Krigsskada å egendom

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

_SOÖ STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:5 Handelsdepartementet

IGL. Bl S L

- 6 FEB 1957 >CKHOLM

KRIGSSKADA Å EGENDOM BETÄNKANDE AVGIVET AV FÖRSÄKRINGSINSPEKTIONEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1957 kronologisk

förteckning

1. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen. Statsrådets tryckeri, Helsingfors. 28 s. H. 2. JO och kimmunerna. Kihlström. 80 s. Ju. 3. Fullföljdsjegränsning i skattemål. Idun. 146 s. Fl. 4. Oljelagrin*. Kihlström. 117 s. H. 5. Krigsskarä å egendom. Idun. 188 s. H.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil « « £ • * £ * £ £ nelsebokståverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet, Jo. = Jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:5 Handelsdepartementet

KRIGSSKADA Å EGENDOM Betänkande avgivet av försäkringsinspektionen

IDUNS T R Y C K E R I A K T I E B O L A G S T O C K H O L M 1957

E S S E L T E AB

Innehåll Skrivelse till Konungen

5 Förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom

7 Kap. 1. Utredningsuppdraget

och dess utförande

Kap. 2. Gällande lagstiftning

14 Kap. 3. Tidigare föreslagna reformer

27 Kap. 4. Preliminära

synpunkter

på en allmän översyn av lagstiftningen

Kap. 5. Utländsk rätt Danmark Finland Norge Belgien England Frankrike Holland Italien Schweiz Västtyskland Sammanfattning

42 42 49 54 65 67 72 74 75 75 76 82

Kap. 6. Krigsskador

83 Kap. 7. Allmänna

i vissa länder under andra världskriget synpunkter

Kap. 8. Krigsskadeskyddets

på krigsskadelagstiftningens

framtida utformning

omfattning

89 Begreppet krigsskada Materiell skada Orsakssammanhanget mellan kriget och skadan Exempel på »direkta» krigsskador Exempel på »indirekta» krigsskador Bedömning av »indirekta» skador Före ett krigsutbrott uppkomna skador Skador uppkomna då krig hotat men ej utbrutit

89 89 90 91 92 92 96 96

Krigsskadeskyddet — civilförsäkringen Krigsskadebegreppet och civilförsäkringens krigsklausul Försäkringsrättslig doktrin och praxis rörande gränsdragningen krigsskada — civilskada Tänkbara praktiska anordningar för lösandet av gränsdragningsproblem Försäkringsgivares regressrätt

97 97 98 101 103

4 Lagens territoriella omfattning Från krigsskadeskyddet undantagen egendom Kap. 9. Krigsskadeskyddets

finansiering

Allmänna synpunkter på tillämpade finansieringssystem När skall medel för krigsskadeutjamningen uppbäras? »Särbudgetsystem» eller »enhetsbudgetsystem»? Argument för ett särbudgetsystem En »modell» till särbudgetsystem Kritik av modellen till särbudgetsystem Kan krigsskadeavgift bestämmas efter förkrigstidens försäkringsvärden? Förslag om skattefinansiering Kap. 10. Skaderegleringen

104 106 112 112 116 118 120 124 132 136 138 143

Allmänna principfrågor Förändringar i penningvärdet Skall utebliven inflationsvinst ersättas? R ä n t a å ersättningsbelopp Stilleståndsförluster Villkor om återuppbyggnad för utfående av ersättning?

143 143 147 150 150 151

Ersättningsprinciper Allmänna begränsningar i ersättningsrätten Speciella begränsningar i ersättningsrätten Likformig reduktion av ersättningsbeloppen

153 154 156 156

Den allmänna gången av skaderegleringen Anmälan och registrering av skada Utredning och värdering av skada Fastställande av skadeersättning Utbetalning av skadeersättning Sammanfattning

157 157 158 160 161 163

Kap. 11. Organisatoriska frågor

164 Organisationen Det centrala krigsskadeorganet Regionala organ Lokala organ Organisatoriska åtgärder i extraordinära fall Sammanfattning

164 164 168 169 171 171

Beredskapsåtgärder

172 Kap. 12. Specialmotivering

till lagförslaget

173 Kap. 13. Sammanfattning

181 Särskilt yttrande av byråcheferna Vogel och Brundin

Till

Konungen

Den 13 november 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt försäkringsinspektionen att i samråd med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och statens krigsskadenämnd verkställa en allmän översyn av lagstiftningen rörande krigsskadeskyddet samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som kunde föranledas därav.

6 Med stöd av samtidigt lämnat bemyndigande förordnade chefen för handelsdepartementet den 23 december 1953 numera assessorn i Svea hovrätt A. Å. Sundquist att såsom sekreterare biträda vid utredningen. Utredningsarbetet, som på grund av löpande arbetsuppgifter tidvis legat nere, har huvudsakligen bedrivits inom en särskild arbetsgrupp, i vilken ingått, från försäkringsinspektionen generaldirektören R. Sterner samt byråcheferna G. Brundin och L. Vogel, från riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kanslichefen W . von Schwerin och från statens krigsskadenämnd dess ordförande, försäkringsdirektören O. H. Appeltofft. Vid några av arbetsgruppens sammanträden har därjämte närvarit inspektionens övriga ledamöter, nämligen byråchefen O. Vinell, bankdirektören Å. Lundgren och dispaschören P. G. Hasselrot, den sistnämnde sedermera efterträdd av civilekonomen A. Henrikson, samt krigsskadenämndens vice ordförande, häradshövdingen E. Hörstadius. Samrådet med riksnämnden och krigsskadenämnden har i övrigt inskränkt sig till uppkomna principspörsmål. Nämnda myndigheter har således ej ingått på någon granskning av detaljfrågor utan torde beredas tillfälle härtill vid remissbehandlingen av det nu framlagda förslaget. Efter vederbörligt tillstånd har studiebesök avlagts, i Oslo den 28—29 april 1955 av arbetsgruppen jämte sekreteraren, i Köpenhamn den 1—2 augusti 1955 av sekreteraren och i Helsingfors den 1—3 september 1955 av herrar von Schwerin och Vogel samt sekreteraren. Vid dessa besök har överläggningar ägt r u m med representanter för grannländernas krigsskadeinstitutioner. Skilda krigsskadeproblem har dryftats med företrädare för Svenska försäkringsbolags riksförbund och olika försäkringsbolag. Vidare har vid överläggningar med Hyresgästernas riksförbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen i Sverige, Motormännens riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges lantbruksförbund representanter för dessa organisationer beretts tillfälle att framlägga preliminära synpunkter på vissa principfrågor. Beträffande de huvudsynpunkter, som lagts på uppdragets utförande, tilllåter sig inspektionen hänvisa till vad i kap. 1 anföres. Efter slutfört uppdrag får försäkringsinspektionen härmed överlämna sitt betänkande »Krigsskada å egendom» jämte därtill hörande förslag till »Lag om ersättning för krigsskada å egendom». Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av byråcheferna Vogel och Brundin. Stockholm i januari 1957. Underdånigst Richard

Sterner Åke

Sundquist

Förslag till Lag om ersättning för krigsskada å egendom Härigenom förordnas som följer. Inledande

bestämmelser

1 §• För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel, som för ändamålet ställts till förfogande. Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig, vare sig riket indragits däri eller ej. Som krigsskada anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera befinnes äga samband med kriget. 2 §•

Ersättning utgår även för krigsskada, som inträffat utanför den svenska territorialgränsen, om skadan drabbat a) annat svenskt fartyg (båt, pråm) än i 3 § 1 mom. c) avses på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmässigt bedrivet fiske; b) annan egendom än i 3 § 1 mom. c) avses ombord å svenskt fartyg (båt, p r å m ) i fall som nyss sagts. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar ock gälla beträffande skada å svenskt luftfartyg samt ombord därå befintlig egendom. 3 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å: a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden; b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig besittningsrätt; c) fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m.;

8 d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål för yrkesmässig verksamhet; e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt f) främmande stat tillhörig egendom. 2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande stat. 4 §•

För handläggning av frågor, som avses i denna lag, skall finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadenåmnd). De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation och verksamhet, meddelas av Konungen.

Om anmälan,

utredning

och värdering

av

krigsskada

5 §. Anmälan om krigsskada skall inom tre månader efter erhållen kännedom om skadan tillställas krigsskadenämnden eller av nämnden utsedda organ. Göres ej sådan anmälan och kan underlåtenheten ej anses ursäktlig, bortfaller rätten till ersättning. Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt redogörelse för skadans uppkomst, art och omfattning samt den skadade egendomens beskaffenhet före skadan. 6§. Genom krigsskadenämndens försorg skall verkställas erforderlig utredning och värdering av skadan. Är skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning angående dess värde, behöver särskild värdering icke företagas. 7 §•

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer. över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål tillställes krigsskadenämnden samt på lämpligt sätt delgives den, som anmält skadan. 8 §•

Förmenar den, som anmält skadan, att värderingen är oriktig, äger han inom av krigsskadenämnden föreskriven tid inkomma med påminnelser och därvid foga den ytterligare utredning, han vill åberopa.

9 Krigsskadenämnden vare oförhindrad att föranstalta om ny värdering av skada. 9§. Till utredning av ärende angående skadeersättning må vid allmän underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skola krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret. Om

krigsskadeersättning

10 §. Ersättning för krigsskada fastställes och utbetalas av krigsskadenämnden enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Vid ersättnings bestämmande skall, i den utsträckning därom förordnats, jämväl ränta beräknas samt hänsyn tagas till inträdda förändringar i penningvärdet. Överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet jämte ränta den beräknade medelstillgången, skola, där ej annorlunda bestämts, oguldna ersättningsbelopp likformigt nedsättas. 11 §. I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annorlunda stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring. Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. Är ersättningen större, skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken. Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt och avser ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande tillämpning. Särskilda

bestämmelser

12 §. Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

10 skäl till annat föranleda, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna, att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakttogs, vare den utan verkan å ersättningsrätten. 13 §. Har krigsskadenämnden utgivit ersättning för krigsskada, inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot tredje man. 14 §. Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, äger försäkringsgivaren inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt denna lag skulle hava tillkommit den skadelidande. Vill försäkringsgivare begagna sig av den honom sålunda tillkommande rätten, skall anmälan därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader efter det försäkringsgivaren utgivit ersättningen till den skadelidande, nämnden obetaget att, om skäl därtill äro, förlänga denna tidsfrist. 15 §. Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträckning krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda nämnden i dess verksamhet. 16 §. I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende, i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej bedömes vara av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning till dom skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigsskadenämnden. 17 §. Krigsskadenämndens beslut må ej överklagas. Finner nämnden att beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning till beloppet nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens förbiseende, ofullständig utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet till förnyad prövning. Utan hinder av vad i första stycket sägs må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till skadeersättning skall tillkomma,

11 instämma sin talan till domstol inom en månad från det han fick del av beslutet. Därjämte kan nämndens beslut, i vad det avser fråga, huruvida skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada, bliva föremål för omprövning av organ, som i 18 § sägs. 18 §. Konungen äger förordna om inrättandet av ett särskilt organ (statens krigsskaderåd), vilket skall hava till uppgift att på hemställan av krigsskadenämnden, försäkringsgivaren eller den skadelidande slutligt avgöra, i vad mån inträffad skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada. Dylik hemställan skall göras hos krigsskaderådet senast inom två månader från det krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren avgjort skadeärende eller, där fråga är om skadefall, vari beslut meddelats före rådets inrättande, inom två månader från den tidpunkt, då krigsskaderådet trätt i verksamhet. Krigsskaderådet skall bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter, vilka utövat domarämbete. 19 §. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden. Denna lag träder i kraft den Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

KAPITEL 1 U t r e d n i n g s u p p d r a g e t och dess utförande

Det föreliggande utredningsuppdraget har avsett en allmän översyn av lagstiftningen rörande krigsskadeskyddet. Eftersom gällande lag om krigsskadeersättning behandlar enbart egendomsskador, har utredningen följaktligen begränsats i enlighet härmed. Erfarenheterna från krigshärjade länder har emellertid givit vid handen, att ett i förväg planerat skydd också för personskador till följd av krig är i hög grad angeläget. Försäkringsinspektionen tillåter sig därför ifrågasätta, om ej en beredskapslagstiftning även på detta område bör i lämpligt sammanhang övervägas. Vid fullgörandet av sitt uppdrag har inspektionen förutsatt, att behovet av hjälpåtgärder för anskaffande av husrum, nödigt bohag, kläder och övrig oundgänglig utrustning åt utbombade och andra på grund av kriget nödställda personer i första hand täckes genom sociala anordningar. Spörsmål av denna natur har således icke behandlats i förevarande sammanhang. Några särskilda direktiv för utredningens bedrivande har icke lämnats, och inspektionen har därför ansett sig böra förutsättningslöst och så allsidigt som möjligt upptaga de olika frågor, som sammanhänger med en för framtiden ändamålsenlig utformning av krigsskadeskyddet för egendom. Vid sitt ställningstagande till de många problem, vilka naturligt nog reser sig vid planerandet av en lagstiftning av ifrågavarande slag, har inspektionen kunnat konstatera, att vissa bestämmelser i gällande lag i oförändrat skick eller med endast mindre jämkningar torde kunna bibehållas även framdeles. För att ej onödigtvis tynga utredningen har det vid sådant förhållande synts överflödigt att mera i detalj ingå på motiveringar och ståndpunktstaganden, vilka i tidigare sammanhang utförligt diskuterats och redovisats. En sådan ordning har vid betänkandets utarbetande kunnat främjas genom att däri intagits en tämligen utförlig redogörelse för nuvarande lagstiftning och, i viss utsträckning, för bakomliggande motiv ävensom för vissa partiella reformförslag, vilka, utan att dock komma till uttryck i lagstiftningen, gjorts i tiden efter andra världskrigets slut. På så sätt har ökat utrymme vunnits och mera tid kunnat anslås för ett koncentrerande av utredningen till principiella spörsmål i delar, där gällande lag ter sig föråldrad eller händelserna efter dess tillblivelse eljest kastat nytt ljus över frågeställningarna. Med hänsyn till krigsskadelagstiftningens karaktär av beredskapslag, avsedd att tillämpas vid ett eventuellt krigsfall, och den ovisshet som uppenbarligen måste föreligga om de skilda faktorer, vilka kan komma att in-

verka på väsentliga frågors slutgiltiga lösning, har det för inspektionen framstått såsom meningslöst att föranstalta om några mera vittgående specialundersökningar. Även om uppgifter i vissa hänseenden kunde tänkas vara av värde för ett bedömande av den föreslagna lagstiftningens innehåll, är det nämligen givet, att sakuppgifter i dagens läge är mycket litet ägnade att tjäna till ledning för tillrättaläggandet av problem, som må uppkomma vid ett framtida krig. Detta betraktelsesätt har lett till att statistiskt och annat siffermässigt material endast undantagsvis framlagts i betänkandet. Desto större vikt har vid utredningsarbetets bedrivande lagts vid inhämtandet och sammanställandet av uppgifter om utländska ersättningsanordningar och erfarenheter av skadeuppgörelserna i samband med andra världskriget. För sådant ändamål har ett omfattande material i form av författningar och förarbeten samt underhandsuttalanden införskaffats från ett flertal länder och vidare har vid studiebesöken i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo genom överläggningar med representanter för grannländernas krigsskadeinstitutioner synnerligen värdefulla lärdomar inhämtats. Försäkringsinspektionen har funnit särskild omsorg böra nedläggas på bearbetningen av sålunda erhållna uppgifter, något som resulterat i en ingående redogörelse för utländsk rätt. Härigenom har enligt inspektionens förmenande åstadkommits ett gott underlag för en värdering av skilda krigsskadesystem såväl i stort som i fråga om enskildheter, och dessutom har erhållits åtminstone en viss uppfattning om de svårigheter, som är förknippade med en reglering av krigsskador. Betydelsen av sammanställningen lärer emellertid ej vara begränsad härtill. Inspektionen vågar fastmer utgå ifrån, att de återgivna uppgifterna, hur än vår beredskapslagstiftning utformas och hur än ett framtida krig kommer att gestalta sig, kan vara till praktisk vägledning i olika avseenden i händelse av en krigsskadeuppgörelse i vårt land. Under beaktande av de principiella omgestaltningar i lagen, som på viktiga punkter förordas, och då vissa jämkningar och omredigeringar i nuvarande lag under alla förhållanden synts ofrånkomliga, har försäkringsinspektionen avvisat tanken på en revision av lagstiftningen allenast genom lagändringar och i stället föreslagit upphävandet av krigsskadelagen och antagandet av en ny lag, benämnd »Lag om ersättning för krigsskada å egendom».

KAPITEL 2 Gällande

lagstiftning

Lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning (krigsskadelagen)r vilken utarbetats med ledning av ett av krigsskadeutredningen avgivet förslag (SOU 1940: 4), avser att genom statlig krigsförsäkring bereda ersättning för skada å egendom här i riket i följd av krig. I sin ursprungliga avfattning gällde lagen för tre egendomsgrupper, nämligen fastigheter jämte vissa inventarier och produkter därå, varulager samt maskiner. Genom lag den 6 december 1940 (nr 980), utarbetad efter ett av särskilt tillkallade utredningsmän framlagt förslag (SOU 1940: 18), utsträcktes emellertid skadeskyddet till att omfatta även övrig lös egendom. Lagen avsåg från början endast skada i följd av krig, vari Sverige indragits, men utvidgades genom lagändring den 3 december 1943 (nr 808) — på grundval av ett av 1943 års krigsskadeutredning avlämnat förslag (stencilerat) — till att gälla även krigsskada under neutralitetstid. För handläggning av frågor rörande krigsskadeersättning har inrättats en för riket gemensam nämnd, statens krigsskadenämnd. Instruktion för nämnden utfärdades den 3 december 1943 (SFS 809/1943). Krigsskadelagen äger i princip tillämpning å all egendom här i riket, som icke uttryckligen undantagits. De viktigaste undantagen gäller svenska staten och främmande stat tillhörig egendom, viss kommunal egendom, penningar och värdehandlingar, för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg — dock ej järnväg eller flygplats — samt allmän farled och allmän flottled jämte tillhörande byggnader, anläggningar och markområden. Utländsk enskild egendom kan efter förordnande av Kungl. Maj :t undantagas från lagens tillämpning. Av lagen omfattad egendom indelas i fyra särskilda, i princip självförsörjande försäkringskollektiv, vanligen benämnda fastighets-, varu-, maskinoch lösörekollektiven, och för varje kollektiv gäller en viss finansieringsplan, vilken utformats alltefter de olika förutsättningarna för respektive egendomsgrupper. Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening (enligt lagen den 24 maj 1895 ang. vad till fast egendom är att hänföra) utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska anläggningar, oavsett att de icke är hänför liga till fast egendom; som fastighet anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunalskattelagen icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500 kronor.

15 I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, nämligen dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel, dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som utvunnits på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sambruk med denna. Lagen bygger på principen om gemensamt, obligatoriskt ansvar med bidragsskyldighet för samtliga fastigheter. Någon indelning av fastigheterna i olika riskgrupper har ansetts ej böra göras, eftersom fasta utgångspunkter för en sådan uppdelning saknas. Skaderegleringen skall som regel äga r u m först efter kriget. Det har nämligen ansetts ligga i sakens natur, att återuppbyggnad av förstörda fastigheter ej kan komma till stånd i nämnvärd utsträckning annat än under fredliga förhållanden. Det förutsattes vidare, att återuppbyggnaden icke heller kan väntas äga r u m på en gång efter kriget och att det även av finansiella skäl kan bli erforderligt att utsträcka skadeutbetalningen under en längre tid. Att redan på förhand avgöra i vilken inbördes ordning ersättning skall utbetalas i olika fall har befunnits uteslutet. Lagen föreskriver i enlighet härmed, att ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl. Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock rätt att av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, när skäl därtill finnes, helt eller delvis utbetala ersättning redan under kriget. Därvid har åsyftats fall, i vilka det ur samhällelig synpunkt befinnes nödigt att fastigheten i fråga omedelbart iståndsättes, t. ex. då upprätthållande av driften vid vissa industrier och inom jordbruket är ett livsvillkor för samhället. Ä ersättningsbelopp, som ej utbetalts inom sex månader från krigets slut, skall utgå ränta efter av Kungl. Maj :t bestämd räntefot. Icke heller när det gäller värderingen av inträffade skador har man ansett sig redan i lagen kunna ange bestämda riktlinjer. För avgörande av denna del av skaderegleringsfrågan kräves nämligen kännedom om utvecklingen under och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra hänseenden. I lagen stadgas därför endast, att värdering skall ske efter grunder, som Kungl. Maj :t fastställer. Någon ersättning för den inkomstförlust ägaren av en skadad eller förstörd fastighet lider under tiden från skadetillfället till regleringen av skadan förutsattes ej i lagen. I förarbetena framhölls, att dylik förlust vore att jämställa med annan indirekt skada, som ett krig förde med sig. Det ansågs förenat med alltför stora praktiska svårigheter att genom lagstiftning på förhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt skada. Då skaderegleringen i allmänhet ej skall äga r u m förrän efter kriget, är det naturligt, att ej heller åtgärder för medelsanskaffning ansetts böra vidtagas förrän efter kriget. Under lagstiftningsarbetet ägnades stor uppmärksamhet åt frågan, huruvida kostnaderna borde bäras enbart av fastighetsägarna eller huruvida icke även institutioner, som beviljat kredit mot inteckningssäkerhet, borde bidraga. Det gjordes härvid gällande, att då ett

IG huvudmotiv för lagstiftningen vore att skydda dessa institutioner mot risken för tvångslikvidation på grund av krigsskador å fastigheter, vilka utgjorde underlag för de lämnade krediterna, det måste betecknas såsom i och för sig rimligt och rättvist att långivare mot inteckningssäkerhet finge bidraga till kostnaderna. En sådan lösning befanns emellertid efter ingående överväganden icke möjlig att praktiskt genomföra. Bidragsskyldigheten åvilar alltså endast ägare och därmed jämställd brukare av fast egendom. Då bidragen skall utgå uteslutande från den fasta egendomen, är det uppenbart, att belastningen i händelse av en mera omfattande skadegörelse skulle kunna bli alltför tyngande för ägare av fast egendom, så mycket mera som även andra utgifter som åvilar samhällsmedlemmarna efter ett krig kan förutses medföra stora ekonomiska bördor. Det har därför ansetts nödvändigt att begränsa det gemensamma ansvaret. I lagen har sålunda den årliga bidragsskyldigheten maximerats till 0,5 % av fastighetens värde varjämte föreskrivits, att bidrag skall utgå under högst tio år. I propositionen nr 267/1940 uttalade departementschefen, att ett årligt bidrag av denna storleksordning, ehuru betydande, torde kunna bäras av fastighetsägarna. Med fastighets värde avses taxeringsvärdet. Saknas sådant, skall värdet fastställas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer. Krigsskadeutredningen framhöll, att förändringar i penningvärdet kunde medföra, att de vid krigets slut gällande taxeringsvärdena ej motsvarade de verkliga värdena. Om allmän fastighetstaxering ej ägde r u m kort tid efter krigets slut, kunde det enligt utredningen visa sig önskvärt med en extra taxering så att bidragen redan från början komme att ansluta sig till värdenivån efter kriget. Under arbetet med lagförslaget övervägdes, huruvida brandförsäkringsbeloppet i stället kunde användas såsom norm vid utmätandet av bidragen. Emellertid ansågs försäkringsbeloppen icke alltid vara en tillförlitlig värdemätare, alldenstund såväl under- som överförsäkring förekomme. Ett användande av försäkringsvärdet såsom fördelningsnorm skulle vidare kräva medverkan i olika avseenden från samtliga brandförsäkringsbolag — inbegripet det mycket stora antalet läns-, härads- och sockenbolag — och skulle förutsätta en säkerligen kostnadskrävande organisation. — Det diskuterades också, huruvida hela taxeringsvärdet eller endast viss del därav, i första hand då byggnadsvärdet, borde läggas till grund för bidragsskyldigheten. Då det emellertid för jordbruksfastigheternas del ej befanns möjligt att utsöndra ett särskilt byggnadsvärde och då skyddet dessutom skulle omfatta såväl mark som byggnader, ansågs det sammanlagda taxeringsbeloppet böra läggas till grund för bidragsplikten. Genom att taxeringsvärdet antagits såsom fördelningsgrund för bestämmande av avgifternas storlek har en enkel lösning av frågan om avgiftsuppbörden möjliggjorts. I lagen föreskrives sålunda, att påföringen av bidrag skall verkställas av den som har att debitera kronoutskylder och att bidragen skall uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

17 Såsom tidigare nämnts inrymmes i fastighetskollektivet även viss lös egendom. Också ersättning för skador härå skall bestridas av de fastigheterna åvilande bidragen, något som i viss mån betyder en förmånsställning för jordbruket. I lagens förarbeten anfördes härutinnan, att det torde vara en utbredd uppfattning, att risken för jordbruksfastigheter skulle vara mindre än för andra fastigheter. Ehuru man, såsom förut antytts, var av den meningen att det vore omöjligt att förutse något i fråga om skadeförloppet, ansågs hänsynen till den angivna uppfattningen dock kunna motivera nämnda förmånsställning. Bidragande skäl till den intagna ståndpunkten angavs också vara dels nödvändigheten av alt jordbruket bereddes möjlighet att under krig i görligaste mån upprätthålla produktionen och dels de praktiska svårigheterna att bestämma särskilda värden för den ifrågavarande lösegendomen och att anordna uppbörd av avgifter belöpande på denna egendom. Huruvida viss fastighet är »bidragspliktig» eller ej avgöres efter förhållandena vid ingången av det år, på vilket bidraget belöper. Bidrag kominer härigenom att utkrävas även för fastighetsvärden, som tillkommit efter kriget och som alltså aldrig varit utsatta för skaderisk. I förarbetena framhölls, att befogade erinringar väl kunde framställas häremot men att det å andra sidan här vore fråga om en undantagslagstiftning för utomordentliga förhållanden, under vilka enskilda rättvisesynpunkter måste i större eller mindre grad få stå tillbaka. De praktiska fördelarna ur tekniskt-administrativ synpunkt befanns så stora, att de ansågs böra väga över. I anslutning härtill påpekades också, att krigsskadebidragen knappast torde bli av den storleksordningen att de på vissa håll yppade farhågorna för bidragsskyldighetens menliga inverkan på byggnadsverksamheten kunde anses befogade. Till förmån för anordningen talade också, att så länge krigsskadebidrag uttoges, full likställighet komme att råda mellan alla fastigheter av samma kategori, vilket bl. a. kunde vara ägnat att verka stabiliserande på hyresmarknaden. Om värdet av samtliga krigsskador inom fastighetskollektivet jämte ränta samt kostnaderna för verksamheten överstiger vad som beräknas inflyta i krigsskadebidrag, skall ersättningen jämkas till belopp, som svarar mot den beräknade bidragssumman efter avdrag av kostnaderna. Har det vid ersättningarnas bestämmande antagits komma att inflyta mer än som verkligen inflyter, skall staten svara för mellanskillnaden. Någon omräkning av utgående belopp skall således ej ske. Har statsverket förskotterat medel för omedelbar skadereglering och skadeersättning därvid utgått med högre belopp än som rätteligen skolat utgå med hänsyn till jämkningen, skall statsverket likaledes svara för mellanskillnaden. Något återkrävande av viss del av redan utbetald ersättning kan det således ej heller bli fråga om. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar, äger, när särskilda skäl därtill föreligger, meddela befrielse helt eller delvis från bidragsskyldig2— 610839

18 het, och även för bidrag, för vilket befrielse meddelats, skall statsverket svara. Varu- och maskinkollektiven. Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk. — I maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmissioner, inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar. — Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hänföras till varu- eller maskinkollektivet. Enligt förarbetena bör härvid nybyggnader hänföras till maskinkollektivet i den mån de representerar större värden och till varukollektivet, då fråga är uteslutande om smärre fartyg. I fråga om varulagren, vilkas livslängd inom produktions- och distributionsapparaten alltid vore starkt tidsbegränsad, ansåg krigsskadeutredningen det redan från början stå klart, att krigsskadeskyddet måste ordnas efter sedvanliga försäkringsprinciper med löpande premieinbetalning så avpassad, att jämvikt upprätthölles mellan inkomster och utgifter. Maskinutrustningen inom industri och hantverk fann man däremot intaga en mellanställning mellan den fasta egendomen och varulagren. Å ena sidan måste krigsskador å maskiner liksom i fråga om varor ersättas snarast möjligt så att ekonomiska hinder för nyanskaffning eller iståndsättande ej behövde uppkomma; å andra sidan kunde skadorna bli av så stor omfattning, att det måste anses uteslutet att helt täcka kostnaderna för skadeersättningar genom avgifter i förskott från industri och hantverk. Då man alltså måste räkna med att avgifterna för maskinutrustningens del i väsentlig mån måste uttagas i efterskott, ansågs det nödvändigt att avskilja maskinerna till ett särskilt kollektiv. Beträffande såväl varu- som maskinkollektivet gäller, såsom redan av det föregående framgått, att syftet med försäkringen icke i första hand varit att skydda enskilda näringsutövare mot ekonomisk förlust utan i stället att i det allmännas intresse möjliggöra återanskaffning av varulager och maskiner, som förstörts. På grund härav ansågs det naturligt, att försäkringen inom dessa kollektiv gjordes obligatorisk. För denna linje befanns också tala dels att en valfri anslutning till försäkringen lätt skulle kunna medföra rubbningar i konkurrensförhållandena, dels ock att en obligatorisk försäkring erhölle en vida större ekonomisk stabilitet än en frivillig. Praktiskt taget alla varulager och maskiner av nämnvärd betydenhet är brandförsäkrade. För att tillgodose kraven på minsta möjliga förvaltnings-

19 bestyr och därmed även låga kostnader och då brandförsäkringsbolagen förklarat sig beredda att biträda med försäkringens genomförande befanns det lämpligt att anknyta krigsskadeskyddet till gällande brandförsäkring. I enlighet härmed föreskrives i lagen, att ersättning för krigsskada skall utgå å all sådan till förevarande kollektiv hörande egendom, som är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före transportens början varit brandförsäkrad här i riket. Krigsskadeutredningen hade för sin del föreslagit, att från försäkringsskyddet skulle undantagas varulager och maskiner med lägre brandförsäkringsvärde än 2 000 resp. 5 000 kronor. Genom en dylik begränsning skulle enligt utredningen förvaltningen underlättas. Efter anmärkning under remissbehandlingen mot en sådan begränsning av försäkringsskyddet, vilken skulle ställa stora grupper av yrkesutövare utan skydd, borttogs emellertid begränsningen under departementsbehandlingen av lagförslaget. Bidragsplikten inom de bägge kollektiven är enligt lagen lika för alla varor resp. maskiner i förhållande till brandförsäkringsbeloppet. I princip samma betraktelsesätt som för fastighetskollektivet tillämpas alltså. Visserligen framhölls det såsom uppenbart, att förlustrisken med hänsyn till olika varulagers särskilda beskaffenhet kunde variera väsentligt, men de praktiska skälen mot en premiedifferentiering, som i ekonomiskt avseende måste komma att betyda litet, befanns vara av sådan art att tveksamhet om den valda linjen ändock ej förelåg. Bestämmelserna om premier är av redan antydda skäl olika utformade inom de bägge kollektiven. För varukollektivet gäller i princip, att avgift skall uppbäras helt i förskott. Avgiften skall fastställas av krigsskadenämnden till belopp, som k a n anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka samt de med verksamheten förbundna kostnaderna. I krigsskadeutredningens betänkande påpekades i anslutning till berörda regel att, då det ej funnes möjlighet att förutberäkna storleken av den erforderliga premien, denna till en början finge fastställas godtyckligt. Härvid betonades emellertid vikten av att premien å ena sidan bleve så hög, att löpande utgifter kunde täckas, och å andra sidan, att näringslivet ej betungades med högre försäkringskostnader än nödvändigt, särskilt som dessa kostnader givetvis komme att resultera i höjning av varupriserna, varigenom utgifterna i sista hand finge bäras av konsumenterna. Från departementschefens sida framhölls, att det kunde ifrågasättas om icke, åtminstone innan erfarenhet vunnits, t. o. m. kortare period än kvartal borde komma till användning vid avgiftens fastställande. Visade det sig vid tidsperiodens utgång, att avgiften beräknats felaktigt, finge avgiften för nästa period ökas eller minskas. Hade underskott tidigare uppkommit, borde detta enligt departementschefen k u n n a täckas med högre premier under en senare period utan hinder av förändringar i försäkringsbeståndet.

20 För maskinkollektivet har föreskrivits, att endast en del av premien skall uttagas under kriget, medan resterande del skall utgå efter kriget. Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden och uttagas till dess nödiga medel influtit för täckande av ersättningar samt kostnader, dock att premien för den tid kriget varar ej får sättas till högre belopp än 1 % för år av försäkringsbeloppet. Tanken bakom denna anordning var enligt förarbetena till lagen följande. Försäkringsavgifterna inom maskinkollektivet liksom inom varukollektivet komme att överskjutas å konsumenterna genom motsvarande prishöjningar. Emellertid representerade den maskinella utrustningen i regel ett mera bestående värde än varorna. Avgifterna inom maskinkollektivet kunde därför utan större olägenhet till en del uppskjutas till efter krigets slut. I prisutjämnande syfte ansågs det önskvärt, att avgiften under kriget sattes så lågt, att den ej behövde mera märkbart påverka prisnivån. Verkställda beräkningar hade givit vid handen, att en årlig avgift av 1 % icke skulle behöva medföra någon prisökning av egentlig betydelse. Efter kriget borde ett nytt övervägande ske av avgifternas storlek i fortsättningen. Då det vore önskvärt, att industrien icke längre än nödvändigt belastades med avgifter, borde betalningstiden ej utan tvingande skäl utsträckas över tio år. I den mån den årliga avgiften under kriget ej skulle förslå till de löpande utgifterna för skadereglering och förvaltning borde enligt krigsskadeutredningen erforderliga medel förskjutas av statsverket. Departementschefen, som förklarade att han i fråga om såväl varu- som maskinkollektivet i princip delade utredningens uppfattning om tiden för ersättningens utgivande, ansåg dock icke någon ovillkorlig skyldighet böra föreskrivas i n ä m n d a hänseende. Tidpunkten för ersättningsutbetalningen måste efter hans uppfattning bli beroende av medelstillgången, varvid borde beaktas, att ersättning i första hand lämnades för sådan skada, som det ur allmän synpunkt framstode såsom viktigt att snabbt reglera. I enlighet härmed innehåller lagen den bestämmelsen, alt ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall bestämmer. För att i görligaste mån likhet i ersättningshänseende skall åstadkommas upptager lagen en regel om räntegottgörelse å ersättningsbelopp, som ej utbetalts inom en månad från dagen för skadeanmälan. Vad beträffar skaderegleringen föreskrives att såväl vid ersättningens bestämmande som i fråga om rätten till ersättning samma regler skall gälla som om ersättningen grundades på brandförsäkringsavtalet för egendomen. Av det anförda framgår att krigsskadelagen för varu- och maskinkollektivens del utgår från full och gemensam ansvarighet inom vartdera kollektivet. Någon nedsättning av vare sig skadeersättning eller premiebelopp vid en omfattande skadegörelse förutses alltså ej i lagen. Vad närmare angår premieuppbörden föreskrives endast, att avgift skall uppbäras i den ordning krigsskadenämnden bestämmer. Härjämte ålägger lagen försäkringsbola-

21 gen att i den utsträckning krigsskadenämnden beslutar mot ersättning biträda vid debitering och uppbörd av avgifterna. För att säkerställa den i lagen förutsedda förskottsinbetalningen av premier beslöts i samförstånd mellan krigsskadenämnden och försäkringsföretagen under andra världskriget att bolagen skulle upprätta och fortlöpande föra särskilda beredskapsregister över försäkringsavtal rörande varor och maskiner. Registren fördes på kort, vilka samtidigt skulle kunna användas såsom postgiroinbetalningskort. Efter vapenstilleståndet överenskoms under år 1945 mellan nämnden och bolagen, att registren ej vidare skulle föras. Lösörekollektivet omfattar egendom, som ej går in under något av förutnämnda tre kollektiv. Väsentligen blir det här fråga om personligt lösöre, affärs- och kontorsinventarier, inventarier och utrustning för utövande av s. k. fria yrken, mindre fiskefartyg jämte redskap, småbåtar för nöjesbruk m. m. samt motorfordon. Undantagna är fartyg, avsedda för kommersiell sjöfart eller därmed sammanhängande ändamål, och fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst tjugu registerton samt ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör ävensom luftfartyg. Vidare har undantag gjorts för smycken, ädla stenar och äkta pärlor. Den i lösörekollektivet ingående egendomen är tämligen oenhetlig. Under lagförarbetet diskuterades också, huruvida all ifrågavarande egendom lämpligen kunde eller borde sammanföras till ett kollektiv eller om på grund av egendomens art eller av andra skäl särskilda anordningar borde vidtagas för vissa slag av egendom. Av hänsyn till vikten av att förvaltningsapparaten gjordes så enkel som möjligt ansågs dock sistnämnda utväg ej böra tillgripas utan verkligt bärande skäl. De egendomsgrupper, för vilka en särbehandling i första hand övervägdes, omfattade dels affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk och handel, dels fiskefartyg och fiskeredskap och dels motorfordon. — I fråga om den förstnämnda gruppen ifrågasattes, huruvida icke försäkringen lämpligen borde samordnas med försäkringen av varor och maskiner. Mot en sådan anordning framfördes huvudsakligen tre skäl, nämligen att beträffande varor och maskiner skador alltid skulle ersättas fullt ut, vilket vid en svårare skadegörelse icke borde gälla för inventarier, att om nya försäkringsobjekt tillfördes ifrågavarande kollektiv detta med hänsyn till förskottspremien kunde skärpa den prisstegrande effekten samt att det kunde vara svårt att avgöra, huruvida egendomen i fråga rätteligen skulle hänföras till varu- eller maskinkollektivet. Departementschefen framhöll för sin del särskilt den principiella skillnad som låge däri, att inventarierna icke kunde anses vara av samma betydelse för upprätthållandet av produktion och varudistribution som varor och maskiner. Därjämte åberopades, att arbetet med uppläggande av beredskapsregistren vore i full gång och i vissa fall redan avslutats, varför en omläggning av systemet skulle medföra betydande prak-

22 tiska olägenheter. — Beträffande fiskefartygen och fiskeredskapen diskuterades väsentligen avgränsningen gentemot det område, som täcktes genom 1939 års lag om statlig krigsförsäkring m. m. — För motorfordonens del uppmärksammades särskilt dels svårigheterna att för fordon i trafik avgöra, när uppkomna skador skulle anses såsom krigsskador eller ej, dels ock det förhållandet att risken för krigsskador kunde förutsättas vara större för motorfordon i trafik än för annan lösegendom. Beträffande sistnämnda förhållande hänvisades till att i lagen redan tidigare knäsatts principen, att man i fråga om risken för krigsskadegörelse och i samband därmed skyldigheten att erlägga avgifter för krigsskadeförsäkring ej kunde genom en förhandslagstiftning få till stånd en differentiering, som efter kriget visade sig motsvara det riktiga förhållandet. Att av hänsyn till de särskilda riskerna för fordon i trafik tillskapa ett särskilt motorfordonskollektiv ansågs därför ej erforderligt. I likhet med vad fallet är inom varu- och maskinkollektiven har krigsskadeförsäkringen inom lösörekollektivet anknutits till gällande civilförsäkring. I motsats till vad som gäller inom nämnda kollektiv är dock försäkringen inom lösörekollektivet icke obligatorisk utan i princip frivillig. Det stadgas sålunda i lagen, att ersättning för krigsskada utgår såframt egendomen är brandförsäkrad, i fråga om fartyg med tillbehör sjöförsäkrad, dock att egendomen skall vara undantagen från krigsskadeförsäkringen, om försäkringstagaren gör anmälan därom hos sin försäkringsgivare före krigets utbrott eller, beträffande egendom som försäkras efter krigsutbrottet, samtidigt med att försäkringen avslutas. Anmärkas må här, att under andra världskriget dylik anmälan lär ha gjorts i endast ett fall. I anslutning till de angivna bestämmelserna framhölls i förarbetena, att en nödvändig förutsättning för att krigsskadeförsäkringen av lös egendom skulle fylla sin uppgift var att anslutningen bleve tillräckligt stor. Då utredningsdirektiven gått ut på att försäkringen borde vara av frivillig natur, hade utredningsmännen icke ansett sig böra föreslå en obligatorisk försäkring, något som eljest hade legat närmast till hands. En frivillig försäkring efter sedvanliga regler med individuell anmälan skulle å andra sidan medföra förvaltningsbestyr, som i den tänkta situationen knappast skulle kunna bemästras, i allt fall ej om försäkringen finge den omfattning som man måste räkna med. Utredningsmännen betonade, att det naturligen vore angeläget att vid den föreslagna lösningen effektiva upplysningsåtgärder vidtoges genom radio, tidningar eller på andra vägar så att de av frågan berörda kunde anses ha blivit delgivna möjligheten att frånsäga sig delaktighet i krigsskadeförsäkringen. Vidare framhölls vikten av att försäkringsavgifterna maximerades i lagen så att försäkringstagarna till ledning för sitt bedömande kunde få fullt klart för sig, vilka skyldigheter som högst kunde komma att åvila dem. Dylika bestämmelser har också upptagits i lagen. Avgift skall erläggas av

23 envar, som svarar för betalning av premie för brand- eller sjöförsäkring å egendomen. Sådan avgift skall för varje försäkringstagare utgå med lika stor del av det högsta under kriget för honom gällande försäkringsbeloppet för egendomen, dock att avgiften, vilken skall bestämmas av krigsskadenämnden, icke får överstiga 2 % av försäkringssumman. För att möjliggöra ersättning intill »/* av skadornas värde äger Kungl. Maj :t förordna om höjning av uttagningskvoten till 3 %. Angående de nu berörda bestämmelserna hänvisades under utredningsarbetet till att principen att avgifterna ej kunde eller borde differentieras efter egendomens beskaffenhet eller geografiska belägenhet redan godkänts av statsmakterna för de övriga kollektivens del. I fråga om betydelsen av den tid krigsskadeförsäkringen varit gällande för egendomen framhölls, att risken för krigsskada visserligen kunde sägas vara i någon mån beroende härav men att risken dock i långt högre grad berodde av andra omständigheter, som ej kunde förutbedömas, t. ex. sättet för och intensiteten i krigföringen. Det betonades i anslutning härtill, att det förhållandet att avgiftens storlek gjordes oberoende av den tid försäkringen varit gällande under kriget även vore till uppenbar fördel ur förvaltningssynpunkt. Beträffande frågan om avgiftsmaximeringen framhölls av utredningsmännen, att samhällets tillgångar och nationalinkomsten under och efter ett krig genom krigsskadelagens dittillsvarande bestämmelser i viss utsträckning på förhand disponerats för att tillgodose vissa intressen. De värden, som låg i den fasta egendomen, hade sålunda intill 5 % avskilts för att ersätta krigsskador å fast egendom. I fråga om varulagren skulle avgifterna avpassas så, att de förslog till full ersättning. Beträffande maskinskador, som även de förutsatts skola täckas fullt ut, skulle ersättningsbeloppen i viss utsträckning uttagas ur industriens och hantverkets inkomster efter krigets slut. Skulle man i fråga om lösörekollektivet taga sikte på en beredskap, som lämnade full ersättning, skulle detta således innebära, att man inriktade sig på att allt i stort sett skulle återgå till förkrigsförhållandena. En sådan förhandsinställning till möjligheterna att efter den ekonomiska utarmning och värdeförstörelse, som ett krig kunde beräknas medföra, fortleva på samma ekonomiska standard som före kriget måste betecknas såsom verklighetsfrämmande. På det allmänna komme efter ett krig att ställas mycket stora ekonomiska krav för att tillgodose olika behov. Då det allmännas möjlighet att uppfylla kraven i sista hand berodde på medborgarnas förmåga att skattevägen bestrida kostnaderna, fann utredningsmännen det ligga i öppen dag att stor försiktighet måste iakttagas, då — såsom i fråga om lösegendomen — det gällde ett avskiljande i förväg av medel för ändamål, vilka i stor utsträckning icke kunde sägas vara av avgörande betydelse för nationens liv. Vad sålunda anförts biträddes av departementschefen och lämnades även under riksdagsbehandlingen av propositionen oemotsagt.

24 Vad gäller erläggandet av avgifter stadgas i lagen att, där Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnar, avgift skall uppbäras å tid efter kriget, som krigsskadenämnden bestämmer; dock att avgiften, där den ej överstiger 2 % av försäkringsbeloppet, skall ha erlagts inom två år efter krigsslutet och eljest inom tre år. Tanken har sålunda varit, att avgiftsuppbörden i regel skall äga r u m i efterskott i rater om 0,5 % per halvår. — Under utredningsarbetet framhölls att det ur vissa synpunkter skulle vara fördelaktigt, om en första delpremie kunde debiteras och uppbäras snarast möjligt efter ett krigsutbrott. Betalningsvilligheten kunde i ett dylikt läge bedömas såsom god med hänsyn till den överhängande skaderisken. Å andra sidan bedömdes det såsom svårt eller kanske omöjligt för försäkringsgivarna att under pågående krig få erforderlig förbindelse med försäkringstagarna. Dessa kunde också förutses i många fall sakna förmåga att erlägga avgiften. Utredningsmännen ansåg sig därför böra stanna för ett system med efterskoltsbetalning. I vissa remissyttranden påtalades emellertid att det vid ett långvarigt krig skulle kunna uppstå oöverskådliga svårigheter att utfå avgifterna i efterhand. Departementschefen biträdde i princip det föreslagna systemet men ansåg detsamma böra kompletteras med en regel, som beredde möjlighet att uttaga avgift redan under pågående krig. Biksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt. I enlighet härmed har i lagen Kungl. Maj :t tillerkänts rätt att i fall av behov förordna om avgiftsinbetalning före krigets slut. Det förhållandet att avgifterna i regel skall uppbäras först efter kriget har föranlett, att även skaderegleringen i allmänhet måste uppskjutas till efter kriget. I lagen stadgas sålunda att ersättning skall utbetalas efter krigets slut å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall bestämmer. Nämnden har dock rätt att av medel, som för ändamålet må komina att ställas till förfogande, helt eller delvis utbetala ersättning redan dessförinnan, då skäl därtill föreligger. Dessa bestämmelser överensstämmer med vad som gäller för fastighetskollektivet. Banta skall utgå å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader efter krigets slut. Bäntefolen bestämmes av Kungl. Maj :t. Enligt förarbetena hade man med regeln om viss förtidsersättning i första hand åsyftat sådana fall, där det kunde vara ett direkt samhällsintresse, att krigsskada ersattes snarast möjligt, t. ex. i fråga om skador å affärsinventarier, fiskebåtar och fiskeredskap samt motorfordon i trafik. Å förskott, som staten ställde till förfogande, förutsattes att staten skulle gottgöras ränta. Överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet jämte ränta och kostnader vad som beräknas inflyta i avgifter, skall, liksom fallet är inom fastighetskollektivet, ersättningen minskas därefter. Utredningsmännen hade föreslagit, att för personligt lösöre skulle gälla särskilda bestämmelser av innebörd, dels att högsta försäkringssumman för sådant lösöre skulle begränsas till 50 000 kronor, dels ock att, då full ersättning ej kunde utgå, nedsättningen skulle för större lösörebon göras förhållandevis kraftigare än för de

25 mindre boen. Sålunda förordade begränsningar bortföll dock i departementsförslaget. Inom lösörekollektivet gäller slutligen den begränsningen, att varje försäkringstagare har att stå självrisk med 5 % av försäkringsbeloppet. Då syftet med självriskregeln främst var att förvaltningsapparaten ej skulle belastas med reglerandet av ett stort antal småskador hade, enligt uttalanden i förarbetena, det naturliga varit en bestämmelse av innehåll, att skador under visst belopp ej ersattes. Eftersom en dylik regel emellertid skulle drabba de mindre försäkringstagarna förhållandevis hårdare än de större, utformades regeln enligt vad nyss sagts. Utöver vad ovan nämnts föreskriver lagen bl. a. följande: Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit inom ett år från krigets slut. Värdering sker beträffande fastighetsskador som regel efter krigets slut och i övrigt snarast möjligt. Ersättningens storlek fastställes av krigsskadenämnden, i princip ej lägre än enligt värderingsutlåtandet. Nämnden äger, innan ersättning fastställes, besluta om provisorisk reglering helt eller delvis av inträffad skada. För krigsskada under neutralitetstid gäller i allt väsentligt samma regler som för skada under krig, vari Sverige är indraget. Endast beträffande skaderegleringen och avgiftsuppbörden har vissa modifikationer av de eljest tillämpliga bestämmelserna ansetts påkallade. Skaderegleringen skall sålunda som regel ske snarast möjligt efter skadans inträffande, i följd varav även skadelidandes rätt till räntegotlgörelse ansetts böra bortfalla. Förskottsdebitering av avgifter har ej befunnits erforderlig. Anledningen härtill är den, att man under neutralitetstid uppenbarligen har att räkna med väsentligt mindre skadegörelse än under krig. Medel för skadereglering och omkostnader förskotteras av statsverket. Skulle vårt land indragas i kriget, förutsattes att de förskotterade beloppen inräknas i de belopp, som skall utdebiteras inom de olika kollektiven. 1943 års krigsskadeutredning utgick ifrån, att inom fastighets- och lösörekollektiven utdebitering för neutralitetsskador i intet fall borde ske förrän skadebeloppen slutgiltigt bestämts, medan inom varu- och maskinkollektiven utdebitering under löpande neutralitetsperiod förutsattes böra äga r u m då det belopp, som behövde utdebiteras, uppginge till 1 °/oo av försäkringssumman. I enlighet härmed föreskrives i lagen, att Kungl. Maj :t äger förordna, huruvida och vid vilken tidpunkt utdebitering av avgifter skall ske till täckande av belopp, som utgivits eller beräknas komma att utges i ersättning för krigsskador under neutralitetstid. Det förutsattes att, därest skadeersättningar och om-

26 kostnader för ett visst kollektiv är så obetydliga, att det ej kan anses motiverat att verkställa utdebitering, denna bör k u n n a inställas och kostnaderna i dylikt fall bäras av det allmänna. Så blev också fallet under andra världskriget. Krigsskadenämnden är ensam avgörande i frågor, huruvida och med vilket belopp krigsskadeersättning skall utgå. Dylika frågor får således varken dragas inför domstol eller i administrativ besvärsväg underkastas omprövning. Däremot får talan väckas vid domstol rörande nämndens beslut i fråga om vem rätten till skadeersättning skall tillkomma ävensom i fråga om rätt till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift på grundval av brand- eller sjöförsäkringsavtal. Till stöd för att nämnden utrustades med så långtgående befogenheter anförde krigsskadeutredningen bl. a., att det skulle vara i hög grad äventyrligt, om möjlighet funnes att kullkasta de principer som nämnden kanske under mycket lång tid tillämpat för skaderegleringen. Ett prejudicerande utslag av domstol eller administrativ överinstans, innebärande rätt till höjd ersättning, skulle nämligen kunna bryta sönder den beredskapsplan, som nämnden antagit. Ehuru under remissbehandlingen vissa erinringar framfördes mot utredningens ståndpunkt, fann departementschefen ej skäl till ändring i angivna hänseende. Vad anginge det i några remissyttranden anförda fallet, att nämnden ej ansett krigsskada föreligga medan de allmänna domstolarna vid den skadelidandes mot civilförsäkringsgivaren väckta ersättningskrav intagit motsatt ståndpunkt, anförde departementschefen, att det torde vara nämnden obetaget att under sådana omständigheter taga ärendet under omprövning. I samband med lagändringen 1943 lät man denna princip komma till uttryck i lagen genom att däri införa ett stadgande av innehåll, att för den händelse nämnden skulle finna att ett beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning till beloppet nedsatts, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller felaktig upplysning eller på grund av att omständighet eller bevis av beskaffenhet att inverka på ärendets avgörande icke varit för nämnden bekant, nämnden ägde upptaga ärendet till förnyad prövning. 1 krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skall enligt stadgande i lagen deltaga minst tre ledamöter, av vilka åtminstone en skall ha utövat domarämbete. Lagen överlämnar i övrigt åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter beträffande nämndens organisation och verksamhet. Vad härutinnan gäller enligt instruktionen för nämnden skall närmare beröras i kapitlet om organisationen.

KAPITEL 3 T i d i g a r e föreslagna reformer

Mot bakgrunden av under andra världskriget vunna erfarenheter påtalade krigsskadenämnden i skrivelser till Kungl. Maj:t den 21 februari och den 30 april 1951 behovet av en översyn av krigsskadelagen. I första hand riktades uppmärksamheten på den tidigare omnämnda anordningen med beredskapsregister. Såsom en beredskapsåtgärd hade nämnden i början av år 1951 undersökt möjligheterna alt ånyo upprätta sådana register, överläggningar med försäkringsföretagen och av nämnden utförda undersökningar hade därvid visat, att ett iordningställande och förande av tillförlitliga register för debitering och uppbörd av avgifter inom varu- och maskinkollektiven skulle komma att medföra högst betydande svårigheter för försäkringsbolagen samt att anordningen — i den mån den över huvud läte sig genomföras inom överskådlig tid — skulle komma att draga väsentliga kostnader. Svårigheterna betingades huvudsakligen av personalbrist och begränsade lokalutrymmen. Såsom exempel på svårigheterna hade under överläggningarna anförts, att i ett försäkringsföretag ej mindre än 600 000 försäkringar måste genomgås. Då försäkringarna i mycket stor omfattning utgjordes av s. k. kombinerade försäkringar, komplicerades arbetet med genomgången av att försäkringarna måste uppdelas, vilket arbete förutsatte tillgång på såväl kvalificerad personal som rutinpersonal i ej ringa omfattning. Eftersom försäkringsbolagen i sina industriförsäkringar ej skilde mellan byggnader inklusive fasta maskiner, å ena sidan, och lösa maskiner, å andra sidan, innebure detta en ytterligare komplikation vid uppläggandet av registren. För gränsdragningen mellan fastighets- och maskinkollektiven vore en sådan uppdelning nödvändig. Försäkringsbolagen hade ej alltid erforderligt material för denna uppdelning utan måste vända sig till de olika försäkringstagarna. Erfarenheten hade emellertid visat, att även dessa mången gång hade svårt att göra en riktig uppdelning. Med hänsyn till svårigheterna att upprätta och föra beredskapsregistren ifrågasatte krigsskadenämnden ändamålsenligheten i gällande bestämmelser för varu- och maskinkollektiven. Genom den erfarenhet man numera hade av den moderna krigföringens destruktiva verkan på samhällsfunktionerna måste man enligt nämnden räkna med att sådana situationer kunde uppstå, att debiterings- och uppbördssystemet fungerade på ett otillfredsställande sätt eller kanske icke alls kunde fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhållanden genomföra en snabb skadeutbetalning. I en situation med varuknapphet, där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfatt-

28 ning, kunde det i många fall te sig ändainålslöst att kontant ersätta uppkomna skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersättning motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden, borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket. Med utgångspunkt från förslaget till ändrade regler för varu- och maskinkollektiven hade krigsskadenämnden sett sig nödsakad att också beröra det vidgade frågekomplexet om en begränsning av antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att antalet kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand, att ju bredare underlag som tilllämpades vid finansieringen, desto större trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna. Att nämnden icke ansett sig böra föreslå endast ett enda kollektiv berodde därpå, att förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hänseenden vore så olikartade, att den lämpligaste lösningen synts vara ett kollektiv för fast och ett kollektiv för lös egendom. För dessa kollektiv borde enligt nämnden i stort sett gälla de principer, vilka f. n. gällde för fastighets- och lösörekollektiven. Krigsskadenämnden anmälde vidare, att en jämkning av lagens bestämmelser syntes böra ske i två detaljfrågor av mindre vikt. Sålunda föreslogs en uppmjukning dels av bestämmelserna om lagens lokala begränsning till det svenska territoriet, dels ock av föreskrifterna om självrisk inom lösörekollektivet. Svenska brandförsäkringsanstalters konsortium au år WW — som bildats för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägenheter under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951 uppmärksamheten på betydelsen av sabotageskador. Visserligen vore sabotageskador i anslutning till krig eller krigshot rätteligen att anse såsom sådana krigsskador, för vilka försäkringsföretagen enligt de gängse allmänna försäkringsvillkoren icke vore ansvariga. Emellertid vore det enligt konsortiets mening i regel praktiskt taget uteslutet att styrka sabotage med bindande bevisning. Försäkringsföretagen skulle på grund därav säkerligen bli nödsakade att ersätta mycket omfattande skador, beträffande vilka all sannolikhet måste anses tala för att de uppkommit genom sabotage men där sabotage likväl icke kunnat ledas i bevis. Då detta kunde — till förfång för försäkringstagarna — undergräva försäkringsföretagens soliditet, syntes det konsortiet rimligt, att krigsskadebegreppet så utvidgades att detsamma komrae att omfatta även skador av angiven art. Detta syntes lämpligen kunna ske genom en bevisregel av innebörd, att där sannolikheten talade för att skada uppkommit genom sabotage i följd av krig eller därmed jämförliga förhållanden, densamma skulle ersättas såsom krigsskada.

