Brandfarliga varor. D. 1,

V) N o

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

UNG!

"

CAM

ODEC 1956 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:50 ^ O j ^ LE2£1;_.:

Handelsdepartementet

\°jSC»^0

J 9 5 1 ÅRS OLJEUTREDNING

BRANDFARLIGA VAROR DELI FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM SKYDD MOT BRANDFARLIGA VÄTSKOR M. M. JÄMTE MOTIV

Stockholm 1956

n

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning i. Åldringsvtrd. Idun. 344 s. S.

2, Fiskhanden i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurerhg av Uppsala domkyrka. Victor Petter-

son. 170 s.K. 4. Statens st<d åt växtförädlingen m. m. Egnellska. 295 s. Jo. 5. Standardtiriffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Haefgström. 96 s. K. 6. Statsägda iktiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 s. Fi. 7. Städernas lonationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad statsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fi. 9. f Ä^JiP11 fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. Äarcus. 48 s. Fi. 10. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på låig och kort sikt. Av L. Lindberger. Haeeeström. 267s. Fi. 11. Atomenerrien. Beckman. 117 s. H. 12. Bihang til) kyrkohandboken. Idun. 100 s. E. 13. Konstbildiing i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. 210 •?* 1 " A J l m ä n n a synpunkter. Hseggström. 15. Tulltaxa. 2. Detaljmotivering. Hseggström. 849 s. Fi. 16. Tulltaxa, i. Taxan. Hseggström. 179 s. Fi. 17. Fiskeområie. Idun. 106 s. Jo. 18. Seminariecrganisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunaförbund och indelningsändringar. Idun. 228 s. I. 20. Utredningtn om kortare arbetstid. Kihlström. 277 s. S. 21. Utredningm om kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 22. 236 s. S. 23. Alternativ, aftonsångsritual. Idun. 85 s. E. Vissa ändrngar i nöjesbeskattningen m. m. Beckman. 24. 239 s. Fi. 25. Statsägda !öretag i utlandet. Idun. 351 s. Fi. 26. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Idui. 633 s. Ju. Byggnadsninnen. Victor Petterson. 156 s. Ju.

27 Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. Kihl-

ström. 227 s. I.

28 Rådhusrätts sammansättning i brottmål. Norstedt

54 s. Ju. 29, Lag om rätt att utöva läkekonsten. Beckman. 192 s. I. 30, Prästvalslag. Kihlström. 204 s. E. 31, Remissyttranden. Kihlström. 400 s. S. 32, Hemmen och samhällsplaneringen. Beckman. 210 s. S 33. Skogsindustrins utbyggnad. Idun. 235 s. II. 34. Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. Idun. 173 s. E. 35. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström. 141 s., 6 s. pl. Ju. 36. Skogsbrukets arbetsmarknad. Idun. 292 s. S. 37. Alkoholblodprovet. Idun. 110 s. 1. 38. Strålskydd. Kihlström. 348 s., 1 s. pl. I. 39. Offentliga bvggnader. Översikt och byggnadsbehov. Idun. 267 s. K. 40. Riktlinjer för bostadspolitiken. Idun. 175 s. S. 41. Nya kommunala ortsavdrag. Idun. 247 s. Fi. 42. Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. Kihlström. 102 s. E. 43. Zigenarfrågan. Framtiden, Malmö. 153 s., 8 s. pl. S. översyn av Förenta Nationernas stadga. Norstedt. 44. 83 s. U. Nordiska parlamentariska kommitténs slutbetän45. kande. Kihlström. 58 s. U. Bränsleförsörjningen i atomåldern. 1. Förutsättning46. ar, slutledningar, rekommendationer och förslag. b Idun. 94 s. H. 47. Stöd åt ofullständiga familjer. Idun 91 s. S. 48. Statsbudgetens verkningar på konjunkturutvecklingen. Av A. Lindbäck. Idun 114 s. Fi. 49. Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad. Kihlström. 36 s. Ju. 50. 1951 års oljeutredning, Brandfarliga varor. Del 1. Norstedt. 188 s. H. 51. 1951 års oljeutredning. Brandfarliga varor. Del 2. Bilagor. Norstedts. 116 s. H.

v e r n a l S F £ ™ S Ä J f j , » " ^ ^ . är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstädep^tementeL ' utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruks-

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:50 Handelsdepartementet

1951 ÅRS OLJEUTREDNING

BRANDFARLIGA VAROR DEL I FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM SKYDD MOT BRANDFARLIGA VÄTSKOR M. M. JÄMTE MOTIV

STOCKHOLM 1956 KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER

INNEHÅLL

Del I Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Handelsdepartementet Förslag till F ö r o r d n i n g om skydd mot brandfarliga vätskor m. m 1 Kap. Förordningens tillämplighetsområde m. m 2 Kap. Definitioner och klassindelning 3 Kap. Allmänna bestämmelser 4 Kap. Förvaring 5 Kap. Transport 6 Kap. Tillverkning och användning 7 Kap. Saluhållande 8 Kap. Straffbestämmelser m. m övergångsbestämmelser

25 2~ OQ o-.

Inledning

3 Första Kapitlet. Historik 1862 års kungörelse 1875 års förordning med följdförfattningar m. m 1921 års förordning med följdförfattningar m. m

gg 39 47

Andra Kapitlet. Allmänna synpunkter Oljeimportens utveckling P r i n c i p e r n a för den nya lagstiftningen Oljelagstiftningens internationella förgrening Aktuella frågor för oljelagringen Krigserfarenheter Vattenförorening Avvägningen mellan skilda intressen Anläggningsplan F ö r o r d n i n g och tillämpningskungörelse Tredje Kapitlet. Definitioner, klassindelning, tillämplighetsområde m. m. Gällande rätt Behovet av striktare definitioner Förordningens rubrik enligt utredningens förslag Vilka varuslag bör omfattas av förordningen? Eldningsoljorna Olika grad av farlighet Synpunkter på tillämplighetsområdets avgränsning Flampunkt, brinnpunkt och tändpunkt Brinnpunktsbestämning Oljeutredningens förslag: fyra klasser Explosiva varor undantages Flampunktsbestämning Flampunkten ej alltid avgörande: »toleransregeln» »Rikslikare» och referensvätskor Behovet av flampunktsapparat med omrörare

c g lc 12 1„ 23

68 71 72 74 75 7P 79 83

35 gg gg 87 gg gq 90

91 92 93 93 94 95 97 9g 98

4 Fasta ämnen — vätskor — gaser Vätska eller gas? Fast eller flytande? Vattenblandbarheten Kontrollanter Klassindelningen enligt 1921 års förordning Klassindelning i andra sammanhang Förhållanden att ta hänsyn till vid klassindelningen Vissa internationella regler Utredningens förslag • •• • • • ••••• ••• • övergång till Förenta Nationernas klassindelning kan bli aktuell Exempel på verkan av utredningens förslag Efterskrift Fjärde Kapitlet. Organisatoriska förändringar Den kommunala organisationen Den centrala organisationen Femte Kapitlet. Det tekniska systemet för bestämning av förvaringens och tillverkningens omfattning „.. . Förvaring Tillverkning och användning Saluhållande Sjätte Kapitlet. Skyddsavstånd, cisternavstånd och invallning I. Utländsk lagstiftning Västtyskland Storbritannien Amerikas Förenta Stater Finland Danmark II. Gällande svensk lagstiftning III. Oljeutredningens förslag 1. Allmänna synpunkter 2. Skyddsavstånd 3. Cisternavstånd 4. Invallning Specialmotivering 1 Kap. Förordningens tillämplighetsområde m. m 2 Kap. Definitioner och klassindelning 3 Kap. Allmänna bestämmelser 4 Kap. Förvaring 5 kap. Transport 6 kap. Tillverkning och användning 7 Kap. Saluhållande 8 kap. Straffbestämmelser m. m. . Övergångsbestämmelser Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med 1951 års oljeutredning den 14 augusti 1956

° 1JJ1 ™f JOo JJJ9 10J 110 110 111 \\z 115 116 118

110 l^b

135 ^° ld9

Yf ]^t * ^ 1^ . .„ 14y

J^ ^ V™ l b /

171 1^ J^j

J°* JrJ *°* ^

5 Sid.

Del II Bilaga I Försöksredogörelse av sprängämnesinspektören Alfred Billberg och direktören Stig Bergman 1 F l a m p u n k t och brinnpunkt samt antändningsrisk i relation till dessa 1.11 Flampunktsbestämningens osäkerhet 1.12 Studium av flampunkter —• och i vissa fall brinnpunkter — hos blandningar av olika vätskor 1.13 Studium av omröringens betydelse vid flampunktsbestämning 1.14 Temperaturfördelningen i flampunktsapparat enligt Abel-Pensky 1.15 Undre och övre flampunkt 1.2 Undersökningar rörande sambanden mellan antändningstemperatur och flampunkt 1.3 Brinnpunktsbestämningar 1.4 Bestämningar av mättningstryck 2 Försök rörande risken för antändning av innehållet i en cistern på grund av brand i närheten 2.1 Försöksserie den 21 okt. 1953 vid oljeraffinaderiet, Nynäshamn 2.2 Försök den 28 maj 1954 vid oljeraffinaderiet, Nynäshamn 3 Försök avseende släckning av brand i brandfarlig vätska genom inblåsning av luft Bilaga II Studium av uppgifter rörande större bränder i oljeupplag huvudsakligen avseende orsakerna till brändernas uppkomst och spridning av sprängämnesinspektören Alfred Billberg Brandorsaker Spridning av oljebränder i upplag 1. Eldsmitta direkt från en cistern till en annan 2. Spridning av brand genom utrinnande olja 3. Spridning av oljebrand genom splitter Sammanfattning

7 7 7 21 29 36 41 43 51 55 61 61 65 72

75 76 78 79 79 82 83

Bilaga III Översikt över vissa utländska bestämmelser om klassindelning m. m. av f. d. hovrättsrådet Klas Hedström

87 Bilaga IV Synpunkter på brandsläckning, explosions- och åskskydd riksbrandinspektören Ingvar Strömdahl Brandsläckningsanordningar och släckningsmedel Vatten Skum Luft Vattenånga Koldioxid (kolsyra) Pulverdimma Halogenkolväten Sammanfattning Brandförsvarsproblem vid större oljelagringsanläggningar Explosionsskydd på cisterner Åskskydd på cisterner

92 92 93 93 96 97 97 97 97 97 98 100 101

av

Bilaga V Den ekonomiska betydelsen av skyddsavstånd kring områden där brandfarliga vätskor hanteras av direktören Stig Bergman

102 Bilaga VI Några synpunkter på cisternavståndets ekonomiska betydelse av direktören Stig Bergman

FÖRKORTNINGAR.

Projet d'accord européen concernant le transport international des marchandises dangereuses par route American Petroleum Institute (USA) American Standards Association (USA) American Society for Testing Materials celsiusgrader (temperatur) Convention internationale concernant le transport des marchandises par Chemin de fer englergrader (viskositet) fahrenheitgrader (temperatur) Färg- och Fernissindustriens Forskningslaboratorium Finlands författningssamling Förenta Nationerna International Labour Organization The Institute of Petroleum (Storbrit.) Konungens befallningshavande Kungl. brev Kungl. cirkulär Kungl. förordning Kungl. kungörelse Medicinalstyrelsen National Board of Fire Underwriters (USA) National Fire Protection Association (USA) Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II Regeringsformen Svensk författningssamling Sprängämnesinspektionen Statens provningsanstalt Svenska Petroleum Institutet

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Handelsdepartementet.

Kungl. Maj:t har den 12 januari 1951 bemyndigat Chefen för Handelsdepartementet att dels uppdraga åt en utredningsman att verkställa utredning om revision av förordningen angående eldfarliga oljor ävensom vissa därmed sammanhängande frågor, dels ock ställa experter, sekreterare och annat erforderligt arbetsbiträde till utredningsmannens förfogande. Sedermera har departementschefen med stöd av detta bemyndigande den 21 februari 1951 tillkallat dåv. f. d. statssekreteraren, tillförordnade expeditionschefen i handelsdepartementet Einar Engelstedt att verkställa utredning om revision av förordningen angående eldfarliga oljor m. m. Sedan Engelstedt begärt entledigande från uppdraget förordnade departementschefen den 15 september 1951 kommerserådet Siegfried Matz att från och med denna dag såsom utredningsman fullfölja ifrågavarande uppdrag. Därjämte utsåg departementschefen förenämnda den 21 februari 1951 1 oljande personer att såsom experter biträda vid utredningen, nämligen direktören Stig Bergman, sprängämnesinspektören Alfred Billberg, civilingenjörerna Sten Holmberg, Sten Larsson och Eiffel Mattsson samt ordföranden i Stockholms transportarbetarefackförenings oljearbetaresektion Yngve Nilsson. Sedan Mattsson och Nilsson avlidit förordnade departementschefen den 9 september 1954 direktören för Svenska Petroleuminstitutet Rolf af Klintberg och den 12 april 1955 chauffören Roland Johansson till experter. Därjämte förordnades den 17 december 1951 dåv. riksbrandinspektören Axel Axelsson att såsom expert biträda utredningen. Sedan Axelsson den 2 oktober 1954 efter pensionering avgått, förordnade departementschefen samma dag riksbrandinspektören Ingvar Strömdahl att vara expert åt utredningen. Vidare har departementschefen dels den 4 februari 1954 förordnat kamrer Walter Stake att såsom expert biträda utredningen, varefter denne efter fullgörande av vissa utredningsuppdrag av departementschefen den 7 no-

8 vember 1955 entledigats från förordnandet, dels den 14 december 1954 förordnat ingenjören Anders Wicklander att vara expert åt utredningen. Oljeutredningen har enligt särskilt meddelat förordnande biträtts av hovrättsrådet Klas Hedström, som bl. a. upprättat den i första kapitlet av utredningens betänkande intagna historiken. Vid avfattande av författningstexten i dess tekniska delar samt den allmänna motiveringen i bifogade betänkandes tredje och femte kapitel har enligt särskilt uppdrag medverkat experten hos utredningen direktören S. Bergman, som jämväl biträtt vid utarbetande i tekniskt hänseende av övriga delar av betänkandet, medan andra, fjärde och sjätte kapitlen ävensom spccialmotiveringen i huvudsak författats av undertecknad. Sprängämnesinspektören A. Billberg har genom utarbetande av vissa promemorior lämnat bidrag till grunderna för utredningens arbete. För bilagorna, som intagits i del II av utredningens betänkande, har angivits vederbörande författare och medarbetare, dock har bilagornas innehåll granskats även av vissa av de övriga experterna. Såsom framgår av den i del II intagna Försöksredogörelsen (bilaga I) har Oljeutredningen åtnjutit förmånen att få verksamt biträde — förutom av Statens Provningsanstalt — av ett antal industrilaboratorier, varjämte för experimenten erforderligt material från olika företag ställts till utredningens förfogande. Särskilt värdefull medverkan har i sådant hänseende genom Generalkonsuln m. m. Axel A:son Johnson lämnats av Nynäshamns oljeraffinaderi, varjämte Petroleuminstitutet verksamt bidragit till utredningens arbete, bl. a. genom att ställa till förfogande en del genom institutet bearbetat material. Jag får härmed överlämna Oljeutredningens betänkande med förslag och vill ej underlåta att påpeka, att ett närmare samarbetande ur formell synpunkt av de, av olika medarbetare författade delarna av betänkandet ej medhunnits. Utdrag av protokoll, fört vid sammanträde med utredningen denna dag bifogas. 1 Stockholm den 14 augusti 1956 S. MATZ

1 Se s. 186.

Förslag till Förordning om skydd mot brandfarliga vätskor m. m . 1 KAP. Förordningens tillämplighetsområde m. m. 1:1 § Vad i denna förordning stadgas om brandfarlig vätska skall i tillämpliga delar gälla annan vara som enligt vad i 2: 3 § 3 mom. stadgas blivit jämställd med sådan vätska. 1:2 § Förordningens föreskrifter avse åtgärder till förebyggande och begränsning av skadeverkningar, som genom brand eller explosion (brandskada) eller ock förorening av vattentäkt, vare sig grundvatten eller ytvatten, (vattenförorening), k u n n a uppkomma vid tillverkning, användning, transport, förvaring eller saluhållande (hantering) av brandfarlig vätska. 1: 3 § Hantering av brandfarlig vätska skall städse ske med nödig försiktighet och må ej företagas på sådan plats eller på sådant sätt att särskild fara för brandskada eller vattenförorening uppstår. 1:4 § Denna förordning gäller icke sådan vara, som enligt vad därom stadgas utgör explosiv vara. Kommerskollegium äger dock förordna, att vad i denna förordning stadgas skall lända till efterrättelse i fråga om sådan explosiv vara, för vilken kollegium medgivit, att bestämmelserna i förordningen om explosiva varor helt eller delvis icke skola vara tillämpliga. 1:5 § Vad i denna förordning stadgas om hantering av brandfarlig vätska skall, i den mån medicinalstyrelsen jämlikt 3: 1 § tredje stycket meddelat erforderliga föreskrifter, icke äga tillämpning i fråga om apotek. Vad nu stadgats skall gälla jämväl i fråga om sjukhus, sjukhem och annan sjukvårdsinrättning.

10 2 KAP. Definitioner och klassindelning 2:1 § 1 mom. Temperatur angives i denna förordning i grader (°) varmed avses celsiusgrader. Temperaturvärde utan förtecken (-f- eller —) avser temperatur över 0°. 2 mom. I denna förordning förstås med: flampunkt: den i flampunktsapparat, varom i 3 : 15 § stadgas, bestämda lägsta temperatur, vid vilken tändlågan i apparaten antänder blandningen av luft och de ångor eller gaser som avgivas av en i apparaten befintlig vätska; mättningstryck: det, med temperaturen föränderliga, tryck, som utövas av en varas gasfas, då denna är i jämvikt med varans fasta eller flytande fas; normal kokpunkt: den temperatur vid vilken mättningstrycket över en vätska uppgår till 1 atmosfär absolut tryck; brandfarlig vara: varje vara —• kemiskt ämne, blandning, lösning, emulsion eller annan beredning — vars flampunkt är högst 350°; gas: vara vars mättningstryck uppgår till 1 atmosfär absolut tryck vid 18° eller därunder; vätska: vara som — från fast eller halvfast form — övergår till flytande form vid högst 35° och vars normala kokpunkt är högre än 18°; fast eller halvfast vara: vara som icke är att anse såsom gas eller vätska; vattenblandbar brandfarlig vara: sådan brandfarlig vara, som efter tillsats av vatten, uppgående till dubbla volymen om varan är en vätska eller eljest till dubbla vikten, vid 20° antingen helt löser sig däri eller lämnar en i vatten olöslig rest, vars flampunkt överstiger 100°; om den sålunda uppkomna restens flampunkt icke överstiger 100°, skall varan likväl anses såsom vattenblandbar, därest det kan styrkas, att resten innehåller beståndsdelar med lägre flampunkt än nyss sagts till högst så stor del som motsvarar 5 viktprocent av varan. 3 mom. Om en varas normala kokpunkt är lägre än 25° skall provning av dess vattenblandbarhet, i stället för vid 20°, göras vid en temperatur, som är 5° lägre än varans normala kokpunkt, i varje fall dock lägst vid 0°. 2:2 § 1 mom. Brandfarliga vätskor indelas med hänsyn till graden av deras brandfarlighet i fyra klasser, av vilka den första är uppdelad i tre och den andra i två avdelningar. Dessa klasser och avdelningar omfatta: klass 1:

vätskor, vilkas flampunkt är högst 21° och vilka, om de äro vattenblandbara, innehålla högst 30 viktprocent icke brännbara beståndsdelar;

11 la:

till klass 1 hörande icke vattenblandbara vätskor, vilka innehålla högst 30 viktprocent icke brännbara beståndsdelar; / b: till klass 1 hörande icke vattenblandbara vätskor, vilka innehålla mer än 30 viktprocent icke brännbara beståndsdelar; 1 c: till klass 1 hörande vattenblandbara vätskor;

klass 2:

icke vattenblandbara vätskor, vilkas flampunkt överstiger 21° och uppgår till högst 55° och vilka innehålla högst 30 viktprocent icke brännbara beståndsdelar; 2 a: till klass 2 hörande vätskor, vilkas flampunkt är högst 30°; 2 b: övriga till klass 2 hörande vätskor;

klass 3 :

icke vattenblandbara vätskor, vilkas flampunkt överstiger 55 ° och uppgår till högst 100° och vilka innehålla högst 30 viktprocent icke brännbara beståndsdelar;

klass 4:

andra än i någon av klasserna 1—3 ingående vätskor, beträffande vilka kommerskollegium förordnat att de skola tillhöra klass 4.

2 mom. Vad i 1 mom. sägs angående icke brännbar beståndsdel skall >älla jämväl brännbar beståndsdel, vars flampunkt är högre än 100°. b 2:3 §

1 mom. I den mån brandfarlig vätska vid tillverkning eller användning handhaves vid temperatur, som avsevärt över- eller understiger 21°, må vid meddelande av tillstånd enligt 6 kap. förordnas, att vätskan i ett eller flera avseenden skall jämställas med brandfarlig vätska av annat slag än den eljest skulle utgöra. 2 mom. Kommerskollegium må förklara, att viss vätska, oberoende av dess flampunkt, skall, om detta är med hänsyn till faran för brandskada påkallat, anses tillhöra annan klass eller avdelning än som eljest skulle vara fallet. 3 mom. Kommerskollegium må förklara, att viss brandfarlig vara, som ej är vätska, vid tillämpningen av denna förordning skall jämställas med brandfarlig vätska av viss klass och avdelning. 2:4§

Kommerskollegium skall på framställning avgiva yttrande, huruvida: viss vätska skall anses såsom brandfarlig enligt denna förordning och till vilken klass och avdelning den i förekommande fall skall hänföras; viss brandfarlig vara skall anses såsom gas, vätska eller fast eller halvfast vara enligt denna förordning; viss brandfarlig vätska skall anses såsom vattenblandbar enligt denna förordning. Fastställande av taxa för avgivande av yttrande, som nu sagts ankommer på kommerskollegium.

12 3 KAP. Allmänna bestämmelser 3: 1 § Föreskrifterna i denna förordning och vad med stöd därav stadgas skola äga tillämpning i fråga om hantering av brandfarlig vätska för statens räkning, dock är statlig myndighet frikallad från skyldighet att söka tillstånd, varom i 4 och 6 kapitlen stadgas, men har att ställa sig till efterrättelse av kommerskollegium i berörda hänseende utfärdade allmänna anvisningar ävensom de anvisningar som i särskilt fall må hava meddelats av sprängämnesinspektionen. Är fall för handen, som i 3 : 5 § 2 mom. avses, har myndigheten att, innan arbete för ifrågavarande ändamål påbörjas, härom göra anmälan hos sprängämnesinspektionen samt att, innan anläggningen tages i bruk, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, därom göra anmälan till brandchefen. Centralt verk eller annan därmed jämförlig myndighet må för sitt verksamhetsområde fastställa särskilda bestämmelser att träda i stället för motsvarande föreskrifter i denna förordning, såvida desamma blivit godkända av sprängämnesinspektionen. 3:2 § Kommerskollegium och sprängämnesinspektionen skola vid handläggning av ärende, som gäller tillämpningen av denna förordning, där så med hänsyn till ärendets beskaffenhet finnes påkallat, samråda med riksbrandinspektören, där fråga är om åtgärd mot brandskada, samt med statens vatteninspektion, där fråga är om åtgärd mot vattenförorening. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om samråd med arbetarskyddsstyrelsen eller annan myndighet. 3:3 § I ansökan om tillstånd enligt denna förordning eller om fastställelse av anläggningsplan, varom i 4: 6 § 3 mom. och 6: 6 § sägs, skall sökanden lämna uppgift om förhållanden av betydelse för ärendets avgörande med hänsyn till faran för brandskada och vattenförorening. Kommerskollegium har att utfärda närmare anvisningar angående de handlingar och den utredning i övrigt som skola bifogas ansökan. Kommerskollegium skall ock fastställa formulär till sådan anmälan, varom i 4: 6 § 1 mom., 6: 5 § och 7: 2 § sägs. 3 : 4 §. Sökanden vare pliktig att i ansökan, varom i 3 : 3 § sägs, eller i bilaga därtill uppgiva de sakägare i avseende å fastigheten som må finnas. Till-

13 ståndsmyndigheten har att genom kungörelse eller på annat sätt enligt anvisningar av kommerskollegium sörja för att möjligen befintliga okända sakägare underrättas om ansökan. 3:5 § 1 mom. Avser ansökan mindre lager eller ock tillverkning eller användning av brandfarlig vätska i fall, där bruksmängden uppgår till högst fem lörvaringsenheter, varom i 4: 5 § sägs, eller saluhållande av brandfarlig vätska, har tillståndsmyndigheten, där den finner fara för vattenförorening kunna föreligga, att bereda distriktsingenjören för vatten och avlopp tillfälle att yttra sig. Ankommer tillståndsgivningen på byggnadsnämnden, skall yttrande av brandchefen inhämtas. Tillståndsmyndigheten har att vid ärendets avgörande följa de allmänna anvisningar, som meddelas av kommerskollegium beträffande sådan verksamhet varom fråga är, dock må myndigheten, om särskilda skäl därtill äro, därifrån medgiva avvikelse som ej innebär skärpning, därest avvikelsen tillstyrkts av de myndigheter, som enligt första stycket hava att yttra sig i ärendet. 2 mom. Avser ansökan större lager eller ock tillverkning eller användning av brandfarlig vätska i fall där bruksmängden överstiger fem förvaringsenheter, har byggnadsnämnden att inhämta särskilda anvisningar från sprängämnesinspektionen. Sprängämnesinspektionen har att i ärendet införskaffa yttrande från brandchefen. Tillståndsmyndigheten må vid ärendets avgörande icke göra avvikelse från de allmänna anvisningar, som meddelas av kommerskollegium för sådan hantering varom fråga är, därest icke sprängämnesinspektionen förordat avvikelsen, samt ej heller från vad sprängämnesinspektionen i särskilda anvisningar tillstyrkt. 3:6 § Finner tillståndsmyndigheten anledning föreligga att, till skydd mot fara lör brandskada eller vattenförorening, föreskriva skyddsavstånd, varom i 4: 7 § och 6: 7 § sägs, har sökanden att hos myndigheten styrka antingen att i stadsplan eller byggnadsplan för området på betryggande sätt är sörjt för att marken inom skyddsavståndet ej kommer att utnyttjas i strid mot vad som i denna förordning eller eljest gällande föreskrifter är stadgat eller vad som tillståndsmyndigheten ur skyddssynpunkt må finna erforderligt, eller ock att sökanden äger marken inom skyddsavståndet eller genom nyttjanderättsavtal med ägare av angränsande fastighet har vunnit erforderlig trygghet i berörda hänseende. 3: 7 § 1 mom. Den som efter anmälan enligt denna förordning hanterar brandfarlig vätska skall, om h a n vidtar väsentlig ändring med avseende på de förhållanden, som i anmälan uppgivits, därom göra anmälan till brandchefen.

14 2 mom. Ej må den, som innehar tillstånd att hantera brandfarlig vätska, utan tillståndsmyndighetens medgivande med avseende på verksamheten vidtaga ändring, som innebär väsentlig avvikelse från villkor som är förenat med tillståndet. 3:8 § Har någon enligt denna förordning erhållit tillstånd till hantering av brandfarlig vätska och har han i samband därmed även erhållit byggnadslov, skall, om byggnadslovet enligt vad därom stadgats förfaller, jämväl tillståndet till hanteringen upphöra att gälla. 3:9 § Tillstånd till hantering av brandfarlig vätska må, där särskilda skäl därtill äro, av tillståndsmyndigheten begränsas med hänsyn till den omfattning, i vilken tillståndshavaren driver hanteringen eller kan förväntas komma att driva densamma. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar också gälla anmält förråd. 3:10 § 1 mom. Tillstånd till hantering av brandfarlig vätska må, i fall där byggnadslov för hanteringen ej erfordras, av tillståndsmyndigheten återkallas, därest tillståndshavaren icke inom två år, från det tillståndet gavs, påbörjat hanteringen eller efter inträffat avbrott återupptagit densamma. Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om anmält förråd, varom i 4: 6 § 1 mom. sägs, och skall beslutanderätten i ty fall tillkomma brandchefen. 2 mom. Har tillståndshavaren föranlett, att marken inom skyddsavstånd, varom förmäles i 4 : 7 § och 6 : 7 §, utnyttjas i strid mot vad i tillståndet stadgas, har tillståndsmyndigheten att anmana tillståndshavaren att vidtaga rättelse. Har sådan ej inom skälig tid skett och kan tillståndsmyndigheten ej lämpligen på tillståndshavarens bekostnad själv vidtaga erforderlig åtgärd, skall myndigheten från sprängämnesinspektionen införskaffa yttrande, huruvida en väsentlig ökning av faran för brandskada eller vattenförorening vållats genom tillståndshavarens förfarande samt huruvida skäl föreligger att återkalla tillståndet. Har sprängämnesinspektionen tillstyrkt dylik åtgärd må tillståndsmyndigheten besluta återkallelse. 3 mom. Tillståndshavare, som annorledes än i 2 mom. sägs, åsidosatt med tillståndet förenat villkor och därigenom i avsevärd grad ökat faran för brandskada eller vattenförorening, skall av tillståndsmyndigheten anmanas att inom skälig tid rätta missförhållandet. Gör han det ej, må tillståndsmyndigheten återkalla tillståndet, därest sprängämnesinspektionen på sätt i 2 mom. sägs tillstyrkt åtgärden. 4 mom. Har tillstånd återkallats av anledning som i 2 eller 3 mom. sägs, må tillståndsmyndigheten förelägga den som innehade tillståndet att till behörig förvaringsplats bortföra brandfarlig vätska som beröres av återkallandet, vid äventyr att detta eljest på hans bekostnad sker genom tillståndsmyndighetens försorg.

15 3:11 § Skall enligt denna förordning föreståndare finnas för anläggning, som avser hantering av brandfarlig vätska, ankommer på brandchefen att efter polismyndighetens hörande godkänna föreståndare. För särskild del av verksamheten må särskild föreståndare utses. Äro vanligen i verksamheten, utöver innehavaren och dennes make och barn under 16 år, sysselsatta flera än tre personer, skall ersättare för föreståndaren utses. Vad i första stycket om föreståndare är stadgat skall tilllämpas jämväl vid utseende av ersättare. För hantering som drives efter anmälan enligt 3 : 1 § må föreståndare och ersättare utses av den myndighet som driver hanteringen. Anmälan härom skall av myndigheten göras till brandchefen, därest ej särskilda skäl till annat föranleda. 3:12 § Har brandchefen mottagit anmälan angående förhållande som gäller hantering av brandfarlig vätska, skall han härom underrätta distriktsingenjören för vatten och avlopp. 3:13 § Kommerskollegium skall, utöver vad som eljest enligt denna förordning ankommer på kollegiet, utfärda de anvisningar, som erfordras för tillämpning av förordningen, bland annat med avseende på beskaffenhet och utrustning av byggnad eller plats där brandfarlig vätska må förvaras eller eljest hanteras; storlek och beskaffenhet av behållare vari brandfarlig vätska må förvaras eller transporteras, ävensom benämningen av sådan behållare; anordning för brandfarlig vätskas fyllning på och tappning ur behållare ävensom därtill i förekommande fall ansluten anordning för vätskans användning; den största mängd av visst slag brandfarlig vätska, som må förvaras i behållare av viss storlek eller viss beskaffenhet; ytterförpackning, som må erfordras vid transport av behållare innehållande brandfarlig vätska; märkning av behållare innehållande eller avsedd för brandfarlig vätska ävensom av ytterförpackning för sådan behållare; vad som skall iakttagas beträffande behållare, som innehållit brandfarlig vätska och ej blivit på betryggande sätt befriad därifrån; vad som skall ankomma på föreståndare vid anläggning där brandfarlig vätska förekommer; riktlinjer för åtgärder mot spill eller utläckande av brandfarlig vätska liksom ock mot sådan vätskas spridning på vattenområde; villkor för användande av bar eld för uppvärmningsändamål eller reparationsändamål m. m. vid anläggning, där brandfarlig vätska hanteras samt eljest där sådan vätska förekommer;

16 riktlinjer för förbud mot tobaksrökning inom anläggning, där brandfarlig vätska förekommer, och eljest i samband med hantering av sådan vätska samt för undantag från sådant förbud på plats, där brandfaran kan anses ringa; brandförsvar vid anläggning, där brandfarlig vätska förekommer, ävensom i samband med transport av sådan vätska; inhägnande och bevakning av anläggning där brandfarlig vätska förekommer. 3:14 § Kommerskollegium skall, vid tidpunkt som av Kungl. Maj :t bestämmes, låta upprätta och från trycket utgiva förteckning över de i handeln vanligen förekommande slagen av brandfarliga vätskor tillhörande klasserna 1—4 samt med dessa jämställda varor, upptagande för varje vara dess ungefärliga flampunkt samt den klass och avdelning vartill varan är hänförlig ävensom för varje gas den temperatur, vid vilken dess mättningstryck uppgår till 1 atmosfär absolut tryck. Denna förteckning må dock begränsas till dels kemiska ämnen, dels ock övriga varor med gängse sammansättning och benämning. I förekommande fall skall anges den renhetsgrad eller den sammansättning, vartill flampunktsvärde och övriga uppgifter hänföra sig. 3: 15 § Vid flampunktsbestämning skall användas apparat enligt Abel-Pensky eller Pensky-Martens inom för dessa apparater lämpliga temperaturområden samt i andra fall apparat som kommerskollegium äger fastställa. Kommerskollegium har därjämte att utfärda närmare bestämmelser angående apparater och metoder för bestämning av flampunkt samt av mättningstryck och normal kokpunkt. 3:16 § Kommerskollegium må utse kontrollant för utförande av undersökning, huruvida vara är att anse såsom brandfarlig enligt denna förordning och i förekommande fall till vilken klass och avdelning den är hänförlig. Kollegiet skall lämna föreskrift om sättet för sådan undersökning och om vad kontrollant i övrigt har att iakttaga samt fastställa taxa för undersökning. 3:17 § Brandchef må, där särskilda skäl därtill äro, beträffande anmält förråd av brandfarlig vätska eller, i fall där bruksmängden uppgår till högst en halv förvaringsenhet, jämväl i fråga om tillverkning eller användning av dylik vätska, meddela avvikelse från vad i denna förordning eller i de med stöd av denna utfärdade anvisningarna stadgats. Vad nu sagts skall gälla även i andra fall, däribland jämväl sådana, där fråga är om undantag från i tillstånd stadgat villkor, förutsatt, att ärendet ej är av större betydenhet och ej heller gäller fråga av principiell innebörd.

17 Om avvikelsen innebär skärpning i berörda stadganden eller villkor och har en giltighetstid överstigande en månad, skall beslutet ofördröj ligen underställas sprängämnesinspektionen och riksbrandinspektören. 3:18 § Den som vid handläggning av ärende rörande tillämpning av denna förordning inhämtat upplysning rörande yrkeshemlighet, driftanordning eller affärsförhållande må ej obehörigen nyttja eller röja vad han sålunda inhämtat. 3:19 § Den som hanterar brandfarlig vara är skyldig att underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll varom kommerskollegium kan komma att förordna samt att i den ordning som kan komma att föreskrivas bestrida kostnaderna härför, ävensom kostnaderna för sådan avsyning, varom stadgas i 4 : 1 §, 4: 6 § 3 mom., 4: 13 §, 5: 4 §, 6: 8 § och 7: 6 §. För provning erforderlig vara har företagaren att kostnadsfritt tillhandahålla. 4 KAP. Förvaring 4:1 § Vid förvaring av brandfarlig vätska i anslutning till transport eller saluhållande eller ock till yrkesmässig tillverkning eller användning skall, utom i fall som i 4: 6 § 4 mom. sägs, i stället för föreskrifterna i detta kapitel lända till efterrättelse vad i 5, 6 och 7 kap. är stadgat. Förvaring av brandfarlig vätska i cistern under jord må dock ej äga rum utan tillstånd, avsyning och godkännande som för lager stadgats. Förvaring och annan hantering av brandfarlig vätska i laboratorium skall anses såsom yrkesmässig användning. 4:2 § Såsom förvaring av brandfarlig vätska skall icke anses sådan tillfällig uppläggning, som i anslutning till transport föranledes av övergång från ett transportmedel till ett annat eller av liknande omständighet. Angående förvaring av brandfarlig vätska för drift av stationär motor stadgas i 6 kap. 4:3 § Förvaring av brandfarlig vätska, varom i detta kapitel sägs, kan äga r u m i fritt förråd, i anmält förråd eller ock i mindre eller större lager. 4:4 § I fritt förråd må envar utan anmälan eller tillstånd förvara de mängder brandfarliga vätskor som nedan angivas. Härvid skall dock iakttagas vad kommerskollegium stadgat angående förvaringssättet. 2—560724

18 Största tillåtna mängd brandfarlig vätska i fritt förråd därav brandfarlig vätska av klass Plats för förvaring m. m.

1.

Inomhus: i offentlig samlingslokal 3

Sammanlagt

1 a och 1 b tillsammans

1 c och 2 a tillsammans

2 b

3 och 4 tillsammans

liter 1

liter 1

liter 1

liter 1

liter 1

75 90

0 54

0 10

25 25

50 50

1 760

1 000

1 760

100 5

1 000

9 250

3 000

5 000

36 000

3 000

3 000

10 000

20 000

i varje garage (utöver vad som må dessutom, sammanlagt i varje byggnad på annan plats vilken är brandsäkert avskild från bostadslägenhet och från trapphus, dock ej på 2.

Utomhus: dels minst 12 m från byggnad eller från annat förråd av brandfarlig vätska och minst 6 m från tomtgräns, såvida ej brandchefen i särskilt fall medgiver kortare avstånd dels i farmaggregat, dock allenast inom område för vilket fastställd stadsplan eller byggnadsplan ej

3. I fortskaffningsmedel samt i flyttbart motoraggregat: för drift av fortskaffningsmedlet eller motorn avsedd vätska, som rymmes i dess fasta behållare ävensom i sådan reservbehållare, som niedföres på fortskaffningsmedlet 1 Gäller förvaringen annan vara än vätska skall i stället för angivet antal liter räknas med samma antal kilogram. 2 För bostadslägenhet medgivet förråd må förvaras även på balkong, terrass eller eljest utomhus. 3 Omfattar garaget flera från varandra brandhärdigt avskilda delar, räknas varje sådan del såsom ett garage. 4 Av bensin högst 2 liter. 5 Endast i rum där eldstad ej finnes.

4:5 § I de fall där mängden av sådan brandfarlig vätska som, enligt vad i 4: 6 § stadgas, må förvaras i anmält förråd eller i lager, uttryckes i förvaringsenheter, skall en förvaringsenhet motsvara för: brandfarlig vätska av klass: 1 a eller I b 1 m3 1 c eller 2 a 3 m3 2 b 10 m 3 3 50 m 3 4 100 m 3

19 Gäller förvaringen annan vara än vätska skall i stället för det i varje fall angivna antalet m 3 räknas med samma antal ton. 4:6 §

1 mom. I anmält förråd må efter anmälan till brandchefen förvaras: dels i och för oljeeldningsanläggning, med iakttagande av de av kommerskollegium för oljeeldning utfärdade anvisningarna, av brandfarlig vätska: av klass 2 b högst 5 000 liter; samt av klass 3 och klass 4 sammanlagt högst 50 000 liter; dels eljest ovan jord utomhus eller inomhus: av brandfarlig vätska högst 3 förvaring senheter. Där särskilda omständigheter så påkalla må brandchefen, såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden, föreskriva att inom visst område anmält förråd ej må anordnas eller att dylikt förråd må omfatta endast mindre mängd brandfarlig vätska än här stadgats. 2 mom. I mindre lager må, efter tillstånd av byggnadsnämnden eller, i fall då för lagrets inrättande byggnadslov ej erfordras, av brandchefen, förvaras av brandfarlig vätska ovan jord utomhus eller inomhus: högst 300 förvaringsenheter; samt under jord: högst 300 förvaringsenheter. I tillstånd till mindre lager skall meddelas föreskrift om det för lagret gällande högsta antalet förvaringsenheter samt om de anordningar för hantering av brandfarlig vätska, som skola finnas vid lagret. 3 mom. I större lager må efter byggnadsnämndens tillstånd ovan jord eller under jord förvaras större mängder brandfarlig vätska än för mindre lager äro medgivna. Vad i 2 mom. andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning. Tillstånd till förvaring i större lager må, där fråga är om utnyttjande i förvaringssyfte av område till oljehamn eller liknande, meddelas i den formen, att i tillståndet fastställes anläggnings plan, omfattande allenast uppgift å högsta antalet förvaringsenheter, som på platsen i fråga må tillkomma envar sökande, ävensom den allmänna planeringen av området ur förvaringssynpunkt med hänsyn till bland annat skyddsavstånd, utläggande av brandgator, uppställning av cisterner i grupper med beaktande av brandfarligheten hos de vätskor, som skola förvaras, cisterners invallning samt områdets utnyttjande i övrigt för hanteringen. Har dylikt tillstånd givits, må utbyggnad av området ske i mån av behov och skall, därest de i dylikt tillstånd innefattade allmänna riktlinjerna för områdets utbyggande länt till efterföljd, särskilt tillstånd för inrättande av de olika delarna av anläggningen ej erfordras, skolande vad i 4: 13 § sägs lända till efterrättelse. 4 mom. I fall där brandfaran är ringa må för anmält förråd brandchefen och för lager byggnadsnämnden medgiva, att med förvaringen förenas tillverkning eller användning av brandfarlig vätska i ringa omfattning, och

20 skall i ty fall vad i 6 kap. stadgas icke äga tillämpning. Brandchefen äger meddela u r säkerhetssynpunkt erforderliga föreskrifter. 5 mom. Mängden av sådan brandfarlig vätska, som i anmält förråd eller i lager förvaras i brandsäkert avskilt rum och ej annorlunda än i slutna behållare om högst 25 liters rymd, skall, under villkor att tappning av brandfarlig vätska av klass 1 eller klass 2 där ej företages, anses utgöra allenast tredjedelen av den verkliga mängden.

4:7 §

1 mom. Vid förvaring ovan jord i anmält förråd eller lager må förvaringsstället ej vara beläget på mindre avstånd från byggnad än nedan sägs (skyddsavstånd), utom i fall där på grund av byggnadssätt eller annan därmed jämförlig omständighet skyddsavstånd icke är med hänsyn till fara för brandskada eller vattenförorening erforderligt. Vid bedömande av frågan, huruvida skyddsavstånd erfordras, och vid bestämmande av sådant avstånds storlek skall hänsyn tagas till den största omfattning, som förrådet eller lagret, i förekommande fall enligt anläggningsplanen, beräknas få, och skall därvid beaktas bland annat: förvaringsställets beskaffenhet och dess belägenhet i förhållande till den byggnad, till vilken skyddsavståndet skall utläggas; f örvaringssättet; vätskornas brandfarlighet och förekomst inom olika delar av förvaringsstället; huruvida i den del av förvaringsstället som vetter mot byggnaden tappning eller liknande hantering av brandfarlig vätska kommer att äga r u m ; beskaffenheten av den byggnad, till vilken skyddsavståndet skall utläggas, och det ändamål till vilket sistnämnda byggnad användes; huruvida i övervägande grad förrådet eller lagret kan antagas medföra fara för omgivningen eller huruvida omvänt förhållande kan antagas förhärska; samt beskaffenheten av brandförsvaret på platsen. 2 mom. För anmält förråd skall angående skyddsavstånd gälla de anvisningar som kommerskollegium utfärdar. 3 mom. Vid meddelande av tillstånd till lager skola, i den m å n skyddsavstånd prövas erforderliga, dessas riktning och storlek angivas. Utomhus skall, utom i fall som i 4 mom. första stycket sägs, skyddsavstånd utgöra för mindre lager minst 12 m och för större lager minst 25 m. Ej må tillståndsmyndigheten, såvida ej fall är för handen varom i 4 mom. andra stycket sägs, fastställa större skyddsavstånd än 25 m för mindre lager och 100 m för större lager. 4 mom. I särskilda fall, där faran på grund av omständigheterna finnes vara ringa, må tillståndsmyndigheten medgiva minskning av skyddsavstånd tor lager under vad i 3 mom. är sagt.

21 Där särskilda omständigheter så påkalla må tillståndsmyndigheten bestämma större skyddsavstånd för lager än i 3 mom. är medgivet, såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden. 5 mom. Vad som ovan sagts om byggnad till vilken skyddsavstånd bestämmes skall äga motsvarande tillämpning, därest eljest i grannskapet finnes något brandfarligt, såsom upplag, brädgård eller skog. 4:8 § Fast behållare (cistern) för förvaring av brandfarlig vätska skall uppfylla de av kommerskollegium uppställda fordringarna för AR-cistern, Acistern, B-cistern eller C-cistern. I nedan angivna slag av cisterner må förvaras: AR-cistern: råolja eller annat slag av brandfarlig vätska; A-cistern: varje slag av brandfarlig vätska med undantag av råolja; B-cistern: brandfarlig vätska, tillhörande klass 1 c, 2, 3 eller 4; C-cistern: brandfarlig vätska, tillhörande klass 2 b, 3 eller 4. 4:9 § Där inom område för lager av brandfarliga vätskor flera slag av cisterner förekomma skall iakttagas, att A-cisterner och B-cisterner sammanföras i grupp eller grupper, som skola hållas åtskilda från C-cisterner genom framkomlig brandgata, vars bredd skall utgöra minst 6 m räknat från den övre inre kanten av den vall, som tillhör den förra gruppen av cisterner, och till den närmast belägna C-cisternen, dock må avståndet från stående cisterns mantel till annan cisterns vägg ej understiga 9 m. 4: 10 § 1 mom. Avståndet mellan cisterner, beräknat som kortaste avståndet mellan cisternväggarna, (cisternavstånd) må ej understiga vad nedan för olika fall an gives. /. Cislernavstånd mellan ovan jord stående cisterner av cirkulär genomskärning och med större rymd än 500 m 3 för A- eller B-cistern och 1 000 ms för C-cistern. 1) Inom cisterngrupp, där C-cistern ej finnes, skall, där ej stadgandena i 2 eller 3 mom. till annat föranleda, cisternavståndet utgöra minst: a) mellan A-cisterner: den mindre cisternens diameter, dock ej under 9 m; b) mellan A-cistern och B-cistern: A-cisternens diameter eller, om avståndet blir mindre, B-cisternens halva diameter, dock ej under 9 m ; c) mellan B-cisterner: hälften av den mindre cisternens diameter, dock ej under 6 m. Mellan cisterner som nu sagts må förutom ledningar till cisternerna endast förekomma så kallade dagtankar.

22 Om särskilda av kommerskollegium godkända säkerhetsanordningar vidtagits eller ock utrymmet mellan cisternerna hålles fritt från dagtankar inom ett område, i sidled begränsat av projektionen på markytan av de gemensamma yttre tangenterna till de två med cisternerna koncentriska cirklar, som tänkas dragna utanför och på 6 m avstånd från cisternmantlarna, må i fallen under a)—c) här ovan cisternavståndet minskas med högst en fjärdedel, dock ej under det i meter angivna minsta avståndet. Överstiger cisterns höjd, räknad från cisternbotten till cisternmantelns övre kant, cisternens diameter, skall vid fastställande av cisternavstånd räknas med nämnda höjdmått i stället för cisterndiametern. 2) Inom grupp, där endast C-cisterner finnas, skall cisternavståndet utgöra minst 3 m, dock skall framkomlig väg mellan cisternerna städse finnas. 77. Cisternavstånd beträffande andra cisterner än i I. avses. Beträffande andra cisterner än ovan under I. avses skall i fråga om avstånd mellan cisternerna inbördes och mellan dylik cistern och cistern, som avses under I., gälla vad som stadgas i anvisningar, meddelade av kommerskollegium. 2 mom. Utan avseende på vad i 1 mom. stadgats, må, därest för flera A- eller B- cisterner med en sammanlagd rymd av högst 6 000 m 3 är ordnad avledning på sätt i 4: 11 § 1 mom. sägs eller ock cisterner, som nu sagts, äro omgivna av gemensam vall på sätt i 4: 11 § 2 mom. sägs, ej krävas större avstånd mellan cisternerna än 6 m. 3 mom. Tillståndsmyndigheten må i särskilda fall, där faran för brandskada på grund av omständigheterna är ringa, medgiva minskning av cisternavstånd liksom ock, där särskilda omständigheter så påkalla, bestämma större cisternavstånd än ovan sagts, allt såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden. 4: 11 § 1 mom. Cistern, i vilken må förvaras mer brandfarlig vätska än sådan, som är hänförlig till klass 2 b, bör vara så belägen att innehållet därifrån kan avledas till plats eller vattenområde, som med hänsyn till faran för brandskada eller vattenförorening kan av tillståndsmyndigheten godtagas. Utrymmet, dit avledning är avsedd att äga rum, skall motsvara minst cisternens rymd eller, om vätska från flera cisterner beräknas avrinna till området, den största cisternens rymd. 2 mom. Därest avledning av vätska ur cistern, som i 1 mom. sägs, ej lämpligen kan ordnas på sätt där är stadgat, skall cisternen vara omgiven av tät och hållfast vall, och skall den sålunda bildade bassängens rymd motsvara minst cisternens rymd. Flera cisterner må, om deras sammanlagda rymd ej överstiger 6 000 m 3 , i stället för att invallas var för sig, omgivas av en gemensam vall, och skall i så fall bassängens rymd motsvara minst den största cisternens rymd ökad med en tiondel av de övriga cisternernas sammanlagda rymd.

23 3 mom. Tillståndsmyndigheten må i särskilda fall, där omständigheterna därtill föranleda, medgiva lindring i vad ovan stadgats liksom ock, där särskilda omständigheter så påkalla, meddela strängare föreskrifter än ovan sagts, allt såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden. 4 mom. Där synnerlig fara för brandskada så påkallar, skall större lagerområde uppdelas genom vallar eller förhöjda vägar (sektionering). 5 mom. Sker förvaring i annan behållare än cistern skall vad i 1 och 2 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning enligt av kommerskollegium fastställda närmare anvisningar. 4:12 § För lager av brandfarlig vätska skall finnas föreståndare, som utses på sätt i 3 : 11 § sägs. 4:13 § Förvaring i lager må icke taga sin början förrän anläggningen genom tillståndsmyndighetens försorg blivit avsynad och godkänd i enlighet med av kommerskollegium utfärdade bestämmelser.

5 KAP. Transport 5:1 § 1 mom. Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla transport inom anläggning, där brandfarlig vätska yrkesmässigt tillverkas eller yrkesmässigt användes. Angående befordran av brandfarlig vätska med posten är särskilt stadgat. Vad i detta kapitel stadgas om brandfarlig vätska skall äga motsvarande tillämpning å behållare som innehållit brandfarlig vätska och ej blivit genom rengöring på betryggande sätt befriad därifrån. 2 mom. Föreskrifterna i detta kapitel skola i tillämpliga delar gälla även i fråga om sådan tillfällig uppläggning av brandfarlig vätska, som avses i 4: 2 § första stycket. Därest vid sådan uppläggning brandfarlig vätska uppgående till mer än 3 förvaringsenheter samtidigt beräknas komma att kvarligga längre tid än 24 timmar, skall den som ombesörjer transporten därom göra anmälan till brandchefen. Såsom transport av brandfarlig vätska skall icke anses befordran av sådan vätska i fall, som avses under punkt 3. i den i 4: 4 § intagna tabellen. 5:2 § I stället för bestämmelserna i detta kapitel skall angående nedan angivna slag av transporter gälla särskilda föreskrifter, utfärdade, där fråga är om

24 transport å järnväg: av järnvägsstyrelsen » till sjöss i inrikes fart: av sjöfartsstyrelsen » med luftfartyg: av luftfartsstyrelsen. Angående transport av brandfarlig vätska i samtrafik med utlandet är särskilt stadgat. Såsom transport till lands skall jämväl anses transport med fordon, som medföljer till väg ansluten färja; dock skall angående transport med tågfärja gälla vad som stadgats om transport med järnväg. 5:3 § Brandfarlig vätska, som transporteras annorledes än i tankbil som nedan sägs, skall vara innesluten i behållare, vars storlek och beskaffenhet motsvara de fordringar kommerskollegium jämlikt 3:13 § uppställer, eller ock framföras i rörledning i enlighet med kommerskollegii anvisningar jämlikt 5 : 6 §. 5:4 § Med tankbil förstås bil jämte sådan för transport av vätska avsedd behållare, som jämlikt kommerskollegii anvisningar betecknats såsom transporttank och vilken är avsedd att fyllas eller tömmas medan den befinner sig på bilen. Tankbil må ej nyttjas för transport av brandfarlig vätska, om den ej utförts enligt de föreskrifter, som sprängämnesinspektionen utfärdat. Ej heller må tankbil för dylikt ändamål nyttjas, innan den blivit efter avsyning godkänd i den ordning kommerskollegium föreskrivit. Närmare föreskrifter om utfärdande av intyg härom meddelas av kommerskollegium. Vid avsyning skall tanken, om den icke är inbyggd i bilen, vara säkert fastgjord vid denna. Tanken må icke medföras på bilen utan att vara fastgjord på samma sätt som vid avsyningstillfället. Vad i detta kapitel stadgas angående tankbil skall gälla jämväl släpfordon, försett med tank som i första stycket avses, ävensom bil eller traktor, som nyttjas för fortskaffande av dylikt släpfordon i andra fall än vid bärgning. 5:5 § Uppfyller tankbil icke de i 5: 4 § stadgade kraven, äger polismyndighet att meddela förbud mot tankbilens nyttjande för transport av brandfarlig vätska att gälla intill dess tankbilens ägare styrkt att rättelse skett. 5:6 § Kommerskollegium har att utfärda närmare anvisningar angående bland annat inskränkning i rätten att packa brandfarlig vätska i samma kolli som annan vara ävensom att lasta brandfarlig vätska på samma fordon som annan vara;

25 vad som särskilt skall iakttagas vid transport av brandfarlig vätska med buss, tankbil eller s. k. vagnbjörn, med fordon som medföljer till väg ansluten färja, i landsvägstunnel, eller i rörledning.

6 KAP. Tillverkning och användning 6:1 § Vad i detta kapitel stadgas skall med nedan angivna undantag gälla yrkesmässig tillverkning av brandfarlig vätska ävensom yrkesmässig användning av sådan vätska såsom råvara eller lösningsmedel eller till rengöring, ytbehandling eller liknande ändamål eller ock som drivmedel för stationär motor. Bestämmelserna i detta kapitel skola jämväl äga tillämpning på sådan transport av brandfarlig vätska, som företages inom anläggning, där vätskan tillverkas eller användes, samt på förvaring av brandfarlig vätska i anslutning till verksamhet, där vätskan användes eller har tillverkats. 6:2 §

Såsom tillverkning eller användning enligt detta kapitel skall icke anses målningsarbete som utföres annorstädes än i måleriverkstad; eller tillverkning eller användning av brandfarlig vätska, som äger rum efter tillstånd enligt 4: 6 § 4 mom. 6:3 §

Den sammanlagda mängd brandfarlig vätska, som i en anläggning på en gång befinner sig under arbete i anläggningen och förvaras i anslutning till verksamheten, skall anses utgöra anläggningens bruksmängd brandfarlig vätska. 6:4 §

I de fall där mängden av sådan brandfarlig vätska, som enligt vad i detta kapitel stadgas må tillverkas eller användas, uttryckes i förvaringsenheter, skall storleken av sådan enhet beräknas på sätt i 4: 5 § sägs; skolande vad i 4: 6 § 5 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning. 6:5 § Sker yrkesmässig tillverkning eller yrkesmässig användning av brandfarlig vätska på plats där bruksmängden överstiger vad som enligt 4: 4 § för fritt förråd i bostadslägenhet är medgivet men icke en halv förvaringsenhet, skall anmälan därom göras till brandchefen.

6:6 § Tillverkning eller användning av brandfarlig vätska vid anläggning där bruksmängden uppgår till mer än en halv förvaringsenhet må ej bedrivas utan tillstånd av byggnadsnämnden eller, i fall då byggnadslov för anläggningen ej erfordras och bruksmängden uppgår till högst fem förvaringsenheter, av brandchefen. 1 tillståndet skall angivas största medgivna bruksmängd. Vad i 4: 6 § 3 mom. stadgats om meddelande av tillstånd innebärande fastställelse av anläggningsplan skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om anläggning där bruksmängden uppgår till mer än fem förvaringsenheter. För anläggning, som i denna § avses, skall finnas föreståndare, som utses på sätt i 3 : 11 § sägs. 6:7 § 7 mom. Anläggning, för vilken enligt 6 : 5 eller 6: 6 § anmälan eller tillstånd erfordras, må ej vara belägen på mindre avstånd från byggnad än nedan sägs (skyddsavstånd), utom i fall där på grund av byggnadssätt eller annan därmed jämförlig omständighet skyddsavstånd icke är med hänsyn till fara för brandskada eller vattenförorening erforderligt. Vid bedömande av frågan huruvida skyddsavstånd erfordras och vid bestämmande av sådant avstånds storlek skall hänsyn tagas till den största omfattning, som anläggningen, i förekommande fall enligt anläggningsplanen, beräknas få, och skall därvid beaktas bland annat: anläggningens beskaffenhet och dess belägenhet i förhållande till den byggnad till vilken skyddsavståndet skall utläggas; vätskornas brandfarlighet och förekomst inom olika delar av anläggningen samt brandfarligheten av där tillämpade olika arbetssätt; beskaffenheten av den byggnad, till vilken skyddsavståndet skall utläggas, och det ändamål, till vilket sistnämnda byggnad användes; samt beskaffenheten av brandförsvaret på platsen. 2 mom. För sådan anläggning om vilken anmälan skall göras till brandchefen enligt 6: 5 § skall angående skyddsavstånd gälla de anvisningar som kommerskollegium utfärdar. 3 mom. Vid meddelande av tillstånd att tillverka eller använda brandfarlig vätska skola, i den mån skyddsavstånd prövas erforderliga, dessas riktning och storlek angivas. Ej må tillståndsmyndigheten, såvida ej fall är för handen varom i 4 mom. sägs, fastställa större skyddsavstånd än 25 m för anläggning där bruksmängden uppgår till högst fem förvaringsenheter och 100 m för anläggning där bruksmängden är större. 4 mom. Där särskilda omständigheter så påkalla må tillståndsmyndigheten bestämma större skyddsavstånd än i 3 mom. är medgivet, såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden. 5 mom. Vad som ovan sagts om byggnad, till vilken skyddsavstånd bestämmes, skall äga motsvarande tillämpning, därest eljest i grannskapet finnes något brandfarligt, såsom upplag, brädgård eller skog.

27 6 mom. Kommerskollegium har att fastställa regler att gälla för de avstånd, som på grund av faran för brandskada eller vattenförorening böra förefinnas mellan olika delar inom anläggning, där brandfarlig vätska tillverkas eller användes. 6:8 § Erfordras enligt vad i 6: 6 § stadgas tillstånd till anläggningen må densamma, såvida fråga ej är om försöksdrift, ej tagas i bruk, förrän den blivit genom tillståndsmyndighetens försorg avsynad och godkänd. Försöksdrift må allenast äga r u m efter medgivande av sprängämnesinspektionen och enligt av denna utfärdade anvisningar. Kommerskollegium har att utfärda närmare bestämmelser om avsyning av anläggning. 6:9 § Kommerskollegium har att utfärda närmare bestämmelser angående bland a n n a t : arbetssätt vid hantering av brandfarlig vätska, varvid särskild hänsyn skall tagas till om arbetet sker i slutet system, under tryck eller vid förhöjd temperatur; samt vad som skall iakttagas vid inrättande och drivande av laboratorium där brandfarlig vätska förekommer.

7 KAP. Saluhållande 7:1 § Vad i detta kapitel stadgas gäller hantering av brandfarlig vätska i butik eller bensinstation. Angående förvaring under jord av brandfarlig vätska i samband med butikshandel skall iakttagas vad i 4: 1 § är stadgat. 7:2 § Med brandfarlig vätska av klass 1 eller klass 2 må i butik handel ej idkas av annan än den som därom gjort anmälan till brandchefen eller, i fall som avses i 7: 4 §, därtill erhållit tillstånd. 7:3 § Har anmälan gjorts enligt 7: 2 § må i butikslokal eller i lagerlokal, som må vara ansluten till butikslokalen, förvaras för rörelsen avsett förråd (saluförråd) av brandfarlig vätska, dock såvitt angår dylik vätska av klass 1 och klass 2 a endast om vätskan förvaras i slutna behållare om högst 25 liters rymd, avsedda att utlämnas oöppnade (färdigförpackningar). Efter anmälan som här sagts må i lokalen jämväl företagas tappning av brandfarlig vätska av klass 2 b. Angående tappning av mera brandfarlig vätska stadgas i 7 : 4 §. Där särskilda omständigheter så påkalla, må brandchefen föreskriva viss inskränkning beträffande saluförrådets storlek och sammansättning.

28 7:4 §

Brandfarlig vätska av klass 1 och klass 2 a må endast efter tillstånd av brandchefen 1) i lokal som i 7 : 3 § avses förvaras i färdigförpackningar av större rymd än 25 liter; 2) i sådan del av butikslokalen dit allmänheten vanligen icke har tillträde eller i lagerlokal förvaras i förrådsbehållare med avtappningsanordning ävensom ur sådan tappas på annan behållare; 3) i samma eller annan byggnad, i lokal som enligt givna föreskrifter är avskild från butikslokal och från därtill ansluten lagerlokal, förvaras ävensom tappas på behållare; 4) av handlanden utomhus tappas på behållare. I de i 1)-—3) angivna fallen må i tillståndet bestämmas den största mängd brandfarlig vätska, som må förvaras i lokalen. Handlanden har att ställa sig till efterrättelse kommerskollegii anvisningar, från vilka dock brandchefen, där särskilda skäl därtill äro, må meddela avvikelse.

7:5 § 1 mom. Den som vill idka detaljhandel med motordrivmedel utgörande brandfarlig vätska, som från behållare medelst pump med fast mätare tappas i motorfordon (bensinstation), skall söka tillstånd därtill av byggnadsnämnden. I tillståndet skall angivas storleken av saluförrådet samt förvaringssättet. 2 mom. Tillstånd att inrätta bensinstation må icke meddelas därest byggnadsnämnden finner stationens inrättande olämpligt med hänsyn till trafikförhållandena på platsen. 3 mom. Vid bensinstation skall finnas föreståndare, som utses på sätt i 3: 11 § sägs. 4 mom. Vill den som innehar tillstånd enligt 1 mom. vid bensinstationen jämväl driva detaljhandel med brandfarlig vätska på annat sätt än där sägs, har han att ställa sig till efterrättelse vad i 7: 2—7: 4 §§ stadgats.

7:6 §

Bensinstation må icke tagas i bruk förrän den, efter avsyning genom tillståndsmyndighetens försorg, godkänts av brandchefen.

29 8 KAP. Straffbestämmelser m. m. 8:1 § Där någon, utan att därtill hava erhållit tillstånd i fall då sådant enligt denna förordning erfordras, förvarar, tillverkar, använder eller saluhåller brandfarlig vätska straffes med dagsböter eller vid upprepad förseelse med fängelse högst sex månader. Har någon utan därom gjord anmälan i fall, då sådan enligt denna förordning kräves, hanterat brandfarlig vätska och har han icke efter av brandchefen eller annan behörig myndighet erhållen anmaning vidtagit rättelse, straffes med böter högst 300 kr. Vid upprepad förseelse vare straffet dagsböter. Har någon efter att hava erhållit del av sådana av brandchefen meddelade föreskrifter, som i 4: 6 § 1 eller 4 mom. avses, överträtt desamma, straffes med dagsböter. 8:2 § Har någon i annat fall än i 8: 1 § avses underlåtit att vid hantering av brandfarlig vätska ställa sig till efterrättelse säkerhetsföreskrift, som i denna förordning eller med stöd av denna förordning meddelats av därtill behörig myndighet, och har han icke efter anmaning, som i 8: 1 § sägs, vidtagit rättelse, straffes med böter högst 300 kr. eller, där omständigheterna äro försvårande, med dagsböter. 8:3 § Har någon i ansökan om tillstånd enligt denna förordning eller i anmälan, som enligt förordningen skall verkställas, sökt vilseleda myndighet rörande förhållande varom fråga är, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i högst sex månader. Underlåter sökande att fullgöra vad enligt 3 : 4 § åligger honom vare straffet dagsböter. 8:4 § Har någon underlåtit att anmäla sådan ändring rörande hantering av brandfarlig vätska som i 3 : 7 § 1 mom. avses och har han icke efter erhållen anmaning, som i 8: 1 § sägs, vidtagit rättelse, straffes med böter högst 300 kr. eller, där omständigheterna äro försvårande, med dagsböter. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fall är för handen som i 3: 7 § 2 mom. avses. 8:5 § Har någon utan godkännande som i 4: 1, 4: 13, 6: 8 och 7: 6 §§ sägs tagit anläggning i bruk i fall, där avsyning enligt denna förordning är påbjuden, eller har försöksdrift anordnats i strid mot föreskrifterna i 6: 8 § eller har någon i cistern som i 4: 8 § sägs förvarat brandfarlig vätska av sådan klass eller sådant slag, att dylik förvaring ej är tillåten, straffes med dagsböter.

