra slutsatser om televisionens. Den snabba ökningen av radiolicensantalet under de första åren får nämligen i avsevärd grad tillskrivas den omständigheten att man inom stora och folkrika delar av vårt land kunde tillfredsställande avlyssna de svenska rundradioutsändningarna med hjälp av en kristallmottagare, som i inköp betingade endast några tiotal kronor. I likhet med utredningsinstitutet har vi funnit att en uppskattning av televisionsutvecklingen i vårt land genom jämförelse med förhållandena i Storbritannien torde vara den metod som sannolikt ger det bästa underlaget för en prognos. Att prognosen som institutet påpekar är behäftad med stor osäkerhet ligger i sakens natur. Utredningsinstitutet har kommit fram till att utvecklingen i Sverige kan tänkas komma att följa en kurva, som anger medelvärdet av utvecklingen i londonområdet och Midlands. Vi anser liksom institutet att utvecklingskurvan för Sverige bör ligga mellan dessa båda kurvor, men vi är inte helt övertygade om att den skall ligga så högt som medelvärdeskurvan. Då vi emellertid inte har något material till förfogande utöver det som har stått institutet till buds, har vi stannat för att. lägga in-

stitutets prognos till grund för våra beräkningar. Såsom framgår av kap. VIII h a r det av oss uppgjorda och såväl till utredningsinstitutet som till telestyrelsen överlämnade utkastet till en 7-årsplan för televisionsnätets utbyggnad sedermera ersatts av en 9-årsplan. Trots denna modifikation anser vi att de av institutet beräknade relativtalen kan läggas till grund för våra kalkyler. Vad angår övriga förutsättningar för prognosen har som framgår av kap. VII två alternativ för programtidens längd ställts upp nämligen dels en sändningsplan (A) som under det första och andra året upptar 15 timmar per vecka och fr. o. m. det tredje året 25 timmar per vecka och dels en sändningsplan (B) som under det första och andra året upptar 15 timmar per vecka, under det tredje t. o. m. femte året 25 timmar per vecka och fr. o. m. det sjätte året 35 timmar per vecka. Båda alternativen upptar sålunda för de första två åren kortare programtid än den tid — 25 timmar per vecka — som har legat till grund för utredningsinstitutets prognos. Detta kan tänkas påverka den beräknade tillväxten av mottagarantalet i negativ riktning. Det senare alternativet innebär däremot en längre programtid från och med sjätte året, vilket kan påverka utvecklingen under dessa år i positiv riktning. Verkningarna är dock så svårbedömbara, att vi avstår från att söka ge ett siffermässigt uttryck för dem. De av utredningsinstitutet angivna relativtalen bildar grafiskt uttryckt en i det närmaste rät linje. Vi tror att detta är riktigt, dvs att det ger ett riktigt underlag för en bedömning av televisionsutvecklingen under en tidrymd av sju år. Man torde få räkna med att tillskottet av nya televisionslicenser därefter avtar för varje följande år.

124 Det ställer sig givetvis svårare att göra uttalanden om förhållandena efter den tid utredningsinstitutets prognos omfattar. Mot bakgrunden av erfarenheterna från rundradions utveckling i vårt land samt prognoser gjorda utomlands r ö r a n d e televisionens utveckling kanske vi dock vågar anta att man femton år efter televisionens start kan vara uppe i ett antal av 150 televisionslicenser per 1 000 invånare. F r å n dessa utgångspunkter har vi kompletterat utredningsinstitutets serie av relativtal för den svenska televisionsutvecklingen till att omfatta en 15-årsperiod. Relativtalen framgår av tabell 17. Tabell 17. Televisionslicenser per 1000 invånare enligt televisionsutredningens beräkning År efter Televisions- År efter starten licenser starten per 1 000 invånare

Televisionslicenser pr 1 000 invånare

1 2 3 4 5 6 7 8

130 136 141 145 147 149 150

9,6 22,7 36,9 51,8 68,3 86,1 106,3

9 10 11 12 13 14 15

120 Licensinkomster och driftresultat Med ledning av relativtalen i tabell 17 har vi beräknat antalet televisionsmottagare under olika etapper av televisionens utbyggnad enligt 9-årsplanen resp. 14-årsplanen. Resultatet återges i tabell 18. Därefter har vi på grundval av de sålunda beräknade antalen licenser under olika utbyggnadsetapper beräknat licensinkomsterna för de båda utbyggnadsplanerna. Av skäl som vi kommer att ange i det följande har vi därvid —• i stället för licensavgiften 75 kr som använts för utredningsinstitutets pro-

gnos — räknat med en licensavgift på 80 kr per år. Detta anser vi dock inte behöva medföra några korrigeringar av prognosens relativtal. Vi har dessutom utarbetat kalkyler för licensavgifterna 50 resp. 100 kr. Dessa belopp avviker så mycket från förutsättningen för prognosen, att relativtalen säkerligen är för låga resp. för höga för dessa avgiftsalternativ. Detta bör hållas i minnet när man jämför resultaten. De sålunda beräknade licensinkomsterna framgår av tabell 19, kol. 2, 3 och 4. I samma tabeller, kol. 5 och 12, återges de i kap. IX sammanställda årskostnaderna för televisionsverksamheten vid de båda alternativa sändningsplanerna A och B. Slutligen anges det beräknade driftresultatet av verksamheten, varvid kol. 6, 8 och 10 resp. 13, 15 och 17 anger resultatet för varje verksamhetsår, medan kol. 7, 9 och 11 resp. 14, 16 och 18 anger ackumulerade underskott resp. överskott från verksamhetens början.

Förslag till licensavgift Målet för televisionsverksamheten bör ekonomiskt sett vara att göra verksamheten självbärande. Vi anser att detta bör innefatta en skyldighet för televisionen att inom rimlig tid återbetala de belopp som erfordras för att täcka driftunderskottet under en övergångstid. En sådan återbetalning bör ha skett inom den period våra kalkyler omfattar, dvs fjorton år. Kalkylerna visar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften sätts till 50 kr. Detta gäller med största sannolikhet även om man tar hänsyn till att — såsom tidigare påpekats — de för beräkningarna använda relativtalen kan vara för låga för detta avgiftsalternativ.

cocii>i>i>*#oooio OONHCOMOOCOrl •PH TH a Ti

t> 10 CM m (o c: co i> o iO <N TH

M

rH ^ CM 00

cnooooji>cooi>oo TfOOI'OOOIAOffl <N00mOCDI>CMCM

moHoocomffl^ncoTfoiooo rj-oioocoiM^comoocococomcN <NCOC200(N<X>r-ltOT-iI>(M<N

s s>es § <u a C/3 </}

HNCO^iOfflMXJO

THfqco^inöMMOOr^NnTf

126 Tabell 19. Beräknat driftresultat Verksamhetsår

i milj. kr av

Sändningsplan A: 1— 2 året 15 timmar per vecka 3—14 »> 25 » » »

Inkomster vid en licensavgift av

50 kr

80 kr

100 kr

Utgifter*

Underskott resp. övei skott vid en licensav80 kr 50 kr verksamverksam- ackumuackumuhetsåret hetsåret lerat lerat

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

0,6 1,9 4,1 7,1 10,9 15,4 20,5 25,7 30,9 35,3 39,1 42,1 44,5 46,3

1,0 3,0 6,5 11,4 17,4 24,6 32,8 41,1 49,4 56,5 62,6 67,4 71,2 74,0

1,2 3,7 8,1 14,2 21,7 30,7 41,0 51,4 61,8 70,6 78,2 84,2 89,0 92,5

9,0 12,3 19,4 23,1 27,0 31,0 34,6 37,8 39,9 41,5 41,2 40,9 40,8 40,8

— 8,4 — 10,4 — 15,3 — 16,0 — 16,1 — 15,6 — 14,1 — 12,1 — 9,0 — 6,2 — 2,1 1,2 3,7 5,5

— 8,4 — 18,8 — 34,1 — 50,1 — 66,2 — 81,8 — 95,9 — 108,0 — 117,0 — 123,2 — 125,3 — 124,1 — 120,4 — 114,9

— 8,0 — 9,3 — 12,9 — 11,7 — 9,6 — 6,4 — 1,8 3,3 9,5 15,0 21,4 26,5 30,4 33,2

9-års— 8,0 — 17,3 — 30,2 — 41,9 — 51,5 — 57,9 — 59,7 — 56,4 — 46,9 — 31,9 — 10,5 16,0 46,4 79,6

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

0,6 1,6 3,2 5,4 8,1 11,4 15,0 18,9 22,8 26,6 30,3 33,7 36,9 39,6

1,0 2,6 5,1 8,6 13,0 18,2 24,0 30,2 36,4 42,6 48,4 53,9 59,0 63,4

1,2 3,2 6,4 10,8 16,2 22,7 30,0 37,8 45,5 53,2 60,5 67,4 73,7 79,2

9,0 11,5 17,3 19,4 20,5 21,7 23,3 25,0 26,7 29,5 33,1 36,3 39,4 41,6

— 8,4 — 9,9 — 14,1 — 14,0 — 12,4 — 10,3 — 8,3 — 6,1 — 3,9 — 2,9 — 2,8 — 2,6 — 2,5 — 2,0

— 8,4 — 18,3 — 32,4 — 46,4 — 58,8 — 69,1 — 77,4 — 83,5 — 87,4 — 90,3 — 93,1 — 95,7 — 98,2 — 100,2

— 8,0 — 8,9 — 12,2 — 10,8 — 7,5 — 3,5 0,7 5,2 9,7 13,1 15,3 17,6 19,6 21,8

14-års— 8,0 — 16,9 — 29,1 — 39,9 — 47,4 — 50,9 — 50,2 — 45,0 — 35,3 — 22,2 — 6,9 10,7 30,3 52,1

i 2

Se även diagram 8. Se tabell 14.

Vid en licensavgift av 80 kr har televisionen fullgjort sina skyldigheter under 12:e året vid sändningsplan A och under 13 :e året vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga överskott. Vid en licensavgift av 100 kr blir motsvarande tid 10:e året för båda sändningsplanerna. Även om de beräknade inkomsterna för avgiftsalternativet 100 kr, på grund av att relativtalen är för

höga, har blivit högre i kalkylerna än vad som i verkligheten kan tänkas bli fallet, anser vi att avkastningen efter återbetalningsperioden är för hög för att denna avgift skall kunna betraktas som skälig. Mot detta kan visserligen invändas att intet h i n d r a r att man till en början tar ut 100 kr för att sedermera, när ekonomien det tillåter, sänka avgiften. Vi tror emellertid att en lägre begynnelseavgift är att föredra.

127 televisionsverksamheten

gift av: 100 kr verksam- ackumuhetsåret lerat 11

under de första 14 åren1

Sändningsplan B: 1— 2 året 15 timmar per vecka 3— 5 » 25 » » » 6—14 » 35 » » » UtgifUnderskott resp. överskott vid en licensavgift av: ter2 50 kr 80 kr 100 kr verksam- ackumu- verksam- ackumu- verksamhetsåret lerat hetsåret lerat hetsåret 12

9,0

— — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — —

ackumulerat

— 7,8 — 8,6 — 11,3 — 8,9 — 5,3 — 5,3

— — — — — — — — —

planen — 7,8 — 8,6 — 11,3 — 8,9 — 5,3 — 0,3

6,4 13,6 21,9 29,1 37,0 43,3 48,2 51,7

— — — — — — — — —

7,8 16,4 27,7 36,6 41,9 42,2 35,8 22,2 0,3 28,8 65,8 109,1 157,3 209,0

12,3 19,4 23,1 27,0 36,0 40,2 43,4 45,4 47,0 46,7 46,5 46,4 46,3

7,8 16,1 27,0 35,6 39,9 38,9 32,2 19,4 0,6 23,1 50,5 81,6 115,9 153,5

11,5 17,3 19,4 20,5 26,7 28,9 30,6 32,2 35,0 38,6 41,9 45,0 47,1

8,4 18,8 34,1 50,1 66,2 86,8 106,5 124,2 138,7 150,4 158,0 162,4 164,3 164,3

— 8,0 — 9,3 —12,9 — 11,7 — 9.6 — 11,4 — 7,4 — 2,3

0,0

— — — — — — — — — — — — — —

8,4 9,9 14,1 14,0 12,4 15,3 13,9 11,7 9,4 8,4 8,3 8,2 8,1 7,5

— — — — — — — — — — — — — —

8,4 18,3 32,4 46,4 58,8 74,1 88,0 99,7 109,1 117,5 125,8 134,0 142,1 149,6

— 8,0 — 8,9 — 12,2 — 10,8 — 7,5 — 8,5 — 4,9 — 0,4

8,4 10,4 15,3 16,0 16,1 20,6 19,7 17,7 14,5 11,7 7,6 4,4 1,9

4,0 9,5 15,9 20,9 24,8 27,7

8,0 17,3 30,2 41,9 51,5 62,9 70,3 72,6 68,6 59,1 43,2 22,3

2,5 30,2

0,8 8,0 16,4 23,6 31,5 37,7 42,6 46,2

7,8 16,4 27,7 36,6 41,9 47,2 46,4 38,4 22,0

1,6 33,1 70,8 113,4 159,6

planen — 7,8 — 8,3 — 10,9 — 8,6 — 4,3

1,0 6,7 12,8 18,8 23,7 27,4 31,1 34,3 37,6

— — — — — — — — —

9,0

— — — — — — — — — — — — — —

Vad här sagts avser 9-årsplanen, men resonemanget kan även anses vara giltigt för 14-årsplanen. Vi föreslår därför att licensavgiften sätts till 80 kr. Detta belopp är av praktiska skäl att föredra framför t. ex. 75 kr. Med hänsyn till beloppets storlek bör avgiften nämligen delas upp på fyra betalningsterminer, varvid 20 kr är ett lämpligt kvartalsbelopp. I lag om radioanläggningar m. m. den

4,2 7,6 9,8 12,0 14,0 16,3

— — — — — — — — — — — — —

8,0 16,9 29,1 39,9 47,4 55,9 60,8 61,2 57,0 49,4 39,6 27,6 13,6

2,7

— 7,8 — 8,3 — 10,9 — 8,6 — 4,3 — 4,0

1,1 7,2 13,3 18,2 21,9 25,5 28,7 32,1

— — — — — — — — — —

7,8 16,1 27,0 35,6 39,9 43,9 42,8 35,6 22,3 4,1 17,8 43,3 72,0 104,1

3 maj 1946 (nr 172) stadgas att i fråga om rätt att här i riket eller å svenskt fartyg eller svenskt luftfartyg utom riket innehava radiomottagningsapparat gäller vad Konungen förordnar. Detsamma gäller enligt nämnda lag i fråga om avgift för innehav av sådan apparat. Med stöd av motsvarande föreskrift i den tidigare gällande radiolagen den 3 november 1939 (nr 795) har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 17 juni

128 Tabell 21. Televisionsverksamhetens behov av penningmedel under de första 14 åren1

i milj. kr Licensavgift 80 kr Sändningsplan A

Utbyggnadsår

Investeringsbemyndigande 8

Driftresultat 3 Underskott

överskott

Summa Medelsbehov

Återbäring

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

12,9 12,4 12,5 20,2 15,6 20,4 13,7 4,3 4,6 — 14,7 — 3,2 — 5,8 — 4,0 0,8

8,0 9,3 12,9 11,7 9,6 6,4 1,8

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

12,9 2,6 10,6 4,9 — 0,4 13,6 2,2 7,5 4,4 16,2 16,7 14,6 8,2 — 0,5

8,0 8,9 12,2 10,8 7,5 3,5

Skuld vid årets slut 7

9 -årsplanen

— — — — — —

20,9 21,7 25,4 31,9 25,2 26,8 15,5 1,0

— — — — — — —

3,3 9,5 15,0 21,4 26,5 30,4 33,2

— — — — —

— — — — — — — —

4,9 29,7 24,6 32,3 34,4 32,4

20,9 42,6 68,0 99,9 125,1 151,9 167,4 168,4 163,5 133,8 109,2 76,9 42,5 10,1

20,9 11,5 22,8 15,7 7,1 17,1 1,5 2,3

— — — — — — — —

20,9 32,4 55,2 70,9 78,0 95,1 96,6 98,9 93,6 96,7 98,1 95,1 83,7 61,4

14 •årsplanen

— — — — — — — —

— — — — — —

0,7 5,2 9,7 13,1 15,3 17,6 19,6 21,8

—

5,3

— — —

3,0 11,4 22,3

3,1 1,4 •

— —

1 2

Se även diagram 9. Investeringsbemyndigande: se tabell 13. Negativt värde innebär att avsättningen till värdeminskningskonto överstiger investeringen under året. 8 Driftresultat: se tabell 19. 1943 (nr 551) angående rätt att innehava radiomottagningsapparat meddelat utförliga bestämmelser om radiolicensens giltighet, avgiftens storlek m. m. Dessa bestämmelser bör i tillämpliga delar gälla även för innehav av televisionsmottagare. Bestämmelserna bör dock efter televisionens införande ändras därhän, att licens, som nu utfärdas att gälla innehav av radiomottagnings-

apparat utan n ä r m a r e specifikation, kommer att utställas för innehav av r u n d r a d i o - resp. televisionsmottagare. I detta sammanhang kan uppgifterna i tabell 20 om licensavgiftens storlek och sändningstidens längd i vissa andra länder vara av intresse. I de fall man tillämpar ett system med en kombinerad licensavgift för r u n d r a d i o och television har där angi-

129 Tabell 20. Licensavgift och i vissa länder Land

Licensavgift

sändningstid

Skr

Danmark DKr 50 37 Frankrike Fr 4 350 65 Italien L 12 540 104 Schweiz SFr 60 71 Storbritannien £ 2 29 Tyskland (NWDR) . . DM 60 i 74

Sändn-. tid per vecka timmar 8 40 30 12 40 24

vits den summa varmed den kombinerade avgiften överstiger avgiften för enbart r u n d r a d i o .

Televisionens behov av penningmedel I tabell 21 sammanfattas televisionens behov av penningmedel — utöver licensintäkterna — under de första 14 åren såväl för investeringsändamål som för täckande av de årliga driftunderskotten under den period då verksamheten går med förlust. Tabellen avser förhållandena vid en licensavgift av 80 kr, en programtid enligt sändningsplan A samt de båda al-

9—409344

ternativa utbyggnadsplanerna för 9 resp. 14 år. Vid framräkningen av televisionsverksamhetens skuld vid varje års slut har fråndragits den återbäring, som beräknas bli möjlig dels på grund av att avsättningen till värdeminskningskonto överstiger investeringen under året och dels emedan driftunderskotten förbytts i överskott. Räntekostnaderna för i verksamheten investerat kapital ingår i årskostnaderna och påverkar därigenom driftresultatet; däremot har inte medräknats räntekostnaderna för de medel som erfordras för att täcka driftunderskotten. Å andra sidan har inga ränteinkomster upptagits på överskotten under den senare delen av perioden. Det bör slutligen framhållas att i tabellen inte redovisas de betydande tillgångar som är bundna i stationsanläggningar och teknisk utrustning. Dessa framgår av kap. IX tabell 13, kol. 10, som anger den sammanlagda investeringen minskad med den sammanlagda avsättningen till värdeminskningskonto, dvs det bokföringsmässiga nettovärdet. Detta är vid slutet av det 14 :e året för 9-årsplanen 89,7 milj. kr och för 14-årsplanen 113,5 milj. kr.

KAPITEL

XII

Televisionsverksamhetens organisation

Televisionsverksamheten omfattar produktion av program och programmens distribution till mottagarna. Till verksamheten hör också inkassering av licensavgifterna. Med programproduktion avser vi såväl den egentliga programverksamheten som handhavandet av studiolokaler och teknisk produktionsapparatur; till distributionen räknar vi handhavandet av programöverföringsförbindelser och sändarstationer samt den verksamhet, som fordras för att avhjälpa störningar vid mottagningen. Liksom i fråga om rundradion är det beträffande televisionen av grundläggande betydelse för en diskussion av organisationsproblemen att ha klart för sig om programverksamheten skall utövas med ensamrätt eller inte. Vi skall därför först behandla detta spörsmål.

Programverksamheten som ensamrätt

För att televisionen skall kunna fullgöra sin uppgift i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst fordras att programverksamheten ställs under samhälleligt och kulturellt ansvarsmedveten ledning. Endast därigenom skapas garantier för att programmen blir utformade i en anda, som samhället som helhet kan acceptera. Inom r u n d r a d i o n har programverksamheten med ensamrätt uppdragits åt

Radiotjänst. Denna ordning har visat sig innebära en garanti för ett riktigt fullgörande av rundradions allmäntjänst. Enligt vår mening vore det inte försvarligt att för televisionens del underlåta att dra nytta av erfarenheterna från rundradion. Kan man inte visa att ensamrätten där kan ersättas med en annan och bättre ordning — och enligt vår mening kan man inte detta — så kommer man inte ifrån den slutsatsen, att motsvarande lösning bör eftersträvas för televisionen. Vi förordar därför, att televisionens programverksamhet med ensamrätt uppdras åt ett företag. Det bör understrykas att ensamrätt inte är detsamma som åsiktsmonopol. Inom rundradion — och detsamma bör gälla för televisionen — är uppdraget att bedriva programverksamhet tidsbegränsat. Redan häri ligger en garanti mot missbruk. Härtill kommer att det avgörande inflytande, som inom företagets ledning tillförsäkrats det allmänna, garanterar såväl verksamhetens objektivitet och vederhäftighet som neutraliteten gentemot olika åskådningar och meningsriktningar. Vi har i det föregående dragit upp riktlinjerna för en rikstelevision, dvs en televisionsverksamhet som är avsedd att bereda goda mottagningsmöjligheter för ett televisionsprogram över hela landet. Av vad vi här anfört rörande

131 programverksamhetens upplåtelse med ensamrätt följer, att rikstelevisionens tekniska apparat inte får, vare sig lokalt eller riksomfattande, användas för annan till allmänheten riktad programverksamhet än den som upplåtits åt rikstelevisionens programföretag. Däremot möter inga hinder mot att apparaturen används för andra ändamål, om dessa låter sig förena med programföretagets verksamhet. Som exempel på sådan användning kan nämnas undervisningsverksamhet liknande den för vilken rundradionätet har upplåtits till andra än Radiotjänst. Rikstelevisionen blir i huvudsak förlagd till frekvensbanden I och III, där den kommer att ta i anspråk alla tillgängliga sändningskanaler. Därutöver kommer eventuellt ett mindre antal kanaler att disponeras inom band IV. För annan verksamhet än rikstelevisionens kommer inom band IV att — vid sidan av de för rikstelevisionen utnyttjade sändningskanalerna — finnas ett stort antal kanaler disponibla. Vi anser självklart att dessa möjligheter skall utnyttjas i största utsträckning. Med all säkerhet kommer utvecklingen att anvisa många användningsområden för televisionstekniken. Det är därför av vikt att slå fast, att de televisionsanläggningar för skilda ändamål, som kan komma att koncessioneras, inte får användas för en till allmänheten riktad programverksamhet. Vad vi här anfört kan sammanfattas sålunda. 1. Den svenska televisionsverksamheten bör byggas upp som en rikstelevision. Dess programverksamhet bör med ensamrätt uppdras åt ett företag. Vid sidan härav får inte finnas någon vare sig lokalt eller riksomfattande bedriven programverksamhet, som riktar sig till allmänheten. 2. Rikstelevisionens tekniska apparat

får inte användas för annan programverksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagets. De televisionsanläggningar av skilda slag, som kan komma att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, utnyttjas för en till allmänheten riktad programverksamhet. 3. För televisionen skulle alltså komma att gälla samma principer som gäller i fråga om rundradion. Vi anser att dessa principer är av så avgörande betydelse för den kommande utvecklingen, att det är ofrånkomligt att statsmakterna redan före televisionens införande i vårt land tar ställning till desamma.

Programproduktionens organisation

F r å n vår uppfattning att programverksamheten med ensamrätt bör upplåtas åt ett företag som utgångspunkt kan diskussionen om programproduktionens organisation begränsas till två alternativ. Det ena innebär att ett fristående programföretag inrättas; det andra att televisionens och rundradions programverksamhet samordnas inom ett företag. Vi förordar sistnämnda alternativ av följande skäl. Under sin trettioåriga verksamhet har Radiotjänst under ständigt experimenterande funnit vägar och normer för sin funktion som offentligt organ i samhällets och hemmens tjänst. En konkret samverkan har etablerats med samhälleliga, vetenskapliga och konstnärliga institutioner, folkrörelser, religiösa samfund, politiska partier etc. De erfarenheter, som därvid har vunnits, och de kontakter, som knutits, bör tillvaratas, då det gäller att skapa televisionsprogram för de svenska hemmen. Detta skäl för en samordning anser vi påtagligt, ehuru de antydda fördelar-

132 na inte kan uttryckas siffermässigt. Ett klart ekonomiskt utbyte ger däremot det gemensamma utnyttjande av administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation, som ett sammanförande av verksamheterna i inte obetydlig omfattning möjliggör. En annan fördel av samordningen av televisionens och rundradions programverksamhet ligger däri, att gemensamma avtalsförhandlingar kan föras med artister och andra medverkande i programmen samt med författare, tonsättare och anställd personal m. fl. Det bör inte förbises att i ett litet land med begränsade personella resurser konkurrensen flera programproducerande företag emellan måste leda till en för både rundradion och televisionen besvärande kostnadsutveckling. Detsamma gäller i än högre grad om vid sidan av rundradion två televisionsföretag skulle uppträda som konkurrenter på marknaden. Då vi räknar med ett inte obetydligt internationellt programutbyte och som följd därav med en intim kontakt mellan det svenska programföretaget och företagen utomlands — där i allmänhet television och rundradio ryms inom ett och samma företag — är det en fördel, att rundradion i vårt land redan har ett kontaktsystem uppbyggt med motsvarande utländska företag, inte minst de nordiska. Härvidlag kan erinras om att Radiotjänst är aktivt verksamt inom den europeiska rundradiounionen, där sedan flera år tillbaka rundradio- och lelevisionsfrågor behandlas. Vårt förslag om att samordna televisionens och rundradions programverksamhet aktualiserar åtskilliga med en sådan organisationsform sammanhängande frågor. Vissa av dessa är av den vikt att vi inte anser oss kunna förbigå dem utan preciserade förslag till deras lösning; beträffande andra

åter kan det vara tillräckligt att erinra om deras existens. Det får därefter ankomma på programföretaget att svara för deras lösning i praktiken. Till den senare gruppen hör frågan om företagets benämning. Här kan skäl anföras både för ett bibehållande av benämningen Radiotjänst och för en ny benämning. Vi anser att denna fråga bör i första hand prövas av företaget. Hit hör vidare detaljerna i den personella organisationen och i fråga om utrustning av olika slag. Vi har i det föregående sysslat med dessa spörsmål endast i den utsträckning, som varit nödvändig för våra kostnadsberäkningar. Vi har helt gått förbi frågan om det nya radiohuset i Stockholm, då vi förutsätter att detta nybygge liksom det beslutade nybygget i Göteborg kommer att planeras med tanke på såväl rundradions som televisionens behov. Däremot har vi räknat med hyreskostnader för televisionens lokalbehov i våra utgiftskalkyler. Det förefaller oss lämpligt att organisationsschemat för programföretaget utformas så att det under en företagschef omfattar fyra huvudavdelningar, nämligen en rundradioavdelning, en televisionsavdelning, en teknisk avdelning samt en avdelning för administrativa och kamerala ärenden. Cheferna för dessa avdelningar bildar tillsammans med företagschefen företagets direktion. Radiotjänst är organiserat i bolagsform. Varje aktie lyder å 100 kr. Aktierna ägs av pressen och radioindustrien med ca två tredjedelar resp. en tredjedel av aktiestocken. Aktiekapitalet är f. n. 540 000 kr, dvs det högsta belopp som enligt bolagsordningen är tillåtet. Bolagets styrelse består av ordförande och sex övriga ledamöter jämte sex suppleanter för de sistnämnda. Bolags-

133 ordningen lämnar möjlighet till en utökning av antalet ledamöter från sex till åtta. Ordföranden utses av Kungl. Maj:t. Av styrelsens övriga ledamöter och suppleanter utser Kungl. Maj:t halva antalet och bolagsstämman den andra hälften. Ledamöterna och suppleanterna skall enligt bolagsordningen representera kulturella och samhälleliga intressen samt administrativ, ekonomisk och teknisk sakkunskap. Ett spörsmål av stor betydelse i sammanhanget är frågan om en breddning av underlaget för intresserepresentationen i företaget. Att vi ansett oss böra ta upp detta spörsmål beror inte på någon kritisk inställning mot nuvarande förhållanden. Vi betvivlar ingalunda att bolaget i dess nuvarande form kan utnyttjas även för televisionen, men det kan å andra sidan inte bestridas att tillkomsten av en ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av underlaget för intresserepresentationen önskvärd. En utväg att åstadkomma vidgad intresserepresentation är att staten inlöser aktierna i bolaget och därefter ser till att olika intressegrupper blir representerade i den statliga bolagsstyrelsen. Frågan har tidigare prövats av statsmakterna efter förslag av den första rundradioutredningen. Resultatet av denna prövning blev, att riksdagen år 1935 uttalade sig för att det privata bolaget skulle bestå (riksdagens skriv. 336/1935). Det allmänna tillförsäkrades dock — såsom framgår av h ä r förut återgivna bestämmelser i bolagsordningen — avgörande inflytande inom bolagsstyrelsen. För vår del saknar vi anledning att påkalla någon omprövning av frågan om en statlig bolagsbildning på området. Vi anser tvärtom att vad som förekommit vid statsmakternas prövning av frågan år 1935 liksom erfarenheterna av den utveckling,

som därefter har ägt rum, talar för att den privata bolagsformen bibehålls. En annan möjlighet är att genom ökning av aktiekapitalet tillföra bolaget nya intressenter. För vår del förordar vi denna utväg. Vissa organisationer bör därvid inbjudas att teckna aktier i företaget. Organisationer, som vi anser böra ifrågakomma, är Frikyrkliga samarbetskommittén, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Landsorganisationen, Samverkande bildningsförbunden, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund. Vi anser inte att vid ökningen av aktiekapitalet bör eftersträvas att tillföra företaget något större kapital. En sådan kapitalanskaffning blir nämligen dyrare än om andra utvägar anlitas, ökningen bör därför begränsas till vad som kan befinnas lämpligt för att åstadkomma en breddning av intresserepresentationen. Som förut framhållits har pressen f. n. ca två tredjedelar av aktiestocken. Dessa aktier är fördelade på ett flertal tidningar och till tidningsutgivarna knutna intressen. Pressens majoritetsställning behöver inte göras beroende av breddningen av intresserepresentationen. Som skäl för en viss majoritetsställning för pressen kan anföras att den i sin egenskap av opinionsbildande organ är representativ för aktualitetspräglade skiftningar i folkmeningen. Såväl frågan om aktiekapitalets storlek som fördelningen av aktieposterna bör liksom de juridiska formaliteterna i samband med ändringen av bolagsbildningen upptas till avgörande först sedan statsmakterna tagit ställning till vårt förslag om breddning av intresserepresentationen. Den breddning av intresseunderlaget, som vi här förordat, bör kombineras med en ökning av styrelseledamöternas

134 antal. För vår del finner vi lämpligt att antalet ordinarie ledamöter bestäms till elva, i vilket antal den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden ingår. Förslaget betyder att Kungl. Maj:t och bolagsstämman skulle utse ytterligare två ledamöter vardera. Samtidigt bör antalet suppleanter ökas från sex till åtta. Kungl. Maj:t och bolagsstämman skulle alltså utse ytterligare en suppleant vardera. Vid bifall till vad vi här föreslagit och om — vilket vi förutsätter — samråd äger rum mellan Kungl. Maj:t och bolaget bör möjlighet finnas för en intresserepresentation av tillfredsställande karaktär med hänsyn till de nya uppgifter, som televisionen tillför företaget. Inom rundradion granskas programverksamheten i efterhand av radionämnden. Den består av 24 av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, representerande olika intressen och meningsriktningar. Enligt vår mening bör televisionens programverksamhet underkastas en liknande granskning. Vi anser dock inte att en särskild nämnd behöver inrättas för ändamålet. Lämpligare torde vara att radionämnden, förslagsvis benämnd radio- och televisionsnämnden, granskar både radio- och televisionsprogrammen. Nämndens allsidiga sammansättning talar härför på samma gång som dess arbetsbörda inte torde lägga några hinder i vägen för ett sammanförande av de bägge arbetsuppgifterna. Som ytterligare skäl kan åberopas fördelen rent praktiskt sett av att programföretagets verksamhet, vare sig den avser rundradio eller television, blir granskad av en och samma instans.

