Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

kiWk *«K»<»*

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR Inrikesdepartementet

1959:39

50 lJ

W rT

GEMENSAM NORDISK ARBETSMARKNAD FÖR LÄKARE BETÄNKANDE AV NORDISKA KOMMITTÉN FÖR UTREDNING AV FRÅGAN OM GEMENSAM NORDISK ARBETSMARKNAD FÖR LÄKARE OCH TANDLÄKARE

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk

1 . Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. I d u n . 2. Filmstöd och biografnöjesskatt. I d u n . 153 s. F i . 3 . Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. 4 . Kompetensfördelningen av administrativa besvärsm å l mellan K u n g l . Maj:t i statsrådet och regeringsr ä t t e n . I d u n . 485 s. J u . „n. , 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. I d u n . dU-ls.i. 6. Fångvardianstalters optimala storlek. I d u n . bö s. + 7. Statligt kreditstöd till h a n t v e r k och småindustri m . m . Kihlström. 131 s. H . . 8. Utbildning a v lärare i yrkesämnen for industri ocn h a n t v e r k samt handel. I d u n . 210 s. E . 9. Lokala skyddstjänstemän s a m t arbetarskyddsstyrelsens organisation. I d u n . 78 s. S. . 10. Författningsutredningen I V . Opinionsbddnmgen vid folkomröstningen 1957. I d u n . 145 s. J u . _ _ . - _ „ 1 1 . Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvarv. I d u n . 56 s. F ö . 12. Tilläggspensioneringens administration. I d u n . ist>s. »• 1 3 . Familjebeskattningen. I d u n . 275 s. F i . 1 4 . Reviderad nationalbudget for år 1959. Marcus. V + 112 s. F l . ,„ . 15. Fångvårdsstyrelsen. I d u n . 216 s. J u . 16. Riksdagens b u d g e t a r b e t e . Marcus. 56 s. ti. 17. D o m a r b a n a n . I d u n 222 s. J u . 18. Fånges arbetsersättning. I d u n . 98 s. J u . 19. Statsbidragen till städernas vägar och gator m . m . I d u n . 136 s. K. , . .. , . 20. D e t rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. I d u n . 181 s. J u . . . M_m <„*+?+„+= 2 1 . Sveriges meteorologiska och hydrologiska i n s t i t u t s arbetsuppgifter och organisation. I d u n . Mö s. K.. 2 2 . Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. I d u n . 238 s. r l . 2 3 . Arméns befäl. I d u n . 431 s. F ö . 24. Förslag till lag o m straff för varusmuggling m . m . I d u n . 407 s. F l . . _. . , - - , 2 5 . Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna, I d u n . 197 s S. 26. Arbetstiden för viss militär och civilmilitär prsonal. I d u n . 98 s. F ö . , . M T. _ 2 7 . Omreglering a v h o v r ä t t e r n a s domkretsar. l a u n . 2 8 . Besparingar inom statsverksamheten. I d u n . 278 s. F i . 29. Donationsfonder och övriga diverse medel inom s t a t s förvaltningen. I d u n . 71 s. F i . •.„«M, 30. L a n t m ä t e r i v ä s e n d e t s och k a r t v e r k e t s organisation. I d u n . 322 s. J o . 3 1 . Mvrslogar i D a l a r n a . Kihlström. 121 s. J u .

32. Förbättrade familjeförmåncr från folkpensioneringen m . m. I d u n . 238 s. S. 3 3 . Organisatoriska riktlinjer för svensk statistik. I d u n . 198 s. F i . 34. A t o m a n s v a r i g h e t I . I d u n . 57 s. J u . 35. F l y t t n i n g , kvarsittning och u t k u g g m n g . I d u n . 88 s. fc. 36. Mätningsteknisk och k a r t t e k n i s k utbildning. Statens R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 145 s. J o . 37. Ungdomsbrottslighet. I d u n . 315 s + 12 s. ill. J u . 38. Beredskap m o t atomenergiolyckor. K i h l s t r ö m . 120 s. I. , _ , . . .... 39. Gemensam nordisk a r b e t s m a r k n a d for läkare. N o r s t e d t & Söner. 101 s. I.

br u k s d e p a r t e m e n t e t .

förteckning

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:39

Inrikesdepartementet

GEMENSAM NORDISK ARBETSMARKNAD FÖR LÄKARE BETÄNKANDE AV NORDISKA KOMMITTÉN FÖR UTREDNING AV FRÅGAN OM GEMENSAM NORDISK ARBETSMARKNAD FÖR LÄKARE OCH TANDLÄKARE

STOCKHOLM 1 9 5 9 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. N O R S T E D T & SÖNER

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för svenska inrikesdepartementet 5 Förslag till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare 7 I. Historik jj II. Sjukvårdens organisation, läkarutbildning och behörighetslagstiftnini.; m. m. i Danmark, Finland, Norge och Sverige 19 Hälso- och sjukvårdens organisation 19 Läkarutbildningen 29 Behörighet att utöva läkekonsten 39 Vissa allmänna villkor för anställning som läkare inom statlig ellei kommunal sjukvård 52 III. Den grundläggande läkarutbildningen 63 IV. Tilläggsutbildning m. m. <;7 V. Legitimation, behörighet m. fl. frågor 73 VI. Rätten till tjänster samt löne- och pensionsfrågor 78 VII. Värdering av meriter vid sökande av tjänst 82 VIII. Arbetsmarknadspolitiska frågor m. m. 88 IX. Sammanfattning och förslag 95 X. Specialmotivering till förslaget om överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare 98 XI. Särskilda yttranden 3 -j

Till Herr Statsrådet

och Chefen för svenska

inrikesdepartementet

Vid sin femte session i Helsingfors år 1957 antog Nordiska rådet en rekommendation (nr 7) till regeringarna om att vidtaga åtgärder för tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare och tandläkare. Enligt en mellan Nordiska rådets presidium och representanter för regeringarna träffad överenskommelse uppdrogs åt den svenska regeringen att vara koordinerande och initiativtagande vid det fortsatta arbetet med rådets rekommendation. Vid förberedande förhandlingar med representanter för regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige beslöts, att en internordisk kommitté skulle tillsättas för ändamålet. Härefter har för ett vart av dessa länder utsetts ledamöter och experter för utredningsarbetet. Kommittén har antagit benämningen Nordiska kommittén för utredning av frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare och tandläkare. Kommittén får härmed vördsamt överlämna ett delbetänkande angående en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Kommittén h a r bestått av följande ledamöter: Danmark: Ekspeditionssekretar A. Munkgaard L«ge K. H. Backer Finland: Medicinalrådet P. Kuusisto Assessorn V. Kängas Norge: Medisinalråd J. Bj0rnsson Byråsjef T. Amlie Sverige: Statssekreteraren C. Persson Byråchefen H. Rahm (t. o. m. den 20 januari 1958) Medicinalrådet I. Frostner (fr. o. m. den 21 januari 1958) Såsom experter vid utredningsarbetet har utsetts för Danmark överläge C J. M0llenbach och ordföranden i Den almindelige danske Lsegeforening G. Jacobsen, för Finland professorerna I. Vartiainen och E. Tammisalo samt ordföranden i Finlands läkarförbund, professorn U. Siirala, samt för Sverige medicinalrådet I. Frostner (t. o. m. den 20 januari 1958), byråchefen H. Rahm (fr. o. m. den 21 januari 1958), professorn B. Rexed, direktören hos Sveriges läkarförbund E. Husmark och lönedirektören H. Gröndal. Kommitténs sekreterare från och med den 29 augusti 1958 har varit t.f. byrådirektören J. Tengwall.

6 De norska ledamöterna i kommittén har anmält avvikande mening beträffande viss fråga i kapitel IV: Tilläggsutbildning m. m. Herr Husmark har avgivit särskilt yttrande beträffande kompletterande utbildning av läkare från annat land. Helsingfors den 13 oktober 1959 A. Munkgaard

Paavo Kuusisto

Jon Bj0rnsson

K. H. Backer

Veikko Kängas

Ths. Amlie

Carl G. Persson Ivar

Frostner

I J. Tengwall

Förslag till överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare De fördragsslutande staterna, som tidigare träffat överenskommelse om en gemensam nordisk arbetsmarknad, som i princip anse, att möjligheten för medicinsk arbetskraft till fri rörlighet mellan de nordiska staterna vore till gagn för den medicinska och sociala utvecklingen i dessa stater, som anse, att den grundläggande utbildningen för läkare är i stort sett likvärdig i respektive stater, som anse, att så enhetlig utformning som möjligt av läkarutbildningen i de nordiska staterna bör åstadkommas, och som vilja eftersträva så enhetlig lagstiftning som möjligt i fråga om medicinalpersonal, hava enats om följande. Artikel 1 Medborgare i fördragsslutande stat, som avlagt dansk »lsegevidenskabelig embedseksamen» och fullgjort föreskriven turnustjänstgöring eller finsk medicine licentiatexamen eller norsk »medisinsk embetseksamen» och fullgjort föreskriven turnustjänstgöring, eller svensk medicine licentiatexamen och som i följd därav vunnit och fortfarande äger obegränsad legitimation såsom läkare i den stat, där examen avlagts, skall äga rätt att under de i denna överenskommelse angivna förutsättningarna utöva läkarkonsten och för detta ändamål vinna legitimation såsom läkare i övriga fördragsslutande stater. Artikel 2 Såsom villkor för meddelande av legitimation enligt artikel 1, må fördragsslutande stat kräva, att läkaren visar sig hava inhämtat erforderliga kunskaper angående där gällande medicinalförfattningar.

8 Artikel 3 Medborgare i fördragsslutande stat, som önskar utöva läkarkonsten i annan fördragsslutande stat, har att till den centrala medicinalmyndigheten i sistnämnda stat ingiva bevis om att han uppfyller villkoren i artiklarna 1 och 2. Sökande, som uppfyller nyssnämnda villkor, skall meddelas legitimation såsom läkare, därest icke sådana förhållanden föreligga, att om sökanden varit legitimerad läkare legitimationen kunnat återkallas. Underrättelse om sålunda meddelad legitimation skall tillställas den centrala medicinalmyndigheten i den eller de stater, där läkaren tidigare vunnit legitimation. De centrala medicinalmyndigheterna skola lämna varandra de ytterligare upplysningar, som i anledning av en sökt legitimation befinnas erforderliga. Artikel 4 Har legitimation såsom läkare i en fördragsslutande stat meddelats för läkare, vilken ursprungligen legitimerats i annan stat, skall legitimationen återkallas, därest den ursprungliga legitimationen återkallas. I övrigt må legitimationen återkallas endast på de grunder, som gälla i den stat, där den meddelats, dock att hänsyn därvid må tagas jämväl till i annan fördragsslutande stat begånget brott eller ådagalagd grov oskicklighet vid utövning av läkarkonsten eller visad uppenbar olämplighet såsom läkare. Blir läkare, som vunnit legitimation såsom läkare i flera fördragsslutande stater, i någon av dessa föremål för judiciell eller disciplinär åtgärd i anledning av sin läkarverksamhet därstädes eller återkallas för honom utfärdad legitimation, skall den centrala medicinalmyndigheten i den eller de andra fördragsslutande staterna underrättas om åtgärden eller återkallelsen samt om skälen därför. Sådan underrättelse skall jämväl ske om läkaren fått vidkännas inskränkning i rätten att från apotek förskriva läkemedel eller alkohol eller om han frivilligt givit avkall härpå eller på rätten att utöva läkarverksamhet. Artikel 5 Läkare i fördragsslutande stat, som vunnit legitimation såsom läkare i annan sådan stat, bör i princip vara berättigad att söka och erhålla civil tjänst såsom läkare i sistnämnda stat utan hinder av att han icke är medborgare i denna stat. Tjänstgöring såsom läkare i någon av de fördragsslutande staterna bör vid tillsättning av läkartjänst i annan fördragsslutande stat tillmätas samma värde som i sistnämnda stat fullgjord tjänstgöring av motsvarande slag.

9 Artikel 6 Läkare i fördragsslutande stat, som erhållit tjänst såsom läkare i annan fördragsslutande stat, bör i princip vara likställd med läkare i sistnämnda stat såvitt angår rätt till lön och pension samt övriga med tjänsten förenade förmåner. Artikel 7 Envar fördragsslutande stat förbinder sig att efter undertecknandet av denna överenskommelse vidtaga åtgärder för att i den mån så befinnes möjligt genomföra de ändringar i gällande bestämmelser, som äro erforderliga för tillgodoseende av de i artiklarna 5 och 6 angivna principerna såvitt angår statliga civila tjänster, ävensom att i övrigt verka för att dessa principer vinna tillämpning jämväl i fråga om icke-statliga tjänster. Artikel 8 De centrala medicinalmyndigheterna i de fördragsslutande staterna skola noga följa utvecklingen på arbetsmarknaden för läkare i respektive stater och då särskilda åtgärder synas påkallade, göra anmälan därom till den enligt artikel 5 i överenskommelsen den 22 maj 1954 om gemensam arbetsmarknad tillsatta kommissionen. De centrala medicinalmyndigheterna skola fortlöpande lämna varandra de uppgifter och upplysningar, som äro av betydelse för bedömande av utvecklingen på arbetsmarknaden för läkare i respektive stater. Artikel 9 Efter förhandlingar må Islands regering kunna ansluta sig till denna överenskommelse. Artikel 10 Denna överenskommelse skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras i det svenska utrikesdepartementets arkiv. Överenskommelsen träder i kraft så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats, dock tidigast den .. . Envar av de fördragsslutande staterna kan uppsäga överenskommelsen med en uppsägningstid av sex månader att upphöra den 1 juli eller den 1 januari. Envar av de fördragsslutande staterna kan med omedelbar verkan sätta överenskommelsen ur kraft i förhållande till en eller flera av de övriga staterna i händelse av krig eller krigsfara eller om andra särskilda nationella eller internationella förhållanden göra det nödvändigt. Vederbörande staters regeringar skola omedelbart underrättas om beslutet.

10 Till bekräftelse härav hava de befullmäktigade ombuden för respektive stat undertecknat denna överenskommelse och försett densamma med sina sigill. Som skedde i Stockholm den i ett exemplar på svenska, danska, finska och norska språken, av vilket svenska utrikesdepartementet skall överlämna bestyrkta avskrifter till de övriga fördragsslutande staternas regeringar.

11 I. Historik Sedan lång tid tillbaka pågår på hälso- och sjukvårdens område — liksom på andra områden — ett nära samarbete mellan de nordiska länderna. Detta samarbete har för medicinalpersonalens vidkommande skett icke blott genom ett utbyte av erfarenheter under kongresser och studieresor utan också genom att sjukvårdspersonal av skilda kategorier efter kriget i viss omfattning tagit anställning i annat nordiskt land. I regel har anställningen skett för ganska kort tid, några månader eller upp till några år. Mera sällan torde vederbörande stadigvarande ha slagit sig ned i det främmande landet. Det stora flertalet utgöres av medicine studerande, som erhåller vikariatsförordnanden av olika slag. Motiven för att man sökt sig till ett annat nordiskt land har varit flera; i några fall rent ekonomiska, i andra humanitära, såsom under åren närmast efter kriget, då nordisk medicinalpersonal anlitades för att inom vissa områden avhjälpa verkligt svåra bristsituationer. 1 ett stort antal fall sker en tillfällig överflyttning till annat land i studiesyfte, t. ex. för att erhålla en specialistutbildning. Merendels torde flera faktorer ha samverkat. Frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare har ägnats särskild uppmärksamhet av Nordiska rådet. Vid rådets första session i Köpenh a m n år 1953 framlade herr Anders Pettersson, Sverige, med instämmande av herrar Marius Buhl, Gustav Pedersen och Knud Thestrup, samtliga från Danmark, ett förslag angående nordiskt samarbete på hälso- och sjukvårdens område. 1 Förslagsställaren anförde bl. a. följande. Inom hälso- och sjukvården torde för det dåvarande icke finnas något organiserat, genom bindande överenskommelser bekräftat samarbete mellan de nordiska länderna på det statliga planet. Det samarbete, som tid efter annan förekommit, hade varit av sporadisk art och vanligen avsett att lösa en aktuell situation. Det kunde emellertid förväntas, att det samarbete, som inletts mellan de hälsovårdande organen i de nordiska länderna, komme att avsätta vissa resultat. Några ansatser härtill hade visat sig lovande. Stora fördelar stode uppenbarligen att vinna vid en mera planmässigt utbyggd samverkan på ifrågavarande område. Här som på andra fält skulle det större underlag, som Norden bildade, ge möjligheter till ökad specialisering på särskilda områden samt till en utjämning av resurser i lägen, då ett land vore särskilt ansträngt. 1

1. sess., sp. 825.

12 Förslagsställaren hemställde, att Nordiska rådet måtte besluta att rekommendera de nordiska ländernas regeringar att uppgöra ett program för nordiskt samarbete på hälso- och sjukvårdens område samt att förelägga Nordiska rådet detta program vid 1954 års session. Genom enhälligt beslut den 19 februari 1953 rekommenderade Nordiska rådet regeringarna att undersöka möjligheten för ett fortsatt samarbete mellan de nordiska länderna på hälsovårdsområdet och om möjligt framlägga en översikt häröver vid sessionen år 1954.x I en annan rekommendation — nr 7 — vid samma session upptogs till behandling den större, mera principiella frågan om nordiska medborgares rättsliga ställning i annat nordiskt land. Nordiska rådet hemställde i densamma, att regeringarna skulle överväga möjligheterna att genomföra praktiska och konkreta förslag för att successivt utjämna olikheterna mellan medborgarna i de olika länderna. Vid Nordiska rådets andra session 1954 förelåg den begärda översikten rörande möjligheterna för det fortsatta samarbetet på hälsovårdsområdet. I översikten, som utarbetats av det norska Helsedirektoratet, anfördes beträffande hälsovårdspersonalen, bland annat, följande. Utdannelse av leger, tannleger, sykepleiersker og sykegymnaster f0lger i de nordiske land stort sett de samme linjer. Med tilleggsutdannelse som er n0dvendig som f0lge av de enkelte lands noe forskjellige lover på det rettsmedisinske og sosialmedisinske område, vil det derfor for så vidt angår personellets faglige kvalifikasjoner, vasre ubetenkelig å gi en nordisk godkjenning på grunnlag av de nasjonale eksamener. Konsekvensen av dette er også tätt ved at f. eks. et st0rre antall norske studenter under og etter krigen tok sine medisinske embetseksamener i Danmark og Sverige og deretter ble gitt norsk licentia practicandi. Likeledes arbeider i Sverige for tiden en rekke danske og norske leger og sykepleiersker. Det er derfor naturlig at sp0rsmålet om et felles arbeidsmarked for medisinsk personell er kommet opp, og det b0r også tas sikte på å åpne et slikt marked. Når det for tiden gj0r seg gjeldende sterke betenkeligheter i enkelte av landene for allerede nå å gå til et slikt skritt, beror det i f0rste rekke på de til dels meget ulike l0nnsforhold og også ansiennitetsforhold som hersker, og på grann av at landene ikke i samme grad er försynt med medisinsk personell, og videre at det ikke i noe av landene finnes overskudd av medisinsk arbeidskraft. En åpning av et felles arbeidsmarked innebserer derfor for tiden fare for en flyttning av n0dvendig personell til områder hvor I0nnsforholdene og avansementsforholdene er best. Det vil derved kunne oppstå en konkurranse om den medisinske arbeidskraft som kan virke skadelig i de andre områder. Et felles arbeidsmarked vil imidlertid by på klare fordeler. De problemer som dette sp0rsmål reiser b0r derfor utredes av de kompetente myndigheter med sikte på etter hvert å nå frem til en tilfredsstillende ordning. Selv om et felles arbeidsmarked ikke i 0yeblikket kan etableres, hindrer dette ikke at det under visse situasjoner er 0nskelig med en felles innsats av den medisinske arbeidskraft i Norden, slik som det er tilfelle under poliomyelittepidemiene. En felles utnyttelse av utdannelses- og forskningsmulighetene er allerede i noen grad etablert, men kan utvilsomt komme inn i et mer rasjonelt spor. Dette vil 1

Rek. nr 3/1953.

13 således kunne resultere i en noe raskere utdannelse av visse typer av spesialister enn nå kan skje i de enkelte land og i bedre koordinering av den medisinske forskning. Samtidig vil en utveksling av medisinsk personell på denne basis kunne bidra vesentlig til å utvide personellets erfaringsgrunnlag og til etablering av et bredere medisinsk milj0. Også de administrative og 0konomiske sider av dette problem synes å ligge vel til rette for et utvalg som eventuelt skal studere problemene i förbindelse med et felles medisinsk arbeidsmarked.i Vid ärendets behandling inom Nordiska rådet beslöts en rekommendation, som direkt tog sikte på medicinalpersonalen. I rekommendation nr 14/1954 den 16 augusti 1954 hemställde rådet, att regeringarna måtte närmare utreda, vilka åtgärder som borde genomföras för att få till stånd utväxling mellan de nordiska länderna av sjukvårdspersonal och för att skapa en gemensam nordisk arbetsmarknad för medicinalpersonal (utom apotek a r e ) . Vidare hemställdes, att för att möjliggöra att dansk, finsk, norsk, svensk eller isländsk legitimation skulle få giltighet i de andra nordiska länderna regeringarna måtte utreda, om särskilda åtgärder med hänsyn till utbildningen av bl. a. läkare erfordrades. Vid Nordiska rådets tredje session 1955 lämnades redogörelser för läkarutbildningen och rätten att utöva läkaryrket i de nordiska länderna. Den 2 februari 1955 antogs en ny rekommendation, nr 4/1955, vari regeringarna rekommenderades att tillse, att så stor överensstämmelse uppnås mellan fordringarna vid utbildning av bl. a. läkare i de nordiska länderna, att personer med sådan utbildning kan likställas, oavsett i vilket nordiskt land utbildningen erhålles. I syfte att skapa förutsättningar för en saklig behandling vid Nordiska rådets femte session av den i rekommendation nr 14/1954 med flera rekommendationer berörda frågan om gemensam nordisk arbetsmarknad för medicinsk personal beslöt rådets presidium vid sammanträde den 18—19 april 1956 att tillsätta en kommitté med uppgift att förbereda frågans behandling vid nämnda session. Till medlemmar av denna kommitté valde sedermera de nationella delegationerna: D a n m a r k : folketingsmedlemmarna Nina Andersen och Harald Nielsen. Finland: riksdagsmännen Helge Miettunen och Mauri Ryömä. Norge: stortingsrepresentanterna Claudia Oisen och Rakel Seweriin. Sverige: riksdagsmännen Anders Pettersson och Gösta Skoglund. Islands delegation utsåg till observatör professorn Niels Dungal. Kommittén avgav utlåtande till Nordiska rådets femte session 1957 i Helsingfors. I detta uttalades, bland annat, följande. Den grundläggande läkarutbildningen i de olika nordiska länderna vore i stort sett likvärdig, och skilj aktigheterna vore icke av den art, att de utgjorde hinder för att tillåta en läkare med utbildning i ett nordiskt land att praktisera i annat nordiskt land. Även om föreliggande olikheter beträffande ländernas läkarutbildning icke lade hinder i vägen för förverkligandet av önskemålet om gemensam nordisk marknad för läkare, fann kom1

2. sesj., s. 712.

14 mitten likväl önskvärt, att arbetet fortsattes för att utjämna sådana olikheter, som icke vore betingade av varje lands särskilda förhållanden. I detta avseende erinrades om den vid rådets 3:e session antagna rekommendationen nr 4/1955, enligt vilken regeringarna rekommederats att tillse, att så stor överensstämmelse uppnåddes mellan fordringarna vid utbildning av läkare m. fl. i de olika nordiska länderna, att personer med sådan utbildning kunde likställas, oavsett i vilket nordiskt land utbildningen erhållits. Kommittén fann för sin del fullt klarlagt, att komplettering av kunskaperna i ämnena socialmedicin och rättsmedicin måste fordras av den, som tagit sin läkarexamen i annat nordiskt land än det, där han avsåge att praktisera yrket. Möjligen gällde detta också, åtminstone i vissa fall, ämnet rättspsykiatri. Det syntes icke lämpligen böra komma i fråga att föreskriva skyldighet för läkarkandidaterna i vart och ett av de nordiska länderna att inlära ett nordiskt pensum, täckande alla länderna på detta kunskapsområde. Läkare, som avsåge att utöva läkaryrket i annat nordiskt land, borde därför få underkasta sig motsvarande prövning som i detta avseende vore stadgad för läkarkandidaterna i detta land. Enligt kommitténs mening vore det ej erforderligt att därutöver uppställa några krav på särskilda kunskaper eller tjänstgöringar. Vad särskilt beträffade de från vissa håll framställda fordringarna på viss tids praktisk tjänstgöring i det land, där yrket framdeles skulle utövas, ansåg kommittén bl. a. med hänsyn till de stora likheterna mellan länderna några sådana krav icke böra uppställas. Den överflyttade läkaren torde på kort tid vinna erforderlig förtrogenhet med de inhemska förhållandena. Kommittén fann det av praktiska skäl vara nödvändigt, att de läkare, som efter examen i ett nordiskt land önskade utöva yrket i ett annat nordiskt land, på något sätt registrerades. Redan av denna grund torde det vara ofrånkomligt, att den, som erhållit läkarlegitimation i ett nordiskt land — ius resp. licentia practicandi — icke utan vidare kunde tillåtas utöva yrket i ett annat nordiskt land. Någon form av auktorisation bleve för den skull behövlig. Problemet kunde enligt kommitténs mening lösas så, att läkaren automatiskt erhölle legitimation i vistelselandet mot företeende av bevis dels om legitimation i hemlandet, dels om att han besutte föreskrivna kunskaper i vistelselandets social- och rättsmedicin. Registreringsmyndigheterna — förslagsvis medicinalstyrelsen eller motsvarande myndighet — skulle icke därutöver företaga någon annan prövning av ärendet än att konstatera, att sökanden icke hade blivit avstängd eller föremål för liknande åtgärd i annat nordiskt land. Frågan, hur registreringsmyndigheten skulle få kännedom om meddelade avstängningsbeslut eller andra liknande åtgärder, vore av rent administrativ natur och torde lätt k u n n a lösas. Enligt kommitténs mening funnes det ej anledning att uppställa några andra villkor än de nu nämnda för att legitimation skulle kunna utfärdas i vistelselandet. Av detta torde följa, att det icke vore i och för sig nödvändigt för att skapa en gemensam arbetsmarknad för läkare att anordna en inom hela det nordiska området giltig legitimation. Det läte sig göra att

15 bygga vidare på nationella legitimationer. Detta hindrade emellertid icke, att det vore önskvärt, att föreskrifterna om legitimation och deslegitimation gjordes enhetliga i de nordiska länderna. Otvivelaktigt skulle detta vara ägnat att underlätta genomförandet av det ovan föreslagna systemet. Enligt kommitténs mening måste förutsättas, att förhållandena vid tillkomsten av en gemensam arbetsmarknad inom Norden för läkare gestaltades så inom respektive länder, att det icke uppstode allvarliga störningar inom ett lands sjukvård till följd av att möjligheter öppnades för en fri nordisk arbetsmarknad för medicinsk personal. Farhågorna för sådana störningar borde emellertid icke överdrivas. När det gällde privatpraktiserande läkare, torde man knappast ha anledning räkna med att sådana i någon större utsträckning komme att slå sig ned i annat nordiskt land än sitt hemland, där de vore förtrogna med miljö och språk. Det torde i allmänhet innebära en alltför stor risk att i ett annat land i konkurrens med inhemska läkare söka förskaffa sig en ställning som privatpraktiserande läkare. Annorlunda ställde det sig med anställda läkare. Inom denna grupp torde i främsta rummet sjukhusläkare kunna väntas söka sig till annat land än hemlandet. För dessa vore det mången gång av värde att kunna vidareutbilda sig i ett annat land än det, där de erhållit sin grundutbildning. Då det emellertid för denna grupps vidkommande alltid förhölle sig så, att det erfordrades ett anställningsbeslut från myndighet i det land, dit sjukhusläkaren sökte sig, funnes fullt tillfredsställande möjligheter att hålla överflyttning av läkare från ett land till ett annat under tillbörlig kontroll. De tillsättande myndigheterna torde nämligen i allmänhet ha möjlighet att anställa den läkare de önskade. Vid konkurrens mellan flera ungefär jämbördiga läkare kunde i regel den, som hade inhemskt medborgarskap, väntas få företräde framför sina kolleger från annat nordiskt land. Redan på grund härav torde en större ström av läkare till ett visst land knappast vara att påräkna. Saken kunde naturligtvis ställa sig annorlunda beträffande sådana tjänster, till vilka saknades kompetenta inhemska sökande. Skulle på grund härav antalet tillsättningar av tjänster med läkare från annat nordiskt land få en sådan omfattning i ett land, att överflyttningen av läkare bleve ensidig och hotade att medföra svårigheter för ett annat nordiskt land, borde situationen kunna lösas så, att överenskommelse träffades med myndigheterna i det land, som droge till sig läkare, att detta tills vidare skulle avstå från att taga i anspråk arbetskraft från det andra landet. Kommittén fann, att de förhållanden av angiven natur, som en fri arbetsmarknad kunde framkalla, lämpligen borde följas av Nordiska arbetsmarknadsutskottet, vilket enligt artiklarna 5 och 6 i överenskommelsen om fri nordisk arbetsmarknad hade till uppgift att följa utvecklingen på det stora området för den fria arbetsmarknaden, med möjlighet att ingripa, då så erfordrades. Detta utskott bestode av två representanter för envar av de fördragsslutande staternas regeringar, och varje stats representanter ägde tillkalla sakkunniga

16 i den omfattning, som de funne påkallat. Bestämmelsen lämnade sålunda möjlighet för utskottet att i här aktuella fall tillkalla företrädare för exempelvis de olika ländernas medicinalmyndigheter. Kommitténs uttalanden utmynnade i förslag till en ny rekommendation angående gemensam arbetsmarknad för läkare. Kommitténs förslag behandlades vid Nordiska rådets femte session 1957 av socialpolitiska utskottet, som i huvudsak anslöt sig till den uppfattning, som kommit till uttryck i kommitténs förslag. Utskottet konstaterade, att man på skilda håll i Norden ansåge, att en gemensam arbetsmarknad för medicinsk personal borde genomföras. Detta önskemål syntes lämpligen böra förverkligas genom att man utredde de med den gemensamma marknaden sammanhängande problemen för varje grupp för sig. Genom kommitténs arbete förelåge en översikt rörande dessa problem i fråga om läkare och tandläkare. Utskottet anslöt sig till kommitténs uppfattning, att man såsom ett led i förverkligandet av den gemensamma marknaden för läkare och tandläkare borde vidtaga åtgärder, som möjliggjorde för dessa grupper att på grundval av sin utbildning i ett nordiskt land erhålla legitimation i annat sådant land. Tidpunkten för en helt fri arbetsmarknad för läkare och tandläkare i alla eller vissa av Nordens länder bleve emellertid beroende av när de olika länderna genom sina utbildningsinstitutioner i det väsentliga kunde täcka sina behov av sådan personal med föreskriven grundutbildning eller när arbetsvillkoren samt de ekonomiska och sociala villkoren för denna personal bleve mera likartade. Utskottet ställde sig därför tveksamt till lämpligheten av att — såsom föreslagits — redan nu låta det särskilda organ, som inrättats enligt artikel 5 i överenskommelsen mellan de nordiska länderna om gemensam arbetsmarknad med huvudsaklig uppgift att följa utvecklingen på arbetsmarknaden i de skilda fördragsslutande staterna och arbetskraftens rörelser mellan dem, få överinseende även över den gemensamma arbetsmarknaden för läkare och tandläkare. Enligt utskottets mening borde ett ställningstagande till denna fråga få anstå. På utskottets hemställan antog Nordiska rådet enhälligt följande rekommendation (nr 7/1957): Nordiska rådet rekommenderar regeringarna att vidtaga åtgärder, varigenom 1) i ett vart av de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör för läkare, vilka i annat nordiskt land ha avlagt vederbörlig examen för utövande av läkaryrket, att mot företeende av bevis om sin behörighet i hemlandet och om erforderliga kunskaper i det ifrågavarande landets social- och rättsmedicin erhålla sådan behörighet även i detta land; 3) möjligheterna utredas att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som möta vid den gemensamma arbetsmarknadens genomförande för här angiven personal, varvid det är önskvärt, att en helt fri arbetsmarknad förverkligas så snart förutsättningar härför föreligga i två eller flere länder. Enligt en mellan Nordiska rådets presidium och representanter för regeringarna den 22 februari 1957 träffad överenskommelse har uppdragits åt

17 den svenska regeringen att vara koordinerande och initiativtagande vid det fortsatta arbetet med rådets rekommendation. Efter inbjudan av svenska regeringen hölls den 18 och 19 juni 1957 i Stockholm ett sammanträde för förberedande förhandlingar i anledning av rekommendationen med särskilt utsedda representanter för regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Syftet med sammanträdet var främst att klarlägga, hur det fortsatta arbetet borde bedrivas. Vid nyssnämnda sammanträde enades representanterna om att en särskild nordisk kommitté borde bildas för frågans fortsatta behandling. Kommitténs uppgift skulle vara att i detalj klarlägga, huruvida förutsättningar funnes för en gemensam arbetsmarknad och hur de olika spörsmål, som förslagets genomförande skulle medföra, lämpligen borde lösas. Kommitténs arbete borde utmynna i konkreta förslag hur en gemensam arbetsmarknad borde tillskapas. Enligt representanternas mening borde kommitténs arbete till en början avse endast frågan om gemensam arbetsmarknad för läkare, och först sedan kommittén framlagt sitt förslag i denna del, borde kommittén upptaga arbetet med frågan om gemensam arbetsmarknad jämväl för tandläkare. Representanterna anslöt sig till den inom Nordiska rådet uttalade meningen, att den grundläggande läkarutbildningen i de olika nordiska länderna vore i stort sett likvärdig. För att kunna taga ställning till de väckta förslagen ansågs det emellertid önskvärt att först klarlägga, hur den medicinska utbildningen vore ordnad i respektive länder. Sedan en sammanställning häröver uppgjorts, måste ställning tagas till om och i vilken utsträckning tilläggsutbildning erfordras. I samband därmed borde även behandlas spörsmålen om hur den praktiska tjänstgöringen under utbildningstiden bör ordnas, vilka möjligheter som bör finnas att fullgöra denna tjänstgöring i annat land osv. En annan fråga, som ansågs böra närmare utredas, är, om någon form av auktorisation skall erfordras och i så fall om auktorisationen skall förbindas med särskild prövning samt hur auktorisationen bör ordnas u r organisatorisk synpunkt. Tillskapandet av en gemensam arbetsmarknad medförde vidare problem av arbetsmarknadspolitisk natur, vilka närmare måste övervägas. Såvitt anginge befattningar som tjänsteläkare uppkom vidare särskilda spörsmål med hänsyn till krav på medborgarskap ävensom ekonomiska frågor avseende pensionsförhållanden, tjänstårsberäkning m. m. Även åtskilliga andra spörsmål sammanhängde med de väckta förslagen. Ur formell synpunkt syntes frågans lösning kräva åtskilliga författningsändringar i berörda länder. I anslutning härtill erinrades om att i Sverige framlagts förslag till ny lag om rätt att utöva läkekonsten (SOU 1956: 29), vilket förslag vore föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare skulle föranleda vissa ändringar i detta lagförslag. De problem, som mötte i fråga om en gemensam arbetsmarknad för tandläkare, vore i huvudsak desamma som för läkarnas del. Enligt representanternas mening borde de i kommittén deltagande länderna utse vardera två eller möjligen tre ledamöter, med möjlighet för dessa 2—591570

18 att anlita experter i den utsträckning, som befunnes erforderlig. Därest Island icke skulle anse sig kunna deltaga i kommitténs arbete med en delegation, skulle möjlighet finnas för Island att genom en observatör följa kommitténs arbete och framföra sina synpunkter. Sedan de synpunkter och förslag, som framkommit vid överläggningarna, delgivits regeringarna i de nordiska länderna, har inom Danmark, Finland, Norge och Sverige utsetts de ledamöter och experter i kommittén, som angivits i ingressen till detta betänkande.