29 Sedan chefen för handelsdepartementet i anledning av de sålunda gjorda framställningarna föranstaltat om en översyn av krigsskadelagen, avlämnade de för ändamålet tillkallade utredningsmännen — försäkringsdirektören, f. d. hovrättsrådet Olof Appeltofft och numera hovrättsrådet Åke Martenius — den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med förslag till ändringar i lagen. Utredningsmännen framhöll, att de vid fullgörandet av sitt uppdrag av hänsyn till beredskapsbehovet ansett sig böra föreslå endast de mindre ändringar i lagen, som befunnits oundgängligen erforderliga för att lagstiftningen i händelse av ett krigsfall omedelbart skulle kunna fylla sin uppgift, samt därjämte vissa detaljändringar, som det befunnits angeläget att genast genomföra. I likhet med krigsskadenämnden ansåg utredningsmännen emellertid en mera fullständig översyn av lagen vara i och för sig högst angelägen. Då en dylik översyn skulle kräva ett tämligen omfattande utredningsarbete och knappast heller borde äga rum utan medverkan av företrädare för de betydande intressegrupper, som berördes därav, hade utredningsmännen funnit lämpligt att endast framlägga några preliminära synpunkter på en mera fullständig översyn av lagen. I likhet med utredningsmännen, vilkas uppfattning härutinnan vunnit stöd av praktiskt taget samtliga remissinstanser, fann departementschefen det påkallat att göra en allmän och även principiellt inriktad översyn av lagstiftningen rörande krigsskadeskyddet. Arbetet med en dylik översyn vore dock omfattande och måste därför förutsättas bli tidskrävande. Eftersom krigsskadelagen vore behäftad med vissa brister, syntes det emellertid påkallat att till omedelbar behandling upptaga de ändringar i lagen, som kunde anses erforderliga ur beredskapssynpunkt och som i avbidan på resultaten av den mera fullständiga överarbetningen borde föreläggas riksdagen till antagande. Del i anledning av förutnämnda ändringar upprättade lagförslaget remitterades till lagrådet enligt beslut den 25 september 1953. Lagrådets utlåtande förelåg i protokoll av den 23 oktober 1953. Genom beslut den 13 november 1953 fann emellertid Kungl. Maj :t lagförslaget icke för det dåvarande böra genom proposition föreläggas riksdagen till antagande utan i stället förordnades om den allmänna översyn av lagstiftningen, varom nu är fråga. I det följande skall återges den huvudsakliga innebörden av och motiven för de föreslagna lagändringarna sådana de kom att utformas i departementsförslaget. I kap. 4 behandlas därefter några väsentligare synpunkter på en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen enligt uttalanden i nämnda promemoria och i vissa remissyttranden. Såsom tidigare antytts hänförde sig de föreslagna ändringarna i krigsskadelagen till beredskapen inom varu- och maskinkollektiven, lagens ter-

30 ritoriella begränsning, självrisken inom lösörekollektivet samt behandlingen av sabotageskador, och härulinnan framhölls bl. a. följande: Beredskapen inom varu- och maskinkollektiven. Det bärande motivet för krigsskadeskyddet inom varu- och maskinkollektiven — ett säkerställande i görligaste mån av produktionen och varuförsörjningen under ett krig — äger alltjämt sina fulla giltighet. Mot bakgrunden av erfarenheterna av det moderna krigets våldsamhet kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt och ändamålsenligt att alltjämt i princip utgå från att skaderegleringen inom nämnda kollektiv, såsom gällande lag föreskriver, skall ske omedelbart samt att erforderliga medel skall debiteras och uppbäras redan under kriget. Skulle olyckan av ett krig drabba vårt land, torde man nog nödgas räkna med att förhållandena kan gestalta sig på ett sådant sätt, att det icke blir möjligt att under kriget genomföra vare sig en mera allmän skadereglering eller debitering och uppbörd av härför erforderliga medel. Starka skäl talar således för en sådan utformning av lagen, att såväl skaderegleringen som avgiftsuppbörden även för varu- och maskinkollektivens del i allmänhet äger rum först efter kriget. Med hänsyn till vikten av att alla tillgängliga krafter kan tagas i anspråk för försvaret torde det även ur allmän synpunkt vara lämpligare, att krigsskadeersättning under ett krig utbetalas endast i sådana fall, där en omedelbar skadereglering framstår såsom oundgängligen erforderlig för försvaret eller folkförsörjningen eller då särskilt ömmande omständigheter är för handen. Medel för en dylik skadereglering torde få förskjutas av statsverket. Även om avgiftsuppbörden i princip förutsattes skola äga rum först efter kriget, bör också inom varu- och maskinkollektiven möjlighet finnas att anordna avgiftsuppbörd redan under kriget. Då en dylik anordning emellertid under ett krig förutsattes komma att äga r u m endast i undantagsfall, synes icke erforderligt att för detta ändamål upplägga och föra särskilda beredskapsregister redan i fredstid. Skulle uppbörd under kriget bli aktuell, torde denna kunna anknytas till premieuppbörden för den vanliga brandförsäkringen, t. ex. i den formen att varje försäkringstagare ålägges att utöver avtalsenlig brandförsäkringspremie erlägga viss procentuell krigsskadeavgift för varulager och maskiner. Det får därvid ankomma på krigsskadenämnden att i samråd med försäkringsföretagen i beredskapssyfte träffa de organisatoriska föranstaltningar, som kan underlätta en sådan avgiftsuppbörd. Inom varukollektivet skall enligt förslaget avgift erläggas av envar, som svarar för betalning av premie för brandförsäkring å egendom, gällande under kriget eller del därav. Hela kostnaden för krigsskadeskyddet drabbar således ägarna av de varulager, som åtnjutit förmånen av skyddet. Som man torde få utgå ifrån att varulagren vid ett krigsslut består i endast ringa omfattning och att de sannolikt återfylles i långsam takt, synes det uteslutet

31 att efter ett krig fördela avgifterna i förhållande till lagrens värde vid debiteringstillfället och oberoende av huruvida det aktuella varulagret varit utsatt för krigsrisk eller ej. Avgifterna skulle då komma att drabba synnerligen ojämnt beroende på företagets eller branschens särskilda möjligheter och villighet att ånyo fylla sina lager. Vid en efterkrigsdepression skulle de industrier, som särskilt drabbas av avsättningssvårigheter och därför tills vidare arbetar på att fylla sina lager, få bära större del av bördorna än industrier med bättre avsättningsmöjligheter, över huvud synes ett dylikt system med hänsyn till instabiliteten hos varulager lätt kunna leda till obilliga resultat och verka såsom ett hinder för näringslivets återgång till normala förhållanden. Ur formell rättvisesynpunkt kan det visserligen synas betänkligt, att det i fråga om sådana företagare, som under eller efter kriget nedlagt sin rörelse, kan bli omöjligt att i efterhand taga ut påförda premier. Emellertid torde man med fog kunna utgå ifrån att de premieförluster, som blir en följd av det föreslagna systemet, icke kommer att bli så stora att de i nämnvärd mån påverkar slutresultatet. Det är nödvändigt att starkt betona de praktiska och allmänekonomiska synpunkterna. Varje uttaxeringsförfarande — oavsett om det sker under eller efter kriget — måste bli förbundet med betydande förvaltningssvårigheter. Det torde därför vara nödvändigt att arbeta efter förhållandevis schablonmässiga regler, som på ett approximativt sätt dock tillgodoser det huvudsakliga ändamålet med lagstiftningen. En nackdel med att uttaga avgifterna i efterhand är att de olika företagarna icke får möjlighet att under kriget i samband med varornas försäljning beakta kostnaderna för krigsskadeskyddet. För att förekomma mera betydande olägenheter härav synes nödvändigt att avgifterna maximeras — med härav följande reduktion av ersättningarna vid stor skadegörelse — samt att avgiftsuppbörden fördelas på lämplig tidrymd. I den mån den årliga avgiften icke blir alltför betungande torde även den risk, som eljest kan föreligga för att vissa företagare genom organisatoriska åtgärder låter sina företag framstå såsom nya i syfte att undgå krigsskadeavgifterna, bli föga framträdande. övervägande skäl talar för att vid avgiftens fastställande viss hänsyn tages till den tid, varunder de olika varulagren varit utsatta för krigsrisk. Att företagare, som innehaft varulager endast under en kort period i krigets början innan risken för krigsskada kanske ännu aktualiserats på allvar, efter krigets slut skall betala lika stor avgift som innehavare av lager, vilka bestått under hela kriget eller en väsentlig del därav, torde — även om man fasthåller vid att krigsskadelagen är avsedd för utomordentliga förhållanden och att man därför ej kan åstadkomma en minutiöst rättvis avvägning — lätt kunna framstå såsom alltför schablonmässigt samtidigt som en dylik regel måhända i viss mån kan ogynnsamt påverka benägenheten att upplägga beredskapslager. Ett beaktande av tidsfaktorn synes kunna ske genom

en föreskrift, att avgiften skall utgöra en för alla varor lika stor del av högsta brandförsäkringsbeloppet för viss tid av kriget, varunder egendomen varit brandförsäkrad.

Beträffande maskinkollektivet innebär förslaget, att avgifterna för krigsskadeskyddet fördelas mellan dem, som efter kriget betalar brandförsäkringspremie för maskiner, oavsett om de kommit i åtnjutande av krigsskadeskyddet eller ej. För detta kollektivs del uppstår därvid knappast de betänkligheter mot en avgiftsdebitering i efterskott som anförts i fråga om varukollektivet. Den maskinella utrustningen inom ett företag representerar i regel ett mera bestående värde än varor avsedda för förädling eller försäljning. Vissa principiella erinringar kan väl göras mot att avgifter genom den föreslagna ordningen kommer att uttagas även av nytillkomna företag. Dessa erinringar bör dock få stå tillbaka för de praktiska förvaltningssynpunkterna, särskilt som systemet i fråga medför en likformig belastning av alla företag. Med hänsyn till vikten av att i görligaste mån sörja för att efter ett krig sunda konkurrensförhållanden kommer att råda inom näringslivet framstår sistnämnda skäl såsom betydelsefullt. Det måste hållas för uteslutet att företagare för att undgå att betala krigsskadeavgift skulle i någon nämnvärd mån upphöra att hålla sina maskiner brandförsäkrade. Även för maskinkollektivets del bör ansvaret vara begränsat. Vid en mera omfattande förödelse torde det ej inom något kollektiv bli tänkbart att genomföra ett skydd, som avser att fullständigt återställa förhållandena sådana de var före kriget. På handel, industri och hantverk lärer efter ett krig av förödande karaktär komma att ställas så många och stora ekonomiska anspråk att det redan på grund härav knappast kan anses möjligt att belasta näringslivet med så betydande krigsskadeavgifter, som det i ett dylikt läge kanske bleve nödvändigt att uttaga för att betala full ersättning för krigsskadorna. Med hänsyn till den samhälleliga betydelsen av att säkerställa produktionen och varuförsörjningen inom landet får det anses befogat att beredskapen inom varu- och maskinkollektiven göres minst lika omfattande som inom fastighetskollektivet, d. v. s. att avgift uttages intill 5 % av försäkringsbeloppet. Med en sådan begränsning av avgiftsskyldigheten är det naturligt att också inom förevarande bägge kollektiv genomföra en reduktion av den ersättning, som skall utgå för den händelse skadornas sammanlagda värde jämte ränta och kostnader överstiger vad som beräknas inflyta i avgifter. Har ersättning utbetalts utöver det belopp, med vilket ersättning sålunda rätteligen skolat utgå, torde statsverket i likhet med vad som gäller för övriga kollektiv böra vidkännas den överskjutande delen av den utbetalda ersättningen. Den föreslagna omläggningen med avseende på varu- och maskinkollektiven föranleder ändrade regler i fråga om ränta å ersättningsbelopp såtill-

33 vida att ränta också inom dessa kollektiv bör utgå allenast å belopp, som ej utbetalts sex månader efter krigets slut. Enligt förslaget skall försäkringsbolagen icke föra fortlöpande register rörande varu- och maskinförsäkringar men däremot bevara vissa uppgifter om de under kriget gällande försäkringarna — vilka uppgifter bör förvaras på ett såvitt möjligt krigsskyddat sätt — detta för att avgiftsdebitering skall möjliggöras snarast efter krigsslutet. De enligt ovan föreslagna ändringarna rörande varu- och maskinkollektiven kan sammanfattas sålunda: Såväl skadereglering som debitering och uppbörd av avgifter skall i allmänhet äga r u m först efter kriget. Kungl. Maj :t äger dock rätt att, om så befinnes ändamålsenligt, förordna om avgiftsuppbörd redan under kriget. I den m å n omedelbar skadereglering i särskilda fall befinnes oundgängligen nödvändig, förutsattes nödiga medel ställas till förfogande av statsverket. Inom varukollektivet fastställes avgiften till en för alla varor lika stor del av det högsta brandförsäkringsbeloppet under varje försäkringsperiod om minst sex och högst nio månader. Avgift inom maskinkollektivet utgår med lika del av de efter kriget gällande brandförsäkringsbeloppen. Det gemensamma ansvaret begränsas så, att högsta avgift inom varukollektivet blir 5 % av det högsta under kriget gällande brandförsäkringsbeloppet samt inom maskinkollektivet 1 % för år av försäkringssumman att utgå under högst fem år efter krigets slut. Har ersättning utbetalts med högre belopp än som enligt regeln om det begränsade ansvaret rätteligen skolat utgå, skall statsverket vidkännas kostnaderna för vad som för mycket utbetalts. Kanta skall även inom dessa bägge kollektiv utgå allenast å ersättningsbelopp, som ej utgivits sex månader efter krigets slut. Försäkringsbolagen skall icke föra fortlöpande beredskapsregister men däremot arkivera vissa data angående försäkringsavtalen inom de båda kollektiven. Lagens territoriella begränsning. Den i lagens nuvarande utformning gällande begränsningen av krigsskadeskyddet — med visst undantag för mindre fiskefartyg — till skada å egendom »här i riket» innebär bl. a., att sådana krigsskador, som uppkommit på internationellt vatten i samband med svensk kusltrafik eller vid trafik mellan fastlandet och Gotland, ej kan ersättas enligt krigsskadelagen. Denna begränsning av lagens territoriella giltighet har befunnits vara alltför snäv. Enligt förslaget till ändringar i lagen skall denna avse även utanför den svenska territorialgränsen inträffad krigsskada å svenskt fartyg (båt, pråm) inom lösörekollektivet ävensom till samma kollektiv hörande egendom, som befordrats med svenskt fartyg (båt, p r å m ) eller svenskt luftfartyg, under förutsättning att skadan timat på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort. 3—610839

34 Självrisken inom lösörekollektivet. Under andra världskriget förekom det, enligt vad krigsskadenämnden uppgivit, att personer som bisprungit störtade utländska flygare och därvid fått kläder, båtar eller redskap skadade, ej kunde beredas krigsskadeersättning på den grund att skadornas värde stannade inom ramen för självrisken, d. v. s. 5 % av försäkringsbeloppet. Självriskregeln hade med andra ord stundom lett till obilliga resultat för den skadelidande. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att helt slopa bestämmelserna om självrisk, varigenom likformighet också skulle vinnas med de tre övriga kollektiven. Med hänsyn till det stora antalet försäkringar inom lösörekollektivet torde emellertid ett bibehållande av självrisken få anses vara ägnat att avlasta förvaltningsapparaten en icke oväsentlig mängd småärenden. Den uppmjukningen av regeln bör emellertid ske, att där omständigheterna är ömmande eller eljest synnerliga skäl föreligger, ersättning skall utgå utan avdrag för självrisk eller med mindre sådant avdrag än vad som 1. n. gäller. Sabotageskador. Vid tillämpningen av krigsskadelagen måste det av naturliga skäl uppkomma många fall, där det är tveksamt, om en viss skada är att hänföra till krigsskada, som skall ersättas enligt krigsskadelagen, eller till civilskada, som skall ersättas av den civile försäkringsgivaren. Särskilt när det gäller sabotageskador kan det säkerligen mången gång bli svårt att visa, att skadan uppkommit i följd av krig och således är en krigsskada, även om detta framstår såsom i hög grad sannolikt. Skulle försäkringsbolagen vid en livlig sabotageverksamhet i samband med ett krig nödgas utge ersättning i ett stort antal dylika fall, som rätteligen är att anse såsom krigsskadefall, skulle delta komma att undergräva försäkringsföretagens ekonomiska ställning till förfång för övriga försäkringstagare vid skador av uppenbart civil natur. Då en sådan utveckling ur samhällelig synpunkt är oläglig, framstår det såsom ett viktigt allmänt intresse att förebygga densamma. F r å g a n synes kunna lösas genom att försäkringsbolagen medges viss regressrätt gentemot krigsskadenämnden. Ehuru uppmärksamheten riktats endast på behandlingen av sabotageskador, lärer det vara skäligt att en regel om regressrätt får avse alla slag av skador, oavsett på vilket sätt de uppkommit. En regressrättsregel kommer dock att endast delvis lösa det förevarande problemet. Ersättning enligt ett civilt brandförsäkringsavtal förfaller nämligen till betalning genast, medan krigsskadeersättningen i regel kommer att utbetalas först efter kriget. Försäkringsbolagen kan härigenom bli urståndsatta att under kriget fullgöra sina skyldigheter till följd av brist på likvida medel, även om de efter kriget skulle erhålla full gottgörelse genom krigsskadenämnden för sådana ersättningar, som utbetalts i fall, där skadan rätteligen utgjort krigsskada. Genom införande av specialmoratorium, då sådant framstår såsom ur allmän synpunkt angeläget därför att försäkringsbolagens likviditet eljest skulle äventyras, kan dock den utvägen tillgripas

35 att bolagen i fall, där regressrätt föreligger, får uppskjuta utbetalningen av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter utbetalningen av krigsskadeersättning. Om och när ett dylikt specialmoratorium bedömts erforderligt, torde förhållandena säkerligen gestalta sig sålunda, att det kommer att framstå såsom naturligt att hänsyn till det allmänna bästa får gå före den enskildes rätt till omedelbar skadeersättning. Den föreslagna regeln om regressrätt har utformats så, att där försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning och skadan inträffat i följd av krig, försäkringsgivaren äger inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt krigsskadelagen eljest skulle ha tillkommit den skadelidande. Anspråk på regressrätt skall anmälas inom tre månader efter det försäkringsgivaren utgivit ersättningen, dock sist inom ett år efter krigets slut.

KAPITEL 4 Preliminära synpunkter på en allmän översyn av lagstiftningen

I 1952 års promemoria uttalades såsom tidigare antytts vissa preliminära synpunkter på en mera fullständig översyn av krigsskadelagstiftningen. Därvid framhölls till en början, att gällande lag utginge från den grundåskådningen, att staten icke utan stöd av positiva lagregler kunde göras juridiskt ersättningsskyldig för egendomsskador genom krig och att staten icke heller kunde eller borde på förhand förbinda sig att gottgöra samhällsmedlemmarna sådana skador. Lagen hade därför utformats enligt den grundsatsen, att krigsskadeskyddet skulle vara självförsörjande. Krigsskadenämnden hade, fortsatte utredningsmännen, framhållit, att efter ett krig så omfattande anspråk korarae att ställas på statskassan för olika ändamål att möjligheterna att av allmänna medel bereda ersättning för krigsskador måste bli begränsade och ovissa. Kedan denna omständighet syntes enligt nämnden motivera bibehållandet av principen om ett självförsörjande krigsskadeskydd. En sådan anordning framstode nämligen såsom en säkrare garanti för att ersättning verkligen komme att utgå än ett åtagande från statens sida att svara för krigsskadeersättningarna. Vad sålunda anförts från nämndens sida förefölle utredningsmännen tungt vägande. Även andra synpunkter kunde emellertid i sammanhanget anföras och det vore förty angeläget, att detta mycket betydelsefulla problemkomplex upptoges till ingående diskussion. Icke minst i detta avseende torde det vara värdefullt att tillgodogöra sig erfarenheterna från de krigshärjade länderna. Fortsättningsvis framhölls i promemorian, att krigsskadeskyddet i huvudsak anordnats såsom en form av statlig försäkring. I lagens nuvarande utformning komme försäkringstanken tydligast till uttryck i fråga om varuoch maskinkollektiven, där skyddet i allt väsentligt genomförts efter sedvanliga försäkringslinjer med löpande premiebetalning, avpassad efter de beräknade skadeutbetalningarna. Även inom lösörekollektivet anslöte sig lagen till den vanliga försäkringsformen, dock med den avvikelsen att avgifterna bestämdes i efterhand sedan skadornas omfattning kunnat överblickas. För fastighetskollektivets del vore anknytningen till försäkringstanken svagare i det avgiftsuppbörden här väsentligen anordnats såsom en särskild fastighetsskatt. Enligt de föreslagna ändringarna i lagen förutsattes avgiftsuppbörden även inom varu- och maskinkollektiven skola ske i framtiden. Vid en dylik ändring skulle man sålunda även beträffande dessa kollektiv komina att avlägsna sig från den ursprungliga försäkringsformen. Det

37 torde därför böra övervägas, om skäl funnes att alltjämt bibehålla krigsskadeskyddet som en form av statlig försäkring. I gällande lydelse genomförde krigsskadelagen en uppdelning av egendomen på fyra särskilda, i princip självförsörjande kollektiv. Krigsskadenämnden hade ställt frågan, huruvida anordningen med ett flertal kollektiv vore lämplig. Ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större trygghet skapades enligt nämnden för en j ä m n a r e fördelning av bördorna. I enlighet härmed hade nämnden hävdat, att antalet kollektiv borde göras så litet som möjligt, därvid nämnden stannat för att förorda en begränsning till två kollektiv, ett för fast och ett för lös egendom. Det torde enligt utredningsmännen finnas grundad anledning att från mera allmänna utgångspunkter underkasta frågan om kollektivindelning en ingående och förutsättningslös undersökning. Ur principiella synpunkter kunde väl i och för sig icke anföras bärande skäl mot att kollektivens antal ökades utöver nuvarande fyra. Emellertid torde betydande praktiska fördelar vara förenade med att antalet kollektiv icke bleve större än nödvändigt. På grund härav och då statsmakterna redan tidigare intagit den ståndpunkten, att det icke vore lämpligt med en längre gående uppdelning, syntes knappast fog föreligga för att överväga en ytterligare splittring. Uppenbarligen vore betydande fördelar förenade med att kollektiven vore så få som möjligt. Säkerheten för att ersättning kunde utgå med fullt belopp bleve större än eljest och man skulle nå en fördelning av de ekonomiska uppoffringarna på ett allt vidare skikt av medborgare. Ett följdriktigt genomförande av en dylik anordning torde dock i själva verket närma sig den utformningen av krigsskadelagen, att staten i princip övertoge ansvaret för skadorna och att statsverkets kostnader härför fördelades på medborgarna enligt en efter särskilda grunder utgående skatt. Konsekvenserna härav syntes vara förtjänta av noggrant övervägande. Praktiska skäl torde, framhöll utredningsmännen, göra det olämpligt att sammanföra all egendom i ett enda kollektiv. En uppdelning på två kollektiv enligt krigsskadenämndens förslag syntes däremot ha goda skäl för sig. Härigenom skulle ernås en såvitt möjligt j ä m n fördelning av de ekonomiska förpliktelserna, de besvärliga gränsdragningsproblemen skulle minskas och förvaltningen kunna ytterligare förenklas. Innan en dylik begränsning av antalet kollektiv genomfördes, torde det emellertid vara erforderligt att i någon mån klargöra de antagliga verkningarna härav för olika egendomsgrupper. Med frågan om utformningen av kollektiven sammanhängde, fortsatte utredningsmännen, spörsmålet, huruvida det gemensamma ansvaret inom de olika kollektiven borde vara obegränsat eller begränsat och, i senare fallet, hur begränsningen skulle genomföras, ävensom de praktiska frågorna om avgifternas bestämmande, debitering och uppbörd. Ett krig, vari vårt land tvingades deltaga, torde enligt utredningsmännen föranleda i hög grad ökade statsutgifter samtidigt som statsinkomsterna

38 sannolikt komme att sjunka. Det kunde förutses, att kriget åtföljdes av en mer eller mindre kraftig försämring av penningvärdet. I gällande lag lämnades för fastighetskollektivets del visst utrymme för hänsynstagande till en sådan värdeförsämring, i det skadevärderingen skulle ske enligt av Kungl. Maj:t bestämda grunder samt krigsskadebidragen utgå efter de vid tiden för uppbörden gällande taxeringsvärdena. Inom lösörekollektivet åter saknades sådan möjlighet att taga hänsyn till förändringar i penningvärdet, vilket väsentligen sammanhängde med anknytningen till brandförsäkringen. För varu- och maskinkollektivens del skulle förhållandet bli detsamma i den händelse föreslagna ändringar genomfördes. Onekligen skulle betydande olägenheter kunna uppstå härigenom. Exempel: Antag att två personer har sina lösörebon försäkrade till fulla värdet och att försäkringsbeloppet för vartdera är 5 000 kronor. På krigets första dag får den ene sitt hem fullständigt förstört genom en bombskada. Fortgår kriget under exempelvis fem år och faller penningvärdet under denna tid till hälften, utfår den skadelidande efter krigets slut 5 000 kronor i det försämrade penningvärdet. Den andre försäkringstagaren höjer under kriget sin brandförsäkring i takt med penningvärdesförsämringen och har under det sista krigsåret följaktligen sin egendom försäkrad för 10 000 kronor. Får han i krigets slutskede sitt hem fullständigt förstört, erhåller h a n alltså ersättning med 10 000 kronor. Ett dylikt resultat måste för den enskilde framstå såsom egendomligt och orättvist. Att krigsskadelagen om möjligt borde utformas på ett sådant sätt, att tillfälligheter av angivet slag icke komme att i avgörande grad påverka storleken av skadeersättningen, torde framstå som självklart. Olika utvägar syntes härvidlag stå till buds. En framkomlig väg torde vara att införa en regel av innehåll att, då egendom vid skadetillfället varit försäkrad till fulla värdet, ersättning skulle utgå efter egendomens beräknade värde vid tiden för skaderegleringen samt att vid underförsäkring motsvarande reduktion skulle äga rum. En annan möjlighet syntes vara att låta ersättningen utgå efter visst index. Emellertid torde spörsmålet kompliceras av att m a n här, på sätt framhållits av krigsskadeutredningen (SOU 1940: 4, s. 54), i själva verket tangerade frågan om säkerställande mot inflationsrisk av rena penningfordringar. Frågan krävde därför ett ingående studium. I den mån frågan om krigsskadeersättningens värdebeständighet icke kunde lösas på ett tillfredsställande sätt, skulle, menade utredningsmännen, en viss förbättring kunna ernås därigenom att den skadelidande tillerkändes ränta redan från den dag skadan inträffat. Inför översynen av lagstiftningen vore det enligt utredningsmännen nödvändigt, att de krigförande ländernas erfarenhet på området toges till vara. Även om lagstiftningen ofta fått en av förhållandena i de olika länderna så särpräglad utformning, att ett direkt tillgodogörande av utländska förebilder icke vore möjligt, skulle det innebära en allvarlig försummelse att

39 vid en mera genomgripande omarbetning av krigsskadelagen icke närmare studera, hur man i de olika krigförande länderna löst de problem, som vi i Sverige icke haft tillnärmelsevis samma erfarenhet utav. Också i vissa remissyttranden över förutnämnda promemoria framfördes synpunkter på en allmän översyn av krigsskadelagstiftningen. Försäkringsinspektionen framhöll bl. a., att även om mycket angelägna skäl talade för bibehållandet av principen om ett helt självständigt och självförsörjande samt i görligaste mån efter försäkringsmässiga principer uppbyggt krigsskadeskydd, även denna princip dock i större eller mindre grad kunde behöva omprövas. Det förefölle icke osannolikt, att man för finansieringen av ersättningarna kunde behöva tillgripa metoder, vilka finge en i så hög grad skatteliknande karaktär att de måste betraktas i sitt samband med den offentliga beskattningen. Man kunde — sett från en annan synpunkt — bli nödsakad att utforma systemet så, att man icke avskure sig från möjligheten att avväga här ifrågavarande ersättningsbehov i förhållande till andra väsentliga behov inom hushållningen och samhällslivet, häri inbegripet behovet av ersättningar åt krigsinvalider, krigsänkor m. fl. Även i andra yttranden förordades, att frågan om krigsskadeskyddets principiella konstruktion toges under övervägande. Sålunda uttalade Skånes handelskammare, att det allsidigt borde undersökas, huruvida krigsskador borde ersättas genom försäkring eller om andra utvägar till äventyrs stode till buds. Stockholms handelskammare ansåg, att ett förutsättningslöst övervägande av de principer, efter vilka krigsskadeskyddet på lämpligaste sätt borde uppbyggas, vore i hög grad påkallat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fann inånga synpunkter tala för att staten i princip övertoge ansvaret för krigsskadorna och att kostnaderna härför fördelades på medborgarna i enlighet med en efter särskilda grunder utgående beskattning. Jämväl Sveriges grossistförbund pekade på sistnämnda lösning såsom en utväg, vilken borde övervägas. Att frågan om en minskning av antalet kollektiv borde undersökas förordades av bl. a. grossistförbundet. Bestämmelserna angående varu- och maskinkollekliven borde enligt handelskammaren i Göteborg ägnas särskild uppmärksamhet. Ett spörsmål, som enligt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap borde prövas, vore en överflyttning i viss utsträckning av motorfordon, traktorer och motorredskap från lösörekollektivet till maskinkollektivet. Nämnden framhöll därvid, att lastbilar, bussar, traktorer och motorredskap utförde ett mycket betydelsefullt arbete under krig och ej borde bli sämre ställda i ersättningshänseende än andra maskiner. Behovet av att uppmärksamma risken för penningvärdesförändringar framhölls i flera yttranden. Sålunda fann kommerskollegium, Stockholms handelskammare och grossistförbundet det vara av särskild vikt, att man

40 närmare utredde spörsmålet, om och i vilken omfattning vid utbetalandet av krigsskadeersättningar hänsyn skulle tagas till penningvärdets eventuella förändringar. Försäkringsinspektionen underströk, att sammankopplingen av krigsskadeskyddet för lös egendom med brandförsäkringsskyddet åtminstone i vissa fall kunde medföra svårigheter. Vid en stark krigsinflation kunde det sålunda förekomma, att brandförsäkringsbeloppen icke tillräckligt hastigt justerades uppåt eller att justeringen i alla händelser bleve ojämn och att således även krigsskadeskyddet bleve ojämnt avvägt. Frågan om ansvarigheten för skador, vilka sammanhängde med en krigsfara, som sedermera icke åtföljdes av krig, borde enligt länsstyrelsen i Norrbottens län och handelskammaren i Gävle utredas. Länsstyrelsen påpekade, att vid en utrymning av befolkningen inom vissa områden egendom måste lämnas kvar utan annan tillsyn än den myndigheterna kunde utöva. Det kunde antagas, att denna egendom på grund av ägarens undandragna tillsyn komme att skadas på olika sätt. Även om något krigsutbrott icke inträdde utan det skärpta läget överginge till lugnare förhållanden, borde ägarna komma i åtnjutande av samma ersättningsrätt som om skadorna åsamkats i följd av krig. Länsstyrelsen ifrågasatte således, huruvida icke krigsskadeersättning borde utgå även för skador, som uppkommit på grund av åtgärder, vilka föranletts av en föreliggande krigsfara. — Handelskammaren fann det otillfredsställande, att staten icke skulle vara rättsligt skyldig att utbetala ersättning för sabotageskador, som inträffat under ett spänt utrikespolitiskt läge, vilket dock ej medfört krigstillstånd. Åtminstone i sådana fall, då sabotage i främmande lands intresse utövats i samband med en spänd utrikespolitisk situation och vederbörande sakfällts härför, syntes regressrätt böra få påräknas av försäkringsbolagen enligt krigsskadelagen. En prövning av ifrågavarande problem borde enligt kammaren ske vid den allmänna översynen av lagen. Överståthållaråmbetet ifrågasatte, om icke ökad uppmärksamhet måste ägnas frågan om samordning mellan krigsskadeförsäkringen och de åtgärder, som inom civilförsvarslagstiftningens ram vidtoges för att förhindra eller begränsa krigsskador. Särskilt torde böra undersökas, huruvida de i 34 § krigsskadelagen efter mönster av 51 § försäkringsavtalslagen införda bestämmelserna om förlust av ersättningsrätten i vissa fall vore lämpligt avfattade med tanke på den utvidgning, som skett beträffande enskildas åligganden jämlikt civilförsvarslagen den 15 juli 1944. De i detta sammanhang närmast aktuella stadgandena vore 52, 53, 57 och 66 §§ sistnämnda lag. I dessa lagrum föreskrivna skyldigheter, som icke sällan torde bli av betydelse vid bedömandet av ersättningsfrågor inom varu- och maskinkollektiven, vore enligt ämbetets mening säkerligen ofta av betydligt större ekonomisk räckvidd för den enskilde än de säkerhetsföreskrifter, vilka åsyftades i 51 § försäkringsavtalslagen. Man torde av olika skäl få förutsätta, att särskilt i ett inledande krigsskede brister inom hemskydd och verkskydd komme att fin-

41 nas, där visserligen underlåtenhet förelåge från den enskildes sida men där det likväl skulle te sig obilligt om ersättningsrätten ansåges förverkad. Ökat utrymme syntes därför böra beredas för en skälighetsprövning från krigsskadenämndens sida. En annan fråga, som ämbetet fann kräva beaktande, gällde i vad mån åtgärder jämlikt 63 § civilförsvarslagen för iordningställande av krigsskadade byggnader borde inverka på utbetalning av krigsskadeersättningar. Även olika speciellt tekniska frågor borde enligt grossistförbundet övervägas. Bl. a. syntes det förbundet lämpligt att man närmare utredde, huruvida icke möjligheter funnes att inom försäkringsbolagen på något längre sikt få fram en registerföring, som kunde tjäna till ledning vid avgiftsdebitering också under krigstid och som skulle praktiskt möjliggöra en relativt snabb uppbörd i fall, där Kungl. Maj :t förordnade om avgiftsuppbörd redan under pågående krig.

KAPITEL 5

Utländsk rätt I detta kapitel lämnas en översikt över ersättningssystem, som i olika länder tillämpats vid regleringen av egendomsskador i samband med andra världskriget. Sammanställningen är såsom tidigare nämnts baserad på uppgifter, vilka dels hämtats från införskaffat tryckt material och dels erhållits vid personliga kontakter med företrädare för utländska krigsskadeinstitutioner. Kedogörelsen är måhända icke helt uttömmande men torde likväl fylla det ändamål som här åsyftas. Danmark

Enligt lag den 22 december 1939 om »Krigsforsikring af Bygninger», sådan den slutligen utformades, inrättades fem av varandra ekonomiskt oberoende försäkringsförbund, omfattande 1) byggnader i Köpenhamn, 2) byggnader i övriga städer, 3) jordbrukets byggnader, 4) stadsliknande bebyggelse på landsbygden samt 5) byggnader inom industri, hantverk och handel. Obligatoriskt försäkrad mot krigsskada var varje byggnad jämte tillbehör, som brandförsäkrats i danskt försäkringsbolag eller genom generalagentur i Danmark för utländsk försäkringsanstalt. Undantagna var dock kungliga slott och palats, militära anläggningar, flygplatsernas och statsjärnvägarnas byggnader, vissa kyrkor samt vissa kommunala gas-, elektricitets- och vattenledningsverk. Krigsförsäkringen gällde intill brandförsäkringsbeloppet för skada genom brand, explosion, sprängning eller sammanstörtning till följd av krig eller krigsliknande operationer, neutralitetskränkningar eller åtgärder till skydd mot sådana samt inbördeskrig, uppror eller upplopp under kriget eller i samband härmed. Frivillig försäkring medgavs ej. Inträffad krigsskada skulle snarast möjligt och, vid förlust av rätten till ersättning, senast inom tre månader från krigets slut anmälas till den förvaltningsnämnd, som stod i spetsen för vederbörande försäkringsförbund. Nämnden sörjde för att skadan värderades. Värderingen verkställdes av särskilda värderingsmän, i regel brandförsäkringsbolagens. Det undersöktes, om den skadade egendomen var brandförsäkrad och till vilket krigsförsäkringsförbund den hörde. Om nämnden eller den skadelidande ansåg värderingen oriktig, kunde ärendet hänskjutas till skiljemän. Sedan saken slutbehandlats, erhöll den ersättningsberättigade bevis härom.

43 Skadereglering skedde efter de för brandförsäkring av byggnader gällande reglerna. Det vid skadetillfället gällande brandförsäkringsbeloppet lades till grund och skadan uppskattades efter då rådande prisnivå. Ersättning utbetalades i allmänhet först efter krigets slut men löpte med 5 % ränta från dagen för skadeanmälan. Om ägaren av en skadad byggnad lidit väsentlig förlust (bortfall av hyresinkomster), vilken ej kunnat undvikas genom ett påskyndande av reparationsarbetena, kunde efter nämndens prövning utgå ränta med ytterligare 3 % av ersättningsbeloppet. Därest byggnaden ej återuppfördes eller ej uppbyggdes på samma plats som tidigare, kunde ersättningen avkortas. Detta skedde vanligtvis så, att vederbörande utfick 75 % av den ersättning, som eljest skulle ha utgått. Ersättningar jämte räntor och förvaltningskostnader täcktes genom försäkringsbidrag från medlemmarna i resp. försäkringsförbund. Bidragen uppbars efter kriget och fick enligt lagen ej överstiga 5 % av då gällande försäkringsbelopp. Högst 0,25 % fick uttagas varje halvår. Därest med nämnda begränsning av ansvarigheten full skadeersättning ej skulle kunna utgå, stadgade lagen proportionell nedsättning av ersättningsbeloppen. Bidragen åtnjöt förmånsrätt närmast efter skatt till staten, d. v. s. före prioriterade borgenärer. Å förfallna avgifter beräknades ränta efter 0,5 % för varje påbörjad månad. — I särskild förordning bestämdes senare, att bidragen för byggnader i Köpenhamn och övriga städer ej fick överstiga 5 %o av försäkringssumman. Därutöver erforderliga medel tillsköts av statskassan. Denna åtgärd från statens sida dikterades av billighet och grundades därpå att försäkringstagarna inom ifrågavarande försäkringsförbund eljest skulle ha blivit relativt hårdare belastade än medlemmarna i övriga förbund, i all synnerhet som fastighetsägarna ej ägde höja hyrorna och således ej kunde övervältra avgiftsbördan eller del därav å hyresgästerna. Annorlunda förhöll det sig inom exempelvis förbundet för industri-, hantverks- och handelsbyggnader, där försäkringsbidragen påverkade prissättningen och följaktligen slogs ut på konsumenterna. Trots en så pass hög uttaxering som 2,45 % fann staten ej skäl alt här träda emellan. Avgiftsuppbörden tog sin början i februari 1947 och avslutades successivt beroende på bidragsstorleken inom de skilda förbunden. Försäkringsbidragen kom att uppgå till, för byggnader i Köpenhamn och i övriga städer 0,5 %, för jordbrukets byggnader 0,1 %, för stadsliknande bebyggelse på landsbygden 0,23 % samt för byggnader inom industri, hantverk och handel 2,45 % av försäkringsbeloppet. Dessa bidrag inbragte inom de olika försäkringsförbunden 32,8, 27,1, 7,8, 12,7 resp. 85,1 miljoner dkronor. Till täckande av ersättningar för skador å byggnader i Köpenhamn och i övriga städer bidrog staten med 17,6 resp. 52,4 miljoner dkronor. Enligt vad som upplysts från förvaltningsnämndernas kansli hade man vid lagens utarbetande tänkt sig två möjligheter för finansieringen av ersättningarna. Den ena var, att de skadelidande skulle vänta på ersättning-

44 arna till dess kriget var över och avgiftsuppbörden börjat; beloppen skulle då utbetalas i rater allteftersom bidragen inflöt. Den andra möjligheten innebar, att försäkringsförbunden skulle upptaga lån till täckning av ersättningarna och förvaltningsutgifterna. Frågan löstes emellertid på ett tredje sätt. Under kriget träffades nämligen avtal med bankerna och sparkassorna om en ordning, som gick ut på att de skadelidande kunde belåna sina fordringar. Penninginstituten inträdde då i rätten till ersättning gentemot förbunden. Då kriget var slut och avgiftsuppbörden började, upptog förbunden lån i de tre huvudbankerna i Köpenhamn och de två största provinsbankerna och fullgjorde med hjälp av dessa lån sina förpliktelser mot bankerna och sparkassorna samt utbetalade ersättningar till skadelidande, vilka ej belånat sina fordringar. Kassakrediterna infriades efter hand som premierna inflöt. Vid sidan av kassakrediterna erhölls senare lån även från statskassan. Undantagna från den sålunda tillämpade ordningen var skador under 200 dkronor. Sådana ersattes nämligen av krigsförsäkringen så snart räkning på reparation av skadan företetts. — Ersättningsbevisen kunde till 100 % belånas hos penninginstituten. Det spelade stor roll för dessa, att premierna åtnjöt bästa förmånsrätt, varigenom full säkerhet förelåg. Kisken bestod endast däri, att skadorna kunde bli så stora, att de icke täcktes med den i lagen maximerade premien, 5 % av försäkringsbeloppet. Om penninginstituten varit villiga att fortsätta utlåningen, därest skadeförloppet tagit en mera oroande vändning än som skedde, vore måhända tveksamt. Inom förbundet för industri-, hantverks- och handelsbyggnader kom man dock upp till en premiesats av mer än 2 % utan att utlåningsstopp ifrågasattes. Under kriget hölls f. ö. varje månad ett sammanträde, varvid representanter för bankerna och sparkassorna hölls underrättade om allt av intresse för deras inställning till en fortsatt utlåningsverksamhet. — Belåningssystemet utnyttjades av de skadelidande i stor utsträckning och fungerade oklanderligt. Skadelidande, som ej begagnade sig utav lånemöjligheten, var huvudsakligen sådana, som själva kunde finansiera återuppbyggnad eller reparation. Inteckningshavarnas intressen tillgodosågs på samma sätt som inom brandförsäkringen i det ersättning ej utbetalades till vederbörande ägare, om ej skadan reparerats, eller, därest så ej skett, inteckningshavarens samtycke till utbetalningen förelåg. Genom lag den 30 juni 1941 bildades ett försäkringsförbund, »Krigsforsikringen af Landbrugsjord», med ägarna av åkerjord som obligatoriska medlemmar. Dessutom kunde ägare av jord, som ej hörde till en jordegendom men som nyttjades till förvärvsmässig jordbruks- eller trädgårdsrörelse, på särskilda villkor upptagas i förbundet. Försäkringen omfattade till egendomen hörande jord, dräneringsanläggningar, planteringar, broar, bevattningsanläggningar samt diken och andra anläggningar. Försäkringstagaren hade att själv bära skada intill 1 % av egendomens värde, dock högst 200

45 dkronor, och för skada under 50 dkronor utgick ej ersättning. Ersättning kunde utbetalas redan under kriget. Försäkringsbidrag utgick i förhållande till egendomens värde men fick sammanlagt ej överstiga 2 % därav eller 0,25 % för varje halvår. Om värdet ej översteg 1 000 dkronor, behövde bidrag icke erläggas. Avgift kunde uppbäras redan under kriget med högst 0,25 % per halvår för täckande av skador under det senast förflutna halvåret eller tidigare. Uppbörden av avgifter ägde rum samtidigt med uppbörden av fastighetsskatt. Efter antagandet av en särskild lag ställdes statsmedel till förfogande för täckning av skadorna i den mån så erfordrades sedan försäkringsbidrag med 0,5 % uppburits. »Krigsforsikringen af Skove og Plantager» tillkom enligt lag den 1 juli 1940 och omfattade skogar och planteringar med undantag av offentliga och privata parkanläggningar. Försäkringstagaren stod självrisk intill 5 % av värdet av skadade träd och buskar och för skada under 200 dkronor utgick ej ersättning. Utbetalning av ersättningar och uppbörd av avgifter skedde först efter kriget. Avgiften fick ej överstiga 5 % av egendomens värde och kunde uttagas med högst 0,5 % för varje halvår. Enligt lag den 18 mars 1941 inrättades »Krigsforsikringen af Havne». Medlemmar i försäkringsförbundet var, med undantag av staten, ägare av hamnar och anlöpsbryggor med rätt att uppbära vissa fartygs- och varuavgifter. Ägare av andra hamnanläggningar, slussar, fyrar etc. kunde på särskilt fastställda villkor upptagas som medlemmar. Skadelidande stod självrisk för skada under 500 dkronor. Försäkringsbidraget, som bestämdes på grundval av anläggningens värde den 1 januari 1941, fick ej överstiga 5 % av värdet och skulle uppbäras efter krigets slut med högst 0,25 % per halvår. Avgiften kom att utgöra 4,27 %o av värdet och gav ett sammanlagt belopp av 3,8 miljoner dkronor. Om skada ej anmälts inom tre månader från skadetillfället, bortföll rätten till ersättning. Lagen den 30 juni 1941 om »Krigsforsikring af elektriske Luftledningsanlseg for Stxrkstr0m» möjliggjorde försäkring av för allmänt ändamål avsedda luftledningsanläggningar för starkström. Försäkringen avsåg skador å ledningar jämte tillhörande master, isolatorer, transformatorstationer, kopplingsanläggningar m. m. Självrisken utgjorde 200 dkronor. Försäkringsavgiften, som enligt lagen fick utgöra högst 5 % av värdet den 1 augusti 1939, kom alt uppgå till 1,44 % 0 och inbragte 1,4 miljon dkronor. I »Krigsforsikringen af L0s0re», upprättad genom iag den 12 april 1940, blev ägare av inom landet befintligt lösöre, vilket omfattades av brand-, transportrisk- eller kaskoförsäkring, obligatoriskt medlemmar. Undantag

46 gjordes dock för jordbrukslösöre och personligt lösöre — vilken egendom var föremål för särskild krigsförsäkring — egendom, som försäkrats eller kunde försäkras i krigssjöförsäkringen för varor; fartyg, såvida de ej var under byggnad och ännu ej sjösatts; lösöre, hörande till kungliga slott och palats, militära anläggningar, flygplatser, statsjärnvägarna, museer och kyrkor, ävensom för ädelstenar, pärlor, smycken, konstverk och konstföremål, vilka ej ingick i förvärvsverksamhet, samt pengar, värdepapper och liknande egendom. Det lösöre, som väsentligen kom ifråga, var maskiner, varor, inventarier samt driftsmateriel m. m. inom handel, hantverk och industri. Försäkringen avsåg skada eller förlust på grund av krig eller krigsliknande operationer, neutralitetskränkningar eller åtgärder till skydd mot sådana samt inbördeskrig, uppror eller upplopp under eller i samband med kriget. Från försäkringen undantogs skada eller förlust till följd av avsättningshinder, uppehåll under transport m. m. eller till följd av beslag, rekvisition eller annan åtgärd av dansk myndighet. Krigsförsäkringen gällde till det civila försäkringsbeloppet vid skadetillfället och följde i princip försäkringsrättsliga regler. Den trädde automatiskt i kraft samtidigt med civilförsäkringen och bortföll, om denna av någon anledning upphörde att gälla. Försäkringstagaren stod självrisk intill 2 %, ursprungligen 5 %, av skadebeloppet och för skada under 200 dkronor utgick ej ersättning. För att möjliggöra utbetalning av ersättningar redan under kriget, åtminstone delvis, stadgades i lagen, alt preliminära försäkringsbidrag kunde uttagas. Sådana bidrag fick påföras i mitten eller slutet av ett kalenderår intill 0,5 % av försäkringsbeloppet under det ifrågavarande halvåret och skulle användas till täckning av skador, vilka inträffat under det sistförflutna halvåret eller tidigare. Om försäkringsbeloppet varierat under halvårsperioden, beräknades avgiften på det genomsnittliga beloppet. Den minsta tid, för vilken bidrag debiterades, utgjorde en månad. Detta innebar, att exempelvis ägaren av ett varulager, vilket varit försäkrat endast en vecka under den aktuella tiden, hade att erlägga avgift för en månad. Efter kriget skulle enligt lagen slutliga försäkringsbidrag utgå med högst 5 % — 0,5 % per halvår — av försäkringssumman eller, om denna varierat, det genomsnittliga beloppet under kriget. Slutliga bidrag skulle påföras ej blott dem, som var medlemmar i försäkringsförbundet vid krigets slut, utan även dem, som tidigare varit medlemmar. Om influtna medel ej skulle förslå till full ersättning, förutsatte lagen en proportionell nedsättning av skadebeloppen. Vid uttagandet av de slutliga bidragen vållade varulager och annan egendom av ej permanent omfattning särskilda svårigheter. Främst med hänsyn härtill bestämdes genom en lagändring, när de slutliga bidragen skulle uppbäras, att till utgångspunkt skulle tagas det försäkringsbelopp, som gällde den 9 maj 1945 — en regel, som naturligt nog kunde drabba rätt olika. Bi-

47 dragsprocenten blev 2,63 % och tillförde ett belopp om sammanlagt 250 miljoner dkronor. Genom lag den 30 april 1940 inrättades ett försäkringsförbund, »Krigsforsikringen af privat Indbo», med obligatoriskt medlemskap för ägare av brandförsäkrat personligt lösöre utom sådant som hörde till en jordbruksegendom. Om en brandförsäkring till lägre belopp än 3 000 dkronor förutom personligt lösöre inbegrep även annan lösegendom, omfattade krigsförsäkringen också denna. Försäkringsbeloppet anslöt sig till brandförsäkringss u m m a n men fick icke överstiga 100 000 — från början 50 000 — dkronor. Försäkringstagaren stod självrisk till 1 % — ursprungligen 3 % — av försäkringssumman och skada under 50 dkronor ersattes ej. Försäkringsbidrag skulle utgå med högst 3 % av försäkringsbeloppet. Om försäkringssumman var 5 000 dkronor eller lägre, åtnjöts dock befrielse från bidragsplikt. Avgiftsuppbörden skulle enligt lagen äga rum först efter kriget, därvid högst 0,5 % fick uttagas varje halvår. Uttaxeringen kom i praktiken att belöpa sig till 6 °/oo. De influtna medlen uppgick till 45 miljoner dkronor. »Krigsforsikringen af Landbrugets L0s0re» enligt lag den 30 maj 1940 omfattade till en jordbruksegendom hörande brandförsäkrat lösöre, såväl personligt sådant som kreatur, gröda, maskiner, redskap och annan lösegendom. Försäkringsbeloppet överensstämde med brandförsäkringsbeloppet, dock att det i fråga om personligt lösöre ej fick överstiga 100 000 dkronor. Självrisk gällde intill 1 % — ursprungligen 3 % — av försäkringsbeloppet för personligt lösöre och intill 0,5 % — tidigare 1,5 % — i fråga om annat lösöre. Någon regel om att skada under visst belopp ej ersattes fanns ej för denna försäkring. Ersättning kunde utbetalas redan under kriget. Försäkringsbidrag skulle enligt lagen utgå dels under kriget med högst 0,5 % per halvår och dels efter kriget intill sammanlagt 3 % av försäkringsbeloppet. Därest personligt lösöre åbelöpande försäkringsbelopp ej översteg 5 000 dkronor, förelåg ej bidragsplikt. Uttaxeringen kom att stanna vid 1 %o, vilket gav ett sammanlagt bidragsbelopp om 6,8 miljoner dkronor. Enligt från vederbörande förvaltningsnämnders kansli lämnade uppgifter hade de tre krigsförsäkringsförbunden för lösöre, personligt lösöre och jordbrukets lösöre hösten 1955 ännu ej avslutat sin verksamhet. Bidragsuppbörden hade varit förbunden med rätt stora svårigheter, eftersom den sträckts ut under en lång tidsperiod, men hade likväl tack vare bistånd från olika myndigheter och från försäkringsbolagen lyckats över förväntan. Möjligheten att tillämpa ett konkursförfarande finge därvid anses ha varit av betydelse. Inom förbunden för jordbrukets lösöre, hamnar och elektriska luftledningsanläggningar hade bidragsbortfallet varit tämligen obetydligt. I fråga om lösöre och personligt lösöre hade det hållit sig omkring

48 2 % av det sammanlagda bidragsbeloppet, därvid någon stegring efter hand kunnat förmärkas. — Bestämmelserna om att försäkringsbolagen mot ersättning för skäliga kostnader fick anlitas vid avgiftsuppbörden hade tilllämpats i full utsträckning. Endast beträffande krigsförsäkringen av hamnar och elektriska luftledningsanläggningar hade vederbörande nämnder själva nödgats ombesörja uppbörden. Därjämte hade nämnderna måst taga sig an indrivningen av resterande bidrag, sedan försäkringsbolagen en eller flera gånger förgäves infordrat beloppen. Alla ersättningsutbetalningar hade skett från nämndernas kansli och hade krävt betydande arbetsansträngningar med bokföring, checkutskrivning e t c , dock ej tillnärmelsevis så mycket arbete som premieuppbörden orsakat. Bidragsuppbörden hade inom några förbund givit ganska stora överskott, nämligen för lösöre 3,5, för personligt lösöre 8,75 och för jordbrukets lösöre 1,5 miljoner dkronor. Det hade ännu icke avgjorts, hur man skulle förfara med dessa överskottsmedel, men med hänsyn till kostnader och praktiska svårigheter torde någon återbetalning till försäkringstagarna icke komma ifråga. Utöver ovannämnda försäkringsformer fanns i Danmark krigsförsäkringsordningar för fartyg och histfartyg samt för varor under transport. Dessa försäkringssystem torde emellertid i förevarande sammanhang kunna lämnas åsido. Enligt en speciell lag den 1 oktober 1945, vilken rörde ersättningar till ockupationstidens offer, utgavs av statsmedel till deltagare i frihetsrörelsen m. fl. tilläggsersättningar för förluster till följd av underförsäkring eller till följd av reglerna om självrisk. Vidare utgavs ersättningar i vissa fall, då försäkring icke förelegat eller då skada fallit utanför de områden, som täcktes genom krigsskadelagstiftningen. Sammanfattningsvis kan konstateras, att den övervägande delen av krigsskadorna i Danmark omfattats av obligatorisk försäkring. Anledningen till att man inrättade så många försäkringsförbund var, att detta ansågs motiverat med hänsyn till de skilda risker, som egendom av olika beskaffenhet och belägenhet bedömdes bli utsatt för. Den olika behandlingen av egendomsgrupper medförde, att också bidragsskyldigheten kom att variera. Full ersättning utgick dock i princip för alla skador. Staten bidrog ekonomiskt vid skadeuppgörelsen genom att täcka underskott inom byggnadsförsäkringen och försäkringen för åkerjord samt genom ersättningar för oförsäkrade eller underförsäkrade sakskador, vilka drabbat medborgare som deltagit i frihetskampen m. fl.

49 Finland

I Finland utfärdades den 14 december 1939 lag om krigsskada — avseende fast egendom — och den 12 mars 1940 lag om krigsskada å lös egendom. Bägge lagarnas giltighetstid begränsades till utgången av år 1941 och anledningen härtill var närmast den, att man med hänsyn till lagstiftningens art och dess egenskap av något fullständigt nytt och oprövat ville ha tillfälle att snarast möjligt ompröva bestämmelserna. Av kända skäl kunde detta dock ej ske och då ej heller vunna erfarenheter syntes tala för nödvändigheten av några mera väsentliga kompletteringar eller ändringar i det dittills tillämpade krigsförsäkringssystemet, föreslogs vid utgången av lagarnas giltighetstid, att stadgandena skulle bibehållas i det närmaste oförändrade och endast sammanföras i en gemensam lag. Så skedde även och den 30 december 1941 utfärdades lagen om krigsskada, gällande t. o. m. år 1946. Tidsbegränsningen motiverades denna gång av att olika meningar framkommit, huruvida försäkringssystem eller någon annan anordning, närmast skadereglering genom statens försorg skattevägen, vore att föredraga. Enligt lagen om krigsskada, vilken efter hand kompletterades med en rad specialförfattningar, var varje byggnad, som kunde intecknas för gäld och som brandförsäkrats för minst 50 000 mark, obligatoriskt försäkrad mot skada, förorsakad av krig eller väpnad konflikt. Obligatoriskt försäkrad var vidare lös egendom, brandförsäkrad till lägst 10 000 mark, med undantag av egendom, som medfördes av person i militärtjänst, pengar, fordringsbevis, aktier, obligationer och andra värdepapper, guld och silver, som icke bearbetats till bruks- eller prydnadsföremål, samt sprängämnen. Försäkringen gällde ej för sådan egendom, som kunde transportförsäkras mot krigsskada. Lagen omfattade ej egendom, vilken ägdes av finska staten, främmande stat eller utländskt samfund. Den obligatoriska försäkringen avsåg icke egendom, tillhörande medborgare i fiendeland, personligt lösöre, tillhörande anställd vid utländsk beskickning eller utländskt konsulat i Finland eller medlem av hans familj, därest han ej var finsk medborgare, samt ej heller egendom, tillhörande annan utländsk medborgare, om dennes hemstat icke medgav finska medborgare motsvarande rätt och han icke varit bosatt i Finland fr. o. m. år 1938. Egendom, vilken enligt angivna regler ej var krigsförsäkrad eller vilken var underförsäkrad, kunde frivilligt krigsskadeförsäkras. Sådan frivillig försäkring tecknades i stor utsträckning och härigenom kunde man bl. a. skapa skydd för icke brandförsäkrad egendom, såsom hamnanläggningar, olika slags betonganläggningar etc. Ofta förekom tilläggsförsäkringar för exempelvis fasadskador, eftersom brandförsäkringen normalt icke ansågs omfatta mera påkostade byggnadsfasader. Såsom krigsskada skulle enligt särskilt statsrådsbeslut anses skada, vilken tillfogats försäkrad egendom under krig eller väpnad konflikt dels genom fiendens ågärder, såsom genom bombangrepp från flygmaskin eller 4—610839

50 beskjutning med artilleri, annan beskjutning eller annan ödeläggelse, dels ock genom den egna försvarsmaktens i försvarets intresse vidtagna åtgärder, såvida ersättning ej utgick på grund av annan lag. Såsom krigsskada skulle jämväl bedömas brandskada, som inträffat under krig eller väpnad konflikt eller innan 48 timmar förflutit från dess upphörande, där det visades, att nämnda förhållanden antingen direkt eller indirekt medverkat till skadans uppkomst eller omfattning. Gränsdragningen mellan krigsskada och civilskada skedde i praktiken så, att skada i tveksamma fall bedömdes såsom krigsskada. Krigsförsäkringsbeloppet utgjorde det vid skadetillfället gällande brandförsäkringsbeloppet eller, om brandförsäkringen efter krigets utbrott av någon anledning förfallit, det belopp, för vilket egendomen senast varit försäkrad. I fråga om den obligatoriska försäkringen var dock försäkringsbeloppet maximerat till, för personligt lösöre 300 000 mark — från början 100 000 mark — och för annan lös egendom 1 miljon mark. Vid frivillig försäkring bestämdes försäkringsbeloppet efter särskild värdering av egendomen. Skadeersättning fick ej lända försäkringstagaren till vinst utan endast utgöra gottgörelse för den faktiska värdeminskning, som skadan förorsakat. Försäkringen omfattade blott egendomens materiella värde. Vid bestämmandet av ersättningens storlek fick alltså avseende ej fästas vid den framtida vinst, som till följd av skadan kunde utebli, och ej heller vid annan indirekt skada. Försäkringsbeloppet skulle under alla omständigheter utgöra den övre gränsen för skadeståndet, men till grund för detta skulle läggas egendomens faktiska värde vid skadetillfället. Understeg försäkringsbeloppet egendomens värde, ersattes av skadan endast så stor del, som försäkringsbeloppet utgjorde av egendomens värde. Vid värdering av skada skulle läggas till grund egendomens värde före och efter skadans inträffande, i fråga om lös egendom beräknat efter prisnivån i början av det år, under vilket skadan inträffat. Såsom skadad eller förstörd egendoms värde ansågs det belopp, som bort erläggas för egendomens ersättande med ny likadan egendom med avdrag för värdeminskning genom ålder, slitage etc. Vid värdering av skada å byggnad skulle avseende fästas även vid byggnadens till följd av de lokala förhållandenas förändring minskade användbarhet, dock att sådan värdeminskning icke skulle beaktas, där den skadade byggnaden iståndsattes eller återuppfördes. Den krigsförsäkrade egendomen indelades i fyra ansvarighetsgrupper, nämligen 1) inteckningsbara byggnader i städer och köpingar med undantag av i punkt 2) nämnda byggnader; 2) till industriella inrättningar hörande inteckningsbara byggnader; 3) övriga inteckningsbara byggnader och skog samt 4) lös egendom. Försäkringspremien bestämdes i förhållande till det under kriget gällande högsta brandförsäkringsbeloppet inom varje riskgrupp för sig, så att premie-

51 intäkterna skulle täcka ersättningar och andra kostnader inom gruppen. Premien inom grupperna 1—3 (fast egendom) fick dock enligt lagen icke överstiga 5 % av brandförsäkringsbeloppet. För dessa grupper gällde vidare viss solidaritet inbördes. Understeg premien för någon grupp 3 % medan för en annan grupp 5 % ej förslog till täckning av utgifterna, skulle nämligen försäkringstagare inom den förstnämnda gruppen erlägga premie efter en procentsats, som med högst 1 % av försäkringssumman översteg den inom gruppen erforderliga, dock ej sammanlagt mer än 3 % av försäkringsbeloppet. Den exlrapremie, som sålunda kunde utgå, skulle användas inom den grupp, för vilken den maximala procentsatsen 5 % visat sig otillräcklig. Försäkringar inom lösegendomskollektivet skulle indelas i olika premiegrupper alltefter den risk, som bedömdes föreligga. I den högsta premiegruppen — avseende särskilt utsatta platser — kunde premien sättas till 7 % av försäkringsbeloppet. För lösegendom i stad eller köping eller i industriområde fick premien bestämmas till 5 % och för egendom annorstädes till högst 3 %. Anledningen till att man inrättade olika riskgrupper var närmast av politisk natur, alldenstund opposition kunnat befaras om land och stad behandlats lika. Under och efter krigen trängde dock uppfattningen om solidaritet medborgarna emellan alltmer igenom och som en följd härav bestämdes i särskilt statsrådsbeslut att inom lösegendomsgruppen premie skulle utgå i förhållandet 3 : 5 mellan land och stad. Försäkringstagare å landsbygden kom således att betala cirka 35 % och försäkringstagare i städerna cirka 65 % av det sammanlagda premiebeloppet, ehuru den betydligt mindre omfattande skadegörelsen på landet i själva verket skulle ha föranlett en lägre andel från landsbygdens folk. I fall av otillräcklig medelstillgång förutsatte lagen en proportionell nedsättning av ersättningsbeloppen. Premie skulle erläggas halvårsvis med 0,25 % av försäkringsbeloppet. Ä förfallen men ogulden avgift beräknades ränta efter 0,5 % för varje påbörjad månad. Premie fick utmätas utan dom eller utslag såsom i fråga om skatter och allmänna avgifter var stadgat och åtnjöt förmånsrätt före intecknade fordringar. För premie vid frivillig försäkring skulle i vissa fall säkerhet ställas. Skadeersättningar och försäkringsavgifter skulle som regel fastställas och betalas efter krigets slut. Skadestånd upp till 20 000 mark kunde erläggas kontant, men översteg ersättningen detta belopp, utgick högst 30 000 mark kontant och återstoden i form av ersättningsbevis, löpande med 5 % ränta. överenskommelse träffades mellan krigsskadeföreningarna och bankerna om belåning av dessa skuldsedlar. Sedan två storbanker ställt vardera 75 miljoner mark till förfogande för detta ändamål, kunde med hjälp av sålunda disponibla 150 miljoner mark alla småskador regleras. Bankerna tog vid utlåningen reda på, vartill beloppen skulle användas; något.villkor om återuppbyggnadsskyldighet fanns ej i lagen.

