Gotland betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATTENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1958:18 Socialdepartementet

1 2 IUN 1958

=rl

GOTLAND B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1954 Å R S Ö - U T R E D N I N G

Stockholm

yGw

Statens offentliga utredningar 1958 Kronologisk förteckning

1. Vägplan »rjverige. 1. Biktlinjer och förslag samt kartiilfor. Idun. 226 s. K. 2. Vägplan ftr iverige. 2. Expertutredningar och övriga textbigor. Idun. 208 s. K. 3. Utredning or vissa förhållanden vid konserveringsforskiirsinstitutet. Marcus. 270 s. H. 4. Promemoua ned förslag om fondförvaltning m. m. i stm\nd med en utbyggd pensionering. Idun. 91 s. S l' £ e r m a n e n ; sSrdeskadeskydd. Idun. 547 s. Jo. 6. Författningsiredningen. l. Kandidatnominering vid andrajarmarval. Av L. Sköld. Idun. 355 s. Ju. 7. Småbrukarstiet. Marcus. 120 s. Jo. 8. Gemensam wdisk hälsovårdsutbildning. Norstedt. 95 £ i 9. Häradsrätt ammansättning i brottmål. Idun. 24 s. Ju. 10. Förslag til •»rumärkeslag. Idun. 464 s. Ju. 11. Reserverna ir högre utbildning. Idun. 124 s. E. 12. Civilförsvirstbildningen. Idun. 176 s. I. 13. Civilförsvire; organisation. Idun. 465 s. I. 14. Regeringsarttet. Idun. 164 s. Ju. 15. Hälsovård oi öppen sjukvård i landstingsområdena. Iflur 429 s. I. 16. Betänkande m e d förslag till allmän tjänstepliktslag » . n . Idun. 154 s. S. 17. Socialförsikng och rehabilitering. Kihlström. 18. Gotland. Jdu. 195 s. S.

Anm. Om sHrsild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utggöra begynnelsebokstäver a till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiaastikdepartementet, Jo. •= irdbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1958:18 Socialdepartementet

GOTLAND B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV 1954 ÅRS Ö - U T R E D N I N G

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1958

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 19 februari 1954 chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning rörande åtgärder för lösandet av de sysselsättningsproblem, som finnes eller väntas uppstå på Gotland, Öland och Ven. I enlighet med detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga landshövdingen T. Å. Hovgård, tillika ordförande, direktören K. E. Flinck, byråchefen Bertil Johansson, direktören E. E. Norrman och disponenten T. Wahlqvist. Numera kanslirådet i handelsdepartementet E. O. Thuresson tillkallades den 16 m a r s 1954 att såsom expert biträda de sakkunniga. Såsom sekreterare har förordnats länsassessorn S. N. S. Swanstein. De sakkunniga, som antagit namnet 1954 års ö-utredning, påbörjade sitt arbete sommaren 1954 samt avlämnade den 13 juni 1955 respektive den 30 juni 1956 betänkanden rörande Ven och Öland. Arbetet har därefter ägnats de gotländska problemen och utredningen har vid olika tillfällen fört överläggningar med de lokala myndigheterna, organisationerna och företagen. Sedan arbetet numera slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna Betänkande rörande Gotland. Utredningen har under arbetets gång avgivit ett flertal remissutlåtanden o. dyl. i frågor, som berört utredningsuppdraget. Stockholm den 23 april 1958 Å.

Hovgård

K. E. Flinck

Bertil

Johansson

E. E. Norrman

Torsten

Wahlquist j Stig

Swanstein

Innehåll

Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap.

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

Inledning Befolkning Gotlands jordbruk Gotlands skogsbruk Gotlands fiske Gotlands industri och hantverk Turistväsendet på Gotland Näringslivet i övrigt på Gotland Arbetsmarknaden på Gotland Sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden m. m. på Gotland Gotlands kraftförsörjning Gotlands vatten- och avloppsförhållanden Gotlands reguljära kommunikationer med fastlandet Allmänna synpunkter på Gotlandsproblemen Möjligheterna a t t utbygga Gotlands nuvarande näringsliv A. J o r d b r u k e t B. Skogsbruket C. Fisket D. Industrien och hantverket E. Turistväsendet F. Näringslivet i övrigt Kap. 16. Behovet av en förstärkning av Gotlands företagareförening m. m. Kap. 17. Synpunkter på Gotlands kommunikationsproblem Sammanfattning Tabellbilagor

7 12 21 33 38 46 63 67 82 95 104 109 118 130 135 135 149 158 160 166 168 172 176 183 185

KAPITEL 1 Inledning

Landskapet Gotland omfattar, förutom huvudön Gotland, öarna Fårö, Gotska Sandön, Stora Karlsö och Lilla Karlsö, vartill kommer ytterligare ett antal mindre öar. Ur de synpunkter utredningen har att beakta är endast öarna Gotland och Fårö av intresse. De i betänkandet lämnade uppgifterna avser därför i allmänhet endast dessa öar. Gotland har en areal av 3 001 och Fårö en areal av 114 kvadratkilometer. Det kortaste avståndet till svenska fastlandet (Västervik) är 100 kilometer. Till Nynäshamn, dit de reguljära sjöförbindelserna går, är avståndet något mer än 125 kilometer. De mest utmärkande särdragen i Gotlands klimat är å ena sidan den varma eftersommaren med milda höstar och vintrar samt å andra sidan den torra, kyliga våren och försommaren. För december—mars månader h a r Visby en medeltemperatur, som n ä r m a r sig den i det betydligt sydligare belägna Lund. Medeltemperaturen för april—juni månader är däremot lägre än i en så nordlig plats som Falun. Gotland är relativt nederbördsfattigt. För åren 1900—1930 uppgick medelnederbörden inom länet till endast 481 mm. Medelnederbörden i Visby under samma tid var något större, 514 mm. För riket i sin helhet uppgick medelnederbörden under angivna tid till 555 mm. De klimatologiska förhållandena är naturligtvis avhängiga av Gotlands läge. Landskapets karaktär av lågland spelar också sin roll i detta sammanhang. I stort sett kan Gotland betecknas som en från nordväst mot sydost svagt sluttande platå, vars mest betydelsefulla drag är växlingen mellan områden med hårdare kalkstenar och områden med lösa och lättvittrade märgelbergarter, respektive sand- och grusområden. Större delen av ön ligger lägre än 30 meter över havet. De högre områdena, 40—70 meter över havet, är i allmänhet belägna inom de kalkstensstråk, som löper tvärs över ön. De högsta punkterna når en höjd av något mer än 80 meter över havet. Några större sjö- eller flodområden finns inte på Gotland. De största sjöarna är de grunda Bästeträsk, sju kvadratkilometer, och Tingstäde träsk, 4,5 kvadratkilometer. Det största vattendraget är Gothemsån, som egentligen endast är en bäck. Myrarna på Gotland, som tidigare utgjorde ungefär 10 procent av Gotlands areal, har numera nästan helt torrlagts. Den utvunna jorden användes i stor utsträckning som åker eller betesmark.

8 Gotlands län hade den 1 januari 1957 ungefär 56 500 invånare, vilket innebär en befolkningstäthet av 18 invånare per kvadratkilometer land. Under slutet av 1800-talet och början av detta sekel medförde emigrationen från Gotland — mer än 11 000 personer under perioden 1865—1905 — en viss folkminskning. Folkmängden, som å r 1880 uppgick till ungefär 54 700 personer, hade sålunda år 1900 nedgått till i runt tal 52 800. Härefter vidtog en period av långsam folkökning, vilken kulminerade år 1944, då folkmängdssiffran stigit till 59 609. Invånarantalet har därefter fortlöpande minskat. Orsakerna härtill är främst att söka i rationaliseringen inom jordbruket och mekaniseringen inom stenindustrien. Gotlands landareal fördelar sig sålunda: närmare 85 000 hektar eller 27 procent åker, cirka 15 800 hektar eller 5 procent äng, ungefär 137 600 hektar eller 43,8 procent skog samt omkring 75 800 hektar eller 24,2 procent övrig mark. Den relativt stora förekomsten av övrig mark förklaras framförallt av de talrikt förekommande kala eller mycket glest bevuxna hällmarkerna. Den dominerande näringsgrenen på Gotland har sedan länge varit och är alltjämt jordbruket, som ger sysselsättning åt en stor del av landskapets innevånare. De rikaste jordbruksbygderna ligger i det inre av ön, medan kustområdena i allmänhet erbjuder magrare jordar. Växtodlingen har måst anpassas efter de rådande betingelserna, så att vete- och sockerbetsodling framförallt förekommer inom de rikare jordbruksbygderna i det inre av landskapet, medan odling av råg och potatis överväger i kustområdena. Under senare årtionden har odling av specialväxter fått en ökad omfattning. För de gotländska myrmarkerna har hampodling en icke oväsentlig betydelse. För boskapsskötseln är det mest markanta särdraget den stora omfattning, som fårskötseln har. Detta sammanhänger med den rikliga förekomsten av magra marker, särskilt lämpade såsom fårbete. I äldre tider var skogsbruket en viktig inkomstkälla för Gotland. Under 1800-talet förekom emellertid en överavverkning av skogen, som fortfarande på sina ställen gör sig märkbar, även om man genom rationell skogsvård lyckats att åter förbättra skogsbeståndet. Den gotländska skogen, som till övervägande del — 90 procent — är i enskild ägo, lämnar ett förhållandevis betydande bidrag till sysselsättning och försörjning i landskapet. De speciella svårigheterna att föryngra skogen, sammanhängande med grunda jordar, vildkaninplåga och andra faktorer, gör emellertid, att det gotländska skogsbruket på längre sikt kan antagas komma att ställas inför problem, vars lösning är av livsviktig betydelse för hela landskapet. Av naturliga skäl spelar fisket en icke oväsentlig roll inom det gotländska näringslivet. Från att tidigare ha kunnat kännetecknas som ett strandoch kustfiske genomgår det gotländska fisket nu en strukturförändring gentemot havsfiske med moderna, rationella fångstmetoder. De ur värdesynpunkt viktigaste fiskeslagen är strömming, lax och torsk.

9 Den gotländska industrien är relativt svagt utbyggd. Av naturliga skäl h a r en industriell utbyggnad — om m a n bortser från den industri, som huvudsakligen arbetar enbart för den gotländska marknaden — främst varit möjlig inom sådana industrigrenar, som kunnat tillgodose sitt råvarubehov inom landskapet. Metallindustrien, som sysselsättningsmässigt har en relativt stor betydelse, kan i allt väsentligt betecknas som en serviceindustri för landskapets eget behov. Det är vid sidan härav stenindustrien och livsmedelsindustrien, som främst dominerar inom Gotlands industriella liv. Stenindustrien är framförallt lokaliserad till norra delen av ön, med cementfabriken i Slite som den ur sysselsättningssynpunkt största enheten. Livsmedelsindustrien har i allmänhet förlagts till de rika jordbruksbygderna, med bl. a. sockerbruk i Roma och konservfabrik i Klintehamn. Gotland utgör ett län med länsstyrelse och andra länsmyndigheter stationerade i landskapets enda stad, Visby, som den 1 januari 1957 hade 15 364 invånare. Vid sidan av Visby finns ytterligare två administrativa tätorter, nämligen Slite köping — 2 709 invånare den 1 januari 1957 — och Hemse municipalsamhälle — 783 invånare den 1 januari 1957. Före den stora kommunindelningsreformen fanns icke mindre än 90 landskommuner, av vilka flertalet var mycket små till såväl areal som invånarantal. Reformen innebar en kraftig minskning av kommunantalet, som nu är 12. Gotlands landskommuner är följande, med invånarantalet den 1 januari 1957 återgivet inom parentes: Fårösund (3 234), Lärbro (2 540), Tingstäde (3 643), Dalhem (2 758), Romakloster (5 917), Stenkumla (3 132), Klinteh a m n (4 650), Ljugarn (2 365), Stånga (2 063), Hemse (3 837), Havdhem (2 525) och Hoburg (1 774). Inom landskommunerna har utbildat sig flera mindre, icke administrativa tätorter. Dessa har vuxit fram som handelseller lastageplatser, bildats kring en industriell verksamhet o. s. v. Såsom redan antytts har under senare år en fortlöpande folkminskning ägt rum på Gotland. Detta förhållande i förening med säsongmässiga, mycket kännbara sysselsättningssvårigheter har ur skilda synpunkter ställt landskapet inför stora problem. I direktiven för utredningen har departementschefen härom anfört följande: Under de senare åren har vissa sysselsättningssvårigheter uppenbarat sig inom Gotlands län. Företrädesvis har de koncentrerats till vintermånaderna. För att hålla arbetslösheten nere har såväl föregående som innevarande vinter relativt omfattande beredskaps- eller andra allmänna arbeten med statligt stöd måst igångsättas. Vissa förhållanden tyder emellertid på att sysselsättningssvårigheterna på Gotland icke är av enbart säsongbetonad karaktär utan har sin grund i förändringar i näringslivet av mera strukturell art. Under efterkrigsåren har en icke obetydlig avflyttning av arbetskraft till fastlandet ägt rum, som lett till en faktisk befolkningsminskning inom Gotlands län. Utredningar visar att orsaken till avflyttningen är i hög grad önskemålet hos arbetskraften att komma till orter och trakter, som ger tryggare försörjning än vad näringslivet på Gotland bedömes ge. Under de senaste två åren har sysselsättningssvårigheterna blivit akuta inom kalkstensindustrin i norra delen av ön. Tidigare har denna industri endast med

10 svårighet kunnat tillgodose sitt arbetskraftsbehov under sommarmånaderna. För att råda bot på detta problem har industrin under senare år vidtagit omfattande rationaliseringsåtgärder, som bl. a. lett till övergång till maskinbrytning i stor omfattning. Därigenom h a r arbetskraftsbehovet kunnat minskas avsevärt. De förhoppningar om kontinuerligare sysselsättning och därmed tryggare utkomst för den kvarvarande arbetsstyrkan som såväl företagare som anställda härigenom hyste har emellertid icke helt infriats. Detta beror bl. a. på att avsättningsmöjligheterna för den gotländska kalkstenen försämrats. Den främsta köparen av kalksten är cellulosaindustrin. Konjunkturomslaget för denna industri år 1952 ledde till kraftig nedgång i kalkstensförbrukningen. Verkningarna härav har gjort sig gällande även under 1953. Men härtill kommer att cellulosaindustrin genom tekniska rationaliseringar — övergång till mesaombränning — inom den närmaste tiden beräknas minska sitt behov av kalksten. Det h a r beräknats att inom de närmaste tio åren cirka en fjärdedel av den marknad, som de gotländska kalkbrotten hade år 1951 — då totalt 750 000 ton kalksten levererades — härigenom bortfaller. Viss kompensation för denna förlust torde kunna erhållas genom ökad annan inhemsk efterfrågan men totalresultatet synes komma att bli minskad inhemsk efterfrågan. Utvecklingen på exportmarknaden — år 1951 levererades till utlandet cirka 83 000 ton — är oviss. Att de m i n d r e ljusa utsikterna inom kalkstensbrytningen kan få svåra återverkningar på en redan förut mindre gynnsam arbetsmarknad är uppenbart. Vad beträffar näringslivet i övrigt på Gotland domineras detta av jordbruket inom vilket större delen av befolkningen nu är sysselsatt, samt av industri, som är baserad på jordbruks- och trädgårdsprodukter som råvara. Jordbruket kan emellertid icke tänkas absorbera ledigbliven arbetskraft från andra näringsgrenar. Tvärtom måste man räkna med att den pågående rationaliseringen inom jordbruket kommer att minska behovet av arbetskraft och att jordbruket i stället kommer att behöva avhända sig arbetskraft. Detta kommer givetvis att komplicera situationen på arbetsmarknaden. Det problem som sålunda uppstått på Gotland med försämrade sysselsättningsmöjligheter inom de dominerande näringsgrenarna bör bli föremål för särskild utredning. Utredningen bör främst ta sikte på att utröna vilka möjligheter till utökad industriell verksamhet som finnes för att bereda arbetsmöjligheter för arbetskraft, som, enligt vad man nu kan bedöma, de närmaste åren kommer att bli övertalig inom vissa näringsområden. Sådan industriell verksamhet bör inriktas på produktion, som har möjlighet att framgångsrikt hävda sig i konkurrens med företag på fastlandet. Särskild uppmärksamhet bör givetvis ägnas åt utvidgning av den produktion, som baseras på öns egna råvaror. Det bör bl. a. utredas, huruvida icke de gotländska kalkfyndigheterna genom olika former av förädling skulle kunna komma till större användning än vad som nu är fallet. Uppmärksamhet bör därvid ägnas bl. a. möjligheterna till kalkstenens användning inom byggnadsindustrin. Om utredningens resultat i berörda hänseende visar sig gynnsamma bör utredningen ävenledes framlägga förslag på vilket sätt kalkstensfyndigheterna lämpligen bör utvinnas för att åt den arbetande befolkningen på ön ge mesta möjliga utbyte ur ekonomiska och arbetsmarknadssynpunkter. — Vidare bör undersökas huruvida expansionsmöjligheter föreligger för en industriell verksamhet för bearbetning av råvaror från jordbruk, boskapsskötsel, trädgårdshantering och fiske. Särskild uppmärksamhet bör ägnas möjligheterna till vidare förädling av dessa näringsgrenars produkter genom en utökad konservindustri. — Under sommarmånaderna utgör Gotland ett betydande turistcentrum, och en hel del arbetskraft torde under sommarhalvåret få sin utkomst

11 genom turisttrafiken. Det bör undersökas, huruvida det är möjligt att i anslutning till turisttrafiken skapa en industriell verksamhet för produkter, som kan vinna avsättning i synnerhet bland turisterna. Högsäsongen för en sådan verksamhet torde i så fall böra förläggas till vintermånaderna för att därigenom även tjäna ett säsongutjämnande syfte. — Vid utredningen bör även beaktas vilka andra åtgärder utöver beredskaps- och allmänna arbeten som bör vidtagas för att på längre sikt motverka den säsongarbetslöshet, som nu under flera vintrar regelmässigt uppträtt på Gotland. För fullgörande av sitt uppdrag har utredningen funnit det nödvändigt att först lämna en redogörelse för Gotlands nuvarande struktur i befolknings- och näringslivshänseende m. m. Ändamålet med redogörelsen är att belysa de olika omständigheter, som förorsakat rådande problem, och hur utvecklingen kan bedömas för framtiden. Vissa möjligheter torde härigenom erbjudas att taga ställning till i vilken omfattning och på vad sätt man kan främja sysselsättningen inom landskapet. Då Gotland utgör ett eget län, har utredningen funnit det ändamålsenligt att vid utarbetandet av nämnda redogörelse i huvudsak redovisa de faktorer, som arbetsmarknadsstyrelsen funnit av betydelse vid de av styrelsen utförda regionala lokaliseringsplaneringarna. Redogörelsen bör på så sätt bli av värde för styrelsens fortsatta arbete på det lokaliseringspolitiska området.

KAPITEL 2 Befolkning

Såsom inledningsvis antytts har — om man bortser från den befolkningsminskning, som i slutet av 1800- och början av 1900-talen blev en följd av emigrationen — folkmängden på Gotland ökat fram till år 1945. Därefter har en stadig minskning av invånarantalet skett. Befolkningsökningen under tidigare år på Gotland gick förhållandevis långsamt. Detta framgår vid en jämförelse mellan landskapets folkmängdssiffror och dem för hela riket. En sådan jämförelse har gjorts i nedanstående tablå.

Folkmängd Gotland

Riket

År

1750 1810 1880 1900 1945

Totalt

Index

Index

24 281 32 868 54 668 52 781 59 609

100 135 229 217 245

100 134 256 288 374

Utvecklingen under senare år belyses i följande tablå, därvid likaledes en jämförelse skett med folkmängdsutvecklingen i hela riket: Gotland

Riket

År

1 jan. 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

Totalt

Index

Index

59 609 59 566 58 986 58 696 58 917 58 946 59 054 58 854 58 508 58 129 57 526 56 927 56 511

100,0 100,0 99,0 98,5 98,9 98,9 99,1 98,8 98,2 97,6 96,6 95,6 94,8

100,0 101,3 102,5 103,7 104,9 105,8 106,7 107,6 108,3 109,0 109,6 110,5 111,2

13 Samtidigt som folkmängden i riket vuxit med drygt 11 procent, har sålunda en folkminskning ägt rum på Gotland med mer än fem procent. Landskapet är emellertid icke ensamt om en sådan utveckling. Folkminskning kan under senare år iakttagas även i andra landsbygdsbetonade områden, t. ex. Kronobergs, Kalmar och Blekinge län. I allmänhet är emellertid den folkminskning, som skett på andra håll i landet, ej så fortlöpande. I vart fall är nedgången i Gotlands folkmängd den relativt sett största. Tabellbilaga 1 belyser folkmängdsförändringarna inom de olika gotländska kommunerna under senare år. Till bilagan kan knytas följande kommentarer. Visby stad har under åren 1945—1957 ökat med 1 738 invånare, motsvarande närmare 13 procent. Även Slite köpings invånarantal har vuxit, med 168 personer eller drygt 6,5 procent. Den ökning av invånarantalet, som skett i nämnda tätorter, torde emellertid relativt sett få anses vara ganska obetydlig. Samtliga landskommuner i länet utom Slite köping har minskat i folkmängd. Befolkningsminskningen varierar, med ungefär 19 procent som maximum (Lärbro k o m m u n ) . Nedgången i folkmängd synes i stort sett vara mest omfattande på norra Gotland, medan kommunerna i det inre av ön och även i de södra delarna av landskapet fått vidkännas en relativt sett mindre folkminskning. I förhållande till övriga landskap i södra Sverige är Gotland glest bebyggt med endast 18 invånare per kvadratkilometer land. De mest tättbefolkade landsbygdsområdena ligger inom ett nordligt och ett sydligt område, med Roma respektive Hemse som centrum. Stora områden med vanligen tallskogsbevuxna kalkplatåer eller kala hällmarker är helt obebodda. Strandzonerna i kustsocknarna är i allmänhet glest befolkade. Utöver Visby stad och Slite köping finns på Gotland, såsom tidigare nämnts, ytterligare en administrativ tätort, Hemse municipalsamhälle, som är huvudort inom Hemse storkommun. Folkmängdsutvecklingen inom municipalsamhället under senare år belyses av dessa siffror: den 1 januari 1945 596 invånare; den 1 januari 1950 662 invånare; den 1 januari 1957 783 invånare. Folkmängden inom samhället har sålunda under angivna tidrymd tillväxt med 187 personer eller ungefär 30 procent. Vid sidan av de ovan redovisade administrativa tätorterna upptager 1950 års folkräkning tre tätorter med mer än 500 invånare och tio tätorter med mellan 200 och 500 invånare på Gotland. I omstående tabell har en sammanställning gjorts över tätorterna och deras procentuella andel av respektive kommuners invånarantal. Den mest tätortsdominerade landskommunen är Fårösund, där drygt 38 procent av befolkningen är bosatt i tätorter. Detta sammanhänger främst med de militära anläggningarna i samhället Fårösund. Trots denna förhållandevis betydande tätortsbildning har folkminskningen under senare

14 Tätorterna på Gotland och deras folkmängd Folkmängd enl. 1950 års folkräkning

Kommun

Tätort Totalt

Lärbro

Romakloster

Havdhem Hoburg

Fårösund Valleviken

1 129

Kappelshamn Lärbro

222 Slite Roma Roma kyrkby Högbro

1 726 518 267

Vible Klintehamn.... Ljugarn.. Stånga

449 938 313 294 704 467 312 14 383

RnrösviV

1386 444

986 I % av kommunens 31,2 71 ' 7,7 77 1,1

63,5 7,9 4,1 ^ 13,4 18,7 12,4 13,4 17,6 17,1 16,5 97,3

38,3 15,4

15,1

år relativt sett varit stor. Efter Lärbro kommun har nedgången i folkmängd varit störst i Fårösunds kommun. Överhuvudtaget synes förekomsten av tätorter inom kommunerna — bortsett från Visby stad, Slite köping och Hemse storkommun med Hemse municipalsamhälle — endast i obetydlig grad ha påverkat befolkningsutvecklingen. Detta förhållande tyder på en svag tillväxtkraft hos tätorterna. På grund av skiljaktigheter i det statistiska materialet torde det emellertid icke vara möjligt att verkställa jämförelser mellan olika folkräkningars uppgifter om folkmängden i icke administrativa tätorter. Som framgått av den ovan lämnade redogörelsen är glesbebyggelsen fortfarande av mycket stor omfattning på Gotland. Enligt 1950 års folkräkning var av den gotländska befolkningen 22 404 personer bosatta inom tätbebyggelse på landsbygd samt i Visby stad, Slite köping och Hemse municipalsamhälle, medan 36 591 personer var bosatta i glesbebyggelse. Tätortsbefolkningens andel har ökat från 25 procent år 1930 till 32 procent år 1940 och 38 procent år 1950. Detta är den lägsta procentsiffran för hela landet. Endast Jämtlands län med 38,1 procent är jämförbart och i övrigt uppvisar blott Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län — 46,3, 44,7 respektive 45,8 — procentsiffror understigande 50. För hela riket redovisas 66,2 procent av befolkningen i tätbebyggelse. Som sammanfattning synes sålunda k u n n a sägas, att en fortgående befolkningsminskning under det senaste årtiondet skett inom de gotländska landskommunerna, medan en viss, om än relativt obetydlig tillväxt av befolkningen ägt rum i Visby stad och Slite köping. Tätortsbefolk-

15 ningen utgör en förhållandevis mindre andel av totalbefolkningen än inom landet i övrigt och tillväxten av de icke administrativa tätorterna synes ske långsamt. De faktorer, som härefter synes böra undersökas för att klarlägga orsakerna till den pågående utvecklingen och ge underlag för en prognos rörande framtiden, är födelseöverskotten och nettoflyttningarna. Antalet levande födda och döda på tusen av medelfolkmängden i riket och Gotland under åren 1946—1955 framgår av denna tablå:

Riket Gotland

överskott

Döda

Levande födda

1946/50

1946/50

1946/50

18,2

14,6

14,8

10,2

9,6

9,4

8,0

5,0

5,4

3,7

4,4

19,0

15,8

16,1

11,7

12,1

11,9

7,1

Födelsetalen på Gotland synes sålunda ha gått tillbaka. Då antalet döda på 1 000 av medelfolkmängden varit större än för landet i sin helhet, har födelseöverskotten under senaste år varit förhållandevis små. Under vart och ett av åren 1954 och 1955 har födelseöverskotten dock uppgått till mellan 200 och 250 personer. Trots denna naturliga befolkningstillväxt har, som framgått av det tidigare, en väsentlig befolkningsminskning skett under senare år. Detta förhållande har sin grund i flyttningsförluster. Dessas omfattning under senare år belyses av denna tablå. Inrikes omflyttning åren 1941—1955 Årligen 1941/50

1955 Riket Städer Landsbygd

+ 28 248 — 27 159

+ 22 008 — 21295

+ 24 963 — 24 564

+ 28 503 — 27 640

Gotland Städer Landsbygd

+ 42 — 550

— 100 — 569

+ 58 — 803

— 65 — 814

Förlusterna genom inrikes omflyttning har i någon mån motverkats genom immigration. Antalet emigranter och immigranter under senare år för Gotlands vidkommande framgår av denna tablå.

Emigranter.. Immigranter.

14 124

27 185

28 97

28 79

32 99

43 86

39 56

30 41

17 50

+ 110

+ 158

+69

+51

+67

+43

+17

+11

+33

16 I enlighet med de ovan angivna siffrorna har befolkningsminskningen på Gotland förorsakats av en betydande utflyttning från landskapet till andra delar av landet. Denna utflyttning har skett icke bara från landsbygden utan tidvis även från Visby stad. Den befolkningstillväxt, som år från år skett i Visby, synes delvis ha haft sin grund i en inflyttning från länets landsbygd av den omfattning, att stadens flyttningsförluster kunnat kompenseras. Det kan ha sitt intresse att undersöka, vart flyttningsrörelserna från Gotland främst går. Enligt folkbokföringens flyttningsregister utflyttade år 1955 totalt 1 907 personer, varav 976 män och 931 kvinnor. Av dessa flyttade 827 personer eller ungefär 43 procent till Stockholms stad och län. I övrigt synes flyttningen ha varit ganska j ä m n t fördelad över landet med viss övervikt för Göteborgs-området och andra storstäder. Av dem som år 1955 flyttade från Gotland befann sig 1 423 personer, d. v. s. ungefär 74 procent, i de arbetsföra åldrarna och 437 personer, d. v. s. ungefär 22 procent, var barn. Antalet åldringar, som flyttar från ön, synes vara förhållandevis obetydligt; 1 år 1955 endast omkring fyra procent av det totala antalet utflyttande. Den pågående utflyttningen från Gotland av framförallt personer i arbetsför ålder måste påverka befolkningssituationen på så sätt, att ålderssammansättningen blir mera ofördelaktig. I det följande lämnas en redogörelse, grundad på uppgifter från folkräkningarna m. m., om den gotländska befolkningens sammansättning ur skilda synpunkter. F r å n att man tidigare haft ett icke obetydligt överskott av kvinnor på Gotland, har numera ett kvinnounderskott uppstått. Detta är dock icke större än vad som är vanligt i fastlandslänen i sydöstra Sverige. Den 31 december 1955 hade Gotland 984 kvinnor på 1 000 män. Motsvarande siffror var för Kronobergs län 946, för Kalmar län 968 och för Blekinge län 986. I medeltal för riket fanns år 1955 1 006 kvinnor på 1 000 män. I likhet med vad som i allmänhet är förhållandet inom övriga delar av landet förekommer kvinnounderskott endast på landsbygden. Visby stad har ett betydande kvinnoöverskott. Den 31 december 1955 fanns i Visby 1 152 kvinnor på 1 000 män. överskottet var större än i Stockholm, där det vid nämnda tidpunkt redovisades 1 148 kvinnor på 1 000 män. Könsfördelningen i riket och på Gotland åren 1950 och 1955 belyses av denna tablå. Kvinnor på 1000 män Gotland, år 1950 Riket, år 1950 Gotland, år 1955 Riket, år 1955

Landsbygd

Städer

Totalt

931 940 929 937

1 135 1 089 1 152 1 082

978 1 008 984 1 006

I omstående tablå belyses könsfördelningen inom de gotländska landskommunerna.

17 Antalet kvinnor på 1 000 män i de gotländska Kommun

landskommunerna

942 935 974 1 021 982 1 005 1 044 1 061 1 047 1 005 1 073 924 987

808 924 971 923 896 952 1 002 1 022 1 027 962 1 015 933 953

826 917 938 899 893 935 983 1 014 990 931 991 915 953

883 895 919 891 880 922 964 969 989 945 971 939 940

877 881 916 895 867 918 952 972 976 954 979 936 941

897 895 920 903 856 913 958 982 980 933 963 914 945

K v i n n o u n d e r s k o t t e t ä r m e s t m a r k a n t p å n o r r a Gotland, d ä r s t e n i n d u s t r i e n m e d i h u v u d s a k behov av m a n l i g a r b e t s k r a f t ä r l o k a l i s e r a d . Det s t a r k a i n s l a g e t a v m i l i t ä r i F å r ö s u n d s k o m m u n ä r givetvis o c k s å a v b e t y d e l s e i d e t t a s a m m a n h a n g . I m e l l e r s t a d e l a r n a av l a n d s k a p e t och l ä n g r e s ö d e r u t ä r u n d e r s k o t t e t i n t e så s t o r t och i n o m e n del k o m m u n e r m i n d r e ä n i m e d e l t a l för r i k e t s l a n d s b y g d . D e t t a ä r f r a m f ö r allt f ö r h å l l a n d e t i S t e n k u m l a , K l i n t e h a m n s , L j u g a r n s och H e m s e k o m m u n e r . I n o m l a n d s k o m m u n e r n a förefinnes b e t r ä f f a n d e k ö n s f ö r d e l n i n g e n vissa s k i l l n a d e r m e l l a n t ä t o r t e r och glesbebyggelse, vilka belyses av d e n n a t a b l å h ä m t a d u r 1950 å r s f o l k r ä k n i n g : Total befolkning Kvinnor på Män Kvinnor 1000 män Tätbebyggelse 4 056 3 963 977 Glesbebyggelse 18 860 17 374 921 S k i l j a k t i g h e t e r i k ö n s f ö r d e l n i n g e n i n o m de olika t ä t o r t e r n a p å G o t l a n d s l a n d s b y g d b e l y s e s i d e n n a tabell. Antalet män och kvinnor i tätorterna på Gotlands landsbygd dr 1950 Tätort

Slite

Vible

2—803472

Män

Kvinnor

Antal kvinnor på 100 män

602 130 119 115 905 272 133 99 225 457 151 147 325 227 149

527 127 103 107 821 246 134 102 224 481 162 147 379 240 163

88 98 87 93 91 90 100 103 100 105 107 100 117 106 109

18 Som framgår av tabellen har tätorterna på norra delen av ön markanta kvinnounderskott. Vissa tätorter i södra delen av landskapet, som erbjuder bättre sysselsättningsmöjligheter för kvinnor, har mindre överskott av kvinnor. Störst är detta i Hemse municipalsamhälle. Civilståndsfördelningen för befolkningen över 15 år under åren 1945 och 1950 framgår av dessa siffror.

År

1945 1950

Ogifta

Befolkning över 15 år

44 704 43 494

Änklingar, änkor, frånskilda

Gifta

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

8 065 7 400

6 334 5 778

12 873 12 903

12 945 12 955

1 664 1 638

2 823 2 820

Civilståndsfördelningen år 1950 inom länets tätorter och glesbebyggelse belyses av dessa siffror. Befolkning över 15 år Tätbebyggelse Glesbebyggelse

16 424 27 080

Ogifta

Gifta

Änklingar, änkor, frånskilda

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

2 244 5 150

2 532 3 244

5 020 7 888

5 043 7 915

500 1 130

1 085 1 753

Siffrorna visar, att för länet i sin helhet antalet ogifta män är betydligt större än antalet ogifta kvinnor. Det är emellertid i glesbygden, som ett sådant överskott i huvudsak finns. I tätorterna är förhållandena mera balanserade. Nedanstående tabell redovisar civilståndsfördelningen inom tätorterna på Gotland enligt 1950 års folkräkning. Befolkningens Tätort Fårösund.. . . Valleviken.. . Kappelshamn Lärbro Slite Roma Roma kyrkby Högbro Vible Klintehamn. . Ljugarn Stånga Hemse Havdhem. . . . Burgsvik Visby

•

över 15 år civilståndsfördelning Befolkning över 15 år 793 173 167 168 1 261 370 184 149 321 688 229 219 510 328 231 10 633

i Gotlands tätorter år 1950

Ogifta

Förut gifta Gifta

Män

Kvinnor

149 19 33 29 201 55 29 19 54 86 20 37 58 48 46 1 361

82 10 12 22 134 38 35 24 38 89 27 28 96 45 34 1 818

508 135 100 104 819 247 110 94 194 443 162 136 312 208 121 6 370

Män

Kvinnor

22 3 8 3 38 10 5 4 14 23 8 8 14 11 9 320

32 6 14 10 69 20 5 8 21 47 12 10 30 16 21 764

19 Som tabellen visar är det framför allt Visby, som redovisar överskott av ogifta kvinnor. I övrigt är det endast ett mindre antal tätorter, där sådant överskott förefinnes, nämligen Klintehamn, Hemse, Roma kyrkby, Högbro och Ljugarn. I tätorterna på norra Gotland är antalet ogifta män större än antalet ogifta kvinnor. Samma förhållande föreligger i de orter på sydligaste delen av ön, där enligt tidigare intagna tabell ett mindre kvinnoöverskott redovisats. Åldersfördelningen inom Gotlands län belyses av denna tablå. Åldersklasser År

0—15 år

15—65 år

65— år

15—65 år % av totalt

1940 1945 1950

13 775 14 801 15 501

38 407 37 874 36 663

6 350 6 830 6 831

65,6 63,6 62,1

Såsom tablån åskådliggör har antalet barn på Gotland ökat såväl absolut som relativt. Mellan åren 1940 och 1950 har ökningen uppgått till drygt 12 procent. Även åldringarnas antal har ökat, dock i långsammare tempo eller med 7,6 procent under nyssnämnda tid. Samtidigt har de förvärvsarbetande åldrarna minskat med 4,6 procent. Den procentuella fördelningen av åldersklasserna enligt 1950 års folkräkning i riket och på Gotland framgår av denna tablå. Åldersklasser

Riket Gotland

0—15 år 23,4 26,3

15—65 år 66,3 62,1

65— år 10,3 11,6

Gotland utmärkes således av att de arbetsföra åldrarna är klart underrepresenterade, medan barn och åldringar förekommer i ett relativt sett större antal än genomsnittligen i landet. Utvecklingen mot en minskning av de arbetsföra åldrarnas andel i totalbefolkningen synes ha fortgått efter folkräkningen år 1950. Enligt två av länsarbetsnämnden i Gotlands län gjorda undersökningar fördelade sig befolkningen den 1 november åren 1953 och 1956 på följande sätt: O/

0/

/o

/o

Barn under 15 år 26,3 Arbetsföra åldrar (15—65 år) . . . 61,7 Åldringar (65— år) 12,0

26,0 61,6 12,4

De angivna siffrorna tyder på en ytterligare förskjutning inom åldersklasserna på så sätt att åldringarnas relativa andel stigit något. I tabellbilaga 2 har befolkningens åldersfördelning inom de gotländska kommunerna redovisats.

20 Av bilagan framgår, att de förvärvsarbetande åldrarnas andel av den totala befolkningen icke i någon kommun når upp till riksmedeltalet enligt 1950 års folkräkning. Den största andelen redovisar Visby stad med 64,5 procent. Närmast kommer Fårösunds k o m m u n och Slite köping med 63,7 respektive 63,3 procent. I flera kommuner överstiger andelen endast obetydligt 60 procent och i Lärbro kommun redovisas den lägsta andelen, 59,6 procent. Samtliga kommuner redovisar en större procent barn än genomsnittligen i landet. Ganska jämnt över landskapet varierar siffrorna för barnens andel av befolkningen från 28,6 procent i Lärbro k o m m u n ned till 24,8 procent i Havdhems kommun. Vad åldringarna angår uppvisar Visby stad, Slite köping och Fårösunds kommun lägre procentsiffra än riksmedeltalet. Inom övriga kommuner redovisas högre åldringssiffror. Tabellbilagan belyser även den relativa förändringen inom olika åldersklasser i de gotländska kommunerna under åren 1940—1950. Bortsett från Visby stad och Slite köping har en minskning genomgående skett av de förvärvsarbetande åldrarna. I viss utsträckning har emellertid inom landsbygdskommunerna även antalet barn och åldringar minskat. Som tidigare nämnts har länsarbetsnämnden i Gotlands län gjort undersökningar av befolkningens fördelning i länet på åldersklasser åren 1953 och 1956. För hela länet tyder denna undersökning på en förskjutning mot högre åldrar. Undersökningen inom de olika kommunerna redovisas i tabellbilaga 3. Den mest framträdande tendensen inom kommunerna har varit en nedgång av de förvärvsarbetande åldrarnas andel av befolkningen och en ökning framför allt av åldringarna. Siffrorna inom kommunerna skiljer sig från riksmedeltalen år 1953 ungefär på samma sätt som enligt 1950 års folkräkning. Ingen kommun når sålunda vad angår de arbetsföra åldrarna upp till den genomsnittliga procentsiffran för landet, 65,5 procent. I allmänhet redovisas högre barn- och åldringsantal. Riksmedeltalen år 1953 var 23,8 respektive 10,7 procent. Utredningen återkommer i respektive sammanhang till vissa befolkningsuppgifter, såsom fördelning på näringsgrenar m. m. De slutsatser för framtiden, som möjligen k a n dragas av den hittillsvarande utvecklingen och nuvarande situationen, redovisar utredningen längre fram i betänkandet, sedan övriga betydelsefulla faktorer belysts.

KAPITEL 3

Gotlands jordbruk

Gotlands landareal fördelar sig på olika ägoslag i enlighet med denna tablå: Åkerjord Kultiverad betesmark Naturlig äng Skogsmark Övrig mark

84 902 ha 5 477 » 10 239 » 137,605 t 75 787 » Summa landareal

27,0 % 1,7 % 3,3 % 43,8 % 24,2 %

314 010 ha

Den egentliga åkerjordens andel av den totala landarealen är något större än genomsnittligen för Götaland och ungefär lika stor som inom slättbygden i Blekinge län. Tabellbilaga 4 illustrerar åkerjordens fördelning inom de gotländska kommunerna. Som framgår av bilagan är åkerjorden långt ifrån j ä m n t fördelad inom olika delar av landskapet. Särskilt i de nordligaste kommunerna är åkerjordens andel av landarealen relativt liten och understiger eller närmar sig de siffror, som redovisas inom skogsbygderna i södra och mellersta Sverige. Även den sydligaste kommunen — Hoburg — har en förhållandevis liten andel åkerjord. De kommuner, som redovisar den relativt sett mesta åkerjorden, är Stånga och Hemse. övriga landskommuner ansluter sig ganska nära till landskapets genomsnittstal. Av den gotländska befolkningen redovisar 1950 års folkräkning 41,0 procent såsom jordbruksbefolkning. Sedan 1940 har en fortgående minskning skett på sätt framgår av denna tablå. Jordbruksbefolkningens andel År

Gotland

Riket

1940 1945 1950 Förändring

48,2 45,4 41,0 — 7,2

31,9 28,2 23,4 — 8,5

Minskningen har fortgått i en något långsammare takt på Gotland än genomsnittligen i landet. Som siffrorna visar utgör jordbruksbefolkningen en väsentligt större andel av totalbefolkningen än inom landet i sin helhet. Jordbruksbefolkningens andel av totalbefolkningen i de gotländska landskommunerna samt utvecklingen under senare år illustreras av tabellbilaga 5. Bilagan visar, att jordbruksbefolkningens andel är lägst i de nordligaste

22 kommunerna. Här har samtidigt denna befolkning relativt sett minskat betydligt hastigare än inom kommunerna i mellersta och södra delarna av landskapet. Så gott som genomgående har minskningen fortgått i snabbare takt under femårsperioden 1945—1950 än under åren 1940—1945. De kommuner, där jordbruksbefolkningens andel är störst, är Tingstäde, Dalhem, Stenkumla, Ljugarn, Stånga och Havdhem, som samtliga redovisar en procentsiffra överstigande 60. Siffrorna för Dalhem och Stånga närmar sig till och med 70 procent. Enligt 1951 års jordbruksräkning var medelarealen åker per brukningsenhet på Gotland 12,6 hektar mot genomsnittligen för hela landet 9,6 hektar. Gotland synes sålunda icke kunna betecknas som något mera typiskt småbrukslän. Brukningsenheternas fördelning på olika storleksklasser enligt 1944 och 1951 års jordbruksräkningar framgår av denna tablå, därvid jämförelse skett med vissa fastlandslän. Åkerareal i %

Antal brukningsdelar i % Län

—2 ha

2—10 10—50 50-100 100— ha ha ha ha

—2 ha

2—10 10—50 50-100 100— ha ha ha ha

1944 1951

24,9 24,1

36,2 33,1

37,0 40,5

1,6 1,9

0,3 0,4

2,6 2,3

18,0 14,9

66,0 67,9

8,9 9,8

4,5 5,1

Kronobergs.. 1944 1951

25,5 22,8

65,2 66,4

9,0 10,4

0,2 0,3

0,1 0,1

5,9 5,1

63,0 62,0

25,6 27,8

2,8 2,8

2,7 2,3

Kalmar,

. , 1944 1951

17,6 16,4

47,0 44,8

32,9 36,0

1,8 2,0

0,7 0,8

1,8 1,5

24,6 22,1

54,4 56,4

9,7 10,4

9,5 9,6

B l e k i n g e . . . . 1944 1951

36,6 37,9

45,4 43,7

17,1 17,4

0,7 0,8

0,2 0,2

6,3 6,3

35,8 34,8

45,9 46,1

7,2 7,7

4,8 5,1

Kristianstads 1944 1951

22,0 22,4

46,1 43,3

30,1 32,3

1,2 1,4

2,4 2,3

25,8 23,4

54,1 55,3

7,7 8,3

10,0 10,7

Hela r i k e t . . . 1944 1951

28,5 25,4

48,9 49,1

20,8 23,5

1,2 1,4

0,6 0,6 0,6 0,6

4,0 3,3

30,1 28,3

45,7 47,5

9,5 10,1

10,7 10,8

Gotlands

RLF:s jordbruksregister, som icke kan direkt jämföras med jordbruksräkningarnas resultat, lämnar för år 1956 följande uppgifter beträffande Gotlands brukningsenheter: Procentuell fördelning i storleksgrupper efter åkerareal 2—5 ha

5—10 ha

10—20 ha

20—30 ha

30—50 ha

50—100 ha

100— h a

20,8

21,6

31,2

14,8

8,8

2,3

0,5

De nu angivna siffrorna synes bestyrka slutsatsen, att Gotland icke tillhör de mera utpräglade småbrukslänen. Såväl inom riket i sin helhet som inom de i ovanstående jämförelsetabell upptagna fastlandslänen utgör brukningsenheterna i storleksgruppen 2—10 hektar den relativt sett största andelen av det totala antalet brukningsenheter. På Gotland är däremot storleksgruppen 10—50 hektar den största. Mellan de båda jordbruksräkning-

23 a r n a har andelen mindre brukningsenheter — under 10 hektar — minskat från 61,1 till 57,2 procent, medan de medelstora enheternas andel — 10—50 hektar — ökat från 37,0 till 40,5 procent. Även de största jordbrukens andel har ökat något. I absoluta tal har antalet brukningsenheter mellan jordbruksräkningarna åren 1944 och 1951 minskat från 7 176 till 6 742 eller med 434 stycken, motsvarande något mer än sex procent. Som jämförelse kan nämnas, att genomsnittligen för landet antalet brukningsenheter under den angivna tidrymden nedgått med 8,6 procent. För södra och mellersta Sverige ligger emellertid minskningstalen i allmänhet högre, i de flesta fallen mellan nio och tio procent. Endast Skåne-länen redovisar en långsammare procentuell minskning än Gotland. Fördelade på olika storleksgrupper har brukningsenheterna på Gotland mellan de båda jordbruksräkningarna förändrats på sätt framgår av denna tablå: 0,26—10 ha — 12,0 %

10—30 ha + 1,1 %

över 30 ha + 13,2 %

Minskningen har sålunda endast avsett de mindre brukningsenheterna. Minskningen inom storleksgruppen upp till 10 hektar överensstämmer helt med riksmedeltalet och ansluter sig ganska väl till utvecklingen inom exempelvis Kronobergs, Kalmar och Hallands län. Inom gruppen medelstora jordbruk har ökningen gått långsammare än genomsnittligen i landet. Medeltalet för riket är + 2,7 procent. Medelsiffrorna för de olika länen är ganska oenhetliga och varierar kraftigt. De större jordbruken, med en åkerareal överstigande 30 hektar, har så gott som genomgående ökat i antal inom alla län. Medeltalet för riket är + 4,9 procent. Ökningen på Gotland har sålunda relativt sett varit mycket stor och i hela landet kan endast Kopparbergs län redovisa en större ökning. Med stöd av de redovisade uppgifterna synes det möjligt att sammanfattningsvis göra följande uttalande om utvecklingen under senare år inom det gotländska jordbruket, vad angår brukningsenheternas antal. Totalt har en viss minskning skett. Denna minskning har emellertid relativt sett icke varit så stor som inom landet i sin helhet. Antalet större jordbruk har ökat, medan de mindre brukningsenheterna reducerats till antalet i ungefär samma takt som inom övriga delar av landet. Innan utredningen lämnar frågan om brukningsenheternas fördelning på olika storleksgrupper, finns det anledning att något belysa skillnaderna i detta hänseende mellan de gotländska landskommunerna. Skiljaktigheterna enligt 1951 års jordbruksräkning illustreras av tabellbilaga 6. Som bilagan utvisar är det framförallt i de nordligaste kommunerna som antalet små brukningsenheter — upp till 10 hektar åkerjord — är stort. I Fårösunds k o m m u n är det relativa antalet till och med större än medel-

24 talet för riket i sin helhet. Även Romakloster kommun redovisar ett förhållandevis stort antal småbruk, något överstigande länets medeltal. De kommuner, där de medelstora och större jordbruken överväger, är Dalhem, Stånga, Hemse och Havdhem. övriga kommuner har en småbruksrepresentation av mellan 50 och 60 procent. Åkerjordens på Gotland procentuella användning år 1955 och enligt 1951 års jordbruksräkning i förhållande till riket i sin helhet belyses av denna tablå. Gotland

Riket

Växtslag 1951

1955 Höstvete Vårvete Råg Korn Havre Blandsäd Kokärter Foderärter och vicker All säd till mogen skörd

6,4 1,7 3,8 8,1 0,6 8,8 0,1 0,1 29,6

10,3 2,0 5,9 14,2 0,7 5,7 0,4 0,1 39,3

4,1 4,8 2,7 3,1 13,6 8,7 0,3 0,4 37,7

5,1 4,5 2,6 5,8 14,0 8,3 0,4 0,3 41,0

Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Grönfoder av säd och baljväxter Vall till hö Permanent betesvall Annan vall Oljeväxter Andra växtslag Helträda och obrukad åkerjord.

2,0 2,9 2,8 0,4 23,6 4,9 5,0 21,2 1,5 6,1

1,9 4,1 2,6 0,2 22,9 4,8 5,0 10,1 1,8 7,3

3,3 1,5 1,2 2,2 35,2 4,3 4,3 4,9 0,7 4,7

3,4 1,4 0,8 2,0 32,5 5,1 4,1 2,8 0,7 6,2

Siffrorna visar en stark tillbakagång av oljeväxtodlingen under senare år, medan odlingen av vete, råg och korn ökat. Även sockerbetsodlingen har blivit större. Till belysande av huruvida struktur skillnader påverkat växtodlingens inriktning synes böra undersökas, vilka skillnader som föreligger mellan de olika landskommunerna och mellan brukningsenheter inom olika storleksgrupper. Dessa förhållanden illustreras i tabellbilaga 7. Bilagan visar, att odlingen av råg och potatis är särskilt stor i de nordligaste kommunerna och inom de mindre brukningsenheterna. Söderut synes i allmänhet sockerbetsodlingen och veteodlingen bli av större omfattning. Inom Dalhems, Romaklosters, Ljugarns och Hemse kommuner upptar veteodlingen den största arealen av de olika sädesslagen. Råg och korn upptar den största arealen i Fårösunds och Lärbro kommuner men även i länets sydligaste kommun, Hoburg. På samma sätt intar potatisen en dominerande plats bland rotfrukterna i Fårösunds och Lärbro kommuner, medan sockerbetor

25 odlas på den största arealen i Romaklosters, Klintehamns, Ljugarns, Stånga, Hemse och Havdhems kommuner. Inom de olika storleksgrupperna kan framförallt iakttagas, att potatis är den vanligaste rotfrukten inom de minsta brukningsenheterna — upp till 10 hektar — medan sockerbetor odlas på störst areal inom de medelstora och större jordbruken. Odlingen av vete synes också öka i omfattning, framförallt på rågens bekostnad, inom de större brukningsenheterna. Ur skilda synpunkter har sockerbetsodlingen mycket stor betydelse för Gotland. Utvecklingen av denna odling belyses av följande tablå. Areal (medeltal)

Skörd Ton/hektar

Sockerhalt

1 899 1 763 2 691 2 562 2 330 2 476 2 766 2 610 3 119 3 499 3 274

25,4 22,4 28,6 27,3 30,9 22,5 25,7 35,8 31,3 21,8 29,0

17,03 17,53 18,06 18,33 18,30 22,22 16,99 18,08 18,43 16,39 18,31

1910—19 1920—29 1930—39 1940—49 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

Under 1940-talet och i början av 1950-talet stagnerade sålunda sockerbetsodlingen i viss mån. Under senare år har emellertid en förhållandevis kraftig utveckling av odlingen skett. Förutom i Skåne-länen är det numera endast på Öland, som sockerbetsodlingen har en relativt sett större omfattning än på Gotland. Såsom tidigare antytts förekommer sockerbetsodling på Gotland icke i så stor utsträckning vid de mindre brukningsenheterna. En klar bild av odlingens fördelning inom olika storleksgrupper ges av nedanstående tablå, som grundar sig på 1951 års jordbruksräkning. Storleksgrupper efter åkerarealen, ha 0,26 — 1 1 — 2 2 — 5 5 — 10 10 — 15 15 — 20 20 — 30 30 — 50 50 —100 över 100

Sockerbetsareal i procent av hela åkerarealen Östgötaslätten

Öland

Gotland

Slättbygden i L län

Slättbygden i M län

0,0 0,2 0,8 0,9 0,9 0,9 0,9 1,1 1,1 1,0

0,6 2,6 5,0 6,0 7,2 8,0 7,5 8,0 7,0 8,9

0,5 1,5 2,4 3,3 3,3 3,2 3,0 2,7 2,9 2,4

8,3 10,8 8,2 9,9 9,2 8,9 8,8 8,3 8,1 6,9

7,1 12,6 11,6 14,0 14,0 13,4 14,2 13,4 12,8 9,8

26 Oljeväxtodlingen har under senare år minskat i omfattning på Gotland och odlingen av brödsäd har i stället ökat. Utvecklingen av oljeväxtodlingen belyses av nedanstående tablå. Oljeväxtodlingen på Gotland År

Areal (ha)

År

Areal (ha)

År

Areal (ha)

År

Areal (ha)

1945 1950

2 507 20 661

1951 1952

18 653 9 553

1953 1954

6 962 8 233

1955 1956

7 873 4 019

1951 års jordbruksräkning redovisar på Gotland en odling av spånadsväxter omfattande 733 hektar. Denna odling, uteslutande hampa, har bl. a. ur växtföljdssynpunkt stor betydelse för de gotländska myrjordarna. Hampodlingens utveckling under senare år illustreras av följande tablå.

År

Areal (ha)

Skörd kg/ha

År

Areal (ha)

Skörd kg/ha

År

Areal (ha)

Skörd kg/ha

1942 1945 1948

975 904 928

2 366 4 026 4 150

1950 1952 1953

685 924 1 143

4 318 1 840 4 800

1954 1955 1956

1 025 1 046 802

4 960 4 500 4 700

År 1957 omfattade odlingen 930 hektar. Även om odlingen av andra växtslag endast omfattar en förhållandevis liten del av den gotländska åkerjorden, har specialodlingarna dock stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Köksväxtodlingen på åker enligt 1951 års jordbruksräkning framgår av denna tablå. Areal (ha) Procent

Växtslag

Vitkål Blomkål Morötter Lök Trädgårdsärter Bruna bönor Övriga köksväxter

Riket

Gotland

814,2 601,8 1 083,8 723,6 1 213,3 1 796,1 2 429,9

7,03 3,94 56,28 3,79 83,44 27,70 120,82

0,8 0,6 5,2 0,5 6,8 1,5 4,9

1951 års jordbruksräkning redovisar sammanlagt 303 hektar köksväxter på Gotland, motsvarande ungefär 3,5 procent av landets totala areal köksväxter. Under senare år torde arealen på Gotland, på samma sätt som inom andra delar av landet, ha utökats väsentligt. Enligt uppgifter från hushållningssällskapet i Gotlands län omfattade köksväxtodlingen år 1956 763 hektar, fördelande sig på olika växtslag enligt denna tablå.

27 Areal (ha)

Växtslag

Summa

Värde, kronor

122 38 55 103 60 350 35

447 200 195 800 184 800 552 200 285 000 490 700 140 000

2 295 700

Såväl areal- som värdemässigt är konservärter, gurkor och morötter de betydelsefullaste växtslagen. Beträffande bär- och fruktodlingen på Gotland lämnar 1951 års jordbruksräkning följande uppgifter: Hallon och jordgubbar i trädgård samt fruktträd vid brukningsenheter över en hektar Växtslag

Riket

Gotland

Procent

Jordgubbar, ar Äppelträd, antal Päronträd, antal Plommonträd, antal. . . Körsbärsträd, a n t a l . . . .

74 266 89 186 3 224 406 512 936 444 950 470 338

878 556 72 822 27 092 15 352 14 285

1,2 0,6 2,2 5,2 3,4 3,0

Enligt hushållningssällskapet i Visby beräknas den fältmässiga bärodlingen på Gotland under år 1956 ha omfattat följande arealer: jordgubbar 15 hektar samt hallon och svarta vinbär vardera två hektar. Jordgubbsodlingen har blivit en relativt betydelsefull odling i landskapet. Avkastningen beräknades under år 1956 till 150 000 liter, varav ungefär en tredjedel avsattes på Stockholms-marknaden. Antalet odlare av köksväxter och bär på Gotland har av hushållningssällskapet uppskattats till ungefär 1 700, varav drygt 1 500 är kontraktsodlare. Odlingarna är spridda över hela ön, men i allmänhet är de mindre talrikt förekommande i de nordliga och sydligaste kommunerna. Enligt hushållningssällskapets undersökningar är odlingarna av konservärter — 311 odlare — förlagda till Klintehamns, Stenkumla, Romaklosters, Hemse och Havdhems kommuner, odlingarna av sparris — drygt 300 odlare — till Tingstäde, Klintehamns, Stenkumla, Ljugarns och Stånga kommuner samt odlingarna av jordgubbar till Ljugarns kommun. Övriga köksväxter — gurkor, bönor, morötter och rödbetor — odlas inom olika kommuner på sätt omstående tablå belyser. De flesta odlingarna av detta slag förekommer således i Romaklosters, Klintehamns, Ljugarns och Stånga kommuner.

28 Antal odlare med kontraktsodlingar

Kommun Fårösund Lärbro Slite köping Dalhem Tingstäde Romakloster Stenkumla

7 24 21 34 40 165 43

Kommun

Antal odlare med kontraktsodlingar

Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg

232 150 132 56 35 54 Summa

993 Beträffande odlingarna av gurkor, rödbetor, morötter och bönor har hushållningssällskapet i Visby verkställt en undersökning rörande odlingarnas fördelning mellan jordbruk av olika storleksgrupper. Undersökningen har avsett 13 odlingsdistrikt med sammanlagt 179 odlare och redovisas i följande tablå. Arealgrupp ha

Antal odlare

Procent

— 1 1— 2 2— 5 5—10 10—15

9 19 25 53 45

5 11 14 30 25

Antal odlare 10 15 3

Arealgrupp ha 15— 20 20— 30 30— 50 50—100

— 17Q

Procent 5 8 2 — mn

Som framgår av tablån ligger tyngdpunkten hos odlingarna inom storleksgruppen 5—15 hektar. I medeltal var brukningsenheternas storlek 8,87 hektar. Odlingen av konservärter är i allmänhet förlagd till större brukningsenheter. Den i det föregående redovisade tablån ur 1951 års jordbruksräkning lämnar vissa uppgifter om antalet fruktträd på Gotland. En stor del av dessa träd torde emellertid förekomma å jordbruksfastigheter, där någon yrkesmässig fruktodling i egentlig mening ej bedrives. Enligt vad utredningen inhämtat från hushållningssällskapet på Gotland är den yrkesmässiga odlingen av frukt på ön av förhållandevis liten omfattning. Sällskapet uppskattar antalet odlingar med över 100 träd och som bedrives i egentlig mening yrkesmässigt till ett trettiotal. Antalet träd är ungefär 25 000, fördelande sig på olika fruktsorter i stort sett enligt följande: äpplen 40, päron 30, plommon 20 och körsbär 10 procent. Då flertalet yrkesmässiga fruktodlingar på Gotland är unga, har träden i stor utsträckning ännu inte kommit upp i full bördighet. Slutligen bör i detta sammanhang beröras omfattningen av odlingen under glas på Gotland. 1951 års jordbruksräkning redovisar i detta hänseende följande siffror: Markareal

under glas, ar

Växthus

Bänkgård

Summa

29 Glasodlingen fördelade sig på olika växter på följande sätt. övriga köksväxter ar

Summa

ar

Gurka, tomater ar

593 Blommor

ar

Några mera avsevärda förändringar av glasodlingens omfattning synes ej h a skett under senare år. Den genomsnittliga skördeavkastningen på Gotland under perioden 1945— 1954 ansluter sig i allmänhet ganska nära till riksmedeltalet. Framförallt beträffande rotfrukter ligger siffrorna dock högre. Vid en jämförelse med Skåne-länen framstår avkastningsförhållandena som betydligt mindre gynnsamma på Gotland. I nedanstående tablå göres en jämförelse mellan Gotlands och rikets genomsnittssiffror för ovannämnda tioårsperiod. Åkerns och ängens avkastning, i skördeenheter per hektar

Gotland Riket

Säd

Rotfrukter

Foderväxter

Hela åkern

Naturlig äng

2 180 2 240

5 080 4 810

2 320 2 290

2 380 2 330

690 790

Utvecklingen på boskapsskötselns områ de belyses av denna tabell. 1944

14 041 40 871 38 421 20 303 219 065

8 355 35 146 38 666 26 381 265 548

5 100 44 230 40 460 40 470 374 460

603 857 2 858 949 558 290 1 053 865 6174 517

404 256 2 451 655 207 668 1 269 615 6 272 035

312 430 2 575 350 177 200 1 506 940 11 066 200

Gotland Nötkreat Får

Riket Nötkreat ur Fär

Utvecklingen synes förete vissa särdrag, vilka klarare belyses av siffrorna över de procentuella förändringarna mellan jordbruksräkningarna åren 1944 och 1951. Hästar Nötkreatur Får

Riket

Gotland

-33o/0 — 14 % —62%

-40,4% — 14,0 % + 0,6%

Svin Höns

Riket

Gotland

+ 20 % + 20 %

+29,9% + 17,1 %

Beträffande nötkreatur och höns ansluter sig utvecklingen på Gotland relativt nära till rikets medeltal. Nedgången i hästantal har däremot varit

30 kraftigare än genomsnittligen i landet och svinstammen har ökat snabbare. Det mest betydelsefulla särdraget föreligger emellertid beträffande fårskötseln. Medan antalet får i landet i övrigt minskat betydligt, har fårstammen på Gotland i stort sett hållits oförändrad mellan de båda jordbruksräkningarna. Under senare år har antalet får vuxit ytterligare, samtidigt som antalet nötkreatur åter ökat och år 1955 gått förbi siffran enligt 1944 års jordbruksräkning. Av större intresse än en redovisning av det faktiska djurantalet torde emellertid vara en jämförelse, som belyser intensiteten i boskapsskötseln på Gotland och i andra jordbruksområden. En sådan jämförelse är möjlig, om man framräknar djurantalet på 100 hektar reducerad åkerareal. För år 1955 redovisas dessa uppgifter i följande tablå.