19 II.

Sjukvårdens organisation, läkarutbildning och behörighetslagstiftning m. m. i Danmark, Finland, Norge och Sverige Hälso-

och

sjukvårdens

organisation

Danmark Sundhedsvaesenets arbejde er spredt over mange forskellige felter og forvaltes af mange myndigheder. De vaesentligste områder af sundhedsvsesenet sorterer under indenrigsministeriet som ressortministerium, dog h0rer lsegeuddannelsen under undervisningsministeriet og sygeforsikringsforhold under socialministeriet. Det samlende lsegeligt-hygiejniske sagkyndige organ er sundhedsstyrelsen, hvis virksomhed navnlig er rådgivende i forhold til de ministerier, myndigheder og institutioner, der beskaeftiger sig med sp0rgsmål af sundhedsmaessig karakter, og som i henhold til loven er forpligtet til at indhente sundhedsstyrelsens udtalelse. Ud over denne rådgivende virksomhed har sundhedsstyrelsen tilsyns- og administrative forpligtelser. Sundhedsstyrelsen bistås i sin virksomhed landet over af embedslseger (amtslaeger og kredslaeger). Det er disse laegers opgave at vaere rådgivende over for de lokale myndigheder i lsegeligt-hygiejniske sp0rgsmål. Det er dem tilladt at have praksis, og de fleste har det, men de indtager i dette forhold ikke nogen saerstilling over for landets 0vrige praktiserende laager (og speciallager). Vaccinationer (bortset fra af det offentlige betalte koppevaccinationer) og profylaktisk laegegerning som helbredskontrol med b0rn under skolealderen og i graviditeten er ikke electivt henlagt under embedslsegerne, men disse kan deltage deri jaevnsides områdets praktiserende laeger. Landet er delt i 69 laegekredse hver med 1 kredslaege. I landets amtsrådskredse er en af kredslaegerne amtslaege. Det almindelige sygehusvaesen drives av amtskommunerne og k0bstadkommunerne som oftest i faellesskab. Kernen i dette sygehusvaesen er inden for hvert amt et eller flere fuldt udspecialiserede sygehuse (centralsygehuse). Desuden findes et begraenset antal mindre sygehuse, som i stadig st0rre udstraekning har mediciner, kirurg, anaesthesiolog og radiolog. Endnu i nogle få tilfaelde findes såkaldte »blandede» sygehuse — d. v. s. sygehuse med blandet medicinsk-kirurgiske belaegninger. Chefen for disse sygehuse er en fuldt kvalificeret kirurg. Sygehusvsesenet inden for 2 eller flere amter k a n samarbejde for at tilfredsstille subspecialiseringens krav, ligesom amtskommuner og k0bstadskommuner i faellesskab kan l0se de mere specielle opgaver.

20 Staten driver ganske enkelte almindelige sygehuse: viktigst af disse er K0benhavns universitets hospital (rigshospitalet), statshospitalet i S0nderborg samt K0benhavns militaerhospital. Foruden de almindelige sygehuse findes til specielle formål en rsekke helbredelseinstitutioner, hvoraf kan naevnes: Sindssygehospitalerne, der drives af staten (underlagt indenrigsministeriet). Åndssvagevaesenets institutioner (underlagt socialministeriet). Vanf0reforsorgen er underlagt socialministeriet og varetages i förbindelse med Samfundet og Hjemmet for Vanf0re, der driver 2 ortopaediske hospitaler og enkelte ortopaediske afdelinger ved centralsygehusene. Tuberkulosebekaempelsen varetages dels af kommunerne, der driver tuberkulosestationerne og en raekke tuberkulosehospitaler, dels af Nationalföreningen til Tuberkulosens Bekaempelse, der driver en raekke sanatorier. 3 radiumstationer drives af Landsforeningen til Kraeftens Bekaempelse. De naevnte institutioner modtager et meget betydeligt statstilskud, der daekker den overvejende del af udgifterne. Rent private sygehuse og specialhospitaler har en ganske underordnet betydning. Forsorgen for blinde, d0ve og talelidende varetages udelukkende af staten. Sygehustaksterne fastsaettes af sygehusadministrationen og godkendes af indenrigsmiiristeriet. De 76 % af befolkningen er sikret fri laegehjaelp og sygehusbehandling samt andre göder av betydning for sygebehandlingen gennem et frivilligt, statsanerkendt og statsst0ttet forsikringssystem (sygekasserne for ubemidlede). Yderligere 11 % af befolkningen er gennem en udbygning af dette forsikringssystem med en forsikring for bemidlede (sygeforeninger) sikrede laegehjaelp og sygehusbehandling for en meget ringe betaling. Laegehjaelp uden for sygehusene ydes principielt af alment praktiserende laeger, som i deres virksomhed kan samarbejde med sygehusenes medicinske lahoratorier og r0ntgenklinikker samt med praktiserende speciallaeger. For sygekassemedlemmers vedkommende ydes hjaelpen i henhold til en mellem sygekasserne og laegeorganisationerne af sluttet overenskomst. Laegehjaelp til sygeforeningernes bemidlede medlemmer ydes efter refusionsprincippet (ca 75 % af den forsikredes udgift). Hvad speciallaegehjaelp angår, er forholdet det, at sygekasserne ikke betaler sådan hjaelp, med mindre det pågaeldende medlems almindeligt praktiserende laege har henvist medlemmet til speciallaegen, hvorimod sygeforeningernes medlemmer kan s0ge speciallaegehjaelp direkte. Dette er dog i praksis ikke almindeligt. I de senare år har en raekke love skabt forudsaetninger for et betydeligt forebyggende sundhedsarbejde, der betales af staten. Hertil h0rer laege- og jordemoderunders0gelse af gravide kvinder, sundhedsplejersketilsynet med b0rn i 1. leveår, laegetilsynet med alle b0rn fra 0—7 år samt skolelaegearbejdet. Endvidere omfattende vaccinationer, f0rst mod difteri, senere BCG-vaccinationer og sidst vaccinationer mod polio. Per 1. januar 1958 virkede ca. 5 700 laeger i Danmark.

21 Finland Den högsta ledningen av Finlands hälso- och sjukvård utövas av ministeriet för inrikesärendena. Som ett detta underlydande centralt ämbetsverk leder, övervakar och utvecklar medicinalstyrelsen landets hälso- och sjukvård, apoteksväsende och apoteksvarornas fabrikation och handel. Den slutna kroppssjukvården består av lasarettssjukhusvård (centralsjukhus etc.) och tuberkulossanatorievård. Lasarettssjukvård ges å centralsjukhus, kretssjukhus, lokalsjukhus samt läns- och allmänna sjukhus. Dessutom finnes i landet ett mindre antal privatsjukhus. Landets indelning i centralsjukhusdistrikt baserar sig på en lag av år 1956. Centralsjukhusdistriktens antal är 21, och vart och ett av dessa kommer att få sitt eget centralsjukhus med särskilda avdelningar för minst tre medicinska specialiteter och dessutom en avdelning för infektionssjukdomar. I verksamhet är nu nio centralsjukhus, inom vilka i allmänhet flera medicinska specialiteter är företrädda än vad minimikraven förutsätter; av dessa sjukhus är två universitets-centralsjukhus, vid vilka undervisning meddelas medicine kandidater. Förutom centralsjukhus känner ovannämnda lag två andra sjukhustyper: krets- och lokalsjukhus. Kretssjukhusen, inom vilka minst två medicinska specialiteter bör vara företrädda, är avsedda att placeras så, att viss specialvård kan ges även annorstädes inom centralsjukhusdistriktet än vid centralsjukhuset. Lokalsjukhuset åter tjänar sjukvården inom ett begränsat kommunalt område. De lokala sjukhusen står i allmänhet under ledning av kommunalläkare, vilka sällan är specialister. I vissa större städer kan lokala sjukhus dock bestå av flera viktiga specialiteter. Centralsjukhusens anläggningskostnader fördelas på staten och de deltagande kommunerna sålunda, att kommunerna tillsammans bestrider tredjedelen av kostnaderna; av driftkostnaderna erlägger staten hälften. Kretssjukhusen beviljas som statsunderstöd hälften av anläggningskostnaderna och 40 % av driftkostnaderna. De lokala sjukhusen erhåller som statsunderstöd 25—40 % av anläggnings- och driftkostnaderna, beroende på kommunens ekonomiska bärkraft. Enligt lagen bör en stad eller köping ha en sjukhusplats per 375 invånare och en landskommun en plats per 750 invånare. Av dessa sjukhusplatser bör varje k o m m u n uti distriktets eget centralsjukhus förfoga över minst en plats per påbörjat 4 000-tal invånare, varförutom kommunerna uti avdelningen för infektionssjukdomar bör förfoga över en plats per 5 000 invånare. Då det antal sjukhusplatser, som bestämmes enligt ovannämnda proportionstal, icke är tillräckligt för att täcka behovet av sjukhusplatser, åligger det kommunen att avgöra, om den skall teckna fler sjukhusplatser än nödvändigt just vid centralsjukhuset eller reservera sjukhusplatser på annan typs sjukhus. Dessutom bör centralsjukhus enligt lagen ha minst 50 % fler sjukhusplatser än distriktets kommuner sammanlagt förfogar över.

22 Förutom de ovannämnda finns det 11 läns- och allmänna sjukhus, vilka äges av staten. De statliga sjukhusen kommer att upphöra i den mån centralsjukhus bygges inom de olika distrikten. Definitionerna av central-, krets- och lokala sjukhus enligt lagen av år 1956 uttrycker i första hand de olika sjukhusens ställning såsom statsunderstödda inrättningar. Ett lokalsjukhus behöver inte nödvändigt underställas denna lag men kan i så fall inte heller erhålla statsunderstöd. I landet finnes dessutom privata sjukhus, varav de flesta äges av olika stiftelser. Vissa av dessa sjukhus erhåller statsunderstöd enligt prövning på grund av att de upprätthåller specialavdelningar i trakter, som inte förfogar över andra sjukhus på motsvarande nivå. Sommaren 1959 var lasarettssjukvårdsplatserna fördelade på följande sätt: Vårdplatser å centralsjukhus 4 036 » » kretssjukhus ^ 927 7 » » lokalsjukhus °53 » » läns- och allmänna sjukhus 1992 2 384 » » privata sjukhus Summa 16 392 Detta motsvarar 3,7 lasarettssjukhusplatser per 1 000 invånare. Avgiften per vårddag är lika stor vid central-, krets- och lokalsjukhusen under förutsättning att krets- och lokalsjukhusen erhåller statsunderstöd. Den lägsta dagsavgiften är f. n. ca 9,7 svenska kronor per dygn, och den högsta, t. ex. för privatplats, 32,3 kr per dygn. Totalkostnaden vid centralsjukhusen var under 1958 43,1 kr per vårddag. Inberäknat alla inkomster, även statsunderstödet, blev nettoförlusten för centralsjukhusförbundet 11,4 kr. per vårddag, vilket måste erläggas av vederbörande medlemskommuner. Tuberkulossjukhusvård ges enligt tuberkuloslagen, som trätt i kraft år 1948, å centralsanatorier. Förutom såsom platser för sjukvård fungerar de även såsom centraler för den öppna tuberkulosvården inom sina egna tuberkulosdistrikt. Landet är uppdelat i 19 tuberkulosdistrikt med var sitt centralsanatorium. Sanatoriernas vårdplatser var sommaren 1959 sammanlagt ungefär 6 300. Detta motsvarar ca 1,4 platser per 1 000 invånare. Är 1958 var centralsanatoriernas bruttoutgifter per vårddag ca 20,2 kr. Enligt lagen erlägger staten 50 % av de s. k. godkännbara utgifterna. Ovan nämnda år erlade staten såsom bidrag ca 7,9 kr per vårddag, varigenom kommunernas andel blev ca 12,3 kr. Den andel, som faller på patienterna själva, är ca 3,3 k r ( = 200 fmk) per dygn, men största delen av dem är på sociala grunder befriade från erläggandet av denna avgift. 1953 trädde i Finland i kraft en ny sinnessjuklag. Enligt denna är landet indelat i 18 sinnessjukvårddistrikt. I varje distrikt finns ett av distriktets kommuner ägt centralsinnessjukhus (s. k. A-sjukhus). Å detta gives den mera krävande specialistvården. I varje distrikt kan ytterligare finnas s. k. B-sinnessjukhus, i vilka vårdas patienter, vilkas sjukdom är av långvarig art. Det är önskvärt, att i B-sjukhus vårdas endast patienter, som under-

gått behandling i A-sjukhus. Även dessa äges av kommunerna. Det totala platsantalet å A-sjukhusen sommaren 1959 är 11 438 och å B-sjukhusen 3 678 eller tillsammans ca 3,4 vårdplatser per 1 000 invånare. Sedan decennier finns i Finland i ungefär en fjärdedel av landets kommuner sinnessjukavdelningar i samband med kommunalhemmen. Dessa underlyder socialministeriet. Det är avsett att småningom slopa dessa och samtidigt överflytta patienterna till de egentliga B-sjukhusen. Antalet vårdplatser å dessa var sommaren 1959 ca 3 000. A- och B-sjukhusen åtnjuter 50 % statsbidrag för sina driftkostnader, de förra 50 % och de senare 25 % för sina grundläggningskostnader. Enligt den nya lagen ansluter sig också den öppna vården av sinnessjuka till vårddistrikten. Staten äger numera endast 3 sinnessjukhus (ca 500 vårdplatser). I dessa vårdas huvudsakligen personer, vilka på grund av sinnessjukdom ej dömts till straff efter ett begånget brott. Vården av de psykiskt efterblivna tillkommer helt och hållet socialministeriet. 1958 trädde i kraft den första egentliga lagen angående psykiskt efterblivna. Staten äger 3 anstalter (294 bäddar), kommunerna 2 (212 bäddar) och privata organisationer 5 anstalter (1 124 bäddar). Bristen på platser är skriande. Staten garanterar bidrag till de av den icke ägda inrättningar. Avgifterna för vårdplats å sjukhusen bestämmes författningsvägen av statsrådet (== regeringen). Detta gäller både centralsjukhus, statens (länsoch allmänna) sjukhus, tuberkulossanatorier och sinnessjukhus. En förutsättning för beviljande av statsunderstöd åt krets- och lokalsjukhus är jämlikt lagen om sjukhus (49/56) att de avgifter, som i sjukhuset uppbäres för vårddagarna, ej överstiger motsvarande avgifter vid centralsjukhusen. Beträffande privata sjukvårdsanstalter och sådana kommunalsjukhus, vilka ej åtnjuter statsunderstöd, finnes inga bestämmelser angående storleken av patientavgifterna. Den öppna sjukvårdens lakar- och sjuksköterskearbete handhas till största delen enligt lag av kommunerna under övervakning av statens myndigheter. Såsom statens övervakande organ fungerar medicinalstyrelsen och under denna länsläkarinstitutionen. I varje län finnes en eller två länsläkare beroende på länets storlek. För övervakningen av sjuksköterskearbetet biträdes länsläkarna av länshälsosystrarna och -barnmorskorna. Kommunerna är skyldiga att antingen ensamt för sig eller gemensamt inrätta kommunalläkartjänster. År 1957 fanns i landet 483 landskommuner, vilka bildade sammanlagt 339 kommunalläkardistrikt. I dessa fanns sammanlagt 433 kommunalläkartjänster. I medeltal fanns det i landskommunerna en läkartjänst på ca 6 500 invånare. För tjänsternas upprätthållande gives statsbidrag. Kommunalläkaren är förpliktad att utöver hälsovårdsarbetet giva läkarhjälp åt hjälpbehövande under sina mottagningar samt medelst sjukbesök mot arvode, som grundar sig på avtal.

24 I städerna och köpingarna fanns sammanlagt 82 läkartjänster. I mindre bosättningscentra skiljer sig deras åligganden inom sjukvården ej heller från kommunalläkarens arbete. I stora samhällen finnes läkartjänster för vården av den medellösa delen av befolkningen, varvid stadsläkarens uppgifter endast inskränker sig till hälsovårdsarbetet. Den öppna sjukvårdens sjuksköterskearbete ingår i hälsosysterarbetet samt beträffande förlossningarna i barnmorskearbetet. Kommunerna är förpliktade att för hälso- och sjukvården med statsbidrag inrätta hälsosysterbefattningar, en för varje påbörjat 4 000-tal personer, samt på motsvarande sätt en barnmorskebefattning för varje påbörjat 5 000-tal. Allt som allt fanns i landet 1957 1 189 kommunala hälsosysterbefattningar samt 1 009 kommunala barnmorskebefattningar. Inom den öppna sjukvården utför hälsosystrarna och barnmorskorna sjukvårdsarbete i hemmen på läkarens ordination och under hans övervakning. I städerna, köpingarna och landskommunerna är systemet med vissa undantag detsamma. Inom den öppna sjukvården är speciellt inom bostadscentra privatläkarnas insats betydande. Förutom de kommunala och privata läkarna må nämnas den sjukvårdshjälp med därtill hörande läkare och sjuksköterskor, som flera företag inrättat för sin personal. Någon allmän sjukförsäkring finnes ej i Finland. En av statsrådet tillsatt kommitté har dock den 29. 5 1959 avgivit ett betänkande angående obligatorisk sjukförsäkring i Finland. I kommittébetänkandet föreslås, att en obligatorisk sjukförsäkring skall omfatta hela landets befolkning oberoende av ålder eller nationalitet, med undantag av dem, som erhåller förmåner från andra grenar av socialförsäkringen, och skall försäkringen i tillämpliga delar inbegripa såväl ersättning i form av dagpenning som ersättning för nödig, till buds stående sjukvård. Kostnaderna härför skall fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna, staten och kommunerna, dock sålunda, att bördan på mindre bemedlade försäkrade inte skall komma att bliva oskäligt tung. Med stöd av försäkringen erlägges ersättning förutom för sjukdom, lyte eller skada, också för ekonomiska förluster förorsakade av havandeskap och barnafödsel. Förmånerna har indelats i två huvudgrupper, av vilka till den ena hör ersättande av nödiga kostnader för sjukdom, havandeskap och barnafödsel och till den andra ersättning i form av dagpenning på grund av förlorad arbetsförtjänst samt moderskapspenning. Kostnader för sjukhusvård ersattes till sitt fulla belopp intill den vårddagavgift, som är gängse på statens sjukhus. Ersättning för läkararvoden och vård på privatsjukhus och laboratorier erlägges åt den försäkrade enligt taxor, som skall fastställas av socialministeriet. Såvida av läkare skriftligen ordinerade läkemedel per sjukdomsfall överstiger 2 000 mark (33 sv. k r ) , föreslås ersättning för hälften av den del, som överstiger nämnda belopp, utom vid svåra och långvariga sjukdomar, vid vilka läkemedlen ersattes i sin helhet. Också för sjukhus-, lakar- och laboratorieresor föreslås erläggande av ersättning. Tandvård ersattes endast, ifall det rör sig om nödvändig vård av förstahjälpskaraktär för botande av akut tandsjukdom eller tandvård för botande av annan sjukdom.

25 Det förebyggande hälsovårdsarbetets utförande ankommer på kommunerna under övervakning av statens myndigheter. I kommunerna finnes enligt lag hälsovårdsnämnder samt kommunalläkare, vilkas primära uppgift är att utföra det förebyggande arbetet. Underställda dem arbetar de kommunala hälsosystrarna, barnmorskorna och hälsoinspektörerna, yrkesinspektörerna och bostadsinspektörerna. Hälsovårdsarbetet innefattar bekämpande av epidemiska sjukdomar, verksamheten på omgivningshygienens samt livsmedelshygienens område, vattenhygien, hälsovården i fråga om barn, som ej uppnått skolåldern, med därtill hörande rådgivningsbyråmottagningar samt hembesök, skolhälsovården, yrkessjukdomarnas bekämpande, arbetsskyddsverksamheten, moderskapsvården, bekämpande av tuberkulosen (tuberkulosdistrikt med sammanlagt 52 tuberkulosbyråer, jämför redogörelsen för den slutna kroppssjukvården) och de veneriska sjukdomarna samt folksjukdomarnas bekämpande i allmänhet. Vad mentalhygien beträffar bör i varje sinnessjukvårdsdistrikt varje enskild kommun eller kommunalförbund upprätthålla en vårdbyrå och dess avdelningar. Dessa byråer tillkommer hela den preventiva vården och det mentalhygieniska arbetet, eftervården av de utskrivna patienterna och övervakningen av B-sjukhusen samt även kommunalhemmens sinnessjukavdelningars sjukvård. Totala antalet läkare i Finland var den 31. 5 1959 2 768 motsvarande ungefär 6,3 läkare per 10 000 invånare. Norge Helsedirekt0ren leder det forebyggende og 0vrige offentlige helsearbeid og f0rer etter sin instruks, gitt ved kgl. resolusjon av 11. mars 1927, tilsyn med apotekvesenet, og med legenes, tannlegenes og jordm0drenes virksomhet. Videre f0rer han tilsyn med statens medisinale anstalter i den utstrekning han finner grunn til det eller etter spesiell oppfordring fra sosialdepartementet. De lokale fylkeskommunale og kommunale organer er ansvarlige for opprettelse og drift av sykehus, men helsedirekt0ren s0ker å koordinere utbyggingen av sykehusvesenet og godkjenner planer for nybygg eller ombygging. De fleste alminnelige sykehus i Norge eies og drives av det offentlige, d. v. s. av stat, fylkes- eller primaerkommune, eller av fylke og kommune i fellesskap (ca 80 % av landets samlede antall sykehussenger). Staten eier og driver rikshospitalet i Oslo (universitetsklinikk) og vter tilskudd til universitetsklinikken Haukeland sykehus i Bergen. De fleste fylkeskommunale sykehus er sentralsykehus med vanlige avdelinger for kirurgi, indremedisin og r0ntgen samt ofte andre spesialavdelinger. De kommunale sykehus er i alminnelighet mindre, »tredelte» sykehus, enkelte også »blandete» sykehus, vanligvis med en kirurgisk overlege. Det finnes en statsunderst0ttet anstalt for vanf0re med klinikk, yrkesskole, ortopedisk verksted og barnehjem, stiftelsen Sophies minde i Oslo.

26 De fleste behandlingsanstalter for tuberkul0se (f. t. 11) er statsunderst0ttet eller eies og drives av staten. De s0kes etterhvert avl0st av lungeavdelinger ved sentralsykehus. Videre er det en del mindre private og kommunale tuberkulosehjem (ca 40). Sinnssyke behandles i st0rre sinnssykehus, hvorav de fleste (19) eies og drives av staten, fylkeskommune eller primaerkommune. Kronisk sinnssyke forpleies i mindre pleiehjem eller anbringes i privatpleie. Åndssvakeomsorgen er organiser! ved at hele landet er inndelt i 8 områder, hvert med 1 sentralanstalt og i tilknytning hertil mindre hjem, daghjem etc. Epileptikere forpleies i statens sykehus for epileptikere. Kurprisene ved alle offentlige sykehus fastsettes av 10nns- og prisdepartementet ved prisdirektoratet. De private sykehus fastsetter selv sine kurpriser, men gjenstand for refusjon fra trygdekassen er kun h0yeste lovlige kurpris som er fastsatt av prismyndighetene for offentlige sykehus. Foruten ved sykehus ytes legehjelp dels av privatpraktiserende, dels av offentlige leger, beskikket av Kongen. Landet er inndelt i legedistrikter, som består av en by eller av et eller flere herreder med eller uten en eller flere mindre byer. Det er for tiden 418 legedistrikter. 35 av disse består a\ en enkelt by. Herav er 13 relativt store byer og den offentlige legestilling der er organisert som stadsfysikat. I hvert distrikt er tilsatt en offentlig lege, som skal f0re det naermeste tilsyn med distriktets sunnhets- og sykepleie. I alminnelighet skal distriktsleger og stadsleger foruten å utf0re gj0remål som til enhver tid er bestemt, også yte legehjelp til distriktets befolkning. I hvert fylke f0rer en fylkeslege det overordnede tilsyn med helsevesenet, unntagen i de byer som har eget stadsfysikat. Ved lov av 2. mars 1956, som trådte i kraft 2. juli 1956, ble gjennomf0rt obligatorisk syketrygd for enhver som har bosted i Norge. Retningslinjene for det forebyggende helsearbeid er trukket opp i en rekke lover av eldre og nyere dato. Disse gir bl. a. hjemmel for visse åtgjerder som anses påkrevet av hensyn til smittefare. Av eldre lover som fremdeles gjelder, kan nevnes Lov om Sundhedscommissioner og om Foranstaltninger i Anledning av epidemiske og smitsomme Sygdomme fra 1860, Lov angaaende saeregne Foranstaltninger mot tuberkul0se Sygdomme fra 1900 og den noe senere lov om tilsyn med naeringsmidler m. v. fra 1933. Av nyere lover finner en grunn til å nevne de to lover fra 1947 om r0ntgenunders0kelse ved skjermbildefotografering og om tuberkulinpr0vning og vaksinasjon mot tuberkulose. Disse lover gir bl. a. sosialdepartementet hjemmel for å påby skjermbildefotografering og BCG-vaksinasjon av visse befolkningsgrupper, samt andre tiltak for å forebygge utbredelse av tuberkul0s sykdom. F r a samme år har man lov om åtgjerder mot kj0nnssykdommer, som gir grunnlag for en effektiv bekjempelse av kj0nnssykdommer bl. a. ved å åpne adgang til gratis behandling såvel utenfor som i sykehus. Lov om folketannr0kt fra 1949, som hittil er helt eller delvis satt

i verk i 6 fylker, inneholder bl. a. bestemmelser om forebyggende behandling samt vejledning i kosthold. I de senere år er bl. a. også gitt lov om vem mot overf0ring av smittsom sykdom fra utlandet. Loven er gjort gjeldende for kopper, kolera, pest, flekktyfus og lusebåren tilbakefallsfeber (1952). Videre har en vaksinasjonsloven fra 1954 vedr0rende immunisering mot kopper (og andre farlige akutte infeksjonssykdommer etter naermere bestemmelse av sosialdepartementet). Denne lov påbyr at alle barn skal vaksineres mot kopper innen utgången av det kalenderår som f01ger etter f0delseåret og revaksineres innen fylte 10 år. I visse tilfelle kan sosialdepartementet også påby vaksinasjon for andre befolkningsgrupper. (Poliomyelittvaksinasjon er i Norge s0kt gjennomf0rt på frivillig basis). Lov om helsearbeidet i skoler og andre undervisningsinstitusjoner, som trådte i kraft 1. juli 1958, fastsetter at det ved hver skole og undervisningsinstitusjon skal vaere regelmessig legetilsyn av elevene og gir bestemmelser om dekning av utgiftene i förbindelse hermed. Det påhviler bl. a. helserådene å påse at helsearbeidet i skoler utf0res i samsvar med en vedtatt plan og etter de faglige retningslinjer som fastsettes av helsedirekt0ren. Utgiftene ved det forebyggende helsearbeid dekkes i det vesentlige av det offentlige. Også de frivillige helseorganisasjoner nedlegger imidlertid på visse områder et betydelig arbeid. Således driver disse organisasjoner ca 85 % av landets 1 350 helsestasjoner for mor og barn. Der företas bl. a. unders0kelser av gravide, spebarn- og småbarnkontroll og vaksinasjoner. Pr. 1. juli 1959 er det i alt 4 004 leger i Norge. Av disse har 52 kun begrenset tillåtelse til å ut0ve legevirksomhet (utlendinger som midlertidig oppholder seg i Norge, eller norske som har medisinsk eksamen fra utlandet og ennå ikke har fullf0rt sin tilleggsutdannelse ved norsk universitet). Dessuten er på nevnte tidspunkt 180 norske leger bosatt i utlandet. Sverige Ledningen av landets civila hälso- och sjukvård utövas av en central statlig myndighet, kungl. medicinalstyrelsen. Sedan gammalt skiljer man mellan öppen och sluten sjukvård. Med öppen värd avses vård av patienter, som icke är intagna på sjukhus, vare sig vården lämnas vid eller utanför sjukhus. Den slutna kroppssjukvården ombesörjes huvudsakligen av landstingen, d. v. s. de representativa organen för länens självförvaltning, samt av de sex största städerna, vilka icke tillhör landsting. Större sjukhus avsedda för kvalificerad vård benämnes lasarett. Inom lasarettsvården pågår sedan länge en differentiering, som börjat med de s. k. odelade lasarettens delning på särskilda avdelningar för kirurgi, medicin och röntgen (normallasarett) och vid större lasarett fortgått därhän, att ofta inemot ett tiotal specialavdelningar inrättats (centrallasarett). Vid undervisnings- och storstadssjukhusen har de större specialiteterna i sin tur ofta uppdelats, t. ex. kirurgi på urologi, thoraxkirurgi, neurokirurgi etc. För den specialiserade kroppssjukvårdens tillgodoseende planeras s. k. regionsjukhus. I ett av

28 en särskild utredningsman avgivet förslag (SOU 1958: 26) förordas, att riket indelas i sex regioner med orterna Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå såsom säte för regionsjukhus. Staten bär det direkta ansvaret endast för en mycket begränsad del av kroppssjukvården, i det att staten driver två s. k. undervisningssjukhus, varav det ena dessutom har karaktär av rikssjukhus. På landsbygden finns även ett betydande antal mindre sjukhus — sjukstugor — avsedda för patienter, som icke kräver lasarettens kvalificerade vård. Den slutna turberkulosvården meddelas huvudsakligen vid sanatorier och anstalter för kirurgisk tuberkulos, vilka drives av landsting, städerna utanför landsting eller av stiftelser. För epidemisjukvården drives av landstingen och städerna utanför landstingen vanligen särskilda epidemisjukhus och epidemisjukstugor. För vården av kroniskt sjuka driver landstingen och städerna utanför landsting särskilda sjukhem. Det förekommer dock även sådana hem, som drives av andra kommuner eller enskilda. Den slutna vården av sinnessjuka meddelas främst vid sinnessjukhus, vilka äges och drives av staten. De tre största städerna svarar dock enligt avtal med staten för mentalsjukvården vid egna sjukhus. E n ä r antalet vårdplatser vid statens sinnessjukhus icke helt svarar mot behovet, förekommer undantagsvis, att även andra kommuner driver egna sinnessjukhus. Dessa nedlägges dock successivt. Vården av sådana lättskötta sinnessjuka, vilka icke kräver vård å sjukhus med kvarhållningsrätt, omhänderhas i första hand av landstingen och städerna utanför landsting, som för ändamålet driver särskilda sjukhem. I ganska stor utsträckning finns dock även enskilda sjukhem för denna vård. Liksom inom olika grenar av kroppssjukvården har man också på mentalsjukvårdens område blivit alltmer angelägen om att etablera en intimare kontakt med andra medicinska vårdområden och vinna närmare anknytning till sjukvårdsorganisationen i övrigt, speciellt lasarettsvården. Till en del är detta behov på väg att tillgodoses genom inrättande av psykiatriska avdelningar vid större lasarett, avsedda främst för mera akuta fall inom neurosernas och de lättare psykosernas område. Särskilda avdelningar för barnpsykiatrisk vård har också börjat inrättas vid större lasarett. Vården av de psykiskt efterblivna (sinnesslöa) omhänderhas — liksom undervisningen av dessa — av landstingen och städerna utanför landsting, vilka för dessa ändamål driver särskilda anstalter av olika typer. Särskilt svårskötta patienter omhändertas dock av staten och vårdas huvudsakligen på statens sinnessjukhus. Avgifterna för vårdplats på sjukhus bestämmes av den, som driver sjukhuset, d. v. s. i regel av landsting, kommun eller Kung!. Maj :t. Den öppna sjukvården meddelas av privatpraktiserande läkare, av statligt anställda provinsialläkare på landsbygden samt av kommunalt anställda läkare i städerna. Vid sjukhusen meddelas dessutom i stor utsträck-

29 ning öppen vård. Landsbygden är indelad i provinsialläkardistrikt — för närvarande cirka 600 i hela landet — med en provinsialläkare i varje distrikt. Provinsialläkaren är skyldig att enligt fastställd taxa meddela enskild sjukvård åt allmänheten. Regelmässigt biträder han även med den förebyggande vården inom distriktet. Städerna har som regel egna stadsläkare, en eller flera allt efter stadens storlek. En särskild kategori av stadsläkare är de s. k. stadsdistriktsläkarna, vilka förekommer i de största städerna. Av det allmänna anställda läkare finnes även inom den öppna mentalsjukvården, såsom läns- eller landstingspsykiatriker, hjälpverksamhetsläkare vid statens sinnessjukhus m. fl. Såsom övervakare av den allmänna hälso- och sjukvården utanför sjukhusen finnes i varje län en av staten anställd förste provinsialläkare. Enligt lagen om allmän sjukförsäkring äger envar försäkrad rätt till ersättning för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed företagna resor. Den förebyggande hälso- och sjukvården omhänderhas till övervägande del av landstingen och primärkommunerna. Verksamheten är statsunderstödd. Hit hör förebyggande mödra- och barnavård, rådgivning beträffande förebyggande födelsekontroll, rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte ävensom familjerådgivning. Såsom ytterligare exempel på förebyggande verksamhet må nämnas skolhälsovården, allmänna skärmbildsundersökningar samt vaccinationer mot olika sjukdomar. Antalet yrkesverksamma läkare i Sverige uppgick den 1 januari 1959 till 6 604. Läkarutbildningen Danmark Ved kgl. anordning af 26. august 1954 er retningslinierne for den fremtidige medicinske undervisning og eksamensordning i Danmark blevet fastlagt. Ordningen medf0rer forskellige aendringer i den tidligere gaeldende studieordning af 1936, der imidlertid fortsat vil vaere af nogen interesse, idet nogle af de laeger, som bliver faerdige inden 1960, formentlig vil benytte sig af den adgang, der er åbnet dem, til inden for övergångsperioden mellem den gamle og den nye studieordning al indstille sig til eksamen efter de hidtidige regler. Studiet var if0lge ordningen af 1936 delt i 4 afsnit, hver afsluttende med sin saerlige eksamen: forberedelseseksamen (fysik og kemi), 1. del (anatomi, fysiologi og biokemi), 2. del A (farmakologi, patologisk anatomi, socialmedicin og almen hygiejne og almindelig patologi) og 2. del B (medicin, kirurgi, obstetrik og gynaekologi, paediatri og retsmedicin). Den samlede studietid var stipuleret til 7 år, men i praksis noget laengere, ca 8—8 1/2 år. For at kunne indstille sig til de enkelte eksaminer

