Laborantutbildning

National Library of Sweden

enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

x. STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954: 36 Inrikesdepartementet

LABORANTUTBILDNING 1953 ÅRS L A B O R A T O R I E T E K N I K E R UTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk

1. S v e n s k namr.bok 1954. S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 224 S F l . 2. M u s i k l i v i Sverige. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r :ör a t t f r ä m j a d e t s v e n s k a m u s i k l i v e t s utveckling. I d u n . 447 s. E. 3. K o l l e k t i v h u s . V i c t o r P e t t e r s o n . 116 s., 20 pl. S. 4. M o d e r s k a p s f ö r s ä k r i n g m . m. I d u n . 154 s. S. 5. V å r d e n vid u n g d o m s v å r d s s k o l o r n a . Victor P e t t e r s o n . 138 s. S. 6. Ä r v d a b a l k . Norstedt. 257 s. J u . 7. N o r d i s k passfrihet. Del III. U p p h ä v a n d e av all p a s s k o n t n l l v i d g r ä n s e r n a m e l l a n de n o r d i s k a l ä n d e r r a . G e r n a n d t . 39 s. U. 8. N o r d i s k konzakt. B e t ä n k a n d e o m u t g i v a n d e av e n n o r d s k p a r l a m e n t a r i s k tidskriftspubl i k a t i o n . G u r r m e s s o n . 14 s. J u . 9. B e t ä n k a n d e i n g å e n d e i n s t a n s o r d n i n g e n i v a t t e n m å l m . m G u m m e s s o n . 90 s. J u . 10. F ö r s l a g till Jag o m s p a r b a n k e r m . m. Victor P e t t e r s o n . 33( s. F i . 11. Y r k e s u t b i l d n i n g e n . H s e g g s t r ö m . 467 s., 2 k a r tor. E. 12. E l k r a f t f ö r s ö r ; n i n g e n . K i h l s t r ö m . 473 s. K. 13. E n g e m e n s a n n o r d i s k m a r k n a d . Victor P e t t e r s o n . 120 s. H. 14. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e h ö r s e l v å r d e n . N o r s t e d t . 165 + VI s. S. 15. Om k o m p e t e n s k r a v . B e t ä n k a n d e a v g i v e t av k o m p e t e n s u t i e d n i n g e n . G e r n a n d t . 55 s. C. 16. F ö r s l a g till p r d r a t i o n a l i s e r i n g s l a g m . m. K a t a log och T i d s l r i f t s t r y c k . 130 s. J o . 17. O m p r o p o r t i i n e l l a v a l i n o m k o m m u n a l a r e p r e s e n t a t i o n e r m. m . 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s och v a l s ä t t s i t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 6. K i h l s t r ö m . 72 s. fu.

förteckning

18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36.

F ö r s l a g till f ö r e n k l i n g av vissa b e s k a t t n i n g s r e g l e r . E g n e l l s k a . 80 s. Fi. F ö r s l a g till ä n d r a d f ö r e t a g s b e s k a t t n i n g . I d u n . 418 s. F i . Nordiska post- och teletaxor. Gummesson. 33 s. U. I n r ä t t a n d e av ett sjöfartsverk. Gummesson. 112 s. H. N y a r b e t s t i d s l a g s t i f t n i n g och p a r t i e l l a r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g . 5. B e c k m a n . 499 s. S. N y a r b e t s t i d s l a g s t i f t n i n g och p a r t i e l l a r b e t s t i d s f ö r k o r t n i n g . 5. Bilagor. B e c k m a n . 234 s. S. F ö r s l a g till e f f e k t i v a r e t a x e r i n g . I d u n . 190 s. Fi. Friluftsbad, simhallar, bastur. Gummesson. 292 s. I. L a n d s a n t i k v a r i e o r g a n i s a t i o n e n . G u m m e s s o n . 124 s. E. T j ä n s t e b o s t ä d e r för folkskolans l ä r a r e . K i h l s t r ö m . 106 s. E. Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. Beckm a n . 340 + VI s. I. Klenvirke. A n v ä n d n i n g e n av b a r r k l e n v i r k e , l ö v v i r k e och s å g v e r k s a v f a l l . I d u n . 156 s. H. H ö g e r t r a f i k . Victor P e t t e r s o n . 141 s. K. S a n e r i n g s f r å g a n . Victor P e t t e r s o n . 183 s. + 24 pl. K. T e l e v i s i o n e n i S v e r i g e . I d u n . 213 s. + 4 pl. K. F o l k p e n s i o n e r i n g o c h s j u k f ö r s ä k r i n g . Vissa s a m o r d n i n g s f r å g o r . V i c t o r P e t t e r s o n . 116 s. S. H y r a n för o m ö b l e r a d e l ä g e n h e t e r . Victor P e t t e r s o n . 146 s. J u . D e n s v e n s k a k r i m i n a l s t a t i s t i k e n . N o r s t e d t . 190 s. Ju. L a b o r a n t u t b i l d n i n g . I d u n . 120 s. I .

A n m . O m särskild t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t i v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t. e x . E = e c k l e s i a stikdepartementet, Jo = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954: 36 Inrikesdepartementet

LABORANTUTBILDNING 1953 års

laboratorieteknikerutredning

IDTJNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB S T O C K H O L M 1954

Mtc

Innehåll

Skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

1. Inledning Utredningsuppdraget Utredningsarbetets bedrivande

7 7 10

2. Hittillsvarande utveckling

3. Laboranternas antal, löneställning m. m

4. Nuvarande utbildningsförhållanden m. ni Utbildningsformer Utbildningens innehåll och anordnande Villkor för tillträde till utbildningen. Elevernas teoretiska underbyggnad. Elevantal Ekonomiska förhållanden

21 21 21 25 2&

5. Utbildning av laboranter utomlands

2&

6. Äldre reformförslag Tidigare utredningar Tidigare framställningar Resultat av utredningarna

32 32 37 38

7. Behovet av utbildade laboranter

8. Allmänna synpunkter på utbildningen

9. Utredningens förslag till utbildning

46 Huvuddragen av utbildningen Villkor för tillträde till utbildningen Ordningsföljd Utbildningens innehåll och omfattning, anordnande och förläggning Allmän sjukvårdsutbildning Teoretisk undervisning Praktisk laboratorieutbildning Speciell sjukvårdsutbildning Kurs i blodgrupperingsteknik Särskild utbildning av laboranter vid histologisk-patologiska laboratorier

46 48 51 52 52 54 58 64 66 66

Fortbildningskurser Prov, tentamina och avgångsexamen Elevantagning. Anvisningar. Cirkulär. Broschyr Registrering. Yrkestitel. Legitimation. Diplomering Yrkesemblem Kompetenskrav Övergångsbestämmelser

70 72 72 73 75 75 76

10. Elevernas ekonomiska förhållanden m. m

11. Huvudmannaskap. Statsbidragsgrunder

12. Tillsynsmyndighet. Föredragande. Nämnder

13. Kostnadsberäkning

14. Sammanfattning

15. Summary

91 Bilagor. 1. Redogörelse för enkätsvar 96 2. Undersökning rörande avgångsförhållanden m. m. bland laborerande personal 104 3. Förslag till kursplaner 109 4. Förslag till laboratorieutrustning 117

Till Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Inrikesdepartementet

Genom beslut den 16 januari 1953 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande utbildningen av viss laboratoriepersonal och med denna utbildning sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 27 februari 1953 såsom sakkunniga rektorn vid Stockholms stads skolor för yrkesundervisning M. S. Lindström, överläkaren vid S:t Eriks sjukhus, docenten B. A. Josephson och numera avdelningsföreståndaren vid statens bakteriologiska laboratorium, docenten B. H. Lundbäck. Åt Lindström uppdrogs att såsom ordförande leda vårt arbete. Vi antog benämningen 1953 års laboratorieteknikerutredning. Till sekreterare åt oss förordnades den 28 mars 1953 fiskalen i kammarkollegiet J. M. Lillieros. För att vid behandlingen av särskilda frågor medverka vid utredningsarbetet tillkallades såsom experter den 15 januari 1954 numera förste byråsekreteraren i vattenfallsstyrelsen S. H. A. Wallin och den 12 mars 1954 överläkaren vid Sabbatsbergs sjukhus, professorn N. O. E. Ringertz. Härjämte har vid utarbetandet av undervisningsplaner för den av oss föreslagna utbildningen medverkat rektorn vid folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm, fil. dr E. F . D. Sedström och lektorn vid högre tekniska läroverket i Stockholm, docenten J. F. Olsson.

6 Från inrikesdepartementet överlämnades den 12 januari 1954 — för att tas i övervägande vid fullgörandet av vårt uppdrag — en framställning av styrelsen för svenska laboratorieläkarföreningen om utredning av frågan om legitimation för sjukhuslaboranter m. m. Vi får härmed vördsamt överlämna betänkande med förslag till utbildning av laborerande personal vid medicinska och vissa andra laboratorier m. m. Vårt uppdrag är härmed slutfört. Stockholm den 19 november 1954. Martin Bertil Josephson

S.

Lindström Holger

Lundbäck

l Magnus

Lillieros

1. Inledning

Utredningsuppdraget

Direktiven för utredningen innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 16 januari 1953 av chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund. Anförandet har följande lydelse. För medicinskt-tekniska laboratorieuppgifter finnes f. n. tre huvudgrupper av biträdespersonal, nämligen biträden vid klinisktkemiska och medicinskt-kemiska laboratorier, vid bakteriologiska laboratorier och vid histologiskt-patologiska laboratorier. Vid sjukhus och övriga sjukvårdsinrättningar utföres f. n. nästan allt kliniskt laboratoriearbete av sjuksköterskor, som erhållit viss utbildning i laboratorieteknik, s. k. laboratoriesköterskor. Inom samtliga sjuksköterskeskolor meddelas specialutbildning vid sjukhuslaboratorier för dem, som skall bli laboratoriesköterskor. Utbildningen i laboratoriegöromål omfattar minst sex månader, men har under senare år ofta utsträckts till nio månader och i vissa fall ända upp till ett år. Den gradvisa förlängningen av specialutbildningen har framtvingats av det ständigt ökade behovet av laboratorieundersökningar inom det kliniska arbetet. Denna ökning har varit såväl kvantitativ som kvalitativ och har numera tagit en sådan omfattning, att det i många fall visat sig svårt eller omöjligt att inom den gällande utbildningstiden giva eleverna den undervisning i laboratorieteknik, som är nödvändig för att tillmötesgå sjukhusens anspråk. Enär den totala elevtiden vid sjuksköterskeskolorna uppgår till omkring tre a tre och ett halvt år, ägnas sålunda huvuddelen av utbildningstiden åt ren sjukvård. Utbildningen i laboratorieteknik avser endast till en mindre del teoretisk undervisning.

För sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, vilka erhållit viss förberedande praktisk utbildning på sjukhuslaboratorium, har sedan år 1943 anordnats särskilda kurser i fysikalisk och organisk kemi m. m. Under dessa, huvudsakligen teoretiska kurser, som numera omfattar tre månader och anordnas vid karolinska institutet i Stockholm i medicinalstyrelsens regi, ges även föreläsningar i bakteriologi och haematologi. De många sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, som ej genomgår sistnämnda kurs, får knappast någon teoretisk utbildning i de ämnen, som är av vikt för en laborant. Icke heller denna kurs torde dock vara helt tillfredsställande. Följden av rådande utbildningsformer har blivit, att sjukhuslaboratorierna i viss utsträckning icke kan erhålla lämpligt utbildad personal. Sjukhusens laboratoriearbete var tidigare föga ornfattande och relativt enkelt. Den som hade hand om detta arbete hade också tid att utföra andra uppgifter och kunde därför i stor utsträckning sysselsättas i den egentliga sjukvårdens tjänst. Sådana arbetsförhållanden råder ännu på bl. a. sjukstugor, dispensärer och ålderdomshem, men för de flesta sjukhus av alla kategorier är detta ett passerat stadium. Ökningen av det kliniska laboratoriearbetet har medfört, att heltidsanställd personal med laboratorieteknisk utbildning i regel måste finnas på sjukhusen. Vid sidan av laboratoriesköterskorna finnes en annan kategori laboratriser och laboranter, lämpade för arbetet vid sjukhuslaboratorier och med goda laboratoriekunskaper. Denna kategori utgöres av tekniskt utbildade personer utan sjukvårdserfarenhet. Några av dem har akademisk utbildning medan de flesta genomgått tekniska skolor. Inom sjukvården kan denna tekniskt utbildade personal endast tjänstgöra i ett fåtal specialiserade befattningar vid vissa större sjukhuslaboratorier. För att de skall kunna fylla laboratoriesköterskor-

nas arbetsuppgifter måste utbildningen kompletteras dels med en viss kännedom om behandling av sjuka människor och om provtagning på patienter, dels ock med träning i de ofta mycket speciella kliniska laboratoriemetoderna. Det är f. n. svårt för denna personal att skaffa sig sådan kompletterande utbildning utan att under tre till tre och ett halvt år genomgå sjuksköterskeskola. Även för den andra gruppen av laboratoriepersonal, nämligen laboratoriebiträden vid bakteriologiska laboratorier, råder f. n. oenhetliga och bristfälliga utbildningsförhållanden. Dessa laboratorier är i regel hänvisade till att ordna utbildningen i egen regi, vanligen genom att flickor med normalskolekompetens, studentexamen eller i vissa fall realexamen antages som elever. Dessa utbildas undan för undan i gängse metoder men erhåller ingen eller alltför knapphändig teoretisk undervisning. Icke heller den praktiska undervisningen — särskilt den grundläggande — är tillräckligt systematisk och omfattande. Vid institutioner, där elevantalet uppgår till ett tiotal eller flera per år, har den ordinarie personalen svårt att avstå erforderlig tid för ändamålet. Den bristfälliga utbildningen medför särskilda olägenheter genom den smittorisk, som de i laboratoriearbete helt obevandrade eleverna utsattes för. Många elever hänvisas att för framtiden utföra ett fåtal metoder och kan endast med svårighet förflyttas till andra avdelningar inom samma laboratorium eller söka sig andra tjänster. De saknar ofta de teoretiska förutsättningarna att själva kunna bedöma sitt arbete, ett förhållande, som kan innebära risker för felaktiga åtgärder vid onormala förlopp av de enligt inlärd teknik utförda undersökningarna. Den tredje gruppen laboratoriepersonal inom det medicinskt-tekniska området utgöres av biträden (preparatriser) vid histologiskt-patologiska laboratorier, vilka är knutna till såväl sjukhus som vetenskapliga institutioner. Utbildningen äger f. n. rum vid kurser, som med statsbidrag anordnas av svenska preparatrisföreningen i samråd med karolinska institutets lärarkollegium. Denna utbildning har emellertid, enligt vad föreningen i en nyligen avgiven skrivelse framhållit, betraktats som en försöksverksamhet. Vid kurserna kan icke mottagas ett tillräckligt antal elever och icke heller själva utbildningen är fullt

tillfredsställande. Föreningen har strävat efter att öka antalet elever och att utvidga den teoretiska undervisningen men icke kunnat genomföra en sådan ändring på grund av brist på medel och svårigheter att i enskild regi administrera undervisningsverksamheten. Utbildningen av dessa personalgrupper har under flera år varit föremål för diskussion. Enligt ett förslag, som avgivits av 1946 års sjuksköterskeutbildningskommitté, skulle sålunda två kategorier av laboratoriepersonal avses för sjukhusen. Den ena kategorien, laboratoriesköterskorna, skulle även i fortsättningen utbildas vid sjuksköterskeskolorna. Dessa sköterskor skulle erhålla en kortvarig, rent praktisk laboratorieutbildning och närmast avses för smärre sjukvårdsinrättningar, där kraven på laboratoriekunskaper är förhållandevis anspråkslösa men god erfarenhet av sjukvård nödvändig. För att tillmötesgå kraven på en mera ändamålsenlig utbildning av de större sjukhusens laboratoriepersonal måste enligt kommitténs mening utbildningen av denna personal utbrytas ur sjuksköterskeutbildningen och en särskild kår av specialutbildade sjukhuslaboratriser inrättas. Kommittén ansåg att denna fråga lämpligen borde upptagas i samband med utbildningen av laboratriser och preparatriser för vetenskapliga institutioner, och hemställde, att särskilda sakkunniga måtte tillkallas för utredning av densamma. Vidare har svenska laboratorieläkarföreningen i olika sammanhang framhållit, att tillfredsställande utbildning för personal vid bl. a. sjukhuslaboratorierna saknas, samt hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för organiserande av en ändamålsenlig utbildning. Även den naturvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté beaktade på sin tid det här föreliggande utbildningsbehovet. Förstnämnda kommitté föreslog sålunda, att ettåriga heldagskurser för kemiska laboratoriebiträden skulle ordnas vid de kommunala yrkesskolorna. Den andra kommittén ansåg, att en laborantskola borde inrättas för laboratoriesköterskor och för biträden vid bakteriologiska laboratorier. I anledning av dessa förslag uttalade föredragande departementschefen i propositionen nr 272/1947 (s. 466 f.), att behov förelåge av åtgärder

för att utöka de möjligheter, som då stode till buds för utbildning av laboratoriebiträden. En gemensam grundutbildning syntes ändamålsenlig för större delen av laboratoriebiträdeskåren. Den ytterligare specialutbildning, som erfordrades för olika arbetsplatsers behov torde kunna meddelas vid dessa i samband med eleveller aspiranttjänstgöring. Den gemensamma grundutbildningen borde inordnas i det kommunala yrkesskolväsendet. Det syntes böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att genom initiativtagande och rådgivande verksamhet söka få till stånd de planerade utbildningslinjerna. Riksdagen (skr. nr 330 och 446) framställde icke någon erinran mot departementschefens uttalande. Förslaget har dock ännu icke lett till någon lösning av denna utbildningsfråga. Propositionen medförde emellertid, att svenska laboratrisföreningen erhöll statsbidrag till den kursverksamhet, som föreningen sedan flera år bedrivit. Frågan om utbildning av nu ifrågavarande personalkategorier har också uppmärksammats i en motion inom riksdagens andra kammare (1951:338), vari hemställdes, att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning rörande laboratoriepersonalens utbildningsförhållanden. I motionen uttalades, att utbildningen av såväl laboratoriesköterskor som laboratoriebiträden vore otillfredsställande samt att dessa båda utbildningsgrenar borde sammanslås och en särskild central utbildningsanstalt upprättas. Statsutskottet anförde i sitt utlåtande nr 182, att utskottet delade motionärernas uppfattning, att utbildningsfrågorna utan dröjsmål borde lösas och att man därvid särskilt borde beakta möjligheten att på de största sjukhuslaboratorierna använda icke sjuksköterskeutbildad personal. Enär de förslag i detta syfte, som framlagts av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen, ännu icke blivit föremål för slutligt ställningstagande från Kungl. Maj :ts sida, kunde utskottet emellertid icke förorda en skrivelse av i motionen angivet innehåll. Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Av det sagda torde framgå, att något måste göras för att laboratoriepersonalen

vid sjukhuslaboratorier och vissa andra laboratorier skall erhålla en rationell utbildning. En lösning av utbildningsfrågan kan även väntas medföra en ökad rekrytering till dessa yrken. Den personalbrist, som alltjämt råder inom sjukvården, torde på så sätt åtminstone i någon mån kunna avhjälpas. De personalkategorier, som i detta sammanhang bör komma i fråga, är biträden på medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska, på bakteriologiska och på histologisktpatologiska laboratorier. Åtminstone den teoretiska utbildningen av dessa kategorier synes med fördel kunna samordnas. Att såsom i förenämnda motion föreslagits inrätta en särskild central utbildningsanstalt torde dock icke böra komma ifråga. Utbildningen torde i stället böra förläggas i anslutning till redan befintliga lokala undervisningsanstalter. Jag vill i detta sammanhang erinra om, att möjligheter redan yppat sig att på kommunalt initiativ ordna viss teoretisk utbildning. Sålunda har Göteborgs yrkesskolor påbörjat en kurs för sjukhuslaboranter. En motsvarande kurs har också diskuterats vid Stockholms yrkesskolor och vid vissa tekniska skolor. Sådana kommunala eller enskilda initiativ bör i första hand uppmuntras. En förutsättning för att en undervisning av detta slag skall komma till stånd är, att kravet på utbildningens mål närmare fastställes. Vid utredningen bör därför undersökas, vilka kunskapsfordringar som måste ställas på eleverna i deras yrkesutövning. Vidare bör utredningen upptaga frågan, hur eleverna skall kunna erhålla erforderlig sjukvårdsutbildning och praktisk laboratorieerfarenhet. Även storleken av personalbehovet inom resp. yrken bör närmare utredas. Slutligen bör i detta sammanhang beaktas, att denna tekniska personal icke med nödvändighet måste vara kvinnlig. Utredningen bör därför undersöka, huruvida icke den nu ifrågasatta utbildningen lämpligen bör avse såväl manliga som kvinnliga befattningshavare, förslagsvis benämnda laboratorietekniker eller dylikt. Det förslag till utbildning av laboratoriesköterskor för de mindre sjukhuslaboratorierna, som framlagts av sjuksköterskekommittén, torde icke böra omprövas av utredningen.

10 Utredningsarbetets bedrivande

Avgränsning arbetsområde

av

utredningens

Som framgår av direktiven för vår utredning är den utbildning, för vilken vi h a r att föreslå riktlinjer, avsedd för en på visst sätt begränsad krets av labor e r a n d e personal, nämligen dels laboranter vid kliniskt-kemiska laboratorier, dels laboranter vid vissa andra medicinska laboratorier. Den förra gruppen omfattar flertalet av de nuvarande laboratoriesköterskorna ävensom övriga laboranter med kliniskt-kemiska laboratorieuppgifter. Till den senare kategorien är att hänföra laboranter vid andra medicinskt-kemiska laboratorier än sjukhuslaboratorier, laboranter vid bakteriologiska laboratorier, s. k. bakteriologilaboranter, och laboranter vid morfologiska laboratorier, s. k. preparatriser. Redan från början uppkom för oss frågan, om vårt arbetsområde borde strängt begränsas till de uppräknade personalkategorierna eller om vi vid vårt utredningsarbete kunde eller t. o.m. borde beakta utbildningen också för andra kategorier laborerande personal. Den första frågan härvid är, om också andra grupper sådan personal kan tänkas komma att få användning av den avsedda utbildningen. Är så fallet kunde det ifrågasättas, om inte också dessa personalgruppers intressen av en ändamålsenlig utbildning borde uppmärksammas av oss. Här bör emellertid ihågkommas, att kretsen av laborerande personal, sådan den närmare har angivits i utredningsdirektiven, innefattar personal med vitt skilda arbetsuppgifter. Skulle man tillskapa ett kursprogram som tillgodoser vars och ens utbildningsbehov, måste detta uppenbarligen starkt differentieras. Något sådant kan dock inte komma ifråga. Såväl

ekonomiska som praktiska skäl nödvändiggör, att kursprogrammet i princip utformas enhetligt för alla de olika elevkategorierna. Ett sådant program måste därför innebära en kompromiss mellan flera från varandra mer eller mindre skilda intressen. Detta är emellertid ingen svaghet hos utbildningen utan kan tvärtom bli till fördel för densamma, i det att samtliga elever får en i många avseenden allroundbetonad utbildning i biologiska frågor. Någon ytterligare kompromiss med hänsyn till inte ursprungligen åsyftade personalgrupper borde, ansåg vi, däremot inte komma i fråga utan mycket starka skäl. Med beaktande av nu anförda synpunkter har vi undersökt, om en för de i direktiven omförmälda grupperna laborerande personal ändamålsenlig utbildning kan tänkas utan väsentliga ändringar vara användbar också för annan laborerande personal än den i direktiven omnämnda. Vi har härvid kommit fram till att så kan antas vara fallet beträffande följande grupper laborerande personal, verksam vid kliniska och andra medicinska samt vissa forskningsoch undervisningslaboratorier, nämligen dels laboranter med arbetsuppgifter av fysiologisk natur, dels laboranter vid hälsovårdsnämnder och slakthus, dels laboranter vid vissa icke medicinska naturvetenskapliga institutioner med arbetsuppgifter av kemisk, fysiologisk, bakteriologisk och morfologisk natur. Till den sistnämnda gruppen kan också hänföras laboranter med flera arbetsuppgifter, som är närbesläktade med de nyssnämnda ämnesgrupperna, t. ex. laboranter vid vissa institutioner med agrikulturellt, biologiskt och botaniskt arbete. Den personal som enligt vad nu har sagts bör omfattas av vårt utredningsarbete kan sammanfattas i följande fyra huvudgrupper, nämligen

11 1) laboranter vid kliniska laboratorier, 2) laboranter vid bakteriologiska laboratorier, 3) laboranter vid morfologiska laboratorier, s. k. preparatriser, och 4) övriga laboranter. De kliniska laboranterna, vartill hänförs flertalet av de nuvarande laboratoriesköterskorna, har övervägande kemiska och hematologiska arbetsuppgifter. I gruppen ingår emellertid också ett mindre antal laboranter med huvudsakligen kliniskt-fysiologiska arbetsuppgifter. I det följande används benämningen »kliniska laboranter» omväxlande med benämningen »sjukhuslaboranter» som en sammanfattande beteckning för kliniskt-kemiska och kliniskt-fysiologiska laboranter. I gruppen bakteriologilaboranter har också inräknats dels kliniskt-bakteriologiska laboranter, däribland ett fåtal laboratoriesköterskor, dels ett litet antal laboranter vid bakteriologiska forskningslaboratorier. Gruppen övriga laboranter omfattar personal med huvudsakligen kemiska och fysiologiska laboratorieuppgifter vid vissa icke-kliniska laboratorier. I gruppen h a r också inräknats sådan till vårt arbetsområde hänförlig laborerande personal, som inte går in under någon av de övriga kategorierna. Den för utredningen ifrågakommande personalen begränsas inte bara med hänsyn till ämnesområden utan också i andra avseenden. Beträffande avgränsningen uppåt av vårt kompetensområde har den principen varit vägledande, att det här inte är fråga om att utbilda personal för sådana befattningar, för vilka akademisk eller liknande utbildning är erforderlig, och inte heller personal för självständiga forskningsuppgifter. Den personal som utredningen har att ta sikte på får

anses vara begränsad till sådan som utför större delen av det tekniska laboratoriearbetet och som biträder i forskningsarbete. Här har emellertid den ytterligare begränsningen gjorts, att endast i egentlig mening laborerande personal har medtagits. En betydande del av denna är f. n. placerad i 11—15 lönegraderna. Endast ett fåtal återfinns i högre lönegrader. Dessutom förekommer ett antal icke lönegradsplacerade laboranter i ungefär samma löneläge som de lönegradsplacerade. Som en följd av den sålunda gjorda avgränsningen har personal med enklare biträdessysslor i laboratorium inte medräknats, även om enklare rutinlaborationer ingår i göromålen. Vid utskiljandet av sistnämnda slag av laboratoriepersonal har, i sådana fall där lämnade uppgifter inte har varit tillräckligt upplysande, löneställningen för personalen varit vägledande. Sålunda har i allmänhet laborerande personal som den 1 maj 1953 var placerad i lägst 10 lönegraden medtagits, medan beträffande personal i lägre lönegrader från fall till fall har bedömts, om vederbörande har bort medräknas eller inte. Som exempel på personalgrupper, som har ansetts falla utanför vårt arbetsområde, må nämnas tekniska ingenjörer, tekniker, röntgenpersonal, fotograferingspersonal, apoteksbiträden, substratbiträden, preparatorer, djurskötarpersonal och institutionsvaktmästare. I detta sammanhang må framhållas, att benämningen på en tjänst kan vara vilseledande. Vi har sökt att i största möjliga utsträckning bedöma tjänsterna med hänsyn till deras innehåll. Vad angår laboratoriesköterskorna räknar vi med att större delen av de befattningar som nu bekläds av sådan personal kommer att, allteftersom de nuvarande tjänsteinnehavarna avgår, besättas med enligt vårt förslag utbildade

12 kliniska laboranter. För vissa befattningar med kombinerade sjukvårdande och laborerande uppgifter kommer dock ett visst antal laboratoriesköterskor med huvudsakligen sjukvårdsutbildning att behövas även i fortsättningen. Sistnämnda kategori faller emellertid enligt direktiven utanför vårt uppdrag. Härtill återkommer vi längre fram. Här må endast erinras om att, därest ett av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen framlagt förslag till specialutbildning av sjuksköterskor genomförs, kommer utbildningen för laboratoriearbete att begränsas till 6 månader och avse endast laboratoriesköterskor ämnade för de mindre sjukhuslaboratorierna och för vissa läkarmottagningar. Slutligen må framhållas, att vi här, frånsett personal vid ett antal privata sjukvårdsinrättningar, har räknat endast med laborantpersonal sysselsatt vid statliga och kommunala laboratorier. Vi är emellertid medvetna om att utöver sådan personal finns laborerande personal med medicinska och biologiska arbetsuppgifter inom vitt skilda områden i enskild tjänst, såsom hos privatpraktiserande läkare, inom läkemedelsindustrien, vid apotek och mejerier samt vid enskilda slakthus. Denna i enskild tjänst anställda laborantpersonal är väsentligt svårare att överblicka än den statligt och kommunalt anställda. Vi h a r också avstått från att försöka insamla uppgifter rörande densamma. Vi har emellertid inte ansett det uteslutet, att den utbildning som vi i det följande kominer att föreslå kan visa sig användbar också för de sist uppräknade personalgrupperna och kanske för laborerande personal inom ytterligare grenar av industrien, t. ex. den kemiska. Sådan personal bör enligt vår mening inte utestängas från den här ifrågavarande utbildningen. För att personal utöver den av oss i första hand

avsedda skall kunna vinna tillträde till utbildningen torde det dock bli nödvändigt, att antalet elevplatser i utbildningen utökas utöver det av oss nedan beräknade.

Överläggningar

och

samråd

Vi har haft flera överläggningar med myndigheter, sakkunniga inom vissa specialområden, intressesammanslutningar och enskilda. Sålunda har sammanträden hållits med representanter för lantbrukshögskolan, veterinärstyrelsen, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt, Stockholms läns och stads hushållningssällskaps veterinäravdelning samt medicinalstyrelsen ävensom med svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet. Vidare har överläggningar ägt rum med representanter för centrala statsförvaltningens tjänstemannaförbund (CST), svensk sjuksköterskeförenings laboratoriesektion, svenska laboratrisföreningen och svenska preparatrisföreningen. Samråd har skett med kompetensutredningen. Ett av oss i promemorieform framlagt förslag till utbildning av laborerande personal har diskuterats vid svenska laboratorieläkarföreningens årssammanträde den 2 december 1953. Vi har vidare avlagt studiebesök vid vissa större laboratorier. Slutligen har överläggningar och samråd ägt rum med företrädare för olika specialiteter såväl på det medicinska området och arbetsmarknadsområdet som inom skolväsendet. I anslutning till överläggningarna har vi mottagit skrivelser med synpunkter och förslag beträffande den föreliggande utbildningsfrågan från bland andra veterinärhögskolan, stadsförbundet, landstingsförbundet, svensk sjuksköterskeförenings laboratoriesektion, laboratrisföreningen och preparatrisföreningen.

13 Från myndigheter, institutioner och inrättningar införskaffade uppgifter För att få en överblick över de förhållanden som berörs av utredningen utsände vi med särskilda skrivelser olika slag av frågeblanketter dels i april 1953 till myndigheter, institutioner och inrättningar i företrädesvis statlig och kommunal regi, där personal tillhörande de för utredningen ifrågakommande kategorierna finns anställda, ävensom till samtliga sjuksköterskeskolor i landet, dels i januari och februari 1954 till ett antal statliga och kommunala laborat o r i e r i Stockholm och Göteborg, dels i

april 1954 till ett antal skolor för yrkesundervisning. De i januari och februari 1954 utsända frågeblanketterna avsåg uppgifter, som har legat till grund för en inom utredningen utförd beräkning av rekryteringsbehovet av utbildad laborerande personal. Undersökningen och den därpå grundade prognosen har verkställts av förste byråsekreteraren S. Wallin. I kapitel 7 redogörs närmare för prognosen och i bilaga 2 till detta betänkande redovisas resultatet av undersökningen. I bilaga 1 till betänkandet redovisas svaren på övriga enkätskrivelser.

2. Hittillsvarande utveckling

Laborantyrket är ett relativt nytt yrke. I vad avser de för vår utredning ifrågakommande kategorierna är det också ett typiskt kvinnligt yrke, även om under senare tid jämväl män har vunnit inträde på banan. De kliniska laboratorieuppgifterna utfördes ursprungligen av läkarna själva. Eftersom dessa uppgifter i allmänhet var jämförelsevis enkla och ganska sparsamt förekommande, kunde de också som en bisyssla anförtros åt för ändamålet lämplig sjuksköterska. På grund av den starka differentieringen inom hälso- och sjukvården uppstod emellertid vid sjukhusen behov av specialutbildning av sjuksköterskor. För de olika specialiteterna vanns särskild utbildning genom tjänstgöring på vederbörande specialavdelning, där någon erfaren sjuksköterska eller mera undantagsvis en läkare med biträde av en sjuksköterska tjänstgjorde som instruktör. Inom vissa specialiteter kompletterades sådan tjänstgöring med föreläsningsserier eller reglerade kurser. I fråga om laboratoriearbetet har utvecklingen medfört en allt starkare såväl kvalitativ som kvantitativ ansvällning av denna del av sjukhusarbetet. Relativt sett torde laboratoriegöromålen ha ökat kraftigare än det rena sjukvårdande arbetet. Utbildningen av sjuksköterskor i laboratoriegöromål har vuxit fram jämsides med denna utveckling av laboratoriearbetet. Vid sjuksköterskeskolorna påbörjades vid mitten av 1920-talet specialutbild-

ning av sjuksköterskeelever i laboratoriegöromål. Till en början anslogs endast en mindre del av utbildningstiden till utbildning vid sjukhuslaboratorier. Denna tid varierade tidigare mellan 4 och 6 månader men har under senare år ofta utsträckts till 9 månader och längre tid. Den första centraliserade specialutbildningen av sjuksköterskor med laboratoriegöromål kom till stånd 1936. I insikt om behovet av förbättrad teoretisk utbildning anordnade svensk sjuksköterskeförening detta år en tillfällig föreläsningskurs om 2 månader för ett begränsat antal redan färdiga laboratoriesköterskor. Kursen omfattade kemi och fysik som huvudämnen. I kursen kom huvudsakligen sjuksköterskor anställda i Stockholm eller dess närhet att delta. Medicinalstyrelsen anordnade därefter första gången sommaren 1943 en kurs om 2 månader vid karolinska institutets kemiska institution för ett mindre antal laboratoriesköterskeelever som hade erhållit viss praktisk utbildning på sjukhuslaboratorium och för några färdigutbildade laboratoriesköterskor. Sistnämnda kursverksamhet pågår alltjämt och har efter hand utvidgats. Vid medicinska teoretiska institutioner torde de första laboranterna ha varit preparatriser. Redan omkring år 1900 anställdes vid anatomiska institutionen vid Uppsala universitet ett kvinnligt biträde för utförande av histologiskt preparationsarbete. Hennes avlöning

15 utgick till en början med endast 50 kronor i månaden. Arbetstiden uppgick till 36 timmar i veckan under ungefär tio m å n a d e r av året. Hon anställdes för en månad i taget och avlönades från institutionens materielanslag. 1916 anställdes vid hygieniska institutionen vid samma läroanstalt ett kvinnligt tekniskt biträde för assistans vid substratberedning, tillverkning av preparat m. m. På karolinska institutets stat uppfördes 1913 en tjänst för kvinnligt tekniskt biträde, placerat vid serafimerlasarettets kliniska laboratorium. Vid statens veterinärmedicinska anstalt anställdes den första kvinnliga laborantpersonalen omkring år 1915 och vid statens bakteriologiska laboratorium omkring år 1920. Laborantpersonal och övriga befattningshavare i biträdesställning hos statsmyndigheterna erhöll i allmänhet tämligen sent möjlighet att vinna ordinarie anställning. Ännu så sent som omkring år 1910 var denna personals anställningsförhållanden i allmänhet lika lösliga som tidigare, gällande endast för år eller annan tidsperiod eller också tillsvidare. Sin nuvarande ställning inom lönesystemet erhöll laboratoriebiträdespersonalen först till följd av en vid 1919 och 1921 års riksdagar genomförd lönerevision. Ytterligare tjänster för laborerande personal har sedermera tillkommit och tid efter annan varit föremål för omregleringar. Härtill återkommer vi i kapitel 3. Jämsides med anställning med avlöningsförmåner enligt de särskilda av-

löningsreglementena har vid de olika institutionerna i stor utsträckning tilllämpats anställning mot arvode eller medelst kontrakt. Vid kontraktsanställning har befattningshavare vid vissa institutioner erhållit avlöningsförmåner, som i allmänhet motsvarar dem som har tillkommit extra ordinarie eller extra tjänsteman i viss lönegrad. Under senare år h a r ett antal myndigheter emellertid sökt genomföra en reglering av anställningsförhållandena för laboratoriepersonalen, syftande till att överföra personal med viss tids anställning och med arbetsuppgifter av mera stadigvarande natur till löneplanerna i vederbörande avlöningsreglemente. Laborerande personal tillhörande de för utredningen ifrågakommande kategorierna har på senare tid organiserat sig. I februari 1942 bildades svenska preparatrisföreningen. Från och med budgetåret 1947—48 har statsbidrag utgått till föreningens kursverksamhet. Medlemsantalet i föreningen uppgick vid årsskiftet 1953/54 till 160. Svenska laboratrisföreningen bildades i mars 1942. Föreningen har från och med budgetåret 1947—48 åtnjutit statsbidrag till sin kursverksamhet. Föreningens medlemsantal uppgick vid slutet av år 1953 till 483, däri inräknat ett antal manliga medlemmar. I november 1942 bildades svensk sjuksköterskeförenings laboratoriesektion. Medlemsantalet i sektionen håller sig omkring 70. Laborerande personal är dessutom ansluten till civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund (C ST).

3. Laboranternas antal, löneställning m. m.

Laboranternas antal

De uppgifter angående den yrkesverksamma laborantpersonalen som har inhämtats genom våra i april 1953 utsända cirkulärskrivelser har genomgåtts och kompletterats. Härvid har den personal utgallrats, som har bedömts inte vara att hänföra till vårt arbetsområde, sådant det avgränsats enligt de i det föregående angivna principerna. Över den återstående personalen h a r därefter uppgjorts sammanställningar, utvisande personalens fördelning på kategorier. (Jämför bilaga 1 till betänkandet.) Av sammanställningarna inhämtas, att sammanlagda antalet dylik personal den 1 maj 1953 uppgick till 1 696, varav 780 laboratoriesköterskor och andra laboranter på kliniska laboratorier, därav 740 med huvudsakligen kemiska och hematologiska laboratorieuppgifter och 40 med huvudsakligen fysiologiska laboratorieuppgifter, 268 laboranter på bakteriologiska laboratorier, därav 171 på humanbakteriologiska och 97 på övriga bakteriologiska laboratorier, 174 preparatriser samt 474 övriga laboranter, därav 274 med huvudsakligen kemiska laboratorieuppgifter, 88 med huvudsakligen fysiologiska laboratorieuppgifter och

112 med diverse andra laboratorieuppgifter. Hela antalet på stat anställda uppgick enligt lämnade uppgifter till 1 378, medan totalantalet från forskningsanslag eller med donationsmedel eller dylikt avlönade belöpte sig till 318. Det bör framhållas, att man h ä r måste räkna med att ett mindre antal tjänster kan ha förbigått oss på grund av uteblivet eller ofullständigt svar på våra rundskrivelser eller av annan anledning. Laborantpersonalens Iöneställning

Den laborerande personalens löneställning ävensom tjänstebenämningarna på densamma är varierande såväl mellan de statliga och kommunala områdena som inom vartdera området. Beträffande den statliga sidan tilllämpades före den nyligen verkställda tjänsteförteckningsrevisionen för laboratoriebiträden och tekniska biträden lönegraderna 4—15. Tjänsteförteckningsrevisionen genomfördes i tre etapper (första etappen propositionen nr 1952: 107, andra etappen propositionerna nr 1952:241 och 251 samt tredje etappen propositionen nr 1953: 165). Genom den andra etappen av tjänsteförteckningsrevisionen sanktionerades 11 lönegraden som normallönegrad för laboratoriebiträden, under det att »tekniska biträden» i allmänhet placerades i lägre lönegrader. En del tjänster med tjänstebenämningen »laboratoriebiträde» står

17 dock fortfarande kvar i lönegrader lägre än den 11 :e. Förutom 11 lönegraden tilllämpades för den egentliga laboratoriebiträdespersonalen i regel lönegraderna 13 (laboratoriebiträde), 15 (förste laboratoriebiträde) samt 17 och 19 (laboratorieassistent). De statligt anställda laboratoriesköterskornas löneställning reglerades redan vid 1951 års riksdag (propositionen nr 1951: 214). I nära anslutning till vissa avtalsuppgörelser, som under år 1951 hade träffats på det kommunala området, höjdes därvid lönegradsplaceringen för bland andra sjuksköterskor. Denna personal, som före lönerevisionen var placerad i lönegraderna 10—13, uppflyttades till 12 respektive 14 lönegraden med tjänstebenämningen sjuksköterska respektive översköterska. Vid statens sinnessjukhus uppflyttades (propositionen nr 1952: 107) ett antal tjänster för laboratoriebiträde i 10 lönegraden till första sköterska i 12 lönegraden. Tjänstebenämningen laboratoriesköterska förekommer ej på de statliga tjänsteförteckningarna. Jämsides med den statliga tjänsteförteckningsrevisionen h a r inom den kommunala sektorn genomförts en liknande översyn av tjänsteförteckningarna. För närvarande tillämpas i regel följande tjänstebenämningar och lönegrader: Laboratorieöversköterska 14 Laboratorieöversköterska eller l : a laboratris 14 1 :a laboratris (laboratris grupp I) . . 14 1 :a preparatris (preparatris grupp I) 14 l : a laboratorieassistent (Göteborg, Malmö) 14 Laboratoriesköterska 12 Laboratoriesköterska eller laboratris 12 Laboratris (laboratris grupp II) . . 12 Preparatris (preparatris grupp II) 12 Laboratorieassistent (Göteborg, Malmö) 12 2—410182

Som aspirantgrad utnyttjas i allmänhet 10 eller 11 lönegraden. Hos Stockholms stad finns härjämte följande högre tjänster för laborerande personal: Laboratorieassistent Laboratorieföreståndarinna l : a laboratorieöversköterska

18 17 15

Tjänstebenämningen laboratoriesköterska infördes för Stockholms stads vidkommande genom lönereglering 1937. Laborantpersonalens arbetsuppgifter

Den laborerande personalen är en i fråga om arbetsuppgifter synnerligen heterogen personalgrupp, något som är ganska naturligt med tanke på de skiftande arbetsuppgifter och arbetsmetoder som utmärker de olika institutionerna. Även inom en och samma institution kan arbetsuppgifterna variera på ett påfallande sätt. För flertalet hithörande laboranter gäller, att deras arbete är ansvarsfullt, såtillvida som resultatet av detsamma ofta är avgörande för den diagnos läkaren ställer och för patientens behandling. Framförallt fordras noggrannhet, pålitlighet, iakttagelseförmåga och ett gott handlag. Inom alla kategorier är det vanligt, att laboranten får handskas med ofta dyrbar och komplicerad apparatur, såsom spektofotometrar för att nämna endast ett exempel i den talrika apparatfloran. En numera avsevärd del av laboranterna avlönas från s. k. forskningsanslag. En forskare som har fått anslag för ett visst vetenskapligt forskningsmål, har i allmänhet behov av ett biträde i forskningsarbetet, som då anställs med avlöning från detta anslag. Huvuduppgiften för en sådan laborant är egentligt laboratoriearbete. För att laboranten skall bli forskaren till så stor nytta som

18 möjligt fordras emellertid därutöver ofta, att laboranten kan utföra matematiska beräkningar, sammanställa registreringsresultat till kurvor och tabeller och utföra sekreterararbete av olika slag, vilket förutsätter språkkunskaper och relativt hög allmänbildningsnivå. 1. Kliniskt-kemiska laboranter Det kliniska laboratoriearbetet utförs för närvarande vid så gott som alla sjukhus i landet nästan uteslutande av laboratoriesköterskor. Deras arbetsuppgifter är synnerligen skiftande — från mycket enkla till tämligen svåra och invecklade. I stor utsträckning får de ta prov på patienter och medverka vid mera komplicerade kliniska funktionsundersökningar. Som exempel på enklare uppgifter för en laboratoriesköterska kan nämnas undersökning av urinprov med avseende på specifik vikt, surhetsgrad och eventuellt innehåll av socker och äggvita. Sådana och likartade undersökningar verkställs dagligen i hundratal på sjukhusen. De utförs med några enkla handgrepp och ett vanligen mycket enkelt bedömande av reaktionernas utfall. Trots detta fordrar bedömandet uppmärksamhet, iakttagelseförmåga och ansvarskänsla, varjämte kännedom om provets kliniska innebörd är önskvärd. Om undersökningarna utförs av okvalificerad personal, måste denna därför noga övervakas av laboratoriesköterskorna. En väsentlig del av de klinisktkemiska laboranternas arbetsuppgifter är emellertid av betydligt mera kvalificerad art och innefattar svåra kemiska och hematologiska analyser eller undersökningar med hjälp av komplicerad apparatur. På alla större kliniska laboratorier utförs ett stort antal sådana kvalificerade undersökningar. Arbetsmaterialet är ofta illaluktande, osmakligt och infekterat, t. ex. urin, avföring, upphostningar. Det är viktigt att

laboranterna behärskar de förekommande metoderna så väl, att de inte blott kan utföra dem fort och korrekt utan också kan iaktta om metoden inte fungerar tillfredsställande och i viss utsträckning rätta till eventuella fel. De måste också utan alltför stor svårighet kunna sätta sig in i de nya och förbättrade metoder som alltsomoftast införs på ett modernt sjukhuslaboratorium. Provtillströmningen är ofta stor på de kliniska laboratorierna. På de flesta sjukhus tas en stor del av proven på patienterna av laboratoriesköterskor. Det är här inte bara fråga om enkla blodprov som erhålls genom ett stick i ett finger eller genom att en sprutspets införs i en armven, utan det gäller ofta relativt komplicerade provtagningar, såsom upphämtande av magsaft genom en sond i magsäcken eller tappning av urin under flera timmar genom en kateter som laboranten får föra in i patientens urinblåsa. Endast vid ett fåtal sjukhus i landet finns särskild specialutbildad laboratorieläkare, varför laboratoriesköterskorna i stor utsträckning måste arbeta självständigt. 2. Kliniskt-fysiologiska

laboranter

Laboranterna vid de kliniskt-fysiologiska laboratorierna har många uppgifter, som till sin art helt avviker från de övriga laborantgruppernas. En del av deras arbete är emellertid också av kemisk art och i viss utsträckning överensstämmande med de kliniskt-kemiska laboranternas. De kliniskt-fysiologiska laboranterna är den grupp som mest av alla i sitt arbete kommer i direkt kontakt med patienterna. En stor del av de kliniskt-fysiologiska laboratorieundersökningarna består nämligen i mätningar, som utförs med olika instrument direkt på patienten, t. ex. upptagande av elektrokardiogram och lung-

19 funktionsprövningar. Sådana undersökningar måste ofta utföras på svårt sjuka patienter. Inte sällan måste undersökningen utföras vid sjuksängen inom sjukavdelningen, därför att patienten inte tål att förflyttas till laboratoriet. En del av de instrument som dessa laboranter använder är tämligen enkla, men de flesta, t. ex. elektrokardiografer, är komplicerade. Även om man inte kan eftersträva, att laboranterna skall kunna förstå detaljerna i dessa apparaters verkningssätt och konstruktion, är det dock nödvändigt att de känner till p r i n c i p e r n a för desamma och är i stånd att bedöma och kontrollera apparaternas verkningssätt, att justera dem och rätta till de vanligaste uppkommande felen samt att hålla apparaturen i god trim. Det är av största vikt, att dessa laboranter är vana vid att på ett korrekt sätt ta hand om patienter, som kommer till laboratoriet. Det är i många fall av stor betydelse för att erhålla en tillförlitlig fysiologisk analys, att patienten blir omhändertagen på lämpligt sätt och befinner sig i den bästa psykiska jämvikt som förhållandena medger. De klinisktfysiologiska laboranterna är få, men sköterskor och laboranter med huvudsakligen kliniskt-fysiologiska arbetsuppgifter finns dock vid många sjukhus. De arbetar som regel under uppsikt av läkare men får likväl utföra vissa arbetsuppgifter självständigt. 3.

