Mönstring och registrering av sjöfolk betänkande om sjömanshusen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

,;••

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:29 Handelsdepartementet

SOU

MÖNSTRING OCH REGISTRERING AV SJÖFOLK B E T Ä N K A N D E OM SJÖMANSHUSEN AVGIVET AV 1946 ÅRS SJÖMANSKOMMITTÉ

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk

förteckning

1. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen. Statsrådets tryckeri, Helsingfors. 28 s. H. 2. JO o c h kommunerna. Kihlström. 80 s. Ju. 3. Fullföljdsbegränsning i skattemål. Idun. 146 s. Fi. 4. Oljelagring. Kihlström. 117 s. H. 5. Krigsskada å e g e n d o m . Idun. 188 s. H. 6. Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. Victor Petterson. 191 s. I. 7. Förbättrad pensionering. Idun. 260 s. S. 8. Jordbruks förstärkande m e d skog. Kihlström. 416 s. J o . 9. ö r l o g s v a r v e n s organisation m . m. Victor Petterson. 320 s. Fö. 10. Balanserad expansion. Bilagor. Marcus. 197 s. Fi. 11. Fordringspreskription m. m. Idun. 198 s. Ju. 12. Stommaterial från jord- och stenindustrin. Idun. 234 S. S. 13. D e n statliga indirekta beskattningen. Kihlström. 423 S. Fi. 14. B e r o e n d e uppdragstagare. B e c k m a n . 139 s. S. 15. Församlingslag. Idun. 413 s. E. 16. Remissyttranden ö v e r allmänna pensionsberedn i n g e n s betänkande o m förbättrad pensionering. Idun. 424 s. S. 17. Markvård o c h erosionsskydd. Idun. 82 s. Jo. 18. Trafiksäkerhet. II. Idun. 493 s. K. 19. Biskopsval. Gummesson. 129 s. E. 20. Utredning m e d förslag till n y veterinärtaxa m. m. Statens Reproduktionsanstalt. 80 s. Jo. 21. Förenklad byggnadslagstiftning. Kihlström. 292 s. K. 22. Remissyttranden. — Balanserad expansion. Marcus. 331 s. Fi. 23. Kanslister i administrativ tjänst. Kihlström. 128 s. C. 24. D e n Akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen. Haeggström. 223 s. E. 25. Statliga betongbestämmelser. Del 2 a. Idun. 23 s K 26. Statliga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. Idun. 159 s. Fi. 27. Ärkebiskopsval. Biskopsvalkommitténs betänkande. Del 2. Gummesson. 47 s. E. 28. Lärarutbildningen på det husliga området. Idun. 304 s. E. 29. Mönstring och registrering av sjöfolk. Idun. 310 s. H.

A n m . Om särskild tryckort e j angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra b e g y n nelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. e x . E. — ecklesiastikdeparte mentet, Jo. — jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:29 Handelsdepartementet

MÖNSTRING OCH REGISTRERING AV SJÖFOLK Betänkande

om sjömanshusen

1946 års

avgivet av

sjömanskommitté

I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1957

INNEHÅLL Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

7 Författningstext

9 Förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning)

9 Förslag till förordning om tonavgift

14 Förslag till kungörelse om registrering och mönstring av sjömän samt om hyres-, redare-, välfärds- och tonavgifter m. m. (mönstringskungörelse)..

15 Förslag till stadga för sjömanshusen i riket

47 Förslag till kungörelse angående undantag från uppgiftsskyldighet enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare a t t lämna uppgift rörande arbetsanställning

53 Inledning Kapitel

54 I. Historik

57 Verksamhet grundad på stadgande i författning

57 Verksamhet som icke är grundad på författningsföreskrifter

63 Kapitel

II.

Den nuvarande

verksamheten

64 Organisation

64 Arbetsuppgifter Utfärdande av sjöfartsbok

67 67

Mönstring

69 Befattning med manskapsförteckning och befälhavarrapport

74 Den med utfärdandet av sjöfartsbok sammanhängande registreringen av sjömän Uppgifter som utföras i samband med mönstring och mottagande av manskapsförteckning och befälhavarrapport Mönstringsförrättarens kontrollerande och uppgiftssamlande verksamhet för myndighets räkning Mönstringsförrättarens skilj edömande verksamhet Övriga med på- och avmönstringen sammanhörande a r b e t s u p p g i f t e r . . .

75 75 75 79 80

Den allmänt betjänande verksamhet som bedrives av mönstringsförrättarna

81 Understödsverksamheten Gratial Bidrag till lokala behov Donationsmedel

83 83 83 83

4 Verksamhetens finansiering Allmänt Sjömanshus verksamhetens ekonomiska ställning Kapitel

III.

Mönstring

och sjömansregistrering

i utlandet

83 83 84 89

Danmark

89 Norge

91 Finland

94 Storbritannien

94 Amerikas Förenta Stater

97 Kapitel

IV. Motiv för den nuvarande och framtida verksamheten

Sjöfartsbok, sjömansrulla, mönstring och manskapsförteckning

100 100

Motiv som ligga till grund för nu gällande stadganden Behovet av särskilda identitetsdokument rörande de ombordanställda Tillsynen över a t t tjänst ombord utövas av därtill behörig De ombordanställdas allmänna lämplighet för sjömansyrket Utlänningskontroll F ö r b ä t t r a d svensk rekrytering till sjömansyrket Frågor som äga samband med mantalsskrivningen Övervakning av de ingångna tjänsteavtalens laglighet och s k ä l i g h e t . . . .

100 101 101 102 102 102 103 103

Allmän motivering till kommitténs förslag Behovet av särskilda identitetsdokument rörande de ombordanställda. Tjänsts utövande av därtill behörig De ombordanställdas allmänna lämplighet för sjömansyrket Utlänningskontroll Förbättrad svensk rekrytering till sjömansyrket Mantalsskrivningens bevarande Övervakningen av tjänsteavtalet

103 103 108 110 115 116 118 120

Sammanfattning

120 Den närmare utformningen av reglerna om sjöfartsbok, sjömansrulla och prövning av sjömännen 121 Sjöfartsbok

121 Sjömansrullaj

122 Prövningen av sjömännen 123 Tidpunkten för prövningen 123 De kategorier prövningen bör omfatta 126 Prövningens innehåll 130 Bevis om undergången prövning 139 Plats för prövningen och de vid prövningen närvarande 141 Kontroll a t t prövning skett 142 Kontrolluppgifter i samband med mönstring och granskning av manskapsförteckning 145 Registrering av sjömän Motiv för den nuvarande och framtida registreringen Kommitténs förslag beträffande sjömansregistreringen

148 148 156

5 Mönstringsförrättares skilj edömande verksamhet Tjänsteavtalet Prövning av disciplinnämnds beslut Sjömanshusombudsmannens uppgift a t t förlika tvister Tvist angående tjänstgöringsbetyg

160 160 163 163 163

Den allmänt betjänande verksamhet som bedrives av tarna

mönstringsförrät_ 164

Understödsverksamheten Kapitel

V. Verksamhetens

166 organisation

168 De krav som ställas på organisationen

168 Kommitténs förslag till organisation

173 Sjömansregistret Registrets förläggning Arbetsuppgifterna vid registret Registrets personalorganisation

173 173 176 179

Sjöfartsnämnden

181 Mönstringsförrättarorganisationen Mönstringsförrättarorganisationen inom riket Mönstringsförrättarorganisationen utom riket

182 182 196

Organen för understöds- och stipendieverksamheten

199 Övergångsfrågor Kapitel

VI.

Verksamhetens

203 finansiering

205 Allmänt

205 Fördelningen av utgifterna mellan statsverket och sjömanshusdirektionerna 206 Fördelningen av inkomsterna mellan statsverket och sjömanshusdirektionerna 207 Sjömanshusens förmögenhet 210 Donationsmedlen 210 Kostnadsberäkning för den offentliga delen av verksamheten Kostnader Jämförelse Nettokostnaden

210 210 212 214

Sjömanshusdirektionernas omkostnader

215 Kostnader i samband med övergången

216 Kapitel VII. Speciell motivering stadgandena

till författningsförslagen

Allmänt

och de däri

ingående 217 217

Förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning) 218 Förslag till förordning om tonavgift

224 Förslag till kungörelse om registrering och mönstring av sjömän samt om hyres-, redare-, välfärds- och tonavgifter m. m. (mönstringskungörelse).. 225

6 Förslag till stadga för sjömanshusen i riket

244 Förslag till kungörelse angående undantag från uppgiftsskyldighet enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning 244 Kapitel

VIII.

Sammanfattning

245 Särskilda yttranden Av minoritetsgruppen Böös, Forssblad, Reuterskiöld och Åkesson Av experten Lundberg

261 261 282

Bilaga

I Tjänsteförteckning för sjömanshusen

286 Bilaga

2 P . M. angående ersättning till tulltjänstemännen för mönstringsförrättning 288

Bilaga

3 Statistiska uppgifter rörande sjömanshusen

290 Bilaga

4 Sjömanshusens upplysningsverksamhet mot utomstående

297 Bilaga

5 Sammanställning angående bristen p å sjöfolk inom den svenska handelsflottan 298

Bilaga

6 P. M. angående lokaltullförvaltningens organisation samt tullpersonalens utbildning m. m 299

Bilaga

7 Förslag till indelning av riket i mönstrings-distrikt

Bilaga

8 Av tjänstemännen vid sjömanshusen uppburna ersättningar för extra mönstringsförrättningar 306

Bilaga

9 Sjömanshusens personal samt de särskilda mönstringsförrättarna vid årsskiftet 1955/56 307

Herr Statsrådet Kungl.

och Chef en för Handelsdepartementet

Genom beslut den 30 november 1951 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1946 års sjömanskommitté att verkställa utredning rörande sjömanshusens verksamhet och att inkomma med de förslag i ämnet vartill utredningen kan föranleda. Sedan föregående betänkande avgivits ha såsom ledamöter i kommittén inträtt, den 1 november 1955 ombudsmannen i Svenska maskinbefälsförbundet B. Linderstam i stället för sjöingenjören A. Söre, den 29 december 1955 ombudsmannen i Svenska sjöfolksförbundet H. A. Stridsberg i stället för ombudsmannen E. W. Berggren och den 21 januari 1957 förbundsordföranden i Svenska sjöfolksförbundet J. S. Thore i stället för förbundsordföranden och ledamoten av riksdagens andra kammare J. Svensson, som avlidit, varjämte såsom ytterligare ledamot den 16 mars 1956 förordnats sjöfartsrådet G. Lindencrona. I utredningsarbetet ha förutom ordföranden och ledamöterna deltagit experterna byråchefen C. Leijon, förste byråsekreteraren A. B. Linder, sjömanshusombudsmannen E. S. Lundberg, byråinspektören G. H. Staaf och byrådirektören H. Öbrink ävensom kommitténs sekreterare, ekon. lic. S. T. Gerentz. Såsom sekreterare under utredningen rörande sjömanshusens verksamhet har från utredningens början till och med den 15 november 1955 fungerat numera t. f. byrådirektören T. Å. Leissner samt från och med den 13 oktober 1954 till utredningens slut t. f. förste byråsekreteraren G. A. Moore. Under utredningsarbetet har kommittén haft samråd med företrädare för organisationer inom den inrikes sjöfarten. Kommittén har beaktat till kommittén från Kungl. Handelsdepartementet överlämnade handlingar. Kommittén får härmed vördsamt överlämna sitt sjätte betänkande, innefattande utredning angående den vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna bedrivna verksamheten.

8 Särskilda yttranden ha avgivits av ledamöterna Böös, Forssblad, Reuterskiöld och Åkesson samt av experten Lundberg. Stockholm den 25 juni 1957. Aug.

Lindberg

G. Böös

Douglas Forssblad

G.

Lindencrona

Bo Linderstam

H. F. Reuterskiöld

Arne

Stridsberg

Johan S. Thore

.V. H.

Åkesson j Gunnar

Moore

Författningstext

F ö r s l ag till Förordning o m registrering och mönstring av sjömän (mönstringsförordning) 1 §• I denna förordning avses: med handelsfartyg, fartyg som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande eller annat ändamål, som äger gemenskap med handelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgning och dykeriföretag; med tjänst ombord, tjänst å handelsfartyg som befälhavare eller som medlem av besättningen i befäls- eller manskapsgrad ävensom tjänst å handelsfartyg, utövad av person som i 70 § och, då fråga är om uppgift i sjömansrulla eller om på- eller avmönstring, 71 § sjömanslagen sägs. Tjänst ombord skall anses hava tillträtts, då sjömannen i anledning av anställningsavtalets ingående påbörjar tjänsteutövningen ombord ävensom då han efter tjänstledighet, åtnjuten på grund av sjukdom eller semester eller av annan anledning, återupptager tjänsteutövningen. Tjänst ombord skall anses hava frånträtts, då det med sjömannen träffade tjänsteavtalet upphör eller sjömannen erhåller tjänstledighet för sjukdom eller semester eller av annan anledning. 2 §•

Svensk medborgare må icke utöva tjänst ombord å svenskt handelsfartyg med mindre han innehar giltig sjöfartsbok. Utlänning må icke utöva tjänst ombord å svenskt handelsfartyg med mindre h a n innehar gällande pass eller giltig svensk eller utländsk sjöfartsbok eller ock handling, som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen finner böra godtagas såsom ersättning för sjöfartsbok. 3 §•

Sjöfartsbok må utfärdas endast för den som utövar eller har för avsikt att utöva tjänst ombord å svenskt handelsfartyg och ej kan antagas vara olämplig för sjömansyrket. Befinnes den som erhållit sjöfartsbok hava

10 upphört att utöva sjömansyrket å svenskt handelsfartyg eller vara olämplig för yrket, skall sjöfartsboken förklaras ogiltig. Sjöfartsbok utfärdas av sjöfartsstyrelsen eller efter dess bemyndigande av mönstringsförrättare. Beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok meddelas av sjöfartsstyrelsen. Konungen äger meddela ytterligare föreskrifter om villkor för utfärdande och ogiltigförklaring av sjöfartsbok.

4 §•

Av sjöfartsstyrelsen skall föras ett register över de sjömän för vilka utfärdats svenska sjöfartsböcker (sjömansregistret).

5 §.

I sjöfartsbok och i sjömansregistret skola införas uppgifter till sjömans identifiering och om hans tjänstgöring ombord å handelsfartyg.

6 §•

Svenskt handelsfartyg må icke avgå från hamn med mindre å fartyget finnes giltig sjömansrulla eller, om fartyget går i inrikes fart och Konungen så förordnat, giltig manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter, utvisande dem som utöva tjänst ombord. Utländskt handelsfartyg vara svensk sjöman utövar tjänst må icke avgå från h a m n i svenskt farvatten med mindre å fartyget finnes giltigt mönstringsbevis för sjömannen. 7 §•

Sjömansrulla utfärdas av mönstringsförrättare för tid som Konungen bestämmer. I sjömansrulla skall av mönstringsförrättare införas uppgift om envar som tillträder eller, då sjömansrullan utfärdas, utövar tjänst ombord å fartyget (påmönstring), samt om envar som frånträder eller, då sjömansrullan upphör att gälla, utövar sådan tjänst (avmönstring). Mönstringsförrättare skall, i enlighet med därom av Konungen meddelade närmare föreskrifter, vägra påmönstring av den som på grund av olämplighet för sjömansyrket eller tjänst han skall utöva skäligen kan antagas komma att utsätta fartyget, de ombordvarande eller lasten för fara eller om i lag eller författning uppställt villkor för hans tjänsteutövning ombord ej är uppfyllt. Konungen äger föreskriva att påmönstring av utlänningar å svenskt handelsfartyg ej må ske eller må ske allenast i viss omfattning.

11 8 §. Manskapsförteckning upprättas av fartygets befälhavare för tid som Konungen bestämmer. I manskapsförteckning skall antecknas envar som utövar tjänst ombord. Tillträdes eller frånträdes tjänst ombord på fartyg, för vilket manskapsförteckning upprättats, skall befälhavaren därom upprätta befälhavarrapport. Manskapsförteckning och befälhavarrapport skola för att vara gällande vara försedda med mönstringsförrättares påteckning om godkännande. Om sådant godkännande skall vad i 7 § tredje stycket stadgas om påmönstring äga motsvarande tillämpning. 9 §• Mönstringsbevis rörande svensk sjöman ombord å utländskt handelsfartyg utfärdas av mönstringsförrättare. Mönstringsförrättare skall, i enlighet med därom av Konungen meddelade närmare föreskrifter, vägra utfärda mönstringsbevis om den som anmäles skola utöva tjänst ombord på utländskt handelsfartyg är olämplig för sjömansyrket eller om det mellan befälhavaren och sjömannen träffade tjänsteavtalet strider mot sjömanslagens bestämmelser eller svenska statsintressen. 10 §. Kontroll av att å fartyg finnes giltig sjömansrulla, giltig manskapsförteckning med befälhavarrapporter eller giltigt mönstringsbevis utövas enligt av Konungen meddelade bestämmelser. Det åligger fartygs befälhavare att hålla den för fartyget gällande sjömansrullan eller manskapsförteckningen tillgänglig för kontroll. 11 §• Framgår av fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning med befälhavarrapporter att fartyget icke är bemannat på ett betryggande sätt åligger det mönstringsförrättare som får sjömansrullan eller manskapsförteckningen i sin hand att om förhållandet underrätta sjöfartsstyrelsen, som äger förklara sjömansrullan eller manskapsförteckningen ogiltig. Konungen äger föreskriva skyldighet för mönstringsförrättare att, därest han av fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning finner fartyget vara så underbemannat att fara för fartyget, de ombordvarande eller lasten uppenbarligen föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut taga eller låta taga sjömansrullan eller manskapsförteckningen i förvar. 12 §. Befälhavare som avgår med fartyg å vilket icke, då så är föreskrivet, finnes giltig sjömansrulla eller giltig manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter, utvisande dem som utöva tjänst ombord, eller som i

12 tjänst ombord använder den mönstringsförrättaren vägrat påmönstra i eller genom påteckning i manskapsförteckning eller befälhavarrapport godkänna för tjänsten, straffes, därest tvingande skäl till underlåtenheten eller åtgärden icke förelåg, med dagsböter. 13 §. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter sjöfartsbok för åverkan eller förstörelse eller som begagnar sig av ogiltigförklarad sjöfartsbok för att bereda sig anställning å handelsfartyg, straffes med dagsböter. 14 §. Sjöman, befälhavare eller redare som uppsåtligen och utan tvingande skäl eller av grov oaktsamhet åsidosätter föreskrift, meddelad i denna förordning eller med stöd därav, eller som vägrar att efterkomma anmaning som meddelats med stöd av sådan föreskrift, straffes med dagsböter. 15 §. Straff enligt denna förordning må ej ådömas för gärning som är belagd med straff i allmänna strafflagen, sjölagen eller sjömanslagen. 16 §. Om domstol i mål rörande förseelse mot denna förordning eller bestämmelse, utfärdad med stöd därav, skall vad i 313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning. 17 §. Den som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning eller bestämmelse utfärdad med stöd därav äger söka ändring genom besvär, därest beslutet meddelats av mönstringsförrättare, hos sjöfartsstyrelsen och, därest det meddelats av sjöfartsstyrelsen, hos Konungen. Besvären skola vid talans förlust hava inkommit till sjöfartsstyrelsen inom två månader från det klaganden fick del av beslutet. Beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva förordnat. 18 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning, om undantag därifrån, om mönstringsförrättares uppgifter, om behörig mönstringsförrättare samt om rikets indelning i mönstringsdistrikt meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av sjöfartsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

13 Där i lag eller författning hänvisas till stadgande som ersatts av bestämmelse i denna förordning eller med stöd därav meddelad bestämmelse skall den bestämmelsen i stället tillämpas och skall vad om inskrivningsregister vid sjömanshus stadgats gälla om sjömansregistret, vad om inskriven vid sjömanshus stadgats gälla den som finnes införd i sjömansregistret samt vad om sjömanshus och ombudsman vid sjömanshus stadgats gälla den som förestår mönstringsdistrikt; dock att vad om sjömanshusombudsmans befattning med inskrivningsregister och med uppgift därur stadgats skall gälla sjöfartsstyrelsen och sjömansregistret.

14 Förslag till Förordning o m tonavgift 1 §• Såsom bidrag till kostnaderna för sjömanshusens verksamhet och statsverkets utgifter för sjöfolks pensionering skall för fartyg, som avgår från Sverige till utrikes ort, erläggas en efter fartygets nettodräktighet beräknad avgift (tonavgift). 2 §•

Avgiften utgår, om fartyget är svenskt eller hemmahör hos främmande nation i vars hamnar svenska fartyg behandlas lika med samma nations egna, med sju öre, men i annat fall med elva öre för varje fullt ton av fartygets nettodräktighet. 3 §•

Fartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort innan föreskriven tonavgift erlagts. 4 §•

Konungen äger bestämma att fartyg som tillhör kronan eller främmande nations örlogsflotta ävensom fiskefartyg skola, helt eller delvis, undantagas från avgiftsskyldighet enligt denna förordning. Om särskilda skäl därtill äro, må Konungen medgiva befrielse från skyldighet att erlägga avgift jämväl i andra fall än som i första stycket avses. 5 §• Närmare bestämmelser angående tonavgiftens beräknande och erläggande meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den

15 Förslag till Kungörelse o m registrering och mönstring av sjömän samt o m hyres-, redare-, välfärds- och tonavgifter m . m . (mönstringskungörelse) Kungl. Maj :t har med stöd av mönstringsförordningen den (nr ) ävensom lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks pensionering och lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn samt förordningen den (nr ) om tonavgift funnit gott förordna som följer:

1 kap. Mönstringsverksamhetens

organisation

1 §• Riket är indelat i elva mönstringsdistrikt, nämligen Göteborgs, Hälsingborgs, Malmö, Kalmar, Visby, Oxelösunds, Stockholms, Gävle, Sundsvalls, Umeå och Luleå mönstringsdistrikt. Mönstringsdistrikts gränser fastställas av sjöfartsstyrelsen. Mönstringsdistrikt förestås av en av sjöfartsstyrelsen förordnad sjömanshusombudsman. 2 §•

Mönstringsförrättare inom riket äro sjömanshusombudsman, av sjöfartsstyrelsen förordnad särskild mönstringsförrättare samt föreståndare för tullanstalt och annan tjänsteman vid tullanstalten som föreståndaren enligt generaltullstyrelsens medgivande förordnat till mönstringsförrättare. Å ort där sjömanshusombudsman eller särskild mönstringsförrättare finnes åligger det dock föreståndare för tullanstalt och av honom förordnad tulltjänsteman : att utöva mönstringsverksamhet allenast om sjöfartsstyrelsen i samråd med generaltullstyrelsen därom beslutar. Mönstringsförrättare utom riket äro lönad konsul och lönad kanslist vid svenskt konsulat ävensom den olönade konsul och den tjänsteman i övrigt vid svenskt konsulat som förordnats till mönstringsförrättare av ministern för utrikes ärendena. 3 §•

Ledningen av och tillsynen över den av mönstringsförrättare bedrivna verksamheten utövas av sjöfartsstyrelsen, som jämväl äger meddela för tillämpningen av denna kungörelse erforderliga föreskrifter.

16 4 §• Till sjöfartsstyrelsen skall finnas knutet ett sakkunnigt organ (sjöfartsnämnden) bestående av sju ledamöter med sju personliga suppleanter. Ledamöterna och suppleanterna skola hava erfarenhet av svensk, utrikes sjöfart, två såsom redare, en såsom befälhavare, en såsom fartygsbefäl eller telegrafist, en såsom maskinbefäl, en såsom tillhörig däcksmanskapet och en såsom tillhörig maskinmanskapet eller intendenturpersonalen. Ledamot och suppleant i sjöfartsnämnden förordnas av Kungl. Maj:t för tre kalenderår i sänder efter förslag av den kollektivavtalsslutande huvudorganisation inom sjöfarten som kan anses mest representativ för det område varifrån vederbörande skall hava erfarenhet. Om ledamot eller suppleant avgår eller avlider, må i hans ställe ny ledamot eller suppleant för återstoden av mandattiden förordnas av Kungl. Maj :t på förslag av den som föreslagit den avgångne eller avlidne. Närmare föreskrifter för sjöfartsnämndens verksamhet, såsom om kallelse till sammanträde, val av ordförande och vice ordförande samt förordnande av sekreterare, meddelas av Kungl. Maj :t. 2 kap.

Sjöfartsbok

Utfärdande 5 §• Den som önskar erhålla sjöfartsbok skall hos mönstringsförrättare skriftligen ansöka därom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens fullständiga namn, födelsetid, postadress, civilstånd, avlagda examina och behörighet inom sjömansyrket samt värnpliktsförhållanden ävensom förklaring att sökanden tagit eller har för avsikt att söka tjänst ombord på svenskt handelsfartyg, att för honom icke tidigare utfärdats en ännu giltig sjöfartsbok samt att h a n ej är behäftad med sjukdom, lyte eller skada, som gör honom olämplig för sjömansyrket. I ansökningen bör sökanden uppge adressen till anhörig eller eljest närstående person. Å ansökningen skall sökanden hava egenhändigt tecknat sitt namn. Vid ansökningen skola fogas: a) åldersbetyg eller annat godtagbart bevis om sökandens fullständiga namn, kyrkobokföringsort eller motsvarande samt medborgarskap ävensom om möjligt om hans födelseort, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer samt föräldrars n a m n och kyrkobokföringsort; b) välliknande fotografi av sökanden i två exemplar, så beskaffade, att ettdera lämpligen kan anbringas i sjöfartsboken, och skall å båda fotografiexemplaren finnas intyg av känd, trovärdig person, att fotografiet föreställer sökanden; dock att intyg ej erfordras i fråga om den som på annat sätt tillförlitligen styrker sin identitet;

17 c) handling innefattande bevis att för erhållande av sjöfartsbok särskilt stadgade villkor i fråga om skyddskoppsympning äro uppfyllda; d) intyg, ej över två månader gammalt, utfärdat av läkare som är i Sverige legitimerad eller som godkänts för uppgiften av svensk konsul i utlandet, att sökanden av honom undersökts; rörande sådant intyg gäller vad därom särskilt stadgas; e) för den som ej uppnått aderton års ålder, vårdnadshavarens, och för den som är fast anställd vid krigsmakten, vederbörande chefs medgivande, att sjöfartsbok må utfärdas. Pass, inskrivningsbok eller motsvarande handling ävensom bevis om anställning å fartyg, avlagda examina och behörighet skall därjämte i förekommande fall företes. 6 §•

Mönstringsförrättaren skall, därest icke av ingivet läkarintyg eller eljest klart framgår att sjöfartsbok icke må utfärdas för sökanden, hos sjöfartsstyrelsen begära tillstånd till utfärdandet. Skulle synnerlig olägenhet uppstå genom avvaktandet av besked från sjöfartsstyrelsen och saknas därjämte anledning antaga att sådant hinder föreligger som skall av sjöfartsstyrelsen beaktas, må mönstringsförrättaren dock utfärda sjöfartsbok utan sådant besked. Pass, inskrivningsbok eller motsvarande handling ävensom bevis om anställning å fartyg, avlagda examina och behörighet skall, sedan mönstringsförrättaren tagit del därav, av honom återställas till sökanden. 7 §•

Sjöfartsstyrelsen må icke lämna tillstånd till sjöfartsboks utfärdande: a) om för sökanden tidigare utfärdats en sjöfartsbok, som ännu är giltig; b) om sjöfartsstyrelsen har skälig anledning antaga, att sjöfartsboken kommer att användas för obehörigt ändamål; c) om sjöfartsstyrelsen finner troligt, att sökanden icke kommer att utöva sjömansyrket ombord å svenskt handelsfartyg; d) om sjöfartsstyrelsen har kännedom om att rätten meddelat eller fastställt reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken för sökanden eller ock att sökanden ådömts frihetsstraff samt att sannolika skäl finnas till antagande att han ämnar undandraga sig straffet genom att resa ur riket; e) om sjöfartsstyrelsen har kännedom om eller skälig anledning antaga, att sökanden står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver sådan verksamhet, som är skadlig för svenska statsintressen; f) om sökanden övertygats om brottslig gärning och jämlikt föreskrift i villkorlig dom, beslut om villkorlig frigivning ur säkerhetsanstalt, beslut om villkorlig utskrivning ur ungdomsfängelse eller annat därmed jämförligt beslut står under tillsyn eller icke är fri i val av vistelseort samt tillsynings2— 705753

18 mannen eller den som har att bestämma rörande vistelseorten till sjöfartsstyrelsen meddelat, att sökanden icke bör vara försedd med sjöfartsbok; g) om sökanden är intagen å sinnessjukhus eller på försök utskriven därifrån och vederbörande läkare till sjöfartsstyrelsen meddelat, att sökanden icke bör vara försedd med sjöfartsbok; h) om sökanden är eller enligt uppgift från polismyndighet kan antagas bli föremål för sådan efterlysning som enligt särskilda bestämmelser införes i tidningen "Polisunderrättelser" och sjöfartsstyrelsen prövar denna omständighet böra hindra sjöfartsboks utfärdande; dock att sjöfartsbok ej må förvägras sökanden på grund av förbud som avses i lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket; i) om sökanden är föremål för nykterhetsvårdande åtgärd och sjöfartsstyrelsen på grund av vad nykterhetsnämnd eller allmän alkoholistanstalt anfört finner att sökanden icke bör vara försedd med sjöfartsbok; j) om ett av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, vilka inom sjöfarten ingått kollektivavtal, gemensamt upprättat organ för att vaka över de ombordanställdas uppträdande i tjänsten till sjöfartsstyrelsen meddelat, att sökanden befunnits icke vara lämpad för sjömansyrket och sjöfartsstyrelsen finner härför framlagd bevisning tillfyllest; k) om sökanden eljest, på grund av sjukdom, lyte eller skada eller personliga förhållanden i övrigt, icke kan anses lämpad för sjömansyrket. 8 §.

Prövar sjöfartsstyrelsen hinder som i 7 § sägs mot utfärdande av sjöfartsbok för sökanden icke föreligga, skall styrelsen lämna mönstringsförrättaren tillstånd till utfärdandet. 9 §• Då tillstånd därtill lämnats eller fall som i 6 § andra stycket avses föreligger skall, sedan ansökningshandlingarna i förekommande fall kompletterats, mönstringsförrättaren utfärda sjöfartsbok för sökanden. Sjöfartsboken skall av mönstringsförrättaren vid utfärdandet förses med ett exemplar av sökandens fotografi, uppgift om hans fullständiga namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, nationalitet, hemvist, postadress och behörighet inom sjömansyrket. Om de anteckningar som då sjöfartsbok utfärdas skola göras i militärt hänseende är särskilt stadgat. Mönstringsförrättaren skall å ansökningen göra anteckning om dagen då sjöfartsboken utfärdades samt sjöfartsbokens och, därest pass eller annan identitetshandling företetts, dennas nummer. 10 §. Har sökanden förklarat sig vilja avhämta sjöfartsboken hos annan mönstringsförrättare än den till vilken ansökningen ingivits skall boken och ansökningshandlingarna översändas till angiven mönstringsförrättare.

19 Då sjöfartsbok utlämnas till sökanden skall mönstringsförrättaren i sjöfartsboken införa uppgifter om sökandens signalement samt tillse att sökanden däri tecknar sitt namn. Föreligger hinder för sökanden att personligen avhämta sjöfartsboken hos mönstringsförrättare, må sjöfartsboken utlämnas till befälhavaren å det fartyg, vara sökanden skall utöva tjänst, för vidarebefordran till sökanden, och åligger det därvid befälhavaren att i vittnens närvaro i sjöfartsboken införa uppgifter om sökandens signalement samt tillse att sökanden däri tecknar sitt namn. Då sjöfartsbok utlämnats till sökanden eller till befälhavare, skall mönstringsförrättaren omedelbart till sjöfartsstyrelsen insända ansökningshandlingarna, med därå tecknad uppgift om dagen för utlämnandet och, om möjligt, sökandens signalement jämte det återstående exemplaret av sökandens fotografi. Förnyelse m. m. 11 §• Har sjöfartsbok förstörts eller förkommit, fullskrivits eller undergått annan sådan förändring att den icke lämpligen kan användas, må ansökan om förnyad sjöfartsbok göras hos mönstringsförrättare. Vid dylik ansökan skall fogas välliknande fotografi av sökanden i två exemplar, så beskaffade, att ettdera lämpligen kan anbringas i sjöfartsboken, och skall å båda exemplaren av fotografiet finnas intyg av känd, trovärdig person, att fotografiet föreställer sökanden; dock att intyg ej erfordras i fråga om den som på annat sätt tillförlitligen styrker sin identitet. Finnes sjöfartsboken i behåll skall den bifogas ansökningen. I annat fall skall i ansökningen på tro och heder uppgivas, att och på vad sätt sjöfartsboken förstörts eller förkommit, och skall ansökningen i sådant fall vara åtföljd av åldersbetyg eller annan handling som i 5 § tredje stycket a) sägs, varjämte den som är i värnpliktsåldern skall uppvisa inskrivningsbok eller motsvarande handling. 12 §. Har vid ansökningen fogats en för sökanden utfärdad, giltig sjöfartsbok, som på grund av fullskrivning eller eljest icke lämpligen kan användas, skall mönstringsförrättaren utfärda förnyad sjöfartsbok för sökanden. F r a m g å r icke tydligt av den bifogade sjöfartsboken, att den utfärdats för sökanden eller kan anledning till ogiltigförklaring som i 20 § sägs antagas föreligga, skall mönstringsförrättaren dock hos sjöfartsstyrelsen begära besked, h u r u vida förnyad sjöfartsbok må utfärdas. Har sjöfartsbok icke bifogats ansökningen, skall mönstringsförrättaren, därest icke klart framgår att förnyad sjöfartsbok ej må utfärdas, hos sjöfartsstyrelsen begära tillstånd till utfärdandet. Skulle synnerlig olägenhet uppstå genom avvaktandet av besked från sjöfartsstyrelsen och saknas anled-

20 ning betvivla uppgift i ansökningen att en för sökanden utfärdad, giltig sjöfartsbok förstörts eller förkommit, må mönstringsförrättaren dock utfärda förnyad sjöfartsbok utan sådant tillstånd. 13 §. Prövar sjöfartsstyrelsen hinder häremot icke föreligga, skall styrelsen lämna mönstringsförrättaren tillstånd att utfärda förnyad sjöfartsbok för sökanden. 14 §. Förnyad sjöfartsbok skall vid utfärdandet förses med ett exemplar av sökandens fotografi samt med uppgifter och anteckningar i de hänseenden som anges ifråga om sjöfartsbok ävensom med tydlig uppgift att den utgör förnyad sjöfartsbok. Vad om utlämnande av sjöfartsbok stadgas skall äga motsvarande tillämpning ifråga om utlämnande av förnyad sjöfartsbok. 15 §. Skulle förlorad sjöfartsbok, i vars ställe förnyad sjöfartsbok utfärdats, komma till rätta, skall den ofördröj ligen uppvisas för mönstringsförrättare för åtgärd som i 18 § första stycket sägs. 16 §. Har fotografi i sjöfartsbok blivit för sitt ändamål otjänligt eller gått förlorat, åligger det den för vilken sjöfartsboken utfärdats, att snarast på egen bekostnad anskaffa nytt fotografi i två exemplar. Fotografiexemplaren skola ingivas till mönstringsförrättaren vid första tillfälle, då sjöfartsboken företes för honom och innehavaren förmår styrka sin identitet. Mönstringsförrättaren skall anbringa det ena exemplaret av fotografiet i boken och insända det andra, med uppgift om vidtagen åtgärd, till sjöfartsstyrelsen. Ändrar den, för vilken sjöfartsbok utfärdats, namn eller sker beträffande honom annan ändring av sådan beskaffenhet, att den bör föranleda ändring i sjöfartsboken, skall han såvitt möjligt, därest han utövar tjänst ombord, för den mönstringsförrättare som under resan först anträffas, och eljest inom tre veckor från det ändringen skedde, hos mönstringsförrättare göra anmälan därom. Därvid skall sjöfartsboken samt bevis om ändringen uppvisas. Ändringen skall, där så lämpligen kan ske, av mönstringsförrättaren införas och bestyrkas i sjöfartsboken. I annat fall skall förnyad sjöfartsbok utfärdas. 17 §. Får sjöfartsstyrelsen kännedom om att ifråga om den, för vilken sjöfartsbok utfärdats, skett sådan förändring, som bör föranleda att uppgift i sjöfartsboken ändras eller att förnyad sjöfartsbok utfärdas, bör sjöfartsstyrelsen underrätta honom om hans anmälningsskyldighet. Motsvarande gäller •:

21 för mönstringsförrättare, och skall mönstringsförrättaren, därest anmälan ej göres omedelbart, därjämte underrätta sjöfartsstyrelsen om förhållandet. 18 §. Då förnyad sjöfartsbok utfärdats skall i förekommande fall å den äldre boken tydligt utmärkas att den ej vidare är gällande, varefter den skall återställas till sjömannen. Mönstringsförrättare som utfärdat förnyad sjöfartsbok skall omedelbart till sjöfartsstyrelsen insända de till honom i ärendet ingivna handlingarna jämte uppgift om åtgärd som vidtagits och om den förnyade sjöfartsbokens nummer. Har mönstringsförrättare vidtagit ändring i sjöfartsbok, skall h a n underrätta sjöfartsstyrelsen härom. 19 §. Anmäler den, för vilken sjöfartsbok utfärdats, att han upphört att utöva sjömansyrket å svenskt handelsfartyg, skall sjöfartsstyrelsen eller mönstringsförrättaren i sjöfartsboken anteckna, att den ej vidare är gällande och återlämna den till anmälaren. Har anmälan gjorts hos mönstringsförrättare skall denne underrätta sjöfartsstyrelsen om åtgärden.

Ogiltigförklaring 20 §. Sjöfartsstyrelsen skall, därest icke synnerliga skäl till annat föranleda, förklara sjöfartsbok ogiltig: a) om uppgift i den ansökan, som föranlett sjöfartsbokens utfärdande, att sökanden icke tidigare erhållit en ännu giltig sjöfartsbok eller att hans sjöfartsbok förstörts eller förkommit, visar sig oriktig; b) om någon utbekommit sjöfartsboken i annans namn, låtit annan förfoga över den eller eljest använt den för obehörigt ändamål; c) om den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, uppgiver, att han upphört att utöva sjömansyrket å svenska handelsfartyg eller om han, enligt vad som framgår av sjömansregistret, icke tjänstgjort ombord å svenskt handelsfartyg under det senaste året eller, ifråga om svensk sjöman som tjänstgjort ombord å svenskt handelsfartyg under sammanlagt mer än sex månader, de senaste fyra åren; skolande vid beräkningen av nämnda tid om ett, respektive fyra år icke inräknas tid, varunder vederbörande kan antagas hava undergått sjömans-, sjöbefäls- eller annan därmed jämförlig utbildning eller fullgjort annan militär tjänstgöring än sådan som föranledes av fast anställning vid krigsmakten; d) om medgivande, som i 5 § tredje stycket e) sägs, visar sig icke hava förelegat då sjöfartsboken utfärdades, eller om sådant medgivande återtagits;

22 dock att ogiltigförklaring ej skall meddelas, om inom tid som sjöfartsstyrelsen anger giltigt medgivande företes eller om medgivande ej längre erfordras; e) om beträffande den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, framkommer omständighet som i 7 § d) eller e) sägs eller inkommer meddelande, som i 7 § f) eller g) sägs, eller framställning från militär myndighet om att sjöfartsboken skall ogiltigförklaras; f) om beträffande den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, införts efterlysning i tidningen "Polisunderrättelser" eller inkommit uppgift från länsstyrelse, polismyndighet, nykterhetsnämnd, alkoholistanstalt, mönstringsförrättare, organ som i 7 § j) sägs eller annan, och sjöfartsstyrelsen av efterlysningen eller uppgiften finner framgå, att vederbörande är uppenbart olämplig för sjömansyrket; g) om den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, trots påminnelse som i 17 § sägs försummar att anmäla namnändring. Finner sjöfartsstyrelsen uppgift om förhållande som i första stycket avses kräva ytterligare utredning, må styrelsen förordna därom. Vägrar därvid den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, att underkasta sig läkarundersökning eller att lämna annan erforderlig och skälig medverkan, må sjöfartsstyrelsen ogiltigförklara sjöfartsboken. 21 §. Beslut att sjöfartsbok förklarats ogiltig skall där så kan ske skriftligen delgivas den, för vilken sjöfartsboken utfärdats. 22 §.

Sjöfartsstyrelsen skall fortlöpande upprätta och tillställa sjömanshusombudsmännen samt, i den mån styrelsen finner lämpligt, andra mönstringsförrättare förteckning över de sjöfartsböcker vilka förklarats ogiltiga. 23 §.

Påträffar mönstringsförrättare sjöfartsbok som förklarats ogiltig, skall han förse sjöfartsboken med tydlig anteckning om ogiltigheten samt återställa den till den för vilken sjöfartsboken utfärdats. Gemensamma

bestämmelser

24 §.

Sjöfartsstyrelsen äger få del av tidningen "Polisunderrättelser" ävensom av andra polispublikationer som kunna innehålla uppgifter av betydelse för verksamhet som avses i denna kungörelse, oavsett de äro offentliga eller ej. Sjöfartsstyrelsen och mönstringsförrättare äga vidare hos polismyndighet, nykterhetsnämnd, kontrollstyrelsen eller annan myndighet eller av myndighet utsett organ begära sådan upplysning eller sådant utdrag ur register och andra handlingar, som kan inverka på bedömningen av frågan om viss persons

23 lämplighet för sjömansyrket, oavsett dessa upplysningar, register eller handlingar äro offentliga eller ej. 25 §. F å r länsstyrelse vetskap om att förhållande, som utgör hinder för sjöfartsboks utfärdande eller som kan medföra ogiltigförklaring av sjöfartsbok, föreligger för den som utövar sjömansyrket eller uttalat avsikt att ägna sig däråt eller finner nykterhetsnämnd eller allmän alkoholistanstalt att person som nyss sagts, vilken är föremål för nykterhetsvårdande åtgärd, icke bör vara försedd med sjöfartsbok, åligger det länsstyrelsen, nykterhetsnämnden eller alkoholistanstalten att därom omedelbart underrätta sjöfartsstyrelsen. 26 §.

Är det icke uppenbart att tillstånd till sjöfartsboks utfärdande bör vägras eller att sjöfartsbok bör förklaras ogiltig skall, innan beslut meddelas, frågan underställas sjöfartsnämnden för yttrande. Därvid skall den, för vilken sjöfartsboken utfärdats, beredas tillfälle yttra sig inför nämnden, sjöfartsstyrelsen eller mönstringsförrättare som av sjöfartsstyrelsen anvisats. Finnes anledning antaga att beslutet genom sjömannens hörande kan komma att väsentligen fördröjas och har sjöfartsstyrelsen tillgång till utdrag ur skeppsdagbok, mönstringsförrättarrapport eller annan, på betryggande sätt upprättad handling, vari intagits sjömannens förklaring över det förhållande vara beslutet skall grundas, må denna förklaring kunna anses tillfyllest. 27 §.

Framkommer att beslut att vägra bifall till ansökan om sjöfartsbok eller att förklara sjöfartsbok ogiltig blivit påtagligt oriktigt till följd av sjöfartsstyrelsens eller mönstringsförrättares förbiseende eller av annan anledning, skall sjöfartsstyrelsen förordna om rättelse. Undantag 28 §. Sjöfartsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, från skyldigheten att inneha sjöfartsbok medgiva undantag för svensk medborgare som utövar tjänst ombord å svenskt handelsfartyg av visst slag eller i viss inrikes fart eller tjänst av visst slag ombord å svenskt handelsfartyg.

3 kap.

Sjömansregistret

29 §. Sjömansregistret består av ett aktivregister och ett passivregister. maisregistret föres därjämte ett arkivregister.

Vid sjö-

24 Då meddelande att sjöfartsbok utlämnats till sjöman inkommer till sjöfartsstyrelsen skall, därest så icke tidigare skett, registeruppgift rörande sjömannen upprättas och intagas i aktivregistret. Registeruppgift skall innehålla de uppgifter som framgå av ansökningen om sjöfartsbok ävensom uppgift om sjöfartsbokens nummer samt dagen då den utfärdades och utlämnades. Inkommer sedan registeruppgift upprättats meddelande till sjöfartsstyrelsen att för sjömannen inträffat omständighet som skall antecknas i sjöfartsboken eller som sjöfartsstyrelsen finner böra intagas i registret, skall anteckning därom göras i registeruppgiften. I registeruppgiften skall därjämte antecknas beslut om att sjöfartsboken förklarats ogiltig jämte dagen härför. Då sjöfartsbok förklarats ogiltig skall registeruppgiften överföras till arkivregistret, dock att registeruppgiften i stället skall överföras till passivregistret därest sjöfartsboken förklarats ogiltig av annan anledning än som angives i 20 § första stycket c) och ny sjöfartsbok kan komma att utfärdas till sjömannen inom ett år eller, om sjömannen är svensk och enligt anteckning i registeruppgiften tjänstgjort å svenskt handelsfartyg under sammanlagt mer än sex månader, fyra år från ogiltigförklaringen. Kan sjöman, vars sjöfartsbok icke förklarats ogiltig, på grund av bortovaro ur tjänst ombord på svenskt handelsfartyg under minst ett år, antagas hava upphört att utöva sjömansyrket inom den svenska handelsflottan, skall registeruppgiften överföras till passivregistret. I passivregistret intagen registeruppgift för sjöman, vars sjöfartsbok förklarats ogiltig, skall återföras till aktivregistret om ny sjöfartsbok utfärdas till sjömannen inom den angivna tiden om ett, respektive fyra år och skall registeruppgiften därvid fortsättningsvis anses avse den nya sjöfartsboken. Eljest skall registeruppgiften överföras till arkivregistret. I passivregistret intagen registeruppgift för sjöman, vars sjöfartsbok icke förklarats ogiltig, men som antagits hava upphört att utöva sjömansyrket, skall återföras i aktivregistret om, innan den i 20 § första stycket c) angivna tidsfristen utlöpt och sjöfartsboken på grund härav förklarats ogiltig, till sjöfartsstyrelsen inkommer meddelande, att sjömannen tillträtt tjänst ombord på svenskt handelsfartyg. 30 §.

Sjöman skall anses vara i sjömansregistret införd från och med den dag då sjöfartsbok utlämnas till honom till och med den dag då den om honom upprättade registeruppgiften överföres till arkivregistret. 31 §. Till sjöfartsstyrelsen inkomna sjömansrullor, manskapsförteckningar, befälhavarrapporter, mönstringsbevis, mönstringsmeddelanden och andra

25 handlingar som utvisa fartygs besättning och förändringar däri skola hos sjömansregistret förvaras fartygsvis i tidsföljd. 32 §. Sjöfartsstyrelsen skall: a) tillhandagå statliga och kommunala myndigheter, redare, befälhavare samt sjömän och deras anhöriga med de upplysningar och utdrag ur sjömansregistret och de vid registret förvarade handlingar, varav de kunna vara i behov; b) efter varje månads utgång lämna dels arbetsmarknadsstyrelsen uppgift om antalet under föregående månad förrättade på- och avmönstringar av sjömän och dels handelsflottans pensionsanstalt uppgift om sjömansrullor för utrikes fart som utfärdats och som upphört att gälla; c) för den vart femte år återkommande utredningen rörande för handelsflottans pensionsanstalt gällande pensioneringsföreskrifter, varom stadgas i anstaltens instruktion, lämna anstalten erforderliga uppgifter; d) då någon införes i eller avföres ur sjömansregistret därom omedelbart underrätta pastorsämbetet i den församling där vederbörande är kyrkobokförd; e) då meddelande att sjöman till- eller frånträtt tjänst ombord å fartyg inkommer till sjömansregistret därom omedelbart underrätta allmän sjukkassa på sätt och i den omfattning sjöfartsstyrelsen närmare bestämmer; f) verkställa den bearbetning i statistiskt eller annat avseende av det vid registret förvarade materialet varom må vara särskilt stadgat eller som sjöfartsstyrelsen eljest kan finna erforderlig. Om sjöfartsstyrelsens skyldighet att ur registret lämna uppgifter till och befordra meddelanden från militär myndighet är särskilt stadgat. 4 kap.

Sjömansrulla,

mönstring, manskapsförteckning

havarrapport samt A.

och

befäl-

mönstringsbevis

SJÖMANSRULLA Utfärdande

33 §. Framställning om utfärdande av sjömansrulla för fartyg skall av fartygets befälhavare göras hos mönstringsförrättare. Befälhavaren skall därvid uppgiva fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, redarens (huvudredarens) namn och adress samt fartygets förestående resa eller resor. Föranledes framställningen av att giltighetstiden för tidigare utfärdad sjömansrulla gått till ända skall befälhavaren ingiva den tidigare utfärdade sjömansrullan till mönstringsförrättaren. Finnes i stället vid tidpunkten för

framställningen manskapsförteckning å fartyget skall denna jämte därtill hörande befälhavarrapporter ingivas. Finnes icke sjömansrulla eller manskapsförteckning å fartyget skall fartygets mätbrev jämte, därest fartyget skall vara i fartygsregistret infört, dess svenska nationalitets- och registreringscertifikat eller interimsnationalitetshandling uppvisas. 34 §.

Saknas anledning antaga, att för fartyget utfärdats en ännu giltig sjömansrulla som icke ingivits i samband med framställningen eller att sjömansrulla eljest begäres för obehörigt ändamål, skall mönstringsförrättaren utfärda sjömansrulla för fartyget samt om utfärdandet insända meddelande till sjöfartsstyrelsen. Sjömansrulla skall, då den utfärdas av mönstringsförrättaren förses med uppgift om dag och plats för utfärdandet, sjömansrullans giltighetstid, fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, befälhavarens namn, redarens (huvudredarens) namn och adress samt fartygets förestående resa eller resor. Sjömansrulla som utfärdas för utrikes fart skall därjämte på titelsidan förses med anteckning om belopp varmed avgifterna till välfärdsanordningar för sjöfolk i h a m n (välfärdsavgifterna), sjömannens och redarens sammanlagda, skola utgå för dag. I meddelandet till sjöfartsstyrelsen skola de i andra stycket angivna uppgifterna intagas. 35 §. Sjömansrullas giltighetstid må som regel icke bestämmas till mer än ett år. Närmare föreskrifter om giltighetstidens längd och om sättet för dess bestämmande utfärdas av sjöfartsstyrelsen.

Återlämnande 36 §. Det åligger befälhavaren att till mönstringsförrätare ingiva den å fartyget befintliga sjömansrullan, förutom då giltighetstiden för denna gått till ända, jämväl då sjömansrullan eljest, till följd av sjöfartsstyrelsens ogiltigförklaring därav, upprättande och godkännande av manskapsförteckning för fartyget eller fartygets uppläggning, övergång i utländsk ägo eller förlisning eller ock av annan anledning upphör att gälla. 37 §.

Mönstringsförrättare skall, då sjömansrulla, vars giltighetstid gått till ända eller som eljest upphört att gälla, till honom ingives: a) förse sjömansrullan med uppgift om dag och plats för samt anledningen till dess ingivande;

27 b) pröva huruvida sjömansrullans uppgifter överensstämma med verkliga förhållandet och i annat fall söka på sätt han finner lämpligt åvägabringa rättelse samt i sjömansrullan redogöra för de vidtagna åtgärderna; c) bestämma välfärdsavgifternas sammanlagda belopp, angiva detta ävensom huruvida jämkning av beloppet skett å sjömansrullans titelsida, uppbära beloppet, utfärda kvitto därå till befälhavaren samt insända beloppet till sjöfartsstyrelsen; d) insända sjömansrullan till sjöfartsstyrelsen. Undantag 38 §. Från förbudet att avgå med svenskt handelsfartyg, vara icke finnes giltig sjömansrulla, undantages fartyg som nyttjas i inrikes fart och å vilket finnes giltig manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter, utvisande dem som utöva tjänst ombord. Från förbudet att avgå med svenskt handelsfartyg, vara icke finnes giltig sjömansrulla eller manskapsförteckning, undantages fartyg som i svenskt farvatten utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig resa. Sjöfartsstyrelsen äger från förbudet att avgå med svenskt handelsfartyg, vara icke finnes giltig sjömansrulla eller manskapsförteckning, undantaga visst fartyg eller fartyg av visst slag i inrikes fart eller fartyg i viss inrikes fart, under förutsättning att fartyget icke är underkastat föreskrifterna om sj övärdighetsbesiktning. 39 §. Sjöfartsstyrelsen äger, därest omständigheterna så påkalla, medgiva att svenskt handelsfartyg eller svenskt handelsfartyg av visst slag eller i viss fart, vara finnes giltig sjömansrulla, må avgå från hamn utan hinder av att sjömansrullan icke utvisar visst eller vissa slag av ombordanställda.

B.

MÖNSTRING

Mönstrings

förrättning

40 §. Då på- eller avmönstring skall förrättas skola befälhavaren och sjömannen samtidigt inställa sig hos mönstringsförrättaren. Infinner sig, på grund av oenighet i frågan huruvida tjänsten må frånträdas eller av annan orsak, allenast endera av sjömannen och befälhavaren hos mönstringsförrättaren och påkallar sjömannens avmönstring, skall mönstringsförrättaren dock avgöra huruvida avmönstring skall äga rum. Mönstringsförrättaren äger därvid anmoda den som uteblivit att inställa sig hos

28 honom ävensom infordra sjömansrulla och annan för avmönstringen erforderlig handling. 41 §. Till mönstringsförrättning skola befälhavaren och sjömannen infinna sig under expeditionstid å mönstringsförrättarens expeditionslokal eller å annan därför lämpad plats som av mönstringsförrättaren anvisats. På befälhavarens begäran må mönstring förrättas å annan tid eller plats (extra mönstringsförrättning) förutsatt vägande skäl därtill prövas föreligga och mönstringsförrättaren icke därigenom hindras fullgöra sina mönstringsåligganden i övrigt. Framställning härom skall såvitt möjligt göras å mönstringsförrättarens expeditionstid.

Påmönstring 42 §. Befälhavaren skall, då sjöman anmäles för påmönstring, för mönstringsförrättaren 1. uppgiva a) sjömannens namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, nationalitet och hemvist ävensom, såvitt möjligt, namn å och hemort för det fartyg, vara sjömannen senast varit påmönstrad; b) vad det med sjömannen upprättade tjänsteavtalet innehåller om resa eller resor eller tid för vilket avtalet gäller, hur stor besättning av skilda slag fartyget därunder minst skall hava, tjänst som skall uppehållas, lönevillkor och övriga huvudvillkor, samt 2. förete: a) fartygets sjömansrulla; b) sjömannens avräkningsbok, därest sjömannen jämlikt sjömanslagen skall vara försedd därmed; c) sjömannens svenska sjöfartsbok, därest sjömannen är svensk och sjöfartsstyrelsen icke medgivit att tjänsten ifråga må utövas av den som icke innehar sjöfartsbok, och eljest sjömannens pass eller svenska eller utländska sjöfartsbok eller ock handling som sjöfartsstyrelsen godkänt såsom ersättning för sjöfartsbok; d) läkarintyg, som sjömannen jämlikt lag eller annan författning är skyldig förete för att erhålla eller utöva den tjänst h a n skall uppehålla ombord; e) bevis, att sjömannen uppfyller de villkor, som i övrigt kunna vara uppställda i lag eller författning för tjänsten; f) därest sjömannen är svensk och i värnpliktsåldern, hans inskrivningsbok eller motsvarande handling; g) därest sjömannen är svensk och fast anställd vid krigsmakten, bevis att han äger tjänstgöra å handelsfartyg.

29 Mönstringsförrättare äger, då särskilda skäl därtill äro, medgiva att handling som nyss sagts icke uppvisas. 43 §.

Mönstringsförrättaren skall övertyga sig om att sjöman som anmäles för påmönstring äger kännedom om anställningsvillkoren, fartygets förestående resa eller resor samt den bemanning fartyget därunder minst skall hava. 44 §.

Sjöman må icke påmönstras 1. med mindre mönstringsförrättaren finner styrkt: a) att sjömannen tillträtt eller står i begrepp att tillträda tjänst ombord; b) att sjömannen då så är föreskrivet innehar giltig sjöfartsbok, och att h a n eljest innehar gällande pass eller giltig svensk eller utländsk sjöfartsbok eller ock handling som sjöfartsstyrelsen godkänt såsom ersättning för sjöfartsbok ; c) att sjömannen fyller de villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet, behörighet eller eljest, som må vara uppställda i lag eller författning för hans tjänsteutövning ombord; d) att sjömannen, då så kräves, har militär myndighets tillstånd att taga tjänst ombord; 2. därest för sjömannen meddelats beslut om avstängning som i andra stycket sägs; 3. därest sjömannen är utlänning och antalet svenska medborgare i besättningen jämte befälhavaren understiger eller genom sjömannens påmönstring skulle komma att understiga två tredjedelar av hela antalet. Framgår av uppgift som inkommit till sjöfartsstyrelsen, att sjöman som icke är skyldig inneha sjöfartsbok ej bör inneha anställning eller visst slags anställning å svenskt handelsfartyg, och finner sjöfartsstyrelsen bevisningen härför tillfyllest, äger styrelsen besluta, att sjömannen skall vara avstängd från sådan anställning. Finner sjöfartsstyrelsen ytterligare utredning erforderlig, må styrelsen förordna därom. Är det icke uppenbart att sjömannen bör avstängas från anställning å svenskt handelsfartyg skall, innan beslutet meddelas, frågan underställas sjöfartsnämnden för yttrande. Därjämte bör om möjligt sjömannen beredas tillfälle yttra sig. Om beslut om avstängning skall meddelande intagas i förteckningen över ogiltigförklarade sjöfartsböcker. Beslutet skall därjämte såvitt möjligt delges sjömannen. Äro särskilda skäl därtill må mönstringsförrättaren medge påmönstring av utlänning utom riket, trots att hinder enligt första stycket 1 b) föreligger, samt inom eller utom riket trots att hinder enligt första stycket 3 föreligger, försåvitt sjömannen ändock kan anses duglig för befattningen i fråga och svensk sjöman, vilken må påmönstras i tjänsten, icke finnes att tillgå. Utgår sjömansrullas giltighetstid innan sjömans tjänsteavtal gått till ända

30 och skall sjömannen till följd härav avmönstras och påmönstras å ny rulla (ommönstring), må påmönstring vägras allenast om sjömannens fortsatta tjänsteutövning ombord bedömes innebära uppenbar fara för de ombordvarande eller fartyget. Mönstringsförrättare som vägrat påmönstring av sjöman skall, om befälhavaren eller sjömannen så begär, lämna skriftligt besked om anledningen till beslutet. 45 §. Finner mönstringsförrättaren förutsättningar för påmönstring föreligga skall h a n : 1. i sj ömansrullan införa uppgift om påmönstringen; 2. till sjömannen utfärda bevis om påmönstringen; 3. till sjöfartsstyrelsen insända meddelande om påmönstringen. 46 §. Anteckning i sjömansrulla om påmönstring skall innehålla uppgift om dag och plats för påmönstringen, sjömannens namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, nationalitet och hemvist, anställningstid, tjänst ombord och huvudsakliga anställningsvillkor. För den som ej antagits av redaren eller befälhavaren skall anmärkning härom göras. Därjämte skall i förekommande fall anges, att godtagbart läkarintyg, behörighetsbevis med uppgift om slag samt pass och sjöfartsbok med uppgift om nummer företetts. Mönstringsförrättaren skall tillse, att sjöman som påmönstras med sin namnteckning bestyrker riktigheten av de i sjömansrullan om honom intagna uppgifterna. 47 §.

Bevis om påmönstring skall, där så kan ske, tecknas i sjömannens sjöfartsbok och därjämte i hans avräkningsbok. Beviset skall innehålla uppgift om dag och plats för påmönstringen, fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, resa eller resor eller tid anställningen avser ävensom sjömannens tjänst ombord. 48 §.

Meddelande till sjöfartsstyrelsen om påmönstring skall innehålla uppgift om dag och plats för påmönstringen, fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, sjömannens namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, numret på svensk sjöfartsbok som må hava företetts, resa eller resor eller tid anställningen avser samt sjömannens tjänst ombord ävensom de uppgifter i övrigt sjöfartsstyrelsen må föreskriva.

31 Avmönstring 49 §. Befälhavaren skall, då sjöman anmäles för avmönstring, för mönstringsförrättaren 1. ange grunden till avmönstringen samt, därest sjömannen frånträder tjänsten ombord, sjömannens adress efter frånträdet ävensom 2. förete: a) fartygets sjömansrulla; b) sjömannens avräkningsbok, därest sjömannen jämlikt sjömanslagen skall vara försedd därmed; c) sjömannens svenska eller utländska sjöfartsbok eller, därest sådan ej k a n företes men pass, detta; d) sjömannens behörighetsbrev, därest sjömannen innehar sådant och önskar få det påtecknat om tjänst och tjänstetid ombord samt fart vari fartyget gått under den tid sjömannen varit påmönstrad; e) tjänstgöringsbetyg som, enligt vad därom må vara särskilt stadgat, utfärdats för sjömannen; f) beträffande utländsk sjöman som avmönstras i Sverige bevis, att polismyndighet i enlighet med vad därom må vara särskilt föreskrivet underrättats om avmönstringen. Mönstringsförrättare äger, då särskilda skäl därtill äro, medge att handling som nyss sagts icke uppvisas. 50 §. Sjöman må icke avmönstras med mindre han omedelbart påmönstras å ny sjömansrulla för fartyget (ommönstras) eller ock mönstringsförrättaren finner styrkt, att sjömannen frånträtt eller står i begrepp att frånträda sin tjänst ombord. 51 §. Mönstringsförrättaren skall, därest han finner förutsättningar för avmönstring föreligga: a) i sjömansrullan göra anteckning om avmönstringen, utvisande dag och plats för avmönstringen, sjömannens namn samt, därest avmönstringen sker i anledning av tjänstens frånträdande, orsaken därtill och sjömannens adress efter frånträdet; b) tillse, att sjömannen, därest h a n är närvarande vid förrättningen och godtager beslutet om avmönstring, med sin namnteckning i sjömansrullan bestyrker att så är fallet samt att sjömansrullans uppgifter om honom äro riktiga; c) därest befälhavaren eller sjömannen icke anser förutsättningar för avmönstring föreligga eller om endast endera av befälhavaren och sjömannen infunnit sig till mönstringsförrättningen, i sjömansrullan eller på särskild

handling, vilken skall bifogas sjömansrullan, i korthet redogöra för skälen till sitt beslut om avmönstring; d) beträffande sjöman som enligt lagen om avgifter för sjöfolks pensionering är skyldig att erlägga hyresavgift, tillse, att avgiften av befälhavaren riktigt beräknats, antecknats i sjömannens avräkningsbok och kvitterats i sjömannens sjöfartsbok ävensom införa det på sjömansrullans giltighetstid belöpande beloppet i sjömansrullan, i förekommande fall med uppgift att befälhavarens beräkning rättats; e) i sjömannens sjöfartsbok, om sådan företetts och är lämpad härför, och därjämte i hans avräkningsbok införa bevis om avmönstringen, utvisande dag och plats för denna, fartygets namn, slag, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, resa eller resor eller fart, vari fartyget under påmönstringstiden gått, samt sjömannens tjänst och tjänstetid ombord; f) på framställning av sjöman som innehar behörighetsbevis förse detta med vederbörliga anteckningar om sjömannens tjänst och tjänstetid ombord samt den fart vari fartyget under tiden gått; g) tillse, att gällande bestämmelser angående tjänstgöringsbetyg för sjöfolk iakttagits samt att, på framställning av sjöman som innehar sjöfartsbok, i denna antecknats summariskt vitsord av befälhavaren om sjömannens uppförande och tjänstbarhet; h) till sjöfartsstyrelsen insända meddelande om avmönstringen, innehållande uppgift om dag och plats för avmönstringen, fartygets namn, hemort och nummer i fartygsregistret, sjömannens namn, födelsetid samt i förekommande fall födelsenummer och nummer på innehavd svensk sjöfartsbok, resa eller resor eller fart vari fartyget under påmönstringstiden gått, sjömannens tjänst och tjänstetid ombord, orsaken till tjänstens frånträdande, sjömannens adress efter avmönstringen samt hyresavgiftsbelopp som i förekommande fall för sjömannen införts i sjömansrullan ävensom de uppgifter i övrigt sjöfartsstyrelsen må föreskriva, och skall avskrift av redogörelse enligt c) bifogas meddelandet. Skall sjömansrullan vid avmönstringen insändas till sjöfartsstyrelsen erfordras dock icke särskilt meddelande om avmönstringen. Mönstringsförrättare som vägrat avmönstring av sjöman skall om befälhavaren eller hans ombud eller sjömannen så begär lämna skriftligt besked om anledningen till beslutet. Mönstring

under särskilda förhållanden 52 §. Tillträder sjöman tjänst ombord å ort, där mönstringsförrättare icke finnes, åligger det befälhavaren att såvitt möjligt tillse, att hinder för påmönstring icke föreligger. Han skall därefter i sjömansrullan samt sjömannens sjöfartsbok och avräkningsbok införa och med sin namnteckning bestyrka de

33 uppgifter som anges i 46 och 47 §§. Uppgifterna i sjömansrullan skola bestyrkas jämväl av sjömannen. Frånträder sjöman tjänsten ombord å ort, där mönstringsförrättare icke finnes, åligger det befälhavaren att i tillämpliga delar iakttaga vad i 51 § a)—g) är föreskrivet för mönstringsförrättare. De av befälhavaren gjorda anteckningarna skola till riktigheten bestyrkas av två vittnen. Befälhavaren skall för den mönstringsförrättare som efter sjömannens till- eller frånträde först anträffas uppvisa sjömansrullan samt, vid påmönstring, övriga i 42 § första stycket 2 angivna handlingar. Mönstringsförrättaren skall pröva huruvida förutsättningarna för på- eller avmönstringen förelegat och, om så varit förhållandet, förse befälhavarens anteckningar med påteckning om godkännande. Han skall därjämte till sjöfartsstyrelsen insända meddelande om vad som förekommit och skall därvid i förekommande fall vad om på- eller avmönstring är stadgat äga motsvarande tillämpning. 53 §. Har sjöman, som i utlandet skall tillträda anställning å svenskt handelsfartyg, antagits i Sverige, må påmönstring kunna före utr.esan äga rum inför mönstringsförrättare inom riket. Kan sjömansrulla icke därvid företes skall för fartyget utfärdas särskilt intyg om påmönstringen. Det åligger fartygets befälhavare att snarast möjligt uppvisa intyget jämte sjömansrullan för mönstringsförrättare. Denne skall införa intygets uppgifter i sjömansrullan. Undantag 54 §. Sjöfartsstyrelsen äger från mönstringsskyldigheten medgiva undantag för sjöman å fartyg i utrikes fart, vilken beredes allenast kortare ledighet från tjänst ombord för åtnjutande av semester, vederlag i form av fritid eller liknande. Det åligger befälhavare, vilken vill begagna sig av medgivande som i första stycket sägs, att hos mönstringsförrättare göra anmälan, då sjömannen frånträder, och då han ånyo tillträder tjänsten, samt att därvid uppvisa fartygets sjömansrulla. Mönstringsförrättare skall, då anmälan enligt andra stycket göres, i sjömansrullan invid anteckningen om sjömannen införa uppgift om frånvaron och dess längd, respektive om återinträdet. C. MANSKAPSFÖRTECKNING

OCH

BEFÄLHAVARRAPPORT

Manskapsförteckning 55 §. Det åligger befälhavaren å fartyg, vara manskapsförteckning skall föras, att, i god tid innan fartyget skall första gången under året avgå från hamn, 3—705753

34 till mönstringsförrättare i två exemplar ingiva för fartyget upprättad manskap sförteckning. 56 §. Befälhavaren skall i manskapsförteckningen angiva: 1. tidpunkten då fartyget första gången under året skall till sjöfart nyttjas; 2. fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka; 3. befälhavarens namn; 4. redarens (huvudredarens) namn och adress; 5. ifråga om envar sjöman som tillträtt eller står i begrepp att tillträda tjänst ombord: a) namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, nationalitet och hemvist; b) vad det med sjömannen upprättade tjänsteavtalet innehåller om tid för vilken avtalet gäller, hur stor besättning av skilda slag fartyget därunder minst skall hava samt tjänst som skall uppehållas; c) att sjömannen innehar, om han är svensk och sjöfartsstyrelsen icke medgivit undantag, svensk sjöfartsbok och, om han är utlänning, svensk eller utländsk sjöfartsbok, pass eller ock handling som sjöfartsstyrelsen godkänt såsom ersättning för sjöfartsbok; d) att sjömannen uppfyller de villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet, behörighet och eljest som må vara i lag eller annan författning uppställda för den tjänst han skall utöva ombord; och skall därvid hans förutsättningar i förekommande fall anges i enlighet med behörighetsbevis, läkarintyg eller annan handling som må hava företetts vid tjänsteavtalets ingående eller under anställningstiden; e) att sjömannen i förekommande fall har militär myndighets tillstånd att tjänstgöra ombord. Manskapsförteckningen skall dagtecknas och egenhändigt underskrivas av befälhavaren. Envar å förteckningen upptagen sjöman skall med sin namnteckning bestyrka de om honom lämnade uppgifternas riktighet. Sjöfartsbok, pass, behörighetsbevis, läkarintyg och annan handling, som åberopats eller varur uppgift återgivits, ävensom sjömannens avräkningsbok skola uppvisas vid ingivandet av förteckningen. Mönstringsförrättare äger, då särskilda skäl därtill äro, medgiva att handling som nyss sagts icke uppvisas. 57 §. I manskapsförteckning angiven sjöman må icke godkännas för tjänst ombord 1. med mindre mönstringsförrättaren finner styrkt: a) att sjömannen tillträtt eller står i begrepp att tillträda tjänst ombord;

35 b) att sjömannen innehar, om han är svensk och sjöfartsstyrelsen icke medgivit undantag, giltig svensk sjöfartsbok och, om han är utlänning, giltig svensk eller utländsk sjöfartsbok eller gällande pass eller ock handling som sjöfartsstyrelsen godkänt såsom ersättning för sjöfartsbok; c) att sjömannen uppfyller de villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet, behörighet eller eljest, som må vara uppställda i lag eller författning för den tjänst han skall utöva ombord; d) att sjömannen, då så kräves, har militär myndighets tillstånd att taga tjänst ombord; 2. därest för sjömannen meddelats beslut om avstängning som i 44 § andra stycket sägs; 3. därest sjömannen är utlänning och antalet svenska medborgare i besättningen jämte befälhavaren understiger två tredjedelar av hela antalet. Äro särskilda skäl därtill må mönstringsförrättaren godkänna sjöman trots att hinder enligt första stycket 3 föreligger, för såvitt sjömannen ändock kan anses duglig för befattningen ifråga och svensk sjöman, vilken må godkännas för tjänsten, icke finnes att tillgå. Mönstringsförrättare som vägrat godkänna sjöman skall, om befälhavaren eller sjömannen så begär, lämna skriftligt besked om anledningen till beslutet. 58 §. Mönstringsförrättaren skall omedelbart granska de ingivna exemplaren av manskapsförteckningen och förse däri intagen uppgift om sjöman som han prövat böra godkännas, med påteckning därom. Uppgift om sjöman, som han finner icke böra godkännas, skall han däremot överkorsa. Det ena exemplaret av den med påteckning om godkännande försedda manskapsförteckningen skall, därest det icke skall tagas i förvar jämlikt 72 §, återlämnas till befälhavaren att under året förvaras å fartyget. Handling som uppvisats skall samtidigt återställas till befälhavaren eller sjömannen. I sjöfartsbok, om sådan företetts och är lämpad härför, samt i avräkningsbok för sjöman som godkänts, skall mönstringsförrättaren därvid hava tecknat bevis om godkännandet, innehållande uppgift om dag och plats för godkännandet, fartygets slag, namn, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, tid anställningen avser ävensom sjömannens tjänst ombord. Det andra exemplaret av manskapsförteckningen skall mönstringsförrättaren med angivande av de särskilda skäl, som vid granskningen må hava beaktats, snarast insända till sjöfartsstyrelsen. Befälhavarrapport 59 §. Inträffar sedan manskapsförteckning avgivits sådan ändring i fråga om de ombord å fartyg anställda sjömännen att manskapsförteckningens upp-

36 gifter icke längre överensstämma med rådande förhållanden, åligger det befälhavaren att omedelbart till mönstringsförrättare ingiva en i två exemplar upprättad befälhavarrapport över förändringen. För sjöman som frånträder tjänst ombord vid tiden för manskapsförteckningens ingivande till mönstringsförrättaren jämlikt 63 §, erfordras dock uppgift om frånträdet allenast i den ingivna manskapsförteckningen. 60 §. I befälhavarrapporten skall intagas: 1. de uppgifter om fartyget, befälhavaren och redaren, som skola lämnas i manskapsförteckning; 2. i fråga om nyanställd sjöman, de uppgifter som skola lämnas om sjöman i manskapsförteckning; 3. i fråga om sjöman som frånträder tjänst ombord, uppgift om orsaken till, dagen för samt sjömannens adress efter frånträdet; 4. i fråga om sjöman för vilken annan förändring inträffat, uppgift om dagen för ändringen, ändringens art samt, därest sjömannen ändrat tjänst ombord, huruvida han uppfyller de villkor som må vara i lag eller författning uppställda för den nya tjänsten. För bef älhavarrapporten skall därjämte gälla vad för manskapsförteckning stadgas om dagtecknande och underskrivande samt om sjömans bestyrkande av uppgifts riktighet ävensom om bifogande av handlingar och skall, därest sjöman frånträder tjänst ombord, sjöfartsbok och avräkningsbok, vari sjömannen önskar få av mönstringsförrättaren bestyrkt, att uppgift i befälhavarrapport om tjänstefrånträdet godkänts, bifogas. Innan befälhavarrapport ingives till mönstringsförrättare skall befälhavaren i förekommande fall i frånträdande sjömans sjöfartsbok hava infört uppgift om frånträdet, utvisande dag och plats för detta, fartygets namn, slag, hemort, nummer i fartygsregistret, bruttodräktighet och maskinstyrka, fart, vari fartyget under anställningstiden gått, samt sjömannens tjänst och tjänstetid ombord. 61 §. Mönstringsförrättaren skall omedelbart granska ingiven befälhavarrapport i enlighet med de för manskapsförteckning angivna grunderna och till befälhavaren överlämna det ena exemplaret försett med påteckning om godkännande eller överkorsning av uppgift. Handling som bifogats rapporten skall samtidigt återställas till befälhavaren eller sjömannen. I sjöfartsbok, om sådan företetts och är lämpad härför, samt i företedd avräkningsbok skall mönstringsförrättaren därvid i förekommande fall hava tecknat bevis om godkännande. Beviset skall innehålla, för sjöman som tillträtt tjänst ombord, de uppgifter varom i 58 § stadgas

37 beträffande där avsett bevis samt, för sjöman som frånträtt tjänst ombord, uppgift om tid och plats för godkännandet. Det andra exemplaret av befälhavarrapporten skall mönstringsförrättaren, med angivande av de särskilda skäl som vid granskningen må hava beaktats, snarast insända till sjöfartsstyrelsen. 62 §.

Befälhavaren skall i det å fartyget förvarade exemplaret av manskapsförteckningen anteckna de i befälhavarrapporten införda förändringar, som mönstringsförrättaren godkänt, samt såsom bilaga till manskapsförteckningen foga det återställda exemplaret av befälhavarrapporten. Åtgärder vid seglationens

eller årets slut

63 §. Befälhavaren skall, då seglationen för året upphört eller, om denna pågår över årsskiftet, omedelbart efter detta, i den under det tilländalupna seglations- eller kalenderåret å fartyget förvarade manskapsförteckningen anteckna, för sjöman som frånträtt tjänst utan att befälhavarrapport därom avgivits, orsaken till, dagen för och adressen efter frånträdet, samt, för fartyget, huruvida och i så fall när seglationen för året upphört. Befälhavaren skall därefter till mönstringsförrättare ingiva den å fartyget förvarade manskapsförteckningen med tillhörande befälhavarrapporter. Mönstringsförrättaren skall sedan h a n granskat och i förekommande fall godkänt uppgift om tjänstefrånträde omedelbart vidarebefordra manskapsförteckningen och befälhavarrapporterna till sjöfartsstyrelsen. Föreskrifterna för befälhavaren att då befälhavarrapport ingives införa uppgift om frånträde av tjänst i sjöfartsbok och att ingiva sjöfarts- och avräkningsbok till mönstringsförrättare samt för mönstringsförrättaren att teckna bevis om godkännande i sålunda ingiven sjöfarts- och avräkningsbok skola, om frånträde av tjänst endast antecknats i manskapsförteckning, äga motsvarande tillämpning då denna ingives. Beräknas seglationen pågå under allenast kortare tid, högst en månad, efter årsskiftet, må mönstringsförrättare på framställning av befälhavaren å manskapsförteckningen teckna anstånd med ingivandet därav under denna tid. Undantag 64 §. Från befälhavares skyldighet att i manskapsförteckning eller befälhavarrapport intaga och till mönstringsförrättare rapportera sjömans till- och frånträde av tjänst ombord undantages till- och frånträde beträffande sådan sjöman, som av redare anställts att efter anvisning tjänstgöra å skilda, redaren tillhöriga fartyg, förutsatt att i fartygets manskapsförteckning införts

38 anteckning om sjömannen, att sjömannen av mönstringsförrättare godkänts för angiven tjänst samt att den innehåller uppgift jämväl om anställningens skiftande natur och de förutsättningar varunder sjömannen skall tjänstgöra å fartyget. 65 §. F r å n befälhavares skyldighet att i manskapsförteckning eller befälhavarrapport intaga och till mönstringsförrättare rapportera å fartyget tjänstgörande personal undantages sådan personal som av redare anställts för bemanning av flera, redaren tillhöriga fartyg, förutsatt att redaren upprättat en för personalen och de fartyg, vara den skall tjänstgöra gemensam, särskild manskapsförteckning jämte redarrapporter över inträffade förändringar, att i dessa handlingar intagen personal godkänts av mönstringsförrättare, samt att, då personalen eller del därav tjänstgör ombord å fartyget, det å fartyget finnes ett exemplar av den särskilda manskapsförteckningen med tillhörande redarrapporter. Vad i denna kungörelse angående manskapsförteckning och befälhavarrapport är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild manskapsförteckning och redarrapport; dock att vad om befälhavare är föreskrivet i stället skall gälla redaren. 66 §.

Sjöfartsstyrelsen äger, därest omständigheterna därtill föranleda, medgiva att svenskt handelsfartyg eller svenskt handelsfartyg av visst slag eller i viss fart, vara finnes giltig manskapsförteckning med tillhörande befälhavarrapporter, må avgå från hamn för att i svenskt farvatten nyttjas till sjöfart utan hinder av att manskapsförteckningen icke utvisar visst eller vissa slag av ombordanställda.

D.

MÖNSTRINGSBEVIS 67 §.

Då mönstringsbevis begäres för svensk sjöman å utländskt fartyg skola befälhavaren och sjömannen samtidigt inställa sig hos mönstringsförrättaren. Befälhavaren skall därvid till mönstringsförrättaren lämna uppgift om fartygets slag, namn, nationalitet, hemort, bruttodräktighet och maskinstyrka samt redarens namn och adress, ävensom de uppgifter som i 42 § första stycket 1. sägs, samt förete: a) sjömannens sjöfartsbok, därest sjömannen innehar sådan och eljest ett av sjöfartsstyrelsen utfärdat intyg att sjömannen icke visat sig olämplig för sjömansyrket jämte, därest fartyget under anställningstiden skall anlöpa utrikes ort, sjömannens pass;

39 b) ett mellan sjömannen och befälhavaren i tre exemplar upprättat anställningskontrakt, i vilket stadgas att sjömannen skall äga dels lämna tjänsten å sådan tid, att han ej hindras att fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet, dels ock, därest han kvarlämnas å ort utom Sverige på grund antingen av sjukdom eller skada, som han icke ådragit sig genom grovt vållande eller vid tjänstens antagande förtegat, eller av annan utan hans förvållande förekommen anledning, erhålla gottgörelse av befälhavaren för sjukvård under tolv veckor efter anställningens upphörande och för hemresan till hemort här i riket; c) därest sjömannen är i värnpliktsåldern, hans inskrivningsbok eller motsvarande handling; d) därest sjömannen är fast anställd vid krigsmakten, vederbörligt tillstånd till påmönstringen; e) sådan handling för fartygets och befälhavarens identifiering som mönstringsförrättaren kan finna påkallad. Om tid och plats för utfärdande av mönstringsbevis skall vad om tid och plats för mönstringsförrättning är stadgat äga motsvarande tillämpning. 68 §. Har befälhavaren fullgjort vad på honom ankommer skall mönstringsförrättaren, därest han finner styrkt att sjömannen tillträtt eller står i begrepp att tillträda tjänst ombord samt att hinder av militär natur mot sjömannens anställning icke föreligger, utfärda mönstringsbevis till befälhavaren och intyg om åtgärden till sjömannen, å de ingivna tre exemplaren av anställningskontraktet teckna bevis om uppvisandet samt till sjöfartsstyrelsen insända meddelande att mönstringsbevis utfärdats. Mönstringsbeviset skall innehålla uppgift om dag och plats för utfärdandet, fartygets slag, namn, hemort, nationalitet, bruttodräktighet och maskinstyrka, befälhavarens namn, redarens namn och adress, sjömannens namn, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer och hemvist, resa eller resor eller tid anställningen avser samt sjömannens tjänst ombord och huvudsakliga anställningsvillkor. Intyget till sjömannen skall, därest sjömannen innehar sjöfartsbok, intagas i denna. Därvid skall anges dag och plats för mönstringsbevisets utfärdande, fartygets slag, namn, hemort, nationalitet, bruttodräktighet och maskinstyrka, resa eller resor eller tid anställningen avser ävensom sjömannens tjänst ombord. Innehar sjömannen icke sjöfartsbok skall intyget lämnas i form av kopia av mönstringsbeviset. Av de påtecknade kontraktsexemplaren skola mönstringsförrättaren, befälhavaren och sjömannen taga var sitt. Meddelandet till sjöfartsstyrelsen skall innehålla de uppgifter som intagits i mönstringsbeviset samt därjämte i förekommande fall uppgift om numret på sjömannens sjöfartsbok ävensom de uppgifter i övrigt sjöfartsstyrelsen må

40 föreskriva. Vid meddelandet skall fogas mönstringsförrättarens exemplar av anställningskontraktet. E. TILLSYN ATT Å FARTYG FINNES SJÖMANSRULLA, MANSKAPSFÖRTECKNING ELLER MÖNSTRINGSBEVIS M. M. 69 §. Svenskt handelsfartyg som skall vara försett med sjömansrulla eller manskapsförteckning må icke förses med tullverkets pass med mindre uppvisas giltig sjömansrulla eller, därest fartyget går i inrikes fart, giltig manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter. Om kontrollen av att svenskt handelsfartyg som anlöper utländsk hamn är försett med giltig sjömansrulla är särskilt stadgat. Utländskt handelsfartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre fartygets befälhavare företer fartygets utländska folkpass jämte antingen mönstringsbevis för svensk sjöman som är anställd å fartyget eller ock en av befälhavaren på tro och heder avgiven, egenhändigt undertecknad försäkran, att svensk sjöman icke finnes anställd å fartyget. Tullklareras fartyg för avgång från viss hamn till utrikes ort med anlöpande av andra mellanliggande hamnar, skola nämnda handlingar uppvisas jämväl i den före avgången till utrikes ort sist anlöpta svenska hamnen. Skyldighet att i samma h a m n uppvisa handlingarna mer än en gång i månaden föreligger dock icke, försåvitt icke under mellantiden förändring skett beträffande å fartyget anställd svensk personal. 70 §. 1 mom. Mönstringsförrättare bör, i den mån så lämpligen kan ske, då han befinner sig ombord på handelsfartyg samt då i annat fall sjömansrulla, manskapsförteckning eller mönstringsbevis uppvisas för honom söka utröna, huruvida däri intagna uppgifter överensstämma med verkliga förhållandet. Har mönstringsförrättare anledning antaga, att sjömansrulla, manskapsförteckning eller mönstringsbevis icke är i sin ordning, skall han söka utreda förhållandet. Han är därvid berättigad vidtaga de åtgärder och infordra de handlingar som kunna erfordras härför. Finner mönstringsförrättare att sjömansrulla, manskapsförteckning eller mönstringsbevis icke är i sin ordning, åligger det honom att söka åvägabringa rättelse eller, därest detta icke är möjligt, insända redogörelse för förhållandet till sjöfartsstyrelsen. 2 mom. Sjöfartsstyrelsen skall främst med ledning av de till styrelsen insända sjömansrullor, mönstringsmeddelanden, manskapsförteckningar, befälhavarrapporter samt övriga meddelanden och redogörelser från mönstringsförrättare öva erforderlig tillsyn över att sjömansrullor och manskapsförteckningar äro rätt förda.

41 3 mom. Sjöfartsstyrelsen äger föreskriva att tillsyn varom i första momentet stadgas skall utövas jämväl av annan än mönstringsförrättare. 71 §. Mönstringsförrättare skall då fartygs sjömansrulla eller manskapsförteckning med befälhavarrapporter företes pröva, huruvida enligt däri lämnade uppgifter å fartyget finnes behörigt befäl samt i förekommande fall behörig radiotelegrafist och behörig radiovakt i enlighet med vad därom särskilt stadgas samt att fartyget jämväl i övrigt är bemannat på ett betryggande sätt. Mönstringsförrättare, som finner att fartyg icke är bemannat på ett betryggande sätt, skall därom underrätta sjöfartsstyrelsen. Sådan underrättelse skall av annan mönstringsförrättare än sjömanshusombudsman eller lönad chefsmyndighet i konsulära ärenden insändas till sjömanshusombudsmannen i mönstringsdistriktet, respektive vederbörande lönade chefsmyndighet, vilken det åligger att med eget yttrande vidarebefordra underrättelsen till sjöfartsstyrelsen. 72 §.

Finner sjömanshusombudsman eller lönad chefsmyndighet i konsulära ärenden det av sjömansrulla eller underrättelse jämlikt 71 § framgå att fartyg är så underbemannat att fara för fartyget, de ombordvarande eller lasten uppenbarligen föreligger, skall ombudsmannen eller myndigheten taga eller bemyndiga mönstringsförrättare som lämnat underrättelsen att taga sjömansrullan i förvar i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut. Motsvarande förfarande skall av sjömanshusombudsman i förekommande fall tillämpas i fråga om manskapsförteckning med befälhavarrapporter. 73 §.

Finner sjöfartsstyrelsen det av sjömansrulla eller manskapsförteckning med därtill hörande befälhavarrapporter framgå, att fartyg icke är bemannat på ett betryggande sätt, skall styrelsen, därest rättelse icke inom av styrelsen angiven tid vidtages, förklara sjömansrullan eller manskapsförteckningen ogiltig. Innan ogiltigförklaring meddelas skall sjöfartsnämnden om möjligt höras. 74 §.

Sjöfartsstyrelsens beslut om ogiltigförklaring av sjömansrulla eller manskapsförteckning skall skriftligen delges fartygets redare och befälhavare. 75 §. Då skeppsdagbok, sjömansrulla, manskapsförteckning, befälhavarrapport eller sjöfartsbok uppvisas ävensom då anledning därtill eljest kan föreligga, skall mönstringsförrättare undersöka, huruvida sjöman i avsikt att undan-

draga sig tjänsten underlåtit att inställa sig ombord, då det honom ålegat, eller i sådan avsikt olovligen avvikit från svenskt handelsfartyg eller huruvida i övrigt beträffande sjöman i samband med ombordanställning framkommit förhållande som kan föranleda ogiltigförklaring av sjöfartsbok eller beslut om avstängning från anställning å svenskt handelsfartyg. Visar sig sådant förhållande föreligga, skall mönstringsförrättaren däröver upprätta och till sjöfartsstyrelsen insända skriftlig redogörelse. F. GEMENSAMMA

BESTÄMMELSER 76 §.

Har bevis om på- eller avmönstring eller om godkännande av sjöman i manskapsförteckning eller befälhavarrapport icke införts i sjömans svenska sjöfartsbok, äger han hos sjöfartsstyrelsen eller mönstringsförrättare påkalla att så sker, hos mönstringsförrättare dock endast under förutsättning att ett av mönstringsförrättare eller sjöfartsstyrelsen utfärdat bevis om mönstringen eller godkännandet uppvisas. 77 §.

Befälhavare må vid framställning om utfärdande och vid återlämnande av sjömansrulla ävensom vid mönstringsförrättning, anmälan enligt 54 § samt ingivande av manskapsförteckning och befälhavarrapport företrädas av ett av befälhavaren eller redaren befullmäktigat ombud. Detsamma gäller för redare vid ingivande av särskild manskapsförteckning och redarrapport.

5 k a p . H y r e s a v g i f t , r e d a r e a v g i f t , välfärdsavgift, t o n a v g i f t och avgift för e x t r a m ö n s t r i n g s f ö r r ä t t n i n g 78 §.

i mom. Å svenskt handelsfartyg, för vilket sjömansrulla utfärdats för utrikes fart, skall befälhavaren för envar å fartyget anställd sjöman, som är skyldig att erlägga hyresavgift, innehålla denna genom avdrag å lönen. Sådant avdrag skall verkställas för varje kalendermånad och anteckning härom införas i sjömannens avräkningsbok. Vid sjömannens avmönstring skall hyresavgiften av befälhavaren kvitteras i sjömannens sjöfartsbok. 2 mom. För i 1 mom. angivet fartyg skall redaren för varje kalendermånad, under vilken sjömansrullan är gällande, till handelsflottans pensionsanstalt redovisa samtliga för månaden innehållna hyresavgifter ävensom å samma månad belöpande redareavgifter. Redovisningen skall ske inom två månader från utgången av den månad, avgifterna avse, genom insättning av det sammanlagda beloppet å pensionsanstaltens postgirokonto och insändande till anstalten av avgiftsbesked enligt av anstalten fastställt formulär. Möter hin-

43 der mot redovisning inom sålunda föreskriven tid, må pensionsanstalten på framställning kunna bevilja anstånd därmed, i regel dock högst 30 dagar. Hava avgifterna icke inbetalts inom åtta dagar efter den föreskrivna tidens utgång, är redaren pliktig att erlägga ränta å till betalning förfallet oguldet avgiftsbelopp efter sex procent om året från förfallodagen. 3 mom. Vid beräkning av hyresavgift och redareavgift skall, utöver vad i lagen om avgifter för sjöfolks pensionering stadgas, iakttagas: a) att såsom sjömannens lön skola anses samtliga honom tillkommande kontanta avlöningsförmåner, med undantag av ersättning för kosthåll, övertidsersättning och krigsriskersättning; b) att om beträffande fartygets befälhavare skriftligt avtal angående hans avlöningsförmåner ej är upprättat eller om han åtnjuter andel av fartygets frakt (kaplake) eller av annan inkomst av resan eller andel av redarens vinst å rörelsen (tantiem), avgifterna ej må beräknas efter lägre avlöning än den lön, som tillkommer den till avlöningen främste av besättningen å samma fartyg, med 50 procents förhöjning; c) att om beträffande annan än befälhavaren avlöningsförmånerna utgå helt eller delvis i form av viss andel av inseglad frakt (segling på part, kaplake), avgifterna skola beräknas efter ett för motsvarande befattning ombord å fartyg av motsvarande storlek gängse lönebelopp. 79 §. 1 mom. Sjömans välfärdsavgift skall av befälhavaren innehållas genom avdrag å lönen. 2 mom. Vid beräkning av välfärdsavgift skall iakttagas: a) att det belopp varmed välfärdsavgifterna, sjömannens och redarens sammanlagda, skola utgå per dag skall, då sjömansrullan utfärdas, bestämmas av mönstringsförrättaren med ledning av det antal man, besättningen jämte befälhavaren är avsedd att normalt utgöra; b) att det sammanlagda avgiftsbelopp, mönstringsförrättaren jämlikt 37 § skall uppbära och insända till sjöfartsstyrelsen då sjömansrullan upphör att gälla, skall av mönstringsförrättaren beräknas med ledning av det antal dagar rullan varit gällande; c) att det, därest ändring skett beträffande det antal man, som legat till grund för beräkningen av det enligt a) angivna beloppet för välfärdsavgifterna, ankommer på mönstringsförrättaren att på yrkande av befälhavare eller annan vederbörande efter prövning i varje särskilt fall j ä m k a det belopp varmed välfärdsavgift under ifrågavarande tid skolat utgå. 80 §. 1 mom. Tonavgift skall erläggas till mönstringsförrättare inom riket. Å erlagd tonavgift skall kvitto utfärdas av mönstringsförrättaren. 2 mom. De tonavgifter, som under månaden uppburits av annan mönst-

44 ringsförrättare än sjömanshusombudsman, skola jämte förteckning därå vid månadens slut insändas till sjömanshusombudsmannen i mönstringsdistriktet. Är mönstringsförrättaren föreståndare för tullanstalt eller eljest tjänsteman vid sådan anstalt, åligger denna redovisning tullanstalten. Distrikttullanstalt skall efter utgången av varje månad tillställa sjömanshusombudsmannen i det mönstringsdistrikt där tullanstalten är belägen förteckning å samtliga de fartyg, som under månaden för avgång till utrikes ort tullklarerats från inom mönstringsdistriktet belägen ort i tulldistriktet och som haft att erlägga tonavgift. Å förteckningen skola angivas fartygs namn och hemort samt nettodräktighet ävensom ort och dag för tullklareringen och för klareringen anlitad skeppsklarerare. Sjömanshusombudsmannen skall med ledning av inkomna förteckningar över tonavgiftspliktiga fartyg kontrollera att tonavgift uttagits och redovisats samt därest så ej skett söka åvägabringa rättelse. Samtliga under kalenderhalvåret inom mönstringsdistriktet erlagda tonavgifter skola, jämte däröver upprättad redovisningsräkning, av sjömanshusombudsmannen före påföljande månads utgång redovisas till sjömanshusens centralkommitté på sätt av kommittén närmare bestämmes. 3 mom. Från skyldigheten att erlägga tonavgift befrias: a) fartyg, som tillhör kronan eller främmande nations örlogsflotta; b) sådant fiskefartyg, som avses i 125 § tullstadgan; c) fartyg, för vilket vid avgång från svensk hamn under en kalendermånad erlagts tonavgift en gång och vilket därefter under samma månad ånyo avgår från samma h a m n ; d) fartyg, som efter att hava inkommit i barlast åter avgår i barlast; e) fartyg, som inkommit till svensk ort av tvingande orsaker eller för inhämtande av order för vidare resa eller endast i ändamål att vid svenskt skeppsvarv, docka eller mekanisk verkstad färdigbyggas, repareras, ombyggas eller utrustas eller ock undersökas för utrönande av behövligheten av dylik åtgärd, då detsamma därifrån åter avgår utan att därstädes hava vare sig avlämnat andra passagerare än som överflyttats till ett annat fartyg på grund av det förra fartygets sjöoduglighet, eller mottagit passagerare eller lossat annan last än den, vilken i fartyget åter intagits eller av anledning som nyss sagts överflyttats till ett annat fartyg eller som försålts såsom sj oskadade varor i enlighet med bestämmelserna i gällande tullstadga eller intagit annat gods än förnödenhets- och proviantartiklar för fartygets behov; f) vid svenskt skeppsvarv byggt fartyg, då detsamma lämnar varvet och avgår till utrikes ort utan att medföra passagerare eller annat gods än förnödenhets- och proviantartiklar för fartygets behov; g) fartyg på sjön Stora Le. Angående befrielse från skyldighet att erlägga tonavgift för bärgningsfartyg, isbrytarfartyg, turistfartyg och lustfartyg samt vissa utländska ångfärjor gäller vad därom är särskilt stadgat.

45 81 §. För extra mönstringsförrättning skall till mönstringsförrättaren erläggas särskild avgift och ersättning för utlägg enligt taxa som för förrättning inom riket fastställes av sjöfartsstyrelsen och för förrättning utom riket av Kungl. Maj: t. Avgift för extra mönstringsförrättning skall, där förrättningen verkställes av sjömanshusombudsman eller särskild mönstringsförrättare, inlevereras till sjöfartsstyrelsen och i annat fall tillfalla mönstringsförrättaren.

6 k a p . Sjöfartsstyrelsens och m ö n s t r i n g s f ö r r ä t t a r e s övriga u p p g i f t e r 82 §.

De i 35 § sjölagen föreskrivna skepps- och maskindagböcker samt den i 11 § sjömanslagen omförmälda avräkningsbok ävensom det tryck och de blanketter som erfordras jämlikt föreskrift i denna kungörelse, skola upprättas och tryckas genom sjöfartsstyrelsens försorg; dock skall det i 78 § 2 mom. nämnda avgiftsbeskedet upprättas, tryckas och avgiftsfritt tillhandahållas av handelsflottans pensionsanstalt. 83 §.

Mönstringsförrättare skall såvitt möjligt i fråga som berör tjänsteförhållandet ombord å fartyg eller som äger samband därmed lämna befälhavare, besättning och enskild besättningsmedlem ävensom den som avser att taga anställning till sjöss det råd och bistånd som kan befinnas påkallat, inom området för sin verksamhet lämna myndigheter, redare och enskilda det bistånd i övrigt varav de kunna vara i behov ävensom efter sjöfartsstyrelsens bemyndigande tillhandahålla och i övrigt tillhandagå med anskaffandet av de blanketter som erfordras inom verksamhetsområdet. Angående konsuls skyldigheter härutinnan samt mönstringsförrättares uppgifter i militärt hänseende gäller därutöver vad som må vara särskilt stadgat. Om mönstringsförrättares skyldighet att på begäran pröva och avgöra dels avräknings riktighet, dels tvist mellan befälhavare och någon av besättningen angående tjänsteförhållandet och dels huruvida disciplinbot må anses vara laglig och skälig stadgas i sjömanslagen. Redovisas kvarlåtenskap efter avliden sjöman till sjömanshusombudsman skall denne ofördröj ligen besörja, att den avlämnas till dödsbodelägarna. ö n s k a r sjöman, i enlighet med vad därom må vara särskilt stadgat, begagna sig av möjligheten att erhålla nedsättning i avgift för biljett vid resa inom riket, skall mönstringsförrättaren, om han prövar anledning till nedsättningen föreligga, förse av redare eller befälhavare utställd biljettrekvisition med sin namnteckning och stämpel.

46 84 §. Mönstringsförrättare skall, genom granskning av skeppsdagbok och eljest, tillse att sjöman frångångna lönemedel jämlikt 69 § sjömanslagen behörigen redovisas. 85 §. Det åligger mönstringsförrättare att, då sjömansrulla utfärdas samt då eljest anledning härtill föreligger, tillse, att fartyget i förekommande fall är försett med dels skeppsdagbok och maskindagbok, vilka dagböcker skola vara med stark tråd under ämbetssigill genomdragna och innehålla intyg av mönstringsförrättare om sidornas antal, dels ock oljedagbok. 86 §.

Det åligger mönstringsförrättare att med sin namnunderskrift och stämpel bestyrka de bevis, meddelanden, redogörelser och andra handlingar han enligt föreskrift i denna kungörelse upprättat.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Stadga för sjömanshusen i riket Ändamål 1 §• Sjömanshusen hava till ändamål: att verka för ett ökat intresse för den svenska handelssjöfarten samt sjömansyrket och dess utövare; att vid behov lämna ekonomiskt stöd till den som önskar utbilda eller förkovra sig inom sjömansyrket; att bereda den som är eller varit inom sjömansyrket verksam samt sådan persons anhörig stöd och hjälp, då så kan visa sig erforderligt; att utföra de uppdrag till sjöfartens fromma vilka anförtros sjömanshusen av enskilda personer och offentliga organ. Sjömanshus 2 §•

Sjömanshus skola finnas i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Kalmar, Visby, Nyköping, Stockholm, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. 3 §.

Sjömanshusdistrikt skall sammanfalla med det mönstringsdistrikt inom vilket sjömanshuset är beläget. Sjömanshusdirektion 4 §.

För sjömanshus skall finnas en direktion, bestående av sju ledamöter med sju personliga suppleanter för dem. 5 §. Ledamöterna skola såvitt möjligt vara bosatta inom distriktet och hava erfarenhet av svensk, utrikes sjöfart, två såsom redare, en såsom befälhavare, en såsom fartygsbefäl eller telegrafist, en såsom maskinbefäl, en såsom tillhörig däcksmanskapet och en såsom tillhörig maskinmanskapet eller intendenturpersonalen.