Riket Södra och mellersta Sveriges slättbygder D:o skogs- och dalbygder

Hästar

Nötkreatur

Får

Svin

8,2

67,8

4,7

41,3

5,8 10,8 5,7

54,9 82,8 49,5

3,8 4,3 45,3

49,3 39,9 45,3

Som framgår av tablån har nedgången i antalet hästar gått mycket långt på Gotland och ansluter sig ganska nära till förhållandena inom slättbygderna på fastlandet. Nötkreaturens antal är icke så stort och når ej upp till medeltalet för södra och mellersta Sveriges slättbygder. Detsamma gäller svinstammen. Antalet får är mycket stort, ett förhållande som givetvis sammanhänger med den rikliga tillgången på betesmarker, vilka är särskilt lämpade för fårbete och som på annat sätt svårligen kan komma till ekonomisk användning. Liksom inom växtodlingen kan man inom boskapsskötseln iakttaga skiljaktigheter sammanhängande dels med de olika kommunernas skilda förutsättningar och dels med de varierande betingelserna inom jordbruk av olika storlekar. Dessa förhållanden belyses i tabellbilaga 8. Som bilagan utvisar synes boskapsskötseln genomgående vara mest intensiv vid de mindre och medelstora jordbruken. Detta förhållande återspeglas i viss utsträckning även i kommunuppgifterna. De mest småbruksdominerade kommunerna redovisar i allmänhet det största antalet djur per 100 hektar reducerad åkerareal. I detta sammanhang kan det vara av värde att något uppmärksamma frågan om förekomsten av jordbruk med kreaturslös drift. Antalet kreaturslösa jordbruk i procent enligt 1951 års jordbruksräkning framgår av följande siffror. Riket Södra och mellersta Sveriges slättbygder D:o skogs- och dalbygder Gotland

14,3 11,5 12,0 11,6

31 Förekomsten av jordbruk utan husdjur av olika slag belyses i denna tablå. Antal brukningsenheter (procent) utan

Riket Södra och mellersta Sveriges slättb. D:o skogs- och dalbygder Gotland

hästar

nötkreatur

39,3 32,6 36,1 44,1

21,0 20,9 17,9 24,1

höns 42,4 30,3 34,6 23,9

40,9 20,3 26,2 16,6

Som siffrorna utvisar är antalet brukningsenheter utan husdjur av något slag relativt sett ungefär lika stort på Gotland som genomsnittligen i södra och mellersta Sveriges slättbygder. Detta förhållande torde ha sin grund i att svin, höns och kanske framförallt får förekommer vid ett relativt sett större antal jordbruk på Gotland än i landet i övrigt. Enligt 1951 års jordbruksräkning fanns däremot på ön ett procentuellt betydligt större antal brukningsenheter utan hästar och nötkreatur än genomsnittligen i riket eller södra och mellersta Sverige. Mellan åren 1945 och 1951 har på Gotland icke mindre än 1 067 hektar nyodlats, den efter Norrbottens och Västerbottens län största arealen inom de olika länen. Bakgrunden härtill är naturligtvis den omfattande torrläggningsverksamhet, avseende framförallt de gotländska myrmarkerna, som under den angivna tidsperioden ägt rum. Den nyodlade arealen utgjorde på Gotland 1,3 procent av hela den redovisade åkerarealen år 1951, medan genomsnittstalet för hela riket endast uppgick till 0,3 procent. Av den gotländska åkerjorden var år 1951 40 procent täckdikad. För hela riket var motsvarande siffra 27,3 procent. Det är sålunda en förhållandevis stor andel av åkerarealen, som täckdikats; även vid jämförelse med fastlandslän i södra och mellersta Sverige. Utvecklingen på detta område har gått förhållandevis snabbt och Gotland redovisar en relativt sett stor ökning av den täckdikade arealens omfattning åren 1944—1951. Det kan vidare vara av ett visst intresse att belysa utrustningen inom det gotländska jordbruket i jämförelse med förhållandena i hela landet. I detta hänseende kan från 1951 års jordbruksräkning lämnas följande uppgifter, därvid utredningen begränsat sig till förekomsten av ensileringsanläggningar, maskiner och vattenledning. Antalet jordbruk med ensileringsanläggningar utgjorde år 1951 6,2 procent av det totala antalet brukningsenheter i landet. För Gotlands län uppgick motsvarande siffra till 6,1 procent. Under tiden mellan de båda senaste jordbruksräkningarna har en kraftig mekanisering skett inom det svenska jordbruket. I tabellbilagorna 9 och 10 redovisas en del uppgifter angående mekaniseringen enligt 1951 års jordbruksräkning. Bilagorna visar, att mekaniseringen inom det gotländska jordbruket år

32 1951 hade kommit ganska långt. Antalet brukningsenheter med maskiner av olika slag var procentuellt sett i allmänhet betydligt fler på Gotland än genomsnittligen i riket. Som regel nådde Gotland dock icke upp till de siffror, som redovisades för södra och mellersta Sveriges slättbygder. På samma sätt som inom övriga delar av landet hade mekaniseringen gått längst inom de medelstora och större jordbruken. För de större brukningsenheternas del kan man beträffande vissa maskiner tala om en praktiskt taget hundraprocentig mekanisering. Efter år 1951 har utvecklingen på detta område fortsatt i samma snabba takt, varför jordbruksräkningens siffror torde ge en ganska missvisande bild av mekaniseringens omfattning i dag. Som exempel härpå kan lämnas följande siffror rörande antalet traktorer på Gotland: År 1951 2 085; år 1954 2 867; och år 1956 3 850. Ökningen under senaste femårsperiod har alltså utgjort cirka 84 procent. Antalet skördetröskor har från år 1951 till år 1956 ökat från 562 till ungefär 800 eller med mer än 40 procent. Utrustning med vattenledning inom de gotländska jordbruken synes åtminstone tidigare ha varit relativt sett mindre vanligt förekommande än inom de flesta andra landsändar. Särskilt vid jämförelse med södra och mellersta Sverige framstår procentsiffrorna från 1951 års jordbruksräkning som låga och det är endast Blekinge län, som genomgående redovisar lägre siffror. Detta förhållande belyses i följande tablå: Antal lägenheter och brukningsenheter (procent) med vattenledning i

Hela riket Södra och mellersta Sveriges slättbygder . D:o skogs- och dalbygder Norra Sverige Gotland

boningshus

djurstallar

boningshus och djurstallar

50,7

57,8

43,8

59,1 48,2 45,3 46,2

66,3 58,6 48,3 47,9

51,9 41,7 38,1 37,8

Under senare år synes emellertid vatten- och avloppsledningar i betydande utsträckning ha installerats på de gotländska jordbruksfastigheterna. Enligt uppgift från länsbostadsnämnden i Visby har nämnden under åren 1951—1956 beviljat över 300 lån för sådana installationer, av vilka ungefär hälften avsett enbart bostadshus och återstoden såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Det gotländska jordbrukets dominerande ställning återspeglar sig naturligtvis även i länets sysselsättningsförhållanden. Utredningen kommer att behandla denna fråga längre fram. Utredningen har vidare funnit lämpligt redovisa förekomsten av industrier anknutna till jordbruket i det särskilda kapitlet om Gotlands industri och hantverk.

KAPITEL 4 Gotlands skogsbruk

Den gotländska skogen omfattar 137 605 hektar, motsvarande 43,8 procent av den totala markarealen. Skogsmarkens fördelning mellan olika kommuner framgår av denna tabell. Den gotländska skogsmarken fördelad på olika Kommun

Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby stad Summa

kommuner

Summa landareal, hektar

Därav skogsmark hektar

procent

30 144 25 938 8 766 34 060 26 236 45 732 20 658 31 529 19 812 11 885 20 365 20 565 14 688 3 632

14 876 13 825 4 525 14 726 13 928 20 341 9 153 16 287 9 717 3 335 8 409 6 238 1 521 724

49,3 53,3 51,6 43,2 53,0 44,4 44,3 51,6 49,0 28,0 41,2 30,3 10,3 19,9

314 010

137 605

43,8

Den s y d l i g a s t e k o m m u n e n — H o b u r g — ä r m e s t s k o g s f a t t i g m e d e n d a s t n å g o t m e r ä n 10 p r o c e n t s k o g s m a r k . Y t t e r l i g a r e e t t p a r k o m m u n e r i s ö d r a delen a v l a n d s k a p e t — S t å n g a o c h H a v d h e m — h a r p r o c e n t u e l l t sett m i n d r e skog ä n m e d e l t a l e t för l ä n e t . D e n r e l a t i v t m e s t o m f a t t a n d e s k o g s m a r k e n finns p å n o r r a och m e l l e r s t a G o t l a n d . I L ä r b r o , D a l h e m s o c h K l i n t e h a m n s k o m m u n e r r e d o v i s a s m e r ä n 50 p r o c e n t a v l a n d a r e a l e n s o m skog. G o t l a n d s s k o g äges till u n g e f ä r 90 p r o c e n t a v e n s k i l d a , m e d a n c i r k a sex p r o c e n t ä r s t a t l i g a o c h o m k r i n g fyra p r o c e n t e c k l e s i a s t i k a s k o g a r . I 1951 å r s j o r d b r u k s r ä k n i n g h a r s k o g s m a r k e n f ö r d e l a t s m e l l a n olika ä g a r e k a t e g o rier på sätt som denna tablå utvisar. Ägarekategori Staten Andra samfälligheter Aktiebolag Enskilda ägare Summa 3—803472

Skogsmark, ha 9 886 8 357 5 424 113 938 137 605

34 Av de enskilda jordbruken på Gotland är ett stort antal helt i avsaknad av skog. I allmänhet är skogsinnehavet hos olika enskilda ägare ganska litet. Antalet brukningsenheter med tillgång på större skogsmarker är förhållandevis ringa. Detta belyses närmare i denna tablå. Den enskilda skogsmarkens fördelning på brukningsenheter av olika storleksordning efter skogsmarksareal Brukningsenheter i storleksordning, ha — 25 25— 50 50—100 100—200 200—400 400—

Skogsmarksareal, ha Antal

2 940 851 382 94 9 3

totalt

medeltal

35 733 33 215 28 043 12 988 2 534 1 425

12,1 39,0 73,4 138,1 281,5 475,0

Som framgår av tablån redovisas för det stora flertalet brukningsenheter en skogsareal understigande 25 hektar. Medeltalet för denna storleksgrupp är 12,1 hektar. Det finns endast något mer än 100 brukningsenheter med en skogsareal överstigande 100 hektar. Det stora flertalet av dessa återfinnes bland de med hänsyn till åkerarealen bärkraftiga jordbruken. De ofullständiga jordbruken har endast i några få fall ett skogsinnehav omfattande mer än 50 hektar. Detta framgår av denna tablå. Storleksgrupper efter åkerareal, ha

—25

25—50

50—100

100—200

200—

— 2 2—10 10—50 50—

282 1 220 1 411 27

8 112 701 30

4 31 299 48

3 69 22

1 2 9

Antal brukningsenheter med skogsmark, ha

Enligt riksskogstaxeringen 1952 uppgick virkesförrådet på Gotland till 10,3 miljoner skogskubikmeter. De vanligaste trädslagen är tall och gran, medan lövskogen är mera sparsamt förekommande. Detta framgår av dessa procentuella siffror rörande trädslagsfördelningen: Tall Gran

75 21

Björk Övriga

2 1

Den årliga tillväxten uppskattas till 0,3 miljoner skogskubikmeter, d. v. s. 2,3 skogskubikheter per hektar. Tillväxtsiffran är mycket låg. Det är endast de norrländska länen, som visar lika låga eller lägre tillväxtsiffror. De värderingar av skogsmarken och den växande skogen, som gjorts vid de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1945 och 1952, visar också, att de gotländska värdena är mycket låga vid jämförelse med södra och mellersta Sverige.

35 Först i mera nordligt belägna län föreligger jämförbara eller lägre siffror. Följande tablå redovisar för Gotland och riket värdet av skogsmarken och den växande skogen vid de allmänna fastighetstaxeringarna 1945 och 1952. Växande skog

Skogsmark Totalt milj. kr

Gotland Riket

Per ha kr

Totalt milj. kr

Per ha kr

5 697

6 989

39,5 31,6

44,2 45,2

17 2 428

26 4 178

129,2 110,0

186,7 191,0

Det synes således fullt klart, att skogstillgången och skogstillväxten på Gotland är dålig vid jämförelse med andra delar av landet. Såsom inledningsvis antytts torde detta förhållande delvis böra ses mot bakgrunden av den överavverkning, som skedde på ön under 1800-talet. Men ett flertal andra faktorer torde i detta sammanhang böra beaktas. Sålunda växer skogen i stor utsträckning på karga marker, där ett ofta endast obetydligt jordlager täcker kalkberget. De torra försomrarna och det för blåsten utsatta läget medverkar också till den dåliga återväxten. Ett speciellt problem är slutligen vildkaninernas skadegörelse å framförallt nyplanterad skog. Då detta spörsmål har stor betydelse för landskapet och livligt diskuterats under senare år, kommer utredningen att längre fram särskilt uppehålla sig härvid. De ur skilda synpunkter mindre gynnsamma förutsättningarna för skogens återväxt har lett till att all skog på Gotland hänförts till s. k. svårföryngrad skog enligt 1948 års skogsvårdslag. Detta innebär att skogsvårdsstyrelsens tillstånd i princip måste inhämtas för skogsavverkning för annat ändamål än husbehov. I samband med att sådant tillstånd lämnas, meddelar skogsvårdsstyrelsen de särskilda föreskrifter, som anses erforderliga för att trygga återväxten. På sätt redan framgått av den tidigare redovisade tablån över de allmänna fastighetstaxeringarnas värderingar åren 1945 och 1952 har väsentliga förbättringar skett beträffande skogstillgång och skogstillväxt på Gotland under senare år. Till belysning härav kan lämnas ytterligare några siffror. Under åren 1928—1952 har virkesförrådet ökat med 20 procent. Under samma tid har tillväxten ökat med 33 procent. Denna utveckling torde i viss m å n ha sin förklaring i skogsvårdsarbeten. Enligt preliminära uppgifter från skogsvårdsstyrelsen hade dessa arbeten på de enskilda skogarna följande omfattning budgetåret 1956/57: Hyggesrensning Plantering

400 ha 360 i

Dikning Ungskogsröjning

100 ha 70 »

Skogsvårdsarbetenas omfattning når emellertid icke upp till riksskogstaxeringens förslag, som innebar följande.

36 Hyggesrensning Plantering Dikning Ungskogsröjning

800 ha = 2 400 dagsverken 800 » = 12 000 » 180 » = 3 500 »> 800 » = 3 200 » Summa

21 100 dagsverken

Betydande utrymme för ytterligare skogsvårdsarbeten finns således. Särskilt beträffande nyplanteringen anses emellertid vildkaninernas skadegörelse i hög grad hämma verksamheten. Trots de här redovisade förhållandena har den gotländska skogen stor ekonomisk betydelse för landskapet. 1954/55 beräknades den totala skogsavverkningen på ön uppgå till omkring 250 000 skogskubikmeter i enlighet med följande tablå. Enskilda skogar, saluavverkning Husbehovsavverkning Domänverkets avverkningar Avverkning på ecklesiastika skogar

142 000 m 3 sk 90 000 » 8 000 > 10 000 » 250 000 m 3 sk

Det ekonomiska utbytet av denna avverkning har av läns jägmästaren beräknats till ungefär 14 miljoner kronor i enlighet med denna uppställning: Rotvärden Huggning och f r a m k ö r n i n g . . . . Vidaretransport

7,4 milj. kr 2,5 > 1,8 »

Förädlingskostnader Hamnarbeten Frakter på Gotlandsbåtar

1,5 milj. kr 0,3 »> 0,5 »

Summa 14,0 milj. kr

Södra Sveriges Skogsindustriutredning har beräknat en genomsnittlig arbetsåtgång av 0,7 dagsverken per kubikmeter avverkad skog, inklusive skogsvårdsåtgärder. Med utgångspunkt härifrån och med antagande att en skogsarbetare årligen presterar 240 dagsverken skulle den gotländska skogen k u n n a ge sysselsättning åt 730 helårsanställda skogsarbetare. Ett vidmakthållande av skogstillgången torde på längre sikt vara ett livsvillkor för Gotland. Utredningen kommer längre fram att redovisa sina synpunkter på möjligheterna att främja avkastning och sysselsättning inom det gotländska skogsbruket. Avslutningsvis vill utredningen i detta sammanhang kortfattat uppehålla sig vid vildkaninfrågan. Vildkaninernas skadegörelse drabbar självfallet icke endast skogen. Även jordbruket och trädgårdsskötseln är utsatta härför. Enligt undersökningar av hushållningssällskapet i Gotlands län k a n man beräkna, att inom de svårast utsatta områdena upp till en tredjedel av spannmålsskörden ofta blir ödelagd av vildkaniner. De mest omfattande och ur ekonomisk synp u n k t betydelsefullaste skadorna drabbar dock skogen. Främst sker detta på så sätt, att nyplanterade områden angripes och de nya plantorna avbites. Ofta kalätes områdena, så att planteringarna blir helt misslyckade, medan i andra fall skadorna är av mindre omfattning. Skogsvårdsstyrelsen

37 i Gotlands län har verkställt vissa undersökningar rörande vildkaninernas angrepp på skogen och en redogörelse för resultatet härav lämnas längre fram i betänkandet. Det är mycket svårt att beräkna de förluster, som genom kaninangreppen åsamkas de gotländska skogsägarna och landskapets näringsliv. Förlusterna består dels i att man måste inskränka sig till gallring inom skogsbestånd, där en total uthuggning av ekonomiska och andra skäl vore motiverad, dels i att vissa områden för framtiden måste ligga kala på grund av att nyplantering omöjliggjorts. Även om det icke är möjligt att precisera storleken av förlusterna, torde man dock våga påstå, att de uppgår till betydande belopp. Det är en allmän uppfattning på Gotland, att man måste sträva efter att helt utrota vildkaninerna. Under årens lopp har man livligt diskuterat de olika vägar, som kan stå till buds för att uppnå detta mål. Man har prövat en mera intensiv jakt, bekämpning med gift och gas, uppsättande av skyddsstängsel m. m. Alla dessa medel har erfarenhetsmässigt visat sig otillräckliga. Mot bakgrunden av dessa misslyckanden har man diskuterat att mot kaninerna använda myxomatos. Erfarenheterna av detta virus som medel i kampen mot vildkaniner synes framförallt i Australien men även på andra håll i utlandet, t. ex. England, ha varit goda. Man har kunnat konstatera en god effekt, inemot 90 procent av vildkaninstammen har utrotats, och några skadliga biverkningar har hittills ej kunnat iakttagas. Olika skäl, främst farhågorna att viruset skall mutera och visa sig farligt för andra djur, har föranlett de svenska myndigheterna att tills vidare motsätta sig, att myxomatos användes mot vildkaninerna på Gotland. Vildkaninfrågan på Gotland är fortfarande olöst. De lämnade uppgifterna torde emellertid ge belägg för påståendet, att det är en mycket angelägen uppgift att komma till rätta med problemet.

KAPITEL 5 G o t l a n d s fiske

Som utredningen inledningsvis antytt spelar fisket en icke oväsentlig roll inom Gotlands näringsliv. Utvecklingen under senare år har gått mot en omläggning från kust- och strandfiske till havsfiske. Denna utveckling har framförallt kännetecknats av att större båtar och modernare fångstredskap anskaffats. Detta påverkar naturligtvis behovet av fiskehamnar och har gjort de av 1944 års fiskehamnsutredning utarbetade planerna i viss mån oanvändbara. Utvecklingen har emellertid även lett till en minskning av antalet fiskare. Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för det gotländska fiskets utveckling sedan fiskehamnsutredningen redovisade sitt uppdrag. Enligt 1943 års officiella statistik fanns på Gotland 449 yrkes- och 738 binäringsfiskare. Den 31 december 1954 redovisade samma statistik 241 yrkes- och 569 binäringsfiskare, men antalet torde — enligt uppgifter från hushållningssällskapet — år 1956 ha nedgått till 230 yrkes- och 518 binäringsfiskare. Den totala och procentuella minskningen framgår av denna tablå: Minskning Totalt Procentuellt 219 51,2 220 29,8

Yrkesfiskare Binäringsfiskare

En jämförelse med vissa fastlandslän beträffande antalet fiskare åren 1943 och 1953 redovisas i denna tabell: Antalet fiskare i vissa län åren 1943 och 1953 Antal fiskare Län

Södermanland . Östergötland... Kalmar Blekinge

Yrkesfiskare

Binäringsfiskare

1953 Totalt

%

162 348 1391 449 1 289

175 321 697 274 1 061

279 1 073 1 327 738 763

66 849 718 543 510

441 1 421 2 718 1 187 2 052

241 1 170 1415 817 1 571

— 200 — 251 — 1 303 — 370 — 481

45,3 17,6 47,9 31,1 23,4

Summa

Ändring

39 Av tabellen framgår, att en minskning skett inom samtliga län. Minskningen på Gotland är visserligen stor men når dock icke samma omfattning som i Södermanlands och Kalmar län. På sätt framgår av tabellen är antalet binäringsfiskare relativt stort på Gotland. Denna omständighet är av betydelse vid bedömningen av fiskets fångstvärde. Den procentuella delen binäringsfiskare av totala antalet fiskare år 1953 i vissa län framgår av dessa siffror: Södermanlands län . . . Östergötlands » .. . Kalmar »> . . .

27,3% 72,5 % 50,7 %

Gotlands län Blekinge »

66,4% 32,4 %

Fiskehamnsutredningen redovisade i sitt betänkande 25 platser på Gotland, som ansågs vara av betydelse såsom orter för fiske. Utredningen förordade en utbyggnad av fiskehamnar för totalt 2 350 000 kronor. Som en följd av utvecklingen har fiskehamnsutredningens program i stor utsträckning blivit föråldrat. En översyn pågår för närvarande inom sjöfartsstyrelsen. För Gotlands län torde man böra sträva efter att koncentrera fiskehamnarna till ett färre antal platser, samtidigt som hamnarna göres större och mera lämpade för trålare. Av de i fiskehamnsutredningens betänkande upptagna arbetena har endast ett fåtal kunnat genomföras. Nya fiskehamnar har färdigställts i Lutterhorn, Botvaldavik, Herrvik samt Skälsö. Rörande de i fiskehamnsutredningens betänkande redovisade fiskelägena kan, med hänsyn till utvecklingen under senare år, lämnas följande uppgifter, vilka ställts till utredningens förfogande genom hushållningssällskapet i Visby. Uppgifterna avser förhållandena år 1956. Skälsö, Tingstäde k o m m u n : Sedan fiskehamnsutredningen avlämnade sitt betänkande har en ny fiskehamn färdigställts. I fiskeläget finns 10 yrkesfiskare. Antalet båtar är 15, varav nio utrustade med motor och en trålare. Fångstvärdet var år 1956 cirka 78 000 kronor. Brissund, Tingstäde k o m m u n : Fisket har minskat avsevärt under senare år. Endast 10 binäringsfiskare finns i orten. Antalet båtar är sju och fångstvärdet är obetydligt. Under översynen av fiskehamnsutredningens förslag har det från gotländskt håll starkt ifrågasatts, om en hamn lämpligen bör komma till stånd i orten. De naturliga förutsättningarna — öppen kust och sanddrift — anses icke vara gynnsamma, varför flera skäl talar för att fiskarna i Brissund bör hänvisas till hamnen i Skälsö. Lickershamn, Tingstäde k o m m u n : Fisket har gått tillbaka under den senaste tioårsperioden och i fiskeläget finns sex yrkes- och fem binäringsfiskare. Antalet båtar utgör 14, varav nio med motor. Fångstvärdet år 1956 var cirka 40 000 kronor. Med

40 hänsyn till det långa avståndet till andra fiskehamnar bör enligt gotländsk uppfattning hamnen bibehållas och underhållas. Hallshuk, Lärbro k o m m u n : I fiskeläget finns fyra yrkes- och sju binäringsfiskare. Antalet båtar är åtta, varav fyra är utrustade med motor. Det sammanlagda fångstvärdet uppgick till omkring 36 000 kronor år 1956. Genom en under senare år utförd sammanslagning av jordbruksfastigheter i Halls socken till större enheter har arbetskraft friställts och socknen fått vidkännas en förhållandevis kraftig befolkningsminskning. I de överväganden, som gjorts för att vinna ersättning för de minskade sysselsättningsmöjligheterna, har frågan om en fiskehamn i Hallshuk intagit en framträdande plats. Från gotländskt fiskarehåll har man emellertid framhållit, att förtursrätt bör ges åt andra, ur fiskesynpunkt mera nödvändiga hamnar, samt påpekat, att en hamn vid Hallshuk kommer att draga stora kostnader på grund av de ogynnsamma förutsättningarna. Ar, Fårösunds k o m m u n : Något yrkesmässigt fiske har under senare år ej förekommit vid detta fiskeläge, där det finns 10 binäringsfiskare. Deras sammanlagda fångst år 1956 hade ett värde av omkring 12 600 kronor. Lutterhorn, Fårösunds kommun: En ny h a m n har färdigställts för några år sedan. Trots detta synes fisket ha gått tillbaka i orten under senare år. Sex yrkes- och nio binäringsfiskare bor på platsen och det sammanlagda fångstvärdet uppgick år 1956 till cirka 40 000 kronor. Fårösund, Fårösunds kommun: Fisket har gått avsevärt tillbaka och år 1956 fanns endast två yrkesfiskare i samhället. Härtill kominer nio binäringsfiskare. 11 båtar, varav sex med motor, finnes och fångstvärdet år 1956 uppgavs till cirka 40 000 kronor. Kyllej, Lärbro kommun: I Kyllej finns fyra yrkes- och 15 binäringsfiskare. Antalet båtar är 21, varav 18 är utrustade med motor. Det totala fångstvärdet uppgick år 1956 till omkring 10 000 kronor. Slite: På platsen bor fem yrkes- och 12 binäringsfiskare med ett sammanlagt fångstvärde av omkring 100 000 kronor år 1956. Den förhållandevis förmånliga avkastningen torde böra ses mot bakgrunden av att yrkesfiskarna under åren 1955 och 1956 anskaffat två mindre trålare. Botvaldavik, Dalhems k o m m u n : Under åren 1951 och 1952 har en ny fiskehamn färdigställts. Hamnen anses k u n n a tillgodose även fiskarnas i Hangrebystrand behov. Under åren 1954—1956 har fyra trålare anskaffats. Nio yrkes- och två binäringsfiskare bor på platsen. Det sammanlagda båtantalet uppges vara 11, varav åtta

41 försedda med motor. Fångstvärdet år 1956 uppgick till cirka 120 000 kronor. Hangrebystrand, Dalhems k o m m u n : I Hangrebystrand finnes bara fem binäringsfiskare. Endast fyra båtar redovisas och det totala fångstvärdet år 1956 stannade vid ungefär 3 200 kronor. Katthammarsvik, Romaklosters k o m m u n : I Katthammarsvik finns åtta yrkes- och fem binäringsfiskare. Antalet båtar uppgår till 14, varav sex utrustade med motor. Under senare år har trålare anskaffats och år 1956 fanns två sådana hemmahörande i Katthammarsvik. Det totala fångstvärdet redovisades till ungefär 120 000 kronor år 1956. Herrvik, Romaklosters k o m m u n : Herrvik är ett av de större fiskelägena på Gotland och en ny h a m n har färdigställts. År 1956 fanns 32 yrkes- och åtta binäringsfiskare. Icke mindre än åtta trålare är hemmahörande i Herrvik. Det totala fångstvärdet uppgick år 1956 till ungefär 650 000 kronor. Sijsne, Romaklosters k o m m u n : År 1956 redovisades ett fångstvärde av ungefär 135 000 kronor i Sysne. I fiskeläget finns 10 yrkes- och tre binäringsfiskare. Antalet båtar är 16, varav två trålare. Enligt fiskehamnsutredningens program skulle en ny h a m n anläggas i Sysne. I samband med översynen av detta program har det från gotländskt håll ifrågasatts, om inte hamnfrågan för Sysne-fiskarna kan lösas genom utbyggnad av Herrviks hamn. Fiskarna på orten har emellertid själva påbörjat arbetena med en ny hamn. Ljugarn, Ljugarns k o m m u n : År 1956 fanns i Ljugarn sex yrkes- och fyra binäringsfiskare. Antalet båtar är 22, varav 18 utrustade med motor. En trålare anskaffades år 1956. Det totala fångstvärdet uppgick till ungefär 110 000 kronor år 1956. Hamnen i Ljugarn fördjupades år 1953, varjämte en slip anlades. Näbben, Djupvik, Kapellet och Herta, Stånga k o m m u n : Vid översynen av fiskehamnsprogrammet har man från gotländskt håll framhållit, att hamnfrågan för dessa fiskelägen är brännande. De naturliga förutsättningarna är emellertid icke de bästa på grund av litet vattendjup och sanddrift. Enligt fiskarnas mening bör frågan lösas genom att en centralhamn, lämpligen i Närshamn, anlägges. Ronehamn, Hemse k o m m u n : I anslutning till lanthamnen färdigställdes år 1949 en fiskehamn i Ronehamn. Vattendjupet anses dock icke tillräckligt för större fiskebåtar, varför ytterligare fördjupning uppges vara önskvärd. Fem yrkes- och 17 binäringsfiskare finnes i orten. Det totala antalet båtar är 23, varav två trålare. Det totala fångstvärdet uppgick år 1956 till ungefär 90 000 kronor.

42 Vändburg, Hoburgs k o m m u n : Denna fiskehamn, som har betydelse som stödhamn för fiskare från andra delar av Gotland och fastlandet, anses vara i behov av förbättringar. Fisket på platsen har emellertid gått tillbaka och endast en yrkesfiskare finnes på platsen. Burgsvik, Hoburgs k o m m u n : Fisket på platsen är obetydligt. År 1956 fanns två yrkesfiskare med en sammanlagd fångst till ett värde av cirka 11 000 kronor. Nisseviken, Havdhems k o m m u n : Fisket har gått tillbaka avsevärt och några yrkesfiskare finns inte. Ett mindre binäringsfiske förekommer, men någon fiskehamn anses numera icke erforderlig. Djupvik, Klintehamns k o m m u n : Sedan fiskehamnsutredningen lämnade sitt betänkande, har fiskarna i Djupvik genom egna insatser samt med bidrag från kommunen och av bensinskattemedel byggt en vågbrytare med kaj möjligheter för fiskebåtarna. Sanddriften är dock besvärande. Fisket i Djupvik är av relativt obetydlig omfattning. År 1956 fanns sex yrkes- och 10 binäringsfiskare. Antalet båtar är 21, varav sju utrustade med motor. Det totala fångstvärdet uppgick år 1956 till omkring 25 000 kronor. Klintehamn, Klintehamns kommun: Det anses från gotländskt håll numera icke erforderligt att anlägga en fiskehamn i Klintehamn. Problemen bör kunna lösas med enklare åtgärder. År 1956 fanns tre yrkes- och fyra binäringsfiskare på platsen. 14 båtar, varav fem utrustade med motor, redovisas och fångstvärdet år 1956 angavs till ungefär 10 000 kronor. Västergarn, Klintehamns k o m m u n : År 1956 fanns i Västergarn fem yrkes- och fyra binäringsfiskare. Det totala fångstvärdet uppgick samma år till omkring 8 000 kronor. Gnisvärd, Stenkumla k o m m u n : I samband med översynen av fiskehamnsutredningens program har man från gotländskt håll understrukit angelägenheten av att hamnförhållandena i Gnisvärd förbättras. Det nuvarande ringa vattendjupet anses omöjliggöra en rationalisering av fisket. År 1956 fanns i Gnisvärd sju yrkes- och nio binäringsfiskare. Antalet båtar är 16, varav 11 utrustade med motor. Fångstvärdet uppgick till cirka 23 000 kronor år 1956. Utöver de i det föregående särskilt redovisade orterna finns på Gotland ett stort antal mindre fiskelägen, där fisket emellertid är av förhållandevis obetydlig omfattning. Det gotländska fiskets behov av h a m n a r tillgodoses i viss utsträckning av lanthamnarna. Då dessa främst torde vara att betrakta som handelshamnar, kominer utredningen att lämna närmare uppgifter om dem i annat sammanhang.

43 I anledning av översynen av fiskehamnsutredningens program infordrade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen år 1954 länsstyrelsens utlåtande. I ett av länsstyrelsen åberopat yttrande anförde fiskerikonsulenten bl. a. följande: De av fiskehamnsutredningen föreslagna lokala hamnförbättringarna kan i viss utsträckning sägas fortfarande vara aktuella och önskvärda ur fiskerinäringens synpunkt. Ganska stora justeringar behöver dock företagas både beträffande antalet förbättringar och själva utförandet av dessa. En del mindre nyanläggningar synes med hänsyn till utvecklingen kunna slopas, medan redan befintliga hamnanläggningar bibehålles i nuvarande skick eller rustas upp. Sammanslagning av mindre hamnar till en större enhet bör ske. I några fall blir det här fråga om helt nya fiskehamnsbyggnader. Beträffande huvudanordningarna vid de av utredningen föreslagna hamnförbättringarna bör dessa utformas efter de sedan utredningen ändrade betingelserna för fisket. Hamndjup och bassängutrymme samt kajplatser bör således ändras så att mera ändamålsenlighet erhålles med hänsyn till fiskefartygens ökade storlek. Även behovet av ökade upplagsutrymmen bör beaktas, detta med tanke på en eventuellt ökad koncentration av fiskarna till ett färre antal hamnar för framtiden. Principen bör vara att fiskehamnsrörelsen ledes mot ett begränsat antal större hamnar med tillräckligt hamndjup även för mera djupgående båtar än de nuvarande, men att samtidigt de mindre hamnarna bibehålles och underhålles så länge de utnyttjas för fisket. Mot denna principiella bakgrund genomgick fiskerikonsulenten därefter de viktigaste av fiskehamnsutredningens förslag och kom därvid till följande resultat. Fiskehamnen i Skälsö borde snarast fördjupas till cirka tre meter och hamnbassängen utvidgas. Arbetet borde bedrivas så att plats i hamnen kunde beredas även åt fiskarna i Brissund, vilket projekt därför borde kunna slopas. Fiskehamnen i Lickershamn borde vidmakthållas i så gott skick som möjligt, då avståndet till närmaste h a m n vore jämförelsevis stort. Beträffande Hallshuk uttalade konsulenten, att förtursrätt måste ges åt sådana hamnar, som vore mera nödvändiga ur fiskets synpunkt. Konsulenten ansåg, att något behov av h a m n i Ar ej längre förelåge. Ny fiskehamn borde i enlighet med fiskehamnsprogrammet komina till utförande i Kyllej. Eventuellt kunde man överväga en förflyttning något söderut. I Slite förelåge behov av ökat vattendjup och förtöjningsbryggor. För Hangrebystrands vidkommande syntes behovet vara fyllt genom den nya hamnen i Botvaldavik. Någon utbyggnad av fiskehamnen i Katthammarsvik förelåge enligt konsulentens mening inte längre. Däremot syntes en utbyggnad av hamnen i Herr vik snarast böra komma till utförande, vilket möjligen kunde ske på ett sådant sätt att hamnanläggning i Sysne bleve obehövlig. För Ljugarns vidkommande förelåge inga aktuella förbättringsbehov. Hamnfrågan för Näbben, Djupvik, Kapellet och Herta borde behandlas i ett sammanhang och syntes böra lösas genom en central fiskehamn i När. Ett starkt behov förelåge enligt konsulentens mening, att hamnen i Vändburg, som hade stor betydelse som stödhamn, förbättrades. Några särskilda åtgärder beträffande Burgsvik, Nisseviken och Djupvik i Klintehamns kommun syntes ej påkallade. Smärre förbättringsarbeten vore av behovet påkallade i Klinte-

44 hamn och Västergarn. Gnisvärds hamn, slutligen, borde — framhöll konsulenten — snarast fördjupas och även förbättras på annat sätt. Konsulenten framhöll avslutningsvis, att nya arbeten i första hand borde komma till utförande i följande ordning: 1. Utvidgning av Herrviks hamn eller nyanläggning av fiskehamn i Sysne. 2. Färdigställande av fiskehamn i Skälsö. 3. Anläggande av central fiskehamn i Närshamn. 4. Förbättring av Gnisvärds fiskehamn. 5. Anläggning av stödhamn i Vändburg. Sedan dessa arbeten blivit utförda, borde enligt fiskerikonsulentens mening behovet av ytterligare hamnanläggningar omprövas med beaktande av då rådande förhållanden. Utvecklingen under senare år för det gotländska fisket har bl. a. kännetecknats av en övergång till större båtar. I den officiella statistiken redovisades den 31 december 1954 sammanlagt 1 012 fiskebåtar med ett totalt värde av ungefär 1,6 miljoner kronor enligt denna uppställning: Däckade båtar med motor Öppna » » » » båtar utan motor

252 230 530

Enligt uppgifter, som hushållningssällskapet ställt till utredningens förfogande, uppgick antalet båtar år 1956 till 915, varav 455 utrustade med motor. Antalet trålare var år 1956 62 stycken. Fiske med trål började bedrivas år 1949, då den första gotländska trålaren inköptes. Först år 1954 kan man emellertid tala om en mera betydande övergång till trålfiske. Under åren 1954—1956 har sålunda 46 trålare inköpts. Detta återspeglas i ökade anspråk på fiskerilån. Utvecklingen i detta hänseende åren 1954—1956 belyses av denna tablå: År 1954 1955 1956

Sökta lån Antal Kronor 10 39 000 33 1 004 700 39 763 200

Beviljade lån Antal kronor 9 37 500 26 473 000 38 761 200

Det totala fångstvärdet av det gotländska fisket uppgick enligt 1954 års officiella statistik till något över två miljoner kronor. År 1955 uppgick värdet till omkring 1,7 miljoner kronor och år 1956 till i det närmaste två miljoner kronor. Med utgångspunkt från 1954 års statistik göres i nedanstående tablå en jämförelse mellan Gotland och vissa fastlandslän: Län Södermanland Östergötland Kalmar Gotland Blekinge

Fångstvärde, kronor 1 337 000 2 671 000 5 790 000 2 068 000 11 792 000

45 Som framgått av tidigare uppgifter är avkastningen mycket ojämn mellan olika fiskelägen. Det förhållandet, att de gotländska avkastningssiffrorna är relativt låga, torde delvis ha sin förklaring i att fisket i stor utsträckning bedrives som binäring. Uppgifter från Gotlands fiskförsäljningsförening under år 1955 bestyrker, att ett stort antal fiskare endast lämnar obetydliga fångstmängder till avsalu. Enligt föreningens uppgift levererade år 1955 tillhopa 556 fiskare fångster genom föreningen. Av detta antal levererade ej mindre än 342 stycken fisk till ett värde understigande 1 000 kronor, 153 stycken levererade för 1 000—6 000 kronors värde samt endast 61 stycken för mer än 6 000 kronors värde. De gotländska fångsterna av fisk fördelade sig år 1955 på olika fiskslag enligt nedanstående tablå: Fiskslag

Avkastningsvärde Totalt Procent

Strömming Lax Torsk Flundra Gädda Ål

725 000 440 000 308 100 121600 57 300 47 000

41 25 18 7 3 2,5

Siffrorna år 1955 är emellertid missvisande på grund av att laxfisket slog fel. I allmänhet torde laxen ha utgjort en värdemässigt sett större andel av totalfångsten. År 1954 kom laxen på första plats med cirka 39 procent av det totala fångstvärdet mot strömmingens 36 procent.

KAPITEL 6 G o t l a n d s i n d u s t r i och h a n t v e r k

Som tidigare framhållits är Gotland relativt svagt utvecklat ur industriell synpunkt. Detta framgår bl. a. av att den förvärvsarbetande befolkningen endast till omkring en fjärdedel är sysselsatt inom industri och hantverk. Enligt 1950 års folkräkning uppvisar endast Jämtlands län en lägre procentuell siffra för industribefolkningen. De flesta län, liksom även riket såsom genomsnitt, redovisar betydligt högre procentsiffror. Detta förhållande belyses av följande tablå över industribefolkningens andel av den förvärvsarbetande befolkningen, baserad på 1950 års folkräkning. Kronobergs län Kalmar » Gotlands » Blekinge » Riket >

37,5 % 39,2 % 25,5 % 40,4 % 40,8 %

Bortsett från byggnadsverksamheten, som sysselsätter en förhållandevis mycket stor andel av industribefolkningen, utgör metallindustri, jord- och stenindustri samt livsmedelsindustri de ur sysselsättningssynpunkt betydelsefullaste industrigrupperna på Gotland. Störst är metallindustrien, som år 1950 gav sysselsättning åt drygt 16 procent av industribefolkningen. I stort sett är den gotländska metallindustrien emellertid att betrakta som en serviceindustri. Nästan lika stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt hade år 1950 jord- och stenindustrien. Livsmedelsindustrien sysselsatte ungefär 13,5 procent av industribefolkningen. Den i det följande lämnade redogörelsen för Gotlands industriella liv grundar sig i huvudsak på resultaten av 1951 års företagsräkning. För de olika kommunerna redovisar utredningen dessutom vissa uppgifter om det mera dagsaktuella läget, som lämnats av Gotlands företagareförening eller framkommit vid utredningens egna undersökningar. Sysselsättningsläget belyses därjämte med siffror ur 1950 års folkräkning. Det bör understrykas, att någon jämförelse mellan folkräkningens och företagsräkningens resultat icke k a n göras. De stora skillnaderna torde främst h a n sin förklaring i att folkräkningen redovisar den industribefolkning, som är bosatt inom viss kommun, medan företagsräkningen tar sikte på de företag, som är lokaliserade till kommunen, och de personer, som arbetar vid företagen, oavsett deras bosättningsort. 1951 års företagsräkning redovisar sammanlagt 2 349 företag på Gotland, varav 576 industri- och hantverksföretag samt 372 företag avseende bygg-

47 n å d s - och anläggningsverksamhet. Det totala antalet sysselsatta uppgick till inom industri och hantverk 3 724 samt inom byggnads- och anläggningsverksamhet 1 889 personer. Hur företagen fördelade sig på tätorter och landsbygd framgår av denna tablå: Industri och hantverk

Visby Slite Övriga tätorter Landsbygden Summa

Byggnadsverksamhet

Företag

Anställda

Företag

Anställda

159 27 49 341

1 291 596 442 1 395

84 11 38 239

977 119 231 562

3 724

1 889

Vid en jämförelse med motsvarande uppgifter från 1931 års företagsräkning framgår, att antalet företag inom industri och hantverk något ökat i Visby stad, från 148 till 159. Antalet företag inom byggnads- och anläggningsverksamhet har ökat i större omfattning, från 51 till 84. Förändringarna beträffande antalet anställda mellan de båda företagsräkningarna framgår av denna tablå. Antal anställda Industri och Byggnadshantverk verksamhet 1931 1951

607 1291 Ökning 684 = 1 1 2 %

509 977 468 = 92 %

Inom länet i övrigt synes utvecklingen i viss mån ha varit en annan. Antalet företag har minskat inom industri och hantverk från 764 till 417 men ökat inom byggnads- och anläggningsverksamhet från 210 till 288. Hur utvecklingen gått beträffande sysselsättningen belyses av denna tablå. Antal anställda Industri och Byggnadshantverk verksamhet 1931 1951

2 262 2 433 Ökning 171 = 8 %

467 912 445 = 94 %

Även om ojämnheter i det statistiska materialet gör varje jämförelse av detta slag osäker, synes siffrorna ge belägg för att utvecklingen gått mot större antal anställda per arbetsplats. Medan antalet industri- och hantverksföretag ökat endast obetydligt i Visby, har antalet anställda mer än fördubblats. För länet i övrigt k a n m a n trots en väsentlig nedgång i antalet arbetsställen konstatera en mindre ökning av sysselsättningen. Per arbetsställe räknat har antalet anställda för hela länet ökat från något mer än tre

48 år 1931 till drygt sex år 1951. Denna utveckling torde i stort sett ansluta sig till den som varit utmärkande för hela riket. De uppgifter, som för industrien lämnas genom kommerskollegiums statistik, torde icke vara jämförbara med företagsräkningarnas resultat. För år 1953 redovisas för Gotlands län tillhopa 91 arbetsställen, varav 51 på landsbygden och 40 i Visby stad. Antalet industriarbetare har uppgivits till 1 999 motsvarande 34 på 1 000 invånare. Detta är den näst lägsta siffran i landet. Utredningen går i det följande genom industriens fördelning kommunvis. I tabellbilaga 11 har en sammanställning gjorts för hela länet. Fårösunds

kommun

Enligt 1950 års folkräkning är kommunen något starkare industrialiserad än Gotlands län i genomsnitt. Industribefolkningens andel uppgick sålunda till 33,9 procent mot länsmedeltalet 25,5 procent. Kommunens industriella liv domineras mycket starkt av jord- och stenindustrien, som enligt folkräkningen beredde sysselsättning åt 52,9 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Bortsett från byggnads- och anläggningsverksamhet, som gav arbete åt närmare 21 procent, är övrig industri av mindre betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Metallindustrien gav arbete åt 9,6 procent samt textil- och beklädnadsindustrien åt 7,2 procent av industribefolkningen år 1950. Fårösunds kommun har bildats genom sammanslagning av fyra socknar. Enligt 1950 års folkräkning hade Fårö socken endast mellan 10 och 20 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. Motsvarande siffror var för Bunge socken 30—40 procent samt för var och en av Rute och Fleringe socknar 50—60 procent. 1951 års företagsräkning redovisar i Fårösunds kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Fårö

Bunge

Rute

Fleringe

Fårösund

6 4 3 5 1 2

58 220 8 29 5 36

13 Industrigren

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksind... Textil- och sömnadsindustri . . Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnads- och anläggningsverksamhet Summa

1 143 6 29 5 35

1 2 1 5 1 1

1 1

1 52

433 Anm. I denna liksom följande kommuntabeller redovisas i kolumn 1 antalet arbetsställen och i kolumn 2 antalet anställda.

49 Inom metallindustrien finns endast två större företag, båda belägna i Fårösund. Det ena är en bilverkstad med 10 anställda enligt 1951 års företagsräkning. Numera torde antalet anställda dock vara något lägre. Det andra är de marina verkstäderna i Fårösund. Antalet egentliga industriarbetare vid dessa, vars väsentligaste uppgift är att tillgodose de militära myndigheternas på Gotland behov men som även arbetar för civila beställare, torde i dag röra sig omkring 40 man. I företagsräkningens redovisning synes båda dessa företag ha förlagts till Fårö i stället för Bunge socken. Den dominerande industrigrenen inom kommunen är jord- och stenindustri. Enligt 1951 års företagsräkning fanns fyra arbetsplatser med 220 anställda. Dessa kalkstensbrott är fortfarande i arbete, men antalet anställda har av olika skäl, främst mekanisering och försämrade avsättningsmöjligheter, minskat. Omkring 120 man var i september 1957 sysselsatta vid brotten i Fårösunds kommun enligt följande uppställning: Arbetsplats

Socken

Anställda

Bungenäs kalkstensbrott Strå kalkstensbrott Furillens kalkverk Ahrs bruk

Bunge Bunge Rute Fleringe

47 19 33 21

Summa

120 Inom träindustri finns endast ett större företag, en snickerifabrik belägen i Fårösund. Företagen inom livsmedelsindustrien är bagerier och slakterier samt ett mindre bryggeri. Slutligen bör omnämnas det i Fårösund belägna företaget Aktiebolaget Lammpäls. Bolagets huvudsakliga tillverkning är dampälsar och för fabrikationen sysselsattes drygt 10 personer.

Lärbro kommun Även i Lärbro kommun är en relativt sett större andel av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom industri och hantverk än genomsnittligen i Gotlands län. Procentsiffrorna enligt 1950 års folkräkning var 39,1 procent för kommunen mot 25,5 procent för länet. Liksom i Fårösunds kommun domineras det industriella livet mycket starkt av jord- och stenindustrien, som år 1950 beredde sysselsättning åt drygt 61 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Bortsett från byggnadsverksamheten, som enligt folkräkningen gav arbete åt cirka 16 procent av industribefolkningen, är metallindustrien den näst betydelsefullaste industrigrenen. År 1950 sysselsatte den omkring nio procent av industribefolkningen. Lärbro kommun har bildats genom sammanslagning av fyra socknar. Enligt 1950 års folkräkning var endast 10—20 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sj^sselsatta inom industri och hantverk i Halls 4 — 803472

50 socken. Motsvarande procentsiffror i övriga socknar var, för Hangvar 20—30, för Lärbro 40—50 och för Hellvi 50—60. 1951 års företagsräkning redovisar i Lärbro kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk.

Hall

Hangvar

Lärbro

Hellvi

Lärbro kommun

1 5 2 4 3 1

2 162 3 10 9 1

1 113

3 8 2 5 3 1

4 278 3 18 9 1

Industrigren 1

2 Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri.. . Läder-, hår o. gummivaruind.. Byggnads- och anläggningsverksamhet

1 Summa

1 2

328 Industriföretagen i Lärbro kommun är, bortsett från jord- och stenindustrien, i huvudsak servicebetonade. Inom jord- och stenindustrien redovisas i 1951 års företagsräkning åtta arbetsställen med tillhopa 278 anställda. Enligt senare uppgifter har såväl arbetsställenas som de anställdas antal minskat. Skälen härtill torde vara desamma som inom Fårösunds kommun, mekanisering av driften och svårigheter beträffande avsättningen. I september år 1957 var omkring 120 anställda vid stenbrott inom kommunen i enlighet med denna uppställning. Arbetsställe

Anställda

Storungs kalkstensbrott Smöjens kalkstensbrott Klinthagens kalkstensbrott

49 64 6 Summa

119 Slite köping Av naturliga skäl är industribefolkningen betydligt större i Slite köping än genomsnittligen i Gotlands län. Enligt 1950 års folkräkning var 53,9 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. Även i Slite köping dominerar jord- och stenindustrien mycket starkt, 49,7 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen var år 1950 sysselsatta inom denna industrigren. Därnäst i betydelse ur sysselsättningssynpunkt är metallindustrien, som enligt folkräkningen gav arbete åt närmare 16 procent av industribefolkningen. Bortsett från byggnadsverksamheten och det i Slite belägna kraftverket synes övrig industri vara mindre betydelsefull ur sysselsättningssynpunkt.

51 1951 års företagsräkning redovisar följande antal arbetsställen och anställda inom Slite köping: Industrigren

Arbetsställen

Anställda

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri El-, gas- och vattenverk m. m Byggnads- och anläggningsverksamhet....

8 6 4 3 1 2 1 2 10

77 375 11 17 4 8 1 103 118

Summa

714 Det dominerande industriföretaget i Slite köping är cementfabriken. Totalt redovisas i företagsräkningen cirka 420 anställda vid företaget. Enligt vad utredningen inhämtat uppgick antalet anställda vid fabriken år 1957 till omkring 330 personer. Vid sidan av cementfabriken torde Gotlands kraftverk vara det ur sysselsättningssynpunkt betydelsefullaste företaget. Antalet anställda torde dock vara mindre än vad som anges i företagsräkningen. Enligt till utredningens förfogande ställda uppgifter uppgår antalet anställda till 26. övriga industriföretag är i stor utsträckning servicebetonade. Det kan nämnas, att några smärre företag inom jord- och stenindustrien i Slite tillverkar betonghålsten, gravvårdar m. m. Antalet anställda vid varje företag är omkring fyra personer. Några smärre snickerifabriker — tillverkning av fisklådor, byggnadssnickerier m. m. — k a n också nämnas. Tings tade kommun Kommunen tillhör de svagast industrialiserade på Gotland. Enligt 1950 års folkräkning var av den förvärvsarbetande befolkningen endast cirka 14 procent sysselsatta inom industri och hantverk, en procentsiffra som väsentligt understiger länets medeltal. Bortsett från byggnadsverksamheten, som år 1950 gav arbete åt mer än hälften av den förvärvsarbetande industribefolkningen, synes livsmedelsoch metallindustrien vara de ur sysselsättningssynpunkt mest betydelsefulla industrigrenarna. Den förstnämnda gav år 1950 sysselsättning åt 15 procent och den sistnämnda åt närmare 13 procent av industribefolkningen. Tingstäde k o m m u n har bildats genom sammanslagning av 10 socknar. En av dem, Hejnum, hade enligt 1950 års folkräkning en industribefolkning, som understeg 10 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. I flertalet socknar uppgick industribefolkningens andel till mellan 10 och 20 procent. I en, nämligen Bro, omfattade industribefolkningen mellan 20 och 30 procent. Det synes knappast finnas anledning redovisa industriföretagen sockenvis. Med hänsyn till den något högre sysselsättningen inom industri

52 och hantverk i Bro socken har utredningen emellertid i följande kommunsammanställning gjort en särredovisning för denna socken. 1951 års företagsräkning upptager i Tingstäde kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Bro

Övriga socknar

Tingstäde

Industrigren 1

1 1 1

2 35 1

8 2 3 4 5 2

12 3 12 14 5 2

9 2 4 5 6 2

13 3 14 49 6 2

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnads- och anläggningsverksamhet

38 Summa

125 Som framgår av tablån är det ur sysselsättningssynpunkt mest betydelsefulla företaget — en konservfabrik — beläget i Bro socken. Vid fabriken torde enligt uppgifter som ställts till utredningens förfogande under säsongerna sysselsättas inemot 70 personer. Liksom vid flertalet fabriker av detta slag är arbetet starkt säsongbetonat. Inom livsmedelsindustrien finns också två mejerier. Industrien i övrigt inom kommunen är i huvudsak servicebetonad. Ett par mindre snickerifabriker kan nämnas.

Dalhems

kommun

Även denna kommun tillhör de mera svagt industrialiserade. 1950 års folkräkning redovisar cirka 16 procent av den förvärvsarbetande befolkningen inom industri och hantverk. Bortsett från byggnadsverksamheten, som år 1950 gav arbete åt närmare hälften av industribefolkningen, torde metallindustri, träindustri och livsmedelsindustri vara de ur sysselsättningssynpunkt betydelsefullaste industrigrenarna. Enligt 1950 års folkräkning sysselsattes 15,5, 11,5 respektive 12,5 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen inom nämnda industrigrenar. Dalhems kommun har bildats genom sammanslagning av åtta socknar. Två av dessa, Vallstena och Norrlanda, anges i 1950 års folkräkning ha en industribefolkning, som är mindre än 10 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Flertalet redovisar mellan 10 och 20 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. För två, Ekeby och Dalhem, var motsvarande siffror mellan 20 och 30 procent. Det synes knappast finnas anledning redovisa industriföretagen sockenvis. Ut-

53 redningen har emellertid i följande kommunsammanställning särskilt angivit industriföretag och anställda i sistnämnda två socknar. 1951 års företagsräkning redovisar i Dalhems kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Ekeby

Dalhem

övriga socknar

Dalhems kommun

3 1

32 7

4 1 2 3

4 2 3 5 1 3 52

5 1 5 4 2 2 1 24

7 2 35 12 2 2 3 60

123 Industrigren 1 Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruind... Kemisk-teknisk industri Byggnads- och anläggn.verks.. . . Summa

2 1

2 1

1 1 19

31 Det ur sysselsättningssynpunkt mest betydelsefulla företaget enligt ovanstående tablå är en i Dalhems socken belägen snickerifabrik. Denna startades på sin tid under medverkan från företagareföreningen på Gotland. Sedermera har föreningen nödgats övertaga företaget och driva det i egen regi. Enligt uppgifter som ställts till utredningens förfogande arbetade år 1956 vid fabriken ett femtontal anställda. Vid sidan av detta företag finns i Dalhems kommun ytterligare ett antal snickerifabriker, vilka emellertid är förhållandevis små och i allmänhet endast ger arbete åt företagaren själv och en eller annan anställd. övrig industri i kommunen är i huvudsak servicebetonad. Livsmedelsindustrien representeras av ett par mindre mejerier. Romaklosters

kommun

I Romaklosters kommun sysselsattes år 1950 21,8 procent av den förvärvsarbetande befolkningen inom industri och hantverk. Liksom i så inånga andra gotländska kommuner är det byggnadsverksamheten, som har den största betydelsen ur sysselsättningssynpunkt. Enligt 1950 års folkräkning sysselsattes i denna verksamhet över 35 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. För övrigt dominerar livsmedelsindustrien mycket starkt. År 1950 gav nämnda industrigren arbete åt närmare 31 procent av industribefolkningen. Därnäst kom metallindustrien med 11,9 procent. Övrig industri spelar mindre roll ur sysselsättningssynpunkt. Romaklosters kommun har bildats genom sammanslagning av icke mindre än 18 socknar. Enligt 1950 års folkräkning uppgick industribefolkningens andel av den förvärvsarbetande befolkningen till mellan 30 och 40 procent i två av dessa, Roma och Björke. övriga socknar hade en industribefolkning,

54 understigande 30 procent, i vissa fall mindre än 10 procent. I följande kommunsammanställning har utredningen särredovisat Roma och Björke socknar. 1951 års företagsräkning redovisar i Romaklosters kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Roma

övriga socknar

Bj örke

Industrigren

Romakloäter

15 2 9 9 8 3

29 26 23 37 11 3

18 2 10 13 11 5

36 26 26 150 16 5

1 Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruind. . Byggnads- och anläggningsverksamhet

1 3 2 2

3 11 4 2

1 1

102 1

95 Summa

2 Det mest betydelsefulla industriföretaget inom kommunen är det i Björke socken belägna sockerbruket, som sysselsätter ungefär 100 årsanställda. Under kampanjerna fördubblas antalet arbetare vid bruket. Livsmedelsindustrien i övrigt är i huvudsak servicebetonad. Tre mejerier finns inom kommunen, av vilka det största sysselsätter cirka 15 personer. Metallindustrien inom kommunen är servicebetonad och representeras främst av ett antal bilverkstäder. Inom träindustrien finns några mindre snickerifabriker; ingen av dem sysselsätter så mycket som tio personer. Övrig industri är i huvudsak servicebetonad. Stenkumlet

kommun

Kommunen tillhör de svagast industriellt utvecklade. Enligt 1950 års folkräkning gav industri och hantverk arbete åt 18,4 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Byggnadsverksamheten gav år 1950 sysselsättning åt drygt 46 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Därnäst i betydelse ur sysselsättningssynpunkt kom metallindustrien, textil- och beklädnadsindustrien samt livsmedelsindustrien med 16,3, 15,9 respektive 11 procent. Stenkumla kommun har bildats genom sammanslagning av åtta socknar. I ett par av dessa uppgick industribefolkningens andel av de förvärvsarbetande till mindre än 10 procent år 1950. Endast i två socknar, Västerhejde och Träkumla, översteg procentsiffran 20. Någon anledning att redovisa företagen sockenvis finns enligt utredningens mening inte. 1951 års företagsräkning redovisar följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk.

55 Stenkumla Industrigren

2 Metallindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår och gummivaruindustri Byggnads- och anläggningsverksamhet

5 3 4 1 2 27

10 5 15 1 2 49

82 Summa

Den industriella verksamheten kan så gott som helt rubriceras som hantverks- eller servicebetonad. Klintehamns kommun Enligt 1950 års folkräkning gav industri och hantverk arbete åt 22,6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Liksom i många andra gotländska kommuner ger byggnadsverksamheten arbete åt den största delen av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Procentsiffran var enligt 1950 års folkräkning 43,8. I övrigt domineras kommunens industriella liv mycket kraftigt av livsmedelsindustrien, som år 1950 gav sysselsättning åt närmare en fjärdedel av industribefolkningen. Därefter kommer metallindustrien med 12,4 procent av industribefolkningen enligt 1950 års folkräkning. Klintehamns kommun har bildats genom sammanslagning av nio socknar. Sysselsättningen inom industri och hantverk är i betydande usträckning koncentrerad till en av dessa, Klinte. Enligt 1950 års folkräkning utgjorde industribefolkningen i denna socken mellan 40 och 50 procent av de förvärvsarbetande. För övriga socknar uppgår industribefolkningens andel i allmänhet icke till mer än mellan 10 och 20 procent. 1951 års företagsräkning redovisar i Klintehamns kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Övriga socknar

Klinte Industrigren

Jord- och stenindustri Träindustri Dryckesvara- och tobaksindustri . . Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruind... . Byggnads- och anläggningsverkSumma

Klintehamn

3 2 2 6 1 4 3

8 7 10 188 8 10 3

2 5

4 10

7 6

7 6

12 2 4 11 1 11 9

20 7 14 198 8 17 9

393 Det mest betydelsefulla industriföretaget är den i Klinte socken belägna Klinteby konservfabrik. Fabriken sysselsätter under högsäsongen n ä r m a r e

56 200 personer. Arbetet är — liksom vid andra fabriker av likartat slag — starkt säsongbetonat. Övrig livsmedelsindustri är av servicekaraktär. I Klinte socken finns ett bageri och ett mejeri, som vartdera ger arbete åt mer än tio anställda. Metallindustrien är servicebetonad och domineras främst av bilverkstäder. Inom jord- och stenindustrien finns ett par mindre företag för tillverkning av cementrör och liknande produkter. Även snickerifabrikerna i kommunen är förhållandevis små. övrig industri torde i sin helhet kunna rubriceras som hantverks- eller servicebetonad. Ljugarns

kommun

Ljugarns kommun tillhör de mera svagt industrialiserade kommunerna i Gotlands län. Enligt 1950 års folkräkning var endast 18,7 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. Byggnadsverksamheten gav år 1950 sysselsättning åt ungefär hälften av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Den ur sysselsättningssynp u n k t mest betydelsefulla industrigrenen är metallindustrien, som år 1950 gav arbete åt 13 procent av industribefolkningen. Träindustri, livsmedelsindustri samt textil- och beklädnadsindustri har sysselsättningsmässigt ungefär samma omfattning. Var och en av dessa industrigrenar gav år 1950 arbete åt 7—10 procent av industribefolkningen. Ljugarns kommun har bildats genom sammanslagning av sex socknar. I tre av dessa var år 1950 mellan 10 och 20 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. I de övriga uppgick procentsiffran till mellan 20 och 30. Något skäl att redovisa industriföretagen sockenvis synes icke finnas. Enligt 1951 års företagsräkning redovisas i Ljugarns kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Industrigren

Ljugarn 1 2

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnads- och anläggningsverksamhet

10 1 5 5 5 3 22

17 2 15 19 13 3 52

121 Summa

Industriföretagen är till övervägande delen hantverks- eller servicebetonade. Inom träindustrien kan nämnas en snickerifabrik för tillverkning av

57 byggnadssnickerier, sysselsättande ett tiotal anställda. Livsmedelsindustrien representeras av bagerier, mejerier och slakterier. Det största företaget inom industrigrenen textil- och sömnadsindustri är en tvättinrättning. Stånga kommun Stånga k o m m u n tillhör de ur industriell synpunkt svagast utvecklade av kommunerna på Gotland. Enligt 1950 års folkräkning var endast 15,9 procent av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatta inom industri och hantverk. Liksom inom så många andra Gotlands-kommuner är det byggnadsverksamheten, som ger sysselsättning åt den största delen av den förvärvsarbetande industribefolkningen. År 1950 uppgick de inom byggnadsverksamhet sysselsatta till närmare 46 procent av de inom industri och hantverk förvärvsarbetande. Därnäst i betydelse ur sysselsättningssynpunkt kommer livsmedelsindustrien, som år 1950 gav arbete åt 15,6 procent av industribefolkningen. För metallindustrien var motsvarande procentsiffra 12,6 samt för jord- och stenindustrien 11,1. Stånga k o m m u n har bildats genom sammanslagning av tre socknar. Industribefolkningen i en av dem, När, uppgick år 1950 icke till 10 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. I Burs socken var industribefolkningens andel mellan 10 och 20 procent samt i Stånga socken mellan 20 och 30 procent. I nedanstående kommunsammanställning särredovisas sistnämnda socken. 1951 års företagsräkning redovisar i Stånga kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Stånga socken

Övriga socknar

Industrigren

Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruind.... Byggnads- och anläggningsverkSumma

Stånga kommun

4 1 2 4 1 2

5 12 5 13 1 2

2 1 2

6 1 2

7 1 2 6 2 4

11 12 5 19 2 4

77 Metallindustrien är helt servicebetonad och representeras främst av bilverkstäder. Inom jord- och stenindustri finns en tak tegelfabrik, vilken enligt uppgifter som ställts till utredningens förfogande år 1956 gav sysselsättning åt 17 anställda. Livsmedelsindustrien representeras av ett par mejerier.