52 Gällde försäkring till förmån för någon, för vars fordran egendomen utgjorde underpant, skulle denne enligt lagen, även om fordringen ej var till betalning förfallen, framför den skadelidande ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran, såvida icke ägaren avhjälpt skadan eller ställt säkerhet därför. Om en panthavare sålunda krävt ersättning och skadestånd kunde utgå med endast reducerat belopp, skulle enligt lagen fordringen minskas i samma mån som skadeståndet reducerats. Sålunda minskad fordran skulle anses erlagd till sitt ursprungliga belopp och anteckning härom göras å skuldförbindelsen. Krigsskadeförsäkringen omhänderhades i fråga om den fasta egendomen av krigsskadeföreningen och i fråga om den lösa egendomen av krigsskadeföreningen för lösegendom. Medlemmar av föreningarna var finska och i Finland koncessionerade utländska brandförsäkringsanstalter. Försäkringsbolagen var därjämte skyldiga att vara ombud för föreningarna samt att mot skälig ersättning tillhandagå med de upplysningar rörande försäkringsbeståndet, som erfordrades. Bolagen tog emot skadeanmälningar och vidarebefordrade efter kompletterande utredning dessa till krigsskadeföreningarna. Experter inom skilda egendomsgrupper behandlade de olika skadefallen. Föreningarna och bolagen höll nära kontakt och utvecklade ett effektivt samarbete för krigsskadeförsäkringens genomförande. Skadeuppgörelsen i Finland indelades med hänsyn till de båda krigen samt tidpunkten för de första krigsskadelagarnas upphörande i tre perioder. Storleken av de premier, som inom olika egendomsgrupper utgick, framgår av följande uppställning: Industrien

Städerna Skadeperiod

Landsbygden

%

Uppbördsår

%

Uppbördsår

%

Uppbördsår

I. Fast egendom 1939—40 1941 1942—44

1,9 0,44 1,95

1941—44 1945 1946—49

0,85 0,38 0,38

1941—42 1943 1946

0,25 0,1 0,48

1941 1943 1946

II. Lös egendom 1939—40 1941 1942 44

1 0,75 1,2

1941 1943 1946—47

0,6 0,45 0,72

1941 1943 1946

Skaderegleringen gav, enligt vad som upplysts, upphov till problem, som icke alltid var så lätta att bemästra. En av de viktigaste praktiska lärdomarna var, att värderingen av skadorna måste koncentreras i största möjliga utsträckning och helst ordnas så, att värderingsmännen finge detaljerade anvisningar med om möjligt noggranna prissättningslistor till sitt förfogande. Avsikten hade från början varit, att värderingarna skulle ombesörjas av försäkringsbolagen. Dessa hade också haft mer än ettusen

53 skadereglerare i arbete. Ordningen misslyckades emellertid beroende på att värderingsmännen — på grund av krigsförhållandena icke sällan orutinerat folk — ej erhållit tillräckliga instruktioner och prisuppgifter. På vissa platser måste verkställda värderingar helt göras om. Krigsskadeföreningarna tog då in ett antal värderingsexperter, vilka två och två besökte orter med mera omfattande skador — i Uleåborg uppehöll de sig exempelvis över fyra månader — och gjorde nya värderingar, först i grova drag och sedan finvärderingar enligt uppgjorda prislistor. I endast nitton fall förekom i lag förutsatt skiljeförfarande beträffande värdering av skada. Blott ett ersättningsärende föranledde domstolsprocess. — F r å n början var man ganska skeptisk mot anordnandet av ett lösöreskydd, närmast av rädsla för svårigheter med premieindrivningen, eftersom ingen säkerhet härvid förelåg i fråga om den obligatoriska försäkringen. Uppbörden lyckades dock över all förväntan. Medan man räknat med att behöva avskriva 10—15 % av beloppen, stannade avskrivningen vid knappa 4 %. Med hänsyn härtill och då premierna beräknats i överkant, resulterade avgiftsuppbörden för lösegendomen i ett medelsöverskott om cirka 75 miljoner mark. Erfarenheten hade givit vid handen, att de maximala beloppen för den obligatoriska försäkringen av lösöre varit alltför begränsade. I händelse av en framtida uppgörelse torde försäkringen alltså i mycket större utsträckning grundas på obligatorisk bas. Det framhölls också, att försäkringsbeståndet icke oväsentligt ökade och försäkringsbeloppen höjdes under kriget, särskilt å platser, vilka utsattes för flera bombanfall. Påtagligt var vidare, att försäkringar nytecknades och höjdes, då de första skadeersättningarna efter vinterkriget började utbetalas. Det syntes därför vara av största värde, att skaderegleringarna skedde så snart som möjligt. Bilden av ersättningsuppgörelsen i Finland skulle vara mycket ofullständig om ej också nämndes, att det med hänsyn till den omfattande ödeläggelse landet utsattes för under de båda krigen 1939—1944 blev nödvändigt att vidtaga speciella åtgärder med avseende på den samlade skadeuppgörelsen. För att täcka förluster, som uppkommit för invånare i de till Ryssland avträdda landområdena och för medborgare, vilka icke haft sin egendom försäkrad eller haft den för lågt försäkrad, antogs sålunda den s. k. andra ersättningslagen den 5 maj 1945. (Den s. k. första ersättningslagen av den 13 augusti 1942 hade tagit sikte på utgivandet av billighetsersättningar för motsvarande skador under vinterkriget 1939—1940.) Full ersättning utgick enligt nämnda lag intill skadebelopp om 500 000 mark. För skador eller förluster om större belopp reducerades ersättningen efter en glidande skala ned till 10 % ersättning för belopp över 32 miljoner mark. Ersättningarna var också på andra sätt begränsade i det endast visst belopp kunde utgå per familj och person, viss egendom ej ersattes o. s. v. För genomförandet och finansieringen av ifrågavarande uppgörelse gjordes upp en ersättningsplan,

54 som gick ut på att åstadkomma den nödvändigaste ersättningen med minsta möjliga ekonomiska belastning. I första hand skulle evakuerade bönder, fiskare och husägare ha jord, skog, fiskevatten och tomter. För anskaffandet härav ägde expropriation i särskild ordning r u m och vidare uttogs en extra förmögenhetsskatt. I lag den 5 maj 1945 om förmögenhetsöverlåtelseskatt föreskrevs att på grundval av den skattskyldiges förmögenhet vid utgången av beskattningsåren 1944—1948 skulle utgå en extra skatt efter glidande skala från 2,4 % för förmögenhet om minst 80 000 mark upp till 21 % för förmögenhet om 10 miljoner mark och däröver. Sammanfattningsvis må framhållas, att den finska ersättningsordningen byggt på ett obligatoriskt krigsförsäkringssystem, kompletterat med frivillig försäkring. Inom ramen för denna anordning har full skadeersättning kunnat utgå. Systemet har emellertid av förklarliga skäl måst utbyggas genom direkta billighetsersättningar av statsmedel dels för skador inom de avträdda landområdena och dels för skador, vilka fallit utanför krigsskadeförsäkringens ram. Norge

För regleringen av krigsskador å privat egendom i Norge har — förutom särskilda försäkringsanordningar för handels- och fiskeflottan samt varor under transport — tillämpats krigsförsäkringssystem för byggnader, lösöre, varulager och mineraloljeprodukter. »Krigsskadetrygden for bygninger» upprättades genom beslut av administrationsrådet den 14 maj 1940 på grundval av ett kommittéförslag, vilket icke hunnit slutbehandlas före den tyska ockupationen. Försäkringen var obligatorisk för alla brandförsäkrade byggnader — utom statsägda — och gällde även för redan krigsskadade byggnader. Icke brandförsäkrade byggnader kunde frivilligt försäkras mot krigsskada. En uttaxering på 1 % av brandförsäkringsbeloppet fick omedelbart verkställas, och uppbörden härav genomfördes under loppet av fem år med en femtedel per år. Enligt en den 19 juli 1946 antagen »midlertidig lov om krigsskadetrygd for bygninger» bestämdes, att den år 1940 upprättade krigsförsäkringsanstalten skulle fortsätta sin verksamhet och handha skadeuppgörelsen inom egendomsgruppen i fråga. Denna lag övergav till stor del principen om ömsesidig försäkring. Fastighetsägare, som genom brandförsäkring eller frivillig krigsskadeförsäkring kommit att inbegripas under tidigare gällande regler, var enligt lagen i allmänhet tillförsäkrade ersättning, men möjlighet öppnades därutöver till ersättning även för skador å byggnader, vilka icke var försäkrade. Lagen medgav vidare — i strid mot vanliga försäkringsprinciper — jämkning av ersättning av sociala och samhällsekonomiska hänsyn.

55 Som allmänt villkor för utfående av ersättning gällde, att byggnaden var belägen i Norge och tillhörde norsk medborgare eller norskt bolag eller annan sammanslutning. Emellertid kunde förordnas, att även fastighetsägare av främmande nationalitet fick ersättning, och så skedde generellt i fråga om utlänningar, med vilkas hemland ömsesidighetsavtal träffats. I praktiken blev som regel skada å all utländsk egendom ersatt. Ofta förelåg nämligen ett norskt samhällsintresse av att återuppbyggnad skedde även om ägaren var utlänning och därtill kom att utlänningar på grund av brandförsäkring betalat försäkringsavgift lika med norska medborgare. Då dessutom även utlänningar drabbades av särskild krigsskadeavgift på förmögenhet i Norge, skulle det ha framstått som orimligt, om krigsskadeersättning ej utgått. Med krigsskada förstods enligt lagen varje materiell ödeläggelse eller skada, vars orsak var handlingar med krigsändamål, oavsett om skadan vållats genom brand, sprängning, nedstörtning, beskjutning, översvämning eller liknande. När krigshandlingar i icke oväsentlig grad bidragit till skadan, ansågs denna i allmänhet böra ersättas som krigsskada i den mån den föll utanför området för civil skadeförsäkring. Vid skadevärdering skulle som regel priserna per den 8 april 1940 läggas till grund. Värdering skedde i princip efter sedvanliga brandförsäkringsregler, d. v. s. med hänsyn till återuppbyggnadskostnad och ej omsättningsvärde. Avdrag gjordes för värdeminskning genom ålder, slitage etc. Vid större skador kunde särskild värderingsnämnd tillsättas. Såväl krigsförsäkringsanstalten som fastighetsägare och inteckningshavare ägde begära omvärdering. Ersättningsbeloppet fastställdes av försäkringsanstaltens styrelse, i allmänhet enligt värderingen. Ersättningen kunde sättas lägre, om byggnadens minskade användbarhet eller andra omständigheter gjorde en nedsättning skälig. Den skadelidande stod självrisk till 2 %„ eller lägst 50 nkronor av ersättningsbeloppet. Utbetalning av ersättning gjordes i allmänhet betingad av att beloppet användes på ett rationellt sätt för reparation eller återuppbyggnad. I regel skedde utbetalningarna efter hand som återuppbyggnad verkställdes. När särskilda skäl därtill förelåg, kunde dock ersättning utges utan villkor men då normalt med endast 2/3 av skadans värde eller av försäkringsbeloppet, därest detta var lägre. Särskilda bestämmelser gällde angående sätt och ordning för återuppbyggnaden och i enlighet därmed erhöll krigsförsäkringsanstalten direktiv rörande utbetalningen av ersättningar. Å ersättningar, som utbetalades efter den 1 januari 1941, kunde utgå prisstegringstillägg efter en jämnt stigande skala, som började med 0 nämnda tidpunkt och steg med 10 % för varje år upp till 50 % per den 31 december 1945. Tillägget kunde slopas eller nedsättas, då särskilda skäl förelåg, t. ex. när fråga var om lyxbetonade byggnader. Enligt en särskild lag av den 30 juni 1950 kunde i vissa fall utgå extra pristillägg upp till 5 %, då åter-

56 uppbyggnad ägt rum under år 1947 och intill 10 % vid återuppbyggnad 1948 eller senare. Ränta utgick å ersättningsbelopp från dagen för skadans inträffande. Den 24 maj 1940 inrättades en obligatorisk »krigsskadetrygd for I0s0re», omfattande personligt lösöre och yrkeslösöre, som var brandförsäkrat. Lösöre, tillhörande staten och i vissa fall kommun, samt varulager och transportmedel föll utanför försäkringen. Frivillig försäkring kunde ske av icke brandförsäkrad egendom. En förskottsuppbörd intill 1 % av brandförsäkringsbeloppet fick verkställas, och denna uppbörd genomfördes under de följande tre åren. Liksom fallet var med byggnadskrigsförsäkringen ändrades efter hand villkoren också för lösöreförsäkringen så att allt lösöre, som krigsskadats före den 1 september 1940, skulle oberoende av civilförsäkring ersättas. Genom »midlertidig lov om krigsskadetrygd for I0s0re» den 25 april 1947 gavs nya regler om krigsskadeförsäkringen för lösöre. Även om de i stort byggde på tidigare bestämmelser, bar de nya reglerna i stor utsträckning prägeln av att ömsesidighetsprincipen övergivits. Sociala hänsyn och billighetssynpunkter trängde de rena försäkringsprinciperna åt sidan. I viss mån skulle regleringen av lösöreskador ske efter liknande regler som gällde för byggnadsskador. Egendomsägare, som under kriget sörjt för brandförsäkringsskydd eller frivilligt anmält sig till krigsskadeförsäkringen, skulle komma i första hand och i stort sett ha rättsliga anspråk på ersättning. Emellertid fick ersättningarna inom lösöregruppen mer karaktär av billighetsersättningar, eftersom hänsyn togs till den skadelidandes ekonomiska ställning och behov, skadans omfattning och den skadade egendomens art. Även om full försäkring tecknats, kunde sålunda ersättningen slopas eller nedsättas, såvida skadan drabbat lyxbetonad egendom, som det icke var nödvändigt att återanskaffa, eller om den skadelidande var förmögen och i all synnerhet om han ökat sin förmögenhet till följd av krigssituationen. Lagen skilde mellan yrkeslösöre och personligt lösöre. Till yrkeslösöre räknades exempelvis kreatursbesättningar, redskap (härunder också traktorer), gröda, verktyg, lösa maskiner, lösa inventarier och materialier. Med personligt lösöre avsågs all av lagstiftningen omfattad egendom, som icke var att hänföra till yrkeslösöre. Vid fastställande av skadebeloppet skulle återskaffningspriserna per den 8 april 1940 läggas till grund under hänsynstagande till egendomens minskade värde genom ålder, bruk och eljest nedsatta användbarhet. Ersättning för skada å yrkeslösöre skulle i princip bestämmas till det godkända skadebeloppet. Skador å personligt lösöre ersattes däremot efter en glidande skala. De första 3 000 kronorna ersattes helt, den del av skadan som föll inom nästa 2 000 kronor ersattes med 90 %, följande 5 000 kronor med 75 %, följande 10 000 kronor med 60 % och därutöver belöpande skadebelopp med 50 %.

57 Vid denna beräkning förelåg enligt lagen möjlighet att, om så fanns skäligt, reducera ersättningen för vissa slag av lösören eller att helt bortse från skadorna i fråga. Denna bestämmelse tillämpades i stor utsträckning vid skador å lyxbetonad egendom, t. ex. konst-, bok-, frimärks- och antikvitetssamlingar till större värden. Den skadelidande skulle under alla förhållanden själv bära 2 °/00 eller minst 50 kronor av ersättningsbeloppet. Med hänsyn till inflationen kunde enligt lagen utgå tilläggsbelopp efter vissa närmare regler. Den här tillämpade skalan började med 0 den 1 juli 1940 och steg till 40 % för skadeersättningar, utbetalda efter den 1 januari 1944. För personligt lösöre utgavs pristillägg endast i fall av väsentlig skada; i praktiken fordrades, att skadevärdet översteg 40 % av försäkringsbeloppet. »Krigsforsikringen for varelagre» konstituerades den 26 april 1940 som en ömsesidig förening för frivillig försäkring av varulager, härunder inbegripna också fartyg under byggnad, transportmedel i företag, lösa inventarier och maskiner m. m. Försäkring kunde tecknas av envar, som ägde varulager, försäkrat till minst 75 % av värdet. En indelning gjordes i riskklasser, därvid för varje klass skulle fastställas en ansvarighetsprocent för beräknande av det slutliga bidragsbeloppet. Procentsatsen fick ej vara högre än 15 % och ej lägre än 5 %; den maximala satsen fastställdes senare till 5 % för hela landet. Genom beslut av administrationsrådet och andra myndigheter under kriget bestämdes, att försäkringen skulle övergå till att vara obligatorisk. Försäkringen omfattade därefter norska varulager inom landet, brandförsäkrade till lägst 2 000 kronor. Av utlänningar ägda varulager kunde med försäkringsanstaltens samtycke försäkras. Riskklasserna upphävdes. Ägare av varulager, som icke var brandförsäkrade i vanlig ordning, t. ex. upplag av ej brinnbara metaller, friliggande kolupplag, transportmedel etc. kunde teckna frivillig krigsskadeförsäkring. Sådan försäkring kunde även ifrågakomma, då brandförsäkringsbeloppet ej uppgick till 2 000 nkronor. En »midlerlidig lov om krigsforsikring for varelagre», vilken trädde i kraft den 4 juli 1947, fastslog i huvudsak de regler, som gällt vid krigets slut. Skadeersättningarna täcktes helt genom uttaxering, som verkställdes i tio rater om 0,5 %. Sedan skadeuppgörelsen slutförts uppstod frågan, huruvida varulagersförsäkringen borde upphöra, därvid dock beslöts att man i betraktande av den utrikespolitiska situationen borde bibehålla försäkringens administrationsapparat i den utsträckning så var nödvändigt. Enligt 1947 års lag är envar, som tecknat sedvanlig brandpolis för ett varulager, även framdeles medlem av varulagersförsäkringen. En del frivilliga försäkringar har också tecknats. Varken för obligatoriska eller frivilliga medlemmar föreligger f. n. någon ekonomisk förpliktelse. Genom lagändring den 18 mars 1949

58 har bestämts, att gränsen för uttaxering i framtiden icke skall vara 5 % utan att procentsatsen fastställes av socialdepartementet efter framställning från försäkringsanstaltens styrelse. Varulagersförsäkringen kommer att inarbetas som en särskild försäkringsform under den nya krigsskadelagen, vilken senare kommer att beröras. »Krigsskadefondet for mineraloljeprodukter» inrättades den 11 september 1940 och betingades av att lager av mineraloljeprodukter föll utanför varulagersförsäkringen. Det bestämdes, att medel för ersättning av krigsskador skulle anskaffas genom särskilda försäljningsavgifter å produkterna. Genom »lag» den 9 april 1944 upphävdes dock ordningen med avgifter och i stället infördes en procentuell uttaxering i likhet med den för varulagersförsäkringen tillämpade. Ersättningarna bestreds, förutom med de ursprungliga fondmedlen, genom en uttaxering under sju terminer å 0,5 %. I slutet av år 1947 bestämdes, att krigsskadefonden skulle fortsätta sin verksamhet på grundval av senast gällande regler. Enligt uppgift är man dock inom oljebolagen av den meningen, att man bör återgå till ordningen med försäljningsavgifter och på så sätt upprätta en ny fond. Sannolikt kommer även denna försäkringsordning att inlemmas under krigsskadeorganisationen enligt den nya krigsskadelagen. Under kriget uppstod i Norge en mängd egendomsskador och förluster, som ej omfattades av krigsskadesystemen, särskilt skador till följd av tyska rekvisitioner, skador å motorfordon, markskador o. s. v. Skador av sådant slag reglerades med stöd av särskild lagstiftning genom statens försorg, och för verkställandet av uppgörelsen inrättades inom justitiedepartementet en särskild uppgörelseavdelning. Erforderliga medel för bestridandet av billighetsersättningar av olika slag tillfördes bl. a. genom en speciell krigsskadeavgift för inkomst och förmögenhet åren 1946—1948 samt en byggnadsavgift till 1,5 % av byggnads värde den 9 april 1940, vilken utgick i fyra perioder åren 1947—1950. Vidare upprättades en kommunernas krigsskadefond med tillskott från kommunerna. • Krigsskadelagstiftningen och därmed sammanhängande spörsmål har efter kriget gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet i Norge. Ett omfattande utredningsarbete har verkställts och lett till ny lagstiftning om ersättning för krigsskador, såväl person- som egendomsskador. Vid utredningarna konstaterades, att skaderegleringen i samband med andra världskriget i stor utsträckning präglats av improvisationer och dålig samordning, och som en av anledningarna härtill framhölls, att det före krigsutbrottet ej funnits något särskilt organ med uppgift att överväga och vidtaga beredskapsåtgärder i fråga om krigsskadeskyddet. För att för framtiden råda bot på detta missförhållande väcktes tanken att snarast inrätta ett statens

59 krigsskaderåd, på vilket det skulle ankomma att svara för beredskapen och i händelse av ett nytt krig utöva tillsyn över krigsskadeskyddet. Beredskapsbehovet på krigsskadelagstiftningens område aktualiserades efter Koreakrigets utbrott sommaren 1950 och den första åtgärden blev då att framlägga förslag om inrättandet av ett krigsskaderåd. I motiven till lagförslaget framhölls bl. a., att rådet utan att vara något överordnat exekutivt organ dock skulle erhålla mycket omfattande uppgifter. Det var avsett som en sakkunnig centralinstans och det skulle uppmärksamt följa utvecklingen på krigsskadeområdet samt arbeta på att lagstiftningen städse fyllde situationens krav. Dess rådgivande verksamhet borde ej inskränkas till rena ersättningsfrågor. Det borde i samarbete med civila och militära beredskapsorgan och andra institutioner söka bidraga till att krigsskador i möjligaste mån avvärjdes och begränsades (civilförsvaret) och därefter avhjälptes så effektivt som möjligt (genom husbyggande, prioriterad produktion, import av yrkeslösöre etc.) samt på det hela taget genom sin insikt och speciella erfarenhet bidraga till att inpassa skadelidande och skaderegleringen i hela samhällets ekonomi. För att fylla sin uppgift som samordnande organ borde rådet stå i förbindelse med företrädare för andra beredskapsgrenar och tillse, att den beredskapslagstiftning, som förbereddes inom andra områden men vars bestämmelser gränsade mot eller direkt berörde krigsskadeområdet, både överensstämde inbördes och sammanföll med grundreglerna för krigsskadeersättning. »Loven om Norges Krigsskaderåd» utfärdades den 6 juli 1951 och trädde omedelbart i kraft. Krigsskaderådet skall enligt lagen övervaka och samordna landets beredskap, när det gäller krigsskador och krigsskadeersättning, samt tillse, att offentliga och privata krigsskadeinstitutioner fyller sina uppgifter på bästa möjliga sätt. Härvid åligger det rådet särskilt att a) vara rådgivare åt staten samt offentliga och privata krigsskadeinstitutioner i frågor rörande krigsskada och krigsskadeersättning; b) framlägga förslag till sådana åtgärder, som anses påkallade för att avvärja och avhjälpa skador och förluster i följd av krig och krigsförhållanden; c) utöva tillsyn över offentliga och privata krigsskadeinstitutioner samt d) avgöra besvär över beslut av krigsskadeinstitutioner i den utsträckning det bestäms att besvär kan anföras hos rådet. Krigsskaderådet utnämnes av Konungen och skall ha det antal ledamöter och suppleanter, som Konungen bestämmer. Ordförande och vice ordförande förordnas av Konungen, som bland rådets ledamöter också utser ett arbetsutskott om 3—5 ledamöter, bland dem rådets ordförande. Arbetsutskottet utövar rådets funktioner, när rådet icke är samlat. Minst två ledamöter av rådet och en ledamot av arbetsutskottet skall uppfylla villkoren för en h0yesterettsdommer. — Det första krigsskaderådet tillsattes den 8 februari 1952 och består av tio ledamöter.

60 E n av k r i g s s k a d e r å d e t s första u p p g i f t e r blev a t t ö v e r a r b e t a d e t förslag till n y lag o m e r s ä t t n i n g för k r i g s s k a d a p å e g e n d o m och i n t r e s s e , s o m i b ö r j a n av å r 1952 f r a m l a d e s av e n för ä n d a m å l e t s ä r s k i l t t i l l s a t t k o m m i t t é . I m o t i v e n till d e t t a lagförslag u t t a l a d e s bl. a. följande, s o m h ä r m å v a r a av intresse: Lagförslaget bygger på uppfattningen att staten, ehuru den ej h a r någon juridisk skyldighet därtill, måste se det som en påträngande uppgift att sörja för att krigsskador ersattes i den utsträckning landets ekonomiska resurser gör det möjligt och försvarligt. Det är ett rättvisekrav, att förlust, som den enskilde lider, såvitt möjligt slås ut på samhället i dess helhet. Att skapa tilltro till att en rättvis uttaxering sker måste anses som en viktig del av den psykologiska försvarsberedskapen. Av detta skäl bör krigsskaderegleringen vara förankrad i lagregler, som i förväg antagits av stortinget. Men staten kan icke på förhand utfästa sig att täcka krigsskador på egendom och intresse efter bestämda regler eller fasta taxor. Det kommer att bero på den ekonomiska situationen efter krigets slut, i vilken utsträckning det över huvud taget är möjligt att ersätta krigsskador. Är skadorna någorlunda begränsade, såsom fallet var efter det senaste kriget, kan uppgörelsen taga sikte på att ersätta den enskildes förluster efter en ekonomisk värdering av desamma. Skador, som går in under försäkringsordningar, kan då ges täckning inom ramen för försäkringsmedlen. Efter ett krig, som lagt stora delar av landet öde, kommer emellertid situationen att vara en annan. Landets återstående resurser måste då sättas in för att avhjälpa den största nöden och åstadkomma den mest nödvändiga återuppbyggnaden. Krigsskaderegleringen kommer att få karaktär mer av en återuppbyggnadsuppgift än av en ersättningsuppgörelse. I en sådan katastrofsituation är det tänkbart, att enskilda ersättningskrav måste stå tillbaka för återuppbyggnadshänsyn även om de stöder sig på en organiserad försäkringsordning. En krigsskadelag, som antages i förväg, kan ej ens tillnärmelsevis överskåda de möjligheter, som blir avgörande för samhällets förmåga att utge ersättningar efter krigets slut. Tyngdpunkten i lagen kan därför ej läggas på detta plan. Lagens huvuduppgift måste vara att lägga förhållandena till rätta som en förberedelse för den slutliga skadeuppgörelsen. För att uppgörelsen skall kunna förberedas och genomföras efter ensartade riktlinjer bör först och främst tillskapas en central administration med auktoritet och översikt över hela det område, inom vilket krigsskadeersättning kan bli aktuell. Vidare bör sörjas för inrättandet av en effektiv apparat för registrering, granskning och värdering av enskilda krigsskador. Och det bör snarast möjligt, medan bevisen ännu är färska, träffas ett auktoritativt avgörande om huruvida skadan är av den art, att den efter de i lagen uppdragna riktlinjerna bör gå in i skadeuppgörelsen och i så fall med vilket belopp. Att så sker är önskvärt för att myndigheterna vid varje tidpunkt skall ha en överblick över storleksordningen av de ekonomiska problem, som en krigsskadeuppgörelse för med sig, och för att de skall kunna sättas istånd att verkställa utbetalningar då så påkallas av produktionshänsyn eller andra tungt vägande skäl. Men också för den enskilde skadelidande är det av vikt, att den ersättningsmässiga skadan snarast möjligt fastställes, och detta även om det ter sig ovisst i vad mån den kan ersättas. Krigsskadeersättningen bör baseras på försäkringsanordningar med premiebetalning eller uttaxering i så stor utsträckning detta kan praktiskt ske, men lagen bör icke lägga hinder i vägen för att försäkringsmedlen dragés in i den allmänna uppgörelsen, om så visar sig nödvändigt för uppnåendet av ett ur samhällelig synpunkt försvarligt resultat.

61 »Loven om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse» antogs den 17 juli 1953 och träder i kraft den dag Konungen förordnar. Lagen omfattar med vissa undantag all norsk egendom inom landet samt fartyg och flygplan även då de befinner sig utanför territorialgränsen. Fartyg på mer än 100 bruttoregisterton och varor under transport omfattas av lagen endast om Konungen så förordnar. Detsamma gäller egendom, som tillhör staten eller statlig institution. Konungen kan vidare förordna, att vissa slag av lösöre, egendom under visst värde samt kommunal egendom ej skall inbegripas under lagbestämmelserna. Det ligger också i Konungens hand att bestämma, att lagen skall äga tillämpning å utländsk egendom i Norge och norsk egendom i utlandet. Om Konungen därom förordnar, kan lagen göras tillämplig också på skador å »rettigheter og andre interesser». Med krigsskada förstås enligt lagen skada på egendom eller intresse, som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig, oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Har kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, kan bestämmas att denna helt eller delvis skall anses som krigsskada, såvida den icke täckes genom vanlig skadeförsäkring. Då krig utbrutit, kan Konungen bestämma, att skada, som uppstått före krigsutbrottet men som har samband med kriget, skall omfattas av lagen. Skada, som orsakats av egendomsägare eller å dennes vägnar av annan för att undandraga fienden hjälpmedel eller för att avvärja eller begränsa skada, som ovan nämnts, betraktas såsom krigsskada endast i det fall att åtgärden varit efter omständigheterna försvarlig. Till bestridande av krigsskadeersättningar nyttjas medel, som stortinget ställer till förfogande, och medel, som anskaffas inom försäkringsordningar upprättade enligt lagen. Så långt dessa medel förslår, utgår ersättning efter lagens regler. Registrering och värdering av krigsskador, uppbörd av avgifter samt fastställande och utbetalning av ersättningar omhänderhaves av ett särskilt organ, »krigsskadeskipnaden». I spetsen för detta skall stå en styrelse, som Konungen utser, när förhållandena så anses kräva. Dessförinnan träffar krigsskaderådets arbetsutskott de beslut som visar sig erforderliga för att förbereda skipnadens verksamhet. Kommunala och andra offentliga myndigheter samt försäkringsbolagen är skyldiga att bistå krigsskadeskipnaden. Inträffad krigsskada skall utan oskäligt uppehåll anmälas till vederbörande kommunala krigsskadenämnd — sådana nämnder har utsetts till ett antal av 746 i hela landet — vilken efter registrering av skadan och vissa ytterligare åtgärder vidarebefordrar handlingarna i ärendet till krigsskadeskipnaden. Närmare regler h a r utformats rörande skadeanmälans innehåll m. m. Skadelidande är skyldig att lämna alla upplysningar, som han kan ge, för skadans bedömande. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan förvägras ersättning eller förpliktas återbetala redan uppburet belopp. Krigsskadeskipnaden kan be-

62 stämma vissa frister för ingivandet av skadeanmälan med verkan att senare inkomna anmälningar ej beaktas. Om ägaren på grund av kriget förhindrats att inom utsatt tid göra anmälan om skada, får dock anmälan göras snarast möjligt efter det hindret upphört. Därest särskilda skäl föreligger, kan skipnaden förlänga en utsatt frist eller underlåta att taga hänsyn till att anmälningen inkommit för sent eller att bestämmelserna eljest åsidosatts. Utredning angående skadeorsaken och, om skadan befinnes gå in under lagen, skadevärdering skall snarast möjligt företagas. Krigsskadeskipnaden kan med departementets samtycke bestämma, att även skador, som ej anmälts, skall granskas och värderas. Utredning och värdering oinbesörjes av två värderingsmän inom brandförsäkringsväsendet. Brandvärderingschefen på platsen utser värderingsmännen och leder förrättningen samt deltar i värderingen, om de bägge värderingsmännen ej blir eniga. Under särskilda förhållanden kan krigsskadeskipnaden utse värderare. I föreskriven ordning upprättat värderingsutlåtande skall snarast översändas till den skadelidande samt till krigsskadeskipnaden och vederbörande kommun. Beträffande skada, som anses vara av ringa ekonomisk betydelse för den skadelidande, kan ett förenklat förfarande ifrågakomma eller granskning och värdering helt underlåtas. Krigsskadeskipnaden äger ock, om det anses ändamålsenligt och försvarligt, träffa överenskommelse med skadelidande om ersättningens storlek. Omvärdering kan begäras av den skadelidande, av panthavare och av krigsskadeskipnaden och verkställes av fem värderingsmän, utsedda i viss ordning. Vid värdering och omvärdering skall i princip priser och värden vid tiden omedelbart före krigsutbrottet läggas till grund. Med departementets godkännande kan dock krigsskadeskipnaden bestämma, att priserna vid annan tidpunkt skall tagas till utgångspunkt eller att faställda normalsatser skall tillämpas. Om anmäld skada ej anses falla under lagens bestämmelser eller om förutsättningarna för utfående av ersättning eljest icke föreligger, skall sökanden på betryggande sätt underrättas om beslutet och skälen för detta. Avslagsbeslut kan inom tre månader bringas inför domstol eller överklagas hos krigsskaderådet. Om saken bragts inför rådet, kan detta hänskjuta ärendet till domstol, därest rådet anser sig icke böra avgöra detsamma. Då ersättningsgill krigsskada föreligger, fastställer krigsskadeskipnaden det skadebelopp, som skall utgöra underlag för skadeuppgörelsen. Beloppet skall bestämmas i enlighet med den slutliga värderingen men kan sättas lägre, när skadan är utan särskild ekonomisk betydelse för den skadelidande, när skadan väsentligen rör utseendet utan att minska nyttovärdet av egendomen, när fråga är om skada på lyxbetonad egendom eller när andra omständigheter gör en nedsättning rimlig. Är skadan av ringa ekonomisk betydelse, kan det bestämmas, att ersättning icke skall utgå. Inom försäkringsordningarna får den ersättningsgilla skadan icke bestämmas till högre be-

lopp än försäkringssumman. — Skadeanmälaren skall på betryggande sätt erhålla underrättelse om ersättningsbeslutet och därvid göras uppmärksam på att han icke har något rättsligt krav på det fastställda beloppet. Beslutet kan av skadelidande och pant- eller annan säkerhetsinnehavare överklagas hos krigsskaderådet, därest skillnaden mellan värderingsbeloppet och det fastställda ersättningsbeloppet utgör minst ett belopp, som av Konungen bestämmes. Tidpunkten för ersättningsuppgörelsen skall fastställas av stortinget. Dessförinnan äger krigsskadeskipnaden utbetala ersättning, helt eller delvis, om starka samhälleliga hänsyn eller andra särskilt tungt vägande skäl föranleder därtill. Inom försäkringsordningarna skall de ersättningsgilla skadorna täckas av försäkringens medel. Huruvida ränta skall utgå och i så fall från vilken tidpunkt och efter vilken räntefot, avgöres av krigsskadeskipnaden med departementets godkännande. På samma sätt beslutas om tillägg till eller avdrag å ersättningarna på grund av förändringar i penningvärdet. Om försäkringsmedlen ej är tillräckliga, skall alla obetalda ersättningar proportionellt jämkas. Är medlen mer än tillräckliga, bestämmer stortinget, hur överskottsmedlen skall användas. De medel, som stortinget ställer till förfogande, fördelas av krigsskadeskipnaden enligt av stortinget uppdragna riktlinjer. Därvid skall på basis av billighelshänsyn, som särskilt skall tillgodose samhällsekonomiska och sociala intressen, avgöras dels om och i så fall med vilket belopp ersättning skall utgå för skada, som ej varit föremål för försäkring, dels om och i så fall med vilket belopp ersättning skall utges för skada, som ej kan täckas inom försäkringens ram. Konungen beslutar med stortingets samtycke om prioritetsordningen mellan olika skador, om uppgörelsen och om förfaringssättet vid ersättnings bestämmande. Därest skadorna blir så omfattande att ett dylikt förfarande bedömes nödvändigt för att uppnå ett ur samhälleliga synpunkter försvarbart resultat, kan stortinget besluta, att krigsskadeskipnaden skall verkställa uppgörelsen av samtliga krigsskador enligt sistnämnda regler. Försäkringsmedlen skall i så fall gå in i uppgörelsen tillsammans med de av stortinget tillskjutna medlen. Stortinget må då bestämma, om och i vilken utsträckning de som gjort inbetalningar för försäkringar skall äga någon särskild rätt till inbetalda belopp. Utbetalning av ersättning skall som regel förbindas med villkoret, att beloppet användes till rationell återuppbyggnad eller återanskaffning. Om detta villkor anses uppfyllt eller om säkerhet ställts, utbetalas beloppet till ägaren. Panträtt och annan säkerhetsrätt i den skadade egendomen överföres till den nya egendomen. Utbetalas ersättning utan återuppbyggnadsskyldighet — vilket krigsskadeskipnaden kan besluta — täckes panthavare och likställda alltefter sin prioritet före ägare under förutsättning att rättigheten är »tinglyst» eller rättighetsinnehavaren anmält sig hos skipnaden.

64 I lagen stadgas, att krigsskadeskipnaden skall upprätta en allmän försäkring för byggnader och en för lösöre samt därutöver de krigsförsäkringsordningar som det må finnas behov av. Varje försäkringsform skall verkställa sig egen uppgörelse. Byggnadsförsäkringen skall omfatta byggnader, varmed förstås fasta byggnadsverk och anläggningar av vad slag de vara må med fasta yttre och inre tillbehör såsom fasta maskiner och fasta inventarier samt annat som i allmänhet går in under brandförsäkring av fast egendom. Som byggnad räknas även broar, kajer, dammbyggnader, utvändiga rör och ledningar, kranar, jordkablar etc. samt fasta maskiner och fasta inventarier i förhyrda lokaler. Enligt Konungens bestämmande kan också annan egendom räknas till byggnad. Konungen kan även förordna, att vissa byggnader icke skall omfattas av försäkringen. Försäkringen är obligatorisk för alla byggnader, som vid krigets början är eller senare under kriget blir brandförsäkrade. Försäkringsbelopp är brandförsäkringssumman. Utträde ur försäkringen får ske blott med krigsskadeskipnadens samtycke, och detta gäller även om brandförsäkringen för byggnaden upphör. Medgivande fordras även för en sänkning av försäkringssumman. Ej obligatoriskt krigsförsäkrade byggnader kan frivilligt anmälas till försäkringen till belopp som krigsskadeskipnaden godkänner. Medel skall tillföras genom uttaxering på försäkringsbeloppen. Avsikten är att det under kriget gällande högsta brandförsäkringsbeloppet därvid skall ligga till grund. Uttaxering kan ske endast med Konungens samtycke, därvid omfattningen bestämmes och närmare regler ges. Utan stortingets samtycke kan under ett och samma krig icke mer än 2 % uttaxeras. Till betalning förfallen avgift löper med ränta efter den räntefot som Konungen fastställer. Avgifter och räntor åtnjuter samma säkerhet och kan indrivas på samma sätt som allmänna skatter. Lösöreförsäkringen omfattar lösöre, som icke undantagits från lagens tilllämpning och som icke är eller kan bli försäkrat i annan krigsskadeförsäkring. Med lösöre förstås all annan egendom än byggnader, skog och jord. Krigsskadeskipnaden k a n dock bestämma, att vissa slag av lösöre skall hållas utanför försäkringen. I allt väsentligt gäller för lösöreförsäkringen samma regler som för byggnadsförsäkringen. Under den utbyggnad av krigsskadeorganisationen som f. n. pågår har hittills upprättats särskilda försäkringssystem också för varulager, motorfordon och småfartyg och ytterligare former är under övervägande. Detaljerade försäkringsvillkor har utarbetats för varje kollektiv. Inrättandet av försäkringsordningar h a r enligt vad som uppgivits på norskt håll framstått som ett primärt behov och ur psykologisk synpunkt

65 bedömts vara av vikt. Vad som ej kan lösas genom försäkring, får lösas beskattningsvägen. Premieinbetalningen utgör emellertid såtillvida en realitet att, om ingen katastrofsituation inträffar, försäkringsmedlen skall användas för avsett ändamål. Medlemmarna i »trygderna» har dock inga garantier för att erhålla gottgörelse utan man måste avvakta, hurudan situationen blir. Skadeomfattningen kan nämligen bli så stor, att allmänna återuppbyggnadshänsyn måste komma i första rummet, och därest så blir fallet förutsattes som en nödvändighet, att trygdemedlen går in i den allmänna uppgörelsen. Bestämmelsen härom har väckt opposition från olika håll, men gentemot denna opposition har framhållits, att regeln är av helt extraordinär karaktär. Dess tillämpning förutsätter ett katastrofläge och avgörandet lägges härvid i stortingets hand. Anledningen till att flera trygder inrättats är icke så mycket rättvisehänsyn som fastmer rent praktiska och rationella synpunkter. Speciella förhållanden föreligger med avseende på olika slags egendom, värdering och bestämmande av ersättning vilar på skilda grunder o. s. v. För varulager gäller att de om möjligt skall efterhand ersättas redan under kriget för att livet i möjligaste mån skall kunna löpa normalt, och det har därför ansetts psykologiskt värdefullt med ett särskilt varukollektiv. Motsvarande behov av återanskaffning anses ej förefinnas i fråga om annan egendom. Här kommer i stället andra synpunkter in i bilden. Beträffande motorfordon och småfartyg har man exempelvis ej kunnat anknyta till brandförsäkring, utan det har i stället befunnits mest praktiskt att med ledning av befintliga register för dessa slag av egendom införa särskilda regler angående krigsförsäkringsbelopp, uppbörd etc.

Belgien

Skaderegleringen i Belgien byggde till en början på ett flertal författningar, men dessa ersattes sedermera av en lag den 1 oktober 1947. Före frigörelsen utgick understöd till skadelidande i form av krediter, som beviljades av olika krigsskadeinstitutioner. Dessutom utdelade den belgiska nationalhjälpens fond (»Le Fonds National de Secours aux Sinistrés») understöd i form av kontanter och lösöre. Medel härtill erhölls dels av staten (890 miljoner frcs), dels genom anslag av lotterimedel m. m. Efter frigörelsen beviljades lån genom finansdepartementet och generalkommittén för återuppbyggnaden. Arbetsdepartementet fick i uppdrag att verkställa provisoriska förbättringar å partiellt skadade byggnader samt uppföra baracker för husvilla. I augusti 1945 inrättades ett krigsskadedepartement, som omedelbart tog itu med olika arbeten, såsom torrläggning av översvämmade områden, uppförande av provisoriska uthus för kreatur, gröda och redskap i de krigshärjade områdena samt uppförande av byggnader för skadelidande. Enligt nyssnämnda lag ersattes av statsmedel krigsskador å belgiskt terri5—610839

66 torium efter den 27 augusti 1939, vilka ej täcktes i annan ordning. I princip var endast belgiska juridiska och fysiska personer ersättningsberättigade. Ersättning utgick ej, om skadan täcktes genom privat krigsförsäkring och ej heller för skada under 3 000 frcs, såvida ej ersättningsbehovet var särskilt trängande. Ej heller utgavs ersättning, om skadan utgjorde mindre än en viss procent — enligt glidande skala — av den skadelidandes förmögenhet. Den som erhöll ersättning var skyldig att verkställa återuppbyggnad eller reparation. I fråga om ersättning för skada å fast egendom tillämpades en glidande skala för inflationstillägg. För inventarier, kläder, husgeråd och liknande egendom gavs som skadeersättning visst belopp, motsvarande vad som minst erfordrades för ett efter familjens storlek avpassat, skäligt behov. Ersättningen fick aldrig överstiga de faktiska kostnaderna för återuppbyggnad eller inståndsättande av förstörd eller skadad egendom. Skadelidande kunde erhålla extra gottgörelse för styrkta utlägg till begränsning av inträffad skada. Materiella skador till följd av politiska arresteringar och krigsfångenskap ersattes utan reduktion. Föremål för sådan ersättning var allt slags personligt lösöre och bohag samt pengar. Dessa skadeersättningar ägde prioritet framför andra. Skadelidande kunde också erhålla statsgaranterade återuppbyggnadslån, vilka förmedlades av institutioner, som stod under statlig kontroll och handlade efter direktiv i särskild förordning. Ansökningar om skadeersättning skulle ingivas till krigsskadeuppgörelsens distriktskontor, som ombesörjde utredning och värdering av skadan o. s. v. Därefter föreslogs visst belopp som ersättning och som byggnadslån. Därest den skadelidande godtog den bjudna ersättningen, träffades överenskommelse i enlighet härmed. I annat fall meddelade chefen för distriktskontoret beslut i frågan. Beslutet kunde underställas en särskild besvärsnämnd. Sådana nämnder inrättades i olika delar av landet och bestod av en av Konungen utsedd ordförande samt två bisittare, den ene tekniskt kunnig och den andre representant för de skadelidande. Varje försäkringsanstalt hade att till departementet anmäla alla uppfyllda försäkringsavtal med krigsskadeklausul. I fall av underlåtenhet härutinnan blev anstalten solidariskt ansvarig med den skadelidande för återbetalning av belopp, som kunde ha utbetalts genom statens försorg. Avvecklingen av skadeuppgörelsen ombesörjes av en genom lag den 19 maj 1948 inrättad krigsskadekassa. Denna har fått till uppgift bl. a. att handha krigsskademedel, att för statens räkning utbetala ersättningar samt att bevilja garantibyggnadslån. På så sätt har finansieringen av krigsskadeersättningarna skilts från statskassan. I statsbudgeten ingår statens bidragtill skadeuppgörelsen med ett förhållandevis måttligt belopp, 2,5 miljarder frcs per år, avsett att beviljas under 15 år fr. o. m. 1949. Kassan k a n utge obligationer och härigenom anskaffa ytterligare medel. Vidare har kassan lånevägen tillförts ett belopp av 3,5 miljarder frcs.

67 Sammanfattningsvis synes skadeuppgörelsen i Belgien ha präglats av att staten åtagit sig och centraliserat densamma, därvid alla skador på ett eller annat sätt täckts efter värdering — med inflationstillägg — och utan att uttaxering av krigsskadeavgifter ägt rum. Även i övrigt synes staten ha tagit mycket aktiv del, direkt eller indirekt, i återuppbyggnadsarbetet. Stor vikt har lagts vid samhälleliga och sociala hänsyn. Skadelidandes nationella hållning under kriget har tillmätts stor betydelse. Ersättningen av statsmedel har visserligen varit subsidiär i förhållande till krigsförsäkring, men denna förefaller att ha varit mindre väsentlig.

England

För regleringen av krigsskador i England har — förutom särskild krigsriskförsäkring för fartyg och varutransporter till sjöss — tillämpats i huvudsak lyra olika ersättningsordningar, avseende fast egendom, varulager, yrkeslösöre och personligt lösöre. Den engelska regeringen avvisade från början tanken på att inrätta speciella ersättningssystem för täckande av krigsskador å privat egendom. Till grund för detta ståndpunktstagande låg uppfattningen, att sådana förluster måste anses falla på samhället i dess helhet och bli föremål för ersättning av allmänna medel. Det förutskickades därvid, att ersättningar skulle utges med hänsyn till statens ekonomiska resurser efter krigets slut. Egendomsägare av olika slag var emellertid ej nöjda med detta besked. Förslag till lämpliga åtgärder framkom i skilda sammanhang, olika kommittéer utredde frågan och det hela ledde till att särskilda anordningar etappvis genomfördes. De författningar och anvisningar, som utfärdades, var synnerligen utförliga och detaljerade. Den följande framställningen kommer därför att begränsas till mera väsentliga bestämmelser. Såsom krigsskada ansågs dels skada, som inträffat som en direkt följd av fientliga handlingar eller av åtgärder, vilka vidtagits för att göra motstånd mot fienden, dels skada, som uppstått som en direkt följd av föreskrivna åtgärder för begränsande av nyssnämnd skada, och dels oavsiktlig skada, vilken inträtt som direkt följd av beordrade eller godkända åtgärder i avsikt att förebygga fiendens förehavanden. Skada till följd av mörkläggning eller i samband med militärutbildning ersattes ej. Bestämmelser om krigsskada å fast egendom (»War Damage to Land and Buildings») upptogs i the W a r Damage Act 1941 och överfördes senare till the W a r Damage Act 1943. Skadeuppgörelsen omhänderhades av en särskild krigsskadekommission (»the W a r Damage Commission»). Anmälan om inträffad skada skulle inges till kommissionens lokala organ som regel inom 30 dagar efter skadedagen och skulle innehålla detaljerade uppgifter enligt särskilda formulär. De skadeersättningar som enligt lagen kunde utgå var av två slag. »Payments of cost of works» innefattade i princip gottgörelse

C8 för skäliga kostnader för reparation av mindre omfattande skador och utbetalades i allmänhet efter arbetenas utförande. »Value payments» tog i första hand sikte på totalskador och större skador och utgick efter krigets slut till belopp, som motsvarade skadevärdet. Vid bestämmandet härav lades till grund den värdeminskning som med utgångspunkt från prisnivån den 31 mars 1939 drabbat egendomen i fråga. Genom sedermera antagna regler höjdes utgående ersättningsbelopp med hänsyn till penningvärdets försämring med 45 % i allmänhet och 60 % i vissa fall. Å ersättningen utgick ränta efter 2,5 % från skadetillfället. Skador understigande 5 pund ersattes endast i undantagsfall. Finansieringen av skadeuppgörelsen i fråga om den fasta egendomen ägde rum dels med för ändamålet anslagna statsmedel, dels genom en krigsskadeavgift (»en extra krigsskatt»), vilken utgick under fem perioder åren 1941—1945 och uppbars av finansdepartementet (the Board of Inland Revenue). Extraskatten utgjorde i princip 2 shillings per pund av egedomens beskattningsvärde; för vissa slag av fastigheter, t. ex. jordbruksegendomar, var dock avgiften lägre. Enligt gjorda förhandsberäkningar skulle avgifterna inbringa ett belopp om sammanlagt 200 miljoner pund — staten skulle tillskjuta lika mycket — men i realiteten blev beloppet icke tillnärmelsevis så stort. Vad beträffar skyddet för lös egendom fastslog regeringen tidigt under år 1939, att en allmän krigsförsäkring ej var genomförbar med hänsyn till mängden av risker och det ej önskvärda i att pålägga en ekonomisk börda för att möta en fara av oviss omfattning och vilken f. ö. måhända icke skulle inträda. Ett undantag gjordes dock med avseende på varulager, eftersom sådana måste vidmakthållas inom landet i en för alla eventualiteter avpassad omfattning samt kostnaderna kunde övervältras på konsumenterna och följaktligen bäras av samhället i dess helhet. I stället för ett försäkringssystem inrättades dock till en början ett slags registreringsordning (»the Registration Scheme»), byggd på relativt obetydliga avgifter. För registreringen, som var frivillig, utgick sålunda en avgift om 1 pund, om försäkringssumman ej översteg 10 000 pund, 2,5 pund vid försäkringssumma mellan 10 000 och 50 000 pund, 5 pund vid belopp mellan 50 000 och 250 000 pund samt 10 pund, om försäkringsbeloppet var högre än 250 000 pund. Genom registreringen ansågs försäkring tecknad för en tid av tre måndader från krigsutbrottet, varjämte försäkringstagaren förpliktade sig till premiebetalning för samma tid enligt grunder, som vid krigsutbrottet skulle fastställas av Board of Trade. Några dagar före krigsutbrottet trädde detta system i tillämpning, men det ersattes så gott som omedelbart eller å dagen för krigsutbrottet den 3 september 1939 av en varukrigsförsäkring på obligatorisk bas enligt bestämmelser i the W a r Risks Insurance Act 1939. Först sedan man hösten 1940 erfarit de tyska flyganfallens förödande verkningar, beslöts inrättandet av krigsförsäkringsordningar också för annan lös-

69 egendom. Bestämmelser härom inflöt i the W a r Damage Act 1941 och överfördes senare till the W a r Damage Act 1943. Krigsförsäkringen för lös egendom omhänderhades av Board of Trade. Varukrigsförsäkringen (»the Commodity Insurance Scheme») omfattade i princip alla slags handelsvaror och material för framställande av sådana varor samt fartyg under byggnad. Board of Trade kunde emellertid föreskriva, att vissa varuslag skulle undantagas från försäkringen, och så skedde även i stor utsträckning. I allmänhet avsåg undantagen varor av relativt oförstörbar karaktär samt dyrbarare egendom — juveler, konstverk etc. — för vilka en försäkring skulle ha medfört alltför dryga premier. De från den obligatoriska försäkringen undantagna varuslagen kunde dock frivilligt försäkras. Den obligatoriska försäkringen gällde för varulager, värda över 1 000 pund. Varje ägare av sådant lager var skyldig att krigsförsäkra detsamma till fulla värdet. Försäkringspoliser utfärdades för tremånadsperioder. F r å n krigsutbrottet utgick premie efter 0,5 % för månad eller sålunda 6 % per år och lägsta premie var 1,5 pund. Efter en premiesänkning i december 1939 till 0,25 % per månad eller 3 % om året höjdes premien ånyo i december 1940 till cirka 0,38 % per månad. Premierna reducerades därefter successivt, i juni 1942 till 0,25 % samt i mars och december 1943 till 0,1 % resp. 0,05 % i månaden. I december 1944 slutligen förlängdes gällande poliser utan ytterligare premieinbetalningar. Sammanlagt utfärdades 9 500 000 poliser, och antalet försäkrade varierade mellan 150 000 och 200 000; under de första krigsmånaderna var antalet endast 80 000, men i september 1940 hade det stigit till 150 000. Det totala försäkringsbeloppet beräknades utgöra, i december 1939 1 090, i juni 1941 1 280 och i september 1944 1 600 miljoner pund. Skadeersättningar utbetalades efter hand som skadorna värderats och skadebeloppen fastställts. Omkring 138 000 ersättningskrav framställdes och de hade infriats i början av december 1945 till ett sammanlagt belopp av cirka 117 miljoner pund.

Krigsförsäkringen av yrkeslösöre (»the Business Equipment Schemes»), vilken trädde i kraft den 17 april 1941, avsåg krigsskador å maskiner, kontors- och affärsutrustning, yrkesutrustning av annat slag etc. Begreppet »business» tolkades mycket vidsträckt och innefattade även sjukhus, bibliotek, klubbar och andra organisationer. En särskild försäkringsform under yrkeslösöreförsäkringen inrättades för jordbrukets lösöre och omfattade hithörande maskiner och redskap, kreatur, gröda och produkter av olika slag. Ägare av försäkringsbar egendom till ett värde av minst 1 000 pund var skyldig att krigsförsäkra densamma. I övrigt kunde frivillig försäkring tecknas. Lagen påbjöd försäkring till fulla värdet. Skadeersättningen omfattade värdet av den skadade egendomen vid skadetillfället, dock högst försäkringsvär-

70 det. Med hänsyn till de särskilda problem, som kunde uppstå i samband med värderingar av anläggningar och maskinparker — mot bakgrunden av att ersättningar i princip skulle utgå först efter kriget, då värdena ändrats, nyanskaffning var svår o. s. v. — träffades med olika industrier överenskommelser beträffande de grunder, efter vilka försäkring skulle verkställas. Som ett resultat av den sålunda tillämpade ordningen att låta försäkringstagarna inom rimliga gränser teckna försäkringar till belopp, som de själva ansåg lämpliga, blev enligt uppgift svårigheterna obetydliga där de eljest hotat att bli nästan oöverstigliga. — Försäkringspoliser utfärdades i tre perioder per år. Ingångspremien utgjorde 1,5 % - lägsta premie var 10 shillings - och gällde tiden fram till den 30 september 1941. Premiesatsen sänktes därefter till 1 % för närmast följande år, till 0,75 % för tiden till den 30 september 1943 och till 0,5 % för tiden till den 30 september 1944, da poliserna utsträcktes att gälla utan ytterligare premieplikt. Det sammanlagda antalet utfärdade poliser utgjorde 4 100 000, och antalet försäkrade varierade mellan 350 000 och 450 000. Det totala försäkringsbeloppet beräknades uppgå till, i juni 1941 2 000 och i september 1944 2 300 miljoner pund. Inträffad skada skulle som regel anmälas till vederbörande försaknngsombud inom 30 dagar efter skadedagen. Utbetalning av ersättningar under 100 pund — skada under 2 pund ersattes dock icke — verkställdes snarast möjligt efter värderingen, men i fråga om större skador uppsköts utbetalningarna som regel till efter kriget och ränta utgick därvid efter 2,5 % frän skadetillfället. Då så ansågs påkallat ur allmän synpunkt eller om ömmande skäl förelåg, kunde dock skador av större omfattning regleras redan under kriget. Dylika utbetalningar jämte skadeersättningar under 100 pund belöpte sig för omkring 214 000 skador till sammanlagt 74,5 miljoner pund innan de&n allmänna regleringen av utestående skadebelopp satte in den 1 oktober 1953. Med hänsyn till de omfattande arbetsuppgifterna inom varu- och yrkeslösöreförsäkringarna fann Board of Trade nödvändigt att decentralisera skaderegleringen och för detta ändamål begagnade man sig av försäkringsbolagens och Lloyd's organisationer. Landet indelades i 34 försäkringsdistrikt, varav 4 i London. I varje distrikt inrättades kommittéer med avdelningschefer i de större försäkringsbolagen som ledamöter. I de mest utsatta distrikten var ordföranden vanligen en pensionerad försäkringstjänsteman, som kunde helt ägna sig åt förevarande uppgifter. I London tillsattes permanenta tjänstemän, som arbetade under en chefskommitté, vars ordförande var någon högre (pensionerad) försäkringstjänsteman från the Royal Insurance Company Limited. Genom sålunda vidtagna anordningar försäkrade sig Board of Trade om tillgång till erfarna försäkringsexperter och organisationsapparaten fungerade härigenom, enligt vad som uppgivits, effektivt och friktionsfritt. Den decentraliserade förvaltningen sorterade under the Insu-

71 ranee and Companies Department inom Board of Trade, vilken avdelning ytterst svarade för skadeuppgörelsen samt avgjorde principfrågor och speciella spörsmål. Krigsförsäkringen av personligt lösöre (»the Private Chattels Scheme») trädde i kraft den 1 maj 1941 och omfattade skador å privatägda inventarier, kläder, hushållsartiklar och andra personliga tillhörigheter samt privata fordon och båtar. Försäkringen var helt frivillig, men också oförsäkrad egendom ersattes i viss utsträckning. Utan att behöva erlägga försäkringspremier var sålunda varje »householder» berättigad till gottgörelse intill 200 pund för egen del och 100 pund för hustru samt 25 pund för varje barn under 16 år. Personer, som icke var »householders», fick skadeersättning upp till 50 pund utan avgiftsplikt. Begreppet »householder» tolkades mycket vidsträckt och som »householders» ansågs icke endast personer, som hade familj eller eljest eget hushåll, utan även sådana som hyrde rum, förutsatt att det huvudsakliga möblemanget däri var deras eget. — Försäkringspremien utgjorde från början 1 % per år för de första 2 000 punden, 1,5 % för nästa 1 00(i pund och 2 % för följande 7 000 pund. Från den 18 mars 1943 sänktes premien till hälften och från november 1944 utsträcktes försäkringspoliserna utan vidare premiebetalning. Högsta försäkringsbelopp var 10 000 punc och lägsta premie 1 pund. Antalet utfärdade poliser utgjorde 3 900 000, och antalet försäkrade varierade mellan 900 000 och 1 miljon. Därvid må emellertid uppmärksammas, att det enligt uppgift fanns omkring 13 miljoner householders» och troligen mer än 20 miljoner personer, berättigade till skadeersättning utan försäkring. Försäkringsbeloppet torde ha rört sig om sammanlagt 400 miljoner pund. — Skador över 25 pund ersattes först efter kriget — den allmänna skaderegleringen tog sin början den 14 juli 1947— men möjlighet fanns att tidigare reglera skador, därest så erfordrades för undvikande av nödsituationer, och denna möjlighet utnyttjades i stor itsträckning. Å belopp, som utbetalades först efter kriget, utgick ränta efter 2,5 % från skadetillfället. Skada under 2 pund ersattes ej. Vissa begränsningar gällde i fråga om ersättning för skador å vissa slag av egendom. Maximiersättningen för skador å konstverk, guld- och silverarbeten, juveler, idla stenar, pälsar, antikviteter, frimärkssamlingar etc. var sålunda 100 jund eller 20 % av försäkringsbeloppet, vilketdera som var störst. Skador t vissa lyxbetonade möbler, dyrbara radiogrammofoner och liknande förenål kunde ersättas med högst 50 pund eller 5 % av försäkringsbeloppet, därest detta gav högre ersättning. — Med hänsyn till omfattningen av skadeuppgirelsen inom denna försäkringsordning och arten av egendomen befanns det ej möjligt att för skaderegleringen anlita försäkringsbolagen. Skadnärderingarna anförtroddes i stället åt Inland Revenues taxeringsavdeming, vilken arbetade genom sina taxeringsmän ute i distrikten och särskilda värderingsmän.