8:6 § Försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 4: 12 §, 6: 6 § och 7: 5 § 3 mom. stadgas om skyldighet att hava föreståndare vid anläggning, som där avses, straffes med dagsböter. Eftersätter någon de villkor, som utgjort förutsättning för den minskning av cisternavstånd, varom stadgas i 4: 10 § 1 mom., straffes med dagsböter. Har någon underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad i 5: 1 § 2 mom. första stycket är stadgat om skyldighet att anmäla viss uppläggning av brandfarlig vätska straffes med böter högst 300 kr. Åsidosätter någon vad i 5: 4 § stadgats, straffes med dagsböter. Underlåter någon att vid saluhållande av brandfarlig vätska ställa sig till efterrättelse vad i denna förordning eller i de med stöd därav lämnade föreskrifterna stadgas och har han icke efter erhållen anmaning, som i 8: 1 § sägs, vidtagit rättelse straffes med böter högst 300 kr. eller, där omständigheterna äro försvårande, med dagsböter. 8:7 § Bryter någon mot vad i 3: 18 § stadgas, straffes med dagsböter eller fängelse. Förseelse som nu sagts må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden. 8:8 § Bryter någon av grov vårdslöshet mot vad i denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter stadgas så att synnerlig fara därav kan uppkomma, må han, även om anmaning, varom i 8: 1, 8: 2, 8: 4 eller 8: 6 § sägs, ej skett, straffas med dagsböter eller fängelse. 8:9 § Har någon kommit i besittning av brandfarlig vätska och därvid av överlåtaren mottagit försäkran, att vätskan har viss flampunkt eller tillhör viss klass eller avdelning, må mottagaren, där han finnes vara i god tro, icke straffas för överträdelse av föreskrifterna i denna förordning, på den grund att vätskan vid flampunktsbestämning finnes vara av mera brandfarlig beskaffenhet än i försäkran angives. Åtal mot någon för överträdelse av denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, på den grund att vätska av honom behandlats såsom tillhörande en mindre brandfarlig klass eller avdelning än viss flampunktsbestämning utvisar, må ej väckas, såvida ej kommerskollegium angivit överträdelsen till åtal. 8:10 § Har kommerskollegium på framställning av bolag, förening eller annal samfund eller stiftelse godtagit viss person såsom bärare av företagarens ansvar, skall vad i detta kapitel stadgas angående straff för överträdelse av meddelade föreskrifter i stället för företagaren gälla den person, som sålunda godtagits.

31 8:11 § Över beslut av byggnadsnämnd eller brandchef enligt denna förordning eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av densamma, må besvär anföras hos länsstyrelsen. Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs, så ock beslut av kommerskollegium enligt denna förordning, må överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola ingivas till inrikesdepartementet. Kommerskollegium och sprängämnesinspektionen äga förordna, att beslut, som av myndigheten meddelats, skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut av byggnadsnämnd eller brandchef, därest sprängämnesinspektionen så tillstyrkt. Angående överklagande av sprängämnesinspektionens beslut gäller vad därom stadgats i instruktionen för inspektionen. övergångsbestämmelser 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1958, från och med vilken dag förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor samt vad i övrigt i särskild författning finnes stridande mot den nya förordningens bestämmelser upphöra att gälla. Vad i förordningen den 7 oktober 1921 stadgas i fråga om sådan under tiden för förordningens giltighet begången förseelse, som i förordningen avses, skall dock äga tillämpning även efter det förordningen i övrigt upphört att gälla. Där i författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället gälla. 2. Har tillstånd att hantera eldfarlig olja meddelats enligt förordningen den 7 oktober 1921, skall tillståndet tillsvidare äga bestånd även sedan den nya förordningen trätt i kraft och skola, där ej nedan annorlunda sägs, bestämmelserna i förordningen den 7 oktober 1921 alltfort lända till efterföljd. Tillstånd som nu sagts skall tillsvidare anses gälla även sådan vara, å vilken sistnämnda förordning ej ägt tillämpning men som enligt den nya förordningen är att anse såsom brandfarlig. Det tillkommer sprängämnesinspektionen att uppställa de särskilda villkor för den fortsatta hanteringen, som inspektionen prövar påkallade u r brandfarlighetssynpunkt, ävensom att när så finnes påkallat begränsa giltighetstiden för det meddelade tillståndet. 3. Är i andra fall än i punkt 2 avses fråga om hantering av vara, som enligt den nya förordningen är att anse såsom brandfarlig men å vilken förordningen den 7 oktober 1921 ej ägt tillämpning, må, därest enligt den nya förordningen tillstånd eller godkännande kräves för hanteringen, denna fortgå intill dess efter ansökan, som bör ingivas till vederbörande myndighet före utgången av 1958, frågan slutgiltigt prövats. På sprängämnesinspekuonen ankommer dock att om skäl därtill äro, föreskriva särskilda säkerhetsåtgärder för att hanteringen må under ifrågavarande tid fortgå.

32 4. När sprängämnesinspektionen i fall, som i punkt 2 och 3 avses, uppställer särskilda villkor för rörelsens fortsatta bedrivande, skall tillses att nyttan ur brandsäkerhetssynpunkt eller vattenvårdssynpunkt av ändring, som föreskrives, står i rimligt förhållande till de kostnader, som föranledas av ändringen. 5. Sprängämnesinspektionen må även i andra fall än ovan avses i fråga om anläggning som vid denna förordnings ikraftträdande rättsenligt består meddela undantag från skyldighet för företagare att på grund av denna förordnings föreskrifter vidtaga mera kostnadskrävande ändringsarbete på byggnad eller anläggning, såvida kraven på säkerhet ur synpunkten av brandskada eller vattenförorening ändå kunna i skälig grad tillgodoses. Dylik dispens må dock ej meddelas att avse tid efter den 1 januari 1963, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnar. 6. Intill dess laga kraft ägande beslut föreligger i ärende som avses i punkt 2—5, må rörelsen bedrivas under hittills gällande villkor, såvida ej kommerskollegium av särskilda skäl finner för gott förordna annorlunda. 7. Tillstånd till hantering av brand farlig vätska må, enligt vad i denna förordning stadgas, efter ansökan meddelas av tillståndsmyndigheten jämväl före förordningens ikraftträdande och med tillämpning av föreskrifterna i denna men skall gälla först från och med sistnämnda tid. 8. Rätt att återkalla tillstånd, som meddelats enligt förordningen den 7 oktober 1921, skall från och med den nya förordningens ikraftträdande tillk o m m a tillståndsmyndighet, som i sistnämnda förordning sägs och skola därvid dennas föreskrifter lända till efterrättelse, där ej kommerskollegium annorlunda bestämmer. 9. Kommerskollegium och riksbrandinspektören äga att i samband med förordningens ikraftträdande meddela anvisningar, huruvida uppgifter om anmälningar och tillstånd enligt förordningen den 7 oktober 1921 skola av vederbörande myndighet meddelas de myndigheter, som enligt den nya förordningen hava att handlägga ifrågavarande ärenden. Där så finnes lämpligt m å kommerskollegium och riksbrandinspektören ålägga den, som gjort anmälan enligt förordningen den 7 oktober 1921 att göra anmälan enligt denna förordning till behörig myndighet. Har tillstånd till anläggning meddelats enligt förordningen den 7 oktober 1921 men har avsyning av anläggningen ej ägt r u m före den 1 januari 1958, skall avsyningen verkställas i enlighet med föreskrifterna i den nya förordningen. 10. Har ärende angående tillstånd, varom i förordningen den 7 oktober 1921 sägs, inkommit till myndighet före denna förordnings ikraftträdande, men h a r slutligt beslut i ärendet ej dessförinnan fattats, skall ärendet för avgörande överlämnas till den enligt nya förordningen behöriga tillståndsmyndigheten. 11. Kommerskollegium äger meddela de ytterligare föreskrifter om tilllämpningen övergångsvis av denna förordning, som k u n n a befinnas erforderliga.

Inledning

I y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 12 j a n u a r i 1951 a n f ö r d e d å v . c h e fen för h a n d e l s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t E r i c s s o n , efter e n r e d o g ö r e l s e för i n n e h å l l e t i vissa d e l a r a v f ö r o r d n i n g e n d e n 7 o k t o b e r 1921 a n g å e n d e eldfarliga oljor bl. a. Tiden efter förordningens tillkomst år 1921 och särskilt de sista tio åren har kännetecknats av en mycket stark utveckling inom oljeområdet. Den kemiskt-tekniska industrien har vidgats och differentierats, och en mängd nya produkter, som i och för sig böra hänföras under begreppet eldfarliga oljor, ha tillkommit. En allmän översyn av förordningens bestämmelser synes därför nödvändig. Vid denna utredning bör bl. a. övervägas, huruvida icke tillämplighetsområdet för hithörande bestämmelser bör utsträckas att omfatta även vissa flyktiga brännbara vätskor, som äro biandbara med vatten, liksom vissa brännbara gaser. Vidare böra de nuvarande föreskrifterna om flampunkter och om klassindelning lagas under omprövning. Förordningens bestämmelser om innehav och förvaring av eldfarliga oljor i större upplag böra överses under hänsynstagande till de erfarenheter, som under senaste krig vunnits, och med beaktande av civilförsvarets intressen. I fråga om upplag för distributionsändamål föreligger ett flertal problem att uppmärksamma. Vid genomgången av stadgandena om handelsförråd böra de synpunkter som anförts i en av Sveriges färghandlares riksförbund ingiven framställning prövas. Vidare må understrykas att beträffande anläggningar för eldfarliga oljor i likhet med vad förhållandet är med upplag ni. m. av explosiva varor intressekollisioner kunna uppstå, då områden i närheten bliva föremål för mera omfattande bebyggelse. Även om sådana frågor med hänsyn till sin karaktär knappast kunna lösas genom en modernisering av oljeförordningen böra de emellertid beaktas vid utredningen. Enligt förordningen skall i avseende å innehav, förvaring och transport av eldfarlig olja för statens räkning gälla vad därom är eller varder särskilt föreskrivet. Förslag till särskild författning i ämnet har för åtskilliga år sedan framlagts utan att dock leda till resultat. Vid utredningen bör frågan om hithörande bestämmelsers tillämplighet på statliga myndigheter tagas upp till behandling i sin helhet. Genom 1949 års ändringar i förordningen överflyttades vissa befogenheter enligt densamma från högre till lägre myndigheter. Vid den nu ifrågasatta utredningen bör undersökas huruvida det icke är möjligt att decentralisera handläggningen av ytterligare ärendegrupper. Även i övrigt bör eftersträvas största möjliga förenkling av bestämmelserna. Nyssnämnda ändringar gjordes samtidigt med att ny förordning om explosiva varor utfärdades. Vid utformandet av denna undantogos i stor utsträckning från själva förordningen detaljbestämmelser angående tekniska förhållanden; i stället uppdrogs åt kommerskollegium att meddela de föreskrifter och anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen, som funnes påkallade. På liknande sätt böra vid en revision av oljeförordningen motsvarande detaljbestämmelser, i den mån så finnes möjligt, meddelas i form av tillämpningsföreskrifter till huvudförfattningen. 3—560724

34 Enligt instruktionen för sprängämnesinspektionens befattningshavare skall tillsynen över statliga myndigheters handhavande av explosiva och eldfarliga ämnen för krigsmaktens behov ombesörjas å inspektionens militära avdelning. Inspektionens uppgifter i detta hänseende böra, vad eldfarliga ämnen beträffar, i samband med utredningen närmare preciseras. I detta sammanhang vill utredningen beröra ett spörsmål, som närmast har avseende på den statsrättsliga frågan, nämligen huruvida förevarande författning bör räknas till det slag av lagstiftning, å vilken föreskrifterna i § 89 RF om Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt är tillämpliga. Så har ansetts vara fallet när förordningen den 7 oktober 1921 angående eldfarliga oljor tillkom. Riksdagens yttrande inhämtades nämligen ej över denna författning och senare i förordningen vidtagna ändringar har genomförts utan medverkan från riksdagens sida. Emellertid har såväl tidigare som senare riksdagens yttrande inhämtats över i viss mån likartade författningar på säkerhetslagstiftningens område, t. ex. förslaget till 1949 års förordning om explosiva varor (prop. 1949 nr 180). Ett principuttalande rörande gränsdragningen mellan å ena sidan den lagstiftning, som avses i § 87 RF (bl a. »allmän civillag»), i fråga om vilken riksdagen i nämnda lagrum tillförsäkrats medbestämmanderätt, och å andra sidan de författningar, som rör »rikets allmänna hushållning» och som i § 89 RF förbehållits Kungl. Maj :t, har gjorts av särskilda utskottet vid 1948 års riksdag (utlåtande nr 1 s. 11). Utskottet uttalar sig här närmast om sådana författningar, som tidigare utfärdats efter riksdagens hörande men i vilka ändringar är påkallade, och förklarar, att dylika författningar »skola utfärdas av Kungl. Maj :t ensam endast i de fall, då de icke innebära några egentliga ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom». Bedömt ur denna synpunkt torde förevarande förslag till förordning icke falla inom området för de författningar, som enligt angivna principuttalande måste i en eller annan form underställas riksdagen. Frånsett det i detta sammanhang betydelselösa stadgandet om skyldighet för enskild person eller företag att utan ersättning avstå för provning erforderlig vara ( 3 : 19 §), k a n bestämmelserna i förslaget icke i något avseende anses innebära ett ingrepp i medborgarnas frihet eller egendom. Ej heller lärer i samband med förslagets genomförande behov föreligga att vidtaga ändring i sådan lagstiftning, vid vars tillkomst riksdagen medverkat. Oljeutredningen anser därför Kungl. Maj :t oförhindrad att nu liksom tidigare utfärda förordningen med stöd av § 89 RF. En sådan ordning har också u r praktisk synpunkt sina fördelar, då Kungl. Maj :t i så fall är oförhindrad att vid brådskande tillfällen utfärda ändringar i förordningen utan att riksdagens yttrande behöver avvaktas. Oljeutredningen har visserligen i görligaste mån beaktat de i direktiven för utredningen meddelade anvisningarna att ur huvudförfattningen utesluta tekniska föreskrifter samt överföra dem till en särskild tillämpningsförfattning, som utfärdas av kommerskollegium, men det har icke kunnat und-

35 vikas att viktiga föreskrifter av teknisk art intagits i nu föreliggande förslag till förordning och behov lärer ej sällan föreligga att i fråga om dessa föreskrifter anpassa förordningen efter utvecklingens snabbt växlande krav. Här tillkommer emellertid en särskild omständighet som synes innefatta ett avgörande skäl för att förevarande förordning alltfort bör utfärdas av Kungl. Maj:t ensam. Den s. k. decentraliseringsutredningen har i en PM nr 16 angående rätt till tillverkning av eldfarliga oljor m. m. (avgiven den 20 april 1948) under erinran om att 1921 års förordning utfärdats utan medverkan från riksdagens sida framhållit bl. a. att härav följde, att Kungl. Maj:t i särskilda fall kunde medgiva undantag från de föreskrifter, som eljest icke vore dispensabla. Det rörde sig här främst om placering av förvaringsrum för eldfarlig olja eller eljest om tekniska detaljer. Oljeutredningen har visserligen sökt att åt bestämmelserna i den nya förordningen ge en så elastisk utformning, att något större behov av dispenser från Kungl. Maj :ts sida icke skulle föreligga. Emellertid är f. n. ej möjligt att förutse, om ej behov kan komma att föreligga att inom kort vidtaga vissa jämkningar i förordningens bestämmelser i form av dispenser meddelade av Kungl. Maj:t. Oljeutredningen finner angeläget, att man icke på förhand avskär möjligheten att på angivna sätt föranleda jämkningar i förordningens tillämpning, vilket kan bero icke minst på utvecklingen på det tekniska området. Det vore enligt utredningens mening föga ändamålsenligt och rationellt om dylika i en del fall måhända mindre väsentliga jämkningar var gång måste underställas riksdagens prövning. Det är givet, att en författning om brandfarliga vätskor har inånga beröringspunkter med lagstiftningen i övrigt och bl. a. med lagstiftningen på brandområdet. Särskilt är härvid att beakta brandlagens 11 § första stycket, som ålägger ägare av byggnad, upplag e. d. att bl. a. vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande och bekämpande av brand i den mån, de ej medför oskälig kostnad. I motiveringen till stadgandet har vederbörande departementschef framhållit att tillämpningen måste ske med måttfullhet och med iakttagande av att kostnaderna för brandskyddsåtgärderna står i rimligt förhållande till de värden, som skall skyddas. Beslutanderätten i första instans vid tillämpningen av 11 § brandlagen tillkommer brandchefen. Redan under nuvarande oljeförordning har fall inträffat där brandchefen funnit särskilda säkerhetsåtgärder erforderliga utöver dem som länsstyrelserna, ofta efter sprängämnesinspektionens hörande, ansett påkallade. Och när det gäller oljor, som faller utom oljeförordningens räckvidd, alltså oljor med en flampunkt över 40°, bl. a. eldningsoljorna, har brandcheferna ansett sig nödsakade att föreskriva i många fall ganska rigorösa och kostnadskrävande åtgärder. Det kunde med hänsyn härtill möjligen ifrågasättas — vilket strängt taget bort ske redan vid brandlagens tillkomst — att i 11 § nämnda lag göra undantag för de fall som rymmas inom oljeförordningens tillämplighetsområde. Det kunde också måhända anses att man i samband med den nya

36 förordningen, som här föreslås, borde i brandlagen föra in en bestämmelse i anfört syfte. Emellertid har oljeutredningen icke funnit en sådan lagändring obetingat nödvändig. Det måste nämligen enligt oljeutredningens mening anses självklart att brandchefen när ett ärende av hithörande slag behandlats och avgjorts av vederbörande myndigheter — i förekommande fall under beaktande av de högsta säkerhetsvårdande myndigheternas, sprängämnesinspektionens och riksbrandinspektörens yttranden — finner de brandtekniska säkerhetssynpunkterna behörigen iakttagna och icke på egen hand kräver längre gående åtgärder. Genom att den nya förordningens tilllämpningsområde utsträckts på sätt som i det följande kommer att föreslås, är sörjt för att denna förordning kommer att täcka praktiskt taget alla hithörande fall. I detta sammanhang kan oljeutredningen ej underlåta att beröra en fråga, som utredningen finner vara av synnerlig betydelse, nämligen att tillfälle bör beredas den av författningarna på hithörande område berörda allmänheten att få del av den nya lagstiftningen och framtida ändringar däri. Särskilt må påpekas angelägenheten av att kommerskollegii tillämpnings-kungörelse jämte ändringar dels intages i serien Kommerskollegii kungörelser, dels ock att rubriken till denna författning ävensom rubriker till framtida ändringar däri införes i Svensk Författningssamling. Endast på denna väg kommer ifrågavarande författningsrubriker att medtagas i årsregistren för Svensk Författningssamling. Därmed har också allmänheten möjlighet att hålla sig å jour med gällande föreskrifter och oljeutredningen vill inte underlåta att starkt understryka, att en sådan ordning ovillkorligen måste iakttagas i fråga om publicering av författningar, som är av vikt för en större krets av företagare och ett stort antal myndigheter. Här må också påpekas, att oljeutredningen i förevarande författningsförslag för paragraferingen begagnat en från nuvarande system avvikande anordning. Hittills har varit brukligt att förse författningsbestämmelserna med en löpande paragraf beteckning (t. ex. i nuvarande förordning 1—66 §§). Samtidigt har man emellertid grupperat författningsbestämmelserna ur deras sakliga sammanhang efter kapitel (i sistnämnda förordning sex) med särskilda underrubriker. Detta medför olägenheten dels att kapitelindelningen saknar betydelse vid citering av författningens stadganden, dels att en komplettering av föreskrifterna i de olika kapitlen kräver en påbyggnad, som lätt föranleder missförstånd. 1 Oljeutredningen har efter samråd med vissa experter på området vågat begagna en ny form för paragraferingen. För att underlätta en komplettering av bestämmelserna i de olika kapitlen har inom varje kapitel en ny 1 Som exempel på huru lätt misstag i detta hänseende kan begås må nämnas, att i den nära nog officiella Svensk lagsamling (del I, handel m. m.) vid återgivande av 1921 års oljeförordning bortfallit uppgiften att ansvarsbestämmelserna utgör 6 kap. (s. 188). Man kan också hänvisa till att 58 a och 58 b §§ ingår i 6 kap., medan 58 § hör till 5 kap. (om transport), vilket är en föga elegant lösning av de svårigheter, vartill den nuvarande paragraferingsmetoden kan leda.

37 paragrafnumrering vidtagits — en ordning, som överensstämmer med vad som tillämpats i de nya balkarna i 1734 års lag — men för att underlätta uppsökandet av bestämmelsen har vid varje paragraf såsom första siffra i paragraf numret medtagits även vederbörande kapitels nummer (t. ex. 4: 8 §). En sådan ordning överensstämmer med den som sedan länge iakttagits i utgåvan av »Sveriges rikes lag» i fråga om första avdelningen och det är oljeutredningens uppfattning, att det vore önskvärt att denna ur praktisk synpunkt ändamålsenliga ordning lände till efterföljd även i fråga om mera omfattande författningar på det administrativa området. Avslutningsvis vill oljeutredningen här påpeka, att i den nu gällande förordningen angående eldfarliga oljor, mängden av dessa städse angives i kilogram. Detta system är emellertid opraktiskt, enär varje behållare för dylika vätskor har en given rymd. Oljeutredningen har med hänsyn härtill föreslagit, att mängden av vätskor angives i rymdmått, alltså liter eller kubikmeter, varigenom man undgår omräkning med hänsyn till specifika viklen.

FÖRSTA

KAPITLET

Historik

1862 års kungörelse Sedan under hösten 1861 ett kärl med fotogenolja exploderat i salubod i Örnsköldsvik och åstadkommit brand och annan skada, upptog överståthällarämbetet frågan huruvida särskilda försiktighetsmått i avseende å förvaring, försäljning och förbrukning av fotogenolja borde till olyckshändelsers förekommande föreskrivas av allmän myndighet. överståthållarämbetet inhämtade yttranden av föreståndaren för teknologiska institutet överdirektören Knut Styffe och sundhetskollegium. Styffe anförde i yttrande den 30 november 1861, att brännbara och flyktiga vätskor, såsom eter, nafta, terpentin, kamfin, fotogen m. fl. vore av eldfarlig beskaffenhet, men att särskilda försiktighetsmått dock icke ansåges böra föreskrivas av allmän myndighet utom vid försändning å fartyg eller järnväg ävensom för förvaring av större förråd, därvid undantag dock borde göras för sprit och sprithaltiga drycker, bl. a. därför att sprit läte blanda sig med vatten och på den grund lättare kunde släckas. Styffe hemställde därför att av alla övriga slags flyktiga och brännbara vätskor inom vissa delar av huvudstaden allenast vissa närmare angivna mängder skulle få uppläggas. Angående försändningar ansåg sig Styffe icke böra yttra sig. I fråga om förvaring av vissa apoteksvaror förklarade sig sundhetskollegium i yttrande den 24 februari 1862 anse erforderligt skydd mot eldfara kunna vinnas, om den av Styffe föreslagna inskränkningen i upplagsfriheten bleve tillämpad även å sådana varor. I skrivelse den 13 maj 1862 till Kungl. Maj :t anmälde överståthållarämbetet vad sålunda förekommit och ifrågasatte huruvida icke allmänna föreskrifter borde utfärdas rörande sättet för fotogenoljas och flera andra brännbara och flyktiga vätskors förvarande och tillhandahållande åt allmänheten. över denna skrivelse infordrade Kungl. Maj :t utlåtande av vetenskapsakademin, som efter att ha inhämtat yttrande av två sakkunniga akademiledamöter tillstyrkte vad Styffe föreslagit rörande förvaring av vätskor samt föreslog, att inskränkningen i upplagsfriheten måtte göras gällande för alla städer och köpingar i riket ävensom att under vissa förutsättningar upplag av större myckenhet skulle få medgivas av myndighet. I fråga om försändning av flyktiga och eldfarliga vätskor på järnväg och medelst ångfartyg avgav akademin vissa förslag. I övrigt förklarade sig akademin lika med Styffe anse särskilda försiktighetsmått till förekommande av olyckor genom dessa eldfarliga ämnen icke i andra fall än de anförda böra föreskrivas av offentlig myndighet.

39 I anledning av vad som sålunda förekommit utfärdade Kungl. Maj :t därefter kungörelsen den 20 december 1862 angående vissa försiktighetsmått i avseende på upplag och försändning av eldfarliga oljor, så ock om förbud emot raffinering av så kallad bergolja (petroleum) i stad eller köping m. m. (Civildepartementet; SFS nr 75). Enligt denna författning fick eter, nafta, terpentin, kamfin, bergolja, fotogenolja, m. fl. dylika vätskor, med undantag för sprit och sprithaltiga drycker, icke inom tätare bebyggda eller befolkade delar av stad eller köping uppläggas till större myckenhet än 360 kannor (942 1) inom samma egendom samt uti salubod eller eljest inom en och samma lägenhet icke mer än 120 kannor finnas upplagda, med mindre det till upplag begagnade förvaringsstället vore brandfritt. Emellertid medgavs polismyndighet att i viss ordning och under vissa förutsättningar meddela tillåtelse att inom samma egendom i stad eller köping förvara större myckenhet än 360 kannor. Vidare föreskrevs, att inrättning, som hade till föremål raffinering av bergolja (petroleum), icke finge anläggas i stad eller köping och att sådant icke heller finge ske å stads eller köpings område utan att polismyndighet därtill lämnat tillstånd. Dessutom lämnades föreskrifter med avseende å tilläggning av fartyg med bergolja ombord vid stad eller köping samt lossning av dylikt fartyg ävensom beträffande försändning å järnväg eller ångfartyg av eldfarliga vätskor. Författningen innehöll däremot intet om för sändning landvägen annorledes än å järnväg.

1875 års förordning med följdförfattningar m. m. 1.

Förarbeten I ett av kommerskollegium den 11 mars 1870 avgivet utlåtande till Kungl. Maj: t angående en bestämmelse i 1862 års kungörelse uttalade kollegium, att lagstiftningen i detta ämne saknade den fullständighet, som med avseende å förhållandena och med ledning av andra länders erfarenhet vore särdeles önskvärd. Kungl. Maj:t förklarade sig härefter finna vidare föreskrifter i det av kollegium föreslagna syftet böra givas i sammanhang med en mer omfattande lagstiftning och uppdrog den 25 maj 1870 åt kollegium att tillse i vad mån ytterligare bestämmelser i ämnet borde meddelas samt avgiva det förslag till författning, som därav kunde föranledas. Sedan kollegium därefter hos Kungl. Maj :t hemställt, att före avgivandet av förslag till författning en utredning i angivna hänseenden måtte få verkställas av en kommitté av sakkunniga, förklarade sig Kungl. Maj :t icke finna skäl bifalla kollegii hemställan, enär ny lagstiftning i ämnet icke syntes vara av den invecklade beskaffenhet och den omfattning, att en särskild kommitté för ändamålet erfordrades. Emellertid ställdes professorn vid teknologiska institutet F. L. Ekman och en hamnkapten till förfogande såsom sakkunniga. Kollegium

avgav den 30 december

1873 förslag till förordning angående

tillverkning eller raffinering av eldfarliga oljor samt sådana ämnens förvaring, försäljning och försändning. Detta förslag innehöll bl. a. följande. Med eldfarliga oljor förstodes i förordningen alla vid vanlig värmegrad flytande kolväten av vad ursprung de vore. De indelades efter sin antändlighet i två klasser: I, mycket eldfarliga oljor, som vid en värmegrad av + 35° C eller därunder avgåve antändbar ånga, och II, mindre eldfarliga oljor, som först vid högre värmegrad än -f- 35° C avgåve antändbar ånga. Beträffande vissa brännbara vätskor, vilka såsom eter och kol svavla vore i avseende å antändlighet lika med eldfarlig olja av första klassen, skulle förordningens stadganden angående sådan olja lända till efterrättelse. Undersökning, huruvida eldfarlig olja vore att hänföra till första eller andra klassen, skulle verkställas på sätt som särskilt stadgades. För rätt att tillverka eller raffinera eldfarliga oljor uppställdes vissa villkor, däribland tillstånd av KB. Vissa lindrigare villkor gällde i fråga om tillverkning av tjära. I fråga om tillverkning eller raffinering i mindre omfattning kunde dessutom Kungl. Maj :t bevilja befrielse från vissa av villkoren. Den vid fabrik färdigställda handelsvaran skulle lagras vid fabriken i upplag, som efter myckenheten olja benämndes större eller mindre upplag. För hållande av upplag utan samband med fabriksrörelse för varans åstadkommande erfordrades även tillstånd av KB. För minuthandel med eldfarliga oljor erfordrades endast skriftlig anmälan till KB eller annan myndighet. För sådan handel avsedda förråd indelades efter myckenheten olja i större och mindre förråd. I förråd lagrade kärl, innehållande eldfarlig olja av första klass, skulle märkas med orden »mycket eldfarlig olja». Å dylika kärl skulle vid utlämnande till köpare även anbringas en viss påskrift med varning för vätskans eldfarlighet. I fråga om såväl upplag som förråd av tjära eller smörjolja gällde lindrigare bestämmelser. Vidare innehöll förslaget särskilda bestämmelser om fortskaffande av eldfarlig olja landvägen annorledes än å järnväg, om försändning sjöledes, om ansvar för åsidosättande av förordningens föreskrifter och om av KB förordnade kontrollanter för anställande av de ovannämnda undersökningarna. Förordningen skulle icke äga tillämpning å vissa av apotekare innehavda förråd och ej heller i fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker och träsprit. I avseende å försändning av eldfarlig olja å järnväg för lokomotiv samt försändning, uppläggande eller förvarande för kronans räkning skulle särskilda stadganden gälla. Kollegium anförde i skrivelse till Kungl. Maj :t angående förslaget bl. a.: För bestämmande av de ifrågavarande vätskornas större eller mindre eldfarlighet funnes icke någon annan grund än den i allmänhet även i utlandet antagna eller egenskapen hos dessa vätskor, vilken medelst undersökning eller prov kunde utrönas och som bestode i deras olika flyktighet eller den hastighet varmed de avdunstade, uttryckt genom den temperatur, vid vilken de först avgåve antändbar ånga. Denna temperatur hade i likhet med vad i Frankrike och Norge vore antaget blivit bestämd till -f- 35° C, som sålunda enligt förslaget skulle utgöra gränslinjen emellan de i det-

samma angivna två klasser av eldfarliga oljor eller mycket eldfarliga och mindre eldfarliga oljor. Att såsom fallet vore i England göra endast de mycket eldfarliga oljorna till föremål för lagstiftningens åtgöranden syntes icke åtminstone för det dåvarande kunna ur den allmänna säkerhetens intresse anses tillrådligt. Undersökningen till utrönande av eldfarlig oljas större eller mindre antändlighet skulle utföras på ett särskilt lagbestämt sätt, vilket borde bli föremål för särskild författning. Beträffande samtida utländska bestämmelser inhämtas ur förarbetena till den blivande nya författningen följande. Enligt en norsk lag den 3 maj 1871 angående behandling av eldfarliga föremål, avseende såväl sprängämnen som eldfarliga vätskor utom sprit och spritdrycker, gavs särskilda bestämmelser beträffande eter, gaseter, fotogen, kamfin, bensin, kolsvavla, petroleumnafta, petroleumsprit och andra vätskor av liknande lättantändlighet, vilka uppräknades under bokstaven A, samt i fråga om jordolja, träolja, paraffinoma, terpentinolja och andra vätskor av liknande lättantändlighet, vilka uppräknades under bokstaven B. Därest någon av de under B omhandlade vätskorna avgav antändbar ånga vid lägre temperatur än + 3 5 ° C, skulle den enligt lagen hänföras under A. I lagen angavs även vissa villkor för tillverkning, raffinering och lagring av vätskorna, varjämte tillades att Konungen kunde tillåta inrättande av upplag i ytterligare utsträckning. I Frankrike gällde ett den 19 maj 1873 utfärdat dekret angående villkoren för fabrikation, magasinering och försäljning av eldfarliga oljor och vätskor. Enligt dekretet uppdelades petroleum och produkter därav, vissa oljor och andra flytande kolväten i två kategorier. Den första kategorien omfattade mycket lätt antändliga ämnen eller sådana som vid en temperatur under 35° C utvecklade gaser, vilka fattade eld vid beröring med antänd svavelsticka, den andra innefattade mindre lätt antändbara ämnen eller sådana som icke förr än vid 35° C och däröver utvecklade gaser, vilka fattade eld vid beröring med en antänd brinnande kropp. Ministern för åkerbruk och handel skulle bestämma sättet för utrönande av graden av vätskornas antändlighet i och för deras hänförande till vederbörande kategori. I övrigt innehöll dekretet, bl. a., beträffande fabriker för tillverkning, destillering och förarbetande i stort, upplagsplatser och magasin för försäljning i parti samt minuthandel bestämmelser, som utformats under hänsynstagande till uppdelningen i kategorier. Även på andra håll i Europa tillkom på 1860- och 1870-talen offentliga bestämmelser om eldfarliga vätskors tillverkning, förvaring och försändning, därvid hänsyn togs till om vätskornas lägsta antändningstemperatur 1 låg vid ett visst gradtal, vilket ofta fastställdes olika, t. ex. till 32° C, 40° C, 30° R ( = 37,5° C). I några av dessa länder fanns även föreskrifter om det sätt, på vilket antändningstemperaturen skulle utrönas. I en för staden New York gällande, den 26 april 1871 utfärdad lag angående magasinering och förvaring av brännbara ämnen meddelades föreskrifter beträffande rå petroleum, stenkolsolja eller annan likartad olja eller produkt därav, som utvecklade antändbar ånga vid en temperatur under 100° F ( = 37,8° C). Det föreskrevs även, att antändningsgraden skulle undersökas medelst G. Tagliabues eller visst annat instrument. Under ärendets fortsatta beredning inom civildepartementet förordade professor Ekman i en den 21 april 1874 dagtecknad skrivelse, att man på 1 Enligt den vid tiden i fråga gängse terminologin användes uttrycken >antändningstemperatur> och »antändningsgrad» såsom liktydiga med vad som nu betecknas såsom flampunkt.

samma gång man antoge det instrument, som i Danmark begagnades för provning av mineraloljors antändningstemperatur, samt det där lagbestämda provningssättet även antoge den temperaturgräns, 40° C, mellan mycket eldfarliga och mindre eldfarliga vätskor, som vid nämnda instruments begagnande blivit lagbestämd där, och att alltså av kommerskollegium föreslagna 35° utbyttes mot 40°. Av näringsidkare inom de av förslaget berörda branscherna framhölls, att enligt förslaget även oljor och andra ämnen med en så hög antändningstemperatur som t. ex. -f- 200° C vore underkastade förordningens bestämmelser. Det föreslogs därför, att av kolväten endast sådana med en antändningstemperatur lägre än - j - 100° C eller annat gradtal skulle medtagas. Från ett håll uttalades, att tjäror och smörjoljor icke borde hänföras under förordningen. Vidare hemställdes, att det vid bestämmandet av gränsen mellan de båda klasserna eldfarliga oljor föreslagna gradtalet -\- 35° måtte ändras till -j- 40° för vinnande av viss överensstämmelse med vad som gällde för lotsverket och flottan. 2.

Förordningen Sedan ett omarbetat författningsförslag uppgjorts i departementet, utfärdades förordningen den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor och vissa andra därmed jämförliga vätskor (SFS nr 97), i samband varmed 1862 års kungörelse upphävdes. Enligt 1875 års förordning räknades till eldfärliga oljor alla flytande kolväten, såframt de vid + &0° e ^ e r därunder avgav antändbar ånga. Dessa oljor indelades enligt förordningen i två klasser. Till första klassen eller de mycket eldfarliga oljorna räknades utan hänsyn till beskaffenheten i övrigt eller namnet de vilka redan vid + 40° eller därunder avgav antändbar ånga, medan övriga eldfarliga oljor hänfördes till andra klassen och kallades mindre eldfarliga oljor. I förordningen föreskrevs, att vad där stadgades om eldfarlig olja skulle lända till efterrättelse även beträffande brännbara vätskor, vilka såsom eter, kollodium, kolsvavla och vissa fernissor i avseende ä avgivande av antändbar ånga vore jämförliga med eldfarlig olja, men att förordningen icke ägde tillämpning i fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker, träsprit och vissa fernissor. Såsom gränsen för förordningens tillämplighetsområde bestämts, föll tjära och vissa oljor ej under förordningen. Med de modifikationer, som föranleddes av förordningens ovan berörda bestämmelser i den mån de avviker från de av kommerskollegium föreslagna, hade förordningen i övrigt i stort sett samma innehåll som kollegii förslag. Behörigheten att i fråga om i mindre omfattning bedriven tillverkning eller raffinering befria från vissa villkor hade dock överflyttats å KB, varjämte gränserna för förråd vidgats och i samband därmed en viss prövningsrätt tillagts KB. Vidare föreskrevs i förordningen, att för enskilt hushålls, näringsidkares, verks eller inrättnings bruk vissa myckenheter eldfarlig olja finge förvaras

43 i enskilt förråd. Någon anmälningsplikt förelåg icke beträffande sådant förråd, men däremot erfordrades KB:s tillstånd i fråga om viss större myckenhet olja. I olikhet mot 1862 års kungörelse innehöll 1875 års förordning även föreskrifter om transport av eldfarlig olja landvägen annorledes än å järnväg. Sålunda stadgades i § 22 mom. 1 bl. a., att om någon ville på sådant sätt från ort till annan fortskaffa eldfarlig olja i större myckenhet än vartill enskilt förråd på landet finge utan särskilt tillstånd uppgå, dvs. högst 100 kannor (262 1), kärl som innehölle varan skulle vara av viss beskaffenhet, att kärl som innehölle eldfarlig olja av första klassen skulle på angivet sätt vara försett med påskrift angående eldfarlighet samt att krut eller annat sprängämne ej finge läggas å fordonet. 3. Ytterligare bestämmelser Såsom i förordningen förutsattes, utfärdades en kungörelse om verkställande av undersökning i avseende å oljors och vissa därmed jämförliga vätskors eldfarlighet, vilken ävenledes gavs den 26 november 1875 (SFS nr 99). 1 kungörelsen föreskrevs, att för undersökningen skulle användas ett öppet kärl av viss beskaffenhet, innehållande den vätska, som skulle undersökas, varjämte kortfattade anvisningar gavs om undersökningens utförande. Vid kungörelsen var fogad en bilaga, vari en utförligare beskrivning över undersökningsredskapen och närmare underrättelser angående sättet för undersökningens utförande lämnades. Vidare utfärdades samma dag en förordning angående eldfarliga oljors och vissa andra därmed jämförliga vätskors transporterande å järnväg (SFS nr 98). I denna förordning meddelades, bl. a., föreskrifter med avseende å vilka slag av tåg, som fick utföra sådana transporter, förvaringskärlens beskaffenhet, de i tågen ingående vagnarna samt oljans in- och urlastning. I detta sammanhang må även nämnas, att Kungl. Maj.t i skrivelse den 7 april 1876 till styrelsen för statens järnvägstrafik (SFS nr 20 s. 4) förklarade, att styrelsen ägde utan att inhämta KB:s eller polismyndighets tillstånd låta för statens järnvägstrafiks behov på vissa villkor förvara eldfarlig olja till angiven myckenhet. Ett i kommerskollegii förslag upptaget förbud mot befordran av eldfarliga oljor med postverkets fordon eller farkoster intogs icke i oljeförordningen men däremot utfärdades den 9 november 1877 på framställning av generalpoststyrelsen en förordning angående förbud mot postbefordran av eldfarliga eller explosiva eller frätande ämnen (SFS nr 43 s. 1), för vars innehåll här icke torde böra redogöras. Den 3 januari 1878 utfärdade arméförvaltningen och marinförvaltningen en gemensam kungörelse angående uppläggning, förvarande och försändning av eldfarlig olja för länt- och sjöförsvarets räkning (SFS nr 1 s. 1; jämför ovan s. 40, 42). I denna kungörelse tillkännagavs, att Kungl. Maj :t

44 i brev till de båda myndigheterna givit vissa föreskrifter beträffande den myckenhet olja, som i olika fall finge förvaras, samt förvaringslägenhets och förvaringskärls beskaffenhet ävensom förklarat, att i övrigt i angivna hänseenden 1875 års oljeförordning skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Emellertid befanns, att fotogen, som införts till riket från Amerika och därstädes behörigen intygats vara antändbar först vid 43° C eller däröver, vid undersökningar i enlighet med 1875 års kungörelse avgav antändbar ånga redan vid 40° eller därunder. Sedan tekniska högskolan härom avgivit utlåtande till Kungl. Maj :t, medgavs genom kungörelse den 26 oktober 1877 (SFS nr 35 s. 1), att eldfarlig olja eller därmed enligt 1875 års förordning jämförlig vätska finge tills vidare intill den 1 juni 1878, även om den vid undersökning enligt gällande bestämmelser befunnes avgiva antändbar ånga redan vid 36°, anses och behandlas såsom tillhörande andra klassen eller de mindre eldfarliga oljorna, därvid dock minst tre efter varandra anställda undersökningar å olika prov av samma vätska erfordrades. I kungörelsen förklarade sig Kungl. Maj:t vilja efter ytterligare utredning överväga, huruvida utöver vad redan funnes stadgat särskilda åtgärder kunde vara att vidtaga i avseende å sättet för undersökningen av eldfarliga oljor och vissa därmed jämförliga vätskor. I kungörelse den 13 april 1880 (SFS nr 12 s. 1) förordnades härefter, under åberopande av att fullständig utredning i sistberörda hänseende ännu ej hunnit åstadkommas men att ett från tekniska högskolan infordrat utlåtande gåve vid handen att under tiden till eldfarliga oljor av andra klassen kunde utan våda hänföras även sådana, vilka avgåve antändbar ånga vid en temperatur som med fem grader understege den i 1875 års förordning antagna, samt med bifall till vad kommerskollegium hemställt, att eldfarlig olja eller därmed enligt förordningen jämförlig vätska finge tills vidare, även om den enligt gällande bestämmelser befunnes avgiva antändbar ånga redan vid 35° C och medelbarometerhöjd, anses och behandlas såsom tillhörande andra klassen, därvid dock likaledes minst tre efter varandra anställda undersökningar å olika prov av samma vätska erfordrades. 4. Abel-Penskys apparat Som av dessa båda kungörelser framgår var redan ett par år efter tillkomsten av 1875 års författningar frågan om en reformering av sättet för undersökning av de eldfarliga oljorna aktuell. Av särskilt intresse är härvid en av den engelske kemisten F. Abel konstruerad apparat, till vilken tysken B. Pensky konstruerat en mekanisk tändningsanordning. Denna apparat hade i början av 1880-talet kommit till användning, bl. a. i England och Tyskland. Från vissa av de förutnämnda näringsidkarna inkom den 1 augusti 1883 till Kungl. Maj:t en skriftlig ansökan att Abels undersökningsmetod, sådan den vore genom en för tyska riket gällande lag bestämd, måtte bliva införd i

45 Sverige. I ansökningen åberopades ett av dåvarande kontrollanten för eldfarliga oljor m. m. — sedermera professor — A. Werner Cronquist den 22 juni 1883 avgivet yttrande, däri det bl. a. heter: I princip skilde sig Abels instrument från det i Sverige begagnade, vilket Cronquist efter konstruktören ville benämna det hummelska, däri att i det förra vätskan som skulle undersökas befunne sig i ett slutet rum, varemot hummelska instrumentets förvaringskärl vore öppet och sålunda utsatte operationen för de obehag och anledningar till felaktiga resultat som luftströmmar i kärlet och drag utom detsamma åstadkomme. Denna omständighet gåve även anledning till att temperaturen för utveckling av antändbara ångor (flamningstemperaturen) i Abels instrument ställde sig vida lägre än i Hummels, enär de utvecklade ångorna kvarstannade i Abels apparat och mättade luften därmed, under det att de till stor del bortginge från det öppna hummelska instrumentet och alltså ej där kunde bliva föremål för iakttagelser. över ansökningen infordrade Kungl. Maj :t utlåtande av tekniska högskolan, som i sin tur uppdrog åt professor Ekman att avgiva utlåtande i ämnet. I utlåtande den 27 april 1884 anförde Ekman med anledning därav bl. a.: Att de metoder man använt för att prova brännbara vätskor på deras eldfarlighet lämnat åtskilligt övrigt att önska, visade sig såväl av det synnerligen stora antal olika provinstrument, som under de senaste åren föreslagits, som av den ännu rådande bristen på enhet i olika länders lagstiftning. Dessa provningsapparater kunde indelas i två huvudslag, öppna och slutna. Omkring 1875, då den svenska lagbestämningen kom till stånd, användes i de flesta länder öppna apparater. En sådan var den modifikation av den i England och Amerika förr brukliga apparaten av Tagliabue, som utarbetats och antagits i Danmark några år innan provning av eldfarliga oljor lagstadgades i Sverige. Den danska apparaten blev antagen även i Sverige såväl som den temperaturgrad, 40° C, som i Danmark blivit bestämd såsom gräns mellan de mer och de mindre eldfarliga oljorna. För tyska riket vore Abels slutna apparat med Penskys tändningsanordning lagstadgad och det vore denna tyska apparat, som avsåges i ansökningen. Vid valet av oljans lägsta tillåtna, av Ekman på visst sätt definierade flamningspunkt hade man i olika länder kommit till olika temperaturer delvis på grund av provningsinstrumentens konstruktion och väl även i någon mån på grund av de klimatiska olikheterna mellan länderna. Sålunda hade England tidigare, då öppen apparat användes, 100° F ( = 37,8° C), medan den nu fastställts till 73° F ( = 22,8° C) enligt Abels apparat. Frankrike hade 35° enligt Graniers apparat, vilket torde motsvara omkring 27,5° (C) enligt Abels. Den tyska lagstiftningen, som vore den senaste, hade fastställt 21° C enligt Abels prov. Det kunde synas anmärkningsvärt att en olja, som redan vid 21° C avgåve antändbar ånga, ej i Tyskland räknades till de mest eldfarliga, ehuru huvudsynpunkterna vore, att oljan ej finge föranleda eldfara vid luftens naturliga värmegrad och, då den brändes i lampor, ej finge föranleda explosion i oljehuset. Flamningspunkten i sluten apparat vore emellertid ej i allmänhet ett riktigt mått på oljans eldfarlighet i öppet kärl utan denna bestämdes snarare av oljans flamningspunkt i öppen apparat, vilken vore betydligt högre, och explosionskraften hos den antändbara gasen vore mycket ringa vid flamningspunkten, emedan luftens mängd i förhållande till den brännbara ångan då vore mycket stor. Anledning syntes dock ej finnas att följa det tyska exemplet och fastställa en så låg flamningspunkt som 21° enligt Abels prov. För vinnande av önsklig enhet mellan lagstiftningen i Sverige och de för petroleumhandeln viktigare länderna syntes det lämpligt om 23°, Abels test, stadgades som lägsta till-

låtna flamningspunkt för andra klassens oljor. Frågan om lufttryckets inflytande på flamningspunkten kunde ännu icke anses fullständigt utredd. Därest i sammanhang med den slutna apparatens antagande korrektion för lufttrycket skulle införas här i landet, föresloges dock att detta tillsvidare måtte ske enligt den i den tyska författningen antagna korrektionstabellen, vilken vore den enda som dittills blivit utarbetad för praktisk användning. Vad anginge bestämningen av den högsta flamningspunkten för oljor av andra klass vore att bemärka, att en flamningspunkt av 80° enligt svensk provning motsvarade ungefär 52° vid provning med Abels apparat. En olja av så hög flamningspunkt som 52° kunde emellertid alls icke provas enligt den tyska föreskriften, bl. a. enär oljekärlets termometer icke vore nog högt graderad utan blott från + 10° till + 40° C. Med anledning av ämnets invecklade beskaffenhet ville Ekman slutligen sammanfatta sitt omdöme på följande sätt. Det syntes önskligt, att det i Sverige dittills stadgade provet å oljors flamningspunkt utbyttes mot Abels test. Med uttrycket Abels test avsåge Ekman att framhålla möjligheten att någon annan modifikation av Abels ursprungliga provapparat än den ovan omtalade tyska snart kunde komma att ifrågasättas till antagande. Den fördel av likhet med andra länders lagstiftning, som för handeln skulle kunna vinnas genom antagande av Abels test, kunde ernås genom att bringa våra föreskrifter i nämnda hänseende till viss likhet med de i England gällande. Englands lagstiftning syntes tillräckligt betryggande med hänsyn till fotogenens ofarlighet, men ännu större säkerhet skulle kunna vinnas, om man vid den ifrågasatta förändringen uteslutande ställde sig på den ursprungliga svenska författningens grund. Det vore dock välbetänkt att avvakta förestående förändringar i den engelska lagstiftningen och de förbättringar i Abels apparat och sättet för dess användning, som snart torde komma att föreslås i England. Chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå L. Forssman anförde därefter i infordrat yttrande till Kungl. Maj :t den 26 februari 1885 bl. a.: Då Abels provningsmetod onekligen hade stora företräden framför den dittills i Sverige använda, syntes den omständigheten att den ej medgåve provning av vätskor med så hög flamningstemperatur, som motsvarade 80° i öppet kärl, ej böra utgöra hinder för dess införande. Termometrar kunde väl beställas med något tillökad skala. Forssman tvekade alltså ej att tillstyrka införande av Abels apparat för provning av flamningstemperatur enligt den tyska metoden ända till 40°, synnerligast som vissa underrättelser från England gåve vid handen, att man där ämnade införa de tyska modifikationerna med avseende å såväl flamningspunktens reduktion för barometerståndet som antändningsmekanismen. Önskvärd likformighet skulle sålunda vinnas mellan det svenska och det engelska provningssättet och prov, verkställda i Sverige och England, bli jämförbara. Genom kungörelse den 27 mars 1885 (SFS nr 18 s. 1) förordnades härefter, med ändring av 1875 års förordning, att till eldfarliga oljor skulle räknas alla flytande kolväten, såframt de vid provning å Abels apparat för undersökning av eldfarliga oljor vid en värmegrad av 4-40° eller därunder avgåve antändbar ånga, samt att till första klassen skulle räknas de oljor, vilka vid provning å nämnda apparat redan vid + 2 2 ° eller därunder avgåve antändbar ånga, medan övriga eldfarliga oljor hänfördes till andra klassen. Det föreskrevs även, att undersökning huruvida en vätska skulle behandlas såsom eldfarlig olja och i sådant fall räknas till första eller andra klassen skulle

47 verkställas av därtill förordnad kontrollant samt att om förfarandet vid undersökning skulle stadgas särskilt. Ändringen innebar sålunda vid jämförelse med 1875 års förordning, bl. a., att såsom övre gräns för förordningens tillämplighetsområde i stället för en vid undersökning i öppet kärl av viss beskaffenhet bestämd flampunkt av 80° sattes en vid provning å Abels (slutna) apparat fastställd flampunkt av 40° samt att övre gränsen för oljor av första klassen på motsvarande sätt flyttades från en flampunkt av 40° till en flampunkt av 22°. I kungörelse samma dag om kontrollanters förordnande m. m. (SFS nr 18 s. 3), varigenom ovannämnda kungörelse av den 26 november 1875 upphävdes, föreskrevs bl. a., att kontrollanter skulle förordnas till erforderligt antal av chefen för civildepartementet och att den ovan omförmälda undersökningen skulle verkställas med användande av Abels apparat och enligt närmare föreskrifter, som komme att därom utfärdas. Dessa föreskrifter innehölls i en av chefen för finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå sedermera den 21 september 1885 utfärdad kungörelse (SFS 1885 bih. nr 53). I denna kungörelse redogjordes för förfarandet vid undersökningen, därvid enligt en i kungörelsen intagen tabell en viss med hänsyn till barometerståndet reducerad flamningstemperatur erhölls. Enligt kungörelsen skulle olja, vars sålunda reducerade flamningstemperatur icke uppginge till 22°, räknas till första klassen och vätska, vars flamningstemperatur vore mellan 22° och 40°, hänföras till andra klassen. 5. Inskränkning i förordningens tillämplighet Genom kungörelse den 2 december 1892 (SFS nr 103) inskränktes tillämpligheten av 1875 års förordning ytterligare såtillvida att då förordnades, att bestämmelserna rörande eldfarliga oljor tillsvidare skulle tillämpas å fernissor och andra terpentinpreparat endast i det fall att vätskan vid provning å Abels apparat avgåve antändbar ånga vid + 3 6 ° eller därunder.

1921 års förordning med följdförfattningar m. m. 1. Förarbeten m. m. Då behov av en omarbetning av 1875 års förordning och därmed samband ägande författningar gjort sig gällande, utsåg Kungl. Maj :t genom beslut den 21 juli 1893 på hemställan av chefen för civildepartementet förutnämnde Cronquist att såsom sakkunnig biträda inom departementet med omarbetning av författningarna angående eldfarliga oljor. Sedermera tillkallade departementschefen i enlighet med erhållet bemyndigande även kanslisekreteraren Pehr Thyselius att biträda vid omarbetningen. Emellertid väcktes härefter på skilda håll fråga om förändring av förordningens räckvidd. I framställningar till Kungl. Maj :t år 1894 uppgav sålunda ett antal brandförsäkringsbolag, att en stor del av den i handeln förekommande fotogenen

4S utvecklade antändbara gaser först vid högre temperatur än 40° C och därför icke vore hänförlig till eldfarlig olja. Då sådan fotogen emellertid medförde oberäkneliga brandrisker, uttryckte bolagen önskvärdheten av att alla ur mineralriket härrörande lysoljor bleve underkastade 1875 års förordning. 1898 inkom även några större oljeimportörer med liknande framställningar, som särskilt avsåg en i handeln gängse amerikansk fotogen, benämnd Water White. 1902 gjordes från brandförsäkringshåll hos Kungl. Maj :t en hemställan om ett mer effektivt skydd mot eldfara än gällande förordning erbjöde. Därvid åberopades en utredning av professorn i kemisk teknologi vid tekniska högskolan J. P. Klason. Enligt denna utredning borde väl flampunkten fortfarande vara avgörande vid bestämmandet av gränsen mellan eldfarliga oljor av första och andra klassen men däremot frågan huruvida en vätska vore att anse såsom eldfarlig eller icke bero på dess specifika vikt. Klason uppgavs dock sedermera hava frånträtt uppslaget med den specifika vikten och anslutit sig till ståndpunkten att flamningspunkten borde utgöra grund även vid fastställandet av en oljas eldfarlighet över huvud taget (se det följande, s. 50). Vid 1907 års riksdag väcktes inom andra kammaren motioner (nr 42 och 181) om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan att Kungl. Maj :t måtte förordna om viss ökning av de tillåtna förråden av andra klass eldfarliga oljor. På hemställan av det utskott, som behandlat motionerna, beslöt kammaren att de ej skulle föranleda någon åtgärd, enär ny förordning vore under utarbetande och det vore att förvänta att motionärernas önskemål därvid skulle komma att beaktas. I skrivelse den 18 juni 1907 till Kungl. Maj :t framhöll Stockholms köpmannaförenings handelskammare, att användningen av eldfarliga oljor under de senare åren undergått en genomgripande förändring, och förordade därför dels att eldfarliga oljor med högre antändningspunkt 1 än då gällande bleve inbegripna under blivande lagstiftning dels ock att de kvantiteter eldfarlig vätska, som finge innehavas, i angivna hänseenden modifierades. 1908 års betänkande Den 7 mars 1908 avgav Cronquist och Thyselius betänkande med förslag till förordning angående eldfarliga vätskor m. m. Enligt detta förslag skulle till eldfarliga vätskor med viss modifikation räknas flytande kolväten, vilkas egentliga vikt vid + 1 5 ° understeg 0,950, beträffande vätskor tyngre än 0,850 endast så framt flampunkten vore -(-55° eller därunder. Vidare skulle till eldfarliga vätskor räknas eter, kollodium och kolsvavla samt terpentinpreparat, fernissor och andra vätskor, vilka hade en flampunkt av -4-36° eller därunder och icke vore såsom vanlig sprit, träsprit, aceton m. fl. i alla proportioner lösliga i vatten. Klassindelningen var enligt förslaget densamma som enligt 1885 års kungörelse. Det i 1875 års förordning använda ordet raffinering hade i förslaget utbytts mot ordet bearbetning, vilket enligt för1

Härmed avses flampunkten.

49 slagets motiv vore ett lämpligare uttryck för de skilda fabrikationer, som i förslaget avsåges. För rättighet att driva fabrik för tillverkning eller bearbetning av eldfarlig vätska skulle erfordras tillstånd av KB. I fråga om innehav och förvaring innehöll förslaget bestämmelser rörande upplag efter tillstånd av och förråd efter anmälan till viss myndighet, minuthandel efter liknande anmälan samt förvaring i boningsrum, kök eller samlingslokal och annat innehav i mindre omfattning utan tillstånd eller anmälan eller i vissa fall efter tillstånd. Enligt förslaget skulle eldfarlig olja i upplag även få förvaras i cistern, vilket i fråga om stora kvantiteter vore billigare än förvaring i magasin och därför alltmer kommit till användning. I förslaget medgavs även uppläggning av kärl med eldfarlig olja å inhägnad lagerplats ute på marken, t. ex. i trädgård eller på åker. I fråga om eldfarlig olja av andra klass fordrades enligt förslaget ingen fördjupning för uppsamling av utrunnen olja omkring cistern eller lagerplats i olikhet mot vad förut gällt beträffande magasin. Kvantiteterna, som förut uttryckts i kannor eller kubiktum, angavs i förslaget, liksom alltsedan dess, i kg. Förslaget innehöll även bestämmelser om transport av eldfarliga vätskor. Över 1908 års förslag avgavs yttranden av ett stort antal myndigheter, näringsidkare och sammanslutningar av sådana. Mot förslaget att höja gränsen för de eldfarliga vätskorna till en flampunkt av -(-55° gjordes invändningar från näringsidkarhåll. Sålunda anförde Sveriges allmänna handelsförening i skrivelse den 11 mars 1909 till Kungl. Maj :t, att åtskilliga i stora mängder inom landet förbrukade lysoljor, bland dem särskilt Water White, vilka icke berörts av förut gällande bestämmelser, nu skulle bringas in under den föreslagna förordningen och ådragas fördyrande kostnader och betungande former, ehuru erfarenheten icke ådagalagt något behov därav. Föreningen hemställde därför, att begreppet eldfarliga vätskor måtte bestämmas att liksom förut omfatta vätskor med flampunkt vid -[-40° eller därunder. Sveriges minuthandlares riksförbund m. fl. hemställde under 1908 och 1909, att gränsen vid en flampunkt av -4-40° måtte bibehållas eller ännu hellre nedsättas till -f 23°. De i Sverige arbetande enskilda brandförsäkringsbolagens tarifförening framställde i skrivelse den 30 december 1908 till Kungl. Maj :t i skilda hänseenden anmärkningar mot förslaget, dock icke beträffande klassgränserna. Bl. a. framhöll tarifföreningen såsom betänkligt, att författningens tillämpning skulle handhavas och övervakas icke av en centralmyndighet utan av tjugufem KB, där uppfattningssättet kunde vara mycket växlande. Det kan även förtjäna omnämnas att några handels- och industrikammare under år 1908 förordat, att oljor med högre flampunkt än -4-40° skulle hänföras till en mindre stränga föreskrifter underkastad tredje klass. För övriga utlåtanden och yttranden synes här icke behöva redogöras.

4 — 560724

50 Kommerskollegii

utlåtande

1913 med förslag

till förordning

m.

m.

S e d a n K u n g l . Maj :t h ä r e f t e r a n b e f a l l t kommerskollegium a t t avgiva u t l å t a n d e i ä r e n d e t , avgav k o l l e g i u m den 6 maj 1913 u t l å t a n d e och ö v e r l ä m n a d e d ä r v i d bl. a. ett i n o m k o l l e g i u m u t a r b e t a t förslag till förordning angående eld farliga oljor. Enligt förslaget räknades till eldfarliga oljor flytande kolväten med en flampunkt av + 5 5 ° eller därunder, eter, ättiketer, kollodium och kolsvavla samt sådana fernissor och lösningar, som innehöll flytande kolväten och hade en flampunkt av + 21° eller därunder. Klassindelningen var även här densamma som enligt 1885 års kungörelse, utom såtillvida att + 22° ersatts med + 21°. Förordningen skulle enligt förslaget icke äga tillämpning i fråga om vanlig sprit och vissa andra sådana eldfarliga vätskor, vilka vore till alla delar biandbara med vatten. För tillverkning eller bearbetning skulle liksom förut erfordras tillstånd av KB. Beträffande innehav och förvaring innehöll förslaget bestämmelser med avseende å större och mindre upplag, som erfordrade tillstånd av myndighet, vidare å större och mindre förråd, för vilka endast anmälan till myndighet behövdes, samt å förvaring i handelslokal eller i övrigt i mindre omfattning, där i regel varken tillstånd eller anmälan erfordrades. I fråga om vissa innehav av eldfarlig olja av första klass föreslogs, att vid förvaring i s. k. explosionssäkra kärl de tilllåtna kvantiteterna skulle få uppgå till det dubbla av de eljest medgivna. I ett kapitel om transport föreslog kollegium vissa bestämmelser beträffande fortskaffande landvägen, annorledes än å järnväg, eller sjöledes av eldfarlig olja, varemot i fråga om transporterande å järnväg samt befordran med posten av eldfarlig olja hänvisades till vad därom vore särskilt stadgat. I ett annat kapitel, som avsåg handel, föreslog kollegium vissa bestämmelser angående kringförande av eldfarlig olja av första klass å allmänna platser i cisternvagn till utminutering, bl. a. att KB:s tillstånd härtill skulle erfordras. Kollegii förslag till ansvarsbestämmelser innehöll, i olikhet mot såväl 1875 års förordning som 1908 års förslag, icke någon föreskrift om att vara i vissa fall skulle dömas förbruten och vara underkastad beslag, men i stället föreslogs en viss höjning av bötesbeloppen. I sitt utlåtande framhöll kollegium, att med den av kollegium föreslagna gränsen mellan de båda klasserna av eldfarliga oljor överensstämmelse erhölles med motsvarande tyska och österrikiska författningar samt med de internationella föreskrifterna rörande järnvägstransport av sådana oljor. I utlåtandet uppgavs även (jämför ovan s. 48) att Klason, med frånträdande av sin tidigare ståndpunkt, numera ansåge, att flampunkten enbart borde läggas till grund för bedömandet av en oljas eldfarlighet, en åsikt som även flera fackmän uttalat vid en internationell petroleumkongress i Wien 1912. Kollegium höll därjämte före, att fastställandet av en flampunkt av + 3 6 ° såsom gräns för förordningens tillämplighet beträffande fernissor skulle få en viss grad av godtycklighet, och förklarade sig anse, att tillräcklig säkerhet skulle ernås även om endast sådana fernissor hänfördes till förordningen, vilka innehölle bensin eller annan första klass olja såsom lösningsmedel, varför kollegium föreslog, att gränsen för fernissor skulle nedflyttas från + 36° till + 21°. Tariff öreningens delegation i Stockholm s a m t ett a n t a l o l j e i m p o r t ö r e r m . fl. l ä m n a d e i y t t r a n d e n u n d e r å r 1913 över kollegii förslag d e t s a m m a utan erinran. Svenska elektricitetsverksföreningen och ett a v s e v ä r t a n t a l i n d u s t r i f ö r e tag, s o m t i l l v e r k a d e m o t o r e r , h e m s t ä l l d e i s k r i v e l s e r å r 1914 till K u n g l .

51 Maj:t dels, att gränsen för vad som vore att räkna till eldfarliga oljor skulle bibehållas vid den förut gällande eller ock icke sättas högre än vid en flampunkt av + 5 0 ° , dels ock att gränsen för större förråd måtte bestämmas högre än kollegium föreslagit. I skrivelse den 15 augusti 1913 till Kungl. Maj :t motsatte sig Sveriges minuthandlares riksförbund kommerskollegii förslag i vad det avsåge att genom höjande av flampunktsgränsen från -f 40° till + 5 5 ° inordna å den svenska marknaden företrädesvis gängse, av petroleum framställda lysoljor under eldfarliga oljor samt hemställde om utredning, avseende att genom sänkning av nämnda gräns möjliggöra, att andra av petroleum framställda lysoljor infördes å den svenska marknaden. I skrivelsen anfördes bl. a. följande: De i handeln mest gängse lysoljorna, Water White-fotogen m. fl., vilka enligt gällande författning ej betraktades såsom eldfarliga, skulle enligt kollegii förslag räknas såsom sådana av andra klass och alltså underkastas betungande och fördyrande bestämmelser. Härigenom skulle minuthandlarna tvingas att fylla sitt behov av lysolja hos en viss producent inom petroleumbranschen, som vore den ende som här i landet vore rustad med erforderliga anordningar för upplag av dylik olja å mera centrala orter. Förhållandena kunde emellertid göra det önskvärt att även andra lysoljesorter, t. ex. österrikiska, bleve införda till landet, varigenom man kunde förebygga att ett särskilt företag tillvällade sig monopol på den svenska marknaden. Från annat håll inom minuthandlarkåren hemställdes i skrivelse i juli 1913 till Kungl. Maj:t, att den nyssnämnda flampunktsgränsen måtte nedsättas till -(-23°, samt förklarades, att kollegii förslag syntes vara en dödsstöt åt den fria handeln och ett gynnande av — det amerikanska bolaget — Standard Oil Co:s intressen. Ett antal brandförsäkringsbolag inlade i skrivelser i början av 1914 till Kungl. Maj:t en gensaga mot den av riksförbundet önskade gränsdragningen och förklarade sig anse kommerskollegii förslag vara det minsta, som erfordrades för att råda bot på förefintliga missförhållanden. Kommitterade för utredning av förekomsten inom landet av truster och karteller m. m. anförde i ett av chefen för civildepartementet infordrat, den 27 februari 1914 avgivet yttrande, bl. a.: Såväl den för belysning som den för motordrift avsedda oljan hade vunnit sådan spridning i den allmänna konsumtionen, att den kunde betecknas såsom en nödvändighetsvara. Det vore mycket möjligt, att en höjning av flampunktsgränsen över + 40° C kunde medföra, att den redan utomordentligt starka ställning, som på den svenska marknaden intoges av det amerikanska företaget Standard Oil Co., bleve ytterligare stärkt. Detta bolags svenska representanter hade nämligen redan förut funnit med sin fördel förenligt att vidtaga vissa av de föreslagna, dyrbara anordningarna, som för andra importörer skulle medföra nya kostnader och därmed risk att nödgas öka priset å sina varor. Om man däremot sänkte flampunktsgränsen så att vissa oljor, såsom de rumänska och galiziska, vilka nu fölle under eldfarlighetsgränsen, i stället korame över densamma, öppnades möjlighet för producenter av dessa oljor att lättare än förut uppträda på marknaden såsom konkurrenter till det amerikanska företaget. Kommitterade kunde för sin del icke förorda en lagstiftning av den innebörd som innefattades i kollegii förslag i fråga om flampunktens höjd.