58 Hemse

kommun

Industri och hantverk inom Hemse kommun sysselsatte år 1950 21,4 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Byggnadsverksamheten gav år 1950 sysselsättning åt ej mindre än 54,1 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Av de egentliga industrigrenarna synes metallindustrien spela den ur sysselsättningssynpunkt största rollen. År 1950 var 15,4 procent av industribefolkningen sysselsatta inom denna industrigren. Därnäst i betydelse kom livsmedelsindustrien med 10,5 procent. Hemse kommun har bildats genom sammanslagning av åtta socknar. I en av dessa, Gerum, utgjorde industribefolkningen år 1950 mindre än 10 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. I övriga socknar uppgick industribefolkningens andel i allmänhet till mellan 10 och 20 procent. I Hemse kommun ingår även Hemse municipalsamhälle, som främst torde ha betydelse som handelscentrum men som av naturliga skäl också dragit till sig en del industriföretag av servicebetonad karaktär. I följande kommunsammanställning lämnas en särredovisning för Hemse municipalsamhälle. 1951 års företagsräkning redovisar i Hemse kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Hemse m:e

Övriga socknar

Hemse kommun

Industrigren 1

5 4 3

16 4 3

10 1 10 1 9 9 7

17 7 26 2 37 9 7

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruind... . Byggnads- och anläggningsverksamhet

2 1 5 1 4 5 4

5 7 12 2 21 5 4

192 Summa

297 Metallindustrien är servicebetonad samt representeras av bilverkstäder och liknande företag. Inom jord- och stenindustrien finns i Hemse m u n i cipalsamhälle ett för hemmamarknaden arbetande företag med tillverkning av cementrör o. dyl. Ett flertal snickerifabriker finns i kommunen, av vilka den största — i Hemse municipalsamhälle — sysselsätter åtta anställda. Livsmedelsindustrien representeras av ett antal bagerier och mejerier. Havdhems

kommun

Havdhems kommun är förhållandevis obetydligt industrialiserad. Industribefolkningens andel av den förvärvsarbetande befolkningen uppgick år 1950 til! 19,1 procent.

59 Enligt 1950 års folkräkning gav byggnadsverksamheten sysselsättning åt 42,4 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen. Av de egentliga industrigrenarna är jord- och stenindustrien den sysselsättningsmässigt sett mest betydelsefulla. 19,8 procent av industribefolkningen hade år 1950 sitt arbete inom denna industrigren. Därnäst i betydelse kom metallindustrien med 12,9 procent. Havdhems kommun har bildats genom sammanslagning av sex socknar. I tre av dessa utgjorde industribefolkningen år 1950 mellan 10 och 20 procent av den förvärvsarbetande befolkningen och i de återstående mellan 20 och 30 procent. 1951 års företagsräkning redovisar i Havdhems kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Industrigren Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnads- och anläggningsverksamhet Summa

Havdhems kommun 1 2 8 16 36 7 7 5 21 5 16 8 1 1 60 22 56

157 Metallindustrien är helt servicebetonad och representeras av ett antal bilverkstäder. Inom jord- och stenindustrien är det sysselsättningsmässigt sett mest betydelsefulla företaget ett i Havdhems samhälle beläget tegelbruk med ett 25-tal anställda år 1956. Några stenbrott redovisas i företagsräkningen, men dessa är förhållandevis små. Träindustrien representeras av några mindre snickerifabriker. Inom livsmedelsindustrien förekommer några bagerier och mejerier. Ett par tvättinrättningar kan också nämnas. Hoburgs

kommun

Inom Hoburgs kommun sysselsattes år 1950 20,4 procent av den förvärvsarbetande befolkningen inom industri och hantverk. Bortsett från byggnadsverksamheten, som enligt 1950 års folkräkning gav arbete åt 43,9 procent av den förvärvsarbetande industribefolkningen, dominerar jord- och stenindustrien inom kommunen. 22,6 procent av industribefolkningen var år 1950 sysselsatta inom denna industrigren. Härnäst i betydelse kom livsmedelsindustrien med 11,6 procent. Hoburgs kommun har bildats genom sammanslagning av fem socknar. I två av dessa, Fide och Öja, uppgick industribefolkningens andel av de förvärvsarbetande år 1950 till mellan 20 och 30 procent, övriga socknar redovisade en industribefolkning mindre än 20 procent. I den sydligaste, Sundre, uppgick andelen inte ens till 10 procent.

60 1951 års företagsräkning redovisar inom Hoburgs kommun följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Hoburgs kommun 1 2

Industrigren Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnads-och anläggningsverksamhet Summa

7 12 3 6 2 2 5

9 51 25 18 2 2 19

126 Metallindustrien är helt servicebetonad samt representeras av bilverkstäder och liknande företag. Jord- och stenindustrien representeras främst av några kalkstensbrott. Antalet arbetsställen torde emellertid ha minskat sedan 1951 års företagsräkning. Enligt uppgifter, som ställts till utredningens förfogande, skulle år 1956 sex arbetsställen av denna art finnas inom kommunen. Det största av dessa, Gotlands slipstensbolag i Burgsvik, sysselsätter ett 25-tal anställda. Tillverkningen vid företaget är numera i viss utsträckning inriktad på byggnadssten av kalksten och marmor. Det därnäst största företaget — med i huvudsak samma tillverkning — sysselsätter närmare tio anställda. Övriga företag är sysselsättningsinässigt sett av mindre omfattning. I kommunen finns också några mindre cementvarufabriker. Det största företaget inom träindustrien är ett sågverk med ett 15-tal anställda. Några mindre snickerifabriker finns också. Livsmedelsindustrien representeras av bagerier och mejerier. Visby

stad

Vid jämförelse med flertalet andra svenska städer är Visby stad relativt svagt industriellt utvecklad. Omkring 29 procent av den förvärvsarbetande befolkningen var år 1950 sysselsatta inom industri och hantverk. Av den förvärvsarbetande industribefolkningen arbetade år 1950 ungefär 20 procent inom byggnads- och anläggningsverksamhet. Av de egentliga industrigrenarna har metallindustri, livsmedelsindustri samt textil- och sömnadsindustri den största betydelsen ur sysselsättningssynpunkt. År 1950 arbetade i runda tal 24, 16 respektive 11 procent av industribefolkningen inom nämnda industrigrenar. 1951 års företagsräkning redovisar i Visby stad enligt omstående tablå följande antal arbetsställen och anställda inom industri och hantverk. Metallindustrien är i allt väsentligt servicebetonad samt representeras framför allt av bilverkstäder och smidesverkstäder. Företagen inom jord- och stenindustri är i allmänhet förhållandevis

61 Visby stad Industrigren Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Grafisk industri Livsmedelsindustri Dryckesvaru- och tobaksindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk och kemisk-teknisk industri El-, gas- och vattenverk m. m Byggnads- och anläggningsverksamhet Summa

1 39 13 15 13 24 2 37 19 1 3 86 252

2 350 59 73 126 314 42 226 39 1 70 983 2 283

små. Mestadels rör det sig om företag för tillverkning av cementrör och dylikt. Även några mindre stenhuggerier kan nämnas. Inom träindustrien finns ett par sågverk, det ena tillhörigt Södermanlands skogsägareförening och det andra i enskild ägo. Båda företagen sysselsätter tillhopa ett tjugotal anställda. Ett antal snickerifabriker — tillverkning av möbler eller byggnadssnickerier är det vanligast förekommande — finnes. De största företagen i branschen sysselsätter ett tiotal anställda vardera. Inom den grafiska industrien är det framför allt tidningsföretagen, som har betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Gotland har tre dagliga tidningar, vilka samtliga — i förening med civiltryckeri — finns i Visby. Livsmedelsindustrien representeras av bagerier, mejerier och slakterier. Av naturliga skäl är de största gotländska företagen av denna art förlagda till Visby. Ett par bryggerier kan också nämnas. Av textil- och sömnadsindustri förekommer — vid sidan av servicebetonade tvättinrättningar o. dyl. — två större företag. Det ena är ett ullspinneri, som tidigare drivits av slakteriföreningen. Sedan det visat sig allt svårare att driva företaget, har detsamma på sistone övertagits av enskilda intressenter. En viss omläggning av tillverkningen har därvid ägt rum. Det andra är hampberedningsverket, som ger sysselsättning åt ett 90-tal anställda. Detta företag har även betydelse för jordbruket. Läder-, hår- och gummivaruindustrien är servicebetonad.

Genomgången av de gotländska kommunernas industriföretag torde ha givit vid handen, att det industriella livet på Gotland måste anses vara svagt utvecklat. Utredningen kommer i ett senare kapitel att uppehålla sig vid olika möjligheter att stödja en utveckling av landskapets industri och därvid lämna något fylligare uppgifter om vissa företag och deras syn på framtiden och utbyggnadsmöjligheterna. Sammanfattningsvis vill utredningen anföra följande om Gotlands industri och hantverk.

62 Den gotländska metallindustrien är i allt väsentligt servicebetonad. Motorismen — bilismens utveckling och jordbrukets mekanisering — har gett underlag för serviceverkstäder av olika slag. Spridda över hela landskapet — med de största lokaliserade till Visby och andra mera betydande tätorter — utgör dessa huvuddelen av den gotländska metallindustrien. Inom jord- och stenindustrien finns en del av Gotlands storindustriföretag. Med hänsyn till råvaran — kalksten — är dessa i huvudsak lokaliserade till de nordligaste och sydligaste kommunerna i länet. Det största företaget är Slite cementfabrik. Även de ur sysselsättningssynpunkt mest betydelsefulla kalkstensbrotten är belägna på norra delen av Gotland, främst i Fårösunds och Lärbro kommuner. Företagen på södra delen av ön är i allmänhet mindre och har ofta en annan inriktning. Tillverkning av byggnadssten av kalksten och marmor förekommer mest söderut, i Hoburgs kommun. Även tegelbruket är lokaliserat till denna del av landskapet. Förutom ett antal sågverk, av vilka de största är belägna i Visby, förekommer inom träindustrien ett flertal snickerifabriker spridda över hela landskapet. I allmänhet är dessa förhållandevis små. Tillverkningen — möbler, byggnadssnickerier — torde i allmänhet vara inriktad på den gotländska marknaden. En del företag synes emellertid ha specialiserat sig på särskilda detaljer, vilket torde möjliggöra en viss försäljning på fastlandet. Förutom inom jord- och stenindustri förekommer storföretag på Gotland inom livsmedelsindustrin. Bortsett från bagerier, mejerier och slakterier, av vilka de största av naturliga skäl lokaliserats till Visby, är det framför allt konservfabrikerna samt sockerbruket som är av betydelse. Inom textil- och sömnadsindustri samt läder-, hår- och gummivaruindustri förekommer några företag, som ej har servicekaraktär. Hampberedningsverket och ullspinneriet i Visby samt pälstillverkningen i Fårösund kan härvid nämnas. Övriga industrigrenar representeras icke av några större företag. En del gotländska företag — huvudsakligen hantverksbetonade sådana — bedriver tillverkning för avsättning hos turisterna.

KAPITEL 7 Turistväsendet på Gotland

Av olika skäl har Gotland blivit ett av landets mest omtyckta turistmål. Landskapet har efter svenska förhållanden mycket goda klimatologiska förutsättningar med ett stort antal soltimmar och obetydlig nederbörd. Härtill kommer de utmärkta badmöjligheter, som står till buds, den säregna och vackra natur, som bjudes, och de historiska minnena av olika slag. Gotland har sålunda de gynnsammaste betingelser för att tillfredsställa olika önskemål på rekreation och vila. Tillgänglig statistik över antalet resenärer till Gotland sommartid ger vid handen, att en kraftig ökning skett i turisttillströmningen. Även om siffrorna är osäkra — antalet resande gotlänningar, affärsresor o. dyl. kan endast grovt beräknas — torde dock denna tablå ge ett ungefärligt besked om den utveckling, som ägt rum. År

Antal turister

1947 1949 1951 1953 1954 1955 1956

54 000 63 000 65 000 68 000 71000 90 000 82 000

Nedgången i turisttrafiken sommaren 1956 torde ha sin förklaring i det förhållandevis dåliga vädret. År 1957 synes en återhämtning ha skett och antalet turister torde nämnda år ha närmat sig 100 000. Av naturliga skäl stannar flertalet turister på Gotland under någon tid. I en undersökning om landskapets turistväsende, som verkställdes av civilekonomen Hans Lundström år 1947, beräknades den genomsnittliga vistelsetiden per turist till 6—7 dagar. Det är möjligt att denna uppskattning, med hänsyn till den nu större rörligheten i reselivet, är något för hög. Å andra sidan synes det troligt, att en turist, som lagt ned så förhållandevis dryga kostnader på resor, stannar en vecka. Det torde i vart fall vara sannolikt, att den genomsnittliga vistelsetiden per turist k a n angivas till fem dagar utan risk för att uppskattningen gjorts för högt. Det är uppenbart, att med en så kraftig turistström särskilda åtgärder måst vidtagas för att klara servicefrågan, bl. a. inkvarteringsproblemet. För ändamålet finnes 31 hotell och pensionat med sammanlagt cirka 920 rum enligt följande tablå:

64 Ort Visby Västkinde Västerhejde Fårösund Fårö Slite Katthammarsvik Ljugarn Vamlingbo Burgsvik Hemse Klintehamn Västergarn Tofta 1

Hotell och pensionat Antal

Rum, antal, cirka

9 1 1 1 2 1 2 2 1 1 1 5 3 1

300 1 15 50 12 85 15 35 100 35 30 10 100 80 40

Härtill kommer cirka 70 rum i privata bostäder, vilka förmedlas genom de mindre hotellen.

Härutöver står ett stort antal bäddar till förfogande vid vandrarhem och dylikt enligt sammanställningen nedan. Ort Visby Burgsvik Fårö Katthammarsvik Klintehamn Lau Valleviken

Vandrarhem 0. dyl. antal

Bäddar, antal

2 1 1 1 1 1 1

300 30 30 40 40 24 24

Självfallet uthyres i stor utsträckning r u m i privatägda hus utan förmedling av någon organisation. Antalet sådana r u m kan icke närmare angivas. Flera organisationer förmedlar emellertid rumsuthyrningar i privatvillor. Sålunda disponeras, huvudsakligen i Visby, på detta sätt cirka 1 500 bäddar av Gotlands turistförening, cirka 1 000 bäddar av Reso och cirka 200 bäddar av Visby rums- och hyresförmedling. I detta sammanhang kan också nämnas, att Gotlands turistförening för närvarande disponerar omkring 150 stycken privatägda sommarstugor, villor och lägenheter för uthyrning till självhushållande turister. Ett stort antal stugor, gårdar och rum, särskilt inom Lärbro kommun samt i Katthammarsvik och Klintehamn, uthyres genom Reso, s. k. bygdesemester. De gotländska kommunerna har i ökad utsträckning börjat intressera sig för turistväsendet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i anläggandet av kommunala fritidsbyar och tältplatser. Vad de förstnämnda angår finns en färdig anläggning, 20 stugor, i Ljugarn och en delvis utbyggd sådan — fem stugor — i Slite. Ytterligare kommunala anläggningar av detta slag har delvis utbyggts på Fårö samt planeras i Hemse och Visby. Gotlandsbolaget, som på ett tidigt stadium tog del i arbetet för turismen på Gotland, driver på Fårö i anslutning till därvarande pensionat en liknande anläggning be-

65 stående av 25 stugor. Bolaget förmedlar även uthyrning av privatägda stugor o. dyl. på Fårö till självhushållande turister. Förutom ett antal privata tältplatser finns även kommunala sådana på följande orter: Visby, Fårö, Klintehamn, Ljugarn, Slite och Tofta. Centrum för det gotländska turistväsendet är av naturliga skäl Visby, där resurserna för att mottaga turisterna utbyggts mest. På den gotländska landsbygden synes framförallt Fårö, Ljugarn och Klintehamn ha betydelse i detta sammanhang. Det bör emellertid anmärkas, att snart sagt varje tätort längs kusterna drar till sig turister även om de nyssnämnda tycks ha ett visst försprång. Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har omfattande anläggningar för turisternas betjänande kommit till stånd på Gotland. Logimöjligheterna anses i stort sett vara tillräckliga under juni och augusti månader, men under juli månad motsvarar de på intet sätt behovet. Efterfrågan på såväl hotell- och pensionatsrum som privatrum för självhushåll kan då icke tillfredsställas och man måste därför utgå från att den ringa rumstillgången för närvarande är ett hinder för en i och för sig önskvärd utveckling av turistväsendet. En annan faktor, som anses hämma turistväsendets utveckling, är svårigheterna att under högsäsongen transportera det ständigt växande antalet bilar till och från Gotland. Turistföreningen på Gotland har i skrivelse till Ö-utredningen framlagt följande synpunkter på kommunikationsfrågan ur turist synpunkt: Med tanke på den fortgående ökningen av privatbilbeståndet såväl i Sverige som utomlands samt bilens användning som transportmedel under semesterresor, synes det vara synnerligen angeläget, att frågan om ökade resurser för överförande av motorfordon från fastlandet till Gotland bringas till en snar lösning. En fortsatt utbyggnad och modernisering av tonnaget liksom en ökad transportkapacitet med flyg under högsäsongen torde vara viktiga faktorer för befrämjande av en fortsatt utveckling av turisttrafiken till Gotland. Faran för att för dyra resekostnader kan verka hämmande bör ej heller förbises. Uppmärksamhet bör därför ägnas denna sak. Turistväsendet tillför direkt och indirekt Gotland stora inkomster. Förutom de intäkter, som tillföres Gotlandsbolaget genom biljetter och frakter och som torde vara av avgörande betydelse för bolagets möjligheter att upprätthålla den ordinarie sjötrafiken mellan Gotland och fastlandet, får man räkna med att turisterna omsätter betydande belopp vid inköp av förnödenheter, souvenirer och annat på Gotland. Med utgångspunkt från 90 000 turister och en genomsnittlig vistelsetid per turist av fem dagar måste man även vid en försiktig beräkning av dagskostnaden för varje turist, räkna med en årlig omsättning betydligt över 10 miljoner kronor till följd av turistväsendet. För landskapets jordbrukare, affärsmän och hantverkare torde den omsättningsökning, som under sommaren blir en följd av turisttrafiken, vara av icke oväsentlig betydelse. Några industriella företag, som 5—803472

66 grundar sin verksamhet helt på turistväsendet, synes visserligen icke finnas på Gotland, men för flera hantverksbetonade företag torde dock turistinköpen vara den väsentligaste avsättningsmöjligheten. Ur arbetsmarknadssynpunkt spelar emellertid dessa företag en relativt obetydlig roll. Enligt uppgifter från Gotlands turistförening lämnas i nedanstående tablå exempel på företag av detta slag. Ort

Tillverkning

Anställda

Visby Vibble Etelhem Lärbro Klintehamn Fårö Burgsvik

Tennarbeten Keramik Keramik Silverarbeten Silverarbeten Skulpturer Tennarbeten

1 1 3 1 1 1 1

Som framgått av det föregående måste turistväsendet antagas tillföra Gotland ej obetydliga inkomster och bereda sysselsättning åt ganska många gotlänningar. Samtidigt accentuerar emellertid turistväsendet, med sin starkt koncentrerade högsäsong, den säsongmässighet, som även i övrigt är att konstatera på den gotländska arbetsmarknaden. Trots detta bör det enligt utredningens mening vara en strävan att ytterligare utveckla turistväsendet på Gotland. De problem, som det i detta sammanhang synes vara mest angeläget att angripa, sammanhänger med kommunikationerna och inkvarterinpsmöjligheterna. Utredningen vill understryka, att det med den ökade betydelse, som fritidsfrågorna i takt med den stigande levnadsstandarden får för hela vårt folk, synes vara ett allmänt intresse, att Gotlands utomordentliga naturliga förutsättningar som turistland tillvaratages.

KAPITEL 8 Näringslivet i övrigt på Gotland

Vid sidan av jordbruk med binäringar, industri och hantverk samt turistväsende spelar övriga näringsgrenar på Gotland en mindre betydelsefull roll. Handel och samfärdsel är till sin karaktär servicenäringar och följaktligen beroende av befolkningsutveckling och andra förhållanden. Av särskilt intresse är emellertid kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet. Dessas ändamålsenlighet och taxor måste bl. a. i hög grad påverka möjligheterna till en lokalisering av industriell verksamhet till landskapet. Med hänsyn härtill och på grund av att dessa kommunikationsfrågor sedan länge varit ett av de mest omdiskuterade Gotlandsproblemen, har utredningen funnit anledning att behandla dem i ett särskilt kapitel. Utredningen skall i detta kapitel behandla Gotlands näringsliv i de delar det icke redovisats i det föregående. Underlaget för redogörelsen är främst 1951 års företagsräkning. Det statistiska materialet har kompletterats med upplysningar, som införskaffats bl. a. från de gotländska kommunerna. Även handelshögskolans i Stockholm tätortsregister, i det följande kallat registret, har använts som källa. Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 11,4 procent av Gotlands förvärvsarbetande befolkning. Vid jämförelse med riksmedeltalet — 16 procent — är denna siffra förhållandevis låg. Med hänsyn till att Gotlands tätorter är få och att landskapet domineras av glesbebyggelse, framstår emellertid siffran icke som särskilt låg. Den överstiger i vart fall genomsnittstalet för rikets landsbygd, 8,8 procent. 1951 års företagsräkning redovisade 78 partihandels- och 600 detaljhandelsföretag på Gotland. Antalet sysselsatta uppgick till 321 respektive 2 203. Av naturliga skäl är flertalet av dessa företag lokaliserade till länets tätorter. Särskilt gäller detta partihandelsföretagen. Av dessa redovisade företagsräkningen 61 i tätorterna och endast 17 i glesbygden. Motsvarande fördelning för detalj affärerna var 378 respektive 222. Enligt 1950 års folkräkning gav samfärdsel sysselsättning åt 8 procent av Gotlands förvärvsarbetande befolkning. Procentsiffran ansluter sig nära till riksmedeltalet, 8,1 procent. Antalet företag inom näringsgrenen uppgick enligt 1951 års företagsräkning till 349 med 1 525 sysselsatta. Av företagen var 104 lokaliserade till tätorterna. Utredningen lämnar i det följande en kommunvis redogörelse för handel och samfärdsel. En sammanställning för hela länet har gjorts i tabell-

68 bilaga 12. Vissa företag inom sistnämnda näringsgren, såsom järnvägar och busslinjer, är emellertid icke knutna till viss ort, varför utredningen redogör för dem i slutet av kapitlet. Fårösunds

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt något mer än sju procent och samfärdsel åt 7,5 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Fårösunds kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

1 26 19

1 80 45

126 Av detaljhandelsföretagen är de flesta rubricerade som lanthandel. Ett antal speceriaffärer finns, huvudsakligen lokaliserade till kommunens tätorter. Inom näringsgrenen samfärdsel förekommer arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. Sistnämnda företag består av lastbilsåkerier eller droskstationer. Några företag avseende sjöfart finns ej inom kommunen. Inom kommunen finns två tätorter, Fårösund och Valleviken. Enligt registret har ingen av dem något dominerande inflytande över visst handelsområde. Fårösund anses ha ett mindre handelsområde, omfattande nordligaste delen av huvudön Gotland, inom vilket samhället har ett visst inflytande. Valleviken anses däremot icke ha något nämnvärt handelsinflytande utanför samhället. Enligt registret skulle Fårösund, som rubriceras som garnisonsort och hamnplats, ha 13 detaljhandelsföretag med tillhopa 52 anställda, medan Valleviken, som rubriceras som industrisamhälle, endast skulle ha ett företag med fem anställda. Utredningen har tillskrivit Fårösunds kommun med hemställan att få uppgifter om tätorternas nuvarande utrustning i bl. a. handelshänseende. Enligt vad kommunalnämnden uppgivit skall — förutom ett antal kiosker — i Fårösunds samhälle finnas 14 detaljhandelsföretag, av vilka fyra är speceri- och livsmedelsaffärer (lanthandel), medan återstoden är specialaffärer. Sålunda finns exempelvis konfektions-, sko-, järn-, blomster- och bokhandelsföretag. Sedan cementfabriken i Valleviken — Aktiebolaget Ruteverken — nedlagts, anses detta samhälle ha mist sin betydelse. I Fårösund finns en mindre lanthamn. Den ankommande trafiken till hamnen omfattar främst kol och koks, gödningsämnen, fisk och vissa varor till de militära anläggningarna i och kring samhället. Den varumängd, som

69 årligen lossas i hamnen, överstiger något 1 000 ton. I hamnen lastas framförallt jordbruksprodukter — främst potatis och andra rotfrukter. Den totala varuvolym, som årligen skeppas från hamnen, omfattar cirka 100 ton. Storleken av rörelsen i hamnen belyses även av influtna hamnavgifter. Under senaste femårsperiod har intäkterna varierat mellan cirka 2 200 kronor som lägsta belopp till ungefär 4 100 kronor som maximum per år. Det kan anmärkas, att samma hamntaxa gäller för alla lanthamnarna på Gotland och hamnen i Visby. Lärbro

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 5,5 procent och samfärdsel åt 10,1 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Lärbro kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

2 22 27

1 76 61

138 Av detaljhandelsföretagen är de flesta rubricerade som lanthandel. Specialaffärerna är i huvudsak lokaliserade till kommunens tätorter. Inom näringsgrenen samfärdsel förekommer arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. Sistnämnda företag består av lastbilsåkerier eller droskstationer. Åtta personer redovisades i företagsräkningen sysselsatta i järnvägstrafik. Lärbro samhälle är nordlig ändpunkt för järnvägen på Gotland. Inom kommunen finns två tätorter, Kappelshamn och Lärbro. Enligt registret uppges Kappelshamn sakna nämnvärt handelsområde. Lärbro redovisas icke. Enligt uppgifter från Lärbro kommun finns i samhällena endast specerioch livsmedelsaffärer (lanthandel) samt en järnhandel i Lärbro samhälle. Ingen av tätorterna är sålunda särskilt väl utvecklad i handelshänseende. I Kappelshamn, som i registret rubriceras som hamnplats, finns en mindre lanthamn. Denna utgöres av en 74 meter lång lastbrygga. Vid den yttre delen är vattendjupet drygt 3,5 meter. Den inre delen av hamnen, som endast har ett djup av knappt två meter, är främst avsedd för fiskebåtar. Det ankommande godset består mest av gödningsämnen. Den lossade varumängden uppgår årligen till omkring 800 ton. Från hamnen utskeppas främst oarbetad sten men även en del virke. På grund av utskeppningen av sten har hamnen avsevärt större betydelse än Fårösunds lanthamn. Utskeppningarna har emellertid minskat väsentligt i omfattning. Nedgången i hamnens omsättning belyses av dessa siffror över influtna hamnavgifter:

70 1951 1952 1953 1954 1955 1956

Slite

25 170: 93 19 449:70 9 002:89 7 124: 88 5 717: 71 5 836:94

kr » » » » »

köping

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 11,7 procent och samfärdsel åt 9,3 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar:

Partihandel Detaljhandel Samfärdsel

Slite köping 1 2 2 3 37 110 15 113 Summa 54 226

Vid sidan av förekommande speceri- och livsmedelsbutiker (lanthandel) redovisade företagsräkningen ett icke oväsentligt antal specialaffärer av olika slag, vilka så gott som uteslutande torde vara belägna inom det egentliga köpingsområdet. Inom näringsgrenen samfärdsel redovisas — förutom sedvanliga arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik — tre arbetsställen med 55 anställda avseende huvudsakligen utrikes sjöfart och tre arbetsställen med 33 anställda avseende huvudsakligen inrikes sjöfart. En icke obetydlig rederirörelse är sålunda lokaliserad till Slite. Enligt registret har Slite köping ett dominerande inflytande över ett handelsområde, som — förutom naturligtvis köpingsområdet — omfattar vissa mindre delar av Lärbro, Dalhems och Tingstäde kommuner. Registret redovisar 26 detaljhandels- och två partihandelsföretag med 67 respektive åtta anställda. Enligt kommunalnämndens uppgifter skall det för närvarande finnas inemot ett trettiotal detalj affärer i Slite köping. Förutom livsmedelsaffärer finns ett flertal specialaffärer, såsom blomsterhandel, skoaffärer, beklädnadsaffärer, skeppshandel, urmakeriaffär, bosättningsaffärer, leksaksaffär, bokhandel, färghandel och fotoaffär. I Slite finns två hamnar, av vilka den ena — industrihamnen — tillhör Skånska Cementaktiebolaget och huvudsakligen användes för cementfabrikens behov, medan den andra, belägen söder om industrihamnen, är en lanthamn. I industrihamnen är vattendjupet för närvarande 7,2 meter. Tre olika kajer finns. En, s. k. silospiren, är specialbyggd för utlastning av löscement. Den s. k. cementpiren användes huvudsakligen för lossning av kollaster till cementfabriken och Gotlands kraftverk. Vid oceankajen, som är 260 meter lång, sker den mesta utlastningen av cement i papperssäckar. Även lossning

71 av kol- och tankbåtar förekommer vid denna kaj. I industrihamnen finns en del särskilda utlastningsanordningar samt två lyftkranar, med 4 respektive 6,5 tons kapacitet. I lanthamnen är vattendjupet mellan tre och fem meter. Omsättningen i hamnen är större än i någon annan lanthamn. Det är handelsvaror av olika slag, som lossas och lastas. Under senare år synes emellertid rörelsens omfattning ha gått tillbaka väsentligt, vilket framgår av dessa siffror över influtna hamnavgifter: 1951 1952 1953 1954 1955 1956

139 827: 25 kr 45 221:46 » 24 044:93 » 31 282: 31 » 29 885: 76 » 21827:30 »

Tingstäde kommun Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 4,6 procent och samfärdsel åt 5,9 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Tingstäde kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

1 23 36

1 56 64

121 Detaljhandeln representeras i huvudsak av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel). Specialaffärer förekommer endast i obetydlig omfattning, vilket har sin förklaring i att kommunen saknar tätorter och i handelshänseende domineras av framförallt Visby men i någon mån även av Slite. Samfärdseln är representerad av sedvanliga post- och telegrafstationer samt lastbilsåkerier och droskstationer. Dalhems kommun Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 3,3 procent och samfärdsel åt 5,6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Dalhems kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

1 17 19

1 42 41

72 Vad ovan sagts om Tingstäde kommun är tillämpligt även på Dalhems kommun. Några tätorter av betydenhet finns ej. Romaklosters

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 6,2 procent och samfärdsel åt 6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Romaklosters kommun 1 2 3 4 45 105 40 97

Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

206 Förutom livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel) representeras detaljhandeln av ett antal specialaffärer, vilka i allmänhet är lokaliserade till tätorterna. Näringsgrenen samfärdsel representeras av sedvanliga arbetsställen inom post och telegraf samt landsvägstrafik. Järnvägstrafiken berör också Romaklosters kommun. Av tätorterna redovisas i registret endast Roma, rubricerat som stationsoch industrisamhälle, med ett partihandels- och tio detaljhandelsföretag med fyra respektive 20 anställda. Samhället anses icke ha något dominerande inflytande över visst handelsområde, men uppges påverka det närmaste landsbygdsområdet. I kommunen finns tre tätorter. Dessa ligger dock mycket nära varandra, 2—3 kilometers avstånd, varför kommunalnämnden vid utredningens förfrågan redovisat dem som en tätort. Förutom livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel) finns följande specialområden av detaljhandel företrädda inom samhället, nämligen sko-, järn-, manufaktur-, herrekiperings- och möbelaffärer samt pappershandel. Stenkumlet

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 6,7 procent och samfärdsel åt 5,2 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar: Stenkumla kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

1 14 21

1 42 40

73 Detaljhandeln representeras huvudsakligen av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel) samt samfärdseln av sedvanliga arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. Den inom kommunen belägna tätorten Vibble redovisas i registret som villasamhälle och uppges icke ha något nämnvärt handelsområde. Enligt registret finns endast en lanthandel med två anställda i samhället. Klintehamns kommun Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 7,5 procent och samfärdsel åt 6,9 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Klintehamns kommun 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

4 48 28 80

4 121 67 192

Detaljhandeln representeras till övervägande delen av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel). Ett ganska stort antal specialaffärer förekommer också, vilka i allmänhet är lokaliserade till Klintehamns samhälle. Samfärdseln representeras huvudsakligen av sedvanliga arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. Någon sjöfart är icke lokaliserad till kommunen. I kommunen finns en tätort av betydenhet, Klintehamn. Enligt registret har samhället, som rubriceras som stationssamhälle och hamnplats, ett dominerande handelsinflytande över större delen av den egna kommunen samt den nordligaste delen av Havdhems kommun. I tätorten redovisas fyra partihandels- och 19 detaljhandelsföretag med sex respektive 49 anställda. Utöver livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel) finns enligt kommunalnämndens uppgifter följande specialbranscher företrädda inom detaljhandeln, nämligen färg-, beklädnads-, manufaktur-, järn-, möbel- och urmakeriaffärer. I Klintehamn finns en av Gotlands mera betydande lanthamnar med något mer än fyra meters vattendjup och en ganska nytillbyggd kaj. Hamnen är i allmänhet isfri året om. I hamnen lossas gödningsämnen och andra produkter för jordbrukets behov samt handelsvaror av olika slag. Den årligen inkommande varukvantiteten överstiger något 8 000 ton. F r å n hamnen utskeppas främst spannmål och andra jordbruksprodukter samt konserver från Klinteby konservfabrik men även trävaror. Den utskeppade varumängden uppgår till omkring 3 500 ton årligen. I motsats till förhållandet vid flertalet gotländska lanthamnar visar rörelsen i Klintehamns lanthamn en svag tendens att öka. Detta framgår av följande siffror över influtna hamnavgifter under senare å r :

74 1951 1952 1953 1954 1955 1956

Ljugarns

9 580: 50 kr 8 831:84 » 11 336: 50 » 12 826: 99 » 13 687: 04 » 14 323: 79 »

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 6,5 procent och samfärdsel åt 6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar: Ljugarns kommun 1 2 1 2 18 42 14 34

Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

78 Detaljhandeln representeras främst av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel), medan specialaffärer förekommer i obetydlig omfattning. Inom näringsgrenen samfärdsel finns sedvanliga arbetsställen avseende post, telegraf och landsvägstrafik. Tätorten Ljugarn redovisas i registret såsom hamnplats och badort med ett mindre handelsområde, som den dock icke dominerar. I samhället redovisas ett partihandels- och fyra detaljhandelsföretag med en respektive tio anställda. I Ljugarn finns en mindre lanthamn med ett vattendjup varierande mellan fyra och fem meter. Ankommande gods, årligen omkring 1 500 ton, består främst av fisk, gödningsämnen och byggnadsmateriel. F r å n hamnen utskeppas spannmål och trävaror; förhållandevis obetydliga kvantiteter varje år. Omfattningen av rörelsen i Ljugarns lanthamn har hållit sig ganska konstant under senare år. De influtna hamnavgifterna uppgår till omkring 1 000 kronor årligen. Stånga

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 4,5 procent och samfärdsel åt 5,2 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Stånga kommun 1 2 3 6 10 29 11 26

Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

75 Detaljhandeln representeras så gott som uteslutande av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel). Inom samfärdsel förekommer arbetsställen avseende post, telegraf och landsvägstrafik. Tätorten Stånga redovisas i registret som stationssamhälle utan nämnvärt handelsområde. Enligt registret finns tre detaljhandelsföretag med åtta anställda. Kommunalnämnden har uppgivit, att det i samhället endast finns två lanthandlare samt en cykel- och sportaffär. Hemse kommun Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 9,6 procent och samfärdsel åt 6,9 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom n ä m n d a näringsgrenar. Med hänsyn till Hemse municipalsamhälles betydelse som handelsort har samhället särredovisats i tablån: Hemse municipalsamhälle 1 2 Partihandel. . Detaljhandel. Samfärdsel . . Summa

1 Hemse kommun i övrigt 1 2

33 8

132 32

13 12

3 38 35

76 Hemse municipalsamhälles dominerande betydelse som handelscentrum inom kommunen framgår av tablån. Inom övriga delar av kommunen representeras detaljhandeln endast av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel). Så gott som alla specialaffärer är belägna i municipalsamhället. Samfärdsel representeras av sedvanliga arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. I Rone socken redovisas även ett arbetsställe inom sjöfart — rubricerat som huvudsakligen inrikes sjöfart — med åtta anställda. Hemse municipalsamhälle rubriceras i registret som en mångsidig ort med dominerande handelsinflytande inom den egna kommunen och med stark påverkan även inom Stånga och Havdhems kommuner samt vissa delar av Ljugarns kommun. Enligt registret finns två partihandels- och 25 detaljhandelsföretag med två respektive 70 anställda. Kommunalnämnden har uppgivit, att det i samhället finns ett 40-tal detalj affärer. Ett flertal branscher företrädes av särskilda specialaffärer, såsom för järnvaror, elektriska artiklar, glas och porslin, bosättningsartiklar, böcker, konfektion och skor. I Hemse kommun finns en lanthamn, Ronehamn. Denna, som icke är belägen i anslutning till någon tätort av betydenhet, torde bl. a. få betraktas som Hemse municipalsamhälles tillförselhamn. Hamnen, som består av en större lastbrygga med ett därå uppfört godsmagasin, har ett vattendjup varierande mellan 3,5 och 4,5 meter. Till hamnen införes foderkakor, göd-

76 ningsämnen och jordbruksprodukter samt kol, koks och oljor. I mindre poster lossas även en del handelsvaror av olika slag. Den årliga varumängd, som lossas i hamnen, överstiger något 12 000 ton. Från hamnen utskeppas framför allt spannmål och andra jordbruksprodukter samt en del trävaror. Utförseln omfattar omkring 7 000 ton årligen. Rörelsen i hamnen är ganska konstant till sin omfattning. Influtna hamnavgifter har under senare år varierat mellan 15 000 och 18 000 kronor årligen. Havdhems

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel och samfärdsel vardera sysselsättning åt 6,1 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Havdhems kommun 1 2 3 3 20 66 18 53

Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

122 Detaljhandeln representeras främst av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel), medan antalet specialaffärer är obetydligt. Inom näringsgrenen samfärdsel finns sedvanliga arbetsställen avseende post, telegraf och landsvägstrafik. Tätorten Havdhem rubriceras i registret såsom handelsplats men anses icke ha något dominerande inflytande på bestämt handelsområde, även om den utövar viss påverkan inom större delen av den egna kommunen. I registret redovisas två partihandels- och fem detaljhandelsföretag med åtta respektive 22 anställda. Enligt kommunalnämndens uppgifter finns vid sidan av livsmedelsbutiker endast ett par specialaffärer, för järnvaror samt för sportartiklar och cyklar. Hoburgs

kommun

Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 6,2 procent och samfärdsel åt 6,8 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom nämnda näringsgrenar. Hoburgs kommun 1 2 1 1 8 31 13 30

Partihandel Detaljhandel. Samfärdsel. . Summa

77 Detaljhandeln representeras nästan enbart av livsmedelsaffärer o. dyl. (lanthandel) samt samfärdseln av sedvanliga arbetsställen inom post, telegraf och landsvägstrafik. Ett arbetsställe inom sjöfart med fyra anställda enligt företagsräkningen huvudsakligen utrikes sjöfart — redovisas i Öja socken. Då Burgsviks samhälle är sydlig ändstation för den gotländska järnvägen, förekommer även en viss sysselsättning inom järnvägstrafik. E n tätort, Burgsviks samhälle, finns i Hoburgs kommun och rubriceras i registret såsom stationssamhälle och hamnplats. Samhället anses icke ha något dominerande inflytande över bestämt handelsområde men utövar viss påverkan inom större delen av Hoburgs kommun. Enligt registret finns i samhället ett partihandels- och fyra detaljhandelsföretag med tre respektive 20 anställda. Kommunalnämnden har uppgivit, att förutom livsmedelsbutiker endast en specialaffär, för järnvaror, finns. Registret upptager ytterligare en tätort i Hoburgs kommun, Vamlingbo. Denna, som icke redovisats i den officiella statistiken, rubriceras som handelsplats och uppges utöva visst handelsinflytande på den sydligaste delen av kommunen. I tätorten finns emellertid endast en lanthandel och samhällets betydelse måste antagas vara ganska ringa. I Burgsvik finns en lanthamn med ungefär fyra meters vattendjup och en sammanlagd kajlängd något överstigande 100 meter. I hamnen lossas framför allt gödningsämnen, kol, koks och oljor. Den lossade varumängden uppgår till omkring 2 500 ton årligen. F r å n hamnen utskeppas huvudsakligen jordbruksprodukter och arbetad sten samt trävaror. Årligen utskeppas en varumängd något överstigande 2 000 ton. Hamnen är den största utskeppningshamnen för trävaror — omkring 24 000 kubikmeter varje år — på den gotländska landsbygden. Visby stad Enligt 1950 års folkräkning gav handel sysselsättning åt 24,6 procent och samfärdsel åt 11,8 procent av den förvärvsarbetande befolkningen, vilket är något mer än medeltalen för rikets städer, 23,0 respektive 9,6 procent. 1951 års företagsräkning redovisade följande antal arbetsställen och anställda inom näringsgrenarna handel och samfärdsel. Visby stad 1 2 Partihandel Detaljhandel Samfärdsel Summa

1 233

2 308

Inom parti- och detaljhandel finnes de flesta varubranscher representerade. Inom näringsgrenen samfärdsel redovisas sedvanliga arbetsställen avseende post, telegraf samt landsvägstrafik. Företagsräkningen upptager vidare

78 ett arbetsställe med 14 anställda avseende luftfart samt två arbetsställen avseende sjöfart. Det ena — huvudsakligen utrikes sjöfart — har 14 och det andra — huvudsakligen inrikes sjöfart — har 181 anställda. Enligt registret har Visby ett dominerande handelsinflytande över större delen av norra och mellersta Gotland. Det är endast mindre områden runt Slite köping och Klintehamn, där inflytandet ej förmår göra sig gällande och där dessa samhällen spelar en dominerande roll. Längre söderut blir Visbys inflytande svagare för att helt försvinna i de sydligaste socknarna, där i stället framför allt Hemse municipalsamhälle men även tätorterna Burgsvik och Havdhem torde utgöra handelscentra. I registret redovisas 35 partihandels- och 197 detaljhandelsföretag med 272 respektive 724 anställda i Visby. Branschgrupperingen är följande.

Spannmål, konstgödsel övriga livsmedel övrig partihandel

Partihandel 1 2 2 6 15 ioi 18 109

Järn- och metallvaror, el. artiklar Glas, bosättn., porslin Möbler, snick.arb., slöjd Böcker, skrivmat., m. m Manufakturvaror Konfektions- och ekip.art Handskar, pälsvaror, reseeff Skodon Färger, parfymer, sjukv.art Varuhus, varumagasin Livsmedelsaff., inkl. dryck Länt- och diversehandel övrig detaljhandel

Detaljhandel 1 2 11 60 4 15 1 2 6 16 9 40 14 54 4 7 6 21 7 28 4 59 79 261 12 60 40 91

Drätselkammaren i Visby har uppgivit antalet partihandelsföretag till 17 och antalet detaljaffärer till 165. Uppgifterna synes ge klart belägg för Visbys dominerande betydelse som handelscentrum på Gotland. Visby stads hamn har ett vattendjup av mellan 5 och 6,5 meter. Kajernas sammanlagda längd uppgår till 1 000 meter och hamnens utrustning utgöres bl. a. av en fem-tons portalkran, två fyra-tons mobilkranar samt en 15-tons fast kran. Enligt den officiella statistiken över sjöfarten år 1954 anlöptes Visby av totalt 1 361 fartyg, varav 1 223 i inrikes och 138 i utrikes fart. Från hamnen avgick 1 271 fartyg i inrikes fart och 91 i utrikes fart. Visby stads hamndirektion har uppgivit, att totalt 75 000 ton styckegods och 142 000 ton massagods in- och utfördes över hamnen år 1956. Uppbörden av hamnavgifter rör sig omkring en halv miljon kronor årligen.

79 Hamnens kapacitet anses i stort sett tillräcklig för nuvarande godstrafik. Med hänsyn till behovet av utrymme för de reguljära passagerarfartygen torde emellertid förlängning av kajerna vara erforderlig. Planer på en sådan utbyggnad föreligger och samtidigt planeras en förbättring av vågbrytarskyddet för att underlätta hamnens angörande vid vissa vindar. Visby h a m n är Gotlands största och mest betydelsefulla. Genomgången av de gotländska kommunerna torde ha gett vid handen, alt tätorterna i allmänhet är förhållandevis svagt utvecklade ur handelssynpunkt. Förutom Visby stad är det egentligen endast Slite köping, Hemse municipalsamhälle och Klintehamn, som kan uppvisa en mångsidig handel och förmått skapa handelsområden utanför tätortsgränserna. I det föregående har utredningen under respektive kommuner redovisat de gotländska handelshamnar, som har anknytning till tätorter. Därutöver finns några mindre lanthamnar utan sådan anknytning. Rörelsen vid dessa är av obetydlig omfattning. I Kyllej och Västergarn redovisas ingen godstrafik under senare år. I Katthammarsvik lossas små mängder gödningsämnen, cirka 300 ton årligen. I anslutning till stenindustrien på norra Gotland finns ett par lastageplatser, Bungenäs och Furillen. I huvudsak torde det vara fråga om mindre skutor, som angör hamnarna, vilka främst har betydelse som utskeppningsplatser för stenindustriens produkter. Enligt den officiella statistiken angjordes Bungenäs år 1954 av sammanlagt 590 fartyg, inklusive pråmar. Motsvarande siffra för Furillen var 181. Vid genomgången av kommunerna har utredningen redovisat företagsräkningens uppgifter om antalet arbetsställen inom sjöfart. De främsta orterna härför är Visby stad och Slite köping. Vid slutet av år 1954 fanns enligt den officiella statistiken på Gotland sammanlagt 21 handelsfartyg, varav sju var stationerade i Visby och 14 på landsbygden enligt denna tablå. Visby

Ångfartyg Motorf artvg Segelfartyg med hjälpmaskin

Landsbygden

Antal

Bruttoton

Antal

Bruttoton

3 2 2

2 233 2 722 368

1 9 4

198 13 107 401

I 1951 års företagsräkning redovisades för den gotländska järnvägsdriften 21 arbetsställen med tillhopa 194 anställda, varav mer än 100 i Visby. Då statens järnvägar år 1948 övertog de smalspåriga järnvägarna på Gotland, trafikerades såväl huvudbanan Lärbro—Visby—Burgsvik som tvä numera nedlagda banor, Slite—Roma, 33 kilometer bansträcka, och Roma—

80 Hablingbo, 49 kilometer bansträcka. Den för närvarande trafikerade järnvägen har en bansträcka av 117 kilometer och berör, norrifrån räknat, följande viktigare tätorter: Lärbro, Visby — stickspår till hamnen, Roma, Stånga, Hemse och Burgsvik. Hela sträckan trafikeras endast med ett fåtal turer dagligen, medan ytterligare ett antal insatts på kortare sträckor för resor till och från Visby. Som komplettering till eller i samtrafik med järnvägen driver statens järnvägar en ganska omfattande busstrafik på Gotland. Följande viktigare sträckor trafikeras: 1) Skär (norra Fårö) över Fårösund till Lärbro; 2) Fårösund—Vallevik—Tingstäde—Visby; 3) Lärbro—Kappelshamn—Visby; 4) Slite—Visby; 5) Herrvik—Katthammarsvik—Visby; 6) Ljugarn—Romakloster—Visby; 7) Romakloster—Klintehamn; 8) Hemse—Klintehamn; 9) Klintehamn—Visby; 10) Hemse—Ronehamn; 11) När—Stånga—Hemse; samt 12) Sundre—Burgsvik. Flertalet turer går som framgår av tablån till Visby. Även ett antal godsbillinjer drives av statens järnvägar. De viktigaste är 1) Slite—Visby; 2) Hablingbo—Klintehamn—Visby; samt 3) Fårösund—Visby. Godsbillinjerna är sålunda helt inriktade på Visby. Vid sidan av statens järnvägars linjetrafik med bil förekommer endast ett enskilt bussföretag, som svarar för trafiken inom Visby stad. De gotländska länshuvudvägarna är till väsentlig del iordningställda och belagda. I allmänhet är de tillåtna för ett axeltryck av sju ton. Vissa mindre delar är dock tillåtna för endast sex tons axeltryck. Detta gäller exempelvis del av länshuvudväg 21 från Hemse över Etelhem och Roma till Visby samt del av länshuvudväg 26 från Visby till Slite. Övriga vägar på Gotland är i allmänhet tillåtna för sex tons axeltryck. I den mån de ej är ombyggda på senare tid är de i allmänhet smala och krokiga. De länshuvudvägar, som iordningställts, är beräknade för en trafikkapacitet av 2 000—3 000 motorfordon per sommarmedeldygn. Enligt en år 1953 verkställd trafikräkning var trafiken inte någonstans så intensiv. Den största belastningen hade vägarna i närheten av Visby med en sommarmedeldygnstrafik av 500—1 000 motorfordon, närmast Visby 1 000—1 500. Mindre vägsträckor i närheten av Slite köping och Hemse municipalsamhälle uppvisade en lika hög trafikintensitet, medan sommarmedeldygnstrafiken på

81 övriga länshuvudvägar var mindre än 500 motorfordon. En högst väsentlig stegring av trafikintensiteten — omkring 50 procent — har emellertid skett, sedan trafikräkningen verkställdes. Trafiken över Fårösundet omhänderhas av vägförvaltningen såsom statlig färjled. För trafiken disponeras färjan Fårösund II, som samtidigt kan taga två lastbilar eller fem personbilar med ett största axeltryck av fem ton. Reservfärjan kan taga två lastbilar eller fyra personbilar med ett axeltryck av högst fyra ton.

6—803472

KAPITEL 9 Arbetsmarknaden på Gotland

Av befolkningen på Gotland enligt 1950 års folkräkning, närmare 59 000 personer, redovisas i runt tal 24 350 som yrkesverksamma, vilket motsvarar något mer än 41 procent. I relation till åldersgruppen 15—65 år uppgick de förvärvsarbetandes antal till 66,4 procent. Motsvarande genomsnittssiffror för landet utgjorde 44,3 respektive 66,8 procent. De gotländska siffrorna är sålunda något lägre. Som vanligt inom jordbruksdominerade områden redovisas emellertid kvinnorna i ett förhållandevis mindre antal som förvärvsarbetande. Det totala antalet kvinnor i åldersgruppen 15—65 år på Gotland var enligt 1950 års folkräkning cirka 18 000, varav något mer än 30 procent hänfördes till yrkesverksamma. Motsvarande siffra för landet var ungefär 35 procent. Den totala befolkningen i riket och på Gotland fördelade sig enligt 1950 års folkräkning på olika näringsgrenar enligt denna tablå: Relativ fördelning på näringsgrenar Jordbruk med Industri och binäringar hantverk Riket Gotland

23,4 41,0

41,0 27,7

Samfärdsel

Handel

övrigt

8,5 7,4

13,0 9,2

14,1 14,7

För den yrkesverksamma befolkningen belyses motsvarande fördelning av denna tablå: Relativ fördelning på näringsgrenar Jordbruk med Industri och hantverk binäringar Hela riket Därav Landsbygden Städerna Gotland

Samfärdsel

Handel

övrigt

20,4

40,8

8,1

16,0

14,7

38,8 2,4 39,1

35,8 45,8 25,5

6,5 9,6 8,0

8,8 23,0 11,4

10,1 19,2 16,0

De angivna siffrorna visar jordbrukets dominerande betydelse inom Gotlands näringsliv och h u r relativt svagt utvecklad industrien är. Detta har framgått även av tidigare lämnade uppgifter, därvid även de struk-

83 turella skiljaktigheterna mellan olika delar av landskapet belysts. Dessa skillnader återspeglas i sysselsättningssiffrorna enligt följande tablå: De förvärvsarbetandes relativa fördelning på olika näringsgrenar år 1950 inom de gotländska kommunerna Kommun

Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby Hela länet

Jordbruk Industri med och binäringar hantverk

Samfärdsel

Handel

Offentlig tjänst m. m.

övrigt

24,1 37,3 14,3 64,0 68,0 56,3 60,1 54,4 61,2 67,2 51,5 61,6 59,0 3,1

33,9 39,1 53,9 14,2 16,1 21,8 18,4 22,6 18,7 15,9 21,4 19,1 20,4 29,8

7,5 10,1 9,3 5,9 5,6 6,0 5,2 6,9 6,0 5,2 6,9 6,1 6,8 11,9

7,1 5,5 11,7 4,6 3,3 6,2 6,7 7,5 6,5 4,5 9,6 6,1 6,1 24,7

24,1 4,3 7,4 6,7 2,9 5,8 6,1 4,9 3,9 3,5 7,1 3,1 4,2 25,5

3,3 3,7 3,4 4,6 4,1 3,9 3,5 3,7 3,7 3,7 3,5 4,0 3,4 5,0

39,1

25,5

8,0

11,4

11,8

4,2

De landskommuner, där industrien ger den relativt högsta sysselsättningen är Slite köping — cementfabriken — samt Fårösunds och Lärbrö kommuner — stenindustrien på norra Gotland. Mer än 20 procent av den yrkesverksamma befolkningen sysselsattes inom industri och hantverk även inom kommunerna Romakloster — sockerbruket — Klintehamn — Klinteby konservfabrik — Hemse — serviceindustrien i Hemse municipalsamhälle — samt Hoburg — stenindustrien i Burgsvik. I övrigt understiger sysselsättningssiffrorna 20 procent, i vissa fall väsentligt, såsom i Tingstäde, Dalhems och Stånga kommuner, där jordbruk med binäringar svarar för betydligt mer än 60 procent av yrkesverksamheten. Av de förvärvsarbetande på Gotland redovisas totalt 941 såsom yrkesverksamma utanför den egna kommunen. Det kan ha sitt intresse att undersöka intensiteten i förvärvsarbetet utanför hemkommunerna inom olika delar av landskapet. En sådan undersökning redovisas i omstående tabell. Förekomsten av en relativt hög sysselsättning utanför hemkommunen torde i allmänhet bero på att arbetstillfällena inom kommunen är otillräckliga och att en industri- eller annan ort med bättre sysselsättningsmöjligheter ligger nära och med relativt bekväma förbindelser. Framför allt Visby synes på detta sätt ha en arbetsmarknadsmässig dragningskraft på omkringliggande kommuner. Av dem som i Tingstäde, Romaklosters och Stenkumla kommuner arbetar utom hemkommunen är flertalet bosatta i socknar, som angränsar Visby stad. På norra Gotland synes Slite köping ha en liknande dragningskraft. Arbetskraften till cementfabriken i köpingen

84 Antal förvärvsarbetande i de gotländska kommunerna enligt 1950 års folkräkning Kommun

Stånga

Hela länet

Antal förvärvsarbetande. Totalt

Därav utom kommunen Totalt

Procent

1513 1 067 1 125 1 599 1245 2 633 1 333 1 970 986 851 1638 1 134 761 6 487

56 120 30 114 61 165 219 41 22 29 25 18 7 34

3,7 11,2 2,6 7,1 4,9 6,2 15,7 2,0 2,2 3,4 1,5 1,5 0,9 0,5

24 342

3,8

torde i viss utsträckning rekryteras från Lärbro kommun. Längre söderut på Gotland är sysselsättningen i större utsträckning lokaliserad till bosättningskommunerna. Några orter med mera utpräglad arbetsmarknadsmässig dragningskraft utanför den egna kommunen synes icke finnas i denna del av landskapet. Sysselsättningsmöjligheterna för kvinnor är sämre på Gotland än i medeltal för riket. Enligt 1950 års folkräkning uppgick antalet förvärvsarbetande kvinnor på 1 000 yrkesverksamma män till 291 på Gotland mot 359 såsom genomsnitt för riket. Fördelningen av yrkesverksamma kvinnor inom olika näringsgrenar framgår av denna tablå: Yrkesverksamma kvinnor på 1 000 yrkesverksamma män Jordbruk med Industri och hantverk binäringar Riket

93 140

246 103

Samfärdsel

Handel

Allmän tjänst

208 267

846 755

1 134 762

Bortsett från jordbruket är den kvinnliga yrkesverksamheten över lag lägre på Gotland än genomsnittligen i riket. Den ringa förekomsten av industrier med behov av kvinnlig arbetskraft belyses av sysselsättningssiffrorna. Den yrkesverksamma jordbruksbefolkningen fördelade sig enligt 1950 års folkräkning med 95,1 procent på egentligt jordbruk, 0,4 procent på skogsbruk och 4,5 procent på fiske. Variationerna olika landskommuner emellan framgår av denna tablå.

85 Den yrkesverksamma jordbruksbefolkningens relativa fördelning år 1950 på egentligt jordbruk, skogsbruk och fiske Kommun Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg

Egentligt jordbruk 89,3 89,4 92,6 96,0 96,5 93,0 96,2 96,7 95,5 95,6 98,3 98,7 98,5

Skogsbruk

Fiske

0,3 0,3 0,6 0,3 0,3 0,2 0,2 0,7 0,4 0,6

10,4 10,3 6,8 3,7 3,2 6,8 3,6 2,6 4,3 3,8 1,7 1,3 1,5

I flertalet landskommuner ansluter sig sysselsättningen inom egentligt jordbruk ganska nära till länets medeltal. Undantag är främst kommunerna på norra Gotland, där sysselsättningen är relativt sett mindre än medeltalet, och de sydligaste kommunerna, där förhållandet är det motsatta. Fisket spelar den relativt sett största rollen i norra delen av landskapet. De lägsta siffrorna för denna näringsgren uppvisar de sydliga kommunerna. Någon sysselsättning inom skogsbruk redovisar 1950 års folkräkning icke i Hemse, Havdhem och Hoburgs kommuner. Även inom övriga kommuner är sysselsättningen ganska obetydlig. Till ytterligare belysning av den sysselsättningsmässiga tyngdpunkten för framförallt fisket redovisas i nedanstående tabell antalet förvärvsarbetande inom egentligt jordbruk, skogsbruk och fiske i de gotländska landskommunerna i absoluta tal. Förvärvsarbetande inom jordbruk med binäringar i de gotländska landskommunerna enligt 1950 års folkräkning Kommun Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Hela länet

Egentligt jordbruk

Skogsbruk

Fiske

326 356 149 985 821 1 390 776 1 040 578 549 831 690 443

1 1 1 3 2 3 1 7 2 3

38 41 11 35 24 89 24 25 23 20 12 8 6

9 095

86 Såsom tidigare framhållits är Gotland icke något accentuerat småbrukslandskap. Särskilt i vissa delar av länet dominerar de medelstora och större jordbruken. Detta förhållande påverkar de genomsnittliga sysselsättningssiffrorna och antalet förvärvsarbetande vid egentliga småbruk är procentuellt sett mindre än rikets medeltal. I följande tablå redovisas de förvärvsarbetande männens inom egentligt jordbruk fördelning på olika storleksgrupper av brukningsenheter enligt 1950 års folkräkning. De förvärvsarbetande männen inom egentligt jordbruk fördelade på storleksgrupper av brukningsenheter i procent Storleksgrupp

50 ha åker

Gotland

Riket

5,6 56,7 37,7

8,7 29,5 61,8

De strukturella skiljaktigheter na mellan landskommunerna beträffande brukningsenheternas storleksfördelning återspeglas i sysselsättningssiffrorna, vilket framgår av denna tablå. De förvärvsarbetande männen inom egentligt jordbruk fördelade på olika storleksgrupper av brukningsenheter enligt 1950 års folkräkning Storleksgrupper hektar Kommun

Fårösund Lärbro Slite köping . . . Tingstäde Dalhem Romakloster. . . Stenkumla . . . . Klintehamn . . . Ljugarn Stånga Hemse Hoburg

Mindre än 10

10—20

20—50

över 50

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

Antal

Procent

227 129 78 327 274 608 286 438 244 162 214 227 171

69,6 36,2 52,3 31,9 32,3 42,5 35,8 41,7 41,1 28,4 24,9 32,4 37,2

80 125 46 231 247 339 255 349 191 216 242 213 238

24,5 35,1 30,9 23,4 30,5 24,5 32,9 33,3 33,2 41,4 29,7 31,7 53,9

17 76 24 306 276 307 203 218 130 164 304 245 34

5,2 21,4 16,1 31,4 33,8 22,3 26,4 21,7 23,2 28,8 37,1 35,1 8,9

2 26 1 121 24 136 32 35 13 7 71 5

0,7 7,3 0,7 13,3 3,4 10,7 4,9 3,3 2,5 1,4 8,3 0,8

Liksom inom landet i övrigt har på Gotland en betydande minskning under senare år skett av antalet sysselsatta inom jordbruk med binäringar. Inom egentligt jordbruk har denna minskning varit mindre omfattande än genomsnittligen för landet. För fiskets del kan man emellertid iakttaga en förhållandevis starkare minskning i sysselsättningen. Vad skogsbruket angår är antalet förvärvsarbetande obetydligt, varför även små förändringar ger stora procentuella utslag. Det sagda illustreras av denna tablå:

87 Relativa

förändringar

i antalet

förvärvsarbetande män åren 1946—1950 Egentl. jordbr. — 15,1 — 12,5

Riket... Gotland.

inom

jordbruk

Skogsbruk —14,1 —38,3

med

binäringar

Fiske —12,3 —16,5

I följande tablå belyses förändringarna i sysselsättningen åren 1946—1950 kommunvis. Förändringar i antalet förvärvsarbetande Kommun

Fårösund. . . Lärbro Slite köping . Tingstäde. . . Dalhem Romakloster. Stenkumla. . Klintehamn . Ljugarn Stånga Hemse Havdhem. . . Hoburg

Egentligt jordbruk

Skogsbruk

Antal

Procent

Antal

— 61

15,7 11,6 19,0 7,3 11,7 14,6 10,2 9,2 12,2 14,8 11,7 13,1 11,8

— 2 — 10 — 4 — 3 + 2 — 4 — 1 + 1 + 1 + 1 — 1

— 47 — 35 — 78 — 36 —149

— 13 — 18 — — — —

36 44 23 55

Procent

Fiske Antal

Procent

— 25 — 25

— 39,6 — 37,8 — 38,6

— 7 + 2 ± 0 + 2 — 1 — 11 + 3 + 1 — 1 — 1 ± 0

+ 6,1 ± 0 + 2,3 — 4,0 — 33,3 + 15,0 + 5,2 — 7,7

— 11,1 ± 0

Anm. De i tablån redovisade absoluta siffrorna avser förändringarna av den totala yrkesverksamheten. Inom egentligt jordbruk har i allmänhet antalet kvinnliga förvärvsarbetande ökat under den angivna femårsperioden, medan antalet yrkesverksamma män minskat kraftigt. De procentuella siffrorna avser förändringarna av den manliga yrkesverksamheten. För skogsbrukets vidkommande har några procentuella siffror icke redovisats. Orsaken härtill är a t t antalet förvärvsarbetande inom varje kommun är så ringa, att även mycket små förändringar ger kraftiga procentuella utslag.