72 Gemensamt för de tre försäkringsanordningarna för lös egendom var att vid värderingen av skador värdeminskningen vid skadetillfället skulle läggas till grund. Denna princip medförde inga allvarligare svårigheter i fråga om varuförsäkringen, där utbetalningar gjordes fortlöpande efter värderingarna, men beträffande yrkeslösöre och personligt lösöre, där skadorna som regel ersattes först efter kriget, framkom mycken kritik mot värderingssystemet på grund av de avsevärda prisstegringar som inträtt vid krigets slut. Som kompensation för penningvärdesförsämringen gjordes 1947 tilläggsutbetalningar för mindre skador inom försäkringen för personligt lösöre. Yrkeslösöreskador blev däremot ej föremål för motsvarande tilläggsersättningar. Omfattningen av verksamheten inom lösegendomssystemen framgår av följande sammanställning: Skadeersättningar Försäkringsgrupp

Antal skador

Skadebelopp

Premier Räntor

Förvaltningskostnader

— i miljoner pund —

Summa

138 000 242 400 2 482 500

117 87 117

14 4%

203 77 16

2 862 900

uy2

5 2% 1% 0

Säranordningar vidtogs med avseende på krigsskador å allmännyttiga företag och å ecklesiastik egendom. Enligt the W a r Damage (Public Utility Undertakings etc.) Act 1949 sammanfördes allmännyttiga företag — järnvägar, kanaler, hamnar, fyrar, gas-, elektricitets-, vatten- och avloppsverk etc. — i grupper alltefter företagens art, och för varje grupp fastställdes ett visst krigsskadebidrag beräknat efter de sammanlagda förlusterna å jord, byggnader och lösegendom inom gruppen. De enskilda företagens ersättningskrav infriades sedan till fullo. Ecklesiastik och liknande egendom undantogs från skyldighet att utge krigsskadebidrag, och skadeuppgörelsen genomfördes här på grundval av en överenskommelse mellan the W a r Damage Commission och en särskilt tillsatt »kyrkokommitté».

Frankrike

Skadeuppgörelsen i Frankrike har reglerats genom en lag den 26 oktober 1946, vilken trädde i kraft den 1 januari 1947. Lagen bygger på två principer, vilka också gällde för krigsskadelagen av år 1919: 1) alla fransmän är solidariska och likställda, när det gäller krigets bördor; 2) full ersättning skall utgå för direkta krigsskador i den mån detta icke överstiger sta-

73 tens förmåga. Medan 1919 års lag gav kontanta ersättningar och överlät åt de skadelidande att själva avgöra, om de ville använda pengarna till återuppbyggnad eller på annat sätt, tar den nya lagen sikte på återuppbyggnadsarbetet och medger ersättning endast åt dem, som verkligen byggt upp eller nyanskaffat av krigsskada drabbad egendom. Huvudsynpunkten har varit, att de skadelidande varken skall bli lidande eller tjäna på gottgörelsen. I enlighet härmed har stadgats, att återuppbyggnadsersättning skall utgå med belopp, som motsvarat kostnaderna för återuppbyggnad eller återanskaffning av egendom i det skick den befann sig vid skadetillfället med avdrag för värdeminskning genom ålder, slitage etc. Föremål för ersättning är enligt lagen: a) byggnader och andra inrättningar, som tjänar till bostäder, jämte tillbehör; b) fast och lös egendom inom näringslivet; c) fast egendom och lösöre, som användes i det offentligas tjänst, dock ej statlig egendom; d) fast och lös egendom, som tjänar ett religiöst, socialt eller kulturellt ändamål samt e) inventarier och personligt lösöre (möbler, kläder, fordon, jaktvapen, sportartiklar m. m.). Undantagna från ersättning är markskador, förlust av pengar samt skador å lyxbetonad egendom, såsom juveler, pälsverk, konstsamlingar o. s. v. Vanskligare har avgränsningen ansetts i fråga om dyrbara inredningar o. dyl. Ett konkret och objektivt bedömande in casu har därvid befunnits nödvändigt. Det har framhållits, att inredningen i exempelvis ett slott eller å en atlantångare borde ersättas även om den hade lyxkaraktär, eftersom slottet resp. ångaren skulle berövas sin karaktär och funktion, om inredningen ej existerade. Å andra sidan borde ersättning ej utgå för dyrbara och konstnärliga detaljer, vilka ej hade någon egentlig funktion att fylla, t. ex. konstnärligt utsmyckade portaler, byggnadsreliefer etc. Avgörandet borde träffas under hänsynstagande till egendomens funktion, lokala sedvänjor o. s. v. men ej till den skadelidandes sociala ställning. Skadan måste vara begränsad, materiell och en direkt följd av krigshandlingar. Som sådana anger lagen ej blott egentliga stridshandlingar utan även ockupation, skadegörelse, besittningsrubbning m. ni. Ersättningsberättigade är enligt lagen: a) franska fysiska personer och deras arvingar — de senare även om de är utländska medborgare; b) franska jurdiska personer utom staten och statsjärnvägarna; c) utlänningar, som tjänstgjort i franska armén under världskrigen; d) utländska fysiska och juridiska personer, som driver verksamhet i Frankrike samt e) medborgare i länder, med vilka Frankrike slutit avtal om ersättning för krigsskada. Den som erhållit ersättning av militära myndigheter eller med stöd av försäkring kan ej göra anspråk på ersättning av staten. Skador å fast egendom under 3 000 frcs och å lös egendom under 1 000 frcs ersattes ej. För genomförande av skadeuppgörelsen inrättades distriktsvis skadenämnder samt särskilda besvärsinstanser. — Finansieringen av skadeersättningarna har till största delen skett inom statsbudgetens ram. En mindre

74 del har bestritts av medel från Tyskland och genom bidrag från Marshallhjälpen.

Holland

Den holländska krigsskadeordningen reglerades tidigare genom ett flertal författningar, vilka emellertid sedermera ersattes av en lag den 9 februari 1950 om krigsskada å egendom. Uppgörelsen har i första hand baserats på direkta utbetalningar från statskassan, i andra hand på försäkring. Särskild vikt har lagts vid synpunkten, att de materiella skador, som under kriget och ockupationen drabbat holländsk egendom, vore att betrakta såsom följd av folkets samlade motstånd, såsom uppoffringar till folkets bästa. Folket som helhet borde därför vara med och betala skadorna och ersättningarna skulle följaktligen finansieras genom beskattning. Lagen innehåller detaljerade bestämmelser om värdering och reglering av krigsskada samt kontroll av att ersättningarna kommer återuppbyggnaden till godo, om expropriation av fast egendom till återuppbyggnadens bästa samt om billighetsersättningar som tillägg till de vid värdering fastställda skadebeloppen. Med krigsskada förstås enligt lagen varje skada, som är en direkt följd av krigshandlingar eller andra av fienden vidtagna åtgärder och som drabbat fast egendom, inventarier och husgeråd samt yrkeslösöre. Ersättning tillkommer som regel endast holländska fysiska och juridiska personer. Skada under visst belopp ersattes icke. I fråga om inventarier och husgeråd utgår ersättning endast för nödvändiga föremål enligt särskilda regler. Till utgångspunkt har tagits anskaffningskostnaden per den 9 maj 1940 med avdrag för ålder och slitage. Hänsyn tages till bostadens storlek, och boets värde beräknas efter vissa grunder i förhållande till denna storlek. Vid värdering av skada å fast egendom har likaledes värdenivån den 9 maj 1940 lagts till grund med avdrag för värdeminskning och tillägg för prisstegringar. Ersättning för lösöre, inventarier och liknande utbetalades så snart skadebeloppet fastställts, men kontroll skedde av att pengarna användes till återanskaffning. För skador å fast egendom och fartyg antecknades de fastställda skadebeloppen i ett centralt register, och utbetalning verkställdes efter hand som återuppbyggnaden fortgick. — I samband med återuppbyggnaden har staten kunnat expropriera fast egendom och använda den sålunda exproprierade egendomen för gottgörelse åt enskilda grupper av skadelidande, i synnerhet industriföretag. På industrihåll har givits uttryck åt uppfattningen, att man ofta varit mer betjänt av att erhålla tomtmark än kontantbelopp. Den tillämpade ordningen har också haft den fördelen, att den förhindrat omsättning av onödigt stora penningbelopp.

75 Italien

Enligt en lag av den 26 oktober 1940 skulle krigsskador å egendom, tillhörig italienska medborgare, ersättas av statsmedel, därest täckning ej förelåg genom försäkring eller annorledes. Såsom krigshandlingar räknades alla med kriget sammanhängande handlingar, vilka vidtagits av italiensk, allierad eller fientlig krigsmakt. Ersättning för skador å fast egendom skulle baseras på egendomens omsättningsvärde vid krigsutbrottet. Lyxbetonade byggnader såsom slott, sommarvillor och liknande kunde ersättas endast till 50 %, dock icke över 500 000 lire för varje skadelidande. Såsom villkor för ersättning kunde fordras, att egendomen återuppbyggdes eller reparerades. Ersättning för skador å lös egendom skulle beräknas efter värdet vid skadetillfället. Personligt lösöre och inventarier av lyxkaraktär kunde ersättas med endast 50 % av den del av värdet, som översteg 10 000 lire, med 25 co för belopp överstigande 50 000 lire o. s. v. Staten ägde i stället för kontantbelopp lämna ersättning i form av samma slags lösöre som det skadade. Ersättningsutbetalningar började verkställas redan under kriget, men den 30 oktober 1945 beslöts, att utbetalningarna skulle uppskjutas. Möjlighet förelåg därefter endast att utfå ersättning för skador å möbler, husgerad, sängkläder och personliga tillhörigheter, vilka icke kunde karakteriseras som lyx. Senare började man ersätta även förluster av instrument, tillförande läkare, tandläkare, ingenjörer m. fl., samt av verktyg, tillhörande hantverkare och småverkstäder. Det är anledning antaga, att begränsningarna av skaderegleringen betingades av de stora skador, som vållades under krigets slutskede. Skadefinansieringen har, såvitt framkommit, icke fonnlett uttagande av speciella skatter eller avgifter.

Schweiz

I Schweiz tog man redan i ett tidigt skede upp frågan om behandlingen av skador, som kunde uppstå genom krigshandlingar i landet. I första hand riktides därvid uppmärksamheten på transportriskerna, och försäkringsordiingar med avseende härpå inrättades. Snart nog visade det sig emellertid oreligga behov av skydd även på brandförsäkringens område, men efter vissa förberedande undersökningar konstaterades, att det med hänsyn till fråjans ekonomiska räckvidd icke var möjligt att försäkringsvägen täcka egeitliga krigsskador. Småningom löstes problemet på det sätt, att man enligt förbundsrådsbeslut den 3 juli 1942 inrättade en särskild fond för tåcrning av krigsskador, som genom neutralitetskränkningar drabbade braidförsäkrad egendom i Schweiz. Een sålunda inrättade fonden tillerkändes organisatoriskt en självständig

76 ställning. Förvaltningen ombesörjdes av en kommission, vari ingick en representant för resp. förbundet, de kantonala och de privata försäkringsanstalterna. I Schweiz verksamma brandförsäkringsgivare var skyldiga att bistå organisationen. Erforderliga instruktioner meddelades dem i cirkulärskrivelser från förvaltningskommissionen, och de erhöll därvid långtgående befogenheter i fråga om skaderegleringen. För behandling av mer omfattande skadefall förutsattes dock medverkan av de kantonala och privata försäkringsanstalternas sekretariat. Förvaltningskommissionen kunde på så sätt inskränka sig till att behandla frågor av principiell natur och speciella skadefall. Det överinseende, som förbundsrådet utövade, bestod i att stadfästa kommissionens årsberättelser och räkningar, att avgöra vissa frågor, t. ex. rörande regressrätt, samt att fastställa storleken av bidrag och förskott, i vilka sistnämnda avseenden förvaltningskommissionen hade att upprätta förslag. Endast skador å brandförsäkrad egendom inom landet ersattes. Om skada översteg 500 000 frcs, skulle enligt bestämmelserna ersättningsbeloppet kunna nedsättas, men denna avkortningsregel tillämpades ej i praktiken. Ränta å ersättningsbelopp utgick efter 4 %, räknat från en tidpunkt fyra veckor efter skadans inträffande. Skaderegleringen följde i allt väsentligt sedvanliga försäkringsregler. Utåt skilde sig den tillämpade ordningen knappast från brandförsäkringssystemet. Verksamheten vilade också från början till slut på ett nära samarbete mellan försäkringsbolagen och myndigheterna och byggde på ett ömsesidigt förtroende. Beträffande finansieringen av skadeersättningarna skildes i förbundsrådsbeslutet mellan fondens egna medel och förskott. De egna medlen utgjordes — förutom av från utlandet anvisade skadeersättningar — av bidrag från försäkringsgivarna, förbundet och försäkringstagarna. De sistnämnda behövde dock aldrig belastas med bidrag, närmast tack vare omfattningen av de ersättningsbelopp, som inflöt från stater, vilka hade att svara för neutralitetskränkningar.

Västtyskland

Enligt en förordning av den 8 september 1939 skulle krigsskador i Tyskland snarast värderas, och genom en förordning den 30 november 1940 fastslogs i princip statens skyldighet att gälda skadorna. Intill den 30 november 1943 hade anmälts sakskador om sammanlagt 31,74 miljarder RM. Av dessa skador hade cirka 1/7 värderats och av de värderade skadorna l /« reglerats. Till täckning av skadorna anslog riksministeriet, 1941 1 miljard RM, 1942 2,4 miljarder RM, 1943 8,3 miljarder RM och 1944 13,5 miljarder RM eller således sammanlagt cirka 25 miljarder RM. Ersättningarna skulle bestridas av statsinkomsterna och extraskatter skulle ej förekomma. Försäkringssystem avvisades. Skadelidande hade anspråk på att

77 få skadorna värderade men ej på att utfå ersättning. Det överläts åt staten att fastställa, när och i vilken utsträckning ersättning skulle utbetalas. Under kriget ersattes endast sådana mindre skador, vilka omedelbart kunde repareras. Vid kapitulationen bröt hela krigsskadéordningen samman. Under andra världskriget drabbades Tyskland av en oerhörd förstörelse. Omkring 13 miljoner människor drevs från sina hem — av dem bor numera cirka 8 miljoner i Västtyskland — och antalet krigsskador å egendom har kunnat räknas i miljoner. Efter krigsslutet framstod önskemålen om en valutareform och en utjämning av krigsbördorna bland de politiskt, ekonomiskt och socialt viktigaste. Den ursprungliga tanken torde ha varit, att dessa båda frågor skulle regleras samtidigt så att oberättigade vinster eller förluster till följd av en valutareform skulle omedelbart kunna kompenseras i samband med utjämningsförfarandet. Denna avsikt visade sig dock ej genomförbar. Arbetet med en valutareform kunde slutföras sommaren 1948. De med »bördeutjämningens, sammanhängande problemen blev år 1949 genom den s. k. »Soforthilfegesetz» föremål för provisoriska åtgärder, främst med hänsyn till de mest påträngande hjälpbehoven, men en mera definitiv reglering kom till stånd först i och med antagandet av den s. k. »Lastenausgleichgesetz» av den 14 augusti 1952. Kring de principiella tankegångarna om en förmögenhetsutjämning torde politisk enighet ha förelegat i Västtyskland, men den närmare utformningen av bestämmelserna har givit upphov till många besvärliga problem av såväl politisk och ekonomisk som rent administrativ art. En hel del frågor återstår att lösa, icke minst när det gäller den löpande administrationen av utjämningsförfarandet, som kommer att sträcka sig nära en mansålder framåt i tiden. Som lagen är synnerligen detaljerad — den omfattar 375 paragrafer — och delvis av mycket invecklad natur, är det nödvändigt att här begränsa redogörelsen för lagstiftningens innehåll till de huvudlinjer, efter vilka utjämningsförfarandet lösts. 1 Inledningsvis framhålles i lagen, att denna tillkommit »såsom ett uttryck för godkännande av de av kriget och dess följdverkningar särskilt hårt drabbade befolkningsgruppernas anspråk på en utjämning av bördorna, byggd på principen om social rättvisa och under hänsynstagande till de ekonomiska möjligheterna samt på erforderligt bistånd åt de skadelidande för att dessa skall kunna infogas i samhällslivet». I denna formulering har utjämningens sociala aspekter framhävts samtidigt som hänvisningen till de ekonomiska möjligheterna angivit förefintligheten av en gräns för omfattningen av de åtgärder, som kan genomföras. Med krigets följdverkningar har bl. a. åsyftats valutareformens återverkningar på besparingar och andra penningfordringar. Utjämningsförfarandet har konstruerats efter följande huvudprinciper. Ä 1

Redogörelsen är delvis hämtad från en av byråchefen i U.D. Eric Virgin författad översikt »Lastenausgleich i Västtyskland», införd i »Ekonomisk Revy» 1953, s. 73 ff.

78 ena sidan skall förmögenhetsinnehavare, såväl fysiska som juridiska personer, erlägga vissa engångsavgifter, nämligen dels en förmögenhetsavgift (»Vermögensabgabe»), dels en särskild avgift på vinster, som uppstått för ägare av fast egendom genom att kapitalbeloppet av åvilande inteckningar nedskrivits till V»» i samband med valutareformen (»Hypothekengewinnabgabe») och dels en motsvarande avgift på vinster i samband med nedskrivningen av kapitalvärdet å skulder i affärsrörelse (»Kreditgewinnabgabe»). Å andra sidan skall utbetalningar efter individuell beräkning och bedömning ske till skadelidande, varvid hänsyn skall tagas såväl till skadans art och omfattning som till vederbörandes familjeförhållanden, ålder, arbetsförmåga etc. För utjämningsförfarandet inrättas ett fristående administrativt system, skilt från statens reguljära skatte- resp. understödsverksamhet. De inflytande avgifterna föres till en särskild fond (»Ausgleichsfonds»), och från denna bestrides alla ersättningar. Förvaltningskostnaderna är dock avsedda att täckas av allmänna statsmedel. En alternativ lösning av utjämningsproblemet hade varit att för ändamålet höja de ordinarie skatterna, men tanken härpå synes ha avvisats bl. a. av psykologiska skäl, eftersom de skadelidande torde ha ställt in sina förväntningar på åtgärder, vilkas speciella karaktär till förmån för krigsskadade vore uppenbar. Den valda lösningen förutsätter en avvägning mellan utgifter och inkomster, mellan önskvärda hjälpinsatser resp. möjligheterna att utan allvarliga men för det ekonomiska livet uppsamla erforderliga medel. Avgiftsbeloppen har för de närmaste åren preliminärt beräknats till cirka 2 miljarder DM per år. Härtill skall läggas vissa andra inkomstposter, däribland medel som inbetalas av delstaterna ur uppburen förmögenhetsskatt. Senare förväntas en ökning av avgiftsbetalningarna och därmed även av hjälpåtgärderna. Svårigheterna att i detalj överblicka, hur stora belopp som kommer att inlevereras, avspeglas i de bestämmelser som gäller ersättningsutbetalningarna. Dessa avses sålunda ske i den omfattning och takt, vari medel kommer att stå till förfogande. Engångsavgiften på förmögenhet, vilken i sammanhanget erbjuder det största intresset, skall i princip utgöra 50 % av den avgiftspliktiges nettoförmögenhet per den 21 juni 1948, dagen för valutareformens genomförande. I syfte att skona mindre förmögenheter har stadgats befrielse från avgiftsskyldighet för fysisk persons förmögenhet å högst 5 000 DM och för j uridisk persons förmögenhet å högst 3 000 DM. För fysiska personer avdrages vidare ett fribelopp om 5 000 DM på förmögenheter upp till 25 000 DM. Fribeloppet reduceras därefter successivt för varje fulla 200 DM av förmögenheten med 100 DM intill en förmögenhet av 35 000 DM. För en förmögenhet å 28 000 DM är fribeloppet alltså 3 500 DM, för en förmögenhet å 32 000 DM ä r fribeloppet 1 500 DM o. s. v. Förmögenheter över 35 000 DM är avgiftspliktiga till hela beloppet. Det belopp, som efter avdrag av fribeloppet återstår, utgör

79 den avgiftspliktiga förmögenheten. Med hänsyn till reglerna om fribelopp blir mindre förmögenheter, oavsett principen om 50 %-ig avgift, föremål för mindre belastning, vilket kan exemplifieras sålunda: Förmögenhet

Fribelopp

DM

DM

6 000 10 000 20 000 30 000 40 000

5 000 5 000 5 000 2 500

—

Avgiftspliktig förmögenhet DM 1 000 5 000 15 000 27 500 40 000

Avgift DM 500 2 500 7 500 13 750 20 000

Belastning /o

8,3 25 37,5 45,8 50

I den m å n förmögenheten består av banktillgodohavanden, försäkringar el. dyl., vilkas kapitalbelopp nedsatts genom valutareformen — i princip till '/IO — och alltså redan blivit hårt drabbade av statliga efterkrigsåtgärder, gäller befrielse från förmögenhetsavgift intill 150 000 DM. Särskilda bestämmelser tillämpas för aktieägares avgiftsplikt till undvikande av en dubbelbelastning i en omfattning, som kan anses orimlig. Förmögenhetsvärdet av aktieinnehav beräknas sålunda som regel till endast hälften av börsnoteringen per den 21 juni 1948. Man har räknat med att kurserna denna dag i genomsnitt uppgick till blott Vi av tidigare gällande kurser. Aktier i familjebolag är helt befriade från förmögenhetsavgiften. Från den 50 %-iga avgiften får vissa avdrag göras, i första hand därest ersättningsgill krigsskada drabbat vederbörande. Vid bestämmandet av detta avdrag tages hänsyn till skadans storlek, »Schadenspunktzahl», dvs. det förhållande i vilket skadan står till den avgiftspliktiges förmögenhet per den 21 juni 1948, samt storleken av nämnda förmögenhet. Detaljerade föreskrifter har utfärdats rörande beräkningen av den sålunda ifrågakommande nedsättningen av förmögenhetsavgiften. Till belysande av beräkningssättet må nämnas, att ett »Schadenspunktzahl» under 30 — d. v. s. skadan är mindre än 30 % av förmögenheten — ej föranleder någon minskning av avgiften. Vid förmögenhet upp till 75 000 DM börjar avgiftsminskningen vid ett »Punktzahl» om 30 och utgör härvid 3 % av avgiften. Den ökar sedan successivt så att avgiften vid ett »Punktzahl» om 400 och däröver helt bortfaller. I den m å n förmögenheten är större än 75 000 DM blir nedsättningsprocenten lägre. Vid en förmögenhet av 150 000 DM och mera utgår ej lägre avgift ens vid ett »Punktzahl» om 400. Se exempel 1. Den framräknade totala förmögenhetsavgiften (»Abgabeschuld») skall amorteras och förräntas under 30 år, räknat fr. o. m. den 1 april 1949 — fram till den 1 april 1952 utgick den i form av bidrag till »Soforthilfe» — i kvartalsvisa rater, som varierar något alltefter de olika slagen av förmögenhet (fast egendom, rörelse o. s. v.). Lagen utgår från följande annuiteter: 6 % för förmögenhet i rörelse, affärsfastigheter och kapital, 5 % för »blandade»

80 fastigheter (både bostad och affär, ej över 80 %) samt 4 % för jord- och skogsegendom, bostadshus m. m. Kvartalsbidragen är fr. o. m. den 1 april 1952 bestämda till 1,7, 1,4 resp. 1,1 % av den totala avgiften. Inbetalningar, som gjorts enligt »Soforthilfegesetz» räknas den avgiftspliktige till godo. Vissa andra reduktioner kan även ifrågakomma. Exempel 2 torde kunna belysa förfarandet vid förmögenhetsavgiftens bestämmande. Exempel 1: DM Förmögenhet 21/« 1948

DM

DM

DM

10 000 — 5 000

30 000 — 2 500

94 000

134 000

Avgiftspliktig förmögenhet Avgift ( 5 0 % )

5 000 2 500

27 500 13 750

94 000 47 000

134 000 67 000

Skada »Schadenspunktzahl»

40 000 400

84 000 280

940 000 1 000

455 600 340

Avgiftsnedsättning Återstående avgift

2 500(100%) 0

9 625 (70 %) 4 125

28 200 (60 %) 18 800

6 700 (10 %) 60 300

'

Exempel 2: Förmögenhet (bostadsfastighet) Fribelopp

29 000 DM — 3 000 DM

Avgiftspliktig förmögenhet 26 000 DM Förmögenhetsavgift 50 % 13 000 DM Avdrag på grund av skada (skadebelopp 27 800 DM, »Schadenspunktzahl» 96 — d. v. s. förhållandet mellan skadan 27 800 och förmögenheten 29 000; avgiftsnedsättning 24 %; 24 % av 13 000 = ) — 3 120 DM Avgift (»Abgabeschuld») Avgår »Soforthilfe»-avgifter

9 880 DM -1 677 DM

Återstående förmögenhetsavgift Kvartalsbidrag 1/4 1952—31/3 1979 (1,1 % av 8 200 = ) . . . .

8 200 DM (avrundat belopp) 90,20 DM

Avgifterna på vinster i samband med valutareformen (»Hypothekengewinnabgabe» och »Kreditgewinnabgabe») skall i princip utgå med vinstens hela belopp, d. v. s. 9/io av intecknings- resp. affärsskuldernas nettobelopp per den 21 juni 1948. Avdragsregler gäller bl. a. för den händelse den fasta egendomen blivit krigsskadad eller rörelsen gått med förlust under efterkrigstiden. Även inbetalningar av dessa avgifter avses sträcka sig över en lång följd av år. Vad beträffar ersättningar för inträffade skador har det, såsom tidigare antytts, blivit nödvändigt att begränsa dessa till vissa slags skador. Fyra huvudgrupper av skador blir sålunda föremål för gottgörelse, nämligen »Vertreibungsschäden» (skador som drabbat fördrivna tyskar), »Kriegssachschäden» (skador å egendom i Västtyskland och Väst-Berlin), »Ostschäden» (skador som drabbat medborgare i östprovinserna) samt »Sparerschäden» (skador genom minskningar av sparmedel till följd av valutareformen). De

81 skador, som främst är av betydelse, är sådana, som träffat personer från de gamla tyska områdena öster om Oder/Neisse-linjen samt egendomsskador i Västtyskland. I princip fordras beträffande dessa skador, att de drabbat en »Einheitsvermögen» (d. v. s. fast egendom eller rörelse), yrkeslösöre, husgeråd och liknande. Förluster av pengar, lyxföremål, samlingar o. d. kommer ej i betraktande. Skadornas omfattning fastställes enligt ett särskilt förfarande. Bestämmelser finnes om icke mindre än åtta olika bidragsformer. Vissa av dessa avser ersättningar, på vilka vederbörande skadelidande har rättsanspråk — gottgörelsen är beroende av skadans storlek — medan andra grundas på rent sociala hänsyn och avser att återinfoga skadelidande i samhällslivet. Den viktigaste ersättningsformen, »Hauptentschädigung», skall ersätta skador å fast egendom, yrkeslösöre etc. Ersättningen beräknas efter en starkt regressiv skala till visst grundbelopp alltefter skadans storlek. En indelning har skett i olika skadegrupper. Medan grundbeloppet för en skada å 5 000 DM blir ungefär 2 300 DM eller nära 50 % av skadan, är motsvarande belopp vid en skada om 20 000 DM 5 000 DM eller således 25 %. Vid skador å 1 miljon DM utgör procentsatsen 5 %. Uppgår skadan icke till 50 % av den skadelidandes förmögenhet, blir den ej föremål för ersättning. Ej heller ersattes skador under 500 DM. Vissa detaljerade regler om jämkning av ersättningsbeloppet gäller. Utbetalningen av grundbeloppen — vilka om möjligt sedermera kommer att höjas —skall börja år 1957. Dessförinnan kan dock förskott erhållas i form av s. k. etableringslån. Å grundbeloppen beräknas ränta efter 4 % för år. Genom andra bidragsformer kan ersättningar utgå för husgeråd, i form av bostadsunderstöd, för utbildning eller omskolning, som livräntor till åldringar och icke arbetsföra o. s. v. Ur en särskild fond, »Härtefonds», utges bidrag i ömmande fall, framförallt till flyktningar från Östtyskland. Ersättningskraven skall enligt lagen tillgodoses i en ordningsföljd, som bestämmes av sociala och ekonomiska hänsyn så att ansökningar från personer, vilka synes hårdast träffade av krigets följder, behandlas med förtur. Varken skyldigheten att betala förmögenhets- och andra avgifter eller möjligheten att erhålla bistånd har generellt begränsats till tyska medborgare. En viss förmånsställning har beretts egendom tillhörande medborgare i de länder, som varit ursprungliga medlemmar av F . N. Med egendom i utländsk ägo jämställes tyska bolag e t c , där det utländska innehavet uppgår till minst 85 %. Sålunda har bestämts, att dylik utländsk egendom, vilken på sin tid befriades från bidrag till »Soforthilfe», även skall vara befriad från den nya lagens retroaktiva tillämpning tiden den 1 april 1949 —den 30 mars 1952. Av intresse är även bestämmelsen att sådana förmögenhetsobjekt, som genom åtgärder från den nationalsocialistiska regimens sida för en tid av minst två år varit undandragen ägarens förfoganderätt, vid 6—610839

82 beräkningen av engångsavgiften får tillgodogöra sig en reduktion av 10 % på det avgiftspliktiga värdet.

Sammanfattning

Vid genomförandet av skadeuppgörelserna i olika länder har den naturliga strävan varit att i möjligaste mån återupprätta tillståndet före kriget. God överensstämmelse synes därvid ha rått i fråga om uppfattningen att samhället såsom sådant bör medverka vid återuppbyggnaden och alla således bära krigets bördor. Beträffande finansieringen av uppgörelserna kan två huvudsystem urskiljas: i vissa länder har man i den utsträckning så varit möjligt tillämpat försäkringsmässiga anordningar med anknytning till den civila brandförsäkringen och för denna gällande principer, i andra länder har staten påtagit sig ansvaret och medelsanskaffningen har väsentligen skett genom beskattning. Även där försäkringssystem genomförts har det emellertid med hänsyn till skadeomfattningen merendels visat sig nödvändigt att taga också skattemedel i anspråk. Vilkendera lösningen som valts har det som regel befunnits erforderligt att på olika sätt begränsa skadegottgörelserna. Endast direkta materiella skador har i princip ersatts, viss egendom — närmast då sådan av lyxbetonad karaktär samt pengar och värdepapper — har i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, bestämmelser om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss självrisk har tillämpats o. s. v. Och i vad gällt ersättningar av statsmedel har i stor utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats. överhuvudtaget har inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella nationella synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgörelserna. Det är f. ö. icke lätt att endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd m. m. — varit av betydelse, och i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktionerna av olika slag, såväl nationella som internationella.

KAPITEL 6 K r i g s s k a d o r i vissa länder under andra världskriget

F ö r att i någon mån ge en bild av skadeomfattningen under andra världskriget vill försäkringsinspektionen redovisa några sifferuppgifter, som stått att h ä m t a ur det tillgängliga utländska materialet. I Polen belöpte sig de direkta materiella skadorna till cirka 62 miljarder förkrigszloty, vartill kom bortförda maskiner m. m. för omkring 26,8 miljarder zloty, d. v. s. sammanlagt cirka 88,8 miljarder zloty eller 30 % av landets nationalförmögenhet 1936. Skador drabbade 162 190 stadsfastigheter, 353 876 byggnader på landet, 14 000 fabriker, 199 751 affärslokaler, 84 436 verkstäder, 6 152 skolor och 405 sjukhus. Av järnvägsmateriel förstördes U % av beståndet eller 2 465 lokomotiv, 6 256 personvagnar, 83 636 godsvagnar och 5 948 kilometer räls. Skogsbeståndet minskades med 28 %. Jordbrukets förluster av kreatursbesättningar utgjorde 1 908 000 hästar 3 905 000 nötkreatur, 4 988 000 svin och 755 000 får, i allt 60 % av landets hela bestånd. Härtill kan nämnas, att förlusterna i människoliv uppgick till 6 028 000 eller cirka 22 % av landets befolkning och att kriget efterlämnade 590 000 invalider samt över en miljon tuberkulösa. I Holland totalskadades 82 000 bostadslägenheter, verkstadslokaler m. m., 8 360 lantgårdar, 2 775 fabriksbyggnader och 22 kyrkor; antalet partiella skador utgjorde 521 000, 45 700, 22 250 resp. 1 819. Krigsskadeersättningarna har beräknats till cirka 7,2 miljarder hfl. Statsskulden steg från 4 miljarder gulden 1939 till 23,5 miljarder gulden 1949. I England har krigsskadeersättningarna beräknats uppgå till betydligt över en miljard pund. Antalet skador å lös egendom var 2 862 900. Av de 370 000 skadefallen inom varu- och yrkeslösöregrupperna hänförde sig drygt 200 000 eller 56,3 % till London, och av det totala skadebeloppet inom samma grupper, cirka 204 miljoner pund, föll närmare 100 miljoner pund eller 47,8 % å Londonområdet. Av skadorna uppkom 92 % i slaget om England under tiden september 1940—juli 1941. Som exempel kan nämnas, att en enda bombraid mot London City vållade skador å varor och yrkeslösöre för 16 miljoner pund; vid en annan raid uppstod skador för 14,2 miljoner pund. Krigsskadorna i Finland belöpte sig till omkring 2,75 miljarder mark enligt krigsskadelagarna och cirka 100 miljarder mark enligt ersättningslagarna. Antalet enligt krigsskadelagarna avgjorda ersättningsärenden var 18 019 i fråga om fast egendom och 18 767 beträffande lös egendom eller sammanlagt 36 786 skador. Enligt »den andra ersättningslagen» inkom över

84 144 000 ansökningar om ersättning och 154 700 framställningar om tilldelning av exproprierad jord. I Norge vållades å fast egendom, vars värde 1939 utgjorde omkring 14 miljarder nkronor, skador för närmare en miljard, d. v. s. drygt 7 %. Ä lös egendom med ett beräknat värde 1939 av cirka fyra miljarder nkronor uppstod skador för ung. 250 miljoner, d. v. s. över 6 %. Antalet varuskador var cirka 6 500 till ett sammanlagt värde av 93,5 miljoner nkronor (inklusive r ä n t o r ) . Skadorna å mineraloljeprodukter utgjorde omkring 14 miljoner nkronor. Egendomsskadorna uppgick totalt till närmare 1,7 miljard nkronor, och sammanlagt omfattade krigsskadeersättningarna drygt 2,5 miljarder nkronor. Av detta belopp täcktes cirka 763 miljoner nkronor av försäkringsmedel och 1 770 miljoner nkronor av statsmedel. Skadeersättningarna i Danmark utgjorde för fast egendom sammanlagt 219,3 miljoner dkronor, varav för byggnader i Köpenhamn 48 miljoner, för byggnader i övriga städer 75,6 miljoner, för jordbrukets byggnader 5,7 miljoner, för stadsliknande bebyggelse på landsbygden 11 miljoner samt för byggnader inom industri, hantverk och handel 79 miljoner dkronor. Beträffande övrig egendom uppgick skadebeloppen till, för åkerjord 25 miljoner, för skogar och planteringar 3,5 miljoner, för h a m n a r 4 miljoner, för elektriska luftledningsanläggningar 1,3 miljon, för allmänt lösöre 260 miljoner, för personligt lösöre 31 miljoner samt för jordbrukets lösöre 5 miljoner dkronor. Antalet skadeutbetalningar utgjorde, för allmänt lösöre cirka 15 000, för personligt lösöre cirka 30 000, för jordbrukets lösöre cirka 3 000, för h a m n a r 90 och för elektriska anläggningar cirka 1 000. De relativt obetydliga neutralitetsskadorna i Sverige föranledde enligt krigsskadenämndens slutrapport över verksamheten under kriget 1532 framställningar om skadeersättning. 1 315 krav bifölls och det sammanlagda ersättningsbeloppet belöpte sig till 813 381 kronor. Av intresse i sammanhanget är också följande sammanställning, vilken ursprungligen hämtats från en polsk redogörelse och väsentligen torde vara grundad på material, som framlades vid ersättningskonferensen i Paris 1946 1 : I. Land Polen Jugoslavien Holland Grekland Belgien Norge Danmark Sovjetunionen

Egendomsskador.

Skador i miljoner dollars 16 882 9145 4 472 2 545 2 278 1 260 159 679 miljarder rubier

i dollars per invånare 626 601 520 368 277 434 40 3 880 rubier

1 Uppgifterna har närmast tagits från en norsk redogörelse i »St. meld. nr 15» 1950, »Översikt over statens virksomhet til erstatning av de ekonomiske skader som krigen har medfört for private interesser».

85 II. Land Polen Jugoslavien Grekland Sovjetunionen Holland Frankrike Storbritannien Belgien Norge U.S.A.

Personförluster. dödade i 1 000-tal 6 028 1 706

558 7 000

200 653 368 59 10,2

per 1 000 invånare

220 108 70 40 22 15 8 .7 3 1,4

KAPITEL 7 Allmänna synpunkter på framtida

krigsskadelagstiftningens utformning

Vid tiden för andra världskrigets utbrott förelåg i olika länder ingen eller blott ringa beredskap i fråga om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först d å situationen det krävde, antogs författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredande av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade och detta i sin tur medförde olägenheter av det ena eller andra slaget. De vidtagna anordningarna har merendels inriktats på ersättningsuppgörelserna i samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigsskadelagstiftning föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigshärjade länder understryker emellertid angelägenheten av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt kommande krig. Av redogörelserna för gällande lagstiftning, tidigare föreslagna reformer och preliminära synpunkter på en översyn av lagstiftningen torde ha framgått, att vår nuvarande krigsskadelag, ehuru väl anpassad efter de förhållanden som förelåg och kunde förutses under andra världskriget, i många stycken blivit föråldrad och ej längre är användbar för annat än ett relativt lindrigt krigsfall med begränsad skadegörelse. Utvecklingen under och efter kriget med tillkomsten av allt fruktansvärdare förstörelsemedel har gått i sådan takt, att det utan överdrift kan hävdas, att utgångsläget för en krigsskadelagstiftning i dag är ett helt annat än det av år 1940. Detta påstående innebär samtidigt, att rådande ovisshet om framtida förhållanden, i atomoch vätebombens tidsålder mer påtaglig än någonsin, manar till den största varsamhet vid övervägandet av lagstiftningens innehåll. Det ligger i sakens natur, att krigsskador i möjligaste mån skall ersättas. Strävan bör vara att, om så går, redan under kriget sätta in nödiga åtgärder och i vart fall att snarast efter krigets slut åstadkomma en utjämning av skadorna. Vikten av att, så långt sig göra låter, trygga samhällslivets fortsatta funktionering under ofredstider och tillgodose därmed sammanhängande behov av en snabb reglering av skador, vilka av hänsyn till försvaret och folkhushållningen ter sig ödesdigra, motiverar förekomsten av en effektivt verkande ersättningsapparat. Med tanke på den psykologiska försvarsberedskapen är det emellertid också för den enskilde av stor betydelse, att för-

87 handsplaneringen blir så genomtänkt som den i betraktande av föreliggande svårigheter kan bli. F r å n flera håll och framförallt från våra grannländer h a r omvittnats, hurusom det för den enskilde samhällsmedlemmen är av synnerligt värde att veta, att en planering av krigsskadeskyddet ägt rum. Den psykologiska faktorn bör på intet vis underskattas. Självfallet gäller, att ju mer ersättningsreglerna och beredskapsplanen i övrigt kan preciseras, desto mer kommer lagstiftningen att framstå såsom ägnad att i varje fall minska känslan av ekonomisk otrygghet inför eventuella krigsskador. Av lätt insedda skäl är det dessvärre ofrånkomligt, att lagen ges en tämligen elastisk utformning. Avgörande för uppläggningen och genomförandet av en krigsskadeuppgörelse någon gång i framtiden är i sista hand den totala skadeomfattningen och den allmänna ekonomiska situationen. Och dessa faktorer är avhängiga av krigets förlopp och intensitet, d. v. s. av på förhand obekanta storheter. Mellan det ena ytterlighetsfallet, då landet deltager i kriget utan att några mera omfattande krigshandlingar kommer till stånd inom dess gränser eller fråga blir om ett ockupations- eller neutralitetsläge, och det andra, då krigsoperationerna berör stora delar av landet och orsakar våldsam ödeläggelse, kan flera varianter tänkas. Även om det med visst fog kan göras gällande, att lagstiftaren rimligtvis icke kan i förväg beakta alla situationer och särskilt icke »ödeläggelsefallet», bör lagen likväl erhålla en så vid ram, att de flesta skadesituationer inrymmes därunder. Mot denna bakgrund synes den primära målsättningen böra gå ut på att tillskapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläggande lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Om kriget kommer, tarvar så många problem sin lösning, att vad som redan åtgjorts måste hälsas med den största tillfredsställelse. Härmed åsyftas att, även om lösandet av flera för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden, det i allt fall torde vara möjligt att på förhand åstadkomma regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska åtgöranden för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering, utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas i lagen. Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga upp en organisation, som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och efter ett krig medger. Även härutinnan fordrar gällande lag vissa justeringar. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden bör, när allt kommer omkring, utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp. Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om finansieringsmetoder och ersättningsregler lärer viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det framstår såsom självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget blir verklighet, då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan överblickas, skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utformningen av en ersättnings-

88 uppgörelse. Olika meningar kan därför råda, om och i vilken utsträckning grunderna för medelsanskaffning och skadeutjämning bör i förväg fixeras. Detta hindrar å andra sidan icke, att förhandsöverväganden rörande vissa huvudprinciper i möjligaste mån göres. Helt allmänt torde vid planerandet av krigsskadelagstiftningens innehåll få beaktas, att fråga är om bestämmelser, avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet, när, var och hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba individerna. Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, andra åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna undvikas, att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor i de enskilda fallen. Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste vid krigsskadeskyddets planerande läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall k u n n a fungera något så när friktionsfritt.

KAPITEL 8 Krigsskadeskyddets

omfattning

Begreppet krigsskada

För att skada skolat bedömas såsom ersättningsgill krigsskada har inom olika rättsordningar i princip fordrats, att skadan varit av materiell art och att ett verkligt orsakssammanhang mellan kriget och skadan förelegat. Med dessa utgångspunkter har definitionerna av begreppet krigsskada något varierat med avseende på detaljutformningen, vilket framgått av redogörelsen för utländska krigsskadeanordningar. Materiell

skada

Principen att endast materiell skada ersattes har i den svenska lagen kommit till uttryck i orden »skada å egendom». Innebörden härav är alltså, att ersättningen begränsas till värdet av egendomsskadan. Däremot utgår ej ersättning för immateriell skada i form av mistad avkastning av en fastighet, förluster genom driftsavbrott eller andra liknande inkomstbortfall, föranledda av krigsskada. Vid behandlingen av det ursprungliga lagförslaget framhöll departementschefen (prop, nr 267/1940, s. 58), i likhet med krigsskadeutredningen, att ersättning för inkomstminskning — i vidare mån än som följde av förslaget om viss räntegottgörelse — ej borde beredas inom ramen för den ifrågavarande lagstiftningen. Den förlust, som tillskyndades en fastighetsägare genom att fastigheten under kriget ej kunde brukas för avsett ändamål, vore att jämställa med annan indirekt skada, som ett krig förde med sig. Det måste anses förenat med stora praktiska svårigheter att genom en lagstiftning på förhand tillskapa regler för ersättning av sådan indirekt krigsskada. Grundsatsen att endast skada å själva egendomen ersattes synes böra gälla även framdeles. Under ett krig drabbas naturligt nog en stor del av befolkningen av ekonomiska förluster. Klart är emellertid, att en skadeutjämning näppeligen kan omfatta alla av kriget vållade inkomstminskningar. Den övervägande delen av dessa kan för övrigt förväntas bero på andra omständigheter än att ägarens direkta avkastning av egendom minskat eller uteblivit på grund av krigsskada å egendomen. Redan av detta skäl ter det sig ogörligt att i en krigsskadeutj amning generellt inbegripa inkomstförluster. Förevarande spörsmål, liksom den därmed sammanhängande frågan om gottgörelse för ränteförluster, skall ytterligare beröras i kapitlet om skaderegleringen.

90 Orsakssammanhanget

mellan kriget och

skadan

I fråga om kravet på orsakssammanhang mellan kriget och skadan har på vissa håll (t. ex. i England, Frankrike och Holland) gällt, att skadan skall ha varit en direkt följd av krigshandlingar — mer eller mindre utförligt exemplifierade — medan på andra håll (t. ex. i Belgien, Danmark, Finland och Norge) begreppet krigsskada icke varit sålunda begränsat. I den nya norska lagen »om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse», vilken i olika hänseenden förtjänar att uppmärksammas, betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse, som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig, oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a., att, om kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, denna kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom civil skadeförsäkring. Vid remissbehandlingen av det norska lagförslaget uttalades från något håll farhågor för att bestämningen »direkt» följd av krig skulle kunna medföra en något för stark begränsning. Tänkbart vore nämligen, att händelseförloppet kunde ge skadan karaktär av att vara en sekundär följd av kriget, ehuru omständigheterna vore sådana, att ersättning syntes väl motiverad. Vidare rådde tvivelsmål därom, huruvida den supplerande bestämmelsen »om kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan» finge så förstås, att också skador, vilka vore en indirekt följd av krig kunde täckas. Krigsskadcrådet framhöll i anledning härav, att det kunde föra för långt att som allmän regel fastslå, att varje skada, som vore en indirekt följd av krig, skulle ersättas. Väl vore det rimligt att en del indirekta skador, vilka ej omfattades av någon försäkring, bleve föremål för ersättning, men det syntes icke möjligt att införa generella regler härom. I stället hade man valt att medtaga den kompletterande bestämningen av krigsskadebegreppet och denna torde få komma till användning i fall, då kriget eller krigstillståndet i ej oväsentlig grad medverkat till skadan, oavsett om denna medverkan varit direkt eller indirekt. Den svenska krigsskadelagen definierar krigsskada som »skada i följd av krig». Med orden »i följd av krig» avsågs enligt förarbetena till lagen att utmärka, att ett verkligt orsakssammanhang skall föreligga mellan kriget och skadan. Den närmare beskaffenheten av detta orsakssammanhang fann man emellertid ej böra i lagen angivas, enär genom ett sådant förfarande en ej önskvärd bundenhet måhända skulle kunnat bli följden. Eftersom skador under ett modernt krig kan uppkomma av mångahanda orsaker, ansågs det ej möjligt eller ens önskvärt att på förhand bestämma, för vilka skador ersättning skall utgå. Enligt krigsskadeutredningen torde emellertid med det använda uttrycket böra fordras, att orsakssammanhanget mellan kriget och skadan ej är alltför avlägset.

91 De synpunkter, som vid krigsskadelagens tillkomst anfördes rörande svårigheterna att träffa en i detalj bindande definition av begreppet krigsskada, får mot bakgrunden av erfarenheterna från andra världskriget numera anses i än högre grad giltiga. Varje krig bidrager genom krigsföringens tekniska utveckling med nya exempel på skadefall och ger anledning till uppkomsten av nya ersättningsproblem. Ytterligare erfarenheter har vunnits om den ej sällan komplicerade naturen av skador under krigsförhållanden. Civila och krigspräglade faktorer inverkar omväxlande och samverkar ofta vid uppkomsten av skador och kanske än mer med avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en detaljutformning av definitionen med hänsyn till de inånga okända faktorerna ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge bestämningen en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan skador i följd av krig och andra skador. Den norska krigsskadedefinitionen synes i och för sig vara lämpligt avpassad, och under utredningsarbetet har även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande formulering. Det vill emellertid förefalla, som om den kortare bestämningen i nuvarande lag är ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den norska regeln, och gällande definition har därför med endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »skada, som uppkommit i följd av krig» lämnar i stor utsträckning den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed icke uteslutas, att även skador av mera sekundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt lagen. Exempel på »direkta»

krigsskador

Vad gäller »direkt» krigsskada är det naturligt, att såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning, sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat motsvarande sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. »Direkt» krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktande. Ej heller får bortses från skador å egendom, vilka av skilda anledningar kan inträffa i samband med evakueringar. Exemplen kan helt visst mång-

92 faldigas, men de nämnda torde vara tillfyllest för att belysa arten av »direkta» krigsskador, skador som tveklöst går in under krigsskådelagen. Exempel på »indirekta»

krigsskador

Medan »direkta» krigsskador ej är ägnade att medföra svårigheter vid bedömningen, förhåller det sig annorlunda med egendomsskador, vilka inträffat eller utbrett sig som en »indirekt» följd av en krigssituation. Sådana skadefall måste med nödvändighet icke sällan bli vanskliga att avgöra. Som nära till hands liggande exempel på svårbedömbara skador må nämnas följande. En »civil» brand kan, på grund av att vattenledningar eller eldsläckningsmateriel satts ur bruk genom krigshandlingar, icke bekämpas utan utvecklar sig till en ödeläggande brand. Brandkåren, som är fullt upptagen med släckning av bränder efter ett just överståndet bombanfall, kan ej sättas in emot en samtidigt uppkommen civilbrand. En eldsvåda får avsevärt större omfattning än den rimligtvis behövt få, om släckningsresurserna, personellt som materiellt, varit intakta. Skador inträffar vid kaos i trafiken under ett flyganfall eller på grund av de särskilda svårigheter, som betingas av körning under mörkläggning. Mörkläggningspapper, fästat vid en lampa, fattar eld och vållar brandskada. Vid uppsökandet av skyddsrum under flyglarm glömmer en person att stänga vattenkranen med stora egendomsskador som följd. Medan hyresgästerna sitter i skyddsrummet och enligt givna direktiv med hänsyn till brandrisken lämnat dörrarna till lägenheterna olåsta, opererar en tjuv i våningarna. I en lokal, där fientlig t r u p p förlagts, uppstår brand på grund av oförsiktighet vid tobaksrökning. I en ockuperad landsända vållar ockupationsmakten tillhöriga soldater »på permission» skadegörelse. Också här skulle exemplen kunna mångfaldigas och ytterligare varieras, men de angivna får anses typiska — likartade fall förekom i våra grannländer under det senaste kriget — och torde väl åskådliggöra bedömningssvårigheterna. Bedömning

av »indirekta»

skador

För att belysa, huru fall av »indirekta» skador praktiskt lösts — och för framtiden kan lösas — skall till en början lämnas några exempel, hämtade från våra grannländer. Under det att brandkårerna i en finsk stad var upptagna med släckning av bränder efter ett just avslutat bombanfall, utbröt i en annan del av staden en vanlig civilbrand, mot vilken brandmännen således icke kunde ingripa. Denna brandskada bedömdes såsom krigsskada och ersättning utbetalades genom krigsförsäkringen. Ett danskt rättsfall gällde en brand i en utställningslokal, i vilken tyska soldater inkvarterats. Försäkringsbolaget hävdade, att beläggningen med tyska soldater var det karakteristiska för skadans uppkomst och att skadan alltså borde betraktas såsom krigsskada. Från krigsförsäkringens sida in-

93 vändes, att skada till följd av oförsiktighet vid tobaksrökning — den antagliga brandorsaken — vore en allmänt civil skadeorsak och att soldaters tobaksrökning icke medförde större risk för brand än andra människors. I domen fastslogs, att skadeorsaken var okänd samt att, även om branden vållats av en tysk soldat genom vårdslöshet vid tobaksrökning, försäkringsbolaget likväl icke kunde fritagas från ersättningsskyldighet enligt den gällande försäkringen. Av stort intresse är de utlåtanden, vilka i tveksamma ersättningsfall avgavs av den norska Grensenemnden — varom mera i det följande — och av vilka må redovisas utdrag i några typfall. 1) Brand i en av tyskarna rekvirerad, Frälsningsarmén tillhörig lokal, använd för inkvartering av troligen ett kompani: »Upplysningar om brandens uppkomst saknas. Avgörandet av ansvarighetsfrågan måste därför träffas på grundval av en allmän värdering av omständigheterna. Beläggningen med soldater var mycket stor och så stor, att det väl ej kan råda tvivel om att brandrisken i hög grad ökat. Rekvirenten hade lagt beslag på hela huset, och ägaren har tydligen varit helt avskuren från tillsynen och kontrollen över fastigheten. Under branden upplyste några tyska soldater, att sprängämnen förvarades i byggnaden. Om detta haft någon betydelse för själva branden är en öppen fråga, men det är enligt nämndens mening en faktor som i vart fall måste beaktas, när man skall uppskatta den ökning av brandfaran som rekvisitionen medfört. Och flera av vittnena har förklarat, att mera av lösöret kunde ha räddats, om explosionsrisken ej spelat in. Som förhållandena varit, har fareökningen enligt nämndens mening varit så stor och risken så starkt präglad av krigssituationen, att krigsskadeförsäkringen är närmast att svara för skadan, då upplysningar om dennas uppkomst saknas. Och detta så mycket mer som det också är krigssituationen som orsakat, att upplysningar på en väsentlig punkt fattas. Nämnden föreslår alltså, att ersättning för skadorna utgives av krigsskadeförsäkringen.» 2) Brand i ett ålderdomshem, av tyskarna använt huvudsakligen som befälsrum, expeditionslokaler och tandläkarmottagning samt delvis till verkstäder: »Det förefaller som om största delen av byggnaden använts på ett sätt som i och för sig icke skulle medföra någon särskild brandfara. Likväl råder ej tvekan därom att man måste räkna med en betydande fareökning utöver den allmänna riskökning som är en följd av att ansvarskännandet och aktsamheten bland de inneboende gärna vill ligga under den vanliga nivån när fråga är om rekvirerad egendom. Hänsyn måste nämligen tagas till att byggnaden i vanliga fall var bebodd av gamla och säkerligen mycket stillsamma personer och av en tjänstepersonal, som med hänsyn till förhållandena måste iakttaga en mycket sträng kontroll av brandfaran. Det är mycket möjligt att närmare sakuppgifter kunnat erhållas, om det givits tillfälle att avhöra de tyskar, som vid tillfället bodde i huset. Ovissheten härutinnan bör i skälig utsträckning komma den civila försäkringen till godo. Detsamma gäller f. ö. också beträffande ovissheten rörande de andra möjligheter, som anknyter till orsaksfrågan. I brist på säkra hållpunkter måste emellertid rimlig hänsyn tagas därtill, att branden kan ha berott på en civil risk. Det hela präglas av otillräckliga upplysningar och av en osäkerhet, som

94 gör det vanskligt att intaga en bestämd ståndpunkt. När man ej har några konkreta hållpunkter att stödja sig på i det fall att rekvisitionen ej i särskilt hög grad präglats av krigssituationen råder enligt nämndens mening ej tvivel om att skadan bör fördelas mellan krigsskadeförsäkringen och civilförsäkringen. Hur fördelningen bör ske måste avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. I förevarande ärende lägger nämnden främst vikt vid att det var ett ålderdomshem som rekvirerats och att rekvisitionen då med all sannolikhet medfört en betydande ökning av brandrisken, detta så mycket mer som också verkstäder drevs i byggnaden. Nämnden har kommit till det resultatet, alt 7» av skadan bör ersättas av krigsskadeförsäkringen och 1/3 av den civila försäkringen.» 3) B r a n d i ett r u m , d i s p o n e r a t av en t y s k s o l d a t : »Som saken ligger till måste ansvarighetsfrågan enligt nämndens uppfattning bedömas från den utgångspunkten, att brandorsaken är okänd. Avgörandet blir då avhängigt av om brandfaran ökat utöver det vanliga till följd av att tyskarna disponerade enskilda rum i huset. Som nämnden ofta framhållit måste man alltid räkna med en större eller mindre riskökning på ställen, där tyskarna hållit till. I föreliggande fall var det emellertid endast en tysk som bodde i huset, då b r a n den inträffade. Fareökningen har då säkerligen ej varit större än den lätt kunde ha blivit, om ägaren frivilligt hyrt ut rummen till folk, som tillfälligt uppehållit sig i orten, t. ex. till anläggningsarbetare. Det kan då enligt nämndens mening varken vara riktigt eller rimligt att föra riskökningen på krigsförsäkringens konto. Nämnden vill f. ö. fästa uppmärksamheten på att det i allmänhet icke är ändamålsenligt att genomföra fördelningsprincipen i fall då den ena av parterna endast får en helt obetydlig del av ansvaret vid ersättningsuppgörelsen. Och sådant måste resultatet nödvändigtvis bli i detta fall vid en tillämpning av fördelningsregeln. Krigsinslaget är nämligen så svagt, att det u n d e r inga förhållanden skulle k u n n a bli tal om att lägga mer än en liten bråkdel av ansvaret på krigsskadeförsäkringen. Nämnden finner alltså, att den civile försäkringsgivaren bör ersätta skadan.» 4) B r a n d i en av t y s k a r n a r e k v i r e r a d l o k a l , a n v ä n d till e x p e d i t i o n ; b r a n d e n v å l l a d av e n t y s k s o l d a t g e n o m o f ö r s i k t i g h e t vid c i g a r r e t t r ö k n i n g , d. v. s. en r e n t civil o r s a k : » Den enda fråga som bör undersökas är då, om risken för brand i lokalen genom oförsiktighet vid tobaksrökning till följd av rekvisitionen ökats utöver den normala. Man måste räkna med att lokalens ändrade användning (tidigare affärslokal, nu expedition) medfört, att det röktes mer och kanske åtskilligt mer och att risken fördenskull ökat till en viss grad. Detta är dock en fareökning, som i och för sig icke innebär något brott på förutsättningarna för den civila försäkringen. Emellertid måste hänsyn tagas till att risken för brand på grund av oaktsamhet vid tobaksrökning som regel är större i en rekvirerad lokal än i en lokal, som ägaren hyrt ut på sedvanligt sätt. Enligt nämndens mening är det därför rimligt att fritaga civilförsäkringen från en del av ansvaret för skadan, men saken är så föga krigsbetonad att krigsskadeförsäkringens andel i ersättningsskyldigheten ej kan bli stor. Nämnden anser, att civilförsäkringen bör ersätta */« och krigsskadeförsäkringen l/« a v skadan.» 5) B r a n d i e n v ä n t s a l å å n g b å t s k a j ; k a j e n f ö r k l a r a d s o m m i l i t ä r t o m r å d e , v ä n t s a l e n a n v ä n d till t y s k t f ä l t p o s t k o n t o r : »Enligt nämndens syn på saken är situationen den, att brandrisken som helhet ej i någon högre grad ökats till följd av rekvisitionen men att denna och avspärr-

95 ningen av hamnområdet kan ha haft betydelse för skadans omfattning. Nämnden räknar med, att skadan sannolikt skulle ha blivit mindre, kanske mycket mindre om branden anmälts i tid. F. ö. tar nämnden hänsyn till att krigssituationen är skuld till att upplysningarna på viktiga punkter är ofullständiga och lägger dessutom vikt vid att byggnaden icke blott var rekvirerad utan även låg inom ett avspärrat militärt område. Efter de riktlinjer nämnden följer i sina utlåtanden blir konklusionen, att ansvaret bör fördelas mellan civilförsäkringen och krigsförsäkringen. Någon grundval för en nyanserad fördelning ger upplysningarna ej. Slutsatsen måste därför bli, att parterna ersätter hälften vardera av skadan.» Vid sitt ställningstagande till ansvarighetsfrågan följde Grensenemnden vissa riktlinjer. Befanns den visade eller antagna brandorsaken vara helt eller väsentligen präglad antingen av krigssituationen eller av civila faktorer, var slutsatsen given. Annorlunda ställde det sig, därest exempelvis brandorsaken var att betrakta som rent civil, men mer eller mindre krigspräglade faktorer fick antagas ha bidragit till riskökningen eller skadeomfattningen. Som exempel på omständigheter, vilka i större eller mindre grad ansetts böra påverka denna bedömning, kan n ä m n a s : lokaler har använts till förvaring av ammunition, bensin eller andra explosiva och särskilt eldfarliga ämnen; provisoriska ledningar har installerats; en allmän förändring av lokals normala ändamål har ägt r u m ; trupp har varit inkvarterad I flera fall togs särskild hänsyn till att det vid utredningen icke varit möjligt att höra de tyskar, som suttit inne med viktiga upplysningar, eller att en brands släckning försvårats eller omöjliggjorts genom ingripanden från ockupationsmaktens sida. Med dylika bedömningsgrunder ansågs krigsskada föreligga vid exempelvis brand i skolhus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal och förrådslokal för bensin, medan civilskada befanns vara for handen vid brand i hotell, där tyska underofficerare hade sitt logi (»hotellet användes för normalt ändamål, om tysk eller annan bodde där spelade i och för sig ej någon avgörande roll»). I fall, där inslag av såväl krigs- som civilskada förekom och de samverkande faktorerna befanns väga ungefär lika tungt, förordades vanligtvis en hälftendelning av ansvarigheten mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen. Mot bakgrunden av den ovan lämnade redogörelsen synes det allmänna svaret på frågan, huru »indirekta» skador bör bedömas, endast kunna så formuleras: en skada är att räkna såsom krigsskada i den mån den beror på krigspraglade omständigheter. Vid bedömandet torde det i stor utsträckning Hi fråga om gradskillnader. Detta kan föranleda, att vissa skador till en del raknäs som krigsskada och till en del som civilskada — så t. ex. när skadaa uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som bör beaktas, är att förekomsten av krigspraglade risker icke får medföra, att kravet på aktsamhet eftersattes. Vid mörkerkörning bör exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av mörkläggningspapper kan ej skada till

96 följd av ovarsamhet hänföras till krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör skälig hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana synpunkter får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet. Så bör t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet varit omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa principer vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och hänsynstagande till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då icke alla skiftande omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses, är det önskvärt, att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir alltför beskuren. Bilden kompliceras i viss grad av den bristande överensstämmelsen mellan krigsskadebegreppet och civilförsäkringens s. k. krigsklausul. Frågan om bedömningen av skador på gränsområdet mellan krigsskada och civilskada tarvar därför särskild uppmärksamhet. Som problemet icke är begränsat enbart till nu berörda spörsmål utan spänner över ett vidare fält, har det synts försäkringsinspektionen angeläget att i ett följande avsnitt närmare beakta förhållandet mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Innan så sker, skall emellertid begreppet krigsskada i ytterligare ett par hänseende uppmärksammas. Före ett krigsutbrott

uppkomna

skador

I ett läge, då krig hotar, har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksamhet med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också av annan anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan ses i sin rätta belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas såsom orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande lag kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest övriga förutsättningar är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen anser lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det nu framlagda förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att såsom krigsskada skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera visat sig äga samband med kriget. Skador uppkomna

då krig hotat men ej

utbrutit

Om skador av sist antydd art inträffar i en spänd utrikespolitisk situation men krig ej följer, är det då rimligt och rättvist att sådana skador skall behandlas annorlunda än de skulle ha gjort om krig inträtt? Särskilt för den händelse, att Sverige ej indragits i kriget utan behållit sin neutralitet, kan en dylik olikhet i behandlingen verka oberättigad. Av något remissorgan har i tidigare sammanhang också hävdats, att det skulle vara otillfredsställande, om ej även skador, varom nu är fråga, bedömdes såsom krigsskador.