Programdistributionens organisation

Distributionen av televisionsprogrammen är till alla delar en teknisk upp-

gift. Det gäller därför att söka den lösning av frågan om distributionens organisation, som är bäst från teknisktekonomisk synpunkt. F ö r televisionsprogrammets överföring till sändarstationerna erfordras speciella programförbindelser. Dessa kan vara antingen koaxialkablar eller radiolänkar eller en kombination av kablar och länkar. Som framgår av kap. VIII kan kostnaderna för programförbindelserna reduceras i den mån televisionsöverföringen kombineras med telefonförbindelser etc. i samma kabel eller radiolänk. F r å n investeringssynpunkt blir därför den fördelaktigaste lösningen, antingen man väljer kabel eller radiolänk, en kombination av televisions- och telefonförbindelser. I fråga om årskostnaderna ställer sig en kombination än gynnsammare, enär man därvid kan utnyttja televerkets organisation och den personal som verket har landet runt för andra, likartade arbetsuppgifter. De i Stockholmsplanen upptagna 50 sändarstationerna för television kan endast i några få fall kombineras med de nuvarande rundradiostationerna. F ö r investeringskostnaderna är det därför inte av någon avgörande betydelse om televisionsstationerna byggs av televerket eller av ett fristående företag. Om rundradions distributionsnät utbyggs med de i samma plan angivna sändarstationerna för rundradiodist.ribution på ultrakortvåg, kan emellertid en kombination av televisions- och ultrakortvågsanläggningarna ge besparingar i anläggningskostnaderna för television. Antingen televisionsstationerna kommer att byggas fristående eller i kombination med rundradioanläggningar, kommer årskostnaderna att bli lägre om

135 man kan utnyttja televerkets organisation och personal. Televerket har redan en omfattande och erfaren organisation för att avhjälpa störningar vid rundradiomottagningen. Det är utan tvivel fördelaktigast, om denna kan utnyttjas även för televisionen. Vi har alltså kommit till den uppfattningen att televisionens programdistribution, innefattande programförbindelser, sändarstationer och avstörningsverksamhet, bör uppdras åt televerket. Därmed ernås full överensstämmelse med vad som gäller inom r u n d r a d i o verksamheten.

Inkassering av licensavgifter

Arbetet med inkasseringen av radiolicensavgifterna utförs av televerket. I

syfte att nedbringa kostnaderna härför har telestyrelsen nyligen efter utredning beslutat att radiolicensarbetet successivt skall mekaniseras med hålkortsmaskiner och i samband därmed centraliseras till styrelsens radiobyrå. Det kommer enligt vad vi inhämtat inte att innebära några tekniska svårigheter att utnyttja hålkortsmaskinerna även för inkasseringen av licensavgifter för televisionsmottagare. De merkostnader detta medför torde understiga kostnaden för varje annat tänkbart inkasseringssystem. Vi förordar därför att inkasseringen av licensavgifter på televisionsmottagare uppdras åt televerket. Även på detta område ernås alltså full överensstämmelse med förhållandena inom rundradion.

KAPITEL

XIII

Televisionen och samhällsekonomien

I kap. XI har vi redogjort för den av Industriens utredningsinstitut på vårt uppdrag utförda undersökningen i vad den avser en prognos för televisionsutvecklingen. Här skall vi referera den del av undersökningen, som behandlar vissa samhällsekonomiska konsekvenser av televisionens införande i vårt land. Syftet med denna del av undersökningen har varit att bedöma 1. i vilken utsträckning produktion av televisionsmottagare kommer att upptas i Sverige, 2. vilka investeringsbehov, som för detta ändamål kan behöva tillgodoses, samt 3. vilka direkta återverkningar efterfrågan på televisionsmottagare kan beräknas få på utrikeshandeln. De investerings- och importbehov, som uppkommer i samband med anskaffning av apparatur för programproduktion och för utbyggnad av televisionens distributionsnät, har fallit utom ramen för institutets undersökning.

Produktionen av televisionsmottagare i andra länder

En televisionsmottagare är som teknisk produkt avgjort mera komplicerad än en rundradiomottagare; antalet delar är tre å fem gånger större i en te-

levisionsmottagare för svart-vit mottagning än i en rundradiomottagare av normal kvalitet. I princip skiljer sig inte metoderna för hopsättning av televisionsmottagare från den teknik som används i den egentliga radioindustrien. Behovet av en effektiv planering, samordning och kvalitetskontroll ställer emellertid andra och delvis skärpta anspråk på televisionsindustriens organisation. Även behovet av kontinuerligt forskningsoch utvecklingsarbete synes göra sig gällande med större styrka. Vid televisionstillverkningen liksom vid många andra slag av industriell produktion är betydande fördelar från kostnadssynpunkt att vinna vid tillverkning i stor skala; detta gäller kanske framför allt vissa delar, t. ex. bildrör, men även själva sammansättningsledet. Uppenbart är således att marknadens storlek spelar en mycket viktig roll för uppkomsten av en inhemsk televisionsindustri. Avgörande för avsättningsmöjligheterna i ett läge med fri utrikeshandel är emellertid inte den inhemska marknadens storlek i och för sig utan först och främst konkurrenssituationen mellan inhemska producenter och potentiella exportörer i utlandet. Utredningsinstitutet har därför funnit det vara av intresse att undersöka i vad mån olika länder har förutsätt-

137 ningar att uppträda på den marknaden.

svenska

Televisionsindustrien i USA I USA har produktionen av televisionsmottagare vuxit oerhört snabbt: från 6 000 mottagare 1946 till 7,2 milj. mottagare 1953. Endast en mindre del av produktionen exporteras. Under 1952 exporterades ca 73 000 färdigmonterade mottagare och ca 18 000 byggsatser, varav ca 95 % placerades i Nord-, Central- och Sydamerika, där man har samma system med 525 linjer som USA. För att en amerikansk mottagare skall kunna användas för det 625-linjersystem, som antagits av bl. a. Sverige, måste vissa konstruktionsändringar vidtas. Detta är visserligen i och för sig inte något oöverstigligt hinder för export till Sverige och andra länder med 625-linjersystemet, men förutsättningen för att en tillverkning, speciellt avsedd för den europeiska marknaden, kommer till stånd är sannolikt att efterfrågan blir stor nog att tillåta långa produktionsserier. De amerikanska bildrören är vanligtvis byggda för växelström. Vissa omkonstruktioner av de europeiska apparaterna blir nödvändiga, om man önskar utnyttja amerikanska bildrör. I vad mån amerikanska bildrör kan konkurrera på den europeiska marknaden beror på storleken av dessa merkostnader samt fraktkostnaderna. Liknande begränsningar gäller för export av små elektronrör från USA. Televisionsindustrien

i

Västeuropa

Den utan jämförelse största marknaden för television i Västeuropa är Storbritannien. Närmast som en följd av televisionens genombrott på den inhemska marknaden och den kraftigt stigande exporten av radiomateriel har den engelska radioindustriens produktion

snabbt ökats efter kriget. Sålunda ökade konsumentinköpen av televisionsmottagare från 6 000 år 1946 till ca 730 000 år 1952. Eftersom det brittiska 405-linjersystemet inte förekommer i något annat land, måste en export baseras på särskilda apparatkonstruktioner. Tillverkning av televisionsmottagare för ett annat system än det brittiska förekommer redan och bl. a. har en viss export till Kanada ägt rum. Olika slag av delar — framför allt rör — exporteras i stor omfattning. I Västtyskland har televisionsmottagare hittills tillverkats i mycket blygsam skala. Uppskattningar anger att endast ca 10 000 mottagare sålts inom landet fram till mitten av 1953. Den tyska radioindustrien har undergått en mycket snabb expansion sedan 1948, då valutareformen genomfördes. Fram till 1952 steg produktionen av rundradiomottagare fyra å fem gånger till ca 2,5 milj. apparater. Exporten av sådana mottagare ökade också mycket snabbt — från 40 000 år 1950 till 130 000 år 1952. Denna expansion har möjliggjorts genom en mycket kraftig utbyggnad av radioindustriens produktionskapacitet. Sedan något år tillbaka har den västtyska radioindustrien mött ökade avsättningssvårigheter, framför allt på den inhemska marknaden. För att utnyttja sin kapacitet har flertalet företag upptagit eller vidtagit åtgärder för att uppta tillverkning av televisionsmottagare. Man kan därför räkna med att den västtyska televisionsindustrien kommer att söka sig nya exportmarknader. Exporten till Sverige underlättas av att Västtyskland tillämpar samma sändningssystem. I Nederländerna har radioindustrien sedan gammalt varit en betydande producent av rundradiomottagare och spe-

138 lat en viktig roll på utländska marknader. Särskilt delar av olika slag har exporterats i stor omfattning. På ett tidigt stadium av televisionens utveckling tog den holländska radioindustrien upp televisionsmottagare på sitt program. Visserligen beräknas försäljningen i Nederländerna hittills inte ha uppgått till mer än 10 000 mottagare, men exporten till andra länder har varit relativt stor. Den holländska televisionsindustrien har lagt ned avsevärda kostnader på teknisk forskning och utvecklingsarbete. Den torde ha en betydande tillverkningskapacitet, tillräcklig för att möta såväl de inhemska behoven som en stigande efterfrågan för export. Nederländerna har samma sändningssystem som antagits i Sverige. Vid sidan av Storbritannien, Västtyskland och Nederländerna torde det knappast finnas något annat land i Västeuropa som kan tänkas komma att uppträda på den svenska marknaden som en mera betydande leverantör av televisionsmottagare. Televisionsindustrien i Frankrike och Belgien synes i huvudsak vara inriktad på den inhemska marknaden. En bidragande anledning härtill är att man där baserat sin televisionsverksamhet på andra system än 625-linjersystemet. Möjligen kan andra länder, däribland kanske främst Danmark, komma i fråga som leverantörer till Sverige av olika elektrotekniska delar till televisionsmottagare.

Förutsättningarna för import av televisionsmottagare

När det gäller att bedöma i vilken utsträckning den svenska efterfrågan på televisionsmottagare kommer att täckas genom import, har utredningsinstitutet också funnit det nödvändigt att undersöka hur de utländska industrierna kan komma in på den svenska marknaden

med sina produkter, dvs huruvida importhinder av olika slag föreligger. Säkerhetsföreskrifter Den övervägande delen av den elmateriel som är avsedd att anslutas till starkströmsnät i vårt land måste före saluförande och användning vara godkänd ur säkerhetssynpunkt av Svenska elektriska materielkontrollanstalten (SEMKO) — en statsauktoriserad institution som arbetar efter av kommerskollegium utfärdade förordningar och fastställda provningsbestämmelser. Provningarna av elmateriel syftar främst till att bedöma materielen med hänsyn till risken för beröringsskada och brandskada. Vid televisionsmottagarna tillkommer ett nytt riskmoment, sammanhängande med bildrörets högspänning och faran för rörets sprängning (implosion). För några år sedan började man på basis av utländska bestämmelser, närmast de amerikanska, utarbeta svenska provningsbestämmelser för televisionsmottagare. Dessa bestämmelser finns nu utgivna i provisorisk form av SEMKO och är tillämpliga på den produktion eller import som kan komma till stånd. Det största problemet vid fastställandet av provningsbestämmelser är att bedöma och avväga risken för konsumenterna mot de ökade produktionskostnader som följer av det bättre tillgodosedda säkerhetskravet. Hur dylika avvägningsproblem löses för Sveriges del kan, när det gäller färdiga televisionsmottagare, få stort inflytande på storleken av import resp. svensk tillverkning. Förutom i Sverige finns det provningstvång för radioapparater även i Danmark och Norge. I övriga länder i Europa samt i USA är provning inte obligatorisk. Sverige är det enda land som f. n. har officiellt provningstvång

139 för televisionsmottagare. Flertalet större fabrikanter i USA lämnar dock alltid elektriska artiklar till provning av försäkringsbolagens provningsanstalt (Underwriters' laboratories). Redan på 1920-talet inleddes ett internationellt samarbete med syfte att åstadkomma internationella provningsbestämmelser för elektrisk materiel. Vid International Electrotechnical Commission's (IEC) plenarmöte hösten 1954 i USA kommer på svensk begäran ett förslag till internationella provningsbestämmelser för televisionsmottagare att behandlas. Detta förslag överensstämmer med de. svenska bestämmelserna. F r å n både importörer och svenska tillverkare har kraftigt understrukits att den jämförelsevis långa provningstiden hos SEMKO innebär olägenheter. Detta kan vara särskilt kännbart för importörer som fungerar som fristående grossister. Enligt vad som uppges har emellertid väntetiderna sjunkit ganska väsentligt under den senaste tiden. Om denna utveckling blir bestående, torde nämnda olägenheter inte komma att spela någon större roll i framtiden. Importrestriktioner Enligt nu gällande import- och valutareglering kan radiomateriel av olika slag importeras utan restriktioner från länder anslutna till den europeiska betalningsunionen. Däremot förutsätts för import från dollarområdet att licens lämnas i varje särskilt fall. I p r i n c i p är dollarimporten reglerad på så sätt, att tillstånd till import inte meddelas om varor av motsvarande beskaffenhet står att uppbringa inom det västeuropeiska betalningsområdet. Man har knappast anledning anta att regleringen av dollarimporten i vad avser televisionsmateriel kommer att vä-

sentligt uppmjukas de närmaste åren. Samtidigt förefaller det rimligt att anta att importen från Västeuropa även i framtiden kan äga rum utan kvantitativa begränsningar eller valutarestriktioner. För den amerikanska industrien utgör således importregleringen f. n. ett nära nog oöverstigligt hinder på den svenska marknaden.

Tullhinder Frågan om det framtida tullskyddet för inhemsk produktion behandlas f. n. dels i tulltaxekommittén och dels i det gemensamma nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete. Eftersom tullfrågorna ännu ej fått en definitiv lösning, har institutet vid sin undersökning tvingats utgå från den förutsättningen, att tullarnas storlek för radiomateriel förblir oförändrad och att tullarna på televisionsmottagare och delar därtill blir lika stora som den nuvarande tullen på radiomateriel. För radiomateriel tillämpas värdetullar. Tullsatserna är 20 % för radiomottagare och delar därtill samt förstärkare, 15 % för elektroniska mätapparater och 10 % för elektronrör. Om detta tullskydd bibehålls under televisionens utbyggnadsperiod, förefaller det inte osannolikt att importen av televisionsmottagare under i övrigt lika förhållanden blir relativt sett ungefär lika stor som den nuvarande importen av radioapparater. Att döma av hittillsvarande diskussioner i tullfrågan synes man emellertid ha anledning förmoda att tullsatsen för radio- och televisionsmottagare kommer att reduceras tämligen kraftigt. Blir så fallet, är det inte uteslutet att importen av televisionsmottagare blir väsentligt större än som beräknats i institutets rapport på grundval av nu rådande förutsättningar.

140 Distribution och service Distributionen av radioapparater sker nästan genomgående via ett stort antal radiohandlare som är fristående från fabrikanter och importörer. Radiohandlarna utför i allmänhet reparationer av radioapparater, och majoriteten av de företag som sysslar med radioservice är också radiohandlare. Dessa handlare är inte specialiserade på en eller ett par fabrikanters märken utan försäljer ett mycket stort antal apparattyper. Man kan förutsätta att distributionen av televisionsmottagare kommer att sammanfalla med distributionen av radioapparater. Det förefaller därför sannolikt att distributionsapparatens struktur inte medför någon risk för diskriminering vare sig för eller mot utländska mottagare. Den tyska och den holländska radioindustrien har redan omfattande distributionskanaler i Sverige; detta är inte i samma utsträckning fallet med den brittiska radioindustrien. Det verkar därför troligt att tyska och holländska producenter av televisionsmottagare kommer att finna det lättare än brittiska fabrikanter att få fotfäste på den svenska marknaden. Slutsatser Med hänsyn till nu rådande produktions- och avsättningsförhållanden i utlandet anser utredningsinstitutet att man kan vänta en exportoffensiv när televisionen kommer i gång i Sverige. De olika former av handelshinder som förut diskuterats synes inte komma att i avgörande grad hämma svensk import av televisionsmottagare. Vad angår distributionsmöjligheterna, kan man konstatera att Nederländerna och Tyskland traditionellt är betydande exportörer av radiomateriel till Sverige. Då producenterna i dessa länder har en väl

etablerad försäljningsapparat i vårt land, föreligger gynnsamma distributionstekniska förutsättningar för en omfattande export av televisionsmottagare och delar därtill. Dessa slutsatser har bestyrkts av uttalanden av de större radioimportörerna i Sverige. Dessa har tekniska förutsättningar att efter ca ett års varsel ta emot och distribuera så många televisionsmottagare som de kan få avsättning för på den svenska marknaden.

Den svenska radioindustriens produktionskapacitet och marknadsförutsättningar

Någon större tillverkning av televisionsmottagare har hittills inte förekommit i Sverige. Däremot har ett omfattande förberedelsearbete bedrivits i ett flertal företag. Skilda bedömare är övertygade om att den svenska industrien kan tillverka televisionsmottagare som tekniskt sett väl kan mäta sig med andra länders. När television införs här, kommer med all sannolikhet bestående företag inom radioindustrien att vara de huvudsakliga eller kanske enda tillverkarna av televisionsmottagare. Det kan därför vara skäl att undersöka den svenska radioindustriens uppbyggnad och kapacitet. Tillgänglig statistik är tyvärr ganska bristfällig, varför framställningen inte kan bli så utförlig som vore önskvärt. Radioindustriens produktionskapacitet 1947 års elbranschkommitté har insamlat vissa uppgifter om tillverkningen av radiomateriel. Antalet och storleken av elektrotekniska företag, som producerade radiomateriel och delar 1947, framgår av tabell 22 (ur SOU 1950: 10). Tabellen upptar företag, som till mer än 50 % utför elektroteknisk tillverkning, huvudsakligen radiomateriel. Till

141 sådan materiel hänförs radiomottagare och radiosändare samt musik- och orderanläggningar. Det bör vidare framhållas att en del av de i tabellen redo-

visade företagen tillverkade både radiomottagare och delar, varför ett och samma företag kan ha medräknats i totalsiffran för flera olika varugrupper.

Tabell 22. Den svenska radioindustriens

struktur

1947 Antal företag med tillverkning (i 1 000 kr) av färdigfabrikat halvfabrikat och delar under 100—500 över under 100—500 över 100 500 100 500 Rundradiomottagare 1 övriga radiomottagare och sändare 2 Elektronrör — Kondensatorer 2 Reläer 6 Högtalare 1 övriga detaljer till svagströmsutrustningar 2

12 4 2 3

1 4

I tabell 23 återges industristatistikens uppgifter om tillverkningen av radiomateriel. Endast värdeuppgifter finns; däremot saknas uppgifter om t. ex. antal mottagare. Det bör observeras att relativt betydande dubbelräkningar tro-

ligen förekommer, beroende på att värdet av halvfabrikat och delar, som tillverkats av ett företag och ingår i produktionen av färdigfabrikat vid ett annat företag, medräknas i produktionsvärdet för båda företagen.

Tabell 23. Den totala tillverkningen i Sverige av radiopparater jämte tillbehör och elektronrör 1946—1952 År

Radioapparater och tillbehör milj. kr

Elektronrör milj. kr

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

47,6 66,7 70,2 56,1 62,7 67,6 68.7

3,7 2,8 3,2 2,3 1,8 1,9 2,9

I tabell 24 återges handelsstatistikens siffror över import och export av radiomottagare etc. och elektronrör för åren 1946—1952. Till jämförelse lämnas motsvarande uppgifter för 1937 och 1939. Värdena anges i löpande priser, varför de till en del återspeglar pen-

ningvärdesförsämringen sedan 1930lalet. Även handelsstatistiken saknar uppgifter om antalet mottagare. Det framgår av tabellen att exporten av radiomottagare under efterkrigstiden varit betydande, vilket åren 1946 och 1950 resulterat i exportöverskott. Vad

142 Tabell 24. Import och export av radioapparater och delar därtill samt 1937, 1939, 1946—1952 År

1937 1939 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

Import milj. kr

Export milj. kr

11,2 12,4 5,7 13,2 12,2 11,0 11,6 19,3 20,1

4,6 5,4 5,5 7,8 5,1 5,9 6,6 11,1 10,8

0,03 0,04 0,3 0,8 0,4 0,5 0,9 0,5 0,3

angår elektronrör, är det uppenbart att största delen av förbrukningen tillgodoses genom import. Exporten av radioapparater m. m. fördelar sig på ett stort antal länder. I motsats därtill h ä r r ö r importen från ett fåtal länder. Nederländerna var Sveriges största leverantör under hela perioden 1946—1952 utom år 1947, då de distanserades av USA. Den näst viktigaste leverantören under perioden var Storbritannien, följt av Danmark och USA. Under de allra senaste åren har

Tyskland återtagit sin roll från förkrigstiden som en betydande leverantör. När det gäller importen av elektronrör svarar Nederländerna för nästan hälften av den svenska importen. Storbritannien och USA tävlar om andra platsen. Uppgifter om produktionsutvecklingen inom radiobranschen finns inte tillgängliga för den senaste tiden. En viss uppfattning kan man emellertid få av tabell 25 utvisande sysselsättningen. Siffrorna hänför sig till viss dag un-

Tabell 25. Antalet sysselsatta industriarbetare Månad Februari Maj index: 1951 = 100 1951 1952 1953

94 106 84

Elektronrör

Radioapparater och delai därtill Export Import milj. kr milj. kr 1,4 1,6 12,9 10,6 8,6 6,6 13,1 14,0 11,9

98 100 81

der månaden och avser antalet i arbete varande industriarbetare. Tabellen visar tydligt att sysselsättningen inom radiofabrikerna gått ned från 1951 till 1952 och fortsatt att sjunka under 1953. Denna tendens bestyrks i allt väsentligt av radiofabrikanterna. I likhet med vad som är fallet i flera

elektronrör

i radiofabrikerna

1951—1953 Genomsnitt

Augusti

November

97 93 80

111 91 76

100 97 80

andra länder i Europa befinner sig radioindustrien i Sverige f. n. på grund av avsättningssvårigheter i en vågdal med relativt stor outnyttjad kapacitet. F r å n kapacitetssynpunkt synes sålunda tämligen goda förutsättningar finnas för tillverkning av televisionsmottagare i Sverige.

143 Produktionsförutsättningar och marknadsbedömningar Den följande framställningen avser att såvitt möjligt konkretisera den svenska radioindustriens bedömning av marknadens lönsamhet samt diskutera tillverkningsplanerna för televisionsmottagare och delar därtill. I huvudsak vilar framställningen på resultaten av en serie intervjuer med representanter för de större radioföretagen i landet och vissa andra elektrotekniska företag. Man räknar allmänt med att rundradioförsäljningen kommer att gå ned kraftigt, när televisionen står för dörren. Man säger sig redan nu märka att varje större diskussion om televisionsfrågan återverkar på försäljningen av rundradiomottagare. Visserligen understryker man att en televisionsmottagare inte är en ersättning för en rundradiomottagare, men man fruktar att det tar rätt lång tid innan detta blir uppenbart för konsumenterna. Vidare antar man att radioapparatens funktion som familjens främsta prydnadsmöbel kommer att övertas av televisionsmottagaren. Detta skulle innebära att konsumenterna i framtiden sannolikt kommer att köpa mindre och enklare rundradiomottagare. På en del håll inom radiobranschen synes man vara beredd på att radioefterfrågan värdemässigt kan minska med 30 a 40 % när televisionssändningar startas. Samtidigt har också exporten under de allra senaste åren börjat visa avsättningssvårigheter. Detta innebär att marknaden för radioindustrien krympt högst väsentligt och inte kan väntas bli större under de närmaste åren. Radioproduktionen kommer därför inte att mera allvarligt konkurrera med televisionsproduktionen om tillverkningskapaciteten under den första tiden efter televisionens start. För att

få bästa möjliga användning för den lediga produktionskapaciteten anser sig därför många radioföretag tvungna att uppta tillverkning av televisionsmottagare när sändningarna börjar. Trots detta läge med viss överskottskapacitet och med mindre gynnsamma avsättningsutsikter för radiomateriel kan det emellertid ifrågasättas om den svenska radioindustrien har förutsättningar att med framgång konkurrera med utländska tillverkare. Från många håll har man starkt understrukit att kostnadssituationen i Sverige, framför allt den under senare år relativt kraftigt höjda lönenivån, kommer att utgöra ett allvarligt problem för den inhemska industrien och väsentligt försvåra en effektiv konkurrens med import från andra länder. Den inhemska industriens konkurrenskraft beror dock inte enbart på sådana kostnadsskillnader, som främst har sin grund i olika höga lönenivåer, utan sammanhänger också med rationaliseringsmöjligheterna och med tillverkningsskalans storlek. Inom den svenska radioinduslrien synes man i allmänhet räkna med en tillverkningsskala av inemot 10 000 televisionsmottagare per år som en minimiförutsättning för en ekonomiskt lönande produktion på längre sikt. Det kan nämnas som en jämförelse att en producent som tillverkar mindre än 100 000 mottagare i USA anses som en liten tillverkare. När man diskuterar tillverkningsskalans storlek, har man anledning att också undersöka i vad mån produktionsunderlaget kan breddas genom export. Utan att ha någon inhemsk marknad torde den svenska industrien inte kunna exportera televisionsmottagare i konkurrens med utländska producenter som redan har flerårig praktisk erfarenhet av tillverkning och försäljning av sådana mottagare. Emellertid tror en

144 del producenter att vissa möjligheter till export kommer att föreligga när televisionen kommit i gång i Sverige. Främst nämner man den traditionella radiomarknaden i Syd- och Mellanamerika, där de svenska apparaternas möbelstil synes vara särskilt uppskattad. Huruvida exporten blir av någon större omfattning är mycket svårt att uttala sig om på nuvarande stadium. Man torde emellertid kunna utgå från att den inte blir av avgörande betydelse för tillverkningsskalans storlek och för produktionskostnaderna. En speciell omständighet, som relativt oberoende av den kostnadsbetingade konkurrenskraften kan komma att spela en stor roll för fördelningen av efterfrågan på färdiga televisionsmottagare mellan import och inhemsk tillverkning, är de svenska konsumenternas smakinriktning. Erfarenheterna från radiomarknaden tyder på att man i Sverige ställer andra och högre krav på apparaternas form, lådans kvalitet och utseende etc. än i utlandet. Skulle dessa smakolikheter göra sig gällande även vid inköp av televisionsmottagare, betyder det att den övervägande delen av importen kommer att bestå av chassier eller delar, medan tillverkningen av lådor samt det slutliga monteringsarbetet i huvudsak kommer att ske i Sverige. Vad här sagts om den svenska radioindustriens bedömning av produktionsförutsättningarna gäller också i huvudsak delar och tillbehör till televisionsmottagare. Även inom den del av elektroindustrien som tillverkar radiodelar finns rätt betydande outnyttjad kapacitet och det är därför sannolikt, att man kommer att ta upp tillverkning av sådana delar till televisionsmottagare som till sin tekniska natur kan jämställas med den nuvarande produktionen. Den utländska konkurrensen är emellertid mycket skarp på detta om-

råde. Med hänsyn härtill är det troligt att åtminstone delar som är helt nya för television, t. ex. bildrör och vissa andra elektronrör, till mycket stor del kommer att importeras. En särskild faktor som verkar i samma riktning är det förhållandet att nyinvesteringar för tillverkning av elektrotekniska delar i allmänhet är av väsentligt mera specialiserad karaktär än investeringarna i sammansättningsledet. Detta tenderar givetvis att än starkare hålla tillbaka investeringarna, innan avsättningsmöjligheterna kan överblickas. Som en sammanfattning av den svenska industriens marknadsbedömning kan sägas att det är en allmänt utbredd uppfattning, att åtskilliga större radioföretag kommer att kasta sig in på marknaden mycket tidigt och att vissa importörer kommer att göra detsamma. Redan från början har man därför anledning räkna med en stark konkurrens på den svenska marknaden, och räntabiliteten anses inte komma att bli särskilt hög. En konsekvens härav är att incitamenten till att starta nya svenska företag för tillverkning av televisionsmottagare försvagas, om inte den inhemska marknaden expanderar mycket snabbt. Intervjuundersökningens antaganden och förutsättningar Som utgångspunkt för intervjudiskussionerna om de svenska radioföretagens tillverkningsplaner och investeringsbehov har det varit nödvändigt att precisera vissa antaganden rörande den framtida utvecklingen på olika områden. Dessa antaganden kan sammanfattas sålunda. a) Som en allmän förutsättning har man utgått från att de nuvarande konjunkturerna med i stort sett hög och jämn sysselsättning — ehuru med en