Antalet förvärvsarbetande inom egentligt jordbruk har minskat inom alla storleksgrupper av brukningsenheter. Relativt sett har minskningen varit mest omfattande inom de mindre brukningsenheterna, där länets genomsnittssiffra något överstiger medeltalet för riket. För de medelstora och större brukningsenheternas del är de gotländska siffrorna däremot lägre än riksmedeltalen. Detta framgår av denna tablå. Relativa förändringar i antalet förvärvsarbetande män inom brukningsenheter av olika storlek åren 1946—1950 Storleksgrupp hektar åker över 50 ha 10—50 ha under 10 ha Riket... Gotland.

23,7 12,3

17,1 11,3

— 12,8 — 14,3

Utvecklingen inom de olika kommunerna illustreras av följande tablå, där förändringarna endast redovisats i absoluta tal.

88 Storleksgrupp hektar åker Kommun

Fårösund.. . Lärbro Slite köping. Tingstäde. . Dalhem.... Romakloster Stenkumla.. Klintehamn. Ljugarn.... Stånga Hemse Havdhem. . Hoburg....

över 50 ha

20—50 ha

10—20 ha

— 3 ±0 + 1

— 2 + 8

— 7 — 5 — 9

— 3 + 13

— + — +

6 1 9 8

— 6 + 1 ±0 — 2 + 6

+ 7 + 2

— — — — —

22 40 1 26 36

—

— 69 — 12

— 3 + 21 — 12 — 4

— 2 + 1 — 41 + 9

under 10 ha — — — — — —

50 56 26 76 22 31

— 13 + 5 + 12 — 37

— 51 + 6 — 44

Den starka tillbakagången i sysselsättningen inom det gotländska jordbruket kan utläsas även ur arbetsförmedlingens siffror över årligen anmälda lediga platser och arbetssökande personer. F r å n mitten av 1930-talet till slutet av 1940-talet var platsantalet större än antalet arbetssökande personer. Under 1950-talet har förhållandet varit det motsatta. Antalet platser har minskat även under senare år, då de arbetssökande ökat. Förhållandet illustreras av följande tablå, som icke redovisar arbetsmarknaden för sockerbetsskötseln: År 1935. 1937. 1940. 1945. 1947. 1950. 1951. 1952. 1953. 1954. 1955. 1956.

Lediga platser

Arbetssökande personer

834 587 390 481 314 216 221 218 204 186 226 220

714 485 264 242 268 423 379 416 519 507 540 553

Liksom inom landet i övrigt har under senare år förekommit en viss, huvudsakligen säsongmässig arbetslöshet bland lantarbetarna på Gotland. Sommartid har arbetstillfällena i allmänhet varit tillräckliga och tidvis torde det vara svårt att anskaffa för jordbruket erforderlig arbetskraft. Vintertid har emellertid en del lantarbetare friställts. Säsongmässigt torde även förekomma arbetslöshet bland jordbrukare inom de mindre brukningsenheterna. De bristande sysselsättningsmöjligheterna inom skogsbruk gör att något arbete, vid sidan av sysslorna med jordbruk och boskapsskötsel, i allmänhet ej står till buds för dessa brukare. En arbetskraftsreserv torde här finnas, vilken — med tanke på bruknings-

89 enheternas fördelning — kan antagas vara störst på norra Gotland. Det sagda torde även gälla kvinnlig arbetskraft. Det torde knappast vara möjligt att kvantitativt närmare beräkna denna arbetskraftsreserv. En antydan om storleksordningen ges emellertid av 1950 års folkräkning, som redovisade 3 520 förvärvsarbetande personer, varav närmare 3 000 män, inom brukningsenheter med en åkerareal understigande 10 hektar. Den yrkesverksamma industribefolkningen fördelade sig enligt 1950 års folkräkning på följande sätt inom riket och på Gotland. Procentuell fördelning av den yrkesverksamma industribefolkningen Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet Kraft-, belysnings- och vattenverk Övriga

Gotland 16,4 16,3 4,2 1,8 13,6 7,5 2,3 33,3 4,2 0,4

Riket 31,4 4,0 7,7 7,6 7,3 13,1 4,5 18,6 2,3 3,5

Av de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste industrigrenarna på Gotland är det framförallt den i huvudsak servicebetonade metallindustrien, som expanderat. F r å n 636 sysselsatta år 1940, har antalet vuxit till 836 år 1945 och 1 017 år 1950. Jord- och stenindustrien har under perioden 1940—1945 minskat med drygt 250 personer eller ungefär 20 procent. Under perioden 1945—1950 har sysselsättningen varit ungefär oförändrad. Därefter har av skäl som framgått av det tidigare sagda — mekanisering och ökade avsättningssvårigheter — antalet inom industrigrenen förvärvsarbetande ytterligare minskat. Av de egentliga industrigrenarna är livsmedelsindustrien efter de ovan nämnda den ur sysselsättningssynpunkt betydelsefullaste. En viss expansion har ägt rum under senare år i enlighet med dessa siffror: år 1940 748, år 1945 746 och år 1950 846 förvärvsarbetande. Som framgår av sammanställningen är ett relativt stort antal personer yrkesverksamma inom byggnadsverksamheten. Under senare år har antalet förvärvsarbetande vuxit kraftigt, från 1 825 personer år 1940 till 2 062 år 1950. Av utredningens tidigare framställning torde ha framgått, att strukturella skillnader föreligger mellan Gotlands kommuner i industriellt hänseende. I det följande lämnas en redogörelse för industribefolkningens fördelning på olika industrigrenar i de skilda kommunerna. I de nordligaste kommunerna har jord- och stenindustrien en dominerande betydelse. Övriga industrigrenar ger var för sig sysselsättning åt ett mycket mindre antal anställda. I Slite köping är emellertid metallindustrien av viss betydelse ur sysselsättningssynpunkt.

90 Den procentuella fördelningen av den yrkesverksamma industribefolkningen på olika industrigrenar inom Fårösunds och Lärbro kommuner samt Slite köping framgår av denna tablå, som grundar sig på 1950 års folkräkning. Förvärvsarbetande i procent

Industrigren

Fårösund

Lärbro

Slite köping

9,6 52,9 2,1 0,2 4,5 7,2 2,3 20,8 0,4

9,4 61,1 1,0 0,2 2,6 3,8 1,0 16,1 4,8

15,8 49,7 2,1 0,2 2,5 1,3 0,3 14,7 13,4

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet övrigt

Sysselsättningen inom stenindustrien i Slite har under perioden 1945— 1950 expanderat — från 200 till 301 sysselsatta. Även inom Lärbro kommun har en mindre ökning skett. I Fårösunds kommun har sysselsättningen däremot varit vikande. Minskningen i antalet sysselsatta under angivna tid uppgick till tio procent. På grund av mekanisering och ökade avsättningssvårigheter har sysselsättningen inom stenbrotten gått tillbaka under senare år, vilket framför allt drabbat Fårösunds och Lärbro kommuner. Förändringarna inom övriga egentliga industrigrenar är ganska obetydliga. En förhållandevis kraftig expansion har emellertid skett inom den servicebetonade metallindustrien. Minskningen inom denna industrigren i Fårösunds kommun torde ha sin förklaring i en vikande sysselsättning vid de militära anläggningarna. Utvecklingen inom metallindustrien belyses av denna tablå.

Kommun

Fårösund Lärbro Slite köping

ökning (minskning) av antalet förvärvsarb. 1945—50 Absolut

Relativt

— 18

— 26,9 + 30,0 + 30,1

+ 9 + 27

I de svagt industrialiserade kommunerna kring Visby — Tingstäde, Dalhem och Stenkumla — intar ingen industrigren sysselsättningsmässigt sett någon mera dominerande ställning. Den servicebetonade metallindustrien spelar en förhållandevis stor roll liksom även livsmedelsindustrien, som ofta är av servicekaraktär. Den yrkesverksamma industribefolkningens fördelning på olika industrigrenar i procent enligt 1950 års folkräkning framgår av denna tablå:

91 Förvärvsarbetande i procent Industrigren

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet övrigt

Tingstäde

Dalhem

Stenkumla

12,8 2,6 6,6 1,8 15,0 5,7 2,6 51,1 1,8

15,5 4,0 11,5

16,3 1,7 3,3 1,6 11,0 15,9 2,9 52,7 1,2

12,5 3,5 3,0 50,5 2,5

Ett markant drag inom samtliga tre kommuner är den relativt stora sysselsättningen inom byggnadsverksamhet. Under femårsperioden 1945—1950 har sysselsättningen inom denna näringsgren ökat, särskilt inom Tingstäde kommun, där antalet yrkesverksamma vuxit från 88 år 1945 till 116 år 1950 eller med mer än 30 procent. Inom de egentliga industrigrenarna har förändringarna i sysselsättningen under angivna tidsperiod varit obetydliga. Inom den servicebetonade metallindustrien har sysselsättningen i allmänhet ökat något. I Romaklosters och Klintehamns kommuner dominerar sysselsättningsmässigt sett livsmedelsindustrien. Femårsperioden 1945—1950 utvisar en ökning i sysselsättningen, som för Romaklosters k o m m u n uppgår till 15 procent och för Klintehamns k o m m u n till 41 procent. I absoluta tal har de yrkesverksammas antal vuxit från 153 till 176 respektive från 78 till 110. Förändringarna inom övriga industrigrenar har under angivna tidsperiod varit ganska små. Enligt 1950 års folkräkning fördelade sig den yrkesverksamma industribefolkningen på olika industrigrenar i enlighet med denna tablå:

Industrigren

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri . Byggnadsverksamhet Övrigt

Förvärvsarbetande i procent Romakloster

Klintehamn

11,9 4,2 6,3

12,4 0,9 5,6

30,7 5,9 1,6 35,9 3,5

24,7 5,4 3,4 43,8 3,8

Med undantag för de två sydligaste kommunerna, där jord- och stenindustrien överväger, förekommer inom övriga landskommuner på mellersta och södra Gotland ingen industrigren, som kan sägas spela en ur sysselsätt-

92 ningssynpunkt dominerande roll. Metallindustri och livsmedelsindustri med huvudsakligen servicebetonade företag ger i allmänhet den relativt sett högsta sysselsättningen inom den egentliga industriverksamheten. Förändringarna under senare år är obetydliga, men i allmänhet har sysselsättningen ökat inom metallindustrien. Enligt 1950 års folkräkning fördelade sig den yrkesverksamma industribefolkningen på olika industrigrenar i enlighet med följande tablå: Förvärvsarbetande i procent Industrigren

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet Övrigt

Ljugarn

Stånga

Hemse

13,0 2,7 8,2

12,6 11,1 3,7

7,6 9,8 2,7 50,0 6,0

15,6 4,5 4,4 45,9 2,2

15,4 1,4 6,0 1,7 10,5 4,6 2,3 54,1 4,0

Utan att dominera som på norra Gotland spelar jord- och stenindustrien den betydelsefullaste rollen som sysselsättningsfaktor bland de egentliga industrigrenarna i Havdhems och Hoburgs kommuner. Under senare år har liksom på norra Gotland och av liknande skäl antalet sysselsatta minskat. Förändringarna inom övriga industrigrenar har i allmänhet varit mindre omfattande. Enligt 1950 års folkräkning fördelade sig den yrkesverksamma industribefolkningen på olika industrigrenar i enlighet med denna tablå:

Industrigren

Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet övrigt

Förvärvsarbetande i procent Havdhem

Hoburg

12,9 19,8 3,7

7,7 22,6 4,5

9,7 6,9 2,3 42,4 2,3

11,6 6,5 1,9 43,9 1,3

Inom Visby stad spelar sysselsättningsmässigt sett serviceföretag inom metallindustri och vissa andra industrigrenar den största rollen. Under senare år har en betydande ökning skett av sysselsättningen inom den servicebetonade metallindustrien. Förändringarna i övrigt synes vara små. Enligt 1950 års folkräkning fördelade sig den yrkesverksamma industribefolkningen på olika industrigrenar på sätt följande tablå utvisar.

93 Industrigren Metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och sömnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Byggnadsverksamhet El-, gas-, vattenverk m. m övrigt

Förvärvsarbetande i procent 24,6 1,6 3,5 4,8 16,3 11,5 2,8 29,4 4,2 1,3

Såsom sysselsättningsobjekt har handel stor betydelse inom tätortsbetonade kommuner. Visby stad dominerar i handelshänseende inom stora delar av Gotland. Närmare en fjärdedel av stadens yrkesverksamma befolkning har sin sysselsättning inom denna näringsgren. Framför allt inom de landskommuner, där en ort med dominerande handelsinflytande är belägen, har handel betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Sådana kommuner är Slite köping — 11,7 procent av de förvärvsarbetande sysselsatta inom handel — Hemse med Hemse municipalsamhälle — 9,6 procent — och Klintehamn — 7,5 procent. Den statliga länsförvaltningen och landstingets inrättningar är i stor utsträckning förlagda till Visby, vartill kommer militära anläggningar. Det är därför naturligt att Visby närmast måste betecknas som en tjänstemannastad. Enligt 1950 års folkräkning var drygt en fjärdedel av den förvärvsarbetande befolkningen sysselsatt inom offentlig tjänst. Inom landskommunerna på Gotland är det bara i Fårösund, som offentlig förvaltning har någon större betydelse ur sysselsättningssynpunkt. Något mer än 24 procent av den yrkesverksamma befolkningen var enligt 1950 års folkräkning sysselsatta inom offentlig tjänst. Tidigare har framhållits, att en viss säsongbetonad arbetslöshet förekommer inom det gotländska jordbruket. Även inom industrien gör sig likartade svängningar i sysselsättningen gällande. Inom byggnadsverksamheten förekommer i allmänhet en lägre sysselsättningsgrad vintertid än under sommaren, även om svårigheterna under senare år blivit mindre. Två för Gotland så betydelsefulla industrier som jord- och stenindustrien samt livsmedelsindustrien är i viss mån säsongbetonade med sysselsättningstoppar sommartid. Särskilt framträdande är detta inom livsmedelsindustrien, där framför allt sockerbruket men även konservfabrikerna redovisar betydande skillnader i sysselsättningshänseende mellan sommar- och vintertid. Även arbetet i stenbrotten är mindre intensivt under vintermånaderna. Den under senare tid genomförda mekaniseringen synes emellertid, samtidigt som behovet av mänsklig arbetskraft blivit mindre, ha motverkat säsongväxlingarna. Rådande näringslivsförhållanden på Gotland har medfört att man, samtidigt som det sommartid i allmänhet är relativt god tillgång på arbetstill-

94 fallen, vintertid får notera en ibland ganska besvärande arbetslöshet. Växlingarna i sysselsättningen belyses i följande tablå: Hos arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa arbetssökande År 1957

År 1956

Januari Februari Mars April Maj Juni Juli Augusti September Oktober November December

Män

Kvinnor

Sum-ma

Män

Kvinnor

Summa

293 622 462 245 72 40 43 52 77 84 192 302

19 23 42 55 38 14 15 9 35 40 37 26

312 645 504 300 110 54 58 61 112 124 229 328

482 414 330 334 206 131 102 101 96 81 143 393

53 40 59 78 45 14 14 4 19 57 51 19

535 454 389 412 251 145 116 105 115 138 194 412

Arbetslösheten har med början i juni månad en allt mindre omfattning för att under senhösten åter tilltaga. Under januari—april månader är den regelmässigt störst. Den vintertid besvärande arbetslösheten bland framför allt män har gjort det nödvändigt att årligen anordna beredskapsarbeten på Gotland. Anläggningsarbeten av olika slag — vägbyggnader, vatten- och avloppsanläggningar m. m. — har i första hand kommit i fråga. Omfattningen av beredskapsarbetena belyses av denna tablå: Antalet

1952 1953 1954 1955 1956 1957

män

i

beredskapsarbeten under åren

1952— -1957

på Gotland

Jan.

Febr.

Mars

April

Nov.

70 98 79 75 97

121 179 122 108 137

214 188 88 107 175

232 160 97 110 121

7 11

Dec. 19 48 34 45 28 4

Beträffande arbetslöshetens lokala fördelning kan anmärkas, att samtliga förmedlingar i länet redovisar arbetslösa arbetssökande vintertid. I allmänhet synes arbetslösheten vara störst i de nordliga kommunerna samt inom jordbrukskommunerna på mellersta Gotland, medan den är något lägre inom de sydligaste kommunerna. De kraftiga svängningarna i sysselsättningen mellan vinter och sommar torde icke enbart k u n n a förklaras med säsongvariationerna inom jordbruk och vissa betydelsefulla gotländska industrigrenar. Turistväsendet bidrager starkt till den förbättrade sysselsättningssituationen sommartid genom en avsevärt ökad efterfrågan på personal inom vissa serviceyrken.

K A P I T E L 10 Sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden m . m . på Gotland

Vid genomgången av Gotland torde utredningen även böra redovisa de sociala, kulturella och ekonomiska förhållandena m. m. För lokalisering av industriföretag torde nämligen råvaruförsörjning, arbetskrafts- och kommunikationsfrågor m. m. inte vara helt avgörande. Tillgången på tillfredsställande utbildningsmöjligheter, moderna sjukvårdsinrättningar etc. torde spela en viss roll vid bedömande av olika lokaliseringsplatser. Skatteförhållandena torde också ha viss betydelse liksom kultur- eller nöjesanläggningar. E n orts möjligheter att i olika hänseenden ge ett företag och de anställda service och trivsel får icke underskattas vid en bedömning av förutsättningarna att förstärka dess näringsliv. På Gotland är det främst Visby stad, som är väl utrustad i dessa hänseenden. Dit har länets utbildnings- och sjukvårdsanläggningar m. m. i stor utsträckning koncentrerats. Andra tätorter, som är relativt väl tillgodosedda, är Slite köping och Hemse municipalsamhälle, medan övriga samhällen har sämre förutsättningar. Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för resurserna inom tätorterna på Gotland ur dessa synpunkter. Visby

stad

I Visby finns ett högre allmänt läroverk med fyraårigt gymnasium, delat på latin- och reallinjer med s. k. A-kombination (allmän linje) i tredje och fjärde ringen, och både fyraårig och femårig realskola. Antalet elever överstiger något 750, uppdelade på 25 klassavdelningar. Gymnasiet är det enda på Gotland och eleverna rekryteras från hela länet. Realskolan tillgodoser främst behovet i Visby stad och de omkringliggande landskommunerna på mellersta Gotland. Visby kommunala flickskola med såväl sjuårig som sexårig linje har ungefär 300 elever fördelade på 11 klassavdelningar. Då skolan är den enda i sitt slag på Gotland, rekryteras eleverna från hela länet. Antalet läraravdelningar vid folkskolan i Visby är 65 och antalet elever drygt 1 800. Antalet obligatoriska årsklasser är åtta och läraravdelningarna är fördelade på tre skolanläggningar. Vad yrkesutbildningen angår bör nämnas, att landstingets centrala verkstadsskola och sjömansskola är belägna i Visby. Vid verkstadsskolan förekom under läsåret 1956—57 tvååriga kurser för reparatörer, smeder, svet-

96 sare, lantbruksmaskinreparatörer och klänningssömmerskor, treårig kurs för bilmekaniker samt fyraårig kurs för möbelsnickare. Vid sjömansskolan gavs femmånaders kurser för såväl däcks- som maskin- och kökspersonal. Eleverna till verkstadsskolan och sjömansskolan rekryteras från hela länet. Av de 84 eleverna under senaste läsåret var endast 12 hemmahörande i Visby. De kommunala yrkesskolorna i Visby hade under verksamhetsåret 1956—57 301 elever. Kortare kurser förekom framför allt i olika handelsämnen, såsom bokföring, stenografi och maskinskrivning, samt i främmande språk. I fortsättningsskolan undervisades i snickeri och hushållsgöromål. För den slutna sjukvården finns följande anläggningar. Ett statligt sinnessjukhus med 216 platser utbygges för närvarande enligt statsmakternas beslut med ytterligare en paviljong med 48 vårdplatser. Antalet läkartjänster vid sjukhuset är tre, men förslag föreligger om att ytterligare en tjänst skall inrättas. Sedan flera år tillbaka är flertalet tjänster vakanta. Landstingets viktigaste sjukvårdsinrättningar ligger i Visby. Länslasarettet med kirurgisk, medicinsk, röntgen-, barn-, ögon- samt öron-, näs- och halsavdelningar har tillsammans 241 vårdplatser. Antalet läkare är 12. Enligt föreliggande planer skall lasarettet utbyggas med ytterligare 54 vårdplatser för gynekologiska och epidemiska fall. Sedan denna utbyggnad genomförts, torde det nuvarande epidemisjukhuset med 64 vårdplatser tagas i anspråk för kronikervård. I Visby finns även några militära sjukvårdsanläggningar, som emellertid för närvarande torde sakna betydelse för den civila sjukvården. För den öppna sjukvården finns en kommunalanställd stadsläkare. Förste provinsialläkaren, intill den 1 januari 1958 tillika provinsialläkare i Visby distrikt omfattande delar av Tingstäde, Romaklosters och Stenkumla kommuner, är stationerad i Visby. Några privatpraktiserande läkare finns e j . Ett par läkare anställda vid de militära förbanden driver emellertid även privatpraktik. Folktandvården i Visby är utbyggd för sex tandläkartjänster, varav tre emellertid år vakanta. Sex privatpraktiserande tandläkare finns, vartill kommer två som delar sitt arbete mellan Visby och Slite samt en militär tandläkare med privatpraktik. Apotek finns i Visby. Stadsbiblioteket i Visby är tillika centralbibliotek för hela Gotland. Ett länsmuseum — Gotlands fornsal — finns i staden liksom länsarkivet. Någon teater finns inte, men arbetareföreningens lokal kan användas som sådan. För konserter, föreläsningar o. dyl. är sko!aulorna tillgängliga. Staden har fyra biograflokaler, idrottsplats och för inomhusidrott tillgång till bl. a. militära exercishus. Det kan anmärkas, att föreningshus med teaterlokal m. m. är under uppförande.

97 Fårösunds

kommun

Den viktigaste tätorten är Fårösund och de kulturella och sociala institutionerna är i huvudsak koncentrerade dit. Centraliserade sjunde klasser finns vid folkskolan i Fårösunds samhälle och på Fårön. Skolan i Fleringe har nedlagts på grund av det ringa barnantalet. Även vid Rute folkskola minskar barnantalet. Beslut föreligger om införande av obligatoriskt åttonde skolår, så snart erforderliga skollokaler k a n anskaffas. Såväl sjunde som åttonde klassen kommer att för hela distriktet centraliseras till skolan i Fårösunds samhälle. Antalet barn vid folkskolorna uppgår till omkring 400 fördelade på 20 läraravdelningar, varav 11 i Fårösunds samhälle. Kommunal yrkesundervisning förekommer i Fårösund. Läsåret 1956—57 uppgick elevantalet till 45. Kortare kurser gavs i gassvetsning samt maskinskrivning och främmande språk. I fortsättningsskolan i Fårösund bedrives undervisning i hushållsgöromål. Vad den slutna sjukvården angår finns ett mindre förlossningshem i samhället. För vård av militärpersonal av manskaps grad finns ett sjukhus med cirka 30 vårdplatser. Överenskommelse har träffats om att sjukhuset skall få utnyttjas på samma sätt som en landstingets sjukvårdsinrättning. Kommunen tillhör Slite provinsialläkardistrikt. En regementsläkartjänst vid KA 3 i Fårösund har sedan flera år varit vakant men brukar uppehållas av ditkommenderad personal. Folktandvården i Fårösund är organiserad med en tandläkare. Något apotek finns ej i samhället eller kommunen men tre läkemedelsförråd av typ B. Vad den kulturella utrustningen i övrigt inom kommunen angår kan nämnas, att bibliotek, biograf, samlingslokaler, idrottsanläggningar m. m. finns i Fårösunds samhälle. I närheten av samhället finns ett större hembygdsmuseum.

Lärbro

kommun

I Lärbro kommun finns två tätorter, Lärbro och Kappelshamn, vilka båda har relativt begränsad betydelse. Endast folk- och fortsättningsskolor finns. Antalet elever i folkskolan uppgår till närmare 350 uppdelade på 17 läraravdelningar. Den största skolan med centraliserad sjunde klass är belägen i Lärbro samhälle. Sjunde klass förekommer även vid Hangvars sockens folkskola, som är fördelad på tre skolanläggningar. Ytterligare centralisering planeras, vilket torde innebära att en eller två av dessa skolanläggningar nedlägges. Yrkesundervisning förekommer endast vid fortsättningsskolan i Lärbro samhälle i ämnet hushållsgöromål. 7—803472

98 Slite köping För den högre undervisningen finns en fyraårig samrealskola. Antalet elever, fördelade på fem klassavdelningar, uppgår till ungefär 150, i huvudsak rekryterade från — förutom köpingen — Fårösunds och Lärbro kommuner. Folkskoleundervisningen är vad avser sjunde läsåret helt centraliserad till skolan inom det egentliga tätbebyggelseområdet. Två folkskolor med lägre skolform finnes. Antalet elever utgör omkring 350 fördelade på 17 läraravdelningar. Enligt föreliggande planer skall en ny centralskola byggas. Yrkesundervisning förekommer inom en i Skånska Cement Aktiebolagets verkstad inbyggd verkstadsskola och vid kortare kurser. Den förstnämnda undervisningen är fyraårig och elever rekryteras från hela Gotland. Under läsåret 1956—57 uppgick elevantalet till 28. De kortare kurserna, som endast är avsedda för köpingens ungdom, omfattade klädsömnad, handel och vävning. Ett fyrtiotal elever deltog. Därjämte förekommer yrkesundervisning vid fortsättningsskolorna. Tillsammans med Fårösunds och Lärbro kommuner samt vissa delar av Tingstäde kommun bildar köpingen ett provinsialläkardistrikt med läkaren stationerad i Slite. Folktandvården i Slite är organiserad med en tandläkare. Två tandläkare uppehåller tidvis privatpraktik i köpingen. Apotek finns. Bland övriga kulturella anläggningar i Slite kan nämnas, att bibliotek finns inrymt i en nyligen iordningställd lokal. Stiftelsen Slitegården förfogar över en modern teater- och biograflokal samt tre samlingssalar m. m. Två bygdegårdar och ytterligare några lokaler för sammanträden, föreläsningar o. dyl. finns i köpingen. Tingstäde kommun Inom kommunen finns inga i den offentliga statistiken redovisade tätorter. Folkskoleundervisningen bedrives vid åtta olika skolor, av vilka tre har centraliserad sjunde klass. Antalet elever överstiger något 450, uppdelade på 24 läraravdelningar. En ytterligare centralisering med nedläggande av några skolor anses nödvändig. Dalhems kommun Inte heller i denna kommun finns någon tätort av betydenhet. Undervisningen i folkskolan är förlagd till åtta olika skolor inom kommunen, av vilka två har centraliserad sjunde klass av A-form. Åtminstone ett par av skolorna torde komma att nedläggas. Antalet elever är omkring 350 uppdelade på 18 läraravdelningar. Romaklosters kommun Vad undervisningsväsendet angår förekommer inom kommunen 16 skolor tillhörande folkskolan och dessutom fortsättningsskolor, varjämte länets

99 lantmannaskola är förlagd till Roraa kyrkby. Fyra folkskolor har centraliserad sjunde klass av A-form. Antalet elever överstiger 700 fördelade på 35 läraravdelningar. Viss omorganisation, som medför att några av de nuvarande skolorna med lägre skolform nedlägges, anses nödvändig. Någon annan yrkesutbildning än den som ges vid fortsättningsskolorna och lantmannaskolan förekommer inte inom kommunen. Förutom undervisning i hushållsgöromål anordnas i fortsättningsskolan kurser i arbetskunskap i anslutning till jordbruk. Eleverna i sistnämnda kurser, under läsåret 1956—57 60 stycken, rekryterades från hela länet. Provinsialläkare är stationerad i tätorten Roma. Distriktet omfattar huvudparten av Romaklosters k o m m u n samt Dalhems kommun och vissa delar av Tingstäde och Stenkumla kommuner. Folktandvården är organiserad med två tandläkartjänster. Länets sanatorium med 109 vårdplatser är beläget inom kommunen. Kommunens bibliotek är förlagt till Roma samhälle och fyra samlingslokaler, varav en biograf, finns i tätorten. Stenkumla

kommun

Tätorten Vibble i Stenkumla kommun är närmast att betrakta som en förort till Visby och saknar självständig betydelse ur de synpunkter varom här är fråga. Undervisningen i folkskolan bedrives vid sju skolor, varav en har centraliserad sjunde klass. Antalet elever överstiger något 400 uppdelade på 21 läraravdelningar. Klintehamns

kommun

I kommunen finns en tätort, Klintehamns samhälle, dit kommunens kulturella och andra inrättningar i stor utsträckning förlagts. Folkskoleundervisningen i sjunde klass är helt centraliserad till Klintehamn, där även frivillig undervisning i åttonde klass förekommer. Ytterligare sju skolor finns inom kommunen. Det totala elevantalet uppgår till omkring 600 elever, fördelade på 30 läraravdelningar, varav ungefär 250 elever och I I avdelningar i samhället. Under läsåret 1956—57 meddelades yrkesutbildning i kortare kurser åt närmare 100 elever vid Klintehamns yrkesskola. Kurser förekom i gassvetsning, maskinskrivning och andra handelsämnen, klädsömnad m. m. Även i fortsättningsskolorna lämnas viss yrkesundervisning. Läsåret 1956 57 förekom en för elever från hela länet avsedd kurs om 180 timmar i arbetskunskap i anslutning till skogsbruk. 17 elever deltog i kursen. Provinsialläkaren i Klintehamns distrikt, bestående av hela Klintehamns kommun samt vissa delar av angränsande kommuner, är stationerad i samhället. Folktandvården är organiserad med en tandläkartjänst. Ett filialapotek finns också. Beträffande Klintehamns samhälles utrustning i övrigt k a n nämnas att

100 bibliotek, biograflokaler, ett antal samlingslokaler, friluftsbad, idrottsplats m. m. finnes. Planer föreligger att bygga ett medborgarhus. Ljugarns kommun Folkskoleundervisningen i sjunde klass är helt centraliserad till Etelhems skola. Ytterligare sex skolor finns i kommunen. Antalet elever uppgår till cirka 250 fördelade på 12 läraravdelningar. I samhället Ljugarn finns provinsialläkare — distriktet omfattar förutom Ljugarns kommun vissa delar av Romaklosters och Stånga kommuner — folktandvårdsklinik med en tandläkare samt läkemedelsförråd. Stånga kommun Kommunen har tre folkskolor, av vilka skolan i Stånga samhälle har en för hela kommunen centraliserad sjunde klass. Antalet elever uppgår till omkring 250 fördelade på 11 läraravdelningar. Bibliotek samt samlingslokal finns i tätorten Stånga. Hemse kommun Av naturliga skäl har kommunens kulturella och andra institutioner i hög grad förlagts till Hemse municipalsamhälle, som är ett betydelsefullt centrum för södra Gotland. Av högre skolor finns i Hemse en fyraårig kommunal realskola med åtta klassavdelningar och cirka 220 elever. Dessa rekryteras i huvudsak från kommunerna på södra Gotland, dvs. Hemse, Klintehamns, Ljugarns, Stånga Havdhems och Hoburgs kommuner. Länets folkhögskola, som arbetar med både vinter- och sommarkurser, är förlagd till Hemse. Antalet elever brukar uppgå till cirka 200. Undervisningen i folkskolan är förlagd till sju skolor med sammanlagt närmare 500 elever fördelade på 23 läraravdelningar. Undervisningen i sjunde klass är för hela kommunen centraliserad till skolan i Hemse, där även frivillig åttonde klass finns. Yrkesskola finns i Hemse och i undervisningen — kortare kurser i sömnad, matlagning, handelsämnen m. m. — deltog läsåret 1956—57 cirka 60 elever. Med undantag för hem för kroniskt sjuka finns inga inrättningar för sluten sjukvård i Hemse. Provinsialläkare är emellertid stationerad där och apotek finns. Folktandvården är organiserad med två tandläkartjänster. Samlingslokaler samt teater- och biografsalong finns i den s. k. Hemsegården. Ytterligare en biograf finns i samhället, som även förfogar över bibliotek, föreläsningssalar o. dyl. Havdhems kommun Undervisningen i folkskolan är förlagd till fem skolor med närmare 300 elever fördelade på 14 läraravdelningar. Undervisningen i sjunde klass är för

101 hela kommunen centraliserad till skolan i Havdhems samhälle. I samhället finns också kommunens bibliotek, bygdegård, Folkets Hus m. m. Hoburgs

kommun

Folkskoleundervisningen i kommunen förfogar över fyra skolor. All undervisning i sjunde klassen är centraliserad till skolan i Burgsvik. Antalet elever vid folkskolorna uppgår till cirka 230 fördelade på 11 läraravdelningar, varav fem vid skolan i Burgsvik. Ett mindre förlossningshem är förlagt till Burgsvik. Provinsialläkaren för Havdhems och Hoburgs kommuner är stationerad i samhället, som även har en folktandvårdsklinik med en tandläkare. Burgsviks samhälle har tillgång till bibliotek, bygdegård, biograf m. m.

På grund av sin ringa storlek har Gotland naturligtvis ett betydligt mindre skatteunderlag än övriga län i riket. Enligt 1956 års taxeringar uppgick skatteunderlaget till 1 591 255 skattekronor, varav 999 119 belöpte på landsbygden och 592 136 på Visby stad. Som jämförelse redovisas i följande tabell vissa av landets mindre landstingsområden.

Landstingsområde

Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Jämtlands län

Skatteunderlag enligt 1956 års taxeringar Totalt

per inv. 1/1 1956

4 832 778 2 775 312 4 502 900 1 591 255 4 451 879 4 550 471

30:30 30:16 31:04 27:95 30:62 31:51

Skatteunderlaget är som tablån utvisar litet icke endast totalt sett utan även per invånare räknat. Siffran för Gotland är den lägsta i landet. Skatteunderlagets storlek inom de gotländska kommunerna redovisas i omstående tablå. Det dåliga skatteunderlaget i länet och de enskilda kommunerna har medfört att landsting och primärkommuner tvingats hålla en hög utdebitering för att tillgodose de kommunala behoven. Enligt beslut år 1956 utdebiterades av landstingsmedel 4: 90 per skattekrona, vilket är den högsta skattesatsen bland landets landsting. Genomsnittligen utgick skatten på Gotlands landsbygd till borgerliga och kyrkliga primärkommuner med 9: 60 per skattekrona år 1956, en skattesats som saknar jämförelse i södra och mellersta Sverige. Endast de norrländska länen visar ett högre medeltal. Utdebiteringen i Visby var år 1956 10: 00 per skattekrona, en skattesats som inte kan betecknas som särskilt hög vid jämförelse med andra städer.

102 Kommun

Visby Fårösund Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Klintehamn Liuaarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg

Skatteunderlag enligt 1956 års taxeringar Totalt

Per inv. 1/1 1956

592 136 95 657 62 658 112 307 82 233 60 305 143 265 69 310 99 222 47 887 39 780 96 543 55 709 34 243

38:87 29:24 24:15 41:14 22:41 21:48 24:04 21:84 20:99 19:89 19:09 24:69 21:63 19:18

Utdebiteringsförhållandena inom de gotländska kommunerna redovisas i denna tablå.

Kommun

Tingstäde Romakloster Stenkumla Klintehamn Liuearn Stånga

Rikets landsbygd

Utdebitering per skattekrona 1956 exklusive landstingsmedel 10,00 9,05 10,34 8,75 10,33 9,97 8,95 9,38 9,91 9,46 9,28 9,76 10,99 10,41 9,60 8,94 10,85

Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att skatteunderlaget på Gotland är svagt och att den kommunala utdebiteringen i allmänhet måst hållas mycket högt. Dessa förhållanden är ägnade att inge bekymmer hos landsting och primärkommunala myndigheter, särskilt mot bakgrunden av den fortsatta utflyttningen från landskapet och de ökade anspråken på den kommunala verksamheten. Skolväsendet och sjukvården torde för närvarande erbjuda särskilt svåra problem. Någon försöksverksamhet med nioårig enhetsskola förekommer för närvarande inte på Gotland. Utredning pågår inom vissa kommuner samt för

103 hela länets vidkommande inom en särskild länskommitté. En omfattande interkommunal samverkan torde bli nödvändig för att lösa problemen beträffande högstadiet och den förberedande yrkesutbildningen inom enhetsskolans ram. Det torde på nuvarande stadium av arbetet vara klarlagt, att centralskolor måste komma till stånd i Visby stad, Slite köping, Hemse municipal samhälle samt Roma och Klintehamns tätorter. I vad mån ytterligare sådana skolor kan komma till stånd är tillsvidare en öppen fråga. Planer föreligger som tidigare nämnts att bygga ut länslasarettet i Visby. Landstinget fattade principbeslut härom redan år 1953. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1955 hemställde emellertid landstingets förvaltningsutskott, att statsbidrag till anläggningskostnaden — beräknad till över sex miljoner kronor — måtte beviljas med 85 procent. Som skäl för sin framställning åberopade utskottet, att landstinget saknade ekonomiska möjligheter att självt bära kostnaderna för utbyggnaden av lasarettet samt att det måste anses rättvist, att även den gotländska befolkningen bereddes en efter nutida anspråk fullgod sjukvård. Utskottet erinrade om att utdebiteringen för landstingsskatt under år 1955 utgjorde 4: 60 kronor per skattekrona, varav 3: 44 kronor finge beräknas falla å landstingets årliga driftkostnad för hälso- och sjukvården. Utbyggnaden av lasarettet skulle vid oförändrat skatteunderlag medföra en höjning av utdebiteringen med cirka en krona. Efter det särskild utredning verkställts i ärendet, har statsmakterna år 1957 beslutat lämna landstinget ett statligt lån till ifrågavarande utbyggnad motsvarande i stort sett 65 procent av den beräknade byggnadskostnaden (se proposition nr 68 till 1957 års riksdag).

K A P I T E L 11 Gotlands

kraftförsörjning

Gotland saknar för elektrisk kraftalstring utbyggbar vattenkraft och landskapets kraftförsörjning har därför tidigare baserats helt på kraft framställd medelst fossilt bränsle. Produktionen och distributionen av denna kraft omhänderhades av Aktiebolaget Gotlands kraftverk med dess till Slite köping förlagda anläggning. Av skilda skäl har den sålunda rådande situationen på kraftområdet tett sig mindre tillfredsställande ur gotländska synpunkter. Produktionskostnaden för kraft framställd medelst fossilt bränsle är således högre än för vattenkraft och blir mera beroende av fluktuerande bränslepriser. Under krigs- och avspärrningsförhållanden föreligger vidare risk för att erforderligt bränsle icke kan tillföras. År 1947 tillsatte vattenfallsstyrelsen och Aktiebolaget Skandinaviska Elverk — Aktiebolaget Gotlands Kraftverk är ett dotterföretag till nämnda bolag — en särskild kommitté för klargörande av de tekniska och ekonomiska möjligheterna för kraftöverföring från fastlandet till Gotland. Det förslag till lösning av problemen, som nämnda utredningsarbete ledde fram till, innebar i stort sett följande. (Proposition n r 35 till 1950 års riksdag). Om kraftdistributionen på Gotland skall bära hela kostnaden för likströmsöverföringen, kommer denna icke att möjliggöra någon nämnvärd sänkning av kraftpriser ens vid nuvarande höga kolpris. Den diskuterade lösningen har därför baserats på att ett räntefritt statsbidrag erhålles motsvarande hela anskaffningskostnaden. Detta i förening med den omständigheten, att kraften skall uttagas från vattenfallsstyrelsens ledningsnät i Västerviks-trakten, gör det motiverat, att styrelsen står för anskaffning och drift av överföringsanläggningen. Styrelsen tillhandahåller råkraften vid Visby, vilket kan ske enligt styrelsens normala taxor med en mindre modifikation. Aktiebolaget Gotlands Kraftverk förbinder sig dels att producera kraft i Slite ångkraftverk för styrelsens räkning — och jämväl för eventuell överföring från Gotland till fastlandet — mot att styrelsen betalar bränslekostnaden, dels att på Gotland tillämpa vattenfallsstyrelsens distributionstaxor med ett tillägg avsett att täcka Sliteverkets årskostnad för det bränsle, som användes för kraftalstring. Kraftöverföringen från fastlandet är numera tekniskt genomförbar med användning av likström. För densamma erfordras en omriktarstation på fastlandet och en på Gotland samt i havet förlagda kablar mellan dem. För ernående av kortaste kabellängd bör omriktaranläggningarna placeras i trakten av Västervik respektive Visby. Kablarna dimensioneras lämpligen så att med var och en kan överföras 20 000 kilowatt. Anläggningarna kan, om arbetet igångsattes under år 1950, färdigställas till år 1954 å 1955. Vid den för den tidpunkten uppskattade belastningen räcker en kabel, och då man under någon tid, sedan den erforderliga maximieffekten överstigit 20 000 kilowatt, kan täcka belastnings-

105 spetsarna medelst Sliteverket, torde en dubblering knappast erfordras förrän tidigast 10 år därefter. Anskaffningskostnaden för en anläggning med en kabel h a r på grundval av senaste offerter beräknats till 9 500 000 kronor vid det före krondevalveringen föreliggande prisläget, varav cirka 3 500 000 kronor för kabeln. Devalveringen torde något påverka kostnaden, bland annat med hänsyn till den i kabeln och övriga anordningar ingående kopparn, men ökningens storlek kan för närvarande icke fastställas. Då störningar måste förutses komma att inträffa p å överföringsanläggningen och då de kan bli rätt långvariga, särskilt vid fel p å kabeln, måste ångkraftverket vid Slite bibehållas i det utförande, som det får medelst nu beslutad utbyggnad, och hållas i ständig driftsberedskap. Å andra sidan kan det därvid användas parallellt med ångkraftverken på fastlandet för alstring av dels kompletteringskraft vid vattenbrist på fastlandet, dels spetskraft. Vad som med hänsyn härtill kan tillgodoräknas överföringen ekonomiskt, är emellertid endast en del av sammanlagda årskostnaden för likströmsöverföringen och Slite-verket. Även om kraften på fastlandet erhålles enligt fullt normal taxa, är det omöjligt att på Gotland tillämpa fastlandets distributionstaxor. I enlighet med den sålunda refererade lösningen av kraftförsörjningsp r o b l e m e t för G o t l a n d h e m s t ä l l d e v a t t e n f a l l s s t y r e l s e n , a t t för b u d g e t å r e t 1950/51 m å t t e för ä n d a m å l e t a n v i s a s ett a n s l a g av 2,5 m i l j o n e r k r o n o r . K u n g l . Maj :t föreslog i o v a n n ä m n d a p r o p o s i t i o n i e n l i g h e t m e d s t y r e l s e n s förslag, a t t ett i n v e s t e r i n g s a n s l a g å 2,5 m i l j o n e r k r o n o r m å t t e a n v i s a s , vilk e t bifölls av r i k s d a g e n . D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d e i p r o p o s i t i o n e n bl. a. följande: Enligt de prognoser som uppgjorts för kraftförbrukningen på Gotland skulle ångkraftverket i Slite komma att bli helt utnyttjat år 1955 och ytterligare krafttillskott för tiden därefter jmåste tillgodoses antingen genom en utbyggnad av ångkraftverket eller genom kraftöverföring från fastlandet. Med utgångspunkt från de utredningar, som verkställts i ärendet har jag kommit till den uppfattningen, att åtgärder nu måste vidtagas för att trygga Gotlands kraftförsörjning på längre sikt. Vid valet mellan olika alternativ kan skäl anföras såväl för utbyggnad av ångkraftverket som för kraftförsörjning från fastlandet. Såsom statskontoret i sitt yttrande uttalat bygger kalkylerna för överföringsprojektet på ett flertal ovissa faktorer. Bland dessa är det framtida kolpriset en av de viktigaste. Enligt föreliggande kalkyler skulle det, om kolpriset sjunker under 45 kronor för ton, icke längre vara ekonomiskt lönande att överföra vattenkraft till Gotland. Vidare bör beaktas, att likströmssystemet ännu ej är slutligt utformat och vissa svårigheter beräknas föreligga att under närmaste tiden efter utbyggnaden göra anläggningen fullt driftsäker. Härtill kommer risken för inträdande kabelskador. Å andra sidan kan vid ett högre kolpris än 45 k r o n o r för ton genom kraftöverföringen kraftkostnaden på Gotland sänkas. Andra förhållanden, såsom valutabesparing genom minskad import av fossilt bränsle och önskvärdheten att pröva likströmsöverföringens praktiska problem, talar för projektet. Även från försvarsberedskapssynpunkt synes den föreslagna kraftöverföringen bli av visst värde. Vid ett övervägande av föreliggande omständigheter finner jag mig böra tillstyrka, att överföringsanläggningen kommer till stånd. Den ifrågasatta automatiseringen av anläggningen, vilken beräknas kosta sammanlagt 9,5 miljoner kronor, får visserligen anses innefatta en betydande uppoffring från statsverkets sida. Gotland intager emellertid en särställning i krafthänseende, i det att vattenkraft varken kan produceras å ön eller överföras till ön med hittills tillämpade metoder. Detta har lett till alt krafttaxorna på Gotland genomsnittligt ligger väsentligt högre än inom

andra län. En sänkning av taxorna skulle bereda öns befolkning fördelar av näringspolitisk och social natur. Ehuru full jämförbarhet ej föreligger mellan en automatisering av det nu aktuella överföringsprojektet och medelsanvisningen till landsbygdselektrifieringens befrämjande, synes dock den ifrågasatta subventioneringen såväl till sin storleksordning som till sitt syfte stå i överensstämmelse med den genom anslagen till landsbygdselektrifiering av statsmakterna inledda politiken att söka utjämna kraftkostnaden inom olika delar av landet. Jag finner mig av dessa skäl böra tillstyrka en subventionering av anläggningen i den formen att anläggningskostnaderna omedelbart avskrives. Arbetet med överföringsprojektet fortskred programenligt, men kostnaderna kom att väsentligen överstiga de ursprungligen beräknade. På förslag av vattenfallsstyrelsen har statsmakterna för budgetåren 1953/54 och 1954/55 anvisat ytterligare 14 miljoner kronor + 2,5 miljoner kronor = 16,5 miljoner kronor för ändamålet. De totala statliga kostnaderna för projektet — samtliga lämnade som avskrivningsanslag —- har sålunda uppgått till 19 miljoner kronor. överföringskabeln togs provisoriskt i bruk år 1954 och numera är anläggningen i full drift. Otvivelaktigt har anslutningen till fastlandets distributionsnät varit av stor betydelse för Gotland ur skilda synpunkter. En väsentlig besparing för de gotländska förbrukarna har blivit möjlig. Enligt uppgifter från Gotlands kraftverk kan denna besparing beräknas totalt uppgå till cirka två miljoner kronor per år. Den markanta nedgången i kraftavgifterna har stimulerat till en kraftig belastningsökning. Trots de stora fördelarna vid jämförelse med tidigare förhållanden har fortfarande en viss diskussion förts på Gotland rörande de tillämpade krafttaxornas skälighet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i en framställning från Gotlands länsförbund av RLF till Kungl. Maj:t om sådan ändring av avtalet mellan staten och Aktiebolaget Gotlands kraftverk, att statens vattenfallsverks taxebestämmelser skulle tillämpas vid beräkning av tariffenhetstalen för olika kategorier av elabonnemang på Gotland. Sedan vattenfallsstyrelsen och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström avgivit utlåtanden, har Kungl. Maj :t genom resolution den 17 oktober 1957 funnit ansökningen icke föranleda någon åtgärd. En skrivelse i ämnet har även riktats till utredningen. I anledning härav har utredningen, som haft överläggningar i frågan med elförbrukare och kraftverket, föranstaltat om en undersökning av de gotländska taxebestämmelserna vid jämförelse med andra landsändar. Det utlåtande i ärendet, som utredningen inhämtat från ingenjörsfirman Bergman & Co AB i Stockholm, är av följande lydelse: Jämförelse mellan normala krafttaxor gällande på Gotland resp. i Mellansverige och Sydsverige Högspänningsleveranser För större leveranser än ca 100—200 kW användes i allmänhet högspänningsleverans.

107 De taxor som tillämpas för en abonnent med ett kraftbehov av 1 000 kW och 3,0 mill. kWh äro de följande (1956/57 års t a x o r ) . Gotland

och Sydsverige Fast avgift Effektavgift Energiavgift intill 4 000 kWh/kW första 2 MkWh därutöver över 4 000 kWh/kW

Mellansverige Fast avgift Effektavgift Energiavgift intill 4 000 kWh/kW första 2 MkWh därutöver över 4 000 kWh/kW

3 500 kr/år 95 kr/kW/år

3,25 öre/kWh 2,75 öre/kWh 2,25 öre/kWh 5 000 kr/år 90 kr/kW/år

3,00 öre/kWh 2,50 öre/kWh 2,00 öre/kWh

På avgifterna utgå dels ett taxetillägg om 20 % dels ett indextillägg om f. n. ca 5 %. Till vissa mindre differenser i uttagningen av taxetillägget 20 % tages ej här hänsyn. Den totala kraftkostnaden för en 1 000 kW abonnent blir inkl. taxetilläggen: Gotland och Sydsverige Mellansverige

Kr 240 600 226 800

öre/kWh 8,0 7,6

Skillnaden i kraftavgifter rör sig alltså för denna abonnent om ca 5 %. För större abonnenter blir skillnaden något större. Småindustri En småindustri med ett kraftbehov av 30 kW och 36 000 kWh kan inköpa sin kraft vid lågspänning enligt effekttaxa. Samma effekttaxa tillämpas på Gotland som i Mellansverige och Sydsverige. Taxan har formen Fast avgift Effektavgift Energiavgift intill 1 000 kWh/kW över 1 000 kWh/kW

150 kr/år 70 kr/kW/år 9 öre/kWh 5 öre/kWh

På avgifterna utgår ett indextillägg av f. n. 5 %. Taxan ger för den nämnda abonnenten en årsavgift av 5 510 kr eller 15,4 öre/kWh. En småindustriabonnent kan i allmänhet inköpa kraft även enligt s. k. normaltaxa (grundavgiftstaxa) varvid grundavgiften beräknas per tariffenhet. Taxan är densamma i de tre behandlade områdena. Tariffenhetsberäkningen skiljer dock något vilket gör att avgifterna blir något högre på Gotland och i Sydsverige. Elkraftutredningen har framlagt förslag om sammanjämkning av tariffenhetsnormen, vilket innebär att framdeles någon nämnvärd skillnad ej torde komma att finnas.

108 Jordbruk För jordbruk tillämpas f. n. följande normaltaxa i alla de tre nämnda områdena. Abonnentavgift enfasanslutning trefasanslutning Grundavgift Energiavgift

9 kr/år 18 kr/år 10:50 kr/te/år 9 öre/kWh

Obetydliga differenser i tariffenhetsberäkningen (te) finnes. För en gård på 15 hektar med 3 rum och kök och en förbrukning av 4 000 kWh blir årsavgiften 504 kr eller 12,6 öre/kWh. Distributionsföreningar tillämpar i regel lägre avgifter. Å andra sidan h a r abonnenterna gjort större kapitalinsats och kvaliteten på leveransen är sämre. Hushåll För hushåll tillämpas samma normaltaxa som för jordbruk. Taxan är densamma i alla tre områdena. För en abonnent med 3 rum och kök samt en årsförbrukning av 1 500 kWh blir avgiften 206 kr eller 13,8 öre/kWh.

Förutom ovan angivna avgifter utgår vid lågspänningsleverans normalt en anslutningsavgift (engångsavgift) vid nyanslutning. Avgiften är i regel likformig inom de nämnda områdena.

KAPITEL 12 Gotlands v a t t e n - och avloppsförhållanden

Före andra världskrigets slut hade inom Gotlands län någon mera omfattande utbyggnad av gemensamhetsanläggningar för vatten och avlopp icke kommit till stånd på landsbygden. Endast de större samhällena hade ordnat den nödvändigaste avloppssaneringen för central tätbebyggelse. Fårösund, Slite, Klintehamn och Hemse hade under 1930-talet utbyggt sådana mindre anläggningar. Vattenförsörjningen inom samhällena baserades emellertid i allmänhet på enskilda vattentäkter. Inom övriga tätorter anordnades anläggningar för avlopp genom respektive fastighetsägares försorg. Mot slutet av 1940-talet uppdrog länsstyrelsen i Gotlands län åt Ingenjörsbyrån Viak i Stockholm att utföra en generalplaneutredning för vattenförsörjning och avlopp. Arbetet påbörjades år 1948 och redovisades i tre etapper, var och en omfattande olika delar av länet. Den sista delen av arbetet var färdig år 1953. Den första etappen av generalplaneutredningen omfattade Ljugarns, Stånga och Hemse kommuner samt en mindre del av Klintehamns kommun. I frågan om vattentillgången inom området anfördes i utredningen, att vattenanskaffningsproblemet inom denna del av Gotland vore mycket större än vad som kunnat tänkas. Sjöarna inom området vore huvudsakligen koncentrerade till tre socknar. Trots att sjöarna vore små, vore vattenbeskaffenheten liksom vattentillgången förhållandevis god. Det funnes därför inga tekniska hinder för att utnyttja dessa sjöar för försörjning av hela området, men ett sådant projekt torde vara ekonomiskt ogenomförbart, då kostnaderna skulle bli mycket höga. Några vattendrag lämpliga som vattentäkter funnes ej inom området. För vattenförsörjningen vore man därför hänvisad till förekommande grundvattentäkter och utredningen underströk den betydelse ancylusvallarna och klintarna hade som vattentäkter inom det undersökta området. Som slutomdöme framhölls i generalplanen, att vatten- och avloppsförhållandena inom det undersökta området måste sägas vara mindre goda och i alltför många fall dåliga. Detaljerade förslag borde upprättas samt fortsatta grundvattenundersökningar och bergborrningar utföras. Den andra etappen av generalplaneutredningen omfattade Visby stad samt Dalhems, Romaklosters och Stenkumla kommuner ävensom återstoden av Klintehamns kommun. I vattenförsörjningsfrågan framhölls, att det ej vore möjligt att inom området använda sjöar eller vattendrag som vatten-

110 takter. För lösande av vattenanskaffningsfrågan hade därför undersökningen utförts med utgångspunkt från grundvattentillgångarna i lösa jordlager eller bergborrade brunnar. Det hade visat sig, att förutsättningarna för erhållande av godtagbart vatten varierade inom olika delar av det undersökta området. Som slutomdöme lämnades i stort sett samma uppgifter i denna del av generalplaneutredningen som i den förra. Utredningen underströk vikten av att detaljerade förslag utarbetades och att fortsatta grundvattenundersökningar och bergborrningar komme till utförande. Som en tredje och sista etapp i generalplaneutredningen undersöktes Havdhems och Hoburgs kommuner på södra Gotland ävensom Slite köping samt Fårösunds, Lärbro och Tingstäde kommuner på norra delen av ön. Förekommande ytvattentäkter kunde enligt undersökningen endast i undantagsfall utnyttjas för gemensam vattenförsörjning, varför vattenanskaffningsproblemet i stort sett måste lösas genom användande av grundvattentillgångarna i de lösa jordlagren eller i bergborrade brunnar. På samma sätt som för övriga delar av Gotland rekommenderades fortsatta detaljerade undersökningar och förslag. Sammanfattningsvis kan således konstateras, att generalplaneutredningen gav vid handen, att gemensamhetsanläggningar för vattenförsörjning i stort sett måste baseras på grundvattentillgångar. I detta sammanhang pekade generalplanen på den inverkan, som torrläggningarna av myrarna på Gotland haft på vattenförsörjningen. I detta hänseende anfördes i stort sett följande: Före utdikningarna utgjordes cirka 10 % av Gotland av mer eller mindre vattensjuk mark, till största delen i form av myrar och vätar. Under de senaste decennierna har omfattande arbeten utförts för utdränering av dessa områden. Detta har medfört att myrarna i stället för att tidigare under stor del av året ha stått så gott som helt under vatten, nu är helt torrlagda. Tidigare var vattenståndet endast under en kort tid på högsommaren lågt. Genom det höga vattenståndet i myrarna, måste även vattenytan tidigare ha dämts upp, varför vattenmagasinet i de kringliggande markerna då var avsevärt större än nu. Då tjockleken av de lösa jordlagren är obetydlig på Gotland och då sötvattenskiktet är begränsat, kan det förmodas att en sådan dränering inneburit en minskning av grundvattenmagasinet av avgörande betydelse. I samband med torrläggning av myrarna har utförts omfattande kanaliserings- och dikesarbeten, vilka möjliggör nederbördsvattnets snabba avförande mot havet. Detta förhållande gör, att ytvattnet, som förr infiltrerats i marken, nu snabbt avledes. De utförda undersökningarna har sålunda angivit att utdikningarna är av vital betydelse och har en vidare inverkan på vattenanskaffningsproblemen än vad som i allmänhet tidigare förutsatts. De under generalplanearbetet gjorda iakttagelserna och de allt större problemen i samband med tätortsbebyggelsen medförde, att ett flertal kommuner redan under generalplanearbetets gång uppdrog åt Viak att upprätta detaljförslag beträffande vatten- och avloppsförsörjningen. Dessa förslag har i stor utsträckning lett till att gemensamhetsanläggningar kommit till utförande eller är under arbete. Ö-utredningen lämnar i det följande en redo-

Ill görelse — tätortsvis — för arbeten av detta slag och för aktuella planer, som avses att genomföras under den närmaste framtiden. Fårösund Inom samhället har under senare år en kontinuerlig utbyggnad av vattenoch avloppsanläggningar ägt rum. Som vattentäkt fungerar en Kronan tillhörig brunn. V alleviken Samhället har sanitära problem beträffande både vatten- och avloppsförsörjning. Samhällets starka tillbakagång utgör emellertid ett hinder för planering i stort av vatten- och avloppsanläggningar. Lärbro Sanitära olägenheter förelåg tidigare kring samhällets centrala bebyggelse. Byggnadsplanefrågan var emellertid svårlöst och olika synpunkter framfördes från berörda myndigheter och parter. Då en sanering av den befintliga bebyggelsen emellertid kunde ske utan att byggnadsplanearbetet föregreps, påbörjades år 1952 en utbyggnad av samhällets vatten- och avloppsledningar. En kontinuerlig utbyggnad har sedan skett i fyra etapper och samhället har nu i stort sett en färdig anläggning. För vattenförsörjningen hade under generalplaneutredningen provpumpats en Kronan tillhörig vattentäkt, som visat sig tillräcklig för samhället. Efter komplettering och utbyggnad försörjer denna vattentäkt nu samhället. Avloppsreningen sker över en avslamningsbrunn av s. k. emschertyp och har kompletterats med en eftersedimenteringsbassäng före utsläppet i kanalen. Anläggningen uppges fungera väl. Tillkomsten av en fångvårdsanstalt inom samhället har slutligt påskyndat byggnadsplanefrågan. Behovet av tomtmark och bostäder intill anläggningen bidrog till planläggning av ett område sydväst om landsvägen till Kappelshamn. Sedan planförslaget förelåg, framdrogs omgående vatten- och avloppsledningar, varefter bebyggelse igångsattes hösten 1956. Vatten och avlopp framdrogs i samband härmed även till befintlig bebyggelse längs Kappelshamnsvägen. Fångvårdsanläggningen, som utgöres av det gamla krigssjukhuset, kan icke erbjudas anslutning till kommunens avlopp utan att pumpning anordnas. Tills vidare funktionerar äldre befintliga anordningar, men inom kort torde behovet av bättre ordnade förhållanden kräva anslutning till kommunens anläggning. Kappelshamn Förutsättningarna för samhällets vattenförsörjning bedömes vara ganska goda. En bergborrning, utförd vintern 1956, gav vid en preliminär pump ning hopp om relativt god vattentillgång.