48 Ledamöterna skola utses av sjöfartsstyrelsen, de två förstnämnda på förslag av Sveriges Redareförening, de två därpå följande på förslag av Sveriges Fartygsbefälsförening, den därpå följande på förslag av Svenska Maskinbefälsförbundet och de två sistnämnda på förslag av Svenska Sjöfolksförbundet. Ledamot skall vara myndig, svensk medborgare. Till ledamot må ej sjömanshusombudsman utses. 6 §• Ledamot skall utses för tre kalenderår i sänder. Ändå att tid, för vilken ledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av sjöfartsstyrelsen. Om ledamot avgår eller avlider, må i hans ställe ny ledamot för återstoden av mandattiden utses av sjöfartsstyrelsen på förslag av den som föreslagit den avgångne eller avlidne. 7 §•

Direktion skall inom sig välja ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare samt inom eller utom sig sekreterare. 8 §•

Det åligger ordföranden att i god tid före utgången av ledamots mandattid anmoda den som föreslagit ledamoten att föreslå ledamot för kommande mandatperiod. Inträffar förhållande som i 6 § tredje stycket sägs skall ordföranden ofördröj ligen meddela den som föreslagit ledamoten att ny ledamot må föreslås för återstoden av mandatperioden. 9 §• Direktionssammanträde skall hållas två gånger årligen och därjämte då ordföranden finner anledning härtill föreligga ävensom då minst två ledamöter så begära. Det åligger ordföranden att, såvitt möjligt i god tid före direktionssammanträde, till sammanträdet kalla ledamöterna och sjömanshusombudsmannen i distriktet. Har ledamot förfall skall hans suppleant i stället kallas. 10 §. Vid direktions sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten bestyrkas av ordföranden och den direktionen därtill utser. Ledamot, så ock sjömanshusombudsman, är skyldig anmäla, därest han har en från direktionens beslut avvikande mening, och skall avvikande mening antecknas till protokollet. Protokollen skola föras i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt. 11 §• Direktion är beslutför då minst fyra ledamöter äro vid sammanträde närvarande eller genom personlig suppleant representerade. Ärende må dock

49 icke företagas med mindre såvitt möjligt samtliga ledamöter eller, vid förfall för någon av dem, suppleant för honom ävensom sjömanshusombudsmannen inom distriktet erhållit tillfälle att deltaga i ärendets behandling. Såsom direktionens beslut gäller den mening om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig och vid lika röstetal den mening som biträdes av ordföranden, utom vid val, då lotten skiljer. 12 §. Ledamot må ej deltaga i handläggningen av fråga vari han har ett intresse som kan vara stridande mot sjömanshusets. 13 §. Utgående skrivelse eller annan expedition i ärende som varit föremål för direktions handläggning skall på direktionens vägnar undertecknas av ordföranden och direktionens sekreterare. 14 §. Det åligger direktionen att verka för att sjömanshusens ändamål tillgodoses, att under gemensam ansvarighet vårda sjömanshusets ekonomiska angelägenheter, att övervaka förvaltningen av sjömanshusets egendom, såväl lös som fast, och därvid tillse att tillgängliga medel förräntas med fullgod säkerhet, att kontrollera, att sjömanshusets räkenskaper föras med noggrannhet, därvid i tillämpliga delar skola gälla bokföringslagens bestämmelser, att årligen besluta om arvoden åt sekreterare och revisorer samt att redovisa för sin förvaltning av sjömanshusets angelägenheter genom att för varje kalenderår upprätta balansräkning, inkomst- och utgiftsräkning samt förvaltningsberättelse. Med fullgod säkerhet avses: 1) obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankaktiebolag eller sparbank; 4) obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd; 5) skuldförbindelser, för vilja sjömanshuset äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärdet, dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag inom riket; 4— 705753

50 6) sådana av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade obligationer, utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med de under 1)—5) nämnda; 7) med sjöfartsstyrelsens medgivande förvärvad fastighet, skolande därvid i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad under 5) stadgas; 8) annan säkerhet, som sjöfartsstyrelsen godkänner. Redovisningshandlingarna skola underskrivas av samtliga direktionsledamöter. Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till direktionens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen. 15 §. Före februari månads utgång skola sjömanshusets räkenskaper för föregående kalenderår och redovisningshandlingarna av ordföranden överlämnas till två av sjöfartsstyrelsen för en tid av högst tre år utsedda revisorer, varav den ene skall vara auktoriserad. Ledamot av direktion, direktions sekreterare eller sjömanshusombudsman må ej vara revisor. 16 §. Revisorernas granskning av direktionens förvaltning och sjömanshusets räkenskaper skall fullgöras omsorgsfullt och i enlighet med god revisorssed, varvid till grundval för granskningen i tillämpliga delar skola gälla bestämmelserna om revision av svenska aktiebolag. Revisionsberättelsen skall avgivas till direktionen före mars månads utgång. Är anmärkning icke gjord av revisorerna, skall ansvarsfrihet anses hava beviljats direktionens ledamöter för den tid granskningen omfattat. 17 §. Det åligger ordföranden, att snarast efter det revisionsberättelsen inkommit till direktionen, översända redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen till sjöfartsstyrelsen, som har att översända bestyrkta avskrifter därav till de i 5 § nämnda organisationerna. 18 §. Vad i denna stadga föreskrives om ledamot och ordförande skall i tillämpliga delar gälla om suppleant och vice ordförande.

Centralkommitté 19 §. För att mottaga och fördela de för sjömanshusen gemensamma inkomsterna skall finnas en centralkommitté.

51 20 §. Centralkommittén skall hava sitt säte å sjömanshuset i Göteborg. 21 §. Centralkommittén skall bestå av fem ledamöter med fem personliga suppleanter för dem. Ledamöterna och suppleanterna skola vara myndiga, svenska medborgare. Ledamöterna skola av sjöfartsstyrelsen utses för tre kalenderår i sänder. Av ledamöterna skola två föreslås av Sveriges Redareförening, en av Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet samt en av Svenska Sjöfolksförbundet. Den femte ledamoten, som skall vara opartisk, skall vara kommitténs ordförande. Suppleanterna skola utses för samma tid och på samma sätt, och skall den femte, opartiske suppleanten vara vice ordförande. 22 §.

Vad för direktion stadgas skall i tillämpliga delar gälla för centralkommittén, dock att för beslutförhet i centralkommittén skall erfordras att samtliga kommitténs ledamöter äro vid sammanträde närvarande eller genom personlig suppleant representerade. 23 §. Det åligger centralkommittén att öva uppsikt över uppbörden och redovisningen av tonavgiftsmedlen och, därest missförhållande härutinnan visar sig, anmäla detta till sjöfartsstyrelsen samt att, snarast efter det halvårsuppbörden av tonavgiftsmedlen influtit, inleverera 100 000 kronor därav till statsverket på sätt sjöfartsstyrelsen närmare bestämmer samt fördela återstoden mellan de olika sjömanshusen i enlighet med deras inkomst- och utgiftsstater samt anmälda behov. Medel enligt 53 och 69 §§

sjömanslagen

24 §.

Medel, som enligt 53 eller 69 §§ sjömanslagen insändas till sjöfartsstyrelsen, skola tillfalla sjömanshuset i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen. Tillsynsmyndighet 25 §. Det åligger sjöfartsstyrelsen att följa sjömanshusens och centralkommitténs verksamhet och vaka över medelsförvaltningen. Yppas missförhållande skall sjöfartsstyrelsen därom göra anmälan, vid brottsligt förfarande till all-

52 män åklagare och eljest, om missförhållandet icke lämpligen kan undanröjas genom samråd med direktion eller centralkommittén eller med någon eller några av de i 5 § nämnda organisationerna, till Konungen.

Denna stadga träder i kraft den Övergångsbestämmelser Sjömanshusen i Halmstad, Härnösand, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Landskrona, Lysekil, Marstrand, Norrköping, Oskarshamn, Strömstad, Söderhamn, Sölvesborg, Trelleborg, Uddevalla, Västervik, Ystad och Örnsköldsvik skola vid ikraftträdandet av denna stadga upphöra. Det åligger direktionen vid vart och ett av dessa sjömanshus att vid tiden för upphörandet upprätta slutredovisning över sin förvaltning samt sjömanshusets tillgångar och skulder, donationsmedlen inbegripna, samt överlämna slutredovisningen till sjömanshusets revisorer som snarast skola däröver avgiva berättelse; och skola därvid de i kungörelsen angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m. den 9 juni 1939 givna bestämmelser om sjömanshus räkenskaper och förvaltning och om revision därav i tillämpliga delar gälla. Sjömanshusets tillgångar och skulder jämte upprättad redovisning däröver och de handlingar som kunna vara förknippade därmed, såsom hyreskontrakt, inteckningar och donationsbrev skola snarast efter det revisionsberättelsen avgivits överlämnas till och övertagas av det bestående sjömanshus inom vars distrikt det upphörande sjömanshuset är beläget. De medel som före denna stadgas ikraftträdande tillhört sjömanshusen gemensamt skola fördelas å de bestående sjömanshusen i proportion till antalet inom varje nybildat sjömanshusdistrikt vid tiden för ikraftträdandet mantalskrivna, i sjömansregistret intagna sjömän.

Förslag till Kungörelse angående undantag från uppgiftsskyldighet enligt förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning Härigenom förordnas jämlikt 2 § förordningen den 21 maj 1954 om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning att redare skall vara undantagen från uppgiftsskyldighet enligt nämnda förordning i vad gäller sådan anställning ombord som skall anmälas till mönstringsförrättare jämlikt mönstringsförordningen den

Denna kungörelse träder i kraft den

INLEDNING

R i k t l i n j e r n a för 1946 å r s s j ö m a n s k o m m i t t é s u t r e d n i n g r ö r a n d e s j ö m a n s h u s e n s v e r k s a m h e t u p p d r o g o s av d å v a r a n d e chefen för h a n d e l s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t E r i c s s o n , i ett a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 30 n o v e m b e r 1951. S t a t s r å d e t r e d o g j o r d e d ä r v i d först för h u v u d d r a g e n av v e r k s a m h e t e n s o r g a n i s a t i o n , a r b e t s u p p g i f t e r och f i n a n s i e r i n g s a m t för det b e s l u t o m o m o r g a n i s a t i o n av s j ö m a n s h u s e n s o m t r ä d d e i k r a f t å r 1939 och s o m i n n e b a r a t t s j ö m a n s h u s e n s a n t a l m i n s k a d e s från f y r t i o s j u till t r e t t i o . S t a t s r å d e t a n f ö r d e d ä r e f t e r följande. »Under den utredning, som föregick 1939 års omorganisation, dryftades jämväl möjligheterna till en längre gående centralisering av sjömanshusens verksamhet genom att ersätta densamma med ett organ för en central registrering av sjöfolk. Från Svenska sjöfolksförbundets och Svenska maskinbefälsförbundets sida underströkos särskilt de möjligheter, som kunde finnas att i samband med ordnande av centralregister med mönstringskontor uppnå besparingar genom att sammanföra mönstringskontorens verksamhet med sjömansförmedlingarnas. De båda förbunden hemställde, att en allsidig utredning i ämnet måtte företagas. Kommerskollegium förordade emellertid den indragning av sjutton sjömanshus, som föreslagits på grundval av den redan verkställda utredningen. Dåvarande chefen för handelsdepartementet uttalade för sin del vid anmälan av ärendet i förenämnda proposition, att resultatet av undersökningarna rörande verkningarna av den ifrågasatta långt gående centraliseringen syntes visa, att de fördelar, som därigenom skulle kunna uppnås, icke uppvägde de olägenheter, vilka — åtminstone för det dåvarande — skulle bliva förbundna därmed. I skrivelse den 7 december 1949 ha sjöfolksförbundet och maskinbefälsförbundet återkommit till tanken på att inrätta ett centralt register för sjöfolk avsett att ersätta de nuvarande registren vid sjömanshusen. Därvid framhålles, att dylika centralregister inrättats i våra nordiska grannländer ävensom i Storbritannien. Förbunden ha såsom sin uppfattning uttalat, att påtagliga olägenheter äro förenade med den nuvarande organisationen. De ifrågasätta, huruvida icke även den civila mönstringsproceduren skulle kunna överlämnas till sjömansförmedlingarna. Förbunden ha anhållit, att 1946 års sjömanskommitté måtte få i uppdrag att utreda frågan. I yttrande över kommerskollegii framställning om anslag till sjömanshusens förvaltningskostnader för budgetåret 1950/51 har vidare statskontoret ifrågasatt, om icke sjömanshusen borde vidtaga rationaliseringsåtgärder i syfte att nedbringa sina förvaltningskostnader. Vid anmälan av anslaget i 1950 års statsverksproposition (bil. 12, sid. 126 o. 127) förklarade jag, att frågan om en rationalisering av sjömanshusens verksamhet borde närmare övervägas.

55 Tanken på en centralisering av sjömanshusens verksamhet var såsom nämnts aktuell vid förberedelsearbete till 1939 års omorganisation. Vid detta tillfälle företogs emellertid endast en mera begränsad koncentration av verksamheten. Det ansågs då ej lämpligt att med ett slag från grunden uppriva sjömanshusorganisationen. För en dylik åtgärd syntes ytterligare erfarenhet erforderlig, varvid den indragning som genomfördes, kunde — efter ytterligare utredning — tänkas förmedla övergången till en eventuellt starkare centralisering. En i samband med 1939 års omorganisation införd registerföring enligt kortsystem beräknades i framtiden jämväl underlätta en sådan övergång. Efter 1939 års omorganisation av sjömanshusen har en viss utbyggnad ägt rum av andra förvaltningsorgan samt nya sådana organ tillkommit, vilka handha frågor rörande sjöfolk som nära anknyta till sjömanshusens verksamhet. Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum, synes anledning föreligga att ånyo pröva frågan om sjömanshusens organisation och verksamhet. Utredningen torde kunna verkställas av 1946 års sjömanskommitté. Den bör utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusinstitutionen med ett organ för en central registrering av sjöfolk. Härvid bör beaktas frågan, hur den civila påoch avmönstringen av sjömän samt deras militära inskrivning m. m. skall organiseras. I detta sammanhang aktualiseras jämväl spörsmålet om handhavandet av sjömanshusens understödsverksamhet samt förvaltningen och användandet av deras donationsmedel och fonder. Frågan om användningen av tonavgifterna synes tillika böra uppmärksammas.» Då under utredningens gång tvekan yppats rörande omfattningen av de spörsmål som lämpligen borde upptagas till prövning, hemställde kommittén den 28 april 1953 om tilläggsdirektiv. Statsrådet Ericsson uttalade i anledning härav i anförande till statsrådsprotokollet den 18 februari 1955 bl. a. att kommittén »har att undersöka i vad mån de arbetsuppgifter, som för närvarande åvilar sjömanshusen och mönstringsförrättarna, i fortsättningen bör utövas av offentligt organ. Därvid bör främst den verksamhet, som i huvudsak grundas på föreskrifter i sjömanshuskungörelsen och som icke är föremål för bedömning i annan ordning, underkastas granskning. I den mån de intressen, som för närvarande betjänas genom sjömanshusens verksamhet, befinnas vara förtjänta att jämväl framdeles tillgodoses, bör utredningen överväga på vad sätt och i vilka former detta lämpligen bör ske.» Till sjömanskommittén ha för beaktande vid förevarande utredning överlämnats, dels av Kungl. Maj:t den 11 januari 1952 en av statens sakrevision upprättad redogörelse för viss av sakrevisionen företagen granskning av sjömanshusens verksamhet, dels av sjöfartsstyrelsen den 30 maj 1956 en framställning från Civila Statsförvaltningens Tjänstemannaförbund om revision av löneställningen för tjänstemännen vid sjömanshusen i riket. Sjömanshusinstitutionen tillkom år 1748. De arbetsuppgifter som för närvarande fullgöras vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna i övrigt kunna till stor del ledas tillbaka till denna eller ännu äldre tid. Det förhållandet att utvecklingen inom sjöfarten, särskilt under 1900-talet, gått mycket snabbt skulle måhända kunna ge anledning till antagande, att dessa

56 arbetsuppgifter numera i väsentlig utsträckning skulle sakna aktualitet. Kommittén har för den skull till en början utrönt i vad mån så är förhållandet. Det har emellertid därvid visat sig att fog finnes att, om än i förändrad form, bevara flertalet av dessa uppgifter. Anledningen härtill är främst att söka i de speciella förhållandena inom sjöfarten med dess många gånger riskabla yttre omständigheter, stora däri nedlagda värden, långa isolerade perioder och särskilda villkor i fråga om arbete och fritid. Förändringar i de bakomliggande motiven till vissa arbetsuppgifter ha emellertid befunnits kräva ändringar av materiell natur i de författningsstadganden, kommittén haft att pröva, likaväl som förändrade arbetsmetoder. Såsom exempel må nämnas den förskjutning i mönstringens natur som ägt rum, från en offentlig medverkan vid upprättandet av sjömännens anställningsavtal, främst avsedd att motverka oskäliga anställningsvillkor — vilken medverkan i dagens läge med dess högt utvecklade fackliga verksamhet torde vara av relativt ringa betydelse — till ett officiellt införande och bestyrkande av uppgift om till- eller frånträde av tjänst ombord i de passhandlingar, sjömansrullan och sjöfartsboken utgöra, kombinerat med en registrering av sjömännens vistelse å svenskt fartyg i upplysnings- och mantalsskrivningsbevarande syfte, och en offentlig prövning att sjömannen fyller de krav som främst i fartygssäkerhetens intresse böra ställas på honom. Vid övervägandena rörande verksamhetens framtida utformning har kommittén främst ansett sig böra sträva till att skapa samma mått av samhälleligt skydd åt de ombord å svenska fartyg anställda och åt de i sjöfartsnäringen investerade värdena som i dagens läge lämnas de i land anställda ooh deras arbetsobjekt. Kommittén har därjämte sökt åstadkomma en så enkel och utgiftsbesparande organisation som möjligt. Med utgifter har kommittén därvid funnit sig böra avse icke blott de direkta utgifterna för personallöner och andra omkostnader i verksamheten utan även de förluster i ekonomiskt hänseende som kunna uppkomma genom även relativt kortvariga dröjsmål inom handelssjöfarten. Kommittén har därjämte föreslagit vissa åtgärder syftande till att stimulera rekryteringen till sjömansyrket, då det för att häva den alltmer akuta bristen på svenskt sjöfolk torde krävas insatser även från samhällets sida. Vidkommande den verksamhet för militär myndighets räkning som nu bedrives vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna i övrigt föreslås i utredningen allenast sådan ändring som föranledes av de föreslagna ändringarna i sjömanshusorganisationen, då kommittén anser att, därest grunderna för denna verksamhet skulle vara i behov av översyn, denna torde böra verkställas under medverkan av militär sakkunskap.

KAPITEL I

HISTORIK

Verksamhet

grundad

på

stadgande

i

författning

Den under 1700-talets mitt rådande bristen på sjöfolk, vilken förorsakades av såväl låg nyrekrytering som hög avgång av sjömän utomlands och till främmande nationers fartyg, torde ha varit den främsta orsaken till att 1748 års kofferdireglemente — ursprunget till den nuvarande sjömanshuskungörelsen — tillkom. I reglementet angavs tre huvuduppgifter för det genom reglementet tillskapade sjömanshuset i Stockholm. Ett var att stimulera rekryteringen till och sjömännens kvarstannande inom den svenska handelsflottan. För att nå detta syfte bereddes sjömännen förmåner av skilda slag, såsom understöd till dem som insjuknat eller skadat sig i tjänsten eller som på grund av ålder icke längre kunde tjänstgöra ombord, frihet från skatter och liknande samt befrielse från militärtjänst. En annan uppgift var att genom ombudsmannen — waterschouten — hålla en viss uppsikt över de sjömän som togo anställning i eller hemkommo från utrikes fart. Ombudsmannen skulle därvid medverka vid upprättandet av man-listor, kontrollera anställningsavtalet, fungera som polisbiträde då sjöman begått förseelse samt medla vid tvistigheter ombord. Denna verksamhet hade till syfte att skapa ordning och reda inom sjöfarten. Den tredje huvuduppgiften var att genom waterschouten lämna skeppare och sjöfolk upplysning rörande tillgången på sjöfolk, resp. möjligheten att erhålla arbetstillfällen ombord. Waterschouten skulle således bedriva viss arbetsförmedlande verksamhet. Bland dessa uppgifter var den stödjande från början den främsta. Genom Kungl. förklaring år 1752 tilläts även andra stapelstäder än Stockholm, vilka åstundade att få inrätta sjömanshus, att enligt nyssnämnda reglemente disponera över de i resp. städer inflytande sjömanshusavgifterna. Samma år utfärdades föreskrifter om de villkor en person skulle uppfylla för att få antagas till sjöman och om den redovisningsskyldighet rörande de ombordanställda skepparen hade. Efterlevnaden härav skulle bl. a. övervakas av ombudsmännen. Bestämmelser att besked om handelsfartygs besättning skulle lämnas till offentlig myndighet såväl vid utresan ur riket som vid återkomsten hade redan dessförinnan — under slutet av 1600-talet — tillkommit. Beskeden skulle lämnas till magistraterna, som bl. a. skulle kontrollera att far-

58 tygen voro bemannade med svenskt sjöfolk. Föreskrifterna utbyggdes successivt till att avse ett mönstringsförfarande där skepparen skulle före avseglingen inställa sig med sin besättning inför magistraten och uppge redare, destination, hyrans storlek för envar i besättningen samt villkoren för dess utbetalande. Vid den av magistraten företagna prövningen kontrollerades även att kronans båtmän icke togo anställning å handelsfartyg. Nya föreskrifter om mönstring, vari skärpningar i mönstringsplikten, huvudsakligen dikterade av önskemålet att bibehålla det svenska sjöfolket på de svenska fartygen, utfärdades år 1735. Enligt dessa skulle skepparna anmäla sia icke blott vid avresan till och hemkomsten från utrikes ort utan även då fartyget anlöpte ort där någon svensk agent, konsul eller kommissarie fanns. Uppdraget att i Sverige förrätta mönstring var i Stockholm anförtrott handelskollegium, i Göteborg amiralitetet och i övriga stapelstäder magistraten. Mönstringsförrättaruppdraget behölls hos nyssnämnda myndigheter även efter det sjömanshusen tillkommit. Under 1800talet utbyggdes reglerna om mönstring bl. a. till att omfatta dem som under pågående resa frånträdde tjänst ombord och vissa sjömän i inrikes fart. Vidare skedde i de stapelstäder som inrättat sjömanshus, en successiv (1833, 1835, 1841 och 1868) överflyttning av mönstringsuppdraget till sjömanshusen. Där varken sjömanshusombudsman eller magistrat fanns, skulle, i ungefär samma omfattning som för närvarande, mönstringen enligt de supplementära bestämmelserna härom i 1868 års mönstringsförordning utföras av tullpersonal. Utom riket skulle enligt samma förordning konsul förrätta mönstring. För tullpersonal och konsuler hade vissa åligganden i mönstringshänseende redan tidigare stadgats (1845 resp. 1841). Sjömanshusen, som dessförinnan — i varje fall enligt dåtida uppfattning — huvudsakligast tjänat enbart handelsflottan och sjöfolket, erhöllo genom övertagandet av mönstringen vissa utpräglat offentligrättsliga funktioner. Vid påmönstringen skulle sålunda enligt de vid övertagandet gällande reglerna bl. a. kontrolleras att författningsenliga villkor rörande kompetens, nationalitet m. m. voro uppfyllda samt att huld- och trohetsed avlades. Ytterligare offentliga arbetsuppgifter pålades sjömanshusen i 1870 års sjömanshusreglemente (samlande av statistiska uppgifter, meddelande av uppgifter till kyrkobokföringen, lämnande av upplysningar i sjöfartsfrågor till olika myndigheter etc.) samt genom ändringar i samma reglemente den 17 december 1886, ävensom i värnpliktslagen år 1901 jämte inskrivningsförordningen samma år. I 1870 års reglemente stadgades en allmän skyldighet för stapelstad att inrätta sjömanshus. Detta stadgande ersattes emellertid i 1911 års sjömanshusförordning, vari bestämmelserna om sjömanshusen i riket och om påoch avmönstring m. m. för första gången sammanfördes i en författning, av bestämmelsen att Konungen ägde bestämma var sjömanshus skulle fin-

59 nas. Motivet härtill var att det ansågs önskvärt med en viss reducering av antalet sjömanshus. Först år 1939, i samband med antagandet av den nu gällande sjömanhuskungörelsen, minskades emellertid antalet, och då från 47 till 30. I 1911 års sjömanhusreglemente och den nu gällande sjömanshuskungörelsen ha sjömanshusens offentliga funktioner alltmer trätt i förgrunden. Vad som skulle kunna rubriceras som uppgifter främst av intresse allenast för rederinäringen och sjöfolket har fått en alltmer undanskymd plats. Arbetsförmedlingen har övergått till annan myndighet och uppsikten över tjänsteavtalet ombesörjes numera de facto av fackorganisationerna. Kvar står i huvudsak endast den understödsgivande verksamheten. Även denna begränsades emellertid väsentligt år 1939 genom att sjömanshusens uppgift att utgiva årliga understöd till behövande sjömän som tjänstgjort inom handelsflottan borttogs. Dessa understöd inarbetades i stället i pensionerna från Handelsflottans pensionsanstalt. Samtidigt föreskrevs även att de årliga understöden till sjömäns barn successivt skulle avvecklas. Av den i författning reglerade understödsverksamheten kvarstår sålunda i huvudsak endast uppgiften att lämna årliga understöd till sjömansänkor och tillfälliga understöd till sjömän samt sjömäns änkor och barn. Den prägel av offentligt organ som sjömanshusen alltmer erhållit avspeglar sig även i sjömanshusdirektionernas och ombudsmännens ställning. Härom uttalades redan av 1917 års sjömanshuskommitterade följande (sid. 423): »Ombudsmannens ställning har genom den nya förordningen (1911 års reglemente) blivit väsentligen förändrad. Förut antogs ombudsmannen av direktionen. Nu åter tillsättes ombudsmannen av kommerskollegium medelst förordnande. Medan han förut var att anse uteslutande som ett biträde åt direktionen och fullgjorde sina funktioner i dess n a m n har han nu övergått att bliva en på eget ansvar Uppträdande tjänsteman, som sorterar under kollegium och mottager instruktioner direkt från detta ämbetsverk. Direktionernas ansvar har sålunda begränsats och gäller numera huvudsakligen handhavandet av de ekonomiska angelägenheterna och övervakandet av gör omålens behöriga gång.» Till finansering av sjömanshus verksamheten uttogs enligt 1748 års kofferdireglemente från sjömän som återkommit till Sverige efter utrikes resor en avgift — plåtavgiften, numera hyresavgiften — som var satt i relation till uppburen hyra. Jämväl redaren skulle vid detta tillfälle erlägga en viss avgift, beräknad efter fartygets dräktighet. Förutom dessa inkomster tillerkändes sjömanshusen därjämte rätt till bötesandel vid sjötvist o.d., förverkade hyror och vissa frivilliga avgifter. Avgifterna till sjömanshusen ha sedermera förändrats åtskilligt. Bl. a. omändrades år 1828 redareavgiften till en avgift — lästavgiften, sedermera benämnd tonavgiften — som pålades även utländska fartyg och som skulle erläggas till sjömanshuset i den stad där resan började. I samband med

omändringen år 1939 av sjöfolkspensioneringen ändrades hyresavgifterna till avgifter för pensioneringsändamål vilka sedan 1945 redovisas till handelsflottans pensionsanstalt. Vid nyssnämnda omändring beslöts jämväl att viss del av tonavgiften skulle användas till pensioneringsändamål. På förslag av sjöfolkspensioneringsutredningen år 1942 skedde sedermera en kvittning av de till sjöfolkspensioneringen utgående tonavgiftsmedlen mot en del — 200 000 kronor — av statsbidraget till sjömanshusen, så att sjömanshus verksamheten återigen tillfördes samtliga uppburna tonavgiftsmedel. Tonavgifterna tillföllo ursprungligen det sjömanshus där de uppburits. För att åstadkomma en rättvisare fördelning av beloppen har emellertid under 1900-talet en övergång till central fördelning av de under året influtna tonavgifterna, grundad på varje sjömanshus behov, införts. Fördelningen har handhafts av kommerskollegium. Vidkommande övriga ovannämnda avgifter och bidrag torde historiska uppgifter med hänsyn till deras ringa andel i verksamhetens budget vara obehövliga. Statsbidrag till verksamheten började utgå först år 1900. Redan dessförinnan hade bl. a. arbetarförsäkringskommittén — år 1888 — angivit att statsbidrag borde utgå till den del av sjömanshusens verksamhet som bestod av statliga göromål. Denna andel hade därvid uppskattats till 40 %. 1917 års sjömanshuskommitté uttalar härom följande (betänkandet sid. 58 f ) : »Av lämnade redogörelser torde framgå, att, under det att sjömanshusen från början voro avsedda att med de inkomster som tillföllo dem bestrida utgifter för huvudsakligen enskilda ändamål, har förhållandet undan för undan och särskilt på senare tid alltmer gestaltat sig på ett annat sätt. De ändamål, som representera uteslutande sjöfartsnäringens intressen, utgöra numera allenast en ringa del av de ändamål, handläggningen av sjömanshusens olika ärendegrupper avser att tjäna. Med utgångspunkt från den verkställda utredningen synes den andel i arbetsbördan å sjömanshusen i riket, som arbete för direkta statsändamål eller ock ändamål, vilka torde få anses härmed likställda, kräver, icke böra sättas till mindre än 75 procent av sjömanshusens hela arbetsbörda.» Kommittén yrkade för den skull (sid. 66) »att staten till sjömanshusens förvaltningskostnader måtte årligen bidraga med 75 procent». I sjömanshussakkunnigas år 1937 avlämnade utredning underströks att den till 75 % beräknade andelen finge anses som ett minimum. I den av nyssnämnda utredning föranledda propositionen den 25 februari 1938 (nr 210) uttalade föredragande departementschefen att de sakkunnigas förslag om ökning av statsbidraget anslöte sig till den ståndpunkt statsmakterna tidigare intagit, eller att sjömanshusens arbete för staten motsvarade ungefär 75 procent av hela deras arbetsbörda. Departementsche-

fen biträdde för den skull förslaget rörande statsbidragets storlek men förutsatte därvid att anslaget icke skulle behöva undergå årliga förändringar alltefter förvaltningskostnadernas växlingar, utan att det tills vidare kunde bibehållas vid beräknat belopp därest ej omständigheter av större betydelse påkallade en ändring. Rörande utvecklingen därefter må redogörelsen härför i 1947 års statsverksproposition citeras (tionde huvudtiteln, sid. 122): »I samband med den från och med den 1 juli 1939 genomförda omorganisationen av sjömanshusen bestämdes anslaget till ifrågavarande ändamål för budgetåret 1939/40 — med utgångspunkt från att staten med 75 procent skulle deltaga i sjömanshusens förvaltningskostnader — till 356 000 kronor. Anslaget utgick under budgetåren 1940/41—1943/44 med samma belopp. Vid den utredning, som låg till grund för den av 1943 års riksdag beslutade och den 1 juli 1944 genomförda omläggningen av sjöfolkets pensionering, förutsattes, att statens årliga bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader skulle nedsättas från 356 000 kronor till 156 000 kronor eller således med 200 000 kronor, motsvarande den beräknade ökningen av sjömanshusens inkomster till följd av att tonavgiftsuppbörden därefter skulle i det närmaste helt tillfalla sjömanshusen. På grund av minskningen av tonavgiftsuppbörden under sjöfartsspärren nedsattes bidraget för budgetåret 1944/45 likväl icke med hela det beräknade beloppet utan endast med 150 000 kronor, varför anslaget i riksstaten för sistnämnda budgetår upptogs till 206 000 kronor. Med hänsyn till den alltmer sjunkande tonavgiftsuppbörden och den avsevärda ökning av sjömanshusens förvaltningskostnader, som inträtt under krisen höjdes anslaget för budgetåret 1945/46 till 256 000 kronor.» Anslaget har alltsedan dess varit uppfört med detta belopp. De under åren utgående statsbidragen ha oftast ej tillnärmelsevis uppgått till de för samma år beräknade procenttalen iför arbetet i statens tjänst. 1917 års utredning räknar sålunda med att endast ca 12 % i stället för såsom skäliga ansedda 40 % av förvaltningskostnaderna under åren 1900—1917 täckts med statsbidrag. År 1921 uppräknades det årliga beloppet till 162 000 kronor. Beräkningen grundades på de av 1917 års utredning angivna 75 %, dock att kostnaderna för dyrtiden därvid icke medtogos i omkostnadsstaten. Beloppet utgick därefter oförändrat till år 1933 då det nedsattes med omkring 10 % p. g. a. rådande statsfinansiella läge. Det lägre beloppet utgick härefter till år 1938, då det höjdes i samband med omorganisationen, ö k a s den summa som från och med budgetåret 1945/46 utgår, 256 000 kronor, med de mot tonavgifter till sjöfolkspensionering kvittade 200 000 kronorna, vilka torde böra medräknas i sammanhanget, erhålles 456 000 kronor. Detta är det högsta årliga belopp som utgått. En jämförelse med sjömanshusverksamhetens förvaltningskostnader ger emellertid vid handen att nyssnämnda summa icke år 1945 täckte de angivna

62 75 % av förvaltningskostnaderna som utgjorde ca 670 000 kronor. Förvaltningskostnaderna ha därefter oavlåtligt stegrats och uppgingo år 1954 till ca 1 200 000 kronor. 75 % härav blir 900 000 kronor. Som nyss påpekats har emellertid någon uppräkning av statsbidraget icke skett. Till bestridande av kostnaderna för de ovan antydda arbetsuppgifterna ha sjömanshusen emellertid icke endast haft de årligen inflytande hyresavgifterna och tonavgifterna samt övriga ovan nämnda smärre inkomsterna ävensom statsbidragen utan jämväl avkastningen från de fonder som vid sjömanshusen bildats av icke ianspråktagna medel av nyssnämnt slag. Vidare ha de under senare år haft tillgång till avkastningen från den av kommerskollegium förvaltade fond som bildats av de år 1939 indragna sjömanshusens medel, donationsmedlen undantagna. Inkomsterna ha emellertid icke räckt till. I icke oväsentlig omfattning ha sjömanshusen för att täcka sina kostnader nödgats anlita kapitaltillgångarna. Särskilt intresse tilldrar sig frågan om förvaltningen av tillgångar från indragna sjömanshus. Denna fråga har i skilda sammanhang tagits upp till behandling. Statskontoret uttalade sålunda i utlåtande den 22 oktober 1927, sedan ämbetsverket bl. a. erinrat om den historiska bakgrunden till ton- och hyresavgifterna samt om att statsanslaget utgör ersättning för vissa sjömanshusen åliggande statliga uppgifter: »Av det ovanstående torde framgå, att sjömanshusens tillgångar uppkommit på grund av avgifter m. m., som utgått i enlighet med av Eders Kungl. Maj :t lämnade föreskrifter och att sjömanshusen inrättats på grund av särskilda av Eders Kungl. Maj :t lämnade medgivanden. Vid sådant förhållande lärer Eders Kungl. Maj :t anse sig oförhindrad att inskränka antalet sjömanshus, samt att för det med samma avgifter avsedda ändamålet disponera över indragna sjömanshus tillgångar.» I framställning till Konungen den 25 juni 1947 angående disposition av de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar erinrade kommerskollegium om att kollegium fått i uppdrag att tillsvidare förvalta dessa medel och fördela avkastningen mellan de bibehållna sjömanshusen samt att vid lämplig tidpunkt, dock senast den 1 mars 1944, avgiva förslag angående tillgångarnas fördelning mellan de kvarvarande sjömanshusen. Tiden hade därefter förlängts till utgången av juni 1947. Kollegium föreslog i framställningen, sedan kollegium framhållit de många ovissa faktorer, delvis beroende på efterverkningar från det senaste världskriget, som då ännu gjorde det omöjligt finna en skälig och naturlig utgångspunkt för fördelningen, att fördelningen skulle ytterligare uppskjutas till efter 1948 års utgång. I sammanhanget framförde emellertid kollegium därjämte, under åberopande av ett likartat förslag från 1917 års sjömanhuskommitterade, tanken att låta förvaltningen av dessa tillgångar tillsvidare kvarstanna hos kollegium. Kollegium hade nämligen funnit att medlen skulle

63 bli av större värde för sjömanshusinstitutionen i dess helhet om de finge bilda en särskild fond som förvaltades av kollegium och vars avkastning tillgodofördes sjömanshusen. Bl. a. kunde tillfälliga förändringar i tonavgiftsuppbörden motverkas, sjömanshusverksamhetens särskilda behov bättre tillgodoses och medelsförvaltningen i många fall göras rationellare. Något rättsligt hinder mot en sådan ordning ansåg kollegium icke föreligga. I utlåtande över kollegii nyssnämnda framställning uttalade statskontoret den 11 juli 1947 att ämbetsverket icke hade något att erinra mot ytterligare uppskov med förslag till medlens fördelning. Inrättande av en sådan fond, som kommerskollegium föreslagit, strede däremot enligt statskontorets uppfattning mot direktiven för 1943 års fondutredning jämte de förslag till indragning av fonder, som ämbetsverket framlagt i anslutning därtill. Statskontoret ansåg sig under sådana förhållanden icke kunna biträda kommerskollegii förslag till ändrad disposition och centraliserad förvaltning av de indragna sjömanshusens kapitaltillgångar. Kungl. Maj:t fann den 17 oktober 1947 i anledning av kommerskollegii nyssnämnda framställning gott medgiva, att med avgivande av förslag till fördelning av de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar mellan de befintliga sjömanshusen måtte anstå tillsvidare, dock högst intill utgången av mars 1950. Ytterligare skriftliga förslag till Kungl. Maj :t ha enligt uppgift icke av kommerskollegium avgivits i denna fråga. Sjömanskommitténs utredning rörande sjömanshusen torde ha ansetts böra avvaktas.

Verksamhet

som icke är grundad

på

författningsföreskrifter

Sjömanshusen ha under årens lopp erhållit donationer och har i allmänhet i donationsbreven angivits visst ändamål — främst att utöva välgörenhet bland efterlevande till sådana å sjön verksamma som varit bördiga från den stad eller bygd där sjömanshuset är beläget. Sjömanshusdirektionen har därvid haft att följa donators vilja.

I övrigt torde få hänvisas till de historiska uppgifter som ingå i arbetarförsäkringskommitténs betänkande delarna III och IV 1888, 1917 års sjömanshuskommitterades betänkande, socialstyrelsens utredning om sjömansyrket i Sverige 1919, del II, sjömanshussakkunnigas promemoria till kommerskollegium år 1937 och betänkandet angående förbättrad pensionering för sjöfolk (SOU 1942:55) ävensom till Sven Gerentz: Stockholms sjömanshus 1748—1948.

KAPITEL II

DEN NUVARANDE VERKSAMHETEN

Organisation I Kungl. kungörelsen angående sjömanshusen i riket samt sjömäns påoch avmönstring m. m. den 9 juni 1939 (nr 306) — fortsättningsvis benämnd SHK — anges (1 §) att Kungl. Maj :t bestämmer var sjömanshus skall finnas, att varje sjömanshus skall ha visst distrikt, samt att distrikten tillsammans skola omfatta hela riket. Antalet sjömanshus har av Kungl. Maj :t fastställts till 30. Den allmänna uppsikten över sjömanshusen, som tidigare utövats av kommerskollegium, har numera övertagits av sjöfartsstyrelsen, som jämväl har att pröva och fastställa personalstat samt avlönings- och omkostnadsstater för sjömanshusen ävensom förordna om villkor och bestämmelser för avlöningsförmånernas åtnjutande. Sjöfartsstyrelsen äger därjämte om den finner anledning till anmärkning mot befattningshavare vid sjömanshus tilldela honom varning eller suspension ävensom i svårare fall låta åtala honom och i avvaktan på dom avstänga honom från tjänstgöring (30 §). Styrelsen är vidare första besvärsinstans ifråga om åtgärd eller beslut av direktion eller av ombudsman eller annan mönstringsförrättare så ock beträffande magistrats åtgärd eller beslut enligt SHK (30 §). Sjömanshus förvaltas av en direktion bestående av fem ledamöter och fem suppleanter (2 §). I direktion skola som regel vara representerade fartygsägare eller huvudredare med två ledamöter, befälhavare med en ledamot, maskinbefäl eller styrmän med en ledamot, därvid maskinbefäl äger företräde, samt manskap med en ledamot. Endast de som haft befattning med i fartygsregistret införda handelsfartyg i utrikes fart skola därvid som regel komma ifråga. Ledamöter och suppleanter förordnas för tre år i sänder av sjöfartsstyrelsen efter förslag av organisationer som slutit kollektivavtal på området (3 §). Sjömanshusdirektionen skall bl. a. övervaka förvaltningen av sjömanshusets egendom, uppgöra årlig utgiftsstat för sjömanshuset, ingiva denna till sjöfartsstyrelsen och i förekommande fall påkalla ändring i avlöningsoch omkostnadsstat, besluta om understöd, övervaka verksamheten å ombudsmannaexpeditionen, redovisa influtna avgifter samt lämna erforderliga uppgifter till handelsflottans pensionsanstalt och till övriga ifrågakommande myndigheter (8 §).

65 Sjömanshusets räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre revisorer. Av revisorerna utses en, som tillika är ordförande, jämte suppleant av magistraten i staden, och de båda övriga jämte suppleanter — efter förslag av redarorganisation, respektive en av de inom utrikessjöfarten verksamma arbetstagarorganisationerna — av sjöfartsstyrelsen. Har revisionsanmärkning framställts skall magistraten lämna direktion samt befattningshavare vid sjömanshuset som kan beröras tillfälle förklara sig samt i förekommande fall fullfölja ärendet. Finnes ej magistrat, åligga berörda skyldigheter stadsstyrelse eller kommunalborgmästare (27—29 samt 31 §§). Av den vid sjömanshus anställda personalen tillsättes ombudsmannen, efter förslag från direktionen, av sjöfartsstyrelsen och övriga tjänstemän av direktionen i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas av sjöfartsstyrelsen (10 §). Såväl ombudsmannen som övriga befattningshavare kunna entledigas, den förre av sjöfartsstyrelsen, de senare av direktionen. För ombudsmannen gäller en uppsägningstid av sex månader. Ombudsmannen samt övriga vid sjömanshuset anställda avlönas från de medel som stå till sjömanshusets förfogande. För befattningshavarna vid sjömanshusen gäller särskilt, av kommerskollegium den 31 oktober 1947 fastställt avlöningsreglemente. Kontantlönen har i detta anpassats till den statliga löneplanen; dock äger befattningshavare vid sjömanshus uppbära vissa ersättningar för mönstring ombord å fartyg som icke ligger vid kaj samt för mönstring ombord å fartyg å övertid (extra mönstringsförrättning). Den senare ersättningen utgår dock endast till de tjänstemän som äro ovanför »övertidsersättningstaket» (i 24:e och 27:e lönegraderna 1 ). Till befattningshavare i lägre lönegrader utgår övertidsersättning för mönstring efter arbetstidens slut. övriga avlöningsförmåner överensstämma i huvudsak med vad som gäller för statstjänstemän. Pensioneringen sker i statens pensionsanstalt. Ombudsmannen skall bereda och föredraga ärendena inför direktionen samt förrätta sekreterar- och redogörargöromål, de senare dock endast om ej kassaförvaltare utsetts att föra räkenskaperna, årligen avlämna räkenskaperna till direktionen, inskriva sjöman och utfärda sjöfartsbok för honom, förrätta på- och avmönstring, underrätta annat sjömanshus om påoch avmönstringar m. m. av sjöfolk tillhörande detta sjömanshus samt i övrigt utföra vad som åligger honom som mönstringsförrättare ( s e n e d a n ) , övervaka den av övriga mönstringsförrättare inom distriktet bedrivna verksamheten ävensom vara sjömän och befälhavare samt myndigheter och enskilda behjälplig, särskilt i vad avser frågor som beröra sjön (11 §). Ombudsmännen äro inplacerade i 27 :e (i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg) och 24:e (i övriga städer där sjömanshus finnas) lönegraderna i det nyssnämnda reglementet. Ombudsmannen på det mest arbetstyngda 1

Lönegraderna ha här liksom i övrigt angivits enligt den år 1956 gällande löneplanen. 5— 705753

66 sjömanshuset — i Göteborg — äger därjämte enligt reglementet uppbära avlöningsförstärkning med 2 750 kronor per år. Ombudsmännen å de sjömanshus som ha de lägsta talen för bl. a. antalet mönstrade få däremot lönen i 24:e lönegraden reducerad med V2 eller x/z. Vid sjömanshus finnas anställda, allt efter arbetets omfattning, utöver ombudsmannen en eller flera tjänstemän, som regel placerade i någon av 8:e—20:e lönegraden. Vid de tre sjömanshus som ha den största arbetsbördan, Göteborg, Stockholm och Hälsingborg, finnes därjämte en särskild, högre befattningshavare, notarie, anställd i 24 :e lönegraden, vilken närmast har ställningen som ombudsmannens ställföreträdare eller fullmaktshavare. Rörande den nuvarande sjömanshuspersonalens antal och lönegradsplacering må i övrigt hänvisas till bilaga 1. Den i SHK angivna verksamheten utövas emellertid icke endast av sjömanshusets egen personal utan även av de i SHK 34 § jämte sjömanshusombudsmännen angivna övriga mönstringsförrättarna, nämligen de särskilt utsedda mönstringsförrättarna, vissa magistratsledamöter samt vissa tulltjänstemän, ävensom, utom riket, konsulerna. Det må särskilt understrykas att i mönstringsförrättarsysslan icke endast ingår uppgiften att förrätta mönstring utan även andra i SHK angivna arbetsuppgifter — se härom efterföljande redogörelse för de olika uppgifterna. Skyldigheten att vara mönstringsförrättare åvilar inom riket, i hamn där sjömanshusombudsman eller särskilt utsedd mönstringsförrättare finnes, denne, i annan hamn, om den ligger i stad där magistrat finnes, viss magistratsledamot, och i annat fall viss tulltjänsteman på platsen. Finnes icke mönstringsförrättare på platsen åligger det den närmast stationerade att utföra göromålen (i detta fall närmast mönstringen). — Skyldigheten är följaktligen icke allmän och obligatorisk för magistrats- och tulltjänsteman utan subsidiär och beroende av villkor. Ombudsmannen intager, som framgår av det tidigare sagda, en chefsställning inom distriktet ifråga om den i SHK behandlade verksamheten. Särskild mönstringsförrättare, som för närvarande finns i Falkenberg, Södertälje, Västerås, Hudiksvall, Skellefteå och Piteå, utses efter Kungl. Maj :ts bemyndigande av sjöfartsstyrelsen, som även bestämmer den ersättning han skall uppbära för uppdraget. Ersättningen har i tre fall (Södertälje, Västerås och Hudiksvall) utgått enbart i form av visst arvodesbelopp per prestation (två kronor per mönstrad och per förmedlad inskrivning av sjöman) jämte rätt till de särskilda avgifter — främst avgift för extra mönstringsförrättning — och sportler som uppburits i verksamheten. I övriga fall har ersättningen utgjorts av visst prestationsarvode (en krona femtio öre) jämte visst årligt arvode (600 kronor) och rätt till i verksamheten uppburna avgifter och sportler. Arvodena bestridas ur de medel som stå till sjömanshusens förfogande. Magistratsledamot, enligt SHK magistratssekreteraren eller annan lag-

67 faren ledamot som av magistraten för ändamålet utsetts, uppbär icke något särskilt arvode för uppdraget men äger behålla de avgifter för extra mönstringsförrättning och sportler som uppburits i verksamheten. För magistrats vidkommande torde i huvudsak endast förrättande av mönstring förekomma, vilken arbetsuppgift enligt den historiska utvecklingen sedan gammalt och tidigare än för sjömanshus ingått i magistratens åligganden. Tulltjänsteman, enligt SHK föreståndaren för tullanstalt, eller, då anstalten är tullkammare, den tjänsteman föreståndaren i sitt ställe förordnar, är ej heller berättigad till särskilt arvode utom i så måtto att han äger behålla avgiften för extra mönstringsförrättning. Sportler är han däremot, på grund av de för tullverkets personal gällande bestämmelserna, icke berättigad uppbära. — Det må i sammanhanget nämnas att frågan, huruvida det är förenligt med de statliga avlöningsbestämmelserna och praxis på området att låta den berörda tullpersonalen tillgodogöra sig avgiften för extra mönstringsförrättning, varit föremål för prövning i samband med omorganisationen 1939 och därvid besvarats jåkande (se den som bilaga 2 intagna utredningen av dåvarande expeditionschefen i finansdepartementet A. Westling). Någon ändring i sakläget torde icke därefter ha inträffat.

Arbetsuppgifter Utfärdande

av

sjöfartsbok

Det åligger sjömanshusombudsman och övriga mönstringsförrättare inom riket att på begäran utfärda sjöfartsbok till den som fyller de för erhållande därav uppställda villkoren (13 §) samt att i förekommande fall på begäran införa rättelse i sjöfartsbok, respektive utfärda ny sjöfartsbok i stället för förstörd eller förkommen (14—15 §§). Sjömanshusdirektion skall, då förutsättningar för viss sjömans sjöfartsboksinnehav icke längre föreligga, besluta att han skall avföras ur registret över de vid sjömanshuset inskrivna, d. v. s. de personer inom sjömanshusets distrikt vilka erhållit sjöfartsbok. Härigenom blir sjöfartsboken att anse som ogiltig. Direktionen skall vidare besluta, huruvida sjöman som avförts ur registret må återinskrivas och följaktligen erhålla ny sjöfartsbok (16—17 §§). Ifråga om sjöfartsbok gäller följande: Envar svensk medborgare, som å svenskt handelsfartyg idkar sjöfart som yrke bör vara inskriven vid sjömanshus och inneha sjöfartsbok (12 §). För att erhålla sjöfartsbok erfordras, att sökanden är svensk medborgare och kyrkobokförd i Sverige (enligt praxis godtages även utländsk mot-

68 svårighet till kyrkobokföring), visar eller gör sannolikt att han vunnit eller skall vinna anställning å handelsfartyg, har målsmans tillstånd vid omyndighet, har vederbörande militäre chefs tillstånd vid fast anställning vid krigsmakten, är fri från sjukdom, lyte eller skada som gör honom oduglig att sköta den tjänst anställningen avser samt lämnar vissa handlingar som främst syfta till att styrka hans identitet, militära status och kroppsbeskaffenhet (13 §). För att få behålla sjöfartsbok kräves, att vederbörande fortfar att vara svensk medborgare, icke för längre tid varit ur tjänst på svenskt handelsfartyg samt icke gjort sig skyldig till rymning (1 och 16 §§). Endast den som innehar sjöfartsbok äger taga anställning ombord å svenskt handelsfartyg om minst 20 registertons nettodräktighet (35 §). Såsom undantag gäller att sjöfartsbok ej kräves för den som icke är svensk medborgare, den som icke tillhör den egentliga besättningen, den som avlagt svensk sjöofficersexamen och innehar eller innehaft beställning på stat vid flottan och den som tager anställning ombord på mönstringsfritt fartyg samt att sjöfartsbok ej heller påfordras vid svensk sjömans påmönstring utom riket, därest detta skulle medföra synnerlig olägenhet. Endast den som innehar sjöfartsbok äger vidare taga eller innehava anställning å utländskt handelsfartyg som avgår från svensk hamn, försåvitt han är svensk och tillhör den egentliga besättningen (38 §). Att inneha eller ha innehaft sjöfartsbok utgör villkor för att erhålla pension från handelsflottans pensionsanstalt (se lagen om avgifter för sjöfolks pensionering 1 §). Innehavaren bibehålles vid sin mantalsskrivning i landet även om förutsättningarna att överföra honom till (kyrko-)bok över obefintliga i övrigt skulle vara uppfyllda (folkbokföringsförordningen 14 § 8 mom.). Sjöfartsboken befriar indirekt innehavaren från skyldigheten att vid utresa ur riket å fartyg som han påmönstrat inneha giltigt pass. (Å fartyg mönstrat sjöfolk är under tjänstgöring ombord undantaget från nämnda skyldighet. Se KK om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass 1 §.) Sjöfartsboken tjänar som legitimationshandling och i vissa länder som inresepass samt som officiellt dokument angående innehavarens sjöfartstid, erlagda hyresavgifter etc. Änka och barn till den som erhållit sjöfartsbok samt sådan person själv kan under vissa förutsättningar erhålla understöd från sjömanshus (SHK 19 §). Innehavare av sjöfartsbok är, då han är mönstrad å fartyg i utrikes fart, skyldig erlägga vissa avgifter till sjöfolkspensioneringen (se nyssnämnda lag, 3 §). Han är vidare skyldig meddela när ändring skett i vissa av de uppgifter som legat till grund för beslutet om utfärdande av sjöfartsboken (SHK 14—16 §§).

69 1

Antalet vid sjömanshus nyinskrivna var år 1954 5 196. Angående statistiska uppgifter i övrigt rörande sjömanshusens verksamhet, antalet vid sjömanshusen inskrivna inbegripet, se bilaga 3.

Mönstring Samtliga mönstringsförrättare äro skyldiga förrätta på- och avmönstring av den som till- eller frånträder anställning ombord å fartyg (34, 41 och 42 §§'). Föreståndare för tullanstalt, som icke ligger i stad, är dock icke skyldig förrätta påmönstring av hel besättning (34 § jämförd med 41 och 42 §§). Mönstring skall äga rum under expeditionstid och på mönstringsförrättarens tjänstelokal (36 §). Mönstring kan även på begäran utföras efter expeditionstid ävensom ombord på fartyget (extra mönstringsförrättning) förutsatt skäl föreligga härför, olägenhet icke därigenom vållas andra trafikanter samt det behöriga besörjandet av mönstringsförrättarens löpande göromål icke därigenom äventyras (45 §). Vid mönstringsförrättningen skall mönstringsförrättaren tillse att förutsättningarna för på- respektive avmönstringen äro uppfyllda, över pamönstrad besättning å svenskt fartyg utfärdar mönstringsförrättaren sjömansrulla, som under sin giltighetstid skall förvaras ombord å fartyget. I rullan tecknar han uppgifter främst om fartyg, bemanning och de påmönstrade (36 §). För rullan anges viss giltighetstid, i allmänhet ett år från utfärdandet och därutöver till dess fartyget ankommer till svensk hamn, där resan slutar. Då efter det rulla utfärdats påmönstring av sjöman äger r u m samt då sjöman avmönstrat skall mönstringsförrättaren, bl. a. till bevis om mönstringen, göra anteckning i rullan (41 och 43 §§). Påmönstras svensk sjöman å utländskt fartyg skall, i stället för anteckningen i rullan, mönstringsbevis utfärdas (38 §). Bevis att på- och avmönstring ägt rum skall vidare tecknas i sjömannens sjöfartsbok, förutsatt att giltigt hinder ej förelegat att förete boken (36, 41 och 43 §§). Övervakning att besättningen å svenskt fartyg är påmönstrad har åstadkommits, beträffande fartyg i utrikes fart, genom föreskrifterna att rullan skall företes dels för tulltjänsteman som utklarerar fartyget från svensk » Då det för utredningen erforderliga statistiska grundmaterialet insamlades och bearbetades voro endast uppgifter fram till år 1954 tillgängliga. Enär förändringar av den storleksordning att de skulle kunna antagas påverka utredningsresultatet icke därefter torde ha inträffat har anledning ick ansetts föreligga att med ledning av numera tillgängligt material vidtaga de i vissa hänseenden relativt vidlyftiga beräkningar som skulle erfordras för a t t få fram något senare siffror. Endast ifråga om mönstringsfrekvensen har för den skull statistiken framförts till år 1956. De därvid erhållna siffrorna ge belägg för antagandet, a t t några väsentligare förändringar i förevarande hänseende ej skett.

70 hamn och dels, som regel var tredje månad, för svensk konsul i utländsk hamn (40 § KF angående pass och nationalitetshandlingar etc. den 4 december 1903) och, beträffande annat mönstringspliktigt svenskt fartyg, genom bestämmelsen att rullan skall uppvisas för tullverket vid framställning om årspass (40 §). Övervakning av att den enskilde sjömannen påmönstrats åstadkommes genom bestämmelserna om avmönstring. Kontroll av den totala besättningens faktiska sammansättning sker vid s. k. ommönstring (se nedan) samt då hela besättningen avmönstras, exempelvis vid uppläggning av fartyget. Kontroll av att svensk besättningsman påmönstrats å utländskt fartyg sker genom att det vid tullklarering kräves mönstringsbevis eller skriftligt intyg enligt ovan (40 §). Vid påmönstringsförrättningen skola mönstringsförrättaren, befälhavaren eller, vid påmönstring av enstaka besättningsmän, hans ombud ävensom den som skall påmönstras närvara (36 §). Ombordanställd kan dock vid förhinder påmönstras utan personlig inställelse, försåvitt skriftligt anställningskontrakt mellan honom och befälhavaren istället företes. Äro både den ombordanställde och befälhavaren eller hans ombud förhindrade att iakttaga personlig inställelse på grund av att fartyget är å ort där mönstringsförrättare icke finnes, må påmönstringen ske med ledning av ett till förrättaren insänt, skriftligt och bevittnat anställningskontrakt. Vid avmönstringsförrättning skola mönstringsförrättaren och besättningsmannen närvara (42 §). Därjämte synes det, trots att uttryckligt stadgande härom saknas, nödvändigt att jämväl befälhavaren eller hans ombud är tillstädes. Är sjöman urståndsatt att närvara må han dock avmönstras i sin frånvaro. Finnes icke mönstringsförrättare på orten skall befälhavaren göra vederbörliga anteckningar om avmönstringen i rullan och sjöfartsboken, låta dessa bestyrkas av vittnen samt uppvisa rullan för granskning och bekräftelse hos den mönstringsförrättare som först anträffas. iDet totala antalet i Sverige på- och avmönstrade uppgick år 1954 till 103 700. Se i övrigt bilaga 3. Beträffande mönstringarna i utlandet finnas vissa uppgifter i sjömanskommitténs betänkande om sjöfolkets arbetslöshet i utländsk hamn (SOU 1949: 51, sid. 12). På grundval av gjorda undersökningar avseende 1948 ansåg sig kommittén då kunna konstatera att summan av på- och avmönstringar i utländska hamnar utgjorde i runt tal 12 000 per år. (I Narvik verkställdes 2 541 påmönstringar och 2 589 avmönstringar, i Antwerpen 1 008 påmönstringar och 956 avmönstringar.) Några större förskjutningar i antalet utrikesmönstringar torde icke därefter ha skett. I det följande räknas dock med 15 000 mönstringar per år. De för mönstringen gällande rättsreglerna äro i huvudsak följande: Skyldighet att låta på- och avmönstra ombordanställd åvilar i förekommande fall vid straffansvar fartygets befälhavare (55 §). Förseelser här-

71 emot stå under allmänt åtal och äger jämväl sjöfartsstyrelsen låta beivra dem (59 fi). Uttryckligt stadgande om tidpunkten för påmönstring saknas. Av bestämmelserna om mönstringsskyldighet, rulla och tullklarering etc. (se nedan) framgår dock, att den som icke är införd i eller icke är i avtalad befattning angiven i den för fartyget gällande rullan som regel icke må utöva tjänst ombord. Sjömannen bör sålunda ha påmönstrats innan fartyget avgår från hamn. Påmönstring måste därjämte i vissa fall ske under pågående anställningsförhållande, nämligen då ny rulla utfärdas (vid s. k. ommönstring, se nedan), då den anställde efter avmönstring åter tillträder tjänsten ombord (efter semester eller sjukledighet) samt då den anställde erhållit annan tjänst ombord. I fråga om den tid under vilken besättningsman är påmönstrad får anses gälla, att han är påmönstrad från det ögonblick, då han skrives in i fartygets rulla, till dess han av mönstringsförrättare avföres därur eller rullan upphör att gälla. Har han dessförinnan avlidit, rymt eller på annat sätt definitivt lämnat tjänsten, torde dock tiden härför utgöra slutpunkt. En av befälhavaren gjord och av mönstringsförrättaren bestyrkt anteckning i rullan om dag för avgång torde i sistnämnda fall utgöra bevis. Avmönstring skall äga rum då påmönstrad sjöman entledigas eller eljest i rullan införd sjömans tjänsteavtal ej vidare är gällande eller, ändå att avtalet är gällande, sjöman på grund av sjukdom blivit kvarlämnad eller till följd av semester stannar i land (42 §). Vägrar befälhavare avmönstring av sjöman, som förmenar sig hava rätt därtill, äger mönstringsförrättaren avfordra honom rullan och avgöra huruvida avmönstring skall ske. Angående mönstringsförrättarens befattning med tjänsteavtalet i detta sammanhang se nedan under den skiljedömande verksamheten. Det må påpekas att avmönstring jämväl skall äga rum då sjömansrullans giltighetstid utgått under pågående seglation, även om sjöman icke därvid lämnar tjänsten. Sjömannen skall i detta fall omedelbart påmönstras och införas i nyupprättad rulla. Detta förfarande benämnes här ommönstring. Skyldigheten att låta påmönstra ombordanställd omfattar endast dem som äro anställda å vissa slags fartyg och därjämte allenast vissa av de å dessa fartyg anställda. I fråga om fartyg gäller att endast de som äro anställda å svenska handelsfartyg om 20 registertons nettodräktighet eller däröver vilka antingen gå i utrikes fart eller äro hänförliga till passagerarfartyg och må nyttjas i kustfart eller vidsträcktare fart och icke utgå endast på tillfällig resa skola mönstras. Befälhavaren å annat fartyg är emellertid berättigad att därest han så önskar låta påmönstra besättningen (33 §). Beträffande de utländska handelsfartygen omfattar skyldigheten samtliga fartyg som avgå från svensk hamn vara svensk sjöman finnes anställd (38 §).

72 I fråga om personkretsen omfattar skyldigheten, beträffande svenskt fartyg, dem som äro anställda ombord, d. v. s. fartygets egentliga besättning jämte de personer som avses i 70 och 71 §§ sjömanslagen. — I den grundläggande bestämmelsen om påmönstring, 33 § SHK, namnes endast besättningen jämte nyssnämnda personer men däremot icke befälhavaren, varför det kan synas tveksamt om han omfattas av mönstringsplikten. Av vissa andra stadganden (bl. a. SHK 43 § 3) framgår dock, att så är fallet. I fråga om utländskt fartyg åter omfattar skyldigheten endast de sjömän som äro av svensk nationalitet (38 §). De villkor sjöman måste uppfylla för att bli påmönstrad å svenskt fartyg äro: a) att han är anställd ombord på fartyget, b) att h a n uppfyller i lag eller författning för vinnande av anställning å fartyg stadgade villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet eller eljest (med »eljest» torde främst få avses behörigheten); sålunda torde alltid vid påmönstring inom riket av den som nyanställts å fartyg i utrikes fart krävas att läkarintyg enligt KF den 22 maj 1925 angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg i viss fart m. m. (senaste lydelse den 7 maj 1954) företes, c) att han, för såvitt han är svensk och tillhör den egentliga besättningen, är inskriven vid sjömanshus och försedd med giltig sjöfartsbok, d) att militära omständigheter icke hindra påmönstringen, e) att gällande regler om utlännings rätt till anställning å svenskt fartyg icke lägga hinder i vägen, f) att regeln om minst -j3 svenska medborgare i besättningen icke åsidosattes genom hans påmönstring, g) att han godtager anställningsvillkoren om fartyg, resans längd, resväg, bestämmelseort, antalet besättningsmän av skilda slag, befattning vari han skall vara placerad ävensom anställnings- och uppsägningstid samt lönevillkor — godkännandet tager sig uttryck antingen i att han är närvarande vid mönstringsförrättningen och, sedan han hört befälhavaren eller dennes ombud uppgiva nämnda bestämmelser, skriver sitt namn i den rulla vari bestämmelserna intagits, eller också i att han undertecknat ett anställningskontrakt som skall företes vid mönstringsförrättningen, vari nyssnämnda uppgifter angående honom och hans anställning å fartyget intagits (i detta fall stadgas icke något om fartygets resa och bemanning; plats för uppgifter härom finnes dock i sjöfartsstyrelsens formulär) (35 §). Undantag från ovanstående villkor stadgas i fråga om c) för den som avlagt svensk sjöofficersexamen och innehar eller innehaft beställning på stat vid flottan samt i fråga om c) och f) för fall av synnerlig olägenhet vid påmönstring utom riket. Enligt praxis medges vidare undantag från kraven på behörighet hos

73 sjömannen och på % svenskar i besättningen om det med intyg från en eller flera sjömansförmedlingar styrkes att behörig respektive svensk sjöman icke finnes att tillgå (jfr 56 §). För att en icke behörig skall få påmönstras erfordras emellertid dessutom, att han trots sin bristande behörighet ändock kan anses duglig för den tjänst anställningen avser. För påmönstring å utländskt fartyg gälla de villkor som angivits ovan under c), d) och g) — med undantag av att fartygets bemanning ej behöver uppges — och därjämte att ett anställningskontrakt upprättats, vari bestämmelser intagits om den anställdes rätt att lämna tjänsten för att fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet samt om hans rätt i vissa fall till gottgörelse för sjukvård och hemresa (38 §). Att besättningen är påmönstrad är som framgår av ovanstående indirekt ett villkor för att fartyget skall få avgå till utrikes ort eller nyttjas till visst ändamål. Sjöman som påmönstrats svenskt fartyg må icke lämna tjänsten utan att avmönstring skett (42 §). Gör han ändock detta, kan han under vissa förhållanden gå förlustig rätten till sjöfartsbok (se ovan). Är sjöman påmönstrad å fartyg i utrikes fart äger vidare befälhavaren, såvida fartyget eljest icke har tillräcklig besättning, rätt att, därest sjömannen underlåter att i rätt tid tillträda tjänsten, går i land utan att vara berättigad därtill eller underlåter att komma tillbaka i rätt tid efter att ha varit i land, för hans inställande anlita polismyndighet (sjömanslagen 52 §). Därjämte är för påmönstrad sjöman rymning straffbelagd även om fartyg eller människor icke därigenom utsättas för fara eller synnerligen försvårande omständigheter icke eljest föreligga — vilket däremot förutsattes för att annan sjömans rymning skall vara straffbar (sjömanslagen 76 §). Tjänsteavtalet är i vissa avseenden beroende av att mönstring ägt r u m . Sålunda inverkar en av sjöman vid ommönstring avgiven förklaring, att han samtycker till att kvarstanna å fartyget, avbrytande i fråga om den tid av ett år efter vilken uppsägning av tjänsteavtalet annars må ske (sjömanslagen 15 §). Vidare beräknas lönen för påmönstrad till och med avmönstringsdagen (sjömanslagen 18 §). Lider sjömannen då av sjukdom eller skada äger h a n under vissa förhållanden rätt till lön även under viss ytterligare tid, som därvid räknas från avmönstringsdagen (sjömanslagen 18 §). Den tid efter tjänsteförhållandets upphörande, under vilken sjöman i vissa fall må åtnjuta vård på redarens bekostnad, räknas jämväl från dagen för avmönstringen, där sådan ägt rum (sjömanslagen 28 §). — Vid tvist h u r u vida besättningen kunde anses minskad, vilket jämlikt sjömanslagen 23 § kan ha betydelse för lönens storlek, ansågs den av befälhavaren vid påmönstringen angivna, i rullan intagna uppgiften om besättningens storlek avgörande (se rättsfall refererat i Hiljding, Grenander, Lindstedt, Sjölagen

74 och sjömanslagen m. fl. författningar, nionde upplagan 1954, sid. 208 f.). — I sjömanslagen (43 §) stadgas ytterligare att sjöman som icke åtnöjes med avräkning, som befälhavaren för avmönstring upprättat, äger begära mönstringsförrättarens prövning av dess riktighet. Härutöver stadgas i SHK (43 § 1 och 44 §) att mönstringsförrättare vid sjömans avmönstring skall utröna huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra och övriga förmåner. Sjöman äger därjämte vid eller före avmönstring begära mönstringsförrättares prövning av disciplinnämnds beslut (67 § sjömanslagen). Påmönstrad sjöman skall jämlikt förordning angående tjänstgöringsbetyg för sjöfolk den 30 september 1921 vid avmönstring tilldelas ett enligt vissa grunder upprättat tjänstgöringsbetyg. Bötesstraff stadgas för befälhavare som icke utfärdar betyg. Sjöman skall under tid då han är påmönstrad för utrikes fart å svenskt handelsfartyg erlägga välfärdsavgift (lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn den 30 juni 1948, senaste lydelse den 22 juni 1950, och SHK 23 a §). Den som är inskriven vid sjömanshus är därjämte som framgått av det föregående skyldig att för tid under vilken han varit för utrikes fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg erlägga hyresavgift (lag om avgifter för sjöfolks pensionering 3 §; kontrollbestämmelse i SHK 43 §) och har den som erlagt dylik avgift rätt att under vissa villkor erhålla pension från handelsflottans pensionsanstalt. Befattning

med manskapsförteckning

och

befälhavarrapport

Över besättning å svenskt handelsfartyg om minst 20 tons nettodräktighet eller däröver för vilket mönstringsbestämmelserna icke gälla (som ej är försett med sjömansrulla) skall befälhavaren som regel föra en manskapsförteckning, innehållande i huvudsak samma uppgifter som rullan med undantag av att uppgifter om anställningsavtalet icke skola intagas (51 §). Manskapsförteckningen skall upprättas i två exemplar och, innan fartyget första gången under året avgår från tullplats, avlämnas till sjömanshuset på platsen eller, om sådant icke finnes, tullanstalten. Mönstringsförrättaren skall förse det ena exemplaret med påskrift om uppvisandet och återlämna det till fartyget, att under årets seglation åtfölja detta. Det andra exemplaret skall ingivas till och förvaras å sjömanshuset i distriktet. (Angående mönstringsförrättarens skyldighet att underrätta överinspektören i fartygsinspektionsdistriktet om brister i bemanningen, se n e d a n ) . Sker under seglationstiden ändring i besättningen, skall befälhavaren anteckna detta i sin manskapsförteckning och därjämte rapportera förhållandet till det sjömanshus där förteckningen förvaras (52 §). När seglationen för året upphört, skall befälhavarens manskapsförteck-

75 ning försedd med uppgift om tiden för varje därå upptagen besättningsmans avgång från tjänsten ofördröjligen insändas till nämnda sjömanshus. Innehåller manskapsförteckning eller befälhavarrapport som inkommit till sjömanshus uppgifter om sjöman, som är inskriven vid annat sjömanshus, skall ombudsmannen översända meddelande härom till detta sjömanshus. Rörande inskriven sjöman göres anteckning å hans registerkort om den rapporterade tjänstgöringen. Kontroll att manskapsförteckning upprättats åstadkommes genom bestämmelsen att fartyg för vilket bestämmelserna om manskapsförteckning gälla icke må förses med tullverkets årspass med mindre det är försett med manskapsförteckning (52 §). Den

med

utfärdandet

av sjöfartsbok sammanhängande av sjömän

registreringen

Vid varje sjömanshus skall föras ett register över de inom sjömanshusdistriktet boende som erhållit sjöfartsbok (13 §) samt, i form av arkivregister, de som innehaft sjöfartsbok. Det totala antalet i förstnämnda register införda uppgick år 1954 till 41 773. Se i övrigt bilaga 3. Å varje sjömans registerkort införas dels vid inskrivningen uppgifter till hans identifiering samt om hans utbildning, värnpliktsförhållanden och adress i land, dels efter hand de uppgifter om honom som inkomma från mönstringsförrättare (främst uppgifter om på- och avmönstring på olika fartyg, såsom tidpunkt, fartyg, befattning ombord och erlagda hyresavgifter) och från honom själv, folkbokförings- och militärmyndigheter samt skolor m. m. rörande ändrad adress, bosättning, värnpliktsförhållanden, examina etc. och dels beslut om avförande ur registret. Därjämte föras vissa uppgifter som ha samband med sjöfolkspensioneringen. Det åligger sjömanshusombudsmannen att lämna uppgifter ur registret dels ex officio till folkbokförings- och militärmyndigheter (14 §) och dels på begäran till myndigheter och vissa enskilda, främst sjömännen själva (1 §). Om omfattningen av sistnämnda del av denna verksamhet se bilaga 4. Uppgifter

som utföras i samband med mönstring och mottagande manskapsförteckning och befälhavarrapport

av

Mönstringförrättarens kontrollerande och uppgiftssamlande verksamhet för myndighets räkning

Kontroll att fartyg är behörigen

bemannat

I sjölagen 5 a § andra stycket stadgas att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt. Det må i intet fall för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten gång eller eljest är sådan,

76 att skeppstjänsten må indelas på skift, hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är i gång, ej heller, om det är ångfartyg, mindre maskinbesättning än som jämte maskinbefälet är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen under fartygets gång. Bestämmelser om den i anledning härav erforderliga tillsynen ha meddelats i lagom tillsyn å fartyg den 16 oktober 1914 i vars 2 § stadgas, att tillsynen utövas av fartygsinspektionens chefsmyndighet, i vissa fall i samverkan med yrkesinspektionens chefsmyndighet och av förstnämnda myndighet underställda organ. Utom riket utövas tillsynen av konsulerna i den utsträckning som särskilt stadgas. I fråga om bemanningen utövas tillsynen jämväl av ombudsmännen vid sjömanshusen. I KF med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg den 31 december 1914 § 18 stadgas, att det åligger ombudsman vid sjömanshus, utöver vad härutinnan må vara särskilt stadgat, att vid utfärdande av sjömansrulla för svenskt fartyg, samt eljest skyndsamt med ledning av de mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning, som må hava rörande svenskt fartyg inkommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida fartyget är behörigen bemannat, ävensom att, därest missförhållanden härutinnan anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröj ligen underrätta överinspektören i fartygsinspektionsdistriktet. I sistnämnda KF stadgas vidare att konsul, därest vid påmönstring av sjöfolk missförhållande i fråga om fartygs bemanning anses uppenbarligen föreligga, därom har att ofördröj ligen underrätta sjöfartsstyrelsen. Ytterligare stadganden i hithörande hänseenden finnas bland annat i KF angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg den 9 december 1932 och KF angående beskickningar och konsulat den 3 februari 1928. — Det må framhållas, att, även om i vissa av de ovannämnda författningarna endast sjömanshusombudsman och konsul äro nämnda, skyldigheten att kontrollera bemanningen i förevarande hänseende torde såsom delegerad åvila jämväl andra mönstringsförrättare, vilka vid missförhållande torde ha att underrätta sjömanshusombudsmannen. Till dessa stadganden ansluta sig vissa bestämmelser i SHK. Däri anges sålunda att befälhavaren vid påmönstring av hel besättning å svenskt fartyg skall för mönstringsförrättaren uppgiva hur stor besättning av skilda slag fartyget minst skall hava under förestående resa eller resor (36 §). Besättningen skall härefter uppehållas vid detta antal; dock att befattning såsom radiotelegrafist eller radiovakt må, i den mån ej annorlunda särskilt stadgas, förenas med annan befattning ombord, även om därigenom besättningen skulle komma att understiga det i sjömansrullan angivna antalet (41 §). Fartygsbefälhavare som underlåter att anställa sjöman, då så enligt 41 § bör ske, straffes med böter. Vidare föreskrives (35 §) att mönstringsförrättare vid påmönstring skall kontrollera att i lag eller annan författning stadgade villkor beträffande ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet

77 och eljest för vinnande av anställning å fartyg uppfyllts ävensom att å fartyget finnes behörigt befäl samt, i förekommande fall, behörig radiotelegraiist och behörig radiovakt, allt enligt vad därom särskilt stadgas. Ytterligare framgår av 41 § att föreskrifterna för påmönstring av hel besättning i tillämpliga delar skola gälla jämväl vid ommönstring av sådan besättning eller påmönstring av enstaka besättningsmän. Visar det sig vid påmönstringen att den som anmäles saknar för befattningen erforderliga kvalifikationer, skall mönstringsförrättaren enligt de för mönstringen gällande bestämmelserna vägra påmönstra honom. Denna kontroll av den enskilde sjömannen skiljer sig väsentligt från den kontroll mönstringsförrättaren enligt bestämmelserna i följdförfattningarna till sjölagen § 5 a skall utöva på grundval av de vid mönstringsförrättning och granskning av manskapsförteckning inhämtade uppgifterna över besättningens kvantitativa och kvalitativa sammansättning. Anser sålunda mönstringsförrättaren att det av befälhavaren uppgivna antalet besättningsmän fartyget skall ha är för lågt eller finner han vid påmönstring av enstaka besättningsmän att detta antal icke upprätthålles ombord eller att annan befattningshavare ombord saknar den för befattningen erforderliga behörigheten är han icke berättigad att, exempelvis genom att taga rullan i beslag, hindra fartyget från att avgå. I stället är han jämlikt de ovan återgivna stadgandena i följdförfattningarna till sjölagen § 5 a skyldig att underrätta överinspektören inom fartygsinspektionsdistriktet, resp. sjöfartsstyrelsen om förhållandet. Kontroll av sjöfartsboksinnehav Föreligger anledning antaga att sjöman rymt skall mönstringsförrättare, då fråga är om påmönstring, skyndsamt från sjömanshuset inhämta uppgift, huruvida så prövats vara fallet, samt vid sådant förhållande omedelbart annullera sjöfartsboken (SHK 35 §). Påstås vid avmönstring att sjöman rymt skall mönstringsförrättaren undersöka huru härmed förhåller sig och, om han anser rymning föreligga, insända meddelande om rymningen till sjömanshuset (SHK 43 §). Kontroll att värnpliktsskyldighet

ej föreligger

Om värnpliktig inom riket anmäles till av- eller påmönstring, sedan tjänstgöring till vilken han inkallats tagit sin början, bör, därest den värnpliktige icke kan styrka rättighet att utebliva från nämnda tjänstgöring, vederbörande mönstringsförrättare ofördröj ligen underrätta polismyndigheten på platsen om förhållandet (inskrivningsförordningen 28 §). Kontroll för handelsflottans

pensionsanstalt

Vid avmönstring från svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren beträffande sådan sjöman, som är skyldig erlägga hyresavgift, utöva kontroll över

78 avgiftens beräkning (SHK 43 §) samt tillse att (det rätta) beloppet införes i sjömansrullan, den hos förrättaren förda mönstringsliggaren och sjöfartsboken. För att för mönstringsförrättaren underlätta kontrollen har i avräkningsboken intagits ett särskilt upplägg, varest befälhavarens löne- och hyresavgiftsberäkningar sammanförts. — Finner mönstringsförrättaren att befälhavaren uttagit felaktigt hyresavgiftsbelopp av sjömannen skall han sålunda införa rätt belopp i rulla och mönstringsliggare. Detta rättade belopp skall härefter ingå i den summa enligt rullan erlagda hyresavgifter, vilken skall rapporteras till handelsflottans pensionsanstalt för att ligga till grund vid anstaltens granskning och slutavräkning beträffande de av redarna inlevererade hyresavgifterna. Skedde endast rättelse av uträkningen skulle detta medföra, därest beloppet varit för högt, att redaren tjänade, och i motsatt fall, att han förlorade härpå. Mönstringsförrättaren brukar för den skull därjämte upplysa befälhavaren och sjömannen om förhållandet så att de vid avmönstringen kunna reglera de anspråk på ersättning som sålunda uppkomma. Uppgifts för medlande

verksamhet

åt

sjömanshusregistren

När sjöman på- respektive avmönstras skall mönstringsförrättaren inhämta och till vederbörande sjömanshus vidarebefordra de uppgifter som skola införas i dess register. Detta sker genom att de i rullan om fartyget och vederbörande sjöman intagna uppgifterna antecknas i en mönstringsliggare och insändes till sjömanshuset i distriktet, varifrån uppgifterna i förekommande fall vidarebefordras till vederbörande sjömanshusregister (SHK 36 §). Vid på- och avmönstring utom riket skall konsul insända meddelande härom till vederbörande sjömanshusregister (37 §). I fråga om rulla gäller i detta hänseende att mönstringsförrättare inom riket skall meddela sjömanshuset i distriktet när sådan utfärdas (47 §). Konsul som utfärdar rulla skall lämna meddelande härom till sjömanshusens chefsmyndighet, sjöfartsstyrelsen. Rulla som upphört att gälla skall, när besättningen avmönstrats inom riket, omhändertagas av mönstringsförrättaren och insändas till sjömanshuset i distriktet samt, vid avmönstring utomlands, omhändertagas av konsul och översändas till sjöfartsstyrelsen, i båda fallen för att tillställas sjömanshuset i det distrikt där fartygets hemort är belägen. Rulla, mönstringsliggare och mönstringsmeddelande från annat sjömanshus användas vid sjömanshuset dels såsom underlag för registeranteckningarna, dels såsom arkivmaterial när det exempelvis gäller att taga reda på viss fartygsbesättnings sammansättning vid viss tidpunkt och dels för att lämna handelsflottans pensionsanstalt meddelande om när rulla utfärdats och när den upphört att gälla, i sistnämnda fall kombinerat med uppgift om de i rullan redovisade hyresavgifternas sammanlagda summa.

79 Ett likartat underlag bilda, som framgår av det förut sagda, uppgifterna* i de inkomna manskapsförteckningarna och befälhavarrapporterna.

Mönstringsförrättarens skilj edömande verksamhet

Tjänsteavtalet I sjömanslagen 43 § anges fall då tvister angående tjänsteavtalet må hänskjutas till mönstringsförrättarens (även konsuls) prövning. Stadgandet anses emellertid enligt Alsén (Sjömanslagen jämte författningar rörande sjömannen, tredje upplagan 1956 sid. 98) icke uttömmande utan mera såsom en exemplifiering. Sålunda bör enligt Alsén varje meningsskiljaktighet mellan befälhavaren och sjömannen där de eljest ej kunna bli ense, hänskjutas till mönstringsförrättaren. Enligt nyssnämnda paragraf skall vidare mönstringsförrättarens beslut lända till efterrättelse intill dess saken kan komma att prövas av domstol. I vissa fall då tveksamhet råder kan förrättaren bestämma att belopp varom tvistas skall nedsättas hos honom i avvaktan på domstols prövning. Enligt 42 § SHK äger sjöman som förmenar sig äga rätt till avmönstring på grund av att tjänsteavtalet upphört att gälla påkalla avmönstring hos vederbörande mönstringsförrättare. Förrättaren äger avfordra befälhavaren rullan och avgöra om avmönstring skall ske. I 43 och 44 §§ SHK stadgas, att mönstringsförrättaren vid sjömans avmönstring skall utröna huruvida sjömannen tillgodonjutit honom tillkommande hyra och övriga förmåner. Den avmönstrade bör såvitt han ej är urståndsatt närvara, teckna sitt namn i rullan. Vägrar sjömannen teckna sitt namn skall anteckning om vägran göras i mönstringsliggaren och sjömansrullan. Skälen till vägran skola i korthet anges i liggaren. Vidare må framhållas att i sjöfartsstyrelsens formulär till sjömansrulla bland annat följande mening intagits i huvudet till den kolumn, där sjömannen vid avmönstring skall teckna sitt n a m n : »Vi undertecknade förklara härmed, att vi av fartygets befälhavare och redare uppburit avtalad hyra och övriga oss tillförsäkrade förmåner». Prövning av disciplinnämnds beslut I sjömanslagen 67 § stadgas att sjöman som är missnöjd med disciplinnämnds beslut äger begära prövning av detta hos mönstringsförrättare. Förlikande av tvister Vid uppkommande tvister mellan fartygsbefälhavare och besättning eller mellan besättningsmän inbördes skall sjömanshusombudsman enligt SHK 11 § 1 mom. under 1) söka, då han därom anmodas eller eljest finner anledning därtill, åstadkomma förlikning.

80 I detta stadgande namnes endast sjömanshusombudsman. Åliggandet torde emellertid få anses gälla även för övriga mönstringsförrättare. Mönstringsförrättare som verkställer avmönstring skall vidare vid tvist mellan befälhavare och sjöman rörande tjänstgöringsbetygs innehåll söka medverka till en rätt lösning (KF den 30 september 1921 ang. tjänstgöringsbetyg för sjöfolk).

Övriga med på- och avmönstringen sammanhörande arbetsuppgifter

Arbetsuppgifter

vid

påmönstring

Då rulla för utrikes fart utfärdas skall mönstringsförrättaren på rullans titelsida angiva det belopp varmed välfärdsavgifterna, sjömannens och redarens sammanlagda, skola utgå per dag, bestämt efter besättningens normala antal (23 a §). Mönstringsförrättaren skall vid påmönstringen tillse att varje man av besättningen som är antagen av redaren eller befälhavaren varder av befälhavaren försedd med avräkningsbok (36 §). Han skall därvid tillse att i rullan för varje man, som ej är antagen avredaren eller befälhavaren, införes anteckning om detta förhållande (36 §). Han skall ytterligare övervaka att varje man av besättningen erinras om stadgandet i 20 § sjömanslagen om dragsedel och om möjligheterna för användandet av postsparbankens sparverksamhet för sjöfolk (36 §). Han skall därjämte tillse att befälhavaren då så i sjölagen föreskrives är försedd med skeppsdagbok och maskindagbok samt att sådan bok är med stark tråd under ämbetssigill genomdragen och innehåller intyg av mönstringsförrättaren om sidornas antal (36 §). Arbetsuppgifter

vid

avmönstring

Då sjömansrulla upphör att gälla åligger det mönstringsförrättaren att bestämma välfärdsavgifternas sammanlagda belopp, på begäran pröva huruvida detta belopp må jämkas, angiva beloppet å rullans titelsida, uppbära beloppet och utfärda kvitto till befälhavaren samt inleverera beloppet till sjömanshuset för vidare befordran till sjöfartsstyrelsen eller, beträffande konsul, direkt till styrelsen (23 a §). Vid avmönstringen skall mönstringsförrättaren tillse att om avmönstrad är anställd som befälhavare, styrman eller maskinist och innehar särskilt behörighetsbrev, detta förses med vederbörliga anteckningar om innehavarens befattning ombord och tjänstetid samt den fart vari fartyget under tiden gått. Han skall förse anteckningarna med sin namnteckning eller stämpel (43 §). Han skall vidare ombesörja att för sjöman i manskapsgrad, därest denne så önskar, i sjöfartsboken antecknas summariskt vitsord av befälhavaren

81 om sjömannens uppförande och tjänstbarhet och förse anteckningarna med sin namnteckning eller stämpel (43 §). Ytterligare skall han övervaka att gällande bestämmelser angående tjänstgöringsbetyg för sjöfolk iakttagas (43 §). Han skall därjämte i förekommande fall förse rekvisition av järnvägsbiljett till nedsatt pris åt sjöman med sin namnteckning eller stämpel (43 §). Han skall slutligen, i den mån så kan ske, genom granskning av skeppsdagbok och eljest tillse, att sjömän frångångna hyresmedel jämlikt 69 § sjömanslagen behörigen redovisas (43 §). Tonavgiftsuppbörden För fartyg som avgår från Sverige till utländsk ort skall som regel erläggas en efter tontalet beräknad avgift (tonavgift). Avgiften utgår om fartyget är svenskt eller tillhör främmande nation i vars h a m n a r svenska fartyg behandlas lika med samma nations egna med sju öre men i annat fall med elva öre för varje fullt ton av fartygets nettodräktighet (21 §). Tonavgiften skall uppbäras där sjömanshus finnes av ombudsmannen samt eljest av vederbörande mönstringsförrättare eller, därest mönstring icke förekommer, av den mönstringsförrättare som skolat förrätta mönstringen, om sådan förekommit. Innan tonavgift erlagts, må fartyget ej tullklareras för avgång till utrikes ort. Det åligger distriktstullanstalterna inom sjömanshusdistriktet att upprätta och tillställa sjömanshuset månatliga förteckningar å samtliga de avgiftspliktiga fartyg som tullklarerats för avgång till utrikes ort. Tonavgift som under månaden uppburits av annan än sjömanshusombudsman skall vid månadsslutet insändas till sjömanshuset i distriktets Sjömanshus skall för varje halvår inleverera uppburna tonavgifter till sjöfartsstyrelsen.

Den

allmänt

betjänande

verksamhet som bedrives av förrättarna

mönstrings-

För närvarande bedrives vid sjömanshusen, särskilt de större, och även i viss mån av mönstringsförrättarna en mera allmänt betjänande verksamhet, fortsättningsvis benämnd serviceverksamheten. Denna verksamhet som ligger helt i linje med den som utövas vid domsagokanslier, länsstyrelser, ämbetsverk och andra offentliga myndigheter i frågor inom vederbörandes verksamhetsområde, sker i överensstämmelse med den moderna uppfattningen om tjänstemännen som allmänhetens tjänare (se förarbetena till kommissionärskungörelsen den 18 oktober 1946 samt K. Cirk. samma dag till samtliga till statsförvaltningen hörande myn6—705753

82 digheter angående skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande av expeditioner m. m.). I SHK finnas vissa stadganden härom. I 1 § stadgas sålunda, att sjömanshusen ha till ändamål att beträffande sjömän och deras tjänstgöring meddela såväl vederbörande myndigheter som redare och fartygsKMälhavare samt sjömännen och deras anhöriga de upplysningar, av vilka de kunna vara i behov. I 8 § anges att det åligger sjömanshusdirektionen att till vederbörande myndigheter avgiva de yttranden, som dessa begära av sjömanshuset inom området för dess verksamhet samt att direktionen äger föranstalta om eller medverka till de anordningar, som vid de särskilda sjömanshusen kunna, utan att medföra utgift för sjömanshuset, finnas vara till allmänt gagn för sjömännen. Ombudsmannen skall jämlikt 11 §, därest sjöman anmäler att han avser lämna sjömansyrket, på begäran avgiftsfritt utfärda avskedsbetyg, gå sjöman till hända med anvisning om sättet för anställande av talan i anledning av från överordnads sida begångna övergrepp och i förekommande fall meddela sjöman erforderliga upplysningar rörande kostnadsfri rättshjälp, där kvarlåtenskap efter avliden sjöman jämlikt 29 § sjömanslagen redovisas inför honom, ofördröj ligen besörja att densamma kommer dödsbodelägarna till godo, meddela vederbörande myndigheter de upplysningar i fråga om sjömän som begäras av sjömanshuset inom området för dess verksamhet ävensom tillse att redare och fartygsbefälhavare samt sjömän och deras anhöriga erhålla de upplysningar i sådant avseende varav de kunna vara i behov, föranstalta om tryckning och tillhandahållande av skepps- och maskindagböcker samt avräkningsböcker ävensom hos vederbörande myndigheter rekvirera de blanketter, som skola tillhandahållas sjömanshusen (främst de genom sjöfartsstyrelsens försorg tryckta blanketterna till mönstringsbevis, sjömansrulla e t c ) . Slutligen torde det ur mönstringsbestämmelserna kunna utläsas ett åliggande för mönstringsförrättarna att vid på- och avmönstring på begäran av sjömannen eller befälhavaren i mån av förmåga lämna upplysning om innehållet i de bestämmelser som beröra anställningsförhållandet, såsom i fråga om kollektivavtal, sjöarbetstidslag och semesterlag. De ovan återgivna bestämmelserna torde icke ge någon helhetsbild rörande den serviceverksamhet som för närvarande bedrives å sjömanshusen och av övriga mönstringsförrättare. De torde mera få anses utgöra en exemplifiering. I vissa hänseenden torde därjämte stadgandena icke för närvarande tillämpas efter sin bokstav.

83 Understödsverksamheten

Gratial

Änka efter sjöman som varit inskriven vid sjömanshus äger under vissa förutsättningar erhålla årligt understöd från sjömanshuset (19 § 1). Antalet sådana understödstagare var år 1954 2 185 och understödens genomsnittsbelopp 190 kronor för år. Tillfälliga mindre understöd kunna därjämte utdelas till behövande sjöm ä n eller sjömäns änkor och barn (19 § 2). Antalet understöd till Barn år 1954 var 91, genomsnittsbeloppet 136 kronor. Understöd sökes hos sjömanshuset. Det prövas och beviljas av sjömanshusdirektionen (8 § 1 e). Understöden lämnas ur de medel som stå till sjömanshusens förfogande. Antalet understödstagare, som år 1941 var 2 950, har successivt nedgått så att det år 1954 utgjorde 2 276. Bidrag till lokala

behov

Jämlikt 2 mom. i övergångsbestämmelserna till SHK må bidrag till »anordning vid sjömanshuset som tillgodoser ett lokalt behov» och varom direktion föranstaltat, därest det lämnats före utgången av år 1937, utgå även fortsättningsvis. Sådana bidrag utgåvos år 1954 till ett sammanlagt belopp av 4 625 kronor. Donationsmedel Härom stadgas i SHK endast (26 § ) : »I fråga om donerade eller testamenterade eller för särskilt ändamål insamlade medel iakttagas därför gällande bestämmelser » Dessa bestämmelser variera naturligen från fall till fall men syftet med donationerna är i allmänhet att lämna, ekonomiskt bistånd åt efterlevande till sjömän från orten eller bygden.

Verksamhetens

finansiering

Allmänt Verksamheten finansieras främst genom tonävgifter och statsbidrag samt räntor å sjömanshusens egna medel och å de medel som tillhörde de vid omorganisationen 1939 indragna sjömanshusen. Vidare erhålla sjömanshusen vissa andra inkomster av mindre storlek. Vissa föreskrifter om medlens användning och fördelning mellan sjömanshusen h a givits i r ;SHK..j, ; ! •,:<:•. .<-'.i-;, i I 21 § stadgas sålunda a f t a v de från sjömanshusen till koinmerskqUeT giuni -(numera sjöfartsstyr.elsen) redqvisade Ipnavgi^er.r^a kollegium skally.

84 såsom ersättning för sjömanshusen medgiven tjänstebrevsrätt, till statskontoret inbetala visst belopp, samt därefter, så snart ske kan fördela återstoden mellan sjömanshusen i riket med hänsyn till de förhållanden, som kunna anses påverka sjömanshusens förmåga att uppfylla sitt ändamål, samt med iakttagande tillika av vad därutinnan må vara särskilt föreskrivet. I 24 § anges att medel som enligt 53 eller 69 § sjömanslagen insändas till kommerskollegium (sjöfartsstyrelsen) — d. v. s. främst sjömans under ombordånställning förverkade lönemedel — tillfalla sjömanshuset i det distrikt, inom vilket fartygets hemort är belägen. Medlen skola av sjömanshuset särskilt bokföras och användas till understöd. Botes- och vitesmedel, som tillfalla sjömanshusen, skola fördelas mellan dem i sammanhang med fördelningen av tonavgifterna (24 §). Enligt 25 § skall statsbidrag fördelas efter de grunder som må bestämmas i samband med beviljandet samt i övrigt med hänsyn till de förhållanden vid de särskilda sjömanshusen som kunna anses inverka på deras förmåga att uppfylla sitt ändamål. I 26 § stadgas att ett sjömanshus utgifter för ett kalenderår som regel ej må överstiga samma års inkomster. Vidare anges att i sjömanshusets årliga utgiftsstat skola upptagas dels avlöning till sjömanshusombudsmannen och övriga anställda ävensom andra för verksamheten nödiga kostnader, dels ock förslagsvis den summa som må användas till understöd. Därjämte må erinras om de tidigare återgivna bestämmelserna att det åligger ombudsmannen att årligen avlämna sjömanshusets räkenskaper till direktionen, att direktionen skall uppgöra utgiftsstat för sjömanshuset och ingiva denna jämte eventuella förslag om ändringar i de uppgjorda staterna till sjöfartsstyrelsen samt att det åligger styrelsen att pröva och fastställa dessa stater. I fråga om donerade eller testamenterade eller för särskilda ändamål insamlade medel skola iakttagas därför gällande bestämmelsr (26 §). Sjömanshusverksamhetens ekonomiska ställning Förmögenhet Vid 1954 års utgång hade sjömanshusen följande sammanlagda kapitaltillgångar (netto): Sjömanshuskassorna 9 537 383 kr. Fonden för de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar 1 278 802 » Donationsmedel 2 418 250 » Med sjömanshuskassorna förstås här de fonder som vid sjömanshusen bildats av överskott å sjömanshusens inkomster, främst av ton- och hyresavgifter. Kassorna förvaltas av sjömanshusen själva. Medlen äro till viss del placerade i sjömanshusens fastigheter. Kassornas behållning har från

85 år 1940 nedgått med i runt tal 1 000 000 kronor, vilket beror bl. a. på att underskott å sjömanshusens verksamhet täckts med medel från dessa kassors kapital. Fonden för de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar har till och med år 1955 förvaltats av kommerskollegium. Förvaltningen övertogs år 1956 av sjöfartsstyrelsen. Kapitalet är huvudsakligen placerat i obligationer och har enligt uppgift från kommerskollegium endast undergått smärre förändringar, främst beroende på kursändringar. Donationsmedlen skola i allmänhet förvaltas av sjömanshusdirektion. Medlen äro i stor utsträckning placerade i värdepapper. Åren 1955 och 1956 voro motsvarande siffror för sjömanshuskassorna 9511807 resp. 9490592 kr. och för donationsmedel 2457224 resp. 2 489 396 kr. Inkomster

och

utgifter

(I detta sammanhang torde kunna bortses från donationsmedlen då dessa som regel handhas i enlighet med särskilt angivna bestämmelser.) De nedan återgivna siffrorna äro grundade på de olika sjömanshusens redovisningshandlingar och besked till kommerskollegium rörande inkomster och utgifter under år 1954. Då redovisningshandlingarna äro uppställda efter skilda principer torde i fråga om vissa av de mera interna delposterna de angivna summorna få betraktas såsom ungefärliga. Så t. ex. ifråga om posterna för expeditionslösen och expenser. Detta sammanhänger med att vid vissa sjömanshus inkomsterna av försäljning av avräkningsböcker, skeppsdagböcker m. m. avräknats mot utgifterna för tryckandet av nämnda handlingar. Detsamma gäller förvaltningen av sjömanshusen tillhöriga fastigheter där i vissa fall endast över- eller underskott upptagits och i andra fall såväl inkomster som utgifter redovisats. Inkomsterna

enligt 1954 års bokslut uppgingo till följande belopp:

Statsbidrag Expeditionslösen . . . Andel i domstolsböter och viten Avgifter för extra mönstringsförrättning Tonavgifter: svenska fartyg utländska fartyg Räntor: å indragna sjömanshustillgångar å sjömanshuskassorna Medel enl. 53 och 69 §§ sjömanslagen (Lönemedel som sjömän förverkat m. m.) Hyresinkomster å sjömanshusfastigheter m. m Kapitaltillskott från sjömanshuskassorna

256 000 kr. 85 938 » 205 » 41 558 » 377 783 471 988

849 771 »

42 456 305 813

348 269 » 57 084 » 72 020 » 113 691 »

Summa

1 824 536 kr.

86 Sjömanshusverksamhetens utgifter

samma år uppgingo till:

Avlönings- och pensioneringskostnader: Löner Pensionsutgifter

990 142 70 126

1 060 268 kr,

Omkostnader: Hyra, lyse, bränsle, vatten 62 728 Städning 22 627 Expenser 57 978 Tjänstebrevsrätten 4 700 Utgifter för fastighet m. m Utgifter enl. 8 § 2 mom. SHK jämf. med 2 mom. övergångsbest, (till sjömanshem m. m.) Understöd: årsunderstöd: till änkor 414 477 » barn 12 409 426 886 tillfälliga understöd

148 033 » 155 712 » 4 625 »

29 012

455 898 »

Summa

1 824 536 kr.

De inkomster sjömanshusen hade att förfoga över voro dels statsbidraget 256 000 kr jämte vissa med statsbidrag jämförbara intäkter, nämligen expeditionslösen, andel i domstolsböter och viten samt avgifter för extra mönstringsförrättning, uppgående till 127 701 kr., eller alltså sammanlagt 383 701 kr. och dels de medel som enligt det ovan sagda tillkommit för att användas för ändamål som representera uteslutande sjöfartsnäringens intressen (1917 års sjömanshuskommittés definition), d. v. s. tonavgifterna 849 771 kr., räntorna på fonderade medel 348 269 kr. och medel enligt 53 och 69 §§ SML 57 084 kr. eller alltså sammanlagt 1 255 124 kr. Till beloppet för räntor på fonderade medel torde därjämte böra läggas större delen av posten »hyresinkomster å sjömanshusfastigheter m. m. 72 020 kr.» På grund av de olika förvaltningsberättelsernas skilda uppställningssätt har emellertid icke ur denna post klart kunnat frånskiljas vissa mera tillfälliga inkomster som möjligen kunna vara av tjänstenatur. Det har för den skull ansetts riktigast att icke i detta sammanhang inräkna någon del av denna post. Utgifterna fördelade sig på administrationskostnader, vilka uppgingo till 1 208 295 kr. (löne- och omkostnadsstaten) — till detta belopp borde möjligen läggas någon del av nästa post, »utgifter för fastighet m. in. 155 712 kr.» — av skäl som anförts för motsvarande post ovan under inkomster har dock här föredragits att icke räkna med detta belopp — och utgifter för understödsverksamheten vilka uppgingo till 460 522 kr.

87 Grafiskt ter sig inkomsternas och utgifternas fördelning år 1954 på följande sätt: Inkomster Kapitaltillskott från kassor

Utgifter

113 691

1 800 000

Hyresinkomster m. m. Medel enl. 53 o. 69 §§ SML

72 020

1 700 000

57 084

1 600 000

Räntor

348 269

455 898 Understöd

1 500 000 1 400 000 1 300 000

4 625 Utg. enl. 8 § 2 jämf. m övergångsbest. S H K 155 712 Utgifter för fastigh. m. m.