145 något lägre sysselsättningsgrad inom den elektrotekniska industrien — kommer att bestå. Skulle televisionssändningarna komma i gång under en period av utpräglad arbetskraftsbrist eller arbetslöshet, måste man räkna med en helt annan produktionskapacitet och helt andra import- och investeringsbehov än vad undersökningen kommit fram till. b) Den framtida efterfrågeutvecklingen för radioapparater och därmed det tillgängliga kapacitetsutrymmet för televisionstillverkning är en fråga som de intervjuade företagsrepresentanterna själva bedömt med hänsyn till avsättningsutsikterna för det egna företaget. c) Produktionen av radio- och televisionsutrustning för kommersiella, industriella och militära ändamål förutsätts inte komma att stiga i sådan utsträckning att den kan allvarligt konkurrera om kapacitetsutrymmet. d) I sin framtidsbedömning har samtliga företag utgått från att den erforderliga rekryteringen av arbetskraft inte kommer att möta mera betydande svårigheter. e) Import- och investeringsberäkningarna är knutna till den typ av televisionsmottagare som, såvitt nu kan bedömas, kommer att dominera de intervjuade företagens tillverkningsprogram. I stort sett rör det sig om en bordsapparat med ett bildrör om ca 17 tum i diagonal. Strömförbrukningen beräknas till 160 å 170 watt. Apparatlådans faneryta uppgår till ungefär 1 kvadratmeter och apparatens volym ligger mellan 1/10 och Va kubikmeter. För en golvapparat bör man kanske räkna med den dubbla volymen och något mindre än den dubbla ytan. Lådan förutsätts bestå av importerat faner, vanligtvis mahogny, limmat ovanpå en trälåda av inhemskt material. f) En generell förutsättning h a r va10—409344

rit att beslut om att igångsätta televisionssändningar lämnas i början av 1954 och att sändningarna påbörjas i stockholmsområdet mot slutet av 1954. — Utredningsinstitutet understryker att längden av den tidrymd som ligger mellan bedömningstidpunkten och tidpunkten för televisionens införande spelar en stor roll för framtidsbedömningens tillförlitlighetsvärde. Mot bakgrunden av här redovisade förutsättningar står det klart att diskussionen endast utgör ett försök att i approximativa siffror sammanfatta den mer eller mindre preciserade uppfattning om de första årens utvecklingsmöjligheter, som representanter för den svenska radioindustrien hyser i dagens läge. Att diskussionen har en i hög grad hypotetisk prägel och inte får pressas på sitt innehåll, behöver måhända inte särskilt understrykas. Marknadsfördelningen mellan och svensk tillverkning

import

Intervjuerna ger anledning anta att den inhemska industrien efter bortåt ett års varsel utan större svårigheter kan komma upp i en tillverkning som helt täcker efterfrågan på den svenska marknaden. Uttalanden från importörhåll tyder emellertid på att importkonkurrensen kommer att bli hård redan från början. Varje försök att precisera storleken av den framtida importen måste givetvis uppfattas som en mycket ungefärlig angivelse av den sannolika storleksordningen under förutsättningar som för närvarande kan betecknas som rimliga. Uppskattningarna tyder på att man inte kan anse det troligt att den svenska televisionsindustrien får mer än 75 % av den inhemska marknaden för färdiga televisionsmottagare. Å andra sidan torde man nog som en undre

146 gräns på något längre sikt få räkna med att minst 50 % av marknadsefterfrågan faller på de inhemska sammansättningsfabrikerna. Då det är svårt att närmare precisera siffrorna, har utredningsinstitutet räknat med två alternativ för import resp. inhemsk tillverkning: alternativ I innebär att 50 % av efterfrågan täcks genom import och alternativ II att importen uppgår till 25 %.*• För att få ett mått på de samlade importanspråken är det lämpligt att utgå från den av institutet gjorda prognosen för konsumentefterfrågan på den svenska marknaden: År

Antalet per år sålda mottagare

1 2 3 4 5 6 7

11000 29 000 50 000 69 000 84 000 99 000 109 000

Gemensamt för de båda alternativen kan man vidare göra följande antaganden. Apparater som importeras i helt färdigt skick har ett importvärde mellan 750 och 850 kr. När chassiet och rören importeras separat för inmontering i svensk låda, kan importvärdet tänkas uppgå till 600—700 kr. Slutligen synes det rimligt förutsätta att en tredjedel av importen består av chassier och två tredjedelar av färdiga televisionsmottagare. Detta skulle innebära att importvärdet kan beräknas uppgå till i genomsnitt 750 kr per importerad apparat. Applicerar man detta genomsnittspris på uppskattningen av marknadsefterfrågan finner man att importvärdet för chassier och färdiga televisionsmottagare under det första året endast uppgår till 4 milj. kr enligt alternativ I

och 2 milj. kr enligt alternativ II. Därefter stiger det successivt för att vid en årlig total avsättning av ca 100 000 apparater på den svenska marknaden (det sjätte året) ligga kring en summa per år av 37 resp. 19 milj. kr (jfr tabell 26, s. 153). Investeringsanspråken för svensk tillverkning av televisionsapparater Syftet med företagsintervjuerna har också varit att söka hållpunkter för att uppskatta de investeringsbehov som uppkommer inom olika sektorer av samhällsekonomien. Investeringsbehoven fabrikerna

i

sammansättnings-

De företag som deltagit i intervjuerna h a r lämnat vissa ungefärliga uppgifter om tillverkningskapacitet och investeringsbehov i sammansättningsledet. Flera företag anser sig inom kort tid ensamma kunna täcka en stor del av de första årens efterfrågan utan att behöva göra andra investeringar än i mätinstrument och verktyg. I några företag förefaller emellertid tillverkningskapaciteten vara relativt begränsad, varför man måste räkna med investeringar även i fabriksbyggnader för att komma upp i en produktion av större omfattning. Man synes ha anledning förmoda att de svenska radioföretagen efter några år kan nå upp till en tillverkning av 80- å 100 000 televisionsmottagare per år utan att behöva göra investeringar på sammanlagt mer än 15 å 25 milj. kr. Utgår man från att efterfrågan på svenskbyggda mottagare 1 Importen av utländska mottagare kan tänkas ske i ettdera av två olika bearbetningsstadier. Antingen importeras de i så pass färdigt skick att endast anpassningen till svenska säkerhetskrav återstår eller också importeras chassi och rör för inmontering i svensk låda.

147 efter de första sex åren ligger på en nivå av 50- å 75 000 apparater, betyder detta att erforderliga totalinvesteringar under denna period sannolikt skulle ligga mellan 10 och 20 milj. kr. Av dessa utgifter kommer den övervägande delen att falla på mätinstrument, verktyg e t c , medan byggnadsandelen troligen blir relativt låg. Efter ett par år får man emellertid räkna med att investeringarna i fabriksbyggnader och lagerlokaler visar en relativ stegring. En annan fråga är hur investeringarna fördelar sig på de olika åren under utbyggnadsperioden. Som ett ytterlighetsfall kan man tänka sig att produktionen kommer i gång först i de företag som endast behöver göra relativt obetydliga nyinvesteringar för en given produktionsökning och därefter i de övriga företagen. Sker detta, är det inte uteslutet att investeringarna de första åren kommer att hålla sig under 2 å 3 milj. kr. Måhända kan det emellertid anses troligare att flertalet företag önskar uppträda på marknaden så fort televisionssändningar kommer i gång. I så fall kommer nog de första två årens investeringar inte att understiga 4 milj. kr. Större delen av kapitalinvesteringarna kommer sannolikt att ske med användande av inhemska produktionsresurser. Detta gäller uppenbarligen byggnadsinvesteringarna men också tillverkningen av maskinell utrustning och verktyg. Vissa mätinstrument torde dock komma att importeras. Sammansättningsfabrikernas halvfabrikat

inköp

av

De uppgifter om investeringsbehoven som förut har lämnats avser endast sammansättningsfabrikerna. I andra delar av näringslivet kan investeringar emellertid aktualiseras genom samman-

sättningsfabrikernas anspråk på övriga sektorer. En ungefärlig uppfattning om arten av de anspråk som sammansättningsfabrikerna kommer att ställa på andra sektorer kan man få, om man studer a r de delar som ingår i en televisionsmottagare. Mottagarens innanmäte, chassiet, innehåller sådana delar som bildrör och andra elektronrör, kondensatorer och motstånd samt spolar och transformatorer av flera olika slag, rörhållare och ett antal mekaniska detaljer inklusive bottenplattan. Härtill kommer sedan apparatlådan. En del av dessa delar kommer att tillverkas i sammansättningsföretaget, medan andra med säkerhet kommer att anskaffas från andra företag inom eller utom landet. Inom sammansättningsfabrikerna kommer man i allmänhet sannolikt att tillverka nästan alla mekaniska delar. Härtill kommer måhända — i varje fall på något längre sikt — inställningsenheten, högspänningstransformatorn och avlänkningsspolen. Delar, som med säkerhet inte kommer att tillverkas i sammansättningsfabrikerna, är främst bildrör och andra elektronrör samt kondensatorer, motstånd och en del andra halvfabrikat. Någon serietillverkning av bildrör förekommer f. n. inte i Sverige. De företag som skulle ligga närmast till för sådan tillverkning kommer sannolikt att vänta och se hur den svenska marknaden utvecklas. Under de första åren kan man utgå från att samtliga bildrör kommer att importeras, huvudsakligen från Västeuropa. Andra t3 r per av elektronrör än bildrör serietillverkas f. n. inom landet. När det gäller elektronrör för television är det osäkert i vilken mån den inhemska tillverkningen kan konkurrera med utländska producenter. Möjligheten av

148 en svensk tillverkning beror i stor utsträckning dels på storleken av sammansättningsfabrikernas produktion och dels på standardiseringsgraden vid elektronrörstillverkning. Erfarenheterna från radiomarknaden tyder på att det är mycket svårt att uppnå en högre grad av standardisering i apparatkonstruktionen och därmed i tillverkningen av elektronrör. Dessa omständigheter i förening med vårt relativt höga kostnadsläge gör det troligt att svensk produktion av elektronrör får svårt att bli konkurrenskraftig, i varje fall så länge den inhemska produktionen är begränsad. Man kan därför ta för givet att den övervägande delen av elektronrören kommer att importeras, främst från Nederländerna men även från Storbritannien och Tyskland. Även för övriga elektrotekniska delar är marknaden ganska begränsad i Sverige och som följd därav är serierna i många fall korta och tillverkningskostnaderna höga. En betydande import av delar till radioapparater äger därför rum. När det gäller tillverkning för televisionsmottagare är det knappast troligt — åtminstone under de första åren — att den elektrotekniska industrien kommer att ta upp annan tillverkning än sådan som är närbesläktad med den nuvarande produktionen. De viktigaste importländerna blir troligen Nederländerna samt Tyskland, Storbritannien och möjligen Danmark. Radioindustrien erhåller radiolådorna från snickeri- och möbelindustrien. Lådorna för televisionsmottagare är förhållandevis skrymmande och under långa transporter kan de skyddas mot skadliga stötar endast med dyrt emballage. Dessa förhållanden jämte träprisernas relativa höjd och den svenska möbelindustriens anpassning till svensk smak gör att sammansättningsfabrikerna med all säkerhet kommer att an-

skaffa lådorna från svenska leverantörer. Vid sidan av sammansättningsfabrikernas inköp av halvfabrikat kommer de givetvis att för egen tillverkning behöva råvaror och material som hämtas från metallindustrien, pappersindustrien, textilindustrien och den kemisktekniska industrien. Kvantitativt sett är dessa anspråk relativt obetydliga. För att ge en föreställning om storleken av importen resp. den inhemska tillverkningen av delar och tillbehör har utredningsinstitutet gjort ett försök att överföra resonemanget till en siffermässig sammanställning. Institutet påpekar emellertid att det här rör sig om i hög grad approximativa uppskattningar. Sannolikt kan man räkna med att materialandelen i televisionstillverkning kommer att hålla sig något ovanför 50 % med stora variationer mellan olika fabriker. De totala materialutgifterna (inkl. kostnaden för apparatlådan) uppskattas till någonting mellan 500 och 750 kr per televisionsmottagare, beroende till en del på apparatens natur, till en del på proportionerna inköpta och egentillverkade delar. Mot denna materialutgift kan man ställa ett beräknat fabrikspris (inkl. tillverkningsföretagens försäljningskostnader) som på längre sikt förmodligen kommer att röra sig om 1 000 a 1 200 kr. 1 Av materialutgiften om 500 å 750 kr torde 250 å 350 kr utgöras av direkt import, framför allt bildrör och elektronrör. Den svenska elektrotekniska 1 Vid diskussionen av kostnaden för import av färdiga televisionsmottacare (s. 146) uppskattades importpriset till 750 å 850 kr. För att detta pris skall bli direkt jämförbart med det ovan angivna fabrikspriset för svensktillverkade apparater, måste man till importpriset lägga fraktkostnader och tull samt importörernas ändringskostnader och försäljningskostnader.

149 industrien torde få beställningar från sammansättningsfabrikerna motsvarande 50 ä 100 kr per televisionsapparat. På den mekaniska industrien faller knappast mer än ca 30 kr per televisionsapparat. Snickeriindustrien beräknas få leverera för 100 å 200 kr per televisionsapparat och den övriga industrien torde få order uppgående till 50 å 100 kr per televisionsapparat. Beräkningarna av importens andel av materialkostnaderna har grundats på förhållandena som de ter sig då den inhemska produktionen är relativt begränsad, säg av storleksordningen 20 000 apparater per år. När tillverkningen av mottagare stiger, är det inte uteslutet att det blir en viss omfördelning av materialkostnaderna från import till inhemsk tillverkning. Möjligen kommer också totalsumman för inköpt materiel att sjunka, vilket innebär att fler detaljer tillverkas inom televisionsindustrien. Tillverkningskapacitet sättningsfabrikernas slrier

inom sammanleverantörsindu-

Överslagsberäkningarna rörande sammansättningsfabrikernas materialbehov från andra industribranscher h a r givit vid handen att den övriga elektrotekniska industrien sannolikt får beställningar motsvarande 50 å 100 kr per televisionsmottagare. Med den relativt restriktiva bedömning som gjorts av den elektrotekniska industriens produktionsprogram för delar till televisionsmottagare skulle man inte behöva räkna med några investeringar i byggnader utan endast med begränsade investeringar i speciella automatmaskiner samt i verktyg. Den elektrotekniska industrien kommer att behöva inköpa råvaror, framför allt metaller och metallegeringar, samt halvfabrikat från andra inhemska

industrier och från utlandet. Behovet av material från företag utanför den elektriska industrien samt från utlandet kan tänkas uppgå till högst 15 å 50 kr per televisionsapparat. Av detta belopp faller en mindre del på import. Den mekaniska industrien kan enligt kalkylerna beräknas leverera för högst omkring 30 kr per televisionsmottagare direkt till sammansättningsfabrikerna. Man torde kunna utgå från att denna relativt ringa produktion kan ställas till förfogande utan några nämnvärda nyinvesteringar. Från snickeriindustrien torde man böra räkna med leveranser motsvarande 100 å 200 kr per televisionsmottagare. Någon tvekan om att möbelindustrien kan tillverka erforderligt antal höljen synes inte föreligga. Produktionen i möbelindustrien är starkt säsongbetonad. Typiskt synes vara att möbler tillverkas huvudsakligen under andra halvåret för att säljas under påföljande första halvår. Radiofabrikerna tillverkar däremot sina apparater under sommaren och hösten och brukar vanligtvis beställa lådorna under första halvåret. Härigenom kan möbelfabrikerna tillverka radiolådor under lågsäsong med i stort sett samma maskinella utrustning som används för tillverkning av möbler. Smärre kompletteringsinvesteringar kan naturligtvis bli nödvändiga. Man kan sannolikt utgå från att det knappast blir fråga om mer än 1 milj. kr under de närmaste åren. Produktionsutrymmet i sådana industrier, som sannolikt blir sammansättningsfabrikernas leverantörer, synes vara fullt tillräckligt för en omfattande tillverkning av televisionsmottagare, åtminstone upp till en produktion av 50å 60 000 apparater per år. Några större investeringsbehov blir det tydligen inte fråga om — några milj. kronor under en femårsperiod.

150 Det är emellertid ingalunda uteslutet att inhemska företag tar upp tillverkning av sådana delar till televisionsmottagare som hopsättningsfabrikerna nu räknar med att importera. I så fall kan frågan om kapacitetsutrymmet, investeringsbehoven etc. komma i ett annat läge. Den tidpunkt, när en sådan utvecklingstendens kan tänkas ha vuxit sig stark, är emellertid troligen så avlägsen att konjunktursituationen, tillverkningstekniken och marknadsförhållandena kan ha förändrats väsentligt under tiden. Någon möjlighet att ens gissningsvis uppskatta omfattningen av investeringsbehoven i ett sådant läge synes inte föreligga.

Investeringsbehov i handel och serviceverksamhet

Handel

med importerade

apparater

Som tidigare nämnts kommer åtminstone en del av de televisionsmottagare som importeras att införas i form av chassier och inte i helt färdigt skick. Efter införseln kominer apparaterna att modifieras för att passa svenska behov och rör jämte låda kommer att monteras. I dessa fall är importverksamheten förenad med en viss kompletterande tillverkning i Sverige. Det är sannolikt att importörerna efter ungefär ett års varsel skall kunna distribuera 5 000 å 10 000 televisionsmottagare per år på den svenska marknaden. Några större nyinvesteringar torde knappast erfordras för en försäljning av denna storlek. Investeringsbehov i den egentliga radiohandeln Volymen på en televisionsmottagare av de typer som kan tänkas bli aktuella under televisionens utbyggnadsperiod är Vio å V» kubikmeter. Bordsapparater för television är oftast mindre än

radiogrammofonerna. I handelns lagerlokaler skulle det, förutsatt att den avtagande radioefterfrågan möjliggör en lagerminskning av radioapparater och radiogrammofoner, inte föreligga något trängande utrymmesbehov, när televisionen kommer i gång. Detsamma skulle möjligen kunna sägas om utställningslokalerna, ehuru med den modifikationen att man vid förevisning av en televisionsapparat av visuella skäl måste ha mera utrymme till förfogande. Det bör vidare också observeras att televisionens införande ökar antalet apparattyper och -modeller i handeln, vilket tenderar att öka utrymmesbehovet. Även om televisionsmottagare s. a. s. tekniskt sett inte skulle kräva väsentligt mer utrymme än radioapparater, är det tänkbart att försäljningen av televisionsmottagare kommer att utlösa en strävan att utvidga lager- och utställningslokaler inom handeln, då dessa på en del håll redan nu anses vara i minsta laget. I den mån tillkomsten av television leder till nyetableringar i handeln uppkommer också nya investeringsbehov. Man h a r alltså anledning vänta sig vissa nyinvesteringar i handeln, när televisionen införs i landet. De kommer sammanlagt knappast att överstiga några milj. kronor under närmaste åren. Investeringsbehov för och serviceverksamhet

installations-

Det är en öppen fråga vilka olika antenntyper som kommer att visa sig användbara i Sverige. Detta kommer att bero dels av mottagningsförhållandena samt apparatinnehavarnas krav på mottagningens kvalitet och dels av antennkostnadernas storlek. Man tycks vara ense om att inomhusantenner ger tekniskt sett fullgod mottagning upp till 15 km från sändarstationen, detta under förutsättning att apparaten ej kommer

151 i »skuggan» av andra hus, höjder e. d. I många fall kan det bli nödvändigt att antingen anordna en för hyreshus gemensam centralantenn eller att installera individuella utomhusantenner. Kostnaderna för en individuell antenn kommer troligen att uppgå till 75 kr eller mera. Av detta belopp beräknas 30 å 50 kr falla på själva antennenheten; sedan tillkommer en varierande kostnad för ledning och uppmontering. Antennenheten och erforderliga ledningar kommer sannolikt att till största delen tillverkas i Sverige. Behovet av service för televisionsmottagare beror till en del av apparatens typ och tekniska egenskaper. En apparattyp som tekniker anser vara fullgod beräknas ha en livslängd av åtta å tio år. Servicebehov uppträder emellertid långt innan apparaten börjar bli utsliten. Speciellt under den första tiden då televisionsmottagare är i bruk får man enligt amerikanska och brittiska erfarenheter räkna med ett stort antal servicebesök per år och apparat. Efter någon tid torde man kunna anta att det kommer att röra sig om i genomsnitt tre å fem besök per år och apparat. Detta innebär att man kommer att behöva ett stort antal servicemän. Räknar man med att en serviceman kan utföra ungefär 5 besök per dag och att han arbetar 280 dagar per år, skulle detta betyda att man behöver ca tre man per 1 000 televisionsapparater. Utbildningen av servicepersonal tar säkerligen ganska lång tid och medför rätt stora kostnader. Enligt vissa uppskattningar skulle upplärningskostnaderna kunna uppgå till så mycket som 5 000 å 10 000 kr per serviceman. I denna summa har innefattats kostnader för lärare, lokaler, material etc. Uppbyggandet av en serviceorganisation kommer med största säkerhet att

kräva tämligen stora investeringsutgifter för lokaler, verktyg och instrument samt skåpbilar och andra transportanordningar. Om man utgår från prognosen över apparatefterfrågans utveckling och från det här gjorda antagandet om behovet av servicepersonal per 1 000 mottagare, måste man efter en sjuårsperiod ha byggt ut en serviceorganisation med inalles ca 900 å 1 200 servicemän. Det är uppenbarligen mycket svårt att precisera vilka investeringsanspråk detta ställer. Att det skulle kunna röra sig om en investeringsram av mer än 10 milj. kr förefaller emellertid inte uteslutet. Sammanfattning

Förutsättningar och begränsningar Utredningsinstitutets undersökning utgör ett försök att mot bakgrunden av en prognos för den sannolika utvecklingen av apparatefterfrågan belysa storleken av de importbehov och investeringsanspråk, som direkt föranleds av efterfrågan på televisionsmottagare under en utbyggnadsperiod av ca sju år. Utredningsinstitutet framhåller att undersökningens analyser, som på de flesta punkter givits formen av siffermässiga räkneexempel, på grund av en rad olika osäkerhetsfaktorer uppenbarligen inte kan uppfattas som ett exakt uttryck för de samhällsekonomiska konsekvenserna av televisionens införande. Uppgiften har varit att under .en rad olika förutsättningar göra en prognos av hur försörjningen med en vara, som ej tidigare sålts i landet och som ej kommer att finnas på den svenska marknaden förrän om något, kanske några år, kommer att utvecklas. Då direkt empiriskt underlag saknas, har det inte varit möjligt att använda de vid prognoser grundläggande fram-

152 skrivningsförfarandena. I stället har man varit tvungen att basera framtidsbedömningen på förväntningar och planer hos potentiella producenter och importörer, på analogier med liknande tidigare situationer, på allmänna resonemang osv samt att försöka sammanjämka dessa resultat till en sammanhängande bild. Självklart är att sammanjämkningen skett på subjektiva grunder och därför måste anses vara ganska osäker. För att begränsa osäkerheten i prognosen och samtidigt ge ett uttryck för analysernas felmarginaler har i undersökningen räknats med två alternativ beträffande den mest avgörande faktorn vid bestämningen av anspråken på landets resurser, nämligen marknadsfördelningen mellan svenska och utländska televisionsapparater. Osäkerheten i bedömningen beror emellertid inte bara av det subjektiva sammanjämkningsförfarandet utan också på att de grundläggande upplysningar, som lämnats vid intervjuerna, är mycket vaga och osäkra. Rlivande producenter och importörer av televisionsapparater har av naturliga skäl inte kunna utarbeta några preciserade planer för produktionsprogram, tillverkningsorganisation e t c , varför det kalkylmässiga underlaget för undersökningens bedömningar ofta är mycket tunt. Det är emellertid ovisst om mera konkreta och definitiva planer hos företagen hade stärkt utredningsresultatens tillförlitlighet i väsentlig grad. I förevarande utredning har använts den tekniken, att göra en prognos för »år x efter televisionens införande». Detta tillvägagångssätt kan möjligen vara tillfredsställande beträffande efterfrågans storlek men verkar mera diskutabelt, när det gäller försörjningssidans sammansättning. Uppenbart är

att den förhållandevis långa tidrymd som kan förflyta från bedömningstidpunkten till tidpunkten för televisionens införande kan avsevärt förändra planeringssituationen och därigenom medverka till att den faktiska utvecklingen väsentligt avviker från vad man nu rimligtvis kan vänta sig. Framtidsbedömningen konkretiserad form av räkneexempel

i

Importanspråken I tabell 26 sammanfattas det uppskattade importbehovet vid given efterfrågan på televisionsmottagare under två alternativ för marknadsfördelningen mellan import och inhemsk tillverkning. Analyserna av konsumentefterfrågan på televisionsmottagare har givit som mest sannolika resultat att utvecklingen under televisionens första sju år blir den som anges i kol. 1 av tabell 26. Det genomsnittliga detaljhandelspriset antas vara 1 500 kr. I kalkylen har det förutsatts att inhemska och utländska apparater i genomsnitt kommer att säljas till samma pris. De totala konsumentutgifterna för inköp av televisionsmottagare uppgår då till de belopp som redovisas i kol. 2. De upplysningar som insamlats har lett fram till den uppfattningen, att de svenska apparaternas andel av totalförsäljningen sannolikt inte kommer att understiga 50 % men å andra sidan inte överstiga 75 %. Överslagskalkylerna har uppgjorts enligt dessa två alternativ. Utländska televisionsmottagare kan importeras i olika bearbetningsstadier. Mottagare som importeras med inmonterade rör och låda och som alltså enbart skall anpassas till säkerhetsföreskrifterna kan tänkas ha ett importvärde av 750—850 kr. Då chassiet och rö-

153 Tabell 26. Uppskattat importbehov i milj. kr vid given efterfrågan på mottagare enligt Industriens utredningsinstitut År

1 2 3 4 5 6 7 1

Total försäljning av televisionsmottagare Antal Konsumentutgifter

Alternativ I 1 Import Import Total av delar import a v c hassier och och till- (3 + 4) färdiga behör mottagare

11000 29 000 50 000 69 000 84 000 99 000 109 000

16,5 43,5 75,0 103,5 126,0 148,5 163,5

4,1 10,9 18,8 25,9 31,5 37,1 40,9

1,7 4,4 7,5 10,4 12,6 14,9 16,4

5 Alternativ I I 1 Import Import av chasav delar sier och och tillfärdiga behör mottagare

6 5,8 15,3 26,3 36,3 44,1 52,0 57,3

televisions-

7 2,1 5,4 9,4 12,9 15,8 18,6 20,4

2,5 6,5 11,3 15,5 18,9 22,3 24,5

Total import (6 + 7)

8 4,6 11,9 20,6 28,4 34,7 40,9 44,9

Alternativ I: Svenskbyggda mottagare svarar för 50 % av hela antalet » II: i) » » » 75 % » » »

ren importeras separat och svensk låda används, kan importvärdet per apparat tänkas bli 100—200 kr lägre, dvs kanske 600—700 kr. Ungefär en tredjedel av det importerade antalet förutsätts bestå av chassier och två tredjedelar av färdiga apparater, varigenom hela importvärdet beräknas uppgå till i genomsnitt ca 750 kr per importerad apparat. Denna genomsnittssiffra ligger till grund för beräkningarna i kol. 3 och 6 i tabell 26. Vid sidan av apparatimporten uppkommer ytterligare importanspråk för att tillgodose den inhemska industriens behov av delar och tillbehör. De svenska televisionsfabrikanternas kostnader för svenska mottagare — bortsett från löner, avskrivningar etc. — kan i stort sett komma att få följande sammansättning (räknat per mottagare) : produkter från övrig elektrisk industri 50—100 produkter från mekanisk verkstadsindustri och metallverk c:a 30 produkter från möbelindustrien 1 100—200 produkter från övrig industri 50—100 direkt importerade produkter. . 250—350

kr » » » »

I kol. 4 och 7 i tabell 26 har ett genomsnittsvärde av 300 kr legat till

grund för beräkningarna av sammansättningsfabrikernas import av delar och tillbehör. Förutom direkt importerade produkter erfordras import av råvaror och material för de företag som levererar delar till televisionsindustrien. Denna sekundära import, som sannolikt blir av relativt begränsad storlek, har ej medtagits i beräkningarna i tabell 26. Den totala importen av material och delar per styck för svenska mottagare torde kunna sammanfattas sålunda: omedelbart importvärde 250—350 sekundärt importvärde övrig elektroteknisk industri max. 25 möbelindustri max. 15 övrig industri. . . . . . . . . . . . . . max. 10

kr » » »

totalt importvärde per s t y c k . . 270—400 kr

Till detta importvärde bör i princip läggas dels eventuell import av antenner eller delar därtill och dels den im1 Det bör observeras att möbelindustrien enligt utredningens antaganden dessutom får motta beställningar av lådor till en tredjedel av de televisionsmottagare som importeras (jfr antagandet om importens fördelning på chassier och färdiga apparater).

154 port som indirekt kan föranledas av erforderliga investeringar för tillverkning och distribution av televisionsmottagare. Sannolikt blir dock denna import inte större än att man kan bortse därifrån i dessa överslagsberäkningar. De räkneexempel som redovisas i tabell 26 ger vid handen att importvärdet under de första åren blir relativt begränsat. Först fr. o. m. det femte året kommer man upp i importvärden som påtagligt överskrider den nuvarande totala importen av radiomateriel. Om man till värdena i tabell 26, som endast avser den direkta importen av apparater och delar därtill, fogar en ungefärlig uppskattning av den sekundära eller härledda importen (jfr ovan), skulle den totala importen vid den första sjuårsperiodens slut ligga vid högst 50 resp. 60 milj. kr per år. Räknar man ut ett årsgenomsnitt av det sammanlagda importvärdet under den första sjuårsperioden finner man att importanspråken rör sig om ca 30 milj. kr per år, vilket i stort sett motsvarar de senaste årens import av radioapparater och delar därtill. För att belysa den samhällsekonomiska innebörden härav kan nämnas, att den totala svenska importen under 1953 uppgick till över 8,1 miljarder kr. Importkostnaden för televisionsmottagare jämte delar kommer således inte ens under det sjunde året att bli större än 0,5 å 0,75 % av Sveriges sammanlagda import. Importens fördelning på olika länder torde i väsentliga delar ansluta sig till det fördelningsmönster som f. n. gäller för radiomateriel. Sålunda kan man utgå från att televisionsmateriel i huvudsak kommer att importeras från Västeuropa med Nederländerna och därnäst Tyskland och Storbritannien som viktigaste leverantörer. Importen från USA blir sannolikt av ringa om-

fattning och torde till största delen komma att bestå av specialartiklar. De importvärden som diskuterats här avser genomgående bruttoeffekten på Sveriges handelsbalans. Det bör emellertid observeras att importen på vissa andra områden kan komma att sjunka något som en följd av att konsumtionsvanorna förändras, när väl televisionen kommer i gång. Man kan här framför allt peka på nedgången i efterfrågan på radioapparater och möjligen också på vissa andra varaktiga konsumtionsvaror. Televisionens merimport, dvs nettobelastningen på handelsbalansen, blir således sannolikt något lägre än här har angivits. När man diskuterar återverkningarna på utrikeshandeln, bör man inte heller förlora ur sikte att vissa möjligheter till export kan uppkomma för den svenska televisionsindustrien. Ehuru det inte ansetts möjligt att här beräkna eventuella framtida exportvärden, är det inte uteslutet att en mindre export kommer till stånd. Det torde emellertid i så fall komma att dröja flera år efter televisionens införande. Investeringsanspråken För att efter några år nå upp till en produktion av den i tabell 26 angivna maximistorleken — 50 resp. 75 000 mottagare per år — torde de svenska sammansättningsfabrikerna kräva en total sammanlagd nyinvestering på 10— 20 milj. kr. Det är osannolikt att hela detta belopp kommer att falla på de båda första åren, men möjligheter att närmare ange investeringarnas fördelning på de olika åren synes inte föreligga. Övervägande delen av investeringsutgifterna kommer att tillflyta byggnadsindustrien samt den elektriska och mekaniska verkstadsindustrien, medan endast en ringa del — främst avseende

155 speciella mätinstrument — kommer att ta sig uttryck i en importökning. Underleverantörernas investeringsbehov torde bli mycket begränsade under televisionens första år. Inga hållpunkter finns för en bedömning av investeringsbehoven hos de importörer, som måste omarbeta importerade apparater. Handelns investeringsbehov är mycket svåra att bedöma. Om televisionsdistributionen i stort sett sker inom den existerande radiohandeln och om en nedgång i radioefterfrågan sker vid televisionens införande, torde existerande utrymmen kunna användas och endast ringa nyinvesteringar vara erforderliga. Otänkbart är dock inte att tillkomsten av television aktualiserar en strävan att förbättra distributionens lokalutrymmen och därigenom leder till nyinvesteringar. Serviceorganisationens behov av investeringar i lokaler, instrument och verktyg samt transportmedel är också mycket svårbedömbara. Antar man emellertid att det i genomsnitt kommer att behövas två å tre servicemän per 1 000 i användning varande televisionsapparater och att det genomsnittligt på varje serviceman går en kapitalutrustning som kostar, säg 10 000—12 000 kr, skulle det sammanlagda behovet av investeringar under de första sju åren uppgå till 10 å 14 milj. kr. Utbyggs serviceorganisationen i takt med apparatbeståndet, är det sannolikt att investeringarna inte nämnvärt överstiger en miljon under de första två åren för att sedan långsamt stiga till ca 4 milj. kr u n d e r det sjunde året. Sammanfattar man diskussionen av investeringsanspråken i en siffersammanställning, finner man att nyinvesteringsramen för produktion och distribution under en sjuårsperiod skulle kunna r ö r a sig om 25 å 40 milj. kr.