Bakteriologilaboranter

Arbetet för laboranter är rätt olika på bakteriologiska, serologiska och virologiska laboratorier. För samtliga gäller dock, att laboranterna måste kunna arbeta sterilt, d. v. s. de måste kunna handskas med ett prov utan att förorena det med bakterier. De måste också kunna arbeta med infektiöst material så att

inga risker föreligger för att de smittar ned andra eller sig själva. Arbetsuppgifterna varierar från enkla manuella manipulationer till rätt komplicerade tekniska förfaranden. Till de enklare uppgifterna hör odlingar av bakterier på fasta och flytande substrat, bakteriefärgningar etc. Identifieringen av bakterierna kräver mera komplicerade undersökningar med biokemiska reaktioner och serologiska undersökningar. Antalet dylika undersökningar är stort och de allra flesta utförs av laboranterna, som också har att avläsa och bedöma flertalet reaktioner. Mycket ofta ingår också djurförsök i arbetet. På serologiska laboratorier består arbetet i att utföra biologiska reaktioner (t. ex. komplementbindning) i regel i avsikt att bestämma mängden antikroppar i ett serum. I reaktionerna ingår ett antal biologiska material som måste standardiseras. På virologiska laboratorier utför laboranterna framförallt djurförsök och serologiska undersökningar (speciellt komplementbindning). Dessutom förekommer speciella förfaranden, t. ex. arbete med befruktade hönsägg och odlingar av vävnader i provrör. Laboranter på bakteriologiska laboratorier anslutna till sjukhus får i viss utsträckning ta prov på patienter, t. ex. svalg- och näsprov. 4.

Preparatriser

Den viktigaste arbetsuppgiften för en preparatris är förfärdigande av preparat för mikroskopisk undersökning av vävnader. Vävnadsdelar borttagna vid operation eller tillvaratagna vid obduktion behandlas med olika vätskor, så att de konserveras och blir lätta att skära. Därefter överförs de i en serie andra vätskor, inbäddas i paraffinblock, och snittas i omkring 5 tusendels millimeter

tjocka skivor, vilket utförs i särskilda apparater. Snitten överförs på glas och färgas med olika kemikalier under kontroll i mikroskop. Vissa av arbetsmomenten, särskilt snittningen, överföringen på glas och färgningen, fordrar stor precision och ett individuellt handlag. Färgningen av snitten sker efter en mångfald olika metoder. Denna procedur är i själva verket ett slags kemisk analys av vävnadens finaste beståndsdelar, avläsbar i mikroskop. Själva avläsandet, den histo-patologiska diagnosen, måste utföras av läkaren, som »beställer» de önskade färgningarna. Preparatrisen måste emellertid ha en omfattande kunskap om de olika färgningsmetoderna och deras detaljutförande för att utan tidsspillan kunna leverera ett tillfredsställande preparat till läkaren. I många fall används även snabba preparationsmetoder, innebärande snittning av vävnadsstycken frusna till isblock med kolsyresnö och efterföljande snabbfärgning. En tränad preparatris kan då leverera ett färdigt preparat på 10—15 minuter. Detta möjliggör att mikroskopisk diagnos på t. ex. en misstänkt cancer kan ställas under pågående operation, så att kirurgen efter erhållet besked från patologen kan bestämma hur operationen skall fortsättas.

oftast ske fotografiskt och framkallning, kopiering och förstoring av bilderna måste ske snabbt, medan undersökningen pågår. God kunskap i maskinskrivning fordras i regel av en preparatris. Det är nämligen hittills mera undantag än regel, att särskild kanslipersonal är anställd för utskrivandet av patologläkarnas undersökningsresultat, som är avfattade med svårförståelig medicinsk terminologi. På dessa institutioner ingår mycket ofta djurförsök i laboranternas arbete. Laboranter på histologiska och patologiska laboratorier kommer icke i sitt arbete i kontakt med patienter.

5. Övriga laboranter Vid de kemiska och fysiologiska laboratorierna är laboranternas arbetsuppgifter ofta starkt varierande. De består visserligen till stor del av enkla manipulationer, såsom vägningar, pipetteringar och titreringar, men ofta av mera komplicerade metoder. I övrigt ligger det i sakens natur, att arbetsuppgifterna varierar starkt från laboratorium till laboratorium och helt beror på arten av den forskning som bedrivs. De flesta laboranter arbetar emellertid med mer eller mindre komplicerad, stundom mycket dyrbar apparatur. Biträde vid Under det senaste 10-talet år har på djurförsök är en vanlig sidouppgift. universitetsinstitutionerna för anatomi, Däremot har dessa laboranter som rehistologi, cellforskning och patologi, där gel inte något att göra med provtagpreparatriser är anställda, utvecklats ett ning på människor. Övriga till vårt arbetsområde hänförflertal nya och komplicerade tekniska liga laboranter har sinsemellan mer elmetoder för förfinat morfologiskt stuler mindre olikartade arbetsuppgifter. dium, såsom elektronmikroskopi, fluoDe flesta är emellertid besläktade med rescensmikroskopi och auto-radiografi. de nyssnämnda gruppernas. Registreringen vid dessa metoder måste

4. Nuvarande utbildningsförhållanden m. m.

Utbildningsformer

Utbildningens

innehåll

och

anordnande

Utbildningen av laborerande personal för medicinska laboratorier är för närvarande starkt heterogen. Den nu yrkesverksamma laborantpersonalens teoretiska underbyggnad varierar mellan folkskola och akademisk utbildning. Utbildningen av laborerande personal sker f. n. vid sjuksköterskeskolorna ävensom genom särskilda kurser, i allmänhet förlagda till akademiska institutioner eller till de stora statliga och kommunala laboratorierna. Sådana kurser anordnas av medicinalstyrelsen, av svenska laboratrisföreningen, av svenska preparatrisföreningen, vid centrallasarettet i Örebro och vid Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning ävensom vid ett antal enskilda tekniska utbildningsanstalter. Vidare h a r vid vissa kliniska laboratorier anordnats kurser i laboratoriegöromål för biträdespersonal vid sjukhusen. Sålunda anordnades laboratoriebiträdeskurser dels vid Lunds lasarett under 1952, dels vid allmänna sjukhuset i Malmö under 1953 med cirka 15 deltagare i varje kurs. Dessa kurser tillkom närmast för att tillgodose behovet av utbildade laboratoriebiträden vid det egna sjukhuset. Som elever mottogs i första h a n d undersköterskor och sjukvårdsbiträden vid respektive sjukhus. Kurserna var avgiftsfria. Deltagarna fick förbinda sig att kvarstanna i tjänst under två år efter genomgången kurs. Kursen i Lund

pågick tre månader och kursen i Malmö sex veckor. De omfattade teoretiska och praktiska laboratorielektioner, matematik, bakteriologi och yrkeshygien. En inte obetydlig del av den laborerande personalen har ingen annan utbildning än den rent praktiska som de har erhållit genom tjänstgöring på laboratorium. Den nuvarande sjuksköterskeutbildningen är i stort sett likformig vid landets 27 sjuksköterskeskolor, varav två är statens egna och övriga godkända av staten. Av dessa har 15 landsting, 2 städer utanför landsting och 8 stiftelser som huvudmän. Utbildningstiden vid de olika sjuksköterskeskolorna varierar mellan 33V2 och 41 månader. Häri ingår emellertid ferier (semester). Vid skolorna föregås utbildningen som regel av en orienteringsperiod eller provtid, varierande mellan två och tre månader. Utbildningen är både teoretisk och praktisk. Den teoretiska, som meddelas under särskilda läsperioder om sammanlagt i genomsnitt 154 läsdagar, omfattade under år 1953 i medeltal 795 lektionstimmar vid de olika skolorna. Antalet undervisningstimmar per läsdag är i genomsnitt 5,2. I mindre omfattning meddelas även teoretisk undervisning i samband med elevernas praktiska utbildning. Denna utbildning sker under praktik vid särskilda sjukhus. Som regel räknas de två första åren av utbildningstiden som allmänutbildning i sjukvård. Den teoretiska under-

visning, som meddelas under denna tid, är huvudsakligen av allmän medicinsk karaktär. Den specialutbildning, som erfordras för tjänstgöring inom olika grenar av hälso- och sjukvården, erhålls under det tredje året. För vissa speciallinjer finns särskilda centralskolor inrättade, medan för andra linjer, t. ex. för laboratoriearbete, centrala kurser anordnas vid behov. För blivande laboratoriesköterskor ägnas viss del av elevtiden åt laboratoriundervisning. Denna är förlagd till sjukhuslaboratorier. Utbildningstiden i laboratoriegöromål omfattar i regel minst 6 månader och uppgår ofta till 9 månader och i vissa fall till närmare ett år. Vid 13 skolor får de som utbildas till laboratoriesköterskor någon teoretisk utbildning i laboratoriegöromål samtidigt med den praktiska utbildningen på laboratorium. Flertalet lärare i undervisningen i laboratoriegöromål är laboratoriesköterskor. Vid 10 av skolorna fungerar emellertid även läkare (laboratorieläkare) som. lärare. Undantagsvis förekommer en kemist eller en laboratorieingenjör som lärare. Vid karolinska institutets kemiska institution anordnas i medicinalstyrelsens regi en särskild kurs i fysikalisk och organisk kemi jämte analysmetodik för sjuksköterskor och sjuksköterskeelever, som har erhållit viss förberedande praktisk utbildning på sjukhuslaboratorium. Kursen står under överinseende av en medlem av karolinska institutets lärarkollegium. Som kursledare fungerar en läkare. Under kursen, som omfattar 3y 2 mån. och är förlagd till sommaren, ges även föreläsningar i bakteriologi och hematologi. Eftersom platsantalet i kursen är begränsat till 20—24, har endast en mindre del av dem som utbildas till laboratoriesköterska möjlighet att genomgå kursen. Svensk sjuksköterskeförenings labora-

toriesektion anordnar påbyggnadskurser och föredragsserier för utexaminerade laboratoriesköterskor i sådana ämnen som kemi, fysiologi, hematologi, bakteriologi och mikroskopi. Som kursledare anlitas läkare, kemister och laboratoriesköterskor. Svenska laboratrisföreningen anordnar särskilda utbildningskurser i enlighet med en utbildningsplan, som har utformats i samråd med laboratoriechefer och styresmän för sjukhus samt sjuksköterskor. Kursverksamheten står under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Enligt den av laboratrisföreningen senast framlagda kursplanen för utbildning av sjukhuslaboranter omfattar denna praktik på större sjukhuslaboratorier 14 månader och teoretisk undervisning 2 månader. Den praktiska laboratorieutbildningen erhålls genom praktik dels 9 månader på kliniskt-kemiskt centrallaboratorium där laboratorieläkare finns, dels 2 månader på fysiologiskt laboratorium, dels 1 månad på blodgruppsserologiskt laboratorium, dels slutligen 2 månader på bakteriologiskt laboratorium. Förutom den teoretiska undervisning och handledning, som därunder meddelas eleverna av respektive laboratorieläkare och laboratoriesköterskor, skall eleverna genomgå en 2 månaders läskurs i Stockholm. Läskursen (ca 140 tim./mån.) omfattar följande ämnen: oorganisk, organisk och fysikalisk kemi, biokemi, hematologi, anatomi med fysiologi, bakteriologi, apparatkännedom och mikroskopi. Efter avslutad läskurs avläggs slutexamen. För laboranter på bakteriologiska laboratorier omfattar kursplanen 9 månaders praktik på bakteriologiskt laboratorium. Eleverna får på respektive laboratorier praktisk undervisning i de flesta på laboratoriet förekommande arbetsuppgifter. Teoretisk undervisning får de dels parallellt med

23 den praktiska tjänstgöringen, dels under en fem veckors läskurs om 170 å 180 timmar i följande ämnen: kemi (grundläggande kurs), substratlära, mikroskopi, bakteriologi, mikrofotografi, anatomi och fysiologi. Efter varje genomgången kurs anställs skriftligt förhör med poängbedömning. Som föreläsare fungerar läkare (i kemi en lektor) ; som handledare vid praktiska övningar och demonstrationer anlitas i vissa ämnen laboranter. Varje år anordnas i Stockholm i svenska preparatrisföreningens regi teoretisk kurs för blivande laboranter på morfologiska laboratorier, s. k. preparatriser. Kursen står under överinseende av en kursnämnd, bestående av tre medlemmar av karolinska institutets lärarkollegium och tre medlemmar av preparatrisföreningens styrelse. Den omfattar ett läsår. Utbildningen anses emellertid fullbordad och betyg utdelas först efter ett väl vitsordat praktikår, varunder flertalet preparatriser dock tjänstgör i avlönad ställning. Den teoretiska kursen hålls vid karolinska institutet. Enligt den senaste kursplanen innefattar kursen praktiskt arbete på laboratorium 4 dagar i veckan under 2 terminer. Den praktiska laboratorieutbildningen äger rum på såväl vetenskapligt laboratorium som rutinlaboratorium. Den teoretiska undervisningen omfattar föreläsningar och laborationer förlagda till de praktikfria dagarna i veckan. Läskursen om sammanlagt 373 timmar omfattar föreläsningar och tentamina i följande ämnen: anatomi, histologi, fotografi, teoretisk och organisk kemi samt biokemi, bakteriologi, patologi och mikrofotografi. Härjämte anordnas en kurs i histologisk teknik, omfattande heldagsundervisning under 3 veckor, och en kurs i djurförsök om 28 timmar. Som föreläsare fungerar docenter och assistenter vid karolinska institutet och

tekniska högskolan i Stockholm. Kemikursen har anordnats genom kursverksamheten vid Stockholms högskola. Vid centrallasarettet i Örebro pågår sedan några år särskild utbildning av kliniska laboranter. Kursen omfattar ca 3 år. Eleverna utbildas parallellt med eleverna i den till centrallasarettet knutna sjuksköterskeskolan och deltar i all den för de senare avsedda teoretiska undervisningen. I kursen ingår dels 6 månaders sjukvårdsutbildning på lasarettets mottagnings-, operations- och vårdavdelningar, dels 6 månaders utbildning på det bakteriologiska laboratoriet i Västerås, dels under återstoden av kurstiden utbildning på lasarettets kliniskt-kemiska centrallaboratorium, dock med undantag för den tid då motsvarande sjuksköterskekurs har läskurs. Härutöver erhåller eleverna teoretisk utbildning i fysiologisk kemi och fysiologi, vardera kursen omfattande en månad med dagliga föreläsningar av laboratorieläkaren. Särskilda kurser för utbildning av laboratoriepersonal anordnas vid Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning. För närvarande pågår följande kurser, för vilka undervisningsplaner har fastställts av överstyrelsen för yrkesutbildning den 31 december 1951 resp. den 14 oktober 1953, nämligen dels kurserna A och B för kemisk-tekniska biträden, dels kurser för medicinsktkemiska och kliniskt-kemiska biträden, för biträden på bakteriologisk avdelning och för histologisk-patologiska biträden. Sistnämnda kurser är anordnade som andra-årsutbildning för elever som har genomgått kursen B för kemisktekniska biträden. Kursen för utbildning av medicinsktkemiska och kliniskt-kemiska biträden har en längd av ett arbetsår om 12 månader och omfattar dels teoretisk undervisning 238 timmar, dels praktisk

24 tjänstgöring på laboratorium 9 månader. Läskursen omfattar ämnena fackengelska, fotografi, djurskötsel, allmänna fysikalisk-kemiska undersökningsmetoder, bibliotekskännedom, organisk och medicinsk kemi, anatomi, histologi, patologi, bakteriologi, speciell medicinsk kemi och klinisk kemi. Den praktiska laboratorietjänstgöringen är förlagd till en medicinskt-kemisk eller kliniskt-kemisk institution. Tjänstgöringen kan dock upp till 2 månader få fullgöras på en fysiologisk eller farmakologisk institution. För dem som skall bli sjukhuslaboranter meddelas i samband med tjänstgöringen på kliniskt-kemisk institution undervisning i allmän sjukvårds- och provtagningsteknik. Kursen för utbildning av biträden på bakteriologisk avdelning omfattar ett arbetsår om 12 månader med sammanlagt 216 timmars teoretisk undervisning och 9 månaders praktisk tjänstgöring på laboratorium. Läskursen omfattar ämnena fackengelska, fotografi, djurskötsel, allmänna fysikalisk-kemiska undersökningsmetoder, bibliotekskännedom, medicinsk kemi, anatomi, histologi, patologi, bakteriologi och mikrofotografi. Den praktiska laboratorietjänstgöringen är förlagd till bakteriologisk avdelning. Den kan dock upp till 2 månader få fullgöras på en medicinskt-kemisk eller kliniskt-kemisk institution. Vad slutligen angår kursen för utbildning av histologisk-patologiska biträden, s. k. preparatriser, omfattar densamma ett arbetsår om 12 månader med sammanlagt 192 timmar teori och 9 månader praktiskt laboratoriearbete. Läskursen omfattar ämnena fackengelska, fotografi, djurskötsel, allmänna fysikalisk-kemiska undersökningsmetoder, bibliotekskännedom, medicinsk kemi, anatomi, histologi, patologi, bakteriologi och mikrofotografi. Den praktis-

ka laboratorieutbildningen erhålls genom tjänstgöring dels 6 månader på ett histologiskt eller patologiskt laboratorium, dels 3 månader på en medicinskt-kemisk eller kliniskt-kemisk institution. Sistnämnda tjänstgöring kan dock få fullgöras upp till halva tiden på en fysiologisk eller farmakologisk institution. I kurserna för medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska, för bakteriologiska och för histologisk-patologiska biträden utgörs all teoriundervisning utom fackengelska och fotografi av föreläsningar av professorer och annan vetenskapligt verksam personal vid medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet. Åtskillig laboratoriepersonal skaffar sig sin utbildning vid olika tekniska utbildningsanstalter. Vid flera sådana finns särskild kemisk-teknisk linje. Så är fallet vid följande skolor: tekniska fackskolan i Malmö, tekniska gymnasierna i Stockholm, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Örebro och Skellefteå samt Stockholms tekniska institut, Viggbyholmsskolan, Göteborgs tekniska institut och Netzlers tekniska institut i Göteborg. Kemisk-teknisk linje finns dessutom vid Stockholms stads tekniska realskola och Stockholms stads tekniska aftonskola samt vid de praktiska realskolorna i Örebro och Hälsingborg. Folkuniversitetet anordnar genom kursverksamheten vid Stockholms högskola kurser i kemi, bland annat en elementär kemiräknekurs, som anges vara lämplig för dem som arbetar på sjukhus och kemiska laboratorier. I nu nämnda kurser ingår emellertid inte, såvitt vi känner till, vare sig fysiologi, fysiologisk kemi, bakteriologi eller praktik vid kliniskt eller bakteriologiskt laboratorium. Slutligen må nämnas att det förekommer, att personer med viss akademisk utbildning söker sig till laborantyrket.

25 Villkor för tillträde Elevernas

teoretiska

till

utbildningen. underbyggnad.

Elevantal Som villkor för inträde som elev i sjuksköterskeskola gäller bland annat, att sökande skall ha uppnått en ålder av lägst 19 år, vederbörande skolstyrelse dock obetaget att i särskilt fall medge sökande som har fyllt 18 år att vinna inträde som elev vid skolan, samt att sökande har tillfredsställande allmänbildning och kunskapsförutsättningar för att kunna tillgodogöra sig undervisningen vid skolan, vitsordade genom realexamen, avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompetens, folkhögskolekurs eller på annat sätt. Av de 1953 utexaminerade sjuksköterskorna hade 319 erhållit någon utbildning på laboratorium. Av dessa hade 17 genomgått minst 9 månaders utbildning, 93 minst 6 månaders utbildning och 209 mindre än 6 månaders utbildning. Endast de förstnämnda 110 kan emellertid anses som laboratoriesköterskor. De som har genomgått mindre än 6 månaders laboratorieutbildning är nämligen alltför otillräckligt utbildade för att kunna hänföras till denna kategori. Benämningen laboratoriesköterska används också i regel endast beträffande dem som har genomgått minst 6 månaders laboratorieutbildning. Det förekommer emellertid, att sjuksköterskor med kortare laboratorieutbildning än 6 månader får heltidsinställning som laboratoriesköterska på sjukhuslaboratorium. Av nämnda 319 elever hade 4,4 procent avlagt studentexamen (mot 3,6 procent för hela antalet 1953 utexaminerade sjuksköterskor), 12,5 (12,4) procent hade genomgått flickskola med normalskolekompetens, 35,4 (33,8) procent hade avlagt realexamen, 45,8 (46,0) procent hade genomgått folkhögskola (med minst normalkurs en-

ligt medicinalstyrelsens anvisningar år 1947), 0,3 (0,4) procent hade genomgått folkskola med annan påbyggnad och 1,6 (3,8) procent hade annan skolunderbyggnad. Särskilda villkor för tillträde till den av medicinalstyrelsen a n o r d n a d e kursen för blivande laboratoriesköterskor finns ej. Eleverna bör dock ha särskilt goda betyg i matematik, fysik och kemi. Flertalet av de antagna eleverna har också kompletterat sina skolbetyg i dessa ämnen. Antalet elever som tas emot i kursen är begränsat, varför ett visst urval kan behöva äga rum. I den 1953 anordnade kursen var antalet elever 19, varav 9 var färdiga sjuksköterskor. Av eleverna hade 5,3 procent studentexamen, 42,1 procent flickskola med normalskolekompetens, 31,5 procent realexamen, 5,3 procent folkhögskola med två vinterkurser och 15,9 procent annan skolunderbyggnad. För tillträde till de kurser och föredragsserier, som anordnas av sjuksköterskeföreningens laboratoriesektion, fordras att man är utexaminerad laboratoriesköterska och tillika medlem av sjuksköterskeföreningen. Som villkor för tillträde till laboratrisföreningens kurser för sjukhuslaboranter har uppställts studentexamen, normalskolekompetens eller därmed jämförlig skolunderbyggnad samt kunskaper i kemi motsvarande realgymnasiets kurs och i matematik motsvarande latingymnasiets kurs ävensom 4 månaders sjukvårdsutbildning på sjukhus. För bakteriologikursen gäller som inträdesvillkor studentexamen, normalskolekompetens, lägst realexamen eller därmed jämförlig skolunderbyggnad. Minimiåldern för tillträde till kurserna är 17 år. Vad angår skolunderbyggnaden för nu yrkesverksamma laboranter vid kemiska och bakteriologiska laboratorier

framgår av en av laboratrisföreningen nyligen gjord undersökning följande. Av kemiska laboranter hade 18 procent studentexamen, 23 procent flickskola med normalskolekompetens, 26 procent realexamen, 27 procent tekniskt institut och 6 procent enbart folkskola. Av bakteriologilaboranterna hade 22 procent studentexamen, 50 procent flickskola med normalskolekompetens, 22 procent realexamen och 6 procent enbart folkskola. Antalet deltagare i föreningens kurs för sjukhuslaboranter var senast 18 och i kursen för bakteriologilaboranter 25. Som villkor för tillträde till preparatrisföreningens kurs har uppställts studentexamen, normalskolekompetens eller därmed jämförlig skolunderbyggnad samt betyg i kemi motsvarande realgymnasiets kurs och i matematik motsvarande latingymnasiets kurs. Särskild vikt läggs dessutom på höga betyg i språk, fysik och biologi. Färdighet i maskinskrivning är önskvärd. Minimiåldern för tillträde till kursen är 18 år, undantagsvis 17 år. Beträffande preparatrisernas skolunderbyggnad lämnas vissa uppgifter i en 1944 framlagd utredning, som redovisas i de medicinska högskolornas organisationskommittés betänkande, del I (SOU 1946:76). Av denna framgår, att 21 procent hade studentexamen, 69 procent flickskola med normalskolekompetens, 7 procent realexamen och 3 procent folkhögskola. Antalet elever i preparatriskursen, vilket anpassas efter det aktuella behovet av utbildade preparatriser, uppgick senast till 15. För tillträde till den vid centrallasarettet i Örebro anordnade kursen för sjukhuslaboranter fordras realexamen eller normalskolekompetens samt minst godkänt betyg i fysik och kemi enligt latingymnasiets kurs.

Elevernas skolunderbyggnad har varit något växlande. En del har haft studentexamen, en del normalskolekompetens med studentkomplettering och en del realexamen med motsvarande komplettering. I samband med varje sjuksköterskekurs antas 2 elever för ovannämnda laborantutbildning. Villkoren för tillträde till de vid Göteborgs yrkesskolor anordnade kurserna för laboratoriepersonal h a r utformats sålunda. För tillträde till kurserna A och B för kemisk-tekniska biträden fordras realexamen, normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper. För tillträde till övriga ovannämnda kurser fordras att ha genomgått den förberedande kursen B för kemisktekniska biträden eller att ha motsvarande utbildning. Antalet elever i kurserna var senast i kursen A 16, i kursen B 16, i kursen för medicinskt-kemiska och kliniskt-kemiska biträden 5, i kursen för bakteriologiska biträden 1 och i kursen för histologisk-patologiska biträden 11 eller således sammanlagt 49. Ekonomiska förhållanden

De huvudsakliga inkomstkällorna för sjuksköterskeskolorna är i förekommande fall elevavgifter, sjukhusens ersättning till skolan för elevens arbetskraft, statliga eller kommunala anslag samt avkastning av fonder. Utbildningen vid sjuksköterskeskolorna är avgiftsfri med undantag för vissa stiftelseskolor, där avgiften dock inte överstiger 600 kronor för hela kursen. Till icke statliga skolor utgår under vissa förutsättningar statsbidrag om högst 4 000 kronor för kurs om tre år. Till landstings- och de kommunala skolorna, i den utsträckning de har egen budget, lämnas av huvudmännen anslag av den storlek som fordras för driften.

27 Sjuksköterskeelevernas ekonomiska förhållanden vid de olika skolorna växlar. Vid flertalet skolor, som är internatskolor, erhålls antingen fri kost, bostad och tvätt samt ett elevarvode under den praktiska utbildningen om cirka 165 kronor per månad eller också motsvarande bruttolön. Vid övriga skolor lämnas fri kost, bostad och tvätt samt ett mindre arvode, vilket på sina håll betalas endast under den senare delen av utbildningstiden. Vid landstingsskolorna tillämpas beträffande ersättning åt eleverna i huvudsak vissa av landstingsförbundet rekommenderade grunder. Enligt dessa skall sjuksköterskeelev åtnjuta följande förmåner, nämligen dels under provtjänstgöringen samma lön som sjukvårdsbiträde på respektive anstalt, dels under den praktiska utbildningstiden ett arvode motsvarande SU av lön enligt lönegrad 4^2, dels under den teoretiska utbildningen fri bostad och kost eller kontant ersättning härför med belopp motsvarande kostnaden för inackordering för tre mål samt hyra enligt hyresgrupp 6 ävensom, där så befinns påkallat, stipendium om 25 —30 kronor per månad. Eleverna har möjlighet att erhålla bidrag av statsmedel i form av stipendium och studielån (SFS 1940: 380 och 1953:530). Flera landsting lämnar stipendier och räntefria studielån. Några skolor har också möjlighet att själva ge stipendier. Kostnaden för anordnande av medicinalstyrelsens kurs i kemi för blivande laboratoriesköterskor uppgår till ca 10 000 kronor per år. Kursavgiften är 500 kronor per elev. Avgiften för deltagande i de av sjuksköterskeföreningen anordnade kurserna varierar mellan 5 och 25 kronor per kurs. Till föredragen är tillträdet i allmänhet avgiftsfritt. Medlemsavgiften i sektionen är 3 kronor om året.

För den av laboratrisföreningen anordnade läskursen för blivande sjukhuslaboranter uttar föreningen en elevavgift av 300 kronor. För den teoretiska utbildningen av blivande bakteriologilaboranter utgår en elevavgift av 150 kronor per termin under första och andra terminerna. För fortbildningskurserna är avgiften 25 resp. 50 kronor per kurs. Den praktiska utbildningen är avgiftsfri. Någon ekonomisk ersättning utgår inte till eleverna under utbildningstiden. Medlemsavgiften i föreningen är 50 kronor per år. Elev har rätt att vara passiv medlem med en årsavgift av 15 kronor. Till lärarna i de olika ämnena i kurserna betalar föreningen ett föreläsningsarvode av 30 kronor per lektion. Föreningen åtnjuter statsbidrag till sin kursverksamhet, avseende fortbildning av i yrket redan anställda laboranter, med 7 500 kronor, vilket utbetalas till föreningens styrelse. Bidraget täcker dock inte kostnaderna för föreningens utbildnings- och fortbildningskurser, vilka har beräknats till sammanlagt ca 30 000 kronor per år. För tillträde till de av preparatrisföreningen anordnade kurserna uttas en anmälningsavgift av 25 kronor. Härjämte utgår en kursavgift av 100 kronor per termin under det första året. Den praktiska utbildningen är avgiftsfri. Ekonomisk ersättning utgår inte till eleverna under det första året. Under det jämväl som utbildningsår ansedda andra praktikåret tjänstgör eleven oftast i avlönad ställning. Medlemsavgiften i föreningen är 50 kronor per år. Elev är befriad från årsavgift under de första två åren. Till ifrågavarande kursverksamhet utgår statsbidrag med 9 000 kronor, vilket belopp disponeras av lärarkollegiet vid karolinska institutet och förvaltas av den ovan omförmälda kursnämnden.

5. Utbildning av laboranter utomlands

Utbildningen av laborerande personal och uppfattningen om hur utbildningstiden för densamma bör fördelas och tillmätas varierar mycket i olika länder. En av oss (Josephson) besökte nyliligen USA och England och studerade där bl. a. utbildningen av sjukhuslaboranter. För några år sedan företog en av sjuksköterskekommitténs experter, laboratoriesköterskan Anna Kristina Godin, en studieresa till USA med huvuduppgift att studera sjukhuslaboranternas utbildning. I en till medicinalstyrelsen avgiven reseberättelse (stencilerad) har Godin redogjort för sina intryck av utbildningen därstädes. Av vad Josephson och Godin har inhämtat samt av tillgängliga uppgifter i övrigt framgår i huvudsak följande. I USA har medicinska laboranter, »medical technologists», förekommit sedan tiden för första världskriget. Vid slutet av 1920-talet bildade det amerikanska läkarförbundets laboratorieläkarsektion, »the American Society of Clinical Pathologists», en centralorganisation för kontroll av laboranternas utbildning och registrering av desamma, »the Registry of Medical Technologists». Registraturen har sitt säte i Muncie i Indiana. För att bli auktoriserad av »the Board of Registry» måste man först ha gått minst 2 år i college. Där måste man ha läst biologi, oorganisk kemi och antingen kvantitativ analys, organisk kemi eller biokemi, innefattande såväl teori som laborationer. Härjämte re-

kommenderas att ha genomgått kurser vid college i fysik, matematik, maskinskrivning och psykologi. Det framhålls som lämpligt att utsträcka collegetiden till 3 eller 4 år och till och med att skaffa sig en »Bachelor's degree». För att bli auktoriserad som »medical technologist» fordras vidare, att man har genomgått minst 12 månaders praktisk utbildning i en laborantskola, som har godkänts av »the American Medical Association». F. n. finns det närmare 500 dylika skolor i USA. I dessa får man lära sig att utföra olika kemiska, mikroskopiska och bakteriologiska prov. Av en »medical technologist» fordrar man, att han behärskar tekniken för såväl kemi som bakteriologi, patologi och hematologi. Eleverna utbildas därför i alla grenar av laboratorieverksamheten. Man får studera ämnena hematologi, histologisk teknik, bakteriologi, kemi, parasitologi, serologi, immunologi och mykologi. De godkända laborantskolorna är förlagda till sjukhus eller medicinska institutioner. Vissa av skolorna är knutna till colleges eller universitet. Eleverna i sistnämnda skolor tillbringar vanligen 3 år i college eller vid universitet och genomgår under det fjärde året sin laborantutbildning, som avslutas med en »Bachelor of Science degree». Mer än hälften av de godkända skolorna är kostnadsfria. I flera skolor utdelas mindre stipendier åt eleverna. Laborantutbildningen avslutas med en skriftlig exa-

29 men, som anordnas av »the Board of Registry» och äger rum på omkring 200 platser i USA. När man har avlagt denna examen, blir man »certified» eller »registered». Det finns för närv a r a n d e åtminstone 30 000 »medical technologists» i USA, varav omkring 16 000 är registrerade vid »the Board of Registry». Till följd av det sätt, varpå utbildningen av laborerande personal är utformad, har man inom laborantkåren fått en relativt liten grupp med väl utbildade och kunniga laboranter. Många anser emellertid, att den fullständiga utbildningen är för dyrbar och för långvarig. Man menar, att vissa laboranter får med sig en del överflödigt gods vid utbildning till »medical technologist». Man tycker, att de som huvudsakligen skall syssla med t. ex. klinisk kemi, inte behöver lära sig patologisk-histologisk teknik eller bakteriologi, att de som skall assistera en patolog och göra preparat, inte behöver så mycket kemi etc. Därför har man på senare tid anordnat utbildning i specialgrenar, så att man kan få ett »limited certificate» i ett visst ämne. Sådan specialutbildning ges i ämnena kemi, bakteriologi och histologisk teknik. För tillträde till denna utbildning fordras i de båda förstnämnda ämnena »Bachelor's degree» med kemi respektive bakteriologi som huvudämne och beträffande histologisk teknik »high school». Specialutbildningen är ettårig. I ämnena kemi och bakteriologi är den förlagd till ett kliniskt laboratorium och innefattar huvudsakligen klinisk kemi respektive klinisk bakteriologi. Vid sidan av de nu nämnda utbildningsformerna förekommer det ofta, att sjukhusen själva utbildar sin personal. För denna utbildning finns det inte några regler. Som inträdesvillkor tillämpas alla grader av utbildning från snart sagt ingenting upp till mer eller

mindre akademisk utbildning. Dessutom finns det ett ganska stort antal privata skolor för laboranter. På sista tiden har man, på grund av den konkurrens som en del sjukhus erbjuder genom att utbilda egen personal, infört en ny personalkategori som kallas »laboratory aids». Dessa har en betydligt enklare utbildning. Som skolutbildning räcker »high school». Eleven fullgör först ett års praktik på ett kliniskt laboratorium, varefter följer ett års utbildning på annat laboratorium, där eleven sysselsätts inom olika grenar av laboratorieverksamheten. Däremot meddelas ingen annan skolutbildning än den som ges vid lektioner på laboratoriet. »Laboratory aids» används i ganska stor utsträckning på laboratorier, framförallt när det gäller mindre kvalificerat arbete. Numera har man ofta på de stora laboratorierna en eller ett par »medical technologists» som ledare och i övrigt »laboratory aids» eller flickor, som man själv har utbildat. På de små laboratorierna vid de mera isolerade sjukhusen försöker man så vitt möjligt att ha enbart »medical technologists», eftersom man där har mindre tillgång till akademiska laboratoriespecialister än på de stora sjukhusen och i de stora städerna. I England är flertalet medicinska laboranter (»medical laboratory technicians») sysselsatta vid kliniska laboratorier. Åtskilliga arbetar emellertid inom de icke-kliniska vetenskaperna, såsom inom anatomi, fysiologi och farmakologi. Den rutinmässiga erfarenheten förvärvas jämsides med planmässiga kurser, varav flertalet anordnas av lokala undervisningsmyndigheter. De kliniska laboranterna har sin egen organisation — »the Institute of Medical Laboratory Technology» —• vilken samtidigt utgör en yrkesorganisatiorf och ett examensinstitut. Laboranterna inom

30 de icke-kliniska grenarna av den medicinska laboratorieverksamheten tillhör »the Science Technologists Association», vilken endast är en yrkesorganisation. Dessa laboranter utexamineras av »the City and Guilds of London Institute». Flertalet kliniska laboranter tillhör gruppen sjukhuslaboranter, vilka utbildas i ämnena anatomi, bakteriologi, klinisk kemi, hematologi och parasitologi. Sammanlagda antalet sådana laboranter uppgår till omkring 5 000; ungefär 80— 90 % av dessa tillhör »the Institute of Medical Laboratory Technology». Institutet anställer dels förberedande examen (»intermediate examination»), dels slutexamen (»final examination»). Den förstnämnda omfattar ämnena patologi, bakteriologi, klinisk kemi och hematologi. Examinanderna måste vara minst 20 år och ha fullgjort tre års laboratoriepraktik. Slutexamen utgör en mera kvalificerad examen, avseende ett av ämnena patologi, bakteriologi, klinisk kemi, hematologi och parasitologi, varvid examinanden skall ha fullgjort fem års laboratoriepraktik. Genom att avlägga den förberedande examen blir laboranten ordinarie medlem av institutet, medan den slutliga examen ger rätt till titeln »associate» (A.I.M.L.T.). »Fellowship» slutligen förvärvas antingen genom att undergå slutlig prövning i ännu ett ämne eller genom framläggande av en godtagbar avhandling inom viss specialgren. Alla institutets examina är såväl skriftliga som praktiska och muntliga, varvid särskild vikt fästs vid examinandernas utförande av de praktiska proven. De förberedande examina leds av äldre laboranter, medan examinatorerna i slutexamen utgörs av laboratorieläkare, ofta professorer, med biträde av äldre laboranter. Examina hålls i lämpliga centra över hela landet, de förberedande två gånger om året, de slutliga endast en gång.

De flesta inträdessökande har avgångsbetyg från allmänna skolor eller »high schools», vissa är berättigade till inträde vid universitet. Anstalterna för laborantutbildning har särskilda kurser för sökande med olika teoretisk underbyggnad. Jämsides med laboratoriepraktiken kompletterar eleven under 2 å 3 år sina kunskaper i kemi, fysik och matematik, vanligtvis genom kvällskurser, ibland genom kombinerade dagoch kvällskurser. Studenter kan följa undervisningen för avläggande av »Bachelor's degree» vid universitetet i London. Då eleven anställs som praktikant vid ett laboratorium, arbetar han åtskilliga månader inom en gren av laboratorieverksamheten, t. ex. bakteriologisk teknik. Därefter förflyttas han till en annan avdelning inom laboratoriet, varefter han genom ytterligare förflyttningar bibringas den allrounderfarenhet som är en förutsättning för att kunna avlägga den förberedande examen vid institutet. Utbildningen av icke-kliniska laboranter i sådana ämnen som anatomi, fysiologi och farmakologi sammanfaller delvis med utbildningen inom den kliniska gruppen men inriktas dessutom på speciella metoder. Så t. ex. är utbildningen i histologisk teknik gemensam för anatomilaboranter och kliniska laboranter, men de förra måste dessutom vara förtrogna med speciell injektionsteknik, balsamering etc. »The Science Technologists Association» leder sitt ursprung till en konferens år 1946 i syfte att studera laboranternas teoretiska och praktiska utbildning. Den institution, som anställer examina, »the City and Guilds of London Institute», grundades 1878. Den har bidragit mycket till den tekniska utbildningen på olika stadier. Dess stora erfarenhet av anställande av examina framgår av att under år 1949 utexaminerades ca 70 000 elever i över 170 olika

31 tekniska ämnen på omkring 1 100 platser ir.om landet och i imperiet. I Schweiz utbildas medicinska laboranter vid åtminstone fyra skolor, en i Geneve, en i Bern, en i Zurich och en i Basel. Utbildningen är gemensam för alla kategorier laborerande personal. Teorhndervisningen är 1 till 2-årig. Härtill kommer minst 6 månaders praktisk utbildning på sjukhuslaboratorium. Vid skolan i Zurich meddelas undervisning i anatomi, fysiologi, kemi och fysik, vidare i medicinskt-kemisk, mikroskopisk, bakteriologisk och fotografisk laboratorieteknik, röntgenteknik, anatomisk och mikroskopisk teckning, medicinsk terminologi, allmän sjukdomslära, instrumentkännedom, förbandslära, psykologi m. m. samt i vissa för en läkarsekreterare betydelsefulla ämnen. De två första terminernas undervisning är avsedd att bibringa eleverna den teoretiska grundvalen och det praktiska handlaget för deras blivande verksamhet. Den tredje terminen, som inte är obligatorisk, är avsedd att vidga och fördjupa elevernas kunnande i vissa specialämnen. Teoriundervisningen avslutas med slutprövning och betygssättning. Efter fullgjord praktik, varöver särskilt intyg lämnas, får eleven ett diplom som »Arztgehilfin und medizinische Laborantin». För tillträde till utbildningen fordras antingen att ha genomgått »Mittelschule» eller ha motsvarande skolunderbyggnad eller också att ha genomgått en särskild förkurs om en termin vid laborantskolan. Inträdesåldern till den egentliga laboratorieutbildningen är 18 år. Vid laborantskolan i Basel är lärotiden för »Laborantinnen» 2 år och indelas sålunda: 6 månader kemiska laborationer, 6 månader hematologiska laborationer, 6 månader bakteriologiska laborationer,

6 månader vetenskapligt samarbete med en klinisk assistent eller EKGlaborationer. Villkor för tillträde till utbildningen är bl. a. att ha uppnått 18 år, att ha fullgjort minst 10 års skolgång och att kunna stenografi och maskinskrivning. Utbildningen är kostnadsfri. Efter avslutad utbildning får eleven ett »Zeugnis» över sina kvalifikationer samt ett »Ausweis» över utbildningen. Ett betydande antal schweiziska laboranter har under senare år uppehållit vikariat som laboratoriesköterskor i Sverige. Vid jämförelse med svenska laboratoriesköterskor och övriga kliniska laboranter har de schweiziska visat sig teoretiskt kunniga men praktiskt och kliniskt ganska ofullständigt utbildade. I Danmark utförs det tekniska laboratoriearbetet huvudsakligen av laboratorieassistenter, som antingen har gått som elever 1/8—1 år på det laboratorium, där de sedan har anställts, eller också har genomgått någon av de på enskilt initiativ drivna kurserna om V*—1 år för sjukhuslaboranter. De flesta danska laboratorieläkare anser laboranternas utbildning otillfredsställande och man är ense om att den med det snaraste måste förbättras. I Norge och Finland är förhållandena rätt lika dem, som nu råder i vårt land, och åtminstone i Norge umgås man som hos oss med planer på en radikal omläggning av utbildningen. Allmänt gäller om förhållandena på laboratorierna i ett flertal länder på den europeiska kontinenten, framför allt Tyskland, Österrike och Schweiz (om förhållandena i de syd- och östeuropeiska länderna saknar vi närmare kännedom), att det är vanligt, att ett stort antal läkare finns anställda på laboratorierna och att laboratoriearbetet i betydande utsträckning utförs av dessa läkare.