97 Försäkringsinspektionen vill emellertid lika litet som utredningsmännen 1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att också skador »utan krig» inrymmes under lagbestämmelserna. Grunden härtill är främst av rent principiell natur, alldenstund lagstiftningen dock är avsedd för krigsfall. De skador, som här åsyftas, är trots allt så pass särpräglade, att de icke lämpligen bör regleras enligt förevarande lag. Om behov av skadeersättningar uppkommer, torde kunna förutsättas att frågan tillfredsställande löses i särskild ordning genom statliga åtgärder och att krigsskadeordningens tekniskt-administrativa apparat därvid utnyttjas. Det praktiska resultatet av en särordning för skaderegleringen lärer då i stort bli detsamma som om krigsskadelagen vore tillämplig å ifrågavarande skador.

Krigsskadeskyddet — civilförsäkringen

Den föregående framställningen har givit vid handen, att frågan om krigsskadebegreppet är i sig själv väsentlig. Men speciella synpunkter tillkommer vid beaktandet av relationen mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Genom att överväga detta problem blir det anledning att ytterligare belysa spörsmålet och skapa underlag för framläggandet av ett praktiskt förslag. Krigsskadebegreppet

och civilförsäkringens

krigsklausul

Tidigare har påpekats, att svårbedömbara skadefall kan uppkomma inom gränsområdet krigsskada—civilskada, därvid särskilda vanskligheter är att förvänta, då konkurrerande skadeorsaker av såväl krigspräglad som civil natur föreligger. Som också nämnts kompliceras avgörandena genom innebörden av det inom civilförsäkringen gällande krigsfareundantaget. De allmänna försäkringsvillkoren för skadeförsäkring i anslutning till lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal innehåller en bestämmelse, enligt vilken meddelad försäkring icke omfattar förlust eller skada, vars uppkomst eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med, bl. a., krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer, vare sig krig förklarats eller icke, inbördeskrig, myteri, revolution, uppror, upplopp eller åtgärd av makthavare, som obehörigen tillvällat sig makten. Svenska försäkringsgivare tillämpade tidigare en något annorlunda beskaffad klausul, men strax före andra världskriget övergick man på tillskyndan av engelska reassuradörer till den nu gällande. Försäkringsvillkorens krigsklausul utgår som synes från en mera omfattande definition av begreppet krigsskada än den som nu gäller och som lagts till grund för här framlagda förslag. Det torde ej råda tvekan om att denna bristande överensstämmelse i många gränsfall kan befaras medföra otillfredsställande verkningar. Förutom det att försäkringsbolagen på grund av bevisningssvårigheter kan nödgas utge ersättningar för skador, vilka rät7—610839

98 teligen borde bedömas såsom krigsskador — en fråga, som inspektionen återkommer till — kan måhända inträffa, att en skadelidande försäkringstagare ej tillerkännes ersättning av vare sig försäkringsbolaget eller krigsskadenämnden. En sådan tingens ordning vore förvisso att beklaga, och det skulle otvivelaktigt vara till stor fördel, om dylika befarade olägenheter kunde helt förebyggas. Detta syfte skulle väl i princip kunna vinnas antingen genom att skadebegreppet i krigsskadelagstiftningen anpassades efter det begrepp, som ligger till grund för civilförsäkringens krigsklausul, eller tvärtom genom att sistnämnda klausul anpassades till krigsskadelagens begreppsbestämning. Den förra metoden skulle betyda, att det bleve försäkringsgharens avtal med försäkringstagaren, som avgjorde belastningen för krigsskadeorganisationen. En sådan lösning förefaller emellertid icke lämplig. Den senare metoden synes i princip vara riktigare men möter särskilt den olägenheten, att den kan ogynnsamt påverka försäkringsbolagens återförsäkringsförbindelser med utlandet. Beaktas bör i sammanhanget att, hur än försäkringsreglerna och krigsskadebestämmelserna utformas, vid den praktiska tillämpningen tolkningssvårigheter likväl torde uppstå. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill försäkringsinspektionen söka nå en i praktiken ändamålsenlig lösning efter andra linjer. Försäkringsråttslig doktrin krigsskada — civilskada

och praxis rörande

gränsdragningen

Innan inspektionen söker skissera en ordning, som i möjligaste mån är ägnad att bemästra gränsdragningsproblemen, må det vara på sin plats att i korthet nämna, hur man inom försäkringsrättslig doktrin och praxis på olika håll sökt komma till rätta med ersättningsfrågor, då såväl krigspräglade som civilpräglade faktorer inverkat på en skadas uppkomst och/eller omfattning. De fall, som givit anledning till diskussion, har merendels rört samverkan mellan krigsfara och sjöfara, men härvid utbildade tolkningsregler har betydelse också i här aktuella sammanhang. I anglo-amerikansk rätt gäller den s. k. causa proxima-läran, enligt vilken i princip hänsyn skall tagas till den närmaste skadeorsaken och ej till en mera avlägsen. Ett klassiskt prejudikat i engelsk praxis utgör »Ionidesfallet» från år 1863: Ett fartyg »Ionides» grundstötte vid en kust, sedan en där befintlig fyr släckts av på platsen förlagd trupp. I domen fastslogs, att eftersom själva strandningen, en sjöfara, var skadans sista orsak, var sjöassuradören pliktig att trots föreliggande krigsklausul ersätta skadan. Regeln är klar och lätt att tillämpa men kan naturligen leda till mindre tillfredsställande resultat. Olika uppfattningar har också uttalats om h u r causa proxima-läran bör tillämpas — enligt en mening så, att, om både civilfara och krigsfara orsakat skadan, det avgörande är, vilkendera orsaken som varit den mest effektiva eller den dominerande — men anledning saknas att i förevarande sammanhang gå närmare in härpå.

99 Caiusa proxima-regeln har intet stöd i nordisk försäkringsrätt utan här har i ställtet uppställts den s. k. huvudorsaksläran. Denna får anses gälla i svensk och d.ansk rätt, under det att man i norsk rätt övergått till att tillämpa ett tredje system. Huvudorsaksläran innebär, att, om orsaksförhållandet är komplicerat, man skall taga hänsyn till den väsentliga orsaken, till huvudorsaken. Bär krigsförhållandena den egentliga skulden, blir skadan att anse såsom krigsskada; är åter den väsentliga skadeorsaken av civil natur, får civilförsäkringen svara för skadeersättningen. Med tillämpning av denna regel har i ett svenskt rättsfall (NJA 1917, s. 73), likartat med det nyssn ä m n d a Ionidesfallet, en på grund av krig verkställd släckning av en fyr ansetts som den egentliga orsaken till en strandning och civilförsäkringsgivaren förty befriats från ansvarighet för skadan. I andra fall har dock — under andra omständigheter — släckning av fyr icke bedömts såsom huvudorsak till inträffad grundstötningsskada. I Norge uppkom under och efter första världskriget visst missnöje med de resultat, till vilka huvudorsaksläran ledde, och detta gav småningom upphov till en ny princip, vanligen kallad fördelningsprincipen. Dess innebörd är, att, om skadan orsakats av flera samverkande skademoment, ansvarigheten kan fördelas mellan civilförsäkringen och krigsförsäkringen alltefter de enskilda farornas inverkan på skadans uppkomst och oinfattning. Vad angår de praktiska erfarenheterna av ersättningsfrågors avgörande i gränsfall vid de senaste skadeuppgörelserna har från våra grannländer inga större svårigheter försports. Enligt vad som upplysts från Danmark och Finland löstes tvistefrågorna som regel efter samråd mellan företrädare för krigsförsäkringen och civilförsäkringen. Endast något enstaka skadefall blev föremål för domstols prövning. De goda erfarenheterna torde i stor utsträckning få tillskrivas den vidsynthet, som legat till grund för avgörandena. Särskilt intressant är den i Norge tillämpade ordningen. Enligt överenskommelse mellan försäkringsorganisationer och krigsskadeinstitutionerna inrättades en fristående rådgivande nämnd, den förut omnämnda Grensenemnden, vilken hade till huvudsaklig uppgift att i gränsfall uttala sig om ersättningsskyldigheten. Nämnden bestod av tre framstående jurister. För dess verksamhet gällde, att då enighet ej förelåg mellan vederbörande försäkringsbolag och krigsskademyndigheten, huruvida en skada var att anse såsom krigsskada eller civilskada eller om fördelning av ansvarigheten, nämndens utlåtande skulle inhämtas. Utlåtandet skulle av nämnden avgivas efter fri prövning enligt rätt och billighet. Det skulle innehålla en sammanfattande utredning i saken samt en konklusion med förslag till lösning av den föreliggande frågan. Inför påbörjandet av sin verksamhet anförde Grensenemnden i en till vederbörande organ utsänd promemoria bl. a. följande: Huvudregeln i lagen tar otvivelaktigt i första hand sikte på omedelbara krigs-

100 skador, d. v. s. materiella skador, som efter sin orsak är ett direkt utslag av handlingar med krigsändamål, t. ex. skador, vilka vållats genom bruk av vapen eller andra krigsmedel, skador, vilka är en följd av att krigsmakten satt eld på byggnader av hänsyn till krigsoperationerna, skador, vilka den civila befolkningen vållat för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Krigsskadeförsäkringens ansvar är dock mycket starkt utvidgat genom bestämmelsen att den i allmänhet bör betala ersättning, när krigshandlingar i icke oväsentlig grad lett till skadan, såvida förlusten faller utanför området för sedvanlig skadeförsäkring. Tvekan råder ej därom, att denna regel kan fånga in en rad medelbara krigsskador, t. ex. brandskador till följd av att vattenledningar och eldsläckningsmateriel ödelagts genom krigshandlingar, vattenskador som har sin orsak i att folk under ett flyganfall glömt att skruva till vattenkranar innan de sökt sin tillflykt till skyddsrum, bilskador på grund av kaos i trafiken under ett överraskande flygangrepp o. s. v. Det är omöjligt att med hjälp av definitioner skarpt avgränsa krigsskadebegreppet. Tveksamhet och svårigheter kan avgränsningen ofta vålla, oavsett hur definitionen blir utformad. Detta gäller särskilt om de medelbara krigsskadorna. Den fakultativa regeln har emellertid genom sin vida formulering öppnat vägen för avgöranden, som tar rimliga hänsyn till bägge sidor, och är såtillvida mycket lämplig. Står det klart, att en skada måste gå in antingen under civilförsäkringen eller krigsförsäkringen trots att skadeorsaken icke kunnat utredas, bör bevissvårigheter icke leda till att den skadelidande blir utan ersättning. Den enda möjliga utvägen blir då som regel att träffa ett avgörande på grundval av en helt fri värdering av föreliggande upplysningar. En fördelning av ansvarigheten kan det då också bli plats för. Men man måste räkna med att det också i sådant fall kan finnas skäl att vid behandlingen av bevisfrågan ta särskild hänsyn till endera försäkringen. Detta gäller icke minst, när omständigheterna är sådana, att situationen vid skadetillfället varit starkt präglad antingen av krigstillståndet eller av allmänna civilrisker. Även om man använder sig av fördelningsprincipen, kan dock tomrum uppstå mellan civilförsäkring och krigsförsäkring. Om skadetillfället varit starkt präglat av krigssituationen, bör riktlinjen vara att skadan skall helt ersättas av krigsskadeförsäkringen även om den strängt taget icke har sin orsak i en krigshandling. Man bör på detta område i rimlig utsträckning ta hänsyn till att det ej är möjligt att avgränsa krigsskadebegreppet på ett fullt klart och ändamålsenligt sätt genom definitioner och att begreppsbestämningen, om man lägger alltför stor vikt vid ordalydelsen, därför kan leda till resultat, som den skadelidande icke är betjänt utav. Till försäkringsinspektionens förfogande har ställts ett omfattande material från Grensenemndens verksamhet. Det omfattar 113 skadeärenden, vilka samtliga utom två — avseende stölder — gällt brandskador, merendels på av tyskarna rekvirerade byggnader. Nämndens utlåtanden har utmynnat i att krigsskadeförsäkringen ansetts ersättningsskyldig helt i 29 fall och till övervägande del (3/«, 2/3 eller */«) i 25 fall, medan civilförsäkringen bedömts ansvarig helt i 22 fall och till övervägande del i 21 fall. I 16 ärenden har en hälftendelning av ansvarigheten förordats. I det föregående har lämnats vissa upplysningar rörande av nämnden tilllämpade bedömningsgrunder samt anförts exempel på utlåtanden i några typfall. Genom den relativt utförliga redogörelsen för Grensenemnden och dess verksamhet har försäkringsinspektionen velat icke endast ge en bild av vilka slags gränsfall som i stor utsträckning förekommit — och under

101 ett nytt krig kan väntas — utan även i någon mån belysa, hur gränsdragningsproblem praktiskt klarats av. Tilläggas skall, att nämndutlåtandena, ehuru de ej var för parterna bindande, regelmässigt följdes och att erfarenheterna av nämndens verksamhet varit så goda, att man i händelse av en framtida skadeuppgörelse i Norge med största sannolikhet kommer att ånyo inrätta ett dylikt »skiljeorgan». Dock har önskemål framkommit om att nämndens utlåtanden i så fall borde utmynna i för parterna bindande beslut. Tänkbara

praktiska

anordningar

för lösandet av

gränsdragningsproblem

Såsom tidigare påpekats är det högst angeläget, att någon lucka ej uppstår mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. I förarbetena till gällande lag framhölls härutinnan, att uppkommande ersättningsspörsmål borde så lösas, att skadan bedömdes antingen såsom krigsskada eller såsom civilskada. För undvikande av glapprum syntes det önskvärt, att vid tolkning och tillämpning av uttrycket »skada i följd av krig» — vilket icke överensstämde med ordalagen i civilförsäkringens krigsklausul — kunde i viss utsträckning anläggas lämplighets- och skälighetssynpunkter. 1943 års krigsskadeutredning fäste uppmärksamheten på förevarande problemkomplex under framhållande av att lagstiftningen borde så utformas, att i gransfall kunde göras en skälig avvägning mellan krigsskada och civilskada. Det härför erforderliga samarbetet mellan krigsskadenämnden och vederbörande försäkringsanstalt syntes på ett enkelt sätt kunna åvägabringas genom en föreskrift om att nämnden, då så ansågs påkallat, skulle före ersättningsfrågas avgörande samråda med försäkringsbolaget eller med någon organisation, som representerade de enskilda bolagen. Denna mening kom också till uttryck i den för krigsskadenämnden utfärdade instruktionen, enligt vilken, om nämnden finner anmäld skada icke alls eller endast delvis vara att anse såsom krigsskada, beslut ej må meddelas med mindre tillfälle till yttrande beretts försäkringsanstalt, som kan komma att svara för skadan, därest denna är att anse som civilskada. Under andra världskriget träffades vidare överenskommelse mellan nämnden och försäkringsbolagen om förfarandet i sålunda åsyftade fall. Redan förut har understrukits vikten av att krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors bedömande. Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden och försäkringsbolagen, allt i enlighet med vad också gällande ordning förutsatt, torde enligt försäkringsinspeklionens mening goda förutsättningar skapas för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande. Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen eller av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående »skiljeorgan».

102 I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ, förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarigheten för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringen skall äga r u m och i så fall efter vilka örunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att bestämma ersättningens storlek. Inspektionen är av den uppfattningen, att krigsskadenämnden framdeles liksom hittills bör i princip slutligt avgöra ärenden rörande krigsskadeersättning. Även om nyssnämnda arrangemang vidtages, står det emellertid klart, att skadelidande kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skiljenämnd antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl komplikationerna icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svårbedömbara skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslagsvis benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett eftersättande av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett ingrepp i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkringsgivarens ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kommit till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga rättsintresse i detta speciella sammanhang måste ligga i att det ej uppstår någon lucka mellan krigsskadeutjamningen och civilförsäkringsskyddet, och det problemet synes icke böra lösas enbart på grundval av försäkringsbolagens krigsklausuler utan genom en jämkning i enlighet med de principer som här förordats. I övrigt vill inspektionen framhålla, att under sådana extraordinära förhållanden, som lärer råda i samband med ett krig, »fredsmässiga» normer icke torde kunna i allo upprätthållas. Risken för att den enskildes rättssäkerhet skall skjutas åt sidan synes för övrigt ytterligt ringa, om krigsskaderådet — såsom inspektionen vill förorda — består av tre jurister, vilka utövat domarämbete. Praktiska hänsyn måste i sammanhanget

103 väga tyngre och väsentliga fördelar skulle genom det nu skisserade systemet ernås genom att de allmänna domstolarna avlastades från mål av ifrågavarande slag samt regleringen av krigsskador bleve snabbare och effektivare. För att ett krigsskaderåd, om behovet så påkallar, skall kunna utan onödig tidsutdräkt tillsättas har i lagförslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t skall äga föranstalta om inrättandet av ett dylikt organ. Understrykas må emellertid, att en sådan anordning bör vidtagas först i sista hand och under extraordinära förhållanden. I en mera normal situation bör alltså, så långt möjligt, en frivillig ordning enligt det förut sagda eftersträvas. Den tänkta anordningen vid skadebedömningen kan sammanfattas sålunda: I »ordinära» fall avgör krigsskadenämnden ersättningsfrågan och dess beslut är i princip slutgiltigt. I tveksamma skadeärenden sokes en lösning genom samråd mellan krigsskadenämnden och vederbörande försäkringsbolag. Ersättningsfrågan kan dock på grund av gällande försäkringsavtal dragas under domstols prövning. Har efter överenskommelse mellan krigsskadenämnden och försäkringsföretagen skiljenämnd för krigsskador inrättats, avger denna nämnd på begäran utlåtande i ansvarighetsfrågan. Krigsskadenämnden och försäkringsbolaget i fråga är bundna av utlåtandet, men försäkringstagaren kan även nu under åberopande av försäkringsavtalet hänvända sig till domstol. Därest Kungl. Maj :t tillsatt ett statens krigsskaderåd, avgör denna myndighet med för samtliga parter bindande verkan dit hänskjutna ärenden rörande ansvarigheten för inträffad skada. Försäkringsgivares

regressrätt

Enligt vad i det föregående antytts kan försäkringsbolagen — vilka vid åbercpande av krigsfareundantaget i försäkringsvillkoren får anses i princip skyldiga att styrka förekomsten av därunder inrymda omständigheter — t i l följd av bevisningssvårigheter nödgas reglera skador, som i själva verket är att bedöma såsom krigsskador. Särskilt kan så bli fallet vid sabotageskador, vilka ofta är svåra att leda i bevis. Givet är dock, att motsvarande olägenheter för försäkringsbolagen kan uppkomma även vid skador av arnan karaktär. Spörsmålet har som framgått av redogörelsen i kap. 3, till viken här må hänvisas, blivit föremål för behandling i 1952 års promemoria, däri anförts bl. a. följande: »Direst en försäkringsgivare i ett visst fall under åberopande av krigsklausulens bestämmelser skulle vilja bestrida skyldighet att utgiva ersättning, torde det enligt allmänna civilrättsliga regler åligga honom att visa förhandenvaron av sådana omständ.gheter, som i klausulen sägs. Det torde sålunda knappast kunna anses tillräckl.gt, att han endast visar att skadan med ett visst mått av sannolikhet orsakats genon krigssabotage. Försäkringsföretagen bli sålunda avtalsmässigt bundna att utgivi skadeersättning även för vissa sådana skador, som kunna och rimligen också böra ersättas såsom krigsskador. Skulle sabotageskador av det slag,

104 varom här är fråga, komma att inträffa, är det uppenbart, att den skadelidande har ett betydande intresse av att i första hand kunna vända sig mot den civile försäkringsgivaren. Han är då berättigad att utfå skadeersättningen omedelbart samt riskerar ej att ersättningen kommer att reduceras. Av de allmänna grunderna för krigsskadelagen torde följa att om ersättning utbetalts av den civile försäkringsgivaren varken denne eller den skadelidande därefter i regel har möjlighet att utfå ersättning för skadan enligt krigsskadelagen.» Till förebyggande av de vådor ur samhällelig synpunkt som utgivandet av betydande försäkringsbelopp i anmärkta sammanhang skulle kunna medföra föreslogs införandet av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot krigsskadenämnden. Enbart en regel om regressrätt skulle dock enligt promemorian icke helt lösa det ifrågavarande problemet: »Då krigsskadeersättning enligt krigsskadelagen i allmänhet utbetalas först efter kriget är uppenbart att ej heller den bolagen regressvis tillerkända ersättningen kan utbetalas tidigare. Enligt de civila brandförsäkringsavtalen förfaller däremot skadeersättningen i allmänhet till betalning genast. Vid ett långvarigt krig skulle härigenom betydande likviditetssvårigheter kunna uppkomma för bolagen. Väljer man den här föreslagna lösningen med införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gentemot krigsskadenämnden, torde det därför bli erforderligt att försäkringsbolagen berättigas att i fall, där regressrätt föreligger, uppskjuta betalningen av ersättningsbelopp i samma mån som krigsskadenämnden uppskjuter utbetalningen av krigsskadeersättning. Förordnande om sådant anstånd, som nu sagts, torde i mån av behov kunna utfärdas jämlikt lagen den 3 maj 1940 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld m. m. (moratorielag).» Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl ägnad att lagfästas. Genom en bestämmelse om regressrätt vinnes från de synpunkter, det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på sabotageskador utan stadgandet kan få betydelse även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade gränsdragningsproblemet krigsskada—civilskada. Regressrättsregeln har i lagförslaget givits det innehåll, att, om försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, försäkringsgivaren äger inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt krigsskadelagen skulle ha tillkommit den skadelidande. Ofrånkomligt är, att försäkringsbolagen likväl kan få stå viss risk, beroende på reduktion av krigsskadeersättningarna till följd av medelsbrist. I likhet med vad som skedde vid framläggandet av 1952 års förslag förutsätter inspektionen, att vid behov specialmoratorium införes så att en samordning sker mellan försäkringsbolagens och krigsskadenämndens utbetalning av ersättningar. Lagens territoriella omfattning

För att krigsskadelagen skall vara tillämplig å inträffad skada måste i princip fordras, att skadan drabbat inom landet befintlig egendom. Vissa förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel. Redan i

105 gällande lag har sålunda föreskrivits, att krigsskada å här i riket stationerat fiskefartyg med en bruttodräktighet understigande tjugu registerton samt sådan skada å ombord befintlig egendom skall ersättas även för det fall att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit, att fartyg av angivna storleksordning, d. v. s. huvudsakligen smärre fiskefartyg» av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför territorialgränsen. Utöver vad nyss sagts ger gällande lag icke möjlighet till skydd mot krigsskada å svensk egendom utanför landets gränser. Den lokala begränsningen befanns under andra världskriget vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på Gotlandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Eftersom denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskadelagen. Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riksdagen anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verkställd utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj:t godkänt förslag utbetalade ersättningar. I syfte att undanröja olägenheter av angivet slag upptog det förut omnämnda reformförslaget en bestämmelse av innebörd, att ersättning skulle utgå även för utom den svenska territorialgränsen inträffad krigsskada å svenskt fartyg (båt, p r å m ) , som omfattades av lösörekollektivets bestämmelser, ävensom skada å till samma kollektiv hörande egendom, vilken befordrats med svenskt fartyg (båt, pråm) eller svenskt luftfartyg, under förutsättning dock att skadan timat, då fartyget varit på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort. Den ifrågakomna utvidgningen av lagens lokala tillämplighet finner försäkringsinspektionen i stort sett ändamålsenlig. Med hänsyn till vad i följande avsnitt uttalas rörande gränsdragningen mellan krigsskadelagen och krigsförsäkringslagen förordas dock, att i fråga om fiskefartygen i lagen icke angives någon viss tongräns. Lagförslaget har givits den innebörd, att även utanför den svenska territorialgränsen inträffad krigsskada skall ersättas, därest skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg (båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller skadan träffat av lagen omfattad egendom ombord å svenskt fartyg (båt.pråm) i fall som nyss sagts. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom. Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade utsträckning, varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

106 Även med den förordade utvidgningen av lagens territoriella giltighet kan väl skador tänkas uppkomma, å vilka krigsskadelagen icke blir tillämplig. Den eventuella brist, som må yppa sig genom att lagen utöver vad ovan sagts ej omfattar krigsskada å svensk egendom utanför landets gränser, lärer emellertid icke vara av den betydenhet, att lagens tillämpning i rummet bör utsträckas i vidare mån än som här föreslagits. Skulle ersättningsspörsmål av denna speciella karaktär uppkomma, torde frågan kunna tillfredsställande lösas i särskild ordning vid sidan av krigsskadelagstiftningen.

Från krigsskadeskyddet undantagen egendom

1 princip bör all såväl fast som lös egendom omfattas av krigsskadeskyddet. Av olika skäl, främst ekonomiska och förvaltningsmässiga, kan dock denna princip icke vara utan undantag. Detta har också föranlett, att i alla krigsskadesystem vissa grupper av egendom ställts utanför skyddet. De generella undantagen i nuvarande krigsskadelag finnes angivna i 2 §, vilken har följande lydelse: »1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å: a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden; b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig eller ärftlig besittningsrätt; c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; d) kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock för byggnaderna avsedd lös egendom; e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, samt frälseränta; f) främmande stat tillhörig egendom; g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis. 2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej järnväg eller flygplats, så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden. 3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 och 2 mom. lagen ej för byggnad, vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden. i mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främmande stat.» Sålunda gällande undantag ansluter sig så gott som genomgående till kommunalskattelagens regler om undantag från skatteplikt och motiveringen därtill är att finna i den för fastighetskollektivet stadgade finansieringsordningen. Efter den omläggning av finansieringssystemet som

107 försäkringsinspektionen i det följande kommer att förorda — och som innebär att kostnaderna för krigsskadeskyddet skall i första hand bestridas med skattevägen tillförda statsmedel — föreligger ej längre anledning att från skyddet utesluta all härovan upptagen egendom. Inspektionen har stannat för att i det nu framlagda lagförslaget bibehålla de under 1 mom. a ) , b ) , f) och g) omnämnda undantagen samt förordar vidare ett överförande till den nya lagen av bestämmelserna i 4 mom. Beträffande nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden samt främmande stat tillhörig egendom synes det, nu som vid krigsskadelagens tillblivelse, uppenbart att sådan egendom icke rimligen bör belasta krigsskadeskyddet. Vad gäller statlig egendom har den varit undantagen främst därför att anledning saknats att göra avsteg från den av statsmakterna principiellt intagna ståndpunkten, att staten skall stå självrisk och således vara sin egen försäkringsgivare. Härutöver bör uppmärksammas, att staten tillhörig egendom ofta är av det slag, att den under ett krig kan befaras bli särskilt utsatt för fientliga angrepp, och följderna härav synes böra bäras av staten på samma sätt som andra av kriget föranledda utgifter. Vidare vore det mindre lämpligt, om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning, ersättningsbehov, prioritet o. s. v. måste helt visst bedömas från alldeles speciella synpunkter, när det gäller statens egendom. Skälet till att vissa statsägda fastigheter alltjämt bör inbegripas under lagstiftningen är liksom hittills, att brukare eller innehavare av ifrågavarande fastigheter intager en ställning, som i praktiken kan i allt väsentligt likställas med en ägares. Några särskilda statssynpunkter torde alltså icke här göra sig gällande. I fråga om penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis har ej i något krigsskadesystem ifrågasatts att beakta förluster till följd av krig. I motiven till gällande lag har spörsmålet ställts utom all diskussion och det torde här räcka med att konstatera, att skador av ifrågavarande karaktär ej kan beaktas inom krigsskadelagstiftningens ram. Härvid må också erinras om att möjligheter föreligger att i annan ordning bevara eller rekonstruera ett bestånd av värdepapper, t. ex. i fråga om statsobligationer på grundval av i statsskuldboken gjorda inskrivningar. Spörsmålet om behandlingen av utländsk enskild egendom uppmärksammades i förarbetena till 1943 års lagändring och föranledde att bestämmelse härom infördes i lagen. Departementschefen uttalade i sammanhanget bl. a. följande (prop, nr 361/1943, s. 15): »Då försäkringsskyddet lämnas mot ersättning från den försäkrade, kan det i och för sig knappast anses olämpligt att detsamma omfattar även utlänningar. Dessa skulle ju eljest komma att i visst hänseende intaga en förmånligare ställning än svenska medborgare. Erinras må tillika, hurusom vid tillkomsten av lagen som

108 motiv för densamma bland annat framhölls dels såsom ett samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsskadade fastigheter erhölle medel för fastigheternas återställande i brukbart skick, dels ock angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt ersättande av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Vad sålunda anfördes äger uppenbarligen giltighet oberoende av om ägarna till den skadade egendomen äro svenskar eller utlänningar. Om man emellertid anser vad nyss sagts icke böra hindra, att från försäkringsskyddet undantages utländsk enskild egendom, måste jämväl beaktas att ett dylikt undantagande kan allvarligt skada även svenska intressen. Därigenom skulle, därest en fastighet i utländsk ägo genom inteckning är belånad hos svensk långivare, denne i händelse av krigsskada å fastigheten gå miste om sin rätt — enligt 9 § i lagen — till betalning ur utfallande ersättningsbelopp. Vid krigsskada å varulager, maskiner eller annan lös egendom, tillhörig utlänning, skulle dennes ekonomiska ställning kunna bli undergrävd, till skada för hans svenska borgenärer. Äro utlänningar genom förmedling av juridisk person, svensk eller utländsk, delägare i egendom här i landet, skulle ett undantagande av denna egendom från skydd enligt krigsskadelagen även gå ut över eventuella svenska delägare. Att, oaktat de skäl som sålunda tala emot ett undantagande av utländsk enskild egendom från lagens tillämpning, förslag härom likväl väckts i detta ärende har huvudsakligen motiverats med önskemålet att vårt land måtte komma i ett bättre läge vid förhandlingar med främmande stat rörande behandlingen av krigsskadad svensk egendom å denna stats territorium. Detta är otvivelaktigt, med hänsyn till de betydande värden som den svenska egendomen utomlands representerar, förtjänt av allvarligt beaktande. Framhållas må tillika, att det skulle kunna framstå såsom stötande för rättsuppfattningen, därest ersättning enligt lagen utginge för utländsk egendom ågången krigsskada, som vållats av den utländska statens krigsmakt.» Med hänsyn till vad sålunda anförts förordades i propositionen upptagandet i lagen av en bestämmelse av angiven innebörd. Förordnande enligt lagstadgandet syntes enligt departementschefen böra komma ifråga huvudsakligen då i den främmande staten svensk egendom icke bereddes skydd, som kunde anses likvärdigt med skydd enligt lagen. Även andra fall kunde dock tänkas, då det måste anses med svenska intressen förenligt, att ett förordnande meddelades. Ifrågavarande befogenhet borde emellertid utövas med största varsamhet. De andragna synpunkterna är enligt försäkringsinspektionen alltjämt förtjänta att beaktas. De nuvarande undantagen i fråga om viss kommunal och motsvarande egendom — varom redan vid lagens tillkomst rådde stor tvekan — och olika kommunikationsanstalter — rörande vilka praktiska skäl motiverade ställningstagandet — har inspektionen funnit icke böra upprätthållas. Somliga kommuner kan i väsentligt större omfattning än andra kommuner träffas av krigsskador, särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. m., och en interlokal utjämning måste därför kunna äga r u m . Utöver återgivna allmänna undantag har från bestämmelserna för lösörekollektivet i gällande lag undantagits (25 § 2 m o m . ) :

109 a) fartyg (båt, pråm), vilket är avsett att nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av minst tjugu registerton, ävensom ombord å sålunda undantagna fartyg befintliga tillbehör; b) luftfartyg; c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.» Undantagandet av under a) och b) omnämnd egendom får ses mot bakgrunden av de möjligheter till försäkring mot krigsrisk, som föreligger enligt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Jämlikt denna lag äger statens krigsförsåkringsnämnd att under närmare angivna förutsättningar å statens vägnar meddela transportförsäkring mot krigsrisk. Den praxis, som under andra världskriget utbildade sig, innebar bl. a., att krigsförsäkringsnämnden meddelade kaskoförsäkring av fartyg för viss resa eller viss tid ävensom under hamnliggande i svensk eller utländsk hamn, sjöförsäkring av varor under import eller export ävensom under transport mellan svenska hamnar, försäkring av varor under import eller export vid transport med järnväg och därtill ansluten färjeförbindelse, försäkring av fiskefartyg och därtill hörande fiskeredskap, kaskoförsäkring av flygplan för viss resa eller viss tid, försäkring av varor under transport med flygplan, försäkring av post och värdepost samt försäkring av byggnader för svensk räkning på utländska varv. Vid en allmän översyn av lagstiftningen rörande krigsskadeskyddet skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke en enhetlig lagstiftning inom hela området innebure den mest rationella ordningen. Målsättningen skulle då närmast vara att under krigsskadelagstiftningen inrymma också egendom, för vilken lagen om statlig krigsförsäkring hittills varit tillämplig. Genom ett sålunda samordnat skydd skulle måhända vissa fördelar vinnas, framförallt genom att gränsdragningsproblem kunde undvikas och större klarhet åstadkommas. Spörsmålet har tagits upp under utredningsarbetet, men tanken på en lösning sådan som den nu antydda har utan större tvekan avvisats. De eventuella olägenheterna av att ha tvenne ersättningsanordningar har nämligen befunnits väga mycket lätt i förhållande till de väsentliga fördelar, som är förbundna med den statliga krigsförsäkringen. Det torde härvidlag vara tillräckligt att framhålla följande. Krigsförsäkringen är avsedd för egendom, vilken under ofredsförhållanden beräknas bli utsatt för särskilt stora risker. Den träder på ett smidigt sätt i funktion även i lägen, då en tillämpning av krigsskadelagen ej behöver bli aktuell. Den ter sig fördelaktig därigenom att premierna genom förhöjda frakter och priser som regel slås ut på konsumenterna och således drabbar tämligen allmänt och mindre kännbart. Krigsförsäkringen har vidare en icke begränsad lokal giltighet, något som näppeligen skulle k u n n a komma ifråga för krigsskadelagens del. Dessutom är att märka, att krigsskadenämnden ej har den tek-

110 niskt-administrativa apparat, över vilken krigsförsäkringsnämnden förfogar. Med utgångspunkt från att krigsförsäkringsformen således bör och jämväl kommer att bestå synes det försäkringsinspektionen mest rationellt att krigsskadelagstiftningen så utformas, att från densamma undantages egendom, vilken A-an försäkras mot krigsrisk jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring m. m. Härvid måste förutsättas att — lämpligen efter samråd mellan vederbörande organ — bestämda riktlinjer uppdrages för krigsförsäkringsnämndens framtida verksamhet så att vederbörande egendomsägare blir underkunniga om den möjlighet till krigsskadeskydd, som står dem till buds. I enlighet med vad nu anförts föreslås krigsskadelagen icke bli tilllämplig å fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring. Ehuru så ej klart framgår av lagmotiven, torde det med hänsyn till bestämmelsens utformning och plats i lagen få förutsättas, att smycken, ädla stenar och äkta pärlor omfattas av gällande lag för det fall att egendomen ingår i varukollektivet. För inspektionen framstår det såsom naturligt, att i den mån egendomen i fråga utgör föremål för yrkesmässig verksamhet den bör inbegripas under lagbestämmelserna, en ordning som merendels tilllämpats även utomlands. Däremot bör liksom för närvarande dylika ting eljest ställas utanför skyddet. Grunden härtill har varit och är alltjämt, att utredandet av skadefall i fråga om sådan egendom redan under fredsförhållanden är förenat med stora vanskligheter och kontrollsvårigheter samt att skadevärderingen är ytterst besvärlig. Till detta kommer det icke mindre beaktansvärda skälet, att föremålen kan genom undanförande eller på annat sätt effektivt skyddas också i en krigssituation. I förevarande sammanhang må slutligen framhållas, att försäkringsinspektionen varit inne på tanken att från krigsskadeskyddet utesluta den i skilda avseenden svårhanterliga gruppen personligt lösöre. För en sådan åtgärd skulle i första hand tala de påtagliga praktiska svårigheterna vid såväl finansieringen som skaderegleringen och därjämte det förhållandet, att egendomen i fråga måste ställas i lägre prioritetsklass än den övervägande delen av övrig egendom. Synpunkter på dessa problem kommer att framläggas i senare avsnitt av betänkandet. Tanken på ett undantagande av den personliga lösegendomen har trots allt övergivits. Avgörande för detta ställningstagande har varit ej blott den omständigheten, att tidigare i olika samanhang framförts önskemål om ekonomiskt skydd också för nämnda egendomsgrupp och att anordningar härutinnan vidtagits i gällande lag, utan även den att ett medtagande av egendomen synts starkt motiverat av sociala skäl och av hänsyn till folkmoralen under ett krig. Det är vidare obestridligt, att bohag och andra personliga tillhörigheter för en stor del av

Ill befolkningen utgör de enda tillgångarna och i stor utsträckning är nödvändiga för livsföringen under normala förhållanden. Ett uteslutande av egendomsgruppen skulle därför säkerligen väcka starkt motstånd och framstå såsom orättvist. Enligt vad som i fortsättningen kominer att uttalas torde emellertid, under vissa omständigheter, en särbehandling av personligt lösöre vid skaderegleringen knappast kunna undvikas.

KAPITEL 9 Krigsskadeskyddets Allmänna synpunkter på tillämpade

finansiering finansieringssystem

Två huvudsystem för krigsskadeskyddets finansiering har tillämpats vid skadeuppgörelserna i samband med andra världskriget, och de torde komma ifråga även framdeles. Det ena — som plägat kallas »skattesystemet» — har inneburit, att staten i möjligaste m å n reglerat skadorna med hjälp av allmänna eller speciella skattemedel. Det andra — hittills benämnt »försäkringssystemet» — har innefattat ett fristående och i princip självförsörjande krigsskadeskydd, vilket byggt på grunder som varit eller åtminstone ansetts vara försäkringsmässiga. Bägge metoderna har, såsom framgått av redogörelsen för utländsk rätt i kap. 5, kommit till användning, var för sig eller kombinerade, och avgörande för den form som valts har varit den totala skadeomfattningen, det allmänna ekonomiska läget samt särskilda förhållanden och uppfattningar i respektive länder. Helt allmänt kan väl sägas, att man i länder, vilka varit mera utsatta för krigets härjningar, omfattat skattesystemet, under det att i länder, där skadegörelsen varit mindre och samhällsmekanismen även under kriget fungerat någorlunda normalt, försäkringssystemet föredragits, låt vara att det icke sällan måst förstärkas genom tillskott av statsmedel. Anmärkas må dock, att neutralitetsskadorna i vårt land täcktes med allmänna budgetmedel just därför att de var så obetydliga. Rent principiellt behöver skillnaden mellan de båda huvudsystemen icke vara stor — och har ej heller alltid varit stor. Inom en del försäkringsanordningar, exempelvis de engelska lösegendomssystemen, har väl sedvanliga försäkringsprinciper med förskottsbetalning av premier, utfärdande av försäkringspoliser, riskutjämning inom en bestämd grupp etc. i stort sett genomförts, men oftare har dock anknytningen till civilförsäkringen och där normalt förekommande grunder varit mindre markant. Flertalet självförsörjande och försäkringsliknande systemen har sålunda icke varit försäkringsmässiga i egentlig mening. Riskerna har städse varit okända till sin storlek. Där man likväl sökt grovt avpassa avgifterna efter risker och vidare sökt verkställa uppbörd redan under kriget, har anordningen fått en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I allmänhet har man dock i större eller mindre grad nödgats fjärma sig från en sådan ordning, och ju mer så skett, desto mer har finansieringen fått prägel av specialbeskattning, därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt

113 rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att anordningen betraktats såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt det materiella återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit oundviklig, därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budgetens bas. En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda medborgarna blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren måhända har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas disponerande han icke alltid lärer ha klar insikt. Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller behöver vara stor, hindrar detta likväl icke, att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter. En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens tjänst. Å andra sidan får ej förglömmas, att ett försäkringssystem nödvändiggör extra administrativa anordningar, något som i förevarande sammanhang icke kan lämnas obeaktat. I praktiken har det dessutom visat sig, att försäkringssystemen på flera håll endast delvis kunnat utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera skadeskyddet. Här berörda huvudproblem kommer i fortsättningen att ytterligare diskuteras. Mot bakgrunden av gjorda erfarenheter har i våra grannländer uttalats vissa värderingar angående de bägge finansieringssystemen, vilka kan ha sitt intresse i sammanhanget. 8—610839

114 Redan i förarbetena till den finska krigsskadelagstiftningen framhölls, att staten under och omedelbart efter ett krig ej torde vara i stånd att utge ersättningar för ens tillnärmelsevis alla skador i följd av kriget. Eftersom egendomsskador utgjorde en särskilt betydelsefull faktor, ansågs det därför önskvärt att redan i fredstid erhålla något slags säkerhet för skadornas ersättande. Sedan tanken på en ordning, enligt vilken staten ersatte skadorna, eller ett system med ett proportionellt deltagande från medborgarnas sida i form av skatt på egendom avvisats, befanns ett försäkringsförfarande vara det i praktiken enda genomförbara, vilket samtidigt kunde erbjuda någon säkerhet. Då lagstiftningsfrågan vid årsskiftet 1941—1942 ånyo upptogs till behandling, uttalades, att intet skäl framkommit, som föranledde ett frångående av den principiella ståndpunkten. Tvärtom, fastslogs det, hade försäkringssystemet genom att medföra i princip full och relativt snabb ersättning effektivt medverkat till återställande av det normala livet, ett förhållande som med hänsyn till skador inom produktionsapparaten varit av stor betydelse för folkförsörjningen. Ej heller, hette det vidare, borde underskattas betydelsen av den genom försäkringssystemet skapade känslan av trygghet, vilken vore ägnad att upprätthålla en lugn och tillitsfull stämning hos folket. Genom de ytterligare erfarenheter, som sedermera vanns, ansågs bekräftat, att den tilllämpade ordningen väl fyllt sitt ändamål. Särskilt avseende fästes vid att systemet fungerat mycket snabbare och effektivare än ett statligt system, något som kommit till synes vid en jämförelse med de av staten omhändérhavda skaderegleringarna beträffande de avträdda landområdena. Även på danskt och norskt håll har givits uttryck åt motsvarande uppfattning. Sålunda har betonats, att ett skattesystem ej erbjuder tillräckliga garantier för att ersättning verkligen kommer att utgå, att statens ekonomiska resurser kan överblickas först på ett sent stadium, i följd varav skadereglering ej kan ske så snabbt som önskvärt är, att, om statsmedel tages i anspråk för skadeutjämningen, billighetsskäl i stor utsträckning blir avgörande samt att, med hänsyn till angivna omständigheter, ett skattesystem måste bedömas vara av mindre värde ur psykologisk synpunkt. För att ställa de sålunda gjorda värderingarna i rätt belysning må här understrykas, att tillfredsställelsen med försäkringssystemet och dess sätt att verka nog måste ses mot bakgrunden av att skadegörelsen i våra grannländer trots allt icke var så omfattande. De gynnsamma erfarenheterna har också av företrädare för vederbörande krigsskadeinstitutioner, med vilka överläggningar ägt rum under utredningsarbetet, tillskrivits det faktum att skadeomfattningen varit tämligen begränsad. Det ligger så att säga i försäkringssystemets väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Med insikt härom har utländska sagesman även framhållit, att de i hän-

115 delse av en större krigsskadegörelse i framtiden hade svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen. Enligt något uttalande kunde för övrigt ett skattesystem förväntas bli enklare och mera rättvist än en försäkringsordning. Det måste hållas i minnet, att valet av krigsskadeskyddssystem dock ytterst berodde på den faktiska situationen under och efter kriget. Improvisationer efter lägets krav torde alltid bli erforderliga. Finska erfarenheter hade givit vid handen, att under ett krig mycket gestaltade sig så helt annorlunda än man i förväg tänkt sig och planerat för. Vid utarbetandet av den nya norska krigsskadelagstiftningen rådde enligt uppgift stor tveksamhet inför valet mellan skattelinje och försäkringslinje, och det stod för vederbörande klart, att man knappast kunde helt engagera sig för någotdera systemet. Nyss berörda synpunkter har därför också beaktats i den norska lagen, där man visserligen räknat med att kunna bemästra ett lättare krigsfall genom vissa försäkringsanordningar men dock öppnat utvägen att i en mera ödesdiger situation tillgripa en allmänt statlig reglering med utnyttjande av både medel, som stortinget ställer till förfogande, och influtna försäkringsavgifter. Ett gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadeanordningarna har varit, att den av skyddet omfattade egendomen hänförts till skilda grupper, differentierade med avseende på bidragsplikt, avgiftsuppbörd, ersättningsregler o. s. v. Avgörande för denna kollektivindelning har merendels varit vissa från försäkringsrätten hämtade tankegångar. Man har sålunda velat sammanföra egendom, som varit av ensartat slag och bedömts bli tämligen lika utsatt för skaderisk, i en intressegemenskap. Det har därvid icke ansetts obilligt, att egendomsägare inom grupper med mindre risker och skador också sluppit lindrigare undan i bidragshänseende. Dock har man icke sökt genomföra detaljerade premietariffer, motsvarande dem som förekommer inom civilförsäkringen, utan har nöjt sig ined att avgränsa stora kollektiv — den danska ordningen undantagen — och har därvid i vissa fall beaktat bl. a. riskskillnaden mellan land och stad. Genom ett dylikt förfarande har väl rättvisa och solidaritet inom gruppen i någon mån åstadkommits, men det har samtidigt lett till att medborgarna i gemen icke fått sina skyldigheter och rättigheter inför återuppbyggnaden enhetligt fixerade. Som ett exempel på hur systemet kunnat verka må nämnas, att enligt en dansk uppgift ägare av motorfordon — vilka normalt hörde under krigsförsäkringen för lösöre — stundom haft svårt att inse, varför de skulle nödgas erlägga slutligt krigsskadebidrag efter 2,63 °/00, medan ägare av motsvarande fordon, vilka hänfördes till krigsförsäkringen för jordbrukslösöre, behövde betala premie efter endast 1 »/»o. Kollektivindelningen i den svenska lagen har dock icke motiverats av

116 olika riskhänsyn — något som direkt avvisades — utan här har i stället förvaltningssynpunkter med avseende på genomförandet av avgiftsuppbörd och skadereglering samt skilda principer i fråga om egendomens behandling tillmätts betydelse. Och dessutom förklaras den gjorda grupperingen delvis av lagbestämmelsernas etappvisa tillkomst. Den i kap. 2 lämnade redogörelsen torde härvidlag ha givit en klar bild av hur kollektivindelningen framsprungit och utformats. Även om gjorda erfarenheter i viss utsträckning bekräftat, att olika slag av egendom med hänsyn till beskaffenhet och belägenhet ej i samma grad utsattes för skador, torde det näppeligen k u n n a anses oskäligt, att de som under kriget varit mindre utsatta för risker får lika med de mera utsatta ekonomiskt bidraga till skadetäckningen, överhuvudtaget synes det omöjligt att precisera, hur riskerna fördelat sig eller kan komma att fördela sig, och för övrigt förefaller det föga rimligt att på dessa frågor anlägga ett »försäkringsmässigt» betraktelsesätt. Snarare bör grunden vara den allmänna samhällssolidariteten. Ett krig är dock en hela folkets angelägenhet och det bör även omsorgen om återställandet av förkrigsförhållandena vara. Det bör med andra ord bli fråga om en allmän utjämning, där den ekonomiska bördan fördelas efter medborgarnas förmögenhetsställning, efter deras allmänna ekonomiska förmåga eller efter någon liknande princip. Oavsett de fördelar, som på sina håll k a n ha varit förknippade med en kollektivindelning, lärer olägenheterna i administrativt hänseende ha vägt tyngre. Det säger sig självt, att ju mer uppspaltat systemet är, desto större blir de praktiska svårigheterna och icke minst förvaltningskostnaderna vid genomförandet av en skadeuppgörelse med dess olika faser. För svenskt vidkommande synes det i sammanhanget tillfyllest att erinra om i kap. 3 och 4 återgivna, av krigsskadenämnden och andra institutioner framförda

reformönskemål. När skall medel för krigsskadeutjamningen uppbäras?

Innan sättet för krigsskadeskyddets finansiering närmare diskuteras, är det skäl att beröra ett spörsmål, som har stor betydelse i och för sig och som även bör beaktas vid övervägandet av finansieringsformen. Den fråga, som här anmäler sig, är, huruvida medel för krigsskadeutjämningen skall uppbäras före, under eller efter kriget. Givetvis kan det icke bli tal om att ge ett bindande svar på denna fråga utan endast att söka sig fram till, å ena sidan, vad som ur olika synpunkter skulle vara önskvärt och, å andra sidan, vad som kan vara möjligt och rimligt vid skilda typer av krigsfall. Uppbörd och fondering av medel redan före kriget, exempelvis genom en utbyggnad av den civila försäkringen, med hjälp av särskilda tillägg till

117 civilförsäkringspremierna eller genom skatter, kan måhända från vissa synpunkter erbjuda fördelar. Hur än avgifterna konstrueras, blir det i realiteten här fråga om en beskattning. Det finns uppenbarligen ingen möjlighet att avpassa en fondering efter ett totalt skaderegleringsbehov, vars storleksordning är på förhand okänd. Om man sökte sträcka sig så långt, att fonden skulle förslå till att täcka någon större del av ett tänkt totalbehov, utsatte man sig för allvarlig risk alt fonden bleve »urholkad» genom krigsinflation innan skaderegleringen i stort hunnit sätta in. En ytterligare insamling av medel och därmed en dubbel belastning för samma ändamål skulle då bli nödvändig, och en dylik utveckling skulle sannolikt allvarligt äventyra medborgarnas villighet att bära de bördor, som är förenade med krigsskadeutjämningen. Det enda som rimligen kan övervägas är att redan i fredstid — och i så fall lämpligen skattevägen — uppsamla ett begränsat belopp, avsett att utgöra »startkapital» för sådana skaderegleringar som i första hand av militära eller krigsekonomiska skäl bör och i mån av möjlighet även kan verkställas under pågående krig. Värdet av en begränsad »startfond» ligger väsentligen på det psykologiska planet i det dess existens ger medborgarna ett belägg för att statsmakterna hyser en allvarligt menad önskan att i görligaste mån gottgöra under krig inträffade egendomsförluster. Fondens betydelse ur krigsfinansiella synpunkter kan emellertid icke vara stor. Den torde icke kunna begränsa inflationsriskerna under krigstid. Uppsamlingen av fondmedel lärer endast i ytterst ringa utsträckning inverka positivt på den finansiella krigsberedskapen: valutareserven kan tänkas bli något större än eljest med ty åtföljande större möjligheter att finansiera lagerpåfyllnaden före ett krig. I detta hänseende är dock en allmän ekonomisk stabiliseringspolitik, som — utan att behöva vara formellt sammankopplad med några krigsskadeanordningar — direkt syftar till att i fredstid bl. a. väsentligt stärka valutareserven och därmed ge ökade möjligheter att vid behov höja lagerberedskapen, ett vida överlägset medel. En sådan politik utesluter på andra sidan ej, att man i fredstid också tillskapar en begränsad fond, som reserveras för krigsskadeändamål. I kap. 11 framlägges ett förslagom en sådan fond. Även om en fond av nu antytt slag upprättas, lärer dess medel dock endast i händelse av ett mycket lätt krigsfall kunna täcka någon nämnvärd del av medelsbehovet. Huvudproblemet i fråga om finansieringen kvarstår därför alltjämt. I och för sig skulle det ur flera synpunkter vara önskvärt, om såväl medelsuppbörd som skadereglering i största möjliga utsträckning kunde verkställas under kriget. Ovan har framhållits, att skaderegleringar, vilka militärt eller krigshushållningsmässigt ter sig särskilt angelägna, i görligaste mån måste genomföras redan under kriget. I vissa fall är det nöd-

118 vändigt att, där så låter sig göra, snarast bygga upp eller återanskaffa egendom av vital betydelse. Även om det ej är möjligt att omgående verkställa real återuppbyggnad eller återanskaffning, kan en omedelbar kompensation för krigsskador vara mer eller mindre nödvändig bl. a. för att stimulera en grupp företagare, t. ex. lastbilägare, av vilka man begär att de skall utsätta sin egendom för särskilda krigsrisker, överhuvudtaget är för övrigt en snar skadereglering ägnad att allmänt vidmakthålla folkmoralen i krig. Men varje skadereglering kan bidra till att förstärka inflationstendenserna under krig, i synnerhet om den icke motsvaras av en medelsuppbörd, som begränsar den allmänna efterfrågan. Kan, å andra sidan, en uppbörd tillföra medel i den omfattning, att de överstiger behovet för täckande av skador under kriget, lärer den t. o. m. kunna bromsa en krigsinflation. En längre tids fondering av under kriget uppburna medel medför dock avsevärd risk för att fonden krymper till följd av inflation, och då blir det återigen fråga om att för enahanda ändamål dubbelt belasta medborgarna — något som såvitt möjligt bör undvikas. Så långt leder en diskussion om vad som skulle vara önskvärt. En annan sak är vad som är praktiskt genomförbart. Endast vid ett mycket lindrigt krigsfall torde det lyckas att i större omfattning verkställa medelsuppbörd och skadereglering redan under kriget. Yppas en dylik möjlighet, bör den emellertid tillvaratagas, och det är därför angeläget att i lagstiftningen ej avhända sig densamma. I ett svårare krigsfall kommer den reala återuppbyggnaden och återanskaffningen under kriget att mera strängt än eljest få begränsas till vad som ur militära, krigsekonomiska och sociala synpunkter måste komma i första rummet, och även med beaktande härav lärer brist på material och arbetskraft — i förening med av kriget vållad desorganisation — framtvinga stora inskränkningar. Man måste härvid även räkna med dels svårigheter att få till stånd en tillförlitlig skadevärdering och dels förut berörda risk att ersättningsutbetalningar bidrar till en krigsinflation, i vart fall om ej genom en samtidig avgifts- eller skattedebitering den allmänna efterfrågan kan i motsvarande mån begränsas. Om man bortser från lätta krigsfall, torde man således få utgå ifrån såsom det mest sannolika, att såväl medelsuppbörd som skadereglering till huvudsaklig del kommer till stånd först efter kriget. Detta konstaterande medför i sin tur vissa konsekvenser med avseende på den reala innebörden av den finansieringsmetod, som väljes, och för hur denna metod kommer att uppfattas. »Särbudgetsystem» eller »enhetsbudgetsystem»?