30 måtte de studerende have gennemgået forskellige obligatoriske kurser, hvoraf enkelte 2. dels kurser afsluttedes med en klinisk pr0ve (dermato-venerologi, oftalmologi og oto-rhino-laryngologi), samt hospitalstjeneste i psykiatri, kirurgi og medicin. Der findes medicinske fakulteter ved universiteterne i K0benhavn og Århus. Ved den nye studieordning har de to laegevidenskabelige fakulteter i K0benhavn og Århus tilstraebt dels at forkorte studietiden, dels at opnå en bedre koordinering af fagene samt en intensivering af studiet i det hele taget, navnlig gennem en udvidelse af antallet af obligatoriske kurser og hospitalstjenesten. Ordningens ikrafttraeden har også betydet en ikke uvaesentlig for0gelse af laererkraefterne. Eksaminernes antal er indskraenket til to, 1. del og 2. del, der if01ge planen skal kunne gennemf0res på henholdsvis 2 1/2 og 4 år. Adgangen til det medicinske studium står åben for enhver, der har bestået dansk studentereksamen; på grund af pladsmangel har man måttet af slå alle ans0gninger fra udenlandske — herunder skandinaviske •— studenter om optagelse som medicinske studerende ved de to danske universiteter. Kandidattallet (autorisation A) for 1958: 216. Antallet af B-autorisationer stort set det samme. 1. del eller den praekliniske del af studiet omfätter i f0rste raekke fagene kemi, anatomi, fysiologi og biokemi, der alle er eksamensfag. Fysikken er bortfaldet som saerligt fag ved eksamen, men undervisningen i faget er dog obligatorisk for sproglige studenter og matematiske studenter med under en vis karakter i dette fag til studentereksamen. Sproglige studenter må desuden bestå saerlige tillaegspr0ver i kemi og matematik, og matematiske studenter en saerlig pr0ve i latin, såframt denne ikke er absolveret f0r studentereksamen. De obligatoriske kurser til 1. del er: almen kemi og titreranalyse, eksperimentel fysiologi, biokemi, arvelighedslaere og medicinsk statistik, almindelig og speciel histologi. 1. dels-eksamen vil fortsat fungere som »stopeksamen», d. v. s. en eksamen, hvor de mindre kvalificerede studenter bliver sorteret fra. 2. dels studiet indledes med et halvts års propaideutisk klinisk tjeneste, den såkaldte volont0rtjeneste. Dette vigtige led i studiet er blevet reorganiseret ved den nye studieordnings ikrafttraeden gennem ansaettelse af 7 »tutorer», der skal vejlede de studerende samt afholde klinikker og forskellige mindre kurser, bl. a. i stetoskopi og elementaer laboratorieteknik. I0vrigt deltager de studerende i l0bet af 2. dels studiet i en raekke obligatoriske kurser samtidig med, at de f0lger forelaesninger og klinikker i hovedfagene. De obligatoriske kurser til 2. del, der hver omfatter 1—4 undervisningstimer ugentlig i l0bet af et semester, er f0lgende: elementaer kirurgi og almindelig operationslaere, medicinsk psykologi og mentalhygiejne, propaideutisk klinisk kursus på en kirurgisk af deling, kliniske kurser i medicin, kirurgi og paediatri, bakteriologi, herunder kursus i kokoppevaccination og blodtransfusion, psykiatri og neuroselaere, r0ntgendiagnostik og radioterapi, neuro-

31 logi og neurokirurgi, epidemiske sygdomme, hudsygdomme og veneriske sygdomme, ortopaediske sygdomme, fysiurgi og bevaegelsesterapi, 0jensygdomme, 0re-, naese- og halssygdomme og arvepatologi, medicinsk statistik samt 3 ekskursioner i hygiejne. Kurserne i medicinsk psykologi og mental hygiejne samt psykiatri og neuroselaere af sluttes med en faelles skriftlig pr0ve. Kurserne i 0jensygdomme, 0re-, naese- og halssygdomme og hud- og k0nssygdomme afsluttes hver med en klinisk pr0ve. For at kunne indstille sig til 2. del må den studerende desuden have gennemgået hospitalstjeneste i medicin (3 måneder), kirurgi (3 måneder), paediatri (1 måned), dermatovenerologi (1 måned), neurologi (1 måned), obstetrik og gynaekologi (1 måned) og psykiatri (1 måned) samt eventuelt 14 dages tjeneste på en r0ntgendiagnostisk afdeling. Kurser og hospitalstjeneste aflagt i de 0vrige skandinaviske lande, undtagelsesvis i andre lande, kan efter derom indgiven ans0gning godkendes, således at sådanne kurser og sådan hospitalstjeneste kan traede i stedet for de ovenfor under 1. dels og 2. dels studiet naevnte kurser eller hospitalstjeneste. Eksamensfagene til 2. del er f0lgende: medicin, kirurgi, almindelig patologi, patologisk anatomi, farmakologi, obstetrik og gynaekologi, retsmedicin og paediatri samt hygiejne. Eksamen i hygiejne kan aflaegges saerskilt. Foruden den kliniske erfaring, der erhverves under studiet gennem volont0r- og praktikanttjeneste som föran beskrevet, kraeves for selvstaendig ret til ud0velse af laegegerning yderligere et års turnustjeneste efter eksamen. Denne turnustjeneste skal vaere l0nt og kan ikke forlanges udstrakt ud over 12 måneder. I henhold til indenrigsministeriets bekendtg0relse af 28. juni 1948 som senere aendret, er turnustjenestens varighed ansat til 12 måneder, således at turnuskandidaten ordentligvis enten g0r tjeneste på et sygehus med blandet medicinsk-kirurgisk belaegning i hele det naevnte tidsrum eller g0r tjeneste 6 måneder på en medicinsk specialafdeling og 6 måneder på en kirurgisk specialafdeling. Med hensyn til reglerne om speciallaeger henvises til den i det f0lgende givne redeg0relse vedr0rende bestemmelser om retten til at ut0ve laegegerning. Finland De medicinska examina är medicine kandidatexamen och medicine licentiatexamen. Dessa kunna avläggas vid medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet, vid medicinska fakulteten vid Turun yliopisto (det finskspråkiga universitetet i Åbo) samt i framtiden medicinska fakulteten vid Oulun yliopisto (universitetet i Uleåborg). Antalet utbildningsplatser ( = årligen inskrivna) vid de två förstnämnda fakulteterna är 120 respektive 80, d. v. s. nuförtiden 200. Vid fakulteten i Uleåborg inskrives 1960 25 studerande, därefter 50 per år. Antalet inskrivna kommer därför med stor säkerhet att från år 1960 stiga upp till 225 och från år 1961 till 250. År 1958 legitimerades 100 läkare. Denna relativt låga siffra berodde p å

tillfällig fluktuation, som kommer att kompenseras med relativt hög siffra år 1959. I medeltal torde antalet årligen legitimerade i framtiden bli 140— 150, vilket ytterligare skall förhöjas, då medicinska fakulteten i Uleåborg är i full funktion. De medicinska examinas omfattning beskrivs här enligt programmet vid Helsingfors universitet. (Endast obetydliga avvikelser beträffande kursordningen finns vid T u r u n yliopisto). 1. Medicine kandidatexamen: Studietiden 5 terminer ( = 2 1/2 å r ) . Kurserna i kemi, fysik, zoologi, anatomi, fysiologi, medicinsk kemi. Ytterligare pro exercitio-skrivning alternativt i engelska, franska, latin, ryska eller tyska språket. 2. Medicine licentiatexamen: Studietiden 7 terminer ( = 3 1/2 å r ) . Kursen omfattar: tjänstgöring vid kliniker, polikliniker, 16 slutexamina (farmakologi, patologisk anatomi, serobakteriologi, läran om hud- och könssjukdomar, tuberkuloslära, kirurgi, obstetrik och gynokologi, oto-rhino-laryngologi, psykiatri, oftalmologi, inre medicin, pediatrik, hygien, rättsmedicin, medicinsk radiologi och virologi) samt obligatorisk 3 månaders tjänstgöring som »amanuens» alternativt vid inre medicinsk, kirurgisk eller pediatrisk klinik. Medicine licentiatexamen omfattar således 3 månaders obligatorisk alternativ tjänstgöring. I praktiken tjänstgör nästan alla under ytterligare 3—6 månaders tid såsom frivilliga amanuenser vid olika kliniker, och de flesta ha även före avläggandet av medicine licentiatexamen under 1—3 månaders tid tjänstgjort såsom t. f. kommunalläkare. Däremot finnes ingen turnus-tjänstgöring. För att vinna inträde vid medicinska fakulteten bör studerande genomgå en utgallringskurs och examen i kemi, fysik och zoologi. I Helsingfors är numerus clausus 60 studerande per termin, i Åbo 40 studerande, vid vilkas godkännande man förutom resultatet av förenämnda examen även beaktat studentbetygets medelvitsord och (endast i Helsingfors) avtjänad värnplikt. I lagen om allmän läkarvård av år 1951 finns den enda giltiga bestämmelsen angående läkarnas vidareutbildning. I dess 26 § stadgas, att stadsoch kommunalläkare är på medicinalstyrelsens förordnande pliktiga att deltaga i hälso- och sjukvården berörande kompletteringskurser, varvid dem skall beviljas bidrag av staten. Enär det av staten till detta ändamål beviljade anslaget icke varit tillräckligt stort, har Finlands läkarförbund årligen ordnat en veckas kurser, s. k. läkardagar, i detta syfte. Inom medicinalstyrelsen är under behandling ett lagförslag, enligt vilket medicinalstyrelsen skulle bevilja specialisträttigheterna, vilka hittills beviljats av Finlands läkarförbund. Det sistnämnda har hittills godkänt utbildningsplatserna (sjukhusen etc.) och studietidens längd. De viktigaste principerna är följande: Åt läkare kan beviljas specialisträttigheter eller fastställas medicinsk

specialkompetens, om han efter avläggandet av licentiatexamen under tillsammans fyra år idkat specialstudier och erhållit kompletterande utbildning på sjukhus eller inrättning, som godkänts för detta ändamål. Den, som varit kommunalläkare eller i motsvarande verksamhet, har rätt att räkna sig till godo som kompletterande utbildningstid halva denna tid, dock högst ett år. Förbundet har uppställt ett specialitetsschema upptagande 14 specialiteter och 7 »kompetenser». Tillika kan åt läkare, som minst 2 år innehaft specialitet, beviljas rätt att annonsera sig som specialist på ett mindre specialområde, som tillhör hans specialitet. Sådana mindre specialområden finns 17. Tiden för specialistutbildning är, som nämnts, fyra år, av vilka antingen hälften eller 3/4 skall användas för specialstudier och slutdelen för kompletterande utbildning efter en av förbundet godkänd tidtabell in casu. Som utbildningsforum för specialstudier godkännes sjukhus, avdelningar och inrättningar vid medicinska fakulteten eller sådana inrättningar, avdelningar och institut, vilka läkarförbundet med avseende å lärarkrafter och patientmaterial anser kvalitativt och kvantitativt motsvara en universitetsklinik. Som sjukhus eller inrättning för kompletterande utbildning godkännes inrättningar, som både kvalitativt och kvantitativt närmast motsvarar centralsjukhusens specialavdelningar. Principerna för erhållandet av specialkompetens motsvarar dem, som angår specialisträttigheterna. Beteckningen specialkompetens användes för de kategorier (t. ex. farmakologi, patologi e t c ) , vid vilka vederbörande icke annonserar sin specialitet för allmänheten. Specialistutbildningen består av praktisk-kliniskt arbete utan några bestämda obligatoriska teoretiska studieplikter. Kontroll av utbildningsresultatet eller krav på efterutbildning har tillsvidare ej föreskrivits. Norge Det er ikke i tillegg til medisinsk embetseksamen instituert noen annen saerlig eksamen som vilkår for å ut0ve legevirksomhet eller for å inneha legestilling, herunder offentlig legestilling. Medisinsk embetseksamen kan avlegges ved universitetet i Oslo eller ved universitetet i Bergen. Universitetet i Bergen er icke fullt utbygd og en del av studiet må föregå i Oslo. Laereanstaltenes kapasitet er begrenset. Det blir for tiden opptatt i alt 130 medisinske studerende hvert år, herav 90 ved universitetet i Oslo og 40 ved universitetet i Bergen. Studietidens lengde er 6—6 1/2 år (i tillegg hertil kommer etter embetseksamen 1 1/2 års praktisk tjeneste (turnustjeneste). I 1958 fikk 108 medisinske kandidater autorisasjon som leger etter utf0rt turnustjeneste. Medisinsk embetseksamen avlegges i 3 avdelinger, hvorav 1. avdeling i 2 avsnitt. 3—591570

34 Det blir avlagt pr0ver i f0lgende fag: Ferste avdeling 1. Kjemi 2. Anatomi 3. Fysiologi 4. Medisinsk biokjemi

Tredje avdeling Armen avdeling 1. Alminnelig patologi og 1. Indremedisin 2. Kirurgi patologisk anatomi 2. Medisinsk mikrobiologi 3. F0dselshjelp og kvinne sykdommer 3. Farmakologi og toksiko4. Barnesvkdommer logi 4. Hud- og veneriske syk- 5. Hygiene 6. Sosialmedisin dommer 7. Rettsmedisin 5. 0yesykdommer (i. 0re-, nese- og halssyk- 8. Psykiatri 9. R0ntgendiagnostik dommer 7. Nervesykdommer

Den medisinske undervisning föregår ved forelesninger, eksaminatorier, kollokvier, praktiske kurs og laboratorie0velser, praktiske 0velser ved sykesengen (klinikker) og på seksjonssalen, samt ved deltagelse i arbeidet på sykehusavdelingene (praktikanttjeneste). Eksamens 1. avdeling må vaere bestått f0r studenten begynner praktikanttjenesten på de obligatoriske hospitalsavdelinger i studiets 2. avdeling. Ved melding til 2. avdelings eksamen må bl. a. foreligge bevis for at studenten på tilfredsstillende mate har gjennomgått obligatorisk kurs i medicinsk mikrobiologi, i generell og i spesiell patologi og for at han har utf0rt praktikanttjeneste ved medisinske og kirurgiske avdelinger og ved avdelingene for 0yesykdommer, hud- og veneriske sykdommer, nervesykdommer, 0re-, nese- og halssykdommer og epidemiske sykdommer, og har utf0rt minst én seksjon. Ved melding til 3. avdelings eksamen må bl. a. foreligge bevis for at studenten på tilfredsstillende mate har gennomgått praktisk kurs i hygiene og sosialmedisin, samt utf0rt praktikanttjeneste ved kvinneklinikken, ved barneavdelingen, ved r0ntgenavdelingen og ved psykiatriske avdelinger og anstalter. For pr0ven i hvert fag blir det gitt en spesiell karakter, som uttrykkes med tallen 12 til 1, slik at 12 er den beste karakter som kan oppnås og 6 er den laveste karakter for bestått eksamen. Etter bestått eksamen må kandidatene if0lge kgl. resolusjon av 23. april 1954 med senere endringer, gitt med hjemmel i § 2, pkt. 2, i lov av 29. april 1927 om laegers rettigheter og plikter, utf0re 1 1/2 års praktisk tjeneste (turnustjeneste) f0r det kan oppnåes rett til å ut0ve selvstendig legevirksomhet. Tjenesten, som er l0nnet, omfatter 1/2 år ved medisinsk og 1/2 år ved kirurgisk avdeling ved sykehus, samt 1/2 år som assistent hos praktiserende offentlig lege. Kandidatene har i denne tid midlertidig tillåtelse til å ut0ve legevirksomhet. For å bli opptatt til det medisinske studium kreves eksamen artium på real- eller naturfaglinjen. Uttakningen föregår på grunnlag av artiumskarakterene. Annen utdannelse tas det ikke hensyn til. Det er av de offentlige myndigheter ikke gitt bestemmelser om spesialutdannelse eller om rett til å annonsere eller bruke betegnelsen spesialist.

35 Gjeldende spesialistregler er vedtatt av Den norske laegeforening. Alle som s0ker godkjenning som spesialist, sender s0knad til laegeforeningens sentralstyre, som treffer sin avgj0relse etter å ha innhentet innstilling fra de av föreningen valgte spesialistkomitéer. For å bli godkjent spesialist i en eller flere av de for tiden 21 forskjellige spesialiteter som laegef oreningen har utarbeidet regler om, må s0keren legge frem tilfredsstillende bevitnelse for utdannelsen, som består av en generell del og en spesiell del. A. Generell utdannelse: Alminnelig praksis i minst ett år (dog ikke samtidig med stilling ved sykehus), eventuelt et halvt års tjeneste som assistent hos praktiserende offentlig lege, godkjent av laegef oreningen. Kandidat tjeneste i minst 12 måneder, hvorav minst 4 måneder ved medisinsk og 4 måneder ved kirurgisk avdeling, eller hele tjenesten ved sykehus med blandet belegg. B. Spesialutdannelse: 3 til 4 års tjeneste i spesialfaget, varierende for de forskjellige spesialiteter. En kortere tid kan for enkelte spesialiteters vedkommende avtjenes i tilgrensende fag. For at tjenesten skal bli godkjent som fyldestgj0rende, kreves at legen i det tidsrom det gjelder, har vaert fast ansatt ved avdelingen og har deltatt i alt forefallende arbeid. Tjeneste under 2 måneder godkjennes ikke uten i direkte tilslutning til annan tjeneste ved vedkommende avdeling. Hospitanttjeneste må på forhand vaere godkjent av laegef oreningen. Minst halvparten av den tjeneste som kreves, b0r i regelen vaere utf0rt ved innenlandsk sykehus. Hvorledes utenlandsk tjeneste skal bed0mmes blir vurdert i hvert enkelt tilfelle. Godkjenning som spesialist medf0rer rett til å betegne seg som spesialist, til å kreve h0yere takst for konsultasjon og sykebes0k, samt til å kreve betaling for visse nsermere angitte unders0kelses- eller behandlingsmåter. Sp0rsmålet om legers etter- (videre-) utdannelse er for tiden gjenstand for dr0fting. Den norske laegef orening nedsatte i 1955 en komité som skulle belyse problemet. Heri deltok også representanter for helsedirektoratet, og for universitetene i Oslo og Bergen. Komitéen avgå sin instilling i juni 1957 og har i denne trukket opp retningslinjer for: 1. Videre- og etterutdannelse for alminnelig praktiserende leger. 2. Systematisk undervisning for spesialistkandidater i form av kurser o. 1. 3. Eksamen eller pr0ve f0r godkjennelse som spesialist. 4. Etterutdannelse av spesialister. Komitéen föreslår bl. a. at det blir opprettet en egen laerestilling for legenes videreutdannelse, knyttet til universitetet i Oslo. Sverige 1. Läroanstalter, där medicinska examina må avläggas m. m. Enligt 1955 års stadga angående medicinska examina finns två sådana examina, nämligen medicine kandidatexamen och medicine licentiatexamen.

36 Härjämte kan medicine doktorsgrad vinnas. Dessa examina må avläggas inom de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i Stockholm samt vid medicinska högskolan i Umeå. För närvarande intages årligen 408 studerande. Genom beslut av 1959 års riksdag ökas den sammanlagda intagningen fr. o. m. läsåret 1960/61 till 453. Den medicinska undervisningen skall enligt nyssnämnda stadga ha till ändamål att bibringa blivande läkare erforderlig vetenskaplig skolning samt teoretisk och klinisk grundval för en huvudsakligen praktiskt inriktad vidareutbildning inom olika medicinska verksamhetsområden. 2. De medicinska examinas omfattning m. m. Enligt 1955 års stadga omfattar medicine kandidatexamen följande examensämnen: anatomi, histologi, medicinsk kemi samt fysiologi. Därjämte ingår i examen såsom särskilda ämnen medicinsk statistik, medicinsk genetik, allmän kemi, medicinsk fysik och psykologi. Undervisningen för medicine kandidatexamen skall innefatta kurser i samtliga ämnen. För att avlägga medicine kandidatexamen skall den studerande "nöj aktigt ha genomgått dessa kurser och därjämte ha undergått dels godkända tentamina i samtliga examensämnen, dels godkända skriftliga prov i medicinsk statistik och medicinsk genetik dels ock godkända kursförhör i allmän kemi, medicinsk fysik och psykologi. Den, som avlagt medicine kandidatexamen, må avlägga medicine licentiatexamen. Denna omfattar följande examensämnen: bakteriologi, farmakologi, patologi, medicin, kirurgi, dermato-venereologi, klinisk epidemiologi, hygien, obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, neurologi, psykiatri, pediatrik, socialmedicin och rättsmedicin. Härjämte ingår såsom särskilda ämnen: ftisiologi, krigsmedicin och barnpsykiatri, samt vissa ytterligare ämnen, kurser och assistenttjänstgöringar. Medicine licentiatexamen är uppdelad i tre avdelningar. Första avdelningen (det propedeutiska året) skall omfatta dels kurser i bakteriologi, farmakologi och patologi, dels kurs i kliniska undersökningsmetoder och klinisk laborationskurs dels ock översiktskurser i medicin och kirurgi, förberedande kurs i socialmedicin, förberedande kurs i röntgendiagnostik samt demonstrationskurs i sjukvårdsteknik och fysikalisk terapi. Vidare omfattar första avdelningen tentamina i bakteriologi och farmakologi samt godkänd deltentamen i patologi. Efter det kurserna i kliniska undersökningsmetoder och klinisk laboration fullgjorts, skall den studerande genomgå kursförhör. Sedan ovannämnda kurser nöjaktigt genomgåtts och den studerande avlagt godkända tentamina och kursförhör äger han tillträde till medicine licentiatexamens andra avdelning. Andra avdelningen skall inledas med kurs i medicin. Därefter skall följa kurs i kirurgi. Vardera kursen skall omfatta en tid av fem månader. Inom ramen för dessa kurser skall meddelas särskild undervisning dels i klinisk

37 bakteriologi, klinisk farmakologi, patologi, klinisk fysiologi, klinisk kemi, ortopedi, radioterapi med tumördiagnostik samt röntgendiagnostik, dels, i den utsträckning så prövas erforderligt, i andra ämnen, som anknyter till området för kurserna i fråga. Andra avdelningen skall vidare omfatta kurser i följande ämnen, varje k u r s omfattande angiven tid: dermato-venereologi: två månader, klinisk epidemiologi: två månader, ftisiologi: en månad, hygien: två månader, krigsmedicin: en månad, obstetrik och gynekologi: tre månader, oftalmiatrik: två månader, oto-rhino-laryngologi: två månader, neurologi: två månader, psykiatri: tre månader, pediatrik: fyra månader, socialmedicin: fyra månader, samt kurser i barnpsykiatri och rättsmedicin. Vidare fÖreskrives, att inom ramen för de ovan angivna kurserna skall, i den utsträckning så prövas erforderligt, dels meddelas fortsatt undervisning i klinisk bakteriologi, klinisk farmakologi, patologi, klinisk fysiologi, klinisk kemi, radioterapi med tumördiagnostik samt röntgendiagnostik, dels meddelas undervisning i andra ämnen, som anknyter till området för kurserna i fråga. Sedan den studerande dels nöjaktigt genomgått ovannämnda kurser, dels undergått godkänd sluttentamen i patologi samt godkända tentamina i dermato-venereologi, klinisk epidemiologi, hygien, obstetrik och gynekologi, oftalmiatrik, oto-rhino-laryngologi, neurologi, psykiatri, pediatrik, socialmedicin och rättsmedicin, dels ock undergått godkända kursförhör i krigsmedicin och barnpsykiatri, äger han vinna tillträde till tredje avdelningen av medicine licentiatexamen. Tredje avdelningen omfattar följande assistenttjänstgöringar: dels vid medicinsk avdelning av sjukhus fyra månaders tjänstgöring; dels vid kirurgisk avdelning av sjukhus tre månaders tjänstgöring; dels ock vid specialavdelning av sjukhus eller vid särskild institution två månaders tjänstgöring avseende annat i medicine licentiatexamen ingående kliniskt examensämne än medicin och kirurgi eller något av ämnena klinisk kemi, klinisk fysiologi, klinisk bakteriologi eller patologi. Assistenttjänstgöringarna skall förläggas till undervisningssjukhus eller till sådana sjukhusavdelningar eller institutioner, som av kanslern för rikets universitet särskilt godkänts för detta ändamål. Vidare omfattar tredje avdelningen tentamina i examensämnena medicin och kirurgi. Tentamina i dessa ämnen skall äga r u m sedan resp. assistenttjänstgöringar i ämnena avslutats. Sedan ovannämnda assistenttjänstgöringar behörigen fullgjorts och godkända tentamina i medicin och kirurgi avlagts, är studierna för medicine licentiatexamen avslutade. För vinnande av medicine doktorsgrad fordras att ha avlagt medicine licentiatexamen samt att h a författat, utgivit och offentligen försvarat en vetenskaplig avhandling över ämne, som står i samband med de medicinska studierna. Har dylikt disputationsprov blivit godkänt av fakulteten, äger denna tilldela vederbörande medicine doktorsgrad. Enligt stadgan skall examensfordringarna avpassas och undervisningen

38 planläggas så, att studierna normalt må kräva: för medicine kandidatexamen i fråga om ämnena anatomi, histologi, medicinsk statistik och medicinsk genetik sammanlagt högst ett studieår samt i fråga om ämnena allmän kemi, medicinsk kemi, fysiologi, medicinsk fysik och psykologi sammanlagt högst ett studieår; för medicine licentiatexamen i fråga om första avdelningen högst ett studieår samt i fråga om andra och tredje avdelningarna sammanlagt högst tre och ett halvt studieår. Ett studieår anses härvid motsvara tio månaders studietid. Varje lärare, som meddelar offentlig undervisning vid medicinsk fakultet eller karolinska institutet, har att utanför sin fastställda undervisningsskyldighet i lämplig utsträckning lämna de studerande handledning angående deras studier i det ämne han företräder. 3. Bestämmelser rörande tillträde till medicinska studier I kanslersbrev den 20 maj 1955 ges närmare bestämmelser rörande tillträde till medicinska studier. Sålunda gäller, att om dispens icke meddelas av universitetskanslern, endast svensk medborgare äger påbörja sådana studier. Vidare kräves, att vederbörande skall ha avlagt svensk studentexamen eller enligt kungörelsen den 25 september 1953 angående vidgat tillträde till högre studier vara likställd med den, som avlagt studentexamen, i fråga om rätten att inskrivas eller att antagas som studerande vid universitet och högskolor samt att där avlägga examina. I studentexamen eller vid efterprövning härtill skall vederbörande ha erhållit godkänt betyg i matematik, biologi, fysik och kemi, beträffande fysik och kemi i huvudsak motsvarande fordringarna å reallinjen enligt 1953 års undervisningsplan för rikets allmänna läroverk. 4. Principerna för specialistutbildning och ef ter utbildning Några av staten utfärdade eller godkända regler för läkares specialistutbildning eller rätt att annonsera specialitet finnes icke. Däremot har Sveriges läkarförbund för sina medlemmar fastställt särskilda specialistbestämmelser. Enligt dessa erhålles rätten att beteckna sig som specialist på ansökan hos läkarförbundets centrala ledning, centralstyrelsen. Förbundet har uppställt ett specialitetsschema upptagande 25 medicinska specialiteter. För rätten att annonsera specialitet erfordras en utbildningstid av fem år, bestående av tre delar: obligatorisk utbildning i facket, obligatorisk randutbildning och valfri randutbildning. Utbildningen skall fullgöras efter medicine licentiatexamen i underordnad med tjänstårsrätt förenad befattning. Ett års tjänstgöring före sagda examen kan dock få tillgodoräknas (den i examen ingående assistenttjänstgöringen skall fullgöras i vanlig ordning). Utbildningen består av praktiskkliniskt arbete och inrymmer inga obligatorisk-teoretiska med den praktiska verksamheten parallellt förlöpande moment. I den valfria utbildningen inrymmes möjligheter att inräkna sex månaders tjänstgöring i öppen vård. Läkarförbundet har beslutat, att denna tjänstgöring skall vara obligatorisk, men i avvaktan på en förestående ge-

39 nomgripande revision av specialistbestämmelserna har beslutet tills vidare icke gått i verkställighet. Intill sex månader av den valfria randutbildningen må efter centralstyrelsens prövning kunna ersättas med tjänstgöring som assistent hos inländsk specialist eller med utbildning vid ledande utländsk klinik. Vidare må gradualavhandling eller därmed likvärdigt författarskap kunna ersätta sex månaders utbildning. Genomgången och godkänd utbildning förlänar den sålunda meriterade rätt att utan tidsbegränsning beteckna sig som specialist. Kontroll av utbildningsresultatet eller krav på efterutbildning har ej föreskrivits. Såsom nyss sagts är de nu refererade bestämmelserna föremål för översyn. Förslag har därvid väckts, att utbildningstiden för vissa specialiteter skall förlängas. Vidare föreslås, att beslutet om sex månaders obligatorisk tjänstgöring i öppen vård skall genomföras endast för vissa fack. Kunskapskontroll föreslås införd. Även läkare, som står utanför läkarförbundet, avses skola kunna förvärva specialisträtt. Beträffande läkares efterutbildning föreligger ett av en inom medicinalstyrelsen tillsatt kommitté avgivet förslag om att rekommendera en treårig sjukhustjänstgöring för envar läkare, som avser att verka som allmänpraktiker. Denna tjänstgöring avses skola fullgöras med tolv månader å medicinsk, sex månader å kirurgisk, sex månader å psykiatrisk samt tolv månader å valfri avdelning av sjukhus.

Behörighet

att

utöva

läkekonsten

Danmark Autorisation til at ud0ve laegegerning Bestemmelserne om ret til att ud0ve laegegerning i Danmark findes i Isegeloven, jfr. bekendtg0relse af 9. august 1955. Ret til at ud0ve laegegerning og betegne sig som laege har if0lge lovens § 1 kun den, der har medtaget autorisation i henhold til laegelovens § 2 og § 3. a. Autorisation som laege meddeles af sundhedsstyrelsen efter begsering den, der har bestået dansk laegevidenskabelig embedseksamen og over for det laegevidenskabelige fakultet har af lagt laege] 0f tet. Autorisation til at ud0ve selvstaendig virksomhed (erhverv) som f0dselshjaelper og laege meddeles efter begsering den laege, der har gennemgået klinisk kursus i f0dselsvidenskab, og efter eksamen har gjort tjeneste som laegekandidat på et sygehus (turnustjeneste). I visse tilfaelde vil autorisation dog ikke kunne meddeles: 1. Såfremt vedkommende må antages at vaere farlig for sine medmennesker under ud0velse af laegegerning enten på grund af legemlige mangier eller varig eller med mellemrum indtraedende mangelfuld sjaelstilstand, hvad enten denne skyldes sygdom eller misbrug af alkohol, morfin eller kokain og deslige, eller på grund af udvist grov uduelighed.