1 200 000 148 033 Omkostnader 1 100 000 1 000 000 900 000 Tonavgifter

849 771

800 000 700 000 600 000 500 000

Avgift för extra mönstringsf Domstolsböter o. viten Expeditionslösen

41 558 205 85 938

Statsbidrag

256 000

1 060 268 Avlöningar och pensioneringskostnader

400 000 300 000 200 000 100 000 0 |

Jämf öres beloppet för statsbidrag m. m., 383 701 kr. ökat med det enligt den historiska redogörelsen mot tonavgifter kvittade statsbidraget till sjöfolkspensioneringen 200 000 kr. till 583 701 kr. med beloppet för administrationskostnaderna 1 208 295 kr. befinnes, att statsbidraget icke på långt när täckte ens de år 1917 angivna 75 % av administrationskostnaderna utan t. o. m. understeg 50 % av dessa. P# grund bl. a. av de fortgående lönesteg-

88 ringarna och låsningen av statsbidragets belopp ha proportionerna blivit ännu ofördelaktigare under senare år. Av de inkomster som äro avsedda för sjöfartsnäringens intressen 1 255 124 kr. minskat med de nyssnämnda 200 000 kr. för pensioneringsändamål, eller alltså 1 055 124 kr., voro följaktligen år 1954 endast 346 831 kr. tillgängliga för detta ändamål. För åren 1955 och 1956 finnas följande siffror rörande sjömanshusens inkomster och utgifter tillgängliga: Inkomster Statsbidrag Tonavgifter Räntor å indragna sjömanshustillgångar (jämte botes- och vitesandelar) 42 827 Räntor på sjömanshuskassorna . . 296 821 Expeditionslösen, avgifter för extra mönstringsförrättningar, medel enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen och hyror på sjömanshusfastigheterna (1954 sammanlagt 256 601 kr.) Kapitaltillskott från sjömanshuskassorna .

1955 256 000 975 512

339 648

1956 256 000 1 057 234

42 660 318 909

283 274 26 082

305 213 18 992

1 880 516

1 999 008

Utgifter Avlönings- och pensioneringskostnader Löner 1 066 417 Pensionsutgifter 77 272 1 143 689 Omkostnader och utgifter för fastighet m. m. (1954 sammanlagt 303 745) 285 665 Utgifter enl. 8 § 2 mom. SHK jämf. med 2 mom. övergångsbest 4 708 Understöd 446 454 1 880 516

1 100 626 105 468

1 206 094 345 606 4 450 442 858 1 999 008

De skilda inkomst- och utgiftsposterna hava som framgår av ovanstående siffror i stort icke undergått andra förändringar än att lönekostnaderna och övriga omkostnader ökat med inemot 15 % och att tonavgifterna och sportelinkomsterna ökat med ca 20 %.

KAPITEL I I I

MÖNSTRING OCH SJÖMANSREGISTRERING I UTLANDET

Danmark I Danmark regleras mönstringen av sjöfolk genom en lag av år 1937 »om forhyring og m0nstring af skibsmandskab» samt genom en till nämnda lag ansluten kungörelse av år 1938 om mönstring. Mönstringsplikt föreligger beträffande varje danskt fartyg med undantag allenast för fartyg under 20 bruttoregisterton, som icke nyttjas som passagerarefartyg och som uteslutande användas i inrikes fart. Någon skyldighet att påmönstra dansk sjöman på utländskt handelsfartyg föreskrives icke. Mönstringsförrättningarna i Danmark ombesörjas av mönstringskontor, vilka förestås av »m0nstringsbestyrer». Mönstringskontor finnas i samtliga hamnstäder och å en del tullplatser, inalles å 92 orter. Mönstring skall försiggå inför mönstringsbestyreren. I Köpenhamn finnes en mönstringsbestyrer, vilken helt ägnar sig åt denna uppgift. Å fyra orter har uppgiften att vara mönstringsbestyrer anförtrotts en militär befattningshavare, udskrivningschefen. I övriga hamnar fylles funktionen såsom mönstringsbestyrer av den tulltjänsteman, inför vilken tullklarering skall äga rum. Enligt den danska lagstiftningen skall mönstring verkställas då ny besättning antages å ett fartyg, då förändring i besättningens sammansättning äger rum och då besättnings anställning skall upphöra. Vidare skall mönstring verkställas, då ett fartyg för första gången under kalenderåret börjar sin fart från eller tullklareras i dansk hamn. Mönstring i utlandet förekommer icke enligt de danska reglerna. Har ny besättning antagits i utlandet eller har besättningens sammansättning där förändrats, äger mönstring i anledning härav rum, först då fartyget återkommer till Danmark. Vid mönstring kontrolleras, att fartyget är behörigen bemannat samt att var och en av de å fartyget anställda sjömännen uppfyller gällande föreskrifter i fråga om värnpliktstjänstgöring, behörighetsbevis, sjötjänsttid, ålder, hälsa, synförmåga o. d. Kontrollen i dessa avseenden verkställes icke blott vid påmönstring utan även vid avmönstring. Den, som påmönstrats å fartyg, måste i vissa fall äga ett av vederbörande

90 värnpliktsmyndighet lämnat tillstånd härtill. Sådant tillstånd erfordras för sjöman som skall inskrivas såsom värnpliktig eller som skall fullgöra värnplikt samt för sjöman, som fullgjort sin värnplikt, under åtta år därefter. Beträffande övriga värnpliktiga sjömän, vilkas påmönstring ej är beroende av nu nämnt tillstånd gäller, att anmälan om på- eller avmönstring skall göras till värnpliktsmyndigheten av mönstringsbestyreren. Vid påmönstring av hel besättning och vid ommönstring upprättas i två exemplar en bemanningslista, vars närmaste motsvarighet är den i SHK föreskrivna sjömansrullan. Det ena exemplaret medföljer fartyget och det andra förvaras å mönstringskontoret. För varje sjöman, som påmönstras, skall vid påmönstringen företes eller utfärdas sjöfartsbok och avräkningsbok. Utländska sjömän erhålla — i stället för sjöfartsböcker — mönstringsbevis. Sådana bevis kunna även ersätta sjöfartsbok, då en dansk sjöman antages i utlandet utan att inneha sjöfartsbok. Sjöfartsbok och mönstringsbevis utfärdas i Danmark av mönstringsbestyrer och utom Danmark av konsul. Sjöfartsboken innehåller ungefär samma uppgifter om sjömannens person och anställning som en svensk sjöfartsbok. Anteckningar i sjöfartsboken införas av mönstringsbestyreren, till vilken befälhavaren vid mönstring skall lämna erforderliga uppgifter. Antages eller avgår sjöman i utlandet, skall befälhavaren göra vederbörliga anteckningar, varvid hans underskrift såvitt möjligt skall bestyrkas av konsul, samt genom rederiet rapportera härom till centralkartoteket (se härom nedan). Om avräkningsbok gäller enligt den danska sjömanslagen samma bestämmelser som i Sverige. I likhet med en svensk sjömansrulla tjänar bemanningslistan bland annat ändamålet att utgöra ett bevis om de mellan befälhavaren och de enskilda sjömännen ingångna anställningsavtalen. Med hänsyn till att mönstring icke verkställes i utlandet, åligger det befälhavaren att, då sjöman tillträder eller avgår från tjänst i utlandet, själv göra anteckning härom i bemanningslistan. I likhet med vad som gäller enligt den svenska sjömanslagen har mönstringsbestyreren att pröva befälhavares avräkning med sjöman, då sjömannen så begär. I den danska sjömanslagen stadgas att mönstringsbestyrerens beslut skall vara bindande för parterna intill dess saken prövats av domstol. I likhet med svensk mönstringsförrättare skall en dansk mönstringsbestyrer göra anmälan till det organ, som handhar tillsynen av fartygssäkerheten, för det fall att fartyg vid mönstring befinnes icke vara behörigen bemannat. Något institut motsvarande den svenska inskrivningen vid sjömanshus, som är ett villkor för påmönstring, finnes icke i Danmark. För att underlätta för myndigheter och enskilda att erhålla uppgifter om sjömännen har emellertid från och med den 1 september 1945 upprättats ett centralkartotek över sjömän, vilket föres av mönstringskontoret i Köpenhamn. Grund-

91 valen för centralkartoteket är de meddelanden om på- eller avmönstring, som varje vecka insändas av mönstringsbestyrerne. Meddelande om att sjöfartsbok utfärdats lämnas även centralkartoteket. I centralkartoteket upplägges ett kort för vederbörande sjöman, då meddelande erhålles, att sjöfartsbok utfärdats för honom. Kortet innehåller uppgifter om sjömannens namn, födelsedatum och födelseort, värnpliktsredovisning, sjöfartsbokens utfärdande, behörighetsbevis, innehav av båtmanscertifikat, lämplighet såsom utkik samt — beträffande varje anställning å fartyg — uppgifter om datum för på- och avmönstring, befattning ombord, fartygets art, namn, hemort och den hamn, fartyget senast besökt, samt den hamn, vartill fartyget är destinerat. Å kortet fästes även en duplett av sjömannens fotografi. Kort avföres ur det aktuella kartoteket, om en sjöman icke idkat sjöfart under de fem senaste åren. I fråga om unga personer sker avförandet redan efter två års bortovaro från sjöfartsnäringen. Centralkartoteket omfattar för närvarande ungefär 50 000 aktuella kort. Antalet aktiva sjömän beräknas till cirka 25 000. Från centralkartoteket, som anlitas i synnerhet av skatte- och polismyndigheter, besvaras dagligen ett 40-tal förfrågningar skriftligen eller per telefon.

Norge I Norge regleras mönstringen av en lag av år 1947 jämte en till lagen ansluten kungörelse (reglement) av år 1948. Mönstringsplikt föreligger beträffande flertalet sjömän på handelsfartyg om 100 bruttoregisterton eller mera i in- eller utrikes fart. Mönstringsplikt föreligger vidare beträffande norsk sjöman, som i Norge tillträder eller frånträder anställning å utländskt fartyg. Mönstringen verkställes inom Norge å ett sjömanskontor eller av en särskilt utsedd mönstringsman. Sjömanskontoren handha utom mönstringen sjömännens lokala registrering och arbetsförmedlingen för dem. I mönstringsärenden äro de underställda industri-, hantverks- och sjöfartsdepartementet, medan deras arbetsförmedlande verksamhet ledes av arbetstidsdirektoratet, den norska motsvarigheten till arbetsmarknadsstyrelsen. Sjömanskontorets föreståndare är mönstringschef och leder i denna egenskap mönstringen i mönstringsdistriktet. Indelningen av riket i mönstringsdistrikt fastställes av industridepartementet. År 1952 funnos 16 mönstringsdistrikt. I hamnar, där sjömanskontor ej finnes, kan mönstringsmän tillsättas av departementet. Mönstringsmännen verkställa mönstring på mönstringschefens ansvar och under hans tillsyn. Det åligger även mönstringschefen att övervaka mönstringsförfattningarnas efterlevnad, att utfärda »fartsbevis» till dem, som första gången an-

92 ställas å fartyg, och sjöfartsböcker till övriga sjömän, att utfärda behörighetsbevis för sjömän, att lämna upplysning till sjömän angående mönstring o. d., att vara behjälplig med förvaring och fortskaffning av sjömans effekter och med hemsändning av sjömän, att lämna bistånd vid efterspaning av sjömän, att tillse att norska sjömän vid påmönstring inneha föreskrivet skattekort samt att bistå fartygsinspektörerna (skipskontrollens tillsynsmenn) vid kontrollen av fartygens bemanning. Utom Norge verkställes mönstring å »utenriksk stasjon» (konsulat) eller å annan, av departementet godkänd institution. Mönstringsmyndighet utom Norge har samma åligganden som ovan nämnts för mönstringschef med det undantaget att sådan mönstringsmyndighet icke har att utfärda fartsbevis, sjöfartsböcker och behörighetsbevis. Enligt den norska lagstiftningen skall påmönstring respektive avmönstring verkställas, då sjöman skall tillträda respektive frånträda tjänst å mönstringspliktigt fartyg. Ändras det mellan sjömannen och befälhavaren gällande hyreskontraktet, skall såväl påmönstring som avmönstring av sjömannen äga rum. Ommönstring äger icke rum enligt de norska mönstringsreglerna. Vid påmönstring kontrolleras att sjömännens hyreskontrakt äro korrekt upprättade, att sjömännen äro berättigade att tjänstgöra i avsedd befattning och att de icke av vederbörande offentliga myndighet äro uteslutna från rätten att tjänstgöra i handelsflottan, att sjömännen enligt läkarintyg fylla de krav, som uppställas av sjöfartssäkerhetslagen (»sj0dyktighetsloven»), att sjömännens värnpliktsåligganden icke lägga hinder i vågen för deras tilltänkta tjänstgöring till sjöss samt att sjömännen inneha gällande pass och — såvitt avser utlänningar — arbetstillstånd. Ändamålet med påmönstringsförrättningen är sålunda i stort sett detsamma som enligt svensk lagstiftning. Detta gäller även avmönstringsförrättningen, vid vilken kontrolleras, att sjömannen erhållit honom tillkommande hyra och övriga förmåner. Förklarar sjömannen, att han icke har någon erinran mot befälhavarens avräkning, åsätter mönstringsmyndigheten avräkningsboken bevis härom. På anmodan skall mönstringsmyndigheten genomgå avräkningen med sjömannen. Bestrider sjömannen avräkningens riktighet, skall mönstringsmyndigheten undersöka frågan och söka medla mellan parterna. Kan uppgörelse icke åvägabringas, äger mönstringsmyndighet inom Norge icke avgöra tvisten utan skall — efter det att anteckning om tvisten och om omständigheterna vid denna gjorts i avräkningsboken — hänvisa parterna till domstol. Äger avmönstringen däremot rum utom Norge, avgöres tvisten av vederbörande konsul. Vid mönstringsförrättning skall befälhavare och sjöman personligen inställa sig hos mönstringsmyndigheten, varvid befälhavaren skall förete dokument angående fartyget, behörighetsbevis för befälhavaren, sjöfartsböcker, avräkningsböcker och övriga föreskrivna handlingar.

93 För fartyg med mönstringspliktig besättning skall föras manskapslista (motsvarande svensk rulla). Anställes helt ny besättning å ett fartyg, utfärdas ny manskapslista. Eljest införes nyanställd sjöman i tidigare utfärdad manskapslista. En dubblett av manskapslistan förvaras hos mönstringsmyndigheten. Om registrering av sjömän finnas bestämmelser i 1947 års lag om åtgärder för att främja sysselsättning, vars huvudsakliga föremål är arbetsförmedling och arbetsmarknadsmyndigheter. Sjömansregistrets uppgift är att vara ett hjälpmedel vid »arbeidsformiddling, forhyring og andre gj0remål i samband med sj0mansyrket». Vid sjömanskontoren, vilka inom arbetsförmedlings väsendet motsvara de svenska sjömansförmedlingarna, och vilkas föreståndare enligt vad förut nämnts samtidigt äro mönstringschefer, finnas register över alla sjömän, som äro hemmahörande inom kontorets distrikt. Förutom dessa lokala register finnes ett centralregister för sjömän, förlagt till Oslo, där registreringsarbetet i stor utsträckning utföres med maskinell hjälp. Registreringen skall omfatta å norska fartyg anställda sjömän, som äro norska medborgare eller i Norge bosatta utlänningar. I centralregistret registerföres jämväl utlänningar som icke äro bosatta i Norge. År 1952 upptog centralregistret omkring 90 000 norska och omkring 25 000 utländska sjömän. Den aktuella bemanningen å norska fartyg i utrikes fart den 1 november 1951 utgjordes av 36 800 man, därav 4 800 utlänningar, medan 4 250 sjömän samma dag voro anställda å fartyg i inrikes fart. Registrering av en sjöman kan äga rum i Norge genom sjömanskontor eller genom annat organ för den offentliga arbetsförmedlingen, vilket handhar arbetsförmedling för sjömän (hjelpekontor), och utom Norge genom utlandsmyndighet eller annat mönstringsorgan. Meddelande om påmönstringar och avmönstringar sändes från mönstringsmyndigheterna till centralregistret i tre exemplar, av vilka ett exemplar arkiveras i centralregistret, ett exemplar sändes till det sjömanskontor, där sjömannen är registrerad och ett exemplar slutligen överlämnas till det organ, som handhar uppbörd av skatt och socialförsäkringsavgifter från sjömän, Sentraltrekkekontoret, varifrån det sist nämnda exemplaret sedermera tillställes vederbörande lokala skattemyndighet. Det torde böra observeras, att de lokala registren begagnas av sjömanskontoren även för arbetsförmedlingsändamål. Vad centralregistret beträffar, utnyttjas dess upplysningar av organen för sjömännens sjuk- och pensionsförsäkring — i särskilt hög grad — av Sentraltrekkekontoret. Det må nämnas, att för befattningen som föreståndare för sjömanskontor, med vilken automatiskt följer uppdraget att vara mönstringschef, gäller den kompetensföreskriften att vederbörande skall ha uppnått 30 års

94 ålder och ha tjänstgjort 10 år till sjöss. Kravet på sjötjänsttid kan eftergivas i fråga om sökande, som genom verksamhet i land fått tillräcklig insikt om sjömansförhållanden. Sjömanskontor står under tillsyn av en av departementet tillsatt tillsynsnämnd, bestående av ordförande, en redarrepresentant och en sjöfolksrepresentant. Tillsynsnämnden äger att avstänga en sjöman från förhyrning, därest sjömannen »visar seg uskikket som sj0mann eller han grovt eller gjentatte ganger krenker sine tjcnesteplikter eller på annen mate viser seg uverdig till videre tjenestegj0ring till sj0s». I trängande fall kan sjömanskontoret vidtaga preliminär avstängningsåtgärd, men frågan om avstängning skall då utan omgång föreläggas tillsynsnämnden. Tillsynsnämndens beslut kan överklagas hos en inom arbeidsdirektoratet arbetande sjömansnämnd. Vid norskt organ för sjömansförmedling i utlandet kan finnas en disciplinnämnd, sammansatt efter samma grunder som tillsynsnämnd. Disciplinnämnd lyder administrativt under vederbörande utlandsmyndighet, som har rätt att vara representerad vid nämndens sammanträden. Disciplinnämnd äger att preliminärt besluta om sjömans avstängning. Dylik preliminärt beslut skall underställas sjömansnämndens prövning. Sjöman, som avstängts från förhyrning, kan icke erhålla arbete till sjöss i Norge till följd av lagstadgande att all förhyrning av sjömän inom Norge skall äga rum genom sjömanskontoren. Från regeln om förhyrning uteslutande genom sjömanskontoren äro vissa kategorier undantagna, n ä m ligen dels befälhavare, övrigt befäl och lotsar, dels besättning å icke mönstringspliktigt fartyg och sådana anställda å mönstringspliktigt fartyg, som icke omfattas av mönstringsplikten. I fråga om dessa kategorier gäller icke heller regeln om avstängning från förhyrning.

Finland Beträffande mönstring och sjömansregistrering i Finland må här endast hänvisas till den i finska sjöfartsstyrelsens meddelande n:o 7 av år 1942 intagna redogörelsen för indragning av sjömanshusen i Finland och övergång till centralregistrering av sjömän och mönstring genom särskilda av sjöfartsstyrelsen utsedda mönstringsförrättare.'.....

Storbritannien I Storbritannien regleras mönstringen och registreringen av sjöfolk genom ett antal författningsbestämmelser i Mercfoankr Shipping Act samt genorri dmeMiv utfärdade av Ministry of Transport -and. Civil-Aviation,

95 Storbritannien är i mönstringshänseende indelat i sex distrikt. Inom varje distrikt finnes en chef med distriktskontor (District Merchant Marine Office). Chefen skall undervisa och inspektera mönstringsförrättarna, avgöra svårare frågor samt fungera som personalchef. Mönstringen skötes dels av heltidsavlönade tjänstemän å distriktskontoren och å särskilda kontor inom distriktet (Local Merchant Marine Offices) och dels, på platser med lägre mönstringsintensitet, av tullverkets personal. Inom övriga delar av samväldet är verksamheten uppbyggd efter samma linjer. I utlandet handha konsulerna mönstringen. Mönstringsplikt föreligger för alla som äro anställda ombord på fartyg i kustfart eller vidsträcktare fart. Vid påmönstring skall sjömannen för det fall han tillhör »poolen» avlämna ett av detta upprättat skriftligt besked att han äger påmönstra. »Poolen» är ett av redarnas och sjöfolkets organisationer gemensamt upprättat organ, vilket dels prövar den som önskar inträda på sjömansbanan eller som önskar erhålla fastare anställningsförhållanden som sjöman inom sjöfartsnäringen, dels varnar eller utesluter den som missköter sig eller eljest visar sig olämplig för banan och dels fungerar som arbetsförmedling. — Det må i sammanhanget nämnas, att poolens prövning av den som söker inträde i sjömansyrket är synnerligen sträng, bl. a. undersökes att han uppfört sig väl under tidigare år, att han genomgått viss sjömansutbildning samt, vid omyndighet, att han har föräldrarnas tillstånd. — Vid påmönstringen kontrolleras vidare att sjömannen i förekommande fall har identity card och discharge book, vilka handlingar sammantagna i huvudsak motsvarar den svenska sjöfartsboken, samt bevis om erforderlig utbildning för tjänsten ombord, att fartyget är tillräckligt bemannat samt att anställningsavtalet är i sin ordning. Vid avmönstringen kontrolleras att anställningen upphört samt att lönen utbetalats. Sjöman som ej vill skriva på rullan vid avmönstring äger teckna reservation på särskild handling. Mönstringsförrättaren skall söka slita avlöningstvist. Hans beslut är därvid slutgiltigt, därest summan ifråga icke överskrider fem pund. Han skall vidare vid avmönstringen verkställa en officiell undersökning rörande dödsfall ombord, granska skeppsdagbok och rulla; för att bl. a. efterse att löner utbetalats, diciplinärenden behandlats och besättningens villkor ombord blivit inspekterade på föreskrivet sätt. Mönstringsförrättaren skall vid påmönstring i förekommande fall utfärda rulla (Agreement and List of the Crew). Rullan löper under fartygets resa eller resor, i allmänhet dock ej öyer två år. Av rullan tages en avskrift som insändes till det centrala sjömansregistret. Då tiden för rullan utlöpt skall denna järnte fartygets »offieial logbook», d. v. s. den dagbok v a d disciplinärenden, dödsfall etc- införes, omhändertagas av förrättaren och efter ovannämnda granskning insändas till registret;. Utlöper rullans giltighetstid innan ^artyg^s„ffisa i ; f^dJ^ro^^isl^aljijj|ä^^å avmönstring ske. jDe som så

96 önska må därvid frånträda sina befattningar ombord. De övriga må med befälhavarens samtycke påmönstras på ny rulla. Sjöman som på- eller avmönstras under rullas giltighetstid skall av mönstringsförrättaren antecknas i rullan. Vid påmönstring skall förrättaren även omhändertaga beskedet från poolen och insända detta till registret. Vid avmönstring skall h a n till registret insända ett för socialförsäkringsändamål upprättat kort som j ä m väl innehåller de för avmönstringen erforderliga uppgifterna. Har sjömannen undantagsvis icke besked från poolen, respektive försäkringsuppgift, upprättar mönstringsförrättaren särskild mönstringsuppgift och insänder denna till registret. Det åligger därjämte mönstringsförrättaren att på begäran utfärda identity card och discharge book till den som är därtill berättigad. För att erhålla dessa handlingar erfordras som regel att sökanden är inskriven vid poolen, att han genomgått sjömansskola eller eljest kan styrka avsikt att gå till sjöss, samt, för identity card, att han är brittisk medborgare och ej tidigare registrerad vid det centrala sjömansregistret. Uppgift i sistnämnda hänseende inhämtar förrättaren själv från registret. Identity card indrages för den som uteslutits ur poolen eller som eljest lämnat sjömansyrket. Beslut om indragning handhas icke av mönstringsförrättarna utan av centralregistret. Registret har därjämte möjlighet att draga in identity card för den som enligt registrets eget bestämmande visat prov på misskötsamhet. För närvarande begagnas denna möjlighet dock nästan enbart på det sättet att handlingen indrages för den som uteslutits ur poolen. Det må framhållas att mönstringsförrättarna icke skola behålla några handlingar eller anteckningar rörande mönstring, utfärdande av sjöfartsbok eller övriga åtgärder. Samtliga uppgifter skola i stället vidarebefordras till samt registreras och arkiveras vid det centrala sjömansregistret. Samtliga anställda ombord på brittiska handelsfartyg äro registrerade i detta centrala sjömansregister (General Register and Record Office of Shipping and Seamen) beläget några kilometer utanför Cardiff. Initialuppgifter om sjömannen erhåller registret genom den ansökningsblankett sjömannen skall fylla i och förse med fotografi för att få discharge book och, i förekommande fall, identity card vid mönstringskontoret. Uppgifter rörande vederbörandes sjötjänst erhållas genom de meddelanden som inkomma från mönstringsförrättarna. Registret innehåller en effektiv och en ineffektiv del. Sjöman upphör att betraktas som effektiv då han återställer sitt identity card eller då rapport om ilandanställning inkommer ävensom då han icke tjänstgjort till sjöss under de sista tolv månaderna. Enligt de officiella uppgifterna voro 149 721 sjömän upptagna i den effektiva delen av registret den 30 juni 1955. Ungefär lika många funnos i den ineffektiva delen. Antalet på- och avmönst-

97 ringsanteckningar uppskattades till 20—30 000 i veckan ( 1 — 1 % miljon per å r ) . Arbetet vid registret är uppdelat på nio olika sektioner. En sektion handhar frågor rörande discharge books och identity cards (11 biträden), en själva registreringen med sortering och arkivering av inkommande material (64 biträden), en förfrågningar rörande sjömäns uppehållsort och sjötjänstutdrag (10 biträden), en administrationen av registret och den statistiska bearbetningen av registeruppgifterna (6 biträden), en granskningen av inkommande rullor och official logbooks för utrönande att allt gått rätt till ombord samt vid på- och avmönstring (15 biträden). Vid övriga sektioner handhas ärenden rörande födelser och dödsfall ombord, medaljer till sjömän, behörighetsbrev, frikallelser från värnpliktstjänstgöring, den marina reservofficerskårens civila sjötjänstgöring och fartygsregistreringen. Ledningen av registret skötes av en Registrar General med en Assistant Registrar General och fyra underchefer samt under dem sektionschefer. I samma byggnad som registret och med omedelbar tillgång till registeruppgifterna arbeta därjämte personer från skatte- och socialförsäkringsmyndigheterna med frågor inom sina verksamhetsområden rörande sjömännen. Den högsta ledningen av såväl mönstrings- som registreringsverksamheten åvilar en avdelning inom transportministeriet, »Marine Crew Division». Inom ministeriet finnes därjämte en särskild inspektör för mönstringsväsendet. Centralregistret och mönstringsväsendet äro sidoordnade. Konstateras vid registret att en mönstringsförrättare handlat felaktigt har registerchefen ingen befogenhet att tillrättavisa förrättaren. Han skall i stället rapportera saken till ministeriet som sedan vidtager erforderlig åtgärd. Verksamheten finansieras genom statsmedel. Mönstringsförrättarna äga därjämte rätt till vissa avgifter för mönstring ombord och i land. Slutligen må nämnas, att sjöman, som tjänstgjort till sjöss (inom poolen) från 18 till 26 års ålder, är befriad från militärtjänstgöring både under och efter denna tid. Kortare ilanduppehåll under tiden tolereras. Uppgifterna rörande dessa sjömän lämnas av centralregistret.

Amerikas Förenta

Stater1

Varje sjöman, som är anställd i amerikanska handelsflottan å fartyg över 100 bruttoton och sysselsatt i oceanfart, är registrerad i ett centralregister, fört av »United States Coast Guard, Headquarters, Washington, D.C., Merchant Vessel Personnel Records and Welfare Section». 1 Redogörelsen u p p r ä t t a d i nära anslutning till en promoria som uppgjorts av vicekonsuln Stig Deneus vid svenska generalkonsulatet i New York.

7—705753

98 Under »Headquarters» sorterar 17 »Coast Guard Districts», Distriktskontoren stå under ledning av en »Coast Guard District Commander», en »Marine Inspection Officer» samt en »Officer in Charge, Marine Inspection» samt å avdelningskontoren inom distriktet en »Officer in Charge, Marine Inspection». Dessutom finnes å New York-distriktets kontor nitton »Deputies» samt två »Judges». Innan en sjöman införes i centralregistret underkastas han förhör för utrönande av hans identitet och kvalifikationer samt om han är lämplig för yrket. Registret utgör en central, där man kan få kontinuerliga uppgifter om vederbörande, såsom senaste fartyg sjömannen på- eller avmönstrat, bostadsadress etc. För att bliva registrerad måste sjöman göra skriftlig ansökan om en av de nedan omnämnda identitetshandlingarna. Sjömannen genomgår därvid förhör inför en »Officer in Charge, Marine Inspection». Ansökan må omfatta alla befattningar, som sjömannen anser sig kvalificerad söka. Sedan sjömannen blivit godkänd utställes, efter sjömannens val, en eller flera av följande identitetshandlingar (kopia insändes till »Headquarters»): »Continuous Discharge Book» (sjöfartsbok) »Certificate of Identification» (identitetscertifikat) »Merchant Mariner's Document» (dokument för sjöman i handelsflottan) Mönstring sker inför »U. S. Shipping Commissioner», som utfärdar »Shipping Artides» (sjömansrulla) i original med tre kopior, vari angives var resan börjar, hamnar fartyget skall angöra, resans längd samt var resan slutar. Vanligtvis tillägges, att resan må utsträckas till vilken som helst hamn, för att, om resan väsentligt ändras, besättningen ej skall kunna göra anspråk på avmönstring och fri hemresa. Ävenledes utfärdas ett s. k. »Forecastle Card», som utgör ordagrann avskrift av den å »Shipping Articles» antecknade överenskommelsen mellan befälhavare och besättning, vilken handling undertecknas av såväl befälhavaren som »Shipping Commissioner». »Forecastle Card» skall uppsättas å sådan plats i fartyget, där besättningsmedlem lätt kan återfinna detsamma. Vid påmönstringen uppvisa samtliga sjömän sina giltiga sjöfartspapper, varefter befälhavaren och besättningsmännen teckna sina namn i »Shipping Artides». Efter det påmönstringen avslutats avskiljer »Shipping Commissioner» »Shipping Artides» kopior 2 och 3, behåller nr 2 och insänder nr 3 till »Headquarters». Originalet och kopia nr 1 överlämnas till befälhavaren, vilken därefter har att tillse, att anteckning göres om varje förändring bland besättningen, som må förekomma under fartygets resa. Efter resans slut avmönstras befälhavaren och hela besättningen inför »U. S. Shipping Commissioner» som gör erforderliga anteckningar i fartygets och sjömännens handlingar. Samtliga teckna sina namn å originalet och kopia nr 1 av »Shipping Artides». Detsamma gäller vad beträffar sjöman, som avmönstrar å utrikes ort inför amerikansk konsul. I detta fall

99 skall dock befälhavaren göra de föreskrivna anteckningarna i »Shipping Artides» men anteckningarna skola attesteras av konsuln. Originalet av »Shipping Artides», såväl som under resan utfärdade intyg rörande avmönstringar och gjorda anteckningar i »Continuos Discharge Book», skola insändas till »U. S. Coast Guard Headquarters» för vederbörlig anteckning och förvaring. Kopia nr 1 av vederbörande handling behålles av »U. S. Shipping Commissioner». Avmönstrar sjöman å ort där »Shipping Commissioner» icke finnes, åligger det tulltjänsteman att föra in uppgifterna i sjömannens discharge book. För de fall då mönstringsplikt icke föreligger (kustfart, i vikar och sund, å de stora sjöarna etc.) skola månatliga rapporter om de ombordvarande insändas till myndigheterna. Om »Shipping Commissioner» erhåller rapport från befälhavare, att befälsperson eller besättningsman, som innehar licens eller sjöfartspapper, synes vara inkompetent, sakna yrkesskicklighet eller gjort sig skyldig till olämpligt uppförande, skall »District Commander» eller på utrikes ort »U. S. Commandant» utse en »investigating officer», som omedelbart skall göra en undersökning i saken. Om denne finner anmälan om inkompetens utan grund eller förseelsen ringa må han utan vidare avskriva målet. Om anklagelsen däremot är av allvarligare natur, skall han med en skriftlig rapport överlämna målet till en »examiner» för vidare handläggning och prövning. En sjöman, vars uppförande är föremål för undersökning må frivilligt överlämna samtliga till honom utfärdade licenser och/eller sjöfartspapper till en »investigating officer». Därigenom befrias han från att inställa sig till förhör men förlorar all vidare rätt som tillkommer amerikansk sjöman. Sjöman, som är instämd till förhör och ej inställer sig frivilligt, efterspanas. När han anträffats hålles han, om nödvändigt, i fängsligt förvar intill dess förhöret avslutats. Om målet upptages till behandling av »examiner», utsätter denne tid och plats, där de fortsatta förhandlingarna skola äga rum. Vid förhörets början skall »examiner» meddela sjömannen, att förhandlingarna icke äro riktade mot honom personligen eller hans egendom, utan endast berör frågan om hans rätt att innehava de licenser och sjöfartspapper, som »U. S. Coast Guard» må hava utfärdat för honom. »Examiner» äger besluta om innehavda licenser och sjöfartshandlingars indragande för all framtid, eller för kortare tid, eller giva vederbörande en officiell varning. Under tid, då sjömans papper äro indragna, äger han ej rätt erhålla nya sjöfartshandlingar. I samband med utfärdandet av »Shipping Artides» erhåller befälhavaren en »Official Log-Book», vari skall antecknas allt vad som under resan rör besättningen, såsom kontanta utbetalningar till sjömannen, av honom gjorda inköp från slabbkistan samt honom ålagd disciplinbot m. m.

KAPITEL IV

MOTIV FÖR DEN NUVARANDE OCH FRAMTIDA VERKSAMHETEN

Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén undersöka i vad mån de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila sjömanshusen och mönstringsförrättarna, i fortsättningen böra utövas av offentligt organ. Därvid bör främst den verksamhet, som i huvudsak grundas på föreskrifter i sjömanshuskungörelsen och som icke är föremål för bedömning i annan ordning, underkastas granskning. I den mån de intressen, som för närvarande betjänas genom verksamheten, befinnas vara förtjänta att jämväl framdeles tillgodoses, bör utredningen överväga på vad sätt och i vilka former detta lämpligen bör ske. I förevarande kapitel framlägges kommitténs uppfattning om vilka intressen som kunna anses vara förtjänta att tillgodoses jämväl framdeles samt det lämpligaste sättet härför. Däremot kommer formen — den yttre organisationen — att diskuteras först i ett följande kapitel.

Sjöfartsbok, s j ö m a n s r u l l a , m ö n s t r i n g och m a n s k a p s f ö r t e c k n i n g Som framgår av redogörelsen i kapitel II omfattar den i SHK föreskrivna verksamheten en mångfald arbetsuppgifter av skiftande natur. Då emellertid uppgifterna att utfärda sjöfartsbok och sjömansrulla samt att mönstra sjöfolk och granska manskapsförteckning intaga en dominerande ställning och tjäna i huvudsak samma intressen har det ansetts riktigast att behandla dem i ett sammanhang.

Motiv

som ligga till grund

för

nu gällande

stadganden

För att klarlägga huruvida och i vad mån den offentliga befattningen med sjöfartsbok, sjömansrulla, mönstring och manskapsförteckning bör fortsätta samt hur den i så fall bör vara utformad för att tillgodose de anspråk som kunna framstå som angelägna, har det synts lämpligt att först närmare undersöka, vilka motiv som ligga till grund för verksamheten i dess nuvarande utformning. Dessa motiv framgå endast delvis av förarbetena till lagstiftningen. De kunna dock härledas främst ur de för sjöfartsbok, sjömansrulla

101 och påmönstring uppställda villkoren samt ur de rättsverkningar som äro förknippade med sjöfartsboksinnehavet och påmönstringsförhållandet. De viktigare motiven torde vara följande: Behovet av särskilda identitetsdokument rörande de ombordanställda

Sjöfartsbokens främsta funktion torde vara att utgöra ett officiellt bevis om innehavarens identitet och egenskap av aktiv sjöman. Detta framgår bl. a. av de krav på identitetsbevisning och på anknytning till sjömansyrket som uppställts för utfående av sjöfartsbok ävensom av föreskrifterna att sjöman skall uppvisa sin sjöfartsbok för offentligt organ, mönstringsförrättaren, då han tillträder tjänst ombord å fartyg i utrikes fart och då han frånträder sådan tjänst, att mönstringsförrättaren skall göra anteckning i sjöfartsboken om tillträdet och frånträdet samt att medlem av besättning å fartyg som avreser till utrikes ort är befriad från passkontroll. Sjöfartsboken godtages även ofta utomlands såsom ersättning för pass. Sjömansrullans främsta uppgift torde vara att utgöra ett officiellt dokument rörande den vid varje tillfälle ombord tjänstgörande besättningen. Rullans egenskap av kollektivt passinstrument över de ombord anställda framgår bl. a. av föreskrifterna, att sjöman, då han tillträder tjänst ombord, skall anmälas till mönstringsförrättare för att efter identitetskontroll införas i rullan (påmönstring) och att, då han frånträder sådan tjänst, motsvarande anmälan skall göras för hans avförande ur rullan (avmönstring), samt att rullan skall uppvisas vid fartygets tullklarering. Då behoven av särskilda individuella identitetsdokument för sjömännen och kollektiva passhandlingar för fartygens besättning tillgodosetts ha samtidigt de mera allmänna samhälleliga önskemålen om en kontroll över de minderåriga, de värnpliktiga och de för brott misstänkta eller dömda i viss mån tillvaratagits genom de uppställda kraven på intyg från målsman och uppvisande av inskrivningsbok eller liknande samt genom att polismyndighetens spärrlistor tillställas sjömanshusen. Tillsynen över att tjänst ombord utövas av därtill behörig

Samhället vakar genom förevarande verksamhet över att tjänst ombord icke utövas av annan än därtill behörig. Detta famgår bl. a. av föreskrifterna, att det i rullan eller manskapsförteckningen skall för envar ombord anställd antecknas den tjänst han utövar samt att det vid påmönstringen skall visas, att sjömannen uppfyller de för anställningen stadgade villkoren. Denna funktion kommer vidare till uttryck genom att mönstringsförfarandet ger anställningen en fastare karaktär, vilket tjänar syftet att bevara en behörig besättning. Sålunda föreskrives att befälhavaren, själv eller genom ombud, och sjömannen vid påmönstringen skola förklara sig ense om de för anställningen gällande villkoren ifråga om uppsägningstid, bemanning, fartygets sysselsättning etc. och att påmönstrads ombordanställning icke må

102 frånträdas formlöst utan först sedan vid avmönstring konstaterats att förutsättningarna härför äro för handen, att straff stadgas för påmönstrads rymning samt att påmönstrad som rymt må hämtas genom polismyndighets försorg. De ombordanställdas allmänna lämplighet för sjömansyrket

Genom förevarande verksamhet tillses i viss utsträckning, att de ombord å svenska fartyg anställda äro allmänt lämpade för sjömansyrket. Detta framgår dels av de för sjöfartsbok uppställda kraven på att innehavaren skall idka sjöfart, ha gott hälsotillstånd och avhålla sig från rymning ävensom de för påmönstring uppställda kraven att sjömannen, därest han är svensk och tillhör den egentliga besättningen, skall ha sjöfartsbok och uppfylla de för anställningen stadgade villkoren i fråga om ålder, hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet samt den för avmönstring stadgade föreskriften att sjömannen skall erhålla betyg. Utlänningskontroll

önskemålet att de svenska fartygen huvudsakligen böra vara bemannade med svenskt sjöfolk har kommit till uttryck dels genom föreskriften att vid påmönstring skall iakttagas att besättningen, befälhavaren däri inräknad, består till minst två tredjedelar av svenska medborgare och dels genom det i ett av påmönstringsstadgandena (SHK 36 §) gjorda uttalandet, att angående utlännings rätt att vinna anställning är särskilt stadgat. Förbättrad svensk rekrytering till sjömansyrket

Viljan att genom förevarande verksamhet tillgodose intresset av att kunna bemanna den svenska handelsflottan med svensk personal framgår dels av de för innehav av sjöfartsbok uppställda kraven på svenskt medborgarskap, idkande av sjöfart och avhållande från rymning, dels av de förmåner som förknippats med sjöfartsboksinnehavet, främst rätten att erhålla sjöfolkspension och möjligheten för innehavaren och hans anhöriga att kunna få visst understöd. I allt väsentligt torde beträffande detta intresse kunna hänvisas till förarbetena till 1748 års kofferdireglemente. I dessa uttalades sålunda, att rikets styrka och handelns välstånd till stor del berodde på en tillräcklig myckenhet dugligt och förfaret sjöfolk. Skulle ändamålet vinnas, borde de inom sjömansyrket verksamma undersåtarna å ena sidan uppmuntras genom förmåner och å andra sidan bringas till lydnad genom lag och goda ordningar, vilket vid ingen syssla vore nödvändigare än vid sjöfarten. Erfarenheten hade nogsamt visat, huru många svenska undersåtar sig tid efter annan begivit till främmande länder att där tjäna på krigs- eller kofferdiskepp, varigenom ej allenast det lilla antalet inbyggare här i landet minskats utan ock Kungl. Maj :t och Kronan så väl som de handlande måst röna brist på sjöfolk.

103 Frågor som äga samband med mantalsskrivningen

Hos dem som vistas och arbeta ombord å svenskt fartyg finnes ett krav på att icke mista de rättigheter som äro knutna till mantalsskrivningen (exempelvis rösträtt och sjukförsäkring). Detta önskemål har inom förevarande verksamhet tillgodosetts därigenom att, å ena sidan, det för att vara inskriven vid sjömanshus och inneha sjöfartsbok uppställts fordran på kontinuerligt utövande av sjöfart och, å andra sidan, det med inskrivningen förknippats rätt att bli bibehållen vid mantalsskrivning i riket. Det kontinuerliga utövandet av sjöfart kontrolleras genom den för mönstringsförrättaren föreliggande skyldigheten att rapportera på- och avmönstringar av sjöfartsboksinnehavare till sjömanshusregistren och registrens utmönstring av dem som upphört att idka sjöfart, ogiltigförklaring av deras sjöfartsböcker och underrättande härom till folkbokföringsregistren. Mönstringsförrättarens rapportering är följaktligen ett villkor för att den, som utan fast bostad i hemlandet är kontinuerligt verksam ombord på svenska handelsfartyg, skall vara bevarad vid sin mantalsskrivning i landet. Övervakning av de ingångna tjänsteavtalens laglighet och skälighet

I skilda sammanhang förekommer en definition på mönstring såsom en officiell bekräftelse av det ingångna tjänsteavtalet. Önskemålet om en officiell övervakning av tjänsteavtalens laglighet och skälighet torde dessutom ha legat till grund för bestämmelserna om mönstringsförrättarens granskning av anställningsavtalets villkor och om hans skiljedömande verksamhet, av skyldigheten för sjömannen att vid avmönstringen skriva under en förklaring att han uppburit avtalad lön m. m. samt, beträffande utländska fartyg, av skyldigheten att upprätta anställningskontrakt. Även detta intresse är historiskt betingat.

Allmän

motivering

till kommitténs

förslag

Behovet av särskilda identitetsdokument rörande de ombordanställda

Seden att förse sjöman med ett officiellt identitetsdokument som tillika utvisar hans yrke samt arbetsplats och befattning därstädes, sjöfartsbok, är av internationell natur och har visat sig vara av stort värde för handelssjöfarten. Sålunda vägras i många länder sjöman att gå i land om han icke uppvisar ett officiellt dokument av förevarande slag. Å andra sidan godtages i många länder sjöfartsboken som passhandling även för längre tids vistelse i land. Visserligen kan ett vanligt pass till viss del ersätta sjöfartsboken, men av passet framgår icke på samma sätt vederbörandes egenskap av aktiv sjöman, arbetsplats och befattning. Att detta klart framgår är dock fördelaktigt i många situationer. Av sjöfartsboken och de i den intagna anteckningarna om vederbörandes ombordanställningar kan sålunda ett lands myndigheter dra-

104 ga den slutsatsen, att vederbörande icke har för avsikt att taga arbete och bosätta sig i landet, utan endast vistas tillfälligt därstädes under fartygets hamnuppehåll eller i avvaktan på ny anställning ombord. Detta är lättare att bevilja tillstånd till. Att ett officiellt identitetsbevis, utvisande jämväl vederbörandes egenskap av aktiv sjöman och innehavd befattning ombord anses ha synnerligen stort värde, särskilt i fråga om dem som äro sysselsatta inom utrikessjöfarten, framgår bl. a. av att sjöfolks nationella identitetsdokument och det ömsesidiga godkännandet skilda länder emellan av sådan handling dryftats i olika internationella sammanhang och senast vid den förberedande tekniska konferensen om sjöfartsfrågor, som anordnades i London år 1956 av internationella arbetsorganisationen (ILO), vid vilken även ett utkast till konvention i frågan utarbetades. I fråga om sjömansrullan må framhållas, att även den är av internationell natur. Sålunda kräves i många länder att ett officiellt kollektivt passdokument över fartygets besättning uppvisas för att fartyget skall få anlöpa eller avgå från hamn, respektive för att besättningen skall få gå i land. I de länder åter där ett uppvisande av rulla icke utgör ett absolut villkor, förenklar dock i allmänhet förekomsten av en dylik handling formaliteterna i samband med hamnuppehåll. Det torde för den skull vara av allmänt samhälleligt intresse, både med tanke på de enskilda sjömännens fördel härav och med hänsyn till sjöfartens berättigade krav på att få fortgå så ostört och snabbt som möjligt, att sjömännen och fartygen förses med officiella passhandlingar av förevarande slag. För att dessa handlingar skola fylla sin uppgift måste de jämväl fortlöpande förses med officiella anteckningar om inträffade förändringar i anställningarna ombord (på- och avmönstringar).

Försöket att inom mönstringsverksamhetens ram tillgodose intresset av att förhindra vissa personer att begiva sig ut ur riket torde bottna i önskemålet om ett enkelt administrativt förfarande. Detta har åstadkommits genom att mönstringsförrättningarna med den vid dessa förekommande kontrollen av sjömännens innehav av sjöfartsböcker jämställts med passkontrollen vid utresa ur riket. Detta intresse torde icke vara bärande för den här behandlade verksamheten. Det synes dock lämpligen böra tillgodoses, om sjöfartsbok ändock skall utfärdas och mönstring av andra skäl skall komma till stånd, eftersom härigenom en särskild passkontroll av sjömännen kan undvikas. Kommittén finner därvid skäl tala för ett ytterligare närmande av mönstringsförfarandet till den passkontrollerande verksamheten. Mönstringsförrättarna äga nämligen icke nu vägra påmönstra den som är utresespärrad och de torde för övrigt icke för närvarande i allmänhet ha någon större möjlighet att utnyttja

innehållet i de polispublikationer som tillställas dem, då detta skulle förutsätta att särskilda kartotek upprättades.

Sedan kommittén sålunda konstaterat att intresset av att förse sjömännen och fartygen med särskilda officiella identitetsdokument är förtjänt att tillgodoses även framdeles samt att därvid viss hänsyn jämväl bör tagas till passkontrollsynpunkter, övergår kommittén till att diskutera på vad sätt tillgodoseendet lämpligen bör ske. De krav som böra ställas på bestämmelserna om sjöfartsbok, rulla och mönstring äro i stort sett desamma som uppställas i bestämmelserna om pass och passkontroll, då även för pass och passkontroll intressena av att förhindra olämpliga element från att utresa ur riket, resp. att genom utgivandet av officiella identitetshandlingar bereda härför lämpade möjlighet att besöka annat land legat till grund. Det torde för den skull vara på sin plats att först redogöra för huvuddragen i dessa bestämmelser. I K.K. den 7 nov. 1941 om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass stadgas att svensk medborgare icke må utresa ur riket till annat land än Danmark, Finland eller Norge med mindre han innehar giltigt pass. Undantag har bl. a. stadgats för å fartyg mönstrat sjöfolk under tjänstgöring ombord å fartyget. I K.K. den 31 maj 1940 om utfärdande inom riket av pass åt svensk medborgare för utrikes resa (passkungörelsen) stadgas som huvudregel att pass utfärdas av poliskammare och länsstyrelser (11 §). Pass utfärdas för högst fem år (3 §). Passökande skall personligen inställa sig inför pass- eller polismyndighet (4 §). Han skall därvid avgiva en å fastställt formulär på tro och heder gjord ansökan om pass. Vid ansökningen skola fogas intyg om födelsetid och födelseort samt svenskt medborgarskap, fotografi i två exemplar av sökanden, å det ena fotografiet anbringat intyg av känd trovärdig person att fotografiet föreställer sökanden, dock att intyg ej erfordras beträffande den som på annat sätt styrker sin identitet, samt ev. tidigare utfärdat, ännu gällande pass för sökanden (5 §). Ansökningen må icke bifallas om sökanden är föremål för sådan efterlysning som enligt särskilda bestämmelser införes i tidningen »Polisunderrättelser», om för honom meddelats avflyttningsförbud som avses i 3 § lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, om myndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga att sådana omständigheter föreligga som kunna föranleda efterlysning eller förbud som nyss sagts, om myndigheten har kännedom om att rätten meddelat eller fastställt reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken för sökanden eller att sökanden ådömts urbota straff och sannolika skäl finnas till antagande att han ämnar undandraga sig straffet genom att resa ur riket, om myndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga att sökanden bedriver sådan verksamhet som är skadlig för svenska statsintressen eller om sannolika skäl finnas till antagande att sökanden ämnar använda passet för obehöriga ändamål (6 § 1 st.). Ansökning må ej heller bifallas, därest med hänsyn till rikets försvarsberedskap sökanden prövas icke böra tilldelas pass (6 § 2 st.). Den som villkorligt frigivits efter undergånget frihetsstraff eller på prov utskrivits från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller från ungdoms-

106 fängelse må, därest han står under tillsyn eller icke är fri i val av vistelseort, ej erhålla pass utan medgivande av tillsynsmannen eller den som har att bestämma rörande vistelseorten. Ej heller må den som i anledning av villkorlig dom står under övervakning erhålla pass utan övervakarens medgivande (G § 3 st.). Om passmyndigheten har kännedom om att sökanden är intagen å sinnessjukhus eller på försök därifrån utskrivits, må pass ej utfärdas för sökanden utan medgivande av vederbörande läkare (6 § 4 st.). Särskilt pass för barn under 18 år må ej utfärdas utan medgivande av barnets vårdnadshavare (6 § 5 st.). Utredning i ärendet skall göras av den myndighet till vilken ansökningen ingivits. Yttrande skall som regel inhämtas från polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist (7 §). Bifalles ansökningen skall passmyndigheten utfärda pass och skall därvid sökandens av passmyndigheten vitsordade namnteckning intagas i passet (9 §). Ansökningen jämte ett av fotografierna skall insändas till statens kriminaltekniska anstalt (10 §), som har att föra centralt passregister (12 §). Pass skall av passmyndighet återkallas om myndigheten får kännedom om att passinnehavaren icke är svensk medborgare, att någon utbekommit passet i annans namn eller låtit annan förfoga över passet, att sökandens uppgift att pass icke utfärdats för honom eller att det förstörts eller förkommit är oriktig, att sådan omständighet föreligger för passinnehavaren som skulle medfört hinder för honom att erhålla nytt pass; några av dessa omständigheter, främst efterlysning i tidningen »Polisunderrättelser», medföra dock icke återkallelse (14 §). I fråga om utlänningar stadgas i K. M:ts utlänningskungörelse den 4 juni 1954 att utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling som må gälla såsom pass. Undantag stadgas för medborgarna i de nordiska länderna (2 §). Pass skall vara utfärdat av myndigheten i den stat där innehavaren äger medborgarskap (hemlandspass) och innehålla uppgifter som erfordras för att fastställa innehavarens identitet ävensom fotografi av innehavaren (4 §). Vissa andra legitimationshandlingar kunna jämväl godtagas att gälla såsom pass (5 §). Kan utlänning icke förete pass eller annan godtagbar legitimationshandling och finnes han sakna möjlighet anskaffa dylik handling, må utlänningskommissionen för honom utfärda särskild legitimationshandling (främlingspass) att gälla såsom pass (G §). För utlänning, som ankommit till riket som besättningsman å fartyg eller här i riket påmönstrats till utlandet destinerat fartyg, må under tid han äger uppehålla sig i riket utan uppehållstillstånd såsom pass gälla sjöfartsbok eller därmed jämförlig handling (9 §). Utlänning äger icke utan tillstånd av utlänningskommissionen, länsstyrelse eller polismyndighet inresa i eller utresa ur riket å annan ort än sådan där passkontroll är anordnad. Undantag stadgas bl. a. för utlänning som ankommit till riket såsom besättningsman å fartyg och här i riket avmönstras eller som här i riket påmönstras till utlandet destinerat fartyg, därest anmälan om aveller påmönstringen gjorts till polismyndigheten i orten (11 §). Har utlänning ankommit till riket såsom besättningsman å fartyg skall vad om utlännings rätt till inresa stadgas äga tillämpning först då utlänningen lämnar fartyget. Vad om utlännings rätt till utresa stadgas skall där utlänning här i riket påmönstras till utlandet destinerat fartyg äga tillämpning då utlänningen begiver sig ombord å fartyget. Utlänning som icke skall anses ha inrest i riket eller som skall anses ha utrest härifrån, äger efter polismyndighetens bedömande tillfälligt, utan att inresa skall anses ha ägt rum, vistas å ort där fartyget ligger ävensom under högst fyra dagar å annan ort (17 §). Befälhavare å fartyg som ankommit från

107 utrikes ort åligger att innan utländsk besättningsman avmönstras, till polismyndigheten i orten göra anmälan om avmönstringen samt att för mönstringsförrättare styrka att sådan anmälan gjorts. Vidare må framhållas att i utlänningslagen den 30 april 1954 stadgas att utlänning som ankommer till riket må avvisas om han icke, då så fordras, innehar pass och tillstånd att inresa (18 §) samt att avvisningen skall ske vid utlänningens ankomst till riket eller omedelbart därefter; beslut om avvisning meddelas av polismyndighet (20 §). I utlänningskungörelsen stadgas skyldighet för länsstyrelse och polismyndighet m. fl. att ofördröjligen till utlänningskommissionen anmäla omständighet som kan vara av betydelse vid prövning av frågan om utlänningens uppehåll i riket (45 §). För att behoven av att förse de utresande sjömännen med sjöfartsböcker och fartygen med aktuella uppgifter i sjömansrullor samt att förhindra vissa personer från att begiva sig ut ur riket skola bliva tillgodosedda, torde följaktligen en prövning av den som önskar erhålla sjöfartsbok, omfattande i stort sett samma villkor som prövningen för pass, och en kontroll genom mönstring av den som till- och frånträder anställning ombord, i huvudsak motsvarande passkontrollen, böra äga rum. Med hänsyn till att jämväl sådana sjömän som ha underhållsplikt böra få fortsätta sitt yrke synes dock avflyttningsförbud på grund av underhållsplikt icke böra inverka hindrande. Vid utformningen av villkoren bör därjämte hänsyn tagas till sjöfartens berättigade inspråk på att få fortgå ostört. Tidsödande undersökningar böra fördenskull undvikas. För att officiell myndighet skall kunna förse fartyg med ett dokument rörande besättningen av det slag sjömansrullan utgör erfordras därjämte att godtagbara uppgifter om fartygets namn, nationalitet och ägare lämnas. Från sjöfartshåll finnes därjämte ett berättigat krav på att rullan skall kunna erhållas utan dröjsmål. Den officiella kontrollen av och de officiella anteckningarna i sjöfartsbok och sjömansrulla om sjömans till- och frånträde av tjänst ombord böra med hänsyn till att de till grund härför liggande uppgifterna böra vara så aktuella som möjligt, som regel ske i nära anslutning till sjömannens till- eller frånträde av tjänst ombord. Såsom villkor för en officiell anteckning om att viss person tillträtt tjänst ombord bör uppställas, att besättningsmannens identitet styrkes på ett godtagbart sätt. Detta har hittills i författningen blott krävts i fråga om innehavare av sjöfartsbok. Sjömansrullan bör i sin egenskap av kollektivt passdokument allenast omfatta dem som såsom anställda finnas ombord då fartyget ankommer till eller avgår från hamn. Med hänsyn härtill bör med frånträde av tjänst förstås förutom entledigande jämväl tjänstledighet av längre varaktighet än hamnuppehållet samt med tillträde av tjänst jämväl återinträde i tjänst efter sådan tjänstledighet. Vid svensk sjömans utresa ur riket såsom medlem av besättning bör

108 därjämte såvitt möjligt uppmärksammas, huruvida hinder på grund av utreseförbud eller liknande, som icke har sin grund i underhållsskyldighet, föreligger, eftersom sjömannen icke är underkastad passkontroll eller motsvarande. Vid påmönstringen bör därjämte utrönas att militärt hinder icke föreligger. Visserligen synes en fullständigt täckande ordning i detta hänseende icke kunna skapas utan avsevärda praktiska olägenheter. Mönstringsförrättarna torde dock i flertalet fall med ledning av sjömannens muntliga upplysningar samt uppgifterna i hans identitetshandlingar och militära inskrivningsbok etc. samt meddelanden från de militära myndigheterna kunna sluta sig till om den påmönstrade är inkallad till värnpliktstjänstgöring eller icke. Den av mönstringsförrättarna i detta hänseende bedrivna verksamheten har också omvittnats ge gott resultat. — För den som är fast anställd vid krigsmakten synes intyg eller annat bevis att han äger tjänstgöra å handelsfartyg böra krävas. — Påmönstring å fartyg för resa från utlandet till svensk hamn eller till hamn, varifrån möjligheterna att nå Sverige äro större, bör dock icke hindras av dessa anledningar. Det krav på bestämmelse i anställningskontrakt om rätt för sjöman att sluta sin anställning å utländskt fartyg för att fullgöra militärtjänstgöring, som nu finnes i SHK, synes vidare böra behållas. Vid utlännings avgång från tjänsten i svensk hamn torde kravet på bevis om anmälan till polismyndighet böra beaktas. Det torde till och med vara fördelaktigt för såväl polismyndigheterna i riket som för fartygets befälhavare och redare om, ifråga om utländsk sjöman, det redan vid påmönstringsförrättningen i utlandet, där så ske kan, beaktas, att hinder för avmönstring i svensk hamn föreligger. Konstateras så vara förhållandet bör utlandsmyndigheten icke medverka till att sådan person påmönstras för avmönstring i svensk hamn. Härigenom torde såväl ett invecklat avvisningsförfarande som svårigheter för befälhavare och redare undvikas. Tjänsts utövande av därtill behörig

Enligt sjölagen 5 a § skall fartyg vara bemannat på ett betryggande sätt. I begreppet betryggande bemannat ingå två skilda faktorer, nämligen dels att fartygets personal av skilda slag uppgår till så stort antal att fartygssäkerheten icke äventyras, exempelvis på grund av att vakterna icke kunna upprätthållas, dels att de olika befattningshavarna ombord besitta erforderlig kompetens. Bestämmelser om erforderligt antal finnas främst i sjölagen 5 a §, sjöarbetstidslagen den 26 augusti 1948, befälsförordningen den 12 juni 1936 och nyttjandeförordningen den 9 december 1932. Föreskrifterna om kompetens återfinnas främst i befälsförordningen. Sjömans påmönstring i befattning torde icke i och för sig böra hindras under hänvisning till brister i antalet, eftersom varje nyanställning innebär en förbättring därutinnan. Ej heller torde avtalsenligt frånträde av

109 tjänst kunna hindras vid avmönstringsförrättning. Frågan hur brister i bemanningen skall behandlas sammanhänger följaktligen icke med mönstringen i inskränkt mening, varför den tages upp för sig nedan bland övriga kontrolluppgifter i samband med mönstring. Däremot bör vid påmönstring förhindras att person anställes i befattning, för vilken han saknar fastställd kompetens. Det bör dock observeras att om en för viss tjänst formellt kompetent person icke finnes att tillgå, vilket bör styrkas genom intyg från arbetsförmedling eller på annat sätt, det jämlikt praxis (se även Kommerskollegii skrivelse till sjömanshusombudsmännen den 31 januari 1923) i vissa fall, främst om formellt behörig person icke finnes att tillgå, anses vara möjligt att påmönstra annan person, försåvitt han är faktiskt kompetent. Något stöd för denna uppfattning finnes dock icke var sig i SHK (enligt 35 § 1 a/ skall iakttagas att vederbörande fyller de i lag eller författning stadgade villkor för vinnande av anställning) eller i befälsförordningen (i 31 § tredje stycket meddelas endast frihet från ansvar för befälhavare »för det fall att visas kan, att till fartygs- eller maskinbefäl ej kunnat i samband med fartygets uppehåll i senaste hamn erhållas pålitliga personer som varit till befattningen behöriga» e t c ) . Att en undantagsmöjlighet bör finnas föreskriven för nödsituationer synes dock uppenbart. Föreskrift härom torde emellertid icke böra intagas i mönstringsbestämmelserna utan i befälsförordningen, varför frågan synes böra prövas i särskild ordning. Kommittén finner att efterföljden av de i fråga om behörighet i författning uppställda föreskrifterna böra granskas av offentligt organ. De stora värden i människoliv, fartyg och last som stå på spel torde därvid utgöra tillräckligt motiv för en offentlig kontroll. Denna offentliga kontroll, som för att bli effektiv icke torde kunna ske förrän i samband med anställandet av besättningen eller del därav, bör ur sjöfartssäkerhetssynpunkt omfatta de anställda å så många svenska handelsfartyg som möjligt i såväl inrikes som utrikes fart. Bestämmelserna att avtal om ombordanställning skall ingås och upplösas inför offentlig myndighet och särskilt att den tillträdande bevisligen skall ha fått reda på och godtagit de avtalsvillkor som beröra fartygets bemanning under anställningstiden, torde ha ansetts erforderliga bland annat för att hos den anställde inskärpa vikten av att fartygets bemanning icke äventyras under resan. Den formella och officiella prägel anställningsavtalet erhållit genom att det skall bekräftas inför mönstringsförrättare torde också ha ett visst värde ur sjöfartssäkerhetssynpunkt när det gäller att, särskilt hos nybörjare inom sjömansyrket, inskärpa den vikt samhället fäster vid att det fullföljes, så att bemanningen icke opåräknat minskas till men för fartygets sjövärdighet. — Detta har också ansetts utgöra skäl till att förvänta ett större mått av disciplin å fartyg där mönstringsplikt råder än å övriga fartyg. Påmönstrad som bryter mot

110 anställningsavtalets villkor rörande anställnings- och uppsägningstid må sålunda straffas för rymning även i sådana fall då försvårande omständigheter ej föreligga. Den som påmönstrats å fartyg i utrikes fart må vidare, därest han olovligen lämnar fartyget, hämtas genom polismyndighets försorg. Det må framhållas att dessa bestämmelser finnas upptagna i den nu gällande, år 1952 utfärdade sjömanslagen. — Jämväl fortsättningsvis torde för den skull böra prövas huruvida den som anmäles skola tillträda eller utöva tjänst ombord är anställd och uppfattat samt godtagit anställningsvillkoren, särskilt i vad de beröra bemanningsfrågan. Det torde därvid vara av värde ur ovan redovisade synpunkter att denna del av mönstringsförfarandet ges en mera officiell prägel än för närvarande, särskilt när det gäller det stora antalet förstagångsanställda. För närvarande torde sålunda i många fall icke kontrolleras att den som tillträder tjänst ombord har vetskap om bestämmelserna om antalet besättningsmän av skilda slag fartyget minst skall hava samt om fartygets förestående resa eller resor. •— Såsom en följd av de, för påmönstrad i sjömanslagen intagna, stränga påföljderna vid rymning etc. erfordras därjämte till den påmönstrades skydd att han, då han anser sig ha rätt att lämna fartyget och få påmönstringsförhållandet hävt, kan få frågan prövad av mönstringsförrättare och i förekommande fall bekomma ett av denne utfärdat officiellt bevis att påmönstringsförhållandet upphört (bevis om avmönstring). De ombordanställdas allmänna lämplighet för sjömansyrket

I frågan, huruvida intresset av att tillse att de ombordanställda äro allmänt lämpade för sjömansyrket är av den styrka att det jämväl framdeles förtjänar att tillgodoses genom offentlig verksamhet, får kommittén anföra följande. Inom flertalet områden av samhällslivet har det allmänna möjlighet att genom sina organ vid behov ingripa hjälpande, stödjande och hindrande för att på ett tidigt stadium förebygga att skada å liv och egendom åstadkommes eller att annan samhällsskadlig verksamhet bedrives. Här må endast framhållas nykterhets- och andra hälsovårdande åtgärder samt olika former av polisingripande. I de fall då väsentliga värden i liv eller egendom kan sättas på spel genom ett mänskligt förfarande och då ett ingripande i efterhand i det individuella fallet på grund av verksamhetens art icke ensamt bedömts vara tillräckligt, har samhället därjämte på skilda områden sökt bereda särskilt skydd genom att ställa vissa fordringar på den som avser att utöva verksamheten ifråga. Sålunda ha vissa krav uppställts bl. a. på förare av bil och besättningsman på luftfartyg. Hit torde också få hänföras vissa av de krav som ställas på besättningsman å fartyg i utrikes fart, främst kraven att han godkänts vid läkarundersökning samt att han icke genom rymning visat sig olämplig för yrket.

Ill Frågan huruvida anledning finnes att beträffande viss verksamhet uppställa särskilda krav på dess utövare sammanhänger således med frågorna huruvida samhällets ordinarie organ äro tillräckliga eller om verksamheten på grund av sin belägenhet, de värden som stå på spel och den risk som är förknippad med utövandet kräver särskilda åtgärder. — Det torde vara uppenbart att samhället icke har samma möjligheter till sjöss som i land att genom sina gängse organ sörja för tryggheten till liv och egendom. Vidare kan fastslås, att stora värden i människoliv, fartyg och last stå på spel inom sjöfartsnäringen. Den risk dessa värden löpa om de hanteras av personer som äro fysiskt eller psykiskt olämpliga för sjömansyrket är uppenbar. En anställning ombord torde därjämte ofta medföra starka psykiska påfrestningar på den anställde p. g. a. den isolering som uppstår vid längre tider till sjöss, de många gånger svåra och riskabla yttre förhållanden varunder yrket utövas, den komplicerade tekniska apparatur som skall bemästras och de faror som finnas i hamn. Sjömansyrket torde för den skull icke vara lämpligt för en person med svaga nerver eller svag karaktär på grund av såväl den risk för allvarligare psykiska skador han själv löper som de påfrestningar han utsätter dem för, vilka bo och arbeta tillsammans med honom. Dessa påfrestningar innebära därjämte ett hot mot fartygssäkerheten. Att de största sjöfartsnationerna, Storbritannien, Amerikas Förenta Stater och Norge funnit särskilda åtgärder nödvändiga för att upprätthålla en hög standard hos sina sjömän framgår av den i kap. III intagna redogörelsen för utländska motsvarigheter till förevarande verksamhet. Det kan emellertid diskuteras, huruvida samhället måste genom egna organ direkt ingripa för att hindra en i fysiskt eller psykiskt hänseende olämplig individ från att taga och inneha anställning till sjöss eller om uppsikten över sjömansyrkets utövare skall handhavas av de inom sjöfarten verksamma enskilda personerna och organen. Sålunda skulle den i sjölagen 5 a och 32 §§ med följdförfattningar samt sjömanslagen 10 § m. fl. stadgade skyldigheten för befälhavaren att sörja för att fartyget är bemannat på ett betryggande sätt kanske kunna anses innebära ett tillräckligt skydd, eller också skulle befälhavarens skyldighet kunna genom ytterligare författningsstadganden utbyggas och skärpas så att erforderlig effekt erhölles. Det torde emellertid vara oförenligt med modern rättsuppfattning att helt lägga ett ansvar som samhället normalt har, särskilt när det är av denna storleksordning, på enskild person. Att legala hinder icke föreligger för utövandet av viss verksamhet torde sålunda som regel kontrolleras av offentligt organ. — Enligt förarbetena till 1925 års KF angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg i viss fart ansågs sålunda en offentlig kontroll av läkarintygsinnehav nödvändig. — Endast då en offentlig kontroll är omöjlig att genomföra, exempelvis i sådan

112 främmande hamn, där svensk offentlig myndighet med erforderlig expertis saknas, torde det vara befogat att låta befälhavaren ensam bära ansvaret. Vidare skulle sjömännens intresse av ett gott anseende och av goda förhållanden på den plats där de tillbringa så långa sammanhängande tidsperioder samt redarnas intresse av att icke lida större ekonomiska förluster möjligen kunna anses utgöra en garanti för att olämpliga individer icke komme att utöva sjöfartsyrket, därvid särskilt den styrka de fackliga intresseorganisationerna numer erhållit, torde kunna åberopas. De krav på en hög standard hos sjöfolket som för närvarande resas från sjöfolkets och redarnas sida ha sålunda bl. a. tagit sig det uttrycket, att så kallade undersöknings- och bestraffningsnämnder upprättats genom överenskommelser mellan Sveriges Redareförening å ena, och envar av Svenska Sjöfolksförbundet, Svenska Maskinbefälsförbundet och Svenska Stevvardsföreningen å andra sidan. Dessa nämnder behandla inkommande anmälningar om sjömän som misskött sig, enligt uppgift främst oroselement ombord, våldsverkare och fyllerister, och vidtaga åtgärder syftande till att för viss tid eller för alltid avstänga misskötsam sjöman från sjömansyrket eller tilldela honom varning. Till belysande av verksamhetens omfattning vid den av Redareföreningen och Sjöfolksförbundet upprättade nämnden må nämnas att nämnden under år 1954 beslöt avstänga 90 sjömän — såväl svenskar som utlänningar — för alltid och 187 för viss tid från sjömansyrket samt att tilldela 50 varning. Motsvarande siffror för år 1953 voro 69, 154 och 53 samt för år 1952 59, 249 och 77. — Dessa nämnders verksamhet begränsas emellertid i viss mån av att de grundas på överenskommelser mellan Redareföreningen och Sjöfolksförbundet, resp. Maskinbefälsförbundet och Stewardsföreningen, vilket medför att verksamheten icke omspänner vare sig hela den svenska handelsflottan eller samtliga ombord å fartyg anställda. En nästan fullständig avstängning från sjömansyrket torde dock kunna åstadkommas. Vidare inskränkes verksamheten i viss utsträckning genom att den grundas på privat överenskommelse, vilket bl. a. medför att nämndernas beslut icke utan vidare kunna bli avgörande för offentlig myndighets åtgärd. Sålunda må f. n. sjöfartsbok icke indragas på grund av uppgift från nämnden. Slutligen torde det få anses synnerligen tveksamt, huruvida det är rimligt att inom ett visst område till enskilda organisationer helt överföra det ansvar för medborgarnas liv och egendom som det allmänna i övrigt tagit på sig samt att låta individens rätt att utöva visst yrke bli beroende av bedömanden vilka icke sanktionerats genom lagstiftning. Även ur andra synpunkter är det av vikt att sjöfolkets allmänna lämplighet (standard) upprätthålles. Sjunker standarden för lågt torde detta nämligen inverka menligt på trivseln i yrket. Redan nu finnas exempel på att skötsamma och därför ur näringens synpunkt önskvärda nybörjare efter en första kontakt med livet ombord å vissa fartyg funnit detta så

113 otrivsamt att de lämnat yrket. Att tillströmningen till sjömansyrket under senare år minskat på sätt skett kan jämväl i viss mån tillskrivas det förhållandet att yrket på sina håll fått ett mindre gott anseende på grund av att olämpliga individer ägnat sig däråt. Slutsatsen torde enligt kommitténs mening bli, att samhällets intresse av att vaka över att vissa krav upprätthållas beträffande sjömans allmänna fysiska och psykiska lämplighet är så starkt, att den motiverar särskilda åtgärder från dess sida. I frågan, hur denna samhälleliga övervakning av de ombordanställdas allmänna lämplighet bör vara utformad, må här anföras följande: Den ombordanställdes allmänna lämplighet bör såvitt möjligt prövas innan ombordanställningen påbörjas, och, då intresset att slå vakt om sjöfolkets standard främst bottnar i en önskan att utsträcka samhällets skydd till dem som arbeta inom den svenska sjöfarten och till de värden som äro nedlagda i denna näring, omfatta en så stor del av den svenska handelsflottan som möjligt. Visserligen ökas storleken av den skada en olämplig person kan åstadkomma — exempelvis genom felmanövrering — med fartygets storlek, men även mindre fartyg kunna genom oriktiga manövrer, främst i hamnar och trängre farvatten, åstadkomma kollisionsoch andra skador av stor omfattning, varför ett allmänt krav på prövning bör uppställas, varifrån undantag vid behov får göras av mönstringsverksamhetens chefsmyndighet. Hur långt myndigheten därvid bör sträcka sig bör bli beroende på en avvägning av de kostnader och dröjsmål en officiell prövning för med sig mot de värden som stå på spel. Prövningen bör i första hand omfatta fartygens egentliga besättning. Med hänsyn till den nära kontakt besättningens medlemmar ha med övriga ombordanställda både under arbetstid och fritid och till den direkta fara även sistnämnda personer i skilda hänseenden kunna utsätta fartyget för, synes prövningen dock om möjligt böra utsträckas även till dem. På förare av vägfordon uppställes i vägtrafikförordningen det kravet att han icke på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet. Efterlevnaden av denna bestämmelse upprätthålles dels genom polismans skyldighet att då skälig anledning finnes att antaga, att förare saknar förutsättningar att föra fordon förbjuda och hindra vederbörande härifrån och dels skyldigheten för den som framför motorfordon att inneha körkort. För den som söker körkort föreskrives att han uppnått viss minimiålder och att han företer intyg, dels från läkare att han är fri från sjukdom eller lyte som väsentligt minskar hans förmåga att föra fordonet, dels från besiktningsman att han avlagt godkänt förarprov och dels från polismyndigheten å hans mantalsskrivningsort som utvisar, att han under de senaste två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Polismyndigheten skall därvid ha inhämtat yttrande av vederbörande nykterhetsnämnd. Körkortet kan indragas om bilförare gjort sig skyldig 8— 705753

114 till vissa förseelser, främst under förandet av bil, eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att inneha körkort. Det åligger domstol och nykterhetsnämnd att underrätta körkortsmyndigheten om vissa beslut i fråga om körkortsinnehavare, främst rörande hans onykterhet. — Beträffande förare av bil i yrkesmässig trafik gälla strängare regler av hithörande slag. — Vidkommande den personal vid Statens Järnvägar som har tjänstgöring varav trafiksäkerheten å järnväg är beroende, ha särskilda fordringar uppställts med avseende på kropps- och sinnesbeskaffenheten och därjämte synnerligen stränga krav på nyktert och ordentligt levnadssätt. — För att erhålla sådant certifikat eller tillstånd som erfordras för besättningsman (även purser och flygvärdinna) å luftfartyg, föreskrives bl. a. att sökanden uppfyller de krav beträffande fysisk och psykisk lämplighet som uppställts av medicinalstyrelsen och därjämte att han gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet (vilket plägar inhämtas från bl. a. polismyndighet). Befinnes innehavare av certifikat vid utövandet av ifrågavarande verksamhet ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad eller föreligga eljest sådana förhållanden att han måste anses olämplig alt utöva verksamheten skall certifikatet återkallas. Länsstyrelsen har att, därest i samband med fråga om indragning av körkort till dess kännedom kommer sådant förhållande rörande innehavaren av certifikat, som kan medföra återkallelse därav, omedelbart göra anmälan därom. Den som företer symptom av allvarligare sjukdom eller lidit svårare kroppsskada, är, till dess legitimerad läkare efter företagen undersökning anser hinder därför icke föreligga, med visst undantag förbjuden förrätta den tjänst certifikatet avser. Han må ej heller utöva tjänsten, om han är medveten om sådan nedsättning i sin fysiska eller psykiska lämplighet, att föreskrivna medicinska krav icke äro uppfyllda. Certifikatet utfärdas av luftfartsmyndigheten för viss tid men kan, om förutsättningarna härför föreligga, förlängas. För dessa yrkesutövare gemensamma krav äro således, att de äro fria från sjukdom eller lyte som kan innebära fara för trafiksäkerheten, besitta erforderlig kompetens samt äro kända för ett nyktert och ordentligt levnadssätt. Vid polismyndighetens prövning i sistnämnda hänseende torde dels nykterhetsnämndens uppfattning inhämtas dels därutöver beaktas, huruvida personen i fråga eljest uppträtt bråkigt eller opålitligt eller snattat, stulit eller gjort sig skyldig till annan kriminell handling. Kommittén finner att likartade fordringar böra ställas på den som skall tjänstgöra ombord på svenskt handelsfartyg. Han bör således vara fri från sjukdom eller lyte som kan innebära fara för sjöfartssäkerheten och därjämte besitta erforderlig kompetens. Vidare böra vissa fordringar på hans levnadssätt uppställas. I detta hänseende har kommittén emellertid icke velat gå så långt som till att vid inträdet i sjömansyrket kräva särskild utredning om eller andra bevis för nyktert och ordentligt levnadssätt. Dels torde en undersökning av det förflutna hos den som söker inträde på sjömansbanan som regel icke ge någon större ledning, då sjömansyrket till största delen är ett ungdomsyrke, dels har kommittén velat undvika åtgärder som kunna inverka fördröjande på sjöfarten. Däremot finner sig kommittén böra förorda att den som, enligt vad som kommit till den

115 prövande myndighetens kännedom, uppträtt misskötsamt i sådan utsträckning, att han måste anses olämplig för ombordanställning, skall kunna hindras från att inträda å sjömansbanan eller från att fortsätta inom yrket. De fordringar kommittén sålunda finner sig böra uppställa äro strängare än de som nu gälla. Kommittén anser likväl icke att rekryteringen till sjömansyrket härigenom behöver försämras; snarare bör, särskilt på längre sikt, den omständigheten att för sjömansyrket olämpliga personer utestängas inverka stimulerande på rekryteringen. För att emellertid motverka en eventuell, tillfällig, rekryteringsminskande effekt av den föreslagna skärpningen och för att samtidigt understryka det värdefulla tillskott till arbetsmarknaden en sålunda granskad sjömanskår kommer att utgöra ur allmän synpunkt vill kommittén dessutom föreslå, att Kungl. Maj:t fäster statliga och kommunala myndigheters uppmärksamhet på att vid tillsättande av befattningar i land hänsyn bör tagas till att en längre tids tjänstgöring ombord å svenskt fartyg är att betrakta såsom kvalificerande praktikanttid. Utlänningskontroll

Det torde inom nutida svenskt näringsliv icke vara vanligt, att det allmänna genom en för visst yrke speciell lagstiftning och särskilda kontrollåtgärder söker reglera proportionen mellan in- och utländsk arbetskraft inom yrket. Avvägningen mellan den in- och den utländska arbetskraften inom ett arbetsområde sker i stället genom fortlöpande överväganden hos de myndigheter som ha att följa förhållandena på arbetsmarknaden och meddela arbetstillstånd, d. v. s. arbetsmarknadsstyrelsen, resp. utlänningskommissionen. För sjöfartens vidkommande, särskilt den del som sysselsattes i utrikes fart, torde dock behov finnas av mera generella och lättillämpade regler, sådana som den existerande 2 / 3 -regeln. För vidmakthållandet av en sådan regel tala också militära skäl. Det synes emellertid böra ankomma på de nyssnämnda myndigheterna att pröva huruvida 2 / 3 -proportionen är lämplig samt huruvida, med hänsyn till denna regel och förhållandena inom utrikessjöfarten, de nu för utländsk sjömans anställning ombord uppställda kraven på arbetstillstånd etc. böra kvarstå. Frågorna huruvida stadgandet om 2/3 svenskar i besättningen bör ändras samt huruvida ändring bör ske av den nuvarande kontrollen, att detta stadgande samt andra gällande föreskrifter om utlännings rätt till anställning ombord å fartyg iakttagas, har kommittén följaktligen icke ansett sig böra taga upp i förevarande sammanhang. Det må dock framhållas att de åtgärder som syfta till att reglera proportionen mellan in- och utländsk arbetskraft i den svenska handelsflottan, ha mycket begränsad effekt. Utom riket torde befälhavaren sålunda, om fartyget ej skall bli liggande på plats där arbetskraftsbrist uppstått ombord, vara nödsakad att anställa den som anmäler sig som arbetssökande, oavsett

116 hans nationalitet, eftersom endast i ett fåtal fall möjlighet att välja mellan svensk och utländsk person eller att, i fråga om utlänning, inom rimlig tid erhålla arbetstillstånd finnes. Under tider av god arbetstillgång äro även inom riket möjligheterna att erhålla svensk eller med arbetstillstånd försedd utländsk arbetskraft begränsade. Förbättrad svensk rekrytering till sjömansyrket

Att genom lagstiftningsåtgärder söka öka tillströmningen till ett visst arbetsområde, resp. hindra avgången av arbetskraft därifrån torde ej vara vanligt numera. De föreskrifter i hithörande hänseenden som nu finnas och som alla syfta till att förhindra avtalsstridig avgång ur tjänsten torde vara så stränga som över huvud taget är rimligt, varför någon skärpning icke bör ifrågasättas. Kvar står emellertid frågan huruvida intresset såsom sådant numera är av den styrka att det motiverar särskilda åtgärder. Därvid vill kommittén till en början framhålla att det är ett livsintresse för landet att sjöfarten upprätthålles. Endast genom att landet har en egen handelsflotta som är bemannad med huvudsakligen svenskt sjöfolk kan landet undgå att komma i beroende av andra länders förhållanden och åtgöranden på sjöfartens område. Vidare må framhållas den fara en bemanning med annat lands medborgare utgör för svenskt fartyg, därest extraordinära förhållanden av något slag skulle uppkomma, främst krigstillstånd. Slutligen må påpekas det militära och försörjningsmässiga värde för landet, en med pålitlig personal bemannad handelsflotta utgör i krigstid. Ytterligare fördelar med att kunna bemanna svenskt handelsfartyg med svensk personal kunna andragas. Här må endast nämnas att de språksvårigheter, som uppstå vid en »blandad» besättning, kunna orsaka missuppfattningar och dröjsmål vid ordergivningen och manövreringen och därigenom äventyra fartygsäkerheten. Det må framhållas att 51 nationer år 1955 voro representerade bland svenska sjöfolksförbundets medlemmar. Att behovet av åtgärder som syfta till en ökning av antalet svenska sjömän inom den svenska handelsflottan är stort framgår av de nuvarande förhållandena på arbetsmarknaden i vad rör sjöfarten. Sålunda utgjordes enligt sjöfolksförbundets beräkningar ca 35 % av de år 1955 i den svenska handelsflottan anställda sjömännen av utlänningar (inemot 8 500). Detta tal torde ge ett gott begrepp om den brist på svenskt sjöfolk som f. n. råder och som under årens lopp blivit alltmer akut; se bil. 5 varav bl. a. framgår, att antalet inom sjöfarten arbetsanmälda utlänningar i Sverige, sista kvartalet av ett var av åren 1950—1955 utgjorde 4 887 resp. 5 770, 6 242, 6 425, 6 055 och 7 327. Vidare kan till belysande av bristen anföras, att enligt en inom redareföreningen per den 1 juni 1955 upprättad statistik 27,9 % av styrmännen icke innehade vare sig svenskt behörighetsbrev eller kommerskollegii tillstånd samt ytterligare 4,2 % allenast sådant tillstånd. Motsva-

117 rande siffror voro för maskinbefälet 32,9 %, resp. 2,1 %. Av de obehöriga styrmännen voro 299 svenskar och 218 utlänningar och av dem som enbart hade tillstånd 6 svenskar och 72 utlänningar. För maskinbefälet voro motsvarande siffror 418 svenskar och 190 utlänningar, resp. 13 svenskar och 25 utlänningar. I sammanhanget må slutligen ur arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsberättelse för år 1955 citeras (sid. 19 ff): »Sjöfarten präglades av ökad aktivitet. — Arbetskraftsbristen, som redan 1954 var besvärande, skärptes ytterligare under 1955. Underskottet avsåg främst behörigt befäl samt däckspersonal. — Efterfrågan på sjöfolk var i det närmaste oförändrad jämfört med närmast föregående år, men antalet arbetssökande sjönk med 1 200. Antalet ansökningar om arbete var ungefär 10 000 lägre än 1954 och 20 000 lägre än 1953. De tillsatta platserna minskade med 2 000.» En sammanställning av arbetsmarknadsstyrelsens statistik på förevarande område har intagits i bil. 5. Hur tillströmningen till och kvarstannandet inom sjömansyrket skall kunna stimuleras har dryftats i skilda sammanhang. Utan att ingå på frågan om betydelsen av de ekonomiska fördelar som tillkomma de ombordanställda och deras anhöriga jämlikt författning eller kollektivavtal, vill kommittén upptaga några huvudproblem vars lösning måste anses vara grundläggande i arbetet på att förbättra rekryteringen. Inledningsvis vill kommittén därvid understryka behovet av en särskild, till förhållandena på sjön anpassad skatteform. Särskild utredning härom pågår, och det är enligt kommitténs mening angeläget att denna fråga snarast bringas till sin lösning. Därjämte vill kommittén erinra om sin ovan redovisade uppfattning att såväl rekryteringen till som kvarstannandet i yrket kommer att förbättras, därest de misskötsamma och asociala elementen utestängas därifrån. Kravet på en förbättrad yrkesutbildning anmäler sig också i sammanhanget. Denna fråga är föremål för särskild utredning, varför kommittén icke finner sig böra ingå på frågan om de fordringar som böra resas på utbildningen. Då behovet av ekonomisk hjälp, främst till studiemateriel och uppehället under studietiden, är mycket stort, kan emellertid sådan hjälp förväntas medföra ökad tillströmning till skolorna och därmed till yrket. Yrkeskunnighet skänker därjämte en närmare anknytning till och bättre trivsel inom yrket varför hjälp till utbildning även på denna grund kan komma att medföra en minskning av den nu rådande överrörligheten. Kommittén vill i anledning härav föreslå, att de medel, som av sjömanshusen skola användas för sjöfartsändamål, till sin huvudsakligaste del få begagnas till stipendier åt dem som önska utbilda sig inom sjömansyrket( se vidare nedan). Kommittén vill helt ansluta sig till det av Sveriges redareförening och de ombordanställdas huvudorganisationer framlagda förslaget 1 om en för1

Se bl. a. underdånig skrivelse den 21 april 1956.

118 kortning av värnpliktstiden för dem som tjäna i handelsflottan, utformad efter förebild av det i Holland tillämpade systemet. Förutom vad ovan framhållits om de samhälleliga fördelarna såväl i fred som i krig av att kunna bemanna handelsflottan med svenskt sjöfolk må därvid framhållas att föreskrifter i denna riktning enligt sjömanskommitténs uppfattning skulle verka stimulerande både på rekryteringen till och kvarstannandet i tjänst inom handelsflottan. — En viss början till sådana föreskrifter finnes redan i nu gällande värnpliktslag. Sjöman som är påmönstrad för utrikes fart kan sålunda under vissa förutsättningar erhålla uppskov med värnpliktstjänstgöringen till det år under vilket han fyller 24 år och, där Konungen finner synnerliga skäl därtill föreligga, ännu längre (29 §). Vidare må den, som på grund av långvarig vistelse utom riket ej fullgjort honom åliggande militära tjänstgöringsskyldighet och som, då han återvänder till riket, uppnått en ålder av trettio år, av Konungen helt eller delvis befrias från värnpliktstjänstgöring (5 §). De skäl, som legat till grund för dessa stadganden, torde vara delvis desamma som de, för vilka ovan redogjorts, och torde j ä m väl kunna åberopas till stöd för kommitténs förslag att ytterligare utsträcka rätten till befrielse från militärtjänstgöring. — Även i denna fråga pågår särskild utredning, varför kommittén finner sig endast böra stödja det av ovannämnda organisationer väckta förslaget. Kommittén vill vidare erinra om den för trivseln inom yrket och därmed även för rekryteringen gagneliga verksamhet som utövas av Handelsflottans välfärdsråd. I fråga om sjömanshusens understödsgivande verksamhet har kommittén funnit att, under nu rådande förhållanden och särskilt med beaktande av utvecklingen på den allmänna sociallagstiftningens område och effektiviseringen av sjöfolkspensioneringen, en utbyggnad av hjälpverksamheten bland sjuka och åldriga sjömän och deras anhöriga icke torde kunna verksamt bidraga till en tillströmning till yrket. Understödsverksamheten torde vidare från humanitär synpunkt knappast vara lika angelägen som tidigare. Detta framgår bl. a. av att antalet ansökningar om bidrag från sjömanshusen sjunkit under senare tid. Det måste dock anses skäligt att de som nu åtnjuta årliga bidrag också erhålla bidrag av motsvarande storlek framdeles, förutsatt att deras levnadsvillkor icke avsevärt förbättras. Efter prövning i det enskilda fallet torde en förhöjning också böra kunna komma i fråga. Mantalsskrivningens bevarande

Att intresset av att bevara mantalsskrivningen i riket åt den som är sysselsatt inom den svenska handelsflottan bör på något sätt tillgodoses, anser kommittén uppenbart, enär det icke torde finnas någon anledning att behandla denna del av de inom svensk näring yrkesverksamma annorlunda än övriga. Andra sätt än det som för närvarande tillämpas skulle dock

119 kunna tänkas. Sålunda skulle kunna föreskrivas exempelvis, att passkontrollant eller fartygs befälhavare skall göra anmälan om varje till- och frånträde av anställning ombord å svenskt fartyg direkt till folkbokföringsmyndighet och att en dylik anmälan om ombordanställning skall vara tillfyllest för att vederbörande skall vara mantalsskriven i landet. Ett sådant förfarande torde emellertid innebära en väsentlig snedbelastning å folkbokföringen (ca 100 000 på- och avmönstringsanmälningar per år, berörande allenast ca 15 000 personer eller alltså endast ca 2 %o av befolkningen) och därjämte icke kunna fås att fungera lika effektivt som systemet med mönstringsförrättares rapportering till sjömansregister av varje på- och avmönstring av sjöman och sjömansregistrets rapportering till folkbokföringsregister allenast då sjömannen påbörjar eller avslutar sin yrkesverksamma tid inom den svenska handelsflottan. All anledning torde fördenskull finnas att låta det nuvarande förfarandet bestå såsom en funktion av mönstrings- och registreringsverksamheten, därest denna av andra anledningar skall bibehållas. Ur mantalsskrivningssynpunkt är det emellertid därvid av vikt att endast de som verkligen äro yrkesverksamma inom den svenska handelsflottan åtnjuta det avsedda skyddet mot förlust av mantalsskrivning. Fråga uppstår därvid, huru begreppet »verksam inom den svenska handelsflottan» bör bestämmas. Gränsen torde icke kunna dragas så snäv att begreppet kommer att avse endast de vid tidpunkten i fråga ombord anställda. Sålunda uttager manskapet normalt icke semester under ett anställningsförhållande. Erforderlig vila och rekreation bereder sig sjömannen i stället som regel efter det anställningsavtalet upphört. Vidare uppstå ofta vissa luckor i tiden mellan två anställningsförhållanden. Därjämte föreligger ofta svårighet för sjöman, som normalt är verksam inom den svenska utrikessjöfarten, att då en anställning upphör i främmande hamn få anställning på annat svenskt fartyg. Han kan därför av ekonomiska skäl tvingas taga anställning i land eller å annan nations fartyg till dess tillfälle till ny anställning å svenskt fartyg yppar sig. Dessa mera normala företeelser inom sjömansyrket böra naturligen icke medföra förlust av mantalsskrivningen i Sverige. Vid övervägandet av frågan, hur lång tid en person bör kunna vara borta från den svenska handelsflottan utan att för den skull böra anses ha upphört med yrket och alltså på denna grund kunna förlora sin svenska mantalsskrivning, har kommittén funnit den nuvarande tidsbestämningen i 16 § SHK vara väl avvägd. Däri anges en frist av ett år för nybörjare i yrket med högst sex månaders sjötjänst och fyra år för övriga. För i landet mantalsskrivna utlänningar torde den strängare ett-årsregeln alltid böra tilllämpas. För att mantalsskrivningen av sjöman som icke är bosatt i landet skall bevaras bör följaktligen krävas, att han är yrkesverksam inom den svenska handelsflottan. Såsom yrkesverksam tid bör räknas anställningstiden jämte

120 nyss angiven tid efter det anställningen upphörde. Som jämväl av det tidigare anförda framgår torde, vid bestämmandet av denna sjömannens offentligrättsliga status få krävas, att tjänstetillträdet och avgången ur tjänst konstateras och rapporteras av officiell myndighet. Övervakningen av tjänsteavtalet

Detta intresse har på grund av den fackliga utvecklingen på arbetsmarknaden inom landet alltmer minskat i styrka och torde numera endast gälla i fråga om svensk sjöman ombord på utländskt fartyg. Till de med detta intresse delvis sammanhängande frågorna om mönstringsförrättarnas skiljedömande och allmänt hjälpande verksamhet återkommer kommittén nedan under respektive avsnitt härom. Vid övervakningen av ett av svensk sjöman ombord på utländskt fartyg ingånget tjänsteavtal, vilken helt naturligt bör ske innan fartyget avseglar från svensk hamn, bör kontrolleras att den anställde i anställningsavtalet tillförsäkrats elementära rättigheter i fråga om lön och andra villkor, främst vård vid sjukdom och skada. De i SHK uppställda kraven på innehållet i anställningskontraktet finner kommittén böra jämkas till överensstämmelse med sjömanslagens motsvarande stadganden. Slutligen bör tillses att sjömannen icke genom anställningen hindras fullgöra sina samhälleliga plikter, främst militärtjänstgöringen, i Sverige. Sammanfattning Av det ovan sagda framgår att kommittén finner sig böra förorda: att sjöfartsboken och sjömansrullan bibehållas såsom officiella identitetsdokument för sjöman och fartygsbesättning, att utfärdandet av dessa handlingar och det kontinuerliga kompletterandet av dem med uppgifter om till- och frånträden av tjänst ombord anförtros offentligt organ (se härom närmare kapitel V), att sådana åtgärder uppmuntras som äro ägnade att stimulera rekryteringen till sjömansyrket, därvid bl. a. sjömanshusen beredas möjlighet att genom stipendiegivning stödja dem som önska utbilda sig inom sjömansyrket och de statliga och kommunala myndigheterna uppmärksammas på att längre tids tjänstgöring ombord å svenskt handelsfartyg bör anses såsom kvalificerande praktikanttid, samt att sjömännen underkastas offentlig prövning innan anställning ombord påbörjas och då den frånträdes. Vid prövningen före tillträdet bör därvid kontrolleras, att vederbörandes identitet är tillförlitligen styrkt, att han är anställd eller avser att taga anställning å handelsfartyg, att för honom icke föreligger sådant hinder som skulle hindrat honom från att erhålla pass, utreseförbud för underhållsskyldig undantaget, att han har erforderlig behörighet och godtager de

121 avtalsvillkor som beröra fartygets bemanning under anställningstiden, att han är fri från sjukdom eller lyte som kan innebära fara för sjöfartssäkerheten och icke genom allvarligare misskötsamhet eller eljest visat sig olämplig för ombordanställning, att bestämmelserna om hinder mot utlännings anställning inom den svenska handelsflottan icke åsidosättas, att militära hinder ej föreligga samt att vid anställning å utländskt fartyg vissa minimikrav på anställningsavtalets innehåll uppfyllts. Vid prövningen inför frånträdet av ombordanställningen bör kontrolleras, att anställningsavtalet upphört eller att ombordtjänstgöringen avbrutits på grund av semester, sjukdom eller annan tjänstledighet, samt, beträffande utlänning som avmönstras i Sverige, att vederbörlig anmälan till polismyndighet gjorts. Vid verksamhetens utövande bör därjämte tillses, att de sjömän som äro mantalsskrivna i riket bibehållas vid sin mantalsskrivning under den tid de kunna anses yrkesverksamma inom den svenska handelsflottan.