6. Äldre reformförslag

Frågan om utbildningen av laborerande personal h a r länge varit under utredning. Flera kommittéer och utredningar har berört frågan och föreslagit åtgärder för åstadkommande av en rationell utbildning. Några läkarsammanslutningar har också vid flera tillfällen gjort framställningar i ämnet. Tidigare utredningar Industriens utredningsinstitut framlade 1943 resultatet av en undersökning angående den tekniska laboratoriepersonalens utbildningsförhållanden. Undersökningen riktade sig till samtliga industrier och andra institutioner, som kunde antas sysselsätta laboratoriebiträden. 277 laboratorier deltog sålunda i rundfrågan. Av de redovisade 1 911 biträdena var 281 eller nära 15 % anställda vid statliga institutioner. De flesta biträdena inom industrien återfanns inom metall-, pappersmasse-, livsmedels- och kemisk-tekniska industrierna. Antalet kvinnliga biträden utgjorde i medeltal 27 % av samtliga. Vid de statliga institutionerna uppgick motsvarande antal till nära 38 %. Laboratoriebiträdenas utbildning visade sig vara mycket varierande. 3,1 % av laboratoriebiträdena hade studentexamen, 2,3 % normalskolekompetens, 21,2 % realexamen och 16,9 % lägre teknisk eller liknande utbildning, medan 56,5 % inte kunde uppvisa någon annan utbildning än genomgången folkskola.1 En undersökning av rekryteringen visade att under femårsperioden 1938—1942 hade nyanställts i genomsnitt 333 biträden årligen. Utredningen uppskattade det årliga nyrekryteringsbehovet åren närmast efter utredningens slutförande (1943) till cirka 350 biträden, vilket antal dock omfattade även sådana biträden, som tidigare hade tjänst-

gjort vid annat laboratorium. Medelanställningstiden inom yrket beräknades uppgå till endast 5,7 år. Vid ungefär 80 procent av samtliga laboratorier hade specialutbildningen skett enbart genom handledning på arbetsplatsen, varvid dock korrespondensstudier i flera fall hade förekommit. Att detta förhållande inte kunde anses tillfredsställande ansågs framgå av att något mer än hälften (52 procent) av de tillfrågade hade uttalat sig för en skolmässig förberedande utbildning. En grundläggande laboratorieutbildning ansågs kunna vara gemensam för olika kategorier av laboratoriebiträden. En specialisering av utbildningen kunde genomföras på ett senare utbildningsstadium men även i viss mån under den grundläggande kursen. 1940 års skolutredning, som uppmärksammade behovet av ökade möjligheter på förevarande område, föreslog anordnande vid realskolor av en kemisk-teknisk linje och framlade förslag till en tim- och kursplan för sådana linjer. De medicinska högskolornas organisationskommitté framhöll inledningsvis (SOU 1946: 76), att för den vetenskapliga verksamheten likaväl som för rutinarbetet vid de medicinska institutionerna laboratoriebiträden vore nödvändiga. 1 Motsvarande siffror för enbart statligt anställda laboratoriebiträden lämnas i en av utredningen rörande löneställningen för laboratoriebiträden och därmed jämförlig personal i statens tjänst i oktober 1948 framlagd utredning. Av denna inhämtas beträffande de statliga laboratoriebiträdenas utbildning, att av 577 redovisade befattningshavare 26,2 % hade studentexamen, 27,2 % normalskolekompetens, 18,5 % realexamen och 28,1 % enbart folkskoleutbildning.

33 Kommittén anförde vidare i huvudsak följande. • Vad först angår laboratoriesköterskor på sjukhusens centrallaboratorier hade överläkaren vid kliniska centrallaboratoriet på S:t Eriks sjukhus i Stockholm, docenten B. A. Josephson, i ett av kommittén infordrat yttrande framlagt förslag till utbildning av laboratriser vid sjukhuslaboratorierna, s. k. laboratoriesköterskor. Utbildningstiden föreslogs omfatta något över 3 år. Den skulle inledas med en 2 månaders »läskurs», varefter skulle följa 6 månaders sjukvårdspraktik och 3 månaders laboratoriepraktik. Därefter skulle eleverna genomgå en 11 månaders »laborantskola», följd av 9 månaders laboratoriepraktik och 3 månaders sjukvårdspraktik. Utbildningen skulle avslutas med en 2 månaders »läskurs», följd av examen. En annan ordningsföljd med avseende på praktisk tjänstgöring och ett utbyte av sista årets kurs mot viss sjukhustjänstgöring skulle även vara möjliga. Den teoretiska undervisningen i laborantskolan skulle omfatta ämnena matematik, fysik, kemi, fysiologi och bakteriologi. Undervisningen borde till betydande del bestå av praktiska laboratorieövningar under kompetent ledning. Kommittén ansåg ytterligare utredning erforderlig, innan definitivt förslag kunde framläggas och förordade att dylik utredning kom till stånd. Beträffande laboratoriebiträden vid bakteriologiska laboratorier ansåg kommittén, att den grudläggande utbildning, som erfordrades för denna grupp, kunde inhämtas vid den för laboratoriesköterskorna ifrågasatta laborantskolan. Ytterligare fortbildning kunde ske genom elev- eller aspiranttjänstgöring vid bakteriologisk institution. Vad angår laboratoriebiträden vid histologiska och patologiska institutioner hade svenska preparatrisföreningen uppgjort program för utbildningskurser för denna personalgrupp. Detta innebar i huvudsak följande. 15 elever föreslogs antas vartannat år. För att bli antagen borde sökande ha minst normalskolekompetens, betyg i maskinskrivning och helst några månaders histo-patologisk praktik. Under första terminen skulle eleverna praktisera på olika laboratorier. Jämsides därmed skulle de bevista föreläsningar i ämnena anatomi, fysiologi, histologi och kemi. Under andra terminen skulle den praktiska undervis3—410182

ningen ordnas på samma sätt som under hösten, dock med 1 månads uppehåll för en specialkurs, och innefatta föreläsningar i ämnena fotografi, patologi och bakteriologi. Specialkursen skulle avse utbildning i histologisk teknik jämte preparatkännedom. Kommittén ansåg föreningens initiativ värt att på allt sätt understödjas. Vad slutligen angår laboratoriebiträden vid den kemisk-fysiologiska gruppen av institutioner hänvisade kommittén till naturvetenskapliga forskningskommitténs förslag angående utbildningskurser för kemiskteknisk personal. Undervisningsplanen för dessa borde upprättas i samråd med medicinska experter med hänsyn till behovet av differentiering av grundutbildningen. Naturvetenskapliga forskningskommittén framhöll (SOU 1946:77), att de nuvarande utbildningsmöjligheterna inte vore tillfyllest för vissa kategorier av den tekniska laboratoriepersonal, på vilken kraven på teoretisk utbildning inte behövde ställas så högt men som likväl behövde besitta ett visst mått av teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter. Kommittén förordade inrättande vid de kommunala yrkesskolorna på vissa orter av ettåriga heldagskurser för kemiska laboratoriebiträden. Vidare föreslogs, att statsbidragsgrunderna skulle bli gynnsammare än för det kommunala yrkesskolväsendet i övrigt. Beträffande dessa förslag anförde kommittén bl. a. följande. »Såsom i det föregående framhållits har kommittén funnit, att en utvidgad kursverksamhet för utbildning av kemiska laboratoriebiträden för vetenskapliga institutioners och industrilaboratoriers behov bör genomföras, — För industrilaboratoriernas behov av kemisk-tekniskabiträden har den utbildning, som ges vid den omnämnda kursen vid Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning (»lärlingskurs för kemisk-tekniska biträden»), visat sig i stort sett lämplig. Även för den biträdespersonal, som erfordras vid vetenskapliga institutioner, bör en motsvarande utbildning vara mycket värdefull. Härvid synes en viss omläggning av göteborgsplanen lämpligen böra genomföras, i det att vissa

34 ämnen, som äro av mindre betydelse för laboratoriebiträdens kommande verksamhet, böra utgå och ersättas av andra mera betydelsefulla kursmoment. Särskilt med hänsyn till att behovet av laboratoriebiträden är starkt framträdande å de orter, där ett flertal vetenskapliga institutioner äro placerade, vilja de sakkunniga föreslå, att vid kommunala anstalter för yrkesundervisning kurser för utbildning av laboratoriebiträden komma till stånd i första hand i Stockholm och Uppsala samt antingen i Lund eller Malmö. Valet mellan Lund och Malmö torde böra göras beroende av de olika möjligheter vederbörande kommunala anstalter för yrkesundervisning ha att anordna sådana kurser. Förutom för de vetenskapliga institutionerna böra de nämnda städerna vara lämpliga även ur industriens synpunkt. Av dylika hänsyn synes även Hälsingborg böra ifrågakomma. -— Såsom framgår av ovanstående redogörelse för möjligheterna att inreda kemiska laboratorier i yrkesskolornas i de nämnda städerna regi synes hinder icke föreligga att i Stockholm, Uppsala, Malmö eller Lund samt eventuellt även i Hälsingborg inrätta kurser med dagundervisning för kemiska laboratoriebiträden. Om man sålunda räknar med att fyra sådana dagkurser nyinrättas och att i kursen i Stockholm årligen utbildas i medeltal 30 och i vardera av övriga kurser 15 elever, skulle — om kursen vid Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning medräknas — årligen omkring 90 laboratoriebiträden utgå från dessa kurser. Detta antal understiger visserligen högst avsevärt det av industriens utredningsinstitut beräknade rekryteringsbehovet för industrien, men de sakkunniga anse, att man till att börja med bör iakttaga en viss försiktighet i fråga om volymen av denna utbildningsform, särskilt med hänsyn till att den här föreslagna utbildningen ligger på ett plan, som för åtskilliga befattningar inom industrien torde få anses onödigt högt. Utom vid dessa »centrala» kurser, till vilka man bör räkna med elever icke endast från vederbörande skolkommun utan även från övriga delar av landet, böra mera lokala utbildningsbehov tills vidare kunna tillfredsställas genom aftonkurser av samma slag, som redan finnas inrättade eller avses att in-

rättas vid vissa skolor och för vilka redogjorts i det föregående. En kurs med heldagsundervisning för utbildning av laboratoriebiträden synes böra omfatta ett läsår om nio ä tio månader. Om man förutsätter en kunskapsnivå hos de inträdessökande i stort sett motsvarande realexamenskunskaper i matematik, fysik och kemi, synes man under en ettårig utbildning kunna meddela eleverna ett sådant mått av insikter och praktisk färdighet i laboratoriearbete, som i regel bör vara målet för en allmänt lagd utbildning av kemiska laboratoriebiträden. Givetvis kräves vid vissa speciallaboratorier personal med större kunskaper än som kan inhämtas under en utbildningstid av föreslagen längd. En sådan specialutbildning — exempelvis för sjukhuslaboratoriernas biträdespersonal — synes emellertid de sakkunniga lämpligen böra meddelas i samband med praktik å vederbörande speciallaboratorium och utan att särskilda kurser för sådant ändamål behöva uppläggas. Med hänsyn till att kurserna avses förlagda till kommunala skolor för yrkesundervisning synes det böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att fastställa undervisningsplaner.» Beträffande statsbidragsgrunderna anförde kommittén: »De sakkunniga hava ansett det böra ankomma på de lokala intressenterna att taga initiativ till och framställa förslag i fråga om inrättande av kurser för laboratoriebiträden med heldagsundervisning. De sakkunniga hava emellertid utgått från att sådana kurser skola komma till stånd i Stockholm, Uppsala, Malmö (eller Lund) och Hälsingborg, varjämte den redan nu existerande kursen i Göteborg bör inrangeras i systemet av centrala kurser, för vilka huvudmännen under vissa förutsättningar böra få åtnjuta statsunderstöd enligt särskilda grunder. De föreslagna utbildningskurserna äro visserligen föreslagna att inordnas i de kommunala skolornas utbildningsprogram, men det är av stor betydelse, att kurserna stå öppna för elever från hela landet, i varje fall till viss omfattning. Man kan givetvis räkna med, att ett större antal elever från skolorten komma att anmäla sig till genomgång av kurserna än från

35 övriga kommuner i landet. De sakkunniga finna det emellertid önskvärt, att en viss del av antalet elevplatser, förslagsvis en tredjedel, reserveras för inträdessökande från annan ort än skolorten. Endast i den män kompetenta elever utifrån ej skulle anmäla sig till inträde, borde denna del av antalet elevplatser få besättas med inträdessökande från skolkommunen. Såväl på grund härav som även med hänsyn till det speciella statsintresset att ge de statliga naturvetenskapliga och medicinska institutionerna goda rekryteringsmöjligheter i vad avser väl utbildade laboratoriebiträden synes det de sakkunniga fullt rimligt, att statsbidraget till kurserna utmätes efter andra och för skolkommunerna gynnsammare grunder än de för kommunala anstalter för yrkesundervisning nu i allmänhet gällande. —• De sakkunniga föreslå sålunda, att statsbidraget till undervisningsmateriel för heldagskurserna för laboratoriebiträden må utgå med två tredjedelar av kostnaderna. Enligt de sakkunnigas mening bör i det åsyftade sammanhanget frågan om statsbidrag till byggnader för en kursverksamhet av här ifrågavarande slag särskilt beaktas.» I fråga om statsbidrag till lärarlöner föreslog kommittén, att statsbidraget måtte utgå med 75 procent av de av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända avlöningskostnaderna. Kommittén ansåg sig inte böra föreslå anordnande av särskilda kurser vid det kommunala yrkesskolväsendet för laboratoriebiträden vid medicinska institutioner. Den specialundervisning, som kunde vara erforderlig utöver den, som enligt kommitténs förslag skulle givas under den kemisk-tekniska kursen för blivande laboratoriebiträden, borde meddelas av respektive institutioner i samband med praktikanttjänstgöring. Kommittén anförde vidare: »Den utbildning, som laboratriserna vid sjukhuslaboratorier enligt det av docenten Josephson framförda förslaget skulle behöva undergå, kan givetvis icke inordnas i en kurs vid någon nu befintlig läroan-

stalt. Beträffande den kirurgiska och medicinska utbildningen liksom praktiken vid sjukhuslaboratorium synes densamma böra ordnas av respektive institutioner. Det torde få anses falla utanför ramen av de sakkunnigas uppdrag att närmare ingå på huru en sådan utbildning lämpligen bör ordnas. Beträffande den föreslagna »laborantskolan» torde emellertid en lösning vara möjlig genom samundervisning med någon av de kurser för kemisk-tekniska biträden, som de sakkunniga i det följande föreslå skola inrättas. Den utbildning, som skulle erhållas i laborantskolan, måste nämligen bliva så likartad med utbildningen för kemisk-tekniska biträden för vetenskapliga institutioner och för industrilaboratorier, att de blivande laboratriserna böra kunna inhämta denna del av utbildningen genom deltagande i en sådan kurs för kemiska laboratoriebiträden. Givetvis kan man härvid tänka sig, att det praktiska laboratoriearbetet, som ju alltid måste bedrivas individuellt, för sjukhuslaboratriserna eller andra biträden vid biologiska institutioner gives en inriktning, som särskilt avpassas för deras blivande verksamhet. Därjämte bör viss ändring av den teoretiska utbildningen samtidigt genomföras.» 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen framlade (SOU 1951:33) förslag till utbildning av laboratoriesköterskor för de mindre sjukhuslaboratorierna. Kommittén anförde härutinnan bl. a. följande. »Det synes oss under sådana förhållanden berättigat, att två kategorier av laboratoriepersonal för sjukhusen utbildas. För att kunna tillmötesgå de krav, som ställas på en mera ändamålsenlig utbildning av de större sjukhusens laboratoriepersonal, torde det bli nödvändigt att utbryta utbildningen av denna personal ur sjuksköterskeutbildningen och inrätta en särskild kår av för ändamålet specialutbildade sjukhuslaboratriser, som sålunda icke skulle vara sjuksköterskor. Vi ha gjort vissa undersökningar rörande utbildningen av laboratoriepersonalen vid de större sjukhusen och därvid funnit, att denna fråga lämpligen bör upptas i samband med utbildningen av laboratriser och preparatriser för vetenskapliga institutioner. Vid överlämnandet av andra delen av betänkandet

36 ha vi i skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. Inrikesdepartementet framhållit, att vi ansågo denna fråga ligga utanför vårt egentliga uppdrag och kompetensområde och föreslogo därför, att särskilda sakkunniga tillkallades för utredning av nämnda fråga. Den andra kategorin av laboratoriepersonal utgöres av laboratoriesköterskor, som äro avsedda för de mindre sjukhuslaboratorierna. Deras specialutbildning bör lämpligen förläggas inom sjuksköterskeskolans ram. Enligt vad vi tidigare angivit skulle ett 40-tal dylika laboratoriesköterskor behöva utbildas årligen. Denna utbildning kan ges vid varje centrallasarett, där laborator finnes. Utbildningen bör i stort sett kunna anordnas som för närvarande sker, d. v. s. med den teoretiska undervisningen meddelad jämsides under den praktiska utbildningstiden, som bör kunna begränsas till 6 månader. Den teoretiska undervisningen bör omfatta 60 timmar, fördelade under 20 arbetsveckor med 3 lektioner per vecka. Vi ha beräknat, att 40 elever årligen skola erhålla ifrågavarande utbildning. Intill dess att utbildningen av sjukhuslaboratriser, som äro avsedda för de större sjukhuslaboratorierna, kommit till stånd, är det nödvändigt, att de av medicinalstyrelsen vid karolinska institutet under senare år anordnade särskilda kurserna i fysikalisk och organisk kemi m. m. fortfarande anordnas. Tillsvidare torde en kurs böra ges för 20—25 elever.» Till grund för sjuksköterskekommitténs nu återgivna förslag låg bland annat en av särskilda experter, docenten B. A. Josephson och laboratoriesköterskan Anna Kristina Godin, verkställd utredning rörande utbildningen av laboratoriepersonal för sjukvårdsinrättningar. Enligt dessas förslag skulle för kategorien sjukhuslaboratriser inrättas en treårig utbildningskurs med ett års teoretisk och praktisk utbildning vid en central laborantskola, ett års praktik vid sjukhuslaboratorium och ett år i sjukvård. Remissyttranden Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrkte naturvetenskapliga forsknings-

kommitténs förslag och hade liksom denna kommitté funnit, att en gemensam grundutbildning bör anordnas för laboratoriebiträden både vid naturvetenskapliga och medicinska institutioner. Överstyrelsen anförde: »Utbildningen av biträden för laboratoriearbete anser överstyrelsen med hänsyn till sitt syfte kunna ordnas mera rationellt vid de av de sakkunniga föreslagna kurserna vid de kommunala yrkesskolorna än vid den av 1940 års skolutredning föreslagna kemisk-tekniska realskolelinjen. Överstyrelsen får för den skull tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del. De platser, dit kurserna i fråga i första hand föreslagits förlagda, synas överstyrelsen lämpliga. — —• -1- Överstyrelsen vill även starkt understryka, att för den undervisning, varom här är fråga, erfordras högt kvalificerade lärarkrafter med helst pensionsreglerad anställning och lön motsvarande ordinarie läroverksadjunkters. Härvid kommer statsbidraget till lärarlöner att överstiga det av de sakkunniga beräknade. De av de sakkunniga föreslagna grunderna för kurskostnadernas fördelning mellan stat och kommun finner överstyrelsen väl avvägda och tillstyrker förslaget härom. Överstyrelsen får sålunda tillstyrka, att kurser för utbildning av laboratoriebiträden anordnas vid kommunala skolor för yrkesundervisning, i första hand på de av de sakkunniga föreslagna platserna samt att statsbidrag må utgå efter föreslagna grunder.» Universitetskanslern tillstyrkte de av naturvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté framlagda förslagen under framhållande i fråga om de föreslagna kommunala kurserna, att överstyrelsen för yrkesutbildning vid fastställande av undervisningsplaner borde samråda med de medicinska fakulteterna och lärarkollegiet vid karolinska institutet. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm ifrågasatte, om det inte vore lämpligt att också anordna kurser för elever, vilka samtidigt skulle kunna vara

37 anställda vid laboratorier med halvtidstjänstgöring. Lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola ansåg, att man, sedan närmare erfarenhet hade vunnits, borde överväga möjligheten av att anordna fortsättningskurser för laboratoriebiträden, som har behov därav. Ingenjörsvetenskapsakademien yttrade: »Akademien vill betona, att de framförda förslagen ej för industrien löser hela problemet om utbildning av laboratoriebiträden. Akademien, som ej haft tillfälle att närmare utforma något förslag, vill här framhålla vikten av att behovet av laborantutbildning bättre tillgodoses för de norra delarna av landet och förordar att en laborantkurs förlägges till Norrland eller Dalarna (förslagsvis i Sundsvall eller Skellefteå). Över huvud taget bör utbildningen i möjligaste mån spridas över landet. På de orter där laboratorier av betydenhet äro förlagda, bör sålunda undervisning i form av kvälls- eller halvdagskurser förläggas. Mångenstädes torde detta kunna ske genom måttligt stöd till förefintliga yrkesskolor. Laboratorielokaler torde, när det gäller kvällskurser, i vissa fall kunna ställas till förfogande av industrien.» Stockholms stads sjukhusdirektion framhöll i sitt yttrande över sjuksköterskekommitténs förslag bl. a., att den av kommittén föreslagna kategoriklyvningen syntes vara rationell. Den hade redan i viss utsträckning tillämpats vid stadens sjukhus. Beformens genomförande hade emellertid försvårats därav att en ordnad utbildning av sjukhuslaboratriser tills vidare saknas. Även medicinalstyrelsen biträdde förslaget om uppdelning av ifrågavarande personal i laboratoriesköterskor och sjukhuslaboratriser. Departementschefen Såväl naturvetenskapliga forskningskommitténs som de medicinska högskolornas organisationskommittés förslag behandlades i propositionen nr 272 till

1947 års riksdag angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. Föredragande departementschefen (statsrådet Weijne) anförde därvid bland annat. »De utredningar, för vilka i det föregående redogjorts, synas utvisa, att behov föreligger av åtgärder för utökning av de möjligheter som för närvarande stå till buds för utbildning av laboratoriebiträden. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de riktlinjer härför, som uppdragits av naturvetenskapliga forskningskommittén. Sålunda synes en för större delen av ifrågavarande yrkeskår gemensam grundutbildning ändamålsenlig. Den ytterligare specialut* bildning, som för olika arbetsplatsers behov erfordras, torde kunna meddelas vid dessa i samband med elev- eller aspiranttjänstgöring. Den gemensamma grundutbildningen bör på sätt föreslagits inordnas i det kommunala yrkesskolväsendet, lämpligen till en början å av kommittén angivna orter, där tydligen intresse finnes för denna utbildningsgren. Det torde böra ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att genom initiativtagande och rådgivande verksamhet söka få till stånd de planerade utbildningslinjerna. På överstyrelsen bör även ankomma att fastställa vederbörliga undervisningsplaner, varvid jag förutsätter, att erforderligt samråd äger rum med medicinsk och annan speciell sakkunskap på området. Överstyrelsen synes även böra beakta frågan om lämpligheten av en viss differentiering av undervisningen å ifrågavarande utbildningslinjer i syfte att såvitt möjligt de därutinnan framkomna önskemålen skola kunna tillgodoses.» Riksdagen Riksdagen hade intet att erinra mot vad departementschefen sålunda hade uttalat. Tidigare framställningar

Bedan 1933 restes vid en diskussion i svenska lasarettsläkarföreningen krav på en rationalisering av laboratoriesköterskornas utbildning, som föreningen ansåg skulle kunna göras mer ändamålsenlig.

38 Kravet på ökad utbildning upprepades 1939 av svenska internförbundet, denna gång i form av en skrivelse till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen inhämtade yttranden av några laboratorieläkare, vilka alla föreslog en ökad laboratorieutbildning på bekostnad av den kliniska lärotiden. I februari 1946 tillskrev svenska laboratorieläkarföreningen medicinalstyrelsen och föreslog en ändring av laboratoriesköterskornas utbildning. Ändringen gick i huvudsak ut på att dessa under en utbildningstid av ca 3 år skulle ägna ungefär 9 månader åt kliniskt arbete, ca 1 år åt tjänstgöring på sjukhuslaboratorier och 1 år åt genomgång av en särskild laborantskola. Då detta förslag avgavs, var frågan om en förkortning av sjuksköterskornas utbildningstid ännu inte aktuell. I juni 1950 gjorde styrelsen för laboratorieläkarföreningen en framställning till Kungl. Maj:t om åtgärder för organiserande av en utbildning för laboratoriepersonal vid landets sjukhuslaboratorier. Styrelsen framhöll bl. a., att även för de bakteriologiska laboratorierna och för flera andra laboratorier med vetenskapligt arbetssätt förelåg stort behov av personal med mer ändamålsenlig utbildning än den som står att få. I december 1951 anhöll samma styrelse ånyo, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning angående förbättring av utbildningen för laboratoriepersonal avsedd för sjukhuslaboratorier, bakteriologiska laboratorier och vissa forskningslaboratorier. Resultat av utredningarna

Vid tre realskolor i landet har inrättats en kemisk-teknisk linje, nämligen

vid Stockholms stads tekniska realskola och vid de praktiska realskolorna i Örebro och Hälsingborg. Den nuvarande utbildningen av laboratoriesköterskor är ett resultat av den utredning, som gjordes av medicinalstyrelsen med anledning av ovannämnda av svenska internförbundet framlagda förslag till förbättrad utbildning av sjukhusens laboratoriepersonal. De av naturvetenskapliga forskningskommittén och de medicinska högskolornas organisationskommitté framlagda förslagen har inte lett till någon lösning av den föreliggande utbildningsfrågan. Propositionen nr 1947: 272 medförde emellertid, såväl att laboratrisföreningen erhöll statsbidrag till sin kursverksamhet, som att anslag beviljades till anordnande av en särskild kurs vid karolinska institutet för utbildning av preparatriser. Sjuksköterskekommitténs förslag har ännu inte blivit föremål för slutligt ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida. Vissa förbättringar av sjuksköterskeutbildningen enligt de principer som har framlagts av kommittén har emellertid genomförts. Sålunda har den s. k. provtjänstgöringen, vilken föregår den egentliga utbildningen, tillrättalagts som en förberedande kurs med viss ordnad undervisning, den teoretiska undervisningen vid skolorna har utökats och den praktiska utbildningen har förbättrats, bland annat genom att särskilda instruktionssköterskor, s. k. kliniklärarinnor, har anställts. Ett antal sjuksköterskeskolor tillämpar den av kommittén framlagda kursplanen med en utbildningstid omfattande 33 Vst månader. Nu nämnda förändringar har givetvis också avsett laboratoriesköterskorna.

7. Behovet av utbildade laboranter

F ö r att utröna behovet av utbildad labor e r a n d e personal av de för utredningen ifrågakommande kategorierna har vi gjort en särskild undersökning rörande avgångsförhållandena m. m. bland dylik personal. Denna undersökning, som presenteras i bilaga 2 till detta betänkande, bygger på den förutsättningen, att det n u v a r a n d e beståndet av laborerande personal kommer att hållas konstant till sin numerär. Beräkningen av avgången ur tjänst i nuläget och under den närmaste 15-årsperioden grundar sig på de avgångsförhållanden, som har konstaterats bland laborerande personal under åren 1950—53, ävensom förekomsten av tillfälligt anställda och vikarier för stadigvarande personal. Undersökningsresultatet på dessa punkter har givit vid handen, dels att avgångsfrekvensen i yrket (giftermål, övergång till annat yrke m. m.) är förhållandevis hög jämfört med närstående personalkategorier (sjuksköterskekåren), dels att ett förhållandevis stort antal vikarier och tillfälligt anställda (främst för speciella forskningsuppgifter) förekommer bland den yrkesverksamma laborantpersonalen. Helt naturligt har vi vid avgångsberäkningarna inte tagit hänsyn till platsbyte inom yrket, enär dylik avgång inte medför nyrekrytering till yrket, men vi har ändå vid undersökningen infordrat material i detta avseende, så att storleken av denna omflyttning har kunnat siffermässigt belysas; den uppgick för undersökningsåren ifråga

till mer än 5 procent av antalet anställda. Anledningen till densamma synes ha varit ojämn lönesättning institutionerna emellan ävensom institutionernas geografiska läge. Den verkställda prognosen har utvisat, att f. n. cirka 190 individer årligen avgår från yrket av olika anledningar samt att — därest utbildad personal för tillfälliga och vikariatsanställningar alltid skall finnas tillgänglig — det finns anledning att f. n. räkna med ytterligare cirka 45 utbildade individer årligen. För bestämmande av utbildningsbehovet skall man emellertid härtill lägga det antal individer, som avgår under själva utbildningstiden. Enligt vad vi under hand har inhämtat är denna avgång för närvarande obetydlig. Med hänsyn härtill har vi ansett oss kunna bortse från densamma. Vidare förekommer omedelbart efter avslutad utbildning visst begränsat bortfall till andra yrken, institutioner och laboratorier än de för utredningen ifrågakommande (t. ex. industrilaboratorier). Med ledning av det ovan sagda torde man i nuläget böra räkna med ett årligt utbildningsbehov av cirka 235 individer (190 -f- 45). Som jämförelse kan nämnas, att det för närvarande utbildas cirka 200 elever av ifrågavarande slag, vilket emellertid inte täcker det nuvarande behovet av utbildad sådan personal. Enligt prognosen i bilaga 2 har avgången beräknats komma att minska något under den närmaste 15-årsperioden. Med

40 hänsyn till ökad efterfrågan på utbildad laborerande personal på grund av bl. a. den fortskridande utbyggnaden av landets laboratorier och tendensen att på den här ifrågavarande personalen överflytta arbetsuppgifter från den högre utbildade, anser vi att man kan bortse från den i prognosen angivna minskningen och att man snarare bör räkna med viss successiv stegring i det ovan angivna utbildningsbehovet. Härtill

kommer att, som vi har framhållit i kapitel 1, det är tänkbart att den av oss föreslagna utbildningen kan visa sig användbar också för andra kategorier laborerande personal än de för oss i första hand ifrågakommande. Skall laborantskolan stå öppen också för blivande sådana laboranter, torde antalet utbildningsplatser behöva ytterligare utökas.

8. Allmänna synpunkter på utbildningen

Bortsett från utbildningen av laboratoriesköterskor, som äger rum vid sjuksköterskeskolorna i samarbete med de större sjukhuslaboratorierna, bedrivs utbildningen av laborerande personal av de för utredningen ifrågakommande kategorierna för närvarande i stor utsträckning i laboratoriernas och personalorganisationernas egen regi. Härutinnan hänvisas till vad som har anförts i kap. 4. Den utbildning som nu står till buds för blivande laboranter är inte tillfredsställande. Den väsentligaste bristen hos densamma är, att den teoretiska utbildningen är för knapphändig. Andra brister är, att utbildningen i sjukvård för blivande laboratoriesköterskor är oproportionerligt lång och att sjukvårdsutbildning överhuvudtaget saknas för andra grupper laborerande personal. Statsbidragen till föreningarna är knappt tilltagna och deras ekonomi i övrigt är relativt svag. Det är svårt att i enskild regi administrera undervisningsverksamhet av ifrågavarande slag. Laboratorierna har ofta svårigheter att avdela erforderlig personal för undervisning och handledning av eleverna. Dessa och andra brister har påtalats i upprepade framställningar hos Kungl. Maj:t. För dessa redogörs närmare i kapitel 6. Det är givet, att laboranter utan teoretisk utbildning kan lära sig att behärska olika metoder tekniskt, men detta tar längre tid för dem själva och fordrar längre och mera ingående för-

klaringar och demonstrationer från den som skall lära dem. Den teoretiskt olärde kan sällan själv ta upp och införa en ny metod från litteraturen. Om metoden krånglar har han sämre möjligheter att finna och avhjälpa felet än den, som förstår vad metoden i verkligheten innebär. Om fel insmyger sig i en metod, vilket kan inträffa, har han mindre utsikter att upptäcka eller förstå felen. Det förekommer att laboranter eller laboratoriesköterskor, som länge har sysslat med en invecklad metod, så småningom själva förenklar denna utan att kontrollera vad förenkligen innebär och utan att deras överordnade vet om eller observerar det. När metoden sedan lärs ut till andra, följer förenklingen med och är efter en tid allmänt vedertagen, trots att den kan innebära att metoden därigenom blir felaktig. Ett viktigt skäl för förbättring av den teoretiska utbildningen är också den otillfredsställdhet som är vanlig bland laboranterna över att de ofta inte själva förstår innebörden av vad de sysslar med i sin dagliga gärning. För en liten del av ifrågavarande personal har denna brist delvis avhjälpts genom de ovannämnda teoretiska fortbildningskurserna. Man är dock tämligen ense om att dessa kurser trots sina otvivelaktiga förtjänster endast kan betraktas som provisorier. De är alldeles för korta och undervisningen är alltför sammanträngd. Grundtanken i vårt förslag till utbild-

42 ning av laborerande personal är, att den teoretiska delen av utbildningen, den s. k. laborantskolan, skall ge en grundläggande allmänbiologisk utbildning med realexamens kunskapsnivå som bas. Till följd av denna sin allmänna karaktär skall den teoretiska utbildningen också kunna göras enhetlig för de olika kategorierna laborerande personal. Specialiseringen skall komma först under den praktiska delen av utbildningen. Den teoretiska undervisningen bör i betydande omfattning kombineras med laborationer jämsides med teoriundervisning. Att undervisningen ordnas så anser vi vara av väsentlig betydelse för att den skall bli effektiv. Den praktiska utbildningen bör vidare vara elastisk, så att de olika delarna av utbildningsprogrammet kan utnyttjas för olika utbildningsmål och enligt relativt fria kombinationsprinciper. Viss tids provtjänstgöring på laboratorium bör vara obligatorisk för tillträde till laborantskolan, men i övrigt bör denna kunna genomgås även av sådana elever som inte önskar delta i den praktiska laboratorieutbildningen eller som finner lämpligt att kombinera laborantskolan med annan teoretisk eller praktisk föregående eller efterföljande utbildning. Det bör således stå eleverna fritt att efter genomgången laborantskola direkt söka sig avlönat arbete vid sådana arbetsplatser, där man inte kräver praktisk laboratorieerfarenhet. Vi anser det inte uteslutat att på sistnämnda sätt utbildade elever kommer att vara eftersökta vid vissa industrilaboratorier, forskningsinstitut etc. Utbildningen är i korthet planerad sålunda. Efter provtjänstgöring på laboratorium genomgår eleven laborantskolan; därpå följer en specialiserad praktisk utbildning på laboratorium. För vissa kategorier laborerande personal tillkommer praktisk utbildning i sjukvård.

Beträffande den speciella utbildningen av preparatriser hänvisas till ett särskilt avsnitt av kapitel 9. Provtjänstgöringen på laboratorium har till huvudsakligt syfte att på ett tidigt stadium gallra bort aspiranter som är olämpliga för utbildning till laboranter. Den är också avsedd att ge eleven en viss inblick i vad det yrke innebär som han har valt. Om yrket visar sig inte tilltala honom eller han finner sig inte lämpad för detsamma, kan han byta bana utan att ha förspillt mycken tid. Vidare får eleven en viss erfarenhet i de enklaste laboratoriemanipulationerna, vilket kommer honom till godo under laborationsövningarna i laborantskolan. Eleven får också någon vana att uppträda i ett laboratorium, i hantering av laboratorieutensilier och i enklare laboratoriehygien. Undervisningen i laborantskolan bör bibringa eleverna grundläggande kunskaper i de olika ämnena och lära dem känna bakgrunden till sina blivande arbetsuppgifter. Avsikten är däremot inte, att den teoretiska undervisningen skall inriktas på de speciella metodernas teknik. Undervisning i denna kan visserligen användas i pedagogiskt syfte men bör i huvudsak meddelas under den praktiska utbildningen. Från flera håll har önskemål framförts om att den teoretiska undervisningen måtte differentieras med hänsyn till olika specialiteter inom laborantyrket. Det har gjorts gällande, att kemiska laboranter inte behöver undervisning i bakteriologi, preparatriser inte i kemi och så vidare. I stället borde de skilda grupperna få en mer specialiserad utbildning inom de ämnen, som de beräknas komma i särskilt intim kontakt med under sin yrkesutövning, kemi för kemilaboranter etc. Vi har övervägt dessa förslag men har stannat för att åtminstone tills vidare avråda från de-

43 ras genomförande. Skälen härför är flera. Det viktigaste är att den teoretiska utbildningens huvudsakliga ändamål b ö r vara att bibringa eleverna en viss grad av biologisk allmänbildning, vilken de alla behöver i ungefär lika hög grad. Den specialiserade yrkesutbildningen bör de erhålla senare under det praktiska utbildningsåret. Vidare skulle en specialisering av den teoretiska utbildningen försvåra elevernas möjlighet att själva välja yrkesgren. En gemensam grundutbildning däremot underlättar övergång från en gren till en annan inom yrket. Det visar sig också att arbetsuppgifterna på många speciallaboratorier med tiden har blivit allt mer mångskiftande, så att en bakteriologilaborant ofta får syssla med rent kemiska uppgifter, en klinisk laborant med bakteriologiska osv. Vidare skulle en sådan specialisering ställa sig dyrbar och svår att genomföra. Slutligen skulle en kostnadskrävande uppdelning av kurserna få anordnas i vissa ämnen, medan andra kunde göras gemensamma, eller också skulle på en ort få anordnas kurs för kliniska laboranter, på en annan för bakteriologilaboranter, på en tredje för kemiska laboranter etc. En sådan uppdelning skulle medföra, att många nödgades skaffa sig utbildningen långt från hemorten, varjämte behovet av utbildningsplatser för olika specialiteter skulle bli svårt att förutbestämma. För de större grupperna laboranter bör laborantskolan endast utgöra en bas för den egentliga specialiserade fackutbildningen. Efter genomgången laborantskola bör eleverna erhålla en mera detaljerad utbildning inom sina speciella differentierade arbetsområden. Denna utbildning bör ha formen av praktisk tjänstgöring på laboratorium. Den bör till sin huvudsakliga del förläggas till ett laboratorium inom den

specialitet som eleven väljer. Viss kortare tid bör emellertid ägnas åt tjänstgöring också på annat slag av laboratorium. Denna, som alltså skulle få karaktären av randutbildning, bör fullgöras på ett eller undantagsvis två laboratorier, som då bör vara av olika slag. Kliniska laboranter och bakteriologilaboranter bör härutöver genomgå viss tids utbildning i sjukvård, något som inte ifrågasätts för övriga grupper laboranter. Denna utbildning bör för kliniska laboranter uppdelas på en allmän och en speciell del. För bakteriologilaboranter bör den allmänna sjukvårdspraktiken vara tillfyllest. Det är en allmän uppfattning, som vi delar, att en viss erfarenhet av och utbildning i sjukvård, förvärvad under erfaren ledning, är en stor tillgång för laborerande personal vid ett kliniskt laboratorium. Det är en vanlig erfarenhet, att kliniska laboranter som saknar sjukvårdsutbildning inte tar sitt yrke med samma allvar och inte i lika hög grad inser sitt ansvar, som de laboranter som har erhållit sådan utbildning. Å andra sidan är den sjukvårdsutbildning som våra laboratoriesköterskor nu får, omkring 2 år, onödigt lång och innebär därför delvis förspilld tid. Detta — att laboratoriepersonalen vid sjukhusen är sjuksköterskor — är en kvarleva från den tid då laboratoriearbetet vid sjukhusen kunde fullgöras som en bisyssla av sjukvårdspersonalen. Systemet är numera inte ändamålsenligt, eftersom det kliniska laboratoriearbetet har blivit en högt kvalificerad specialitet med en talrik personal, på vilken ställs höga krav på kunnighet i kemi, fysiologi m. m. För personalen vid våra bakteriologiska laboratorier är förhållandet så till vida det motsatta, som de inte erhåller någon som helst utbildning i sjukvård. Därigenom får de föga eller ingen uppfattning om sitt arbetes medicinska bak-

44 grund och de står ofta handfallna när de sätts att själva ta prov på en patient. Vi förordar slutligen, att de som skall utbildas till kliniska laboranter genomgår en kortare kurs i blodgrupperingsteknik, detta bl. a. med hänsyn till att kunskap häri är viktig ur beredskapssynpunkt. Enligt direktiven för utredningen torde det inte böra komma ifråga att, som i ett tidigare sammanhang har föreslagits, för det nu aktuella ändamålet inrätta en särskild central utbildningsanstalt. Om förslaget härom således får anses vara avfört från vidare diskussion, gäller det att i stället finna en lämplig skolform med lokala utbildningsanstalter. Enligt direktiven bör man härvid inrikta sig på redan befintliga sådana anstalter. Till en början synes man kunna bortse från skolor tillhörande det allmänna skolväsendet. Vidare torde det vara ganska uppenbart, att de nuvarande sjuksköterskeskolorna med hänsyn till laborantutbildningens speciella karaktär inte lämpligen kan omhänderha densamma. Av övriga skolformer framstår yrkesskolorna som den av praktiska och organisatoriska skäl lämpligaste. Fördelarna med denna skolform är flera. Här finns redan en skolorganisation, som har möjligheter att inom sin egen ram snabbt ta upp en ny utbildningslinje. Särskilda lokala undervisningsanstalter behöver således ej inrättas för ändamålet. Yrkesskolorna har vana att organisera yrkesutbildning för olika kategorier elever. Enligt vad vi har inhämtat finns vid ett tillräckligt antal yrkesskolor i landet nödiga lokaler för laborantutbildningen tillgängliga eller kan anskaffas. Yrkesskolornas lärarkrafter kan påräknas för den tillämnade undervisningen i vissa ämnen. Vid de av oss tillfrågade yrkesskolorna finns i allmänhet stort intresse för att anordna

utbildningen i fråga. Vid en yrkesskola, nämligen den i Göteborg, finns redan nu kurser för laborerande personal. På nu anförda skäl anser vi därför yrkesskolorna mest lämpade att omhänderha laborantutbildningen. I detta sammanhang vill vi framhålla, att vi anser yrkesskolorna böra vara angelägna att — med hänsyn till laborantutbildningens karaktär av en för hela landet betydelsefull yrkesutbildning — hålla elevplatserna vid respektive skolor öppna för inträdessökande från hela landet och inte reservera dessa för sökande från den egna skolorten. Vid anordnandet av undervisning av detta slag är det av stor vikt, att den inte förläggs så, att landsortslaboratoriernas personalrekrytering försvåras till förmån för laboratoriernas i de större städerna. En vanlig erfarenhet är, att om undervisning centraliseras till de större städerna, binds de bästa och — vid brist på arbetskraft — de flesta eleverna vid arbetsplatser i dessa städer, stundom redan innan eleverna har avslutat sin utbildning. Beträffande de kliniska laboranterna skulle en centralisering av den praktiska utbildningen sålunda lätt kunna medföra rekryteringssvårigheter för landsortslasarettens laboratorier. Vi tror, att den av oss föreslagna förläggningen av den praktiska undervisningen i största möjliga mån kommer att motverka en sådan tendens. En laborantelev kan nämligen enligt vårt förslag fullgöra nästan hehi sin praktiska utbildning vid vilket centrallasarett som helst, såframt det har ett laboratorium under ledning av en specialutbildad läkare. Endast den korta blodgrupperingskursen och — i vissa fall — randutbildningen måste genomgås på annan ort. Även på mindre sjukhus kan provtjänstgöringen och den kliniska utbildningen fullgöras. Härigenom bör det bli lättare för såväl centrallasa-

45 retten som de mindre sjukhusen att behålla sina egna elever, sedan dessa har avslutat sin utbildning. Den teoretiska utbildningen och blodgrupperingskursen däremot måste givetvis centraliseras till ett fåtal orter. Vi vill understryka, att vid ett genomförande av den nu föreslagna utbildningen ett avsevärt antal utbildningsplatser för sjuksköterskeelever kommer att frigöras vid sjuksköterskeskolorna. Vad slutligen angår lämpligheten av manlig personal för ifrågavarande yrke

har man framför allt i England och i viss utsträckning också i Sverige erfarenhet härav. Denna har i allmänhet visat, att manliga laboranter i fråga om duglighet i yrket och lämplighet för detsamma är väl jämförbara med kvinnliga laboranter. Även om det huvudsakligen är kvinnor som söker sig till laborantyrket, anser vi det därför självfallet, att utbildningen och därmed också yrket skall stå öppna för envar oberoende av kön.