112 Slite köping Slite köping har under de senaste åren i stort sett slutfört arbetet med ledningsdragningar inom samhället. Vattenförsörjningen är nödtorftigt tryggad, men vattenkvaliteten är icke tillfredsställande. Anordningar för avloppsrening förekommer ej till nuvarande anläggningar. Ingenjörsbyrån Viak har tillkallats för att biträda med utredning dels om vattenförsörjning och dels om samordnandet av samhällets avloppsutsläpp till en gemensam reningsanläggning. Utredningarna pågår och beräknas bli färdiga under år 1958. Med nuvarande priser torde m a n preliminärt kunna räkna med en kostnad av cirka en miljon kronor för de planerade utbyggnaderna för vatten och avlopp i Slite köping.

Tings tade Olägenheter från avloppen i samhället har vid vissa tillfällen föranlett anmärkningar från myndigheterna. Viak h a r utfört en principplanering för sanering av samhället. Frågan torde aktualiseras i samband med upprättande av byggnadsplan. Dalhem Tidigare förelåg sanitära olägenheter i samhället på grund av rådande avloppsförhållanden. Saneringen påbörjades innan byggnadsplanefrågan slutarbetats. I en första utbyggnad, som igångsattes i december 1956, färdigställdes utloppsledning från Dalhemsån fram till mejeriet, en sträcka om cirka 600 meter. Kommunen har beslutat en kontinuerlig utbyggnad av två följande etapper för att fullfölja ledningsnätet inom samhället. Till nu pågående etapp anlägges en avslamningsanordning, vilken vid framtida behov kan utgöra del i en höggradig reningsanläggning. Då man har tillgång till Gotlands största vattendrag som recipient, har de vattenvårdande myndigheterna tills vidare tillstyrkt anordningar för enbart avslamning. Under generalplaneutredningen provpumpades med gott resultat den vid mejeriet belägna vattentäkten. Efter särskilda överläggningar mellan kommunen och mejeristyrelsen har man överenskommit att samgå om mejeriets vattentäkt för gemensam vattenförsörjning. Vattenverket beräknas bli färdigställt under år 1958. Roma Roma samhälle med sin koncentrerade bebyggelse har haft stora sanitära problem. De befintliga avloppsledningarna har varit av dålig beskaffenhet och utsläpp har ibland ordnats i närmaste dike inom bebyggelsen. Genom dessa anordningar har grundvattnet allvarligt hotats och mycket tyder på att det ofta dåliga dricksvattnet i brunnarna infekterats genom avloppen. Ingenjörsbyrån Viak erhöll år 1956 uppdrag att utreda frågan om vatten och avlopp i Roma. Vid en geologisk undersökning i samband med generalplane-

113 utredningen hade undersökts möjligheten att som vattentäkt använda den grusavlagring, som sträcker sig från Högbro till Hammaren. Vid provpumpningar visade det sig, att vattenförsörjningen kunde tryggas genom vattenuttag här. Vattnet var emellertid av sådan hårdhet, att det ej var lämpligt för en permanent vattentäkt. Viak kommer därför att föreslå bergborrningar i samma trakt. Grundvattnet ur kalkberget på Gotland håller i allmänhet en lägre hårdhetsgrad och förutsättningar synes föreligga att påträffa ett bättre vatten. Färdiga mätningar föreligger för planeringen av ledningsarbetena i Roma samhälle. Platsen för en avloppsreningsanläggning har emellertid varit föremål för diskussion. Romaån är den enda tänkbara recipienten. Ån är stängd för avloppsutsläpp fram till sockerbrukets friskvattenintag i höjd med fabriken och utloppet måste därför dras nedströms vattenintaget. Olika alternativ för reningsverkets förläggning finnes. Katthammar svik En utredning för samhällets vatten- och avloppsförsörjning föreligger färdig. Arbetet avses att bedrivas i tre utbyggnadsetapper. De totala anläggningskostnaderna har beräknats till cirka 700 000 kronor. Vibble Byggnadsplanefrågan i Vibble har varit föremål för långvarigt studium. Ett framlagt planförslag innebärande utbyggnad till cirka 1 500 invånare väckte farhågor i synnerhet från Visby stad, som såg ett hot för utflyttning från staden. Man väckte därför frågan om en regional planering. Vid överläggningar inför länsmyndigheterna framstod det emellertid som nödvändigt att lösa det omedelbara sanitära problemet. Byggnadsplanen skulle begränsas till en sanering av befintlig bebyggelse, varjämte lämplig utbyggnad skulle ske i anslutning till framdragna ledningar. Enligt Viaks utredningar skulle utbyggnaden ske för 350—400 personer. Efter erforderliga detaljutredningar kunde arbetet igångsättas, innan byggnadsplanefrågan lösts i detalj. De ledningsarbeten, som avser sträckan från utloppet vid Östersjön tvärs genom samhället och som betjänar omkring 25 fastigheter, påbörjades hösten 1955. Anläggningarna kompletteras genom en successiv utbyggnad med avloppsreningsverk och vattenverk. För vattenverket har företagits borrningar av två brunnar med en total kapacitet av 150 m 3 per dygn. Vattenmängden anses tillräcklig och vattenkvaliteten tillfredsställande. Framtida ökat behov av vatten torde kunna tryggas genom att flera borrhål upptages inom området. Klintehamn Ingenjörsbyrån Viak hade redan under 1930-talets början planerat avloppssaneringen för de centrala delarna av samhället. Senare aktualiserades 8—803472

114 frågan om en central vattentäkt. Provborrningar utfördes inom de relativt vattenrika skogstrakterna sydost om samhället och ett vattenverk utbyggdes inom området år 1952. Genom vattentäkten, som består av tre upptagna borrhål, beräknas vattenförsörjningen vara tryggad även vid en viss utbyggnad av samhället. Möjligheter till utökning av vattentäkten med nya borrhål anses föreligga. Samtidigt som ledningar för vattendistribution utbyggdes i Klintehamn, föranstaltades om en komplettering av avloppsnätet för de tidigare icke sanerade områdena av samhället. Utbyggnaden av ledningarna har skett etappvis och de sista större anläggningarna omfattade anslutning av Klinteby-området inklusive konservindustrien. Detta arbete slutfördes under år 1957 och Klintehamn har därmed i stort sett ett komplett utbyggt ledningsnät för vatten och avlopp. Slutarbetet är det sedan länge planerade avloppsreningsverket. Arbetet härmed har påbörjats under år 1957 och beräknas bli färdigt våren 1958. Anläggningen är kostnadsberäknad till cirka 350 000 kronor. Sanda m. fl. tätorter Inom Klintehamns kommun föreligger vissa planer på gemensamhetsanläggningar för vatten och avlopp inom andra tätorter än Klintehamn. Längst har dessa planer kommit beträffande Sanda samhälle, där ett färdigt förslag finnes till en gemensam avloppsanläggning för den centrala bebyggelsen kring kyrkan. Detta arbete beräknas bli igångsatt relativt snart. Vidare föreligger planer att lösa vattenförsörjningen för Västergarns samhälle genom en förbindelsevattenledning från Klintehamn. Vissa andra smärre tätorter står på kommunens lista för framtida arbeten. Ljugarn För några år sedan påtalades allvarliga sanitära olägenheter i Ljugarn. Frågan om samhällets sanering blev därför föremål för utredning. Första etappen av ledningsarbetena, som berörde ungefär halva samhället, påbörjades under år 1955 och arbetet med avloppsreningsverk samt pumpstation för avloppsvattnet under år 1956. Vattenförsörjningsfrågan erbjuder svårigheter i Ljugarn. Provborrningar har företagits i skogsterrängen norr om samhället men har givit ett relativt svagt utbyte. Vattenförsörjningen vid längre torrperioder kan bli knapp. Tre borrbrunnar har emellertid upptagits och lämnar vid gynnsamma förutsättningar cirka 150 m 3 vatten per dygn. Med utgångspunkt tills vidare från dessa vattentäkter planerar kommunen att fortsätta utbyggandet av vattenoch avloppsledningar inom samhället samt att färdigställa ett vattenverk. Stånga Byggnadsplanen för Stånga samhälle föreligger i förslag och även ett avloppsförslag kan därför framläggas. Med hänsyn till de goda enskilda vat-

115 tentäkterna och samhällets ringa expansion har man ej för avsikt att för närvarande utbygga gemensamhetsanläggning för vattenförsörjningen. Hemse Någon ur kvantitativ och kvalitativ synpunkt nöjaktig vattentäkt finnes enligt gjorda undersökningar ej att tillgå inom Hemse samhälle eller i dess närhet. För att tillgodose det akuta behovet av vatten har ett vattenverk uppförts med utgångspunkt från en i samhällets västra del upptagen vattentäkt, vars kapacitet är 80—100 m 3 vatten per dygn. Ledningar utbyggdes samtidigt i ungefär den omfattning, som vattentäktens kapacitet möjliggjorde, d. v. s. för cirka två tredjedelar av samhällets befolkning. I samband härmed gjordes en omläggning av det gamla avloppsnätet, som icke motsvarade samhällets behov. Hemse samhälle har flera kvarstående problem rörande sin vatten- och avloppsförsörjning. Den nuvarande vattentillgången är icke tillfredsställande. För att undersöka möjligheterna att slutligt lösa samhällets vattenproblem företog man år 1956 mätningar av Asaträsks kapacitet som vattentäkt. Sjön provpumpades under sommaren med ett vattenuttag av cirka 600 liter i minuten. Under provpumpningen sänktes sjön cirka 1,5 meter. Genom höstnederbörden höjdes emellertid vattenytan åter till normal nivå. Den verkställda undersökningen talar sålunda för att Asaträsk kan tillgodose Hemses vattenbehov. Med hänsyn till den relativt rikliga nederbörden hösten 1956 företogs emellertid nya provpumpningar under år 1957. Sedan resultatet härav föreligger, torde slutlig ställning kunna tagas till problemet. Om allt går efter planerna, beräknas arbetet med ett vattenverk komma igång under år 1959. Sedan Hemse ordnat sin vattenfråga, återstår relativt stora arbeten med komplettering av ledningsnätet. Ett planerat stormejeri i samhället kommer dessutom att framtvinga en bättre lösning av avloppsfrågan. Den nuvarande avslamningsanordningen svarar inte ens mot nuvarande behov. Ett särskilt problem för Hemse är att ordna den nödvändiga ytvattendräneringen. För Hemse föreligger sålunda under den närmaste tiden ganska stora investeringsbehov för vatten- och avloppsanläggningar. Kostnaderna har beräknats till cirka 1,5 miljoner kronor. Ronehamn Vattenförsörjningen i Ronehamn bjuder stora problem. Ett par mindre vattentäkter finns inom samhället, men dessa kan var och en endast försörja tre eller fyra fastigheter. Borrningar och provpumpningar är nu klara och arbetet med gemensamhetsanläggningar torde komma att igångsättas snarast. I avvaktan härpå ligger all byggnadsverksamhet i samhället nere.

116 Havdhem Allvarliga sanitära problem förelåg tidigare i Havdhem. Efter erforderligt utredningsarbete framlades under år 1953 förslag till de vatten- och avloppsanläggningar, vilkas utbyggnad påbörjades hösten 1954. Anläggningarna omfattade vattenförsörjning från en vid samhällets östra gräns belägen vattentäkt, där vid prov ett kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande grundvatten påträffats. Utbyggnaden av ledningsnätet i samhället har skett i tre etapper och arbetet är nu färdigt. Ett särskilt avloppsreningsverk med höggradig rening har också färdigställts. Vatten- och avloppsförsörjningen i Havdhem är sålunda nu i huvudsak ordnad. Slutarbetena omfattar anslutande grenledningar och en sanering av områdena närmast omkring vattentäkten. De totala kostnaderna för arbetet har beräknats till cirka en miljon kronor. Visby stad Visby stad fick under slutet av 1940-talet kännas vid vattenförsörjningssvårigheter. Grundvattenståndet har under torra somrar tidvis varit så lågt, att vattenförsörjning icke kunnat ske i full omfattning. Stadens vattentäkter ligger inom ett för Gotlands förhållanden ovanligt rikt grundvattenområde och det har genom sänkning av borrdjupet och nyersättning av pumparna varit möjligt att successivt öka kapaciteten. För närvarande uppgår denna till cirka 6 000 m 3 vatten per dygn, men det torde, med hänsyn till risken för saltvatten, icke vara möjligt att uttaga ytterligare vattenmängder inom det nuvarande vattentäktsområdet. Staden uppdrog år 1953 åt Ingenjörsbyrån Viak att närmare undersöka olika möjligheter att lösa stadens vattenproblem. I samarbete med Sveriges Geologiska Undersökning har grundvattenytor och saltnivåer kartlagts, varjämte borrningar och provpumpningar företagits. Vid de preliminära provpumpningarna fann man ett område, där möjlighet syntes föreligga för ett vattenuttag av 2 500—3 000 m 3 vatten per dygn. Något definitivt beslut om hur stadens vattenförsörjningssvårigheter slutligt skall lösas har ännu ej fattats. Vissa åtgärder har emellertid vidtagits för att utnyttja den nya vattentäkten. Uppgifterna rörande vatten- och avloppsförsörjningsfrågorna i de gotländska tätorterna har i huvudsak lämnats av ingenjörsbyrån Viak. Enligt byråns beräkningar föreligger med utgångspunkt från hösten 1957 under de närmaste fem åren ett investeringsbehov på Gotland för cirka 8,5 miljoner kronor. Hur dessa investeringar fördelar sig på olika kommuner och år framgår av tabellbilaga 13. Som avslutning synes utredningen h a anledning göra några reflexioner rörande Gotlands vattenförsörjning, vilken på lång sikt kan komma att erbjuda stora svårigheter. Som framgått av det föregående har länet en liten

117 årsnederbörd, den minsta i riket. Den likaledes i det föregående berörda torrläggningen av myrarna har medfört, att en stor del av nederbörden under vintern avbördas direkt i havet. De väsentligaste orsakerna till Gotlands vattensvårigheter torde emellertid sammanhänga med de säregna geologiska förhållandena. Verkställda djupborrningar har visat, att vattentillgången i den gotländska berggrunden är mycket oregelbunden. På ringa djup, varierande mellan 10 och 50 meter, riskerar man att möta ett saltrikt grundvatten. På hela ön finns detta som ett lager under det användbara grundvattnet. Andra faktorer medför stora risker för infektering eller i vart fall föroreningar av grundvattnet. I första hand bör härvid nämnas, att jordlagret på Gotland i allmänhet är ganska tunt. Avlopps- och ytvatten, som tränger ned till grundvattnet, renas därför ofta inte tillräckligt. Den mycket sprickiga kalkstensberggrunden samt förekomsten av s. k. slukhål medför också stora risker för infektering av grundvattnet. Tillsammans medför de anförda omständigheterna, att särskild uppmärksamhet måste ägnas vatten- och avloppsfrågorna. Det torde ibland bli ofrånkomligt att vidtaga mycket kostnadskrävande anordningar för att trygga vattentillförseln och förhindra en förorening av grundvattnet.

KAPITEL 13 Gotlands reguljära kommunikationer m e d fastlandet

Av naturliga skäl har Gotlands reguljära kommunikationer stor betydelse för landskapet. Gotlands ringa folkmängd gör, att industri liksom jordbruk, fiske och andra näringsgrenar i stor utsträckning måste söka marknader på fastlandet. Det är därför av väsentlig vikt, att möjligheter finnes till ändamålsenliga och billiga transporter. Även om det icke ingår i utredningens uppdrag att framlägga några förslag till förbättringar av nuvarande kommunikationer mellan Gotland och fastlandet, kan utredningen mot bakgrunden av antydda omständigheter icke undandraga sig att beröra kommunikationsfrågorna och framlägga vissa principiella synpunkter härpå. De viktigaste reguljära kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet torde alltfort vara sjöfartsförbindelserna mellan Visby och Nynäshamn samt mellan Visby och Stockholm. Innan utredningen närmare redogör för hur dessa förbindelser för närvarande är anordnade, vill utredningen lämna en redovisning av de diskussioner, som förts i frågan under senare år. År 1945 väcktes i riksdagen motioner angående upprättande i statlig regi av sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet. I sitt utlåtande över motionerna hemställde statsutskottet, att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och det övriga Sverige. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan och samma år tillkallades särskilda sakkunniga. I direktiven för dessa anförde departementschefen bl. a. följande. Det utredningsmaterial, som redan förebragts under frågans riksdagsbehandling och de därunder gjorda uttalandena i olika riktningar synes utgöra ett gott underlag för utredningsarbetet, vilket i enlighet med riksdagens önskan bör bedrivas utan direktiv rörande slutresultatet. Olika tänkbara alternativ till frågans lösning bör sålunda ingående prövas. Om det därvid, såsom motionärerna förmenat, befinnes önskvärt, att staten svarar för sjöfarten på Gotland, bör det tillika utredas, under vilka förutsättningar, i vilken form, på vilka linjer och med vilket fartygsmaterial samt i vilken omfattning i övrigt detta lämpligen bör ske, ävensom huruvida den statliga rederirörelsen bör kombineras med sådana åtgärder till främjande av turistväsendet, vilka Ångfartygsaktiebolaget Gotland vidtagit genom dotterföretag eller på annat sätt. Även kostnadsfrågan bör givetvis beaktas. Då det sannolikt kommer att visa sig, att utrymme icke finnes för två konkurrerande företag att bedriva en lönande linjetrafik på Gotland, är det angeläget att utröna huruvida, i vilken omfattning och på vilka villkor nyssnämnda bolag är villigt att överlåta sin rörelse på staten.

119 De sakkunniga, som antog namnet 1945 års Gotlandskommitté, avlämnade år 1951 betänkande rörande »Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet» (SOU 1951: 10). Utredningen lämnar i det följande en starkt koncentrerad sammanfattning av Gotlandskommitténs uttalanden och förslag. Efter en kortfattad genomgång av Gotlands befolkningsutveckling och näringsliv gav kommittén följande sammanfattande omdöme om öns struktur i näringslivshänseende. Översikten över det gotländska näringslivet ger vid handen, att jordbruk med binäringar dominerar öns ekonomiska liv. Såväl vad beträffar antalet sysselsatta personer som i fråga om värdet av de framställda produkterna, överväger dessa näringsgrenar alla andra. Industrien på ön är icke av samma betydelse, och enda stora industriföretaget (cementfabriken vid Slite) är då det skeppar sina produkter med egna eller förhyrda fartyg från kommitténs synpunkt av mindre intresse. Sagda huvudnäringar kompletteras som inkomstkällor av hantverk, handel och serviceverksamhet. Allmänt kan emellertid sägas, att det gotländska näringslivet är relativt föga differentierat. Den pågående utvecklingen väntas medföra en ökad mekanisering och därmed minskat arbetskraftsbehov inom jordbruket, vilket medför risk för utflyttning till fastlandet, såvida ej redan befintliga eller nytillkomna företag på Gotland kan sysselsätta den sålunda ledigblivna arbetskraften. Kommittén redovisade följande uppgifter rörande godstrafiken till och från Gotland under 1947: Inrikes varutrafik på Gotland i ton år 1947 Därav över Varuslag

Total införsel

övriga Slite

lanthamnar

Visby

Därav över Total utförsel

Slite

Övriga lant- Visby hamnar

Jordbruks- och livsmedelsvaror 49 338 2 029 14 166 33 143 46 540 794 5 768 39 978 Industriprodukter och industrivaror 131 184 46 779 49 778 34 627 953 217 288 075 662 122 3 020

Enligt kommitténs uppgifter svarade Ångfartygsaktiebolaget Gotland — i det följande kallat Gotlandsbolaget — för 28 procent av införseln till Visby hamn av jordbruks- och livsmedelsvaror samt för 43 procent av industriprodukter och industrivaror. Motsvarande procentsiffror beträffande utförseln var 38 respektive 47 procent. Beträffande persontrafiken redovisade kommittén följande sammanställning över Gotlandsbolagets sjötransporter och den då av ABA bedrivna lufttrafiken:

120 Totalt antal resande

År

Med Å.G. 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Maj--sept.

Hela året

75 253 73 766 81 841 80 576 85 706 89 063 99 568 114 755 120 424 139 577 97 856 110 905 101 865 126 538 151 437 96 143 150 127 165 316 180 484 177 435

Med A B A

1 714 1 526 1 527 1 392 1 485 1 750 1 727 2 447 4 914 1 050 5 757 27 882 27 464 24 669 20 052 29 783

Med Å.G. 39 946 58 863 66 583 66 480 69 835 71 739 80 274 92 072 95 372 110 439 61 898 65 350 67 353 74 721 97 406 65 423 118 595 130 887 140 384 139 593

Med A B A

1 714 1 526 1 527 1 392 1 485 1 750 1 727

500 14 080 17 742 18 291 16 134 19 829

Gotlandskommittén lämnade följande sakupplysningar om Gotlandsbolaget och d e s s t r a f i k . Bolaget bildades år 1865 och dess syfte angavs vara att skaffa Gotland tidsenliga kommunikationer samt att åt orten bevara den förtjänst, som trafiken kunde medföra. Från början bedrevs reguljär trafik på Stockholm och Kalmar samt senare även Norrköping. Efter tillkomsten av järnvägen Stockholm—Nynäshamn överfördes huvuddelen av trafiken på sträckan Visby—Nynäshamn. Bolaget äger fem fartyg, nämligen Gotland — byggt år 1936 med en lastförmåga av 700 dödviktston och utrymme för 750 passagerare — Visby och Drotten — byggda år 1923 respektive år 1928 vart och ett med en lastförmåga av 300 dödviktston och utrymme för 440 passagerare — Tjelvar — byggt år 1876 med en lastförmåga av 130 dödviktston och utrymme för 320 passagerare — samt Gute — byggt år 1947 med en lastförmåga av 725 dödviktston och utrymme för sex passagerare. Passagerarefartygen trafikerar året runt linjen Visby—Nynäshamn — restid cirka sju timmar — och sommartid linjen Visby—Kalmar — restid cirka åtta timmar. Lastfartyget går på sträckan Visby—Stockholm, restid cirka 12 timmar. 60 % av turerna med passagerarfartygen under år 1947 föll på månaderna maj—september, då 80 procent av passagerarna under året befordrades. 40 procent av årets turer befordrade sålunda endast 20 procent av passagerarna. Bolagets godskapacitet — år 1947 uppgående till totalt cirka 500 000 ton — utnyttjades endast för cirka 50 000 ton eller 10 procent. Beträffande persontrafiken sammanfattade l ä n d s k a a n m ä r k n i n g a r n a p å följande sätt.

G o t l a n d s k o m m i t t é n de

got-

Under den kallare årstiden är de resande, vilka då främst utgöres av på Gotland bosatta personer, hänvisade till de dyrare hyttplatserna, enär däcksplats u n d e r denna tid icke är lämplig för personbefordran. Under sommaren, då den billigare

121 däcksklassen kan anses mera komfortabel, är den till största delen utnyttjad av turistpassagerare. Vidare är tillgången på hyttplatser under sommaren ej tillräcklig i förhållande till efterfrågan, vilken då till övervägande del hänför sig till turisterna. Sommartid är emellertid å andra sidan bristen på sovplatser mindre kännbar, under förutsättning att komfortabla däcksplatser står till förfogande. Vad godstrafiken angick verkställde Gotlandskommittén med utgångspunkt från förhållandena åren 1946 och 1947 vissa jämförande beräkningar mellan kostnaderna för transporterna från Visby över Nynäshamn till Stockholm, å ena sidan, och kostnaderna för järnvägstransporter på fastlandet av motsvarande längd, å andra sidan. Kommittén räknade därvid med att en del av järnvägssträckan, motsvarande båttransportens längd, hade annan spårvidd och tillhörde annan förvaltning, vilket medförde övergångs- och omlastningstillägg. Enligt kommitténs beräkningar merbelastades det till och från Gotland transporterade godset med cirka 18 kronor per ton. De totala transportavgifterna mellan Visby och Stockholm skulle motsvara ett genomsnittligt avstånd med järnväg enligt statens järnvägars taxa av 600— 800 kilometer. För transporter från Burgsvik skulle man komma upp till 800—1 000 kilometers järnvägstransport. Kostnadsskillnaderna var enligt kommitténs mening icke beroende av att transporterna till eller från Gotland i och för sig skulle vara särdeles dyrbara utan uppstod framför allt på grund av de merkostnader, som var förenade med omlastningarna, och till följd av att fartygens godskapacitet utnyttjades så dåligt. Vid övervägandet av vilka åtgärder, som kunde vidtagas för att förbättra trafikförhållandena, fann Gotlandskommittén, att några mera väsentliga vinster icke skulle kunna göras genom rationaliseringar inom ramen för den dåvarande trafikapparaten. En radikal omläggning av det nuvarande transportsystemet var enligt kommitténs mening erforderlig, om någon mera betydande sänkning av fraktkostnaderna skulle kunna åstadkommas. Kommittén förordade en övergång till färjtrafik och förslaget innebar i korthet följande. Nuvarande linjefart mellan Gotland och fastlandet ersattes med en enda för gods-, post- och personbefordran avsedd bilfärjeförbindelse Visby—Nynäshamn. Trafiken inordnas i en från-dörr-till-dörr-organisation, baserad på släpfordon, som överföres med färjorna. Två bilfärjor anskaffas för ändamålet, vilka beräknas under högsäsongen kunna göra två turer per dygn vardera. Ett särskilt bolag bildas genom aktieteckning på Gotland. Bolaget erhåller statligt stöd genom lån. Förhandlingar upptages med Gotlandsbolaget genom en särskild delegation. Under remissbehandlingen utsattes Gotlandskommitténs betänkande för viss kritik. De gotländska kommunerna och organisationerna tillstyrkte visserligen i allmänhet förslaget under framhållande av att de nuvarande trafikförhållandena var mycket otillfredsställande. Hörda handelskammare, riksorganisationer och statliga myndigheter ställde sig däremot i allmänhet avvisande till den av kommittén förordade omläggningen av trafiken. Kritik riktades framför allt mot de av kommittén förordade färjetyperna, vilka

122 icke ansågs tillräckligt sjövärdiga, samt mot den föreslagna från-dörr-tilldörr-trafiken, vilken ansågs vara svår eller t. o. m. omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn till att det gotländska godset var uppdelat i så små poster. Under senare år har frågan om sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet vid ett par tillfällen varit föremål för överläggningar i riksdagen. Vid 1953 års riksdag riktades till kommunikationsministern en interpellation, huruvida något initiativ kunde förväntas inom den närmaste tiden i syfte att lösa ifrågavarande trafikproblem på sätt Gotlandskommittén föreslagit. I sitt svar framhöll kommunikationsministern, att det förslag som kommittén framlagt och de alternativa lösningar av problemet, som kunde tänkas, alltjämt var föremål för Kungl. Maj :ts prövning. En omfattande rationalisering av transporterna mellan Gotland och fastlandet hade under de sista två åren ägt rum genom Gotlandsbolagets egen försorg. Sedan en första etapp därav slutförts, hade förhandlingar inletts mellan bolaget och kommunikationsdepartementet om trafikens framtida utformning. Dessa överläggningar skulle fortsätta och det var ej möjligt att göra några uttalanden om slutresultatet. Frågan togs ånyo upp i en interpellation vid 1956 års riksdag. Interpellanten frågade handelsministern, om åtgärder kunde förväntas i syfte att skapa en sådan trafikorganisation, att transporter mellan Gotland och fastlandet kunde utföras till samma kostnader som på sträckor av motsvarande längd i andra delar av landet, och om Ö-utredningens direktiv kunde vidgas att avse även frågan om förbättrade sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet. I sitt svar erinrade handelsministern om interpellationsdebatten i ämnet år 1951 och fortsatte: Jag vill nu med anknytning härtill anföra, att ehuru rationaliseringen av bolagets verksamhet därefter fortsatt, denna dock i vad avser särskilt transporterna av kött fortfarande synes ge fog för önskemål om ytterligare förbättringar. Beträffande hithörande spörsmål har, som interpellanten torde veta, överläggningar i olika omgångar ägt rum. Ett av syftena med dessa överläggningar har varit att söka lägga grunden till ett samarbete mellan det gotländska näringslivet och ångfartygsbolaget och att klarlägga i vilken utsträckning trafikanternas önskemål kan tillgodoses genom åtgärder från bolagets sida. Den sista fasen i överläggningarna utmynnade i att man i januari i år vid sammanträde i Visby beslöt uppdra åt en lokal kommitté av fyra ledamöter att utreda dels behovet av en eller två nya båtar för Gotlandstrafiken samt kostnaden härför dels ock när och hur en erforderlig ombyggnad av Visby hamn kunde ordnas. En representant för handelsdepartementet skulle närvara vid kommitténs överläggningar såsom departementets rapportör och kontaktman. Vidare beslöts vid sammanträdet att andelsslakteriföreningen och bolaget snarast skulle taga kontakt för att om möjligt undanröja eller minska aktuella svårigheter i fråga om transport av kött i kylutrymmen. Såsom framgår av det sagda har man i vederbörande departement haft sin uppmärksamhet fäst på frågan om sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Jag vill för min egen del understryka, att det givetvis ur olika synpunkter är av största betydelse, att dessa förbindelser ordnas på ett tillfredsställande sätt.

123 Av lätt insedda skäl bör emellertid resultatet av den i år tillsatta kommitténs arbete avvaktas, innan ställning tages till frågan om eventuella åtgärder från statens sida. Vad angår interpellantens andra fråga är mitt svar, att jag är tveksam om lämpligheten att belasta 1954 års Ö-utredning, som redan har omfattande arbetsuppgifter, också med utredning av frågan om sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. En interpellation angående sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet väcktes även vid 1957 års riksdag. Interpellanten frågade handelsministern, om denne hade för avsikt att vidtaga åtgärder i syfte att snarast möjligt söka få till stånd tillfredsställande sjöfartsförbindelser mellan Gotland och fastlandet. Efter att ha erinrat om Gotlandskommitténs förslag och om de rationaliseringar av trafiken, som under senare tid skett, fortsatte interpellanten. Man måste emellertid konstatera, att sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet trots dessa förbättringar dock är långt ifrån tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet i fråga om godstrafiken, som alltjämt kräver fördyrande omlastningar. Gotlandskommittén underströk med skärpa, att transportförhållandena, särskilt beträffande ömtåliga färskvaror, med det snaraste borde förbättras. Gotland är ju i första hand ett jordbruksalsterproducerande län med en alltjämt ökande överskottsproduktion. Det främsta avsättningsområdet är Stockholm, som i allt större utsträckning bör kunna taga emot de gotländska jordbruksprodukterna. Transportorganisationen har emellertid inte kunnat förbättras på det sätt som är nödvändigt med nutida krav på hög kvalitet av levererade varor. Inte heller ur passagerartrafikens synvinkel kan den nuvarande trafikorganisationen sägas vara helt tillfredsställande. Förutsättningen för tillfredsställande sjöfartsförhållanden synes vara, att färjeförbindelser upprättas i enlighet med vad Gotlandskommittén förordat. Ångfartygsaktiebolaget har visserligen insatt en bilfärja men inte någon färja av den kapacitet, som utredningen ansåg erforderlig. Det måste framstå som synnerligen angeläget, att ändamålsenliga bilfärjor anskaffas. Möjligheterna härtill sammanhänger givetvis med de hamnförhållanden som står till förfogande. För närvarande är en utbyggnad av Visby hamn aktuell. Det synes emellertid brista avsevärt i den önskvärda samordningen för en lösning av dessa frågor. Å ena sidan säger man, att hamnens storlek måste bero av fartygens storlek, medan man å andra sidan hävdar, att hamnens storlek får avgöra båtmaterielens utformning. Den erforderliga kontakten för överenskommelse härom synes hittills inte ha kunnat uppnås. I sitt svar erinrade handelsministern om att frågan om sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet vid upprepade tillfällen debatterats i riksdagen under senare år. En lokal kommitté arbetade med att utreda dels behovet av en eller två nya båtar för Gotlands-trafiken samt kostnaden härför, dels ock när och hur en erforderlig ombyggnad av Visby hamn kunde ordnas. Statsrådet framhöll vidare, att Kungl. Maj :t enligt beslut den 1 mars 1957 beviljat denna kommitté ett belopp av högst 10 000 kronor för vissa undersökningar angående nytt fartygsmateriel och utformningen av trafiken m. m. Handelsministern fann det naturligt, att några åtgärder från statens sida utöver vad som innefattades i nämnda beslut icke vidtoges förrän resultatet av pågående undersökningar förelåge.

124 Den redovisade debatten under senare år om sjötrafiken mellan Gotland och fastlandet ger belägg för det stora intresse med vilket gotlänningarna följer frågan. Av redogörelsen har framgått, att spörsmålet för närvarande är föremål för utredning genom en särskild lokal kommitté. Denna är sammansatt av representanter för den gotländska befolkningen och Gotlands näringsliv ävensom för Gotlandsbolaget, varjämte dessa utsett en opartisk ordförande. I kommittén ingår även en representant för sjöfartsstyrelsen, vilken har att följa kommitténs arbete. Utöver vad som framgår av interpellationssvaret vid 1957 års riksdag kan för närvarande inga uppgifter lämnas om resultatet av kommitténs arbete. Såsom inledningsvis angavs ingår det ej i utredningens uppdrag att lägga fram något förslag hur Gotlands kommunikationer med fastlandet lämpligast bör utformas. Det är emellertid uppenbart, att transportorganisationen, kostnader och ändamålsenlighet, är av så avgörande betydelse för Gotlands befolkning och näringsliv, att utredningen icke kan underlåta att anlägga vissa synpunkter på dessa frågor, även om synpunkterna icke kan baseras på några ingående transportekonomiska undersökningar och därför måste bli av mera allmän karaktär. Med hänsyn till föreliggande förhållanden har utredningen stannat för att endast aktualisera de av Gotlandskommittén lämnade uppgifterna rörande person- och godstrafikens omfattning under senare år samt beträffande Gotlandsbolagets båtbestånd. Vad först persontrafiken mellan Gotland och fastlandet beträffar, visar den av Gotlandskommittén lämnade statistiken en fortgående ökning av trafikens omfattning under 1930- och 1940-talen. Från cirka 75 000 resenärer med båtarna årligen under början av 1930-talet steg antalet upp emot 180 000 under slutet av 1940-talet. Lufttrafiken var från början ganska obetydlig — endast ett par tusen resenärer årligen — men ökade avsevärt efter andra världskriget för att mot slutet av 1940-talet omfatta cirka 30 000 passagerare varje år. Persontrafikens utveckling under senare år belyses av följande tablå. Passagerare

År Summa

Båt totalt

Båt över Nynäshamn

Flyg

Flygets andel av trafiken från StockFlyg + båt holm och över Nynäshamn Nynäshamn

%

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

203 370 197 277 201 065 206 895 219 900 246 358 235 029

175 842 173 248 168 466 171 101 175 400 194 358 169 029

146 126 145 135 140 514 144 198 146 144 153 477 134 408

27 528 24 029 32 559 35 794 44 500 52 000 66 000

173 654 169 164 173 073 179 992 190 644 205 477 200 408

15,8 14,2 18,8 19,8 23,3 25,3 32,9

Anm. I totalsiffran över antalet passagerare med båtar ingår trafiken till Oskarshamn (tidigare även Kalmar), där antalet resenärer varierat omkring 30 000 årligen. Vid den procentuella jämförelsen för flygtrafiken har endast båttrafiken över Nynäshamn medräknats.

125 Bortsett från vissa årliga fluktuationer, som har sin grund i särskilda förhållanden, synes de angivna siffrorna tyda på att persontrafiken med båt i viss mån stagnerat. En fortlöpande ökning sker däremot av flygtrafiken, vars andel i totalantalet resenärer ökat år från år. Redan de av Gotlandskommittén redovisade siffrorna gav vid handen, vilken dominerande betydelse för persontrafiken sjöledes turisttrafiken har. Flyget har därefter i allt större utsträckning övertagit den så att säga ordinarie persontrafiken och antalet resenärer med båtarna vintertid är relativt obetydligt. För turisternas del har emellertid — bl. a. av ekonomiska skäl — båtarna fortfarande stor betydelse som trafikmedel. En stor del av turisterna torde för den framtid, som nu kan överblickas, vara hänvisad till båttrafiken. Säsongmässigheten i transportbelastningen kan emellertid bli än mer markerad. Följande tablå redovisar hur stor andel av persontrafiken på Gotlandsbolagets linjer, som under senare år belöpt på juni— augusti månader varje år. Antal resenärer på Gotlandsbolagets båtar År

Totalt

Därav juni—aug.

Procent

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

175 842 173 248 168 466 171 101 175 400 194 358 169 029

114 426 112 949 110 356 109 579 112 687 134 565 115 619

65,0 65,2 65,5 64,0 64,2 69,2 68,4

Vad godstrafiken mellan Gotland och fastlandet beträffar, lämnade Gotlandskommittén vissa, i det föregående redovisade upplysningar om dennas totala omfattning år 1947. Ö-utredningen har därutöver införskaffat uppgifter om Gotlandsbolagets godstrafik under senare år. Dessa uppgifter redovisas i denna tablå: Transporterat gods i ton 1948—1956 År

Stockholm direkt

övrigt lokalgods

Summa

Samtransport över Nynäshamn

1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

29 591 26 775 28 429 28 939 29 003 32 513 35 317 33 242 35 929

6 938 8 036 8 209 8 665 8 735 8 948 11 122 16 141 14 036

36 529 34 811 36 638 37 604 37 738 41 461 46 439 49 383 49 965

17 130 17 622 19 175 21 071 19 501 17 876 18 030 16 521 18 408

»Övrigt lokalgods» avser gods på båtfraktsedel mellan Nynäshamn, Kalmar, Oskarshamn och Visby eller omvänt.

126 Som framgår av tablån har framför allt de direkta godstransporterna till och från Stockholm och vissa andra orter ökat i omfattning, medan samtrafiken över Nynäshamn i stort sett hållits oförändrad med smärre fluktuationer från år till år. Utredningen har ej ansett sig böra införskaffa uppgifter om skuttrafikens omfattning under senare år. Sannolikt torde dock en viss ökning ha skett i förhållande till de av Gotlandskommittén redovisade siffrorna. Det kan förtjäna anmärkas, att flyget i mindre utsträckning tagits i anspråk för godstransporter. Bl. a. har transporter med flyg av vissa ömtåliga färskvaror, såsom bär, förekommit. Utredningen övergår härefter till Gotlandsbolagets nuvarande organisation och dylikt. I detta hänseende kan utredningen beträffande båtmaterialet i stor utsträckning hänvisa till de av Gotlandskommittén lämnade, i det föregående redovisade uppgifterna. Bolaget äger fem fartyg, av vilka fyra — nämligen Gotland, Brotten, Visby och Gute — redovisats i det föregående. Det gamla fartyget Tjelvar har numera uttagits ur trafiken och ersatts med bilfärjan Christofer Polhem. Följande uppgifter kan lämnas om kapaciteten för detta fartyg. Christofer Polhem, som anskaffades till sommarseglationen 1955, har en längd av ungefär 70 meter och en bredd av närmare 11 meter. Fartyget kan taga totalt cirka 700 passagerare, varav 50 i hytter samt 40—47 bilar beroende på dessas storlek. På fartyget finns matsal för ett 60-tal och kafé för ett 160-tal personer. Dessutom finns en mindre salong, som rymmer cirka 30 personer. På båtdäck finns en inbyggd avdelning för cirka 100 passagerare. Det äldre båtmaterialet har i viss mån moderniserats under senare år. Detta gäller framför allt kyltransportmöjligheterna. Särskilda kylrum för transport av slakteriprodukter har sålunda iordningställts på Visby och Drotten under år 1955. Rummen, som kyles genom konst- eller naturis samt elektrisk fläkt, har vardera en kapacitet för cirka 70 grisar. Det kompressorkylda kylrummet på Gotland utbyggdes under år 1956 och kapaciteten är nu cirka 450 grisar. Passagerarfartygen, d. v. s. Christofer Polhem, Gotland, Drotten och Visby, trafikerar sträckorna Visby—Nynäshamn och Visby—Oskarshamn. Den första linjen trafikeras året runt, medan den senare i stort sett endast upprätthålles sommartid. Trafikintensiteten är i grova drag följande. Under vintermånaderna uppehälles trafiken på sträckan Visby—Nynäshamn nattetid med en tur i varje riktning. Båtarna avgår från Visby kl. 21.30 med ankomst till Nynäshamn omkring kl. 04.30 samt från Nynäshamn kl. 23.45 med ankomst till Visby omkring kl. 07.30. För vintertrafiken behöver sålunda endast användas två fartyg. Ett av bolagets passagerarfartyg — Christofer Polhem — tages i allmänhet ur trafiken vintertid. Under sommarsäsongen utökas trafiken på sträckan Nynäshamn—Visby med dag-

127 turer. Åtminstone en, men vissa dagar två dagförbindelser i varje riktning uppehälles under högsäsongen utöver ovannämnda nattförbindelse, som står öppen hela året. Under denna tid är i allmänhet tre passagerarfartyg engagerade på sträckan i enlighet med detta exempel. Från Visby Christofer Polhem Gotland Visby

Avgår kl. 07.30 09.30 21.30

Från Nynäshamn Visby Christofer Polhem Gotland

Avgår kl. 10.30 16.00 24.00

Trafiken på Oskarshamn börjar i maj med två till tre turer i veckan i varje riktning för att successivt intensifieras, så att under högsäsongen sträckan trafikeras med en tur i varje riktning alla dagar utom lördagar. Under eftersommaren minskas åter trafikintensiteten och trafiken upphör under september månad. För trafiken användes endast ett passagerarfartyg enligt följande tidtabell: Avgår från Visby kl. 08.30; Avgår från Oskarshamn kl. 16.00. Biljettpriserna för passagerartrafiken framgår av denna tablå: Båt

Turistklass Däcksplats

Visby—N Visby—Nynäshamn 36 33 30 25

Visby—Oskarshamn 36: — 33: — 25: —

Tillägg till l:a klass enkelhytt utgår med 10 kronor. Gotlandsbolaget tillämpar viss rabattering av de sålunda gällande biljettpriserna. Deltagare i gruppresor o. dyl. kan erhålla 10 procents rabatt på däckspriset. Särskilda veckoslutsbiljetter med 33 V8 % rabattering förekommer också liksom även familjebiljetter enligt samma bestämmelser som gäller för SJ. Med den tilltagande motorismen har det blivit allt mera vanligt, att motorfordon av olika slag medföres vid båtresa till och från Gotland. Det kan därför vara av intresse att här redovisa kostnaderna för sådana transporter. Frakttaxa inkl. hamnavgifter för inreg. personbilar som medföres av den resande för eget bruk. Visby—Nynäshamn 1 Visby—Stockholm I Visby—Oskarshamn [ eller omvänt J

Intill 1 000 kg

Intill 1 400 kg

Över 1400 kg

kr. 45

kr. 60

kr. 80

Husvagn kr. 45: —. För skåp- och lastbilar samt bussar beräknas särskilda avgifter. Polleteringsavgift Motorcyklar under 100 kg över 100 kg m. sidovagn samt 3-hjuligt motorfordon Moped Cyklar

kr. 15 » 20 » 30 » 6 » 3

128 Utöver den godstrafik, som förekommer med passagerarfartygen på sträckorna Visby—Nynäshamn samt Visby—Oskarshamn, driver Gotlandsbolaget en direkt godstrafik till Stockholm med lastmotorfartyget Gute. Denna trafik uppehälles året runt med i allmänhet två turer per vecka i vardera riktningen. Den för godstrafiken gällande frakttaxan innebär i stort sett följande. Godset indelas i tre olika grupper, för vilka gäller skilda tariffberäkningar. Grupp I omfattar mindre kolli, s. k. paketgods, vilkas vikt icke överstiger 10 kg. Frakten utgår för varje kolli särskilt enligt följande tablå: Grupp I

Paketgods Avgift per styck kr. 1 » 2 » 2

T. o. m. 3 kg 3,1 t. o. m. 5 kg 5,1 t. o. m. 10 kg

Grupp II omfattar fraktstyckegods och partigods, varvid frakten utgår för en minsta vikt av 20 kg för varje å ett konossement angivet godsslag och med en minsta avgift per konossement av kr. 2: 80. Inom gruppen har godset specificerats med olika trafikavgifter. Som exempel på några viktigare godsslag och fraktavgifterna för dem kan nämnas: Fraktavgifter per 100 kg Godsslag

Bär, färska och torkade Cement Fisk Grönsaker Gödningsämnen , Hampa , Hudar , Jordbruksmaskiner Kalk Kol, koks Konserver Kött- och charkuterivaror Skinn, beredda Snickeriarbeten Spannmål Sten, arbetad » oarbetad i marmor finare Tegelrör och murtegel Trävaror: bjälkar, bräder, plank , parkettbräder och stav, monteringsfär diga trähus Ull

intill 2 500 kg

minst 2 500 k£

minst 5 000 kg

5: — 2:60 3:90 5: — 2:30 3:90 4:20 6: — 4: — 3:20 6: — 6: — 6:90 6:40 2:60 3:50 2:60 6: — 4:80 4:80

4:60

4:40

3:50 4:60

3:20 4:40

3:90 5:40 3:50

3:50 4:80

5:40 8:60

5:40 6: — 3:10

4:80 2:30 2:60

3:50 4:80

4:40

Grupp III omfattar levande djur, för vilka fraktavgifterna utgår på sätt framgår av denna tablå:

129 Grupp III

Levande djur

Hästar, 150 cm och däröver , mindre slakthästar russ föl Nötkreatur, över 500 kg 401—500 » 221—400 » 100—220 »> under 100 kg Får och getter Svin Smådjur i burar 7: 50 pr 100 kg.

Avgift per styck . . . 50: — 40 36 28 15 33 28 19 12 7 6 Q

Utöver fraktavgifterna debiteras lastnings- och lossningskostnader enligt gällande bestämmelser. För djur och paketgods debiteras dock inga sådana kostnader. Med hänsyn till flygtrafikens stigande betydelse må slutligen lämnas vissa uppgifter om denna trafiks omfattning. På samma sätt som sjötrafiken är flygtrafiken avsevärt intensivare under sommarmånaderna än vintertid. Under högsäsongen förekommer sålunda upp till sex dagliga regelbundna flygförbindelser i vardera riktningen mellan Visby och Stockholm. Vid veckosluten insattes även en sjunde tur. Vintertid nedgår antalet turer till tre dagligen i vardera riktningen. Vissa veckodagar förekommer ytterligare en tur. En tur- och returbiljett betingar numera ett pris av 117 kronor. Den tidigare rabatteringen för gotlänningar, tillhörande viss sammanslutning eller dylikt har innevarande år borttagits.

9—,803472

K A P I T E L 14 Allmänna synpunkter på Gotlandsproblemen

Mot bakgrunden av de i föregående kapitel lämnade uppgifterna synes det möjligt att konkretisera problemen på Gotland. Det finns därvid anledning att skilja mellan sådana av kortsiktig och mera långsiktig natur. Som framgått av det föregående är Gotlands näringsliv ganska ensidigt. Jordbruk med binäringar spelar en dominerande roll, medan industrien är svagt utvecklad. Det är egentligen endast jord- och stenindustrien samt livsmedelsindustrien, som är företrädda av större företag, medan övrig industriell verksamhet representeras av relativt små företag, med i stor ututsträckning servicebetonad verksamhet. Inom jordbruket är sysselsättningen starkt säsongbetonad med goda arbetsmöjligheter sommartid, medan arbetstillfällena under vinterhalvåret är betydligt färre. Samma förhållanden råder inom vissa områden av livsmedelsindustrien, liksom i viss utsträckning inom jord- och stenindustrien. Härtill kommer att turistväsendet, koncentrerat till några få månader under året, medför, att tillgången till arbete inom vissa servicenäringar då är mycket god. Det är därför naturligt, att starka växlingar i sysselsättningsförhållandena gör sig gällande på Gotland. Medan det under sommarhalvåret i allmänhet råder ganska god tillgång på arbetsmöjligheter, uppstår vintertid ofta en besvärande arbetslöshet. Ur skilda synpunkter måste ett arbetsmarknadsläge av detta slag te sig otillfredsställande. Det framstår som en angelägen uppgift att i görligaste mån söka komma till rätta med dessa problem. Ansträngningar bör göras att genom tillskapande av ökade sysselsättningsmöjligheter vintertid utjämna säsongväxlingarna på den gotländska arbetsmarknaden. På längre sikt torde emellertid utflyttningen från Gotland och den därmed följande uttunningen av landskapets befolkningsunderlag vara det stora problemet. Mekaniseringen och friställningen av mänsklig arbetskraft inom jordbruket torde vara den starkast verkande orsaken till den pågående utvecklingen. Då landskapets näringsliv i övrigt saknat förmåga att bereda arbete åt den arbetskraft, som friställts från jordbruket, har öns invånare tvingats att söka sig arbete på fastlandet. Självfallet har också säsongmässigheten i sysselsättningen lett till utflyttning. Enligt utredningens uppfattning ges fortfarande utrymme för arbetsbesparande rationaliseringar inom det gotländska jordbruket. Om någon förändring till det bättre i sysselsättningshänseende inom andra näringsgrenar icke kommer till stånd, synes sålunda anledning finnas att befara en fortsatt, genom utflyttning

131 förorsakad befolkningsminskning på Gotland. Därest en sådan utflyttning på ett eller annat sätt skulle kunna undvikas, finns däremot förutsättningar för en ökning av landskapets befolkning. Detta gäller även de förvärvsarbetande åldrarna. En befolkningsprognos baserad på 1950 års folkräkning ger sålunda vid handen, att antalet män i åldrarna 15—65 år fram till år 1965 skulle komma att öka med i runt tal 13 procent samt antalet kvinnor i samma åldrar med cirka 12 procent. Sammanfattningsvis kan konstateras, att de gotländska problem som måste angripas består i dels kraftiga svängningar i arbetsmarknadsläget mellan vinter och sommar och dels en fortgående, av utflyttning förorsakad befolkningsminskning, som på längre sikt kan medföra allvarliga skadeverkningar även ur sociala och kulturella synpunkter. De i positiv mening verksamma medlen torde vara att öka sysselsättningsmöjligheterna, framför allt vintertid, på Gotland. Det synes i detta sammanhang böra understrykas, att förhållandena på Gotland icke är enastående i landet. Utvecklingen inom landskapet torde snarast få ses som ett led i ett skeende, som för närvarande kan iakttagas i samtliga industrifattiga och jordbruksdominerade områden i landet. Gotlands isolerade läge och andra faktorer gör emellertid, att problemen där blir särskilt accentuerade. Avsaknaden av expansiva tätorter, som kan motverka den pågående avfolkningen på den egentliga landsbygden, medför, att enskilda kommuner och även hela länet ställes inför svårigheter att lösa kommunala och andra uppgifter, genom att befolknings- och skatteunderlag minskar. Vid en jämförelse med andra landsdelar måste den pågående befolkningsminskningen på Gotland te sig särskilt allvarlig. I allmänhet kan de negativa dragen i utvecklingen inom ett visst område av ett län kompenseras av en expansion inom vissa tätorter el. dyl. Så är icke fallet på Gotland. För invånarna på Gotland måste fullt naturligt den rådande situationen te sig i hög grad bekymmersam. Det torde vara förenat med stora svårigheter att ändra den pågående utvecklingen och möjligheterna i detta hänseende synes för närvarande vara ganska begränsade. Det bör emellertid i största utsträckning ankomma på landskapets myndigheter samt organisationer och företagare att genom tillvaratagande av öns naturliga förutsättningar inom olika näringsgrenar söka skapa gynnsammare existensmöjligheter för invånarna. Enligt utredningens mening måste det emellertid också ur mera allmän synpunkt vara angeläget, att åtgärder vidtages, som kan leda till en jämnare sysselsättning för den bofasta befolkningen och en uppbromsning av utflyttningen från Gotland. Utredningen har härvid blivit övertygad om att det är motiverat att i olika hänseenden tillgripa positivt stimulerande medel för att stärka landskapets näringsliv och förbättra sysselsättningsmöjligheterna. Såvitt utredningen kan förstå, måste statsmakterna i ökad omfatt-

132 ning bidraga till kostnaderna för den sociala eller kulturella verksamheten — på samma sätt som i viss mån redan skett på sjukvårdens område — därest länets egna resurser — befolkningsmässigt och ekonomiskt — fortsätter att minska. Det framstår som en bättre lösning att försöka underlätta möjligheterna för det gotländska näringslivet att hävda sig ekonomiskt och ge sysselsättning åt en befolkning, som är tillräcklig för att bära upp Gotland som administrativ enhet. Utredningen förutsätter emellertid, att åtgärder syftande att stimulera till utvidgning av industriell verksamhet i landskapet i allmänhet endast vidtages inom ramen för vad som kan anses företagsekonomiskt berättigat. Självfallet är det icke tänkbart, att varje kommun på Gotland skall kunna draga till sig ökade eller nya sysselsättningsmöjligheter. Ett urval måste göras. Enligt utredningens mening leder emellertid Gotlands ringa storlek och andra faktorer till den slutsatsen, att landskapet vid arbetet att dit lokalisera nya industrier eller andra arbetstillfällen bör betraktas som en enda region. Strukturskillnader föreligger, som framgått av det föregående, mellan olika delar av landskapet och det skulle givetvis vara av det största värde, om förstärkningar av näringslivet på norra Gotland kunde ske genom lokalisering av ny företagsamhet till Fårösund eller Slite, samt att motsvarande åtgärder för södra delen av ön kunde vidtagas genom lokaliseringar till Klintehamn, Hemse eller Burgsvik. I den mån möjligheter yppar sig till sådana lokaliseringar eller till att utbygga redan befintliga företag i nämnda samhällen, bör givetvis dessa möjligheter tillvaratagas. Svårigheterna torde emellertid vara betydande och det finns därför skäl som talar för att man i första hand inriktar ansträngningarna på att söka bygga ut näringslivet på orter, som bl. a. ur kommunikationssynpunkt erbjuder de bästa förutsättningarna för en lönsam produktion med sikte på avsättning på fastlandet. Visbys dominerande ställning som centralort för större delen av ön och koncentreringen dit av landskapets kulturella och sociala institutioner talar för att åtgärder i lokaliseringspolitiskt syfte lättast kan leda till resultat i Visby-området. Ett sådant urval, som här diskuterats, av attraktiva orter för nylokaliseringar utesluter naturligtvis inte en utveckling av småindustri även i de mindre tätorterna. Statsmakternas möjligheter att stimulera till ett utvecklat näringsliv i en viss landsända är ganska begränsade. Det bör, som tidigare framhållits, ankomma på länsorgan och berörda statliga myndigheter i övrigt att fortlöpande följa utvecklingen på Gotland och att göra de insatser till främjande av ett rikare näringsliv där, som kan erbjuda sig. Utredningen förutsätter, att liksom hittills arbetsmarknadsstyrelsen kommer att med stor uppmärksamhet följa förhållandena och tillvarataga praktiskt genomförbara möjligheter att främja en utveckling av näringslivet på ön. Under sitt arbete med ö-problemen har utredningen haft anledning konstatera, att systemet med statlig kreditgaranti kan vara ett i hög grad verksamt hjälp-

133 medel vid arbetet att lokalisera nya industriella företag eller utvidga befintliga sådana på öarna. I olika ärenden har ett positivt resultat kunnat nås med hjälp av detta system. Utredningen finner det angeläget, att vid bedömningen av förekommande ärenden rörande statlig kreditgaranti — på samma sätt som skett hittills under utredningens arbete — särskild hänsyn tages till företag, som har för avsikt att etablera sig eller utvidga sin verksamhet på Gotland. I detta sammanhang vill utredningen även understryka vikten av Gotlands företagareförenings verksamhet. Med hänsyn till de stora problem ur näringslivssynpunkt, som Gotland erbjuder, framstår det som särskilt angeläget att föreningens resurser — ekonomiskt och personellt — är tillräckliga. Av olika skäl torde de bästa förutsättningarna att utbygga sysselsättningsmöjligheterna på Gotland erbjudas inom ramen för nuvarande näringsliv. I följande kapitel kommer utredningen därför att framlägga vissa förslag eller rekommendationer, som enligt utredningens mening kan leda till förbättringar inom det gotländska jordbruket samt landskapets nuvarande industri och andra näringsgrenar. Utredningen redovisar i samband härmed en del åtgärder, som under utredningsarbetets gång vidtagits och vid vilkas genomförande utredningen i större eller mindre utsträckning medverkat. Även turistnäringen och frågan om förutsättningarna att till Gotland lokalisera statliga myndigheter eller inrättningar redovisas i detta sammanhang. Statliga åtgärder till stimulerande av Gotlands näringsliv behöver icke enbart ske så, att lokaliseringar av nya företag o. dyl. främjas genom lån eller på annat sätt. Indirekt kan statliga åtgärder på kommunikationspolitikens område vara av minst lika stor betydelse som stimulans åt näringslivet. Tidigare har kostnaderna för elkraften på Gotland missgynnat det gotländska näringslivet. Genom överföringskabeln har dessa olägenheter i stort sett undanröjts. Utredningens undersökningar av nuvarande taxebestämmelser o. dyl. har icke visat, att några för Gotland speciella nackdelar kvarstår, som skulle kunna föranleda särskilda åtgärder från statsmakternas sida. Den nu befintliga likströmsanläggningen mellan Gotland och fastlandet kan emellertid överföra maximalt 20 000 k W . Enligt uppgifter från Aktiebolaget Gotlands Kraftverk var den maximala timbelastningen på ön under år 1956 16 900 kW. Som tidigare framhållits har belastningsökningen efter det den nya anläggningen tagits i bruk varit avsevärd och det torde därför icke dröja någon längre tid, förrän anläggningen behöver utökas. Sker ej detta måste den stigande belastningen täckas med värmekraft. Det synes ur de synpunkter utredningen har att beakta vara av vikt, att statsmakterna uppmärksammar detta förhållande och i tid vidtager erforderliga åtgärder för att genom överföring från fastlandet tillgodose Gotlands kraftbehov.

134 I det föregående har utredningen även uppmärksammat de speciella svårigheter för vattenförsörjningen, som sammanhänger med Gotlands säregna klimatologiska och geologiska förhållanden. Det är icke uteslutet att framdeles särskilda åtgärder blir erforderliga vilka kan tänkas draga mycket höga kostnader. Statlig hjälp kan bli nödvändig och får då ses som ett led i de indirekta stödåtgärder, varpå utredningen här velat ge vissa exempel. Utredningens genomgång av olika uppslag och möjligheter att motverka en ytterligare utflyttning från Gotland och utjämna sysselsättningsförhållandena därstädes måste i stor utsträckning få karaktären av rekommendationer. Utredningen vill understryka att problemen måste följas fortlöpande och ständigt hållas aktuella. Det torde böra ankomma på de statliga och kommunala myndigheterna att vid olika tider vidtaga eller föreslå de åtgärder, som är lämpliga och möjliga. På Gotland ställes sålunda de statliga regionala myndigheterna inför problem, som i allmänhet saknar motstycke inom andra ur näringslivssynpunkt bättre differentierade landsändar. Myndigheterna bör taga initiativ för att finna lösningar på de olika problemen och de måste ingående följa utvecklingen och studera orsakssammanhangen. Dessa synpunkter kan synas självklara, men de förtjänar understrykas, då de icke i tillbörlig grad synes ha beaktats vid fastställandet av personalramar och avlöningsförmåner för statliga befattningshavare inom den civila förvaltningen. I stället synes länets ringa storlek i allmänhet ha lett till, att myndigheterna fått en snäv personalram, i vissa fall t. o. m. snävare än befolkningsunderlag o. dyl. i och för sig motiverat. Även avlöningsförmånerna har ibland, med motivering att länet är så litet, satts lägre än för motsvarande befattningshavare på fastlandet. Detta måste självfallet i allmänhet leda till att Gotland blir mindre eftertraktat för sökande och att tjänstemännen där kan betrakta tjänstgöringen inom länet som ett övergångsstadium, innan de erhåller motsvarande befattning, ofta med högre lön, på fastlandet. Ur de synpunkter utredningen har att beakta måste detta framstå som olyckligt. Utredningen vill därför betona, att personalramar och löneförmåner bör avvägas med hänsyn till ovannämnda synpunkter.

KAPITEL 15 Möjligheterna a t t utbygga Gotlands n u v a r a n d e näringsliv

Vid sin genomgång av Gotlands nuvarande näringsliv har utredningen uppmärksammat olika omständigheter, som synes vara av beskaffenhet att böra närmare undersökas och där vissa vinster ur ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga synpunkter torde kunna göras. Utredningen redovisar i det följande de rekommendationer och förslag, som framkommit vid utredningens överväganden. Samtidigt lämnas också en redogörelse för resultatet av de förfrågningar hos olika företag, som utredningen gjort. Även de förändringar inom näringslivet, som inträffat under senare år och till vilka utredningen på ett eller annat sätt medverkat, redovisas. A.