Den

närmare

utformningen av reglerna rulla och prövning av

om sjöfartsbok, sjömännen

sjömans-

Sjöfartsbok

Sjöfartsboken bör, främst för att tillgodose passintressena, innehålla välliknande fotografi av sjömannen, sjömannens namnteckning, uppgifter om sjömannens namn, födelsetid, nationalitet, hemvist, postadress och signalement, uppgift om vilken myndighet som utfärdat boken samt om dagen för utfärdandet ävensom uppgift om de ombordanställningar sjömannen innehaft och innehar. Vidare bör däri anges de med innehavet förknippade rättsverkningarna (att den, såvitt icke annat föranledes av reglerna om hälsotillstånd, behörighet, arbetstillstånd e t c , berättigar sjömannen att söka och inneha anställning ombord å svenskt handelsfartyg, att innehavet under vissa förutsättningar berättigar till pension, att med innehavet följer skyldighet att anmäla ändringar i de förhållanden som legat till grund för utfärdandet och att i vissa fall erlägga hyresavgift e t c ) . Den bör därjämte innehålla plats för uppgifter om sjömannens framtida ombordanställningar och erlagda hyresavgifter samt om hans värnpliktsförhållanden. Uppgifter om sjömannens behörighet inom sjömansyrket samt om hans eventuella brister i syn och hörsel torde jämväl böra intagas. För annan än svensk medborgare (se härom närmare nedan) torde uppgifterna kunna begränsas till anteckningar om sjömannens identitet, kompetens, utfärdande myndighet samt de med sjöfartsboksinnehavet förknippade rättsverkningarna och bör därjämte, exempelvis genom pärmfärgen, klart framgå att sjöfartsboken avser person som icke är svensk medborgare. Här torde emellertid jämväl i övrigt något få beröras frågan om sjöfarts-

122 bokens yttre utformning. Sjöfartsboken torde vara av så stort värde för sjömannen, bl. a. ur passynpunkt, att den kan fresta till förfalskning (uttagande av blad och deras ersättande med andra, utbyte av fotografi, raderingar e t c ) . Det är för den skull viktigt att boken utformas så att förfalskningsåtgärder försvåras, exempelvis genom viss färg på bladen, viss metod för insättning och stämpling av fotografiet, viss metod för fastsättning av sidorna, fortlöpande och genomgående numrering av böckerna och boksidorna etc. Den nuvarande sjöfartsboken synes i detta hänseende icke helt fylla de krav som böra ställas, utan bör sjöfartsboken i dessa hänseenden få ungefär samma utformning i tekniskt avseende som passet. — Vissa viktigare uppgifter i boken torde, med hänsyn till att de kunna behöva förstås av utländsk myndighet, svensk konsul av utländsk nationalitet e t c , böra vara avfattade jämväl på något världsspråk, förslagsvis engelska. Beslut om sjöfartsbokens utformning torde under beaktande av här angivna synpunkter och efter närmare utredning få fattas av den myndighet som föreslås skola utfärda för verksamheten erforderliga blanketter (sjöfartsstyrelsen). Sjöfartsbok bör kunna utlämnas av samtliga mönstringsförrättare och således även av konsulerna, så att icke de svenska medborgare som vistas utom riket och som önska ägna sig åt den svenska handelsflottan hindras härifrån genom att de ej kunna erhålla sjöfartsbok. Det torde här främst gälla sådana sjömän som, exempelvis på grund av att tillfälle till anställning å svenskt fartyg icke yppat sig, övergått i utländsk tjänst och, på grund av fyraårsregeln, fått sjöfartsboken indragen, ö n s k a r svensk medborgare i utlandet erhålla sjöfartsbok synes gången lämpligen böra vara den, att han under medverkan av konsul upprättar ansökan om sjöfartsbok och därvid företer eller bifogar de legitimations- och rekommendationshandlingar samt läkarintyg han förmår prestera. Konsuln bör därefter antingen själv kunna utfärda sjöfartsbok, som regel efter att hemifrån ha inhämtat erforderliga uppgifter främst om att för sökanden icke redan utfärdats en ännu gällande bok, eller också, efter bistånd från närmaste lönade chefsmyndighet med prövning av handlingar och utskrift av boken, kunna förse sökanden med sådan. (Ang. behörigheten för mönstringsförrättare i utlandet se även nästa kapitel.) Sjömansrulla

Sjömansrullan bör i sin egenskap av kollektiv passhandling för de ombord å fartyg anställda innehålla uppgifter om fartygets slag, namn, hemort, registreringsnummer och storlek, ägares namn och hemort, fartygets förestående resa (resor) och befälhavare, de påmönstrades namn, födelsedata, nationalitet, hemvist, anställningstid, tjänst ombord, huvudsakliga anställningsvillkor samt påmönstringsort och -tid. Därjämte bör det finnas plats för påmönstrads och mönstringsförrättares bestyrkande av antecknings

123 riktighet ävensom för anteckning om att sjöfartsbok, läkarintyg etc. företetts. Eftersom anteckningarna om de enskilda besättningsmännens påoch avmönstring böra förvaras så att en samlad bild av besättningen lätt kan erhållas, torde det vara lämpligast att de föras med en gemensam del som rör fartyget och en därmed sammanhängande del som utgör en fortlöpande förteckning över de enskilda besättningsmännen och deras villkor, d. v. s. i huvudsaklig överensstämmelse med den nuvarande sjömansrullan, såväl vad rör form som innehåll. Som jämväl tidigare framhållits är det, om rullan verkligen skall fylla sin uppgift som kollektiv passhandling, av värde att den är överskådlig i fråga om den aktuella besättningens sammansättning. Har en rulla varit i bruk under längre tid är den emellertid som regel belamrad med en mångfald ur passynpunkt värdelösa uppgifter om sjömän som avmönstrats. Det är av denna anledning lämpligt om den med vissa mellanrum utbytes mot ny. Kommittén har funnit den nu tillämpade tidrymden om ett år, varefter rullan bör förnyas, lämplig. Ett dylikt utbytande är främst av värde ur kontrollsynpunkt, varför förfaringssättet närmare behandlas nedan i avsnittet om kontroll (se ommönstring). Även vissa viktigare uppgifter i sjömansrullan torde, med hänsyn till att de böra kunna förstås av utländska myndigheter, svenska honorärkonsuler e t c , böra vara avfattade jämväl på engelska. Det torde få ankomma på sjöfartsstyrelsen att närmare överväga hur sjömansrullan bör utformas. Sjömansrulla bör i princip kunna erhållas hos varje mönstringsförrättare och således även hos konsul. I praktiken torde dock i utlandet endast konsulerna i de större sjöfartsstäderna kunna förses med formulär till sjömansrulla. Såsom ommönstringsplats torde därjämte endast större sjöfartsstad komina att väljas. Bulla torde följaktligen endast komma att i utlandet utfärdas av konsul i dylik stad. Angående lämplig plats utomlands för ommönstring se vidare nedan. Prövningen av sjömännen

Tidpunkten

för

prövningen

Prövningen bör som ovan framhållits såvitt möjligt ske innan fartyget avgår från den h a m n där tjänsten tillträdes, resp. frånträdes. Av de omständigheter som skola prövas före tillträdet äro en del av relativt oföränderligt slag. Hit höra bl. a. vederbörandes identitet, nationalitet och kroppskontitution. Något starkare krav på nära samband i tiden mellan prövningen av dessa förutsättningar och tjänstetillträdet är följaktligen icke för handen. Andra omständigheter åter undergå relativt snabba förändringar eller sammanhänga direkt med det aktuella tjänsteavtalet — hit höra bl. a. vederbörandes hälsotillstånd, anställningsförhållanden och behörighet —

124 varför det är av vikt att de prövas i direkt anslutning till till-, resp. frånträdet av den aktuella ombordanställningen. För att i görligaste mån påskynda den prövning som måste ske i anslutning till den aktuella anställningen har kommittén funnit sig böra förorda en uppdelning av prövningen, där så är möjligt, på två moment, nämligen dels en förhandsprövning av alla mera oföränderliga omständigheter, dels en kompletterande prövning av övriga förhållanden. Denna ordning innebär i själva verket endast ett utbyggande av det nuvarande systemet med sjöfartsbok i dess egenskap av bevis om förhandsprövning och mönstring såsom i sig inrymmande en kompletterande prövning. I vissa fall torde emellertid en dylik uppdelning av prövningen på två moment icke vara möjlig eller rimlig. Hit hör främst prövningen av flertalet utländska medborgare som endast en eller annan gång taga anställning å svenskt fartyg och där fördenskull förhandsgranskning är utesluten. I dessa fall bör följaktligen mönstringen omfatta båda momenten. Vid bestämmandet av när förhandsprövningen, d. v. s. prövningen av ansökan om sjöfartsbok, bör äga rum har beaktats, å ena sidan att sjöfartsboken som regel bör ha erhållits (prövningen ha avslutats) innan det fartyg, vara sjömannen avser att taga tjänst, lämnar hamnen där tjänsten skall tillträdas, och å andra sidan att sjöfartsboken med hänsyn till kravet på viss anknytning till sjömansyrket icke bör utges annat än till den som ämnar inträda eller redan inträtt i sjömansyrket. Stadgandet i 13 § SHK att den som önskar inskrivas vid sjömanshus, d. v. s. erhålla sjöfartsbok, skall visa eller göra sannolikt att han »vunnit eller skall vinna anställning» å handelsfartyg, synes dock lämna väl kort tid till förfogande för prövningen, eftersom ordalydelsen närmast syftar till en viss bestämd anställning och således, då den tid som förflyter mellan anställnings yppande och fartygets avseglande ofta är kort, icke lämnar tid till någon noggrannare prövning före tjänstetillträdet av sökandens lämplighet för yrket. Med hänsyn härtill föreslås formuleringen »tagit eller har för avsikt att söka anställning» vilken gör det möjligt för den som kan styrka eller göra sannolikt att han har håg och fallenhet för anställning ombord, exempelvis sjömansskoleelev, att begära sjöfartsbok redan innan tillfälle till viss anställning yppats. Han får härigenom bättre möjligheter att gripa de tillfällen till ombordanställning som kunna erbjuda sig. Vid bestämmandet av tidpunkten för den kompletterande prövningen genom påmönstring har beaktats att den slutliga granskningen av ombordanställds lämplighet för sin uppgift som regel icke bör ske förrän alldeles före fartygets avgång från hamn. Härvid må jämväl framhållas risken att granskningen på grund av senare skedd ändring i besättningen i annat fall måste göras om. Frågan huruvida påmönstringen bör ske före, samtidigt med eller efter det sjömannen erhållit anställning ombord har därjämte dryftats. De kom-

125 plikationer i fråga om anställningsavtalet som eljest kunna uppstå skulle möjligen kunna utgöra skäl för att låta den offentliga granskningen föregå eller ske samtidigt med anställandet men icke först därefter. En föreskrift härom har emellertid befunnits vara svår att tillämpa. Dels kan befälhavaren av skilda anledningar behöva taga sjömannens arbetskraft i anspråk innan kontakt kan tagas med mönstringsförrättaren — hel besättning skall påmönstras, men endast en del av det erforderliga antalet besättningsmän har ännu kunnat rekryteras — dels kan mönstringsförrättaren vara förhindrad att vid en viss tidpunkt verkställa granskningen, dels kan vid granskningen icke alltid omedelbart avgöras, huruvida sjömannen i fråga må påmönstras. Det har fördenskull icke ansetts lämpligt föreskriva, att påmönstringen skall föregå anställningen eller ske i anställningsögonblicket. Ur fartygssäkerhetens intresse liksom även ur passynpunkt har det också befunnits likgiltigt, när påmönstringen äger rum, så länge den sker innan fartyget avgår från hamn. Någon ändring av nu tillämpad praxis i fråga om tiden för påmönstringen har följaktligen icke befunnits påkallad. Svensk sjömans tillträde av tjänst å utländskt fartyg bör naturligen prövas så snart fartyget kommit inom svenskt jurisdiktionsområde, d. v. s., om han tillträder tjänsten i Sverige, vid tjänstetillträdet, och eljest, första gången efter tillträdet som fartyget anlöper svensk hamn. I fråga om påmönstringens giltighetstid bör gälla, att den skall räcka från det påmönstringen skett till dess påmönstringesförhållandet konstaterats skola upphöra eller hava upphört. I fråga om tidpunkten för avmönstring har, som jämväl tidigare framhållits, hänsyn ansetts böra tagas till sjömansrullans egenskap av kollektiv passhandling rörande de ombordanställda. Det har sålunda befunnits att, avmönstring bör ske då tjänsteavtalet upphör ävensom då sjömannen på grund av tjänstledighet icke uppehåller tjänst ombord när fartyget efter hamnuppehåll fortsätter sin resa. Det har dock ansetts att möjlighet att dispensera från mönstringsskyldigheten vid kortare tjänstledigheter bör finnas, förutsatt att rullans uppgift som passinstrument icke åsidosattes. I detta sammanhang har jämväl diskuterats den nuvarande bestämmelsen i SHK 42 § 1 st. 2 p. att sjöman, vilkens närvaro påkallas för sjöförklaring icke äger påfordra avmönstring, förrän sjöförklaringen avgivits, sjömannen likväl obetaget att ingå avtal om sådan ny tjänst å annat fartyg, som icke medför hinder för honom att närvara vid sjöförklaringens avgivande. Kommittén har icke funnit anledning intaga detta stadgande i författningsförslaget, då ifrågavarande förhållande torde vara reglerat genom stadgandet i 41 § sjömanslagen. Kan, främst på grund av att mönstringsförrättare icke finnes på eller i närheten av den ort där mönstringen skolat ske, på eller avmönstring av här avsett slag, d. v. s. genom medverkan av offentlig befattningshavare, icke förrättas, bör detta naturligen icke medföra hinder för sjömans tjänsteut-

126 övning, resp. avgång ur tjänsten. För dessa fall föreslås ett förfarande med preliminärmönstring genom befälhavarens försorg — befälhavaren får alltså i dessa fall en officiell funktion — vilken skall bekräftas av den mönstringsförrättare som först anträffas vid fartygets fortsatta resa. Detta förfarande innebär såtillvida en nyhet som stadgande om preliminärmönstring för närvarande endast finnes i fråga om avmönstring. Vid sjömans tillträde av tjänst å ort där förrättare ej kan nås skall enligt de nu gällande bestämmelserna anställningskontrakt insändas till närmaste förrättare. Denne skall på grundval av innehållet i kontraktet i vederbörandes frånvaro verkställa påmönstringen. Då detta förfarande visat sig mindre anlitat under det att preliminärmönstringsförfarandet är lättillämpat, har detta senare förfarande ansetts böra som regel användas även vid tjänstetillträde av förevarande slag. Detta förfarande bör även anlitas då ombyte å tjänst erfordras under det fartyget är till sjöss, exempelvis vid sjukdomsfall. Anställes hel besättning i Sverige för att utsändas till utom riket befintligt fartyg kan för närvarande påmönstring begäras hos mönstringsförrättare i hemlandet. Detta förfarande bör kunna användas även i fråga om enstaka besättningsmän. I detta fall synes förrättaren i hemlandet böra utfärda ett intyg om mönstringen. Intyget bör av befälhavaren uppvisas för den mönstringsförrättare som under resan först anträffas. Denne skall införa intygets uppgifter i rullan. De kategorier prövningen bör omfatta Som framgår av det förut sagda bör skyldigheten att vara underkastad prövning i princip omfatta alla dem som till- eller frånträda tjänst å svenskt handelsfartyg och därjämte de svenska medborgare som i Sverige tillträda tjänst å utländskt handelsfartyg. Möjligheterna att förverkliga detta önskemål äro emellertid begränsade. Vad beträffar sjöfartsbok må nämnas att, om sjöfartsboken skall förbehållas de sjömän som mera stadigvarande ägnar sig åt sjömansyrket ombord på svenska handelsfartyg, något som med hänsyn till mantalsskrivningsfunktionen är önskvärt, något krav på innehav av svensk sjöfartsbok icke kan uppställas för flertalet utländska sjömän. Det torde för övrigt vara en praktisk omöjlighet att kräva svensk sjöfartsbok för flertalet utlänningar. Intressena av att hålla en viss uppsikt över de utländska sjömän som äro mera stadigvarande knutna till den svenska handelsflottan samt av att bevara mantalsskrivningen i riket även för de i riket bosatta utlänningar som taga anställning inom den svenska handelssjöfarten tala emellertid för att även utländska medborgare och statslösa (utlänningar enligt den terminologi som jämlikt förebild i utlänningslagen användes i författningsförslaget) som på ett mera stadigvarande sätt ägna sig åt sjömansj r rket ombord på svenska handelsfartyg böra kunna förses med sjöfartsbok. Kommittén har fördenskull funnit sig böra föreslå att möjligheten att kunna utgiva sjö-

127 fartsbok utsträckes till dessa utlänningar. Denna utvidgning torde icke medföra någon större ökning av antalet sjöfartsboksinnehavare. Frågan huruvida sjöfartsboksinnehav bör krävas för samtliga kategorier ombordanställda har övervägts. Kommittén har därvid funnit att den möjlighet till effektiv avstängning av olämplig person som följer med kravet på sjöfartsbok utgör tillräckligt skäl för att kräva detta. Detsamma gäller i fråga om de skilda slagen av fartyg. Kommittén har icke här velat begränsa kravet på sjöfartsbok till allenast de anställda ombord pä vissa fartygsslag. Då emellertid förhållandena för visst slags ombordanställda eller för de anställda inom visst fartygsslag eller viss inrikes fart kunna visa sig kräva ett enklare förfarande har möjlighet ansetts böra lämnas för sjöfartsstyrelsen att medge undantag från skyldigheten att inneha sjöfartsbok. Även möjligheten att låta den sjöfartsboksprövningen kompletterande prövningen genom ett mönstringsförfarande omfatta alla dem som till- eller frånträda tjänst å svensk handelsfartyg begränsas av skilda omständigheter. I fråga om inrikessjöfarten finnes intet intresse av sjömansrulla i dess primära egenskap av kollektivt passdokument rörande de ombordanställda och följaktligen icke heller av på- och avmönstring, såsom utgörande beteckning på införandet i och avförandet ur sjömansrullan. Ej heller erfordras samma noggranna prövning av sjömans identitet genom okulärgranskning av vederbörande mot hans sjöfartsbok eller pass som då fråga är om hans utresa ur riket. Därjämte må framhållas att mantalsskrivningssynpunkterna icke i fråga om denna fart torde vara lika starka som i fråga om utrikessjöfarten, enär flertalet sjömän i inrikesfart torde vara kyrkobokförda under viss adress. De risker ett fartyg utsattes för om en besättningsman avtalsstridigt lämnar tjänsten torde ej heller vara lika stora för ett fartyg i inrikes som för ett i utrikes fart. Denna uppfattning får också stöd av den skillnad som i sjömanslagen göres mellan avtalsstridig frånvaro ur tjänst å fartyg i inrikes och i utrikes fart; se bl. a. stadgandena om disciplinbot och om hämtning genom polismyndighets försorg, önskemålet om en offentlig prövning i sjömannens närvaro av att han rätt uppfattat anställningsavtalets villkor i vad de påverka bemanningen torde följaktligen icke vara lika starkt för fartyg i inrikes som för fartyg i utrikes fart. I fråga om den inrikes sjöfarten föreligga därjämte i vissa fall praktiska svårigheter att till rimliga kostnader ordna ett mönstringsförfarande som är tillräckligt smidigt. Här må endast nämnas svårigheterna att arrangera mönstringsförrättning å de platser småtonnaget inom landet anlöper. Å andra sidan föreligger jämväl för inrikessjöfarten önskemål om en offentlig tillsyn över fartygens bemaning med behörig personal samt över sjömännens allmänna lämplighet för yrket. Kommittén har vid övervägandet av föreliggande frågor funnit sig böra beakta önskemålen, å ena sidan om ett större mått av kontroll över besätt-

128 ningarna på den inrikes handelsflottan och, å andra, om minsta möjliga administrativa omgång för denna personal. Då som ovan framhållits mönstringsförfarandet, där befälhavaren eller dennes ombud samt sjömannen skola personligen inställa sig inför mönstringsförrättaren, torde utgöra en viss belastning, har kommittén funnit sig böra pröva möjligheterna att ordna kontrollen på annan väg. Det har därvid befunnits naturligt att undersöka, huruvida icke en effektiv prövning av de inrikesfärande sjömännen, motsvarande den som föreslås vid mönstring, skulle kunna åstadkommas genom en anpassning av de nu gällande reglerna om manskapsförteckning till nyssnämnda syfte. — Manskapsförteckning över besättning å fartyg som ej är försett med sjömansrulla skall som av redogörelsen i kap. II framgår upprättas i två exemplar. Det ena exemplaret skall under årets seglation förvaras å fartyget samt, då seglationen för året upphört, med anteckningar om under året inträffade förändringar insändas till sjömanshuset i det distrikt där seglationen påbörjats. Det andra skall lämnas till mönstringsförrättare som har att vidarebefordra det till sjömanshuset. Där användes det som underlag för sjötjänstanteckningar för de i sjömansregistret införda sjömännen varefter det arkiveras. Ändring i besättningen skall av befälhavaren dels införas i fartygets förteckning dels inrapportera till sjömanshuset å s. k. befälhavarrapport. Finner mönstringsförrättare uppgifterna i manskapsförteckningen tyda på bristande bemanning, skall han rapportera detta till fartygsinspektören. — Det har befunnits, att en tillräcklig prövning av sjömän på fartyg i inrikes fart torde kunna uppnås genom prövningen för erhållande av sjöfartsbok jämte en, genom vissa jämkningar i föreskrifterna om manskapsförteckning åstadkommen, kompletterande prövning. Kommittén föreslår följaktligen, att fartyg i inrikes fart icke skola vara skyldiga föra sjömansrulla (vara mönstringspliktiga) utan endast skyldiga att föra manskapsförteckning, därvid stadgandena om manskapsförteckning dock samtidigt föreslås vidgade och skärpta i skilda hänseenden. Förslaget innebär en lindring av de nuvarande bestämmelserna, eftersom den mönstringsplikt som för närvarande gäller i fråga om besättningarna å de i inrikes fart seglande passagerarfartygen vilka nyttjas i kustfart eller vidsträcktare fart därigenom upphäves. Denna ändring torde dock vara relativt betydelselös praktiskt sett, eftersom antalet passagerarfartyg i kustfart minskat och numera är relativt ringa. Ur teoretisk synpunkt torde det därjämte som ovan framhållits vara rimligare att göra skillnad mellan det utrikes och det inrikes seglande tonnaget. Den nu rådande skillnaden i mönstringshänseende mellan exempelvis skärgårds- och Gotlandsbåtar synes icke påkallad. — Den nu stadgade rätten för befälhavare å fartyg i inrikes fart att, därest han så önskar, låta påmönstra besättningen, har kommittén dock icke velat inskränka. Förslaget innebär å andra sidan den skärpningen, att den nedre gränsen

129 för skyldigheten att inge manskapsförteckning, att fartyget mäter minst 20 registertons nettodräktighet, borttagits. Kommittén har nämligen funnit starka skäl tala för att även mindre handelsfartyg, främst bogserbåtar och vissa passagerarfartyg med ringa dräktighet underkastas kontroll. Då skäl kunna föreligga för att underlåta kontroll i fråga om vissa mindre fartyg avvisst slag eller i viss fart ävensom för visst slag av ombordanställda, föreslås emellertid att sjöfartsstyrelsen får bemyndigande medge undantag. Förslaget innebär vidare att tillsynen över efterlevnaden av och innehållet i förevarande rättsregler skarpes. Vad beträffar tillsynen föreslås sålunda, att manskapsförteckning skall ha uppvisats för mönstringsförrättare innan fartyget första gången under året avgår från hamn, att mönstringsförrättare skall underkasta de å förteckning för varje sjöman intagna uppgifterna, vilkas antal enligt vad nedan sägs föreslås utökade, och de handlingar som föreslås skola bifogas förteckningen, realprövning, att han skall äga vägra godkänna sjöman, som brister i de för tjänst ombord uppställda kraven, samt att befälhavare som i tjänst ombord använder sjöman, vilken mönstringsförrättare vägrat godkänna, är förfallen till straff. Vidare föreslås skyldighet för befälhavaren att, därest förändring i besättningen inträffar efter det manskapsförteckning avgivits, omedelbart ingiva en i två exemplar upprättad befälhavarrapport till mönstringsförrättare. I fråga om förrättarens befattning med dessa befälhavarrapporter och befälhavares skyldigheter föreslås därvid gälla i huvudsak samma regler som beträffande manskapsförteckning. Endast förändring som av mönstringsförrättare godkänts får av befälhavare införas i fartygets manskapsförteckning och skall därvid det återsända exemplaret av rapporten bifogas. Fartygets manskapsförteckning och befälhavarrapporter skola vid årets slut insändas till sjömansregistret. Kontroll över reglernas efterlevnad uppnås dels genom föreskrifterna om manskapsförteckning som villkor för tullpass, dels genom den övervakning i hithörande hänseenden som fartygen föreslås skola underkastas av främst mönstringsförrättare, dels den granskning manskapsförteckningar och befälhavarrapporter skola underkastas vid sjömansregistret (se nedan). Vad åter gäller möjligheterna att låta den kompletterande prövningen genom mönstring omfatta alla dem som till- eller frånträda tjänst å svenskt handelsfartyg i utrikes fart må framhållas följande. Skyldigheten att föra sjömansrulla har varit begränsad till de områden inom vilka full möjlighet förelegat att kontrollera att skyldigheten efterlevts. De stadganden som reglera kontrollen återfinnas bland bestämmelserna om tullklarering för avgång till utrikes ort i tullstadgan och om uppvisande av pass- och nationalitetshandlingar i förordningen härom den 4 december 1903, vilka endast gälla för fartyg som skola antecknas i fartygsregistret, d. v. s. svenska fartyg som äro avsedda att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande och äga en dräktighet av tjugo registerton eller därutöver (sjölagen 2 §). Av 9—705753

130 samma skäl som ovan redovisats i fråga om slopandet av nedre gränsen för manskapsförteckning finner emellertid kommittén det önskvärt att den nedre gränsen, 20 registerton, slopas i fråga om skyldigheten för fartyg i utrikes fart att föra rulla och omfattas av mönstringsplikten. Som ytterligare skäl för ett slopande av den nedre gränsen må framhållas att ett bibehållande av 20-tonsgränsen för den utrikes sjöfarten skulle medföra den inkonsekvensen att besättning å fartyg under 20 ton, därest ovan framlagda förslag i fråga om manskapsförteckning vinner bifall, skulle vara underkastad prövning då fartyget går i inrikes fart, men ej då det går i utrikes fart. Denna ändring torde icke komma att medföra någon större administrativ omgång med hänsyn till det ringa antal fartyg som beröres därav. Av samma skäl som gälla i fråga om manskapsförteckning, bör dock sjöfartsstyrelsen ha möjlighet medge dispens från mönstringsskyldigheten beträffande mindre fartyg samt beträffande visst slag ombordanställda. För att åstadkomma erforderlig kontroll av att dessa bestämmelser efterlevas föreslås att den för mönstringsförrättarna och sjömansregistret föreslagna skyldigheten att övervaka efterlevnaden av manskapsförteckningsbestämmelserna (se ovan) utsträckes att gälla även bestämmelserna om mönstringsskyldighet. Vad beträffar de utländska handelsfartygen bör på grund av det ovan sagda och med hänsyn till de begränsade kontrollmöjligheter som stå till buds (se nedan) skyldighet att inneha mönstringsbevis föreskrivas allenast för de fartyg som anlöpa svensk hamn. Prövningens innehåll De krav som enligt ovan ansetts böra ställas på innehållet i prövningen för ombordsanställning äro i huvudsak, att därvid skall utrönas vederbörandes identitet och anknytning till sjömansyrket, hans allmänna lämplighet för yrket i fysiskt och psykiskt hänseende samt hans förutsättningar för den aktuella befattningen i fysiskt och behörighetshänseende. Vidare skall vid prövningen undersökas att hinder för hans ombordanställning icke föreligger på grund av omyndighet, militära åligganden eller utlänningsbegränsande föreskrifter. Som av det ovan sagda framgår, har kommittén ansett att denna prövning bör uppdelas på två moment och att det första momentet som bör omfatta en så stor del som möjligt av prövningen bör ske genom en granskning av den som ansöker om sjöfartsbok samt genom den tillsyn över sjöfartsboksinnehav vilken torde utgöra ett nödvändigt komplement till själva utfärdandet. Kommittén har sålunda och på grund av vad tidigare anförts funnit att följande villkor böra uppställas för erhållande av sjöfartsbok: att sökanden förmår styrka sin identitet på ett tillfredsställande sätt; att sökanden icke tidigare erhållit en sjöfartsbok som ännu är gällande;

131 att anledning ej föreligger till antagande att sjöfartsboken kommer att användas för obehörigt ändamål; ,, att sökanden har för avsikt att utöva sjömansyrket ombord å svenskt handelsfartyg; att för sökanden icke föreligger sådan omständighet som ur polisiär synpunkt skulle hindra honom från att erhålla pass, utflyttningsförbud p. g. a. underhållsplikt undantaget (se ovan); att sökande, som är omyndig eller anställd vid krigsmakten, har erforderligt tillstånd; att sökanden icke, på grund av sjukdom, lyte eller skada, kan anses olämplig för sjömansyrket; att för sökanden icke eljest föreligger omständighet som tyder på olämplighet för sjömansyrket. Sökanden bör styrka sin identitet på i huvudsak samma sätt som kräves för erhållande av pass. För icke svenska medborgare bör krävas godtagbart bevis om namn, hemvist och nationalitet. Skriftlig form synes, i likhet med vad som gäller för pass och körkort, böra krävas för ansökan om sjöfartsbok. Sökandens i ansökningen intagna försäkran att han tagit eller har för avsikt att söka anställning ombord å handelsfartyg torde normalt få anses tillfyllest styrka hans avsikt i detta hänseende. Vid prövningen bör konstateras att de i särskilda författningar uppställda fordringarna på skyddskoppsympning och av läkare konstaterad frihet från besvärande sjukdom och lyte etc. uppfyllts. — Då hälsokontrollen varit föremål för bedömning i annan ordning har kommittén icke funnit sig böra pröva grunderna härför. — I sammanhanget har diskuterats, huruvida icke en differentiering av sjöfartsböckerna skulle kunna göras allt efter sökandens skilda förutsättningar för sjöfartsyrket. Sålunda skulle exempelvis den som har så nedsatt syn, att han icke må tillhöra däckspersonalen men däremot maskinpersonalen, kunna få en i motsvarande mån begränsad sjöfartsbok. Detta skulle i så fall stå i överensstämmelse med det i SHK uppställda villkoret för sjöfartsfolk, att sökanden styrker att han ej är fysiskt olämplig sköta »den tjänst anställningen avser». En dylik differentiering skulle därvid böra ske redan när boken utfärdas, så att från början anges vilket eller vilka slag av befattningar ombord som må utövas av innehavaren (naturligen under förutsättning att villkoren härför i övrigt, exempelvis i fråga om behörigheten, äro uppfyllda). Boken skulle härefter få utbytas eller kompletteras vid förändrade förhållanden. En viss början härtill finnes redan genom att uppgift om färgsinne inskrives i sjöfartsboken samt genom att anteckning i detta hänseende och i fråga om syn- och hörselförmåga samt hälsotillstånd införes å vederbörandes registerkort. För en differentiering synes närmast tala, att härigenom skapas förutsättningar för ett större mått av kontroll. Mot en sådan ordning torde närmast kunna anföras, att en dif-

132 ferentiering medför större administrativ omgång, eftersom framställningar om ändring av sjöfartsbok torde kunna förväntas i ett flertal fall, samt att befälhavarens ansvar enligt 32 § sjölagen m. fl. stadganden kan komma att anses övertaget av den myndighet som beviljar sjöfartsbok. Kommittén har därför icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en dylik differentiering. I fråga om omyndighet har den nu i SHK uppställda föreskriften för den som är under 21 år att förete målsmans tillstånd utbytts mot passkungörelsens bestämmelse, att den som är under 18 år skall förete tillstånd från vårdnadshavaren. Kommittén har funnit kravet inom sjöfarten på en snabb behandling även av ansökan om sjöfartsbok medföra att vidlyftigare utredningar huruvida passhinder föreligger böra undvikas. Endast sådana hinder som äro för den prövande myndigheten på förhand kända böra fördenskull som regel beaktas. Sådan förhandskännedom torde myndigheten främst komma att äga genom vad som publiceras i tidningen »Polisunderrättelser», vilken myndigheten förutsattes få del av, samt genom meddelanden från skilda håll. Sålunda föreslås en skyldighet för länsstyrelse att meddela myndigheten, då länsstyrelsen får kännedom om sådant förhållande beträffande den, som utövar sjömansyrket eller uttalat avsikt att ägna sig däråt, vilket kan utgöra hinder för sjöfartsboks erhållande (jämför luftfartsförordningens tillämpningskungörelse § 14). Att skyldigheten begränsats till dem som utöva eller uttalat avsikt att ägna sig åt yrket beror på att en mera allmän anmälningsskyldighet skulle komina att överhopa myndigheten med uppgifter. Möjlighet till samarbete i hithörande frågor med vissa andra myndigheter har emellertid därjämte ansetts böra lämnas öppen. I första hand avses därvid, att övervakare av villkorligt frigivna och från anstalt eller fängelse försöksutskrivna samt läkare å sinnessjukhus beträffande därstädes vårdade och därifrån försöksutskrivna skola ha möjlighet att, då anledning föreligger till antagande att den som icke bör ägna sig åt sjömansyrket avser att gå till sjöss, underrätta den prövande myndigheten, att vederbörande ej bör vara försedd med sjöfartsbok. Kännedom om att sökanden är olämplig för sjömansyrket kan den prövande myndigheten erhålla beträffande den som är föremål för nykterhetsvårdande åtgärd genom meddelande från nykterhetsnämnd eller alkoholistanstalt. En anmälningsskyldighet av liknande slag som ovan föreslagits för länsstyrelse har fördenskull föreskrivits för dessa myndigheter, därest (Te finna att vederbörande ej bör förses med sjöfartsbok (jämför vapenförordningen 13 §). Myndigheten har vidare att taga hänsyn till uppgift från sådant av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, vilka inom sjöfarten ingått kollektivavtal, gemensamt upprättat organ, som skall vaka över de ombordanställdas uppträdande i tjänsten (närmast avses härmed de förut nämnda undersöknings- och bestraffningsnämnderna), att det anser sökanden olämplig för sjömansyrket.

133 Det är kommitténs förhoppning att dessa möjligheter att förhindra en tillströmning till sjömansbanan av sådana individer som icke tåla de svåra påfrestningar sjömansyrket innebär och som därigenom jämväl utgöra en potentiell fara för övriga ombordvarande samt för fartyg och last vinna tillbörligt beaktande av dem det vederbör. O giltig förklaring av sjöfartsbok. Vissa tvivel kunna emellertid resas beträffande effektiviteten hos en prövning av förevarande slag, särskilt i vad gäller sökandens lämplighet för yrket. Inträdet på sjömansbanan sker ofta redan i tonåren, då eventuella brister i psykiskt hänseende ännu icke hunnit visa sig. I den mån full effekt icke uppnås genom de föreslagna åtgärderna är detta emellertid icke något bärande argument mot förfarandet utan visar blott att det bör kompletteras med andra åtgärder. Det synes nämligen angeläget att sjömannen redan vid inträdet i sjömansyrket får klart för sig, att det allmänna fäster stor vikt vid en god standard hos de ombordanställda. Till betonande härav har jämväl föreslagits, att sökanden skall i ansökningen avgiva förklaring, att han icke är behäftad med sjukdom, lyte eller skada som gör honom olämplig för sjömansyrket. Vidare torde det vara av stort värde att redan vid denna tidpunkt uppenbart oordentliga och kriminella element hindras från att välja denna väg, där passtvång icke föreligger, för att avresa ur landet och därigenom undgå straff. Att å andra sidan införa större krav på bevisningen (exempelvis genom skärpta krav på läkarundersökningen) inom sjöfarten än beträffande flertalet andra kommunikationsmedel, innan det klart framgått huruvida detta är nödvändigt ur här angivna synpunkter har ej ansetts böra ske. För att öka sjöfartsbokens bevisvärde ifråga om innehavarens lämplighet för sjömansyrket samt för att därjämte tillgodose kraven på samband mellan sjöfartsboksinnehav och aktiv yrkesutövning inom den svenska handelsflottan (se bl. a. ovan angående mantalsskrivningsfunktionen) torde, som ovan antytts, villkoren för att erhålla sjöfartsbok få kombineras med möjlighet att kunna ogiltigförklara sjöfartsbok. Sjöfartsbok bör sålunda som regel kunna ogiltigförklaras om dess innehavare icke längre fyller de villkor som uppställts för att erhålla boken. Vissa förbehåll få dock därvid göras. Det må sålunda framhållas, att det torde vara betydligt allvarligare att hindra en person från att fortsätta inom ett yrke än från att inträda i detsamma. Betydligt strängare krav på bevisningen för och styrkan hos exempelvis brottslig gärning, fysisk oförmåga på grund av sjukdom eller misskötsamhet böra således uppställas för ogiltigförklaring än för vägran att utfärda sjöfartsbok. De omständigheter som främst böra föranleda ogiltigförklaring av sjöfartsbok har kommittén funnit vara följande: om vederbörande tidigare erhållit en sjöfartsbok som ännu gäller; om innehavarens identitet är annan än den uppgivna eller om sjöfartsboken använts för obehörigt ändamål;

134 om innehavaren upphört att utöva sjömansyrket; om för underårig eller vid krigsmakten fast anställd lämnat medgivande återkallas; om sådan omständighet av främst kriminell natur som skulle kunna föranleda indragning av pass framkommer för innehavaren; om militärmyndighet gör framställning om ogiltigförklaring; om av meddelande i tidningen »Polisunderrättelser» eller från länsstyrelse, polismyndighet, nykterhetsnämnd, alkoholistanstalt, mönstringsförrättare, undersöknings- och bestraffningsnämnd eller annan framgår att innehavaren är uppenbart olämplig för sjömansyrket. Frågan hur myndigheten skall få kännedom om sådana omständigheter som böra medföra ogiltigförklaring är delvis besvarad genom vad tidigare framhållits. Vissa av de omständigheter, som jämväl föranleda indragning av pass, såsom reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken, torde sålunda framgå av de polispublikationer, främst tidningen »Polisunderrättelser», som myndigheten förutsattes få del av. Föreskrift om skyldighet för länsstyrelse att meddela, då den fått kännedom om förhållande beträffande sjöfartsboksinnehavare som kan föranleda ogiltigförklaring av sjöfartsbok, samt för nykterhetsnämnd och allmän alkoholistanstalt att beträffande sjöfartsboksinnehavare som är föremål för nykterhetsvårdande åtgärd uppgiva, då den finner att han icke bör vara försedd med sjöfartsbok, har därjämte intagits. Då i detta fall är fråga om aktiva utövare av sjömansyrket torde därjämte mönstringsförrättarna kunna förväntas erhålla kännedom om vilka som visat prov på olämplighet för sjömansyrket, främst i samband med avmönstringsförrättningar. Föreskrift att förrättare skall granska skeppsdagbok, rulla, manskapsförteckning och sjöfartsbok samt rapportera förhållande, som därvid eller eljest framkommit i fråga om sjöman och som kan föranleda ogiltigförklaring av sjöfartsbok, till den prövande myndigheten, har fördenskull intagits i författningsförslaget. Jämväl uppgifter från övriga inom sjöfarten verksamma offentliga organ, såsom sjömansförmedlingarna och hälsocentralerna, böra av myndigheten beaktas. Vidare ha möjligheter till det samarbete mellan myndigheten och de ovan angivna undersöknings- och bestraffningsnämnderna som framhållits såsom ytterst önskvärt skapats, genom att tillåtelse lämnats för myndigheten att taga hänsyn till styrkt uppgift från nämnd om sjömans olämplighet för yrket. Innan åtgärd i anledning av alkoholmissbruk vidtages, synes myndigheten dock som regel böra höra vederbörande nykterhetsnämnd, såvida icke detta skett tidigare under utredningen (jfr i detta hänseende Kungl. Socialstyrelsens skrivelse till Kungl. Kommerskollegium den 28 februari 1950 ang. framställning om åtgärder till förhindrande av att å fartyg anställes bl. a. personer, som hemfallit åt spritmissbruk). Eftersom det torde kunna förutsättas att misskötsel hos innehavare av sjöfartsbok i många fall först visa sig utanför rikets gränser och att dessa icke komma till något

135 av nyssnämnda organs kännedom har emellertid möjlighet för myndigheten att taga hänsyn till jämväl från annat håll inkomna uppgifter stadgats. Anledningen till ogiltigförklaringen kan antingen vara av permanent eller av övergående natur. Till de permanenta anledningarna torde få räknas att sjömannen frivilligt lämnat sjömansyrket eller att han på grund av obotlig sjukdom eller svårt lyte satts ur stånd att utöva detta. Till de övergående orsakerna torde få räknas misskötsamhet av mindre grov beskaffenhet. Är anledning till ogiltigförklaringen av övergående natur och kan sjömannen följaktligen förväntas bli beviljad ny sjöfartsbok efter viss tids förlopp synes det icke rimligt, om sjömannen, såsom för närvarande är fallet, till följd av ogiltigförklaringen kan komina att bli berövad mantalsskrivningen i riket. Ogiltigförklaringen syftar ju i detta fall endast till att, genom att under viss tid hindra sjömannen från att utöva sjömansyrket, undvika att fartygssäkerheten äventyras samt att, vid misskötsamhet från sjömannens sida, tilldela honom en form av kraftigare varning. Det har fördenskull ansetts att sjöman, som kan förväntas bli beviljad ny sjömansbok efter viss tids förlopp, bör under denna tid bibehållas vid sin mantalsskrivning i landet. Detta kan lämpligen ske genom att han får kvarstå såsom passiv i sjömansregistret tills tiden utlöpt eller han dessförinnan erhållit ny sjöfartsbok. Genom en sådan åtgärd upphäves alltså endast rätten att utöva sjömansyrket men däremot icke övriga med innehavet av sjöfartsbok förknippade rättigheter och skyldigheter. Vid bestämmandet av längden av den tid varunder sjömannen sålunda bör kunna kvarstå i registret såsom passiv i avvaktan på utfärdandet av ny sjöfartsbok, har det befunnits lämpligt att välja samma tid som föreslagits såsom karenstid för ogiltigförklaring vid bortovaro från utövandet av sjömansyrket ombord på svenskt handelsfartyg, d. v. s. ett år för nybörjare och utlänningar samt fyra år för övriga, eftersom det i bägge fallen är fråga främst om intresset av att bevara vederbörandes mantalsskrivning under skälig tid. Den prövning av sjöman som föreslås skola äga rum vid mönstringen bör, som framgår av det tidigare sagda, omfatta, för sjöfartsboksinnehavare, vad som icke omfattas av den med sjöfartsbok sammanhängande prövningen och, för övriga anställda, samtliga de omständigheter som enligt ovan befunnits böra granskas. Vid påmönstring av den som skall inneha sjöfartsbok bör följaktligen konstateras: att sjömannen innehar giltig sjöfartsbok; att sjömannen fyller de villkor ifråga om ålder, kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd som äro uppställda för hans tjänsteutövning ombord; att han innehar den för befattningen erforderliga behörigheten; att militära hinder icke föreligga;

136 att bestämmelserna om hinder mot utlännings anställning inom den svenska handelsflottan icke åsidosättas genom hans påmönstring. Några ytterligare kontrollåtgärder i fråga om lämpligheten för sjömansyrket hos dem som inneha sjöfartsbok torde icke erfordras. De inom denna kategori misskötsamma eller eljest olämpliga torde nämligen genom de föreslagna reglerna om ogiltigförklaring av sjöfartsbok relativt snabbt komma att bortsållas. Det torde fördenskull icke erfordras någon föreskrift om skyldighet för mönstringsförrättarna att efterse, om vederbörande är upptagen i polispublikation. En dylik föreskrift torde därjämte icke ge större effekt, om icke samtidigt föreskrives skyldighet för varje mönstringsförrättare att föra ett register över de i publikationerna upptagna personerna, vilket torde bli synnerligen omständligt. Det har fördenskull ansetts lämpligare att låta mönstringsförrättarna hålla sig enbart till de meddelanden om indragning av sjöfartsböcker som böra utsändas. Dessa komma, som framgår av det tidigare sagda, att omfatta jämväl sådana i polispublikationerna förekommande sjömän, som gjort sig skyldiga till allvarligare förseelser. Eftersom innehav av sjöfartsbok icke utgör någon garanti för att sjömannen är fri från smittsam sjukdom måste detta konstateras genom periodiskt återkommande läkarbesiktning. Då frågan när läkarintyg bör krävas, efter förslag av sjömanskommittén (SOU 1947: 29), varit föremål för särskild utredning inom kommerskollegium och medicinalstyrelsen, har kommittén funnit anledning saknas att i detta sammanhang upptaga den till övervägande. Föreskrift har endast intagits om kontroll av att gällande bestämmelser iakttagits. Enär någon differentiering av sjöfartsböckerna och begränsning av deras giltighetstid icke föreslagits bör, såsom hittills, vid påmönstringen i förekommande fall krävas läkarintyg rörande sjömannens fysiska lämplighet för den aktuella befattningen. Mönstringsförrättaren har i fråga om behörigheten att kontrollera att de i lag och författning uppställda villkoren äro uppfyllda. En del av de uppgifter som erfordras härför böra framgå av sjöfartsboken. För övriga torde särskild bevisning få krävas. Det har på grund av nämnda villkors omfattning och föränderlighet icke ansetts lämpligt att i författningsföreskrifterna om mönstring räkna upp dem. I den instruktion för mönstringsförrättare som kommittén finner böra utfärdas av förrattarnas chefsmyndighet böra de dock naturligen anges. Kommittén har ej heller ansett sig böra i förevarande sammanhang ingå i prövning av nämnda villkors innehåll. Mönstringsförrättaren bör med ledning av sjömannens egna uppgifter samt uppgifterna i den inskrivningsbok som värnpliktig och det bevis om tillstånd till ombordanställningen som stamanställd skall förete ävensom de officiella meddelanden från militära myndigheter som kunna ha publicerats, kunna bilda sig en uppfattning, huruvida militärt hinder föreligger.

137 Hindren mot utlännings anställning inom den svenska handelsflottan äro i första hand att 2/3 proportionen svenskar genom påmönstringen underskrides. Därjämte torde i vissa fall fordras arbetstillstånd. Gällande bestämmelser härom äro emellertid oklara. Enligt kommitténs mening bör arbetstillstånd erfordras endast för anställning ombord å svenskt fartyg i inrikes fart. Därest krav på särskilt arbetstillstånd för utländsk sjöman emellertid anses böra upprätthållas även för anställning å svenskt fartyg i utrikes fart, torde i vart fall en översyn av gällande regler, syftande till en realistisk gränsdragning, vara påkallad. Vid påmönstring av annan än den som skall inneha sjöfartsbok bör konstateras att vederbörande uppfyller de nyssnämnda villkoren utom i vad gäller sjöfartsbok. Såsom ersättning för prövningen för sjöfartsbok bör därjämte prövas: att hans identitet är den uppgivna; att han är fri från sjukdom eller lyte som kan innebära en fara för fartygssäkerheten; att han icke är allmänt olämplig för sjömansyrket. Pass eller giltig utländsk sjöfartsbok eller ock handling som sjöfartsstyrelsen godkänt såsom ersättning för sjöfartsbok bör krävas för styrkande av identiteten. Kommittén har, på grund av den tidigare angivna begränsningen av uppdraget, icke velat gå längre i fråga om kraven på hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet hos utländsk sjöman än till att föreskriva att för honom skall visas att han uppfyller de villkor som äro stadgade i lag eller författning, trots att kommittén funnit att de nuvarande bestämmelserna icke äro helt tillfredsställande i förevarande hänseende. I 1925 års förordning angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet etc. föreskrives sålunda skyldighet för sjöman att förete läkarintyg om frihet från sjukdom, lyte eller skada som gör honom oduglig att sköta tjänsten eller smittsam sjukdom som medför fara för de ombordvarande, allenast därest han påmönstras i Sverige. Frågan huru en tillräcklig kontroll av utländsk sjömans lämplighet för sjömansyrket, främst att han icke är kriminell, alkoholist eller eljest av asocial läggning, skall kunna skapas utan krävande och tidsödande undersökningar från mönstringsförrättarens sida har ingående dryftats inom kommittén, som ansett en prövning i detta hänseende vara synnerligen angelägen, bl. a. må nämnas att en mycket stor del av de inom undersökningsoch bestraffningsnämnderna behandlade fallen gällt utlänningar. Kommittén har emellertid icke velat nu gå längre än till att föreslå dels, att de som främst vid tjänstgöring inom den svenska handelsflottan gjort sig kända såsom icke lämpade för sjöfartsyrket skola kunna genom ett förfarande likartat det som är tänkt för ogiltigförklaring av sjöfartsbok avstängas från den svenska handelsflottan, dels, att för övriga kräva pass

138 eller utländsk sjöfartsbok eller ock, för den som av politiska eller andra skäl har svårigheter att erhålla pass eller sjöfartsbok, handling som sjöfartsstyrelsen funnit sig kunna godkänna såsom ersättning för sjöfartsbok. I fråga om den nyss antydda möjligheten att avstänga icke önskvärda utlänningar från den svenska handelsflottan, har det ansetts att denna bör anförtros samma myndighet som skall öva uppsikt över innehavarna av sjöfartsböcker. Denna myndighet bör, då den erhåller kännedom om missskötsamhet hos en utländsk sjöman, äga besluta att sjömannen skall avstängas från anställning å svenskt handelsfartyg. Meddelande om beslut om avstängning föreslås skola delges mönstringsförrättarna i den förteckning över ogiltigförklarade sjöfartsböcker som avses skola utsändas. Kännedom om misskötsamhet torde myndigheten kunna få på liknande sätt som i fråga om misskötsamhet bland sjöfartsboksinnehavarna, d. v. s. genom mönstringsförrättare och andra inom sjöfarten verksamma organ, främst de upprättade undersöknings- och bestraffningsnämnderna. Då myndigheten förtecknar de utländska sjömän, som böra förvägras påmönstring å svenskt fartyg, torde av skäl som ovan angivits jämväl namnet på de sjöm ä n som utvisats ur riket och som icke därefter erhållit tillstånd att återvända böra anges, med uppgivande tillika att de icke äga påmönstra fartyg för avmönstring i Sverige. Jämväl för utfärdande av mönstringsbevis angående svensk sjöman på utländskt fartyg böra de nyssnämnda villkoren gälla. Det bör dock därvid observeras att sjöfartsbok icke kan utgöra villkor för bevisets utfärdande, eftersom sjöfartsboksinnehavet är knutet till tjänstgöring inom den svenska handelsflottan. De uppenbart misskötsamma sjömännen böra dock icke efter uteslutning ur den svenska handelsflottan få fortsätta sjömansyrket ombord på utländskt fartyg. Det bör fördenskull krävas att i fråga om sjöman som innehar anställning på utländskt fartyg uppvisas antingen sjöfartsbok eller ock intyg från den myndighet som har uppsikten över sjöfartsböckerna att han icke är allmänt olämplig för yrket. Därjämte bör ett skriftligt anställningskontrakt med förut angivet innehåll i fråga om förmåner vid sjukdom och förbehåll av militär art ha upprättats. Vid avmönstring bör kontrolleras att vederbörandes identitet är den uppgivna, att grund för avmönstring föreligger, samt att, då utlänning avmönstrar i svensk hamn, vederbörlig anmälan till polismyndigheten gjorts. Beträffande prövning av sjömännen i inrikes fart genom förfarandet med manskapsförteckning har kommittén, som tidigare framhållits, funnit att den i fråga om de villkor som röra ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet och behörighet samt sjömannens allmänna lämplighet för sjömansyrket bör vara i huvudsak densamma som för utrikesfarten. Samma krav på bevisning — sjöfartsbok, läkarintyg och särskilda behörighetshandlingar — som i fråga om utrikesfarten ha fördenskull införts. Vidare har möjlighet att avstänga misskötsamma utländska sjömän även från fartyg i inrikes fart

139 skapats. De utlänningsbegränsande och de militära villkoren h a därjämte inedtagits. Vidare har angivits att sjöman skall med sin namnteckning i manskapsförteckning, resp. befälhavarrapporten bekräfta de om honom däri intagna uppgifterna. Med hänsyn till de skiftande förhållandena och den många gånger rådande stora brådskan och bristen på sjömän inom sjöfarten har det befunnits nödvändigt att lämna möjligheten öppen för mönstringsförrättare att vid behov kunna medge undantag från de för prövningen vid påmönstring och ingivande av manskapsförteckning uppställda kraven och alltså tillåta även annan än den som kan uppvisa den föreskrivna bevisningen eller fyller de ovan angivna förutsättningarna att taga anställning ombord, förutsatt han ändock kan anses duglig för befattningen i fråga. Undantag har emellertid därvid endast ansetts kunna ifrågakomma för sådana villkor som ha sin grund i förevarande lagstiftning. I fråga om undantag från övriga villkor torde endast sådana kunna godtagas som angivits i de författningskomplex, varifrån villkoren emanera; så t. ex. i fråga om behörigheten, där undantag bör angivas i befälsförordningen och de till denna hörande författningar. Bevis om undergången prövning Sjöfartsboken bör, som ovan framhållits, anses jämväl såsom ett bevis om att sjömannen godkänts vid förhandsprövningen rörande den allmänna lämpligheten för sjömansyrket. Sjömannens bevis om mönstring. Med hänsyn främst till de tidigare angivna passintressena samt till att sjömannen, som under påmönstringstiden är underkastad särskilda rättsregler (rörande löneberäkning, påföljder vid rymning e t c ) bör kunna styrka att och när på- och avmönstring skett, bör till honom utfärdas ett officiellt bevis härom. Beviset bör innehålla — förutom uppgifter om sjömannen själv, fartyget, resa eller resor eller tid anställningen avser samt sjömannens befattning ombord — en av mönstringsförrättaren vederbörligen bestyrkt uppgift, att påmönstring, resp. avmönstring ägt rum samt dag och plats härför. Bevisen om på- och avmönstring böra intagas i sjömannens svenska sjöfartsbok, därest han innehar sådan, särskilt som de ifrågavarande uppgifterna ha samband med och bevisvärde för sjöfartsboksprövningen. — Uppvisar sålunda en sjöman vid påmönstring en sjöfartsbok vari tidigare intagits bevis om påmönstring som icke efterföljts av bevis om avmönstring, kan detta tyda på att sjömannen olovligen avvikit från det tidigare påmönstrade fartyget. Mönstringsförrättaren bör naturligen söka utreda, huru härmed förhåller sig, och därvid särskilt huruvida sjömannens sjöfartsbok spärrats eller indragits eller om så bör ske samt om sjöfartsboken i anledning härav skall tagas i beslag eller makuleras. — För att sjöfartsboken skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla dessa uppgifter bör den följ-

140 aktligen ha plats såväl för ett bevis om påmönstring, vilket innehåller nyssnämnda uppgifter, som ett bevis om avmönstring, vilket utvisar avmönstringsdag och -ort, samt ha plats för eventuella rättelser och kompletteringar av nyssnämnda påmönstringsuppgifter och för mönstringsförrättarens stämpel och underskrift. För sjöman som endast innehar utländsk sjöfartsbok bör beviset, om så lämpligen kan ske, tecknas i denna. Då även sjöman, som icke innehar eller icke kan förete sjöfartsbok, ur förevarande synpunkter torde ha samma behov av bevis om på- och avmönstring som övriga, bör jämväl han förses med sådant bevis, vilket på sätt redan nu i praktiken sker, bör av mönstringsförrättaren tecknas i avräkningsboken. — Sjöman som innehar sjöfartsbok men ej kunnat uppvisa denna vid mönstringsförrättning bör naturligtvis äga möjlighet att senare hos mönstringsförrättare få uppgifterna i sådant särskilt bevis överförda i boken. — Eftersom avräkningsboken alltid skall uppvisas vid mönstringsförrättning och då det kan vara av visst värde jämväl för den som innehar sjöfartsbok att få i avräkningsboken infört ett bestyrkande av att avräkningsboken företetts vid förrättningen, torde föreskriften om mönstringsförrättarens påteckning i avräkningsboken böra göras generell. Beviset för sjömän å fartyg med manskapsförteckning: Det torde av skilda anledningar, bl. a. för att sjöman skall kunna styrka att han godkänts vid granskning samt att han fullgjort tjänst till sjöss, vara värdefullt även för sjömännen i inrikes fart att kunna erhålla officiella bevis om till- och frånträde av ombordtjänst. Vid tillträdet av tjänsten kan beviset som regel tecknas i sjömannens sjöfartsbok, vilken ansetts ändock böra uppvisas för att styrka att sjömannen är försedd därmed (se ovan). Jämväl sjömän som icke skola inneha svensk sjöfartsbok, främst sjömän från övriga nordiska länder, torde emellertid vara betjänta av ett officiellt bevis om tjänstgöring till sjöss. Detta bevis torde, då så befinnes lämpligt, böra tecknas i utländsk sjöfartsbok eller i sjömannens avräkningsbok. Då sjömannens frånträde av tjänst ombord rapporteras genom att befälhavarrapport eller, vid årets slut, fartygets manskapsförteckning ingives till mönstringsförrättare, kan sjöfartsbok (motsvarande) icke alltid bifogas, eftersom sjömannen därigenom skulle kunna komma att tillfälligt bli berövad dispositionen över boken. Skyldighet att under alla förhållanden bifoga bok har fördenskull ansetts icke böra föreskrivas. I stället har stadgats skyldighet för befälhavare att i förekommande fall i sjöfartsboken införa uppgifter av förevarande slag samt att då sjömannen så önskar bifoga sjöfartsboken (motsvarande) för mönstringsförrättarens bestyrkande att uppgiften om tjänstefrånträdet godkänts. För sjöman som icke erhållit bevis om frånträde har stadgats rätt att begära sådant från förrättare eller sjömansregistret. Fartygets bevis om mönstring. Beviset att besättningen underkastats

141 prövning av förevarande slag torde lämpligen få anses utgöra en del av den anteckning i sjömansrullan som ur passynpunkt skall göras av mönstringsförrättare om till- och frånträde av tjänst ombord. Det bör följaktligen innehålla uppgifter om dag och plats för på- eller avmönstring jämte uppgifter till sjömannens identifiering. Det bör vidare innehålla uppgifter om de anställningsvillkor som skola uppges vid påmönstringen och varom tvist senare kan uppstå. Anteckningen om besättningsmans avmönstring bör därjämte innehålla uppgift om anledningen till att tjänsteförhållandet upphört eller avmönstring ändock skett (semester, sjukdom etc.) jämte ev. korrigeringar av påmönstringsuppgifterna. Någon bekräftelse från den avmönstrades sida, att han uppburit avtalad hyra synes av skäl som framhålles nedan icke lämplig. Däremot tala ordningssynpunkter för att den avmönstrade i förekommande fall med sin namnteckning bekräftar, att han närvarit vid avmönstringsförrättningen. Fartygets bevis om granskning av manskapsförteckning och befälhavarrapport. För fartyg i inrikes fart torde mönstringsförrättarens påteckning å manskapsförteckningen om verkställd granskning utgöra tillräckligt bevis så länge ändring icke skett i besättningens sammansättning. Har ändringskett böra granskade och påtecknade befälhavarrapporter som bestyrka skedda förändringar bifogas manskapsförteckningen. Utländskt fartygs mönstringsbevis. Om mönstringsförrättares godkännande av svensk besättningsman på utländskt fartyg bör såsom för närvarande upprättas ett mönstringsbevis vari uppgifter om dag och plats för godkännande samt om sjömannen, fartyget och redaren böra intagas. Plats för prövningen och de vid prövningen närvarande Vid bestämmandet av plats för prövningen torde hänsyn böra tagas till att den officiella prövningen icke bör försvåra rekryteringen, att den icke bör draga för stora resekostnader för befälhavaren, sjömannen och mönstringsförrättaren samt att den bör ske till tiden nära sjömannens till-, resp. frånträdande av tjänsten ombord, så att icke bland annat den hälsokontroll som skall föregå påmönstringen minskar i värde. Det enda sättet att tillgodose dessa önskemål torde vara att förlägga mönstringsförrättningen, resp. granskningen av manskapsförteckning och befälhavarrapport till eller invid hamn. Mönstringsförfarandet kan sålunda icke i sin helhet centraliseras. Ej heller synes det möjligt att bryta ut en del av mönstringen och lägga denna på ett centralt organ. Det kan diskuteras, huruvida mönstringen bör ske i tjänstelokal på orten eller ombord på fartyget. Då förhållandena variera från fall till fall och därjämte äro olika på olika platser har det nuvarande förfarandet där det åligger förrättaren själv att, då förrättning ombord begäres, bedöma om detta lämpligen kan ske, ansetts böra bibehållas. Det föreslås dock möjlighet för mönstringsförrättare att kunna anvisa annan, för mönstringsförrätt-

142 ningen lämplig lokal till expeditionslokal. Skall exempelvis en större besättning påmönstras eller flera skilda mönstringsförrättningar verkställas samtidigt och är därvid fråga om fartyg inom avlägsnare del av hamnområdet, bör plats inom denna del kunna anvisas. I fråga om vilka som skola vara närvarande vid mönstringsförrättning höidet, som framgår av det förut sagda, gälla, att mönstringsförrättaren samt kontrahenterna i anställningsavtalet skola komma tillstädes. Det synes dock icke nödvändigt, att, såsom för närvarande, kräva att befälhavaren inställer sig personligen, då hel besättning skall påmönstras, utan torde det även i detta fall räcka med befullmäktigat ombud, förutsatt att befälhavaren påmönstrats tidigare. I de fall då sjömannen och befälhavaren äro förhindrade att inställa sig inför mönstringsförrättaren, bör det förutnämnda preliminärmönstringsförfarandet tillgripas. Befälhavaren bör därvid i rullan införa de uppgifter som erfordras. Anteckningarna böra bestyrkas av vittnen och om möjligt jämväl bekräftas av sjömannen själv. Rullan bör härefter uppvisas för den mönstringsförrättare som först anträffas. Denne bör granska och, därest förutsättningarna härför äro förhanden, bekräfta de införda uppgifterna ävensom om möjligt förse sjömannen med bevis om mönstringen. Finner förrättaren att förutsättningar för mönstring icke förelegat, bör han i stället göra anteckning i rullan härom och om de åtgärder som vidtagits. Gör på grund av oenighet i frågan huruvida avmönstring skall ske eller av annan anledning allenast ena parten framställning hos mönstringsförrättaren om avmönstring, bör mönstringsförrättaren, även om andra parten icke kan förmås att komma tillstädes, dock pröva förhållandena och, därest han finner förutsättningarna härför föreligga, besluta om avmönstring. Vid granskning av manskapsförteckning och befälhavarrapport bör om möjligt befälhavaren eller hans ombud närvara för att vid behov lämna kompletterande uppgifter. Kontroll att prövning

skett

Kontroll av prövningen för sjöfartsbok. För att föreskrifterna om sjöfartsbok skola få avsedd effekt torde det vara nödvändigt, att de ombord anställdas sjöfartsboksinnehav kontrolleras genom offentligt organ. Denna synpunkt torde komma att helt tillgodoses genom det föreslagna förfarandet vid på- och avmönstring samt vid granskning av manskapsförteckningar och befälhavarrapporter, där mönstringsförrättarna bl. a. skola ha tillgång till av sjömansregistret utfärdade förteckningar över ogiltigförklärade sjöfartsböcker. Kontroll att prövning genom mönstring skett. Jämväl för att stadgandena om mönstring skola få avsedd verkan torde det vara nödvändigt med en offentlig kontroll att befälhavaren fullgör sin skyldighet att då så föreskrives låta på-, resp. avmönstra besättningsman. Kontrollen erfordras naturligen

143 främst för att förhindra fartyg med icke sjövärdig besättning att avsegla (se sjölagen § 5 a ) , samt för att skapa förutsättning för att de övriga till prövningen knutna intressena skola kunna tillgodoses. Därtill kommer emellertid, att de till påmönstringsförhållandet k n u t n a rättsverkningarna icke inträda, resp. upphöra, för den som icke på-, resp. avmönstrats, vilket naturligen kan vålla såväl den anställde som befälhavaren opåkallade rättsförluster och andra svårigheter. — Det torde ej heller vara möjligt att, enbart genom att föreskriva straffpåföljd för den befälhavare som icke på- eller avmönstrar besättningsman, åstadkomma efterlevnad av bestämmelserna i fråga, särskilt när det gäller fartyg i utrikes fart, där möjligheterna för det allmänna att uppmärksamma och beivra förseelser av förevarande slag äro begränsade. För att den kontroll, som således torde vara erforderlig, skall nå sitt huvudsyfte, att hindra svenskt fartyg från att avsegla med en besättning, vars lämplighet icke vederbörligen prövats, bör den såsom hittills ske redan före fartygets avgång med ny besättning och därefter med vissa mellanrum. För att dessutom tillse, att de till mönstringsförhållandet knutna rättsverkningarna inträda och upphöra i rätt tid, böra vidare rullas uppgifter om viss sjöman kontrolleras när h a n lämnar tjänsten ombord, vilket automatiskt sker genom avmönstringsförfarandet. — Det må i sammanhanget erinras om att ett av motiven till det formbundna mönstringsförfarandet enligt det ovan förda resonemanget är att hindra sådan avgång från fartyg som saknar rättslig grund och som kan äventyra fartygets sjövärdighet genom opåräknad minskning av besättningen och att därför såsom villkor för avmönstringen ansetts böra uppställas att sjömannens tjänsteavtal upphört att gälla eller att han erhållit tjänstledighet för sjukdom, semester eller annan anledning. — För att undanröja missuppfattningar i fråga om löneoch övriga anställningsförhållanden ombord och skapa reda i anteckningarna i rullan samt i och för kontroll av behörigheten för den nya befattningen torde liksom hittills tjänsteavtalet få anses ha upphört att gälla även då sjöman ändrar befattning ombord. I detta fall bör sjömannen följaktligen avmönstras i den gamla, och påmönstras i den nya befattningen. Förevarande kontroll bör följaktligen som regel ske dels före fartygets avgång från den h a m n där besättningen påmönstrats, dels med vissa mellanr u m därefter samt slutligen då sjöman entledigas, eljest lämnar tjänsten på grund av tjänstledighet för semester eller sjukdom eller annan orsak eller ändrar befattning ombord. Vi resans början torde kontrollen kunna inskränkas till en granskning av att fartyget är försett med giltig rulla. Risk för några större förändringar i besättningens sammansättning under den korta tid som förflutit efter påmönstringen torde nämligen icke böra förutsättas. Kontrollen under fartygets seglationstid av att det är försett med giltig rulla bör, särskilt då fråga är om fartyg i utrikes fart, ske med endast några

144 månaders mellanrum (jfr KF ang. pass och andra nationalitetshandlingar den 4 d e c 1903). Med hänsyn till den höga rörligheten inom sjömansyrket och då ett fartygs sammanhängande seglationstid kan sträcka sig över många år, torde emellertid icke vara tillfyllest med enbart kontroll att rulla finnes. Därutöver bör en granskning man för man av rullans uppgifter mot den faktiska besättningen ske med vissa längre mellanrum. Inom kommittén har diskuterats huruvida denna granskning bör ske i enlighet med det nuvarande förfarandet där det bestämmes viss giltighetstid för rullan, efter vilken tid besättningen avmönstras och, om fartyget skall fortsätta, omedelbart ånyo påmönstras på ny rulla (ommönstring), eller om ett enklare kollationeringsförfarande bör stadgas. Mot en förenkling talar bland annat, att noggrannheten kan bli lidande, att utbyte av en gammal fullskriven rulla mot ny skapar större överskådlighet, att i sjömanslagen 15 § andra stycket torde hänsyftas bland annat på sådan ny mönstring varom här är fråga samt att de enskilda besättningsmännen vid denna mönstringsförrättning ha tillfälle att få missuppfattningar i fråga om anställningsförhållandet uppklarade. För en förenkling av förfarandet talar framför allt, att en viss tidsvinst härigenom skulle uppstå för samtliga berörda. Fördelarna med det nuvarande ommönstringsförfarandet ha emellertid ansetts vara så stora, att det icke bör överges utan mera vägande skäl än att det vållar en viss tidsutdräkt; en viss rationalisering av det administrativa förfarandet bör för övrigt kunna ske. Vidare har dryftats huruvida ommönstring såsom för närvarande bör ske endast i svensk hamn och vissa av de största hamnarna utomlands eller huruvida möjligheten till ommönstring utomlands bör vidgas. Kommittén har, med hänsyn till förskjutningen inom sjöfarten mot fart under lång tid mellan enbart utländska hamnar funnit sig böra förorda, att ommönstring företages på alla de platser i utlandet där detta med hänsyn till den konsulära representationen kan anses lämpligt. Det har ansetts att föreskrift bör intagas att ommönstring skall ske efter viss tid, som regel efter ett år. Närmare föreskrifter om när ommönstring skall ske — vilket mönstringsförrättaren bör ange på rullan då denna utfärdas — har ansetts böra utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Kommittén finner sålunda att det nuvarande kontrollsystemet för svenska handelsfartyg med rulla bör bibehållas i huvudsak oförändrat. Befälhavaren bör sålunda vara skyldig att uppvisa rullan för svensk tullmyndighet då fartyget utklareras för avresa till utlandet, och, med vissa regelbundna mellanrum, för svensk myndighet i utländsk hamn, som fartyget anlöper. Går fartyget i hemmafarvatten bör rullan i stället uppvisas vid framställning om årspass. Befälhavaren bör därjämte med jämna mellanrum låta ommönstra besättningen på ny rulla och bör därvid det nuvarande ommönstringsförfarandet vidgas så att ommönstring kan äga rum på flera platser i utlandet än för närvarande. Besättningsman bör avmönstras då tjänsteav-

145 talet upphör samt då han skall åtnjuta tjänstledighet eller ändra befattning ombord. — Därjämte föreslås att rulla som upphört att gälla skall omhändertagas av mönstringsförrättare och insändas till sjömansregistret för att arkiveras därstädes. Jämväl härigenom samt genom den genomgång av rullans uppgifter som bör föregå arkiveringen torde en viss kontroll kunna åstadkommas. Kontroll att godkänd manskapsförteckning finnes. Som tidigare nämnts, föreslås, att fartyg för vilket bestämmelserna om manskapsförteckning skola gälla icke må förses med tullverkets pass med mindre giltig manskapsförteckning, d. v. s. godkänd manskapsförteckning med eventuella ändringar bestyrkta genom godkända befälhavarrapporter, företes. Med pass förstås därvid icke blott årspass utan även annat pass som kan komma att utfärdas av tullmyndighet, exempelvis s. k. hamnpass. Vad härefter beträffar möjligheterna för svensk myndighet att tilltvinga sig kontroll av att mönstringsbevis upprättats rörande svensk sjöman på utländskt fartyg, äro de begränsade till de tillfällen då fartyget befinner sig inom svenskt jurisdiktionsområde. För närvarande gäller att utländskt fartyg som regel ej må tullklareras för avgång utan att det därvid företes antingen mönstringsbevis rörande påmönstring av svensk sjöman eller ock fartygets utländska folkpass jämte intyg, att svensk sjöman icke finnes ombord. Dessa bestämmelser torde i stort sett täcka de fall då enligt ovan kontroll kan utövas, varför de synas böra bibehållas; dock att de ansetts böra ändras såtillvida att det föreskrives skyldighet att i varje fall förete folkpasset och att därjämte uppvisa antingen mönstringsbevis eller ock intyg att svensk sjöman icke finnes anställd. För mönstrings- och manskapsförteckningskontrollen gemensamma bestämmelser. För att komplettera de tidigare återgivna kontrollåtgärderna föreslås dels att mönstringsförrättarna skola, då så befinnes påkallat och lämpligen kan ske, kontrollera att å fartyg finnes giltig rulla eller manskapsförtecking, dels att vid sjömansregistret skall med ledning av insända rullor, manskapsförteckningar och befälhavarrapporter, som torde böra förvaras fartygsvis i tidsföljd, kontrolleras att bestämmelserna efterlevas. Därjämte föreslås att befälhavare som underlåter att anmäla sjöman till på- eller avmönstring eller att ingiva manskapsförteckning och befälhavarrapport eller som utan tvingande skäl i tjänst ombord använder sjöman, vilken mönstringsförrättare vägrat påmönstra eller godkänna för tjänsten, skall vara förfallen till ansvar. Kontrolluppgifter i samband med mönstring och granskning av manskapsförteckning

Kontrollen att fartyg är behörigen bemannat och den ovan behandlade, i prövningen för påmönstring ingående uppsikten över, att den som påmönstras är behörig för den tjänst ombord han skall utöva, tjäna båda fartygssäkerhetsintresset. Kontrollen av fartygs behöriga bemanning skiljer 10— 705753

146 sig emellertid från den tidigare dryftade kontrollen därigenom, att den har besättningskollektivet och icke den enskilde påmönstrande till föremål. Att offentlig kontroll bör utövas över att fartygssäkerheten icke sätts i fara genom bristande bemanning torde av samma skäl som ovan åberopats för den offentliga kontrollen genom mönstring vara uppenbart. Såsom instrument för denna kontroll torde lämpligen fartygets rulla eller manskapsförteckning med tillhörande befälhavarrapporter böra användas, då denna handling skall upptaga den ombord tjänstgörande besättningen. För att rullan eller manskapsförteckningen skall kunna fungera såsom ett effektivt instrument för bemanningskontrollen bör den upptaga samtliga de data som erfordras härför, såsom om fartygets bruttodräktighet, maskinstyrka och förestående resa eller resor samt envar som utövar tjänst ombord med uppgift tillika om vilken tjänst han utövar och hans behörighet härför. Särskilt viktigt är att rullan endast upptager dem som, då fartyget avgår, verkligen utöva tjänst ombord och icke därjämte sådana som entledigats eller tillfälligt, på grund av tjänstledighet, upphört att utöva tjänsten. Kontroll av bemanningen bör ske varje gång rullan eller manskapsförteckningen uppvisas för offentlig myndighet — vid på-, av- och ommönstring, e t c — och därjämte då förhållandena därtill föranleda. Utövare av kontrollen blir fördenskull i första hand mönstringsförrättare. Kontroll av att bemanningsföreskrifterna icke eftersättas torde vidare böra ske då rulla eller manskapsförteckning inkommer till den myndighet där dessa handlingar skola förvaras. — Att en sådan efterkontroll av att befälhavarna och mönstringsförrättarna iakttagit bemanningsföreskrifterna bör ske är f. ö. ett av skälen till att rulla och manskapsförteckning böra arkiveras hos mönstringsförrättarnas chefsmyndighet samt att dessa handlingar jämte upprättade mönstrings- och befälhavarrapporter böra förvaras hos myndigheten på ett sådant sätt att kontrollmöjlighet förefinnes. Möjligheten att vid bristande bemanning innehålla sjömansrullan h a r dryftats i skilda sammanhang. Kommerskollegium har sålunda bl. a. i skrivelse den 4 juni 1924 till Svenska Maskinbefälsförbundet förklarat att ombudsmannen visserligen, då det gäller utfärdande av ny rulla kan genom vägran att göra detta motverka att fartyg avgår utan tillräckligt, behörigt maskinbefäl, men att de gällande bestämmelserna icke inrymma befogenhet för honom att, då fråga är om komplettering av maskinbefäl, innehålla en i laga ordning utfärdad rulla. Kommittén anser att denna fråga bör lösas så, att mönstringsförrättaren, därest han finner att fartygssäkerheten är äventyrad på grund av bistande bemanning, bör underrätta den för mönstringsverksamheten ansvariga myndigheten, sjöfartsstyrelsen, härom. Sjöfartsstyrelsen bör, därest den finner fartygets säkerhet satt i fara och om fartygets besättning icke inom utsatt tid kompletterats, därvid kunna förklara sjömansrullan eller manskapsförtecknen ogiltig och därigenom förhindra att fartyget nyttjas till sjöfart innan bristen är avhjälpt och detta

147 kontrollerats vid besättningens påmönstring på ny rulla. För att icke fartyg med uppenbar underbemanning skall kunna gå till sjöss innan styrelsens beslut om ogiltigförklaring hunnit meddelas, föreslås därjämte, att chefsorganen för den lokala mönstringsverksamheten — sjömanshusombudsmännen och de lönade chefsmyndigheterna i konsulära ärenden — få möjlighet att i avvaktan på styrelsens beslut taga eller låta taga rullan eller (betr. ombudsmännen) manskapsförteckningen i förvar. Kontrollen att värnpliktstjänstgöringsskyldighet ej föreligger, har med hänsyn till de ändrade reglerna för manskapsförteckning ansetts kunna utsträckas jämväl till sjömän upptagna å sådan förteckning. Det lämpligaste sättet för kontrollen för handelsflottans pensionsanstalt att hyresavgiften rätt beräknats har kommittén ansett sig icke böra närmare utreda, då det direkt sammanhänger med grunderna för avgiftens beräkning, vilka icke omfattas av förevarande utredningsuppdrag. Det må dock framhållas, att om den i förevarande utredning föreslagna förändringen av sjömansregistreringen genomföres, ett väsentligt förenklat kontrollförfarande torde kunna åstadkommas, förutsatt att smärre ändringar av avgiftsberäkningen vidtagas. Frågan härom torde vid bifall till förslaget böra tagas upp av handelsflottans pensionsanstalt i samråd med sjöfartsstyrelsen. Förrättarens befattning med välfärdsavgifterna, hans kontroll att avräkningsbok upprättats och att fartyget i förekommande fall är försett med skepps- och maskindagbok, hans övervakning att bestämmelserna om tjänstgöringsbetyg iakttagits och han bestyrkande av rekvisition av järnvägsbiljett finner sig kommittén icke böra gå närmare in på, då dessa arbetsuppgifter grunda sig på stadganden i andra författningar än SHK. I fråga om hans uppgifter, att i rullan teckna uppgift om vilka personer som icke äro antagna av redaren eller befälhavaren, att å behörighetsbrev på begäran anteckna innehavarens befattning ombord e t c samt att tillse att frångångna lönemedel behörigen redovisas, finner kommittén icke skäl föreligga för ändring. Föreskriften om skyldighet för mönstringsförrättaren att erinra om bestämmelsen om dragsedel och om möjligheterna att anlita postsparbankens sparverksamhet finner kommittén böra utgå, då de icke torde tillämpas. Detta synes sammanhänga med att stadgandet visat sig opraktiskt och tyngande på mönstringsförfarandet. För att uppnå syftet med nämnda bestämmelse torde fördenskull andra vägar böra väljas. En utväg är att sätta upp anslag om sjömännens möjligheter i nämnda hänseende i mönstringsförrättarens lokal, en annan att, på sätt nu tilllämpas, intaga tryckt uppgift härom i avräkningsböckerna. Organisationerna bedriva också upplysningsverksamhet på detta område. Någon författningsföreskrift härom torde vara onödig. Vad beträffar åliggandet att på begäran anteckna summariskt vitsord i sjömans sjöfartsbok torde dess fullgörande för närvarande icke påkallas av

148 sjömännen. Då bestämmelserna om tjänstgöringsbetyg i den mån så visar sig erforderligt torde få upptagas till prövning i särskild ordning har kommittén emellertid icke funnit sig f. n. böra föreslå att föreskriften i fråga slopas.

Registrering av sjömän Motiv

för

den nuvarande

och framlida

registreringen

Det torde icke utan föregående undersökning böra förutsättas, att beviljandet av sjöfartsbok och inskrivandet av sjöman i ett sjömansregister tjäna samma ändamål. Begistret får med andra ord icke utan närmare bevisning antagas böra utformas som ett register över i första hand sjöfartsboksinnehavarna och med i huvudsak endast de uppgifter som erfordras för beviljandet av sjöfartsbok utan torde kunna tänkas omfatta såväl ett större eller mindre antal sjömän som ett större eller mindre antal uppgifter om dem. Frågan om registrets utformning har sålunda icke ansetts kunna bedömas, förrän de intressen för ett register över sjömän som kunna finnas och dessa intressens styrka utretts; frågan om varje intresses styrka har därvid ansetts sammanhänga bl. a. med frågan huruvida det icke lämpligen k a n tillgodoses i annan ordning. En granskning av registrets nuvarande omfattning och innehåll torde ge vid handen att registreringen främst utformats i syfte att tillgodose behovet av registrering av sjöfartsboksinnehavare, av sjömännens utbildning och sjötjänst, av sjömännens värnpliktsförhållanden samt av de ombord å de svenska handelsfartygen verksamma och deras aktuella anställning och adress. Vad beträffar intresset av ett register över sjöfartsboksinnehavarna torde detta vara direkt avhängigt av den prövning sökande till och innehavare av sjöfartsbok skall underkastas och den mantalsskrivningsbevarande effekt sjöfartsboksinnehavet skall medföra. Skulle folkbokföringsregistret i framtiden nå en sådan teknisk fulländning att däri snabbt inflöte alla de uppgifter som påverka handläggningen av sjöfartsboksfrågor och kunde det därjämte lämna en överskådlig och samlad bild av sjöfartsboksinnehavarna och de för dem erforderliga uppgifterna, kan naturligtvis en övergång till detta register då övervägas. För närvarande torde emellertid intet register finnas som kan övertaga funktionen som register över sjöfartsboksinnehavarna. Som skäl för påståendet att ett sådant register är nödvändigt för att handläggningen av sjöfartsboksärendena skall kunna fungera tillfredsställande må framhållas, att den myndighet som skall handlägga dessa ärenden endast genom en registrering av böckernas innehavare kan upprätthålla den

149 ordning och reda samt den kontroll som erfordras för att åstadkomma den med sjöfartsbok avsedda effekten. Begistret har alltså i detta hänseende en i första hand rent intern funktion såsom myndighetens arbetsmedel och arbetsmaterial — registeruppgifterna utgöra exempelvis myndighetens källa när den skall utröna om vissa förutsättningar för att meddela, resp. ogiltigförklara sjöfartsbok föreligga i det enskilda fallet. Denna registerfunktion tjänar emellertid i andra hand även sjöfartsboksinnehavarens behov av att få uppgift om innehavet bevarat på ett tillförlitligt och lättillgängligt sätt, så att han kan få styrkt att han erhållit bok och eventuellt erhålla ny sådan. Begistreringen innebär därjämte ett stöd ur kontrollsynpunkt för de offentliga organ (mönstringsförrättare, Handelsflottans pensionsanstalt etc.) som ha att tillse att de rättigheter och skyldigheter som äro knutna till innehavet av sjöfartsbok icke utnyttjas av, resp. avkrävas obehöriga. Vidare torde vissa myndigheter, redare och enskilda emellanåt behöva uppgift om huruvida viss person erhållit sjöfartsbok (exempelvis polismyndigheter, barnavårdsnämnder, redare inför anställandet av personen i fråga och enskild, som är ekonomiskt beroende av denne) särskilt som passtvång icke gäller för sjömän vid utresa ur riket. I detta sammanhang må möjligen beröras det förhållandet, att de för sjöfartsbok erforderliga uppgifterna för sjömannens identifiering, hans fysiska och psykiska hälsa etc. jämväl torde tjäna vissa behov som ej ha något direkt samband med beviljandet av boken, exempelvis av att kunna identifiera avliden sjöman eller av att kunna få uppgifter om hans hemvist och föräldrar eller annan nära anhörig. Dessa behov synas emellertid icke vara av den styrka att de böra i någon högre grad påverka registrets omfattning. Intresset av ett register över sjömännens utbildning och sjötjänst (samt erlagda hyresavgifter) synes kunna delas upp på i huvudsak tre skilda behov, nämligen dels behovet av underlag för beräkningen av sjöfolkspensionerna, dels behovet av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningarna, dels behovet av underlag för värnpliktsinskrivningen och militärplaceringen av sjöman. Därjämte torde vissa behov, främst behovet av ett register för utredningsändamål, kunna urskiljas. Vad beträffar behovet av underlag för beräkningen av sjöfolkspensionerna må här endast framhållas, att någon form av register över den pensionsberättigades sjötjänst och erlagda hyresavgifter torde vara nödvändig, med den uppbyggnad nämnda pensionsform erhållit. Då något annat register som skulle kunna förse Handelsflottans pensionsanstalt med uppgifter i detta hänseende icke finnes, torde anstaltens behov av registret vara uppenbart. Vidkommande behovet av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningarna torde detta däremot icke vara så starkt att det absolut behöver tillgodoses medelst ett offentligt register, eftersom uppgifterna i sjöfartsboken och jämväl andra trovärdiga uppgifter om vederbörandes sjötid

150 torde kunna läggas till grund för dessa bestämningar. Då emellertid på grund av sjömansyrkets natur — täta byten av bostad och arbetsplats samt i många fall avsaknad av fast bostad mellan anställningarna — en sjöman torde vara väsentligt mycket mer utsatt för risken att förlora sina anteckningar och intyg om skilda anställningar till sjöss, sjöfartsboken inbegripen, än andra anställda synes detta behov dock böra tillgodoses, därest detta kan ske utan större omgång. Detta bestyrkes av att antalet framställningar från sjömän till sjömanshusen om sjötjänstintyg f. n. är rätt stort. Behovet av underlag för värnpliktsinskrivningen och militärplaceringen av sjömän sammanhänger bl. a. med den särbehandling som i militärt hänseende kominer de registrerade, d. v. s. aktiva sjömännen till del. Sjöman är sålunda i vissa fall icke skyldig inställa sig till inskrivningsförrättning eller anmäla adressförändring. Att vara stadd på utrikes sjöresa räknas i vissa fall som laga förfall för inställelse till tjänstgöring. För sjömän gälla därjämte särskilda skäl för anstånd med påbörjande av militärtjänstgöring. — De militära myndigheternas kännedom om vilka som äro inskrivna i registret och deras kvalifikationer grundar sig f. n. främst på de uppgifter sjömanshusombudsmännen lämna dels årligen, beträffande de sjömanshusinskrivna som under året fylla aderton år och icke redan inskrivits såsom värnpliktiga till centrala värnpliktsbyrån om antalet och till vederbörande militäre inskrivningschef med individuella uppgifter om de inom inskrivningsområdet kyrkobokförda, och dels fortlöpande, beträffande värnpliktiga som inskrivas i eller avföras ur sjömansregistret, till vederbörande militäre inskrivningschef. De uppgifter som erfordras för att sjömanshusombudsmännen skola kunna fullgöra dessa åligganden hämtas ur registret. Omfattningen av denna verksamhet är betydande. Det kan ifrågasättas, huruvida det nu använda sättet att förse de militära myndigheterna med uppgifter om vilka som äro sjömän och dessas militära kvalifikationer är den mest rationella. Detta är emellertid närmast en teknisk fråga som i samband med registrets uppläggning bör bedömas av registrets chefsmyndighet i samråd med de militära myndigheterna. Enligt uttalande i utredningen med förslag till inskrivningsförordning m. m. den 21 juni 1955 torde det dock vara erforderligt, att de militära myndigheterna även i fortsättningen få uppgifter om sjömännen i ungefär samma omfattning som nu. Genomföres förslaget att de ombord på den svenska handelsflottan aktiva sjömännen delvis befrias från värnpliktstjänstgöring, torde behovet av ett register varur erforderliga data direkt kunna framtagas bliva än större. De ytterligare behov av uppgifter om sjömans utbildning och sjötjänst som k u n n a tänkas, exempelvis polismyndighets vid brottsutredning, förundersökares för villkorlig straffdom, redares och sjömans inför sjömannens anställande e t c , torde ej vara så starka, att de böra påverka registrets utformning i någon högre grad. Det torde sålunda vara sjömannens sak att,

151 då han söker anställning ombord å fartyg, själv förete de handlingar h a n vill åberopa. Någon skyldighet för samhället att enbart för detta ändamål samla och hålla tillgängliga de härför erforderliga uppgifterna torde icke kunna anses föreligga. Finnas emellertid av annan anledning uppgifter i förevarande hänseende samlade, böra de naturligen kunna få tillgodose även detta behov. Hos sjöfartsstyrelsen har däremot behovet av ett register över det aktiva sjöfolket, dess utbildning och sjötjänst vuxit sig allt starkare. Vad härefter beträffar intresset av ett register över sjömännens värnpliktsförhållanden, sammanhänger detta främst med sjömanshusens ovannämnda åliggande att årligen lämna uppgifter till de militära myndigheterna om vilka sjömän som kunna komma i fråga till värnpliktsinskrivning samt om deras sjötjänst. Begistret över sjömännens värnpliktsförhållanden kan därjämte tänkas tjäna ett visst behov hos sjömännen själva av en upplysningskälla rörande sådana beslut om deras militärplacering etc. som ej nått dem under tjänstgöringen till sjöss. Detta behov torde emellertid vara av skäligen ringa styrka, då sjömännen likaväl kunna vända sig till militärt register med förfrågan. Ur militär synpunkt torde därjämte sistnämnda alternativ vara att föredraga, främst p. g. a. att den uppgift som inhämtats från militärt håll kan förväntas vara mera aktuell. Vad slutligen angår intresset av ett register över de inom den svenska handelsflottan verksamma sjömännens aktuella ombordanställning och följaktligen även deras aktuella adress under ombordanställningstiden, må här först lämnas en kortare redogörelse för resultatet av en under våren 1953 till sjömanshusen riktad rundfråga om omfattningen och beskaffenheten av de ur registret lämnade upplysningar vilka begärts under maj och j u n i samt september och oktober nämnda år. Svaren på denna rundfråga torde nämligen ge en ganska klar bild av registrets nuvarande verksamhet utåt i detta hänseende. En sammanställning av svaren redovisas i bilaga 4. Av sammanställningen framgår att sammanlagt 21 240 upplysningar begärdes ur sjömanshusregistren. Vidare framgår att myndigheterna voro registrens största »kunder» (19 027 frågor eller ca 90 % ) . Främst bland de frågande kommo skatte- och polismyndigheterna med 8 604 resp. 3 385, eller sammanlagt 11 989 frågor, d. v. s. ca 63 % av myndigheternas, och 56 % av samtliga frågor. Bedare hade framställt 395 frågor (ca 2 % ) , anhöriga 680 (ca 3 %) och andra enskilda personer 1 138 (ca 5 % ) . Det största antalet frågor (8 160) kom från Göteborg. Om man till antalet frågor från varje lokalregisters egen ort (6 426) lägger antalet frågor till lokalregistret i Stockholm från frågande i Stockholm (1 645) och förfar man på samma sätt beträffande Göteborg (7 512) finner man att det absolut övervägande antalet frågor (15 583 eller ca 7 3 % ) kom från frågande inom varje lokalt sjömanshusregisters egen ort.

152 Flertalet frågor framställdes per telefon. Att de vid besök framställda frågornas antal blivit så stort, procentuellt sett, torde sammanhänga med det för Göteborg speciella förhållandet, att Göteborgs uppbördsverk har tillstånd att låta några av sina egna tjänstemän själva slå i registret, och att de upplysningar som därvid inhämtats redovisats i kolumnen för besöksfrågor. Frågorna avsågo i de allra flesta fallen (20 111 eller ca 95 %) uppgift om sjömannens nuvarande anställning eller adress. I 18 460 fall (ca 87 %) kunde upplysning lämnas, i 421 fall (ca 2 %) upplystes att sjömannen avförts såsom ej längre sjöfarande, i 2 136 fall (ca 10 %) uppgavs, att personen ej varit registrerad vid sjömanshuset, i 79 fall (0,3 %) ansågs särskilda åtgärder erforderliga för att en fråga skulle kunna besvaras, i 355 fall (1,7 %) hänvisades sökanden till annat sjömanshus. Av rundfrågan framgår ej i hur stor omfattning registret tjänat sjömanshusverksamheten själv såsom upplysningskälla angående registrerads aktuella anställning och adress. Omfattningen av denna verksamhet torde emellertid vara ganska betydande. Begistret anlitas sålunda bl. a. när försändelser av skilda slag skola vidarebefordras till sjömännen, främst torde därvid vara fråga om inkallelseorder och andra meddelanden från de militära myndigheterna. Vidare anlitas registret när sjöfartsboksinnehavare skall underrättas om indragning av boken c dyl. Besultatet av den gjorda rundfrågan visar, att registret av utomstående nästan enbart anlitas såsom upplysningskälla rörande sjömans aktuella anställning och adress. Till belysande av registrets värde härvidlag och därvid främst huruvida denna funktion hos registret är av sådan vikt, att den bör läggas till grund för registrets framtida gestaltning må effektiviteten hos registret i detta hänseende, de skilda intressen som förefinnas för ett register av detta slag och dessa intressens styrka närmare beröras. För närvarande gäller, att sjömanshusregister skall innehålla uppgift om den aktuella ombordanställningen (och därigenom också indirekt adressen) för varje i registret inskriven sjöman som är kyrkobokförd inom sjömanshusets distrikt och som utövar sjömansyrket samt, för den som avmönstrat, den adress han uppgivit vid avmönstringen. Värnpliktig sjöman är vidare jämlikt inskrivningsförordningen skyldig anmäla adressförändring till sitt sjömanshus. Vid Stockholms sjömanshus föras därjämte uppgifter för dem som ej äro kyrkobokförda i landet. För att kunna anlita något av de trettio sjömanshusregistren måste man följaktligen ha någorlunda god kännedom om dels var sjömannen i fråga är kyrkobokförd dels att han för tillfället är eller ganska nyligen varit anställd ombord å fartyg (någon allmän skyldighet för inskriven eller h a n s arbetsgivare att till registret anmäla hans anställning och adress i land finnes icke; värnpliktigs skyldighet i detta avseende jämlikt inskrivningsförordningen torde icke effektivt fullgöras; omkring hälften av de inskrivna tillbringa år och flertalet stora delar av året i land) och dels att

153 han är inskriven vid sjömanshus (i huvudsak endast de som utöva sjömansyrket ombord på fartyg i utrikes fart äro skyldiga skriva in sig). Den gjorda rundfrågan utvisar också att huvudsakligen endast sådana som ha en någotsånär god kännedom härom anlita sjömanshusregistren. — I ca 87 % av fallen hade sålunda besked kunnat lämnas, i endast ca 1,7 % hade den frågande behövt hänvisas till annat sjömanshus, i ca 2 % upplysas att vederbörande ej längre vore sjöfarande och i ca 10 % meddelas att den efterfrågade ej varit registrerad vid sjömanshuset. Frågar man sig vilka som kunna tänkas äga denna kännedom, framstår det som naturligt, att i första hand utvälja sjömans förutvarande redare samt hans närmaste anhöriga och bekanta. Frågorna från dessa kategorier torde dock icke kunna uppgå till något större antal (det sammanlagda antalet frågor från redare, anhöriga och andra enskilda personer uppgick endast till 2 213 eller ca 10 % av samtliga frågor). Därjämte bör emellertid även de myndigheter (skatte-, polis-, barnavårds-, fattigvårds- och nykterhetsvårdande myndigheter) som på grund av sitt arbete ha kännedom om vederbörandes kyrkobokförings- och arbetsförhållanden kunna med framgång anlita registren. Detta bestyrkes också av den gjorda rundfrågan, som utvisar att ca 90 % av frågorna komrao från myndighet och ca 73 % från sjömanshusets egen ort. Slutligen ha naturligen även de militära myndigheterna, som av sjömanshusen själva förses med fortlöpande uppgifter rörande bl. a. namnet på de vid sjömanshuset inskrivna och deras kyrkobokföringsort, lätt att hålla reda på envars sjömanshustillhörighet. Dessa myndigheter kommo också som nummer tre i ordningen bland de frågande. Något svar på frågan, huruvida sjömanshusens nuvarande »kundkrets» omfattar alla som äro intresserade av uppgift om sjömans aktuella adress, eller på frågan, vem som därvid har det starkaste intresset, lämnar däremot icke resultatet av den gjorda undersökningen och ej heller belyses därigenom huru starkt behovet över huvud taget är av en särskild upplysningskälla rörande sjömännens aktuella ombordanställning. Besultatet utvisar endast den av registrens nuvarande konstruktion betingade faktiska omfattningen och fördelningen av de under viss tid framställda frågorna. För att få en uppfattning om verksamhetens värde och vilka intressen som böra tillgodoses därmed torde följaktligen andra utgångspunkter få väljas. Det är därvid naturligt att undersöka vilka andra offentliga register som finnas och huruvida dessa kunna lämna uppgifter i förevarande hänseende. De enda offentliga register som omfatta samtliga dem som skola registreras hos sjömanshusen torde vara folkbokföringsregistren och anställningsregistren. Enligt folkbokföringsförordningen gäller följande: Folkbokföringsregistren föras (56 §) i form av tryckande register över fastig-

heterna och befolkningen inom länet hos varje länsstyrelse och kunna därjämte föras hos vissa städer (f. n. Stockholm och Göteborg). På samma ställen skola därjämte föras två register över fysiska personer, bestående av avtryckskort från det tryckande registret, nämligen dels ett alfabetiskt adressregister och dels ett register ordnat efter personernas födelsenummer (57 §). Å registerkort finnes angivet vederbörandes namn, yrke, civilstånd, födelseort, närmast föregående och nuvarande kyrkobokföringsort, postadress och folkbokföringsnummer (innehåller födelsedata) samt i förekommande fall hustruns födelsedata ävensom numret på det sjömanshus där sjöman är inskriven jämte inskrivningsnumret. Med postadress menas därvid adressen till bostaden i den fastighet där vederbörande är mantalsskriven. Folkbokföringsregistren sakna alltså helt uppgifter om sjömäns adress under anställningen ombord, varför de icke i detta hänseende kunna träda i stället för de nuvarande sjömanshusregistren. Vad beträffar anställningsregistren finnas bestämmelser i K.F. den 21 maj 1954 om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning. Förordningen innehåller i huvudsak följande: Det åligger arbetsgivare att inom en vecka från anställningens början lämna uppgift om arbetstagare som är anställd hos honom under mer än fyra veckor. Uppgiften, som skall lämnas å särskild blankett, vilken — i form av kort — fastställes av riksskattenämnden, skall i allmänhet avges till den allmänna sjukkassa, där den anställde är medlem, och skall denna kassa, sedan den tagit del av innehållet i uppgiften, ofördröjligen vidarebefordra denna till utmätningsmannen inom kassans verksamhetsområde (d. v. s. i allmänhet till utmätningsmannen å den anställdes mantalsskrivningsort). Utmätningsman, som mottagit uppgift avseende arbetstagare vars anställningsort är belägen inom annan utmätningsmans distrikt, skall ofördröjligen översända avskrift av uppgiften till denne. De inkomna uppgifterna skola hos utmätningsmannen förvaras i ett alfabetiskt ordnat register. — Uppgift om arbetstagare finnes följaktligen i anställningsregistren på såväl mantalsskrivnings- som anställningsorten. — Å uppgiftskortet skall arbetsgivaren ange den anställdes debetsedelsnummer, mantalsskrivnings- och bostadsadress, yrkesbeteckning, anställningsdatum samt arbetsgivarens namn, adress och telefon ävensom dagen då uppgiften lämnades. Det åligger därjämte arbetsgivare att till anställningsregistret anmäla, när arbetstagares anställning upphört. Ur anställningsregistret skall uttagas uppgift angående anställning som enligt inkommen anmälan upphört eller eljest kan antagas hava upphört tidigare än under närmast föregående år. övriga uppgifter angående arbetstagares anställning förvaras under fem år. Anställningsregistren tillkommo år 1943 och utformades i första hand för att underlätta indrivningen av skatt och böter. De äro offentliga. Efter anställningsregistrens tillkomst synas följaktligen de som ha kännedom om sjömans mantalsskrivningsort eller följaktligen flertalet av dem som nu anlita sjömanshusregistren kunna lika gärna och i vissa fall ännu hellre (om de ej veta, om sjömannen är anställd ombord eller i land) vända sig till det lokala anställningsregistret för att få reda på hans anställning och adress. Anställningsregistren ha därjämte vid jämförelse med sjömanshusregistren den fördelen att uppgifter om den anställde intagas

155 i både mantalsskrivningsortens och anställningsortens anställningsregister, samt att dessa register utvisa den aktuella anställningen och adressen för person, ej blott när han utövar sjömansyrket ombord på fartyg i utrikes fart utan även när han innehar anställning i land i Sverige. Att sjömanshusregistren för närvarande anlitas av dem som känna till sjömans mantalsskrivningsort synes i en del fall sammanhänga med att dessa register funnits först och i andra fall med att sjömanshusregistren tillfrågas samtidigt med anställningsregistren på grund av att ärendets natur kräver, att alla till buds stående medel bör anlitas för att få reda på den aktuella adressen för viss person. Detta senare torde vara förhållandet med indrivningsmyndigheternas förfrågningar till registren. (Biksräkenskapsverket har sålunda i skrivelse den 1 juli 1954 dnr A 229 utfärdat vissa direktiv i denna riktning till indrivningsmyndigheterna.) Det må emellertid framhållas att den omständigheten att sjömanshusregistren för närvarande anlitas av indrivningsmyndigheterna såsom extra kontrollregister till de register — anställningsregistren — som tillskapats för att i första hand tjäna de fiskaliska intressena icke torde utgöra bärande skäl för att vidmakthålla sjömanshusregistren, eftersom det icke torde kunna anses rimligt att åberopa samma intressen för två skilda register av samma slag (lokala anställningsregister) men däremot möjligen för att effektivera anställningsregistren i vad gäller uppgifterna om sjömän. Det synes föreligga ett visst behov av ett register som lämnar uppgift om sjömans aktuella anställning och adress i de fall då anställningsregistren icke lämpligen kunna anlitas. De fall varom därvid närmast synes bli fråga äro de, då kännedom om sjömans mantalsskrivningsort saknas. Något register varifrån uppgifter om sådan sjöman kunna erhållas finnes för närvarande icke, trots att det torde kunna förutsättas att kännedom om sjömans mantalsskrivningsort ofta saknas, vilket i sin tur sammanhänger med att inånga sjömäns mantalsskrivningsförhållanden kunna vara ganska svävande, då de sakna fast bostad i vanlig bemärkelse och låta skriva sig hos släktingar eller vänner. Behov av ett register varifrån uppgifter om sjöman, vars mantalsskrivningsförhållanden icke äro kända, kunna erhållas utan omgång torde sålunda föreligga såväl hos utrikesdepartementet samt indrivnings-, polis-, barnavårds- och andra myndigheter som hos redare, sjömans anhöriga och bekanta samt andra enskilda personer. Det förhållandet, att enligt den gjorda rundfrågan endast 1,7 % av de framställda frågorna föranledde hänvisning till annat sjömanshus, kan också tyda på att för närvarande den som icke känner till sjömans mantalsskrivningsort finner arbetet med att söka i de 30 olika sjömanshusregistren alltför tidsödande och betungande, varför han hellre avstår från att fråga eller anlitar andra vägar (exempelvis via polismyndighet eller sjömans anhöriga). Vad slutligen angår sjömanshusverksamhetens eget behov av en upp-

156 giftskälla rörande sjömans aktuella adress, torde det sammanhänga dels med registrets funktion som register över sjöfartsboksinnehavarna, dels med dess åligganden mot främst de militära myndigheterna att vidarebefordra försändelser till sjömännen.

Kommitténs

förslag

beträffande

sjömansregistreringen

Registrets omfattning. De mera allmänna intressena av ett register över sjömän, varur kan inhämtas uppgifter om deras adresser, hemvist, signalement, tidigare ombordanställningar etc. äro naturligen betjänta av att registret omfattar såvitt möjligt alla sjömän som äro eller varit anställa ombord å svenska fartyg. Begistret skulle alltså, om hänsyn tages till dessa intressen kunna svälla ut åtskilligt och bl. a. bringas att, i likhet med det engelska registret, omfatta även de å landets fartyg anställda utländska sjömännen. Kommittén har emellertid, eftersom endast beträffande sjöfartsboksinnehavarna ett oavvisligt behov av register befunnits föreligga, ansett att registret bör begränsas till dessa. Införes, såsom ovan föreslagits, skyldighet jämväl för de svenska sjömännen i inrikes fart att inneha samt möjlighet för de utlänningar som mera stadigvarande utöva sjömansyrket ombord å svenska handelsfartyg att erhålla svensk sjöfartsbok, vidgas därjämte därigenom registrets omfattning något. Vid registret bör vidare arkiveras uppgifterna om dem som innehaft sjöfartsbok. Härigenom torde erforderliga uppgifter om de pensionsberättigade komina att finnas i registret. Registrets innehåll. För att tillgodose sjöfartsboksprövningens krav torde varje kort böra innehålla uppgifter, dels varigenom varje sjöfartsboksinnehavare kan snabbt och med full visshet identifieras och — bl. a. eftersom boken skall kunna ogiltigförklaras — nås av meddelande, dels ock rörande myndighetens åtgärder och beslut rörande sjöfartsboken. Sålunda synes registret böra innehålla uppgift om envar registrerads fullständiga namn, signalement, nationalitet, födelsetid och i förekommande fall födelsenummer, hemvist, aktuella adress (såväl ombord som i land), examina, studier och behörighet, civilstånd samt föräldrar och dessas eller annan närståendes adress. Dagen för, och innehållet i myndighetens åtgärder och beslut i fråga om sjöfartsboken ävensom de särskilda skäl som kunna ha förelegat för visst dylikt beslut böra också antecknas. I själva registret bör dock icke, om det skall vara offentligt, redovisas sådana skäl för visst beslut som kunna vara oförmånliga för sökanden (exempelvis fysiska brister eller tecken på misskötsamhet såsom fylleri och rymning) eller som ej böra framläggas ur militära sekretessynpunkter (exempelvis viss militärplacering). Börande dylika omständigheter bör i registret endast hänvisas till icke offentlig bilaga till registret. Å register-

157 kortet torde därjämte sjöfartsbokens nummer, därest böckerna såsom föreslagits föras i särskild nummerserie, böra anges. Handelsflottans pensionsanstalts krav på innehållet torde, förutom uppgifter till vederbörandes identifiering och om hans aktuella adress, gälla fullständiga och detaljerade uppgifter om hans sjötjänst och erlagda hyresavgifter, i huvudsak motsvarande vad som nu anges härom å sjömanshusens registerkort. Dessa uppgifter torde även vara tillräckliga för intygen om sjötjänst och för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar samt för sjöfartsstyrelsens behov av ett register för statistiska ändamål. Därjämte torde registerkortet böra innehålla i huvudsak samma uppgifter rörande den registrerades utbildning och militära förhållanden som för närvarande. Rörande det närmare innehållet i detta hänseende, se inskrivningsförordningen, 24 §. Registrets uppställning. Registret bör vara uppställt så att det i första hand kan tillgodose sjöfartsboksverksamhetens och pensionsanstaltens intressen. Det torde i fråga om nummer vara lämpligt att då sjömännen registreras begagna det allmänt använda folkbokföringsnumreringssystemet (jämför bl. a. den övergång till folkbokföringsnummer som skett i fråga om de värnpliktiga). I det avsnitt ovan där ogiltigförklaring av sjöfartsbok behandlats har föreslagits att en karenstid i vissa fall skall förflyta innan anteckningarna om sjöman, vilkens sjöfartsbok ogiltigförklarats, avföras ur registret. I anledning härav synes det lämpligt att registret delas upp i två delar, ett över de aktiva sjömännen och ett över de passiva. Till passivregistret synes därvid böra överföras dels de uppgifter som, efter ogiltigförklaring av sjöfartsbok, skola under viss tid kvarstå i registret och dels uppgifterna om dem, som i anledning av att de varit borta ur handelsflottan under minst ett år, kunna antagas hava upphört att utöva sjömansyrket på svenskt fartyg. Härigenom torde väsentliga fördelar vara att vinna ur såväl administrativ som ur statistisk synpunkt (se även redogörelse i kapitel III för det engelska registreringssystemet). Frågan om den tekniska utformningen av registret finner sig kommittén i övrigt icke böra gå närmare in på, då denna torde böra lösas av registrets chefsmyndighet i samråd med handelsflottans pensionsanstalt, de militära myndigheterna och statens organisationsnämnd. Uppgiftslämnare m. m. De uppgifter som erfordras för att utfärda och ogiltigförklara sjöfartsbok bör i första hand sjömannen själv genom mönstringsförrättare förse registret med. I andra hand böra de som utöva kontrollen av sjöfartsboksinnehavet och de som i övrigt äro intresserade av att registret fyller sin funktion, såsom övervakare för villkorligt dömd och de ovannämnda undersöknings- och bestraffningsnämnderna inkomma med erforderliga uppgifter. Därjämte har på förut angivna grunder skyl-

158 dighet stadgats för länsstyrelse att meddela när den fått kännedom om sådant förhållande beträffande den som ägnar eller uttalat avsikt att ägna sig åt sjömansyrket, som utgör hinder för sjöfartsboks erhållande eller som kan föranleda ogiltigförklaring av sjöfartsbok. Likartad skyldighet har föreskrivits för nykterhetsvårdande organ. Uppgifterna om sjömännens sjötjänst samt deras aktuella adress ombord och närmast efter avmönstring torde liksom hittills böra inhämtas med ledning av mönstringsförrättarnas rapporter. De uppgifter det främst är fråga om äro de som inhämtats vid prövning av ansökan om sjöfartsbok, vid mönstring samt vid granskning av manskapsförteckning och befälhavarrapport. Då dessa uppgifter utgöra grunden för registrets verksamhet böra de naturligen förmedlas snabbt och fullständigt. Vidare bör iakttagas, att uppgiftsförmedlingen vållar så liten administrativ omgång som möjligt. Denna synpunkt torde böra beaktas av verksamhetens chefsmyndighet i samband med fastställandet av de för verksamheten erforderliga blanketterna. Här må endast framhållas de arbetsbesparingar som torde kunna göras genom att ansökan om sjöfartsbok utformas såsom ett registerkort (jfr passansökan) samt genom att exempelvis rullan utföres (även avräkningsboken eller sjöfartsboken torde kunna användas härför) enligt paragon- eller annat system som medför att (perforerad) kopia av anteckningarna däri kan erhållas och användas som mönstringsmeddelande (jfr det i Förenta Staterna tillämpade systemet). Vissa förenklingar i det nuvarande systemet torde även uppnås genom de föreslagna föreskrifterna att, då rulla upphör att gälla, endast denna behöver insändas samt att befälhavarrapport skall upprättas i två exemplar, varav det ena skall insändas till registret. Rörande de förenklingar som på grund av den föreslagna förändrade organisationen kunna företagas i själva rapporteringen se nedan. De uppgifter om sjömannens militärplacering som de militära myndigheterna önska antecknade i registret torde böra inhämtas vid ansökan om sjöfartsbok och eljest genom meddelanden från militärmyndigheterna själva. De uppgifter om de registrerades studier och examina som de militära myndigheterna önska erhålla av registret böra vederbörande skolor liksom hittills förse registret med (se inskrivningsförordningen 30 §). För att folkbokföringsmyndigheterna skola kunna iakttaga att sjöman bibehålies vid sin mantalsskrivning i landet och för att dessa myndigheter skola kunna förse registret med uppgifter om sådana ändringar i registrerads förhållanden som antecknas hos dem, bör registreringsmyndigheten underrätta vederbörande folkbokföringsmyndighet, när viss person införes i och avföres ur registret. De militära myndigheterna böra underrättas bl. a. när person införes i resp. avföres ur registret.