Milj. kr 10 å 20 2 å 3 — 2å 3 10 å 14

Sammansättningsfabriker Underleverantörsindustrier Importörer Handel Service

Totalt 24 å 40

Slår man ut beloppen likformigt på varje år under perioden får man en årlig investering av 4—7 milj. kr. I förhållande till de totala investeringarna inom svensk industri — som 1952 uppgick till ca 2 450 milj. kr — rör det sig uppenbarligen om mycket obetydliga belopp. Även jämfört med investeringskostnaderna för sändarstationer, studios etc. utgör investeringsanspråken för produktion och distribution av televisionsmottagare en relativt låg kostnad. Liksom fallet var med importvärdena, är investeringsutgifterna ett uttryck för televisionens bruttoanspråk. Uteslutet är inte att behovet av nybyggnader — åtminstone för handeln och serviceverksamheten — till någon mindre del kan täckas genom förhyrning av lokaler, som av en eller annan anledning friställs i samband med televisionens införande. Nettobelastningen ur investeringssynpunkt kan således tänkas bli något lägre än här har angivits.

Arbetskraftsbehovet Arbetskraftsbehovet i televisionstillverkningen är svårt att precisera, eftersom antalet arbetstimmar per apparat varierar med tillverkningsseriens längd, tillverkningens mekaniseringsgrad, proportionen inköpta och egentillverkade delar osv. Möjligen är det rimligt att som ett uttryck för den direkta arbetskostnaden räkna med ett behov av fem å tio årsarbetare per 1 000 mottagare

156 i sammansättningsfabrikerna. 1 Då televisionsproducenterna sannolikt kommer att ha en växlande grad av egentillverkning, kan arbetskraftsbehovet tänkas variera mycket kring dessa ungefärliga medeltal. Vid en årlig apparatproduktion av 75 000 — produktionen under det sjätte året enligt alternativ II (se tabell 26) — skulle televisionsindustrien behöva 400 å 750 årsarbetare, motsvarande ca 15—25 % av radioindustriens sysselsättning. Större delen av arbetskraften kommer att sysselsättas med tempoarbeten, vilka kan inläras ganska snabbt. Den kan därför rekryteras från snart sagt vilka yrken och industrier som helst. I nuvarande konjunkturläge med viss ledigställd arbetskraft inom radioindustrien r ä k n a r man med att rekryteringen inte kommer att möta större svårigheter. För konstruktions- och utvecklingsarbete samt för löpande tillverkningskontroll erfordras därjämte specialiserade yrkesarbetare och personal med teknisk utbildning. Storleken av behovet och möjligheterna att tillgodose detta är svåra att ange. Ett annat område där arbetskraftsbehovet blir av någon större omfattning är serviceverksamheten. Det har antagits att det under den första sjuårsperioden blir nödvändigt att successivt bygga upp ett servicenät med 900 å 1 200 man. Större delen av denna personal torde komma att bestå av specialiserade yrkesarbetare med teknisk utbildning. Även inom handeln i övrigt och i sammansättningsfabrikernas leverantörsindustrier är det sannolikt att ett mindre behov av arbetskraft kommer att uppstå vid televisionens införande. Av allt att döma kommer det emellertid att röra sig om ett mycket begränsat antal. Som en sammanfattande slutsats

skulle man kunna ange det totala arbetskraftsbehovet för tillverkning och distribution av televisionsapparater till inemot 2 000 man vid den första scxårsperiodens slut. Under de första åren är givetvis nyrekryteringsbehovet vida lägre. De sammanlagda anspråken på arbetskraftsresurserna måste således betecknas som ganska ringa kvantitativt sett. Uteslutet är dock inte att det kan bli svårt att rekrytera specialiserad teknisk personal.

Televisionsutredningen

Till det referat vi här har lämnat av Industriens utredningsinstituts undersökning i vad den avser vissa samhällsekonomiska konsekvenser av televisionens införande i vårt land vill vi för egen del tillfoga följande. Sedan institutets rapport färdigställdes har vid International Electrotechnical Commission's plenarmöte det av institutet omnämnda förslaget till internationella provningsbestämmelser för televisionsmottagare, som överensstämmer med de svenska bestämmelserna, behandlats och godkänts. Därmed kommer de säkerhetskrav, som uppställts i vårt land, att motsvara den standard som finns eller kommer att utvecklas i USA och Västeuropa. En annan händelse av betydelse som inträffat efter rapportens utarbetande är de beslut som fattats i september 1954 om frigörelse av dollarimporten. Televisionsmottagare är inte upptagna på förteckningen över de varor som fr. o. m. den 1 oktober 1954 får införas utan importlicens från dollarområdet. I den mån televisionsmottagare framdeles 1 Intervjuresultaten tyder på att det kan komma att erfordras mellan 10 och 20 arbetartimmar per televisionsmottagare, förutsatt att tillverkningen uppgår till 10 000 apparater per år.

157 skulle komma att hänföras till denna varugrupp, kommer detta självfallet att påverka de slutsatser institutet har dragit om förutsättningarna för import av televisionsmottagare till Sverige från USA. Det bör även framhållas att utredningsinstitutets uppskattningar är grundade på den förutsättningen att televisionens utbyggnad följer en av utredningen tidigare uppgjord och till institutet överlämnad 7-årsplan. Till följd därav har efterfrågan på televisionsmottagare på den svenska marknaden i institutets kalkyler antagits vara större än vad som beräknats bli fallet enligt utredningens 9-års resp. 14-årsplan. Såsom framgår av inledningen till detta kapitel har de investerings- och importbehov, som uppkommer i samband med anskaffning av apparatur för programproduktion och för utbyggnad av televisionens distributionsnät, fallit utom ramen för institutets undersökning. Investeringarna framgår av kap. VII och VIII. Det är naturligtvis svårt att förutberäkna hur stor del av dessa investeringar som motsvaras av svensk resp. utländsk materiel. Följande siffror får därför betraktas som approximativa. Investeringskostnaderna för programproduktionen har antagits fördela sig så, att av kostnaderna för lokaler 25 % och av kostnaderna för apparatur 75 % motsvarar importerad materiel. Om dessa procentsatser tillämpas för de kostnader, som redovisas i kap. VII tabell 4, blir resultatet som tabell 27 utvisar. Investeringskostnaderna för programdistributionen sammansätts av kostnader för programförbindelser och sändarstationer. Av investeringarna i programförbindelserna (radiolänkar) 79,9 milj. kr be-

Tabell 27. Fördelning av investeringar programproduktion i milj. kr Sändn.-tid

Svensk Import materiel

för

Summa

15 tim./vecka 2,8 25 tim./vecka 0,7 35 tim./vecka 1,0

5,4 1,1 1,8

8,2 1,8 2,8

Summa 4,5

8,3

12,8

räknas 42,3 milj. kr eller 53 % stanna inom landet och 37,6 milj. kr eller 47 % användas till likvid för importerad materiel. Av det belopp, som stannar inom landet, beräknas 18,2 milj. kr eller 43 % komma på byggnadsindustrien och 24,1 milj. kr eller 57 % på den elektrotekniska industrien. Av investeringarna i sändarstationer 78,4 milj. kr beräknas 21,7 milj. kr eller 28 % stanna inom landet och 56,7 milj. kr eller 72 % användas till likvid för importerad materiel. Av det belopp, som stannar inom landet, beräknas 18,4 milj. kr eller 85 % komma på byggnadsindustrien och 3,3 milj. kr eller 15 % på den elektrotekniska industrien. Dessa uppgifter sammanfattas i tabell 28. Tabell 28. Fördelning av investeringar programdistribution i milj. kr

för

Förbrukning inom Im- Smulandet port ma Bygg- Elek- Sumnads- tro- ma indu- tekn. stri industri Programförbindelser .. 18,2 Sändarstationer 18,4

24,1

42,3

37,6

79,9

3,3

21,7

56,7

78,4

Summa 36,6

27,4

64,0

94,3 158,3

Televisionens införande kommer helt naturligt att få konsekvenser av samhällsekonomisk art på andra områden

158 utom dem vi h ä r har berört. Om exempelvis besöksfrekvensen på biografer, teatrar och andra nöjen utom hemmet skulle gå ned, kommer detta att medföra minskade inkomster för arrangörerna, vilket i sin tur kommer att göra

sig gällande i form av minskade intäkter av nöjesskatt för stat och kommuner. Det är dock ytterst vanskligt att förutsäga utvecklingen härvidlag eller att försöka sig på några siffermässiga uppskattningar av vad detta kan betyda.

KAPITEL

XIV

Kostnader för televisionsmottagaren

Det ställer sig av flera skäl svårt att göra en tillförlitlig beräkning av kostnaderna för en televisionsmottagare. Televisionen i Storbritannien och USA kan tyckas ha tillräckligt många år på nacken för att ge ett tillförlitligt erfarenhetsunderlag t. ex. i fråga om mottagarens genomsnittliga livslängd. Utvecklingen av mottagarkonstruktionerna har emellertid under de år som förflutit från televisionens införande gått snabbt framåt med ständigt nya och förbättrade modeller och ökade bildstorlekar till följd. De tidigaste typerna har säkert till större delen bytts ut mot nya innan de har hunnit bli utslitna. Mottagarens dyraste ersättningsdel — bildröret — hade tidigare ganska kort bränntid. Bränntiden har numera kunnat ökas avsevärt. Vissa mottagarfabrikanter vill göra gällande att bildröret har lika lång livslängd som mottagaren som helhet, andra uppger att ljusintensiteten sjunker till hälften efter ungefär 2 000 timmars bränntid men att förlusten i ljusintensiteten till en tid och till en viss grad kan kompenseras genom att man vrider på ratten för kontrastvariation. Uppgift saknas emellertid om hur mycket man kan vinna på detta sätt. Årskostnaderna för en televisionsmottagare är liksom för elektriska apparater i allmänhet beroende av användningstiden. Denna blir för televisionsmottagaren i sin tur huvudsakligen beroende

av sändningstiden och ägarens intresse för programmet. En sändningstid om 35 timmar per vecka ger ett medeltal av 5 timmar per dag och en sammanlagd tid av 1 820 timmar på ett år. En sändningstid om 25 timmar per vecka motsvarar ca 372 timme per dag och 1 300 timmar på ett år; en sändningstid om 15 timmar per vecka motsvarar ca 2 timmar per dag och 780 timmar på ett år. Det är naturligtvis svårt att uppskatta hur lång tid mottagaren i regel kommer att användas, men man kan kanske räkna med ca 3 timmar per dag även om sändningstiden skulle vara längre. Detta gör ca 1 100 timmar på ett år. En mottagare i bordsmodell med 17 tums bildrör kostar vid kontantköp 1 600—1 700 kr, i golvmodell med 21 tums bildrör 2 000—2 200 kr. Kostnaden för samtliga rör uppgår till ca 20 % av mottagarens anskaffningspris, dvs ca 330 kr för 17-tumsmottagaren och ca 420 kr för 21-tumsmottagaren. Kostnaden för bildröret ingår häri med ca 200 resp. 300 kr. Den genomsnittliga livslängden för små radiorör av de typer det h ä r är fråga om anges vanligen till 1 000 timmar. Man kan dock med ledning av erfarenheterna från rundradion räkna med betydligt längre livslängd — förslagsvis 3 300 timmar. Man kan kanske r ä k n a med samma tid för bildröret. Rörkostnaden på ett år blir då 330 x

160 1 1 0 0 : 3 300 = 110 kr för 17-tumsmottagaren och 420 x 1 100:3 300 = 140 kr för 21-tumsmottagaren. Effektförbrukningen är ca 0,15 kW för 17-tumsmottagaren och ca 0,20 kW för 21-tumsmottagaren. Med ett energipris av 10 öre per kilowatttimme blir strömkostnaderna på ett år ca 16 kr för 17-tumsmottagaren och ca 22 kr för 21-tumsmottagaren. Det är som nämnts svårt att göra en tillförlitlig uppskattning av livslängden för mottagaren som helhet, då så många faktorer av icke teknisk natur kominer med i beräkningen. Även om några nykonstruktioner av revolutionerande betydelse numera inte är att vänta, måste man dock räkna med att en televisionsmottagare blir omodern efter ett antal år. Därtill kommer att den är en tämligen komplicerad apparat med många inställnings- och regleringsanordningar och andra detaljer som så småningom förslits. Livslängden för en televisionsmottagare blir sannolikt något kortare än för en rundradiomottagare. Den genomsnittliga livslängden för en rundradiomottagare beräknades av 1943 års rundradioutredning till 7 år. Numera räknar man med 10—12 år. Det förefaller inte vara orimligt att uppskatta den genomsnittliga livslängden för en televisionsmottagare till 9 år. Kapitalkostnaderna blir då inklusive ränta efter 372 % ca 210 kr per år för 17-tumsmottagaren och ca 260 kr för 21 tumsmottagaren. Televisionsmottagaren behöver tillses och justeras i mycket större omfattning än en rundradiomottagare. Man kan vänta att mottagarfabrikanten i viss utsträckning lämnar fri service under garantitiden, vilken i allmänhet är 6 månader. Därefter får apparatinnehavaren själv stå för kostnaderna. Servicekostnaderna är till en del beroende av apparatens inköpspris. En mottagare av ett

förstklassigt tekniskt utförande betingar givetvis ett högre inköpspris än en enklare apparat men ställer sig i gengäld säkert mycket billigare i fråga om servicekostnader. I USA, där televisionsmottagare förekommer i handeln i högst olika prisklasser och utföranden, räknar man med 5—6 servicebesök per år för de billigaste typerna, under det att de bästa mottagarna inte ger anledning till mer än 1—2 servicebesök. För svenska förhållanden kan man kanske räkna med i genomsnitt 2 servicebesök på ett år. Kostnaderna för service kan beräknas till 35 kr per besök eller 70 kr per år. Kostnaderna för antennanläggningen är i förhållande till övriga kostnader så små, att de i detta sammanhang kan lämnas ur räkningen. Licensavgiften h a r i kap. XI föreslagits bli 80 kr per år. En sammanställning av årskostnaderna lämnas i tabell 29. Tabell 29.

Årskostnader i kr för televisionsmottagare 17-tums- 21-tumsmottagare mottagare inköpspris inköpspris 1600— 2000— 1700 kr 2200 kr

Kapitalkostnader avskrivning + ränta Driftkostnader rör ström service Licensavgift Summa kr

210 110 16 70

196 80 486

260 140 22 70

232 80 572

Kostnaderna per användningstimme blir 0,44 resp. 0,52 kr, varav de rena driftkostnaderna blir 0,18 resp. 0,21 kr. Rörkostnaderna är den osäkraste posten i sammanställningen. Det är mycket möjligt, att rörens livslängd kan bli betydligt längre än 3 300 timmar. Om man

161 kan räkna med att rörens livslängd blir lika med mottagarens som helhet, reduceras rörkostnaderna till 37 resp. 47 kr per år och sammanlagda årskostnaderna till 413 resp. 479 kr. Anskaffnings- och årskostnaderna för en televisionsmottagare är ungefär 5 gånger så stora som för en rundradiomottagare i motsvarande kvalitetsklass. Priset på televisionsmottagare var i Storbritannien och USA under televisionens begynnelseår avsevärt högre än dagens priser. Allmänhetens anspråk på televisionsmottagarna — framför allt i fråga om bildstorleken — har stigit med åren. Radioindustrien har inte endast kunnat möta dessa anspråk utan också genom massproduktion kunnat sänka priserna. I USA saluför man mottagare i många olika kvalitetsklasser. I Europa har man inte följt exemplet. Servicekostnaderna blir nämligen för de lägre kvalitetsklasserna onormalt stora. Sedan man nu har internationellt fastställt ungefär samma provningsbestämmelser för televisionsmottagare som de hos oss tillämpade, kan man r ä k n a med att utländska och svenska mottagare i kvalitetsavseende kommer att bli likvärda. Den svenska radioindustriens pri-

H—409344

ser har anpassats efter den internationella marknadens. Massproduktionen utomlands har därför blivit bestämmande för de svenska priserna. Man kan numera inte förutse några större prissänkningar på televisionsmottagare. Möjligen kan man vänta ökade bildrörsstorlckar utan motsvarande ökning av priset. Det kan slutligen i detta sammanhang vara av intresse att ange storleken av allmänhetens investeringar och driftkostnader för televisionsmottagare vid några olika tidpunkter. Enligt 14-årsplanen beräknas antalet licenser under 7:e året uppgå till ca 300 000. Det i televisionsmottagare totalt investerade beloppet blir då ca 500— 600 milj. kr. De totala årliga driftkostnaderna •—• inklusive licensavgiften — blir ca 125—140 milj. kr. Kostnaderna för televisionsprogrammets produktion och distribution beräknas vid samma tidpunkt uppgå till ca 23—29 milj. kr. Antalet licenser beräknas det 14:e året uppgå till närmare 800 000. Investeringen i mottagare blir då ca 1 300—1 700 milj. kr. Driftkostnaderna blir ca 330— 380 milj. kr. Kostnaderna för programmets produktion och distribution beräknas till ca 42—47 milj. kr.

KAPITEL

XV

Utbyggnadsplanerna och televisionsverksanihetens start

Utbyggnadsplanerna

När vi här diskuterar de båda utbyggnadsplanerna för nio, alternativt fjorton år begränsar vi oss till det fall att licensavgiften är 80 kr, dvs den avgift vi har förordat. Programkostnaderna blir praktiskt taget oberoende av televisionsnätets omfattning och är av dominerande betydelse under de första åren av utbyggnadsperioden, vilket framgår av kap. IX tabell 14. Detta gäller i all synnerhet 14-årsplanen. Licensinkomsterna däremot sammanhänger direkt med antalet licensbetalare, som i sin tur bl. a. är starkt beroende av televisionsnätets utbyggnad. Om programkostnaderna snarast slås ut på så många licensbetalare som möjligt, bör detta ge det bästa ekonomiska resultatet, förutsatt att distributionskostnadernas stegring inte uppväger inkomstökningen. Ett inlänkande av t. ex. Göteborg och Malmö i televisionsnätet medelst permanenta programförbindelser omedelbart efter den första utbyggnadsetappen — Stockholm och Uppsala — skulle innebära att distributionskostnaderna skulle stiga avsevärt mera än vad som vunnes i ökade licensinkomster under de första åren efter de nya stationernas anslutning. Hur televisionsfrågan i Göteborg och Malmö provisoriskt kan lösas utan sådana programförbindelser behandlas i det följande.

Vad angår det för hela 14-årsperioden sammanlagda driftresultatet visar tatabell 19 på ett överskott av 79,6 milj. kr för 9-årsplanen och 52,1 milj. kr för 14-årsplanen. Dessa siffror kan sålunda anses tala för 9-årsplanen. Vid en jämförelse av utbyggnadsplanerna måste emellertid även televisionens sammanlagda årliga anspråk på penningmedel — för såväl investering som täckande av driftförluster — tas med i beräkningen. Anspråken på penningmedel framgår av tabell 21. Den penningkrävande perioden är för 14-årsplanen längre än för 9-årsplanen, men det årliga penningbehovet är i gengäld mindre och något jämnare fördelat. Enligt vad som framgår av kap. VIII anser telestyrelsen att en utbyggnadstakt i enlighet med 14-årsplanen mera motsvarar de resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om materiel och personal, som kan ställas till förfogande för projektets genomförande. För vår del ser vi helst att 9-årsplanen följs vid televisionsnätets utbyggnad. Vi inser emellertid de olika svårigheter som kan föreligga för dess realiserande och att 14-årsplanen måhända mera överensstämmer med vad som i verkligheten kan genomföras. Vi förstår även att modifikationer i utbyggnadsplanerna av olika skäl kan komma att visa sig nödvändiga. Dessa

163 modifikationer behöver emellertid inte förutsättas bli så genomgripande att de ekonomiska kalkylerna rubbas. Vi rekommenderar att 9-årsplanen i princip läggs till grund för utbyggnaden och att denna därpå fullföljs i den takt de tekniska och personella resurserna och tillgången på investeringsmedel medger.

Televisionsverksamhetens start

Igångsättandet av ett såväl programmässigt som distributionstekniskt företag av den omfattning det här gäller kräver självfallet en viss förberedelsetid. Vi räknar med ett år härför. Detta innebär att televisionens första utbyggnadsår enligt planen —• under förutsättning att statsmakterna tar ställning till televisionsfrågan våren 1955 — inte kan bli tidigare än budgetåret 1956/57. Vi finner det emellertid nödvändigt att förberedelser för televisionsverksamheten påbörjas redan under budgetåret 1955/56. Under detta förberedelseår bör den av Radiotjänst påbörjade utbildningsoch övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning till allmänheten bör successivt stegras för att närma sig de för startåret föreslagna 15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur under år 1955/56. Förberedelser måste likaledes vidtas för programdistributionen. Enligt utbyggnadsplanen skall televisionssändare anläggas i Stockholm och Uppsala under första utbyggnadsåret, dvs 1956/ 57. För att förbereda detta erfordras vissa investeringsmedel redan under budgetåret 1955/56. Provisoriska

sändare

Den plan vi har lagt fram för tele-

visionens utveckling på längre sikt bör inte h i n d r a att man diskuterar möjligheterna att genom särskilda åtgärder tillgodose åtminstone vissa större befolkningscentra med television tidigare än vad som förutses i planen. Enligt 9-årsplanen skulle Göteborg och Malmö inte få television förrän under den tredje utbyggnadsetappen, dvs år 1958/59. Skälet härtill är att programförbindelser mellan Stockholm och dessa båda städer inte beräknas bli färdiga förrän under nämnda år. Vi är starkt medvetna om att televisionen bör bli en hela landets angelägenhet. Emellertid kan man inte förbise att så stora befolkningscentra som Göteborg och Malmö både kan tillföra televisionen en stor publik och bli i stort sett självförsörjande i fråga om programstoff. Särskilda åtgärder för att ordna televisionsverksamhet i dessa städer är därför motiverade. Till detta kommer att det i sydligaste delen av Sverige, särskilt i malmöområdet, redan finns möjligheter att ta emot television från Köpenhamn. Antalet televisionsmottagare i detta område kommer säkerligen att öka med de förbättrade mottagningsmöjligheter som kommer att bli resultatet av pågående utbyggnad av köpenhamnsstationen till högre effekt. Man måste därför räkna med att invånarna i malmöområdet också tämligen snart kommer att vilja ha tillgång till svenska televisionsprogram i sina mottagare. Den beslutade utbyggnaden av det danska televisionsnätet kommer eventuellt även att ge möjligheter till televisionsmottagning i göteborgsområdet, vilket kommer att på samma sätt accentuera kraven där på svenska programsändningar. Vi föreslår därför att provisoriska sändarstationer snarast möjligt anläggs i Göteborg och Malmö.

164 Eftersom man först längre fram kan sammanbinda Stockholm med Göteborg och Malmö, måste man intill dess att så kan ske räkna med att programmen sänds ut lokalt på sistnämnda platser dels såsom direktproducerade program och dels genom film. Därtill kommer möjligheten att med relativt enkla medel anknyta sändaren i Malmö och kanske även sändaren i Göteborg till det danska televisionsnätet. Under här angivna omständigheter erfordras investeringsanslag för provisoriska sändare i Göteborg och Malmö under budgetåret 1955/56. För att vinna tid och framför allt för att nedbringa det omedelbara behovet av investeringsmedel föreslår vi att även sändarna i Stockholm och Uppsala utförs provisoriskt och vad Stockholm angår med mindre effekt än den slutgiltiga. Vi vill här understryka, att den sändarapparatur, som sålunda skulle anskaffas, sedermera kan flyttas till andra stationer. Arrangemanget kommer därför inte att medföra några kapitalförluster. Det bör även framhållas att mastanläggningen för Stockholms nya rundradiostation i Nacka, som beräknas bli färdig sommaren 1955, förses med en särskild för televisionssändning avsedd antenn. Utbildnings- och övningsverksamhet för programproduktion Radiotjänsts utbildnings- och övningsverksamhet för programproduktion i television åsyftar inte endast den rena utbildningen av personalen. Den skall även skapa underlag för bedömande av vissa allmänna produktionsfrågor såsom storleken av produktionspersonalen för olika programformer, kostnadsbesparande åtgärder i fråga om dekorationer, rationella inspelningsmeto-

der med särskild tanke på att få en snabbt arbetande nyhetstjänst med inslag från hela landet, åtgärder för en praktisk samordning av studiolokaler för rundradio och television med tilllämpande av Radiotjänsts driftserfarenheter, en allmän samverkan med landets press, film- och teaterföretag, folkrörelser m. fl. samt utnyttjandet av rundradioprogrammen som inslag i televisionsprogrammen och vice versa. Även om en över hela landet utbyggd televisionsverksamhet måste ses på längre sikt, avser Radiotjänst att redan under övningsverksamheten studera möjligheterna att i televisionsprogrammen skildra och spegla det svenska samhället med dess geografiska särdrag och dess skiftande folklynnen, arbetsliv och vanor. Detta arbete kommer att få formen av en inventering av värdefulla programkällor samtidigt som en stimulerande idégivning utifrån tillvaratas. Följaktligen kominer övningsverksamheten att lokaliseras ej endast till Stockholm. Radiotjänst avser att genomföra verksamheten i egna studiolokaler landet runt och på tillfälliga upptagningsplatser med relativt lättransportabel produktionsapparatur. Härvid kommer Radiotjänsts ljudupptagningsresurser att anlitas. I fråga om personalens utbildning har vi från Radiotjänst inhämtat följande uppgifter rörande verksamhetens planering och bedrivande. Utbildningsarbetet omfattar fyra huvudelement, nämligen teknik, inomhusprogram, utomhusprogram och filmproduktion. Under utbildningstiden kommer uppdelningen av arbetet inte att ske med hänsyn till programmens innehåll utan med hänsyn till det arbete av olika slag, som programproduktionen kräver. Härigenom vinns den fördelen att man från början inte låser sig i en viss organisationsform utan har

165 möjlighet att så småningom pröva sig fram till den mest lämpliga formen. Utbildningen av televisionens första arbetslag, som redan har påbörjats, beräknas omfatta en tid av 2 å 3 månader. Därefter skall jämsides med utbildning av ytterligare tekniker och programpersonal allt grundligare praktiska övningar leda fram till att man hösten 1954 kan börja sända försöksprogram och senare program för allmänheten i mindre skala. Programmen utsänds över Nämndens för televisionsforskning sändare på tekniska högskolan i Stockholm. Man avser därvid även att tillmötesgå radioindustriens önskemål att få tillfälle att prova televisionsmottagare under olika praktiska förhållanden. En intresserad medverkan från radioindustriens sida är en faktor av stor betydelse i detta sammanhang. Samtidigt som allmänhetens reaktioner i samband med sändningarna inregistreras avser Radiotjänst att knyta kontakter med företrädare för skilda samhällsintressen. Personer inom svenskt kulturliv och organisationsväsende kommer på detta sätt att positivt medverka i televisionsarbetct. De synpunkter, idéer och förslag som framkommer bör kunna omfatta alla de problemställningar som möter televisionen i förhållande till samhället och hemmen och ge impulser för den framtida utvecklingen. Programproduktionen förberedelseåret

under

Enligt vårt förslag bör sändningsmöjligheter finnas förutom i Stockholm och Uppsala även i Göteborg och Malmö redan under förberedelseåret dvs 1955/ 56. Programförbindelserna är emellertid då inte färdiga mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta innebär att programverksamhe-

ten måste läggas upp efter andra linjer än vad som blir fallet vid en utbyggd television. Sålunda måste programproduktionen såväl i Stockholm som i Göteborg och Malmö till en början få en mera lokal prägel. Detta utesluter inte att programmen i de tre städerna samordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion. Denna samordning bör drivas så långt som är praktiskt möjligt och baseras på att programmen på produktionsorterna inspelas på film och distribueras t. ex. genom flygUnder förberedelseåret måste sålunda dessa produktionscentra utrustas såväl personellt som materiellt. Vid beräkningarna av vad som sålunda kan erfordras under denna tid har hänsyn tagits till att dagliga program bör förekomma. Man måste utgå från att under förberedelseåret praktiskt taget all den för det första utbyggnadsåret erforderliga produktionsutrustningen — lokaler och apparatur —• behöver anskaffas samt att en väsentlig del av personalen måste anställas och utbildas. Denna upprustning är nödvändig om en mera omfattande och relativt avancerad programtjänst på ca 15 timmar per vecka skall kunna komina i gång under senare halvåret 1956. För Malmö råder som förut sagts särskilda förhållanden på grund av det nära grannskapet med Danmark. Dels för den lokala produktionen i Malmö och dels för återutsändning i Stockholm och Göteborg bör ett samarbete med den danska televisionen kunna avsätta vissa resultat. Dessutom torde det vara av vikt att redan under förberedelseåret undersöka vilka allmänt programtekniska möjligheter som finns att i samråd och samverkan med den danska televisionsverksamheten skapa en grund för ett allt mera utbyggt internationellt programutbyte.

1(6 Medelsbehov under budgetåret 1955/56 m. m.

Allmänna

synpunkter

Det torde ligga närmast till hands att i vanlig ordning" bestrida televisionens investeringsutgifter genom investeringsanslag på kapitalbudgeten under televerkets fond samt att på driftbudgeten ta upp anslag för drift- och kapitalkostnader. Investeringsanslagen bör därvid avskrivas enligt gällande regler. Vi har gjort beräkningarna av medelsbehovet för budgetåret 1955/56 i enlighet härmed. En annan möjlighet är att för televisionens samtliga utgifter eller vissa av dem inrätta en särskild lånefond. Motivet för en sådan anordning skulle vara att televisionen efter viss tid blir självförsörjande och kan återbetala sin skuld. Vi anser att denna utväg bör tas under övervägande. Under senare år har televerkets liksom övriga affärsverks investeringar begränsats genom en av statsmakterna för varje särskilt år fastställd investeringsram. Vi räknar med att man kommer att förfara på samma sätt för budgetåret 1955/56. Om investeringsramen för televerket skulle inkludera även televisionens investeringsbehov under detta budgetår, skulle en konkurrens kunna uppstå mellan televisionens behov och investeringsbehoven i övrigt inom televerkets verksamhetsområde. Ehuru frågan faller utanför vårt utredningsuppdrag och fastän vi i första hand har att se till televisionens intressen, har vi inte velat underlåta att ge uttryck för den uppfattningen att det skulle vara beklagligt om viktiga investeringsbehov inom televerket skulle få stå tillbaka för televisionen eller omvänt. Vi anser därför att de anslag televisionen behöver bör läggas utanför den för televerket fastställda investeringsramen.