40 2. Autorisation kan endvidere naegtes under de i straffelovens § 78, stk. 2, naevnte omstaendigheder. If0lge naevnte bestemmelse kan den, der er d0mt for strafbart forhold, udelukkes fra at ud0ve virksomhed, som krsever en saerlig offentlig autorisation eller godkendelse, såfremt udviste forhold begrunder en naerliggende fare for misbrug af stillingen eller hvervet. Bestemmelsen om naegtelse af autorisation på grund af grov uduelighed k a n navnlig få betydning for meddelelse af autorisation til at ud0ve selvstaendig virksomhed (erhverv) som f0dselshjaelper og laege, men i0vrigt foretages ikke nogen selvstaendig unders0gelse af, hvorvidt de naevnte mangeltilstande foreligger. Den under 2 omhandlede bestemmelse blev indf0jet ved en i 1951 foretagen aendring af laegeloven. Efter den tidligere formulering kunne autorisation ikke meddeles den, der som f0lge af dom for en strafbar handling ikke nu kan anses for vaerdig til den for en laege forn0dne tillid. Man har således forladt vaerdighedskriteriet til fordel for et farlighedskriterium. Det b0r dog naevnes, at for laeger, der ansaettes i tjenestemandsstillinger, jfr. herom senere, må der fortsat tillige gaelde et vaerdighedskriterium (for statstjenestemaend, tjenestemandslovens § 3, stk. 1: »Han skal i sine forhold i og uden for tjenesten vise sig vaerdig til den agtelse og tillid, som hans stilling kraever.»). Der er altså tale om to former for autorisation, nemlig autorisation som laege, den såkaldte A-autorisation, og autorisation til at ud0ve selvstaendig virksomhed (erhverv) som f0dselshjaelper og laege, den såkaldte B-autorisation. b. Speciallaeger. En laege må ikke uden saerlig tilladelse betegne sig som speciallaege. Indenrigsministeren afg0r efter en gennem sundhedsstyrelsen fremsendt indstilling fra et saerligt specialistnaevn, inden for hvilke grene af laegevidenskaben laeger kan opnå tilladelse til at betegne sig som speciallaege og fastsaetter i hovedtraekkene, på hvilke vilkår en sådan ret kan opnås. Tilladelsen til at betegne sig som speciallaege meddeles af sundhedsstyrelsen efter indstilling av specialistnaevnet; tilladelsen giver for så vidt ikke andre saerlige rettigheder end retten til at betegne sig som speciallaege; der er således ikke foretaget nogen afgraensning, der indebaerer, at en speciallaege k a n foretage sig saerligt kvalificeret laegearbejde, som ikke k a n foretages af en laege med B-autorisation. En laege kan godt betegne sig som saerlig kyndig på et felt, der ikke daekkes af specialeafgraensning, jfr. nedenfor, dog kan i henhold til § 21, stk. 1, den laege straffes med b0de, der ved bekendtg0relse, skiltning, udsendelse af beskrivelser eller på anden made reklamerer for sin virksomhed, for så vidt reklamen er egnet til at vaekke urigtige forestillinger med hensyn til hans kvalifikationer eller de af h a m anvendte behandlingsmåder. I henhold til den gaeldende bekendtg0relse om speciallaeger af 16. november 1950 som denne senere er aendret, kan der for tiden meddeles tilladelse til at betegne sig som speciallaege inden for ialt 20 grene af laegevidenskaben. Som et almindeligt krav for samtlige specialer gaelder, at den pågseldende

41 laege skal have autorisation til at ud0ve selvstaendig virksomhed som laege og f0dselshjselper, at han skal have ud0vet et års klinisk laegevirksomhed i praksis eller uden for afdelinger, hvor hoved- og biuddannelsen i specialet kan erhverves, samt at han har en kandidatalder af 6 år eller derover. Herudover stilles der en raekke saerlige krav for de enkelte specialer, omfattende hoveduddannelsen i selve specialet samt biuddannelser og (eller) supplerende uddannelse. c. Udenlandske laager. I henhold til laegelovens § 3, stk. 3, kan indenrigsministeren under saerlige omstaendigheder efter erklaering fra det laegevidenskabelige fakultet og sundhedsstyrelsen give personer, der ikke fyldestg0r betingelserne for at opnå de i lovens § 2 omtalte autorisationer, men som i udlandet har erhvervet en tilsvarende uddannelse, tilladelse til at betegne sig som laege og til at ud0ve laegegerning her i landet. Bestemmelsen praktiseres, for så vidt angår nordiske ans0gere, således: en ans0gning om midlertidig begraenset ret til at ud0ve laegegerning på hospital (midlertidig jus practicandi) er vist nok altid blevet bevilget forudsat, at der ingen danske laeger har vaeret til stillingen. En ans0gning om ubegraenset ret til at ud0ve laegegerning i Danmark (ubegraenset jus practicandi) svarende til B-autorisation vil normalt blive im0dekommet på betingelse af, at ans0geren består tentamen i receptskrivning og ret- og socialmedicin samt medicinallovgivning. Autorisation meddeles normalt af sundhedsstyrelsen, jfr. ovenfor a., i visse tilfaelde dog af indenrigsministeriet, jfr. c. Fratagelse

af

autorisation

Bestemmelserne om fratagelse af autorisation findes i laegelovens § 5 og i straffelovens § 79, stk. 1. If0lge laegelovens § 5, stk. 1, skal sundhedsstyrelsen afgive indstilling til indenrigsministeren om, at der traeffes foranstaltninger til, at retten til at ud0ve laegegerning fratages en laege, når det må antages, at h a n er farlig for sine medmennesker under ud0velse af laegegerning enten på grund af legemlige mangier eller varig eller med mellemrum indtraedende mangelfuld sjaelstilstand, hvad enten denne skyldes sygdom eller misbrug af alkohol, morfin, kokain og deslige eller på grund af udvist grov uduelighed. Sägen forelaegges retslaegerådet, forinden sundhedsstyrelsen afgiver sin indstilling, og der skal endvidere gives vedkommende lejlighed til at erklaere sig skriftligt, eller, hvis han 0nsker det, at afgive mundtlig förklaring for sundhedsstyrelsen i et i den anledning afholdt m0de, i hvilket også retslaegerådet deltager. Retslaegerådet afgiver skriftlig erklaering i sägen. Endvidere skal pågaeldende opfordres til at erklaere, om han 0nsker sägen af gjort ved dom eller underkaster sig indenrigsministerens afg0relse. Af gives sådan erklaering ikke inden en frist af 14 dage, vil sägen vaere at indbringe for domstolene. I henhold til §'ens 4. stycke skal sägen anlaegges af indenrigsministeren. Der er endvidere hjemmel til, at indenrigsministeren kan opfordre til a t

underkaste sig laegeunders0gelse, eventuell ved indlaeggelse på et sygehus eller et sindssygehospital, forinden han tager stilling til, om retten til at ud0ve laegegerning b0r s0ges frataget en laege. Vaegrer laegen sig herved, forelaegges sp0rgsmålet om en sådan laegeunders0gelses foretagelse for den ret, ved hvilken en eventuel retssag vil vaere at anlaegge. I påtraengende tilfaelde, hvor laegens fortsatte virksomhed sk0nnes at frembyde overhaengende fare, kan sundhedsstyrelsen midlertidigt fratage ham retten til at ud0ve laegegerning. Sundhedsstyrelsen skal da stråks g0re indberetning til indenrigsministeren, der stadfaester eller ophaever sundhedsstyrelsens beslutning. Retten til at ud0ve laegegerning kan endvidere frakendes en laege i medf0r af straffelovens § 79, stk. 1, hvorefter den, som ud0ver virksomhed, som kraever en saerlig offentlig autorisation eller godkendelse, ved dom for strafbart forhold kan frakendes retten til fortsat at ud0ve den pågaeldende virksomhed eller til at ud0ve den under visse former, såfremt det udviste forhold begrunder en neerliggende fare for misbrug af stillingen. Såfremt en person, der således har mistet retten til at virke som laege, vedblivende ud0ver sådan virksomhed, straffes han med b0de eller haefte i indtil 3 måneder (laegelovens § 21, stk. 2). Endelig skal naevnes, at der ved lov nr. 168 af 24. maj 1955 om aendring i laegeloven som et nyt kapitel 1 A i denne blev indf0jet saerlige bestemmelser vedr0rende retten til at ordinere euforiserende stoffer. Bestemmelserne går i hovedtraekkene ud på, at sundhedsstyrelsen kan meddele en laege pålaeg om at f0re n0jagtige optegnelser over ordinationer af sådanne stoffer, herunder også til laegens personlige brug; såfremt laegen begår vaesentlige overtraedelser af et sådant pålaeg eller hans optegnelser viser, at han ordinerer euforiserende stoffer på uforsvarlig made, kan indenrigsministeren fratage ham retten til at ordinere alle eller enkelte grupper af disse stoffer for en tid af fra 1—5 år eller indtil videre. I saerlige tilfaelde kan fratagelse dog også ske uden, at sådant pålaeg er givet, når det foreligger oplyst, at en laege ordinerer euforiserende stoffer til eget forbrug på uforsvarlig made. Laegen kan forlange sag anlagt mod sig ved domstolene, men indenrigsministerens afg0relse har dog normalt virkning stråks fra afg0relsens modtagelse og uafhaengigt af, om sägen indbringes for domstolene. Opgivelse af autorisation I henhold til laegelovens § 7, stk. 2, kan en laege, der ikke laengere 0nsker at virke som sådan, skriftligt over for sundhedsstyrelsen fraskrive sig de laeger eliers påhvilende plikter til at yde laegehjaelp. Retten til at virke som laege består dog stadig; den pågaeldendes recepter vil således blive ekspederet, og hans handlinger kan ikke bed0mmes efter reglerne for kvaksalvere. Ved den i 1955 stedfundne aendring i laegeloven blev der imidlertid som nyt stykke 7 i lovens § 5 indf0rt hjemmel for, at en laege over for indenrigsministeren kan fraskrive sig retten til at ud0ve laegegerning for tid eller indtil videre. Ved anvendelse af denne nye bestemmelse vil man i en del tilfaelde kunne undgå at skulle skride til en egentlig fratagelse af autorisation.

43 Det skal endelig naevnes, at en laege over for indenrigsministeren for tid eller indtil videre kan fraskrive sig retten til at ordinere euforiserende stoffer eller en naermere angiven gruppe af sådanne stoffer. Generhvervelse

af

autorisation

1. Generhvervelse af autorisation, frakaendt i medf0r af laegelovens § 5, kan efter ans0gning meddeles af indenrigsministeren, såfremt de fratagelsen begrundende omstaendigheder ikke laengere findes at vaere til stede. Indenrigsministerens naegtelse af at tage ans0gningen til f0lge kan ikke indbringes for domstolene, f0r der er forl0bet 1 år efter den afg0relse, ved hvilken retten endeligt blev pågaeldende frataget, eller efter den dom, ved hvilken der naegtedes ham tilladelse til påny at ut0ve laegegerning. Frakendelse af retten til at ud0ve laegegerning i medf0r af straffelovens § 79, stk. 2, sker på tid fra 1—5 år, regnet fra endelig dom, i vilket tilfaelde retten genopstår efter tidsfristens udl0b, men frakendelsen kan også ske indtil videre, og sp0rgsmålet om fortsat udelukkelse fra den pågaeldende virksomhed kan da efter 5 års forl0b indbringes for den ret, der i sidste instans har truffet bestemmelse om rettens frakendelse. 2. Indenrigsministeren kan på ethvert tidspunkt efter ans0gning tilbagegive en laege retten til at ordinere euforiserende stoffer eller en naermere angiven gruppe af stofferne. Såfremt en ans0gning herom afslås, kan laegen efter visse naermere regler begaere afg0relsen pr0vet ved domstolene. 3. En frivilligt opgivet ret til at ud0ve laegegerningen indtraeder, når en fastsat tidsfrist for fraskrivelsen er udl0bet, og kan i 0vrigt — også inden for en fastsat frist — generhverves efter regler svarende til dem, der er gaeldende for generhvervelse af autorisation frataget i medf0r af § 5. A utorisationernes

retsvirkninger

Den, der har autorisation som laege, men endnu ikke har gennemgået den foreskrevne praktiske uddannelse (alene har A-autorisation) kan virke i underordnet laegestilling på sygehus, som skibslaege eller som amanuensis hos eller midlertidig stedfortraeder for en praktiserende laege. Man har anset det for mindre betaenkeligt at tillade sådan virksomhed umiddelbart efter opnået eksamen, idet de unge laeger, hvad angår ansaettelsen på sygehus eller som amanuensis hos en praktiserende laege, vil vaere undergivet stadigt tilsyn og kontrol af en fuldt autoriseret laege. Det samme gpr sig vel ikke gaeldende, for så vidt angår ansaettelse som midlertidig stedfortraeder for en praktiserende laege, men da tjeneste af denne art som regel kun vil straekke sig over kort tid, og da der altid vil vaere let adgang til at få bistand fra en fuldt autoriseret laege i alvorlige sygdomstilfaelde, har man heller ikke anset en sådan ordning for betaenkelig. Hvad endelig angår ansaettelse som skibslaege, har opfattelsen vaeret den, at da der som regel, måske bortset fra stprre passagerdampere, ikke vil vaere laeger ansat ombord på skibe, vil den unge kandidat dog vaere en bedre hjaelp end den hjaelp, man ellers er henvist til, nemlig ved en af skibets almindelige besaetning.

44 Der er givet hjemmel for, at indenrigsministeren for at undgå misbruk af forannaevnte regler kan fastsatte begraensninger i adgangen til at virke som laege på grundlag af en A-autorisation. Sådanne begraensninger har det ikke hidtil vaeret n0dvendigt at fastsaette, navnlig fordi reglerne for turnustjenesten er således fastlagt, at den unge laege, hvis han unddrager sig at tage denne i tide, risikerer ikke senere at kunne opnå turnustjeneste og dermed retten til at ud0ve selvstaendig virksombud (erhverv) som f0dselshjaelper og laege. Således som laegeloven er formuleret, må det fastslås, at den ikke fuldl autoriserede laege kan foretage sig alt, hvad en fuldt autoriseret laege kan foretage sig. Til eksempel kan han skrive recepter, udstede attester, unders0ge og behandle, og han må g0re det på sit eget ansvar over for laegelovens bestemmelser, men h a n kan ikke foretage det i selvstaendig virksomhed. De unge laeger kan da också umiddelbart efter den f0rste autorisation optages i Föreningen af yngre Laeger og derigennem i Den almindelige danske Laegeforening. Bestemmelsen i laegelovens § 14, stk. 2, hvorefter kun laeger er berettiget til at ud0ve den laegevirksomhed, som kraeves if0lge forsikringsog fors0rgelseslovene og lovgivningen i 0vrigt, tager således ikke sigte på laeger med fuld autorisation, men må alene ses i relation til bestemmelserne om kvaksalveri, jfr. nedenfor. B-autorisation meddeles, som allerede anf0rt, efter gennemgået turnustjeneste, og der stilles ikke saerlige kvalificerede krav til laegegerning i forskellige relationer, jfr. også föran vedr0rende speciallaeger. Virkningerne

af at virke som laege uden

autorisation

Der findes ikke i de bestemmelser i laegeloven, der omhandler autorisation som laege, fastsat nogen straf for tilsidesaettelse af de deri givne bestemmelser. Forholdet rammes imidlertid af andre bestemmelser. Hvis nogen uden at have autorisation betegner sig som laege, vil han kunne straffes efter laegelovens § 23, der fastsaetter b0destraf for den, der uden at have autorisation som laege, betegner sig som laege eller på anden made, der er egnet til at vaekke forestilling om, at han har sådan autorisation. Hvis nogen uden at have autorisation tager syge i behandling, betragtes han, selv om han har laegevidenskabelig embedseksamen, som kvaksalver, og kan han straffes, hvis han betegner sig som laege (jfr. ovenfor), udsaetter nogens helbred for påviselig fare (§ 24), behandler veneriske sygdomme i smittefärligt stadium, tuberkulose eller anden smittsom sygdom (§ 25, stk. 1), foretager operative indgreb, ivaerksaetter fuldstaendig eller lokal bed0velse, yder f0dselshjaelp eller anvender laegemidler, der kun må udleveres fra apotekerne mod recept, eller som anvender r0ntgen- eller radiumbehandling eller behandling med elektriske apparater, mod hvis anvendelse af uautoriserede personer indenrigsministeren har nedlagt forbud på grund av behandlingens farlighed (§ 25, stk. 2). Hvis en laege efter sin f0rste, men f0r sin fuldstaendige autorisation, ud0ver selvstaendig virksomhed som laege, vil han derimod ikke kunne be-

45 tragtes som kvaksalver, idet han er laege. Det antages dog, at forholdet kan straffes i medf0r af straffelovens § 131, der fastsaetter straf af b0de eller haefte indtil 3 måneder for den, som offentligt eller i retstridig hensigt udgiver sig for at have en offentlig myndighed eller som uden offentlig bemyndigelse ud0ver en virksomhed, til hvilken en sådan kraeves, eller vedblivende ud0ver en virksomhed, til hvilken retten er ham frakendt. Finland Enligt § 1 i lagen angående utövning av läkarkallet, given den 23 januari 1925, är behörig att utöva läkarkallet: 1) finsk medborgare, som vid universitet i landet avlagt medicine licentiatexamen och därefter förklarats för legitimerad läkare, 2) främmande lands medborgare, som efter vid universitet i Finland avlagd medicine licentiatexamen därtill erhållit tillstånd, 3) finsk medborgare, som vid universitet i landet avlagt medicine kandidatexamen och av medicinalstyrelsen eller annan myndighet med medicinalstyrelsens begivande förordnats att för viss tid handhava läkartjänst eller befattning, 4) den, som före denna lags ikraftträdande förvärvat legitimerad läkares rättigheter eller tillstånd att utöva läkarkallet i landet, samt 5) den, som i annat land på grund av därstädes avlagda medicinska examina förvärvat rätt att utan inskränkning utöva läkarkallet och därtill, efter att genom intyg av medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet hava styrkt sin kompetens, erhållit legitimation eller tillstånd. Legitimation eller tillstånd meddelas av medicinalstyrelsen. Den bör skriftligen sökas hos medicinalstyrelsen. Har sökanden styrkt, att h a n avlagt de för utövning av läkarkallet stadgade kunskapsproven, må medicinalstyrelsen förklara sökanden, därest han är finsk medborgare, för legitimerad läkare, men i annat fall endast behörig att utöva läkarkallet. Före erhållande av legitimation eller tillstånd bör sökanden inför medicinalstyrelsen avgiva föreskriven läkarförsäkran. Ansökan om legitimation kan förvägras, om omständigheterna är sådana, att en legitimerad läkare på grund härav kan förklaras förlustig behörigheten att utöva läkarkallet. Den i punkt 5 § 1 uti lagen nämnda legitimationen meddelas endast, om därtill förefinnes särskilda skäl. Tillstånd att utöva läkarkallet meddelas efter prövning. I punkt 5 § 1 uti lagen nämnt tillstånd beviljas endast, då särskilda skäl därtill förefinnes, samt för den tid, i den omfattning och på de villkor medicinalstyrelsen föreskriver. Lagen angående utövning av läkarkallet innehåller även stadganden om förlust av behörigheten att utöva läkarkallet. Enligt dess 4 § kan läkare, om han blivit dömd till frihetsstraff för brott begånget under utövning av läkarkallet, förklaras förlustig behörigheten att för viss tid eller, därest omständigheterna är synnerligen försvårande, för alltid utöva läkarkallet. Den allmännaste förutsättningen härvid är, att av de med brottet sammanhängande

46 omständigheterna framgår, att läkaren visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att utöva läkarkallet. Detsamma är fallet, om i statens eller kommuns tjänst anställd läkare för brott, som han begått under utövning av läkarkallet, blivit dömd att avhållas från tjänstens utövning eller att från tjänsten avsättas. En läkare kan även bliva förlustig sin behörighet att utöva läkarkallet, om han missbrukar sin rätt att ordinera alkoholhaltigt ämne för medicinskt ändamål. Läkare kan då förklaras förlustig sin behörighet att för en viss tid, minst tre månader, eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, för alltid utöva läkarkallet. Stadganden härom återfinnes i § 72 uti alkohollagen, given den 9 februari 1932. Då läkare på grund av förenämnt brott förklaras förlustig sin behörighet att utöva läkarkallet, bör domstols utslag i saken i allmänhet ha vunnit laga kraft. Medicinalstyrelsen har likväl makt att, innan utslaget vunnit laga kraft, förklara en läkare förlustig sin behörighet att utöva läkarkallet, till dess ärendet slutligt avgjorts. Enligt § 5 uti lagen angående utövande av läkarkallet kan läkare, som på grund av sinnessjukdom, missbruk av alkohol, morfin eller annat bedövningsmedel blivit så oförmögen att utöva läkarkallet, att fara därav kan uppstå, förklaras tillsvidare förlustig behörigheten att utöva läkarkallet, varjämte medicinalstyrelsen, därest han handhar tjänst eller befattning, vartill han av medicinalstyrelsen eller annan myndighet utnämnts eller förordnats, bör vidtaga åtgärd för hans avhållande från tjänsteutövning. I dylika fall har medicinalstyrelsen makt att förordna läkaren till läkarundersökning för utredning av saken samt förbjuda honom att utöva läkarkallet, till dess frågan om hans oförmåga slutligt avgjorts. Om läkaren ej underkastat sig läkarundersökning, bör vederbörande polismyndighet giva nödig hjälp. Om orsak, som föranlett förlust av behörighet, upphör, kan behörigheten av medicinalstyrelsen på anhållan återställas. En läkare, som legitimerats eller erhållit tillstånd att utöva läkarkallet i Finland, är i princip berättigad att oinskränkt verka som läkare i landet. I landets lagstiftning finnes likväl betydande inskränkningar uti denna princip. Den viktigaste av dem är § 7 i lagen om utövande av läkarkallet, enligt vilken till läkare i statens eller kommuns tjänst kan utnämnas endast legitimerad läkare. Likaså kan enligt samma lagmoment endast legitimerad läkare anställas som läkare vid enskild eller av sammanslutning ägd sjukvårds- eller annan därmed jämförlig inrättning eller för sjuk- eller hälsovård i enskild eller sammanslutning tillhörig företags tjänst. Enligt § 8 i lagen angående läkarkallets utövning kan liköppning för rättsliga ändamål förrättas endast av legitimerad läkare. Förutom nämnda stadganden finnes i en del speciallagar bestämmelse om att i dem avsedda åtgärder får utföras endast av legitimerad läkare. En sådan bestämmelse finnes t. ex. i § 8 i lagen angående avbrytande av havandeskap samt i § 4 i lagen angående sterilisation, vardera givna den 17 februari 1950. Likaså förutsattes i § 6 och § 29 uti lagen angående tillämpningen av

47 äktenskapslagen och dess införande, given den 22 november 1929, vilka angår läkarintyg för erhållande av lysning och äktenskapsskillnad, att den, som utfärdar intyget, är anställd i statens eller kommuns tjänst och sålunda legitimerad läkare. Norge Lov om laegers rettigheter og plikter av 29. april 1927 (legeloven), § 1, lyder: Rett til å ut0ve laegevirksomhet og kalle seg laege h a r : 1. den som har bestått medisinsk embedseksamen her i riket og deretter har fått autorisasjon som laege av vedkommende regjeringsdepartement; 2. den som på annen mate har godtgjort å ha den n0dvendige kyndighet og deretter av Kongen har fått tillåtelse til å ut0ve laegevirksomhet, i den utstrekning tillåtelsen bestemmer. F0r sådan tillåtelse gis, skal erklaering vaere innhentet fra det medisinske fakultet og medisinalstyrelsen. Samme lovs § 2 lyder: For å få autorisasjon må ans0keren godtgj0re: 1. at han har medisinsk embetseksamen; 2. at han har utl*0rt den praktiske tjeneste, som Kongen til enhver tid setter som betingelse for å kunne ut0ve laegevirksomhet; 3. at han f0rer en hederlig vandel. Videre må han skriftlig avgi l0fte om å ville ut0ve laegevirksomheten overensstemmende med hva aere og samvittighet krever. Departementet kan ikke nekte autorisasjon, medmindre der foreligger de samme grunner, som kan medf0re tap av en meddelt autorisasjon, se § 16. Departementets nektelse kan bringes inn for Kongen. I henhold hertil har den som har bestått norsk medisinsk embetseksamen og som oppfyller de betingelser som er satt i lovens § 2, et krav på å få autorisasjon som lege. (Om legelovens § 16 se nedenfor.) Den som ikke har norsk medisinsk embetseksamen, kan etter lovens § 1, pkt. 2, av Kongen (sosialdepartementet i henhold til kgl. resolusjon av 7. j a n u a r 1955), få tillåtelse til å ut0ve legevirksomhet i Norge. For å få generell tillåtelse herlil, må leger med utenlandsk eksamen, for å godtgj0re at de har den n0dvendige kyndighet, som regel avlegge deler av medisinsk embetseksamen i Norge. Forutsetningen for å få adgang til å avlegge slik eksamen, er at s0keren har eksamen fra et utenlandsk universitet, hvor undervisningen og utdannelsen kan sidestilles med den som gis medisinske studerende i Norge. I tillegg til de nevnte pr0ver må s0keren dessuten utf0re en viss turnustjeneste (tjeneste som underordnet lege vid sykehus og som assistent hos praktiserende offentlig lege). Videre kreves et tilstrekkelig kjennskap til norsk sprog. For så vidt angår norske kandidater med medisinsk eksamen fra utenlandske universiteter, er det ved kgl. resolusjon av 30. j a n u a r 1959 gitt regler for godkjenning av visse utenlandske medisinske eksamener som del av norsk embetseksamen (lov om universitetet i Bergen § 22) eller som faglig jevnbyrdig med norsk medisinsk embetseksamen (lov om universitetet i Oslo § 27, 3. ledd). Etter disse må kandidatene f0lge undervisningen i visse fag

48 ved et av de norske universitetene i minst ett semester, i enkelte tilfelle utf0re en viss volont0rtjeneste ved sykehus, samt avlegge visse pr0ver, herunder alltid en klinisk pr0ve i et av fagene indremedisin, kirurgi eller pediatri. F0r kandidatene deretter får autorisasjon som leger eller alminnelig tillåtelse til å ut0ve legevirksomhet, må de ha utf0rt praktisk tjeneste på sykehus i 12 måneder og som assistent hos praktiserende offentlig lege i 6 måneder (for kandidater fra nederländske universiteter anses dog 6 måneders tjeneste hos praktiserende offentlig lege som tilstrekkelig). For så vidt angår de nordiske land, har en hittil fulgt f0lgende praksis: Eksamen fra universiteter i Danmark og Sverige anerkjennes som likeverdig med norsk eksamen. Det blir i alminnelighet krevet pr0ver i sosialmedisin, rettsmedisin, rettspsykiatri og reseptlaere. For medisinske kandidater fra Island og Finnland vil det vanligvis kreves en viss tilleggsutdannelse, og deretter bestått pr0ve i 2. og 3. avdeling av norsk medisinsk embetseksamen. For kandidater fra alle de nordiske land kreves dessuten turnustjeneste. Sykehustjeneste av samme art og varighet i andre nordiske land vil kunne godtas, men kravet om 6 måneders tjeneste som assistent hos offentlig lege har vaert opprettholdt. Midlertidig tillåtelse til å ut0ve underordnet legevirksomhet ved sykehus gis i enkelte tilfelle til utenlandske leger uten at det kreves tilleggsutdannelse eller pr0ver. Slik begrenset tillåtelse har også vaert gitt til norske medisinske studenter som har avlagt pr0ve til 2. avdeling av norsk medisinsk embetseksamen. Autorisasjon som lege gis i henhold til legelovens § 1, pkt. 1, av sosialdepartementet, tillåtelse til å ut0ve legevirksomhet etter samme paragrafs pkt. 2, av Kongen. Ved kgl. resolusjon av 7. j a n u a r 1955 er avgj0relsen herav delegert til sosialdepartementet. Ved dom kan det frakjennes en lege retten til å ut0ve sin virksomhet hvis han på grunn av sinnssykdom eller sjelelig svekkelse eller på grunn av misbruk av sterke drikker eller bed0vende midler anses uskikket hertil, (legelovens § 16). Etter en i 1957 foretatt lovendring kan kontrollrådet for legers forskrivning av bed0vende midler for en bestemt tid av inntil 5 år fräta en lege retten til å forskrive alle eller enkelte grupper av bed0vende midler når legens forskrivning må anses som uforsvarlig legevirksomhet (legelovens § 5 b ) . En lege kan også ved erklaering til departementet for en bestemt tid gi avkall på retten til å forskrive alle eller enkelte grupper av bed0vende midler (legelovens § 5, 1. ledd). Ut0velse av legevirksomhet uten at det er gitt autorisasjon eller tillåtelse som nevnt, er straffbar. Etter gjeldende norsk rett er det imidlertid i dag i prinsippet — men med visse innskrenkninger — tillatt for enhver å ta syke under behandling. Lov av 19. juni 1936 om innskrenkning i adgangen for den som ikke er norsk laege eller tannlaege, til å ta syke i kur (kvaksalverloven) innskrenker denne adgang. Enkelte innskrenkninger knytter seg til kvaksalverens personlige forhold og egenskaper, andre gjelder visse under-

49 s0kelses- og behandlingsmetoder og behandlingen av visse sykdommer. Loven har også visse bestemmelser om de ytre former hvorunder kvaksalveren må drive sin virksomhet, herunder forbud mot bruk av legetitelen. Sverige 1. Läkare, som innehar behörighet att utöva läkarkonsten m. m. För rätt att verka som läkare inom svensk sjukvård erfordras behörighet att utöva läkarkonsten. Bestämmelser härom ges i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Enligt 1 § denna lag tillkommer behörighet att utöva läkarkonsten följande kategorier: a) den, som vunnit svensk legitimation som läkare, b) den, som utan att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning, vartill han blivit utnämnd av Konungen, c) den som, utan att vara legitimerad läkare, är av medicinalstyrelsen eller, efter medicinalstyrelsens bemyndigande, av landstingskommuns sjukvårdsstyrelse eller motsvarande organ i stad utanför landsting eller sjukhusdirektion förordnad att tjänstgöra som vikarie för läkare eller såsom extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare vid den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare eller amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik, d) den som av Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten i den omfattning och under den tid tillåtelsen avser. Legitimation, som på ansökan meddelas av medicinalstyrelsen, kan enligt behöri&hetslagen endast vinnas av svensk medborgare, som avlagt svensk medicine licentiatexamen. Uppfyller sökanden dessa krav, skall styrelsen meddela bevis om legitimation, om icke omständigheterna är sådana, att sökandens legitimation skulle ha återkallats, om han varit legitimerad. Enligt behörighetslagen skall legitimation under vissa förutsättningar återkallas, om läkare dömts till ansvar för brott, eller på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet blir ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten. Bestämmelsen om återkallelse av legitimation på grund av brott ges i 3 § behörighetslagen. Enligt denna gäller, att legitimationen skall av medicinalstyrelsen återkallas endera på viss tid, högst tio år, eller för alltid, om legitimerad läkare genom lagakraftvunnen dom dömts för något i lagen angivet brott, vilket begåtts under utövning av läkarkonsten. Beträffande sådan läkare, som av Konungen eller medicinalstyrelsen utnämnts till läkarbefattning, gäller dock, att legitimation ej må återkallas, så länge vederbörande innehar befattningen samt att, där sådan läkare dömts till suspension, legitimationen endast må återkallas för suspensionstiden. Såsom allpiän förutsättning för deslegitimering på grund av brott föreskrives, att läkaren genom vad han låtit komma sig till last skall ha visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst. De nyssnämnda, i behörighetslagen angivna brotten är följande: brott, för 4—591570

50 vilket dömts till straffarbete, samt följande, i allmänna strafflagen angivna brott, för vilka ådömts fängelsestraff: ouppsåtligt vållande till annans död, uppsåtlig misshandel av lägre svårhetsgrad, ouppsåtligt vållande till kroppsskada, fosterfördrivning, försök därtill, underlåtenhet i vissa speciella situationer att taga vård om människor, olovligt frihetsberövande, tilltvingande av otukt, försök till vissa brott mot annans frihet, otukt med otillbörligt utnyttjande av beroendeställning, o tukt med kvinna, som fyllt 12 år men ej 15 år eller är sinnessjuk eller sinnesslö, samt otukt med person av samma kön, i den mån detta är straffbelagt. Vidare upptages sådana brott mot 12 § lagen om avbrytande av havandeskap, 8 § lagen om sterilisering samt 8 § lagen om kastrering, för vilka dömts till fängelse, samt delaktighet i förseelse mot behörighetslagen. Med h ä r ovan angivna brott jämställes för legitimerad läkare, som vid tiden för brottets begående innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas som brott av ämbetsman, sådant brott, för vilket han gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid. Enligt 4 § behörighetslagen skall deslegitimering också ske, då läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själstillståndet blir ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten. I sådant fall skall medicinalstyrelsen ofördröj ligen återkalla legitimationen. Dock gäller för läkare, som innehar läkarbefattning, vartill han blivit utnämnd av Konungen eller medicinalstyrelsen, att legitimationen må återkallas endast för tid, under vilken han av nämnda anledning åtnjuter tjänstledighet eller eljest icke uppehåller sin befattning. Tillfrisknar han eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens återkallande, må han ånyo vinna legitimation. För det fall grundad anledning föreligger till antagande, att legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten, äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning för avgörande, hur det därmed förhåller sig. Angående sådan undersökning har medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter. Motsätter sig läkaren undersökning, är vederbörande polismyndighet pliktig att på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig handräckning. I avvaktan på att undersökning kommer till stånd må medicinalstyrelsen återkalla legitimation för den tid styrelsen bestämmer. Beträffande läkare, som utan att vara legitimerad, blivit av Konungen utnämnd till läkarbefattning gäller, att han, om han dömts till mistning av befattningen på viss tid, ej är behörig att utöva läkarkonsten under samma tid. Icke heller är han behörig att utöva läkarkonsten under tid, då han på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själstillståndet icke uppehåller sin befattning. Över ansökan om särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten avgiver medicinalstyrelsen yttrande. Såsom villkor för att hos Kungl. Maj :t tillstyrka generell behörighet brukar medicinalstyrelsen kräva, att sökanden i hemlandet förvärvat läkarutbildning, medförande obegränsad läkarbe.hö-

51 righet, att han fullgjort minst 12 månaders väl vitsordad tjänstgöring i sluten vård i Sverige, varav minst 3 månader å vartdera av två sjukhus eller sjukhusavdelningar, att han fullgjort minst 6 månaders väl vitsordad tjänstgöring i öppen vård såsom tjänsteläkare i Sverige, samt att han undergått godkänt förhör i svenska medicinalförfattningar. Härtill kräves för finskspråkig och isländsk läkare intyg om kunskaper i svenska språket. Kungl. Maj:t torde ha beviljat generell behörighet även i fall, då icke samtliga nyss angivna förutsättningar varit uppfyllda. 2. Behörighetens

rättsverkan

m. m.

Den, som innehar behörighet att utöva läkarkonsten äger, såvida behörigheten icke är till omfattningen begränsad, i princip utan inskränkningar verka som läkare i landet. Visserligen föreskrives i ett flertal författningar, att där avsedda åtgärder eller förrättningar endast får utföras av läkare, som är legitimerad. Ifrågavarande bestämmelser har emellertid genom en kungörelse den 30 juni 1952 till väsentlig del förlorat sin betydelse. Enligt denna kungörelse skall den, som utan att vara legitimerad läkare, innehar läkartjänst regelmässigt vara likställd med legitimerad läkare utom i fråga om uppgifter, för vilka i lag kräves legitimation. Bestämmelser, varigenom vissa uppgifter förbehålles legitimerad läkare, finnes f. n. endast i tre lagar: sålunda får enligt 7 § 1938 års lag om avbrytande av havandeskap och 4 § 1941 års lag om sterilisering där avsedda ingrepp — d. v. s. avbrytande av handeskap i nödfallssituation resp. sterilisering av man — endast företagas av legitimerad läkare. Vidare föreskrives i 1929 års sinnessjuklag, att vårdattest, som erfordras för intagande å sinnessjukhus, endast må utfärdas av legitimerad läkare eller av den, som utan att vara legitimerad läkare innehar befattning såsom tjänsteläkare, eller ock, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan, som av Konungen eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Ytterligare gäller enligt förenämnda kungörelse den 3 juni 1952, att läkare, som av Konungen erhållit särskild, till omfattning och tid icke begränsad tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten, skall, även om han icke innehar läkartjänst som ovan avses, vid tillämpningen av vissa angivna författningar vara likställd med legitimerad läkare (2 §). De angivna författningarna är följande: 1886 års stadga angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp; 1886 års kungörelse med vissa bestämmelser i fråga om balsamering av lik; 1915 års kungörelse angående vissa läkarintyg för vinnande av lysning eller äktenskaps upplösning; 1925 års kungörelse angående kontroll å och handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat; 1928 års kungörelse med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den 26 maj 1922 om luftfart; 1929 års stadga angående sinnessjukvården i riket; 1933 års kungörelse angående eldbegängelse; 1937 års kungörelse angående statsbidrag till dispensärverksamhet för tuberkulosens bekämpande; 1939 års kungörelse angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.; 1944 års kungörelse angående statsbidrag

52 till förebyggande mödra- och barnavård; 1945 års kungörelse angående frivillig skyddsympning mot difteri; 1946 års kungörelse angående läkarundersökning av viss militär och civilmilitär personal m. m.; samt 1948 års kungörelse med tilläggsbestämmelser till statens allmänna avlöningsregleinente. De begränsningar i rätten att verka som läkare, vilka efter 1952 års kungörelse kvarstår för sådan icke-legitimerad läkare, som av Konungen erhållit rätt att utöva läkarkonsten, är följande: förbud mot ingrepp enligt de ovan nämnda lagarna om avbrytande av havandeskap och sterilisering samt mot utfärdande av intyg enligt sinnessjuklagen, om icke de ovan angivna förutsättningarna är för handen. Vidare föreligger icke behörighet att utfärda i följande kungörelser avsedda intyg: 3 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen om avbrytande av havandeskap (läkarintyg att bifogas ansökan till medicinalstyrelsen om abort), 3 § kungörelsen med t i l lämpningsföreskrifter till lagen om sterilisering (läkarintyg att bifogas ansökan om sterilisering) samt 3 § kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till lagen om kastrering (läkarintyg att bifogas ansökan om kastrering). 3. Förslag till ny behörighetslag. Förslag till ny behörighetslag har utarbetats av 1950 års kvacksalveriutredning. Utredningen föreslår, att behörighet att utöva läkarkonsten skall tillkomma den, som är legitimerad läkare eller som förordnats att uppehålla läkartjänst. Legitimation skall av medicinalstyrelsen ges den, som i riket avlagt medicine licentiatexamen eller som, efter utomlands genomgången läkarexamen och efterutbildning härstädes, godkänts vid särskild prövning. Krav på svenskt medborgarskap uppställes ej. Bestämmelser om efterutbildning och sådan särskild prövning föreslås skola meddelas av Konungen. Dock skall Konungen kunna medgiva, att utomlands utexaminerad läkare skall kunna ges legitimation utan efterutbildning och särskild prövning, då han äger synnerliga vetenskapliga förtjänster. Efter remissbehandling är förslaget f. n. föremål för bearbetning inom inrikesdepartementet. Proposition om ny behörighetslag väntas bliva förelagd 1960 års riksdag.