159 För att de sjöfartsbokskontrollerande organen (konsulerna och övriga mönstringsförrättare) skola kunna fullgöra sina uppgifter har därjämte föreskrivits skyldighet för registreringsmyndigheten att underrätta dem när sjöfartsbok förklarats ogiltig. Liknande underrättelser torde böra lämnas sjömansförmedlingarna. Den omständigheten att sjömanshusregistren f. n. anlitas av indrivningsmyndigheterna vid sidan av anställningsregistren utgör såsom ovan framhållits icke bärande skäl för att vidmakthålla sjömanshusregistren men däremot möjligen för att göra anställningsregistrens uppgifter om sjömännen mera tillförlitliga. Med hänsyn till de ofta stora avstånden, särskilt inom utrikessjöfarten, mellan sjömannens arbetsplats och hemlandet, den stora rörligheten inom sjömansyrket (i genomsnitt två fartygsbyten per år) samt de härav betingade svårigheterna för befälhavarna att omedelbart till rederiet rapportera varje ändring i besättningens sammansättning — dessa ändringar komma ofta till rederiernas kännedom först i samband med de månatliga redovisningarna av utbetalda löner — kan det förmodas att uppgifterna om sjömännen, vid den tidpunkt då de inflyta i anställningsregistren i vissa fall förlorat sin aktualitet. Det kan därjämte för sjömans arbetsgivare synas tillräckligt om ett offentligt organ, mönstringsförrättaren, underrättas då sjöman till- eller frånträder tjänst å fartyg. Är jämväl annat offentligt organ (t. ex. anställningsregister) intresserat av uppgiften, bör det åligga de offentliga orga-' nen att korrespondera därom inbördes. Slutligen torde få framhållas värdet för det allmänna och sjömännen samt övriga av sjukkasseverksamheten och anställningsregistreringen intresserade, att meddelanden om ombordanställning snabbt nå sjukkassorna och anställningsregistren. Möjligheterna att påskynda rapporteringen från befälhavarna till anställningsregistren torde emellertid vara begränsade, då svårigheterna härvidlag till största delen bero på yttre faktorer. Det torde däremot vara förenat med relativt liten omgång att göra ett utdrag, eventuellt i form av kopia, av mönstringsförrättarens meddelande till sjömansregistret och vidarebefordra detta till vederbörande sjukkassa, förutsatt att ett centralt sjömansregister inrättas, där arbetet härmed kan skötas av viss person som kan få erforderliga tekniska hjälpmedel till sitt förfogande. En förutsättning för en rationell utformning av denna del av verksamheten är dock, att mönstringsmeddelandena ges en med hänsyn härtill lämplig utformning. De närmare tekniska anordningarna i sammanhanget torde därvid kunna anförtros sjöfartsstyrelsen i samråd med den för utformningen av meddelanden till anställningsregistren ansvariga myndigheten (riksskattenämnden). Fördelarna med detta system torde vara uppenbara. Mot en ringa arbets-

160 belastning — högst ett biträde hos sjömansregistret — vinnes nyssnämnda arbetsbefrielse för redarna ävensom snabbhet och tillförlitlighet i uppgiftslämnandet till anställningsregistren. Därjämte uppnås att antalet frågor från lokala myndigheter och enskilda till sjömansregistret rörande viss sjömans adress kan antagas bli betydligt färre än vad annars skulle bli fallet. Sålunda må framhållas att det torde bli överflödigt för skattemyndighet att efterforska försumlig skattebetalare, vars mantalsskrivningsort är känd, i sjömansregistret. Arbetstagarregistret på orten kommer nämligen att ha med sjömansregistret identiska uppgifter rörande de aktuella anställningsförhållandena för en i sjömansregistret intagen person som är anställd till sjöss och fullständigare uppgifter rörande sådan persons ilandanställning. Det ovannämnda merarbetet hos sjömansregistret för meddelanden till anställningsregister torde följaktligen kunna antagas komma att mer än väl uppvägas av minskat arbete med att besvara förfrågningar från skatte- och indrivningsmyndigheter m. fl. rörande sjömäns aktuella ombordanställning. Kommittén föreslår för den skull att skyldigheten att lämna uppgifter rörande sjömän till anställningsregistret upphäves för de redare som ha att anmäla sjömäns till- och frånträde av tjänst ombord till mönstringsförrättare och att denna skyldighet i stället lägges på sjömansregistret. Förslag till kungörelse angående undantag från uppgiftsskyldighet enligt förordningen den 21 maj 1954 om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning framlägges i enlighet härmed.

Mönstringsförrättares skiljedömande verksamhet Tjänsteavtalet I begreppet påmönstrad ligger, som tidigare framhållits, ett krav på upprätthållande av ombordanställning. Avmönstring måste ske när anställningsförhållandet upphör eller när det avbrytes genom att sjömannen beredes tjänstledighet. I normalfallet, då befälhavaren och sjömannen äro ense om att tjänsten må frånträdas, konstaterar mönstringsförrättaren inför avmönstringen endast att så är fallet. Detsamma gäller när sjömannen lämnar tjänsten för att åtnjuta sjukledighet eller semester. Råder emellertid tvist om huruvida sjömannen lämnat eller äger lämna tjänsten av någon av nyssnämnda anledningar, måste denna tvist lösas innan avmönstring kan ske. Skall avmönstringen icke fördröjas och en mängd frågor rörande om och när avmönstring bort ske kvarstår olösta, vilket bland annat skulle kunna komplicera förhållanden som ha samband med mönstringens rättsverkningar och passfunktion, torde som regel enda möj-

161 ligheten vara att låta avmönstringsförrättaren pröva, huruvida anställningsförhållandet skall upphöra, resp. upphört eller icke. Detta avgörande torde dock icke få anses ha den styrka, att icke anställningsförhållandets parter sedermera skulle kunna, för anställningsavtalets vidkommande, komina överens om en annan slutdag än den av mönstringsförrättaren ansedda. Det kan ifrågasättas om det icke därjämte föreligger ett praktiskt behov av att kunna under mönstringsförrättarens medverkan lösa även andra tvister rörande tjänsteavtalet, såsom rörande avräkningsspörsmål, särskilt på platser där möjligheterna för befälhavaren och sjömannen att med erforderlig snabbhet få kontakt med de fackliga organisationerna äro ringa. Missnöje bland sjömännen torde härigenom kunna i vissa fall snabbare bringas ur världen. Frågan huruvida förrättarens skiljedömande verksamhet har värde även ur andra synvinklar kan naturligen diskuteras. Sålunda har framhållits att det kan vara fördelaktigt för befälhavaren att i tveksamma fall få tvistefrågor rörande den lön som skall utbetalas slutgiltigt lösta av mönstringsförrättaren senast vid avmönstringsförrättningen. Befälhavaren behöver härigenom icke befara att ha betalat ut ett för högt lönebelopp, som skulle kunna konstituera regressanspråk mot honom från redarens sida. Borttages mönstringsförrättarnas avräkningsprövande verksamhet bleve däremot den sannolika följden en försiktig hållning från befälhavarnas sida, med en ökning av antalet olösta tvister i avlöningsspörsmål till följd. Å andra sidan har invänts, att det bör åvila parterna att förhandlingsvägen lösa uppkomna tvister rörande anställningsförhållandet, eftersom endast parterna själva torde äga erforderlig expertis och kännedom om avtalets mening. Vidare har det nuvarande förfarandet ansetts kunna medföra, att slitandet av lönetvister som uppkomma under pågående anställning kan komma att onödigtvis fördröjas, eftersom de nuvarande reglerna kunna medföra att befälhavaren finner det naturligast och enklast att avvakta den hjälp med och de besked om avtalets tolkning som mönstringsförrättaren i samband med avmönstringen lämnar. Med hänsyn till att förevarande utredning icke omfattar frågor som ha sin grund i sjömanslagen har kommittén emellertid funnit sig icke böra taga upp mönstringsförrättarens skiljedömande verksamhet enligt 43 § sjömanslagen till närmare prövning. —- Det kan anmärkas att frågan om s. k. standardersättning enligt 3 och 34 §§ nämnda lag torde ha ett visst samband med mönstringsförrättarens prövning enligt förstnämnda paragraf (se bl. a. prop. 170/52 sid. 66 och 130). Kommittén har däremot ansett sig böra dryfta de i SHK intagna föreskrifterna om mönstringsförrättarens uppgifter av skiljedömande natur i den mån de gå utöver nämnda stadgande i sjömanslagen. Därvid är det av vikt att räckvidden hos 43 § sjömanslagen klart definieras. Det kan 1 1 — 705753

162 först och främst konstateras att i nämnda paragraf icke stadgas någon skyldighet för sjöman eller befälhavare att hänskjuta tvist till mönstringsförrättares prövning. I sjömanskommitténs förslag till sjömanslag m. m., kommentaren till 43 § 2 st., uttalas tvärtom att intet hindrar parterna att låta med prövningen anstå tills tvisten exempelvis kan hänskjutas till svensk domstol eller avgöras genom förhandlingar mellan de organisationer parterna tillhöra. Detsamma gäller naturligen även 43 § 1 st. — Ej heller äro parterna ovillkorligen bundna av mönstringsförrättarens beslut. I 43 § 3 st. stadgas sålunda möjlighet att, sedan mönstringsförrättaren fattat sitt beslut, hänskjuta tvisten till domstols prövning. Det torde vidare stå parterna fritt att, jämväl efter mönstringsförrättarens avgörande, överenskomma om annan lösning av tvisten. Mönstringsförrättarens nuvarande skyldighet enligt 42 § SHK att i varje fall kontrollera, huruvida förhållande som skall medföra avmönstring föreligger, torde som nyss framhållits böra bibehållas såsom ett led i det formbiindna mönstringsförfarandet. De till mönstringsförhållandet knutna rättsverkningarna torde sålunda få anses bestå eller ha upphört allt eftersom mönstringsförrättaren finner att mönstringsförhållande råder eller har upphört. Huruvida parterna skola vara bundna eller ej av förrättarens avgörande i själva anställningsfrågan torde däremot böra vara beroende av om endera parten hänskjutit frågan till förrättarens prövning enligt 43 § sjömanslagen och frågan icke tidigare eller därefter på nyss angivet sätt avgjorts i annan ordning (domstols dom eller efter förhandlingar mellan parterna) — med hänskjutande torde därvidlag få jämställas ett uttryckligt godkännande från någondera partens sida. Mönstringsförrättarens prövning enligt 43 och 44 §§ SHK av att sjömannen uppburit rätt lön och övriga tillkommande förmåner går även den utöver sjömanslagens stadgande, i det att den skall ske ex officio. Ex officiokontrollen härrör från den tid då förhållandena på arbetsmarknaden voro svävande och då särskilt på sjön den anställde åtnjöt endast ringa skydd. Efter tillkomsten av de avtalsbundna lönerna har denna risk försvunnit och lönerna uniformerats. Mönstringsförrättarens kontroll i förevarande hänseende har också av denna anledning numera blivit synnerligen summarisk. Han torde i allmänhet inskränka sig till att fråga vederbörande sjöman om denne uppburit rätt lön. Endast om sjömannen därvid uttrycker tvivel, ingår förrättaren i noggrannare prövning. Förrättaren torde för övrigt icke hinna med att ex officio individuellt pröva, huruvida varje avmönstrad sjöman uppburit rätt lön och övriga förmåner, om icke avmönstringsförfarandet skulle taga oproportionerligt lång tid. Av ex officio-kontrollen av löneuträkningen har följaktligen i själva verket blivit en kontroll efter framställning från sjömannen. På grund härav har föreskriften om ex officio-kontroll av löneavräkningen icke ansetts böra bibehållas. Detta i sin tur finner kommittén böra

163 medföra, att den förklaring sjömannen nu regelmässigt skriver under i rullan då han avmönstras, att han uppburit avtalad hyra e t c , bör utgå ur texten till den kolumn där namnet tecknas. Härför talar också att sjömannen i annat fall lätt kan få den uppfattningen, att han genom namntecknandet avsagt sig rätten att senare få lönens storlek prövad. Föreskriften att lönen skall kvitteras inför offentlig myndighet torde vara en kvarleva från de ovanberörda historiska förhållandena och sakna förankring i modern uppfattning. — Däremot finner kommittén, som ovan framhållits, att sjömannen jämväl fortsättningsvis bör vid avmönstringen skriva sitt namn i rullan, då detta kan bli av värde för sjömannen ur bevissynpunkt vid uppkommande frågor rörande tidpunkten m. m. för mönstringsförhållandets upplösning. Mönstringsförrättarens skyldighet att på begäran av part pröva avlöningsuträknings riktighet finner sig kommittén däremot som ovan framhållits, icke böra göra inskränkning i, då den grundar sig på bestämmelsen i 43 § sjömanslagen. — Det må emellertid framhållas att de fackliga organisationerna självfallet ha frihet verka för en begränsning av framställningarna om dylik prövning i skilda hänseenden.

Prövning

av disciplinnämds

beslut

Då denna skyldighet helt beror på stadgandet i sjömanslagen 67 § har den icke ansetts höra till förevarande utredningsuppdrag, annat än i så måtto att en erinran om nämnda skyldighet intagits i författningsförslaget.

Sjömanshusombudsmannens

uppgift

att förlika

tvister

Denna arbetsuppgift torde numera icke utövas annat än som ett led i den allmänna serviceverksamheten som ingår i mönstringsförrättares uppdrag, varför den behandlas nedan.

Tvist

angående

tjänstgöringsbetyg

Mönstringsförrättarens åliggande i hithörande hänseende har ansetts icke böra prövas i förevarande utredning, då det härflyter ur annan författning än SHK (K. F. den 30 september 1921 om tjänstgöringsbetyg för sjöfolk).

164 Den allmänt betjänande verksamhet som bedrives av mönstringsförrättarna Som av redogörelsen i kapitel II för den nuvarande verksamheten framgår bedrives vid de olika sjömanshusen och av mönstringsförrättarna i övrigt en verksamhet av allmänt betjänande slag, här benämnd serviceverksamheten. Denna grundas delvis på vissa stadganden i SHK och delvis på den moderna uppfattningen att de offentliga organen äro allmänhetens tjänare, vilka skola tillhandagå med råd och hjälp inom sitt verksamhetsområde. Värdet av en sådan verksamhet skiftar allt efter antalet upplysningskällor av skilda slag som stå till buds och efter den större eller mindre särprägel verksamhetsområdet har. Rörande förhållandena till sjöss och rättsreglerna på sjöfartens område torde kännedomen hos andra samhällsorgan än de med sjöfartsfrågor sysselsatta som regel icke vara mera ingående. Att förhållandena till sjöss äro i hög grad särpräglade, samt att en mångfald för detta område speciella rättsregler finnas torde icke behöva närmare belysas. Behovet av en allmän serviceverksamhet, där upplysning samt råd och hjälp i frågor på sjöfartens område lämnas den som på ett eller annat sätt kommer i kontakt därmed är följaktligen stort. Med hänsyn till den brådska och de ständiga skiftningar som är ett utmärkande drag för allt som rör sjöfarten, böra serviceorganen, om de skola vara till verklig nytta, kunna nås relativt snabbt av den som behöver råd och hjälp. De böra för den skull vara relativt jämnt utspridda på platser utefter landets kuster, där kontakt med sjöfarten uppkommer, främst de större sjöfartsstäderna, där behovet såväl för sjömännen, befälhavarna och redarna som för det allmänna och de enskilda personerna är störst. Att däremot koncentrera denna verksamhet till ett för hela riket gemensamt statligt organ, exempelvis sjöfartsstyrelsen, torde av ovan angivna skäl icke vara möjligt. Däremot bör centralmyndigheten på sjöfartens område naturligen lämna råd och bistånd till de lokala serviceorganen. Mönstringsförrättarna å orter av nyssnämnt slag torde på grund av intensiteten i mönstringarbetet få en stor inblick i och erfarenhet av förhållandena på sjön. Denna kunskapsfond torde böra utnyttjas. Det torde därjämte ligga i sakens natur att mönstringsförrättarna, som äro de officiella funktionärer sjömännen ha att passera när de till- och frånträda ombordanställning, få mottaga ett stort antal frågor rörande ombordanställning och framställningar om råd och bistånd i skilda hänseenden, samt att de böra ha att besvara dessa, eftersom detta är det praktiskt lämpligaste.

165 Kommittén finner följaktligen att mönstringsförrättarna böra vara utrustade med en allmän rätt och skyldighet att besvara frågor och lämna råd och bistånd rörande förhållandena inom sjöfarten, särskilt i vad rör anställning ombord. Detta synes böra beaktas vid tillsättandet av befattning som mönstringsförrättare, så att kunskaper i hithörande frågor därvid krävas. Lika stora kompetenskrav torde emellertid icke behöva eller böra ställas på alla mönstringsförrättare. Endast de som i större utsträckning anlitas såsom upplysningsorgan behöva ha en mera ingående kännedom om sjöfartsförhållanden. Förrattarna på mindre frekventerade orter torde endast böra direkt besvara frågor av enklare natur och i övrigt få hänvisa sökanden till närmaste mera kvalificerade förrättare eller, vid brådskande förfrågan, själva genom telefonkontakt med denne inhämta erforderliga uppgifter. Beskrivandet av ifrågavarande verksamhet har ansetts böra ske i en allmän föreskrift. Dock har bestämmelsen om skyldighet att redovisa avliden sjömans kvarlåtenskap ansetts böra bibehållas, eftersom detta åliggande är av mera speciell natur. Bestämmelsen om avskedsbetyg har däremot ansetts böra utgå, då den icke torde tillämpas numera. I den allmänt betjänande verksamheten ingår även en skyldighet att gratis eller mot avgift tillhandahålla vissa av sjöfartsstyrelsen och andra myndigheter upprättade blanketter. Sålunda stadgas i SHK 50 § 2. att blanketter till sjömansrulla skola genom sjöfartsstyrelsens försorg tryckas och mot den ersättning, som av styrelsen bestämmes, tillhandahållas såväl sjömanshusen och genom dem mönstringsförrättarna inom riket som även de svenska konsulat som önska erhålla blanketterna. Vid utgivandet av sjömansrulla till fartyget uttager mönstringsförrättaren en avgift enligt stämpel- och lösenförordningarna som varierar allt efter fartygens storlek och rullans omfattning. Blanketter till sjöfartsbok skola tryckas genom sjöfartsstyrelsens försorg och kostnadsfritt tillhandahållas sjömanshusen, vilka skola uttaga ett belopp om 1 kr. 50 öre i expeditionslösen då bok utfärdas. I denna verksamhet ingår därjämte en skyldighet för sjömanshusen att låta trycka skepps- och maskindagböcker samt avräkningsböcker och att tillhandahålla dem. Vid utgivandet av dessa handlingar skall mönstringsförrättaren uttaga expeditionslösen, som för skepps- och maskindagböcker varierar mellan 1 och 5 kr. jämte fastställd ersättning för papper och inbindning, och som för avräkningsbok utgör 45 öre. Kommittén finner att en allmän skyldighet för mönstringsförrättarna att tillhandahålla blanketter bör finnas, men anser det mest rationellt att allt tryck av blanketter som ej tillhandahålles av myndighet inom annat verksamhetsområde, ombesörjes av sjöfartsstyrelsen, som vid behov torde få påkalla ändring i de i stämpel- och lösenförordningarna fastställda ersättningsbeloppen — därvid dock bör beaktas, att lösenbeloppet för sjöfartsbok, på grund av denna handlings karaktär, bör sättas lågt — samt att

166 redovisningen av de av mönstringsförrättare uttagna stämpel- och lösenbeloppen sker på det inom statsverket tillämpade sättet med stämplar.

U n d e r s t ö ds v e r k s a m h e t en Den i detta kapitel hittills behandlade verksamheten — förfarandet med sjöfartsbok och sjömansrulla samt den med sjöfartsbok, mönstring och granskning av manskapsförteckning sammanhängande prövningen av sjöman ävensom bemanningskontrollen, registreringen, den skiljedömande verksamheten och serviceverksamheten — torde vara av offentlig natur. Till stöd för denna uppfattning kan bl. a. åberopas de i kapitel I angivna övervägandena rörande statsbidragets storlek, vilka utgjort grunden bl. a. till departementschefsuttalandet i propositionen år 1938 att statsbidrag skulle utgå med fulla beloppet av sjömanshusens arbete för statens räkning, beräknat till 75 % av sjömanshusens totala kostnader. Vidare kan påpekas dels de paralleller som kunna dragas mellan å ena sidan den verksamhet som har sjöfartsbok, sjömansrulla, mönstring och manskapsförteckning till föremål, och å andra sidan, pass- och körkortsverksamheten, dels det nödvändiga komplement till folkbokföringen sjömansregistret utgör, dels den omständigheten att mönstringen från början helt, och jämväl för närvarande till stor del utföres av offentligt organ (magistrats- och tulltjänsteman) utan bidrag från sjömanshusmedel. övrig vid sjömanshusen bedriven verksamhet har bedömts vara av mera enskilt intresse inom sjöfarten. Den har för den skull ansetts böra täckas helt av de bidrag till sjömanshusverksamheten som uttagits från redare (tonavgifter) och fram till år 1939 från sjöfolk (hyresavgifter), och ha dessa bidrag i princip icke ansetts böra tagas i anspråk för den offentliga delen av verksamheten. Detta bestyrkes av, förutom omständigheterna vid sjömansinstitutionens tillkomst, bl. a. att statsbidrag som nyss framhållits ansetts böra utgå med hela det belopp arbetsuppgifterna av offentlig natur dragit samt att, då sjöfolkspensioneringen inrättades, hyresavgifterna samt en stor del av tonavgifterna ansågs kunna tagas i anspråk för bestridandet av de särskilda sjöfolkspensionerna. Vid sjömanshusen bedrives numera verksamhet för ändamål som representera sjöfartens mera enskilda intressen (sjöfartsändamål) i huvudsak endast i den formen att understöd utgives till änkor och barn efter de sjömän som äro eller varit inskrivna vid sjömanshus. Vissa smärre bidrag till sjömanshem etc. lämnas dock därjämte. Understödsverksamheten torde som tidigare framhållits, på grund av bidragens relativt ringa belopp och den allmänna sociala utvecklingen i landet, icke längre vara lika angelägen som tidigare. Att den av hänsyn till de nuvarande bidragstagarna

167 dock icke bör omedelbart avvecklas har tidigare påpekats. Någon utbyggnad av understödsverksamheten torde å andra sidan icke vara påkallad. Friställas emellertid medel avsedda för sjöfartsändamål, d. v. s. främst tonavgiftsmedel, kan detta föranleda till skilda åtgöranden. En åtgärd är att minska tonavgiftens storlek. En annan är att lämna bidrag till andra angelägna uppgifter inom sjöfarten. — Något principiellt hinder häremot torde icke föreligga; se bl. a. statskontorets i kapitel I åberopade utlåtande den 22 oktober 1927 rörande indragna sjömanshus tillgångar, där Kungl. Maj :t ansetts oförhindrad disponera över dessa tillgångar, d. v. s. främst fonderade hyres- och tonavgifter, för det med samma avgifter avsedda ändamålet. Detta ändamål torde med den utveckling och förändring som såväl sjömanshusens uppgifter som samhällsverksamheten undergått sedan kofferdireglementets tillkomst få anses relativt vidsträckt och endast begränsas av att det bör hålla sig inom de allmänna intressena på sjöfartens område. Som jämväl i samband med motivutredningen i avsnittet ovan om sjöfartsbok, mönstring och manskapsförteckning framhållits, har kommittén funnit stort behov föreligga av stöd åt dem som önska utbilda sig inom sjömansyrket. Kommittén får för den skull yrka, att de medel som äro avsedda för sjöfartsändamål, i den mån de kunna komma att friställas, måtte få användas till stipendier inom sjöfolksutbildningen. Därvid torde såväl studeranden å sjömans- och sjöbefälsskolor som de som bedriva självstudier (per korrespondens) böra komma i fråga. Beträffande donationsmedlen finner kommittén att de jämväl framdeles böra utdelas i enlighet med donators önskan.

KAPITEL V

VERKSAMHETENS ORGANISATION

D e k r a v s o m ställas p å

organisationen

Befattning med sjöfartsböcker Den som söker sjöfartsbok skall som regel inställa sig personligen inför offentlig funktionär (p. g. a. identitetsbevisningens krav på likhet mellan sökanden och företett fotografi e t c ) . Funktionärer böra för den skull helst finnas å samtliga sådana platser inom och utom riket där tillträde av tjänst ombord å svenskt fartyg mera regelmässigt sker, så att nyrekryteringen av sjömän icke försvåras. Funktionär bör kunna utfärda sjöfartsboken relativt snabbt, så att icke arbetstillfälle ombord går sökanden ur händerna eller fartygs avgång fördröjes. Vissa av de villkor sökanden skall uppfylla för att få sjöfartsbok kan funktionären omedelbart kontrollera, nämligen om sökanden är försedd med erforderliga handlingar (åldersbetyg, fotografi, läkarintyg etc.) och om dessa handlingar utvisa att sökanden innehar de erforderliga kvalifikationerna. Vissa förutsättningar åter kan funktionären som regel icke omedelbart iakttaga, såsom att sökanden icke tidigare erhållit sjöfartsbok. — Detta kan ej heller för närvarande kontrolleras omedelbart annat än i det fall att sjömannen söker sjöfartsbok vid det sjömanshus inom vars distrikt hans hemort är belägen. Det må i sammanhanget framhållas, att år 1954 endast 2.924 av totalt 5.196 sjöfartsbokssökande vände sig till mönstringsförrättare inom det sjömanshusdistrikt, där de hade sitt hemvist. Av de förstnämnda vände sig därjämte icke alla direkt till sjömanshuset, en del anlitade istället mönstringsförrättare ute i distriktet. — Ej heller kan funktionären av de för honom tillgängliga handlingarna sluta sig till att för sökanden icke föreligger hinder av pass- eller disciplinär natur, då uppgifter härom icke kunna spridas till samtliga de funktionärer varom här är fråga. Förutsättningar böra för den skull skapas, varigenom funktionären snabbt kan få reda på, huruvida ur dessa synpunkter hinder mot att utfärda sjöfartsbok föreligger. I föregående kapitel har föreslagits att prövningen av den som söker, och den som innehar sjöfartsbok väsentligt utvidgas. Sålunda föreslås, att det beträffande den som söker sjöfartsbok tillses, att hinder icke föreligger, vare sig ur passynpunkt eller på grund av olämplighet för sjömansyrket. Vidare

169 föreslås att sjöfartsbok skall kunna i likhet med pass och körkort förklaras ogiltig, därest hinder av svårare art senare uppkommer eller visar sig föreligga. Denna vidgade prövningsskyldighet ställer stora krav på det prövande organet, såväl i fråga om kompetens och ansvar som beträffande enhetlighet i bedömningen. Kommittén finner fördenskull, att den mera kvalificerade delen av denna prövning måste koncentreras till ett centralt, offentligt organ. Härför talar också att de uppgifter till underlag för prövningen, som föreslås skola insändas från myndigheter och enskilda, såsom övervakare för villkorligt frigivna, nykterhetsnämnder och undersöknings- och bestraffningsnämnder, böra spridas på så få händer som möjligt. Detta är önskvärt även ur sekretessynpunkt. Då emellertid för beslut att vägra eller ogiltigförklara sjöfartsbok i många fall torde komina att krävas ingående kännedom om de särpräglade förhållandena inom sjöfarten, finner kommittén det önskvärt, att den expertis från de skilda arbetsområdena inom sjöfarten som för närvarande i form av sjömanshusdirektion befattar sig med ärenden om ogiltigförklaring av sjöfartsbok icke går förlorad vid en centralisering och utökning av verksamheten utan tvärt om vidgas till att omfatta representanter för ytterligare kategorier ombordanställda. Kommittén föreslår för den skull att till centralorganet knytes en sakkunnig nämnd, sammansatt av personer med erfarenhet från de skilda arbetsområdena ombord. Några praktiska olägenheter av att den kvalificerade delen av prövningen lägges på ett centralt organ torde icke, med den föreslagna utformningen av författningsföreskrifterna, uppkomma ens för dem, vilkas hemorter äro belägna långt ifrån detta organs säte, eftersom det samtidigt föreslås, att den lokale funktionären skall mottaga och förhandspröva ansökningen om sjöfartsbok samt, sedan besked från centralorganet erhållits, utlämna sjöfartsboken. Funktionären torde, därest det råder brådska vid utfärdandet av sjöfartsboken, kunna omedelbart, genom ett telefonsamtal med centralorganet, erhålla uppgift huruvida hinder föreligger, eftersom hänsyn vid sjöfartsboksansökans bedömande föreslås skola tagas endast till sådana omständigheter som i prövningsögonblicket äro för organet kända. I allmänhet torde därjämte någon större brådska icke vara förhanden, eftersom den som går till sjöss som regel icke torde eller bör bestämma sig för ett så viktigt steg först samma dag fartyget avgår. Ytterligare må framhållas att de undersökningar, som för närvarande måste ske innan det för sjöfartsbok erforderliga läkarintyget kan utfärdas, ändå taga viss tid i anspråk. Möjlighet har därjämte i författningen skapats för den funktionär som skall utfärda sjöfartsboken att, därest eljest synnerlig olägenhet skulle uppstå, pröva och avgöra ansökningen utan att dessförinnan ha tagit kontakt med centralorganet. Förutsättning för bifall till ansökan är dock, att det saknas anledning antaga, att hinder föreligger. Vissa hållpunkter för bedömningen, huruvida sökanden tidigare erhållit sjöfartsbok eller ej samt huruvida hinder av pass- eller disciplinär natur kan antagas föreligga, torde för-

170 rättaren därvid ha i sökandens ålder och anteckningarna i hans militära inskrivningsbok samt i hans eventuella innehav av pass eller körkort. Vidare torde från polismyndigheten på orten kunna inhämtas, huruvida sökanden är efterlyst i de tidigare nämnda polispublikationerna. Mönstring Som i föregående kapitel framhållits torde det icke vara möjligt att ens till någon del centralisera själva mönstringsförfarandet. Mönstringsförrättare bör, i likhet med den som har att utfärda sjöfartsbok, helst finnas å samtliga sådana platser inom och utom riket där till- och frånträde av tjänst ombord å svenskt fartyg mera regelmässigt sker, så att någon extra tidsspillan icke uppstår för fartygen, då förrättare skall uppsökas. Däremot erfordras en central ledning av mönstringsarbetet, vilken har möjlighet att bl. a. genom undervisning och inspektion sörja för en enhetlig och riktig tillämpning av mönstringsreglerna. Då frågan, huruvida i det särskilda fallet förutsättningarna för på- resp. avmönstring föreligga, kräver kännedom om, förutom mönstringsbestämmelserna, de för anställningsavtal inom sjöfarten gällande reglerna, torde sådan kännedom eller förmåga att sätta sig in i dessa frågor få krävas av den som skall vara mönstringsförrättare. Särskilt torde prövningen, huruvida förutsättning för avmönstring föreligger, ofta kräva närmare kännedom om författningsbestämmelserna på området, exempelvis vid avsked på grund av rymning, då förhör av visst föreskrivet slag skall ha hållits ombord. Manskapsförteckning och befälhavarrapport Befattningen med manskapsförteckning och befälhavarrapport är i huvudsak av samma natur som mönstringen. Samma krav på en decentraliserad organisation torde få uppställas. Registrering Som av föregående kapitel framgår, sker registreringen främst för att tillgodose behovet hos den myndighet, som skall handlägga den kvalificerade delen av prövningen rörande sjöfartsböcker, av ett register över sjöfartsboksinnehavarna. Begistret erfordras därjämte såsom en förbindelseled och ett komplement till folkbokföringen i vad rör de aktiva sjömännen ävensom för att tillgodose handelsflottans pensionsanstalts behov av ett register över sjöfartsboksinnehavarnas sjötjänst och erlagda hyresavgifter liksom för att tillmötesgå de militära behoven av ett register över sjömän. Vidare bör såvitt möjligt intresset av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningar åt sjömännen samt önskemålen om uppgifter om sjömans aktuella anställning och adress tillgodoses inom den sålunda uppdragna ramen, och bör i sistnämnda hänseende i görligaste mån beaktas det särskilda intresset hos

171 den som icke känner till sjömans mantalsskrivningförhållanden av ett register, varur uppgift om honom kan inhämtas. Skall registreringen kunna tillgodose sitt främsta ändamål, att tjäna såsom arbetsmedel och underlag för den kvalificerade prövningen ifråga om sjöfartsboksinnehav måste, därest på sätt kommittén föreslagit, denna prövning skall ske hos en centralmyndighet, även registreringen centraliseras och förläggas till centralmyndigheten. Flertalet av de behov som i övrigt föreligga av ett register över sjömän, såsom de förut beskrivna intressena hos hansdelsflottans pensionsanstalt, de militära myndigheterna och de myndigheter och enskilda som icke kunna anlita anställningsregistren på grund av bristande kännedom om vederbörandes mantalsskrivningsort, torde därjämte tillgodoses bäst med ett centralregister. Ifråga om sjömännens behov av underlag för ålderstilläggs- och behörighetsbestämningarna torde det vara relativt likgiltigt huruvida registreringen sker centralt eller lokalt. En centralisering av registreringen medför därjämte uppenbara fördelar för mönstringsverksamheten ur administrativ synpunkt, jämfört med det nuvarande systemet. För närvarande insänder eller inger sålunda mönstringsförrättarna sina anteckningar om på- och avmönstring till sjömanshuset i distriktet. Detta sjömanshus delar i sin tur upp anteckningarna efter varje sjömans sjömanshustillhörighet, behåller och registrerar anteckningarna rörande de sjömän som äro inskrivna vid det egna sjömanshuset samt vidarebefordrar de anteckningar som gälla sjömän inskrivna vid andra sjömanshus till dessa. Då på- och avmönstringar ofta (i två tredjedelar av fallen enligt antaganden i sjömanshussakkunnigas år 1937 framlagda utredning) ske å ort inom annat sjömanshusdistrikt än där sjömannen hör hemma, blir det, med det stora antal mönstringar varom här är fråga (c:a 80.000 i Sverige under ett år på- och avmönstrade sjömanshusinskrivna sjömän), ett stort antal anteckningar om på- och avmönstringar som få uppsorteras och vidarebefordras till de 30 olika sjömanshusen. Härtill kommer det stora antalet konsulatmönstringar (uppskattade till c:a 15.000 per å r ) , där det åligger konsul att dela upp och vidarebefordra meddelandena till vederbörande sjömanshus. Allt detta sorterings- och vidarebefordringsarbete bortfaller, om ett centralregister inrättas, eftersom mönstringsförrättare då endast har att — exempelvis i ett med tryckt adress försett kuvert en gång om dagen inlägga och — till centralregistret avsända samtliga anteckningar om på- och avmönstring. Den för ett decentraliserat register ofta åberopade fördelen, att registret kommer närmare den registrerades mantalsskrivningsort och alltså kan tänkas bli lättare tillgängligt för honom, torde icke vara så stor, eftersom sjömännen under sin aktiva tid i allmänhet vistas långt bort från hemorten, och då därjämte registret, även med en relativt stor uppdelning, i många fall icke torde komma inom bekvämt räckhåll från sjömans hemort. Ej heller torde sjömännen själva, som även framgår av de ovan angivna statistiska uppgif-

172 terna, vara särskilt intresserade av registeruppgifterna. De starkaste intressena finnas, som framgår av det förut sagda, på annat håll. De arbetsuppgifter som utföras i samband med mönstring och mottagande av manskapsförteckning och befälhavarrapport I fråga om den som skall utöva den i föregående kapitel skildrade kontrollerande och uppgiftssamlande verksamheten för myndighets räkning torde i huvudsak samma krav på kännedom om, eller förmåga att sätta sig in i de gällande föreskrifterna på området få uppställas som beträffande den som skall förrätta mönstring. Vidkommande den skiljedömande verksamheten, främst enligt sjömanslagen, torde denna ställa ännu högre krav på förrättarens omdöme och kunnighet särskilt i vad rör tjänsteavtalet. I fråga om övriga mönstringsförrättaren tillkommande arbetsuppgifter torde endast uppbörden av skilda avgifter, främst tonavgifterna, ställa särskilda krav på befattningshavaren. Den allmänt betjänande verksamhet som bedrives av mönstringsförrättarna Som av redogörelsen i föregående kapitel framgår torde mönstringsförrättarna böra ha rätt och skyldighet att besvara frågor och lämna råd och bistånd rörande förhållanden inom sjöfarten, särskilt i vad rör anställningen ombord. Detta kräver kännedom om förhållandena till sjöss och om de inom sjöfarten gällande rättsreglerna. I kapitel IV framhölls vidare, att lika stora kompetenskrav icke ur denna synpunkt torde behöva eller böra ställas på alla mönstringsförrättare. Endast för dem som i större utsträckning anlitas som upplysningsorgan, bör en mera ingående kännedom om sjöfartsförhållandena krävas. Förrattarna på mindre frekventerade orter torde endast böra direkt besvara frågor av enklare natur och i övrigt få hänvisa sökanden till närmaste mera kvalificerade förrättare eller, vid brådskande förfrågan, själva genom telefonkontakt med denne inhämta erforderliga uppgifter. Med hänsyn till den brådska och de ständiga skiftningar som är ett utmärkande drag för sjöfarten böra de mer kvalificerade förrattarna vara relativt jämnt utspridda på sådana platser utefter landets kuster, där kontakt med sjöfarten av större omfattning uppkommer och därjämte såvitt möjligt å sådana platser i utlandet. Understöds- och stipendieverksamhet Denna del av verksamheten, som till skillnad mot övriga delar, icke är av offentlig natur torde böra handhas av representanter för de enskilda sjöfartsintressen den avser att tjäna. Såväl den understödsverksamhet, som avses skola tills vidare utövas, som den stipendiegivning, som kommittén anser böra komma till stånd, torde

173 vara betjänt av en viss lokalkännedom hos förmedlingsorganet, särskilt om stipendiégivningen skall användas såsom medel för att stimulera rekryteringen inom viss landsända. Lokala organ torde följaktligen böra handha denna verksamhet. Detsamma gäller förvaltningen av och fördelningen av avkastningen från donationsmedlen. För fördelningen av de till denna verksamhet inflytande medlen torde därjämte erfordras ett centralt organ.

K o m m i t t é n s förslag till o r g a n i s a t i o n Kommittén finner att de krav som sålunda resas på organisationen komma att bli bäst tillgodosedda genom att den centrala ledningen av den offentliga delen av sjömanshusverksamheten ålägges sjöfartsstyrelsen. Den kvalificerade prövningen av den som söker, och av den som innehar sjöfartsbok bör anförtros sjöfartsstyrelsen, som bör ha en sakkunnig nämnd vid sin sida. För registreringen av sjöfartsboksinnehavarna bör inrättas ett centralt sjömansregister. För utfärdandet av sjöfartsbok och sjömansrulla, mönstring, befattning med manskapsförteckning och befälhavarrapporter samt vad därmed äger samband ävensom den allmänt betjänande verksamheten bör vidare under sjöfartsstyrelsens överinseende och ledning stå offentliga, lokala funktionärer, mönstringsförrättare, och bör därvid stödjepunkter, såvitt möjligt jämnt fördelade utefter kusterna, finnas i form av mera kvalificerade mönstringsförrättare för råd och hjälp till övriga förrättare och till allmänheten. I fråga om verksamheten för enskilda sjöfartsändamål finner kommittén att denna bör handhavas av lokala organ, sammansatta av representanter för de inom sjöfarten verksamma, med ett gemensamt förvaltningsorgan till förfogande. Sjömansregistret Registrets förläggning

Vid kommitténs överväganden rörande frågan, var sjömansregistret lämpligen bör placeras, har valet närmast stått mellan att anförtro åt sjöfartsstyrelsen att handhava det och att placera det i Göteborg. För en förläggning till Göteborg talar främst att inemot hälften av de inom riket utförda mönstringarna förrättas i Göteborg (år 1954 c:a 44.000 av totalt c:a 104.000 mönstringar). — Värdet av att ha registret å den ort, där flertalet mönstringar utföras, bör emellertid icke överskattas. Det merarbete för mönstringsförrättare i Göteborg som skulle komma att uppstå, om registret förlägges till annan ort, torde huvudsakligen utgöras av kuvertering och postande av på- och avmönstringsrapporter samt ansökningar om sjöfartsbok till sjö-

174 mansregistret. Samtliga sådana under dagen upprättade handlingar torde kunna läggas i samma, till sjömansregistret adresserade försändelse. Erfarenheterna från den nuvarande mönstringsverksamheten visa att mönstringsförrättarna icke eljest i sin dagliga verksamhet ha något större behov av tillgång till registret. I sammanhanget må jämväl framhållas, att de engelska myndigheterna icke funnit några allvarligare olägenheter förknippade med en förläggning av registret långt från de stora mönstringshamnarna. Vidare må invändas, att hänsyn jämväl bör tagas till fartyg med manskapsförteckning, d. v. s. den inrikes sjöfarten. För en förläggning till Göteborg talar vidare, att Göteborg är sätet för de båda största arbetsmarknadsparterna inom rederinäringen, Sveriges Bedareförening och Svenska Sjöfolksförbundet samt för de fungerande undersöknings- och bestraffningsnämnderna. — Det må emellertid framhållas att Sveriges Fartygsbefälsförening, Svenska Maskinbefälsförbundet och vissa företrädare för inrikessjöfarten ha sitt säte i Stockholm samt att Bederiföreningen för mindre fartyg har sitt säte i Hälsingborg. Något absolut företräde åt viss stad synes följaktligen icke kunna ges ur denna synpunkt. Slutligen har till Göteborgs favör framhållits, att Göteborg tillhör en lägre ortsgrupp (nr 4) än Stockholm (nr 5). — Detta argument gäller emellertid endast därest sjöfartsstyrelsen slutligen förlägges till Stockholm; övriga i sammanhanget såsom förläggningsorter ifrågasatta städer, Gävle, Hälsingborg och Karlskrona, tillhöra ortsgrupp 3. Vidare må påpekas att om registret förlägges till Göteborg, befattningshavarna i dess ledning, med hänsyn till de höga krav på kunnighet och omdöme som torde få ställas på den som skall ensam avgöra bl. a. huruvida sjöman skall avstängas från utövandet av sitt yrke, torde få placeras i lönegraderna Cp 13 eller Ca 37 och Ca 29. Däremot torde det icke erfordras fullt så högavlönad personal för registrets ledning därest det förlägges till och ingår såsom en del av sjöfartsstyrelsen, där möjlighet till samråd i tveksamma frågor med experter på olika områden inom sjöfarten finnes och där svårare avgöranden kunna läggas i verksledningens händer. För detta fall föreslås nedan en placering av registerchefen i Ca 31 och av hans assistent i Ca 25. Förlägges registret till Göteborg blir, med den då erforderliga personaluppsättningen, lönekostnaderna högre än om det anslutes till sjöfartsstyrelsen, oavsett vilken ortsgrupp styrelsen placeras i. Argumentet om dyrortsgrupp i kombination med den personalförändring som en förläggning till Göteborg för med sig talar sålunda i stället närmast för en förläggning i anslutning till sjöfartsstyrelsen. Fördelarna med att anförtro handhavandet av sjömansregistret åt sjöfartsstyrelsen äro främst följande: Ingår registret som en del av sjöfartsstyrelsen torde rekryteringen till de för registrets ledning och skötsel erforderliga tjänsterna underlättas — tjänsterna komma då att bli led i karriären inom verket. — Vidare torde möjligheterna att erhålla den för chefsuppdraget mest lämpade bli större

175 om tjänsten finnes inom verket än om den blir att betrakta som sluttjänst. Härvid spelar dock naturligen lönesättningen stor roll. Ytterligare må framhållas, att möjligheterna till samråd med de på sjöfartsstyrelsen befintliga experterna på olika områden inom sjöfarten som ovan nämnts bli väsentligt större, om registret är förlagt till styrelsen. Därjämte kan framhållas att registrets personaluppsättning kan göras mera elastisk om registret ingår som en del av styrelsen. Sålunda torde en viss biträdeshjälp från andra avdelningar inom styrelsen kunna begäras vid tillfälliga arbetsanhopningar hos registret. Likaså torde vikarier för de högre tjänstemännen kunna påräknas från andra delar av styrelsen vid semester och sjukdomsfall. Vidare må nämnas fördelarna för registret av att få del av ett stort verks allmänna administrativa resurser, expeditionsvakthållning, uppvärmning, budsändning, hjälp med stencilering och annat mångfaldigande e t c Skall registret självt sörja härför blir utnyttjningsgraden, på grund av registrets ringa personalantal, låg och därför mindre ekonomisk. För en förläggning av registret till sjöfartsstyrelsen talar vidare den hjälp styrelsen i sitt dagliga arbete får av ett register över sjömännen. Ur registret kan styrelsen erhålla ett stort antal värdefulla uppgifter om sjömännen såsom om tillströmningen och avgången ur sjömansyrket och dess olika grenar, mönstringsfrekvensen i hemlandet och utlandet, behovet av utbildat sjöbefäl, antalet utlänningar inom den svenska handelsflottan e t c Det synes uppenbart att registret kominer att utnyttjas i högre grad för dessa ändamål om det är förlagt till styrelsen än om det är beläget å annan ort. Vidare må framhållas att det kan visa sig vara ur arbetsteknisk synpunkt fördelaktigt för det under sjöfartsstyrelsen hörande fartygsregistret samt för de vid styrelsen företagna behörighetsprövningarna att ha tillgång till uppgifterna i sjömansregistret. — Det må observeras att rullor, manskapsförteckningar m. m. föreslås skola insändas till sjömansregistret och där förvaras fartygsvis, samt att fullständiga uppgifter om sjömans sjötjänst skola finnas intagna i sjömansregistret. Behovet för styrelsen av tillgång till ett instrument, varur styrelsen kan lämna exakta uppgifter rörande den aktuella personalsituationen på sjöfartens område ökar allt efter det styrelsen konsolideras såsom det centrala administrativa organet på sjöfartens område, vilket har att följa utbildnings- och bemanningsfrågor, sociala spörsmål e t c inom handelsflottan i stort. Ingår registret såsom en del av sjöfartsstyrelsen och förlägges denna till Stockholm uppnås därjämte fördelar för andra centrala förvaltningsorgan, som då få registret inom bekvämt räckhåll. Här må endast påvisas att de utomstående myndigheter som torde vara mest intresserade av registret — kriminaltekniska anstalten, socialstyrelsen, handelsflottans pensionsanstalt och centrala värnpliktsbyrån — äro förlagda till Stockholm. Kommittén finner övervägande skäl tala för att handhavandet av det centrala sjömansregistret anförtros sjöfartsstyrelsen, varför kommittén förordar detta.

176 Arbetsuppgifterna vid registret

Befattningen

med sjöfartsböcker

samt med avstängning

av utländska

sjömän

I denna arbetsuppgift ingå två moment. Då mönstringsförrättare begär tillstånd att få utfärda sjöfartsbok, skall vid registret kontrolleras, att sökanden icke innehar sjöfartsbok, att han icke är efterlyst i tidningen "Polisunderrättelser" samt att meddelande icke inkommit från undersöknings- och bestraffningsnämnd, övervakare, nykterhetsnämnd m. fl. att han är olämplig för sjömansyrket. Har sådant meddelande inkommit, skall därjämte det framlagda bevismaterialet underkastas realprövning. — Antalet vid sjömanshus nyinskrivna utgjorde åren 1950—54 5.454, resp. 5.828, 4.892, 4.913 och 5.196. När mönstringsförrättare eller annan meddelat förhållande som kan medföra att sjöfartsbok skall ogiltigförklaras, resp. att utländsk sjöman skall avstängas, skall sjöfartsstyrelsen besluta om erforderlig åtgärd. — Antalet ur sjömanshusregistren avförda sjömän som icke före årsslutet återinförts var åren 1950—54 5.213, resp. 4.780, 4.807, 5.307 och 5.190, varav 234 resp. 202, — , 1 1 8 och 203 sjömän avfördes av annan anledning än att de upphört att idka sjöfart. Som jämförelse må nämnas, att vid Stockholms sjömanshus, vid vilket mer än 1/6 (7.725 av 41.773) av landets samtliga sjömän voro inskrivna, 152 sjömän under år 1954 avfördes för kortare eller längre tid på grund av rymning. Antalet till Bedareföreningens och Sjöfolksförbundets undersöknings- och bestraffningsnämnd åren 1950—54 inkomna anmälningar om misskötsamhet bland sjömän var 1.285, resp. 1.300, 1.334, 1.228 och 1.300; antalet behandlade ärenden 343, resp. 304, 431, 308 och 362; antalet avstängda sjömän 211, resp. 191, 308, 223 och 277. Registrets förande. Vid de olika sjömansregistren voro åren 1950—54 inskrivna sammanlagt 41.028, resp. 42.076, 42.161, 41.767 och 41.773 sjömän. Genom centraliseringen och de på grund av den större överblicken över registret vunna större gallringsmöjligheterna, torde en viss minskning i antalet registrerade kunna åstadkommas. Å andra sidan kommer registret att omfatta vissa ytterligare kategorier (inom den svenska handelsflottan stadigvarande sysselsatta utländska sjömän, vissa sjömän i inrikes fart etc.) som dock icke torde innebära någon större ökning av totala antalet. I detta centralregister skola årligen c:a 5.000 kort utbytas mot nya (se ovan angående inskrivning vid sjömanshus; avgången håller sig i nivå med nyinskrivningen, eftersom antalet inskrivna är relativt konstant). Vidare skola successivt i registret göras: a) Mönstringsanteckningar. — Totala antalet på- och avmönstrade i Sverige åren 1950—54 var 118.288, resp. 126.208, 116.367, 104.555 och 103.700. C:a 3/4 härav torde ha varit av den art — svenska sjömän och därmed jämställda •— att de skolat föranleda anteckning i registret. Totala antalet i utlandet påoch avmönstrade torde kunna uppskattas till 15.000 om året.

177 b) Anteckningar rörande manskapsförtecknade. — Någon statistik rörande detta arbetes omfattning finnes icke. Förhållandena vid Stockholms sjömanshus torde dock kunna ge ett visst begrepp härom. Till Stockholms sjömanshus, varest mer än 1/6 av landets samtliga sjömanshusinskrivna äro inskrivna, inkom år 1954 117 manskapsförteckningar, omfattande 658 sjömän, och 391 befälhavarrapporter, omfattande 921 sjömän. Då manskapsför^ teckningarna genomgås både vid utfärdandet och indragandet, granskades under året uppgifter om 2.237 sjömän. Antages att antalet vid de olika sjömanshusen inskrivna står i direkt proportion till antalet på detta sätt granskade uppgifter om sjömän, skulle totala årliga antalet sjömän vars uppgifter granskas belöpa sig till för hela landet i runt tal 10.000, d. v. s. inemot 10 % av mönstringsantalet. c) Anteckningar rörande förhållanden som meddelats av sjömännen själva samt folkbokförings-, militär- och annan myndighet etc. — Dessa anteckningar torde icke uppgå till mer än något tusental. De uppgifter som registerkortet enligt vad tidigare beslutats skall innehålla äro i huvudsak följande: a) Från sjöfartsboksansökningen: sjömannens namn, signalement, nationalitet och folkbokföringsnummer, dagen för sjöfartsbokens utfärdande och bokens nummer (fasta uppgifter); sjömannens hemvist, adress, examina, behörighet, civilstånd, föräldrars eller annan anhörigs adress, innehållet i och dagen för beslut angående sjöfartsbok samt uppgifter i militärt hänseende (skiftande uppgifter). b) Påmönstringsuppgifter: tid och plats för påmönstringen, fartygets slag, namn, hemort och registernummer, samt sjömannens tjänst ombord. c) Avmönstringsuppgifter: tid och plats för avmönstringen, sjömannens adress efter avmönstringen, erlagd hyresavgift samt resa eller resor eller fart vari fartyget under tiden nyttjats. För vissa av dessa uppgifter torde kod kunna användas i registret (för fartygsslag, fart e t c ) . Särskilda anvisningar för registrets förande torde därvid få förutsättas. Granskning av inkommande rullor, manskapsförteckningar, befälhavarrapporter och rapporter från mönstringsförrättare. Huvuddelen av denna granskning torde komma att ske i samband med registerföringen. I vissa fall torde emellertid en noggrannare granskning bli nödvändig (exempelvis efter anvisning från mönstringsförrättare att mönstringsbestämmelserna icke iakttagits av befälhavaren). Granskningen torde dock icke bli av större omfattning än att den kan anpassas efter tillgången på arbetskraft. Arkivering av de nyssnämnda och övriga inkommande handlingar. Arkiveringen av de inkommande rullorna, manskapsförteckningarna, befälhavarrapporterna och rapporterna från mönstringsförrättare samt av övriga 12—705753

178 inkommande handlingar, främst ansökningar om sjöfartsbok, betyg och protokoll torde i huvudsak få skötas i samband med registerföringen av uppgifterna. Förande av förteckning över ogiltig förklarade sjöfartsböcker och avstängda utländska sjömän. Sådan förteckning föreslås utsänd en gång i månaden. (Börande antalet uppgifter å listorna se ovan angående ogiltigförklaring av sjöfartsböcker och avstängning av utländska sjömän.) Meddelande av uppgifter ur registret. Följande meddelanden skola lämnas: Till militärmyndigheter: a) en gång om året skall uppgift lämnas om totala antalet i registret intagna sjömän som äro inskrivningsskyldiga i egenskap av värnpliktiga (de 18-åriga); b) en gång om året skola individuellt upprättade uppgifter meddelas om de i registret intagna sjömän som under året fyllt 18 år; c) då sjöman inskrives efter det han fyllt 18 år skall uppgift om honom lämnas; d) uppgift skall slutligen lämnas om sjöman vars sjöfartsbok indragits. Till folkbokföringsmyndighet skall meddelas när sjöman inskrives i registret, när anmäld uppgift ändras samt när han avföres därur. Till handelsflottans pensionsanstalt skall en gång i månaden uppgivas de rullor för utrikes fart som utfärdats, resp. upphört att gälla. Till arbetsmarknadsstyrelsen skola vissa månatliga uppgifter lämnas. Till annan myndighet skola uppgifter ur registret lämnas på begäran. Till enskilda sjömän och andra torde främst sjötjänstutdrag samt adress^ uppgifter komina att lämnas. Antalet uppgifter till myndigheter i allmänhet och enskilda torde vara synnerligen svårt att uppskatta. Enligt bilaga 4 riktades 21.240 frågor till de olika sjömanshusregistren under månaderna maj, juni, september och oktober 1954, varav övervägande delen från myndigheter, främst lokala skatte-, polis-, barnavårds- och militärmyndigheter. En relativt stor nedgång i antalet frågor från dessa myndigheter torde vara att förvänta i och med centraliseringen och registrets övertagande av redarnas uppgiftsskyldighet mot anställningsregister. Huruvida förfrågningarna inom andra frågandekategorier i stället komma att öka i någon högre grad torde icke kunna förutsägas. Försiktigtvis torde dock få antagas att registrets uppgifter till myndigheter och enskilda om sjömans adress, om däri icke inräknas registrets föreslagna ex officio-meddelanden om på- och avmönstring till anställningsregistren, komina att hålla sig omkring 25.000. Upprättandet av formulär och beställande av tryck till samt distribuering av blanketter som ha samband med mönstringsförfarandet. Dessa arbetsuppgifter synas lämpligen böra handhavas av personal vid sjömansregistret. Statistiska uppgifter. Viss statistisk bearbetning av registermaterialet samt

179 vissa utredningar rörande sjömännen m. m. torde med fördel kunna utföras av personalen vid registret. Övriga uppgifter. Bland de uppgifter i övrigt som kunna komma att åvila registret torde här endast böra nämnas uppgiften att vidarebefordra vissa militära försändelser till sjömännen. Omfattningen härav torde få bestämmas av sjöfartsstyrelsen i samråd med de militära myndigheterna.

Registrets personalorganisation

För ledningen av registret, handläggandet av ärenden om svårare fel rörande rullas och andra mönstringshandlingars e t c upprättande och förande m. m., prövningen av tveksamma ärenden rörande utfärdande av sjöfartsbok (uppskattas till c:a 100 per å r ) , samt ogiltigförklaring av sjöfartsbok och avstängning av utländska sjömän (uppskattas till sammanlagt c:a 600 per å r ) , ledningen av registeruppgifternas bearbetning i skilda hänseenden samt korrespondensen med myndigheter och enskilda i ärenden av mera invecklad natur torde erfordras en chefstjänsteman i relativt hög tjänsteställning. Därvid må särskilt beaktas de krav på omdöme och kunnighet som måste ställas på den som skall bedöma bl. a. huruvida sjöman skall avstängas under viss tid eller för alltid från utövandet av sitt yrke. Skall registret, som föreslagits, ingå såsom en del av sjöfartsstyrelsen torde dock de mest svårbedömda ärendena, främst om avslag å framställning om sjöfartsbok och om ogiltigförklaring för längre tid eller indragning (för alltid) av sjöfartsbok, kunna av chefstjänstemannen föredragas inför byråchef, varför en placering av chefstjänstemannen i byrådirektörsgrad (Ca 31 eller 33) möjligen skulle kunna anses tillfyllest. För den närmare tillsynen över registret, beredandet av "chefsärendena", genomgång av övriga ärenden om sjöfartsbok, varning och avstängning samt besvarandet av förfrågningar av större svårighetsgrad, statistisk bearbetning av materialet m. m. torde därjämte en härför kvalificerad, med sjöfarten förtrogen tjänsteman i lägst 25 :e lönegraden erfordras. I fråga om den personal som direkt kräves för registrets betjäning torde följande få anföras. Dagligen torde i genomsnitt 20 nya kort få läggas upp (^^-

nya sjöfarts-

boksinnehavare). Vidare torde dagligen cirka 360 anteckningar om till- eller frånträde av tjänst å fartyg (-^TJX

| ~ | x 110.000 i hemlandet + 15.000 i ut-

landet mönstrade + 10.000 manskapsförtecknade + ett mindre antal andra anteckningar]) eller alltså cirka 50 per timme få göras. För dessa arbetsuppgifter torde erfordras en sorterare jämte fem andra biträden (en anteckning var 6:e minut) eller alltså sex biträden. För de meddelanden som i samband med antecknandet i registret av på- och

180 avmönstringar skola lämnas till anställningsregistren torde krävas ytterligare ett biträde. För att besvara enkla adressförfrågningar från myndigheter och enskilda, uppskattade till cirka 80 per dag (^-——- j eller alltså 12 i timmen torde åtg ett biträde. För granskning av inkomna rullor, utfärdande av förteckningar över ogiltigförklarade sjöfartsböcker m. m., distribution av formulär och blanketter, statistiska undersökningar, utskrift av sjötjänstuppgifter och andra expeditioner, närmaste tillsynen över registerföringen, arkivering av inkommande handlingar samt upprättande av förteckningar till militärmyndigheter torde erfordras två befattningshavare i mellangrad, exempelvis 15 :e och 11 :e lönegraderna. Begistrets personaluppsättning skulle följaktligen bli en chef i Ca 31, en assistent i Ca 25, en kansliskrivare i Ca 15, ett kanslibiträde i Ca 11, åtta biträden i befordringsgången. På grund av de inånga ovissa faktorerna, ojämnheter i tillströmningen av material, semester och sjukdomsfall synes dock försiktigheten bjuda, att en viss marginal finnes i personalhänseende, varför här räknats med ett ytterligare personalbehov motsvarande två biträden i befordringsgången. En jämförelse med det engelska centralregistrets personaluppsättning (se kap. III) ger vid handen att det för 1—V/2 miljon mönstringsanteckningar per år eller alltså c:a 10 gånger så många som det antages bli fråga om vid det svenska registret erfordras inemot 10 gånger så många tjänstemän som ovan angivits för det svenska registret. För att sjömansregistret skall kunna betjänas med denna relativt fåtaliga personal (14 personer) torde emellertid få krävas, att det ges en rationell utformning. Vid utformningen torde därjämte böra beaktas att det såväl för det allmänna som för sjöfarten kan komma att visa sig värdefullt om registret uppbygges så, att det kan användas även för andra behov än de för tillfället aktuella, exempelvis för förenkling av sjukförsäkringens handhavande beträffande sjömännen och för uppbörd och kontroll av hyres- och redareavgifter. Frågan om registrets närmare utformning torde böra anförtros sjöfartsstyrelsen. Med hänsyn till de kostnader som själva registret kan komma att draga samt till den ytterligare personal som kan visa sig erforderlig torde ett särskilt anslag därjämte böra ställas till sjöfartsstyrelsens förfogande under övergångstiden.

181 Sjöfartsnämnden De vittgående konsekvenser för den enskilde ett beslut i sjöfartsboksärende kan få — vägran att bifalla ansökan om eller beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok föreslås medföra hinder för vederbörande att taga anställning ombord —- har som av ovanstående framgår ansetts böra föranleda att den kvalificerade bedömningen av dessa ärenden anförtros det centrala, administrativa organet på sjöfartens område, sjöfartsstyrelsen. Beslutsärendena föreslås därvid handlagda på chefsplanet och under medverkan av en sakkunnig nämnd, sammansatt av personer med erfarenhet från de skilda arbetsområdena inom sjöfarten efter förebild av sjömanshusdirektion men med representanter för ytterligare kategorier ombordanställda. Kommittén finner det sålunda lämpligt att i nämnden ingå sju ledamöter med sju suppleanter samt att av ledamöterna och suppleanterna kräves, att de skola hava erfarenhet av svensk, utrikes sjöfart, två såsom redare, en såsom befälhavare, en såsom fartygsbefäl eller telegrafist, en såsom maskinbefäl, en såsom tillhörig däcksmanskapet och en såsom tillhörig maskinmanskapet eller intendenturpersonalen. Det förutsattes därvid att, då till ledamot utses fartygsbefäl, suppleanten för honom såvitt möjligt utgöres av telegrafist och vice versa samt att motsvarande tillämpas ifråga om representanterna för maskinmanskapet och intendenturpersonalen. Denna nämnd benämnes i det följande sjöfartsnämnden. Den inom sjöfartsnämnden befintliga expertisen synes böra utnyttjas icke blott för sjöfartsboksärenden utan jämväl för de med dem närbesläktade ärendena rörande avstängning av utländska sjömän, ävensom för sådana frågor på sjöfartens område som eljest kunna visa sig vara av mera svårbedömd beskaffenhet och där den enskildes rätt kan sättas i fara, såsom i fråga om ogiltigförklaring av sjömansrulla, eller där sjöfartsstyrelsen eljest finner behov av tillgång till nämndens expertis föreligga. Sjöfartsnämnden synes dock icke böra besväras i sådana fall då grunden till ogiltigförklaring av sjöfartsbok eller beslut om avstängning av utländsk sjöman är uppenbar, såsom då svensk sjöman efter avmönstring icke avhörts under angiven tidsfrist om ett, respektive fyra år, eller då sjöman drabbats av svårare kronisk sjukdom. Ej heller torde skyldighet att höra sjöfartsnämnden böra föreligga i sådana fall då fråga är om att ogiltigförklara sjömansrulla för fartyg, som är så underbemannat att uppenbar fara för de ombordvarandes liv föreligger, och ett hörande av nämnden skulle försena beslutet så att den med beslutet avsedda effekten, att förhindra fartygets nyttjande till sjöfart, komme att omintetgöras. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av de kollektivavtalsslutande huvudorganisationerna inom sjöfarten förordna ledamöter och suppleanter i nämnden samt att utfärda närmare föreskrifter för dess verksamhet.

182 Mönstringsförrättarorganisationen Av en mönstringsförrättare kräves enligt vad ovan sagts att han har kännedom om eller förmåga att snabbt sätta sig in i mönstringsbestämmelserna och de för sjöfarten speciella förhållandena och rättsreglerna, särskilt i vad rör tjänsteavtalet. Av mönstringsförrättare i sådan sjöfartsstad, som på grund av sin belägenhet är lämpad som medelpunkt för viss kuststräcka, kräves ett större mått av kunnighet i förevarande frågor. Av mönstringsförrättarorganisationen kräves därjämte, att den har representanter å samtliga platser inom och utom riket, där till- och frånträde av tjänst ombord å svenskt handelsfartyg mera regelbundet sker. Av organisationen kräves ytterligare att den är snabb, effektiv och ekonomisk. Vid övervägandena rörande frågan huru dessa krav skola kunna tillgodoses på bästa sätt har kommittén funnit sig böra behandla mönstringsförrättarorganisationerna inom och utom riket var för sig. Mönstringsförrättarorganisationen inom riket

Antalet arbetsuppgifter För att kunna bedöma behovet av mönstringsförrättare har det befunnits nödvändigt att undersöka å vilka platser inom riket mönstring mera regelmässigt förekommer. Det torde därvid på grund bl. a. av statistiken från de senaste tio åren kunna antagas att 1954 års uppgifter om antalet å olika orter mönstrade ge en relativt god bild av såväl de orter där mönstring mera regelbundet torde komma att äga rum som mönstringsfrekvensen å dessa orter. Siffrorna för mönstringsfrekvensen (antalet på- och avmönstrade) å de olika orterna voro följande: Karlstad Kristinehamn

. . 1 842 403 291 Mariestad 190 Lidköping 277 Strömstad 141 Hamburgsund 108 939 Uddevalla Hunnebostrand . . . . 28 Smögen 123 Lysekil 700 579 Skärhamn 377 . . 44 088 Göteborg Vänersborg 88 Varberg 113 281 Halmstad 590 90 Höganäs , Hälsingborg , . . 5 462 2 874 Kyrkbacken 41 Barsebäckshamn. . , 2 , . . 5 066 Malmö , . . 1 003 Trelleborg Ystad 510 201 Simrishamn

Kristianstad Sölvesborg Ronneby Bergkvara Kalmar Mönsterås Oskarshamn Jönköping Motala Linköping Valdemarsvik.... Mem NyköpingOxelösund Köping Södertälje Nynäshamn Grisslehamn

296 915 761 45 313 139 1174 15 1 142 15 359 3 2 13 5 2 124 2 2 598 131 752 458 933 11 889 18 73 42

Skutskär ... Norrsundet Ljusne Söderhamn Stocka Sundsvall Härnösand Örnsköldsvik Umeå Mo o. Hörnet Skellefteå Piteå

... ...

... Nederkalix Haparanda Slite Visby Klintehamn Ronehamn Kappelshamn

...

4 188 2154 52 182 691 270 60 2 162 1 014 522 1 403 47 227 430 2 097 170 20 132 93 70 1 108 9 10 25

183 Dessa tal ge visserligen endast uppgift om antalet på- och avmönstringsåtgärder som vidtagits, men icke om antalet i övrigt utförda arbetsuppgifter av det slag, som anses böra jämväl framdeles åvila mönstringsförrättarna. Storleken av dessa senare arbetsuppgifter, främst utfärdande av sjöfartsböcker, granskning av manskapsförteckningar och befälhavarrapporter samt rådgivningsverksamheten torde emellertid i huvudsak vara proportionell mot storleken av mönstringsarbetet på de olika orterna; dock att arbetet med granskning av manskapsförteckningar och befälhavarrapporter torde ha något större omfattning vid inlandshamnarna. Av arbetsuppgifterna är det direkta mönstringsarbetet dock helt dominerande. Inom landet utfördes sålunda år 1954 c:a 104.000 på- och avmönstringar. Antalet nya sjöfartsböcker som utfärdades var endast c:a 5.200 (5 % av mönstringsantalet). I fråga om antalet å manskapsförteckningar och befälhavarrapporter förtecknade sjömän, vars uppgifter skola underkastas granskning, torde det med ledning av den ovan gjorda beräkningen kunna uppskattas till i runt tal 10.000, d. v. s. inemot 10 % av mönstringsantalet. I fråga om den rådgivande verksamheten torde liksom även för övrig verksamhet gälla att den, utom i de största sjöfartsstäderna, huvudsakligast utövas i samband med mönstringsförrättning. Borttages den undre gränsen, 20 registertons nettodräktighet, för skyldigheten att låta påmönstra besättning, resp. att föra manskapsförteckning, kommer naturligen mönstrings- och granskningsarbetet att öka. Genom att gränsen nu är satt så lågt som till 20 registertons nettodräktighet och genom sjöfartsstyrelsens föreslagna möjlighet att medge befrielse från denna skyldighet torde dock någon större arbetsökning icke vara att förvänta. De angivna mönstringstalen torde följaktligen ge en någorlunda riktig bild av mönstringsfrekvensen och därjämte ge ledning vid bedömandet av antalet sjöfartsboksutfärdanden (5 % av mönstringstalet) och av antalet på manskapsförteckning uppförda sjömän ( 1 0 % av nämnda tal) liksom även för rådgivningsverksamheten och övrig verksamhet. Arbetsuppgifternas

beskaffenhet

I fråga om det närmare innehållet i de skilda arbetsuppgifter som skola åvila mönstringsförrättarna må följande sammanfattning göras: Befattning med sjöfartsböcker. Mönstringsförrättare skall tillhandahålla ansökningsblankett rörande sjöfartsbok, biträda sökanden då han skall ifylla formuläret, pröva de ingivna handlingarna, taga kontakt med centralregistret samt i förekommande fall utfärda sjöfartsbok och insända ansökningen med uppgift härom till registret. Han skall vidare utreda och till registret meddela, då han finner sådan omständighet föreligga beträffande sjöman som kan medföra att dennes sjöfartsbok indrages. Han skall slutligen, därest han påträffar sjöfartsbok som är ogiltigförklarad, insända den till registret.

184 Mönstringsuppgifter. Mönstringsförrättaren skall för varje sjöman som begäres på- eller avmönstrad pröva, huruvida förutsättningarna härför föreligga. Börande mönstringen skall han göra anteckning i rulla samt i sjöfarts- och avräkningsbok; har rulla icke tidigare utfärdats skall detta ske. Vidare skall han underrätta sjömansregistret om mönstringen. Som ovan framhållits utföras årligen sammanlagt cirka 105.000 på- och avmönstringar i Sverige (varav ofta flera i samma förrättning); cirka 1.000 rullor utfärdas därvid. Befattningen med manskapsförteckningar och befälhavarrapporter. Mönstringsförrättaren skall granska ingiven manskapsförteckning, resp. befälhavarrapport, återställa det ena exemplaret av handlingen till befälhavaren med anteckning om godkännande och insända det andra till sjömansregistret, resp., då manskapsförteckning upphör att gälla, granska och insända den till registret samt om granskningen göra anteckning i sjömannens sjöfarts- eller avräkningsbok. Inemot 4.000 sådana handlingar omfattande anteckningar rörande c:a 10.000 sjömän kan enligt den ovan använda beräkningsgrunden antagas komma att granskas årligen. Han skall vidare söka övervaka att fartygen äro försedda med giltig manskapsförteckning. Mönstringsförrättarens övriga arbetsuppgifter. Förrättarens skiljedömande och rådgivande verksamhet torde till stor del utövas i samband med utfärdandet av sjöfartsböcker och utförandet av mönstringsförrättning. Endast mönstringsförrättarna i de större sjöfartsstäderna torde komma att utöva sådan verksamhet av större omfattning utan samband med mönstring. I fråga om tonavgiftens uppbörd och redovisning må nämnas att inom kommittén övervägts, huruvida den av administrativa skäl möjligen borde sammanslås med uppbörden och redovisningen av andra från fartyg utgående avgifter. Kommittén har emellertid funnit att de skilda reglerna för beräkningen av avgifterna och avgifternas olika användningsområden tala mot en sådan åtgärd. Uppbörden av tonavgifterna, som f. ö. icke torde taga något större mått av tid i anspråk, har för den skull ansetts böra fortfarande åvila mönstringsförrättarna. Vidkommande rapporteringen av de olika åtgärderna till sjömansregistret bör det som tidigare framhållits åligga sjöfartsstyrelsen verka för att rationella och arbetsbesparande metoder härför anvisas och att lämpliga blanketter ställas till förfogande. Sålunda böra blanketterna för de ansökningar om sjöfartsbok och meddelanden om på- och avmönstring som skola insändas till registret utformas så, att mönstringsförrättarna såvitt möjligt besparas arbetet att skriva samma uppgifter flera gånger, registret att skriva av inkommande uppgifter. Som regel torde intet annat "efterarbete" vid en mönstring bli erforderligt, än att kuvertera de behållna kopiorna av anteckningarna i rullan (ev. avräkningsboken) och därjämte, vid avmönstring, avskrifterna av

185 tjänstgöringsbetygen samt insända dem till registret. Genom inrättandet av sjömansregistret samt de föreslagna rationaliseringsåtgärderna i övrigt bortfaller följaktligen hos mönstringsförrättarna allt förande av inskrivningsregister och mönstringsliggare, all registrering och arkivering av handlingar berörande inskrivning och mönstring ävensom allt arbete med att dela upp och vidarebefordra mönstringsmeddelanden till olika sjömanshus efter sjömännens sjömanshustillhörighet. Därjämte bortfaller den skriftliga förmedlingen av skilda uppgifter ur registret till militära och andra myndigheter samt den muntliga och skriftliga förmedlingen av adressuppgifter rörande sjömännen till såväl myndigheter som enskilda. Arbetskraftsbehovet Det torde icke vara möjligt att uteslutande på grundval av antalet arbetsuppgifter och deras innehåll räkna fram det å varje plats för mönstringsarbetet erforderliga arbetskraftsbehovet. Härvid spela en mångfald andra, svårbedömbara och från tid till annan skiftande omständigheter in. Här må endast framhållas den från år till år skiftande isläggningstiden utefter norrlandskusten, skillnaden mellan kraven på snabbhet i mönstringsverksamheten i hamnar som utgöra slutpunkter för trafiken och i mellanliggande hamnar samt olikheten mellan hamnar där mönstringen regelmässigt sker på redden och hamnar där den oftare sker å förrättarens kontor. Mönstringsarbetet är däm jämte till stor del en jourtjänst där det för förrättaren gäller att kunna stå till förfogande under olika tider av dygnet. De siffror som nyss angivits för mönstringsfrekvensen torde dock ge en relativt god ledning, då arbetskraftsbehovet skall bedömas. Sålunda torde som regel (undantag torde endast få göras för de platser utefter norrlandskusten där den årliga seglationstiden väsentligt begränsas av ishinder) kunna påstås att endast i fråga om de orter, där mönstring av mer än i genomsnitt fem personer om dagen eller alltså mer än 1.500 per år mera regelmässigt skett, några svårigheter att förena mönstringsuppdraget med annan tjänst över huvud taget kunna förutsättas uppkomma samt att endast för orter med mer än 2.000 mönstrade per år kräves fulltidstjänst. Med de ovan angivna siffrorna som grund skulle alltså kunna antagas att heltidsavlönade mönstringsförrättare endast erfordras i Göteborg, Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Norrköping, Nyköping-Oxelösund, Stockholm, Gävle, Sundsvall och Luleå. Med hänsyn till den koncentrering av mönstringarna som uppstår på grund av den kortare seglationstiden vid norrlandskusten torde det därjämte vara befogat med en heltidsanställd mönstringsförrättare i Umeå. Å andra sidan torde det med hänsyn till det korta avståndet mellan Hälsingborg och Landskrona samt mellan Nyköping-Oxelösund och Norrköping vara tveksamt, huruvida icke mönstringsarbetet kan skötas mera rationellt, om det i huvudsak drives med en av dessa orter såsom utgångspunkt.

186 Å övriga orter bör följaktligen arbetet som regel kunna skötas i förening med annan tjänst eller mot deltidsersättning. Mönstringsförrättare å orter med mindre än 2.000 mönstrade per år Å dessa orter bör, som framgår av det nyss anförda, mönstringsarbetet som regel kunna utföras i förening med annan offentlig tjänst eller mot deltidsersättning. Kommittén har vid övervägandet av frågan om vilka som därvid böra handha mönstringen, med hänsyn till kraven att verksamheten skall vara snabb och att den skall vara ekonomisk, i första hand funnit sig böra pröva möjligheterna att i verksamheten anlita offentliga funktionärer inom sådana grenar av den samhälleliga verksamhet som är utspridd på ett tillräckligt antal orter, främst utefter landets kuster. De befattningshavare som därvid närmast kunna komma ifråga äro tjänstemännen inom den offentliga arbetsförmedlingen samt de tidigare och f. n. anlitade magistrats- och tulltjänstemannen. Tjänstemännen inom arbetsförmedlingen finner kommittén emellertid av skilda anledningar icke böra anlitas, då mönstringsförrättarverksamheten står helt vid sidan av arbetsförmedlingens vedertagna uppgifter och i vissa delar strider mot principerna för denna verksamhet. Sålunda kollidera mönstringsförrättares uppgifter att till sjömansregistret rapportera omständighet som kan föranleda indragning av sjöfartsbok, att vid avmönstring taga ställning till huruvida anställningsavtalet upphört samt att jämlikt sjömanslagen 43 § tjänstgöra som skiljedomare vid tvist om avräknings riktighet med arbetsförmedlarens ställning som neutral part i frågor som sammanhänga med anställningsavtalet. Vidare bör uppbördsverksamhet icke förenas med arbetsförmedlingsverksamhet. De sju länsarbetsdirektörer i kustlän (Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Blekinge, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms och Västernorrlands län) som tillfrågats ha också under hänvisning till nyss anförda skäl ställt sig avvisande inför tanken att med arbetsförmedlarens arbete förena mönstringsförrättarens. De ha därjämte betonat att lokalutrymmen för mönstringsverksamheten i viss utsträckning saknas och att de personella resurserna äro otillräckliga för denna uppgift. Kommittén har dock icke velat gå så långt som till att avstyrka varje anlitande av arbetsförmedlingstjänsteman såsom mönstringsförrättare, därest detta med hänsyn till dennes personliga kvalifikationer eller förhållandena på orten kan visa sig lämpligt. I sådant fall bör undersökas, huruvida icke genom samverkan mellan sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet i det enskilda fallet kan skapas att såsom särskild mönstringsförrättare (se härom nedan) anlita arbetsförmedlare, som då bör erhålla uppdraget i form av personligt extrauppdrag. Det torde nämligen få anses värdefullt ur mönstringsorganisationens synpunkt om, vid förordnandet av särskild mönstringsförrättare, möjlighet förefinnes att välja även bland dessa

187 tjänstemän, särskilt då fråga är om tjänstemännen på sjömansförmedlingarna med deras kännedom om sjömännen och om arbetsförhållandena till sjöss. Vad härefter beträffar magistratstjänstemännen, åligger det, som framgår av redogörelsen i kapitel II, enligt SHK vissa av dem att förrätta mönstring. Detta åliggande kan, som påpekats i kapitel I, härledas tillbaka till tiden före sjömanshusinstitutionens tillkomst år 1748. Frågan om magistraternas ställning och arbetsuppgifter har särskilt under senare tid dryftats i skilda sammanhang. Genom den nya kommunallagen, vilken trädde i kraft den 1 januari 1955, upphörde magistratens befattning med kommunala uppgifter. Kommunallagskommittén uttalade därjämte i sitt betänkande med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952: 14) att i rådhusrättsstäderna en fullständig åtskillnad mellan förvaltning och rättskipning borde åvägabringas och magistratsinstitutionen avvecklas. Magistratens statliga uppgifter borde därvid överflyttas till andra redan befintliga organ. Biksdagen har år 1952 vid behandlingen av en motion angående magistraternas statliga administrativa uppgifter framhållit att en reform av magistratsinstitutionen bör fullföljas även beträffande dessa uppgifter. I direktiven för den år 1954 tillkallade stadsdomstolsutredningen anges, att de sakkunniga böra utreda frågan om överflyttande av magistratens återstående uppgifter på andra organ. Kommittén har med hänsyn härtill funnit sig böra föreslå att magistraternas åliggande att förrätta mönstring upphör. Några nämnvärda praktiska svårigheter torde icke behöva uppkomma härigenom. Tulltjänstemännen ha sedan gammalt skyldighet att utföra mönstringsuppdrag, dock endast på plats där annan mönstringsförrättare icke finnes. De torde därjämte på grund av såväl den bl. a. utefter landets kuster utspridda tullorganisationen som deras vana vid författningstolkning, förtrogenhet med medelsuppbörd och kännedom om förhållandena till sjöss vara väl lämpade att handha mönstringsfrågor (se bilaga 6), vilket jämväl erfarenheterna från deras nuvarande medverkan ge belägg för. Det relativt stora antalet tulltjänstemän på de av sjöfarten mera frekventerade orterna torde vidare ge möjlighet att välja en för mönstringsuppdraget särskilt lämpad person. Då därjämte såväl tullverkets ledning som dess personalorganisationer enligt vad under hand inhämtats torde ställa sig positiva till en utvidgning av tulltjänstemännens nuvarande mönstringsskyldighet, finner sig kommittén böra förorda, att tulltjänstemännen i första hand anlitas såsom mönstringsförrättare på de orter där heltidsanställd mönstringsförrättare icke erfordras. Kommittén finner det dock i sammanhanget angeläget framhålla nödvändigheten av att de personer som skola vara mönstringsförrättare erhålla särskild undervisning rörande de för mönstringsverksamheten uppställda reglerna och övriga för området speciella bestämmelser och förhållanden. Detta gäller naturligen även den tullpersonal som skall syssla härmed. Tulltjänste-

188 man torde före eller i början av sin verksamhet som mönstringsförrättare böra meddelas sådan undervisning, förslagsvis på de av tullverket anordnade kurserna, av erfaren, heltidsanställd mönstringsförrättare. Mönstringsförrättande tulltjänsteman bör därjämte stå under direkt eller indirekt uppsikt av den för mönstringen ansvariga chefsmyndigheten. I fråga om det för tulltjänsteman föreslagna mönstringsförrättaruppdragets natur föreslås ingen förändring i förhållande till det nuvarande. Kommittén anser sålunda att skyldigheten att förrätta mönstring bör åvila allenast vissa tulltjänsteman, vara i princip skild från tulltjänstemannauppdraget samt stå under uppsikt och ledning av mönstringsverksamhetens chefsmyndighet. I fråga om uppdragets utformning föreslås däremot vissa ändringar. Sålunda föreslås att skyldighet att förrätta mönstring föreskrives för föreståndaren för tullanstalt och den tjänsteman vid tullanstalten föreståndaren därtill förordnat. — Att såsom hittills endast tillåta föreståndare för distrikttullanstalt att sätta annan i sitt ställe synes nämligen icke påkallat. Möjlighet bör finnas även för andra föreståndare att förordna viss tulltjänsteman som mönstringsförrättare och därjämte för föreståndaren att förordna annan eller andra att i sitt ställe, eller att jämte sig förrätta mönstring. Härigenom skapas förutsättningar för en snabbare och smidigare handläggning av mönstringsärendena. Med denna utvidgning av förordnandemöjligheterna har det emellertid ansetts lämpligt föreskriva, att föreståndaren skall ha generaltullstyrelsens medgivande till att förordna viss tjänsteman som mönstringsförrättare. Generaltullstyrelsen bör därvid tillse att å ena sidan endast för mönstringsuppdraget lämpad ges förordnandet och dels att förordnandemöjligheten icke missbrukas till men för tullverksamheten. Vidare föreslås, att jämväl tulltjänsteman på ort där sjömanshusombudsman finnes skall kunna utöva mönstringsverksamhet; detta med hänsyn till att förhållandena kunna göra ett sådant förfarande lämpligt. — Ombudsmannen kan exempelvis vara tvungen att ägna viss tid åt mönstringsverksamheten på andra orter inom distriktet. — För att undvika att kompetenskonflikter och missuppfattningar i fråga om arbetsfördelning m. m. uppstår, har emellertid föreskrivits, att frågan huruvida tulltjänsteman skall utöva mönstringsverksamhet på ort där sjömanshusombudsman eller särskild mönstringsförrättare finnes, skall i varje särskilt fall prövas av sjöfartsstyrelsen i samråd med generaltullstyrelsen. Dessa myndigheter böra därvid, därest så kan visa sig nödvändigt, besluta om att tulltjänsteman å viss ort skall utöva mönstringsverksamhet eller mönstringsverksamhet av visst slag endast därest vissa förutsättningar härför föreligga. Vad beträffar uppdragets innehåll har kommittén icke funnit anledning bibehålla den nuvarande inskränkningen i skyldigheten att förrätta påmönstring av hel besättning till allenast de föreståndare vars tullanstalter ligga i stad. Den även övriga föreståndare redan nu åvilande uppgiften att avmönstra

189 hel besättning torde nämligen vara minst lika kvalificerad som uppgiften att påmönstra densamma, och denna tullpersonal har visat sig kunna väl utföra denna. Kommittén har därjämte funnit sig böra förorda att möjligheten att tillsätta särskild mönstringsförrättare bibehålles. En sådan reservmöjlighet synes sålunda böra finnas dels för sådan plats som har ett större antal till- och frånträden av tjänst ombord men som saknar tullanstalt och som icke heller har sådan inom bekvämt räckhåll och dels för plats där tullverkets personalresurser visa sig otillräckliga eller där mönstringsförhållandenas natur eljest visar sig kräva särskilda åtgärder. Frågan, var särskild mönstringsförrättare framdeles bör finnas, torde böra avgöras av sjöfartsstyrelsen och bör styrelsen därvid samråda med generaltullstyrelsen. — Då kommittén sålunda anser det vara sjöfartsstyrelsens sak att pröva var särskild mönstringsförrättare bör finnas, har kommittén icke ansett sig böra taga ställning till huruvida det är berättigat att på de orter, där särskilda mönstringsförrättare nu finnas tillsatta, bibehålla dem och ej heller till det eventuella behovet av ytterligare mönstringsförrättare. Det må dock framhållas, att tullanstalt finnes på samtliga de platser där mönstringar ägde rum år 1954, utom i Mariestad, Vänersborg och Askersund, där 190 resp. 88 och 3 personer mönstrades, samt att genom det föreslagna preliminärmönstringssystemet skyldigheten för befälhavaren att omedelbart uppsöka mönstringsförrättare mildrats.

Mönstringsförrättare

å ort med mer än 2.000 mönstrade per år samt å ort som

kan tjäna som stödjepunkt

för mönstringen

å viss

kuststräcka

De orter å vilka, enligt de tidigare gjorda antagandena, erfordras heltidsanställda mönstringsförrättare äro Göteborg, Malmö, Stockholm, Gävle, Sundsvall och Luleå samt, med hänsyn till den kortare seglationssäsongen, Umeå ävensom i vart fall endera av Hälsingborg och Landskrona samt endera av Nyköping-Oxelösund och Norrköping, därvid i första hand Hälsingborg och Oxelösund böra ifrågakomma på grund av deras högre mönstringstal. Enligt det tidigare förda resonemanget erfordras vidare mera kvalificerade mönstringsförrättare i sådana större sjöfartsstäder som på grund av sin belägenhet lämpa sig som medelpunkt för den allmänt betjänande verksamheten i sjöfartsfrågor inom en kuststräcka. Slutligen erfordras, därest en stor del av mönstringsverksamheten skall under översyn av sjöfartsstyrelsen handhavas av tullverkets personal, att sjöfartsstyrelsen beredes möjlighet att genom sig underställda organ inspektera denna del av mönstringsverksamheten och fortlöpande lämna tulltjänstemannen erforderlig hjälp och instruktion. Alla dessa omständigheter tillsammantagna finner kommittén leda till att behov kommer att föreligga av en under sjöfartsstyrelsen lydande distrikts-

190 organisation för mönstring, med styrelsen direkt underställda, heltidsanställda, välkvalificerade mönstringsförrättare, vilka tillika böra erhålla ställning såsom distriktschefer för den av tulltjänstemännen å kringliggande orter bedrivna mönstringsverksamheten, i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Oxelösund, Stockholm, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. Kuststräckan mellan Malmö och Oxelösund torde dock vara för lång, för att förrattarna i dessa städer skola kunna överblicka densamma och såsom sjöfartsstyrelsens representanter leda och instruera de där fungerande mönstringsförrättarna. Kommittén finner för den skull, att en under sjöfartsstyrelsen lydande förrättare med chefsställning bör finnas jämväl i Kalmar. Härför talar också den relativt höga mönstringsfrekvensen i Kalmar och vissa Kalmar närliggande orter. Slutligen tala också de för Gotland speciella omständigheterna, främst öns isolerade läge, för att en under sjöfartsstjTelsen lydande förrättare med chefsställning ifråga om mönstringsverksamheten på ön bör finnas, lämpligen med säte i Visby. Med hänsyn till den relativt låga mönstringsfrekvensen på ön synes dock därvid icke heltidsanställning böra ifrågakomma. En överblick över den sålunda föreslagna lokalorganisationen för mönstringsverksamheten ger vid handen att de föreslagna cheferna för mönstringsverksamheten befinna sig inom varsin lika långa sträcka av kusten, vilket torde vara av särskilt värde ur sjömännens och befälhavarnas synpunkt. Vad beträffar mönstringsverksamheten i inlandet torde denna icke vara av större omfattning än att den kan ledas och inspekteras från ett vid kusten befintligt organ, förutom möjligen i vad rör Vänernområdet. Något större antal mönstringar förekommer emellertid ej heller där, utom vad beträffar Karlstad, där antalet mönstringar under vissa av de senare åren överstigit 2.000. Då emellertid mönstringen å kringliggande orter är ringa, då tullkammare finnes i Karlstad och då en stor del av sjötrafiken på Vänern går via Göteborg, har kommittén icke funnit skäl föreslå något lokalorgan uteslutande för mönstringsverksamheten inom detta område utan ansett denna kunna ledas från Göteborg. Å sådana distriktshuvudorter där mönstringsfrekvensen är så hög att flera heltidsanställda mönstringsförrättare erfordras, bör en av dem intaga ställningen som chef över de andra. Distriktschefen bör i första hand svara för en snabb och effektiv handläggning av mönstringen på orten, leda och inspektera samt vid behov bistå verksamheten inom distriktet, vara rådgivnings- och upplysningsorgan såväl för övriga mönstringsförrättare inom distriktet som för myndigheter och enskilda samt vara sjöfartsstyrelsens kontaktman i sjöfartsfrågor av skilda slag och i andra hand själv förrätta mönstring. I sammanhanget må framhållas värdet för mönstringsförrättarna av att vid fullgörande av sina offentliga skyldigheter ha ställningen av statstjänstemän — detta gäller för distriktschefernas vidkommande icke blott i förhållande till sjömän och befälhavare utan även till mönstringsförrättarna ute i

191 distriktet. Därjämte må framhållas att en direkt under sjöfartsstyrelsen lydande lokalstat avseende mönstringsverksamheten torde kunna av sjöfartsstyrelsen utnyttjas även för andra närliggande uppgifter berörande sjöfarten, såsom för utredningar rörande rekryteringsunderlaget inom visst mönstringsdistrikt och rörande utbildningsfrågor. I fråga om tjänstebenämningen för mönstringsdistriktets chef, synas såväl praktiska skäl som hänsyn till sjömanshusombudsmannatitelns hävd tala för att denna titel bibehålles. Mönstringsdistrikten Vad beträffar omfattningen av de distrikt, inom vilka sjömanshusombudsmännen skola utöva chefsskapet i mönstringshänseende har kommittén funnit hänsyn böra i första hand tagas till kuststräckans längd och i andra hand till de inre vattenvägarnas sträckning. Därjämte torde hänsyn böra tagas till kommunikationsförhållandena i övrigt. Inom kommittén har diskuterats huruvida distrikten böra knyta an till den nuvarande sjömanshusdistriktsindelningen eller till läns- eller tulldistriktsindelningen. Principen för utformningen av de nuvarande sjömanshusdistrikten var, att distrikten skulle ansluta sig till den militära indelningen i inskrivningsområden. I kommerskollegii kungörelse den 30 december 1941 om distriktsindelningen knytes emellertid i många fall distrikten icke direkt till den militära indelningen utan anges i stället bl. a. landsfiskalsdistrikt och socknar. Vidare utsäges i kungörelsen att sjömanshusdistriktens omfattning icke beröres av eventuella ändringar i rikets administrativa eller militära indelning. Då ändringar i sjömanshusdistriktens omfattning icke vidtagits sedan kungörelsen utfärdades, under det att rikets administrativa och militära indelning undergått förändringar, bl. a. kan storkommunindelningen framhållas, har sambandet mellan den nuvarande administrativa och militära indelningen och indelningen i sjömanshusdistrikt alltmera minskat. Motivet för sambandet mellan sjömanshusdistrikten och de militära distrikten var, att de sjömän som inskrevos vid visst sjömanshus skulle kunna rapporteras till motsvarande militäre distriktschef. Då sjömännens inskrivning vid sjömanshus utbytes mot en centralregistrering av dem, bortfaller detta motiv. En ur mönstringssynpunkt jämnare och rättvisare uppdelning av riket kan ernås om bundenheten till den tidigare distriktsindelningen slopas. Vidare kan en distriktsindelning erhållas som är lättare att överblicka än den nuvarande, som enligt vad nyss framhållits bygger på den militära och administrativa indelningen år 1941. För en anknytning till länsindelningen talar främst att denna indelning är relativt fast, att den är känd och att åtskilliga andra indelningar äro grundade på den.

192 Ett sammanförande med tulldistriktindelningen torde å andra sidan skapa större möjligheter till samordning av mönstrings- och tullverksamheten. Vidare torde härigenom sjömanshusombudsmännens hjälp till och undervisning av tullpersonal i mönstringsfrågor, uppbörd av avgifter i mönstringsverksamheten ävensom distributionen av meddelanden, blanketter och annat tryck avseende nämnda verksamhet till tullpersonal kunna anordnas på ett smidigare sätt. Ytterligare torde gränsdragningsfrågor och konflikter skilda tulltjänstemän emellan rörande deras befogenhet att förrätta mönstring å viss plats undvikas. Då syftet med distriktsindelningen främst är att fastställa de områden, inom vilka sjömanshusombudsmännen utöva chefsskapet och uppsikten över mönstringsförrättningarna samt inom vilka de vid behov skola lämna råd och hjälp, och då tulltjänstemännen äro de som avses skola främst utföra mönstringsarbetet "ute på linjen", synas skälen för att anknyta till tulldistriktsindelningen överväga. Tredje man torde ha mycket litet behov av att närmare sätta sig in i distriktsindelningen. Det förhållandet att tulldistriktsindelningen är mindre känd än länsindelningen torde under sådana förhållanden icke spela någon större roll. Med hänsyn härtill finner kommittén att mönstringsdistriktsindelningen bör knyta direkt an till tulldistriktsindelningen. Skall principen om överensstämmelse mellan mönstringsdistrikts och tulldistrikts gränser vidmakthållas, är det emellertid av vikt att ändring av tulldistrikts gräns omedelbart medför ändring av motsvarande mönstringsdistrikt, antingen så, att mönstringsdistriktet ändras på likformigt sätt eller så, att det ändrade tulldistriktet föres till annat mönstringsdistrikt. För att en så enkel och snabb handläggning av dessa frågor som möjligt skall kunna åstadkommas, har det synts kommittén lämpligt att låta sjöfartsstyrelsen få rätt att ändra mönstringsdistrikts gränser. I bilaga 7 har kommitténs på grundval av det sålunda förda resonemanget upprättade förslag till indelning av riket i mönstringsdistrikt intagits. Sjöfartsstyrelsens lokalorganisation för mönstringsverksamheten Jämlikt det förda resonemanget erfordras sjöfartsstyrelsen underställda distriktschefer — sjömanshusombudsmän — å följande elva platser, nämligen Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Kalmar, Oxelösund, Stockholm, Gävle, Sundsvall, Umeå, Luleå och Visby. Vid bedömandet av deras lönegradsplacering och behov av biträden för mönstring och andra göromål torde som tidigare framhållits talen för de på de olika orterna på- och avmönstrade ge en viss ledning. Därjämte torde, särskilt då sjömanshusombudsmans ansvar och omfattning av hans undervisande och inspekterande uppgifter skall bedömas hänsyn jämväl böra tagas till antalet honom underställd personal samt antalet mönstringar på distriktshuvudorten och utanför denna.