Vi delar televerkets i olika sammanhang uttryckta uppfattning att rundradions licensinkomster i p r i n c i p bör användas för rundradioändamål. Uppfattningen kan få praktiska konsekvenser endast om dessa inkomster skulle lämna mera betydande överskott. Ehuru så knappast kan bli fallet h a r vi likväl ansett oss böra tillkännage vår principiella uppfattning om rundradiomedlens användning. Däremot anser vi att intet bör vara att erinra mot att rundradiomedel under kortare övergångsperioder används för televisionsändamål. Erforderliga

anslag

Medelsbehovet för den televisionsverksamhet, som vi i detta kapitel har föreslagit skulle bedrivas i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö under förberedelseåret 1955/56, har för detta år beräknats bli följande. Inventeringskostnaderna har i vår utbyggnadsplan upptagits till 8,2 milj. kr för lokalinredningar och produktionsapparatur under utbyggnadsplanens första år. Av detta belopp anser vi att 4 milj. kr bör anvisas för förberedelseåret 1955/56. För programförbindelser och sändarstationer har beräknats investeringar av 2,5 milj. kr. De sammanlagda investeringskostnaderna uppgår alltså till 6,5 milj. kr. Årskostnaderna för programproduktionen har beräknats till 4,8 milj. kr, vari ingår personalkostnader 1,4 milj. kr, produktionstekniska driftkostnader 1,0 milj. kr samt direkta programkostnader 2,4 milj. kr. För programförbindelser och sändarstationer har årskostnaderna beräknats till 0,3 milj. kr. De sammanlagda årskostnaderna uppgår alltså till 5,1 milj. kr.

167 Licensavgift Den av oss föreslagna licensavgiften av 80 kr per år för innehav av televisionsmottagare bör införas först vid den reguljära televisionsverksamhetens start den 1 juli 1956.

Då det är av stort intresse att redan under förberedelseåret få kännedom om i vilken omfattning allmänheten anskaffar mottagare, torde det emellertid vara lämpligt med en registrering av dessa. En mindre avgift för förbcredelseåret kunde därvid upptas.

KAPITEL

XVI

Sammanfattning och förslag

1. Den centrala frågan inför televisionens start i vårt land är vilket ändamål det nya kommunikationsmedlet skall tjäna. Våra undersökningar och överväganden har lett oss fram till följande svar på frågan. Televisionen bör liksom rundradion ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst. Med det svaret är de vägar anvisade, efter vilka lösningen av televisionens viktigaste problem bör sökas. 2. En väsentlig förutsättning för att televisionen skall kunna fylla sin uppgift är att den får utvecklas under frihet. Varje beroende av ovidkommande intressen måste undvikas. Av den anledningen avråder vi från kommersiell television. Vårt avståndstagande avser all försäljning av programtid som inkomstkälla för televisionen, vare sig det gäller försäljning till den som vill göra reklam för varor eller tjänster (affärsreklam) eller den som vill propagera för idéer och åskådningar. Det råder på sina håll mycket optimistiska föreställningar om reklamens möjligheter att bidra till televisionens finansiering. För vår del kan vi inte dela denna optimism. Skälen härtill är följande. Vi anser oss kunna konstatera, att televisionen med hög grad av sannolikhet inte kan påräkna något kontinuerligt ekonomiskt stöd av betydelse från televisionsreklamen under uppbygg-

nadsåren. De uppgifter, som delgivits oss rörande reklamens bidrag till televisionens finansiering vid en mera allmänt spridd television, är alltför osäkra för att några ekonomiska kalkyler skulle kunna byggas därpå. Det är först när televisionen fått en stor spridning och följaktligen blivit ett billigt reklammedel som reklaminkomster kan påräknas kontinuerligt och i rikligare mängd. Vid den tidpunkten har emellertid en licensbetalad television nått fram till en så fast ekonomisk grund, att reklaminkomsterna inte behövs för verksamhetens finansiering. Vi förordar alltså att televisionsverksamheten finansieras med licensavgift på innehav av televisionsmottagare. Dessutom rekommenderar vi statsmakterna att, när det blir aktuellt med statsanslag för undervisningsändamål inom rundradion, överväga samma anordning för televisionens del. 3. Den svenska televisionsverksamheten bör byggas upp som en rikstelevision. Den betydelsefulla uppgift, som vi anser böra tillkomma televisionen, kräver att programverksamheten ställs under samhälleligt och kulturellt ansvarsmedveten ledning. Endast därigenom skapas garantier för att programmen blir utformade i en anda, som samhället som helhet kan acceptera. Med stöd av erfarenheterna från rundradions verk-

169 samhet förordar vi att televisionens programtjänst med ensamrätt upplåts åt ett företag. Vi vill understryka att denna ensamrätt inte är detsamma som åsiktsmonopol. En garanti mot missbruk ligger i att upplåtelsen är tidsbegränsad. Härtill kommer att det avgörande inflytande, som inom företagets ledning bör tillförsäkras det allmänna, garanterar såväl verksamhetens objektivitet och vederhäftighet som neutraliteten gentemot olika åskådningar och meningsriktningar. Vid sidan av rikstelevisionens enda programföretag får inte finnas någon vare sig lokalt eller riksomfattande bedriven programverksamhet, som riktar sig till allmänheten. Rikstelevisionens tekniska apparat får därför inte användas för annan programverksamhet än den televisionsföretaget bedriver. Däremot må den upplåtas för annan verksamhet, om denna låter sig förena med programföretagets. De televisionsanläggningar av skilda slag, som kan komma att koncessioneras, får inte, vare sig lokalt eller riksomfattande, utnyttjas för en till allmänheten riktad programverksamhet. Vi föreslår alltså att för televisionen skall gälla samma principer som nu gäller i fråga om rundradion. Vi anser dessa principer vara av så avgörande betydelse för den kommande utvecklingen, att det är ofrånkomligt att statsmakterna redan före televisionens införande i vårt land tar ställning till desamma. 4. Vi förordar att televisionens och rundradions programverksamhet samordnas inom ett företag. Administrativ, kameral och produktionsteknisk organisation kan därvid utnyttjas gemensamt med därav följande ekonomiska fördelar. Vidare leder samordningen till att gemensamma avtalsförhandlingar

kan föras för televisionen och rundradion med artister och andra medverkande i programmen samt med författare, tonsättare och anställd personal m. fl. I sammanhanget bör inte bortses från att konkurrensen flera programföretag emellan i ett litet land som vårt med begränsade personella resurser måste leda till en besvärande kostnadsutveckling för både televisionen och rundradion. Det nya programföretaget bör byggas upp med den nuvarande privata bolagsbildningen Radiotjänst som grundval. Ehuru vi inte betvivlar att bolaget i dess nuvarande form kan utnyttjas även för televisionen, så anser vi att tillkomsten av en ny och omfattande arbetsuppgift gör en breddning av intresserepresentationen i företaget önskvärd. Denna breddning kan lämpligen åstadkommas genom att vissa organisationer inbjuds att teckna aktier i bolaget. Organisationer, som vi därvid anser böra ifrågakomma, är Frikyrkliga samarbetskommittén, Föreningen Sveriges filmproducenter, Landsorganisationen, Samverkande bildningsförbunden, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges nykterhetsvänners landsförbund. Pressens majoritetsställning i bolaget behöver inte göras beroende av breddningen av intresserepresentationen. Som skäl för en viss majoritetsställning för pressen kan anföras att den i egenskap av opinionsbildande organ är representativ för aktualitetspräglade skiftningar i folkmeningen. Rreddningen av intresseunderlaget bör kombineras med en ökning av styrelseledamöternas antal från sju i den nuvarande styrelsen till elva i den blivande. Av antalet styrelseledamöter bör Kungl. Maj:t utse fem jämte ordföranden och bolagsstämman de återstående fem. Suppleanternas antal bör be-

170 stämmas till åtta, av vilka Kungl. Maj:t och bolagsstämman utser hälften var. Vi förutsätter att samråd äger rum mellan Kungl. Maj:t och bolagsstämman vid valet av styrelseledamöter och suppleanter. Därigenom ökas möjligheterna för en allsidig intresserepresentation i ledningen för företaget. 5. Distributionen av televisionsprogrammet är till alla delar en teknisk uppgift. Vi föreslår att den liksom verksamheten för att avhjälpa störningar vid mottagningen anförtros åt televerket. Även inkasseringen av licensavgifterna bör anförtros åt televerket. 0. För televisionens programverksamhet är sändningstidens längd av stor betydelse. Redan vid den reguljära verksamhetens start måste programmen bjuda på sådant innehåll och vara av sådan omfattning till tiden att de ger åskådaren ett skäligt utbyte. Högsta möjliga programkvalitet måste eftersträvas; förlängning av sändningstiden får inte ske på bekostnad av intresseväckande kvalitet hos programmen. I anslutning till dessa synpunkter och med ledning av utländska erfarenheter har vi kommit till den uppfattningen, att en sändningstid av 15 timmar per vecka är lämplig under det första stadiet av en reguljär programtjänst. Som nästa etapp bör 25 timmar per vecka eftersträvas. Att exakt ange tidsperioden för utvecklingen från 15 till 25 timmar är inte nu möjligt. Vi har genom Radiotjänst låtit kostnadsberäkna två alternativ för sändningstidens utveckling, av vilka det ena — sändningsplan A — omfattar 15 timmar per vecka under första och andra året efter den reguljära televisionsverksamhetens start och 25 timmar per vecka fr. o. m. det tredje året samt det andra — sändningsplan B — omfattar 15 timmar per vecka under första och

andra året, 25 timmar per vecka under tredje t. o. m. femte året och 35 timmar per vecka fr. o. m. sjätte året. Vi har lämnat öppet huruvida en så lång sändningstid som 35 timmar per vecka bör eftersträvas för ett program. Det är möjligt att önskemålen om större valfrihet för allmänheten bör tillgodoses genom två samtidiga program. Enligt kostnadskalkylerna uppgår investeringskostnaderna för programproduktionen (lokaler, dock inte nybyggnader, och apparatur) vid de tre programetapperna till 8,2 resp. 1,8 och 2,8 milj. kr. Årskostnaderna (kapital- och driftkostnader) uppgår vid en sändningstid av 15 timmar per vecka (780 timmar per år) till 9,9 milj. kr eller ca 12 700 kr per timme, vid en sändningstid av 25 timmar per vecka (1 300 timmar per år) till 14,7 milj. kr eller ca 11 300 kr per timme samt vid en sändningstid av 35 timmar per vecka (1 820 timmar per år) till 20,3 milj. kr eller ca 11 200 kr per timme. 7. Telestyrelsen har på vårt uppdrag kostnadsberäknat televisionens distributionsnät. Beräkningarna avser två utbyggnadsalternativ, det ena på nio och det andra på fjorton år. Vi rekommenderar att 9-årsplanen i princip läggs till grund för utbyggnaden och att denna fullföljs i den takt de tekniska och personella resurserna samt tillgången på investeringsmedel medger. Distributionsnätet omfattar programförbindelser (koaxialkablar och/eller radiolänkar) samt sändarstationer. För televisionen enbart är radiolänk den billigaste lösningen av förbindelseproblemet. Hur lösningen i praktiken kommer att te sig för olika förbindelsesträckor blir beroende på särskilda utredningar i de speciella fallen rörande trafikbehov för television och telefon m. m. Därefter fördelas kostnaderna på

171 de olika trafikslagen i förhållande till deras utnyttjande av förbindelsen. Televisionen får dock inte belastas med högre andel av kostnaderna än vad en radiolänk enbart för television skulle ha kostat. Omfattningen av hela programförbindelsenätet har beräknats till 4 870 km. Investeringskostnaderna uppskattas till 16 400 kr per km eller totalt för hela nätet till 79,9 milj. kr. Den genomsnittliga årskostnaden för programförbindelsenätet uppskattas till 2 200 kr per km eller totalt för hela nätet till 10,7 milj. kr. Sändarstationerna har kostnadsberäknats från tre olika utgångspunkter. Den ena innebär en kombination av televisionsstationerna med nuvarande rundradionätet; den andra att televisionsstationerna byggs helt fristående från rundradionätet; den tredje innebär en kombination av stationer för television och ultrakortvågsrundradio. I sistnämnda fall har självfallet endast televisionens andel i kostnaderna medtagits i beräkningarna. För hela landet har räknats med 50 sändarstationer, med hänsyn till utstrålad effekt fördelade på fem storleksklasser. Investeringskostnaderna för sändarstationerna uppgår enligt de olika alternativen till 78,4 resp. 82,2 och 65,3 milj. kr. Årskostnaderna utgör 15,9 resp. 16,2 och 15,0 milj. kr. Då frågan om utbyggnad av ultrakortvågsstationer för rundradio ännu är under utredning, har vi lagt det förstnämnda alternativet till grund för våra utgiftsberäkningar för televisionen. 8. Industriens utredningsinstitut har på vår begäran gjort upp en prognos rörande televisionsutvecklingen i vårt land. Prognosen omfattar sju år. Med ledning av institutets relativtal har vi byggt ut prognosen till att omfatta fem-

ton år. Enligt den sålunda fullföljda prognosen kan antalet licenser efter fjorton år beräknas bli 925 000 resp. 792 000 för 9-års- resp. 14-årsplanen. 9. Målet för tclevisionsverksamheten bör ekonomiskt sett vara att göra verksamheten självbärande. Vi anser att detta bör innefatta skyldighet för televisionen att inom rimlig tid återbetala de belopp, som erfordras för att täcka driftunderskottet under en övergångstid. Våra kalkyler omfattar en tidrymd av fjorton år, och vi anser att återbetalningen bör ha skett inom denna period. Våra inkomst- och utgiftskalkyler visar att dessa villkor inte kan uppfyllas om licensavgiften bestäms till 50 kr. Vid en licensavgift av 80 kr har televisionen fullgjort sina förpliktelser under tolfte året vid sändningsplan A och under trettonde året vid sändningsplan B, varefter rörelsen lämnar jämförelsevis stora årliga överskott. Vid en licensavgift av 100 kr blir motsvarande tid tionde året för båda sändningsplanerna. Vi föreslår att licensavgiften sätts till 80 kr. Med hänsyn till beloppets storlek bör avgiften delas upp på fyra betalningsterminer med 20 kr som kvartalsbelopp. 10. En 17-tums televisionsmottagare betingar ett pris av 1 600—1 700 kr i inköp; en 21-tums mottagare kostar 2 000—2 200 kr. Årskostnaderna för televisionsmottagaren blir i förstnämnda fallet 486 kr och i sistnämnda fallet 572 kr. I dessa kostnader ingår då kapitalkostnaderna med 210 resp. 260 kr, driftkostnaderna med 196 resp. 232 kr och licensavgiften i bägge fallen med 80 kr. 11. Under förutsättning att statsmakterna tar ställning till televisionsfrågan våren 1955, räknar vi med att budgetåret 1956/57 blir televisionens första utbyggnadsår. Budgetåret 1955/56 skulle

172 då användas för nödvändiga förberedelser för att den reguljära televisionsverksamheten skulle kunna börja under sensommaren 1956. Under förberedelseåret skulle den av Radiotjänst påbörjade utbildnings- och övningsverksamheten fortsättas och utvidgas. Tiden för sändning till allmänheten bör successivt ökas för att närma sig de för startåret föreslagna 15 timmarna per vecka. Detta förutsätter anskaffning av produktionsapparatur under förberedelseåret. Under detta år måste förberedelser likaledes vidtas för programdistributionen. Någon licensavgift skulle inte tas ut under förberedelseårct. Däremot kan en mindre registreringsavgift för televisionsmottagare övervägas. 12. Enligt våra utbyggnadsplaner skall televisionssändare först anläggas i Stockholm och Uppsala. Vi föreslår att dessa sändare utförs provisoriskt under förberedelscåret och att provisoriska sändare samtidigt anordnas i Göteborg och Malmö. Därigenom skulle televisionsverksamheten kunna sättas igång samtidigt på dessa platser. Arrange-

manget kommer inte att medföra några kapitalförluster, då den sändningsapparatur, som anskaffas, sedermera kan flyttas till andra stationer. 13. Då programförbindelser inte är färdiga mellan Stockholm, Göteborg och Malmö vid den reguljära televisionsverksamhetens start, måste programverksamheten till att börja med läggas upp efter andra linjer än som blir fallet vid en utbyggd television. Programproduktionen måste få en mera lokal prägel. Detta utesluter emellertid inte att programmen i de tre städerna samordnas och att stationerna utnyttjar varandras produktion. 14. Medelsbehovet för den televisionsverksamhet, som vi sålunda föreslagit skola påbörjas under förberedelseåret 1955/56 för att sensommaren 1956 övergå i reguljär drift har vi beräknat till 4 milj. kr för investeringar i programproduktionen, till 2,5 milj. kr för investeringar i programförbindelser och sändarstationer, till 4,8 milj. kr i årskostnader för programproduktionen samt till 0,3 milj. kr i årskostnader för programförbindelser och sändare.

Särskilt yttrande Av herrar Esping

De slutsatser och förslag, som av utredningens majoritet framläggs i kap. VII, Televisionsprogrammets produktion; kap. X, Televisionsverksamhetens inkomstkällor; kap. XII, Televisionsverksamhetens organisation och kap. XVI, Sammanfattning och förslag, föranleder oss att avge följande särskilda yttrande.

Licensutvecklingens beroende av sändningstiden

Vi biträder i stort sett de allmänna synpunkter på televisionsprogrammets uppläggning och innehåll som redovisas i kap. VII. Vi kan dock inte instämma i de uttalanden som görs beträffande sändningstidens längd. I motsats till majoriteten anser vi att de erfarenheter från utlandet, som vi fått del av vid våra studiebesök och på annat sätt, otvetydigt ger vid handen att en sändningstid under den reguljära televisionens första stadium av 15 timmar per vecka är för kort för att motsvara allmänhetens berättigade förväntningar. Det enda land i Europa, där man kan uppvisa ett licenstal av betydenhet, är Storbritannien. Sändningstiden var där vid sändningarnas återupptagande efter kriget 28 timmar per vecka och är nu uppe i 40 timmar. Därtill kommer de program som skall sändas av det nyli-

och

Nyström

gen bildade företaget för kommersiell television. Det är vår bestämda övertygelse att en genomsnittlig sändningstid av 25 timmar per vecka är den kortaste sändningstid som man med förhoppning om framgång för svensk television kan diskutera. Lika övertygande är vi om nödvändigheten av att sändningstiden därefter snarast ökas till 35 timmar per vecka. Det är förklarligt om ett enda programföretag kan ställas inför mycket stora svårigheter om det gäller att redan från början producera 25 programtimmar per vecka och att svårigheterna blir än större att sedan öka tiden till 35 timmar. Det borde under sådana förhållanden vara rationellt och ligga nära till hands att söka utnyttja de erfarenheter och de resurser som finns samlade hos t. ex. våra annonsbyråer och våra filmproduktionsföretag och som är fullt jämförbara med om inte större än dem som ett programföretag av Radiotjänsts karaktär kan förfoga över. Den s. k. Sandrew-veckan i Stockholm i maj 1954 gav tydliga belägg för att en filmproducent med tämligen kort förberedelsetid och med huvudsakligen redan tillgängliga tekniska resurser kan lämna värdefulla bidrag till televisionsprogrammet. De ekonomiska kalkyler som utredningen framlägger i tabell 19 i kap. XI

174 är baserade på den prognos för televisionsutvecklingen i vårt land, som har utarbetats av Industriens utredningsinstitut och för vilken televisionsutredningen angivit förutsättningarna. En av dessa förutsättningar var att sändningstiden redan från början skulle utgöra 25 timmar per vecka. Utredningsinstitutets prognos är väsentligen resultatet av ett studium av televisionens första utvecklingsår i Storbritannien efter kriget. Sändningstiden var då som nämnts 28 timmar per vecka. Institutet har understrukit att de givna förutsättningarna uppenbarligen är av avgörande betydelse för prognosens hållbarhet. I sin bedömning av institutets prognos har utredningen sagt sig inte vara helt övertygad om att man kan räkna med så höga relativtal som prognosens. Varje prognos innehåller osäkra faktorer. Om en av förutsättningarna ändras, blir osäkerheten naturligtvis än större och i detta fall så stor att berättigad anledning finns att ifrågasätta prognosens relevans. En så radikal minskning av sändningstiden som från 25 till 15 timmar per vecka eller från ca 3 Vi till ca 2 timmar per dag måste ostridigt ge en betydligt ogynnsammare televisionsutveckling än den som har förutsatts i kalkylerna och borde ha motiverat en justering av kalkylerna på basis av de ändrade förutsättningarna.

Finansiering av ökad sändningstid

Av kolumnerna 3 och 8 i tabell 19 framgår att för 14-årsplanen televisionsverksamhetens inkomster under l : a och 2:a verksamhetsåren beräknas till 1,0 resp. 2,6 milj. kr och motsvarande utgifter till 9,0 resp. 11,5 milj. kr, dvs att verksamheten ger underskott på 8,0 resp. 8,9 milj. kr. Tabellen visar också

att verksamheten beräknas ge underskott under en följd av år. Då underskotten varken kan eller bör täckas med rundradiomedel måste anslag från statens driftbudget, dvs skattemedel, förutsättas. Det kan under sådana förhållanden synas orimligt att förorda en ökning av sändningstiden med 10 timmar per vecka eller ca 500 timmar per år, vilket enligt tabell (i i kap. VII skulle medföra en ökning av årskostnaderna för programproduklionen med ca 5 milj. kr. Trots att vi anser en ökning av sändningstiden vara av avgörande betydelse för televisionens framgång, skulle vi måhända hysa tveksamhet beträffande den nämnda ökningen av sändningstiden om skattemedel vore den enda utvägen till finansiering av den ökade programverksamheten. Detta är emellertid ingalunda förhållandet. F r å n flera håll har uttryckts önskemål om att få hyra det blivande distributionsnätet för sändning av televisionsprogram av allmän och kommersiell art. Vi vill erinra om de framställningar om koncession för televisionsverksamhet som har gjorts såväl av radioindustrien tillsammans med Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund, som av AB Sandrew-Ateljéerna. Det bör understrykas att dessa koncessionsansökningar har avsett televisionens begynnelseår med de låga licenstal man då har att räkna med. De programmässiga bidrag som de nämnda företagen skulle kunna ge redan vid televisionens start måste förutsättas vara omfattande och värdefulla. Vi vill också erinra om den av Svenska annonsörers förening på utredningens begäran gjorda undersökning, som visar att ett årligt belopp av ca 14 milj. kr kan förväntas stå till förfogande från annonsörshåll för programpro-

175 duktion jämte hyreskostnader för distributionsnätet redan vid ett licensantal av 40 000. Vid ett licensantal av 400 000 skulle beloppet uppgå till ca 24 milj. kr. I kap. X behandlas kommersiell television från ekonomiska synpunkter, vilket föranleder oss att göra följande överslagskalkyl över vad 500 timmar kommersiella program per år skulle betyda för televisionen sett från rent ekonomisk synpunkt. Om vi utgår från nödvändigheten av att öka sändningstiden med 500 timmar, blir bidraget till programproduktionen omräknat i pengar ca 5 milj. kr per år. Vad beträffar hyreskostnaderna för distributionsnätet lämnade utredningen i sin skrivelse till Svenska annonsörers förening ett diagram, som angav hyreskostnaden i relation till antalet mottagare eller, riktigare uttryckt, till antalet televisionslicenser. Diagrammet anger en genomsnittlig kostnad av 4,5 öre per licens och uthyrningstimme vid en sändningstid av 500 timmar per år. Om denna taxa tillämpas på de licensantal,

som anges för 14-årsplanen i tabell 18, uppgår de sammanlagda hyresinkomsterna under 14 år till ca 114 milj. kr. Såsom framgår av beräkningarna av årskostnaderna för distributionsnätet i kap. VIII är distributionskostnaderna praktiskt taget oberoende av sändningstiden upp till ca 35 timmar per vecka. Hyresinkomsterna kan därför betraktas såsom nettoinkomster. Det är av intresse att mot bakgrunden av de av Svenska annonsörers förening lämnade uppgifterna diskutera möjligheterna att finansiera en kommersiell televisionsverksamhet om 500 timmar per år vid de angivna kostnaderna för programproduktion och hyra av distributionsnätet. Vi utgår då från att programmets kvalitet och därmed produktionskostnaderna är desamma som utredningen förutsatt för det reguljära programmet men räknar med ett tillägg av 20 % för eventuella extra kostnader. Rikstelevisionens årliga vinst av den kommersiella televisionsverksamheten

Tabell 30. Kalkyl för komersit 'Ila program 500 timmar per år utbyggnadsår

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14

Antal licenser 1 000-tal

Rikstelevisionens vinst milj. kr ProgramH y r a för produktion distributions(inbesparing) nätet

Summa

Kommersiella televisionens kostnader milj. kr Hyra för ProgramSumma produktion distributionsnätet

12 32 64 108 162 227 300 378 455 532 605 674 737 792

5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0 5,0

0,27 0,72 1,44 2,43 3,65 5,11 6,75 8,50 10,20 11,90 13,60 15,10 16,60 17,80

5,27 5,72 6,44 7,43 8,65 10,11 11,75 13,50 15,20 16,90 18,60 20,10 21,60 22,80

6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0 6,0

0,27 0,72 1,44 2,43 3,65 5,11 6,75 8,50 10,20 11,90 13,60 15,10 16,60 17,80

6,27 6,72 7,44 8,43 9,65 11,11 12,75 14,50 16,20 17,90 19,60 21,10 22,60 23,80

70,0

114,07

184,07

84,0

114,07

198,07

176 skulle bli dels en inbesparing av 500 timmars program motsvarande 5 milj. kr och dels hyresinkomsten för distributionsnätet. Den årliga kostnaden för den kommersiella verksamheten skulle utgöra 6 milj. kr för 500 timmars program jämte utgifterna för hyra av distributionsnätet. I tabell 30 har sammanställts rikstelevisionens vinst och den kommersiella televisionens kostnader vid angivna förutsättningar. En jämförelse av denna sammanställning med kolumnerna 8 och 9 samt 15 och 16 i tabell 19 kap. XI kan ge anledning till många intressanta slutsatser. Det skulle emellertid föra för långt att redovisa dem alla. Vi vill begränsa oss till att framhålla att de belopp, som har uppgivits av Svenska annonsörers förening, mycket väl räcker till för att finansiera 500 timmars kommersiella programinslag per år. Vid 400 000 licenser skulle utgifterna för de kommersiella programinslagen bli ca 15 milj. kr, alltså 9 milj. kr mindre än vad som ställts i utsikt. De bidrag — i form av såväl ökad sändningstid som pengar — som de kommersiella programinslagen representerar, är så stora, att de kan bli av avgörande betydelse för televisionen och därför inte kan avvisas. I ett senare utvecklingsskede kan bidragen ge möjlighet till en sänkning av licensavgiften eller — vad som är kanske ännu värdefullare — de kan helt eller delvis finansiera ett dubbelprogram. Frågan om dubbelprogram kommer enligt vår uppfattning att bli betydligt mera aktuell för televisionen än för rundradion. Eftersom utländska rundradioprogram kan avlyssnas praktiskt taget överallt i vårt land utgör de i realiteten ett tillskott till det svenska programmet, åtminstone vad gäller program av underhållningskaraktär.

Televisionssändningar är lokalt begränsade. Möjligheter till mottagning från utländska stationer finns endast i undantagsfall, varför önskemål om dubbelprogram säkerligen kommer att relativt snart bli aktuella.

Principella synpunkter på kommersiella programinslag

Beträffande majoritetens principiella inställning till kommersiell television vill vi anföra följande. Vi instämmer helt med majoritetens uttalande i kap. VII, Televisionsprogrammets produktion, att det resonemang som utredningen fört vore meningslöst, om kvalitetskravet skulle gälla de reguljära sändningarna men inte reklamprogrammen. Vi h a r också i det föregående utgått från att kostnaderna och därmed kvaliteten i den kommersiella programproduktionen blir densamma som för den reguljära televisionen. Vi kan inte underlåta att dessutom framhålla att inte minst kommersiella programinslag måste — för att väcka allmänhetens intresse — utformas på ett sådant sätt, att de tillfredsställer allmänhetens krav på värdefulla och underhållande program. De kostnader, som av annonsören nedläggs i programmen, skulle, därest dessa förutsättningar inte uppfylls, vara fullständigt meningslösa. Majoriteten framhäver de svårigheter som sammanhänger med kontrollen av de kommersiella programmens innehåll. Svenska annonsörers förening h a r redan i sin skrivelse till utredningen berört frågan om en sådan kontroll och därvid yttrat följande. För att televisionsreklamen redan från början skall ha framgång är det ett önskemål att programmet får en saklig och omsorgsfull utformning och det är därför föreningens uppfattning att programmen bör

177 vara underkastade en viss granskning liksom fallet ä r med tidningsannonserna. —• Särskilda regler baserade p å »Grundregler för god reklam» antagna av internationella h a n d e l s k a m m a r e n och biträdda av den svenska reklamens organisationer bör sålunda uppställas med u t n y t t j a n d e av erfarenheterna från länder som redan h a r television.

Vi är för vår del ingalunda främmande för att svårigheter kan uppstå i samband med en kommersiell programverksamhet, men vi delar inte majoritetens pessimism beträffande möjligheterna att bemästra dem. Svårigheterna bör inte vara större i vårt land än i Australien, Italien, Kanada och Storbritannien m. fl. länder där man har accepterat kommersiellt finansierade televisionsprogram. Vi hänvisar till den redogörelse som lämnas i Bil. 1, i första hand till utvecklingen i Storbritannien med de beslut, som där nyligen har fattats om införande av kommersiella dubbelprogram i televisionen. De principer på vilka denna sändningsverksamhet kommer att baseras är av största intresse för svenska förhållanden och kan ge god ledning för utformningen av en kommersiell televisionsverksamhet i vårt land. I kap. XVI, Sammanfattning och förslag, formulerar majoriteten svaret på frågan om vilket ändamål televisionen skall tjäna sålunda: »Televisionen bör liksom r u n d r a d i o n ställas i samhällets, kulturens, folkbildningens och hemmens tjänst.» Med det svaret är — anser majoriteten vidare — de vägar anvisade, efter vilka lösningen av televisionens viktigaste problem bör sökas. Vi instämmer helt i dessa för oss självklara uttalanden men vi kan inte finna att svaret anvisar endast den väg som majoriteten föreslår. Majoriteten anför som skäl för sitt förslag att »en väsentlig förutsättning för att televisionen skall fylla sin upp12—409344

gift är att den får utvecklas i frihet. Varje beroende av ovidkommande intressen måste undvikas». Enligt vår uppfattning är den första och viktigaste förutsättningen för att televisionen skall kunna fylla sin uppgift att allmänheten accepterar televisionen, dvs anser sig få valuta för de stora kostnader som anskaffning av televisionsmottagare innebär. Vi har i det föregående hävdat att omfattningen av den programverksamhet, som majoriteten har funnit lämplig och ansett motsvara ett enda programföretags möjligheter, är otillräcklig för att uppfylla de anspråk allmänheten kommer att ställa på televisionen. Det kan under sådana förhållanden endast verka till fördel för televisionen om distributionsnätet — sedan det licensfinansierade programföretaget har fått välja tider och antal sändningstimmar för sin verksamhet — upplåts för högvärdiga och intresseväckande kommersiella programinslag. Om en sådan upplåtelse är tidsbegränsad och om verksamheten exempelvis organiseras på liknande sätt som i Storbritannien, dvs med säkerställande av kontinuerliga sändningar och ett mångsidigt program under anvisad sändningstid samt med rådgivande kommittér för program med religiöst, kulturellt och folkbildande innehåll, för annonsering av varor och tjänster, för barnprogram e t c , så föreligger betryggande garantier mot missbruk. Vi vill i detta sammanhang erinra om att utredningen i sitt förslag den 29 oktober 1952 om en försöksverksamhet anförde att verksamheten skulle innefatta kommersiella programinslag för att man därigenom även i vårt land skulle kunna vinna erfarenhet inom detta område. Försöksverksamheten kom tyvärr inte till stånd. Vi är fortfarande av den uppfattningen att re-

178 sultatet av praktiska försök bör avvaktas, innan frågan om kommersiella program avgörs. Utan att föra några intressenters talan måste vi bestämt ta avstånd från majoritetens lättvindiga sätt att nu avfärda kommersiell television med allenast en antydan om att de programbidrag, som denna kan lämna, skulle h i n d r a televisionens utveckling u n d e r frihet och därmed äventyra dess uppgift. Vi begränsar oss — inte minst med hänsyn till lämpligheten att avvakta erfarenheterna från utvecklingen i Storbritannien — till att föreslå, att beslut fattas om kommersiell television under förberedelseåret och den första tvåårsperioden samt att denna tid betraktas som en försökstid. Först därefter bör frågan om kommersiell television upptas till slutgiltig prövning.