52 I detta sammanhang må även ur ett av riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott den 18 augusti 1914 avgivet, längre fram (nedan s. 60) omförmält utlåtande återges följande: För närvarande drabbas den amerikanska trustens lysoljor icke av de restriktioner, som träffa de ryska, österrikiska och rumänska lysoljorna. Dessas flampunkt är nämligen betydligt lägre än + 40°. För en del österrikiska oljor uppgår flampunkten till + 2 4 ° a -j- 26°. Det är tydligt, att detta förhållande försvagar de europeiska oljeimportörernas konkurrensförmåga gentemot den amerikanska sammanslutningen. Internationella petroleumkommissionens svenska sektion, som i skrivelse år 1914 till Kungl. Maj:t uttalade sitt gillande av kollegii förslag, åberopade i samband därmed ett av kommissionens generalsekreterare professor Ubbelohde vid tekniska högskolan i Karlsruhe den 24 juni 1914 avgivet utlåtande, vilket utmynnade i ett förord för en vid en flampunkt av + 5 5 ° dragen övre gräns för eldfarliga oljor av andra klassen. Riksdagsbehandling 1914 av frågan om förordningens tillämplighetsområde Frågan om bestämmandet av gränsen mellan eldfarliga och icke eldfarliga oljor har även motionsvis uppmärksammats i riksdagen. I en inom andra kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt motion (nr 30) hemställdes bl. a., att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av sådan ändring i oljeförordningen, att. eldfarlighetsgränsen nedsattes från + 40° till + 2 6 ° . I motionen åberopades ett av handelskemisten John Landin den 2 januari 1914 avgivet utlåtande, där det bl. a. sades, att m a n utan risk borde kunna inrätta sig efter engelska förhållanden och sätta den engelska petroleumlagens 73° F eller -|-23° C såsom flampunktsgräns eller ev. stanna vid -f- 26° C, vilket vore den flampunkt, som i vårt land före uppträdandet av de över -f-40° C flammande oljorna stipulerades för allmänna leveranser av fotogen t. ex. till statens järnvägar. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, dit motionen hänvisades, hemställde i utlåtande nr 6 den 7 juli 1914, att kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att i ny förordning förutvarande flamningspunkten -j- 40° icke måtte höjas samt att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande huruvida icke flamningspunkten lämpligen kunde nedsättas, exempelvis till -{-26°. Genom beslut den 25 juli 1914 biföll andra kammaren utan votering utskottets hemställan. Sedan detta beslut delgivits första kammaren, som remitterade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott, hemställde utskottet i utlåtande nr 10, att första kammaren icke måtte biträda andra kammarens beslut i ärendet. Kammaren biföll utskottets hemställan. Frågan om avlåtande av en riksdagsskrivelse i ämnet hade därmed förfallit. Frågan om en tredje klass av eldfarliga oljor m. m. Under behandlingen vid 1914 års senare riksdag av den ovannämnda motionen framkastades inom andra kammaren av vice häradshövdingen Karl

53 Herlitz tanken att tillskapa ett tredje slag av eldfarliga oljor, om vilka inga andra bestämmelser skulle finnas än att för vissa upplag skulle iakttagas ett visst avstånd från tätare bebyggt samhälle och från annans egendom. I första kammarens andra tillfälliga utskotts nyssnämnda utlåtande (nr 10) ifrågasattes, huruvida icke gränsen mellan eldfarliga oljor av andra klass och icke eldfarliga oljor lämpligen kunde sättas vid en flampunkt av + 50°. Sedan utredning om båda dessa uppslag verkställts inom civildepartementet, avlät departementschefen den 3 december 1914 till kommerskollegium en skrivelse, i vilken efter erinran om de ovannämnda invändningarna mot en utvidgning av området för de eldfarliga oljorna ifrågasattes att uppdela dessa i tre klasser, av vilka den tredje skulle omfatta oljor med en flampunkt mellan -4-40° och + 5 0 ° . Enligt skrivelsen skulle beträffande dessa tredje klassens oljor några särskilda kontrollföreskrifter icke stadgas utom för det fall att oljorna förvarades inom eller alltefter myckenheten olja på vissa minimiavstånd från stads, köpings eller municipalsamhälles planlagda område eller annans egendom, medan i andra fall rådande frihet beträffande förvaring av oljor syntes kunna bibehållas. Kommerskollegium anmodades att efter vederbörandes hörande avgiva yttrande över skrivelsen. Till kollegium inkom med anledning härav yttranden från statens inspektör för explosiva varor och sex handelskamrar. Inspektören för explosiva varor biträdde i sitt yttrande vad skrivelsen innehöll med tillägg, att olja av den ifrågasatta tredje klassen torde kunna helt och hållet frigivas å landet, dock med bibehållande av vissa avståndsbestämmelser beträffande upplag (dvs. lager överstigande 10 000 kg). Av handelskamrarna biträdde fyra likaledes i huvudsak skrivelsens innehåll, medan däremot två uttalade sig för att bibehålla flampunktsgränsen + 40°. I yttrande den 12 januari 1915 instämde kommerskollegium i det av inspektören för explosiva varor avgivna yttrandet. Under år 1915 yrkades från enskilt håll i framställningar till Kungl. Maj:t, att eldfarlighetsgränsen måtte sänkas till en flampunkt av -f-26°. Förslaget motiverades med möjligheterna till ökad konkurrens mellan det förutnämnda bolaget Standard Oil Co. och andra utländska oljeproducenter, vilket skulle kunna medföra en önskvärd sänkning av oljepriserna. Framställningarna remitterades för utlåtande till kommerskollegium, som införskaffade yttranden från brandcheferna i ett antal av rikets större städer. De hörda brandcheferna motsatte sig samtliga sänkningen av eldfarlighetsgränsen, de flesta förordade i stället att den höjdes över gällande + 40°, medan de övriga ej uttalade sig i sistnämnda hänseende. Riktlinjerna i departementschefens ovannämnda skrivelse förordades även av en del större brandförsäkringsföretag.

54 Kommerskollegium fann enligt utlåtande den 12 september 1916 sig icke böra tillstyrka en sänkning av eldfarlighetsgränsen utöver vad kollegium angivit i sitt ovannämnda yttrande den 12 januari 1915. I skrivelse den 31 mars 1920 gjorde slutligen KB i Östergötlands län hos Kungl. Maj :t en hemställen om revision av 1875 års förordning i vissa delar. I skrivelsen anfördes bl. a.: Med hänsyn till den mängd motordrivna fordon, som kommit i bruk såväl vid lantbruk och industrier som för persontrafik både i stad och på landsbygden, vore bestämmelserna om förvaring av eldfarliga oljor för enskilt hushålls, verks eller inrättnings förbrukning fullkomligt otidsenliga. Det vore ur både praktisk och ekonomisk synpunkt oundgängligen nödvändigt att vid fabrik eller egendom upplägga större förråd motorolja än som med gällande bestämmelser vore tillåtet. Även de i författningen stadgade maximikvantiteter av eldfarlig olja, särskilt av första klass, som finge innehavas av dem, som ägde rätt att försälja dylika varor, vore alltför knappt tilltagna i förhållande till den betydligt stegrade omsättningen av olja för motordrift. Stadgandena i förordningen efterlevdes icke, varigenom faran för explosioner och eldsolyckor ökades. Skrivelsen remitterades till kommerskollegium, som i utlåtande den 8 februari 1921 anförde bl. a.: I ett stort antal fall hade undantag från föreskrifter i 1875 års förordning av Kungl. Maj:t medgivits i anslutning till de grunder, varpå kollegii förslag av den 6 maj 1913 vore byggt. Vad särskilt anginge högsta tillåtna myckenhet olja av första klass i enskilt förråd bleve den enligt förslaget omkring två och vid förvaring i explosionssäkra kärl omkring fyra gånger större än förut. Synpunkterna i KB:s framställning torde sålunda i huvudsak ha beaktats redan vid utarbetandet av förslaget. Sedan detta avgivits, hade emellertid användningen av oljemotordrivna fordon, fartyg och maskiner synnerligen starkt ökats, varför flytande bränsle under de senaste åren erhållit en vida större betydelse än förr. En omarbetning av vissa delar av förslaget finge därför anses vara nödvändig, varför kollegium, som biträdde KB:s framställning, hemställde om tillfälle att överarbeta sitt förslag. Handelsdepartementets förslag till förordning m. m. Inom handelsdepartementet utarbetades i stället ett nytt förslag till förordning angående eldfarliga oljor, vilket med några avvikelser följdes i det väsentliga i den förordning, som snart därefter utfärdades. Vissa huvudpunkter i förslaget berörs i det följande under sex kapitel, vari förslaget indelades. 1 kap. rubricerades: Om förordningens tillämplighetsområde m. m. Till eldfarliga oljor hänfördes tre grupper av ämnen, nämligen a) flytande kolväten med en flampunkt av + 5 0 ° eller därunder, b) lösningar, som innehölle flytande kolväten, såsom vissa slag av fernissor, lacker och skocement, med en flampunkt av + 2 1 ° eller därunder samt c) eter, etylacetat (ättiketer), kollodium, amylacetat och kolsvavla, vilka vätskor enligt förslagets motiv icke utgör flytande kolväten men liksom dessa icke är biandbara med vatten och vilkas flampunkt understiger + 2 1 ° . Indelningen i två klasser bibehölls. Till första klassen hänfördes oljor med en flampunkt

55 av + 2 1 ° eller därunder, till andra klassen de övriga. I fråga om vanlig sprit och vissa andra sådana eldfarliga vätskor, vilka vore till alla delar biandbara med vatten, ägde förordningen icke tillämpning. Särskilda föreskrifter meddelades om tillämpning av förordningen å blandningar, exempelvis motorsprit, i vilka eldfarlig olja ingår. (1 §.) Från huvudstadgandet om en eldfarlighetsgräns av + 50° gjordes det undantaget, att föreskrifterna om innehav och förvaring, utom såvitt angår förvaringskärls beskaffenhet, icke skulle äga tillämpning å till andra klassen hänförlig lysolja (fotogen) till en myckenhet av högst 10 000 kg eller vid förvaring i kärl av j ä r n eller annan metall högst 20 000 kg, därest den ej innehades inom sådant område i stad, köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan blivit fastställd eller av ålder gällde (2 §). Genom detta undantag avsågs enligt motiven att i viss omfattning såväl ernå vad som åsyftats med en tredje klass av eldfarlig olja som tillmötesgå önskemålen om nedsättning av den övre eldfarlighetsgränsen under + 4 0 ° . Särskilda föreskrifter meddelades om förvaring av eldfarlig olja i motordrivna fortskaffningsmedels och fasta motorers behållare liksom beträffande apoteksföreståndares och vissa anstalters innehav av sådan olja (3 och 4 §§). 1 fråga om innehav, förvaring och transport av eldfarlig olja för statens räkning samt angående handel med eter och blandningar av eter och sprit hänvisades till särskilda stadganden (5 och 6 §§). Undersökning av oljas eldfarlighet skulle verkställas av särskild kontrollant. Om förfarandet vid sådan undersökning hänvisades till särskilt stadgande. Sprängämnesinspektionen skulle lämna tekniskt biträde vid tilllämpningen av förordningen. (7 och 8 §'§.) 2 kap. handlade om tillverkning och bearbetning. Fabrik för tillverkning av eldfarlig olja av första klass eller, för dygn räknat, av mer än 500 kg av andra klass fick ej anläggas eller drivas inom angivna minimiavstånd från vissa byggnader eller annans egendom. KB ägde dock i vissa fall medgiva undantag från dessa avståndsbestämmelser, bl. a. i fråga om tillverkning av eldfarlig olja i omedelbart samband med träkolning eller med tillverkning av viss cellulosa för tillgodogörande av därvid erhållna biprodukter. Med avseende å fabriksbyggnad samt byggnad eller inrättning för förvaring av eldfarlig olja vid fabrik gavs även föreskrifter. (9 och 10 §§.) Ansökning om tillstånd att tillverka eldfarlig olja skulle prövas av KB. Tillverkning fick, med vissa undantag, ej påbörjas innan godkänd avsyning av fabriksanläggningen i angiven ordning ägt rum. Ej heller fick tillverkning ske utan att KB godkänt föreståndare för fabriken. (11—13 §§.) I kapitlets sista paragraf (18 §) föreskrevs slutligen att vad i kapitlet stadgats om tillverkning skulle gälla även om bearbetning av eldfarlig olja. Med uttrycket bearbetning avsågs enligt förslagets motiv sådana »fabrikationer» som t. ex. bensintvätterier, fettextraktionsfabriker och fernissfabriker.

56 3 kap. handlade om innehav och förvaring annorledes än i samband med fabriksrörelse för oljans tillverkning eller bearbetning. Liksom förut indelades formerna för innehav i större och mindre upplag, för vilka erfordrades tillstånd av KB, samt, bl. a. för minuthandeln avsedda, större och mindre förråd, om vilka endast anmälan till KB skulle ske. För innehav i handelslokal infördes benämningen handelsförråd. Om handelslokalen var inrättad på visst sätt, var de högsta tillåtna kvantiteterna i handelsförråd desamma som i mindre förråd, i annat fall hälften därav. Vissa mindre innehav, för vilka varken tillstånd eller anmälan krävdes, benämndes liksom förut enskilda förråd. De största kvantiteter, som i de olika fallen fick innehavas, var i allmänhet betydligt större än enligt 1875 års förordning. Vid förvaring i s. k. explosionsfria kärl kunde de tillåtna maximikvantiteterna dessutom fördubblas. Proportionerna mellan olja av första och andra klassen utgjorde därvid, med undantag beträffande mindre upplag, 1: 10. För mindre upplag var proportionerna förskjutna till förmån för andra klassen. (20, 21, 28 och 36 §§.) Föreskrifter meddelades även om beskaffenheten av förvaringskärlen och i fråga om kärl med olja av första klass om anbringande av text angående eldfarlighet. (22 och 23 §§.) Förvaringssätten utgjordes vid upplag och förråd av magasin, cistern ovan jord, underjordisk cistern och öppen lagerplats samt vid förråd dessutom källare, r u m i bottenvåning och skjul. Även andra förvaringssätt kunde medgivas av KB. (25 och 37 §§.) Beträffande beskaffenheten av anläggningarna vid de olika förvaringssätten meddelades föreskrifter (26 §). Upplag skulle vara belägna på angivna minimiavstånd från vissa byggnader och från annans egendom. Undantag kunde dock medgivas av KB. Även mellan större förråd var minimiavstånd föreskrivna. (36 §.) Tillstånd att inrätta upplag skulle sökas hos KB, anmälan beträffande förråd göras å landet hos KB och annorstädes hos viss annan myndighet (28 och 36 §§). Enligt 1875 års förordning fick tillstånd att inrätta upplag utan samband med viss fabriksrörelse icke beviljas annan än den, som var berättigad till närings idkande i allmänhet. Detta villkor hade i departementets förslag, liksom i de tidigare, icke bibehållits. Var oljan avsedd för försäljning, skulle emellertid detta uppgivas i ansökningen om tillstånd, vilken enligt motiven i så fall innefattade den anmälan om handel med eldfarlig olja, som enligt förslagets 4 kap. erfordrades. (28 §.) Förråd var enligt 1875 års förordning endast avsedda för minuthandel, varom anmälan till viss myndighet skulle göras. Enligt förslaget skulle emellertid förråd kunna innehavas även utan samband med minuthandel. Om oljan i förrådet var avsedd för försäljning, skulle detta uppgivas i anmälan om förrådet, varigenom enligt motiven även i detia fall den i 4 kap. föreskrivna handelsanmälan var fullgjord. (36 §.) Anmälan om handel med eldfarlig olja medförde rätt att inneha va handelsförråd därav (42 §).

57 Anläggning för upplag samt underjordisk cistern i förråd fick ej tagas i bruk, förrän godkänd avsyning i viss ordning skett. För större upplag skulle finnas föreståndare. (29 och 40 §§.) 4 kap. innehöll vissa, i det föregående berörda bestämmelser om handelsanmälan. 5 kap. innehöll stadganden om transport landvägen annorledes än å järnväg, transport å järnväg och transport sjöledes av eldfarliga oljor. En avdelning med allmänna bestämmelser i detta kap. innehöll bl. a. följande. Vid för sändning av eldfarlig olja i kärl av glas eller stengods skulle kärlet vara på ändamålsenligt sätt förpackat för att förhindra skada under transporten. Kärl med eldfarlig olja fick icke med annat gods sammanpackas i ett och samma kolli. Kärl med eldfarlig olja av första klass skulle på angivet sätt vara försett med märkning angående eldfarlighet. Då kärl med eldfarlig olja av första eller andra klass försändes i förpackat skick, skulle viss påskrift angående eldfarlighet vara anbragt å omhöljet. Bristfälliga kärl fick ej mottagas till transport. Tomkärl, vari eldfarlig olja av första klass förvarats, skulle vid transport vara väl tillslutna. (23 och 47 §§.) En avdelning med särskilda bestämmelser hade en underavdelning angående transport landvägen annorledes än å järnväg, en angående transport å järnväg och en angående transport sjöledes. Beträffande transport land vägen annorledes än å järnväg av eldfarlig olja av första klass stadgades sålunda bl. a., att för cistern vagn erfordrades tillstånd av KB i det län, inom vilket transporten skulle ske, ävensom att cisternvagnen innan den toges i bruk skulle avsynas och godkännas i viss ordning. Vidare föreskrevs, att KB i vissa fall kunde återkalla tillståndet samt att sådant beslut ginge i verkställighet oberoende av klagan däröver. (49 §.) Angående transport av eldfarlig olja å järnväg var, som förut nämnts (ovan s. 43), bestämmelser meddelade i en särskild förordning ävenledes av den 26 november 1875. Motsvarande bestämmelser ansågs nu böra införas i förordningen angående eldfarliga oljor. Förslaget innehöll sålunda föreskrifter med avseende å försändning i samband med befordring av resande och med forsling av explosiva ämnen, angående angivande å järnvägsvagn eller kärl av innehållets eldfarlighet, angående forsling såsom resgods och om förfarandet vid lastning och lossning. I övrigt hänvisades till särskilda bestämmelser rörande beskaffenheten av rullande materiel å järnväg samt till gällande trafikstadga och taxa. (50—52 och 56 §§.) Å fartyg, som medförde passagerare, fick forslas högst vissa angivna kvantiteter eldfarlig olja. För sådana fall gavs föreskrifter beträffande stuvningen av kärl, innehållande olja. Med avseende å transport sjöledes av vissa större oljelaster meddelades bestämmelser om fartygets insegling i och utsegling från olika slag av hamnar. I vissa fall skulle sådant fartyg på närmare angivet sätt föra röd flagga. (57 och 58 §§.) 6 kap. innehöll bestämmelser om ansvar vid åsidosättande av de föreslag-

58 n a f ö r e s k r i f t e r n a . I l i k h e t m e d k o m m e r s k o l l e g i i förslag av å r 1913 i n n e h ö l l förslaget icke föreskrift o m a t t olja i vissa fall s k u l l e v a r a f ö r b r u t e n och u n d e r k a s t a d beslag. Den n y a f ö r o r d n i n g e n föreslogs s k o l a t r ä d a i k r a f t d e n 1 j a n u a r i 1922. I ö v e r g å n g s b e s t ä m m e l s e r föreslogs, a t t en del av f ö r o r d n i n g e n s b e s t ä m m e l s e r icke skulle ä g a t i l l ä m p n i n g å vissa d e s s f ö r i n n a n t i l l k o m n a fabriker, b y g g n a d e r och i n r ä t t n i n g a r s a m t a t t t i d i g a r e g j o r d a a n m ä l n i n g a r och m e d delade t i l l s t å n d s k u l l e ä g a viss f o r t s a t t giltighet. K o m m e r s k o l l e g i u m o c h j ä r n v ä g s s t y r e l s e n a n m o d a d e s d e n 18 j u l i 1921 a t t avgiva y t t r a n d e n över förslaget. Kommerskollegium avgav y t t r a n d e den 1 oktober 1921. I n l e d n i n g s v i s gjordes d ä r i följande ö v e r s i k t över t i d i g a r e k l a s s i n d e l n i n g a r : Flampunkt för eldfarlig olja av: fc-nngt första klass andra klass tredje klass K F 26/11 1875 (enl. — 22°—40' t. o. m. 22= lyd. i KK 27/3 1885) Sakkunnigas förslag år 1908

»

22°

22°—55°

Kommerskollegii slag 1913

»

21°

2 1 — 55 c

»

21'

21 ; ej över 40" ev. sänkning till 26

21 c

21°—40°

40°—50°

Kommerskollegium 12/1 1915

21°

21°—40°

40°—50° (med frigivande på landet av kvantiteter under 10 000 kg från förordn. bestämmelser)

Handelsdepartementets förslag (1921)

21°

21°— 50° (med lättnader betr. förvaring av lysoljor intill 10 000 kg på landet)

—

för-

1914 års B-riksdag: Andra kammaren och dess tredje tillf, utskott

—

Första kammaren och dess andra tillf, utskott Chefen för 3/12 1914

civildep.

I yttrandet anförde kollegium vidare: Att undantaget beträffande lysoljor skulle gälla för varje plats, som ej vore belägen inom område i stad, köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan blivit fastställd eller av ålder gällde, mötte vissa betänkligheter. Utslagsgivande i detta hänseende, liksom i fråga om avståndsbestämmelser för fabrik och upplag

59 samt för högsta tillåtna mängd eldfarlig olja i enskilt förråd, borde vara arten och omfattningen av bebyggandet inom den ort, som avsåges. För en mängd ganska tätt bebyggda områden såsom hamnplatser, fisklägen, egnahemssamhällen och andra villaområden, vilka med hänsyn till byggnadssätt och brandfara ofta vore jämförliga med städer och köpingar, hade stadsplan av ett eller annat skäl icke blivit fastställd. Kollegium föresloge därför, att det ifrågavarande området skulle angivas såsom sådant område i stad, köping eller samhälle å landet, för vilket den för städerna gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas. Beträffande enskilt förråd i samlingslokal motsatte sig kollegium att där, såsom föreslagits, finge förvaras eldfarlig olja av första klass utan länsstyrelsens medgivande. Utom vissa andra anmärkningar, vilka ej är av beskaffenhet att här böra återgivas, lämnade kollegium förslaget utan erinran. Järnvägsstyrelsen avgav yttrande den 20 september 1921. Däri hemställdes, att de föreslagna bestämmelserna om transport å järnväg i huvudsak icke skulle äga tillämpning beträffande bl. a. till eldfarlig olja av andra klass hänförlig lysolja (fotogen). Såsom motiv härför anfördes bl. a., att flampunkten hos amerikansk Water White-fotogen undan för undan höjts och de senaste åren legat betydligt över + 50°, vilket medfört ett ur transportsynpunkt olägligt osäkerhetstillstånd i fråga om lysoljornas klassifikation. Enligt yttrandet vore transporter av eldfarlig olja å ångfärja icke hit hänförliga, enär de skedde enligt bestämmelserna för transport sjöledes eller i enlighet med internationella fördraget angående godsbefordring å järnväg. Styrelsen föreslog tillika, att i järnvägstrafikstadgan av den 24 januari 1914 skulle föreskrivas, att i vissa angivna hänseenden vad som stadgades i förordningen angående eldfarliga oljor skulle gälla. I övrigt innehöll även detta yttrande erinringar mot förslaget, för vilka här icke torde behöva redogöras.

Sprit Den 30 oktober 1914 utfärdades en kungörelse, innefattande föreskrifter om förvaring av motorsprit (SFS nr 369). Med motorsprit förstods enligt kungörelsen sprit (etylalkohol), som på angivet sätt denaturerats med bensin eller bensol samt visst denatureringsmedel. Kungörelsen innehöll bl. a. föreskrifter med avseende å beskaffenheten av förvaringskärl och påskrift därå angående eldfarlighet m. m. samt i fråga om tappning av sprit och om släckningsmedel i förvaringslokal för motorsprit. Dessutom meddelades förbud med avseende å eld, glödande föremål och tobaksrökning i sådan förvaringslokal. Denna kungörelse upphävdes genom kungörelse den 25 september 1917, innefattande föreskrifter om förvaring av med bensin eller bensol denaturerad sprit (SFS nr 681), vars innehåll i ovan angivna hänseenden motsvarade den upphävda kungörelsen. 1917 års kungörelse upphävdes genom 1921 års förordning (s. 61).

60 Klassificering i andra länder m. m. Beträffande klassificering av eldfarliga oljor i utlandet hänvisades i det förutnämnda (s. 52) utskottsutlåtandet av den 18 augusti 1914 till en av inspektören för explosiva varor upprättad promemoria, som bl. a. innehöll följande. I Frankrike gällde fortfarande det å s. 41 ovan omförmälda 1873 års dekret, som indelade petroleumprodukterna i två klasser med flampunkt under + 3 5 ° C resp. vid + 35° C och däröver. — I Spanien var klassindelningen densamma som i Frankrike. — Enligt förordningar år 1875 i Holland och 1901 i Österrike indelades de eldfarliga oljorna likaledes i två klasser men med flampunkt vid + 21° C såsom gräns mellan dem. — I Italien indelades petroleumprodukterna i tre klasser alltefter flampunkter vid + 3 0 ° C, mellan + 30° C och +100° C samt över + 100° C. — I Rumänien indelades enligt en förordning 1892 råpetroleums destillationsprodukter efter antändbarhet i fyra grupper utan anknytning till flampunkter. — Enligt förordningar åren 1862 och 1863 i Belgien samt 1870 i Ungern fanns i dessa länder ingen klassindelning. — Enligt förslag till förordning för Tyskland skulle eldfarliga oljor indelas i tre klasser med övre klassgränser vid flampunkter av resp. + 2 1 ° , + 6 5 ° och +140° C. — Enligt förslag till internationella bestämmelser skulle eldfarliga oljor likaledes indelas i tre klasser men övre klassgränserna ligga vid flampunkter av resp. + 21°, + 50° och + 100° C. Enligt en uppgift i förarbetena till förordningen var i en engelsk petroleumakt en eldfarlighetsgräns, som motsvarade ungefär + 2 0 ° C, fastställd, varjämte förordningar av lokal innebörd innehöll varierande säkerhetsföreskrifter. I fråga om klassificeringen av eldfarliga vätskor i Danmark och Norge innehåller förarbetena följande. Enligt en av inspektören för explosiva varor i november 1919 upprättad promemoria hade kommittéer i dessa länder utarbetat preliminära förslag till bestämmelser, i vilka man utgått från samma klassindelning för eldfarliga vätskor som i den skandinaviska kommitténs utkast år 1916 till gemensamma bestämmelser för transport av farligt gods till sjöss. I detta utkast grundades klassindelningen förutom å vätskornas flampunkter även i vissa fall å deras kokpunkter. Inspektören hade därefter i februari 1921 inhämtat, att kommittéerna ännu icke avgivit definitiva förslag, att den norska kommitténs senaste utkast upptoge två klasser oljor, nämligen klass I med flamningstemperatur av 21° C och därunder och klass II med flamningstemperatur 21°—50° C, medan övriga oljor och brännbara vätskor fölle under den hela landet gällande brandloven, samt att den danska kommittén i ett förslag fastställt en indelning i fyra klasser, av vilka klass I och klass II motsvarade det nyssnämnda norska utkastets båda klasser, klass III omfattade oljor med flamningstemperatur 50°—140° C och klass IV omfattade i vatten lösliga, brännbara vätskor med flamningstemperatur under 21° C. 2. 1921 års förordning Den 7 oktober 1921 utfärdades den nya förordningen angående eldfarliga oljor (SFS nr 876). Enligt 1 § 1 mom. i denna förordning hänförs till eldfarliga oljor fyra grupper av ämnen, nämligen a) flytande kolväten med en flampunkt av högst 40°, b) annan renad petroleum av sådant slag, som företrädesvis användes för belysningsändamål, samt dessutom de i departementsförslaget såsom grupp b) och c) (ovan s. 54), i förordningen såsom grupp c) resp. d) upptagna lösningarna och oljorna (eter e t c ) , den sistnämnda gruppen utökad att omfatta även oljor, som i avseende å avgivande av antändbar ånga är jämförliga med gruppen i övrigt och ej är inbe-

61 gripna under grupperna kolväten och lösningar. I övrigt följer förordningen i huvudsak departementsförslaget med de av kommerskollegium och järnvägsstyrelsen föreslagna ändringarna. Genom förordningen upphävdes, förutom 1875 års oljeförordning, den samtidiga förordningen angående eldfarliga oljors och vissa andra därmed jämförliga vätskors transporterande å järnväg (ovan s. 43) samt 1917 års kungörelse, innefattande föreskrifter om förvaring av med bensin eller bensol denaturerad sprit (ovan s. 59). Slutligen upptog förordningen departementsförslagets övergångsbestämmelser. 3. Ytterligare bestämmelser samt ändringar i 1921 års förordning Den 15 juni 1922 utfärdade kommerskollegium en kungörelse angående förfarandet vid prövning i Abel-Penskys apparat av eldfarliga oljor (SFS nr 398). Utom detaljerade föreskrifter om förfarandet innehåller kungörelsen en korrektionstabell för reduktion av den avlästa flamningstemperaturen till flampunkt vid normalt lufttryck (760 m m ) . Angående rätt att använda självmätande pump såsom mätningsredskap för eldfarliga oljor utfärdades en kungörelse den 16 februari 1923 (SFS nr 32), vilken sedermera upphävdes genom kungörelse den 10 maj 1935 (SFS nr 159). Genom kungörelse den 24 mars 1927 med vissa bestämmelser angående kontrollanter för undersökning av eldfarliga oljor (SFS nr 53) förordnades bl. a., att i 1921 års förordning avsedda kontrollanter skulle förordnas av kommerskollegium samt att undersökning huruvida en olja vore att behandla såsom eldfarlig och i sådant fall att hänföra till första eller andra klass skulle verkställas med användande av Abel-Penskys apparat enligt närmare föreskrifter av kommerskollegium. Samtidigt upphävdes förutnämnda (s. 47) kungörelse av den 27 mars 1885 om kontrollanters förordnande m. m. 1939 utsträcktes 1921 års förordning till att omfatta även de kondenserade petroleumgaserna butan och propån. Beträffande dessa gaser se vidare längre fram (s. 67 ff.). Genom kungörelse den 15 mars 1940 (SFS nr 136) förordnades, dels att den fördubbling av tillåtna maximikvantiteter olja, som medgivits vid förvaring i explosionsfritt kärl (20 §), skulle gälla även förvaring i annat kärl av metall dels ock att sakkunnigt biträde i vissa fall ej erfordrades vid avsyning av underjordisk cistern, avsedd för förråd (40 §). Kungörelsen, som var betingad av det till följd av kriget uppkomna kristillståndet på oljemarknaden, skulle enligt sitt innehåll gälla till och med den 31 december 1941. Dess giltighetstid blev icke förlängd. 1921 års förordning förblev i oförändrat skick tills genom förordning den 4 oktober 1940 (SFS nr 854) vissa ändringar gjordes, vilka föranleddes bl. a. av tillkomsten av gengasdrivna motorfordon i början av kriget. Så-

62 lunda meddelades särskilda bestämmelser beträffande framförande och uppställande av gengasdrivna motorfordon inom fabriksområde och upplagsområde (14 och 31 §§) samt med avseende å transport av eldfarlig olja av första klass å dylikt fordon (48 §). Tillika erhöll KB rätt att beträffande gengasdrivet motorfordon medgiva undantag från vissa avståndsbestämmelser och meddela föreskrifter (14 §), varjämte ett mindre tillägg gjordes i fråga om ansvarsbestämmelserna (59 §). Genom förordning den 6 augusti 1942 (SFS nr 728) ändrades 1921 års förordning såtillvida, att tillstånd kunde givas att använda eld vid reparations- eller ändringsarbeten inom fabriksområde och upplagsområde (14 och 31 §§). Från skyldighet att anbringa text angående eldfarlighet undantogs genom förordning den 20 april 1945 (SFS nr 125) vissa mindre kärl och tuber, innehållande eldfarlig olja av första klass (23 §). Genom Kungl. brev den 5 oktober 1945 till sprängämnesinspektionen (SFS nr 656) bemyndigades inspektionen att tills vidare beträffande sådana i underjordisk cistern förvarade upplag, som är avsedda för omedelbar betjäning av motortrafiken, medgiva undantag från skyldigheten att iakttaga vissa avståndsbestämmelser. Beträffande forsling av eldfarlig olja å fartyg, som medför högst tolv passagerare, ändrades 1921 års förordning genom kungörelse den 29 november 1946 (SFS nr 708) såtillvida att transport av sådan olja i en på angivet sätt anordnad tank tilläts i större kvantitet än den eljest medgivna (57 §). • Den 10 juli 1947 ändrades förordningen genom en kungörelse (SFS n r 438) sålunda att punkten d) i bestämmelserna om vad som är att hänföra till eldfarliga oljor (se ovan s. 60) erhöll följande lydelse: brännbara oljor, ej nämnda här ovan, vilka vid provning i Abel-Penskys apparat avgiva antändbar ånga vid + 21° å Celsii termometer eller därunder (1 §). Denna ändring torde haft samband med en förödande explosion av krotonaldehyd, som den 28 februari 1946 inträffade i Aktiebolaget Vin- & Spritcentralens fabrik å Reimers holme i Stockholm. Med anledning av explosionen blev fabrikschefen av allmän åklagare åtalad vid domstol för att han utan behörigt tillstånd låtit tillverka krotonaldehyd, som enligt åklagarens åsikt vore eldfarlig olja av första klass. Åtalet lämnades utan bifall, under motivering att krotonaldehyd icke kunde anses vara en olja, som i avseende å avgivande av antändbar ånga vore jämförlig med de vätskor, vilka uppräknades i den nyssnämnda punkten d ) . Bland sakkunniga personer, som å båda sidor hördes i rättegången, rådde emellertid delade meningar i frågan, somliga besvarade den jåkande, andra nekande. 1947 års ändring torde bl. a. hava avsett att på ett otvetydigt sätt göra krotonaldehyd hänförlig till eldfarliga oljor av första klass. Den 10 juni 1949 utfärdades en kungörelse (SFS nr 342), varigenom åtskilliga paragrafer i oljeförordningen erhöll ändrad lydelse och tre nya

paragrafer infördes i förordningen. Genom denna kungörelse, över vars innehåll i det följande skall lämnas en översikt (s. 65), åvägabragtes bl. a. en viss decentralisering av ärenden enligt förordningen. Redan på 1930-talet upptog statens organisationsnämnd frågan om decentralisering av dessa ärenden till behandling. I en av nämnden upprättad promemoria uttalades, att handläggningen av vissa ärenden borde i görligaste mån överflyttas från KB till kommerskollegium eller polismyndighet. I promemorian anfördes vidare: De ärenden, som sålunda skulle överflyttas till kommerskollegium, vore först och främst de, i vilka enligt gällande bestämmelser sprängämnesinspektionen hade att avgiva yttranden. Men även övriga ärenden, i vilka säkerhetssynpunkten vore den centrala eller vilka mer intimt sammanhängde med eller vore lika de nyssnämnda ärendena, syntes böra överflyttas till kommerskollegium. De övriga ärenden, som KB hade att handlägga, syntes vara av den beskaffenhet att de för andra städer än Stockholm samt för landet kunde uppdragas åt magistrat eller kommunalborgmästare resp. landsfiskal, dock syntes kostnad för viss besiktning fortfarande böra bestämmas av KB. Promemorian åtföljdes av ett i enlighet med de angivna synpunkterna utarbetat författningsförslag, som dessutom innehöll en ny paragraf, betecknad såsom 67, angående rätt att hos KB göra framställning om åvägabringande av rättelse vid missnöje med beslut av landsfiskal. över ändringsförslagen inhämtade organisationsnämnden genom skrivelser den 14 januari 1933 yttranden från länsstyrelserna, överståthållarämbetet och kommerskollegium. Länsstyrelserna och överståthållarämbetet lämnade ändringsförslagen i stor utsträckning utan erinran. I den mån anmärkningar framställdes torde dessa icke böra här återgivas. Vissa av dem upptogs i kommerskollegii yttrande. Kommerskollegium avgav sitt yttrande den 31 maj 1933. Därur må följande anföras. Beträffande mindre upplag ansåg kollegium, att ansökan om tillstånd att inrätta sådant upplag borde prövas av ortsmyndighet, nämligen i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad magistraten eller, där sådan icke funnes, kommunalborgmästaren samt å landet landsfiskalen i orten. Behörighet att medgiva användning av vissa sätt för förvaring av förråd, som organisationsnämnden föreslagit att överflytta från KB till nyssnämnda ortsmyndighet, ansåg kollegium böra tillkomma kollegium (37 §). Detsamma gällde även medgivande av undantag från vissa avståndsbestämmelser beträffande förråd (39 §). Kollegium fann tvivelaktigt, huruvida KB borde, såsom organisationsnämnden föreslagit, befrias från prövning av ansökan om tillstånd att använda cisternvagn vid transport av eldfarlig olja av första klass landvägen annorledes än å järnväg (49 §). Kollegium framställde även andra anmärkningar, för vilka dock icke här synes böra redogöras. I övrigt lämnade kollegium organisationsnämndens ändringsförslag utan erinran. Sedan Kungl. Maj:t förklarat, att organisationsnämndens verksamhet skulle upphöra med utgången av januari 1935, överlämnades nämndens ändringsförslag med tillhörande akt till 1935 års länsstyrelseutredning.

04 I skrivelse den 23 oktober 1935 till chefen för handelsdepartementet förklarade sig länsstyrelseutredningen beträffande fördelning av ärendena mellan olika myndigheter i huvudsak dela den uppfattning, som kommit till uttryck i kommerskollegii yttrande över organisationsnämndens förslag. Utredningen redogjorde i en promemoria närmare för sin uppfattning beträffande de särskilda punkterna i nämnda förslag. I stället för den föreslagna 67 § förordade utredningen i promemorian stadgande om rätt att i vanlig administrativ ordning anföra besvär över landsfiskals beslut, som dock utan hinder av besvär skulle lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnades. I övrigt gjorde utredningen på vissa punkter tillägg och modifikationer, som dock här torde kunna förbigås. Utredningen hemställde i skrivelsen, att departementschefen ville upptaga ärendet till behandling. Genom beslut den 27 november 1936 anmodade departementschefen härefter kommerskollegium att i ärendet avgiva förnyat yttrande. Det begärda yttrandet inkom emellertid först år 1948 i samband med yttrande över en av den s. k. decentraliseringsutredningen avgiven, med nr 16 betecknad promemoria angående rätt till tillverkning av eldfarliga oljor m. m. (se nedan s. 65). I denna promemoria, som den 20 april 1948 av decentraliseringsutredningen överlämnades till statsrådet G. Danielson, anfördes bl. a.: 1921 års förordning utfärdades utan medverkan från riksdagens sida. Härav följde, att Kungl. Maj:t i särskilda fall kunde medgiva undantag från de föreskrifter, som eljest icke vore dispensabla. Det rörde sig här främst om placering av förvaringsrum för eldfarlig olja eller eljest om tekniska detaljer. Enligt vad utredningen inhämtat vore dylika dispensärenden rätt fåtaliga — det syntes röra sig om några tiotal per år — men ärendena torde i allmänhet icke i och för sig vara av den vikt, att de behövde förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om ärenden, som handlades enligt förordningen, hade ett flertal länsstyrelser ävensom handelskamrarnas nämnd och grossistförbundet framställt åtskilliga förslag angående förenkling av förfarandet. Förslagen ginge i allmänhet ut på överförande av anmälningsärenden från länsstyrelserna till polismyndigheterna. I några fall påtalades också det omständliga kungörelseförfarandet vid vissa tillståndsärenden. Dessutom påpekades i något fall olägenheten av att cisternbilar måste godkännas särskilt i varje län. Vid övervägande av de framförda decentraliseringsönskemålen samt efter undersökning av övriga ärendegrupper hade utredningen funnit lämpligt att till närmare behandling upptaga fyra slag av ärenden, nämlige dispensärendena hos Kungl. Maj:t, vissa anmälningsärenden, frågor om avsyning och godkännande samt frågor om tillstånd att använda cisternbil m. m. Efter att i överensstämmelse härmed i promemorian ha framlagt och diskuterat åtskilliga förslag till ändring av oljeförordningen sammanfattade utredningen förslagen sålunda: En allmän bestämmelse skulle införas, varigenom stadgades rätt för kommerskollegium att medgiva undantag från förordningens bestämmelser om placering eller anordnande i övrigt av fabrik, upplag eller förråd ävensom om transport, allt i den mån sådan rätt ej redan enligt förordningen tillkomme annan myndighet. Dispensrätt i fråga om avstånd mellan underjordiska cisterner skulle tillerkännas KB (27 §). Anmälan om föreståndare för upplag skulle göras i Stock-

65 holm hos överståthållarämbetet samt i övrigt — i stället för hos KB — i stad hos magistraten eller, där sådan icke funnes, hos stadsstyrelsen (kommunalborgmästaren) och å landet hos landsfiskalen (30 §). Anmälan såsom förutsättning för rätt att inneha större eller mindre förråd samt för rätt till handel med eldfarlig olja skulle beträffande landsbygden göras hos landsfiskalen i stället för hos KB (36 och 46 §§). Avsyning och godkännande av samtliga upplag samt underjordisk cistern för förråd skulle verkställas av den lokala polismyndigheten, avsyningen med biträde av sakkunnig person, som KB efter sprängämnesinspektionens hörande förklarat därtill behörig (29 och 40 §§). I fråga om cisternbil samt gengasdrivet motorfordon för transport av eldfarlig olja av första klass skulle godkännande, som meddelats av KB i det län, där fordonet vore inregistrerat eller eljest hemmahörande, gälla för fordonets framförande jämväl inom övriga län med de allmänna inskränkningar, som varje KB kunde finna nödigt meddela (48 och 49 §§). Decentraliseringsutredningens promemoria remitterades i juni 1948 av chefen för handelsdepartementet till kommerskollegium, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksbrandinspektören, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Kommerskollegium avgav den 31 juli 1948 gemensamt yttrande över länsstyrelseutredningens förutnämnda (s. 64) förslag och decentraliseringsutredningens promemoria. Yttrandet åtföljdes av ett av kollegium upprättat förslag till författningsändringar. I yttrandet anfördes bl. a., att vare sig det endast gällde decentraliseringen från Kungl. Maj :t eller jämväl en allmännare omfördelning av ärendena angående eldfarliga oljor mellan de särskilda myndigheterna måste för undvikande av varje oklarhet tydliga bestämmelser införas i oljeförordningen, som följaktligen måste undergå en viss omarbetning. Kollegii förslag anslöt sig i huvudsak till principerna i decentraliseringsutredningens promemoria. Beträffande förslagets innehåll hänvisas i övrigt till det följande. Sedan yttranden över decentraliseringsutredningens promemoria avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 10 september 1948, av riksbrandinspektören den 20 november 1948 samt av överståthållarämbetet och länsstyrelserna olika dagar under nämnda år, utfärdades 1949 års kungörelse om ändring i oljeförordningen. Denna kungörelse överensstämmer i viss utsträckning med kollegii förslag. Här lämnas först en översikt över de delar, där så är fallet. Polismyndighet skall sålunda enligt kungörelsen träda i stället för KB eller beträffande stad viss annan myndighet såtillvida, att ansökan om tillstånd att i större eller mindre upplag förvara eldfarlig olja i underjordisk cistern, som inrättats enligt sprängämnesinspektionens anvisningar (28 §), samt anmälan om föreståndare för upplag (30 §), om innehav av eldfarlig olja till sådan myckenhet, som må finnas i större eller mindre förråd (36 §), och om idkande av handel med eldfarlig olja (46 §) skall göras hos polismyndigheten i orten, att polismyndigheten i orten kan medgiva, att eldfarlig olja må förvaras b—560724

i bostadslägenhet eller i samlingslokal till större myckenhet än som eljest är tillåtet (44 §), samt att i fråga om transport sjöledes av eldfarlig olja polismyndigheten i orten beträffande vissa hamnar äger i angivna hänseenden meddela föreskrifter (58 §). Vidare göres i kungörelsen såsom följd av dessa ändringar i oljeförordningen åtskilliga andra ändringar, för vilka ej torde behöva redogöras närmare. Slutligen innehåller kungörelsen i överensstämmelse med kollegii förslag stadganden av innebörd, att beträffande transport av visst slag godkännande av gengasdrivet motorfordon och tillstånd att använda cisternvagn behöver meddelas endast av KB i det län, där fordonet är registrerat eller eljest hemmahörande (48 och 49 §§). Dessutom föreslog kommerskollegium vissa ändringar och tillägg, som ej upptogs i kungörelsen, Dessa syns här kunna lämnas åsido. I övrigt innehåller kungörelsen följande. Polismyndigheten i orten äger i stället för KB medgiva viss ökning av den myckenhet eldfarlig olja, som må innehavas i garage (3 §). Beträffande ansökan om tillstånd att tillverka eldfarlig olja har kungörelseförfarandet moderniserats och föreskrifterna om inhämtande av yttrande modifierats (11 §). Avsyning av fabrik skall, där ej KB annorlunda förordnar, verkställas av sprängämnesinspektionen i samråd med polismyndigheten och brandchefen i orten i stället för av viss polismyndighet, biträdd av en eller två sakkunniga (12 §). Cistern ovan jord för förvaring av förråd behöver icke vara försedd med åskledare (38 §). 1 Avsyning av sådan cistern skall verkställas av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen i orten eller annan sakkunnig i stället för biträdd av en av myndigheten förordnad sakkunnig (40 §). Över ansökning beträffande cisternvagn behöver yttrande inhämtas endast från sprängämnesinspektionen (49 §). Föreskrifterna om transport av eldfarlig olja jämte explosiva varor å järnväg och sjöledes har omredigerats för vinnande av överensstämmelse med förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor (50 och 58 §§). Rubriken till 6 kap. har ändrats från »ansvarsbestämmelser» till »ansvarsbestämmelser m. m.». I detta kap. har tre nya paragrafer införts. I den ena stadgas, att kommerskollegium äger utfärda anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen, att KB under angivna förutsättningar äger, efter sprängämnesinspektionens hörande, medgiva undantag från vissa enligt förordningen eljest icke dispensabla bestämmelser med avseende å fabrik, upplag, förråd eller transport samt med dylikt medgivande förbinda villkor och föreskrifter, att under vissa förutsättningar stadgande om skyldighet för KB att inhämta yttrande från annan myndighet icke skall äga tillämpning samt att brandchefen i orten i vissa fall skall beredas tillfälle att yttra sig (58 a §). 1 Sprängämnesinspektionen hade den 15 februari 1949 inkommit med en framställning i detta syfte till kommerskollegium, som den 22 mars 1949 med tillstyrkande överlämnade framställningen till Kungl. Maj:t.

67 I en annan av dessa paragrafer meddelas föreskrifter med avseende å klagan över polismyndighets, KB:s, sprängämnesinspektionens eller kommerskollegii beslut, varjämte stadgas, att sådant beslut länder till efterrättelse utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas (58 b §). I stället har på ett par andra ställen i förordningen (15 och 49 §§) borttagits stadganden, att KB:s beslut att återkalla tillstånd att tillverka eldfarlig olja resp. att använda cisternvagn skulle gå i verkställighet oberoende av däröver förd klagan. En motsvarande, å upplag tillämplig regel (33 §) kom härigenom även att bortfalla. I den tredje nya paragrafen slutligen stadgas bötesstraff vid brott mot villkor eller föreskrift, som KB meddelat enligt den förstnämnda av de nya paragraferna (62 a §). Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1950. Genom kungörelse den 22 juni 1950 (SFS nr 327) borttogs i förordningen meddelade bestämmelser om hastighetsbegränsning för tåg, som samtidigt transporterade både resande och såsom il- eller fraktgods eldfarlig olja eller ock både viss explosiv vara och eldfarlig olja (50 §). Genom kungörelse den 5 juni 1953 (SFS nr 327) förordnades, att förordningens föreskrifter om transport sjöledes ej skall äga tillämpning vid transport av eldfarlig olja å fordon, som medföljer till väg ansluten färja (47 §), medan i stället vissa föreskrifter i förordningens avdelning om transport landvägen annorledes än å järnväg utsträcktes att gälla även transport av eldfarlig olja av första klass å fordon, som medföljer till väg ansluten färja, samt särskilda föreskrifter ytterligare meddelades med avseende å sådan transport (48 §). 4. Butan och propån Som förut (s. 61) nämnts, utsträcktes 1921 års förordning till att omfatta även de kondenserade petroleumgaserna butan och propån. Sedan ett oljebolag hos överståthållarämbetet anhållit om tillstånd att å angiven plats anordna upplag av butan och frågan hänskjutits till Kungl. Maj :t, har nämligen Kungl. Maj:t genom beslut den 24 mars 1939 förklarat, att 1921 års förordning skall tillsvidare i tillämpliga delar gälla beträffande butan och propån, som därvid skall betraktas såsom eldfarliga oljor av första klassen, varefter kommerskollegium den 30 maj 1949 på grund av bemyndigande av Kungl. Maj :t utfärdat en kungörelse med tilläggsbestämmelser till 1921 års förordning (Kommerskollegii författningssamling, Ser. A 1949 nr 3 ) . Kungörelsen ändrad genom kungörelse den 15 december 1951 (Ser. A 1951 nr 20).

ANDRA

KAPITLET

Allmänna synpunkter

Oljeimportens utveckling När den nu gällande förordningen om eldfarliga oljor den 7 oktober 1921, här nedan benämnd oljeförordningen, kom till, var erfarenheterna om oljeprodukternas brandfarlighet i hög grad begränsade. Den vid denna tidp u n k t huvudsakliga produkten på detta område utgjordes av lysfotogen och de strider, som under förarbetena till förordningen utspelades bl. a. vid 1914 års riksdag och för vilka ovan redogjorts, gällde i första hand denna produkt och dess klassificering i brandfarlighetshänseende. Sedermera har j u förbrukningen och därmed även importen av lysfotogen stagnerat och helt andra produkter har kommit att skjutas i förgrunden. Nästa etapp i utvecklingen föranleddes av bilväsendet, där ett successivt stegrat behov av brandfärligt bränsle gjorde sig gällande. Utvecklingen gick dock icke snabbare ä n att vid 1920-talets början bensinimporten blott uppgick till omkring en sjättedel av lysfotogenimporten. Vid tiden för den nuvarande oljeförordningens tillkomst var således frågan om säkerhetsåtgärder i fråga om bensinen icke något större problem. Helt annorlunda ställer sig förhållandet nu. Av de siffror som här nedan lämnas framgår att för närvarande bensinimporten är av dominerande betydelse i brandfarlighetshänseende. Den tredje epoken i fråga om den inhemska oljeförbrukningen inträdde, när oljeeldningen blev mera allmänt spridd för uppvärmning av bostadshus och industribyggnader samt brännoljan fick vidsträckt användning inom industrin såsom värmekälla för industriell tillverkning. I denna tredje utvecklingsfas kom emellertid förbrukningen att rikta sig icke mot de mera brandfarliga produkterna utan oljeprodukter av så låg farlighetsgrad, att de föll utanför den gällande förordningens tillämplighetsområde. Det k a n vara av intresse att i detta sammanhang n ä m n a några siffror för att belysa utvecklingen på området. Medan vid sekelskiftet lysoljeimporten för år r ä k n a t uppgick till omkring 80 000 ton nådde bensinimporten upp till k n a p p t 1 000 ton. Vid tiden för första världskrigets utbrott hade den förra importen stigit till mellan 140 000 och 150 000 ton och den senare till inemot 20 000 ton. Under tiden till det senaste världskrigets utbrott hade en stark ökning av oljeimporten gjort sig gällande. Fotogenimporten hade 1938 visserligen gått ned till drygt 110 000 ton, medan bensinimporten stigit till nära 540 000 ton och samtidigt hade en kraftig ökning av importen av motor- och pannbrännolja ägt rum, så att man var uppe i en total importkvantitet av mineraloljor på över 1,3 milj. ton. År 1955 hade bensinimporten stigit till drygt 900 000 ton och totalimporten av mineraloljor till över 8 milj. ton.

69 Sveriges import av petroleumprodukter under åren 1900-1955 (ton)1

År 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Kvantitet 79 707 76 798 82 512 96 123 96 568 104 813 107 143 108 958 143 633 138 646 139 727 165 164 151 785 179 930 144 100 149 054 162 892 51 355 40 437 162 612 189 564 144 521 177 783 217 508 255 070 302 011 330 139 358 342

Därav bensin

* * * * * * * 1 621 3 374 2 487 6 184 8 323 9 504 15 414 17 530 10 308 14 667 3 378 1 399 23 218 42 822 48 875 56 789 86 156 94 626 138 287 153 456 169 081

År 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Kvantitet

Därav bensin

. . 441 334 . . 479 246 .. 576 593 .. 639 198 . . 713 632 .. 772 603 . . 814 141 . . 931 221 . . 1 008 326 .. 1 185 493 . . 1 334 780 .. 1 487 623 .. 541 805 .. 131 170 . . 107 658 .. 147 141 . . 136 873 195 955 . . 1 835 536 .. 3 098 188 . . 3 213 302 . . 2 927 526 .. 3 631 963 . . 4 707 318 . . 5 044 530 . . 5 476 988 . . 6 431 673 . . 8 078 174

227 377 248 814 300 030 314 099 330 813 326 815 349 750 385 579 441 250 485 257 539 756 574 036 247 334 45 129 42 828 30 188 32 618 35 675 440 985 654 026 535 193 504 304 492 165 644 713 690 516 744 672 844 011 924 972

* Ej särskilt specifierad i den officiella statistiken. Jämsides med den nu berörda utvecklingstendensen, karakteriserad främst genom en starkt stigande oljeförbrukning, har emellertid gått en annan utvecklingslinje, som erbjudit en ur brandsynpunkt farligare risk, nämligen den industriella tillverkningen och bearbetningen av eldfarliga vätskor. Vid 1920-talets början fanns inom vårt land — frånsett några mindre betydande verk för asfalttillverkning — icke någon raffinering av eldfarliga oljor. Det dröjde ända till 1920-talets slut innan vårt första raffinaderi, Nynäshamnsanläggningen, kom till och ett andra liknande verk i Malmö byggdes under 1940-talet, varefter Koppartrans raffinaderi utanför Göteborg uppfördes vid 1950-talets början; ett fjärde stort raffinaderi, även det avsett att förläggas till Göteborgstrakten, är nu under planering och byggandet har påbörjats. Men icke nog med att vi fått en småningom alltmera betydande egen tillverkning av oljeprodukter — även utvecklingen inom färgindustrin har 1

Jfr ock s. 89.

*

1925 B 1930

71 tidvis gått i riktning mot en ökad användning av i hög grad brandfarliga produkter. Det första stora steget togs kort efter den nuvarande oljeförordningens tillkomst nämligen på 1920-talet genom nitrocellulosalackernas införande. Dessa utgöres av en filmbildare, som till avsevärd del består av nitrocellulosa, en i och för sig mycket brännbar substans, samt lösningsmedel med låg flampunkt och i regel icke vattenblandbara. Ifrågavarande lacker kom alltså att utgöra eldfarlig olja av första klassen. Under ett par årtionden framåt ökades deras användning i hög grad. Den med dessa lacker förenade brandfaran är icke begränsad till färgfabrikerna u l a n förefinnes på alla ställen där lackerna används, nämligen i stor skala inom industrin — bl. a. möbelindustrin — men också i hushållen, bl. a. såsom golvlacker och golvfärger. På senaste tid har emellertid cellulosalackerna i viss m å n utträngts av mindre brandfarligt material, varigenom åtminstone för hushållens vidkommande brandriskerna har minskat. Men samtidigt har den industriella användningen av färger gått andra vägar, och de mindre brandfarliga färger och lacker som används blir ofta anbringade med metoder som icke är helt ofarliga. Särskilda säkerhetsföreskrifter får därför anses påkallade, när det gäller bl. a. ugnslackering och sprutmålning, på senare tid även elektrostatisk. Man torde ha anledning räkna med nya förändringar i framtiden och i all synnerhet med att det ökade välståndet kommer att medföra en stegrad användning av färg både i industriell verksamhet och i hemmen där intresset för hobby-verksamhet och »do-it-yourself»-propagandan verkat stimulerande på en ökad användning. Slutligen är att anteckna de senare årtiondenas utveckling inom de kemiska industrierna. I första hand har denna gått ut på tillvaratagande av avfallsprodukter från de stora cellulosaanläggningarna, som uppförts på skilda håll i landet. Därvid har tillverkningen av brandfarliga vätskor närmast gällt alkohol och härtill har sedermera på sina håll anknutits specialtillverkningar av olika kemiska ämnen av mer eller mindre brandfarlig beskaffenhet. Därutöver har icke endast tillverkning och användning av brandfarliga produkter blivit spridda på en mängd nya tillverkningsställen utan även många nya produkter, särskilt inom plasttillverkningen, tillkommit å vilka den nya brandfarlighetsförordningen bör äga tillämpning. Principerna för den nya lagstiftningen Vid en anpassning av lagstiftningen på brandfarlighetsområdet till nu rådande förhållanden står m a n således inför ett helt annat problemkomplex ä n det som 1921 års lagstiftare hade att bemästra. Man har å ena sidan den enormt stegrade oljeimporten, som genom sin starka koncentration till ett relativt fåtal stora oljehamnar ställer säkerhetslagstiftningen inför problem, som knappast var till finnandes tidigare. Och m a n h a r på tillverkningssidan utvecklingen av oljeraffinaderiindustrin samt av industrierna inom den kemiska branschen och färgbranschen.

72 Såsom i direktiven för utredningen angivits, bör denna utveckling i första hand leda till en betydlig utvidgning av förordningens räckvidd, i det att -— på sätt i annat sammanhang närmare utvecklas — man under förordningen bör lägga dels alkoholer och vissa andra vattenblandbara vätskor med en flampunkt t. o. m. 21°, dels ock icke vattenblandbara vätskor med en flampunkt över den i nuvarande förordning stadgade högsta flampunkten av 40°. I förslaget har valts den vägen att man höjt »flampunktstaket» för brandfarliga vätskor av andra klass till 55° samt inrättat en ny tredje klass omfattande icke vattenblandbara vätskor med en flampunkt på högst 100°, i samband varmed kommerskollegium bemyndigats att bland brandfarliga varor, utanför dem som faller under nu nämnda klasser, utvälja sådana, för vilka särskilda säkerhetsbestämmelser må anses påkallade. Därmed kommer dessa varor att tillhöra klass 4 enligt utredningens klassindelning. Oljelagstiftningens internationella förgrening Med dessa till synes relativt enkla retuscheringar närmast av flampunktsgränserna har emellertid utredningen kommit i kontakt med en annan sida av oljelagstiftningen, som befunnits vara av särdeles komplicerad art. Det gäller den internationella aspekt som inom oljelagstiftningen mer och mer trängt igenom. Det har redan i den historiska översikten påpekats hurusom i ett tidigare skede man i olika länder fann nödigt att lagstiftningsmässigt reglera de av den stegrade oljehanteringen betingade säkerhetskraven. Man var emellertid snart nog på det klara med att den olikartade utveckling, som denna säkerhetslagstiftning tog i skilda länder, på ett i vissa fall ganska besvärande sätt ställde hinder i vägen för ländernas försörjning med oljeprodukter. Närmast gjorde sig dessa svårigheter naturligt nog kännbara på transportväsendets område. Det är därför ingen tillfällighet, att m a n såväl inom järnvägstransporten som inom sjöfartsväsendet tidigast uppmärksammade behovet av enhetliga föreskrifter, vilket för järnvägstransporternas del resulterat i det s. k. CIM-avtalet (Convention internationale concernant le transport des marchandises par Chemin de fer) och vad angår sjötransporten i 1948 års s. k. London-konvention (Internationell konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till sjöss). För de senare transporternas del har kommerskollegium den 21 december 1955 utfärdat en kungörelse om transport till sjöss av farligt gods. Med den växande betydelse som transporterna av brandfarliga varor på landsvägarna tagit under senare år genom tillkomsten av stora cisternvagnar och förbättrade landsvägskommunikationer, är det naturligt att även på detta område gjort sig gällande motsvarande behov av internationell likformighet. Sedan åtskilliga år tillbaka har därför också i Geneve inom ekonomiska kommissionen för Europa (ECE) pågått ett omfattande arbete att tillskapa en för de europeiska staterna i första hand avsedd konvention om transport av farligt gods på landsväg [Projet d'accord européen concernant le transport international des marchandises dangereuses par route (ADR).]

73 Emellertid har det vid det livliga internationella samarbetet på förevarande område snart nog visat sig, att själva grunden för sammanlikningen av skilda länders säkerhetssystem sviktat och det just på de mest fundamentala punkterna. Ett enhetligt system på det terminologiska området saknas — varubeteckningarna skiftar de olika länderna emellan, beroende på att behovet av en vetenskaplig begreppsbildning på detta område ännu ej trängt igenom. Vidare är de till grund för klassindelningen av de brandfarliga varorna liggande flampunktsgränserna oftast olika, skilda länder emellan och grundade icke på en experimentellt eller på annat sätt vunnen erfarenhetsmässig gränsbestämning utan ej sällan betingade av traditionsmässiga förhållanden. Det är detta behov att bygga ett vidgat internationellt samarbete på en fastare grund, som torde varit förnämsta anledningen till det initiativ, som på våren 1954 togs av Förenta Nationernas generalsekreterare, i det han föranledde tillkallandet av ett antal av fem experter från några länder — däribland även Sverige — till en konferens i Geneve, vilken avhölls under augusti—september 1954. Arbetet resulterade i en förberedande P. M., som innefattade rekommendationer i fråga om klassifikation m. m. av farligt gods. Här förordades en enhetlig klassificering av dylikt gods samt införande av enhetliga beteckningar på dylikt gods. Denna P. M. har sedermera varit föremål för yttrande bl. a. av FN:s ekonomiska och sociala råd, som tillstyrkt grunderna i expertkommitténs förslag. Detta yttrande har därefter underställts de olika regeringarnas och bland dem även den svenska regeringens bedömande. En brist i expertkommitténs arbete och förslag har givetvis varit att något vetenskapligt utarbetat system för klassificeringen av de olika varugrupperna ej förefunnits. Samma brist har också gjort sig kännbar vid det arbete som ålegat oljeutredningen, såvitt de brandfarliga varorna angår. Det var av denna anledning oljeutredningen fann påkallat att genom en av sina experter, direktören S. Bergman låta verkställa en undersökning i berörda hänseende. Resultatet härav föreligger i det som innefattas i det tredje kapitlet av utredningens föreliggande förslag jämte motivering. Då det emellertid ansågs önskvärt, att FN:s expertkommitté bereddes tillfälle att taga del av dessa synpunkter har svenska regeringen på föranledande av oljeutredningen, i samband med sitt remissvar på FN:s ekonomiska och sociala råds yttrande, till vederbörande internationella organ i Geneve överlämnat en av Bergman gjord sammanfattning av de berörda synpunkterna, vilken sammanfattning under titeln »Survey of certain parts of the proposal legislation concerning inflammable products» (dagtecknad oktober 1955) översatts till engelska. Det är att förvänta att FN:s expertkommitté kommer att ånyo sammanträda i Geneve på hösten 1956, då en översikt över de olika regeringarnas yttranden torde föreligga. Den på oljeutredningens initiativ tillkomna utredningen lärer därvid komma att bli av värde. 1 1

Angående detta sammanträde se nedan s. 116 not 1.