9. Utredningens förslag till utbildning

Huvuddragen av utbildningen

Utbildningen av laborerande personal av de för oss ifrågakommande kategorierna är planerad att, efter provtjänstgöring på laboratorium, omfatta följande: 1. En för alla grupper gemensam teoretisk utbildning, benämnd laborantskolan. 2. Praktisk utbildning på laboratorium, differentierad för olika personalkategorier och uppdelad på huvudutbildning och randutbildning. 3. Allmän sjukvårdsutbildning för vissa personalkategorier. 4. Speciell sjukvårdsutbildning för blivande kliniska laboranter. 5. Kurs i blodgruppering för blivande kliniska laboranter. Provtjänstgöringen på laboratorium skall omfatta en tid av 4 månader. Härunder bör eleven delta i på laboratoriet förekommande enklare laboratoriegöromål, lära sig enklare laboratoriehygien etc. Då denna praktik inte utgör utbildning i vanlig bemärkelse, inräknas den inte här i utbildningstiden. Laborantskolan skall vara gemensam för alla kategorier laborerande personal. Den är planerad som ettårig, däri inräknat uppehåll för sommarferier och jullov. På kortare tid är det inte tänkbart att hinna med ett tillräckligt omfat-

tande undervisningsprogram. En längre utbildningstid i laborantskolan hade ur flera synpunkter varit önskvärd. En sådan förlängning skulle emellertid ha gjort den totala utbildningstiden alltför lång i förhållande till annan jämförbar utbildning och inte oväsentligt fördyrat densamma. Det är dessutom att befara, att en längre utbildningstid skulle avskräcka många aspiranter från laborantbanan. Undervisningen i laborantskolan bör omfatta ämnena matematik, engelska, fysik, kemi, fysiologi, bakteriologi och sjukdomslära. Teoriundervisningen i ämnena fysik, kemi, fysiologi och hakteriologi bör äga rum jämsides med laborationsövningar. Den praktiska laboratorieutbildningen differentieras för olika kategorier laborerande personal. Den uppdelas i en 10 månaders praktik (huvudutbildning) på ett laboratorium med den specialitet, som eleven vill ägna sig åt, och en 2 månaders praktik (randutbildning) på ett laboratorium inom annat lämpligt specialfack. Eleverna bör cirkulera inom laboratoriet, så att de tillbringar lämpligt avvägd tid vid var och en av olika från utbildningssynpunkt lämpliga »stationer» inom arbetsområdet. Jämsides härmed bör eleverna vid lektionsvis anordnad undervisning på laboratoriet bibringas en viss kunskap i de olika metodernas teoretiska underlag och biologiska innebörd. Band-

47 utbildningen är i första hand avsedd för blivande kliniska laboranter och bakterioloplaboranter. Under densamma bör eleven inlära ett begränsat antal för randutbildningslaboratoriet speciella metoder, som han kan beräknas komma att få nytta av inom sitt eget specialfack och som han inte har tillfälle att lära sig på det laboratorium, dit hans huvudsakliga laboratorieutbildning är förlagd. Den allmänna sjukvårdsutbildningen är avsedd för blivande kliniska laboranter och bakteriologilaboranter. Den föreslås omfatta en tid av 6 månader. Härunder bör eleverna lära sig allmän sjukhusdisciplin, sjukhusrutin, sjukhushygien m. m. Vidare bör eleverna vänja sig vid att se sjuka människor och lära sig hur man uppträder gentemot dem. Blivande kliniska laboranter, såväl kliniskt-kemiska som kliniskt-fysiologiska, föreslås vidare skola genomgå en 3 månaders utbildning i kvalificerad sjukvård (speciell sjukvårdsutbildning). Härunder bör eleven biträda vid och lära sig olika diagnostiska åtgärder, delta i den mera ansvarskrävande delen av en avdelningssköterskas arbete m. m. Som ett ytterligare motiv för denna utbildning kan anföras, att medicinalsty-

Utbildningens innehåll

relsen nyligen (cirkulärskrivelse den 30 april 1954, D:nr Ls 121) har uppmanat styresmännen vid vissa sjukhus ävensom sjuksköterskeskolornas föreståndarinnor att föranstalta om att laboratoriesköterskor och de sjuksköterskeelever som erhåller laboratorieutbildning också skall få undervisning i sternalpunktering. Anledningen till denna åtgärd är den stora betydelse som sternalpunktionen skulle få, om vid ett eventuellt krigstillfälle radioaktiva strålskador skulle uppkomma på grund av användning av atomvapen. Denna utbildning är således viktig ur beredskapssynpunkt. För kliniska laboranter tillkommer slutligen en 3 veckors kurs i blodgrupperingsteknik. Laboranter på histologisk-patologiska laboratorier, s. k. preparatriser, bör efter avslutad laborantskola genomgå en kombinerad teoretisk-praktisk specialkurs. Härutinnan hänvisas till det följande. Den fullständiga planen för den föreslagna utbildningen framgår av nedanstående tablå. Det förutsätts, att eleven före utbildningens påbörjande har fullgjort provtjänstgöring på laboratorium om 4 månader.

Utbildningstidens längd SjukhusBakterio- Preparalaboranter logilabotriser ranter månader

1. Allmän sjukvårdsutbildning 2. Laborantskola 3. Praktisk utbildning på laboratorium a) huvudutbildning b) randutbildning 4. Kombinerad teoretisk-praktisk utbildning 5. Speciell sjukvårdsutbildning 6. Kurs i blodgrupperingsteknik Summa

6 10

6 10

10 2

10 2

_ 3 % 31 %

10 Övriga laboranter

10 10 (2)

20 y2

30i/2

20 (22)

48 Till den ovan angivna tiden kommer ferier (semester). För studenter kan tiden för laborantskolan förkortas. Bandutbildningen för »övriga laboranter» må kunna utgå. Se härom vidare nedan.

Villkor för tillträde till utbildningen

Teoretisk

underbyggnad

Det har diskuterats, om studentexamen eller kompletterade betyg motsvarande studentexamens kurs i de för denna yrkesgrupp viktigaste ämnena — kemi, fysik och matematik — borde fordras för tillträde till den teoretiska utbildningen. Intet tvivel råder om att sådana förkunskaper skulle vara önskvärda för den speciella teoretiska utbildningen och att de skulle medverka till att höja de utbildades slutliga yrkesstandard. Hela utbildningstiden kommer emellertid att omfatta så jämförelsevis lång tid som två till tre år. För de flesta studenter som står inför valet av bana måste det, när utbildningstidens längd inte avsevärt skiljer banorna åt, te sig mera lockande att skaffa sig en akademisk eller annan högre utbildning än att ägna sig åt en utbildning, som inte ger möjlighet att uppnå högre tjänster än de som för närvarande står laborantpersonalen till buds. Ett uppehållande av kravet på studentexamen skulle därför troligen medföra dels att rekryteringsbasen bleve för snäv med risk för att tillströmningen till banan kunde bli otillräcklig, dels att de studenter som sökte sig till banan i viss utsträckning bleve de mindre begåvade. Även om man inskränker sig till att uppställa krav på realexamen jämte kompletterade betyg motsvarande studentexamens kurs i vissa ämnen, kvarstår faran för en för snäv rekryteringsbas. Härtill kom-

mer, att studentexamens kurs i de åsyftade ämnena innehåller mycket lärostoff som är överflödigt för en blivande laborant, varför kompletteringstiden delvis inte är väl använd tid. En kurs som har lästs in på kort tid kan vara av begränsat värde, eftersom kunskaperna ofta inte hinner smältas. Även åtskilliga studenter skulle med nu angivna inträdesvillkor nödgas komplettera sina betyg. Å andra sidan innehåller studentexamens kurs så mycket av det lärostoff som också genomgås i laborantskolan, att avlagd sådan examen bör kunna berättiga till befrielse från deltagande i undervisningen i vissa ämnen i laborantskolan. Härtill återkommer vi längre fram i detta kapitel. En motsatt mening har också gjorts gällande, nämligen att man för tillträde till banan borde kunna nöja sig med genomgången folk- eller fortsättningsskola. Den brist på teoretisk underbyggnad som detta innebure för eleverna skulle emellertid medföra, att om laborantskolan görs ettårig, större delen av utbildningstiden skulle gå åt, inte till att lära eleverna det för deras yrkesutövning viktigaste kunskapsstoffet i sådana ämnen som matematik, kemi, fysik och fysiologi, utan till att bibringa dem de förkunskaper som erfordras för att inhämta detta kunskapsstoff. Erfarenheten har visat, att enbart folkskola är en otillräcklig bas för att en laborant skall kunna bibringas tillfredsställande kunskaper inom rimlig tid. Till laborantkurserna vid yrkesskolan i Göteborg fordrades tidigare endast fortsättningsskola, men inträdesvillkoren har numera skärpts till att avse realexamen eller motsvarande kunskapsnivå. De erfarenheter man har i Göteborg har nästan undantagslöst gett vid handen, att elever med lägre utbildning än som mot-

49 svarar realexamens kunskapsnivå efter någon tid har måst avbryta laborantutbildningen på grund av bristande förkunskaper. På här anförda grunder anser vi, att man å ena sidan bör avstå från kravet på avlagd studentexamen eller studentbetyg i vissa ämnen, men att man å andra sidan inte kan nöja sig med enbart folk- eller fortsättningsskola. Vi föreslår därför, att för tillträde till den teoretiska utbildningen bör fordras lägst realexamen med godkänt betyg i ämnena modersmålet, engelska, tyska, matematik, biologi, fysik och kemi. Det förekommer ej sällan, att personer utan annan skolutbildning än genomgången folk- eller fortsättningsskola men med lång praktisk erfarenhet inom facket, önskar vidareutbilda sig. Dessa bör enligt vår mening få i tillämpliga delar tillgodoräkna sig sin praktiska erfarenhet. Däremot bör avkall ej göras beträffande kravet på teoretiska kunskaper.

Praktisk

underbyggnad

Då den teoretiska utbildningen kommer att ställa sig jämförelsevis dyrbar och då sannolikt endast ett begränsat antal utbildningsplatser kommer att stå till förfogande, är det inte uteslutet att ett visst urval av elever till kurserna måste företas. Härvidlag kan det vara missledande att enbart rätta sig efter skolbetygen, då personliga egenskaper, såsom ansvarskänsla, praktiskt handlag och ordningssinne, är viktiga förutsättningar för att bli en duktig laborant. Vi har därför funnit, att för tillträde till den teoretiska utbildningen bör fordras — utom lägst realexamen med godkänt betyg i vissa ämnen — 4 månaders väl vitsordad provtjänstgöring på ett eller flera lämpliga laboratorier. Som i det 4—410182

föregående har framhållits skulle därigenom aspiranter som är olämpliga för utbildning till laboranter kunna gallras bort på ett tidigt stadium. Under denna preliminära praktikanttid torde det vara tillfyllest med den undervisning som meddelas av den laborerande personalen vid arbetsbordet och några anspråk på undervisning därutöver bör inte ställas. Eleverna bör delta i alla slag av enklare laboratoriegöromål, något som de kanske inte senare får tillfälle till. Hit hör framför allt laboratoriedisk, som ofta är komplicerad i en för den icke fackkunnige påfallande hög grad och som är en mycket viktig del av laboratoriearbetet. Hit hör också vägning, pipettering, hanterandet av gaslågor, eldfarliga vätskor etc. Inte minst viktigt är att eleverna får lära sig enklare laboratoriehygien och den personliga hygien, som är nödvändig i biologiskt laboratoriearbete. Man bör inte ha för snäva krav i fråga om de laboratorier på vilka sådan provtjänstgöring kan fullgöras. Eleverna skall under denna tid undervisas endast i de elementäraste laboratorieåtgärderna. Med undantag för de minsta sjukhuslaboratorierna och för laboratorier med mycket ensidig verksamhet (t. ex. vissa industrilaboratorier) bör snart sagt varje laboratorium med personal om minst 3—4 personer och under ledning av erfaren och välutbildad laborant eller laboratoriesköterska kunna godkännas. För att undvika osäkerhet om vilka laboratorier som kan godkännas bör i tveksamma fall den i kapitel 12 föreslagna tillsynsmyndigheten avgöra om ett laboratorium är godtagbart för provtjänstgöringen eller ej. Sjukhuslaboratorier, bakteriologiska laboratorier, laboratorier för forskning och undervisning inom biologi, kemi, fysiologi, organisk och fysikalisk kemi,

50 bakteriologi, serologi etc. bör kunna godkännas liksom även större industrilaboratorier m. fl. Den som kan hänvisa till en väl vitsordad längre tjänstgöring på ett laboratorium, vari åtminstone till viss del har ingått egentligt laboratoriearbete, om ock av enklare slag, bör kunna befrias från skyldighet att fullgöra provtjänstgöring på laboratorium. Många laboratoriesköterskor har en betydande praktisk erfarenhet från sjukhuslaboratorium men saknar nästan helt teoretisk utbildning. De laboratoriesköterskor som så önskar bör få genomgå laborantskolan utan föregående provtjänstgöring på laboratorium, då deras lämplighet för yrket redan kan anses tillräckligt prövad.

Inträdesåldern Sjukhusen tar till sjukvårdsarbete i regel inte emot personer som är yngre än 18 år. För att vinna inträde som elev vid sjuksköterskeskola skall man ha uppnått lägst 19 år eller efter särskilt medgivande lägst 18 år. Det förekommer emellertid att både 16- och 17åringar får anställning på sjukhusen som vikarier för sjukvårdsbiträden, en ordning som är förorsakad av den under senare år uppkomna bristen på personal och som i och för sig inte anses önskvärd. Såväl från laboratorieläkarhåll som från personalrepresentanter har allvarliga farhågor uttalats mot att släppa in alltför unga personer som elever på laboratorium. Man menar, att sådana personer ofta saknar tillräcklig ansvarskänsla och noggrannhet, varför deras insatser på ett laboratorium kan befaras innebära risker såväl för patienter, vilkas liv och hälsa kan vara beroende av laboratorieresultaten, som för den dyrbara apparatur som finns på de flesta

laboratorier, och i vissa fall också för eleverna själva. De sålunda från sjukhus- och laboratoriehåll framförda betänkligheterna mot att ta emot alltför unga personer som elever i sjukvård respektive i laboratoriearbete talar för att minimiåldern för tillträde till utbildningen inte sätts lägre än till 18 år. Eftersom realexamen vanligen avläggs i städerna vid 16 och på landsbygden vid 17 års ålder, skulle med denna inträdesålder flertalet av dem, som vill vinna inträde på banan omedelbart efter avlagd realexamen, bli hänvisade att under ett till två år innan de börjar sin laboratorieutbildning söka annat arbete eller annan sysselsättning för att uppnå tillräcklig ålder. I många fall skulle detta kunna vara nyttigt med tanke på individens utveckling och mognad, men säkerligen skulle rekryteringen därigenom bli avsevärt försämrad. Det är nämligen att befara, att många elever skulle stanna inom det yrke de har sökt sig till under väntetiden och sålunda gå förlorade för laborantbanan. För den, å andra sidan, som inte vill eller kan skaffa sig annan avlönad sysselsättning under väntetiden skulle ett sådant uppskov bli ekonomiskt betungande. Vi har övervägt de olika på frågan om inträdesåldern inverkande omständigheterna och i sammanhanget också gjort jämförelser med bestämmelser om minimiålder för tillträde till andra utbildningsinstitut. Vi har härvid kommit fram till att som lämplig minimiålder beträffande den nu ifrågavarande utbildningen föreslå 17 år. Någon övre åldersgräns för tillträde till utbildningen synes oss ej böra föreskrivas. Av vikt är emellertid, att som elever inte antas personer, som har nått sådan ålder, att de inte kan tillgodogöra sig utbildningen.

51 Ordningsföljd

För laboratorier och sjukavdelningar, som tar emot elever för praktik, är det vanligtvis angeläget att de kan räkna med att kontinuerligt ha tillgång till ett visst antal elever av varje slag, med undvikande av intervaller då elevplatser står obesatta. För de flesta sådana inrättningar skulle det nämligen innebära olägenheter att under vissa delar av året ta emot flera och under andra delar av året färre elever eller inga alls. Någon egentlig risk för att en kontinuerlig tillgång på elever vid de olika praktikantplatserna inte skulle kunna påräknas torde emellertid knappast föreligga. Många faktorer kommer nämligen att verka utjämnande på elevtillströmningen till den praktiska utbildningen. Bedan det förhållandet, att eleverna börjar sin utbildning vid vitt skilda tider av året, kommer att verka i sådan riktning, liksom även möjligheten att variera ordningsföljden mellan utbildningens olika delar. En ovillkorligt fastställd ordningsföljd beträffande utbildningsgången skulle däremot kunna innebära risk för rubbningar i kontinuiteten och dessutom medföra praktiska svårigheter för eleverna själva. Vid de yrkesskolor, där man kommer att ha två kurser löpande samtidigt, kan man motverka uppkomsten av arbetslösa perioder av utbildningstiden genom att låta en kurs börja på hösten och en på våren. Anhopning av praktikantelever under vissa tider kan motverkas, dels genom att eleverna får semester i skift, dels genom att man vid laboratorierna har elevplatser, som kan besättas antingen av långtidselever, d. v. s. sådana som genomgår sin 10 månaders huvudutbildning, eller också av elever som fullgör randutbildning. Om antalet elever på de olika praktikplatserna maximeras så att det kan hållas någorlunda konstant, minskar risken

för mera avsevärda fördröjningar i utbildningstiden. En kontinuerlig besättning av elevplatserna skulle lättare möjliggöra för respektive huvudmän att anslå medel till ersättning åt eleverna för det arbete de utför under den praktiska utbildningen. På nu anförda skäl föreslår vi, att ordningsföljden mellan utbildningens olika delar inom vissa gränser görs valfri. Här nedan anges de olika variationsmöjligheter beträffande utbildningsgången, som bör kunna medges. Provtjänstgöringen bör givetvis under alla omständigheter ha fullgjorts före den egentliga utbildningens början; i annat fall skulle den inte fylla sitt huvudsakliga syfte — att på ett tidigt stadium gallra eleverna. Elever, som slutar skolan på våren, kan lämpligen börja sin provtjänstgöring omkring den 1 september, förutsatt att de då har uppnått föreskriven ålder (17 å r ) . Om laborantskolan börjar sitt läsår i januari, kan de, som har fullgjort provtjänstgöring under tiden september—december, omedelbart därefter börja laborantskolan. Huvudutbildningen på laboratorium måste komma efter laborantskolan, ty annars saknar eleverna det nödvändiga teoretiska underlaget för att tillgodogöra sig den praktiska utbildningen. Randutbildningen kan för alla kategorier varieras med avseende på ordningsföljden, med den inskränkningen att den inte kan genomgås före huvudutbildningen på laboratorium. Sålunda kan randutbildningen av kliniska laboranter fullgöras antingen före eller efter den speciella sjukvårdsutbildningen och av bakteriologilaboranter antingen före eller efter den allmänna sjukvårdsutbildningen, försåvitt den inte fullgörs vid kliniskt laboratorium, där sjukvårdsutbildningen ofrånkomligen måste komma före laboratoriepraktiken.

52 Den allmänna sjukvårdsutbildningen kan fullgöras antingen före eller efter laborantskolan. För de kliniskt-kemiska och de kliniskt-fysiologiska eleverna måste denna utbildning emellertid komma före huvudutbildningen på laboratorium. Bakteriologieleverna däremot kan fullgöra sjukvårdsutbildningen antingen före eller efter laboratorieutbildningen. Den speciella sjukvårdsutbildningen bör komma i tiden efter såväl den allmänna sjukvårdsutbildningen som den egentliga specialiserade laboratorieutbildningen. Det är nämligen först på detta stadium av utbildningen, som eleverna har större erfarenhet av vad laboratoriearbetet innebär och därför på ett bättre sätt än tidigare kan sammanföra sina laboratorieerfarenheter med de kliniska. Denna utbildning bör emellertid kunna fullgöras antingen före eller efter randutbildningen. Vad slutligen angår kursen i blodgrupperingsteknik måste denna genomgås efter den praktiska laboratorieutbildningen. Det är däremot likgiltigt, om den tas före eller efter randutbildningen eller före eller efter den speciella sjukvårdsutbildningen. Man kan inte bortse från, att om denna vår utbildningsplan kommer till utförande, en viss osäkerhet och stockningar kan tänkas uppkomma under de första åren efter starten. Vi anser oss emellertid ha anledning räkna med, att dessa svårigheter kommer att kunna bemästras, i varje fall sedan större erfarenhet har vunnits av utbildningen.

Utbildningens innehåll och omfattning, anordnande och förläggning

Allmän

sjukvårdsutbildning

De kliniska laboranterna kommer i sin framtida gärning att få mycken di-

rekt kontakt med patienter och sjukvård. De kommer då att i stor utsträckning själva få ta olika sorters prov på patienter. Dessa prov tas dels på laboratorier, dels på sjukavdelningar, behandlingsrum, provtagningscentraler och dylikt. På många sjukhus förekommer det visserligen, att mera komplicerad provtagning utförs av avdelningspersonalen, men på de flesta sjukhus får laboratoriesköterskor och andra kliniska laboranter delta också i ganska avancerad provtagning. För närvarande går tendensen mot att i allt större utsträckning överlåta provtagning på den laborerande personalen. Laboranterna får röra sig med infekterat material och måste veta vilka risker detta innebär. De får besvara telefonförfrågningar från läkare och sköterskor om prov, som stundom behöver kommenteras etc. De som skall utbildas till kliniska laboranter bör genomgå viss tids sjukhuspraktik. Avsikten med denna är att lära eleverna allmän sjukhusdisciplin och sjukhusrutin, sjukhushygien, sterilisering, förbandsläggning etc. samt sist men inte minst att vänja dem vid att se sjuka människor och lära dem hur man uppträder gentemot dessa. De bör få lära sig att inte tappa koncepten inför människor som har råkat ut för olycksfall, inför blödningar, sår etc. eller då ett snabbt ingripande är av nöden från varje inom sjukvård arbetande person. De bör inte stå handfallna om en patient vid provtagning svimmar, kräks, blöder, blir hysterisk e t c , allt företeelser som inte är ovanliga vid provtagningar. De bör veta i vilken utsträckning provtagningen ingriper i sjukhusrutinen och i patienternas tillvaro och vilka svårigheter den bereder den sjukvårdande personalen. De bör veta hur man hjälper en patient tillrätta vid provtagning. Av viss betydelse är också, att

53 de får personlig kontakt med sjukvårdspersonalen, med vilken de under sin senare tjänstgöring får ett livligt samarbete. Man kan räkna med att denna kliniska praktik skall ge eleverna ett — om ock ytligt — begrepp om vad laboratorieresultaten kan betyda i de enskilda fallen. De bör lära sig inse, att varje utförd analys kan vara av avgörande betydelse för den patient, från vilken provet härstammar. Detta ökar deras förståelse för arbetet och ger dem större känsla av ansvar. I den mån de kan tolka provets innebörd, blir deras arbete också intressantare för dem själva. Det är givetvis önskvärt, att eleverna inte annat än där så erfordras från utbildningssynpunkt används för rena biträdesgöromål. Vi är medvetna om svårigheten att genomföra detta önskemål i praktiken, men vi vill samtidigt betona, att det från utbildningssynpunkt är nödvändigt, att eleverna också får delta i egentlig sjukvård. I detta sammanhang bör understrykas, att de laboranter, som har genomgått 6 månaders sjukvårdsutbildning, inte är kompententa att överta sådana tjänster, för vilka sjuksköterskeutbildning anses erforderligI betydande utsträckning gäller nu nämnda förhållanden också för många bakteriologilaboranter. Däremot har laboranter vid rena forsknings- och undervisningslaboratorier och vid histopatologiska laboratorier sällan kontakt med patienter eller sjukvård och har därför inte något behov av sjukvårdserfarenhet. Vi föreslår på nu anförda skäl, att de som skall utbildas till kliniska laboranter och till bakteriologilaboranter genomgår en elevtid om 6 månader i sjukvård. Laboranter vid veterinärbakteriologiska, växtbakteriologiska och andra

icke humanbakteriologiska samt rena forsknings- och undervisningslaboratorier bör dock befrias från denna skyldighet. Den allmänna sjukvårdstjänstgöringen bör förläggas till sjukavdelning eller motsvarande. Av den avsedda tiden bör 3 månader fullgöras vid kirurgisk poliklinik, kirurgisk eller blandad kirurgiskmedicinsk sjukavdelning eller vid operationsavdelning. De övriga 3 månaderna av denna sjukhustjänstgöring bör fullgöras vid epidemiologisk avdelning, avdelning för invärtes medicin, blandad kirurgisk-medicinsk avdelning eller barnavdelning. Det är inte nödvändigt, att sjukvårdsutbildningen äger rum på centrallasarett, utan vilket delat lasarett som helst bör kunna komma ifråga. Även ett odelat lasarett bör kunna godtas som praktiksjukhus, vid vilket i så fall den allmänna sjukvårdsutbildningen i sin helhet skall kunna fullgöras. Det möter från utbildningssynpunkt inte något hinder, att endast en elev åt gången mottas per sjukvårdsinrättning. Vi har erfarit, att utredning pågår inom svenska landstingsförbundet angående anordnande av s. k. initialkurser för sjukvårdsbiträden i huvudsaklig överensstämmelse med sjuksköterskekommitténs förslag. Om kursen, som man har anledning räkna med, kommer att stå öppen också för elever i laborantutbildningen, bör den vara obligatorisk som inledning till den allmänna sjukvårdsutbildningen och inräknas i tiden för densamma. Motsvarande bör gälla med avseende på de nybörjarkurser i sjukvård, som redan har kommit till stånd i vissa större städer. Utbildningen i sjukvård bör i princip bedrivas på samma sätt för laborantelever som för sjuksköterskeelever. De förra bör sålunda likaväl som de senare åtnjuta förmånen att handledas av en

54 instruktionssköterska eller en kliniklärarinna. Finns sådan handledare redan tillgänglig på sjukhuset, synes det naturligt, att också laboranteleverna handleds av denna. Att anställa en instruktionssköterska enbart för handledning av laboranteleverna synes i allmänhet inte böra komma i fråga i andra fall än där antalet laborantelever normalt uppgår till minst 10. En dylik instruktionssköterska bör vara underställd sjukhusets husmor. Vi anser, att man inte behöver räkna med att förutsättningarna för anställande av sådan särskild instruktionssköterska kommer att föreligga annat än i ett fåtal fall. Att närmare ange antalet sådana fall låter sig knappast göra. Där antalet laborantelever understiger 10 och instruktionssköterska saknas, bör åt någon erfaren sjuksköterska anförtros att vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter handleda laboranteleverna. För detta uppdrag bör hon ha rätt till särskild ersättning. För dem som så önskar bör den preliminära sjukvårdsutbildningen kunna utbytas mot genomgång av den av svenska röda korset anordnade utbildningen till s. k. hjälpsyster, en utbildning som rätt väl motsvarar vad vi avser med de sex sjukhusmånaderna. Från kravet på fullgjord sjukvårdspraktik bör vidare befrielse k u n n a medges av tillsynsmyndigheten, t. ex. åt redan yrkesverksam sjukvårdspersonal. En utexaminerad sjuksköterska, som önskar genomgå den av oss föreslagna utbildningen, bör sålunda givetvis kunna befrias från sjukvårdstjänstgöring. Samma bör gälla den, som har påbörjat utbildning till sjuksköterska och därvid har fullgjort väl vitsordad sjukvårdstjänstgöring vid sådan sjukavdelning, som ovan har angivits. Beträffande undersköterskor, laboratoriebiträden och sjukvårdsbiträden vid sjukhusen, som önskar utbilda sig till

laboranter, bör från fall till fall avgöras, om deras sjukhustjänstgöring kan anses tillfredsställande som sjukvårdsutbildning för en laborant. Teoretisk

undervisning

Som ovan har framhållits bör som villkor för tillträde till den teoretiska delen av utbildningen, den s. k. laborantskolan, fordras dels lägst realexamen med godkänt betyg i ämnena modersmålet, engelska, tyska, matematik, biologi, fysik och kemi, dels 4 månaders väl vitsordad provtjänstgöring på laboratorium. Den teoretiska undervisning som alla elever skall genomgå bör omfatta ämnena matematik, engelska, fysik, kemi, fysiologi med fysiologisk kemi, bakteriologi och sjukdomslära. Undervisningen i fysik, kemi, fysiologi och bakteriologi bör innefatta såväl teori som laborationer. Undervisning i engelska föreslås för att möjliggöra för eleverna att tillgodogöra sig metodikbeskrivningar i utländsk fackpress, företa studieresor till utländska laboratorier, samtala med utlänningar som gästar det laboratorium där de arbetar och med utländska laboranter som uppehåller vakansförordnande etc. Undervisning i ytterligare ett främmande språk skulle vara önskvärd men kan svårligen pressas in i undervisningsschemat. För blivande preparatriser bör i en särskild kurs tillkomma ämnena anatomi, histologi med histologisk teknik, djurförsök, patologi, fotografi och mikrofotografi. För studenter med godkända betyg i matematik, engelska, fysik och kemi bör befrielse kunna medges från deltagande helt eller delvis i undervisningen i dessa ämnen. Härom se vidare längre ner i detta kapitel. I samråd med tvenne sakkunniga — rektor E. Sedström och lektor F. Olsson — har vi uppgjort förslag till dels tim-

55 plan för undervisningen i laboranlskolan, dels kursplaner i de olika läroämnena. Timplanen har givits följande utformning. Ämne

Antal veckotimmar Teori Laborationer

Matematik Engelska Fysik Kemi Fysiologi Bakteriologi Sjukdomslära

4 3 3 5 4 3 1

— — 4 4 2 2

12 Summa veckotimmar

I laborationsövningarna bör av pedagogiska och utrymmesskäl endast halv klassavdelning delta åt gången. Sammanlagda antalet laborationstimmar per vecka uppgår således för varje elev till 12 och för lärarna till 24. För den speciella preparatriskursen tillkommer särskild timplan utöver den ovan angivna. Härutinnan hänvisas till det särskilda avsnittet om preparatrisernas utbildning. Kursplanerna i de olika läroämnena fogas som bilaga 3 till detta betänkande. De upptar för vart och ett av ämnena dels redogörelse för undervisningens mål (endast beträffande ämnena i den allmänna laborantskolan) dels förslag till kursinnehåll, dels i förekommande fall förslag till laborationsuppgifter. De är avsedda endast att tjäna som vägledning vid undervisningen. De torde få utformas definitivt först sedan viss tids erfarenhet har vunnits av undervisningen. Detta gäller även timplanen. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller den myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar, att fastställa nämnda planer för utbildningen och ge närmare direktiv rörande desamma. I de ämnen, som har upptagits i kurs-

planen för laborantskolan, finns ett flertal elementära läroböcker samt några kompendier. Endast få av läroböckerna är lämpliga för den speciella undervisning som skall bedrivas i laborantskolan. Av kompendierna kan följande användas, nämligen i kemi ett av laborator B. Åberg utgivet kompendium i klinisk kemi, vilket emellertid först bör revideras i vissa avseenden, och i bakteriologi medicinska föreningens i Stockholm kompendium i bakteriologi. I fysiologi föreslås professor U. von Eulers lärobok »Hälsolära». Enligt den i kapitel 7 redovisade prognosen skulle man i nuläget behöva räkna med ett årligt utbildningsbehov av cirka 235 laboranter. Vi anser emellertid, att man till en början bör begränsa utbildningen till att avse ett något lägre antal elever och avvakta viss tids erfarenhet innan den utbyggs. Vi föreslår, att man bestämmer laborantskolans omedelbara utbildningskapacitet till att omfatta 10 klassavdelningar om envar 20 elevplatser eller sammanlagt 200 elevplatser. Ett större antal elever än 20 per klassavdelning kan inte förordas. Däremot kan det vara lämpligt och torde också bli nödvändigt att vid vissa yrkesskolor, främst den i Stockholm, anordna två eller flera parallella kurser för laborantclever. Som lärare i laborantskolan bör anlitas dels ämneslärare, dels specialutbildade läkare. För ämnena engelska, matematik och fysik bör anlitas ämneslärare, för ämnena fysiologi, bakteriologi och sjukdomslära läkare. Beträffande kemi synes det tveksamt, vem som är mest lämplig, en ämneslärare eller en läkare. Åtminstone för den fysiologiska kemin är en läkare att föredra. Då utbildningen sker på basis av realexamen, bör ämneslärarna ha adjunktskompetens. Läkarna bör ha specialutbildning och erfarenhet inom fac-

56 ket samt undervisningsvana. Som lärare av sistnämnda typ kan ifrågakomma såväl docenter eller andra lärare vid medicinska institutioner som sjukhusläkarc med specialutbildning. I fysik och kemi (utom fysiologisk kemi) bör läraren leda även laborationsövningarna. Vad angår de medicinska ämnena torde det emellertid bli svårt att erhålla kompetenta läkare som lärare i kurser som tar i anspråk så jämförelsevis stor del av dagen som de nu föreslagna, särskilt om läraren också skall sköta laborationsövningarna. Undervisningen i fysiologisk kemi, fysiologi och bakteriologi bör därför kunna ordnas så, att en kvalificerad laborant mot särskild ersättning handleder eleverna under laborationerna, medan läkaren övervakar dessa under viss del av undervisningstiden, t. ex. vid förberedelse av försök. Genom en sådan anordning torde det bli lättare att erhålla kompetenta lärarkrafter till kurserna. Arvodet till lärare och handledare med avseende på laborationsövningarna bör beräknas för längre tid än själva laborationstimmarna, eftersom förberedelse av försök förutsätter betydande arbete före lektionstimmarnas början. Till belysande av den laboratorieutrustning, som erfordras för laborantskolans anordnande, har vi i samråd med nyssnämnda sakkunniga uppgjort förslag till utrustningslistor för undervisningen i de olika ämnena. Dessa listor fogas som bilaga 4 till detta betänkande. Som vi h a r framhållit i det föregående har vi, i enlighet med anvisningar i direktiven för utredningen, undersökt möjligheterna att förlägga laborantskolan till yrkesskolorna. I sådant syfte h a r vi vänt oss till styrelserna för yrkesskolorna i 12 större städer med begäran om upplysning, huruvida intresse och möjligheter finns för anordnande

av den föreslagna teoretiska utbildningen vid dessa skolor. 11 av de tillfrågade skolstyrelserna har ställt sig positiva till vårt förslag, nämligen styrelserna för yrkesskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Linköping, Hälsingborg, Borås, Örebro, Umeå och Sundsvall. För svaren på de olika av oss framställda detaljfrågorna redogörs närmare i bilaga 1 till detta betänkande. Svaren ger vid handen, att laborantskolan kan anordnas vid flertalet av de uppräknade yrkesskolorna. Eftersom vi anser denna lösning av skolfrågan lämplig och då dessutom denna väg för skolfrågans lösande förefaller framkomlig, föreslår vi att laborantskolan förläggs till yrkesskolorna. När det gäller att bestämma, vilka yrkesskolor som bör komma ifråga för denna utbildning, måste man ta hänsyn till sådana omständigheter som den yrkesverksamma laborantpersonalens nuvarande geografiska fördelning samt möjligheterna att till laborantskolan knyta lämpliga lärarkrafter och anskaffa erforderliga lokaler och utrustning för undervisning och laborationer. Beaktar man dessa omständigheter kommer man fram till att den tillämnade teoretiska utbildningen måste koncentreras till ett fåtal, förslagsvis 5 å 6 platser i landet, förutsatt att parallella kurser kan anordnas vid flera av utbildningsanstalterna. För att tillgång på fullgoda lärarkrafter i ämnena fysiologi och bakteriologi skall kunna garanteras för laborantskolan, bör denna i första hand förläggas till städer, där det finns medicinsk fakultet. I övrigt bör endast sådana städer komma ifråga, där det finns både kliniskt-kemiskt centrallaboratorium och bakteriologiskt laboratorium med specialutbildade chefer. Under inga omständigheter bör städer komma i betraktande, där det saknas fast anställd fackutbildad läkarpersonal. Som lämp-

57 liga platser för anordnande av laborantskolan vill vi i första hand förorda städerna Stockholm, Uppsala, Malmö, Lund och Göteborg samt endera av Umeå och Sundsvall. I mån av behov kan också yrkesskolorna i andra städer komma i fråga för laborantutbildning, försåvitt lokaler och kompetenta lärarkrafter finns att tillgå. Dessa förutsättningar föreligger beträffande bland andra yrkesskolan i Borås. En förläggning av laborantundervisningen till denna yrkesskola inger emellertid viss tvekan. Av bilaga 1 till betänkandet framgår nämligen, att den för närvarande yrkesverksamma laborantpersonalen är relativt fåtaligt föret r ä d d inom Göteborgs-regionen (till vilken har hänförts Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län). Det är vidare uppenbart, att den redan påbörjade laborantutbildningen i Göteborg bör fortsättas. Med hänsyn till dessa båda omständigheter kan det ifrågasättas, om behov föreligger av att kurs anordnas också i Borås. I den mån laborantundervisningen framdeles behöver utbyggas, anser vi det önskvärt, att de nytillkommande kurserna förläggs till andra än de nu i första hand föreslagna orterna, detta för att så långt möjligt underlätta landsortsstädernas rekrytering av utbildad laborantpersonal. På grund av det ringa antal elever som kan påräknas i den särskilda preparatriskursen, blir det nödvändigt att sammanföra eleverna i denna kurs till en gemensam utbildning på en å två platser i landet, lämpligen Stockholm och Göteborg. Om man räknar med att laborantskolan skall förläggas till yrkesskolorna, innebär detta inte nödvändigtvis, att också all undervisning skall äga rum inom yrkesskolornas lokaler. Praktiska

och ekonomiska skäl kan göra det lämpligt, att undervisningen i vissa ämnen förläggs till andra inrättningar, främst medicinska institutioner. Så är fallet beträffande ämnena fysiologi och bakteriologi samt de i den särskilda preparatriskursen ingående ämnena. Beträffande den för närvarande bedrivna laborantutbildningen tillämpas i allmänhet det systemet, att lokaler och utrustning för den teoretiska undervisningen kostnadsfritt tillhandahålls av respektive sjukvårdsinrättningar och akademiska institutioner. Vi har övervägt om studenter med godkända betyg i de för utbildningen betydelsefulla ämnena matematik, biologi, fysik och kemi bör beredas lättnad i den teoretiska utbildningen i laborantskolan. Vi har funnit, att undervisningen i dessa ämnen måste i viss utsträckning specialiseras med avseende på elevernas framtida yrke och därför kommer att omfatta mycket som ligger utanför studentexamens pensa. Dessutom kommer undervisningen i ämnena ifråga att bli intimt sammanvävd med undervisningen i fysiologi och bakteriologi. Studenternas för ifrågavarande utbildning användbara förkunskaper måste därför anses vara av begränsat värde. Studentexamen kan därför i princip inte berättiga till befrielse från deltagande i undervisningen i dessa ämnen. Vad nu har sagts gäller emellertid inte ämnet engelska och inte annat än i vissa avseenden ämnet matematik. De studenter, som har godkänt betyg i dessa ämnen i studentexamen, beträffande matematik dock endast realstudenter, får anses besitta tillräckliga kunskaper i ämnena ifråga för att k u n n a tillgodogöra sig undervisningen i övriga ämnen i laborantskolan. Sådana studenter bör därför kunna beredas den lättnaden i utbildningen, att de, om de så önskar,

58 befrias från att delta i undervisningen i engelska och matematik. Detta synes oss kunna möjliggöras genom att man anordnar undervisningen i dessa ämnen i form av koncentrationsläsning förlagd till början av den första terminen i laborantskolan. Studenterna skulle då kunna börja sin teoretiska laborantutbildning cirka två månader senare än övriga elever. Vad angår fysik och kemi ingår vissa delar av dessa ämnen såväl i realgymnasiets kurs som i den för laborantskolan föreslagna kursen. Med hänsyn härtill borde realstudenter med godkända fysik- och kemibetyg kunna medges befrielse från deltagande i vissa delar av nämnda ämnen i laborantskolan, förutsatt givetvis att detta kan organisatoriskt genomföras. Det torde få ankomma på överstyrelsen för yrkesutbildning att utfärda närmare bestämmelser härom. Det kan tänkas, att elever med högre utbildning än studentexamen eller med mera specialiserade förkunskaper anmäler sig till banan, t. ex. studenter med ett eller flera betyg eller kurser i fil. kand.- eller apotekarexamen eller med godkända tentamina i adekvata ämnen vid teknisk högskola eller person med avgångsbetyg från teknisk skola. I sådana fall bör skolledningen kunna medge eleven befrielse från att delta i viss del av undervisningen. I tveksamma fall bör skolledningen rådgöra med tillsynsmyndigheten. Praktisk

laboralorieutbildning

Huvudutbildning För tillträde till den egentliga praktiska laboratorieutbildningen bör krävas med godkända betyg genomgången laborantskola eller motsvarande utbildning, för sjukhuslaboranter också genomgången allmän sjukvårdsutbildning.