Televisionsverksamhetens organisation

Beträffande kap. XII, Televisionsverksamhetens organisation, vill vi framhålla, att vi inte delar majoritetens uppfattning att rundradio och television har så mycket gemensamt att de båda verksamheterna bäst organiseras inom ett och samma företag. Vi anser tvärtom att televisionen bör få utvecklas utan något som helst beroende av rundradion. Televisionen bygger i främsta rummet på bilden, och ljudet får liksom i filmen u n d e r o r d n a sig denna. Filmens folk har säkert en betydligt större erfarenhetsfond samt större resurser i fråga om bildkunnig personal, studioutrymmen och appara-

tur att ställa till televisionens förfogande än vad rundradion har. När vi trots detta accepterar majoritetens förslag att Radiotjänst skall få i uppdrag att svara för den reguljära programverksamheten, sker det under två förutsättningar. Den ena är, att ett i förhållande till Radiotjänst helt fristående programföretag bildas, som får förhyra distributionsnätet för sändningar av huvudsakligen kommersiell natur — bestämmelserna för verksamheten bör utformas genom överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och företaget. Den andra förutsättningen är, att den av utredningen föreslagna breddningen av intresseunderlaget i Radiotjänst kommer till stånd och att detta sker med lika fördelning av aktieintresset. Slutligen vill vi framhålla, att förutom anförda praktiska skäl även vår principiella inställning förhindrar oss att instämma i majoritetens förslag att Radiotjänst tillförsäkras ensamrätt till produktion av televisionsprogram avsedda för allmänheten. Såsom framgår av kap. I, Televisionens tekniska principer och förutsättningar, finns det riklig tillgång på sändningskanaler för television, långt utöver behovet för en rikstelevision. Det vore olyckligt och hämmande för utvecklingen om de naturtillgångar, som sändningskanalerna utgör, inte finge användas. Förekomsten av flera programproducenter med den tävlan detta innebär måste stimulera initiativkraft och experimentlusta och därmed hos allmänheten utveckla och vidmakthålla intresset för televisionen. Resultatet blir bland annat ökade licensinkomster — som helt kommer rikstelevisionen till del.

Bilaga 1

Televisionens utveckling och nuvarande läge utomlands

Även om för allmänheten avsedda televisionssändningar redan under senare hälften av 1930-talet förekom i flera länder — Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA — var det först efter kriget som televisionen på allvar slog igenom. I en av Unesco i slutet av 1953 publicerad rapport 1 över televisionsläget i världen framhålls att det typiska för televisionens nuvarande utvecklingsfas är, att den — efter att till en början ha utvecklats i de industriellt mest framskridna länderna — nu håller på att vinna insteg även i industriellt mindre avancerade områden. Televisionen är därigenom i färd med att åstadkomma en fundamental förändring av världskommunikationsbilden. Rapporten, som avser läget vid början av 1953, behandlar 45 länder och icke självständiga områden. Televisionsfrågan var dessutom föremål för studium i ytterligare 7 länder. Televisionen var sålunda aktuell i sammanlagt 52 länder eller områden, antingen man hade en regelbunden televisionstjänst eller experimentsändningar eller endast i olika former studerade dess införande. Regelbunden televisionstjänst fanns i 15 länder nämligen i Europa: Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien, Västtyskland, Östtyskland — Nordamerika: Dominikanska republiken, Kanada, Kuba, Mexiko, USA — Sydamerika: Argentina,

Brasilien, Venezuela — Asien: Japan — Oceanien: Havaji. Regelbundna experimentsändningar pågick i 5 länder nämligen i Europa: Danmark, Italien, Nederländerna, Polen, Schweiz. Tekniska experiment pågick i 8 länder nämligen i Europa: Belgien, Jugoslavien, Spanien, Sverige, Tjeckoslovakien, Österrike — Asien: Thailand, Turkiet. Slutligen studerade man i 24 länder televisionens införande. Bland dessa befann sig Finland och Norge. 2 Enligt ungefärliga beräkningar gick på varje televisionsmottagare 7 invånare i USA, 24 i Storbritannien, 704 i Frankrike, 2 400 i Sovjetunionen och 8 000 i Västtyskland. I rapporten konstateras att 1952 var ett betydelsefullt år i televisionens historia. De former i vilka televisionen hade utvecklats i de två länder där den nått sin största utbredning — USA och Storbritannien — började då ställas under debatt. I USA, där televisionen följt rundradions organisationsmönster, har den utvecklats nästan helt efter kommersiella principer. En viss förändring häri förutsades emellertid av Federal Commu1

Television — a world survey. UNESCO Reports on the facilities of mass communications. Paris 1953. 2 Försökssändningar har sedermera startats i Oslo i januari 1954.

180 nications Commission (FCC) i dess rapport om fördelningen av sändningskanaler för television, utgiven i april 1952. FCC hade kommit till den slutsatsen att den kommersiella televisionen inte helt kunde utnyttja mediets möjligheter i undervisningens tjänst och rekommenderade att även icke kommersiella stationer för undervisning skulle inrättas för att garantera att televisionen skulle tjäna det amerikanska folkets intresse på bästa sätt. I Storbritannien å andra sidan, där televisionen utvecklats som ett monopol under British Broadcasting Corporation, som får sina inkomster genom licensavgifter och sänder ett enda icke kommersiellt televisionsprogram över hela landet, ifrågasatte regeringen huruvida detta system kunde ge en tillräcklig service. Regeringen kom till den slutsatsen att man borde vidta åtgärder för att tilllåta konkurrens i viss utsträckning genom upprättandet av kommersiella stationer. Den kommersiella televisionen ifrågasätts sålunda i USA, den icke kommersiella i Storbritannien. De flesta länder har i dag kommit med i denna diskussion om televisionens grundläggande struktur, vilken kretsar kring följande frågor: 1. Bör televisionen omhänderhas av flera konkurrerande företag i samma land eller ligga i h ä n d e r n a på en organisation i monopolställning? 2. Bör televisionen finansieras genom reklaminkomster, licensavgifter på mottagare eller på annat sätt? 3. Bör televisionen länkas ihop organisatoriskt med radioorganisationer eller a n d r a företag såsom t. ex. tidningar och filmbolag eller bör den byggas upp oberoende av existerande organisationer på masskommunikationernas område? F o r m e r n a för televisionens organisa-

tion och finansiering växlar mellan olika länder. Å ena sidan finns det helt statliga monopol, exempelvis i Frankrike, å andra sidan ett system av privata företag, exempelvis i USA. Mellan dessa ytterligheter förekommer vissa mellanformer. I Kanada t. ex. bedriver det statskontrollerade Canadian Broadcasting Corporation, som har monopol på televisionssändningar över ett landsomfattande nät av stationer, även kommersiell sändningsverksamhet; samtidigt tillåter man privata kommersiella stationer för sändning inom lokala områden. I det följande lämnas en redogörelse för televisionens utveckling och nuvarande läge — främst i organisatoriskt och finansiellt hänseende — i vissa länder som har ansetts vara av särskilt intresse i detta sammanhang. Framställningen bygger delvis på Unesco's rapport. Uppgifterna i denna har kompletterats med senare material. Belgien

Historik Televisionens utveckling i Belgien domineras av de problem, som h ä r r ö r från landets geografiska läge, dess tvåspråkiga befolkning samt avsaknaden av en enhetlig europeisk televisionsstandard. Med en fransktalande del av befolkningen som är angelägen att hålla kontakt med F r a n k r i k e (819-linjers system) och en flamländsk del som söker hålla kontakt med Nederländerna (625-linjers system) har Belgien lagt ned stora ansträngningar på att komma fram till ett televisionssystem som kan möta önskemålen från alla intresserade parter. Televisionen kom u p p till allmän diskussion första gången 1945, då en statlig kommitté uttalade att det var för tidigt att starta en televisionstjänst. År 1948 fäste en andra kommitté uppmärk-

181 samheten på behovet av en internationell överenskommelse om televisionsstandard, särskilt mellan Frankrike, Nederländerna och Belgien. Belgien arbetade energiskt på att få till stånd en sådan överenskommelse men uppgav 1951 dessa försök och inriktade sig på att för egen del söka finna en lösning, som skulle vara en kompromiss mellan systemen i grannländerna. De belgiska televisionsnormerna, som fastställdes den 11 juni 1952, har vissa data gemensamma med det franska och vissa med det holländska systemet. Linjetalet är 819 för vallonområdena och 625 för de flamländska. Alla belgiska mottagare bör kunna ta emot båda linjetalen. De kostar något mera på grund av sin dubbla standard. I gränstrakterna, där man önskar ta emot sändningar direkt från utlandet, erfordras speciella mottagare som anges bli ca 10 % dyrare än de vanliga belgiska mottagarna. Sedan de tekniska principerna sålunda fastställts, uppdrog regeringen åt den belgiska rundradion, Institut National Beige de Radiodiffusion (INR), att i avvaktan på beslut om televisionens slutliga status handha dess utveckling. Den belgiska televisionen startade den 31 oktober 1953 över en station i Bryssel.

påbörjades 1951 inom INR. De offentliga utsändningarna började med två timmars sändning per dag för vartdera språkområdet. Programdistribution För närvarande finns en station i bruk i Rryssel. Stationer i Antwerpen och Liége är under anläggning och beräknas bli färdiga i slutet av 1954. Dessa tre stationer beräknas kunna förse 3 milj. av landets 8 milj. invånare med television. Danmark

Historik

Kommunikationsministern har utsett två kommittéer för tekniska frågor och programfrågor såsom konsulterande organ för regeringen och INR. Någon licensavgift förekommer inte för närvarande. Antalet televisionsmottagare uppskattades den 1 juli 1954 till ca 30 000. INR har för televisionstjänsten särskilda statsanslag.

Den 1 juni 1949 påbörjade den danska rundradion, Statsradiofonien, tekniska försökssändningar över en mindre televisionssändare i radiohuset i Köpenhamn. För att kunna visa television vid den utställning, som planerades till rundradions tjugufemårsjubileum 1950, började Statsradiofonien utbilda personal härför hösten 1949. Under utställningen, som hölls i Forum i Köpenhamn den 11 —20 augusti 1950, sändes en serie om 39 program — de första egentliga televisionsprogrammen i Danmark. Det ansågs att den danska radioindustrien behövde en hemmamarknad om den skulle kunna få till stånd en exporttillverkning på televisionsområdet. Med utgångspunkt härifrån beslöt man att en regelbunden försöksverksamhet skulle sättas i gång i Köpenhamn. Den startade den 2 oktober 1951. Experimentperioden räckte till den 10 januari 1954, då en reguljär televisionstjänst vidtog. I samband därmed togs en ny televisionsstudio i bruk och sändningstiden utökades.

Programproduktion

Organisation

Organisation

och

finansiering

En övningsverksamhet på sluten kedja

och

finansiering

Under försökstiden handhades såväl

182 programproduktion som -distribution av Statsradiofonien. Den reguljära verksamheten är i likhet med vad som gäller för rundradion organiserad så, att Statsradiofonien sköter programproduktionen och inkasseringen av licensavgifterna, medan programförbindelserna hyres från postoch telegrafväsendet, som också omh ä n d e r h a r byggandet och driften av sändarstationerna. Statsradiofonien hade till en början ca 20 personer sysselsatta med television. Denna stab har efter hand ökats ut till ca 85. Licensavgiften är 50 dkr (38 k r ) . Antalet licenser var i augusti 1954 1 700. Licensinkomsterna har inte på långt när täckt kostnaderna för verksamheten, utan denna har finansierats huvudsakligen genom lån från rundradions s. k. radiospridningsfond. Kommersiella program är inte tilllåtna. Programproduktion Under försökstiden sändes program 3 timmar per vecka. Sändningstiden utökades i början av 1954 till 5 och utgör från augusti 1954 8 timmar per vecka, fördelade med en timme per dag jämte två barnprogram om en halv timme. Programdistribution För närvarande finns det endast den förstärkta försökssändaren i Köpenhamn. Enligt Stockholmsplanen har Danmark tilldelats åtta sändningskanaler för television (Köpenhamn, Aarhus, Odense, Naestved, Aalborg, Skive, S0nderjylland och Bornholm). Beslut har fattats om anläggning av dessa stationer (utom Bornholm), varigenom televisionen kommer att utsträckas till nästan hela landet. Anläggningskostnaderna för

de sju stationerna har beräknats till 7,6 milj. dkr (5,7 milj. k r ) . Härtill kommer kostnaderna för programförbindelser och utrustning för programproduktion. Den nya sändaren i Köpenhamn beräknas bli färdig under 1955. Närmast i tur kommer stationerna i Aarhus och Odense (1956). Hela utbyggnadsprogrammet är avsett att vara genomfört under 1958. Frankrike

Historik De första offentliga försöken med television började 1932. År 1935 startades i Paris reguljära sändningar med ett 180-linjers system. Under parisutställningen 1937 togs den första franska 455 linjers televisionssändaren i bruk i Eiffeltornet och storbildsprojektion demonstrerades för första gången för allmänheten. F r å n 1938 sändes regelb u n d n a program med 455 linjer över en sändare i Eiffeltornet, som fortfarande är i bruk. Kriget avbröt televisionstjänsten men avbrottet utnyttjades till fortsatta forskningar och tekniska förbättringar. Regelbundna sändningar återupptogs den 1 oktober 1944 med 450, senare 441 linjer. Man var emellertid på ansvarigt håll av den åsikten att ett fasthållande av förkrigsstandarden skulle vara ett hinder för televisionens utveckling. Efter flera års experiment fastslogs genom ett regeringsbeslut i november 1948 att den franska televisionen skulle baseras på 819-linjersystemet. Med tanke på alla dem som hade televisionsmottagare för 441-linjersystemet skulle man dock låta parissändaren fortsätta att arbeta enligt detta till 1958. Den första 819-linjers sändaren sattes i drift i Paris sommaren 1950. På hösten samma år började en station i Lille provsända; den togs i reguljär drift i

183 början av 1952. Ytterligare stationer har senare tillkommit. Organisation

och

finansiering

Televisionen drivs av Radiodiffusion Television Francaise (RTF), en statlig organisation innefattande både rundradio och television. RTF har hand om både programproduktionen och sändarstationerna; programförbindelserna tillhandahålls av det statliga telefonväsendet. Televisionstjänsten bekostas från RTF's allmänna budget, vars inkomster huvudsakligen utgörs av licensavgifter på rundradio- och televisionsmottagare. Därtill kommer ersättningar från andra statliga departement för vissa av RTF's sändningar. Budgeten fastställs av parlamentet. RTF kan inte med sina egna resurser bestrida de betydande kostnaderna för anläggandet av ett televisionsnät för Frankrike. Olika utvägar för finansieringen har diskuterats av vilka en kombination av självfinansiering och lån ansetts vara den bästa. I statsverkspropositionen för 1954 framlades en femårsplan för televisionens utbyggnad och förkovran. För att skaffa erforderliga medel föreslog regeringen dels höjning av licensavgifterna — för rundradio från 1 275 till 1 450 fr och för television från 3 825 till 4 350 fr — och dels upplåning. Förslaget mötte starkt motstånd i nationalförsamlingen, främst i vad det avsåg en höjning av rundradiolicensen till förmån för televisionens finansiering. Det antogs emellertid i början av 1954. Tanken på att upplåta televisionen för kommersiella sändningar avvisades under debatten av regeringen under motivering dels att detta skulle starkt försämra programmens kvalitet och dels att man ej önskade utsätta pressen, sär-

skilt de små och medelstora tidningarna för den konkurrens som en kommersiell television skulle innebära. Den beslutade upplåningen h a r skett hos försäkringsbolag, pensionskassor o. dyl. Den är inte tillräcklig för att säkra genomförandet av hela planen men har möjliggjort en partiell utbyggnad. Licensavgiften är som nyss sagts 4 350 fr (65 k r ) . Televisionsutvecklingen framgår av följande siffror för uppskattat antal mottagare.

Ar

Antal mottagare

1949 1950 1951 1952 1953 1954 30/4

ca 10 000 14 000 30 000 60 000 75 000 90 000

Programproduktion Sändningstiden per vecka har utvecklats sålunda: 1948 15 timmar, 1950 20 timmar, 1951—52 25 timmar, 1952—53 34 timmar, våren 1954 36 timmar och hösten 1954 40 timmar. Beträffande programmets sammansättning hänvisas till kap. VII. Den genomsnittliga kostnaden per programtimme anges (1954) vara 855 000 fr (ca 12 800 k r ) . Programdistribution Televisionssändare finns f. n. i Paris (2 sändare), Lille, Lyon, Marseille och Strasbourg. Den tidigare omnämnda utbyggnadsplanen för det franska televisionsnätet upptar inalles 45 sändarstationer, som beräknas ge mottagningsmöjligheter åt 95 % av befolkningen. Av stationerna är åtta avsedda att bli huvudcentra med

184 egna produktionsmöjligheter, medan de övriga 37 blir relästationer. Planens realiserande blir beroende av de finansiella möjligheterna och takten för programförbindelsernas utsträckande. RTF r ä k n a r med att 1956 kunna erbjuda mottagningsmöjligheter åt 17 milj. invånare i det egentliga Frankrike. En för fransk television speciell företeelse är de s. k. Télé-Clubs, dvs sammanslutningar för kollektiv televisionsmottagning. En mottagare inköpt för gemensamma medel placeras i en offentlig lokal, där de som så önskar kan följa programmen. En mycket blygsam avgift tas upp för att täcka omkostnaderna. Ofta är det någon som tar initiativet till diskussion av lämpliga programpunkter, vilket ökar åskådarnas behållning av sändningarna. För dessa klubbar, som till största delen ligger på landsbygden, sänder RTF speciellt anpassade program på vissa tider. Italien Historik Televisionen började 1930 studeras av den italienska radion, Radio Audizioni Italia (RAI). En station upprättades i Rom, vilken sände med 441 linjer. Sändningarna var i första rummet av experimentkaraktär ty mottagare måste importeras och endast ett fåtal var tillgängliga. Vid krigsutbrottet avbröts verksamheten och utrustningen lades i förråd. Den fördes av tyska armén till Tyskland, där den gick förlorad. År 1949 importerade RAI från USA en komplett televisionsutrustning, som installerades för experimentsändningar i Turin. Apparaturen arbetade med 625 linjer. Samtidigt ordnades demonstrationer i samarbete med Radiodiffusion Television Francaise för jämförelse med

819-linjer systemet. I juni 1951 antogs 625-linjer systemet och planer för televisionens utveckling i Italien utarbetades. Genom en koncession den 26 januari 1952 lades televisionens utveckling och drift i händerna på RAI för en tid av 20 år. Den reguljära televisionstjänsten öppnades den 3 januari 1954. Organisation

och

finansiering

RAI arbetar som ett självständigt bolag men kontrolleras av staten. Televisionsverksamheten bekostas för närvarande med rundradioinkomster. Framdeles skall den finansieras från tre inkomstkällor: licensavgifter på televisionsmottagare, skatt på tillverkningen av televisionsmottagare och tillbehör samt annonsinkomster. Annonsering skall bedrivas först när antalet televisionsmottagare överskridit 100 000. Den blir underkastad vissa inskränkningar. Sålunda får enligt koncessionen sändningen av tal eller bilder som är helt av annonskaraktär inte uppta mer än 5 % av programtiden. Denna andel får dock, om tillräckliga skäl finns, efter tillstånd av kommunikationsministern ökas till högst 8 %. Två på varandra följande program får inte innehålla annonsering. Annonsering skall få förekomma endast i början och slutet av ett program. RAI skall producera annonsprogrammen enligt ungefär samma metod som tillämpas i fråga om bolagets nuvarande kommersiella rundradioprogram. Rundradioprogrammet är i sina huvuddrag färdigt 6 månader i förväg och tillställs då annonsbyråerna jämte en förfrågan vilka inslag de önskar köpa. Ett sålunda sålt program effektueras helt av RAI, givetvis med skälig hänsyn tagen till annonsörens önskemål. Licensavgiften är 15 000 lire inklusive rundradio, som kostar 2 460 lire för

185 privat bruk. Tillägget för television är alltså 12 540 lire (104 k r ) . Licensantalet var den 31 januari 1954 28 000. Man väntar sig att televisionen skall bli självförsörjande först efter 5 år och vid ett licensantal av 400 000.

en interimsplan för televisionens utveckling och uppdrog åt CBC att upprätta produktionscentra och sändarstationer i landets två största städer, Montreal och Toronto. Parlamentet beviljade CBC lån för ändamålet. Stationerna togs i bruk i september 1952.

Programproduktion Studior finns i Milano, Rom och Turin. Våren 1952 började RAI förbereda programtjänsten och sände i april den första serien experimentprogram. F r å n september samma år sändes regelbundna försöksprogram varje dag utom måndag 15 å 25 timmar per vecka. Under första halvåret 1954 var programtiden ca 30 timmar per vecka. Programdistribution Utbyggnadsplanen upptar 14 stationer, som beräknas förse 54 % eller ca 26 milj. av landets ca 47 milj. invånare med television. I början av 1954 var 9 av dessa stationer i drift nämligen Florens, Milano, Monte Peglia, Monte Penice, Monte Serra, Monte Venda, Portofino (Genua), Rom och Turin, vilka beräknas ge mottagningsmöjligheter åt 43 % av befolkningen. Hela utbyggnadsprogrammet skall vara genomfört omkring 1957. Kanada

Historik Televisionen började studeras i mitten av 1930-talet men alla planer på dess införande uppsköts på grund av kriget. Styrelsen för den kanadensiska rundradion, det statsägda Canadian Broadcasting Corporation (CBC), började år 1946 undersöka möjligheterna att införa television. I mars 1949 offentliggjorde regeringen

Organisation

och

finansiering

Utformningen av den kanadensiska rundradion och televisionen måste ses mot bakgrunden av landets struktur — de stora avstånden, sex olika tidszoner, den relativt fåtaliga och spridda befolkningen, regionala skillnader och två officiella språk — engelska och franska. En viktig faktor är också närheten till USA's rundradio- och televisionsnät och de stora kommersiella intressen som finns i dessa. I stort sett kan man säga att den organisatoriska uppbyggnaden av televisionen — liksom tidigare av rundradion — är en kompromiss mellan det amerikanska och det brittiska systemet. CBC omhänderhar sålunda ett landsomfattande nät av produktionscentra och sändarstationer. Över detta sänds även kommersiella program. Till komplettering av CBCs nät får finnas smärre lokala stationer som drivs på kommersiell basis av privata företag. Sådana stationer får upprättas endast inom områden som inte betjänas av CBCs stationer. Den till en början införda licensavgiften slopades 1953. I stället tas CBCs inkomster dels från skatt på televisionsmottagare, dels från försäljningen av reklamtid och dels från medel beviljade av parlamentet. De privatägda stationernas inkomster h ä r r ö r helt från försäljningen av programtid. Under ett visst antal timmar per vecka förses dessa stationer kostnadsfritt med CBCs program.

186 I maj 1952, dvs redan innan den kanadensiska televisionstjänsten startades, beräknades antalet mottagare till 78 000. De fanns i områden som låg inom räckhåll för sändningar i USA. Antalet mottagare beräknades den 31 maj 1954 till 749 000. Programproduktion Omkring hälften av CBCs program beräknas komma att finansieras av privata annonsörer. Dessa h a r ingen kontroll över programmen, då såväl produktion som regi handhas av CBC. Sändningstiden var i slutet av 1952 ca 23 timmar per vecka men har sedan dess utökats betydligt. Programdistribution Förutom de tidigare nämnda Montreal och Toronto finns numera stationer även i Halifax, Ottawa, Vancouver, Winnipeg m. fl. platser. Vid slutet av 1953 fanns det 7 stationer i drift, vilket antal beräknas öka till 23 under 1954. Den första självständiga stationen startade i oktober 1953. Nederländerna

Historik Åren 1948—51 företogs experimentsändningar från N. V. Philips Gloeilampenfabrieken's laboratorier i Eindhoven. I oktober 1948 tillsattes en televisionskommitté, som följande år föreslog att en tvåårig experimentverksamhet skulle organiseras. Enligt den plan som utarbetades för ekonomiskt och tekniskt samarbete mellan staten, rundradiosammanslutningarna och Philips, skulle det allmänna ansvaret ligga hos undervisningsministern, sändare och ledningar skulle ställas till förfogande av post- och telegrafstyrelsen, studio med utrustning skulle bekostas av Philips och program-

men skulle produceras och betalas av de fem sammanslutningar, som samarbetar i den holländska rundradion. De sistnämnda skulle för ändamålet bilda ett särskilt exekutivt organ, Nederlandse Televisie Stichting (NTS). Denna organisationsplan fastställdes genom regeringsbeslut och den 2 oktober 1951 utsändes det första av NTS producerade televisionsprogrammet. Då var en sändarstation i Lopik och en studio i Bussum färdiga. Organisation

och

finansiering

Representanter för intresserade parter (regeringen, post- och telegrafstyrelsen, rundradiosammanslutningarna, filmen etc.) ingår i ett televisionsråd, som skall ge regeringen råd i kulturella, ekonomiska och andra frågor beträffande televisionen. De fem i NTS ingående rundradioorganisationerna producerar var och en sitt televisionsprogram i tur och ordning. För programverksamheten under de två experimentåren ställde rundradioorganisationerna erforderliga medel (ca 825 000 kr per år) till förfogande. För den fortsatta verksamheten har statsmedel anslagits. En licensavgift av 30 fl (41 kr) har föreslagits. Antalet mottagare uppskattas i oktober 1954 till ca 12 000. I ett i december 1953 till parlamentet överlämnat memorandum redogjorde regeringen för sina synpunkter på televisionsfrågan. Verksamheten borde utvecklas på basis av de resultat som hade uppnåtts under experimentperioden. Planerna upptog en ökning av studioutrymmena, förstärkning av sändaren i Lopik och anläggning av ytterligare tre eller fyra stationer. Sändningstiden skulle ökas till tolv timmar per vecka. Ett gemensamt televisionsprogram ansågs mest

187 önskvärt. Radiobolagen borde handha programverksamheten men under en viss kontroll av staten. Regeringen såg i annonsering en tänkbar inkomstkälla men var inte blind för invändningarna mot sådana sändningar. Garantier skulle därför åstadkommas för att kommersiella program skulle erhålla tillfredsställande kvalitet. Utgifterna för en nioårsperiod hade beräknats till 38,5 milj. fl (52,7 milj. kr) och inkomsterna till 12 milj. fl (16 milj. kr). Några definitiva beslut om verkställigheten av dessa planer har inte offentliggjorts. Enligt en uppgift i oktober 1954 skulle förslag om kommersiella sändningar vara att vänta. Programproduktion Sändningstiden var under experimentperioden 3 timmar per vecka. Med aktualiteter och andra program utom studion är den nu 7 timmar. Den kan ökas till 12 timmar när en ny studio tas i bruk den 1 januari 1955.

vara svårt att genomföra en televisionstjänst i Norge dels emedan naturförhållandena rent tekniskt lägger hinder i vägen och dels emedan folktätheten är så låg. Å andra sidan ansåg kommittén att televisionen bjuder på stora möjligheter som ett led i rundradions kulturella arbete och att en televisionsverksamhet inom landet skulle vara av värde för den tekniska och industriella utvecklingen. Kommittén framlade en plan för start av en reguljär televisionstjänst men föreslog att man inte skulle ta slutlig ställning till frågan förrän man hade tillgång till resultaten av försökssändningar under ett par år, till vilka kommittén även framlade en plan. Resultatet har blivit att försökssändningar startades i Oslo den 12 januari 1954. Enligt Stockholmsplanen har Norge tilldelats sändningskanaler för 33 televisionsstationer.

Programdistribution

Schweiz

Förutsättningarna för televisionsdistributionen är goda enär landet är tätt befolkat och terrängen gynnsam för radiovågornas utbredning. Lopikstationen kan efter utbyggnad ge television åt ca 4,5 milj. invånare. Stockholmsplanen upptar sändningskanaler för fyra stationer förutom Lopik nämligen Enschede, Goes, Groningen och Roermond.

Historik

Norge

En av styrelsen för Norsk Rikskringkasting tillsatt kommitté avlämnade den 14 september 1951 en utredning om de tekniska och ekonomiska möjligheterna för television i Norge. Kommittén konstaterade att det måste

Det är naturligt att televisionen har varit föremål för livliga debatter i Schweiz med dess säregna politiska, religiösa och språkliga struktur och att mycket delade meningar har rått om h u r frågan borde lösas. Påtryckningar för införandet av television har därvid utövats bl. a. från de mera internationellt betonade städerna såsom Geneve, Lausanne och Basel. Dessa städer organiserade på egen hand televisionsdemonstrationer (Geneve 1949, Lausanne 1951 och Basel 1952). Regeringen beslöt den 28 februari 1952 att en försöksverksamhet av ekonomiska skäl skulle begränsas till endast ett område men att slutsatserna därifrån skulle gälla för hela landet.

188 Lämpligast för försöken ansågs zurichområdet vara dels med hänsyn till att man där skulle nå den största publiken och dels emedan därvarande tekniska högskola kunde ställa laboratorier till förfogande. Försöksperioden skulle räcka i tre år. Den 20 juli 1953 sändes de första försöksprogrammen från en sändare som hade installerats på Uetliberg invid Zurich. Televisionen startade officiellt den 23 november 1953. Ytterligare sändare har tagits i bruk under 1954. Med hänsyn till att försöksverksamheten har utvecklats snabbare än som förutsetts har man beslutat avkorta försöksperioden till den 30 september 1955. Man skall inrikta sig på att då övergå till en reguljär televisionstjänst.