Vissa

a l l m ä n n a v i l l k o r för a n s t ä l l n i n g som läkare inom statlig eller k o m m u n a l sjukvård Danmark

Lsegers ansaettelser Det f0lger af laegelovens § 2, stk. 1, at det afg0rende for ansaettelse som laege er, at den pågaeldende har bestået dansk laegevidenskabelig eksamen og er autoriseret, hvorimod der ikke i laegeloven stilles noget krav om dansk indf0dsret.

53 Det f0lger imidlertid af lov om statens tjenestemsend samt af de amtskommunale tjenestemandsvedtaegter, at k u n laeger, der har dansk indl'0dsret, kan ansaettes som stats- eller amtskommunale tjenestemsend; dette får dog kun praktisk betydning for overlaeger og afdelingslaeger ved statslige eller amtskommunale hospitaler samt for embedslaeger, idet stillingerne som reservelaeger og andre underordnede laeger ikke er tjenestemandsstillinger. For ansaettelser i k0bstadkommunale tjenestemandsstillinger er dansk indf0dsret ikke en betingelse. Der findes således ingen mulighed for, at ansaettelsen som sådan kan erstatte en autorisation, jfr. herved laegelovens § 14, stk. 1, hvorefter der i statslige og kommunale laegestillinger kun må ansaettes autoriserede laeger, samt § 14, stk. 2, hvorefter kun laeger, (d. v. s. de, der har erhvervet autorisation) er berettigede til at ud0ve den laegevirksomhed, som kraeves if0lge forsikrings- og fors^rgelsclovene og lovgivningen i 0vrigt. Lov om dansk indi'0dsret af 27. maj 1950 er enslydende med »lov om norsk riksborgarrett» af 8. december 1950 og »lag om svenskt medborgarskap» af 22. juni 1950, jfr. isaer bestemmelserne i § 10 om saerlig adgang for norske og svenske statsborgere til at erhverve dansk indf0dsret. I ©vrigt erhverves dansk indf0dsret ved naturalisation. Det ordinaere opholdskrav på 10 år nedsaettes normalt for skandinaver til 7 år. Regler om naturalisation findes i indenrigsministeriets cirkulaere af 24. marts 1952. Afl0nning

af laeger

Regler om afl0nning af laeger er fastsat ved overenskomster mellem laegef oreningen og de kommunale og amtskommunale sygehuse j ere. For så vidt angår de statsansatte laeger, er reglerne fastsat i tjenestemandsloven. L0nningerne er staerkt differentierede, og den f0lgende gennemgang må derfor indskraenke sig til en omtale af de vigtigste områder. 1. Underordnede sggehuslaeger (kandidater, 2. reservelaeger og 1. reservelaeger) ved såvel statens som de kommunale og private sygehuse. L0nnen varierer efter arten af den sygehusafdeling, ved hvilken laegen er ansat, og udg0r for tiden pr. måned for: Turnuskandidater fra Kandidater 1. år » Kandidater 2. år » 2. reservekege 1.—2. år » » » 3. år »> » » 4. år » !• » 1.—5. » » » 6.-8. »

1479—1 677 kr. 1 740—1 973 » 1817—2 050 » 2 171—2 439 » 2 231—2 500 » 2 291—2 560 » 2 616—2 885 » 2 735—3 003 »>

(1 109—1 258 sv. kr1) (1 305—1 480 » ) (1362—1538 » ) (1628—1829 » ) (1 673—1875 » ) (1 718—1 920 » ) (1962—2 164 » ) (2 051—2 252 • )

Der ydes betaling bl. a. for ekstravagter og overarbejde. Vikarer får den for pågaeldende stilling fastsatte l0n. Lsegerne har ret til i det omfång, sygehusarbejdet tillader det, at påtage sig privat beskaeftigelse. 1

Efter en kurs av 100 d.kr. - 75 sv. kr.

De underordnede laegers pensionsforhold er ordnet gennem Laegernes pensionskasse, som praktisk alle disse laeger er medlemmer af. Sygehusene yder bidrag til pensioneringen med 10 % af grundl0n -4- dyrtidstillaeg. 2. Overlaeger bortset fra overlaeger ved statens og Frederiksberg kommunes og K0benhavns kommunes sygehuse. Overlaegel0nningerne varierer alt efter det pågaeldende sygehus' st0rrelse og overlaegestillingernes art (f. eks. speciallaeger). Overlsegerne ved sygehuse med mere end 500 indlaeggelser pr. år er som regel tjenestemandsansatte. Overlaegerne er grupperet i f0lgende l0nklasser: 1. I0nklas.se, hvortil henf0res samtlige overlaeger, som ikke i nedenstående bestemmelser er henf0rt til en anden l0nklasse. Netto begyndelsel0n (d. v. s. efter fradrag af pensionsbidrag og uden stedtillaeg, der varierer mellem 0 og 948 kr. (711 sv. kr.)) 4 020 kr. (3 015 sv. kr.) mdl. 2. I0nklasse, hvortil henf0res 0jen- og 0reoverlaeger med ret til uindskraenket specialpraksis samt overlaeger i andre specialer, hvor tilsvarendc praksisforhold g0r sig gseldende både med hensyn til sygekassemaessige kontraktmuligheder og med hensyn til det taktiske laegelige behov. Gruppe a. Sådanne overlaeger, som har pligt til konsulent!jeneste på andre sygehuse. Netto begyndelsel0n: 2 433 kr. (1825 sv. kr.) mdl. Gruppe b. Overlaeger uden sådan forpligtelse. Nettobegynnelsel0n: 2 113 kr. (1 585 sv. kr.) mdl. 3. I0nklasse, hvortil henf0res overlaeger ved blandede sygehuse med 500 til 650 indlaeggelser årligt. Netto begyndelsel0n: 2 113 kr. (1585 sv. kr.) mdl. 4. 10nklasse, hvortil henf0res overlaeger ved blandede sygehuse med ca. 200 til 499 indlaeggelser. L0nning: 1 290 kr. (968 sv. kr.) mdl. + et månedligt bidrag til selvpensionering på 198 kr. (148 sv. k r . ) . Med hensyn til konsultations- og praksisrettigheder gaelder f0lgende: 1. 10nklasse: Ret til specialkonsultation, men ikke ret til almindelig konsultation eller praksis. 2. I0nklasse: Ret til uindskraenket specialpraksis, men ikke ret til almindelig konsultation eller praksis. 3. og 4. I0nklasse: Ret til konsultation og almen praksis. Samtlige overlaeger har ret til at ud0ve konciliaer praksis. Der tilkommer normalt overlaegerne i 1.—3. 10nklasse pensionsret efter tilsvarende regler som andre kommunale tjenestemaend. 3. For overlaeger ved statens sygehuse gaelder, at 10nningerne er fastsat på en noget anden made og til en vis grad afhaenger af den pågaeldende overlaeges muligheder for indtaegt ved andet laegeligt arbej de. L0nningerne er noget lavere end de under 2 naevnte l0nninger i 1. I0nklasse. Tjenestemandsansatte laeger har normalt pensionsret. 4. Der f0res for tiden forhandlinger om regulering af overlaegel0nningerne i K0benhavns og Frederiksberg kommuner, hvorfor naermere oplysninger ikke k a n gives. 5. Andre laeger. I 0vrigt er der i tjenestemandsloven visse regler om l0n-

55 ninger for embedslaeger (kredslaeger og amtslaeger) samt laeger beskaeftigel med videnskabeligt arbejde. 6. Praktiserende laeger kan gennem medlemskab af Laegernes pensionskasse sikre sig en pensionsordning. Finland Legitimation kan endast beviljas finsk medborgare. Ett främmande lands medborgare kan endast erhålla tillstånd men inte legitimation. Han kan ej heller utnämnas till läkare i statlig eller kommunal tjänst. Av samma orsak kan endast finsk medborgare anställas som läkare vid enskild eller av sammanslutning ägd sjukvårds- eller annan därmed jämförlig inrättning eller för sjuk- eller hälsovård i enskild eller sammanslutning tillhörigt företags tjänst. Nordbo åtnjuter tillsvidare ej i Finland någon särställning, då det är fråga om erhållande av finskt medborgarskap. Enligt § 4 i lagen om förvärvande och förlust av finskt medborgarskap erhålles finskt medborgarskap i allmänhet efter fem års vistelse i landet. Genom äktenskap med finsk medborgare kan finskt medborgarskap även erhållas efter kortare vistelse i landet. Beträffande vikariat må nämnas, att finsk medborgare, som vid universitet i landet avlagt medicine kandidatexamen jämlikt § 7 i lagen angående utövning av läkarkallet kan av medicinalstyrelsen eller annan myndighet med medicinalstyrelsens begivande förordnas att för viss tid handhava läkartjänst eller befattning. Vikarie för statstjänsteman är enligt § 23 i lagen om avlöning i statens tjänster eller befattningar efter 3 månaders tjänstgöring berättigad att erhålla tjänsten eller befattningen åtföljande grundlön i sin helhet samt ålderstillägg. Till tjänstemans i statens eller kommuns tjänst avlöning hör grundlön, dyrortstillägg samt ålderstillägg, vilka beviljas under vissa förutsättningar efter 3, 6, 9, 12 och 15 års tjänst. I nedanstående tabell finnes en redogörelse för somliga i statens och kommunens tjänst varande läkares löneförmåner, uppdelade i de löneklasser (lkl) som resp. tjänstemän är berättigade till. I första kolumnen har beaktats endast grundlön och dyrortstillägg, i den andra har till vederbörande tjänstemans lön lagts alla ålderstillägg. Dyrortstillägget är räknat enligt IV eller dyraste ortsklassen: Läkares löneförmåner vid läns- och allmänna sjukhus samt centralsjukhus Kroppssjukhusen Överläkare I kl. 32 lkl 1 309—1 745 sv. kr.1 II kl. 31 1 244—1 641 » III kl. 30 1 185—1 545 Biträdande överläkare 31 1 244—1 641 Underläkare och avdelningsläkare 29 1 131—1 460 Assistentläkare 27 1 031—1 309 » 26 983—1 244 1

Efter en kurs av 100 sv. kr. = 6 200 fmk.

56 Sinnessjukhusen Överläkare » Underläkare »

35 lkl 1 545--2 120 sv. 34 » 1 460--1 985 >: 32 » 1 309--1 745 x 30 » 1 185--1 545 >;

Länsläkare Länsläkare Biträdande länsläkare

35 » 1 545--2120 33 » 1 382--1 859

Stads- och kommunalläkare Stadsläkare Kommunalläkare (ålderstillägg enligt 27 lkl)

>: »

34 » 1460- -1 985 » 26 » 983--1 244 » 20 » 733-- 936 >:

Sjukhusläkaren erhåller ej någon särskild ersättning för de undersökningar eller vårdåtgärder, läkaren företager å sjukhusets allmänna avdelningar. För undersöknings- och vårdåtgärder, som sjukhusläkare företager i sjukhusets poliklinik, är sjukhusläkare däremot berättigad till skilt arvode, som beroende på åtgärdens art indelas i 6 grupper, varierande från ca 5—15 kr. För vissa fysiatrikeråtgärder, undersökningar av laboratorieläkarc, anestesiologåtgärder och åtgärd av patolog vid sjukhuspoliklinik erlägges vissa mindre arvoden åt sjukhusläkare. Åt specialist på vederbörande område erlägges 30 % högre arvode och åt professor eller docent vid universitet 60 % högre arvode vid sjukhuspoliklinik. På de sjukhusplatser, som ställts till sjukhusläkares förfogande för privatpatienter, skall patient erlägga åt läkaren i arvode följande belopp: För konservativ vård i allmänhet 15 sv. kr. för varje vårddag, för operationer och med dem jämförliga åtgärder beroende på åtgärdens art i I dyrhetsgruppen 40—113 sv. kr., i II gruppen 121—194 sv. kr. och i III gruppen 202—323 sv. kr. För åtgärder företagna av anestesiolog erlägger patient i allmänhet 13—105 sv. kr., för av radiolog företagna undersökningar och åtgärder 3—65 sv. kr., för av laboratorieläkare företagna undersökningar 2—29 sv. kr. och för av patolog företagna undersökningar i allmänhet 11 sv. kr. För vård, som meddelas av, eller för åtgärd, som företages av överläkare eller läkare, som utnämnts till docent vid universitet på vederbörande område, erlägger patient dessa arvoden förböjda med 50 % och, ifall läkaren utnämnts till professor på vederbörande område, arvodena förhöjda till det dubbla. Dessa förhöjningar gäller dock ej åtgärder företagna av anestesiolog. Vid fyllda 63 år eller vid uppnående av den tidigare åldersgräns, vid vilken han är skyldig att avgå, eller om han till följd av kroppsfel eller minskade kropps- eller själsförmögenheter blivit bestående oförmögen att sköta sin tjänst eller befattning, är statstjänsteman under vissa förutsättningar berättigad att erhålla full pension, vars belopp utgör 66 % av det sammanlagda beloppet av grundlön jämte hans ålderstillägg. 10 pensionsår berättigar till 10/30 av den fulla pensionens belopp och varje därpå följande fullt

57 p e n s i o n s å r d e s s u t o m till 1/30 d ä r a v , tills d e n fulla p e n s i o n e n s b e l o p p u p p n å s . K o m m u n a l l ä k a r e och s t a d s l ä k a r e e r h å l l e r s t a t s p e n s i o n u n d e r s a m m a f ö r u t s ä t t n i n g a r som s t a t s t j ä n s t e m a n , v a r v i d t j ä n s t g ö r i n g som s t a d s - eller k o m m u n a l l ä k a r e jämställes med statstjänst. A n d r a i k o m m u n a l tjänst var a n d e l ä k a r e e r h å l l e r p e n s i o n enligt v e d e r b ö r a n d e k o m m u n s egen t j ä n s t e s t a d g a . F ö r u t s ä t t n i n g a r n a för e r h å l l a n d e av k o m m u n a l p e n s i o n är i stort sett d e s a m m a s o m i fråga o m s t a t s p e n s i o n . Norge D e t stilles i k k e i Norge k r a v o m s t a t s b o r g e r s k a p for å i n n e h a n o e n legestilling. E t t e r en l o v e n d r i n g i 1958 gir b å d e a u t o r i s a s j o n s o m lege e t t e r legelovens § 1, p k t . 1, og a l m i n n e l i g tillåtelse til å u t 0 v e l e g e v i r k s o m h e t etter s a m m e p a r a g r a f s p u n k t 2, et t i l s t r e k k e l i g g r u n n l a g for å o p p n å e n h v e r legestilling i N o r g e , også offentlige legestillinger. ( M a n ser d a b o r t fra d e n s p e s i a l u t d a m i e l s e og de saerlige k v a l i f i k a s j o n e r s o m for0vrig vil k u n n e k r e v e s ) . N å r det g j elder k o r t e r e v i k a r i a t e r i u n d e r o r d n e d e legestillinger ved s y k e h u s , b l i r det i a l m i n n e l i g h e t lagt til g r u n n en m i l d e r e m å l e s t o k k for v u r d e r m g e n av k a n d i d a t e n e s k y n d i g h e t til å u t 0 v e l e g e v i r k s o m h e t e n n for så v i d t a n g å r stillinger av m e r v a r i g k a r a k t e r . Legers l0nnsforhold Sykehusleger

(brutto

månedsl0nn

(Fylkes) kommunale og private sykehus

inklusive

alle

tillegg)

Statens sykehus

kandidat

kr 1 657,— (sv. kr. 1 202,—V

assistentlege

kr. 1 945,40 (sv. kr. 1 411,20)

reservelege

fra kr. 2 171,30 (sv. kr. 1 575,10) til kr. 2 387,90 (sv. kr. 1 732,20)

fra kr. 2 171,30 (sv. kr. 1 575 10) til kr. 2 387,90 (sv. kr. 1 732,20)

tillegg ved r0ntgenavd. (For tiden har en del underordnede leger ved (fylkes) kommunale sykehus forh0yede vakttillegg)

kr. 250,— (sv. kr. 181,35)

kr. 1 657, — (sv. kr. 1 202, —)

kr. 1 945,40 (sv. kr. 1 411,20) tillegg ved r0ntgenavd. kr. 166,70 (sv. kr 120,90)

avdelings- |fra kr. 2 366,67 (sv. kr. 1 716,80) lege > til kr. 3 779,70 (sv. kr. 2741,80) spesiallege ]

fra kr. 2 479,20 (sv. kr. 1 798 40) m kr. u 2O620,90 M ^ A(sv. ,„.. kr. i._ 1 901,20) til

overlege indremed.

kr. 2 925,— (sv. kr. 2 121,80)

kr. 2 766,70 (sv. kr. 2 007,—) med inntil 50 senger, 0kende med kr. 1 050, — (sv. kr. 761,70) pr. 10 senger over 50; maks. kr. 3 641,70 (sv. kr. 2 641,70)

Efter en kurs av 100 sv. kr. = 137,85 n. kr.

58 overlege kir. og gyn.

kr. 2 958,30 (sv. kr. 2 146,—) med inntil 50 senger, 0kende med kr. 1 300 (sv. kr. 943,—) pr. 10 senger over 50; maks. kr. 4 041,70 (sv. kr. 2 931,90)

kr. 2 925, — (sv. kr. 2 121,80)

overlege kr. 2 958,30 (sv. kr. 2 146,—) med radio- med inntil 50 senger, logi 0kende med kr. 1 3 0 0 , — (sv. kr. 943,—) pr. 10 senger over 50; maks. kr. 4 458,30 (sv. kr. 3 234,10)

kr. 2 925,— (sv. kr. 2121,80)

overlege psyk. klinikk og observasj.avd.

kr. 2 925, — (sv. kr. 2 121,80)

kr. 2 766,70 (sv. kr. 2 007,—) med inntil 25 senger, 0kende med kr. 1 3 0 0 , — (sv. kr. 943,—) pr. 5 senger; maks. kr. 3 633,30 (sv. kr. 2 635,70;

andre overlege

kr. 2 925,— (sv. kr. 2 121,80)

Leger innen det offentlige legevesen Grunnlonn statsl0nnet kr. 948,80 (sv. kr. 688,20) assistentlege stadslege kr. 1 181,70 (sv. kr. 857,20) med adgang til vanlig legepraksis

Topplenn kr. 1 2 4 2 — (sv. kr. 900,90)

kr. 1 670,90 (sv. kr. 1 212,10)

stadslege i heldagsstill.

kr. 2 362,50 (sv. kr. 1 713,80)

kr. 2 620,90 (sv. kr. 1 901,20)

distriktslege med adgang til vanlig legepraksis

kr. 1 004,90 (sv. kr. 728,90)

kr. 1 833,40 (sv. kr. 1 330,—)

distriktslege i heldagsstill.

kr. 2 362,50 (sv. kr. 1713,80)

kr. 2 800,— (sv. kr. 2 031,20)

stadsfysikus i heldagsstill.

kr. 2 8 0 0 — (sv. kr. 2 031,20)

kr. 3 175, — (sv. kr. 2 303,20)

fylkeslege i heldagsstill.

kr. 3 050,— (sv. kr. 2 212,50)

59 Alle leger i statens tjeneste er medlemmer av statens pensjonskasse. Innskuddet utgj0r for tiden 6 % av l0nnen (maksimumsfradrag kr. 1 584,— pr. å r ) . For sykehus som ikke eies av staten, foreligger ikke ensartede pensjonsforhold. Enkelte sykehus har en egen pens jonsordning, andre en felleskommunal ordning. Stort sett er imidlertid forholdene i pensjonsmessig henseende lagt slik til rette at det for leger ikke vil få saerlige 0konomiske konsekvenser ved hvilke sykehus de er ansatt. Det samme vil gjelde utenlandske leger som tilsettes i stilling som er inlemmet i statens pensjonskasse. Privatpraktiserende leger omfattes av en pens jonsordning gjennom Den norske laegeforening. Sverige 1. Krav på svenskt

medborgarskap

för innehav

av vissa

läkartjänster

I fråga om sådan tjänst inom svensk sjukvård, som tillsättes av Kungl. Maj:t, gäller enligt 28 § regeringsformen, att sådan tjänst skall besättas av svensk medborgare. Till innehav av läkarbefattningar äger dock Konungen kalla och befordra även utländska män och kvinnor av utmärkt förtjänst. Bland de läkartjänster, som tillsättes av Kungl. Maj :t, märkes provinsialläkar- och överläkartjänster. Beträffande tillämpningen av nyssnämnda stadgande bör beaktas, att den Kungl. Maj :t medgivna möjligheten att u t n ä m n a utländska medborgare endast sällan utnyttjas. För att så skall ske fordras i praxis icke blott, att vederbörandes skicklighet till ämbetet är uppenbar och att han är bättre meriterad härtill än varje svensk medborgare, som kan komma i åtanke, utan också, att hans kompetens absolut sett är av hög kvalitet. Som regel kräves alltså svenskt medborgarskap för innehav av sådana tjänster, som tillsattes av Kungl. Maj :t. Denna regel har också ansetts böra gälla beträffande andra ordinarie statliga befattningar än sådana som tillsättes av Kungl. Maj:t ävensom extraordinarie tjänster. Däremot kan en utländsk medborgare såsom vikarie uppehålla sådan tjänst. För sådana kommunala läkartjänster, som icke tillsättes av Kungl. Maj :t (exempelvis underläkartjänster vid kroppssjukhus), föreligger ej något formellt hinder för vederbörande huvudman att besätta tjänsten med läkare, som icke har svenskt medborgarskap. Med hänsyn till det alltmer vidgade nordiska samarbetet framstår det som särskilt angeläget med en revision av bestämmelserna i 28 § regeringsformen om svenskt medborgarskap som förutsättning för innehav av offentlig tjänst. Justitieministern, som i riksdagen gjort sig till tolk för denna uppfattning, har också med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 18 juni 1958 tillkallat en utredning, åt vilken uppdragits att verkställa en översyn av ifrågavarande bestämmelser. Utredningen beräknas kunna slutföras år 1959.

60 Enligt lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap äger Konungen på ansökan till svensk medborgare upptaga (naturalisera) utlänning, som sedan sju år har hemvist i Sverige, under förutsättning, att vissa i lagen angivna villkor är uppfyllda. Är sökanden dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare må avvikelse från kravet på sju års hemvist ske. Den normala tiden för nordiska medborgare angavs i förarbetena icke böra nämnvärt överstiga tre år. I praxis har man emellertid som regel krävt fem års hemvist. För finländska medborgare, som icke varit finlandssvenskar, har dock svenskt medborgarskap plägat beviljas först efter sex år. 2. Krav på svensk legitimation för innehav av vissa läkartjänster I ett flertal författningar ställes krav på svensk legitimation för innehav av där avsedda befattningar. Sålunda föreskrives i 1915 års kungörelse angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar, att legitimation kräves för innehav av bl. a. tjänst som provinsialläkare eller stadsläkare, lasarettsläkare, sanatorieläkare, epidemisjukhusläkare och tjänster vid statens sinnessjukhus. Ifrågavarande bestämmelser är dock för närvarande föremål för revision. Vidare uppställes i ett flertal författningar krav på legitimation för innehav av olika specialtjänster såsom diverse militärläkartjänster, tjänster som läkare vid rådgivningsbyrå i abortförebyggande syfte m. m. De nu ovan redovisade legitimationskraven avser ordinarie innehav av ifrågavarande tjänster men icke förordnande att som vikarie uppehålla någon av dessa. För samtliga tjänster gäller vidare, att Kungl. Maj:t har möjlighet att medgiva undantag (dispens) från kravet på legitimation. Dessa tjänster är emellertid i regel sådana, som tillsättes av Kungl. Maj:t, och kan därför, enligt regeringsformens bestämmelser, endast innehas av svenska medborgare. På grund härav är Kungl. Maj :ts dispensrätt i fråga om dessa tjänster i praktiken begränsad till sådana läkare, som är svenska medborgare. 3. Av medicinalstyrelsen tillämpade förutsättningar för förordnande av dansk, finsk, norsk eller isländsk läkare på vikariat inom svensk sjukvård Dansk, finsk, norsk eller isländsk läkare förordnas av medicinalstyrelsen såsom vikarie för underläkare eller såsom extra läkare i sluten vård under villkor, att sökanden avlagt läkarexamen i sitt hemland. Finskspråkig eller isländsk läkare skall förete intyg om tillfredsställande kunskaper i svenska språket. Förordnande ges för varierande tid, dock högst 12 månader. Längre förordnande kan ifrågakomma endast efter förnyat ledigförklarande av tjänsten. Under speciella förhållanden — t. ex. semestertid — kan även medicine studerande med viss minimiutbildning från nyss angivna länder ifrågakomma till förordnande under kortare tid. Förordnande för här ovan nämnda läkare att tjänstgöra såsom vikarie i öppen vård meddelas under villkor, antingen att sökanden i hemlandet förvärvat läkarutbildning, medförande obegränsad läkarbehörighet, samt

61 fullgjort minst 4 månaders väl vitsordad tjänstgöring vid odelat lasarett eller kirurgisk eller medicinsk lasarettsavdelning i Sverige, eller att sökanden i sitt hemland avlagt sådan läkarexamen, som icke medför obegränsad behörighet såsom läkare, samt fullgjort 12 månaders väl vitsordad tjänstgöring vid odelat lasarett eller kirurgisk eller medicinsk lasarettsavdelning i Sverige. I fråga om intyg angående språkkunskaper och om förordnandenas längd gäller detsamma som för sluten vård. 4. Vissa löne- och pensionsförhållanden sjukvården

inom den statliga och

kommunala

a. Vissa bestämmelser gällande inom den av landstingen bedrivna sjukvården. För vikariatsförordnande samt förordnande på ordinarie tjänst som underläkare vid kroppssjukhus utgår f. n. begynnelselön resp. slutlön med inom dyrortsgrupp II 1655 (1976), III 1714 (2 031), IV 1777 (2 090) samt V 1 840 (2 148) kr. per månad. Härtill kan regelmässigt påräknas extrainkomster av varierande omfattning, vilka utgör ersättning för deltagande i den vid sjukhusen anordnade öppna vården. För lasarettsläkare utgår f. n. lön med, inom dyrortsgrupp II 2 500 (2 981), III 2 546 (3 013), IV 2 593 (3 049) samt V 2 641 (3 084) kr. per månad. Härtill kommer inkomster för deltagande i den öppna vården. Dessutom tillkommer vissa andra ersättningar utöver lönen. För läkare, som är svensk medborgare, är tjänstgöring inom den av landstingen drivna sjukvården pensionsberättigande, däremot icke för läkare, som ej innehar svenskt medborgarskap. Blir emellertid utländsk läkare svensk medborgare, äger han enligt praxis tillgodoräkna sig 2/3 av den tid, h a n tillbragt i landstingens tjänst före medborgarskapets vinnande, för tjänsteårsberäkning för pension. Förutsättning härför är dock, att han annars ej kan uppnå för hel pension erforderlig tjänstetid. Rätt till ålderspension föreligger vid 65 års ålder. b. Vissa bestämmelser gällande inom statlig sjukvård. För vikariatsförordnande resp. förordnande på ordinarie underordnad läkartjänst inom den statliga sinnessjukvården utgår till läkare, som icke innehar behörighet att utöva läkarkonsten f. n. lön med inom dyrortsgrupp II 1864 (2 225), III I 920 (2 273), IV 1 980 (2 327) samt V 2 040 (2 382) kr. per månad. Innehar läkaren behörighet att utöva läkarkonsten, utgör lönen inom dyrortsgrupp II 1976 (2 357), III 2 031 (2 405), IV 2 090 (2 457) samt V 2 148 (2 505) kr. per månad. För vikariat på provinsialläkartjänst utgår i ersättning inom lönegrupp I 55, II 60, III 65, IV 75 samt V 80 kr. per dag. Vikarierande provinsialläkare äger rätt att utöver vikariatsersättning uppbära taxeinkomster. Innehavare av provinsialläkartjänst uppbär f. n. fast lön med i lönegrupp I 1 757 (2 035), II 1937 (2 244), III 2 137 (2 474), IV 2 355 (2 727) samt V 2 597 (3 007) kr. per månad. Härtill kommer taxeinkomster samt vissa andra ersättningar. Innehav av ordinarie och extra ordinarie tjänst inom den statliga sjukvården är pensionsberättigande. Vinner utländsk läkare svenskt medbor-

62 garskap, äger han enligt praxis för tjänstårsberäkning för pension tillgodoräkna sig 2/3 av den tid, han efter det han enligt Kungl. Maj :ts beslut meddelats behörighet att utöva läkarkonsten i riket tjänstgjort inom statlig sjukvård. Pensionsåldern är i regel 65 år.

63 III. Den grundläggande läkarutbildningen Den första förutsättningen för genomförandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare är, att den enskilde läkarens medicinska kvalifikationer kan godtagas i det grannland, dit han förlägger sin verksamhet. Härvid intager den grundläggande medicinska utbildningen en central ställning. Den nordiska kommittén har därför först haft att taga ställning till frågan, om den grundläggande utbildningen i de olika nordiska länderna är likvärdig, så att en läkare på grund av sin examen i hemlandet kan tilllåtas utöva yrket i annat nordiskt land, eller om kompletterande utbildning erfordras i ett eller flera hänseenden. Nordiska rådets kommitté för gemensam arbetsmarknad för medicinsk personal (Nordiska rådets medicinska kommitté) har, såsom framgår av kapitel I, ägnat särskild uppmärksamhet åt hithörande spörsmål och därvid insamlat ett omfattande material till frågans belysning. En rad myndigheter och organisationer i samtliga nordiska länder bereddes tillfälle att framlägga sina synpunkter i anslutning till ett av kommittén utarbetat frågeformulär. På frågan, huruvida utbildningen allmänt sett vore såtillvida likvärdig i samtliga nordiska länder, att vederbörande på grund av sin examen i hemlandet kunde tillåtas utöva yrket i annat nordiskt land, redovisas i Nordiska rådets protokoll 1957 följande uttalanden. 1 Den medicinska fakulteten vid Köpenhamns universitet: I anledning af en lignende henvendelse fra Nordisk Råd har fakultetet under 13. november 1954 udtalt: Man skal meddele, att fakultetet betragter eksaminer aflagt ved de medicinske fakulteter i Sverige og Norge som vaerende af samme vaerdi som den danske eksamen. Ans0gning fra norske og svenske laeger om ret til at praktisere her i landet vil som f0lge heraf normalt blive anbefalet af fakultetet på betingelse af, at ans0geren alene består tentamen i receptskrivning og retsog socialmedicin med medicinallovgivning. Efterhånden som retsreglerne på disse områder naermer sig til hinanden i de forskjellige nordiske lande, vil omfånget af disse pr0ver kunne indskraenkes. Överfor isländske laeger, der ans0ger om opnåelse af samme rettigheder som danske lseger, må man indtil videre stille krav om pr0ver og eksaminer af betydeligt st0rre omfång end ovenfor naevnt. Fakultetet har som f0lge af den nu foreliggende henvendelse fra Nordisk Råd iaget sp0rgsmålet om den finske medicinske eksamen op til overvejelse og kan iidtale, at denne eksamen må anses for ligevaerdig med den norske, svenske og danske. 1

5:e sess., s. 1078—1082.