Såsom redan framgått är det i första hand, när medelsuppbörd och skadereglering verkställes under kriget, som ett s. k. självförsörjande krigs-

119 skadeskydd får en i viss mån försäkringsliknande karaktär. I annat fall — med en i efterhand insatt tvångsmässig medelsuppbörd, vilken i själva verket belastar hela folket — kommer systemet däremot att närmast te sig som ett skattefinansierat skadeskydd. Detta gäller även om anordningen formellt ges en försäkringsmässig prägel och, så långt det låter sig göra, hålles avskild genom en »särbudget» med speciella inkomster helt reserverade för ifrågavarande ändamål. Enligt vad ovan anförts är det f. ö. endast i lätta krigsfall som man kan förutse några större möjligheter att låta ett särbudgetsystem framstå såsom »försäkringsmässigt». I ett sådant läge är å andra sidan behovet av att tillämpa ett särhållet uppbördssystem mindre än då krigsskadorna når stor omfattning. Vid svåra krigsfall kan man alltså förvänta sig, att — oavsett terminologin — krigsskadeskyddet mer framstår såsom skattefinansierat, och detta oberoende av huruvida det göres »självförsörjande» eller ej. Bortsett måhända från de lätta krigsfallen står valet av finansieringsform således ej så mycket mellan »försäkringssystem» och »skattesystem» som fastmer mellan »särbudgetsystem» och »enhetsbudgetsystem». Detta bestyrkes av att den ekonomiska bördan av förut angivna skäl icke rimligen bör fördelas efter graden av riskerna för krigsskada utan i stället på den allmänna samhällssolidaritetens grundval. Och denna princip kommer sannolikt att te sig ännu mer naturlig, om medelsuppbörden i huvudsak måste förläggas till tiden efter kriget. I en sådan »efterhandssituation» skulle det bli särskilt svårt att förklara rättmätigheten av att egendomsägare hade att betala högre avgifter därför att de under kriget varit utsatta för större risker. Variationerna i »fredsriskerna» har föga samband med olikheterna i riskerna för krigsskada. Medan det för utvecklingen av all verksamhet i fredstid är samhällsekonomiskt fullt rationellt, att olika verksamhetsgrenar belastas med var och en sina fredstida riskkostnader, måste det förefalla helt irrationellt att låta en verksamhet, som under en krigsperiod varit utsatt för särskilt stor risk, bära en däremot svarande högre belastning vid en efterhandsutjämning. Vid sidan av önskemålet att dra in krigskonjunktur- och inflationsvinster är det i stället förmågeprincipen och hänsynen till behovet av att belastningsfördelningen så litet som möjligt hindrar återuppbyggnaden, som då träder i förgrunden. Till vad nu sagts kommer en synnerligen viktig praktisk synpunkt. Skulle vid en medelsuppbörd efter kriget större hänsyn tagas till riskolikheter och andra omständigheter under kriget, måste det bl. a. förutsätta en omfattande registrering av egendomsvärdena och variationerna i dessa under kriget. En dylik registrering skulle i många fall vålla ett betydande och dyrbart mer arbete och för övrigt ofta vara omöjligt att utföra på grund av den personalbrist och den desorganisation, som får antagas utmärka krigsförhållanden. Resultatet av ett registreringsarbete skulle dessutom lätt kunna förstöras under kriget. I en krigstids svåra förhål-

120 landen synes det därför oundgängligen erforderligt att begränsa det registreringsarbete, som kräves för krigsskadeutjämningen, till det strängt nödvändiga, d. v. s. till uppgifter som avser inträffade egendomsskador. Vidare skulle man i fall, som nu avses, få räkna med att företag, i syfte att undgå bidragsplikt, komme att nedläggas för att efter kriget ny- eller ombildas. Och slutligen torde ett hänsynstagande till riskolikheter under kriget vid en medelsuppbörd i efterhand föranleda sådana avvikelser från förmågeprincipen, att avsevärda ojämnheter i konkurrensförhållandena efter kriget kunde befaras.

Argument för ett särbudgetsystem

Ytterligare ett allmänt spörsmål av betydelse såväl i och för sig som för valet av finansieringsform skall här tagas upp. Såsom tidigare antytts kan en lagstiftning av det slag, varom är fråga, rimligtvis icke ta sikte också på det krigsfall, som karakteriseras av att skadegörelsen når en ödeläggande omfattning, ödeläggelsen kan nämligen bli så stor, att återuppbygganden under den framtid som kan överblickas måste helt inriktas efter allmänt folkhushållningsmässiga och sociala prioritetskrav. Det gäller här ett läge, som kännetecknas av att förutsättningar saknas att bereda ekonomiskt utrymme för annat än vad som oundgängligen erfordras för ett nödtorftigt upprätthållande av normala samhälleliga funktioner. Först och främst måste man sålunda skaffa folk tak över huvudet, iståndsätta kraftverk och kommunikationer samt skapa övriga grundförutsättningar för näringslivet, så att produktionen kan komma igång och folk få sysselsättning. Därjämte måste man ge någon försörjning åt dem, som icke kan skaffa sig bärgning genom produktivt arbete och ej heller har andra resurser. Det blir med andra ord medborgarnas, näringslivets och samhällets mest primära behov, som får tillgodoses, och därutöver kan ej under överskådlig tid vidtagas anordningar i syfte att ge mera åt dem som lidit större egendomsskador än andra. Man bör alltså icke bortse ifrån att ett krig kan leda till ett långvarigt nödtillstånd av sådan intensitet, att det icke, så länge detta tillstånd varar, kan åstadkommas någon som helst uppbörd av medel för utjämning av krigsskador på egendom, vilken uppbörd skulle konkurrera med den för andra ändamål avsedda skatteuppbörden. De som blivit utblottade på grund av egendomsförlust, under kriget får då nöja sig med samma hjälp, som kommer andra medborgare med bristfälliga resurser till del. Egendomsägare, som undsluppit skada, kommer att få bära all den skattebelastning, de orkar med, redan för att ett så begränsat program skall kunna hjälpligt förverkligas. Och när nödläget upphör, kan det hända att ett generationsbyte ägt rum, så att det så gott som uteslutande blir fråga om att kompensera dem som inträtt i sina föräldrars eller andra anhörigas ersätt-

121 ningsanspråk. Det är givetvis önskvärt, att åtminstone ärvda ersättningsanspråk infrias, men det lönar sig föga att härvidlag komma med några förhandsdeklarationer. Problemet torde ändock under alla förhållanden på ett eller annat sätt lösas av efterkrigsgenerationen. Också i »ödeläggelsefallet», där sociala och folkhushållningsmässiga prioritetskrav måste helt komina i förgrunden, kan det dock stundom visa sig lämpligt att i begränsad utsträckning gottgöra vissa av dem som lidit egendomsförlust. Även om det är omöjligt att ge ens partiell kompensation åt alla fastighetsägare, som utsatts för krigsskada, kan det likväl — på platser där skadegörelsen varit så stor att man icke ens med en sträng bostadsransonering kan skaffa folk tak över huvudet — tänkas ändamålsenligt att låta ett utgivande av reducerade ersättningsbelopp till utblottade egnahemsägare ingå bland de åtgärder, som vidtages för att någorlunda snabbt få till stånd en nödtorftig bostadsförsörjning åt en särskilt utsatt befolkning. Inom ett större område, där produktionen blivit helt lamslagen på grund av krigsskador, kan det bli nödvändigt att organisera särskild kredithjälp och åstadkomma annat finansiellt bistånd för att få igång sysselsättningen även om det icke är möjligt att allmänt kompensera företagen för lidna krigsskador o. s. v. Men detta sker i så fall inom ramen för de rent sociala föranstaltningar, som läget kräver. Speciella sociala anordningar av olika slag kommer under alla omständigheter att behövas, och det måste förutsättas, att de även kommer till stånd. De ligger emellertid — som tidigare sagts — utanför ämnet för detta betänkande, vilket väsentligen avser möjligheterna att utöver vad som erfordras av rent sociala och folkhushållningsmässiga skäl tillgodose ersättningsanspråk, som har sin grund i att egendom förstörts eller skadats genom krig. Mellan »ödelseläggelsefallet» och de krigsfall, som visserligen är svåra men dock icke värre än att en mer eller mindre fullständig kompensation för egendomsskador bör kunna eftersträvas, ligger naturligtvis en kontinuerlig serie av »mellanfall», där en tämligen allmän gottgörelse för skador kan och bör ges, även om den ej blir fullständig och om än väntetiden blir lång. Det är högst otillfredsställande att det icke kan ges någon bindande utfästelse om full ersättning eller ens om träffandet av anordningar genast efter kriget för utgivande av åtminstone viss ersättning åt alla, som utsatts för krigsskada å egendom. Det är likaledes otillfredsställande, att det ej kan ges någon garanti om fullgod standard för krigsänkor, krigsinvalider och föräldralösa barn, om tillgången på familjebostäder, sjukhus och skolor, om kommunikationsnät och om energitillförseln för näringslivet omedelbart efter ett krig. I alla dessa och i andra liknande hänseenden måste

122 emellertid kritiken riktas mot det håll, som är det rätta, d. v. s. mot själva kriget och dess förstörelseverkan på människor, egendom, näringsliv och samhälleliga institutioner. Efter konstaterandet härav bör å andra sidan ånyo med skärpa understrykas att en reglering av egendomsskador i följd av krig innebär en utomordentligt angelägen uppgift. Det är angeläget av rättviseskäl att i görligaste mån utjämna de ojämnheter i fråga om egendomsförluster som vållas av ett krig. Det är med hänsyn till krigsmoralen angeläget att även egendomsägare kan förlita sig på att samhället kommer att göra sitt yttersta för att lämna gottgörelse. Att så sker är av betydelse också för att uppmuntra enskilda insatser i återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Visserligen kan uppbörden av medel för skadeutjämningen härvidlag samtidigt framkalla en återhållande verkan, särskilt som man får förutsätta att skattetrycket i övrigt blir mycket betungande. Blir det ej fråga om att ersätta en betydande ödeläggelse och det följaktligen kan skönjas ett slut på den extra belastning på egendomsägare och övriga medborgargrupper, som vållas av krigsskadeutjämningen, bör det likväl finnas åtminstone vissa förutsättningar att även i detta hänseende nå ett positivt resultat. För att sammanfatta: I ett mycket lätt krigsfall behöver frågan om en särbudgetering knappast uppkomma, eftersom fullständig kompensation åt egendomsägare då bör kunna åstadkommas inom ramen för en enhetlig statsbudget. Det rena »ödeläggelsefallet» kännetecknas av att det är möjligt att tillgodose endast sociala och folkhushållningsmässiga prioritetskrav. Men mellan dessa ytterlighetsfall finnes raden av mindre lätta, medelsvåra och svåra krigsfall. Det är framförallt i de sist angivna fallen som ett sårbudgetsystem blir aktuellt. Det förutsattes nämligen att det i dessa fall blir möjligt att, om ock med vissa begränsningar, ge ersättning åt skadelidande egendomsägare. Detta utesluter ej att man vid den tidsprioritering, som tillämpas för skaderegleringen, kan och rimligen även bör i första hand beakta de behov som ur allmänna folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter kommer högt på angelägenhetsskalan, önskemålet är dock, att i princip alla dokumenterade anspråk på gottgörelse för krigsskada å egendom skall förr eller senare tillgodoses, helt eller delvis. Vissa ersättningsanspråk kan behöva behandlas efter schematiska grunder. Det kan eventuellt befinnas lämpligt att utesluta smärre skador o. s. v. Dylika och andra begränsningar i ersättningsrätten kommer att närmare diskuteras i kap. 10. Den allmänna utgångspunkten är i allt fall att, såvitt möjligt, alla skadelidande skall få ersättning och att ersättningsbeloppen i stort sett skall variera efter skadevärdet. De hänsyn som i sistnämnda avseende, särskilt i vad gäller per-

123 sonligt lösöre, tages till sociala synpunkter får givetvis större räckvidd, j u svårare krigsfallet är. Men varje sådant hänsynstagande får betraktas såsom en avvikelse från en huvudregel av innebörd, att alla skall ha ersättning, förr eller senare, och att av medelsbrist föranledd reducering av ersättningarna skall göras likformig. Krigsskadesystemet skall med andra ord så långt det går hållas avskilt från de krigssociala föranstaltningar, som också erfordras i händelse av ett krig. Ett förbindelseled dem emellan kommer dock alltid att finnas: ersättning för egendomsförlust, utgiven efter rent sociala indikationer, skall frånräknas när krigsskadereglering verk ställes. Därvid förutsattes helt naturligt att denna regel icke drives in absurdum. Det kan exempelvis icke rimligen bli tal om att göra avdrag i ersättningen för att tält utdelats eller skjul uppförts som tillfälligt skydd mot väder och vind åt utbombade egnahemsägare. Avdragsförfarandet bör således icke avse åtgärder, som endast har tillfällig betydelse för att lindra nöd, utan enbart den av sociala organ lämnade kompensation, som representerar en verklig ersättning för egendomsskada. Med ett enhetsbudgetsystem kan det i praktiken bli svårt att, så långt som här antytts, tillämpa principen om att utjämningen av krigsskador å egendom skall inriktas på en likformig kompensation för alla sådana skador och att direkt hänsyn till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter väsentligen skall tagas endast vid tidsprioriteringen och i övrigt inom ramen för den allmänna ekonomiska och sociala politik, som ligger utanför här avsedda anordningar. Vid tillämpning av ett dylikt budgetsystem kan det nämligen knappast undvikas att i viss utsträckning alla individuella behov inom förevarande område blir jämförda med alla andra behov, som skall tillgodoses inom samma budget. Det blir då ännu tydligare än eljest, att belastningen för skadeutjämningen träffar alla medborgare. Under sådana förhållanden blir antagligen risken större för att frågan om utjämning av krigsskador å egendom behandlas på samma sätt som i »ödeläggelsefallet» även om skadorna och desorganisationen ej fått större omfattning än att en skadereglering enligt ovannämnda huvudprinciper borde kunna äga rum. Från vissa ekonomiska och sociala värderingssynpunkter kan man givetvis just i detta förhållande tvärtom se en fördel. Man kan mena, att krigsskadeutjämningen — utom i lätta krigsfall — helt eller i huvudsak skall styras från folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter och detta icke blott i vad gäller tidsprioriteringen utan även i alla andra avseenden. Vid knapp medelstillgång — och medelstillgången efter ett krig lärer alltid komma att bli knapp — skall man med andra ord genomgående följa principen att ersättningsprocenten skall graderas från exempelvis sociala synpunkter och detta oavsett om det dessutom finns särskilda socialpolitiska anordningar för lämnande av hjälp till dem som under och efter

124 kriget blivit nödställda. Det tillkommer ej ett ämbetsverk att uttala något omdöme beträffande dylika eller andra ekonomiska och sociala värderingsnormer. Ett slutligt omdöme kan härvidlag endast utformas av politiska instanser. Inspektionen har emellertid fattat sitt utredningsuppdrag så, att lagstiftningen skall avse en utjämning av krigsskador, som såvitt möjligt i första hand graderas efter skadornas värde, och att frågan om andra här berörda hänsynstaganden får lösas utanför ifrågavarande anordningar. Som redan framgått, kan också starka sakliga argument anföras till stöd för en sådan uppfattning. Naturligtvis kan ej heller ett särbudgetsystem hållas helt avskilt i den meningen, att det göres upp utan beaktande av andra medelsbehov. Hur än finansieringen sker, kommer medelsuppbörden att konkurrera med beskattningen i övrigt. Även om man för särbudgeten anvisar särskilda inkomstkällor, måste man således vid avvägningen av dessa ta hänsyn till andra behov, däribland också behovet av speciella krigssociala föranstaltningar och behovet av stöd åt folkhushållningsmässigt angelägna krav vid återuppbyggnadsarbetet. Men sedan denna avvägning skett och beslut fattats om vilka inkomstkällor som skall disponeras för sårbudgeten, är det med ett särbudgetsystem antagligen i väsentligt högre grad än med ett enhetsbudgelsystem psykologiskt möjligt att styra krigsskadeutjåmningen efter ovan förordade huvudprinciper. Vad nu sagts synes utgöra ett utomordentligt starkt stöd för ett särbudgetsystem. Följande avsnitt skall ägnas åt en diskussion av de praktiska förutsättningarna för att redan nu kunna träffa ett slutligt val till förmån för ett sådant system.

En »modell» till särbudgetsystem

Av skäl, som ovan anförts, har försäkringsinspektionen ingående prövat möjligheterna att utforma en modell till ett särbudgetsystem och att t. o. m. låta denna modell i huvuddrag inflyta i lagförslaget. Härvid skall genast sägas ifrån, att ett lagförslag efter denna linje dock skulle förses med lämpliga »reservutgångar» dels så att modellen vid tillämpningen skulle kunna modifieras efter behovet och dels så att den icke nödvändigtvis skulle behöva förverkligas. Dylika utvägar skulle kunna anlitas, därest förhållandena i ett aktuellt läge gjorde, att de tänkta anordningarna ej lämpligen borde sättas i kraft eller icke visade sig motsvara vad folket och statsmakterna i den inträdda situationen helst önskade, utan anordningar av annat slag framstode såsom mera ändamålsenliga. Ett försök att låta modellen framträda i själva lagtexten, om ock utan bindande utfästelser, ansågs motiverat av önskvärdheten att inför egendomsägarna

125 tydligt dokumentera statsmakternas bestämda önskan att utge gottgörelse för egendomsskador i all den utsträckning så kunde bli möjligt och att för ändamålet reservera särskilda inkomster. Det förutsattes också, att statsmakterna under och efter ett krig skulle komma att vara så upptagna av ett flertal andra svårlösta och omedelbart aktuella problem och att människorna skulle vara så slitna av allt som hänt, att utsikterna att någorlunda snabbt vinna anslutning till ett beslut om igångsättande av krigsskadeutjamningen i fråga om egendom skulle bli större, därest i lagen angivits en i åtminstone grova drag utformad finansieringsmetod. Den modell, som mest ingående studerats och för vilken inspektionen ansett lämpligt att här redogöra, liknar i flera avseenden det system, som återfinnes i gällande lag. Den bygger till övervägande del på särskilda krigsskadeavgifter för olika slag av egendom, och utgångspunkten vid modellens utformning har varit, att denna avgiftsform skulle genomgående användas. Av vissa uppbördsadministrativa och liknande skäl, vilka strax skall beröras, skulle avgiften konstrueras något olika för skilda egendomsgrupper. Det förutsattes också, att ägare av visst slags egendom, vilka genom lagen ställdes inför tvånget att i krigsfall få betala vissa avgifter, skulle påfordra att de sålunda uppburna avgifterna komme till användning för att i görligaste mån säkerställa skadeutjämningen i fråga om just den sortens egendom. På så sätt skulle man komma fram till en kollektivindelning liknande den nuvarande. Motivet för en sådan indelning skulle således icke vara av försäkringsteknisk natur utan helt ligga i antydda uppbördstekniska förhållanden, i önskemålet att så nära som möjligt anknyta uppbörden till ett för de avgiftspliktiga näraliggande ändamål samt i uppfattningen att varje grupp av egendomsägare skulle göra anspråk på att de medel, den varit med om att insamla, användes för skadetäckning i fråga om just sådan egendom som den representerade. Kollektivindelningen borde av sistnämnda skäl vara förhållandevis bestämd men även härutinnan var dock förslaget försett med en »utgång». För den händelse att relationen mellan behov och medelstillgång respektive möjligheterna att uttaga avgifter skulle komma att visa mycket stora olikheter mellan skilda kollektiv, borde sålunda en viss överföring av medel från ett kollektiv till ett annat icke vara helt utesluten. De tänkta kollektiven skulle vara fyra till antalet och omfatta 1) fast egendom, 2) varor, 3) motorfordon och 4) övrig lösegendom. Avskiljandet av ett särskilt kollektiv för fast egendom vore i första hand betingat av att man för denna egendomsgrupp skulle, liksom enligt nuvarande ordning, lägga taxeringsvärdena till grund för avgiftsberäkningen och uttaga avgifterna i samband med den ordinarie skatteuppbörden. Detta

126 torde — även efter omgestaltningen av fastighetsbeskattningen — innebära en avsevärd administrativ fördel. Icke utan fog kan göras gällande, att taxeringsvärdena icke tillfredsställande återspeglar de verkliga fastighetsvärdena. Detta bestyrkes av tillgängliga statistiska uppgifter angående köpeskillingar och taxeringsvärden för fastigheter, beträffande vilka lagfart sökts under åren 1952—1955 på grund av frivilliga försäljningar. Med ledning av denna statistik har upprättats de sammanställningar rörande överprisprocenten, länsvis och för riket i dess helhet, vilka presenteras i tab. I—III. Procenttal, varmed köpeskilling för jordbruksfastighet överstigit taxeringsvärde.1

I.

1955 Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

48,4 70,4 54,4 55,9 50,6 46,4 30,1 60,5 54,7 57,7 40,7 41,3 32,1 52,4 57 61,5 58,8 35,1 62,9 45,6 61,2 67,6 54,4 28

74,4 42,4 55,1 49,4 55,7 58,7 68,8 62,3 73,6 64,8 60,5 57,8 44,7 61,2 68,6 64,2 62,1 49,3 45,4 67,9 56,6 70,5 52,4 41,5

40,9 62,7 61 74,4 65,4 77,1 51 66,1 81,5 81 67,8 78,6 60,3 65,4 75,6 67,5 65,4 55 68,6 74,4 70,1 71 64,4 52,6

54,8 85,3 72,9 90,6 81,7 93,8 68,1 58,3 97,3 84,9 67,5 83,1 54,6 79,4 98,6 93,7 68,7 63,3 69,2 82,7 82,5 91,7 80,9 52,8

Hela riket

51,1

61,1

69,2

78,4

Län

1 Statistiken omfattar [drygt 3 000 köp med ett sammanlagt köpeskillingsbelopp om 125 miljoner kronor och ett totalt taxeringsvärde av 75 miljoner kronor, allt per år räknat; fastigheter med köpeskilling om högst 2 000 kronor har ej medtagits.

Av intresse är vidare att nämna, att år 1954 det sammanlagda taxeringsvärdet å skattepliktiga fastigheter uppgick till 59 407 miljoner kronor, därav för fastigheter på landet 27 703 miljoner kronor och för fastigheter i stad 31 704 miljoner kronor. Den totala brandförsäkringssumman för byggnader utgjorde samma år i runt tal 116 000 miljoner kronor, varav 87 719 miljoner kronor hos riksbolagen och återstoden hos läns-, härads- och sockenbolagen. Därtill kom

127 II. Procenttal, varmed köpeskilling överstigit taxeringsvärde beträffande dels en- och tvåfamiljsfasligheter, dels andra bostadsfastigheter, affärsfastigheler samt kombinerade bostads- och affärsfastigheter.1 Taxeringsvärde kr.

Städer, köpingar och municipalsamhällen 1952 1953 1954 1955

A. En-och

Egentlig landsbygd

1952 1952 1952 1953 1954 1955 —55 —55

tvåfamiljsfastigheter.

6 100— 10 000 10100— 20 000 20100— 50 000 50100—100 000 100 100—200 000

99,3 69 47,7 49,4 50,9

99,9 107,5 109,6 104,3 95,2 68,5 83,2 84,5 76,7 62,4 51,1 57,3 60,7 54,2 45,3 53,4 50,3 66,2 54,6 40,5 49,8 71,4 50,6 58,2 -72

98,9 105,3 109,3 102,5 68,6 74,3 77,9 71,2 48,4 55,6 59,5 52,5 49 3 34,6 46,7 42,3 47,7 22 74,4 30,1

20 100—200 000

48,2

51,6

56,4

61,8

54,5

44,1

48,5

53,4

58,7

51,3

Högst 30 000 30 100— 100 000 100 100— 200 000 200 100— 500 000 500 100—1 000 000 Över 1 000 000

48,5 29,6 22,4 15,8 14,2 8,5

56,6 73,8 30,4 40,1 27,5 16,3 16,2 7,8 15,1 1,5 11,7 —1,5

58,7 37,7 25 16,9 5,2 12,6

60,7 49,4 35,1 37,2 22 —4,8 8,6 12,9 6,7 25,4 6,8 36,8

53,3 36,7 11 0

59,1 39,9

60,1 46,2 23,5

55,6 40,2 30,2 6 25,4 17,7

30 100—200 000

26,9

29,4

30,1

32,4

29,9

33,4

43,1

45,4

39,1

Över 200 000

13,6

14,6

3,3

11,7

24,9

6,9

B. Andra

fastigheter.

60 4,3 7,7

1 Uppgifterna är endast preliminära och får därför tagas med viss reservation. Statistiken är grundad på, i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter ca 27 500 och beträffande andra fastigheter ca 6 500 köp.

skogsförsäkring för sammanlagt 9 007 miljoner kronor; en betydande del av landets skogsareal är emellertid icke försäkrad. Totalt sett torde försäkringsbeloppen mindre än taxeringsvärdena skilja sig från försäljningspriserna. Men även försäkringsvärdena är osäkra och ojämna mätare av de verkliga värdena. Vid byggnadsförsäkring inbegriper de icke tomt- och jordvärden. Liksom taxeringsvärdena vid inflation blir allt lägre i förhållande till köpeskillingarna, kan en liknande tendens framträda i fråga om försäkringarna, nämligen i den mån brandförsäkringsbeloppen icke omedelbart höjes i samma grad som priserna stiger och »underförsäkring» därigenom uppkommer. Men liksom underförsäkring kan förekomma både av denna och andra orsaker, händer det också ofta, att försäkringsbeloppen ligger högre än saluvärdena. Så är t. ex. fallet vid s. k. nyvärdes- eller återanskaffningsförsäkring. »överförsäkring» lärer även i viss utsträckning förekomma till följd av att premierna normalt är låga. Härtill kommer ett viktigt praktiskt argument mot att använda försäkringsbeloppen såsom grundval för bestämmande och uppbörd av krigsskadeavgifter, nämligen att ett dylikt system skapar ett starkt incitament till »underförsäkring».

128 III. Procenttal, varmed köpeskilling överstigit taxeringsvärde beträffande dels enoch tvåfamiljsfastigheter med taxeringsvärde mellan 20 100 och 200 000 kronor, dels andra bostadsfastigheter, affärs fastigheter samt kombinerade bostads- och affärsfastigheter med taxeringsvärde mellan 30 100 och 200 000 kronor vid försäljningar åren 1952—1955, länsvis.1 En- och tvåfamiljsfastigheter Län

Städer, köpingar och municipalsamhällen

Egentlig landsbygd

Stockholms stad Stockholms län Uppsala Södermanlands Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

64,1 59,1 34,8 47,1 62,9 57,5 45,4 69,9 55,2 50,9 35,3 45,7 34,1 41,5 43,8 55,8 46,6 55,7 53,7 55 58 54,4 76,1 55,6 64,6

46,3 52,1 50,3 63 57,9 44,7 56,6 49,9 60,6 41,4 57,7 52,3 38 50,7 41,6 58,3 52,1 61,2 54,9 56.4 73,1 70,3 56 71,3

Hela riket

54,5

51,3

Andra fastigheter Städer, köpingar och municipalsamhällen 33,9 34,3 25,4 28,7 40,3 29,8 21,2 41 31 38,4 25,2 23,9 28,5 16,4 33,5 29,8 21,4 9,9 29,7 33,7 32,6 23,5 56,4 47,1 46 29,9

Egentlig landsbygd

41,3 46,2 5,2 40,4 59,9 2,6 17,9 36,3 53,2 66,7 43,3 7,4 40,4 34,5 60,2 39,9 41,9 32,5 18 62,8 38,7 47 70,4 39,1

1 Uppgifterna är endast preliminära och får därför tagas med viss reservation. Statistiken är grundad på, i fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter ca 11 500 köp med ett köpeskillingsbelopp om 608 miljoner kronor och ett taxeringsvärde av 396 miljoner kronor samt beträffande andra fastigheter ca 3 500 köp med en köpesumma om 336 miljoner kronor och ett taxeringsvärde av 257 miljoner kronor.

Och detta incitament blir särskilt betydelsefullt, om krigsskadeavgifterna för fastigheter blir betungande och det dessutom skett en inflationistisk utveckling, som i regel förutsätter att det med fastighetsägarnas medgivande eller på deras initiativ får vidtagas åtgärder för att förhindra underförsäkring. Eftersom krigsskadeavgifterna lätt kan bli tiotals gånger större än brandförsäkringspremierna, kan detta förhållande leda till att civilförsäkringen desorganiseras trots fastighetsägarnas uppenbara behov av fullgott skydd mot vanliga brandrisker. En sådan utveckling skulle i och för sig vara till stor skada och skulle dessutom betyda, att civilförsäkringens värde som bas för administrationen av krigsskadeutjämningen

129 betänkligt reducerades. Där det föreligger möjlighet att begagna andra värden än civilförsäkringens, synes denna möjlighet därför böra utnyttjas. Lämpligast torde således vara att, om ett system av den art som här diskuteras skulle tillämpas, använda taxeringsvärdena som avgiftsunderlag och detta trots de brister som vidlåder även dessa värden. Har en betydande inflation inträffat, bör det ge anledning till en allmän omtaxering så snart ske kan. Om avgifter behöver uttagas, innan omtaxering hunnit verkställas, förutsattes att det promilletal som anger den årliga avgiftssatsen, bestämmes under hänsynstagande till den inträdda prisstegringen. Därest taxeringsvärdet lägges till grund för bestämmandet av krigsskadeavgiften uppkommer, såsom tidigare antytts, vissa problem i fråga om behandlingen av maskiner, något som sammanhänger med att s. k. fasta maskiner hänföres till fast egendom medan maskiner i övrigt behandlas såsom lös egendom. I försäkringssammanhang är gränsdragningen härvidlag en annan, i det att även fasta maskiner merendels faller under maskinförsäkringen. Denna bransch är emellertid icke till sin omfattning klart stabiliserad, och olika försäkringsbolag kan draga gränsen något olika. Sådana svårigheter gör, att det knappast skulle vara praktiskt lämpligt att söka hänföra samtliga maskiner till ett särskilt maskinkollektiv. Det är visserligen så, att fasta maskiner är åsatta särskilt värde vid fastighetstaxeringen, men även om det ej är omöjligt att »bryta ut» dem ur ett fastighetskollektiv, talar å andra sidan icke blott de nyssnämnda svårigheterna utan även hänsynen till de problem, som vid en uppdelning av fast egendom på två kollektiv skulle vållas bl. a. med tanke på inteckningsnävarna, för att låta fasta maskiner — liksom enligt nuvarande ordning — ingå i fastighetskollektivet. Vad gäller varukollektivet — vilket liksom f. n. väsentligen skulle inbegripa råämnen, materialier, varor under arbete och färdiga fabrikat — torde man av skäl, som i det följande skall redovisas, böra avstå från att lägga försäkringsbeloppen till grund för avgiftsbestämningen. Behandlingen av varugruppen i ett system, som här försöksvis diskuteras, har i skilda sammanhang föranlett bekymmer. Dessa bottnar framförallt däri, att varulagren är utsatta för ständiga fluktuationer. Detta problem har visserligen kunnat göras hanterbart inom den vanliga försäkringen, men med de mångdubbelt betungande avgifter, som skulle framträda i ett krigsskadeutjämningssystem, samordnat med den civila försäkringen, torde det knappast vara praktiskt lösbart. En dylik ordning skulle f. ö. näppeligen kunna förhindra stora orättvisor i belastningen. Svårigheterna lärer i själva verket bli ännu mycket större än i fråga om fast egendom, om försäkringsbeloppen där skulle bilda underlag, och samma ogynnsamma verkningar på civilförsäkringen skulle även uppkomma. Detta gäller också, om man, 9—610S39

130 i förhållande till såväl nuvarande som den i »beredskapspropositionen» föreslagna ordningen, vidtar den förenklingen, att efterkrigstidens försäkringsvärden tages till utgångspunkt. Beträffande dessa frågor må i övrigt hänvisas till vad i kap. 3 anförts. Att gradera avgifterna efter försäkringstagarnas premiekostnader för civil försäkringen synes ännu mindre rationellt än att utgå från försäkringsbeloppen. Premiesatserna är nämligen starkt varierande för olika slag av objekt, och det synes helt orimligt att lägga avsevärt större belastning på medborgare, vilkas egendom är mer riskbetonade i fredlig användning, än på andra medborgare. Endast om tillräcklig medelstillgång kan åstadkommas genom en höjning av de fredsmässiga premierna med högst några tiotal procent, skulle denna metod möjligen kunna övervägas som en tillfällig utväg. För sådant fall är det å andra sidan fråga om att för skaderegleringsbehovet inom detta kollektiv insamla endast ett eller annat tiotal miljoner kronor per år, något som vida enklare torde kunna ske inom ramen för den allmänna beskattningen. Med hänsyn till de problem, som sålunda föreligger i fråga om gruppen varor, synes ingen annan lämplig utväg än en beskattningsordning kunna anlitas. En sådan finansieringsmetod bryter mer eller mindre det särbudgetsystem, som i denna modell eftersträvats — ett förhållande som i fortsättningen skall närmare beröras. Emellertid kan särbudgetsystemet åtminstone formellt återställas, om särskilda skatteintäkter, som icke passerar den allmänna statsbudgeten, anvisas för ändamålet. Det ligger härvid närmast till hands att tänka sig en allmän omsättningsskatt eller avsättande av en bestämd del av en sådan skatt. Med tanke på den varierande omsättningshastigheten för olika varor är det dock givet, att belastningsfördelningen härvid blir en annan än om avgifterna kunde utmätas efter försäkringsbeloppen. Man tanke sig t. ex. å ena sidan ett lager av ur och smycken, vilket säkerligen skulle bli väsentligt mindre belastat vid en omsättningsskatt än vid alternativet avgift å försäkringsbeloppen, och å andra sidan ett detaljhandelslager av tobaksvaror, beträffande vilket förhållandet sannolikt skulle bli det motsatta. Vidare är bl. a. att märka, att exportvaror kan undantagas från omsättningsskatt men däremot, när de hålles i lager inom landet, skulle träffas av avgifter baserade på lagervärdena. En närmare värdering av belastningsfördelningen i olika fall kan emellertid icke företagas utan att hänsyn jämväl tages till övervältringseffekten i de skilda alternativen. I den mån exportindustrien belastas torde t. ex. ingen övervältring kunna ske, medan den i flera andra fall däremot lärer bli betydande. I den utsträckning övervältring kommer till stånd, blir bördan fördelad på hela folket, men belastningsfördelningen kan likväl komma att variera alltefter det alternativ som väljes. Vid en slutlig bedömning torde det sålunda vara nödvändigt att beakta även dylika, utanför försäkringsinspektionens kompetensområde liggande omständigheter.

131 Det blir anledning att i senare sammanhang från mera allmänna utgångspunkter ytterligare understryka dessa frågor. Gruppen motorfordon är numera kvantitativt mycket betydande. Det är dock icke detta skäl utan snarare den möjlighet som föreligger att utforma en särskild och relativt enkel finansieringsordning, som skulle motivera tillskapandet av ett speciellt motorfordonskollektiv. En viss grov rättvisa synes nämligen kunna åstadkommas genom att grunda avgiftsdebiteringen på taxevärden, vilka graderas efter fordonets årgång, fabrikat, modell och — om kontrollsvårigheterna i detta avseende kan överbryggas — antalet körda mil. Avgiftsdebiteringen skulle så ske efter viss procentsats med ledning av i huvudsak uppgifterna i bil- och reservbilregistren samt verkställas i samma ordning, som gäller för uppbörd av den allmänna fordonsskatten. Den stora gruppen övrigt lösöre är synnerligen olikformigt sammansatt. Den skulle omfatta maskiner, som ej utgör fast egendom, inventarier och annat yrkeslösöre inom industri, handel, hantverk och s. k. fria yrken etc. samt personligt lösöre. Skälen mot att debitera krigsskadeavgift efter civilförsäkringsbelopp är i detta fall icke lika starka som i fråga om varulager, och om ett sådant avgiftssystem väljes, är det motiverat, att ifrågavarande heterogena egendomsgrupp avskiljes till ett särskilt kollektiv. Emellertid möter också här vissa svårigheter, om man utgår från försäkringsbeloppen. Samtidigt är att märka att det för denna grupp — såsom fallet var med fast egendom — icke finnes något enkelt alternativ av fullt motsvarande karaktär och värde. Ett av problemen har redan berörts. Maskiner av olika slag är vanligtvis gemensamt försäkrade, och en uppdelning av försäkringsbeloppen på fasta och övriga maskiner är därför erforderlig. Även om det vållar visst merarbete och kostnader för försäkringsbolagen, torde dock »lösa» maskiner kunna utbrytas, därest fråga blir om debitering och uppbörd av avgifter först efter kriget och debiteringen sker efter då rådande förhållanden. En annan svårighet — också tidigare antydd — ligger däri att folk kan avstå från att brandförsäkra sin egendom eller försäkra den till alltför lågt belopp, ifall civilförsäkringen bildar underlaget för en efter kriget uttagen krigsskadeavgift av betydande storlek. Icke minst beträffande personligt lösöre kan det röra sig om en betydande underförsäkring, något som i sin tur kan föranleda orättvisor i belastningsfördelningen. Om man trots de svårigheter av olika slag, som ovan berörts, likväl skulle anse att en ordning enligt diskuterade »modell» såvitt möjligt redan nu borde åstadkommas, borde det leda till att »modellen» skreves in i själva lagen. Bestämmelserna om krigsskadeskyddets finansiering skulle

132 därvid få i huvudsak följande innehåll: För gäldande av krigsskadeersättningar och med verksamheten förbundna kostnader skall, där ej medel i annan ordning ställes till förfogande, utgå särskild krigsskadeavgift. Denna erlägges i den ordning och enligt de grunder, som Kungl. Maj :t fastställer, dock att utan riksdagens samtycke avgiften icke får överstiga 0,5 % för å r eller sammanlagt 5 % av egendomens värde. Av lagen omfattad egendom skall, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, sammanföras i särskilda kollektiv för fast egendom, varor, motorfordon samt övrig lös egendom. Kungl. Maj:t äger besluta om kollektivs omfattning. Inom varje kollektiv skall, om ej synnerliga skäl till annat föranleder, en självständig skadeuppgörelse äga rum. En dylik modell skulle alltså innebära, att en viss ordning förordades och att regeringen för sitt handlande erhölle vissa begränsade fullmakter, vilka dock ej borde begagnas i annat fall än då en riksdagsbehandling skulle medföra avsevärt dröjsmål. Som tidigare nämnts skulle modellen å andra sidan icke utesluta möjligheten att vidtaga andra, i det aktuella läget lämpligare åtgärder. Trots dessa reservutgångar och därmed följande elasticitet i lagens innehåll vill det synas, som om inskrivandet av en »modell» i lagen skulle innebära en fördel i det att anordningen vid behov kunde utan onödig tidsutdräkt träda i kraft. Sammanfattande vad förut anförts vill inspektionen betona, att vid möjlighet till åtminstone partiell medelsuppbörd och skadereglering redan under kriget »modellen» torde vara av särskilt värde. Detta att en metod för finansieringen vore angiven i lagen skulle vidare vara ägnat att skapa en känsla av större trygghet och tillit hos folket. Och icke minst torde modellen k u n n a underlätta statsmakternas ställningstagande i en aktuell situation, något som ej förefaller oväsentligt med tanke på den sannolika förekomsten av en mängd svårlösta krigs- och efterkrigsproblem, överansträngning av planeringsorgan inom förvaltningen samt vikten av skyndsamma ingripanden.

Kritik av modellen till särbudgetsystem

E n anordning enligt den skisserade modellen framstår ur praktiska synpunkter såsom överlägsen det nuvarande krigsskadesystemet. Beträffande varor och maskiner förutsätter ju detta system bl. a. en hundraprocentig skadetäckning. Visserligen skulle en sådan garanti vara i hög grad önskvärd, men tyvärr kan den numera icke lämnas. Det är uppenbart olämpligt, att lagen innehåller ett löfte, som lätt kan visa sig bedrägligt. Vidare förutsätter gällande lag i fråga om samma egendomsgrupper, att såväl medelsuppbörd som skadereglering skall huvudsakligen verkställas redan under kriget samt grundas på då förefintliga försäkringsbelopp. Också

133 dessa bestämmelser är helt orealistiska, såvida fråga ej blir öm ett mycket lätt krigsfall — och då torde en finansiering över den allmänna budgeten och genom den allmänna beskattningen ofta vara att föredraga. Även jämförd med förslaget enligt den i kap. 3 omnämnda »beredskapspropositionen» synes den här diskuterade modellen vara överlägsen, bl. a. med hänsyn till att nämnda förslag, i likhet med nuvarande lag, faktiskt förutsätter att en viss registrering av försäkringsbeloppen å varulager verkställes under kriget. Detta måste av ovan anförda skäl anses olämpligt. Samtidigt bibehålies i modellen väsentligen den fördel i nuvarande ordning, som består däri att krigsskadeskyddet är självförsörjande och att åtminstone vissa inkomstkällor är angivna i lagen på sådant sätt, att det bör gynnsamt påverka förtroendet hos medborgarna. Om den diskuterade modellen följaktligen bör föredragas framför de system, som finnes i nuvarande lag och som förordats i beredskapspropositionen, följer emellertid icke härav, att man nu bör binda sig för densamma. Som redan delvis framgått, finns det tvärtom anledning att rikta kritik också mot modellen, och denna kritik är så vägande, att det icke synes tillrådligt att i en omarbetad lag ens uttala något villkorligt förord för en finansieringsordning av den art, som här i grova drag skisserats. På grund härav har inspektionen också avstått från att utarbeta modellen mera i detalj. För att så övergå till kritiken skulle till en början gränsdragningen mellan kollektiven otvivelaktigt komma att föranleda många svårigheter och medföra ett betungande administrationsarbete, vilket dessvärre också skulle kunna visa sig mer eller mindre gagnlöst i händelse av modifikationer i systemet. Mer avgörande är dock bl. a. följande synpunkter. Endast beträffande två av de fyra kollektiven, nämligen fastighets- och motorfordonskollektiven, föreligger goda förutsättningar för en särfinansiering med avgifter, som på ett naturligt och uppbördstekniskt lämpligt sätt kunde anknytas till kollektivindelningen. I fråga om gruppen övrigt lösöre har man visserligen räknat med att försäkringssummorna skulle läggas till grund för avgiftsdebiteringen. Men det har också framgått, att en sådan ordning, åtminstone i svåra krigsfall, knappast skulle kunna genomföras på ett fullt tillfredsställande sätt. Och då skulle man även för lösöret riskera att i stället få tillgripa något slags finansiering genom vanliga skatter, eventuellt specialskatter, som dock knappast skulle få någon naturlig anknytning till kollektivet. Vad angår varulager har denna sista utväg betraktats såsom den enda, vilken rimligen borde komma ifråga. — Systemet skulle således icke få den konsekventa uppbyggnad, som vore erforderlig. Bl. a. föreligger risk för att man komme att tillämpa ett kombinerat

134 system av skatter och avgifter, som icke bleve rationellt genomtänkt från den synpunkten, att man i görligaste mån borde förhindra en mångdubbling av belastningen för vissa medborgargrupper. Flertalet av dessa svårigheter sammanhänger i första hand med den förändring som hela problemet får, när m a n nödgas helt släppa förutsättningen, att avgiftsdebitering, medelsuppbörd och skadereglering med någon större sannolikhet skall kunna verkställas redan under kriget. Det har här sagts, att man i största utsträckning bör utnyttja de möjligheter härtill, som kan finnas i ett lättare krigsfall, men att man i flertalet krigsfall ej kan räkna härmed. Om man kunde utgå från att dylika möjligheter förelåge, vore problemet ett helt annat. Då skulle försäkringsliknande anordningar verkligen kunna träffas. Egendomsägarna skulle veta, att de genom att uppge fullständiga försäkringsvärden visserligen ådroge sig själva avgifter, som kunde komma att bli mycket kännbara, men att de därigenom också, så långt det vore möjligt, tillförsäkrade sig täckning för krigsskaderisken — och att högre avgifter skulle motsvaras av en större risk och därav följande större täckningsbehov. En sådan ordning är tänkbar, men som sagt blott under den förutsättningen, att avgiftsdebitering, uppbörd och skadereglering försiggår samtidigt som ifrågavarande riskförhållanden är för handen. Redan om en av nämnda förutsättningar brister, förändrar problemet karaktär. Tänker man sig t. ex. att det trots allt blir möjligt att verkställa avgiftsdebitering och medelsuppbörd under kriget, medan skaderegleringen i varje fall till större delen måste anstå, uppstår en fondering, som — efter vad tidigare framgått — lätt medför den konsekvensen, att de insamlade medlen förlorar i värde genom krigsinflation, innan de hinner användas för skadereglering. Detta skulle nödvändiggöra en större eller mindre dubbelbelastning för samma ändamål med ty åtföljande svårigheter att vidmakthålla medborgarnas villighet att åtaga sig erforderliga finansiella uppoffringar. Väl kan det sägas, att, om krigsinflation inträtt, så beror det till stor del på att kriget medfört en stark underbalansering i de offentliga finanserna, och då är det även rimligt att statskassan ersätter de förluster i realvärde, som de i särskild ordning insamlade skadeutjämningsfonderna utsatts för. Vidare kan hävdas, att insamlingen av medel under kriget i varje fall bidragit till att mildra krigsinflationen. Det reala sammanhanget är i så fall, att avgiftsuppbörden för en krigsskadeutjamning i verkligheten tjänar den övriga krigsfinansieringen, och att skaderegleringen efter kriget till väsentlig del finansieras genom den allmänna beskattningen. Otvivelaktigt föreligger ett behov av största möjliga medelsuppbörd under kriget för att mildra krigsinflation. Vid en planering i förväg bör man dock söka göra denna medelsuppbörd så rationell som det går. Det förefaller då icke rationellt att räkna med att en uppbörd — som egentligen skall avse ett helt annat ändamål, vilket icke till större

135 del kan tillgodoses förrän efter kriget — skall bidraga till att tjäna den egentliga krigsfinansieringen. Tvärtom måste den härför avsedda medelsuppbörden vara så enkel som möjligt, om de stora svårigheter som sammanhänger med krigsförhållandena till någon nämnvärd grad skall kunna bemästras. En särskild medelsuppbörd under kriget, vilken till namnet skulle avse krigsskadeutjämningen men i verkligheten till stor del skulle tjäna den övriga krigsfinansieringen, skulle svårligen kunna förenas med sådana förenklingssträvanden. När tidssambandet mellan risk, avgiftsdebitering, medelsuppbörd och skadereglering helt eller nästan helt upplöses, och belastningen sålunda kommer att vila på »försäkringstagare», som vet att de undsluppit risk, blir försäkringsvärdena helt olämpliga som grund för avgiftsbestämningen, i varje fall om krigsskadorna nått större omfattning. Tänker man sig t. ex. att 5 % av byggnadsbeståndet förstörts under kriget — och vid svårare krigsfall får man räkna med mycket större skador» — betyder det, att krigsskadorna enbart inom denna grupp uppgår till kanske 5 miljarder kronor i nuvarande penningvärde. Premieintäkten för byggnadsbrandförsäkring torde ha en allmän storleksordning av 100 miljoner kronor. Om en fullständig skadeutjamning skall kunna fullföljas inom rimlig tid, måste den årliga uppbörden således röra sig om belopp, som mångdubbelt överstiger försäkringstagarnas årliga premiekostnader för vanlig försäkring. Hela premieintäkten i de skadeförsäkringsbranscher, som är mer eller mindre relevanta i sammanhanget, nämligen brand-, skogs-, maskin-, kreatursoch frivillig motorfordonsförsäkring samt småbåtsförsäkring, överstiger icke 400 miljoner kronor. Den totala krigsskadan inom samtliga egendomsgrupper kan dock mycket väl komma att överstiga storleksordningen 10 miljarder kronor. Det är sålunda lätt att på grundval av försäkringsstatistiken få bekräftelse på att den vanliga frivilliga sakförsäkringen representerar en alldeles för smal bas för att försäkringsvärdena i denna skall kunna bilda underlag för en i efterhand verkställd avgiftsdebitering, avseende en krigsskadeutjämning av det omfång som är att påräkna i ett tämligen svårt krigsfall. Krigsskadeutjämningen kan med andra ord komma att utgöra en alldeles för tung börda för denna smala bas och föranleda att folk »flyr» från den frivilliga sakförsäkringen. Icke minst gäller detta beträffande gruppen övrigt lösöre. Inom detta område torde redan nu i betydande utsträckning föreligga ofullständigheter i brandförsäkringsskyddet, och dessa ofullständigheter skulle säkert bli avsevärt större, om tecknandet av frivillig brandförsäkring skulle leda till att man ådroge sig plikt att erlägga krigsskadeavgift till belopp, som skulle kunna bli mångdubbelt högre än premien för den frivilliga försäkringen. I dessa förhållanden ligger huvudskälet till att den förut beskrivna modellen ej kunnat få en utformning, som är i alla viktiga hänseenden till1

Jfr s. 84, där sifferuppgifterna f. ö. är angivna i ett högre penningvärde än det nuvarande.

136 fredsställande. Det är icke svårt att anföra ytterligare kritik, men det redan sagda torde här vara tillräckligt.

Kan avgifterna bestämmas efter förkrigstidens försäkringsvärden?

Om det är olämpligt att bygga krigsskadeskyddet på krigstidens eller efterkrigstidens försäkringsbelopp, kan m a n då icke tänka sig att i stället anknyta en avgiftsdebitering över hela linjen till en registrering av förkrigstidens försäkringsvärden? En sådan tanke kan utformas på olika sätt. Det mest tillfredsställande resultatet skulle vinnas, om det verkligen lades ned arbete på att under fredslid, när viss krigsfara hotar men ännu icke blivit omedelbart aktuell, åstadkomma ett noggrant register. Därvid skulle tillses att man noterade de värden, som i sammanhanget vore relevanta — således exempelvis ej nybyggnadsvärdet på en byggnad utan värdet i befintligt skick. En lagerhållare, som förutser att hans lager i krigstid, på grund av t. ex. importsvårigheter, kommer att vara mindre än normalt, hade anledning tillse att ett med hänsyn till detta förhållande lämpligt värde bleve infört i registret o. s. v. Framförallt borde man genom systematiska upplysningskampanjer förmå egendomsägare, vilkas egendom icke är brandförsäkrad — antingen detta nu beror på ren underlåtenhet eller på att det ej föreligger någon brandrisk eller på att man valt att stå självrisk — att låta sin egendom med lämpliga värden ingå i här ifrågavarande beredskapsregister. Även kommunala gatuanläggningar, vatten- och avloppsledningar m. m. borde medtagas. Vidare borde underförsäkring motarbetas. Det skulle göras klart för egendomsägarna, att de visserligen ådroge sig avgiftsplikt i händelse av krig genom att deras egendom infördes i beredskapsregistret, men att deras möjligheter att — utöver den hjälp som organiseras genom sociala anordningar — erhålla verklig kompensation för krigsskada å egendom skulle vara beroende av i vad mån egendomen antecknats i registret. En dylik registrering skulle emellertid kräva mycket arbete för försäkringsbolagen och medverkan från försäkringstagarnas sida. För att begränsa kostnaderna skulle det sannolikt vara lämpligt att de frågor, som bolagen hade anledning ställa till försäkringstagarna, sändes ut i samband med debiteringen av brandförsäkringspremier. Detta skulle dock betyda, att det toge minst ett år att färdigställa registret. Registreringen skulle alltså få påbörjas långt innan en krigsfara tedde sig överhängande; och krigsfaran kunde ha förlorat i aktualitet, innan registreringen slutförts. Båda dessa förhållanden gör, att det kunde komma att brista åtskilligt i den medverkan, som skulle lämnas från allmänheten. Detta bekräftas av erfarenheten från försäkringen mot smittosamma kreaturssjukdomar, som regelmässigt tar fart, när en mul- och klövsjukeepizooti redan utbrutit,

137 men dessförinnan har väsentligt mindre omfattning. Bl. a. finge man räkna med, att det fortfarande skulle föreligga ofullständigheter i fråga om sådan egendom, som förut varit oförsäkrad eller »underförsäkrad». Det är vidare att märka, att registret genom tillkomsten av nya försäkringsobjekt och andra förändringar efterhand snabbt skulle förlora i aktualitet. Om efter några år en ny krigsfara framträdde, skulle det följaktligen vara nödvändigt att väsentligt omarbeta och komplettera detsamma. En enklare registrering skulle kunna åstadkommas genom att bolagen vid krigsfara lade upp ett beredskapsregister på grundval av redan tillgängliga uppgifter — eventuellt kompletterade med sådana anmälningar om eljest oförsäkrad egendom, som kunde komma in efter anmaningar härom i radio och press. Sådan registrering — dock utan försök att få in uppgifter om oförsäkrad egendom — förekommer redan nu i flera bolag. I vissa avseenden skulle den bli mindre tillfredsställande än ett register enligt den nyss antydda metoden. Men enkelheten i förfarandet och kostnadsbesparingen är också av värde. Emellertid har nämnda metoder diskuterats endast för att fullständiga kritiken mot en användning av någon sorts försäkringsvärden såsom underlag för en avgiftsdebitering efter ett krig. Det är nämligen uppenbart, att även dessa metoder kännetecknas av svagheter av sådan art, att de ej kan rekommenderas. Här skall blott de mest iögonenfallande bristerna påpekas, Folk komme, i varje fall efter krig, icke att förstå, varför möjligheten att erhålla kompensation skulle vara beroende av i vad mån deras egendom funnes medtagen eller icke till sitt fulla förkrigsvärde i ett register, som väsentligen upprättats på grundval av försäkringshandlingar avseende risker av helt annat slag. Den påföljd, som många medborgare skulle utsättas för vid en försummelse att anmäla egendom till registret, skulle te sig oproportionerligt hård. Men lika viktigt är, att den ekonomiska förmågan att betala avgift ofta ändras under årens lopp, och att dessa ändringar kan förväntas bli avsevärda på grund av bortfall av försörjare och med hänsyn till de stora ekonomiska och sociala omvälvningar, som brukar följa under och efter ett krig. En på grundval av ett förkrigsregister verkställd belastningsfördelning måste därför bli i hög grad orättvis, om den tillämpas efter kriget. För att bota sådana orättvisor torde det knappast räcka med begränsade korrektioner utan det komme sannolikt att visa sig — utom eventuellt i lätta krigsfall — att ett helt annat system vore erforderligt. En annan sak är att det till stöd för skaderegleringsarbetet under och efter kriget erfordras, att enklaste möjliga beredskapsregistrering av inom försäkringsbolagen tillgängliga uppgifter verkställes och att anordningar träffas för säker förvaring av sådana register under krig. Denna fråga beröres ytterligare i kap. 11.

138 Förslag om skattefinansiering

Att så stor uppmärksamhet ägnats åt alternativ, som sedan icke kunnat förordas, beror på att försäkringsinspektionen i det längsta sökt undvika att draga den slutsats, till vilken den förda diskussionen leder fram: att finansieringsproblemet måste angripas från den utgångspunkten, att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk fråga, på vilken dessutom allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas. Inspektionen har nämligen utgått ifrån att den erhållit förevarande utredningsuppdrag, emedan det ansetts, icke blott att vissa sidor av ämnet, t. ex. skaderegleringen, hade att göra med försäkringsverksamhet — vilket otvivelaktigt är riktigt — utan även att finansieringsproblemet åtminstone delvis skulle vara av försäkringsmässig karaktär. Det är naturligt, att inspektionen genom ingående överväganden, som synts böra närmare redovisas, velat förvissa sig om att ha bedömt saken rätt, när den funnit sistnämnda uppfattning vara ohållbar. Härtill kommer, att starka skäl talar för att tillämpa en särbudgetteknik i fråga om en krigsskadeutjämning för egendom. Det föreligger ett behov av att ange särskilda inkomstkällor för sådant ändamål. En anordning, som åtminstone till skenet vore av försäkringsmässig natur, skulle från dessa synpunkter vara i hög grad önskvärd. Innan man bestämmer sig för att avråda från en sådan anordning, måste då krävas en omsorgsfull prövning av olika utvägar. Redan i det föregående har framhållits, att en i egentlig mening skatteteknisk bedömning ligger utanför inspektionens kompetensområde. Det får således förutsättas, att denna del av ämnet ägnas fortsatt uppmärksamhet vid den allmänna finansiella beredskapsplanering för krigs- och efterkrigsändamål, som också av andra anledningar erfordras, och som bör ankomma på skatteteknisk expertis. Även praktisk försäkringsteknisk erfarenhet kan dock behöva utnyttjas, i den mån frågor uppkommer, som förutsätter kännedom om skaderegleringsarbete, registreringsarbete i försäkringsbolag e t c , men det är i första hand det skattetekniska bedömandet som synes relevant. Med hänsyn till vad nu sagts får inspektionen nöja sig med att i största korthet redovisa sin slutliga ståndpunkt i finansieringsfrågan. Inspektionen föreställer sig, att man vid en skatteteknisk beredskapsplanering bl. a. uppmärksammar frågan om i vad mån de fastighetsavgifter och motorfordonsavgifter, som tidigare berörts, lämpligen kan inpassas i en allmän finansieringsplan. Från de synpunkter, som inspektionen kunnat anlägga, har det nämligen förefallit, som om dylika avgifter i och för sig skulle vara fördelaktiga, dock endast under förutsättning att de tillsammans med andra finansieringsanordningar kunde bilda ett rationellt genomtänkt helt.