Jordbruket

Den dominerande roll som jordbruket på Gotland spelar har belysts i det föregående. Med hänsyn till landskapets allmänna förutsättningar torde det finnas anledning räkna med att jordbruket för överskådlig framtid kominer att intaga en central plats inom öns näringsliv. Uppenbarligen föreligger fortfarande betydande rationaliseringsmöjligheter inom det gotländska jordbruket, särskilt på norra delen av ön, och ytterligare arbetskraft torde därför komma att friställas. Den naturliga utvecklingen i denna riktning bör och kan icke hindras. Enligt utredningens förmenande torde dock vissa möjligheter finnas att genom driftsomläggningar o. dyl. ernå en ökad lönsamhet, som kan möjliggöra ett bibehållande i viss utsträckning av mindre brukningsenheter samtidigt med ett fullt rationellt utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften. Sådana omläggningar kan avse såväl växtodling som boskapsskötsel. Utredningens uttalanden måste självfallet ses mot bakgrunden av den aktuella situationen på marknaden. Jordbruksproduktionen måste liksom all annan produktion ständigt anpassas efter de rådande betingelserna och får icke låsas fast. Denna anpassning k a n emellertid vara svår, icke minst på grund därav att de enskilda jordbrukarna saknar den överblick över läget som erfordras. Den upplysningsoch undersökningsverksamhet, som är nödvändig, utövas bl. a. av länens hushållningssällskap. För ett län av Gotlands struktur måste det vara av särskild vikt, att sällskapets resurser för en verksamhet av detta slag är tillräckliga. Vad växtodlingen

angår vill utredningen först uppehålla sig vid

socker-

136 betsodlingen, s o m u r s k i l d a s y n p u n k t e r ä r av stor b e t y d e l s e för Gotland. U t r e d n i n g e n h a r v a r i t i tillfälle a t t n ä r m a r e u t v e c k l a s i n a s y n p u n k t e r p å d e n n a fråga i ett y t t r a n d e d e n 9 m a r s 1955 över j o r d b r u k s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e » P r i s s ä t t n i n g e n p å j o r d b r u k s p r o d u k t e r » (SOU 1954: 3 9 ) , d ä r vid u t r e d n i n g e n bl. a. a n f ö r d e : I ett så jordbruksbetonat län som Gotland måste uppenbarligen alla specialodlingar, som kan medföra ökad lönsamhet för jordbruket vara av särskilt stor betydelse. Sådana specialodlingar kan medverka till att bromsa upp den minskning av sysselsättningen, som är en följd av den allmänna mekaniseringsutvecklingen. Befolkningen på ön kan få sin försörjning i hembygdens jordbruk och behöver icke söka sig till annan verksamhet, något som för Gotlands del, med dess relativt svagt utvecklade industri, i allmänhet innebär utflyttning till fastlandet. Bland de specialodlingar, som måste sägas vara av största betydelse för ett vidmakthållande av det gotländska jordbruket, intager sockerbetsodlingen en dominerande plats. Odlingen är som bekant mycket arbetskrävande. Enligt utförda undersökningar rörande kostnaderna m. m. vid odling av sockerbetor, höstvete och höstraps uppgår de direkta arbetskostnaderna vid sockerbetsodling till drygt ettusen kronor mera per hektar än vid odling av höstvete och höstraps. Sockerbetsodlingen framstår därför som en synnerligen lämplig odling för mindre jordbruk, där arbetet i mycket stor utsträckning kan utföras av egen arbetskraft. Arealen sockerbetor per odlare är i genomsnitt förhållandevis liten och odlingarna ligger i stor utsträckning på mindre jordbruk, där en övergång till andra odlingar svårligen kan ske utan en så stor nedgång i lönsamheten, att enheternas bärkraft kan sättas i fara. Arbetsförmedlingens statistik rörande från fastlandet hitresande arbetskraft för sommarskötsel och upptagning av sockerbetor bestyrker, att arbetet i stor utsträckning onlbesörjes av öns befolkning. Det framstår som uppenbart att sockerbetsodlingen på Gotland medför arbetstillfällen och arbetsinkomster av en omfattning, som icke kan uppnås vid någon annan odling. Hushållningssällskapet i Gotlands län har beräknat merinkomsten av arbetet till 3,1 miljoner kronor. Odlingens bortfallande skulle sålunda otvivelaktigt medföra högst allvarliga konsekvenser för Gotland. Vad angår sockerbrukets i Roma betydelse torde det förtjäna understrykas, att förutsättningarna för industriell verksamhet på Gotland ur skilda synpunkter är mindre gynnsamma. Av fullt naturliga skäl domineras öns industriella liv av sådana företag, som baserar sin produktion på öns råvarutillgångar. Det är härvid främst jord- och stenindustrien, cementtillverkning och kalkstensbrytning, samt livsmedelsindustri, konservfabriker och sockerbruk m. m., som dominerar. Enligt utredningens erfarenhet är det förenat med mycket stora svårigheter att ersätta ett bortfall av sådan industri med andra sysselsättningsmöjligheter. Ett nedläggande av Roma sockerbruk skulle följaktligen medföra stora omplaceringssvårigheter beträffande de vid bruket sysselsatta arbetarna och leda till ytterligare utflyttning från Gotland. Sockerbruket i Roma har de senaste åren sysselsatt i runt tal 90 årsanställda, vartill kommit ytterligare ett hundratal kampanjanställda årligen. Dessa arbetstagare har, med bortseende från tjänstemännen, helt rekryterats från Gotlands egen befolkning. Sockerbruket är av den största betydelse för Romaklosters kommun, där i övrigt större industri saknas. Roma samhälle är överhuvudtaget helt uppbyggt kring sockerbruket och ett nedläggande av detsamma skulle få allvarliga konsekvenser för samhället. För ett län med Gotlands struktur framstår emellertid ett sådant nedläggande icke som ett problem för enbart det berörda samhället eller kommunen utan för hela länet.

137 Sockerbruket utgör nämligen ett högst betydelsefullt inslag i länets industriella liv. Utredningen framhöll avslutningsvis, att vid ställningstagandet till sockerbetsodlingens och sockerfabrikationens framtida utformning all möjlig hänsyn borde tagas till de speciella närings- och arbetsmarknadsförhållandena på Gotland och de svårigheter för befolkningen, som ett nedläggande av sockerbetsodlingen och sockerbruket där måste medföra. På grundval av jordbruksprisutredningens betänkande framlades proposition till 1955 års riksdag angående den framtida utformningen av prissättningen på jordbrukets produkter. Med hänsyn till sockerbetsodlingens stora betydelse framhöll utredningen i skrivelse till jordbruksnämnden den 22 februari 1956, att utredningen förutsatte, att odlingen av sockerbetor på Gotland och Öland skulle vidmakthållas i minst den omfattning som rådde år 1955. På grund av de begränsade möjligheterna att utbygga öarnas näringsliv inom andra områden skulle det emellertid, underströk utredningen, vara betydelsefullt, om sockerbetsodlingen kunde utvecklas ytterligare. I skrivelse den 22 mars 1956 med förslag till villkor för sockerbetsodlingen och sockertillverkningen under treårsperioden 1 maj 1956—30 april 1959 meddelade jordbruksnämnden, att utredningens synpunkter tagits upp till behandling vid nämndens överläggningar med berörda parter samt att överenskommelse därvid träffats om att hinder icke borde möta, att odlingen i öområdet utökades till en övre gräns av 6 500 hektar, vilken areal ungefär motsvarar den största odling som tidigare förekommit i området. I proposition nr 140 till 1956 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t, att överenskommelsen skulle godtagas, och riksdagen beslöt i enlighet härmed. Man synes sålunda kunna räkna med en fortsatt sockerbetsodling på Gotland av ungefär nuvarande omfattning. Enligt utredningens mening finns det anledning notera detta förhållande med stor tillfredsställelse. Samtidigt bör det understrykas, att sockerbetsodlingen ur allmän näringspolitisk synpunkt spelar en större roll på Gotland och även på Öland än inom de sockerbetsodlande fastlandsområdena i landet. Det är därför angeläget, att odlingen på öarna ytterligare utvecklas. Utredningen förordar, att största möjliga areal i framtiden förbehålles Gotland och Öland för sockerbetsodling, vilket måste anses vara av icke oväsentlig betydelse för att på öarna vidmakthålla ett näringsliv, som ger utkomst och sysselsättning åt befolkningen. En förutsättning för en gynnsam utveckling av odlingen torde emellertid vara, att erforderlig arbetskraft kan rekryteras på öarna. Hittills synes man i stort sett ha lyckats härmed och utredningen förutsätter, att de lokala myndigheterna och de berörda parterna även framdeles ägnar denna fråga sin uppmärksamhet. Vid undersökningen av den gotländska sockerbetsodlingen har utredningen kunnat konstatera, att denna i förhållandevis stor utsträckning —

138 vid jämförelse med Skåne-länen — är förlagd till medelstora jordbruk. De mindre jordbruken ligger ofta långt från sockerbruket i Roma — t. ex. i de nordligaste kommunerna — eller saknar jord lämplig för sockerbetsodling. Då småbrukare ofta kan antagas få sysselsättning hos sockerbetsodlare och vid sockerbruket under kampanjerna, har odlingen emellertid stor betydelse för att bereda sysselsättning åt en arbetskraft, där dold arbetslöshet tidvis måste antagas vara för handen. Självfallet bör man försöka att, så långt detta är praktiskt möjligt, sprida sockerbetsodlingen till de mindre brukningsenheterna. Utredningen har tidigare redogjort för sockerbruket i Roma, ett av de betydelsefullaste industriföretagen på Gotland. Hela året sysselsätter detta normalt cirka 80 arbetare samt ett tjugotal tjänstemän. Under kampanjerna, oktober—december månader, ökas antalet arbetare till drygt 200. Även några få tjänstemän anställes ytterligare under denna tid. Självfallet har kampanjerna, som sätter in då högsäsongen inom jordbruket är slut, stor betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt. Därest denna sysselsättningsmöjlighet ej stått till buds, skulle den säsongmässiga arbetslösheten på Gotland, som för närvarande är störst under januari—april månader, ha haft större omfattning under senhösten än som nu är fallet. Sockerbruket i Roma har hittills endast tillverkat råsocker. En utbyggnad pågår emellertid för en total kostnad av cirka fem miljoner kronor i avsikt att vid bruket upptaga strösockertillverkning. De nya anläggningarna tages i bruk år 1958. Den främsta betydelsen av utbyggnaden synes vara, att förutsättningarna härigenom blir bättre för ett vidmakthållande och utvecklande av Gotlands sockerbetsodling. Något nämnvärt tillskott till sysselsättningsmöjligheterna vid bruket synes däremot icke åstadkommas. Rationaliseringar av driften gör, att fabrikationen i stort sett kommer att uppehållas med nuvarande arbetsstyrka. Möjligen kommer ett fåtal arbetare att nyanställas. Utredningen övergår härefter till en för Gotland säregen och ur skilda synpunkter betydelsefull odling, hampodlingen. Som framgått av tidigare lämnade uppgifter består en betydande del av Gotlands åkerareal av myrmarker, som efter torrläggningsåtgärder gjorts odlingsbara. Dessa spelar icke endast kvantitativt sett en stor roll för det gotländska jordbruket. Då åkerjorden i övrigt är förhållandevis känslig för torka, behövs de även som reserv under torra somrar. Det är sålunda ett starkt gotländskt jordbruksintresse, att myrmarkerna kan utnyttjas för odling. Hampodlingen är ett betydelsefullt led i växtföljden på de gotländska myrmarkerna, vilka icke på annat sätt lämpligen kan hållas fria från ogräs. Under senare år har det gjorts gällande, att denna hampodlingens betydelse skulle ha minskat något genom tillkomsten av kemiska ogräsbekämpningsmedel. Även om detta skulle vara riktigt beträffande fröogräs — man synes

139 dock icke ha tillräckliga erfarenheter för att våga ett kategoriskt påstående i detta hänseende — torde hampodlingen likväl ännu vara av väsentligt värde för framför allt rotogräsbekämpningen. Enligt utredningens mening måste det därför vara angeläget, att en tillräckligt omfattande hampodling uppehälles på de gotländska myrmarkerna. Arealen bör ur skilda synpunkter uppgå till ungefär 1 000 hektar. Förutom ur jordbrukssynpunkter har hampodlingen betydelse även därigenom, att den bildar underlag för ett av Gotlands mera betydelsefulla industriföretag, hampberedningsverket i Visby. Detta sysselsätter året runt ett nittiotal personer och är sålunda av stort värde ur arbetsmarknadssynpunkt. Det statliga stödet åt odlingen och beredningen av hampa har tidigare utgått i form av ett pristillägg av högst 75 öre för kilogram spinnbar hampfiber intill en årlig kvantitet av 720 ton. F r å n och med regleringsåret 1957/58 har pristillägget enligt statsmakternas beslut (se proposition nr 147 år 1957) höjts till 90 öre för kilogram. I sin framställning om denna höjning lämnade jordbruksnämnden en del uppgifter av intresse i detta sammanhang. Nämnden gav sålunda bl. a. följande redogörelse för de ekonomiska betingelserna för den svenska hampodlingen. Hampa för industriell beredning odlas nu endast på Gotland och beredningen sker vid en fabrik i Visby, vilken drives av Gotlands hampodlareförening u. p. a. Statsstödets konstruktion medför, att det bästa ekonomiska resultatet av beredningen erhålles vid en produktion av omkring 720 ton fiber av stödberättigad kvalitet, vilket motsvarar en totalproduktion av omkring 850 ton och en halmavverkning av omkring 5 000 ton. Vid normal avkastning motsvarar detta en areal av omkring 1 050 hektar. Under tidigare år har odlingen uppgått till omkring 1 000 hektar (år 1955 1046 hektar), men år 1956 sjönk arealen till 802 hektar. Anledningen till det minskade odlingsintresset torde vara, att odlingen vid nuvarande riktpris för halmen — sedan år 1954 13 öre för kilogram — icke synes ge något nämnvärt ekonomiskt utbyte utöver hampans förfruktsvärde i samband med ogräsbekämpningen på myrjordarna samt att ogräsbekämpning visat sig möjlig på dessa jordar medelst på senare tid saluförda effektiva kemiska bekämpningsmedel. Angående odlingsekonomien kan i detta sammanhang nämnas att odlarnas bruttointäkt per hektar under de senare åren i medeltal utgjort 600 å 700 kronor samt att odlingskostnaden efter nu gällande priser på handelsgödsel och utsäde samt arbets- och arrendekostnader beräknats till omkring 600 kronor. Jordbruksnämnden upplyste vidare, att nämnden som krav för en höjning av statsstödet uppställt, att hampodlingen skulle få större omfattning under en längre tidsperiod. Förbindelser hade lämnats av 512 odlare för en areal av sammanlagt 1 040 hektar, som under en femårsperiod skulle odlas med hampa. Nämnden förklarade sig väl medveten om att en höjning av det maximala pristillägget från 75 till 90 öre för kilogram spinnbar fiber skulle innebära, att odlingen finge ett högre stöd än de flesta andra grödor. Särskilda omständigheter förelåge emellertid beträffande hampodlingen och nämnden anförde härom i huvudsak följande.

140 Hampan har, som tidigare i olika sammanhang påvisats, en särskild betydelse för möjligheterna att bruka de svårodlade myrmarker, som i stor utsträckning förekommer på Gotland. Även om denna betydelse nu skulle ha minskat något genom tillkomsten av kemiska ogräsbekämpningsmedel, kvarstår den dock i huvudsak. Man torde ej heller ha tillräcklig erfarenhet av de kemiska bekämpningsmedlens inverkan på längre sikt. Av särskild betydelse är vidare det förhållandet, att den industriella beredningen av hampa äger rum på Gotland och att beredningsverket, därest det för att erhålla tillräckligt råvaruunderlag skulle nödgas höja halmpriset utan att samtidigt kunna erhålla motsvarande höjning av pristillägget för fibern, vid nuvarande prisförhållanden i fråga om fibern icke har ekonomiska möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Hampberedningsverket i Visby är en av Gotlands få mera betydande industriella anläggningar. I enlighet med jordbruksnämndens förslag beslöt statsmakterna att från och med regleringsåret 1957/58 höja statsstödet åt hampodlingen. Enligt utredningens mening är det alltfort i första hand ett jordbruksintresse, att hampodlingen på Gotland vidmakthålles. Utredningen har tidigare understrukit myr jordarnas betydelse för växtodlingen. Hampan är fortfarande av stort värde för att hålla dessa jordar ogräsfria och tillför dem mullämnen, som motverkar en bortodling av desamma. I rådande läge synes statligt stöd vara nödvändigt för att odling skall komma till stånd på en tillräckligt stor areal. Det bör å andra sidan ankomma på jordbrukare och andra berörda parter att tillse, att cirka 1 000 hektar årligen blir odlade med hampa. Denna areal är nödvändig, för att odlingen skall kunna fylla den viktiga uppgift inom växtföljden på myrjordarna, som den främst syftar till, men också för att trygga hampberedningsverkets fortsatta bestånd, vilket måste anses vara ett viktigt gotländskt intresse. Utredningen vill slutligen i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en specialfråga. Orsaken till den minskade hampodlingen på Gotland under senare år torde bl. a. böra sökas i det förhållandet, att regnoch frostskador för några år sedan förhindrade fröskörd på hampodlingarna. Man tvingades då importera frö av en sort, som icke passade svenska förhållanden och som gav dålig avkastning. För närvarande finns emellertid frö av en ny svensk samkönad hampsort »Mona», som beräknas giva en betydligt bättre avkastning. Från och med år 1958 torde tillgången vara i det närmaste tillräcklig för att tillgodose hela den gotländska hamparealen. Även om skador av ovan nämnt slag är mycket ovanliga aktualiserar det inträffade frågan, om icke ett beredskapslager av frö bör hållas. Detta synes vara ett starkt gotländskt intresse och ansträngningar bör göras för att lösa därmed sammanhängande problem. Enligt vad utredningen inhämtat, uppgår årsbehovet av utsäde till cirka 60 ton, medan nuvarande resurser medger lagring av endast cirka 20 ton. Utredningen övergår härefter till att behandla övriga specialodlingar. Som framgått av de tidigare lämnade uppgifterna har specialodlingarna en förhållandevis stor omfattning på Gotland. Odling förekommer framförallt

141 av gurkor, morötter, sparris, konservärter, bönor och rödbetor. Av olika skäl ä r det enligt utredningens mening angeläget, att dessa odlingar vidmakthålles och om möjligt utvecklas ytterligare. I allmänhet ger köksväxter och andra specialgrödor en bättre bruttoavkastning för odlaren än de hävdvunna växtslagen. De kräver också mestadels större insatser av manuell arbetskraft och är till följd härav särskilt lämpade för mindre och medelstora jordbruk. Slutligen bör understrykas, att dessa odlingar ger underlag för en av Gotlands viktigaste industrigrenar, konservfabrikationen. De framtida möjligheterna för specialodlingar på Gotland torde främst böra bedömas mot bakgrunden av föreliggande odlingsbetingelser och avsättningsmöj ligheter. Gotlands klimat utmärkes framförallt av kyliga och torra vårar samt varma höstar och milda vintrar. Medelnederbörden är förhållandevis liten och antalet soltimmar stort. Dessa faktorer tillsammans med den gotländska jordmånen ger särskilda förutsättningar för vissa grödor. Främst torde härvidlag sparrisen böra nämnas. Odlingsbetingelserna för denna växt torde vara bättre på Gotland än annorstädes i landet. Då sparrisen är mycket arbetskrävande och ger en relativt hög bruttoinkomst, synes den vara mycket lämplig för det gotländska mindre jordbruket. Bland andra köksväxter, som med hänsyn till Gotlands odlingsbetingelser synes vara särskilt lämpliga, kan nämnas gurkor, bönor och morötter. Bärodlingen har under senare år fått ökad omfattning på Gotland. Enligt utredningens mening är betingelserna för jordgubbsodling goda och det föreligger naturliga förutsättningar för en utökning av odlingen. Den gotländska fruktodlingen är förhållandevis liten och flertalet planteringar är små — mellan 200 och 500 träd. De naturliga förutsättningarna för odlingen är svåra att bedöma, då någon erfarenhet av fruktodling i stor skala ej finns. Kvaliteten på frukten synes vara god och enligt utredningens mening torde det finnas anledning överväga större odlingar av främst päron och plommon. Päronodlingar har med framgång drivits vid kusten, där riskerna för frostskador i allmänhet torde vara mindre. Det har visat sig möjligt att för ändamålet utnyttja jordar, som svårligen torde kunna ekonomiskt användas på annat sätt. Vad odlingen under glas angår, är denna förhållandevis obetydlig och ej tillräcklig för att tillgodose Gotlands behov. En utbyggnad synes därför tillrådlig åtminstone i den utsträckning att »import» från fastlandet blir onödig. För närvarande omfattar odlingarna i växthus endast omkring två hektar. Enligt gjorda beräkningar importerades under sommaren 1956 drygt 30 000 kg växthusodlade tomater och inemot 15 000 kg växthusodlade gurkor. Tidigare förekom även en betydande »import» av snittblommor, men en utbyggnad av glasodlingen under senare tid har gjort Gotland i stort sett självförsörjande på detta område. Med hänsyn till landskapets förutsätt-

142 ningar synes en odling i vart fall av den storleken, att det egna behovet av gurkor och tomater tillgodoses vara att rekommendera. Utredningen har, då det gällt att bedöma odlingsbetingelserna för olika specialgrödor, varit tvungen att göra mycket försiktiga uttalanden. De i många hänseenden säregna förhållanden, som råder på Gotland, gör behovet av försöksverksamhet på trädgårdsodlingens område mycket framträdande. Med hänsyn till den betydelse, som specialodlingarna har för det gotländska jordbruket, är det angeläget att genom försök få klarlagt vilka växtslag och sorter, som särskilt lämpar sig för gotländska odlingsbetingelser. Hushållningssällskapet i Visby har i samarbete med Statens Trädgårdsförsök sedan flera år drivit trädgårdsförsök på Gotland. Början gjordes år 1944 med ett fruktförsök. Försöksverksamheten omfattar numera en totalareal av omkring fem hektar. Frukt-, bär-, köksväxt- och prydnadsväxtförsök förekommer. Erfarenheterna av försöksverksamheten har varit goda och bl. a. visat, att trädgårdsförsök på fastlandet i allmänhet icke kan ge anvisningar för odlingen på Gotland. Enligt utredningens mening är den nuvarande försöksverksamheten ej tillräckligt omfattande. Hushållningssällskapets trädgårdskonsulent har dessutom andra viktiga arbetsuppgifter, som gör att han svårligen kan ägna den kontinuerliga uppmärksamhet åt försöken, som är erforderlig. På Gotland finns en statlig försöksgård, Stenstugu. Verksamheten vid denna är emellertid i huvudsak begränsad till försök avseende jordbruksgrödor i egentlig mening och boskapsskötsel. Det må erinras om att 1946 års trädgårdsundervisningskommitté föreslog, att en trädgårdsförsöksstation skulle upprättas vid Stenstugu, där en förste assistent skulle helt ägna sig åt trädgårdsförsök. Verksamheten skulle inriktas på äpple, päron, sparris, morötter, ärter och gurkor samt gälla såväl sortfrågor som odlingstekniska frågor. De av trädgårdsundervisningskommittén anförda synpunkterna har fortfarande giltighet och de nämnda växtslagen hör till de viktigaste. Ett tilllägg skulle kunna göras för bönor, som under senare tid fått ökad betydelse på Gotland. Med hänsyn bl. a. till specialodlingarnas vikt för Gotland är det enligt utredningens mening av stor betydelse, att en försöksverksamhet på trädgårdsodlingens område snarast kommer till stånd och organiseras på ett sådant sätt, att den samtidigt kan fylla behovet av undervisning. Trädgårdsundervisningskommitténs förslag att anknyta verksamheten till Stenstugu under en särskild försöksledare eller förste assistent synes ändamålsenligt. Utöver lönekostnaderna torde emellertid ytterligare anslag för de årliga omkostnaderna vara erforderligt. Härtill kommer vissa engångskostnader för uppförande av bostads- och andra utrymmen samt för anskaffande av en del försöksinventarier. Det synes lämpligt att verksamheten på Gotland anslutes till statens trädgårdsförsök. Ett intimt samarbete med hushållningssällskapet är nödvändigt.

143 Då utredningen uppehåller sig vid de gotländska odlingsbetingelserna för olika specialgrödor, kan utredningen icke underlåta att fästa uppmärksamheten på vildkaninfrågan. Främst har denna betydelse för skogsbruket, men även jordbrukets växtodling, inte minst specialodlingarna, är utsatt för vildkaninernas angrepp. Utredningen kommer att behandla vidkaninfrågan under rubriken »Skogsbruket» men vill i detta sammanhang understryka, att vildkaninangreppen på frukt- och andra specialodlingar gör det svårare att få till stånd önskvärd omfattning och lönsamhet av dessa odlingar. Uppenbarligen måste avsättningsmöjligheterna vara avgörande för specialodlingarnas omfattning på Gotland. Först kan det därvid vara anledning peka på den konkurrens, som den svenska odlingen har att möta från länder med gynnsammare klimat och lägre arbetskostnader. Utredningen har varit i tillfälle att inför tulltaxekommittén framföra sina synpunkter på hithörande frågor. Den särskilda betydelse, som sparrisodlingen har för Gotland, har vidare föranlett utredningen att göra en särskild framställning om tullskyddet för sparris. I skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 5 november 1957 anförde utredningen bl. a. följande. Sparrisen intar ur skilda synpunkter en särställning bland Gotlands specialgrödor. Sålunda är odlingsbetingelserna för denna växt bättre på Gotland än annorstädes i landet och sparrisen har därför blivit en specialitet för landskapet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i att 75 procent av landets sparrisodling är förlagd till Gotland. Utredningen vill i det följande nämna de väsentligaste orsakerna till att sparrisen enligt utredningens bedömande är av så stor betydelse för ön. i Sparrisen är mycket arbetskrävande. Av en beräknad bruttoinkomst av 5 000 kronor per hektar torde ej mindre än 4 000 kronor vara att hänföra till arbetsinkomster. Odlingen är därför särskilt lämpad för mindre jordbruk, där odlaren och hans familj själva kan utföra arbetet. Sparrisen lämpar sig bäst för odling på svaga sandjordar, som ganska rikligt förekommer inom de gotländska strandsocknarna. För småbruket där är sålunda sparrisen en lämplig gröda. Arbetstoppen för sparrisen infaller under månaderna maj och juni. Odlingen är därför ett utmärkt komplement till många lantbruksgrödor och andra köksväxtkulturer. För den gotländska konservindustrien är sparrisen av utomordentligt stor betydelse. Erfarenheten visar, att en konservfabrik för sin existens är så gott som beroende av att ha tillgång till en specialartikel, som slår igenom hos konsumenterna. En sådan specialartikel kan enligt utredningens bedömande Gotlands-sparrisen vara. Även för konservfabrikernas del är sparrisen betydelsefull, genom att arbetstoppen infaller redan i maj och juni månader. En omfattande sparrisinläggning leder till en förlängd säsong med ökade sysselsättningsmöjligheter. På grund av importen av billig konserverad sparris har den gotländska sparrisodlingen minskat under senare år. För att produktionen skall bli oförändrad måste minst 10 procent av arealen nyplanteras varje år. Under de sista 2—3 åren har endast 1—2 procent nyplanterats per år och leveranserna till öns konservindustrier har minskat kraftigt. Odlarna har varje år fått vidkännas prissänkningar. Till belysning av utvecklingen kan följande uppgifter lämnas.

144 Leveranser av sparris till Gotlands

konservindustrier

År

Totalt kg

Medelpris kr per kg

1954 1955 1956 1957

134 000 118 000 116 000 80 000

2:10 2:01 1:86 1:62

Det finns anledning räkna med att produktionen kommer att minska ytterligare under nästa år. Ett stort antal odlingar har nämligen plöjts upp efter avslutad skörd i år. Till belysning av importens utveckling kan följande uppgifter lämnas: År

Total import

Medelpris kr per kg

1952 1953 1954 1955 1956

358 ton 509 i 1 241 » 1508 » 1 688 »

3:19 2:88 2:47 2:33 1:99

Det kan enligt utredningens mening icke r å d a någon tvekan om att importen förorsakat den kraftiga nedgången av sparrisodlingen på Gotland. Utredningen anser, att det i och för sig är möjligt att öka denna odling från nuvarande cirka 60 hektar med ett avkastningsvärde av 285 000 kronor till cirka 200 hektar med bortåt en miljon kronor i arbetsinkomst åt Gotland. Utredningen vill ånyo understryka, att dessa arbetsmöjligheter såväl för odlarna som för konservfabrikerna innebär stora fördelar, genom att säsongen förlängs. Såsom exempel kan nämnas, att cirka 200 personer skulle kunna beredas sysselsättning vid Klinteby konservfabrik under tiden 15 maj—1 juli, då andra arbetsmöjligheter ej står till buds vid fabriken. Det är därför enligt utredningens mening av synnerlig vikt, att tullavgifterna på konservsparris avväges på ett sådant sätt, att sparrisodlingen på Gotland kan vidmakthållas och successivt utvecklas till ovan nämnd omfattning. Då problemet i huvudsak endast angår Gotland, torde en sådan åtgärd icke på något sätt bli prejudicerande. För närvarande utgår tull med 50 öre per kg konservsparris. Tulltaxekommittén förordar, att avgiften höjes till 60 öre. Enligt utredningens mening innebär emellertid en sålunda avvägd tull ett otillräckligt skydd för den gotländska odlingen och en ytterligare höjning är därför erforderlig, om denna odling skall kunna befrämjas. Under åberopande av det anförda får utredningen vördsamt hemställa, att frågan om tullskyddet för konservsparris snarast måtte upptagas till omprövning i syfte att ge detsamma en sådan storlek, att odling och konservering av sparris på Gotland kan bibehållas och vidareutvecklas, vilket såsom tidigare framhållits skulle vara av mycket stor betydelse för landskapets näringsliv och sysselsättning. U t r e d n i n g e n vill h ä r å n y o e r i n r a o m d e n b e t y d e l s e s p e c i a l o d l i n g a r n a h a r för G o t l a n d och Ö l a n d , d ä r n ä r i n g s l i v e t i övrigt ä r svagt u t v e c k l a t och j o r d b r u k e t u n d e r ö v e r s k å d l i g tid m å s t e bli d e n d o m i n e r a n d e n ä r i n g s g r e n e n . I

145 all den utsträckning som är möjligt synes detta förhållande böra tagas i beaktande vid avvägningen av tulltaxorna på ifrågavarande produkter. Självfallet är det å andra sidan nödvändigt, att odlarna vidtager alla åtgärder för att rationalisera driften i olika hänseenden, tillskapa effektiva lagringsmöjligheter m. m. Det torde vara en angelägen uppgift för bl. a. hushållningssällskapet att ge de gotländska jordbrukarna fortlöpande råd och stöd i detta avseende. De gotländska specialodlarna kan finna avsättning för sina produkter antingen på färskvarumarknaden eller också till fabriker för industriell bearbetning. Vad färsk varumarknaden angår bör den gotländska odlingen självfallet kunna helt tillgodose landskapets eget behov. Redan av detta skäl synes som framgått av det föregående en utbyggnad av framförallt glasodlingen vara motiverad. I detta sammanhang torde den utvidgning av den gotländska konsumtionsmarknaden, som följer med det stora antalet turister under sommaren, vara av betydelse. Det bör vara en strävan, att den gotländska produktionen av bär och grönsaker får en inriktning och omfattning, som så långt detta är möjligt onödiggör »import» till ön av sådana produkter under turistsäsongen. Utanför hemmamarknaden torde de gotländska produkterna ha de bästa förutsättningarna att vinna avsättning i Stockholms-området. De nuvarande transportförhållandena synes emellertid medföra vissa svårigheter och det torde vara nödvändigt, att kommunikationsfrågan löses på ett ändamålsenligt sätt, om en mera betydande ökning av avsättningen för gotländska bär och grönsaker på Stockholms-marknaden skall kunna komma till stånd. Den industriella bearbetningen av bär och grönsaker sker vid två konservfabriker. Den största av dessa, Klinteby konservfabrik, startades år 1915. Fabrikens huvudsakliga produkter är inläggningar av ärter, gurkor, sparris, bönor, morötter och rödbetor för ett årligt tillverkningsvärde av ungefär fem miljoner kronor. År 1951 utvidgades fabriken med ett musteri, som haft betydelse som avnämare av överskottsfrukt m. m. Fabriken, som under högsäsongen kan ge sysselsättning åt omkring 200 personer, äges till var sin tredjedel av Kooperativa förbundet, Riksost förening u. p. a. och Gotlands Trädgårdsprodukter förening u. p. a. Den mindre fabriken — Gotlands konservindustri — som är belägen i Bro socken och under högsäsongen kan ge sysselsättning åt ungefär 70 personer, startades i slutet på andra världskriget. Vid fabriken sker inläggning av ungefär samma produkter som vid Klinteby konservfabrik. Även inläggningar av svamp förekommer. Tillverkningen år 1957 har handhafts av Gotlands Trädgårdsprodukter, som för ett år arrenderat anläggningarna. Det har hittills icke varit någon svårighet för konservfabrikerna på Gotland att erhålla de kontraktsodlingar, som erfordrats som underlag för tillverkningen. Med all sannolikhet föreligger förutsättningar att öka odlingar10—803472

146 nas omfattning. Råvarutillgången synes sålunda vara tillräcklig även för en större tillverkning än den nuvarande. Andra omständigheter, främst avsättningsmöjligheterna, torde emellertid göra, att man för närvarande knappast kan räkna med en utbyggnad av den gotländska konservindustrien. Under utredningens arbete har vid olika tillfällen frågan om organisatoriska förändringar inom den gotländska konservindustrien varit föremål för diskussion. Olika förhandlingar har förts mellan berörda parter, men något resultat härav har ännu icke uppnåtts. Det är icke uteslutet, att producenterna på Gotland själva måste taga ansvaret för och ledningen av landskapets konservfabrikation. Om en sådan affärstransaktion skall kunna genomföras, torde emellertid ett betydande kapital erfordras. Det torde knappast vara möjligt för de gotländska intressenterna att utan statlig medverkan anskaffa detta kapital och det synes därför sannolikt, att i ett sådant läge framställning kommer att göras om statlig garanti för ett betydande kreditbelopp. Då ärendet emellertid före tryckningen av detta betänkande icke avancerat så långt, kan utredningen för närvarande icke yttra sig i vidare mån, än att utredningen mot bakgrunden av sin allmänna grundsyn på de gotländska problemen vill kraftigt understryka angelägenheten av att en eventuell framställning om statlig kreditgaranti behandlas under hänsynstagande till den särskilda betydelse, som konservfabrikationen har för Gotland. Denna industri är synnerligen betydelsefull icke blott därigenom, att ett för gotländska förhållanden stort antal arbetare beredes sysselsättning vid själva industrien, utan även och kanske främst på så sätt, att odlingen av specialgrödor särskilt för det mindre jordbruket utgör ett komplement, som icke torde kunna ersättas. Vad växtodlingen i övrigt angår har utredningen särskilt uppmärksammat frågan om en utvidgad potatisodling på Gotland. Enligt utredningens mening föreligger goda naturliga betingelser för en ökad matpotatisodling, men det torde också vara möjligt att med gott resultat odla utsädespotatis på myrjordarna. Det synes vara en naturlig uppgift för hushållningssällskapet att här göra en insats. Självfallet måste emellertid från odlarnas sida åtgärder vidtagas för att förbättra lagringsmöjligheterna. Under de överläggningar, som utredningen fört på Gotland, har även väckts frågan om möjligheterna att odla fabrikspotatis på ön och anlägga en stärkelsefabrik där. I anledning härav kan erinras om att regleringen av tillverkningen av potatisstärkelse enligt statsmakternas beslut ändrats från och med den 1 september 1956. Det nya systemet innebär i huvudsak följande. Den statliga prissättningen på fabrikspotatis har upphört och gränsskyddet för potatisprodukter är i huvudsak ordnat enligt det system, som från hösten 1956 gäller för övriga jordbruksprodukter. För rätt att tillverka potatisstärkelse kräves även i fortsättningen tillstånd av statens jordbruksnämnd. Odlingen av bränneri- och stärkelsepotatis skall ske på grundval av

147 kontrakt mellan odlarna och fabrikerna. Vid överteckning i förhållande till det beräknade avsättningsutrymmet skall genom ett särskilt samarbetsorgans försorg nedskärning ske efter principiellt enhetliga grunder. För att icke en ohämmad produktion av fabrikspotatis skall uppstå, är under normala förhållanden bränneriernas och stärkelsefabrikernas skyldighet att taga emot potatis inskränkt till att gälla potatis från de traditionellt fabrikspotatisodlande områdena. Gotland tillhör icke dessa områden, i följd varav någon rätt att leverera potatis från Gotland till brännerier och stärkelsefabriker icke föreligger enligt nuvarande system. Uppenbarligen skulle tillkomsten av en stärkelsefabrik på Gotland i hög grad stimulera potatisodlingen på ön. Även om utredningen i första hand vill se en utvidgning av landskapets matpotatisodling, torde emellertid även odling av fabrikspotatis vara ett välkommet tillskott till landskapets växtodling. En sådan utvidgning av den nuvarande växtodlingen torde emellertid kunna genomföras endast om vederbörande myndigheter är beredda att lämna tillstånd härtill. Gotlands-problemen motiverar enligt utredningens mening fuller väl en sådan åtgärd och det synes knappast rimligt, att ett av jordbruket så beroende landskap som Gotland skall hindras att differentiera denna näring på ett ur landskapets synpunkt lämpligt sätt. Med nuvarande prisregleringssystem torde emellertid en framställning i ärendet erfordras från länet. För att därefter övergå till boskapsskötseln kan utredningen konstatera, hur växlingar på marknaden fortlöpande förändrar förutsättningarna. Utredningen har tidigare övervägt rekommendationer syftande till en viss utbyggnad av animalieproduktionen, framförallt svinproduktionen. Skälen för sådana rekommendationer var desto starkare som det till och med år 1954 förekom en icke oväsentlig »import» av smågrisar till Gotland. Därefter har utvecklingen lett till att landskapet bl. a. börjat »exportera» smågrisar och på sistone har vissa avsättningssvårigheter uppstått. Enligt utredningens mening är det emellertid anledning att trots detta fasthålla vid den uppfattningen, att svin- och gödkalvproduktionen på Gotland bör vidmakthållas i nuvarande omfattning. Vad den sistnämnda angår torde t. o. m. förutsättningar finnas för ytterligare utveckling. Fårskötseln slutligen har särskilt goda naturliga förutsättningar på Gotland. Animalieproduktionen på Gotland »exporteras» i stor utsträckning till fastlandet, främst Stockholms-området. Detta sker i allmänhet i hela djurkroppar. Förädling till charkuterivaror eller köttkonserver förekommer endast i begränsad omfattning vid andelsslakteriet i Visby. Årsproduktionen slaktad vara utgör cirka 6 500 ton, medan charkuteritillverkningen omfattar cirka 1 200 ton och konservfabrikationen ungefär 200 000 heloch halvburkar per år. Förutsättningar för en utvidgning av slakteriets egen förädlingsverksamhet torde för närvarande icke finnas. Kunde framdeles ytterligare förädling av animalieproduktionen åstadkommas, skulle

148 säkerligen mycket stora fördelar uppnås i form av ökad sysselsättning och förenklade transporter. Problemet synes väl värt att fortlöpande beaktas av de gotländska institutioner, som är närmast berörda. Under den senaste tiden har planerna på ett kycklingslakteri på Gotland tagit form. Anläggningen tillhör ett nybildat bolag, Aktiebolaget Gotlandsprodukter. Intressenter i bolaget är Kooperativa förbundet och StockholmsKonsum. Med hänsyn till den betydelse, som den nya anläggningen k a n väntas få, har utredningen funnit skäl att något redogöra för den planerade verksamheten. Kycklingslakteriet är förlagt till Visby. Den totala investeringskostnaden för anläggningen — byggnadskostnader samt inventarieanskaffning — kan beräknas överstiga 700 000 kronor. Kapaciteten vid slakteriet blir vid full drift ungefär en miljon kycklingar per år och företaget beräknas då ge sysselsättning åt cirka 50 personer. Ett betydande värde av verksamheten ligger även i kycklinguppfödningen. Enligt föreliggande planer skall denna decentraliseras och omhänderhavas av småbrukare m. fl., som skall teckna kontrakt för kycklingleveranser. På detta sätt kominer ett betydande antal personer — vid full drift ett tjugotal leverantörer — att indirekt tillföras förbättrade sysselsättnings- och utkomstmöjligheter genom slakteriet. Genom företagareföreningen och lantbruksnämnden har lån och bidrag lämnats till uppförande av kycklinghus. Såvitt utredningen har sig bekant, har m a n härvid strävat efter att hjälpa personer, som ansetts i särskilt behov av dessa förbättrade arbetsmöjligheter. Småbrukare, permitterade stenarbetare o. dyl. har i första hand kommit ifråga. Slakteriet öppnar en välbehövlig möjlighet till ökad sysselsättning i Visby-området. Den decentraliserade kycklinguppfödningen måste vara lycklig ur gotländsk synpunkt, då förutsättningar skapas för större lönsamhet vid vissa mindre jordbruk och för sysselsättning av en del från stenindustrien friställd arbetskraft. Utredningen har inledningsvis understrukit, att det gotländska jordbrukets produktionsproblem måste övervägas fortlöpande, då ändrade avsättnings- och lönsamhetsförhållanden kan ge helt andra förutsättningar än de som råder i dag. Med hänsyn härtill och på grund av den betydelse, som jordbruket har och fortsättningsvis kommer att få för sysselsättningen på Gotland, är det enligt utredningens mening av vikt, att de gotländska jordbrukarna kan få effektivt stöd och lämplig rådgivning från framförallt hushållningssällskapet. I det föregående har lämnats vissa exempel p å områden, där behovet av sådan rådgivningsverksamhet enligt utredningens mening är särskilt påtagligt. Det kan måhända invändas, att hushållningssällskapet i Visby — med hänsyn till länets ringa storlek och folkmängd — är förhållandevis väl tillgodosett med personal. Som tidigare framhållits

149 brottas länet emellertid med särskilda svårigheter, som det ur allmän synpunkt är angeläget att så gott sig göra låter komma till rätta med. Då Gotland är ett jordbruksdominerat län, måste dessa svårigheter självfallet angripas även med åtgärder på jordbruksområdet. Hushållningssällskapet ställes därför inför uppgifter, som delvis saknar motsvarighet på fastlandet, och man måste vid avvägningen av personalbehovet hos sällskapet taga hänsyn härtill. Behovet av ytterligare personal för rådgivning är enligt utredningens mening mest påtagligt, när det gäller specialodlingarna, d. v. s. grönsaks-, bär- och fruktodlingarna. Detta behov har också lett till att hushållningssällskapet för ändamålet anställt en instruktör, som avlönas med sällskapets egna medel. Då dessa emellertid är slarkt begränsade, har instruktörens verksamhet i betydande omfattning måst finansieras, genom att sällskapet åtagit sig uppgörande av ritningar och förslag till park- och trädgårdsanläggningar. På detta sätt har ungefär halva kostnaden för instruktören blivit täckt. Självfallet är den verksamhet, som på detta sätt kommit att bedrivas av stor betydelse, eftersom någon trädgårdsarkitekt icke finnes på Gotland. Möjligheterna till en aktiv upplysnings- och rådgivningsverksamhet bland jordbrukarna har emellertid samtidigt blivit mindre och det är framförallt en sådan verksamhet, m a n ur allmän synpunkt har anledning att vilja se intensifierad. Utredningen förordar, att statsbidrag till avlönande av ifrågavarande instruktör skall utgå till hushållningssällskapet i Visby. Behovet av intensivare upplysnings- och rådgivningsverksamhet gör sig även gällande inom växtodlingen i övrigt och inom boskapsskötseln. Den decentraliserade kycklinguppfödningen kan i detta hänseende medföra arbetsuppgifter för hushållningssällskapet, även om det i första hand torde ankomma på uppfödarna själva att tillsammans med sin uppdragsgivare söka komma till rätta med dessa problem. Personalförteckningen för hushållningssällskapet i Visby upptager för närvarande vid sidan av konsulenterna en befattning som jordbruksinstruktör. Med hänsyn till Gotlands ringa storlek kan personalramen anses tillräcklig vid jämförelse med andra län. De speciella problemen för Gotlands jordbruk samt angelägenheten av att stimulera en lämplig växtodling och animalieproduktion på ön motiverar emellertid en utökning av personalen. Utredningen förordar därför, att ytterligare en tjänst som jordbruksinstruktör inrättas vid hushållningssällskapet i Gotlands län. B. Skogsbruket Som framgått av de tidigare lämnade uppgifterna har skogen en större ekonomisk betydelse inom Gotlands näringsliv än man måhända i allmänhet föreställer sig. Än större skulle dess betydelse kunna bli, om det genom skogsvårdande åtgärder av olika slag vore möjligt att på längre sikt öka

150 produktiviteten. I och för sig skulle — på sätt framgått av det tidigare sagda — en mera intensiv skogsvård vara önskvärd. Vildkaninproblemet är emellertid en hämmande faktor. Vildkaninernas skadegörelse bland nyplanterade skogsbestånd måste självfallet minska intresset hos skogsägarna för planteringar. Under nuvarande omständigheter torde utvecklingen gå mot att det äldre skogsbeståndet kominer att utgöra ett alltmera m a r k a n t inslag i den gotländska skogen. På längre sikt kan den totala skogsarealen på Gotland minskas med härav följande skadeverkningar för t. ex. jordbrukets odlingsbetingelser. Även om vildkaninernas skadegörelse drabbar också jordbrukets växtodling och trädgårdsnäringen, synes den väsentligast böra bedömas som ett skogsproblem. En lösning av vildkaninfrågan är den viktigaste förutsättningen för att det skall bli möjligt att öka skogsbrukets betydelse som inkomstkälla och sysselsättningsfaktor på Gotland. Utredningen har därför ansett sig böra i detta sammanhang lämna en närmare redogörelse för vildkaninproblemet. Vildkaninen infördes till Gotland år 1907. Till följd av de gynnsamma livsbetingelserna på ön och med sin höga fortplantningsförmåga ökade vildkaninerna snabbt i antal. Rikligast förekommer vildkaninen söder om en linje Klintehamn—Ljugarn samt i socknarna efter östra kusten upp till Bunge. Ingen socken, med undantag av Fårö, är helt fri från kaniner. Självfallet är det icke möjligt att närmare ange antalet vildkaniner på Gotland. Att antalet måste vara synnerligen stort framgår dock av att åren 1953—1957 mellan 150 000 och 200 000 vildkaniner årligen skjutits på ön. Med ledning av utbetalade skottpengar inom de olika kommunerna k a n man redovisa hur inånga kaniner, som skjutits i olika delar av landskapet. Då Fårösunds och Lärbro kommuner från och med år 1955 slutat att utbetala skottpengar, är man dock tvungen att för nämnda kommuner ange endast ungefärliga siffror. Uppgifter om antalet skjutna vildkaniner åren 1953—1956 lämnas i denna tablå: Antal skjutna vildkaniner på Gotland Uppgifterna uträknade med ledning av utbetalade skottpengar Kommun

Tingstäde Slite R o m a Kloster Stenkumla Ljugarn Stånga Havdhem S u m m a Gotland

2 680 2 738 19 980 382 8 336 31873 17 700 24 058 8 572 6 188 15 356 15 446 17 038

5104 3 582 21280 319 11344 37 719 20 910 30 820 10 994 9 051 22 892 35 000 12 570

c:a 4 000 c:a 3 000 16 428 1155 13 564 36 895 17 290 37 171 12 558 8 537 21062 25 130 21 760

c:a 4 000 c:a 3 000 14 326 1204 8 160 23 847 9 572 28 347 8 222 6 895 14 278 11998 13 198

170 347

221 585

218 550

147 047

151 Vildkaninernas skadegörelse inom jordbruks- och skogsbruksnäringarna har föranlett de gotländska myndigheterna att på olika sätt söka få till stånd en decimering av djurantalet, dock utan nämnvärt resultat. I skrivelser den 10 december 1948 och den 16 januari 1951 till Kungl. Maj :t framhöll länsstyrelsen med skärpa den allvarliga fara, som vildkaninernas härjningar utgjorde för Gotland, och påkallade speciella åtgärder i syfte att komma till rätta med problemet. I sistnämnda skrivelse förordade länsstyrelsen — under åberopande av den undersökning, som verkställts av professorn Gösta Notini (skogshögskolans skrifter nr 9/1952: »Vildkaninen på Gotland») — att virussjukdomen myxomatos skulle få användas för att bekämpa vildkaninerna i länet. I Notinis undersökning anföres i huvudsak följande om vildkaninens skadegörelse på Gotland. Skogen. De skogliga förhållandena på Gotland avviker i många avseenden från förhållandena annorstädes i Sverige. På norra Gotland är det på många platser svårt att få fram ny skog på grund av förekomsten av för grunda jordar (klapperjordar och uppfrysningsjordar), medan de bästa jordarna för skogsodling (svalsand och fuktiga grusjordar) finnes på mellersta och södra Gotland. Det extremt torra sommarklimatet tillsammans med öns för vindar synnerligen utsatta läge försvårar föryngringen av skogen. Efter tillkomsten av 1948 års skogsvårdslag har Gotland hänförts till svårföryngrad skogsmark, där självsådd är undantag och plantering regel. Det är på många sätt kaninerna skadar eller helt dödar skogen. Under svåra vintrar torde bark och barr av tall, en, gran samt de flesta fruktträd utgöra huvuddelen av kaninernas föda. Även sommartid skadar kaninen träd speciellt skott och plantor. Frågan hur stora skogsskador kaninen förorsakar kan ej med säkerhet besvaras. Belysande är emellertid en av skogsvårdsstyrelsen utförd stickprovsundersökning, omfattande 823 skogsplanteringar om tillsammans 561 hektar i 49 socknar — de värst utsatta — eller mer än hälften av den totala produktiva skogsmarken på ön. Resultatet av undersökningen visar, att 352 hektar eller 63 % av den undersökta arealen skadats i så stor utsträckning, att en fullständig nyplantering bör ske. Av den skadade skogsmarken har 66 hektar eller 12 procent helt spolierats. Man beräknar att årligen minst 100 hektar på grund av kaninerna ej kan planteras. Även med ledning av en år 1949/1950 verkställd åtgärdsinventering för närmast kommande tioårsperiod av de enskilda skogarna på Gotland kan man uppskatta kaninernas skadegörelse på öns skog. Undersökningen baserades på 203 provytor, envar om 10 hektar. Påtaglig kaninförekomst konstaterades inom en areal motsvarande 28 procent av den produktiva skogsmarken eller 34 100 hektar. Av dessa 34 100 hektar beräknades områden om 7 600 hektar, där kaniner fullständigt omöjliggjorde ett rationellt utnyttjande av skogen, ligga kala eller behöva föryngringshuggas. Enda möjligheten vore för närvarande att inhägna inplanteringsområdena med hönsnät. Kostnaderna för en sådan hägnad beräknades år 1950 uppgå till ungefär 500 kronor per hektar eller sålunda till ungefär 3,8 miljoner kronor för 7 600 hektar. Man har även försökt framställa preparat med avvärjande effekt på kaninerna. I skogsvårdsstyrelsens regi har företagits försök med dylika preparat för att skydda skogsplantor. Av försöken framgår, att intet av preparaten kan sägas ha varit verksamt i önskvärd utsträckning. Kulturväxter m. m. Skadegörelsen är stor även på odlingar av olika kulturväxter. Också här gäller att man ej exakt känner skadegörelsens omfattning. Beräkningen härav försvåras nämligen av att kaninerna vanligen ej totalavbetar

152 fälten. De beräknas i stället förstöra 10—20 procent av skördevärdet i alla invaderade socknar. Dock förekommer ej sällan så fullständig avbetning av t. ex. höstråg och raps att förlusten beräknas till 50 procent eller mer av medelskördevärdet. Speciellt ödesdigert är det för de småbrukare, som har sina åkrar omgivna av grusiga backar eller utdikade myrar, i vilka kaningryten gärna är koncentrerade. Avbetningen kan på sådana åkerfält bli så fullständig, att matjorden ligger fullkomligt bar. Man torde kunna säga att nästan all gröda angripes av kaninerna. Det finns blott ett fåtal kaninresistenta växter. Rapsen är på vissa platser helt skonad från angrepp. Inom andra delar av ön utgör den åter kaninernas huvudsakliga föda. Detta förhållande hänger måhända samman med hur länge raps odlats i trakten. Det verkar nämligen som om det skulle ta en viss tid, innan kaninerna hunnit vänja sig vid att äta raps. Huvudorsaken till att även raps angripes torde dock ej vara anpassning till ny diet utan den allmänna ökningen av kaniner. Vildkaninskador på fruktträd är mycket vanliga på Gotland. Särskilt svåra skador åstadkommes under eftervintern, då näringssituationen försvåras. Ej sällan skalar kaninerna under denna tid på ett par nätter av barken på samtliga åtkomliga delar av träden. Fåraveln påverkas enligt uppgift menligt genom förekomsten av vildkaniner. Kaninerna äter helst sådant gräs, som fåren tycker bäst om. Vidare uppges att den fräna lukt, som kaninernas urin har, avhåller fåren från att beta på samma mark som kaninerna. Kaninernas inverkan på fårbetena är emellertid svår att bedöma. Jorderosionen. Kaninstammen är störst under hösten och förvintern. Den decimeras sedan ofta på grund av kalla barvintrar eller översvämningar vid snösmältningen. Under vintern, då brist på annan föda föreligger, blir de gröna sädesfälten mycket begärliga. Skadegörelsen blir följaktligen i regel störst på höstsådda grödor. Det föreligger därför en viss tendens att odla vårsådda grödor inom de områden, som är mest utsatta för vildkaninernas härjningar. Vårsådden medför emellertid en ökning av risken för vinderosion, då jorden ej är bunden av ett vegetationstäcke och således är blottställd för vinden. För att minska vinderosionen har man sökt åstadkomma skyddshäckar. Liksom det i regel är omöjligt att anlägga skogsplanteringar med mindre dessa inhägnas eller på annat sätt skyddas mot kaninernas skadegörelse, kan skyddshäckar med framgång endast planteras om de fredas från kaniner. Kaninerna biter i annat fall av plantorna och underminerar marken med sina gångar. Om häckarna ej dör, ger de goda betingelser åt kaninerna att slå sig ned i omedelbar närhet av värdefulla odlingar. De fördelar, som läskyddsplanteringar beräknats komma att få genom att minska vinderosionen, kan om kaninstammen ej kraftigt reduceras bli mindre än olägenheten av att planteringarna blir kanintillhåll. N o t i n i h a r i sin u n d e r s ö k n i n g r e d o v i s a t olika m e t o d e r a t t b e k ä m p a k a n i n e r , g e n o m j a k t , gift eller gas och m e d h j ä l p av r o v d j u r . H a n h a r e m e l l e r tid k o m m i t till det r e s u l t a t e t , a t t i n g e n s å d a n m e t o d k a n f ö r v ä n t a s g e n e r e l l t sett m e d f ö r a m e r a p å t a g l i g a r e s u l t a t och a n f ö r h ä r o m bl. a. f ö l j a n d e . Förutsättningarna för den på Gotland inplanterade vildkaninstammen måste ur flera synpunkter ha varit mycket gynnsammare än inom ursprungsområdet. De begränsande faktorerna utgjordes nästan enbart av de då och då förekommande stränga vintrarna, som under den gotländska vilkaninens historia medfört väldiga katastrofer och reducerat beståndet på ett sätt, som aldrig kan åstadkommas genom åtgärder från människors sida. Frånvaron av effektiva rovfåglar och smärre rovdäggdjur samt det synnerligen sporadiska uppträdandet av sjuk-

domsalstrande organismer (med andra ord: frånvaron av biologiska begränsande faktorer) har hittills icke kunnat och kommer med säkerhet ej heller i framtiden att kunna uppvägas av direkta ingrepp från människans sida i form av intensifierad jakt. Erfarenheten har också klart visat att det gotländska vildkaninproblemet icke kan lösas genom åtgärder i syfte att stimulera intresset för kaninjakt. Därmed har också problemet avförts från den aktuella jaktvårdens program; det utgör i stället en lanthushållningsfråga av betydligt större räckvidd. De direkta bekämpningsåtgärder, som kan genomföras på Gotland, är samtliga av begränsat värde i det att ingen metod med jakt, gift, fångst, utgrävning eller anbringande av skyddsmedel i praktiken givit så säkra resultat, att den i fortsättningen kan läggas till grund för en generell bekämpning. Flera av metoderna kan emellertid användas lokalt såsom komplement till direkt eller indirekt bekämpning. Notini uppehåller sig i sin undersökning därefter vid myxomatosens egenskaper och verkningar. Sedan han redogjort för vunna erfarenheter av detta medel att bekämpa vildkaninerna, föreslår han, att sjukdomen skall spridas på Gotland under överinseende från de lokala myndigheterna. Notini anser dock inte att enbart härigenom en total utrotning kan åstadkommas. Emellertid kan enligt hans uppfattning en så stark decimering av vildkaninerna förväntas, att återstoden kan bemästras genom koncentrerad insats av anställda fångstmän, utrustade med apparatur för gasbehandling av gryt, fångst med sax och jakt med ordinära medel. De kompletterande åtgärderna bör insättas under månaderna april och maj, då kaninstammarna är mest koncentrerade och då de effektivaste naturliga begränsande faktorerna — vinterkylan och foderbristen — redan nedbringat antalet. Som ytterligare komplement till dessa åtgärder föreslår Notini inplantering av något mindre rovdäggdjur, som visat sig kunna utbildas som specialist på vildkaniner. Härvidlag synes honom hermelinen utgöra den lämpligaste arten. Länsstyrelsens framställning den 16 januari 1951 samt Notinis undersökning blev föremål för viss remissbehandling. I allmänhet tillstyrktes därvid myxomatosens användande mot vildkaninerna på Gotland. De allvarligaste betänkligheterna framfördes från vetenskapligt håll och grundade sig på farhågor, att smittämnet skulle kunna angripa andra än vildkaniner. I detta hänseende anfördes bl. a. följande. Mutationernas uppträdande är helt beroende av slumpen. Ju flera nya generationer av smittämnet desto större blir sannolikheten för att en ny form skall uppträda. Bästa sättet att få fram mutanter är därför att släppa lös en epizooti. Man måste hålla i minnet att myxomvirus självt är en mutant, som tidigare inte haft tillfälle att visa hur det beter sig under naturliga förhållanden. Det är långt ifrån säkert att vi ännu hört sista ordet från de australiska virologerna. Man måste komma ihåg, att man i och med utplanterandet av en smittsam sjukdom i naturen har så gott som helt frånhänt sig möjligheten att i fortsättningen kontrollera den. Vi vet sedan inte var den kan gömma sig. Eftersom det måste anses vara bevisat, att en hel rad blodsugande insekter kan överföra myxomatos, får man anta att praktiskt taget alla varmblodiga djur inom epizootiområdet blir

exponerade med smitta. Ingen vet, om inte därigenom en virusreservoir kan uppkomma hos något djur, som till det yttre kanske inte visar några sjukdomstecken men hos vilket virus likafullt fortlever för att plötsligt åter visa sig i form av en mutant med andra egenskaper än moderformen. Det är omöjligheten att förutsätta vad som kan hända och att kontrollera den vidare utvecklingen som är den främsta anledningen till att mikrobiologiska bekämpningsmetoder i det längsta bör undvikas. Är läget verkligen så prekärt, att desperata åtgärder trots allt blir nödvändiga, är det myndigheternas oavvisliga plikt att se till att de sättas in under så betryggande former som överhuvudtaget kan uppnås. Veterinärstyrelsen ansåg det emellertid utrett, att sjukdomen i sin nuvarande form vore specifik för kaniner, att sedan lång tid tillbaka verkställda omfattande försök att överföra den på människor och husdjur icke givit något som helst resultat, att det emellertid icke kunde anses helt uteslutet, att myxomatosvirus skulle kunna adoptera sig till något annat värddjur, i så fall troligen en annan gnagarart, att denna möjlighet dock finge anses relativt avlägsen, samt att m a n därför syntes kunna bortse från risken att sjukdomen skulle överföras på andra djur. Några åtgärder i anledning av länsstyrelsens framställning och Notinis undersökning har icke vidtagits av statsmakterna. Skadegörelsen från vildkaninerna har under senare år varit minst lika stor som vid tiden för Notinis undersökning. Olika vägar att bekämpa kaninerna med mera »konventionella» metoder har prövats. Utredningen har från hushållningssällskapet i Visby inhämtat uppgifter om de olika åtgärder, som man hittills prövat mot vildkaninerna, och om de resultat, som uppnåtts härigenom. Hushållningssällskapet har redovisat följande erfarenheter. a) Jakt. Det är visserligen möjligt att döda ett stort antal kaniner årligen genom intensiv jakt, men någon utrotning kan erfarenhetsmässigt ej ske på denna väg. Delvis torde detta hänga samman med att jaktutövarna och jordägarna har olika intressen. Under en lång följd av år har de gotländska kommunerna utgivit skottpengar för skjutna kaniner. Ett par kommuner — Fårösund och Lärbro — har emellertid slutat härmed, då resultatet ej på något sätt motsvarar kostnaderna. b) Utgrävning och demolering av gryt. Denna gamla metod har använts mycket, särskilt av ungdom och i områden med koncentrerade kaningryt. Otvivelaktigt kan ett stort antal kaniner, i synnerhet ungar, dödas på detta sätt. Metoden är dock mycket arbetskrävande samt ger endast temporära och lokala resultat. c) Gengasförgiftning. Metoden har prövats under några år och fem transportabla aggregat har anskaffats för ändamålet. Goda resultat har uppnåtts i öppen terräng med sandjordar. Metoden är däremot oanvändbar i blockmark och i de flesta skogsmarker. Genom att den är mycket arbetskrävande minskas också markägarnas intresse. d) Trampsaxar. Med Kungl. Maj:ts medgivande har denna metod prövats under några år. Om trampsaxarna skötes rätt, ger de ofta gott resultat, dock endast i eller i närheten av större gryt. Det krävs gott omdöme och samvetsgrannhet att handha saxarna. e) Förgiftning med klorpikrin. Denna metod prövas alltjämt och är av allt att

155 döma mycket effektiv vid bekämpandet av kaniner i gryt. I blockmark eller skog går kaninerna normalt inte i gryt och metoden är då oanvändbar. Som slutomdöme anför hushållningssällskapet i en till utredningen överlämnad promemoria. Samtliga prövade metoder har ej medfört önskat resultat, som bör sättas till totalutrotning. Utan gensägelse har den största decimeringen av kaninstammen skett genom klimatiska förhållanden, t. ex. översvämningar eller sträng vinter och därmed följande svält. Trots allt nedlagt arbete, ekonomiska uppoffringar och ogynnsamma år är kaninstammen på Gotland för närvarande ofantligt stor och något verkligt resultat har sålunda ej nåtts. Utredningen har varit i tillfälle att genom besök i olika kaninhärjade delar av Gotland studera omfattningen av kaninernas skadegörelse på skogen samt på jordbruks- och trädgårdsgrödor. Utredningen har härigenom bibringats den bestämda meningen, att åtgärder i syfte att kraftigt decimera kaninbeståndet är absolut nödvändiga, för att landskapets betydelsefullaste näringsgrenar skall kunna ge den avkastning och sysselsättning som är önskvärd. Utredningen saknar givetvis förutsättningar att diskutera de veterinärmedicinska och andra vetenskapliga aspekterna på m y x o m a t o s e s Utredningen vill emellertid påpeka, att frågan var föremål för ingående överläggningar vid internationella naturskyddsunionens kongress år 1956. Därvid redovisades australiska, engelska och franska erfarenheter av myxomatosen. Av de gjorda uttalandena synes framgå, att viruset under vissa förutsättningar har stor effekt som medel att bekämpa vildkaninerna. Några nackdelar av detsamma synes icke ha kunnat påvisas inom de länder, där myxomatosen kommit till användning. Högst väsentliga fördelar för jordbruk och skogsbruk har däremot kunnat inregistreras som ett omedelbart resultat av kaninstammens decimering (artikel i Sveriges Natur, nr 5/1956). Dessutom må erinras om att engelske jordbruksministern i ett uttalande inför parlamentet vitsordat den stora betydelse för engelskt jordbruk, som vildkaninernas decimering genom myxomatos haft. Några olägenheter av viruset hade hittills ej kunnat förmärkas (rapport till UD 9 febr. 1955). Hushållningssällskapet i Visby har på ordinarie möte 1957 beslutat att göra en ny framställning i ärendet. I skrivelse till utredningen har sällskapet sålunda anhållit, att utredningen i sina förslag till upphjälpande av gotländskt näringsliv med kraft måtte framhålla de svåra skador vildkaninen åstadkommer för såväl jordbruk som skogsbruk samt hemställa om åtgärder från statens sida av sådan art, att ett framgångsrikt bekämpande blir möjligt. Vid skrivelsen till utredningen fogades kopia av framställning till jordbruksdepartementet, varigenom hushållningssällskapet ånyo aktualiserar frågan om användandet av myxomatos mot vildkaninerna. Som utredningen tidigare framhållit synes det uppenbart, att mycket

156 kraftfulla åtgärder måste vidtagas för att vinna en lösning på Gotlands vildkaninproblem. Hittills prövade metoder har erfarenhetsmässigt lämnat otillfredsställande resultat. Med hänsyn till de påstådda goda erfarenheterna från utlandet anser utredningen, att det finns skäl att upptaga myxomatosfrågan till ny behandling. Under förutsättning att vildkaninfrågan löses, synes möjligheter förefinnas att öka sysselsättningen inom det gotländska skogsbruket, på kort sikt genom intensivare skogsvårdsåtgärder och på längre sikt genom att möjligheter öppnar sig till större årlig avverkning. Utredningen saknar anledning att i detta betänkande behandla de långsiktiga aspekterna. Det synes däremot vara av ett mera omedelbart intresse att något uppmärksamma frågan om en intensifierad skogsvård på Gotland. Tidigare lämnade uppgifter har givit vid handen, att en högst väsentlig utökning av sysselsättningen inom den gotländska skogen skulle vara möjlig, därest skogsvårdsarbeten kunde bedrivas i enlighet med riksskogstaxeringens förslag. Även med en lägre målsättning synes ett icke oväsentligt tillskott till sysselsättningsmöjligheterna erhållas. De viktigaste arbetsuppgifterna torde ur denna synpunkt bli mera vinterbetonade arbeten, såsom hyggesrensning och ungskogsröjning, men även planteringsarbeten är aktuella. De förstnämnda arbetena lämpar sig särskilt väl för Gotland, där arbetslösheten under vintermånaderna är besvärande. Det är vanskligt att beräkna storleken av den sysselsättningsreserv, som här kan stå till förfogande, men enligt utredningens förmenande torde det vara teoretiskt möjligt att ge arbete åt ytterligare ett par hundra man i de gotlänska skogarna. Under medverkan från utredningen har, i anledning av dessa möjligheter till ökad sysselsättning i de gotländska skogarna, vissa undersökningar i ämnet skett genom arbetsmarknadsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län. Dessa undersökningar har lett till att från och med december 1957 vissa skogsvårdsarbeten kommit i gång enligt i huvudsak följande principer. Arbetena har karaktären av försöksverksamhet med syfte dels att bereda sysselsättning åt arbetslösa dels att på längre sikt förstärka Gotlands näringsliv genom ökad avkastning från skogsbruket. Arbetsobjekten utväljes av arbetsmarknadsstyrelsen med hänsyn till deras lämplighet för beredande av sysselsättning. Innan arbetsobjekten uttages, skall de av skogsvårdsstyrelsen kontrolleras från skogsvårdsmässiga synpunkter. Det har befunnits önskvärt att kunna sysselsätta cirka 50 man under en vintersäsong (4—5 månader). Arbetena utföres av självständigt arbetande arbetslag om cirka fem man under ledning av en lagförman, som förutsattes även i viss utsträckning deltaga i arbetena. Lämpliga förmän anställesav skogsvårdsstyrelsen, medan arbetskraften i övrigt anvisas av länsarbetsnämnden. Arbetena utföres som statligt beredskapsarbete i arbetsmark-

157 nadsstyrelsens regi, därvid arbetsledning och administration handhas av skogsvårdsstyrelsen. Under den tid verksamheten pågår är en skogvaktare anställd på heltid av skogsvårdsstyrelsen för att handha den skogsvårdsmässiga tillsynen av arbetena samt för att bedriva propaganda för fortsatta arbeten. En person med halvtidstjänst erfordras för den kamerala förvaltningen. Arbetslön och övriga förmåner utgår enligt gällande kollektivavtal. Skogsvårdsstyrelsen äger bestämma angående tidlöns-eller ackordsarbete, då den så finner lämpligt med hänsyn till arbetes beskaffenhet. För finansieringen utgår visst statsbidrag. De möjligheter till ökad sysselsättning i skogarna, som sålunda öppnats, måste anses vara av betydande värde för Gotland. Kortsiktigt är arbetena ägnade att utjämna den nuvarande säsongmässigheten i sysselsättningen. På längre sikt kan de leda till förbättrade avkastningsförhållanden inom det gotländska skogsbruket. Betydande intresse för verksamheten har visat sig föreligga hos länets skogsägare. Den gotländska skogen bildar underlag för en del smärre industriföretag, huvudsakligen sågverk och snickerifabriker. Vad de sistnämnda angår — totalt finns 52 fabriker och verkstäder med cirka 190 anställda — arbetar de huvudsakligen för den gotländska marknaden, men i vissa fall har man genom specialisering sökt vinna avsättning för produkterna även på fastlandet. En svårighet har då varit, att företagen varit splittrade på så många och förhållandevis små enheter utan något egentligt inbördes samarbete. Det är därför glädjande att kunna konstatera, att företagarna själva insett önskvärdheten av samarbete och angripit problemet genom att gemensamt anställa en tekniker med uppgift att bearbeta fastlandsmarknaden och koordinera de gotländska snickerifabrikernas tillverkning i syfte att förbättra »exportmöjligheterna». Detta har skett på så sätt, att företagarna sammanslutit sig i en ekonomisk förening, som har till uppgift att rationalisera tillverkning och försäljning. Till föreningens administrations- och kontorskostnader har insamlats 30 000 kronor, men behov föreligger av ytterligare 35 000 kronor för att organisationen skall vara säkerställd under en tvåårsperiod. Dessa medel har upplånats genom företagareföreningen. För framtiden avses föreningens kostnader kunna bestridas genom uttaxering av en i förhållande till de olika medlemmarnas försäljning anpassad årlig avgift. Enligt utredningens mening bör de vidtagna åtgärderna kunna leda till en rationalisering av snickerifabrikernas på Gotland verksamhet och till en förbättring av möjligheterna att vinna avsättning för produkterna på fastlandet. Utredningen har under sitt arbete även övervägt frågan om förläggande av en massa-, wallboard- eller spånplattfabrikation till Gotland. Vid de överläggningar, som utredningen fört med berörda parter, har emellertid övertygande argument förebringats, att en sådan lokalisering åtminstone för närvarande är omöjlig. Flera olika skäl har anförts, men det väsent-

158 ligaste torde vara, att Gotlands råvarutillgångar är otillräckliga. I vad mån intensifierad skogsvård, effektiv bekämpning av kaninerna och andra åtgärder kan förändra förutsättningarna kan självfallet icke bedömas nu.