Programproduktion Sändningstiden har successivt ökats från 3 timmar per vecka till 4 timmar i oktober 1953, 6 timmar i januari 1954 och 7,5 timmar i februari 1954 samt beräknas komma upp i ca 12 timmar per vecka under hösten 1954. Programdistribution Förutom stationen i Zurich h a r stationer inrättats för baselområdet (Crischona) och för Geneve och Lausanne (Dole) samt för bernområdet (Bantiger). Vidare kommer under 1955 stationer att tas i bruk för östra Schweiz (Säntis) och västra Schweiz (La B e r r a ) . Storbritannien

Historik Organisation

och

finansiering

I likhet med vad som gäller inom rundradion svarar Société Suisse de Radiodiffusion (SSR) för programmen samt post- och telegrafstyrelsen för tekniken. Kostnaderna för försöksverksamheten täcks från flera källor nämligen genom en licensavgift samt genom bidrag från post- och telegrafstyrelsen, från SSR, från förbundsmedel samt från kantonala och andra myndigheter. Licensavgiften var 1953 40 sfr (48 kr) men höjdes 1954 till 60 sfr (71 k r ) ; beloppen är exklusive de 20 sfr för rundradio, som ingår i den kombinerade rundradio- och televisionsavgiften. För offentliga lokaler är avgiften 120 sfr (143 k r ) . Antalet licenser var den 15 september 1954 3 400, varav ca 30 % avsåg hotell och restauranger. Enligt uppgift räknar man med att verksamheten kommer att gå med förlust i 8 å 9 år.

Experimentsändningar med television började 1929, då British Broadcasting Corporation (BBC) lät Baird Television Ltd sända program över rundradiosändaren vid Oxford Street i London. År 1932 flyttades försöken till den nya sändaren Brookman's Park, varvid även ljud utsändes. Sändningarna skedde på mellanvåg enligt ett system med 30 linjer och 12 V-i bilder per sekund och var sålunda efter nutida begrepp mycket primitiva, men experimentet ansågs ha så stort tekniskt intresse, att BBC redan samma år utrustade en av sina studior med Baird-apparatur. Televisionstekniken gick snabbt framåt och det blev snart aktuellt att ta ställning till hur det nya kommunikationsmedlet skulle utnyttjas. En televisionskommitté avgav 1935 ett förslag, som bl. a. gick ut på att en allmän televisionstjänst på ultrakortvåg snarast skulle startas i BBC's regi och att den första sändaren skulle förläggas till London. Förslaget antogs och den 2 november

189 1936 kunde man efter några månaders provdrift inviga en televisionsstation i Alexandra Palace i London. Stationen sände två timmar dagligen alternerande över två sändare byggda enligt olika system: Baird Television Ltd's system med 240 linjer och Marconi-EMI Television Co Ltd's system med 405 linjer, vilka på detta sätt skulle få visa sina egenskaper i praktisk drift. Efter tre månaders provdrift beslöt man att definitivt anta det sistnämnda systemet. Sändningarna pågick sedan till den 1 september 1939, då stationen stängdes just före det andra världskrigets utbrott. År 1943 uppdrogs riktlinjerna för televisionens utveckling efter kriget. Sändningarna skulle återupptas enligt förkrigsstandarden. Televisionstjänsten skulle utsträckas från London till att omfatta även landet i övrigt. Televisionssändningarna återupptogs den 7 juni 1946. I augusti 1948 tillkännagavs officiellt att 405-linjersystemet skulle bibehållas under en följd av år och att nya sändarstationer skulle byggas för detta system. I november 1949 offentliggjordes en av BBC utarbetad femårsplan för televisionens utbyggnad, som godkänts av regeringen. Planen upptog tio sändarstationer, varav fem storstationer och fem stationer med lägre effekt, vilka beräknades tillsammans kunna ge 80 å 90 % av befolkningen mottagningsmöjligheter för television. För programproduktionen planerades ett komplex av studior m. m. i White City i västra London. De fyra stora sändarstationer som skulle finnas jämte London-sändaren h a r färdigställts åren 1949—1952. Organisation

och

finansiering

Televisionsverksamheten bedrivs liksom rundradion av BBC enligt koncession av Postmaster General. Koncessio-

nen, som förnyades på tio år fr. o. m. den 1 juli 1952, gäller inte med ensamrätt (se mera härom under rubrik Kommersiell television i det följande). BBC har h a n d om både programproduktionen och sändarstationerna; programförbindelserna tillhandahålls av Post Office. Televisionen utgör en separat avdelning inom BBC, direkt under generaldirektören, med underavdelningar som arbetar parallellt och i samråd med motsvarande avdelningar för r u n d r a dion. Televisionsverksamheten finansieras av inkomsterna av rundradio- och televisionslicenser. Licensavgiften h a r sedan 1946 varit £ 1 för r u n d r a d i o med tillägg av £ 1 för television men fr. o. m. den 1 juni 1954 har tillägget för television höjts till £ 2. F r å n inkomsterna görs visst avdrag till Post Office för arbetet med inkassering av avgifterna samt avhjälpandet av störningar vid mottagningen. Vidare tillfaller en viss del av licensinkomsterna — f. n. 2 milj. £ per år från rundradio och television — staten. För verksamhetsåret 1952—1953 var för televisionen licensinkomsten £ 1679 845 (24,4 milj. k r ) , medan utgifterna var för investering £ 933 432 (13,5 milj. k r ) , för programproduktion och distribution £ 3 401 042 (49,3 milj. kr) och för avskrivningar £ 220 177 (3,2 milj. k r ) . BBC's utgifter för televisionsverksamheten h a r hittills betydligt överstigit inkomsterna av televisionslicenserna, vilket h a r inneburit att kostnaderna för televisionen till stor del burits av rundradion. Efter den företagna höjningen av avgiften kommer balansen att bli gynnsammare, särskilt som antalet televisionslicenser ökat kraftigt de senaste åren. Eftersom det inte fanns särskilda Ii-

190 censer för television före kriget har man ingen exakt uppgift om hur många televisionsmottagare det fanns då. Siffran har uppskattats till ca 20 000. Licensantalct har ökat snabbt vilket framgår av följande siffror.

År

Antal licenser

1946 31/12 1947 31/12 1948 31/12 1949 31/12 1950 32/12 1951 31/12 1952 31/12 1953 31/12 1954 28/2

7 000 33 000 93 000 239 000 578 000 1 162 000 1 893 000 2 956 000 3 173 024

Programproduktion I avvaktan på uppförandet av det planerade televisionscentrum i White City förvärvade BBC 1949 en filmstudioanläggning i Lime Grove, som har byggts om för telévisionsändamål och dit BBC's programproduktion för television i London numera har koncentrerats. För programupptagning utom studion finns rörliga enheter i London, Glasgow, Birmingham och Bristol. Sändningstiden per vecka har varit 1949/50 27 timmar, 1950/51 32 timmar, 1951/52 35 timmar, 1952/53 37 timmar och utgör hösten 1954 40 timmar. BBC har börjat förbereda ett andra televisionsprogram för att kunna starta med detta så snart distributionsmöjligheter finns. Programdistribution Förutom stationen i London finns fyra stora sändarstationer nämligen för Midlands (Sutton Coldfield, färdig 1949), norra England (Holme Moss, 1951), Skottland (Kirk o'Shotts, 1952) och Wales (Wenvoe, 1952). Genom dessa fem stationer har ca 80 % av befolk-

ningen mottagningsmöjligheter för television. Byggandet av de fem mindre sändarstationer, som skulle komplettera nätet, har uppskjutits. Två provisoriska sändare har installerats nära Newcastle och vid Belfast. Planer föreligger att komplettera stationsnätet med ytterligare tio sändare för att täcka återstående delar av landet. Kommersiell

television

Den fråga som stått i förgrunden för brittisk television de senaste åren är planerna på införande av kommersiell television parallellt med BBCs verksamhet. I juni 1949 tillsattes en kommitté under ordförandeskap av Lord Beveridge för att utreda under vilka former rundradio och television skulle arbeta efter den 31 december 1951, då BBCs dåvarande koncession skulle utlöpa. Kommittén framlade sitt betänkande i januari 1951. Majoriteten föreslog att rundradio och television även i fortsättningen skulle vara organiserade som en allmän tjänst, vilken skulle med ensamrätt handhas av BBC. Man ansåg vidare att verksamheten alltjämt borde finansieras med licensavgifter och avvisade tanken på kommersiella program. Den dåvarande (labour-) regeringen anslöt sig till majoritetens åsikt att BBC även i fortsättningen borde vara ansvarigt organ för all radioutsändning, television inbegripen. Labourregeringen trädde emellertid tillbaka för en konservativ regering i oktober 1951, innan koncessionsfrågan var avgjord. Enligt det förslag till ny koncession på tio år för BBC (White Paper on Broadcasting), som underställdes parlamentet i maj 1952 — den gamla koncessionen hade förlängts till utgången

191 av juni 1952 — ansåg den konservativa regeringen i motsats till sin föregångare att det på televisionens område borde vidtas åtgärder för att tillåta en viss konkurrens. BBC borde dock alltjämt förbli den enda organisation för radioutsändning, som skulle ha anspråk på inkomsterna av radiolicenserna. Labourpartiet förklarade med anledning av regeringens uttalande att det, när det åter komme i regeringsställning, ämnade sätta ur funktion lagar som tillläte kommersiell television. Den 13 november 1953 publicerade regeringen ett Memorandum on Television Policy för att informera parlamentet mera i detalj om sina synpunkter på frågan. Det underströks att förslaget om konkurrens inte på något sätt innebar kritik mot BBC, över vars insatser landet hyste berättigad stolthet. Det hade fullständigt klargjorts att BBC skulle fortsätta att vara huvudorganet för rundradio och television i Storbritannien. Regeringen hade nyligen godkänt en mycket avsevärd utbyggnad av BBCs verksamhet. Eftersom televisionen har ett stort inflytande på människors tänkesätt borde kontrollen inte få ligga hos en enda myndighet, hur utmärkt den än kunde vara. En konkurrens borde dessutom gagna såväl publik som författare, artister och tekniker. I sitt tidigare White Paper hade regeringen utgått från att det skulle bli nödvändigt att införa skyddsåtgärder mot eventuellt missbruk. Ett kontrollorgan skulle sålunda behövas för att h a n d h a den allmänna uppsikten över programmen m. m. Efter ytterligare överväganden hade regeringen nu kommit till den slutsatsen att det var önskvärt att stärka kontrollorganets inflytande genom att göra det statligt. Det skulle äga och driva sän-

darstationerna och hyra ut anläggningarna till privatfinansierade företag, som skulle producera program och få inkomster genom reklam. F r å n labours sida framhölls att förslaget att placera det nya televisionsföretaget under statlig kontroll var ett klart erkännande av de risker som privat företagsamhet skulle innebära för denna del av nationens liv. Det hade varit bättre att helt slopa tanken på kommersiell television i stället för att föreslå en komplicerad kompromiss. Vilka säkerhetsåtgärder som än vidtoges vore det fåfängt att vänta att annonsörerna inte skulle komma att spela en avgörande roll för programstandarden. Regeringsförslaget diskuterades först i överhuset, där en grupp konservativa ledamöter framlagt en motion i vilken uttalades ogillande av förslaget. Efter livliga debatter avslogs motionen. Regeringsförslaget antogs senare även av underhuset. Den 4 mars 1954 framlades en Television Bill i vilken riktlinjerna för den nya televisionsorganisationen drogs upp. Förslaget, som blev föremål för åtskilliga modifikationer vid underhusbehandlingen, resulterade i en slutgiltig Television Act den 30 juli 1954. Därmed var den omstridda frågan om kommersiell television avgjord. Beslutet innebar att en ny organisa.ion — Independent Television Authority (ITA) — skulle bildas för att sköta televisionssändningar vid sidan av BBC under en period av tio år. ITA's styrelse utses av Postmaster General. Ledamöterna får inte vara medlemmar av underhuset eller BBCs styrelse och ej heller ha intressen som kan tänkas h i n d r a dem att förutsättningslöst utöva sin funktion inom organisationen. Sålunda är sådana personer uteslutna som har intressen i reklamföretag, i radio- eller

192 televisionsbranschen samt i företag som producerar program för ITA's räkning. ITA skall upprätta och driva studioanläggningar och televisionsstationer och distribuera program. Dessa får innehålla annonser och skall i regel produceras av s. k. programme contractors, som skall leverera och betala programmen. En viss programproduktion skall dock direkt ombesörjas av ITA. Sålunda skall ITA för att kunna garantera ett mångsidigt programurval och kontinuerliga sändningar kunna göra dels sådana program som inte kan väntas bli producerade av programme contractors och dels program för att täcka eventuella luckor i schemat. Det åligger ITA att tillse att programmen uppfyller vissa allmänna krav på god smak, anständighet, kvalitet och politisk opartiskhet. ITA har sålunda rätt att granska programmen i förväg och besluta om deras framförande. Inga program avsedda att tjäna något politiskt partis intressen får sändas. Dock får man återutsända BBCs partipolitiska program förutsatt att hela serien sänds. Vidare får diskussioner sändas där argument av politisk art ingår, under villkor att det råder skälig balans mellan olika meningsriktningar. Såväl programme contractors som ITA får sälja annonstid i anslutning till programmen. Annonsorder tas emot från annonsbyråer eller direkt från annonsörerna. Annonsbyråer eller utländska företag får inte vara programme contractors. Annonserna måste kunna tydligt skiljas från det övriga programmet. Annonstiden får inte vara så lång att den sätter ned programmets värde såsom medium för underhållning, undervisning och upplysning. Annonser får endast förekomma vid början eller slutet av ett program eller i naturliga pauser i detta. Särskilda regler skall utformas beträf-

fande den tid som måste förflyta mellan annonsinslagen och beträffande de programtyper som inte får kombineras med reklam (särskilt religiösa program). Programmen får inte kombineras med pristävlingar eller innehålla erbjudanden om gåvor till publiken. Till förhindrande av sponsoring är det föreskrivet att ingenting får inneslutas i programmen som antyder eller kan tolkas som att något program eller del därav, som inte är annons, är föreslaget eller betalat av annonsör. Ingen oskälig diskriminering för eller emot speciella annonsörer får förekomma. Annonserna skall betalas enligt särskilt fastställda tariffer. Annonser får inte tas emot från sammanslutningar av helt eller delvis religiös eller politisk karaktär och inga annonser får förekomma som är riktade mot religiösa eller politiska syften eller har samband med någon kommersiell tvist. Om ITA anser behov föreligga av lokal annonsering över någon station skall åtgärder vidtas för att ordna sådan. Tre rådgivande kommittér skall finnas: en för religiösa frågor, en för att behandla de principer som skall följas vid annonsering av varor och tjänster, särskilt avseende medicinska ändamål, och en för barnprogram. Staten ställer högst 2 milj. £ till ITA's förfogande i form av lån under de första fem åren till investeringar och rörelsekapital. Inkomsterna skall huvudsakligen utgöras av betalning från programme contractors men ITA får dessutom ett årligt anslag av £ 750 000 för att kunna göra egna program. De tre första kommersiella stationerna beräknas bli färdiga under 1955. De förläggs till londonområdet, Midlands och norra England. Man väntar att ungefär halva befolkningen skall kunna ta

193 emot sändningarna. Ytterligare stationer skall anläggas senare. Stationerna kommer att arbeta inom band III, varför de gamla mottagarna måste förses med särskilda tillsatser för de nya sändningskanalerna. Tillsatserna anges kosta mellan £ 5 och £ 15. Nya mottagartyper tillverkas för såväl de gamla som de nya kanalerna. USA Historik Det tekniska utvecklingsarbetet på televisionsområdet började redan före sekelskiftet men först på 1920-talet gjordes de stora framsteg, som lade grunden till de moderna televisionssystemen. Under de första åren av 1930-talet började man demonstrera television offentligt. Den 20 oktober 1938 tillkännagav Radio Corporation of America (RCA) sin avsikt att börja tillverka televisionsmottagare för försäljning till allmänheten och den 30 april 1939 — samma dag som världsutställningen i New York öppnades — startades allmänna televisionsutsändningar i USA. Den fortsatta utvecklingen stördes av tre tvistefrågor gällande: sändningssystemet, kommersiella sändningar samt färgtelevisionen. Frågan om systemet avgjordes den 3 maj 1941 då Federal Communications Commission (FCC) fastställde de tekniska data för televisionen i USA, bl. a. linjetalet 525. Systemet med kommersiella sändningar godkändes slutgiltigt att gälla från den 1 juli 1941. Den 29 augusti 1940 väckte Columbia Broadcasting System (CBS) sensation med sitt tillkännagivande att firman hade fullbordat ett system för televisionssändning i färg. Under senare delen av 1941 förekom 13— 409344

regelbundna sändningar av televisionsprogram men utvecklingen gick långsamt. Rustningarna hindrade mottagarproduktionen och press och publik kritiserade starkt programmen. Därtill kom diskussionerna om färg- eller svart-vit sändning. Tillverkning av televisionsutrustning för civilt bruk förbjöds den 24 februari 1942. Sändningsverksamheten var mycket begränsad under de närmaste åren men ökade under 1944. Åren 1944—1945 gav televisionens frekvensfråga anledning till skarpa konflikter mellan de två ledande företagen RCA och CBS. Frågan avgjordes genom den plan FCC publicerade i maj 1945 enligt vilken endast ultrakortvåg skulle användas för televisionsändamål. Sändningskanaler för televisionsstationer anvisades i enlighet därmed. När de nya stationerna började tas i bruk i slutet av 1947 och början av 1948 befanns det att de i många fall störde varandra. I september 1948, när antalet stationer var 106, stoppade FCC tills vidare stationsbyggandet för att överväga frekvenssituationen. Antalet mottagare steg snabbt i de områden där man hade mottagningsmöjligheter (62 % av befolkningen) men i övriga delar av landet fick man vänta på televisionen. I september 1950 godkändes CBS färgsystem för kommersiellt bruk. Det har dock inte tagits i allmänt bruk (se kap. I ) . FCC upphävde »infrysningen» av licensgivningen enligt en ny plan den 14 april 1952, vilken innefattade sändningskanaler för 2 053 stationer på 1 291 platser i USA. Härav reserverades 242 kanaler för icke kommersiella stationer för undervisningsändamål. Den 17 december 1953 beslöt FCC att godkänna ett kompatibelt system för färgtelevision som hade utarbetats av

194 ordet. FCC har emellertid vissa möjligheter att indirekt utöva inflytande på det sätt en station sköts, framför allt genom möjligheten att dra in tillståndet. Bland de regler FCC fastställt är att ingen får driva mer än en televisionsstation inom ett och samma område och att ingen får äga, driva eller kontrollera mer än fem stationer i USA. Dessa regler är avsedda att säkra konkurrens på både det lokala och nationella planet. Beträffande programmen har FCC SändarMottag År inte uppställt några andra regler än i stationer 1 000-tf fråga om viss minsta sändningstid för i drift att tillse att sändningskanalerna verkligen utnyttjas. Sålunda måste en station 5 10 1941 10 1945 sända minst 12 timmar per vecka under — 9 20 1946 de första 18 månaderna och öka denna 16 155 1947 31/12 tid så att sändningstiden är minst 28 49 877 1948 31/12 106 3 965 1949 31/12 timmar per vecka efter tre år. 106 10 025 1950 31/12 Televisionsstationerna ägs och drivs 107 15 212 1951 31/12 125 20 132 av privata företagare. De ingår antingen 1952 31/12 1953 31/12 356 28 000 i något av de fyra stora radiosystemen, 1954 1/9 31 400 networks, eller tillhör — eftersom intet network själv får äga mer än fem stationer — självständiga ägare men är anOrganisation och finansiering Televisionens — liksom rundradions slutna till ett eller flera networks. De fyra networks — American Broadcast— organisation i USA grundas på den principen att sändningskanalerna är all- ing Co, Columbia Broadcasting System, män egendom under kontroll av rege- Du Mont Network och National Broadringen, som lämnar tillstånd till per- casting Co — hade 1953 inalles 16 egna stationer. Till dem var dessutom ansoner eller organisationer att använda dessa kanaler och att upprätta sändar- slutna 73 resp. 74, 73 och 80 självstänstationer. Eftersom stationernas ägare diga stationer. Televisionsstationerna ägs ofta av får tillgång till sändningskanalerna kostorganisationer som har andra intressen nadsfritt, måste de i sin tur uppfylla regeringens villkor att använda dem inte på masskommunikationernas område såsom tidningar, filmföretag, radiofabriendast för privat vinning utan även för allmänna intressen eller behov. Till- kanter och rundradiostationer. Anslutningen innebär att ett network ståndet, som utställs av FCC på ett år i avtalar med den anslutna stationen om sänder, kan när som helst återkallas att leverera ett visst antal program för om villkoren inte uppfylls. FCC äger inte utöva censorskap över vilka stationen reserverar sändningstid. rundradio- eller televisionsverksamhe- Ifrågavarande network betalar stationen för sändningskostnaden och säljer ten och får inte införa bestämmelser som kolliderar med rätten till det fria sändningstiden jämte tid vid andra an-

en för ändamålet bildad industrigrupp, National Television System Committee. Det väntas att CBS och National Broadcasting Co (NBC) under säsongen 1954—1955 kommer att sända program i färg; vardera dock endast 2 å 4 timmar per vecka. Televisionens utomordentligt snabba utveckling framgår av följande uppgifter.

195 slutna stationer till en annonsör, vilken Västtyskland är den som slutligen betalar kostnaderna för programmets produktion och distri- Historik bution. Networks arbetar sålunda som Laboratorieförsök inom industrien påmellanhänder mellan stationerna och börjades 1926. År 1928 började Reichsannonsörerna. post tekniska försök med ett 30 linDetta innebär inte att en station sän- jers system. De första experimentsändningarna på ultrakortvåg med 90 linjers der alla de program som ett network producerar. Å ena sidan är olika annon- bilder företogs 1932. I mars 1933 började Reichs-Rundfunk-Gesellschaft regelsörer intresserade av att annonsera sina produkter i olika områden och å bundna sändningar 2 timmar dagligen andra sidan anordnar lokala stationer med 180 linjer. Programmen bestod först ofta egna program för lokala annonsö- av film; direktsända program tillkom 1934. Mottagningen skedde i särskilda rers räkning. På detta sätt kan distribuför allmänheten avsedda lokaler. tionsnätets sammansättning växla från kvart till kvart under en dags sändning. De mest bekanta direktsändningarna Networks producerar antingen pro- ägde rum 1936 när olympiska spelen i grammen själva eller distribuerar pro- Berlin dagligen utsändes i television. gram producerade av en ansluten staÅr 1937 ökades linjetalet till 441. Tetion. Filmföretag konkurrerar med net- levisionsbiografer med storbildsprojekworks genom att förse lokala stationer tion anordnades 1939. Experimentbilder med filmade program, varigenom kost- med 1 029 linjer samt färgtelevision denaderna för programförbindelserna in- monstrerades. Tillverkningen av en bilbesparas. lig standardmottagare planerades. Sändningstiden varierar för olika staKrigsutbrottet hindrade masstillverktioner. Längst är den för stationer som ning av mottagare och hela televisionsär anslutna till de fyra networks. Dessa tjänsten lades om. Den riktade sina hade i början av 1952 en sändnings- sändningar till sårade soldater på sjuktid per vecka som varierade från 110 husen i Berlin med omgivningar. Detta (CBS) till 63 (Du Mont) timmar. pågick till början av 1945. Televisionsverksamheten tagen som Den centrala radioorganisationcn helhet gick med förlust ända t. o. m. år Reichs-Rundfunk-Gesellschaft, som tidi1950 men har sedan lämnat stigande gare fanns i Tyskland med förgreningar överskott. De kommersiella televisions- i de olika delstaterna, ersattes efter kristationerna hade 1953 en sammanlagd get av en decentraliserad organisationsintäkt av 430 milj. dollar. form med sex olika radioföretag. Som tidigare sagts reserverade FCC år Det största av dessa är Nordwcst1952 242 sändningskanaler för icke deutscher Rundfunk (NWDR) med hukommersiella televisionsstationer av- vudsäte i Hamburg. Det omfattar Nordsedda för undervisningsändamål. I ja- rhein-Westfalen, Niedersachsen, Schlesnuari 1954 hade FCC fått in 45 ansök- wig-Holstein och Hamburg. Delstaterna ningar om tillstånd för sådana stationer, Bayern, Wiirttemberg-Baden (Siiddeutav vilka 29 hade beviljats. Två stationer scher Rundfunk), Hessen och Bremen var i drift, båda ägda av universitet. har var sitt radioföretag. Vidare finns Antalet stationer i drift hade i juli Siidwestfunk (SWF) med huvudsäte i 1954 ökat till sju. Baden-Baden, omfattande Sudbaden,

196 Wurttemberg-Hohenzollern och Bheinland-Pfalz. År 1948 hölls ett möte av televisionsexperter i NWDR's regi, varvid man beslöt att återuppta televisionssändningarna enligt 625-linjersystemet. I slutet av november 1950 började NWDR i Hamburg experimentsändningar två timmar tre dagar i veckan. I oktober 1951 startade NWDR en televisionsverksamhet i Berlin, som förbands med Hamburg genom en radiolänkförbindelse. Den 25 december 1952 startade NWDR en regelbunden televisionstjänst över stationer i Berlin, Hamburg, Hannover, Köln och Langenberg. Under 1953 började Hessischer Rundfunk, Suddeutscher Rundfunk och Sudwestfunk televisionsverksamhet inom sina områden och under 1954 har Bayerischer Rundfunk och Radio-Bremen tillkommit. Organisation

och

finansiering

Den västtyska televisionens organisation har de senaste åren varit föremål för diskussioner och förhandlingar mellan förbundsrepublikens regering och delstaterna. I mars 1953 träffade radioföretagen en preliminär överenskommelse som utgick från att de även i fortsättningen skulle ha hand om både rundradio och television inom sina resp. områden. Man avsåg emellertid att producera ett allmänt tyskt televisionsprogram, som skulle kunna kompletteras med regionala program från de olika företagen. Programmets sammansättning skulle bestämmas av en permanent kommitté. Bidragen skulle stå i proportion till företagens storlek: Bayerischer Rundfunk 20 %, Hessischer Rundfunk 10 %, NWDR 50 %, Suddeutscher Rundfunk 10 % och SWF 10 %. För Bremen skulle gälla särskilda villkor.

Regeringen har däremot ansett att en offentlig radioorganisation — Der Deutsche Rundfunk — skulle bildas för att sköta rundradions långvågssändningar, kortvågssändningarna till utlandet samt televisionen. Organisationen skulle bl. a. svara för ett gemensamt televisionsprogram. Från den 1 oktober 1954 koordineras det västtyska televisionsprogrammet av en samarbetskommitté som representerar radioföretagen. Televisionen har finansierats huvudsakligen av rundradiomedel. Licensavgiften för television är sedan den 1 januari 1953 60 DM (74 k r ) . Licensantalet har utvecklats sålunda.

Ar

Antal licenser

1953 1/4 1/10 1954 1/4 1/10

1 524 4 842 21 636 53 377

Av de sex västtyska radioföretagen har fem kommersiella rundradioprogram (undantaget är NWDR). Det är därför naturligt att även kommersiella tclcvisionssändningar har diskuterats. Man har därvid främst tänkt sig att upplåta tid utom de ordinarie programperioderna och att annonsernas form och innehåll skulle kontrolleras av televisionsföretaget. Inkomsterna skulle i första hand användas till programutvecklingen men det har också ifrågasatts att rcklammedel skulle användas för återbetalning av de rundradiomedel som investerats i televisionen. Man har ännu inte tagit slutlig ställning till frågan om kommersiell television. Programproduktion Hösten 1953 tog NWDR i bruk ett nytt produktionscentrum för television i Hamburg—Lokstedt.

197 Sändningstiden från NWDR var under experimentperioden 6 å 8 timmar per vecka. Den ökades i december 1952 till 14 å 18 timmar och utgör hösten 1954 21 å 25 timmar. Programdistribution NWDR har sändarstationer i Bonn, Hamburg, Hannover, Köln och Langenberg. De beräknas ge mottagningsmöjligheter åt 15,1 milj. invånare eller 62 % av NWDR-områdets 25 milj. invånare.

Ytterligare utbyggnad av sändarnätet år planerad. Bayerischer Rundfunk har en station i Wendelstein, Hessischer Rundfunk en station i Feldberg, Suddeutscher Rundfunk en station i Stuttgart och Siidwestfunk en större station i WTeinbiet och mindre sändare på sex andra platser. Dessutom finns sändare i Berlin (Freies Berlin) och i Bremen. Programförbindelserna av Bundespost.

tillhandahålls

Bilaga 2

Programtablåer för televisionsprogram

S å s o m f r a m g å r av k a p . VII h a r R a d i o tjänst gjort u t k a s t till t e l e v i s i o n s p r o g r a m för fyra v e c k o r m o d f ö l j a n d e t r e alternativa sändningstider. I. 15 t i m m a r per vecka (780 t i m m a r per å r ) , fördelade på följande s ä t t : söndag kl. 14.00—15.00 kl. 19.00—21.00 ni and a g— fredag kl. 18.30—20.30 lördag kl. 18.30—21.30 II. 25 t i m m a r per vecka (1 300 t i m m a r per å r ) , fördelade på följande s ä t t : söndag kl. 14.30—16.00 kl. 19.00—22.00 måndag— fredag kl. 16.00—16.45 kl. 19.00—21.30 lördag kl. 15.00—17.15 kl. 19.00—22.00 III. 35 t i m m a r per vecka (1 820 t i m m a r por å r ) , fördelade på följande salt : söndag kl. 14.00—16.30 kl. 18.30—22.15 måndag— fredag kl. 14.00—15.30 kl. 18.30—21.30 lördag kl. 14.00—17.30 kl. 18.30—22.15 Anm..• Vid beräknandet av sändningstiden h a r hänsyn tagits till att r a d i o n y h e t e r na kl. 19.00—19.10 går utanför det o r d i n a rie televisionsprogrammet.

vis kan justeras beträffande längden av programmen. I flera fall kan televisionsprogrammen tänkas behöva mera tid än t. ex. ett radioprogram för att penetrera tit ämne på ett för hemmen tillgängligt sätt. De här angivna programmen får snarare betraktas markera de programområden som bör och kan täckas. Någon helt realistisk bild av den framtida televisionsverksamheten kan för närvarande inte ges. Tablåerna är exempelsamlingar, som får korrigeras på basis av konkreta programerfarenheter och av praktiska produktionstekniska krav. Sändningar från viktigare aktuella händelser kommer givetvis att bryta uppgjorda programplaner. Ett antal programrubriker har konstruerats, närmast för att ge en uppfattning om karaktären av det programstoff som kan placeras. Nedanstående rubriker är — utan anspråk på fullständighet — avsedda att täcka ungefär följande programområden. Aktuell kvart, som produceras dagligen, innehåller ett lämpligt urval av dagens händelser i in- och utlandet. Aktuell debatt beräknas innehålla diskussioner i politiska, sociala och kulturella ämnen.