64 Endvidere h a r fakultetet påny underkastet den isländske eksamen en naarmere unders0gelse og mener — omend med betaenklighed — også at kunne sidestille denne eksamen med medicinske eksaminer fra de 0vrige nordiske lande. Punkt 1 må besvares bekraeftende, idet fakultetet — således som det vil fremgå af ovenstående — anser medicinske embedseksamer i de 5 nordiske lande for ligevaerdige. Den medicinska fakulteten vid Århus universitet: Med hensyn til dette punkt skal man henvise til en skrivelse fra det hervaerende fakultet av 6. december 1954, som blev fremsendt i förbindelse med en foresp0rgsel fra undervisningsministeriet ved skrivelse af 12. oktober 1954. I skrivelsen er udtalt: at selvom den laegevidenskabelige undervisning ved de nordiske universiteter h a r forskellig karakter, er den uddannelse, der gives, og de krav, der stilles til eksamen, i sine konsekvenser i realiteten så ensartet, at en laegeeksamen ved et hvilket som helst nordisk universitet efter det hervaerende fakultets sk0nn måtte kunne anerkendes som gyldig for ud0velse af lsegevirksomhed i de andre nordiske lande. Sygehusforeningen i Danmark: Uddannelsen af laeger ved de nordiske universiteter (og af sygeplejersker og fysioterapeuter) må anses for ligevaerdig i samtlige nordiske lande, således at der ikke kan nseres betaenkligheder ved at lade personer af de naevnte kategorier fra andre nordiske lande arbejde på sygehuse i Danmark. Den almindelige

danske

Laegef

orening:

Ja, men med det forbehold, at der kun er taget stilling til uddannelse gennemgået i de nordiske lande, medens man ikke har taget stilling til laeger, der er uddannet i andre lande, og som derefter har fäet midlertidig eller ubegraenset autorisation til at fungere i et af de nordiske lande. Medicinalstyrelsen

i

Finland:

Åstadkommande av utbyte av sjukvårdspersonal i Norden och skapandet av en gemensam arbetsmarknad för denna personal förutsätter ett förenhetligande av examina och kompetenskrav. Denna omständighet medför knappast större svårigheter, ty utbildningen av personalen sker redan nu i många hänseenden enligt enahanda grunder i de nordiska länderna. Läkarnas utbildning är redan nu vad nivån beträffar ungefär likadan i alla nordiska länder och kan sålunda lätt göras enhetlig. Men för att en läkare skall kunna verka i ett annat nordiskt land, borde varje lands speciella förhållanden beaktas både i den egentliga medicinalvården och i lagstiftningen härom. Olikheterna i fråga om sjukförsäkring och hälsovårdsförvaltning samt i den sociala lagstiftningen i allmänhet i de nordiska länderna bör även ihågkommas. I samband med frågan om förenhetligandet av läkarnas utbildning är det skäl att höra sig för om de medicinska fakulteternas ståndpunkt i saken. Den medicinska

fakulteten

vid universitetet

i

Oslo:

Den medicinska utbildningen ligger i stort sett på samma nivå i Danmark, Norge och Sverige. I fråga om Danmark är emellertid undervisningen i psykiatri för närvarande mindre omfattande än den norska. Den medicinska utbildningen på Island är något mindre omfattande än i förstnämnda länder, och fakulteten h a r därför hittills förordat, att på Island utbildade läkare för att få tjänstgöra i Norge genomgår tilläggsutbildning i vissa fack. Fakulteten kan icke n ä r m a r e uttala sig om den medicinska utbildningen i Finland, då fakulteten icke h a r haft att pröva

65 ärenden rörande norsk licentia practicandi för läkare, som har utbildats i Finland. Enligt fakultetens mening bör tillsvidare läkare, som är utbildade i annat nordiskt land, för att få licentia practicandi i Norge prövas i socialmedicin, rättsmedicin, rättspsykiatri och receptlära, varjämte de bör komplettera sin grundutbildning i sådana fack, där utbildningen icke ligger i nivå med den norska. Den medicinska fakulteten vid universitetet i Bergen: Läkarutbildningen torde i stort sett ligga på samma nivå i samtliga nordiska länder utom Island. För att i annat nordiskt land utbildad läkare skall tillåtas arbeta som självständig läkare i Norge torde få krävas norsk examen i rättsmedicin, rättspsykiatri, socialmedicin och hygien. Någon tilläggsutbildning därutöver anses icke behövlig för läkare, som avser att bedriva självständig verksamhet. Den norske laegef orening: Den grundläggande läkarutbildningen synes i stort sett vara så överensstämmande i de nordiska länderna, att den kan betraktas som likvärdig. Tilläggsutbildning torde vara erforderlig för en läkare, som har erhållit sin utbildning i annat nordiskt land än vistelselandet och som avser att där självständigt utöva yrket eller där erhåller en läkartjänst i överordnad ställning, i vistelselandets lagregler och administrativa bestämmelser. Medicinalstyrelsen i Sverige framhöll, att den här ifrågavarande förutsättningen för att få till stånd en gemensam arbetsmarknad för läkare ännu icke kunde anses uppfylld och att den angelägnaste uppgiften på förevarande område vore att få till stånd en likvärdighet i utbildningen. Sveriges läkarförbund: Läkarförbundet anser, att en objektiv bedömning av problemen kring en gemensam nordisk arbetsmarknad bör ske mec* utgångspunkt från ett läge, då den svenska läkarproduktionen nått beräknad storlek och bristsituationen hävts. Sedd ur denna aspekt kan läkarutbildningen i de nordiska länderna enligt förbundets mening inte anses likvärdig. Vid en jämförelse bör särskilt observeras den praktiska sjukhusutbildningens utformning och mindre utrymme inom studieplanen i vissa av de nordiska länderna jämfört med vad fallet är i Sverige. Förbundet finner, att starka skäl talar för kvacksalveriutredningens förslag, att utländska läkare, som önskar vinna permanent behörighet i Sverige, skall kunna erhålla legitimering efter att ha avlagt kunskapsprov motsvarande fordringarna för svensk med. lie-examen. Det bör även omnämnas, att i Sverige kvacksalveriutredningen i ett år 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 29) framhållit (s. 49), att de överväganden, som förekommit inom Nordiska rådet i syfte att möjliggöra gemensom nordisk läkarlegitimation, vore mycket beaktansvärda men att förutsättningen för att nå detta mål måste vara att läkarutbildningen vore likvärdig i de olika länderna. I stort sett var flertalet av de tillfrågade myndigheterna och organisationerna sålunda ense om att den grundläggande utbildningen allmänt sett är likvärdig i de nordiska länderna. Nordiska rådets medicinska kommitté ansåg också, att de redovisade resultaten utvisade, att skiljaktigheterna i den grundläggande utbildningen icke vore av den art, att de utgjorde hinder för 5—591570

att tillåta en läkare med utbildning i ett nordiskt land att praktisera i ett annat nordiskt land. Den nordiska kommittén har på grundval av föreliggande uppgifter gjort en uppskattning av utbildningstiden för läkare i de nordiska länderna. Enligt denna beräkning är den utbildningstid, som erfordras för att vinna behörighet att utöva läkarkonsten i Danmark sju och ett halvt år, i Finland sju år, i Island åtta år och åtta månader, i Norge sju och ett halvt till åtta år och i Sverige sex och ett halvt år. Däri ingår dock i Island ett år och åtta månader, i Norge ett och ett halvt och i Danmark ett års turnustjänst. Även om den medicinska undervisningen vid de nordiska universiteten har i någon mån olika karaktär, torde läkarutbildningen och examenskraven i praktiken vara så likformiga, att en examen vid vilket som helst nordiskt universitet bör kunna läggas till grund för behörighet att utöva läkaryrket i annat nordiskt land. Av de ovan redovisade utlåtandena synes framgå, att skiljaktigheterna vid läkarutbildningen inom de nordiska länderna är små och utan större betydelse. Viss tvekan har likväl uttalats beträffande den isländska utbildningen. Kommittén ansluter sig på grund härav till det av Nordiska rådets medicinska kommitté gjorda uttalandet, att den grundläggande läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det synes emellertid kommittén önskvärt, att läkarutbildningen i de nordiska länderna ytterligare förenhetligas. Såsom framgått av den i det föregående lämnade redogörelsen för sjukvårdens organisation och läkarutbildningen, föreligger skiljaktigheter beträffande villkoren för erhållande av specialistkompetens. Sådan kompetens meddelas i Danmark av staten men i de övriga länderna av läkarorganisationerna. Enligt kommitténs mening är även specialistutbildningen likvärdig i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Samma krav för erhållande av specialistkompetens synes emellertid böra eftersträvas. Den nuvarande studietidens längd och antalet beviljade legitimationer 1958 framgår av nedanstående tabell. Studietid Beviljade Land månader legitimationer Danmark 781 216 Finland 84 100 Norge 72—781 108 Sverige 78 301

1 Exklusive turnustjänstgöring.

67 IV. Tilläggsutbildning ni. m Av det föregående framgår, att den grundläggande medicinska utbildningen i Danmark, Finland, Norge och Sverige är i stort sett likvärdig. Utbildningsfrågan kan emellertid icke betraktas som helt löst i och med att detta konstaterats. Även om den grundläggande utbildningen är likvärdig, följer därav icke utan vidare, att en läkare från ett nordiskt land kan tilllåtas utöva sitt yrke i ett annat. De olika ländernas nationella särart kan tänkas motivera viss tilläggsutbildning för i annat nordiskt land utexaminerad läkare, varjämte det exempelvis skulle kunna befinnas önskvärt med en viss tids praktik i det land, där läkaren avser att utöva yrket, för att göra honom förtrogen med förhållandena därstädes. Frågan om tilläggsutbildningen inrymmer i sig en rad viktiga spörsmål. Bland dessa tilldrager sig självfallet frågan om i vilken eller vilka utbildningsgrenar komplettering skall krävas det största intresset. Man har emellertid även att pröva, om komplettering skall krävas av alla yrkesutövare eller endast av de i offentlig tjänst anställda läkarna, samt utreda, vilken myndighet som skall pröva att tillräckliga kunskaper föreligger i ämnet, och på vad sätt en sådan prövning lämpligen bör åstadkommas. I det av Nordiska rådets medicinska kommitté sammanställda materialet redovisar de olika myndigheterna och organisationerna följande synpunkter på dessa spörsmål. 1 Den medicinska fakulteten vid Köpenhamns universitet: Det vil vaere n0dvendigt indtil videre — ligegyldigt om den pågaeldende 0nsker at praktisere privat eller s0ger ansaettelse i offentlig tjeneste — at kraeve tentamen i receptskrivning og rets- og socialmedicin med sociallovgivning. If0lge laegelovens § 3, stk. 3, kan idenrigsministeren under saerlige omstaendigheder efter erklaering fra det laegevidenskabelige fakultet og sundhetsstyrelsen give personer, der ikke fyldestg0r betingelserna for at opnå de i § 2 omtalte autorisationer, men som i udlandet har erhvervet en tilsvarende uddannelse, tilladelse til at betegne sig som laege og til at ud0ve laegegerning her i landet. De ovennaevnte tentamina aflaegges överfor fakultetets professorer i farmakologi og retsmedicin. Den medicinska fakulteten vid Århus universitet inskränkte sitt yttrande till att hänvisa till vad medicinska fakulteten i Köpenhamn anfört. Sygehusforeningen i Danmark: Til sygehustjeneste er der normalt ingen anledning til at kraeve komplettering af uddannelsen. Ud over en vis fortrolighed med dansk sprog, der oftest erhverves under tjenesten, findes der ikke anledning til at kraeve kendskab til danske forhold. 1

5:e sess., s. 1083—1086.

68 Den almindelige danske Laegef orening: Komplettering er n0dvendig i retsmedicin, socialmedicin samt receptskrivning, og en vis tids funktion i uddannelsesstilling enten på sygehuse, sanatorier, kuranstalter eller lignende eller som vikar eller amanuensis for eller hos en alment praktiserende laege vil vaere hensigtsmaessig. Helsedirektor ätet i Norge: Av det som er anf0rt under punkt 1, fremgår at det b0r kreves tilleggsutdannelse i visse fag. Det er også grunn til å peke på at den norske turnusordning med bl. a. 1/2 års tjeneste hos praktiserende offentlig lege er spesiell i forhold til utdannelsen i de 0vrige nordiske land. Sykehusmilj0et antas stort sett å vaere likt i de nordiske land. Det kan muligens oppstå visse problemer i förbindelse med det forhold at det til bruk mot samme sykdom i noen utstrekning er registrert og innf0rt medikamenter som ikke er de samme i hvert av de nordiske land. Stort sett kan det nok sies at det kan oppstå visse problemer i sammenheng med det reiste sp0rsmål, men disse synes ikke å vaere av noen saerlig alvorlig eller vanskelig karakter. Medicinalstyrelsen i Sverige: Komplettering i ämnena socialmedicin och rättsmedicin i vad de avser författningskunskap måste krävas av varje läkare, som söker tillstånd att självständigt utöva läkarkonsten i Sverige. Det synes icke föreligga anledning att härvidlag göra skillnad mellan tjänsteläkare och andra läkare. Prövningen av vederbörandes kunskaper i socialmedicin och rättsmedicin bör ske i samma ordning som gäller för svenska medicine kandidater. Några särskilda fordringar härutöver torde inte behöva uppställas för att läkare från annat nordiskt land skall vara insatt i svenska förhållanden. Sveriges läkarförbund: I fråga om nödvändigheten med kunskaper i socialmedicin och rättsmedicin hyser läkarförbundet samma uppfattning som medicinalstyrelsen. Härutöver finner läkarförbundet trots de likheter som otvivelaktigt föreligger mellan förhållandena i Sverige och de övriga nordiska länderna, att speciella åtgärder måste vidtas för att kraven på kännedom om de inhemska förhållandena skall kunna tillgodoses. Förbundet anser, att väl vitsordad tjänstgöring under minst ett år i sluten vård och under ett halvt år i öppen vård härvidlag skulle vara tillfyllest. En dylik tjänstgöring skulle enligt förbundets mening dessutom vara ägnad att klarlägga de skillnader i sjukvårdsorganisatoriskt hänseende, som föreligger icke minst beträffande läkarens arbetsuppgifter inom den slutna vården. Särskild uppmärksamhet anser förbundet böra ägnas språkfrågan. Sålunda torde enligt förbundets mening för finskspråkiga läkare krävas tämligen rigorösa kunskapsprov i svenska språket inför akademiskt utbildad lärare. Det bör dessutom icke fördöljas, att språksvårigheterna stundom kan bli betydande även i fråga om danska och norska läkare. Särskilt de förstnämnda är ofta svåra att förstå för patienterna. Dessa läkare har dessutom en tendens att betrakta sina egna språk såsom fullt förståeliga och gör därför icke några egentliga ansträngningar att tillägna sig svenskt språkbruk. En speciell komplikation vid en gemensam nordisk arbetsmarknad innebär givetvis det finska språkets särart. I praktiken torde språksvårigheterna omöjliggöra tjänstgöring i Finland för läkare från de övriga nordiska länderna. Svenska landstingsförbundet: Landstingsförbundet finner sig kunna göra det allmänna uttalandet, att viss tids praktisk tjänstgöring inom Sverige bör krävas av i annat land utbildad för

69 rätt att utöva verksamhet i Sverige med hänsyn till bl. a. olikheter i lagstiftning och språk. Vidare anser förbundet det vara av betydelse, att kraven på yrkesutövare från annat land icke sättes lägre än motsvarande krav för de inom landet utbildade. Nordiska rådets medicinska kommitté fann det fullt klarlagt, att den grundläggande utbildningen måste kompletteras i vad avsåge ämnena socialmedicin och rättsmedicin samt — åtminstone i vissa fall — rättspsykiatri. Därutöver vore ej erforderligt att uppställa några krav på särskilda kunskaper eller tjänstgöringar. Enär den överflyttade läkaren på kort tid torde vinna erforderlig förtrogenhet med de inhemska förhållandena, ansåg kommittén ej heller krav böra uppställas på viss tids praktisk tjänstgöring i det land, där läkaren avser att framdeles utöva sitt yrke. Den nordiska kommittén vill beträffande dessa frågor anföra följande. Vad spörsmålet om tilläggsutbildningen beträffar är de tillfrågade myndigheterna och organisationerna, såsom framgått av det sagda, i allmänhet ense om att komplettering av utbildningen är erforderlig i fråga om socialmedicin och rättsmedicin. Anledningen till att krav på sådan tilläggsutbildning bör uppställas är bl. a., att en läkare endast undantagsvis och då allenast i särskilda discipliner torde ha möjlighet att utöva sitt yrke utan att ha tillräckliga insikter rörande utformningen av landets sjukvårdsorganisation, sjukförsäkring, sociala institutioner m. m. Ifrågavarande ämnen har emellertid i viss mån olika innebörd i de skilda nordiska länderna. Därtill kommer, att t. ex. ämnet socialmedicin utöver ett mer författnings tekniskt och administrativt avsnitt innehåller en hel del allmängiltigt stoff. De allmänna grundsatser, som läkarna inhämtat under studierna i hemlandet, bör självfallet utrensas vid bestämmandet av tilläggsutbildningens omfattning. I fråga om socialmedicin bör enligt kommitténs mening kompletteringen omfatta allt, som är reglerat i nationella författningar, såsom medborgarkunskap och hälsovårdsadministration, vilket är mycket särbetonat för varje land, kunskap om organisationen av förebyggande verksamhet såsom barnavård, mödravård och skolhälsovård, ävensom socialvård med medicinsk inriktning, t. ex. åldringsvård, alkoholistvård och blindvård. Man bör således eftersträva, att kompletteringen icke utsträckes att omfatta allmän socialmedicin utan inskränkes till den del av ämnet, som är specifik för vederbörande land. Det nu sagda gäller även beträffande rättsmedicin, ehuru utbildningen i den rent medicinska delen torde vara ungefär lika omfattande i de olika nordiska länderna. De författningar, som berör detta ämne, är emellertid icke konstruerade på samma sätt, och de är av sådan betydelse, att krav på kunskap om deras innehåll bör uppställas. Den av Nordiska rådets medicinska kommitté föreslagna kompletterande utbildningen i vissa fall i rättspsykiatri, torde k u n n a inskränkas till en allmän översikt av förfarandet vid rättspsykiatrisk undersökning och därmed sammanhängande frågor. Rättspsykiatriska undersökningar företages i Sverige regelmässigt endast av läkare, som förskaffat sig särskild kompetens. I detta samman-

70 hang vill den nordiska kommittén emellertid framhålla angelägenheten av att en läkare, som avser att utöva sitt yrke i annat nordiskt land, har förvärvat erforderliga insikter rörande förutsättningarna för patienters intagning på mentalsjukhus. Den av kommittén här föreslagna tilläggsutbildningen kan sammanfattas i begreppet kunskap i gällande medicinalförfattningar angående socialmedicin, rättsmedicin, rättspsykiatri och receptlära. En komplettering av detta slag torde icke vara särskilt betungande för den enskilde läkaren. Kommittén utgår från att de skilda staterna, om en gemensam arbetsmarknad tillskapas, vidtar erforderliga åtgärder för att på allt sätt underlätta för läkare från annan nordisk stat att inhämta nödigt kunskapsstoff. Det torde få ankomma på respektive myndigheter i de olika staterna att närmare bestämma, hur denna tilläggsutbildning lämpligen bör anordnas och hur kontroll bör ske av att kunskaperna inhämtats. I samband med frågan om tilläggsutbildningen har kommittén till behandling upptagit ett annat ämne, nämligen spörsmålet, huruvida kravet på kompletterande utbildning skall av respektive land uppställas beträffande varje läkare från annat nordiskt land. Utan tvivel kan fall tänkas, där vederbörande utan kompletterande studier skulle k u n n a godtagas i annat land. Här är då fråga om läkare med särskild kompetens eller med utbildning i specialfack, t. ex. en laboratorieläkare eller en röntgenspecialist. Å andra sidan är det uppenbart, att de läkare, som har för avsikt att ägna sig åt t. ex. tjänsteläkarbanan, nödvändigtvis måste ha goda insikter i de ämnen, som avses med tilläggsutbildningen. I samtliga nordiska länder intager emellertid intygsutfärdandet en central ställning i läkarnas förhållande till patienten. De av läkaren avgivna intygen kommer att åberopas inför skilda statliga och kommunala organ. Det kan icke anses obilligt, att läkaren har kännedom om dessa organs struktur och organisation. Icke minst med tanke på önskvärdheten av en fri rörlighet för läkarna är det därför enligt kommitténs mening angeläget, att av samtliga läkare kräves kompletterande utbildning. Det är även ur allmänna synpunkter en rimlig begäran, att den inflyttade läkaren har viss kännedom om hälso- och sjukvårdens organisation i det nya landet. Med hänsyn till vad ovan anförts anser kommittén tilläggsutbildningen vara en förutsättning vid genomförandet av den gemensamma arbetsmarknaden för läkare och att dispens från det sålunda uppställda villkoret icke bör medgivas — i varje fall icke annat än i sällsynta undantagsfall. Av redovisningen för det av Nordiska rådets medicinska kommitté sammanställda materialet framgår, att vissa myndigheter och organisationer funnit, att trots de likheter, som föreligger mellan de nordiska länderna, speciella åtgärder måste vidtagas för att kraven på kännedom om de inhemska förhållandena skall kunna tillgodoses. Det har därvid föreslagits praktisk tjänstgöring såsom varande ägnad att klarlägga skillnaderna i sjukvårdsorganisatoriskt hänseende, icke minst beträffande läkarens arbetsuppgifter inom den slutna vården. Vid första påseendet kan frågan om

71 den praktiska tjänstgöringen tyckas identisk med frågan om tilläggsutbildningen. Vid ett närmare studium finner man emellertid, att här föreligger en artskillnad. Tjänstgöringen skulle nämligen främst syfta till att acklimatisera läkaren i det nya landet. Genom en tids tjänstgöring på sjukhus skulle vederbörande anpassas i den medicinska atmosfären, få lära k ä n n a praktikförhållandena och komma in i verksamheten från den praktiska sidan. Den planerade nordiska medicinska arbetsmarknaden bygger på att den grundläggande medicinska utbildningen är likartad. Sedan det konstaterats, att så är fallet, kan kravet på viss tjänstgöring i det nya landet icke motiveras u r rent medicinsk synpunkt. Medicinen utövas på ungefär samma sätt i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Läroböckerna skrives många gånger gemensamt, och behandlingsmetoderna samt behandlingsmöjligheterna är ganska lika i de nordiska länderna. Med hänsyn härtill anser kommittén det svårligen kunna hävdas, att medicinska skäl skulle fordra viss praktisk tjänstgöring, vare sig den skulle fullgöras i sluten vård eller ej. E n sådan tjänstgöring kan emellertid såsom ovan sagts avse icke blott de rent medicinska förhållandena utan även en acklimatisering i vad gäller förhållandet till den sociala administrationen, till patienterna och över huvud taget till hela det sätt — i alla dess detaljer — på vilket läkaren utövar sitt yrke. Kommittén anser emellertid, att ej heller acklimatiseringsskälen motiverar krav på praktisk tjänstgöring. En annan sak är, att en tids föregående sjukhustjänstgöring ur läkarens egen synpunkt är synnerligen värdefull, om läkaren avser att öppna privatpraktik. Knappast någon läkare torde heller vara beredd att utan en tids anställning på sjukhus öppna egen praktik i ett grannland. Även om kommittén sålunda ej anser krav på praktisk tjänstgöring böra uppställas, vill kommittén likväl med hänsyn till vad nu sagts såsom en rekommendation uttala, att en tids sådan tjänstgöring bör fullgöras av de nordiska läkare, som avser att slå sig ned i ett grannland. Vid en anpassning till förhållandena i det nya landet spelar språkfrågan en viktig roll. Den gör sig emellertid gällande med olika styrka inom skilda fack. Vissa specialister inom mera tekniska branscher torde klara sig med ett ringa ordförråd. En privatpraktiserande läkare däremot måste hjälpligt behärska landets språk för att kunna tala med sina patienter och skriva intyg. Av en psykiater slutligen måste fordras kännedom även om skiftningar i språkbruket. De danska, norska och svenska språken företer emellertid enligt kommitténs mening icke så väsentliga olikheter, att krav på kunskap i respektive språk behöver uppställas. Provinsiella dialekter kan visserligen vålla betydande svårigheter för läkare från annat land, som öppnar privatpraktik, men såsom framgått av det föregående torde m a n k u n n a utgå från att vederbörande läkare först genom sjukhustjänstgöring skaffar sig kännedom om landets seder och språk.

72 Det har diskuterats, om särskilda bestämmelser är erforderliga med hänsyn till att det finska språket så helt skiljer sig från de övriga nordiska språken. I detta hänseende kan det ifrågasättas, om icke en läkare, som vill utöva läkarkonsten i Finland, borde förete bevis om att han behärskar finska språket, varjämte finsk läkare, som vill slå sig ned i annat land, borde förete bevis om att han behärskar danska, norska eller svenska språket. Kommittén anser emellertid särskilda föreskrifter obehövliga, enär det får anses uteslutet, att t. ex. en finsk läkare skulle slå sig ned i ett annat land utan att vara förtrogen med landets språk. Redan inlärandet av landets medicinalförfattningar förutsätter f. ö. kunskap i landets språk.

73 V. Legitimation, behörighet m. fl. frågor I detta kapitel avser kommittén att behandla frågan, huruvida den, som erhållit vederbörlig utbildning, kan tillåtas att utan vidare fritt utöva läkaryrket i annat nordiskt land eller om något slag av auktorisation bör krävas. Vid prövning av denna fråga synes särskilt böra beaktas angelägenheten av att de inflyttade läkarna icke kommer att intaga någon särställning i förhållande till den inhemska läkarkåren. Den särskilda »nordiska» legitimationen bör därför medföra, att en läkare, som vill slå sig ner i annat nordiskt land, erhåller samma ställning som vistelselandets egna läkare. De nordiska läkarnas likvärdiga utbildning motiverar enligt kommitténs uppfattning full likställighet. I anslutning till frågan om införandet av en auktorisation kommer vissa andra härmed sammanhängande spörsmål att upptagas till behandling. E n viktig fråga är, på vilket sätt det lämpligen bör förhindras, att en läkare, som visat sig olämplig och därför blivit avstängd eller föremål för liknande åtgärder i ett land, överflyttar till annat land för att där upptaga praktik. Frågan, huruvida någon offentligrättslig prövning av behörigheten att utöva läkaryrket är nödvändig ur kompetenssynpunkt, har även behandlats av de genom Nordiska rådets medicinska kommitté hörda myndigheterna och organisationerna. Dessa framförde följande synpunkter. 1 Den medicinska fakulteten vid Köpenhamns universitet: Om autorisationens udstedelse kan man henvise til det tidlige anf0rte. If0lge laegelovens § 3, stk. 3, kan en autorisation vaere tidsbegrsenset eller gaelde for ubestemt tid; kun i sidstnaevnte tilfaelde vil man — i hvert fald over for nordiske laeger — stille krav om tentamina i receptskrivning og rets- och socialmedicin med medicinallovgivning. Over for udenlandske laeger i 0vrigt vil der normalt blive stillet betydeligt st0rre krav. Sygehusforeningen i Danmark: For laegers vedkommende meddeles der af sundhedsstyrelsen i hvert enkelt tilfaelde en begraenset »jus practicandi», som tillader den udenlandske laege att g0re tjeneste på et dansk sygehus. Disse garantier anses av sygehusforeningen for tilstraekkelige, og der findes derfor ikke anledning til at stille forslag om meddelelse af egentlig autorisation. Den forn0dne kontrol i så henseende kan formentlig ud0ves af de pågaeldende organisationer og af sundhedsstyrelsen, jfr. ovenfor. 1

5:e sess., s. 1086—1089.

74 Den almindelige danske Laegef orening: Det b0r kraeves autorisation, jfr. laegelovens § 1. Indtil kravene om komplettering er opfyldt, b0r autorisation gives tidsbegraenset. Når kravene er opfyld b0r autorisation kunne gives på ubestemt tid. Det b0r vaere tilstraekkeligt at meddelelse om inddragelse af autorisation tilstilles myndigheder og organisationer i de 0vrige nordiske lande. Helsedirektor ätet i Norge: Allerede kravet til registrering og kontroll må medf0re at det i tilfelle må fordres en eller annen form for »tillåtelse» til å ut0ve legevirksomhet for at leger fra de 0vrige nordiske land skal kunne praktisere her i landet. Det ville også vaere behov for å kunne begrense en slik tillåtelse såvel i tid, som til å omfatte ut0velse av visse grener av legeyrket. I denne förbindelse bemerkes at sp0rsmålet om en formell »tillåtelse» synes å reise et meget innviklet kompleks av problemer, dels av faglig art og dels av juridisk art. Forholdet er nemlig det at det i alle de nordiske land er en del leger som har »autorisasjon», »tillstånd» eller »tillåtelse» og som ikke har sin medisinske utdannelse i vedkommende land eller i noen av de 0vrige land. Men hovedforutsetningen for denne diskusjon er et felles nordisk arbeidsmarked for leger som h a r sin utdannelse i ett av de nordiske land. (Punkt 7) synes også å reise vanskelige praktiske og juridiske sp0rsmål. For det f0rste er adgangen til å begrense en leges rett forskjellig i de nordiske land. F o r det annet h a r medlemskap i legeorganisasjon forskjellige konsekvenser (i Danmark er således medlemskap et vilkår for trygdekassepraksis). For det tredje reiser det seg vanskelige sp0rsmål i förbindelse med slike meddelelser som er antydet under (punkt 7). F . eks.: Skal legen gj0res kjent med det som meddeles om ham? Skal det gis ham adgang til å im0tegå det? Hvem skal i tvilstilfelle avgj0re hva som er riktig? Skal det vaere adgang till å anke en slik avgj0relse inn for en h0yere instans? Medicinalstyrelsen i Sverige: För rätt att i Sverige utöva läkarkonten är det enligt medicinalstyrelsens mening nödvändigt med någon form av tillstånd. Medicinalstyrelsen bör få befogenhet att utfärda dylika tillstånd. Styrelsen anser det vara en principiellt betydelsefull fråga, om tillstånd automatiskt skall meddelas den, som styrker sig ha rätt att utöva läkarkonsten i hemlandet eller om därutöver bör krävas, att han är lämplig och önskvärd såsom läkare i Sverige. E h u r u det i och för sig vore mest tilltalande, om man kunde avstå från en lämplighetsprövning, finner styrelsen det vara tveksamt, om detta är tillrådligt och om man icke, åtminstone i avbidan på närmare erfarenheter, borde göra de sökandes lämplighet till föremål för viss prövning. Enligt styrelsens mening skulle några fördelar knappast vara att vinna med att göra tillstånden tidsbegränsade. Blir en läkare från annat nordiskt land berövad rätten att utöva läkarverksamhet i sitt hemland, måste detta enligt medicinalstyrelsens mening alltid anmälas till den myndighet i Sverige, som h a r att meddela behörighetstillstånd. En deslegitimering i hemlandet bör automatiskt föranleda att tillstånd att verka i Sverige indrages. Förverkar å andra sidan en dylik läkare sin rätt att utöva läkarkonsten i Sverige, bör vederbörande svenska myndighet ha att anmäla detta till motsvarande myndighet i hemlandet för den åtgärd, vartill legitimationsförfattningarna kan föranleda; det kan hända, att indragningen av det svenska tillståndet icke lagligen kan föranleda någon åtgärd från hemlandets sida. Medicinalstyrelsen förutsätter, att tillståndsgivningen i Sverige grundas även på en lämplighetsprövning och finner det vara önskvärt, att de formella kraven för legitimation respektive deslegitimation göres enhetliga i de nordiska länderna.

75 Sveriges läkarförbund: Även för det fall att en fullt fri gemensam nordisk arbetsmarknad skapas bör enligt förbundets mening något slag av tillstånd erfordras för rätt att såsom icke svensk medborgare i Sverige utöva läkarkonsten. Förbundet finner det väsentliga skälet för en sådan ordning vara, att det blott därigenom är möjligt att förhindra att läkare, som blivit avstängd eller föremål för någon disciplinär åtgärd i ett land, överflyttar till ett annat land utan att man där äger kännedom om den tidigare dokumenterade olämpligheten. Ett ömsesidigt utbyte av informationer mellan myndigheter och läkarorganisationer inom och mellan de skilda länderna torde skapa den nödvändiga bakgrunden för ett sådant tillståndsbeviljande. Den offentligrättsliga prövning av läkarbehörigheten, som ur kompetenssynpunkt kan befinnas nödvändig, bör enligt läkarförbundets mening ske genom meddelande av behörighet att utöva läkarkonsten efter hörande av medicinalstyrelsen, läkarförbundet och utlänningskommissionen. Meddelandet av behörighet bör även kunna fylla funktionen av den tillståndsgivning som förbundet ovan förordat. Såsom framgått av det ovanstående var de flesta tillfrågade myndigheterna och organisationerna eniga om att särskild auktorisation vore erforderlig för medgivande av rätt att utöva läkaryrket i annat nordiskt land än hemlandet. Även Nordiska rådets medicinska kommitté fann någon form av legitimation nödvändig. Enligt kommitténs mening kunde problemet lösas så, att läkaren automatiskt skulle erhålla legitimation i vistelselandet, blott han företedde bevis dels om legitimation i hemlandet, dels om att han besutte föreskrivna kunskaper i vistelselandets social- och rättsmedicin. Vederbörande registreringsmyndighet skulle icke därutöver företaga någon annan prövning av ärendet än att konstatera, att sökanden icke blivit avstängd eller föremål för liknande åtgärd i annat nordiskt land. Det funnes ej anledning att uppställa några andra villkor för legitimation i vistelselandet. Den nordiska kommittén har vid sina överväganden funnit, att det är nödvändigt att kräva nationell legitimation för läkare, varom här är fråga. Flera skäl k a n anföras till stöd för denna ståndpunkt. I första hand vill kommittén erinra om att rätten att utöva yrket i annat land icke bör vara ovillkorlig. Först sedan de förut nämnda villkoren uppfyllts, skall läkaren få rätt utöva läkarverksamhet. Kontrollen av att vederbörande är legitimerad i hemlandet och att han kompletterat sin utbildning torde komma att anförtros den centrala medicinalmyndigheten. Dess granskning måste av naturliga skäl utmynna i ett beslut, som kan förväntas få karaktären av ett tillstånd. Det måste vidare finnas möjlighet för det land, där läkaren vistas, att i vissa fall fråntaga honom rätten att verka som läkare i detta land. Detta kan svårligen ske på annat sätt än genom att återkalla ett för verksamheten i landet meddelat tillstånd. Slutligen bör beaktas, att läkaren även för receptskrivningsrätt måste vara på något sätt registrerad i vistelselandet. En förutsättning för att legitimation skall k u n n a erhållas i vistelselandet hör vara, att vederbörande läkare i sitt hemland vunnit obegränsad ius practicandi. Vidare bör som k r a v uppställas, att för läkaren icke gäller några inskränkningar i rätten att från apotek förskriva läkemedel, såsom alkohol och narkotika. Med hänsyn till att reglerna om deslegitimering icke

76 är helt överensstämmande i de skilda länderna anser kommittén vidare, att man vid prövning av ansökan om legitimation för medborgare i nordiskt grannland måste taga hänsyn till i sådant land inträffad förseelse, som i det land, där ansökan prövas, utgör hinder för legitimation. I annat fall skulle vederbörande k u n n a erhålla legitimation trots en enligt vistelselandets bestämmelser klar deslegitimationsgrund. Det skulle te sig stötande, om vederbörande därigenom skulle få möjlighet att undandraga sig följderna av ett diskriminerande uppträdande. Såsom den svenska medicinalstyrelsen framhållit är det en principiellt betydelsefull fråga, om legitimation automatiskt skall meddelas den, som styrker sig ha rätt att utöva läkarkonsten i hemlandet — och kompletterat sin utbildning — eller om därutöver skall få uppställas krav i ena eller andra hänseendet utöver vad som nu gäller. Vad som därvid skulle kunna tänkas vore en allmän lämplighetsprövning. Det berättigade i en sådan torde emellertid starkt k u n n a ifrågasättas. Alltför stor makt komme att läggas i administrativa myndigheters hand, när det gällde att på allmänna lämplighet sgrunder — och de måste bli mycket allmänna — hindra en person från att utöva läkarkonsten. Det måste här hågkommas, att det är fråga om rät!, till allmän praktik. Då det gäller tillträde till tjänster, förefinnes alltid möjligheter att anlägga en lämplighetsprövning. I princip bör det enligt kommitténs mening ej heller ifrågakomma, att andra eller större krav ställes på grannländernas läkare än på de egna. Kommittén anser med hänsyn härtill, att registreringsmyndighetens prövning skall vara begränsad till samma förhållanden, som prövas beträffande inhemska läkare. Av en sådan ståndpunkt följer vidare, att legitimationen icke bör vara inskränkt till tiden. I detta sammanhang vill kommittén erinra om de rekommendationer, som i de olika länderna må finnas eller övervägas rörande efterutbildning eller särskild utbildning för vinnande av specialistkompetens. Därest en för läkare gemensam nordisk arbetsmarknad tillskapas, synes det önskvärt, att de centrala medicinalmyndigheterna gemensamt till läkarnas information utarbetar en sammanställning över vad som i de respektive staterna kräves för erhållande av rätt att annonsera specialitet eller överhuvudtaget för kompetens till olika tjänster. Underrättelse om att legitimation meddelats läkare från annat nordiskt land bör tillställas den centrala medicinalmyndigheten i det land, där läkaren ursprungligen vunnit legitimation — i regel hans hemland — men också i den eller de andra stater, där läkaren senare legitimerats. En sådan underrättelseskyldighet är nödvändig, för att myndigheten skall kunna få kännedom om den egna läkarkårens rörlighet. Om sålunda behörigheten grundas på vederbörandes utbildning, på legitimation i hemlandet och på erforderlig kompletterande utbildning, följer därav enligt kommitténs mening, att om den ursprungliga legitimationen — i regel den i hemlandet meddelade — återkallas, detta bör medföra återkallelse också av i annat land vunnen legitimation. Om nämligen en läkare flyttat från ett nordiskt land till ett annat, skulle det te sig stötande, om

77 h a n finge behålla sin i vistelselandet vunna legitimation, därest hans i hemlandet vunna legitimation återkallats. Med hänsyn till att bestämmelserna om återkallande av legitimation ej är lika i de nordiska länderna, är det nämligen ingalunda säkert, att hans deslegitimering leder till att den i vistelselandet meddelade legitimationen återkallas. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att det i Norge är mycket svårt att avstänga en läkare från rätten att praktisera, bland annat på grund av bevissvårigheterna. Om legitimationen förfaller i hemlandet, bör den automatiskt förfalla i annat nordiskt land. En annan ordning måste te sig som illojal mot vederbörandes hemland, enär läkaren då endast behövde utvandra till annat land, i vilket h a n jämväl vunnit legitimation, och på så sätt undandraga sig verkningarna av deslegitimationen. I övrigt bör den inflyttade läkaren följa vistelselandets bestämmelser i fråga om deslegitimering, disciplinära åtgärder m. m. Av det sagda framgår angelägenheten av att ett land beivrar alla begångna förseelser och ej underlåter att inleda ett administrativt förfarande av den anledningen, att en läkare flyttat till ett grannland. Lagstiftningen i fråga om medicinalpersonal har i de nordiska staterna utvecklats efter olika linjer. Även om i stora delar de grundläggande principerna är desamma, är det önskvärt, att man eftersträvar en så enhetlig lagstiftning, som är möjlig med hänsyn till förhållandena i det enskilda landet. Som ett exempel på olägenheterna vid den nuvarande ordningen vill kommittén erinra om att behörighetsbestämmelsernas olika innehåll beträffande kvacksalvare haft till följd, att en kvacksalvare, som förbjudits verka i sitt eget land, kan slå sig ner i grannlandet. Oavsett vilken bedömningsgrund som skall anläggas på ifrågavarande kategori synes det föga tilltalande, att bedömningen icke är lika i de nordiska länderna. En enhetlig lagstiftning ifråga om medicinalpersonalen skulle enligt kommitténs mening i väsentlig grad främja en gemensam arbetsmarknad. Som slutmål bör eftersträvas, att så enhetliga regler införes, att en i ett nordiskt land vunnen och bibehållen legitimation automatiskt medför rätt att utan ytterligare komplettering utöva läkarkonsten i envar av de fördragsslutande staterna. Kommittén anser det emellertid också angeläget, att man i de skilda nordiska länderna eftersträvar så enhetliga grunder som möjligt även beträffande återkallelse av meddelad legitimation. Att underrättelse om sådan återkallelse skall ske mellan länderna, torde vara självklart. Däremot kan det vara tveksamt, vilka påföljder en indragning av i vistelselandet meddelad legitimation skall medföra i vederbörandes hemland. Även om kommittén ovan föreslagit, att förhållande i annat land skall beaktas vid prövning av ansökan om legitimation i tilltänkt vistelseland, följer icke därav, att förseelser i sistnämnda land skall medföra några påföljder i hemlandet eller annat nordiskt land. Kommittén har icke velat ingå närmare på detta spörsmål, men vill likväl uttala, att det på längre sikt torde bliva naturligt att betrakta en inom annat nordiskt land begången förseelse eller ådagalagd olämplighet lika diskriminerande, som om den begåtts inom det egna landet.