C. Fisket Som framgått av det föregående undergår det gotländska fisket för närvarande en strukturell förändring, innebärande en övergång till större båtar och modernare fångstmetoder. Av olika skäl synes emellertid denna utveckling ha kommit igång senare på Gotland än inom vissa andra områden av landet. Denna eftersläpning kanske medför svårigheter för en expansion av näringsgrenen. I vart fall torde det icke vara möjligt r ä k n a med att fisket skall kunna sysselsätta ett ökat antal personer. Tvärtom torde antalet fiskare vid en fortsatt rationalisering av näringsgrenen komma att minska. En omständighet, som särskilt talar för ett sådant antagande, synes vara det relativt stora antalet binäringsfiskare och yrkesfiskare med låga fångstvärden. Ett rationaliserande av fisket torde däremot medföra en ökad lönsamhet för de kvarvarande näringsutövarna. Det synes angeläget, att samhälleliga åtgärder, som kan stimulera en sådan utveckling, vidtages. I första hand bör därvid fiskehamnarna uppmärksammas. Frågan om en revidering av 1944 års fiskehamnsutrednings plan för utbyggande av fiskeh a m n a r är för närvarande — med hänsyn till utvecklingen på fiskerinäringens område under senare år — föremål för övervägande. Det torde vara ofrånkomligt att även på Gotland högst väsentligt begränsa antalet fiskehamnar, samtidigt som dessa göres större och djupare för att kunna mottaga moderna trålare. Ur de synpunkter utredningen har att lägga på denna fråga synes det önskvärt, att så långt möjligt en viss förtur gives hamnanläggningar inom områden, där bristen på lämpliga h a m n a r hittills omöjliggjort anskaffning i större utsträckning av sådana båtar. Gotland torde enligt utredningens mening vara ett exempel på ett sådant område, som alltså vid framtida fiskehamnsutbyggnader bör ägnas särskild uppmärksamhet. Bortsett från lanthamnarna och en del mindre hamnar synes de viktigaste fiskehamnarna på Gotland för närvarande vara följande: Skälsö, Lickershamn, Lutterhorn, Botvaldavik, Herrvik och Ronehamn. Dessa torde böra hållas i stånd och synes i viss mån vara i behov av förbättringsarbeten. Enligt vad utredningen inhämtat, anses behov föreligga av främst två nya fiskehamnar, nämligen Närshamn och Vändburg, av vilka den sistnämnda väsentligen kommer att fylla uppgiften som stödhamn. Utredningen delar den uppfattningen, att ett starkt behov föreligger att snarast få nämnda fiskeh a m n a r till stånd. Närshamn kommer att få stor betydelse som centralh a m n och kan ersätta ett antal, av fiskehamnsutredningen planerade mindre hamnar. Med hänsyn härtill torde det vara angeläget, att hamnen från början göres tillräckligt stor och djup. Ett vattendjup av 3,5 meter torde för dagen vara nödvändigt med hänsyn till de moderna fiskefartygens djup-

159 gående. Det synes dock starkt kunna ifrågasättas, om med tanke på den framtida utvecklingen en hamn av denna storlek och betydelse icke bör göras fyra meter djup. De gotländska lanthamnarna torde utgöra en reservtillgång, som bör kunna utnyttjas av fiskarna. Så sker också för närvarande inom områden, där egentliga fiskehamnar saknas. Då lanthamnarna ej är utformade med tanke på fiskets behov, torde emellertid detta vara en nödlösning. Relativt enkla förbättringsarbeten skulle emellertid kunna göra lanthamnarna mera lämpade för fiskarnas behov. Det synes därför finnas skäl — även ur kostnadssynpunkt — att närmare undersöka dessa möjligheter att lösa fiskehamnsproblemen. Detta torde lämpligen böra ske på så sätt, att sjöfartsstyrelsen vid upprättandet av översiktsplaner för Gotlands fiskehamnsbehov även uppmärksammar frågan om möjligheterna att tillvarataga de resurser, som lanthamnarna, eventuellt efter vissa förbättringsarbeten, erbjuder. Enligt vad utredningen inhämtat, skulle lanthamnarna i Fårösund, Ljugarn, Ronehamn och Rurgsvik kunna utbyggas för fiskets behov. Fiskehamnsfrågan på Gotland torde med nu skisserade projekt kunna vara löst för avsevärd tid. Enligt de uppgifter, som utredningen erhållit från hushållningssällskapet, har möjligheterna att erhålla fiskerilån på Gotland under tidigare år varit ganska begränsade i förhållande till det lånebehov, som förelegat. Under år 1956 kunde lånebehovet i stort sett tillgodoses, medan de år 1957 tilldelade lånemedlen endast motsvarade ungefär hälften av uppgivet lånebehov. Det är tänkbart, att bristen på tillfredsställande fiskehamnar verkat bromsande på frekvensen av låneansökningar. I så fall kan en ökning förväntas vid en utbyggnad av hamnarna. För att inte det gotländska fiskets utveckling skall hämmas, är det givetvis av stor vikt, att lånemöjligheterna är så goda, att yrkesutövarna utan dröjsmål kan få hjälp med de numera ganska stora kapitalinvesteringarna i båtar och fiskredskap. Fryshuset i Visby har sin största betydelse för lagring av fisk. Anläggningen, som kom till stånd åren 1951—1952, har dragit en kostnad av 1,3 miljoner kronor och finansierats genom lån från lagerhusfonden och fonden för lagring och beredning av fisk. Hur fryshuset använts framgår av denna tablå över varor lagrade år 1955. Fisk och

fiskprodukter Strömming Torskfilé Flundrefilé Fiskavfall Kött Ärter och grönsaker Glass Diverse varor

642 160 kg 19 903 » 5 738 » 80 205 »

748 006 kg 140 364 » 161 742 » 25 000 » 35 887 »

Summa 1 110 999 kg

160 Under år 1956 sjönk den totala mängden infrysta varor till ungefär 990 000 kilogram, huvudsakligen till följd av en kraftigt minskad inf rysning av fiskprodukter. Under 1957 uppgick emellertid totalmängden till närmare 1,6 miljoner kilogram, varav cirka en miljon kilogram fiskprodukter. Variationerna de olika åren emellan sammanhänger i allt väsentligt med fluktuationer i tillförseln av fisk. Beträffande övriga varor förekommer endast förhållandevis små förskjutningar år från år. Redan under fryshusets första verksamhetsår kunde konstateras, att fryslagerutrymmena var otillräckliga, medan kyl- och islagren endast tagits i anspråk i ringa omfattning. De sistnämnda har därför omändrats till fryslager. Trots detta har behovet av fryslagerutrymmen ej kunnat tillfredsställas. Styrelsen för fryshuset beslöt därför i april 1955 att undersöka möjligheterna till en utbyggnad. Ritningar utarbetades dels till en större utbyggnad, kostnadsberäknad till 1,1 miljoner kronor, och dels till inredning av den del av fastigheten, som förhyres av Gotlands Trädgårdsprodukter, för en kostnad av cirka 300 000 kronor. Sedan lånemöjligheterna undersökts, ansåg sig styrelsen böra gå in för den mindre utbyggnaden. Fryshusets kapacitet torde härmed bli tillräcklig för nuvarande behov. Det är emellertid angeläget, att kapaciteten kan utökas allteftersom det gotländska näringslivets behov av frysutrymmen blir större. D. Industrien och hantverket Vissa av Gotlands industrier har berörts i det föregående under jordbruksoch skogsbruksavsnitten. I det följande redovisas i huvudsak övrig industri. Den viktigaste industrigrenen på Gotland är alltjämt stenindustrien. De svårigheter för denna, som för några år sedan gjorde sig gällande, var en av de mest väsentliga orsakerna till att utredningen tillsattes. I särskild skrivelse påkallade de berörda fackföreningarna statsmakternas uppmärksamhet på problemet. Arbetsmarknadsstyrelsen anförde i remissyttrande över skrivelsen sammanfattningsvis följande. De sysselsättningssvårigheter, som påtalats i skrivelsen från svenska fabriksarbetareförbundets avdelningar, är en följd av det gotländska näringslivets sammansättning av starkt säsongbetonade näringar. Under en lång följd av år har dessa säsongväxlingar medfört en markant brist på arbetskraft under den varma årstiden, medan i motsats härtill arbetstillgången varit mycket knapp vintertid. Vissa vintrar har en svårbemästrad säsongarbetslöshet uppstått särskilt på nordöstra Gotland, till vilket område kalkstensbrytningen är koncentrerad. Svårigheten att under högsäsongen tillgodose behovet av arbetskraft till kalkstensbrotten har medfört att samtliga företag med ett undantag de senaste åren övergått till maskinbrytning. Samtidigt har driften koncentrerats till färre antal brytningsplatser. Arbetskraftsbehovet har härigenom kunnat minskas avsevärt. Under åren 1952—53 försämrades avsättningsmöjligheterna för kalksten i så hög grad, att personalinskränkningarna blev av större omfattning än väntat. Den minskade efterfrågan på kalksten berodde främst på försämrade konjunkturer inom cellulosaindustrien och en av tillfälliga orsaker framkallad nedgång i behovet av gotlandskalksten

161 inom järnindustrien. Även övergången till mesaombränning vid vissa sulfatfabriker har medfört minskad efterfrågan på kalksten. Under den närmaste tioårsperioden kommer enligt uppgifter från sulfatcellulosaindustrien behovet av gotlandskalksten att nedgå till en obetydlighet, vilket innebär att x/4 av gotlandskalkstenens marknad därmed kommer att gå förlorad. Endast till en del kommer denna förlust att kompenseras av ökad efterfrågan på kalksten inom andra näringar. Om icke exportmöjligheterna avsevärt förbättras, kan utvecklingen väntas medföra ytterligare reduktion av arbetsstyrkan vid de gotländska kalkstensbrotten. Behovet av åtgärder för att förebygga kommande sysselsättningssvårigheter framträder med särskild pregnans med tanke på, att den arbetsföra befolkningen inom området under 1950-talet kommer att öka betydligt. Ansträngningarna att få till stånd annan industriell verksamhet bör inriktas på sådan produktion, där ön har möjlighet att framgångsrikt hävda sig i konkurrensen från företag på fastlandet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utvidgning av den produktion, som baseras på öns egna råvaror. För att motverka den säsongarbetslöshet på nordöstra Gotland, som även väntas uppstå under kommande vinter, vore det önskvärt att kalkstensbrytningen kunde kombineras med någon form av förädling av kalksten, cement eller annan på ön framställd råvara, som kunde drivas under perioder, då kalkstensbrytningen ligger nere. Självfallet h a r u t r e d n i n g e n ä g n a t i f r å g a v a r a n d e s p ö r s m å l stor u p p m ä r k s a m h e t , m e n de å t g ä r d e r , s o m h i t t i l l s k u n n a t g e n o m f ö r a s , h a r t y v ä r r e n d a s t begränsad räckvidd. I s e p t e m b e r m å n a d å r e n 1955—1957 s y s s e l s a t t e s vid k a l k b r o t t e n följande antal arbetare: Antal arbetare 1955 1956 1957

FÖretag

Klinthagen Bungenäs Smöjen Storung Furillen Ahr Strå Summa

5 53 78 47 36 22 45 286

6 54 81 51 33 20 20 265

6 47 64 49 33 21 19 239

Även o m en f o r t s a t t n e d g å n g i s y s s e l s ä t t n i n g e n s å l u n d a k a n n o t e r a s — f r a m f ö r a l l t vid t v å företag — s y n e s d o c k en s t a b i l i s e r i n g h a s k e t t i f ö r h å l l a n d e till t i d i g a r e år. E n o m s t ä n d i g h e t , s o m k a n h a m e d v e r k a t h ä r t i l l , ä r a t t de fyra f ö r s t n ä m n d a f ö r e t a g e n i o v a n s t å e n d e t a b l å s a m m a n s l u t i t sig till ett bolag, Aktiebolaget G o t l a n d s F ö r e n a d e K a l k b r o t t , m e d k o n t o r i Visby. A n t a l e t t j ä n s t e m ä n vid k o n t o r e t ä r 13. H ä r i g e n o m h a r f ö r e t a g e n fått m ö j lighet a t t k o o r d i n e r a f r a m f ö r a l l t försäljningsverksamheten. Utredningen h a r tillskrivit olika gotländska företagare med förfrågningar h u r m a n ser p å f r a m t i d e n . F r å n A k t i e b o l a g e t G o t l a n d s F ö r e n a d e K a l k b r o t t h a r u t r e d n i n g e n d ä r v i d e r h å l l i t bl. a. följande s y n p u n k t e r . Behovet av kalksten kommer att öka de närmaste åren dels hos järnindustrierna, som expanderat kraftigt, dels hos cellulosaindustrien, där sulfatfabrikerna ånyo börjar köpa kalksten, allteftersom deras gamla lager av mesa förbrukas. I vad mån 11—803472

162 detta ökade behov kommer att påverka vårt företag är svårt att avgöra men vi hyser förhoppningar att få ökade leveranser. För att möta den ökade efterfrågan måste våra verk och utlastningsanordningar byggas om. Härvid kommer moderna maskiner och transportanordningar att delvis ersätta de nu befintliga. Trots ökad kapacitet måste vi räkna med att arbetsstyrkan kommer att minskas på längre sikt. Några exakta planer på fortsatt rationalisering av kalkbrotten har vi ännu ej utarbetade. De lämnade uppgifterna har bekräftats vid utredningens överläggningar med berörda företag. De omställningssvårigheter, som var för handen för några år sedan, synes sålunda numera i viss mån ha övervunnits. I allmänhet har arbetsmöjligheter åt den friställda arbetskraften emellertid icke kunnat erbjudas inom de närmast berörda kommunerna. Denna har i huvudsak fått söka sig arbete på andra håll inom länet eller på fastlandet. I begränsad utsträckning torde den i det föregående omnämnda kycklinguppfödningen komma att ge sysselsättning åt tidigare stenarbetare. Även fångvårdsanstalten i Lärbro, som utredningen återkommer till längre fram, torde ha viss betydelse i detta sammanhang. En mindre industri i Lärbro, Aktiebolaget Gasorex, för tillverkning av plåtmanufaktur samt syr- och acetylengas kan också nämnas. Denna ger för närvarande sysselsättning åt ett tiotal personer. Den ytterligare försämring av sysselsättningsmöjligheterna inom kalkbrotten, som möjligen kan väntas på längre sikt, samt det allmänna befolkningsoch näringspolitiska läget på Gotland gör det angeläget att söka få till stånd nya industriella sysselsättningsmöjligheter i landskapet. I den m å n detta kan ske på norra Gotland, torde det med hänsyn till denna landsändas speciella problem vara särskilt betydelsefullt. Utredningen har därför närmare undersökt de företag, som är lokaliserade dit och som kan tänkas expandera. Utredningen har därvid uppmärksammat de militära verkstäderna i Fårösund. Dessa, som arbetsmarknadsmässigt sett minskat i betydelse efter krigsslutet, spelar fortfarande en betydelsefull roll som sysselsättningsfaktor på norra Gotland, vilket framgår av denna tablå: Antalet anställda inom olika verksamhetsgrenar År 1945 1946 1947 1948 1949 1950

vid KA 3 i

Fårösund.

Varvet

Motorverkstad

Förrådso. kaserntj

Tygavd.

Summa

36 33 31 27 42 38

20 9 8 12 12 12

26 31 24 23 22 22

117 63 38 38 43 40

199 136 101 101 119 112

I stort sett har sysselsättningen efter år 1950 varit oförändrad. For att få klarlagt vilka möjligheter, som föreligger till utökad verksamhet vid främst varvet i Fårösund, tog utredningen kontakt med de marina myndigheterna. Därvid framkom, att från marinens sida intresse förelåg för

163 en sådan utbyggnad, men att medelstilldelningen för militära ändamål ej var tillräcklig för att utbyggnad inom överskådlig tid skulle kunna komma till stånd. Utredningen undersökte i detta läge förutsättningarna för att bedriva utbyggnaden som ett beredskapsarbete eller med anslag från arbetslöshetsmedel. De marina myndigheterna lät för utredningens räkning verkställa vissa undersökningar i frågan. En utbyggnad av Fårösunds-varvet enligt de utarbetade planerna skulle möjliggöra sysselsättning för 60 årsanställda arbetare, vilket i förhållande till nuläget innebär en ökning med 20 man. Enligt marinförvaltningens bedömande skulle en arbetarstam av denna storlek erfordras för de arbetsuppgifter, som enligt den gjorda marknadsundersökningen skulle stå till förfogande. Enligt utredningens mening utgör Fårösunds-varvet en av de få industrier på norra Gotland, där en expansion ter sig möjlig. De undersökningar, som omnämnts i det föregående, har också numera givit till resultat, att utbyggnaden av Fårösunds-varvet påbörjats innevarande år såsom ett statligt beredskapsarbete. Det största industriföretaget på Gotland är cementfabriken i Slite. Antalet arbetare vid fabriken under senare år framgår av dessa siffror: År 1955 385

År 1956 370

År 1957

329 Med hänsyn till sitt läge arbetar Slite-fabriken numera i stor utsträckning för export och de internationella marknadsförhållandena blir därför av väsentlig betydelse för de framtida utvecklingsmöjligheterna. Den nedgång i sysselsättningen, som skett år 1957, torde delvis få ses mot bakgrunden av de förändrade exportmöjligheterna i samband med Suez-konflikten. Verkningarna härav torde ännu icke helt ha övervunnits och vissa svårigheter kvarstår. Utredningen kan i nuvarande läge endast uttrycka en förhoppning, att det snarast skall bli möjligt att återupptaga full produktion vid fabriken samt att på längre sikt även en utbyggnad skall kunna ske. Självfallet skulle det vara av stor betydelse, om industriföretaget kunde utvecklas i takt med den fortlöpande årliga stegringen av cementförbrukningen inom landet. Med hänsyn till den starka mekaniseringen av driften torde emellertid en sådan utbyggnad endast obetydligt öka behovet av mänsklig arbetskraft. Under utredningens arbete har en speciell fråga rörande Slite-fabriken, nämligen behovet av en fördjupning av industrihamnen, aktualiserats. Fabriksarbetareförbundets avdelning i Slite har i särskild skrivelse till utredningen bl. a. anfört följande synpunkter på detta spörsmål. De vikande arbetsmöjligheterna vid Slite cementfabrik och de på senare åren mycket ojämna utskeppningarna från fabriken har orsakat oss bekymmer för sysselsättningen för de anställda. En orsak till detta förhållande synes oss vara, atl exportskeppningarna från Slite till transoceana länder alltmera sker på fartyg av sådan storleksordning, att Slite hamns vattendjup ej är tillräckligt för full-

164 lastning av dessa fartyg. Detta har nödvändiggjort att fartygen i Slite fått intaga den last, som hamnens vattendjup tillåtit och därefter fått skutlasta i Limhamn, varigenom många arbetstillfällen gått förlorade för oss. Vi har även fått den uppfattningen, att bolaget haft stora svårigheter att anskaffa tonnage för dessa exportskeppningar då lastningen måste ske i flera hamnar med därav uppkommande ökade kostnader för fartygen. Vi anser att en fördjupning av Slite hamn till nio meters vattendjup skulle möjliggöra en säkrare och jämnare sysselsättning för de vid Slite cementfabrik anställda, varjämte det skulle giva cementfabriken större möjlighet att följa med i den synbarligen hårda konkurrensen på den utländska cementmarknaden. Detta synes oss på längre sikt vara nödvändigt för att trygga de sysselsättningsmöjligheter, som nu finnes. Efter vad vi erfarit har Skånska Cementaktiebolaget planer på att utföra en fördjupning av hamnen och tillbyggnad av utlastningskajerna, för vilka arbetsprojekt ritningar ligger färdigställda sedan flera år. Fackföreningen slutar sin skrivelse med en hemställan, att utredningen hos statsmakterna ville utverka sådana åtgärder, att ifrågavarande arbeten inom en snar framtid kan komma till utförande av bolaget. Utredningen har hos Skånska Cementaktiebolaget inhämtat, att de av fackföreningen lämnade uppgifterna är riktiga. Orsaken till att bolaget ej anser sig kunna sätta igång arbetena med Slite-hamnen torde vara rådande kreditsvårigheter. Utredningen har i detta läge icke lyckats finna någon lösning på problemet. Enligt utredningens mening är det emellertid av vikt, att hamnarbetena snarast kommer till utförande, så att Slite-fabrikens konkurrensmöjligheter förbättras. Med hänsyn till sysselsättningssituationen på norra Gotland torde det vara ett allmänt intresse, att sysselsättningen vid landsdelens största industriföretag främjas. Enligt sina direktiv skall utredningen ägna uppmärksamhet åt möjligheterna att på Gotland få till stånd tillverkning av kalksten för byggnadsindustrien. Det må framhållas, att ett par mindre företag sedan länge arbetat i denna bransch, nämligen K. A. Nilssons Eftr. i Fide med ett tiotal anställda och firma Hejdebymarmor i Visby med fem anställda. Under utredningens arbete har ytterligare ett företag, Gotlands slipstensbolag i Burgsvik, upptagit produktion av byggnadssten. Bolaget, vars huvudsakliga tillverkning är slipstenar, har numera även börjat förädla kalksten samt saluför råblock, råskivor och färdig kalksten för byggnadsändamål. Bolaget har icke utökat antalet anställda efter ombyggnaden men torde, såvitt nu kan bedömas, ha fått bättre möjligheter att på längre sikt sysselsätta de anställda, ungefär 25 personer. Genom beslut den 23 februari 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t Gotlands företagareförening att teckna statlig kreditgaranti för ett lån å 200 000 kronor till bolaget. Lånet skulle användas till viss maskinanskaffning samt för till- och ombyggnad av verkstadslokaler i anledning av ovannämnda omläggning av produktionen. Utredningen, som för sin del varmt tillstyrkte den sökta kreditgarantien, kan konstatera, att på detta sätt en utvidgning av den gotländska förädlingsverksamheten av kalksten kommit till stånd.

165 Möjligheterna att ytterligare öka sysselsättningen inom de gotländska industriföretag, som tillverkar kalksten för byggnadsändamål, torde främst vara beroende av avsättningen. Ändamålsenliga kommunikationer till fastlandet torde sålunda vara en viktig förutsättning. För övrigt synes problematiken i stort sett vara likartad den som råder för Ölands industrier i samma bransch. Några svårigheter ur naturskyddssynpunkter har emellertid icke anmälts till utredningen från gotländskt håll. På samma sätt som från de öländska industriföretagen har däremot anmälts intresse av att kalksten i ökad omfattning borde komma till användning inom offentliga byggnader. Denna fråga måste givetvis bedömas ur ekonomiska och arkitektoniska synpunkter, men det förtjänar uppmärksammas, huruvida man denna väg kan stimulera Gotlands och Ölands stenindustri. I direktiven för utredningen har omnämnts, att utredningen bör undersöka, om de gotländska kalkfyndigheterna genom olika former av förädling skulle kunna komma till större användning än vad nu är fallet. Det bör understrykas, att det i allmänhet är stora industriföretag, som står bakom den gotländska kalkbrytningen. Det torde kunna förutsättas, att dessa med sina laboratoriemässiga och andra resurser ägnar ovannämnda spörsmål fortlöpande uppmärksamhet och utnyttjar de uppslag till ytterligare förädlingsverksamhet, som visar sig ekonomiskt möjliga att genomföra. Vid sitt första besök på Gotland hade utredningen tillfälle att studera ett mindre företag i Etelhem, som tillverkade isoleringsmaterial för byggnadsindustrin på basis av s. k. bleke, en på Gotland vanligt förekommande kalkfällning, varav en stor, i ytan liggande fyndighet finns i Etelhem. Utredningen fann anledning att närmare undersöka materialets egenskaper och dess lämplighet för tillverkning av byggnadsplattor. Sedan fyndigheten inköpts av ett bolag, AB Muro-Mex i Visby, har utredningen på olika sätt sökt medverka till att en industriell tillverkning skulle komma i gång. Det nystartade bolaget avsåg att använda bleke tillsammans med gips för framställning av beklädnadsplattor. En ganska omfattande provverksamhet var emellertid erforderlig och efter framställning från utredningen har statliga medel ställts till förfogande för provning av plattorna vid statens provningsanstalt. Dessa prov har verkställts i två etapper; den första år 1955 avseende plattornas volymbeständighet, hållfasthet och spikbarhet och den senare år 1957 avseende plattornas brandhärdighet. Med stöd av dessa provningar kan numera konstateras, att en ur olika synpunkter kvalitativt tillfredsställande produkt kan åstadkommas på basis av bleke, under förutsättning av en 40-procentig gipsinblandning. Av olika skäl har någon industriell tillverkning av blekeplattor ännu ej kommit till stånd. Utredningen kommer i det följande att något beröra ytterligare ett par industriföretag som det funnits särskild anledning uppmärksamma. Aktiebolaget Lammpäls driver i Fårösund en fabrik med 12 anställda för

166 tillverkning främst av pälskappor av gotländskt utegångsfår. Enligt vad utredningen inhämtat föreligger för närvarande inga planer att utvidga verksamheten. Förutsättningar för en ökad avsättning anses i och för sig vara för handen, men råvarutillgången — d. v. s. den gotländska fårstammen — synes icke tillåta en större produktion än den nuvarande. Bolagets verksamhet i Fårösund är otvivelaktigt av stort värde ur gotländsk synpunkt, bl. a. på grund av fabrikens läge på nordligaste delen av ön, där den är ett av de få företag, som kan ge sysselsättning åt kvinnlig arbetskraft. Då avsättningsmöjligheterna bedömes vara goda, finner utredningen alla skäl tala för att frågan om en utvidgning av företagets verksamhet tages upp till allvarligt övervägande av vederbörande representanter for jordbruket. Gotlands Nya Tegelbruksaktiebolag driver i Havdhem ett tegelbruk med huvudsaklig tillverkning av dräneringsrör och murtegel. Bruket, som moderniserades i början av 1950-talet, sysselsätter ungefär 25 årsanställda och försäljer sina produkter uteslutande på Gotland. Någon »export» förekommer sålunda icke och torde knappast heller vara möjlig. Den nuvarande produktionen torde vara tillräcklig för gotländskt behov. Några svårigheter att finna avsättning för dräneringsrören finnes inte, medan bolaget däremot vid avsättningen av murteglet mött viss konkurrens från andra byggnadsmateriel. Det har diskuterats, huruvida det icke kunde vara möjligt för bolaget att utvidga sin verksamhet även till produktion av taktegel. Enligt vad utredningen inhämtat är det icke uteslutet, att bolaget upptager denna nya tillverkning för att tillgodose det gotländska behovet. Gotlands Ylle Aktiebolag i Visby startade sin verksamhet år 1957, då bolaget övertog de fabriksanläggningar och maskiner, som ett tidigare textilföretag i Visby ägde. Bolaget erhöll — efter bl. a. utredningens tillstyrkan — statlig garanti för ett lån å 125 000 kronor. Företaget började med 11 anställda, men antalet har under sommaren 1957 utökats till 16, mestadels kvinnor. Den huvudsakliga tillverkningen är filtar, plädar och schalar. Vid sidan av de i det föregående nämnda industrierna är industri- och hantverksföretagen på Gotland i huvudsak servicebetonade. De kan sålunda betecknas som sekundära i den meningen, att deras produktion och framtida utveckling i stort sett bestämmes av den allmänna utvecklingen i länet. Den ökade motorismen kan åstadkomma ytterligare uppsving för bilverkstäderna, turistväsendets tillväxt, ökade möjligheter för konsthantverket att vinna avsättning för sina produkter o. s. v. I viss omfattning torde emellertid kompletterande arbetsuppgifter kunna tillföras dessa servicebetonade verkstäder. Det måste härvid bli fråga om att från företagens och länsmyndigheternas sida fortlöpande följa problemen och vidtaga lämpliga åtgärder. E. Turistväsendet Som framgått av det tidigare sagda är Gotland ett synnerligen omtyckt mål för turister. Med all sannolikhet torde dessa komma att fortsätta att öka i

167 antal. Med den förlängda semestertiden och den höjda levnadsstandarden blir frågan om lämpliga rekreationsmål inom landet alltmer vital för alla grupper av vårt folk. Då Gotland är ett mycket lämpligt semesterområde, framstår det ur allmän synpunkt som angeläget, att åtgärder vidtages, som kan befrämja en utveckling av turistväsendet på ön. En sådan utveckling kan ur skilda synpunkter verka stimulerande på det gotländska näringslivet, genom att befolkningen direkt tillföres sysselsättningsmöjligheter och inkomster samt genom mera indirekta verkningar på t. ex. jordbrukets driftsinriktning. Såvitt utredningen kunnat finna, lägger myndigheter, kommuner och organisationer på Gotland ned stora ansträngningar på att främja turistväsendet i klart medvetande om att detsamma utgör en naturlig och betydelsefull näringsgren inom landskapet. Dessa strävanden bör naturligtvis fortsätta och intensifieras, i den mån detta visar sig möjligt och lämpligt. På ett område synes enligt utredningens mening förutsättningar finnas att utvinna större fördelar av turistväsendet åt gotlänningarna. Utredningen syftar härvid på tillverkning och försäljning av souvenirer. På Gotland saluföres under sommarmånaderna, särskilt i Visby men även på andra orter, en stor mängd souvenirer. Flertalet av dessa utgör fabriksproducerade alster från fastlandet, vilka försetts med utsmyckningar, som skall ge intryck av att det är fråga om gotlandsvaror. Som framgått av det föregående finnes på Gotland en del hantverksbetonade företag för framställning av souvenirer i metall, keramik o. s. v. Dessa synes dock i viss mån ha fått en mera undanskymd plats vid försäljningen. Utredningen är övertygad om att en samfälld aktion från berörda konsthantverkare tillsammans med de organisationer, som närmast har att bevaka dessa intressen, turistföreningen, hembygdsföreningen och hemslöjdsföreningen, skulle kunna ge resultat. Det gäller att tillskapa ett aktivt försäljningsorgan för gotlandstillverkade souvenirer. Med ett sådant skulle det väl också kunna tänkas att t. ex. i samarbete med de gotländska snickerifabrikerna få i gång tillverkning av billigare, fabrikstillverkade souvenirer. Enligt utredningens mening bör denna fråga tagas upp till allvarligt övervägande inom de berörda organisationerna. Det kan dock vara på sin plats att anmärka, att frågan ur sysselsättningssynpunkt självfallet endast kan vara av mera underordnad betydelse. Med motorismens utveckling torde tillgången på inkvarteringsmöjligheter inte spela samma avgörande roll för turistväsendets utveckling som tidigare, eftersom turisterna i större utsträckning övernattar i bil eller tält. Denna form av semester synes emellertid skapa krav på ändamålsenligt utrustade rast- och campingplatser. För många är det emellertid fortfarande avgörande, att riktiga bostäder står till förfogande. I båda dessa hänseenden torde en utbyggnad av Gotlands nuvarande resurser vara erforderlig, om utvecklingen ej skall hämmas. Möjligheter förefinnes här för staten att bidraga. De bidrag, som staten lämnar för verksamhet av nu angivet slag, utgår huvudsakligen ur fonden för friluftslivets främjande. Utredningen

168 har varit i tillfälle att genom remissyttranden framföra sina synpunkter på hithörande frågor i ett par aktuella fall, där det gällde uppförande av s. k. semesterbyar i kommunal regi. I enlighet med vad som hävdats i nämnda yttranden anser utredningen, att frågor om anslag från fonden för friluftslivets främjande bör bedömas särskilt välvilligt när det gäller Gotland. Utredningen motiverar denna sin ståndpunkt med att turistlivet har en relativt sett större betydelse för landskapets ekonomi än på de flesta andra håll i landet. Statens möjligheter att underlätta turistväsendets utveckling på Gotland är självfallet ganska begränsade och huvudparten av arbetet måste utföras av lokala organ. Vid sidan av den anslagstilldelning till olika semesteranläggningar, varom nyss talats, är emellertid statliga åtgärder möjliga på kommunikationsområdet, där behovet av förbättringar är mest trängande.

F. Näringslivet i övrigt På samma sätt som den serviceinriktade industrien är näringslivet i övrigt, handel, kommunikationer e t c , för sin existens och utbyggnad beroende av den allmänna samhällsutvecklingen. Frågan om utflyttning av statlig verksamhet från Stockholm har på sistone aktualiserats och föranlett utredningen att föra fram Gotlands problem i blickpunkten och framhålla, att en lokalisering till Visby av exempelvis ett statligt ämbetsverk kan få en lokaliseringspolitisk effekt av samma värde som ett förläggande dit av en industri. Utredningen var i tillfälle att närmare utveckla sina synpunkter på denna fråga i ett remissyttrande över betänkandet angående sjöfartsstyrelsens förläggning. Utredningen anförde därvid bl. a. följande. Vid sin avvägning av fördelar och nackdelar av en förläggning av sjöfartsstyrelsen utanför Stockholm har utredningsmännen kommit att stanna i olika uppfattningar om lämpligheten av en sådan åtgärd. Den huvudsakliga orsaken till denna skiljaktighet i bedömningen torde ligga i skilda värderingar av de administrativa olägenheterna eller svårigheterna vid en sådan utflyttning. Det är givetvis inte möjligt för Ö-utredningen att i detta hänseende hävda någon egen mening. Det förefaller av den verkställda utredningen framgå, att sjöfartsstyrelsen i större utsträckning än många andra centrala ämbetsverk är beroende av smidiga kontakter med departement och centralförvaltning i övrigt. Ur dessa synpunkter framstår det enligt utredningens mening som motiverat att verkställa en allmän översyn av möjligheterna att flytta ut vissa centrala ämbetsverk från Stockholm. Såvitt utredningen kan bedöma måste det finnas verk, vilkas behov av kontakter i Stockholm är mindre utpräglat och där en utflyttning ej behöver medföra några nämnvärda olägenheter. Vad angår frågan om sjöfartsstyrelsens förläggning utanför Stockholm förbigår utredningen emellertid spörsmålet om en sådan åtgärd ur administrativa synpunkter är omöjlig eller olämplig. För det fall att beslut om en utflyttning skulle fattas, vill utredningen emellertid anlägga vissa synpunkter på lokaliseringsfrågan. Det torde vara en allmänt omfattad mening, att det ur samhällelig synpunkt är angeläget att på olika sätt stärka befolknings- och sysselsättnings-

169 underlaget inom sådana landsdelar som visar en fortgående utflyttning, för att motverka de sociala och kulturella skadeverkningarna av en alltför långt gående befolkningsuttunning. I allmänhet torde man därvid vara hänvisad att genom lokaliseringspolitiska åtgärder av skilda slag stimulera vissa tätorter inom sådana landsdelar. I första hand torde man böra söka inrikta sig på en utbyggnad av den industriella verksamheten. En ökning av sådan produktion är enligt utredningens mening den mest verksamma åtgärden och lokaliseringen av förvaltningsorgan måste vid jämförelse härmed vara av mindre framträdande vikt. Otvivelaktigt kan dock ett så stort verk som exempelvis sjöfartsstyrelsen innebära ett betydelsefullt tillskott av sysselsättningsmöjligheter och skattekronor för en landsända, som i detta hänseende kämpar med svårigheter. Det bör enligt utredningens mening vara en strävan att förlägga ämbetsverken till områden, där man av lokaliseringspolitiska skäl vill utbygga den industriella verksamheten. Sådana åtgärder kan få psykologisk betydelse för arbetet att främja ett utökat näringsliv. Enligt utredningens mening bör därför, därest beslut fattas om sjöfartsstyrelsens förläggning utanför Stockholm, ämbetsverket förläggas till en landsända, där starka lokaliseringspolitiska fördelar står att vinna genom åtgärden. Efter a t t d ä r e f t e r h a r e d o v i s a t de g o t l ä n d s k a p r o b l e m e n g j o r d e u t r e d n i n g e n g ä l l a n d e , a t t e n f ö r l ä g g n i n g av s j ö f a r t s s t y r e l s e n till G o t l a n d skulle m e d f ö r a p o s i t i v a v e r k n i n g a r för l a n d s k a p e t , s o m k n a p p a s t i s a m m a o m f a t t n i n g s k u l l e k u n n a u p p n å s n å g o n a n n a n s t a n s i l a n d e t g e n o m en l o k a l i s e r i n g s p o l i t i s k å t g ä r d av d e t t a slag. B e t r ä f f a n d e V i s b y s l ä m p l i g h e t s o m lokaliser i n g s o r t a n f ö r d e u t r e d n i n g e n bl. a. f ö l j a n d e s y n p u n k t e r av m e r a a l l m ä n t intresse. Då utredningsmännen övervägt olika tänkbara orter för sjöfartsstyrelsens förläggning utanför Stockholm, har Visby ej ansetts kunna komma ifråga. Utredningen är icke helt på det klara med vilka faktorer som varit avgörande för detta utredningsmännens ställningstagande. Såvitt betänkandet utvisar synes de av Visby stad lämnade anvisningarna på tomtplatser för ämbetsbyggnad m. m. ha varit godtagbara. Genom flygförbindelserna med Stockholm anses Visby även tämligen fördelaktigt beläget ur kommunikationssynpunkt. Utredningen vill för sin del understryka detta med det tillägget, att den beslutade utbyggnaden av Visby flygfält och den fortgående utvecklingen på flygets område kommer att ytterligare minska tidsavståndet mellan Visby och Stockholm. Som en nackdel har utredningsmännen anfört, att Visby har relativt ogynnsamma förbindelser vid godstransporter. Det u n d a n d r a r sig utredningens bedömande i vad mån detta förhållande kan vara av större vikt för sjöfartsstyrelsen, men utredningen vill framhålla, att reguljära båtar går mellan Visby och Nynäshamn samt lastfartyget Gute direkt till Stockholm. Vad utredningsmännen i övrigt anfört om krav på serviceanordningar i form av skolor, kulturella institutioner etc. samt bostäder för tjänstemännen m. m. torde inte speciellt tala till Visbys nackdel. I dessa hänseenden torde staden kunna erbjuda samma förmåner som andra landsortsstäder av liknande struktur. Utredningen vill däremot inte förneka, att personalrekryteringen — framförallt av tekniker — kan komma att erbjuda vissa svårigheter. Enligt utredningens erfarenhet möter detta argument vid alla diskussioner om nyetablering på Gotland. Under sådana omständigheter synes det nödvändigt att praktiskt övervinna dessa svårigheter, om man överhuvudtaget skall nå resultat av strävandena att främja befolknings- och sysselsättningsutvecklingen på Gotland. Utredningen kan således för sin del inte finna, att Visby och Gotland erbjuder större

170 nackdelar vid en utflyttning av sjöfartsstyrelsen än andra diskuterade landsortsstäder. Som utredningsmännen själva framhållit måste de lokaliseringspolitiska skälen tillmätas en avsevärd vikt, eftersom en förläggning till plats utanför huvudstaden eljest svårligen kan motiveras. Om man med lokaliseringspolitiken inte enbart menar att motverka Stockholms tillväxt utan också avser att främja landsdelar, som har särskilda svårigheter ur befolknings- och sysselsättningssynpunkt, måste enligt utredningens mening de starkaste skälen tala för en förläggning av sjöfartsstyrelsen till Visby. Därest en utflyttning av ämbetsverket från huvudstaden anses böra komma till stånd finner utredningen därför, att Visby som lokaliseringsort allvarligt bör övervägas. Frågan om sjöfartsstyrelsens förläggning har för närvarande avförts från dagordningen. En särskild utredning har tillkallats för att undersöka möjligheterna att förflytta statliga ämbetsverk eller annan statlig verksamhet från Stockholms-området, därvid enligt direktiven även sjöfartsstyrelsens lokalisering skall prövas. Härigenom synes den mera generella kartläggning, som ö-utredningen åsyftade i sitt ovan citerade remissyttrande, komma till stånd och möjligheter erbjuda sig att i första hand göra detaljundersökningar rörande sådan verksamhet, som utan större administrativa olägenheter eller liknande svårigheter kan förläggas utanför huvudstaden. Ur utredningens synpunkt framstår det som angeläget, att Visby som lokaliseringsort härvid uppmärksammas. Utredningen har i detta sammanhang anledning konstatera, att viss statlig verksamhet under utredningens arbete kunnat lokaliseras till Gotland. Härom vill utredningen i all korthet anföra följande. Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt fångvårdens byggnadskommitté att skyndsamt inkomma med utredning om möjligheterna att genom användande av det friställda militärsjukhuset i Lärbro kommun på Gotland provisoriskt tillgodose det omedelbara behovet av utrymmen för fångvården i avbidan på iordningställandet av andra utrymmen, framhöll utredningen i en skrivelse till kommittén den 12 november 1956, att en sådan anstalt skulle komma att få stor betydelse i första hand för kommunen men även för länet i dess helhet, bl. a. genom de ökade sysselsättningsmöjligheter som skulle skapas, och underströk starkt önskemålet, att en fångvårdsanstalt skulle lokaliseras till Lärbro. Efter byggnadskommitténs tillstyrkan uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 30 november 1956 åt fångvårdsstyrelsen att låta utföra reparations- och ombyggnadsarbeten vid vissa delar av den militära sjukhusanläggningen i Lärbro, så att lokalerna snarast möjligt kunde användas som en provisorisk anstalt för vanligt fångförvar för tills vidare 116 manliga intagna och tagas i bruk successivt med början den 17 december 1956. I enlighet med detta beslut har Lärbro-anstalten numera kommit till stånd, även om den ännu icke fått full kapacitet. Enligt fångvårdens byggnadskommittés förslag skulle vid anstalten finnas följande personaluppsättning.

171 Administrationspersonal Ekonomipersonal Tillsynspersonal Arbetsdriftens personal

5 4 22 10 Summa 41

Hösten 1957 utgjorde antalet anställda vid anstalten 19, av vilka 13 var gotlänningar. Fyra av de 10 vaktkonstaplarna är f. d. stenarbetare. Anstalten har sålunda redan nu berett sysselsättning åt gotländsk arbetskraft och det kan antagas, att ytterligare gotlänningar kan beredas arbete, då verksamheten kommit fullt igång. För att utröna om några förutsättningar kunde anses föreligga att förlägga en vårdanstalt för alkoholmissbrukare till Gotland tog utredningen kontakt med nykterhetsvårdsutredningen. Vid ett besök på ön tillsammans med bl. a. representanter för nykterhetsvårdsutredningen studerades möjligheterna att för ändamålet använda en tidigare som pensionat använd byggnad i Burgsvik. Sedan det kunnat konstateras, att byggnaden var lämplig, har förarbetena fortsatt inom länet, där en stiftelse för ändamålet bildats. Beslut har numera fattats om statsbidrag till anstalten som kommer att ge sysselsättning åt ett tiotal personer.

KAPITEL 16 B e h o v e t a v en f ö r s t ä r k n i n g a v G o t l a n d s företagareförening m . m .

Utredningen har i det föregående lagt fram förslag om en personell förstärkning av hushållningssällskapet i Visby, därvid utredningen motiverat detta med att sällskapet, med hänsyn till de speciella svårigheter som är rådande på Gotland, behöver större resurser för att fortlöpande följa jordbrukets problem och påverka utvecklingen i rätt riktning. Likartade synpunkter kan, såsom utredningen tidigare framhållit, anläggas på flertalet länsorgans verksamhet. Utredningen skall i detta kapitel närmare uppehålla sig vid den verksamhet, som utövas av Gotlands företagareförening och framlägga de förslag rörande föreningen, som utredningen funnit motiverade. Gotlands företagareförening u. p. a., som bildades år 1947, har liksom andra företagareföreningar till uppgift att främja småindustri och hantverk. De medel som vid sidan av en allmän upplysnings- och rådgivningsverksamhet står till förfogande, är främst lån- och bidragsgivning samt statliga lånegarantier, för vilka företagareföreningarna är lokalorgan. Utredningen har under sitt arbete blivit i tillfälle att medverka vid förberedelser till nyetablering och utvidgning av ett antal företag på Gotland. Med hänsyn till det behov av nya sysselsättningsmöjligheter, som föreligger på ön, kan vad som sålunda uträttats eller föreslagits inte anses tillräckligt för att i önskvärd grad motverka den hittillsvarande tendensen till utflyttning från ön. Det är därför angeläget, att möjligheterna till industriell utbyggnad fortlöpande bevakas och att eventuella uppslag i denna riktning tillvaratages. Företagareföreningen har härvid enligt utredningens mening en betydelsefull uppgift att fylla. Det bästa samhälleliga instrumentet för en stimulerande verksamhet med sikte på småindustri och hantverk är enligt utredningens erfarenhet företagareföreningarnas långivning och de statliga lånegarantierna. Mot denna bakgrund framstår det som ett starkt önskemål, att Gotlands företagareförening erhåller de personella och ekonomiska resurser, som är nödvändiga, för att arbetsuppgifterna skall kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt. Inledningsvis torde det vara lämpligt att något redogöra för arbetsuppgifterna hos företagareföreningen. Från föreningens bildande till och med år 1957 har föreningen beviljat ett 180-tal ansökningar om lån å sammanlagt cirka 2,5 miljoner kronor. Avslagen å låneansökningar under samma tid avsåg ett mångdubbelt större be-

173 lopp. Delvis har dessa avslag varit betingade av sådana skäl som ej godtagbar säkerhet, sökandens bristande kvalifikationer o. dyl., men delvis har föreningen på grund av brist på lånemedel nödgats lämna utan bifall även ansökningar, där lån från föreningen framstått som motiverade. Genom de årliga statliga bidragen till föreningens långivning och genom att amorteringar flyter in i ökad omfattning, har det visserligen varit möjligt för föreningen att år från år disponera över ett allt större belopp för låneverksamheten. Trots detta har föreningen i allmänhet inte varit i stånd att tillgodose alla sådana låneansökningar, som vid den sakliga prövningen ansetts böra beviljas. Bristen på lånemedel har sålunda framtvingat stor återhållsamhet vid långivningen. Som framgått av den lämnade redogörelsen är föreningens låneverksamhet av icke oväsentlig omfattning. Det är självfallet förenat med ett betydande arbete att granska låneansökningarna och göra den nödvändiga sovringen. Även bevakningen av utestående lån, vid årsskiftet 1956/57 900 497 kronor, kräver mycket arbete. En relativt ny verksamhetsgren för företagareföreningen är lånegarantierna, för vilka föreningen arbetar som lokalorgan. Under budgetåret 1955/56 inkom till föreningen sex ansökningar om statlig kreditgaranti avseende ett sammanlagt belopp av 900 300 kronor. Utredningen har i det föregående berört ett par av de mera betydelsefulla ärenden av detta slag, som under utredningens arbete aktualiserats på Gotland. Även för denna verksamhet åligger det företagareföreningen att verkställa ett noggrant utredningsarbete, innan yttrande avges. En annan gren av företagareföreningens verksamhet är den allmänna rådgivning och service, som föreningen lämnar olika företagare. Denna verksamhetsgren har en större betydelse på Gotland än i flertalet fastlandslän. Öns industriföretag är genomgående ganska små och arbetar med särskilda svårigheter på grund av att den gotländska marknaden är så liten och att »exporten» till fastlandet bjuder stora ekonomiska och andra problem. För gotlänningarna framstår det med all rätt som ett förstarangsspörsmål att kunna ordna avsättningen för de gotländska produkterna på fastlandet, framförallt i Stockholms-området. Det har därför varit en strävan att i Gotlands företagareförening skapa ett instrument för en mera aktiv gotländsk försäljningsverksamhet, med uppgift att knyta kontakter med fastlandets avnämare av olika gotlandsprodukter samt att tillrättalägga den gotländska företagsamheten med sikte på fastlandsmarknaden. Utredningen delar den meningen, att företagareföreningen på detta område måste anses ha en väsentlig arbetsuppgift att fylla och att det bör vara ett allmänt intresse att tillse att föreningen kan handha uppgiften på ett tillfredsställande sätt. År 1955 verkställdes inom företagareföreningen en utredning rörande organisationen av föreningens kansli i syfte att ernå en med hänsyn till behovet av största möjliga effekt av verksamheten ändamålsenlig organisa-

174 tion. Utredningen ledde till en viss förstärkning av företagareföreningens personal på så sätt, att en biträdande konsulent anställdes, vilken samtidigt skulle tjänstgöra som försäljare. För närvarande finnes hos föreningen en konsulent, en biträdande konsulent och en kontorist. Företagareföreningens årliga kostnader för personalen inklusive pensionsavgifter uppgick till 56 267 kronor år 1956. Härtill kommer övriga administrationskostnader. Totalt uppgick administrationskostnaderna till 74 652 kronor år 1956. För år 1957 har de sammanlagda administrationskostnaderna stigit till ungefär 89 000 kronor. Statsbidraget till företagareföreningens administration uppgick budgetåret 1956/57 till 50 000 kronor och täckte sålunda icke lönekostnaderna. Bidrag från landstinget, år 1956 13 000 kronor, har varit den huvudsakliga inkomstposten vid sidan av statsbidraget. Enligt utredningens mening förefinnes ett stort behov av två konsulenter hos företagareföreningen på Gotland. Den nuvarande organisationen är visserligen relativt ny, men erfarenheterna synes ha bestyrkt, att den är ändamålsenlig. Om mera påtagliga resultat av strävandena att utbygga den gotländska industrien skall kunna ernås, är det emellertid enligt utredningens mening nödvändigt, att förutsättningarna för ökad industriell verksamhet på Gotland fortlöpande under längre tid undersökes närmare samt mera koncentrerat och systematiskt än det hittills varit möjligt. Arbetet härmed samt uppgiften att tillvarataga aktuella projekt och medverka till deras omsättning i konkreta åtgärder ankommer främst på Gotlands företagareförening. Denna torde redan med nuvarande organisation vara i stånd att härvidlag göra betydelsefulla insatser. En intensifiering och aktivisering av dess verksamhet är dock önskvärd. För att detta önskemål skall kunna realiseras, kan en ytterligare personalförstärkning visa sig erforderlig. Det är emellertid ovisst, huruvida utökningen av personalen behöver göras permanent. Närmast synes det gälla att sätta föreningen i stånd att under en lämpligt tillmätt tid framöver — två eller tre år — och utan att de löpande arbetsuppgifterna eftersattes åstadkomma den önskade kraftutvecklingen. Detta kan lämpligen ske genom att till föreningens kansli tillfälligt knytes en eller möjligen flera experter. På dessa måste ställas höga krav i fråga om kunnighet och erfarenhet på det industriella och kommersiella området. Med hänsyn härtill bör också relativt förmånliga anställningsvillkor kunna erbjudas. Det ankommer självfallet på föreningen att närmare överväga här framförda rekommendationer samt vidtaga de åtgärder, som därvid befinnes lämpliga. Företagareföreningens lönekostnader och omkostnader bestrids som tidigare sagts i huvudsak med anlitande av administrationsbidrag från staten och landstinget. Enligt numera lämnade rekommendationer bör företagareföreningarna tillämpa en sådan räntepolitik, att administrationskostnaderna i princip skall kunna täckas av ränteöverskott. För den gotländska för-

175 eningens vidkommande är det, även om åtgärder vidtages för att tillförsäkra föreningen ökade ränteinkomster, knappast troligt, att dessa kommer att bli tillräckliga för att täcka administrationskostnaderna vid den omfattning av föreningens organisation, som utredningen i det föregående förordat. Utredningen vill därför framhålla angelägenheten av att bidrag av statsmedel för nämnda ändamål i mån av behov ställes till föreningens förfogande. I detta sammanhang vill utredningen även understryka det tidigare gjorda uttalandet, att vid bedömningen av förekommande ärenden rörande statlig kreditgaranti särskild hänsyn bör tagas till företag, som har för avsikt att etablera sig eller utvidga verksamheten på Gotland, samt betona vikten av att tillräckliga lånemedel står till Gotlands företagareförenings förfogande. Vid lånebidragens fördelning bör de speciella gotländska problemen föranleda, att föreningen får större årliga bidrag än vad som i och för sig kan motiveras av länets och dess industris storlek. Utredningen är väl medveten om att de medel, som av riksdagen anvisas för utlåning genom företagareföreningarna, är knappt tillmätta och att fördelningen av dessa medel mellan landets 24 företagareföreningar erbjuder vissa avvägningsproblem. Med hänsyn till särdragen i den bild av det gotländska näringslivet, som utredningen tidigare tecknat, och till den betydelsefulla roll, företagareföreningen synes kunna spela för utvecklingen av industri och hantverk på Gotland, vill utredningen dock framhålla angelägenheten av att tilldelningen av lånemedel till föreningen ökas. Det är självfallet vanskligt för utredningen att närmare precisera det behov av lånemedel, som bör täckas, men som en allmän riktpunkt synes k u n n a föreslås, att föreningen i avseende å den utlåningskapacitet, som bör eftersträvas, jämställes med företagareföreningarna i de fyra nordligaste länen.

K A P I T E L 17 Synpunkter på Gotlands kommunikationsproblem

Vid sina överläggningar på Gotland har utredningen mött en allmän uppfattning, att förbättringar av de reguljära sjöförbindelserna mellan Gotland och fastlandet är nödvändiga, om förutsättningar för ett mera rikt näringsliv på ön skall skapas. Det ingår visserligen icke i utredningens uppdrag att göra de detaljundersökningar, som erfordras för ett preciserat förslag till kommunikationernas ordnande. Då utredningen delar den på Gotland allmänt rådande meningen, att förbättringar på kommunikationsområdet är nödvändiga, har utredningen dock velat anlägga vissa principiella synpunkter på hithörande problem. Vid den enkät utredningen företagit hos olika organisationer och företag på Gotland rörande de framtida förutsättningarna för produktionen, har utredningen genomgående som svar även fått mer eller mindre utförligt avfattade önskemål om förbättringar av de reguljära sjöförbindelserna. Utredningen vill inledningsvis redogöra för en del av de sålunda framförda synpunkterna. Hushållningssällskapet Stockholm är den konsumtionsort, där de bästa möjligheterna att försälja färska bär och grönsaker finnes. För att dessa skall kunna försäljas samma dag, som de anländer till Stockholm, måste de vara framme mellan klockan 5 och 6 på morgonen. De dagar, som båt går direkt till Stockholm (Gute), avgår denna från Visby på eftermiddagen och kommer till Stockholm följande morgon vid 7-tiden, då lossningen kan börja. Detta är för sent för att bären skall kunna komma ut i marknaden samma dag. Övriga veckodagar måste varorna sändas över Nynäshamn, vilket förutom den sena ankomsten medför den nackdelen, att kvaliteten på varorna försämras på grund av omlastning. För färska bär, exempelvis jordgubbar och hallon, är frakten för ett parti om 250 kg 15,5 öre per kg med båt till Nynäshamn och vidare med järnväg till Stockholm; 5,5 öre per kg med båt direkt Visby—Stockholm, samt 25 öre per kg med flyg Visby—Bromma. I sistnämnda fall tillkommer kostnaderna för transporten från Bromma till Stockholm. Samma parti skulle med järnväg på fastlandet kosta 10 öre per kg som ilgods och 8 öre per kg som fraktgods. Vid jämförelsen har man räknat med samma järnvägsavstånd som sträckan Visby—Nynäshamn—Stockholm. Vad som vållar stora svårigheter är att dagliga förbindelser med Stockholm på samma sätt som en tågförbindelse saknas samt att varorna ej kommer upp i tid till försäljning samma dag. Under nuvarande förhållanden finns knappast några andra möjligheter än att sända färska bär med flyg, vilket nedsätter priset till odlarna med 15—20 öre per kilogram och bidrar till att göra odlingarna mindre lönsamma.