Den viktigaste delen av den praktiska utbildningen är för samtliga kategorier den de erhåller på laboratorierna. Härvidlag måste en klar differentiering äga rum, så att eleven utbildas huvudsakligen vid laboratorium med den specialitet åt vilken han vill ägna sig. Vi föreslår, att tre stora huvudgrupper av laboranter särhålls och att för smärre grupper som önskar utbilda sig till speciella laboratorieuppgifter särskilda anordningar vidtas. De större grupperna är laboranter vid kliniskt-kemiska, bakteriologiska och rent kemiska respektive biokemiska laboratorier. De speciella grupperna är laboranter vid histologisk-patologiska laboratorier (preparatriser), laboranter vid fysiologiska, veterinärbakteriologiska och agrikulturella laboratorier och möjligen ytterligare några grupper. För alla dessa grupper gäller, att en praktisk laboratorieutbildning om ca 12 månader torde bli nödvändig utöver de 4 månaders provtjänstgöring som har föregått laborantskolan. På kortare tid än 10 månader torde det vara svårt för eleverna att tillräckligt tränga in i alla de viktigare och vanligare metoder, som de måste vara förtrogna med när de avslutar sin utbildning. Bedan nu tillämpas en elevtid av 9 månader vid flera kliniska laboratorier där man utbildar laboratoriesköterskor, vid de kliniskt-kemiska laboratorier, där man utbildar kliniska laboranter, och vid de bakteriologiska laboratorier, där utbildning sker av bakteriologilaboranter. Utbildningen av preparatriser på histologisk-patologiska laboratorier bedrivs jämsides med teoriundervisningen och motsvarar ca 2/3 av den till 12 månader uppgående utbildningstiden. Det är viktigt att eleverna under denna tid får cirkulera inom laboratoriet efter av laboratoriechefen uppgjort schema så att de tillbringar en lämpligt avvägd tid vid var

59 och en av olika »stationer» inom arbetsområdet. Det bör åligga laboratoriechefen att tillse, att den ordinarie laboratoriepersonalen verkligen undervisar eleverna fortlöpande under arbetets gång, så att de får ta del av och så småningom självständigt utföra alla förekommande viktigare metoder. Samtidigt bör eleverna vid lektionsvis anordnad undervisning på laboratoriet bibringas en viss kunskap i de olika metodernas teoretiska underlag och biologiska innebörd. Då eleverna under denna tid skall delta i allt förekommande rutinarbete, kan man räkna med att de samtidigt blir av visst värde som arbetskraft på laboratoriet. I så stor utsträckning som det kan genomföras bör elev som önskar anställning vid visst laboratorium få genomföra sin utbildning vid detta laboratorium. Det måste emelletrtid ihågkommas, att utbildningslaboratorierna givetvis måste utbilda personal också för de laboratorier som inte själva bedriver specialutbildning. För de kliniska laboranternas undervisning kommer huvudsakligen undervisningssjukhusens, de stora stadssjukhusens och ett flertal centrallasaretts centrallaboratorier i fråga. För närvarande finns sammanlagt 24 kliniska centrallaboratorier men flera väntas tillkomma under de närmaste åren. De torde kunna ta emot åtminstone ett 100tal laborantelever om året. De kliniskt-fysiologiska laboranternas utbildning, som skall vara utformad på samma sätt som de kliniskt-kemiska laboranternas, bör fullgöras på ett kliniskt-fysiologiskt laboratorium. En del av denna tjänstgöring kan också tänkas fullgöras på ett kliniskt-kemiskt laboratorium. För närvarande finns endast tre kliniskt-fysiologiska laboratorier. Deras kapacitet är dock tillräcklig i nuläget. Man väntar sig att antalet sådana

laboratorier kommer att öka inom en nära framtid. För bakteriologilaboranterna kan ifrågakomma de bakteriologiska universitetsinstitutionerna i Uppsala och Lund, statens bakteriologiska laboratorium, sjukhusdirektionernas i Stockholm och Göteborg bakteriologiska laboratorier samt de kliniskt-bakteriologiska laboratorierna vid södersjukhuset, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och epidemisjukhuset i Stockholm, Malmö stads allmänna sjukhus och centrallasarettet i Borås ävensom för de veterinärbakteriologiska laboranterna veterinärhögskolans institutioner och statens veterinärmedicinska anstalt. I Sundsvall är ett bakteriologiskt laboratorium under byggnad, som också torde komma att kunna utnyttjas för den praktiska laboratorieutbildningen. För preparatriser lämpar sig de teoretiska universitetsinstitutionerna, där alla de viktigare slagen av histologisk teknik förekommer i stor utsträckning, samt de patologiska avdelningarna vid sjukhusen. Härom se vidare ett särskilt avsnitt av detta kapitel. För övriga elever torde ett flertal större institutioner komma i fråga, där man bedriver naturvetenskapligt rutineller forskningsarbete av för undervisningen lämplig karaktär. Enligt förslag av vissa institutionschefer bör undervisningen ordnas så, att ett mindre antal elever får cirkulera, var och en under en tid av 10 månader, mellan olika från utbildningssynpunkt lämpliga arbetsplatser inom laboratorierna. Sistnämnda system tillämpas sedan lång tid vid de flesta utbildningslaboratorier och det har visat sig tillfredsställande. Hur elevcirkulationen i detalj skall anordnas måste man emellertid överlåta åt laboratoriets chef att bestämma, eftersom den måste bli beroende av hur

60 arbetet lokalt är organiserat. Om till något laboratorium ett större antal elever skulle kunna dras samman, kan man överväga att anordna en särskild praktisk utbildningskurs för dessa. Eleverna vid rent kemiska, biokemiska och fysiologisk-kemiska laboratorier intar emellertid en särställning. Laboratorierna inom dessa fack har nämligen i allmänhet inga eller mycket få rutinuppgifter. De sysslar nästan helt med forskningsarbete, varför en elev som uteslutande deltar i det löpande arbetet riskerar att inte bli allsidigt utbildad. Vi har undersökt möjligheterna att förlägga den praktiska laboratorieutbildningen för dessa elever till för ändamålet lämpade institutioner. Det har härvid visat sig, att ett antal elevplatser kan ställas till förfogande vid de fyra sammanbyggda kemiska institutionerna vid Uppsala universitet, nämligen de kemiska, biokemiska och fysikalisk-kemiska institutionerna samt Gustaf Werners institut för kärnkemi. Vid nämnda institutioner har man ansett sig böra stödja tillkomsten av utbildningsmöjligheter i enlighet med vårt förslag och förklarat sig villig att ta emot sammanlagt omkring 15 elever årligen för 10 månaders praktisk utbildning. I övrigt anförs från dessa institutioners sida bl. a. följande. »Det andra alternativet, cirkulation mellan vissa ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsplatser, synes vara den bästa formen. Erforderlig handledning kan då lämnas dels av på platsen arbetande laboratoriebiträde och dels av den för arbetet ansvarige assistenten med akademisk eller annan högre utbildning. Uppehållet vid varje station bör göras så långt att eleverna hinner inhämta erforderlig arbetsrutin. Utbildningen blir därigenom givande både för eleven och i någon mån för institutionen. Vid för kort uppehållstid skulle den eljest bliva enbart en belastning för verksamheten här. En till två månader vid varje station beroende av arbetets karaktär

har ansetts som lämplig uppehållstid. Den här föreslagna uppehållstiden vid varje station innebär att inte alla eleverna hinner passera samtliga stationer. Utbildningen kunde kanske kompletteras med någon föreläsning om arbetet vid de olika institutionerna med tonvikt lagd på de problem som berör stationernas arbetsuppgifter. Eleverna finge då en sammanfattande redogörelse för arbetena vid de kemiska institutionerna och även kännedom om arbetsuppgifterna vid samtliga stationer. För ovannämnda föreläsningar erforderliga lärare bör utan svårighet kunna erhållas inom institutionerna om skälig ersättning kan erbjudas. Någon utrustning utöver vad som finns inom institutionerna har ej ansetts erforderlig.» Föreståndaren för medicinskt-kemiska institutionen i Lund har på vår förfrågan meddelat, att institutionen regelbundet kan ha 2—4 elever, som successivt skulle kunna cirkulera mellan olika avdelningar (analys, preparativa uppgifter, beredning av lösningsmedel, reagens, isotopbestämning, fotometri etc). För elever tillhörande övriga mindre laborantgrupper med arbetsuppgifter av speciell karaktär bör i allmänhet de institutioner och laboratorier, till vilka de som färdigutbildade önskar söka sig, vara de lämpligaste utbildningsanstalterna. Som exempel på dylika institutioner må nämnas veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolan. Veterinai'hagskolan har förklarat sig beredd att ta emot sammanlagt 10 elever i praktisk laboratorieutbildning under hela året med undantag för juni, juli och augusti. Lämpliga handledare finns. De avdelningar som kan komma i fråga är de bakteriologiska, farmakologiska, fysiologiska, födoämneshygieniska, kemiska och patologisk-anatomiska avdelningarna samt kliniska centrallaboratoriet. Högskolan anför i övrigt bl. a.

61 »Då möjligheter saknas att vid högskolan anordna speciella kurser för praktikanter ansluter sig lärarkollegiet till det andra alternativet, att ett mindre antal elever, två och två, få cirkulera mellan de olika avdelningarna. Härigenom synes elevernas utbildning bli så mångsidig som möjligt, och de få stifta bekantskap med olika arbetsuppgifter samt lära sig att handhava metoder och apparatur av växlande beskaffenhet. Varje praktikant behöver icke nödvändigt passera samtliga ovan nämnda avdelningar utan kan stanna 2—3 månader på varje laboratorium. Tiden på varje enskild avdelning bör ej vara för kort utan tilltagas så att vederbörande hinner att sätta sig in i de skiftande arbetsmetoderna.» Lantbrukshögskolan har förklarat sig beredd att ta emot cirka 15 elever i praktisk laboratorieutbildning. Det förutsätts härvid, att eleverna vid de olika institutionerna får tillfälle till utbildning inom institutionens olika arbetsområden. Närmare planer för denna utbildning torde senare böra utarbetas för tjänstgöringen inom de olika institutionerna. De institutioner som kan ta emot elever är kemiska analyslaboratoriet, institutionerna för organisk kemi, marklära, husdjurens anatomi och fysiologi, växternas anatomi och fysiologi, husdjursgenetik samt mikrobiologiska institutionen med baljväxtlaboratoriet. Därest de nu föreslagna praktikantplatserna skulle visa sig inte räcka till, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att undersöka möjligheterna att anordna ytterligare elevplatser. Sådana torde utan större svårighet stå att uppbringa vid åtskilliga institutioner. Tillsynsmyndigheten bör vidare ge upplysning om vilka laboratorier som är godtagbara som praktikantlaboratorier. Den nu ifrågavarande laboratoriepraktiken bör fullgöras på laboratorium med fast anställd, akademiskt utbildad chef med specialutbildning för de arbetsuppgifter som åvilar laboratoriet,

således beträffande kliniska laboratorier läkare med specialistutbildning i klinisk kemi respektive klinisk fysiologi, beträffande bakteriologiska laboratorier specialutbildad bakteriolog o. s. v. Den föreslagna lektionsvis anordnade laboratorieundervisningen kan meddelas av laboratorieläkare, fackpatolog, akademiskt utbildad kemist, fysiker eller motsvarande, laboratorieöversköterska, chefslaborant eller motsvarande. På sådana laboratorier, där man kontinuerligt kan räkna med ett större antal samtidigt praktiserande elever, är det att anta, att undervisningen och handledningen av eleverna kommer att bli alltför betungande för den ordinarie personalen och att svårigheter kommer att uppstå att organisera och övervaka elevernas arbete. Vid sådana laboratorier är det önskvärt, att en särskild handledare finns anställd. Detta kan bli aktuellt främst vid de stora bakteriologiska laboratorierna, vid de kemiska institutionerna i Uppsala och Lund, vid de veterinärmedicinska institutionerna i Stockholm och de agrikulturella institutionerna i Uppsala samt möjligen också vid några större sjukhuslaboratorier. Där antalet elever på samma arbetsplats normalt uppgår till minst 10, bör det finnas en särskilt anställd handledare, lämpligen benämnd instruktionslaborant. Är elevantalet mindre än 10, bör åt någon erfaren laboratoriesköterska eller laborant anförtros att vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter tjänstgöra som handledare. I sistnämnda fall bör handledaren tillerkännas särskild ersättning. Instruktionslaboranten bör vara underställd laboratorieföreståndaren. Det är önskvärt, att möjlighet ges att anordna en speciell kurs för handledare, avsedd att ge dem psykologiska och pedagogiska anvisningar beträffande handledning av elever. Se vidare

härom under avsnittet »Fortbildningskurser» i detta kapitel. Från deltagande i den praktiska laboratorieutbildningen bör befrielse kunna medges av tillsynsmyndigheten, t. ex. åt redan yrkesverksam laborantpersonal med goda vitsord från tjänstgöring i kvalificerat laboratoriearbete. Beträffande utbildade laboratoriesköterskor bör deras tidigare praktiska laboratorieerfarenhet, i den mån den har förvärvats på ett för specialutbildning godkänt laboratorium, räknas dem till godo som fullgjord laboratorieutbildning enligt vårt förslag. Vid vissa sjuksköterskeskolor förekommer det, att laboratoriesköterskor utbildas på laboratorium som ej står under kontinuerlig ledning av specialistkompetent föreståndare. Sådan utbildning bör inte räknas eleven till godo annat än som provtjänstgöring. Bandutbildning Den föreslagna 10 månaders praktiska laboratorieutbildningen inom specialfacket anser vi inte tillräcklig för laboranter vid kliniska och bakteriologiska laboratorier. På många kliniska laboratorier, särskilt de mindre, har laboratoriepersonalen inte bara sådana arbetsuppgifter som eleverna har tillfälle att lära sig på huvudutbildningslaboratorierna. I viss utsträckning behöver de där också utföra fysiologiska eller bakteriologiska undersökningar, som vid de större sjukhusen ofta överlåts på särskilda fysiologiska eller bakteriologiska laboratorier, t. ex. tagande av elektrokardiogram eller undersökning av blod för påvisande av bakterier, s. k. blododling. Stundom kan också kemiska uppgifter av tämligen kvalificerad art förekomma. Under sin 10 månaders praktiska utbildning kommer eleven sällan att få tillfälle att lära sig laboratoriemetodiken för någon av dessa andra

specialiteter. På motsvarande sätt ligger det till för bakteriologilaboranterna. Vid de bakteriologiska laboratorierna förekommer numera ganska ofta ett varierande antal kemiska och fysikaliska metoder. Dessa får eleverna inte tillfälle att på ett adekvat sätt lära sig under elevtiden på ett bakteriologiskt laboratorium. Liknande förhållanden torde råda också inom enstaka andra specialområden. Vi föreslår därför, att den praktiska utbildningen om 10 månader inom specialfacket för kliniska och bakteriologilaboranter kompletteras med en 2 månaders »randutbildning» på ett laboratorium inom annat lämpligt specialfack. Vi anser det inte uteslutet, att en sådan randutbildning är önskvärd också för vissa mera speciella grupper av laboranter, till exempel sådana vid kemiska, agrikulturella och veterinärbakteriologiska laboratorier. För dessa grupper vill vi emellertid lämna frågan öppen att avgöras av de huvudmän som skall anställa eleverna efter det att de har avslutat utbildningen i övrigt. Fördelarna med randutbildningen är dels den tidigare här angivna, som hänger samman med att på flera laboratorier vissa arbetsuppgifter faller utom ramen för laboratoriets egentliga specialfack, dels också det för eleverna allmänt uppfostrande i att se och lära känna hur laboratorier inom andra fack än det egna arbetar. Det är för övrigt självfallet, att denna randutbildnings mål skall vara att lära eleverna ett fåtal metoder, som de kan beräknas komma att ha nytta av inom sitt eget specialfack. Bandutbildningen får däremot inte ta sikte på att eleverna skall delta i de flesta vid respektive laboratorium förekommande rutinmetoder. Det är mycket vanligt, att elever redan innan de har slutfört sin utbildning träffar avtal med en laboratoriechef om anställ-

63 ning vid dennes laboratorium med tillträde sedan utbildningen har avslutats. I sådana fall kommer det att falla sig naturligt, att eleven underrättar sig om vilka speciella metoder utanför den vanliga rutinen som laboratoriet använder och att eleven väljer randutbildningslaboratorium med ledning därav. I andra fall kan eleven själv ha intresse för viss forskningsgren vid sidan om sitt specialfack och kan då välja laboratorium för randutbildningen efter sin egen intresseinriktning. Bandutbildning i flera specialiteter kan för många laboranter vara att tillråda och bör därför medges. För en klinisk laborant kan särskild utbildning såväl i fysiologi som i bakteriologi vara önskvärd, eftersom det på flera landsortslasarett förekommer, att centrallaboratoriet förutom de klinisktkemiska också har arbetsuppgifter av bl. a. både fysiologisk och bakteriologisk natur. En sådan randutbildning på flera speciallaboratorier förutsätter emellertid, att utbildningstiden i motsvarande mån förlängs. Det kan nämligen inte tillrådas, att huvudutbildningen på laboratorium eller randutbildningen fullföljs på kortare tid än 10 respektive 2 månader. Vi är medvetna om att en så kort elevtid för randutbildningen som 2 månader kommer att vålla vissa svårigheter, främst därför att man på många laboratorier inte gärna tar emot korttidselever. Man har ofta den uppfattningen att elever, som tas emot under så kort tid, inte hinner lära sig någon av laboratoriets metoder ordentligt och därigenom vålhr den ordinarie personalen mycket besvär utan att åstadkomma någon motprestation i form av hjälp i arbetet. Man befarar vidare ofta, att en tjänstgöring på ett speciallaboratorium bibringar många elever en känsla av att de behärskar tekniken inom respektive spe-

cialfack, även om tjänstgöringstiden har varit helt kort. Detta, menar man, kan vara farligt, därför att sådana elever under sin framtida yrkesutövning kan komma att okritiskt åta sig eller rent av bli ålagda att utföra metoder, som de inte behärskar, och på grund därav kan komina att prestera ovederhäftiga arbetsresultat. Svårigheten för laboratorierna att ta emot elever på så kort tid som 2 månader kommer åtminstone till en del att uppvägas av att eleverna fullgör randutbildningen efter sin 10 månaders specialutbildning. Man kan då förvänta sig, att de flesta eleverna skall ha en viss laboratorievana och därigenom relativt lätt att tillägna sig nya metoder, något som uppväger att eleverna är nya inom specialfacket. Då det kommer att bli fråga om högst 200 elever som årligen skall erhålla sådan randutbildning, kommer för densamma inte att behövas fler än sammanlagt högst 35 å 40 elevplatser i hela landet. Vi räknar med att det skall bli ganska lätt att anskaffa dessa elevplatser. Det är tveksamt, om eleverna under denna tid kan påräkna någon ekonomisk ersättning från huvudmännens sida. Den föreslagna randutbildningen om 2 månader bör eleverna få fullgöra på valfritt laboratorium under ledning av akademiskt utbildad chef med specialistkompetens inom laboratoriets ämnesområde. De kliniska laboranterna bör kunna fullgöra randutbildningen på bakteriologiskt, fysiologiskt eller rent kemiskt eller liknande laboratorium. Man borde också kunna godkänna sådana speciallaboratorier, vars uppgifter ligger något mer vid sidan av de här tidigare diskuterade laboratoriernas, till exempel allergologiskt, rättskemiskt, födoämneshygieniskt, sperma-, histopatologiskt eller hormonlaboratorium, då kunskap inhämtad vid sådana arbets-

64 naders tjänstgöringen vid sjukvårdandc institutioner ge en tillräcklig klinisk erfarenhet. Detta kommer, anser vi, emellertid inte att bli fallet för dem som skall bli kliniska laboranter. För denna kategori spelar kontakten med sjuka människor och deras vård en så utomordentligt stor roll, att de bör få en längre erfarenhet av arbetet på en invärtes medicinsk avdelning. Dessutom får laboratoriepersonalen på många sjukhus utföra en så stor del av provtagningarna, att en vidgad erfarenhet av dessas teknik kommer att bli nödvändig. På de kliniskt-fysiologiska laboratorierna utförs de flesta undersökningarna direkt på patienten och även på många kliniskt-kemiska laboratorier förekommer talrika dylika undersökningar. Det är visserligen önskvärt och väl också troligt, att sjuksköterskeskolorna även i framtiden kommer att utbilda laboratoriesköterskor, som i första hand bör avses för sådana befattningar där själva provtagningen respektive vården av patienter spelar en betydande roll, medan kunskaper i kemi, fysik och laboratorieteknik är mindre väsentliga. Emellertid vore en uppdelning av laboratoriearbetet så, att en personalkategori ombesörjer provtagning och en annan analyserna föga tilltalande och säkerligen på de flesta sjukhus praktiskt taget omöjlig att genomföra. Vi föreslår därför att de, som skall utbildas till laboranter på kliniska laboratorier, får ytterligare en 3 månaders utbildningstid vid sjukavdelning. Under denna utbildningstid bör eleverna biträda vid och lära sig olika diagnostiska åtgärder, som har samband med laboratoriearbetet, såsom katetrisering av urinblåsan, upphämtande av maginnehåll, provtagning från urinrör, sternalpunktion etc. De bör dessutom Speciell sjukvårdsutbildning För laboranter på bakteriologiska la- få lära sig att assistera läkarna vid boratorier bör den föreslagna 6 må- svårare provtagningar av liknande ka-

platser ofta kan vara värdefull i elevernas fortsatta yrkesutövning. Även om relativt stor frihet bör lämnas åt eleverna vid deras val av laboratorium för randutbildning, måste det dock alltid krävas, att denna utbildning erhålls vid ett väl kvalificerat laboratorium under en föreståndare med nyssnämnda kompetens. Motsvarande valmöjligheter bör finnas också för bakteriologilaboranter, med den skillnaden att bakteriologiskt laboratorium bör utbytas mot kliniskt. På vissa större institutioner och sjukhus förekommer det, att två eller flera laboratorier inom olika specialfack är belägna i nära anslutning till varandra och ofta i intimt samarbete. På sådana ställen ligger det nära till hands, att eleven skaffar sig sin randutbildning vid systerlaboratoriet. Så har till exempel statens bakteriologiska laboratorium en särskild kemisk avdelning; södersjukhuset, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och Sahlgrenska sjukhuset har både kliniskt-kemiska, klinisktbakteriologiska och kliniskt-fysiologiska laboratorier; karolinska sjukhuset och Malmö allmänna sjukhus har hormonlaboratorium. Beträffande lärarkrafter och handledare för randutbildningen gäller i tillämpliga delar vad ovan har anförts rörande behovet av och kraven på dylika i vad avser praktiken på huvudlaboratoriet. Det är önskvärt att, där så låter sig göra, samma person fungerar som handledare under såväl huvudutbildningen som randutbildningen. Från deltagande i randutbildningen på laboratorium bör befrielse kunna medges i samma ordning och på samma grunder som har föreslagits beträffande huvudutbildningen.

65 raktär, t. ex. katetrisering av hjär- sjukvårdsinrättningar och där kommer tat, undersökning av ändtarmen (recto- att få arbeta mera självständigt. scopi), lumbalpunktion, undersökning av För den ifrågavarande utbildningen njurfunktionen (clearancebestämning), bör endast avdelning för invärtes metagande av bakteriologiska svalg- och dicin vid sjukhus med särskild laboranäsprov. Dessutom bör eleverna bere- torieläkare kunna godkännas. Det är das tillfälle att, i den mån förhållandena nämligen särskilt vid sådana avdeldet medger, delta i den mera ansvars- ningar som komplicerade laboratoriekrävande delen av en avdelningssköter- undersökningar ofta förekommer. Hur skas arbete, såsom distribution av me- tjänstgöringen skall anordnas får bli diciner och införande av laboratorie- beroende av hur arbetet är organiseresultat i sjukjournaler. De bör också rat vid det sjukhus, där eleverna komfå följa avdelningssköterskorna och un- mer att praktisera. De bör underställas derläkarna på deras eftermiddagsron- den sjukvårdspersonal, som huvudsaklider och i samma utsträckning som sjuk- gen har på sin lott att utföra de mera sköterskeeleverna få närvara vid kon- komplicerade laboratorieproven och att ferenser och klinikmöten. De bör också biträda läkarna vid olika diagnostiska åti samma utsträckning som sjuksköter- gärder. På vissa större sjukhus finns skeeleverna få delta i tjänstgöring på inrättade undersökningscentraler eller kvällar och söndagar samt nattetid. »behandlingsrum» med särskilt avdelad Då man kan anta, att eleverna på detta personal, som biträder med sådant arutbildningsstadium kommer att vara väl bete. Här bör eleverna lämpligen underförtrogna med hur mycket blod, urin ställas denna personal. Vid de sjukhus etc. som behövs för de olika analyser- åter, där det är laboratoriepersonalen na, vilka konserverande eller koagula- som h a n d h a r dylika uppgifter, bör eletionshämmande ämnen som skall till- verna placeras på centrallaboratoriet; sättas proven, hur dags på dagen de vid de sjukhus, där det är avdelningsolika proven bör vara levererade till la- sköterskorna som ansvarar för provtagboratoriet, laboratoriemetodernas till- ningen, bör eleverna tilldelas en, evenförlitlighet o. dyl., kan man vänta sig, tuellt flera, sjukavdelningar. Det kan att dessa elever kommer att utgöra en måhända vara lämpligt, att elevernas värdefull förbindelselänk mellan klinik arbete på vissa sjukhus organiseras så och laboratorium. Då de också kom- att de på förmiddagen är underställda mer att från sjuksköterskepersonalen laboratoriet eller provtagningscentralen kunna överta en del av den tidsödande och på eftermiddagen en sjukavdelprovtagningen, är det sannolikt att ele- nings översköterska. verna kommer att innebära en inte obeDet är angeläget, att eleverna under tydlig tillgång som arbetskraft vid de denna utbildning handleds av instruksjukhus där de tjänstgör, samtidigt som tionssköterska. Det är vidare önskvärt, de själva erhåller en nödvändig erfa- att en och samma person fungerar som renhet. handledare under såväl den allmänna Vi är övertygade om att denna del som den speciella sjukvårdsutbildningen. av utbildningen kommer att bli värdeFrån deltagande i den speciella sjukfull inte bara för dem som skall tjänst- vårdsutbildningen bör befrielse kunna göra på större centrallaboratorier, utan medges av tillsynsmyndigheten, dock också, och kanske i särskilt hög grad, endast åt elev som har genomgått sjukför dem som blir placerade på mindre sköterskeskola. 5— 410182

66 Efter samråd med föreståndaren för blodgrupperingsavdelningen vid statens Blodgrupperingen har efter det andrättskemiska laboratorium har vi komra världskriget hastigt kommit att bli mit till den uppfattningen, att en 3 en allt viktigare laboratorieåtgärd på de veckors kurs är ett minimum för att biflesta sjukhus, stora såväl som små. bringa eleverna den nödvändigaste kunDetta beror bland annat på att man har skapen i ämnet. De laboratoriesköterfunnit blodöverföring vara en av de skor, som nu hänvisas till nämnda laboviktigaste åtgärderna vid chocktillstånd ratorium för att lära sig ifrågavarande av olika slag. Vid en blodöverföring teknik, får vanligen tjänstgöra där 2 måste både givare och mottagare vara veckor, vilket anses vara en otillfredsnoggrant grupperade. Chocktillstånd anställande kort tid, såvida de inte h a r ses under krig skörda fler offer än de stor laboratorieerfarenhet bakom sig. direkta krigsskadorna och även inom Eleverna i laboratrisföreningens nuvafredsmedicinen är chocken en vanlig rande kurser för sjukhuslaboranter får och fruktad komplikation. Även vid tjänstgöra 1 månad på ett blodgruppsmånga medicinska sjukdomar används serologiskt laboratorium. blodöverföring i allt större utsträckSåväl nyssnämnde avdelningsförestånning. Med anledning härav har medidare som föreståndarna för blodgivarcinalstyrelsen (ovannämnda cirkulärcentralerna i Stockholm, Göteborg och skrivelse den 30 april 1954) uppmanat Malmö har under hand förklarat sig sjukhuschefer och sjuksköterskeskolorkunna ta emot envar två elever samtinas föreståndarinnor att tillse, att all digt. Detta innebär att på vart och ett laborerande personal är hemmastadd i av dessa laboratorier cirka 30 elever de viktigaste blodgrupperingsmetoderkan utbildas årligen, vilket skulle motna. Medicinalstyrelsen betraktar laborasvara cirka 120 elever för hela landet. toriepersonalens utbildning häri som en Vid dessa laboratorier utförs all den betydelsefull beredskapsåtgärd. Vi anser teknik som behövs för undervisningen sådan kunskap viktig även ur andra ifråga. Flera laboratorier av liknande synpunkter; vi syftar här dels på de slag håller på att inrättas eller planeras. ödesdigra blodgruppsförväxlingar, som någon gång förekommer, dels på den s. k. Bh-faktorns betydelse. Om en Särskild utbildning av laboranter vid kvinna erhåller en blodöverföring, där histologisk-patologiska laboratorier gruppering med undersökning av BhAllmänna synpunkter faktorn har underlåtits, föreligger risk I den personal, för vars utbildning vi för att hon därefter ej kommer att kunhar fått i u p p d r a g att framlägga förna föda levande barn. slag, ingår också sådan, som utför det Undervisning i denna metodik bör ges tekniska arbetet på histologisk-patolorespektive direkt övervakas av en inom giska laboratorier, s. k. preparatriser. Vi blodgrupperingstekniken väl utbildad har undersökt frågan om utbildningen specialist. Bisken av att låta denna unav denna personalgrupp i samråd med dervisning omhänderhas endast av en den särskilt för denna fråga tillkallade rutinerad laborant har i talrika fall experten, professor N. Bingertz. kunnat konstateras, i det att yngre eleUtbildning av preparatriser äger för ver, när de har kommit på egen hand, närvarande rum dels i svenska preparahar visat sig arbeta med felaktig metrisföreningens regi vid karolinska intodik.

Kurs i

blodgrupperingsteknik

67 stitutet i Stockholm, dels i Göteborgs framhållits, innebära en styrka för unyrkesskolors regi vid medicinska fa- dervisningen, såtillvida som denna därkulteten vid Göteborgs universitet. Kur- igenom blir ägnad att vidga laboranser i fotografi och mikrofotografi hålls ternas biologiska allmänbildning. Vi har vid de tekniska högskolorna i dessa stä- sålunda funnit, att laborantskolan är der. Bekryteringsbehovet för prepara- lämplig som grundutbildning även för trisernas del uppgår till cirka 25 elever blivande preparatriser och att överväom året. gande skäl talar för att laborantskolan Vi h a r undersökt, om den av oss i bör genomgås också av dem. det föregående föreslagna utbildningen Ytterligare några läroämnen är emelav laborerande personal kan vara ända- lertid nödvändiga för preparatrisernas målsenlig också för preparatriser. Den utbildning, nämligen anatomi, histologi, undervisning som vi har föreslagit skola patologi, fotografi och mikrofotografi. meddelas i laborantskolan avser, som Dessa ämnen kan knappast läggas in i vi ovan har framhållit, att bibringa laborantskolans för alla grupper laboeleverna en viss biologisk allmänbild- rantelever gemensamma program, dels ning i de ämnen, vilka är de viktigaste därför att ämnena är av mindre betyi deras framtida yrkesutövning, och en delse för den ojämförligt största delen kunskapsbas för den praktiska senare av laboranterna, dels därför att laboutbildningen på respektive laboratorier. rantskolans schema redan utan desamEn stor del av preparatriserna har upp- ma kommer att bli hårt belastat. Om gifter av annan karaktär än rent histo- man som gemensamma ämnen i labologiskt-preparativt arbete, t. ex. av ke- rantskolan tar med även dessa speciella misk och bakteriologisk natur (jämför preparatrisämnen, finge kursplanerna i bilaga 1). Med hänsyn härtill bör prede övriga ämnena förkortas, vilket paratriserna ha nytta av en allsidig skulle innebära en standardsänkning grundutbildning. Härtill kommer, att beträffande undervisningen av de stora avsevärda delar av undervisningen i laborantgrupperna. Teoretiskt är ytterlaborantskolan är värdefulla för pre- ligare en lösning tänkbar, nämligen att paratriserna, t. ex. ämnena fysiologi, för en och samma klassavdelning ansjukdomslära, engelska, kemi och bak- ordna parallellundervisning med olika leriologi. Sistnämnda båda ämnen ingår ämnen att välja mellan för olika elevi de för närvarande av såväl prepara- kategorier. En sådan ordning skulle trisföreningen som Göteborgs yrkessko- likväl ställa sig alltför dyrbar och desslor anordnade kurserna för blivande utom praktiskt försvåra undervisningpreparatriser. Också i matematik och ens anordnande. Den gemensamma unfysik behöver preparatriserna viss un- dervisningen av samtliga laborantgrupdervisning, även om den för laborant- per måste därför inskränkas till de ämskolan föreslagna kursplanen i dessa nen som är viktigast för de båda största ämnen kan synas väl omfattande för laborantgrupperna, d. v. s. kemi- och deras behov. Här bör emellertid ihåg- bakteriologilaboranter, och underviskommas, att laborantskolan, såsom va- ningen i de speciellt för preparatriserrande resultatet av en kompromiss, na avsedda ämnena anordnas som en även för de stora laborantgrupperna särskild kurs efter den gemensamma innehåller en del från respektive fack- laborantskolan. synpunkt överflödigt lärostoff. Denna Vad angår frågan om förläggningen omständighet kan likväl, som förut har av den speciella preparatrisutbildning-

68 en är yrkesskolornas lokaler mindre elevers utbildning — liksom hittills — lämpade för ändamålet, eftersom större meddelas i lokaler upplåtna av karodelen av undervisningen (i huvudäm- linska institutet eller medicinska fakulnena anatomi, histologi, patologi och fo- teten vid Göteborgs universitet respektografi) kräver apparatur och under- tive — i fotografi och mikrofotografi — visningsmateriel av mycket speciell na- tekniska högskolan i Stockholm eller tur. Därest denna utbildning skulle Chalmers tekniska högskola. Vi h a r unäven i fråga om lokaler och materiel der hand inhämtat, att dessa institutioförläggas till yrkesskolor, skulle i fråga ner är villiga att även i fortsättningen om anatomi-, histologi- och patologiut- ställa lokaler till förfogande i samma utsträckning som hittills. Undervisbildningen behövas föreläsningssal med skioptikon, epidiaskop samt mikropro- ningen kan förläggas till sådan tid, att jektionsapparat, vidare anatomiska mo- studenternas undervisning inte störs. lager och planscher samt demonstra- Vi föreslår därför, att den speciella preförläggs till tionssamling av mikroskopiska snitt i paratrisundervisningen nämnda akademiska institutioners lohistologi och patologi. För den histolokaler. giska teknikkursen måste finnas rymlig Beträffande frågan vem som skall laborationslokal med ett mikroskop (av svara för den administrativa sidan av studentmikroskoptyp) för varje elev, ett ifrågavarande utbildning kan flera möjantal mikrotomer av olika typ, flera paraffinbäddningsugnar, frystorknings- ligheter tänkas. Preparatrisföreningen apparatur, glasvaruutrustning för färg- skulle, liksom hittills, kunna åta sig ningstekniken, kemikalieutrustning etc. detta. Denna uppgift skulle också kunna anförtros antingen åt de medicinska För fotografikursen behövs jämte lämpakademiska institutionerna, åt mediciliga lokaler en avsevärd utrustning av kameror, framkallnings-, förstorings- nalstyrelsen eller åt vissa yrkesskolor. och kopieringsattiralj samt arkivfoto- Vi har stannat för att förorda, att administrationen av utbildningen, i likgraferingsapparat, för mikrofotokursen dessutom fotomikroskop samt utrust- het med vad vi h a r föreslagit beträffanning för mörkfält- och faskontrastmikro- de laborantutbildningen i övrigt, uppskopering. Att anordna djurförsökskur- dras åt vederbörande yrkesskolstyrelser. Dessa skulle svara för sådana uppsen vid yrkesskolorna torde vara mycgifter som att anta elever, anställa läket vanskligt, då den innefattar prakrare, uppgöra arbetsordningar och träftiskt arbete i djurstallar och då därfa avtal med respektive akademiska jämte operationsutrustning inklusive myndigheter om disposition av laborasterilisationsanordningar skulle behöva anskaffas. Den här uppräknade utrust- torielokaler, laboratorieutrustning etc. En ytterligare fördel med en sådan anningen finns i 'tillräcklig utsträckning ordning skulle vara, att undervisning, tillgänglig vid de medicinska (såväl de examina m. m. skulle kunna anordnas human- som de veterinärmedicinska) parallellt för preparatriser och övriga respektive tekniska högskolorna. Endast laborantgrupper. en tämligen ringa del av den teoretiska utbildningen skulle följaktligen kunna meddelas inom yrkesskolornas egna F ö r s l a g t i l l u t b i l d n i n g Utbildningen utgör en specialiserad lokaler och av lärare, som inte har mefortsättning av en grundutbildning, bedicinsk utbildning. Det synes därför stående av 4 månaders provtjänstgöring ofrånkomligt, att större delen av dessa

69 p å ett kemiskt eller bakteriologiskt laboratorium och 1 års laborantskola enligt vårt förslag. Specialutbildningen omfattar laboratoriepraktik jämte en kombinerad teoretisk-praktisk utbildning, meddelad under en för preparatriselever särskilt avsedd kurs förlagd till Stockholm och Göteborg. Utbildningsomfånget föreslås till 15 elever årligen i Stockholm och 10 i Göteborg. För tillträde till preparatrisutbildningen fordras, att eleven med godkända betyg har genomgått laborantskolan. Undervisningsplanen föreslås få följande utformning. 1) Laboratoriepraktik under 3% månader (t. ex. januari—15 april) med samtidig undervisning i: Anatomi 30 timmar Histologi: a) teori 30 » b) demonstration av preparat 10 » Summa

70 timmar

2) Under omkring 1% månader (t. ex. 15 april—maj): Histologisk teknik (30 vardagar om 4 timmar) 120 timmar Djurförsök (5 vardagar om 6 timmar) 30 » Summa 150 timmar 3) Laboratoriepraktik under 3% månader (t. ex. september—15 december) med samtidig undervisning i: Patologi: a) teori 30 timmar b) demonstration av preparat 5 » Allmän fotografdära: a) föreläsningar 24 » b) laborationer 24 » Mikrofotografi: a) föreläsningar 10 » b) laborationer 20 » Summa 113 timmar 4) Laboratoriepraktik 12 månader. I bilaga 3 till betänkandet återfinns förslag till kursplaner i de olika undervisningsämnena i preparatriskursen. Även andra än preparatriselever, t. ex.

blivande bakteriologilaboranter, kan tänkas ha nytta av att genomgå kurserna i fotografi och mikrofotografi. Dessa kurser bör därför inte dimensioneras allt för snävt utan vid behov kunna utvidgas att ta emot ett förhöjt antal elever. Det har gjorts gällande, att färdighet i maskinskrivning är nödvändig för flertalet preparatriser och att därför i undervisningen av dessa borde ingå även detta ämne. Vi anser emellertid ämnet ifråga inte vara av den natur, att det hör hemma i det utbildningsprogram vi har att föreslå. Färdighet i maskinskrivning anser vi eleverna böra förskaffa sig i annan ordning. Det synes oss lämpligt, att ungdom som står inför valet av levnadsbana rekommenderas att före eller jämsides med laborantutbildningen genomgå kurs i maskinskrivning och eventuellt också i stenografi. Sådana rekommendationer bör lämpligen ges i den broschyr med råd och anvisningar angående laborantutbildningen, som vi föreslår skola utdelas. Vi har ovan föreslagit, att yrkesskolorna i Stockholm och Göteborg skall svara för anordnandet av den speciella preparatrisutbildningen men att densamma till övervägande del skall förläggas till akademiska institutioner på dessa platser. Undervisningen i anatomi, histologi och patologi föreslås förlagd till respektive medicinska högskoleinstitutioner, teknikkursen till histologisk högskoleinstitution samt djurförsökskursen till medicinskt-fysiologisk institution eller djurexperimentellt inriktat laboratorium. Även motsvarande veterinärmedicinska institutioner bör godtas som utbildningsplatser. Den avslutande 12 månaders laboratorietjänstgöringen skall kunna fullgöras också i Uppsala och Lund och på övriga patologiska laboratorier vid centrallasarett

70 (för närvarande Malmö, Umeå, Västerås och Borås). Lärarna i anatomi, histologi och patologi måste vara läkare, helst rekryterade bland lärarkrafterna vid motsvarande medicinska akademiska institutioner. Lärare i fotografi och mikrofotografi bör vara lärarkraft vid teknisk högskola. Lärare i histologisk teknikkurs måste vara preparatris med mångårig yrkesvana. Lärare i djurförsökskurs bör vara läkare vid djurexperimentellt inriktad institution eller laboratorium, eventuellt laborant med mångårig yrkesvana från dylikt laboratorium. Benämningen preparatris anser vi inte lämplig som yrkestitel för ifrågavarande personalgrupp, bland annat därför att den är könsbestämd. Vi anser det vidare önskvärt, att benämningen på laborerande personal av de för oss ifrågakommande kategorierna så långt möjligt görs enhetlig. Vi föreslår därför, att också för preparatriserna yrkestiteln »laborant» respektive för de högre lönegraderna »laboratorieassistent» kommer till användning. Diplomet för utexaminerade preparatriser bör emellertid utfärdas för »laborant utbildad efter histologisk-patologisk linje». Härutinnan hänvisas i övrigt till ett senare avsnitt i detta kapitel.

Fortbildningskurser

För närvarande förekommer i viss utsträckning fortbildningskurser för yrkesverksam laborantpersonal. Laboratrisf öreningen anordnade exempelvis hösten 1953 sådana kurser dels i Stockholm i bakteriologi, virologi och instrumentkännedom, dels i Uppsala i kemi. Under våren 1954 anordnade föreningen fortbildningskurser i hematologi och mikroskopi med mikrofotografi i Stockholm, i apparatkännedom i Uppsala och i kemi i Malmö. Föreningen

anordnar dylika kurser under hösten 1954 i bakteriologi, djurexperimenteli metodik, hematologi och substratlära och under våren 1955 i virologi och statistik. Preparatrisföreningens tidigare kurser hade karaktären av fortbildningskurser. Föreningen överväger att framdeles anordna sådana men har för närvarande inte möjligheter därtill av brist på medel. Den av medicinalstyrelsen vid karolinska institutet anordnade kemikursen för laboratoriesköterskor och laboratoriesköterskeelever har i vad den avser de förra karaktären av fortbildningskurs. Den kursverksamhet som bedrivs av sjuksköterskeföreningens laboratoriesektion har ävenledes naturen av efterutbildning. Det är enligt vår mening önskvärt, att fortbildningskurser anordnas för förtjänta laboranter, som h a r förvärvat en viss erfarenhet inom laborantyrket. Dessa kurser bör omfatta undervisning i de viktigare under de senaste åren tillkomna metoderna inom respektive fack, kort redogörelse för mera betydelsefulla upptäckter som har blivit kända inom området under senare år, demonstration av moderna laboratorier, modern laboratorieapparatur och modern laboratorieorganisation samt undervisning i handledning av personal och undervisning av laboratorieelever. Sin största betydelse skulle sådana kurser få för utbildning av laboranter avsedda för överordnade befattningar vid laboratorier med flera anställda. Vid alla laboratorier med större antal teknisk personal behövs det chefslaboranter, motsvarande de nuvarande översköterskorna vid sjukhuslaboratorierna. Detta gäller inte bara de största laboratorierna under ledning av laboratorieläkare, utan också många sjukhuslaboratorier med fyra till fem eller flera anställda men utan akademiskt utbildad specialist inom laboratoriefacket som

71 chief. Att för sådana »överlaborant»- och öv 7 erskötersketjänster fordras speciella personliga kvalifikationer är självfallet, m e n innehavare av en sådan tjänst har också nytta av en bättre fackutbildning äm den övriga personalen. Vidare bör beaktas den snabba utveckling som råder och sannolikt under låmg tid kommer att råda inom de ifrågav a r a n d e facken. Även om det främst är laboratoriechefernas uppgift att följa d e n n a utveckling, är det dock ofta svårt för dem att i tillräcklig utsträckning följa den rent tekniska sidan av framstegen inom facket. De laboratorier som saknar specialutbildad laboratorieläkare blir lätt efter i utvecklingen, om ingen av den tekniska personalen har möjlighet att hålla sig å jour med densamma. Genomgång av en fortbildningsk u r s ger visserligen endast kunskap om det, som är nytt då kursen genomgås, men avsikten med kursen är att vidga elevernas möjligheter att också i fortsättningen följa utvecklingen inom facket. Ett ytterligare skäl för anordnande av fortbildningskurser är den rent psykologiska inverkan de kan beräknas få på den yrkesverksamma personalen och på laboranteleverna. Då endast särskilt dugliga laboranter bör antas till kurserna och då slutbetyg från en sådan kurs kan förväntas bli en stark merit vid sökande av överordnade laboranttjänster, bör dessa kurser bli en sporre i arbetet och en uppmuntran för ambitiösa laboranter. Allmänt bör eftersträvas beträffande fortbildningskurserna, att de hålls på ett högt undervisningsplan, att väl kvalificerade akademiska lärarkrafter anlitas och att de förläggs till välutrustade undervisningslaboratorier. I dessa kurser, som avses att bli tämligen specialiserade, kommer gemensam undervisning för de olika laborantgrupperna att kunna meddelas endast i begränsad ut-

sträckning. Grupperna bör därför skiljas åt i olika kursavdelningar. Kurserna skall kunna anordnas i Stockholm, Uppsala, Lund eller Göteborg. De föreslagna fortbildningskurserna kommer att organisatoriskt sett förete vissa likheter med medicinalstyrelsens nuvarande kurs för laboratoriesköterskor. Vi vill emellertid understryka, att vår avsikt är, att den här avsedda vidareutbildningen skulle förutsätta ett väsentligt större mått av förkunskaper hos eleverna och meddela ett avsevärt mer avancerat kursinnehåll än den nuvarande fortbildningskursen för laboratoriesköterskor. Den senare är avsedd att hos vissa laboratoriesköterskor fylla en del av de luckor som nu föreligger beträffande deras teoretiska utbildning, främst i kemi. I sådant hänseende har kursen haft en viktig uppgift att fylla, även om den inte har varit av tillräcklig omfattning. De av oss föreslagna kurserna åter är avsedda att ge en fortsatt utbildning åt personal, som redan har den för yrket i allmänhet nödvändiga teoretiska utbildningen. Eftersom fortbildningskurser av det slag vi här har förordat knappast kan bli aktuella förrän ett eller ett par år efter det att laboranter har färdigutbildats enligt den av oss föreslagna utbildningsgången, anser vi det vara för tidigt att nu göra upp ett detaljerat program för dessa kurser. Då det huvudsakligen torde komma att röra sig om personal från kliniska och bakteriologiska laboratorier och då utbildningen skall äga rum vid medicinska undervisningsanstalter, synes det oss lämpligast, att dessa fortbildningskurser — i likhet med den nuvarande specialkursen för laboratoriesköterskor — anordnas av medicinalstyrelsen. Det bör övervägas, om inte sådana kurser kan vara behövliga också för andra laborantgrupper. Tills vidare bör det emellertid vara tillräck-

72 ligt, att åt medicinalstyrelsen uppdras att följa denna fråga och att, när tiden därför anses vara inne, inkomma med förslag i ämnet. Intill dess den sålunda föreslagna fortbildningsverksamheten i medicinalstyrelsens regi kommer till stånd torde det emellertid bli nödvändigt att de hittills bedrivna fortbildningskurserna fortsätts under en övergångstid. Ett upphörande med dessa kurser innan laboranter, utbildade enligt det av oss för den allmänna laborantundervisningen föreslagna kursprogrammet, blir tillgängliga i tillräcklig utsträckning skulle medföra stora svårigheter med avseende på laboratoriernas rekrytering av kompetent laborantpersonal. Beträffande medicinalstyrelsens kurs vill vi föreslå, att densamma redan nu görs tillgänglig också för kvalificerade laboranter, som inte har genomgått sjuksköterskeutbildning. En sådan möjlighet skulle långt ifrån innebära en tillfredsställande lösning av den nuvarande bristen på fortbildningsmöjligheter för laborantpersonal, men den skulle likväl innebära ett värdefullt provisorium i avvaktan på att en ändamålsenlig undervisning anordnas. Vad angår den fortbildningsverksamhet som laboratrisföreningen sedan flera år har bedrivit med statligt stöd, bör densamma åtminstone tills vidare — i avvaktan på att den av oss föreslagna fortbildningsverksamheten kommer till stånd — få fortsättas. Statsbidraget till densamma bör därför tills vidare alltjämt utgå.