78 VI. Rätten till tjänster samt löne- och pensionsfrågor Vid tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare tilldrager sig frågan om den inflyttade läkarens möjligheter att i konkurrens med de inhemska läkarna söka och erhålla statliga och kommunala tjänster ett särskilt intresse. I samband härmed bör också speciell uppmärksamhet ägnas avlönings- och pensionsförhållandena. De spörsmål, varom här är fråga, är av stor principiell räckvidd och kan med hänsyn till den oenhetliga löneutvecklingen i de olika länderna få stor betydelse ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt. De rent arbetsmarknadspolitiska frågorna kommer kommittén att behandla i ett särskilt kapitel. Vad först angår frågan om rätten till tjänst vill kommittén erinra om att i Danmark, Finland och Sverige kräves medborgarskap för förvärv av så gott som samtliga statliga tjänster, medan så ej är fallet i Norge. Detta är fastslaget i lag. I Danmark finnes dessutom motsvarande bestämmelse även beträffande amtskommunala tjänster. Den sistnämnda kan dock ändras på administrativ väg. Frågan om medborgarskapet är ett stort principiellt spörsmål, som sträcker sig ut över arbetsmarknadsutbytet på flera områden. Inom Nordiska rådet har i annat sammanhang föreslagits, att man skall söka avlägsna detta hinder för nordbor att söka och inneha statliga tjänster i annat nordiskt land. Anledning saknas därför att här närmare behandla ämnet. Kommittén vill dock som sin mening uttala, att det synes naturligt, att en nordisk läkare, som vunnit legitimation i annat nordiskt land, i princip bör vara berättigad att erhålla tjänst som läkare i sitt nya verksamhetsland utan hinder av att han ej är medborgare i detta land. Det torde utan vidare vara klart, att de nordiska läkare, som erhållit tjänst i annat land, i princip skall erhålla samma löneförmåner som vislelselandets läkare. Med löneförmåner avser kommittén därvid samtliga de förmåner, som enligt gängse förhandlingstekniska normer plägar inrymmas i detta begrepp. I annat fall skulle de inflyttade läkarna komma att intaga en särställning, vilket ur flera synpunkter ej bör ifrågakomma. Kommittén vill i detta sammanhang omnämna två speciella spörsmål. Det ena är frågan, huruvida den inflyttade läkaren för uppflyttning i löneklass etc. skall få tillgodoräkna sig tjänstgöringstid i hemlandet eller i annat nordiskt land än vistelselandet. Det andra är frågan om rätten till pension och pensionens storlek. Frågan om rätten att tillgodoräkna tjänstgöring i hemlandet för uppflyttning i löneklass — eller eljest för erhållande av högre lön — sammanhänger i viss mån med den i nästa kapitel behandlade frå-

79 gan om meritvärdering vid sökande av tjänst. Här är det emellertid fråga om att genom högre löneförmåner premiera den, som under längre tid ägnat sina krafter åt en viss verksamhet. De med dessa specialfrågor förknippade problemen är visserligen invecklade och ingalunda lättlösta men likväl icke av sådan art, att de bör tillåtas inverka på bedömningen av huvudfrågan, nämligen om möjligheterna att genomföra en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Nyssnämnda spörsmål är för övrigt av förhandlingsteknisk natur och bör därför avgöras av arbetsmarknadsparterna själva. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att Nordiska rådet i rekommendation nr 15/1957 hemställt hos regeringarna, att de för rådets bruk måtte låta utarbeta en redogörelse beträffande förutsättningarna för att k u n n a införa en ordning, varigenom offentlig tjänst i ett land kan likställas med tjänst i annat nordiskt land för såvitt angår rätten till pension. Det har uppdragits åt Danmark att vara koordinerande land i denna fråga. Med hänsyn härtill har kommittén ej ansett sig böra närmare ingå på dessa frågor, som icke heller torde ingå i utredningsuppdraget. En summarisk redogörelse för nuläget synes dock böra lämnas beträffande vissa löne- och pensionsfrågor vid övergång från statlig till kommunal tjänst eller omvänt. I Danmark har man icke reglerat frågan om löneanciennitetens bevarande vid sådan övergång. Beslut om eventuellt lönetillägg får därför träffas i varje enskilt fall. I Finland får kommunal tjänstemännen vid övergång från kommunal tjänst till statstjänst räkna sig tillgodo såsom ålderstillägg och pensionsår den tid, som de har varit i kommunens tjänst. Detta sker genom att de får tillgodoräkna sig den del, som överstiger fyra år, för såvitt denna tjänst eller befattning varit huvudsyssla och till sin art och i fråga om kompetensvillkoren varit jämförlig med den tjänst eller befattning i vilken de efter avgången från kommunal tjänst eller befattning först anställts. Om en statstjänsteman övergår till kommunal tjänst, är kommunen ej enligt lag skyldig att beakta tiden för statstjänsten, men i allmänhet har kommunerna i sina tjänstestadganden bestämt, att statstjänst tillgodoräknas, dock högst för tio år. Vad angår Norge uppstår spörsmålet om att få tillgodoräkna tidigare kommunal sjukhustjänst respektive statstjänst blott för de befattningar, för vilka ålderstillägg utgår. Detta är för närvarande icke fallet med tjänster som överläkare, assistentläkare och kandidat vid sjukhus. Avdelningsläkare, som tillsättes vid en statlig anstalt, får ej automatiskt för sin löneanciennitet tillgodoräkna sig tidigare kommunal tjänst eller tjänst som »offentlig lege», men kan ingiva ansökan härom. Reservläkare däremot blir automatiskt tillgodoräknad likvärdig kommunal tjänst eller tjänst som »offentlig lege». Motsvarande praxis följes i stort sett vid tillsättning av kommunala sjukhusläkartjänster i fråga om tidigare statstjänst och dess betydelse för löneancienniteten.

80 Enligt i Sverige gällande bestämmelser om löneklassuppflyttning beträffande statliga tjänster får en kommunalt anställd läkare icke tillgodoräkna sig den kommunala tjänstgöringen vid övergång till statlig tjänst. Omvänt gäller emellertid, att en statstjänsteman, som lämnar sin befattning för att övergå i kommunal tjänst, efter särskild prövning kan få tillgodoräkna sig den tidigare tjänstgöringen för inplacering i högre löneklass inom den lönegrad i vilken den nya tjänsten är placerad. En förutsättning härför är, bland annat, att den tidigare tjänsten anses likvärdig med den kommunala. Därest t. ex. en dansk läkare i Sverige automatiskt finge tillgodoräkna sig tjänstgöring i hemlandet, skulle han sålunda i fråga om statliga svenska tjänster komma i bättre läge än sina svenska, i komm u n a l tjänst anställda kolleger. Frågan om rätten till pension medför speciella problem, enär pensionsrätten för anställda läkare icke är lika i de nordiska länderna. Man rör sig i dessa länder med helt skilda system. I Danmark är det endast de ledande bland de anställda läkarna, som har pension genom det allmännas försorg. Alla yngre läkare, även de i offentlig tjänst, betalar pensionsavgifter till danska läkarföreningens pensionskassa. Anslutningen till kassan är obligatorisk. Det är vidare bestämt, att sjukhusen skall göra avdrag på vederbörandes lön och inbetala avgiften till kassan. Pensionsberäkningen vilar på den förutsättningen, att läkaren inträder i kassan, så snart han får sin första tjänstgöring. Den i pensionskassan hopsparade pensionen har enligt hittills gällande ordning vid eventuell övergång till kommunal anställning kunnat utnyttjas till förvärv av ökad pensionsanciennitet i den nya befattningen. De kommunala stadgorn a är f. n. föremål för revision och det kan förväntas, att bibehållandet av pensionsancienniteten framdeles göres betingad av de kommunala myndigheternas särskilda beslut. Vid övergång från kommunal till statlig tjänst h a r det — bortsett från Köpenhamn — icke utfärdats några bestämmelser i förevarande ämne. Vid övergång från statlig till kommunal tjänst, eller omvänt, är huvudregeln, att de inbetalda pensionsavgifterna överföres till kommunen respektive staten. Beträffande förhållandena i Norge hänvisar kommittén till framställningen i kapitel II (s. 59). I Finland och Sverige är det arbetsgivaren, som ordnar med de anställda läkarnas pensionering. Beträffande Finland bör beaktas, att en läkare, som ej har finskt medborgarskap, enligt gällande bestämmelser ej kan erhålla statlig eller kommunal tjänst. En utlänning k a n därför ej erhålla pension i detta land. I Sverige är såsom förut sagts huvudregeln, att statliga tjänster och sådana kommunala tjänster, som tillsättes av Konungen, är förbehållna svenska medborgare. Om emellertid en utländsk läkare erhållit en sådan tjänst, kommer han i åtnjutande av den med tjänsten förenade pensionsrätten. 'Beträffande de hos landstingen anställda nordiska läkarna är frågan löst genom en särskild garanti. Enligt denna utgår, om läkaren under förordnande

81 som underläkare drabbas av för framtiden varaktig arbetsoförmåga eller avlider, sjuk- och invalidpensionsersättning respektive familjepensionsersättning under de förutsättningar och med de belopp, som skulle h a gällt om vederbörande varit svensk medborgare och underkastad de särskilda pensionsbestämmelserna för vid landstingen anställda underläkare m. fl. En nordisk läkare, som efter det h a n vunnit svenskt medborgarskap blir underkastad de nyssnämnda pensionsbestämmelserna, får för pension tillgodoräkna sig 2/3 av den anställningstid, varunder garantin varit gällande. Inträffar ett pensionsfall under anställningstiden, betalar således arbetsgivaren pensionsersättning. Några för ändamålet avsatta medel finns emellertid ej, utan m a n tillämpar självrisksystemet. Om en nordisk läkare lämnar Sverige, får h a n icke några pensionsmedel överförda till det nya vistelselandet. På det nationella planet föreligger även särskilda samordningsproblem vid övergång från statlig till kommunal tjänst. 1959 års riksdag h a r fattat beslut om obligatorisk tilläggspensionering. De samordningsspörsmål, som därigenom uppkommer, torde för de nordiska läkarnas vidkommande kräva särskild uppmärksamhet.

6—591570

82 VII. Värdering av meriter vid sökande av tjänst Vid tillsättning av statliga och kommunala läkartjänster har inom de nordiska länderna utvecklats olika system för värdering av de sökandes meriter. Vid tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare blir det för den enskilde läkaren en fråga av stor vikt, hur man kommer att värdera den tjänstgöring, som han fullgjort i annat land än vistelselandet. E n kortfattad redogörelse för de olika principerna vid tillsättning av tjänster torde därför böra lämnas. I Danmark kan tillsättning av underordnade läkartjänster blott ske »efter opslag», d. v. s. efter kungörelse i »Ugeskrift for Laeger» om att den ifrågavarande tjänsten är till ansökan ledig, vilket innebär, att läkarorganisationen och den tillsättande myndigheten är ense om de med tjänsten förenade arbetsuppgifterna och avlöningsförmånerna. Detta syftar till att tjänsten efter fri konkurrens skall tillsättas med den bäst kvalificerade sökanden, men för de underordnade läkartjänsternas vidkommande är det i realiteten vederbörande överläkare, som bedömer sökandenas kvalifikationer, vilket sker utan något bestämt system, men med beaktande av de tjänster, sökanden tidigare har innehaft, och den vetenskapliga verksamhet han bedrivit (tidskriftsartiklar, gradualavhandling e t c ) . Överläkarens förslag tillställes sjukhusets ledning, som är den tillsättande myndigheten, men i praktiken följes alltid överläkarens förslag. I Köpenh a m n och de andra städer, som har ett rikt utbyggt sjukhusväsen, kommer ansökningarna i varje fall beträffande 1. och 2. reservläkartjänster i^ regel att bli behandlade av en nämnd, sammansatt av överläkare inom ifrågavarande sjukhusförvaltning. Chefstjänster tillsättes efter regler, som är fastslagna i 14 § »laegeloven». Enligt denna skall Sundhedsstyrelsen ha tillfälle att uttala sig om sökandenas kvalifikationer. Sundhedsstyrelsen stöder sig därvid på det i sagda paragraf nämnda sakkunnigrådet. Sundhedsstyrelsen avger ej förslag rörande vilken sökande den lediga tjänsten bör besättas med utan uttalar sig blott om vilka sökande man anser kvalificerade. Detta sker likaledes utan något bestämt system. Den tillsättande myndigheten kan därefter anlägga en mera fri bedömning av sökandenas kvalifikationer och bland de sålunda kompetentförklarade utse den sökande, med vilken man önskar besätta den lediga tjänsten. I Finland utnämnes överläkarna, biträdande överläkarna och avdelningsläkarna vid statens sjukhus samt länsläkarna av statsrådet, sedan medici-

83 nalstyrelsen upprättat tjänsteförslag. Underläkarna och assistentläkarna utnämnes av medicinalstyrelsen, sedan överläkaren givit sitt utlåtande. Extra läkare anställes av sjukhusets överläkare. De allmänna befordningsvillkoren för statstjänst är förmåga, skicklighet och beprövad medborgerlig dygd. Dessa villkor tillämpas också i fråga om läkare. Tjänståren har således ej avgörande betydelse, fastän en lång tjänstgöring naturligtvis måste tagas i betraktande, då ovannämnda befordringsvillkor överväges. Läkarna vid de kommunala centralsinnessjukhusen och tuberkulossanatorierna samt central- och distriktssjukhusen ävensom stads- och kommunalläkarna utses av befullmäktigade från de kommuner, som svarar för tjänsten. Sedan valet vunnit laga kraft, utfärdar medicinalstyrelsen för den valde förordnande till tjänsten. Befinnes det, att den valde, ehuru legitimerad läkare, icke är för tjänsten lämplig eller att han med hänsyn till avlagda lärdomsprov, annorledes ådagalagd skicklighet eller tidigare tjänsteverksamhet bör anses betydligt svagare än övriga sökande, äger medicinalstyrelsen rätt att förordna om nya val. Finnes icke heller bland övriga sökande för tjänsten lämplig person, äger medicinalstyrelsen rätt att förordna, att tjänsten ånyo skall ledigförklaras. Enär medicinalstyrelsen ej i annat hänseende har rätt att befatta sig med utnämningarna, har det i praktiken blivit så, att beslutanderätten vid utnämnandet av läkare i kommunal tjänst tillfallit kommunala organ. De kommunala myndigheterna är vid besättande av tjänsterna icke bundna av de allmänna befordringsvillkoren. Principerna för tillvägagångssättet vid läkartillsättningar i Norge har intagits i av den norska läkarföreningen antagna föreskrifter. För att få garantier för en enhetlig praxis har chefen för Helsedirektoratet (Helsedirekt0ren) anmodats upprätta förslag till åtskilliga kategorier läkartjänster. 1 Läkarföreningen har till Helsedirekt0rens disposition ställt sakkunniga inom varje specialitet. Det bör dock anmärkas, att Helsedirekt0ren ej upprättar förslag rörande samtliga läkartjänster. Undantagna är, bl. a., de lägsta sjukhustjänsterna, kandidattjänsterna, som tillsättes av vederbörande sjukhusdirektör eller överläkare efter anciennitetsprincipen. Tjänsteläkarna tillsättes av Konungen efter förslag av Sosialdepartementet, men Helsedirek10ren avgiver också i detta fall förslag. Ancienniteten beräknas på basen av examensår och poäng, uträknade enligt en särskild metod. För att säkra ett underlag för en objektiv meritvärdering vid de förslag Helsedirekt0ren avgiver nedlägges ett omfattande arbete på att få en så uttömmande bild som möjligt av den enskilde sökandens utbildning och övriga kvalifikationer. Sökandena uppföres på ett schema i anciennitetsföljd. På sammanställningen angives vidare examensår, betyg, anciennitetsår samt tidigare anställningar i olika tjänster, uträknade i månader, ävensom vetenskapliga arbeten, studieresor m. m. Förslaget avgives därefter under be1 Dessa är närmare angivna i läkarföreningens »Regler for ansettelse av underordnede sykehuslseger» och »Regler for lsegers forhold til kommunale lsegeposter, poster ved sykekasser fabrikker, jernbaneanlegg, sykehus, asyler, skoler og lign».

84 aktande av såväl anciennitet som kvalifikationer. Ancienniteten är förhållandevis enkel att fastställa, medan kvalifikationerna i övrigt utgör ett mindre exakt begrepp och måste bli föremål för värdering i det enskilda fallet med utgångspunkt från examensbetyg, tidigare tjänster och tidigare utbildning samt vetenskaplig produktion. Den tidigare utbildningen — såväl i det aktuella specialfacket som generellt — är därvid den faktor, som i allmänhet väger tyngst vid bedömningen av kvalifikationerna. Vid tillsättningen av statliga och kommunala tjänster inom det svenska medicinalväsendet fästes bl. a. vikt vid antalet tjanstår. Anledningen härtill är föreskriften i 28 § regeringsformen, att Konungen vid alla befordringar skall fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Med skickligheten torde enligt allmän praxis få förstås kompetens och lämplighet för den befattning varom fråga är, ådagalagda genom teoretisk och praktisk utbildning samt den dittillsvarande verksamhetens art. Förtjänsten betecknar den förvärvade rutinen, bedömd med ledning av ancienniteten, varvid hänsyn skall tagas till all verksamhet i statens tjänst. Genom att tjänståren är en av de avgörande faktorerna vid tillsättande av tjänster, har långvarig statstjänst varit särskilt meriterande. För läkarnas vidkommande har emellertid i 57 § allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442) föreskrivits, att rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst skall tillkomma även vissa andra grupper av läkare, nämligen läkare som av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen utnämnts till innehavare av läkartjänst eller av annan behörig myndighet antagits till läkarbefattning, med vilken jämlikt särskilda bestämmelser rätt till tjänstårsberäkning är förenad ävensom läkarvikarier och extra läkare, som förordnas av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen eller i föreskriven ordning av annan därtill behörig myndighet. Vissa inskränkningar föreligger dock beträffande rätten till tjänstårsrätt på grund av förordnande, bl. a. måste tjänstgöringen ha varat minst 15 dagar i följd. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att enligt ett särskilt beslut av Kungl. Maj :t sökande, som uppnått medicine doktorsgraden, äger tillgodoräkna sig ett extra tj anstår. Ett stort antal läkartjänster tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag, som upprättas av medicinalstyrelsen. Hit hör främst den stora gruppen statliga läkare inom den öppna vården och chefsbefattningarna inom mentalsjukvården men även motsvarande befattningar vid de av landstingen och de större städerna drivna lasaretten och därmed jämförliga sjukhus. Underläkare tillsättes av vederbörande huvudman, varvid förslag skall upprättas av för ändamålet tillkallade sakkunniga, som utses av medicinalstyrelsen. Principerna för meritvärdering företer stora likheter med det i Norge tilllämpade systemet. Bedömningen vid uppförande av de sökande på förslag sker dock i Sverige på i huvudsak formell grund med beaktande av vederbörandes tj anstår allt under förutsättning, att vederbörande är behörig enligt de kompetenskrav, som må vara föreskrivna för tjänsten. Av de sökande uppföres tre på förslaget, varefter förord avgives — av medicinalstyrelsen, vederbörande huvudman eller vederbörande överläkare — till förmån för den,

*5 som anses mest lämplig. Då medicinalstyrelsen upprättar sitt förslag, fästes stor vikt vid antalet tj anstår. Genom sjukhuslagen den 17 april 1959, som träder i kraft den 1 januari 1960, införes i vissa hänseenden nya regler för tillsättande av kommunala sjukhusläkartjänster. När överläkartjänst skall tillsättas, åligger medicinalstyrelsen att på förslag uppföra de fyra med avseende å förtjänst och skicklighet främsta sökandena i den ordning, de anses böra komma i fråga till tjänsten. Sedan förslag upprättats, äger vederbörande sjukhusstyrelse (huvudman) avgiva förord till förmån för någon av de på förslaget uppförda sökandena, varefter tillsättningsärendet överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Övriga sjukhusläkare tillsättes i regel av huvudmannen, sedan förslag — upptagande de tre främsta sökandena — uppgjorts av sakkunniga, som utses, tre för varje sjukvårdsområde, av medicinalstyrelsen. De sakkunniga utgöres regelmässigt av överläkare vid sjukhus inom sjukvårdsområdet. De utländska läkarnas rätt till tjänstårsberäkning i Sverige regleras genom 57 § allmänna läkarinstruktionen. Enligt detta författningsruin äger sådan utländsk läkare, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att inom riket utöva läkarkonsten, samma rätt till tjänstårsberäkning som svensk läkare. Den nordiska kommittén. Med vidgat läkarutbyte mellan de nordiska länderna följer, att läkare från grannländerna i ökad omfattning kan förväntas anmäla sig som sökande till tjänster inom vistelselandets sjukvård. Enligt kommitténs mening bör de nordiska läkarna vid meritvärderingen få tillgodoräkna sig tjänstgöring i samtliga nordiska länder. Meritvärderingen har betydelse ej blott vid en jämförelse mellan t. ex. en dansk och en svensk läkare utan även vid det fall, att två inflyttade läkare söker samma tjänst. Om i det senare fallet deras i Sverige förvärvade meriter väger lika, ställes frågan på sin spets. Spörsmålet om meriter, som förvärvats i annat nordiskt land än vistelselandet, bör få tillgodoräknas för rätt till tjänstår, är av stor principiell betydelse. I den mån man vid tillsättandet av tjänster i Danmark, Finland, Norge och Sverige vill särskilt premiera långvarig verksamhet inom det egna landets hälso- och sjukvård, kan det möjligen ifrågasättas, huruvida tjänstgöring i annat nordiskt land över huvud taget bör få tillgodoräknas. Det bör emellertid beaktas, att här icke avses tillgodoräknande för annat ändamål än meritvärdering. Förhållandena i de nordiska länderna är så likartade på sjukvårdens område, att tjänstgöringarna i dessa länder bör få tillgodoräknas efter samma principer, som gäller för de inhemska läkarna. Några betänkligheter borde därför icke behöva möta mot likställande av läkartjänstgöring i de skilda länderna. Om sådana meriter icke godtoges, skulle en inflyttad läkares konkurrenskraft minskas på ett sätt, som vid en gemensam arbetsmarknad icke kan anses tillfredsställande. En negativ inställning till denna fråga synes över huvud taget vara oförenlig med tanken på en gemensam arbetsmarknad. Kommittén anser det emellertid naturligt, att den begränsningen

86 göres, att endast tjänstgöring efter erhållen ius practicandi skall få medtagas. Vissa svårigheter kommer självfallet att uppstå, då det gäller att bedöma arten av en åberopad tjänstgöring men torde sannolikt efter en viss övergångstid komma att elimineras. Hur meritvärderingen bör ordnas, är ett internt spörsmål för respektive land. Med hänsyn till den stora betydelse, dessa frågor har för de nordiska läkarna, och till angelägenheten av en rättvis bedömning av meriter, som förvärvats i annat land, vill kommittén emellertid uttala, att en i en eller annan form anordnad central rådgivning beträffande meritvärderingen synes bäst ägnad att tillvarataga det allmännas och den enskildes intresse av en likformig bedömning. Inom kommittén har diskuterats, om någon maximering bör gälla ifråga om värderingen av ifrågavarande meriter, så att högst ett visst antal år skulle få tillgodoräknas. Huruvida en sådan begränsning bör göras, kan vara föremål för olika meningar. Det kan göras gällande, att sluttjänsterna inom respektive lands sjukvård bör förbehållas de inhemska läkarna eller sådana inflyttade läkare, som haft huvuddelen av sin verksamhet förlagd till vistelselandet. Några godtagbara skäl för en sådan ståndpunkt har kommittén dock icke kunnat finna. Ett annat motiv för en begränsning skulle vara, att man genom en sådan skulle kunna förhindra, att äldre läkare i ett land sökte de högre tjänsterna i ett grannland. Kommittén är för sin del övertygad om att de läkare, som haft hela eller så gott som hela sin verksamhet förlagd till ett land, knappast i någon större omfattning är beredda att i 50—60 årsåldern flytta till något av grannländerna. För övrigt torde sådana läkare, även om de tillerkännes obegränsad tjänstårsrätt för sin tjänstgöring i hemlandet, likväl få svårt att hävda sig i konkurrensen med vistelselandets läkare; tjänståren är ju icke ensamt avgörande för tillsättningen. Såsom framgått av föregående kapitel är kommittén av den uppfattningen, att en nordisk läkare, som vunnit legitimation i annat nordiskt land, i princip bör vara berättigad att erhålla tjänst som läkare i sitt nya verksamhetsland. Vid en gemensam nordisk arbetsmarknad för denna kår synes det naturligt, att samtliga läkartjänster betraktas såsom gemensamma för en nordisk läkarkår. En begränsning av läkarnas rätt att tillgodoräkna sig meriter, som förvärvats i hemlandet, skulle väsentligt beskära hans möjligheter att erhålla tjänst i annat land. I samband med behandlingen av meritvärderingen vill kommittén slutligen erinra om att visst slag av tjänstgöring kan vara föreskriven för att en läkare över huvud taget skall äga rätt att söka och inneha en viss befattning. Såsom exempel härpå må nämnas, att i Sverige för behörighet till befattning såsom lasarettsläkare vid odelat lasarett fordras att ha under minst tre år bestritt läkarbefattning vid lasarett, varvid tjänstgöringen skall vara fullgjord med föreskrivna tider inom vissa specialiteter 1 . Även sådana tjänstgöringar bör 1 Medicinalstyrelsen har den 17 september 1959 avgivit förslag till ny kungörelse om villkor för behörighet till vissa civila läkartjänster. Enligt förslaget, som för närvarande är föremål för Kungl. Maj:ts prövning, fordras för behörighet till tjänst såsom överläkare vid lasarett minst fem års tjänstgöring vid lasarett eller jämförligt sjukhus.

87 enligt kommitténs mening få fullgöras i vilket som helst av de fördragsslutande staterna. Kommittén anser sålunda, att inga som helst inskränkningar i rätten att tillgodoräkna sig meriter av motsvarande slag i annat nordiskt land bör förekomma.

88 VIII. Arbetsmarknadspolitiska frågor m. m. Vid bedömningen av möjligheterna att genomföra en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare måste även klarläggas, huruvida arbetsmarknadspolitiska hinder möter för att låta läkarna fritt verka i alla de nordiska länderna. Såsom exempel på arbetsmarknadspolitiska faktorer kan nämnas olika tillgång på utbildningstjänster i de skilda länderna, brist eller överskott på läkare, skillnader i lönenivå m. m. Ett annat spörsmål är, huruvida ur arbetsmarknadssynpunkt några offentligrättsliga prövningar är erforderliga för att tillåta läkarna att praktisera samt vilka anordningar som i så fall är påkallade. Dessa frågor har behandlats av de av Nordiska rådets medicinska kommitté tillfrågade myndigheterna och organisationerna, varvid följande uttalanden gjorts. 1 Sygehusforeningen i Danmark: Der er fra tid til anden fremkommet klager fra danske sygehuse, som er af den opfattelse, at laegemangelen ved visse sygehuse for en del skyldes, at mange laeger arbejder i Sverige. Efter det oplyste arbejder då for tiden ca. 60 danske laeger i Sverige. Dette tal er kun en lille br0kdel af det samlede antal danske laeger (ca. 5 000), men man kan dog ikke udelukke, at de pågaeldende laegers ophold i Sverige i nogen grad indskraenker laegetilgangen til de danske sygehuse, som på grund af deres afsides beliggenhed erfaringsmaessigt bliver de f0rste ofre for personalemangel. Sygehusforeningen vil dog ikke mene, at mangelen på laeger i Danmark b0r anf0res som afg0rende argument mod at opretholde, eventuelt udvide det nordiske samarbejde, men man ville ikke finde det urimeligt, om man under dr0ftelserne af sägen ber0rte sp0rgsmålet om en vis gensidighed i udvekslingen af lasger, således at den nuvaerende tilstand, hvor alene danske laeger s0ger til Sverige, aendres noget i dansk fav0r. Man er dog ganske klar over, at det staerkt afvigende l0nniveau i de to lande frembyder store vanskeligheder. Som det vil ses af foranstående besvarelser, er der med hensyn til sygehustjeneste i realiteten ingen begraensninger i bevaegeligheden idenfor der her omhandlede faggrupper. Bevaegelsernes omfång og retning bestemmes derfor vsesentligst af l0nforholdene. Ud over besvarelsen af de stillede sp0rgsmål 0nsker sygehusforeningen at pege på tre forhold, som b0r skaenkes nogen opmaerksomhed i förbindelse med dr0ftelsen af et frit nordisk arbejdsmarked for medicinalpersoner. For det f0rste 0nsker man at understrege, at en forudsaetning for et frit faelles arbejdsmarked må vaere et frit »uddannelsesmarked» i det enkelte land. Det er sygehusforeningen bekendt, at der i Sverige findes en begrasnsning af tilgangen til laegestudiet. En opretholdelse af denne begraensning samtidig med tilstedevaerel1

5:e sess., s. 1089—1095.