74 Det kan på goda grunder ifrågasättas, om tidpunkten för en revision av den svenska säkerhetslagstiftningen på oljeområdet är lyckligt vald med hänsyn till det pågående internationella arbetet på förevarande område. Det kan nämligen förutses, att detta arbete kommer att leda till att inom kort en ganska ingripande revision måste företagas i en nu genomförd svensk lagstiftning på området. Sådana synpunkter torde också ha legat till grund tor att man tills vidare bordlagt det förslag till konvention om landsvägstransport av farligt gods, som föreligger i ett eljest ganska slutfärdigt skick. Även på olika länders nationella lagstiftning har det internationella arbetet övat viss återverkan. I Danmark, där ett färdigutarbetat förslag till ny oljeförordning förelegat sedan en del år tillbaka, har arbetet härpå t. v. avbrutits i avvaktan på vad som kan framkomma vid det internationella samarbetet. Också i Norge ställer man sig tills vidare avvaktande i fråga om utarbetande av nya säkerhetsbestämmelser och i Västtyskland, där ett så gott som färdigt förslag till ny författning i ämnet sedan några år förelegat, har arbetena att få förslaget genomfört tills vidare avbrutits. Däremot har man i Finland avslutat de sedan en längre tid pågående arbetena på en ny oljeförordning och den 2 augusti 1954 utfärdat en förordning om brännbara vätskor. Aktuella frågor för oljelagringen Vad som emellertid nu gjort en intern svensk lagstiftning på området högaktuell är den väntade ökade oljeförbrukningen i Sverige och den härav föranledda utbyggnaden av lagringsutrymmena. Vid tiden för tillkomsten av 1921 års förordning var oljelagringen icke något större problem. Lagring och distribution av oljeprodukter skedde till stor del medelst fat och förvaringen i cisterner, som för vårt lands del kom i tillämpning först omkring sekelskiftet, hade vid 1910-talets slut knappast vunnit någon större spridning. De kvantiteter eldfarliga vätskor, som vid denna tid kom i fråga, hade också ganska begränsad omfattning. Helt annorlunda är förhållandet f. n. Cisternförvaringen har tagit en oerhörd omfattning och följaktligen är en riktig och ändamålsenlig planering av cisternparkerna en fråga av utomordentlig betydelse för oljehanteringen. Det kan vara av intresse att i detta sammanhang nämna, att den totala svenska konsumtionen av flytande drivmedel och eldningsoljor uppskattas f. n. uppgå till över 8 milj. ton och man ser redan fram emot en ökning av denna förbrukning om några år till 10 å 13 milj. ton. Denna starka stegring av oljekonsumtionen i förening med de risker för avspärrning, som kan föranledas av ishinder eller krigsförhållanden, har föranlett tillsättande av 1955 års oljelagringskommitté. I direktiven för denna har berörts ett av bränsleutredningen framlagt förslag att genomföra en skärpning i gällande bestämmelser om lagringsplikt, i samband varmed departementschefen understrukit den omfattande utvidgning av lagringskapa-

75 citeten, som måste genomföras med hänsyn till anförda förhållanden. Det är emellertid givet, att den utbyggnad av cisternparken, som här åsyftas, bör ske under beaktande av de säkerhetsföreskrifter, som 1951 års oljeutredning kommer fram till såsom resultat av sina undersökningar och överväganden. Detta syfte kunde ju i och för sig nås genom att föreskrifterna om de närmast aktuella säkerhetsåtgärderna — skyddsavstånden och cisternavstånden — provisoriskt förklarades skola äga tillämpning på nybyggda oljehamnar och enstaka cisternanläggningar, men oljeutredningen har enligt mottagna direktiv sett sig föranlåten att avlämna utredningen i nu befintligt skick. Krigserfarenheter Oljehanteringen har likvisst ännu en annan internationell aspekt än den här ovan berörda. Det är givet att alla länder med en högre industriell och social utveckling brottas med samma säkerhetsproblem som vårt land och med hänsyn till oljehanteringens internationella struktur måste därför erfarenheterna från utlandet i detta hänseende vara av stort värde. Alldeles särskilt är så förhållandet i fråga om erfarenheterna från de krigshärjade länderna. I direktiven för utredningen har också understrukits att hänsyn vid den nya förordningens tillkomst borde tagas till de erfarenheter, som under senaste kriget vunnits, i vilket sammanhang även civilförsvarets intressen borde beaktas. Vissa av oljeutredningens ledamöter har i anslutning härtill satts i tillfälle att i Danmark och Västtyskland studera hithörande frågor, varjämte sprängämnesinspektören Billberg under en tjänsteresa till England inhämtat vissa uppgifter från detta håll. Spörsmålet om beaktande av civilförsvarets intressen torde i detta sammanhang böra närmare uppmärksammas. Det är givet, att utredningen vid utarbetande av sitt förslag, särskilt i fråga om behovet av skyddsavstånd och cisternavstånd, haft att taga hänsyn till de brandrisker varom krigserfarenheter vunnits. En helt annan fråga är emellertid, huruvida de avståndsregler utredningen har att föreslå skall bestämmas så att de innebär en viss grad av trygghet mot spridning av oljebränder i händelse av bombangrepp under krig. Därvid kan man emellertid icke undgå att beakta en utvecklingsfaktor av betydelse i detta sammanhang. Vi står nämligen mitt uppe i en omläggning av lagringssättet för de mest brandfarliga produkterna, framförallt bensinen. Hittills har denna lagring, särskilt i oljehamnarna och större oljedepåer ute i landet, skett i ovanjordscisterner, men man har såsom är allmänt känt under senare år nedlagt ett energiskt arbete på att få denna grupp av oljor under jorden. I stor utsträckning har under senare år genom sprängning av bergrum bombskyddade lagringsrum beretts för lagring av bensin. Det torde icke vara för mycket sagt, om man fastslår att man redan nu

76 kan se fram emot en tid, då underjordslagringen kommer att omfatta praktiskt taget landets hela bensinförråd, alldenstund bensinstationernas förvaring redan nu till övervägande del sker under jord. Ovan jord skulle då av de i stora mängder gångbara oljeprodukterna komma att lagras i huvudsak endast fotogen och eldningsoljor. Att nu för utbyggnad av cisternparken föreslå avstånd, som skulle innebära en trygghet mot bombfaran, skulle, i varje fall vad bensinlagringen angår, med hänsyn till anmärkta utvecklingstendens innebära en nationalekonomisk misshushållning som icke gärna kan förordas. Återstår då de avstånd, som närmast för eldningsoljorna bör ifrågakomma. En närmare analys av krigsriskerna ger emellertid vid handen att något effektivt skydd i sådant hänseende knappast står att vinna genom utspridande av eldningsoljecisternerna över stora områden. Vid diskussion av detta problem med auktoritativa personer i utlandet har enstämmigt vitsordats, att redan om den bombningsteknik, som utvecklats under senare skedet av andra världskriget, skulle komma i tillämpning vid ett nytt krig, avstånden cisternerna emellan praktiskt taget är betydelselösa. Om fienden från sitt bombflyg utlägger en s. k. »bombmatta» över ett område t. ex. en oljehamn är nämligen ovanjordscisternerna så sårbara, att något effektivt skydd mot verkningarna av denna direkta bombning praktiskt taget icke kan vinnas. Inför de utsikter till angrepp med atombomber varmed man nu på ansvarigt civilförsvarshåll r ä k n a r framstår det som än mer meningslöst att genom u r fredsmässig synpunkt orimligt stora cisternavstånd söka skydda en ovanjordisk oljelagringsanläggning. Det må emellertid anmärkas, att om m a n skulle vilja åstadkomma ett visst splitterskydd för oljecisterner genom uppförande av murar av betongplattor eller tegel — på sätt som skedde i Tyskland och England under senaste världskriget — de avstånd mellan cisternerna, som utredningen föreslår medger vidtagande av en sådan åtgärd. Vattenförorening Säkerhetsfrågans samband med oljehanteringen har i det föregående berörts u r synpunkten av de olika varornas brandfarlighet och det är också u r denna synpunkt som säkerhetskraven behandlats i de för utredningen meddelade direktiven. Emellertid kan givetvis en och samma vara h a även andra farliga egenskaper och verkningar än i fråga om brandrisken. Bland dessa farliga egenskaper har under senare år särskilt uppmärksammats risken för vattenförorening. Denna risk har i första hand avseende på grundvattnet således de vattentäkter, ur vilka enskilda och, när det är fråga om större vattentäkter, hela samhällen får sitt behov av hushållsvatten tillgodosett. Det är givetvis ett stort samhälleligt intresse, att dessa vattentäkter icke blir angripna av olja. Vattenföroreningen kan emellertid också gälla ytvattnet i åar, sjöar och andra vattenområden.

77 Betydelsen av att förekomma vattenförorening har ansetts vara så stor, att Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 tillkallat särskilda sakkunniga för frågans utredning (vattenvårdskommittén). Beträffande de skadeverkningar ur vattenföroreningssynpunkt som utsläppt olja kan medföra har oljeutredningen från vattenvårdskommittén mottagit en promemoria, ur vilken utredningen inhämtat i huvudsak följande. Skadeverkningarna gäller på vattentäkter såväl grundvatten som ytvatten. Genom oljeförorening får vattnet dålig smak och lukt och båda är svåra att avlägsna. I fråga om bismak har enligt litteraturen följande gränsvärden fastställts för råoljor och råfotogen: 0,1—0,5 mg/1 motsv. en utspädning av 10—2 milj. ggr; för raffinerade oljeprodukter: 1—2 mg/1 motsv. en utspädning av 1—0,5 milj. ggr. Lukten av bensin i vatten känns mera än av råoljor, medan de senare ger starkare bismak. Tröskelvärden för lukt anges till en konc. av 5—15 mg/1. Särskilt oläglig är oljeföroreningen om den drabbar intagsvatten för industrier. Även ytterst svag förorening förstör nämligen vattnet t. ex. för livsmedelsindustrien och oljeförorenat vatten skadar vid tillverkning av betong. Även intagsvattnet till ångpannor måste vara så gott som fritt från oljeförorening. Här lär icke tolereras en koncentration över 7 mg/1. Bland andra uppgifter som lämnas i promemorian må nämnas följande. Oljeförorening är olämplig ur badsynpunkt och i hög grad skadlig för fågellivet i sjöarna särskilt vad beträffar simfåglar. Även vattnet för betesdjur är i hög grad känsligt för oljeförorening. Enligt litteraturen anges 30 mg emulgerad olja per 1 utgöra maximum, för att djuren skall dricka vattnet. Oljeföroreningen har en i hög grad olycklig inverkan på växt- och djurlivet i vattnet. Sålunda hindrar oljefilm på ytan gasutbytet med luften i det att syrgasbrist riskeras. Därjämte hindras ljuset att tränga ned i vattnet, varigenom förmågan av assimilation minskas. Viss giftverkan gör sig också gällande genom utlösning av giftiga ämnen i oljan. Beträffande ytvattnets förorening är ytterligare att nämna, att det enligt amerikanska undersökningar tar mellan 25 och 60 tim. för 1 m 3 utsläppt olja att sprida sig över en kvadratkilometers havsyta. Oljefilmens tjocklek är därefter ca 0,01 mm. Den försvinner efter ca 24 tim. E n film med en tjocklek av endast 0,001 m m syns som en silveraktig hinna på vattenytan, vid en tjocklek av 0,003 m m blir hinnan tydligt iriserande i klara färger och vid 0,01 mm en sammanhängande, mera mörk oljefilm. Emulgerad olja, även om den förekommer i mycket små koncentrationer, är skadlig för fisken i vattnet även på det sättet, att oljan häftar vid gälslemhinnan och hindrar fiskarnas respiration. Även bottenfaunan i sjöar och liknande vattenområden kan skadas utav sedimenterad olja som infiltrerar bottengyttjan. Härigenom skadas fiskfödan. En ännu betänkligare verkan har oljeföroreningen genom den förgiftning den åstadkommer även om den uppträder i små koncentrationer. Enligt uppgift i litteraturen kan

78 mycket små kvantiteter råolja tack vare vattenlösliga giftiga föroreningar i olja t. ex. svavelföreningar, naftener, fenolartade substanser verka dödande på fisken. Även om oljeföroreningen icke har denna betänkliga verkan kan den dock om den förekommer i mindre koncentrationer ge en obehaglig bismak åt fisk och ostron. Särskilt märkes här råoljorna och förbrukade maskinoljor som även i små koncentrationer — enligt litteraturuppgifter ned till 0,3 mg/1 — kan verka skadligt för fisken. Slutligen må nämnas att oljan också förorenar vattenväxter, strandkanter och havsbotten. Särskilt de tjock a oljorna ger, även efter ett tillfälligt utsläpp, under lång tid kvarstående nedsmutsning. Vad som gör att vattenföroreningen och brandfarligheten haft vissa beröringspunkter är det förhållandet, att i stort sett likartade säkerhetsåtgärder kan tillgodose intresset att undvika såväl brandrisken som vattenföroreningen. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen angeläget att samordna dessa säkerhetssynpunkter, så att icke skilda myndigheter lämnar olikartade anvisningar och föreskrifter rörande samma riskenheter. Det är också angeläget att de myndigheter, som t. ex. har att neutralisera brandfaran, ej för tillgodoseende av detta syfte lämnar föreskrifter, som ur vattenvårdens synpunkt är förkastliga. Exempel erbjuder t. ex. det fall att olja utrunnit ur en brinnande cistern. Brandfolkets önskemål att snabbast möjligt få olj a n att avrinna till ett lägre beläget område kan föranleda, att man låter oljan rinna bort till en plats, som ur vattenvårdens synpunkt kan vara synnerligen olämplig såsom uppsamlingsplats för olja. Vad som erfordras är sålunda en sammanjämkning mellan olika önskemål, vilket i sin tur kräver ett nära samarbete mellan de myndigheter, som har att bevaka å ena sidan brandintressena och å andra sidan vattenvårdens krav. Det är från sådana utgångspunkter, som ett samarbete knutits, närmast på utredningsstadiet, mellan vattenvårdskommittén och oljeutredningen och det har kunnat konstateras att i mångt och mycket likartade synpunkter gjort sig gällande i båda utredningarna. Egentligen skulle ju av de båda utredningarnas arbeten framgå två skilda författningsförslag, det ena avseende skydd mot varans brandfarlighet och det andra med syfte att neutralisera varans vattenförorenande egenskaper. Det har emellertid vid de båda utredningarnas överläggning kunnat fastslås, att en sådan dubblering av lagstiftningen kan undvikas. Vattenvårdskommittén har visserligen närmast uppmärksammat oljornas vattenförorenande förmåga och oljeutredningen har haft att överväga säkerhetsföreskrifter mot varornas brandfarlighet, men det har kunnat fastslås, att i den förordning, som oljeutredningen har att lämna förslag till, utan större svårighet utrymme kan beredas också åt de intressen, som de vattenvårdande myndigheterna har att slå vakt om. Det gäller närmast att sörja för att vattenvårdsmyndigheterna får tillfälle att yttra sig i sådana säkerhetsfrågor, där vattenvårdsintressena kommer i fråga. Och detta gäller icke endast vid fastställan-

79 de av de mera allmänna riktlinjerna för säkerhetsåtgärder, som kommerskollegium enligt förevarande förslag skulle ha att — i samråd med av föreskrifterna berörda myndigheter, främst riksbrandinspektören — fastställa, utan det gäller också de enskilda fall, som myndigheterna får under bedömande. Nu anförda synpunkter är alltså orsaken till att i vissa paragrafer i oljeutredningens författningsförslag intagits föreskrifter om att vattenvårdande myndigheter skall höras i ärenden, där anledning förekommer att förmoda, att vattenvårdens intressen kan vara av betydelse. Av samma anledning har ock i den inledande paragrafen till förordningen införts ett stadgande av innehåll, att förordningen gäller åtgärder till förebyggande och begränsning av skadeverkningar, som bl. a. genom förorening av vattentäkter, kan uppkomma vid hantering av varor på vilka förordningen äger tillämpning. Att m ä r k a är att såsom redan angives i rubriken till förordningen denna närmast gäller brandfarliga vätskor. Givetvis kan även andra än brandfarliga vätskor t. ex. genom frätande egenskaper ha förödande inverkan på vattentäkten. Denna del av vattenvården ligger emellertid utanför vad som kan nås genom den av oljeutredningen föreslagna författningen. Avvägningen mellan skilda intressen Förutom att själva objektet för lagstiftningen enligt vad nu sagts är identiskt för såväl oljeutredningen som vattenvårdsutredningen, finnes emellertid ännu ur en annan synpunkt beröringspunkter mellan de lagstiftningsområden, som de båda utredningarna sysslat med. Det gäller själva bedömningsmetoden i de praktiska fall, som kommer att underställas myndigheternas prövning. Därmed griper oljeutredningen över på ett område, som för säkerhetslagstiftningen — den må gälla brandfarligheten, vattenvården eller annat — är av grundläggande och till sin natur ensartad betydelse. Denna fråga gäller den avvägning mellan skilda intressen, som både vid säkerhetslagstiftningens utarbetande och vid dess tillämpning i det enskilda fallet bör äga rum. Det måste till en början stå klart, att någon absolut säkerhet inte står att vinna ens om man i detta sammanhang helt bortsåge från alla ekonomiska synpunkter — under förutsättning givetvis, att man inte helt avstår från de brandfarliga varor, som är i fråga. Den säkerhet, som med tillhjälp av lagstiftningen kan vinnas är med andra ord allenast relativ och därmed är man också inne på nödvändigheten att ta i betraktande olika faktorer. Det lärer vara ovedersägligt, att säkerheten relativt sett kan bli mycket stor, om man bland här ifrågakommande faktorer utmönstrar de ekonomiska och uteslutande håller sig till de tekniska. Men alla torde vara ense om att en sådan linje inte är godtagbar under rådande förhållanden. Problemet är

80 sedan blott hur stort utrymme som skall beredas åt de ekonomiska hänsynen och vilket avkall man ur denna synpunkt kan göra på säkerhetsintressena. Att ge en generell norm för detta låter sig helt naturligt icke göra. Emellertid kan man såsom arbetshypotes fastslå, att de verkligt betydande enheterna, där brandfarliga vätskor förvaras eller tillverkas i stora kvantiteter, städse måste individuellt bedömas. Ej minst de topografiska förhållandena spelar där en sådan roll, att de högsta sakkunniga myndigheterna måste ha prövningsrätt från fall till fall. Här får således dessa myndigheter ta på sig avvägningen mellan vad som ur säkerhetssynpunkt är önskvärt och vad som finnes ekonomiskt möjligt och försvarligt. För de objekt, som är av något mindre omfattning men som likväl innebär betydande risker, bör det kunna anförtros mera underordnade myndigheter att lämna föreskrifter i det enskilda fallet, men myndigheterna bör härvid ha att hålla sig till de schablonbestämmelser, som fastställts av de centrala på området sakkunniga myndigheterna. Det är således på sistnämnda myndigheter det i princip ankommer att företa den berörda avvägningen. I båda de nu anförda typfallen skulle tillstånd av myndighet för hanteringens bedrivande krävas. Nedanför den gräns, som bestämmes för objekt, tillhörande nu avsedda kategorier, bör finnas två ytterligare grupper. För den ena skulle rätten till hantering av brandfarlig vara bli bunden vid en anmälan till den lokala myndigheten — man har genom en sådan anmälan önskat varsko vederbörande om den ifrågavarande hanteringen. Beträffande den andra gruppen skulle full frihet råda i fråga om hanteringen av brandfarliga varor — så länge behållare, armatur och andra anordningar av godkända typer begagnas. Det säger sig självt, att det i denna grupp endast kan bli fråga om så begränsade kvantiteter att någon större risk icke föreligger. Gränserna emellan dessa fyra olika kategorier måste givetvis fastläggas i förordningen. På denna fyrdelning av det område, som närmast ur brandfarlighetssynpunkt lyder under förordningen, har oljeutredningens förslag till förordning uppbyggts, såvitt angår förvaring samt tillverkning och användning av brandfarliga varor. En tabellarisk översikt av förslagets innebörd på denna punkt är intagen på s. 125. För saluhållande och transport har systemet måst undergå vissa jämkningar. Det nu skisserade systemet har funnits användbart även när det gäller de brandfarliga varornas farlighet ur vattenvårdssynpunkt. Även här är vad ovan framhållits om avvägningen mellan tekniska och ekonomiska synpunkter gällande och oljeutredningen har i samråd med vattenvårdskommittén funnit, att ett hänsynstagande till vattenvårdsintressena lämpligen kan ske av de administrativa organ, å vilka den slutliga prövningen ankommer. Även ur en annan än nu berörda synpunkter förefinnes en likhet mellan de båda slagen av risker som oljeutredningen närmast haft att uppmärksamma — brandrisken och risken för vattenförorening. Det gäller riskernas progressivitet i skilda hänseenden. Man har att göra dels med de olika varornas grad av farlighet, dels med de olika kvantiteter, i vilka varorna förekommer

81 på en och samma plats, dels slutligen av de skilda varorna.

med de olika sätten för

hanteringen

Eldfarligheten är en egenskap, i sin tur sammansatt av flera inverkande faktorer, som är utmärkande för själva varan. Den tilltar från helt obrännbara produkter till de slag av varor vilka föreslås omfattade av förordningen såsom brandfarliga och vilka indelas i olika klasser beroende på graden av brandfarlighet. På annan plats i betänkandet utvecklas närmare de överväganden som lett fram till utredningens förslag i dessa avseenden. De säkerhetsåtgärder som erfordras för brandfarliga varor är i hög grad beroende av den mängd i vilken de förekommer på en plats. Även små mängder k a n innebära risk för uppkomsten av en brand, vilket i och för sig påkallar vissa åtgärder. För varje grupp av varor med i huvudsak samma grad av eldfarlighet kan säkerhetsåtgärderna anpassas efter mängden, men den samtidiga förekomsten på en plats av varor med olika brandfarlighetsgrad kan nödvändiggöra särskilda åtgärder, bl. a. beroende på att en i och för sig liten och till synes ofarlig mängd av en lättantändlig vara kan räcka till för att ge upphov till en brand i en mycket större mängd mindre eldfarlig vara, så att en omfattande eldsvåda blir följden. Den brandrisk de brandfarliga varorna innebär sammanhänger intimt med det sätt på vilket man tar befattning med dem. Den nu gällande förordningen skiljer på tillverkning och bearbetning, innehav och förvaring, handel och transport. I 9—17 §§ är sammanförda bestämmelser angående tillverkning av eldfarlig olja och 18 § lyder: »Vad i detta kap. stadgats om tillverkning av eldfarlig olja gäller även om bearbetning av sådan olja.» Härutöver lämnar den nuvarande förordningen ingen närmare definition på vare sig tillverkning eller bearbetning, vilket har utgjort en svaghet. Angående de tankegångar som legat bakom lämnar förre sprängämnesinspektören Gottfrid von Feilitzen en redogörelse i sin utgåva av förordningen, där han bl. a. under 18 § skriver: »I inledningen och i början av detta kap. har erinrats, hurusom vad i förordningen stadgats om tillverkning av eldfarlig olja gäller även om bearbetning av sådan olja samt att sistnämnda uttryck i stället för uttrycket raffinering i 1875 års förordning innebär viss utvidgning genom nya förordningen. Under det att t i l l v e r k n i n g av eldfarliga oljor sker vid destination av råpetroleum, stenkol, brunkol, skiffer, ved, harts och liknande ämnen samt vid framställning av eter, metyl-, etyl- och amylacetat, kolsvavla och därmed jämförliga preparat, falla under b e a r b e t n i n g sådana fabrikationer, där den eldfarliga oljan antingen användes såsom reningsmedel, t. ex. fettextraktioner och bensintvätterier, eller ock där den eldfarliga oljan användes vid tillredande av lösningar, såsom vid tillverkning av lacker och fernissor, skocement och kollodium. För att handhavande av eldfarlig olja skall hänföras till bearbetning, erfordras emellertid att den eldfarliga oljan skall behandlas genom mekanisk omrörning eller uppvärmning eller dylikt. Blandning, som sker för hand, hänföres däremot ej till bearbetning.» 6 — 560724

82 Detta betraktelsesätt synes oljeutredningen inte fullt tillfredsställande, när man strävar efter en gradation av bestämmelserna alltefter den med hanteringen förenade brandfaran. Ur denna synpunkt kan man i stora drag räkna med en stegring efter följande linje: de brandfarliga varorna är 1) inneslutna och i vila = lagring, vilket innebär den minsta risken; 2) inneslutna och i rörelse = transport; eller 3) icke inneslutna och i allmänhet i rörelse i en eller annan form. Till det sistnämnda sättet att ta befattning med brandfarliga varor hör den nuvarande förordningens tillverkning och bearbetning men detta innesluter icke allt. För det första sker tillverkning i egentlig mening endast på ett ganska begränsat antal platser och man måste tänja åtskilligt på ordels betydelse för att det skall innefatta all den verksamhet som u r säkerhetssynpunkt bör likställas med tillverkning. För det andra är innebörden i ordet bearbetning tämligen oklar, och det syns utredningen bl. a. omotiverat att lämna sådan bearbetning som sker för hand helt åsido. För det tredje används brandfarliga vätskor och andra brandfarliga varor i stor utsträckning under former vilka innebär lika stor brandrisk som »tillverkning och bearbetning». Vissa slag av användning torde, enligt den ovan citerade kommentaren av Feilitzen, inordnas under begreppet bearbetning men det synes utredningen föga träffande att beteckna användningen av bensin i tvätterier som »bearbetning». Något som enligt utredningens mening även bör omfattas av den grupp av bestämmelser som här avses är brandfarliga varors, i synnerhet vätskors, fyllning och tömning eller med en av oljeutredningen begagnad term: »tappning» •— både när denna sker i omedelbar anslutning till varans tillverkning och eljest. Sådant handhavande kan nämligen medföra avsevärd risk för antändning och explosion. Inte minst för att lagtexten skall bli någorlunda lättläst är det önskvärt, att man med ett enkelt uttryck kan beteckna det komplex av sätt att ta befattning med de brandfarliga varorna som här har berörts. Utredningen har ställt frågan till institutet för svensk språkvård som har föreslagit »tillverkning och användning». Givet är att det här åsyftade arbetet med brandfarliga varor kan ske under många och synnerligen växlande former varför det är vanskligt att uppställa gemensamma regler. Mycket måste överlämnas åt bedömningen i varje särskilt fall. Utredningen vill dock särskilt framhålla två omständigheter som i var sin riktning påverkar risken. Å ena sidan är det betydligt mindre riskabelt att handskas med brandfarliga vätskor om de är helt inneslutna i rörledningar och reaktionskärl, s. k. slutet system, än om arbetet sker i öppna apparater, dels därför att antändningsrisken i det förra fallet är starkt nedbringad, dels därför att vid denna arbetsform i regel tämligen små mängder eldfarlig vätska på en gång finns i arbetslokalen. Å andra sidan ökar man risken för antändning om den brandfarliga varan uppvärmes i samband med arbetsprocessen. Vare sig det gäller förvaring, transport eller ock tillverkning eller användning av brandfarliga varor måste säkerhetskraven anpassas efter både varornas brandfarlighetsgrad och den mängd i vilken de förekommer. Då det

83 sålunda är tre huvudomständigheter som bör beaktas vid uppställandet av säkerhetsbestämmelserna kan man åskådliggöra sambanden med ett rymdgeometriskt »koordinatsystem» i vilket var och en av dessa huvudomständigheter representeras av sin axel. Axlarnas skärningspunkt (origo) betecknar den punkt där behovet av reglerande bestämmelser först inställer sig. Behovet av säkerhetsbestämmelser blir desto större —- i princip — ju längre man avlägsnar sig från origo, vare sig detta sker genom att man handskas med större mängder eller med mera brandfarliga produkter eller att man övergår från lagring till transport och från transport till användning eller tillverkning. Det har för oljeutredningen framstått som naturligt att i särskilda kapitel knyta säkerhetsföreskrifterna i förordningen till vart och ett av de fyra sätt på vilka hanteringen k a n äga rum. Den nu berörda uppdelningen av riskerna i fråga om de brandfarliga varorna har giltighet icke endast för varornas brandfarlighet utan även för deras farlighet ur vattenvårdssynpunkt, detta dock närmast med hänsyn till kvantiteterna och sätten för hanteringen. Anläggningsplan En fråga, där både brand- och vattenvårdssynpunkterna kan komma att spela in, gäller den så att säga totala belastning med brandfarliga vätskor, som ett visst område lämpligen kan utsättas för. Det är givet — för att anknyta till den nyss berörda progressiviteten — att vätskornas kvantitet kan ha en i vissa fall utslagsgivande betydelse ur farlighetssynpunkt. Även på en plats, som med hänsyn till brandfarlighet och vattenvård kanske icke är särskilt lämpligt vald, men som t. ex. ur lastningssynpunkt ligger särdeles lägligt till, kan måhända en ej alltför stor kvantitet av ifrågakommande varor tolereras, medan däremot förstnämnda hänsyn utgör ett absolut hinder för att där lagra mycket stora mängder av dessa varor. Vad som då ur företagarens synpunkt rimligen kan krävas är att han på förhand får ett besked från de utslagsgivande myndigheternas sida om vad han i sådant hänseende har att räkna med och i vilken omfattning - - närmast sett med hänsyn till kvantiteterna •—- han kan få utnyttja området. Härvid kommer man emellertid in på frågan om själva planläggningen av inläggningar, vari förekommer brandfarliga vätskor — vare sig fråga är om förvaring av dessa eller tillverkning av dem. Hittills har i regel, när exempelvis en ny oljehamn öppnas och tomter upplåtes till oljefirmorna för uppförande av cisternanläggningar, icke någon mera långsiktig planering av hela området skett utan utbyggandet ägt r u m i mån av behov och med cisterner avsedda för oljor av olika brandfarlighetsgrad alltefter det då föreliggande och inom närmaste framtiden beräkneliga marknadsbehovet. När fråga senare uppkommer om utbyggnad av cisternanläggningen anser sig emellertid understundom de myndigheter som har säkerhetsvården om

84 hand ej k u n n a medge en önskad utvidgning och därvid händer, att det är den från början bristfälliga planeringen och sättet för placeringen av cisterner av olika farlighetsklass, som lägger hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av markområdet för avsett ändamål. Berörda olägenheter skulle i väsentlig m å n kunna undanröjas, om den erforderliga planläggningen för anläggningens utbyggande skedde redan från början. Myndigheterna skulle i samband därmed ha att bestämma den maximiram inom vilken området kunde få utnyttjas med tillämpning av gällande säkerhetsbestämmelser. Genom en sådan anläggningsplan skulle den if rågakommande olj ef i n n a n från början ha klarlagt för sig hur stora kvantiteter den kunde r ä k n a med att få förvara inom området och kunde vidtaga sina dispositioner för cisternernas placering därefter, även om det fullständiga utbyggandet av området först sker successivt. Det tillstånd för förvaring av brandfarliga vätskor och andra dylika varor, som den tillståndsgivande myndigheten lämnar, skulle sålunda innefatta bl. a. angivandet av maximigränsen för den förvaring av dessa produkter som finge äga r u m inom området och skulle grunda en rätt för tillståndshavaren att när han finner det lägligt under iakttagande av för tillståndet stadgade villkor ta detsamma i anspråk. För myndigheterna skulle ett dylikt tillstånd även framgent vara bindande. Vad som nu sagts om förvaring har tillämplighet även på tillverkning och användning av ifrågavarande vätskor och andra varor. Vid en planering av det område inom vilket oljelagret eller tillverkningen skulle få äga rum — som en sammanfattande beteckning har oljeutredningen använt uttrycket anläggningsplan — är det emellertid icke endast själva kvantiteten av de brandfarliga vätskorna som skulle fastställas, utan planläggningen skulle omfatta även trafikleders framdragande inom området. Där skulle vidare plats markeras för tappningslokaler och administrationsbyggnader. Frågan om områdets inhägnad och dess bevakning skulle fastläggas och även eldsläckningsanordningarna skulle bli beaktade. En viktig p u n k t i fråga om planläggningen gäller också framdragande av ledningar, särskilt produktledningar, till olika cisterner och delar av anläggningen. Om tillståndet gives i form av en fastställelse av en dylik anläggningsplan k a n också den förenklingen i det administrativa förfarandet vinnas att tillstånd ej behöver inhämtas för det senare utbyggandet av området t. ex. uppförande av cisterner eller andra anläggningsanordningar. Den bundenhet för myndigheternas del vid ett en gång lämnat tillstånd, som det av oljeutredningen planerade systemet bygger på, förutsätter emellertid en ordning, som tryggar, att någon ökning av brandrisken genom en under mellantiden tillkommen bebyggelse i områdets grannskap icke inträder. Utredningen kommer att vid behandling av frågan om skyddsavstånden upptaga detta spörsmål till närmare bedömande och tror sig ha funnit en ordning, varigenom berörda intresse blir tillgodosett.

85 Förordning och tillämpningskungörelse Det har redan i det föregående varit anledning att mera i förbigående antyda, att oljeutredningen funnit anledning att för säkerhetsbestämmelsernas utformande i detalj i stor utsträckning ålägga de centrala myndigheterna uppgiften att medverka härvidlag. Åläggandet härutinnan överensstämmer med den lagstiftningsteknik, som under de senaste årtiondena kommit i tillämpning, särskilt på säkerhetslagstiftningens område. I direktiven för oljeutredningen har också framhållits önskvärdheten av att vid en revision av oljeförordningen — i likhet med vad som skett i fråga om föreskrifterna om explosiva varor — detaljbestämmelserna angående tekniska förhållanden i stor utsträckning undantoges från själva förordningen och att det i stället uppdroges åt kommerskollegium att meddela de föreskrifter och anvisningar beträffande tillämpningen av förordningen, som funnes påkallade. På denna grund har också förevarande förslag utarbetats. På skilda håll i förordningen har därför angivits de hänseenden i vilka kompletterande föreskrifter skall utarbetas av kollegium i samråd med statens brandinspektion och statens vattenvårdsinspektion. En i viss mån sammanfattande föreskrift härutinnan har lämnats i 3: 13 §. Det hade givetvis varit önskvärt att dessa bestämmelser närmare konkretiserats i ett av utredningen framlagt förslag till tillämpningsbestämmelser — så skedde beträffande explosiva varor av den kommitté, som utarbetade ifrågavarande förslag (SOU 1948: 8). Emellertid har oljeutredningen, då det ansetts önskvärt att utredningens förslag med största skyndsamhet framlades, av tidsskäl icke haft möjlighet att — annat än på sina håll i motiveringen — närmare gå in på detaljbestämmelsernas utformning. Utredningen är väl medveten om att det för de myndigheter och organisationer, som skall yttra sig om förevarande förslag, k a n vara svårt att få en konkret föreställning om vad förslaget innebär, enär det vid bedömandet av en författningsföreskrift av den mera ramartade karaktär, som själva förordningen kommer att få, är av vikt att se föreskrifternas komplement i tillämpningsbestämmelserna. I detta sammanhang kan oljeutredningen emellertid ej underlåta att påpeka ett förhållande varemot under de senare åren ej så sällan syndats. Det är för näringslivet av största betydelse dels att de ifrågakommande tilllämpningsföreskrifterna blir i god tid remitterade till vederbörande myndigheter och organisationer så att dessa blir i tillfälle att redan på ett tidigt stadium sätta sig in i vad dessa tillämpningsföreskrifter kommer att innebära, dels att så pass lång övergångstid utmätes, att de utav de nya föreskrifterna berörda företagen blir i tillfälle att i avseende på tillverkning och saluhållande, resp. vid förvaring anpassa sin verksamhet i fråga om de brandfarliga varorna efter de nya bestämmelserna. Särskilt är det av vikt, att bestämmelser om nya påskrifter på förpackningar först träder i kraft efter en rimligt tilltagen frist och att de äldre påskrifterna under en viss övergångstid blir tillåtna.

TREDJE

KAPITLET

Definitioner, klassindelning, tillämplighetsområde m. m.

Gällande rätt Enligt definitionen i 1921 års förordning 1 § 1 mom. hänföres till eldfarliga oljor: »a) flytande kolväten (råpetroleum och destillationsprodukter därav samt genom destination av stenkol, brunkol, skiffer, torv, ved, harts med flera ämnen beredda råoljor och renade oljor), vilka vid provning i Abel-Penskys apparat för undersökning av eldfarliga oljor avgiva antändbar ånga vid -(- 40° å Celsii termometer eller därunder; b) annan renad petroleum, än under a) inbegripen, av sådant slag, som företrädesvis användes för belysningsändamål; c) lösningar av harts, kautschuk, guttaperka, tvål med flera ämnen, så framt lösningarna innehålla flytande kolväten och vid provning i AbelPenskys apparat vid + 2 1 ° å Celsii termometer eller därunder avgiva antändbar ånga, såsom vissa slag av fernissor, lacker, skocement; samt d) brännbara oljor, ej nämnda här ovan, vilka vid provning i Abel-Penskys apparat avgiva antändbar ånga vid + 2 1 ° å Celsii termometer eller därunder.» Därjämte är i 4 mom. stadgat: »I fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker, träsprit, aceton, spritfernissor och andra sådana eldfarliga vätskor, vilka — i motsats till ovan angivna oljor — äro till alla delar biandbara med vatten, äger förordningen, oavsett vid vilken temperatur vätskorna avgiva antändbar ånga, icke tillämpning.» Behovet av striktare definitioner Den sålunda lämnade definitionen är i flera hänseenden bristfällig; så är särskilt fallet med det i nyssberörda 4 mom. förekommande uttrycket »till alla delar biandbara med vatten». Som ett exempel ur praktiken på vilken stor betydelse som definitionernas ordalydelse kan få må erinras om den förut omnämnda explosionen på Reimersholme i Stockholm den 28 februari 1946 vid vars rättsliga behandling just frågan om tolkningen av nämnda uttryck kom att spela en avgörande roll. Den tolkning domstolarna härvidlag gjorde gav också anledning till en ändring i författningen (KK 10 juli 1947, nr 438). Härom mera i det följande (s. 107; jfr även s. 62). Utformandet av definitioner i en författning av teknisk art erbjuder många svårigheter, och utredningen har strävat efter att i det förslag till ny förordning i ämnet som här framlägges vinna största möjliga klarhet och entydig-

87 het. Vad som i hög grad synes vara skulden till att den nu gällande förordningens definitioner är otillfredsställande är den omständigheten, att man konkretiserade texten till de tekniska förhållanden som var aktuella vid förordningens tillkomst. Utvecklingen från denna tidpunkt till våra dagar har avsevärt minskat betydelsen av en del produkter som ännu i början på 1920-talet hade stor spridning (t. ex. lysfotogen) och å andra sidan medfört allmän användning av många varor som utgör eller innehåller eldfarliga vätskor vilka då inte spelade någon praktisk roll. Ingen kan förutse vilka varor som inom ett eller annat årtionde är de viktigaste i marknaden, men utredningen har sökt möta den tekniska utvecklingen genom att ge mera abstrakt form åt definitionerna varigenom det kan antas bli lättare att under dessa inordna nya varuslag. Förordningens rubrik enligt utredningens förslag Den rubrik som av utredningen föreslås skiljer sig i flera hänseenden från rubriken till nuvarande förordning. Avvikelserna härutinnan är betingade av olika skäl för vilka här skall lämnas en redogörelse. Den föreslagna rubriken lyder: »Förordning om skydd mot brandfarliga vätskor m. m.» under det att nu gällande förordning har till rubrik »Förordning angående eldfarliga oljor». Att själva föremålet för förordningen i utredningens förslag har fått en annan benämning sammanhänger delvis med det utvidgade tillämpningsområde som i enlighet med direktiven har föreslagits. Medan den nuvarande förordningens tillämpning är begränsad till vad som med dåtida terminologi kallas »oljor», föreslås den nya förordningen omfatta ej blott dessa med vatten icke biandbara vätskor utan även vattenblandbara välskor. Vidare göres i förslaget ingen principiell skillnad mellan å ena sidan vätskor och å andra sidan varor med annan aggregationsform, dvs. gaser samt fasta och halvfasta varor. Emellertid kan det inte råda någon tvekan om att vätskorna i detta sammanhang kommer att inta den mest framskjutna platsen och representera de ojämförligt största varumängderna. Icke minst från brandbefälets sida har man visat en stark ovilja mot att i förordningens rubrik använda ett sådant uttryck som t. ex. »brandfarliga varor» vilket skulle leda tanken från det egentliga och viktigaste föremålet för förordningen. Utredningen har genom tillägget »m. m.» velat angiva att, ehuru vätskorna är det huvudsakliga området för förordningen, denna likväl omfattar även andra varor. Utredningen har bytt ut det nu begagnade ordet »eldfarlig» mot »brandfarlig», och detta föranleds av en alltmera framträdande tendens inom kretsar som sysslar med brandförsvaret, framför allt brandförsäkringsfolk och brandbefäl, att göra en åtskillnad i betydelse mellan eld och brand. Visserligen är denna icke helt och konsekvent genomförd men man strävar efter att låta ordet eld beteckna det vidaste begreppet och därjämte de former i vilka elden uppträder såsom en nyttig tjänare, medan ordet brand reserveras för de fall då elden verkar som skadegörare. Det har varit så mycket

88 mera naturligt för utredningen att ansluta sig till dessa tankegångar som man genom ordbytet markerar utvidgningen av förordningens tillämplighetsområde till andra varor än de eldfarliga oljorna. När rubriken föreslås inledd med orden »skydd mot» betingas detta av en vidgning av förordningens tillämplighetsområde i ett helt annat hänseende än det nu berörda. Såsom på s. 78 närmare utvecklas har utredningen samrått med vattenvårdskommittén och funnit det ändamålsenligt att man när det gäller brandfarliga varor i en enda förordning sammanför de bestämmelser som erfordras till skydd mot såväl vattenförorening som brand. Detta trots att åtgärderna icke helt kan sammanfalla, bl. a. beroende på att många av de oljor som har den största betydelsen såsom vattenförorenande är mindre utpräglat brandfarliga, under det att de mest brandfarliga vätskorna genom sin stora flyktighet har mindre betydelse för vattenföroreningen, åtminstone på längre sikt. Vilka varuslag bör omfattas av förordningen? Nu gällande förordning är i sin indelning av de eldfarliga oljorna icke konsekvent. När det gäller oljor tillhörande första klassen, dvs. med flampunkt av högst 21°, inräknas såväl lösningsmedel som vissa lösningar under det att till andra klassen hänförs dels flytande kolväten men icke lösningar innehållande sådana, dels renad petroleum för belysningsändamål. I Reimersholmsfallet kom begränsningen till »kolväten» att få utslagsgivande betydelse. Det har synts utredningen riktigast att icke bibehålla denna uppdelning utan att principiellt likställa kemiska ämnen med sådana beredningar eller fabrikat som innehåller dessa (exemplifierade med blandning, lösning och emulsion) samt att icke låta tillhörigheten till viss kemisk ämnesklass vara avgörande. Ehuru, som nämnts, förordningen skall avse även vissa åtgärder till skydd mot vattenförorening, har det icke varit möjligt att låta denna synpunkt avgöra indelningen av varorna. Det är logiskt omöjligt att göra en indelning efter två indelningsgrunder samtidigt, och utredningen har därför med beaktande av huvudsyftet tagit brandfarligheten till enda indelningsgrund. Vad först beträffar förordningens tillämplighetsområde har utredningen ställts inför ett svårt problem för vars lösning åtskilliga faktorer måste beaktas. Utredningen har stannat vid ett förslag som inte har direkt motsvarighet i bestämmelser som gäller i andra länder eller med avseende på den internationella trafiken. Trots detta förmenar utredningen att det föreslagna betraktelsesättet väl låter sig förena med dessa bestämmelser. Här skall närmare redogöras för de överväganden som har lett fram till utredningens förslag på denna punkt. Den synpunkt som hela tiden måste vara vägledande är varornas brandfarlighet. Det synes utredningen knappast möjligt att dra en skarp gräns

89 vid vilken varor upphör att vara brandfarliga. Såsom närmare beröres nedan är det inte enbart varornas lättantändlighet som påkallar regler till minskande av brandrisken utan det är nödvändigt att beakta även mindre lättantändliga varor, i all synnerhet om dessa är sammanförda i stora mängder. Av detta skäl synes det utredningen påkallat att man icke alltför snävt begränsar förordningens tillämplighetsområde. Varor som på likartat sätt, om än i växlande grad, innebär brandrisk bör betraktas och behandlas på ett konsekvent sätt. De bestämmelser som reglerar handhavandet av sådana varor bör bygga på samma principiella grundsyn och de bör graderas efter den risk som varornas egenskaper eller sättet för deras handhavande medför. Normgivande är härvid att man genom författningsbestämmelser bör skydda samhället mot skador som med en viss grad av sannolikhet kan befaras, men att skyddsåtgärderna icke »för säkerhetens egen skull» får göras mer kostnadskrävande än som rimligen kan anses påkallat. Det synes utredningen angeläget att alla frågor som berör detta problemkomplex får en enhetlig och konsekvent behandling vilket torde vara möjligt endast om i huvudsak alla ifrågakommande varor omfattas av förordningen. Vissa grundregler kan därigenom fastläggas i huvudförfattningen och mera i detalj gående bestämmelser kan i administrativ ordning utfärdas av kommerskollegium varigenom de lokala myndigheterna får en säker vägledning för bedömandet av hithörande frågor. Eldningsoljorna Vad som närmast väckte denna fråga var eldningsoljorna. Dessa har ju under senare år fått en mycket stor och utbredd användning. Till belysande av utvecklingen på detta område kan anföras följande angående årsförbrukningen av eldningsoljor i Sverige, varav uppgifterna 1949—1954 är hämtade ur statens handels- och industrikommissions årliga sammanställningar: År 1938 0,25 miljoner m3 eldningsolja 1946 1,1 » » » 1949 1,9 » » » 1953 3,8 » » » 1954 4,9 » » » 1955 6,5 » » »

(preliminär uppgift).

En fortsatt stark ökning av förbrukningen förutses. När det gäller eldningsoljor har man att beakta å ena sidan oljeföretagens lagring och å andra sidan lagringen och användningen av eldningsoljor i industriell verksamhet och för bostadsuppvärmning. Av eldningsoljor förekommer flera slag med varierande brandfarlighet, i det flampunkten kan växla från omkring 65° till betydligt över 100°. Även i andra avseenden förekommer variationer i eldningsoljornas egenskaper. En del är lättflytande vid vanlig temperatur, andra åter mycket trögflytande. De sistnämnda blir lättflytande först vid avsevärd uppvärmning.

90 Det har för utredningen framhållits att det skulle vara ur flera synpunkter olyckligt om förordningen finge en sådan utformning att vissa eldningsoljor vore att betrakta som brandfarliga vätskor enligt förordningen medan andra fölle helt utanför dennas tillämplighetsområde. Redan det förhållandet att somliga eldningsoljor skulle hänföras till en farlighetsklass medan andra hänfördes till en annan klass kunde innebära vissa olägenheter, vilka dock ej är av den betydelsen att de utgör något avgörande hinder. Olika grad av farlighet Brandfarliga varor kan allt efter sina egenskaper ha olika betydelse ur risksynpunkt. Mera lättantändliga varor, dvs. varor med förhållandevis låg flampunkt, spelar en viktig roll när det gäller uppkomsten av en brand. Det är i fråga om dessa varor alltså viktigt att så vitt möjligt undanröja antändningsorsaker. Brandfarliga varor med högre flampunkt fattar icke lika lätt eld och de innebär därför icke lika stor primär risk som de mer lättantändliga varorna men deras närvaro vid en redan utbruten brand kan ha stor betydelse för dennas omfattning och förlopp. Medan ett stort upplag av olja med hög flampunkt i och för sig icke innebär någon synnerligen stor brandrisk, kan samma mängd sådan olja leda till en omfattande brand om på samma plats lagras en lättantändlig vätska i sådan myckenhet att den, efter att ha råkat i brand, förmår uppvärma någon del av den mer svårantändliga oljan till en temperatur, då denna kan antändas. Sedan en oljebrand på detta sätt har begynt finns stora förutsättningar för att den skall utveckla sig vidare, och erfarenheten visar att en brand i svårantändliga oljor ingalunda alltid är lättare att behärska än en brand i mera lättantändliga. En naturlig utgångspunkt för förordningen är att bestämmelserna i första hand avser vätskor — såväl den nuvarande förordningens oljor som vattenblandbara vätskor. Ett särdrag som nödvändiggör bestämmelser för just vätskor är dessas förmåga att i brinnande skick flyta omkring varigenom en brand kan få ett ödesdigert förlopp om inte särskilda anordningar vidtagits till förhindrande av att elden på detta sätt sprids. I vissa avseenden är det tillräckligt att ta hänsyn till varornas aggregationsform vid rumstemperatur. Sättet för varornas lagring och hantering är sålunda i första hand beroende härpå. Men när det gäller brandfarligheten räcker det inte med att begränsa författningsbestämmelserna till enbart sådana varor som är flytande (eller gasformiga) vid vanlig temperatur. Av avgörande betydelse är förhållandena vid ett brandtillfälle. För spridningen av en utbruten brand är det betydelsefullt om varorna, sedan de väl råkat i brand, kan rinna omkring eller inte. Det synes därför utredningen att förordningen icke bör begränsas till vätskor och gaser.

91 Synpunkter på tillämplighetsområdets avgränsning Utredningen har prövat flera utvägar att avgränsa tillämplighetsområdet på ett sådant sätt att alla eldningsoljor, oavsett deras lättantändlighet, kommer att falla under förordningen. En möjlighet skulle härvid vara att införa en särbestämmelse för just eldningsolja. En analogi härtill finns i 1921 års förordning där renad petroleum av sådant slag som företrädesvis användes för belysningsändamål hänföres till förordningen oavsett flampunkten. Att i själva huvudförfattningen införa en grundläggande bestämmelse av liknande innehåll har dock synts utredningen mindre ändamålsenligt eftersom den icke bygger på varans egenskaper i och för sig utan på det ändamål för vilket varan är avsedd. Visserligen skulle i många fall ingen tvekan uppstå, men utredningen har konstaterat att det i ej obetydlig utsträckning förekommer att olja som icke från början varit avsedd för eldningsändamål likväl användes för sådant. I dylikt fall skulle en olja i ett visst skede kunna falla utanför förordningen men hamna inom denna i ett annat skede nämligen från den tidpunkt då det föreligger en avsikt att använda oljan för eldningsändamål. Även andra varor än eldningsoljor, men med egenskaper mycket påminnande om dessa, lagras och används i betydande mängder för ändamål som inte har med uppvärmning att göra. Såsom exempel kan anföras elektriska isoleroljor (transformatoroljor m. fl.). Sådana varor torde böra underkastas samma bestämmelser som eldningsoljorna. En annan möjlighet till lösning av dessa problem vore att över huvud icke avgränsa tillämplighetsområdet uppåt utan till den minst brandfarliga klassen räkna alla varor vilkas flampunkt är högre än viss angiven temperatur. Såvitt utredningen har kunnat finna tillämpas en sådan regel varken i något annat land eller i internationella sammanhang. Emellertid saknas inte tidigare föredömen. Sålunda föreslog kommerskollegium år 1873 två eldfarlighetsklasser av vilka den farligare omfattade vätskor vilkas flampunkt var högst 35° (bestämt i öppet kärl) och den mindre farliga varor med högre flampunkt. Detta förslag, som alltså lämnade tilllämplighetsområdet öppet uppåt, följdes dock icke i 1875 års förordning utan i denna sattes en övre gräns vid en flampunkt av 80°. Vid sagda tidpunkt, och även senare, syns vissa länder, bl. a. Frankrike, ha tillämpat liknande bestämmelser med obegränsat tillämplighetsområde. Utredningen finner emellertid icke dessa exempel efterföljansvärda enär det medför alltför mycket oklarhet och ovisshet om man lämnar förordningen utan avgränsning uppåt. Därtill kommer att förordningen på så sätt skulle komma att få en alltför stor omfattning vilket icke motiveras av de krav på säkerhet i olika hänseenden som det är förordningens uppgift att tillgodose. Logiken skulle möjligen fordra att allt brandfärligt hänfördes till förordningen. Det har också i diskussionen framhållits att många varuslag som förekommer allmänt och i stora mängder i själva verket innebär större brandrisk än eldningsoljor och därmed jämförliga produkter. Utredningen

92 anser det emellertid opraktiskt att på detta sätt vidga tillämplighetsområdet för förordningens säkerhetsbestämmelser så att alla brandfarliga varor restlöst komme att falla inom detta. För att på ett någorlunda lätt och överskådligt sätt kunna klassificera de brandfarliga varorna föreslås att man i första hand begränsar frågan om klassificeringen till vätskorna vilka, såsom tidigare framhållits, utgör den viktigaste av de varutyper förordningen avser. Utredningen föreslår därjämte att kommerskollegium enligt en särskild bestämmelse skall beträffande andra varor än vätskor k u n n a förordna att de skall jämställas med brandfarliga vätskor och inordnas i klassifikationsschemat på en plats som svarar mot varans brandfarlighet i varje särskilt fall. På detta sätt får man en enhetlig klassifikation, vilken verkar automatiskt i fråga om vätskorna men förutsätter kommerskollegii avgörande i de fall då det gäller andra varor. Flampunkt, brinnpunkt och tändpunkt Ehuru flampunkten, såsom på annat ställe framhållits, är ett i flera avseenden ofullkomligt mått, måste den läggas till grund för klassificeringen av de brandfarliga varorna. Därmed är emellertid icke givet att flampunkten bör användas såsom mått även när det gäller den översta gränsen för tillämplighetsområdet. Flampunkten är den temperatur — bestämd i viss apparat och på visst sätt — vid vilken en vara flammar till utan alt dock fortsätta att brinna. Den praktiskt betydelsefulla egenskapen hos de brandfarliga varorna är däremot förmågan att vid antändning verkligen fatta eld, att underhålla egen förbränning, dvs. fortsätta att brinna vid fritt lufttillträde. Den lägsta temperatur vid vilken detta sker kan experimentellt bestämmas enligt en teknik som i mycket överensstämmer med flampunktsmätningen. Flampunkten kan bestämmas i apparater av antingen sluten eller öppen typ. Bestämningen av den temperatur vid vilken en vara fattar eld måste alltid företas i en apparat av öppen typ. Sistnämnda temperatur brukar i tysk litteratur anges som »Brennpunkt» och i anglosaxisk såsom »fire point». Lämpligaste svenska ord torde vara »brinnpunkt» som tillstyrkts av institutet för svensk språkvård. Ett tänkbart alternativ vore att bedöma varorna med hänsyn till deras tändpunkt (»Zundpunkt», »spontaneous ignition point» eller »autoignition point»), dvs. den temperatur till vilken en vara måste upphettas för att av sig själv fatta eld utan att antändas av någon låga eller annan tändimpuls. Tändpunkten lämpar sig dock mindre väl såsom mått på brandfarligheten och detta av tvenne skäl. För det första är den svårare att experimentellt bestämma med tillfredsställande noggrannhet. För det andra torde det vara sällan som den har en praktisk motsvarighet eftersom man vid de flesta brandtillfällen har att räkna med inte bara uppvärmning utan även en tändande låga eller annan tändimpuls. Tändpunkten ligger vid en betydligt högre temperatur än brinnpunkten för samma vara.

93 Brinnpunktsbestämning

Liksom det i fråga om flampunkten är av största vikt för ett tillförlitligt resultat att man utför bestämningen med en standardiserad apparat och enligt ett standardiserat förfarande är även de värden man får vid brinnpunktsbestämningen i hög grad beroende på apparat och metod. Som ovan nämnts måste brinnpunktsbestämningen utföras i en apparat av öppen typ. En vanligen förekommande öppen flampunktsapparat som kan användas även för brinnpunktsbestämning är Marcussons apparat. En annan typ som kan användas för ändamålet är den enligt Pensky-Martens. Denna är visserligen en sluten flampunktsapparat men den kan på ett enkelt sätt omändras och i öppet skick användas vid brinnpunktsbestämning. Utredningen har låtit bestämma både flampunkt och brinnpunkt på ett antal varor med tämligen hög brinnpunkt, och detta med såväl Pensky-Martens' som Marcussons apparat. Någon stor skillnad uppvisar inte de bägge apparattyperna i förhållande till varandra, och vilken som helst av dem skulle kunna legaliseras. De funna värdena jämte en del ur litteraturen hämtade uppgifter är sammanförda i tabell 1.3 c i bilaga I (del II av betänkandet). Om man vill låta den övre gränsen för tillämplighetsområdet markeras med en brinnpunkt av visst värde, är 400° en lämplig gränstemperatur, emedan ett sådant val med säkerhet medför att förordningen omfattar alla de varuslag som rimligtvis kan komma i fråga. Av vad som nu sagts torde framgå att man såsom brandfarliga — dvs. av förordningen omfattade — varor borde räkna sådana varor, vilkas brinnpunkt är högst 400°. Emellertid kan det med skäl ifrågasättas, om det är motiverat att i förordningen införa begreppet brinnpunkt — med dess konsekvenser i form av bestämningsmetod och bestämningsapparat — enbart för att bygga ett »tak» i tillämplighetshänseende. Det är mycket sannolikt att man endast helt sällan skulle bli nödsakad att experimentellt kontrollera huruvida en vara ryms under »taket», dvs. om dess brinnpunkt icke överstiger 400°, utan att man samtidigt för klassificeringen bestämmer varans flampunkt. Oljeutredningens förslag: fyra klasser Med hänsyn härtill har utredningen funnit det ändamålsenligare att välja den teoretiskt något mindre riktiga utvägen att låta ett visst flampunktsvärde markera den övre gränsen för förordningens tillämplighetsområde. Grovt räknat svarar mot brinnpunkten 400° en flampunkt av 350°. Utredningen föreslår alltså att en vara skall anses som brandfarlig flampunkt är högst 350°.

om dess

Bland varor vilkas flampunkt ligger under 350° finns ett stort antal varuslag representerade och det är knappast möjligt att utan en omfattande undersökning bilda sig en föreställning om alla de slag av varor som upp-

94 fyller förordningens definition på brandfarlig vara. Det skulle säkerligen föra till oväntade och i vissa fall orimliga konsekvenser om förordningens säkerhetsbestämmelser med anmälningsskyldighet, tillståndstvång osv. finge tillämpning på alla dessa. Valet står här mellan två principiella lösningar. Man kan antingen låta alla de ifrågavarande varorna automatiskt falla under förordningen och efter skälighetsprövning göra undantag för de varuslag vilka bör falla utanför. Men man kan i stället gå den motsatta vägen och låta säkerhetsbestämmelserna omfatta varorna endast i den mån de förs in under dessa. Vad utredningen i detta hänseende har föreslagit är en kombination av de båda principerna. När det gäller de mest brandfarliga varorna, är det naturligt att alla dessa faller under förordningen, men inom området för de mindre brandfarliga varorna har det synts mera ändamålsenligt att säkerhetsbestämmelserna skall tillämpas endast i den mån varorna inordnas under dessa. Den formella lösningen består i att de brandfarliga vätskorna (och därmed också de med sådana vätskor jämställda varor som icke är vätskor) indelas i fyra klasser, varav de tre lägsta automatiskt tillhör förordningens tillämplighetsområde medan den fjärde klassen omfattar varor utanför dessa tre klasser, och för dem skall gälla för det första att de är brandfarliga, dvs. har en flampunkt av högst 350°, för det andra att kommerskollegium har särskilt förordnat att varorna skall tillhöra fjärde klassen. Utredningen har förordat detta tillvägagångssätt därför att man icke kan betrakta det som ett omedelbart behov att alla brandfarliga varor utanför de tre farligaste klasserna blir föremål för säkerhetsbestämmelser utan att man bör begränsa dessa bestämmelser till enbart sådana varuslag för vilka de prövas erforderliga och lämpliga. Utredningen avser att kommerskollegium vid inordnandet av varor i klass 4 utväljer varuslag, vart och ett utgörande ett någorlunda enhetligt varuområde. Exempel på varugrupper som härvid torde komma i fråga är — förutom eldningsolja — smörjmedel, isolerolja, asfalt, beck, vaselin, paraffin, naftalin och kamfer. Explosiva varor undantages

Explosiva varor föreslås i princip undantagna från förordningens tilllämplighetsområde. Allmänt torde gälla att förordningen om explosiva varor uppställer restriktivare regler än förordningen angående brandfarliga vätskor och det är naturligt att en vara som skulle kunna hänföras till båda förordningarna omfattas endast av den som ställer de största säkerhetskraven. Enligt 4 § 2 mom. förordningen angående explosiva varor äger kommerskollegium, då skäl därtill äro, medgiva att bestämmelserna i sagda förordning helt eller delvis icke skall vara tillämpliga på viss explosiv vara. I den mån så sker har utredningen ansett det lämpligt att kommerskollegium, om varan är brandfarlig, kan förordna att den i stället skall vara underkastad bestämmelserna i förordningen om skydd mot brandfarliga vätskor in. m. ( 1 : 4 §).

95 Flampunktsbestämning Utredningen har som nämnts stannat vid att flampunkten bör vara den egenskap efter vilken avgöres till vilken farlighetsklass en brandfarlig vätska skall hänföras. Flampunkten är visserligen en godtyckligt bestämd egenskap och ingalunda en objektivt fastställbar konstant som är i djupare mening karakteristisk för en vara eller ger entydigt besked om dess brandfarlighet. Men utredningen har inte funnit någon annan egenskap som bättre uppfyller kravet på objektivitet. Därtill kommer att flampunkten, såvitt utredningen kunnat finna, i alla övriga länder och vid internationell handel och transport ännu allmänt bibehålles såsom det i förevarande hänseende avgörande måttet. Utredningen har låtit företaga vissa experimentella undersökningar för studiet av bl. a. flampunkten och dess bestämning varöver en utförligare redogörelse lämnas i bilaga nr I till betänkandet (del II). Det blir också tillfälle att i det följande beröra olika resultat av dessa undersökningar. Man måste beakta att flampunkten är en egenskap som i hög grad är beroende på sättet för dess bestämmande, den är ett temperaturvärde som avläses i en flampunktsapparat av visst utförande och vid visst förfarande. I själva förordningen ges lämpligen endast en definition av denna allmänna innebörd, varjämte föreskrives vilka apparattyper, som företrädesvis skall användas. För närvarande gäller angående flampunktsbestämning kommerskollegii kungörelse den 15 juni 1922. I denna förekommer inte någon beskrivning av flampunktsapparaten. Erfarenheten visar dock att värdena i hög grad varierar med apparatens utförande varför man måste fordra en i detalj utförd standardisering. Detta gäller varje slag av flampunktsapparat som skall användas vid tillämpningen av förordningen. Sveriges standardiseringskommission har i j u n i 1946 standardiserat vissa bestämningsmetoder (SIS 15 02 02), dock utan apparatbeskrivning och endast med föreskriften att »normerad Abel-Penskys apparat» resp. »normerad Pensky-Martens apparat» skall användas. Denna standard är under omarbetning inom standardiseringskommissionen, SIS 15 02 22, utgåva 2 (december 1954) och 15 02 23, utgåva 1 (december 1955) varvid apparaterna beskrives i anslutning till tysk standard. Angående temperaturområdena för de olika flampunktsapparaterna föreskriver SIS att Abel-Penskys apparat skall användas för bestämning av flampunkter mellan - j - 10° och 60° och att Pensky-Martens' apparat kan användas för bestämning av flampunkter mellan 60° och 250°. Utredningen föreslår alltså att i första hand båda dessa flampunktsapparater skall legaliseras för användning inom de temperaturområden för vilka de är lämpade. Det synes icke nödvändigt att i huvudförfattningen ange den temperaturgräns vid vilken övergång från den ena till den andra apparattypen skall företagas, utan på denna punkt kan avgörandet överlämnas åt kommerskollegium. Endast sällan torde föreligga behov av flampunktsbestämning under eller över temperaturområdet -4- 10° till -j- 250°. Genom

96 den form 3: 15 § fått, ges åt kommerskollegium fria händer vid valet av apparattyper för sådana fall. Det skulle vara ändamålsenligt om svensk standard beträffande flampunktsapparat och bestämningsmetod erhölle en form som utan vidare kunde legaliseras. Till den ändan föreslår utredningen att i förordningen intages en bestämmelse enligt vilken kommerskollegium har att utfärda detaljbestämmelser angående metod och apparat för bestämning av flampunkt enligt förordningen. Detta kunde sedan ske genom att kollegiet förklarar att apparater och metoder enligt svensk standard, sådan den är utformad vid tiden för kommerskollegii beslut, skall användas. Skulle därefter den svenska standarden ändras och skulle kommerskollegium finna att den i sin ändrade form borde tillämpas vid flampunktsbestämning enligt förordningen hade kollegiet att utfärda föreskrift härom. Till sådana detalj bestämmelser som här avses hör även regler för hänsynstagande till lufttrycket vid flampunktsbestämningen; ( 3 : 15 §). Såsom framgår av bl. a. redogörelsen för de undersökningar som utredningen låtit verkställa 1 är den tillförlitlighet med vilken en flampunktsbestämning låter sig utföra ganska begränsad. Utredningen har bl. a. därför inte ansett sig böra föreslå att någon myndighet eller institution tillerkännes vitsord i fråga om flampunktsbestämning. Utredningen r ä k n a r med att det kan uppkomma rättsfall vid vilka det är en central fråga huruvida viss vara är brandfarlig vätska av t. ex. första eller andra klass vilket i sin tur är beroende av huruvida flampunkten ligger under eller över 21°. Även om flampunktsbestämningen utföres med stor noggrannhet och under iakttagande av alla försiktighetsmått kan man inte av flampunktsavläsningar i närheten av 21° dra fullt säkra slutsatser om flampunktens verkliga värde. Utredningen har tagit del av resultaten från en helt nyligen av The Institute of Petroleum i London utförd synnerligen omfattande undersökning vid vilken flampunkter på samma material bestämdes på 29 olika laboratorier med sammanlagt 37 instrument, alla kontrollerade (certified) av Board of Trade. Bestämningarna, till ett antal av omkring 1 300, utfördes med flampunktsapparat enligt Abel som är den i England använda förebilden till apparaten enligt Abel-Pensky och man har anledning anta att bestämningen låter sig utföra med i stort sett samma grad av noggrannhet vilkendera apparattypen som än användes. Den statistiska bearbetningen av försöksserien pekar på att reproducerbarheten med 95 % sannolikhet uppgår till 4— 5° F dvs. omkring 2—3° C. Detta innebär följande. Om man 100 gånger låter göra dubbelbestämningar på så sätt att varje gång två personer med hjälp av var sin apparat bestämmer flampunkten på var sitt prov u r samma vätska, kan man vänta sig att i 5 fall den ena personens resultat avviker med mer än 2—3° C från den andras. (Från gång till gång k a n man välja olika vätskor, men två samhörande bestämningar skall alltid utföras på identiska prover. Apparaterna skall vara kontrollerade.) De av utredningen gjorda jämförelserna, som dock inte omfattar på långt 1

Se Del II s. 19 f.