139 I samband härmed står frågan, om det överhuvudtaget skall förekomma någon kollektivindelning. Såsom tidigare framgått kan en kollektivindelning motiveras endast i den mån som det ur skatteadministrativ sypunkt befinnes lämpligt att tillämpa olika slags avgifter för olika slag av egendom. Men då skall det också vara möjligt att — bättre än som lyckats i den diskuterade »modellen» — finna ändamålsenliga avgiftsformer icke endast för vissa utan för samtliga egendomsgrupper. Emellertid får ställning först tagas till vissa ännu mer grundläggande principfrågor. Skall sålunda den beskattning, som anordnas för här ifrågavarande ändamål, ha karaktär av indirekt beskattning? Skall man med andra ord tillåta eller rent av uppmuntra, att de avgifter, det kan bli fråga om, i största möjliga utsträckning bäres av konsumenterna? Från en synpunkt kan det förefalla, som om dessa frågor borde besvaras jakande. Krigsskadeutjämningen har sin plats som ett led i ett återuppbyggnadsarbete, vilket har karaktär av investering. För att denna investering skall få ett realekonomiskt utrymme, kan det bli nödvändigt att konsumtionsutvecklingen hålles tillbaka. En indirekt beskattning kan tjäna detta syfte. Men det finns en annan synpunkt, som torde böra tillmätas ännu större vikt och som leder till helt andra slutsatser. J u mer bördan för krigsskadeutjämningen sprides ut så att den belastar hela folket, desto svårare blir det i den hårda konkurrensen mellan alla de betydelsefulla anspråk på den samlade skattekraften, som kommer att göra sig gällande efter ett krig, att vinna tillräckligt gehör också för de viktiga behov som en krigsskadeutjämning för egendom representerar. Dessa behov kan förväntas bli bättre tillgodosedda än eljest, om finansieringsformen tar sikte på att det i största möjliga utsträckning skall bli en utjämning mellan egendomsägare, som träffats av krigsskada, och egendomsägare, som undgått sådan skada. Vissa egendomsägare kan rent av ha tjänat på kriget och på den inflation, som erfarenhetsmässigt brukar åtfölja krig. Vad gäller inflationsvinsterna å viss egendom motsvaras de av inflationsförluster, som andra medborgare, bl. a. innehavare av bank- och försäkringstillgodohavanden, obligationer, inteckningar e t c , utsattes för. Det kan teoretiskt tänkas, att en fullständig krigsskadeutjamning i ett idealt system borde inbegripa även en utjämning av dylika inflationsvinster och inflationsförluster. Detta synnerligen komplicerade problem måste emellertid anses ligga utanför förevarande utredning. Om en utjämning av inflationsvinster och inflationsförluster av tekniska skäl icke kan genomföras eller i varje fall icke blir genomförd, synes det ej böra möta betänkligheter att även inbegripa inflationsvinsterna i en krigsvinstskatt, som användes för att ge kompensation för materiella egendomsförluster. En krigsvinstskatt kan emellertid icke — annat än möjligen om även

140 inflationsvinster inbegripes — medföra sådana inkomster, att de räcker för att mer än till en mindre del täcka materiella krigsskador av större omfattning. De reala enskilda förmögenhetsvinsterna måste nämligen efter ett krig med större skadegörelse antagas vara väsentligt mindre än de reala förmögenhetsförlusterna. Utgår man ifrån att det skall vara fråga om en skadeutjämning mellan egendomsägare synes det då ligga närmast till hands att vid sidan om en krigsvinstbeskattning tänka sig en under loppet av en lämplig period uttagen engångsskatt på nettoförmögenhet. Det är dock givet, att en dylik beskattning vållar många problem. Förmögenhetsställningen, tagen för sig, är ett högst ofullkomligt mått på skatteförmågan. Därför bör övervägas att tillämpa progressivitet eller åtminstone lättnader för ägare av småförmögenheter och särskilt då för personer, vilka har låg inkomst. Skadliga samhällsekonomiska verkningar kan uppkomma, men dessa får vägas mot den ekonomiska uppmuntran som krigsskadeutjämningen medför i de fall, där kompensation för krigsskada utgår. Det kan också visa sig svårt att organisera ett rättvist och effektivt taxeringsförfarande. Ställd inför sådana svårigheter av olika slag kan man frestas att i stället söka utnyttja den direkta inkomstskatten eller att införa nya eller ökade indirekta skatter. Möjligheten att uttaga inkomstskatt torde dock efter ett krig med visshet komma att begagnas för andra ändamål. Och även bördan av indirekta skatter, som uttages för andra syften, lärer bli betydande. Om man likväl söker tillgripa en ytterligare indirekt beskattning såsom den enda eller huvudsakliga inkomstkällan för här ifrågavarande behov, går man miste om möjligheten att låta hela anordningen — även om det blir vissa övervältringseffekter också vid en skatt å nettoförmögenhet — i avsevärd omfattning framstå såsom en utjämning mellan olika grupper av egendomsägare, varigenom det i mycket högre grad än eljest blir möjligt att vinna anslutning hos medborgarna för en så effektiv kompensation för krigsskador å egendom som förhållandena i övrigt medger. I så fall har man har man ännu mer fullständigt än som här förutsatts uppgivit den grundläggande tanke, som varit vägledande i frågan om krigsskadeutj amning å egendom, nämligen att det skulle gälla en riskutjämning mellan egendomsägare. Betraktas saken från dessa synpunkter, lärer en indirekt beskattning på sin höjd kunna komma ifråga endast såsom kompletterande inkomstkälla. Att använda medel från den direkta inkomstskatten förefaller i det närmaste uteslutet, såvida det ej rör sig om rent tillfälliga anordningar.

Vid en kombination av krigsvinstskatt och skatt å nettoförmögenhet lärer det knappast vara rationelllt att samtidigt uttaga säravgifter för fastigheter och motorfordon. Erfordras en kompletterande indirekt beskattning,

141 torde en sådan böra övervägas från mera allmänna synpunkter än som anförts i den tidigare beskrivna »modellen». Icke heller blir någon kollektivindelning aktuell, och någon sådan har därför icke upptagits i förslaget. Om det för krigsskadeutjämningen uttages en särskild krigs- och inflationsvinstskatt och en skatt å nettoförmögenhet, synes dessa skatter böra reserveras för krigsskadeändamål. Därest så sker, åstadkommes ett särbudgetsystem, och detta är enligt vad som förut framgått synnerligen önskvärt. Skulle de återhållande verkningarna på konsumtionsutvecklingen icke bli tillräckligt starka för att bereda rimligt utrymme inom samhällsekonomin åt återuppbyggnadsarbetet, lärer det få ankomma på statsmakterna att, inom ramen för den ekonomiska politiken i övrigt, vidtaga de ytterligare åtgärder, som kan befinnas erforderliga och lämpliga. Försäkringsinspektionens slutliga ståndpunkt innebär alltså, att en krigsoch inflationsvinstskatt, sannolikt därjämte en nettoförmögenhetsskatt, såvitt nu kan förutses kommer att ligga närmast i blickfältet, når statsmakterna i en aktuell situation, som kännetecknas av svåra krigsskador, tar definitiv ställning till finansieringsfrågan. Dessutom kan möjligen indirekt beskattning ifrågakomma, dock endast såsom kompletterande inkomstkälla. Inspektionens ställningstagande till förmån för en skattefinansiering har icke föranlett något försök att i själva lagförslaget närmare reglera medelsanskaffningen. Det är tvivelaktigt, om det ens efter en finansiell beredskapsplanering — varvid även andra problemlösningar bör prövas och de samhällsekonomiska verkningarna av olika beskattningsalternativ närmare utredas — blir möjligt att i en lag av denna karaktär intaga bindande föreskrifter om finansieringen, hur önskvärt detta än skulle vara. Med hänsyn till bl. a. den mängd krigsfall av olika slag, som måste beaktas, kan det nämligen även på grundval av en mer ingående genomarbetning av de skattetekniska problemställningarna bli svårt, att icke säga omöjligt, för statsmakterna att på förhand binda sig vid någon viss finansieringsform. Detta hindrar likväl ej, att den fortsatta skattetekniska beredning, som här påyrkats, är oundgänglig. I den mån alternativa, för olika lägen avpassade beskattningsplaner finnes utarbetade för statsmakterna att ta ställning till i en aktuell situation, bör det vara ägnat att väsentligt stärka förtroendet hos medborgarna för att en krigsskadeutj amning för egendom vid behov verkligen kommer till stånd — om det överhuvudtaget finns några reala möjligheter därtill. Den omständigheten att lagförslaget icke upptager några definitiva bestämmelser om finansieringsformen kan knappast utgöra skäl för att upp-

142 skjuta frågan om att ersätta nuvarande lag med föreskrifter av den huvudsakliga innebörd, som återfinnes i förslaget. Trots allt vad som förut sagts om behovet av att lagen anvisar sådana inkomstkällor, som skall användas för en krigsskadeutj amning, är det även med tanke på förtroendet bättre att åtminstone tills vidare hålla denna fråga öppen än att fasthålla vid bestämmelser, om vilka man vet, att de med största sannolikhet icke k a n komma att förverkligas annat än i krigsfall, som är så lindriga, att man av det skälet föredrager enklare finansieringsmetoder. Det är i själva verket angeläget, att en lagrevision kommer till stånd snarast möjligt och redan innan den likaledes angelägna men också tidskrävande skattetekniska beredningen kunnat genomföras.

K A P I T E L 10 Skaderegleringen

Då det gäller att överväga bestämmelser angående regleringen av krigsskador å egendom möter en rad komplicerade spörsmål. Försäkringsinspektionen avser att inledningsvis behandla vissa grundläggande principfrågor och skall mot den därvid erhållna bakgrunden senare övergå till att belysa olika praktiska problem och draga upp riktlinjer för skaderegleringens allmänna gång.

Allmänna principfrågor

Förändringar

i

penningvärdet

Ett krig medför erfarenhetsmässigt en mer eller mindre kraftig försämring av penningvärdet. Det är nödvändigt att i förevarande sammanhang noga beakta denna faktor. Av den i kap. 5 lämnade redogörelsen för utländsk rätt har framgått, att inflationsproblemet vållade särskilda bekymmer vid ersättningsuppgörelserna efter andra världskriget. Frågan om inflationsverkningar har också ansetts kräva särskild uppmärksamhet vid översynen av den svenska lagstiftningen, och i anslutning därtill framlagda synpunkter har redovisats i kap. 4. Innan försäkringsinspektionen går närmare in på väsentliga problemställningar, torde det ha sitt intresse att här återge vissa i andra sammanhang gjorda uttalanden i ämnet. Krigsskadeutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1940: 4, s. 53 f) på tal om regleringen av fastighetsskador bl. a. »En annan för ersättningsgrundernas utformning mycket viktig följd av att lång tid kan förflyta mellan skadans inträffande och dess reglering är, att hänsyn torde få tagas till penningvärdets förändringar under denna tid. Om en mera betydande sänkning av penningvärdet skulle inträda såsom följd av kriget, för vilket uppenbarligen viss risk föreligger, vore det knappast rimligt att för de fastighetsägare, som fått sin egendom förstörd eller skadad, lägga egendomens värde före skadetillfället till grund för ersättningens utmätande. Då samtliga fastighetsägare åläggas kollektivt ansvar för inträffade krigsskador, synes det ligga i sakens natur, att man i ersättningsavseende måste söka tillskapa en ordning, som i görligaste mån medför ekonomisk likställighet mellan samtliga till kollektivet anslutna. Ett accepterande av denna ståndpunkt leder till att ersättning bör, oberoende av den skadade fastighetens värde i kronor räknat vid skadetillfället, utgå med belopp, som vid tiden för skaderegleringen motsvarar kostnaden för fastighetens återställande

144 i förut befintligt skick. Ur allmän synpunkt medför en sådan regel fördelen av ett snabbare och mera fullständigt återuppbyggande av det under kriget skadade fastighetsbeståndet än om ersättningen skulle utmätas efter äldre och lägre värden. Det må i anslutning härtill även framhållas, att storleken av fastighetsägarnas bidragsskyldighet bestämmes på grundval av de taxeringsvärden, som äro rådande efter kriget. En stegring av fastighetsvärdena kommer sålunda att medföra ökade bidrag. Det är emellertid ingalunda otänkbart, att förhållandena efter kriget i olika avseenden kunna vara sådana, att större eller mindre avsteg från den nyss antydda ersättningsprincipen kunna befinnas skäliga eller lämpliga. Kriget kan exempelvis medföra sådana efterverkningar i fråga om tillgången på arbetskraft och byggnadsmaterial av olika slag samt på det ekonomiska området överhuvudtaget, att återuppbyggandet måste ske efter en väsentligt lägre standard än byggnadsstandarden före kriget. Ett tillämpande för sådant fall av principen, att ersättningen skall motsvara kostnaden för fastighetens återställande i förut befintligt skick, skulle uppenbarligen leda till utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga reparations- eller återuppbyggnadskostnaderna. Häremot torde några befogade invändningar knappast kunna resas, därest fastighetsvärden och byggnadskostnader icke undergått några större förändringar. Har däremot en inflationsartad värdestegring för fastigheterna inträtt och byggnadskostnaderna likaledes sprungit i höjden, torde frågan om utbetalandet av kontanta ersättningsbelopp utöver de verkliga återuppbyggnadskostnaderna kunna bedömas först i belysning av den ekonomiska utvecklingen under och efter kriget. Det bör observeras, att man h ä r tangerar frågan om säkerställande mot inflationsrisk av rena penningfordringar. Detsamma gäller — och kanske i än högre grad — om en förstörd fastighet ej återuppbygges, i varje fall om det från början är klart, att återuppbyggande ej skall komma till stånd. Vid en närmare granskning av skaderegleringsfrågan uppställa sig flera spörsmål, för vilkas besvarande kräves kännedom om utvecklingen u n d e r och omedelbart efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. Här rör man sig överhuvudtaget på så osäker mark, att utredningen för sin del anser det uteslutet att redan nu lagstiftningsvägen fastslå detaljerade principer för skaderegleringen.» I förarbetena till den nya norska krigsskadelagen h a r m a n vid d i s k u s s i o n om t ä n k b a r a v ä r d e r i n g s m e t o d e r k o m m i t in p å i n f l a t i o n s p r o b l e m e t o c h d ä r vid a n f ö r t bl. a. följande. Bestämmandet av skadeersättning måste föregås av en värdering av skadan. Här reser sig emellertid det vanskliga spörsmålet, vilka värden och priser denna värdering skall bygga på. Tre skilda tidpunkter kan tänkas komma i b e t r a k t a n d e : tiden för krigsutbrottet, skadetillfället och tidpunkten för skaderegleringen. Alla dessa alternativ har kommit till uttryck vid uppgörelserna i olika länder. Vart och ett av dem har sina fördelar och olägenheter. Fördelen med att välja krigsutbrottets priser ligger däri att man då har en fast gemensam norm att hålla sig till. Det är å andra sidan en väsentlig nackdel, att alla priser som regel tenderar att stiga under ett krig, och ersättningar på grundval av priserna vid krigsutbrottet torde därför i allmänhet visa sig alltför låga. En motsatt prisutveckling är dock tänkbar. — Skadetillfällets priser motsvarar vad som är vanligt i försäkringssammanhang, där omgående reglering i allmänhet äger rum. Det otillfredsställande i denna princip visar sig vid väsentliga förändringar i prisnivån mellan skadetillfället och tidpunkten för uppgörelsen. Resultatet blir för den skadelidande beroende av, vid

145 vilken tidpunkt skadan inträffat. Dessutom måste man räkna med, att det under ett krig kan visa sig ogörligt att en tillnärmelsevis fastställa priserna vid skadetillfället. — Därest hela skaderegleringen kunde genomföras inom en begränsad tidrymd efter kriget, skulle förmodligen priserna vid regleringstillfället vara de mest tillfredsställande. Erfarenhetsmässigt tar emellertid en omfattande uppgörelse så lång tid, att nya prisfluktuationer kan inträffa, innan uppgörelsen slutförts, och därmed förstöra varje rättvis uppgörelse. — När allt tages i betraktande synes den enklaste lösningen vara att i princip utgå från priserna vid krigsutbrottet, men en förutsättning måste då vara, att när ersättningen skall bestämmas möjlighet finns till justering av beloppet med hänsyn till inträdda prisrörelser. Undantagslös kan dock regeln icke vara. Det måste lämnas möjlighet till avsteg från densamma, och detta synes kunna ske genom en bestämmelse, att vissa taxor skall kunna tillämpas vid värderingen. I den norska lagen har såsom huvudregel fastslagits, att priser och värden omedelbart före krigsutbrottet skall läggas till grund vid skadevärderingen. Denna huvudregel har emellertid kompletterats med en bestämmelse, att krigsskadeorganet kan med departementets godkännande förordna, att priserna vid annan tidpunkt skall ligga till grund eller att vissa taxor skall tilllämpas. Vidare medger lagen krigsskadeorganet rätt att, likaledes med departementets godkännande, besluta om tillägg till eller avdrag å ersättningsbeloppen på grund av förändringar i penningvärdet. Återgivna uttalanden belyser allmänt de svårigheter, som vid fastställandet av värderings- och ersättningsnormer betingas av penningvärdesförändringar. Problemet ligger med andra ord däri, att på grundval av värdering framräknade ersättningsbelopp vid en utsträckt skadeuppgörelse icke motsvarar de reella värdena. Vid en närmare granskning av förevarande spörsmål, kan det — för den händelse medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning — till en början förefalla som om en metod för reducering av ersättningarna helt enkelt består i att kompensation för prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten icke lämnas. En dylik metod synes dock icke ur någon synpunkt rationell, därest försämringen av penningvärdet är av mera märkbar storlek. Ett hänsynstagande till förändringar i penningvärdet är nämligen en förutsättning icke endast för att skadeutj amningen, om övriga förutsättningar därför föreligger, skall bli så fullständig som möjligt utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kunna undvikas. Annars riskeras att den reala ersättningen blir relativt lägre i fall, där en större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre. Om medelstillgången icke förslår till full real skadeersättning, framstår det därför såsom mest rationellt — åtminstone om en prisstegring av större omfattning ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regleringstidpunkten och att detta omräknade belopp sedan reduceras. 10—610839

146 Det är icke otänkbart, att vissa priser är lägre vid skaderegleringen än vid tiden för skadans inträffande. Detta kan exempelvis hända, om det under kriget rått stor brist på varor, som ingått i ett krigsskadat lager, men denna brist lättat, när skaderegleringen efter kriget kommer till stånd. Det synes självklart, att för undvikande av orättvisor också sådana prisförskjutningar bör beaktas.

Förekommer under och efter kriget mycket snabba och stora prisfluktuationer, torde det ej sällan vara lämpligt att vid utredning av skadefall notera jämväl förkrigspriserna. När det gäller att med ledning av prisuppgifter fastställa skadevärdet vid regleringstillfället, kan emellertid den generella regeln icke uppställas, att också dessa priser skall beaktas. Att först räkna ut skadebeloppet efter förkrigsvärdet och därefter omräkna detsamma efter värdet vid tidpunkten för uppgörelsen innebär ju två räkneoperationer, och eftersom ingendera är exakt kan på så sätt tvenne felmarginaler uppkomma. Där ej prisrörelserna varit särskilt starka just vid tiden omkring skadetillfället, lärer det mest praktiska ofta vara att man söker verkställa endast en omräkning och då från värdet vid skadetidpunkten — eller vjd värderingstillfället — till värdet vid tiden för skaderegleringen. I en del fall torde det f. ö. bli möjligt att direkt utgå från prisnivån vid sistnämnda tidpunkt.

Den omständigheten, att förändringar i penningvärdet inträffat under och efter kriget, behöver ej ha något att göra med frågan om vilka reala möjligheter som föreligger att utge full ersättning. Detta bestyrker ytterligare, att principen bör vara att så långt det är praktiskt rimligt ta hänsyn till penningvärdesförändringar, medan spörsmålet, huruvida ersättning skall utgå med fullt eller reducerat realbelopp, får bli beroende av en självständig bedömning. En »automatisk» reduktion av ersättningsbelopp på grund av inflationsverkningar bör således icke accepteras annat än om en sådan reduktion är av en förhållandevis begränsad storleksordning.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde det dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke åstadkommas. Redan av denna anledning synes det befogat att välja en sådan formulering av lagtexten, att statsmakterna icke binder sig vid att söka iaktta någon detalj rättvisa i förevarande hänseende.

147 Skall utebliven inflationsvinst ersättas? Som ovan framgått är det ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. En förutsättning för att denna princip i praktiken skall bli fullt accepterad är dock, att man, så långt det går, söker förutse och lösa vissa svåra problem, som kan möta i sammanhanget. Särskilt behöver uppmärksammas, att inflationstilläggen i en hel del fall lätt kan ge upphov till att kompensationen kommer att överstiga egendomsskadans reala värde för den skadelidande. Om detta problem icke erhåller en lämplig lösning, kan eventuellt befaras, att inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin tur leder till att andra skadelidande får för liten ersättning och att därigenom full rättvisa ej nås. Sålunda kan starkt ifrågasättas, huruvida en egendomsägare skall garanteras sådan inflationsvinst, som han kunde ha kommit att åtnjuta, därest hans egendom icke krigsskadats. Antag för enkelhetens skull följande. En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till följd av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats, 200 000 kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 0 0 0 = ) 120 000 »efterkrigskronor», vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet av ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren förlorat hälften av inteckningsfordringens realvärde. I absoluta tal räknat utgör inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor» eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under kriget utsatts för totalskada. Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under förutsättning att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteckningshavare för förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru detta innebär en minskning av fordringen med halva realvärdet. Om på fastighetsägarens del utfaller 120 000 kronor, kommer ägaren i åtnjutande av en tredubbel real kompensation, eftersom den mot ägareandelen svarande realtäckningen utgör endast 40 000 »efterkrigskronor». Bestämmes däremot ersättningsbeloppet till (40 000 + 80 000 = ) 120 000 kronor, erhåller ägaren full — men icke mer än full — gottgörelse för sin realförlust å egendomen samtidigt som täckning beredes för inteckningshavarens nominella fordran. (Anm. I exemplet har bortsetts från räntefrågan, varom mera i det följande.) Det spörsmålet reser sig h ä r : är det icke rättvist, att ersättningen på angivet sätt begränsas? Och bör icke motsvarande reduktion av inflationstilllägg ske även beträffande annan egendom, då ägaren samtidigt är gäldenär och skulle komina att garanteras en inflationsvinst, ifall tillägget ej reducerades? Många torde vara benägna att besvara dessa frågor nekande. De kan hänvisa till att ägare, vilkas egendom utsatts för krigsskada, genom en sådan

148 ordning skulle komma i sämre läge än egendomsägare, som ej drabbats av skada och därför varit i tillfälle att göra inflationsvinsl. De kan vidare förmena, att ägare, som fått sin egendom skadad, kan ha lidit avsevärda stilleståndsförluster, vilka icke berättigar till ersättning, och att orättvisan härigenom skulle bli än större. Och de kan slutligen med rätta framhålla, att reduktioner av det slag, som här ifrågasatts, skulle komma att träffa ojämnt. Det är relativt lätt att konstatera inflationsvinster för fastighetsägare men betydligt svårare, när det gäller ägare av annan egendom. Mot detta kan anföras, att det dock icke ingår i syftet med en krigsskadeutjamning att även gottgöra uteblivna inflationsvinster. Om det skulle visa sig, att uppgörelsen i betydande utsträckning ledde till resultat, som ovan antytts, kunde allvarligt befaras att de bördor som krigsskadeutjämningen vållar för medborgare i allmänhet — även om man såvitt möjligt söker koncentrera belastningen till egendomsägare — komme att bäras mindre villigt än eljest. Härigenom skulle de psykologiska möjligheterna att åstadkomma en finansiering för full kompensation bli mer begränsade än som behövt vara fallet. Även bortsett från detta blir risken för att medelstillgången visar sig otillräcklig för full kompensation av reala egendomsförluster större, därest man tillåter att medel tages i anspråk också för att ersätta uteblivna inflationsvinster. Och det måste ju anses innebära en avsevärt större orättvisa, om en egendomsägare erhåller endast partiell gottgörelse för en real krigsskada än om en egendomsägare till följd av krigsskada går miste om inflationsvinst men i övrigt får full ersättning för egendomsskadan. En »inflationsvinstgaranti», som kan äventyra principen om full kompensation, måste därför anses medföra allvarliga konsekvenser. Härtill kommer, att ersättande av uteblivna inflationsvinster innebär ett brott mot den huvudprincip, vilken är avsedd att tillgodoses bl. a. just genom inflationstilläggen, nämligen den att reala egendomsförluster i görligaste mån skall proportionellt lika ersättas. Av detta följer också, att problemet behöver uppmärksammas även om endast partiell ersättning kan utgå. Bestämmes t. ex., att krigsskador å egendom skall ersättas till blött 70 %, kan det mycket väl hända, att åtskilliga egendomsägare till följd av inflationen i verkligheten får 100 % eller mer av sina reala egendomsförluster ersatta, medan andra får nöja sig med den reducerade reala kompensationen. Det kan visserligen göras gällande, att de som får 100 % dock ej är överkompenserade i jämförelse med dem som icke alls fått sin egendom skadad. Kanhända tillägges det, att det trots allt är värdefullt att antalet fall av ofullständig kompensation reduceras. Men om den allmänna reala kompensationsgraden kan höjas och göras mera likformig genom att utbetalningar för uteblivna inflationsvinster dragés in, lärer dock ett mera väsentligt rättviseintresse bli tillgodosett. Den teoretiskt rationella lösningen av nu framlagda problem skulle emel-

149 lertid ej bestå i sådana jämkningar av inflationstilläggen, som ovan berörts, utan skulle gå ut på en allmän utjämning av de vinster respektive förluster, vilka gäldenärer och fordringsägare kan ha gjort genom krigsinflation. Behovet av en sådan utjämning mellan dem som gjort vinster och dem som gjort förluster skulle f. ö. ej inskränka sig till det i och för sig viktiga specialproblem vid regleringen av materiella krigsskador, som här påpekats, utan det har en generell betydelse. Till sin totala storleksordning kan ett dylikt utjämningsbehov lätt bli jämförbart med det, som avhandlas i detta betänkande, även om det har en annan karaktär. Emellertid ligger detta utjämningsbehov utanför försäkringsinspektionens utredningsuppgifter, ehuru också det representerar ett slags krigsskadeproblem. De tekniska svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt genomföra en reform av antytt slag torde dock — även ur den synpunkten att omräkningsmetoderna ej får vara alltför godtyckliga och att nya orättvisor ej bör tillskapas — vara så avsevärda, att det förefaller ovisst, huruvida problemet verkligen på allvar kommer att angripas annat än om en krigsinflation når påfallande kraftiga proportioner. En reform av angiven innebörd kan dessutom stöta på hårt motstånd och ytterligare försvåras genom anhopningen av andra väsentliga planeringsuppgifter i en efterkrigssituation. Det må i sammanhanget erinras om att man i vårt land ej rest några starkare krav på en allmän utjämning av de inflationsvinster och inflationsförluster, som inträffat sedan 1939, fastän dessa vinster och förluster varit betydande och efterkrigstiden för oss varit mindre problemfylld än vad fallet säkerligen skulle komina att bli, om landet direkt utsatts för ett svårt krig. Om det sålunda ej skulle k o m m a till stånd en direkt utjämning mellan dem som vunnit och dem som förlorat på en krigsinflation, återstår den i kap. 9 antydda metoden att i större eller mindre grad draga in inflationsvinster genom en krigskonjunkturbeskattning. Denna metod är åtminstone teoretiskt underlägsen den förutnämnda, bl. a. i så måtto att den ej ger någon kompensation för inflationsförluster, men den kan likväl tänkas åstadkomma i vart fall en viss hyfsning av det speciella skaderegleringsproblem, varom här är fråga, och dessutom — såsom förut framhållits — bidraga till finansieringen av hela krigsskadeutjamningen. Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att först betala ut en krigsskadeersättning, vilken inbegriper kompensation för utebliven inflationsvinst, och därefter låta ett skatteorgan till större eller mindre del draga in samma inflationsvinst. Det förefaller då ändamålsenligare att direkt jämka inflationstillägget vid utgivandet av skadeersättningen. Under alla förhållanden framstår det såsom angeläget, att här ifrågavarande problem på ett eller annat sätt blir löst. övervägande skäl talar enligt inspektionens mening för att krigsskadeutj amningen såvitt möjligt icke får verkningar, som sträcker sig utöver dess egentliga syfte: att åstadkomma

150 bästa möjliga kompensation för de direkta realvärdesförluster, bat egendomsägare genom krigsskador.

vilka drab-

Ränta a ersättningsbelopp Så gott som undantagslöst har enligt främmande krigsskadeordningar ränta å ersättningsbeloppen utgått. Beräkningsgrunderna har i någon mån varierat. I stort sett har räntesatsen varit tämligen låg, och i fråga om tiden för ränteberäkningen har man på vissa håll utgått från dagen för skadans inträffande, på andra håll från någon senare tidpunkt. I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skadeståndssammanhang, räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigsskadelidande, i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest blir resultatet icke endast att ersättningen för krigsskada blir ofullständig — vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste nämligen räkna med, att det ofta kominer att förflyta avsevärd tid mellan skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och räntefaktorn, blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad tämligen snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör, till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts. Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till räntefaktorn har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis personligt lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande. Försäkringsinspektionen håller sålunda före, att ränta i princip bör utgå å krigsskadeersättning, men vill likväl icke förorda att det från statsmakternas sida i lagen göres någon ovillkorlig utfästelse om räntetillägg. Såsom nyss antytts bör man nämligen kunna avstå från räntetillägg dels då fråga är om korta perioder, dels då ersättningarna avser skador å vissa slag av egendom, exempelvis personligt lösöre och privata motorfordon. Då härtill kommer, att grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas, har räntebestämmelsen i lagförslaget så utformats, att den väl tillkännager en avsikt att beakta räntefaktorn men lämnar öppet, i vilken utsträckning detta skall ske. Stillestånds förluster Även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning för kapitalförlust utgår, kan kompensationen i det enskilda fallet ändock bli otillräcklig. Icke sällan får nämligen, såsom tidigare sagts, egendomsägare förutsättas lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan beaktas vid ränteberäkningen.

151 I och för sig kan nog goda skäl anföras för uppfattningen, att hänsyn bör tagas också till dylika förluster. Försäkringsinspektionen, som redan i kap. 8 haft anledning beröra spörsmålet, kan emellertid icke förorda att någon som helst utfästelse om ersättning för sådana förluster nu göres. Här n ä r m a r man sig nämligen det allmänna problemet om sådana av kriget vållade realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det tillhör i första hand folkhushållningspolitiken och den allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka begränsa och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generella anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom synes alltså icke böra träffas härutinnan, och i lagförslaget har frågan därför lämnats obeaktad. Denna uppfattning hindrar emellertid icke, att man bör ha blicken öppen för att stilleståndsförluster ofta kan bli stora, och detta även om kapitalförlusten är ringa eller ingen. Sålunda kan exempelvis en större fabriksanläggning bli helt obrukbar för sitt egentliga ändamål genom en partiell skada, som ej på lång tid kan repareras, eller en fastighetsägare under avsevärd tid bli utsatt för hyresförluster till följd av evakuering. Det kan onekligen framstå såsom obilligt, om en stilleståndsförlust på t. ex. 50 000 kronor till ingen del ersattes, medan en kapitalförlust på 5 000 kronor helt täckes. Om man av sådana skäl skulle överväga att i vissa ytterlighetsfall utge åtminstone partiell ersättning för stilleståndsförluster och dessutom anse detta böra ske inom ramen för krigsskadeutjämningen för egendom, synes erforderliga åtgärder böra vidtagas — och däremot svarande ändringar i lagtexten göras — först i en aktuell situation och icke enligt några på förhand uttänkta regier. Eftersom av kriget vållade inkomstbortfall får antagas bli tämligen allmänt förekommande och därför endast i mycket begränsad utsträckning lärer kunna gottgöras, är det dock under alla omständigheter skäl att tillråda den största försiktighet vid tillgodoseendet av väckta anspråk på ersättning för stilleståndsförluster. Villkor om återuppbgggnad för utfående av ersättning? En fråga, som redan vid nuvarande krigsskadelags tillkomst blev föremål för uppmärksamhet, var, huruvida för utbekommande av ersättning skulle uppställas villkor om skyldighet för vederbörande att återuppbygga fastigheten i fråga. Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvudsyften måste anses vara säkerställandet av återuppbyggnaden efter kriget. Med hänsyn härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldighet måhända på sin plats. Emellertid vore det svårt att förutse, om och i vilken utsträckning återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fastigheter i orter med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes därför betänkligt att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla förhållanden skulle användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av förstörda eller skadade fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna ersättningsbelopp till

152 iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att full ersättning lämnades. Härtill korame att, då skada å ej endast byggnader utan även mark och skog skulle ersättas, det i vissa fall kunde vara omöjligt att helt använda utfallande ersättningsbelopp till skadas avhjälpande. Skäl syntes dock tala för att ersättning, som ej användes till skadas avhjälpande, beräknades efter särskilda grunder till förhindrande av obehörig vinst för den ersättningsberättigade. Vid skadeuppgörelserna utomlands har som regel gällt villkor om återuppbyggnad respektive nyanskaffning, åtminstone för utbekommande av oavkortad ersättning. Ej sällan har så förfarits, att belopp intill en viss gräns utgivits utan återuppbyggnadsskyldighet och att i övrigt reducering skett, exempelvis så att ersättningen bestämts till 75 % av det belopp, som eljest skolat utgå. En alltför restriktiv tillämpning av bestämmelserna synes dock icke ha skett, utan hänsyn har tagits till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda kan nämnas, att vid den norska skadeuppgörelsen full ersättning utgivits i fall, där skadelidande fiskare icke ämnat använda pengarna för nyanskaffning av fiskebåtar men väl för investeringar i nyetablerade verkstadsrörelser. För den krigsskadeutjämning, som i förevarande sammanhang förutses, synes några allmängiltiga regler beträffande återuppbyggnad och nyanskaffning icke böra i förväg fastställas. Ovan återgivna synpunkter äger härvid alltjämt giltighet. Vidare är att märka, att tvunget uppskov med återuppbyggnad ofta torde inträda som en följd av samhälleliga åtgärder, t. ex. därför att utrymmet på byggnadsmarknaden är starkt begränsat i förhållande till behoven eller därför att ett förstört stadsområde erhåller en ny stadsplan. Ytterligare tillkommer en mängd omständigheter som gör, att ersättningsberättigade personer av olika anledningar icke kan eller vill verkställa återuppbyggnad. En stadsplaneändring för ett bombat område kan resultera i att en förstörd verkstadsbyggnad icke får återuppföras på sin tidigare plats och någon annan lämplig plats på orten finnes icke, i följd varav rörelsen nedlägges; sonen till en under kriget avliden verkstadsägare vill ej rekonstruera den ödelagda verkstaden och behöver således ej pengar för återuppbyggnad, men han vill skaffa sig utbildning inom annat yrke och har för sådant ändamål stort behov av ersättningen; en familj, som bodde i ett egnahem, vilket totalskadats under kriget, har skingrats, varför återuppbyggnad icke är aktuell o. s. v. I sammanhanget må framhållas, att en krigsskadeutjämning, som verkställes utan villkor om real återuppbyggnad, icke nödvändigtvis behöver verka inflationsdrivande. Om de varje år utgivna ersättningarna motsvaras av samtidigt inbetalda extraskatter och det på så sätt icke uppstår någon oförmånlig verkan på balansen inom den offentliga budgeten, kan detta tvärtom tänkas motverka en inflation, nämligen i den m å n uppburna ersättningar sparas i avvaktan på tillfälle till återuppbyggnad. Härvid kräves

153 emellertid att såväl uppbörden av för ändamålet avsedda skattemedel som utbetalningstakten anpassas så, att inflationsverkningar ej uppkommer. Ett beaktande av nämnda krav medför i sin tur, att, om skadorna nått större omfattning, krigsskadeutj amningen kommer att ta avsevärd tid. En sträng tidsprioritering efter sociala, folkhushållningsmässiga och finansiella synpunkter lärer då icke kunna undvikas. Det synes lämpligt att statsmakterna icke avhänder sig möjligheten att i särskilda fall sätta återuppbyggnad såsom villkor för snar betalning, t. ex. när fråga är om folkhushållningsmässigt angelägna behov. Emellertid torde det icke vara möjligt att på förhand fastställa några regler i hithörande avseenden.

Ersättningsprinciper

Ehuru krigsskadeskyddet för egendom otvivelaktigt måste inrymmas bland de behov, som sättes i högsta prioritetsklass, går det icke att för alla tänkbara krigsfall i förväg utlova någon allmän och obetingad rätt till full ersättning. Rätten till gottgörelse och omfattningen därav kan slutligt fastställas först i den aktuella situationen — men då bör den också snarast möjligt bestämmas. Intill dess lärer endast få gälla ett i lag uttryckt statligt åtagande av innebörd att ersättning för krigsskada utgår av allmänna medel, som kan ställas till förfogande. Om kriget får helt förödande verkningar torde det, såsom tidigare påpekats, bli svårt att överhuvudtaget ge ersättning åt privata egendomsägare utöver vad som göres i syfte att till båtnad för hela samhället tillgodose de folkhushållningsmässigt och socialt sett mest angelägna kraven. Det är här som behovet av att sätta igång produktionen inom näringslivets nyckelområden, så att folk kan erhålla arbete, husrum, föda, kläder och nödig hemutrustning, samt att sörja för invalider, krigsänkor, föräldralösa, sjuka och åldringar o. s. v. i första hand blir aktuellt. Och även om kriget icke blir förödande men ändå orsakar svåra och omfattande skador, kan det möta opposition, ifall egendomsskador efter hand blir helt ersatta, medan exempelvis krigsänkor och föräldralösa barn till följd av de starkt begränsade ekonomiska resurserna får leva på en förhållandevis låg standard. Det är av största betydelse för folkmoralen under och efter ett krig, att samhället visar sin redobogenhet att i största möjliga utsträckning sörja också för väsentliga behov av detta senare slag. Samtidigt bör emellertid än en gång framhållas angelägenheten av att det enskilda ekonomiska initiativet uppmuntras under krigets ansträngningar och, framförallt, vid det efterföljande återuppbyggnadsarbetet. Möjligheten att erhålla ersättning för krigsskador å egendom kan i sådana hänseenden ge en viktig stimulans. Hur betydelsefull denna faktor än är, nödgas man likväl konstatera, att någon garanti för full gottgörelse icke kan lämnas.

154 Allmänna begränsningar i ersåtiningsråtten Oberoende av medelstillgången föreligger olika skäl till en allmän begränsning av rätten till gottgörelse enligt krigsskadelagstiftningen. En del inskränkningar i ersättningsrätten betingas av principiella skäl medan andra främst motiveras av praktiskt-administrativa synpunkter. I sammanhanget må erinras om vad i kap. 8 uttalats rörande krigsskadeskyddets omfattning samt särskilt understrykas, att viss egendom, såväl enligt gällande lag som enligt förslaget, ställts utanför skyddet. Det är uppenbart, att ersättning enligt krigsskadelagstiftningen ej skall utgå i den mån gottgörelse för krigsskada lämnas i annan ordning, och det i nuvarande lag intagna förbehållet härom har förty bibehållits i förslaget till ny lag. Förutom det att skadestånd kan, helt eller delvis, utgå enligt exempelvis förfogande- och rekvisitionsförfattningarna torde även annan än staten under vissa förhållanden kunna bli ansvarig för krigsskada. I annat sammanhang har framhållits, att det inom krigsskadelagstiftningens ram befunnits varken rimligt eller möjligt att tillgodose de förstahandsbehov, som mången gång får beräknas uppkomma för anskaffande av husrum, bohag, kläder m. m. åt utbombade, evakuerade och andra husvilla och egendomslösa medborgare, utan att dylika behov måste förutsättas bli täckta genom olika sociala hjälpåtgärder. Den ersättning, som in natura eller i form av kontantbelopp därvid kommer skadelidande till godo, bör också den inverka på storleken av den ersättning, som vederbörande kan bli tillerkänd enligt krigsskadelagen. Försäkringsinspektionen har i närmast föregående kapitel haft anledning att beröra frågan. Även om detta detalj spörsmål icke är av större ekonomisk räckvidd, har inspektionen genom att peka på detsamma velat än tydligare framhäva, att i samtliga fall, då ersättning utgått i annan ordning, detta bör återverka på rätten till gottgörelse jämlikt krigsskadelagen. Därest kostnaderna för krigsskadeskyddet helt eller till väsentlig del kommer att belasta egendomsägare och endast delvis kan övervältras å andra medborgare, uppkommer frågan, huruvida full ersättning för krigsskada skall betyda, att gottgörelse utgår till 100 %. Måhända bör i sådant fall övervägas en sådan begränsning av ersättningarna, att skadelidande egendomsägare icke kommer i ett gynnsammare läge ån icke skadelidande. Har exempelvis en 10 %-ig uttaxering ägt rum, synes med andra ord full kompensation få sättas till 90 % av skadas värde. Det kan dock även tänkas att det med hänsyn till de avsevärda olägenheter, som skadelidande må ha utsatts för, ter sig mest rättvist, att ersättning utgår i full utsträckning. En rationell avvägning mellan dessa olika synpunkter kan ej på förhand träffas. En möjlighet till generell begränsning av skadeersättningar, som kan be-

155 höva tillvaratagas, består däri, alt bagatellskador icke ersattes samt att regler om viss självrisk uppställes. De flerstädes tillämpade bestämmelserna i sagda hänseenden har, förutom av ekonomiska synpunkter, motiverats av önskemålet att ej onödigtvis tynga förvaltningsapparaten. Av gjorda erfarenheter har dock icke tydligt framgått, huruvida åsyftade fördelar alltid nåtts. Från exempelvis danskt håll har fastmer upplysts, att småskador anmäldes i stor utsträckning — främst m å h ä n d a beroende på att vederbörande icke kände till föreskrifterna men i ej oväsentlig grad också därför att skadevärdet uppskattades för högt — och att sålunda anmälda skador genom utredning, värdering, avvisningsbeslut och delgivning med skadeanmälaren ofta åsamkade krigsskadeorganen väl så mycket arbete som ersättningsgilla skador. Då härtill komme, att den ekonomiska betydelsen av bagatellskador i det stora sammanhanget finge anses vara tämligen ringa, syntes vikten av de fördelar som eftersträvats icke böra överskattas. — I Finland gällde inga regler om självrisk, enligt finska sagesman enär det ansetts »moraliskt bättre om ersättningsbestämmelserna verkade lika för alla», men trots avsaknaden av dylika regler hade ett betydande antal småskador aldrig anmälts. Anledningen därtill hade kanske främst varit, att ifrågavarande skadelidande ej velat ha besvär med att ifylla formulär, uppteckna den skadade egendomen o. s. v., men hade nog också haft sin grund i den lojalitet, som i nödens stund starkt framträtt. Det kan alltså förefalla tveksamt, huruvida några väsentliga fördelar normalt står att vinna genom föreskrifter om begränsningar i ersättningsrätten i nu ifrågavarande avseenden. Härjämte får beaktas, att ett uteslutande av smärre skador och bestämmelser om självrisk icke sällan torde komina att förhållandevis hårdare drabba egendomsägare, vilka mer än andra är i behov av gottgörelse för lidna förluster. Vad särskilt angår gällande självriskregel inom det svenska lösörekollektivet har denna, såsom förut framhållits, ioke fungerat helt tillfredsställande, och önskemål har därför framställts om en uppmjukning av bestämmelsen, i vart fall så att undantag från densamma i det enskilda fallet bleve möjligt. Om en person förstör kläder eller utrustning av något slag vid bekämpandet av en krigsbrand eller i samband med räddning av krigsnödställda k a n det helt visst te sig obilligt och även vara ägnat att motverka sådana åtgärder, om uppkomna ersättningsanspråk avvisas på grund av en regel om självrisk. Mot bakgrunden av vad nu anförts kan det enligt försäkringsinspektionens uppfattning icke gärna bli tal om att införa några ovillkorliga regler beträffande småskador och självrisk. I vad mån föreskrifter härutinnan bör ifrågakomma torde få bero på medelstillgången och uppgörelsens karaktär i en aktuell situation. Statsmakterna bör emellertid icke frånhända sig möjligheten att i viss utsträckning avvisa krav på gottgörelse för krigsskador avseende smärre belopp. Det lärer härvid icke kunnat bortses från att lämpliga begränsningar kan bli av betydelse ur administrativa synpunkter.

156 Speciella begränsningar i ersättningsrälten Alltefter knappheten på tillgängliga medel synes man, liksom i andra länder, även för svenskt vidkommande böra räkna med att ersättning får utebli eller starkt reduceras, när fråga är om krigsskador å lyxbetonad egendom, t. ex. påkostade husfasader, särskilt dyrbara möbler, antikviteter, äkta mattor, konst- och frimärkssamlingar m. m. I fråga om krigsskador å personligt lösöre lärer kontrollsvårigheterna ofta vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finansieringsordning icke är avsedd att komma till användning och civilförsäkringsbeloppen således ej, såsom f. n., skall utgöra grundval för avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäkringshandlingar i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningsbeloppen måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet fastställas till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde, likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund för en dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas standardvärden för kläder och andra personliga tillhörigheter. Därest medel för ersättande av krigsskador å motorfordon för privat bruk icke tillföres genom särskild motorfordonsskatt, som graderas efter fordonets årgång, modell, antal körda mil e t c , kan det också här te sig rimligt att bestämma ersättningen efter priset på ett fordon av »genomsnittsmodell» och sålunda begränsa ersättningen för t. ex. lyxbilar. De närmare bestämmelserna om sådana begränsningar i ersättningsrätten, som nu antytts, blir givetvis beroende av medelstillgången. Är denna mycket knapp, kan ytterligare inskränkningar visa sig nödvändiga, och den utvägen är då icke avlägsen, att exempelvis ersättning för förstört bohag beräknas efter ett visst högsta rumsantal, graderat efter familjens storlek, o. s. v. Likformig reduktion av ersättningsbeloppen Bortsett från sådana allmänna begränsningar i ersättningsrätten, som enligt det ovan anförda må komma ifråga, bör i princip eftersträvas att full ersättning utges för krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdesförändringar och ränteförluster. Är det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträffande vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiseringsmetoder kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en

157 sådan ordning är nödtvungen, synes emellertid en i möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna böra ifrågakomma. Det är i själva verket ytterst angeläget att alla praktiska möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är, att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Senare inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår såsom ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning. Det kan självfallet icke bli tal om att av redan gollgjorda egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt undgått krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskadeersättningarna av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvikliga, synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt. Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i begränsad utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huruvida man ändå icke — trots önskemålet om att kompensationsgraden skall vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmässiga och sociala prioritetsbehov. Av skäl, som i kap. 9 andragits, vill det emellertid förefalla som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att erforderlig hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter, men frågan härom får då, enligt vad i kap. 9 framhållits, anses ligga utanför krigsskadeskyddssysteinet. Den allmänna gången av skaderegleringen

Anmälan och registrering av skada De i lagförslaget upptagna reglerna om anmälan av inträffad krigsskada överensstämmer i det väsentliga med gällande bestämmelser. Sålunda föreslås att skadeanmälan skall göras inom tre månader efter erhållen kännedom om skadan. Denna tidsfrist lärer emellertid ej alltid kunna iakttagas. Evakueringar, militärtjänstgöring eller bortovaro av annan orsak ävensom förbindelseavbrott av olika slag kan förvisso utgöra hinder för en rättidig anmälan. För att skadelidande därvid icke skall gå förlustig sin rätt till ersättning enligt lagen har i lagförslaget bibehållits nuvarande regel om att ersättningsrätten ej bortfaller, därest underlåtenhet att anmäla skada inom tremånaderstiden kan anses ursäktlig. Däremot förordas ej ett bibehållande av regeln att rätten till gottgörelse går förlorad, om anmälan ej inkommit

158 inom ett år efter krigets slut. Krigsskador kan nämligen inträffa även sedan kriget upphört — t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och blindgångare, skador, som påverkat byggnaders hållfasthet men ej omedelbart konstaterats o. s. v. — och vidare kan på grund av krigsfångenskap eller annat hinder skadelidande vara ur stånd att inom en absolut tidsgräns anmäla skada. Så länge uppgörelsen i stort pågår, synes också här åsyftade skador böra ingå i densamma. En annan sak är, att det i praktiken kan visa sig önskvärt att fixera en tidpunkt, efter vilken skador icke ersattes enligt förevarande lagstiftning, men detta lärer då få ske med hänsyn till de aktuella omständigheterna och ej efter några förhandsregler. I kap. 11 kommer att förordas en utbyggnad av krigsskadeorganisationen bl. a. genom inrättandet av lokala organ. En decentralisering av verksamheten ter sig nämligen både praktisk och nödvändig. En av lokalorganens viktigaste uppgifter torde bli att mottaga skadeanmälningar, och tanken på en sådan ordning har kommit till uttryck i lagförslaget genom bestämmelsen att skadeanmälan skall tillställas krigsskadenämnden eller av nämnden utsedda organ. Inkomna skadeanmälningar bör självfallet noggrant registreras. Med tanke på de oroliga förhållanden, som kan råda, och icke minst då lång tid kan komma att förflyta, innan ett skadeärende slutbehandlats, synes det önskvärt, att skadeanmälaren erhåller ett »kvitto» på att anmälningshandlingarna kommit vederbörande organ tillhanda. Utredning och värdering av skada Erfarenheterna från skadeuppgörelserna i samband med andra världskriget har givit vid handen, att det av flera skäl är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av skadorna snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och övrigt material till underlag för värderingen och den kommande skaderegleringen utan onödig tidsuldräkt insamlas. Om värdering snart nog kan företagas, är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt att sakuppgifter — framförallt rörande skadas orsak och omfattning — blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att försäkringsbolagens expertis och material utnyttjas vid utredning och värdering av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföretagen arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbeståndet, något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande. Viktigt är även att försäkringstagarna får sig inpräntat betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar. För att icke riskera uppkomsten av oöverstigliga svårigheter inför skaderegleringen genom att grundmaterialet förstöres under kriget bör i möjligaste mån avskrifter tagas och krigsskadeakterna förvaras på ett såvitt möjligt krigsskyddat sätt, helst på olika håll, exempelvis så att krigsskadenämnden förfogar över ett exemplar och lokalorganet i fråga över ett. Kort

159 sagt måste alla mått och steg i syfte att underlätta den följande ersättningsuppgörelsen vidtagas, och det bör ankomma på krigsskadenämnden att träffa erforderliga förberedelser för att tillgodose här angivna önskemål. Det är uppenbart, att det under pågående krig kan bli besvärligt eller rent av ogörligt att i detalj utreda en stor del av skadorna och i vart fall att få till stånd värderingar. Härvid kan svårigheter också uppstå på grund av brist på kvalificerade värderingsmän, något som erfarenheterna i Finland givit klart belägg för. Åtminstone vid ett allvarligare krigsfall torde man därför nödgas inskränka sig till att under kriget söka besiktiga skadorna. I särskilda besiktningsrapporter kan därvid väsentliga och lättillgängliga uppgifter inflyta, t. ex. rörande skadad fastighets namn, belägenhet, beskaffenhet och värde före skadan, skadeorsak samt skadeomfattning eller rörande visst lösörebos sammansättning och värde, skadeorsak samt skadekvantitet o. s. v. Dessutom kan, där så låter sig göra, fotografier på platsen tagas, en metod som blir allt vanligare i försäkringssammanhang. Tillämpas en sålunda skisserad ordning, torde i de flesta fall även mindre rutinerade besiktningsmän kunna anlitas och ett tillfredsställande underlag för en senare värdering åstadkommas. Det synes icke heller böra frånkännas betydelse, att ett dylikt förfarande kan leda till en mera enhetlig värdering inför den slutliga uppgörelsen. I det föregående har framhållits, att rimlig hänsyn bör tagas till inträdda förändringar i penningvärdet under tiden fram till skaderegleringen. I nära samband härmed står frågan om vilka värderingsprinciper som skall komma till användning. Den meningen har hävdats, att man normalt bör inskränka sig till endast en omvärdering av skadan, nämligen efter prisfluktuationerna mellan skadedagen — eller värderingstillfället — och skaderegleringen. Detta skulle innebära, att prisnivån vid skadans inträffande eller vid tiden för värderingen oftast lades till grund. För ett definitivt ställningstagande till värderingsspörsmålet synes det emellertid ofrånkomligt att äga kännedom om utvecklingen under och efter kriget såväl på det ekonomiska området som i andra avseenden. I händelse av ett lindrigare krigsfall med tämligen begränsad skadegörelse och därav betingad möjlighet att snart nog reglera åtminstone flertalet skador ligger det väl närmast till hands att grunda värderingen direkt efter prisnivån vid regleringens insättande. Vid ett allvarligare krigsfall åter med uppskjuten skadevärdering och utsträckt uppgörelseperiod torde nyssnämnda princip att värdera skadorna efter de vid skadetidpunkten eller värderingstillfället rådande prisförhållandena och att vid regieringen sätta de slutliga esättningsbeloppen i relation till erhållna skadevärden alltefter prisrörelserna vara den mest rationella. Ovetskapen om de på frågans lösning inverkande faktorerna har lett till att i lagförslaget — liksom i gällande lag beträffande fastighetskollektivet — upp-

160 tagits endast en allmän bestämmelse av innebörd, att värdering skall ske enligt grunder, som Kungl. Maj:t fastställer. Denna allmänt hållna regel lämnar öppet icke blott, vilken tidpunkts värden och priser som skall bilda underlag för värderingen, utan även hur värderingsförfarandet i övrigt skall ske. Efter verkställd skadevärdering bör, liksom enligt nuvarande ordning, skriftligt värderingsutlåtande tillställas såväl krigsskadenämnden som skadeanmälaren. Denne bör äga möjlighet att i fall av missnöje med värderingsresultatet avge påminnelser över utlåtandet och åberopa eventuell ytterligare utredning. Som det på grund härav och även av andra skäl — exempelvis skadas förvärrande efter värderingen, olikheter i fråga om värderingen av likartade skador etc. — kan bli önskvärt att en omprövning av det framkomna skadevärdet äger rum, har krigsskadenämnden enligt förslaget tillagts rätt att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada. Är skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning angående dess värde, skall såväl enligt gällande lag som enligt förslaget särskild värdering ej behöva verkställas. Skälen härtill är av praktisk och ekonomisk art. Det kan väl också tänkas förekomma en hel del skadefall, där värdering visserligen bör ske men ett förenklat värderingsförfarande dock kan tillämpas. Möjlighet att ge föreskrifter härom erbjudes inom ramen för den ovannämnda bestämmelsen, att grunderna för värderingen beslutas av Kungl. Maj :t. Fall, som här åsyftas, gäller t. ex. splilterskador å fönsterrutor — erfarenhetsmässigt synnerligen vanliga skador — där det torde vara ändamålsenligt att vid uppskattningen av skadevärdet lägga särskilt upprättade prislistor till grund. En sådan ordning tillämpades med framgång vid den finska skadeuppgörelsen. Till vissa detaljfrågor, vilka sammanhänger med anmälan, utredning och värdering av krigsskada, är anledning återkomma i specialmotiveringen till lagförslaget i kap. 12. Fastställande av skadeersättning Tidigare i detta kapitel har framlagts vissa synpunkter på skilda principspörsmål i samband med skaderegleringen och diskuterats olika möjligheter att vid behov reducera ersättningsbeloppen. Därvid har påpekats, att ett slutligt ställningstagande till väsentliga frågor icke är möjligt förrän skadeomfattningen och den ekonomiska situationen kan överblickas. Med hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen ankomma på Kungl. Maj :t och riksdagen att i sinom tid fastställa de grunder, efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta spörsmålen om räntegottgörelse, inverkan av penningvärdesförändringar och eventuellt

161 erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag för statsmakternas ståndpunktstagande härutinnan så fort ske kan bör genom krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar och värderingsutlåtanden samt delvis på statistisk väg snarast möjligt göras en omsorgsfull beräkning av den totala skadeomfattningen. Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normalfallet böra ske genom att krigsskadenämnden tillställer skadeanmälaren ett besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämkningar kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till reduceringsgrunder samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar. Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestämmande blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked härom tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis». Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för ränteberäkning och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tidpunkt, då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis erhåller den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erforderliga justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och inflationstillägg kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunderna. Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhända också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning visade sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörelserna i Danmark och Finland efter andra världskriget. Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och att således slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt meddelas.

Utbetalning av skadeersättning En krigsskadeuppgörelse av något större omfattning innebär utan tvivel en samhällsangelägenhet av första ordningen. Uppenbart är att en omfattande skadereglering ej kan verkställas på en gång över hela skadeområdet utan får beräknas pågå en längre tid, kanske en lång följd av år. Därest 11—610839

162 situationen, i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att regleringen ej behöver uppskjutas, synes det dock självklart, att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter i den belastning på medborgarna, som ligger i att vissa av dem i större utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt samband med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig naturligen icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste tagas till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägenhetsgraden i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och personella resurser o. s. v. Av sådana och andra liknande, i tidigare sammanhang omnämnda skäl blir det nödvändigt att efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer fastställa en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom att i övrigt draga upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörelsen och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Den svåra uppgift, som härvidlag kommer att åvila statsmakterna, kan — under beaktande av i det föregående uttalade principer — slutligt lösas först efter den aktuella situationens krav och möjligheter. Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegleringen bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obetaget att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur allmänna samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kominer in i bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsansträngningarna och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrianläggningar, kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker mellan krigsskadenämnden och krigshushållningsmyndigheter av olika slag för åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika skador synes den i kap. 9 omnämnda beredskapsfonden, varom mera i kap. 11, ha stor betydelse. Den anordningen bör också övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar, medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restriktiv tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skadelidande, vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.

163 Sammanfattning Med stöd av ovan anförda synpunkter vill försäkringsinspektionen sammanfatta de väsentliga faserna i skaderegleringen i ett tänkt normalfall: 1. Inträffad krigsskada anmäles till krigsskadenämnden eller särskilda lokalorgan enligt av nämnden närmare meddelade föreskrifter, i samband varmed anmälaren erhåller ett »kvitto» på att anmälningshandlingarna kommit vederbörande organ tillhanda. 2. Efter utredning och värdering av skadan får skadeanmälaren del av värderingsutlåtande samt ges tillfälle att yttra sig över detsamma. 8. Vid en omfattande skadegörelse och på grund härav lång tidsutdräkt med avseende på uppgörelsens genomförande fastställer krigsskadenämnden skadans värde per viss dag. Skadeanmälaren erhåller besked om detta »grundbelopp» och göres samtidigt uppmärksam på att han ej garanteras full ersättning i enlighet med beslutet. 4. Sedan procentsatser och övriga ersättningsgrunder fastställts, bestämmer krigsskadenämnden det slutliga ersättningsbeloppet. Den skadelidande tillställes ett »krigsskadebevis» med uppgift om nämnda belopp samt grunderna för räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tidpunkt, då utbetalning av ersättningen kan ske. Genom krigsskadebeviset erhåller skadeanmälaren rätt till beloppet i fråga. Efter hand som uppgörelsen fortgår inlöser krigsskadenämnden bevisen med erforderliga justeringar för ränta och penningvärdesförändringar. Måhända kan möjlighet yppas att belåna krigsskadebevisen i kreditinrättningar.

KAPITEL 11 Organisatoriska

frågor

I den föregående framställningen har betonats, att vissa för en krigsskadeuppgörelses utformning väsentliga frågor kan slutligt lösas först då situationen under och efter kriget kan överblickas. Samtidigt har framhållits, att det redan i förväg dock är möjligt att fixera regler rörande olika praktiska åtgärder i syfte att förbereda uppgörelsen. I samband härmed framstår det såsom särskilt angeläget att upprätta en organisation, vilken kan vara skickad att på ett effektivt sätt handha de svåra och maktpåliggande uppgifter, som torde vänta i händelse av ett nytt krig.