193 Antalet inom de föreslagna distrikten år 1954 förekommande mönstringsorter samt antalet mönstrade voro följande:

Föreslagna mönstringsdistrikt

Hälsingborgs Oxelösunds Stockholms Gävle Sundsvalls Luleå

Antal mönstringsorter 15 8 5 9 8 9 5 4 4 4 6

Antalet mönstrade år 1954 å distriktshuvudorten

utanför

44 088 5 462 5 066 1 174 2 598 11 889 2 154 2 162 1 403 2 097 1 108

6 086 3 991 2 010 3 345 2 508 2 411 1 113 1 344 796 620 339

Med ledning av dessa tal, vad som tidigare anförts samt den nuvarande personaluppsättningen, torde få konstateras att det, förutom ombudsmännen själva, erfordras vid ombudsmannaexpeditionerna i Göteborg, fem tjänstemän för huvudsakligast mönstringsgöromål; Stockholm, tre tjänstemän för huvudsakligast mönstringsgöromål; Hälsingborg, två tjänstemän för huvudsakligast mönstringsgöromål; Malmö, en tjänsteman för huvudsakligast mönstringsgöromål. Vid ombudsmannaexpeditionerna i Göteborg och Stockholm torde därjämte finnas behov av ett heltidsanställt skrivbiträde för kontorsgöromål (utskrift av rapporter, meddelanden och skriftliga svar å förfrågningar e t c ) . Vid de båda övriga större expeditionerna torde detta arbete kunna utföras av tjänsteman för mönstringsgöromål. I mönstringsförrättarnas tjänsteåligganden bör för den skull jämväl ingå skyldighet att förrätta kontorsgöromål. Till de övriga, mindre expeditionerna torde böra knytas en deltids- eller arvodesanställd person för blandat kontors- och mönstringsarbete, det senare främst med tanke på att viss beredskap torde få finnas för toppbelastningar, ombudsmannens semester, fördelen ur arbetssynpunkt av att vara två vid förrättandet av mönstring etc. I första hand bör för den skull personer som kunna ifrågakomma till förordnande som mönstringsförrättare anställas. Lönesättningen bör ur denna synpunkt icke vara för låg. Slutligen synes det för ordningsvakts- och expeditionstjänst erfordras en eller möjligen två expeditionsvakter vid ombudsmannaexpeditionen i Göteborg och en i Stockholm, på grund av det stora antalet mönstringar på dessa expeditioner. Till lokalstaten bör jämväl hänföras de särskilda mönstringsförrättare utanför ombudsmannaexpeditionerna som kunna komma att förordnas av sjöfartsstyrelsen på grund av ett å viss ort uppenbart behov därav. 13— 705753

194 Vid bedömandet av ombudsmännens lönesättning torde, även om mönstringsarbetet kommer att upptaga huvuddelen av deras tid, det med chefsskapet över distriktet förenade ansvaret och kravet på ingående kännedom om förhållandena på sjön och de inom sjöfarten gällande bestämmelserna få anses avgörande. Skall den med chefsskapet över distriket förenade inspekterande och undervisande verksamheten gentemot tulltjänstemän och särskilda mönstringsförrättare ute i distriktet bli effektiv, torde därjämte mycket tid och arbete få nedläggas på denna del av verksamheten liksom även på den mera servicebetonade verksamhet som är riktad mot myndigheter och enskilda. Till ombudsman torde för den skull endast böra utses person med mångårig erfarenhet från sjöfarten och vana vid tillämpningen av författningar och avtal. Ansvaret och den särskilda kompetens som kräves torde medföra en lönegradsplacering av ombudsmännen i lägst 27 :e lönegraden. För ombudsmannen i Göteborg torde emellertid på grund av det exceptionellt höga antalet mönstringarna å orten och inom distriktet ävensom det härmed sammanhängande stora antalet honom direkt och indirekt underställda mönstringsförrättare samt stora ansvaret böra medföra en lönegradsplacering i lägst 31 :a graden. Även ombudsmannen i Stockholm torde, om ock i något mindre utsträckning skilja sig från övriga ombudsmän ifråga om arbetsmängd och ansvar. Han synes böra placeras i lägst 29 :e lönegraden. Som jämförelse må nämnas att distriktsbefälet inom lots- och fyrstaten är placerat, lotsdirektören i 31 :a och lotsinspektören i 27 :e lönegraden, att överinspektörerna inom fartygsinspektionen äro placerade i 33 :e och fartygsinspektörerna i 27 :e och 25 :e graderna, att tågfärjebefälhavarna äro placerade i 31 :a och 29 :e graderna samt att cheferna för distrikttullanstalterna äro placerade, övertullförvaltarna i 32 :a och 31 :a samt tullförvaltarna i 29 :e, 27 :e, 25 :e och 23 :e lönegraderna. Vidare må framhållas att de befattningar inom den kommunala sektorn som pläga besättas med fartygsbefäl, hamnkaptenerna, som regel äro placerade mellan 35 :e och 25 :e lönegraden (ex. i Stockholm och Göteborg A 35, Luleå A 29 samt Kalmar och Trelleborg A 25). För närvarande äro ombudsmännen i Göteborg, Stockholm och Hälsingborg placerade i 27 :e lönegraden och övriga i 24 :e lönegraden (i vissa fall mot 1/2 eller 2/3 lön, se bil. 1) därvid till ombudsmannen i Göteborg utgår särskild avlöningsförstärkning med 2.750 kr per år, allt enligt den för tjänstemännen vid sjömanshusen av kommerskollegium fastställda löneplanen, som i stort överensstämmer med den statliga. I sistnämnda hänseende föreligger dock ett ur förevarande synpunkt väsentligt undantag, i det att ersättning för arbete å övertid ej utgår till högre tjänstemän enligt det statliga avlöningsreglementet under det att bl. a. ombudsmännen enligt de för dem nu gällande bestämmelserna äga uppbära ersättning för extra mönstringsförrättning, vilken ersättning på sina håll uppgått till betydande belopp; sålunda uppbar ombuds-

195 mannen i Göteborg år 1954 c:a 5.400 kr i sådan ersättning (se i övrigt bilaga 8 ) . Då denna ersättning utgår huvudsakligen i form av vissa belopp per övertidstimme (10 resp. 11 kr vid enkel och 14 resp. 15 vid kvalificerad övertid) ge de till de olika befattningshavarna utgivna beloppen därjämte en relativt god bild av de krav å ständig beredskap som mönstringsverksamheten ställer. Denna beredskap torde i och för sig motivera en förhöjd lönesättning, därest ersättningen för extra mönstringsförrättning bortfaller, vilket med en övergång till statlig anställningsform torde vara ofrånkomligt. Slutligen må framhållas att ombudsmännen icke erhållit några förhöjda lönegradsplaceringar motsvarande dem som under senare år vidtagits inom statsförvaltningen, främst efter förslag från 1949 års tjänsteförteckningskommitté. Av sådana tjänstemän för huvudsakligast mönstringsgöromål, som erfordras vid distriktschefernas sida torde få krävas erfarenhet av förhållandena till sjöss och kännedom om eller förmåga att snabbt tillägna sig kunskaper i de författningar och avtal som gälla på förevarande område. För att erhålla kompetenta sökanden till dessa tjänster torde, med hänsyn till att de böra ha uppdrag att på eget ansvar förrätta mönstring, böra erbjudas en placering i lönegrad 19 eller 21. — För närvarande äro de tjänstemän å sjömanshusen som närmast motsvara de här diskuterade, nämligen bokhållarna och förste bokhållarna, placerade i lönegraderna 18 och 20. Som jämförelse må nämnas att förste styrmännen å tågfärjorna äro placerade i 26 :e och 24 :e lönegraderna, att andre styrman och andre maskinist äro placerade i 21 :a samt tredje styrman och tredje maskinist i 19 :e graden. Vidare må framhållas att de tjänstemän inom tullstaten som vid sidan av tullförvaltarna främst torde komma att anlitas för det mönstringsarbete av relativt ringa omfattning, som äger rum ute i distrikten, tullmästarna och tullöveruppsyningsmännen, äro placerade i 19, resp. 17 :e lönegraden, samt att kanslisttjänsterna inom statsförvaltningen, varmed vissa paralleller ifråga om arbetets kvalitet och ansvar torde kunna dragas, äro placerade i 19 :e och 21 :a lönegraderna. Till en placering i 21 :a lönegraden torde därvid i första hand en av tjänstemännen å vardera av mönstringsexpeditionerna i Göteborg, Stockholm och Hälsingborg böra ifrågakomma. Ombudsmännen å dessa platser torde nämligen, på grund av verksamhetens omfattning och orternas ställning av centralpunkter för den mera servicebetonade verksamheten, ha behov av en tjänsteman som jämväl kan biträda dem i den mera distriktschefsbetonade verksamheten. Personalen för enbart kontorsarbete, synes böra vara placerad i högst 11 :e lönegraden (efter reglerad befordringsgång). Expeditionsvakt slutligen synes böra vara placerad i 10 :e lönegraden. Tages det förda resonemanget till utgångspunkt synes sjöfartsverkets behov av anslag för personal inom den föreslagna distriktsorganisationen för mönstring kunna beräknas på följande sätt:

196 Göteborgs ombudsmannaexpedition: En sjömanshusombudsman i 31 :a lönegraden, en kanslist i 21 :a och fyra i 19 :e lönegraderna, en eller eventuellt två expeditionsvakter i 10 :e lönegraden och ett biträde i reglerad befordringsgång. Stockholms ombudsmannaexpedition: En sjömanshusombudsman i 29:e lönegraden, en kanslist i 21 :a och två i 19 :e lönegraderna, eventuellt en expeditionsvakt i 10 :e lönegraden och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Hälsingborgs ombudsmannaexpedition: En sjömanshusombudsman i 27 :e samt en kanslist i 21 :aoch en i 19 :e lönegraden. Malmö ombudsmannaexpedition: En sjömanshusombudsman i 27:e och en kanslist i 19 :e lönegraden. Oxelösunds ombudsmannaexpedition: En sjömanshusombudsman i 27 :e lönegraden och en halvtidsanställd kanslist i 19 :e lönegraden. Sistnämnda personaluppsättning synes jämväl erforderlig vid ombudsmannaexpeditionerna i Gävle, Sundsvall och Luleå. Kalmar och Umeå ombudsmannaexpeditioner: En sjömanshusombudsman i 27 :e lönegraden och en arvodesanställd mönstringsassistent. Visby ombudsmannaexpedition: En halvtidsanställd sjömansombudsman i 27 :e lönegraden samt en arvodesavlönad mönstringsassistent. Särskilda mönstringsförrättare: Till avlönandet av dessa synes böra anvisas visst belopp, förslagsvis 12.000 kr. En summering av det ovan sagda utvisar följande lokalstat för den personal för mönstringsgöromål som föreslås utgöra lokalstat under sjöfartsverket: 1 sjömanshusombudsman i 31:a lönegraden 1 sjömanshusombudsman i 29:e » 8 sjömanshusombudsman i 27:e » 1 sjömanshusombudsman i 27:e » med halvtidstjänst 3 kanslister i 21 :a » 8 kanslister i 19:e » 4 kanslister i 19:e » med halvtidstjänst 3 mönstringsassistenter arvode med deltidstjänst 2 expeditionsvakter 2 skrivbiträden regi. befordringsgång ett ej angivet antal särskilda mönstringsförrättare arvode om sammanlagt 12 000 kr/år Mönstringsförrättarorganisationen utom riket

Såsom mönstringsförrättare utom riket torde allenast personalen å svenskt konsulat komma ifråga. Erfordras mönstringsförrättare å ort utanför konsulatsorten torde konsulatet få taga kpntakt med härför lämpad person och knyta denne till sig genom någon form av anställning. I mönstringsförrättaruppdraget ingår dels ett vitsordande genom antecknande i rulla och sjöfartsbok att sjöman tillträtt, resp. lämnat tjänsten ombord, vilket vitsordande främst tjänar pass- och registreringsintressen, dels en prövning av sjömannens lämplighet för ombordanställningen i fysiskt,

197 disciplinärt och behörighetshänseende. Att pass- och registreringsfunktionen noga fullgöres jämväl utomlands finner kommittén oundgängligen nödvändigt, då officiella bestyrkanden i rulla och sjöfartsbok av sjömans till- och frånträde ombord i många länder äro förutsättningar för att fartyget skall få anlöpa hamn, resp. för att sjöman skall få gå i land. Vidare är det för tjänsteavtalet, tjänsteårsberäkning, behörighetsbestämning, mantalsskrivningens bevarande m. m. av stor vikt att uppgifterna om tjänst och tjänstetid ombord äro tillförlitliga. Den i mönstringen ingående prövningen av sjömannens lämplighet för ombordanställning i fysiskt, disciplinärt och behörighetshänseende föreslås, som av kapitel IV framgår, av kommittén skärpt i vissa hänseenden. Förteckning över sjömän, vilkas sjöfartsböcker ogiltigförklarats eller vilka förklarats avstängda (ifråga om de utländska sjömännen) från anställning å svenskt handelsfartyg, avses sålunda skola tillställas de mönstringsförrättare som beröras därav att av dem beaktas då påmönstring förrättas. Vidare föreslås, att det för sjöman, som ej skall inneha sjöfartsbok, vid påmönstring kräves att pass eller utländsk sjöfartsbok eller därmed jämställd handling företes. I fråga om hindren mot påmönstring har icke i författningsförslaget, liksom ej heller i SHK, någon skillnad gjorts mellan påmönstring inom, och påmönstring utom riket. Påmönstring skall sålunda bl. a. vägras om för sjömannen icke visats att han uppfyller de villkor ifråga om ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet och behörighet, som i lag eller annan författning må vara stadgade för tjänsten. Det är emellertid att märka, att de i författning stadgade villkoren ifråga om hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet äro väsentligt mycket lindrigare i fråga om ombordtjänst som tillträdes utomlands — angående önskvärdheten av skärpning härutinnan se kap. IV — än i fråga om tjänst som tillträdes här i riket. Sålunda gäller vid tillträde utomlands i huvudsak endast de i 32 § sjölagen uppställda kraven på syn och hörsel. I författningsförslaget har emellertid icke medtagits det i SHK 35 § 2 intagna stadgandet, att vid påmönstring utom riket å svenskt fartyg de givna föreskrifterna skola iakttagas av mönstringsförrättare allenast där så kan ske, eftersom kommittén finner det vara av synnerlig vikt, att den prövning av sjöman som skall företagas vid mönstringsförrättning kominer till stånd även utomlands och att icke olika omständigheter åberopas till stöd för att en sådan prövning i ett visst fall icke kunnat ske. Det i vissa fall framförda påståendet att den rådande brådskan vid på- och avmönstringar utomlands skulle lägga hinder i vägen för en prövning torde således som regel icke böra godtagas såsom skäl för att visst hinder icke iakttagits. De hinder som uppställts äro i allmänhet så lätt konstaterbara för en i bestämmelserna insatt person, att någon tid därför knappast kräves. Kommittén finner det därjämte, som i föregående kapitel framhållits, principiellt oriktigt att i mönstringsförfattning medge undantag från sådana krav som ha sin grund i annan författning, såsom ifråga om behörigheten. Erforderliga undantag böra ha meddelats i huvudförfattningen. De krav åter som erna-

198 nera ur förevarande lagstiftning, såsom kravet på företeende av handling till bestyrkande av viss vid mönstringsförrättning lämnad uppgift samt kravet på innehav hos utländsk sjöman av sjöfartsbok eller pass och kravet på 2/3 svenskar i besättningen, har mönstringsförrättaren däremot ansetts böra kunna bortse från då förhållandena så påkalla. Även om de föreskrifter rörande på- och avmönstring som skola iakttagas av mönstringsförrättare utomlands äro av relativt okomplicerad natur, torde dock ett visst mått av insikter i hithörande frågor få krävas, om avsikten med mönstringsförfarandet icke skall omintetgöras. Sådana insikter eller förmåga att vid behov kunna tillägna sig dem torde utan vidare kunna antagas förefinnas hos varje lönad konsul och lönad kanslist vid svenskt konsulat. Många olönade konsuler och tjänstemän i övrigt vid lönade och olönade konsulat torde jämväl kunna komma ifråga som mönstringsförrättare. Detta synes emellertid böra prövas från fall till fall. Kommittén finner det för den skull lämpligt att ifråga om dessa konsuler och tjänstemän förordnande såsom mönstringsförrättare lämnas individuellt och ej såsom ex officio ingående i tjänsteuppdraget. Några praktiska svårigheter för sjöfarten torde icke en sådan anordning föra med sig, eftersom det naturligen bör tillses, att mönstringskunnig konsulatspersonal finnes på de skilda platser i utlandet som regelmässigt anlöpas av svenska handelsfartyg. Det bör ankomma på sjöfartsstyrelsen att följa dessa frågor och hos utrikesdepartementet anmäla uppkommande behov av mönstringsförrättare och bör i vart fall, innan å viss plats mönstringsverksamhet anordnas eller bringas att upphöra, vederbörande byrå inom departementet samråda med sjöfartsstyrelsen härom. Genom det föreslagna preliminärmönstringsförfarandet, som innebär att befälhavaren interimistiskt får fungera som mönstringsförrättare, minskas vidare behovet av förordnade mönstringsförrättare på sådana platser som endast undantagsvis anlöpas av svenska fartyg. Vidkommande sjöfartsbok och sjömansrulla har, som av kapitel IV framgår, kommittén funnit, att även mönstringsförrättare utom riket bör ha möjlighet utfärda sådan. En viss skillnad mellan konsuler med större och mindre rutin i mönstringsärenden torde emellertid därvid böra göras. I allmänhet torde endast de förra böra anförtros att utfärda sjöfartsböcker och sjömansrullor och taga den för utfärdandet av sjöfartsbok erforderliga kontakten med sjöfartsstyrelsen i Sverige. Endast dessa böra följaktligen tillställas sjöfartsböcker och sjömansrullor. Övriga konsuler med mönstringsbemyndigande böra däremot som regel endast tillåtas taga emot framställning om sjöfartsbok jämte ev. företedd bevisning (identitets- etc.) och, i enlighet med för dem gällande rutin, vidarebefordra den till närmaste lönade chefsmyndighet i konsulära ärenden för vidare handläggning och beslut. Frågan om vilka arbetsuppgifter av förevarande art som böra anförtros de olika konsulerna torde böra prövas från fall till fall. Den av kommittén föreslagna möjligheten för mönstringsförrättare att, då fartyg befinnes vara så underbemannat

199 att fara för fartygssäkerheten uppenbarligen föreligger, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut taga eller låta taga sjömansrulla i förvar har dock icke ansetts böra lämnas annan utlandsmyndighet än lönad chefsmyndighet i konsulära ärenden, med hänsyn till de vittgående konsekvenser ett beslut härom kan få. Annan konsul som finner förutsättningarna för ett tagande i förvar föreligga bör följaktligen vända sig till sin lönade chefsmyndighet med begäran om bemyndigande härtill. Vidkommande den för mönstringsförrättning i utlandet erforderliga organisationen må i övrigt framhållas följande: De föreslagna uppgifterna torde för att ge önskat resultat, särskilt i fråga om sjöfolkets standard, kräva en mera ingående handläggning från mönstringsförrättande konsuls eller konsulattjänstemans sida än för närvarande. Personalresurserna på de olika konsulaten torde för den skull böra överses. Kommittén, som icke finner sig böra komma med något förslag i detta hänseende, får dock framhålla värdet av att så inånga olönade konsuler som möjligt erhålla utsänd svensk personal såsom biträde. Sjöfartsstyrelsen bör kunna i mönstringsfrågor korrespondera direkt ined mönstringsförrättande konsul på sätt angives i förordningen angående beskickningar och konsulat, 64 §. Kräver fråga speciell insikt i förhållandena utomlands eller kan den medföra svårigheter för konsul eller i utrikesdepartementets förhållande till konsul, bör dock samråd mellan sjöfartsstyrelsen och vederbörande byrå inom utrikesdepartementet ske och frågan, där så visar sig nödigt, hänskjutas till departementets handläggning. Till sjöfartsstyrelsen böra även ansökningar om sjöfartsböcker, mönstringsrapporter, sjömansrullor som upphört att gälla och andra handlingar i mönstringsverksamheten sändas. Finner sjöfartsstyrelsen att fel förelupit vid konsuls handläggning av mönstringsärende, bör styrelsen tillse att felaktigheten rättas och, därest omständigheterna ge anledning därtill, underrätta utrikesdepartementet, som därest departementet finner åtgärd mot konsuln erforderlig bör vidtaga sådan. I handledande syfte torde dessutom en instruktion för mönstringsförrättare i utlandet böra utarbetas, lämpligen av sjöfartsstyrelsen och utrikesdepartementet i samråd. O r g a n e n för u n d e r s t ö d s - och s t i p e n d i e v e r k s a m h e t e n Vid sjömanshusen har som framgår av redogörelsen i kapitel II utövats verksamhet för enskilda sjöfartsändamål i form av dels understöds- och annan bidragsverksamhet, finansierad ur medel som för detta ändamål ställts till sjömanshusens förfogande genom stadgande i SHK, och dels verksamhet, även denna främst av välgörenhetsnatur, finansierad genom donationsmedel. Denna verksamhet har kommittén, som tidigare framhållits, ansett böra fortgå, i fråga om donationsverksamheten i enlighet med donators önskan, och i fråga om understöds- och bidragsverksamheten på delvis ändrat sätt,

200 i det att tonvikten i framtiden ansetts böra läggas på stipendiegivning till studerande å sjömans- och sjöbefälsskolor samt dem som bedriva självstudier (per korrespondens). Handhavandet av denna verksamhet har kommittén ansett böra anförtros lokala organ sammansatta av representanter för de inom sjöfarten verksamma med ett gemensamt organ till förfogande. Då sjömanshusdirektionerna utgöra lokala organ sammansatta av representanter för de inom sjöfarten verksamma, har det varit naturligt för kommittén att i första hand söka tillvarataga den hos direktionerna förefintliga expertisen på området. De i direktion representerade kategorierna ombordanställda synas dock böra utökas till samma, som förordats för sjöfartsnämnden. Bibehållas sjömanshusdirektionerna och därigenom även sjömanshusen för verksamheten för sjöfartsändamål, uppnås jämväl en naturlig anknytning till de nu rådande rättsförhållandena ifråga om fonderade medel och donationer, där sjömanshusen i viss mån kunna betraktas såsom ägare till, resp. förvaltare av medlen och alltså äro att anse såsom ett slags stiftelsebildningar med direktionerna såsom styrelser. Det torde emellertid icke vara befogat att för en verksamhet av så relativt ringa omfattning som det här blir fråga om (se nedan angående de årliga belopp som kunna ställas till förfogande för denna del av verksamheten) ha ett så stort antal lokala organ som de nuvarande trettio sjömanshusdirektionerna. Kommittén har för den skull övervägt huruvida antalet kan nedbringas och därvid funnit, att de orter som befunnits lämpade som distriktshuvudorter för mönstringsverksamheten även torde vara lämpade ur här förevarande synpunkt, d. v. s. såsom centralpunkter för den lokala verksamheten för sjöfartsändamål. Å tio av de elva orter där mönstringschef ansetts böra finnas, finnas jämväl sjömanshus f. n. Vidkommande den elfte orten, Oxelösund, är den belägen så nära Nyköping, där sjömanshus finnes, att en placering av mönstringschefen i Oxelösund icke torde utgöra hinder för att bibehålla sjömanshuset i Nyköping, särskilt som något sakligt samband mellan sjömanshuset och mönstringsverksamheten icke ansetts böra förekomma fortsättningsvis utom såtillvida, att ombudsmannen ansetts böra deltaga i direktionens sammanträden. Bibehållas sålunda elva sjömanshus synes den inom dessas direktioner befintliga expertisen på frågor rörande sjöfarten böra utnyttjas jämväl för andra lokala uppgifter som äro av intresse för de inom sjöfarten verksamma än stipendie- och understödsverksamhet. De böra sålunda över huvud taget verka för ett ökat intresse för den svenska handelssjöfarten samt sjömansyrket och dess utövare ävensom utföra de uppdrag till sjöfartens fromma vilka anförtros dem av enskilda personer och offentliga organ, främst sjöfartsstyrelsen. Fråga uppstår emellertid, om hinder mot en sammanslagning av de nuvarande trettio sjömanshusen till elva enheter föreligger på grund av bestäm-

201 melser i donationsbrev eller eljest. Till en början må därvid erinras om att en reducering av antalet sjömanshus skett tidigare (år 1939). I sjömanshussakkunnigas år 1937 avlämnade promemoria uttalades i denna fråga bl. a. följande (sid. 144): "Att Kungl. Maj :t skulle vara förhindrad att på andra myndigheter överflytta utövandet av de rent administrativa uppgifter, som de till indragning föreslagna sjömanshusen hittills haft att jämlikt gällande bestämmelser fullgöra, lärer icke kunna med något som helst fog ifrågasättas. Vad vidare angår de övriga uppgifter, som tillkomma dessa sjömanshus, i huvudsak endast understödsverksamheten, så är det obestridligt, att dessa vid ifrågavarande sjömanshus hava mycket ringa omfattning och tillsvidare alltjämt komma att bestridas av motsvarande närgränsande institutioner, på vilkas utövning av denna verksamhet de, som av densamma beröras, fortfarande kunna utöva samma inflytande, som hittills varit dem möjligt. Med hänsyn, bland annat härtill, torde något hinder för Kungl. Maj :t icke föreligga att även beträffande den senare grenen av sjömanshusens verksamhet träffa här ifrågasatta förfoganden." Vid genomgång av de i donationsbreven uppställda villkoren har därjämte intet framkommit, som skulle kunna lägga hinder i vägen för en sammanslagning av här avsett slag. I flertalet fall har donation gjorts till förmån för personer inom viss stad eller bygd. Endast i några fall är donationen knuten till visst sjömanshusdistrikt. Hinder för den som i framtiden förvaltar donationen att iakttaga, att dess avkastning endast tilldelas personer inom det avsedda området, torde emellertid icke uppstå genom senare förändringar i indelningsgrunderna. Vad härefter beträffar distrikten för de sjömanshus, som avses skola bibehållas, kan diskuteras huruvida dessa böra åstadkommas genom en direkt sammanslagning av de nuvarande sjömanshusdistrikten till elva större enheter, eller genom en övergång till de föreslagna mönstringsdistrikten. Då dels gränserna för de nuvarande sjömanshusdistrikten på grund av sättet för dessas bestämmande (anknytning till den år 1941 gällande administrativa indelningen; se ovan) blivit till omfattningen alltmer svårfixerade, dels ett så litet antal territoriella indelningsgrunder som möjligt torde vara önskvärt främst ur tredjeinans synpunkt och dels några principiella hinder icke torde föreligga för en ändrad territoriell indelning, finner kommittén, att en övergång till den för mönstringen föreslagna indelningen bör ske. Vad slutligen beträffar det gemensamma organ som ansetts böra ställas till direktionernas förfogande, avses detta närmast böra handha fördelningen sjömanshusen emellan av de medel till sjöfartsändamål, som årligen inflyta. Vid övervägandet av frågan vilket centralt organ av icke-statlig karaktär som bör anförtros fördelningen av dessa medel, har valet närmast stått mellan att tillskapa ett särskilt centralorgan och att anlita ett redan befintligt organ,

202 vari representanter från de olika intressegrupperna på sjön ingå och h a r i sistnämnda fall Handelsflottans välfärdsråd ansetts stå närmast härtill. Kommittén har därvid med hänsyn till arbetsuppgifternas art funnit det lämpligast med en särskild, av samma intressenter som utsett direktionerna vald centralkommitté, för uppdraget att fördela de gemensamma medlen. Sjömanshusdirektionernas personalbehov Vid varje direktion torde behov av en sekreterare för mottagandet och beredandet samt fullföljden av ansökningsärenden erfordras. Det arvode som bör utgå till honom torde få av direktionen bedömas med hänsyn till den tid, som kan beräknas erforderlig för uppdragets fullgörande. Till sekreterare torde som regel böra utses sjömanshusombudsmannen, då dennes lokalkännedom och sakkunskap i övrigt torde böra utnyttjas. Utses för visst fall annan än ombudsmannen till uppdraget ifråga, bör ombudsmannen av nyss angivna skäl dock närvara vid direktionssammanträde. Föreskrift att ombudsmannen bör kallas till sammanträde har för den skull stadgats. Frågan om behovet av ytterligare personal torde få prövas av direktionerna från fall till fall. Förvaltningen av visst sjömanshus tillhöriga medel k a n sålunda kräva särskild kassaförvaltare, för skötseln av fastighet som inköpts för sjömanshusmedel kan finnas behov av särskild vice värd, portvakt etc. Sjömanshusdirektionernas och centralkommitténs ställning Som av det ovan sagda framgår, har kommittén funnit att direktionerna fortsättningsvis endast skola handha den del av sjömanshusverksamheten, som är av enskild natur; "för ändamål som representera uteslutande sjöfartsnäringens intressen" enligt 1917 års sjömanshuskommittés ordalag. Det faller sig för den skull naturligt att ge direktionerna en av statsverket så oberoende ställning som möjligt, särskilt som kommittén icke velat föreslå att något statsbidrag utgives till deras verksamhet, utan endast att de medel som härflyta från de inom sjöfarten verksamma samt ur donationer ställas till deras förfogande. Direktionerna föreslås böra liksom hittills utses av sjöfartsstyrelsen på förslag av huvudorganisationerna inom sjöfarten. För att undvika konflikter härutinnan har det ansetts lämpligast att direkt i författning namnge de organisationer, som äga utse ledamöterna. Vid eventuella förskjutningar i styrkeförhållandena torde det få ankomma på organisation som beröres härav att hos Kungl. Maj :t begära ändring i författningen. Sjöfartens huvudorganisationer torde få anses såsom direktionernas huvudmän. De böra beredas tillfälle följa direktionernas verksamhet främst genom att få del av deras redovisningshandlingar och revisionsberättelser. Finner organisation att ledamot, som tillsatts på förslag av organisationen, icke är lämpad för sin uppgift, bör organisationen hos sjöfartsstyrelsen påkalla ledamotens entledigande.

203 Statsverket torde emellertid icke kunna frånkännas allt ansvar för direktionernas verksamhet, eftersom verksamheten tillkommit genom statligt dekret. Det synes för den skull lämpligt att sjöfartsstyrelsen beredes möjlighet till insyn i verksamheten och till entledigande av olämplig ledamot. Det torde därjämte vara lämpligt anförtro valet av revisorer åt styrelsen. Slutligen torde det böra åligga styrelsen att föranstalta om åtal vid brottsligt förfarande ävensom att, därest eljest missförhållande yppas, som icke lämpligen kan undanröjas på annat sätt, därom göra anmälan till Kungl. Maj:t för vederbörlig åtgärd, såsom ändring av författningsbestämmelser etc. I huvudsak samma bestämmelser synas böra gälla för centralkommittén. Med hänsyn till att en stor del av verksamheten torde komma att äga r u m i Göteborg, synes det lämpligt att centralkommitténs säte förlägges till därvarande sjömanshus. Övergångsfrågor De väsentliga förändringar som föreslås ifråga om såväl rättsreglernas materiella innehåll som ifråga om den yttre organisationen medför, att åtgärder av skilda slag måste vidtagas inför övergången till det nya systemet. Sålunda måste föreskrifter för sjömansregistret och distriktsorganisationen för mönstringsväsendet intagas i instruktionen för sjöfartsverket och gällande bestämmelser om stämpel- och lösenavgifter omprövas. Vidare måste de av sjöfartsstyrelsen-kommerskollegium utfärdade författningar som beröra förevarande spörsmål, såsom taxan för extra mönstringsförrättning samt kungörelsen om distriktsindelningen och de särskilda mönstringsförrättarna överses. Därjämte måste frågan om registrets närmare tekniska utformning och de därmed sammanhängande frågorna om utformningen av ansökningsblankett för sjöfartsbok, av mönstringsmeddelanden och av meddelanden till anställningsregister lösas. Ytterligare måste det nya registersystemet ha uppbyggts och vara färdigt att tagas i bruk. Sjöfartsstyrelsen bör därjämte ha fastställt övriga erforderliga blanketter, främst till sjöfartsböckerna, samt ombestyrt tryckandet därav. Instruktioner för mönstringsförrättare inom och utom riket böra ha utarbetats och utsänts, och de tulltjänstemän, som skola övertaga mönstringsuppdrag från magistrat och från sjömanshus som indragits, skola ha förberetts på sin uppgift. Det torde vara nödvändigt att särskild personal ställes till sjöfartsstyrelsens förfogande för att bereda övergången och lösa de skilda frågor som uppkomma i samband därmed. Lämpligast torde vara att registerpersonalen tillsättes i god tid före författningens ikraftträdande, registerchef och assistent minst ett år, samt övrig personal den tid före ikraftträdandet sjöfartsstyrelsen finner nödigt, och att denna personal får syssla med övergångsspörsmålen, främst anställnings- och instruktionsfrågorna samt upprättandet av central-

204 registret ävensom planläggningen av övergångsfrågorna. Då registerpersonalen tillsättes bör, där så lämpligen kan ske, sådan vid sjömanshus anställd personal, som kan beräknas komma att friställas vid omorganisationen, i första hand tagas i anspråk. Rörande sättet för tullpersonalens information torde sjöfartsstyrelsen böra samråda med generaltullstyrelsen. Avvecklingen av den nuvarande sjömanshusverksamheten och dess ersättande med dels en lokal distriktsorganisation för mönstringsverksamheten, hörande till sjöfartsverket, och dels elva sjömanshusdirektioner jämte en centralkommitté för verksamheten för mera enskilda sjöfartsändamål, finner kommittén böra ske på i huvudsak följande sätt. Sjöfartsstyrelsen bör ledigförklara samtliga tjänster inom den lokala organisationen, möjligen med undantag av de nu fungerande särskilda mönstringsförrättare, som kunna befinnas böra kvarstå. Då tjänsterna härefter tillsättas, böra i första hand sådana sökande ifrågakomma, som tidigare tjänstgjort å sjömanshus, och bör därvid deras inbördes företräden vara avgörande. Det bör tillses, att den som erhåller tjänst inom den nya organisationen icke lider minskning i honom nu tillförsäkrade löne- och pensionsförmåner, och bör därvid jämväl nu utgående ersättningar för extra mönstringsförrättningar medräknas. De tjänstemän vid sjömanshusen, som friställas genom omorganisationen, böra visas all rimlig hänsyn och alla möjligheter att bereda dem annan likvärdig anställning böra beaktas. Kommittén föreslår att ett särskilt anslag ställes till sjöfartsstyrelsens förfogande för avlönandet av sådana tjänstemän, som tills vidare under en avvecklingsperiod icke kunna beredas annan anställning, och bör tjänstemännen därvid i första hand sysselsättas inom den nya organisationen såsom biträde å ombudsmannaexpedition eller som särskild mönstringsförrättare. Vidare föreslås att åt ett särskilt organ, bildat av representanter från sjöfarts- och arbetsmarknadsstyrelserna, uppdrages att i samråd med statliga och kommunala myndigheter handha frågor om den friställda personalens placering. Lämpliga mönstringslokaler böra därjämte ha förhyrts av byggnadsstyrelsen i samråd med sjöfartsstyrelsen, och torde därvid i första hand rätten att mot hyra, beräknad enligt nuvarande normer, för ändamålet få disponera Jokal i sjömanshus, böra beaktas. Val av sjömanshusdirektion i de elva nya distrikten bör därjämte ha utlysts och hållits före övergångsdagen och bör ny direktion så snart som möjligt efter ikraftträdandet erhålla reviderat bokslut från indraget sjömanshus inom distriktet jämte dess kassa och donationer. Centralkommittén bör ha tillsatts i god tid före dagen för den nya organisationens ikraftträdande för att hinna förbereda de i samband med omorganisationen uppkommande frågorna av ekonomisk natur berörande sjömanshusens tillgångar. Kommittén torde därvid böra samråda med sjöfartsstyrelsen.

KAPITEL VI

VERKSAMHETENS F I N A N S I E R I N G

Allmänt Som av de i föregående kapitlet framlagda förslagen framgår har kommittén funnit det mest rationellt att förlägga den mera kvalificerade prövningen av sjöfartsboksinnehav ävensom registreringen av sjömän till sjöfartsstyrelsen. Vidare har kommittén ansett mönstringsverksamheten inom riket böra ledas av sjöfartsstyrelsen genom en lokalorganisation, bestående av elva distriktschefer — sjömanshusombudsman — vilka tillika som regel skola själva svara för mönstringsarbetet å distriktshuvudorten och vara centralorgan inom distriktet för vägledningen i sjöfartsfrågor. Mönstringsverksamheten i distriktet i övrigt skall handhavas av vissa tulltjänstemän å tullanstalterna. Erfordras ytterligare tjänstemän för mönstringsverksamheten skola sådana anställas inom lokalorganisationens ram, dels å ombudsmannaexpeditionerna, och har härvid kommittén gjort en uppskattning av antalet, och dels ute i distrikten. Vidkommande den verksamhet för enskilda sjöfartsändamål som befunnits böra drivas med de för dessa ändamål avsedda medlen har kommittén ansett, att den bör handhavas av sjömanshusdirektionerna. Därvid har emellertid en minskning av dessas antal ansetts böra komina till stånd och har kommittén funnit sig böra föreslå att deras antal bringas till överensstämmelse med det föreslagna antalet mönstringsdistrikt. Till direktionernas förfogande skall stå ett centralt organ för fördelningen av gemensamma medel. Direktion skall därjämte i mån av behov äga avlöna erforderligt biträde. En i organisatoriskt hänseende fullständig uppdelning av verksamheten i en offentlig och en enskild del har följaktligen föreslagits, även om sjömanshusdirektionernas och mönstringsdistriktens antal befunnits böra vara desamma. Såsom en följd av denna organisatoriska uppdelning bör, enligt kommitténs tidigare antydda uppfattning, en uppdelning ske även i ekonomiskt hänseende. De utgifter inom verksamheten som äro av offentlig natur anses sålunda böra bestridas med allmänna medel under det att utgifterna för enskilda sjöfartsändamål böra bestridas från medel av enskild natur. Detta innebär endast ett fullföljande av den för verksamhetens finansiering redan tidigare accepterade principen, att statsbidrag skall utgå med

206 fulla beloppet av sjömanshusens kostnader för arbetet för statsändamål (se bl. a. de i kapitel I angivna uttalandena av 1917 års sjömanshuskommitté, av sjömanshussakkunniga år 1937 samt av departementschefen i propositionen 1938 nr 210). Genom den föreslagna organisatoriska uppdelningen vinnes därvid i förevarande hänseende att kostnaderna av offentlig och enskild natur kunna var för sig exakt fastställas och icke såsom tidigare måste bestämmas genom uppskattning (jfr svårigheterna vid en "blandad" verksamhet att bestämma vardera slaget kostnader för lokalhyra, personal, expenser e t c ) . Vidare vinnes, att förändringar i penningvärde e t c icke påverka inkomstfördelningen (jfr vad som i kapitel II anförts ifråga om den nu rådande skillnaden mellan utgående statsbidrag och den för statsbidragets beräkning angivna grunden om 75 % av sjömanshusens utgifter). Slutligen vinnes en väsentlig förenkling i budgetarbetet. Samtliga inkomster och utgifter för den offentliga delen av verksamheten kunna sålunda redovisas direkt till sjöfartsverket och ingå i dess budget i stället för att såsom för närvarande först inflyta i sjömanshusens årsredogörelser och granskas av sjömanshusens revisorer, för att därefter prövas av sjöfartsstyrelsen och läggas till grund för dess äskanden etc. — Inkomsterna och utgifterna samt förvaltningen av medlen för den verksamhet av mera enskild natur för sjöfartsändamål som föreslås skola fortsättningsvis handhavas av sjömanshusdirektionerna torde därjämte icke behöva såsom för närvarande fastställas av offentligt organ utan allenast granskas av de särskilt utsedda revisorerna. Fördelningen av utgifterna mellan statsverket och sjömansliusdirektionerna

Att de uppgifter som avses skola handhavas av sjömansregistret — beslut rörande utfärdande och ogiltigförklaring av sjöfartsbok samt den därmed sammanhängande prövningen av sjömännen och sjömansregistreringen — äro av statlig natur, torde, som jämväl tidigare påpekats, vara uppenbart. BI. a. kan framhållas, att registreringen av sjömännen är ett nödvändigt komplement till folkbokföringen, vilken helt bekostas av allmänna medel. Vidare kan paralleller med pass- och körkortsregistren dragas. Dessa registers administrationskostnader bestridas helt med statsmedel. Detsamma gäller mönstringsverksamheten, vilken redan från början bestritts med allmänna medel. Sålunda var mönstringen ända från sin tillkomst i slutet av 1600-talet fram till mitten på 1800-talet skild — även ekonomiskt — från sjömanshusverksamheten. Härefter överlämnades visserligen mönstringsuppgifterna i de städer där sjömanshus upprättats till dessa, men sjömanshusens övertagande av mönstringsuppgifterna på platsen utgjorde därvid ett av skälen till att statsbidrag ansågs böra, och även började utgå till sjömanshusverksamheten. Mönstringsverksamheten i övrigt (hos magistrat och tull samt i utlandet) har icke någonsin belastat sjömanshusens ekonomi — de sex platser undantagna där särskild mönstringsförrättare finnes —.

207 Mönstringsarbetet har således alltid betraktats såsom en statlig uppgilt. En jämförelse torde för övrigt kunna göras med passkontroll och fartygsinspektion, vilka funktioner bekostas med allmänna medel. Även den "serviceverksamhet" som anses böra utövas främst av sjömanshusombudsmännen torde få anses vara av offentlig natur, då den är av samma art som den service som från statsmyndigheternas sida över huvud taget bestås det allmänna och de enskilda. Samtliga kostnader för den verksamhet som föreslås skola drivas vid sjömansregistret och sjöfartsstyrelsens distriktsorganisation för mönstring samt av övriga mönstringsförrättare torde följaktligen vara av offentlig natur. Kostnaderna för den verksamhet som sjömanshusdirektionerna föreslås skola fortsättningsvis bedriva, torde åter i sin helhet få betraktas såsom enskilda i här avsedd mening. Fördelningen av inkomsterna mellan statsverket och sjömanshusdirektionerna

Vad beträffar sjömanshusens nuvarande inkomster torde först något få klargöras vilka som äro av offentlig och vilka som äro av enskild natur. Statsbidraget: Statsbidraget har som ovan framhållits varit avsett att utgå endast till sjömanshusens verksamhet för statens räkning. Vid ett förstatligande av denna del av verksamheten bör det särskilda statsbidraget följaktligen indragas. Expeditionslösen: Lösen har, liksom stämpel, endast utgått för expedition utfärdad i den offentliga verksamheten. Den bör följaktligen fortsättningsvis redovisas till statsverket (genom åsättande av stämpel å expeditionen). Sjömanshusens andel i vissa domstolsböter och viten: Böter och viten anses numera allmänt böra tillfalla statskassan, varför anledning icke finnes, att låta någon del därav fortsättningsvis tillfalla sjömanshusen. Avgifterna för extra mönstringsförrättning: Dessa avgifter, vilka utgå för mönstringsförrättning som på begäran utföres utanför tjänstelokalen eller på övertid, äro fastställda i särskild taxa, utfärdad av kommerskollegium. Avgift tillfaller enligt SHK 45 §, då förrättningen verkställes av sjömanshusombudsmannen (eller honom å expeditionen underställd personal), sjömanshuset och i annat fall (då förrättningen utföres av tull- eller magistratstjänsteman eller särskild mönstringsförrättare) mönstringsförrättaren. Då avgiften utgår för mönstringsförrättning, vilken enligt det ovan förda resonemanget är en offentlig funktion, är den att betrakta såsom en statsinkomst. Den bör för den skull i princip inflyta till statskassan. För de fall då förrättandet av mönstring icke faller utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning (statens allmänna avlöningsreglemente 18 § 1 mom.), d. v. s. då mönstringen utföres av personal som föreslås utgöra sjöfartsverkets lokal stat för mönstringsverksamheten, finner kommittén också att uppburna avgifter fortsättningsvis böra inlevereras till sjöfartsstyrelsen såsom en inkomst för statsverket. — Ersättningen till den personal som utför övertids-

208 mönstring bör därvid, ifråga om personal till vilken övertidsersättning må utgå, d. v. s. personal i högst 22 :a lönegraden, liksom hittills utgöras av sådan ersättning. I fråga om sjömanshusombudsmännen åter bör kompensationen för övertidsmönstring och allmän passningsskyldighet, då någon ersättning motsvarande den enligt det för dem nu gällande avlöningsreglementet utgående särskilda ersättningen för extra mönstringsförrättning icke torde kunna utgivas jämlikt statens allmänna avlöningsreglemente, få utgöras av en i jämförelse med den nuvarande förhöjd lönegradsplacering (se föregående kapitel). — Det torde f. ö. böra få ankomma på sjömanshusombudsmännen att såsom ett tjänsteåliggande svara för att arbetstiden för tjänstemännen på expeditionen förlägges på ett sådant sätt, att övertidsarbete i möjligaste mån undvikes samt att övertidsarbete, då sådant ändock erfordras, utföres med tillbörlig omsorg och skyndsamhet. — Det bör vidare åligga sjöfartsstyrelsen tillse att de extra mönstringsavgifternas belopp fastställas så, att statsverket icke åsamkas några faktiska utgifter för extra mönstringsförrättning. — I fråga om de inom lokalstaten mot arvode anställda tjänstemännen för mönstringsarbete (de s. k. särskilda mönstringsförrättarna) torde det få ankomma på sjöfartsstyrelsen avgöra, huruvida arvodet skall utgå i form av ett fast arvode eller ett prestationsarvode. För det fall åter, då förrättandet av mönstring faller utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning och då arbetsuppgiften därjämte icke innebär tjänstgöring vid vederbörande verk (se nyssnämnda stadgande i SAAB), d. v. s. för mönstringsförräItände tulltjänstemans vidkommande, torde det var en onödig och administrativt tillkrånglad ordning, att låta tulltjänstemannen först uppbära och till sjöfartsverket inleverera avgiften för extra mönstringsförrättning och därefter från sjöfartsverket rekvirera särskilt arvode för förrättningen, vilket arvode torde få bestämmas i form av prestationsarvode med belopp i huvudsaklig överensstämmelse med avgiften. Då den nuvarande ordningen, där tulltjänstemannen äger tillgodogöra sig avgiften såsom ett prestationsarvode, sedan gammalt tillämpats och därvid visat sig funktionsduglig, och då arten av tulltjänstemannens mönstringsuppdrag icke ändrats (se föregående kapitel) utan förutsättningarna kvarstå för den år 1939 inom Kungl. Maj:ts kansli gjorda utredningen (se bil. 2), vilken utmynnade i att hinder av principiell eller författningsenlig natur mot att låta tulltjänstemannen tillgodogöra sig nämnda avgift icke kunde anses föreligga, finner kommittén sig böra föreslå att föreskrifterna härom bibehållas oförändrade. Avgiften för extra mönstringsförrättning utom riket torde böra bestämmas efter överväganden härom inom utrikesdepartementet. Tonavgifterna: Dessa avgifter, liksom även de tidigare till sjömanshusen utgående hyresavgifterna, ha under något skiftande former uttagits alltsedan sjömanshusens tillkomst. De ha, även om de varit fastställda i författning, ansetts såsom bidrag av enskild natur, och torde denna uppfattning fortfarande gälla; se sålunda bl. a. departementschefens uttalande i propositionen

209 år 1938 (nr 210) angående anslag till sjömanshusen m. m., där h a n biträder de sakkunnigas förslag, att sjömanshusens arbete för statens räkning skall bekostas med statsmedel — och ej med tonavgiftsmedel. Kommittén anser också, att dessa medel äro av enskild natur. Härvid gäller dock en betydelsefull inskränkning i det att, som tidigare framhållits, de tidigare till sjöfolkspensioneringen utgående 200.000 kronor i tonavgiftsmedel i mitten på 1940talet ansågs böra fortsättningsvis kvittas mot en lika stor summa av det till sjömanshusverksamheten utgående statsbidraget. Av tonavgifterna böra följaktligen 200.000 kronor inlevereras till statsverket såsom ersättning för statsverkets övertagande av motsvarande del av bidraget till sjöfolkspensioneringen. Räntor på fonden för de år 1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar och på sjömanshuskassorna: Dessa fonder torde ha bildats praktiskt taget uteslutande av ton- och hyresavgifter eller motsvarande medel av enskild natur, eftersom statsbidraget är av relativt sent datum och endast undantagsvis uppgått till den för den statliga delen av verksamheten beräknade procentsatsen. Medel enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen: Börande dessa medel, främst lönemedel som förverkats av sjömän, stadgas f. n., att de skola tillfalla sjömanshuset i det distrikt inom vilket fartygets hemort är belägen, att där användas till understöd. Dessa medel äro följaktligen av enskild natur. Hyresinkomster å sjömanshusfastigheter m. m.: Dessa inkomster äro att betrakta såsom avkastning från sjömanshuskassorna, eftersom sjömanshusfastigheterna äro förvärvade av medel ur nämnda kassor. Inkomsterna äro följaktligen av enskild natur. Till statsverket böra sålunda indragas eller inlevereras det nu utgående statsbidraget, lösen- och stämpelmedel, sjömanshusens andel i domstolsböter och viten, samt de avgifter för extra mönstringsförrättning som uppbäras inom sjöfartsverkets lokalorganisation för mönstring samt 200.000 kronor av de årligen inflytande tonavgifterna. Börande formerna för inlevererandet torde sjöfartsstyrelsen böra utfärda närmare föreskrifter. Till den verksamhet för sjöfartsändamål, som fortsättningsvis bör utövas av sjömanshusdirektionen, böra föras de inflytande tonavgifterna med avdrag för 200.000 kronor som skola levereras till statsverket, räntorna på sjömanshuskassorna, hyresinkomsterna på sjömanshusfastigheterna inräknade, och på de år 1939 indragna sjömanshustillgångarna, vilka i samband med nu föreslagen omorganisation böra fördelas på de efter omorganisationen bestående sjömanshusen i proportion till antalet inom distriktet för varje sådant sjömanshus mantalsskrivna sjömansregistrerade, samt medel enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen. De sjömanshusen tillfallande tonavgiftsmedlen böra därvid, av den för direktionerna föreslagna centralkommittén fördelas mellan de olika sjömanshusen i enlighet med deras inkomst- och utgiftsstater och anmälda behov. 14— 705753

210 Sjömanshusens förmögenhet

Som framgår av det nyss sagda torde sjömanshusens förmögenhet, d. v. s. sjömanshuskassorna och medlen från de indragna sjömanshusen (både de år 1939 indragna och de som nu föreslås till indragning), vara att anses såsom enskild. Donationsmedlen

Att donationsmedlen äro av enskild natur samt att de böra förvaltas och fördelas av det sjömanshus som erhållit eller övertagit förvaltningen av donationen torde vara uppenbart.

Kostnadsberäkning

för den offentliga

delen av

verksamheten

Kostnader (Vid beräkningarna ha lönerna angivits enligt de för maj—december 1956 gällande lönetabellerna. Näst högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad har valts. För biträdespersonal i reglerad befordringsgång har lönen i löneklass 8 angivits.) A vlöningar Sjömansregistret (ortsgrupp 5) 1 byrådirektör 1 assistent 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 10 regi. bef. gång

(Ca 31) (Ca 25) (Ca 15) (Ca 11)

Sjöfartsstyrelsens Göteborgs ombudsmannaexpedition

lokalstat för

2 154 1 328 4 728 823 697

9 730

(Ca 27) (Ca 21) (Ca 19)

1 770 1 272 1 135

4 177

(Ca 27) (Ca 19)

1 770 1 135

(Ca 27) (arvode)

1 770 250

2 020

(ortsgrupp 3)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist 1 kanslist (ortsgrupp 3)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist ombudsmannaexpedition

1 sjömanshusombudsman 1 mönstringsassistent

mönstringsverksamheten

(Ca 31) (Ca 21) (Ca 19) (Ca 10)

Hälsingborgs ombudsmannaexpedition

Kalmar

(månadslön)

(ortsgrupp 4)

i sjömanshusombudsman 1 kanslist 4 kanslister 1 expeditionsvakt 1 regi. bef. gång

Malmö ombudsmannaexpedition

2 213 1 711 1 022 887 7 270

(ortsgrupp 3)

211 Oxelösunds ombudsmannaexpedition

(ortsgrupp 3)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist (halvtid)

(Ca 27) (Ca 19)

Stockholms ombudsmannaexpedition

(Ca 29) (Ca 21) (Ca 19) (Ca 10)

(Ca 27) (Ca 19)

ombudsmannaexpedition

(Ca 27) (Ca 19)

1 886 616

2 502

(Ca 27) (arvode)

1 827 250

2 077

(Ca 27) (Ca 19)

1 886 616

2 502

(Ca 27) (arvode)

885 250

(ortsgrupp 5)

(ortsgrupp 3)

1 sjömanshusombudsman (halvtid) 1 mönstringsassistent Särskilda

(ortsgrupp 4)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist (halvtid) Visby ombudsmannaexpedition

1 770 568

(ortsgrupp 5)

1 sjömanshusombudsman 1 mönstringsassistent Luleå ombudsmannaexpedition

? 4gg

(ortsgrupp 3)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist (halvtid) Umeå ombudsmannaexpedition

2 058 1 382 2 464 857 727

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist (halvtid) Sundsvalls

(ortsgrupp 5)

1 sjömanshusombudsman 1 kanslist 2 kanslister 1 expeditionsvakt 1 regi. bef. gång Gävle ombudsmannaexpedition

1 770 568

j 135 39 212

mönstringsförrättare

beroende på sjöfartsstyrelsens beslut, högst (mån.) 1000 1000 53 315 eller i årslön totalt ca 6 4 0 QQQ Övertidsersättning till personalen å ombudsmannaexpeditionerna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 000 Totalsumma avlöningar 680 000

Omkostnader Sjömansregistret Sjukvård m. m Penser Tryck av sjöfartsböcker, rullor etc Ex

QQQ 5 000 100 000 107 000 2

'..'.'.'.'.'.'.'.'.'.

Sjöfarisslyrelsens lokalstat för mönstringsverksamheten Sjukvård m. m Expenser: Bränsle, lyse, vatten städning m. m telefon skrivmaterial m. m

3 QQQ 10 000 10 000 10 000 10 000

43 000

150 000

Övriga kostnader för register och lokala organ Hyreskostnader

3 Q QQQ

Totalsumma omkostnader 180 000 Summa summarum

860 000

212 Det må framhållas att den post om 40.000 kr. i övertidsersättning varmed här kalkyleras icke bör innebära någon belastning för statskassan, eftersom avgifterna för extra mönstringsförrättning böra sättas så att de täcka denna utgift. Detsamma bör gälla om posten om 100.000 kr. för tryck, vilken bör mer än väl täckas av inflytande stämpel- och lösenmedel. — Då med lösenmedlen även torde böra täckas åtminstone en del av arbetskostnaderna för uppgörandet av blanketterna och utfärdandet av handlingarna, böra statsverkets nettolönekostnader för förevarande personal följaktligen bli något lägre än de angivna 640.000 kr. Vidkommande posten expenser har i denna angivits allenast ungefärliga belopp. Det må beaktas att antalet expeditionslokaler för mönstringsverksamheten föreslås väsentligt minskat (från 30 till 11). Vidare kommer behovet av expeditionslokalsutrymme å mönstringsexpeditionerna att minskas då det centrala sjömansregistret upprättas, eftersom register- och arkivutrymmen endast erfordras på sjömansregistret och icke alls på de lokala expeditionerna. Utgifterna för städning m. m. torde kunna beräknas minska i proportion härtill. Vad beträffar hyreskostnaderna ha dessa ansetts böra medräknas såsom en statlig utgift för verksamheten trots att de icke torde komma att belasta sjöfartsverkets budget (förhyrningen bör ske av byggnadsstyrelsen). Även dessa kostnader komma av nyssnämnda anledningar att minska betydligt. Med allmänna medel torde sålunda endast böra bestridas, förutom erforderligt utrymme för sjömansregistret, kostnaderna för mönstringsexpedition jämte sjömanshusombudsmans tjänsterum samt, vid de två största sjömanshusen, utrymme för skrivbiträde. Det förutsattes att erforderliga expeditionslokaler i förekommande fall må förhyras i sjömanshusfastighet efter en beräkning grundad på de för verksamheten nu gällande kalkylerna. Bland kostnaderna ha icke medräknats kostnaderna för pensionering av personalen, då det förutsattes att en övergång till den för statstjänstemän gällande allmänna tjänste- och familjepensioneringen sker. — Kommittén får i sammanhanget framhålla, att det vid en övergång till denna pensioneringsform bör tillses, att tjänsteårstalet för ombudsmännen, i likhet med vad som för närvarande gäller, sättes lågt. Detta motiveras främst av att krav på längre tids erfarenhet av förhållandena inom sjöfarten bör ställas på den som skall betros med ombudsmannabefattning. Ej heller har såsom särskild post upptagits något belopp för tjänstebrevsrätten. Jämförelse En jämförelse med de i andra kapitlet angivna utgifterna för den nuvarande verksamheten visar följande. Kostnaderna för sjömanshuspersonalens kontantlöner uppgingo år 1956 till 1.100.626 kr. Sjömanshuspersonalens

213 tjänsteförteckning har emellertid icke under senare år undergått någon revision motsvarande den som skett inom statsverksamheten i övrigt, ej heller har annan uppräkning av lönerna verkställts. En revidering torde emellertid bli ofrånkomlig därest icke de av kommittén framlagda förslagen vinna bifall. En sådan revision torde i vart fall — jämför den i inledningen omnämnda framställningen från Civila Statsförvaltningens Tjänstemannaförbund, där betydligt högre krav rests — leda till (fortfarande enligt 1956 års löner och tjänsteförteckning) en uppflyttning av ombudsmännen i Stockholm och Göteborg från 27 :e till 29 :e och övriga ombudsmän, utom ombudsmannen i Hälsingborg som är placerad i 27 :e lönegraden, från 24 :e till 25 :e, notarierna från 24 :e till 25 :e, förste bokhållarna från 20 :e till 21 :a, bokhållarna från 18:e till 19:e, minst tre kanslibiträden i 11 :e till kansliskrivare i 15:e och minst hälften av hela antalet kontorsbiträden till kanslibiträden i l l : e lönegraden. Detta skulle medföra en löneökning för den nuvarande sjömanshuspersonalen med 50.522 kr till sammanlagt 1.151.148 kr. Detta belopp bör jämföras med det ovan angivna beloppet för lönerna inom den föreslagna organisationen, 680.000 kr. En direkt besparing i kontantlöner med mer än 470.000 kr (c:a 41 %) skulle alltså bli följden. Medräknas en procentuellt lika stor minskning i motsvarande pensioneringskostnader, (41 % X [105.000 + 5.000] = ) 45.000 kr, erhålles en besparing på över 510.000 kr. Denna besparing beror främst på den minskning i personalantalet från c:a 90 till c:a 50 personer (registerpersonal och de särskilda mönstringsförrättarna inräknade) som den föreslagna omorganisationen möjliggör. Utgifterna för hyra och andra omkostnader än tryck, varmed icke synes böra räknas, då de böra mer än väl täckas av inflytande lösen- och stämpelavgifter, utgjorde vid sjömanshusen c:a 170.000 kr mot 80.000 k r enligt den gjorda beräkningen för den framtida verksamheten, vilket innebär en ytterligare besparing om c:a 90.000 kr. En total besparing om c :a 600.000 kr å verksamheten för offentliga ändamål uppnås följaktligen genom förslaget. Mot ovan angivna tal för sjömanshusen kan möjligen invändas, att i dem inkluderas även administrationskostnaderna för den mera enskilda del av verksamheten — välgörenheten — som icke skall övertagas av statsverket. Som tidigare framhållits torde man dock kunna bortse helt från dessa kostnader, eftersom direktionerna äro olönade och de sekreterargöromål som ankomma på ombudsmännen liksom det skrivarbete som kan erfordras är av synnerligen blygsam omfattning, samt de kostnader varom eljest kan bli fråga närmast utgör kostnader för hyra av sammanträdeslokal för sjömanshusdirektion, vilken i de nuvarande räkenskaperna som regel upptagits till synnerligen lågt belopp. Vidare kan möjligen invändas att statsverkets faktiska utgifter för den offentliga verksamheten komma att bli högre än ovan angivits, då däri icke inräknats den förstärkning som kan k o m m a att erfordras dels av sjöfartsstyrelsens personal för ledning av mönstringsverksam-

214 heten, dels av den mönstringsförrättande tullpersonalen. Till denna invändning må emellertid anföras följande. Ledningen av mönstringsförrättarverksamheten är redan enligt nuvarande bestämmelser anförtrodd sjöfartsstyrelsen. Arbetsuppgifter av ledande natur ha icke genom den föreslagna organisationen ändrats i större utsträckning än att de borde kunna skötas av den personal som friställes i och med att sjöfartsstyrelsen befrias från den nuvarande, betungande uppgiften att ingående granska de trettio olika sjömanshusens medelsdispositioner och årliga inkomst- och utgiftsstat. — Om sjöfartsstyrelsens personalstat ändock bör förstärkas, för att de ledande funktionerna skola kunna utövas på ett tillfredsställande sätt, beror detta följaktligen icke på den föreslagna omorganisationen utan på att en förstärkning av den för ifrågavarande arbetsuppgifter avsedda personalen anses erforderlig oberoende av denna omorganisation. — Den eventuella förstärkning av tullpersonalen som kan förorsakas av dess ökade andel i mönstringsarbetet torde bli av relativt ringa omfattning. Av tabellen å sid. 182 framgår sålunda att endast å sex av de platser, där sjömanshusombudsman ej skall finnas, mönstringstalet överskred 1.000 per år eller alltså genomsnittligt tre per dag. Det torde få förutsättas att sjöfartsstyrelsen förordnar särskild mönstringsförrättare å vissa av dessa platser. Kostnaderna för de särskilda mönstringsförrättarna finnas redan inräknade i ovan angivna lönekostnad. Nettokostnaden Statsverkets nettoutgift för ifrågavarande verksamhet, kostnaderna för pensionerings- och tjänstebrevsrätt oräknade, kominer enligt de ovan gjorda beräkningarna att belöpa sig till: Löner Omkostnader registret mönstr. organis Hyror

680 000 107 000 43 000

minskat med stämpel- och lösenmedel andel i domstolsböter och v i t e n . . . . avgifter för ex.mönstr.förrättn tonavgiftsandel Netto

150 000 30 000

860 000

120 000 200 40 000 200 000

360 000 500 000

Vid senaste reglering år 1945 av statsbidragets storlek ansågs till täckandet av kostnaderna för förevarande verksamhet böra utgå 256.000 kr, ökat med de 200.000 kr i tonavgiftsmedel som kvittats mot statsbidrag. Uppräknas den sammanlagda summan härav, 456.000 kr, varmed staten alltså då ansågs böra bidraga, med ledning av procenttalet för lönekostnadernas stegring under

215 tiden 1946—1956 för här ifrågakommande personal!, vilket torde vara rimligt med hänsyn till att lönekostnaderna utgöra c:a 4/5 av den utgiftssumma vara statsbidraget beräknats, till 1956 års kostnadsnivå, erhålles ett belopp av c:a 900.000 kr. Statsverket skulle alltså, vid oförändrat beräkningssätt, böra bidraga med 700.000 kr, de 200.000 kr i tonavgifter frånräknade. Genom de föreslagna rationaliseringsåtgärderna har följaktligen det belopp varmed statsverket borde bidraga, om 1945 års bidrag tages såsom norm, kunnat sänkas med c:a 200.000 kr i nuvarande penningvärde, oaktat att en väsentlig intensifiering och utbyggnad av verksamheten skett, innehållsmässigt sett, och att det år 1945 utgivna bidraget, som framgår av redogörelsen i kapitel I, icke ens då täckte den uppställda normen om 75 % av förvaltningskostnaderna. Eftersom det föreslås, å ena sidan, att förhyrningen av lokaler sker genom byggnadsstyrelsens försorg och, å den andra, att stämpel- och lösenmedel, andel i böter, viten och tonavgifter samt de vid ombudsmannaexpeditionerna upptagna avgifterna för extra mönstringsförrättning levereras direkt till statsverket, blir emellertid sjöfartsverkets anslagsbehov för förevarande verksamhet: Löner registret mönstr. verksamhet övertidsersättningar

157 000 483 000 40 000

680 000

Omkostnader registret mönstr. verksamhet

107 000 43 000

150 000

Summa

830 000

Sjömanshusdirektionernas

omkostnader

Dessa kostnader torde bli av synnerligen blygsam omfattning. Förutom förvaltningskostnader, vari böra inräknas utgifter för bokföring och revision samt ersättningar till vice värd och portvakt för fastighet vari sjömanshusmedel placerats, torde omkostnaderna allenast komma att utgöras av resekostnader för direktionsledamöterna, sekreterar- och revisionsarvoden samt hyra av sammanträdeslokal. Huvuddelen av inkomsterna av tonavgifter och räntor på fonderade medel samt medel enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen torde således kunna användas till stipendiegivning och understöd. 1 (Lönen för bokhållare i Göteborg i dåvarande 14:e, resp. 16:e graden, vilken motsvarar nuvarande lönegraden 19 resp. 21 har stigit från 494 kr. resp. 547 till 1 067 kr. resp. 1 182, eller med något över 100 % och lönen för ombudsman i dåvarande A 21 resp. A 24 vilket motsvarar nuvarande lönegraden Ca 25 resp. Ca 27 har stigit från 749 resp. 886 kr. till 1 483 resp 1 653 kr. eller med något under 100 % ) .

216 Detsamma gäller i fråga om avkastningen på donationerna, som torde få fördelas i enlighet med donators önskan.

Kostnader

i samband

med

övergången

För att täcka utgifter i samband med övergången torde ett särskilt anslag böra ställas till sjöfartsstyrelsens förfogande. Detta föreslås beräknat på följande sätt personal å sjömansregistret före ikraftträdandet anskaffande av register tryck av blanketter bidrag till övertalig personal lönefyllnad till behållen personal

60 000 kr. 10 000 ,, 50 000 „ 270 000 ,, 50 000 „ Summa 440 000 kr.

KAPITEL VII

SPECIELL MOTIVERING TILL FÖRFATTNINGSFÖRSLAGEN OCH DE DÄRI INGÅENDE STADGANDENA

Allmänt De av kommittén föreslagna förändringarna i verksamheten, såväl beträffande dess materiella innehåll som dess handhavande, organisatoriskt sett, medföra så stora ändringar i författningshänseende, att möjlighet icke ansetts föreligga att bibehålla den för SHK uppställda dispositionen. Vid övervägandena rörande utformningen av författningskomplexet ha därjämte skilda synpunkter befunnits böra beaktas. Sålunda har det ansetts lämpligt att låta den uppspaltning av verksamheten på en offentlig och en enskild del, som föreslagits ifråga om organisation och finansiering, komma till uttryck j ä m väl i författningstekniskt hänseende. Därjämte ha de grundläggande bestämmelserna i författningskomplexet, liksom vid tidigare författningsrevisioner, bedömts vara av den tyngd att de böra underställas riksdagens prövning. Sålunda har frågan huruvida registrering och mönstring bör handhavas av offentligt organ ansetts böra hänskjutas till riksdagens prövning med hänsyn till de kostnader för det allmänna dessa arbetsuppgifter föra med sig. Vidare synes riksdagen böra pröva de ingrepp i den allmänna rörelsefriheten, skyldigheten att inneha sjöfartsbok innebär för sjöman, att fartyg skall vara försett med giltig sjömansrulla eller manskapsförteckning innebär för befälhavare-redare samt att på- och avmönstra resp. för godkännande i manskapsförteckning anmäla sjöman innebär för befälhavare och sjöman, ävensom den pålaga på sjöfarten tonavgiften utgör. Däremot torde det icke vara påkallat att till riksdagens prövning hänskjuta det stora antal detaljföreskrifter som erfordras utan bör så mycket som möjligt av denna lagstiftning läggas till Konungen. För en sådan åtgärd tala jämväl de ständiga växlingarna inom sjöfarten och behovet av en efter de rådande förhållandena snabbt anpassningsbar lagstiftning. Dessa överväganden ha lett till att det befunnits mest lämpligt att sammanställa de grundläggande bestämmelserna om den offentliga mönstringsverksamheten i en mönstringsförordning och de grundläggande föreskrifterna om tonavgifter i en förordning om tonavgifter, båda avsedda att underställas riksdagens prövning, samt bestämmelserna om den verksamhet av mera enskild natur, som

218 föreslagits skola fortsättningsvis handläggas av direktionerna vid sjömanshusen, i en sjömanshusstadga avsedd att fastställas av Konungen. Vid sammanställandet av de för tillämpningen av mönstringsförordningen och tonavgiftsförordningen erforderliga föreskrifterna har övervägts att utforma en tillämpningskungörelse för vardera förordningen. Det har emellertid därvid ansetts böra beaktas, dels att SHK innehåller tillämpningsföreskrifter till viss annan lagstiftning, nämligen lagen den 30 juni 1943 (nr 516) om avgifter för sjöfolks pensionering och lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn, vilka i så fall måst utbrytas till särskilda författningar, och dels alt lagstiftningen på sjöfartens område redan torde vara alltför sönderspränd och svåröverskådlig, varför ytterligare särlagstiftningar såvitt möjligt böra undvikas. Då de tillämpningsföreskrifter varom här är fråga alla ha det gemensamt, att de skola handhavas av organen för mönstringsförrättarverksamheten, har det ansetts ändamålsenligt att sammanföra dem i en författning, som med hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll benämnts mönstringskungörelse. Genom den sålunda åstadkomna uppdelningen av författningsföreskrifterna på grundläggande stadganden och tillämpningsföreskrifter samt på stadganden av offentligrättslig och stadganden av mera enskild natur har därjämte ett steg tagits mot förverkligandet av den överarbetning av lagstiftningen på sjöfartens område i systematiserande och förenhetligande syfte som torde vara önskvärd.

Förslag

till förordning

om registrering

och mönstring

av

sjömän

(mönstringsförordning) Vid utarbetandet av förevarande förslag har principen varit att endast intaga de bestämmelser vilka, såsom grundläggande för mönstringsverksamheten i vidsträckt mening, kunna vara av mera allmänt intresse. Därjämte har eftersträvats att avväga utformningen av mönstringsförordningen och mönstringskungörelsen så, att de båda författningarna icke skola behöva anlitas parallellt vid den praktiska tillämpningen av rättsreglerna utan att det därvid skall vara tillräckligt med kungörelsen. Förordningens bestämmelser ha med anledning härav nödvändigtvis måst hållas mycket allmänna. 1 § Häri ha de för verksamheten grundläggande definitionerna samlats. Första stycket. Definitionen på handelsfartyg är hämtad från SHK 1 §. Av SHK framgår icke klart att skyldighet föreligger att på- och avmönstra befälhavare. Genom här intagen definition på tjänst ombord undanröjes emellertid denna oklarhet. Omfattningen av dem som enligt 7 § skola på- och

219 avmönstras blir i övrigt genom definitionen av tjänst ombord densamma som i SHK, se SHK 33 § 3. Andra och tredje styckena. Frågan om när tjänst skall anses hava tillträtts och frånträtts är av betydelse för frågan om när på- och avmönstring och anmälan genom manskapsförteckning eller befälhavarrapport skall äga rum (jfr 7 och 8 §§). Den här upptagna definitionen är något vidare än SHK:s motsvarande bestämmelse (42 §), enär jämväl annan tjänstledighetsorsak än sjukdom och semester upptagits. Att i förevarande hänseende göra skillnad mellan tjänstledighet på grund av semester och på grund av vederlag, militärtjänstgöring e. d. har ej ansetts lämpligt, utan har all tjänstledighet medtagits. Med hänsyn bl. a. till rullans primära funktion, att vara en passhandling, har det ansetts viktigt att den upptager allenast de ombord tjänstgörande (se sid. 107, 124, 125 och 146 samt nedan under 6 §). Vidare ha de i SHK 42 § intagna orden "blivit kvarlämnad" och "stannar i land" uteslutits, enär det synes lämpligt att kunna avmönstra även den som, såsom semestrande eller av annan anledning tjänstledig, åtföljer fartyget eller inträder i tjänst å annat fartyg. Rullans uppgifter komma härigenom att avse allenast de för tjänst å fartyget avsedda sjömännen. Samtidigt som mönstringsskyldigheten således vidgats något har den emellertid också mildrats genom att undantag för visst fall införts med stöd av 18 §, se mönstringskungörelsen 54 § med kommentar. 2 § Försia stycket. Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen har ordet "bör" i SHK 12 § 1, utbytts mot "må". Samtidigt har dock, med stöd av 18 §, sjöfartsstyrelsen i mönstringskungörelsen 28 § bemyndigats medge undantag för vissa kategorier ombordanställda. I förslaget har vidare angivits att skyldigheten att inneha sjöfartsbok är begränsad till tjänst ombord å svenskt fartyg. Detta sammanhänger med att sjöfartsboken för den som upphört att utöva sjömansyrket å svenskt handelsfartyg och således jämväl för den, som under längre tid endast varit anställd å utländskt fartyg, skall ogiltigförklaras (närmast beroende på mantalsskrivningsförhålland e n ) . Denna konsekvens torde icke ha observerats då SHK 16 § 2. jämfört med 38 § 2. utformades. Se i övrigt sid. 113, 124, 126 och 127. Andra stycket. Någon motsvarighet till detta stycke finnes icke i SHK. Angående motiven till de däri uppställda villkoren se sid. 126 och 127. Av stycket framgår att svensk sjöfartsbok skall kunna utfärdas även för utlänning. Anledning att begränsa möjligheterna att utfärda sjöfartsbok till allenast vissa slag av utlänningar, främst sådana som äro mantalsskrivna i riket, har icke ansetts föreligga eftersom någon rätt för utlänning att utfå sjöfartsbok icke stadgats och det avgörande skälet för utgivandet av sjöfartsbok till utlänning bör vara att h a n med fog kan antagas komma att under längre tid tjänstgöra inom den svenska handelsflottan och det därvid å ena sidan

220 kan vara av värde för honom att ha en svensk identitetshandling och å andra sidan för det allmänna att få tillfälle pröva hans kvalifikationer och allmänna lämplighet för sjömansyrket. 3—5 §§ Rörande innehållet i dessa paragrafer må här allenast hänvisas till vad som anförts å sid. 103—120, 130—135, 148—159 och 168—180. Jfr SHK 12, 13, 16 och 17 §§. 6 § Då skyldigheten att å fartyg föra sjömansrulla torde vara den primära i förhållande till skyldigheten att föra manskapsförteckning, har den angivits såsom huvudregel. Möjligheten att i inrikes fart i stället föra manskapsförteckning har gjorts beroende av att Konungen så förordnat (se härom förslaget till mönstringskungörelse, 38 § första stycket). I första stycket ha de för mönstringsverksamheten grundläggande bestämmelserna intagits, att fartyg ej må avgå från hamn om därå icke finnes giltig rulla eller manskapsförteckning samt att rullan, resp. manskapsförteckningen skall utvisa dem som utöva tjänst ombord. För att rullan resp. manskapsförteckningen ej skall upptaga för få eller för många eller orätta personer måste alltså de förändringar i den ombordvarande besättningens sammansättning som uppstått under hamnuppehåll på grund av nyanställningar, beviljade semester- och andra ledigheter, entlediganden etc. ha, innan fartyget avgår, rapporterats till mönstringsförrättare och införts i rullan (på- och avmönstring) resp. manskapsförteckningen. Denna princip måste upprätthållas, därest rullans primärfunktioner: att utgöra en kollektiv passhandling för den ombordvarande besättningen, att utgöra ett instrument för bedömningen av fartygets säkerhet ur bemanningssynpunkt samt att utgöra mönstringsförrättarens hjälpmedel för att förskaffa sig möjlighet till kontroll av tillträdandes kvalifikationer, ej skola sättas ur spel. Detsamma gäller beträffande de sistnämnda båda funktionerna även manskapsförteckningen. — Med uttrycket "avgå från h a m n " avses såväl här som på övriga ställen där det förekommer, varje påbörjande eller fortsättande av resa. Begreppet " h a m n " bör följaktligen tolkas vidsträckt och omfatta jämväl avgång från redd, lastageplats eller annan plats, där ombyte av besättningsmedlem kunnat ske. — Se i övrigt sid. 107, 124—130 och 142—146. Undantag från i första stycket intagna skyldigheter ha, med stöd av 18 §, intagits i mönstringskungörelsen 38 § andra och tredje styckena samt 39 §. Jfr SHK 33, 36, 37, 40, 41, 42, 43, 51 och 52 §§. Beträffande bestämmelsen i andra stycket må hänvisas till sid. 120, 125 och 145. Se även nedan under 9 §. Jfr SHK 38 och 44 §§.

221 7 § Första stycket motsvarar i sak SHK 47 § 1. första stycket. I andra stycket har på- och avmönstring definierats. I fråga om mönstring på svenskt fartyg har någon saklig skillnad mot vad som gäller enligt SHK icke gjorts utom i vad avser begreppet till- och frånträde av tjänst (se ovan under 1 §). Jfr SHK 36, 41, 42 och 43 §§. Däremot har ur mönstringsbegreppet, genom mönstringens anknytning till införandet i och avförandet av uppgiften u r sjömansrullan, uteslutits utfärdandet av mönstringsbevis för svensk sjöman å utländskt fartyg (Jfr SHK 38 och 44 §§), vilket förfarande upptagits såsom ett särskilt institut (se bl. a. förslaget, 9 §). Undantag från mönstringsskyldigheten har, med stöd av 18 §, för visst fall meddelats i mönstringskungörelsen, 54 §. Beträffande tredje stycket må hänvisas till förslaget till mönstringskungörelse 42—44 §§ och sid. 108—115 samt 135—138. Se även SHK 35 §. I fjärde stycket har intagits en allmän rätt för Konungen att utfärda utlänningsbegränsande föreskrifter i fråga om fartygs besättning. Angående skälen till sådana begränsningar se sid. 115—116. Att stadgandet hållits så allmänt sammanhänger med att det från tid till annan kan komma att visa sig nödvändigt med mer eller mindre vidsträckta begränsningar, jfr å ena sidan krigsförhållanden och å andra tider med akut brist på svenskt sjöfolk. Med stöd av detta bemyndigande har i kungörelseförslaget 44 § första stycket under 3 intagits motsvarigheten till föreskriften i SHK 35 § 1. b ) . 8 §

Innehållet i första stycket överensstämmer med de i SHK 51 och 52 §§ stadgade huvudgrunderna för manskapsförteckning och befälhavarrapport. Undantag från de i första stycket angivna huvudgrunderna ha, med stöd av 18 §, meddelats i mönstringskungörelsen, 64—66 §§. I andra stycket har den ändringen i förhållande till SHK vidtagits att däri angivits att även befälhavarrapport skall vara försedd med påteckning av mönstringsförrättare. Detta sammanhänger med att, enligt det manskapsförteckningsförfarande som nu föreslås, även befälhavarrapporten skall inges till mönstringsförrättare i två exemplar och att det ena av dem skall efter granskning återlämnas till befälhavaren att, såsom verifikation till ändring, som av befälhavaren införts i manskapsförteckningen, bifogas förteckningen (jfr 6 § förordningen, 59 och 62 §§ kungörelsen samt sid. 129, 141 och 145). 9 § Innehållet i denna paragraf överensstämmer med huvudstadgandena i 38 § SHK utom i vad avser det krav på innehav av sjöfartsbok som intagits i SHK. Att detta krav icke ansetts böra bibehållas framgår av vad som uttalats under 2 § ovan. I stället har intagits en allmän bestämmelse om att den som anmäles ej må vara olämplig för sjömansyrket. Detta kan, som framgår av 67 § andra

222 stycket a) i kungörelsen, styrkas antingen med sjöfartsbok eller också med intyg från sjöfartsstyrelsen. Se sid. 120 och 138. 10 § Möjligheten för offentligt organ att kontrollera efterlevnaden av de i förordningen föreskrivna åliggandena utgör en integrerande del av de i förordningen reglerade instituten. Ges icke tillräckliga kontrollmöjligheter torde sålunda det i 6 § intagna förbudet att avgå med fartyg, vara ej finnes giltig rulla eller manskapsförteckning snabbt förlora sin effekt. Bemyndigande för Konungen att förordna om erforderliga kontrollåtgärder har för den skull intagits. Däremot har icke ansetts nödvändigt att i förordningen intaga föreskrifter om de åtgärder som böra vidtagas, därest vid kontroll u p p märksammas att fartyg saknar giltig rulla eller manskapsförteckning. Ej heller har det ansetts nödvändigt med något särskilt bemyndigande för Konungen att utfärda föreskrift därom, att tullpass eller annan offentlig handling, avsedd att utgöra passhandling för fartyg, ej må lämnas, därest det konstaterats att fartyget ej må avgå eller att det åligger åklagare att tala å förseelse mot bestämmelser av förevarande slag. Sådana konsekvenser av ifrågavarande bestämmelsers åsidosättande ha redan tidigare ansetts föreligga, se bl. a. tullstadgan 118 §. Jfr SHK 40 §, 51 § 3. samt 55 och 56 §§. 11 § I paragrafen lämnas föreskrifter om förfarandet i det fall att å fartyg visserligen finnes sjömansrulla eller befälhavarrapport, men att av denna handling framgår att fartyget icke är bemannat på ett betryggande sätt. Föreskrifterna skilja sig i viss mån från nuvarande bestämmelser. Sålunda gäller f. n. att sjömanshusombudsmannen skall underrätta överinspektören i fartygsinspektionsdistriktet (förordningen med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg den 31 december 1914 [nr 491] § 18) om fartygs bristande bemanning. Då enligt den föreslagna organisationen sjömanshusombudsmännen komina att vara distriktschefer inom en lokalorganisation under sjöfartsstyrelsen liksom överinspektörerna äro det inom en annan, har det icke ansetts rimligt att ombudsmännen i bemanningsfrågor skola vara underställda överinspektörerna, särskilt som ombudsmännen torde komma att besitta särskild erfarenhet på området. Att samråd mellan ombudsmännen och överinspektörerna bör äga r u m i frågor av gemensamt intresse är dock uppenbart. Hur dessa förhållanden närmare skola regleras torde emellertid böra överlåtas åt sjöfartsstyrelsen att bestämma. Därvid synes även tillsynsförordningens bestämmelse härom böra överses. Uttryckligt stadgande om rätt för sjöfartsstyrelsen att ogiltigförklara rulla d i e r manskapsförteckning har därjämte intagits. Genom en sådan åtgärd

223 uppnås enklast det avsedda resultatet, att hindra fartyg som icke är bemannat på ett betryggande sätt från att avgå (jfr vad ovan under 10 § anförts). Därjämte har möjlighet lämnats för Konungen att förordna om skyldighet för mönstringsförrättare att vid svår underbemanning, i avvaktan på sjöfartsstyrelsens beslut, interimistiskt taga rulla eller förteckning i förvar, detta för att fartyget ej, genom att omedelbart avgå, skall kunna undandraga sig skyldigheten att komplettera besättningen. I 72 § kungörelsen har med stöd av detta stadgande föreskrivits skyldighet för sjömanshusombudsman och lönad chefsmyndighet i konsulära ärenden att, då så är erforderligt, taga eller låta taga rulla resp. förteckning i förvar. Se i övrigt vad som anförts å sid. 145—147 och 198—199. 12 §

Ansvaret för att fartyg är utrustat med giltig rulla eller manskapsförteckning samt att sådan handling innehåller namnet på samtliga dem som utöva tjänst ombord har ansetts böra liksom hittills (SHK 55—57 §§) åvila fartygets befälhavare. Detta innebär även indirekt, att befälhavare ej får i tjänst ombord använda den som mönstringsförrättare vägrat påmönstra i eller genom påteckning i manskapsförteckning eller befälhavarrapport godkänna för tjänsten. Då emellertid denna konsekvens är ur praktisk synpunkt synnerligen väsentlig, har det ansetts lämpligt att direkt utsäga den i författningstexten. Se även sid. 145. 13 § Med hänsyn till sjöfartsbokens karaktär av offentlig identitets- och passhandling samt till allmänna säkerhetshänsyn, har det ansetts lämpligt föreskriva straff för den som utsätter sjöfartsboken för åverkan eller förstörelse (Jfr SHK 17 § 1, första stycket). För att förhöja ogiltigförklaringens effekt har därjämte nyttjande av ogiltigförklarad sjöfartsbok för erhållande av anställning ombord straffbelagts. Ett sådant nyttjande torde icke under alla förhållanden vara straffbelagt enligt allmänna strafflagen, bl. a. må framhållas att sjömannen vid påmönstringen intar ställning av objekt, varför det ansetts värdefullt om det klart uttalas att sjömannen kan göras ansvarig för uppvisandet av sjöfartsbok som han vet är ogiltigförklarad. 14 § I stället för att upprätta en utförlig katalog över de överträdelser som k u n n a bestraffas, har här valts att intaga ett allmänt stadgande om straff för sjöman, befälhavare eller redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter föreskrift meddelad med stöd av förordningen eller anmaning som med stöd av sådan föreskrift meddelats av sjöfartsstyrelsen eller mönstringsförrättare (exempelvis att insända sjöfartsbok eller att avlämna rulla vars giltighetstid utgått).

224 Den i SHK 54—57 §§ gjorda åtskillnaden i straffhänseende genom penningböter av olika höjd och dagsböter har icke kunnat upprätthållas i förevarande straffbestämmelser. Då skillnaden de olika förseelserna emellan stundom kan vara synnerligen ringa (jfr underlåtenhet att påmönstra hel besättning, vilket enligt SHK förskyller dagsböter och att påmönstra större delen av besättning, vilket förskyller högst tvåhundra kronors böter) har det ansetts rimligt att föreskriva dagsböter i samtliga fall. 15 § Förevarande stadgande har intagits för att kollisioner mellan förevarande och andra likartade straffbestämmelser skola undvikas. 16 § Bestämmelserna i mönstringsförordningen äro av speciell karaktär och förseelser mot förordningen böra ofta bedömas mot bakgrunden av de särskilda förhållandena ombord å fartyg. Det har därför synts lämpligt att anförtro prövningen av nu ifrågavarande förseelser åt domstol, som avses i 313 och 328 §§ sjölagen. 17 § Frågan, huruvida sjöfartsstyrelsens beslut rörande sjöfartsbok bör, i likhet med beslut rörande bl. a. körkort och luftfartscertifikat, kunna överklagas hos regeringsrätten eller om besvär skall föras hos Konungen i likhet med besvär över andra sjöfartsstyrelsens beslut, har dryftats inom kommittén. Det har därvid ansetts att de för sjöfarten speciella förhållandena tala för att låta dessa besvärsärenden handläggas på samma sätt som övriga, vari sjöfartsstyrelsen meddelar beslut. Jfr SHK 30 § 1. 18 § Det har ansetts onödigt att tynga förordningen med de för den praktiska tillämpningen därav erforderliga undantagsbestämmelserna, särskilt som dessa torde komma att esomoftast få anpassas efter de för skilda tider olika förutsättningarna för sjöfartens bedrivande. Konungen har i stället beretts möjlighet att stadga eller bemyndiga sjöfartsstyrelsen föreskriva undantag från förordningen. Undantagsbestämmelser ha med stöd härav intagits i mönstringskungörelsen 28 §, 38 § andra och tredje styckena, 39 §, 54 § och 64—66 §§.

Förslag

till förordning

om

tonavgift

Vid utarbetandet av förevarande förslag ha samma principer iakttagits som vid utarbetandet av mönstringsförordningen.

225 1 § Rörande ändamålet med tonavgifterna torde få hänvisas till vad som anförts å sid. 166—167 och 208—209. Avgiften föreslås skola på oförändrat sätt erläggas för fartyg som avgår till utrikes ort; jfr SHK 21 § 1. 2—3 §§ Ej heller beträffande avgiftens storlek eller påföljden vid försummelse att erlägga avgift föreslås ändring; jfr SHK 21 § 2. och 3. 4 § Undantag, motsvarande de i SHK (21 § 1.) upptagna ha med stöd av detta stadgande intagits i mönstringskungörelsen, 80 § 3 mom.

Förslag

till kungörelse

hyres-,

redare-,

om registrering

välfärds-

och mönstring

och tonavgifter

m.m.

av sjömän

samt

om

(mönstringskungörelse)

Vid utformandet av förevarande förslag har principen varit att beskriva de skilda instituten i den ordning de upptagits i mönstringsförordningen. Då kungörelsen i många fall torde komma att användas såsom en handbok i sjöfartsboks- och mönstringsfrågor har vidare eftersträvats att göra uppställningen så lättfattlig, instruktiv och överskådlig som möjligt. Sålunda ha föreskrifterna om vad den som önskar sjöfartsbok har att iakttaga samlats i en paragraf, hindren för att erhålla sjöfartsbok intagits i en, befälhavarens (ombudets) åligganden vid påmönstring beskrivits i en, mönstringsförrättares bemanningskontrollerande uppgifter angivits i en, etc. Vidare ha i författningen i huvudsak endast intagits sådana bestämmelser som kunna vara av intresse för befälhavare, sjöman eller tredjeman. För verksamheten rent interna uppgifter ha däremot uteslutits, då de ansetts icke böra tynga författningen. Härom torde sjöfartsstyrelsen få utfärda anvisningar. Möjlighet att följa de i SHK ingående stadgandenas utformning har i anledning härav endast undantagsvis förefunnits, varför parallelltextuppställning icke befunnits lämplig. I kommentaren till de skilda paragraferna har i stället hänvisats till närmast motsvarande stadgande i SHK. 1 KAP. MÖNSTRINGSVERKSAMHETENS ORGANISATION Rörande bestämmelserna i detta kapitel må hänvisas främst till vad som anförts å sid. 173 och 181—199. Det må dock framhållas att sjöfartsstyrelsen i sin egenskap av chefsmyndighet för mönstringsverksamheten bör i frågor som beröra utrikesdepartementets eller tullverkets verksamhetsområden samråda med dessa myndigheter. 1 § motsvaras i SHK närmast av 1 § 2. och 11 § 1. j) och 2., 2 § av 34 §, 3 § av 2 § 1. samt 4 § av 2 § 2. och 3 §. 15—705753

226 2 KAP.

SJÖFARTSBOK

Då stadgandena om sjöfartsbok utformats ha passkungörelsens bestämmelser och vägtrafikförordningens föreskrifter om körkort i viss mån tjänat som förebild. Utfärdande 5 § Första stycket: Ansökan om sjöfartsbok kan enligt förslaget göras hos envar av de i 2 § angivna mönstringsförrättarna och således även hos sådan konsul och tjänsteman vid konsulat, som är mönstringsförrättare (se 2 §). Ansökningen torde som regel komma att göras vid personligt besök hos mönstringsförrättare på ett av denne tillhandahållet (se 83 §) formulär, som upprättats av sjöfartsstyrelsen (se 82 §), eventuellt i form av ett kort, som kan användas såsom registerkort i sjömansregistret (jämför passansökan). Då sjömannen emellertid kan vara förhindrad infinna sig hos mönstringsförrättare har personlig inställelse och upprättande på formulär av ansökan icke uppställts såsom krav. Den okulärbesiktning av sökanden för utrönandet av dennes likhet med ingivet fotografi som bör ske, torde i sådant fall i stället få göras då sjöfartsboken utlämnas till sökanden, vid vilket tillfälle denne måste vara personligen närvarande hos mönstringsförrättaren eller den under vissa förhållanden såsom mönstringsförrättare i förevarande avseende fungerande befälhavaren, vilken därvid har att i sjöfartsboken införa uppgifter om sökandens signalement och tillse att sökanden däri tecknar sitt namn (10 §). Tredje stycket b: Då det kan vara av värde ur säkerhetssynpunkt att identitetsintyget finnes å båda fotografiexemplaren har detta införts såsom ett krav. Såsom identitetshandling bör inom riket utfärdat pass samt körkort godtagas. Identitetshandlingen bör dock innan den godtages synas noga. Rörande stadgandets innehåll i övrigt må hänvisas till sid. 121—122, 124, 130—133 och 198—199. Se även SHK 13 § 1. 6 § Första stycket: Den som önskar erhålla sjöfartsbok torde i allmänhet hos mönstringsförrättare efterhöra hur han skall förfara. Mönstringsförrättaren bör i sådant fall låta vederbörande fylla i en ansökningsblankett och översända denna till sjöfartsstyrelsen med begäran om tillstånd att utfärda sjöfartsbok till sökanden. Förrättaren bör därjämte uppmana sökanden att snarast inkomma med erforderliga bilagor till ansökningen, såsom läkarintyg o. dyl. Beskedet från sjöfartsstyrelsen torde därvid i vart fall icke dröja längre än beskedet från läkaren om resultatet av undersökning angående frihet från smittsam sjukdom. Då beskedet från styrelsen inkommit och ansökningen

227 kompletterats kan sjöfartsboken utfärdas. Är saken brådskande och är sökanden försedd med nödiga handlingar bör mönstringsförrättare inom riket påskynda handläggningen genom att telefonledes hos sjöfartsstyrelsen begära tillstånd till sjöfartsbokens utfärdande, vilket styrelsen, enär endast sådant material som finnes hos styrelsen skall beaktas, bör kunna besvara omgående. Andra stycket: För det fåtal fall, främst brådskande fall utom riket, då ett avvaktande av styrelsens besked skulle vålla synnerlig olägenhet, har i förevarande stycke intagits undantagsbestämmelse därom, att mönstringsförrättare får utan sådant besked utfärda sjöfartsbok. Härför fordras dock, förutom sakens brådskande natur, att det ej finnes anledning antaga att hinder, som skall av sjöfartsstyrelsen beaktas, föreligger. Då mönstringsförrättaren bedömer detta, bör han i förekommande fall taga hänsyn till att sökanden innehar pass eller körkort, med hänsyn till dessa handlingars bevisvärde i fråga om innehavarens skötsamhet. Endast sådan mönstringsförrättare som är försedd med sjöfartsboksblanketter, d. v. s. sjömanshusombudsman, konsuler i centralhamnar och andra mönstringsförrättare, som p. g. a. mönstringsverksamhetens omfattning kan anses ha anledning att vara försedda med sådana, torde i praktiken kunna begagna sig av den i andra stycket angivna möjligheten. Med "synnerlig olägenhet" avses bl. a. att fartygs avgång fördröjes genom avvaktandet, eller att sökandens uppehåll i land avsevärt förlänges. Stadgandet skall sålunda tillämpas endast undantagsvis och vid nödsituation. I övrigt må hänvisas till vad som anförts i organisationskapitlet, främst å sid. 168—170 och 198—199. Jfr även SHK 13 § 3. 7 § Genom den här föreskrivna ordningen, där sjöfartsstyrelsen endast är skyldig taga hänsyn till omständigheter som kommit till dess kännedom och alltså ej själv har att i det särskilda fallet utföra efterforskningar, har dröjsmål med utfärdandet av sjöfartsbok sökt undanröjas. Bestämmelsen har emellertid därvid ansetts böra kompletteras med föreskrifterna i 24 § om rätt för styrelsen att få del av tidningen "Polisunderrättelser" etc. och i 25 § om plikt för länsstyrelse och nykterhetsvårdande organ att i där angivna fall underrätta sjöfartsstyrelsen. Har sjöfartsbok tidigare ogiltigförklarats för sökanden beror det på omständigheterna, huruvida ny ansökning skall bifallas. Ämnar den, vars sjöfartsbok indragits p. g. a. att han under mer än fyra år varit borta från sjömansyrket, återupptaga yrket, föreligger icke hinder härför. Däremot kan ansökan om sjöfartsbok icke bifallas för den som fått sin sjöfartsbok indragen p. g. a. kronisk sjukdom, såvitt han icke avsevärt förbättrats. c): Beträffande svensk sökande torde det kunna i normalfallet anses tillräckligt för att förevarande villkor skall bedömas uppfyllt, att han i ansökningen uppger sig ha tagit eller ha för avsikt att söka tjänst ombord på svenskt handelsfartyg. Finnes anledning misstänka sanningshalten härav bör dock

228 intyg från befälhavare eller sjömansförmedling att han sökt arbete ombord krävas. Beträffande utlänning åter torde få krävas ej blott bevis för att han ägnat eller ägnar sig åt sjömansyrket ombord på svenskt handelsfartyg utan därjämte även anledning antaga att han kommer att fortsätta därmed under längre tid. Se även kommentaren till mönstringsförordningen, 2 § andra stycket. h): Eftersom avflyttningsförbud icke utgör hinder för erhållande av sjöfartsbok, kan sjöfartsbok icke berättiga till erhållande av pass (bör beaktas särskilt av konsul). k): Vid misstanke härom kan upplysning från annat offentligt organ inhämtas jämlikt stadgandet i 24 §. Rörande de här intagna villkoren torde i övrigt få hänvisas till sid. 103—• 115 och 130—133. Jfr SHK 13 §2. och 14 § 1. 9 § Se kommentaren till 6 § ovan samt sid. 121—122 ävensom inskrivningsförordningen 9 och 26 §§. Jfr SHK 13 § 2. 10 § Sjöfartsbok som icke avhämtats inom angiven eller skälig tid från det ansökningen gjordes bör insändas till sjöfartsstyrelsen och, därest den icke dessförinnan avhämtats, vid utgången av den i 20 § första stycket c) angivna tiden förklaras ogiltig. Jämväl andra stycket har intagits för att förenkla och påskynda förfarandet. Jfr SHK 13 § 1 . och 3. Förnyelse

m. m.

11 § Då sjöfartsboken förlorats, förstörts, fullskrivits etc. utan att för den skull rätten till sjöfartsbok upphört, bör naturligen ny sjöfartsbok k u n n a erhållas såsom en fortsättning på den gamla. För sådan förnyad sjöfartsbok, bör samma mått av identitetsbevisning som för den ursprungliga sjöfartsboken krävas. Skulle av omständigheterna kring förlorandet framgå, att innehavaren uppsåtligen förstört sjöfartsboken eller att denna förlorats genom grov vårdslöshet från innehavarens sida, bör mönstringsförrättaren meddela detta till sjöfartsstyrelsen för vederbörlig åtgärd; se 20 § första stycket b) samt mönstringsförordningen 13 §. Jfr SHK 17 §2. och 3.

229 12 § Andra stycket: Anledning betvivla uppgiftens riktighet torde saknas exempelvis om befälhavaren eller styrmannen på det fartyg sjömannen är påmönstrad intygar, att sjömannen under ombordtjänstgöringen förlorat sin sjöfartsbok. Se i övrigt vad beträffande omedelbart utfärdande av sjöfartsbok anförts under 6 § andra stycket. 14 § Se9ochl0§§. Jfr SHK 17 § 3 . 15 § Någon motsvarighet till detta stadgande finnes ej i SHK. Jfr vägtrafikförordningen 32 § 4 mom. i. f. 16 § Första stycket: Jfr SHK 17 § 1. tredje stycket. Andra stycket: Jfr SHK 14 § 2. och 3. samt 15 § första stycket. 17 § Folkbokföringsmyndighet torde efter denna kungörelses ikraftträdande böra underrätta sjöfartsstyrelsen då innehavare av sjöfartsbok ändrat namn e t c , se övergångsbestämmelsen. Är sjömannen ej tillstädes synes det lämpligast att mönstringsförrättarens meddelande till sjömannen sändes via sjöfartsstyrelsen och att sjöfartsstyrelsen får sköta den fortsatta korrespondensen. Jfr SHK 14 § 2. femte stycket. 18 § Jfr SHK 14 § 2., 15 § samt 17 § 2 och 5. 19 § Jfr SHK 16 § 1. Ogiltigförklaring 20 §

Se bl. a. vad som anförts å sid. 118—119 och 133—135. Angående möjligheten för den, vars sjöfartsbok ogiltigförklarats, att utfå ny sjöfartsbok se anm. under 7 §. Angående behandlingen av honom i registreringshänseende se 29 §. Ingressen: Med "därest icke synnerliga skäl till annat föranleda" avses bl. a. att sökanden i fallet a) handlat i god tro, i fall b) i ungdomligt oförstånd använt sjöfartsboken för obehörigt ändamål av ofarligare slag och i fallet c)

visserligen varit borta ur svenska handelsflottan under angiven tid men detta med hänsyn till sökandens långa tjänst inom handelsflottan och förhållandena på den ort där han senast avmönstrade ändock icke k a n anses utgöra tecken på att han upphört att utöva yrket å svenskt handelsfartyg. Första stycket e): i.f.: Se inskrivningsförordningen 26 § 2 mom. "annullera". Första stycket f): Angående mönstringsförrättares skyldigheter härvidlag se 75 §. Med "annan" avses i första hand domstol, sjömansförmedling och hälsocentral samt offentligt organ i övrigt ävensom befälhavare. Angående sambandet med 24 och 25 §§ jfr anmärkning under 7 §. Jfr SHK 16 § och 17 §4. 21 § Någon motsvarighet till detta stadgande finnes ej i SHK. Förebild till stadgandet har hämtats ur vägtrafikförordningen 33 § 4 mom. 22 §

Fortlöpande förteckningar böra utsändas med vissa regelbundna mellanrum, exempelvis varje månad. Sammanfattningar över aktuella ogiltigförklaringar böra därjämte upprättas och utsändas exempelvis halvårsvis. Det torde böra ankomma på sjöfartsstyrelsen att med hänsyn till innehållet i förteckning och mönstringsfrekvensen hos de olika mönstringsförrättarna avgöra vilka andra mönstringsförrättare än sjömanshusombudsmännen som från gång till annan böra tillställas förteckning. Förteckningen bör, därest särskilda skäl därtill äro, även tillställas organ för den offentliga arbetsförmedlingen eller annan myndighet eller kollektivavtalsslutande organisation. 23 §

Jfr SHK 14 § 2. fjärde stycket, 17 § 2. och 35 § 1. andra stycket. Gemensamma

bestämmelser

24 §

Se sid. 132—134. I första punkten stadgas en generell rätt för sjömansregistret att erhålla polispublikationerna. En så vidsträckt rätt har emellertid icke ansetts böra tilläggas de enskilda mönstringsförrättarna, varför dessa i andra punkten endast givits möjlighet att, då så visar sig erforderligt, i det särskilda fallet begära upplysning ur dylik publikation etc. 25 § Se sid. 132—134. Jfr K. K. den 20 april 1928 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen

231 av förordningen den 26 maj 1922 om luftfart § 14, mom. 1, andra stycket samt vapenförordningen den 10 juni 1949, 13 §. 26 §

Se sid. 181. Med annan handling avses främst protokoll från UBN. Jfr SHK 16 § 3. första stycket. 27 §

Den i SHK 16 § 2. andra stycket intagna, i svensk rätt relativt unika (se dock hyresregleringslagen, 22 §) bestämmelsen om möjlighet för det beslutande organet att vidtaga självrättelse har ansetts böra i något förändrad form bibehållas. Undantag 28 §

Se kommentaren till mönstringsförordningen, 2 §. Med "särskilda skäl" avses bl. a. att det icke ur säkerhetssynpunkt framstår såsom angeläget att tjänst av visst slag ombord eller tjänst å fartyg av visst slag eller i viss inrikes fart besattes med person som genom sjöfartsbokförfärandet underkastats förprövning rörande sin lämplighet för sjömansyrket samt att det för personen i fråga eller sjöfarten är förenat med större omgång att låta honom undergå sådan prövning (mönstringsförrättare finnes ej inom bekvämt räckhåll; ständiga ombyten äro vanliga på tjänsten e t c ) . Jfr SHK 12 §', 35 § 1 c) och 51 § 2.