89 sen af et frit nordisk arbejdsmarked vil — som erfaringen allerede i et vist omfång h a r vist — medf0re en stor og permanent mangel på laegelig arbejdskraft i Sverige med den f0lge, at danske laeger — tillige lokket af de bedre l0nninger —• s0ger til Sverige til skade for det danske sygehusvaesen. En yderligere accentuering af denne udvikling må sygehusforeningen anse for uheldig, og man skal derf0r henstille, at sp0rgsmålet om den frie uddannelsesadgang tages op under de faellesnordiske dr0ftelser. F o r det andet vil man pege på, at et ganska frit nordisk arbejdsmarked kan have alvorlige og u0nskede virkningar i konfliktssituationer. Når der i Danmark — således som det for et års tid siden var tilfaeldet med hensyn til de medicinske studerende — er konflikt mellem personaleorganisationerne og sygehusene om l0nvilkårene, er det uheldigt, at det konfliktramte personale kan s0ge beskaeftigelse i udlandet og således unddrage de danske sygehuse arbejdskraft med den f0lge, at sygehusene kan tvinges til at im0dekomme urimelige l0nkrav. Man vil derfor anse det for at vaere af stor vigtighed, at der indf0res begraensninger af bevaegeligheden for de her naevnte personalegruppers vedkommende i konfliktsituationer. For det tredje vil man henlede opmaerksomheden på de problemer, der kan opstå ved fastlaeggelse af avancementsforholdene for personale, der g0r tjeneste i et andet nordisk land end deres hjemland. F r a laegeside må man forvente det ståndpunkt haevdet, at tjeneste i udlandet b0r betragtes som kvalificerende til overordnede stillinger på samma made som tjeneste i Danmark. Denne betraktning kan ikke tiltraedes af sygehusforeningen, som må mene, at en laege, der i laengere tid tager beskaeftigelse i udlandet, normalt må betragtes som havende skiftet faedreland i erhvervsmaessig henseende, således at hans videre karriere må forf0lges i det land, hvor han h a r udf0rt sin kvalificerende tjeneste. Man vil således ikke mene, at danske laeger, der h a r gjort tjeneste i udlandet, vid deres hjemkomst b0r kunne fortraenge laeger, der har gjort tilsvarende tjeneste i Danmark, fra de ledige avancementstillinger. På den anden side vil man også finde det naturligt, at udenlandske laeger, der h a r virket i Danmark i laengere lid, får denne virksomhed taget i betragtning ved avancementstillingers besaettelse. Den almindelige danske Laegef orening: Sp0rgsmålet kan f0rst besvares efter naermere unders0gelser og overvejelser. Män må dog understrege n0dvendigheden af reciprocitet i kvalitativ (uddannelscsmaessig) og kvantitativ (personalemeessig) henseende. Der må vaere sikkerhed for, at et vist antal uddannelsesstillinger virkelig er til rådighed i hvert enkelt land, ligesom man må påpege, at forskelligheder i tilgangsbetingelserne til det medicinske studium (adgangsbegraensning) kan spille en belydelig rolle. Mangel eller overskud på medicinsk personel i de enkelte lande vil formentlig få en gavnlig regulerende indflydelse på forskydningcn i arbejdskraften. H0jere l0nniveau vil naturligt virke tiltraekkende, lavere afskraekkende. Ensartethed med hensyn til pension og sociale göder må anses for at vaere meget hensigtsmaessig for arbejdskraftens rimelige fordeling. Det b0r foretages en til bunds gående unders0gelse vedr0rende behovet for medicinsk personel. Endvidere b0r unders0ges, i hvilken udstraekning forskydningen af arbejdskraften fra et land til et andet nordisk land er foregået gennem de senare år, og de dcrmed indh0stede erfaringer med hensyn til fordele og ulemper b0r afvejes. Endvidere b0r det overvejes, om man efter alt foreliggende kan udtale sig om, hvorvidt arbejdskraftens forskydning tenderer mod at blive temporaer eller permanent. Man må måske regne med nogen bevaegelighed, idet det er at forvente, at ensartede uddannelsesforhold både i studietiden (studieplan) og senere (i specialist-

90 kravene) vil kunne medf0re en 0get udveksling af studenter, underordnede hospitalslaeger og universitetslaerere (undervisningsassistenter). Ved mere ensartede arbejdsforhold, bolignormer og l0nforhold ville der også kunne skabes en st0rre bevaegelighed. Medicinalstyrelsen i Finland: F ö r Finlands vidkommande bör försorg dragas om, att befolkningens speciella förhållande beaktas. Jämväl de ekonomiska förhållandena böra göras sådana, alt Finland inte kommer att bli en utbildningsplats för dem, som erbjuda bättre levnadsvillkor. De som söka sig hit, torde vara färre till antalet, emedan avsaknaden av kunskap i finska utgör ett beaktansvärt hinder. Nåendet av jämvikt förutsätter, att tillräckligt antal läkare bli färdiga och att de ekonomiska betingelserna är i stort sett likadana i varje land. Finlands läkarförbund: I de nordiska länderna är det nuvarande behovet av sjukvårds- och särskilt läkararbetskraft mycket olika. Likaså förefinnes kännbara olikheter i lönenivån. Det finska språkets från de andra nordiska språken avvikande struktur och den ringa kunskapen i detta språk i de andra nordiska länderna förhindrar en överflyttning från dessa länder till Finland. Här är däremot kunskapen i svenska såpass allmän, att även de, som utgått från finska hem, i allmänhet utan större svårigheter reder sig särskilt i Sverige och ofta även i Norge, men har det svårast i Danmark. P å grund av det ovan anförda och särskilt ifall sjukvårdspersonalen redan under sin utbildningstid studerat i de olika nordiska länderna, varvid som undervisningsspråk främst svenska använts, föreligger faran, att de färdigt utbildade lämnar sitt arbete i Finland i avsevärt större omfattning än vårt land i form av arbetskraft på samma område i stället erhåller. Finland bör därför, när det planerar utbildningen och regleringen av sysslorna genast från början beakta denna omständighet. Det synes naturligt, att utbildningsutgifterna hos oss stiger, och bristen på arbetskraft framstår en lång tid såsom större än förut. Det är även sannolikt, att ofta just den mest kompetenta arbetskraften önskar flytta bort. Den ovan skisserade utvecklingen vore säkerligen inte önskvärd, och den kunde t. o. m. vara till men för skapande av ett gott förhållande de nordiska länderna emellan. Med hänsyn till det anförda borde man noga överväga alla de åtgärder, som avser öppnande av vidsträcktare arbetsmarknad än för närvarande på de ifrågavarande områdena i Norden. Helsedirektoratet i Norge: Norge er for tiden dårligst stillet når det gjelder antall utdannelsesstillinger i relasjon til det antall leger som 0nsker videre utdannelse. Sverige er best stillet, saerlig på grunn av den nåvaerende mangel på leger der. F o r tiden h a r Sverige st0rst mangel på leger (ca. 5 400 leger og ca. 7 200 000 innbyggere). Deretter kommer Norge (ca. 4 000 leger og ca. 3 400 000 innbyggere), mens Danmark synes å ligge noe bedre an (ca. 5 000 leger på ca. 4 000 000 innbyggere) . L0nnsforholdene er for tiden åtskillig bedre i Sverige enn i de 0vrige nordiske land. Alle de ovennevnte forhold skulle tyde på at en god del av legene i Norge ville s0ke til Sverige i tilfelle av felles arbeidsmarked. Man må derfor regne med n0dvendigheten av en sterk l0nnsmessig stigning for legestillingene i Norge, dersom man skal unngå at mange norske leger s0ker til Sverige uten at leger fra a n d r e nordiske land s0ker til Norge. Under forutsetning av noenlunde like l0nnsforhold antas det ikke å ville bli saerlig stor bevegelse innen gruppen. Med de nåvaerende l0nnsforhold må man som föran nevnt regne med en stort sett ensidig s0kning til Sverige.

91 Medicinalstyrelsen i Sverige: Medicinalstyrelsen framhåller att det f. n. icke finns några arbetsmarknadspolitiska spärrar för nordiska läkare. Enligt styrelsens mening är det önskvärt, att sådana inte heller i fortsättningen resas. Sveriges läkarförbund: Vid en bedömning av frågan om vilka arbetsmarknadspolitiska hinder som möter för att låta nordiska läkare fritt arbeta i de nordiska länderna, bör enligt förbundets mening hänsyn tagas till faktiska olikheter i fråga om inkomstnivåer och tillgången på läkare. Med hänsyn till att de svenska läkarnas inkomstmöjligheter i flera fall är gynnsammare än i övriga nordiska länder, anser sig läkarförbundet ha anledning antaga, att en gemensam arbetsmarknad skulle medföra en ensidig tillströmning av läkare till Sverige från övriga nordiska länder med konsekvenser i varje fall på längre sikt för tillgången på läkare i respektive grannländer. Det måste även befaras, att vid en gemensam arbetsmarknad möjligheter öppnas för läkare i grannländerna att enbart av ekonomiska skäl söka sin utkomst i Sverige, vilket icke står i samklang med de förutsättningar, på vilka en gemensam nordisk arbetsmarknad bör vila. Förbundet vill emellertid främst trycka på de svårigheter beträffande vidareutbildningen vid sjukhusen i Sverige, som med stor sannolikhet skulle bli följden av en gemensam arbetsmarknad. Till följd av att den svenska sjukhusorganisationen generellt sett är mera differentierad än de övriga nordiska ländernas skulle anspråken på utbildningstjänsterna vid de svenska sjukhusen kraftigt stegras, då det skulle te sig i hög grad önskvärt för de yngre läkarna i de andra nordiska länderna att i Sverige erhålla t. ex. en specialistutbildning, som dels icke kan erbjudas i hemlandet, dels möjligen erbjudes men på mindre fördelaktiga viUkor. Det kan med skäl antagas, att nordiska läkare — efter att ha erhållit en värdefull del av sin vidareutbildning i Sverige — kommer att återvända till sina hemländer, till vilka de givetvis knytes med många band. Ur rent svensk synpunkt skulle sålunda bland resultaten av en gemensam nordisk arbetsmarknad märkas en klar försämring av de svenska läkarnas möjligheter till vidareutbildning. Det kan för övrigt anmärkas att en ytterligare vidareutbildning anses såsom önskvärd av både huvudmännen och läkarna, men att resurserna på detta område måste betraktas som otillräckliga redan med hänsyn till nuvarande anspråk. Frågan, huruvida en nordisk arbetsmarknad för läkare skulle medföra stor rörlighet inom de olika ländernas läkarkårer, torde även med hänsyn till vad som ovan sagts om utbildningstjänsternas betydelse böra besvaras jakande. Så länge icke en enhetlig nordisk reglering genomförts i fråga om kraven på vidareutbildningen, i fråga om utbildningstjänsternas antal och konstruktion, i fråga om tillströmningen till de medicinska utbildningsanstalterna samt i fråga om löneförhållandena, skulle en fri arbetsmarknad sannolikt endast leda till att de svårigheter som redan föreligger i fråga om exempelvis tillgången på utbildningsplatser och läkarnas fördelning mellan olika medicinska och geografiska områden i respektive nordiska länder accentueras. Läkarförbundet uttalar, under hänvisning till det anförda, att förbundet icke anser sig kunna tillstyrka genomförandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad. Förbundet hyser full förståelse för de skäl av ideell natur som inom nordiska rådet framförts till förmån för en friare nordisk arbetsmarknad och ett intimare nordiskt samarbete över huvud taget. Av anledningar som ovan redovisats skulle emellertid skapandet av en sådan arbetsmarknad för läkarnas del vara förenad med så stora praktiska svårigheter och så stora problem inom läkarutbildningens område att förbundet tills vidare icke finner tiden vara mogen härför.

92 Svenska landstingsförbundet: I frågan, huruvida eventuella arbetsmarknadspolitiska hinder föreligger mot att låta medicinalpersonal fritt verka i alla de nordiska länderna, finner landstingsförbundet att det egna landet icke torde ha intresse av att utbilda större antal än som normalt erfordras inom landet. Vid bristande jämvikt de olika länderna emellan beträffande tillgången på arbetskraft och en därav beroende överflyttning av den inom landet utbildade arbetskraften till annat land, torde enligt förbundets mening det förstnämnda landet sannolikt komma att successivt minska antalet utbildade. Vid olika lönenivå kan en rätt att fritt verka i de olika länderna därutöver komma att få till resultat att arbetskraft, trots brist inom det egna landet, överföres till annat land med högre lönenivå. Härigenom kan löneförhållandena inom ett land komma att påverkas av annat lands lönenivå, vilket enligt förbundet torde få anses mindre lyckligt. Om däremot jämvikt i huvudsak råder mellan de olika länderna såväl beträffande tillgång på arbetskraft som beträffande löner, anser förbundet hinder icke behöva möta mot att medicinalpersonal får fritt verka i de nordiska länderna. I ett sådant läge anser förbundet emellertid, att man bör överväga någon form av ömsesidighet även beträffande pensionsförmåner och sociala förmåner. Innan frågan om en samordning av exempelvis pensionsförmåner för tjänstgöring hos olika huvudmannakategorier lösts i Sverige, anser förbundet det knappast vara möjligt att komma fram till någon form av inlernordisk samordning på området. Såsom framgått av historiken uttalade Nordiska rådets medicinska kommitté bland annat, att det måste förutsättas, att förhållandena vid tillkomsten av en gemensam arbetsmarknad inom Norden för läkare gestaltades så inom respektive länder, att allvarliga störningar icke uppstode inom ett lands sjukvård till följd av att möjligheter öppnades för en fri nordisk arbetsmarknad för medicinsk personal. Enligt kommitténs mening borde emellertid farhågorna för sådana störningar ej överdrivas. När det gällde privatpraktiserande läkare torde m a n knappast ha anledning räkna med att sådana i någon större omfattning komme att slå sig ned i annat nordiskt land än sitt hemland. Annorlunda ställde det sig med anställda läkare, särskilt sjukhusunderläkare. För dessa vore det mången gång av värde att kunna vidareutbilda sig i ett annat land än det, där de erhållit sin grundutbildning. Enär beträffande denna grupp alltid erfordrades ett anställningsbeslut från myndighet i det land, dit sjukhusläkaren sökte sig, funnes fullt tillfredsställande möjligheter att hålla inflyttningen från annat land under tillbörlig kontroll. Bristen på kompetenta inhemska sökande kunde emellertid medföra, att antalet tillsättningar av tjänster med läkare från annat nordiskt land finge en sådan omfattning i ett land, att överflyttningen av läkare bleve ensidig och hotade att medföra svårigheter för ett annat nordiskt land. I en sådan situation borde överenskommelse träffas med myndigheterna i det land, till vilket läkarna sökte sig, att tills vidare avstå från att taga arbetskraft från det andra landet i anspråk. Förhållandena borde lämpligen följas av Nordiska arbetsmarknadsutskottet, vilket enligt artikel 5 i överenskommelsen om fri nordisk arbetsmarknad har till uppgift att följa utvecklingen på det stora området för den fria arbetsmarknaden. Den nordiska kommittén. De med en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare förknippade arbetsmarknadspolitiska problemen är omfattande.

93 Vid en granskning av de genom Nordiska rådets kommitté införskaffade yttrandena träder i förgrunden de uttalade farhågorna för en ensidig tillströmning av läkare till det land eller de länder, som erbjuder de förmånligaste anställnings- och avlöningsvillkoren. Detta skulle innebära svårigheter för de länder, som i sådant hänseende har mindre gynnsamma förutsättningar och där knappheten på läkare är framträdande. Särskilt bör i detta sammanhang beaktas, att sistnämnda länder har att bära samma höga utbildningskostnader både för dem, som stannar i landet, och för dem, som föredrager att utöva läkaryrket i ett annat land, som kan bjuda bättre villkor. Kommittén har vid sina överväganden funnit, att de av Nordiska rådets medicinska kommitté framhållna synpunkterna förtjänar avseende, och är medveten om att alltför stora förskjutningar åt ett visst land i fråga om läkararbetskraft måste förhindras. I annat fall skulle flera icke önskvärda konsekvenser kunna uppstå. Kommittén har övervägt lämpligheten av att i en överenskommelse om gemensam arbetsmarknad för läkare intaga en bestämmelse om att ett land, därest en bristsituation uppkommer, skall k u n n a begära, att arbetstillstånd införes i det land, dit läkarna söker sig. Nytillkommande läkare skulle då icke få arbeta utan sådant särskilt tillstånd. Däremot borde legitimation icke vägras. Rätten till legitimation skulle m. a. o. fortsätta att gälla, men legitimationen skulle efter en viss mellan vederbörande stater överenskommen tidpunkt ej berättiga till utövande av läkarkonsten annat än i förening med arbetstillstånd. Ett sådant arbetstillstånd borde lämpligen meddelas av den centrala medicinalmyndigheten och utfärdas endast i den utsträckning, som befunnes skälig med hänsyn till förhållandena i den stat, som påfordrat införandet av arbetstillstånd. Det här skisserade systemet förutsätter ett intimt samarbete mellan de olika ländernas centrala medicinalmyndigheter. Dessa borde i första hand fortlöpande hålla varandra underrättade om läget på arbetsmarknaden för läkare i respektive stater och om antalet läkare från andra nordiska länder, som erhållit legitimation och är verksamma i vederbörande stat. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om en anordning av angivet slag är påkallad. Enligt överenskommelsen den 22 maj 1954 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam arbetsmarknad har ett särskilt organ tillsatts med uppgift att följa utvecklingen på det stora området för den fria nordiska arbetsmarknaden. Enär detta organ tillkommit just med tanke på de arbetsmarknadspolitiska problemen, torde det vara överflödigt att föreskriva en särskild ordning enkom beträffande arbetsmarknaden för läkare. Det mest rationella torde vara att, såsom Nordiska rådets medicinska kommitté föreslagit, överlåta till Nordiska arbetsmarknadsutskottet att föreslå de åtgärder, som må vara påkallade. Å andra sidan ingår det i de centrala medicinalmyndigheternas arbetsuppgifter att ingripa, om störningar skulle uppstå inom hälso- och sjukvården. Det bör enligt den nordiska kommitténs uppfattning ankomma på dessa myndigheter att i ett

94 sådant läge göra anmälan därom till Nordiska arbetsmarknadsutskottet, för de åtgärder detta må finna påkallade. Även en sådan ordning förutsätter, att ländernas medicinalmyndigheter samarbetar och håller varandra underrättade om arbetsmarknadsläget. Det sistnämnda torde vara så väsentligt, att en underrättelseplikt bör föreskrivas. De arbetsmarknadspolitiska aspekterna på en gemensam nordisk arbetsm a r k n a d för läkare medför, att man måste ha uppmärksamheten riktad på utbildningsplatsernas antal i de skilda länderna. Genom att reglera intagningen till de medicinska fakulteterna kan störningar på arbetsmarknaden undvikas, överhuvudtaget är hela prognosbedömningen av största vikt. Kommittén utgår från att medicinalmyndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor. Det kan f. ö. ifrågasättas, om icke ett särskilt nordiskt prognosinstitut borde tillskapas. Dessa spörsmål torde emellertid falla utanför ramen för kommitténs uppgift.

95 IX. Sammanfattning och förslag Sammanfattning F r å g a n om gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare har ägnats särskild uppmärksamhet av Nordiska rådet. Vid rådets femte session i Helsingfors år 1957 antogs enhälligt en rekommendation (nr 7) i detta ämne. Enligt denna rekommenderades regeringarna att vidtaga åtgärder, varigenom »i ett vart av de nordiska länderna en sådan ordning införes, som möjliggör för läkare, vilka i annat nordiskt land ha avlagt vederbörlig examen för utövande av läkaryrket, att mot företeende av bevis om sin behörighet i hemlandet och om erforderliga kunskaper i det ifrågavarande landets social- och rättsmedicin erhålla sådan behörighet även i detta land; samt att möjligheterna utredas att undanröja de svårigheter av arbetsmarknadspolitisk natur, som möta vid den gemensamma arbetsmarknadens genomförande för här angiven personal, varvid det är önskvärt, att en helt fri arbetsmarknad förverkligas, så snart förutsättningar härför föreligga i två eller flere länder». Detta rådets initiativ ledde till, att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige enades om att tillsätta en nordisk kommitté för utredning av frågan om en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Inom den sålunda tillsatta kommittén råder enighet om att den grundläggande läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i Danmark, Finland, Norge och Sverige. För att en läkare från ett nordiskt land skall kunna tillåtas fritt utöva sitt yrke i annat nordiskt land, är det enligt kommitténs mening nödvändigt, att h a n undergår tilläggsutbildning i vistelselandets socialmedicin, rättsmedicin, rättspsykiatri och receptlära. Denna utbildning, som k a n sammanfattas i begreppet kunskap i gällande medicinalförfattningar, bör vara ovillkorlig. Det har ifrågasatts huruvida icke, trots de likheter, som föreligger melland de nordiska länderna, speciella åtgärder borde vidtagas för att kraven på kännedom om förhållandena i vistelselandet skall k u n n a tillgodoses. Det har därvid föreslagits viss tids praktisk tjänstgöring. Ehuru en tids sjukhustjänstgöring får anses synnerligen värdefull, har kommittén likväl icke funnit anledning uppställa krav på sådan tjänstgöring. Rätten att utöva läkarkonsten i annat land bör grundas på den i hemlandet avlagda examen samt på där sedermera vunnen och bibehållen obegränsad ius practicandi innefattande bland annat, att för läkaren icke gäller

96 några inskränkningar i rätten att från apotek förskriva läkemedel. Vidare bör fordras, att han är medborgare i någon av de fördragsslutande staterna samt genomgått sådan tilläggsutbildning, som förordats av kommittén. Kommittén har med hänsyn härtill funnit, att det är nödvändigt att kräva nationell legitimation för läkare, varom här är fråga. Om den ursprungliga legitimationen — i regel den i hemlandet meddelade — återkallas, bör detta medföra återkallelse också av i annat land vunnen legitimation. Vid tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare tilldrager sig frågan om den inflyttade läkarens möjligheter att i konkurrens med de inhemska läkarna söka och erhålla statliga och kommunala tjänster ett särskilt intresse. Frågan om medborgarskapet är härvid ett stort principiellt spörsmål, enär i Danmark, Finland och Sverige så gott som samtliga tjänster är förbehållna det egna landets medborgare. Det synes kommittén naturligt, att en nordisk läkare, som vunnit legitimation i annat nordiskt land, i princip bör vara berättigad att erhålla tjänst som läkare i sitt nya verksamhetsland utan hinder av att han ej är medborgare i detta land. Detta kan dock icke genomföras utan lagändringar. Om en gemensam arbetsmarknad för läkare inrättas, uppkommer vissa löne- och pensionsfrågor av förhandlingsteknisk natur, som bör avgöras av arbetsmarknadsparterna själva. Kommittén har ej ansett sig böra närmare ingå på dessa spörsmål. Med ett vidgat läkarutbyte mellan de nordiska länderna följer, att läkare från grannländerna i ökad omfattning kan antagas söka tjänster inom vistelselandets sjukvård. Vid tjänstetillsättningarna kommer därvid frågan om meritvärderingen att träda i förgrunden. Problemet är då närmast om meriter, som förvärvats i annat land än vistelselandet, bör få tillgodoräknas. Vid en fri nordisk arbetsmarknad för läkare synes det naturligt, att samtliga läkartjänster betraktas såsom gemensamma för en nordisk läkarkår. Kommittén har kommit till den uppfattningen, att vid tjänstetillsättning samma värde skall tillmätas tjänstgöringar av likvärdigt slag, oberoende av i vilket nordiskt land de fullgjorts. Beträffande de arbetsmarknadspolitiska spörsmålen har kommittén övervägt, om i vissa lägen arbetstillstånd skulle införas för att förhindra alltför stor rörlighet inom den nordiska läkarkåren. Enligt överenskommelse den 22 maj 1954 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam arbetsmarknad har emellertid ett särskilt organ tillsatts med uppgift att följa utvecklingen på det stora området för den fria nordiska arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill har det ansetts överflödigt att föreskriva en speciell ordning enkom beträffande arbetsmarknaden för läkare. Förslag Av den föregående sammanställningen har framgått, att den nordiska kommittén anser, att förutsättningar föreligger för införandet av en för Danmark, Finland, Norge och Sverige gemensam arbetsmarknad för läkare. E n

97 sådan k a n emellertid icke förverkligas utan ändringar av olika slag i ländernas lagstiftning. E n gemensam nordisk arbetsmarknad bör genomföras efter enhetliga principer. Kommittén har funnit, att för detta ändamål lämpligen bör träffas en överenskommelse mellan de berörda parterna såsom skett beträffande arbetsmarknaden i övrigt. En sådan överenskommelse bör innehålla, vilka villkor de föredragsslutande staterna må uppställa för att en läkare skall vinna legitimation i annat land än det där han ursprungligen legitimerats. För att den fria arbetsmarknaden skall förverkligas bör staterna i överenskommelsen förbinda sig att vidtaga åtgärder för att undanröja förefintliga hinder. Kommittén har utarbetat förslag till en överenskommelse. Rörande motiveringen till de i densamma upptagna artiklarna får kommittén hänvisa till de i de föregående kapitlen angivna principiella ställningstagandena samt till den härefter intagna specialmotiveringen.

•591570

98 X. Specialmotivering till förslaget om överenskommelse mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om gemensam nordisk arbetsmarknad för

läkare Rubriken Överenskommelsen föreslås skola träffas mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Under de förberedande sammanträdena företräddes även Island. Vid det fortsatta utredningsarbetet har Island emellertid icke varit representerat. Med hänsyn härtill har Island tills vidare ansetts böra lämnas utanför överenskommelsen. I en särskild artikel har dock kommitténs principiella uppfattning om den isländska läkarexamen kommit till uttryck, i det att där föreslås, att Island efter särskild överenskommelse kan ansluta sig till överenskommelsen. Ingressen I ingressen erinras först om den tidigare träffade överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad. Därefter upptages vissa allmänna uttalanden, som ligger till grund för de följande bestämmelserna. Den medicinska arbetskraftens möjlighet till fri rörlighet mellan de nordiska staterna är av stor betydelse icke minst u r utbildnings- och forskningssynpunkt. Skulle emellertid i ett land föreligga en m a r k a n t brist på läkare, kan den fria rörligheten för detta land medföra icke önskade konsekvenser. Vid detaljbestämmelsernas utformning har kommittén beaktat detta. Den gemensamma arbetsmarknaden för läkare bygger på det faktum, att den grundläggande läkarutbildningen i stort sett är likvärdig i respektive stater. Ett uttalande härom bör därför intagas i överenskommelsen. Artikel

1 Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden grundar sig på principen om den nordiska gemenskapen och önskvärdheten av att stärka banden mellan de nordiska länderna. Det synes med hänsyn härtill naturligt, att överenskommelsen begränsas till att avse danska, finska, norska och svenska medborgare. Artikel 1 avser att markera, att i någon av de fördragsslutande staterna avlagd examen är den primära grund, som berättigar medborgare i de nordiska länderna att utöva läkarkonsten i annat nordiskt land. Såsom ytterligare villkor bör emellertid uppställas, att läkaren äger obegränsad legitimation. Därmed har kommittén velat undantaga bl. a. de läkare, som vidkänts inskränkning i sin rätt att förskriva läkemedel.

99 Medborgare i fördragsslutande stat, som icke avlagt examen i de nordiska länderna men som där likväl erhållit rätt att utöva läkarkonsten, bör efter särskild prövning kunna vinna legitimation såsom läkare i envar av de övriga länderna. Till denna grupp hör dels nordiska medborgare, som studerat utomlands, dels icke-nordiska läkare. Denna grupp har kommittén ej velat inordna i överenskommelsen, enär deras kompetens ej grundar sig på nordisk läkarexamen, utan kommittén anser, att varje land får ta ställning till dessa läkares status från fall till fall på samma sätt som nu sker. Artikel 3 I andra stycket fastslås, att sökande, som uppfyller de i artikel 1 och 2 angivna villkoren, skall meddelas legitimation. Några ytterligare villkor — såsom t. ex. krav på praktisk tjänstgöring — skall icke få uppställas. Legitimation skall kunna vägras, endast om sådana förhållanden föreligger, att om sökanden varit legitimerad läkare, legitimationen kunnat återkallas enligt de regler, som i detta hänseende är gällande i den stat, där sökanden avsett att utöva läkarkonsten. Ur flera synpunkter är det av vikt, att de enskilda staterna har kännedom om vilka läkare som erhållit legitimation i grannländerna. För den centrala medicinalmyndigheten torde sådan kännedom vara av den största betydelse, särskilt då knapphet på läkare inom den egna hälso- och sjukvården råder och myndigheten med hänsyn härtill överväger att jämlikt artikel 8 göra anmälan till Nordiska arbetsmarknadsutskottet. I tredje stycket av artikeln h a r därför föreskrivits, att underrättelse om meddelad legitimation skall tillställas den centrala medicinalmyndigheten i den eller de stater, där läkaren tidigare vunnit legitimation. Denna underrättelseskyldighet korresponderar med den i artikel 4 föreskrivna. Artikel b I denna artikel angives, i vilka fall legitimation såsom läkare skall kunna återkallas. Såsom kommittén förut framhållit, bör en nordisk läkare, som från eget land flyttar till någon annan av de fördragsslutande staterna, i princip få samma ställning som detta lands egna läkare. Huvudregeln bör därför vara, att legitimationen kan återkallas endast på de grunder, som gäller i den stat, där densamma utfärdats. Undantag från denna regel bör dock göras för det fall, att den för läkaren ursprungligen meddelade legitimationen återkallas. Därjämte synes det ligga i sakens natur, att hänsyn må tagas även till av läkaren i annan fördragsslutande stat begånget brott, ådagalagd grov oskicklighet vid utövning av läkarkonsten eller eljest visad uppenbar olämplighet såsom läkare. Det h ä r föreslagna systemet förutsätter, att de fördragsslutande staterna håller varandras centrala medicinalmyndigheter underrättade om de åtgärder, som vidtagits beträffande läkare. Denna anmälningsskyldighet kan emellertid begränsas till att avse allenast sådana läkare, som vunnit legitimation jämväl i annat land, enär på grund av föreskriften i artikel 3 de

100 skilda staterna successivt får kännedom om vilka av de egna läkarna som fått legitimation jämväl i annan stat. Uppgift om företagen återkallelse eller annan åtgärd behöver därför endast tillställas den eller de stater, där vederbörande vunnit legitimation. En på detta sätt utformad underrättelseplikt torde för respektive myndigheter medföra endast obetydligt administrativt merarbete. Kommittén har ej ansett det erforderligt att i förslaget till fördragstext intaga någon bestämmelse om hur underrättelseskyldigheten skall fullgöras utan förutsätter att de centrala medicinalmyndigheterna, om en gemensam arbetsmarknad för läkare tillskapas, sinsemellan överenskommer om det formella förfaringssättet och om vilka uppgifter som skall lämnas. Artikel 5 Denna artikel fastställer läkarens principiella rätt att söka och erhålla civil tjänst i de fördragsslutande staterna. I Danmark, Finland och Sverige kräves medborgarskap för förvärv avstatlig tjänst, vilket ej är fallet i Norge. I Danmark finnes dessutom en motsvarande bestämmelse beträffande amtskommunala tjänster. Frågan om medborgarskapet intar därför en viktig plats vid tillskapandet av en gemensam nordisk arbetsmarknad. För att hinder för nordbor att söka och inneha statliga tjänster i annat nordiskt land skall undanröjas, erfordras ändring i grundlag. Frågan kan därför endast lösas på lång sikt. Trots detta anser kommittén, att ett principuttalande bör intagas i överenskommelsen. Med hänsyn till de militära tjänsternas speciella natur bör uttalandet begränsas till att avse civila tjänster. Med civila avses därvid såväl statliga som kommunala tjänster. Vid tillsättning av tjänster tillämpas i vissa av de nordiska länderna ett mer eller mindre invecklat meritvärderingssystem. Kommittén anser, att man vid sådan värdering bör taga hänsyn även till i annat land fullgjord tjänstgöring. Artikel 6 Kommittén anser det självklart, att en läkare, som vunnit legitimation i annat nordiskt land och där erhållit tjänst, skall vara likställd med läkarna i denna stat såvitt angår lön, pension och övriga med tjänsten förenade förmåner. Några detalj föreskrifter bör icke intagas i överenskommelsen, enär de tekniska och förhandlingsmässiga frågorna ej är av sådan natur, att de bör lösas i detta sammanhang. Artikel 7 För att genomföra de i artikel 6 uttalade principerna erfordras olika ändringar i gällande bestämmelser. Förverkligandet av principerna synes kommittén så angeläget, att staterna bör i överenskommelsen förbinda sig att, där så är möjligt, vidtaga de åtgärder, som må vara påkallade. Staterna bör på lämpligt sätt verka för att principerna skall vinna tillämpning även beträffande icke-statliga tjänster.

101 XI. Särskilda yttranden 1. Av herrar Bj0rnsson

och

Amlie

Beträffande kapitel IV: tilläggsutbildning m. m., och kapitel X: specialmotivering e t c , artikel 3, hänvisar kommitténs norska medlemmar till den under avsnittet läkarutbildningen i Norge omnämnda ordningen, enligt vilken läkarna efter avlagd examen skall fullgöra ett halvt års tjänstgöring som assistent hos praktiserande »offentlig lege» för att få rätt att utöva självständig verksamhet. De norska medlemmarna förmenar, att samma krav bör uppfyllas av läkare från de övriga nordiska länderna, innan de kan få obegränsad ius practicandi i Norge.

2. Av herr

Husmark

Det synes vara ett allmänt intresse, att läkare, som ämnar utöva sjukvård i ett annat land, dessförinnan genom viss sjukhustjänstgöring och arbete i öppen vård erhåller god kännedom om de förhållanden, under vilka sjukvården i det nya landet bedrives. På grund härav anser jag, att för fullständig legitimation att utöva läkarkonsten i annat nordiskt land till av kommittén föreslagna villkor bör fogas ett års tjänstgöring på sjukhus samt ett halvt års tjänst i öppen vård.

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnas n u m m e r 1 den kronologiska förteckningen)

Fast egendom. J o r d b r a k med binäringar

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] D o m a r b a n a n . [17] F å n g e s arbetsersättning. [18] D e t rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation. [20]. Förslag till l a g om straff för varusmuggling m . m. [24] Omreglering a v hovrätternas d o m k r e t s a r . [27] Atomansvarighet. I. [34] Ungdomsbrottslighet. [37] Beredskap m o t atomenergiolyckor. [38]

Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1] Myrslogar i Dalarna. [31]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen a v administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän s a m t arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] Författningsutredningen I V . Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens b u d g e t a r b e t e . [16] Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation. [21] D e n statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. [22] Donationsfonder och övriga diverse medel inom statsförvaltningen. [29] Lantmäteriväsendets och k a r t v e r k e t s organisation. [30] Organisatoriska riktlinjer för svensk statistik. [33]

Industri. Handel och sjöfart

Kommunikationsväsen

Bank-, kredit- och penningväsen

Kommunalförvaltning

Statligt kreditstöd till h a n t v e r k och småindustri m . m . [1

Statens och kommunernas finansväsen

Försäkringsväsen

Familjebeskattningen. [13] Statsbidragen till städernas v ä g a r och gator m. m. [19] Besparingar inom statsverksamheten, [28]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt

Polili Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. [ 3 j Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14] F ö r b ä t t r a d e familjeförmåner från folkpensioneringen

Filmstöd och biograf nöjesskatt. [21 Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hanl verk samt handel. |8] Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna. [25] Flyttning, kvarsittning och utkuggning [35] Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. [36]

m. m. 132]

Försvarsväsen Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5] Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. [39]

F ö r u t s ä t t n i n g a r n a för civil varvsdrift vid Karlskrona öi loss v a r v . [11] Arméns befäl. [23] Arbetstiden för viss militär och civilmilitär personal. [2(

Utrikes ärenden. Internationell rätt

Allmänt näringsväsen

STOCKHOLM

1959. KUNGL. B O K T R Y C K E R I E T

P. A. N O R S T E D T a S Ö N E R