Prov, tentamina och avgångsexamen

I vart och ett av ämnena i laborantskolan bör eleverna få betyg. Vid avslutad laborantskolundervisning bör avgångsexamen anordnas. Härvid bör slutbetyg, upptagande vitsord över ord-

ning, teoretiska kunskaper och praktisk fallenhet, lämnas till elev, som på ett tillfredsställande sätt har tillgodogjort sig undervisningen i laborantskolan. Beträffande provtjänstgöringen på laboratorium och den allmänna sjukvårdsutbildningen bör intyg utfärdas på särskilt formulär över elevens ordning och praktiska fallenhet samt lämplighet i övrigt för yrket. Den egentliga laboratorieutbildningen, den speciella sjukvårdsutbildningen och kursen i blodgrupperingsteknik bör avslutas med slutbetyg men inte med avgångsexamen. Elevantagning. Anvisningar. Cirkulär. Broschyr

Antagningen av elever till såväl provtjänstgöringen som den egentliga utbildningen på laboratorium bör anförtros åt laboratorierna själva. Att lägga denna uppgift på yrkesskolorna eller på tillsynsmyndigheten eller annan central myndighet skulle vara opraktiskt. Sådan central elevantagning skulle kunna vara motiverad, om det vore fråga om samtidig intagning för hela landet av bestämda grupper laborantelever. Något sådant är emellertid inte vår avsikt att förorda. Motsvarande synpunkter gör sig gällande i fråga om antagningen av elever i såväl allmän som speciell sjukvårdsutbildning. Här bör bestyret med antagningen ligga på sjukvårdsinrättningarna, eventuellt i samråd med tillsynsmyndigheten. Där svårigheter uppstår bör tillsynsmyndigheten tillfrågas och ge anvisningar. Antagningen av elever till laborantskolan bör ske lokalt vid respektive läroanstalt. Den som önskar vinna tillträde till utbildningen, bör inge en på särskilt fastställt formulär avfattad ansökan till styrelsen för utbildningsanstalten. Ansökningarna bör prövas av

73 vederbörande rektor och elevantagningen omhänderhas av skolstyrelsen u n d e r hänsynstagande till sökandenas skolbetyg och övriga såväl teoretiska som praktiska meriter. Högre skolbetyg i de för denna utbildning betydelsefulla ämnena ävensom praktisk erfarenhet inom facket, t. ex. sådan förvärvad av en laboratoriesköterska eller genom ann a n kvalificerande laboratorietjänstgöring, bör tillmätas särskilt värde. Studentexamen eller betyg motsvarande studentexamens kurs i de för utbildningen betydelsefulla ämnena bör inte bara räknas som speciell merit vid antagningen till utbildningen utan även k u n n a medföra befrielse från deltagande i undervisningen i vissa ämnen i laborantskolan enligt vad som har sagts tidigare i detta kapitel. Hänsyn bör också tas till andra än nu nämnda såväl teoretiska som praktiska meriter som kan vara av betydelse för elevens blivande verksamhet. Det torde bli nödvändigt, att särskilda anvisningar utfärdas rörande tillvägagångssättet vid elevantagningen och grunderna för densamma. Sådana anvisningar bör innehålla uppgift exempelvis om hur olika meriter skall värderas vid antagningen. Begler bör ges för hur länge ett examensbetyg skall anses gälla. Ett examensbetyg bör nämligen ej vara för gammalt, förslagsvis ej äldre än 5 år, för att få beaktas vid elevantagningen. Är betyget för gammalt, skall eleven hänvisas att pröva i det eller de aktuella ämnena för en tentator, som är auktoriserad att avge betyg. Dessa anvisningar bör utarbetas av medicinalstyrelsen, som därvid bör samråda med överstyrelsen för yrkesutbildning. De bör inte göras ovillkorligt bindande utan endast ha karaktären av vägledande anvisningar. De får utformas definitivt först sedan viss tids erfarenhet har vunnits av utbildningen.

För att sprida kännedom om vilka laboratorier som är godkända som praktikantlaboratorier och vilka fordringar som ställs på praktikanttjänstgöringen på laboratorium för att densamma skall få räknas eleven tillgodo för avläggande av laborantexamen, bör ett cirkulär utfärdas till föreståndarna för respektive laboratorier och laborantskolor. Detta cirkulär bör utarbetas av medicinalstyrelsen, som därvid bör samråda med yrkesöverstyrelsen. Härjämte bör utarbetas en broschyr angående laborantutbildningen, innehållande vägledande anvisningar och råd för dem som önskar vinna inträde på banan. Broschyren bör innehålla uppgifter om fordringarna för tillträde till laborantutbildningen, om hur tiden mellan skolgångens slut och laborantutbildningens början bör användas, om utbildningens innehåll och gången av densamma, om förmåner under elevtiden, om arbetsområden som står öppna för en utexaminerad laborant, om löne- och pensionsförmåner etc.

Registrering. Yrkestitel. Legitimation. Diplomering

Samtliga laboranter, såväl redan yrkesverksamma — oavsett om de har genomgått laborantutbildning eller ej — som de vilka har genomgått eller genomgår laborantutbildning enligt vårt förslag, bör registreras centralt. Denna registrering bör lämpligen uppdras åt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, där redan nu registrering sker av all s. k. medicinalpersonal. Den som har genomgått fullständig laborantutbildning enligt någon av de alternativa utbildningslinjerna bör ha rätt till en yrkestitel. Denna bör vara enhetlig för såväl det statliga som det kommunala området. När det gäller att välja lämplig sådan titel måste fasthål-

74 föreningen, föranledde emellertid ingen las, att den inte får vara könsbunden. I direktiven för utredningen föreslås Kungl. Maj:ts åtgärd. Med hänsyn härtill och då vi nedan föreslår införande yrkestiteln »laboratorietekniker». Mot av diplomering av utexaminerade labodetta förslag har invändningar rests ranter, har vi avstått från att föreslå bl. a. från den yrkesverksamma laborantpersonalen. Vi vill för vår del före- legitimation för kliniska laboranter. slå yrkestiteln »laborant». För de högre laborantbefattningarna bör den nu anNär vi sålunda inte föreslår införande vända benämningen »laboratorieassis- av legitimation för kliniska laboranter, tent» bibehållas. Laboranttiteln skulle har vi ansett det angeläget, att på annat sedan kunna varieras alltefter vederbö- sätt anges, att vederbörande personal randes specialutbildning, t. ex. »klinisk har fått en adekvat utbildning. Detta bör laborant», »bakteriologilaborant», »ke- kunna ske genom någon form av diplomilaborant». Vid bifall till vårt förslag mering av utexaminerade laboranter. i denna del synes en allmän översyn Införandet av en dylik diplomering, böra äga rum av de nuvarande tjänste- som givetvis kan äga r u m först efter benämningarna för laboratoriepersonal, genomgång av fullständig laborantutvilka i viss utsträckning torde böra er- bildning, bör dessutom ha en viss besättas med de nu föreslagna. tydelse för elevernas utbildningsambiF r å n inrikesdepartementet har den tion. Det kan nämligen befaras, att ele12 januari 1954 — för att tas i över- ver som har genomgått laborantskolan, vägande vid fullgörandet av vårt upp- låter locka sig till avlönade befattningar drag — överlämnats en framställning redan innan de h a r fullföljt den prakav styrelsen för svenska laboratorie- tiska utbildningen. Framför allt är det läkarföreningen om utredning av frå- troligt, att sådana ofullständigt utbildagan om legitimation för sjukhuslaboran- de elever kan accepteras och avlönas ter m. m. Som skäl för införande av le- billigt för speciella rutinmässiga uppgitimation för denna personal anförs i gifter i forskningsarbete. Erfarenheten framställningen bl. a., att en officiell visar, att sådana anställda trots sin titel, såsom »legitimerad sjukhuslabora- bristfälliga utbildning efter någon tid tris», vilken utvisar att vederbörande lätt glider in på ordinarie tjänster. Denhar fått en tillfredsställande utbildning, na tendens bör motverkas. Då sådana skulle förbättra laboratoriernas perso- laboranter inte skulle ha rätt att erhålla diplom, är det sannolikt att förekomsten nalrekrytering. av diplomering skulle uppmuntra dem Enligt vår mening kan starka skäl anatt fullfölja utbildningen. föras för införande av en dylik legitimaVi föreslår sålunda, att laborant, som tion. Sjukhuslaboranterna har nämlimed godkända vitsord har genomgått gen att i tjänsten utföra arbetsuppgiffullständig laborantutbildning, tilldelas ter, i viss utsträckning under eget anett av medicinalstyrelsen utfärdat disvar, av vars resultat i många fall patienters liv och hälsa kan vara beroen- plom. Detta, som bör vara likartat för de. I viss mån kan här samma skäl åbe- alla grenar av laborantutbildningen, bör ropas, som de som anfördes till stöd utfärdas på ett av medicinalstyrelsen efter samråd med yrkesöverstyrelsen för en motsvarande framställning för sjuksköterskornas vidkommande. Den- fastställt formulär. Diplomet bör utfärdas för laborant, utbildad efter klinisktna, som gjordes av medicinalstyrelsen kliniskti juni 1950 på initiativ av sjuksköterske- kemisk, kliniskt-fysiologisk,

75 bakteriologisk, kemisk, histologisk-patologisk etc. linje.

gon laborantkategori. Det bör dock stå varje grupp fritt att om den så finner motiverat själv införa ett sådant.

Yrkesemblem

De som har genomgått utbildning till klinisk laborant och vilkas utbildning h a r godkänts, bör under tjänstutövning b ä r a ett synligt tecken på sin utbildning, t. ex. en armbindel. Det viktigaste skälet härför är laboranternas ställning gentemot patienterna. De måste nämligen på de flesta sjukhus dagligen själva ta blodprov av olika slag på patienterna och införskaffa flera andra prov från dessa, såsom magsaft och med kateter tagna urinprov. Utan uniform eller yrkesemblem blir de ofta betraktade med misstro av patienterna, särskilt av de på sjukavdelningarna inneliggande. Erfarenheten h a r visat, att detta inte sällan kan vålla besvärligheter och fordra ingripanden och förklaringar från läkare eller sjuksköterskor. Vidare kan framhållas, att på ett sjukhus den sjukvårdande personalen — sjuksköterskorna — alla bär uniform i tjänsten, medan t. ex. ekonomi-, kontors- och kökspersonal inte gör det. Nu anförda synpunkter gäller också laboranteleverna. Vi föreslår sålunda, att på sjukhus eller eljest i sjukvård verksamma laboranter och laborantelever skall i tjänsten bära ett synligt emblem, olika utformat för elever och för färdigutbildade laboranter och tydligt skiljande sig från emblem burna av annan personal på sjukhus eller i sjukvård. Utformningen av emblemet torde få ankomma på personalorganisationerna själva. Möjligen bör det fastställas av vederbörande tillsynsmyndighet. För de övriga laborantkategorierna är denna fråga av mindre betydelse. Vi anser oss därför inte ha tillräcklig anledning att föreslå införande av ett obligatoriskt yrkesemblem för ytterligare nå-

Kompetenskrav

Några allmänna kompetensföreskrifter för behörighet till statliga befattningar av ifrågavarande slag har inte meddelats. Vid vissa statliga institutioner har emellertid som villkor för erhållande av anställning som laborant uppställts speciella kompetenskrav. Sålunda har Kungl. Maj:t med avseende på karolinska sjukhuset föreskrivit, att tekniskt biträde för »fysiska mätningar» skall ha avlagt studentexamen på reallinjen med väl vitsordade kunskaper i matematik, fysik och kemi eller styrkt sig ha på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper samt under minst två års tjänstgöring vid fysiskt laboratorium, helst sådant där strålningsmätningar förekommer, ha visat sig lämpad för arbetet. Tekniskt biträde för »mikroskopiska preparationer» skall ha avlagt real- eller studentexamen eller erhållit avgångsbetyg från flickskola med normalskolekompetens eller också styrkt sig ha på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper samt under tjänstgöring vid patologiskt laboratorium ha visat sig ägnad för arbetet. Vidare har universitetskanslern fastställt kompetensföreskrifter för tekniska biträdesbefattningar vid vissa av karolinska institutets institutioner och kliniker. Såsom exempel på dessa föreskrifter må nämnas, att laboratoriebiträde vid histologiska institutionen jämte någon erfarenhet i vanliga laboratoriegöromål skall besitta färdighet i histologisk teknik samt någon färdighet i teckning och fotografi. Av laboratoriebiträde vid kliniken för öron-, näs- och halssjukdomar fordras förtrogenhet med anatomiska och histologiska prepara-

76 tioner och med de laborationer, som förekommer vid kliniken, kunnighet i maskinskrivning och stenografi, någon erfarenhet i bokföring samt någon kunskap i tyska, engelska eller franska språken. Eftersom den laborerande personalen numera oftast har bättre utbildning än den som avses i de sist exemplifierade kompetensföreskrifterna, har dessa i själva verket förlorat sin aktualitet, även om de formellt alltjämt gäller. På den kommunala sidan är kompetensföreskrifter mera allmänt förekommande än på den statliga sidan. I samband med den senast genomförda tjänsteförteckningsrevisionen för vissa grupper av Stockholms stads tjänstemän har utfärdats föreskrifter innefattande kompetensfordringar för tillträde till tjänster som laboratris och preparatris. De uppställda kompetenskraven har utformats sålunda: »studentexamen, normalskolekompetens eller motsvarande kunskaper jämte lägst 9 månaders praktisk elevutbildning vid laboratorium samt teoretisk utbildning genom kurser, som anordnas av svenska laboratrisföreningen och svenska preparatrisföreningen eller motsvarande». Beträffande landstingen samt städerna Göteborg och Malmö tillämpas följande kompetenskrav: »Laboratris/preparatris (laboratorieassistent) skall, i avbidan på resultat av pågående utredning angående utbildningen, ha avlagt lägst realexamen eller ha förvärvat motsvarande teoretiska kunskaper samt ha genomgått av svenska laboratrisföreningen eller svenska preparatrisföreningen anordnad utbildningskurs eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande utbildning». För tillträde till flertalet sjukskötersketjänster finns redan nu kompetenskrav uppställda eller gäller de facto. Kompetenskraven innebär i allmänhet

fordran på att ha genomgått av staten godkänd sjuksköterskeskola eller att ha av medicinalstyrelsen förklarats äga ett mått av kunskap och färdighet, motsvarande det som godkänd sjuksköterskeskola avser att bibringa. Vi har diskuterat frågan om lämpligheten av kompetenskrav för tillträde till tjänster för laborerande personal. Det har från några håll framhållits som önskvärt, att genomgång av den av oss föreslagna utbildningen uppställs som villkor för tillträde till vissa laboranttjänster, i första hand de som är avsedda för kliniska laboranter. Vi har emellertid inte velat föreslå införande av kompetenskrav på ifrågavarande område. I varje fall synes det oss vara för tidigt att ta ställning till denna fråga, innan erfarenhet har vunnits av den förordade utbildningen. För den händelse institutionsföreståndarna finner det önskvärt och lämpligt, att sådana föreskrifter utfärdas, synes det böra ankomma på dem att ta initiativ därtill genom att hos Kungl. Maj:t respektive hos vederbörande huvudman göra den framställning i ämnet, vartill de kan finna anledning. Vi vill emellertid understryka, att när det gäller denna personal eventuella kompetenskrav regelmässigt bör utformas så, att möjlighet att meddela dispens hålls öppen i sådana fall, där sökande på annat sätt har skaffat sig likvärdig kompetens.

Övergångsbestämmelser

Utbildning av laborerande personal enligt vårt förslag kan inte påbörjas förrän tidigast hösten 1955. Detta innebär, att om utbildningen kommer till stånd, de första laboranterna kommer att utexamineras tidigast omkring årsskiftet 1957/58, de första kliniska laboranterna dock först under år 1958. De nuvarande utbildningsformerna måste

77 därför även fortsättningsvis tillämpas under en övergångstid om åtminstone ett par år. Denna övergångstid kan komma att av olika anledningar ytterligare förlängas. Vad angår sjuksköterskeskolorna måste dessa under denna övergångstid alltjämt bedriva den nuvarande mera omfattande utbildningen av laboratoriesköterskor, d. v. s. sådan som innefattar längre tids utbildning i laboratoriegöromål än 6 månader. Även sedan yrkesskolorna har uppnått full kapacitet i ifrågavarande hänseende, bör utbildningen av laboratoriesköterskor vid sjuksköterskeskolorna fortsätta, nämligen med avseende på blivande laboratoriesköterskor som också har sjukvårdande uppgifter, t. ex. vid mindre sjukvårdsinrättningar och vid poli-

kliniker samt laboratoriesköterskor avsedda för vissa läkares mottagningar. Här må erinras om uttalandet i direktiven för utredningen, att det förslag till utbildning av laboratoriesköterskor för de mindre sjukhuslaboratorierna, som har framlagts av 1946 års sjuksköterskekommitté, inte torde böra omprövas av oss. Det är inte meningen, att den redan yrkesverksamma laborerande personalen skall beröras av ett genomförande av vårt förslag. Däremot kan det säkerligen i många fall vara både nyttigt och önskvärt, att sådan personal fortbildar sig för sitt yrke genom att helt eller delvis genomgå laborantskolan och möjlighet härtill bör därför finnas.

10. Elevernas ekonomiska förhållanden m. m.

Ekonomiska förhållanden

Enligt vår mening är det, om man skall kunna få en bredare bas för rekryteringen, önskvärt, att utbildningen så långt möjligt görs kostnadsfri för eleverna. Härmed avser vi dels att skolavgifter icke skall utgå, dels att skälig ersättning bör beredas eleverna för det praktiska arbete de utför på sjukhus och laboratorier, dels att under laborantskoletiden bidrag bör utgå till eleverna i form av studiehjälp. Ersättningen för utfört arbete på sjukhus synes lämpligen böra bestämmas i likhet med vad som gäller för sjuksköterskeelev med motsvarande erfarenhet inom yrket. Laboratoriearbetet bör ersättas efter liknande grunder. Då de ekonomiska förmånerna således är att betrakta som ersättning till eleverna för utfört arbete under den praktiska tjänstgöringen, bör kostnaderna härför bestridas av vederbörande huvudmän. Bidrag av statsmedel i form av stipendium och studiebidrag kan utgå till bland andra elever vid yrkesskolor. Stipendiet är behovsprövat men utgår oberoende av kurstidens längd. Studiebidraget utgår utan behovsprövning till elev, som är bosatt på längre avstånd från skolorten, dock endast om kurstiden är minst fyra månader (SFS 1953: 532). Elever vid yrkesskolor kan för närvarande inte erhålla statligt studielån annat än om eleven har försörjningsplikt eller om ömmande skäl föreligger. Däremot kan sådant lån utgå till elever

vid bland andra vissa uppräknade fackutbildningsanstalter (SFS 1953: 530). Den av oss föreslagna utbildningen är av väsentligen likartad karaktär jämförd med den som bedrivs vid flera av dessa anstalter, t. ex. sjuksköterskeskolorna och vissa tekniska skolor. För stora grupper av den för oss ifrågakommande laborerande personalen skulle följaktligen en övergång till den föreslagna utbildningen i nu förevarande hänseende innebära en försämring. På nu anförda skäl synes oss eleverna i laborantutbildningen böra i fråga om möjligheterna att erhålla studielån jämställas med elever vid nämnda fackutbildningsanstalter.

Bostadsförhållanden

Sjuksköterskeeleverna erhåller fri bostad dels i ett till respektive sjuksköterskeskola hörande elevhem, där eleverna bor under läskurserna, dels vid de sjukhus, där den praktiska utbildningen ges. Sjuksköterskekommittén föreslår, att detta system bibehålls. Vad angår den nu ifrågavarande utbildningen synes eleverna knappast kunna göra anspråk på fri bostad under provtjänstgöringstiden. Om sådan likväl kan anordnas, vore detta givetvis förmånligt, främst med tanke på rekryteringen till banan. Under den egentliga praktiska utbildningen på laboratorium och i sjukvård är det angeläget, att eleverna i likhet med sjuksköter-

79 skeeleverna bereds tillfälle till kostnadsfri bostad genom sjukhusledningens (motsvarande) försorg. I den mån bostäder inte kan beredas eleverna inom sjukhusens lokaler, bör sådana ordnas utanför sjukhusen, i sista hand i öppna

hyresmarknaden. Under laborantskoletiden torde svårigheter möta att skaffa bostad åt eleverna. De har emellertid då möjligheter att erhålla studiebidrag för inackordering på skolorten. (SFS 1953: 532).

»o

11. Huvudmannaskap. Statsbidragsgrunder

När det gäller frågan, på vem huvudmannaskapet för den föreslagna utbildningen skall läggas, bör till en början erinras om att det här är fråga om en yrkesutbildning av stor betydelse för landet i sin helhet. F r å n denna utgångspunkt kunde det förefalla naturligt, att staten ensam påtog sig ansvaret för att täcka utbildningsbehovet av laborerande personal. Eftersom vi emellertid har funnit den i direktiven anvisade vägen — att förlägga den teoretiska utbildningen till befintliga lokala undervisningsanstalter —- framkomlig, h a r vi också i det föregående förordat en dylik lösning av skolfrågan. Med hänsyn härtill synes statens medverkan till denna del av utbildningen böra äga rum i form av ett statligt stöd åt densamma. Detta bidrag bör bestämmas att utgå efter samma grunder som tillämpas beträffande yrkesskolväsendet i övrigt. I detta sammanhang må erinras om de förslag till ändrade statsbidragsgrunder, som nyligen har framlagts av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954: 11). Enligt dessas förslag skall statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. Till heltidskurser vid s. k. riksskolor, som inte är statliga, föreslås, att statsbidrag skall utgå med 80 procent av kostnaderna för skolan re-

spektive avdelningen. Statsbidrag till lokaler, inredning och inventarier föreslås av nämnda sakkunniga utgå efter samma grunder som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel föreslås utgå med 75 procent av kostnaderna. Eftersom det här gäller att tillgodose utbildningsbehovet av laborerande personal för hela landet och rekryteringen till skolorna därför inte kan vara lokalt bunden, bör statsbidraget till ifrågavarande undervisning bestämmas att utgå enligt de för skolorna gynnsammaste grunder som det nuvarande systemet medger. Till byggnader för laborantutbildningen synes statsbidrag böra utgå efter samma grunder som tillämpas beträffande centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. I den mån gällande föreskrifter kan komma att ändras därhän, att statsbidrag — i motsats till vad nu är fallet — utgår till byggnader för kommunala yrkesskolor, bör de ändrade grunderna givetvis vara tilllämpliga också beträffande byggnader till laborantundervisningen. För närvarande synes emellertid lokaltillgången vid yrkesskolorna räcka till för laborantskolans behov. Vad angår den praktiska delen av den föreslagna utbildningen skall denna kunna förläggas till institutioner och inrättningar tillhörande såväl stat som

81 landsting och primärkommuner samt undantagsvis också enskilda. Eftersom utbildningen anordnas för huvudmännens egna behov och en ändamålsenlig utbildning därför måste anses vara ett

6—410182

huvudmannaintresse, synes kostnaderna för den praktiska utbildningen böra bestridas av respektive huvudmän, vid vilkas institutioner och inrättningar utbildningen äger rum.

12. Tillsynsmyndighet. Föredragande. Nämnder

Den teoretiska utbildningen av den för utredningen ifrågakommande laborerande personalen föreslås av oss förlagd till vissa yrkesskolor. Det är därför uppenbart, att denna undervisning skall stå under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning. Det må här erinras om att den av laboratrisföreningen bedrivna kursverksamheten står under överinseende av nämnda myndighet. Beträffande den praktiska utbildningen är det enligt vår mening naturligt, att medicinalstyrelsen utövar tillsyn över densamma såvitt angår utbildning i sjukvård och på medicinska laboratorier. I fråga om utbildningen på andra laboratorier än medicinska bör, i den mån eleverna är att hänföra till medicinalpersonal, medicinalstyrelsen likaledes vara tillsynsmyndighet. I övriga fall kan det måhända vara tveksamt, vilken myndighet som bör utöva denna funktion. Det måste emellertid vara mest ändamålsenligt, att tillsynen över den praktiska utbildningen ligger på en hand. Principerna för tillsynen bör därigenom bli mera enhetliga. I frågor som berör båda de nyssnämnda myndigheternas kompetensområde bör beträffande såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen samråd äga rum mellan myndigheterna. Det får härvid förutsättas, att respektive tillsynsmyndighet i frågor av speciell karaktär anlitar nödig expertis. Dessa myndigheter bör härvid fullgöra de funktioner beträffande laborantut-

bildningen, som myndigheterna nu utövar med avseende på övrig yrkesundervisning förlagd till kommunala yrkesskolor respektive sjuksköterskeutbildningen. Bland de uppgifter som sålunda skall ankomma på yrkesöverstyrelsen vill vi särskilt framhålla: att meddela dispens från föreskrivna villkor för tillträde till laborantskolan och medge befrielse från deltagande i undervisningen i vissa ämnen i denna. Av de på medicinalstyrelsen ankommande uppgifterna må särskilt nämnas: att anvisa respektive godkänna utbildningsplatser för laboratorie- och sjukvårdspraktik; att efter samråd med yrkesöverstyrelsen utfärda anvisningar r ö r a n d e antagningen av elever till utbildningen, utfärda cirkulär med uppgift om laboratorier godkända som utbildningslaboratorier samt utarbeta broschyr med anvisningar och råd till dem som vill vinna inträde på laborantbanan; att meddela dispens från olika inträdesvillkor och medge befrielse från deltagande i praktisk utbildning samt att utfärda bevis (diplom) över genomgången laborantutbildning. Inspektionen av laborantelevernas utbildning i sjukvård bör anförtros åt den tjänsteman hos medicinalstyrelsen som har motsvarande uppgift rörande sjuksköterskeutbildningen. Gemensamt för de båda tillsynsmyndigheterna bör finnas en särskild före-

83 dragande i ärenden rörande laborantutbildning. Denna tjänst, som bör inrättas som heltidstjänst, bör tillsättas av medicinalstyrelsen och vara placerad på styrelsens hälsovårdsbyrå. Befattningshavaren bör tillika vara inspektör för laborantutbildningen. Det skall åligga denne bland annat: att bereda och hos respektive tillsynsmyndighet föredra de till myndighetens kompetensområde hörande ärendena rörande utbildning av laborerande personal; att inspektera den praktiska utbildningen på laboratorier; att inhämta de upplysningar rörande dessa, som skall ligga till grund för tillsynsmyndighetens auktorisering av desamma som utbildningsplatser för laborantelever; att fungera som kontaktman mellan laboratorier, yrkesskolor och laboranter (laborantelever) samt att bedriva upplysningsverksamhet rörande laborantyrket, dock ej platsförmedling. Det förutsätts, att föredraganden får nödig kanslipersonal till sitt förfogande.

De uppgifter, som sålunda föreslås ankomma på föredraganden, är till stor del av kvalificerad natur och avsedda att av denne handläggas självständigt och på eget ansvar. Tjänsten kräver följaktligen en väl kvalificerad innehavare. Den bör därför inte vara placerad lägre än i 25 lönegraden. Yrkesskolorna har möjlighet att för varje yrke, vari skolan meddelar yrkesundervisning, utse en nämnd med uppgift att övervaka utbildningen inom yrket. Vi anser det angeläget, att — om den nu föreslagna laborantutbildningen kommer till stånd och den enligt vårt förslag förläggs till vissa yrkesskolor — respektive yrkesskolstyrelser tillsätter en nämnd för laborantutbildningen. I denna nämnd bör ingå minst en sakkunnig läkare, förslagsvis en klinisk laboratorieläkare och/eller en bakteriolog, samt en laborant i ledande ställning. Vid behandlingen av frågor rörande den särskilda preparatrisutbildningen bör i nämnden ingå en morfolog (patolog eller anatom) och en preparatris i ledande ställning, försåvitt denna specialitet inte redan är företrädd inom nämnden.

13. Kostnadsberäkning

I kapitel 9 har vi under avsnittet »Teoretisk undervisning» — med stöd av bl. a. den av oss gjorda beräkningen av behovet av utbildad laborerande personal — föreslagit, att laborantskolans omedelbara utbildningskapacitet bestäms till att avse 10 klassavdelningar om envar 20 elevplatser eller sammanlagt 200 elevplatser. Med utgångspunkt härifrån erfordras för den praktiska delen av utbildningen följande antal elevplatser, nämligen för huvudutbildningen på laboratorium cirka 200, för randutbildningen på laboratorium cirka 40, för den allmänna sjukvårdsutbildningen cirka 60, för den speciella sjukvårdsutbildningen cirka 25 och för kursen i blodgrupperingsteknik cirka 8 elevplatser. Härvid har dock inte räknats med någon marginal för eventuellt uppkommande ojämnheter i beläggningen av elevplatser. Eftersom provtjänstgöringen på laboratorium faller utanför den egentliga laboratorieutbildningen, blir en beräkning av behovet av praktikplatser för denna föga tillförlitlig och h a r därför inte gjorts. Vi har efter samråd under hand med överstyrelsen för yrkesutbildning uppgjort nedanstående beräkning av kostnaderna för anordnande av den av oss föreslagna utbildningen. Premisserna för beräkningen är helt naturligt i en del fall osäkra. Sålunda förutsätts bland annat, att kompetenta läkare kan påräknas som lärare i laborantskolan på de angivna villkoren. De upptagna beloppen får därför betraktas som approximativa.

Laborantskolan Årliga kostnader Egentliga driftskostnader. a) Arvoden till lärare med adjunktskompetens (24,5 undervisningstimmar x 43 veckor x 2 4 : 3 5 kr. 1 x 10 klassavdelningar) 256 500 b) Arvoden till läkare med specialutbildning (22,5 undervisningstimmar X 43 veckor x 30 kr. 2 X 10 klassavdelningar) 290 250 c) Komplettering och reparation av undervisningsmateriel m. m 30 000 d) Underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel m. m 20 000 e) Övriga kostnader (administration m. m.) 30 000 Summa kronor

626 750

Investeringskostnader Första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel 715 000 Summa kronor 715 000 Till de årliga kostnaderna för laborantskolan kommer stipendier med högst 100 000 kronor (2/3 av 75 kr. x 10 månader X 200 elever) ävensom 1 = högsta timarvode inom ortsgrupp 4 (den beräknade genomsnittliga ortsgruppen beträffande de av oss föreslagna förläggningsorterna för laborantskolan). 2 = det högsta belopp som enligt förslag av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga skall kunna utgå i statsbidrag per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning ej utgår.

85 kostnader för sociala förmåner åt undervisningspersonal och elever. Vad angår lokaler för teoriundervisning och laborationsövningar har de av oss tillfrågade yrkesskolorna sagt sig antingen redan nu ha erforderliga dylika lokaler tillgängliga för laborantskolan eller också kunna anskaffa sådana. Eftersom en uppskattning av lokalbehovet för laborantskolans vidkommande har visat, att de sålunda tillgängliga lokalerna torde vara tillfyllest för laborantskolans omedelbara behov, beräknar vi inte här någon kostnad för anskaffande av dylika lokaler. Vid beräknandet av kostnaderna för första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel har reducering gjorts med avseende på sådan laboratorieutrustning, som kan användas gemensamt för flera ämnen. De sålunda framräknade investeringskostnaderna kan emellertid ytterligare reduceras med hänsyn till att för laborantutbildningen erforderlig laboratorieutrustning i viss utsträckning redan finns tillgänglig inom yrkesskolornas egna eller andra för laborantskolan disponibla laborationslokaler. Investeringskostnaderna kan därför avrundas nedåt till 700 000 kronor. De ovan upptagna kostnaderna för laborantskolan fördelar sig enligt de av oss i kapitel 11 förordade grunderna mellan staten och respektive huvudmän på följande sätt. Total- Statskostnad bidrag kronor

kronor

Huvudmännens kostnad kronor

Årliga kostnader a) egentliga driftskostnader 626 750 607 750 19 000 b) stipendier . . 100 000 100 000 — Investeringskostnader 700 000 630 000 70 000

Den praktiska laborantutbildningen Kostnaderna för den praktiska delen av laborantutbildningen föreslås av oss bestridas av respektive huvudmän, till vilkas laboratorier och inrättningar utbildningen i de särskilda fallen förläggs. I detta hänseende kan uppkomma kostnader för löner och arvoden åt sådan instruktionspersonal som enligt vad vi har framhållit kan komma att behöva anlitas för laborantelevernas handledning, vidare kostnader för anskaffande av elevbostäder, för anordnande av kurs för handledare, för sociala förmåner åt instruktionspersonal och elever m. m. Om eller i vilken utsträckning kostnader i nu nämnda hänseenden kommer att uppstå, kan knappast i förväg bedömas. Det är därför inte möjligt att med någon grad av säkerhet beräkna dessa kostnader. Vi har också ansett oss böra avstå från att göra någon uppskattning av desamma.

Gemensamma kostnader Som gemensam kostnad för den teoretiska och praktiska delen av laborantutbildningen uppkommer för statsverket avlöning åt en föredragande i ärenden rörande laborantutbildning. I anslutning till vårt förslag rörande lönegradsplaceringen av denna tjänst beräknas ifrågavarande kostnad uppgå till ett årligt belopp av 16 464 kronor. Härtill kommer för statsverket dels resekostnader för föredraganden i samband med dennes inspektionsverksamhet, dels kostnad för nödig kanslipersonal åt föredraganden. Inte heller här kan någon tillförlitlig uppskattning av kostnaderna göras. Omfattningen av föredragandens inspektionsverksamhet liksom behovet av kanslipersonal åt denne torde få utvisas av erfarenheten.

14. Sammanfattning

Här nedan återges i sammandrag vår principiella inställning och våra förslag i fråga om utbildning av laborerande personal vid medicinska och vissa andra laboratorier.

Inledning Den laborerande personalen i Sverige vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar utgörs till övervägande del av vid sjuksköterskeskolorna utbildade sjuksköterskor, som har fått utbildning i laboratorieteknik, s. k. laboratoriesköterskor. Denna specialutbildning äger rum vid de större sjukhuslaboratorierna. Vid dessa finns också ett mindre antal laboranter som inte är laboratoriesköterskor. Dessa och laborerande personal vid andra medicinska och vissa närbesläktade naturvetenskapliga laboratorier får för närvarande sin utbildning genom särskilda kurser, i allmänhet förlagda till akademiska institutioner eller till de stora statliga och kommunala laboratorierna. Sådana kurser anordnas av svenska laboratrisföreningen, av svenska preparatrisföreningen, vid centrallasarettet i Örebro, vid Göteborgs stads skolor för yrkesundervisning och av ett antal enskilda tekniska utbildningsanstalter. En inte obetydlig del av den laborerande personalen har ingen annan utbildning än den rent praktiska, som de har fått genom tjänstgöring på laboratorium. Den utbildning som nu står till buds

för blivande laboranter är inte tillfredsställande. Den väsentligaste bristen hos densamma är, att den teoretiska utbildningen är för knapphändig. Andra brister är, att utbildningen i sjukvård för blivande laboratoriesköterskor är oproportionerligt lång — omkring två år — och att sjukvårdsutbildning överhuvudtaget saknas för andra grupper laborerande personal. Det är svårt att i enskild regi administrera undervisningsverksamhet av ifrågavarande slag, och de medel som står de nyssnämnda föreningarna till förfogande för detta ändamål är begränsade. Det har också visat sig, att laboratorierna ofta h a r svårigheter att avdela erforderlig personal för undervisning och handledning av eleverna. Dessa och andra brister har påtalats i upprepade framställningar hos Kungl. Maj:t. Den för vårt arbete ifrågakommande personalen utgörs av laboranter vid kliniska och vissa andra laboratorier. Kretsen av denna personal är i direktiven för utredningen begränsad till vissa uppräknade laborantkategorier. Vi har emellertid vid utredningsarbetet tagit hänsyn till ytterligare några laborantkategorier, vilka enligt vår mening bör kunna ha nytta av den utbildning vi föreslår. Den sålunda utvidgade kretsen av laborerande personal omfattar följande fyra huvudgrupper, nämligen 1) laboranter vid kliniska laboratorier, 2) laboranter vid bakteriologiska laboratorier, 3) laboranter vid histologisk-pato-

87 logiska laboratorier, s. k. preparatriser, och 4) övriga laboranter. De kliniska laboranterna, däribland flertalet s. k. laboratoriesköterskor, har övervägande kemiska och hematologiska arbetsuppgifter. I gruppen ingår emellertid också ett mindre antal laboranter med huvudsakligen kliniskt-fysiologiska arbetsuppgifter. Gruppen övriga laboranter omfattar personal med huvudsakligen kemiska och fysiologiska laboratorieuppgifter vid vissa icke-kliniska laboratorier men också laboranter med närbesläktade arbetsuppgifter, som inte är att hänföra till någon av de andra kategorierna. Hela den sålunda angivna personalen uppgick den 1 maj 1953 till cirka 1 700 personer. Vi har låtit verkställa en prognos avseende behovet av utbildad laborerande* personal av här avsett slag. Denna prognos har givit vid handen, att man i nuläget torde böra räkna med ett årligt utbildningsbehov av cirka 235 individer.

Allmänna synpunkter

Grundtanken i vårt förslag till utbildning av laborerande personal är, att den teoretiska delen av utbildningen, den s. k. laborantskolan, skall ge en grundläggande allmänbiologisk utbildning med realexamens kunskapsnivå som bas. Till följd av denna sin allmänna karaktär skall utbildningen också kunna göras enhetlig för de olika kategorierna laborerande personal. Specialiseringen skall komma först under den praktiska delen av utbildningen. Den teoretiska undervisningen bör i betydande omfattning kombineras med laborationer jämsides med teoriundervisningen. Att undervisningen ordnas så anser vi vara av väsentlig betydelse för att den skall bli effektiv. Den praktiska utbildningen bör vara elastisk, så att

de olika delarna av utbildningsprogrammet kan utnyttjas för olika utbildningsmål och enligt relativt fria kombinationsprinciper. Viss tids provtjänstgöring på laboratorium bör vara obligatorisk för tillträde till laborantskolan, men i övrigt bör denna kunna genomgås även av sådana elever som inte önskar delta i den praktiska laboratorieutbildningen eller som finner lämpligt att kombinera laborantskolan med annan teoretisk eller praktisk föregående eller efterföljande utbildning. Den bör också stå öppen för färdigutbildade laboratoriesköterskor.

Förslag till utbildning

Utbildningen är i korthet planerad sålunda. Efter en 4 månaders provtjänstgöring på laboratorium följer en för alla grupper gemensam ettårig teoretisk utbildning, benämnd laborantskolan. Därpå följer ett års praktisk utbildning på laboratorium, differentierad för olika personalkategorier. För vissa kategorier laborerande personal tillkommer praktisk utbildning i sjukvård om 6 resp. 9 månader samt en 3 veckors kurs i blodgrupperingsteknik. Provtjänstgöringen på laboratorium har till huvudsakligt syfte att på ett tidigt stadium gallra bort aspiranter som är olämpliga för utbildning till laboranter. Den är också avsedd att ge den blivande eleven en viss inblick i vad det yrke innebär som han har valt. Om yrket visar sig inte tilltala honom eller han finner sig inte lämpad för detsamma, kan han byta bana utan att ha förspillt mycken tid. Han får vidare en viss erfarenhet i de enklaste laboratoriemanipulationerna, vilket kommer honom till godo under laborationsövningarna i laborantskolan. Det kan också förutsättas, att han får någon vana att uppträda i ett laboratorium, i hantering

88 av laboratorieutensilier och i enklare laboratoriehygien. Den teoretiska undervisningen, laborantskolan, föreslås omfatta ämnena matematik, engelska, fysik, kemi, fysiologi, bakteriologi och sjukdomslära. Undervisningen bör bibringa eleverna grundläggande kunskaper i de olika ämnena och lära dem känna bakgrunden till sina blivande arbetsuppgifter. Avsikten är däremot inte, att den teoretiska undervisningen skall inriktas på de speciella metodernas teknik. Undervisning i denna kan visserligen användas i pedagogiskt syfte men bör i huvudsak meddelas under den praktiska utbildningen. Studenter med godkända betyg i matematik och engelska bör kunna befrias från deltagande i undervisningen i dessa ämnen. Om det är tekniskt genomförbart, bör studenter också beredas viss lättnad beträffande ämnena fysik och kemi. För de större grupperna laboranter bör laborantskolan endast utgöra en bas för den egentliga specialiserade fackutbildningen. Efter genomgången laborantskola bör eleverna erhålla en mera detaljerad utbildning inom sina speciella differentierade arbetsområden. Denna utbildning bör ha formen av praktik på laboratorium. Den bör uppdelas i en 10 månaders tjänstgöring under överinseende av specialistkompetent föreståndare på ett laboratorium med den specialitet, som eleven vill ägna sig åt, och en 2 månaders tjänstgöring på ett laboratorium inom annat lämpligt specialfack, s. k. randutbildning. Eleverna bör cirkulera inom laboratoriet, så att de tillbringar viss tid vid var och en av olika från utbildningssynpunkt lämpliga »stationer» inom arbetsområdet. Jämsides härmed bör eleverna vid lektionsvis anordnad undervisning på laboratoriet bibringas en viss kunskap i de olika metodernas teoretiska under-

lag och biologiska innebörd. Bandutbildningen är i första hand avsedd för blivande kliniska laboranter och bakteriologilaboranter. Under densamma bör eleven inlära ett begränsat antal för randutbildningslaboratoriet speciella metoder, som han kan beräknas komma att få nytta av inom sitt eget specialfack och som han inte har tillfälle att lära sig på det laboratorium, dit hans huvudsakliga laboratorieutbildning är förlagd. Vi anser, att en viss erfarenhet av och utbildning i sjukvård, förvärvad under erfaren ledning, är en stor tillgång för laborerande personal vid ett kliniskt laboratorium. Det är en vanlig erfarenhet, att kliniska laboranter som saknar sjukvårdsutbildning inte tar sitt yrke med samma allvar och inte i lika hög grad inser sitt ansvar, som de laboranter som har erhållit sådan utbildning. Vi föreslår därför, att kliniska laboranter och bakteriologilaboranter genomgår viss tids utbildning i sjukvård, något som däremot inte ifrågasätts för övriga grupper laboranter. Denna utbildning bör för kliniska laboranter uppdelas på en 6 månaders allmän och en 3 månaders speciell sjukvårdsutbildning. För bakteriologilaboranter bör den förra delen av utbildningen vara tillfyllest. Under den allmänna sjukvårdsutbildningen bör eleverna lära sig allmän sjukhusdisciplin, sjukhusrutin och sjukhushygien. Vidare bör eleverna vänja sig vid att se sjuka människor och lära sig hur man uppträder gentemot dem. Under den speciella sjukvårdsutbildningen bör eleven biträda vid och lära sig olika provtagningsmetoder och andra diagnostiska åtgärder, där så låter sig göra delta i den mera ansvarskrävande delen av en avdelningssköterskas arbete m. m. Blivande kliniska laboranter bör slutligen genomgå en kortare kurs i blod-

89 grupperingsteknik. Detta förslag är motiverat bl. a. med hänsyn till att kunskap i sådan teknik är viktig ur beredskapssynpunkt. F ö r blivande preparatriser föreslår vi genomgång av laborantskolan, följd av en kombinerad teoretisk-praktisk utbildning om 2OV2 månader, meddelad under en för preparatriselever särskilt avsedd kurs, förlagd till akademiska institutioner i Stockholm och Göteborg. I den speciella preparatriskursen föreslås ingå ämnena anatomi, histologi med histologisk teknik, djurförsök, patologi, fotografi och mikrofotografi. Vi förordar vidare, att fortbildningskurser anordnas för förtjänta laboranter, som har förvärvat en viss erfarenhet inom laborantyrket. Det torde här huvudsakligen komma att röra sig om personal vid kliniska och bakteriologiska laboratorier. Enligt vår mening bör denna utbildning äga rum vid medicinska undervisningsanstalter. Med hänsyn härtill synes det oss lämpligast, att kurserna anordnas av medicinalstyrelsen. Eftersom sådana kurser knappast kan bli aktuella förrän tidigast ett eller ett par år efter det att laboranter har färdigutbildats enligt vårt förslag, framlägger vi inte något detaljerat program för dessa kurser. Vi inskränker oss till att föreslå, att åt medicinalstyrelsen uppdras att följa denna fråga och att i sinom tid inkomma med förslag i ämnet. Vad angår det skolmässiga anordnandet av den teoretiska laboratorieutbildningen anser vi, att en förläggning av undervisningen till yrkesskolorna är den av praktiska och organisatoriska skäl lämpligaste lösningen av skolfrågan. Fördelarna med denna skolform är flera. Här finns redan en skolorganisation, som har möjligheter att inom sin egen ram snabbt ta upp en ny utbildningslinje. Yrkesskolorna har vana att organisera yrkesutbildning för olika

kategorier elever. Enligt vad vi har inhämtat finns vid ett tillräckligt antal yrkesskolor i landet nödiga lokaler för laborantutbildningen tillgängliga eller kan anskaffas. Yrkesskolornas lärarkrafter kan påräknas för den tillämnade undervisningen i vissa ämnen. Vid de av oss tillfrågade yrkesskolorna finns i allmänhet stort intresse för att anordna utbildningen ifråga och vid en av dem, nämligen den i Göteborg, finns redan nu kurser för laborerande personal. Enligt den ovannämnda prognosen skulle man i nuläget behöva räkna med ett årligt utbildningsbehov av cirka 235 individer. Vi föreslår emellertid, att man bestämmer laborantskolans omedelbara utbildningskapacitet till att avse 10 klassavdelningar om envar 20 elever eller sammanlagt 200 elever. Det torde härvid bli nödvändigt att vid vissa yrkesskolor, främst den i Stockholm, anordna parallella kurser för laborantelever. Som lärare i laborantskolan bör anlitas dels ämneslärare, dels specialutbildade läkare, varvid det är önskvärt att även de senare har undervisningsvana. Undervisningen vid laborationsövningarna i de rent medicinska ämnena bör kunna ordnas så, att en kvalificerad laborant mot särskild ersättning handleder eleverna under läraren-läkarens överinseende. Under den praktiska utbildningen i sjukvård och på laboratorium bör eleverna, där dessa på samma arbetsplats normalt uppgår till minst 10, handledas av en särskilt anställd instruktionssköterska resp. instruktionslaborant. Är elevantalet mindre, bör åt någon erfaren laboratoriesköterska eller laborant anförtros att vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter mot särskild ersättning tjänstgöra som handledare. Det är önskvärt, att möjlighet ges att anordna en speciell kurs för handledare.