97 när så stort material, pekar i samma riktning. I den bifogade försöksredogörelsen diskuteras denna fråga utförligare. Under sitt arbete har utredningen fått den bestämda uppfattningen att nu använda apparater och metoder för bestämning av flampunkt är mycket ofullkomliga. Någon utveckling av betydelse syns inte ha ägt rum sedan deras tillkomst på 1870-talet. De stora och oregelbundna avvikelserna mellan resultat som erhålls vid olika tillfällen och med olika apparater torde sammanhänga med att flampunktsbestämningen inte företages i ett system som befinner sig i jämvikt. Detta gäller både då sluten apparat användes och i all synnerhet då bestämningen görs i öppen apparat. Denna frånvaro av fysikalisk jämvikt gör att biomständigheter får ett otillbörligt stort inflytande på resultaten. Eftersom flampunkten ligger till grund för den lagliga bedömningen av brandfarligheten och eftersom denna bedömning kan få synnerligen stora ekonomiska konsekvenser skulle det enligt utredningens uppfattning betyda ett värdefullt framsteg, om man kunde finna en metod att med större tillförlitlighet än nu bestämma flampunkten hos brandfarliga varor. Utredningen har därför hos statens tekniska forskningsråd hemställt om anslag till en undersökning i syfte att konstruera en flampunktsapparat enligt fysikaliskt riktigare principer vilken vid praktisk användning kunde ge resultat med tillfredsställande repeterbarhet och reproducerbarhet. Denna framställning har emellertid inte bifallits. Flampunkten ej alltid avgörande: »toleransregeln»

Med hänsyn till den väl dokumenterade osäkerheten vid flampunktsbestämning — vilken är större än man på sina håll synes ha räknat med tidigare — har utredningen ansett det föga rimligt att ett vid undersökning i visst fall funnet flampunktsvärde under alla omständigheter skall avgöra huruvida överträdelse av förordningen föreligger eller ej. I här förevarande sammanhang har denna fråga närmast betydelse ur straffrättslig synpunkt men utredningen kan inte undgå att framhålla att det även annorledes kan vara viktigt och ur ekonomisk synpunkt betydelsefullt huruvida en viss vara skall anses tillhöra en lägre eller en högre brandfarlighetsklass. Man skulle i fråga om ansvar kunna tänka sig en bestämmelse liknande den i lagen den 14 j u n i 1928 angående handel med utsädesvaror, 9 §, andra stycket: »Uppgift om renhetsgrad, ogräshalt eller grobarhet skall ej anses oriktig, där avvikelsen från uppgiften ej överstiger av lantbruksstyrelsen fastställt analysspelrum.» Men lika litet som det synes utredningen rätt att ett vid flampunktsbestämning funnet värde utan någon jämkning skall i ett rättsfall få avgöra en varas hänförande till viss farlighetsklass, lika litet synes det utredningen berättigat att en avvikelse av viss storlek alltid skall medgivas. Genom en sådan åtgärd skulle man egentligen blott flytta flampunktsgränsen ett visst antal grader. Utredningen har övervägt en bestämmelse innebärande att en flampunkts7—560724

98 bestämning tillmätes begränsad vikt, då den givit ett värde strax under gränsen för en farlighetsklass. Den samlade erfarenheten i fråga om tillförlitligheten vid flampunktsbestämning talar för att man bör räkna med ett i detta avseende kritiskt område av omkring 4° under klassgränsen. Emellertid är det i fall som här avses fråga om en teknisk bedömning vid vilken åtskilliga omständigheter måste beaktas. Det kan röra sig lika väl om tämligen oskyldiga bagatellförseelser som om allvarligt och farligt åsidosättande av förordningens bestämmelser. Utredningen har därför ansett den lämpligaste formen för »toleransregeln» vara, att en prövning göres i det enskilda fallet redan innan åtalsfrågan avgöres och att denna prövning skall ankomma på kommerskollegium. I 8: 9 § föreslås alltså att åtal för överträdelse av förordningen, på den grund att en brandfarlig vätska behandlats såsom mindre brandfarlig än viss flampunktsbestämning utvisar, icke må väckas såvida ej kommerskollegium angivit överträdelsen till åtal. Härvid förutsattes att kollegiet prövar bl. a. huruvida den felande kan antagas ha varit i god tro, huruvida överträdelsen varit ägnad att medföra allvarlig fara ävensom vilken tillförlitlighet som bör förutsättas hos det åberopande flampunktsvärdet. Såsom en analogi till detta förslag kan anföras 24 § valutaförordningen den 25 februari 1940, vari stadgas, att brott mot förordningen — utom i visst fall — må åtalas endast efter angivelse av riksbanken. Förebilder lianas också i vissa kristidsförfattningar. Det synes utredningen önskvärt, att en likartad bedömning ur toleranssynpunkt kommer till stånd även i sådana fall, då det icke är fråga om överträdelse av förordningen, utan fråga är om flampunktsbestämningens betydelse för t. ex. brandförsäkring, vid vilken olika villkor gäller för olika farlighetsklasser. »Rikslikare» och referensvätskor Enligt vad utredningen erfarit kan flampunktsapparater justeras (enligt tysk standard) vid Physikalisch-Technische Bundesanstalt i Braunschweig som utfärdar justeringsbevis. Utredningen finner det önskvärt att åtminstone en sådan apparat av varje slag av staten anskaffas och uppställes såsom »rikslikare» för inom Sverige använda flampunktsapparater. I England finns en motsvarighet härtill i det att Board of Trade Laboratory har ett »Standard Instrument». Det skulle vidare enligt utredningens mening vara av stort värde om man hade tillgång till en eller flera vätskor av hög renhet och oföränderlighet och med noggrant känd flampunkt som kunde tillhandahållas för kontroll av i bruk varande flampunktsapparater (referensvätskor). I varje fall en sådan vätska, paraxylol, är enligt vad utredningen erfarit tillgänglig i Förenta Staterna för detta ändamål. Behovet av flampunktsapparat med omrörare De undersökningar som utredningen har låtit utföra visar tydligt dels att man inte kan få en säker uppfattning om en varas flampunkt enbart u r

99 kännedomen om de beståndsdelar varav den är sammansatt och dels att för vissa tjockflytande varor, bl. a. färger, flampunkten inte kan bestämmas i en vanlig Abel-Penskys apparat. För sistnämnda fall måste instrumentet vara försett med omrörare och på utredningens tillskyndan har några sådana apparater anskaffats och provats på olika platser. Svensk standard finnes i detta fall för närvarande inte men utredningen har i denna fråga satt sig i förbindelse med Sveriges standardiseringskommission som har ställt en standard i utsikt. Efter tillkomsten av en sådan skulle det bli möjligt att i detta fall tillämpa samma förfarande för legaliseringen som i fråga om övriga flampunktsapparater. Mot detta resonemang har vissa invändningar gjorts. Man har anfört dels att Pensky-Martens' apparat har omrörare, dels att i England finns en standardiserad flampunktsapparat enligt Abel försedd med omrörare att användas vid bestämning på tjockflytande material. I den mån problemet med de tjockflytande varornas flampunkt gäller temperaturer under 60° är det enligt utredningens mening inte riktigt att försöka lösa det genom att föreskriva användning av Pensky-Martens' apparat i de fall då bestämning enligt Abel-Pensky inte ger tillförlitligt resultat. Inte heller kan det vara tillrådligt att anbefalla den med omrörare försedda Abelska apparaten för dessa fall. Det enda riktiga är enligt utredningens uppfattning att inom ett visst flampunktsområde använda en och samma apparattyp och att med denna göra den modifikation som erfordras för att den provade vätskan skall k u n n a röras om. Och eftersom det just är vid lägre flampunkter, i all synnerhet i närheten av 21-gradersgränsen, som problemet har sin största aktualitet bör en modifierad Abel-Penskys apparat — med omrörare — standardiseras och legaliseras. Oberoende av om svensk standard kommer till stånd eller inte blir man ställd inför frågan vilken bestämningsmetod som i varje särskilt fall skall användas — med eller utan omröring. Det torde vara uteslutet, åtminstone utan synnerligen omfattande undersökningar, att föreskriva att flampunkten skall bestämmas i apparat med omröring för så vitt den vara det gäller har en viskositet överstigande ett fastställt tröskelvärde. Det är mycket ovisst om det går att finna ett sådant tröskelvärde och dessutom måste man räkna med att de produkter som här kommer i fråga, bl. a. pigmenterade färger, inte alltid har en enkel viskositet utan kan vara tixotropa, varmed menas att deras viskositet är föränderlig och avtar vid omröring. I de fall då över huvud taget någon skillnad visar sig mellan de båda metoderna ger bestämningen utan omröring ett lägre flampunktsvärde än bestämningen med omröring. Det fall som har den ojämförligt största betydelsen är frågan om en viss vara tillhör första eller andra klassen dvs. på vilken sida om 21° som dess flampunkt ligger. Om en bestämning som göres utan omröring ger en flampunkt som (med säkerhet) är högre än 21° kan varan hänföras till andra klassen och flampunktens verkliga värde har underordnad betydelse. Visar å andra sidan bestämningen av flampunkten på en tjockflytande vara ett värde några grader under 21° utan omröring kan man

100 misstänka att en på samma vara gjord bestämning med omröring skulle visa en flampunkt som ligger högre än 21°. Det synes utredningen tillräckligt om flampunktsbestämning med omröring tillgripes i de fall då tveksamhet av detta slag kan uppstå. Närmare bestämmelser i detta hänseende skulle det enligt utredningens förslag ankomma på kommerskollegium att utfärda, men utredningen vill redan här föreslå att föreskriften i princip får det innehållet att bestämning av flampunkten med omröring skall utföras på en tjockflytande vara om flampunktsbestämning utan omröring ger ett värde som ligger mellan förslagsvis 13° och 21°. Fasta ämnen — vätskor — gaser I direktiven ingår bl. a. att utredningen skall överväga om inte tillämplighetsområdet för förordningen bör utsträckas att omfatta även vissa brännbara gaser. Härmed torde i första hand åsyftas de s. k. kondenserade petroleumgaserna (butan och propån samt blandningar därav) som på senare år fått ganska utbredd användning. I detta sammanhang måste emellertid också beaktas vissa andra produkter varav såsom exempel kan anföras acetaldehyd som spelade en framträdande roll i den flera gånger omnämnda Reimersholmsbranden. Acetaldehyd har en kokpunkt av 21° och är alltså vätskeformig vid normalt lufttryck endast om temperaturen är under 21°, gasformig däremot över denna temperatur. På grund av sin vattenlöslighet omfattas ämnet inte av den nuvarande förordningen men genom att vattenblandbara varor med låg flampunkt föreslås bli underkastade den nya förordningens bestämmelser tvingas man att ta ställning också till klassificeringen av varor av acetaldehydens karaktär. Inte blott vätskor och gaser utan även fasta ämnen kan förekomma bland de varor som förordningen omfattar. Såsom ett exempel på varor som kan vara flytande eller gasformiga inom vissa temperaturområden, fasta inom andra, kan anföras bensol som är vätska vid rumstemperatur men stelnar redan vid avkylning till omkring -j- 5° och som kokar vid + 8 0 ° . Bensol är alltså en fast kropp vid låga temperaturer upp till + 5 ° , därefter vätska till + 80° och vid högre temperaturer — under förutsättning av normalt lufttryck — gasformig. Till sin huvudsakliga karaktär är bensol att betrakta såsom vätska och i fråga om förpackning och handhavande bör den behandlas som sådan. Förordningens definitioner måste avfattas så att någon tveksamhet inte uppstår i fråga om bensol och liknande varor. Med hänsyn till bl. a. förpackningsbestämmelserna är det nödvändigt att uppställa definitioner på fasta, flytande och gasformiga varor. Härvid är man emellertid inte betjänt av en fysikalisk definition av de tre aggregationsformerna. Dessa är beroende av bestämda yttre förhållanden, framför allt temperatur och tryck. Vad det sistnämnda beträffar skulle det inte vålla någon svårighet att i en definition fastslå att man skall ta hänsyn endast till de förhållanden som råder vid normalt atmosfärtryck. Men det kan knappast komma i fråga att utvälja en viss temperatur och klassificera va-

101 rorna allteftersom de just vid denna temperatur är fasta, flytande eller gasformiga. Vägledande måste vara vilken aggregationsform som är den förhärskande under ifrågakommande temperaturer. Man bör med andra ord ta hänsyn till om en vara vid normalt handhavande företrädesvis beter sig som fast kropp, vätska eller gas. De definitioner som uppställs måste också vara användbara i fråga om icke endast kemiskt rena enkla ämnen utan även lösningar och blandningar av olika ämnen av kemisk eller teknisk renhetsgrad. Vätska eller gas? Gränsen mellan vätska och gas i den mening som här avses kan uttryckas antingen med koktemperaturen vid visst tryck (lämpligen vanligt atmosfärtryck) eller mättningstrycket vid viss temperatur. Utredningen har föredragit termen »mättningstryck» framför »ångtryck», emedan den utan möjlighet till missförstånd hänför sig till det fall då det råder jämvikt mellan å ena sidan varans gasfas och å andra sidan dess flytande eller fasta fas. Använder man härför ordet ångtryck bör detta förtydligas och skrivas »mättat ångtryck» eller korrektare »mättad ångas tryck». För valet av koktemperaturen talar att den är lätt att bestämma och att den i fråga om enhetliga kemiska ämnen finns angiven i tabellverk. Blandningar och lösningar samt produkter av teknisk renhetsgrad har icke en fast kokpunkt utan ett kokintervall, när bestämningen göres på så sätt att de flyktiga beståndsdelarna får avdestillera. Det har föreslagits att man i sådana fall skulle ange koktemperaturen som den temperatur som avläses i en standardiserad apparat för destillationsprov sedan en viss del — t. ex. 5 eller 10 % — av varan har avdestillerat. Det finns emellertid ett annat sätt att lösa detta problem, nämligen genom bestämning av koktemperaturen under återflöde. Om en oenhetlig vara bringas till kokning och dess ånga kondenseras nära över vätskeytan så att kondensatet rinner tillbaka ned i vätskan, inträder ett jämviktstillstånd vid vilket temperaturen i ångan tätt över vätskan är konstant. Denna konstanta temperatur är beroende av vätskans kemiska sammansättning och av det vid tillfället rådande lufttrycket, ty kokning är det fenomen som inträder då vätskans mättningstryck — vilket vid sammansatta varor är detsamma som summan av beståndsdelarnas mättningstryck — uppgår till samma storlek som det atmosfärtryck som vilar på vätskan. För koktemperaturen vid normalt lufttryck av 1 atmosfär (absolut tryck) har utredningen föreslagit den från tyskan hämtade termen »normal kokpunkt». I litteraturen finns beskrivna flera apparattyper som lämpar sig för bestämning av den normala kokpunkten och som används vid bl. a. molekylviktsbestämning. Det är utredningens tanke att kommerskollegium skall utvälja någon apparat och bestämningsmetod att användas vid tillämpningen av denna förordning. I samband härmed bör kollegiet också utfärda an-

102 visningar för omräkning av funnet värde för det fall att kokpunktsbestämningen gjorts vid annat lufttryck än normalt. Hithörande problem har ingående diskuterats bl. a. i samband med överenskommelsen angående internationell järnvägstransport (CIM). Man har föreslagit att definiera en gas som en vara vars mättningstryck vid 50° överstiger 3 kg/cm 2 absolut tryck. Vägledande har härvid varit att man ansett att mättningstrycket utgör ett mått på varans explosionsfarlighet. (Här avses endast »fysikalisk» explosion bestående i en av temperaturhöjning förorsakad tryckstegring som leder till att höljet sprängs, däremot icke »kemisk» explosion beroende på någon i varan inträdande exotermisk reaktion.) Temperaturen 50° har valts därför att det ansetts att detta är den högsta temperatur som normalt kan uppkomma i en cisternvagn under järnvägstransport, och gränstrycket har satts till 3 kg/cm 2 närmast med tanke på att acetaldehyd därigenom kommer att räknas såsom vätska vilket för länder med tempererat klimat synes naturligast. Emellertid har nyligen gjorda undersökningar, framför allt i Tyskland (Vorläuf. Bericht vom 4. 5. 1954 der Phys.-Techn. Bundesanstalt Abt. III, Braunschweig), visat att innehållet i kärl med kondenserade gaser sommartid kan bli uppvärmt till betydligt högre temperatur än 50°. Med en viss säkerhetsmarginal räknar man med att gasfasen kan bli 75°. I konsekvens härmed skulle det gränstryck som skiljer vätskor från gaser sättas till omkring 6 kg/cm 2 vid 75°. Det skall ingalunda bestridas att tryckförhållandena vid de förhöjda temperaturer som kan råda under transport bör ha ett avgörande inflytande på transportförpackningarnas dimensionering. Det har sagts att vad konstruktören av tankvagnar och gasflaskor behöver veta är det högsta tryck den inneslutna varan kan antagas komma att utöva. Uppgift härom behöver dock inte hämtas ur själva definitionen. Eftersom ångtrycket växlar med temperaturen på ett för de flesta ifrågakommande varor mycket likartat sätt kan man lätt med för ändamålet tillräcklig noggrannhet beräkna ångtrycket vid varje godtyckligt vald temperatur om man känner det vid en temperatur, t. ex. kokpunkten; vid denna är ångtrycket jämnt 1 atmosfär. För ett mycket stort antal enkla ämnen kan man få en tillräckligt noggrann uppgift om kokpunkten i gängse tabellverk. Den experimentella bestämningen av kokpunkten vållar inte heller större svårigheter. Annorlunda förhåller det sig med ångtrycket. Vissa uppgifter om ångtrycket vid andra temperaturer än kokpunkten finns givetvis också i gängse tabellverk men inte i samma utsträckning som uppgifter om kokpunkt. Därtill kommer att en tillförlitlig bestämning av ångtryck är svår att utföra. Inom bl. a. petroleumindustrin används en metod enligt Reid, men denna ger inte det verkliga ångtrycket och detta kan endast undantagsvis härledas ur det enligt Reid erhållna värdet. Det har rests välmotiverade invändningar mot CIM:s betraktelsesätt. Dessa består framför allt i dels att det är främmande för praktikens folk med en definition som bygger på mättningstrycket vid 50° (eller 75°), dels att detta mättningstryck är svårt att experimentellt bestämma.

103 Utredningen har därför valt att föreslå definitioner enligt vilka det i princip är den normala kokpunkten som avgör om en vara skall anses såsom vätska eller gas. Uttryckssätten måste dock bli något varierande: vätskan kan direkt definieras med angivande av lägsta medgivna normala kokpunkt, under det att gasen icke har någon kokpunkt, varför det blir nödvändigt att vända på definitionen och ange den högsta temperatur vid vilken varans mättningstryck uppgår till 1 atmosfär för att varan skall anses såsom gas. FN-experterna använder i detta sammanhang utrycken permanenta, kondenserbara och lösta gaser (permanent, liquefiable, dissolved), vilka sammanfattas till komprimerade (compressed) gaser. Liquefiable betyder »som kan överföras i vätskeform», och detta gäller strängt taget både de permanenta och de kondenserade gaserna, eftersom varje gas genom användande av tillräckligt högt tryck och tillräckligt låg temperatur kan överföras i vätskeform. Men till skillnad från de permanenta gaserna har de kondenserade eller kondenserbara gaserna så hög kritisk temperatur att de kan komprimeras till vätskor vid rumstemperatur, och de föreligger därför i vätskeform i de stålflaskor i vilka de förs i handeln. A. Bukowiecki har i ett par uppsatser (Monatsbulletin des Schweizerischen Vereins von Gas- und Wasserfachmännern, 1954, Nr 3, 1955, Nr 1 u. 2) föreslagit en uppdelning av gaserna med hänsyn till deras kritiska temperatur i följande grupper: A) permanenta gaser med kritisk temperatur under — 1 0 ° ; B) »övergångsgrupp» med kritisk temperatur mellan — 1 0 och + 6 5 ° ; C) »utpräglat kondenserade» gaser med kritisk temperatur över -f 65° och med normal kokpunkt under -f 15°; D) lättflyktiga vätskor med normal kokpunkt mellan -(-15: och -(-50°. För avgränsningen av gas gentemot vätska har denna uppdelning ingen betydelse, och den av utredningen föreslagna definitionen är utan vidare tillämplig på både kondenserade (kondenserbara) och permanenta gaser. Den temperatur vid vilken mättningstrycket uppgår till 1 atmosfär är i själva verket den normala kokpunkten för varan i vätskeform, och uppgift härom kan för enkla, rena ämnen erhållas i den tekniska litteraturen. 1 fråga om andra varor än sådana enkla, rena ämnen kan temperaturen avgöras genom kokpunktsbestämning. För klassificeringen gas/vätska är det dock tillräckligt om m a n konstaterar att trycket vid 18° är högre än 1 atmosfär, eftersom härav med nödvändighet följer att mättningstrycket uppgår till 1 atmosfär vid lägre temperatur än 18°. Detsamma gäller de gaser som förs i handeln lösta i något lösningsmedel, så som fallet är med t. ex. acetylén. Att utredningen föreslagit 18° såsom den normala kokpunkt som skiljer vätskor från gaser beror på att man därigenom vinner god överensstämmelse med den ovan nämnda definitionen enligt CIM. För de varuslag som förordningen är avsedd att omfatta är nämligen tryckets temperaturberoende i stort sett detsamma så att en vara som vid 18° har ett mättningstryck av 1 atmosfär med största sannolikhet vid 50° har ett mättningstryck av omkring 3 kg/cm 2 . Med andra ord kan man anta att — med mycket få undan-

104 tag — varor som anses såsom vätskor enligt den ena definitionen blir vätskor även enligt den andra definitionen, och omvänt att gaser enligt förordningen också klassificeras som gaser enligt CIM. Angående valet av enhet för trycket k a n följande anföras. I CIM:s definition anges trycket i kg/cm 2 , vilket är naturligt i tekniska sammanhang. För undvikande av varje missförstånd bör tillfogas »absolut mått» ty ofta förstås med trycket icke det absoluta utan trycket utöver atmosfärtrycket, och det är vanligen detta övertryck som anges när det gäller provtryckning av behållare för gaser under tryck. Tryckenheten kg/cm 2 är icke lämplig när det, som i utredningens förslag, är fråga om normal kokpunkt som är koktemperaturen vid normalt lufttryck av 1 atmosfär. De båda tryckenheterna står i följande relation till varandra: 1 atmosfär = 1,0332 kg/cm 2 och 1 kg/cm 2 = 0,96784 atmosfärer. Utredningen har föreslagit att kommerskollegium skall utfärda närmare bestämmelser angående apparater och metoder för bestämning av även mättningstryck. Såsom av det föregående framgår torde direkt bestämning av mättningstrycket i regel icke ifrågakomma emedan den uppfattning om mättningstrycket som fordras för klassificeringen av en vara erhålles om man känner dess normala kokpunkt. Skulle den sistnämnda vara så låg att den endast med svårighet kan bestämmas, framgår redan av detta förhållande att varan skall anses såsom gas enligt förordningen. ( 3 : 15 §). För att underlätta klassificeringen av mera allmänt förekommande brandfarliga varor skall kommerskollegium, enligt utredningens förslag, upprätta en förteckning av vilken nödiga data för vätskor och gaser framgår. Därjämte föreslås att kollegiet skall ha att på begäran lämna besked om en varas rätta klassificering. ( 3 : 14, 2 : 4 §§). Fast eller flytande? De brandfarliga vätskorna är på ovan beskrivet sätt avgränsade från gaserna genom kokpunkten. Det erfordras emellertid även en undre gräns som skiljer vätskorna från de varor, som enligt förordningen skall anses ha fast form. Även här kan man utgå från att det i flertalet fall och i all synnerhet i fråga om den övervägande mängden av brandfarliga varor icke möter någon svårighet att avgöra huruvida dessa utgör vätskor eller fasta ämnen. Utredningen föreslår att de varor som från att ha varit fasta eller halvfasta blir flytande vid högst 35° skall betraktas såsom vätskor. Denna gränstemperatur har valts för att man därigenom vinner anslutning till motsvarande tyska bestämmelser såvitt dessa är kända enligt ett i Tyskland utarbetat förslag som ställts till utredningens förfogande. För ämnen med skarp smältpunkt vållar denna bestämmelse inte någon tvekan men många varor som icke utgör enhetliga kemiska ämnen smälter icke vid en bestämd temperatur utan övergår vid uppvärmning långsamt från ett fast över ett halvfast till ett flytande aggregationstillstånd. Utredningen har avstått från att i definitionen söka närmare fixera begreppet »flytande» och har i stället föreslagit att

105 det skall ankomma på kommerskollegium att på förfrågan meddela om viss brandfarlig vara skall betraktas såsom vätska enligt förordningen. I praktiken torde det bli endast i få fall som tveksamhet behöver uppstå. Visserligen är det säkert många brandfarliga handelsvaror som saknar bestämd smältpunkt men antalet för vilka det är oklart huruvida de vid just 35° är flytande eller icke torde vara mycket begränsat. (2: 1 §, 2: 4 §). Vattenblandbarheten Enligt utredningens förslag kommer under förordningen att falla vissa vallenlösliga vätskor vilka uttryckligen undantas från den nu gällande förordningen. Även om så icke hade varit fallet skulle en definition av vad som menas med vattenlösliga eller vattenblandbara varor ha blivit nödvändig. Det är icke lätt att uppställa en sådan, och om man fordrar att definitionen skall vara lättläst och någorlunda koncentrerad är det knappast möjligt att i den pressa samman alla erforderliga moment. Såsom en bakgrund till utredningens förslag skall något beröras de svårigheter som har vållats genom oklarhet i nuvarande bestämmelser. Dessa går tillbaka på 1875 års förordning angående eldfarliga oljor och vissa andra därmed jämförliga vätskor. I artikel I § 2 stadgades här bl. a.: » hvaremot förordningen icke äger tillämpning i fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker, träsprit och sådana fernissor, hvilka icke innehålla annan brännbar vätska än sprit.» Här uppräknas alltså de varor som undantas från förordningens tillämplighetsområde och det talas icke om blandbarheten med vatten ehuru det icke råder någon tvekan om att det var just denna egenskap som föranledde undantaget. I förarbetena till 1921 års förordning undantogs vissa varor »väsentligen med hänsyn till att de äro till alla delar biandbara med (lösliga i) vatten och således kunna utspädas med så mycket vatten, att de ej bliva brännbara, vilket däremot ej låter sig göra med flytande ämnen, som i vatten äro olösliga». Möjligheterna att späda sådana vätskor medför att de kan släckas med vatten och sålunda icke påfordrar särskilda eldsläckningsanordningar med skum, kolsyresnö eller liknande. Den låga flampunkten gör visserligen att de är ur antändningssynpunkt fullt ut lika farliga som de eldfarliga oljorna, men vid tillkomsten av 1921 års förordning ansåg man tydligen att släckningsmöjligheten var av så avgörande betydelse att man kunde lämna de vattenlösliga vätskorna helt utanför förordningens tillämplighetsområde. I denna uppfattning har numera skett en bestämd förskjutning i det att man menar att möjligheten att släcka en brand i vattenblandbara vätskor är mycket begränsad då det rör sig om stora mängder. Härtill kommer att vattenblandbara vätskor i visst avseende kan medföra större risk än icke vattenblandbara sådana med låg flampunkt. Så är t. ex. fallet med sprit (etylalkohol) i jämförelse med bensin. Om en behållare — en cistern, ett fat

106 eller ett mindre kärl — är delvis fylld med sprit och jämvikt har hunnit inträda finns ovanför vätskan så mycket spritånga att denna med luft bildar en explosiv blandning. Är det däremot fråga om bensin har denna redan vid vanlig temperatur så högt mättningstryck att den övre explosionsgränsen överskrides, blandningen blir »överkarburerad» och är icke explosiv; endast vid låg temperatur (under omkring 0°) eller innan jämvikt inträtt, t. ex. sedan bensin avtappats ur behållaren, är ång-luftblandningen explosiv. Uppdelningen av brandfarliga vätskor ur den här anförda synpunkten grundade sig på en definition som synes ha gjorts av professor Peter Klason och som innebär att man skilde mellan »oljor» varmed förstods i vatten olösliga flytande ämnen och »vätskor» vilka var till alla delar biandbara med vatten. I förslag till 1921 års förordning angav de sakkunniga bl. a. att denna skulle omfatta vissa varor som »icke äro — såsom vanlig sprit, träsprit, aceton m. fl. — i alla proportioner lösliga i vatten». Kommerskollegium upptog denna tanke men ändrade formuleringen därhän att man införde ett undantag av lydelsen: »Denna förordning äger icke tillämpning i fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker, träsprit, aceton och andra sådana eldfarliga vätskor, vilka äro till alla delar biandbara med vatten.» Kollegiet vidtog alltså två förändringar nämligen dels att utöka uppräkningen med »sprithaltiga drycker» dels att utbyta »i alla proportioner lösliga i vatten» mot »till alla delar biandbara med vatten». Utredningen har inte kunnat spåra någon motivering till den sistnämnda ändringen vilken kommit att spela en rätt betydelsefull roll. I ett förslag till förordning angående eldfarliga oljor som av handelsdepartementet genom remiss översändes till kommerskollegium den 18 juli 1921 ingick följande undantag som oförändrat intogs i lagtexten (1 § 4 m o m . ) : »I fråga om vanlig sprit, sprithaltiga drycker, träsprit, aceton, spritfernissor och andra sådana eldfarliga vätskor, vilka — i motsats till ovan angivna oljor — äro till alla delar biandbara med vatten, äger förordningen, oavsett vid vilken temperatur vätskorna avgiva antändbar ånga, icke tillämpning.» Med bibehållande av formuleringen »till alla delar biandbara med vatten» har här gjorts det egendomliga tillägget av spritfernissor. Eftersom en sådan innehåller bl. a. hartser som är lösliga i sprit men inte i vatten, är det oriktigt att ange spritfernissor såsom till alla delar biandbara med vatten, ty vid blandning fälles det i vatten olösliga hartset ut. Departementet skrev i motiveringen att detta stadgande infördes »för undvikande av missförstånd» —en förhoppning som senare har visat sig ogrundad. I fråga om just spritfernissorna är 1875 års formulering avgjort att föredra: »sådana fernissor hvilka icke innehålla annan brännbar vätska än sprit.» Skulle frågan om vattenlösligheten verkligen inskränka sig till ett antingen -eller vore inte så mycket att anmärka på dessa definitioner. Visserligen finns det vätskor som är praktiskt taget olösliga i varandra och vätskor som

107 är så fullständigt biandbara att man kan åstadkomma homogena blandningar o v alla tänkbara proportioner, men mellanformer med begränsad löslighet förekommer också allmänt. Förhållandena kompliceras av att lösligheten växlar med temperaturen vilket kan ha till följd att två vätskor vid vissa temperaturer är obegränsat biandbara med varandra, vid andra temperaturer har begränsad ömsesidig löslighet. Härtill kommer att definitionerna måste vara tillämpbara inte blott på enkla kemiska individer utan även på sammansatta varor av olika slag. Den redan tidigare berörda explosionen på Reimersholme 1946 erbjuder en hel del av intresse i detta sammanhang. Rättegångshandlingarna visar hur en oklar definition har givit upphov till åtskilliga spetsfundigheter när det gällt tolkningen. Det anses att det var ångor av acetaldehyd som exploderade och åstadkom den rätt betydande förödelsen. På grund av sin fullständiga löslighet i vatten är acetaldehyd enligt nu gällande förordning icke eldfarlig olja och det kunde icke anses straffbart att utan särskilt tillstånd använda den som råvara i tillverkningen av krotonaldehyd. Den sistnämnda är brännbar och åklagaren gjorde gällande, att den vore eldfarlig olja av första klassen och att tillverkningen skett utan vederbörligt tillstånd och alltså innebure brott mot förordningen. Enligt den starkt schematiserade uppfattning som har legat till grund för skrivningen av den nu gällande förordningen, nämligen att en olja är helt olöslig i vatten och en vätska fullständigt blandbar med vatten, är krotonaldehyd varken olja eller vätska. Vid 20° löser den sig nämligen till ungefär 18 % i vatten. Argumenteringen inför rätten följde två linjer. Den första anknöt till 1 § 1 mom. d) som då hade lydelsen :>eter, kollodium, etylacetat (ättiketer), amylacetat, kolsvavla samt med dessa i avseende å avgivande av antändbar ånga jämförliga oljor, som ej äro inbegripna under a) och c) här ovan». Den andra anknöt till det tidigare nämnda undantaget i 1 § 4 mom. Diskussionen rörde sig i sistnämnda fall huvudsakligen om vad som skulle menas med »till alla delar biandbara med vatten». Av de experter som fick tillfälle att yttra sig i målet fanns det de som utan vidare satte likhetstecken mellan »till alla delar» och »i alla proportioner» vilket sistnämnda uttryck, som ovan nämnts, ingick i en tidigare version. Det sades å ena sidan att förordningen inte satte någon bestämd gräns för vattenlösligheten, å andra sidan att gränsen vore absolut, dvs. att man måste fordra att en vara är fullständigt blandbar i alla proportioner med vatten. Från ett håll hävdades att uttrycket »till alla delar blandbar» måste betyda »till alla sina delar blandbar», alltså att alla ingående komponenterna vore fullständigt dvs. restlöst lösliga i vatten. Detta skulle vara förhållandet med krotonaldehyd. Om man nämligen tillsätter tillräckligt mycket vatten löser sig krotonaldehyden helt i detta utan att avskilja någon olöslig del. Häremot gjordes gällande att samma är förhållandet med etylacetat och eter vilka direkt namngavs såsom eldfarliga oljor i dåvarande lydelse av förordningen. Man synes vid denna diskussion icke ha fäst avseende vid det förvirrande exempel på med vatten till alla delar biandbara vätskor som spritfernissorna utgör.

108 Rådhusrättens utslag var frikännande och motiverades med att krotonaldehyd icke kunde anses utgöra eldfarlig olja. Hovrätten gjorde ej ändring i rådhusrättens utslag. I nu gällande förordning kan man med avseende på vattenlöslighet eller vattenblandbarhet skilja mellan 4 slag av varor: 1) sådana s. k. oljor som är praktiskt sett helt olösliga i vatten; 2) sådana vätskor som i likhet med sprit, träsprit och aceton är vid vanlig temperatur helt biandbara med vatten; 3) sådana produkter som i likhet med spritfernissor icke är helt biandbara med vatten — trots att detta enligt författningstexten uppges vara fallet — men vid blandning med vatten avskiljer en olöslig del som icke utgör eldfarlig olja; 4) sådana varor som förhåller sig som bentyl, dvs. en blandning av alkohol med bensin, vilken blandning vid tillsats av vatten delvis löser sig men avskiljer en i vatten olöslig del som utgör eldfarlig olja av första klassen (bensin). Det så att säga självklara fallet är då en vara restlöst blandar sig med vatten. Men med en sådan vara bör m a n ur brandrisksynpunkt likställa en vara vars alla brandfarliga beståndsdelar är lättlösliga i vatten. Om en sådan vara dessutom innehåller i vatten olösliga beståndsdelar som icke är brännbara ökar detta icke varans farlighet. Men icke heller en ringa halt brandfarliga beståndsdelar — högst 5 % — bör enligt utredningens mening utestänga en vara från den lindring i säkerhetsreglerna som grundar sig på vattenblandbarheten. Av praktisk betydelse i detta sammanhang är denaturerad sprit innehållande som denatureringsmedel en liten mängd t. ex. bensol eller terpentin. Det vore orimligt och verklighetsfrämmande att förklara en sådan sprit för icke vattenblandbar. För att göra det möjligt att praktiskt lösa uppkommande svårigheter i avseende på vattenblandbarhet föreslår utredningen att kommerskollegium skall kunna meddela dispens från formell tillämpning av reglerna. Ett ämnes löslighet i vatten växlar med dettas temperatur. För att definitionen skall vara entydig fordras därför en bestämmelse om den temperatur vid vilken prövningen skall göras. Normalt bör detta ske vid 20° — en godtyckligt vald temperatur — men för varor med lägre kokpunkt än 25° k a n det anses lämpligt att föreskriva en lägre temperatur, förslagsvis 5° under normala kokpunkten. Vissa brandfarliga vätskor löser sig till en viss grad i vatten och omvänt har de förmåga att i sig lösa en viss mängd vatten. Detta är t. ex. fallet med eter: 1 viktdel eter löser sig vid 20° i 14 viktdelar vatten; 100 viktdelar eter löser vid samma temperatur 1,2 viktdelar vatten. Detta innebär att man får klara blandningar såväl om man tar mycket vatten och litet eter som om m a n tvärtom tar mycket eter och litet vatten. Rimligtvis bör dock eter anses som icke vattenblandbar. För att definitionen även i detta avseende skall vara entydig anges att man vid provningen skall använda dubbelt så mycket

109 vatten som brandfarlig vara. Denna proportion är godtyckligt vald men det kan antagas att den i tillämpningen ger praktiskt tillfredsställande resultat. Kontrollanter För att kunna bedöma om och i vilken mån förordningen är tillämplig på viss vara måste man först veta om den överhuvudtaget är brandfarlig, vidare vilken klass den tillhör samt därtill om den är fast, halvfast, vätskeformig eller gasformig och om den är blandbar med vatten eller icke. Den förteckning som kommerskollegium föreslås skola utge kan i en del fall •— åtminstone om det rör sig om enkla ämnen — lämna tillräckligt besked på dessa punkter. Men i andra fall måste undersökning göras på prov ur det ifrågavarande varupartiet. Det synes angeläget att det i olika delar av landet finns möjlighet för den som så önskar att få sådan undersökning gjord på författningsenligt sätt och få auktoritativt besked angående varans klassificering. Utredningen föreslår därför att systemet med kontrollanter för undersökning av eldfarliga oljor i princip bibehålles men med den utvidgningen att kontrollant skall ha skyldighet att utföra undersökning i alla de avseenden som erfordras för varans klassificering. ( 3 : 16 §). Bestämmelser angående kontrollanter finns, förutom i 7 § förordningen angående eldfärliga oljor, i Kungl. kung. 24 m a r s 1927 och kommerskollegii kungörelser 15 och 23 juni 1922. Kontrollant bör förordnas av kommerskollegium som därvid bör uppställa vissa villkor som tryggar största möjliga tillförlitlighet i de utförda undersökningarna. Sålunda bör föreskrivas att flampunktsbestämning icke får utföras med annan apparat än sådan som har blivit vederbörligen justerad mot »rikslikare»; sådan justering bör vara obligatorisk minst vart tredje år och dessutom så snart någon ändring vidtagits med apparaten. Kontrollant bör därjämte vara skyldig att emellanåt prova flampunktsapparat med referensvätska med känd flampunkt. Klassindelningen enligt 1921 års förordning I den nu gällande förordningen angående eldfarliga oljor indelas dessa i två klasser varom 1 § 2 mom. stadgar: »Eldfarliga oljor indelas i två klasser. Till eldfarliga oljor av första klass hänföras: flytande kolväten, vilka vid provning i Abel-Penskys apparat avgiva antändbar ånga vid -4-21° å Celsii termometer eller därunder, såsom vissa slag av råpetroleum, petroleumeter, gasolja, bensin, ligroin, bensol, toluol, rå skifferolja, rå träolja; samt oljor, som avses under 1 mom. c) och d) här ovan 1 . 1 I nämnda punkter angives följande eldfarliga oljor: c) lösningar av harts, kautschuk, guttaperka, tvål med flera ämnen, så framt lösningarna innehålla flytande kolväten och vid provning i Abel-Penskys apparat vid -f- 21° å Celsii termometer eller därunder avgiva antändbar ånga, såsom vissa slag av fernissor, lacker, skocement: d) brännbara oljor, ej nämnda här ovan, vilka vid provning i Abel-Penskys apparat avgiva antändbar ånga vid + 21° å Celsii termometer eller därunder.

110 Till eldfarliga oljor av andra klass hänföras övriga oljor, vara denna förordning äger tillämpning, såsom vissa slag av råpetroleum eller renad petroleum, xylol, cumol, solventnafta, vissa slag av renad skifferolja eller renad träolja, terpentinolja.» Klassindelning i andra sammanhang Denna klassindelning är icke den enda som berör svenska förhållanden och som intresserar i förevarande sammanhang. Under det att förordningen har en flampunktsgräns av 21° mellan en farligare och en mindre farlig klass av eldfarliga oljor uppställer riksförsäkringsanstalten i sina år 1943 utgivna och ännu gällande Anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprutmålning i vissa avseenden strängare fordringar om flampunkten ligger under 25° än om den ligger över denna temperatur. Samma flampunktsgräns av 25° har också viss betydelse vid den premieberäkning som görs av svenska brandförsäkringsbolag. Sålunda uttas för vissa slag av målning, bl. a. sprutmålning, högre premier om de använda färgernas flampunkt är lägre än 25°. I övriga fall synes brandförsäkringsföretagen tillämpa förordningens gräns av 21°, varvid dock är att märka att företagen i vissa fall likställer eldfarliga vattenblandbara vätskor med icke vattenblandbara (oljor). Förhållanden att ta hänsyn till vid klassindelningen Eftersom utredningen föreslår en utvidgning av tillämplighetsområdet i ett par avseenden blir det i samband därmed nödvändigt att ta även klassindelningen under omprövning, enär nu gällande regler inte är tillfyllest. Avsevärda svårigheter möter när det gäller valet av de flampunkter som skall utmärka gränserna för olika farlighetsklasser. Det synes utredningen att man vid detta val i första hand bör ta hänsyn till: 1) motsvarande regler i våra grannländer och i andra länder med vilka vi har mera regelbundet handelsutbyte med avseende på brandfarliga vätskor; 2) sådana internationella överenskommelser, till vilka Sverige har anslutit sig eller kan antagas komma att inom överskådlig tid ansluta sig, ävensom rekommendationer på detta område som gjorts av eller kan väntas från internationella organ. En översikt av viss gällande eller föreslagen internationell klassindelning på detta område samt gällande eller föreslagen lagstiftning därom i en del främmande länder lämnas i särskild bilaga. 1 Denna visar en rik provkarta på regler angående klassindelningen. Redan formuleringen är i vissa fall förvirrande därför att man varit otydlig eller inkonsekvent så att läsaren ibland inte vet om en angiven gränstemperatur tillhör den undre eller den övre av två angränsande klasser. Eftersom flampunktsbestämningen i regel grum dar sig på observationer som görs med en halv grads inbördes mellanrum är 1

Del II, bilaga III.

Ill det icke likgiltigt om man skriver t. ex. »flampunkt under 21° C» eller »flampunkt lika med eller lägre än 21° C». Visserligen kan häremot, icke utan skäl, anföras att flampunksbestämningen (se härom s. 95 f.) ändå är så osäker att denna oklarhet inte har nämnvärd betydelse frånsett fall där ett rättsligt bedömande kommer i fråga. Vissa internationella regler Av internationella överenskommelser på detta område, till vilka Sverige är anslutet, förtjänar särskilt att framhållas överenskommelsen angående transport av farligt gods på järnväg (CIM). En motsvarande överenskommelse angående landsvägstransport är under utarbetande (ADR), och avsikten torde vara att i alla tillämpliga delar bringa denna till överensstämmelse med järnvägsöverenskommelsen. I CIM indelas de brandfarliga vätskorna i 4 klasser, varav den första är delad på 3 underavdelningar, vilket här nedan för överskådlighetens skull presenteras i tabellform:

Klass

Flampunkt °C

I alla Icke biand- proportioner bara med biandbara vatten med vatten

Under

21 X

>

21 X

I c

21 X

II

21— 55

X

55—100

X

I a I b

III IV

Under

21 Högst 30 % Högst 55 % Mer än 30 % lösta eller nitrocellulosa lösta eller uppslamuppslam(med en made fasta made fasta kvävehalt ämnen* ämnen* av Högst (utom nitro12,6 %) (utom nitrocellulosa) cellulosa) X X X X X

X

X

* Häri in räknas sickath r och vissa o jor samt liknande ämnen med flampunkt över 100".

Klassgränserna är alltså 21° och 55° samt 100° som även utgör gränsen för tillämplighetsområdet. Vattenblandbara brandfarliga vätskor betraktas icke som »farligt gods» i andra fall än då flampunkten är under 21°. Av särskilt intresse är den hänsyn man tar till fast substans som ingår i brandfarlig vätska. I de flesta fall räknas en produkt icke såsom brandfarlig för så vitt dess halt av fast substans överstiger 30 %. Endast om flampunkten är under 21° och produkten icke är vattenblandbar betraktas den i sådant fall såsom brandfarlig, varvid dock är att märka att cellulosanitrat (nitrocellulosa) icke får inräknas i den fasta substansen. F. ö. är det likgiltigt om denna är löst eller uppslammad, och vissa oljor betraktas såsom fast substans under förutsättning att flampunkten ligger över 100°. Förenta Nationernas på s. 73 omnämnda expertkommitté sammanträdde på hösten 1954 och har avlämnat en den 10 augusti 1954 dagtecknad rapport.

112 Av intresse i här förevarande sammanhang är närmast de definitioner som berör de med klass 2 samt klass 3 b) och c) i rapporten betecknade varugrupperna. Nedan återges en svensk översättning av dessa avsnitt. IV A. Rekommendationer angående klassindelning, uppräkning och av farligt gods samt skeppningsdokument för sådant gods. 1. Klassindelning och förklaringar till klasserna.

märkning

Klass 2. Komprimerade gaser: permanenta, kondenserbara eller lösta. En komprimerad gas är en gas som utövar ett absolut tryck av mer än 2,8 k g / c m 2 (2,7 atm.; 40 lbs. per sq. in.) vid en temperatur av 21° C (70° F) elier ett absolut tryck av mer än 7,3 kg/cm 2 (7,07 atm.; 104 lbs. per sq. in.) vid en temperatur av 54,5° C (130° F ) . En permanent gas är en gas som bibehåller gasformen utom vid mycket låga temperaturer. En kondenserbar gas är en gas som utövar ett absolut tryck av mer än 2,8 k g / c m 2 (2,7 atm.; 40 lbs. per sq. in.) vid en temperatur av 38° C (100° F ) ; hit hänföres dock ej flytande luft eller flytande syre. En löst gas är en gas som under tryck är löst i ett lösningsmedel och kan vara uppsugen i ett poröst material. Klass 3 b ) . Eldfarliga vätskor. Härmed förstås vätskor eller blandningar av vätskor vilka avger antändbara ångor vid en temperatur lika med eller lägre än 65,6° C (150° F) i öppen flampunktsapparat; dock skall vätskan betraktas som kondenserbar gas om dess absoluta ångtryck överstiger 2,8 kg/cm 2 (2,7 atm.; 40 lbs. per sq. in.) vid 38° C (100° F ) . Med hänsyn till skillnaden ur risksynpunkt indelas vätskor tillhörande klass 3 b) i två underavdelningar, nämligen dels sådana vilkas flampunkt är lägre än 23° C (73° F) i sluten apparat eller 26,6° C (80° F) i öppen apparat, dels sådana vilkas flampunkt ligger mellan 23° C (73° F) i sluten apparat eller 26,6° C (80° F) i öppen apparat och 60,5° C (141° F) i sluten apparat eller 65,6° C (150° F) i öppen apparat. Klass 3 c ) . Eldfarliga fasta ämnen. Härmed förstås varor som är lätt brännbara. För egen del får oljeutredningen rörande dessa definitioner anföra följande. Klass 2 omfattar komprimerade gaser varav tre olika slag nämnts nämligen permanenta, kondenserbara (dvs. sådana gaser som under tryck kan bibringas vätskeform) och lösta gaser. De givna definitionerna är emellertid i viss mån ologiska eftersom det överordnade begreppet, komprimerade gaser, har kommit att få ett mindre omfång än ett av de underordnade begreppen, nämligen de kondenserbara gaserna; eftersom ångtrycket stiger

113 med temperaturen är det inte utan vidare möjligt att göra jämförelser vid olika temperaturer. Klass 3 b) omfattar eldfarliga vätskor, och de bedömes med hänsyn till sin flampunkt. I definitionens inledning anges såsom övre gräns flampunkten 150° F, motsvarande 65,6° C, då flampunkten bestäms i öppen apparat. I en senare del av definitionen sägs att de eldfarliga vätskorna med hänsyn till risken skall delas i två underavdelningar och för dessa anges gränsen (i samband därmed även den tidigare nämnda övre gränsen) alternativt så att valet lämnas fritt mellan flampunktsbestämningen i öppen apparat eller i sluten apparat. Man har tydligen utgått ifrån en konstant skillnad på 7° F i närheten av 80° F och 9° F i närheten av 150° F mellan de flampunktsvärden som erhålls i de olika apparattyperna. Om detta antagande vore riktigt kunde i detta hänsende ingen anmärkning riktas mot definitionen eftersom dennas skärpa icke blir lidande av att man anger två system som exakt kan räknas om i varandra, såsom fallet är med t. ex. ° F och ° C. Nu finns det emellertid ingalunda någon möjlighet att generellt räkna om ett flampunktsvärde som erhållits vid bestämning i öppen apparattyp till att gälla sluten apparattyp eller omvänt. Klass 3 c) omfattar eldfarliga fasta produkter och dessa definieras mycket svävande. I föreliggande skick kan ingen av de här omtalade definitionerna användas såsom definition i författningen. Även om man bortser ifrån de nu nämnda inadvertenserna visar den av FN:s förutnämnda experter föreslagna indelningen betydande skillnader gentemot såväl den nu gällande svenska förordningen som den internationella överenskommelsen angående järnvägstransport (CIM) och därmed också från reglerna i åtskilliga europeiska länder. Sålunda föreslås en övre gräns vid flampunkten 60,5° och en uppdelning i två underavdelningar med flampunkter under respektive över 23°, allt vid bestämning i sluten apparat. Ingen hänsyn tas till blandbarheten med vatten eller halten fast substans. Under senare år har uppmärksamheten från många håll kommit att riktas mot s. k. farligt gods, däribland även brandfarliga varor. Bland de internationellt verksamma organ som har detta problem på sitt arbetsprogram märks även den Internationella arbetsbyrån i Geneve. En översikt och diskussion av vad som på olika håll har uträttats ges i en av byrån nyligen utgiven rapport (Report III) som iordningsställdes för den kemiska industrikommitténs fjärde sammanträde som hölls i februari 1955 i Geneve (Problems of safety and hygiene in the chemical industries; (a) Classification of dangerous substances, (b) Labelling of dangerous substances). I bilaga 3 till denna rapport finnes en tabellarisk sammanställning av olika nationella och internationella klassindelningar av farliga varor samt en uppräkning av de organ som är verksamma på detta område. Av denna rapport och av redogörelsen för vad som förekom vid ovannämnda sammanträde att 8—560724

114 döma hyser man inom Internationella arbetsbyrån vissa förhoppningar att nå internationell enighet kring det av experterna utarbetade förslaget. 1 Utredningens förslag Tills vidare obesvarad kvarstår alltså frågan vilken klassindelning av brandfarliga vätskor som är den i nuvarande läge för Sveriges vidkommande riktigaste. Om den av FN:s experter föreslagna indelningen allmänt tillämpades, skulle ett avsteg därifrån knappast kunna motiveras. För Sveriges vidkommande torde den enda flampunktsbestämningsmetod som det kan bli fråga om att legalisera vara en sådan vid vilken sluten apparat användes — enligt Abel-Pensky och Pensky-Martens. 2 Härigenom skulle man alltså befrias från den oklarhet som beror på att alternativa flampunktsbestämningsmetoder anges i definition och indelning. Ännu så länge är det emellertid icke så att FN:s förut berörda expertförslag har allmänt antagits. Efter vad utredningen erfarit har frågan ingående övervägts för de europeiska järnvägarnas vidkommande och vid den revision som 1954 och 1955 företogs i överenskommelsen om internationell järnvägstransport (CIM) har man lutat åt att övergå till den av FN:s expertkommitté föreslagna indelningen men ställt detta på framtiden. Frågan om internationell överenskommelse angående transport av farligt gods på landsväg har vilat i avvaktan på resultatet av FN:s initiativ men håller f. n. på att återupptagas. I det osäkra läge som för närvarande råder har utredningen ansett det lämpligast att med avseende på klassindelningen av de brandfarliga vätskorna ansluta sig i huvudsak till de regler, som för närvarande gäller med avseende på den internationella järnvägstransporten (CIM). Härigenom vinnes också den för tillfället bästa möjliga överensstämmelsen med våra grannländers lagstiftning. Eftersom denna icke är enhetlig kan givetvis full samstämmighet icke nås på alla punkter eller åt alla håll. Sålunda innebär utredningens förslag att klass 1 skall omfatta vätskor (och alltså med sådana vätskor jämställda varor av annan form) med flampunkt av högst 21°. Varor som icke är vattenblandbara föreslås tillhöra avdelningen 1 a, om de innehåller högst 30 viktprocent beståndsdelar som antingen är obrännbara eller har flampunkt över 100°, och avdelningen 1 b, om de innehåller mer än 30 viktprocent sådana beståndsdelar. Till avdelning 1 c skulle komma att hänföras vattenblandbara vätskor vilka innehåller högst 30 viktprocent obrännbara eller motsvarande beståndsdelar. Det har icke synts utredningen nödvändigt att låta vattenblandbara vätskor med högre flampunkt eller högre halt av obrännbara beståndsdelar automatiskt hänföras till förordningen, men det kvarstår dock såsom möjligt för kommerskollegium att förklara vissa sådana varor hänförliga till den fjärde klassen. 1 ILO:s experter på »farligt gods» sammanträdde i Geneve 13—24 augusti 1956 och hade därvid 20 och 23 augusti gemensamma överläggningar med FN:s experter (jfr noten s. 116). Frågan behandlas vid sammanträde med ILO:s styrelse 20—24 november 1956. 2 Bortsett från vad som kan erfordras för bestämning av flampunkter i närheten av de 350°, som utgör den övre gränsen för de brandfarliga varorna.

115 Någon prövning huruvida just 30 % är sakligt motiverat har utredningen icke haft möjlighet att göra men finner att sannolikheten talar för att den i CIM införda principen är välgrundad och att den överensstämmelse man på detta sätt når med CIM:s regler är tillräckligt skäl för att 30 % och icke något annat värde här insattes. Såsom tidigare nämnts är 1921 års förordning icke tillämplig på sådana sammansatta varor som inte innehåller annan eldfarlig olja än sådan av andra klass. Utredningen, som anser detta inkonsekvent, har föreslagit att sådana sammansatta varor i princip skall anses såsom brandfarliga. Emellertid är det uppenbart att deras brandfarlighet minskas om de innehåller avsevärda mängder icke brännbara beståndsdelar, vilket t. ex. är fallet med färger innehållande oorganiska pigment. En motsvarande mängd brännbara beståndsdelar med hög flampunkt — förslagsvis över 100° — gör också varorna betydligt mindre brandfarliga. Till sistnämnda typ av varor hör bl. a. en del sådana lacker som enligt nu gällande förordning inte räknas såsom eldfarliga. En farlighetsklass som sträcker sig från 21° till 55° — enligt det nu föreliggande förslaget och i överensstämmelse med nuvarande internationella regler — eller från 23° till 60° — enligt FN:s expertförslag — är enligt utredningens mening för vidsträckt. Klassindelningen avser att ge en teknisk möjlighet att på ett enkelt sätt gradera reglerna för handhavandet av olika typer av vätskor med hänsyn till dessas brandfarlighet. Vätskor med flampunkter nära undre gränsen av en så stor klass skiljer sig i farlighetshänseende i hög grad från vätskor i närheten av övre gränsen inom samma klass. Om för klassen gemensamma regler anpassas efter de risker som råder i dess undre del blir de strängare än behövligt, och medför därigenom onödigt höga kostnader, i fråga om vätskor som på grund av sin högre flampunkt befinner sig i klassens översta skikt. Skulle man å andra sidan anpassa reglerna efter de sistnämnda slagen av brandfarliga vätskor bleve icke säkerhetskraven i fråga om »klasskamraterna» med låg flampunkt i tillräckligt hög grad tillgodosedda. Det synes utredningen därför vara befogat att tudela ifrågavarande klass i avdelningarna 2 a och 2 b, varvid gränsen lämpligen markeras av flampunkten 30°. I flera avseenden — framför allt när det gäller förvaring — har utredningen funnit det ur risksynpunkt ändamålsenligast att likställa brandfarliga vätskor tillhörande klass 2 a med vätskor av klass 1. Övergång till Förenta Nationernas klassindelning kan bli aktuell Det förslag till klassindelning som utredningen framlägger får ses som ett provisorium i avvaktan på utvecklingen av förhållandena på det internationella området. Skulle framdeles — innan förordningen utfärdas eller senare — arbetet inom FN leda till att en annan klassindelning blir allmänt antagen bör det övervägas huruvida icke den svenska förordningens indel-

116 ning bör bringas till överensstämmelse med internationellt gällande regler, givetvis med beaktande av att erforderlig stringens vinnes. Utredningen anser sig kunna hysa den förhoppningen att vid en tänkbar framtida övergång till det av FN:s expertkommitté 1 rekommenderade systemet — bl. a. innebärande att gränsen mellan första och andra klass brandfarliga vätskor skulle bli 23° i stället för 21° — det skall bli möjligt att få denna gräns antagen även i andra sammanhang. Härvid tänker utredningen närmast på arbetarskyddsstyrelsens säkerhetsbestämmelser och brandförsäkringsföretagens villkor samt vissa elektriska säkerhetsbestämmelser. Detta skulle innebära en värdefull vinst i fråga om enhetlighet i jämförelse med nu rådande förhållanden. Exempel på verkan av utredningens förslag I denna översikt kan det till slut vara av intresse att pröva hur den föreslagna klassindelningen verkar i en del praktiska fall. Figuren på s. 117 visar en schematisk översikt av indelningen av de brandfarliga vätskorna (och därmed också övriga med dem jämställda varor) enligt utredningens förslag. Till klass 1 a blir hänförliga bl. a. bensin, bensol och toluol, eter, etylacetat och åtskilliga andra lösningsmedel. Till klass 1 b kommer att höra bl. a. vissa färger och lacker innehållande lättantändliga lösningsmedel men därjämte hög halt obrännbara beståndsdelar eller beståndsdelar vilkas flampunkt är högre än 100°. Klass 1 c kommer att omfatta bl. a. alkohol, aceton, träsprit samt vissa blandningar och lösningar innehållande dessa. Klass 1 c erbjuder kanske de största svårigheterna, eftersom klassificeringen är beroende av flera egenskaper hos varan. Bedömningen måste nämligen grunda sig på både flampunkten, halten obrännbara beståndsdelar (resp. beståndsdelar med högre flampunkt än 100°) och vattenbiandbarheten. Ren alkohol är utan vidare hänförlig till klass 1 c, likaså sprit med hög alkoholhalt, t. ex. den vanliga spriten innehållande 95 volymprocent alkohol. Hit kommer också att räknas denaturerad sprit eftersom denatureringsmedlet, om det är brandfarligt och olösligt i vatten, icke annat än undantagsvis torde överstiga de fem viktprocent som föreslås tillåtna även för en vattenblandbar vätska. Sjunker alkoholhalten, stiger samtidigt också 1 Under betänkandets tryckning har oljeutredningen inhämtat att vid en förnyad session under augusti—september 1956 med expertkommittén behandlats de remissvar, som inkommit från regeringar och organisationer beträffande kommitténs rapport och rekommendationer, utarbetade vid kommitténs första session i augusti 1954. I enlighet med uppdrag från Social and Economic Council fastställde expertkommittén därefter definitiva rekommendationer till samtliga regeringar och organisationer på transportväsendets område, avseende klassificering och märkning av farligt gods, ävensom rörande transportdokumentens innehåll och utformning. Slutligen framförde kommittén vissa förslag rörande inrättandet av ett permanent organ för den fortsatta behandlingen av de internationella transportproblemen berättande farligt gods, speciellt förpackningsbestämmelserna. Det definitiva protokollet från berörda expertsammanträde har, när detta betänkande går i press ännu icke kommit oljeutredningen till hända. Jfr s. 114 not. 1.

117 Flampunkt 350-

7///////////////////// ///////////////I/////Iil Ej vattenblandbara^ ' / Vattenblandbara

///

'////////////I/I/I/I/L ////////////////////////, Högst Merän ' i 30% 30% i/i icke icke brännbart brännbart'

FlampunkT

100*

Flampunkt

55 Flampunkt Flampunkt

Schematisk framställning

av de brandfarliga varornas

klassindelning

flampunkten, och vid ren sprit passeras 21°-gränsen vid en ungefärlig halt av 70 %. Då vattenhalten överstiger 30 viktprocent faller spriten utanföi klass 1 c emedan vatten utgör en icke brännbar beståndsdel. Detta innebär att sprit med en halt understigande 70 viktprocent, motsvarande 77 volymprocent, kommer att tillhöra klass 4 endast i den mån kommerskollegium förordnat härom. Vanliga spritdrycker torde sålunda ej komma att räknas till vare sig klass 1 c eller klass 4. 1 1 Det har upplysts att rom vid importen håller högre halt än nu sagts, men konsumtionsfärdig rom kommer liksom övriga spritdrycker att falla utanför klass 1 c.

118 I handeln förekommande toalettvatten innehåller i regel essens understigande 5 viktprocent och har också en vattenhalt som överstiger 30 viktprocent. Högklassig eau de cologne kan dock falla inom klass 1 c, men den saluföres i så små förpackningar att detaljhandeln icke kommer att få svårigheter av detta skäl. Här kan förtjäna framhållas att den i vatten olösliga rest som utskiljes vid prov som göres enligt 2 : 1 § får betydligt lägre flampunkt än den essens som eau de cologne innehåller, vilket beror på att spriten fördelas mellan vattenskiktet och det i vatten olösliga skiktet. Detsamma gäller parfymer med hög alkoholhalt och hög halt luktämnen. Till klass 2 a kommer att höra bl. a. lösningsmedlet xylol. Till klass 2 b blir hänförlig bl. a. fotogen samt tvättnafta, lacknafta, terpentin m. fl. lösningsmedel ävensom åtskilliga tekniska produkter såsom malmedel och bonvax. Klass 3 kommer att omfatta bl. a. tunna eldningsoljor. Till klass 4 kommer att föras tjocka eldningsoljor, smörjoljor, paraffin osv. beroende på det urval kommerskollegium gör. Efterskrift Sedan förevarande betänkande uppsatts i korrektur har oljeutredningen satts i tillfälle att taga del av en nyligen publicerad artikel [Deutsche Farben-Zeitschrift 10 (1956): 8, s. 292—296], vari Dr.-Ing. Gerhard Zeidler vid Untersuchungs- und Forschungslaboratorium fur Lacke und Farben, Berlin, kommer fram till slutsatser som helt överensstämmer med dem som oljeutredningen kunnat dra av sina experiment (del II, bil. I ) . Följande kan förtjäna att anföras ur artikeln: Den nya lackteknologin nödvändiggör användningen av särskilda lösningsmedel som icke längre tillhör terpentinens eller lacknaftans »flampunktssäkra» klass. Med andra ord: flampunkten hos dessa lacker — och de är i regel de mest användbara — ligger ofta under 21°. Såsom i det följande kommer att visas medför de vid flampunktsbestämningen rådande fysikaliska förhållandena att lackblandningens flampunkt kan pressas ned under 21° även om det använda lösningsmedlets flampunkt ligger över denna gräns. — På flampunkten inverkar flera naturlagar som ej är funktionellt förbundna med varandra. Därför är flampunkten ingen fysikalisk konstant, som t. ex. smältpunkten hos många ämnen, utan ett av apparaten beroende värde, som t. ex, hårdheten. Det enda riktiga är att göra flampunktsbestämningen på det färdiga målningsmaterialet och icke på dettas beståndsdelar, framför allt inte på lösningsmedlet enbart. Att denna fråga på senaste tid uppmärksammats på flera håll visar en artikel i Farbe und Lack 62 (1956): 7, s. 331—336: Die Bestimmung des Flammpunktes von Anstrichstoffen av Dipl.-Chem. G. Bleisch. Denne finner att den vanliga Abel-Pensky-metoden vid flampunktsbestämning på bl. a. färger på grund av dålig värmeöverföring är mycket osäker och leder till felaktiga resultat. Bättre överensstämmelse erhålles vid en modifierad metod med mycket långsam uppvärmning.

FJÄRDE

KAPITLET

Organisatoriska förändringar

Den kommunala organisationen När en författningsmässig reglering av förvaringen av eldfarliga oljor på 1860-talet vann aktualitet, var det naturligt att systemet i administrativt hänseende anknöts i första hand till länsstyrelserna och såsom underordnat organ i städerna magistraten och på landet polismyndigheten. Vid denna tid var dessa myndigheter de, som hade att svara för de samhälleliga säkerhetsåtgärderna i olika hänseenden. Att man vid utarbetande av 1921 års förordning om eldfarliga oljor bibehöll denna ordning föll sig naturligt — länsstyrelserna och polisledningen i orterna utgjorde alltjämt de organ, som på hithörande och närbesläktade områden ansågs böra ha om hand säkerhetsfrågorna inom länen. Vid sidan om dessa lokala myndigheter gjorde sig emellertid för handläggning av de ärenden om eldfarliga oljor, som ankom på den centrala förvaltningen, behov av teknisk expertis gällande och kommerskollegium, som närmast under civildepartementet handhade dessa ärenden, brukade för sådant ändamål anlita den till kollegium knutne inspektören för explosiva varor. Denna inspektion ombildades 1919 till sprängämnesinspektionen och i 1921 års oljeförordning reglerades närmare denna myndighets uppgifter i detta hänseende bl. a. såsom remissinstans (8—12, 26—29 och 49 §§). Sedan dess har emellertid i administrativt hänseende en ingripande omgestaltning ägt rum. Det har på vissa specialområden växt fram nya organ för den samhälleliga omvårdnaden i här ifrågavarande avseende och i vissa hänseenden har andra offentliga organ, som inlemmats i den kommunala administrationen, fått vidgade befogenheter och en fastare organisation. Sålunda har genom brandlagen den 15 juli 1944 och brandstadgan samma dag uppbyggts en helt ny kommunal brandförsvarsorganisation, omfattande landets samtliga kommuner. I varje kommun har en brandstyrelse h a n d om förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter. Brandstyrelsen har emellertid övervägande administrativa uppgifter. Befattningen med det egentliga brandförsvaret har däremot brandchefen, som bl. a. för befäl över brandstyrkorna och svarar för den brandförebyggande verksamheten. Tilllämpningen av brandlagens 11 §, enligt vilken bl. a. ägare av byggnad och upplag är skyldig »vidtaga nödiga åtgärder till förebyggande av brand», i den mån de ej medför oskälig kostnad, ankommer sålunda i första h a n d på brandchefen. Denne utses i princip av kommunens beslutande myndighet eller efter dess bestämmande av brandstyrelsen, men länsstyrelsen har att underställningsvägen pröva den utseddes lämplighet.

120 Såsom tillsynsmyndighet för länets brandförsvar fungerar länsstyrelsen med en länsbrandinspektör, som inom styrelsen har att handlägga brandförsvarsfrågorna. Såsom topporganisation finnes statens brandinspektion, vars uppgifter sträcker sig icke endast till det fredsmässiga brandförsvaret utan även omfattar krigsbrandförsvaret. Vid handläggning av ärenden tillhörande detta sistnämnda fungerar brandinspektionen som en avdelning inom civilförsvarsstyrelsen. Visserligen utövar statens brandinspektion, vars chef är riksbrandinspektören, icke något förmanskap över länsbrandinspektörerna — detta tillkommer länsstyrelserna — men även om riksbrandinspektören har sig anförtrodd en övervägande konsultativ verksamhet, är dock i viktigare brandförsvarsfrågor hans bedömande av stor betydelse för de beslutande myndigheternas avgörande. Att märka är att de lokala brandmyndigheterna har mycket vittgående befogenheter gentemot enskilda personer. De krav, som med stöd av 11 § brandlagen kan ställas på innehavaren exempelvis av ett oljeupplag, kan — beroende på den subjektivitet, som lätt gör sig gällande vid bedömning av erforderliga säkerhetsåtgärder — skärpas avsevärt utöver de fordringar, som den centrala myndigheten sprängämnesinspektionen vid sitt bedömande avriskerna anser sig böra uppställa. Någon samordning av dessa från olika myndigheter härrörande säkerhetskrav äger icke alltid rum. Visserligen stadgas i 3 mom. andra stycket i den 1949 i oljeförordningen införda 58 a § att brandchefen i orten skall beredas tillfälle att yttra sig i ärenden, som avses i förordningen, då brandskyddssynpunkter föranleda därtill. Men därmed är det ej betaget honom rätt att med stöd av 11 § brandlagen uppställa vidare gående krav än som i tillståndsresolutionen angivits, om han så finner av säkerhetsskäl påkallat. Även på ett annat område har en liknande utveckling ägt rum. Det gäller beträffande det allmännas hand över byggnadsväsendet. Här har visserligen åtminstone i städerna av ålder funnits ett kommunalt organ, byggnadsnämnden, som haft att lämna byggnadslov för i första hand nybyggen inom kommunen. Även här har en betydelsefull utveckling skett under de senare decennierna — icke minst genom 1947 års byggnadslagstiftning genom vilken även landsbygdskommunerna kommit att förses med byggnadsnämnd. 1 Dessutom är att märka, att genom kommunalreformen (kommunsammanslagningen) även i administrativt hänseende förbättrade resurser ställts till de kommunala organens och bl. a. byggnadsnämndernas förfogande än tidigare. Nu berörda frågor är av den betydelse, att oljeutredningen i detta sammanhang ansett sig böra närmare skärskåda de författningsbestämmelser, som här är i fråga. Dessa bestämmelser finns intagna i byggnadsstadgan den 30 juni 1947. Denna stadga innehåller fyra avdelningar, varav den första avser bestämmelser för stad, den andra bestämmelser för vissa stadslik1 Enligt 108 § byggnadsstadgan kan dock länsstyrelsen i vissa fall besluta, att kommunalnämnd skall vara byggnadsnämnd.