3 KAP.

SJÖMANSREGISTRET

29 § Se vad som härom anförts i kap. IV, främst å sid. 135 och 156—159. Vid utformningen av rättsreglerna i förevarande paragraf är det främst två synpunkter som ansetts böra tillgodoses, nämligen dels, att en ogiltigförklaring av sjöfartsbok ej skall medföra mera vittgående konsekvenser än nödvändigt, dels, att registret bör vara uppställt så att en överblick över de vid varje tidpunkt aktiva sjömännen och en statistisk bearbetning av uppgifterna om dem lätt skall kunna åstadkommas (jfr det engelska registreringssystemet). Avsikten med ogiltigförklaringen är att såvitt möjligt utestänga vederbörande från sjömansyrket under kortare eller längre tid men icke att, så länge han ändock är att betrakta såsom sjöman inom den svenska handelsflottan, beröva honom övriga med registreringen förknippade rättigheter, resp. befria honom från därmed sammanhängande skyldigheter. — Enligt

232 övergångsbestämmelsen till mönstringsförordningen skall vad om inskriven vid sjömanshus stadgats gälla den som finnes införd i sjömansregistret. För svensk medborgare som är införd i sjömansregistret skall följaktligen för tid varunder han varit påmönstrad å svenskt handelsfartyg i utrikes fart utgå hyresavgift och redareavgift (lagen om avgifter för sjöfolks pensionering), den som är införd i sjömansregistret må ej överföras till bok över obefintliga (folkbokföringsförordningen, 14 § 8 mom.) och förlorar alltså icke sin mantalsskrivning i riket med därmed förknippade rättigheter och skyldigheter etc. — Kan vederbörande tänkas komma att inom rimlig tid efter ogiltigförklaring åter bli betrodd med sjöfartsbok bör han sålunda icke under mellantiden avhändas dessa rättigheter och skyldigheter. Det har därvid ansetts lämpligast att med rimlig tid förstå de tidsperioder om ett år för nybörjare och fyra år för andra som uppställts jämväl för ogiltigförklaring av sjöfartsbok vid bortovaro från sjömansyrket och som hämtats från SHK 16 § 2. För att tillgodose detta önskemål har stadgats, att registeruppgift för den vars sjöfartsbok ogiltigförklarats icke skall avföras ur sjömansregistret, förrän nämnda tidsperiod gått till ända, utan endast överföras till särskild del därav (passivregistret), förutsatt anledning förefinnes till antagande att h a n före tidens utgång kan komma att erhålla ny sjöfartsbok. Sjöman, som på grund av frånvaro från yrket under nämnda tid fått sjöfartsboken ogiltigförklarad, skall dock av naturliga skäl icke räknas ytterligare tid tillgodo innan registeruppgiften avföres. Ej heller bör registeruppgift kvarstå i registret efter ogiltigförklaringen därest det är uppenbart att sjömannen ej kommer att beviljas ny sjöfartsbok före tidsfristens utgång (ex. vid kronisk sjukdom, långvarig internering eller efter upprepad grov misskötsamhet). För att tillmötesgå den andra synpunkten, att av registret bör framgå de vid varje tidpunkt aktiva sjömännen, har vidare stadgats att till den passiva delen även skall (i avvaktan på den för ogiltigförklaring uppställda fyraårsfristens utgång) överföras uppgifterna för dem som varit borta ur den svenska handelsflottan under minst ett år. — Ettårsfristen har valts såsom en lämplig tidsrymd för att icke åsamka registrets handhavare för mycket omgång. Jfr SHK 13 §2 och 16 §. 30 § Med hänsyn till de rättsverkningar som äro förknippade med att viss person är införd i sjömansregistret (se bl. a. kommentaren till 29 §) och för att icke dessa rättsverkningars inträde skola försenas genom för införandet ovidkommande omständigheter, har tidpunkten för inträdet och upphörandet därav fixerats på i paragrafen angivet sätt. Jfr SHK 1 § 1., 11 § 1. f) samt 13 § 2. och 3. 31 § Se sid. 144—146.

32 §

Första stycket a): Jfr SHK 1 § 1. första stycket, 11 § 1. r ) . b): Jfr SHK 11 § 1. p) samt 47 § 3. och 6. c): J f r S H K 8 § l . j ) . d): Jfr SHK 13 § 4. och 16 § 5. e): Se sid. 159—160. f): Jfr SHK 11 § l r ) . Andra stycket: Jfr SHK 1 § 1 och 11 § 1. u ) .

4 KAP. SJÖMANSRULLA,

MÖNSTRING,

BEFÄLHAVARRAPPORT A.

MANSKAPSFÖRTECKNING

SAMT

OCH

MÖNSTRINGSBEVIS

SJÖMANSRULLA Utfärdande

I detta avsnitt behandlas endast frågor som beröra sjömansrullan såsom sådan. Att då rulla utfärdas eller återlämnas jämväl mönstringsreglerna skola iakttagas ifråga om dem som till- eller frånträda eller inneha tjänst ombord framgår av mönstringsförordningens definitioner på på- och avmönstring (7 §). 33 §

Första stycket: Att befälhavaren vid framställning om sjömansrulla må företrädas av ombud framgår av 77 §. Sjömansrulla må begäras hos mönstringsförrättare såväl inom som utom riket; se sid. 198—199. Jfr SHK 36 § 1. och 5. Andra stycket: Se sid. 122—123 och 146. Jfr SHK 36 § 1. a) och b ) . I SHK föreskrives att nettodräktigheten skall uppgivas. Då bruttodräktigheten är bestämmande för befälets behörighet enligt befälsförordningen och följaktligen av värde vid bedömandet av fartygets bemanning, har denna i stället angivits. Då uppgiften om antalet besättningsmän av skilda slag fartyget minst skall hava numera torde få anses såsom tillhörande anställningsvillkoren har denna ej medtagits här utan i mönstringsavsnittet (42 § 1. b / ) . Se jämväl vad som anföres i slutet av kommentaren till mönstringskungörelsen. Tredje stycket saknar motsvarighet i SHK. Att befälhavaren är skyldig att inge tidigare upprättad officiell handling över besättningen då rulla begäres framgår dock indirekt av lagstiftningen. Saknas sådan handling å fartyget bör annat bevis rörande fartygets identitet uppvisas varför föreskrift härom intagits.

234 34 § I första stycket lämnas indirekt möjlighet för mönstringsförrättare att vägra utfärda rulla därest anledning föreligger till antagande att fartyget redan är försett med giltig rulla, som icke ingives i samband med framställningen (den kan exempelvis vara tagen i förvar jämlikt 72 §), eller att den kommer att användas för obehörigt ändamål (exempelvis såsom passhandling för annat fartyg). Jfr i övrigt SHK 36 § 5. och 47 § 2. Andra stycket: Se sid. 122—123 och 146. Jfr SHK 23 a § 1. och 47 § 1. 35 § Se sid. 123, 144 och 198. Jfr SHK 47 § 1. första stycket.

Återlämnande 36 § Uttryckligt stadgande om skyldighet för befälhavaren att till mönstringsförrättare återlämna sjömansrullan då den upphör att gälla saknas i SHK. För fullständighets skull och då sådan skyldighet måste föreligga för att det hittills tillämpade förfarandet med inaktuell rulla, vari ingen materiell ändring föreslås, skall kunna användas även vid fall av tredska, har förevarande stadgande intagits. Jfr SHK 47 § 1. och 4. samt 55 §. 37 §

Jfr SHK 23 a § 3 . - 6 . , 43 § 4. samt 47 § 4. och 5.

Undantag 38 §

Första stycket: Med stöd av 6 § mönstringsförordningen lämnas här en generell rätt att i inrikes fart avgå med fartyg som icke är försett med sjömansrulla, förutsatt att det i stället har giltig manskapsförteckning med befälhavarrapporter. Befälhavaren å fartyg i inrikes fart har således liksom hittills valfrihet mellan rulla och manskapsförteckning. Denna valfrihet har jämfört med SHK (33 § 1.) utsträckts så att den enligt stadgandet omfattar samtliga fartyg i inrikes fart. Angående motiven härtill se vad som anförts å sid. 127 f. Mellan SHK och förevarande författningsförslag föreligger jämväl den skillnaden att den skyldighet varifrån undantag medges i SHK närmast avser påmönstringsskyldigheten under det att den i författningsförslagen närmast avser skyldigheten att föra rulla. Denna skillnad är emellertid av enbart formell natur och betingad av den systematisering av författningstexten som vidtagits. Eftersom mönstringsskyldigheten angivits såsom en del av skyldigheten att föra rulla kan den icke existera därest rulla icke behöver föras.

235 Motsvarigheten till i andra stycket med stöd av 18 § mönstringsförordningen meddelat undantag återfinnes i SHK under 33 § 1 b) och 51 § 1. Tredje stycket: Då, av skäl som angivits å sid. 126—130, den i SHK angivna nedre gränsen för skyldigheten att å fartyg föra rulla eller manskapsförteckning, 20 ton, slopats, har det befunnits angeläget att med stöd av 18 § mönstringsförordningen lämna sjöfartsstyrelsen möjlighet att befria mindre fartyg från nämnda skyldighet. 39 § Detta stadgande som innebär en utvidgning av undantagsmöjligheterna i förhållande till gällande rätt och som närmast intagits med hänsyn till att 20 tonsgränsen slopats, lämnar sjöfartsstyrelsen möjlighet att från mönstringsskyldigheten undantaga visst eller vissa slag av ombordanställda. Intet hindrar styrelsen från att vid meddelandet av dispens föreskriva annat redovisningssätt, exempelvis särskild manskapsförteckning för sådan kategori som på grund av täta växlingar i anställningsförhållandena (skiftavbytare etc.) eller annan omständighet lämpar sig mindre väl för mönstringsförfarandet. B.

MÖNSTRING

Då mönstringsavsnittet utformats har de nu gällande bestämmelserna främst i SHK:s andra kapitel omarbetats i enlighet med de av kommittén föreslagna förändringarna i rättsreglernas innehåll och de inledningsvis berörda principerna för författningstextens uppställning. Härutöver har emellertid en ytterligare omändring vidtagits. Andra kapitlet i SHK är uppställt med utgångspunkt från på- och avmönstring i Sverige av hel besättning såsom det normala. Denna uppläggning torde emellertid ha betingats av skäl som numera framstå såsom historiska (påmönstring av hel besättning och avsegling från svensk h a m n på våren, återkomst och uppläggning i svensk h a m n av fartyget samt avmönstring av besättningen på hösten). Med hänsyn härtill h a r såsom utgångspunkt för mönstringskapitlets uppställning nu valts att skildra på- och avmönstringen av en enskild medlem av besättningen och detta jämväl utan hänsyn till om mönstringen sker i Sverige eller i utlandet. Genom denna redigering torde bestämmelserna komma att bli lättare att tilllämpa såväl för de enskilda mönstringsförrättarna inom och utom riket som för befälhavarna och sjömännen. Mönstringsförrättning 40 §

Första stycket: Att befälhavaren vid mönstringsförrättning må företrädas av ombud framgår av 77 §. Närmaste mönstringsförrättare torde normalt komma att uppsökas. Stadgande härom har för den skull ansetts obehövligt,

236 särskilt som det kan finnas anledning att i det särskilda fallet anlita annan mönstringsförrättare, exempelvis om restiden till denne är kortare eller om h a n besitter den särskilda kompetens som kan vara erforderlig i fallet. Jfr SHK 36 § 1., 37 § första stycket, 41 § andra stycket och 42 § första stycket. Andra stycket: Jfr SHK 42 § andra stycket. 41 § Se 52, 53 och 77 §§ samt sid. 141—142. Jfr SHK 45 § 1. Påmönstring 42 §

I förevarande paragraf har intagits en förteckning över vad befälhavaren har att iakttaga. Den utgör i huvudsak en sammanställning av vad befälhavaren skall uppgiva och förete enligt 35 och 36 §§ SHK, dock att vad som skall uppgivas för utfående av rulla icke medtagits här utan i stället i avsnittet om rulla, se 33 § andra stycket. Första stycket 1. b): Jfr anm. under 33 § andra stycket. Vid angivandet av tjänst som skall upprätthållas bör, därest fråga är allenast om vikariat, detta klart utsägas, jfr kommentaren till 54 §. 2. a): Att rullan icke behöver företes då fråga är om påmönstring i Sverige för anställning å fartyg som befinner sig utomlands framgår av 53 §. b): Enligt praxis godtages att avräkningsboken upprättas av mönstringsförrättaren vid förrättningstillfället. c): Det har ansetts att svensk sjöman, som befriats från skyldigheten att inneha sjöfartsbok, dock bör uppvisa pass eller liknande handling vid påmönstring. Angående det för utländsk sjöman nyinförda kravet på sjöfartsbok, pass e. d. jfr anm. under mönstringsförordningen 2 § andra stycket. Andra stycket: Med "särskilda skäl" förstås bl. a. det fall att fartygets avgång väsentligt fördröjes om kravet på formell bevisning vidhålles. Saknar sjöman, som erfordras för att fartyget icke skall avgå underbemannat, sjöfartsbok och finnes icke annan sjöman att tillgå samt finnes skäl anta att h a n innehar giltig sjöfartsbok men att den icke är tillgänglig, må mönstringsförrättaren medgiva avsteg från kravet, att sjöfartsboken uppvisas. Se även sid. 139. 43 §

Enär endast den som skall utöva tjänst ombord skall påmönstras, erfordras, att mönstringsförrättaren även från den kontrahent i tjänsteavtalet som icke uppträder aktivt vid mönstringsförrättningen, sjömannen, inhämtar att missuppfattning i fråga om anställningsvillkoren icke föreligger. Se även sid. 109—110.

237 44 § Denna paragraf gäller, liksom övriga mönstringsbestämmelser där intet annat utsäges, mönstring såväl inom som utom riket. I första stycket ha intagits de villkor för påmönstring som skola iakttagas av mönstringsförrättaren (se sid. 107—108, 135—138, 147 och 196—198). Jfr SHK 35 och 36 §§. l a ) : Rörande frågan när tjänst ombord skall anses hava tillträtts, se förslaget till mönstringsförordning, 1 § andra stycket med kommentar. Beträffande de i 1. c) angivna villkoren må framhållas att de i sak överensstämma med de i SHK 35 § 1. a) angivna. För tydlighets skull har i exemplifieringen jämväl medtagits behörighet. Det må i sammanhanget påpekas att mönstringsförrättaren icke efter ordalydelsen har möjlighet göra avkall på kravet på behörighet, se förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg m. m. den 12 juni 1936 (nr 315) vari någon undantagsbestämmelse för bristsituationer icke lämnas utan allenast frihet från ansvar för fartygs befälhavare som i brist på behörig anställer obehörig. Denna inadvertens torde dock böra undanröjas genom ändring av befälsförordningen, ej av mönstringsbestämmelserna. Enligt praxis tillämpas förevarande stadgande så att mönstringsförrättaren, därest formellt kompetent sjöman icke finnes att tillgå, vilket befälhavaren bör styrka med intyg från arbetsförmedling eller på annat sätt, medgiver påmönstring av sjöman som har sådan praktisk erfarenhet, att han jämlikt bestämmelse i befälsförordningen ändock k a n anses duglig för tjänsten. Beträffande 3. se även kommentaren till mönstringsförordningen 7 § fjärde stycket. I andra stycket har ifråga om utlänning intagits en motsvarighet till den möjlighet att genom ogiltigförklaring av sjöfartsbok hindra därför olämplig svensk medborgare från att utöva sjömansyrket ombord å svenskt handelsfartyg; se härom närmare sid. 137—138 och 181. Anledning till avstängning torde föreligga om sådant förhållande som avses i 20 § e) eller f) föreligger eller om för vederbörande fattats sådant beslut om utvisning vari angivits att hinder mot inresa föreligger. Sjöman för vilken hinder mot inresa i riket föreligger synes sålunda icke böra påmönstras fartyg, om tjänsten skall frånträdas i Sverige ("visst slags anställning"). ö n s k a r polis- eller utlänningsmyndighet förebygga att sådan påmönstring sker, synes myndigheten böra underrätta sjöfartsstyrelsen härom och styrelsen i förteckningen angiva att avstängningen endast avser anställning som skall upphöra i Sverige. Angående tredje stycket se sid. 139 och 197—198. Jfr anm. till 42 § andra stycket samt SHK 35 § 2. Fjärde stycket: Då ommönstringsförfarandet närmast avser att åstadkomma kontroll att rullans uppgifter motsvarar besättningens faktiska sammansättning (se sid. 123 och 144) synes det icke skäligt om därvid uppstår konflikter mellan mönstrings- och anställningsförhållandena. För att så-

238 dana skola kunna undvikas har förevarande stadgande, som saknar motsvarighet i SHK, intagits. Femte stycket saknar motsvarighet i SHK. Det torde emellertid överensstämma med modern rättsuppfattning att den, som av offentlig myndighet vägras bifall till en framställning, på begäran kan få skriftligt besked därom (för ev. överklagande). 45—48 §§ Se sid. 139—141 och 147 samt anm. under 33 § andra stycket om bruttodräktighet. Jfr SHK 36 § 4., 5. och 6., 37 §, 39 § 1. samt 41 § andra stycket. Avmönstring 49—51 §§ Se sid. 107, 138, 142—145, 147 och 160—163. Jfr SHK 42 och 43 §§. Rörande frågan när tjänst ombord skall anses hava frånträtts, se förslaget till mönstringsförordning, 1 § tredje stycket med kommentar. Mönstring

under särskilda

förhållanden

52 § I förevarande paragraf har stadgande om det å sid. 125—126, 142 och 198 angivna preliminärmönstringsförfarandet intagits. Det ersätter vid påmönstring det i SHK 36 § 2. och 3. samt 39 § andra stycket angivna förfarandet med insändandet av anställningskontrakt. Beträffande avmönstring överensstämmer det i sak med stadgandet i 43 § 5. 53 § Förevarande stadgande motsvarar i huvudsak SHK 34 § andra stycket; dock har ändring vidtagits i syfte att möjliggöra hemmamönstring ej blott som för närvarande av hel besättning utan även av enskild besättningsman. Om befälhavarens rätt att vid mönstringsförrättningen företrädas av ombud stadgas i 77 §. Se i övrigt sid. 126. Undantag 54 § I förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i SHK, har med stöd av 18 § mönstringsförordningen stadgats möjlighet för sjöfartsstyrelsen att medge dispens från mönstringsskyldigheten, vilken dispens naturligen k a n begränsas på skilda sätt, exempelvis till fartyg i endast viss eller vissa nationers farvatten. Bestämmelsen har tillkommit i avsikt att genom förenkling av det administrativa förfarandet stödja strävandena att bereda de ombordvarande tillfälle till vila och samvaro med familjen under pågående anställ-

239 ningsförhållande. Vid utformningen av stadgandet har valet stått mellan två möjligheter: antingen ett summariskt avmönstringsförfarande eller också négon annan form av officiell anteckning i rullan. — Att rullan på något sätt måste ge upplysning om den ombordvarande besättningens faktiska sammansättning är med hänsyn till dess primära funktioner (se anm. under mönsti ingsförordningen 6 § första stycket) uppenbart. — Då den senare metoden medför minsta administrativa omgång (jfr bl. a. stadgandena om betyg och hyresavgifter) har den valts. Avbytare, som under den ordinarie befattningshavarens ledighet uppehåller tjänsten ombord, måste naturligtvis på- och avmönstras i vanlig ordning. Att det åligger befälhavaren uppgiva anställnings karaktär av vikariat har påpekats under 42 § första stycket 1. b ) . Mönstringsförrättarens anteckningar i rullan om den ordinarie befattningshavarens ledighet och om vikariens på- och avmönstring bör klart utvisa det mellan anteckningarna rådande sambandet. Jfr anm. under 1 § andra och tredje styckena mönstringsförordningen. Att befälhavaren vid anmälan enligt denna paragraf må företrädas av ombud framgår av 77 §.

C. MANSKAPSFÖRTECKNING

OCH

BEFÄLHAVARRAPPORT

55—63 §§. Beträffande de förändringar i manskapsförteckningsförfarandet och dess innehållsmässiga närmande till mönstringsinstitutet som föreslås jämfört med förfarandet enligt SHK 51 och 52 §§ må här endast hänvisas till sid. 127 —129, 138—142 och 145—147. Att befälhavaren vid ingivandet av manskapsförteckning och befälhavarrapport må företrädas av ombud framgår av / /

64—65 §§ Dessa undantagsstadganden sakna motsvarighet i SHK. De har intagits, enär svårigheter att iakttaga de hittillsvarande föreskrifterna om manskapsförteckning visat sig föreligga i de fall, då sjömän av rederi anställts för vikariats- eller skiftarbete ombord å rederiet tillhöriga fartyg (främst sådana som användas inom hamnområde), och ha utformats för att tillgodose dessa speciella fall. Intagandet innebär i viss mån ett fastställande av nu tillämpat förfarande. 66 § Även detta undantagsstadgande saknar motsvarighet i SHK. Rörande motiven till dess intagande må hänvisas till kommentaren till 39 §. Angående totalt undantag från skyldigheten att föra manskapsförteckning, se 38 § andra och tredje styckena med kommentar.

240 D.

MÖNSTRINGSBEVIS

67 och 68 §§. De i förevarande paragrafer intagna bestämmelserna motsvara i huvudsak stadgandena i SHK 38 och 39 §§ om påmönstring å utländskt fartyg. Se dock anmärkning under 9 § mönstringsförordningen samt vad som anförts å sid 120, 138 och 141.

E. TILLSYN

ATT Å FARTYG

MANSKAPSFÖRTECKNING

FINNES

ELLER

SJÖMANSRULLA,

MÖNSTRINGSBEVIS

M. M.

69 § Detta stadgande motsvarar i sak 40 § och 51 § 3. SHK; dock att med hänsyn till att 20-tonsgränsen för skyldigheten att föra rulla och manskapsförteckning slopats, uttrycket "årspass" ändrats till det mera vidsträckta "tullverkets pass" vilket bl. a. inkluderar hamnpass. Se kommentaren till mönstringsförordningen 10 § samt sid. 142—145. Andra stycket: Se bl. a. KF angående pass- och nationalitetshandlingar för svenska, till orter utom Sverige gående fartyg den 4 december 1903. 70 §

Detta stadgande, som saknar motsvarighet i SHK, har tillkommit närmast för att tillgodose behovet av noggrannare uppsikt över fullgörandet av skyldigheten att föra manskapsförteckning. Då det emellertid kan komma att visa sig behövligt med viss uppsikt över skyldigheten att föra rulla har stadgandet givits en mera generell avfattning. Se även sid. 142—145. 71 § I denna paragraf har mönstringsförrättarens bemanningskontrollerande funktioner samlats. Se härom kommentaren till mönstringsförordningen 11 § och förevarande mönstringskungörelse 44 § första stycket 1. c). Jfr SHK 35 § 1. f) samt 41 och 56 §§. 72—74 §§. Rörande motiven till dessa stadganden, vilka sakna motsvarighet i SHK, se sid. 145—147 och 181 samt kommentaren till 11 § mönstringsförordningen. Att det åligger fartygsbefälhavare att då rulla ogiltigförklarats återlämna den till mönstringsförrättare framgår av 36 § i denna kungörelse. 75 § Till de kontrollåtgärder som skall vidtagas av mönstringsförrättare i samband med uppvisandet av rulla eller annan liknande handling hör den upp-

241 sikt som erfordras för uppgiftslämnandet enligt 20 § första stycket f) och 44 § andra stycket. Rymning från föregående anställning ombord torde kunna misstänkas föreligga, då sjöman som skall inneha sjöfartsbok icke kan förete sådan vid påmönstring och ej heller kan ange giltig anledning till att den icke uppvisas samt då sjöfartsbok som företes är försedd med anteckning om tidigare påmönstring som ej följes av anteckning om avmönstring. Se i övrigt sid. 134. Jfr SHK 35 § 1. andra stycket och 43 § 3. F. GEMENSAMMA

BESTÄMMELSER

76 §

Förevarande stadgande saknar motsvarighet i SHK. Då det med hänsyn till sjöfartsbokens bevisvärde ifråga om sjötjänsttid torde vara av betydelse för innehavaren att kunna få i efterhand infört tid varunder tjänstgöring utövats ombord, har en sådan möjlighet stadgats. 77 § Se sid. 142. Jfr SHK 41 § andra stycket. 5 KAP. HYRESAVGIFT, TON AVGIFT OCH AVGIFT

REDAREAVGIFT, VÄLFÄRDSAVGIFT, FÖR EXTRA MÖNSTRINGSFÖRRÄTTNING

Som i ingressen till författningskommentaren angivits har mönstringskungörelsen ansetts böra omfatta icke endast tillämpningsföreskrifter till mönstringsförordningen utan även de i SHK intagna tillämpningsföreskrifterna till lagarna om avgifter för sjöfolks pensionering och om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn, ävensom tillämpningsföreskrifter till den föreslagna förordningen om tonavgift. De tillämpningsföreskrifter som avse ifrågavarande sjöfartsavgifter, vilka alla ha det gemensamt att de beröra mönstringsförrättarens verksamhetsområde, ha samlats i förevarande kapitel, vari därjämte införts bestämmelse om avgift för extra mönstringsförrättning. 78 §

Föreskrifterna i denna paragraf överensstämma i sak med bestämmelserna i 22 och 23 §§ SHK. 79 § Sjömanshuskungörelsens stadgande om välfärdsavgift (SHK 23 a §) har här uppdelats så att däri ingående föreskrifter om vad mönstringsförrättare 16— 705753

242 har att iakttaga vid utfärdande och återlämnande av rulla införts i de stadganden (34 och 37 §§), där hans åligganden vid dessa tillfällen angivits, under det att reglerna om avgiftsberäkningen och om befälhavarens befattning med avgiften införts här. 80 §

Detta stadgande är, med vissa smärre jämkningar, i huvudsak föranledda av den ändrade redigeringen av författningskomplexet och de föreslagna ändringarna i organisatoriskt hänseende, hämtat från SHK 21 §. Jfr dock även SHK 8 § 1. h) och 11 § 1. j ) . 81 § På likartat sätt som ifråga om välfärdsavgift har ur sjömanshuskungörelsens stadgande om mönstringsavgift (SHK 45 §) föreskriften om när extra mönstringsförrättning må äga rum utbrutits och förts till mönstringskapitlet (41 §) under det att reglerna om avgiftsbestämningen hänförts till förevarande avgiftskapitel. En viss korrigering av texten ifråga om fastställandet av taxa för ersättning för extra mönstringsförrättning i utlandet har därjämte vidtagits. Se i övrigt sid. 207—208.

6 KAP. SJÖFARTSSTYRELSENS ÖVRIGA

OCH MÖNSTRINGSFÖRRÄTTARNAS UPPGIFTER 82 §

Se sid. 121—123 och 165—166. Om avgiften för sjömansrulla, sjöfartsbok m. m. se lösen- och stämpelförordningarna. De blanketter som avses äro förutom skepps- och maskindagböcker samt avräkningsbok, främst formulär till ansökan om sjöfartsbok enligt 5 § första stycket, sjöfartsbok enligt 9 §, ansökan om förnyad sjöfartsbok enligt 11 § första stycket, sjömansrulla enligt 34 §, meddelande till sjöfartsstyrelsen enligt 48 §, 51 § första stycket h ) , manskapsförteckning enligt 55 §, befälhavarrapport enligt 59 §, mönstringsbevis enligt 67 §, anställningskontrakt enligt 67 § andra stycket b) samt försäkran enligt 69 § tredje stycket. Sjöfartsbok för svensk medborgare bör genom sin utformning klart skilja sig från sjöfartsbok för icke svensk medborgare. Av den senare bör klart framgå att den avser person som icke är svensk medborgare. Sjöfartsböckerna, som jämväl böra innehålla plats för mönstringsanteckningar i enlighet med vad i 47 § och 51 § första stycket e) stadgas, böra numreras i löpande följd. Jfr SHK 11 § 1. s), 13 § 5., 48—50 §§, 51 § 2. andra stycket och 53 §.

243 83 § Se sid. 147 och 160—166. Första stycket andra punkten: Se bl. a. konsulsförordningen och inskrivningsförordningen. Tredje stycket: Se sjömanslagen 43 och 67 §§. Fjärde stycket: Se 29 § sjömanslagen. Jfr SHK 1 § 1., 11 § 1. 1)—o) och u) samt 43 § 1. och 3. andra stycket. 84 § Se sid. 147. Jfr SHK 43 § 3. andra stycket. 85 § Se sid. 147. Jfr SHK 36 § 4. samt lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 6 §. 86 §

Jfr SHK 36 § 5, 43 § 1. och 3. andra stycket samt 51 § 2. Det har övervägts att i kungörelsen, förslagsvis mellan 70 och 71 §§, intaga ett stadgande av följande lydelse, närmast avsett att motsvara SHK 41 § första stycket jämfört med 56 §: "Befälhavaren skall tillse att fartygets besättning av skilda slag under fartygets resa eller resor såvitt möjligt uppehälles vid det antal han vid sjömans påmönstring eller i ingiven manskapsförteckning eller befälhavarrapport angivit fartyget minst skall hava. 1 den mån ej annorlunda stadgats må dock tjänst som radiotelegrafist eller radiovakt förenas med annan tjänst ombord, även om besättningen därigenom skulle komina att understiga n ä m n d a antal." Då frågan om vilket antal besättningsmän av skilda slag som minst skall finnas på fartyget kan bedömas ur flera synpunkter såsom ur säkerhetssynpunkt, ur anställningssynpunkt och ur arbetssynpunkt samt säkerhetsbedömningen bör ske med utgångspunkt från i författning lämnade föreskrifter om antal och kompetens (jfr mönstringskungörelsen 71 §) och icke bindas genom anteckning i rullan, baserad på befälhavarens uppgift, anställningsfrågan synes böra regleras avtalsvägen och arbetssynpunkten synes böra helt överlåtas på redaren-befälhavaren, har stadgandet slopats. Jfr kommentaren till mönstringskungörelsen 33 § andra stycket. Slutligen må framhållas att föreskriften i 60 § SHK att viss del av böter, ådömda enligt SHK, skola tillfalla sjömanshusen borttagits ur författningskomplexet. Detta medför, p. g. a. stadgandet i lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten, att böter utdömda på grund av mönstringsförordningen 12—14 §§ skola tillfalla kronan.

244 Förslag

till stadga för sjömanshusen

i riket

Då bestämmelserna om direktion och revisorer utformats ha, förutom SHK:s motsvarande stadganden, bl. a. de för styrelse och revisorer i aktiebolagslagen givna bestämmelserna tjänat till ledning. Med hänsyn till att sjömanshusdirektionernas huvudsakliga uppgift föreslås vara att främja utbildningssträvandena bland sjöfolket har det ansetts att inom direktion bör finnas representanter för redarna, befälhavarna, fartygsbefälet eller telegrafistkåren, maskinbefälet, däcksmanskapet och maskinmanskapet eller intendenturpersonalen. Antalet ledamöter har i anledning härav utökats med två. Detta har medfört vissa jämkningar bl. a. i de nu gällande beslutsreglerna. Jfr i övrigt SHK 1—9, 18—20 samt 27—31 §§ ävensom, beträffande 24 § i stadgan, SHK 24 § första stycket. I övrigt torde få hänvisas till vad som beträffande sjömanshusdirektionernas framtida arbetsuppgifter samt sjömanshusens framtida organisation och finansiering anförts, se främst sid. 116—118, 166—167, 172-^-173, 1 9 9 - 2 0 3 , 207—210 och 215—216.

Förslag

till kungörelse

förordningen

angående

undantag från

den 21 maj 1954 (nr 269) att lämna

Se sid. 159—160.

uppgift

rörande

uppgiftsskyldighet

om skyldighet

för

arbetsanställning

enligt

arbetsgivare

KAPITEL

VIII

SAMMANFATTNING

Bland de arbetsuppgifter som för närvarande åvila sjömanshusen och mönstringsförrättarna och som i huvudsak grundas på föreskrifter i sjömanshuskungörelsen intaga uppgifterna att utfärda sjöfartsbok och sjömansrulla samt att mönstra sjöfolk och granska manskapsförteckning en dominerande ställning och sammanhänga därjämte intimt inbördes. Kommittén har fördenskull ansett sig böra först närmare granska motiven till denna verksamhet och hur dessa motiv böra inverka på verksamhetens utformning. Sjöfartsboken och sjömansrullan äro av stort värde såsom identitetsdokument för sjöman och besättning. Sålunda vägras i många länder sjöman att gå iland om han icke uppvisar ett officiellt identitetsdokument som tillika styrker hans egenskap av aktiv sjöman och senaste ombordanställning. Likaså kräves i många länder uppvisandet av en officiellt bestyrkt förteckning över fartygs aktuella besättning, sjömansrulla, för att fartyget skall få anlöpa hamn. I andra länder förenklar förekomsten av dylika handlingar formaliteterna i samband med ett hamnuppehåll. Att behovet av officiella identitetsdokument av förevarande slag är levande framgår av att krav på internationella överenskommelser om sådana handlingar på senare tid framförts i skilda sammanhang, bl. a. framlades på internationella arbetsorganisationens konferens i London 1956 förslag till konvention rörande sjöfolks nationella identitetsdokument och det ömsesidiga godtagandet därav skilda länder emellan. För att sjömännen skola kunna förses med identitetsdokument av det slag sjöfartsboken utgör erfordras en officiell prövning av den för vilken sjöfartsboken skall utfärdas, av samma slag som prövningen för pass. För att av sjöfartsboken och sjömansrullan skall framgå senaste innehavda ombordanställning, respektive besättningens aktuella sammansättning, erfordras därjämte att varje till- och frånträde av tjänst ombord, inklusive tjänstledigheter, införes och bestyrkes av offentlig funktionär (genom påoch avmönstring eller liknande). Därvid bör jämväl en viss passkontrollerande verksamhet och en viss uppsikt över de militärtjänstskyldiga utövas. Vid utfärdandet av förevarande dokument och vid införandet däri av uppgifter om till- och frånträde av tjänst ombord utövas en viss kontroll över att fartygssäkerheten icke satts i fara genom bristande behörighet hos den som skall utöva viss tjänst. I sjöfartsboken angives sålunda veder-

246 hörandes kompetens och i sjömansrullan därjämte den tjänst han utövar. Vid påmönstringen kontrolleras att vederbörande har tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Kommittén finner att de stora värden i människoliv, fartyg och last som stå på spel kräver att efterföljden av de i fråga om behörighet i författning uppställda föreskrifterna jämväl fortsättningsvis granskas av offentligt organ. Denna kontroll bör omfatta så många anställda som möjligt i såväl inrikes som utrikes fart. I samband med utövandet av förevarande verksamhet kontrolleras jämväl i viss utsträckning vederbörandes allmänna lämplighet för sjömansyrket. Sålunda äro för erhållande av sjöfartsbok vissa krav på hälsotillståndet uppställda. Vidare kan sjöfartsboken indragas för den som rymt från tjänst ombord. Då innehav av sjöfartsbok utgör villkor för anställning såsom medlem av besättningen på fartyg i utrikes fart bliva följaktligen vissa för yrket mindre lämpade personer utestängda därifrån. Kommittén finner att å ena sidan de allt större värden som nedläggas inom sjöfarten och å andra sidan de allt större krav på trygghet som, jämväl inom sjöfarten, den enskilde individen bör kunna ställa fordra en utbyggnad av denna lämplighetskontroll. De skador en olämplig ombordanställd kan vålla såväl direkt, genom felmanövrering, som indirekt, genom fysisk och psykisk påverkan på sig själv och övriga ombordvarande under de långa isoleringsperioderna till sjöss äro avsevärda. De paralleller i fråga om säkerhetskrav som kan dragas mellan fartygen och andra kommunikationsmedel, främst bilar, luftfartyg och järnvägar må jämväl framhållas i sammanhanget. Vidare kan påpekas, att de största sjöfartsnationerna funnit särskilda åtgärder nödvändiga för att upprätthålla en hög standard hos de ombordanställda samt att i Sverige, genom överenskommelser mellan de inom sjöfarten verksamma avtalsslutande organisationerna, undersöknings- och bestraffningsnämnder upprättats, vilka ha till uppgift att utesluta våldsverkare, fyllerister och eljest grovt misskötsamma från utövandet av sjömansyrket. Den värdefulla verksamhet dessa nämnder bedriva begränsas emellertid i viss mån av att den grundas på överenskommelser, vilka icke omspänna handelsflottans personal i sin helhet, och av att den icke sanktionerats genom lagstiftning, varför nämndernas beslut icke utan vidare kunna bli avgörande för offentlig myndighets åtgärd. Kommittén finner att större inflytande på lämplighetskontrollen bör ges dessa nämnder. Ytterst torde dock lämplighetskontrollen böra ankomma på samhällsorgan, då det icke kan anses rimligt att inom ett visst område till enskilda organisationer helt överföra det ansvar för medborgarnas liv och egendom som det allmänna i övrigt tagit på sig samt att låta individens rätt att utöva visst yrke bli beroende av bedömanden hos organ vilka bildats genom privata överenskommelser. Rättvise- och säkerhetshänsyn tala dessutom för att en sådan kontroll omfattar samtliga ombordanställda oavsett organisationstillhörighet.

247 I fråga om kontrollens innehåll finner kommittén, att vid kontrollen bör utrönas, att vederbörande är fri från sjukdom eller lyte som kan innebära fara för fartygssäkerheten. Vidare böra vissa fordringar på hans levnadssätt uppställas. I detta hänseende har kommittén icke velat gå så långt som till att, såsom vid prövning för körkort, flygcertifikat e t c , kräva särskild utredning om nyktert och ordentligt levnadssätt, enär kommittén velat undvika sådana åtgärder som kunna inverka fördröjande på sjöfarten. Endast de tecken på kriminalitet, alkoholism eller annan grövre misskötsamhet som vid tiden för prövningen äro kända av det prövande organet ha fördenskull ansetts böra beaktas. Även om de fordringar kommittén sålunda finner sig böra uppställa äro något strängare än de som nu gälla, anser kommittén likväl icke att rekryteringen till sjömansyrket härigenom behöver försämras. Snarare bör, särskilt på längre sikt, den omständigheten, att för sjömansyrket uppenbart olämpliga personer utestängas därifrån främja rekryteringen. För att emellertid motverka en eventuell, tillfällig, rekryteringsminskande effekt av den föreslagna skärpningen och för att samtidigt understryka det värdefulla tillskott till arbetsmarknaden en sålunda granskad sjömanskår kommer att utgöra ur allmän synpunkt, vill kommittén dessutom föreslå, att Kungl. Maj:t fäster statliga och kommunala myndigheters uppmärksamhet på att vid tillsättande av befattningar i land hänsyn bör tagas till att längre tids tjänstgöring ombord å svenskt fartyg är att betrakta såsom kvalificerande praktikanttid. Kontrollen vid mönstringen av att antalet utlänningar i besättningen å svenskt fartyg såvitt möjligt icke överskrider viss proportion finner kommittén jämväl böra bibehållas. Ett av de ursprungliga motiven till förevarande verksamhet torde ha varit att förbättra rekryteringen till och kvarstannandet inom sjömansyrket. Kommittén finner att möjligheterna att genom direkta lagstiftningsåtgärder förbättra rekryteringen äro synnerligen ringa. Däremot anser kommittén att behovet i och för sig av rekryteringsstimulerande åtgärder blivit allt starkare, enär bristen på svenskt sjöfolk oavlåtligt ökat och nu är oroväckande hög, och vill kommittén därvid förorda följande åtgärder: Sjömansskattefrågan bör snarast bringas till en lösning. Den ovan förordade lämplighetskontrollen bör genomföras. Utbildningen inom sjömansyrket bör stödas bl. a. genom att de medel som vid sjömanshusen äro avsedda för mera enskilda sjöfartsändamål också tillåtas bli använda för sådant ändamål och därvid främst till stipendier åt studerande inom sjömansyrket. Sjömännens värnpliktstid bör förkortas. Handelsflottans välfärdsråds verksamhet bör stödas. Den vid sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten finner kommittén däremot icke längre verksam såsom rekryteringsstimulerande faktor och ej heller ur socialt humanitär synpunkt lika betydelsefull som tidigare. Kommittén anser dock att de som

248 nu beredas bidrag icke böra framdeles berövas sådana, om icke detta motiveras av andra skäl. Genom att med innehav av sjöfartsbok (inskrivning vid sjömanshus) följer att mantalsskrivningen i riket bevaras och genom att sjöfartsboken indrages för den som enligt vad av mönstringsrapporterna framgår icke längre är yrkesverksam inom den svenska handelsflottan, är för närvarande sörjt för att de svenska sjömännen icke under anställning ombord på svenskt handelsfartyg berövas sin mantalsskrivning i riket. Kommittén finner att denna funktion hos sjöfartsboken och mönstringsverksamheten bör bibehållas. Det i skilda sammanhang framskymtande motivet för mönstringsverksamheten, att därigenom möjliggöres en kontroll av tjänsteavtalet finner kommittén däremot i och med den fackliga utvecklingen inom landet ha mer och mer förlorat i betydelse och numera endast gälla i fråga om svensk sjöman ombord på utländskt fartyg. Kommittén övergår härefter till att närmare diskutera vilka krav som böra uppställas på sjöfartsbok, sjömansrulla, mönstring och granskning av manskapsförteckning. Sjöfartsboken och sjömansrullan böra i första hand utformas så att därav klart framgår deras egenskap av officiellt identitetsdokument och bevis om ombordanställning. De väsentligare uppgifterna böra med hänsyn till de internationella förhållandena vara avfattade även på något världsspråk, förslagsvis engelska. Med hänsyn till risken för förfalskning bör sjöfartsboken utformas efter samma metod som pass. Sjöfartsbok och sjömansrulla böra kunna erhållas jämväl i utlandet genom förmedling av konsul. För att sjömansrullan skall kunna ge en klar uppgift om den aktuella besättningen torde den med hänsyn till de ofta förekommande ombytena på tjänst ombord få lov att förnyas med vissa mellanrum (ommönstring). Prövningen av sjömannens identitet, behörighet och allmänna lämplighet för sjömansyrket har kommittén med hänsyn till önskemålen från sjöfartens sida om ett snabbt administrativt förfarande ansett böra såvitt möjligt uppdelas så, att så mycket som möjligt därav sker i samband med att ansökan om sjöfartsbok prövas och endast vad som måste prövas i omedelbart samband med den aktuella ombordtjänstens tillträde undersökes vid påmönstringsförrättning eller motsvarande. I samband med sjöfartsboksförfärandet böra sålunda alla mera oföränderliga faktorer, såsom identitet, ålder, allmänt hälsotillstånd, avlagda examina och behörighet samt allmän lämplighet för sjömansyrket prövas. Vid prövningen av lämplighet för sjömansyrket bör därvid främst meddelanden från mönstringsförrättare, undersöknings- och bestraffningsnämnd som ovan sagts, polismyndighet, nykterhetsnämnd, övervakare för

249 villkorligt dömd och läkare vid sinnessjukhus om yppad olämplighet beaktas. En allmän skyldighet att underrätta det prövande organet har stadgats för länsstyrelse, nykterhetsnämnd och allmän alkoholistanstalt, som finner att person som utövar sjömansyrket eller uttalat avsikt att ägna sig däråt, icke bör vara försedd med sjöfartsbok. Vidare har det prövande organet givits rätt taga del av de polispublikationer som kunna innehålla uppgifter av betydelse för dess verksamhet. Befinnes den som ansöker om sjöfartsbok vara olämplig för sjömansyrket bör sjöfartsbok ej utfärdas för honom. Befinnes den för vilken sjöfartsbok utfärdats vara olämplig för sjömansyrket bör sjöfartsboken ogiltigförklaras. Då det torde vara betydligt allvarligare att hindra en person från att fortsätta i ett yrke än att inträda i detsamma böra emellertid betydligt strängare krav på bevisningen för och styrkan hos exempelvis misskötsamhet uppställas för ogiltigförklaring av än för vägran att utfärda sjöfartsbok. Då sjöman tillträder tjänst ombord bör prövas, i fråga om den som innehar sjöfartsbok, att han fyller de villkor som i fråga om ålder, hälsotillstånd, kroppsbeskaffenhet, behörighet eller eljest är uppställda för hans tjänsteutövning ombord. För den som icke innehar sjöfartsbok bör prövningen omfatta — förutom att h a n är berättigad utöva tjänsten utan att inneha sjöfartsbok —- nyssnämnda villkor ävensom villkoren för sjöfartsbok. I fråga om den allmänna lämpligheten har därvid ansetts att innehav av pass eller utländsk motsvarighet till sjöfartsbok eller därmed jämförbar handling utgör en viss garanti för att vederbörande icke är svårare kriminellt belastad. Föreskrift att sådan handling skall företes har därför stadgats. Vidare har det för sjöfartsboksprövningen ansvariga organet ansetts böra ha möjlighet att från tjänstgöring inom den svenska handelsflottan avstänga sådan sjöman som visat sig direkt olämplig för yrket. Meddelande om avstängning bör därvid, på samma sätt som meddelande om ogiltigförklaring, delges därav berörda mönstringsförrättare. Anledningen till ogiltigförklaring av sjöfartsbok kan antingen vara permanent, såsom obotlig sjukdom eller svårt lyte, eller ock övergående, exempelvis tillfälligare misskötsamhet. Är anledningen av övergående natur synes det ej rimligt om sjömannen till följd av ogiltigförklaringen går miste om sin mantalsskrivning i riket. Detta har ansetts kunna undvikas genom att sjömannen under viss tid efter sådan ogiltigförklaring får kvarstå såsom passiv i sjömansregistret i avvaktan på att ny sjöfartsbok skall beviljas honom. Denna tid har ansetts böra fastställas till samma som ansetts böra gälla för ogiltigförklaring på grund av bortovaro från sjömansyrket d. v. s. ett år för nybörjare och utlänningar och fyra år för övriga. Ansökan om sjöfartsbok har ansetts böra kunna göras så snart avsikt att söka anställning ombord föreligger. På-, resp. avmönstring har ansetts böra ske innan fartyget avgår från

250 h a m n där tjänsten till- eller frånträddes. Med hänsyn till att mönstringsförrättare icke kan finnas å alla de platser där till- och frånträden av tjänst ombord äger rum har dock ett förfarande med preliminärmönstring genom befälhavarens försorg befunnits böra finnas. En vidtagen preliminärmönstring bör emellertid så snart som möjligt bekräftas av mönstringsförrättare. Då det i fråga om inrikessjöfarten icke föreligger något behov av sjömansrulla i dess primära egenskap av kollektivt passinstrument och följaktligen ej heller av på- och avmönstring för införing i och avförande ur sjömansrullan och då det därjämte i fråga om denna fart bl. a. i inånga fall föreligger praktiska svårigheter att ordna ett mönstringsförfarande, har kommittén övervägt att för denna fart anordna någon annan form av prövning av vederbörandes lämplighet, behörighet och övriga kvalifikationer för ombordtjänsten. Kommittén har därvid funnit att de nu gällande reglerna om manskapsförteckning kunna anpassas till nämnda syfte och föreslår fördenskull att en sådan anpassning vidtages. Sålunda bör föreskrivas att å varje handelsfartyg i inrikes fart som ej är försedd med sjömansrulla i stället skall finnas en giltig, av mönstringsförrättare granskad manskapsförteckning med tillhörande, granskade befälhavarrapporter, utvisande samtliga de vid varje tidpunkt ombord tjänstgörande. Manskapsförteckning och befälhavarrapport böra innehålla uppgifter om alla de omständigheter som skola uppgivas vid mönstring. Den granskande mönstringsförrättaren bör ha möjlighet vägra att för tjänst ombord godkänna den som icke enligt uppgifterna i manskapsförteckning eller befälhavarrapport fyller förutsättningarna för ombordtjänsten. Samtidigt förordas att den nuvarande skyldigheten för vissa passagerarfartyg i inrikes fart att föra sjömansrulla upphäves. Prövningen genom sjöfartsbok, mönstring och manskapsförteckning föreslås på ovan anförda skäl utsträckt till samtliga ombord å de svenska handelsfartygen, oberoende av dessas storlek eller fart, anställda, såväl befälhavare och besättning som personer vilka avses i 70 § och — i fråga om mönstring — 71 § sjömanslagen. En viss prövning föreslås jämväl i fråga om de svenska sjömännen ombord på utländska fartyg vilka anlöpa svensk hamn. Då, särskilt i fråga om vissa mindre, svenska fartyg eller svenska fartyg i viss fart eller av visst slag samt i fråga om vissa kategorier ombordanställda, skäl för befrielse från prövningsskyldigheten kan föreligga, har en viss dispensmöjlighet för sjöfartsstyrelsen föreslagits. Den nuvarande kontrollen av att fartyg innehar sjömansrulla eller manskapsförteckning samt att dessa handlingar hållas aktuella, som sker dels vid tullklarering av fartyg och vid besiktning genom konsuls försorg dels genom ommönstringsförrättningar, föreslås endast såtillvida ändrad som en allmän skyldighet för mönstringsförrättare att öva sådan tillsyn ansetts böra stadgas.

251 1 fråga om de skilda kontrolluppgifter som i övrigt utföras av mönstringsförrättare i samband med på- och avmönstring och granskning av manskapsförteckning med tillhörande befälhavarrapporter föreslås någon mera betydande förändring endast beträffande kontrollen att fartyg är behörigen bemannat. Det föreslås härutinnan att mönstringsförrättare skall vara skyldig att, då sjömansrulla eller manskapsförteckning uppvisas ävensom då förhållandena eljest därtill föranleda, öva kontroll över att fartygssäkerheten icke äventyras genom bristande bemanning och att, därest sådana brister skulle visa sig föreligga, därom underrätta sjöfartsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen bör, därest styrelsen på grund av meddelande från mönstringsförrättare eller eljest finner att fartygssäkerheten är satt i fara, och besättningen icke efter anmaning kompletterats, kunna förklara sjömansrullan eller manskapsförteckningen ogiltig och därigenom förhindra att fartyget avgår från h a m n innan bristen avhjälpts och detta kontrollerats vid besättningens påmönstring på ny rulla. För att icke fartyg med uppenbar underbemanning skall kunna gå till sjöss innan styrelsens beslut hunnit meddelas, föreslås därjämte möjlighet för de mest kvalificerade mönstringsförrättarna att i avvaktan på styrelsens beslut taga eller låta taga sjömansrullan i förvar. Vad beträffar motiven för registreringen av sjömän framhåller kommittén följande. Den myndighet som handlägger frågor rörande utfärdande och ogiltigförklaring av sjöfartsbok har ett oavvisligt behov av ett register som innehåller för dessa frågors bedömning erforderliga uppgifter och som därjämte kan tjänstgöra som förbindelseled och komplement till folkbokföringsregistret i vad avser innehavarna av sjöfartsböcker. Likaså torde ett register över de till sjöfolkspension berättigades (d. v. s. vissa sjöfartsboksinnehavares) sjötjänst och erlagda hyresavgifter vara nödvändigt. Dessa uppgifter torde jämväl kunna tjäna som underlag för ålderstilläggsoch behörighetsbestämningar i fråga om sjömän. Hos sjöfartsstyrelsen har därjämte alltmer framkommit behov av ett register varur skilda statistiska uppgifter rörande sjömännen kunna erhållas. Registret torde vidare böra innehålla vissa uppgifter i militärt hänseende rörande dem som innehava sjöfartsbok. — Att de lokala sjömanshusregistren för närvarande anlitas främst av lokala statliga organ, såsom indrivnings- och polismyndigheter, för upplysningar rörande sjömans aktuella ombordanställning torde däremot icke böra tillmätas alltför stor vikt, eftersom det finnes andra lokala officiella anställningsregister vari samma uppgifter och därutöver jämväl uppgifter om sjömannens ilandanställningar skola intagas. Önskemålet om ett register varur uppgifter om sjömans aktuella ombordanställning och adress kunna inhämtas bör emellertid tillgodoses, såvitt detta k a n ske utan större omgång, och bör därvid särskilt beaktas behovet av ett

252 register hos den som icke lämpligen kan anlita lokalt register för att han icke känner till den eftersökte sjömannens mantalsskrivningsförhållanden. Registret synes böra uppdelas på en aktiv och en passiv del, den senare upptagande de sjömän vars sjöfartsböcker förklarats ogiltiga av icke permanent anledning (se ovan) ävensom de sjömän, vilkas sjöfartsböcker icke förklarats ogiltiga men vilka varit borta ur sjömansyrket under minst ett år. Frågan om registrets tekniska utformning finner sig kommittén i övrigt icke böra gå närmare in på, då denna anses böra lösas av sjöfartsstyrelsen i samråd med övriga berörda myndigheter. Av en under utredningens gång gjord undersökning framgår som nyss antytts att registren f. n. anlitas i relativt stor utsträckning av offentliga myndigheter, främst indrivningsmyndigheterna, såsom upplysningskälla rörande sjömans aktuella ombordadress. Detta har inom kommittén givit anledning till överväganden, huruvida icke sjömansregistreringen kunde avlastas frågorna från dessa myndigheter genom att meddelanden om sjömans på- och avmönstring ex officio översändas till de lokala anställningsregistren. Härigenom vinnes även den fördelen, att redarna befrias från skyldigheten att rapportera till- och frånträde av ombordanställning till dessa register. Kommittén finner fördelarna för såväl det allmänna som de enskilda med en sådan ordning uppenbara och framlägger följaktligen förslag härom. Mönstringsförrättarnas skiljedömande verksamhet har kommittén ansett sig böra gå in på allenast i den m å n sjömanshuskungörelsens stadganden härom gå utöver sjömanslagens. Därvid har förrättarens skyldighet att pröva, huruvida förhållande som skall medföra avmönstring föreligger, befunnits böra bibehållas som ett led i det formbundna mönstringsförfarandet, eftersom tidpunkten för påmönstringsförhållandets upphörande ej k a n hållas svävande med hänsyn till de till detta förhållande k n u t n a rättsverkningarna. Parternas bundenhet vid anställningsavtalet anses emellertid icke villkorslöst bero av mönstringsförrättarens avgörande i fråga om avmönstringen. Däremot finner kommittén att den nuvarande föreskriften om skyldighet för mönstringsförrättaren att ex officio pröva avlöningsuträknings riktighet bör utgå då den redan de facto satts ur spel. Som konsekvens härav bör icke vidare krävas, att sjöman vid avmönstring i rullan tecknar under förklaring att han uppburit avtalad lön etc. Den vid sjömanshusen och av mönstringsförrättarna bedrivna serviceverksamheten finner kommittén böra vidmakthållas och om möjligt utbyggas, då den helt överensstämmer med den moderna uppfattningen av samhällsorganen såsom allmänhetens tjänare och då den är särskilt betydelsefull i fråga om förhållandena på sjön med deras i många hänseenden från ilandförhållandena särpräglade och svårtillgängliga regler.

253 Den vid sjömanshusen bedrivna understödsverksamheten finner kommittén, som jämväl framgår av det tidigare sagda, icke böra utbyggas. Den bedrives för närvarande, bl. a. på grund av knapphet på medel, i relativt ringa utsträckning. De medel för mera enskilda sjöfartsintressen som genom kommitténs förslag komma att friställas finner kommittén, som framgår av det ovansagda, böra i stället användas till stipendier inom sjöfolksutbildningen, i det angelägna syftet att stimulera rekryteringen av kvalificerad personal till sjömansyrket. Principiella hinder mot användningen av dessa medel härtill torde icke föreligga. I fråga om donationsmedlens användning bör någon ändring icke ske. Beträffande verksamhetens organisation framhålles följande: För den kvalificerade delen av prövningen av den som söker och den som innehar sjöfartsbok erfordras ett offentligt organ som snabbt k a n ge besked, huruvida hinder föreligger att i ett visst fall utfärda sjöfartsbok, och som därjämte kan fatta likformiga beslut om ogiltigförklaring av sjöfartsbok och om avstängning av utländsk sjöman. De i det föregående angivna skärpningarna av prövningen för utgivande och ogiltigförklaring av sjöfartsbok ställa stora krav på detta organ, såväl i fråga om kompetens och ansvar som beträffande enhetlighet i bedömningen. Kommittén föreslår av denna anledning att den kvalificerade bedömningen av dessa ärenden anförtros sjöfartsstyrelsen samt att registret över sjömännen föres hos detta ämbetsverk såsom ett hjälpmedel i dess verksamhet. Registret benämnes sjömansregistret. Då i många fall för bedömningen av sjöfartsboksärende torde komma att erfordras ingående praktisk kännedom om sjöfartsförhållandena, föreslår kommittén därjämte att till sjöfartsstyrelsen knytes en sakkunnig nämnd, sjöfartsnämnden, bildad efter mönster av sjömanshusdirektion men med representanter för ytterligare kategorier ombordanställda. Denna nämnd synes böra av sjöfartsstyrelsen anlitas jämväl i andra, härmed jämförbara frågor, såsom rörande ogiltighetsförklaring av rulla. Genom den föreslagna åtgärden att centralisera den nu vid de trettio sjömanshusen pågående sjömansregistreringen, vilken icke oinfattar mer än sammanlagt omkring 45 000 sjömän, till ett centralt register, uppnås därjämte stora fördelar ur administrativ synpunkt. Vid samtidig på- eller avmönstring av flera besättingsmän kommer det sålunda icke att, såsom för närvarande, erfordras någon uppdelning av registreringsmeddelandet härom på de skilda sjömanshus, sjömännen tillhöra, utan kan en för sjömännen gemensam rapport upprättas och insändas till centralregistret. Vidare k a n registreringen skötas mera rationellt (årligen cirka 5 000 nytillkomna och lika många avförda samt cirka 125 000 till- och frånträden av tjänst ombord) genom bl. a. den större rutin centralregistrets personal kan uppnå samt den uniformering av blanketter och den maskinella bearbetning av mate-

254 rialet som kan vidtagas. Därjämte kan statistiskt material av stort värde för administrationen erhållas. I fråga om sjömansregistrets förläggning diskuteras huruvida registret bör förläggas till Göteborg eller i anslutning till sjöfartsstyrelsen. Kommittén finner därvid fördelarna med en anslutning till sjöfartsstyrelsen överväga. För registrets behöriga ledning och skötsel finner kommittén att det erfordras en chef i Ca 31, en assistent i Ca 25, en kansliskrivare i Ca 15, ett kanslibiträde i Ca 11 och tio biträden i reglerad befordringsgång. För mottagandet av ansökan om sjöfartsbok, efterhörandet huruvida sådan må utfärdas och utlämnandet därav samt för mönstring och vad därmed äger samband ävensom för den allmänt betjänande verksamheten erfordras offentliga funktionärer — mönstringsförrättare — å de platser inom och utom riket som mera regelmässigt besökas av svenska fartyg. De inrikes mönstringsförrättarna böra därjämte handha granskningen av manskapsförteckningar med tillhörande befälhavarrapporter. Mönstringsförrättarna måste kunna sätta sig in i mönstringsbestämmelserna och övriga för sjöfarten speciella förhållanden och rättsregler, särskilt i vad rör anställningsavtalet. Mönstringsförrättare i sådan större sjöfartsstad, vilken på grund av sin belägenhet lämpar sig som medelpunkt för en kuststräcka, bör äga stor förtrogenhet med sjöfartsförhållandena så att han kan bistå närbelägen, mindre erfaren förrättare med råd och hjälp i frågor av mera allmän eller svårbedömd natur. Ledningen av mönstringsförrättarverksamheten bör handhavas av sjöfartsstyrelsen, som bör vara skyldig att genom undervisning och inspektion sörja för en enhetlig tillämpning av mönstringsreglerna. Styrelsen bör därvid till sin hjälp ha vissa mera kvalificerade mönstringsförrättare på relativt jämna avstånd från varandra. För att kunna bedöma hur den lokala mönstringsförrättarorganisationen inom riket lämpligen bör vara uppbyggd har kommittén studerat de skiftande arbetsuppgifterna en mönstringsförrättare har att handlägga. Därvid har befunnits, att själva mönstringsförrättandet som regel kommer att utgöra huvudparten av arbetet och att övriga arbetsuppgifters omfattning kommer att stå i proportion till de mönstrades antal. Antalet mönstrade på en viss ort torde följaktligen kunna tagas till norm för verksamhetens omfattning på orten över huvud taget. Kommittén har funnit att mönstringsförrättare med heltidstjänst endast torde erfordras på orter med mer än 2 000 mönstrade per år (eller alltså med mer än genomsnittligt fem mönstrade per dag). Hänsyn har dock ansetts böra tagas, å ena sidan till att seglationstiden är kortare å norrlandskusten, å andra till att därest två närbelägna orter båda ha mönstringstal överskridande 2 000, mönstringsarbetet kan antagas bli mest rationellt skött, om det ledes av en för orterna gemensam mönstrings-

255 förrättare. Tillämpas dessa riktlinjer för bedömandet av var heltidsanställda mönstringsförrättare böra finnas framkommer, att sådana på grund av arbetets omfattning erfordras i Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Oxelösund, Stockholm, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå. Dessa orter torde jämväl ur övriga angivna synpunkter lämpa sig väl såsom säte för de heltidsanställda mönstringsförrättarna. Dock torde avståndet mellan Malmö och Oxelösund vara väl långt ur uppsikts- och servicesynpunkt, varför en ytterligare heltidstjänst bör inrättas i Kalmar. Härför talar också det relativt höga mönstringsantalet för Kalmar med omnejd. De för Gotland speciella omständigheterna tala också för att en särskild tjänst — dock ej på heltid — bör inrättas i Visby. Dessa elva mönstringsförrättare böra utses av och stå under sjöfartsstyrelsens direkta uppsikt och ledning. Varje sådan mönstringsförrättare — för vilken titeln sjömanshusombudsman ansetts böra användas — bör såsom sjöfartsstyrelsens lokalorgan ha den direkta uppsikten över och ledningen av mönstringsverksamheten inom kringliggande område — mönstringsdistrikt — och böra dessa mönstringsdistrikt tillsammantagna omfatta hela riket. Kommittén framlägger i betänkandet förslag till indelning av riket i mönstringsdistrikt. Vid valet av lämplig indelningsgrund har kommittén med hänsyn till att motiv för anknytning till den militära indelningsgrunden i och med införandet av centralregistreringen av sjöfolk icke förefinnes och till att något större behov för tredje man av en lättöverskådlig distriktsindelning icke torde föreligga, funnit sig kunna knyta direkt an till tulldistriktsindelningen. Härigenom vinnas åtskilliga fördelar ur administrativ synpunkt, eftersom mönstringen ute i distriktet avses komma att som regel skötas av tullpersonal. I fråga om den personal som erfordras för den sålunda föreslagna, till sjöfartsverket hörande lokalorganisationen för mönstringsverksamhet konstateras till en början, att det ansvar som kommer att vila på sjömanshusombudsmannen och den kompetens som bör krävas hos honom medför att han bör placeras i lägst 27 :e lönegraden. Ombudsmännen i Göteborg och Stockholm torde dock böra placeras i högre lönegrad, 31 :a resp. 2&:e, med hänsyn till det stora ansvar och de personalledande funktioner som komma att åvila dem. Till ombudsmannaexpeditionerna torde därjämte böra knytas en eller flera hel- eller deltidsanställda personer för mönstringsgöromål i 19:e eller 21 :a lönegraden och därjämte, vid de större expeditionerna, viss personal i lägre lönegrader. I fråga om lämplig mönstringsförrättare å ort där heltidstjänst icke erfordras har valet närmast stått mellan de offentliga funktionärer av skilda slag, vilka som regel redan finnas på platsen, nämligen dels de sedan gammalt anlitade magistratstjänstemännen och tulltjänstemännen och dels tjänstemännen inom den offentliga arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlings-

256 tjänstemännen ha därvid vid närmare undersökning befunnits icke böra som regel komma i fråga, enär mönstringsförrättarverksamheten står helt vid sidan av arbetsförmedlingens vedertagna uppgifter och i vissa delar strider mot principerna för denna verksamhet. Samtliga de länsarbetsdirektörer som tillfrågats, ha jämväl, med hänsyn härtill, ställt sig avvisande till tanken att med arbetsförmedlarens arbete förena mönstringsförrättarens. — Då magistratsinstitutionen torde stå inför sin avveckling har kommittén ej heller funnit sig böra föreslå, att magistraterna för framtiden åläggas att förrätta mönstring. — Vad däremot tulltjänstemännen angår, finner kommittén dem väl lämpade för mönstringsförrättaruppdraget. De främsta anledningarna härtill ha varit tullväsendets utefter kusterna vittförgrenade organisation som gör dessa tjänstemän lättillgängliga för sjöfarten och sjömännen samt tulltjänstemännens vana vid författningstolkning, förtrogenhet med medelsuppbörd och kännedom om förhållandena till sjöss. Möjlighet bör därjämte stå öppen att, där så kan visa sig behövligt, tillsätta särskild mönstringsförrättare. Såsom mönstringsförrättare utom riket torde allenast personalen å svenskt konsulat komma i fråga. Kommittén föreslår icke några mera väsentliga förändringar i de konsulerna åvilande skyldigheterna i mönstringshänseende utom i vad avser de ändringar som föranledas av de föreslagna förändringarna i sjöfartsboks- och mönstringsreglernas innehåll, såsom att sjöfartsbok föreslås kunna utfärdas även av vissa konsuler samt att rulla skall kunna utfärdas på flera platser utomlands än för närvarande. Kommittén förväntar emellertid att vid mönstring utomlands icke allenast de i mönstringsarbetet ingående mera pass- och registreringsbetonade uppgifterna fullgöras utan även att det i högre grad än hittills prövas, att sjöman fyller de för mönstring uppställda kraven. Detta torde emellertid komma att innebära att skyldigheten att förrätta mönstring icke ex officio kan anförtros andra än de lönade konsulerna och de lönade kanslisterna vid svenskt konsulat. I fråga om de olönade konsulerna ävensom tjänstemännen i övrigt vid lönade och olönade konsulat torde däremot en individuell bedömning av vederbörandes kompetens som mönstringsförrättare få ske Qch särskilt förordnande därtill böra lämnas av ministern för utrikes ärendena. Några praktiska svårigheter för sjöfarten torde icke en sådan ordning föra med sig, eftersom det bör tillses, att mönstringskunnig konsulatspersonal finnes på de skilda platser i utlandet som regelmässigt anlöpas av svenska handelsfartyg. Det bör ankomma på sjöfartsstyrelsen att följa dessa frågor och hos utrikesdepartementet anmäla uppkommande behov av mönstringsförrättare, och bör i vart fall, innan å viss plats mönstringsverksamhet anordnas eller bringas att upphöra, vederbörande byrå inom departementet samråda med sjöfartsstyrelsen härom. Genom det föreslagna preliminärmönstringsförfarandet, som innebär att befälhavaren interimistiskt får fungera som mönstringsförrättare, minskas vidare behovet

257 av förordnade mönstringsförrättare på sådana platser som endast undantagsvis anlöpas av svenska fartyg. Verksamheten för enskilda sjöfartsändamål — understöds- och stipendieverksamheten — finner kommittén böra handhavas av representanter för de enskilda sjöfartsintressen den avser att tjäna. Då verksamheten därjämte torde vara betjänt av en viss lokalkännedom torde den böra drivas av lokala organ, vilka böra ha ett gemensamt organ till sitt förfogande för fördelningen av inkommande medel. Vid diskussion av vilka enskilda lokala organ som böra anförtros understöds- och stipendieverksamheten har kommittén funnit att den hos de nuvarande sjömanshusdirektionerna förefintliga expertisen bör tillvaratagas. Därigenom erhålles också anknytning till nuvarande rättsförhållanden i fråga om fonderade och donerade medel. Direktionerna böra också k u n n a anlitas för andra likartade lokala uppgifter av intresse för de inom sjöfarten verksamma. Med hänsyn till den föreslagna ändringen av verksamhetens karaktär har representanter för ytterligare sjöfolkskategorier ansetts böra ingå i direktion. Det har emellertid icke befunnits rimligt att behålla samtliga nuvarande trettio sjömanshusdirektioner för den föreslagna verksamheten, varför det föreslås att antalet nedbringas till samma som föreslagits för mönstringsdistrikten. Direktion anses därvid som regel böra ha samma säte som sjömanshusombudsman, dock att anledning att flytta direktionens i Nyköping säte till Oxelösund icke ansetts föreligga. För att undvika ett flertal skilda territoriella indelningsgrunder finner kommittén sig vidare böra föreslå, att sjömanshusdirektions område sammanfaller med mönstringsdistrikts. Direktionernas gemensamma organ för medelsfördelningen -— centralkommittén — finner kommittén böra utformas efter samma grunder som direktion och förläggas till Göteborg. Något större personalbehov torde icke föreligga för direktions och centralkommitténs del. Till sekreterare torde som regel sjömanshusombudsman böra utses. Trots att direktionerna ansetts böra ges en av statsverket så oberoende ställning som möjligt, torde statsverket dock icke kunna frånkännas allt ansvar för deras verksamhet, eftersom denna tillkommit genom statligt dekret. Sjöfartsstyrelsen föreslås fördenskull få viss insyn i verksamheten och viss rätt att ingripa vid missförhållande. Slutligen upptagas vissa övergångsfrågor till behandling. Det framhålles sålunda att en mängd administrativa frågor måste lösas före övergången, såsom rörande mönstringsinstruktioner, sjömansregistrets utformning, utformningen av blanketter för rapportering av på- och avmönstring och för ansökan om sjöfartsbok etc. Särskild personal bör fördenskull i god tid ställas till sjöfartsstyrelsens förfogande. Vid avvecklingen av den nuvarande sjömanshusorganisationen bör all 17—705753

258 rimlig hänsyn visas friställd personal och alla möjligheter att bereda denna likvärdig anställning beaktas. Vidare bör ett särskilt anslag för ersättning till sådan personal under avvecklingstiden lämnas och ett särskilt organ för beredande av frågor som sammanhänga med avvecklingen upprättas. Den för de nya direktionerna föreslagna centralkommittén bör ha inrättats redan före övergången för att förbereda i samband med omorganisationen uppkommande frågor. I fråga om verksamhetens finansiering uttalas följande: Av den föreslagna uppdelningen av verksamheten i organisatoriskt hänseende på en offentlig del, omfattande sjömansregistret och sjöfartsstyrelsens lokalstat för mönstringsverksamheten, samt en enskild del, omfattande sjömanshusdirektionerna och centralkommittén, finner kommittén bör följa en uppdelning av inkomsterna och utgifterna inom verksamheten, så att de offentliga utgifterna bestridas med offentliga medel och utgifterna för mera enskilda sjöfartsändamål av medel av enskild natur. Kommittén konstaterar därvid först, att samtliga utgifter, som det föreslagna sjömansregistret och lokalstaten för mönstring komma att draga, få anses vara av offentlig natur. Förutom vad som gäller på mönstringsområdet samt vad i denna fråga anförts av tidigare utredningar och vid behandlingen av statsbidragsfrågan åberopas bl. a. paralleller med folkbokföringsregister, pass- och körkortsregister samt passkontrollen. De kostnader åter som sjömanshusdirektionernas och centralkommitténs verksamhet komma att medföra böra i sin helhet betraktas som enskilda. Av sjömanshusens nuvarande inkomster bör på grund av sin offentliga karaktär det nuvarande statsbidraget ej längre utgå, lösen- och stämpelmedlen inlevereras till statsverket, sjömanshusens andel i vissa böter och viten upphöra, avgifterna för extra mönstringsförrättning i princip inlevereras till statsverket, dock att tulltjänstemännen på grund av såväl praktiska synpunkter som tidigare avgöranden i frågan böra bibehållas vid sin rätt att direkt tillgodogöra sig dessa avgifter, samt 200 000 kr. av tonavgiftsmedlen, på grund av omständigheter i samband med sjöfolkspensioneringen, inlevereras till statsverket. Återstående inkomster — tonavgifterna minskat med 200 000 kr., räntor på fonderade medel och sjömäns förverkade lönemedel, eller sammanlagt ca 1 200 000 kr. — böra däremot tillföras den verksamhet, främst det av kommittén såsom synnerligen angeläget ansedda stödjandet av utbildningssträvandena bland sjöfolket, som föreslås skola utövas av direktionerna, då dessa medel äro av sådan natur som här ansetts som enskild. Kostnaderna för den offentliga delen av verksamheten, pensionerings- och tjänstebrevskostnaderna oräknade, uppskattas till totalt 860 000 kr., varav avlöningar 680 000 kr.

259 En jämförelse med kostnaderna för den nuvarande verksamheten för offentliga ändamål visar att genom den föreslagna omorganisationen, som medför en personalminskning från ca 90 till ca 50 personer, löneposten minskar med 420 000 kr., eller, om den uppräkning av tjänsterna inom sjömanshusorganisationen i paritet med de statsanställdas ställning år 1956 som bleve ofrånkomlig därest omorganisationen icke komme till stånd medtages, med 470 000 kr. (ca 41 % ) . Medräknas en procentuellt lika stor besparing å sjömanshusens pensioneringskostnader, 45 000, samt den besparing som beräknas uppkomma beträffande omkostnaderna, 90 000 kr., framkommer att genomförandet av kommitténs förslag skulle innebära en total besparing om ca 600 000 kr. om året å verksamheten för offentliga ändamål. Att statsverkets nettoutgift för ifrågavarande ändamål, 500 000 kr. (860 000 kr. minskat med de skilda belopp i stämpel- och lösenmedel, tonavgiftsmedel m. m. som föreslås skola inlevereras eller indragas till statsverket) ändock blir större än det nu utgående statsbidraget, 256 000 kr., beror främst på två omständigheter. Den ena är att det nu utgående statsbidraget fastställdes år 1945 och sedan dess utgått med oförändrat belopp, under det att den automatiska, kostnadsstegringen under mellantiden mer än fördubblat de utgifter — främst lönerna — bidraget avsåg att täcka. Statsbidraget jämte därtill hörande tonavgiftsandel fastställdes år 1945 till 456 000 kr. Uppräknas detta belopp med ledning av den automatiska utgiftsökningen, erhålles ett belopp om ca 900 000 kr. varav statsverket alltså borde direkt (med frånräknande av tonavgiftsandelen) bidraga med 700 000 kr. Någon sådan uppräkning har emellertid icke skett. Den andra omständigheten är att vid bestämmandet av statsbidraget, vilket i princip ansetts böra täcka samtliga administrationskostnader för den offentliga delen av sjömanshusens verksamhet, dels kostnaderna för den offentliga verksamhetens administration i själva verket torde ha uppgått till mer än de 75 % av sjömanshusens samtliga administrationskostnader, vartill de uppskattats, dels statsbidraget, sedan det en gång fastställts till visst belopp, icke årligen omräknats med hänsyn till penningvärdesförändringarna, vilket medfört att det icke ens år 1945 täckte 75 % av administrationskostnaderna. Dessa omständigheter ha bl. a. medfört att sjömanshusen fått använda medel av enskild natur och jämväl kapitalmedel för att täcka senare års löpande utgifter för den offentliga verksamheten samt icke haft möjlighet vidtaga någon tjänsteförteckningsrevision. Sjöfartsstyrelsens anslagsbehov för förevarande verksamhet blir, med hänsyn till att det föreslås å ena sidan att förhyrningen av lokaler sker genom byggnadsstyrelsens försorg och å den andra att stämpel- och lösenmedel, tonavgiftsandel etc. inlevereras direkt till statsverket, 830 000 kr. Sjömanshusdirektionernas omkostnader slutligen, vilka skola helt bestri-

260 das med deras egna medel, torde bli av synnerligen blygsam omfattning och huvudsakligast utgöras av sekreterar- och revisionsarvoden samt lokalhyra. Kostnaderna i samband med övergången uppskattas till 440 000 kr. De av kommittén föreslagna förändringarna i verksamheten, såväl beträffande dess materiella innehåll som dess handhavande organisatoriskt sett, medföra så stora ändringar i författningshänseende, att möjlighet icke ansetts föreligga att bibehålla den för sjömanshuskungörelsen uppställda dispositionen. Vid utformningen av författningskomplexet har det ansetts önskvärt om den föreslagna uppspaltningen av verksamheten på en offentlig och en enskild del kommer till uttryck jämväl i författningstekniskt hänsende. De grundläggande bestämmelserna om den offentliga verksamheten ha, liksom vid tidigare författningsrevisioner, ansetts vara av den tyngd att de böra underställas riksdagens prövning. Det har däremot icke nu ansetts rimligt att till riksdagens prövning hänskjuta de många detalj föreskrifter som erfordras. För att fastställandet av detalj föreskrifterna bör överlämnas till Konungen tala jämväl de ständiga växlingarna inom sjöfarten och behovet av en efter de rådande förhållandena snabbt anpassningsbar lagstiftning. Dessa överväganden ha lett till att det befunnits mest lämpligt att sammanställa de grundläggande bestämmelserna om den offentliga mönstringsverksamheten i en mönstringsförordning och de grundläggande föreskrifterna om tonavgifter i en förordning om tonavgift, båda avsedda att underställas riksdagens prövning, samt bestämmelserna om den verksamhet av mera enskild natur, som föreslagits skola fortsättningsvis handläggas av direktionerna vid sjömanshusen, i en sjömanshusstadga avsedd att fastställas av Konungen. Vid sammanställandet av de för tillämpningen av mönstringsförordningen och tonavgiftsförordningen erforderliga föreskrifterna har övervägts att utforma tillämpningskungörelser för vardera förordningen ävensom för de lagar om avgifter för sjöfolks pensionering och om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn för vilka tillämpningsföreskrifter nu finnas intagna i sjömanshuskungörelsen. Då de tilllämpningsföreskrifter varom här är fråga alla ha det gemensamt, att de skola handhavas av organen för mönstringsverksamheten och med hänsyn till att lagstiftningen på sjöfartens område redan torde vara alltför söndersprängd och svåröverskådlig för att tillåta ytterligare särlagstiftningar, har det dock ansetts skäligt att sammanföra alla dessa tillämpingsföreskrifter i en författning, som med hänsyn till sitt huvudsakliga innehåll benämnts mönstringskungörelse.

SÄRSKILDA

Av minoritetsgruppen

YTTRANDEN

Böös, Forssblad,

Reuterskiöld

och

Åkesson

Gentemot det av kommittémajoritetens fem ledamöter nu beslutade betänkandet och därmed framlagda förslag hava undertecknade fyra kommittéledamöter funnit sig nödsakade att anmäla reservation med principiellt avståndstagande såväl från den föreslagna omorganisationen av det svenska inskrivnings- och mönstringsväsendet som från den i betänkandet förebragta motiveringen för förslagen. Dessvärre måste reservationen i väsentliga avseenden även gälla den i betänkandet lämnade redogörelsen för sjömanshusens hittillsvarande verksamhet och nu gällande ordning för inskrivning och mönstring av sjöfolk här i landet; icke heller kan det avsnitt som handlar om motsvarande verksamhet i vissa främmande länder lämnas utan erinringar. Förslaget innebär ett fullständigt upprivande från grunden av sjömanshusorganisationen och sjömanshusens verksamhet. Visserligen bibehålles till namnet ett antal sjömanshus och väl skulle det alltjämt komma att finnas mönstringsförrättare med titel sjömanshusombudsmän, men härav bör icke någon låta sig vilseleda. De funktioner som enligt förslagen skulle ankomma på de kvarvarande sjömanshusen hava intet gemensamt med inskrivnings- och mönstringsväsendet, och den för vissa tjänstemän bibehållna benämningen sjömanshusombudsman är intet annat än en missvisande etikett. Vi ha icke funnit att någonting av det som framkommit under utredningen har givit sakligt fog för en nyordning av föreslagen art. Vi hysa tvärtom den bestämda uppfattningen, att den sedan ett par sekler här i landet bestående sjömanshusinstitutionen i dess senast genom 1939 års omorganisation moderniserade skick fungerat på ett för den svenska sjöfarten i allt väsentligt tillfredsställande sätt, och enligt vår mening utgör den gällande författningen om sjömanshusen och deras verksamhet en i huvudsak god och ändamålsenlig reglering av hithörande förhållanden. Emellertid kan det vara motiverat att till följd av förändrade förhållanden på vissa orter något minska sjömanshusens antal, och i någon utsträckning kan det vara välbetänkt att överarbeta och komplettera bestämmelserna

262 i 1939 års kungörelse angående sjömanshusen och sjömännens på- och avmönstring m. m. — enkannerligen i syfte att befordra strävandena att sanera sjömanskåren och höja dess standard — varom vi ock i det följande vilja framlägga förslag. Vi grunda vår uppfattning på långvarig erfarenhet och ingående kännedom om förhållandena inom sjöfarten samt om den författningsenliga regleringen av hithörande frågor, och vi hava i allt väsentligt fått instämmande av kommitténs specielle expert rörande sjömanshusens verksamhet, sjömanshusombudsmannen och sjökaptenen Einar Lundberg. Det av kommittémajoriteten framlagda betänkandet är ett resultat av en för sex år sedan påbörjad och med tidvis långa intervaller pågående utredning, varunder kommitténs sammansättning undergått betydande förändringar om vilka det är av vikt att äga kännedom. De i egentlig mening grundläggande besluten (främst angående sjömanshusens indragning) fattades vid en tidpunkt, då kommittén bestod av åtta personer, och skedde efter votering med fyra röster mot fyra, varvid ordföranden med sin röst fällde utslaget. Bortsett från den principiella frågan, huruvida så betydelsefulla avgöranden i en kommitté sådan som denna överhuvudtaget — utan särskilt meddelad bestämmelse därom — rätteligen kunna eller böra träffas på detta sätt, är i sammanhanget vidare att bemärka, att alla. i det sålunda tillkomna majoritetsbeslutet deltagande ledamöterna, utom ordföranden, sedermera lämnat kommittén, en till följd av dödsfall, en annan efter avsägelse och den tredje efter att hava blivit entledigad från uppdraget. Av de fem herrar som nu utgöra majoritetsgruppen hava alltså fyra tillhört kommittén blott under utredningens slutskede. Berörda förhållanden hava enligt vår uppfattning starkt påverkat kommitténs arbetsresultat. Såsom en utgångspunkt för klarläggandet av de spörsmål utredningen haft till föremål kan det kort och gott konstateras, att den i jämförelse med andra yrken säregna kontroll över de sjöfarande och deras arbetsförhållanden, som äger rum genom inskrivnings- och mönstringsväsendet och vad därmed sammanhänger i form av inskrivningsregister, sjömansrulla och sjöfartsbok, måste bibehållas. Detta ligger i öppen dag, och därå borde ej behöva spillas många ord. Såväl för sjömännens och deras anhörigas skull som med hänsyn till civila och militära myndigheters behov av ordentlig bokföring av de medborgare som gå till sjöss och det allmännas intresse av kontroll över kompetensen hos dem som skola ansvara för liv och gods ombord å fartygen, är det i vårt land likaväl som i andra sjöfartsidkande stater nödvändigt att upprätthålla ett betryggande registrerings- och mönstringssystem. Ingen i sjöfartsfrågor närmare insatt person torde ifrågasätta detta såvitt angår utrikes sjöfart; beträffande den inrikes sjöfarten göra sig berörda synpunkter ej lika starkt gällande, men äro dock i viss utsträckning bärande.

263 Vi anse det därför onödigt att med sådan vidlyftighet som i betänkandet skett söka motivera så självklara saker i syfte att klarlägga huruvida och i vad mån den offentliga befattningen med sjöfartsbok, sjömansrulla, mönstring och manskapsförteckning bör fortsätta; detta försök har visat sig så mycket olämpligare som man därvid frestats att såsom grunder och syften för ifrågavarande institutioner anföra åtskilligt som ej haft eller har mycket att göra med hithörande saker. Detta gäller till stora delar innehållet i kap. IV (»Motiv för den nuvarande och framtida verksamheten»), där man dessutom till men för klarheten beklagligtvis i vissa stycken sammanfört mer eller mindre konstruerade motiv för gällande författning med sådana för den tilltänkta nyordningen; ej minst är detta fallet betr. det särskilda avsnitt som behandlar frågan om registrering av sjömän. Den måhända viktigaste anledningen till att framställningen i vad den avser nu gällande ordning blivit så bristfällig och delvis felaktig och missvisande som fallet är, synes vara att betänkandets författare konsekvent undanskymt inskrivningens och inskrivningsregistrets fundamentala betydelse i det nuvarande systemet. Änskönt den första paragrafen i sjömanshuskungörelsens första kapitel begynner med orden »sjömanshusen hava till ändamål: att föra register över svenska sjömän som sysselsättas å svenska handelsfartyg samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhållanden m. m.» — vilket ytterligare understrykes i rubriken IV i samma kapitel: »sjömäns inskrivning m. m.» — och ehuru sjömanshusdirektionernas viktiga disciplinära funktion i rymningsfallen är knuten särskilt till registret, omnämnes detta antingen icke alls i sammanhang där så bort ske, eller ock blott i förbigående eller såsom en mera ointressant följdföreteelse, medan »utfärdandet av sjöfartsbok» överallt framhållits såsom den grundläggande funktionen. Detta framställningssätt ger redogörelsen en tendentiös karaktär, som kan förefalla vara avsedd att inge läsaren den föreställningen, att majoritetsförslagets huvudlinjer — som avse att göra sjömansyrket till ett strängt koncessionsreglerat arbetsområde — i grund och botten överensstämma med principerna för den rådande ordningen, vilket emellertid alldeles icke är fallet. Härmed sammanhänger också en mycket påfallande strävan i betänkandet att framhäva sjöfartsbokens karaktär som bevis om tillstånd för innehavaren att utöva sjömansyrket ävensom dess egenskap av identitetshandling och »passinstrument», medan andra viktiga funktioner för densamma förringas eller lämnas åsido. Här antydda skiljaktigheter mellan de verkliga förhållandena och framställningen i betänkandet äro otvivelaktigt av beskaffenhet att kunna påverka bedömandet av de framlagda förslagen. I särskilt hög grad synes detta vara fallet, när det gäller den viktiga frågan om en eventuell övergång från lokala register till centralregistrering. I samma mån som inskrivnings-

264 och registreringsfrågorna reduceras i betydelse, förenklas frågan om lokalregistrens bibehållande till ett spörsmål av underordnad betydelse. I flera viktiga sammanhang tillskrivas sjöfartsboken funktioner som den alls icke har. Så t. ex. angives innehav av sjöfartsbok vara en förutsättning för bibehållandet av rätten till mantalsskrivning här i riket. På liknande sätt angives rätten till pension från Handelsflottans Pensionsanstalt vara knuten till innehav av sjöfartsbok. Intetdera är fallet; varken folkbokföringsförordningen eller lagen om pensionsavgifter hänför sig till innehav av sjöfartsbok, båda däremot uttryckligen till inskrivning vid sjömanshus. Exemplen kunna mångfaldigas, men de anförda torde vara tillräckliga såsom belägg för riktigheten av den kritik vartill betänkandet föranlett i vad gäller redovisningen av gällande bestämmelser och rådande ordning. Därnäst få vi konstatera, att icke heller redogörelsen för inskrivningsoch mönstringsväsendet i de främmande länder, vilkas organisation i viss mån synas hava betraktats såsom mönster för den tilltänkta reformen, är helt tillfyllestgörande och invändningsfri. Särskilt gäller detta de förhållanden utomlands som belysa för- och nackdelar av ett centralregister i jämförelse med lokala register för mindre distrikt och av vilka det är av vikt att kunna draga de rätta lärdomarna, ej minst i vad avser sambandet med de disciplinära befogenheterna. Förhållandena i Danmark äro endast i helt ringa mån jämförliga med de svenska. Bortsett från att den danska handelsflottan icke uppgår till stort mer än hälften av den svenska, äro de geografiska förhållandena sådana, att de allra flesta av de i utrikesfart sysselsatta danska fartygen besöka Köpenhamn, varför det under alla förhållanden måste te sig naturligt att ett sjöfolksregister inrättats i huvudstaden, medan frågan om lokala register på det hela taget saknar praktisk betydelse i Danmark. Det danska registret är emellertid icke någonting annat än vad namnet anger, nämligen ett »centralkartotek», som i en av kommitténs utredningspromemorior (av kapten Lundberg efter studieresa i Danmark) beskrivits såsom en »synnerligen enkel inrättning med mycket begränsade arbetsuppgifter» och till vilket icke knutits någon av de funktioner i övervakande eller kontrollerande syfte som enligt det föreliggande förslaget tillärnas den registerförande svenska centralmyndigheten. Bland erfarenheterna från studierna beträffande förhållandena i Danmark bör icke heller förtigas, att man (enligt nyss citerade källa) därstädes »har känning av olägenheter på grund av bristande kompetens hos de mönstringsförrättare som icke helt ägna sig åt mönstringsverksamheten (tull- eller militärpersonal)»; detta vore fallet företrädesvis i fråga om »tillämpning av olika behörighetsbestämmelser samt då det gäller att lämna råd och upplysningar eller taga ställning till tvistigheter angående tjänsteförhållanden». Dessa upplysningar erbjuda ett icke oväsentligt intresse vid bedömandet av de föreliggande förslagen. Vad Norge beträffar är framförallt att anmärka, att alla disciplinära

265 befogenheter äro k n u t n a till de lokala myndigheterna (mönstringskontoren och tillsynsnämnderna) och icke till centralregistret, vilket vid sidan av den huvudsakligen rent maskinella registreringsverksamheten närmast tjänar såsom mottagnings- och distributionsorgan för de från alla mönstringsställen inkommande uppgifterna och såsom upplysningskälla för de centrala sjuk-, pensions- och uppbördsmyndigheterna. Det har från norskt håll upplysts, att man vid inrättandet av det centrala registret tidigt kom underfund med att den individuella tillsyn och de disciplinära befogenheter som kunna leda till avstängning från förhyrning av sjömän vilka visat sig ovärdiga att tjänstgöra till sjöss, icke kunna anförtros åt någon central myndighet utan måste handhavas av organ med person- och lokalkännedom, för vilkas arbete lokala register över de inom vederbörande distrikt hemmahörande sjömännen i sin tur befunnits ovillkorligen erforderliga. Även beträffande förhållandena i Norge kan vad som intagits i betänkandet förtjäna att kompletteras med några upplysningar ur en av kommitténs expert, kapten Lundberg, upprättad promemoria från en på kommitténs uppdrag företagen studieresa; h a n skriver bl. a. följande: »De lokala sjömanskontoren med deras register över sjömän — även utländska — bosatta inom kontorets distrikt, likna påfallande de svenska sjömanshusen i fråga om organisation och arbetsuppgifter, i synnerhet om jämförelsen hänför sig till den tid, då arbetsförmedlingen ombesörjdes vid sjömanshusen. Den nämnd, tillsynsnämnden, som utövar tillsyn över mönstringskontoret, liknar till sin sammansättning en något förminskad svensk sjömanshusdirektion, men dess rättsliga ställning — med en ordförande tillsatt av staten — är annorlunda. Särskilt anmärkningsvärd är tillsynsnämndens befogenhet att avstänga en sjöman från förhyrning, därest han visar sig oskicklig som sjöman eller om han grovt eller upprepade gånger försummar sina tjänsteplikter eller om han på annat sätt visar sig ovärdig att vidare tjänstgöra till sjöss. I brådskande fall kan mönstringskontoret vidtaga preliminär avstängningsåtgärd och avvakta beslut av tillsynsnämnden.» I fråga om Finland må allenast erinras om att handelsflottan är av ringa omfattning och att sjömanskåren därstädes är relativt fåtalig, varför förhållandena i detta land icke erbjuda någon jämförelse av intresse i förevarande sammanhang. För Storbritanniens vidkommande är det av den största vikt att klarlägga hurusom förhandsprövningen och disciplinära ingripanden gentemot en sjöman huvudsakligen omhänderhavas av en redarnas och sjöfolkets gemensamma organisation (»poolen») och utövas genom dennas lokala organ och hurusom, även om den centrala registreringsmyndigheten har formell befogenhet att utöva disciplinär makt, denna befogenhet enligt vad som upplysts dock icke utnyttjas på annat sätt än genom indragning av behörighetsbevis för den som uteslutits ur »poolen». Det är, när det gäller de i mångt och mycket föredömliga engelska förhållandena, naturligt att det går till just

266 så, och då de svenska undersöknings- och bestraffningsnämnderna i sin art äro fullgoda motsvarigheter till den brittiska poolens prövningsorgan, ligger det nära till hands att här inrätta sig på liknande sätt, i stället för att, såsom i förslaget skett, lägga en vittgående diskretionär prövningsrätt i händerna på den registrerande centralmyndigheten, fjärran från all personlig kontakt med sjömännen och deras miljöer och levnadsförhållanden. För att neutralisera de uppenbara olägenheter som i nyssberörda hänseende skulle följa av den föreslagna centraliseringen av de disciplinära befogenheterna och för att möta därav föranledda invändningar, har majoriteten i utredningens allra sista skede framlagt förslaget om inrättande av ett till sjöfartsstyrelsen knutet konsultativt organ i form av en slags riksnämnd med företrädare för redare, befäl och sjöfolk, avsedd att utgöra en ersättning för sjömanshusdirektionerna. Denna lösning måste av flera skäl betecknas såsom en olycklig idé. För det första utgöra direktionerna i sin representativa sammansättning ett för handhavande av ifrågavarande befogenheter utmärkt väl lämpat organ och de representera en fond av just sådan person- och ortskännedom som här liksom i andra länder, såsom Storbritannien och Norge, befunnits vara av synnerligt värde när det gäller att bedöma sjömännens mera personliga förhållanden i samband med frågor om avstängning eller uteslutning från rätten att tjänstgöra till sjöss. Det är alldeles tydligt, att den föreslagna »sjöfartsnämnden» — en benämning som för övrigt alldeles icke svarar mot nämndens karaktär eller uppgifter — icke skulle kunna erbjuda någon ersättning i dessa hänseenden för sjömanshusdirektionerna, och detta så mycket mindre som nämnden enligt syftet med förslaget uppenbarligen icke skulle hava annat än rådgivande och upplysande karaktär, medan direktionerna däremot äro beslutande organ. Med den omfattning inskrivnings- och mönstringsärendena äga och än mer enligt den föreslagna nyordningen skulle få, är det också klart, att nämnden icke skulle kunna anlitas annat än i mera sällsynta fall, vilket av allt att döma också förefaller att hava varit kommittémajoritetens mening. Den skulle säkerligen på detta sätt snart nog reduceras till en betydelselös institution — såsom skett med inånga andra till myndigheter knutna rådgivande lekmannaorgan. Hur som helst är det fullt tydligt, att den icke skulle erbjuda med hänsyn till den enskilde sjömannens rättsskyddsintresse önskvärda garantier. Eftersom, enligt vår syn på saken, den rätta lösningen av de disciplinära frågorna och spörsmålet om samverkan mellan de statliga organen och den av sjöfartsorganisationerna gemensamt genom undersöknings- och bestraffningsnämnderna bedrivna verksamheten i syfte att befria sjömanskåren från olämpliga element ligger i ett genom författningsbestämmelse sanktionerat samarbete mellan dessa nämnder och de lokala sjömanshusdirektionerna, finna vi det ytterst olämpligt att nu riva upp sjömanshusorganisationen och därmed omintetgöra förutsättningarna för en natur-

267 lig utveckling av en ordning som på senare tid givit anledning till de bästa förhoppningar om en lycklig lösning av det här berörda problemet, vilket enligt vår mening är den viktigaste frågan. Vi skola i det följande närmare utveckla de riktlinjer efter vilka vi funnit saken kunna och böra regleras inom ramen för den beprövade ordningen för det svenska inskrivnings- och mönstringsväsendet i dess nuvarande gestalt. Ett särskilt drag i betänkandet på vilket vi också vilja rikta uppmärksamheten är den ofta återkommande parallellen mellan å ena sidan sjöfartsbok såsom tillståndsbevis för rätt att utöva sjömansyrket och å andra sidan körkort för framförande av motorfordon eller motsvarande tillstånd för att idka annan samhällsfarlig trafik såsom förande av luftfarkost eller järnvägståg. Det borde väl utan vidare vara klart, att de fordringar som i trafiksäkerhetens intresse måste ställas på förare av motorfordon eller personal med ansvar för tåg eller luftfarkoster icke kunna tillämpas, när det gäller sjömän i allmänhet; en helt annan sak är att ansvaret för fartygs framförande, navigering och manövrering icke kan anförtros åt annat än kompetent folk, d. v. s. befälspersoner som efter vederbörlig utbildning erhållit erforderliga behörighetsbevis, ävensom att det för nyttjande i vissa befattningar ombord (såsom rorsman och utkik) av sjömän måste krävas särskilda kvalifikationer i form av fullgoda själsförmögenheter beträffande syn och hörsel, men detta är ett spörsmål som regleras i särskild ordning. På liknande sätt har en överdriven uppfattning om sjöfartsbokens och sjömansrullans karaktär av pass, enskilt resp. kollektivt, kommit att sätta sin prägel på betänkandet och förslagen. I den mån dessa synpunkter äga relevans, hava de för länge sedan beaktats vid utformningen av gällande bestämmelser; i vart fall kunna de icke tjäna såsom motiv för någon mera genomgripande förändring av det rådande systemet, vilket i allt väsentligt fungerat väl även i detta hänseende. I förevarande sammanhang vilja vi vända oss emot det obestämda och vaga sätt på vilket reglerna utformats i fråga om förhandsprövning av den som anmäler sig önska inträda på sjömansbanan. Vi hava icke någonting att invända mot att kraven skärpas i fråga om oförvitlighet och allmän lämplighet för yrket, men vi förmena, att det är ofrånkomligen nödvändigt att i klara och oförtydbara ord i författning angiva vilka fordringar som skola ställas för godtagande av en sökande. Att göra ett godkännande i sista hand beroende på en myndighets bedömande av vederbörandes »lämplighet» för yrket med hänsyn till hans »personliga förhållanden» eller liknande, lärer icke stämma överens med svensk rättsordning. Tillträdet till sjömansyrket får icke göras beroende på skönsprövning eller eljest ovissa förutsättningar. Man måste också hava klart för sig, att det under alla omständigheter kommer att vara svårt att effektivt hindra att mindre väl lämpade individer komma in på sjömansbanan; att de icke passa för yrket blir väl i regel uppenbart först sedan de någon tid varit till sjöss, men då stå ju de möj-

268 ligheter till buds att tillgripa för rättelse som undersöknings- och bestraffningsnämnderna erbjuda och som enligt vår mening böra stadfästas och utvidgas. Ett medel är också att efter norskt mönster genom begränsning av sjöfartsbokens giltighetstid för nybörjare draga försorg om förnyad prövning efter det att vederbörande fått tillfälle att visa vad han går för. Vi vilja för vår del föreslå att så sker. E n sida av ämnet som i betänkandet ägnats mycket ringa uppmärksamhet gäller sjöfartens intresse av ett snabbt och effektivt verkande mönstringsväsende. Denna synpunkt bör enligt vår mening tillmätas avgörande betydelse, när det gäller bedömandet av den administrativa organisationen och verkningarna av de tilltänkta kontrollåtgärderna på olika håll. Förslagen hava i stor utsträckning utformats utan hänsynstagande till de praktiska verkningarna för fartygen. Detta gäller framför allt konsekvenserna av sjömanshusens försvinnande såsom enheter i det organisatoriska systemet för mönstringsväsendet och inrättandet i deras ställe (dock allenast i starkt begränsad utsträckning) av vad man närmast skulle kunna kalla distriktskontor under chefskap av en mönstringschef med den missvisande benämningen s j ömanshusombudsman. I fråga om vad som kallats »rationalisering av sjömanshusens verksamhet» och därmed sammanhängande förslag om en centralisering eller »en begränsad koncentration» av verksamheten, d. v. s. en minskning av antalet sjömanshus (eller däremot svarande organ), så har under utredningen icke förebragts någonting utöver vad som i detta hänseende tidigare varit sagt och prövat i samband ined 1939 års omorganisation. Att mönstringsväsendet måste bibehållas har kommittén ju funnit sig kunna fastslå, och problemet förenklas följaktligen främst till att bedöma på vilka platser mönstringsorgan böra finnas med sådan uppsättning av för uppgiften särskilt anställd och skolad personal som de nuvarande sjömanshusombudsmännen och deras biträden utgöra. I detta avseende bör sjöfartens krav på god och prompt service vara avgörande. De kostnader som kunna vållas fartygen, därest för mönstringsprocedurens handhavande kompetenta organ icke finnas på tillräckligt många platser, äro numera så stora, att en för snålt tilltagen organisation kan bliva en mycket dyrbar historia för näringslivet. Någon minskning av sjömanshusens antal kan väl diksuteras, men för ett välgrundat omdöme i detta hänseende måste förhållandena på varje plats klarläggas. Detta har emellertid icke skett, och kommittén har, såsom förut omnämnts, vid ställningstagandet i denna huvudfråga varit splittrad i två hälfter med lika många ledamöter på vardera sidan. Vi, som utgöra den med ordförandens votum överröstade hälften, hava påyrkat en närmare prövning i varje särskilt fall beträffande de till indragning föreslagna sjömanshusen; någon sådan har emellertid icke företagits, utan majoriteten har skjutit saken ifrån sig och föreslagit, att det skulle få ankomma på sjöfartsstyrelsen att framdeles bedöma var förhållandena kunna anses kräva