90 Denna kan eventuellt samordnas med ovannämnda fortbildningsverksamhet. Övriga frågor

Vid avslutad laborantskolundervisning bör anordnas avgångsexamen, varvid slutbetyg utdelas. Som lämplig yrkestitel för ifrågavarande personal föreslår vi »laborant», för personal i de högre lönegraderna »laboratorieassistent». Laborant, som med godkända vitsord har genomgått fullständig laborantutbildning, bör tilldelas ett av medicinalstyrelsen utfärdat diplom. Vidare föreslår vi, att på sjukhus eller eljest i sjukvård verksamma laboranter och laborantelever skall i tjänsten bära ett synligt emblem, t. ex. en armbindel. Vi framlägger inte något förslag om införande av kompetenskrav för tillträde till tjänster, avsedda för laborerande personal. Det är inte meningen, att den redan yrkesverksamma laborerande personalen skall beröras av ett genomförande av vårt förslag. Möjlighet bör dock finnas för denna att helt eller delvis genomgå laborantskolan. Under den praktiska utbildningen på laboratorium och i sjukvård bör eleverna beredas skälig ersättning för det praktiska arbete de utför. Denna ersättning, som bör bestämmas i likhet med vad som gäller för sjuksköterskeelever, bör bestridas av vederbörande huvudmän. Elever i laborantutbildningen bör i fråga om möjligheterna att erhålla studielån jämställas med elever vid vissa fackutbildningsanstalter. Det är angeläget, att eleverna under den praktiska utbildningen bereds tillfälle till kostnadsfri bostad genom sjukhusledningens (motsvarande) försorg. Eftersom det här gäller att tillgodose utbildningsbehovet av laborerande per-

sonal för hela landet och rekryteringen till skolorna därför inte kan vara lokalt bunden, blir det nödvändigt att staten medverkar till utbildningen i form av ett statligt stöd åt densamma. Statsbidraget bör bestämmas att utgå enligt de gynnsammaste grunder som det nuvarande systemet medger. Den centrala ledningen av och tillsynen över laborantutbildningen bör i princip handhas av överstyrelsen för yrkesutbildning i vad avser den teoretiska utbildningen och av medicinalstyrelsen beträffande den praktiska utbildningen. Gemensamt för de båda tillsynsmyndigheterna bör finnas en särskild föredragande i ärenden rörande laborantutbildning. Denna tjänst bör vara placerad på medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå. Föredraganden bör få nödig kanslipersonal till sitt förfogande. De årliga kostnaderna för anordnande av laborantskolan enligt vårt förslag beräknas uppgå till ca 627 000 kronor. Härtill kommer stipendier med högst 100 000 kronor samt kostnader för sociala förmåner åt undervisningspersonal och elever. Kostnaden för första uppsättning stadigvarande undervisningsmateriel beräknas till 700 000 kronor. Några kostnader för anskaffande av lokaler för laborantskolans omedelbara behov torde ej behöva uppkomma. Nu angivna kostnader föreslås till större delen täckas av statsbidrag. Kostnaderna för anordnande av den praktiska delen av utbildningen föreslås åvila respektive huvudmän. Dessa kostnader låter sig inte i förväg beräkna. Som gemensamma kostnader för den teoretiska och praktiska laborantutbildningen uppkommer dels avlöning åt en föredragande i ärenden rörande laborantutbildning med förslagsvis 16 464 kronor, dels kostnad för nödig kanslipersonal åt föredraganden m. m.

15. Summary

Training of Laboratory Technicians in Sweden

Present

situation

At present the main technical laboratory w o r k in the Swedish clinical laboratories is performed by technicians here called "Laboratory nurses". These members of the laboratory staffs are trained in the schools for nurses. They receive 6—12 months training in clinical laboratories in addition to two years nursing training, the latter being an unnecessarily long time for laboratory technicians. Technicians at non clinical medical laboratories completely lack training in medical attendance. The Boyal Medical Board yearly arranges a short post-graduate theoretical course for a limited number of "laboratory nurses". The training of other groups of technicians is allotted to either the laboratories themselves or to courses arranged by the personnel organizations. Short courses on the most important subjects are thus arranged by the Swedish association of laboratory technicians, the Swedish association of histo-pathology technicians and by some technical schools. These organizations are entitled to respect because of their work in this field but their resources for arranging and administrating a satisfactory training are insufficient and many laboratories have difficulties as to detaching the necessary personnel for the instruction of the trainees. Most of the technicians employed at

the medical laboratories are able people with a strong sense of responsibility as to their work. However, the theoretical background of their professional knowledge is seldom satisfactory due to the limited possibilities for appropriate theoretical studies in this field. Also in some other respects the teaching in Sweden of the student technicians is not quite satisfactory. The investigation presented here includes a proposal regarding the improvement of the training of the medical technicians in Sweden. For the reasons mentioned above the Swedish government in the beginning of 1953 appointed a committee consisting of one school head-master (M. Lindström), two associate professors, M. D:s specialized in the laboratory fields (B. Josephson: biochemistry, H. Lundbeck: bacteriology) and one secretary (M. Lillieros) in order to investigate how the teaching and training of medical laboratory technicians could be ameliorated. In the present report the result of the investigation made by this committee is presented. In Sweden several attempts and proposals have been made in order to improve the training in question. So far their only results have been the short courses mentioned above. The committee has reviewed this previous work. It has also studied the corresponding training in other countries, especially USA and Great Britain. We owe grati-

92 tude to the Begistry of Medical Technologists in Muncie, Indiana, USA, for the very valuable information and suggestions partly given to one of us during a visit to Muncie. We also want to express our appreciation to the British Association of Medical Technologists as well as to several Swedish and foreign teachers and instructors for very useful information and advice. The personnel, considered in the present investigation, comprises technicians working at hospital laboratories and at certain other laboratories. By governmental directives the group of employees investigated was originally limited to a few specified categories of technicians. We have, however, considered some further categories for which, in our opinion, the kind of training which we propose can be utilized. The group of technicians accordingly extended comprises four main categories: 1) technicians at clinical laboratories, 2) technicians at bacteriological laboratories, 3) technicians at histopathological laboratories and 4) technicians at certain laboratories specified below. It must be kept in mind that in Sweden scarcely anything but chemical and hematological work is carried out in the clinical laboratories. In larger hospitals these laboratories are headed by M. D:s specialized in biochemistry. Histo-pathological examinations and post-mortems are usually carried out in separate departments of pathology. A few big independant laboratories are responsible for most of the clinical bacteriology. The medical schools and the universities have the same departments for teaching and research as in other countries. The clinical laboratory technicians including most of the "laboratory nurses" deal mainly with chemical and

hematological work. This group, h o w ever, also comprises a small number of technicians dealing chiefly with physiological work. The fourth group comprises mainly persons doing chemical or physiological work at the universities, research institutes and certain other non clinical laboratories and further some technicians with related employment not referable to any of the other categories. The number of personnel employed at all the laboratories has been rapidly increasing for many years and was about 1 700 on the 1 s t of May 1953. We have had a statistical prognosis worked out on the need for trained laboratory technicians. This prognosis has revealed that at present about 235 entrants into technical laboratory work per year are needed.

General

views

The fundamental idea of our plan for the training of laboratory technicians is that the main theoretical part of the teaching should give a general scientific background on the basis of the Swedish "realexamen", (9 school years, including primary school). Considering the general character of the training the theoretical teaching could be made uniform for the different categories of technicians. The subsequent practical training, however, has to be differentiated. Of course, the theoretical teaching must be combined with laboratory experiments of a general and instructive type. The whole teaching schedule should be elastic so that the different parts of the program can be combined according to relatively free principles. A certain probationary period in a laboratory should be compulsory for entrance to the main theoretical course. This theoretical course should be

93 accessible also to students who do not wish to continue with the subsequent practical training in laboratories or w h o prefer to combine the course with some other theoretical or practical preceding or subsequent training in a special field.

Suggested

plan of

training

The teaching and training are planned as follows: 1. one year of theoretical teaching at an approved "laboratory school" following a probationary period of 4 months in a laboratory (this school being common for all the categories), 2. one year of practical training in a laboratory, the training being differentiated for the different categories, 3. six to nine months of medical attendance for certain categories, 4. three weeks of training in blood grouping technique. The chief aim of the 4 months' probationary period in a laboratory is to make possible a removal of persons unsuited to the profession. It will also give the trainees a general idea of the profession they have chosen. If they find that this profession does not attract them or if they find themselves not fit for it they will be able to change profession without undue waste of much time. F u r t h e r they will get some experience of the simplest laboratory manipulations, of the handling of laboratory equipment and of laboratory hygiene. We propose that the laboratory school teaches the following subjects: mathematics, physics, chemistry, physiology, bacteriology, nosology, and the English language. The teaching should impart to the students a basic knowledge of the different subjects and of the background of their future work. The aim of the theoretical training should not be to make the students familiar with the special techniques of different labo-

ratory methods. Such knowledge should be communicated mainly during the subsequent practical training. It is suggested that the theoretical course lasts for 10 months for students who have passed the "realexamen" but for students graduated from "gymnasium" (corresponding to 1 to 2 years in college) it should be shortened to about 7 months. This school should form a basis for the differentiated practical training. After having finished the theoretical studies the students should get a thorough training within their special fields of work. This training should consist of 10 months' training in a laboratory working within the field in which the trainee wishes to specialize. After that should follow 2 months' "co-training" in a laboratory within another appropriate speciality. During the practical training the students should attend classes on the theoretical basis and the biological implication of the different methods. During the "co-training" the student should learn a limited number of selected methods which he may not have opportunity to learn in the laboratory to which his chief training is entrusted. It is well recognized in Sweden that clinical technicians who lack experience of medical attendance, do not realize their responsibilities regarding their work to the same extent as do technicians who have such experience. Therefore, we propose that clinical and bacteriological laboratory technicians should be trained in medical attendance for certain periods. This training should consist of a general course of 6 months' duration for clinical and bacteriological laboratory technicians and of a special course of 3 months' duration for the clinical laboratory technicians only. The general course should give the stu-

94 dents an idea of hospital routine work, hospital discipline and hospital hygiene. Further, they should become accustomed to ill people and learn how to behave with them. At least some part of this training should be given in a surgical department. During the special course on the other hand, the students should assist at and learn different more complicated diagnostic and therapeutic procedures usually carried out by the nurses, and, as far as possible, take part in other qualified work. Especially they should learn how to take all kinds of samples, how to carry out different function tests and so on. Student technicians within the fields of pathology and histology should first complete the one year studies in a "laboratory school". After that they should pass a special combined course of laboratory practice and theoretical studies in the departments of pathology and histology of the medical school in either Stockholm or Gothenburg. This special course is suggested to comprise the subjects: anatomy, histology with histologic technique, animal experiments, pathology and photography (including microphotography). The complete training should take between 2 and 3*/2 years but those who wish to qualify in more than one field should be allowed to take several of the practical courses, one after the other. We further recommend that advanced post-graduate courses be arranged for able certified technicians who have gained experience in the profession of medical technology. It seems appropriate that these courses, since they will chiefly interest clinical and bacteriological technicians, should be arranged by the Boyal Medical Board and should be held at the medical schools which, in Sweden, are Stateowned. These courses would be intend-

ed for laboratory supervisors. No detailed program for such courses is put forward now since they will not be needed until some years after the training of the first class of technicians is completed. For practical organizational reasons the theoretical teaching preferably would be arranged by the " t r a d e schools". These are special schools dealing with the training of students for various, chiefly technical, professions. These schools are owned by the communities but supported by the government. They have an organization which enables them to take up new lines of teaching and thus it would not be necessary to create new schools for this purpose. There is a sufficient number of trade schools in Sweden with available qualified teachers and appropriate localities for a new laboratory school. One of the larger Swedish trade schools belonging to the city of Gothenburg has a course for laboratory technicians already in operation. However, this course is rather different from that suggested by us. According to the prognosis mentioned above for the need of entrants to the medical technology profession it appears that 235 entrants per year are needed in Sweden. We suggest, however, that the schools start with 10 classes of about 20 students each, i.e. 200 students altogether. The schools would be scattered over the country but presumably it would be necessary to arrange duplicate courses in some of them. Teachers for the theoretical courses should be high-school or college teachers or M. D:s specialized in the appropriate field. The experiments should be supervised by a qualified laboratory technician under supervision of the teacher. During the training in medical

95 attendance the students should be instructed by head nurses or special instructing nurses. Laboratories having 10 students or more should have an instructor exclusively employed for the instruction of the trainees. Should the number of students be less than 10 an experienced laboratory technician belonging to the ordinary staff has to be entrusted with the task of instruction. A special course for instructors is recommended. The theoretical training should be completed by an examination. Upon completion of this examination the students should be entitled to obtain a certificate. Each student who has passed the laboratory school examination as well as the complete practical training should be awarded a diploma issued by the Medical Board. All laboratory technicians should be registered by this Board. We further propose that all graduated clinical laboratory technicians when on duty should wear a visible emblem e.g. a badge worn on the sleeve. We do not intend that the laboratory technicians already active within the profession should be affected by the materialization of our proposition. Of course, the laboratory schools should be open to them. The students ought to be reasonably compensated for the practical and sometimes valuable work which they per-

form during their training in the laboratories and in the hospitals. This compensation should be the same as that given the students of the nursing schools and should be born by the respective authorities. During the hospital practice the students ought to be provided with free lodging. As the training program suggested here is intended to provide the wmole country with appropriately trained laboratory technicians it seems reasonable that the State would give economic support to the schools concerned. This contribution should be established according to the most favourable system at the present allowed by the State for support to "trade schools". The central direction and supervision of the training of laboratory technicians should be entrusted to the Supervisory Board for Trade Schools as far as the theoretical teaching is concerned and to the Boyal Medical Board as far as the practical training is concerned. There should be a special inspector, common to the two boards, for all matters concerning training of laboratory technicians in the whole country. This inspector should be under the jurisdiction of the department of public health of the Medical Board. Our proposal and the results of our investigation are hereby submitted to the Minister of Interior and Health.

te

Bilaga 1.

Redogörelse för enkätsvar

Som framgår av kapitel 1 i betänkandet har vi utsänt frågeblanketter dels i april 1953 till myndigheter, institutioner och inrättningar i företrädesvis statlig och kommunal regi, där personal tillhörande de för utredningen ifrågakommande kategorierna finns anställd, dels vid samma tidpunkt till samtliga sjuksköterskeskolor i landet, dels i januari och februari 1954 till ett antal statliga och kommunala laboratorier i Stockholm och Göteborg, dels i april 1954 till ett antal skolor för yrkesundervisning. De i januari och februari 1954 utsända frågeblanketterna avsåg en undersökning rörande avgångsförhållandena m. m. bland laborerande personal. För resultatet av denna undersökning redogörs i bilaga 2 till betänkandet. För svaren på de i övriga frågeblanketter upptagna frågorna lämnas en sammanfattande redogörelse här nedan. Laborerande personal vid sjukvårdsinrättningar

För att få en uppfattning om tjänstgöringsförhållandena m. m. för laborerande personal vid sjukvårdsinrättningar utsände vi till de sjukhus, där sådan personal antogs vara anställd, en frågeblankett, på vilken begärdes uppgifter rörande personalens antal, huvudsakliga göromål m. m. Vi skilde härvid på laboratoriesköterskor och andra kliniska laboranter. Uppgifterna skulle avse läget den 1 maj 1953.

Laboratoriesköterskor 1. Antal inrättade sketjänster:

laboratoriesköter-

i hela landet därav inom regionen Stockholm— Uppsala 1 » » Malmö— Lund 2 » » Göteborg 3 . . . » » Norrland 4

Antal

%

100,0

50,6

107 149 76

15,9 22,2 11,3

Härtill kommer 84 tjänster för laboratoriesköterska med även andra sjukvårdande uppgifter än laboratoriegöromål. 2. De inrättade tjänsterna för laboratoriesköterska var i följande utsträckning /o

besatta med sjuksköterskor med laboratorieutbildning besatta med personal med annan utbildning vakanta utan vikarie

83,6 12,9 3,5

1 Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. 2 Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Malmöh u s län. 3 Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och V ä r m l a n d s län. 4 Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

97 3. Beträffande personal som — utan att ha sjuksköterskeutbildning — inneh a d e eller uppehöll tjänst för laboratoriesköterska gällde följande. Av bela antalet sådan personal innehades Antal

Andra

kliniska

laboranter

1. A n t a l e t a n d r a k l i n i s k a l a b o r a n t e r ä n l a b o r a t o r i e s k ö t e r s k o r u p p g i c k i hela l a n d e t till 1 4 1 . Därav utgjorde Antal

°/

%

,0

ordinarie eller e.o. anställning av vikariatsanställning av tillfällig anställning av

47 24 12

0,7 0,3 0,2

1. Antal Antalet laboratorieskötersketjänster som stod obesatta på grund av a t t de inte hade sökts av kompetent sökande utgjorde Antalet laboratorieskötersketjänster, som uppehölls av vikarie utan avsedd kompetens utgjorde

20,7

0,3

0,2

de som var anställda på respektive institutioners stat t i l l . . . 120 de som avlönades av forskningsanslag eller med donationsmedel eller dylikt till 21

%

85,4 14,6

/o

100,0

Laboratoriearbetets lämplighet hänsyn till laborantens kön

27 13 15 11

40,9 19,7 22,7 16,7

Vi framställde följande fråga: Är i något fall laboratoriegöromålen speciellt lämpade för manlig respektive kvinnlig personal? Frågan besvarades

med

sålunda:

laboratoriesköter-

Antal

°/ /o

de med huvudsakligen klinisktkemiskt arbete sysselsatta.. 653 de med huvudsakligen klinisktfysiologiskt arbete sysselsatta 15 de med huvudsakligen klinisktbakteriologiskt arbete sysselsatta 5

7—410182

17,4

Antal

Antal

0. Av h e l a a n t a l e t skor utgjorde

61,9

2. Av h e l a a n t a l e t a n d r a k l i n i s k a laboranter uppgick

5. A n t a l e t s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r , s o m hade minst 3 heltidsanställda laboratoriesköterskor, utgjorde

i hela landet därav inom regionen Stockholm— Uppsala » * Malmö—Lund.. » » Göteborg » » Norrland

de med huvudsakligen klinisktkemiska arbetsuppgifter sysselsatta 87 de med huvudsakligen klinisktfysiologiska arbetsuppgifter sysselsatta 25 de. med huvudsakligen klinisktbakteriologiska arbetsuppgifter sysselsatta 29

97,0 2,2 0,8

Antal Antal uppgiftslämnare 216 Speciellt lämpade för manlig personal 6 Speciellt lämpade för kvinnlig personal 74 Likgiltigt om manlig eller kvinnlig personal 75 Ej besvarat frågan 61

o/ /o

100,0 2,8 34,3 34,7 28,2

98 Laborerande personal vid andra institutioner Frågeblanketter utsändes till följande myndigheter, institutioner och inrättningar, där laborerande personal antogs vara anställd, nämligen dels universitet och högskolor, dels statens växtskyddsanstalt, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, veterinärstyrelsen i vad avsåg hushållningssällskapens veterinäravdelningar, statens veterinärmedicinska anstalt, statens skogsforskningsinstitut, statens bakteriologiska laboratorium, statens rättskemiska laboratorium, statens farmacevtiska la-

boratorium, statens rättsläkarstationer och statens institut för folkhälsan, dels hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Uddevalla, Örebro, Gävle och Sundsvall. Uppgifterna skulle avse läget den 1 maj 1953.

Laboranternas

med

hänsyn

m. m.

1. Laboranternas fördelning med hänsyn till deras huvudsakliga arbetsuppgifter framgår av nedanstående tabell.

Laboratoriearbetets huvudsakliga karaktär

Laboratoriets karaktär HumanVeterinärmedicinskt medicinskt

Kemiskt Fysiologiskt Bakterio-serologiskt Histo-patologiskt Övrigt

158 158 63 137 137 140 140 46 46

18 18 11 68 M 16 16 11

Summa 544 ill

124 Av hela antalet laboranter var 585 eller 66,4 % anställda på respektive institutioners stat, medan 297 eller 33,6 % var anställda med avlöning från

fördelning

till arbetsuppgifter

Suninia Hälsovårds- Icke medinämnds, cinskt slakthus-

6(i

89 1 I 14 16 18 49

274 88 234 174 112

186 186

882 882

— 13

—

forskningsanslag, donationsmedel eller dylikt. 2. En mera detaljerad uppdelning av laboranterna med avseende på arbetsuppgifter lämnas i följande tabell.

99 Huvudsakliga göromål

Antal

%

Kemiskt arbete a. enbart kemiskt arbete b. kombinerat med fysiologiskt arbete c. » » bakterio-serologiskt arbete d. • » histologiskt preparationsarbete e. » » andra laboratorieuppgifter f. » » sekreterar(kontors)arbete g. andra kombinationer

100,0 60,0 14,3 5,3 2,2 15,0 1,4 1,8

Fysiologiskt arbete a. enbart fysiologiskt arbete b. kombinerat med kemiskt arbete c. » » bakterio-serologiskt arbete d. » » histologiskt preparationsarbete e. » » andra laboratorieuppgifter f. » » sekreterar(kontors)arbete g. andra kombinationer

100,0 19,5 46,3 1,2 1,2 15,9 6,1 9,8

Bakterio-serologiskt arbete a. enbart bakterio-serologiskt arbete b. kombinerat med kemiskt arbete c. » » fysiologiskt arbete d. » » histologiskt preparationsarbete e. » » andra laboratorieuppgifter f. » » sekreterar(kontors)arbete g. andra kombinationer

100,0 70,0 9,5

Histologiskt preparationsarbete a. enbart histologiskt preparationsarbete b. kombinerat med kemiskt arbete c. » » fysiologiskt arbete d. » » bakterio-serologiskt arbete c. » » andra laboratorieuppgifter f. » » sekreterare(kontors)arbete g. andra kombinationer

100,0 50,0 10,0 6,5 2,9 22,4 3,5 4,7

Övrigt laboratoriearbete a. enbart övrigt laboratoriearbete b. kombinerat med kemiskt arbete c. » » fysiologiskt arbete d. » » bakterio-serologiskt arbete e. » » histologiskt preparationsarbete f. » » sekreterar(kontors)arbete g. andra kombinationer

100,0 71,9 11,4 3,4 2,5 1,5 6,8 2,5

Laboratoriearbetets lämplighet hänsyn till laborantens kön

med

Liksom beträffande de kliniska labo. , ..... , . , . r a n t e r n a f r a m s t ä l l d e vi m e d a v s e e n d e p å ö v r i g l a b o r a n t p e r s o n a l f r å g a n : Är i n å g o t fall l a b o r a t o r i e g ö r o m å l e n s rp e c i e l l t l ä m p a d e for m a n l i g r e s p e k t i v e k v i n n l i g personal? Frågan besvarades

sålunda:

2,0 6,5 7,5 4,5

Antal Antal uppgiftslämnare 159 lämpade för manlig personal 19 Speciellt lämpade för kvinnlig personal 74 Likgiltigt om manlig eller kvinnlig personal 43 Ej besvarat frågan 23

Specieiit

% 100,0 11,9 46,6 27,0 14,5

100 Den totala laborantpersonalen 1. I n e d a n s t å e n d e t a b e l l g ö r s e n s a m m a n s t ä l l n i n g ö v e r all d e n för u t r e d n i n g en i f r å g a k o m m a n d e l a b o r a n t p e r s o n a l e n , Laboratoriets karaktär resp. personalkategori

f ö r d e l a d p å dels l a b o r a t o r i e t s k a r a k t ä r , dels p e r s o n a l k a t e g o r i e r , dels l a b o r a t o riearbetets huvudsakliga karaktär. 2. L a b o r a n t p e r s o n a l e n s fördelning

Laboratoriearbetets huvudsakliga karaktär KliKliKeFysio- Bakte- Histonisktnisktmiskt logiskt rio-sero- patolokemiskt fysiologiskt giskt logiskt

Humanmedicinskt Laboratoriesköterskor 653 Sjukhuslaboranter. . . 87 Övriga l a b o r a n t e r . . . —

15 25

Summa 740

10 Veterinärmedicinskt Laboranter

—

Hälsovårdsnämnds, slakthusLaboranter

—

Icke-medicinskt Laboranter

—

Summa s:m 740

673 141 544

o 29 137

— 46

1 358

89 40

Summa övrigt

j ä m v ä l m e d h ä n s y n till a n s l a g s b e t e c k n i n g e n f r a m g å r av f ö l j a n d e t a b e l l . D ä r i r e d o v i s a s u n d e r r u b r i k e n »stat» p e r s o n a l s o m e n l i g t l ä m n a d e u p p g i f t e r avlönas m e d medel från institutionens etc.

11 88

>68

1 696

a v l ö n i n g s - , o m k o s t n a d s - eller m a t e r i e l a n s l a g , m e d a n u n d e r r u b r i k e n »forskn i n g s a n s l a g m . m.» u p p t a s p e r s o n a l s o m a v l ö n a s av f o r s k n i n g s a n s l a g eller m e d d o n a t i o n s m e d e l eller dylikt.

101 Laboratoriets resp. laboratoriearbetets karaktär

II umanmedicinskt kemiskt fysiologiskt bakterio-serologiskt. . . histo-patologiskt övrigt Summa Veterinärmedicinskt kemiskt fysiologiskt bakterio-serologiskt histo-patologiskt övrigt Summa Hälsovårdsnämnds, sluklliuskemiskt bakterio-serologiskt övrigt Summa Icke medicinskt kemiskt fysiologiskt bakterio-serologiskt histo-patologiskt övrigt

Övriga laboranter Summa

Laboratoriesköterskor Stat

Sjukhuslaboranter

Stat

Forskn. anslag m. m.

Stat

Forskn. anslag m. m.

653 15 5

70 22 28

17 3 1

— —

— —-

— —

108 23 111 92 31

50 40 26 48 15

831 60 144 92 31

67 43 27 48 15

1 158

— — — — —

—• — —• — —

— — — — —

12 3 65 12 9

6 8 3 4 2

12 3 65 12 9

6 8 3 4 2

—

—

—

—— —

—• — —

— —

9 13 6

9 13 6

—

—

—

—

—

— — — — —

— — — —• —

— — — —

39 7 9 10 26

50 7 7 8 23

39 7 9 10 26

Summa

—

—

—

95 Summa s:m

3. Av den sammanlagda laborantpersonalen var följande antal yrkesverksam Antal inom regionen StockholmUppsala 1 082 » » Malmö-Lund.. . 276 » » Göteborg 243 » » Norrland 95

% 63,9 16,2 14,3 5,6

4. Av hela antalet laborerande personal utgjorde de som var anställda

Forskn. anslag m. in.

Stat

91_ 1 378

Antal hos statliga m y n d i g h e t e r . . . . . 910 hos landstingens inrättningar . 365 hos städer utanför landsting. . . 388 hos andra städer 8 hos enskilda inrättningar 25

50 7 7 8 23 95 318

/o

53,6 21,5 22,9 0,5 1,5

Utbildningsförhållandena för blivande laboratoriesköterskor För att bilda oss en uppfattning om h u r utbildningen till laboratoriesköterska för n ä r v a r a n d e är utformad utsände

102 vi till sjuksköterskeskolorna en frågeblankett, på vilken begärdes uppgifter angående laboratorieutbildningens innehåll och omfattning m. m. Uppgifterna skulle avse läget den 1 maj 1953. 1. Praktisk utbildning i laboratoriegöromål meddelades vid 24 skolor. Utbildningstidens längd varierade sålunda: Antal skolor

Månader

1 2 9 5 5 1 1

2 4—6 6 6—8 6—10 9—11 6—12

I laboratorieutbildningen ingick teoretisk undervisning i laboratoriegöromål vid 13 skolor. Sådan undervisning förekom sporadiskt vid 2 skolor. 2. Vi frågade, om det förekommer, att utexaminerade sjuksköterskor, som inte har genomgått fullständig laboratorieutbildning, erhåller laboratorieskötersketjänster. Svaren utvisade, att det angivna förhållandet förekommer Antal fall »alltför ofta» »mycket sällan» »inte såvitt känt» ej besvarat frågan

1 4 16 3

3. Som lärare i laboratorieundervisningen fungerade: Antal fall Läkare Laboratorieingenjör Kemist Laboratoriesköterska

10 1 1 12

4. Vi frågade, hur det antal sjuksköterskeelever, som önskar genomgå labo-

ratorieutbildning vid respektive skola, förhåller sig till det antal, som kan beredas dylik utbildning. Frågan besvarades sålunda: Antal fall Det antal som önskar laboratorieutbildning är mindre än det antal, som kan beredas dylik utbildning Det antal som önskar laboratorieutbildning är större än det antal, som kan beredas dylik utbildning Det antal som önskar laboratorieutbildning är lika (ungefär lika) med det antal som kan beredas dylik utbildning

5. Vi frågade om vid respektive skola utbildade laboratoriesköterskor kan ställas till förfogande för laboratorieskötersketjänster i den utsträckning sådan personal efterfrågas hos skolan. Frågan besvarades sålunda: Antal fall Ja Nej Tidvis Ej besvarat frågan

5 12 2 5

Möjligheterna att förlägga laborantutbildningen till yrkesskolor För att undersöka möjligheterna att förlägga den teoretiska laborantutbildningen till yrkesskolor utsände vi frågeblanketter till styrelserna för följande större skolor för yrkesundervisning, nämligen de i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Linköping, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, Örebro, Sundsvall och Umeå. 1. Lokalutrymme för teoriundervisning och laborationer i den 10 månaders allmänna laborantkursen kan påräknas i den utsträckning som framgår av följande tablå, ( x anger positivt, — negativt svar.)

103 LokalLokalutrymme kan utrymme ordnas finns inom i planerad inom andra nybyggskolans tillgäng- nad lokaler liga lokaler Stockholm. . . x x Uppsala Linköping.... — 3 Malmö Lund — Fiälsingborg. . x Göteborg x Borås x Örebro x Sundsvall.... — l Umeå

2. Det antal elever som vid respektive yrkesskola kan beredas plats i den allmänna laborantkursen utvisas av nedanstående tablå. Antal elevplatser högsta lägsta lämpliga

—

a

X —

x — — — — — —

— — 2

X

1 För teoriundervisningen. För laborationerna. För undervisningen i matematik och engelska. 4 För undervisningen i fysik, kemi, fysiologi och bakteriologi. 2

Stockholm Uppsala Linköping Malmö Lund Hälsingborg Göteborg Borås Örebro Sundsvall Umeå

20 + 20 20 24 10 + 10 25 16 16 24 + 24 30 20 25

12 8 12 8 15

8 8 10 8 15

a

Styrelsen för Norrköpings yrkesskolor h a r förklarat sig för n ä r v a r a n d e inte k u n n a åta sig ifrågavarande utbildning.

Lämpliga lärare finns bland skolans nuvarande uppsättning lärare i matematik engelska fysik kemi Lämpliga lärare kan påräknas bland övrig tillgänglig lärar-, lakar- eller vetenskapligt verksam personal i matematik engelska fysik kemi fysiologi bakteriologi

— —

x x x x x X

X X X X

X X X X

X X X X X X

X X X X X X

4. Vi frågade: Anser Ni det önskvärt, att särskild föreståndare finns för den här ifrågavarande avdelningen vid respektive utbildningsanstalt? Frågan besvarades sålunda.

3. Lämpliga lärarkrafter — timlärare — för laborantskolan kan påräknas i den utsträckning som framgår av följande tablå, ( x anger positivt, — negativt svar.)

*1

P-5

"=

*»

"

1—<

X X

— —

— — — —

X X X X

X X X X

X X X X X X

X X X X X X

X X X X X X

X X X X X X

X X X

X X X X

X X X X

X X X X X X

X X X X X X

X X X X X X

x

X X X X X X

Antal fall Ja Nej Ej besvarat frågan

6 4 1

Bilaga i

Undersökning rörande avgångsförhållanden m. m. bland laborerande personal

Nubeståndet av yrkesverksam laborerande personal

Med ledning av införskaffade uppgifter har hela antalet yrkesverksam laborerande personal av de för utredningen ifrågakommande kategorierna beräknats till 1 768 individer, därav 691 laboratoriesköterskor, 903 laboratriser och 174 preparatriser. 1 Fördelningen av denna personal på olika åldrar (i regel femårsgrupper) framgår av vidstående diagram. Såsom av diagrammet framgår förekommer större delen av personalen i de lägre åldrarna (20—35 år) med undantag för laboratoriesköterskorna, där åldrarna under 25 år är fåtaligt representerade, vilket torde bero på senare inträdesålder i yrket och längre yrkesutbildning för laboratoriesköterskorna än för de båda övriga kategorierna. Härjämte bör tilläggas, att flertalet laboratorieskötersketjänster inrättats vid tidigare tidpunkt än laboranttjänster i övrigt, vilket förklarar att laboratoriesköterskekåren f. n. innesluter ett större antal äldre individer än övriga laborantkårer. 1

Av tekniska skäl används i denna undersökning nu angivna indelning av den laborerande personalen och inte den i betänkandet förekommande mera specificerade uppdelningen. Innehavare av deltidstjänster har upptagits som hela individer.

Antal yrkesverksam laborerande personal av olika kategorier med fördelning på åldersgrupper i maj 1953.

Avgångsrisker i yrket

Det ovan redovisade beståndet av laborerande personal är underkastat successiva förändringar av olika slag (avgång på grund av dödsfall, invalidi-

105 Ålder

Riskmassa1

Antal Avgångsavgångna risk2

—24 25—29 30—34 35—44 45—

120,0 111,0 83,5 61,0 21,0

32 21 12 3

267 189 144 49 —

Totalt 396,5

1 Med riskmassa avses här summan av antalet anställda i genomsnitt för vart och ett av observationsåren. 2 Angiven med centrala kvoter i promille.

sering, giftermål, övergång till annat yrke, ålderspensionering m. m.). För att få en bild av storleken och sammansättningen av denna avgång har gjorts en undersökning rörande avgångsförhållandena bland laboratriser vid statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska laboratorium åren 1951 —53. Denna undersökning, där jämväl olika slag av avgångsorsaker redovisats, utvisar en betydande avgång ur tjänst, uppgående till cirka 17 % av antalet anställda (vid nuvarande ålderssammansättning), såsom framgår av ovanstående tablå. Då de i ovanstående tablå angivna avgångsriskerna visade en avsevärd differens i förhållande till vad som framkommit vid en tidigare undersökning beträffande avgångsförhållandena bland sjuksköterskor (närmast jämförbara personalgrupp) åren 1939—45, och då denna differens inte utan vidare kunde förklaras, gjordes en förnyad mera specificerad undersökning, omfattande laborantpersonal vid ytterligare ett antal berörda såväl statliga som kommunala institutioner, belägna i Stockholm och Göteborg. Denna undersökning utvisade en totalavgång om cirka 18 % (vid aktuell ålderssammansättning), vilken risk nära ansluter sig till vad som konstaterats i den först8—410182

nämnda undersökningen beträffande laboratriser. Den utförligare specificeringen på avgångsorsaker gav emellertid vid handen, att platsbyte inom yrket — dvs. att vederbörande kvarstannat vid de för utredningen ifrågakommande slagen av institutioner — var betydande och uppgick till mer än 5 % av antalet anställda vid de undersökta institutionerna, vilket närmare framgår av det i efterföljande tablå redovisade undersökningsresultatet, som hänför sig till laboratoriesköterskor, laboratriser och preparatriser vid Sahlgrenska sjukhuset, Södersjukhuset, Stockholms stads bakteriologiska centrallaboratorium, S:t Eriks sjukhus och Sabbatsbergs sjukhus åren 1950—53. Enligt sistnämnda undersökning uppgick avgången exkl. platsbyte för berörda områden till 12,6 % av antalet anställda (vid aktuell ålderssammansättning) . Med avseende på berörda geografiska områden och personalkategorier företer undersökningen vissa differenser. Sålunda utgjorde avgångsrisken exkl. platsbyte för institutionerna i Stockholm 8,3 % och för institutionen i Göteborg 18,1 %. För laboratoriesköterskor uppgick motsvarande risktal till 13,5 %, för laboratriser till 9,2 % och för preparatriser till 20,8 %. Ålder

Risk- Antal avAvgångsrisk2 massa1 gångna totalt exkl. totalt exkl. platsplatsbyte byte

—24 25—29 30—34 35—44 45—

121,0 189,5 132,5 151,5 65,0

22 46 30 17 3

15 37 18 12 1

182 243 226 112 46

124 195 136 79 15

Totalt 659,5

1 och 2 se motsvarande noter i föregående tablå.

106 De båda föreliggande specialundersökningarna har av olika anledningar måst begränsas till ett fåtal större institutioner och följaktligen kommit att omfatta ett förhållandevis litet antal individer. Vid den praktiska tillämpningen av föreliggande undersökningsresultat torde man kunna bortse från de differenser i avgångsförhållandena, som föreligger mellan de tre angivna personalkategorierna, med hänsyn till att åldersfördelningarna för dessa varit i stort sett likartade och sålunda tillämpa för dessa kategorier gemensamma risktal. Däremot torde man inte utan vidare kunna bortse från differenserna härvidlag mellan Stockholm och Göteborg, varför en sammanvägning av ifrågavarande risktal har gjorts såtillvida att hänsyn tagits till det nuvarande personalbeståndets relativa fördelning vid samtliga ifrågakommande institutioner på vardera orten, vilket givit det resultat som framgår av nedanstående tablå, där risktalen avser avgång ur tjänst exkl. ovannämnt platsbyte och angivits med centrala kvoter i promille. Ålder

Avgångs- Ålder risk

Avgångsrisk

—24 25—29 30—34 35—39

69 179 107 67

65 23

40—44 45—49 50—60

Totalt 103

Här ovan angivna risktal visar i flera fall betydande avvikelser från vad som konstaterats i den tidigare nämnda undersökningen beträffande avgångsförhållandena inom sjuksköterskekåren åren 1939—45. Avvikelsen är störst i åldersgruppen 25—29 år (här ovan 179 promille mot 63 promille för sjuksköterskorna), vilken åldersgrupp är den

talrikaste i den nu ifrågavarande utredningen. Det torde emellertid kunna påstås, att för just sjuksköterskekåren rådde under den berörda undersökningsperioden (åren 1939—45) extraordinära förhållanden, vilka inverkat i sådan riktning att avgången ur tjänst hållits nere.

Förekomsten av vikarier och tillfälligt anställda En undersökning har gjorts rörande förekomsten av vikariatsanställningar och tillfälliga anställningar för ovan angivna personalkategorier och institutioner i Stockholm och Göteborg åren 1950—53, vilken undersökning torde vara av visst intresse vid bedömningen av rekryteringsbehovet till banan. Undersökningsresultatet har givit vid handen, att antalet anlitade vikarier och tillfälligt anställda uppgått till 89 % av antalet stadigvarande anställda samt att varje här avsedd individ tjänstgjort i genomsnitt 83 dagar per år, dvs. en tredjedel av antalet effektiva arbetsdagar under året (efter justering beträffande ledighet på grund av semester och sjukdom). Dessa vikarier och tillfälligt anställda har i vissa fall varit samma individer. Detta skulle innebära, att inom det nuvarande beståndet av yrkesverksam laborerande personal stadigvarande anställning innehas av ca 1 300 individer och vikariats- eller tillfällig anställning av ca 450 individer. Därest en och samma individ anlitas endast en gång som vikarie eller tillfälligt anställd, skulle behovet av dylika uppgå till ca 1 350 individer ( • ) V 83 / med hänsyn till vad här ovan nämnts beträffande antalet tjänstgöringsdagar i genomsnitt per år för denna personalkategori. Denna siffra bör emellertid

107 reduceras av olika anledningar; sålunda utgöres vissa vikarier och tillfälligt anställda av tidigare yrkesverksam personal och vissa återkommer som vikarier flera gånger.

rande beståndet av ifrågavarande laborerande personal hålles konstant till sin numerär och att de konstaterade avgångsförhållandena (giftermål, övergång till annat yrke etc.) för åren 1950 —53 blir i stort sett oförändrade.

Den sannolika framtida avgången ur tjänst Under förutsättning att man utgår från att det nuvarande beståndet av yrkesverksamma laboratoriesköterskor, laboratriser och preparatriser skall hållas konstant till sin numerär, och att det endast undergår sådana förändringar, som betingas av avgång ur tjänst av olika anledningar och därest man vid prognosen i fråga tillämpar de ovan framräknade och sammanvägda risktalen, skulle den totala avgången exkl. platsbyte inom yrket uppgå till det antal individer per år som framgår av nedanstående tablå, där den beräknade årliga avgången angivits för de tre närmaste femårsperioderna. 1954—58 1959—63 1964—68 Laboratoriesköterskor. . Laboratriser. Preparatriser

71 99 20

61 96 22

59 79 19

Summa 190

157 Som av tablån framgår minskar den årliga avgången successivt absolut sett under den kommande 15-årsperioden. Av den totala avgången konstateras en successiv relativ ökning i avgången på grund av ålderspensionering. Att avgången av övriga anledningar såväl absolut som relativt sett minskar, förklaras av den successiva förskjutningen mot högre ålder inom beståndet, där avgångsriskerna enligt ovan är väsentligt lägre än bland den yngre personalen. Här angiven årlig avgång är beräknad på grundval av att det nuva-

Utbildningsbehovet Vid bedömningen av utbildningsbehovet till banan bör det förhållandet uppmärksammas, att 20 å 25 procent av den yrkesverksamma laborantpersonalen utgöres av vikarier och tillfälligt anställda, vilka såsom tidigare nämnts tjänstgör i medeltal ett tredjedels arbetsår och i allmänhet inte anlitas mer än en gång. För att tillgodose behovet av dylik utbildad personal skulle intill det tredubbla antalet individer av denna kategori böra ges föreslagen utbildning. Emellertid har det visat sig, att — som redan nämnts — vissa vikarier och tillfälligt anställda anlitas mer än en gång och att vikarierna och de tillfälligt anställda i viss för närvarande okänd utsträckning utgöres av tidigare yrkesverksam laborantpersonal. Utan att det f. n. kan siffermässigt belysas, synes man alternativt kunna kalkylera med dubbla antalet individer för vikariats- och tillfälliga anställningar i förhållande till det verkliga antalet vid viss tidpunkt. Det kan — som i det föregående nämnts — beräknas, att av det nuvarande beståndet av laborerande personal i det närmaste 450 individer innehar vikariats- eller tillfällig anställning. Under förutsättning att all personal skall vara fackutbildad, bör man därför kalkylera med avgång — och följaktligen utbildning — även för detta antal individer, vilket skulle innebära, att den i ovanstående tablå angivna årliga avgången alternativt bör ökas med inemot 25 procent, dvs. i nuläget cirka 45 individer, om man tillämpar den för

108 samtliga åldrar enligt ovan konstaterade avgångsrisken (103 promille). Man skulle alltså i detta fall komma fram till ett årligt utbildningsbehov i nuläget av 190 + 45 eller sammanlagt 235 individer.

I ovanstående beräkningar har helt naturligt ingen hänsyn tagits till sådan avgång, som inträffar redan under tiden för laborantpersonalens fackmässiga utbildning.

Bilaga

3.

Förslag till kursplaner

Matematik Undervisningen i matematik har till uppgift att på grundval av det i realskolan inhämtade bibringa kunskaper, som är nödvändiga för att eleverna skall k u n n a tillgodogöra sig det i övriga ämnen meddelade kunskapsstoffet och för att kunna utföra vissa med matematiska beräkningar förenade arbetsuppgifter. Kursinnehåll 1. Kort repetition av vissa för elevernas framtida verksamhet betydelsefulla delar av realskolans kurs, varvid vikt lägges j ä m v ä l vid säkerhet i aritmetisk behandling av räkneuppgifter. 2. Grafisk och algebraisk lösning av n u meriska ekvationer av 1 graden med två obekanta samt av numeriska ekvationer av 2 graden j ä m t e problem, särskilt av den a r t , som kan väntas möta eleverna i deras verksamhet på laboratorierna. 3. Kortfattad genomgång av rötter och potenser; logaritmer med huvudvikten lagd vid deras användning för numerisk räkning. 4. Användning av räknesticka och enkla slag av räknemaskiner. 5. Användning av rätvinkliga koordinater för studium av funktioner med anknytning till elevernas kommande arbetsuppgifter. 6. Elementär statistik (frekvenstabeller och diagram, medeltal och spridningsmått, normalkurvan, korrelationsbegreppet).