121 nande samhällen, den tredje bestämmelser för landet i övrigt och den fjärde gemensamma bestämmelser för stad och land. Den andra avdelningen är mycket kortfattad och innehåller i huvudsak att vad som i byggnadsstadgan föreskrives för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping och annat samhälle som omförmäles i 88 § byggnadslagen. Det består alltså en principiell skillnad mellan å ena sidan städer, köpingar och andra stadsliknande samhällen samt å andra sidan landsbygden. Angående förstnämnda slag av samhällen föreskrives i byggnadsstadgans 76 § att nybygge ej må företagas utan byggnadsnämndens lov. Därjämte erfordras enligt samma bestämmelse byggnadslov för vissa andra åtgärder nämligen bl. a.: varje till-, på- eller ombyggnad; varje ändring, som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek och anordning; användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut varit använd; och slutligen inrättande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. Utanför tätorterna men inom område för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts må enligt 135 § ej utan byggnadsnämndens lov bl. a. företagas nybyggnad eller inrättas virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. Enligt 143 § 1 mom. må inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, så vitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning, nybyggnad ej äga rum med mindre länsstyrelsen prövat, att den ej står i strid med de grundsatser som anges i 122 § byggnadslagen. Skillnaden med avseende på byggnadslov mellan stad och land utjämnas i viss mån genom 169 § enligt vilken bl. a. till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller ombyggnad samt byggnads inredande helt eller delvis till väsentligt annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd. Bland andra kommunala myndigheter, som är av betydelse i förevarande sammanhang, må i första hand nämnas hamnförvaltningen. Då den transoceana oljeimporten merendels går via särskilda oljehamnar, anlagda inom vissa större städers hamnområden, blir den kommunala myndighet, som har hand om hamnförvaltningen, ofta av utslagsgivande betydelse för planläggningen och utbyggnaden av oljehamnsanläggningarna. Men även på håll, där oljetrafiken närmast har betydelse ur synpunkten av den inrikes sjöfarten, är givetvis hamnens anordningar i form av cisternanläggningar o. d. för oljeförvaringen av vikt för hanteringen av brandfarliga vätskor. Ännu ett annat kommunalt organ har på senare tid kommit att bli av betydelse för frågan om säkerhetsåtgärder vid oljeupplag o. d. och det är häl-

122 sovårdsnämnderna. Dessas ingripande har motiverats med att utrinning av olja från cisterner kan skada grundvattnet och därmed ha hälsovådliga konsekvenser för vederbörande samhälles försörjning med hushållsvatten. På sina håll har därför hälsovårdsnämnderna sett sig föranlåtna att föreskriva att även t. ex. eldningsoljecisterner i villor skall vara invallade för att förhindra att ev. överrinnande olja kommer ut i avlopp eller ner i marken. Som av det sagda framgår är läget i administrativt hänseende numera ett helt annat än det som rådde vid 1920-talets början. Det har sedan dess tillkommit i vissa fall nya organ för tillvaratagande av olika säkerhetsintressen, i andra fall har redan tidigare befintliga kommunala organ genom vidgade uppgifter och förbättrad organisation satts i tillfälle att ägna hithörande frågor större uppmärksamhet än tidigare. Därmed har i viss mån utgångspunkterna för gällande oljeförordning i organisatoriskt avseende rubbats. Vad som vid handläggningen av hithörande ärenden visat sig särskilt hinderligt ur administrativ synpunkt är, att en fråga t. ex. om inrättande av ett större upplag kommit att behandlas såsom två självständiga ärenden, nämligen dels såsom ett ärende om tillstånd enligt oljeförordningen att inrätta upplag av den storleksordning, att tillstånd erfordras av länsstyrelsen eller, om det gäller en underjordisk cisternanläggning avsedd att utföras enligt sprängämnesinspektionens anvisningar, av polismyndigheten i orten, dels såsom ett ärende om byggnadslov, vars prövning ankommer på byggnadsnämnden. En närmare samordning av dessa två ärenden har ej sällan visat sig svår att genomföra. Länsstyrelserna remitterar hithörande ärenden enligt oljeförordningens föreskrifter till sprängämnesinspektionen som, om icke brandchefen tidigare hörts, brukar infordra dennes yttrande, varefter inspektionen i sitt utlåtande till länsstyrelsen förordar de säkerhetsåtgärder, som inspektionen ur brandfarlighetssynpunkt anser påkallade. Samtidigt handlägges emellertid byggnadsärendet hos byggnadsnämnden. Under behandlingen där kan framkomma förslag om ändringar i de ursprungliga byggnadsplanerna, varvid även andra kommunala organ såsom hälsovårdsnämnd, brandchef och i vissa fall hamnmyndighet blir inkopplade för frågans behandling. Det resultat som därvid framkommer kan föranleda att sprängämnesinspektionens, på ett tidigare stadium avgivna yttrande i viss mån hänger i luften. Sprängämnesinspektionen kan då sättas i tillfälle att avge ett förnyat yttrande över projektet i dess mera slutgiltiga skick, men därav föranledes ofta ett uttänjande av frågans behandling på ett föga önskvärt sätt. När frågan om beviljande av tillstånd enligt oljeförordningen sedermera kommer till avgörande inom länsstyrelsen föreligger ej sällan från de olika myndigheterna skiljaktiga önskemål i säkerhetshänseende. Då länsstyrelserna, som skulle vara ett samordnande organ härvidlag, saknar nödig teknisk expertis — ärendet handlägges där av tjänstemän med enbart admi-

123 nistrativ utbildning — kan det lätt nog hända, att den tillståndsresolution, vari länsstyrelsens behandling utmynnar, kommer att innehålla från skilda håll yrkade villkor, som emellertid inbördes icke alltid låter sig förenas. Redan vid den nuvarande förordningens tillkomst torde ha gällt att oljeärendena i stor omfattning var av rent teknisk natur, och denna tekniska betoning har sedan dess blivit allt starkare samtidigt som det har skett en oerhörd ökning av såväl mängden i hanteringen förekommande brandfariiga varor som också antalet varuslag. Vad som vid de båda ärendenas behandling under nuvarande förhållanden saknas är ett samordnande organ med erforderlig teknisk sakkunskap, som har möjlighet att lämna ett slutgiltigt besked rörande utformningen av de säkerhetsåtgärder som må vara erforderliga. Berörda olägenhet kunde visserligen i någon mån undanröjas ifall länsstyrelserna försågs med en tekniskt sakkunnig medarbetare, som hade att handlägga och föredraga dessa ärenden. Men frånsett att inrättande av nya statliga tjänster icke synes lämpligt, är också tillströmningen av dessa ärenden hos de olika länsstyrelserna så ojämn och sporadisk att inrättande av fasta tjänster för dessa ämbetsåligganden svårligen låter sig göra. Liknande synpunkter, som nu framförts i fråga om länsstyrelsernas handhavande av frågorna om den praktiska tillämpningen av oljeförordningen, göra sig också gällande när fråga blir om den medverkan som lämnas av länsstyrelsernas underordnade organ, polismyndigheten i orten. Också här gäller, att detta organ icke är i besittning av nödig teknisk sakkunskap. Polismyndighetens befattning med dessa ärenden inskränker sig i huvudsak till registrering av anmälningar och ansökningar och till inspektion, att ifrågavarande författningsbestämmelser är iakttagna, vidare inspektion i samband med avsyning av t. ex. nyuppförda oljecisterner. För sistnämnda uppgifter besitter polismyndigheten icke teknisk kompetens, som gör den lämpad att handlägga ifrågavarande ärenden. Vad som i viss mån aktualiserar kravet på en administrativ reform inom närmaste tid är den ökade byggnadsverksamheten för cisternanläggningar, som enligt vad förut nämnts är att förvänta i samband med den utvidgade oljelagring, som från det allmännas sida anses påkallad, ett ärende, som är föremål för behandling i 1955 års oljelagringskommitté. Då den sålunda erforderliga byggnadsverksamheten sättes i gång, är det angeläget, att avgörandet av hithörande ärenden kan fattas med tillämpning av ett rationellare administrativt förfarande än det nuvarande. Enligt utredningens mening är nämligen varken den lokala eller den centrala behandlingen av ärenden rörande eldfarliga oljor enligt nuvarande förordning löst på det — från de utgångspunkter som nu gör sig gällande — mest ändamålsenliga sättet. När det nu gäller att med utgångspunkt från den nya förordningen sörja för en bättre administrativ handläggning av ärenden rörande brandfarliga

124 varor, måste till en början slås fast, att såväl polismyndighetens som länsstyrelsernas medverkan vid handläggning av hithörande ärenden torde böra upphöra. Såsom förut berörts kan det ej gärna komma i fråga att utrusta länsstyrelserna med, under modärna förhållanden nödvändiga, tekniskt utbildade arbetskrafter och vad polismyndigheten beträffar står för dess kontrollerande arbetsuppgifter på förevarande område numera till buds väsentligt mera kompetenta krafter, nämligen brandcheferna. Det är nämligen att märka, att den lokala sakkunskapen i regel innehas av brandchefen i orten. Det är han, som har största intresset av att känna till förekomsten av dessa varor inom ett samhälle. Det är han, som har ansvaret för det förebyggande brandförsvaret, det är han, som vid en brand skall leda eldsläckningen och det är slutligen han, som vid en eldsvåda i närheten av dylika varor skall söka hindra eldens spridning till dessa. För den lokala behandlingen av frågan rörande brandfarliga varor är det som ovan nämnts brandchefen som bäst kan företräda den tekniska sakkunskapen. Om man bortser från det slag av förvaring, som motsvarar den nuvarande förordningens enskilda förråd, dvs. det som avser förvaring av brandfarliga varor utan vare sig anmälan eller ansökan om tillstånd (s. k. fritt förråd enligt oljeutredningens förslag), anser utredningen, att det intill en viss storleksgräns bör göras anmälan till brandchefen (s. k. anmält förråd enligt förslaget). Detta är alltså en motsvarighet till den nu stadgade anmälan till polismyndigheten. Med avseende på sådan förvaring, där det i likhet med vad som nu gäller bör fordras tillstånd, föreslår oljeutredningen att byggnadsnämnden insattes såsom tillståndsgivande myndighet oavsett objektets storlek. I de flesta fall är det två synpunkter som skall beaktas, dels rent byggnadstekniska faktorer och förhållanden, som sammanhänger med stadsplan o. d., dels de särskilda säkerhetskrav, som måste ställas med hänsyn till de förvarade varornas brandfarlighet och deras farlighet ur vattenvårdssynpunkt. Oljeutredningen föreslår, att kommerskollegium efter förslag av sprängämnesinspektionen och i samråd med riksbrandinspektören och i förekommande fall statens vattenvårdande organ skall ange de tekniska direktiv, som erfordras för ärendenas ur sistnämnda synpunkt riktiga behandling. Härvid räknar utredningen med två principiellt skilda förfaranden. Genom allmänna och detaljerade anvisningar skall kollegiet åt de tillståndsgivande myndigheterna tillhandahålla vissa schablonbestämmelser, som innefattar tillräckligt fasta riktlinjer för att vederbörande skall kunna bedöma och avgöra flertalet ärenden av begränsad storleksordning. För det förhållandevis ringa antalet fall, där det rör sig om verkligt stora mängder brandfarliga varor, måste man utgå ifrån att de nämnda schablonbestämmelserna icke är uttömmande och att därför det enskilda fallet måste underställas sprängämnesinspektionens bedömande. Dessa två förfaranden tillsammans kommer att svara för den vidsyn, som länsstyrelserna nu förutsätts anlägga, och, inte nog därmed, man uppnår enligt oljeutredningens mening även den för-

125 delen, att man får en för hela landet enhetlig behandling och framförallt ett bedömande ur enhetliga synpunkter av hithörande ärenden. Trots att byggnadslov torde erfordras i flertalet fall som avser lagringav brandfarlig vara måste emellanåt fall uppstå, då byggnadslov icke erfordras. Detta torde alltid inträffa, då det är fråga om att överflytta ett tidigare meddelat tillstånd på ny innehavare, vilken icke vidtager någon förändring i anordningarna. I fråga om sådan förvaring där, ifall byggnadslov erfordrats, byggnadsnämndens tillstånd eljest skulle krävts, föreslår utredningen, att brandchefen skall få meddela tillstånd därest den förvarade mängden ej överstiger viss angiven storlek. Det må anmärkas, att oljeutredningen för att undvika alltför stor omständlighet i det föregående huvudsakligen behandlat organisationsfrågan med hänsyn till förvaringen av brandfarliga vätskor. Enahanda administrativa förfarande är emellertid avsett att tillämpas, när fråga är om tillverkning eller användning, dock med andra gränskvantiteter för de olika förfarandena. Schematiskt åskådliggöres detta i följande tabellariska översikt. Schematisk översikt av det administrativa förfarandet vid förvaring och användning av brandfarliga varor Förvaring 4 kap.

Yrkesmässig tillverkning och yrkesmässig användning 6 kap.

4:4 § Fritt förråd. Ovan jord inom- och utomhus; olika platser och mängder enl. tabell.

6:5 § Om bruksmängden uppgår till högst vad som i fritt förråd får finnas i bostadslägenhet.

Anmälan till brandchefen.

4: 6 § 1 mom. Anmält förråd. Dels i och för oljeeldningsanläggning : 5 000 liter brandfarlig vätska av klass 2 b och 50 000 liter av klass 3 och 4 tillsammans; dels eljest ovan jord utomhus eller inomhus: högst 3 förvaringsenheter; förvaringssätt enligt kommerskollepii anvisningar.

6:5 § Om bruksmängden uppgår till högst 1/2 förvaringsenhet.

Tillstånd av byggnadsnämnden eller, om byggnadslov ej erfordras, av brandchefen. 3: 5 § 1 mom. Vid meddelande av tillstånd skall kommerskollegii allmänna anvisningar följas; dock må avvikelse, som ej innebär skärpning medgivas.

4: 6 § 2 mom. Mindre lager. Ovan jord utomhus eller inomhus: högst 300 förvaringsenheter; samt under jord ytterligare: högst 300 förvaringsenheter.

6:6 § Bruksmängd: högst 5 förvaringsenheter.

Tillstånd av byggnadsnämnden. 3: 5 § 2 mom. Särskilda anvisningar skall inhämtas från sprängämnesinspektionen.

4: 6 § 3 mom. Större lager. Större mängder brandfarlig vätska än i mindre lager. Tillstånd kan innebära fastställelse av anläggningsplan.

6:6 § Bruksmängd: mer än 5 förvaringsenheter. Tillstånd kan innebära fastställelse av anläggningsplan.

Anmälan eller tillstånd

Varken anmälan stånd erfordras.

eller till-

126 Den centrala organisationen

Oljeutredningen har anledning att i detta sammanhang upptaga även frågan om den centrala organisationen för frågor rörande brandfarliga varor. Denna organisation utgöres f. n. av kommerskollegium under vilken sorterar sprängämnesinspektionen, som är administrativt anknuten till industribyrån. Oljeutredningen har så mycket större anledning att upptaga detta spörsmål som frågan om sprängämnesinspektionens ställning nyligen behandlats i arbetarskyddsutredningens betänkande angående arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och verksamhet (SOU 1955: 41). Arbetarskyddsutredningen hade anledning att yttra sig i denna fråga på grund av att sprängämnesinspektören tillika är specialinspektör beträffande vissa arbetarskyddsfrågor. Oljeutredningen torde till en början få i korthet redogöra för sprängämnesinspektionens arbetsuppgifter. Dessa kan i stort sett indelas i två huvudgrupper, nämligen rörande dels ärenden inom explosivämnesområdet, dels ärenden inom »oljeområdet» i vilket senare jämväl inbegripes närbesläktad kemisk verksamhet. Enligt vad oljeutredningen inhämtat är det även aktuellt med en utvidgning och intensifiering av inspektionens verksamhet inom explosivämnesområdet. Enligt instruktionen den 30 juni 1939 (SFS nr 440) har sprängämnesinspektören till uppgift bl. a. att med uppmärksamhet följa utvecklingen och tillståndet såväl inom som utom riket beträffande de delar av tekniken och näringslivet, vilka omfattar handhavande av explosiva och eldfarliga ämnen. Följande översikt över sprängämnesinspektionens allmänna arbetsuppgifter torde ge en inblick i den i hög grad mångskiftande verksamhet, för vilken inspektionens personal tages i anspråk. 1 A. Arbetsuppgifter i egenskap av lokalstat inom kommerskollegium 1. Remissinstans i frågor rörande farligt gods i allmänhet, speciellt när det gäller explosiva varor, olja och film. 2. Rådgivning till myndigheter och företag i frågor rörande gaser under tryck, speciellt brännbara gaser. (Kondenserade petroleumgaser faller under gällande oljeförordning.) 3. Klassificering av risklokaler med hänsyn till elektrisk installation huvudsakligen i samråd med kommerskollegii elektriska byrå. 4. Rådgivning beträffande de risker som statisk elektricitet kan innebära vid hantering av explosivämnen, brännbara vätskor och gaser (sålunda icke enbart begränsat till varor som faller under explosivämnes- resp. oljeförordningen). 5. Rådgivning och i vissa fall godkännande av vissa apparater och maskiner vid handhavande av explosivämnen resp. brännbara vätskor och i vissa fall även gaser. 6. Utarbetande av förslag till säkerhetsföreskrifter i fråga om farligt gods och farlig verksamhet. 1 Oljeutredningen behandlar i det följande endast arbetsuppgifterna vid inspektionens civila avdelning.

127 B. Arbetsuppgifter i egenskap av specialinspektör inom arbetarskyddsstyrelsen1 Ansvarighet för arbetarskyddet på de arbetsplatser där explosivämnen handhaves i vad avser allt som står i samband med de farliga processerna ävensom i fråga om eldfarliga oljor och med eldfarliga oljor närbesläktade farliga varor, i den mån så påfordras av vederbörande företag eller av yrkesinspektionen eller i samband med olyckor av andra myndigheter. Som av ovanstående framgår sträcker sig sprängämnesinspektionens verksamhetsområde vida utöver vad som direkt sammanhänger med förordningarna angående explosiva varor, resp. eldfarliga oljor. Det säger sig självt, att de ärenden sprängämnesinspektionen har att handlägga under de senare åren starkt stigit. För att nu endast beröra de ärenden som är av natur att tillhöra »oljeavdelningen» inom inspektionen må nämnas följande: Antalet ärenden år 19382 > » » 1945 > 1950 » 1955

ca 480 > 530 » 716 » 906

I fråga om förhållandena under de senaste åren må påpekas, att personaltillgången i många fall helt enkelt inte medgivit besvarandet så utförligt som önskvärt varit av åtskilliga förfrågningar, som framställts till inspektionen. Dennas rådgivande verksamhet, som ju även är mycket betydelsefull, har sålunda i många avseenden måst stå tillbaka. Frågan om sprängämnesinspektionens ställning såsom specialinspektion har upptagits av arbetarskyddsutredningen som avgivit sitt yttrande i ovannämnda betänkande. Vid överläggningar med arbetarskyddsutredningen har sprängämnesinspektören, enligt vad som framgår av betänkandet, framhållit, att orsakerna till de olyckor, som inträffat inom de av sprängämnesinspektionen övervakade industrierna, i flertalet fall vore av teknisk art. Endast i ett mindre antal fall hade den mänskliga faktorn varit den primära orsaken till en olycka. Även om flera svåra explosionsolyckor inträffat under de senare åren hade olycksfallsfrekvensen minskat i förhållande till den ökade produktionen, oavsett om man mätte denna i vikt eller i värde. Sprängämnesindustrins tillväxt hade gjort att inspektionens organisation blivit relativt svagare än tidigare. Inspektionen besökte de olika industrierna så ofta som möjligt men skulle ur skyddssynpunkt behöva göra tätare och framför allt mera långvariga besök. Som det nu var tvingades sprängämnesfabrikanterna i stor utsträckning att sända sina fackmän till Stockholm för att diskutera 1 Se härom KK den 17 december 1948 (SFS nr 824) samt arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter den 19 mars 1951. 2 Det år, då den nuvarande organisationen tillkom.

128 säkerhetsproblem hos sprängämnesinspektören i stället för att inspektören besökte arbetsplatsen. Sprängämnesinspektören hade för avsikt att begära en förstärkning av inspektionens personal men ville avvakta slutförandet av en pågående utredning angående eldfarliga vätskor. Från såväl arbetsgivare- som arbetstagarhåll uppgavs inför utredningen att man vore intresserad av att sprängämnesinspektionen finge möjlighet att göra tätare och grundligare inspektionsbesök. Arbetarskyddsutredningen föreslog att icke någon ändring av sprängämnesinspektionens organisation nu skulle genomföras. Arbetarskyddsstyrelsen har därefter i utlåtande den 24 januari 1956 uttalat att styrelsen beträffande spörsmålet om sprängämnesinspektionens ställning inom statsförvaltningen förutsatte att frågan skulle komma att närmare övervägas i anslutning till 1951 års oljeutrednings arbete med revision av förordningen angående eldfarliga oljor. Det förelåge inom yrkesinspektionen ett allmänt önskemål om att det skulle kunna ske ett närmare samarbete mellan den och sprängämnesinspektionen genom att en särskild kontaktman inom styrelsen handhade uppkommande samordningsproblem. Styrelsen föresloge i annat sammanhang en förstärkning av sin tekniska byrå med en särskild kemisk-teknisk avdelning. Det syntes lämpligt, att i varje fall tills vidare byrådirektören på denna avdelning även tjänstgjorde som kontaktman för sprängämnesinspektionen. Kommerskollegium har den 24 januari 1956 avgivit utlåtande över betänkandet men har där ej gått närmare in på frågan om sprängämnesinspektionens organisation. I proposition nr 98 har de av arbetarskyddsutredningen behandlade frågorna förelagts 1956 års riksdag, men därvid har nämnda del av organisationsfrågan ej berörts. I statsverkspropositionen till sistnämnda riksdag har under X HT begärts anslag för avlöning av en byråingenjör (Ce 25) vid sprängämnesinspektionen, i första hand för att möjliggöra en intensifierad säkerhetstjänst vid explosivämnesfabrikerna. Förslaget har av riksdagen bifallits. Därigenom blir det möjligt att uppdela arbetet inom sprängämnesinspektionen på en explosivämnesavdelning och en oljeavdelning. Oljeutredningen får för sin del uttala sin anslutning till ett sådant arrangemang, enär det knappast kan vara rimligt att samma personal belastas såväl med explosivämnesärenden som med oljeärenden på sätt som hittills varit fallet. I det följande förutsätter oljeutredningen sålunda att explosivämnesärendena icke kommer att belasta den personalorganisation som avses för oljeärendenas behandling, frånsett vad som ankommer på sprängämnesinspektören i egenskap av chef för inspektionen samt de vikariat, som kan bliva nödvändiga vid ev. förfall för befattningshavare.

129 Vad beträffar övergången till den nya ordning, som skulle bli en följd av oljeutredningens förslag till ny lagstiftning, och de vidgade arbetsuppgifterna må särskilt framhållas att man i varje fall till en början måste räkna med ett mycket stort antal förfrågningar från brandchefer och byggnadsnämnder i de ärenden, som skall självständigt handläggas av dessa myndigheter med ledning av kommerskollegii tillämpningskungörelse. Man kan icke förvänta att denna i sin första edition skall kunna göras så omfattande och tydlig att icke tveksamhet rörande tillämpningen uppkommer i ett ganska stort antal fall, vilket givetvis kommer att föranleda kompletterande upplysningar. Vidare måste man förutse behovet av samråd och förhandlingar med sidoordnade myndigheter, innan en mera stadgad praxis rörande gränsfallens behandling hunnit utbilda sig. Speciellt torde detta komma att gälla vattenvårdsfrågorna, som ju i och för sig för närvarande befinner sig under utredning. I förevarande sammanhang må ytterligare påpekas den starkt ökade arbetsbelastning, som den nya förordningen även i andra avseenden kommer att medföra. Därvid är till en början att märka den högst avsevärda utvidgningen av den nya förordningens giltighetsområde jämfört med den gamla, som är avsedd att äga r u m och som måste innebära en motsvarande ansvällning av arbetsuppgifterna. Därnäst må påpekas, att förslaget till ny förordning innebär, att sprängämnesinspektionen blir en mera centralt direktivgivande och i åtskilliga fall i realiteten avgörande instans. Inspektionen skall därj ä m t e tillhandahålla kommerskollegium det underlag beträffande tekniska frågor, som erfordras för alla de tillämpningsbestämmelser, som förslaget förutsätter att kollegium skall utfärda. Det nya förslaget förutsätter också etablerandet av samarbete med nya myndigheter nämligen vattenvårdsmyndigheterna, eftersom vattenvårdssynpunkterna skall i görligaste mån samordnas med brandskyddssynpunkterna. Även samarbetet med statens brandinspektion kommer att intensifieras högst väsentligt därigenom att förordningens giltighetsområde utsträckes. Slutligen har omfattningen överhuvudtaget av de farliga verksamheter varom här är fråga befunnit sig i en kraftig tillväxt, som icke visat tendens att avstanna utan snarare tilltaga. E n betydelsefull arbetsuppgift, som tyvärr under trycket av den nuvarande underbemanningen på inspektionen måst eftersättas, gäller litteraturtjänst och registrering av olyckor. Behovet att komplettera inspektionens register härom, vilket gäller i lika mån för sprängämnes- som för oljeavdelningen, är en betydelsefull uppgift, som ovillkorligen måste vinna beaktande därest inspektionen skall bli i tillfälle att fullgöra sin instruktionsenliga uppgift att »med uppmärksamhet följa utvecklingen och tillståndet såväl inom som u t o m riket» på hithörande områden. För egen del vill oljeutredningen ytterligare framhålla följande: Det föreligger onekligen en viss parallellism mellan den ställning som 9—560724

130 sprängämnesinspektionen i administrativt hänseende f. n. har och den, som på sin tid intogs av fartygsinspektionen. Denna parallell begränsar sig icke endast till de uppgifter som nämnda båda grenar av den statliga inspektionsverksamheten hade — nämligen att i förebyggande syfte kontrollera å ena sidan fartygens sjövärdighet före deras avgång från hamn och å andra sidan de anordningar som inom industri och handel vidtages för att undvika de risker för skada å människor och egendom, som är förenade med hanteringen av explosiva varor och brandfarliga vätskor — utan parallellen gäller även den administrativa ställning, som anvisats åt dessa båda kontrollorgan. Enligt instruktionen för kommerskollegium den 31 december 1914 utgjorde fartygsinspektionen en avdelning inom kommerskollegii byrå för ärenden angående handel- och sjöfart (utrikesbyrån), liksom sprängämnesinspektionen f. n. utgör en avdelning inom kollegii industribyrå. Kollegium framhöll i sitt yttrande över den s. k. kommerskollegiekommitténs betänkande, att den då rådande anordningen med fartygsinspektionsavdelningens anknytning till utrikesbyrån hade vissa olägenheter. En viss kollision kunde uppstå mellan de skilda slagen av uppgifter, som ålåge chefen för sistnämnda byrå. Kollegium hade vid beaktande av dessa förhållanden ej förbisett utvägen att frigöra fartygsinspektionssektionen från sambandet med sjöfartsbyrån, vilken därigenom skulle erhålla en i och för sig önskvärd begränsning av sitt eljest synnerligen omfattande arbetsområde. Med hänsyn till vanskligheten att för organiserandet under denna ändrade förutsättning av sektionen i fråga finna en anordning, som ej medförde dels olägenheter av annan art dels ökning i kostnaden, hade kollegium hittills ej ansett sig böra förorda anlitandet av antydda utväg. Till denna kollegii hållning hade ock bidragit den omständigheten, att den repressiva kontroll över fartygs säkerhet, som utövades genom undersökningar om sjöolyckor och ansvars utkrävande för vållande därtill och som enligt gällande sjölag tillkomme kommerskollegium, vore avsedd att handhavas av sjöfartsbyrån och ej syntes böra avskiljas därifrån. Även om kollegium velat undvika, att enhetligheten i ledningen av de bägge olika grenarna av en åt samma håll, men på olika vägar verkande kontroll skulle försvagas, ville kollegium framhålla, att i fall Kungl. Maj :t skulle finna övervägande skäl tala för att den centrala tillsynsmyndigheten frigjordes från sjöfartsbyrån och erhölle en självständigare ställning ansågc kollegium detta dock icke böra ske på det sätt, att tillsynsmyndigheten anordnades såsom en självständig organisation med fristående beslutanderätt. Den borde sålunda ej bliva en särskild instans, vars beslut skulle kunna hos verket överklagas. Kollegium ansåg därför riktigast, att tillsynsmyndigheten helt införlivades med kollegium och utgjorde en del av detta ämbetsverk. Den i enlighet med denna grundsats provisoriskt inrättade fartygsinspektionsavdelningen borde lämpligen organiseras som en självständig byrå och således ingå som ett led i den övriga byråindelningen. Denna byrå, vilken skulle nämnas fartygsinspektionsbyrån, skulle sortera direkt under generaldirektören. Chefen för finansdepartementet upptog vid äskande av anslag för 1920 förslaget om fartygsinspektionens ombildning till en särskild byrå och framhöll i uttalande till statsrådsprotokollet (1919: VII HT s. 138), att ett av de viktigaste skälen för honom att förorda en sådan ordning vore de olika synpunkter, som ovillkorligen måste göra sig gällande vid behandlingen av ärenden av det ena eller andra slaget. Även om förhandskontrollen å fartygs sjövärdighet kunde sägas i viss mån vara till förmån även för redarna själva, torde densamma dock ofta komma att anses tillgodose ett mot dem stridigt intresse, under det att sjöfartsbyrån i övrigt

väl närmast komme att betraktas såsom direkt stödjande och främjande rederinäringen. Det kunde därför lätt förekomma, att, därest samtliga nu ifrågavarande ärenden förenades på en byrå, det ena intresset komme att få stå tillbaka för det andra, något som uppenbarligen måste undvikas. Även ur ren organisationssynpunkt syntes det vara att föredraga, att fartygsinspektionsärendena avskildes från sjöfartsbyrån. Denna skulle annars bliva allt för omfattande och den gemensamma byråchefens arbetsbörda skulle bliva större än önskligt vore. Kungl. Maj:t upptog förslaget om fartygsinspektionens ombildning till en byrå i statsverkspropositionen till 1919 års riksdag, som biföll förslaget. Till en början uppfördes denna byrå på extra stat men överfördes enligt beslut vid 1925 års riksdag enligt förslag av Kungl. Maj:t till ordinarie stat fr. o. m. den 1 juli 1926. Oljeutredningen har något utförligt behandlat frågan om fartygsinspektionens ombildning till en självständig byrå inom kommerskollegium, eftersom likartade synpunkter gör sig gällande när det gäller att bedöma sprängämnesinspektionens ställning. Man lärer också i detta fall ej kunna undgå att beakta det motsatsförhållande, som i viss mån kan sägas förefinnas mellan kollegii industribyrå, ett statligt organ, som i första hand har att främja industrins intressen, och en inspektion, som har att tillse och verka för att industrin vidtar de säkerhetsåtgärder som inspektionen anser önskvärda och nödvändiga. Därtill kommer att industribyrån egentligen endast täcker en del av inspektionens verksamhetsområde. Inspektionen har nämligen även hand om de brandfarliga vätskorna och för dessas del spelar handeln en alldeles dominerande roll, då endast en mindre del av vårt oljebehov tillgodoses genom inhemsk raffinering av olja. Inspektionens verksamhetsområde spänner således över skilda byråers kompetenssfärer och redan denna omständighet ger ju anledning förmoda, att inspektionen bör i likhet med fartygsinspektionen ombildas till en självständig byrå. Vad som emellertid för oljeutredningen har varit avgörande är hänsynen till de psykologiska faktorerna och sambandet med sprängämnesinspektionens ställning såsom specialinspektion inom yrkesinspektionen. Det har ju såsom av utredningen här ovan framgår, varit ett önskemål från arbetarskyddshåll att inordna sprängämnesinspektionen under nämnda styrelse. Vid ett sammanträde inom styrelsen med deltagare från yrkesinspektionen lär också yrkandet att sprängämnesinspektionen skulle ingå som en avdelning inom arbetarskyddsstyrelsen ha vunnit understöd. Oljeutredningen, som givetvis endast har att bedöma frågan med hänsyn till övervakningen av de brandfarliga vätskornas hantering, vill i detta hänseende bestämt varna för en sådan organisation. Den skulle innebära ett underskattande av sprängämnesinspektionens uppgifter i andra hänseenden än dem som gäller de direkta yrkesinspektörssysslorna. Sprängämnesinspektionen har en betydelsefull uppgift rent lagstiftningsmässigt sett. Genom den omläggning av oljeförordningen i en Kungl. förordning som mera är av »ram-karaktär» och vid sidan därav vissa av kommerskollegium utfärdade tillämpningsföreskrifter kommer en myckenhet tekniska detaljbestämmel-

132 ser att meddelas i den senare författningen och sprängämnesinspektören har här den ytterst maktpåliggande uppgiften att svara för utarbetande av förslag till denna kommerskollegii kungörelse. Och detta är ingalunda något engångsarbete. Författningen måste fortlöpande anpassas efter den snabba tekniska utvecklingen. Här är fråga om en uppgift som icke endast får ses u r arbetarskyddssynpunkt utan som kräver en avvägning av samma slag som i det föregående angivits vara grundläggande för all säkerhetslagstiftning och där man således måste tillerkänna de ekonomiska synpunkterna ett visst berättigande. Det är självklart att en sådan lagstiftningsuppgift bör åläggas det centrala verket för tillgodoseende av näringslivets intressen, med andra ord kommerskollegium. Därmed är också i själva verket sprängämnesinspektionens administrativa samhörighet med kollegium given. I så måtto bör emellertid de ur arbetarskyddssynpunkt framkomna önskemålen vinna beaktande att man inom kollegium bereder sprängämnesinspektören samma ställning som på sin tid intogs av chefen för fartygsinspektionsbyrån eller med andra ord att man icke längre inordnar sprängämnesinspektionen såsom en avdelning under kollegii industribyrå utan bereder den en självständig ställning av fristående byrå sorterande direkt under generaldirektören. En sådan ordning skulle säkerligen ur psykologisk synpunkt med hänsyn till de arbetstagareintressen, som sprängämnesinspektionen har att bevaka, vara välmotiverad. Förutom nu förordade organisatoriska förändring måste emellertid tillses att sprängämnesinspektionsbyrån utrustas med de arbetskrafter som är nödvändiga för att byrån skall kunna fylla sin uppgift. Enligt oljeutredningens mening bör byråns civila verksamhet i anslutning till den numera faktiskt rådande organisationen uppdelas på två avdelningar, en sprängämnessektion och en oljesektion. Oljeutredningen har närmast anledning att i detta sammanhang uppehålla sig vid frågan om organisationen på oljesektionen. Denna sektion bör förses med en souschef, på vilken måste ställas mycket höga krav. Han bör biträda byråchefen vid handläggning i första hand av de tekniska författningsbestämmelser, som det bör ankomma på byråchefen att föredraga i kollegium. Han bör således äga förmåga att självständigt utarbeta förslag härutinnan, en uppgift som särskilt för de brandfarliga vätskornas del kommer att ställa mycket höga krav på tekniskt kunnande och formell framställningsförmåga. Av byrådirektören måste fördenskull också krävas kännedom om de ifrågakommande författningarna. Han bör vidare biträda byråchefen vid de mångahanda avgöranden av praktiska fall och lämnande av anvisningar i skilda hänseenden som den nya förordningen torde komma att ålägga kollegium och sprängämnesinspektionen. Han bör därjämte h a en på erfarenhet från praktiskt arbete inom ifrågakommande industri grundad överblick över de awägningsproblem, som kommer i fråga, och där såsom tidigare understrukits icke minst de ekonomiska synpunkterna förtjänar att vinna beaktande. Han bör slutligen äga förmåga att på ändamålsenligt sätt ordna det samarbete, som i förevarande hänseende måste äga rum med

133 statens brandinspektion och statens vatteninspektion samt icke minst med arbetarskyddsstyrelsen. Det är givet att på byrådirektören kommer att läggas en stor del av byråns verksamhet med de brandfarliga vätskorna, vilkas betydelse numera torde vara allmänt insedd. Det är utredningens uppfattning att en kapacitet av det slag som ovan angivits icke torde kunna vinnas för statstjänsten med mindre än att honom kan beredas en ordinarie anställning som byrådirektör med lön enligt lönegrad Ca 33. Inom oljesektionen bör vid sidan av byrådirektören finnas ingenjörsteknisk sakkunskap, representerad av en förste byråingenjör i lönegrad Ca 29. Den nu i inspektionens stat uppförde byråingenjören, som f. n. är sysselsatt med oljeärenden, bör sålunda uppflyttas till Ca 29 från nuvarande Ca 25. På samma sektion bör tjänstgöra innehavaren av den enligt beslut vid årets riksdag nyinrättade byråingenjörsbefattningen på extra stat i lönegrad Ce 25. Härigenom kommer oljeärendena att kunna avlastas från förste byråingenjören, vilken i stället skall ägna sig åt en intensifierad säkerhetstjänst på sprängämnesavdelningen. Då det med visshet kan förutses, att den nyinrättade befattningen kommer att bli av permanent natur, lärer tjänsten böra överföras på ordinarie stat i lönegrad Ca 25. Till inspektionens sprängämnessektion torde vid den nu planerade omorganisationen böra överföras den å nuvarande stat uppförde förste byråingenjören. Då sprängämnesinspektören med hänsyn till sprängämnesärendenas beskaffenhet måste mera omedelbart leda arbetet på denna sektion, erfordras här ej någon särskild sektionschef utan sprängämnesinspektören torde böra handha chefsskapet på sektionen i fråga. Beträffande den för den föreslagna byrån gemensamma kanslipersonalen må först nämnas, att goda skäl kunde föreligga att för denna byrå liksom för kollegii övriga byråer med undantag för den statistiska begära anslag till en sekreterare med juridisk utbildning. Emellertid torde — under förutsättning att på sätt ovan yrkats en byrådirektörstjänst inrättas för oljesektionen — sekreteraretjänsten kunna undvaras. Såsom biträden finnes f. n. på sprängämnesinspektionen tre kvinnliga befattningshavare, av vilka en är placerad i Ce 11 såsom e. o. kanslibiträde samt de båda andra i Ca 8 såsom ordinarie kontorsbiträden. Oljeutredningen anser, att de arbetsuppgifter, som åligger det kvinnliga kanslibiträdet, är av den kvalificerade art, att de eljest inom förvaltningen utföres av befattningshavare i kansliskrivares ställning. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att befattningen uppföres å ordinarie stat i lönegrad Ca 15. Det må nämnas, att sprängämnesinspektören vid upprepade tillfällen under de senare åren yrkat, att kommerskollegium skulle i sina petita till statsverkspropositionen hemställa om uppflyttning av befattningen i fråga — ett yrkande som dock i avvaktan på den väntade omorganisationen av inspektionen ej ansetts böra framföras. Såsom förut nämnts har under trycket av personalbristen på inspektionen litteraturtjänsten och registreringen av olyckor varit arbetsuppgifter,

134 som måst eftersättas. Då det emellertid är obetingat nödvändigt, att i den nya organisationen en viss befattningshavare får sig anvisade dessa uppgifter, vill oljeutredningen föreslå att för ändamålet inrättas en kontoristtjänst i lönegraden Ca 13. Utöver de två tjänster som nu nämnts, anser oljeutredningen att för skrivgöromålen och därmed sammanhängande arbetsuppgifter bör finnas 2 kontorsbiträden i lönegrad Ca 8. Sammanfattningsvis har uppgjorts följande personalförteckning. Personalförteckning för civila avdelningen av Kommerskollegii sprängämnesinspektionsbgrå. 1 kommerseråd, tillika sprängämnesinspektör

lönegrad Ca 37

Oljesektionen: Chef: 1 byrådirektör 1 förste byråingenjör 1 byråingenjör

» » »

Ca 33 Ca 29 Ca 25

Sprängämnessektionen: Chef: sprängämnesinspektören, se ovan 1 förste byråingenjör

»

Ca 29

För båda sektionerna gemensam personal: 1 kansliskrivare 1 kontorist 2 kontorsbiträden

» » »

Ca 15 Ca 13 Ca 8

FEMTE

KAPITLET

Det tekniska systemet för bestämning av förvaringens och tillverkningens omfattning

Förvaring Bestämmelserna i 1921 års förordning avseende de mängder eldfarlig olja som får förvaras i förråd och upplag har visat sig ganska osmidiga, och tilllämpningen har mer än en gång medfört svårigheter. Dessa har bl. a. vållats av 32 § vari stadgas att, om i magasin eller på öppen lagerplats förvaras eldfarlig olja av såväl första som andra klass, de olika klasserna skall hållas på lämpligt sätt skilda från varandra. Denna bestämmelse tillsammans med 28 § 1. andra stycket — enligt vilket vid ansökan skall uppgivas det eller de slag av eldfarliga oljor som upplaget är avsett att inrymma samt den största myckenhet av varje slag som samtidigt kommer att förvaras där — har emellanåt tolkats så, att det inte skulle vara lagligt att meddela tillstånd till ett upplag av både första och andra klass eldfarlig olja till en viss sammanlagd mängd. Tvånget att ange mängden av varje slag eldfarlig olja innebär en stark begränsning i möjligheten att begagna ett visst upplag. Behovet av olika slag av eldfarliga oljor har med tiden växlat i hög grad. Såsom ett aktuellt exempel kan anföras att m a n för drift av flygmaskiner i allt större utsträckning gått över från bensin (med låg flampunkt) till fotogen (med förhållandevis hög flampunkt). Den förra är alltså eldfarlig olja av första klass, den senare av andra klass. På senaste tid har iakttagits en ny omsvängning, innebärande att man delvis återgår till flygbränsle med låg flampunkt. För att ett företag bl. a. i en sådan situation skall kunna på ett rationellt sätt utnyttja ett upplag är det önskvärt att företaget äger rätt att utan särskilda formaliteter utbyta ett slag av olja mot ett annat. Nu rådande förhållanden kompliceras ytterligare av bestämmelserna i 20 § 3. och 4., som medger fördubbling av den tillåtna mängden eldfarlig olja i de fall då denna förvaras i kärl som tillfredsställer vissa säkerhetskrav. Eftersom numera de flesta förvaringskärl uppfyller dessa krav innebär regeln i själva verket en så gott som allmängiltig fördubbling av i förordningen angivna mängder. I stället för denna fördubblingsregel förordar utredningen, att kommerskollegium uppställer vissa minimifordringar på förvaringskärlens beskaffenhet. Endast i fråga om färdigförpackningar föreslås under vissa förutsättningar en tredubbling av mängden ( 4 : 6 § 5 mom.; jfr 6: 4 §). Efter att ha övervägt dessa förhållanden föreslår utredningen en lösning vars princip är att ett givet förråd eller lager skall kunna efter gottfinnande

136 utnyttjas för växlande ändamål utan att brandrisken avsevärt påverkas. Det grundläggande i resonemanget är att en mindre mängd av en brandfarlig vätska med låg flampunkt innebär i stort sett samma brandrisk som en större mängd vätska med högre flampunkt. Den förra medför större risk lör antändning och branden sprider sig här snabbare. Den senare utvecklar, sedan den väl har antänts, en minst lika intensiv hetta, och det kan vara minst lika svårt att få bukt på en brand i den som i en vätska med lägre flampunkt. Det här skisserade betraktelsesättet har utredningen icke ansett böra tillämpas på de minsta slagen av förråd, de s. k. fria förråden som får innehas utan vare sig anmälan eller tillstånd. Dessa förråd är den stora allmänhetens, och reglerna måste göras enkla. Utredningen föreslår därför att mängderna i fritt förråd anges i liter när det gäller vätskor och i kilogram när det gäller andra varor. Anmälda förråd och lager kommer icke att finnas i tillnärmelsevis så stort antal som fria förråd, och de personer som handhar dem måste antas kunna behärska det något mera invecklade system som skall möjliggöra förrådens och lagrens rationella utnyttjande för olika slag av brandfarliga varor. För angivande av mängderna brandfarliga vätskor i anmälda förråd och lager — bortsett från anmälda förråd vid oljeeldningsanläggning — föreslår utredningen begreppet förvaringsenhet, ett mått vars storlek växlar alltefter de varuslag det gäller. Enligt förslaget motsvarar en förvaringsenhet brandfarlig vätska av klass 1 a eller I b av klass 1 c eller 2 a av klass 2 b av klass 3 av klass 4

1 m3 3 m3 10 m 3 50 m 3 100 m 3

I första hand har man här tagit sikte på brandfarliga vätskor men givet är att varor av annat slag också kan förekomma — i varje fall när det gäller de högre, alltså mindre brandfarliga, klasserna. I stället för en omräkning med hjälp av specifika vikten har utredningen förordat att man använder samma relationstal men anger mängden i ton i stället för kubikmeter. Specifika vikten hos de varuslag som kan tänkas ifrågakomma — det bortses här helt från gaserna — har ett värde som icke alltför mycket skiljer sig från 1. I regel torde den ligga något under 1, varför 1 ton kominer att representera en något större mängd än 1 kubikmeter, men detta saknar praktisk betydelse i jämförelse med den vinst man gör genom den större enkelheten. Den största sammanlagda mängd brandfarlig vätska som får förvaras i ett visst förråd eller lager uttrycks enligt detta system icke i liter eller kubikmeter utan i ett antal förvaringsenheter. Inom ramen för detta antal skall det vara tillåtet att i förrådet eller lagret lägga in vilka brandfaiiiga varor som helst — naturligtvis alltid under villkor att förvaringssättet är författ-

137 ningsenligt. För exempelvis ett anmält förråd ovan jord medges enligt förslaget såsom högsta sammanlagd mängd brandfarlig vara 3 förvaringsenheter. Detta innebär att man där får förvara antingen 3 m 3 brandfarlig vätska av klass 1 a (t. ex. bensin) eller lika många av klass 1 b eller 9 m 3 av klass 1 c (t. ex. sprit) eller 2 a ( bl. a. xylol) osv. I nedanstående tabell anges ytterligare ett antal exempel på verkningarna av detta beräkningssätt. Exempel på förvaring av brandfarlig vätska i anmält förråd och mindre lager Varje rad avser ett exempel. Förkortningen enh. = förvaringsenhet(er) Förvaringsform

Klass 1 c, 2 a

Klass 1 a, 1 b enh.

m3

enh.

ms

enh.

Klass 4

Klass 3

Klass 2b m3

enh.

m3

enh.

30 3

150 3

300 Mindre lager

ms

3 1 2

1 1

3 000

300 100

200 100 50

3C0 150

15 000

600 100

50 50

m3

enh. 3

3 Anmält förråd

Sammanlagt

3 000

15 000

10 000

5 000

10 000

15 300

2 500

5 000

8 700

Det måste erkännas att de här föreslagna relationstalen inte är experimentellt funna eller teoretiskt framräknade utan grundade på en fri bedömning. De utgör också approximationer eftersom ett teoretiskt riktigt val — om ett sådant vore möjligt — säkerligen skulle leda till ett mycket stort antal sådana relationstal, vart och ett gällande för en viss vara eller en fåtalig grupp varor för vilka de relevanta egenskaperna vore gemensamma. Härigenom skulle emellertid hela systemet med varornas utbytbarhet förlora den enkelhet som är förutsättningen för dess praktiska användbarhet. Vägledande för utredningen har varit att man för de viktigaste varuslagen — de

138 som förvaras och hanteras i de största mängderna — väljer relationstal som någorlunda svarar, eller åtminstone inte strider, mot den praktiska erfarenheten om deras brandfarlighet och som samtidigt leder till mängder av olika varuslag som kan antas komma i fråga i den praktiska tillämpningen. Tillverkning och användning

Såsom tidigare har anförts finner utredningen det angeläget att varje anläggning, där brandfarlig vara yrkesmässigt tillverkas eller yrkesmässigt användes, vid tillämpningen av denna förordning i administrativt avseende behandlas såsom en enhet och att man därvid tar hänsyn till den sammanlagda mängd brandfarlig vara som förekommer inom anläggningen. Detta bör gälla vare sig varan är under arbete i samband med tillverkning eller användning eller den förvaras såsom råvara eller hjälpmedel för verksamheten eller den slutligen utgör färdigt fabrikat som ännu icke överförts till en förvaringsplats som är på sådant sätt avskild från den anläggning där varan har tillverkats att förvaringsbestämmelserna i 4 kap. bör träda i stället för 6 kap. Utredningen föreslår benämningen bruksmängd för den sammanlagda mängd brandfarlig vara som på sätt här sagts är på en gång i bruk inom anläggningen. Såsom närmare framgår av det följande föreslås att det skall vara storleken av denna bruksmängd som avgör huruvida hanteringen får företagas fritt eller om för verksamheten fordras anmälan eller tillstånd. I nu gällande förordning angående eldfarliga oljor stadgas bl. a. i 19 § att förordningens bestämmelser angående innehav och förvaring skall gälla då den eldfarliga oljan innehaves »annorledes än i samband med fabriksrörelse för oljans tillverkning eller bearbetning». Vidare stadgas i 11 § 3. att i tillverkningstillstånd skall angivas »den största myckenhet av varje slag eldfarlig olja, som samtidigt må finnas inom fabrikens tillverkningsoch förvaringslokaler». Ehuru detta endast indirekt utsäges är å ena sidan bestämmelserna om tillverkning och bearbetning inskränkta till att gälla fabriksrörelse, å andra sidan erfordras länsstyrelsens tillstånd i sådant fall oavsett rörelsens storlek. I sitt förslag har utredningen i så måtto anslutit sig till nu gällande regler att man bör ta hänsyn till hela den mängd brandfarlig vara som finnes inom anläggningen — oavsett om den endast förvaras eller är i arbete. Men även när det gäller yrkesmässig verksamhet torde för sådan tillverkning och användning där blott helt små mängder brandfarliga varor förekommer anmälan eller tillstånd icke böra ifrågakomma, och i denna del innebär förslaget alltså ett avsteg från nu gällande bestämmelser. Även såtillvida skiljer sig utredningens förslag från vad nu gäller som tillämpningen utvidgas från att omfatta fabriksrörelse till att avse varje yrkesmässig verksamhet, emedan det är mängden och arbetssättet men icke företagsformen som avgör brandrisken. Enär användningen av brännbara varor är mera riskfylld än förvaringen av sådana har utredningen icke ansett det rådligt att utsträcka rätten till fri yrkesmässig användning att gälla lika stora

139 mängder brandfarliga varor som medges i fritt förråd i alla dess former. Redan då bruksmängden överstiger vad som är tillåtet att förvara i bostadslägenhet förordas att anmälan skall göras till brandchefen varigenom denne får tillfälle att genom inspektion övertyga sig om att gällande säkerhetsföreskrifter är följda. Av skäl som närmare utvecklats ovan s. 135 har utredningen ansett det olämpligt att med bibehållande av nu gällande föreskrifter fordra att den som önskar tillverka eller använda brandfarliga varor uppger de olika slagen av dessa och »den största myckenhet av varje slag som må inom fabrikens tillverknings- och förvaringslokaler samtidigt finnas». I stället för dessa bestämmelser bör det i 4 kap. införda systemet med förvaringsenheter tillämpas även i 6 kap., varigenom företagaren får en önskvärd frihet i stället för att bindas vid snäva bestämmelser angående slag och mängder vilkas efterföljd i praktiken vållar stora svårigheter utan att något väsentligt vinnes ur skyddssynpunkt. 1 I tabellen på s. 125 lämnas en översikt av de föreslagna reglerna för anmälan och tillstånd beträffande förvaring samt tillverkning och användning av brandfarliga varor i olika fall. Saluhållande I 46 § 1921 års förordning stadgas att handel med eldfarlig olja skall anmälas till polismyndigheten, och i 42 § att den som i behörig ordning gjort sådan anmälan äger att i handelslokal inneha handelsförråd av eldfarlig olja. 43 § innehåller en del stadganden angående sådant handelsförråd. Här görs bl.a. hänvisning till 38 § 2. första stycket vari stadgas om beskaffenhet av lokal i källare eller rum i bottenvåningen som får användas för större eller mindre förråd av eldfarlig olja. I 20 § 2. anges storleken av handelsförråd. Om lokalen uppfyller de i 38 § angivna villkoren får i handelsförråd förvaras högst 150 kilogram olja av första klass och högst 1500 kilogram av andra klass. Är lokalen icke inrättad på sådant sätt medgives högst 75 kilogram av första klass och högst 750 kilogram av andra klass. Alla dessa mängder får emellertid enligt 20 § 3. och 4. fördubblas i fråga om eldfarlig olja av första klass om den förvaras i explosionsfritt kärl och ifråga om eldfarlig olja av andra klass om den förvaras i kärl av j ä r n eller annan metall. Till dessa bestämmelser angående mängderna kommer ytterligare vad som stadgas i 1 § 3. enligt vilket förordningens bestämmelser tillämpas på blandning av eldfarlig olja i dess helhet men vid beräknande av myckenheten som i varje särskilt fall högst får innehavas hänsyn skall tagas allenast till den eldfarliga olja som ingår i blandningen. Allt som allt är sålunda bestämmelserna angående de mängder som får innehas i handelsförråd ganska invecklade, och de angivna mängderna är därtill, åtminstone med avseende på färghandeln, orealistiska, vilket 1 Det må anmärkas, att den ökning av mängden brandfarlig vätska, som medgives under de i 4: 6 § 5 mom. angivna villkoren, är avsedd att kunna utnyttjas även vid sådan hantering, som avses i 6 kap.

140 en härom året företagen undersökning genom Sveriges Färghandlares Riksförbund visade. Den enligt i 1 § 3. givna möjligheten att öka mängden eldfarlig vara, därest den däri ingående eldfarliga oljan av första klass utgör en mindre del, torde sällan kunna utnyttjas eftersom den som innehar ett handelsförråd oftast icke känner varans sammansättning. Nyssnämnda förbund gjorde redan 1937 en framställning om översyn av hithörande bestämmelser, och i utredningsdirektiven ingår bl.a. att beakta de synpunkter som därvid anfördes. En omprövning av nuvarande regler nödvändiggöres också av att den förordning, som oljeutredningen föreslår, kommer att få ett betydligt vidare tillämplighetsområde än den nuvarande och omfatta avsevärt mycket flera varuslag än nu är fallet. Bland det viktigaste är kanske härvidlag att bestämmelserna måste vara tillämpliga på rödspritsförsäljningen. Den butikshandel, som berörs av bestämmelserna angående brandfarliga varor, är av mycket växlande storlek och art. I vissa butiker förekommer en mängd olika slag av sådana varor, i andra butiker åter endast enstaka eller ett fåtal varuslag. Den butiksform, som har det rikaste urvalet av här berörda varor, är färghandeln, men åtskilliga kosmetiska och kemisktekniska artiklar samt, inte minst, rödsprit säljs även i butiker av annat slag. Utredningen har funnit det omöjligt, eller i varje fall opraktiskt, att uppställa en allmängiltig bestämmelse angående de största mängder av olika brandfarliga varor, som skulle få förekomma i butikslokal och därtill anslutna förråd. Det torde icke heller vara möjligt att låta den tillåtna mängden bli beroende av t. ex. butikslokalernas storlek eller butikens årsomsättning — vare sig man i sistnämnda fall räknar med den totala omsättningen eller med omsättningen av endast brandfarliga varor. Den tekniska utvecklingen och allmänhetens köpvanor kan antas medföra förskjutningar i fråga om detaljhandelns varusortiment. Cellulosalackerna utgör exempel på tidigare inträffade förändringar: från det första framträdandet på 1920-talet ökades förbrukningen starkt under en lång följd av år för att på senare tid åter minskas till förmån för s. k. syntetiska lacktyper, vilka icke är eldfarliga oljor av första klass och alltså enligt nu gällande bestämmelser överhuvudtaget inte räknas som eldfarliga. Inte bara de nu rådande förhållandena utan även de växlingar som man alltså har all anledning att motse utgör vägande skäl för att bestämmelserna utformas med största möjliga elasticitet. Enligt utredningens uppfattning föreligger icke något behov att i förordningen begränsa den mängd brandfarliga varor, som får förekomma i en butik. Det är, enligt utredningens mening, tillräckligt med den naturliga begränsning som göres av rent affärsmässiga skäl. En allmänt antagen och genomförd princip är, att varulagret måste anpassa sig till omsättningen på ett sådant sätt att såväl rörelsekapitalet som butiks- och lagerutrymmena utnyttjas på mest lönsamma sätt. Från denna utgångspunkt finner sig utredningen kunna föreslå dels att

141 butikshandel med brandfarliga vätskor av klass 3 och klass 4 överhuvudtaget icke belägges med några restriktioner utan lämnas helt fri, dels att de mängder brandfarlig vätska av klasserna 1 och 2 som får förekomma i butikshandel icke begränsas i annan mån än att klasserna 1 och 2 a icke får utan särskilt tillstånd förvaras annorledes än i färdigförpackningar om högst 25 liters rymd. Vad här sagts gäller normala fall men det låter sig väl tänka att butiken är belägen i särskilt brandfarlig omgivning eller att den byggnad i vilken den inrymmes är av mycket brandfarlig beskaffenhet. För sådana fall öppnas genom en särskild bestämmelse möjlighet för brandchefen att föreskriva inskränkning i storleken eller sammansättningen av butikens saluförråd ( 7 : 3 §). När utredningen alltså icke föreslår någon principiell begränsning av den mängd brandfarliga varor, som får finnas i butiksrörelse, avser detta egentlig detaljhandel och sådant saluförråd, som är avsett för denna. Det förekommer dock i anslutning till detaljhandel även grossiströrelse, varvid lagret av här berörda varor kan få en storlek, som betydligt överstiger vad som motsvarar detaljhandelns krav. På grosshandelsrörelsen som sådan är icke 7 kap. tillämpligt. I den mån någon önskar förvara större mängder brandfarliga varor än som svarar mot detalj försälj ningen gäller i stället vad som stadgas i 4 kap. angående förvaring. I den mån förvaringen avser färdigförpackningar kommer härvid att kunna tillämpas 4: 6 § 5 mom. Medan det alltså enligt utredningens mening är möjligt att lämna full frihet i fråga om de mängder brandfarliga varor, som må förvaras i samband med butiksrörelse, återstår det att vid bestämmelsernas utformning ta hänsyn till det sätt på vilket varorna handhas i butiken och de ställen där de förekommer. En förutsättning för rätten att idka butikshandel med brandfarlig vätska av klass 1 och klass 2 är enligt utredningens förslag att vederbörande gör anmälan till brandchefen om avsikten att handla med brandfarlig vätska. Den som gjort sådan anmälan får enligt förslaget rätt att hålla ett för rörelsen avsett förråd (s. k. saluförråd) av brandfarliga varor. I fråga om brandfarliga vätskor av klass 1 och klass 2 a (samt därmed jämställda varor) är rätten att efter endast anmälan inrätta saluförråd dock begränsad till färdigförpackningar med största rymd av 25 liter. Det kan på goda grunder antagas att brandrisken blir förhållandevis liten så länge varorna är inneslutna i förpackningar av begränsad storlek. Att 25 liter har valts såsom övre gräns för färdigförpackningarna, beror på att denna storlek i viss utsträckning förekommer framför allt i färghandeln. Till övervägande antal är dock de förpackningar, på vilka bestämmelsen blir tillämplig, betydligt mindre. Även förpackningar av 25 liters rymd kan dock hanteras på ett sådant sätt att de inte medför någon större brandrisk. Förpackningar av vad slag som helst bör emellertid icke få användas, men utredningen har icke föreslagit att detaljbestämmelser härom intas i huvudförfattningen, utan det bör ankomma på kommerskollegium att föreskriva härom enligt 3: 13 §.

SJÄTTE

KAPITLET

Skyddsavstånd, cisternavstånd och invallning

/.

Utländsk

lagstiftning

I såväl inhemsk som utländsk lagstiftning finns vissa säkerhetsföreskrifter, som avser att begränsa brandrisken vid hantering av brandfarliga vätskor. Då förvaringen, när det gäller stora mängder, så gott som uteslutande sker i cisterner av plåt har föreskrifterna i fråga merendels utformats så att vissa avstånd stadgats mellan cisternen och omgivningen. Därvid har frågan gällt dels hur nära bebyggelse dylika cisterner får placeras, dels avståndet mellan dylika cisterner inbördes. I det förra fallet är alltså fråga om utläggande av skyddsavstånd kring cisternanläggningen såsom helhet, i det senare fallet gäller det ett avstånd cisternerna emellan (cisternavstånd). För undvikande av missförstånd vill oljeutredningen redan här påpeka att utredningen betraktar skyddsavståndet icke såsom ett överallt lika brett skyddsbälte, som bägges runt anläggningen, utan såsom ett område, som kan vara i hög grad varierande i fråga om bredden, bl. a. beroende på arten av den bebyggelse, som möter. En annan skyddsåtgärd är att cisterner, som innehåller i hög grad brandfarlig vätska, omgives av jordvall eller skyddsmur, s. k. invallning, avsedd att uppfånga ev. utrinnande vätska. Närmast kommer här att redogöras för vissa utländska bestämmelser och förslag på området. Utredningen har gjort undersökningar beträffande avståndsbestämmelser i ett flertal länder. I vissa länder såsom t. ex. Västtyskland och Danmark har samarbete ägt rum med kommittéer, som haft i uppdrag att omarbeta gällande lagstiftning i fråga om eldfarliga oljor m. m. Västtyskland Ett förslag (dagtecknat maj 1954) till en förordning i ämnet för Västtyskland jämte till förslaget knutna tillämpningsföreskrifter innehåller i huvudsak följande regler angående skydds- och cisternavstånd. Vad beträffar skyddsavstånden föreskriver förslaget, att bredden på skyddszonen skall utgöra för lager i cisterner ovan jord för kvantiteter om mer än 30 m3 t. o. m. 200 m3 cirka 10 m. » » » » » 200 m3 » 1 000 m3 » 20 m. 3 » » » » » 1 000 m » » 30 m. Skyddszonen kan i fall tillräckligt markområde ej står till förfogande helt eller delvis ersättas av brandsäkra (»feuerbeständige») väggar eller av jordvallar.

143 Från icke brandsäker bebyggelse får ett lager av brandfarliga vätskor ej ligga på närmare avstånd än 10 m. Avståndet mellan cisternerna skall fastställas med hänsyn till lokala förhållanden och brandskyddsåtgärder. Emellertid har man dragit upp vissa normerande riktlinjer för fastställande av cisternavstånd. Avståndet räknas från cisternvägg till annan cisternvägg i relation till diametern på den största cisternen enligt följande normer för olika faroklasser: råoljecisterner upp till 20 000 m 8 rymd: cisterndiametern, dock minst 30 meter; råoljecisterner med större rymd än 20 000 m 3 : cisterndiametern, ökad ined 20 %. Om flera råoljecisterner sammanföres i grupper med en total lagringskapacitet, som ej överstiger 5 000 m 3 , fastställes de inbördes avstånden mellan cisternerna i gruppen med hänsyn till anläggningens driftsförhållanden. Vaije sådan cisterngrupp för råolja skall emellertid vara avskild från varje annan cistern genom vall och avståndet mellan sådan grupp och cistern skall vara lika med diametern på den största cisternen, dock minst 30 meter. För övriga brandfarliga vätskor skall cisternavståndet enligt förslaget utgöra om vätskan tillhör faroklasserna 1 A I, A II eller B : för cisterner intill 10 000 m 3 : halva diametern; och för cisterner med en kapacitet överstigande 10 000 m 3 : 60 % av diametern. Om flera cisterner sammanföres i grupper med en total lagringskapacitet ej överstigande 5 000 m 3 , fastställes det inbördes avståndet mellan cisternerna i gruppen med hänsyn till anläggningens driftsförhållanden. Avståndet från varje cistern i en sådan grupp till annan cistern som icke tillhör gruppen bestämmes till hälften av den största cisternens diameter, dock minst hälften av diametern på en cistern som kan rymma hela gruppens lagringskapacitet. Storbritannien I Storbritannien finnes icke några statliga föreskrifter om skyddsavstånd och cisternavstånd utan allenast vissa riktlinjer härom, som uppdragits av det engelska petroleuminstitutet i »Marketing Safety Codes». Man skiljer mellan »installation» dvs. en anläggning med mer än 2 000 ton olja 2 i bruk och »depå» med högst 2 000 tons kapacitet i bruk. 1

De olika här ifrågakommande faroklasserna är enligt förslaget: klass A I vätskor, blandningar och lösningar med en flampunkt understigande 21° C, vilka icke eller endast delvis låter sig blandas med vatten; klass A II vätskor etc. med en flampunkt fr. o. m. 21° C t. o. m. 55^ C; klass B vätskor etc. med en flampunkt under 21° C, vilka eller vilkas brännbara flytande komponenter i vilka proportioner som helst låter blanda sig med vatten vid 15° C. 2

De eldfarliga oljorna indelas i tre klasser, nämligen Klass A med flampunkt under 73° F (22,8° C); Klass B > > 73°—150c F (65,6° C); Klass C > > över 150° F.

144 I fråga om s. k. »installation»

gäller följande.