177 Gotlands trådgårds produkter Beträffande frakterna är trädgårdsnäringen för närvarande i huvudsak hänvisad till den s. k. samtrafiken över Nynäshamn, varigenom transportkostnaderna blir mycket betungande. Direkt fraktförbindelse med Stockholm per båt finns för närvarande endast en å två gånger i veckan och då många varor måste sändas dagligen är länet i huvudsak hänvisat till samtrafiken. Som ett exempel kan nämnas att för fem olika partier av trädgårdsalster, vilka sändes med båt och tåg och tillsammans omfattade en vikt av 5 917 kg, uppgick fraktkostnaderna till 646:40 kronor eller i medeltal 10,9 öre per kg. Hade ovannämnda partier kunnat sändas direkt med fraktbåt — exempelvis Gute — till Stockholm hade kostnaderna stannat vid fem öre per kg. Bärodlingen, speciellt odlingen av jordgubbar är under utvidgning på ön och det h a r i försök visat sig att resultatet både kvantitativt och kvalitativt blivit mycket gott. En del av de gotländska bären har gått lätt att sälja på färskmarknaden i Stockholm. Med nuvarande förbindelser går det emellertid ej att utöka denna försäljning, då flygets kapacitet helt utnyttjats. De ordinarie båtförbindelserna har ej kunnat användas till dessa transporter, då bären, fraktade med dessa båtar, kommit till Stockholm alldeles för sent. Det måste därför konstateras, att det för de tyngre transporterna framförallt är fraktkostnaderna som är betungade för odlingen, medan flygets begränsade kapacitet sätter en spärr för bärodlingens vidare utvidgning. Billigare frakter med båt skulle undanröja svårigheterna för de tyngre produkterna, potatis, rotfrukter och frukt. För bärodlingens vidkommande skulle insättandet av fraktflyg möjliggöra vidare utvidgning. Gotlands andelsslakteriförening En lösning av trafikförhållandena mellan Gotland och fastlandet med ändamålsenligare transportmedel och billigare fraktkostnader måste snarast komma till stånd. Fiskareorganisationer Bättre transportmöjligheter för fiskets produkter, främst för färska varor, måste snarast anordnas. Aktiebolaget Gotlands Förenade Kalkbrott Vid transport av varor från Gotland till fastlandet ingår i de flesta fall kostnaderna: sjöfrakt, omlastningskostnader i fastlandshamn och vidaretransport till bestämmelseorten på fastlandet. Dessa kostnader sammantagna ställer sig väsentligt högre än kostnaderna för järnvägstransporter, motsvarande samma geografiska avstånd. Gotland liksom andra öar, vilka saknar broförbindelse, har ej heller någon fördel av avståndstariffbegreppet (zontaxa), vilket ligger till grund för järnvägsfraktberäkning och som gör att m i n d r e centralt belägna landskap på fastlandet får vissa fördelar i fraktavseende. Bolaget ber att som förslag avseende sätt att nedbringa fraktkostnaderna få framföra, dels att omlastningskostnaderna från båt till järnväg eller från järnväg till båt bestrides av allmänna medel, dels att Statens Järnvägar lämnar fraktrabatt för transporter på fastlandet av sådana varor, som kommer från eller skall till Gotland. Babatten från SJ föreslås utgöra 25 procent för dess järnvägs- och lastbilstransporter. Med omlastningskostnader förstås härvid landarbete, hamnavgift och speditionsarvode under normala förhållanden från fartygsreling till järnvägsvagn eller bil samt från järnvägsvagn eller bil till fartygsreling. Omlastningskostnaderna är av storleksordningen fem—sex kronor per ton. Talen varierar något för olika h a m n a r och för olika varor. Förslagsvis skulle en förteckning över fastställda avdragsgilla omlastningskostnader uppgöras och 12—,803472

178 justeras årsvis. Bolaget förmodar, att de föreslagna åtgärderna kan medverka till att större godsmängder kommer att transporteras av SJ än tidigare. Det torde därför föreligga visst positivt intresse från SJ:s sida till fraktrabatter. Genom de föreslagna fraktreduceringarna för varor till och från Gotland skulle de för utvecklingen på ön hindrande transportkostnaderna bortfalla. Aktiebolaget Lammpäls Billigare fraktkostnader Gotland—fastlandet är nödvändiga för det industriella livet på ön. Firma Hejdebymarmor Bättre kommunikationer, speciellt med södra delen av fastlandet och Västkusten, samt lägre frakter skulle väsentligt öka gotlandsindustriernas konkurrenskraft. Gotlands Slipstensbolag Skall kalkstensförädlingen, som har så naturliga förutsättningar på Gotland, kunna utvecklas, måste båtmaterialet bli sådant att de gotländska tillverkningarna kan sändas »från dörr till dörr» med moderna färjor som förmedlare. Samtidigt kan i retur det råmaterial, som behövs för vår tillverkning och i övrigt de andra handelsvaror, som vi är i stort behov av, fraktas till avsevärt lägre kostnader till fördel för hela det gotländska näringslivet. Hemse Snickerifabrik Då vi måste leverera till fastlandet, har vi givetvis fått känning av länets transportförhållanden. Med hänsyn till konkurrensen från fastlandsföretag måste vi företrädevis välja leden Visby—Stockholm, som är betydligt billigare än leden Visby—Nynäshamn—Stockholm. Då våra varor måste skyddas för väta och då det för närvarande saknas möjligheter att magasinera i anslutning till tilläggsplatsen i Stockholm, måste varan avhämtas omedelbart efter lossningen. Vi anser därför att magasinfrågan i Stockholm bör lösas snarast möjligt. Oavsett vad för båttyp som i framtiden kommer att trafikera denna led kommer det enligt vår mening alltid att finnas styckegods som måste magasineras. Bröderna Fohlströms Snickerifabrik Möjligheter för utvidgning finnes om avsättningen på Stockholm kan ökas, men fraktkostnaderna, eller rättare sagt omlastningskostnaderna, är för oss en betydande faktor att räkna med, trots att Gotlands-bolaget tillmötesgått oss med en fraktsänkning av gällande taxor. Vi skall nämna ett exempel på vad omlastning kostar. En leverans av snickerier skulle sändas till Sveavägen i Stockholm. Bilfrakt från fabrik till kaj i Visby kostade 24 kronor, båtfrakt 93: 60 kronor. Bilfrakt från Stadsgården till Sveavägen i Stockholm kostade 116 kronor. Att omlastning och utlämning vid kaj i Stockholm samt betjäning med truck förorsakar betydande kostnader kan utläsas av dessa siffror. Gotlands Turistförening Utöver de i vissa avseenden otillräckliga inkvarteringsmöjligheterna bör framhållas svårigheterna att under högsäsongen transportera det ständigt växande antalet bilar till och från Gotland. Med tanke på den fortgående ökningen av privatbilbeståndet såväl i Sverige som utomlands samt bilens användning som transportmedel under semesterresor synes det vara synnerligen angeläget, att frågan om ökade resurser för överförande av motorfordon från fastlandet till Gotland bringas

179 till en snar lösning. En fortsatt utbyggnad och modernisering av tonnaget liksom en ökad transportkapacitet med flyg torde vara viktiga faktorer för befrämjande av en fortsatt utveckling av turisttrafiken till Gotland. Faran för att för d y r a rese' kostnader kan verka hämmande bör ej heller förbises. Uppmärksamhet bör därför ägnas denna sak. Gotlands företagareförening För närvarande gäller följande fraktsatser mellan Visby och Stockholm för maskiner, snickerier, stenprodukter e t c : Fraktgods med »Gute» direkt till Stockholm. 100—2 499 kg kr 7: 13 per 100 kg inkl. alla extra kostnader 2 500—4 999 » • 6:43 i 100 » i »> » »> 5 000— » och mer » 5:87 » 100 > » » » » Fraktgods med »Visbyn, »Drotten» eller »Gotland» via Nynäshamn till Stockholm Södra. 100—2 499 kg kr 12: 84 per 100 kg inkl. alla extra kostnader 2 500—4 999 »> » 9:59 »> 100 » » » i » 5 000— » och mer » 7:72 i 100 » > » » » Som framgår av uppgifterna blir det en merkostnad per 100 kg av upp till kr. 5: 74 för att t. ex. få snickeriarbeten från Gotland under tak på Stockholm Södra. Ett magasinsutrymme i anslutning till »Gutes» tilläggsplats i Stockholm vore därför välkommet. F ö r a t t b e l y s a de f r a k t k o s t n a d s m ä s s i g a s v å r i g h e t e r , som d e t g o t l ä n d s k a n ä r i n g s l i v e t h a r a t t k ä m p a m e d , h a r m a n i olika s a m m a n h a n g v e r k s t ä l l t j ä m f ö r e l s e r m e l l a n å e n a s i d a n de t o t a l a t r a n s p o r t k o s t n a d e r n a f r å n V i s b y till S t o c k h o l m s a m t å a n d r a s i d a n j ä r n v ä g s t a x o r n a . U t r e d n i n g e n h a r i det föregående berört den jämförelse i detta hänseende, som Gotlandskommittén r e d o v i s a d e i sitt b e t ä n k a n d e . S a m m a n f a t t n i n g s v i s a n f ö r d e k o m m i t t é n i d e t t a spörsmål följande. Som framgår av denna jämförelse, utgör för båtlinjens del merkostnaden för 1946 års trafik i förhållande till Statens Järnvägars taxa — om hänsyn ej tages till hamnavgifterna — 426 000 kronor, varav för linjen Visby—Nynäshamn 225 400 kronor och för linjen Visby—Stockholm 200 600 kronor. För järnvägarnas del blir differensen 217 700 kronor, varav huvudparten eller 202 800 kronor hänför sig till samtrafiken. Den totala differensen är sålunda frånsett hamnavgifterna 643 700 kronor. Efter SJ taxehöjning 1948 och med korrigering för 1947 års trafikökning reduceras differensen för båtlinjens del från 426 000 kronor till 377 200 kronor. Då differensen för järnvägens del antages efter taxehöjningen förbli i stort sett oförändrad, blir totala differensen i detta fall ca 595 000 kronor eller i runt tal 600 000 kronor. Förutom frakt- och omlastningskostnader inkluderar emellertid det totala transportpriset även hamnavgifter. Hamnavgifterna i Nynäshamn debiteras för samtrafikgods på två olika sätt. För vagnslastgods uttages hamnavgiften här direkt av trafikanterna, och det är summan av dessa hamnavgifter, som angivits ovan. För övrigt gods är hamnavgiften i Nynäshamn inräknad i frakten. Till det tidigare nämnda beloppet 643 700 kronor kommer sålunda hamnavgifter om sammanlagt 263 500 kronor. Hamnavgifterna i Visby äro, som tidigare framhållits, synnerligen höga, och 1944 års Hamnutredning har föreslagit en reduktion av dessa till Kalmartaxans nivå, vilket för den del av trafiken, varom det här är fråga, skulle innebära en minskning enligt kommitténs beräkning med 125 800 kronor för 1946 12*— 803472

180 års trafik och 143 400 kronor för 1947 års trafik. Härigenom skulle hamnavgifterna för år 1946 ha reducerats till 137 700 kronor. Läggas dessa sålunda reducerade belopp för hamnavgifter till den tidigare erhållna differensen för båtlinjens andel, blir totaldifferensen för denna 563 700 kronor för 1946 och 533 700 kronor för 1947 års trafik. Inkluderas slutligen även differensen för järnvägarnas andel, erhålles för hela trafiken en totaldifferens av 780 900 kronor för 1946 och 751 400 kronor för 1947 års trafik efter SJ taxehöjning. Med sistnämnda belopp, eller i runt tal 750 000 kronor, skulle alltså transportavgifterna för ifrågavarande godsmängd ha minskat, om genomräknad SJ-frakt ökad med förenämnda övergångs- och omlastningstillägg tillämpats, och om hamnavgifterna i Visby reducerats till Kalmartaxans nivå. Utan reduktion av hamnavgifterna stiger differensen till i runt tal 900 000 kronor, vilket för den år 1947 befordrade godsmängden om ca 49 000 ton betyder en merbelastning per ton om 18,37 kr. För kontroll av dessa siffror har kommittén undersökt, vilket transportavstånd enligt Statens Järnvägars taxa av den 1 februari 1948, som motsvarar de totala transportavgifterna för gods i samtrafik mellan dels Visby och Stockholm och dels Burgsvik på södra Gotland och Stockholm. Härvid ha motsvarande avstånd för varje järnvägstariff angivits. Resultatet redovisas i detalj i bilaga III. Såsom framgår av nedanstående diagram, motsvara de totala transportavgifterna mellan Visby och Stockholm ett genomsnittligt järnvägsavstånd enligt Statens Järnvägars ifrågavarande taxa av 600—800 km eller lägst sträckan Stockholm—Malmö. För transporter mellan Burgsvik och Stockholm äro de mot fraktprisen svarande järnvägsavstånden ännu större eller 800—1 000 km. Gotlands företagareförening h a r med u t g å n g s p u n k t från m e r a aktuella uppgifter g j o r t en l i k n a n d e j ä m f ö r e l s e och k o m m i t till följande r e s u l t a t . Fraktavgiften Visby—Stockholm Södra motsvarar enligt Statens Järnvägars tariff nr 1 400 km järnväg 2 600 » » 3 710 » » Fraktavgiften Visby—Stadsgården motsvarar enligt Statens Järnvägars tariff nr 1 2 3

80 km järnväg 290 » » 370 » »

D e n l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e n h a r visat, a t t det g o t l ä n d s k a n ä r i n g s l i v e t lägger a v g ö r a n d e v i k t vid a t t de r e g u l j ä r a s j ö f ö r b i n d e l s e r n a m e l l a n G o t l a n d och f a s t l a n d e t blir ä n d a m å l s e n l i g t u t f o r m a d e . U t r e d n i n g e n a n s e r , a t t l ö s n i n g e n av h i t h ö r a n d e p r o b l e m är en g r u n d f ö r u t s ä t t n i n g , för a t t b e f o l k n i n g s - och s y s s e l s ä t t n i n g s f ö r h å l l a n d e n a p å ön skall k u n n a f ö r b ä t t r a s . F r ä m s t ä r Gotl a n d s b o l a g e t s sjötrafik av i n t r e s s e i d e t t a s a m m a n h a n g . D e n n a t r a f i k t o r d e n u m e r a h a sin s t ö r s t a b e t y d e l s e för g o d s t r a n s p o r t e r n a och för t u r i s t r e s o r n a . D e n m e r a o r d i n a r i e p e r s o n t r a f i k e n h a r i allt s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g ö v e r t a g i t s av flyget. Utvecklingen under senare år h a r alltmera försvårat Gotlandsbolagets v e r k s a m h e t . S a m t i d i g t som flyget ö v e r t a g i t d e n o r d i n a r i e p e r s o n t r a f i k e n , h a r turistresornas omfattning ökat säsongmässigheten i sjötrafiken. Bolaget t v i n g a s h ä r i g e n o m a t t a n s k a f f a och u n d e r h å l l a b å t a r i s t ö r r e a n t a l och

181 med större passagerarutrymmen än som skulle erfordras vid en mera j ä m n fördelning under året av trafikbelastningen, vilket medför, att kapital- och driftskostnader blir höga. Vidare uppstår svårigheter att med samma båtar tillgodose de olika krav på utrustning, som reses med hänsyn till turistresorna, å ena sidan, och med tanke på godstransporterna, å andra sidan. De gotländska anmärkningarna tager också sikte på dels de enligt gotländsk mening för höga fraktkostnaderna och dels den omständigheten, att båtarna saknar tillfredsställande kylutrymmen eller på annat sätt är mindre lämpliga för godstransporter. Vad fraktkostnaderna angår är det uppenbart, att Gotland i detta hänseende är missgynnat vid jämförelse med fastlandet. De rationaliseringar, som Gotlandsbolaget genomfört beträffande trafiken, har ej varit tillräckliga för att ändra detta förhållande och det torde ej vara möjligt för bolaget att åstadkomma taxemässig likställdhet mellan Gotland och fastlandet. I princip synes en sådan likställdhet böra eftersträvas. Enligt utredningens mening skulle det bästa stödet till det gotländska näringslivet lämnas, om de nuvarande fraktkostnaderna kunde nedbringas. Utredningen saknar möjlighet att utföra sådana expertundersökningar beträffande båtmaterialet, som erfordras för ett närmare klarläggande av spörsmålet om dettas ändamålsenlighet. Sannolikheten talar emellertid för att den mest rationella trafiken skulle kunna åstadkommas, om man satte in bilbärande färjor eller båtar av sådan typ, att direkt trafik med lastbilar bleve möjlig. Den tidigare omnämnda lokala kommittén arbetar emellertid med dessa frågor och utredningen förutsätter, att i samband härmed de gotländska synpunkterna blir vederbörligen beaktade. De berättigade gotländska intressena av en billig och rationell sjötrafik med fastlandet ställer stora krav, icke minst av ekonomisk art, på trafikutövaren. Nya båtar kräver stora kapitalinvesteringar. Därest dessa skall förräntas, torde det ej vara möjligt att nedbringa fraktkostnaderna till en ur gotländsk synpunkt rimlig nivå. Det förefaller utredningen uppenbart, att de stora anspråk, som för framtiden måste ställas på sjötrafiken, ej kan tillgodoses av Gotlandsbolaget. Enligt utredningens mening måste statsmakterna medverka ekonomiskt både när det gäller kapital för de behövliga nya båtarna och troligen också när det blir fråga om att hålla fraktkostnaderna på rimlig nivå. Det är synnerligen angeläget, att statsmakterna snabbt tager itu med det gotländska trafikproblemet och bringar det till en tillfredsställande lösning. Den stora betydelse, som flyget har och sannolikt alltmer kommer att få, ger utredningen anledning framhålla vikten av att dessa taxor hålles på skälig nivå. Kilometertaxan för Gotlands-flyget har under senare år varit hög vid jämförelse med andra inrikes flyglinjer. Mot bakgrunden av att gotlänningarna är mer beroende av flygförbindelser än befolkningen på fastlandet synes det angeläget, att en utjämning snarast kommer till stånd. Utredningen

182 h a r i s k r i v e l s e till l u f t f a r t s s t y r e l s e n d e n 10 m a r s 1958 bl. a. a n f ö r t följande i d e n n a fråga. Av olika skäl är Gotland synnerligen beroende av ändamålsenliga och billiga kommunikationer med fastlandet. Flyget har härvid kommit att spela en allt större roll för persontrafiken, medan båtarna har störst betydelse för godstrafiken, men även för turistresorna sommartid. De förändringar, som innevarande år vidtagits beträffande Gotlands-flygets taxor, innebär, att i samband med viss justering av grundtaxorna det tidigare tillämpade rabattsystemet slopats. Då den gotländska befolkningen i högre grad än andra utnyttjat rabatterna, har taxeändringarna otvivelaktigt inneburit en kraftigare individuell höjning av biljettpriset på Gotlands-linjen än på andra inrikeslinjer. Enligt utredningens mening är det icke tillfredsställade, att prishöjningarna sålunda kommit att särskilt hårt drabba en landsända, som för snabba och bekväma förbindelser med fastlandet är mera beroende av flyget än de flesta andra orter inom landet. Prishöjningarna ter sig desto mer omotiverade som taxorna på Gotlands-linjen redan förut var ovanligt höga vid jämförelse med andra inrikeslinjer. Utredningen är medveten om att speciella omständigheter kan föranleda, att det icke är praktiskt möjligt att tillämpa samma kilometerpris vid alla inrikes linjer. Det är icke möjligt för utredningen att bedöma, i vad mån sådana särskilda förhållanden föreligger beträffande Gotlands-flyget. Det synes emellertid föga sannolikt, att nu rådande skillnader i taxesättningen kan motiveras enbart av sådana skäl. Med hänsyn till att Gotlands-linjen expanderat starkt under de senast förflutna fem åren, synes förutsättningarna för en ur gotländska synpunkter mera rimlig taxepolitik tvärtom vara förhållandevis gynnsamma. Utredningen finner det av ovan anförda skäl synnerligen angeläget, att taxorna på Gotlands-flyget sättes så lågt som möjligt. En riktpunkt synes härvid böra vara, att kilometerpriset i görligaste mån skall överensstämma med motsvarande pris på jämförbara inrikeslinjer. Den nuvarande taxepolitiken har gett gotlänningarna en känsla av att ett högre pris än som är företagsekonomiskt betingat uttages. Mot bakgrunden av Gotlands beroende av flyget ter sig en sådan taxepolitik m i n d r e tillfredsställande. Utredningen hemställer därför, att luftfartsstyrelsen vid sin prövning av taxesättningen för inrikesflyget ägnar särskild uppmärksamhet åt de problem, som sammanhänger med Gotlands-linjen.

Sammanfattning

Utredningen har i de tretton första kapitlen av betänkandet lämnat en redogörelse för Gotlands befolkning, näringsliv, arbetsmarknad ni. in. samt i de följande redovisat de rekommendationer och förslag, vartill utredningens undersökningar givit anledning. Sammanfattningsvis har utredningen konstaterat, att de gotländska problem som måste angripas består i dels kraftiga svängningar i arbetsmarknadsläget mellan vinter och sommar och dels en fortgående, av utflyttningförorsakad befolkningsminskning, som på längre sikt kan medföra allvarliga skadeverkningar ur sociala och kulturella synpunkter. Utredningen anser, att de i positiv mening direkt verksamma medlen torde vara att öka sysselsättningsmöjligheterna, framför allt vintertid, på Gotland. Utredningen har blivit övertygad om att det är motiverat att i olika hänseenden tillgripa positivt stimulerande medel för att stärka Gotlands näringsliv och förbättra sysselsättningsmöjligheterna samt anser, att statsmakterna härvidlag bör göra insatser. I största utsträckning bör det emellertid ankomma på landskapets myndigheter samt organisationer och företagare att genom tillvaratagande av de naturliga förutsättningarna inom vissa näringsgrenar främja utvecklingen på ön. De bästa förutsättningarna att utbygga sysselsättningsmöjligheterna på Gotland torde erbjudas inom ramen för nuvarande näringsliv. Utredningen har därför genomgått landskapets näringsgrenar och framlagt olika förslag eller rekommendationer i syfte att stimulera sysselsättningen. I fråga om detaljerna hänvisas till kapitel 15. Utredningen har funnit, att statsmakterna genom indirekta åtgärder kan främja näringsliv och sysselsättning på Gotland. Härvid har utredningen främst uppehållit sig vid företagareföreningen och kommunikationsfrågorna. Vad företagareföreningen angår förordar utredningen en viss personell utbyggnad, för att föreningen under en tid mera koncentrerat och systematiskt än det hittills varit möjligt skall kunna undersöka förutsättningarna för ökad industriell verksamhet på Gotland. Det ankommer främst på företagareföreningen att tillvarataga härvid framkommande uppslag samt medverka till deras omsättning i konkreta projekt. Utredningen understryker vidare behovet av att ökade lånemedel ställes till föreningens förfogande. Som en allmän riktpunkt föreslår utredningen, att föreningen i avseende å den utlåningskapacitet, som bör eftersträvas, jämställes med företagare-

184 föreningarna i de fyra nordligaste länen. I detta sammanhang berör utredningen även systemet med statliga kreditgarantier. Utredningen uttalar, att vid bedömningen av förekommande ärenden av detta slag särskild hänsyn bör tagas till företag, som har för avsikt att etablera sig eller utvidga verksamheten på Gotland. Utredningen har icke haft i uppdrag att framlägga något förslag om kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet. Mot bakgrunden av den stora betydelse för landskapets näringsliv m. m., som det måste h a att framförallt de reguljära sjöförbindelserna blir ändamålsenligt anordnade, har utredningen dock anlagt vissa principiella synpunkter på hithörande problem. Utredningen har funnit, att det icke torde vara möjligt att lösa trafikfrågorna på ett ur gotländska synpunkter tillfredsställande sätt utan att statsmakterna medverkar ekonomiskt både när det gäller kapital för de behövliga nya båtarna och troligen också när det blir fråga om att hålla fraktkostnaderna på rimlig nivå. Utredningen finner det synnerligen angeläget, att statsmakterna snabbt tar itu med de gotländska trafikfrågorna och bringar dem till en tillfredsställande lösning. De gotländska problemen måste enligt utredningens uppfattning följas fortlöpande och ständigt hållas aktuella. Det bör ankomma bl. a. på de statliga länsmyndigheterna att vid olika tider vidtaga eller föreslå de åtgärder, som är lämpliga och möjliga. Dessa arbetsuppgifter bör beaktas vid avvägandet av personalramar för berörda organ.

185 O 3 C N i - l i - I C O 0 0 O i n 0 0 I > l M ( N i - i i - ( CO-^OO-^COi-HCNCNTfTtT-i o( ) o I 1-H

m C55 i—i

+ | + |

l + l

I+ + + H - +

c o i > o o - < t c o m o c D i n o o o o c 5 i - i T f c N C T j T t i o - ^ O i - i a j a j i M O t ^ • c o o o i > o o o m c o © i n i - i a 3 [ > o o F • COCMCMCOCOCOCOmCMCMCOCMT-i-<J« i

OS m

i-Ht^COCMi-icDOOCTi-^iMCOO-^t- • COincOi-i Tf CM CM C O C M ^ i'

CJ5 CM

^

| + + + + |

o

T f f f i f f l H O ^ t o m i t N c o c o a i o i o r ^ t ^ r ^ e n - ^ c M C M - ^ - ^ ^ i - i o o o t J c o o o c o e n o i n c o o m c M c j s i > o o ^ < COCMCMCOCOcOCOincMCMCOCMi-iTl< < • < a < T f i n o i n c o c M c o c o i - i i n c 5 T t , i > CMini-icOi-HCOi-i CM a) o I

CJS

+ 1+ + |

l + l

m t D c q c o o i c o c o i f c o T f r t c o i o o 1 c o M i H i o x a H W T i n o i n ^ f O T i < c o o i t ^ c j i O ^ c o o m c M O i r ^ o o c T - ) COCMCMCOCOCOCOmCMCMCOCMi-i-ri< , <

~

O l C O C O C O C M O l T f r f O m C M C D i n c C ) •^OOCOTfCOCOCOrtiCDrtiCMCM 0C ) TH T -I 00 T *

^O \ 0 \ 0 s^O \ P \CS \ 0 \ P \ P v O sJ3 v P \ 0 \ O

O^ O^ O^- O^ CV^ o^ o^ o^ o^- cr- cr~- o ^ ev- o co_ © <» t> o T H i n o o i n o o o C M I > CD cn to M w N » o " rn oo in H co I N

••a -r?

CMCJS00OOO00I>C0CMOC0O00 coencocooscMi-iT-icncJs-^T-icDco coinT-im^foocMincMTHCMcoi-ic^

CO "* OS 00 m

M<oc5scooot>cM©incoi>-inTf-^ coTroTtimiHcoincococoiMi>co CMmi>coi>cjsT-icocoooomi>co COCMCMCOCMincO^CMCMCOCMi-im

CM CM

1 + -H +

-* OS TH

<* m o

GO C 'u I> c o»

| + H- +

m OS TH

00 o T-l

l>

i-H as

00 m

cM-^oent^enTft^c^-^omin-* i>c3scocoomi>cMOooi-ii>ooco cMmi>cooocnTHi>Ti<oo5ini>cM COCMCMCOCMincOTj-CMCMCOCMTHin

o en CM

1 1 + 1 1 1 1 1 1 + 1 1 +H -

OS TH

i - i o o c T i ^ - ^ o r ^ c M m c o m i - i i f > i - i a j o i c M o c o c o i n - ^ c o o m c o - ^ c o o s c o c D T - i i n c o o i n c M a i o o o c ) COCMCMCOCOcDCOinCMCMCOCMTH-^

,

~

c o o o c o r ^ T H c o c o ^ i - i o o a j c n c ^ o o o c o o 5 i > a > T H T j < m co co m n TH

I> Tf 03 1 TH —1

l l + l l l + l + I I I Mo c o T H C M c o c o - ' t i - i c M o o o T H c o a c o i > c D t ^ - c o o c o o o c M a 5 o o m i r c o o c o O i - i c o c o i - i c o c M a 3 i > o o o c

CO 00 en

COCOCM-<tCOCOCOmCMCMCOCMTHCT-

00 m

OCMrt<TtiTHCMCMCMI>ina20002CC o c M m •* to C M m T H T-i T H T H oc

co

"<*

CMCCCM00COOI>CM00CO00iHi-lCO COCOOCMCOCJSCJSCOOcOCMOCOi-i TfMJOOOOlHCilOO'frtffiCOOOO COCMCMCOCMCOCOrfCMCMCOCMTHin

-*

cMt^i-ioot^menoi-Hco-^coo I>I-ICOCOI>TJ<T}<COCOI-ICOCOI-I'<*I 1-1

c o i - i i n o 3 t > < 3 i o o i n T H O o o o i n c \ t O t O C ) ! O O C i i | i J O M f l N W T I > i - i m T H C M I > C O i - I C O C M 0 0 0 0 1 I >

CO CO m

l>CJSCMOI>Tj<CDOOCMCOt>COCMCM oocMe»-^cDcocMcocoi>inooinco •<tooi>oocncMcocJ5Ttii-ioscDoocn

COCOCM^J«COCOCOinCMCMTtiCMi-IC<"

as m

COCMCMCOCMCOCO-*CMCMCOCMTH-<1<

i-H

CO

00 m

oocoi-imi-icooooi>o-*CMcoeM cooomcMi>coi>cj5cocoocoi-io cocooi>oooi-ii>T}<T-icncooocM COCMCMCOCMCOCOTj<CMCMCOCMT-im

o 00 m

T-

I + + I I + I I I + I I H

I + + I

I I + I I I I I I +

OS 1—1

T

"

^fmi-iot^in-^co-^oooooincM m co •* I N en co CM m CMm m Tt< C?S

C O O l T H C O O O t ^ O t ^ O O i O I ^ O O T f C C c o c o - ^ t ^ - ^ c o i n c o m m r - c o c o c N

en o CD

O O T - I I O I - ( C M I > C O I - < C O C M O O O C T ) C C

COCOCMM'COCOCOinCMCMTfCMi-lCT-

en m

+

-H

er>CMi-i©i>T-iT-ii>cMt>ooincM ini-Hcoi>coT-iooi>cDooencMcocM mooi>oooTt<cMcnTfi-icJsi>oocn COCMCMCOCOCOCOTJ«CMCMCOCMTHTI<

+J

<D

C ••a

Ei

GO

c

cu

.s »

« V X

r*

iklost umla sham

°

TH

CO C33 CO

s cc

si

: t

°c3 :c3 •- .S

rt

o .2 — .2,2 <"

rt

C

) t. ° •-

:

2 B

S2 g3 3

S 2 GO

2 -2 a a°£ a i 1 B? c s 1 -a t

«c3:« 5 .2 ca o « J S .2,2 CJ ca o «

186 Tabellbilaga

Den relativa åldersfördelningen Kommun Fårösund Slite Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Liugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby Länet Riket

Relativa

förändringar

år 1950 i Gotlands

kommuner

0—15 år

15—65 år

26,6 28,6 27,3 26,6 26,9 25,9 27,2 25,7 25,2 25,5 26,3 24,8 25,0 26,3 26,3 23,4

63,7 59,6 63,3 61,2 60,8 60,6 60,4 60,6 61,5 61,2 61,1 62,9 61,4 64,5 62,1 66,3

65—

15— 65 år

år

9,7 11,8 9,4 12,2 12,3 13,5 12,4 13,7 13,3 13,3 12,6 12,3 13,6 9,2 11,6 10,3

i olika åldersklasser inom Gotlands kommuner 1940—1950 0—15 år

under

perioden

6 5 - - år

Kommun

Fårösund Slite Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Liugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby

1940/45

1945/50

1940/45

1945/50

+ 5,0 + 3,4 + 9,0 — 1,9 + 3,0 + 3,2 + 5,0 + 6,0 — 3,0 + 4,8 + 6,4 + 3,3 + 11,4 + 22,7

+ 4,3 — 10,1 + 7,5 — 2,0 — 1,6 — 2,9 + 4,9 — 0,6 + 3,3 + 1,6 + 2,1 — 1,7 + 6,8 + 21,4

+ 3,5 — 2,8

— 8,4 — 11,3 + 3,2 — 8,8 — 5,7 — 5,6 — 4,0 — 2,5 — 5,9 — 5,1 — 3,5 — 4,2 — 5,4 + 3,8

± o — 4,9 — 4,3 — 5,3 — 1,5 — 5,5 — 5,8 — 4,5 — 4,3 + 0,2 — 2,8 + 4,7

1940/45

1945/50

+ 13,4

+ 6,0 — 2,3 + 5,8 — 3,3 — 5,5 — 2,8 + 0,7 — 5,5 — 1,5 — 5,8 + 2,4 — 15,7 — 1,5 + 8,6

± o + 10,5 + 1,9 + 0,3 + 10,6 + 20,7 + 2,7 — 1,3 + 4,4 + 11,9 + 5,4 + 12,5 + 11,4

187 Tabellbilaga Den relativa

åldersfördelningen

den 1 november

åren 1953 och 1956 i Gotlands

Fårösund.. . Lärbro Slite Tingstäde. . . Dalhem.... Romakloster Stenkumla. . Klintehamn. Ljugarn Stånga Hemse Havdhem. . Hoburg.... Visby Länet Riket

kommuner

65—

15—65 år

0—15 år Kommun

år

20. 29, 28. 26, 26. 25, 26. 26, 23. 24. 26. 25 25 26, 26 23

26,3 26,8 27,7 26,2 25,7 25,0 27,1 25,0 23,8 23,8 26,4 25,0 25,8 26,6 26,0

62,9 58,8 62,4 60,2 61,0 60,8 60,5 59,5 62,0 61,5 61,4 62,8 60,1 63,8 61,7 65,5

61,6 59,4 62,3 60,3 61,5 61,0 59,5 59,9 61,1 61,0 61,1 61,8 58,9 63,9 61,6

10,3 12,2 9,2 13,0 13,0 13,8 12,7 14,2 14,8 14,3 12,6 12,1 14,2 9,7 12,0 10,7

12,1 13,8 10,0 13,5 12,8 14,0 13,4 15,1 15,1 15,2 12,5 13,2 15,3 9,5 12,4

Tabellbilaga Åkerjordens

fördelning

Kommun Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby Summa

inom

de gotländska

kommunerna

Landareal ha

Åkerjord ha

Procent

30 144 25 938 8 766 34 060 26 236 45 732 20 658 31 529 19 812 11 885 20 365 20 565 14 688 3 632

2 639 4 525 1 331 10 811 8 046 12 615 7 036 8 731 5 287 4 882 8 398 6 661 3 163 777

8,7 17,4 15,1 31,7 30,6 27,5 34,5 27,6 26,6 41,0 40,8 32,4 21,5 21,3

314 010

84 902

27,0

188 Tabellbilaga Jordbruksbefolkningen

i de gotländska landskommunerna år 1940 (procent)

Kommun

Fårösund.. . Lärbro Slite köping. Tingstäde. . Dalhem.... Romakloster Stenkumla. . Klintehamn. Ljugarn.... Stånga Hemse Havdhem. . . Hoburg

och dennas

förändring

sedan

Relativ förändring

Jordbruksbefolkn. år 1950

1940/45

24,9 33,0 12,8 65,6 69,4 57,4 60,8 54,4 62,4 68,3 52,6 63,5 59,6

• 1,5 1,3 8,7 8,3 4,8 12,5 1,1 6,4 2,2 0,8 4,0 2,8 2,9

1945/50 19,5 - — 21,0 27,3 = — 28,6 32,3 = — 23,6 10,8 = — 19,1 9,1 = — 13,9 10,4 = — 22,9 10,2 = — 11,3 9,1 = — 15,5 12,5 = — 14,7 8,7 = — 9,5 8,3 = — 12,3 9,9 = — 12,7 7,8 = — 4,9

Tabellbilaga Brukningsenheternas relativa fördelning gotländska landskommunerna

Fårösund.. . Lärbro Slite köping. Tingstäde. . Dalhem.... Romakloster Stenkumla. . Klintehamn. Ljugarn Stånga Hemse Havdhem. . Hoburg.... Länet Riket

på olika storleksgrupper efter åkerareal enligt 1951 års jordbruksräkning

—2 ha

2—10 ha

Summa —10 ha

10—50 ha

32,3 30,4 33,3 20,3 19,4 29,0 18,9 24,4 21,4 20,1 23,3 16,3 21,6 24,9 25,4

45,8 38,7 36,9 34,6 28,6 34,7 32,8 35,3 30,0 26,9 24,9 29,2 31,3 36,2 49,1

78,1 69,1 70,2 54,9 48,0 63,7 51,7 59,7 51,4 47,0 48,2 45,5 52,9 61,1 74,5

21,4 29,1 29,8 40,8 50,0 32,8 46,3 38,5 47,0 52,6 47,8 52,8 47,1 37,0 23,5

50—100 100—ha ha 0,5 0,9

—

3,6 1,6 2,6 1,4 1,7 1,6 0,2 3,8 1,7

—

1,6 1,4

_ 0,9

—

0,7 0,4 0,9 0,6 0,1

—

0,2 0,2

— —

0,3 0,6

6 i de

Summa 10—ha 21,9 30,9 29,8 45,1 52,0 36,3 48,3 40,3 48,6 53,0 51,8 54,5 47,1 38,9 25,5

189 Ägd

cooinmcjirfr^i>©cMcococo comT-irfcoi>cNrfcMCMcoioco

CM CO CO CM 00 CO CO rf 00 CD CO T H

001>I>a500aiI>CMCOrfCMCOCM

rf rf CO I> rf 00 O i-H CO 00 Ci C- I> O T H rf m m i-H T-<

•o x «

-o

CM

T-t

rlrl

T-H ÖS

00COI>COT-ICOCOrf00CMCMm00

•S

00 0S CO 1-1

cooocMcoi>i>i>ooT-<oooocoin

s

CM CO

N r t N r H r t r t

O :«

>

C

1* :0

>3

H I H

co

inrifflcoiNNintcooTiiooifio moooi>cMi>©cocMoocoa>rf CM rf i-HI>rH[>!>inma5COCM

3 CO o CO os o CO rf lO

TH T ^

rH

o

OS 00 00 CO rf O CO CO CM CO l> i.O CM T-I

m

-O 13

ooooi>rfcooincocMi>rf[>eM oococomaji>mCT>CMT-ii>rfi> TH

O

co

•>—>

rf

N r H N i H r l H r l H r H

CO l> CO CM CO O CO 00 rf CO T-I CM T H T H rr

A S o >-, r fa ö

O O i n O O ^ ^ r H N M C O W W O N OOOCOOO^COCMr^rfCOrHOOCO T-I N »1 M «< « H i H N n i

rf TH rf

iHOOOOCMOlWiC^^oliMooi-^oO

13 C

O H

t> Os CO 00 Oi oo 00 « >0 ^ N "3 CM CÄ b- «S 1 1

«s°ocscoTHOoa3iocococMrfcM 1 1 N H N r l H

Q

fa

Ö

.fa « a x

°0 <Ä T H 03 i-H O Ol CO 1 in 00 OS rf T H *S rf T H

CO CO in CO CO

•a*

pq d

•1 «S lo N M (O (O >« >« «0 N 1 N tO K3 CO ="3 °0 CM 1

c T3

m TH co co co m m O TH

H ' o n t o i o M n r t t o o o m n H l l>COCMmi>rfcOl>mCM

g

I

CHinmtoiflafi^ooOrti

•OO(OW00l»00!OrC*TliTj<N I T H iHi-ICOCMrfCMCOCMCM^

CM

ffiOjNiOiO^Womrt

OS

00 CM CM CO CO i-l rf T-t CM l> CM Os o m M M n t O r l H

:c

I-H rf -rH T-I CO lO 00 CM CO OS 00 I> 00 l> m os m CM

c c

(Offlffloomoo

•S c •9 c

•Q

g

in CO CO T-l t> rf CM 00 CO in T H T H

<3

•4S

P, 2 . 3 a> •o ^5 Ö °

S 2 c

•

• S 5H ttc

fa fa on H P Ä c/3 X fa v: fa K fa fa

T H CO CO CO T H CM m

190 +->

"« +•>

:0

N M r t m n o ^ t o o t o i c M w i o i f ; o i n r t CC r f CC OC c N c N c o i - i o o i a > i > m o o o i > i> m CN p» CN C r t r f t ^ O O T H r f O O r f c O i - H r f r f O C r f l O CO I > r ^ T H r f r f c o c T > c N r f c N a > o - O IM O l > I > r f CO C c o m - r - i c N m c N m o m m o - r f T~ r f CO r f CO 0 0 CO cr m cc C V l > r f 0 5 i n i n t > C N r ^ r f C O r f T - r » T H CO r f t ^ W i O O J i n t O - ^ M N O C N

O

£

+

+

CN <T r f i n CN O l > CC C T H T - W r l « CO CN T -

rf

+

+

+

O

C N C O O r f i n c O i - i c N 0 5 C O t ^ C

CN O

CO CO

C N T H C O T H T - I C N T H C N C O T - I T H C ^

TH

T H

+

+

+ oc

o o

co M CN >

CD oo o H H 00 M

N

g >

0 I >

+

+

, X x p i n co s o o h

+

v p o

N

v

o o

cc

T H

+

\ O t >

rt rf ' rf O ' O ^ r t' c C CO00 COCO CNCN C N C* ° i> CN cr M r ^ CS CN T H CN CO CO CN CO O ^ CN"o c\ oi<* CV O O c N C N i n c N C O r f c N C O r f c N C V O

rf

00 CN CN

II

II

II

1-1 t-,

rf

o- T H CN r t

CN rf

CO

II

CO CN

II

in rf

II

II

O

\ 0

00 TH ° T H CN CN

rf CN

O CN

CO rf

CO rf

flT

CN

CO

TH

II

II

II

II

II

II

CL,

C/3 +J

t > i > o c o c o c o c o c o r ^ a o c CN CN T-I O i c N c n c o c o i o o o c N C N a 5 i > L c : l > CT c o m o > oo rf m rf IN 00 00

i> c-

o

« o o TH

1 CN O-

co i >

co v ^ o i n

l O O co o

co

o o

v

CO O ) o

C N <N

t>

TJ

CN

Ol

rf

II

II

II

0)

rt

+ *- CN _j_ OC, v

o C

CO CC m

TH

IN fO o "

sti °CS

spoo

r f TH oo r f o

I >

c 00 c OC O O r f f l i i n C > C O I > r f C O C T i O C V CO O CN CN >r i> m cr i n c n i n c o r i c o c o o t ^ M o c T r f i n r f 0 3 CO CN OC m c N i n c N c N i > i n o o [ > o o c o c N CO l > 0 0 _|_ T - o + ^ c\ _ | _ T - I T - I ^ . r t H ^ . T - l C N - | . T H C N + +

T- C l

0 0 CN [> rt

O rf rf rf m T - a> 00

Gi

CO

^o(N

oc flT° ClN O T - TH O

-*

T H

II

T

in

-

CN

II

c^ s O C c^ v o L O i n N O CO l > N O CO CM v o l > CC x O P > TH ^ O 1c o m 0OCN COTH r f l > ° r^ c»rf ° r°f au - uc C T C N C N i n ^ T H T H L O C N C N C O i n r t To m i n c35 CN CN CO TH O co i> i—I

II

II

II

II

CO

TH

1-1

II

II

II

II

CH

fe "3 o

l O M M T f M T f r t l f l C O r - l f 00 rf O J l O C 0 0 CN c r O O l N r t C O r t C O m C O O J M P r f CT i n CO r f CO I > CN COCNincOCOCOCNTH OO C r t CO H O C CO r f flI X B H H C O H

H as O O

+ CO O

(i OJ

T-

TH

CC

+

o t ^

O

CO C i H M CN T H T f

m

x

v o C M

if

LC CO I > -^ C CO r t

M T H

oT

co T-I

00 II

II

||

in

T-I

+

V.OIT

1-1

II

a>

rt

IN

i>

,-t

•VOT-I

COrl « M I >

CN <N

+

O

m

ir

T-I

CN T - I

T-I

r f CV

1 CN CN

c^ v ^ 0 0 CO -vO ooco CNOO aim I > C N ° co i n ° o- I T 00^ cr ° (T CO LO r f 0 0 r t ev C T ^ r f r f T H ^ i r j r f C T l - r f r f r f T f r t oO lO 00 oT o o i> a? H TH T-I 1-1 TH s o m

\ O 0 C

T—

0 IC rt C O ^ T t

co"

cT

T-1

IT

\°T-

H ° r f 00

cc TinH lc> T— C l O O C O C N C O C O C N C O C C O r f C r f o m m c T H C" i n i n o m c o i O> lTC- Oi cC oOcONWTt -N( rCHi l>f Lco i n co oo O CO T H T H =c c\ T H r f r f

*-< II

||

II

II

II

II

II

II

II

0H

4->

o ooooi>cNinrf©rfTHrt O 0 0 t > 0 5 I > C N 0 0 C S 2 0 5 C 0 t >

:0

T-

C

i - i c o c o i > o c o r f i n O L n o o c T

czn r f CN CN

T H T -

O

s p i n

T - I T H I > T - I

T H T H T - I C N T - I T H C O T - I

O T H

00 CO

CO rf

l> CO

CO rf

r* r f

CN rf

II

II

II

II

II

II

1 t > s O C CN ^ O L O 0 0 ^ o f l i cc \ O l > CO \ 0 C C3i ^ O O C r^ - ^ O C r t 00 ° IT c ° CC C oo TH ° c o o T 000 iTnH o ° M oH r- m co oo CO m Tr f TTCO T rf

o

co

oo II

co II

co II

a>

Oi

co

© rf

00 CN

II

II

II

II

co

l> rt r f O C" r f i n ( T r f I > CT> r t C m Trt" CO a> ir nf cc O - T H r^- T - I >

m i > o o c o c o c o i > c o c 5 C 5 e \ O O T H C O C N C O C i T H C O t > O L T T f n n c O ^ r t N H CN0C CO

o

3 H

1-

c.D C

fe0

t,

C

c

r f T H r r - j r f T H r j - j r f T H - —

^

T-I

D

c.D C T f r -

r f i n e T i m z r f i n % t? ir T-I * < ,

T-I T H =<,

TH

T-I : < I

TH

cD q

f3

T- «*,

5 oT-

köpin

:0

Ä

OJ

DC

jC

°ca fe

:ca J

.a H

OO

städe

ro

ÖC

c

|T

0 C

T H : < ;

T-

T H

C35 5 CT :<;

"

t D

i n £ rf T-

I O V O T H

ooo

CO \ 0 r f

M H

0 0 \ 0 r f CC

cooo

O I O O O O O O O J T - I O C N O O O C C

0 0 T - ( I > r f c O O 5 C O T H C O r f c O r J

1-

i

1 -

feD

feD

feD

c

c;

C

5 cr T-

r f r f CN CN 1-H T H T H O l O t > r f CO

)

DO

feD

Q

C

C

r r H r f T - l - i r f T H r r t r f T H r r H r f T S r f i n g r f i o Z r f i n ^ r f i O ^JCTCTl ^JCbflt» ^ J f l i f l i TJflifl* T ! < i T-I T H : < , T - I T H :<C, T - I T H : < < T H T T-

o-

C

c

I 1

it

e

a c

C

(T

a

E c: «|a

£

s t. ca

a oc

B,

^

c

E

hJ

C/D

B?

CO v^p

| r 1 >r ^

v o 0 0

1 -1

1 -

t0.

moc CO ° Tf> O H T H CO

c- i n o i n r f c T i n c o r f o c o T H c c

c

Z 5

m <J5

i

t

rt rf C

T-I

C

E

Cl c T— CO r f i r r f IT

i- H | "

'*"

sund

s

O

ca

+•>

K

CC

o o T-i

co c o c i j i n - *

1 H H

i-, co CL,

«

l > 0 0 C5 CO

CO CN

I > - LO T H r f t > T - 0 0 CN C r r c3i fl- ee C O r f I > C O I > C D O I > t ^ O r f C C in r> O o> o r f CO O" l > T H T - I T i n fl- ur. r f C O C O C N C ^ i n c N C N O O r f L O T - CO T H 0 0 CO CV cv CNCN CNCN rfCO COCV CN T H m Tt ev co in r f T H o - c\

O J oo

+•>

ti

I

t > OC

"« o H

Ändr 1944 1951 Än di

C

DC

v "5

J3 -a

&

cs

O

SH

PH

X

>

u

g

191 Tabellbilaga Boskapsskötseln

på Gotland

inom brukning senheter av olika

Hästar

Nötkreatur

Storleksgrupp ha Totalt — 2 2—10 10—20 20—50 50—

31 1 638 3 134 2 827 631

storleksgrupper

Svin

Får

8 Höns

Per Per Per Per Per Totalt Totalt Totalt Totalt 100 ha 100 ha 100 ha 100 ha 100 ha 1,5 12,3 12,3 7,9 4,9

909 5 940 11 161 13 908 3 028

45,4 44,7 44,1 39,1 23,6

672 6 402 11 349 12 830 7 106

33,6 48,1 44,8 36,1 55,5

982 4 283 7 559 10 118 2 933

49,1 39 141 1 957,0 32,1 92 938 698,7 29,8 110 044 435,0 28,5 99 772 281,0 22,9 15 178 118,5

Tabellbilaga 9 Antal

brukningsenheter

med tillgång till maskiner av vissa slag samt antalet maskiner i jordbruket år 1951 Södra och mellersta Sveriges slättbygd

Riket

Antal jordbruk med självbin dare Antal jordbruk där självbind använts , Antal självbindare Antal jordbruk med skörde tröskor Antal jordbruk där skörde tröskor anv Antal skördetröskor Antal jordbruk med spann målstorkn.anl Antal jordbr. där spannmålstorkn.anl. anv Antal spannmålstorkningsan läggningar Antal jordbruk med mjölkn. maskinanl Antal jordbruk där mjölkn. maskinanl. anv Antal mjölkningsmaskinanläggningar Antal jordbruk med vanliga traktorer Antal jordbruk där vanliga traktorer anv Antal vanliga traktorer . . . Antal jordbruk med dragbilar Antal jordbruk där dragbilar använts Antal dragbilar

Södra och mellersta Sveriges skogsbygd

dylika

Gotland

Antal

%

Antal

%

Antal

0/ /O

Antal

%

99 489

24,6

61 450

51,5

32 449

19,7

2 696

38,8

150 208 42,5 101 763

74 444 63 362

67,0

51 188 32 799

38,4

3 357 2 713

58,2

7 584

1,8

6 766

5,0

0,5

4,4

16 344

4,6

14 548

13,1

1 720 848

1,3

2 325 562

40,3

0,4

0,1

0,0

0,4

0,1

0,0

8 353 502 501

7 471 0,1 0,1

511 108 793 108 136

428 427

30,6 30,6

48 686 48 255

109 114

48 939

15,9 61 850 130 940 37,1 69 753 9 595 2,6

41 104 58 399 48 053 3 755

12 734 9 648

4 511 3 783

3,5

435 43,6

38 650

28,8

1 265

21,9

43,4

38 490

28,9

1 251

21,7

1 266

38 717 34,8

14 246

9,3

1 950

29,4

52,5

34 134 15 134 3 546

25,6

3 386 2 085 127

58,7

4 671 3 566

3,5

172 127

2,0

3,3 4,1

2,5

2,0

Anm. Procentsiffrorna belyser maskinanvändningen i relation till antalet brukningsenheter inom respektive område.

192 Tabellbilaga

10 Antal gotländska jordbruk med tillgång till vissa maskiner år 1951, fördelade på storleksgrupper Finnes eller användes Storleksgrupp ha

— 2 2—10 10—20 20—30 30—50 50—

självbindare

skördetröskor

Antal

% Antal

°//o

Antal

°/ /o

4 365 1 176 640 383 128

0,2 16,3 73,7 90,7 88,8 84,2

3,0 36,7 84,3 91,7 87,9 77,0

9 125 122 167 125

0,4 7,8 17,3 38,7 82,2

50 819 1 345 647 379 117

mj ölkningsmaskiner Antal — 2 2—10 10—20 20—30 30—50 50—

1 30 376 391 345 122

°/ /o 0,0 1,3 23,6 55,4 80,0 80,2

Antal 1 29 376 389 343 115

Antal 44 498 836 456 346 145

spannmålstorkar /o

Antal

°/ /o

Antal

%

2,7 22,0 52,4 64,8 80,2 95,3

1 3

0,2 1,9

1 3

0,2 1,9

traktorer, vanliga

traktorer, dragbilar

% Antal

% Antal

°/ /o

0,0 1,3 23,6 55,1 79,9 75,6

0,6 8,7 39,2 80,0 89,5 98,6

7,0 39,7 73,0 92,3 97,4 98,6

10 195 626 564 386 150

113 888 1 164 651 420 150

Antal 6 40 47 18 10 6

°//o

Antal

0,3 1,8 2,9 2,5 2,3 3,9

7 58 63 22 13 9

°/ /o

0,4 2,6 3,9 3,1 3,0 5,9

Anm. Procentsiffrorna anger relationen till antalet brukningsenheter inom respektive storleksgrupp.

193 Tabellbilaga

Sammanställning

över storkommunernas på Gotland industri- och hantverksföretag 1951 års företagsräkning

Industrigren

Fårösund

Lärbro

Slite

enligt

Tingstäde

Dalhem

Romakloster

Stenkumla

Klintehamn

4 8 77 9 6 58 3 Metallindustri Jord- och stenindustri 4 220 8 278 6 375 2 3 4 11 4 3 8 2 Träindustri Massa- och pappersindustri Grafisk i n d u s t r i . . . . 5 29 5 18 3 17 5 Livsmedelsindustri . Dryckesv.- o. tobaks4 1 1 industri 5 Textil- o. sömnads8 6 industri 2 36 3 9 2 Läder-, hår- o. gum1 2 1 1 4 13 1 mivaruindustri. . . Kemisk o. kemiskteknisk industri. . El-, gas- o. vattenv. m. m 2 103 Byggnads- o. anläggningsverksamhet . 17 64 11 15 10 118 23 Summa

5 10 12

3 14

1 5

2 35

2 10

26 26

2 4

7 14

13 150

4 15 11 198 1

1 11

38 24

95 27 49 38 120

42 433 33 328 37 714 51 125 44 123 101 354 42 82 88 393

Industrigren

Ljugarn Stånga

Hemse

Havdhem

Hoburg

Visby

Gotlands län

10 Metallindustri 1 Jord- och stenindustri . . . 5 Träindustri Massa- o. pappersindustri. Grafisk industri Livsmedelsindustri 5 Dryckesvaru- o. tobaksindustri Textil- o. sömnadsindustri 5 Läder-, hår o. gummi3 varuindustri Kemisk- och kemisk-teknisk industri El-, gas- och vattenverk m. m Byggnads- och anläggningsverksamhet 22 Summa

17 2 15

7 11 10 1 12 1 2 5 10

17 7 26

8 7 5

16 7 36 12 7 3

9 51 25

39 13 15

350 147 645 59 60 1 078 73 75 267

6 19

1 9

2 37

13 24

126 14 314 105

128 916

2 37

42 5 226 101

59 363

983 372 1 889

52 12 24 33 192 22

51 121 34 77 80 297 56 157 37 126 252 2 283 948 5 613

Anm. Siffrorna under kolumn 1 utvisar antalet företag och under kolumn 2 antalet anställda.

194 Tabellbilaga

Sammanställning

över Gotlandsföretag inom handel och samfärdsel företagsräkn ing

enligt 1951 års

Partihandel

Detaljhandel

Samfärdsel

1 1 2 1 1 3 1 4 1 3 2 3 1 54

1 1 3 1 1 4 1 4 2 6 5 3 1 288

26 22 37 23 17 45 14 48 18 10 46 20 8 266

80 76 110 56 42 105 42 121 42 29 170 66 31 1 233

19 27 15 36 19 40 21 28 14 11 20 18 13 68

45 61 113 64 41 97 40 67 34 26 67 53 30 787

2 203

1 525

Kommun

Fårösund Lärbro Slite köping Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg Visby stad Summa

Anm. Siffrorna under kolumn 1 utvisar antalet företag och under kolumn 2 antalet anställda.

195 o o o w

n rH

0 0 0 0 0 T-t

CM T-t

EO OJ

O o o o

O 0 0 0

o

0 0 0 0 0 w

O 0 0 0

O 0 0 in CO 00

O 0 0 0

0 O O in

in

CM

Ti

0 0 0 0 0 0 0 0 00 eo

T-i

OJ

43 to

o o o o o ra

to ~

CO

bo

;>>

— 0 0 0

o o o o o CM

O o o o

o o o o o o m o ->* i n

o o o o o o o o m m

0 CM

O

O CM

O 0 0 in 0

T-l

TH

TH

0 0 0 0 0 0 0 0 10 C

0 0 0 0

0 0 c

10 CM

P o o o o o o o o oo m

m OS

T—t

T-

0 0 0 0 O O CM CO

0 0 0 0 O CM

0 0 0 0 10

O 0 0 m CN 00

TH

T-l

Q O o

O o o o m

o

>o

o o o o o o o o m in r o T*

O O O O O O O O O O O O O O O O O m O O CO T-I CM CO

O O O O O T^

O O O O O T-l

O O O O ri<

O O O O O O 0 0 O O coco

O 0 0 0 OJ CN

C-10 OJ

o

o

o o m T

o

B SO

'• — rf

rf B r— •»->

2 o Hc

o o o o m

o

~^

-^

O O O o o o o o o o o o o x m CO

Q o o o o l™

o o o "*l T-t

0 0 0 0 0

0 0 m

TH

TH

o o o o o o o o o o m o o -*• m M H Tf

1 O

O O O O O O O O O

O O O 0 0 rt

o o o o oO O O O O o o o o oO O O O O o c m o o 0 0 0 in 0

O 00 CM Tf o m © m CM © h M H r l N i n CM © ©

O O O 0 0 N

^ 0) o o B W

S3

S Ö« <U

>

it to

s -^

•er.

t K

H to s 3 ; PC PC 5 -H ^

—1

t-.

s-

—

rf to

rf to

(H CJ

rf to —to to SP „,

Bl +J

B ö to rf .5 .2

C

>

G

O "rf

Ö

-

O

B

^

o

5 * :2 > G feK rf

0^3

rf

a

%

B «

CJ

ca

1-,

0 CJ

.

rf c

.

O O O m l> CM

rf

rf

u

K»

>

5 -o

c

-B C:

g

>2

c

rf

M O sr.

ti

:rf> rf toOC to+J

N "S 1—

5 -

ti rf

, r H

ti

w a

t-

CJ

'er.

•B ^ *J B to-B B > -B

-a •5 c

0 a.

rf'VSrf^^rf

s ** 3

K

+J

rf

-2

-

hri C

. B . :c3 0 1—I K—3 PC

B +J -

S

ils *

-"B 00

,3

i

s

rf— C/33 > W eg rf c rf D to *B P to rt a c D ! to sr. e > cc

J - . c a r t r f r f ^ + r ' ' *

to ,2

T H

m 00

O

c:

i ä K*

o

O 0 0 OJ

.

-t-J

0)

rf rf rf rf B CC to to to B c = = c a *3 B B B 0,

-5 0 , 0

O O) O T-I 0 • J Trf1 V rf TO1 > > r* > rf r >

.

+->

> « 5 PC M %+ u

.

CO

4-._ — _ t-,

.

0 O

00 O PC

B *-> B «

rf * • £ c

ti

• 43 • r»

> " s

c

-

cj

<^ TS -

£ - 3 g 'C c .5 S-S -c c

^

p

5 S rf g o

—' H

to

^

:rf

^ to+J

M C :Q -B

,i

• -^ä

.

• —'

O O p C) 0 0 0 C> O O 0 > 0 0 0 IC m o [^ L^ CO

T-t

• ,- > OJ

-rH

B 4 o C ;B P~ ,B T rf a MH rf >

O > 0 c5 0 c> i r 0 5 [ > E£3

rj<

O O O O O O O O O O O O O O O O O O 0 0 0 0 0 0 o o o - ^ c o t o O T-l CO CM

TH

<<

0 0 0 0 m

1—1

^

to

0 0

«

Ä

"«

cf.s> ^

0) »rf * _B 00 c/5 r-1

_« p>

KUN

12 (UN 1958

Statens offentliga utredningar 1958 Systematisk förteckning (Siffr a inom klämmer beteckna utredningainas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän ltiftuing. Rättsskipning. Fångvård. Häradsrättsmmansättning i brottmål. [9] Förslag till rumärkeslag. [10] Betänkande.ed förslag till allmän tjänstepliktslag m. m.3]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Småbrukarstödet. [7]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statafi. ttniiig. Allmän statsförvaltning. Utredning c vissa förhållanden vid konserveringsforskning^titutet. [3] Författningiredmngen. 1- Kandidatnominering vid andrakamrval [6] 2. Regeringsarbetet. [14]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Stateioch kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen. Vägplan för Sverige. Del 1. Riktlinjer och fCörs. rs i a g samt kartbilagor. [1] Del 2. Expertutredningaar o- o c n övriga textbilagor. [2] Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen. Promemoria med förslag om fondförvaltning m. i m i samband med en utbyggd pensionering. [f4] ." Permanent skördeskadeskydd. [5]

Nalnalekonomi och socialpolitik. Socialförsähng och rehabilitering. [17]

Hälso- och sjukvård. Gemensam 3 rdlsk hälsovårdsutbildning. [8] Hälsovård . n öppen sjukvård i landstingsområdena. [15]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1955 års universitetsutredning. 3. Reservernia för högre utbildning. Beräkningar och metoddhskjkussion. [11] Försvarsväsen. Civilförsvarsutbildningen. [12] Civilförsvarets organisation. [13]

Allmänt näringsväsen. Gotland. [11

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG ESSELTE AB STOCKHOLM 1958