Engelska Undervisningen i engelska h a r till uppgift att på grundval av det i real-

skolan inhämtade bibringa eleverna förmåga att utan hjälp av lexikon tillgodogöra sig det huvudsakliga innehållet i ordinär engelsk text samt att deltaga i enkel engelsk konversation. Skriftlig översättning från svenska till engelska behöver icke övas. Icke heller behöver den fackliga terminologien bli föremål för särskild uppmärksamhet, då denna kommer att inövas i samband med den fackliga utbildningen i resp. ämnen. Kursinnehåll 1. Läsning, delvis kursivt, av engelsk text, särskilt sådan som orienterar eleverna om vardagsliv och samhälleliga förhållanden i anglosaxiska länder. I lämplig utsträckning användes härvid j ä m v ä l tidningar och tidskrifter. 2. Nödvändiga grammatiska regler i den mån dessa aktualiseras av innehållet i genomgången text. 3. Talövningar, dels i anslutning till läst text, dels fria. Tekniska hjälpmedel, främst grammofon och inspelningsapparat, bör k o m m a till användning. Tillfälle bör ges till åhörande av ljudfilm med engelskt tal ( u t a n inlagd svensk t e x t ) . Lyssnande på BBC:s radioutsändningar kan livligt anbefallas. Undervisningen bedrives i största m ö j liga utsträckning p å engelska. Ett antal lektioner b ö r förbehållas infödd engelskspråkig lärare.

110 Fysik Undervisningen i fysik h a r till uppgift att på grundval av det i realskolan inhämtade bibringa kunskap om

de fysikaliska

företeelser, som möter eleverna i deras framtida verksamhet, göra dem förtrogna med användningen av vissa fysikaliska

apparater

och

22. Fotometriska grundbegrepp och fotometrar. 23. Ljusets polarisation. 24. Spektralanalys. 25. Några optiska i n s t r u m e n t (luppen, kameran, projektionsapparaten, mikroskopet, spektroskopet, r e f r a k t o m e t e r n ) . 26. Fluorescens och fosforescens. 27. Strålning (röntgenstrålar och radioaktiv s t r å l n i n g ; spontan och konstgjord sprängning av a t o m e r ) . 28. Energin och dess omvandlingar.

mätmetoder samt underlätta förståelsen för fysiologiska och kemiska spörsmål. Handledning i tillämpningen av praktiskt använda laboratoriemetoder bör däremot i huvudsak ges under den praktiska lärotiden.

Kursinnehåll 1. Värmekällor, arbete med kork, rengöring av glaskärl, fastnade glasproppar, skärning och böjning av glasrör, rengöring av kvicksilver, lödning. 2. Enheter för mått och vikt. 3. Metoder att bestämma kroppars t ä t het. 4. Tryck hos vätskor och gaser ( p u m par, m a n o m e t r a r ) . 5. Kommunicerande kärl. 6. Ytspänning och kapillaritet. 7. Osmos och diffusion. 8. Materiens byggnad. 9. Centralrörelse och centrifugering. 10. Termometern. 11. Mätning av värmemängder (kalorimetri). 12. Spec, värme, smältvärme, ångbildningsvärme och lösningsvärme. 13. Luftens fuktighet och dess bestämning. 14. Metoder att alstra låga temperaturer. 15. Alstring av elektrisk ström. 16. Elektriska enheter. 17. Den elektriska strömmens verkningar. 18. Ström- och spänningsmätningsinstrument och deras användning. 19. Elektriskt motstånd och metoder a t t bestämma detta. 20. Fotoelektrisk effekt. 21. F a r o r förbundna med den elektriska strömmen.

Laborationsuppgifter 1. Övningar i laboratoriearbete av fysikalisk-teknisk a r t . 2. Övningar i mätning och vägning. 3. Best. av tätheten hos fasta kroppar, vätskor och luft. 4. Lagen för kommunicerande kärl (med olika vätskor i r ö r e n ) . 5. Volymens beroende av trycket hos en gasmassa. 6. Osmotiska försök och diffusionsförsök. 7. Kontroll av fixpunkterna hos en termometer. 8. Best. av den temp., då vattnet h a r sin största täthet. 9. Best. av spec, värmet för en fast kropp. 10. Best. av smältvärmet för is. 11. Best. av ångbildningsvärmet för vatten. 12. Best. av smältpunkten för paraffin. 13. Försök med köldblandningar. 14. Best. av luftens fuktighet med psykrometer och daggpunktshygrometer. 15. Studium av magn. kraftfält. 16. Olika sätt a t t alstra elström. 17. Studium av elströmmens magn. verkningar. 18. Best. av elektr. motstånd (med voltamp.-metod). 19. Best. av elektr. motstånd (med Wheatstones brygga). 20. Best. av emk hos ett galv. element (med kompensationsmetod). 21. Studium av elektr. ljuskällor (glödlampan, Na-lampan, Hg-lampan, lysröret). 22. Ljusbrytning i p r i s m o r och planparallella glasplattor. 23. Jämf. mellan ljusstyrkan hos två ljuskällor. 24. Försök med polarisationsapparat. 25. Studium av spektra.

Ill 26. Föremålets och bildens inbördes läge vid en samlingslins. 27. Fotografering, framkallning och kopiering. 28. S t u d i u m av röntgenstrålarnas fluorescen sverkn ingår. 29. Röntgenfotografering. 30. Best. av värmets mek. ekvivalent. 31. Best. av den elektriska energiens värmeekvivalent.

Kemi

Undervisningen i kemi har till uppgift, att på grundval av realskolans kurs bibringa eleverna kunskap i de områden av kemien som är nödvändiga för utförandet av det praktiska laboratoriearbetet samt för förståelsen av fysiologi och fysiologisk kemi. Kursinnehåll O o r g a n i s k kemi. Allmän

O o r g a n i s k kemi. Speciell del Kort översikt av de viktigaste metalloiderna, varvid särskild vikt lägges vid de speciella metalloidernas egenskaper och resp. syrajoners reagens. För analytiska kemien viktiga föreningar och reaktioner t. ex. väteperoxid, jod, tiosulfat. Tekniska framställningsmetoder behandlas ej. Kort översikt av metallernas viktigaste föreningar, varvid särskild vikt lägges vid metalljonernas förhållande till olika reagens. Förekomst och framställning behandlas däremot ej. För analytiska kemien viktiga föreningar t. ex. kaliumpermanganat, kaliumkromat, kaliumbromat, n a t r i u m a r s e nit, n a t r i u m v ä t e k a r b o n a t . Viktigare mikrooch specialreagens anges för några olika metaller, varvid särskilt framhålles under vilka betingelser de är entydiga. Problemräkning i anslutning till kursen omfattande enklare stökiometriska beräkningar.

Analytisk kemi. Teoretisk del

Allmänna grundbegrepp och definitioner. Fysiska och kemiska företeelser. Blandningar och kemiska föreningar. Enkla och s a m m a n s a t t a ämnen. Principen för uppställande av kemiska reaktionsformler. Atom och molekyl. Definition av smältp u n k t och kokpunkt. Destillering, sublimering och kristallisation ( = metoder att rena ä m n e n ) . Valensbegreppet ur givna konstitutionsformler. Allmänna framställningsmetoder för syror, baser och salter. J o n e r och jonreaktioner. Ekvivalentbegreppet. Gramatom, grammolekyl, gramekvivalent. Molaritet, normalitet. Begreppet löslighet i olika enheter. Bestämning av löslighet. Löslighetskurvor. Löslighet i vatten och syror av olika föreningsgrupper. Elektrolytiska spänningskedjan. Metallernas förhållande till syror. Oxidation och reduktion. Principen för uppställandet av redoxformler. Enklare konstitutionsformler. Boyle's, Gay-Lussac's och Avogadros lag. Normalvolym. Enklare exempel för beräkning av volymen vid omsättning mellan gasformiga ämnen. Gasernas a l l m ä n n a tillståndslag o m n ä m n e s men härledes ej. Kortfattad framställning av periodiska systemet och atomteorien.

del

Elektrolytisk dissociation med några enkla tillämpningar. Fryspunktsnedsättning och kokpunktsförhöjning. Begreppet pH. Buffertlösningar och deras betydelse. Beredning av buffertlösningar. Något om hydrolys. Indikatorer och deras användning. Problemräkning i anslutning till kursen.

Analytisk kemi. P r a k t i s k

del

Allmän orientering över metodiken inom den kvantitativa analytiska kemien. Principen för utförande av gravimetriska bestämningar. Titreringsanalyser. Särskild vikt lägges vid ekvivalentbegreppet. Beräkning av ekvivalentvikten för syror, baser, salter vid jonreaktioner, salter vid redoxreaktioner. Kolorimetriska bestämningars metodik. Principen för jonbytare.

Fysikalisk

kemi

Elektriska enheter. Elektrolys. Faraday's lag. Beredning av ledningsförmågevatten medelst j o n b y t a r e . Spec, ledningsförmåga. Ekvivalentledningsförmåga. Ledningsförmåga vid oändlig utspädning. Bestämning av ledningsförmågan. Bestämning av cellkonstanten. Olika elektrodkärl. Ledningsförmågans tillämpning vid konduktometriska titreringar.

112 Potentialbegreppet. Nernst's ekvation (härledes ej) för beräkning av potentialen vid metallelektroder, gaselektroder, redoxelektroder. Beräkning av emk för olika element. Bestämning av strömriktningen. Diffusionspotentialen omnämnes samt hur den elimineras. Referenselektroder, kalomelelektroden, Veibels kinhydronelektrod. Elektrolytisk hävert. Fordringar på ett normalelement (Weston). pH-känsliga elektroder: vätgaselektroden, kinhydronelektroden och glaselektroden samt deras olika användningsområden. Kopplingsschema för bestämning av emk samt bestämningens utförande. Beräkning av pH vid elektrometrisk bestämning. Beräkning av jonkoncentrationen på basis av mätningar. Principen för elektrometriska titreringar samt deras utförande under olika betingelser. Omslagselektrod, omslagspotential. Bestämning av ekvivalentpunkten. Beräkning av omslagspotentialen för olika system: neutralisations-, fällnings- och redoxreaktioner. Grunddragen av kolloidkemien. Problemräkning i anslutning till kursen. Organisk

kemi

Kolets allmänna egenskaper. Enklare konstitutionsformler. Systematisk översikt över den organiska kemiens ämnesgrupper och viktigare föreningar. Acykliska föreningar: kolväten, isomeri, alkoholer, etrar, karbonsyror, estrar, nitroföreningar, aminer, nitriler, aldehyder, ketoner, kolhydrat, fetter och aminosyror. Begreppet omättade föreningar. Cykliska föreningar: bensol, sulfonsyror, fenoler, karbonsyror och aminer. Äggviteämnen. Laborationsuppgifter Allmän laboratorieteknik. Enklare glasarbeten. Filtrering. Tvättning av fällningar. Kristallisation. 2—3 oorganiska synteser med utbytesberäkning. Grunderna för kvalitativ analys. Syraprov. 2—3 gravimetriska bestämningar, som gör eleven förtrogen med gravimetriska metoders arbetsmetodik. Titreringsanalyser. Rengöring av glaskärl. Kalibrering av byrett och pipett. Beräkning och inställning av normallösningar: syra, bas, permanganat, tiosulfat, jod, bromat, silvernitrat. Lösningarna kontrol-

leras genom ett par lämpliga analysuppgifter för varje lösning. Kadmiumreduktorn. Bestämning av ammoniak genom destination. Bestämning av kväve enligt Kjeldahl. Jonbytare, Fettanalys. Bestämning av vattnets hårdhet. Kolorimetrisk bestämning av pH. Bestämning av små mängder av ett ämne dels med vanlig kolorimeter dels fotoelektriskt. Fysikaliska bestämningar. Konduktometriska titreringar. Mätning av emk för ett element. Elektrometrisk bestämning av pH. Elektrometriska titreringar enligt olika metoder: potentialkurva, omslagselektrod, omslagspotential. 2—3 organiska synteser som gör eleven förtrogen med den organiska kemiens arbetsmetodik. Extraktion. Vakuumdestillation. Torkning. Prövning av renhetsgraden för ett ämne genom smältpunktsbestämning, brytningsindex.

Fysiologi I detta ämne bör ingå, utom den normala allmänna fysiologien, patofysiologi samt fysiologisk kemi och hematologi. De två sistnämnda ämnena bör genomgås mera grundligt, medan i de övriga undervisningen måste göras elementär. Eleverna bör lära sig de enklaste grunderna för människokroppens funktioner och särskilt deras biokemiska underlag. Den elementära undervisningen bör innefatta bl. a. matsmältningens, andningens och urinbildningens fysiologi, blodets, skelettets och musklernas funktion m. m. samt de viktigaste sjukdomarna i motsvarande organ. Särskild vikt bör läggas på sambandet mellan organfunktioner och biokemiska tillstånd och förändringar. Kursinnehåll 1. Födans sammansättning, beredning, kvantitet, betydelse. 2. Digestitionen, enzymen, resorptionen, levern, gallan, avföringen. 3. Luften, andningen, syre- och kolsyretransporten. 4. Ämnesomsättningen.

113 5. Blodets s a m m a n s ä t t n i n g , de röda blodk r o p p a r n a , blodfärgämnet. 6. Blodets koagulation. 7. De vita blodkropparna, benmärgen, immunkemi. 8. Blodcirkulationen. 9. Cellfysiologi, biologisk permeabilitet. 10. Kroppsvatten, lymfa, salt-vattenbalansen, kroppstemperaturen. 11. Njurfunktionen, urinbildningen. 12. Inre sekretionen. 13. Vitaminer, hormoner. 14. Skelettet, m u s k u l a t u r e n . 15. Nervsystemet, sinnesorganen.

Laborationsuppgifter 1. Enzymförsök, saliven, stärkelsedigestion. 2. Enz3 7 mförsök, magsaft, digestion av hönsäggvita, Foremantitrering. 3. Undersökning av galla, framställning av gallsyror, påvisande av kolesterin. 4. Bestämning av syreförbrukning i vila och efter arbete, påvisande av kolsyra i utandningsluft. 5. Påvisande av socker i urinen efter sockerförtäring, b e s t ä m m a n d e av urinens reaktion efter olika föda. 6. Dissektion av narkotiserad kanin med iakttagande av digestitionskanalen. 7. Räkning av röda blodkroppar. 8. Färgning och undersökning av blodstrykpreparat och benmärg från friska och sjuka. 9. Hemylos. Undersökning av blodfärgä m n e , spektroskopi. 10. Blodkroppsvolymens bestämning, blodk r o p p a r n a s suspensionsstabilitet. 11. Koagulationsförsök på blod. 12. Undersökning av vävnadssnitt, j ä s t celler, tumörceller. 13. Bestämning av serumäggvita. 14. Elektrofores av serumäggvita och bestämning av äggvitefraktionerna. 15. Bestämning av urinens specifika vikt, surhetsgrad, klorid- och kvävehalt efter olika diet hos människan. 16. Påvisande av u r i n ä m n e och u r i n syra i urin. 17. Analys av urinvägskonkrement. 18. Undersökning av gonaderna hos kanin, eventuellt efter hormoninjektion. 19. Undersökning av spermiogenes hos padda. 20. Titrering av ascorbinsyra i urinen före och efter förtäring av C-vitamin.

21. Påvisande av mjölksyra i k a n i n - eller grodmuskel. 22. Undersökning av muskelkontraktionen hos groda vid retning av motorisk nerv med galvanisk och faradisk ström. 23. Undersökning av olika nervreflexer hos människa. 24. Prövning av färgsinnet, »synvillor». 25. Prövning av lukt- och smaksinnet, eventuellt också efter injektion av smakämnen. 26. Prövning av känselsinnet för beröring, temperatur, smärta. 27. Hantering av injektionssprutor och provtagningsnålar. 28. Injektion av morfin, scopolamin, kur a r e på k a n i n och groda. 29. Injektion av vatten, alkohol, aceton på kanin. 30. Injektion av cyanider, koncentrerad n a t r i u m s u l f a t , bromider på kanin. 31—35. Uppfödningsförsök på r å t t o r med äggvitefri kost, koltetraklorid, vitaminfattig kost etc. 36. Undersökning av urin efter förtäring av färgämnen, såsom metylenblått, fluorescin etc. och luktämnen såsom sparris. 37. Undersökning av var, bukvätskor, lungsäcksvätskor el. dyl. 38. F r a m s t ä l l n i n g av serumglobulin genom fällning och dialys. 39. Extraktion av fett u r djurfett eller blod. 40. Inaskning av blod, nagel, urin med a n a l y s av askan. 41—45. Demonstration av patienter, eventuellt med undersökning av deras blod eller urin. Bakteriologi

Undervisningen i bakteriologi bör bibringa eleverna kännedom om grunderna i den egentliga bakteriologien samt i immunologi (inklusive serologi) och virologi. I bakteriologi och virologi bör undervisas förutom i bakteriologisk resp. virologisk teknik och systematik även i allmän laboratoriehygien och i de grundläggande företeelserna inom epidemiologien. Undervisningen i immunologi bör omfatta grunderna av immunitetsläran och dessutom serologisk metodik. I samband med genomgång av

114 respektive smittämnen bör en allmän orientering ges om de sjukdomar de förorsaka. Kursinnehåll Bakteriologi 1. Laboratorielrygien. 2. Bakteriologiska undersökningsmetoder. 3. Bakteriernas morfologi, närings- och gasbehov, pH- och temperaturfordringar. Substrat. 4. Bakterieväxtens kinetik. Variation. Dissociation. Desinfektion. Sterilisering. 5. Kemoterapeutica och antibiotica inklusive resistensbestämningar. 6. Bakteriologisk systematik: Stafylokocker, streptokocker, pneumokocker. Neisserior. Coli-aerogenesgruppen. Salmonella. Shigella. Brucella. Pasteurella. Haemophilus. Corynebakterier. Mycobakterier. Spiriller och spirocheter. Anaerober. Ser o1ogi 1. Infektion och i m m u n i t e t . Antikroppar, deras egenskaper och bildning. Skyddsympningar. 2. Serologiska r e a k t i o n e r : agglutination, precipitation, komplementbindning, n e u t r a lisationstest. 3. Blodgrupper. 4. Wassermanns reaktion. Paul-Bunnells reaktion. AST. Asta. Virologi 1. Virus a l l m ä n n a egenskaper. 2. Virologiska undersökningsmetoder: Äggteknik. Vävnadsodling. Djurförsök. 3. Hemagglutination. Serologiska reaktioner använda inom virologien. 4. Virologisk systematik: neurotropa virus, influensa, parotit, hepatit, coxsackie, psittacosis-lymphogranulomagruppen, vaccinia och variola, herpes, rickettsior. Laborationsuppgifter 1. Odling av de vanligaste bakterierna på fast och flytande substrat. 2. Färgning av bakterier. 3. Jäsningsförsök. 4. Biokemiska reaktioner förorsakade av bakterier, t. ex. ammoniakbildning, indolbildning. H.S-bildning, Voges-Proskauers reaktion etc.

5. Objektglasagglutination. 6. Patogenitetsprövningar på möss. 7. Serologiska titreringar. Röragglutinationer. Precipitation. Komplementbindningar. Kapselsvällning. 8. Flockningsreaktioner vid lues. Kline. Meinicke. Kahn. 9. Äggodling. 10. Hemagglutinationsförsök med influensavirus. 11. Virusodling på möss. 12. Anläggning av vävnadskulturer. 13. Neutralisationstest på möss. Sjukdomslära Undervisningen i sjukdomslära bör ha till mål att bibringa eleverna en elementär kännedom om de vanligaste och viktigaste sjukdomarna och sjukdomsgrupperna. Det är inte fråga om att inlära annat än sjukdomarnas namn, indelning, fysiologiska sammanhang och viktigaste symptom, särskilt i den mån symptomen påvisas eller sammanhänger med laboratoriemässiga åtgärder. Om så kan genomföras är det önskvärt, att undervisningen i sjukdomslära bedrivs i intimt s a m m a n h a n g med undervisningen i fysiologi och bakteriologi, så att de sjukliga förändringarna kan sättas i samband med normala förlopp inom organismen och med sjukdomsalstrande mikroorganismers egenskaper. Undervisningen bör inte omfatta sjukdomars behandling annat än i den mån en generell diskussion av behandlingsmetoder är nödvändig för förklaring av en sjukdoms orsak eller förlopp. Kursinnehåll De områden som i första hand bör behandlas ä r : 1. Matsmältningsorganens sjukdomar. 2. Infektionssjukdomar. 3. Ämnesomsättningens sjukdomar. 4. Leverns och gallvägarnas sjukdomar. 5. Den inre sekretionens sjukdomar. 6. Njursjukdomar. 7. Könssjukdomar. 8. Hjärt- och kärlsjukdomar. 9. Blodsjukdomar.

115 Dessutom bör om möjligt a l l m ä n n a översikter ges av systemsjukdomar och sjukdomsorsaker. Undervisningen bör beröra sjukdomar hos såväl vuxna som b a r n och såväl medicinska som kirurgiska synpunkter bör beaktas.

Anatomi 1. Definitioner, allmän biologi. 2. Osteologi. 3. Leder. 4. Muskler. 5. Matsmältningsorgan. 6. Andningsorgan. 7. Cirkulationsorgan. 8. Utsöndringsorgan. 9. Könsorgan. 10. Endokrina organ. 11. Nervsystemet. 12. Sinnesorgan. 13. Dissektionsövning.

Histologi 1. Ljusmikroskopet och specialmikroskop. 2. Histologiska teknikens principer och teori. 3. Cellen. 4. Epitclvävnad. 5. Bindväv, brosk, ben. 6. Nervvävnad. 7. Blod, kärlsystem, lymfkörtlar, mjälte, benmärg. 8. Andningsorgan. 9. Matsmältningsorgan. 10. Urinorgan. 11. Könsorgan. 12. Endokrina organ. Demonstration av preparat i mikroprojektor.

11. Olika mikrotomtyper och deras skötsel, knivställningar, s n i t t r i k t n i n g a r m. m. 12. Färgning och färgämnen. 13. Rutinfärgningar, specialfärgningar samt specifika färgningar. Impregnationer. 14. Monteringsmedel. Brytningsindex. Eleverna bör få delta vid uttagning av preparat från försöksdjur, själva utföra fixeringar enligt olika metoder, inbäddningar enligt paraffin- och gelatinmetoden, dekalcineringar, snittningar på paraffinoch celloidinbäddat material samt fryssnitt. Ett 30-tal färgningar inlärs och utförs enligt nedanstående förteckning. 1. Ehrlichs Htx —• eosin. 2. Hämalun — Bocks eosin. 3. Fe Htx — Orange G. 4. Weigert — van Gieson. 5. Fe Htx — pikrofuchsin ( H a n s e n ) . 6. Paracarmin — Lichtgrun. 7. Mallory. 8. Azan. 9. Häggquist regr. 10. Häggquist progr. 11. Heidenhain. 12. Wasserblau — Orcein — Eosin (Unna) Saffranin. 13. Weigerts elastin —• pikrofuchsin. 14. Toluidinblått. 15. Kresylviolett (Nissl). 16. Alzheimer-Mann. 17. Spielmeyer. 18. Giemsa. 19. May — Griinewald — Giemsa. 20. Dominici. 21. Kristallviolett (kromosomfärgn.). 22. Feulgens nuklealreaktion. 23. Best. 24. Mucicarmin — Hämalun. 25. Sudan III — Hämalun. 26. Nilblåsulfat. 27. Fe-reaktion ( T i r m a n n — Schmelzer). 28. Lane — Bensley. 29. Davenport. 30. Wolters — Kulschitzky.

Histologisk teknik 1. Fixering och fixeringsmedel. 2. Urtvättning. 3. Dekalcinering. 4. Utstrykspreparat. 5. Dehydrering i olika medier. 6. Paraffininbäddning. 7. Gelatininbäddning. 8. Celloidinbäddning. 9. Frysmetoden. 10. Frys-torkmetoden.

Djurförsök 1. De vanliga försöksdjurens livsbetingelser och n o r m a l a skötsel. 2. Normalkost och olika karens-koster. 3. Eftervård av opererade djur. 4. Olika sätt att avliva försöksdjur. 5. Injektionsmetoder. 6. Narkosmetoder vid djurförsök. 7. Operationsinstrumenten och deras sterilisering.

116 8. Dissektionsövningar, utpreparering av organ, vägning av tillvarataget material. 9. Demonstration av ett antal ofta förekommande djuroperationer, assistansövning vid dylika. Patologi 1. Regressiva cellförändringar, degeneration, nekros. 2. Infektion, inflammation. 3. Specifik inflammation, tuberkulos m. m. 4. Allergiska fenomen och sjukdomar. 5. Cirkulationsorganens sjukdomar. 6. Andningsorganens sjukdomar. 7. Matsmältningsorganens sjukdomar. 8. Utsöndringsorganens sjukdomar. 9. Nervsjukdomar. 10. Vitamin- och hormonrubbningars patologi. 11. Inre sekretoriska rubbningar. 12. Tumörer. 13. Obduktionsdemonstration. Demonstration av preparat i mikroprojektor. Fotografi Föreläsningar 1. Kameran, olika kamera typer och tillbehör. 2. Fotografiska objektiv, inställningsskärpa — skärpedjup. Bländarsystem, slutare. 3. Negativmaterialet, dess uppbyggnad och indelning efter känslighet, gradation och färgkänslighet. Den latenta bilden. 4. Exponering, framkallning och svärtning. Svärtningskurvan. Gammavärde. Kontinuerlig och intermittent belysning. Schwartzschildsexponent, Herschelef f ekt och liknande. 5. Framkallnings- och fixeringstekniken utförligare behandlad. 6. Djup- och ytframkallningens teori och praktik. Desensibilatorer, slöjförhindrande medel och liknande. 7. Olika positivmaterial. Grundregeln för exponering och framkallning av allt pappersmaterial.

8. Mörkrumsteknik. Kopieringsapparaten. Mörkrumsfiltra. Fixerings- och sköljningsteknik för arkivbilder. 9. Arkivfotografering. 10. Förstoringsteknik, olika apparattyper. 11. Förstärkning och försvagning och andra efterbehandlingsmetoder. Vätmedel som hjälp bl. a. vid högglansning av pappersbilder. Montering av bilder och liknande. Laborationer 1. Inställnings- och framkallningsövningar. Inställning med beräknande av skärpedjup. Framkallning av normal-, över- och underexponerade negativ. Överoch underframkallning. 2. Fotografering av färgade föremål och färgskalor med olika negativmaterial och ljuskällor samt med och utan användande av färgfiltra. 3. Kopiering av samtliga tagna negativ med tonvikt på val av rätt pappersgradation från fall till fall. Framkallningen utförs här liksom i övrigt med tids- och temperaturkontroll. 4. Reproduktionsfotografering av äkta halvtonsbild, rasterbild (boktryck) och streckteckning med härför lämpade materialtyper. Användande av polariseringsfilter. 5. Förstoringsteknik. 6—8. Praktiska provuppgifter att utföras av eleverna självständigt.

Mikrofotografi 1. Mikroskopobjektivet, dess upplösningsförmåga, numeriska apertur, färgkorrektion. 2. Olika typer av objektiv och okular. 3. Olika kameratyper, belysningssystem och hjälpinstrument. 4. Exponeringen vid svart-vitt och färgfoto. 5. Mörkfält, faskontrast, fluorescens, polarisationsfotografering. Utförande under handledning av olika slags mikrofoto jämte framkallning och kopiering.

Bilaga

4.

Förslag till laboratorieutrustning

Fysik Antal Materiel 1 Serie verktyg av olika slag 10 Stativ av j ä r n med muffar, klämm a r e och ringar 10 Trefötter av j ä r n 10 J ä r n t r å d s n ä t med inpressad asbest, 16 X 16 cm 20 Provrörsställ 10 Degeltänger 1 Kvicksilvertång 10 Kvicksilverflaskor med fint utlopp 1 Bricka av j ä r n 1 Diamant för skärning av glas 3 Korkborrsatser 1 Korkklämmare, liten 1 Dito, stor 1 Korkborrskärpare 10 Metermått 1 Skjutmått 1 Mikrometerskruv 5 Balansvågar, kapacitet ca 250 g 10 Viktsatser, 0,01—200 g 10 Tarerbägare 1 kg Tarerhagel 5 Brevvågar, belastning 500 g 5 Fjädervågar 5 Kg-vikter 5 Hg-vikter 20 Mätglas, 100 ml 10 Pyknometrar, 25 ml 1 Stickhävert, 250 ml 1 Kommunicerande r ö r på stativ 2 Vattenluftpumpar av glas 2 Dito av metall 1 Sug- och lyftpump 1 Sug- och t r y c k p u m p 5 Areometrar sp. v. 1,000—2,000 2 Barometerrör 1 Kvicksilverbarometer 1 Kvicksilvervanna 1 Aneroidbarometer

I

Antal Materiel 1 Kvicksilvermanometer, 50 cm 1 Porös cylinder för diffusionsförsök 10 P l å t c y l i n d r a r för best. av luftens täthet 1 Rotationsapparat med b i a p p a r a t e r 10 Spritlampor 20 Bunsenbrännare 5 Fiskstjärtbrännare 7 T e r m o m e t r a r — 10 + 360Vs° C 10 T e r m o m e t r a r Vi° —10 + 2 5 0 ° C 1 Termometer för låga t e m p e r a t u r e r — 8 0 + 4 0 i/i°C 1 Max.-min. termometer 5 F e b e r t e r m o m e t r a r med kulspets 5 Termosflaskor 10 Kalorimetrar, enkla 5 Apparater för best. av v ä r m e t s mek. ekvivalent 1 Psykrometer 0 + 40 Vö0 c 1 Daggpunktshygrometer 1 P n e u m a t i s k t elddon 10 Stavmagneter 5 Hästskomagneter 10 Magnetnålar på stativ 1 Kompass 10 Dosor med järnfilspån 1 Elektroskop 10 Torrelement 1,5 V typ Tiger 10 Ficklampsbatterier 4,5 V 5 Nife-ackumulatorer 6 V 6 Blyackumulatorer 6 V, ca 20 a m p . tim. 6 Skjutmotstånd enl. Ohma, 0—1 640 ohm, 0,75 a m p . 1 Wheatstones brygga, 0,05—50 000 ohm 1 Proppreostat 1—50 ohm, enl. Leybold 1 Motståndsmatta 1 Vattensönderdelningsapparat 10 Doppvärmare, 220 V, 250 W

118 Antal Materiel 1 Elmagnet enl. Leybold 10 Induktionsspolar med 1 000 varv, 220 V 1 Vridspolegalvanometer enl. Leybold 5 Universalinstrument enl. Philips 1 P r o p p t r a n s f o r m a t o r enl. Sundberg 8 amp. 0—250 V 1 Selenlikriktare max. beläst. 100 mA 220 V 1 Gnistinduktor enl. Leybold 10 Urladdningsrör enl. Leybold 1 Katodstrålrör enl. Leybold 1 Röntgenskärm enl. Leybold 1 Röntgenrör enl. Leybold 1 Fotocell enl. Lange, S—60 1 Fickfotometer enl. Evans 6 Planparallella glasplattor 10 Prismor av glas 30 X 30 mm 12 Linser av olika slag i fattning 10 Linshållare 1 Hartls optiska skiva 1 Mikroskop för undervisningsändamål med monokulär snedtub, fininställning genom mikrometerskruv, kondensor med irisbländare. Revolver för 4 objektiv, samt påbyggt graderat korsbord försett med nonie. Optisk utrustning för förstoringar 40— 1 500 ggr genom: Huygens okular 8 X och 15 X Akr. objektiv 5X »

10 X

» 45 X Oljeimmersion 100 X med förvaringsskåp Spektroskop, raksiktiga

Kemi 2 Students potentiometrar typ Fischer 2 Apparater för bestämning av ledningsförmåga, Philips 2 Weston-element (normalelement) 2 Strömvippor och nycklar 3 Skjutmotstånd, s. k. potentiometerkoppling (— 3 anslutningar) 0,2 amp. 1 400 ohm 1,3 » 180 » 3,7 » 25 » 1 Universalmätinstrument, Philips 1 Spegelgalvanometer, Pye 2 Btyackumulatorer 20 a m p . 6 V 1 Nife-ackumulator 1 Duboscq-kolorimeter P l a t i n a t r å d och bleck 1 Analysvåg med projektionsavläsning, med viktsats

Antal Materiel 2 Analysvågar med luftdämpning, 200 g belastning, känslighet 0,1 mg 1 P o l a r i s a t i o n s a p p a r a t typ Mitscherlich med n a t r i u m l a m p a för 200 mm rör 1 pH-meter, n ä t a n s l u t e n 1 Fotoelektrisk kolorimeter 1 Oljeluftpump med motor 20 Normalslipningar sortiment 1 Ställ för 6 Soxhletapparater, elektriskt 10 Glasuppställningar med kylare för dito 1 Elektriskt torkskåp 200° C, Helios, inv. dim. bredd 480 mm, djup 340 mm, höjd 335 m m 2 Destillationsuppställningar av glas med n o r m a l s l i p n i n g a r (vardera 1 rundkolv 2 1, 1 dito 250 ml, 4 skarvstycken, 1 spiralkylare ca 30 cm, 1 återvändskylare med kulblåsning ca 20 cm, 1 förlag med sidorör för vak u u m ca 1 1, 1 dito ca 300 ml, 1 stänkskydd) 4 Vattensugar av metall 2 Elektriska sandbad, ca 20 cm 2 Handspektroskop 2 Kippapparater, 1 1 Diverse elektrodkärl, hävertar, Bunsenbrännare, fiskstjärtbrännare, jonbytare, k a d m i u m r e d u k t o r e r m. m. 1 Smältpunktsbestämningsapparat, elektrisk 2 Apparater för bestämning av fryspunktsnedsättning hos vätskor med termometer med fast gradering 10 B u c h n e r t r a t t a r ca 10 cm 10 » » 4,8 » 10 Termosburkar ca 1 1 10 Rundbottnade kopparkärl ca 15 cm till oljebad 1 Vinkelcentrifug typ X 1 med vinkelhuvud 103—29, för 6 X 6 0 ml rör 5 Vinkelcentrifuger typ X 1, med vanliga gehäng, 104—02 för 4 X 15 ml rör 20 Porslinsdeglar ca 6 cm, u t a n lock 20 Dito, ca 3 cm diam. 10 Vakuumexsickatorer ca 24 cm 30 Separertrattar med propp, 250 ml 5 kg Kvicksilver 30 Vågflaskor 40 X 50 m m 10 Byretter, 50 ml vanliga, utan kran 10 » 25 » » med » 5 Förbränningsställ för mikro-Kjeldahl 2 Destillationsapparater för mikroKjeldahl

I

119 Antal

Materiel

Fysiologi 2

1 10 2

1 10 1

5 20 30 2 1

2 2 10 2 1 1 5 1

1 20 20 10 10

Vattentermostater med provrörsställ (ca 5 0 X 4 0 X 6 0 med omrörare, vert e x t e r m o m e t r a r och 1 000 watts doppvärmare) Termostatskåp 37° (inv. 560 X 400 X 300 m m ) Runda vattenbad, koppar (19 cm), elektriska Mikroskop för undervisningsändamål med monokulär snedtub, fininställning genom mikrometerskruv, kondensor med irisbländare, revolver för 4 objektiv samt påbyggt korsbord graderat och försett med nonie Optisk utrustning för förstoringar 40—1 500 ggr genom: Huygens okular 8 X och 15 X Akr. objektiv 5X » 10 X » 45 X Oljeimmersion 100 X med förvaringsskåp Kroghs ämnesomsättningsapparat Allmänna tillbehör till dito Jäsningssacharometrar Polariskop (polarisationsapparat) (2 dm, vanliga raka polarisationsrör, noggrannhet ca 0,05°) Kaninbord Burkers r ä k n e k a m m a r e , dubbelgraderade med k l ä m m a r e Ellermann-pipetter 10, 20, 25 mms Handspektroskop Spektrofotometer med högvakuumfotocell och inbyggd elektronisk förstärkare Fotoelektriska kolorimetrar, batteridrivna Erythrocymetrar (för best. av blodkroppsdiameter) Tidtagarur — stoppur Kjeldahl destillationsapparater, mikroPapperselektroforesapparat Likriktare Urometrar Analysvåg (kapacitet 200 g, noggrannhet 0,1 mg) med viktsats och projektionsavläsning Potentiometrisk pH-apparat Byretter 50 ml med kran » 30 » » » » 25 » » » » 10 » » »

Antal Materiel 10 Mikrobyretter av olika slag (5 ml— 1 ml) Astronfläktar (föhn) 2 Provrörsställ (för 12 provrör) 25 Anatomiska saxar 25 Péanger (små) 20 Raka kirurgiska knivar 20 Induktionsapparat (enkel) 1 Reflexhammare 2 2 Blodtrycksmanschetter (enkla med aneroidmanometer vid manschetten) 2 Färgsinnestabeller 1 Steriliseringskok för sprutor (ca 40 X 30 X 10 cm) 20 Bekordsprutor av olika dimensioner och med spetsar 5 K a n i n b u r a r (järn) 1 Analyskvartslampa (gruvlampa) Extraktionsställ för 6 Soxhletappa1 r a t e r (mindre storlek) Glasuppställningar med kylare till 10 dito Degelugn, max. temp. 1 000° C, effekt 1 1 000 watt, inv. m å t t : diam. öppning 160 mm, diam. botten 160 mm, djup 65 m m S e p a r e r t r a t t a r (250 ml) Platinadeglar 25—50 ml Platinableck (ca 2 cm 2 ) 0,1 mm tjocklek Ackumulatorbatterier Vinkelcentrifug typ X 1 med vinkelhuvud, 103—29, för 6 X 60 ml rör Vinkelcentrifuger typ X 1 med vanliga gehäng 104—02 för 4 X 15 ml rör Exsickatorer ca 24 cm diam. för vakuum Elektriska omrörare Kemiska t e r m o m e t r a r (—10°— + 100°) Elektriskt torkskåp Helios, inv. m å t t : bredd 475 mm, djup 390 mm, höjd 800 m m 3 Kokhällar med strömställare för 3 värmelägen. Bredd 320 mm, djup 320 mm, höjd 155 mm. P l a t t a n s diam. 220 mm, energiförbrukning 1 200 watt, vikt 8,3 kg 2 Destillationsuppställningar av normalslipat glas (4 rundkolvar, l 1 /» L 2 spiralkylare, 2 skarvstycken, 3 förlagvakuumkolvar 1/2 1) 1 Duboscq-kolorimeter 5 kg Kvicksilver 1 Kärl för best. av ledningsförmåga, Philips

120 Antal Materiel 1 Oljevakuumpump (laboratoriestorlek) 1 A p p a r a t u r för smältpunktsbestämning 1 Kylskåp, medelstor hushållstyp 10 H a n d l u p p e r (ca 5 ggr förstor.) Diverse förbrukningsmateriel, såsom pipetter, hornskedar, mätkolvar, mätglas, vägflaskor, gasbrännare, trefötter, porslinsdeglar, degeltänger, stativ, h å l l a r e , muffar, mortlar, Biichnertrattar, urglas, glasskålar, bägare, kolvar, provrör, verktygsuppsättning

Antal

1 1 2 1

12 500 500 250 250

Bakteriologi 1 1 4 6 1

2 1

1 T e r m o s t a t s k å p 37° C Kylskåp, Frigidaire K 600 Kastlådor för infekterad disk (rostfritt stål) 70 X 30 cm Pipettkast, cylindriska, rostfritt stål Autoklav för elektrisk uppvärmning med r a t t f ö r s l u t n i n g . Inv. diam. 400 mm, djup 600 m m Binokulära mikroskop för bakteriologiskt bruk. Utbytbar rak monokulär t u b för fotografering. Den binokulära tuben vinkelställd med prisma. F i n inställning genom mikrometerskruv, kondensor med irisbländare och revolver för 4 objektiv. Optisk u t r u s t n i n g för förstoringar 40—1 500 gånger genom 2 Huygens o k u l a r 8 X och 15 X Akr. objektiv 5X » 10 X » 45 X Oljeimmersion 100 X Påbyggt graderat korsbord med nonie samt lågvoltsbelysning med tillhör a n d e t r a n s f o r m a t o r med förvaringsskåp P l a t t m i k r o s k o p s. k. prepareringslupper med aplanatisk lupp för förstoring 30 ggr. Instrumenten försedda med handstöd Färgningsställ V a t t e n t e r m o s t a t med omrörarmotor, 56°, av rostfritt stål med kontaktt e r m o m e t e r och relä, för serologiskt b r u k med 6 st. provrörsställ av rostfritt s t å l ; inv. m å t t : längd 376 mm, bredd 293 mm, djup 118 m m V a t t e n t e r m o s t a t med omrörarmotor, 37°, av rostfritt stål med kontaktterm o m e t e r och relä, för serologiskt b r u k med 6 st. provrörsställ av rost-

40 15 15 250 100 50 200 200 50 15 25 25 25 10 10 10 10 5 10 20 20 1 5 25 50 50 50 2 20 5 3 3 3 25

Materiel fritt s t å l ; inv. m å t t : längd 376 mm. bredd 293 mm, djup 118 m m Centrifug, Wifug X 1 special, med vinkelkåpa och alarmklocka, 6 X 50 Dito med vinkelkåpa, 24 X 15 Tareringsvågar Spektrofotometer med högvakuumfotocell och inbyggd elektronisk förstärkare Pipetthylsor av koppar P r e p a r a t r ö r , 80 X 12 m m Dito, 150 X 15 m m Centrifugrör, CSB 184 A, koniska, 110 X 17 m m Dito, CSB 184 B, 110X17 mm, cylindriska P r e p a r a t r ö r s t ä l l av rostfritt stål, 10 st. till varje storlek Platinaöglor med hållare Bunsenbrännare Petriskålar, 1 0 0 X 1 5 mm Dito, 150 X 25 m m » 200 X 30 » Bakteriologmätpipetter, r y m d 10 ml, Vio Dito, 1,5 ml, Vioo Kapillärpipetter, rymd 0,1 ml, 1 / 100 Vollpipetter, r y m d 100 ml Vollpipetter, r y m d 25 ml Dito, 50 ml » 10 » Instrument: Saxar, raka, längd 15 cm Dito, böjda, längd 12 cm Ögonsaxar Pincetter, anatomiska Klopincetter Sprutor, helt av glas, 10 ml Dito, 2 ml Tuberkulinsprutor Instrumentskåp Trefötter med asbestskivor Flaskor, vita, med inslipade runda proppar, 25 ml Dito, 100 ml » 200 » Erlenmeyerkolvar, olika storlekar Vattensugare av metall Bägare, olika storlekar Mätcylindrar, hög modell, 100 ml Dito, 1 000 ml Sterilfilter med sugkolvar, mellanstorlek Sterilfilter av Jenaglas, 25G5 Glastrattar Diverse förbrukningsartiklar, såsom gasslang, filtrerpapper, glasrör, kork.

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk

förteckning

(Siflrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Ärvdabalk. [6] Betänkande angående Instansordningen i vattenmål m. m. [9] Förslag till jordrationaliseringslag m. m. [16]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Om proportionella val inom kommunala representationer m. m. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 6. [17]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Klenvirke. Användningen av barrklenvirke, virke och sågverksavfall. [29]

löv-

Industri.

Handel och sjöfart. Inrättande av ett sjöfartsverk. [21] Kommunalförvaltning. Kommunikationsväsen. Högertrafik. [30] Televisionen i Sverige. [32] Statens och kommunernas finansväsen. Förslag till förenkling av vissa beskattningsregler. [18]

Förslag till ändrad företagsbeskattning. [19] Förslag till effektivare taxering. [24]

Politi. Den svenska kriminalstatistiken. [35]

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutredningen. 2. Moderskapsförsakring m. m. [4] 3. Folkpensionering och sjukförsäkring. Vissa samordningsfrågor. [33] Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. 5. [22] Bilagor. [23] Saneringsfrågan. [31] Hyresregleringskommitténs betankande. 3. Hyran för omöblerade lägenheter. [34] Hälso- och sjukvård. Betänkande med utredning och förslag rörande hörselvården. [14] Friluftsbad, simhallar, bastur. [25] Vanföreanstalterna och Eugeniahemmet. [28]

Allmänt näringsväsen. Elkraftförsörjningen.

[12]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om sparbanker m. m. [10]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att främja det svenska musiklivets utveckling. [2] Yrkesutbildningen. [11] Om kompetenskrav. Betänkande avgivet av kompetensutredningen. [15] Landsantikvarieorganisationen. [26] Tjänstebostäder för folkskolans lärare. [27] Laborantutbildning. [36] Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna. [7] 7 och 8. Nordiska postoch teletaxor. [20] Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentarisk tidskriftspublikation. [8] En gemensam nordisk marknad. [13]

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1954