269 särskild mönstringspersonal. Då detta uppenbarligen är en i utredningsuppdraget ingående uppgift för kommittén, som utan en närmare undersökning icke heller själv har stöd för något ståndpunktstagande i indragningsfrågan, kan denna icke anses vederbörligen utredd. Förslaget är därför i detta stycke tämligen godtyckligt. När det gäller sjömanshusen eller i deras ställe inrättade mönstringskontor är det icke enbart mönstringsfrekvensen som dikterar personalbehovet. Till en början bör man göra klart för sig, att om arbetsuppgifterna på en plats kräva en eller flera personers arbetskraft — vilket otvivelaktigt är fallet beträffande vissa av majoriteten till indragning föreslagna sjömanshus, någon besparing icke kan vinnas genom att ersätta för ändamålet särskilt anställd personal med befattningshavare vid tullväsendet. E h u r u kostnaderna komma att redovisas (eller döljas) under annan huvudtitel, blir det icke billigare för det allmänna att inrätta sig på det viset. Därtill kommer att det — med allt erkännande av tullpersonalens duglighet för dess egentliga arbetsuppgifter — icke kan antagas, att en på andra uppgifter väsentligen inriktad, på varje plats från tid till annan växlande tjänstepersonal skall kunna lika tillfredsställande fullgöra mönstringsförrättarens värv och därmed förknippade göromål som en för uppgiften särskilt skolad, rutinerad stab av tjänstemän. Detta betraktelsesätt — jämte hänsyn till åtskilliga på saken inverkande lokala förhållanden — låg naturligtvis till grund för 1939 års beslut beträffande de då bibehållna trettio sjömanshusen och de platser där särskilda mönstringsförrättare förordnades att fullgöra mönstringsuppgifterna, och det bör enligt vår mening självfallet också vara vägledande beträffande bedömandet av organisationsfrågan på varje särskild plats där sjömanshus för närvarande finns. Med denna utgångspunkt och med sjöfartens berättigade anspråk på snabb och säker service såsom ledstjärna hava vi funnit särskild mönstringspersonal böra bibehållas på åtskilliga orter utöver de elva som majoriteten föreslagit skola utgöra centraler i mönstringsdistrikten. Eftersom den del av sjömanshusens organisation som utgöres av direktionerna icke drager någon kostnad och då denna institution på många platser har gammal hävd och av ålder utgjort en samlingspunkt för sjöfartsintresset på orten och dessutom i regel är förvaltare av ett på sina håll rätt betydande donationskapital och i sådan egenskap också bärare av värdefulla traditioner från gångna tider, finns det, efter vårt sätt att se, icke någon anledning att indraga sjömanshusen på sådana orter där personal för mönstringsändamål stadigvarande är erforderlig. Vi yrka för den skull, att sjömanshusen bibehållas å följande orter, nämligen Lysekil, Uddevalla, Karlstad, Göteborg, Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Sölvesborg, Karlshamn, Kalmar, Oskarshamn, Visby, Norrköping, Oxelösund, Stockholm, Gävle, Söderhamn, Sundsvall, Umeå och Luleå. Av dessa sjömanshus hava vi redan vid det tillfälle, då indragningsfrågan

270 principiellt behandlades (den 17 september 1955), utöver de elva majoriteten velat till namnet bibehålla, förordat bevarandet av sjömanshusen i Uddevalla, Landskrona, Karlstad, Sölvesborg, Oskarshamn och Söderhamn. Under den tid som sedan dess förflutit hava nya skäl och omständigheter kommit i dagen, som föranleda oss att ytterligare föreslå bibehållande åtminstone av sjömanshusen i Lysekil, Karlshamn och Norrköping, eller sålunda sammanlagt tjugo sjömanshus. Beträffande de återstående tio, nämligen i Strömstad, Marstrand, Halmstad, Trelleborg, Ystad, Kristianstad (Åhus), Karlskrona, Västervik, Härnösand och Örnsköldsvik, synes det oss tveksamt huruvida de lämpligen böra bibehållas eller indragas. Då någon mera ingående utredning rörande de lokala sjöfartsförhållandena på de olika platserna icke verkställts inom kommittén och då man, såsom förut antytts, icke på det föreliggande magra siffermaterialet beträffande mönstringsfrekvensen kan grunda något säkert omdöme om behovet av prompt och tillförlitlig mönstringsservice på ifrågavarande orter, anse vi det icke tillrådligt att vid en eventuell indragning av sjömanshusen blottställa dessa platser, utan förorda vi, att därstädes i vart fall placeras en särskild mönstringsförrättare samt att detta av Kungl. Maj :t anbefalles sjöfartsstyrelsen att ombesörja, lämpligen genom förordnande av hittillsvarande ombudsman på platsen, om han därtill är villig. Vi förutsätta även att särskilda mönstringsförrättare bibehållas å de platser där sådana f. n. finnas. I personalhänseende skulle i så fall resultatet av sjömanshusens indragning på ovan angivna tio platser inskränka sig till bortfall av högst åtta kontorsbiträdesbefattningar (i Trelleborg och Örnsköldsvik finnas inga såd a n a ) , och det kan naturligtvis ifrågasättas, om man för en så ringa vinst i organisatoriskt hänseende (som f. ö. kan ernås på annat sätt) bör offra den fördel som ligger i bibehållandet av sjömanshusen med deras direktioner på dessa platser. I anslutning till det nu sagda vilja vi dessutom kraftigt betona nödvändigheten av att åt den mönstringspersonal i gestalt av sjömanshusombudsm ä n och särskilda mönstringsförrättare, vara vårt förslag avser att säkerställa tillgång, beredas sådana löne- eller ersättningsförmåner att dessa poster kunna besättas med tillräckligt kvalificerat folk, d. v. s. personer med beprövad erfarenhet från livet till sjöss, förvärvad under längre tids tjänst såsom befäl å handelsfartyg. (I sistberörda hänseende vilja vi erinra om att för anställning såsom mönstringschef i Norge i regel erfordras minst tio års sjötjänst.) Med hänsyn till de på många håll rådande svårigheterna att vid sidan av ombudsmannatjänst hos sjömanshus, där full lön icke utgår, såsom bisyssla erhålla annan lämplig befattning, vilja vi föreslå, att man å sådana orter på kommunalt håll undersöker möjligheterna att, såsom på några platser skett, kombinera hamnkaptensbefattning eller liknande med ombudsmannatjänsten, eller att ombudsmannen (resp. särskilt förordnad

271 mönstringsförrättare), där så ej kan ske, beklädes med uppgiften att även fungera såsom nautisk inspektör inom fartygsinspektionen. Vi vilja i detta sammanhang också påvisa betydelsen av det beredskapselement som med nödvändighet måste ingå i mönstringstjänsten. Det går redan av denna anledning icke an att mäta behovet av kvalificerad arbetskraft enbart i antalet förrättningar och, där detta ej kan anses motsvara full sysselsättning för en mönstringsförrättare med full lön, utan vidare hänvisa mönstringsuppgiften till tullens personal. Sjöfarten, vars intresse här måste sättas i främsta rummet, kan ej överallt vara betjänt med detta förfarande, och saken måste därför handhavas med försiktighet, så att man icke för en ringa eller måhända rent av skenbar vinst i organisatoriskt hänseende, vållar sjöfarten olägenheter och kostnader. I nu avhandlade fråga, nämligen sjömanshusens vara eller icke vara, som ju utgör ett av huvudspörsmålen i utredningen, vilja vi yttermera framhålla, att vissa av de städer, där av majoriteten till indragning föreslagna sjömanshus finnas, äro sjöfartscentra av betydenhet och att på flera av dessa orter finnas stora och i utveckling stadda varv, medan andra äro hamnstäder i livlig och expansiv verksamhet. Dessa förhållanden komma säkerligen att erhålla sin belysning, när kommitténs förslag i sinom tid kommer att bliva föremål för yttrande från olika håll. Det bör observeras, att då vi föreslagit bibehållandet av de flesta av sjömanshusen, detta naturligtvis gäller sjömanshusen i den betydelse och med den organisation och i huvudsak de uppgifter som de för närvarande äga. Det är sålunda vår mening, att hos sjömanshusen även framgent skall föras inskrivningsregister. Frågan om värdet av ett centralregister, som i betänkandet gjorts till ett stort nummer, har kommit att tillmätas långt större betydelse än saken enligt vår uppfattning förtjänar. Vissa fördelar k u n n a naturligtvis vinnas med att hava alla sjömän bokförda på ett och samma ställe, men vinsten härav är förhållandevis ringa. Vad beträffar sådana utanför mönstringsinstitutionen själv liggande skäl som synts kunna göra ett centralregister önskvärt med hänsyn till registreringsuppgifternas användning för andra ändamål, såsom sjöfolkspensioneringen, sjukförsäkringen och hälsokontrollen samt sjömansskatten, måste beaktas att dessa under utredningens gång väsentligen förlorat i betydelse. Särskilt har så blivit fallet, sedan det under den pågående utredningen om sjömansskatten blivit klarlagt, att det för genomförandet av en särskild beskattningsordning för sjöfolk icke erfordras något centralregister, vilket man tidigare trott vara ofrånkomligt. Det har därvid även framkommit, att icke heller för sjukförsäkringen nödvändigtvis tarvas någon central registrering. I fråga om hälsokontrollen har det tidigt varit klart, att ett register för detta ändamål med hänsyn till legitima sekretesskäl icke kan sammankopplas med ett öppet yrkesregister. Beträffande sjöfolkspensioneringen kan det icke göras gällande, att de olägenheter som för dess vidkommande kunna vara för-

272 bundna med den nuvarande ordningen äro av den art att de i och för sig motivera inrättande av ett centralregister; denna fråga befinner sig principiellt sett icke i något annat läge än då problemet senast behandlades av statsmakterna, och de argument som kunna hämtas från detta och liknande ämnesområden bliva icke mera vägande genom att upprepas. Även om det sålunda icke föreligger något starkare aktuellt behov av ett centralregister för sjömän, torde den praktiska nytta ett sådant dock emellanåt kan erbjuda motivera att ett enkelt kartotek upprättas hos sjöfartsstyrelsen, vilket torde kunna ske utan någon större organisatorisk apparat. Då vi sålunda förorda detta, vilja vi emellertid med bestämdhet framhålla, att det icke får inverka på de lokala registren hos sjömanshusen, vilka måste bibehållas såsom underlag för direktionernas och ombudsmännens arbete; de erfordras också till tjänst för anhöriga och andra lokala intressenter, skattemyndigheter o. a. Utöver den mera principiellt motiverade kritik som vi, på sätt framgår av vad vi ovan anfört, funnit oss böra rikta mot den av majoriteten föreslagna nyordningen av det svenska inskrivnings- och mönstringsväsendet för sjöfolk, hava vi vid detalj behandling inom kommittén av framlagda utkast till mönstringsförordning och mönstringskungörelse anmält våra betänkligheter gentemot den metodik som kommit till användning vid utformningen av författningarna och som enligt vår uppfattning, om förslagen komme till genomförande, i hög grad skulle försvåra tillämpningen av bestämmelserna — en sak som synts oss så mycket allvarligare som mönstringsförrättarnas kvalifikationer, generellt sett, i väsentlig grad komma att nedsättas, om majoritetsförslaget realiseras — ävensom framställt ett stort antal anmärkningar mot avfattningen av enskilda stadganden som vi funnit olämpliga eller missvisande. Åtskilliga av dessa anmärkningar hava beaktats och föranlett rättelser eller ändringar, men många kvarstå alltjämt. För det intresse dessa erinringar eventuellt kunna erbjuda såsom belysning av förslagen, hava vi förtecknat dem i en bilaga som fogas till detta ytrande. Det bör observeras, att de icke äro fullständiga och att stadganden som av oss lämnats oanmärkta sålunda icke få betraktas såsom enligt vår mening i och för sig godtagbara; vi hava emellertid ansett oss icke böra i denna ordning redovisa andra anmärkningar än dem vi haft tillfälle att framföra i kommittén, varför förteckningen bilägges i sitt ofullständiga skick. Beträffande förslagen till förordning om tonavgift och stadga för sjömanshusen vilja vi endast anmärka, att vi icke funnit anledning att ingå på någon närmare prövning av dessa förslag —- som vi principiellt ogilla — eftersom det ju icke kan bli fråga om att förverkliga dem, med mindre den av oss avstyrkta nyordningen genomföres. Slutligen vilja vi anmärka, att vi icke funnit de ekonomiska kalkylerna

273 för den tilltänkta organisationen tillförlitliga — på grund av inträdda löneoch kostnadsstegringar äro de för övrigt redan föråldrade — och att vi icke hålla för sannolikt att den för olika ändamål beräknade personalen är tillräcklig för sina uppgifter, varför det allmännas utgifter troligen komma att bliva avsevärt större än beräknat, samtidigt som sjöfarten riskerar att åsamkas stundom måhända betydande kostnader och förluster till följd av brister, även i kvalitativt avseende, hos det föreslagna inskrivnings- och mönstringsväsendet. Såsom en sammanfattning av den kritik vi i det föregående ägnat betänkandet och kommittémajoritetens uttalanden och förslag förklara vi oss förhindrade att biträda desamma. Enligt vår mening bör det svenska inskrivnings- och mönstringsväsendet för sjömän bibehållas vid sin nuvarande organisation med sjömanshus i hävdvunnen gestalt såsom inskrivnings- och mönstringscentraler på alla platser inom riket där behov av sådana institutioner alltjämt föreligger, vilket enligt vår mening är fallet beträffande åtminstone tjugo av de städer varest sjömanshus nu finnas; på platser där indragning av sjömanshus efter mera ingående prövning befinnes kunna ske, bör i vart fall särskild mönstringsförrättare förordnas att ombesörja mönstringsbestyren; där särskilda mönstringsförrättare redan finnas, böra dessa bibehållas; å övriga platser bör mönstring verkställas av tullverkets personal (efter särskild utbildning härför) i den ordning som nu gäller, medan magistraternas befattning med mönstringsväsendet bör upphöra. Utom riket bör mönstring ombesörjas av svensk konsul i den utsträckning som nu gäller. Till befordrande av strävandena att höja sjömanskårens standard föreslå vi, att efter norskt mönster regler införas som medgiva en prövning av den enskilde sjömannens lämplighet, sedan han efter inskrivningen någon tid varit till sjöss, ävensom att samordning sker mellan undersöknings- och bestraffningsnämndernas verksamhet och sjömanshusdirektionernas disciplinära befogenhet, så att sjömän som av nämnderna befunnits ovärdiga att nyttjas i befattningar till sjöss, må kunna för viss tid eller för alltid uteslutas ur inskrivningsregistret, och att direktionerna jämväl erhålla befogenhet att tilldela en sjöman varning. Vid prövning av dylika saker är det emellertid enligt vår mening av största vikt, att de berörda sjöfartsgruppernas, d. v. s. redarnas, befälets och sjömännens, inflytande säkerställes genom deras medverkan med personligt ansvariga representanter i de med beslutanderätt utrustade sjömanshusdirektionerna; även härutinnan åberopa vi till jämförelse den i Norge gällande ordningen. Beträffande den författningsmässiga regleringen av hithörande rättsförhållanden och verksamheten inom detta förvaltningsområde anse vi vad som stadgats genom Kungl. Maj :ts kungörelse av den 9 juni 1939 angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m. allt18—705753

274 jämt böra gälla med de ändringar och tillägg varom vi i det följande framlägga förslag jämte de jämkningar som kunna föranledas därav eller eljest befinnas påkallade i samband med den revision som kungörelsen sålunda bör undergå. 8 §: I denna paragraf bör i första momentet införas ett uttryckligt stadgande om sjömanshusdirektions befogenheter i disciplinärt avseende jämlikt 13 och 16 §§ i dessa stadgandens reviderade skick enligt nedanstående förslag, d. v. s. att besluta om sjömäns definitiva upptagande i inskrivningsregistret, resp. uteslutning ur detsamma samt om tilldelande av varning. 12 §: Såsom ett komplement till inskrivningsregistren över svenska sjömän bör en förteckning föras (exempelvis hos Stockholms sjömanshus) över sådana här i landet bosatta och mantalsskrivna utlänningar som ägna sig åt sjötjänst å svenska fartyg; de böra även erhålla sjöfartsbok. Bestämmelse härom kan infogas i 12 § såsom ett andra stycke i första momentet med erforderliga följ dföreskrifter i andra sammanhang. Andra utlänningar böra varken införas i utlänningsförteckningen eller erhålla sjöfartsbok. För den händelse ett centralkartotek befinnes böra inrättas, bör åläggande härutinnan meddelas sjöfartsstyrelsen, varjämte skyldighet bör stadgas för sjömanshusen att ur sina register meddela för kartoteket erforderliga uppgifter. Bestämmelser i dessa avseenden torde emellertid kunna meddelas i administrativ ordning. 13 §: Till stadgandet i andra momentet böra fogas bestämmelser av innehåll, att den första sjöfartsbok som utfärdas för en sjöman efter inskrivningen skall hava provisorisk karaktär och en till 18 månader begränsad giltighetstid (interimsbok) med rätt för sjömannen att hos sjömanshuset ansöka om sjöfartsbok med obegränsad giltighetstid, så snart h a n kan uppvisa intyg om 12 månaders tjänst till sjöss med gott vitsord, varom sjöfartsboken bör innehålla anteckning i enlighet med stadgat formulär. Slutgiltig sjöfartsbok utfärdas efter beslut av direktionen; befinnes sådan bok icke kunna utfärdas, bör direktionen äga besluta om förlängning av prövotiden eller om sjömannens avförande ur registret. Bestämmelserna i förevarande paragraf böra överses för eventuell justering i anslutning till de nya föreskrifterna rörande folkbokföringen. 16 §: För samordning av den verksamhet som bedrives av undersöknings- och bestraffningsnämnderna med den disciplinära befogenhet som utövas av sjömanshusdirektionerna i form av uteslutning ur inskrivningsregistret, bör till 16 § 3 mom. fogas ett nytt andra stycke av innehåll, att sjöman som gjort sig skyldig till grov misskötsel i tjänsten eller under anställning ombord eljest visat uppenbar olämplighet för tjänstgöring å handelsfartyg kan avföras ur registret, därest vederbörande sjömanshusdirektion, efter prövning av vad som kommit till direktionens kännedom i saken, funnit omständigheterna tillförlitligen styrkta. Detta stadgande bör kompletteras med rätt för sjömanshusdirektion att tilldela en sjöman var-

275 ning, om oförmånliga upplysningar föreligga om hans förhållande i tjänsten. Det sålunda föreslagna föranleder även en mindre ändring i följande stycke, vilket bör gälla såväl rymmare som personer som av annan anledning avförts ur registret. I samband med förevarande paragraf bör uppmärksamhet även ägnas konsekvenserna av ovan föreslagen föreskrift om särskild förteckning över vissa utländska sjömän och rätt för sådana att erhålla sjöfartsbok; de böra självfallet även kunna underkastas disciplinärt förfarande på samma grunder som svenska sjömän. 19 §: I anslutning till denna paragraf bör till prövning upptagas frågan om inskränkning av sjömanshusens understödsverksamhet i syfte att möjliggöra en mera effektiv användning av till buds stående medel. För sådant ändamål synes det kunna ifrågakomma att begränsa understödsrätten till att avse änkor som icke uppnått den ålder som berättigar till erhållande av folkpension. 3k §: Magistraterna torde böra befrias från mönstringsbesvären, enär det icke sällan visat sig förenat med svårigheter för magistratspersoner att med sin tjänst förena de skyldigheter som åvila en mönstringsförrättare, vilket även medfört olägenheter för sjöfarten. Ändring i detta avseende i förevarande paragraf, medför justering jämväl i andra stadganden. Till 34 § bör vidare såsom ett nytt moment fogas bestämmelse om rätt för befälhavare att, i fall en sjöman anställes å plats där mönstringsförrättare ej finnes, själv i sjömansrullan införa sjömannens namn och övriga erforderliga anteckningar i analogi med vad som gäller enligt 43 § 5 mom. vid sjöinans avgång. Denna befogenhet bör dock icke hava karaktär av skyldighet för befälhavaren, icke heller synas vittnen behöva ifrågakomma; formlig påmönstring får senare ske genom bekräftelse av den mönstringsförrättare som närmast anträffas. 36 §: Stadgandet i 3 mom. saknar praktisk betydelse och kan utgå, om föreslagen mönstringsrätt för befälhavare införes i överensstämmelse med vad som anförts vid 34 §. I 4 mom. bör infogas en erinran om tillsyn å att oljedagbok föres i enlighet med vad som är föreskrivet därom. 39 §: I andra stycket av denna paragraf bör hänvisning till 36 § 3 mom. utgå i överensstämmelse med ovanstående förslag beträffande detta stadgande. kl §: I andra stycket av denna paragraf kan sista meningen (»Är tullanstalt») utgå såsom obehövlig; jämför ovanstående förslag till nytt moment i 34 §. Stockholm i juni 1957. G. Böös Douglas

Forssblad

H. F. N.-H.

Reuterskiöld Åkesson

276 Bilaga till

minoritetsyttrandet

Anteckningar r ö r a n d e enskilda stadganden i förslagen till mönstringsförordning och mönstringskungörelse. (Anmärkningarna, som gälla såväl den formella utformningen av författningsbestämmelserna som i vissa fall även deras sakliga innehåll, äro att anse såsom ett bidrag till belysning av förutsättningarna för och verkningarna av de föreslagna stadgandenas tillämpning i praktiken och utgöra resultatet av en granskn i n g av de båda författningsförslagen före deras slutliga antagande av majoritetsgruppen, så långt en dylik granskning medhunnits i den av stark tidsnöd präglade slutomgången av kommittéarbetet.) Observera att förslagen i sin helhet äro avstyrkta av minoriteten. I. Mönstringsförordningen Vad till en början angår den systematiska uppdelningen mellan förordningen och mönstringskungörelsen anmärkes, att åtskilliga stadganden av den vikt och betydelse att de otvivelaktigt böra inrymmas i huvudförfattningen, hänförts till kungörelsen eller rent av reserverats för beslut framdeles i administrativ ordning. Mot avfattningen av ett flertal stadganden i förordningen är att erinra, att de i sin allmänna och undantagslösa formulering komma i strid med mera detaljerade föreskrifter i kungörelsen, vilket oundvikligen kommer att föranleda missförstånd och meningsskiljaktigheter samt svårigheter vid tillämpningen i praktiken. Visserligen kunna undantagsbestämmelserna i slutet av förordningen påstås utgöra en formellt försvarlig grundval för konstruktionen av författningskomplexet, men metoden ger ett mycket otillfredsställande resultat och medför allvarliga olägenheter. Beträffande vissa grundläggande stadganden kan placeringen på annat håll än i huvudförfattningen icke anses godtagbar. Ad 1 §: De i denna paragraf alltjämt kvarstående definitionerna å begreppen »tjänst ombord», »tillträtts» resp. »frånträtts» äro olämpliga och ägnade att skapa förvirring, särskilt som de strida mot allmänt språkbruk och vanlig terminologi. A n d r a punkten i andra stycket (»då fråga är e t c » ) är otydlig och lämnar icke tillfredsställande upplysning om vad som avses. Beträffande definitionerna å tillt r ä d e resp. frånträde av tjänst anmärkes särskilt, att det icke är tjänsten ombord (ett uttryck som språkligt närmast åsyftar tjänsteförhållandet) som egentligen avses utan den faktiska tjänstgöringen. Av kommentaren till paragrafen synes framgå att definitionen å begreppet tjänst ombord skulle tjäna till att klargöra, att skyldighet föreligger att på- och avmönstra befälhavare. Att så skall ske torde vara klart utan dylik definition; i vart fall kan det angivna motivet icke utgöra tillräckligt skäl för en i och för sig olämplig definition av ifrågavarande begrepp. {Jfr t.ex. SHK 43 § 3.) Ad 2 §: Skyldigheten att innehava giltig sjöfartsbok såsom villkor för svensk medborgares rätt att utöva sjömansyrket genom tjänst ombord på svenskt handelsfartyg bör endast gälla den egentliga besättningen. Visserligen synes det vara avsett att sjöfartsstyrelsen med stöd av 28 § i mönstringskungörelsen skall meddela undantag från ifrågavarande skyldighet för besättningskategorier av visst slag, vilket förmodas skola ske beträffande bl. a. sådana personer som icke tillh ö r a den egentliga besättningen, resp. sådana ombord anställda som avses i sjö-

277 manslagens 71 §. Dylika undantag äro emellertid så väsentliga att de otvivelaktigt böra komma till uttryck i form av begränsning av huvudstadgandet. Det nu berörda stadgandet i första stycket av förevarande paragraf kontraster a r i sin kategoriska och summariska avfattning starkt mot bestämmelsen i a n d r a stycket rörande utlännings tjänst ombord å svenskt handelsfartyg. Ad 3 §: Det i första stycket intagna grundläggande stadgandet beträffande rätten att erhålla sjöfartsbok är icke tillfredsställande avfattat. Skälen för att vägra en svensk medborgare tillträde till sjömansyrket böra vara klart definierade i huvudförfattningen. I alla händelser kan ett villkor av innehåll att vederbörande »ej kan antagas vara olämplig för sjömansyrket» icke accepteras. Om kommittén icke önskar här närmare angiva de villkor som skola uppställas, böra de nyss citerade orden i vart fall utbytas mot uttrycket »och eljest uppfyller de krav som i annan ordning föreskrivits», överhuvudtaget måste mot konstruktionen av det i förevarande stadgande och på andra håll förekommande lämplighetskravet anmärkas, att ett dylikt obestämt och i sista hand på ett mer eller mindre godtyckligt bedömande beroende villkor icke kan tillrådas. Det godtycke — sett ur den enskilde medborgarens synvinkel — som ett dylikt stadgande legaliserar, markeras ytterligare av det sätt på vilket detaljföreskrifterna i mönstringskungörelsen äro avfattade; sålunda angiver 7 § sådana fall i vilka sjöfartsbok ej må utfärdas, men därutöver kvarstår diskvalifikationsgrunden »olämplighet» såsom ytterst beroende på sjöfartsstyrelsens förgottfinnande. Se vidare vad som nedan antecknats r ö r a n d e sådana obestämda uttryck som »personliga förhållanden» och andra liknande bestämningar. Jämför även 20 § i kungörelsen, enligt vilken indragning av sjöfartsbok skall ske, om innehavaren befinnes »uppenbart olämplig». Med hänsyn till det ofrånkomliga kravet på snabb expedition, när det gäller anställning av sjöfolk, kan utfärdandet av sjöfartsbok icke förbehållas eller hänskjutas till sjöfartsstyrelsen utan bör regelmässigt åvila mönstringsförrättaren. Det är icke antagligt, att den tidsödande omgång som sakens handläggning inom sjöfartsstyrelsen ofrånkomligen skulle komma att medföra, kunde undgå att vålla högst besvärande dröjsmål och uppehåll för fartygen med därav följande kostnader. Om häremot genmäles, att mönstringsförrättarna avsetts skola i b r å d s k a n d e fall äga befogenhet att provisoriskt utfärda sjöfartsböcker i avvaktan på sjöfartsstyrelsens slutliga prövning, må erinras, att, med den sammansättning som tillärnas mönstringsförrättarekåren, denna befogenhet förmodligen kommer att visa sig i stor utsträckning icke kunna tillfredsställande handhavas utan konsultation av sjöfartsstyrelsen. Ad 5 §: Detta stadgande är icke uttömmande. Även andra data som icke kunna sägas gälla sjömannens identifiering eller hans tjänstgöring ombord höra dit. Exempelvis skola i sjöfartsbok och sjömansregister också införas anteckningar om erlagda pensionsavgifter, varom upplysningar som bekant äro av synnerlig vikt för sjömannen. Ad 6 §: Beträffande kravet på sjömansrulla för fartyg i inrikes fart anmärkes, att stadgandet härom bör angiva gränserna för skyldigheten. Det är icke riktigt att hänvisa ett så väsenligt krav till reglering i administrativ ordning. Detsamma gäller skyldigheten att föra manskapsförteckning; sådana grupper eller slag av fartyg resp. sådana farter för vilka skyldigheten icke avses skola gälla böra klart och tydligt angivas i huvudförfattningen. Så har ej ens skett i förslaget till mönstring skungörelsen (66 §). Ad 7 §: Beträffande tredje stycket anmärkes till en början, att en allmän diskvalifikationsklausul som stadgar mönstringsvägran i fall av »olämplighet för sjömansyrket» icke kan godkännas; härutinnan hänvisas till vad ovan anförts ad 3 §.

278 Vidare anmärkes, att den diskretionära prövning som i förevarande stadgande ålägges mönstringsförrättare uppenbarligen icke kan anförtros åt vilken mönstringsförrättare som helst; att bedöma huruvida en person kan duga till sjöman eller om en sjöman kan anses vara lämplig eller olämplig för viss tjänst eller befattning ombord måste självfallet förutsätta närmare kännedom om skeppstjänsten och förhållandena till sjöss. Det bör observeras att berörda villkor är konstruerat såsom ett parallellkrav till »i lag eller författning uppställt villkor», vadan tydligen förutsattes mönstringsförrättares prövning av vederbörandes kvalifikationer i varje särskilt fall. Se vidare 44 § mönstringskungörelsen, vars stadganden ytterligare understryka behovet av mera kvalificerade mönstringsförrättare. Stadgandet i fjärde stycket rörande påmönstring av utlänningar innefattar en principiell ändring i jämförelse med nuvarande regler, som det icke torde ankomma på kommittén att föreslå i förevarande sammanhang. Härmed åsyftas den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj: t att helt och hållet förbjuda tjänstgöring av utlänningar på svenska fartyg. Frånsett att förhållandena sannolikt aldrig kunna gestalta sig på sådant sätt, att det kan bliva möjligt att undvara utlänningar i svensk skeppstjänst, är denna fråga av så principiell karaktär, att regleringen av saken helst bör ske genom stadgande i den med riksdagen antagna huvudförfattningen. Därest man emellertid skulle önska lägga ifrågavarande befogenhet i Kungl. Maj:ts hand, bör stadgandet i förevarande paragraf avfattas sålunda: »Beträffande påmönstring av utlänningar äger Konungen meddela föreskrifter.» Frågan om ändring av proportionen utlänningar i förhållande till svenskar beröres i så fall icke, eftersom 2/3-regeln har bibehållits i mönstringskungörelsen. Ad 8 §: Med hänsyn till manskapsförteckningens karaktär förefaller det meningslöst att föreskriva viss giltighetstid för densamma. Enligt föreslagen bestämmelse i mönstringskungörelsen (55 §) skall manskapsförteckning upprättas, innan fartyget första gången under året nyttjas till sjöfart; härav följer att förteckningens giltighetstid begränsas till det år varunder den upprättats; ytterligare föreskrifter härutinnan äro onödiga. Ad 9 §: Andra stycket bör utgå såsom olämpligt och därtill onödigt; det kan icke anses påkallat att ålägga mönstringsförrättarna skyldighet att bedöma huruvida en svensk medborgare som önskar taga tjänst på ett främmande handelsfartyg är lämplig eller olämplig för sådan tjänst. Vad angår prövning huruvida »svenska statsintressen» kunna läderas genom att en svensk enrollerar sig ombord på ett utländskt fartyg, så torde dylikt förhållande i allmänhet icke kunna bedömas av mönstringsförrättare; om något stadgande av sådan innebörd överhuvud kan anses erforderligt, bör närmare angivas vilka omständigheter som av hänsyn till svenska allmänna intressen böra utgöra hinder för påmönstring av en svensk på ett utländskt fartyg. I förslaget till mönstringskungörelse finnes icke heller någon vägledning härutinnan i de föreskrifter som röra utfärdandet av mönstringsbevis (67, 68 §§). Ad 11 §: Om befogenhet för myndigheterna att förklara sjömansrulla eller manskapsförteckning ogiltig eller att taga sådant dokument i förvar för att på detta sätt hindra ett fartyg att gå till sjöss anses böra stadgas, synes det nödvändigt att förutsättningarna för användningen av ett så betydelsefullt rättsmedel noga och otvetydigt regleras. Det kan icke antagas, att mönstringsförrättarna i allmänhet skola vara kapabla att bedöma huruvida ett fartyg är bemannat på ett betryggande sätt eller ej. Härvid må särskilt erinras om att varje skiljaktighet emellan den faktiska besättningen och den i sjömansrullan upptagna alldeles icke behöver medföra att bemanningen ur säkerhetssynpunkt blir otillräcklig; icke sällan torde

279 åtminstone å större fartyg en ganska vid marginal föreligga mellan de minimiantal som inom den ena eller den andra besättningskategorien erfordras för tillgodoseende av säkerhetens krav och det antal som för fullgörande av skeppstjänst av olika slag av redaren eller befälhavaren kan hava ansetts lämpligt; övertaligt befäl är exempelvis ingen ovanlig företeelse. Det betraktelsesätt som legat till grund för gällande lagreglering av proceduren beträffande såväl kontrollen å bemanningsförhållandena som ingripanden mot underbemanning bör uppmärksammas; det har ansetts synnerligen viktigt att såvitt möjligt säkerställa ett sakkunnigt nautiskt bedömande, och detta är anledningen till att sjömanshusombudsmännen enligt tillsynsförordningen konstituerats såsom specialinspektörer beträffande sjöfartssäkerheten i vad gäller bemanningsförhållandena. I sammanhanget må även erinras om det i gällande författning (tillsynsförordningen) förekommande stadgandet om det allmännas ekonomiska ansvar vid opåkallat förbud mot nyttjande av fartyg. Ad 13 §: Sådan denna straffbestämmelse är avfattad kan den medföra dagsböter såsom straff för bagatellförseelser. En differentiering av de fall som kunna beivras enligt detta stadgande synes nödvändig. Ad lb§: Beträffande denna straffbestämmelse göres principiellt samma anmärkning som ad 13 § beträffande behovet av differentiering av if rågakommande förseelser. Ad 18 §: Under hänvisning till vad som inledningsvis och i skilda sammanhang ovan anförts av principiell natur rörande konstruktionen av huvudförfattningens allmänna stadganden och därtill anknutna detaljföreskrifter m. m. i följdförfattningarna, må här understrykas, att det i klarhetens intresse är angeläget att låta allmängiltiga undantag komma till uttryck i huvudstadgandena; i vart fall torde hänvisning till i följdförfattning meddelade undantag (resp. möjlighet till sådana) nödvändigtvis få uttryckligen göras i varje särskilt huvudstadgande för vilket någon inskränkning gäller eller avses skola kunna göras. Förevarande paragraf bör därför icke innehålla annat stadgande än beträffande de tilläggsbestämmelser som Kungl. Maj: t resp. sjöfartsstyrelsen skola äga befogenhet att meddela. II. Mönstringskungörelsen Det förutskickas, liksom beträffande förestående anteckningar rörande förordningen, att den omständigheten, att åtskilliga paragrafer eller stadganden lämnats oanmärkta, icke betyder att de ansetts kunna godkännas i befintligt skick; anledningen är snarare den att tiden icke medgivit en fullständig detaljgenomgång av förslagen. Ad 1 §: I anslutning till minoritetens yrkanden beträffande antalet sjömanshus anmärkes, att det föreslagna antalet distrikt icke kommer att vara tillräckligt. Beteckningen »sjömanshusombudsman» såsom benämning å distriktschef är icke adekvat, enär enligt förslagen sjömanshusen i fortsättningen icke komma att hava någon funktion inom mönstringsväsendet och för övrigt icke alls finnas omnämnda i mönstringsförfattningarna. Ad 4 §: Det är nödvändigt att en så viktig institution som den föreslagna nämnden stadfästes genom bestämmelse i huvudförfattningen. Dess uppgift kan icke rimligen begränsas till allenast rådgivande och upplysande, såsom avsikten uppenbarligen måste antagas vara. Eftersom institutionen är tänkt att utgöra en ersättning för de hittillsvarande sjömanshusdirektionerna med deras viktiga funktioner i disciplinfrågor och ärenden rörande sjömännens avstängning från yrket och

280 a n d r a för den enskildes rätt avgörande frågor, bör beslutande befogenhet tilläggas nämnden, om den skulle komma till stånd. Beteckningen »sjöfartsnämnden» måste anses helt olämplig för den tilltänkta institutionen; en dylik benämning angiver betydligt vidare kompetensområde än som är avsett för den ifrågavarande nämnden. Vidare synes den föreslagna sammansättningen av nämnden olämplig; i nuvarande sjömanslmsdirektioner är förhållandet mellan representanter för redare och ombordanställda 2 : 3 ; enligt förslaget är proportionerna 2 : 5 . Ad 5 §: Beglerna beträffande ansökan om erhållande av sjöfartsbok innebära alltför långtgående formaliteter. Stadgandet är ett uttryck för en genomgående tendens att betrakta folk som vill gå till sjöss med misstänksamhet och misstro. Ad 6 §: Under hänvisning till vad som ovan anförts i ämnet anmärkes, att uppgiften att utfärda eller låta utfärda sjöfartsböcker icke kan åläggas sjöfartsstyrelsen utan risk för mycket olägliga dröjsmål och uppehåll. Andra stycket med undantag från huvudregeln i detta avseende är alltför strängt avfattat och kommer icke att undanröja de olägenheter som följa med centraliseringen av ifrågavarande uppgifter. Allmänt anmärkes, att det föreslagna systemet icke kommer att kunna fungera tillfredsställande i praktiken. Ett stort antal sjöfartsböcker utfärdas årligen; sannolikt rör det sig om ett antal av genomsnittligt tjugo per dag med tidvis mycket stark koncentration -— det kan komma dagar, då det kan bliva fråga om hundratals ärenden av detta slag. Vad som i motiveringen till förevarande paragraf betecknats såsom en utväg att för ett »fåtal fall, främst i brådskande fall utom riket» anlitas »undantagsvis och vid nödsituation» lärer under omständigheternas tryck snart komma att bliva det vanliga förfarandet, eftersom sjöfartsstyrelsens personal och resurser i övrigt säkerligen komma att visa sig otillräckliga för ifrågavarande uppgifter. Ad 7 §: De hinder för tillstånd att utfärda sjöfartsbok som angivits under punkterna b och c göra samma egendomliga intryck som ovan anmärkta regler i 5 §. De torde vara obehövliga. Stadgandet i punkt c förefaller dessutom att strida mot vad som föreslagits beträffande mönstring av svensk å utländskt fartyg. I förevarande punkt (som märkligt nog icke har någon direkt motsvarighet i 5 §) föreskrives, att utfärdande av sjöfartsbok ej må tillåtas, om sjöfartsstyrelsen icke tror, att sökanden kommer att utöva sjömansyrket ombord å svenska handelsfartyg. Samtidigt har såsom villkor för utfärdande av mönstringsbevis för person som tagit anställning å utländskt fartyg uppställts en alternativ fordran å innehav av sjöfartsbok (67 §). I konsekvens med 7 § punkt c, borde väl en svensk sjöman som tagit tjänst å ett utländskt fartyg och beträdes med att därvid innehava svensk sjöfartsbok, snarare anmälas för sjöfartsstyrelsen till laga näpst. Bestämmelsen under punkt k utgör en kautschukklausul av det slag som i överensstämmelse med ovan gjorda påpekanden beträffande enskild persons intresse av klara bestämmelser rörande förutsättningarna för tillträdet till yrket måste betecknas såsom olämpligt; uttrycket »personliga förhållanden i övrigt» är synnerligen obestämt och vidlyftigt. Ad 11 §: Det synes helt onödigt att kräva formell ansökan hos mönstringsförrättare, då ny sjöfartsbok begäres av den anledning att innehavd sådan blivit fullskriven. Vid uppvisande av den gamla boken bör mönstringsförrättaren utan vidare kunna utfärda och utlämna en ny bok. (Språkligt anmärkes, att uttrycket »förnyad» icke är lämpligt såsom attribut till sjöfartsbok; rätteligen bör den nya boken helt enkelt benämnas ny bok.)

281 Enligt motiveringen till förevarande paragraf bör mönstringsförrättare till sjöfartsstyrelsen »för vederbörlig åtgärd» (varmed förmodligen bl. a. avses laga beivrande) anmäla en sjöman som förlorat sin sjöfartsbok, därest »av omständigheterna kring förlorandet» framgår att boken förlorats genom vårdslöshet från innehavarens sida. Visserligen bör det, liksom nu, åligga en sjöman att väl vårda sin sjöfartsbok, men det synes knappast rimligt att utsätta honom för åtgärder från myndigheternas sida, om han slarvat bort den. Ad 24 §: Dessa och andra i den enskildes rättssfär ingripande befogenheter förläna förslaget en påfallande karaktär av polisreglemente. Enligt ordalydelsen synes sjöfartsstyrelsen även skola äga rekvirera straffregisterutdrag. En dylik befogenhet lärer väl icke utan vidare kunna stadgas i denna ordning. Ad 25 §: I den generella avfattning detta stadgande erhållit i vad angår förpliktelser som skulle åvila länsstyrelserna, lärer det icke kunna godtagas för dessa myndigheters vidkommande. Samvetsgrann efterföljd av stadgandet skulle uppenbarligen kräva särskilda organisatoriska anordningar hos länsstyrelserna. Ad 26 §: Som förslag till formell procedur i en rättssak kan detta stadgande icke godtagas. Det belyser för övrigt hur betydelselös den roll är som tillärnas »sjöfartsnämnden». Ad 27 §: Det i motiven såsom »relativt unikt» betecknade institutet »självrättelse» torde böra försvinna ur förslaget. Ingen administrativ myndighet lärer underlåta att ändra ett felaktigt beslut, såvida det icke avser sådana förhållanden att någons rätt trades för när, om det rubbas; i här avsedda fall förhåller det sig ju tvärtom. Ad 28 §: Beträffande olämpligheten av dylika vaga undantagsklausuler i fråga om grundläggande förhållanden hänvisas till vad ovan anförts. Ad 29 §: Dessa bestämmelser höra icke hemma i kungörelsen. De hava snarast karaktär av interna ordningsföreskrifter, som böra komma till uttryck i instruktioner eller arbetsordning. Ad 31 §: Bestämmelsen är av samma karaktär som 29 §. Den bör utgå. Ad 36 §: Uttrycket »fartygets uppläggning» är icke lyckligt. Om därmed avses att fartyget tagits ur trafik (t. ex. för reparation vid varv), är det ingalunda givet att sjömansrullan i sådant fall upphört att gälla; det är icke ovanligt att någon eller några av besättningsmännen kvarbliva ombord såsom påmönstrade under dylik uppläggning. Jämväl i andra fall kan detta förekomma. Ad 38 §: I anledning av innehållet i sista stycket understrykes även i detta sammanhang nödvändigheten av att gränserna för skyldigheten att hava dylika skeppshandlingar (med allt vad därmed följer i form av mönstringstvång eller däremot svarande formaliteter vid anställning av sjöfolk) tydligt angivas i författning. När det gäller förutsedda inskränkningar av generell karaktär (vissa slag av fartyg, fartyg i viss fart) är det icke ändamålsenligt att hänskjuta frågans lösning till prövning i administrativ ordning. Ad 56 §: Manskapsförteckningen bör, såsom benämningen anger, redovisa besättningen; närmare redogörelse för tjänsteavtalets innehåll m. m. är däremot icke påkallad. Uppgift om fartygets förestående resa eller resor (punkt 5) är med hänsyn till den inrikes sjöfartens karaktär onödig och olämplig. Ad 66 §: Ordalydelsen i denna paragraf är icke tillfredsställande. I sak anmärkes, att de undantag som här åsyftas böra ordentligt redovisas och överföras till huvudförfattningen. (Jfr vad ovan i flera sammanhang anförts i samma principfråga.)

282 Av experten

Lundberg

Beträffande nu föreliggande betänkande med förslag angående sjömanshusens omorganisation får jag anföra följande. Av de olika arbetsuppgifter, som tilldelats sjömanshusen, är mönstringsverksamheten den, varigenom institutionens kontakt med sjöfartsnäringens olika intressenter omedelbart och intimt upprätthålles. Mönstringsförrättarens åligganden både med avseende på vad som för närvarande gäller och på vad man tänkt sig i framtiden ha så utförligt avhandlats i det föreliggande betänkandet, att någon uppräkning av desamma inte är påkallad. Det må endast nämnas, att allteftersom nya författningar tillkommit rörande sjöfartssäkerheten och sjöfolkets sociala förhållanden, och allteftersom arbetsmarknadens parter genom ständigt utvidgade kollektivavtal finreglerat sistnämnda förhållanden, ha kraven på mönstringsförrättarens kunskaper och erfarenhet i motsvarande grad ökats. Dessa krav ha emellertid icke i tillräcklig utsträckning kunnat tillgodoses beträffande andra mönstringsförrättare än sjömanshusombudsmännen, av skäl, som i det följande angivas. Mönstringsförrättningen är ofta en synnerligen grannlaga uppgift, och ingen mönstringsförrättare kan anses kompetent för densamma utan att besitta ingående kännedom om ett flertal författningar, främst sjömanslagen, sjöarbetstidslagen, semesterlagen, vissa delar av sjölagen, de olika kollektivavtalen m. m. jämte på egen erfarenhet grundad kännedom om huru alla dessa bestämmelser och överenskommelser skola tillämpas i praktiken. Erfarenhet från tjänsten å handelsfartyg är därför av största värde. Härtill kominer krav på personliga egenskaper, såsom oväld och självbehärskning, ofta i besvärliga situationer, jämte förmåga att hävda sin mening inför tvistande parter. Det är uppenbart, att härför erforderliga kunskaper och erfarenheter i allmänhet icke kunna förvärvas av annan än den, som yrkesmässigt ägnar sin tid och arbetsförmåga odelat åt uppgiften och som har avsevärd praktik i befälstjänst å handelsfartyg. I stort sett ha hittills endast sjömanshusombudsmännen uppfyllt dessa fordringar. Erfarenheterna från sjömanshusens samarbete med övriga mönstringsförrättare bestyrker denna uppfattning. Med all respekt för deras rutin vid utförande av själva expeditionsarbetet, måste man emellertid fastslå, att utöver nyssnämnda arbete fullgör denna personal praktiskt taget ingenting av de viktiga arbetsuppgifter, som tilldelats dem genom olika författningar, företrädesvis sjömanslagen. Här påtalade svaghet kan emellertid icke skyllas på personalen, utan på det besynnerliga förhållandet, att man från det allmännas sida ålagt vissa tjänstemän kvalificerade arbetsuppgifter utan att på minsta sätt bereda dem för uppdraget. Den enskilde sjömannens rätt har härigenom äventyrats. Den brist på kompetens, som sålunda blivit alltmer framträdande ju mer

283 utvecklingen gått i den riktning jag antytt, har man sökt att i möjligaste mån avhjälpa genom att vid enstaka sjömanshus anordna undervisning om de allra viktigaste arbetsuppgifterna för mönstringsförrättare inom respektive distrikt. Sådan undervisning har bidragit till höjande av kompetensen, men i stort sett kan resultatet icke betecknas som tillfredsställande. Täta ombyten av personal i befattningar, med vilka mönstringsverksamheten förenas, göra sitt till för att motverka dessa strävanden och göra dylikt utbildningsarbete fåfängt. Enligt det förslag, som föreligger, skulle mönstringsförrättarna framdeles tilldelas avsevärt utökade arbetsuppgifter, såväl med avseende på arbetsvolymen som på arbetets art. Samtidigt föreslås, att sjömanshusinstitutionen avskaffas och de nu fungerande yrkesmässigt tjänande mönstringsförrättarna, sjömanshusombudsmännen, reduceras från 30 till 11. De 19 indragna skulle ersättas med mönstringsförrättare av den kvalitet, jag nyss uttalat mig om. Visserligen förutsätter utredningen, att de blivande mönstringsförrättarna skola erhålla utbildning för tjänsten, och utan tvivel kommer man på denna väg att åstadkomma åtminstone så mycket, att tjänsten kan förväntas bli fullgjord någotsånär tillfredsställande, måhända bättre än hittills, beroende på den planerade utbildningens grundlighet. Fullt utbildade mönstringsförrättare med kompetens jämförlig med de entledigade sjömanshusombudsmännen kunna de säkerligen icke bli. Följande fordringar på denna personal måste i varje fall uppställas. 1. Mönstringsförrättare skall inneha personligt förordnande för uppdraget. 2. Förordnande skall utfärdas efter det att vederbörande genomgått utbildning och prövats kompetent och lämplig för tjänsten. 3. Ingen bör tillåtas att verkställa mönstringsförrättning utan att inneha personligt förordnande som mönstringsförrättare. Denna ordning, som innebär en skärpning av hittills tillämpade fordringar, skulle fylla ett länge känt behov och vara ägnad att ingiva förtroende hos de parter, som beröras av verksamheten, och vilka måste anses ha rätt att ställa sådana krav på utövare av den verksamhet, kommittén själv funnit så betydelsefull. Vad jag här framhållit utgör endast en sammanfattning av de synpunkter, som framkommit under utredningen och ett förtydligande av vad betänkandet innehåller om denna detalj. I enlighet med vad jag anfört anser jag följaktligen, att det vore mera ändamålsenligt för den framtida mönstringsverksamheten, icke minst med tanke på de avsevärt utökade arbetsuppgifterna, om endast sådana sjömanshus, som efter noggrannare undersökning verkligen kunde anses överflödiga, indrogos, och om så kunde anses behövligt, ersattes med välbemannade mönstringskontor. På sådana ställen, där mönstringsfrekvensen är obetydlig, skulle därtill förordnad tulltjänsteman kunna ombesörja

284 verksamheten. Ungefär på detta sätt har visserligen utredningen tänkt sig den framtida verksamheten ordnad, men hyst en annan mening än den jag här antytt beträffande vad som menas med överflödiga sjömanshus. Den utredning, som föregick kommitténs beslut att mot minoritetens bestämda avrådan föreslå den mycket omfattande indragningen av sjömanshusen, eller rättare uttryckt sjömanshusinstitutionens avskaffande, kan enligt min mening icke anses så grundlig som beslutets vikt bort kunna kräva. En del siffermaterial, ensidigt bedömt, har legat till grund för beslutet. Betydelsen ur beredskapssynpunkt av ett fulltidsarbetande mönstringskontor, ett kontor, berett till verksamhet alla tider på dygnet, har icke beaktats. Förslaget, som innebär, att mönstringsverksamheten — vilken framdeles blir mer arbets- och kompetenskrävande än hitintills — skulle ombesörjas av tullpersonal på dennas lediga tid och vid sidan av dess ordinarie tjänst även på platser, där sjöfarten är omfattande och stadd i kraftig utveckling, såsom Karlstad, Karlshamn och Norrköping för att nämna några exempel, anser jag för min del mindre välbetänkt. Den »service», som på detta sätt åstadkommes, kan icke beräknas motsvara sjöfartsnäringens berättigade anspråk. I enlighet med denna min uppfattning ansluter jag mig till vad den minoritet, som reserverat sig mot beslutet, anfört i detta stycke. I nära anslutning till mönstringsverksamheten vid sjömanshusen försiggår registreringsarbetet. Frågan om inrättande av centralregister för sjöfolk har uppkommit tid efter annan, men motiveringen har hittills icke ansetts tillräckligt bärande. Olägenheterna med den nuvarande lokala registreringen och fördelarna med ett centralregister ha framhållits, förstorats och överskattats. Beträffande utredningens resultat i detta avsnitt får jag framhålla följande. Sjömansregistreringen i Sverige är icke avsedd att fylla samma behov som t. ex. den norska registreringen, överhuvudtaget äro alla de j ä m förelser med utländska motsvarigheter, som förekomma i betänkandet, mer eller mindre inadekvata. Den omständigheten, att man i Norge, vars sjömansregister legat närmast till hands för jämförelse, icke ansett sig kunna undvara de lokala registren, närmast motsvarande våra sjönianshusregister, är av stort intresse i detta sammanhang. Utredningen har som mål föresatt sig att söka åstadkomma en genomgripande sanering av sjömanskåren, och denna strävan måste anses såsom synnerligen välmotiverad och beaktansvärd. Enligt betänkandet skulle inrättande av ett centralregister utgöra en nödvändig förutsättning för denna föresats förverkligande. Centralregistrets främsta syfte skulle sålunda bli att på olika sätt befrämja disciplinen och genom gallring söka höja sjömanskårens genomsnittskvalitet. Detta i sin tur förväntas inverka förmånligt på rekryteringen till yrket. Härtill må emellertid anmärkas, att någon utredning beträffande den alternativa möjligheten att uppnå det eftersträ-

285 vade målet inom ramen av nuvarande organisation icke har företagits. En sådan utredning skulle varit väl motiverad bl. a. på grund av den stora skillnaden i framtida kostnader mellan alternativen central- eller lokalregistrering vägda mot beräknade resultat. Enär hänsyn till statsfinanserna åberopats i den framställning, som föranlett utredningen, synes en grundligare undersökning i detta avseende varit erforderlig. Stockholms sjömanshus i juni 1957. E. Lundberg Sjömanshusombudsman.

286 Bilaga

1 T jänste för teckning angivande de befattningar, vara avlöningsreglementet för befattningshavare vid sjömanshusen i riket är tillämpligt, ävensom de lönegrader, till vilka de voro hänförliga den 31/12 1955 Sjömanshus och befattningar Göteborg Ombudsman + 2 750: Notarie 4 Förste bokhållare . . . Bokhållare Kansliskrivare 1 Kanslibiträde Kontorsbiträde 2 Expeditionsvakter . . Stockholm Ombudsman Notarie Förste bokhållare. Bokhållare Kanslibiträde Kontorsbiträde...

Lönegrad

27 24 20 18 15 11 8 10 27 24 20 18 11

Hälsingborg Ombudsman Notarie Förste bokhållare. 2 Kontorsbiträden.

27 24 20

Malmö Ombudsman Förste bokhållare.. Kanslibiträde Kontorsbiträde. . .

24 20 11

Lysekil Ombudsman... Kansliskrivare 1 . Kanslibiträde. .

24 15 11

Kalmar Ombudsman. . . Kansliskrivare 1 Kontorsbiträde.

24 15

Landskrona Ombudsman. . . Kansliskrivare 1 . Kontorsbiträde.

24 15

Norrköping Ombudsman Kansliskrivare 1 Kontorsbiträde

24 15 8

Sjömanshus och befattningar

Lönegrad

Gävle Ombudsman. , Kanslibiträde.

24 11

Sandsvall Ombudsman. . . Kansliskrivare 1 .

24 15

Karlshamn Ombudsman. , Kanslibiträde. Oskarshamn Ombudsman. . Kanslibiträde. Nyköping Ombudsman. . . Kansliskrivare 1 . Kontorsbiträde. Marstrand Ombudsman. . . Kontorsbiträde. Karlstad Ombudsman. . . Kansliskrivare. Sölvesborg Ombudsman. . . Kontorsbiträde. Ystad Ombudsman. . . Kontorsbiträde. Västervik Ombudsman... Kontorsbiträde. Kristianstad Ombudsman. . . Kontorsbiträde. Halmstad Ombudsman. . . Kontorsbiträde.

1 Vid inträdande vakans å kansliskrivarebefattning må tjänsten icke kungöras sökan ledig utan kommerskollegii medgivande i varje särskilt fall.

287 Sjömanshus och befattningar

Lönegrad

Sjömanshus och befattningar Umeå

Härnösand Va 24 8

V» 24 Trelleborg

Strömstad 2

Visby Ombudsman

Lönegrad

7 3 24 / 3 24 8

/ 3 24 8

Karlskrona x

/ 2 24 8

Uddevalla V, 24 8

Luleå 24 8

Örnsköldsvik V. 24

Söderhamn 2

/ 3 24 8

288 Bilaga 2 (En av dåvarande expeditionschefen i Finansdepartementet upprättad PM förvarad i Handelsdepartementets akt rörande utfärdandet av 1939 års sjömanshuskungörelse m. m. [1939, juni, 9, 35]).

A vskrift. PM Då enligt vad som ifrågasatts skyldighet att verkställa påmönstring av besättning skulle genom författning åläggas föreståndare för vissa tullanstalter (i vissa fall annan tjänsteman vid vederbörande anstalt), blir detta åliggande att betrakta såsom tjänstgöring vid vederbörande verk. I princip får för dylik tjänstgöring ej utgå ersättning utöver vad avlöningsreglementet stadgar. Kungl. Maj:t kan emellertid enligt 28 § 3 mom. avlöningsreglementet medgiva särskild ersättning även för tjänstgöring vid vederbörande verk, då fråga är om uppdrag eller arbete, som kan anses falla utom tjänstemans vanliga tjänstutövning. Att draga gränsen mellan vanlig tjänstutövning och arbete som faller utom vanlig tjänstutövning är givetvis ofta vanskligt. När det gäller arbete, som genom författning göres till ett stadigvarande åliggande för ett visst verk (t. ex. genom uppgiftens införande i instruktion såsom verkets åliggande), synes det icke böra ifrågakomma att betrakta detta arbete annat än som vanligt tjänstegöromål, för vilken tjänstemannen ej får uppbära särskild ersättning, även om till äventyrs verket av sakägare eller annan får betalt för arbetet. När det är fråga om arbete, som ålägges ej verket såsom sådant utan viss tjänsteman, blir det svårare att uppställa en allmän princip, och frågorna torde då böra bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Givetvis måste ur prejudikatsynpunkt stor försiktighet iakttagas vid beviljande av särskild ersättning utöver lön, i varje fall då fråga är om ett genom författning stadgat permanent åliggande. Tullverket eller tjänstemän vid detta verk användas i åtskilliga fall för särskilda uppgifter, som ej direkt höra samman med tullverkets egentliga funktioner. I vissa fall utgår särskild ersättning, i andra fall icke. Ersättning utgår t. ex. till tulltjänstemän, som i egenskap av extra polismän biträda med passgranskning m. m. vid gränsposteringar, till tulltjänstemän, som utöva tillsyn över laxfiske på vissa orter eller viss tillsyn beträffande smittsamma sjukdomar etc. I vissa av dessa fall torde det dock vara

289 fråga om personliga förordnanden, meddelade av annan myndighet än verksmyndigheten (exempelvis länsstyrelse). Däremot utgår ej ersättning i fall, där tullverket åtagit sig att genom tjänstemän vid vissa tullanstalter verkställa uppbörd av kommunala avgifter (hamnavgifter o. dyl.). Då sålunda ersättning ej utgår för uppbörd av kommunala avgifter, oaktat därvid ej är fråga om en författningsenlig skyldighet utan om ett åtagande från tullverkets sida efter prövning i varje särskilt fall, skulle det väl ligga närmast till hands att ej heller medgiva särskild ersättning för extra mönstringsförrättning, som ju utgör ett författningsenligt åliggande. Möjligen kan man dock fästa avseende vid den skillnaden, att det i förstnämnda fall är tullverket såsom sådant, som åtager sig att uppbära och redovisa vissa avgifter, medan någon motsvarande anordning ej förekommer i sistnämnda fall, där endast den enskilde tulltjänstemannen har att verkställa en förrättning. Det torde för övrigt ej helt saknas exempel på att ersättning utgått till tjänstemännen även i fall, där vederbörande verk såsom sådant åtagit sig att fullgöra viss uppgift vid sidan av sin egentliga verksamhet (provision till posttjänstemän för försäljning av obligationer åt riksgäldskontoret). Sakligt sett torde också här ifrågavarande åliggande — som drabbar endast ett fåtal tjänstemän inom verket och som synes vara mycket litet eftertraktat av tullmyndigheterna — väl motsvara begreppet »uppdrag eller arbete, som faller utom tjänstemans vanliga tjänstutövning». Det hade måhända varit lika naturligt att mönstringsförrättningarna på platser, där sjömanshus ej finnes, ordnats genom personliga förordnanden, och därvid skulle hinder ej hava mött att medgiva särskild ersättning. Även om saken är tveksam, kan det ur dessa synpunkter kanske anses motiverat och ur prejudikatsynpunkt möjligt att medgiva särskild ersättning för extra mönstringsförrättning på sätt i författningsförslaget förutsattes. D<en omständigheten att ersättningen skulle utgå ej med särskilt arvode utarn i form av avgift enligt taxa synes icke vid frågans bedömande vara av atvgörande betydelse. Då avgiften ej skulle utgå för förrättningar, som normalt åligga befattningshavaren i hans egen tjänst, synes den ej kunna betr.aktas såsom sportler i egentlig mening. 16/6 1939. A.

19—7705753

Westling

290 Bilaga

Statistiska

uppgifter

A. Förvaltningskostnader

rörande

sjömanshusen

för

sjömanshusen

1. Avlöningar Sjömanshus

Göteborg Stockholm Karlstad Malmö Gävle Nyköping Hälsingborg Luleå Örnsköldsvik Umeå Visby Trelleborg Sundsvall Landskrona Norrköping Härnösand Oskarshamn Kalmar Marstrand Uddevalla Sölvesborg Söderhamn Karlskrona Ystad Halmstad Karlshamn Lysekil Kristianstad Västervik Strömstad Totalt

83 321 41 938 9 622 22 950 18 140 10 390 30 571 9 654 3 748 6 331 9 003 5 965 16 862 13 929 16 627 11 718 11 811 15 823 13 901 10 527 8 531 11 282 5 729 7 298 10 475 12 928 17 404 8 294 8 651 5 172

105 750 56 705 13 162 31 970 23 157 16 844 36 934 13 927 4 065 10 371 11 455 7 778 18 943 21 521 22 139 12 142 16 021 20 654 14 852 13 279 10 201 14 225 8 998 11 293 12 293 17 678 22 339 11 542 12 605 10 311

119 996 76 726 14 338 34 881 21 578 24 214 42 700 16 892 5 340 12 013 14 824 10 254 21 974 25 667 25 637 13 645 18 743 25 100 13 967 16 247 12 550 14 952 9 939 13 274 13 300 21 120 26 628 13 713 15 225 12 521

124 196 79 430 14 931 32 620 17 787 24 082 47 387 15 755 6 825 12 348 16 546 10 409 23 096 26 157 25 479 14 788 19 327 25 585 14 436 16 064 12 725 15 011 10 139 18 519 13 245 20 297 27 089 13 756 13 392 12 863

169 243 100 620 23 753 45 520 40 772 30 941 65 103 24 415 8 902 16 132 23 013 13 330 30 198 35 217 33 002 20 559 23 849 34 691 17 415 20 301 18 337 20 167 13 095 31 380 16 135 25 372 36 810 18 462 17 955 14 175

458 595

603 154

707 958

724 284

988 864

2. Andra förvaltningskostnac er Sjömanshus

Göteborg Stockholm Karlstad Malmö Gävle NvköDine Hälsingborg Örnsköldsvik Visby Trelleborg Sundsvall Landskrona Norrköping Kalmar Marstrand Uddevalla Sölvesborg Söderhamn Karlskrona Ystad Halmstad Karlshamn

Lysekil Kristianstad Västervik Totalt

39 888 8 288 3 503 3 787 3 370 12 440 3 130 819 2 373 1 457 718 3 578 2 707 5 539 2 965 5 825 3 070 2 287 2 670 7 922 25 161 1 337 3 462 3 607 3 342 3 211 1 096 3 363 2 830

17 754 13 266 1 869 3 442 1 493 3 438 6 570 3 982 844 2 116 1 570 1 123 4 839 3 112 2 738 3 545 3 056 7 554 2 544 2 073 2 681 6 749 1 155 4 211 7 764 2 966 2 866 977 3 499 1 511

16 466 37 500 2 171 3 837 1 790 3 202 15 301 4 584 1 224 2 225 1 898 1 292 2 820 3 806 3 033 3 475 9 593 3 611 3 763 3 054 5 073 4 632 1 528 3 210 10 241 2 874 3 235 2 069 3 498 1 650

16 379 80 294 2 315 3 730 1 905 4 286 7 717 4 316 1 037 2 231 2 183 1 246 5 020 2 971 3 502 6 353 3 375 3 336 3 006 2 577 4 428 4 826 1 932 3 544 10 434 2 870 3 416 2 248 3 881 1 604

30 025 20 800 3 172 5 338 4 916 4 490 8 386 5 195 2 001 3 287 2 471 1 576 6 102 4 290 3 940 4 393 6 561 4 008 3 678 4 013 6 489 5 609 1 635 3 117 8 873 4 866 3 792 2 883 4 088 1 763

35 754 80 480 5 453 19 586 4 811 6 660 12 971 7 091 2 522 4 112 4 040 3 042 7 859 6 910 6 279 5 353 62 465 16 723 5 674 10 373 5 858 7 369 1 749 6 796 13 131 6 187 6 114 3 984 5 744 4 081

163 745

121 307

162 655

196 962

171 757

369 171

292 B. Mönstringar 1. Å sjömanshusets egen ort Sjömanshus 1940

1956 Göteborg Stockholm

19 195 8 400

Malmö Gävle Nyköping Hälsingborg. . . Luleå Örnsköldsvik . . Umeå

4 494 1 467

37 832 16 012 1 327 6 150

39 703 18 445 1 700 6 388 3 782 2 461 6 463 1 817 991 923 1 706 1 320 2 759 2 255 2 298 1 653 1 532 1 814 889 856 787 640 497 687 555 841 929 436 552 260

41 790 21 036 1 908 5 959 3 390 2 619 6 276 1 714 544 986 988 1 010 2 511 2 834 2 756 1 607 1 926 1 574 825 556 1 000 334 535 752 1 003 817 1 043 706 574 238

43 382 18 894 1 864 5 329 2 911 2 161 5 569 2 255 600 946 1 087 1275 2 921 3 353 2 071 1 258 1347 1 706 898 1 142 1 160 385 503 705 777 939 832 456 500 275

44 088 11 889 1 842 5 066 2 154 2 598 5 462 2 097 522 1 403 1 108 1 003 2 162 2 874 2 124 1 014 1 142 1 174 579 939 915 691 313 510 590 761 700 296 359 141

42 082 10 518 1 696 5 257 3 051 1 074 4 398 2 486 485 1 239 992 1 051 1 959 2 849 2 301 1 400 693 1 058 512 980 408 567 350 494 720 540 739 298 380 137

43 367 11 650 1 907 5 176 2 884 1 162 4 261 2 463 550 871 884 862 1 893 2 941 2 314 1 315 1 023 1 148 636 1 421 707 549 252 470 514 440 923 334 372 161

97 146 105 939 109 811 107 501

96 516

90 714

93 450

838 167

3 874 1 128 406 585 546 Trelleborg 1 140 Sundsvall 1 102 Landskrona . . . 2 325 Norrköping. . . . 1 274 Härnösand.... 685 Oskarshamn. . . 1 497 1 036 Marstrand 1 359 Uddevalla 1 824 Sölvesborg 1 000 Söderhamn.... 170 Karlskrona.... 344 Ystad 650 Halmstad 1 629 Karlshamn.... 1 242 1 749 Kristianstad. . . 282 Västervik 549 Strömstad 302 Totalt

61 259

2 411 1 667 6 502 1 175 558 1 014 611 1492 2 438 2 512 1 872 1 361 2 182 1 870 800 783 642 436 448 790 548 1 129 1 035 535 743 271

2. Å annan ort inom distriktet Sömanshus

Göteborg Stockholm Karlstad Malmö Gävle Nyköping Hälsingborg . . . Luleå Örnsköldsvik . . Umeå Visby Trelleborg Sundsvall Landskrona... . Norrköping. . . . Härnösand.... Oskarshamn. . . Kalmar Marstrand Uddevalla Sölvesborg Söderhamn.... Karlskrona.... Ystad Halmstad Karlshamn.... Lysekil Kristianstad. . . Västervik Strömstad Totalt

960 807 508

784 1 999 1 380

440 1 752 1 388

423 1 937 1 464

482 1 624 1 164

448 1 672 1403

—

207 1 810 644 4

—

—

—

—

412 1 443 1 194 9

1 815 180 157

1 637 196 310

1 680 258 322

1 373 230 624

1 622 267 235

883 90 619

2 368 230 561

2 266 124 382

127 258

531 564

626 631

571 460

574 571

392 250

463 340

591 341

—

—

—

—

—

•

• — •

—:

—

—

—

•

—

81 26

117 27

122 35

—

—

—

6 151

— — —•

—

11 233 325

— —

1 073

—

27 192 254

— —

—

303 34 292 149

323 7 95 98

138 70 124 123

—

—

—

29 1

6 080

— 8 220

79 22 —

9 225 347

— —

—

180 39 92 133 •

—

63 36

12 163 470

— —

—

220 50 72 201 •

—

17 3

— —

—

9 487

8 477

8 866

43 22

15 139 377

— —

—

27 16

14 118 324

— —

—

•

—

28 35 •

—

14 133 290

— —

—

201 15 45 151

232 10 55 193

221 16 32 137

—

— —

— —

•—

108 7 184

93 9 359

86 8 399

294 C. Utfärdade Sjömanshus Göteborg Stockholm Karlstad Malmö Gävle Nyköping Hälsingborg Luleå Örnsköldsvik Umeå Visby Trelleborg Sundsvall Landskrona Norrköping Härnösand Oskarshamn Kalmar Marstrand Uddevalla Sölvesborg Söderhamn Karlskrona Ystad Halmstad Karlshamn Lysekil Kristianstad Västervik Strömstad Totalt

sjömansrullor

174 84 11 39 11 7 61 4 3 4 12 7 7 67 16 18 39 60 127 19 35 3 13 13 43 42 114 6 22 40

233 110 18 49 12 14 79 7 2 13 8 4 18 58 19 19 27 49 108 5 29 24 8 12 16 21 97 17 37 31

226 120 14 47 27 34 88 9 6 23 7 10 18 48 8 16 28 41 107 13 26 12 10 10 13 33 103 11 30 39

58 20 29 27 32 129 6 28 7 8 18 16 21 87 15 12 33

234 108 28 46 17 19 67 20 7 22 34 4 26 63 15 18 23 78 139 12 31 18 9 20 13 23 72 13 20 45

1 101

1 144

1 177

1 160

1 244

258 105 18 48 21 23 83 12 3 21

295 D. Antal inskrivna sjömän Sjömanshus Göteborg Karlstad

Hälsingborg Örnsköldsvik Visby Trelleborg Norrköping Härnösand Oskarshamn Uddevalla

Ystad Halmstad Karlshamn

Strömstad Totalt

7 409 7 065 1 970 2 399 1 097 1 094 3 152 1 127 441 808 1 009 608 1 259 1 060 1 301 1 196 1 294 2 267 1 450 672 996 974 1 102 1 320 1 102 1 710 2 596 1 165 977 1 181

7 355 6 906 1 354 1 838 782 792 1 943 651 259 687 682 394 786 733 987 740 564 1 332 786 418 579 624 543 715 646 816 1 170 794 396 531

7 926 7 501 1 622 2 054 924 1 014 2 053 670 297 710 718 371 866 741 1 123 803 559 1 283 702 448 591 656 569 682 698 733 1 090 842 415 480

8 660 7 981 1 813 2 186 1 050 1 179 2 069 672 333 711 716 410 951 739 1 364 829 513 1 175 627 412 577 556 573 693 768 692 1 041 918 375 445

8 964 8 280 1 884 2 335 1 126 1 269 2 120 625 341 669 723 448 1 039 831 1 389 790 530 1 204 594 403 543 532 544 712 876 671 1 007 936 351 425

9 236 7 725 1 928 2 423 1 121 1 337 2 132 635 355 635 722 413 869 805 1 374 737 491 1 221 559 419 534 557 542 722 949 648 988 951 363 382

51 801

36 803

39 141

42 161

41 773

296 E. Antal årsunderstöd Sjömanshus Göteborg Stockholm Karlstad Malmö Gävle Nyköping Luleå Örnsköldsvik Umeå Visby Trelleborg Sundsvall Landskrona Norrköping Härnösand Oskarshamn Kalmar Marstrand Uddevalla Sölvesborg Söderhamn Karlskrona Ystad Halmstad Karlshamn Lysekil Västervik Strömstad Totalt

494 316 12 128 61 17 284 30 5 28 71 24 48 68 23 82 101 163 78 212 77 43 22 166 39 98 86 13 66 120

445 282 15 129 40 14 242 17 5 21 62 26 45 61 19 33 101 132 72 168 61 29 17 139 45 87 106 20 55 90

428 300 14 117 35 13 245 17 5 18 55 23 41 59 19 29 98 120 69 155 64 24 18 129 46 86 112 19 52 82

2 975

2 578

2 492

425 272 14 114 31 14 239 10 5 23 56 21 37 60 21 28 96 122 74 145 63 23 17 119 45 83 107 17 51 70

410 260 13 101 30 14 226 11 5 27 48 22 27 60 20 28 70 113 72 111 61 22 17 101 45 83 107 20 49 64

392 262 10 108 25 14 215 11 5 120 38 26 25 62 20 29 66 110 80 100 58 22 18 86 42 69 113 23 49 54

2 402

2 237

2 252

297 Bilaga 4

Statistiska

uppgifter rörande de upplysningar ur sjömanshusregistren som utomstående personer begärt under maj, juni, september och oktober 1953.

(Sammanställning av svar som inkommit å en till sjömanshusen år 1953 riktad rundfråga.) Sjömanshus Undersökt förhållande Samtl.

Gbg.

H-borg Malmö

Norrk.

Sthlm

Gävle

Övriga

Fråg andekategori 395 107 2 314 886 542 118 8 604 4 991 3 385 1 101 1 324 239 515 40 219 83 2 124 690 680 87 1 138 382

45 47 19 444 175 59 57 10 133 31 74

14 193 22 437 209 163 44 8 170 54 193

5 39 11 160 91 51 4 9 51 26 47

50 89 65 643 392 199 28 17 437 79 97

5 11 21 69 77 35 2 42 30 14

169 1 049 286 1 860 1 340 578 340 92 601 373 331

Summa

21 240 8 724

1 094

1 507

2 096

7 019

De frågandes lokalisering Inom sjömanshusets egen ort I Stockholm I Göteborg På annan ort

1 6 426 22 2 309 8 160 7 512 4 345 1 190

921 39 25 109

1 114 51 60 282

258 56 34 146

1 1 645 43 407

174 19 18 95

3 957 477 468 2 116

Sättet för frågornas ställande Skriftligt Per telefon Vid besök Ej angivet

5 166 1 376 10 363 2 423 5 691 4 925 20

159 825 108

419 996 92

129 341 24

427 1 667 1

90 211 5

2 566 3 900 536

20 111 8 459 1 129

1 018

1 313

2 029

6 555

18 460

7 653

1 328

1 505

6 363

412 2 136 232

144 822

40 82

35 138

12 62

21 557

3 44

157 431

6 Militära mynd Tullmyndigheter Skattemyndigheter Polismyndigheter Barnavårdsmynd Sjömansförmedl UD Annan myndighet Anhörig

fram-

Frågans innehåll Upplysn. önskad om nuvarande anställning eller adress Annat innehåll Svarets innehåll Upplysn. lämnad Sjömannen avförd, ej längre sjöfar Ej reg. vid sjömanshus . Annat innehåll Hänv. till annat sjömanshus Spec, åtgärder nödvändiga för a t t kunna besvara förfrågan

20— 705753

298 Bilaga

Sammanställning A.

av uppgifter Inom

sjöfarten

angående bristen på sjöfolk handelsflottan arbetsanmälda utlänningar

inom i

den

svenska

Sverige

(Uppgifterna hämtade ur Sociala meddelanden) Tid

Samtliga

Danskar

Norrmän

Finnar

övriga

4:e kvartalet 1950 l:a » 1951 2:a i 1951 3:e » 1951 4:e » 1951 l:a » 1952 2:a » 1952 3:e i 1952 4:e » 1952 l:a » 1953 2:a » 1953 3:e » 1953 4:e » 1953 l:a » 1954 2:a » 1954 3:e i 1954 4:e » 1954 l:a » 1955 2:a » 1955 3:e »> 1955 4:e » 1955

4 887 4 572 5 005 5 921 5 770 5 973 6 308 6 690 6 242 5 744 6 027 6 502 6 425 5 352 5 656 6 388 6 055 6 022 6 202 7 202 7 327

1 167 1 122 1 281 1 500 1 546 1 552 1 641 1 743 1 632 1 483 1 582 1 687 1 724 1 395 1 497 1 620 1 573 1 57S 1 606 1 854 1 886

318 292 324 396 387 417 427 452 425 395 404 425 433 365 387 456 459 469 462 530 549

1 524 1 463 1 615 1 909 1 851 1 832 2 013 2 082 1 949 1 766 1 892 2 005 1 964 1 572 1 714 1 981 1 825 1 837 1 842 2 050 2 052

1 878 1 695 1 785 2 116 1 986 2 172 2 227 2 413 2 236 2 100 2 149 2 385 2 304 2 020 2 058 2 331 2 198 2 138 2 292 2 768 2 840

åren

1950—1955

(Uppgifterna hämtade ur arbetsmarknadsstyrelsens

B . Sjömansförmedlingens

verksamhet

under

årsberättelser)

Tillsatta platser på 100 ledig a 1950

1955 Anm. Antal lediga platser 1955

91 81 83 89 97 93 98 91

91 80 86 88 96 94 99 91

93 89 94 92 97 96 97 95

95 91 95 91 97 96 100 94

89 81 88 78 93 86 95 85

92 78 84 81 94 89 92 87

109 2 083 3 114 14 850 9 689 8 221 2 353 40 419

Bemanningskategori

Befälhavare Styrmän Maskinister Däcksmanskap Maskinmanskap Köks-(intend.-)personal Div. tillfälliga arbeten. Samtliga

299 Bilaga 6

PM angående lokaltullförvaltningens ning m. m.

organisation

samt tullpersonalens

utbild-

Tullstaten utgöres av lokaltullförvaltningen, kustbevakningen och gränsbevakningen. För frågan om tullverkets övertagande av mönstringsbestyret är endast lokaltullförvaltningen av intresse. Vissa vid kusten belägna tullanstalter förestås dock av tjänstemän, tillhörande kustbevakningen. Lokaltullförvaltningen består av nedan angivna slag av tullanstalter, vilka äro förlagda å följande orter, nämligen centraltullkammare: i städerna Stockholm, Göteborg och Malmö; tullkammare: i övriga städer med gällande stapelstadsrätt eller i uthamn till stapelstad (45) samt i vissa städer, som sakna sjöförbindelse med saltsjön (4) och vid vissa järnvägsstationer nära tullområdets landgräns ( 4 ) ; gränstullkammare: i Karlstad; tullstation: å vissa smärre hamnplatser (22) och å vissa orter vid allmänna färdvägar invid tullområdets landgräns (36); tullexpedition: å vissa mindre betydande hamnplatser (11). En under Kristianstads tullkammare i Åhus lydande tullavdelning är inrättad i Kristianstad. Vid vissa hamnar inrättas tillfälliga tullstationer under seglationstid (f.n. 4 ) . Tullstation och tullexpedition lyda närmast under centraltullkammare, tullkammare eller gränstullkammaren. Förteckning å platser med tullanstalt utgives årligen av Generaltullstyrelsen och intages i Tullverkets författningssamling. Centraltullkamrarna, tullkamrarna och gränstullkammaren äro distrikttullanstalter och ha överinseende över var sitt tulldistrikt. Tulldistrikten ha den omfattning och de nummerbeteckningar, som angivas i en bilaga till den av Generaltullstyrelsen utfärdade tullordningen. Till tullstaten hörande ordinarie personal utgöres dels av kammarskrivar utbildade eller tullkontoristutbildade tjänstemän, dels av bevakningstjänstemän och dels av biträdespersonal, som huvudsakligen består av kvinnlig arbetskraft. Till kammarskrivarkarriären höra kammarskrivare (Ca 19, 21), förste kammarskrivare (Ca 23), tullkontrollörer (Ca 25), tullöverkontrollörer

300 (Ca 27, 29), tullförvaltare (Ca 23, 25, 27, 29), övertullförvaltare (Ca 31, 32), tullöverinspektörer (Ca 31) samt tulldirektörer (Ca 34). Den tullkontoristutbildade personalen utgöres av tullkontorister (Ca 17) och förste tullkontorister (Ca 19). Den till lokaltullförvaltningen hörande bevakningspersonalen består av tullvakter (Ca 10, 11), tulluppsyningsmän (Ca 13), förste tulluppsyningsmän (Ca 15), tullöveruppsyningsmän (Ca 17) samt tullmästare (Ca 19). Bevakningsmän, tillhörande kustbevakningen ha motsvarande tjänsteställning. Tjänstetitlarna äro för dem kustvakt, kustuppsyningsman, förste kustuppsyningsman, kustöveruppsyningsman och kusttullmästare. Biträdespersonalen torde ej ifrågakomma för förrättande av mönstringsbestyr. Chefer för centraltullkamrarna äro tulldirektörerna, för tullkamrarna i Hälsingborg, Norrköping och Trelleborg övertullförvaltarna samt för övriga distrikttullanstalter tullförvaltarna. Såsom exempel på personalstyrkan vid olika distrikttullanstalter må nämnas, att tullkamrarna i nedan angivna städer den 1 juni 1956 ha en personal av följande storlek: Karlskrona (tullförvaltare i lönegrad Ca 25): 15, därav 12 bevakningstjänstemän; Ronneby (Ca 23): 6, därav 5 bevakningstjänstemän; Landskrona (Ca 29): 46, därav 35 bevakningstjänstemän; Trelleborg (Ca 3 1 ) : 98, därav 61 bevakningstjänstemän; Lysekil (Ca 25): 10, därav 8 bevakningstjänstemän; Karlstad (Ca 29): 25, därav 17 bevakningstjänstemän; Västervik (Ca 25): 12, därav 9 bevakningstjänstemän; samt Härnösand (Ca 27): 21, därav 16 bevakningstjänstemän. Såsom föreståndare för de vid sjön belägna tullstationerna och tullexpeditionerna fungera tullmästare, tullöveruppsyningsmän, kustöveruppsyningsman, förste kustuppsyningsman och kustuppsyningsman. De större tullstationerna äro bemannade med fyra till sex bevakningstjänstemän, övriga tullstationer skötas liksom tullexpeditionerna av föreståndaren ensam. För förrättande av mönstringsbestyr torde vid distrikttullanstalterna ifrågakomma på vissa mindre orter tullförvaltarna (Ca 23 och högre) men på de flesta orter bevakningsförmän, vilka äro tullmästare (Ca 19) eller tullöveruppsyningsmän (Ca 17). Dessa tjänstemän föra i regel befälet vid invisitation av fartyg och få därigenom den bästa kontakten med sjötrafiken. Det torde dock även kunna beräknas förekomma, att mönstringar förrättas av kammarskrivare (Ca 19—23) eller tullkontorister (Ca 17—19). Vid tullstationer och tullexpeditioner är det av sjömanskommittén förutsatt, att mönstring skall förrättas av tullanstaltens föreståndare eller den han därtill förordnar.

301 Utbildning av tullpersonal för tjänsten bedrives genom kurser, anordnade vid Tullverkets undervisningsanstalt. Till kammarskrivarkurs kan antagas den som avlagt studentexamen eller avgångsexamen vid tekniskt gymnasium (gymnasiets ingeniörsexamen). Tillträde till sådan kurs kan emellertid även vinnas av exempelvis tulltjänsteman, som med högt vitsord i vissa ämnen genomgått tullkontoristkurs. En kammarskrivarkurs omfattar provtjänstgöring under två månader, omkring tre månaders förberedande kurs vid undervisningsanstalten, praktisk utbildningstjänstgöring under en tid av åtta månader samt omkring sex månaders avslutande kurs vid undervisningsanstalten. Vid en sådan kurs meddelas undervisning i författningskunskap, varukännedom, kemi samt engelska, tyska och franska. Undervisningen i författningskunskap hänför sig givetvis till de författningar, som tulltjänstemännen ha att tilllämpa eller vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka. Såsom exempel på sådana författningar må nämnas tullstadgan och tullordningen, frihamnsförfattningarna, tulltaxeförordningen och tullrestitutionsförordningen jämte följdförfattningar samt 1923 och 1924 års smuggellagar. Kammarskrivarutbildad personal, som under visst antal år varit anställd i tullverket får tillfälle att genomgå en s. k. fortbildningskurs, som har till huvudsakligt syfte att genom mera avancerad undervisning bereda tjänstemännen för chefsbefattningar. Tullkontoristkurserna, som taga en tid av omkring fem månader, äro avsedda endast för tjänstemän med flerårig anställning i tullverket. I dessa kurser kunna intagas såväl bevakningsmän som biträdespersonal. På tullkontoristkurserna meddelas undervisning i huvudsakligen samma ämnen som på kammarskrivarkurserna. Nyanställd bevakningspersonal, d. v. s. personer, som antagits till exempelvis tullvakts- eller kustvaktsaspiranter, undergår utbildning för tjänsten dels genom praktisk tjänstgöring, dels genom en korrespondenskurs och en kortare kurs vid undervisningsanstalten. Godkänt betyg i sistnämnda kurs utgör kompetensvillkor för befordran till extra ordinarie tullvakt eller kustvakt. För erhållande av nedan angivna tjänster vid tullverket gälla följande kompetensvillkor, nämligen beträffande tullöveruppsyningsmans- och tullmästartjänst: godkänd examen i tullöveruppsyningsmanskurs; detta kompetensvillkor gäller dock ej för den, som är född före år 1902; kusttullmästartjänst: godkänd examen i kusttullmästarkurs eller i kustöveruppsyningsmanskurs, som varit anordnad under åren 1936—1952; kustöveruppsyningsmanstjänst: godkänd examen i kustöveruppsyningsmanskurs eller i kustbevakningskurs, anordnad efter år 1951.

302 Å nyssberörda kurser meddelas undervisning i bland annat författningskunskap samt tyska och engelska. Nu fungerande föreståndare för här ifrågavarande tullstationer och tullexpeditioner ha i regel på grund av sin ålder ej genomgått ovannämnda kurser för bevakningstjänstemän, vilket dock kompenseras av den vidsträckta erfarenhet de tillägnat sig under mångårig tulltjänstgöring. (Promemoria upprättad den 7 juni 1956 av experten B. Linder.)

303 Bilaga 7

Förslag

till

indelning

av riket

i

mönstringsdistrikt

Omfattning enligt Benämning

Göteborgs mönstringsdistrikt

tullverkets distriktsindelning Tulldistrikt nr 16—18, 27, 28, 33, 53—57

de allmänna administrativa indelningsgrunderna Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Värmlands län Skaraborgs län med undantag av de områden som ingå i Kalmar mönstringsdistrikt Löftadalens, Onsala, Fjärås, Särö, Tälö och Lindome landskommuner i Hallands län Idre, Särna, Transtrands och Lima landskommuner i Kopparbergs län

Hälsingborgs mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 48—52

Hallands län med undantag av de områden som ingå i Göteborgs mönstringsdistrikt Ausås, Barkåkra, Förslövsholms, Västra Bjäre, Hjärnarps, Munka-Ljungby, Örkelljunga, Skånes-Fagerhults, Ö. Ljungby, Kvidinge och Riseberga landskommuner samt Båstads och Perstorps köpingar i Kristianstads län Löddeköpinge, Dösjöbro, Rönneberga, S:t Ibbs, Härslövs, Svalövs, Teckomatorps, Marieholms, Harrie, Bosarps, Röstånga, Vallåkra, Ödåkra, Väsby, Brunnby, Jonstorps, Kattarps, Mörarps, Ekeby, Kågeröds och Billesholms landskommuner samt Kävlinge köping i Malmöhus län Göteryds, Ryssby, Hamneda, Berga, Annerstads, Lidhults, Traryds, och Markaryds landskommuner i Kronobergs län

Malmö mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 42—47

Kristianstads och Malmöhus län med undantag av de områden som ingå i Hälsingborgs och Kalmars mönstringsdistrikt

Kalmar mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 32, 36—41

Ivetofta och Näsums landskommuner Kristianstads län

i

Blekinge län Kalmar län med undantag av de områden som ingå i Oxelösunds mönstringsdistrikt Kronobergs län med undantag av de områden som ingå i Hälsingborgs mönstringsdistrikt Jönköpings län Vartofta, Dimbo, Daby, Mullsjö, Hökensås, Fågelås, Fröjereds, Mölltorps, Karlsborgs och Undenäs landskommuner, Tibro köping samt Falköpings och Hjo städer i Skara-

304 Omfattning enligt Benämning

tullverkets distriktsindelning

de allmänna administrativa indelningsgrunderna

Oxelösunds (Nyköping) mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 24—26, 29—31, 35

Tjust-Eds, Uknadalens, Loftahammars, Gamleby, Överums, Gladhammars, Hallingebergs, Locknevi, Södra Vi, Sevede, Vena, Tuna och Hjorteds landskommuner samt den del av Misterhults landskommun som är belägen norr om en rät linje dragen från väster till öster genom orten Uthammars sydligaste punkt, allt i Kalmar län Östergötlands län Södermanlands län med undantag av de områden som ingå i Stockholms mönstringsdistrikt Örebro län Söder om Arboga stad belägen del av Medåkers landskommun i Västmanlands län

Stockholms mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 19—23

Tosterö, Stallarholmens, Enhörna, Hölö och Vagnhärads landskommuner samt Mariefreds stad i Södermanlands län Stockholms stad och Stockholms län Uppsala län med undantag av de områden som ingå i Gävle mönstringsdistrikt Västmanlands län med undantag av de områden som ingå i Oxelösunds mönstringsdistrikt

Gävle mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 13—15

Älvkarleby, Västlands, Österlövsta och Hållnäs landskommuner i Uppsala län Gävleborgs län med undantag av de områden som ingå i Sundsvalls mönstringsdistrikt Kopparbergs län med undantag av de områden som ingå i Göteborgs mönstringsdistrikt

Sundsvalls mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 8—12

Gnarps, Hassela, Harmångers, Bergsjö, Bjuråkers, Hälsingtuna, Forsa, Delsbo, Ramsjö, Ljusdals, Färila-Kårböle, Järvsö, Arbrå, Njutångers landskommuner samt den del av Enångers landskommun som är belägen norr om en rät linje dragen från väster till öster genom nordligaste punkten i Långvinds bruks lastageplats i Gävleborgs län Västernorrlands län med undantag av de områden som ingå i Umeå mönstringsdistrikt Jämtlands län Sorsele, Tärna, Stensele, Vilhelmina, Dorotea, Åsele och Fredrika landskommuner i Västerbottens län, Arjeplogs landskommun i Norrbottens län

305 Omfattning enligt Benämning

Umeå mönstringsdistrikt

tullverkets distriktsindelning

de allmänna administrativa indelningsgrunderna

Tulldistrikt nr 5—7

Grundsunda, Gideå, Trehörningsjö, Björna, Arnäs, Själevads, Mo, Anundsjö och Nätra landskommuner i Västernorrlands län Västerbottens län med undantag av de områden som ingå i Sundsvalls mönstringsdistrikt Arvidsjaurs landskommun i Norrbottens län

Luleå mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 1—4

Norrbottens län med undantag av de områden som ingå i Sundsvalls och Umeå mönstringsdistrikt

Visby mönstringsdistrikt

Tulldistrikt nr 34

Gotlands län

306 Bilaga

Tablå utvisande

Sjömanshus

beloppet av de ersättningar för extra mönstringsförrättningar 1954 uppburits av tjänstemän vid sjömanshus. Antal mönstringar på orten år 1954

Ersättning för extra mönstr. förrättning år 1954 till ombudsman och notarie (särskild ersättning) 1

Göteborg.

44 088

5 428: 25 3 453:75

Stockholm.. .

11 889

Hälsingborg.

5 462

Malmö

5 066

1 966: — 4 009:75 2 077: 50 2 077: 50 44: —

Landskrona . Nyköping. . . Sundsvall. . . Gävle Norrköping. .

2 874 2 598 2 162 2 154 2 124

415 343 290 677 278

Luleå....... Karlstad Umeå. . . . . . . Kalmar

2 097 1 842 1 403 1 174

143 50 450 400

Oskarshamn. Visby Härnösand. . Trelleborg... Uddevalla... Sölvesborg... Karlshamn. . Lysekil

142 108 014 003 939 915 761 700

160: — 236: 50 330: — 1 334:50

Söderhamn. . Halmstad. . . Marstrand. . . Örnsköldsvik Ystad Västervik. . . Karlskrona. . Kristianstad. Strömstad. . .

691 590 579 522 510 359 313 296 141

145:75

7 038: — 4 x l b 1 968:60 2b 1 969:— ks 286: 60 ksb 1 446: 80 kb 2 072:60 Ib 1 870:08 2b 1461: — Ib 1 384:50 kb Ib 678:15 ksb 263:85 ks 415: — ks 135: — ks 217:50 ksb 292: — ks 155:45 kb 79:29 kb 2:62 ks 87:58

211:60 30: — 104:75

60 —35 — 201 50 23 —

övrig personal (övertidsersättning) 1

o o o o

300: — 254:80 536: 40 70: — 66: — 1 066:20 513:20 56:50 79:20 24:82 12:30

ks kb ksb kb kb eb kb kb ksb ks ksb

65: —

kb

23: 10:

eb kb

som år

Antal personer

10 4

3 2 2 2 2 3 2 2 1 2 2 2 2 2 1 2 2 3 1 1 1 1 1 1 2 1 Totalt

49 826:89

o = ombudsman, n = notarie, Ib = förste bokhållare, 2b = bokhållare, ks = kansliskrivare, ksb = kanslibiträde, kb = kontorsbiträde, eb = extra biträde.

307 Bilaga 9

Sjömanshusens A.

personal

samt

de särskilda 1955/56.

Titel

Lönegrad

Namn

ombudsman kanslibitr. ombudsman

24 11 27

Åström Widén Backström

notarie 1. bokhåll.

mönstringsförrättarna

vid

årsskiftet

Sjömanshuspersonal.

Sjömanshus

Gävle Göteborg

fa

Tillträdde tjänsten

1907 1906 1894

1953 1948 1942

» »

24 20 20 20

vak. Bahrne 1893 Ranfors 1893 Ljungstrand 1902

1918 1918 1937

»

20 Björkengren 1892

bokhåll.

18 Sik ström

kansliskriv.

15 Magnusson

kanslibitr. kont.bitr. exp.vakt

11 8 10 10 24 2/3 8 27

Andersson Thulin Aronsson Klang Corsander

1903 1921 1901 1910 1899

1951 1948 1924 1945 1951

Carlsson Alm

1916 1898

1947 1952

»

Halmstad

ombudsman

Hälsingborg

kont.bitr. ombudsman

notarie 1. bokhåll.

24 20

Carlsson Thorssell

1896 1901

1945 1945

kont.bitr.

8 8 24 2/3 8 24 15

Johansson Ifversson Elfversson

1902 1927 1904

1920 1955 1954

Frånberg Kindberg Karlsson

1907 1903 1920

1943 1941 1951

»

Härnösand

ombudsman

Kalmar

kont.bitr. ombudsman kansliskr.

Karlshamn

kont.bitr. ombudsman

8 24

Carlsson Persson

1908 1900

1947 1954

kanslibitr.

11 Westerlund 1900

1950 Tidigare sjömanshustjänst såsom

KomAntal binerad år tjänst

_ e. skrivbitr. 26 ombudsman 2 vid Malmö sh. e. tjänsteman

» »

»

3 2 14 5 12 15 8 8 1 7 6 1

—

— — —

—

—

» »

bokhåll. e. tjänsteman bokhåll. e. tjänsteman kansliskriv. e. tjänsteman kanslibitr. e. skrivbitr.

»

ombudsman vid Härnösands sh. ombudsman vid Sundsvalls sh. 1. bokhåll. skrivbitr. kansliskriv. ombudsman vid Strömstads sh.

7 25 6 2 5

— —

— —

e. skrivbitr. kansliskriv. biträde skrivbitr. kanslibitr. skrivbitr. ombudsman vid Sölvesborgs sh.

4 2

kansliskriv.

—

3y2 4 4*/2 16 10

—

308 Sjömanshus

Karlskrona

Titel

ombudsman

Kristianstad Landskrona

Luleå Lysekil Malmö

Marstrand

Nyköping

Oskarshamn Stockholm

Strömstad

—

KomAntal bineår rad tjänst

1939 Thelin

24 2/3 kansliskriv 15 ombudsman 2/3 24 kont.bitr. 8 ombudsman 24 kansliskriv. 15

Löving

1955 Benander Engström Palmer Liljefors Lundberg

1916 1909 1904 1902 1923

1934 1950 1939 1937 1953

kontr.bitr. ombudsman kont.bitr. ombudsman kansliskriv. kanslibitr. ombudsman

8 24 8 24 15 11 24

Bengtsson Karlström Fridström Hjelmvik Samuelsson Simonsson Grafström

1914 1904 1899 1889 1899 1900 1897

1932 1949 1920 1929 1941 1936 1942

1. bokhåll.

20 Graf ström

kanslibitr. kont.bitr.

11 8

Wikforss Dörne

1925 1920

1953 1953

ombudsman

24 2/3 8

Andersson

1947 Lövhed

1926 Lindell Wirf Wallin Åberg

1906 1900 1906 1891

kansliskriv. kont.bitr.

24 15 8 24 2/3 15 8

1954 ord. 1950 1917 1939 1949

Peterson Gustavsson

1901 1898

ombudsman kanslibitr. ombudsman notarie 1. bokhåll.

24 11 27 24 20

Törnebohm Nilsson Lundberg Wikander Zachau

1897 1906 1895 1899 1901

bokhåll. kanslibitr. kont.bitr. ombudsman

18 11 8 24 2/3 8 24 15 24 2/3 8 24 2/3 8

Åman Nordin Johansson Lombrant

1905 1915 1929 1906

1945 1940

vak. Funning Hamrin Rane

1900 1894 1915

1953 1911 1955

— —

Söderin Håkansson

1936 1905

1954 1954

•— —

— —

Lundgren

—

—

ombudsman

ombudsman kansliskriv. kont.bitr. ombudsman

Söderhamn

kanslibitr. ombudsman kansliskriv. ombudsman

Sölvesborg

kont.bitr. ombudsman

Sundsvall

fa

Tidigare sjömanshustjänst såsom

Elfner

kont.bitr. Norrköping

Namn

Tillträdde tjänsten

•a T3 :0

24 1/2 8

tjänsteman Karlstad

Lönegrad

kont.bitr.

1919 1947 1955 1951 1955 1942 1943 1941

— 1. hamn bokh.

• —

—

— .— —

— — —

— — —

— .— — —

.—

—

notarie kont.bitr. kanslibitr. • — .

ombudsman vid Visby sh. skrivbitr. kont.bitr. kansliskriv. kont.bitr. extra 1953, ord. 1954

— extra

6 1 7 4

— — 8

— _ —

— — —

—

—

— —

— —

—

— —

ombudsman vid Luleå sh. extra ord.

5 3 5

notarie t.f. notarie kansliskriv. skrivbitr. skrivbitr. e. skrivbitr. kansliskriv.

• — •

7 Hamn kapt.

— — —

Hamn kapt.

309 Sjömanshus

Titel

Trelleborg

ombudsman

Uddevalla Umeå

e. skrivhjälp ombudsman kont.bitr. ombudsman

Visbv

ombudsman

Västervik

kont.bitr. ombudsman

Ystad

kont.bitr. ombudsman

Örnsköldsvik

B.

—

Olsson Beckeman Bergqvist Envall

1884 1880 1906 1913

1951 1919 1939 1955

mönstr.förrätt.

— —

— —

Johansson

—

—

Ahlberg Jeppsson

1920 1901

1944 1950

—

—

Gustafsson Dahlberg

1928 1902

1953 1954

~ —

—

:©

kont.bitr.

8 Bjerntoft

ombudsman

24 1/2

Lundqvist

1952 Sjömanshusdistrikt

Falkenberg

Göteborg

Piteå

Luleå

Västerås

Nyköping

Södertälje

Stockholm

Hudiksvall

Söderhamn

Skellefteå

Umeå

2 Gustafsson

24 2/3

•o

—

ord. ombudsman t.f. bitr. 1950 e. tjänsteman kont.bitr.

Hamn kapt.

— 4 4

"

Särskilda mönstringsförrättare.

Förrättningsort

fa

Tidigare sjömanshustjänst såsom

Namn

24 8 24 2/3 24 2/3 8 24 2/3 8 24 2/3

KomAntal binerad år tjänst

Tillträdde tjänsten

Lönegrad

Antalet mönstrac e år Titel och namn

hamnkapten Carl-Olof Holmström kassören Erik Sjöstedt hamnkapten C. F. Carlsson skeppsklareraren G. J. M. Berggren hamnlotsen J. E. Johansson f. sjömanshusombudsman J. A. Johansson

.

1 021

i

i

i

Samma om fattning 1953 och 1955 som 1954. Uppgift sa enas.

Särskilda mönstringsförrättarna i Falkenberg, Piteå och Skellefteå uppbära ett årligt arvode om 600 kr. jämte kr. 1: 50 per mönstrad och kr. 1: 50 per förmedlad inskrivning av sjöman. Särskilda mönstringsförrättarna i Västerås, Södertälje och Hudiksvall erhålla intet årligt arvode men däremot 2 kr. per mönstrad och per förmedlad inskrivning. Båda slagen av särskilda mönstringsförrättarna äga därjämte tillgodogöra sig den utgående avgiften för extra mönstringsförrättning samt de i verksamheten uppburna sportlerna.

Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk

förteckning

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. JO och kommunerna. [2] Fordringspreskription m. m. [11] Förenklad byggnadslagstiftning. [21]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruks förstärkande med skog. [8] Markvård och eroslonsskydd. [17] Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m. m. [20]

!£; Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. [6] Kanslister i administrativ tjänst. [23]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunalförvaltning.

Industri. Stommatertal från jord- och stenindustrin. [12] Statliga betongbestämmelser. Del 2 a. [25]

Handel och sjöfart. Mönstring och registrering av sjöfolk. [29] Statens och kommunernas finansväsen. Fullföljdsbegränsning i skattemål. [3] Den statliga indirekta beskattningen. [13] Statliga företagsformer IV. Statens vattenfallsverk. [26]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Allmänna pensionsberedningen. 1. Förbättrad pensionering. [7] 2. Remissyttranden. [16] 1955 års långtidsutredning. 2. Balanserad expansion. Bilagor. [10] 3. Remissyttranden. [22] Beroende uppdragstagare. [14]

Hälso- och sjukvård. Nordiskt samarbete Inom näringsforskningen. [1]

Allmänt näringsväsen.

Kommunikationsvägen. Trafiksäkerhet. II. [18]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen. Krigsskada å egendom. [5]

KyrkoYä§cn. Under viåning&Tääeu Andlig odling i övrigt. Församlingslag. [15] Biskopsvalkommittén. 1. Biskopsval. [19] 2. Ärkebiskopsval. [27] Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen. [24] Lärarutbildningen på det husliga området. [28] Försvarsväsen. örlogsvarvens organisation m. m. [9]

Oljelagring. [4] Utrikes ärenden. Internationell rätt.

I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1957