Olja av klass A 1. Skydds- och cisternavstånd För cisterner med fast tak, innehållande olja av klass A (utom butan, propån och över huvud taget flytande gaser) gäller nedan angivna minimiavstånd. Måtten räknas från de punkter på cisternernas periferi eller lagerskjul och byggnader, som ligger närmast varandra. I samtliga fall gäller alternativa avståndsberäkningar, varvid det minsta av de båda alternativen får väljas. Såväl vid beräkning av avstånd mellan cisterner inbördes som när det gäller avståndet till närbelägen byggnad gäller, att avståndet ej får understiga cisterndiametern (eller i fråga om avståndet mellan två cisterner, den mindre cisternens diameter), dock kan aldrig krävas större avstånd än 50 fot ( = 15,25 m ) . Samma regel gäller där fråga är om avståndet mellan en cistern och upplagsområdets yttre gräns, men här är dessutom uppställt krav på ett minimiavstånd av 30 fot ( = 9,15 m). Mindre cisterner kan placeras i grupper om högst 3 000 m 3 sammanlagd rymd, varvid de inbördes avstånden mellan cisternerna uteslutande bestämmes med hänsyn till konstruktions- och driftsförhållandena. En sådan grupp mindre cisterner betraktas såsom en cistern. De avstånd som ovan angivits kan reduceras, om det gäller cisterner med flytande tak eller annan specialkonstruktion. Avstånden gäller ej underjordiska eller delvis nedgrävda cisterner. I dylikt fall skall avståndet bestämmas med hänsyn till lämpligheten ur konstruktionssynpunkt. 2.

Invallning Alla cisterner ovan jord för vätska av klass A skall helt omgivas av mur eller vall (bund wall). Särskilda vallar för varje cistern är onödiga, men det anses icke lämpligt att cisternernas totala rymd inom en invallning överstiger 40 000 m 3 . Om enstaka cistern är invallad, skall bassängens kapacitet vara 100 % av cisternens volym. Om två eller flera cisterner ligger inom samma invallning, skall bassängens kapacitet vara = 100 % av den största cisternen plus 10 % av de övriga cisternernas sammanlagda rymd. Om en bassäng innehåller ett antal cisterner upp till 40 000 m 3 total rymd, bör cisternerna ur brandhämmande synpunkt uppdelas i lämpliga grupper som skiljes åt genom skyddsvallar, hälften så höga som yttervallen, dock högst 2 fot (0,61 m ) . Olja av klass B 1. Skydds- och cisternavstånd Ur säkerhetssynpunkt är det onödigt att för cisterner avsedda för oljor av klass B ha större avstånd än som ur konstruktionssynpunkt är lämpligt. Då man emellertid framdeles kan komma att behöva temporärt eller kon-

145 stant använda sådana cisterner för förvaring av varor ur klass A, rekommenderas att man tillämpar ovan angivna rekommendationer för klass Acisterner, om man inte bestämt kan avgöra, att cisternerna konstant kommer att användas endast för klass B. 2.

Invallning Invallning anses i regel onödig i fråga om cisterner för klass B med undantag för sådan tomtmark, där topografin är sådan att olja kan tänkas rinna ut från området och förorsaka skada för tredje man. Man rekommenderar dock invallning med en låg vall, cirka 18 tum (0,46 m) runt varje sådant område, så att eventuellt läckage kan uppsamlas. Olja av klass C

1. Skydds- och cisternavstånd I fråga om cisterner avsedda för lagring av varor tillhörande klass C bestämmes det inbördes avståndet mellan cisternerna och mellan cisterner och tomtgräns uteslutande med hänsyn till vad som kan vara lämpligt ur konstruktionssynpunkt. 2.

Invallning Invallning för här ifrågavarande oljor anses onödig om icke av skäl som anförts i fråga om oljor av klass B en invallning anses påkallad. I fråga om depåer dvs. upplag med högst 2 000 ton bulkkapacitet gäller avsevärt lindrigare föreskrifter.

Amerikas Förenta Stater I Amerikas Förenta Stater finns ingen federal lagstiftning med bestämmelser som reglerar förvaring, hantering och användning av eldfarliga vätskor, utan varje stat utfärdar sina egna bestämmelser. Dessa varierar med hänsyn till de särskilda staternas olika klimatiska förhållanden och befolkningstäthet m. m. National Fire Protection Association (NFPA) — en sammanslutning som sedan 1896 arbetat för att förbättra brandskyddet och för att genom lämpliga säkerhetsåtgärder åstadkomma skydd mot förluster av människoliv och egendom genom eld — har genom kommittéer av specialister, representerande alla olika intressen, utarbetat vissa generella rekommendationer, benämnda »Suggested Ordinance for the Storage, Handling and Use of Flammable Liquids». Dessa rekommendationer, som också tillämpas av brandför siäkringsgivarnas sammanslutning »National Board of Fire Underwriters», innehåller bland annat följande regler för avstånd dels i förhållande till grannfastighet som må bebyggas, dels mellan lagringstankarna inbördes. Det må nämnas att som eldfarlig betraktas vätska med flampunkt upp till 93° C. 10—560724

146 1. Skyddsavstånd till grannfastighet För smärre tankar (intill 190 m 3 ) gäller vissa detaljerade regler, där tankavståndet ställts i relation till den förvarade vätskans eldfarlighet och tankkapaciteten. Lägsta avståndet är 1,5 och högsta 7,5 m. I fråga om tankar om mer än 190 m 3 kapacitet tages hänsyn till om de används för lagring av råolja eller annan eldfarlig vätska. För råoljetankar göres åtskillnad mellan om de är utrustade med vissa säkerhetsanordningar (permanent eldsläckningssystem eller flytande tak) eller icke. För råoljetankarna gäller, att avståndet skall motsvara minst dubbla tankdiametern (resp. höjden om denna är större) dock minst 6 m. Emellertid behöver avståndet aldrig överstiga 52,5 m. Är nämnda säkerhetsanordningar icke vidtagna skall räknas med tredubbla tankdiametern (resp. höjden), dock behöver avståndet ej överstiga 105 m. Minimiavståndet är även i detta fall 6 m. I fråga om tankar för andra eldfarliga vätskor gäller här samma indelningssystem som för råoljetankarna. Är säkerhetsanordningarna vidtagna, begränsas avståndet till tankens diameter (resp. höjd) och i annat fall skall avståndet ökas med hälften. Tankavståndet behöver dock aldrig överstiga 36 m, resp. 52,5 m beroende på om säkerhetsanstalterna är vidtagna eller icke. Vederbörande myndigheter kan emellertid i särskilda fall lämna speciella föreskrifter, varvid hänsyn tages bl. a. till topografiska förhållanden, till det privata brandskydd, som må vara förhanden, till förhållandena på den angränsande fastigheten (bebyggelse m. m.). 2.

Cisternavstånd För avståndet mellan tankarna gäller ett generellt minimum på 0,92 m. För råoljetankar om mer än c:a 480 m 3 får avståndet aldrig vara mindre än den mindre tankens diameter och för tankar med annan eldfarlig vätska på mer än 190 m 3 får avståndet icke understiga halva diametern på den mindre av de här ifrågakommande tankarna. 3.

Invallning Även i fråga om invallningen skiljer man mellan tankar innehållande råolja och tankar, som innehåller annan eldfarlig vätska. De förra skall alltid invallas — såvida icke andra lämpliga åtgärder kan vidtagas för att förebygga risken för omgivningen av utflytande olja — och invallningen skall rymma de inom invallningen liggande tankarnas kapacitet. Den största kvantitet som får rymmas inom en och samma invallning är 27 000 m 8 . För tankar med andra eldfarliga vätskor prövas behovet av invallning av vederbörande myndighet från fall till fall. Anses invallning erforderlig skall den ha en kapacitet motsvarande tankens volym eller om flera tankar rymmes inom samma invallning den största tankens volym jämte 10 % av de övriga tankarnas sammanlagda volym.

147 Finland I Finland har såsom förut nämnts utfärdats en förordning om brännbara vätskor den 2 augusti 1954 (FFS nr 335). I själva huvudförfattningen har icke lämnats några föreskrifter om skyddszon och cisternavstånd. Däremot finns i 50 § i tillämpningsföreskrifterna (utfärdade av handels- och industriministeriet den 29 december 1954; F F S nr 498) följande regler om skyddsavstånd: För mindre cisterner (dvs. rymmande högst 50 m 3 vätska av I eller II klass och högst 200 m 8 vätska av III klass 1 ) skiftar skyddsavståndet mellan 1 och 5 m, räknat från annans rå eller allmän trafikled och till cisternen. I fråga om större cisterner gäller om skyddszon vad som framgår av nedanstående tabell. Avståndet räknas liksom i förra fallet från cisternen till fastighetens gräns eller allmän trafikled. 1.

2.

|

8.

|

4.

Cistern med vissa säkerhetsanordningar 2 Innehåll Minsta zon 4

Råolja eller annan skum- 200 % av cisternens mande brännbar vätska största m å t t 5 Destillerad eller icke skum- 100 % av cisternens mande brännbar vätska största m å t t 8

Min. Max. 3 m m

5.

fi.

!

7.

Cistern utan de i kol. 2—4 avsedda säkerhetsanordningarna Minsta zon

Min. m

Max. 3 m

300 % av cisternens största mått 5

150 % av cisternens största mått 5

60 Beträffande cisternavstånd mellan ovanjordscisterner med råolja och andra produkter med benägenhet att koka över är i 53 § stadgat att avståndet mellan två sådana cisterner skall vara minst den största cisternens diameter. Om cisternerna rymmer brännbar vätska, som ej har nämnda benägenhet, skall cisternavståndet vara minst hälften av den största cisternens diameter. Avståndet mellan cisternerna skall alltid fastställas med beaktande av den farligaste brännbara vätskan. I tillämpningsföreskrifternas 54 § är intagna bestämmelser om skyddsvallar. Man skiljer härvid liksom i de tidigare berörda stadgandena mellan cisterner innehållande råolja eller annan brännbar vätska med benägenhet att koka över och andra brännbara vätskor. 1 Vätskornas klassindelning är följande: I kl. brännbara vätskor med flampunkt högst 20° C; II kl. brännbara vätskor med flampunkt över 20° men högst 55°; III kl. brännbara vätskor med flampunkt över 55° men högst 100°. 2 Dessa är fasta eller med dem jämförbara brandsläckningsanordningar eller på vätskans yta flytande tak. 8 Avståndet behöver ej överstiga det angivna måttet. 4 Finns i närheten av cistern som rymmer brännbar vätska av klass I och II upplag, anläggningar eller byggnader, som förorsakar yttre brandfara (såsom såganläggning, trävarulager e. d.), skall alla avstånd vara minst tredubbla. 5 Med cisternens »största mått» förstås cisternens höjd, längd eller diameter.

148 Cisterner innehållande det förra slaget av brännbar vätska skall omgivas av en skyddsvall, vars rymd är minst lika stor som den ifrågavarande vätskemängden. Undantag från invallningstvånget gäller dock om ev. läckage, som medför fara eller men, på annat sätt kan förhindras. Är fråga om andra vätskor av klass I än nyssnämnda skall fast cistern eller cisterngrupp som innehåller mer än 200 m 3 omgivas av en vall så att den bildade bassängen har samma rymd som den största cisternen och 10 % av de övriga av vallen omgivna cisternernas rymd. Något undantag motsvarande det för råolje-cisternerna gällande finnes icke i författningstexten nämnt för nu ifrågavarande slag av invallning. Man har också stadgat ett visst maximum för vad som får rymmas inom en och samma invallning, nämligen 20 000 m 3 . Emellertid har man i fråga om invallningstvånget icke stannat vid cisterner med nu angivna innehåll. Även i fråga om mindre brännbar vätska (av klass II eller III) kan företagaren vara tvungen att förse cisternen med vall, om den brännbara vätskan till äventyrs skulle genom läckage utsätta »växtlighet, vattendrag, bosättning eller värdefulla byggnader» för fara. Danmark I Danmark har ett förslag till en ny brandfarlighetsförordning utarbetats av Dansk Brandvaerns-Komité. Detta förslag, 1 som enligt vad tidigare är berört f. n. lagts ad acta, har ställts till oljeutredningens förfogande. Det är tänkt, att man i Danmark skall få fyra faroklasser för de brandfarliga vätskorna nämligen klass I med flampunkt under 21° C, klass II med flampunkt från och med 21° men under 50° och klass III med flampunkt från och med 50° men under 100°. I en klass IV skulle inordnas de vätskor som är biandbara med vatten »i ethvert forhold» och med flampunkt under 21°. I själva författningsutkastet finnes icke föreskrifter vare sig om skyddszoner eller cisternavstånd. Men i anvisningar till förslaget (Vejledning) finnes vissa bestämmelser. I fråga om vätskor av klass I skall i sådant hänseende vid s. k. »Depottankanlseg» med cisterner ovan jord skyddsavståndet uppgå till en bredd av 50— 100 m alltefter omständigheterna. Inom denna zon får bebyggelsen och »benyttelsesforholdene» icke vara sådana, att de i väsentlig grad anses öka risken vid anläggningen. I anvisningarna till författningsförslaget finns också bestämmelser om invallningen. I fråga om cisterner ovan jord har storleken av den bassäng som skall bildas genom invallningen ställts i relation till antalet tankar, som rymmes inom samma vall. Är det 1 cistern skall bassängen rymma 75 % av cisternens rymd, vid 2 cisterner 70 %, vid 3—4 cisterner 60 % och vid flera cisterner 50 % av tankkapaciteten. Det inbördes avståndet mellan »överjordiske tanke» vid ett s. k. »depotanlaeg» skall vid förvaring av vätskor av klass I utgöra minst 15 m. Detta 1

Tryckt i korr. under titeln Brandtekniske meddelelser nr 8 (Kobenhavn 1949).

149 gäller också avståndet till cisterner för vätskor av faroklasserna II och III. Avståndet mellan cisternen och grannfastighetens gräns skall vara minst 15 m. Beträffande cisternanläggningar för brandfarliga vätskor av klass II finns inga särskilda regler om skyddszoner eller invallning, enär det i praktiken oftast är nödvändigt att skiftesvis använda samma cistern för vätskor av både klass I och II. Det rekommenderas därför i anvisningarna att inrätta upplaget efter de normer som gäller för vätskor av klass I. När det gäller cisternanläggning för vätskor av klass III, förklaras i anvisningarna att man kan, när förhållandena talar därför, ha flera cisterner med vätskor av denna klass placerade i en grupp och »normalt» ställs icke några särskilda krav på avstånd mellan cisternerna. Däremot gäller att avståndet mellan cisterner i en grupp till cisterner i en annan grupp eller till cisterner med vätskor av klass I och II skall vara minst 15 m. Ingen ovanjordscistern får normalt placeras närmare än 7,5 m från gränsen till grannfastighet. Beträffande vätskor av klass III har man icke generellt avstått från kravet på invallning men har stadgat, att kravet på uppsamlingsbassäng skall vara beroende av upplagets storlek och lokala förhållanden. Bassänger skall där de förekommer i övrigt utföras på sätt som föreskrives för cisterner med vätskor av klass I. För vätskor av faroklassen IV finnes som enda avstånd stadgat, att upplag intill 1 m 3 skall ligga minst 6 m från brandfarlig byggnad eller brandfarligt upplag. För större upplag kräves minst 10 m avstånd från brandfarlig byggning. //.

Gällande

svensk

lagstiftning

Då sättet att förvara större mängder eldfarlig vätska i fasta plåtcisterner (tankar) först kom i tillämpning under början av detta århundrade, är det självklart att de äldre svenska författningarna ej innehöll några föreskrifter i här berörda hänseende. Först i 1921 års oljeförordning upptogs frågan om skyddsavstånd och invallning till reglering. De där meddelade föreskrifterna är i huvudsak följande. Beträffande skyddsavstånd har i 27 § 2. stadgats, att större upplag ovan jord ej får ligga på mindre avstånd än 100 m från byggnad i stad, köping eller municipalsamhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. I fråga om landet i övrigt gäller för dylika upplag ett avstånd av minst 50 m från byggnad. För mindre upplag är motsvarande avstånd fastställda till minst 50 m, respektive 25 m och för större och mindre förråd stadgas vid förvaring i öppen lagerplats eller skjul, att förrådet ej må vara beläget på mindre avstånd än 10 m från byggnad eller järnvägsspår. Ett större förråd får dock ej inrättas på närmare håll än 25 m från annan sådan lagerplats eller från skjul, vari eldfarlig olja förvaras (39 § 1.).

150 I fråga om upplag stadgas vidare, att länsstyrelsen, efter sprängämnesinspektionens hörande, äger medgiva undantag, där till förekommande av eldfara synnerligen gynnsamma terrängförhållanden är för handen eller särskilda skyddsanordningar vidtagits eller om upplaget är av mindre farlig beskaffenhet (27 § 2.). Från de stadgade avståndsbestämmelserna för större och mindre förråd äger länsstyrelsen jämväl medgiva undantag (39 § 2.). Endast i vissa fall har de stadgade avstånden kunnat helt uttagas, utan dispensförfarande enligt 58 a § har relativt ofta förekommit. Förordningen innehåller även bestämmelser angående anordningar för uppsamlande av utrinnande olja och stadgar bl. a., beträffande förvaring av eldfarlig olja av I klass, att magasin skall ha tröskeln förlagd till sådan höjd, att rymden av den del av magasinet, som kommer att ligga under tröskelhöjden, blir minst tre fjärdedelar av rymden av den största myckenhet olja, som är avsedd att på en gång förvaras i magasinet (26 § 1.). Även här har dispensförfarande enligt 58 a § i avsevärd utsträckning förekommit. För cistern ovan jord, avsedd att innehålla eldfarlig olja av I klass, stadgas beträffande invallning i 26 § 2., att cisternen skall vara omgiven av en fast mur eller stark jordvall och att muren eller vallen skall dimensioneras så, att rymden av den därigenom bildade bassängen blir minst tre fjärdedelar av den största myckenhet eldfarlig olja, som är avsedd att på en gång förefinnas i cisternen. Vidare medger nuvarande lagstiftning, att flera cisterner inom samma upplag eller förråd förses med en gemensam invallning. Liknande bestämmelser (26 § 4.) gäller jämväl för öppen lagerplats, avsedd för eldfarlig olja av I klass och anordnad ute på marken, dock att man vid sådan lagerplats också kan utnyttja de topografiska förhållandena och placera en sådan lagerplats i en fördjupning i marken. Sprängämnesinspektionen har år 1939 utfärdat anvisningar rörande inbördes avstånd mellan cisterner ovan jord inom upplag av i huvudsak följande innehåll: a) Mellan två cisterner för förvaring av eldfarlig olja av I klass bör det inbördes avståndet vara lika med diametern av den större cisternen, dock minst 15 m. b) Mellan cistern avsedd för förvaring av eldfarlig olja av I klass och cistern avsedd för olja av II klass bör avståndet överstiga 10 m. c) Mellan cistern avsedd för förvaring av eldfarlig olja av I klass och cistern för icke eldfarlig olja bör avståndet överstiga 7 m. d) Mellan två cisterner avsedda för förvaring av éldfärlig olja av II klass bör avståndet överstiga 7 m.

151 Hl.

Oljeutredningens

förslag

1. Allmänna synpunkter Såsom framgår av den föregående redogörelsen för de utländska reglerna rörande skydds- och cisternavstånd vid förvaring av brandfarliga vätskor är frågan om fixerande av generella normer för dylika avstånd ytterligt komplicerad. Det är nämligen ett stort antal faktorer, som härvidlag spelar in. I första hand kominer därvid i betraktande den olika brandrisk, som de skilda brandfarliga produkterna representerar. Det går härvidlag en bestämd gräns mellan å ena sidan brandfarliga vätskor av klass 1 (med flampunkt t. o. m. 21°) och de dem närstående av klass 2 a (med flampunkt t. o. m. 30°) samt å andra sidan övriga brandfarliga vätskor, dvs. av klass 2 b (med flampunkt t. o. m. 55°) och av klass 3 (med flampunkt t. o. m. 100°) samt klass 4. Den förra gruppen innefattar en på grund av vätskornas lättantändlighet vid normal temperatur primär brandrisk. Annorlunda ställer sig förhållandena med brandfarliga vätskor med flampunkt över 30°. För att ett upplag med dylikt gods skall råka i brand, måste finnas en primär brandhärd, som under någon längre tid påverkat cisternen. Sådana cisterner representerar alltså en allenast sekundär brandrisk. För att förhindra eldsmitta från det förra slaget av brandfarliga vätskor är — såsom förut antytts — att rekommendera att en bestämd lokal åtskillnad hålles mellan cisterner innehållande vätskor av klass 1 och 2 a samt cisterner med allenast vätskor av klass 2 b eller 3 eller 4. Att, såsom nu ej sällan förekommer även i större oljehamnar, placera cisterner innehållande den mera brandfarliga gruppen av vätskor inne bland cisterner med mindre brandfarliga varor är absolut förkastligt. Om man genom att hålla ett ganska stort avstånd mellan de båda grupperna av cisterner eller in. a. o. genom anläggande av en brandgata dem emellan nedbringar faran för eldsmitta från de mest brandfarliga vätskorna till de mindre brandfarliga, kan avståndskraven i fråga om cisterner för varor av det senare slaget väsentligt minskas. Vad som därnäst vid avståndens bestämmande är att beakta är de i kvantitativt hänseende mycket stora variationer som föreligger mellan förvaring av olika slag. Man har sålunda att räkna med å ena sidan den mycket betydande förvaringen t. ex. i de stora oljehamnarna och å andra sidan de förråd av mera begränsad omfattning som finns utspridda över hela landet. För de senares del är givetvis brandrisken i hög grad skiftande, bl. a. beroende på den hantering som försiggår vid dessa förråd. Här kan vara fråga om större depåer för oljeimportörerna, där tappning sker endast i tankvagnar o. d., men det kan också gälla detalj distribution, såsom t. ex. vid bensinstationerna, där brandfaran kan vara betydligt större. Stundom sker också tappning såsom t. ex. från de s. k. farmaggregaten på landet av per-

152 söner, som saknar yrkesmässig träning i hanterande av brandfarliga vätskor. Av särskild betydelse ur nu berörda synpunkt är givetvis den tillverkning av brandfarliga vätskor som bedrivs vid raffinaderierna. Här rör man sig under hela arbetsprocessen med stora oljekvantiteter och därtill kommer de lager av råolja, som utgör utgångsmaterialet, och de kvantiteter av färdiga produkter, som lagras innan varan distribueras. Brandrisken är helt naturligt i hög grad beroende även på själva förvaringssättet. Ett fatupplag erbjuder här avsevärt större risker än ett förråd förlagt t. ex. i en underjordisk cistern. Vad som beträffande ovanjordscisternerna är att beakta är de normer som gäller för konstruktionen av sådana cisterner. I sådant hänseende må här påpekas, att den hos oss allmännast spridda typen av ovanjordscisterner är den, som i Cisternnormer I (utarbetad inom IVA:s tryckkärlskommission och godkänd av arbetarskyddsstyrelsen för tillämpning fr. o. m. den 15 sept. 1953) definierats såsom »öppen cistern, som står i sådan oavstängbar förbindelse med atmosfären, att trycket i cisternen ovan vätskan är = atmosfärtrycket». Cisternen räknas dock såsom öppen även om den är försedd med tryckvakuumventil, så konstruerad att trycket i cisternen ovan vätskan kan över- och understiga atmosfärtrycket med vissa angivna värden. Förutom denna konventionella cisterntyp kan förekomma cisterner med »flytande tak» eller andra speciella konstruktioner, avsedda att nedbringa »andningsförlusterna» från cisternen. Dessutom har nyligen framkommit ett medel, kallat »micro balloons», som pumpas in i cisternen och får flyta upp till vätskeytan, där det bildar ett »tak» med uppgift att hindra avdunstningen. Samtliga dessa här i Sverige sällan förekommande konstruktioner anses i Förenta Staterna mindre riskfyllda än den hos oss vanliga cisterntypen. Oljeutredningen har emellertid under sitt arbete icke kunnat taga hänsyn till de speciella problem, som dessa metoder kan medföra för Sverige. Åt kommerskollegium bör därför uppdragas att från fall till fall pröva metodernas för- och nackdelar samt utfärda därav betingade anvisningar. Vid bedömande av här i landet normala risker har oljeutredningen sålunda endast kunnat taga hänsyn till den konventionella typen av ovanjordscisterner, som beskrives i Cisternnormer I. Vid bedömande av brandrisken vid förvaring i större mängder kommer helt naturligt de topografiska förhållandena att spela en betydande roll. När t. ex. en bensincistern råkat i brand består — såsom närmare utvecklas i bilaga II (del II) — risken för eldens spridning bl. a. antingen i att elden slår över från den ena cisternen till den andra, sedan de från början intakta cisternerna upphettats genom värmestrålning, eller i att den brinnande cisternen brister och brinnande vätska rinner ut. I det förra hänseendet spelar givetvis de topografiska förhållandena i så måtto en roll som höjdläget de olika cisternerna emellan kan bli avgörande för brandens spridning och därmed för de säkerhetsåtgärder som måste vidtagas. Med hänsyn till dessa och liknande förhållanden har därför hos oss liksom utomlands före-

153 skrivits, att cisterner innehållande brandfarlig vätska ungefär motsvarande klass 1 skall invallas. Emellertid kan dylika invallningar i kritiska situationer vara på både gott och ont. Det är klart, att man därmed kan få en brinnande sjö, stundom av betydande dimensioner, som i ett större upplag kan ge elden en vidsträcktare spridning och därjämte försvåra och stundom omöjliggöra släckningen av själva den brinnande cisternen. Det är här hänsynen till de topografiska förhållandena blir av betydelse. Angeläget är nämligen att man snarast möjligt avleder den brinnande vätskan, och om så kan ske t. ex. till en lägre belägen grop i marken av lämplig dimension är detta system givetvis att föredraga framför att genom konstgjord fördämning behålla den brinnande vätskan i cisternens närhet. Om vid avrinningen den brinnande vätskan får passera genom en sluten ledning kommer elden i den utrunna vätskan att släckas och risken för en ny antändning efter passerande av ett dylikt flamlås är relativt liten. Det ligger alltså vikt uppå att vid anläggningar för förvaring av brandfarlig vätska av ifrågavarande klass söka så långt görligt är utnyttja omgivningens höjdförhållanden, så att spridning av brand i möjligaste m å n undvikes. Först i andra hand bör systemet med konstgjorda fördämningar begagnas. Emellertid är det klart att hänsyn måste tagas till omgivningen. I en oljehamn belägen i nära anslutning till en handelshamn måste t. ex. förhindras att cisterner lägges så, att utrinnande icke vattenblandbar vätska kommer att spridas i hamnen. Om däremot vätskan är vattenblandbar bör givetvis möjligheten att låta den rinna ut i hamnen tillvaratagas. Ett förhållande, som vid ordnande av dylik avrinning måste beaktas, gäller vattenvården. Det bör självklart icke ifrågakomma att genom vätskans avrinning till en uppsamlingsgrop omgivande fastigheters och kanske hela samhällets vattenförsörjning äventyras genom att olja intränger i brunnar eller underjordiska vattenådror. I dylika fall bör andra anordningar övervägas. Av stor betydelse för frågan om omfattningen av skydds- och cisternavstånd är effektiviteten i de eldsläckningsanordningar, som installeras vid upplaget — ju effektivare dessa är desto mindre blir risken för brandens spridning inom upplagsområdet och därmed minskas också behovet av skydds- och cisternavstånd. I bilaga IV i del II s. 92 har lämnats en översiktlig redogörelse för de olika metoder, som vid släckning av oljebränder kommer till användning. På grund av de tekniska förbättringar, som eldsläckningsanordningarna successivt undergår, lärer det icke vara lämpligt att i själva huvudförfattningen närmare fixera arten och omfattningen av berörda anordningar. Bestämmelser härom bör meddelas i kommerskollegii under medverkan av statens brandinspektion utarbetade tillämpningsbestämmelser. Man bör emellertid icke bortse från att frågan om storleken av skyddsoch cisternavstånd icke är ett enbart tekniskt spörsmål. Såsom inlednings-

154 vis redan betonats gäller det här en avvägning mellan å ena sidan det ur säkerhetssynpunkt önskvärda och det ur ekonomisk synpunkt godtagbara. Vad som i sistnämnda hänseende blir konsekvensen av olika alternativ har gjorts till föremål för en utredning, som redovisas i bilaga V och VI i betänkandets del II och som beröres nedan s. 156 och 163. För belysning av de tekniska problem, som sammanhänger med värmestrålning och därav föranledd antändningsrisk, har under oljeutredningens medverkan anställts vissa experiment som refereras i bilaga I i del II. Det må i detta sammanhang nämnas, att det under utredningens gång framkommit förslag om skärpta säkerhetsbestämmelser för oljeupplag. Sålunda har ifrågasatts obligatoriska, jämnbreda skyddsbälten om 150 m runt oljebanmar, raffinaderianläggningar o. d. ävensom maximering av tillåten cisternstorlek till 5 000 m 3 , anläggande av breda brandgator mellan cisterngrupperna i oljeupplag och obligatorisk jordinvallning av cisterngrupper m. m. Från företrädare av oljehanteringens intressen har framhållits, att dylika från internationell praxis på området avvikande säkerhetsföreskrifter skulle komina att belasta det svenska folkhushållet genom att de icke skulle kunna undgå att påverka utförsäljningspriset på petroleumprodukter. Utom skärpta krav på värdefull mark invid djuphamnar, järnvägsspår och riksvägar skulle därav föranledas ökade rörledningslängder och rördimensioner inom oljedepåerna, ökad pumpningskapacitet och fördyrade transporter. F r å n samma håll påpekades också, att hittillsvarande bestämmelser och praxis på nu ifrågavarande område lett till, att de på marknaden konkurrerande oljeföretagen sett sig nödsakade att samordna sina depåområden, för att bestämmelserna om skyddszoner omkring lagringscisternerna icke skulle leda till orimliga resultat. Även i fortsättningen torde man böra räkna med att en dylik samordning kommer att äga rum. För att få en på verklighetsunderlag byggd riskbedömning har utredningen under medverkan av Svenska Petroleum Institutet låtit verkställa en undersökning angående brandskadefrekvensen inom den svenska petroleumbranschen. Någon allmängiltig statistik finnes icke tillgänglig inom landet, enär de stora oljeföretagen i flera fall haft sina försäkringar placerade genom sina utländska moderbolag. Institutet har emellertid från samtliga här i landet arbetande stora oljeföretag och raffinaderier inhämtat uppgifter, avseende hos dem inträffade bränder och dessas skadebelopp under åren 1951— 1955. Uppgifterna har avsett alla fasta anordningar för produktion, import och försäljning samt varulagren. Däremot har icke skador å transportmedel medtagits med undantag av en brand i ett tankfartyg. Brandskadorna uppgick under denna fem-årsperiod till ca 684 000 kr. De ackumulerade försäkringsvärdena för branschens anläggningstillgångar och varulager h a r för samma tid beräknats till 3 600 milj. kr. Genomsnittligt kan sålunda de svenska brandskadorna inom petroleumbranschen uppskattas till 0,19 °/oo under den angivna fem-årsperioden.

155 Beträffande cisternbranden i Nynäshamn den 30 januari 1956 som beräknas medföra skador på tillhopa ca 5 milj. kr. hänvisas till särskild redogörelse av sprängämnesinspektören A. Billberg (Brandskydd 1956, häfte 6). Inom American Petroleum Institute har sedan år 1934 årligen upprättats en mycket detaljerad statistik beträffande brandskadefrekvensen inom den amerikanska oljeindustrin. Denna statistik har ställts till oljeutredningens förfogande och har bearbetats och sammanställts. Den här ifrågavarande statistiken omfattar en 20-årsperiod fr. o. m. 1934 t. o. m. 1953. Perioden 1934—48 redovisas endast med årsgenomsnitt för hela perioden under det att för åren 1949—53 varje år redovisas för sig. Beträffande skadematerialet meddelas, att endast skador, vars ersättningsbelopp överstigit 100 dollar, medtagits. En genomgång av de olika typer av oljeanläggningar, vars brandskador redovisats, ger vid handen att för här ifrågavarande problem — fastställande av fria minimiavstånd meltan oljecisterner — endast de två riskslagen »Shore Bulk Plants» (oljehamnar) och »Inland Bulk Plants» (inlandsdepåer) har intresse. Ur sammanställningen av materialet i publikationen framgår följande. Skadebelopp, i 0 / 0 0 av försäkringsbara värdet uppgick i genomsnitt för hela perioden (1934—53) till: för oljehamnar: 0,87 °/oo (under något av åren 1949—53: högsta värdet 2,21 <V00, lägsta 0,39 Voo) » inlandsdepåer: 0,53 °/oo (under något av åren 1949—53: högsta värdet 0,50 Voo, lägsta 0,40 Voo)-1 2.

Skyddsavstånd

I utländsk säkerhetslagstiftning förekommer ofta uttrycket »skyddsbälte» eller »skyddszon» för att ange det utrymme räknat från den brandfarliga anläggningen (t. ex. en cisternpark) och till omgivande bebyggelse, som bör lämnas fritt för att hindra att brand sprider sig till bebyggelsen, resp. att denna om den råkar i brand utgör en fara för cisternparken. Då uttrycket »bälte» eller »zon» lätt framkallar föreställningen om ett jämnbrett »bälte» som skall läggas runt anläggningen, har oljeutredningen —• såsom redan påpekats — funnit uttrycket i fråga mindre adekvat och böra utbytas mot termen skyddsavstånd. Det är nämligen att märka, att ytterkonturen av det ifrågavarande utrymmet icke behöver beskriva en j ä m n linje, utan utrymmets bredd kan växla högst väsentligt beroende bl. a. på graden av farlighet hos den vätska, som finnes i den yttre delen av cisternparken. I själva verket är alltså icke fråga om ett bälte utan om avstånd, som i skyddssyfte skall hållas i olika riktningar och som beräknas från varje punkt i det område, som omfattar cisternparken. I detta sammanhang vill oljeutredningen också påpeka att den generella plan för områdets utbyggnad, som oljeutredningen tidigare (ovan s. 83) under benämningen anläggningsplan förordat, blir av betydelse för skydds1 Det bör observeras, att genomsnittssiffran avser hela 20-årsperioden, medan maximi- och minimisiffrorna endast avser en 5-årsperiod.

156 avståndens bestämmande. Skyddsavstånd bör alltså räknas icke från de cisterner, som lagerhållaren faktiskt låter till en början uppföra på området, utan de cisterner, som enligt planen skall uppföras i områdets yttre delar. Endast på denna väg kan förhindras att på angränsande mark sker sådan bebyggelse som i en framtid skulle kunna hindra lagerhållaren att på ett rationellt sätt utnyttja området. Såsom redan påpekats är frågan om anordnande av skyddsavstånd ett i hög grad komplicerat spörsmål. Det fall man vid tal om dylika avstånd i första hand tar sikte på är de mycket stora oljeupplagen — förutom dem, som anordnas vid raffinaderierna — i första hand oljehamnarna, men även större oljedepåer inne i landet, varifrån distribution sker till återförsäljare, främst bensinstationer, och till enskilda större konsumenter. Att man för dessa mycket stora enheter ur säkerhetssynpunkt måste räkna med betydande avstånd till angränsande bebyggelse är självklart. Till en början torde skyddsavståndsfrågan böra behandlas beträffande förvaringen av brandfarliga varor. Det är därvid icke endast den lagrade vätskans farlighetsgrad och kvantiteten av lagret som vid skyddsavståndets bestämmande måste beaktas. Avseende måste givetvis när det gäller förvaring av större mängder också fästas vid det förhållandet, hur betryggande själva förvaringen verkställes. En viss växelverkan kommer alltså att göra sig gällande mellan de cisternavstånd som iakttages t. ex. i en oljehamn och behovet av skyddsavståndets omfattning, och hänsyn får även tagas till själva planeringen av förvaringen. Har sålunda t. ex. de cisterner som innehåller brandfarliga vätskor av klass 1 och 2 a sammanförts till en särskild del av oljehamnen och en betryggande brandgata utlagts mot de cisterner, som rymmer de mindre brandfarliga vätskorna, så har redan genom själva planeringen brandriskerna begränsats på ett sätt som bör möjliggöra att anspråken på skyddsavstånd kan nedsättas vid jämförelse med en oljehamnsanläggning, där berörda försiktighetsmått icke blivit i lika hög grad vidtagna. Även de i det föregående berörda faktorerna, lagrets topografiska belägenhet och effektiviteten av de tillgängliga eldsläckningsanordningarna måste givetvis återverka på besvarandet av frågan hur långt kraven på skyddsavstånd bör sträckas. Det är framförallt när fråga är om dessa större förvaringsplatser som de ekonomiska synpunkterna kommer att spela en roll. En närmare utredning härom lämnas i bilaga V i del II av betänkandet. Såsom av tabellerna å s. 106 framgår kommer vid en inlandsdepå med 1 hektar nyttig yta skyddsbältet att vid 50 meters bredd kräva ett markområde av omkring 3 hektar. Ökas skyddsbältet till 100 meter tar detsamma i anspråk 8 hektar och skulle skyddsbältet ökas ut till 150 meter är motsvarande värde 15 hektar. Vid en kustdepå, där lagrets långsida vetter mot kajen, blir talen helt naturligt lägre men dock mycket betydande. Om depåns nyttiga yta uppgår till 10 hektar, tar skyddsbältet i anspråk: vid 50 m bredd » 100 » < > 150 > c

med 5 lager i depån omkring 6 hektar < 13 » 21 > f

med 10 lager i depån omkring 7 hektar » 16 » » 29 >

157 Skyddsavstånd kommer emellertid i fråga icke endast för de nu avsedda mycket stora enheterna utan även vid förvaring i mindre kvantiteter. Att för det fria förrådet icke kan stadgas något skyddsavstånd 1 ligger i sakens natur. Men för anmälda förråd liksom för mindre lager bör skyddsavstånd, ehuru självfallet i betydligt reducerad skala, utläggas. Oljeutredningen har funnit att för dessa typer av förvaring — högsta gränsen för det mindre lagret i ovanjordscistern uppgår till 300 förvaringsenheter — bestämmandet av skyddsavståndet bör kunna ske med ledning av de schablonbestämmelser, som kommerskollegium i samråd med bl. a. statens brandinspektion kommer att fastställa. Förutsättning för utläggande av skyddsavstånd är dock, att dylikt avstånd överhuvudtaget finnes erforderligt. Detta bör, när det gäller mindre lager, prövas av tillståndsmyndigheten dvs. byggnadsnämnden och i vissa fall brandchefen. I en del fall kan t. ex. förhandenvaron av en betryggande brandmur hos den mötande bebyggelsen föranleda, att något skyddsavstånd ej erfordras. Emellertid har oljeutredning ansett, att i förordningen bör anges ett normalt minimum och maximum i den latitud, inom vilken myndigheterna har att röra sig, och som lämpliga avstånd har utredningen angivit 12 m, resp. 25 m. Det blir sedan tillståndsmyndighetens dvs. byggnadsnämndens eller brandchefens sak att med ledning av nämnda anvisningar i det föreliggande fallet bestämma skyddsavståndens storlek. Liksom oljeutredningen föreslår beträffande avstånd mellan cisternerna skall det icke stå tillståndsmyndigheten fritt att efter eget gottfinnande avvika från dessa anvisningar. Större bredd än som framgår av desamma bör tillståndsmyndigheten ej få kräva. Väl skall däremot minskning av skyddsavstånd från vad i anvisningarna sägs vara möjlig, om tillståndsmyndigheten finner risk ur brandsynpunkt av en sådan åtgärd ej föreligga. Skulle i något enstaka fall på grund av säregna topografiska eller andra förhållanden de i anvisningarna givna reglerna ej kunna tillämpas eller en större bredd än där anges finnas oundgängligen påkallad, bör tillståndsmyndigheten vända sig till sprängämnesinspektionen för erhållande av speciella anvisningar. Sistnämnda ordning för bestämmande av skyddsavstånd bör generellt komma i tillämpning när det gäller större lager dvs. där förvaringsenheternas antal överstiger 300.2 Den anhopning av betydande mängder ofta i höggrad brandfarlig vara som i ett sådant lager kommer att ske, ställer tillståndsmyndigheten inför merendels så svårbemästrade tekniska problem, att en prövning i varje särskilt fall genom organen för den inom den statliga administrationen förefintliga högsta sakkunskapen på området bör ske. Dylika fall är ej heller så talrikt förekommande, att ifrågavarande myndigheter, sprängämnesinspektionen och statens brandinspektion, skulle bli i alltför hög grad belastade med dessa arbetsuppgifter. Det kan ju ifrågasättas att i avseende å skyddsavstånds bestämmande lämna dessa myndigheter fullt fria händer. Emellertid har det synts utredningen önskvärt att en viss generell bedömning av avståndskraven dock sker 1 2

Bortsett från vissa fordringar på avstånd, som är intagna i den till 4:4 § hörande tabellen. Avseende fästes här självfallet endast vid förvaringen i cisterner ovan jord.

158 i författningsmässig ordning. Det i gällande förordning tilllämpade systemet med vissa fixa avstånd från närliggande bebyggelse har därför i föreliggande förslag i viss mån bibehållits och utformats så att ett för nomala fall gällande visst största och minsta skyddsavstånd fastställts. Ett sådant system innebär visserligen, att myndigheterna i fråga underkastats en viss, av lagstiftningen bestämd inskränkning i sin eljest fria bedömningsrätt — detta dock ej undantagslöst, alldenstund bundenheten gjorts beroende av att ej särskilda förhållanden till annat föranleder. Man bör ej heller bortse från att en sådan anordning innebär ett för lagerhållaren och därmed också ett ur konsumenternas synpunkt skäligt befunnet skydd mot alltför rigorösa krav i förevarande hänseende. Och för den myndighet, som har att pröva skyddsavståndets storlek, kan det ligga en viss trygghet i att lagstiftaren tagit på sig en del av ansvaret genom att fixera visst största normalavstånd. Ifrågavarande gräns för myndigheternas bestämmande av skyddsavståndet vid större lager borde strängt taget fastställas under hänsynstagande ej endast till den mötande bebyggelsens art utan även till brandfarlighetsgraden hos det lager, som är avsett att inrättas. För att emellertid ej alltför mycket komplicera systemet har hänsyn till sistnämnda faktor ej tagits. Såsom utgångspunkt för avståndets bestämmande har tagits det krav på 100 m från byggnad, som gällande oljeförordning uppställer. Det har alltså stadgats, att för större lager ej får fastställas större skyddsavstånd än 100 m. Samtidigt har också latituden nedåt begränsats genom föreskriften, att skyddsavståndets normala minimum skall vara 25 m. För vissa fall har emellertid en möjlighet till höjning, resp. minskning ansetts påkallad. Därvid har myndigheternas prövningsrätt icke knutits till några mera strikt angivna förutsättningar utan oljeutredningen har stannat vid en så allmän formulering som att ökning, resp. minskning må ske där särskilda omständigheter så påkallar, resp. i särskilda fall, där faran på grund av omständigheterna finnes vara ringa. Enligt oljeutredningens mening bör sålunda en ökning av avståndet liksom i England är fallet anses påkallad, om den närbelägna byggnaden utgöres av t. ex. sjukhus eller offentlig samlingslokal såsom kyrka, skola, medborgarhus e. d. eller annan anläggning, där en talrik menighet brukar samlas (dansbana e. d.). Skyddsavståndet torde i dylika fall måhända böra ökas med hälften till 150 m. Det är också angeläget att i likhet med den gällande finska lagstiftningen — ett fullt betryggande avstånd hålles från lagerplatsen till sådana i hög grad eldfarliga anläggningar som större snickerifabriker och brädgårdar, vilka i betydligt högre grad utgör hot mot oljelagret än hotas av detta. I dessa och liknande fall kan enligt oljeutredningens mening måhända ett skyddsavstånd på 300 m anses nödvändigt. I det föregående har oljeutredningen närmast uppehållit sig vid frågan om skyddsavstånd såvitt angår anläggningar för förvaring av brandfarliga varor. Emellertid blir skyddsavståndsfrågan givetvis av betydelse också vid

159 anläggning för tillverkning och användning av dylika varor. I stort sett torde samma system, som av oljeutredningen föreslagits i fråga om förvaring, kunna lända till efterrättelse också vid tillverkning. För sådan anläggning, för vilken anmälningsplikt föreligger, dvs. där bruksmängden överstiger den för fritt förråd i bostadslägenhet medgivna förvaringskvantiteten men icke en halv förvaringsenhet, skulle alltså kommerskollegii schablonföreskrifter böra bli bestämmande. Gäller det däremot anläggningar där tillstånd erfordras dvs. anläggning med en bruksmängd av mera än en halv förvaringsenhet, blir det tillståndsmyndighetens sak att —• i den mån skyddsavstånd överhuvudtaget anses erforderliga — fastställa dessa. I förordningen bör emellertid meddelas vissa maximigränser 1 — 25 m om bruksmängden uppgår till högst 5 förvaringsenheter och 100 m där bruksmängden är större — av vilka tillståndsmyndigheten i normala fall är bunden. Emellertid bör tillståndsmyndigheten, där särskilda omständigheter så påkallar, kunna föreskriva en skärpningmen härtill krävs tillstyrkan från sprängämnesinspektionen. Oljeutredningen erinrar om att i direktiven för utredningen framhållits, att beträffande anläggningar för eldfarliga oljor intressekollisioner kan uppstå, då områden i närheten av anläggningen blir föremål för mera omfattande bebyggelse. Även om sådana frågor — yttras fortsättningsvis — knappast k a n lösas genom en modernisering av oljeförordningen bör de emellertid beaktas vid utredningen. För egen del vill utredningen understryka, att de anläggningar för vilka skyddsavstånd är påkallade är av den storleksordning, att regelmässigt stadsplan eller byggnadsplan för området bör ha fastställts. I så fall måste i dylik plan ha intagits föreskrifter, som tryggar respekterandet av skyddsavstånd. Där undantagsvis dylik plan saknas skall sökanden innan tillstånd erhålles styrka antingen att han äger den mark som behövs för skyddsavstånd eller att han genom intecknat servitutsavtal sörjt för att trygghet i berörda avseende vunnits. (Se även s. 173.) 3.

Cisternavstånd Synpunkter liknande dem som anförts på tal om skyddsavstånden gör sig också gällande i fråga om cisternavstånden. Även här finnes motsättningen mellan de utrerade säkerhetskraven å ena sidan och de ekonomiska hänsynen å den andra. Lagstiftningen i första hand — men därnäst de tillståndsgivande och övervakande myndigheterna — har att ta ställning till de avvägningsproblem som här uppkommer. Det k a n visserligen ifrågasättas om icke lagstiftningen — såsom skett på något håll utomlands — skulle i stort sett undvika att ta ställning till spörsmålet om cisternavståndens storlek och skjuta bestämmanderätten till de ifrågavarande myndigheterna, men med hänsyn till önskvärdheten av en enhetlig tillämpning — i varje fall där

1 I förordningen har i 6: 7 § — i motsats till vad som är fallet med skyddsavstånd vid förvaring (4: 7 §) — icke stadgats något normalt minimiavstånd med hänsyn till att förefintligheten av t. ex. brandmur ofta torde göra att behovet av skyddsavstånd bortfaller.

160 det gäller större anläggningar — finner oljeutredningen, att lagstiftningen icke kan undgå att ta positiv ställning till här uppkommande problem. Frågan om cisternavstånden blir av betydelse närmast när det gäller förvaring av brandfarliga vätskor. Det är givet att förvaring i cisterner är nödvändig också vid tillverkningen i större skala av dylika vätskor. Men halkan lagstiftningen icke gärna ingripa med några reglerande föreskrifter. De tillståndsgivande myndigheterna måste där ha fria händer och tillverkningen är i allmänhet av den storleksordning, att det blir sakkunskapen hos centralmyndigheten, som sörjer för att någorlunda enhetliga riktlinjer följs. Om man således begränsar lagstiftningens ingripande i fråga om cisternavstånden till förvaringen, är det givet att de allmänna riktlinjerna för en prövning av frågan, som i det föregående skisserats, blir utslagsgivande. Bland dessa vill oljeutredningen särskilt framhålla den allmänna planeringen av cisternområdet genom en anläggningsplan. Det ligger i öppen dag att, om denna genomföres med vidsynthet och gott omdöme, redan i själva planeringen kan ligga en viss garanti för att hänsynen till brandrisken vunnit beaktande. I så fall kan kraven på cisternavstånden minskas, medan i ett illa planerat och disponerat område krav på större avstånd blir oeftergivligt. Det ligger därför i oljeföretagens eget intresse att sörja för en så ändamålsenlig planering av nyöppnade områden som möjligt. Därvid kommer nämligen såsom nedan s. 163 närmare belyses de ekonomiska hänsynen att vara av stor betydelse. Det är sålunda av kostnadsskäl angeläget att icke förorda eller föreskriva större avstånd än som motiveras med hänsyn till brandfaran. Härvid har man i första hand att taga hänsyn till risken för spridning av brand från en brinnande cistern till en annan. Av väsentlig betydelse för bedömningen av dessa frågor är huruvida innehållet i en cistern kan antändas eller bringas att explodera enbart genom en tändimpuls eller om cisterninnehållet måste uppvärmas, innan det kan antändas. Om en cistern innehåller en vätska med mycket låg flampunkt och det råder jämvikt i cisternen kan man räkna med att rummet ovan vätskeytan är fyllt med en överkarburerad blandning som icke direkt kan antändas. Emellertid får man icke därav dra den slutsatsen, att innehållet i detta fall är ofarligt eftersom cisterninnehållet vid vissa tillfällen mycket väl kan vara direkt antändbar t. Så är t. ex. förhållandet om temperaturen är så låg att jämviktstillståndet ligger under den övre explosionsgränsen. Likaledes kan gasrummet över vätskeytan vara explosivt om man nyligen har tappat vätska ur cisternen och därigenom sugit in luft. När det gäller vätskor med flampunkt av måttlig höjd, och i all synnerhet vätskor vilkas explosionsområde är stort, föreligger under normala förhållanden alltid en explosiv ångblandning över vätskeytan. Beträffande de sist nämnda slagen vätskor måste man alltså ständigt räkna med att det föreligger risk för antändning utan föregående uppvärmning. Annorlunda är förhållandet med vätskor vilkas flampunkt ligger högre än den i omgivningen rådande temperaturen. I dessa fall når man icke den undre explosionsgränsen utan uppvärmning.

161 En icke ovanlig felbedömning i detta fall beror på att man förbiser att det icke är flampunkten själv utan skillnaden mellan denna och den rådande temperaturen som avgör risken för uppvärmning och antändning på grund av grannskapet till en brinnande cistern eller annan brandhärd. Antag t. ex. att förvaringstemperaturen är 25°. 1 1 så fall behöver en vätska, som har flampunkten 30°, endast värmas ca 5° genom omgivande brand för att cisternen i fråga skall bli explosionsfarlig. För att en vätska med flampunkten 90° skall bli explosionsfarlig fordras däremot en uppvärmning från 25° till 90°, dvs. inte mindre än 65°. Om förhållandena vore sådana, att på tidsenheten lika stora värmemängder tillfördes de bägge cisternerna — utöver den värme som avledes eller utstrålar från dem — skulle uppvärmning till flampunkten ta 13 gånger så lång tid i ena fallet som i det andra. Trots att man under praktiska förhållanden inte kan räkna med just denna tidsfaktor, måste man nog därför anse, att risken för antändning av oljecisterner på grund av uppvärmning från omgivande brand avtar avsevärt med stegrad flampunkt hos innehållet — mycket mera än man kunde förledas att tro vid direkt jämförelse av flampunkterna. Försöken (del II s. 61 f) utvisar, att uppvärmningen av vätskeinnehållet i en cistern genom strålning och konvektion från brand i grannskapet sker betydligt långsammare än man kunnat förmoda. Därmed vinnes en avsevärd tidsfrist för bekämpande av branden. En måttlig storlek på cisternavstånden är fördenskull tillfyllest. Vid riskbedömningen har man emellertid givetvis icke endast att taga hänsyn till risken för antändning, utan man måste ju också bedöma de risker, som uppstår efter det antändning skett och cisterninnehållet börjat dragas in i branden. I sistnämnda hänseende torde det i stort sett icke föreligga någon större skillnad mellan de olika klasserna av brandfarliga vätskor. Snarast synes man k u n n a påstå att de tyngre vätskorna innefattar vissa försvårande moment vid brand genom risken för överkokningsfenomen, antingen på grund av vattenhalt i oljan på bottnen av cisternen eller på grund av att släckningsvatten, som samlar sig under oljan, råkar i kokning. Vad som i första hand blir bestämmande för cisternavståndets storlek är brandfarligheten av den olja, som förvaras i cisternen. Cisternavstånden måste därför graderas med hänsyn tagen till den brandfarligaste vätska som må förvaras i cisternen. För att göra systemet så lätt tillämpligt som möjligt, har oljeutredningen ansett själva cisternerna böra betecknas på visst sätt, ställt i relation till den brandfarligaste vätska, som cisternen får innehålla. Därför har cisternerna indelats i fyra olika grupper, betecknade såsom AR-, A-, B- och C-cisterner. Då de brandfarligaste vätskorna enligt förslaget rymmes i klass 1 a och 1 b, har de cisterner, som får innehålla dylik vätska, betecknats såsom A-cisterner. En särställning bland hithörande oljor intager de s. k. råoljorna, 2 till vilkas mest framträdande egenskaper hör att de har 1

Se närmare del II s. 61 f. Utredningen har följt den av Svenska Petroleum Institutet förordade nomenklaturen, vilken på denna punkt innebär att > råolja» motsvarar vad som på engelska betecknas med »crude oils. 2

11—560724

162 benägenhet att vid stark upphettning koka över. I anslutning till vissa utländska förebilder bl. a. den nya finska författningen har därför cisterner, i vilka förvaring av råolja är medgiven, särhållits från övriga A-cisterner och betecknats såsom AR-cisterner. För cisterner, i vilka endast mindre brandfarliga vätskor må förvaras, begagnas i förslaget beteckningen B-cistern, om den brandfarligaste vätskan, som får förvaras i cisternen, utgöres av vätska av klass 1 c eller 2 a, och beteckningen C-cistern, om den brandfarligaste vätskan som där får förvaras tillhör klass 2 b. Det är självklart, att i en cistern tillhörande viss grupp alltid får förvaras vätska av mindre brandfarligt slag än den brandfarligaste som må förvaras i cisternen. Därför har också i 4: 8 § såsom AR-cistern betecknats cistern, i vilken får förvaras alla slag av brandfarliga vätskor inklusive råolja och såsom A-cistern betecknats den, i vilken får förvaras alla slags brandfarliga vätskor med undantag av råolja. I analogi härmed får i Bcistern förvaras alla slag av brandfarliga vätskor, utom dem som tillhör klass 1 a och b, samt i C-cistern brandfarlig vätska, med undantag av sådan, som tillhör klass 1 eller 2 a. De synpunkter som ovan framförts talar för att man vid planering av en cisternpark bör samla cisternerna i två grupper: den ena bestående av cisterner med vätskor, som kan antändas utan föregående uppvärmning (dvs. sådana som får förvaras i AR-, A- eller B-cisterner), och den andra, som består av cisterner med mindre brandfarligt innehåll (dvs. C-cisterner, innehållande vätskor med så hög flampunkt att denna icke kan uppnås utan avsevärd uppvärmning). Det är självfallet att inom förvaringsområdena kan förekomma cisterner av mycket olika slag såvitt angår storlek och uppställningssätt. Oljeutredningen har i detta hänseende fäst särskilt avseende vid frågan om placeringen av s. k. dagtankar, dvs. mindre cisterner (i regel upp till 200 m 3 ), till vilka vätska pumpas från de stora förvaringscisternerna och från vilka vätska sedan ledes till de ställen, där själva avtappningen i t. ex. tankbilar och järnvägstankvagnar äger rum. Merendels placeras dagtankarna i n ä r a grannskap till de stora förvaringscisternerna, men på en del håll uppställes de i stället nära avtappningsramperna. Ur brandfarlighetssynpunkt är det senare systemet knappast att rekommendera, då just vid själva hanteringen av vätskan i samband med tappningen eldsvådetillbud stundom förekommer. Risken för brand av större omfattning ökar givetvis, om dagtankarna med sitt innehåll av brandfarlig vätska befinner sig i avtappningsrampens omedelbara grannskap. Skiljaktigheten i fråga om cisternstorleken gör, att i vissa hänseenden olika regler måste tillämpas i fråga om större och mindre cisterner. Gränsen har här enligt förslaget ansetts kunna sättas vid 500 m 3 , så vitt angår

163 8

AR-, A- eller B-cisterner, samt 1 000 m , såvitt angår C-cisterner. I fråga om cisterner under dessa gränser bör av kommerskollegium i samråd med statens brandinspektion fastställda schablonbestämmelser gälla. Vad beträffar uppställningssättet skiljer man mellan stående och liggande cisterner. De senare förekommer mera sällan och deras brandfarlighet torde vara mindre än när det gäller stående cisterner, och behovet av cisternavstånd måste fördenskull individuellt bedömas. Oljeutredningen föreslår att denna fråga från fall till fall underställes sprängämnesinspektionens och statens brandinspektions bedömande. För cisterner med t. ex. elliptisk eller rektangulär genomskärning bör utan avseende på cisternernas storlek och uppställningssätt gälla att i mån av behov särskilda anvisningar lämnas av sprängämnesinspektionen i samråd med brandinspektionen (4: 10 § 1 mom. II). Detalj föreskrifter om cisternavståndens storlek behöves alltså i själva huvudförordningen blott i fråga om stående, större cisterner med cirkulär genomskärning. Innan oljeutredningen övergår till de detaljbestämmelser, som synes erforderliga härvidlag, vill utredningen återkomma till de ekonomiska synpunkternas betydelse. Av beräkningar, som verkställts i del II bil. VI framgår att om man har en given tomtyta och på denna vill uppföra stående cylindriska cisterner, förvaringskapaciteten hos cisternparken nedgår mycket avsevärt i den mån cisternavstånden ökas. Av sammanställningen i tabell 1 (s. 111) framgår, att — om man som utgångspunkt för beräkningen tar ett cisternavstånd på 1 m samt räknar med cisterner vilkas diameter (och höjd) är 20 m — förvaringskapaciteten reduceras till cirka 35 % om cisternavståndet ökas från 1 m till halva cisterndiametern och till endast cirka 15 %, om hela denna utlägges som cisternavstånd. Tabell 2 (s. 112) belyser samma förhållande, ur en annan synpunkt. Där ges svar på frågan hur mycket tomtytan vid växande cisternavstånd måste ökas för att en viss given kvantitet brandfarlig vätska skall kunna rymmas i cylindriska cisterner av en viss storlek. Det markområde som fordras för cisterner med 20 m diameter på ett avstånd från varandra lika med halva cisterndiametern är drygt dubbelt mot vad som behövs om samma cisterner står med ett inbördes avstånd av 1 m. Ökas cisternavståndet till fulla cisterndiametern, kominer det erforderliga markområdet att uppgå till omkring tre och två tredjedelar av det markområde som cisternerna tar i anspråk vid ett cisternavstånd av allenast 1 m. Dessa siffror ger ett klart belägg för den starka progressivitet, i vilken behovet av markutrymme växer i den mån cisternavståndet ökas. Enbart en reduktion av cisternavståndet från hela cisterndiametern med en fjärdedel — såsom oljeutredningen nedan föreslår i händelse utrymmet mellan cisternerna är fritt — inbesparar, såsom framgår av tabell 2, ett område nära nog lika stort som det för förvaringen direkt behövliga området dvs. det markutrymme cisternerna tager i anspråk med ett cisternavstånd av 1 m. Ht—560724

164 Exempel pä reduktion av cisternavstånd när utrymmet mellan cisternerna lämnas fritt

Med beaktande av vad som nu anförts och vad som i bilaga II (del II) framhållits angående risken av eldsmitta vid oljebränder har oljeutredningen kommit till följande resultat beträffande cisternavstånd för större stående cisterner med cirkulär genomskärning. För A-cisternernas del har oljeutredningen, i anslutning till utländska förebilder, valt cisterndiametern såsom normalavstånd. Om cisternerna har olika diameter, har man i åtskilliga länder valt den största cisternens diameter såsom normgivande för avståndsberäkningen. En sådan ordning leder till ett i hög grad irrationellt utnyttjande av cisternområdet. Dagtankar måste i så fall stå på ett ur brandrisksynpunkt orimligt stort avstånd från huvudcisternerna och det ligger vid områdets exploatering nära till hands att av berörda anledning förlägga dagtankarna till fyllningsramperna, vilket, såsom förut berörts, är med hänsyn till brandrisken olämpligt. Närmast dessa synpunkter har lett till, att oljeutredningen efter amerikanskt mönster valt den mindre cisternens diameter såsom bestämmande för cisternavståndet. Ett undantag torde man dock böra göra, nämligen för råoljecisternerna, där systemet med dagtankar icke förekommer. 1 1 Råolja förekommer praktiskt sett endast i samband med tillverkning, varför det blir kommerskollegium som enligt 6: 7 § har att fastställa cisternavstånden för AR-cisternerna. I 4: 10 § 1 mom. har därför inga detaljföreskrifter intagits härom. Vad som i texten yttras om dessa cisternavstånd är oljeutredningens rekommendationer härvidlag.

165 Om råolja förvaras i båda cisternerna, bör den större cisternens diameter vara normgivande. Skälet för denna skärpning ligger i det förhållandet att dylik olja — såsom ovan nämnts — har benägenhet att vid stark upphettning eller brand »koka över» och sprida brand till närbelägna cisterner. Ett annat spörsmål, som kräver sin lösning, gäller hur det utrymme som ligger mellan t. ex. två A-cisterner må utnyttjas. Om dagtankar finnes är dessa ofta uppställda på detta område. Om däremot dagtankar icke finnes och utrymmet mellan cisternerna är fritt, uppstår frågan om den minskning av brandrisken som därmed vinnes bör kompenseras genom någon reduktion i avståndet. Om någon av cisternerna innehåller råolja synes en sådan minskning av avståndet ej tänkbar. Men om båda cisternerna innehåller vätska, där de för råoljan gällande speciella riskerna icke finns, anser oljeutredningen rimligt, att en viss reduktion av cisternavståndet bör k u n n a medgivas men denna bör enligt utredningens mening ej överstiga 25 %. Ett minimiavstånd på 9 m bör dock alltid iakttagas. Att utrymmet mellan cisternerna är »fritt» bör enligt oljeutredningens uppfattning innebära att på utrymmet i fråga ej får finnas något, vare sig brännbart eller icke, annat än produktledningar till och från cisternerna. I detta sammanhang må påpekas det i och för sig med hänsyn till författningstextens utformning måhända självklara förhållandet, att regeln om att den minsta cisternens diameter kan vara för cisternavståndet normerande icke får tolkas så att man genom att inskjuta småtankar mellan två större cisterner skulle kunna nedbringa avståndet mellan dessa cisterner under vad som eljest gällt. Regeln i 4: 10 § 1 mom. är med avsikt så avfattad, att mellan de båda sistnämnda cisternerna städse måste hållas ett avstånd lika stort som diametern på den minsta av dessa båda cisterner. De farligaste vätskor som får förvaras i B-cistern är såsom nämnt de vattenblandbara vätskorna, alltså de som tillhör klass 1 c, samt de icke vattenblandbara vätskor, vilkas flampunkt ligger över 21° men under 30°, dvs. vätskor av klass 2 a. Det förra slaget av vätskor faller helt utanför den gällande förordningen, medan det senare slaget enligt gällande förordning ingår under den odifferentierade klass 2 (med flampunkt upp till 40°), för vilken dock ur säkerhetssynpunkt i här berörda hänseende inga särskilda regler utom av sprängämnesinspektionen utfärdade anvisningar (ovan s. 150) finnes. Mellan cisterner med I klass och cisterner med II klass olja bör enligt dessa anvisningar hållas ett avstånd på minst 10 m och mellan cisterner med II klass olja inbördes bör avståndet vara minst 7 m. Det måste jämfört med nuvarande ordning i flertalet fall betraktas som en betydlig skärpning, om man väl icke låter den mindre cisternens — om denna antages vara en A-cistern — diameter bli utslagsgivande men j ä m för längden av denna diameter med B-cisternens halva diameter och låter det minsta av dessa två avstånd bli normgivande för cisternavståndet. Det är givet att de skäl, som ansetts motivera en reduktion av avstånden mellan cisternerna, i händelse utrymmet mellan dem är fritt, också bör

166 äga tillämplighet, när de för B-cisternerna gällande reglerna kommer i till— lämpning. Desslikes bör det för A-cisternerna föreslagna minimiavståndet om 9 m gälla. Konsekvensen fordrar att vad som i 4: 10 § 1 mom. I 1) b stadgats även äger tillämpning när det gäller att lägga ut avståndet två B-cisterner emellan. Det blir alltså här halva cisterndiametern på envar av de båda cisternerna, som får jämföras, och den minsta av dessa längder blir normgivande för cisternavståndet. Även i detta fall skall en reduktion av avståndet kunna ske, om utrymmet mellan cisternerna hålles fritt. Ett minimiavstånd på 6 m skall dock alltid iakttagas. I mom. 2 av 4: 10 § har avståndsregler givits för det fall att flera A- eller B-cisterner ligger inom samma invallning. Den mindre risk som i så fall — enligt vad nedan s. 170 sägs — föreligger har ansetts böra föranleda att cisternavståndet kan minskas till 6 m. Detsamma bör gälla i händelse avledning från en cisterngrupp är ordnad på sätt som sägs i 4: 11 § 1 mom., givetvis bör dock även i detta fall gruppens totala rymd vara maximerad till 6 000 m3. Såsom tidigare nämnts skall mellan grupperna av A- och B-cisterner å ena sidan och C-cisterner å den andra utläggas en brandgata. Dennas bredd bör vara så tilltagen att den vid en brand icke endast tillåter ett obehindrat framförande av brandvagnar och brandredskap utan den skall även utgöra ett visst skydd mot brandens spridning från t. ex. gruppen av A- och Bcisterner över till parken av C-cisterner. Problemet kompliceras därigenom att enligt 4: 11 § invallning är obligatorisk för A- och B-cisterner, såvida ej särskilda anordningar kan träffas för avledning av ev. ur dessa cisterner utrinnande vätska. För C-cisternerna är däremot någon invallningsplikt ej stadgad. Avsikten med vallen kring A- och B-cisternerna är ju att den skall kunna uppfånga och kvarhålla ur cisternen utrinnande vätska som ev. brinner. Man kan med andra ord få en »brinnande sjö», som i olyckliga fall sträcker sig fram till invallningens kant. Skall brandgatan tjäna sitt syfte att förhindra eldens spridning till cisternerna med tyngre oljor fordrar konsekvensen, att brandgatans bredd räknas från den ev. eldfronten, dvs. från vallens övre inre kant. Beträffande brandgatans bredd kan ju olika meningar göra sig gällande. Erfarenheterna från de experiment som verkställdes i Nynäshamn i maj 1954 och för vilka närmare redogörelse lämnas i del II bil. I s. 61 pekar hän på att vid ett avstånd om 6 m uppvärmningen i cisternen blir så långsam, att brandsituationen bör kunna behärskas. Liknande erfarenhet gjordes vid Nynäshamns-branden den 30 januari 1956 (ovan s. 155), där brandfronten tidvis kom så nära den närmast hotade råoljecisternen, att lågorna slog upp mot denna. Några temperaturmätningar under sistnämnda brand kunde givetvis ej göras, men omedelbart efter branden befanns temperaturen i denna cistern långt ifrån att ha stigit tvärtom ha nedgått från 19° till 16°. Till denna temperatursänkning har givetvis bidragit det kalla väder i förening

167 med den blåst som vid nämnda tillfälle rådde liksom det förhållandet, att ånguppvärmningen av cisternen vid brandens utbrott avstängdes. Emellertid har oljeutredningen ansett, att man icke bör nöja sig med att för brandgatan endast fixera ett visst minimiavstånd mellan cisternvallen och den närmast stående oinvallade cisternen utan det har ansetts att ett minimiavstånd bör fastställas också mellan cisternmantlarna på de närmast stående cisternerna. Detta avstånd torde lämpligen kunna bestämmas till 9 m (4: 9 §). Det må anmärkas att avståndet av 6 resp. 9 m valts för att därigenom överensstämmelse kunnat vinnas med de av försäkringsbolagen tillämpade försäkringsvillkoren. Mellan cisternerna inom den grupp, där endast C-cisterner förekommer, kan cisternavståndet bli ganska ringa, alldenstund brandfaran måste anses väsentligt minskad på grund av den brandgata, som uttagits mot de delar av cisternparken, där brandfärligare vätskor förvaras. I själva verket behöver man här ej räkna med större avstånd än att släckningsmanskapet med erforderliga redskap kan obehindrat komma fram mellan cisternerna. Med hänsyn härtill och under beaktande av utländska och inhemska erfarenheter har oljeutredningen stannat för att föreslå ett avstånd av 3 m. Framkomlig väg mellan cisternerna skall dock givetvis alltid finnas. Oljeutredningen har funnit särskilt angeläget att här betona att i kommerskollegii tillämpningsföreskrifter bör intagas bestämmelser om att frostfritt explosionsskydd bör vara obligatoriskt för alla slag av cisterner, således även för C-cisternerna, då risk föreligger för ev. upphettning (se del II s. 100). Även om de nu återgivna reglerna närmast gäller förvaringen av brandfarliga vätskor, är det givet att de i viss mån bör bli normgivande för kommerskollegii regler angående cisternavstånd vid tillverkning och användning av dylika vätskor (se 6 : 7 § 6 mom.). 4.