Organisationen

Det centrala krigsskadeorganet Enligt gällande ordning skall frågor rörande tillämpning av krigsskadelagen handläggas av en för riket gemensam nämnd, statens krigsskadenämnd. Denna består av fem ledamöter och lika inånga suppleanter. Såväl ledamöter som suppleanter förordnas av Kungl. Maj:t, som bland ledamöterna även utser ordförande och vice ordförande i nämnden. Av ledamöterna och suppleanterna skall minst två besitta sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet och minst en ha utövat domarämbete. Vid handläggning av ärende av större vikt bör såvitt möjligt samtliga ledamöter närvara. Beslut må ej av nämnden fattas med mindre minst tre ledamöter eller suppleanter, däribland ordföranden eller vice ordföranden, deltager. I beslut rörande ersättning för skada skall deltaga minst en ledamot eller suppleant, som utövat domarämbete, och minst en ledamot eller suppleant med sakkunskap beträffande brandförsäkringsverksamhet. Nämnden äger själv antaga för verksamheten erforderlig personal samt, i mån av behov, anlita särskilda sakkunniga. De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och orsakade i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nuvarande utseende och befogenheter också för framtiden kan tänkas fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är det uppen-

bart, att det icke lika väl lämpar sig för bemästrandet av en större skadeomfattning. Målsättningen måste numera vara att åstadkomma en organisationsapparat, som kan bli effektiv också under svårare förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Därutöver gäller det att tillse, att organisationen i sin helhet utbygges genom regionala och lokala organ. Krigsskadenämnden har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december 1952 — vilken skrivelse i samband med utredningsuppdraget överlämnats till försäkringsinspektionen — påtalat vissa brister i gällande regler och därvid anfört bl. a. följande: »I samband med att krigsskadenämnden övervägt olika spörsmål avseende en evakuering av nämnden i händelse av krig eller ockupation har bl. a. den frågan kommit alltmer i förgrunden, huruvida icke bestämmelserna rörande nämndens organisation och ärendenas handläggning i vissa situationer kunna medföra praktiska olägenheter. Det är nämligen troligt att flera av nämndens ledamöter och suppleanter i händelse av krig bli tagna i anspråk för andra uppgifter i det allmännas tjänst, i följd varav de icke kunna påräknas stå till förfogande för tjänstgöring i krigsskadenämnden. Klart är också att en förflyttning av nämndens centrala verksamhet till annan ort än Stockholm — kanske rent av förflyttning i olika etapper beroende på krigshändelserna — kan medföra betydande påfrestningar för ledamöterna. Under sådana förhållanden kunna de tvingande bestämmelserna om nämndens sammansättning och om beslutfört antal medföra allvarliga komplikationer för verksamheten. Krigsskadenämnden har ansett sig böra rikta uppmärksamheten härpå. Det synes nämnden angeläget att man såsom en beredskapsåtgärd genomför lämpliga jämkningar i bestämmelserna. Olika alternativ äro därvid tänkbara. Ett par av dem skola i det följande i korthet skisseras. Det är tänkbart att i lagstiftningen upptaga en allmän regel, som för den händelse utomordentliga förhållanden skulle inträffa dispenserar från bestämmelserna om nämndens sammansättning för beslutförhet. Nämnden vill dock icke förorda detta alternativ närmast av den anledningen, att det vore olyckligt att göra eftergifter beträffande kraven på en kvalificerad sammansättning av nämnden. Genom lagstiftningen har nämnden fått sig anförtrott att såsom enda instans avgöra ersättningsfrågor som i enskilda fall kunna vara av en betydande rättslig och ekonomisk räckvidd. Att lagstiftaren ansett sig kunna tilldela nämnden en så vidsträckt behörighet beror på bestämmelserna om nämndens sammansättning och beslutförhet. Detta har tydligt kommit till uttryck i lagens förarbeten. Ett enligt nämndens mening bättre alternativ är att Kungl. Maj :t i fredstid förordnar ett betydande antal suppleanter med uppdrag att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Emellertid är det tänkbart att under ogynnsamma omständigheter icke heller denna anordning är tillfyllest, exempelvis i samband med en snabb evakuering av nämnden. Möjligen borde krigsskadenämnden utrustas med befogenhet att själv under speciella förhållanden utse erforderliga suppleanter. En variant härav är att den länsstyrelse, till vars område nämnden för tillfället har sin centrala verksamhet förlagd, skall äga att efter framställning från nämnden förordna suppleanter. De nu nämnda alternativen förutsätta ändring av bestämmelserna angående antalet suppleanter. Därjämte torde den ovillkorliga föreskriften om att ord-

166 föranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut lämpligen böra uppmjukas. I vidare mån än så torde däremot reglerna angående beslutför sammansättning icke behöva — och ej heller böra — jämkas.» Med utgångspunkt från att krigsskadenämnden även hädanefter skall vara det centrala krigsskadeorganet — något som förutsatts redan i tidigare avsnitt av betänkandet — anser försäkringsinspektionen nödigt att vid övervägandet av nämndens framtida sammansättning skissera, hur verksamheten i olika lägen kan tänkas gestalta sig. Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nuvarande stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna tillfredsställande klara arbetsuppgifterna. I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbindelseavbrott och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större omfattning äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället bli, att skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhållanden inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord komma att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador, att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet. Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej torde ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst påkallad. Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas betingad av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella resurser bör utökas. Erforderlig personalförstärkning synes, i enlighet med vad nämnden själv förordat, kunna ske på det sätt, att nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. En skälig avvägning leder till förslaget, att, utöver de fem ordinarie ledamöterna, tio suppleanter ingår i nämnden. Ledamöter och suppleanter bör liksom hittills förord-

167 nas av Kungl. Maj :t. Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer, vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givetvis pensionerade ämbetsmän och försäkringstjänstemän ifrågakomma för tjänstgöring i nämnden, men ett anlitande enbart av »överåriga» är, med hänsyn till de påfrestningar som kan påräknas under evakuerings- och andra extraordinära förhållanden, icke att rekommendera. Försäkringsinspektionen vill understryka vikten av att suppleanterna icke endast blir »namn på papperet» utan utväljes bland personer, som redan i fredstid kan bereda sig för sitt eventuella värv under ofredstider. Det synes lämpligt, att även suppleanterna hålles fortlöpande informerade om olika krigsskadefrågor och att i sådant syfte nämndsammanträden mera regelbundet äger rum. Ifrågavarande »suppleanter» är icke att betrakta såsom suppleanter i egentlig mening — med den enda uppgiften att vid förfall ersätta ordinarie ledamöter — utan snarare såsom adjungerade ledamöter, vilka vid behov kan tillkallas för att förstärka nämnden. Därest läget så kräver, kan, efter vad här förordats, i nämnden tjänstgöra femton ledamöter. Vid en sådan utbyggnad av organisationen bör nämnden kunna arbeta på avdelningar, förslagsvis på fem avdelningar med tre ledamöter i varje. Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl uppstår. För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj :ts förordnande utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas — skall äga själv utse suppleanter. Med hänsyn till de uppgifter, som åvilar nämnden, synes nuvarande kvalifikationskrav beträffande vissa ledamöter i huvudsak böra upprätthållas. Inspektionen förmenar sålunda, att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfarenhet och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträckning att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, i varje avdelning kominer att ingå en domare och en försäkringsman. I skilda sammanhang har röster höjts för att i nämnden borde ingå också företrädare för olika intresseorganisationer — för näringslivet, för fastighetsägare och hyresgäster etc. — och utan tvivel skulle en dylik, mera allsidig representation mången gång vara av värde. Det torde emellertid stå klart, att en sådan anordning icke gärna är tänkbar under krig. Även om försäkringsinspektionen ställer sig positiv till den tanke, som sålunda kommit till uttryck, anser sig inspektionen därför icke böra nu förorda en ytter-

168 ligare utvidgning av krigsskadenämnden. Det lärer stå Kungl. Maj :t fritt att, om och när så anses lämpligt, förstärka organisationen efter nyssnämnda linjer. Om så sker, vill emellertid inspektionen för sin del framhålla önskvärdheten av att en dylik förstärkning göres i form av ett rådgivande organ, vilket skall hållas orienterat om det aktuella läget beträffande krigsskadeskyddet och underställas frågor av principiell räckvidd men däremot ej deltaga i nämndens avgöranden av enskilda skadefall. För sist angivna ä n d a mål kräves uppenbarligen en smidigare organisationsapparat. I fråga om krigsskadenämndens beslutförhet torde, såsom tidigare antytts, en viss uppmjukning av gällande bestämmelser böra övervägas. Främst med tanke på att nämnden — enligt vad i kap. 8 redan förutskickats — även framdeles bör i princip ensam avgöra skadeärenden, förordas den huvudregeln, att tre ledamöter, varav en med domarerfarenhet, deltager i avgörandet av ersättningsfrågor och att ärenden av större betydelse om möjligt avgöres av nämnden i dess helhet. Den utvägen bör dock öppnas, att ärende, i vilket fordrad skadeersättning ej överstiger förslagsvis 1 000 kronor och vilket ej bedömes vara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut. Såsom i fortsättningen kommer att närmare beröras, måste krigsskadenämnden redan i fredstid ombesörja en rad praktiska åtgärder i syfte att upprätthålla beredskapen på området. Det är därför angeläget, att nämnden åtminstone tills vidare bibehåller sin permanenta karaktär. Behovet av medel till bestridande av nämndens administrationskostnader — ersättningar till ledamöter och suppleanter, sekreterare och annat arbetsbiträde samt expenser — täckes f. n. genom anvisningar från tionde huvudtitelns kommittéanslag. Denna finansieringsform synes fullt ändamålsenlig under tidsperioder, då nämnden kan sägas vara »förpuppad», men förefaller icke lika lämplig i ett läge, då nämnden trätt i mera aktiv verksamhet. Särskilt från beredskapssynpunkt torde i dagens situation den rationellaste anslagstekniska lösningen i stället innebära, att till nämndens förfogande ställes ett visst årligt anslag av förslagsanslags natur. Såvitt nu kan bedömas, torde ett dylikt anslag lämpligen böra bestämmas till 10 000 kronor. Regionala

organ

Skadeersättningsfrågor avses i normala fall skola avgöras av krigsskadenämnden. Skadefall, vilkas omedelbara reglerande är av synnerlig vikt med hänsyn till försvarsansträngningarna och folkförsörjningen, måste härvid behandlas med förtur och i viss utsträckning avgöras redan under pågående

169 krig. Som det kan befaras, att krigsskadenämnden till följd av förbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur funktion, bör mot denna bakgrund tillses, att vid förfall för nämnden annan myndighet kan gripa in och å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skaderegleringar. Den lokalorganisation, som nedan kommer att förordas, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och utgivande av ersättningar myndighets auktoritet. Inspektionen vill därför föreslå, att länsstyrelsen i det län, där skadan inträffat, tillägges beslutanderätten i nu avsedda ärenden. Det torde böra ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för denna länsstyrelsernas verksamhet. Lokala organ Ur beredskapssynpunkt minst lika viktig som frågan om krigsskadenämnden och dess organisation är otvivelaktigt frågan om en nämnden underställd lokal organisation. Det ligger i sakens natur och har för övrigt bekräftats genom erfarenheter under andra världskriget, att en decentralisering är nödvändig för bemästrandet av alla praktiska detaljer inför en skadeuppgörelse, i första hand med avseende på upptagande av skadeanmälningar, registrering av skadefall samt utredning och besiktning av skador. Utomlands har för sådant ändamål olika slags distriktsorgan i allmänhet upprättats. I Norge har efter kriget den lokala organisationen gjorts till föremål för särskild uppmärksamhet, och den nya norska krigsskadeorganisationen inrymmer icke mindre än 746 kommunala krigsskadenämnder, d. v. s. en nämnd i varje kommun. Dessa nämnder består också i fredstid och utses i den för val av kommunala organ stadgade ordningen. När det gäller att draga upp riktlinjer för en lokal organisation, som kan tänkas ändamålsenlig för svenskt vidkommande, ligger det närmast till hands att vända blicken mot försäkringsväsendet och dess lokala instanser. Det är nämligen ställt utom diskussion att, hur än en krigsskadeuppgörelse genomföres, det blir nödvändigt för krigsskadeorganen att intimt samverka med försäkringsbolagen och deras olika organ. Försäkringsinspektionen har därför med stor tillfredsställelse hälsat uttalanden från försäkringshåll, att man där även för framtiden är synnerligen intresserad av och inställd på ett samarbete inom krigsskadeskyddet. I detta sammanhang är att säga, att inom försäkringsväsendet arbete pågår med uppbyggandet av en beredskapsorganisation, som är erforderlig för bolagens del men som samtidigt tar sikte på krigsskadeskyddet och dess genomförande. Svenska försäkringsbolags riksförbund har sålunda utarbetat vissa förslag till beredskapsåtgärder med tanke på ett eventuellt krig, och fastän något slutgiltigt förslag ännu ej fastställts, synes det här lämpligt att i stora drag redogöra för den tillämnade organisationen. Avsikten är att redan i fredstid inrätta vissa lokala organ, som i fall av

170 krig skall träda i funktion med huvudsaklig uppgift att omhänderha för försäkringsverksamhetens upprätthållande nödvändiga uppgifter i fråga om kontakten med allmänheten. Det förslag har givits företräde, som innebär upprättandet av distriktscentraler, s. k. D-centraler. Dessa föreslås så organiserade, att de skall kunna bistå allmänheten med råd och anvisningar, övertaga vissa funktioner för enskilda bolag i den mån dessa av olika orsaker blir ur stånd att själva fortsätta verksamheten och samarbeta med krigsskadenämnden. Deras uppgifter skall främst avse upplysningsservice åt allmänheten och samarbete med krigsskadenämnden samt i övrigt inskränkas till mottagande av skadeanmälningar, registrering av skador och, om möjligt, utredning av skadefall. Tills vidare har man räknat med att i allmänhet en eller två D-centraler placeras i varje län. Där så befinnes lämpligt och möjligt, skall dessutom finnas vissa lokala representanter, vilka skall vara underställda D-centralerna och i första hand ha till uppgift att lämna råd och informationer samt mottaga skadeanmälningar. I andra hand skall dessa lokala representanter kunna bilda en självständig, provisorisk D-central, om militära eller andra skäl nödvändiggör detta. Ett relativt tätt nät av informationsställen har ansetts vara av stort intresse ur allmänhetens synpunkt. Meningen är att såsom tjänstgörande vid D-centralerna sätta därtill lämpliga personer, vilka befinner sig över värnpliktsåldern och ej innehar uppdrag inom krigsmakten eller civilförsvaret. Planeringen har fortskridit så långt, att uppgifter om lämpliga lokaler för D-centralerna införskaffats och förslag till deras placering uppgjorts. För Stockholm och Göteborg har preliminärt förutsatts, att de uppgifter som på andra orter åvilar D-centralerna, skall kunna ombesörjas av försäkringsbolag. Man har räknat med att behöva inrätta cirka 40 D-centraler med en betjäning av omkring fem personer vid varje central. Det har ansetts önskvärt, att D-centralerna inlemmas i den allmänna civila försvarsberedskapen, varmed bl. a. följer att personal kan tvångsvis uttagas för centralernas behov. Självfallet väntar en rad praktiska problem på sin lösning i samband med ett genomförande av den föreslagna organisationen. Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda planerade lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för krigsskadeskyddet. Och med denna organisation som underlag torde i övrigt erforderliga anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organisationen bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central finnes en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet. Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkommuner — vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande D-central. Detaljerna i den lokala organisationen torde få utarbetas av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Genom nämn-

171 dens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verksamhet ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas. Organisatoriska åtgärder i extraordinära fall I anslutning till ovan uppdragna riktlinjer för en utbyggnad av organisationen inom krigsskadeskyddet må även erinras om de extraordinära möjligheter som, jämlikt gällande speciella lagbestämmelser, i vissa fall står till buds för lösandet av vid krig eller krigsfara uppkommande spörsmål. Lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (den s. k. administrativa fullmaktslagen) — med ändringar enligt lag den 27 februari 1953 (nr 51) — stadgar härutinnan, att, om riket befinner sig i krig, i lagen närmare angivna bestämmelser skall äga tillämpning, och att vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, enligt Kungl. Maj :ts förordnande samma bestämmelser kan sättas i kraft. Jämlikt åsyftade regler kan Kungl. Maj :t förordna bl. a., att de uppgifter, som tillkommer viss statsmyndighet, skall helt eller delvis övertagas av annan statsmyndighet, att i fall, då enligt lag eller författning suppleanter skall utses till visst antal, sådana må utses till visst större antal, samt att myndighet må fatta beslut i a n n a n sammansättning eller med mindre antal ledamöter än eljest är stadgat. Befogenhet, som sålunda tillkommer Kungl. Maj :t, må på uppdrag av Kungl. Maj:t utövas av underordnad myndighet. Kan under krig förbindelsen mellan någon del av riket och riksstyrelsen icke eller allenast med avsevärd svårighet upprätthållas eller föreligger eljest under krig trängande behov av omedelbara åtgärder, äger civilbefälhavaren inom sitt område eller, om civilbefälhavare ej finnes eller hans beslut ej kan avvaktas, länsstyrelse i vad angår länet även utan sådant uppdrag utöva befogenhet, som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj :t. Under angivna förutsättningar kan således vid behov erforderliga åtgärder också för krigsskadeskyddets effektivisering vidtagas. Sammanfattning Mot bakgrunden av vad här anförts angående krigsskadeorganisationen och verksamheten inom densamma kan den föreslagna ordningen sammanfattas sålunda: I fall, då skadegörelsen icke är begränsad och ersättningsuppgörelsen direkt administreras av krigsskadenämnden, svarar de lokala organen enligt av nämnden meddelade föreskrifter för mottagande och registrering av skadeanmälningar, utredning, besiktning och, om så låter sig göra, värdering av skadorna. Ärendena vidarebefordras efter hand till krigsskadenämnden. Angeläget är, att det insamlade grundmaterialet föreligger i två eller helst flera exemplar så att det kan förvaras på olika håll på ett i möjligaste mån krigsskyddat sätt. Skadeärenden, vilkas reglering av olika skäl

172 brådskar, överlämnas, för den händelse krigsskadenämnden icke fungerar eller kontakten med nämnden är bruten, till vederbörande länsstyrelse. Krigsskadenämnden dirigerar, så gott sig göra låter, lokalorganens verksamhet och ombesörjer att till utsatta platser avdelas särskilda besiktningsmän eller grupper av sådana. Då förhållandena det medger, påbörjar nämnden sin verksamhet med skaderegleringen i stort. Nämnden kan därvid bestå av femton ledamöter, vilka, om så finnes lämpligt, arbetar på fem avdelningar. Småärenden avgöres av en ledamot. Därest ett statens krigsskaderåd inrättats — varom närmare i kap. 8 — ankommer på detta råd att i vissa fall avgöra skadas karaktär av krigsskada och/eller civilskada.

Beredskapsåtgärder

Av skäl, som i kap. 9 (s. 117) anförts, vill försäkringsinspektionen förorda att det ur beredskapssynpunkt tillskapas en begränsad fond, vars medel reserveras för krigsskadeändmål. Anstalter härför synes kunna träffas genom att, till en början, av allmänna budgetmedel avsattes förslagsvis 10 miljoner kronor årligen under en tid av fem år. Det har tidigare på skilda ställen framhållits, att utarbetandet av delaljbestämmelser och vidtagandet av olika praktiska åtgärder måste ankomma på krigsskadenämnden. Oberoende av hur krigsskadeskyddet utformas är det erforderligt, att så sker redan i fredstid — och i all synnerhet i ett skärpt utrikespolitiskt läge. Det har synts försäkringsinspektionen angeläget att här sammanfatta de uppgifter, som i beredskapssyfte bör i första hand bli föremål för nämndens uppmärksamhet: 1. Av behovet påkallade organisatoriska föranstaltningar träffas, därvid samverkan äger r u m med försäkringsbolagen. 2. Nödiga åtgärder vidtages med avseende på lokalfrågor, evakueringsplaner, utarbetande av arbetsordning och tillämpningsföreskrifter m. m. 3. Blankettformulär av olika slag för skadeanmälan, besiktning och värdering iordningställes. 4. Upplysningar angående krigsskadeskyddet och direktiv för vad som skall iakttagas utarbetas till tjänst för allmänheten, varvid samverkan sker med ifrågakommande myndigheter. 5. En planering i stort äger r u m beträffande nämndens skadereglerande verksamhet under beaktande särskilt av vilka slags krigsskador som skall i första hand regleras. Avslutningsvis vill inspektionen föreslå, att — efter genomförda ändringar i nämndens organisation m. m. och därav föranlett behov av administrativa föreskrifter — åt nämnden uppdrages att utarbeta förslag till ny instruktion för nämndens verksamhet.

K A P I T E L 12 Specialmotivering till lagförslaget

Lagens rubrik. Såväl gällande som nu föreslagna lag avser att bereda ekonomiskt skydd för krigsskada å egendom. I förtydligande syfte och med tanke på att en motsvarande lagstiftning rörande skada å person kan bli aktuell har försäkringsinspektionen valt att benämna förslaget »Lag om ersättning för krigsskada å egendom». 1 §• Beträffande innehållet i denna paragraf må i allt väsentligt hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. I olika sammanhang har understrukits, att löfte om full gottgörelse för krigsskada icke kan lämnas. Ersättningens storlek måste bli beroende av tillgången på medel, som för ändamålet finnes disponibla. Detta har i lagtexten kommit till uttryck genom den föreslagna formuleringen »statsmedel, som för ändamålet ställts till förfogande». Begreppet »krig» torde i förevarande liksom i andra sammanhang få tolkas enligt det allmänna språkbruket. Inbördeskrig, uppror, upplopp och andra liknande företeelser, som ej avser krig mellan stater, kommer här icke in i bilden. Naturligt nog kan dock, därest samband med krig förefinnes, även en av dylika förhållanden vållad skada bli att bedöma såsom krigsskada. Medan gällande lag innehåller särskilda bestämmelser för krigsskada under neutralitetstid, har det ej ansetts erforderligt att för framtiden uppställa särregler rörande sådan skada. Lagförslaget är så utformat, att det täcker också neutralitetsfallet. I den mån det erfordras kan inom den föreslagna lagstiftningens ram ändamålsenliga anordningar för behandling av neutralitetsskador träffas. Eventuell tveksamhet beträffande tidpunkten, då krig skall anses ha utbrutit, behöver i och för sig ej föranleda svårigheter vid skadas bedömande, eftersom jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men sedermera befinnes äga samband med kriget, skall kunna betraktas såsom krigsskada. — Anmärkas bör, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och »blindgångare» o. s. v.

174 2 §• Frågan om den föreslagna lagens tillämplighet i rummet har i kap. 8 närmare behandlats. Bestämmelsen innebär en viss uppmjukning av gällande regler. Anknytningen till stadgandet i 3 § c) hade väl här kunnat undvaras, men den valda ordalydelsen har ansetts mera klarläggande. 3 §•

Vad angår de föreslagna generella undantagen från lagstiftningen hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 8.

må

4 §.

Förslaget utgår ifrån att statens krigsskadenämnd även framdeles skall utgöra det centrala krigsskadeorganet. I kap. 11 har förordats vissa ändringar i nämndens organisation och i formerna för dess verksamhet. Härav betingade ävensom övriga erforderliga föreskrifter torde liksom hittills få utfärdas i administrativ ordning. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke har därför i oförändrat skick överförts från 3 § gällande lag. 5 §.

I kap. 10 har spörsmålet om anmälan av inträffad krigsskada närmare berörts. Erinras må här att enligt den i tidigare sammanhang omnämnda lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående statsoch kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (den s. k. administrativa fullmaktslagen) en förlängning av eljest gällande tidsfrister i vissa undantagsfall kan ifrågakomma. Normalt sett är det emellertid angeläget, att krigsskador anmäles inom den i paragrafen angivna tremånaderstiden. Denna tidsfrist bör följaktligen noga respekteras i alla de fall, för vilka den är avsedd. Kravet på att verklig ursäkt skall kunna förebringas för underlåtenhet att inom tre månader anmäla skada måste därför strängt upprätthållas. Det är givetvis av största intresse att snarast möjligt erhålla en överblick av den totala skadeomfattningen, något som inverkar ej endast på frågan om medelsbehovet och dess täckande utan även på ersättningsuppgörelsens faktiska utformning. Det är av synnerlig vikt, att skadeanmälan innehåller så fullständiga uppgifter som möjligt rörande skadefallet. Värdet av snabba anmälningar ligger väsentligen däri, att då saken är aktuell ett mera tillfredsställande underlag för skadas bedömande kan presteras. De uppgifter, som i paragrafen angivits, är av väsentlig betydelse. Utöver dessa kan emellertid enligt vad i kap. 10 utsagts andra och mera detaljerade upplysningar behöva lämnas. Det bör åvila krigsskadenämnden att meddela noggranna föreskrifter härutinnan samt utarbeta formulär till anmälningsblanketter m. m. Som regel torde väl anmälan om krigsskada komma att göras av den skadade egendomens ägare eller innehavare. Intet hindrar emellertid, att

175 skadeanmälan sker genom inteckningshavare eller annan, vars intresse beröres av skadan. En och samma skada kan således bli anmäld av flera personer. Det självklara förhållandet att inkomna skadeanmälningar bör noga registreras och skadeakter uppläggas har ej ansetts behöva utsägas i lagtexten utan synes ha sin rätta plats i tillämpningsföreskrifterna. I enlighet med vad förut framhållits bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan om en betryggande förvaring av handlingarna i krigsskadeärenden så att de finnes i behåll, då slutuppgörelsen skall sättas in. 6 §.

De faser i skaderegleringen, som innefattas av utredning och värdering av inträffad krigsskada, har i det väsentliga behandlats i kap. 10. Även om i flertalet fall utförliga uppgifter lämnas i samband med skadeanmälan, lärer det ej sällan bli erforderligt att komplettera utredningen. Ofta torde en komplettering kunna ske vid besiktning av skadan genom lokalorganen och genom anlitande av försäkringsmän. I undantagsfall blir det måhända nödvändigt att begära medverkan från polismyndighet. Enligt den i 9 § upptagna regeln kan liksom för närvarande vid skadeutredning förhör med vittnen och sakkunniga äga r u m vid allmän domstol. Står det redan från början klart, att anmäld skada icke är av beskaffenhet att falla in under lagen, erfordras givetvis ingen utredning om skadan. Avvisningsbeslut bör då snarast meddelas. 7 §• Försäkringsinspektionen har i kap. 10 kommit fram till att grunderna för värderingen bör fastställas av Kungl. Maj:t. I lagförslaget har bibehållits gällande bestämmelse, att värdering skall verkställas av en eller flera värderingsmän. Den ordningen synes vara att föredraga att enligt krigsskadenämndens bestämmande och efter överenskommelse med försäkringsbolagen dessas värderingsmän anlitas för värderingen av krigsskador. Ofta lärer så kunna ske genom lokalorganens försorg. Det synes emellertid fördelaktigt, att till nämndens direkta förfogande står en stab av värderingsexperter på olika områden, vilka av nämnden kan omedelbart dirigeras till platser, där skadegörelsen föranleder mera omfattande och svåra värderingsproblem. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör skriftligt utlåtande över värderingen tillställas krigsskadenämnden och skadeanmälaren. Den jämkningen av gällande bestämmelse härom har föreslagits, att utlåtandet ej skall behöva översändas till skadeanmälaren i rekommenderat brev utan att delgivningen bör kunna ske »på lämpligt sätt». Praktiska hänsyn motiverar denna ändring. Ofta torde nämligen den skadelidande personligen närvara vid värderingen, och möjlighet kan sålunda erbjuda sig att direkt

176 mot kvitto överlämna utlåtandet. Dessutom kan det befaras, att postgången icke alltid fungerar tillfredsställande utan att en delgivning av utlåtandet på ett mera betryggande sätt kan ske annorledes, exempelvis genom de lokala representanterna inom krigsskadeorganisationen. Vad här föreslagits hindrar å andra sidan ej, att postdelgivning, där sådan anses lämpligare, äger rum. 8 §.

Det i första stycket föreslagna stadgandet överensstämmer i huvudsak med bestämmelsen i 38 § nuvarande lag. Den ändringen förordas dock, att tidsfristen för avgivande av påminnelser ej liksom nu fixeras till en månad från det avskrift av värderingsutlåtandet översänts till skadeanmälaren utan att det lägges i krigsskadenämndens hand att bestämma tiden. Gällande regel synes med tanke på bl. a. risken för oregelbunden postgång icke helt tillfredsställande. Därtill kommer, att det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet — skadans art och omfattning, egendomens belägenhet etc. — torde vara mera ändamålsenligt, att nämnden äger frihet att alltefter förhållandena bestämma tiden för påminnelsers avgivande. Detta hindrar naturligtvis ej, att för »normalfallen» generella regler av nämnden utfärdas. Som en nyhet i förhållande till gällande lag har i paragrafens andra stycke föreslagits rätt för krigsskadenämnden att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada. Denna bestämmelse har tidigare berörts i kap. 10. 9 ^ Paragrafen, vilken omnämnts redan under 6 § härovan, har med viss ändring, som betingats av den nya rättegångsbalkens regler, överflyttats från gällande lag och torde här ej tarva någon motivering. 10 §. Ehuru frågan om ersättnings bestämmande och utgivande enligt vad i kap. 10 anförts lämnats öppen och statsmakterna således har möjlighet att laga efter lägligheten, har det synts försäkringsinspektionen angeläget att i paragrafen utsäga, att spörsmålen om räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar skall särskilt beaktas samt att, där ej annorlunda bestämts, en likformig nedsättning av oguldna ersättningsbelopp skall äga rum. Vad sålunda uttalats saknar väl självständig betydelse men får likväl anses ge uttryck för en målsättning, som går ut på att taga hänsyn till ifrågavarande viktiga faktorer, allt i enlighet med vad i det föregående framhållits. 11 §• Vad beträffar rätten till utfallande ersättningsbelopp synes principiellt böra i tillämpliga delar gälla samma bestämmelser som enligt försäkrings-

177 avtalslagen i fråga om ersättning på grund av skadeförsäkring. Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande lags regler för fastighetskollektivet. Vissa jämkningar har emellertid föreslagits. Sålunda hänvisas till en början till försäkringsavtalslagens bestämmelser rörande skadeförsäkring och ej såsom i gällande lag till bestämmelserna om brandförsäkring. Det framstår nämligen såsom mera konsekvent att i förevarande sammanhang göra stadgandena för skadeförsäkring, vilka är mera vidsträckta, i tillämpliga delar giltiga, och f. ö. upptager dessa stadganden i de avseenden, som här är av huvudsakligt intresse, en hänvisning till reglerna om brandförsäkring. — En annan olikhet är att enligt paragrafens andra stycke anknytning göres till fastighets värde vid tiden för skadeuppgörelsen och ej vid tidpunkten för skadans inträffande. Motivet för denna jämkning är att det med hänsyn till befarad penningvärdesförsämring ansetts mera realistiskt att utgå från förhållandena vid skaderegleringstillfället. Saknas taxeringsvärde, bör i likhet med vad gällande lag stadgar krigsskadenämnden bestämma tillämpligt värde. Så torde ock få ske, därest uppräkning av taxeringsvärde eller annat värde på grund av penningvärdesförsämring anses böra äga rum. Om till följd av bristande medelstillgång en reducering av krigsskadeersättningen måste ske, kan det i och för sig ifrågasättas, huruvida icke i förekommande fall även inteckningshavare — och motsvarande fordringsägare — bör drabbas härav. En sådan ordning var förutskickad i den finska lagstiftningen, enligt vilken inteckningshavare, som kunde utfå endast reducerat fordringsbelopp, skulle anses helt kompenserad för sin fordran på grund av inteckningen. För svenskt vidkommande gäller enligt allmänna civilrättsliga grundsatser, att inteckningsrätten ej är begränsad till den intecknade egendomen utan därutöver bygger på gäldenärens personliga betalningsansvar. Krigsskadeutredningen ansåg sig icke kunna förorda en regel i krigsskadelagen, som bröt mot den sålunda hävdvunna ordningen och detta ej ens fastän här vore fråga om extraordinära förhållanden. Försäkringsinspektionen har lika litet velat rekommendera ett avsteg från nämnda grundsatser, vilket skulle innebära att inteckningshavares rätt bleve beskuren. Inteckningshavare bör således bibehållas vid sin fordringsrätt, hur än skadeuppgörelsen utfaller. För en dylik ordning talar även den omständigheten, att inteckningshavare löper avsevärd risk för penningvärdesförluster och att det fördenskull är desto mer angeläget att för deras del söka i görligaste mån begränsa andra förlustrisker. Omvänt blir inteckningshavare normalt icke heller kompenserade för realminskning i fordringsrätten till följd av inflation. Detta spörsmål har tidigare berörts i den allmänna motiveringen i kap. 10. Uppstår tveksamhet angående vem krigsskadeersättningen rätteligen skall tillkomma, torde krigsskadenämnden kunna begagna sig av den enligt lagen den 24 mars 1927 förefintliga möjligheten att fullgöra betalningen genom att nedsätta beloppet i fråga i allmänt förvar. 12—610839

178 Enligt 17 § tredje stycket föreslås ett bibehållande av nuvarande bestämmelse, att den, som ej åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till skadeersättning skall tillkomma, kan få sitt anspråk prövat vid allmän domstol. 12 §. Denna paragraf, vilken har sin motsvarighet i 34 § gällande lag, innefattar en viss begränsning i skadelidandes rätt till ersättning. Föreskrift, som i paragrafen avses, kan utfärdas av civilförsvarsmyndigheterna eller andra ifrågakommande myndigheter, och dessutom lärer även krigsskadenämnden vara oförhindrad att ge direktiv med tanke på det ekonomiska krigsskadeskyddet. En uppmjukning av nuvarande bestämmelse har bedömts önskvärd och i sådant syfte har inryckts ett förbehåll av innebörd, att särskilda omständigheter må kunna föranleda avsteg från huvudregeln. 13 §. Enligt den föreslagna bestämmelsen — vartill motsvarighet saknas i gällande lag — skall krigsskadenämnden åtnjuta regressrätt gentemot tredje man beträffande ersättningsbelopp, som av nämnden utgivits. Regeln torde vara av betydelse främst i fall, då nämnden reglerat skada och skadestånd sedermera erhålles av främmande makt, vilken vållat skadan — något som i stor utsträckning inträffade under andra världskriget. Därutöver kan emellertid stadgandet också ha sitt berättigande med tanke på exempelvis det fall, att nämnden utbetalat ersättning men skadan senare bedömes såsom civilskada. 14 §. Beträffande denna paragraf må hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 8. Regressanspråk bör normalt anmälas till krigsskadenämnden inom den angivna tremånadersfristen. Med hänsyn till nytillkomna omständigheter och andra skäl av betydelse för regressrättens bedömande bör det dock vara nämnden obetaget att i det särskilda fallet utsträcka tidsfristen. Också i detta sammanhang erinras om vad under 5 § sagts om den administrativa fullmaktslagen. 15 g. Tidigare har på flera ställen uttalats att det, oavsett krigsskadeskyddets utformning, är praktiskt nödvändigt att i stor utsträckning anlita försäkringsbolagens resurser vid genomförandet av en krigsskadeuppgörelse. Särskilt gäller detta medverkan vid skadebesiktningar och värderingar, men det kan dessutom vara till fördel att ha tillgång till bolagens grundmaterial i olika avseenden till ledning vid värdering och vid bestämmandet av ersättning. Överläggningar med företrädare för det enskilda försäkringsväsendet har givit vid handen, att man på försäkringshåll är välvilligt inställd till

179 och beredd att bistå krigsskadeorganen. Det kan vid sådant förhållande måhända synas överflödigt att lagfästa någon skyldighet för försäkringsbolagen att biträda krigsskadenämnden i dess verksamhet, men inspektionen har ändock föredragit att i huvudsak bibehålla nuvarande lagstadgande härom. Det bör ankomma på nämnden att vid samråd med de olika bolagen under hänsynstagande till skilda förutsättningar med avseende på kontorstekniska och andra interna förhållanden planera, i vilka hänseenden bistånd kan och bör lämnas krigsskadenämnden. Skälig ersättning bör även framdeles utgå för försäkringsbolagens arbete inom krigsskadeskyddet. 16 §.

Vad angår innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen i kap. 11. 17 §. I enlighet med vad tidigare framhållits bör krigsskadenämnden i princip ensam avgöra frågor om krigsskadeersättning. Så skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag alltid ske beträffande ersättningens storlek. I övrigt lämnas även framgent möjlighet för nämnden att ompröva ärende och för skadelidande att vända sig till domstol i händelse av missnöje med nämndens beslut om vem rätten till utfallande ersättning skall tillkomma. Med tanke på den för visst fall i kap. 8 rekommenderade anordningen med ett statens krigsskaderåd, varom mera i nästföljande paragraf, har anmärkts, att nämndens beslut i vad avser ansvarigheten för skadas ersättande kan bli föremål för prövning av nämnda organ. 18 §. Såsom i tidigare sammanhang framhållits har det ansetts lämpligt att i lagförslaget intaga en bestämmelse, innefattande befogenhet för Kungl. Maj:t att vid behov inrätta ett särskilt organ, förslagsvis benämnt statens krigsskaderåd, vilket skall ha till uppgift att slutligt avgöra, huruvida inträffad skada är att anse såsom krigsskada eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten för skadans ersättande bör ifrågakomma. Skälen härtill har närmare utvecklats i kap. 8. För att krigsskaderådet utan onödig tidsutdräkt skall kunna träda i verksamhet har i paragrafen intagits de väsentliga bestämmelser, som härvidlag bedömts erforderliga. Tanken är att krigsskaderådet skall äga att på hemställan av krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren — vilket torde bli det normala — eller av skadelidande upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling. Vanligtvis kommer väl dylik fråga att anhängiggöras hos krigsskaderådet, innan krigsskadenämnden eller vederbörande försäkringsbolag avgör ett skadeärende. Fall kan dock inträffa, då den skadelidande efter det han erhållit nämndens eller bolagets besked i ärendet vill hänvända sig till rådet, och det blir då fråga om ett slags besvärsförfarande. Främst ur denna synpunkt har de 12*—610S30

180 föreslagna tidsfristerna tillkommit. Avsikten är att tidigare avgjorda ärenden skall kunna dragas inför krigsskaderådet senast inom två månader efter det rådet trätt i funktion och att hemställan om prövning av annat skadefall skall göras inom två månader efter det krigsskadenämnden eller försäkringsgivaren avgjort ärendet. Givetvis erfordras en hel del tillämpningsföreskrifter, därest ett krigsskaderåd inrättas, men dessa torde till övervägande del kunna ges i administrativ ordning. 19 §. I skilda sammanhang har betonats, att särskilda föreskrifter med avseende på lagens tillämpning kommer att bli nödvändiga. Paragrafen har sin direkta motsvarighet i gällande lag.

KAPITEL 13 Sammanfattning

Under hänvisning till den föregående framställningen vill försäkringsinspektionen i detta avslutande kapitel sammanfattningsvis redogöra för huvuddragen i den nu föreslagna krigsskadelagstiftningen. Avgörande för uppläggningen och genomförandet av en krigsskadeuppgörelse är i sista hand den totala skadeomfattningen och den allmänna ekonomiska situationen under och efter ett krig. Först då dessa faktorer är bekanta, skapas nödiga förutsättningar för krigsskadeskyddets slutgiltiga utformning. E h u r u lösandet av flera väsentliga spörsmål således måste ställas på framtiden, synes det likväl möjligt att i förväg vidtaga vissa grundläggande lagstiftningsåtgärder. Bestämmelser om anmälan, utredning och värdering av krigsskada samt andra för uppgörelsens förberedande erforderliga åtgöranden bör alltså kunna på förhand åstadkommas. Och icke minst torde kunna uppbyggas en organisation, vilken kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och efter ett krig medger. Föreskrifter i sagda hänseenden lärer få utgöra den kärna, kring vilken lagstiftningen bygges upp. I övrigt manar ovissheten om framtida förhållanden, i dagens läge mer påtaglig än någonsin, till den största varsamhet vid övervägandet av lagstiftningens innehåll. Det ter sig ofrånkomligt att lagbestämmelserna erhåller en sådan räckvidd och elasticitet, att icke handlingsfriheten i en aktuell situation blir beskuren. Detta hindrar å andra sidan ej, att förhandsöverväganden beträffande skilda principspörsmål i möjligaste mån göres. För att enligt lagen ersättningsgill skada skall föreligga uppställes också hädanefter det principiella kravet, att skadan är av materiell art och att ett mer eller mindre tydligt orsakssammanhang mellan kriget och skadan förefinnes. Ersättningen begränsas således till värdet av egendomsskada, som uppkommit i följd av krig. Vad angår orsakssammanhanget mellan kriget och skadan måste med hänsyn till den ej sällan komplicerade naturen hos skador under krigsförhållanden även framdeles förutsättas, att stor frihet vid skadebedömningen tillägges krigsskadenämnden såsom det centrala krigsskadeorganet och att lämplighets- och skälighetssynpunkter i viss utsträckning beaktas. Därför bör det ej heller vara uteslutet, att jämväl

182 skador av mera sekundär krigskaraktär kan bli föremål för reglering. Det har befunnits ogörligt alt genom definitioner skarpt avgränsa krigsskadebegreppets innebörd, och komplikationer kan uppkomma främst genom den bristande överensstämmelsen mellan det allmänt hållna krigsskadebegreppet och civilförsäkringens s. k. krigsklausul. Målsättningen vid den praktiska tillämpningen måste emellertid vara, att luckor ej uppstår mellan krigsskadeskyddet och civilförsäkringsskyddet till förfång för skadelidande försäkringstagare. Genom ett förtroendefullt samarbete mellan krigsskadenämnden och försäkringsbolagen, något som även gällande ordning byggt på, torde dock goda förutsättningar beredas för en sådan bedömning av tveksamma skadefall, att den enskilde ej blir lidande. Som längre gående alternativ till praktiska anordningar för åstadkommandet av tillfredsställande lösningar av gränsskadefall förordas i första hand inrättandet på frivillig väg av en »skiljenämnd för krigsskador» och i andra hand tillskapandet av ett särskilt statligt organ, »statens krigsskaderåd», med uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten för skadas ersättande, d. v. s. om skada skall anses såsom krigsskada eller civilskada eller om en fördelning av ersättningsskyldigheten skall äga rum. Även skada, vilken inträffat före ett krigsutbrott men sedermera visat sig äga samband med kriget, skall — om övriga förutsättningar är för handen — kunna bedömas såsom krigsskada. Särregler rörande behandling av krigsskada under neutralitetstid har ej längre ansetts erforderliga. Lagförslaget täcker också »neutralitetsfallet», och för dylikt fall önskvärda specialföreskrifter lärer kunna meddelas inom den föreslagna lagens ram. Liksom enligt gällande lag skall krigsskada i princip ha inträffat på svenskt territorium. En uppmjukning av denna huvudregel föreslås dock av hänsyn främst till den svenska kusttrafiken och särskilt då Gotlandstrafiken, och skada skall i enlighet härmed kunna ersättas även i vissa angivna fall, då den timat utanför den svenska territorialgränsen. Förslaget ställer i likhet med nuvarande lag vissa slag av egendom utanför krigsskadeskyddet. Undantagen har dock väsentligt begränsats och avses härefter skola i huvudsak omfatta dels svenska staten och främmande stat tillhörig egendom, dels fartyg och annan egendom, som kan försäkras mot krigsrisk enligt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring m. m., dels smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är föremål för yrkesmässig verksamhet, och dels pengar och värdehandlingar. Därjämte har bibehållits gällande bestämmelse om att Kungl. Maj:t kan förordna om undantagande från lagens tillämpning av utländsk privat egendom. Medan gällande krigsskadelag i princip bygger på ett slags försäkringssystem med egendomen uppdelad på fyra särskilda, självförsörjande kollektiv, för vilka stadgas delvis olika finansieringsmetoder och ersättnings-

183 regler efter mönster från försäkringsväsendet, förordas för framtiden en skattefinansiering av krigsskadeskyddet och en principiellt enhetlig behandling av all egendom. Försäkringsinspektionen har nämligen efter vidlyftiga diskussioner och omfattande försök att konstruera »försäkringsmässiga» anordningar kommit till det resultatet, att finansieringsproblemet måste angripas från den utgångspunkten att det väsentligen rör sig om en skatteteknisk fråga, på vilken dessutom allmänt samhällsekonomiska synpunkter måste anläggas. Denna slutsats bygger framförallt på det förhållandet, att, utom eventuellt i lindriga krigsfall, skadereglering och medelsuppbörd förutsattes till huvudsaklig del kunna ske först efter kriget. Lagtexten upptager endast den allmänna bestämmelsen, att ersättning skall utgå av statsmedel, som för ändamålet ställts till förfogande. Något slutligt ställningstagande till beskattningsformerna kan ej för närvarande ifrågakomma, utan det måste förutsättas, att detta spörsmål ägnas uppmärksamhet vid den allmänna finansiella beredskapsplanering för krigs- och efterkrigsändamål, som också av andra skäl erfordras. Inspektionen har dock utgått ifrån att, såvitt nu kan bedömas, en krigs- och inflationsvinstskatt och sannolikt även en nettoförmögenhetsskatt torde ligga närmast i blickfältet, när statsmakterna i en aktuell situation, vilken kännetecknas av svåra krigsskador, tager definitiv ställning till finansieringsfrågan. Visserligen skulle indirekta skatter vara lämpliga ur den synpunkten att de mera effektivt bidrager till att skapa det ekonomiska utrymme inom samhällsekonomien, som kräves för den med krigsskadeutjämningen förenade återuppbyggnaden. Än viktigare är emellertid att de psykologiska möjligheterna att vinna anslutning för en sä fullständig gottgörelse som förhållandena i övrigt medger kan förväntas bli större, om finansieringsformen blir sådan att hela anordningen i högre grad framstår såsom en utjämning mellan egendomsägare. Denna sista synpunkt är så mycket mer vägande som det måste antagas, att ett krig kommer att i utomordentlig grad skärpa konkurrensen mellan olika primära behov om den tillgängliga totala skattekraften. Blir krigsskadorna omfattande, är det angeläget, att en särbudget med självständiga inkomster upprättas för krigsskadeutjamningen. Grunderna för skadeersättnings bestämmande och utgivande skall enligt förslaget fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Det synes nämligen uppenbart att kännedom måste föreligga om skadeomfattningen i stort och om de ekonomiska resurserna för att regler om ersättning skall kunna utfärdas. Enligt försäkringsinspektionen bör vid skaderegleringen rimlig hänsyn tagas till penningvärdesförändringar, så att ersättningen i princip motsvarar skadas reella värde, dock att utebliven inflationsvinst ej bör ersättas. Också räntegottgörelse bör utgå, ehuru ej heller härvidlag någon ovillkorlig utfästelse kan i förväg lämnas. Full skadeersättning bör eftersträvas, men något förhandslöfte härom kan av lätt insedda skäl icke ges.

184 Bland annat kan det eventuellt framstå såsom rättvist att ta viss hänsyn till den belastning, som genom krigsskadeutjamningen lägges på ägare av icke krigsskadad egendom. Möjlighet till andra begränsningar i ersättningsrätten erbjuder sig främst genom tillämpning av självriskregler och undantagande av bagatellskador, genom utelämnande av skador å lyxbetonad egendom samt genom schablonmässiga regleringar av skador å personligt lösöre och privata motorfordon. Bortsett från dylika och andra nödvändiga reduceringar av ersättningsbeloppen alltefter medelstillgången bör, i den mån ytterligare reduktioner påkallas, den principen följas, att oguldna ersättningar proportionellt lika nedsättes. De föreslagna reglerna om anmälan, utredning och värdering av krigsskada överensstämmer i stort med nuvarande bestämmelser. Anmälan skall i princip göras inom tre månader efter erhållen kännedom om skadas inträffande och tillställas krigsskadenämnden eller särskilda lokala organ. Efter erforderlig utredning verkställes, så snart förhållandena det medger, värdering av skadan. Är skadan av mindre omfattning och föreligger tillräcklig utredning om dess värde, behöver dock särskild värdering ej äga rum. Värderingsgrunderna bestämmes av Kungl. Maj :t. Krigsskadenämnden tillägges befogenhet att föranstalta om ny värdering av redan värderad skada. Krigsskadeorganisationen föreslås väsentligt utbyggd, främst genom inrättandet av lokala organ. Krigsskadenämnden, som alltjämt skall vara det centrala organet, kommer enligt förslaget att bestå av fem ordinarie ledamöter och tio adjungerade ledamöter (»suppleanter»). Därest så visar sig behövligt, kan nämnden alltså utgöras av femton ledamöter, vilka skall kunna arbeta på förslagsvis fem avdelningar. Erfarenhet av domarvärv och brandförsäkringsverksamhet bör liksom för närvarande finnas företrädd i nämnden. Beslutförhetsreglerna föreslås uppmjukade, i första hand i vad gäller avgörande av ärende, i vilket fordrad ersättning icke överstiger etttusen kronor och vilket ej bedömes vara av principiell vikt. Krigsskadenämnden skall enligt förslaget åtminstone tills vidare bibehålla sin permanenta karaktär. Ur beredskapssynpunkt och av psykologiska skäl förordas att det redan i fredstid upprättas en, låt vara begränsad, krigsskadefond. Dess medel, som lämpligen tillföres genom anslag av allmänna budgetinkomster till ett årligt belopp av tio miljoner kronor under en tid av fem år, skall i första hand vara avsedda att täcka skador, vilka av hänsyn till försvarsansträngningarna och folkhushållningen under krig måste omgående regleras. Vidare betonas vikten av att krigsskadenämnden i syfte att höja beredskapen inom krigsskadeskyddet träffar vissa praktiska föranstaltningar.

Särskilt yttrande av byråchefen Vogel, med instämmande av byråchefen Brundin såvitt angår avd. I

I. Försäkringsinspektionen har i kapitlet rörande skaderegleringen bland annat gått in på frågan om riktlinjerna för bestämmandet av krigsskadeersättningen för krigsskadade intecknade fastigheter, vilkas värde efter kriget stigit till följd av en allmän penningvärdesförsämring. Såsom exempel anför inspektionen att en fastighet, som är värd 100 000 kronor och intecknad till 80 000 kronor, blir totalförstörd under kriget. Samtidigt antages att till följd av inflation värdet av fasligheten i oskadat skick efter kriget skulle ha utgjort 200 000 kronor eller med andra ord fördubblats och att staten har ekonomiska resurser att lämna full ersättning för inträffade krigsskador. Enligt inspektionens mening talar övervägande skäl för att i ett sådant fall krigsskadeersättning för fastigheten bör utgå med 120 000 kronor och icke med 200 000 kronor. Beloppet 120 000 kronor utgör summan av dels inteckningarna (80 000) — vilka förutsattes icke bli uppräknade — och dels ägarens andel av den skadade fastigheten (100 000 — 80 000), vilken andel fördubblas till följd av penningvärdesförsämringen (40 000). Till inspektionens ovannämnda ståndpunkt kan jag icke ansluta mig. Enligt min uppfattning bör i nyssnämnda exempel krigsskadeersättningen för fastigheten utgöra 200 000 kronor. Såsom skäl härför vill jag i korthet åberopa följande. Enligt försäkringsinspektionens linje kan två likadana krigsskador leda till helt olika ersättningar. Antag exempelvis att två identiskt lika fastigheter vid samma gata totalt förstöres vid ett och samma bombanfall. Antag vidare att av fastigheterna — som vardera har ett värde av 100 000 kronor -— den ena är ointecknad och den andra är intecknad till 100 000 kronor samt att penningvärdet efter kriget försämras så att oskadade fastigheters värde stiger till det dubbla. Enligt försäkringsinspektionens ståndpunkt blir krigsskadeersättningen för den ena fastigheten dubbelt så stor som för den andra. Den ointecknade fastigheten ersattes nämligen, därest full ersättning utgår, med 200 000 kronor, medan för den intecknade fastigheten blott utgives 100 000 kronor. Det synes mig orimligt, att lika materiella skador icke skall ersättas med lika belopp. Även från en annan synvinkel synes försäkringsinspektionens linje leda till otillfredsställande resultat. Antag att en person äger dels en fastighet, värd 100 000 kronor och intecknad till 90 000 kronor, och dels statsobliga-

186 tioner till ett värde av 90 000 kronor. Såvida den princip för krigsskadeersättningens bestämmande, som inspektionen ansluter sig till, kan antagas bli rättesnöret vid en framtida krigsskadeuppgörelse, ligger det vid ett krigshot i denne persons intresse att avyttra obligationerna och inlösa inteckningsskulden. Därest han icke företager en sådan transaktion och fastigheten blir totalskadad och penningvärdet senare sjunker till hälften, blir nämligen hans nettoförmögenhet (vid full krigsskadeersättning och oförändrat obligationsvärde) blott 110 000 (90 000 + 2 X 10 000) kronor, medan däremot transaktionens genomförande leder till att nettoförmögenheten blir 200 000 ( 2 X 1 0 0 000) kronor. Från samhällets synpunkt synes det mig icke önskvärt, att principerna för krigsskadeersättningens bestämmande utformas så, att det ekonomiska slutresultatet för en person kan bli helt olika, beroende på om han genomfört ekonomiska transaktioner av ovan angiven typ eller ej. Med den av mig förordade linjen för krigsskadeersättningens bestämmande påverkas i princip icke förmögenhetsställningcn för en person av om han inlöst inteckningarna i sin fastighet eller ej. Ej heller när man ser på förhållandet mellan ägarna av krigsskadade fastigheter och ägarna av sådan fast eller lös egendom, som undgått skador, synes försäkringsinspektionens ståndpunkt kunna accepteras. Den begränsade ersättning, som inspektionen vill tillerkänna ägarna av intecknade krigsskadade fastigheter, ställer icke de skadade fastigheternas ägare på lika fot med ägarna av oskadad egendom. Inspektionens linje synes mig strida mot andan i den föreslagna lagen om ersättning för krigsskada å egendom. Huvudtanken i lagen måste nämligen anses vara, att samhället skall medverka till att ägare av krigsskadad egendom såvitt möjligt försättes i samma ekonomiska läge som lyckligare lottade medbröder, vilkas egendom icke blivit skadad. Endast den av mig förordade ersättningsprincipen synes förenlig med denna huvudtanke. Försäkringsinspektionens linje försvårar också den materiella återuppbyggnaden efter kriget. Då ägarna av intecknade fastigheter i fall av penningvärdesförsämring icke i sin hand får så stora belopp, som motsvarar de förstörda fastigheternas efterkrigsvärde, kommer det att bli svårare än eljest för dem att uppföra nya byggnader. Samhällslivets återhämtning och den fredsmässiga normaliseringen av levnadsförhållandena efter kriget kommer därigenom att fördröjas. Även härutinnan motverkar inspektionens linje ett av syftena med lagstiftningen om krigsskadeersättning. Framhållas må ytterligare att, såvitt jag kan finna, försäkringsinspektionens ståndpunkt bygger på en felaktig uppfattning av innebörden i att en person äger en fastighet eller någon annan materiell sak. Inspektionen likställer ungefär ägandet av en fastighet med ägandet av ett visst penningbelopp, nämligen det belopp, som motsvarar skillnaden mellan fastighetens värde och den inteckningsskuld, för vilken fastigheten häftar. Detta är emellertid en syn, som icke har något stöd i gällande svensk rätt. Ägandet

187 hänför sig till de konkreta, materiella tingen. Den reella förlust som en fasstighetsägare lider, då hans fastighet blir totalskadad, utgör icke en viss penningsumma utan omfattar den konkreta, materiella nyttighet, som fastigheten utgör. Han får icke full ersättning för den inträffade skadan med mindre han utbekommer ett belopp, som motsvarar efterkrigsvärdet av ifrågavarande materiella ting. Den svenska skadeståndsrätten står helt främmande för tanken att den omständigheten att fastighetsägaren har en viss skuld, för vilken borgenärerna har panträtt i fastigheten, skall medföra att ersättningen för en skada på fastigheten blir lägre än vad fallet blir om fastighetsägaren icke har någon dylik skuld. Om försäkringsinspektionens linje för krigsskadeersättningens bestämmande kommer att tillämpas vid en krigsskadeuppgörelse, kommer de allra flesta av landets fastighetsägare — därest, såsom sannolikt är, en inflation följer i kriget spår — icke att erhålla full ersättning för lidna skador, även om medelstillgången är sådan att en nedsättning av ersättningsbeloppen icke är aktuell. Och detta gäller ägare av fastigheter av alla slag, såväl egnahem som hyresfastigheter, såväl bostadsfastigheter som industrifastigheter, såväl fastigheter i stad som lantegendomar av olika storlek. Utan undantag kommer ägarna av intecknade fastigheter att drabbas av den uttunning av äganderätten till fast egendom, som försäkringsinspektionens ståndpunkt innefattar. Försäkringsinspektionen inskränker icke den ovan kritiserade linjen för ersättningens bestämmande till fastigheter utan synes anse, att den i princip bör gälla all egendom. Samtidigt medger emellertid inspektionen, att reduktioner av ifrågasatt slag kommer att träffa ojämnt. Det anses nämligen relativt lätt att konstatera inflationsvinster i fråga om fastighetsägare men betydligt svårare beträffande ägare av andra slag av egendom. Såvitt jag kan finna blir det praktiskt omöjligt att genomföra inspektionens linje för annan egendom än sådan som är intecknad. Och av den intecknade egendomen spelar fastigheterna den helt dominerande rollen. I den mån annan egendom än fastigheter skulle drabbas av sådana ersättningsreduktioner, varom i det föregående varit tal, omfattar min kritik även dessa reduktioner. Till undvikande av missuppfattning vill jag framhålla, att jag icke står främmande för tanken att en kraftig krigs- och efterkrigsinflation kan motivera en undersökning av det mycket komplicerade och svårlösta problemet om en uppräkning av penningfordringar av olika slag. Jag är också införstådd med att det under och efter ett krig kan vara skäl att genomföra en särskild beskattning av inflationsvinster. Hur en inflationsvinstbeskattning skall utformas kräver ingående överväganden och särskild utredning. Det synes mig dock uppenbart, att såväl administrativa som andra synpunkter talar för att frågorna om krigsskadeersättningens storlek icke bör sammanvävas med frågan om en inflationsvinstbeskatt-

188 ning. Krigsskadeersättningsfrågorna bör behandlas för sig och beskattningsfrågorna för sig. //. Försäkringsinspektionen har föreslagit att, till en början, av allmänna budgetmedel en särskild fond på 50 miljoner kronor skall avsättas redan i fredstid för att utgöra startkapital för sådana skaderegleringar, som av militära eller krigsekonomiska skäl bör och i mån av möjlighet även kan verkställas under pågående krig. Värdet av en dylik startfond anses väsentligen ligga på det psykologiska planet. Jag kan icke ansluta mig till inspektionens förslag rörande uppläggande av en dylik fond. Fonden har enligt min uppfattning ingen reell eller psykologisk betydelse. Via beredskapsstatsanslag kan erforderliga belopp av mycket större storleksordning ställas till förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående krig, och detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdesförsämring, innan den behöver tagas i anspråk, och att därför ytterligare insamling av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli nödvändig. En sådan ordning synes icke tillfredsställande från de enskilda medborgarnas synpunkt.

CUNGL. B i SL.

- 6 FEB 1957 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1957 .Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer 1 den kronologiska förteckningen.)

AlImAn lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. JO och kommunerna. [2]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vattenväsen. Skogsbruk, Bergsbruk. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Industri. Kommunaiför valtning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Fullfölj dsbegränsning 1 skattemål. [3]

Kommunikations väsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen. Krigsskada ä egendom. [5]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård. Nordiskt samarbete Inom näringsforskningen. [1]

Försvaraväsen. Allmänt näringsväsen. Oljelagring. £4]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G ESSELTE AB STOCKHOLM 1957