Kommentarer till programtablåerna

Att se om sitt hus — en samlingsrubrik för upplysningsprogram rörande t. ex. civilförsvar, trafikkultur o. dyk

Rent allmänt kan påpekas att de i programtablåerna angivna tiderna givet-

Barn- och ungdomsprogram avses innehålla ett rikt varierat stoff av såväl

199 upplysande som underhållande karaktär. Dramatisk profil — porträtt av författare illustrerat med scener ur deras produktion. Efter arbetsdagen — program för äldre, såväl för dem som vistas i hemmen som på sjukhus och anstalter. Fackligt forum — fackliga och sociala problem. Färder och fynd — populärvetenskapliga reportage av skiftande slag. Gästbok — önskeprogram där åskådarna får tillfälle möta de personer de önskat träffa. Hemmens halvtimme — under denna programpunkt beräknas ingå frågor, som är aktuella för ett hems skötsel och som rör familjen. Frågor om konsumentupplysning ingår även under denna rubrik. Humör och hälsa — arbetsterapi, nykterhetsfrågor, specialprogram för sjuka, hygien etc. Kontakt — program för vardagspsykologiska problem, eventuellt i form av brevlåda. Kultur och kunskaper — program från det frivilliga bildningsarbetets och allmänna kulturarbetets områden. Landsbygd

—

reportage med beto-

ning av landsbygdens problem i stil med programstoffet i radioprogrammet Landet runt. Människor i arbete —- reportage kring arbetsfrågor från näringslivets fält. Norden tage.

runt — internordiska repor-

Oxvecka — reportage från vets vardag.

arbetsli-

Presskonferens — intervjuer med aktuella personer, gästande utlänningar m. fl. Riket runt — landsomfattande vinsreportage.

pro-

Stil och smak — allmänt smakbefrämjande program. Sund själ, sund kropp — idrottsundervisning, gymnastikdemonstrationer, nykterhetsundervisning o. dyl. Verkstad och ateljé — reportage från hantverksmässiga och konstnärliga arbetsområden. Öppet för allmänheten — reportage uppbyggda med material från museer och liknande offentliga institutioner. Till ovanstående programexempel fogas givetvis teaterpjäser och underhållningsprogram av skiftande slag. För dessa liksom för övriga programpunkter förutses ett omfattande interskandinaviskt och internationellt samarbete.

PROGRAMTABLÅ: 15 t i m m a r pr vecka 780 t i m m a r pr å r

iOö Sändningstid SÖNDAG 14.00-15.00 19.00-21.00 (3 t i m . )

1 :a veckan 14.00 Direktreportage 15.00 (evenemang, idrott, c i r k u s , Skansen etc. ) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Pjäs 20.30 Min åsikt och Din! 20.50 Konstfilm

MÅNDAG 18.30-20.30 (2 t i m . )

TISDAG 18.30-20.30 (2 t i m . )

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Människor i a r bete 20.00 Musik 20.10 Riket runt 18.30 Hemmens halvtimme 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19-15 Aktuell kvart 19.30 Rampljus (varieté) 20.10 P a r n a s s (litt.)

ONSDAG 18.30-20.30 (2 t i m . )

20.20 Idag 18.30 Barnteater (äldre barn) 19-00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Solist 19.40 Aktuell debatt 20.15 Fickformat (underh.)

2:a veckan

3 :e veckan

4:e veckan

14.00 Se vecka I

14.00 Se vecka I

14.00 Se vecka I

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 1 9 1 5 Aktuell kvart 19.30 F a m i l j e u n d e r hällning

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Pjäs

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 F a m i l j e u n d e r hållning 20.15 Musikkomedi, opera, balett 20.50 Vesper

20.15 Liten komedi 20.50 Vesper 18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Verkstad och ateljé 20.00 Musik 20.10 Idrottens vardag 18.30 Hemmens halvtimme 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19-15 Aktuell k v a r t 19.30 F r å g a henne, h o nom - och oss'. 20.00 Musik i h e m m e t (instruktion) 20.15 I filmarkivet 18.30 B a r n t e a t e r (yngre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19-30 Familjefest (underh.) 20.10 Dokumentärfilm

18.30 H e m m e n s h a l v timme 19.00 TT (radio)

19-10 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Rampljus (varieté)

19.10 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 F r å g a henne, h o nom - och o s s ! 20.00 Musik i h e m m e t (instruktion) 20.15 I filmarkivet

20.10 P a r n a s s (litt.) 20.20 Idag 18.30 Barnteater (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Solist 19-40 Aktuell debatt 20.15 Fickformat (underh.)

18.30 B a r n t e a t e r (yngre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Familjefest (underh.) 20.10

Dokumentärfilm

18.30 Barnbiblioteket (yngre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek

18.30 Barnbiblioteket (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek

19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Humör och hälsa

19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Fackligt forum

20.00 T e a t e r - o. filmkrönika

20.00 Samling (andakt, profan och r e l i giös) 20.10 Internationellt reportage

20.00 Lätt underhållning

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

21.00 Reportage 21.25 Ord på vägen

21.00 Komedi

21.00 Reportage

21.25 Ord på vägen

21.25 Ord på vägen

FREDAG 1 18.30-20.30 (2 t i m . )

18.30 Barnbiblioteket (yngre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart

18.30 Barnbiblioteket (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart

19.30 F ä r d e r och fynd 19.50 Enmansteater 20.00 Samling (andakt, profan och r e l i giös) 20.10 Internationellt reportage

19.30 Stil och smak

18.30 19.00 19.10 19.15 19.45

(3 t i m . )

18.30 Hemmens halvtimme 19.00 TT (radio)

18.30 P l a t s för ungdomer (bl. a. y r k e s v ä g l . ) 19-00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Offentliga nöjen 20.00 Kultur o. k u n s k a per

18.30 F r ä m m a n d e språk (med film ill.) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Spelfilm

Barnprogram TT (radio) Väderlek Världen idag Kalejdoskop (underh.) 21.00 Deckare 21.25 Ord på vägen (epilog)

20.00 Musik 20.10 Riket runt

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 1910 Väderlek 19.15 Aktuell k v a r t 19.30 Öppet för a l l m ä n heten 20.00 Musik 20.10 Idrottens vardag

18.30 B a r n p r o g r a m 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19-15 Aktuell kvart 19.30 Att se om sitt hus

18.30 F r ä m m a n d e språk (med film i l l . ) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19-15 Aktuell kvart 19.30 Spelfilm

18.30 P l a t s för ungdomen (bl. a. y r k e s v ä g l . )

TORSDAG 18.30-20.30 (2 t i m . )

LÖRDAG 18.30-21.30

20.30 Utonihusreportage (idrott etc. ) 20.50 Konstfilm

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Offentliga nöjen 20.00 Teknik o. motor

201 PROGRAMTABLÅ: 25 tir pr vecka 1 300 timmar pr år Sändningstid SÖNDAG 14.30-16.00 19.00-22.00 (4 tim. 30')

3 :e v e c k a r

14.30 Direktreportage (evenemang, idrott etc. ) 15.30 Barnteater (äldre barn)

14.30 Direktreportage Barnteater (yng barn)

15.30 B a r n t e a t e r barn)

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Pjäs

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Söndags bjud ning (underhållning) 20.00 Gästbok-önskeprogram 2 0 . 3 0 Pjäs 2 1 . 0 0 Min åsikt - och Din!

19.00 T T (radio)

19.00 T T ( r a d i o )

21 00 Musik och bild 21.15 Reportage (idrott etc. ) 21.45 Vesper MÅNDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (3 tim 15')

16.00 Husmorsprogr (hemslöjd och hobby) 16.20 Barnprogr

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Oxvecka

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.10 Humör och hälsa

20.00 Varieté

20.00 Underhållningssolist 20.20 Fråga henne, honom och oss! 21.00

16.00 Husmorsprogram (gymnastik) 16.20 Barnprogram (Besök på Skansen) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19 15 Aktuell kvart 19.30 Främmande språk (med film ill. ) 19.50 Rampljus (varieté) 20.30 Hemmens halvtimmi 21.00 Deckare (seriepjäs) 16.00 Husmorsprogram (hemsömnad)

ONSDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (3 tim. 15')

16.20 Önskevisan (barnprogram) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Sund själ, sund kropp 19.50 Musikunderhållning 20.00 Offentliga nöjen 20.40 Vetandets vSrld 21.00 Riket runt

14^-409344

Dokumentärfilm

Direktreportage

(äldr

Väderlek

14.30 Direktreportage

15.30 B a r n t e a t e r barn)

(yngre

Väderlek

19.15 Aktuell k v a r t

19.15 Aktuell k v a r t

19.30 Pjäs

Söndagsbjudning

20.00 D r a m a t i s k 20.30 Musik och bild 20.45

20.30 Spelfilm

profil

Reportage (idrott etc.)

2 1.10

Presskonferens

21.45 Vesper

21.45 Ve

16.00 Husmorsprogr

16.00 Husmorsprograr

16.20 Barnprogram

16.20 Barnprogr

16.00 Husmorsprogram (konsumentupplysning) 16.20 Barnprogram (Se med mamma!)

20.40 Öppet för allmänheten 21.10 Idag TISDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (3 tim. 15')

19.00 T T ( r a d i o )

19.00 T T ( r a d i o )

19.10 V ä d e r l e k

Väderlek

19.15 Aktuell k v a r t

19.15 Aktuell k v a r t

19.30 V e r k s t a d och

19.30 E f t e r

arbetsdagen

ateljé 20.00

20 .00 U n d e r h å l l n i n g s solist

Varieté

2 0 .20 L ä r d a i la n d e t ( h j ä r n t r u s t) 20.40 P a r n a s s

(litt.)

21 .00 J a z z c i r k e n

21.20 Nya horisonter (exp. program)

2 1.00

Dokumentärfilr

21 .15 I f i l m a r k i / e t

16.00 Husmorsprogram

16 00 H u s m o r s p r o g r a m

16.20 B a r n p r o g r a m (Marionetteater)

16.20 Barnprogram

16 20 Ba r n p r o g r a m

19.00 T T (radio)

19.00 T T ( r a d i o )

19.10 Väderlek

19.15 Aktuell k v a r t 19.30

Lekstuga hållning)

(under-

19 00 T T ( r a d i o )

Väderlek

19 10 V ä d e r l e k

19.15 Aktuell k v a r t 19.30 F r ä m m a n d e

19 15 A k t u e l l kv l r t språk

19 30 L e k s t u g a

20.15 K a m e r a b e s ö k hos känd och okänd

19.50 R a m p l j u s

(varieté)

20 15 K a m e r a b e s ö k h o s känd och okänd

halvtim-

20 45 M u s i k i he m m e t

20.45 Musik i h e m m e t (instruktion)

20.30 H e m m e n s me

21.00 D e c k a r e

21.00 Deckare

2 1 . 00 D e c k a r e

16.00 H u s m o r s p r o g r a i (skönhetsvård m.m.)

16.00 Husmorsprogram

16.00 Husmorsprogram

önskevisan

önskevisan

önskevisan (barnprogram) 19.00 T T (radio)

19.00 T T (radio)

19.10 V ä d e r l e k

19.15 Aktuell k v a r t

19.15 A k t u e l l k v a r t

19.15 Aktuell k v a r t

19.30 F a m i l j e f e s t (underhållning)

19.30 M ä n n i s k o r i arbete

19.50 20.10 Aktuell debatt

21.10 Symfoniorkester

19.10 Väderlek

Familjefest

Musikunderhållning

2G.00 O f f e n t l i g a 20.40

19.00 T T (radio)

Väderlek

nöjen

Att s e o m s i t t h u s

21.00 Norden runt

2C. 10 A k t u e l l d e b a t t 21.00

Musikunderhållning

2 1 . 1 0 Nya h o r i s o n t e r

202 Tablå II sid. i

Sändningstid TORSDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (3 tim. 15')

FREDAG 16.00-16.45 19.00-21.30 (3 tim. 15')

1 :a veckan 16.00 Husmorsprogram (barnavård) 16.20 Dans och lekar (barnprogram) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Landsbygd 20.00 Musik- eller konstfilm 20.20 Samling (andakt, profan 1. religiös)

3:e veckan

4:e veckan 16.00 Husmorsprogram

16.00 Husmorsprogram 16.20 Barnprogram

16.20 Barnprogram

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 1915 Aktuell kvart 19-30 Hobbyprogram 20.00 Musikunderhållning

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Naturen och vi 20.00 Samling (andakt)

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Kontakt 20.00 Teknik och motor

20.10 Luftslott (stor underh.) 20.30 Spelfilm

20.30 Idag 21.00 Komedi 1. operascener

20.30 Pjäs

16.00 Husmorsprogram (råd inför söndagen) 16.20 Barnbiblioteket (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 1915 Aktuell kvart 19.30 De goda berättarna

16.00 Husmorsprogram

16.00 Husmorsprogram

16.00 Husmorsprogram

16.20 Barnbiblioteket (yngre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Underhållningssolist

16.20 Barnbiblioteket

16.20 Barnbiblioteket

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 De goda berättarna

1900 TT (radio) 19.10 Väderlek 1915 Aktuell kvart 19.30 Underhållningssolist 19.45 Kultur och kunskaper

19.45 Stil och smak 20.15 Underhållning i fickformat 20.30 Aktuell debatt 21.00 Internationellt reportage LÖRDAG 15.00-17.15 19.00-22.00 (5 tim. 15')

2 :a veckan 16.00 Husmorsprogram (matlagning) 16.20 Dans och lekar (barnprogram)

21.00 T e a t e r - och filmkrönika

19.45 Fackligt forum 20.15 Cirkus 20.45 Idrottsreportage

19.45 Färder och fynd 20.15 Liten underhållning 20.30 Aktuell debatt 21.00 Internationellt reportage 15.00 Brevlådan

20.15 Cirkus

20.45 Pjäs 15.00 Brevlådan

15.00 Brevlådan (barnprogram) 15.30 Önskeprogram för sjukhusen 16.00 Dramatisk serie 16.30 Yrkesvägledning (ungdomsprogram)

15.00 Brevlådan (barnprogram) 15.30 Landsbygd

16.50 Idrottens vardag 17.15 Löpsedel (ca 10') 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop (underhållning) 21.00 Äventyrets värld (upptäcktsresande) 21.30 Crazy ikväll 21.50 Ord på vägen (epilog)

16.50 Idrottens vardag 17.15 Löpsedel 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

16.50 Idrottens vardag 17.15 Löpsedel 19 00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

16.00 Dramatisk serie 16.30 Underhållning f»r ungdom (jazzcirkel etc.) 16.50 Idrottens vardag 17.15 Löpsedel 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

21.00 Angeläget ärende (monolog) 21.10 Pjäs 21.50 Ord på vägen

21.00 Äventyrets värld

21.00 Angeläget ärende

21.30 Crazy ikväll 21 .50 Ord på vägen

21.10 Pjäs 21.50 Ord på vägen

16.00 Dramatisk serie 16.30 Ungdom av idag

15.30 önskeprogram för sjukhusen 16.00 Dramatisk serie 16.30 Amatörforum (ungdomsprogram)

15.30 Naturen och vi

—

•

PROGRAMTABLÅ: 35 t i m m a r pr vecka 1 820 t i m m a r pr å r Sändningstid SÖNDAG 14.00-16.30 18.30-22.15 (6 tim. 15')

14.00 Direktreportage (evenemang, idrott etc.) 15.00 B a r n p r o g r a m för alla åldrar 16.00 Gästboken (önskeprogram) 18.30 Reportage (idrott) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Fråga henne, h o nom och o s s ! 20.15 Musik o. bild 20.30 Pjäs 22.00 Vespe

MÅNDAG 14.00-15.30 18.30-21.30 (4 t i m . 3 0 ' )

14.00 Ba (m

ogram ! barn) 14.30 H u s m o r s p r o g r a m (reportage) 15.00 Dramatisk s e r i e 15.25 Löpsedel 18.3U Oxvecka 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 öppet för a l l m ä n heten 20.00 Varieté* 20.40 P a r n a s s (litt.) 21.00 Dokumentärfilm

TISDAG 14.00-15.30 18.30-21.30 (4 tim. 30')

14.00 Barnprogram (mindre barn) 14.30 H u s m o r s p r o g r a m (konsumentuppiysn. gymnastik) 15.00 Reportage 15.25 Löpsedel 18.30 Främmande språk (med film ill.) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Hemmens halvtimme 20.00 Musiksolist 20.10 Lekstuga

2:a veckan

3:e veckan

14.00 Se vecka I

14.00 Se vecka I

14.00 Se vecka I

15.00 Barnprogram för alla å l d r a r 16.00 Gästboken (önskeprogram) 18.30 Kamerabesök hos känd och okänd 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Söndags bjudning (underhållning) 20.15 Musik o. bild 20.30 Pjäs 21.30 Norden runt 22.00 Vesper

15.00 B a r n p r o g r a m för alla å l d r a r 16.00 Gästboken (önske program) 18.30 Reportage

15.00 B a r n p r o g r a m för alla å l d r a r 16.00 Gästboken (önskeprogram) 18.30 Kamerabesök hos känd och okänd 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Hobbyprogram

20.00 Reportage (idrott) 20.30 Pjäs 22.00 Vesper

14.00 Barnprogram 14.00 Barnprogram (mindre barn) (mindre barn) 14.30 Husmorsprogram 14.30 Husmorsprogram (hemslöjd o. hobby) (reportage) 15.00 Se vecka I 15.00 Se vecka I 15.25 Löpsedel 15.25 Löpsedel 18.30 Plats lör ungdom, 18.3U Amatöriorum (bl.a. yrkesvägl.) (underhållning) 19.00 TT (radio) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.15 Aktuell kvart 19.30 Sund själ, sund 19.30 Dokumentärfilm kropp 20.00 Underh. solist 20.00 Varieté 20.20 Runda bordet 20.40 P a r n a s s (litt.) (samtal) 21.00 Balett 21.00 Musik 21.20 Nya horisonter 21.15 Idag (exp. program)

20.00 Musik o. bild 20.15 Pjäs 21.30 Dokumentärfilm 22.00 Vesper 14.00 B a r n p r o g r a m (mindre barn) 14.30 H u s m o r s p r o g r a m 15.00 Se vecka I 15.25 Löpsedel io.3u Efter arbetsdagen 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Verkstad o. ateljé 20.00 Musikfilm 20.20 Dramatisk profil 21.00 Jazzcirkeln 21.15 I filmarkivet

14.00 Barnp (mindi barn) 14.30 eka I

14.00 Barnprogram (mindre barn) 14.30 Se vecka 1

14.00 Barnprogram (mindre barn) 14.30 Se vecka I

15.00 Reportage 15.25 Löpsedel 18.30 Barnprogram (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Rampljus, variei

15.00 Reportage 15.25 Löpsedel 18.30 Främmande språk (med film ill.) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Hemmens halvtimme

15.00 Reportage 15.25 Löpsedel 18.30 B a r n p r o g r a m (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Rampljus, varieté

20.10 Hemmens halvtir me 20.40 Musik i hemmet (instruktion) 21.00 Deckare (serie)

21.00 Deckare (serie) ONSDAG 14.00 önskevisan (barn) 14.00 Se vecka I 14.00-15.30 14.30 H u s m o r s p r o g r a m 14.30 Husmorsprogram (spädbarnsvård etc.) (reportage från 18.30-21.30 l i v s m e d e l s - o. lik(4 tim. 30') nande industrier) 15.OU Var I4:e dag (jour- 15.00 Underhållning nalfilm) 15.25 Löpsedel | 15.25 Löpsedel 18.30 Barnprogram 18.30 Barnprogram 19.00 TT (radio) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.15 Aktuell kvart 19.30 Underhållning med 19.30 Pjäs lekar och folkdansei 20.00 Spelfilm 20.15 Jazzcirkeln 20.30 Idag 21.00 Samling (andakt) 21.10 Musik- 1. konstfilm

19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Operascener

21.00 Teknik o. motor

20.00 Musiksolist

20.10 He

20.10 Lekstuga

20.40 Musik i hemmet (instruktion) 21.00 Deckare (serie)

21.00 Deckare (serie) 14.00 Se vecka I 14.30 H u s m o r s p r o g r a m

is halvtim-

14.00 Se vecka I 14.30 H u s m ö r s p r o g r a m

15.00 Var 14:e dag

15.00 Underhållning

15.25 Löpsedel 18.30 Barnprogram 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Humör och hälsa

15.25 Löpsedel 18.30 Barnprogram 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Fråga henne, honom och o s s ! 20.00 Musikalisk under hållning

20.00 Samling (andakt, profan och r e l i giös) 20.10 Luftslott (stor underhållning) 21.00 T e a t e r - o. filmkrönika

20.30 Spelfilr

204 Tablå 111 sid. 2

SändningsTORSDAG 14.00-15.30 18.30-21.30 (4 tim. 30')

FREDAG 14.00-15.30 18.30-21.30 (4 tim 30')

LÖRDAG 14.00-17.30 18.30-22.15 (7 tim. 15')

1 :a veckan

2:a veckan

3 :e veckan

4 :e veckan 14.00 Barnprogram

14.00 Barnprogram (Se med m a m m a ! ) 14.30 H u s m o r s p r o g r a m (halso- o. sjukvård) 15.00 ö n s k e p r o g r a m för sjukhusen

14.00 Barnprogram

14.00 Barnprogram

14.30 H u s m o r s p r o g r a m (matlagning) 15.00 Se vecka 1

14.30 Husmorsprogram

14.30 Husmorsprogram

15.00 Se vecka l

15.00 Se vecka I

15.25 Löpsedel 18.30 Barnteater (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Människor i arbete

15.25 Löpsedel 18.30 Bildning i bildrutan 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Familjefest (underhållning)

15.25 Löpsedel 18.30 Barnteater (äldre barn) 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Att se om sitt hus

15.25 Löpsedel 18.30 Bildning i bildrutan 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Familjefest (underhållning)

19.50 Musikunderhållning 20.00 Offentliga nöjen 20.40 Vetandets värld 21.00 Riket runt

20.10 Aktuell debatt 21.00 Symfoniorkester

19.50 20.00 20.40 21.00

Musikunderhållning Offentliga nöjen Kontakt Riket runt

20.10 Aktuell debatt 21.00 Musik och bild 21.10 Nya horisonter (exp. program)

14.00 Barnprogram 14.00 Barnprogram 14.30 Husmorsprogram 14.30 Husmorsprogram (att sy kläder, skönhetsvård etc.) 15.00 Pjäs (repris) 15.00 Underhållning (för skiftesarbetare etc.) 15.25 Löpsedel 15.25 Löpsedel 18.30 Barnbiblioteket 18.30 Barnbibhoteket 19.00 TT (radio) 19.60 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.10 Väderlek 1°.15 Aktuell kvart 19.15 Aktuell kvart 19.30 Underh. solist 19.30 Stil och smak 19.45 Fackligt forum

14.00 Barnprogram 14.30 Husmorsprogram

14.00 Barnprogram 14.30 Husmorsprogram

15.00 Underhållning

15.00 Pjäs (repris) (för skiftesarbeta-

15.25 Löpsedel 18.30 Barnbiblioteket 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Färder och fynd

20.00 Underhållning 20.30 Aktuell debatt 21.00 Internationellt reportage

20.15 Cirkus 20.45 Musikal, underh. 21.00 Liten komedi

20.00 Underhållning 20.30 Aktuell debatt 21.00 Tekniskt magasin (med TV-service)

15.25 Löpsedel 18.30 Barnbiblioteket 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Aktuell kvart 19.30 Underh. solist 19.45 Kultur och kunskaper 20.15 Cirkus 20.45 Pjäs

14.00 Barnprogram 14.30 Naturen och vi 15.00 Fickrevy (underh.)

14.00 Barnprogram 14.30 Landsbygd 15.00 Fickrevy 15.30 Presskonferens 16.30 Idrottens vardag 17.00 De goda berättarna

14.00 Barnprogram 14.30 Naturen och vi 15.00 Fickrevy

15.30 Spelfilm 16.30 Idrottens vardag 17.00 De goda berättarna 17.25 Löpsedel 18.30 Ungdom av idag 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop (underhållning) 21.00 Äventyrets värld (upptäcktsresande) 21.30 Crazy ikväll 22.00 Ord på vägen (epilog)

15.30 Spelfilm 16.30 Idrottens vardag 17.00 De goda berättarna 17.25 Löpsedel 18.30 Ungdom av idag 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

14.00 Barnprogram 14.30 Landsbygd 15.00 Fickrevy 15.30 Presskonferens 16.30 Idrottens vardag 17.00 De goda berättarna 17.25 Löpsedel 18.30 Ungdom av idag 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

21.00 Angeiäget ärende (monolog)

21.00 Äventyrets värld

21.00 Angeläget ärende

21.10 Pjäs 22.00 Ord på vägen

21.30 Crazy ikväll 22.00 Ord på vägen

21.10 Pjäs 22.00 Ord på vägen

17.25 Löpsedel 18.30 Ungdom av idag 19.00 TT (radio) 19.10 Väderlek 19.15 Världen idag 19.45 Kalejdoskop

205 ANTAL INVÅNARE INOM STATIONERNAS

FÖRSÖRJNINGSOMRÅDEN

milj. inv. Tabell 8

DIAGRAM GÄLLIVARE KALMAR KARLSKRONA KIRUNA PAJALA ANGE BODEN HAPARANDA LULEÅ SOLLEFTEÅ VARBERG

GÄLLIVARE KIRUNA PAJALA

ARVIDSJAUR HÄRNÖSAND LYCKSELE SKELLEFTEÅ STENSELE VANNAS ÖRNSKÖLDSVIK \

DOROTEA EMMABODA HALMSTAD MOTALA SUNNEUDDEVALLA VISBY VÄXJÖ

BACKEFORS KARLSTAD SVEG VÄNERSBORG ÖREBRO ÖSTERSUND

ARVIDSJAUR DOROTEA LYCKSELE STENSELE VISBY VÄSTERVIK

MORA SOLLEFTEÅ SVEG UDDEVALLA VÄNERSBORG ÖSTERSUND

l

2 BODEN BACKEFORS HAPARANDA KARLSTAD LULEÅ SUNNE ÖREBRO

-i BORLÄNGE

i SKELLEFTEÅ

EMMABODA VANNAS' VÄSTERÅS VÄXJÖ

BOLLNÄS BORLÄNGE MORA SKÖVDE SUNDSVALL VÄSTERVIK , VÄSTERÅS •BOLLNÄS

•HALMSTAD

:BORAS ! GÖTEBORG j HÄLSINGBORG iHÖRBY ^MALMO

HÄRNÖSAND

SKÖVDE

ÖRNSKÖLDSVIK]

SUNDSVALL

GÄVLE

-; HÄLSINGBORG

HÖRBY

MALMÖ

i GÄVLE : LINKÖPING ! (NORRKÖPING! INASSJO

'BORAS GOTEBORG

NÄSSJÖ

Utbyggnadsplan •NORRKÖPING

(T) 9-årsplanen (2) 14-årsplanen

-STOCKHOLM

1 KALMAR KARLSKRONA LINKÖPING MOTALA VARBERG ANGE

UPPSALA i

Utbyggnadsår 10

206 milj. kr

DIAGRAM Tabell 5

2.

207 INVESTERINGSKOSTNADER Programförbindelser sändarstationer

milj. kr. 100

TQDe

FÖR PROGRAMDISTRIBUTION och

" 9

DIAGRAM 3 A.

13 K

milj. kr 100

DIAGRAM 3 B.

208 INVESTERINGSKOSTNADER

FÖR PROGRAMDISTRIBUTION

Programförbindelser +- sändarstationer milj. kr

DIAGRAM 4.

T„Koll 11

-"

1 I

1 Investeringsanslag Investeringsbemyndigande

1 1 1 9-års- 14-årsplanen planen © (3)

® ©

(X/

®/

150 KO

©/

©/

(^

100 -

90 -

^g>

50 -

—®J-

©/

11 Ut byggna dsår -1 12 13 14

209 INVESTERINGSKOSTNADER

FÖR

TELEVISIONSVERKSAMHETEN

Programproduktion sändningsplan A + programdistribution.

milj. k r Tabell 13.

DIAGRAM

5.

210 ÅRSKOSTNADER

FOR

TELEVISIONSVERKSAMHETEN

Programproduktion + programdistribution milj kr 50

Tabell 14.

DIAGRAM

Sändningsplan © 40

6 A.

A

9- årsplanen

w

S

©/ yr

©^ 20

<*•

-

// 10

Utbyggnadsår 11

milj. kr 50

Tabell 14.

DIAGRAM

!

i

i

Sändningsplan ©

i

! B

•

i

6 B.

.

(Ay

9-årsplanen

s /

©^

/

ut Dyggna dsår 1

211 licenser 1000-tal) 1000

DIAGRAM 7.

Tabell 18.

UPPSKATTAT ANTAL TELEVISIONSLICENSER n\

n

i

© 4-årsp anen

©/

©/

100 Utb /ggnad sår 1

1 13

212 BERÄKNAT DRIFTRESULTAT AV TELEVISIONSVERKSAMHETEN Licensavgift 80 kr. Sändningsplan A.

milj. kr 80

T a b e l l 1<i. i

i

70 60 50

nkomster Utgifter Årligt underskott resp. överskott

l

9-årsplanen © ©

14-årsplanen © ©

J^

©

©

^

DIAGRAM

8 A.

r-

*~

©

__^

J^J^

30 20

zs^-

<J>

"~(2J>

%~

-10

^

-20 10

11 Utbyggnadsår 1 1 12 13 14

milj. kr 80

Tabell 19.

I

i

I

DIAGRAM

I 9-års-

14 -års-

©

©

8 B.

70 60

Ackumulerat underskott resp. överskott

50 40

©/ /©

30 20 10 0 -10 -20 -30 -40 -50 -60

©/

S^ 10

Utb yggnad sår 1 1 12 13 14

213 TELEVISIONSVERKSAMHETENS

BEHOV

AV

PENNINGMEDEL

milj. kr 40

DIAGRAM 9~A.

Tabell 21

-^©

__©_ ~GV

^Q— .jS^

""""©^ 0

9^

< ^

Q

20 30 40

Investeringsbemyndigande

©

u n u r e s u u a i (.ur laersKO i resp. o v e r s K o u ; Summé i (medels b e h o v resp. återbäring) l i 1 i 1 1

w ©

©^ •

• 9

10 Utbyggnadsår 1 1 11 12 13

milj. kr 30

Tabell 2 .

DIAGRAM

s -s®

0 10

^

_C:\

r^z^ V

/

^

^ .

/ /

^

t<K Kl)

^

^ ^ /

^

"

V®

1 Investeringsbemyndigande

y

-Ä.

(T)

resp. o versKoi Summa (medel sbehov resp. åt e r b ä r i n g) © i 1 i 1 i

9B.

i

11 Utbyggnadsår 1 1 12 13 14

milj. kr DIAGRAM

9 C.

160 Skuld vid årets slut 150 ©

9-årsplanen

©

14-årsplanen

ay

130 120 110 100 90

x®

©/

80 70

V

60 50 40 30

•

20 10

utt yggnac s å r 0

1 10

1 13

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk

forteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Arvdabalk. [6] Betänkande angående instansordningen i vattenmål m. m. [9] Förslag till Jordrationaliseringslag m. m. [16]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Klenvirke. Användningen av barr klenvirke, lövvirke och sågverksavfall. [29]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. [17]

Kommunalförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart. inrättande av ett sjöfartsverk. [21]

Kommunikationsväsen. Högertrafik. [30] Televisionen i Sverige. [32] Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. [18]

Förslag till ändrad företagsbeskattning. [19] Förslag till effektivare taxering. [24]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om sparbanker m. m. [10]

Försäkringsväsen.

Poiiti.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsäkring m. m. [4] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. 5. [22] Bilagor. [23] Saneringsfrågan. [31]

Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. [14] Friluftsbad, simhallar, bastur. [25] Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. [28]

Allmänt näringsväsen. Elkraftförsörjningen. [12]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets

utveckling. [2]

Yrkesutbildningen. [11] Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. [15] Landsantikvarieorganisationen. [26] Tjänstebostäder för folkskolans lärare. [27]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. [7] 7 och 8. Nordiska postoch teletaxor. [20] Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskrlftspublikation. [8] En gemensam nordisk marknad. [13]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1954