Invallning

Sedan länge har lagstiftningen såväl i utlandet som hos oss krävt att kring cisterner, innehållande mera brandfarliga vätskor, byggts vallar, avsedda att uppfånga ev. utrinnande vätska. Gällande oljeförordning (28 §) stadgar såsom förut är berört obligatorisk invallning av alla cisterner med oljor av I klass och den genom vallen bildade bassängen skall rymma tre fjärdedelar av den största myckenhet, som cisternen i fråga är avsedd för. För egen del vill oljeutredningen framhålla, att invallningen, som obligatoriskt bör krävas endast för AR-, samt A- och B-cisterner, givetvis kommer att bli beroende på de topografiska förhållandena. 1 Därvid kan t. ex. bergsformationer o. d. utnyttjas och vallen anslutas till dessa och alltså utfylla fria utrymmen mellan dylika naturliga vallar. Merendels måste dock särskilda vallar uppföras. 1

Se ovan s. 153.

168 Såsom redan nämnts, erbjuder emellertid invallningen icke det i och för sig lämpligaste sättet att ur brandfarlighetssynpunkt oskadliggöra utrinnande vätska. I första hand bör man söka avleda vätskan till ett lämpligt beläget ställe, där risken för en förnyad antändning är ringa. Denna möjlighet finnes icke alternativt upptagen i nuvarande förordning men har där så kan ske i praktiken på sina håll utnyttjats. Oljeutredningen har funnit, att denna möjlighet, som innebär en större trygghet med hänsyn till brandrisken, bör, där så lämpligen kan ske, utnyttjas. Endast om förutsättningarna härför ej är förhanden, bör man tillgripa anordningen med vallar. Emellertid kan avledningen av olja till ett lägre beläget, ur brandfarlighetssynpunkt lämpligt område stöta på betänkligheter med hänsyn till risken för vattenförorening. Såsom oljeutredningen varit i tillfälle att redan påpeka, bör icke genom en sådan avledning vattentäkt, som måhända tryggar vattenförsörjningen för ett helt samhälle, äventyras. I dylika fall har de vattenvårdande myndigheterna, på vilkas medverkan i berörda hänseende sprängämnesinspektionen har att bygga, att påpeka de vådor, som är förenade med avledningsprojektet och såsom alternativ härtill framstår då invallningen såsom det i dylikt fall enda möjliga. Beträffande vallarnas tekniska utförande bör kommerskollegium meddela föreskrifter. En betydelsefull fråga är vilken rymd den genom vallarna bildade bassängen bör innehålla. I en utredning som utförts inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och som resulterade i en med skrivelse från riksnämnden den 28 augusti 1951 till oljeutredningen överlämnad P.M. har frågan om cisterninvallningen upptagits till behandling. I utredningen yttras härom bl. a. följande. Nuvarande primära invallningar rymma i regel 3/4 av cisternvolymen. För att öka förrådsmöjligheterna bör uppsamlingsbassängernas volym utökas att rymma fulla cisternvolymen. Befintliga oljeanläggningar böra således mera allmänt förses med sekundär invallning, anordnad på sådant sätt att viss maximerad kvantitet olja förvaras inom varje sekundärt, invallat område. I anslutning härtill yrkas, att befintliga, primära invallningar kring cistern innehållande eldfarliga oljor utökas, där så kan ske, att rymma hela cisternvolymen; sekundär invallning anordnas för att skapa skydd mot bebyggelse, hamnar och farleder; övriga under krigsförhållanden erforderliga ytterligare sekundära invallningar planeras; om möjligt utföras sådana invallningar. För råolja har oljeutredningen med hänsyn till oljans benägenhet att koka över funnit invallningen böra rymma 100 % av cisternens rymd. För andra A- och B-cisterner har ifrågasatts, att hänsyn bör tagas till den genomsnittliga fyllnadsgraden av cisternerna. För att få några hållpunkter

169 vid bedömande av invallningsbehovet ur denna synpunkt har Svenska Petroleum Institutet låtit utföra en undersökning av fyllnadsgraden i lagringscisterner för oljor i den hårt belastade oljehamnen vid Loudden i Stockholm. Det har därvid framgått, att den genomsnittliga fyllnadsgraden under senare år utgjort, för bensincisterner 60 % och för övriga cisterner 55 %. Vid studium av ändringarna i fyllnadsgrad månad för månad kan iakttagas de olika toppar, som uppstår vid inpumpning av varor före vinter-, vår- och sommarsäsongerna. Blott i undantagsfall har det förekommit, att A-cisterner fyllts mer än till 75 %, och denna toppbelastning har icke kvarstått länge. Med hänsyn till de resultat som denna undersökning givit vid handen, har oljeutredningen övervägt att för andra cisterner än dem som innehåller råolja sänka kravet på invallningens rymd så att den av vallen bildade bassängen skall utgöra 75 % av cisternvolymen. Med hänsyn till de betänkligheter ur brandskyddssynpunkt, som yppats häremot, har oljeutredningen stannat för att som norm uppställa att bassängrymden skall motsvara hela cisternrymden. Givetvis kan dock i särskilda fall dispens härifrån meddelas. Förutom de nu behandlade primära vallarna, om vilka den nuvarande författningen handlar, har man emellertid att också beakta behovet av sekundära vallar eller s. k. sektionering av vallsystemet. Sektioneringen kan nu tagas i två bemärkelser, nämligen dels som en serie större vallar mellan olika företags förvaringsområden, dels som en underavdelning av de primära vallarna. 1 I förstnämnda bemärkelse har systemet praktiserats vid anläggningen av Kalmar nya oljehamn. För att öka framkomligheten för brandkåren mellan de olika företagens förvaringsområden har man icke nöjt sig endast med de större vägar som leder fram till de olika företagens områden utan lagt in särskilda vallar mellan vissa av dessa områden varigenom brandkåren kan komma fram även sidledes mellan dessa områden. Dessa vallar som har formen av i terrängen upphöjda vägar till en bredd av 4 m har alltså även till uppgift att vid en brand underlätta brandkårens rörelsemöjligheter på området. På sina håll förekommer den nämnda ordningen även i utlandet. Sålunda har t. ex. vid oljefabriker i Västtyskland olika delar av fabriksområdet uppdelats i sektioner genom sålunda upphöjda vägar. Det är givet att en sådan sektionering — i de fall där ett begränsat område står till buds t. ex. för en oljehamn — föranleder att området icke kan utnyttjas så effektivt som eljest vore möjligt. Å andra sidan erbjuder emellertid den nu ifrågavarande sektioneringen så betydande fördel ur säkerhetssynpunkt, att i de fall där de lokala förhållandena så medger, man t. ex. vid planering av en oljehamn icke bör underlåta att avsätta erforderlig mark för dessa sektionsvallar. Som av det sagda framgår blir frågan huruvida någon dylik sektionering 1 Det må anmärkas att beteckningarna lyckligt funna.

»primära» och »sekundära» vallar icke är särskilt

170 skall ordnas eller icke, närmast beroende på en prövning från fall till fall. Anordningen kan givetvis icke ifrågakomma för objekt av mindre storleksordning än dem, där de högsta säkerhetsvårdande myndigheterna blir inkopplade, och det blir alltså på deras bedömande det ankommer om en sådan sektionering i ett visst fall skall föreskrivas. Den andra formen av sektionering gäller en underindelning av de prim ä r a invallningarna. En dylik sektionering förekommer på sina håll i utlandet bl. a. i Västtyskland, där dess nytta vitsordas. Betydelsen av en dylik sektionering ligger framförallt däri att man undviker att vid en tankläcka den utrinnande vätskan sprids över hela det invallade området. Den kvarhålles i stället inom den mera begränsade sektor som bildas av de mindre vallarna i förening med en del av primärvallen. Det är givet att i själva förordningen några detalj föreskrifter icke kan lämnas om sektionering av nu ifrågavarande två slag. Det bör i kommerskollegii tillämpningsbestämmelser och även i de för ett visst företag av sprängänmesinspektionen meddelade specialanvisningarna lämnas erforderliga föreskrifter härvidlag. I detta sammanhang må beröras även frågan, huruvida gemensam invallning av flera cisterner bör få ersätta vallar kring de enskilda A- eller Bcisternerna och vilka villkor som i så fall bör uppställas. Helt allmänt sett måste j u medges, att brandfaran från en viss kvantitet vätska blir mindre, om den uppdelas på flera cisterner än om den förvaras i en cistern. Det har därför ansetts naturligt, att en dylik uppdelning på flera cisterner skulle medges. I princip bör man således godtaga systemet med gemensam invallning. Tvekan kan egentligen blott råda, om i författningen bör stadgas en viss högsta gräns för det, som bör få förvaras inom en gemensam vall. I utlandet har man på sina håll medgivit, att högst betydande kvantiteter på detta sätt får förvaras inom samma vall. Oljeutredningen har dock ansett, att med h ä n syn till brandrisken en viss maximering borde stadgas och i sådant hänseende funnit en lämplig gräns kunna fixeras vid 6 000 m 3 . Härvid bör ingen åtskillnad göras mellan större cisterner och de cisterner, som är dimensionerade för högst 500, resp. 1000 m 3 vätska. Därnäst gäller frågan, om man skall fordra, att den gemensamma invallningen skall rymma hela den i cisternerna förvarade vätskekvantiteten eller blott en del därav. Hänsyn bör härvid tagas till det förhållandet, att gemom vätskekvantitetens uppdelning på flera cisterner en viss minskning av brandrisken inträder. Med beaktande av detta förhållande och i anslutning till vissa utländska föreskrifter har oljeutredningen funnit, att bassängen i n o m den gemensamma vallen skall vara så dimensionerad, att den rymmer miinst hela den största cisternens vätskemängd och 10 % av de övriga cisternernas.

Specialmotivering

Angående valet av rubrik för den nya förordningen hänvisas till vad som yttrats ovan s. 87. 1 Kap. Förordningens tillämplighetsområde m. m. Angående detta stadgande hänvisas till vad som yttrats ovan s. 92. 1: i § Såsom tidigare, s. 76, berörts, omspänner förordningen såväl brandskada i : 2 § som vattenföroreningar. Såsom en gemensam beteckning å de olika sätt, på vilka brandfarliga vätskor kan handhavas, nämligen genom förvaring, tillverkning och användning, transport samt saluhållande har i förordningen valts benämningen hantering. Oljeutredningen har funnit det önskvärt att en allmän föreskrift medde- i : 3 § las angående iakttagande av nödig försiktighet vid hantering av brandfarliga vätskor. Motsvarande föreskrifter finnes i gällande förordning bl. a. i 9, 14 och 52 §§. I fråga om motiveringen till denna § hänvisas till vad som yttrats ovan h 4 § s. 94. Då alldeles speciella förhållanden råder i fråga om brandfarliga vätskors h 5 § handhavande på apotek eller på sjukhus, sjukhem eller andra sjukvårdsinrättningar har i denna § åt medicinalstyrelsen lämnats bemyndigande att meddela särskilda föreskrifter härom. I den mån så skett skall brandfarlighetsförordningen icke äga tillämpning på brandfarliga vätskor som är föremål för förvaring, användning eller annan hantering inom nämnda inrättniingar. I den mån emellertid medicinalstyrelsen icke lämnar dylika föreskrifter, skall förevarande förordning gälla även för apotek, sjukhus o. d. 2 Kap. Definitioner och klassindelning Bestraffande motiveringen till detta kapitel hänvisas till vad som yttrats ovan s. 86 f. 3 Kap. Allmänna bestämmelser Dåi det är önskvärt att onödigt författningsskriveri undvikes, har utred- 3:1 § ningfen — som efter övervägande ansett att statens förråd av brandfarliga v ä t s k o r icke bör, såsom enligt gällande förordning är fallet, undantagas

172 från giltigheten av de allmänna säkerhetsföreskrifterna — funnit den nya förordningen i princip böra gälla statens förvaring av brandfarliga vätskor ävensom annan hantering av dem. Enahanda bör gälla även de med stöd av förordningen meddelade föreskrifterna. I vissa avseenden har dock undantag ansetts önskvärda. Sålunda kan det icke anses påkallat, att statsverket skulle i enlighet med föreskrifterna i 4 och 6 kap. i förevarande förordning, söka tillstånd av brandchef respektive byggnadsnämnd i de fall där förvaring, tillverkning eller användning skulle i större omfattning ifrågakomma för statens räkning. I sådant hänseende bör vederbörande statliga myndigheter utan att särskilt tillstånd inhämtats ha att ställa sig till efterrättelse vad kommerskollegium i berörda hänseende meddelat i utfärdade allmänna anvisningar, samt de anvisningar som sprängämnesinspektionen i särskilt fall kan ha meddelat. Då det f. n. understundom förekommit, att statliga myndigheter vid förvaring av brandfarliga vätskor i större omfattning vidtagit anordningar för beredande av lagringsutrymmen och först därefter sökt kontakt med sprängämnesinspektionen för att rådgöra med inspektionen och få dess godkännande av anläggningen, har oljeutredningen funnit det önskvärt att inspektionen inkopplas på ärendet redan i dess förberedande stadium och alltså bör bli i tillfälle att ge erforderliga direktiv i fråga om anläggningens utförande. Med hänsyn härtill har i andra stycket av denna § stadgats, att vederbörande myndiget skall, innan arbete för ifrågavarande ändamål påbörjas, göra anmälan härom till sprängämnesinspektionen. Ur brandfarlighetssynpunkt är det också angeläget, att brandchefen är underrättad om vilka statliga förråd av brandfarliga vätskor, som förefinns inom hans distrikt. Med hänsyn härtill har i slutet av förevarande stycke stadgats, att anmälan härom bör ske till brandchefen. Då emellertid i vissa fall, t. ex. vid förvaring för militära ändamål, själva platsen för förvaringen kan utgöra ett ärende av hemlig natur, har stadgats, att om »särskilda omständigheter», varmed just åsyftas nu berörda och liknande fall, till annat föranleda någon sådan anmälan icke skall ske. Då det kan förekomma fall, där ett centralt verk eller annan därmed j ämförlig myndighet finner angeläget att för sitt verksamhetsområde fastställa särskilda bestämmelser rörande hantering av brandfarliga vätskor för statens räkning, har i sista stycket av denna paragraf — med begagnande av samma system som tillämpats i 1:5 § — stadgats, att dylika särskilda bestämmelser skall träda i stället för motsvarande föreskrifter i denna förordning men härför kräves att dessa bestämmelser blivit av sprängämnesinspektionen godkända. I den mån dylika särskilda föreskrifter icke meddelats, skall alltså denna förordning och vad med stöd därav stadgats lända till efterrättelse. 2§ Det är, såsom tidigare sagts, angeläget, att i de ärenden, som rör tillämpningen av förordningen och som handlägges av kommerskollegium eller sprängämnesinspektionen, samråd äger rum med riksbrandinspektören eller, där fråga är om åtgärd mot vattenförorening, med statens vattenvår-

173 dande myndigheter. En erinran härom har upptagits i denna §, vari tillika hänvisning skett till att kollegium resp. inspektionen har att även träda i förbindelse med arbetarskyddsstyrelsen eller annan myndighet. Med hänsyn till d e t t a generella åliggande har i senare paragrafer där fråga är om utfärdande av dylika föreskrifter eller anvisningar allenast stadgats, att kommerskollegium, resp. sprängämnesinspektionen har att meddela desamma. Det är givet att samråd som här avses bör begränsas till fall av mera principiell räckvidd. Därför har också stadgats att samråd skall ske, där så med hänsyn till ärendets beskaffenhet finnes påkallat. I detta sammanhang må erinras även om bestämmelsen i 5: 2 §, där åt järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen och luftfartsstyrelsen uppdragits att utfärda vissa föreskrifter. I anslutning till bestämmelserna i 22 § expropriationslagen har i 3 : 4 §3:4 § i förslaget stadgats viss skyldighet för sökanden att uppge sakägare i avseende å ifrågakommande fastighet. Kungörelseförfarandet har utformats med ledning av 23 § expropriationslagen. Behovet av föreskrifter för säkerställande att skyddsavstånd icke använ- 3:5 des för ändamål, som är med skyddsavståndet oförenligt har motiverats Q°Q1\ ovan s. 159. Såsom oljeutredningen där framhållit torde utan att lagändring behöver ske själva skyddsavståndsidén kunna säkerställas. När det gäller större objekt t. ex. anläggande av oljehamnar eller större oljedepåer eller raffinaderier för olja torde stadsplan eller ock i varje fall byggnadsplan bli upplagd för området, innan anläggningen påbörjas. Givetvis är det önskvärt att detta alternativ i första hand väljes. I stadsplan eller byggnadsplan kan i så fall intagas föreskrifter som säkerställer att inom skyddsavståndet belägen mark icke kommer att utnyttjas mot vad som i brandfarlighetsföreskrifterna eller särskilda anvisningar är stadgat. I de fall åter då någon stadsplan eller byggnadsplan icke finnes upplagd för området och av någon anledning icke heller k a n uppläggas, har alternativt stadgats, att sökanden antingen skall äga marken inom skyddsavståndet eller ock genom ett nyttjanderättsavtal med ägaren av angränsande fastighet skall ha vunnit erforderlig trygghet i berörda hänseende. Härmed avses det fall, där företagaren som tillika förutsätts vara markägare, genom servitutsavtal säkerställer nämnda ändamål och det är givet att servitutsavtalet för att erbjuda den önskade tryggheten måste ha intecknats. Det är visserligen sant, att någon fullständig säkerhet på denna väg ej kan ernås, 1 men hinder torde ej möta att i fall av behov senare komplettera den ifrågavarande anordningen med en lagstiftning, som bereder servitutet i fråga karaktär av legalt servitut, som äger bestånd utan inteckning och alltså under alla förhållanden gäller mot ny ägare. 2 1 Förhållandena är i viss mån likartade med dem, som rådde i fråga om den r ä t t till väg som tillkom genom förrättning enligt lagen om enskilda vägar den 5 juli 1907. En utredning av hithörande juridiska problem finnes i förarbetena till lagen (NJA 1908, II s. 13). 2 Alltså även t. ex. vid förvärv å exekutiv auktion, där som bekant ett intecknat servitutsavtal om det ej rymmes inom det s. k. lägsta budet kan komma a t t bortfalla.

12—560724

174 I och för sig är det givetvis icke något hinder att, därest företagaren agar det inom skyddsavståndet belägna markområdet vid den tid, då han erhålbr tillstånd till anläggningen, han sedermera kan utnyttja berörda markonråde i strid mot vad som åsyftas. Och på enahanda sätt kan det också tänkas att markägaren efter att ha erhållit tillståndet ändrar ett med gramfastighetens ägare slutet servitutsavtal på så sätt att berörda syfte blir ilhsoriskt. Bestämmelsen i 3 : 6 § kompletteras därför genom föreskriften i 3 : 10 § 2 mom., där det stadgas att tillståndet kan återkallas, i händelse tillståndshavaren föranlett, att marken inom skyddsavståndet utnyttjas i strid mot vad som i tillståndet stadgats. I första hand skall dock tillståndsmyndigheten anmana tillståndshavaren att vidtaga rättelse och endast om sådan inom skälig tid icke skett blir frågan om återkallandet aktuell. Emellertid har det ansetts att ett så långt gående ingripande som ett återkallande av tillståndet bör ifrågakomma endast om en väsentlig ökning avfaran för brandskada eller vattenförorening vållats genom tillståndshav.irens förfarande. Bedömandet av om så skett bör ankomma på sprängämnesinspektionen efter samråd med förut nämnda myndigheter och endast om inspektionen tillstyrkt återkallandet skall tillståndsmyndigheten ha befogenhet att meddela dylikt beslut. 7 § I likhet med vad som stadgas i gällande förordning 15 och 33 §§ har i förevarande § upptagits föreskrifter, som hindrar vederbörande att egenmäktigt göra avvikelse från vad som i anmälan uppgivits resp. vad som i tillståndet stadgats såsom villkor. 8 § I gällande byggnadsstadga har bland bestämmelserna för stad i 85 § upptagits föreskriften att byggnadslov skall vara förfallet, såvida icke inom 2 år det medgivna arbetet påbörjats eller efter inträffat avbrott återupptagits. I intet fall äger dock byggnadslovet giltighet för längre tid än 5 år. Föreskriften i fråga är tillämplig icke endast i stad utan även för landet i övrigt nämligen enligt föreskrifterna i 15 kap. (129 §) för område, för vilket stadsplan fastställts, och enligt föreskrift i 138 § även för område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts. Det är önskvärt att en samordning sker mellan tillstånd till hantering av brandfarlig vätska, om vilket förslaget till förordning handlar, och byggnadsstadgans föreskrifter om att byggnadslov i vissa fall förfaller. Med hänsyn härtill bör i 3 : 8 § stadgas, att om byggnadslovet förfaller jämväl tillståndet till hanteringen skall upphöra att gälla. En sådan ordning är också ägnad att bespara myndigheterna besvär med återkallande eller förlängning av tillståndet. 9 § Enligt vad som oljeutredningen föreslagit i 4 : 6 § 1 mom., har brandchefen i fall då det gäller anmält förråd rätt att, därest särskilda omständigheter så påkallar, såvida sprängämnesinspektionen tillstyrkt åtgärden, föreskriva att inom visst område anmält förråd ej må anordnas eller att dylikt förråd endast må omfatta mindre mängd brandfarlig vätska än här stadgats. Avsikten med denna bestämmelse är att i särskilt trångt bebyggda och olämpligt planerade stadsdelar eller tätorter brandchefen

175 icke skall vara bunden vid att låta förvaring ske av de i viss mån ej oväsentliga kvantiteter brandfarlig vätska, som avses i 4: 6 § 1 mom. Det k a n också hända, att någon har gjort anmälan om förråd av brandfarlig vätska men icke inom överskådlig tid har behov av att utnyttja den förvaringsmöjlighet, som anmälan bereder honom. Motsvarande kan också h ä n d a ifall den brandfarliga vätska varom fråga är uppgår till så avsevärd kvantitet att tillstånd till förvaringen eller annan hantering inhämtats. Då det är angeläget att icke någon, som erhållit ett tidigare tillstånd eller på grund av tidigare anmälan fått rätt till viss förvaring, så att säga stänger grannarna från möjligheten att förvara brandfarliga varor, har i 3 : 9 § den föreskriften lämnats att tillståndshavarens rätt att hantera brandfarlig vätska må, med hänsyn till den omfattning vari han driver hanteringen eller förväntas komma att driva densamma, där särskilda skäl därtill är, av tillståndsmyndigheten begränsas. Vad som sålunda bestämts skall i tillämpliga delar också gälla i fråga om anmält förråd. Denna paragraf handlar om de fall då återkallelse av tillstånd må äga r u m . 3:10 § Genom den samordning som i 3: 8 § stadgats mellan byggnadslov och tillstånd till hantering av brandfarlig vätska har vunnits fördelen att tillståndet upphör att gälla samtidigt som byggnadslovet på grund av att det icke utnyttjats förfaller. Emellertid kan fall förekomma då något byggnadslov för h a n teringen icke erfordras t. ex. då någon ändring av en befintlig byggnad som är i korrekt skick icke ifrågakommer eller allenast en överlåtelse är ifrågasatt av det tillstånd av brandfarlig vätska som en gång meddelats på ett annat rättssubjekt. I dylika fall behövs en komplettering av 3 : 8 § och denna komplettering har meddelats i förevarande stadgande, där föreskrift lämnats att tillståndsmyndigheten äger återkalla tillståndet om tillståndshavaren icke inom 2 år från det tillståndet gavs påbörjat hantering eller efter inträffat avbrott återupptagit densamma. En viss parallell till denna bestämmelse finnes i 16 och 34 §§ i gällande förordning. Särskild hänsyn förtjänar att tagas till de fall som avses i 4: 6 § 3 mom. 3 st. och 6 : 6 § 3 st., nämligen där för anläggningen särskild s. k. anläggningsplan blivit fastställd. Det är endast underlåtenhet att inom angivna tid påbörja arbete enligt planen, som kan vara skäl för ett återkallande. 1 Bestämmelsen i 2 mom. har närmare motiverats i samband med 3 : 6 §. I 3 mom. förutsattes att tillståndshavare på annat sätt än som i 2 mom. avses har åsidosatt med tillståndet förenat villkor och därigenom i avsevärd grad ökat faran för brandskada eller vattenförorening. I så fall skall tillståndsmyndigheten anmana honom att inom skälig tid rätta missförhållandet och i annat fall återkalla tillståndet, en åtgärd, som dock förutsätter att sprängämnesinspektionen tillstyrkt densamma. Vad i 4 mom. stadgats har sin motsvarighet i gällande oljeförordnings 35 §. 1 Om, sedan anläggningen delvis utförts, vid ett senare tillfälle byggnadslov förfaller för någon ny del av anläggningen, kan detta ej medföra att tillståndet till anläggningsplanens genomförande upphör att gälla, eftersom detta tillstånd är att uppfatta som ett principiellt tillstånd.

176 11 §

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande förordning (13 och 30 §0 skall enligt den nya förordningens 4: 12 och 6 : 6 §§ i vissa fall för anläggning finnas föreståndare. Någon motsvarande bestämmelse beträffande salihållande har icke ansetts erforderlig annat än där fråga är om bensinstition ( 7 : 5 §). Då frågan om formerna för utseende av föreståndare bör vara lika i alla ifrågavarande fall har i 3 : 11 § vissa gemensamma bestänmelser härom meddelats. Det må nämnas, att det givetvis icke möter någ>t hinder att därest i annan författning föreskrift meddelats om föreståndare (t. ex. bränneriföreståndare enligt 8 § KF den 26 februari 1954 angående tillverkning av brännvin) utse den som sålunda godkänts som föreståndare, jämväl till föreståndare enligt denna förordning. 12 § Bestämmelsen i förevarande § är en konsekvens av vad som sagts i 2 kap. s. 76 f. 13 § I 3 : 13 § har sammanförts en del förhållanden med avseende på vilka kommerskollegium skall utfärda närmare anvisningar. Detta är en naturlig följd av den allmänna princip enligt vilken huvudförfattningen endast i begränsad utsträckning skall lämna detaljbestämmelser. I den mån kommerskollegii tillämpningsanvisningar kan antagas avse flera slag av hantering av brandfarliga vätskor har utredningen funnit det ändamålsenligt att på ett ställe i huvudförfattningen räkna upp de viktigaste punkter som tarvar sådana anvisningar. P å andra ställen i huvudförfattningen lämnas motsvarande direktiv för sådana fall då endast ett slag av hantering avses. Den i 3: 13 § gjorda uppräkningen är icke uttömmande utan avser att tjäna som minneslista över de viktigaste omständigheter som bör regleras genom detalj bestämmelser. Med orden »bland annat» antydes att kollegiet kan utfärda anvisningar avseende även andra än de uppräknade förhållandena. Någon närmare motivering torde punkterna i 3 : 13 § icke fordra; dock vill oljeutredningen beträffande de framtida märkningsbestämmelserna redan här påpeka, att dessa torde böra avfattas så att, om ett kolli är försett med märke enligt gällande internationella regler, märkningen utan vidare bör här godtagas. När i tredje punkten talas om en till en behållare ansluten »anordning för vätskans användning» syftas närmast på fotogenkaminer, för vilka behov av särskilda säkerhetsföreskrifter gjort sig gällande (jfr arbetarskyddslagen 45 §). Oljeutredningen finner också skäl att uppehålla sig något vid riktlinjerna för förbud mot tobaksrökning samt för undantag från sådant förbud på plats, där brandfaran kan anses ringa. I nu gällande förordning stadgas i flera sammanhang ovillkorligt förbud mot tobaksrökning vid hantering av eldfarlig olja. Sålunda är tobaksrökning förbjuden enligt 14 § inom tillverknings- och förvaringslokaler så ock inom fabriksområdet i övrigt; enligt 31 § inom upplagsområde; enligt 41 §, som har avseende på förråd, inom förvaringslägenheten; samt slutligen enligt 48 § vid transport av eldfarlig olja av första klass å fordon, som framföres landvägen eller medföljer till väg ansluten färja.

177 Genom den fr. o. m. 1950 gällande 58 a § kan länsstyrelse »då synnerliga skäl äro därtill» och efter sprängämnesinsepktionens hörande medge undantag från bl. a. rökförbud. Man torde dock kunna räkna med stor återhållsamhet vid meddelande av sådana undantag. Att tobaksrökning vid hantering av brandfarliga vätskor i många fall k a n innebära stor brandrisk är givet, och förbud mot rökning är därför ofta befogat. Men man hyser numera allmänt den uppfattningen att den största säkerheten icke nås genom ett undantagslöst rökförbud t. ex. inom ett större fabriksområde. Det är även svårt att vinna förståelse för ett rökförbud i t. ex. matsalar, p a n n r u m och laboratorier med öppna gaslågor. Smygrökningen är mycket farligare än den tillåtna rökningen på betryggande avstånd från lättantändliga varor. Man kan också lättare upprätthålla respekten för och beivra överträdelse av ett förnuftigt grundat förbud med rimliga undantag. Utredningen har genom den här ifrågavarande formuleringen velat markera önskvärdheten av att dessa principer följs vid detaljutformningen av reglerna för förbud mot tobaksrökning. I utlandet och i Sverige har utgivits tabellverk med uppgifter för olika s: 14 § brandfarliga varor på deras benämning samt deras flampunkt, kokpunkt, ångtryck och andra för bestämningen av deras brandfarlighet nödvändiga data. I förevarande § ålägges kommerskollegium att utgiva en dylik efter svenska förhållanden lämpad förteckning. Det är självfallet att denna förteckning icke kan bliva fullständig. Av praktiska skäl måste den begränsas till de i handeln vanligen förekommande slagen av varor. Oljeutredningen vill icke underlåta att i detta sammanhang beröra ett spörsmål, som utredningen själv icke är i tillfälle att närmare taga ställning till, men som det dock är anledning att här uppmärksamma. Oljeutredningen syftar här på vad uti Betänkande med förslag till läkemedelsförordning avgivet av 1946 års läkemedelsutredning (SOU 1955:44) yttrats angående i varumärken ingående varubenämningar. I förslaget till förordning har sistnämnda utredning i 96 § ifrågasatt en bestämmelse, att den omständigheten att i förordningens bilagor användes benämning, vilken genom registrering såsom varumärke eller genom inarbetning blivit föremål för enskild rätt, icke skall påverka det rättsskydd som det registrerade märkets eller den inarbetade varubenämningens innehavare åtnjuter. I motiveringen härtill uttalar läkemedelsutredningen bl. a. följande (s. 271): Främst emedan förordningen avses skola omfatta även flertalet gifter av första klassen, kräva säkerhetssynpunkter, att de varubenämningar, med vilka allmänheten kommer att bliva konfronterad, redovisas i bilagorna, vilket särskilt gäller bilagorna 1 och 2. Å andra sidan finner utredningen det vara angeläget, att enskild rätt av nyss berört slag icke skadas genom benämningarnas upptagande i bilagorna. Emellertid lärer man icke i själva författningen kunna gå längre än till att intaga en allmän klausul av ovan antytt slag, därvid såväl registrerade som inarbetade märken böra beaktas. Frågan huruvida i förordningens bilagor intagna, registrerade benämningar böra utmärkas på särskilt sätt bör enligt utredningens

178 mening lösas i anslutning till Kungl. Maj:ts ställningstagande till den av patentverket i skrivelsen den 11 maj 1954 väckta principfrågan. I konsekvens härmed har utredningen stannat vid att i läkemedelsförordningens 96 § föreslå en bestämmelse av innehåll, att den omständigheten att i förordningens bilagor användes benämning, vilken genom registrering såsom varumärke eller genom inarbetning blivit föremål för enskild rätt, icke skall påverka det rättsskydd, som innehavaren av varumärket (benämningen) åtnjuter. Det måste även anses ändamålsenligt att, innan slutliga förslag till bilagor upprättas, desamma tillställas patent- och registreringsverket för granskning, varefter varumärkesskyddade ord — därest patentverkets ovannämnda förslag vinner bifall — utmärkas genom särskild beteckning eller typografi. För egen del vill oljeutredningen framhålla att det spörsmål som här berörts givetvis är utav största betydelse för näringslivet, men utredningen k a n icke finna att det kan vinna sin lösning genom en bestämmelse meddelad i en eller flera av de säkerhetsförfattningar, som kan komma i fråga. Ur föreliggande förordnings synpunkt kommer spörsmålet upp i samband med den förteckning som kommerskollegium enligt 3: 14 § har att upprätta. Utredningen finner det icke lämpligt att i denna förordning upptaga någon bestämmelse motsvarande den som läkemedelsutredningen t ä n k t skola införas i 96 § av läkemedelsförordningen. Spörsmålet har ju en generell betydelse för hela lagstiftningsområdet, då olika varubeteckningar förekommer i ett stort antal författningar bl. a. bilagorna till järnvägens taxetariffer, i statistisk varuförteckning och tulltaxan m. m. Det vore föga ändamålsenligt att i alla de många olika specialförfattningar som finns upptaga speciella föreskrifter i berörda hänseende. Frågan bör i stället vinna en allmängiltig lösning i varumärkeslagstiftningen, vilken som bekant f. n. är under omarbetning. 3:15 § I fråga om motiveringen till 3 : 15 § hänvisas till vad som yttrats ovan s. 95 f. 3:16 § Denna § har sin motsvarighet i gällande förordnings 7 §. Specialföreskrifter finnas i kungl. kungörelsen den 24 mars 1927 (nr 53). Se närmare s. 109. 3:17 § I 3 : 17 § har upptagits en allmän dispensrätt för vederbörande brandchef. Det kan nämligen i brådskande fall hända, att en dispensfråga måste avgöras omgående och då bör befogenhet finnas för brandchefen att genast fatta beslut i ärendet. Å andra sidan bör ej på denna extraordinära väg tillfälle beredas brandchefen att ensidigt genomdriva skärpningar i en gång redan stadgade villkor. Brandchefens beslut är därför i så måtto provisoriskt, att det, om det har en giltighetstid över en månad och tillika innebär e n skärpning i villkoren, ofördröj ligen skall underställas sprängämnesinspektionen och riksbrandinspektören. 3:18 § I denna § har intagits föreskrift om skydd för yrkeshemlighet. Förebild till stadgandet finnes bl. a. i giftstadgans 33 §.

179 4 KAP. Förvaring Beträffande motiveringen till detta kapitel hänvisas till vad som yttrats ovan s. 135 f, 141 samt 151 f. Den i mom. 3 stadgade rätt att utfärda strängare föreskrifter än som 4:11 § normalt är avsedd att gälla, innebär bl. a. att i särskilda fall invallning k a n löreskrivas även i fråga om C-cisterner. Det må erinras om att brandchefen vid avsyning av anläggning bör beakta 4:13 § även eventuella vattenvårdssynpunkter och han har att i detta avseende eventuellt tillkalla specialist på vattenvårdsfrågor som kan finnas tillgänglig på orten.

5 KAP. Transport Gällande rätt I 1921 års förordning är bestämmelserna om transport sammanförda i 5 kap. omfattande 47—58 §§. Kapitlets inledande paragraf, 47 §, innehåller allmänna bestämmelser som är gemensamma för varje slag av transport. Dess gällande lydelse är följande: »1. Vad i 20 § 3 och 4 mom. samt 22 och 23 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning vid transport av eldfarlig olja. Föreskrifterna i 57 och 58 §§ skola ej äga tillämpning vid transport av eldfarlig olja å fordon, som medföljer till väg ansluten färja. 2. Försändes eldfarlig olja i kärl av glas eller stengods, skall kärlet vara på ändamålsenligt sätt förpackat för att förhindra skada under transporten. Vikten av varje kolly må, då fråga är om eldfarlig olja av första klass, icke överstiga 60 kilogram. 3. Kärl, innehållande eldfarlig olja, får icke med annat gods sammanpackas i ett och samma kolly. 4. Där kärl med eldfarlig olja av första klass försändes i förpackat skick, skall jämväl omhöljet vara så märkt som i 23 § föreskrives beträffande annat kärl än fat. Försändes eldfarlig olja av andra klass på sätt nyss sagts, skola å omhöljet orden: »Eldfarlig olja» vara tydligt anbragta. 5. Otäta eller eljest bristfälliga kärl må ej mottagas till transport. Omfattar transport jämväl tomma kärl, vari eldfarlig olja av första klass förut förvarats, skola dessa vara väl tillslutna. 6. Avsändaren åligger tillse, att vad ovan föreskrivits om kärl, vari eldfarlig olja försändes, noga iakttages.» Därefter följer särskilda bestämmelser, uppdelade på tre avdelningar nämligen A) Transport landvägen annorledes än å järnväg, B) Transport å j ä r n väg samt C) Transport sjöledes.

180 Oljeutredningens förslag Det förslag till transportbestämmelser som utredningen framlägger går ej lika mycket in på enskildheter som fallet är med 1921 års förordning. I enlighet med utredningens direktiv föreslås att det skall ankomma på kommerskollegium — och i visst fall på järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen och luftfartsstyrelsen — att utfärda mera detaljerade anvisningar (5: 2 och 5 : 6 §§). ' Eftersom transport av brandfarliga vätskor (och därmed jämställda varor) i ännu högre grad än annan hantering står i intimt beroende av förhållandena i de länder med vilka Sverige har handelsförbindelser, är det naturligt att stor hänsyn tages till såväl nationella som internationella regler på området. Såsom på annat håll i betänkandet (s. 72 och 111) har framhållits, är transportbestämmelser för farligt gods föremål för ett intensivt internationellt arbete. Det vore i ett sådant läge uppenbart olämpligt att för Sveriges vidkommande utfärda transportbestämmelser som i väsentliga avseenden skiljer sig från internationellt gällande eller föreslagna regler. Utredningen har därför icke föreslagit några sådana bestämmelser med avseende på samtrafiken med utlandet. Av samma skäl föreslås ej heller några bestämmelser angående lufttrafik eller järnvägstrafik. Vad den förstnämnda beträffar är rent inhemsk trafik av underordnad betydelse, och de för den internationella trafiken gällande befordringsbestämmelserna torde vara tillfyllest. När det gäller järnvägstransport har Sverige biträtt en internationell överenskommelse (CIM), och efter vad utredningen har inhämtat torde järnvägsstyrelsen vara i färd med att anpassa även svenska järnvägstransportbestämmelserna till denna. Vad slutligen sjötransporten beträffar h a r kommerskollegium den 21 december 1955 utfärdat en kungörelse om t r a n s port till sjöss av farligt gods vilken har avseende på sjötransport till ocKi från utlandet av bl. a. brandfarliga vätskor och därmed jämställda varor. Nämnda kungörelse har icke tillämpning på rent inhemsk sjöfart, och utredningen har därför föreslagit att det skall ankomma på sjöfartsstyrelsen a t t utfärda för sådan sjöfart erforderliga bestämmelser varvid det naturligaste torde vara att kommerskollegii nämnda kungörelse tjänar som förebild. Med avseende på postbefordran av brandfarliga varor har utredningen inskränkt sig till att hänvisa till gällande bestämmelser härom. Det har icke synts utredningen lämpligt att göra transportkapitlet tilllämpligt på intern transport av brandfarliga varor inom anläggning, där s å dana varor tillverkas eller används yrkesmässigt. Säkerhetsåtgärder beträffande sådan transport bör nämligen bedömas i anslutning till motsvarande bestämmelser för själva tillverkningen och användningen. Något motsvarande undantag för anläggning där brandfarliga vätskor förvaras utan s a m band med tillverkning eller användning har ej ansetts påkallat.

181 Den form av transport, på vilken utredningens förslag tar sikte, är sådan transport till lands som icke sker med järnväg. Visserligen k a n även i detta avseende motses internationell överenskommelse (ADR), och det synes utredningen ändamålsenligt att kommerskollegium vid utarbetande av detaljföreskrifter på området i möjligaste mån ansluter sig till denna liksom också i sinom tid till de internationella överenskommelser som kan bli följden av det inom FN upptagna arbetet — även om beträffande rent inhemsk transport en del lättnader torde vara befogade. I viss utsträckning är emellertid för svenska förhållanden gällande regler i huvudförfattningen ofrånkomliga. I här berört avseende kan man skilja mellan tre huvudslag av transporter nämligen sådan som sker med tankbil, i rörledning eller på annat sätt. Utredningen har icke närmare tagit upp frågan om befordran av brandfarliga vätskor i rörledning, utan härvidlag torde kommerskollegium böra utarbeta erforderliga bestämmelser. Transport i rörledning sker huvudsakligen såsom intern transport inom anläggningar där brandfarliga vätskor förvaras, tillverkas eller användes. Även om för närvarande icke inom vårt land förekommer långväga transporter av brandfarliga vätskor i rörledning måste man dock räkna med att sådana kan komma till stånd. I diskussioner om oljeimport, bl. a. över Trondheim, har även skymtat projekt avseende rörledningstransport från norsk hamn in på svenskt område. När det gäller befordran på landsväg av brandfarliga vätskor torde transport med tankbil vara den tryggaste och därför mest önskvärda formen, men vid sidan härav måste man räkna med avsevärd transport av annat slag. Denna kan avse såväl större partier i fat som transport av mindre omfattning i behållare av högst växlande art och storlek. Beträffande sådan transport inskränker sig utredningen till att föreslå att därvid får användas endast behållare vars storlek och beskaffenhet uppfyller de fordringar kommerskollegium med stöd av förordningen fastställer. Särskilt beaktande kräver de inom järnvägstransporten förekommande s. k. containers, för vilka vissa internationella bestämmelser gäller. Det säger sig självt, att kollegiu m vid utfärdande av ev. föreskrifter, som gäller dylika godsbehållare, h a r att samråda med järnvägsstyrelsen. (Se SFS 1956 nr 58 o. 501; jfr n r 220). I den mån särskild varningspåskrift är behövlig, har kommerskollegium ävenledes att föreskriva om sådan enligt 3 : 13 §. Utredningen har när det gäller tankbilar icke ansett det behövligt att bibehålla nu gällande ordning, enligt vilken tillstånd från länsstyrelsen måste inhämtas. Principen i utredningens förslag är att sprängämnesinspektionen utfärdar föreskrifter angående den tekniska utrustningen av tankbilar och släpfordon samt även bil eller traktor använd såsom dragfordon i samband med tankfordonstransport. För den grundläggande definitionen av tankbil har utredningen följt sprängämnesinspektionens nu gällande anvisningar, enligt vilka det utmär-

182 kände för dylikt fordon är att den brandfarliga vätskan fylles och tömmes medan transportbehållaren befinner sig på fordonet. I nära anslutning till nu praktiserat förfarande föreslås att fordonet avsynas enligt av kommerskollegium närmare angivna regler. Utan att vara avsynat och godkänt får fordonet ej användas för transport av brandfarlig vätska men enligt utredningens förslag fordras icke ytterligare tillstånd för sådan transport. Skulle på ett fordon uppstå allvarliga brister kan enligt förslaget polismyndighet meddela förbud mot användning av fordonet till transport av brandfarlig vätska, vilket skall äga kraft till dess fordonets ägare styrkt att rättelse skett. I första hand skall bestämmelserna avse sådana fordon som inrättas uteslutande såsom tankfordon. Det förekommer emellertid i stor utsträckning att transporter sker med fordon som tillfälligt nyttjas såsom tankfordon men eljest används för andra slag av transport. Härigenom torde icke införas något allvarligt faromoment under förutsättning att tanken är väl fastgjord vid fordonet i enlighet med av kommerskollegium utfärdade närmare anvisningar. Vid avsyning skall tanken alltså befinna sig på fordonet och vara fastgjord vid detta. Efter godkännande av denna anordning kan tanken borttagas men får icke befordras med fordonet utan att vara fastgjord på samma sätt som vid avsyningen. 1 6 KAP. Tillverkning och användning Bestämmelserna i detta kapitel är så vitt angår kapitlets grundprinciper motiverade ovan s. 138 f. I övrigt torde allenast följande påpekanden böra göras. 6§ I det tillstånd för tillverkning eller användning av brandfarlig vätska, som meddelas av byggnadsnämnden eller i vissa fall av brandchefen, bör tillståndet icke knytas till vissa varor, som framställes eller användes vid a n läggningen, utan i tillståndet bör verksamheten som sådan i lämplig omfattning karaktäriseras. 7§ Skyddsavståndsbestämmelserna i 4: 7 § har varit förebild för de föreskrifter, som meddelats i denna §. Vissa olikheter — betingade av att det i e n a fallet gäller förvaring, i det andra tillverkning och användning — finns emellertid, vilka olikheter framgår av författningstexten. I 6 mom. av denna § finns motsvarighet till de föreskrifter om cisternavstånd, som intagits i 4:10 § 1 mom. i fråga om förvaring av brandfarli.g vätska i vissa slag av cisterner. I förevarande 6 mom. har utredningen a n sett sig i sådant hänseende blott böra hänvisa till de av kommerskollegiunn fastställda reglerna. Utredningen vill dock påpeka, att de i 4: 10 § närmane 1 Uppmärksammas må i detta sammanhang bl. a. formen för förvaring och transport a v brandfarlig vätska enligt den s. k. Sasek-metoden. Därvid förvaras vätskan i mjuka behållare (av plast e. d.) och efter tömningen packas behållarna samman och annan last kan tagas piå flaket. Å dylik behållare är bestämmelserna i 5: 3 § tillämpliga.

183 1'ix.erade avstånden givetvis bör tjäna kollegium till vägledning vid bestämn ande av avstånden i de fall, som här avses. Angående råoljecisterner (ARcisterner) bör beaktas vad som yttrats ovan s. 165. De flampunktsgränser, som ligger till grund för förslagets klassindelning, 6:9 § är avpassade efter den i allmänhet rådande temperaturen. Det är med hänsyn härtill givet, att en brandfarlig vätska, som t. ex. vid tillverkning eller användning behandlas under temperaturförhöjning, kan bli farligare än dess så att säga normala klasstillhörighet anger. Strängt taget borde alltså, om en vätska handhaves vid en temperatur som avsevärt överstiger 21°, densamma hänföras till en brandfarligare klass än den eljest skulle tillhört. Oljeutredningen har övervägt en författningsbestämmelse i sådant hänseende — möjligen i den utformningen att tillverkningen eller användningen städse skulle bli underkastad tillståndstvång under angivna förutsättning. Emellertid har oljeutredningen stannat vid att förorda att kommerskollegium har att utfärda särskilda föreskrifter härom. Förhållandena är nämligen av så individuell beskaffenhet, beroende på den ifrågakommande anläggningens konstruktion och tekniska anordningar, att några allmängiltiga föreskrifter är svåra att meddela i en förordning som denna. 7 KAP. Saluhållande Själva termen »saluhållande» har oljeutredningen föredragit framför det i nuvarande författning förekommande uttrycket »handel». I detta kapitel åsyftas nämligen i huvudsak detaljhandeln med brandfarliga vätskor vare sig försäljningen sker i form av butikshandel eller från en bensinstation. Beteckningen »handel» omfattar givetvis även den försäljning, som sker från en tillverkare eller en oljeimportör. Beträffande motiveringen må i huvudsak hänvisas till vad som yttrats i 5 kap. (s. 139 f.) i den allmänna motiveringen. Till vad som där yttras, må endast läggas att när i 7: 5 § talas om »bensinstation», därmed ej åsyftas sådana stationer, där någon försäljning till allmänheten ej äger r u m utan distributionen allenast gäller företagets eget eller dess anställdas behov. Tillhandahållandet av brandfarlig vätska kan i dylikt fall ej betecknas såsom »saluhållande». I ett viktigt avseende skiljer sig förslaget i fråga om saluhållande från vad som föreslås beträffande övriga slag av hantering av brandfarliga vätskor (och därmed jämställda varor). Medan bestämmelserna i övrigt i princip skall ha avseende på brandfarliga vätskor av alla fyra klasserna, innehåller kapitlet angående butikshandeln regler endast för klasserna 1 och 2. Genom att den grundläggande bestämmelsen innebär att saluhållande i butik av brandfarlig vätska av klass 1 eller klass 2 icke må äga r u m utan att anmälan gjorts eller tillstånd inhämtats, får härur e contrario slutas att saluhållande av brandfarliga vätskor av klasserna 3 och 4 samt motsvarande varor må ske utan inskränkning.

184 Förslaget på denna punkt motiveras av att vätskor och andra varor av sistnämnda slag f. n. saluhålles utan restriktioner och att detta visat sig k u n n a ske utan olägenhet. Affärsmässiga hänsyn kan även i fortsättningen antagas bereda tillräckligt skydd mot anhopning av riskabla mängder brandfarliga varor av klasserna 3 och 4 i saluförråd, dvs. för butikers detaljhandelsbehov. Sker förvaringen för annat ändamål skall förvaringskapitlets bestämmelser tillämpas, och därtill kommer att för förvaring i cistern under jord av brandfarliga vätskor alltid kräves tillstånd ( 4 : 1 §). Begränsning till klasserna 1 och 2 har ej ansetts lämplig i vad angår bensinstationer, då det knappast kan komma i fråga att i en anläggning säljes motordrivmedel av endast klass 3 eller klass 4. I anslutning till bensinstationer förekommer allmänt handel med olika varor och bland dessa även brandfarliga vätskor bl. a. i plåt- eller glasbehåliare. Sådan handel skall enligt 7: 5 § 4 mom. betraktas som butikshandel.

8 KAP. Straffbestämmelser m. m.

8:1 §

Första stycket i denna §, som avser fall där tillstånd är obligatoriskt för vissa slag av hantering av brandfarliga vätskor, överensstämmer i stort sett med 59 § 1 mom. i gällande förordning. Underlåtenhet att göra anmälan i fall då sådan är föreskriven har i andr a stycket straffbelagts endast om vederbörande efter erhållen anmaning u n derlåter att inkomma med anmälan. I särskilt kvalificerade fall har dock i 8: 8 § straff stadgats även om anmaning ej skett. 8:2 § Bland säkerhetsföreskrifter, som må ha meddelats av därtill behörig myndighet märkes även i tillstånd intagna särskilda villkor för drivande av ifråigakommande hantering. Förevarande § täcker således även bestraffningein av de överträdelser, som i gällande förordning intagits i 2 mom. av 59 §. Någon generalklausul motsvarande 59 § 3 mom. har icke intagits i förslaget, då en sådan ur straffrättslig synpunkt ansetts kunna medföra äventyrligheter. 8:3 § Detta stadgande har sin motsvarighet bl. a. i gällande oljeförordnings 62 § 2 mom. samt i explosivvaruförordningen 61 § 4 mom., vilka bestämmelsen' dock erhållit en mera begränsad tillämplighet, nämligen på transport. 8:4 § Bestämmelsen i första stycket av denna § åsyftar de fall då företagaren vidtager ändringar i hanteringen av brandfarlig vätska utan att därom görai föreskriven anmälan. 8:5 § Enligt vissa föreskrifter i förslaget måste anläggning, innan den får t a g a s i bruk, först avsynas och därvid ha vunnit myndighetens godkännande. Straflf för åsidosättande av dessa föreskrifter är stadgat i denna §. Därjämte s t a d gas straff, om någon i cistern, som godkänts för vissa slags brandfarligai

185 våtskor, förvarar mera brandfarlig vätska utan att ha erhållit sådant medgivande av brandchefen, som avses i 3 : 17 §. I denna § har samlats straffbestämmelser för överträdelse av vissa i det 8:6 § föregående ej omnämnda förpliktelser. Sista stycket har till viss del sin mots arighet i 61 § gällande förordning. Förevarande bestämmelser har sin motsvarighet i explosivvaruförordning- 8:7 § ens 61 § 6 mom., där den dock fått en något utförligare utformning. Såsom av vissa tidigare §§ framgår är för åsidosättande av förordningen 8:8 § av mera bagatellartat slag för straffbarheten uppställt villkoret, att vederbörande av behörig myndighet fått anmaning att vidtaga viss rättelse e. d. Emellertid kan givetvis fall förekomma, då underlåtenhet i berörda hänseende är av så graverande art att åtal bör följa utan att anmaning föregått. Av denna anledning har i förevarande § stadgats, att, om någon av grov vårdslöshet bryter mot bestämmelserna i förordningen eller med stöd av denna meddelade föreskrifter, så att synnerlig fara därav kan uppkomma, straffet skall vara dagsböter eller fängelse. Det har ovan sid. 95 f. och 98 f. närmare angivits att flampunktsbestäm-8:9 § ningarna inom vissa gränser är i hög grad osäkra. De av oljeutredningen företagna undersökningarna (del II, bil I) utvisar sålunda att även de av officiella institutioner och deras laboratorier verkställda flampunktsbestämningarna visar en bristande överensstämmelse som i enstaka fall kan gå upp till cirka 4°. Det vore kanske med hänsyn härtill i och för sig påkallat, såsom å sid. 97 närmare berörts, att i författningen införa en »toleransregel», varigenom denna bristande exakthet bleve författningsenligt godtagen. Det kan sålunda förekomma att t. ex. en handlande mottar en vara från sin leverantör under försäkran, att den utgör eldfarlig vätska av klass 2, enär dess flampunkt uppgives ligga över 21°, medan vid en flampunktsbestämning, som senare, t. ex. i anledning av en eldsvåda äger rum, det visar sig, att flampunkten rätteligen utgjort, måhända 19 eller 20°. Exemplet kan också tillspetsas därhän, att handlanden litat på ett av en kontrollant meddelat intyg om viss vätskas flampunkt och i enlighet härmed förvarat vätskan men att bestämningen senare visat sig vara felaktig. Utredningen har övervägt att genom en författningsbestämmelse i någon form bereda strafffrihet för den som sålunda blivit föranledd tro, att flampunkten vore högre an som i verkligheten är fallet. I stället för att uppställa någon »toleransregel» har oljeutredningen i första stycket av förevarande § föreslagit, att vederbörande icke må straffas för överträdelse av föreskrifterna i denna förordning om vätskan vid bestämning av flampunkten finnes vara av mera brandfarlig beskaffenhet än som angivits i sådan försäkran, som avgivits i samband med att vederbörande kommit i besittning av varan — förutsatt givetvis att han är i god tro. I andra stycket av denna § har därjämte lämnats den föreskriften att åtal mot någon som överträtt förordningen därigenom att vätska av honom behandlats såsom tillhörande en mindre brandfarlig klass eller avdelning än viss flampunktsbestämning utvisar, icke må väckas, såvida icke kommerskollegium angivit överträdelsen till åtal. Därmed har med beak-

186 tände av flampunktsbestämningarnas relativitet det lagts i kommerskollegii sakkunniga händer att avgöra huruvida en så allvarlig överträdelse av f ö r fattningen har ägt rum, att en straffsanktion icke bör utebli. Det säger sig självt att om någon handlat i överensstämmelse med ett aav kommerskollegium avgivet yttrande enligt 2:4 §, hans handlande blir att amse såsom lagenligt — även om det senare, skulle konstateras att ett misstaig från kollegii sida vid avgivande av yttrandet förelupit. Uttryckligt stadgamde i ett liknande fall har meddelats i skogsvårdslagen 10 § och ett förslag ti ill en motsvarande föreskrift i en ny läkemedelsförordning har reservationsvis framförts av en ledamot av 1946 års läkemedelsutredning (S. O. U. 1955: 444 s. 425 f.). För egen del har oljeutredningen icke ansett någon uttrycklig föreskriift i nämnda hänseende erforderlig utan funnit förfarandets lagenlighet följ ja av allmänna rättsgrundsatser. 8:10 § Denna bestämmelse möjliggör för en enskild juridisk person att överrflytta företagaransvaret på en person, som i sådant hänseende godtagits aav kommerskollegium. Motsvarighet till denna bestämmelse finnes i 70 § arbeetarskyddslagen. Angående motiveringen till detta stadgande, se prop. 1948 nir 298 s. 270 (jfr också vägtrafikförordningen 70 § 3 mom.). I förevarande förslag har icke upptagits den i 64 § gällande oljeförordlning förekommande bestämmelsen, att där efter allmän lag följer ansvar . å förseelse, som eljest skolat falla under förordningens ansvarsbestämmelsen*, dessa icke skall äga tillämpning. Motsvarande föreskrift i 1928 års exploosivvaruförordning blev på sin tid ej heller överflyttad till 1949 års förordlning. Att döma av departementschefens uttalande i 1948 års proposition onm vissa ändringar i strafflagen (NJA II 1949 s. 15) har avsikten varit, att d e m allmänt hållna straffbestämmelsen i SL 19: 5 icke skulle äga tillämpning, i fall i en specialstraff rättslig författning stadgas straff för vållande av jusst sådant slag, varom i nämnda strafflagsbud är fråga. Denna uppfattning haar också framförts i den kommentar till ifrågavarande ändringar i SL, som uttgivits av N. Beckman, R. Bergendal och I. Strahl (se s. 521). I överenssstämmelse härmed utgår oljeutredningen ifrån att — där fråga ej är onm direkta ordningsföreskrifter — den nya förordningens straffbestämmelseer blir ensamt tillämpliga i fråga om sådana handlingar, som rymmes inonm dess brottsbeskrivning. Övergångsbestämmelser Då det är angeläget, att de tillståndsgivande myndigheterna ej vid överrgången blir överhopade med ansökningar om tillstånd, som de har svårt a t t t före förordningens ikraftträdande expediera och det därjämte är synnerrligen viktigt att det ej blir något driftstopp i anledning av den nya förorddningens ikraftträdande, har oljeutredningen i 2. av övergångsbestämmelserrna föreslagit, att de enligt den upphävda oljeförordningen utfärdade tilll-

187 stånden övergångsvis skola gälla. Därav följer emellertid att också föreskrifterna i den äldre förordningen tillsvidare måste lända till efterföljd i avseende på anläggningen i fråga. Lämpligt synes det också vara, att dylikt tillstånd tillsvidare skall anses gälla jämväl sådan brandfarlig vara (t. ex. alkohol), som ej fallit under den gamla förordningens tillämplighetsområde, men för vilken den nya förordningen gäller. Föreskriften är avsedd att gälla även i fråga om tillstånd till användning av »cisternvagn» enligt 49 § i 1921 års oljeförordning. I 3. avses de fall då anläggningen uteslutande avser sådan vara som ej hört under gamla förordningen, men som anses såsom brandfarlig enligt nya förordningen. Då något avbrott i driften givetvis ej bör ske och anläggningen tidigare varit underställd myndigheternas prövning endast i den mån brandlagen motiverat detta, har — för att förmedla övergången — i förevarande punkt stadgats, att om driften är underkastad tillståndstvång enligt nya förordningen, driften må fortgå till dess tillståndsfrågan slutligt prövats. Ansökan om tillstånd skall dock ingivas senast vid utgången av 1958. 1 Emellertid har sprängämnesinspektionen bemyndigats att föreskriva särskilda säkerhetsanordningar. Det är likvisst angeläget, att ej de särskilda anordningar, som kan komma att föreskrivas blir alltför kostnadskrävande. Det har fördenskull i 4. stadgats, att nyttan ur brandsäkerhets- eller vattenvårdssynpunkt bör stå i rimligt förhållande till de kostnader, som föranledes av ändringen. Även eljest kan ifrågakomma att mera kostnadskrävande ändringsarbeten, som den nya förordningen skulle kräva bör få anstå tillsvidare. I 5. har dispensbefogenhet i detta hänseende lagts i sprängämnesinspektionens hand och som yttersta termin för giltigheten av dylik dispens har satts den 1 j a n u a r i 1963, dock med rätt för Kungl. Maj:t att förlänga tiden. Under 7. har intagits ett stadgande, som berättigar tillståndsmyndighet att redan före förordningens ikraftträdande meddela beslut angående tillstånd enligt nya förordningen, dock skall tillståndet självklart icke träda i kraft förrän den 1 januari 1958. Genom en sådan ordning vinnes en viss önskvärd utjämning av arbetsbördan för vederbörande administrativa organ (jfr övergångsbestämmelserna till explosivvaruförordningen; SFS 1949:341). Under punkterna 8—10 har meddelats vissa bestämmelser av huvudsakligen administrativ art. Då det vid författningens tillkomst lärer vara omöjligt att förutse alla olika fall, som övergångsvis kan vålla komplikationer, och då det är angeläget att Kungl. Maj :t ej besväras med olika, ofta kanske bagatellartade specialregleringar, har i 11. kommerskollegium tillagts en allmän befogenh e t att meddela de ytterligare föreskrifter, som för övergången till den nya förordningen kan befinnas erforderliga. 1 Föreskriften gäller även i fall, där för brukande av tankbil särskilt godkännande kräves emligt 5: 4 §. En tankbil, i vilken uteslutande transporteras t. ex. alkohol och för vars använ elände för detta ändamål tillstånd ej krävts enligt 1921 års förordning (49 §), kan således övergångsvis begagnas utan tillstånd intill dess tillståndsfrågan — förutsatt att ansökan om tillstånd göres före 1958 års utgång — slutgiltigt prövats.

188 Utdrag av protokoll fört vid sammanträde redning den 14 augusti 1956 i samman trades rum.

med 1951 års oljeutHandelsdepartementets

Närvarande: Utredningsman: kommerserådet S. Matz. Experter: direktören S. Bergman, sprängämnesinspektören A. Billberg, överingenjören S. Holmberg, chauffören R. Johansson, direktören R. af Klintberg, civilingenjören S. Larsson, riksbrandinspektören I. Strömdahl och ingenjören A. Wicklander. § ISammanträdet förklarades öppnat av utredningsmannen, kommerserådet S. Matz. § 3.

Utredningsmannen framlade ett under medverkan av experterna utarbetat förslag till förordning om skydd mot brandfarliga vätskor m. m. jämte motiv, utgörande del I av utredningens betänkande. Samtliga närvarande experter förklarade, att de icke hade något att erinra mot förslaget och motiveringen. Utredningsmannen meddelade, att del II av betänkandet, omfattande bilagorna till utredningen, skulle utkomma från trycket, så snart bearbetningen avslutats.

Utredningsmannen förklarade sammanträdet avslutat. Stockholm som ovan Justeras: S. Matz

Vid protokollet: M. Lundholm

KUNGL. Q!BL.

2 0 DEC 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt Ull litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätts sammansättning i brottmål. [28]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. f41 J Fiskeområde. [17]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35] Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Industri. Statens och kommunernas finansväsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 åra tulltaxekommitté. 1. Allmanna synpunkter. [14] 2. Detalj motivering. [15]

Atomenergien. [11]

Handel och sjöfart.

Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [23] Nya kommunala ortsavdrag. [41] Politi. Tillsynen å djurskyddslagens efterlevnad. [49] 1951 års oljeutredning. Brandfarliga varor. Del 1. l[501 J Del 2. Bilagor. [51] Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penning väldeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt.flOl Utredningen om kortare arbetstid. 1201 Bilagor. 1211 Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande. 1. Offentliga byggnader, översikt och byggnadsbehov.[39] Riktlinjer för bostadspolitiken. [401 Zigenarfrågan. [43] Bränsleutredningen 1951.1. Bränsleförsörjningen i atomåldern. Förutsättningar, slutledningar, rekommendationer och förslag. [46] Stöd åt ofullständiga familjer. [47] Statsbudgetens verkningar på konjunkturutvecklingen [4ö] Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. r341 Alkoholplodprovet. [371 Strålskydd. [38] Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Kommunikationsväsen. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk krraft.

L51

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväscn.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken, [12] Konstbildning i Sverige. [13] Seminarieorganisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. [422]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. översyn av Förenta Nationernas stadga. [44] Nordiska parlamentariska kommittén. 12. S l u t b e t ä n kande. [45]

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER